Golvläggarens livränta II (NJA 2024 s. 319)

Sökord Omprövning · Trafikskadeersättning · Livränta · Väsentlig ändring

Omprövning av livränta med hänvisning till en ny väsentlig ändring i de ekonomiska förhållandena när en tidigare inträffad väsentlig ändring av samma slag inte föranlett någon omprövning.

M.W. förde vid Halmstads tingsrätt den talan mot Länsförsäkringar Halland som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (rådmännen Elisabeth Karlén, Anna Trulsson och Åsa Nordlander) anförde i dom den 23 december 2021 följande.

M.W. har yrkat att tingsrätten förpliktar Länsförsäkringar Halland att till honom betala ut ersättning för inkomstförlust för åren 2007–2016 med 108 500 kr för 2007, 111 990 kr för 2008, 107 900 kr för 2009, 118 700 kr för 2010, 130 700 kr för 2011, 125 600 kr för 2012, 135 400 kr för 2013, 94 799 kr för 2014, 94 810 kr för 2015 och 33 696 kr för tiden fram till och med den 30 april 2016 jämte ränta på beloppen – – –.

M.W. har i andra hand yrkat att tingsrätten förpliktar Länsförsäkringar Halland att till honom betala ersättning för inkomstförlust för åren 2014–2016 med 94 799 kr för 2014, 94 810 kr för 2015 och 33 696 kr för tiden fram till och med den 30 april 2016 jämte ränta på beloppen.

Länsförsäkringar Halland har bestritt yrkandena. Försäkringsbolaget har, för det fall M.W:s sätt att beräkna inkomstförlusten godtas, vitsordat yrkade belopp avseende åren 2007–2015 och ett belopp om 32 710 kr för 2016 samt ränteberäkningen.

M.W. skadades i en trafikolycka den 6 december 1988. Vid olyckstillfället var fordonet han färdades i trafikförsäkrat hos Länsförsäkringar Halland. Skadan slutreglerades 1997.

Av 5 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen framgår att ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära om han inte hade skadats (det s.k. inkomstunderlaget) och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas komma att uppnå (den ekonomiska invaliditeten). Enligt 3 § samma kapitel ska vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust avräkning ske av de samordningsförmåner som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till.

Enligt 9 § trafikskadelagen (1975:1410) tillämpas 5 kap. 5 § skadeståndslagen i frågan om trafikskadeersättning. Enligt skadeståndslagen 5 kap. 5 § kan frågan om ersättning för inkomstförlust omprövas om de förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande väsentligen har ändrats. Enligt praxis (NJA 2008 s. 1217) föreligger en väsentlig förändring när samordningsförmånerna jämte, i förekommande fall, kvarstående inkomst och beviljad livränta understiger 90 procent av den skadelidandes inkomstunderlag.

Enligt 31 § trafikskadelagen i dess lydelse före den 1 januari 2015, vilken är tillämplig i aktuellt mål, ska den som vill bevaka sin rätt till ersättning väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i vart fall inom tio år från det att fordringen tidigast hade kunnat göras gällande.

År 2015 fick M.W. kännedom om de faktiska förhållanden som grundar rätt till omprövning. Han begärde omprövning hos Länsförsäkringar Halland i februari 2017. Utredningen som följde visade att samordningsförmånerna redan 1998 understeg 90 procent av M.W:s inkomstunderlag vilket också har vitsordats från försäkringsbolagets sida.

Sammanfattningsvis innebär de faktiska förhållandena att M.W. har rätt till ytterligare försäkringsersättning eftersom rätt till omprövning föreligger då det föreligger en väsentlig förändring i förhållande till vad som var fallet när rätten till trafikskadeersättning ursprungligen slutreg­lerades. Denna förändring består i att beviljade samordningsförmåner understiger 90 procent av M.W:s inkomstunderlag (den inkomst som han skulle ha kunnat uppbära om han inte skadats). Denna förändring var inte möjlig att förutse i samband med slutregleringen av ärendet. Förlusten som uppstår är orsakad av trafikolyckan den 6 december 1988 och Länsförsäkringar Halland är ersättningsskyldigt genom den trafikförsäkring som meddelats för det fordon som M.W. färdades i när han skadades. De belopp och för den tid som M.W. begär ersättning är inte preskriberade då han återkommit till försäkringsbolaget inom tre år från den tidpunkt som han fick kännedom om att han kunde göra fordran gällande.

När det gäller andrahandsyrkandet åberopas vad som redan anförts med följande tillägg. För det fall tingsrätten skulle bedöma att beräkningen av om en ny väsentlig förändring har uppstått ska göras på det sätt som Länsförsäkringar Halland gjort gällande har M.W. rätt till ersättning för hela den uppkomna förlusten från och med år 2014.

Fordringar på inkomstförlust som hänför sig till väsentliga förändringar år 1998 och 2001 är preskriberade i sin helhet men ska beaktas vid bedömning av om ny rätt till omprövning föreligger (år 2007 eller något annat år därefter). Dessa preskriberade fordringar ska även beaktas vid beräkningen av fordran på grund av en ny väsentlig förändring. Länsförsäkringar har betalat ersättning för inkomstförlust till M.W. med anledning av den väsentliga förändring som ostridigt uppkom år 2014. Han är inte berättigad till ytterligare trafikskadeersättning. Någon ytterligare väsentlig förändring som berättigar till ersättning för inkomstförlust genom omprövning har inte inträffat.

Tvistefrågorna i målet är alltså hur man ska beakta den preskriberade fordran vid bedömningen av om en ny väsentlig förändring har uppkommit och hur man ska beräkna ersättningen för fordran som uppkommit på grund av en ny väsentlig förändring.

Enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen ska vid ersättning för inkomstförlust beaktas bl.a. den inkomst som den skadelidande trots skadan borde ha uppnått eller som han kan beräknas komma att uppnå. I vissa fall ska således vid beräkning av inkomstförlust en fiktiv inkomst beaktas i enlighet med skadeståndslagen. I förevarande fall har Länsförsäkringar Halland adderat den preskriberade fordran till den faktiska inkomsten. Vid bedömningen av om en ny väsentlig förändring har inträffat måste en jämförelse göras mellan det sannolika inkomstunderlaget som oskadad och den faktiska inkomsten som skadad för det fall tidigare fordringar inte hade varit preskriberade. För det fall denna fordran inte hade varit preskriberad skulle det ursprungliga livränteavtalet ersatts av ett nytt avtal. De årsvisa belopp som skulle ha utbetalats om fordringarna inte varit preskriberade har beaktats vid bedömningen av om en väsentlig förändring uppkommit. De har beaktats som om de hade utbetalats som löpande livräntor, vilka uppräknats enligt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor. M.W. har i sina beräkningar inte beaktat detta. Om de preskriberade beloppen inte skulle läggas till som en fiktiv inkomst skulle resultatet bli att de preskriberade beloppen skulle återkomma som en ny fordran vid bedömning av om ny rätt till prövning föreligger. Det skulle också innebära att ingen hänsyn skulle tas till preskriberade belopp (p.g.a. fordran som preskriberats i sin helhet) vid beräkning av om en ny väsentlig förändring uppkommit. Som framgår av HD:s avgörande i NJA 2020 s. 853 är alla framtida successivt förfallande belopp på grund av den väsentliga förändringen preskriberade.

Tingsrätten hänsköt den 11 oktober 2019 följande två frågeställningar till HD:s prövning.

1 Preskriberas den försäkrades fordran på ersättning för inkomstförlust i sin helhet vid en och samma tidpunkt tio år från den tidpunkt då rätten till omprövning uppstod eller preskriberas fordringsrätten successivt tio år efter att inkomstförlusten faktiskt uppstod?

2 Kan flera väsentliga förändringar av förhållanden som legat till grund för ersättningen, och som medför rätt till omprövning, uppstå inom ramen för en och samma inkomstutveckling?

HD besvarade frågorna i sitt avgörande NJA 2020 s. 853 enligt följande.

HD förklarar att M.W:s fordran på ersättning för inkomstförlust preskriberas i sin helhet tio år från den tidpunkt då rätten till omprövning uppkom, dvs. när den för fordringen aktuella väsentliga förändringen inträffade. HD förklarar vidare att M.W. kan ha rätt till omprövning vid flera tillfällen på grund av nya väsentliga förändringar av de förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande.

Tvistefrågorna i målet har härefter utvecklat sig till att bli hur man ska beakta en preskriberad fordran vid bedömningen av om en ny väsentlig förändring har uppkommit och hur man ska beräkna ersättningen för fordran som uppkommit på grund av en ny väsentlig förändring. HD har slagit fast att M.W. kan ha rätt till omprövning vid flera tillfällen på grund av nya väsentliga förändringar av de förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande, t.ex. i form av fortsatt löneutveckling. Enligt tingsrättens uppfattning har HD emellertid inte besvarat frågorna om hur man ska beakta en preskriberad fordran vid bedömningen av om en ny väsentlig förändring har uppkommit eller hur man ska beräkna ersättningen för fordran som uppkommit på grund av en ny väsentlig förändring. Tingsrätten anser att försiktighet bör gälla med att tolka in vad HD kan ha menat i dessa avseenden.

Av förarbetena till 31 § trafikskadelagen (prop. 2012/13:168 s. 50) och NJA 2020 s. 853 framgår bl.a. följande. Om en ny väsentlig förändring inträffar så ska alla relevanta omständigheter beaktas vid fastställande av den nya ersättningen, oavsett när dessa inträffade. Den kumulativa effekten av över tid ändrade förhållanden kan på detta sätt komma under prövning. Att sådana äldre förändringar kan beaktas vid senare prövningar hindrar inte att fordringar som hänför sig i tiden före den senaste väsentliga förändringen kan vara preskriberade.

I den juridiska litteraturen har anförts att en i och för sig preskriberad omprövningsfordran inte påverkar möjligheten att åberopa underliggande löneförändringar. När en ny väsentlighetsnivå uppnåtts, och därmed en ny omprövningsfordran uppkommit, anses hänsyn kunna tas till hela skillnaden mellan den ersättning som den skadelidande erhåller och den ersättning som denne ska ha om alla successiva förändringar beaktats. (Se Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen – En kommentar, JUNO Version 7, avsnitt 5:5.7.)

Det anförda ger enligt tingsrätten stöd för M.W:s synsätt, både om en ny väsentlig förändring har uppkommit och hur man ska beräkna ersättningen för fordran som uppkommit på grund av en ny väsentlig förändring. Ett sådant synsätt är också enligt tingsrätten mer förenligt med den grundläggande principen i skadeståndsrätten, nämligen att försätta den skadelidande i samma ekonomiska situation som om skadan inte inträffat. Tingsrätten lägger det synsättet och den beräkningen till grund för bedömningen. Någon fiktiv inkomst i form av preskriberade belopp ska därmed inte läggas till den faktiska inkomsten. Vid denna bedömning råder inte tvist om vare sig yrkade belopp eller ränteberäkningen. Käromålet ska därför bifallas.

Länsförsäkringar Halland ska till M.W. betala 1 062 095 kr, avseende inkomstförlust för åren 2007–2016, jämte ränta – – –.

Länsförsäkringar överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle ogilla M.W:s talan.

M.W. motsatte sig ändring av tingsrättens dom. Han vidhöll även de yrkanden som han framställde i andra hand vid tingsrätten med den justeringen att yrkat belopp för perioden 1 januari 2016 till och med den 30 april 2016 ändrades till av Länsförsäkringar vitsordat belopp, dvs. 32 710 kr.

