Pianobäraren (NJA 2024 s. 12)

Sökord Grov stöld · Hänsynslös art · Omedelbar närhet · Stöld

Fråga om en stöld i en bostad som gärningsmannen släppts in i ska bedömas som grov stöld.

Allmän åklagare väckte vid Helsingborgs tingsrätt åtal mot M.K. för grov stöld enligt 8 kap. 4 § BrB med följande gärningspåstående.

M.K. har olovligen tagit en plånbok med bankkort, körkort och 870 kronor i kontanter samt några frimärken som tillhörde B.B. Det hände någon gång den 13 november 2021 [i] Åstorps kommun. Tillgreppet innebar skada. – Brottet bör bedömas som grovt eftersom gärningen varit särskilt hänsynslös och då plånboken varit i målsägandens omedelbara närhet. M.K. har hänsynslöst utnyttjat situationen då han tillåtits komma in i målsägandens bostad som bärhjälp vid en pianoförsäljning och då han stått i målsägandens hall har han sökt genom målsägandens jacka och så tagit stöldgodset. – M.K. begick gärningen med uppsåt att stjäla.

B.B. framställde enskilda anspråk.

M.K. förnekade gärningen och bestred de enskilda anspråken.

Tingsrätten (ordförande tingsfiskalen Edina Cronholm) anförde i dom den 5 maj 2022 följande.

Vad de hörda i målet berättat antecknas i det följande.

B.B. har huvudsakligen berättat följande. Han skulle på blocket sälja ett piano som fanns i hans och A.B:s villabostad. Han blev kontaktad av en person som var intresserad av att köpa det. Han och köparen kom överens om att han skulle komma och hämta det den aktuella dagen. Köparen kom till bostaden tillsammans med M.K. som skulle vara behjälplig med att bära ut pianot. De kom i en vit skåpbil som de parkerade på gatan utanför villan. I bostaden fanns även [B.B:s hustru] A.B. Han och köparen gick in i stora rummet där pianot fanns för att titta närmare på detta. Under tiden stod M.K. kvar i den anslutande hallen. A.B. stod några meter ifrån utanför ett litet rum också i anslutning till hallen.

Han antar att hon höll lite koll på M.K. också. Köparen började plocka isär pianot för att kontrollera att allt var i sin ordning. Han ville ha kvitto över köpet och bad därför A.B. att ordna med detta. Hon gick in till det intilliggande rum som de använder som kontor. Ropandes frågade A.B. honom inifrån hallen var hans plånbok var. Han svarade att den som vanligt var i hans jacka i hallen men där var tomt. M.K. hade då hunnit lämna hallen och bostaden. Han följde efter honom och såg genom fönsterrutorna på den vita skåpbilen att M.K. stod invid denna på den sidan som vette ut mot gatan, ifrån bostaden. Han konfronterade M.K. som förnekade att han hade tagit plånboken. På marken såg han två frimärken som hade legat i hans plånbok och som han hade köpt samma eftermiddag strax före det att köparen och M.K. anlände till bostaden. Han förklarade detta för M.K. och ifrågasatte hur det kunde komma sig om han inte hade tagit plånboken. M.K. svarade inte. M.K. korsade gatan och sprang in på grannens garageuppfart. Han följde efter en bit upp på garageuppfarten men M.K. begav sig in i en mörk och trång passage mellan grannens garagebyggnad och tomtgränsen och då vågade han inte följa efter. A.B. ringde under tiden till polis som var snabbt på plats. Grannen kom också hem och han berättade då vad som hade hänt. Han sa till grannarna att inte röra något. Snart dök ytterligare grannar upp. Köparen anslöt också. Han såg M.K. komma tillbaka ut från passagen. De stod kvar på platsen till dess polisen kom. Han gick med polisen till den aktuella passagen där hans plånbok låg på marken. Polisen fotograferade platsen och plånboken. Han rörde inte plånboken före polisen kom till platsen. Han tror att hans grannar först hittade plånboken men han sa till dem att inte röra något utan låta allt ligga som det var. I plånboken hade han haft 870 kronor i kontanter men när den hittades var den tom på kontanter. Endast kort låg kvar. Han hade till polis på plats sagt att han hade haft 750 kr i plånboken. Han var ganska uppskärrad då och när han hade lugnat sig efterföljande dag och gått igenom alltihopa kontaktade han polisen och förklarade att han rätteligen hade haft 870 kr i plånboken. Att det är just den summan är han säker på eftersom han hade sålt lite grejer på blocket och fått betalt i kontanter och därefter hade han köpt frimärken. Utifrån det kunde han räkna ut vad han hade haft kvar av kontanterna i plånboken. De hade inte haft några andra på besök den aktuella dagen och ytterdörren som leder in till hallen är annars alltid låst. Hans jacka med plånboken hade hängt på hatthyllan i hallen på samma sida som och med knappt två meter till stora rummet där pianot hade stått.

