MÖD 2025:20

Rättegångskostnader i mål som handläggs enligt ärendelagen ----- Ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader i mål som överklagas till mark- och miljödomstol ska prövas, inte avvisas. Vid framgång kan klaganden i undantagsfall få ersättning av det allmänna för befogade rättegångskostnader. I regel kommer det inte i konflikt med rätten till en rättvis rättegång att den enskilde får stå för sina egna rättegångskostnader i sådana mål. (Se NJA 2015 s. 374.)

Nacka tingsrätts, mark- och miljödomstolen, dom 2025-02-18 i mål nr M 3459-24, se bilaga A

1 J-E.N.

2 S.N.

Ombud för 1 och 2: J.S.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Uppsala kommun

753 75 Uppsala

Strandskyddsdispens och föreläggande om borttagande av anläggningar på fastigheten X i Uppsala kommun

1 Mark- och miljööverdomstolen ger prövningstillstånd.

2 Mark- och miljööverdomstolen avslår begäran om inhämtande av rådgivande yttrande från Europadomstolen.

3 Mark- och miljööverdomstolen avslår överklagandet och fastställer punkten 5 i mark- och miljödomstolens domslut. J-E.N.s och S.N.s yrkande om ersättning för rättegångskostnader i mark- och miljödomstolen avslås således.

4 Mark- och miljööverdomstolen avslår J-E.N.s och S.N.s yrkande om ersättning för rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen.

J-E.N. och S.N. har, såsom de slutligen bestämt sin talan i Mark- och miljööverdomstolen, yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska ändra mark- och miljödomstolens dom i fråga om rättegångskostnader och tillerkänna dem ersättning för sina rättegångskostnader där. De har också yrkat ersättning för rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen. De har hemställt att Mark- och miljööverdomstolen, enligt lagen (2024:1076) om rådgivande yttrande från den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, ska inhämta sådant yttrande från Europadomstolen.

J-E.N. och S.N. har anfört sammanfattningsvis följande. Det konventionsrättsliga läget kan sammanfattas enligt följande.

- Rätten till en rättvis rättegång är inte teoretisk utan måste vara praktisk och effektiv. Kostnadsregler som gör att en framgångsrik part hamnar i en sämre ekonomisk situation efter processen kan därför strida mot artikel 6.1.

- Risken för misstag från statens sida måste bäras av staten själv. Fel får inte rättas till på bekostnad av enskilda.

- Det är särskilt viktigt med kostnadsersättning i processer mot staten när tvisten härrör från statliga myndigheters utövning av offentlig makt, särskilt om regleringen syftar till allmänprevention som ligger straffrätten relativt nära i autonom konventionsrättslig mening.

- Staten får inte ha en orättmätigt fördelaktig position i processer mot enskilda när det gäller rättegångskostnader.

- Rätten gäller även om den enskilde faktiskt har erhållit tillgång till full domstols-prövning i sak men kostnadsersättning vägrats.

- Inskränkningar i rätten till kostnadsersättning måste ha ett legitimt syfte och vara proportionerliga.

Det synsätt som kommer till uttryck i HFD 2022 ref. 10, som innebär att ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader inte prövas i förvaltningsprocessen utan avvisas, är inte förenligt med rätten till en rättvis rättegång enligt vare sig 2 kap. 11 § regeringsformen eller artikel 6.1 i Europakonventionen. Det är inte tillräckligt att hänvisa den enskilde till att i efterhand begära skadestånd, möjlighet att erhålla kostnadsersättning ska föreligga i samma förfarande som där den materiella frågan avgörs. Tillsynsärendet har varit obefogat och vårdslöst och har skapat onödiga och höga ombudskostnader för att de ska ha möjlighet att tillvarata sin rätt. De har fått framgång med sin talan eller i vart fall “förlorat” endast i ringa utsträckning.

Mark- och miljööverdomstolen finner skäl att ge prövningstillstånd och tar upp målet till omedelbart avgörande.

Överklaganden av förvaltningsmyndighets beslut i ärenden om strandskyddsdispens liksom tillsyn i sådana frågor handläggs i mark- och miljödomstol enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden dock att 32 § om rättegångskostnadsansvar inte ska tillämpas, se 5 kap. 1 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar.

Av Högsta domstolens avgörande i plenum i NJA 2015 s. 374 RF och rättegångskostnaderna framgår att rätten till en rättvis rättegång enligt 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen, sedd i ljuset av Europadomstolens praxis avseende motsvar-ande rättighet enligt artikel 6.1 i Europakonventionen, i vissa fall kräver att en enskild part ska kunna få ersättning för befogade rättegångskostnader i tvister mot det allmänna och att sådan ersättning då ska dömas ut i målet i fråga. Denna princip har för allmän domstol bekräftats och preciserats i NJA 2018 s. 49 Upprättelseersättningen, NJA 2020 s. 908 Bilen i Borås och NJA 2021 s. 235 Den pantsatta bostadsrätten. Eftersom rätten till ersättning grundas på grundlagsbestämmelsen i 2 kap. 11 § regeringsformen gäller principen även i mål som inte rör en prövning av civila rättigheter och skyldigheter i den mening som avses i och omfattas av artikel 6.1 i Europakonventionen (exempelvis skattefordringar) och principen förutsätter för sin tillämpning inte att en uttrycklig föreskrift om rättegångskostnadsansvar (exempelvis 32 § ärendelagen) gäller för den aktuella mål- eller ärendetypen.