Hovrätten (hovrättslagmannen Jennie Mellbin, hovrättsrådet Ingrid Björck, referent, f.d. rådmannen Gerd Möllers och tf. hovrättsassessorn Madeleine Axelsson) anförde i dom den 9 november 2022 följande.

Vid omprövning av trafikskadeersättning är 5 kap. 5 § skadeståndslagen tillämplig. Enligt bestämmelsens lydelse före den 1 januari 2002, som gäller i detta fall, kan ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll som utgår i form av livränta omprövas om de förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande väsentligt har ändrats. Löneutveckling i den skadelidandes tidigare yrke är en sådan omständighet som kan läggas till grund för en omprövning av den skadelidandes rätt till ersättning (se rättsfallet NJA 2004 s. 279). Vidare har HD i rättsfallet NJA 2008 s. 1217 I uttalat att en väsentlig förändring föreligger när samordningsförmånerna jämte i förekommande fall, kvarstående inkomst och beviljad livränta, understiger 90 procent av den skadelidandes inkomstunderlag.

Parterna är överens om att förutsättningarna för omprövning förelegat redan år 1998 eftersom samordningsförmånerna för M.W. då understeg hans inkomstunderlag med mer än 90 procent. Det är inte heller tvistigt att en ny väsentlig förändring skett år 2014. Det parterna är oense om är hur man ska beakta en preskriberad omprövningsfordran vid bedömningen av om en ny väsentlig förändring har uppkommit och hur man ska beräkna ersättningen för fordran som uppkommit på grund av en ny väsentlig förändring när det finns en preskriberad omprövningsfordran.

Rätten till omprövning kan inte i sig vara föremål för preskription, men däremot rätten till ersättning. Eftersom den trafikolycka som ligger till grund för M.W:s rätt till ersättning inträffade år 1988 har hovrätten att tillämpa 31 § (tidigare 28 §) trafikskadelagen i dess lydelse före den 1 januari 2015, vilken stadgar att den som vill bevaka sin rätt till ersättning måste väcka talan senast inom tio är från det att fordringen tidigast kunnat göras gällande. Innebörden av att en fordran är preskriberad är att borgenären förlorar rätten att kräva ut sin fordran (8 § preskriptionslagen).

HD har i rättsfallet NJA 2020 s. 853 prövat två av tingsrätten hänskjutna frågor om preskriptionstiden för omprövning av fordran på ersättning för löpande inkomstförlust. I avgörandet förklarade HD att M.W:s fordran på ersättning för inkomstförlust preskriberas i sin helhet tio år från den tidpunkt då rätten till omprövning uppkom, dvs. när den för fordringen aktuella väsentliga förändringen inträffade. HD förklarade vidare att M.W. kan ha rätt till omprövning vid flera tillfällen på grund av nya väsentliga förändringar av de förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande. I avgörandet klargjorde HD att för en livränta räknas preskriptionstiden, även för alla framtida successivt förfallande belopp, från den tidpunkt då den aktuella väsentliga förändringen uppkom. Vidare påtalade domstolen att när man bedömer vilken ersättning den försäkrade har rätt till vid en ny omprövning ska alla relevanta omständigheter beaktas oavsett när dessa inträffade, men att detta inte hindrar att fordringar som hänför sig till tiden före den senaste väsentliga förändringen kan vara preskriberade. HD hänvisade även till de förarbetsuttalanden som gjordes i anslutning till att 31 § trafikskadelagen senast ändrades (prop. 2012/13:168 s. 50 och 66). I propositionen angavs att den kumulativa effekten av över tid ändrade förhållanden på detta sätt kan komma under prövning, men att det förhållandet att sådana äldre förändringar kan beaktas vid senare omprövningar inte hindrar att fordringar som hänför sig till tiden före den senaste väsentliga förändringen kan vara preskriberade.

HD:s avgörande har kommenterats av Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck. De är av ståndpunkten att det förhållandet att omprövningsfordringen preskriberats inte påverkar möjligheten att senare åberopa underliggande löneförändringar. När en ny ”väsentlighetsnivå” uppnåtts och därmed en ny omprövningsfordran uppkommit ska enligt författarna hänsyn kunna tas till hela skillnaden mellan den ersättning som den skadelidande erhåller och den ersättning han skulle ha om alla de successiva förändringarna beaktats. (Se Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen – En kommentar, 7 uppl. 2021, s. 360.)

Något uttryckligt svar på de frågor som är tvistiga i målet går inte att utläsa av de uttalanden som redovisats ovan. Enligt hovrättens uppfattning ligger det dock närmast till hands att tolka HD:s avgörande på så sätt att en preskriberad omprövningsfordran bör beaktas både vid bedömningen av om en ny väsentlig förändring har uppkommit och vid beräkningen av ersättningen för fordran som uppkommit på grund av en ny väsentlig förändring.

Liknande frågeställningar har varit uppe till prövning i en dom meddelad av denna hovrätt den 22 juni 2022 i mål nr T 6177-21, där försäkringsbolagets och försäkringstagarens beräkningssätt stämmer överens med de som parterna har angett i detta mål. Hovrätten konstaterade i nämnda avgörande att för det fall ersättningen skulle beräknas på sätt försäkringstagaren förordat skulle preskriptionen av den tidigare omprövningsfordringen bara få genomslag för tiden fram till dess att den första väsentliga förändringen uppkom. Endast i fall där ingen ny rätt till omprövning någonsin uppkom skulle preskriptionen av den tidigare omprövningsfordringen få genomslag för alla framtida successivt förfallande belopp. Enligt hovrätten innebar en sådan tillämpning skiftande konsekvenser för olika ersättningsberättigade och rättviseskäl talade därför i viss mån för ett sådant beräkningssätt som försäkringsbolaget förespråkat. En sådan tillämpning av regelverket var enligt hovrätten också motiverad utifrån gäldenärens – dvs. försäkringsbolagets och i förlängningen försäkringstagarkollektivets – berättigade intresse av att preskriptionen får genomslag. Hovrätten gjorde bedömningen att det beräkningssätt som försäkringsbolaget förordat var mest förenligt med reglerna om omprövning och preskription och den tolkning av regelverket som kommit till uttryck i rättskällorna.