M.K. har huvudsakligen uppgett följande. Det stämmer att han varit på plats i B.B:s bostad den aktuella dagen som bärhjälp vid en pianoförsäljning. Han minns inte var han befann sig i bostaden medan köparen undersökte pianot. Han har inte vittjat jackan. Det stämmer att han gått ut och ställt sig vid den vita skåpbilen. Han gick ut för att han var kissnödig. När B.B. kom ut och frågade om plånboken så sa han att han inte visste något om det. Han har inte varit i den påstådda passagen. Pengarna hade han stoppat i skorna sedan tidigare. Han brukar inte förvara pengar i skon. Han vill inte förklara varför han har kontanterna i skon. Det stämmer inte att han hade 70 kr i fickan. Det var endast 20 kr. Han vet inte varför han inte hade alla kontanter på samma ställe.

A.B. har huvudsakligen berättat följande. B.B. hade haft kontakt med en pianohandlare via blocket som skulle komma på eftermiddagen den aktuella dagen. Med sig hade han en kille, M.K., som bärhjälp. Pianohandlaren följde med in i stora rummet där pianot fanns. Hon följde med dem in. M.K. blev stående i hallen. Hon erbjöd honom att följa med han också för att titta på pianot men han sa nej. Hon tänkte inte så mycket på det då och gick lite mellan vardagsrummet och hallen. Vid något tillfälle såg hon M.K. ta ett steg tillbaka från hatthyllan där deras jackor hängde. Hon fick en olustkänsla och tänkte att det var bäst att hon höll sig kvar i hallen. Men hon tänkte inte då på att det fanns något i deras jackor.

B.B. bad henne hämta en penna till ett kvitto så hon lämnade hallen för detta för en knapp minut. När hon kom tillbaka hade M.K. lämnat hallen och bostaden och stängt ytterdörren efter sig. Hon såg att B.B:s jacka rörde lite på sig. Hon gick för att känna efter på jackan men där fanns ingen plånbok. Hon vet att B.B. brukar ha sin plånbok i innerfickan av jackan som brukar hänga på hatthyllan i hallen. Hon frågade B.B. var plånboken var och enligt honom skulle den ligga i jackan. B.B. rusade ut genom ytterdörren och efter M.K. De hade parkerat den bil i vilken pianot skulle fraktas i utanför villan på gatan. B.B. såg, som han berättat för henne senare, genom rutorna på bilen att M.K. stod på andra sidan bilen. Han rusade dit medan hon blev stående kvar på yttertrappan till villan. Hon hörde B.B. skrika något om frimärken på marken. Han skrek åt henne att ringa polisen vilket hon gjorde. Det blev lite kalabalik med alla grannar och poliser som kom till platsen. Hon såg aldrig var M.K. senare försvann. De håller alltid ytterdörren till villan låst.

J.B. har huvudsakligen berättat följande. Han arbetade den aktuella dagen som ingripande polis i Helsingborg och blev beordrad ut till den aktuella adressen på grund av en stöld. Det ska ha varit en man som tillgripit en plånbok och han hade fått veta att alla skulle vara kvar på platsen, även misstänkt och målsäganden. Han mötte upp B.B. på plats och han berättade kort för honom vad som hade hänt; att de skulle sälja ett piano, att intressenten var på plats och hade fått bärhjälp, att de hade gått in i bostaden och att hustrun under tiden hade observerat vad som skedde i hallen där bärhjälpen var, att B.B. hade följt efter och konfronterat M.K. vid en skåpbil och att M.K. då hade sprungit bakom grannens fastighet längs med en garageport för att sedan komma tillbaka till övriga platsen och dit polisen senare anlände. Han fick detta återberättat av B.B. och utpekat frimärkena i anslutning till skåpbilen. B.B. pekade ut var plånboken hade anträffats och det är i spåret efter M.K. Han gick dit för att kontrollera plånboken och får dessförinnan också veta att den ska innehålla kort och kontanter. Han tog upp plånboken för att kontrollera och fotografera och av det som han anträffar däri ser han att det tillhör B.B. Han gick tillbaka för att prata med M.K. som bestämt sa att han inte hade tagit något. M.K. förnekade att han hade sprungit in bakom grannens fastighet. Han beslutade sig för att göra en visitation av skåpbilen, i vilken det inte hittades något. I samtal med hans kollega hade M.K. sagt att han hade 70 kr i kontanter på sig och inget mer. Vid kroppsvisitationen av M.K. på plats anträffades först 70 kr i kontanter i hans byxficka och när han bad M.K. att ta av sig skorna sjönk han ihop och gjorde en stor suck. I M.K:s högersko anträffade han då 800 kr i kontanter. Som han minns det förklarade M.K. att pengarna som anträffades i skon inte var hans, utan hans pappas och att han hade dem på sig för att han hade folk efter sig.

