Datorsalen
Fråga om betydelsen av en skolelevs neuropsykiatriska funktionsnedsättning vid bedömning av straffvärde och skadeståndsansvar.
Sökord Förmildrande omständigheter · Jämkning · Kränkningsersättning · Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning · Provokation · Skadestånd · Ungdomsvård
Stockholms tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Stockholms tingsrätt åtal mot V.B. för två fall av misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB.
Åklagaren angav följande gärningsbeskrivningar.
1Misshandel
V.B. har utdelat ett hårt slag med öppen hand mot A.J:s skulderblad/rygg, samt kastat en stol på A.J. Det hände den 17 maj 2024 på [S] gymnasium, – – –. A.J. orsakades smärta och rodnad av slaget.
V.B. begick gärningen med uppsåt.
2Misshandel
V.B. har utdelat upprepade knytnävsslag mot S.W:s huvud och överkropp. Det hände den 11 mars 2024 på [S] gymnasium, – – –. S.W. orsakades smärta.
V.B. begick gärningen med uppsåt.
S.W. yrkade skadestånd av V.B. med 16 200 kr, varav 10 000 kr för kränkning av den personliga och kroppsliga integriteten och 6 200 kr för sveda och värk. S.W. yrkade även att C.B. i egenskap av vårdnadshavare för V.B. skulle, solidariskt med V.B., betala skadestånd med 11 460 kr avseende kränkning av den personliga och kroppsliga integriteten samt sveda och värk. På beloppen yrkades ränta.
Även A.J. yrkade skadestånd av V.B. och C.B.
Tingsrätten (ordförande tingsfiskalen Henric Gustafsson) anförde i dom den 22 november 2024 följande.
Yrkanden och inställning
V.B. har avseende åtalspunkten 1 vidgått händelseförloppet men förnekat brott eftersom han inte har haft uppsåt till att slaget orsakat smärta. Han har även förnekat att han har kastat stolen mot just A.J. Han har bestridit A.J:s enskilda anspråk – – –.
Avseende åtalspunkten 2 har V.B. förnekat brott. Han har medgett att han utdelat flera slag mot S.W. men med öppen hand. Han har även bestridit ansvar på grund av upplevt nödvärn. Han har bestridit S.W:s enskilda anspråk. Han har inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig, men däremot sättet att beräkna ränta.
C.B. har delat inställning med V.B. avseende de enskilda anspråken. Under alla förhållanden ska skadeståndsansvaret jämkas eftersom hon har gjort allt i sin makt för att förhindra att V.B. ska begå brott.
Domskäl
Misshandel den 17 maj 2024 (åtalspunkten 1)
Sammantaget är gärningen styrkt i sin helhet. Frågan är då hur gärningen ska rubriceras. Tingsrätten konstaterar att det våld som utövats består av ett enda hårt slag med öppen hand som träffat på ryggen. Det har inte orsakats någon större skada och smärtan har enligt A.J. gått över samma dag. Enligt tingsrätten har våldet varit av så lindrig art att det är fråga om en ringa misshandel. Varken den omständigheten att händelsen utspelade sig i skolan eller att V.B. också kastat en stol förändrar denna bedömning. V.B. ska därför dömas för ringa misshandel.
Misshandel den 11 mars 2024 (åtalspunkten 2)
Avseende händelsen den 11 mars 2024 är följande utrett. S.W. är V.B:s gymnasielärare. I samband med ett salsbyte har V.B. valt att sitta och göra sina arbetsuppgifter i ett annat klassrum än där läraren hade instruerat. S.W. har då på olika sätt försökt övertyga V.B. om att delta i den planerade undervisningen. V.B. har efter viss diskussion slagit S.W. flera gånger mot huvudet. Frågan är om slagen har varit med knuten eller öppen hand.
S.W. har berättat att han mottagit upprepade knytnävsslag mot huvudet. Han har även beskrivit att det var fler än fem men färre än tio slag och att det var med full kraft. Enligt S.W. slog V.B. till dess han inte orkade slå längre. Vittnet E.E., som var kurator på skolan och som befann sig i klassrummet när slagen utdelades, har bekräftat att det var fråga om flera slag med knuten näve. V.B:s invändning om att han slog med öppen hand är därför överbevisad. Det råder enligt tingsrätten ingen tvekan om att slagen har orsakat smärta och att V.B. agerade med uppsåt. Gärningen är således styrkt i sin helhet.
