Högsta domstolen

Vapenöverlämningen i Solna (NJA 2024 s. 309)

Domstol: Högsta domstolen
Avgörandedatum: 2024-05-29
Målnummer: B 6978-23
Löpnummer: NJA 2024:27

Sökord Rättegångsfel · Gärningsidentitet · Materiell processledning · Rättvis rättegång

Rättegångsfel. Brister i materiell processledning i ett brottmål. Hovrätten borde ha tydliggjort ramarna för processen där och i synnerhet vilken gärning som prövningen avsåg.

Allmän åklagare väckte vid Södertörns tingsrätt åtal mot tre personer för mord (åtalspunkt 1.1). Enligt åtalet hade de den 5 april 2022 berövat en man livet genom att skjuta honom med två vapen. Två av personerna hade enligt åtalet skjutit med varsitt vapen medan den tredje hade kört skyttarna till och från brottsplatsen. Tingsrätten dömde dem för mord. (Hovrätten fastställde senare tingsrättens dom i den delen.)

S.J. åtalades för medhjälp till mord (åtalspunkt 1.3) och grovt vapenbrott (åtalspunkt 1.4) enligt följande gärningsbeskrivningar.

1.3 Medhjälp till mord

S.J. har den 1 april 2022 i […] Solna stad, uppsåtligen, främjat gärningen i åtalspunkt 1.1, genom att förse gärningsmännen med ett skjutvapen.

1.4 Grovt vapenbrott

S.J. har den 1 april 2022 i […] Stockholms stad och under färd till […] Solna stad, uppsåtligen, innehaft ett skjutvapen utan att ha rätt till det. Brottet är grovt på grund av att vapnet innehafts på allmän plats eller i ett fordon på en sådan plats och vapnet har innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Kian Moazzez Amraée) meddelade dom den 30 maj 2023.

I fråga om åklagarens påstående att S.J. hade främjat gärningen i åtalspunkt 1.1 genom att förse gärningsmännen med ett skjutvapen fann tingsrätten att utredningen gällande S.J:s eventuella uppsåt avseende den åtalade gärningen inte var tillräckligt stark för att med den säkerhet som krävs slå fast hans uppsåt och insikter. Sammantaget var bevisningen inte tillräcklig för en fällande dom för medhjälp till mord. Åtalet mot S.J. beträffande medhjälp till mord skulle därför ogillas.

När det gällde åtalet om grovt vapenbrott anförde tingsrätten bl.a. följande.

Sammantaget finner tingsrätten att åklagarna har bevisat att – – – S.J. innehaft ett skjutvapen utan att ha rätt till det. Eftersom skjutvapnet innehafts på allmän plats eller i ett fordon på sådan plats, och dessutom innehafts i en kriminell miljö där det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning framstår det som klart att gärningen ska rubriceras som grov i enlighet med gärningsbeskrivningen. S.J. – – – ska därför dömas för grovt vapenbrott i enlighet med [gärningsbeskrivningen].

Tingsrätten dömde S.J. för grovt vapenbrott enligt 9 kap. 1 a § första stycket vapenlagen (1996:67) och frikände honom från åtalet för medhjälp till mord.

Tingsrätten förordnade att en tidigare utdömd påföljd (fängelse i 7 år och 10 månader) skulle avse även den nya brottsligheten.

Åklagarna överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle döma S.J. för medhjälp till mord och bestämma påföljden till fängelse.

S.J. motsatte sig åklagarnas ändringsyrkande.

Hovrätten (hovrättslagmannen Niklas Wågnert, hovrättsrådet Anna Tikkanen, referent, och tf. hovrättsassessorn Anna Bergqvist samt två nämndemän) anförde bl.a. följande i dom den 20 september 2023.

I enlighet med tingsrättens dom i inte överklagade skuldfrågor ska – – – S.J. dömas för grovt vapenbrott.

Av det anförda följer att åklagarna har styrkt att S.J. den 1 april överlämnat ett laddat skjutvapen till X.X. och att det har skett med insikt om att skjutvapnet skulle användas till att döda en person. Det är däremot inte visat att just det vapnet var ett av de två vapen som sedan användes vid mordet. Åtalet för medhjälp till mord ska därför ogillas och tingsrättens dom ska alltså inte ändras i fråga om skuld i denna del. S.J:s insikt om syftet med vapnet får däremot betydelse vid straffmätningen, se nedan under rubriken Påföljd.