Att Högsta förvaltningsdomstolen i avgörande i plenum i HFD 2022 ref. 10 har funnit att i förvaltningsprocessen ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader ska avvisas och konstaterat att den enskilde i stället är hänvisad till att begära kompensation för sina rättegångskostnader i förvaltningsmål genom reglerna om skadestånd, förändrar inte hur frågan om rättegångskostnader enligt fast praxis ska hanteras i allmän domstol.

I ett fall som det aktuella, där den enskilde har överklagat en förvaltningsmyndighets beslut till mark- och miljödomstol och yrkat att domstolen ska tillerkänna den enskilde ersättning för rättegångskostnader hänförliga till överklagandet, ska rättegångskostnadsyrkandet därmed prövas i målet.

Någon allmän rätt för den enskilde att få ersättning för rättegångskostnader av det allmänna vid ett framgångsrikt överklagande av ett förvaltningsbeslut föreligger inte. Detta gäller oavsett om beslutet överklagas till allmän förvaltningsdomstol och handläggs enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291) eller till allmän domstol och handläggs enligt ärendelagen. Att en sådan ersättningsrätt inte föreligger kommer i regel inte i konflikt med rätten till en rättvis rättegång. (Se t.ex. HFD 2022 ref. 10 punkterna 20 23 med där angivna hänvisningar och Justitiekanslerns beslut den 25 februari 2025 i dnr 2024/7674.) Om avsaknaden av en rätt till kostnadsersättning i det enskilda fallet skulle innebära att den enskilde i praktiken inte kan anses ha fått tillgång till domstolsprövning eller om styrkeförhållandena mellan parterna blir så ojämna att den enskilde inte kan tillvarata sin rätt, kan denna huvudregel emellertid inte upprätthållas. Som framgår av Högsta domstolens avgöranden i NJA 2015 s. 374 m.fl. ger 2 kap. 11 § regeringsformen i ett sådant fall stöd för att tillerkänna den enskilde ersättning för rättegångskostnader.

Mark- och miljööverdomstolen gör mot denna bakgrund följande bedömning av J-E.N.s och S.N.s yrkanden om ersättning för rättegångskostnader.

J-E.N. och S.N. har fått sin sak prövad i domstol. Målet har varken varit rättsligt komplicerat eller omfattande. Handläggningen enligt ärendelagen är förenklad och kräver i regel inte att rättsbildat ombud anlitas. Underlaget ger inte stöd för att det var obefogat att inleda tillsyn eller att ärendet har handlagts på ett vårdslöst sätt. J-E.N. och S.N. har fått framgång till viss del, men inte fullt ut. Vid en samlad bedömning finner Mark- och miljööverdomstolen att omständigheterna i detta fall inte är sådana att det kommer i konflikt med J-E.N.s och S.N.s rätt till en rättvis rättegång att inte tillerkänna dem ersättning för rättegångskostnader. Deras yrkanden om ersättning för rättegångskostnader ska därmed avslås.

Avgörandet får enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättspresidenten Mari Heidenborg och hovrättsråden Lars Borg, Karin Wistrand, referent, samt Katarina Welin (deltog inte i beslutet om prövningstillstånd).

1 S.N.

2 J-E.N.

Ombud för 1 2: J.S.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Uppsala kommun

753 75 Uppsala

Länsstyrelsen i Uppsala läns beslut den 25 mars 2024 i ärende nr 823-2024, se bilaga 1

Strandskyddsdispens och föreläggande om borttagande av anläggningar inom strandskyddat område på fastigheten X i Uppsala kommun

1 Mark- och miljödomstolen avvisar J-E.N.s och S.N.s ansökan om dispens avseende de två övre trädäcken på grund av att de inte fordrar sådan dispens.

2 Mark- och miljödomstolen avslår J-E.N.s och S.N.s överklaganden avseende nämndens beslut att neka strandskyddsdispens i övrigt.

3 Mark- och miljödomstolen avslår överklagandena såvitt gäller nämndens föreläggande om att flytbryggan ska tas bort.

4 Mark- och miljödomstolen upphäver nämndens förelägganden i övriga delar samt återförvisar målet till nämnden för fastställande av ett nytt föreläggande om att ta bort trädäcket intill lusthuset endast i den del det har utvidgats av J-E.N. och S.N..

5 Mark och miljödomstolen avslår J-E.N.s och S.N.s yrkande om ersättning för deras rättegångskostnader.

Fastigheten X består av två skiften som ligger på ömse sidor om en markremsa som ingår i fastigheten Y. På markremsan finns en gångväg. Skifte 1 av fastigheten X ligger nordöst om vägen och skifte 2 ligger sydväst om vägen och omfattar även vattenområde i sjön Trehörningen.

Ortofoto med fastighetsgränser. ORTOFOTOT ÄR UTESLUTET HÄR.

J-E.N. och S.N. har yrkat att mark- och miljödomstolen, med ändring av länsstyrelsens och Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Uppsala kommuns (nämnden) beslut, ska meddela strandskyddsdispens i efterhand för lusthus, växthus, brygga samt tre trädäck i enlighet med deras ansökan till nämnden.

De har även yrkat att mark- och miljödomstolen, med ändring av länsstyrelsens beslut, ska upphäva nämndens beslut om föreläggande om utrivning av lusthus, brygga, tre trädäck, odlingslådor, trädgårdsmöbler och andra privatiserande föremål väster om grusvägen.

Vidare har de yrkat att mark- och miljödomstolen ska förpliktiga kommunen att ersätta dem för rättegångskostnader med 205 875 kr varav moms om 41 125 kr.

Nämnden har motsatt sig ändring av beslutet och har även bestritt yrkandet att ersätta J-E.N.s och S.N.s rättegångskostnader.

J-E.N. och S.N. har till stöd för sina yrkanden i huvudsak anfört följande.