V.B. har invänt att han agerat i en upplevd nödvärnssituation eftersom han kände sig trängd av S.W. Tingsrätten ser inte skäl att ifrågasätta att V.B. bad om att få lämna rummet och att S.W. fortsatte att diskutera med honom även efter detta och att V.B. i någon mån kan ha känt sig trängd. Tingsrätten anser emellertid att det inte framkommit något om S.W:s agerande som gav upphov till någon nödvärnsrätt. Därutöver har samtliga inblandade bekräftat att V.B. hade möjlighet att lämna rummet på annat sätt än att gå förbi S.W. Det har därför inte, oavsett hur V.B. uppfattade situationen, varit befogat att gå till angrepp mot S.W. V.B. kan därmed inte undgå ansvar på den grunden att han agerat i en upplevd nödvärnssituation. Inte heller har det varit fråga om någon straffrättsligt relevant provokation. V.B. ska alltså även dömas för misshandel. Brottet ska rubriceras som åklagaren har angett.
S.W. har i sitt förhör beskrivit ett längre händelseförlopp där V.B. vid ytterligare ett tillfälle ska ha utdelat flera kraftiga slag, hotat med en stol samt följt efter S.W. på ett hotfullt sätt. Detta ligger utanför åklagarens gärningspåstående. Det utdragna händelseförloppet har inte heller bekräftats av E.E. som snarare beskrivit det som ett ganska hastigt händelseförlopp. Tingsrätten anser mot bakgrund av E.E:s vittnesmål att det inte är styrkt att det förelegat några försvårande moment i form av tidsutdräkt eller överskjutande uppsåt.
Påföljd
Straffvärdet för misshandeln av S.W. uppgår, med beaktande av att den endast orsakade smärta, till fängelse i 2 månader. Den ringa misshandeln påverkar inte det samlade straffvärdet. Med hänsyn till att V.B. var 15 år vid respektive gärningstillfälle motsvarar straffmätningsvärdet 120 dagsböter. Det föreligger enligt tingsrätten ingen förmildrande omständighet utöver V.B:s ålder. Eftersom V.B. är under 18 år ska tingsrätten i första hand välja en påföljd som är särskilt anpassad för ungdomar i stället för ett högt bötesstraff. Socialnämnden har föreslagit att V.B. ska dömas till ungdomstjänst, och anfört att han inte har något särskilt behov av ytterligare vård eller annan insats från socialtjänsten. V.B. har själv uppgett att han skulle klara av att fullfölja en eventuell ungdomstjänst. Ungdomstjänst är därmed en lämplig påföljd för V.B. Med hänsyn till brottslighetens allvar bestäms antalet timmar till 35.
Enskilda anspråk
A.J.
På anförda skäl fann tingsrätten att A.J. inte var berättigad till skadestånd.
S.W.
S.W. har utstått upprepade knytnävslag mot huvudet, vilket inneburit en sådan kränkning att ersättning ska utgå. Det begärda beloppet om 10 000 kr är skäligt. V.B. ska därför betala skadestånd till S.W. med 10 000 kr. – – –.
– – –. Omständigheterna är därför inte sådana att han ska få ersättning för sveda och värk.
Solidariskt betalningsansvar för C.B.
En vårdnadshavare ska hållas solidariskt skadeståndsskyldig för den personskada som dennes barn vållat genom brott enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen. Av 6 § andra stycket samma kapitel följer att en vårdnadshavares ersättningsansvar kan jämkas, om det med hänsyn till de särskilda åtgärder föräldern har vidtagit för att förhindra att barnet begår brott är uppenbart oskäligt. Kravet på att ersättningsansvaret ska vara uppenbart oskäligt är högt ställt och kräver i regel att vårdnadshavaren i sina brottsbeivrande åtgärder har agerat på ett helt uttömmande sätt. Att brottet skett i skolan där vårdnadshavaren har begränsad möjlighet att personligen utöva tillsyn är inte i sig tillräckligt för att solidariskt skadeståndsansvar ska anses uppenbart oskäligt.
Tingsrätten ifrågasätter inte C.B:s uppgifter om att hon har vidtagit långtgående åtgärder för att försöka förhindra att V.B. ska hamna i sådana här situationer. Med beaktande av den i praxis restriktiva tillämpningen av jämkningsregeln finner tingsrätten att omständigheterna i förevarande mål inte är sådana att hon kan undgå solidariskt ansvar. C.B. ska därför solidariskt åläggas skadeståndsskyldighet för hela det utdömda skadeståndet.
