M 10987-21

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Mark- och miljööverdomstolen fastställer mark- och miljödomstolens domslut att upphäva Naturvårdsverkets beslut den 23 februari 2021 i ärende nr NV-05286-19 samt återförvisar målet till Naturvårdsverket för fortsatt behandling.

SVEA HOVRÄTT DOM M 10987-21

BAKGRUND

Nouryon Functional Chemicals AB (bolaget) bedriver, vid bolagets anläggning i Stenungsunds kommun, produktion av organiska baskemikalier med stöd av tillstånd enligt miljöbalken (Vänersborgs tingsrätts, mark- och miljödomstolen, mål nr M 389 02). Produktionskapaciteten överstiger 100 ton per dag. I produktionen uppkommer farligt avfall i form av processavloppsvatten. Bolaget behandlar processavloppsvattnet i en destruktionsugn på anläggningen. Anläggningen är konstruerad på så sätt att det förorenade vattnet leds från den del av anläggningen där kemikalieproduktionen sker direkt till ugnen. Förbränningen sker genom att bränngas tillförs. Energin från förbränningen återförs sedan till anläggningen i form av ånga som används i produktionsprocessen. Det är dock en pannanläggning som står för huvuddelen av energin för produktionen. Förbränningen i destruktionsugnen ger enligt bolaget upphov till utsläpp av växthusgaser till atmosfären om ungefär 11 500 ton koldioxid per år medan Naturvårdsverket menar att utsläppen uppgår till 17 000 ton per år.

Naturvårdsverket förelade genom det överklagade beslutet bolaget att inkomma med en kompletterad övervakningsplan för utsläpp av växthusgaser för anläggningen med NAP-nummer 350 i Stenungsunds kommun. I den kompletterade övervakningsplanen skulle destruktionsugnen för farligt avfall inkluderas. Grunden för föreläggandet var i huvudsak att destruktionsugnen är integrerad i verksamheten och undantaget från tillståndsplikten anvisning 4 i bilagan till förordningen (2020:1180) om vissa utsläpp av växthusgaser var därmed inte tillämpligt. Naturvårdsverket bedömde att destruktionsugnen är integrerad i verksamheten eftersom värmen från destruktionsugnen utnyttjas i produktionsprocessen och avfallet som förbränns uppstår som en direkt konsekvens av produktionen.

Mark- och miljödomstolen upphävde, efter överklagande av bolaget, Naturvårdsverkets föreläggande. Domstolen konstaterade att det är ostridigt att syftet med destruktionsugnen är att förbränna farligt avfall. Enligt det uttryckliga undantaget ska enheter för förbränning av farligt avfall inte ingå i tillståndet och övervakningsplanen för bolagets utsläpp av växthusgaser.

SVEA HOVRÄTT DOM M 10987-21

YRKANDEN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Naturvårdsverket har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen med ändring av markoch miljödomstolens dom ska fastställa Naturvårdsverkets beslut.

Mark- och miljööverdomstolen har i enlighet med en begäran av Naturvårdsverket inhämtat förhandsavgörande från Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) enligt artikel 267 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, se nedan under domskäl.

Bolaget har motsatt sig ändring av mark- och miljödomstolens dom.

Naturvårdsverket har, efter det att EU-domstolen meddelat sitt förhandsavgörande, yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska förelägga bolaget att inkomma med uppgift om vad ugnen har förbränt under de tre senaste åren beräknat i massa.

Bolaget har därvid uppgett bl.a. att om Naturvårdsverkets begäran om uppgifter om mängden icke farligt avfall ska förstås på så sätt att det ifrågasätts om avfallsströmmarna utgör farligt avfall, bör målet återförvisas till första instans enligt instansordningens princip.