Tillsynsärendet har varit obefogat, vårdslöst och har skapat onödiga och höga ombudskostnader för klagandena som ska ha möjlighet att tillvarata sin rätt i ett tillsynsärende.

Lagstöd för att ersättning ska utgå finns i artikel 6 i lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt NJA 2015 s. 374, NJA 2018 s. 49, NJA 2020 s. 908 och NJA 2021 s. 235. Vidare stöd finns i Europadomstolens domar den 6 juli 2006 i målet Stankiewicz mot Polen, den 18 juni 2020 i målet Černius och Rinkevičius mot Litauen och den 22 juli 2021 i målet Zustović mot Kroatien samt EU-domstolens dom i målet Toma (C-205/15, EU:C:2016:499).

Detta diskuterades in extenso i HFD 2022 ref 10 där majoriteten synes ha uppfattningen att nuvarande ordning var problematisk men hänvisade till att en sådan rätt måste införas via lagstiftning samt att klaganden är hänvisad till att väcka talan om skadestånd med stöd av bl.a. 3 kap. 4 § skadeståndslag (1972:207). En stor minoritet fann dock att en sådan ordning starkt riskerar att komma i konflikt med såväl artikel 6 i Europakonventionen och 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen som artikel 47 i den Europeiska unionens rättighetsstadga.

Tomten har varit ianspråktagen som trädgård sedan 1951 vilket styrks av lantmäteriets ekonomiska karta. Skifte 2 har därför varit ianspråktaget långt innan strandskyddet trädde i kraft. Den karta länsstyrelsen har utgått ifrån är felaktig. Fastigheten omfattar även växthuset. Nämndens hantering består av flera handläggningsfel och det går att ifrågasätta riktigheten av nämndens beslut.

Länsstyrelsen har inte företagit någon konkret proportionalitetsbedömning överhuvudtaget. Vad som ska prövas är om föreläggandet om utrivning i det konkreta fallet är nödvändigt. Länsstyrelsen har i princip enbart prövat om åtgärderna varit lagliga enligt svensk rätt och har därvid enbart grävt fram sådant som talar för staten och beslutsmotiveringarna är undermåliga. Länsstyrelsens slutsatser säger knappt mer än att länsstyrelsen har kommit till angivna slutsatser, inte varför. Framför allt har länsstyrelsen inte beaktat eller ens nämnt de umbäranden som J-E.N. och S.N. får utstå.

Omständigheter till fördel för att tillåta åtgärderna som måste beaktas i målet vid en konventionsrättslig proportionalitetsbedömning är följande:

1 Föreläggandet medför en värdeminskning på 4–5 miljoner kronor.

2 Den historiska användningen.

3 Fastigheten har förvärvats i god tro.

4 Behovet för det allmänna till allemansrättslig tillgång uppfylls väl i omgivningen bl.a. friluftsområde samt betydligt större och bättre stränder än på aktuella fastigheten.

5 Felaktiga baskartor som visar fastighetsgräns 7 meter fel, vilket ger anledning till stor osäkerhet om myndigheternas utredning och slutsatser.

6 Många felaktigheter i utredningen, vilken utgör en ren skrivbordsprodukt. Det förekommer direkta felaktigheter om omständigheterna.

7 Bortseendet från relevant inhemsk praxis och bevisning.

8 Åtgärderna var i huvudsak anlagda av tidigare ägare.

9 Den s.k. framåtsyftande synen som länsstyrelsen anlägger är extremt vag, utgör högst osäkra prognoser om långt framåtsyftande eventuella risker för miljöpåverkan som dessutom inte har motiverats.

10 Behovet av förlängning av brygga p.g.a. höjning av vattenståndet beroende på en vattenreglering.

11 Kommunen har i ett yttrande anfört att den inte har någon anledning att betvivla de uppgifter som lämnats om att flertalet anläggningar fanns på plats när den nuvarande ägaren förvärvade fastigheten.

12 Föreläggandet är synnerligen oklart. Föreläggandet medför inte ett återställande, utan medför en dramatisk förändring.

13 Det har meddelats strandskyddsdispens 1995 som gått ut då beslutet inte är daterat. Det ger emellertid starkt stöd för att dispens ska meddelas idag.

Stater och dess myndigheter har normalt bevisbördan för att en inskränkning av någon av de relativa rättigheterna (inklusive egendomsskyddet) är proportionerliga. Detta följer bland annat av förpliktelsen i artikel 34, sista meningen, i Europakonventionen, om att staterna förbinder sig att inte på något sätt hindra utövandet av den individuella klagorätten samt staternas skyldighet i artikel 38 att på alla sätt underlätta effektiva genomföranden av utredningar. Detta är en direkt konflikt med den internt svenska hållningen och således även i kontrast med 2 kap 15 § regeringsformen. Det råder ingen tvekan att miljöbalkens hållning måste vika för det konstitutionella och internationella skyddet. Den rigida hållning i miljöbalken måste efter en lagprövning enligt 11 kap. 14 § regeringsformen vika.

Det brister även vad gäller motiveringsskyldigheten, en förpliktelse som ytterst regleras genom artikel 6 i konventionen om rätten till rättvis rättegång. Bristande motiveringar hänger naturligtvis också samman med bristfällig proportionalitetsprövningar på det nationella planet.

Att beslut och domar måste motiveras följer också av att prövningen måste vara praktisk och effektiv i motsats till teoretisk och illusorisk. Det måste också gå att kontrollera att den varit effektiv med tillräckligt tydliga domskäl.

S.N. har under partsförhör uppgett bland annat följande.