Hovrätten ansluter sig till den tolkning av regelverket som uttalats i ovan nämnda avgörande. Det råder inte tvist om de inkomstunderlag och faktiska inkomster i form av samordningsförmåner som Länsförsäkringar utgått från vid sina beräkningar. För att den preskriberade omprövningsfordran ska få genomslag har Länsförsäkringar på inkomstsidan lagt till en fiktiv värdesäkrad livränta. Hovrätten anser att Länsförsäkringars beräkningsmetod är rimlig. Den kumulativa effekten av över tid ändrade förhållanden har på detta sätt kommit under prövning (jfr rättsfallen NJA 2008 s. 1217 I och II samt NJA 2020 s. 853 och prop. 2012/13:168 s. 50).

Hovrättens slutsats är således att både vid bedömningen av om en väsentlig förändring uppstått som vid beräkningen av ersättningen för fordran som uppkommit på grund av en ny väsentlig förändring, ska hänsyn tas till den preskriberade omprövningsfordran genom att en fiktiv värdesäkrad livränta läggs på inkomstsidan på sätt som Länsförsäkringar förordat. Med utgångspunkt i Länsförsäkringars beräkningssätt har en ny väsentlig förändring – efter år 1998 – inträffat först år 2014. Vid beräkning av 2014 års omprövningsfordran ska den tidigare preskriberade omprövningsfordran beaktas på sätt Länsförsäkringar gjort gällande. Detta innebär att M.W:s talan ska ogillas i sin helhet.

Med ändring av tingsrättens dom i huvudsaken ogillar hovrätten M.W:s talan.

M.W. överklagade och yrkade att HD skulle förplikta Länsförsäkringar att lämna ersättning enligt de yrkanden han framställt i tingsrätten och hovrätten.

Länsförsäkringar motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Anna-Maria Vesterberg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

Punkterna 1–7 motsvarar i huvudsak punkterna 1–7 i HD:s domskäl.

Parternas inställningar

Punkterna 8–10 motsvarar i huvudsak punkterna 8–10 i HD:s domskäl.

Frågan i målet

Punkten 11 motsvarar i huvudsak punkten 11 i HD:s domskäl.

Omprövning av livränta vid väsentliga förändringar

Punkterna 12–15 motsvarar i huvudsak punkterna 12–15 i HD:s domskäl.

16 För att en ny väsentlig ändring i de ekonomiska förhållandena ska anses ha inträtt måste det ha skett en sådan förändring i den skadelidandes inkomst eller lönenivåerna inom det yrkesområde som en förlorad inkomst hänför sig till, som lett till att den skadelidandes faktiska inkomst understiger inkomstunderlaget med ytterligare tio procent jämfört med hur situationen förhöll sig vid den tidpunkt då omprövning skulle ha kunnat aktualiseras förra gången (jfr p. 14).

17 När en ny väsentlig förändring inträtt och en skadelidande har rätt till omprövning, ska alla relevanta omständigheter beaktas vid fastställandet av den nya ersättningen, oavsett när dessa omständigheter inträffade. (Se ”Golvläggarens livränta I” p. 15 och ”Livräntepreskriptionen” HD:s dom den 29 december 2023 i mål T 4964-22 p. 15 och 19*.)

Preskription vid omprövning

Punkten 18 motsvarar i huvudsak punkten 19 i HD:s domskäl.

19 En omprövningsfordran kan tidigast göras gällande när den väsentliga förändringen inträder och det därmed finns förutsättningar för omprövning. När grunden för omprövningsyrkandet är att det har skett en ändring i inkomstförhållandena räknas preskriptionsfristen från den tidpunkt när inkomsten försämrades väsentligt eller när det inträdde en väsentlig förbättring av löneförhållandena i yrket, som den skadelidande inte har fått dra nytta av. Vid omprövning av livränta räknas preskriptionstiden, även för alla framtida successivt förfallande belopp, från den tidpunkt då den väsentliga ändringen inträdde. (Se ”Golvläggarens livränta I” p. 11–14.)

20 Preskriptionsregeln innebär att den ytterligare livränta som skulle ha kunnat utgå till följd av en väsentlig ändring inte kan utkrävas i de fall omprövning inte har aktualiserats inom den föreskrivna fristen. Den preskriberade fordran påverkar dock inte det ekonomiska underlaget varken vid bedömningen av om en ny väsentlig ändring inträtt eller vilken ersättning en skadelidande har rätt till efter omprövning (jfr ”Livräntepreskriptionen” p. 23 och 24). Det är de faktiska förhållandena vid tidpunkten då en väsentlig förändring görs gällande som ska läggas till grund för bedömningen.

21 Preskriptionen omfattar endast den rätt till ytterligare ersättning för inkomstförluster som uppstår under tiden fram till dess en ny väsentlig ändring inträffar. Den livränta som den skadelidande då har rätt att få fastställd är att betrakta som en ny fordran med en egen preskriptionsfrist som omfattar alla på den nya fordran framtida successivt förfallande belopp. (Se ”Livräntepreskriptionen” p. 20.) En sådan ändring kan inträffa även innan preskriptionsfristen för en fordran med anledning av en tidigare väsentlig ändring löpt ut.