Hovrätten anser, med beaktande av S.J:s insikt om att syftet med leveransen av det aktuella vapnet var att det skulle användas till att döda en person, att straffvärdet uppgår till tre års fängelse (se 29 kap. 1 § BrB). Eftersom det är fråga om nyupptäckt brottslighet ska, med tillämpning av 34 kap. 2 § BrB, påföljden bestämmas till ett års fängelse och tingsrättens dom ändras i enlighet med det.

Hovrätten ändrar tingsrättens dom endast på det sättet att hovrätten, med tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket och 34 kap. 2 § BrB (nyupptäckt brott), bestämmer påföljden till fängelse 1 år.

S.J. överklagade och yrkade att HD skulle fastställa tingsrättens dom.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

HD inhämtade yttrande från Svea hovrätt.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Henning Eriksson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

SKÄL

Bakgrund

Punkterna 1–8 motsvarar i huvudsak punkterna 1–6 i HD:s skäl.

Frågan i målet

Punkten 9 motsvarar i huvudsak punkten 7 i HD:s skäl.

Ramen för brottmålsprocessen i hovrätten

Inledning

Punkterna 10 och 11 motsvarar i huvudsak punkterna 8 och 9 i HD:s skäl.

Ramen bestäms av vilken gärning överklagandet avser

12 Om en dom omfattar flera gärningar är varje gärning att betrakta som en särskild del av domen. Klaganden kan alltså avgränsa sitt överklagande till att gälla en av flera gärningar. Med gärning avses i detta sammanhang begreppet i dess betydelse enligt bland annat bestämmelsen i 30 kap. 9 § RB om brottmålsdomens rättskraft. En gärning i denna mening kan innefatta flera brott och vara uppdelad på flera åtalspunkter i åklagarens stämningsansökan.

13 Frågan om två åtalspunkter avser en och samma gärning bör bedömas enligt samma kriterier som vid tillämpning av 30 kap. 9 § RB. Omständigheter som då kan vara av betydelse är om åtalspunkterna avser väsentligen samma händelseförlopp, liksom om det råder överensstämmelse i fråga om angreppsobjekt eller brottsresultat. Även förekomsten av ett nära samband i tid och rum mellan det som påstås i gärningsbeskrivningarna kan påverka bedömningen. (Se ”Promessas bokföring” NJA 2023 s. 523 p. 11.)

14 Efter klagotidens utgång får klaganden inte ändra sin talan till att gälla en annan gärning än den som avses i överklagandet (se 51 kap. 24 § andra stycket RB). Av 30 kap. 3 § RB följer att hovrättens prövning inte heller får avse någon annan gärning än denna.

En överklagad skuldfråga måste prövas i hela sin vidd

Punkten 15 motsvarar i huvudsak punkten 13 i HD:s skäl.

16 Om överklagandet däremot avser skuldfrågan måste denna fråga prövas i hela sin vidd och alltså även i andra avseenden än sådana som den tilltalade kan ha fört fram i sitt överklagande. Hovrättens prövning kan inte begränsas till enskilda gärningsmoment eller till en av flera åtalspunkter som rör samma gärning. En annan sak är att prövningen sällan behöver bli lika ingående när det gäller sådana gärningsmoment och åtalspunkter som parterna anser har blivit korrekt bedömda av tingsrätten. (Se bl.a. NJA 1995 s. 226 och Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, 2023, version 95, JUNO, kommentaren till 51 kap. 23 a §.)

17 Bestämmelsen i 51 kap. 23 a § ska tillämpas på varje gärning för sig. Om en tilltalad dömts för två gärningar till en gemensam påföljd och överklagar med yrkande om frikännande från en av gärningarna och mildare påföljd, ska hovrätten enligt huvudregeln inte pröva skuldfrågan rörande den andra gärningen.