Hon och J-E.N. letade hus mellan åren 2014 och 2015. De hade stora krav på fastigheten de skulle förvärva. På visningen kände de att de hittat sin drömfastighet och att det var en plats där de kunde utveckla sitt trädgårdsintresse och nyttja marken inom skifte 2 på det sätt som den var utformad. Skifte 2 var väldigt fint och bestod av en trädgårdsdel med växter och där det gick att odla, det vill säga en uppvuxen trädgårdstomt.

Vid förvärvet pratade de både med besiktningsman, tidigare ägare och mäklare. Det fanns inget som indikerade att skifte 2 nedanför stigen inte skulle utgöra en privat del av tomten. Det framgår även av överlåtelseavtalet att skifte 2 nyttjats för privata ändamål. Frågan om fastighetens nyttjande och beskaffenhet diskuterades också mellan säljare och köpare. Hur fastigheten har brukats har beskrivits av grannar och tidigare ägare.

Tillsynen inleddes år 2022 och de uppgifter som kom fram under tillsynsärendet kom som en chock. De har hela tiden varit uppriktiga och transparanta gällande hur fastigheten brukats genom årtiondena, vilket också styrkts av berättelser från grannar. Nämnden har inte tagit hänsyn till de bevis som har lagts fram.

Det är svårt att förstå nämndens beslut att skifte 2 ska återgå till allmänheten. Skifte 2 har aldrig tillhört allmänheten och det var inte under de förutsättningarna de förvärvade fastigheten. Beslutet medför en mycket stor förändring för dem. De har nyttjat fastigheten på samma sätt som tidigare ägare har gjort. Beslutet innebär inte ett återställande utan medför en drastisk förändring. Tomten har aldrig varit tillgänglig för allmänheten.

Föreläggandet innebär att de måste ta bort allt som de gjort på tomten och fastigheten tappar i värde. Om beslutet står fast får de överväga huruvida de ska bo kvar. De använder tomten precis som man har gjort tidigare. Man har inte förändrat något utan de har förvaltat tomten.

J-E.N. har under partsförhör i huvudsak uppgett följande.

De har pratat med grannar och intervjuat dem. De har vidare letat i läns- och statsarkivet samt sökt bilder på geo-data för att få fram hur fastigheten historiskt har sett ut. Bilderna som skickats in till domstolen illustrerar det faktum att tomten är använd långt tidigare. Den ekonomiska kartan från 1951 och ett historiskt flygfoto från 1955 visar tydligt att det finns någon slags byggnation eller installation nedanför vägen.

Föreläggandet handlar inte om att återställa tomten utan att förändra förutsättningarna fullständigt. Skifte 2 är använd som privat trädgårdstomt och har använts på det sättet under större delen av 1900-talet. Skifte 2 har fått ett kontinuerligt underhåll och används på samma sätt som det gjorts av tidigare ägare. Dessa har berättat att de byggde ett bryggdäck i form av en halvcirkel, vilken fanns kvar vid deras övertagande år 1996. År 1995 ansökte förrförra ägaren, G.Å., om strandskyddsdispens för brygga inför deras försäljning. Den dispensen användes aldrig. Förra ägaren ansåg dock att de drog nytta av dispensen och byggde bryggdäcket. J-E.N. och S.N. såg inte bryggdäcket som en brygga då vattnet var betydligt lägre än tidigare, så bryggfunktionen fanns inte för dem. De kollade på strandskyddsdispensen för brygga som saknade datum och de utgick från att dispensen gäller.

Tomten skulle inte bli mer allemansrättsligt tillgänglig även om föreläggandet följs. Det går inte att ströva längs strandlinjen. Även kringliggande fastigheter är inhägnade. Området består av vass och sankmark. Allmänhetens intressen tillgodoses i närliggande friluftsområde och skyddade områden runt omkring. Det finns även ett mycket populärt närbeläget bad. Det saknas intresse för allmänheten att lägga sig på den strandbiten på tomten.

Nämnden har i huvudsak anfört följande.

Nämnden ifrågasätter inte J-E.N. och S.N.s beskrivning av hur skifte 2 har nyttjats.

Nämndens beslut grundas på att åtgärderna anses avhållande för allmänheten från grusvägen och från vattnet om man tittar på området. Vidare grundar det sig på vad som anges i dispensbeslutet från år 2008 rörande tomtplats, om vad som är privat hemfridszon och beträffande vad som är allmänrättsligt tillgängligt. Dels finns också ett beslut från länsstyrelsen från 1995 avseende strandskyddsdispens för brygga. Där står det att delen sydväst om vägen är allmänt tillgänglig. Länsstyrelsen har därför bedömt att det inte är fråga om tomt. Det ska vara möjligt att passera där och det är skäligt att ta bort anläggningarna.

Uppförandet av de olika delarna ligger nära i tid. Det finns en undersökningsplikt vid fastighetsförvärv. Åtgärderna som uppförts av tidigare ägare har uppförts i nära anslutning till J-E.N.s och S.N.s inflyttning. Det nedre trädäcket ska tas bort då det tillkom med lusthuset. Det mellersta trädäcket har de klagande själva anlagt och det ska därför tas bort. Det översta trädäcket ligger utanför beslutad tomtplats och där får det inte vidtas några privatiserande åtgärder.

Nämnden ifrågasätter inte J-E.N.s och S.N.s uppgifter om vem som utfört åtgärderna eller när de utfördes. Slutligen hänvisar nämnden till Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätts mål nr M 1042-20 och M 8263-2.

J-E.N. anför att föreläggandet inte medför ett återställande av tomten utan i stället medför en drastisk förändring mot hur fastigheten har använts historiskt. Det har tidigare givits strandskyddsdispens för brygga på fastigheten. Har dispens tidigare getts är det omöjligt att förstå varför det inte är möjligt att ge dispens i detta ärende.