Genom de uppgifter som lämnats av M.K., B.B. och de båda vittnena ihop med övrig utredning är det till en början utrett att M.K. befunnit sig på den tid och plats och mot den bakgrund som åklagaren gjort gällande. Frågan är då om åklagaren även lyckats styrka att M.K. härvid olovligen tagit B.B:s plånbok innehållandes bland annat 870 kr i kontanter och frimärken på sätt vidare påståtts.

B.B. har på ett enligt tingsrätten klart och sammanhängande sätt beskrivit ett händelseförlopp som överensstämmer med det som A.B. beskrivit. Det har inte framkommit någon särskild anledning att anta att han falskeligen skulle vilja beskylla M.K. för brott. Även om A.B. är närstående till B.B. och hennes uppgifter därför ska beaktas med viss försiktighet har hon vittnat under ed och det har inte heller beträffande henne framkommit särskild anledning att anta att hon falskeligen skulle vilja beskylla M.K. för brott. Hon har inför tingsrätten bedömts som trovärdig och hennes uppgifter som tillförlitliga.

B.B. har berättat att hans plånbok funnits i hans jacka som hängt i den hall som M.K. uppehållit sig i. Han har vidare berättat att det i plånboken funnits 870 kr i kontanter samt frimärken som han köpt samma eftermiddag, strax före det att köparen och M.K. anlände till bostaden. Han har vidare berättat att plånboken inte varit kvar i jackan efter att M.K. lämnat bostaden. A.B. har placerat M.K. vid jackan i hallen. Hon har berättat att hon i samband med att hon rört sig mellan vardagsrummet och hallen vid ett tillfälle sett M.K. ta ett steg tillbaka från hatthyllan där jackan hängt, och att hon då fått en olustkänsla och tänkte att det var bäst att hon höll sig kvar i hallen. Hon har vidare berättat att hon därefter för en knapp minut lämnat hallen för att ordna med kvittot för pianoförsäljningen och när hon återvänt sett att jackan rört på sig och att M.K. då hade lämnat hallen och försvunnit ut ur bostaden. På sin väg efter M.K. ut från bostaden har B.B. berättat att han hittat de frimärken som han inköpt samma eftermiddag liggandes på marken invid M.K. när han stått invid den vita skåpbilen. A.B. har iakttagit dem båda vid skåpbilen och berättat att hon hört B.B. skrika något om frimärkena till M.K. Enligt B.B. har M.K. sprungit från skåpbilen in på grannens tomt och in i en trång passage mellan grannens garagebyggnad och tomtgränsen. A.B. har förklarat att hon inte sett vad som skett sedan de lämnat skåpbilen. Men i de påstådda spåren efter M.K. i nämnda passage hittades sedermera B.B:s plånbok av vittnet polismannen J.B. som snabbt anländer till platsen. Plånboken har då som J.B. också berättat om och som framgår av fotografier varit tom på kontanter.

Av beslagsprotokoll framgår, precis som J.B. berättat, att kontanter i 870 kr anträffats på M.K., varav 800 kr i hans höger sko och 70 kr i hans byxficka. Det har alltså varit fråga om belopp överensstämmande med vad B.B. berättat att han haft i sin plånbok före tillgreppet.

Därtill har vi de uppgifter som J.B. lämnat om M.K. agerande härvid, vad han sagt först till hans kollega och sedermera till honom om kontanterna som anträffats på honom men också om att B.B. inför honom på plats vid ingripandet lämnat en beskrivning av händelseförloppet motsvarande de uppgifter som framkommit inför tingsrätten. Vad J.B. berättat om ger därmed ytterligare stöd till uppgifterna från övriga hörda och gärningspåståendet.

Enligt tingsrätten är utredningen sammantagen sådan att det är styrkt att M.K. begått gärningen. De uppgifter som M.K. lämnat förtar inte värdet av den presenterade utredningen. Han har inte kunnat lämna någon trovärdig eller rimlig förklaring till varför han anträffas med kontanter i skon. Hans uppgifter i den delen har dessutom avvikit från vad han tidigare uppgett för J.B. vid ingripandet. Anträffade kontanter har uppgått till belopp motsvarande vad B.B. uppgett till polis att han haft i plånboken, och det får anses utrett att kontanterna tillhört, och olovligen tagits från, honom.

Gärningen ska enligt tingsrätten rubriceras som grovt brott av de skäl som åklagaren sammantaget gjort gällande enligt gärningspåståendet. Även om tillgreppet av plånboken skett ur B.B:s jacka medan han befunnit sig i ett anslutande rum har det varit fråga om att denna hängt i hallen i hans egen bostad. Det kan på det viset inte jämställas med ett tillgrepp som sker ur ett klädesplagg som annars lämnats i en obevakad garderob och då inte anses ha varit i ägarens omedelbara närhet och normalt inte är att bedöma som grovt brott. Det har varit fråga om tillgrepp i hemmet som är en sådan fredad zon där ett tillgrepp kan uppfattas som en kränkning av dennes äganderätt och den personliga integriteten. Att det som tillgrips är en plånbok kan i sig också uppfattas som mer integritetskränkande än tillgrepp av viss annan egendom.