Bedömningen i detta fall

22 Parterna är ense om att det 1998 inträffade en väsentlig förändring av de förhållanden som låg till grund för den slutliga regleringen av M.W:s livränta då hans faktiska inkomst detta år understeg inkomstunderlaget med ca tio procent. De är också ense om att den omprövningsfordran som då uppkom är preskriberad.

23 Preskriptionen av den omprövningsfordran som uppkom på grund av väsentliga ändringar 1998 innebär att M.W. inte kan göra gällande en rätt till ytterligare ersättning för inkomstförluster till dess en ny väsentlig ändring därefter inträffat.

24 M.W. gör gällande att det uppkom en ny väsentlig förändring 2007. Då understeg hans faktiska inkomst inkomstunderlaget med mer än 30 procent. Det innebär att det då inträtt en ny väsentlig ändring i förhållande till den tidigare ändringen 1998 (jfr p. 16). Även i förhållande till den väsentliga ändring som Länsförsäkringar gör gällande inträffade 2001 har skillnaden mellan M.W:s faktiska inkomst och inkomstunderlaget ökat i sådan omfattning att en ny väsentlig ändring inträtt 2007.

25 Det innebär att M.W. år 2007 fick rätt till ny omprövning av sin livränta. Eftersom han begärt omprövning inom tio år från den tidpunkten och därefter väckt talan vid domstol är hans nya fordran på högre livränta inte preskriberad. Vid bedömningen av vilken ersättning M.W. har rätt till vid omprövningen har det inte någon betydelse att den tidigare fordran på högre livränta är preskriberad (se p. 20).

26 Eftersom Länsförsäkringar under sådana förhållanden har vitsordat M.W:s beräkning av yrkade belopp innebär det anförda att hans talan ska bifallas.

DOMSLUT

Se HD:s domslut.

HD (justitieråden Svante O. Johansson, Johan Danelius, Anders Perklev och Margareta Brattström, referent) meddelade den 29 maj 2024 följande dom.

1 M.W. var 1988 med om en trafikolycka och han har rätt till trafikskadeersättning av Länsförsäkringar för den personskada han då drabbades av. Skadeärendet slutreglerades 1997. Eftersom M.W. ansågs fullt kompenserad för skadan genom sjukbidrag och arbetsskadelivränta lämnades inte någon ersättning för inkomstförlust från trafikförsäkringen.

2 År 2017 begärde M.W. omprövning av sin rätt till ersättning för inkomstförlust. Han väckte därefter talan mot Länsförsäkringar och yrkade att försäkringsbolaget skulle förpliktas att ersätta honom för inkomstförlust för åren 2007–2016. Han gjorde gällande att de förhållanden som låg till grund för det ursprungliga beslutet om ersättning hade ändrats väsentligt, vilket berättigade honom till omprövning av trafikskadeersättningen såvitt gällde inkomstförlust. Förändringen bestod i att M.W:s beviljade samordningsförmåner understeg 90 procent av hans inkomstunderlag (den inkomst som han skulle ha kunnat uppbära om han inte skadats).

3 Länsförsäkringar bestred talan men medgav att betala högre livränta från och med 2014, dock med lägre belopp än de som M.W. hade begärt. För det fall M.W:s sätt att beräkna inkomstförlusten skulle godtas vitsordade Länsförsäkringar de yrkade beloppen avseende åren 2007–2015 och ett något lägre belopp än vad som yrkats för 2016.

4 Under handläggningen hänsköt tingsrätten vissa frågor om preskription och omprövning av trafikskadeersättning till HD, som besvarade dessa i rättsfallet ”Golvläggarens livränta I” NJA 2020 s. 853.

5 Tingsrätten avgjorde därefter målet och biföll M.W:s talan.

6 Sedan Länsförsäkringar överklagat tingsrättens dom, har M.W. justerat sitt yrkande för 2016 i enlighet med försäkringsbolagets vitsordande.

7 Hovrätten har ändrat tingsrättens dom och ogillat M.W:s talan.

8 Parterna är ense om att en sådan väsentlig förändring som skulle ha berättigat till omprövning av livräntans storlek inträffade redan 1998 samt att den fordran på ytterligare trafikskadeersättning som då uppkom är preskriberad eftersom M.W. inte i rätt tid begärde omprövning.

9 M.W. har gjort gällande att det därefter inträffat en ny väsentlig förändring för vart och ett av åren under perioden 2007–2016 som ger rätt till en ny omprövning. Vid bedömningen av om det föreligger rätt till omprövning och rätt till högre ersättning ska den preskriberade fordran på ytterligare trafikskadeersättning på grund av den väsentliga förändringen 1998 inte tillmätas någon betydelse. I stället ska förhållandena vid omprövningstillfället jämföras med motsvarande förhållanden vid den tidpunkt då ersättningen senast bestämdes, i hans fall vid det ursprungliga skaderegleringsavtalet. Den väsentliga ändringen uppkommer vid utgången av varje år då fordran på högre ersättning inte kunnat göras gällande innan respektive års inkomstförhållanden varit möjliga att sammanställa.

10 Länsförsäkringar har invänt att den preskriberade fordran som hänför sig till den väsentliga förändringen 1998 ska beaktas vid bedömningen av om ny rätt till omprövning föreligger. De belopp som M.W. hade kunnat erhålla om han hade begärt omprövning vid den väsentliga förändringen 1998 ska, med viss uppräkning, tillgodoräknas honom som faktisk inkomst vid bedömningen av om en ny väsentlig förändring har inträffat och vid beräkningen av fordran på grund av en sådan ny förändring. Med Länsförsäkringars sätt att räkna har det därefter inträffat två nya väsentliga förändringar, den senaste 2014. Beräkningen leder till att de belopp som M.W. ska erhålla från och med 2014 blir lägre än yrkade belopp.