Domslut
Tingsrätten dömde V.B. enligt 3 kap. 5 § BrB för misshandel den 11 mars 2024 och misshandel, ringa brott, den 17 maj 2024. Påföljden bestämdes till ungdomstjänst 35 timmar.
V.B. skulle betala skadestånd till S.W. med 10 000 kr jämte ränta. Betalningsansvaret var solidariskt med C.B.
Svea hovrätt
Åklagaren, A.J., V.B. och C.B. överklagade i Svea hovrätt.
Åklagaren yrkade att hovrätten skulle döma V.B. för misshandel av normalgraden, i stället för ringa misshandel (åtalspunkten 1), och till följd därav bestämma påföljden till 40 timmars ungdomstjänst.
A.J. yrkade att hovrätten skulle helt bifalla hans skadeståndsyrkande.
V.B. yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från ansvar för misshandel (åtalspunkten 2) och ogilla S.W:s skadeståndsyrkande. I andra hand yrkade han att påföljden skulle lindras och skadeståndet sättas ned.
C.B. yrkade att hovrätten skulle befria henne från skadeståndsskyldighet eller i vart fall jämka skadeståndet.
Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.
Hovrätten (hovrättslagmannen Camilla Olsson, hovrättsrådet Martina Bozzo, tf. hovrättsassessorn Ratri Hossain, referent, och två nämndemän) anförde i dom den 22 januari 2025 följande.
Hovrättens domskäl
Hovrätten gör inga andra bedömningar än de som tingsrätten har gjort i fråga om skuld eller rubricering. Tingsrättens dom i dessa delar ska därför stå fast.
Även med beaktande av att V.B. har olika diagnoser som kan påverka hans förmåga att kontrollera sitt handlande (jfr 29 kap. 3 § första stycket 2 BrB) gör hovrätten inte någon annan bedömning än tingsrätten i fråga om påföljd. Tingsrättens dom i fråga om påföljd ska därför inte ändras.
Inte heller gör hovrätten några andra bedömningar än de tingsrätten gjort i fråga om skadestånd. Tingsrättens dom ska alltså inte heller i dessa delar ändras.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Högsta domstolen
V.B. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet om misshandel av S.W. liksom hans skadeståndstalan eller i andra hand mildra påföljden och sätta ned skadeståndet.
Även C.B. överklagade. Hon yrkade att HD skulle befria henne från skadeståndsskyldighet eller i vart fall jämka skadeståndet.
Riksåklagaren och S.W. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredragandens förslag till beslut
Föredraganden, justitiesekreteraren Lisa Waltersson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Bakgrund
Punkterna 1–4 motsvarar i huvudsak punkterna 1–4 i HD:s domskäl.
Frågan i HD
Punkten 5 motsvarar i huvudsak punkten 5 i HD:s domskäl.
Förmildrande omständigheter vid straffvärdebedömningen
Punkterna 6–10 motsvarar i huvudsak punkterna 6–8 i HD:s domskäl.
11En provokation föreligger när någon retas eller hetsas till att begå brott. Bedömningen av om en provokation förelegat ska ske utifrån vad som typiskt sett utgör ett klart kränkande beteende i ett sådant sammanhang som det varit fråga om i det enskilda fallet. Det ska alltså vid en objektiv bedömning av omständigheterna framstå som förståeligt att den tilltalade agerat som han eller hon gjort. Av betydelse är därvid till exempel de inblandades bakgrund och relation till varandra. (Se prop. 1987/88:120 s. 85 och prop. 2009/10:147 s. 44.)
12I 29 kap. 3 § första stycket 2 regleras bland annat situationer där den tilltalade till följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Under aktuell punkt faller till exempel de fall där någon under tillfällig depression eller stark upprördhet på grund av personliga bekymmer begår en för honom i normala fall främmande handling. Uttrycket ”annan orsak” syftar bland annat på extrem trötthet, fysisk utmattning eller hög feber. Stark sinnesrörelse som uppstår efter provokation faller däremot primärt under första punkten. Det kan även vara aktuellt att beakta om tilltalad på grund av till exempel en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Enbart förekomsten av ett sådant tillstånd gör dock inte att den aktuella punkten blir tillämplig. (Se prop. 1987/88:120 s. 85 f.)