Prövningen av påföljdsfrågan när skuldfrågan inte är överklagad

18 Om tingsrättens dom överklagas bara i fråga om påföljd för viss gärning följer av 51 kap. 23 a § att hovrätten vid straffmätningen ska utgå från tingsrättens bedömning beträffande alla omständigheter som är hänförliga till skuldfrågan. Skuldfrågan innefattar bland annat frågan om den tilltalade har begått en viss gärning, med vilket uppsåt eller oaktsamhet han eller hon handlat och effekten av brottet. (Se prop. 1988/89:95 s. 93 f. och 99, NJA 1995 s. 226 och Nordh, Praktisk process II, Processens ram i brottmål, 4 uppl. 2019, s. 92.)

19 Vid bedömningen av en gärnings straffvärde ska hänsyn tas till bland annat vilka avsikter och motiv den tilltalade haft, liksom hans eller hennes insikter om den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit (se 29 kap. 1 § andra stycket BrB). Dessa omständigheter rör den tilltalades uppsåt vid gärningen och måste därför anses inbegripna i skuldfrågan, samtidigt som de har betydelse för påföljdsfrågan. Det innebär att hovrätten, när 51 kap. 23 a § är tillämplig, ska utgå från vad tingsrätten funnit utrett också i fråga om dessa omständigheter.

Domen ska grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen

20 Om huvudförhandling hållits ska domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen (se 30 kap. 2 § första stycket RB). Denna princip, omedelbarhetsprincipen, gäller i alla instanser. Hovrätten får därför inte pröva några andra yrkanden eller döma över några andra omständigheter än sådana som framställts respektive åberopats vid huvudförhandlingen i hovrätten. Parternas yrkanden och sakframställningar kan ske genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt. (Se 51 kap. 18 § RB, NJA 2017 s. 1086 p. 9–10 samt Lars Welamson och Johan Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Rättegång VI, 6 uppl. 2022, s. 76.)

Materiell processledning i fråga om processens ram

Punkten 21 motsvarar i huvudsak punkten 17 i HD:s skäl.

22 Inte minst i stora brottmål kan det finnas behov av att hovrätten redan under förberedelsen reder ut yrkanden, inställningar och grunder så att det står klart för både rätten och parterna vilka frågor som ska prövas i målet. Numera är detta processledningsansvar uttryckligen reglerat i 51 kap. 11 § RB. (Se prop. 2021/22:186 s. 97.)

23 Om ett överklagande tar sikte på skuldfrågan rörande en av flera åtalspunkter som har nära samband med varandra kan tveksamhet uppstå om ramen för hovrättens prövning. Om hovrätten bedömer att åtalspunkterna avser samma gärning behöver parterna uppmärksammas på detta förhållande, eftersom domstolen då har att pröva skuldfrågan rörande båda åtalspunkterna.

24 Hovrätten kan även behöva utreda innebörden av parternas påföljdsyrkanden. Om t.ex. tingsrättens dom är delvis fällande och åklagaren överklagar med yrkande om bifall till åtalet i den friande delen och straffskärpning, bör hovrätten senast vid huvudförhandlingen klarlägga om påföljdsyrkandet är beroende av bifall till yrkandet i skulddelen. Ett på sådant sätt villkorat påföljdsyrkande ska inte prövas om hovrätten ogillar yrkandet i skulddelen. (Se bl.a. NJA II 1943 s. 393 och Nordh, a.a., s. 82.)

Bedömningen i detta fall

25 Hovrätten har bedömt att skuldfrågan rörande det grova vapenbrottet (åtalspunkt 1.4) inte var överklagad till hovrätten – – –. Domen ger alltså uttryck för att hovrätten ansett att det i den delen var fråga om en annan gärning än den som omfattades av åtalet för medhjälp till mord. Det stämmer överens med vad som i övrigt framgår om handläggningen av målet i hovrätten. Inget tyder på att det framställdes något yrkande eller åberopades några grunder rörande det grova vapenbrottet vid huvudförhandlingen där (jfr p. 20). Med denna utgångspunkt hade hovrätten i skulddelen att pröva endast åtalet för medhjälp till mord.

26 Det låg nära till hands att uppfatta åklagarens yrkande om straffskärpning som beroende av att hovrätten biföll åtalet för medhjälp till mord. Hovrätten borde därför ha frågat åklagaren hur yrkandet skulle uppfattas. Enligt sin lydelse var dock yrkandet oberoende av att åtalet bifölls. Att hovrätten skärpte straffet trots att åtalet ogillades kan under dessa förhållanden inte anses ha utgjort något rättegångsfel.