Beslutet om tomtplats baseras på obestridda uppgifter att skifte 2 inte skulle ha använts tidigare. Vid närmare efterforskning ser man att tomten har använts, men detta har inte berörts i besluten.

Det finns skäl att ge strandskyddsdispens för bryggan. Det ifrågasätts varför man ser annorlunda på bedömningen om dispens i dag än vad som gjordes 1995.

På J-E.N.s och S.N.s begäran har domstolen hållit vittnesförhör under ed med G.Å. och M-L.R..

G.Å. har under förhöret uppgett i huvudsak följande.

Han är uppvuxen i det aktuella huset. Hans farfar köpte fastigheten 1922 och använde den som sommarhus fram till ungefär år 1950 då byggnaden på fastigheten gjordes om till permanentbostad. Det var från början en större sjötomt än idag. Den styckades sedan av på hans och hans systers initiativ. Han tror avstyckningen skedde 1996. Vad gäller tiden dessförinnan, från 1950-talet och framåt, fanns det ett båthus nere vid vattnet och en brygga. På den del av tomten som blev avstyckad fanns det ett trädgårdsland med vinbärsbuskar, krusbärsbuskar och rabarberplantor. Han har gjort en skiss över detta. Runt trädgårdslandet fanns en cirka en meter hög stenmur som höll matjorden på plats eftersom det var fall på tomten. Nedanför muren var det vass och dy, och därefter det fria vattnet. Detta illustreras på den skiss han tagit fram.

När föräldrarna flyttade utomlands 1972 överfördes fastigheten på honom och hans syster. Mellan 1972 och 1982 bodde föräldrarna i huset på somrarna och på vintrarna stod det lite halvtomt. Mellan 1982 och 1989 bodde föräldrarna också där på somrarna och om vintrarna mest i Uppsala. Trädgårdslandet föll i träda och blev ganska vildvuxet.

Längre ner var där mark som de höll undan och klippte. Området nere vid sjön användes för studentfirande, kräftskivor och valborg. Det fanns också en lite klippa där man kunde sitta avskilt om man inte ville vara på deras huvudbrygga. Där nere fanns också en hammock som kunde användas för att hoppa ifrån, uppifrån stenmuren. Det var alltså en social yta ibland och annars höll de rent och klippte där. De la också upp framför allt plastbåtar, medan de hade sin mahognybåt i ett båthus. Hans pappa hade en kompost allra längst bort mot grannen, som gav bra matjord till trädgårdslandet.

Småningom bestämde G.Å. och hans syster sig för att sälja huset. De styckade av den fastighet som hans syster har idag. Han gjorde i samband med det en ansökan om tillstånd att få bygga en brygga, vilket beviljades, inför försäljningen av det hus som J-E.N. och S.N. äger idag, det vill säga det hus som G.Å. är uppvuxen i.

Under de fyrtiosex år han bott på fastigheten har han aldrig sett någon utomstående vistas eller bada på aktuell del av tomten. Man kunde visserligen passera trädgårdslandet på dess sidor men då kom man bara rakt in i vassen och en massa dy. Det var ingen som ville bada där. Där fanns ingen badplats, utan först kom trädgårdslandet, sedan muren och därefter vassen.

M-L.R. har under förhöret uppgett i huvudsak följande. Hon har bott i huset året runt sedan 1975. Vägen som går genom både hennes och N.s fastigheter var den tidigare landsvägen till Fjällnora. Den stängdes och den har därefter varit en led som många har promenerat på. När hon flyttade dit minns hon att det såg ut på följande sätt. Skifte 2 var i sig delat i två delar av en stenmur. På den övre delen av skifte 2 fanns trädgårdslandet som bestod av bland annat risiga bärbuskar. Det var ett taffligt trädgårdsland. På den nedre delen fanns det gräs och det var lite sankt. Den delen var inte välskött på minsta sätt, men där var absolut inget sly utan ytan hölls ren och fri. När familjen Å.så småningom sålde stället gjordes det i ordning med bland annat nya bärbuskar. M-L.R.s uppfattning är att skifte 2 i dess helhet alltid nyttjats för privat bruk. Området är dyigt och sumpigt och mycket vass om man inte anstränger sig för att hålla rent. Ingen skulle få för sig att gå ner där för att försöka bada.

J-E.N. och S.N. har även åberopat skriftlig bevisning, bl.a. mäklarprospekt från 2015, historiskt foto från G.Å., flygfoto från åren 1955 1967, ekonomisk karta från 1951samt skriftliga utlåtanden från sig själva och vittnena.

Mark- och miljödomstolen har genomfört syn på fastigheten X i Uppsala kommun samt hållit sammanträde i Uppsala tingsrätt den 22 oktober 2024.

Enligt 7 kap. 15 § miljöbalken får inom ett strandskyddsområde följande åtgärder inte vidtas:

1 nya byggnader uppföras,

2 byggnader eller byggnaders användning ändras eller andra anläggningar eller anordningar utföras, om det hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha fått färdas fritt,

3 grävningsarbeten eller andra förberedelsearbeten utföras för byggnader, anläggningar eller anordningar som avses i 1 och 2, eller

4 åtgärder vidtas som väsentligt förändrar livsvillkoren för djur- eller växtarter.

Det angivna gäller inte för åtgärder som vidtagits före införandet av det generella strandskyddet år 1975. Vidare gäller undantag för sådana åtgärder, för vilka dispens har beviljats.