UTVECKLING AV TALAN VID MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Naturvårdsverket har i sitt överklagande anfört i huvudsak följande som grund för att förelägga om att inkomma med en kompletterande övervakningsplan. Eftersom förbränningen i destruktionsugnen ger upphov till utsläpp av växthusgaser är Naturvårdsverkets slutsats att den omfattas av den anläggning som träffas av verksamhetsbeskrivning 23. Utsläppen från destruktionsugnen kan med andra ord knytas till en sådan slags verksamhet som utsläppshandelssystemet specifikt utformats för att reglera, nämligen produktion av organiska baskemikalier med en produktionskapacitet över 100 ton om dagen. I bokstavlig mening kan destruktionsugnen inte anses träffas av beskrivningen enhet för förbränning av farligt avfall eftersom den har en funktion i processen att producera organiska baskemikalier. Att tillämpa anvisning 4 som ett allmänt undantag för enheter som förbränner farligt avfall är motstridigt det

SVEA HOVRÄTT DOM M 10987-21

överordnade syftet med systemet, såtillvida det innebär ett uteslutande av utsläppskällor som kan relateras till de specifikt utpekade verksamheter som systemet avser att reglera. EU-kommissionen ger i sin vägledning om tillämpningen av bilaga I till utsläppshandelsdirektivet tydligt uttryck för att motsvarigheten till anvisning 4 artikel 5 i bilaga I till utsläppshandelsdirektivet inte ska tillämpas som ett allmänt undantag för förbränning av farligt avfall. Enligt kommissionens vägledning är syftet med anvisning 4 framför allt att precisera vad som avses med tillhörande verksamhet i anläggningsdefinitionen. Anvisning 4 är med andra ord inte avsedd som en undantagsregel för vissa förbränningsenheter, utan är ett förtydligande av vilka förbränningsenheter som omfattas av tillståndsplikten i tillägg till de enheter som per definition ingår i anläggningen enligt verksamhetsbeskrivningarna 1-28 i bilagan till förordningen. Det framgår tydligt av kommissionens vägledning att en enhet som har en funktion inom ramen för en verksamhet som inte är förbränning ska anses vara en del av den verksamheten.

Naturvårdsverket har, efter det att förhandsavgörandet meddelats, anfört att verket inte bedömt hur stor del av det som förbränns i destruktionsugnen som klassas som farligt avfall eftersom verket inte begärt uppgifter om exakta mängder tidigare. Underlaget för massafraktionen utgörs av det som förbränns i ugnen och inkluderar inte bränngasen för att driva ugnen. Naturvårdsverkets bedömning utifrån EU-domstolens förhandsavgörande är att destruktionsugnen, om den förbränner mer annat avfall än vad som kan anses vara marginellt, ska omfattas av övervakningsplanen.

Bolaget har i huvudsak anfört detsamma som vid mark- och miljödomstolen.

Bolaget har, med anledning av Naturvårdsverkets begäran om ytterligare uppgifter om mängden icke farligt avfall som förbränns i ugnen, i huvudsak anfört att den i målet aktuella destruktionsugnen enbart förbränner farligt avfall i form av processavloppsvatten samt en mindre del ventilationsgaser och produktionsrester som utgör farligt avfall tillika industriavfall.

SVEA HOVRÄTT DOM M 10987-21

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Rättslig reglering Utsläppshandelsdirektivet (2003/87/EG) genomförs i Sverige huvudsakligen med lagen (2020:1173) om vissa utsläpp av växthusgaser och förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser. Lagen kompletterar även EU-förordningar som har antagits med stöd av direktivet, bl.a. övervaknings- och rapporteringsförordningen .

En övervakningsplan är en sådan skriftlig redogörelse som avses i artikel 12 i övervaknings- och rapporteringsförordningen. Övervakningsplanen ska innehålla bl.a. en beskrivning av anläggningen och de verksamheter som bedrivs där samt en förteckning över anläggningens verksamheter. (6 § lagen om vissa utsläpp av växthusgaser och artikel 12 i övervaknings- och rapporteringsförordningen.) Verksamhetsutövare som släpper ut växthusgaser från anläggningar där tillståndspliktig verksamhet bedrivs ska övervaka och rapportera utsläppen i enlighet med övervaknings- och rapporteringsförordningen (3 kap. 1 och 13 §§ förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser i tillämplig lydelse).