27 Med utgångspunkten att åtalet för grovt vapenbrott avsåg en särskild gärning och att skuldfrågan inte var överklagad i den delen var hovrätten förhindrad att pröva denna fråga, eftersom inget av genombrottsrekvisiten i 51 kap. 23 a § var tillämpligt. Vid sin prövning av frågan om påföljd för det grova vapenbrottet hade hovrätten därmed att utgå från vad tingsrätten hade funnit utrett rörande den gärningen, innefattande S.J:s insikter, avsikter och motiv vid gärningen.

28 Hovrätten har vid straffmätningen beaktat att S.J. haft insikt om att syftet med leveransen av vapnet var att det skulle användas till att döda en person. Vid den bedömningen har hovrätten frångått vad tingsrätten hade funnit utrett rörande gärningen och alltså prövat skuldfrågan. Det innebär att ett rättegångsfel förekommit som kan antas ha inverkat på målets utgång i påföljdsdelen.

29 Eftersom rättegångsfelet inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i HD ska hovrättens dom undanröjas i fråga om påföljd och målet lämnas tillbaka till hovrätten för fortsatt behandling i denna del.

HD:S AVGÖRANDE

HD undanröjer hovrättens dom i frågan om påföljd och återlämnar i denna del målet till hovrätten för fortsatt behandling.

HD fastställer hovrättens sekretessförordnande.

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Svante O. Johansson och Malin Bonthron) meddelade den 29 maj 2024 följande beslut.

1 Åklagaren väckte åtal mot tre personer för mord (åtalspunkt 1.1). Enligt åtalet hade de den 5 april 2022 berövat en man livet genom att skjuta honom med två vapen. Två av personerna hade skjutit med varsitt vapen medan den tredje hade kört skyttarna till och från brottsplatsen. Tingsrätten dömde dem för mord. Hovrätten har fastställt tingsrättens dom i den delen.

2 S.J. åtalades för medhjälp till mord (åtalspunkt 1.3) och grovt vapenbrott (åtalspunkt 1.4) enligt följande gärningsbeskrivningar.

Medhjälp till mord

S.J. har den 1 april 2022 i […] Solna stad, uppsåtligen, främjat gärningen i åp. 1.1, genom att förse gärningsmännen med ett skjutvapen.

Grovt vapenbrott

3 Tingsrätten dömde S.J. för grovt vapenbrott men frikände honom från åtalet för medhjälp till mord. Enligt tingsrätten var det inte utrett att han hade haft uppsåt till gärningen såvitt avsåg medhjälp till mord. I påföljdsdelen bestämde tingsrätten att ett fängelsestraff om sju år och tio månader, som S.J. tidigare hade dömts till för annan brottslighet, skulle avse även det grova vapenbrottet.

4 Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle döma S.J. för medhjälp till mord och bestämma påföljden till fängelse. Hovrätten har ändrat tingsrättens dom endast på så sätt att den har bestämt påföljden till fängelse ett år.

5 I domskälen har hovrätten under rubriken ”Skuldfrågor som inte är uppe till prövning i hovrätten” förklarat att S.J. i enlighet med tingsrättens dom i den inte överklagade skuldfrågan ska dömas för grovt vapenbrott och att den gärningen ska rubriceras som tingsrätten gjort.

6 Hovrätten har funnit det styrkt att S.J. överlämnade ett skjutvapen till en av skyttarna och att han vid överlämnandet hade insikt om att det skulle användas till att döda en person. Åtalet för medhjälp till mord har ogillats eftersom hovrätten inte har ansett det utrett att just det vapnet användes vid mordet. Enligt hovrätten skulle S.J:s insikt om syftet med leveransen av vapnet däremot ges betydelse vid straffmätningen för det grova vapenbrottet.

7 Frågan i HD är främst hur ramen för processen i hovrätten ska bestämmas när ett överklagande tar sikte på en av flera åtalspunkter som har nära samband med varandra. I målet uppkommer även frågor om domstolens ansvar för materiell processledning.

8 Ett överklagande av en tingsrätts dom i brottmål ska innehålla uppgifter om bl.a. i vilken del domen överklagas och den ändring som yrkas, samt grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga. Är överklagandet ofullständigt i något av dessa avseenden ska hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen. (Se 51 kap. 4 och 7 §§ RB.)