Gärningen får också anses ha varit särskilt hänsynslös när den på detta sätt inneburit ett utnyttjande av situationen att M.K. tillåtits komma in i bostaden som bärhjälp vid en pianoförsäljning och när han stått i hallen och övriga befunnit sig vid pianot i anslutande rum tillgripit plånboken som på detta sätt tvunget lämnats mer eller mindre utan tillsyn (jfr Bäcklund m.fl., Brottsbalken [1 juli 2020, Version 19, JUNO], kommentar till 8 kap. 4 §; Hovrättens över Västra Sverige dom av den 15 december 2021 i mål B 6266-21).

Under denna rubrik redogjorde tingsrätten inledningsvis för innehållet i belastningsregistret och för yttranden som hämtats in. Därefter anförde tingsrätten följande.

För grov stöld är inte föreskrivet lägre straff än sex månaders fängelse och tingsrätten bedömer att straffvärdet för gärningen motsvarar fängelse i sex månader. M.K. har återfallit i brott under pågående skyddstillsyn. Det talar för att påföljden ska bestämmas till fängelse. Av vad som redovisats i det föregående har inte framkommit skäl att välja någon annan påföljd än fängelse. Påföljden ska därför bestämmas till fängelse.

Det fängelsestraff som M.K. nu döms till innebär att det saknas förutsättningar för honom att verkställa den skyddstillsyn med behandlingsföreskrift som han dömts till genom tingsrättens tidigare dom. Under sådana förhållanden föreligger särskilda skäl att låta undanröja skyddstillsynen, och i stället döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten (se 34 kap. 1 och 4 §§ BrB). Den tidigare brottsligheten har i den tidigare domen bedömts ha ett straffvärde som uppgår till mellan en och två månaders fängelse, vilken bedömning tingsrätten delar.

När påföljden för den samlade brottsligheten nu bestäms, ska rätten ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått till följd av den tidigare domen (se 34 kap. 4 § andra stycket BrB). Det saknas dock enligt tingsrätten anledning att reducera fängelsestraffets längd med anledning av vad som framkommit om den ringa kontakt som M.K. har haft med frivården inom ramen för skyddstillsynen. Det innebär att den gemensamma påföljden för den tidigare brottsligheten och den tillkommande brottsligheten ska bestämmas till sju månaders fängelse.

Frågan om bättre rätt och rätt till skadestånd

Genom utredningen är det styrkt att i beslag tagna kontanter tillhör och olov­ligen fråntagits B.B. Hans talan om bättre rätt ska därmed bifallas. Kontanterna ska lämnas ut till B.B. utan lösen.

Beträffande yrkandet om kränkningsersättning gör tingsrätten följande bedömning. Det saknas skäl att ifrågasätta vad B.B. uppgett om att han tagit illa vid sig av stölden. Ersättning för kränkning bedöms dock inte utifrån den personliga upplevelsen, utan framför allt på objektiva grunder. Alla stölder i hemmet kan inte grunda rätt till kränkningsersättning. Det krävs någon särskild omständighet som avviker från vad som normalt inträffar vid sådana tillfällen. Sådan grund till ersättning kan enligt praxis föreligga exempelvis om målsäganden varit hemma vid stölden (jfr NJA 2011 s. 3). Enligt tingsrätten har omständigheterna varit sådana att B.B. ska anses ha utsatts för en i skadeståndsrättslig mening sådan allvarlig kränkning att ersättning ska lämnas för sådan kränkning. Skälig ersättning uppgår – – – enligt tingsrätten till 5 000 kr.

Tingsrätten dömde M.K. för grov stöld enligt 8 kap. 4 § BrB till fängelse sju månader. Påföljden avsåg även brottsligheten i ett tidigare avgörande och en tidigare utdömd skyddstillsyn undanröjdes (34 kap. 1 § andra stycket och 4 § första stycket BrB).

M.K. skulle betala skadestånd till B.B. med 5 000 kr jämte ränta på beloppet.

B.B. förklarades äga bättre rätt än M.K. till i beslag tagna kontanter 870 kr. Egendomen skulle lämnas ut till B.B. utan lösen.

Tingsrätten beslutade också om avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond.

Åklagaren och M.K. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge.

Åklagaren yrkade att hovrätten skulle döma M.K. till ett längre fängelsestraff än vad tingsrätten gjort.