I bilagan till förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser finns, i likhet med utformningen av regelverket i bilaga I till utsläppshandelsdirektivet, dels anvisningar för bedömningen av om en verksamhet omfattas, dels beskrivningar av de verksamheter som kräver tillstånd. Enligt verksamhetsbeskrivning 23 i bilagan till förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser föreligger tillståndsplikt för utsläpp av koldioxid från en anläggning för att genom krackning, reformering, delvis eller full oxidation eller liknande processer producera en organisk baskemikalie, om produktionskapaciteten överstiger 100 ton per dag. Enligt anvisning 4 i bilagan ska, om en anläggning överskrider tröskelvärdet för kapacitet i bl.a. verksamhetsbeskrivning 23, alla enheter

SVEA HOVRÄTT DOM M 10987-21

som förbränner bränsle förutom enheter för förbränning av farligt avfall eller kommunalt avfall ingå i tillståndet för utsläpp av växthusgaser.

I 3 § lagen om vissa utsläpp av växthusgaser definieras anläggning som en fast teknisk enhet där det bedrivs en eller flera verksamheter, liksom all annan därmed direkt förknippad verksamhet som är tekniskt knuten till de verksamheter som bedrivs på platsen och som kan påverka utsläpp och föroreningar.

Begäran om förhandsavgörande Mark- och miljööverdomstolen begärde att EU-domstolen genom förhandsavgörande skulle besvara vissa frågor om hur undantaget från tillståndsplikten i utsläppshandelsdirektivet för enheter som förbränner farligt avfall ska tolkas.

EU-domstolen har i dom den 6 juni 2024, mål nr C-166/23, uttalat följande.

Punkt 5 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/410 av den 14 mars 2018, ska tolkas på följande sätt:

Samtliga enheter för förbränning av farligt avfall och industriavfall är undantagna från tillämpningsområdet för direktiv 2003/87, i dess ändrade lydelse, inbegripet sådana enheter som dels är integrerade i en anläggning som omfattas av samma direktivs tillämpningsområde och som dels inte har som enda syfte att förbränna sådant avfall, förutsatt att dessa enheter endast i marginell omfattning tjänar till att förbränna annat avfall.

SVEA HOVRÄTT DOM M 10987-21

Mark- och miljööverdomstolens bedömning Enligt EU-domstolens förhandsavgörande är samtliga enheter för förbränning av farligt avfall undantagna från tillämpningsområdet för utsläppshandelsdirektivet, även sådana enheter som är integrerade i en anläggning som omfattas av direktivets tillämpningsområde. Detta under förutsättning att enheten för förbränning av farligt avfall, om den även förbränner annat avfall än farligt avfall, endast gör det i marginell omfattning. Utgångspunkten för Naturvårdsverkets föreläggande var att det avsåg en enhet för förbränning av farligt avfall. Mark- och miljödomstolen har också vid sin prövning utgått från att det är ostridigt mellan parterna att det är fråga om en enhet för förbränning av farligt avfall.

Eftersom det genom EU-domstolens förhandsavgörande är klarlagt att undantaget i direktivet är tillämpligt för enheter som förbränner farligt avfall även om de är integrerade i en anläggning som omfattas av direktivet, har det inte funnits förutsättning att meddela föreläggandet om komplettering av övervakningsplanen på den av Naturvårdsverket anförda grunden.

Naturvårdsverket har, mot bakgrund av att EU-domstolen i förhandsavgörandet uttalat att undantaget för enheter som förbränner farligt avfall är tillämpligt under förutsättning att dessa enheter endast i marginell omfattning tjänar till att förbränna annat avfall, begärt ytterligare uppgifter om vilken mängd annat avfall än farligt avfall som förbränns i ugnen. Frågan om destruktionsugnen mer än marginellt förbränner annat avfall har inte varit föremål för någon bedömning tidigare. Klassificeringen av avfallet som farligt har inte tidigare ifrågasatts. Som bolaget anfört bör den frågan prövas i första instans och målet ska därför återförvisas till Naturvårdsverket.

Sammanfattningsvis innebär detta att mark- och miljödomstolens domslut att upphäva Naturvårdsverkets beslut ska fastställas och målet ska återförvisas till Naturvårdsverket för fortsatt behandling.