9 Innehållet i ett överklagande bestämmer ramen för hovrättens prövning. Klaganden måste därför tydligt ange i vilka delar tingsrättens dom överklagas och vilka frågor han eller hon begär att hovrätten ska pröva. Även om klaganden ges tillfälle att precisera sin talan kan en precisering efter klagotidens utgång inte leda till att ramen vidgas jämfört med vad som följer av det ursprungliga överklagandet. (Jfr t.ex. ”Anståndsfristen” NJA 2023 s. 3 p. 14 och 15 med där gjorda hänvisningar.)

10 Om en dom omfattar flera gärningar är varje gärning att betrakta som en del av domen i den mening som avses i 51 kap. 4 §. Klaganden kan avgränsa sitt överklagande till att gälla en av flera gärningar. En klagande får inte ändra sin talan till att gälla en annan gärning än den som avses i överklagandet (se 51 kap. 24 §). Klaganden kan också utforma sitt överklagande på så sätt att bedömningen i en eller flera skuldfrågor inte angrips. Vad som då kommer att prövas av hovrätten styrs av 51 kap. 23 a § (se vidare p. 13–16).

11 Vid tillämpningen av 51 kap. 24 § måste begreppet gärning uppfattas på samma sätt som när det används i bl.a. 30 kap. 9 § om brottmålsdomens rättskraft (jfr Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, suppl. 95, oktober 2023, s. 51:91). En gärning i denna mening kan innefatta flera brott och vara uppdelad på flera åtalspunkter i stämningsansökan. Begreppet gärning i 30 kap. 3 § – som sätter gränser för domstolsprövningen i brottmål – har däremot en snävare innebörd (se t.ex. ”Mordet i hissen” NJA 2023 s. 460 I p. 8 och 9 och ”Promessas bokföring” NJA 2023 s. 523 p. 9).

12 Omständigheter som kan vara av betydelse vid bedömningen av om två åtalspunkter avser en och samma gärning är om åtalspunkterna avser väsentligen samma händelseförlopp, liksom om det råder överensstämmelse i fråga om angreppsobjekt eller brottsresultat. Även förekomsten av ett nära samband i tid och rum mellan det som påstås i gärningsbeskrivningarna kan påverka bedömningen. (Jfr ”Promessas bokföring” p. 11.)

13 Enligt 51 kap. 23 a § gäller att om tingsrätten har funnit att den tilltalade ska dömas för den åtalade gärningen och domen överklagas bara beträffande annat än denna fråga ska hovrätten pröva den frågan endast om något av de s.k. genombrottsrekvisiten i bestämmelsen är uppfyllt. Det som undantas från hovrättens prövning i dessa fall är allt som tillhör skuldfrågan utom frågor om brottsrubricering. De genombrottsrekvisit som anges i paragrafen är om det finns grund för resning eller undanröjande på grund av domvilla eller om målets utgång vid tingsrätten uppenbarligen beror på förbiseende eller misstag.

14 Om överklagandet däremot avser skuldfrågan i något annat avseende än brottsrubricering måste skuldfrågan prövas i hela sin vidd och alltså även i andra avseenden än sådana som kan ha förts fram i överklagandet. Hovrättens prövning kan inte begränsas till enskilda gärningsmoment eller till en av flera åtalspunkter som rör samma gärning. En annan sak är att prövningen sällan behöver bli lika ingående när det gäller sådana gärningsmoment och åtalspunkter som parterna anser har blivit korrekt bedömda av tingsrätten. (Jfr bl.a. ”Narkotikaleveranserna till Målilla” NJA 1995 s. 226 och ”Gärningspåståendet i hovrätten” NJA 2013 s. 38, jfr även Fitger m.fl., a.a., s. 51:80 f.)

15 Om tingsrättens dom överklagas bara i fråga om påföljd för viss gärning följer av 51 kap. 23 a § att hovrätten vid straffmätningen ska utgå från tingsrättens bedömning beträffande alla omständigheter som är hänförliga till frågan om den tilltalade ska dömas för den åtalade gärningen. Det innefattar bl.a. frågan om den tilltalade har begått gärningen, med vilket uppsåt eller vilken oaktsamhet han eller hon handlat och effekten av brottet.