Enligt 7 kap. 18 b § miljöbalken får kommunen i det enskilda fallet ge dispens från förbuden i 15 §, om det finns särskilda skäl

Enligt 7 kap. 18 c § miljöbalken får man som särskilda skäl vid prövningen av en fråga om dispens från strandskyddet beakta endast om det område som upphävandet eller dispensen avser

1 redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syften,

2 genom en väg, järnväg, bebyggelse, verksamhet eller annan exploatering är väl avskilt från området närmast strandlinjen,

3 behövs för en anläggning som för sin funktion måste ligga vid vattnet och behovet inte kan tillgodoses utanför området,

4 behövs för att utvidga en pågående verksamhet och utvidgningen inte kan genomföras utanför området,

5 behöver tas i anspråk för att tillgodose ett angeläget allmänt intresse som inte kan tillgodoses utanför området, eller

6 behöver tas i anspråk för att tillgodose ett annat mycket angeläget intresse.

Strandskyddet är ett allmänt intresse av sådan styrka att det i normalfallet och som utgångspunkt har företräde framför andra allmänna eller enskilda intressen (prop. 2008/09:119 s. 53). Uppräkningen av dispensgrunder i 7 kap. 18 c § första stycket miljöbalken är avsedd att vara uttömmande, men dispensprövningen ska också innefatta en mer övergripande intresseavvägning. Hänsyn ska nämligen tas även till enskilda intressen och en inskränkning i enskilds rätt att använda mark eller vatten får inte gå längre än vad som krävs för att syftet med skyddet ska tillgodoses (7 kap. 25 § miljöbalken). Strandskyddet syftar enligt 7 kap. 13 § miljöbalken till att långsiktigt trygga förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandområden och att bevara goda livsvillkor för djur- och växtliv på land och i vatten. Även ett område som för tillfället är av begränsat intresse kan bli betydelsefullt i framtiden (prop. 1997/98:45 del 1 s. 322).

Av 7 kap. 26 § miljöbalken följer att dispens bara får ges om det är förenligt med strandskyddets syften. Paragrafen ger uttryck för en mycket restriktiv syn på möjligheterna till dispens även inom ramen för en intresseavvägning. Vid avvägningen måste de intressen som bär upp strandskyddet tillmätas mycket stor vikt. Den proportionalitetsprincip som uttrycks i 7 kap. 25 § miljöbalken får ses som en slutlig kontroll av att en nekad dispens inte är orimlig med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet; däremot kan den inte uppfattas som en mer generell utvidgning av möjligheterna till dispens. För att fylla sin funktion måste prövningen avse samt-liga omständigheter i ett enskilt fall, men utrymmet för att ge dispens för en åtgärd som inte ryms inom 18 c § eller 18 d § är mycket litet. (Se Högsta domstolens avgörande NJA 2020 s. 1129)

Det aktuella markområdet, skifte 2 av fastigheten X, ligger i sin helhet inom strandskyddszonen och omfattas inte av den lagakraftvunna tomtplatsavgränsning som har bestämts för bostadshuset på skifte 1. Begreppsmässigt innebär tomtplatsavgränsningen att prövningsmyndigheten avgränsat en hemfridszon för markägaren (se Karnov-kommentaren till 7 kap. 17 § miljöbalken). Detta talar mot att skifte 2 ska kunna anses ingå i hemfridszonen som hör till bostadshuset på skifte 1. Dessutom skiljs skiftena åt av två fastighetsgränser, vilket talar i samma riktning. I denna situation anser domstolen att hemfridszonen formellt sett inte kan omfatta någon mark inom skifte 2.

Detta utesluter emellertid inte att marken inom skifte 2 ändå kan vara lagligen ianspråktagen på ett sätt som har betydelse för strandskyddet. För att ett ianspråktagande ska vara lagligt måste det antingen ha hävdats kontinuerligt sedan år 1975 (då det generella strandskyddet infördes) eller omfattas av en beviljad dispens.

Genom åberopade vittnesförhör och övrig utredning i målet är det enligt domstolen klarlagt att skifte 2 sedan långt före år 1975 har varit ianspråktaget för trädgårdsodling på skiftets övre delar dels att marken närmast vattnet har hållits klippt och använts för rekreation, fester och båtförvaring av fastighetsägarna.

Vid synen kunde domstolen konstatera att bostadshuset på skifte 1 på grund av sitt höga läge är väl synligt från skifte 2. Den gångväg och de fastighetsgränser som går mellan skiftena innebär i praktiken inte någon särskilt tydlig avgränsning. Marken inom skifte 1 stiger ganska brant upp mot bostadshuset, medan marken inom skifte 2 är mer flack. För en yttre betraktare, som inte känner till fastighetsgränserna, framstår det som naturligt att marken inom skifte 2 används för trädgårdsodling, rekreation m.m. av de boende på skifte 1.

Nämnden har framhållit att det finns ett beslut om tomtplatsavgränsning från år 2008 som innebär att skifte 2 inte omfattas av hemfridszonen. Att nämnden beslutade på det sätt framstår i och för sig som naturligt, då ett bostadshus hemfridszon normalt anses inte kunna sträcka sig utanför en fastighets gränser. Att tomtplatsen avgränsats till skifte 1 utesluter därför inte att skifte 2 även år 2008 –utan att utgöra hemfridszon – var ianspråktaget för vissa privata ändamål.

Även om skifte 2 formellt sett alltså inte kan anses omfattas av någon hemfridszon, står det enligt domstolen tillräckligt klart att marken är lagligen ianspråktagen för privata ändamål sedan före år 1975, närmare bestämt för trädgårdsodling, rekreation, umgänge och båtförvaring.