M.K. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet alternativt, i andra hand, bedöma gärningen som stöld eller åtminstone lindra påföljden. Han yrkade vidare att hovrätten skulle avslå B.B:s yrkande om skadestånd och bättre rätt till i beslag tagna kontanter.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättsråden Lars Lindblad och Joakim Westerlund, tf. hovrätts­assessorn Ewelina Wettergren, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 15 november 2022 följande.

Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att det är styrkt att M.K. olovligen med tillägnelseuppsåt tagit B.B:s plånbok. Omständigheterna har inte varit sådana att gärningen kan anses varit av hänsynslös art. Tillgreppet har emellertid skett endast några meter från B.B. samtidigt som denne befunnit sig i sin bostad och plånboken får därmed anses ha varit i B.B:s omedelbara närhet. Liksom tingsrätten anser därför hovrätten att M.K. gjort sig skyldig till grov stöld.

Hovrätten delar tingsrättens bedömningar i fråga om påföljd och B.B:s yrkande om bättre rätt.

Vad gäller B.B:s yrkande om skadestånd för kränkning gör hovrätten följande bedömning. Enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen ska den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ersätta den skada som kränkningen innebär. Enligt förarbete till lagrummet ger förmögenhetsbrott normalt ingen rätt till kränkningsersättning, även om det inte är uteslutet. En grov stöld som sker genom intrång i annans bostad kan utgöra ett angrepp mot annans frid och innebära en allvarlig kränkning. Så kan vara fallet om bostaden exempelvis har skövlats eller om brottet haft andra särskilt hänsynslösa inslag. (Jfr prop. 2000/01:68 s. 65.)

Det står klart att B.B. upplevt ett starkt obehag av det faktum att M.K. tillgripit plånboken när denne befunnit sig i hans bostad. M.K. har emellertid inte olovligen tagit sig in i eller stannat kvar i bostaden och har såvitt framkommit inte uppträtt hotfullt eller genomsökt bostaden i någon större utsträckning. Under dessa förhållande kan B.B. inte anses ha blivit utsatt för en sådan allvarlig kränkning som avses i den angivna bestämmelsen i skadeståndslagen. Hans yrkande om skadestånd för kränkning ska därför lämnas utan bifall.

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten befriar M.K. från att betala skadestånd till B.B. I övrigt gäller tingsrättens domslut.

M.K. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet. Under alla förhållanden yrkade han strafflindring och att den tidigare utdömda skyddstillsynen inte skulle undanröjas.

Riksåklagaren motsatte sig ändring av hovrättens dom.

HD meddelade prövningstillstånd i fråga om rubricering och påföljd med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett gällande gärningen.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Anna Eriksson Deibrant, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Punkterna 1–4 motsvarar i huvudsak punkterna 1–5 i HD:s domskäl.

Frågan i målet

5 Frågan i målet gäller i huvudsak om plånboken i målsägandens jacka kan anses ha befunnit sig i dennes omedelbara närhet.

Allmänt om kvalifikationsgrunderna vid grov stöld

Punkten 6 motsvarar i huvudsak punkten 7 i HD:s domskäl.

7 Bestämmelsen fick i huvudsak sin nuvarande lydelse i samband med 1942 års lagstiftningsärende. I motiven uttalades att det framför allt var tillvägagångssättet som sådant som kunde kvalificera gärningen till att bedömas som grovt brott (se bl.a. NJA II 1942 s. 349). Rättsutvecklingen har därefter inneburit att en viss intresseförskjutning har skett. Vid senare ändringar av bestämmelsen har tonvikten vid bedömningen av brottets allvar snarare lagts på förekomsten av integritetskränkande inslag, i stället för som tidigare, tillvägagångssättet som sådant. Lagstiftaren har uttalat att vid försvårande omständigheter som ska kunna leda till att en stöld bedöms som grov bör hänsyn i första hand tas till medborgarnas krav på skydd vid kränkningar av olika slag. (Se bl.a. prop. 1975/76:42 s. 21 f.)

Särskilt om kvalifikationsgrunden i sin omedelbara närhet

Punkten 8 motsvarar i huvudsak punkten 10 i HD:s domskäl.

9 Med uttrycket att den bestulne haft saken i sin omedelbara närhet anses att det ska vara fråga om föremål som han eller hon – utan att bära det på sig – har haft under vad som kan beskrivas som omedelbar fysisk kontroll. Gärningsmannen behöver inte ha kommit i direkt fysisk kontakt med den bestulne för att brottet ska kunna hänföras till den grova svårhetsgraden. (Se prop. 2016/17:131 s. 65 ff.)

Punkten 10 motsvarar i huvudsak punkten 11 i HD:s domskäl.

Legalitetsprincipens betydelse för tolkningen av en straffbestämmelse

11 Inom straffrätten gäller legalitetsprincipen som bl.a. är fastlagd i 2 kap. 10 § RF och 1 kap. 1 § BrB. Såvitt nu är av intresse innebär principen att en straffrättslig bestämmelse inte får – till nackdel för den tilltalade – utsträckas över vad dess ordalydelse medger (analogiförbudet).