11 Frågan i målet gäller främst när en ny väsentlig ändring i de ekonomiska förhållandena, på grund av löneutveckling som en skadelidande inte fått dra nytta av, ska anses ha uppkommit då en tidigare inträffad väsentlig ändring av samma slag inte föranlett någon omprövning av en fastställd livränta.

12 Vid omprövning av trafikskadeersättning tillämpas 5 kap. 5 § skadeståndslagen (se 9 § trafikskadelagen, 1975:1410). Enligt lydelsen före den 1 januari 2002 (som är tillämplig i målet) kan ersättning för inkomstförlust som utgår i form av livränta höjas eller sänkas om förhållanden som avses i 5 kap. skadeståndslagen och som har legat till grund för ersättningens bestämmande väsentligt har ändrats. Bestämmelsen har i de avseenden som är aktuella i målet samma innebörd som enligt den nu gällande lydelsen.

13 Det grundläggande syftet med rätten till omprövning är att säkerställa att den försäkrade genom trafikskadeersättningen försätts i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Eftersom ersättning för framtida inkomstförlust i form av livränta grundas på antaganden om en framtida utveckling, måste det finnas en möjlighet att senare justera en fastställd ersättning om utvecklingen gått i en annan riktning eller fått en annan omfattning än vad som antogs vid fastställandet. Ordningen med en möjlighet till omprövning innebär att den som är ersättningsskyldig måste räkna med att en fastställd livränta i framtiden kan komma att förändras.

14 En väsentlig ändring och därmed rätt till omprövning anses föreligga med löneutveckling som grund om förhållandena sedan ersättningen bestämdes förändrats så att den skadelidandes samordningsförmåner jämte i förekommande fall kvarstående inkomst och beviljad livränta understiger 90 procent av den skadelidandes inkomstunderlag (jfr ”Löneökningen” NJA 2008 s. 1217 I).

15 Rätt till omprövning kan föreligga flera gånger om det efter hand inträder nya väsentliga förändringar, t.ex. beträffande de ekonomiska förhållandena i form av fortsatt löneutveckling i yrket (jfr bl.a. prop. 2012/13:168 s. 50 samt ”Golvläggarens livränta I” p. 13).

16 Vid bedömningen av om ytterligare en väsentlig förändring inträffat får en jämförelse göras med de omständigheter som rådde när den senaste väsentliga ändringen inträdde.

17 Ett riktmärke för bedömning av om en sådan ny väsentlig ändring i de ekonomiska förhållandena ska anses ha inträtt bör vara att skillnaden mellan den skadelidandes faktiska inkomst och hans eller hennes inkomstunderlag har ökat med ytterligare omkring tio procent av inkomstunderlaget jämfört med den tidigare tidpunkt då omprövning skulle ha kunnat aktualiseras (jfr p. 14). Eftersom det angivna beräkningssättet endast ska ses som en tumregel kan det vara svårt att i efterhand fastställa den exakta tidpunkten för en eller flera tidigare väsentliga ändringar som inte föranlett någon omprövning. Med hänsyn till det syfte som ligger till grund för omprövningsrätten bör den osäkerhet som kan råda beaktas på ett sätt som leder till fördel för den skadelidande (jfr p. 13).

18 När en ny väsentlig förändring inträtt och en skadelidande har rätt till omprövning av sin livränta, ska alla relevanta omständigheter beaktas vid fastställandet av den nya ersättningen, oavsett när dessa omständigheter inträffade. Den kumulativa effekten av över tid ändrade förhållanden kan på så sätt komma under prövning. (Jfr ”Golvläggarens livränta I” p. 15 och ”Livräntepreskriptionen” HD:s dom den 29 december 2023 i mål T 4964-22 p. 15**.)

19 Preskription av trafikskadeersättning regleras i 31 § trafikskadelagen. Enligt lydelsen före den 1 januari 2015 (som är tillämplig i målet) ska den som vill bevaka rätt till trafikskadeersättning väcka talan inom tre år från det han eller hon fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försummar han eller hon det är talan förlorad. En omprövningsfordran kan tidigast göras gällande när den väsentliga förändringen inträder och det därmed finns förutsättningar för omprövning.

20 Preskriptionsregeln innebär att den ytterligare livränta som skulle ha kunnat utgå till följd av en väsentlig ändring inte kan utkrävas i de fall omprövning inte har aktualiserats inom den föreskrivna fristen. Den preskriberade fordran påverkar dock inte det ekonomiska underlaget, varken vid bedömningen av om en ny väsentlig ändring inträtt eller vilken ersättning en skadelidande har rätt till efter en sådan omprövning (jfr ”Livräntepreskriptionen” p. 19 och 20). Det är de faktiska förhållandena vid tidpunkten då den nya väsentliga förändringen görs gällande som ska läggas till grund för bedömningarna.

21 Det är alltså förekomsten av en ny väsentlig ändring av förhållandena som kan föranleda en rätt till omprövning och en ny fordran. En sådan rätt är oberoende av om preskriptionsfristen för en fordran med anledning av en tidigare väsentlig ändring löpt ut.

22 Den omprövningsfordran som uppkom på grund av väsentliga ändringar 1998 är preskriberad. Det innebär att M.W. inte kan göra gällande en rätt till ytterligare ersättning för inkomstförluster med mindre än att en ny väsentlig ändring inträffat därefter.

23 M.W. gör gällande att det uppkom en ny väsentlig förändring 2007. Bedömningen av om så skett ska göras utan beaktande av preskriberade fordringar (se p. 20), vilket leder till att hans faktiska inkomst det året understeg inkomstunderlaget med mer än tio procent i jämförelse med förhållandena vid den senaste väsentliga förändringen. En ny väsentlig ändring har alltså inträtt.