16 Bestämmelsen i 51 kap. 23 a § ska tillämpas på varje gärning för sig. Om en tilltalad dömts för två gärningar till en gemensam påföljd och överklagar med yrkande om frikännande från en av gärningarna och mildare påföljd, ska hovrätten enligt huvudregeln inte pröva skuldfrågan (frånsett rubriceringen) rörande den andra gärningen. Detsamma gäller för åklagarens överklagande i den motsatta situationen. När det är fråga om skilda gärningar medför vidare ett yrkande i påföljdsdelen, som villkorats av framgång i en överklagad fråga om skuld avseende en viss gärning, att påföljden inte ska prövas om ingen ändring sker i den skuldfrågan.

17 En rättvis rättegång förutsätter att parterna är medvetna om vilka frågor som ska prövas. Hovrätten ska därför se till att det inte uppkommer några oklarheter om vad som är ramen för processen där (se ”Åklagarens andrahandsyrkande” NJA 2017 s. 1086 p. 13). Särskilt viktigt är att den tilltalade är medveten om vilken gärning hovrättens prövning avser och vad han eller hon har att försvara sig mot.

18 Inte minst i stora brottmål kan det finnas behov av att hovrätten redan under förberedelsen reder ut yrkanden, inställningar och grunder så att det står klart för både rätten och parterna vilka frågor som ska prövas i målet. Numera är detta processledningsansvar under förberedelsen uttryckligen reglerat i 51 kap. 11 § RB. (Se prop. 2021/22:186 s. 97 f.) Motsvarande ansvar finns vid huvudförhandlingen (se 46 kap. 4 § och 51 kap. 17 §).

19 Om ett överklagande tar sikte på skuldfrågan rörande en av flera åtalspunkter som har nära samband med varandra kan tveksamhet uppstå om ramen för hovrättens prövning. Om åtalspunkterna avser samma gärning behöver parterna uppmärksammas på detta förhållande, eftersom domstolen då har att pröva skuldfrågan i hela dess vidd rörande alla dessa åtalspunkter.

20 Åtalspunkten avseende grovt vapenbrott och den avseende medhjälp till mord avsåg att S.J. den 1 april 2022 i Stockholm och under färd till en plats i Solna innehade ett skjutvapen som han, när han kommit fram, överlämnade till en av de medtilltalade. Visserligen skiljer sig angreppsobjekt och brottsresultat åt men det var fråga om väsentligen samma händelseförlopp och ett mycket nära samband i tid och rum (se p. 12). Vid en samlad bedömning måste de båda åtalspunkterna anses avse samma gärning i den mening som avses i 51 kap. 24 § RB.

21 Vid denna bedömning hade hovrätten att med anledning av åklagarens överklagande av domen rörande åtalspunkten för medhjälp till mord och påföljden att pröva skuldfrågan även avseende åtalspunkten för grovt vapenbrott i hela dess vidd (se p. 14). Redan av detta följer att det processuellt sett inte fanns något hinder för hovrätten att döma S.J. till en strängare påföljd för det grova vapenbrottet.

22 Utformningen av åtalet – i två åtalspunkter – gav emellertid intrycket att det var fråga om två skilda gärningar. Detsamma gäller hur åklagaren uttryckte sig i överklagandet. Även hovrättens huvudförhandlingsplan bidrog till intrycket att skuldfrågan avseende medhjälp till mord rörde en annan gärning än den som hade bedömts som grovt vapenbrott och som S.J. hade fällts till ansvar för. Det blev därför inte tydligt för S.J. att han behövde försvara sig, inte bara när det gällde frågan om han skulle bedömas som skyldig även till medhjälp till mord, utan också i fråga om bedömningen av hela skuldfrågan avseende det grova vapenbrottet.

23 Hovrätten hade i det uppkomna läget att se till att det blev tydligt för parterna vilken ramen för hovrättens prövning var. I synnerhet borde hovrätten försäkrat sig om att S.J. var medveten om vilken gärning hovrättens prövning skulle avse och vad han behövde försvara sig mot. (Se p. 17 och 18.)