12 När innebörden av en lagbestämmelse ska fastställas får den tolkas i ljuset av ett flertal olika förhållanden. Syftet med lagstiftningen som kan framgå av förarbetena samt praxis och uttalanden i den juridiska litteraturen är viktiga hållpunkter. Straffbestämmelsens ordalydelse sätter dock den yttersta gränsen för det straffbara området och därmed en gräns för det genomslag som motivuttalanden kan få. Enligt legalitetsprincipen måste en klar restriktivitet iakttas med extensiva tolkningar av olika lagregler. (Jfr bl.a. ”Mordstraffskalan” NJA 2016 s. 3 p. 19 och NJA 2018 s. 1103 p. 12.)

Tolkning av kvalifikationsgrunden i sin omedelbara närhet

13 På platser som är tillgängliga för allmänheten och som regel är obevakade står det klart att ett föremål ska anses befinna sig i ägarens omedelbara närhet när denne befinner sig precis i anslutning till föremålet. När ägaren sedan förflyttar sig från föremålet kan föremålet inte längre anses befinna sig i dennes omedelbara närhet. Frågan är om rekvisitet i omedelbar närhet har en annan innebörd när tillgreppet sker i en privat miljö såsom i en bostad.

14 Att en stöld begås i någons bostad kan anses innehålla sådana integritetskränkande inslag som utvidgningen av kvalifikationsgrunden i sin omedelbara närhet avsåg att fånga in. Ordalydelsen sätter emellertid den yttersta gränsen för hur aktuell kvalifikationsgrund ska tolkas.

15 Språkligt sett får rekvisitet i sin omedelbara närhet anses innebära att det ska röra sig om ett föremål som befinner sig i nära anslutning till ägaren. Lagstiftaren har dessutom beskrivit rekvisitet på ett liknande sätt i förarbetena, dvs. att det ska röra sig om föremål som ägaren har haft under vad som kan beskrivas som omedelbar fysisk kontroll. En bostadsinnehavare kan i vissa fall anses ha kontroll över de saker som denne förvarar i sin bostad. Det hade dock inneburit en alltför extensiv tolkning av bestämmelsens ordalydelse att säga att ägaren har omedelbar fysisk kontroll över alla föremål i bostaden, oavsett var denne befinner sig i bostaden. Även om syftet med införandet av kvalifikationsgrunden var att integritetskränkande inslag skulle få större genomslag ger ordalydelsen inte utrymme för att tolka bestämmelsen annorlunda när tillgreppet sker i en privat miljö såsom en bostad.

Bedömningen i detta fall

16 I målet är utrett att målsäganden befann sig i ett angränsande rum – några meter från hallen där jackan hängde – när M.K. tillgrep plånboken från målsägandens jacka. I och med att målsäganden hade lämnat hallen och gått in i ett annat rum har målsäganden avlägsnat sig från jackan med plånboken i. Målsäganden har därför inte haft omedelbar fysisk kontroll över plånboken och den har inte varit i dennes omedelbara närhet.

17 Gärningen innehåller inte ett sådant kvalificerat moment som gör att den ska bedömas som grov stöld. Brottet ska i stället rubriceras som stöld av normalgraden.

18 Vid denna bedömning bör fängelsestraffet förkortas. Med hänsyn till att tillgreppet skett i målsägandens bostad är gärningen att betrakta som allvarlig. Straffvärdet för gärningen motsvarar fyra månaders fängelse. I övrigt instämmer HD i hovrättens bedömning att M.K:s återfall i brott talar för att påföljden ska bestämmas till fängelse och att den tidigare utdömda skyddstillsynen ska undanröjas. Den gemensamma påföljden för den samlade brottsligheten bestäms till fem månaders fängelse.

Domslut

HD ändrar på det sätt hovrättens dom att gärningen rubriceras som stöld av normalgraden och att påföljden bestäms till fängelse fem månader.

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Agneta Bäcklund, Petter Asp, Stefan Reimer, referent, och Christine Lager) meddelade den 4 januari 2024 följande dom.

1 M.K. hade tillsammans med en annan person (köparen) blivit insläppt i målsägandens bostad i samband med en pianoförsäljning. M.K. var där för att hjälpa till med att bära pianot. Han stannade kvar i hallen medan köparen och målsäganden gick in till ett anslutande rum där pianot stod. I en jacka som hängde i hallen fanns målsägandens plånbok. M.K. tog plånboken och gick ut från bostaden.

2 M.K. åtalades för grov stöld enligt följande gärningsbeskrivning.

M.K. har olovligen tagit en plånbok med bankkort, körkort och 870 kronor i kontanter samt några frimärken som tillhörde [målsäganden]. Det hände någon gång den 13 november 2021 [i] Åstorps kommun. Tillgreppet innebar skada.