24 Som parterna lagt upp sin talan innebär det att M.W. 2007 hade rätt till ny omprövning av sin livränta. Eftersom han begärt omprövning inom tio år från den tidpunkten och därefter väckt talan vid domstol är hans nya fordran på högre livränta inte preskriberad. Inte heller vid bedömningen av vilken ersättning M.W. har rätt till vid omprövningen har det någon betydelse att den tidigare fordran på högre livränta är preskriberad (se p. 18 och 20).

25 Eftersom Länsförsäkringar under sådana förhållanden har vitsordat M.W:s beräkning av yrkade belopp ska hans talan bifallas.

Med ändring av hovrättens dom i själva saken förpliktar HD Länsförsäkringar Halland att till M.W. betala 1 061 109 kr avseende inkomstförlust för åren 2007–2016, och ränta enligt 6 § räntelagen från den 1 mars 2017.

Justitierådet Dag Mattsson var skiljaktig i fråga om motiveringen enligt följande.

Jag har en annan uppfattning i den fråga som behandlas i punkterna 16 och 17 i domen, dvs. principen för när en väsentlig förändring ska anses ha uppkommit (jfr p. 11). Enligt min mening ska inte beaktas om en omprövning hade kunnat göras – men inte gjorts – vid ett tidigare tillfälle, det är inte förenligt med lagtexten och ändamålet med omprövningsrätten. Som M.W. har gjort gällande ska jämförelsen i stället göras med de förhållanden som låg till grund för det avtal eller den dom där skadeståndet fastställdes. Det synsätt som kommer till uttryck i punkten 16 begränsar omprövningsrätten och kan ha betydelse för skadeståndets storlek, dock inte i detta mål på grund av det processuella läget. I övrigt ansluter jag mig till domen.

Som framgår av lagtexten i 5 kap. 5 § skadeståndslagen (både i nuvarande och i målet tillämplig lydelse) utgår bestämmelsen från att omprövningen ska ske i förhållande till den ersättning som har bestämts i ett visst avtal eller en viss dom. Enligt lagtexten förutsätter en omprövning inget mer än att de aktuella förhållandena har ändrats väsentligt sedan avtalet eller domen, annars finns ingen begränsning.

Det grundläggande syftet med omprövningen kan sägas vara att de, i viss mån med nödvändighet, hypotetiska antaganden om utvecklingen som gjordes när skadeståndet bestämdes i avtalet eller domen ska rättas till i förhållande till hur utvecklingen sedan i realiteten kom att bli. Omprövningsrätten ska komplettera den möjlighet som parterna har att angripa avtalet med t.ex. 36 § avtalslagen eller förutsättningsläran eller att försöka få till resning av domen.

Av den grundläggande utgångspunkten för omprövningsrätten följer att den omständigheten att omprövning har gjorts en gång – och resulterat i ett nytt avtal eller en ny dom – inte hindrar en ny omprövning när förhållandena igen ändras väsentligt. Det medför också att vid omprövningen så ska alla relevanta förhållanden beaktas oavsett när dessa inträffade. Den samlade effekten av över tid ändrade förhållanden ska på så sätt komma under ny prövning. Hänsyn ska tas till hela skillnaden mellan den ersättning som den skadelidande får enligt avtalet eller domen och den ersättning som den skadelidande ska ha om alla successiva försämringar beaktas (jfr Bertil Bengtssons och Erland Strömbäcks kommentar till skadeståndslagen under avsnitt 5:5.7).

Grundtanken är att ersättningen på detta sätt under lång tid ska kunna följa den verkliga omfattningen av den vållade skadan (med den begränsning som ligger i kravet på väsentlighet, vilket kan resultera i en viss hackighet). Och lagtexten tillåter att den skadelidande begär omprövning inte bara flera gånger utan också när som helst, den enda begränsningen är som sagt att skadeståndet ändras bara om förhållandena har ändrats väsentligt jämfört med avtalet eller domen.

Det är naturligtvis svårt för den skadelidande att på egen hand bestämt säga när förhållandena har ändrats så mycket att förändringen är att bedöma som väsentlig i lagens mening. I sista hand är det en fråga för domstol att avgöra med beaktande av alla relevanta omständigheter, en bedömning som måste få inslag av skälighet. Skulle den skadelidande påkalla omprövning vid ett tillfälle men domstolen konstatera att förhållandena ännu inte har ändrats väsentligt, finns det inget som hindrar att den skadelidande en tid därefter – kort eller lång – igen begär omprövning.

Vid varje omprövning ska man, enligt vad som föreskrivs i lagtexten, jämföra med de förhållanden som låg till grund för det gällande avtalet eller domen. Det är ju detta fastställda skadestånd som kan behöva korrigeras. I rättsfallet NJA 1998 s. 807 framhålls också att väsentlighetsbedömningen vid en ny omprövning ska göras så att hänsyn tas till samtliga ändringar som inträffat sedan skadeståndet senast bestämdes.

Det är inte förenligt med vare sig lagtexten i 5 kap. 5 § skadeståndslagen eller det synsätt som ligger till grund för omprövningsrätten att låta väsentlighetsbedömningen vara beroende av om den skadelidande hade kunnat begära omprövning vid ett tidigare tillfälle, alltså att göra en jämförelse inte med förhållandena vid den tidigare fastställda ersättningen utan med förhållandena vid den tidpunkt då det inträffade en väsentlig förändring som inte ledde till omprövning men som hade kunnat göras gällande.

Försämringar av detta slag sker ofta smygande och sträcker sig över långa tider. Några naturliga hållpunkter för vad som är en ”väsentlig förändring” finns inte. Det går knappast att bara rent abstrakt säga hur man ska se på vissa ändrade förhållanden, när det rör sig om ett oskarpt läge där förhållandena inte måste bedömas och läggas till grund för en skadeståndsskyldighet. I vart fall kan den skadelidande inte själv avgöra det.