SVEA HOVRÄTT DOM M 10987-21

Domen får enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Fredrik Ludwigs och Margaretha Gistorp, referent, samt tekniska rådet Kerstin Gustafsson och tf. hovrättsassessorn Anna Lundgren. Föredragande har varit Niclas Arvidsson.

Sid 1 (6) NACKA TINGSRÄTT DOM Mål nr M 2032-21 Mark- och miljödomstolen 2021-09-06 meddelad i Nacka

PARTER Klagande Nouryon Functional Chemicals AB Ombud: Motpart Naturvårdsverket

ÖVERKLAGAT BESLUT Naturvårdsverkets beslut 2021-02-23 i ärende nr NV-05286-19, se bilaga 1 SAKEN Föreläggande om att komplettera övervakningsplan för utsläpp av växthusgaser för anläggningen med NAP-nummer 350 i Stenungsunds kommun DOMSLUT Mark- och miljödomstolen upphäver Naturvårdsverkets föreläggande om en kompletterad övervakningsplan för utsläpp av växthusgaser för anläggningen NAPnummer 350 i Stenungsunds kommun.

Sid 2 NACKA TINGSRÄTT DOM M 2032-21 Mark- och miljödomstolen

BAKGRUND Naturvårdsverket beslutade den 23 februari 2021, NV-05286-19, att förelägga Nouryon Functional Chemicals AB (bolaget) att inkomma med en kompletterad övervakningsplan för utsläpp av växthusgaser för anläggningen med NAP-nummer 350 i Stenungsunds kommun, där destruktionsugnen för farligt avfall inkluderats.

Bolaget har överklagat Naturvårdsverkets beslut till mark- och miljödomstolen.

YRKANDEN M.M.

Bolaget har yrkat att Naturvårdsverkets beslut ska upphävas.

Till stöd för sin talan har bolaget anfört i huvudsak följande. Bolaget motsätter sig Naturvårdsverkets bedömning att destruktionsugnen ska ingå i utsläppshandelssystemet och att övervakningsplanen behöver kompletteras. Den petrokemiska anläggningen som bolaget driver är tillståndspliktig. Frågan i förevarande fall är om en destruktionsugn, som endast används för förbränning av förorenat processavloppsvatten (farligt avfall), är en del av ovan nämnd verksamhet och därmed ska omfattas av tillståndet och övervakningsplanen enligt lag om vissa utsläpp av växthusgaser. Bolaget bestrider att destruktionsugnen ska ingå i tillståndet och övervakningsplanen för utsläpp av växthusgaser eftersom destruktionsugnen inte är en integrerad del av verksamheten som regleras av reglerna om utsläppshandel. Dessutom är återförandet av värme från destruktionsugnen till anläggningen endast en energieffektiviserande åtgärd som inte bör innebära att destruktionsugnen ska inkluderas i utsläppshandelssystemet.

Bedömningen av om en avfallsförbränningsugn ska ingå i utsläppshandelssystemet är beroende av förbränningsugnens syfte. Destruktionsugnen syfte är förbränning av farligt avfall. Naturvårdsverkets bedömning att det inte är av relevans vad som förbränns i destruktionsugnen, det vill säga vad syftet med destruktionsugnen är, saknar både motivering och grund. Dessutom motsägs Naturvårdsverkets uppfattning av kommissionens vägledning som anger att bedömningen av om

Sid 3 NACKA TINGSRÄTT DOM M 2032-21 Mark- och miljödomstolen

avfallsförbränningsenheter ska ingå i utsläppssystemet är beroende av i vilket huvudsakligt syfte förbränningen sker. Som bolaget uppfattar det och även såsom Naturvårdsverket själva framfört framgår det tydligt av information som lämnats under ärendet samt av tillståndet för destruktionsugnen att ugnens syfte är att destruera farligt avfall. Att destruktionsugnen därmed är upprättad för något annat ändamål än att förbränna avfall kan inte vara fallet.