Brottet bör bedömas som grovt eftersom gärningen varit särskilt hänsynslös och då plånboken varit i målsägandens omedelbara närhet. M.K. har hänsynslöst utnyttjat situationen då han tillåtits komma in i målsägandens bostad som bärhjälp vid en pianoförsäljning och då han stått i målsägandens hall har han sökt igenom målsägandens jacka och så tagit stöldgodset.

3 Tingsrätten dömde M.K. för grov stöld. Gärningen rubricerades som grovt brott med hänsyn till både att den var särskilt hänsynslös och att den tillgripna plånboken funnits i målsägandens omedelbara närhet. Tingsrätten bestämde påföljden till sju månaders fängelse och beslutade samtidigt att undanröja en tidigare utdömd skyddstillsyn.

4 Hovrätten har fastställt tingsrättens dom vad gäller skuld och påföljd men har inte ansett att omständigheterna var sådana att gärningen kunnat anses vara av särskilt hänsynslös art. Däremot har hovrätten ansett att plånboken var i målsägandens omedelbara närhet och att stölden därför var att bedöma som grov.

5 HD har meddelat prövningstillstånd i fråga om rubricering och påföljd med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett gällande gärningen.

6 Frågan är främst om brottet ska bedömas som grov stöld eller som stöld av normalgraden, särskilt med beaktande av kvalifikationsgrunden att det tillgripna godset funnits i målsägandens omedelbara närhet.

7 Bestämmelserna om stöld och grov stöld finns i 8 kap. 1 och 4 §§ BrB. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om det avsett sak som någon bar på sig eller hade i sin omedelbara närhet, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel, om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller om gärningen annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada (se 4 § andra stycket).

8 När det, som vid grov stöld, finns kvalifikationsgrunder som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt tar rubriceringen sin utgångspunkt i dessa omständigheter. Lagens exemplifiering innebär dock inte att det är nödvändigt att bedöma brottet som grovt när någon av dessa omständigheter föreligger. Inte heller är det uteslutet att döma för grov stöld i andra fall men då krävs i princip att omständigheterna i det enskilda fallet framstår som försvårande i motsvarande grad som normalt gäller i de fall som anges direkt i 4 § andra stycket. En samlad bedömning måste alltid göras. Domstolen bör också vara försiktig med att döma för grovt brott med hänvisning enbart till en enskild omständighet som saknar stöd i bestämmelsens uppräkning. (Se t.ex., ”Bagagestölderna” NJA 2016 s. 1143 p. 16 och 17 och ”Kvantumbranden” NJA 2019 s. 492 p. 18 och 19. Jfr även Agneta Bäcklund, Gradindelning och straffvärdebedömning, i Vänbok till Lena Holmqvist, Uppsala 2019, s. 123–134, särskilt s. 129 f.)

9 Det råder ett nära samband mellan gradindelning och straffvärdebedömning. Det beror på att gradindelningen inte kan göras utan att det sker en värdering av hur allvarlig brottsligheten är. Den samlade bedömning som alltid måste göras kommer alltså ytterst – med reservation för att vissa faktorer som påverkar straffvärdet saknar betydelse för gradindelningen – att bygga på en värdering av om straffvärdet i det enskilda fallet med beaktande av förekommande kvalifikationsgrunder är sådant att det är motiverat att döma för grovt brott. Sambandet blir ännu tydligare i sådana fall där det inte finns några kvalifikationsgrunder angivna.

10 Att tillgreppet avsett en sak som någon bar på sig har sedan 1942 års strafflagsrevision varit en omständighet som kan kvalificera en stöldgärning som grovt brott. Den 1 juli 2017 genomfördes en lagändring i 8 kap. 4 § andra stycket BrB som innebar att den omständigheten att det tillgripna avsett en sak som någon haft i sin omedelbara närhet lades till som kvalifikationsgrund. Syftet med tillägget var att integritetskränkande inslag vid gärningen skulle få större genomslag vid bedömningen av om en stöld utgör grovt brott. (Se prop. 2016/17:131 s. 65 ff.)

11 I motiven anges som exempel på föremål som befinner sig i ägarens omedelbara närhet att en handväska är placerad i den främre korgen på en rullator. Detsamma gäller en väska som står vid ägarens fötter eller ligger på sätet bredvid henne eller honom. Om ägaren däremot har avlägsnat sig från föremålet, kan han eller hon inte sägas ha haft detta i sin omedelbara närhet. Så kan vara fallet när en handväska tillfälligt har lämnats i en kundvagn i en livsmedelsbutik under det att ägaren förflyttat sig en bit bort eller när en resväska ställts i ett bagagefack i änden av en tågvagn. (Jfr a. prop. s. 92.)