24 Att hovrätten, som möjligen felaktigt antog att det var fråga om två skilda gärningar, underlät att klargöra ramen för prövningen innebar att domen – där S.J. dömdes till ett strängare straff trots att åtalet för medhjälp till mord inte bifölls – blev överraskande för S.J. Sammantaget har bristerna i hovrättens materiella processledning varit sådana att det utgjort ett rättegångsfel som kan antas ha inverkat på utgången i målet. Felet kan inte utan väsentlig olägenhet avhjälpas i HD.

25 Hovrättens dom mot S.J. ska mot denna bakgrund undanröjas och målet återförvisas till hovrätten.

HD undanröjer hovrättens dom avseende S.J. – – – och återförvisar målet i den delen till hovrätten för fortsatt behandling.

Referenten, justitierådet Dag Mattsson, och justitierådet Johan Danelius var skiljaktiga enligt följande.

Som framgår av beslutet (p. 24) blev hovrättens dom – där S.J. dömdes till ett strängare straff trots att åtalet för medhjälp till mord inte bifölls – överraskande för honom. Frågan är hur den uppkomna situationen ska lösas.

I målet hade åklagaren lagt upp sin talan så att det funnits en åtalspunkt för medhjälp till mord och en annan åtalspunkt för grovt vapenbrott. I tingsrättens dom behandlades talan i enlighet med detta. Åtalet för medhjälp till mord ogillades, men åtalet för grovt vapenbrott bifölls och en påföljd bestämdes för det grova vapenbrottet. I sin överklagandeinlaga yrkade åklagaren att hovrätten ”med ändring av tingsrättens dom dömer S.J. för medhjälp till mord och bestämmer påföljden till fängelse”.

Vid en juridisk analys måste åtalet för medhjälp till mord och åtalet för grovt vapenbrott anses omfatta en och samma gärning. Men av betydelse är hur överklagandet faktiskt har skett, och frågan är vilken konsekvens det ska få att rättegången i realiteten har förts med en rättsligt sett felaktig processuell utgångspunkt. Rättsfallet ”Narkotikaleveranserna till Målilla” från 1995 ger i detta avseende inte någon ledning.

Det kan konstateras att åklagarens ändringsyrkande om påföljden i överklagandet språkligt har kopplats direkt till att S.J. döms just för medhjälp till mord. Om man gör en naturlig läsning av överklagandet så kan det inte anses rymma något yrkande om ett fängelsestraff under alla förhållanden, dvs. alltså även för det fall hovrätten inte skulle döma honom för medhjälp till mord. Det förstärks tydligt av vad som har redovisats som grunder för överklagandet. Åklagarens skäl för ändring av tingsrättens dom har i inlagan varit uteslutande inriktade på åtalet för medhjälp till mord, med kritik mot tingsrättens uppsåtsbedömning. Inte på något sätt har man vänt sig emot tingsrättens dom i fråga om den bestämda påföljden för grovt vapenbrott, varken uttryckligen eller mera underförstått.

Av vad som framgår av riksåklagarens talan i HD verkar det inte heller säkert att de processande åklagarna egentligen var ute efter en skärpning av påföljden för grovt vapenbrott. I sin svarsinlaga i hovrätten har S.J. också utgått från att åklagaren varit nöjd med påföljden för grovt vapenbrott och endast angripit tingsrättens dom i fråga om åtalet för medhjälp till mord. Som rättegången i hovrätten i praktiken fördes, också vid den förberedande planeringen, handlade den bara om åtalet för medhjälp till mord, låt vara att vapeninnehavet av naturliga skäl kom upp i samband med detta åtal.

Med hänsyn till hur rättegången i realiteten gestaltade sig kan det inte anses förenligt med de krav som en godtagbar processrättslig ordning ställer att nu – på talan av S.J. och trots att hovrätten frikänt honom från medhjälp till mord – undanröja hovrättens dom och återförvisa målet i helhet dit, alltså också för en ny prövning av ansvaret för medhjälp till mord, bara för att vapenbrottet formellt sett är samma gärning som medhjälp till mord (vilket för övrigt är långt ifrån självklart och hovrätten inte ansett).

Omständigheterna får anses som så särpräglade att saken bör rättas till genom undanröjande av hovrättens domslut i påföljdsdelen och fastställande av tingsrättens domslut, trots de invändningar som man kan ha i fråga om gärningsbegreppet.