Under dessa förhållanden har J-E.N. och S.N. rätt att fortsätta använda tomten för dessa ändamål även då detta påverkar allmänhetens tillgång till området negativt. Detta innebär dock inte att allemansrätten är helt utsläckt.

Odlingslådorna kan i detta fall enligt domstolen inte anses förbjudna eftersom de utgör en naturlig del av den lagliga trädgårdsodlingsverksamheten på platsen. På motsvarande sätt får trädäcken, vilka är av enkel beskaffenhet, anses normalt förekommande på platser som används av en fastighetsägare för trädgårdsodling, rekreation och umgänge. Även om odlingslådor och trädäck inte har funnits på platsen alltsedan 1975, bedömer domstolen att dessa ändå utgör en normal och förväntad del av det lagliga ianspråktagandet för trädgårdsodling, rekreation och umgänge.

Det anförda innebär att odlingslådorna och de två övre träräcken inte fordrar någon dispens i detta fall och att nämnden har saknat fog för föreläggandet om att lådorna och trädäcken ska tas bort. Ansökan om dispens ska därför avvisas och nämndens föreläggande upphävas i denna del.

Vad gäller det nedersta trädäcket, som ligger intill lusthuset i strandkanten, finns det dock enligt domstolen skäl att göra en annan bedömning. Trädäcket är väl synligt från vattnet och måste anses medföra en betydligt mer privatiserande verkan än vad som följer av det lagliga ianspråktagandet av skifte 2 för trädgårdsodling, rekreation m.m. Därmed måste det enligt domstolen betraktas som dispenspliktigt. Den utökning av trädäcket som J-E.N. och S.N. utfört måste därför återställas. Att förelägga dem om det är enligt domstolen inte oproportionerligt.

J-E.N. och S.N. har uppgivit att de utvidgat det nedre trädäcket med cirka 24 kvadratmeter. Det framgår dock inte av utredningen i målet vilken del av trädäcket det är som tillkommit på detta sätt. I denna situation får det ankomma på nämnden att reda ut den frågan samt utfärda ett nytt föreläggande avseende enbart den tillbyggda delen av det nedre trädäcket.

Vad gäller resten av det nedre bryggdäcket, som fanns på platsen då J-E.N. och S.N. köpte köpte fastigheten, gör domstolen samma bedömning som avseende lusthuset (se nedan). Det innebär att nämndens föreläggande i den delen är oskäligt att och att det därför ska upphävas

Uppställandet av trädgårdsmöbler anses normalt inte innebära att anläggningar eller anordningar utförs. Uppställandet träffas därmed inte av förbudet i 7 kap. 15 § 2 miljöbalken. Möblerna medför inte heller någon väsentlig förändring av livsvillkoren för djur- eller växtarter på sätt som avses i fjärde punkten i samma paragraf. Dessutom måste möbler i förevarande fall anses utgöra en naturlig del av det lagliga ianspråktagandet av marken för rekreation och umgänge. Sammanfattningsvis strider uppställandet av möbler i detta fall inte mot 7 kap. 15 § milj-balken. Någon dispens behövs därför inte nämndens föreläggande avseende möblernas borttagande ska upphävas.

Nämndens föreläggande omfattar också en skyldighet att ta bort "andra privatiserande föremål". Denna formulering är enligt domstolen alltför vag för att läggas till grund för ett föreläggande, eftersom det inte blir tydligt för mottagaren vilka föremål som måste tas bort. Föreläggandet ska därför upphävas även i denna del.

Det aktuella växthuset har inte funnits på platsen sedan 1975 och omfattas inte av något dispensbeslut. Eftersom växthuset utgör en byggnad fordras det enligt 7 kap. 15 § 1 miljöbalken dispens för dess uppförande. Dispens får medges om det finns särskilda skäl, varvid man bland annat får beakta om det aktuella området redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att området saknar betydelse för strandskyddets syften. Dessutom krävs att dispensgivningen är förenlig med strandskyddets syften.

Växthuset innebär en väsentligt större påverkan på allmänhetens fria rörlighet än vad som följer av ianspråktagandet för trädgårdsodling som är lagligen etablerad på platsen, särskilt med hänsyn till att växthuset står mycket nära den gångväg som går mellan skifte 1 och 2. Domstolen kan under dessa förhållanden inte finna något skäl för att medge strandskyddsdispens för växthuset.

De allmänna intressen strandskyddet värnar väger enligt domstolen i förevarande fall tyngre än fastighetsägarnas intresse av att ha ett växthus på platsen. Att neka dispens framstår därför inte som oproportionerligt i detta fall, särskilt som det torde vara möjligt att flytta växthuset till lämplig plats inom den beslutade tomtplats-avgränsningen på skifte 1. Det kan inte heller uteslutas att dispens skulle kunna medges för en mer lämplig placering inom skifte 2. J-E.N.s och S.N.s yrkande om dispens för växthuset måste därför avslås.

Det noteras att länsstyrelsen har upphävt föreläggandet att ta bort växthuset.

Inte heller lusthuset och flytbryggan är lagligen etablerade på platsen och kräver därför i princip dispens för att få vara kvar. Huset ligger i strandkanten och dess privatiserande verkan sträcker sig även ut över vattnet. Strandlinjen är också mer känslig för påverkan på djur- och växtliv. Vad gäller flytbryggan upptar den vattenområde, som alltid ska betraktas som allemansrättsligt tillgängligt.