Av förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser framgår att alla enheter som förbränner bränsle, med undantag för enheter för förbränning av farligt avfall eller hushållsavfall, ska ingå i tillståndet för utsläpp av växthusgaser. Eftersom destruktionsugnen är en enhet som förbränner farligt avfall undantas ugnen från utsläppshandelssystemet. Destruktionsugnen är endast dedikerad till att förbränna farligt avfall. Ugnen utgör inte heller en samförbränningsanläggning. Vid bedömningen av om destruktionsugnen är en integrerad del av verksamheten kan konstateras att verksamheten är tillåten även utan destruktionsugnen. Verksamheten är inte heller tekniskt omöjlig utan destruktionsugnen eftersom bolaget kan, enligt meddelat tillstånd, bortskaffa och destruera det farliga avfallet externt samt att verksamheten kan drivas av andra pannor vid anläggningen som dessutom ingår i tillståndet och övervakningssystemet för utsläppshandel. Destruktionsugnen kan därför inte vara en integrerad del av verksamheten och omfattas av utsläppshandelssystemet.

Om bolaget istället endast hade förbränt det farliga avfallet, utan att återföra energin till verksamhetens anläggning, hade den aktuella frågan aldrig uppstått. Detsamma gäller om bolaget istället hade valt att bortskaffa det farliga avfallet till en extern anläggning för omhändertagande. Att bolaget väljer ett mer energieffektivt tillvägagångssätt i enlighet med miljöbalkens mål borde inte innebära någon annan bedömning i fråga om utsläppshandelsreglerna än för de två övriga alternativen. Att ett energieffektivt tillvägagångssätt inte gynnas av utsläppshandelsreglerna motverkar både de miljömässiga intentionerna och målet med lagstiftningen. Återförandet av energi från destruktionsugnen är istället ett initiativ till en mer hållbar och effektiv energiförsörjning av verksamheten.

Sid 4 NACKA TINGSRÄTT DOM M 2032-21 Mark- och miljödomstolen

Naturvårdsverket har yrkat att bolagets överklagande ska avslås.

Till stöd för sin inställning har Naturvårdsverket anfört i huvudsak följande. Bolaget hävdar, med hänvisning till de undantagsbestämmelser som finns för förbränning av farligt avfall, att destruktionsugnen inte ska omfattas av tillståndet till utsläpp av växthusgaser då syftet med den är att just förbränna ett farligt avfall. Naturvårdsverket ifrågasätter inte att det finns ett sådant syfte, det är ett faktum att ett farligt avfall förbränns i destruktionsugnen. Men som redogjorts för i det överklagade beslutet är det avgörande för Naturvårdsverkets inställning att destruktionsugnen också ska ses som en integrerad del av den tillståndspliktiga verksamhet bolaget bedriver vid anläggningen och av det skälet ingå i tillståndet.

Bolaget ger i sitt överklagande uttryck för en tolkning av regelverket som i princip skulle innebära ett allmänt undantag för förbränning av farligt avfall. Bolaget hänvisar till kommissionens vägledning till bilaga 1 i ETS-direktivet och drar andra slutsatser utifrån den än de Naturvårdsverket redogjort för i det överklagade beslutet.

Verksamheten vid anläggningen i fråga är tillståndspliktig enligt 3 kap. 1 § förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser för att det vid anläggningen uppstår utsläpp av koldioxid från produktion av organiska baskemikalier med en produktionskapacitet överstigande 100 ton per dag (verksamhetsbeskrivning 23 i bilagan till förordningen). Den centrala frågeställningen är således inte om förbränningen av farligt avfall är en tillståndspliktig förbränningsverksamhet, utan om den har en koppling till produktionen av organiska baskemikalier.