12 Så som kvalifikationsgrunden är utformad – med sin koppling till närheten mellan ägaren och föremålet – kan enbart det förhållandet att en stöld sker i en bostad inte innebära att kravet på närhet kan ges en mer vidsträckt innebörd än i andra fall, och det gäller oavsett att en stöld i hemmet kan uppfattas som integritetskränkande (jfr ”Den öppna dörren” NJA 2003 s. 121).

13 Det ska alltså vara fråga om ett föremål som den bestulne – utan att bära det på sig – har haft i sin omedelbara fysiska närhet. Den som begår gärningen behöver dock inte ha kommit i direkt fysisk kontakt med den bestulne för att kvalifikationsgrunden ska komma i fråga.

14 Det förhållandet att någon släppts in i en bostad och i samband med det utnyttjat situationen genom att stjäla, kan däremot påverka straffvärdet i höjande riktning. Vid en helhetsbedömning kan detta förhållande också – tillsammans med andra omständigheter – i ett enskilt fall påverka gradindelningen (jfr p. 9 om sambandet mellan straffvärdebedömning och gradindelning).

15 Gärningsbeskrivningen anger som kvalifikationsgrund också att gärningen är av särskilt hänsynslös art och att den tilltalade vid tillgreppet av plånboken hänsynslöst utnyttjat situationen att han tillåtits komma in i bostaden.

16 Kvalifikationsgrunden särskilt hänsynslös art tar sikte bl.a. på fall där målsäganden har varit särskilt utsatt som brottsoffer, t.ex. på grund av ålder, sjukdom eller handikapp eller när brottsoffret av annat skäl befunnit sig i en utsatt situation exempelvis när denne har fått lämna sin egendom obevakad på grund av fara eller nödtillstånd. Ett annat exempel på hänsynslösa stöldgärningar är s.k. väskryckningar. (Jfr prop. 1975/76:42 s. 21 f. och Nils Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl. 2015, s. 192.)

17 Stöld i samband med intrång i bostad eller annat liknande boende bestraffas numera som ett särskilt kvalificerat brott, inbrottsstöld, enligt 8 kap. 4 a § BrB som har en strängare straffskala än grov stöld. Den som begår en stöld efter att ha frivilligt släppts in i bostaden och då utnyttjat situationen kan inte straffas för inbrottsstöld. Ett utnyttjande i ett sådant sammanhang ryms i regel inte heller under vad som kan betecknas som en gärning av hänsynslös art.

18 Det förhållandet att ett tillgrepp skett i någon annans hem (utan att intrång förekommit) ryms normalt inte bland de i lagen särskilt angivna kvalifikationsgrunderna. Inte heller kan detta förhållande generellt sett vara att likställa med de omständigheter som anges i 4 § andra stycket, särskilt mot bakgrund av den försiktighet som bör iakttas med att se andra än de i lagen uttryckligen angivna förhållandena som ensamt kvalificerande. Detta hindrar dock inte att en stöld i någons hem vid en samlad bedömning i ett enskilt fall, i förening med andra förhållanden, kan påverka gradindelningen. Även i andra situationer kan det verka straffvärdehöjande att tillgreppet sker i någon annans hem.

19 M.K. tillgrep plånboken från målsägandens jacka i hallen medan målsäganden befann sig i ett angränsande rum. Plånboken har alltså inte varit i målsägandens omedelbara närhet.

20 Gärningen har inte heller varit av sådan hänsynslös art som skulle kunna medföra att den på den grunden bedöms som grov stöld.

21 Det förhållandet att M.K. utnyttjat att han släppts in i bostaden och tagit plånboken där utgör inte heller en omständighet som i sig själv leder till att stöldbrottet ska ses som grovt. Det framstår närmast som om stölden skett efter en tillfällig ingivelse. Stölden ger inte uttryck för någon förslagenhet och det finns inte något som talar för att brottet varit planerat.

22 Inte heller vid en helhetsbedömning finns det skäl att rubricera gärningen som grov stöld. Brottet ska i stället bedömas som stöld av normalgraden.

23 Vid denna bedömning bör fängelsestraffet sättas ned. Med hänsyn till att tillgreppet skett i målsägandens bostad är gärningen ändå att betrakta som allvarlig. Straffvärdet för stölden motsvarar fyra månaders fängelse.

24 HD instämmer i hovrättens bedömning att M.K:s återfall i brott medför att påföljden ska bestämmas till fängelse.

25 Det finns också särskilda skäl enligt 34 kap. 4 § BrB att undanröja den tidigare utdömda skyddstillsynen och i stället döma till en gemensam påföljd (jfr Frida Göransson, Kommentaren till 34 kap. 4 § brottsbalken, Lexino, 2018, s. 1556).

26 Det gemensamma straffet för den samlade brottsligheten bör i enlighet med straffvärdet bestämmas till fem månaders fängelse.

HD ändrar på det sätt hovrättens dom att gärningen rubriceras som stöld enligt 8 kap. 1 § BrB och att påföljden bestäms till fängelse fem månader.