Det finns enligt mark- och miljödomstolen inga möjligheter att medge dispens för varken lusthuset eller bryggan, då det inte föreligger någon giltig dispensgrund enligt 7 kap. 18 c § miljöbalken. Det skulle dessutom strida mot strandskyddens syften att medge dispens. De allmänna intressen som strandskyddet syftar till att skydda kan i detta fall inte säkerställas på annat mindre ingripande sätt än genom att neka ansökt dispens. Ett avslag på ansökan om dispens för lusthuset och flytbryggan är under dessa förhållanden enligt domstolen inte oproportionerligt.

Flytbryggan har anlagts av de nuvarande fastighetsägarna. Omständigheterna att de felaktigt trodde att det förelåg en giltig dispens för bryggan, att bryggan behövs på grund av landhöjningen samt den påverkan som bryggan kan ha på fastighetens värde utgör enligt domstolen inte tillräckliga skäl för att låta den ligga kvar. Nämnden har således haft fog för sitt föreläggande om att bryggan ska tas bort.

Vad gäller lusthuset måste det dock särskilt beaktas att det inte har uppförts av J-E.N. och S.N., utan av tidigare ägare. Enligt 26 kap. 12 § miljöbalken får en ny fastighetsägare visserligen föreläggas att åtgärda vad en tidigare ägare orsakat, men det krävs då en särskild skälighetsprövning. Därvid ska en avvägning ske mellan naturvårdens intresse att få en rättelseåtgärd utförd och den enskildes intressen (se förarbetena till motsvarande bestämmelse i den numera upphävda naturvårdslagen [1964:822], prop. 1981/82:220 s.137f.).

Det aktuella lusthuset ligger på en plats som är lagligen ianspråktaget för trädgårdsodling, rekreation och umgänge. Det har i förevarande fall inte framkommit något som tyder på att överlåtelsen av fastigheten till J-E.N. och S.N. skett i syfte att kringgå strandskyddsbestämmelserna. Ingenting tyder heller på att J-E.N. och S.N. haft anledning att misstänka att lusthuset saknade strandskyddsdispens eller var uppfört innan strandskyddet in-fördes. Under dessa förhållanden är det enligt domstolen inte skäligt att förelägga dem att ta bort lusthuset (jämför MÖD 2017:16 I och II). Detta gäller trots att lusthuset med sitt läge i strandkanten måste antas ha medfört en viss påverkan på djurlivet. Såvitt gäller påverkan på växtlivet kan det noteras att marken lagligen har hållits röjd sedan lång tid. Nämndens föreläggande om borttagande av lusthuset ska därför upphävas.

Av 5 kap. 1 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar framgår att lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen) ska tillämpas på aktuell typ av ärende. Av samma lagrum framgår att 32 § ärendelagen, gällande rättegångskostnader, inte ska tillämpas i dessa typer av mål.

Mark- och miljödomstolen konstaterar att frågan om avsaknaden av bestämmelser om kompensation för rättegångskostnader i förhållande till 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och artikel 6.1 i Europakonventionen tagits upp i HFD 2022 ref. 10. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar där att det i förvaltningsprocessen, där uttryckliga bestämmelser om rättegångskostnader saknas, finns en ordning där den enskilde är hänvisad till att begära kompensation för sina rättegångskostnader genom reglerna om skadestånd. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att denna ordning visserligen innebär att den enskilde måste inleda ett särskilt förfarande för att få en prövning av om rättegångskostnader ska ersättas.

Högsta förvaltningsdomstolen bedömde dock, bland annat utifrån Europadomstolens dom den 18 juni 2020 i målet Černius mot Rinkevičius mot Litauen, att rätten till en rättvis rättegång inte innebär att ersättning för rättegångskostnader måste beviljas i själva förvaltningsmålet.

I likhet med förvaltningsprocessen saknas det för förevarande måltyp uttryckliga bestämmelser om ersättning för rättegångskostnader. Det hindrar inte klaganden att begära kompensation för sina rättegångskostnader genom reglerna om skadestånd. I likhet med Högsta förvaltningsdomstolens ställningstagande i HFD 2022 ref. 10 bedömer mark- och miljödomstolen att det inte strider mot rätten till en rättvis rättegång enligt 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och artikel 6.1 i Europa-konventionen att inte pröva rätten till ersättning inom ramen för det mål där sak-prövningen sker. Det innebär att klaganden inte har rätt till någon prövning av rätten till ersättning för rättegångskostnader i målet, och deras yrkande härom ska därför avvisas. Detta är också i linje med Mark- och miljööverdomstolens beslut den 5 november 2024 i mål nr M 1012-24.

Skifte 2 är lagligen ianspråktaget för trädgårdsodling, rekreation, umgänge och båtförvaring. Skiftet omfattas dock inte av hemfridszonen som hör till bostadshuset på skifte 1 och allemansrätten är inte helt utsläckt. Det innebär följande:

– Växthuset och flytbryggan är inte lagliga. Dispens kan inte medges. De måste tas bort.

– Lusthuset och ursprunglig del av det nedre trädäcket är inte lagliga. Dispens kan inte medges. De behöver dock inte tas bort.

– Resten av det nedre trädäcket är inte lagligt. Dispens kan inte medges. Nämnden ska i ett nytt föreläggande precisera vilken del som ska tas bort.

– De övre trädäcken, trädgårdsmöblerna och odlingslådorna är lagliga utan dispens. De behöver inte tas bort.

– Föreläggandet om borttagande av övriga privatiserande föremål ska upphävas på grund av att det är otydligt.

– Yrkandet om ersättning för rättegångskostnader ska avvisas.

se bilaga 2 (MMD-02)

Överklagande senast den 11 mars 2025

Björn Räftegård Tony Persson

I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Björn Räftegård, ordförande, och tekniska rådet Tony Persson. Föredragande har varit Sebastian Randahl Widmark.