Naturvårdsverkets uppfattning är oförändrat att destruktionsugnen är en integrerad del av verksamheten för produktion av organiska baskemikalier som bedrivs på platsen. På vilka sätt Naturvårdsverket anser att destruktionsugnen är förknippad med den verksamheten framgår av det överklagade beslutet. Bolaget hävdar att det faktum att produktionen av organiska baskemikalier tekniskt sett skulle kunna bedrivas utan destruktionsugnen och att det skulle vara tillåtet enligt gällande

Sid 5 NACKA TINGSRÄTT DOM M 2032-21 Mark- och miljödomstolen

tillstånd enligt miljöbalken betyder att den inte är integrerad i verksamheten. Påståendet har sin grund i att kommissionen i en fotnot i vägledningen anger att en förbränningsenhet kan anses vara en integrerad del i en verksamhet om produktionen vid anläggningen är tekniskt omöjlig eller inte tillåten enligt meddelat miljötillstånd för anläggningen utan förbränningsenheten i bruk. Kommissionens vägledning i denna del bör förstås som ett tydligt uttryck för en omständighet där en förbränningsenhet ska anses vara en integrerad del i en verksamhet, inte som kriterier som utesluter att en enhet kan anses vara integrerad även i andra fall. Några argument för att destruktionsugnen inte kan anses vara integrerad med produktionen av organiska baskemikalier, såsom verksamheten för tillfället faktiskt bedrivs, framför inte bolaget inte i sitt överklagande.

DOMSKÄL Tillämpliga bestämmelser framgår av Naturvårdsverkets beslut.

Frågan i målet är om en förbränningsenhet, en destruktionsugn för förorenat processavloppsvatten (farligt avfall), ska anses vara en integrerad del av bolagets petrokemiska verksamhet och därför ingå i bolagets övervakningsplan för utsläpp av växthusgaser.

Naturvårdsverket har anfört att alla förbränningsenheter som genererar koldioxidutsläpp och som är en del av verksamheten, som följer av verksamhetsbeskrivning 23 i bilaga till förordningen (2020:1180) om vissa utsläpp av växthusgaser, omfattas av reglerna för utsläppshandel. Destruktionsugnen ska, enligt verket, ses som en integrerad del av den tillståndspliktiga verksamhet bolaget bedriver vid anläggningen och av det skälet ingå i tillståndet samt därmed i övervakningsplanen.

Bolaget har motsatt sig Naturvårdsverkets bedömning att destruktionsugnen ska ingå i utsläppshandelssystemet och att övervakningsplanen behöver kompletteras, eftersom destruktionsugnen inte är en integrerad del av verksamheten som regleras av reglerna om utsläppshandel. Enligt bolaget är återförandet av värme från

Sid 6 NACKA TINGSRÄTT DOM M 2032-21 Mark- och miljödomstolen

destruktionsugnen till anläggningen endast en energieffektiviserande åtgärd som inte bör innebära att destruktionsugnen ska inkluderas i utsläppshandelssystemet.

Av utredningen i målet framgår att den petrokemiska verksamhet som bolaget bedriver omfattas av verksamhetsbeskrivning 23 i bilagan till förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser. Enligt 3 kap. 1 § samma förordning är verksamheten därmed tillståndspliktig. I den ovan angivna bilagan finns anvisningar för bedömning av om en verksamhet omfattas av en verksamhetsbeskrivning. Om en anläggning överskrider tröskelvärdet för kapacitet i någon av verksamhetsbeskrivningarna i punkterna 1-28 i bilagan ska, enligt anvisning 4, alla enheter som förbränner bränsle förutom enheter för förbränning av farligt avfall eller hushållsavfall ingå i tillståndet för utsläpp av växthusgaser.

Mark- och miljödomstolen konstaterar att det i målet är ostridigt att syftet med destruktionsugnen är att förbränna ett farligt avfall. Enheter för förbränning av farligt avfall ska, enligt det uttryckliga undantaget i anvisning 4 i bilagan till förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser, inte ingå i tillståndet för utsläpp av växthusgaser. Destruktionsugnen ska därmed inte ingå i tillståndet och övervakningsplanen för bolagets utsläpp av växthusgaser. Vad Naturvårdsverket har anfört ändrar inte bedömningen. Med bifall till överklagandet ska därför Naturvårdsverkets föreläggande om att komplettera övervakningsplanen upphävas.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 2 (MMD-02) Överklagande senast den 27 september 2021.

Peter Winge Jan-Olof Arvidsson I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Peter Winge, ordförande, och tekniska rådet Jan-Olof Arvidsson. Föredragande har varit beredningsjuristen Katrin Strömberg.