Det framstår också som orimligt om det skulle vara så att en skadelidande, som efter en skadegörande handling klarar sig ganska bra och får fastställt en låg invaliditetsgrad men som med tiden försämras och får skadeståndet omprövat och som sedan försämras ytterligare och måste gå med kryckor och så småningom tidvis sitta i rullstol och först då begär ny omprövning av det fastställda skadeståndet, kan mötas med att redan kryckorna faktiskt var en väsentlig förändring och att möjligheten till omprövning av den medicinska invaliditeten ska bestämmas vid en jämförelse med förhållandena vid tidpunkten för kryckorna trots att det då inte gjordes någon omprövning. Eller att fortlöpande kraftiga kostnadshöjningar på läkarvård eller hjälpmedel inte skulle kunna beaktas fullt ut, eftersom den skadelidande inte kom till att begära omprövning vid en tidigare tidpunkt.

Av rättsfallen ”Golvläggarens livränta I” från 2020 och ”Livräntepreskriptionen” från 2022, som båda handlar om preskription, kan inte utläsas någon rättsgrundsats med den innebörden att sådana fiktiva (missade, obevakade) ”omprövningar” skulle få påverka omprövningsrätten och därmed skadeståndets storlek, och 1998 års rättsfall talar helt klart i en annan riktning. Någon skillnad kan inte heller gärna göras mellan den första omprövningen och påföljande ny omprövning. Över huvud taget verkar det märkligt att skilja mellan rätten till omprövning och omprövningen.

Visserligen är det som ska avgöras i målet begränsat till löpande omprövning till följd av löneutveckling och generella standardförbättringar i samhället. Det skulle kunna anföras till stöd för en annorlunda tillämpning av omprövningsrätten just i detta avseende. De omständigheter som då aktualiseras skiljer sig i någon mån från vad som gäller vid de övriga omprövningssituationer som omfattas av 5 kap. 5 § skadeståndslagen och som är mer tydligt inriktade på den skadelidandes egen situation. Under lång tid var det omdiskuterat om omprövning alls kunde ske på grund av allmänna standardförbättringar och liknande. Men även om det rör sig om ett förhållandevis förutsebart beräkningssätt, är det också här svårt för den skadelidande att bestämt säga när en väsentlig förändring har uppkommit – det bygger på generella uppskattningar av sådant som löneavtal, samlad statistik och justerade samordningsförmåner under ett visst år. Lagtexten ger knappast heller något utrymme för att ha ett annat principiellt betraktelsesätt på omprövningsrätten för bara denna skadepost. Det finns också ett betydande allmänt intresse i att systemet, som påverkar många och måste kunna hanteras rutinmässigt hos försäkringsbolagen, inte blir komplext och svårförståeligt.

Under alla omständigheter utgör en sådan syn på omprövningsrätten ett avsteg från lagtexten, ändamålet med omprövningsrätten och principen att den skadelidande ska ha full ersättning för sin skada. Det skulle innebära att den skadelidande hamnar alltför mycket efter och att skadevållaren i praktiken slipper ersätta en del av skadan.

Väsentlighetsbedömningen ska i stället göras på vanligt sätt, dvs. en jämförelse med de förhållanden som låg till grund för det avtal eller den dom som det begärs omprövning av. Tingsrättens överväganden är alltså riktiga även i denna del.

Följande kan tilläggas.

I målet har, också i den nu aktuella frågan, argumenterats för att preskriptionsreglerna bör ges betydelse vid bedömningen av om det inträffat en väsentlig förändring som motiverar omprövning. Frågan om det finns rätt till en omprövning och hur stor den nya fordran är, dvs. i vilken utsträckning tidigare omständigheter ska beaktas, ska emellertid inte blandas ihop med frågan om preskription. Förutsättningarna för uppkomsten av en fordran påverkas inte av vad som gäller i fråga om preskription för fordringen. Det kan mycket väl vara så att tilläggsfordringen är preskriberad, eftersom den skadelidande inte i tid har krävt ut det beloppet – vilket också är ostridigt i målet beträffande en del av det som M.W. hade kunnat begära.

Har t.ex. ersättning för medicinsk invaliditet eller ersättning för inkomstförlust fastställts i ett avtal och sker det därefter en väsentlig förändring, så börjar preskriptionstiden löpa för den tilläggsfordran som därvid uppkommer i och med den väsentliga förändringen (jfr p. 19 i domen). Om den skadelidande inte i tid påtalar tilläggsfordringen, blir denna fordran preskriberad såsom den då är. Men den skadelidande kan på nytt utnyttja sin rätt till omprövning av den ersättning som ursprungligen fastställdes i avtalet, och tilläggsfordringen ska vid denna omprövning bestämmas genom en jämförelse mellan hur förhållandena var när avtalet ingicks och hur de är vid omprövningstillfället. Den första fordringen är preskriberad såsom den var och kan inte längre krävas in, men omprövningsrätten ger möjlighet till en ny fordran. Fordringar preskriberas, sakförhållanden gör det inte – någon ”omständighetspreskription” finns inte.

Om man vill kan detta kanske uttryckas som att preskriptionstiden i vissa situationer skjuts framåt, men det hindrar inte att 5 kap. 5 § skadeståndslagen har den innebörden. För övrigt kan det också för andra fordringar i andra sammanhang hända att en preskriptionstid förskjuts på grund av dispositioner av någon av de berörda, t.ex. vid ändring av en betalningsskyldighet med tillämpning av förutsättningsläran, eller på grund av ändrade förhållanden och tillämpning av en avtalad omprövningsklausul.

*NJA 2023 s. 1144 (red:s anm.).

**NJA 2023 s. 1144 (red:s anm.).