13Uppräkningen av förmildrande omständigheter i paragrafen är exemplifierande och även andra faktorer än de som uttryckligen nämns kan beaktas. Utgångspunkten för tolkningen av bestämmelsen i 29 kap. 3 § BrB är att det finns skäl för en relativt generös tillämpning av densamma. (Jfr ”Vildvittra” NJA 2012 s. 247 p. 19.)
14Även andra omständigheter än de som uttryckligen nämns i 29 kap. 3 § BrB kan få betydelse för den helhetsbedömning som ska göras. När domstolen överväger att ta hänsyn till förmildrande omständigheter som inte uttryckligen är angivna i paragrafen bör dessa höra samman med det konkreta brottet och de bör ha förelegat i gärningsögonblicket. Domstolen bör vidare öppet redovisa sina överväganden i fråga om vad som utgör förmildrande omständigheter i domen.
15Det kan till exempel vara fråga om att händelseförloppet har varit hastigt och föregåtts av ömsesidigt bråk, att den tilltalade i den uppkomna situationen haft svårigheter att besinna sig eller att gärningsmannen annars har agerat impulsivt i en pressad situation. Vidare kan det röra sig om förhållanden kopplade till relationen mellan målsäganden och tilltalad, så som att målsäganden i sin yrkesroll haft ansvar för tilltalad och kunskaper om tilltalads särskilda personliga förutsättningar, men trots det försatt den tilltalade i en situation som han eller hon har svårt att hantera. (Jfr ”Mordet med brödkniven” NJA 2021 s. 377 p. 16.)
16Normalt sett har de förmildrande omständigheterna i 29 kap. 3 § BrB ingen betydelse för frågan om det aktuella brottet är av den ena eller andra graden. Hur stor effekt på straffvärdet en förmildrande omständighet ska ha kommer med nödvändighet att variera från fall till fall. Hur mycket straffvärdet bör reduceras beror på med vilken styrka omständigheten har förelegat. Ju mer påtaglig styrkan varit, desto mer bör straffvärdet minskas. I undantagsfall kan omständigheten ha förelegat med så begränsad styrka att straffvärdet inte bör påverkas. (Se ”Förarprovet” NJA 2016 s. 96 p. 11–12 och prop. 2009/10:147 s. 44.)
Skollagens förbud mot kränkande behandling
17Skolhuvudmannen eller personalen får inte utsätta ett barn eller en elev för kränkande behandling. En skolhuvudman har även skyldighet att på olika sätt motverka kränkande behandling och utreda omständigheterna kring uppgivna kränkningar (6 kap. 6–10 §§ skollagen).
18I förarbetena definieras kränkande behandling som ett uppträdande utan diskriminerande inslag som kränker ett barns eller en elevs värdighet. Definitionen av kränkande behandling är vid och innefattar allt från brottsliga handlingar till obetänksamma uttalanden. En lärares tillrättavisning kan ibland uppfattas som förödmjukande av eleven. Det blir därför en balansgång mellan lärarens fostrande roll och det område som definitionsmässigt utgör kränkande behandling. (Se prop. 2005/06:38 s. 103 och ”Soffan i rasthallen” NJA 2020 s. 578 p. 21.)
Ersättning för kränkning
Punkten 19 motsvarar i huvudsak punkten 17 i HD:s domskäl.
20En rätt till kränkningsersättning förutsätter att brottet har inneburit en allvarlig kränkning. Vad som är att anse som en sådan kränkning får bedömas från fall till fall med beaktande av samtliga relevanta omständigheter. Viss ledning kan hämtas i den uppräkning som görs i 5 kap. 6 § skadeståndslagen av de faktorer som inverkar på skadeståndets bestämmande. (Se prop. 2000/01:68 s. 65.)
21För att det ska vara fråga om en ersättningsgrundande kränkning krävs att angreppet riktar sig mot någon som värnar om sin personliga integritet. Vid bedömningen av om en kränkning är allvarlig har det betydelse hur den skadelidande har uppträtt. Här kan faktorer som ansvarsfrihetsgrunder, provokation, samtycke, medvetet risktagande eller liknande beteende från den skadelidande ha betydelse.
22Vid bedömningen av kränkningens allvar ska hänsyn tas till hur klandervärt den skadelidandes beteende varit i förhållande till den kränkning han eller hon utsatts för. Bedömningen av hur den skadelidande själv har uppträtt och i vilken proportion den åtalade gärningen står till den skadelidandes agerande kan mynna ut i att den skadelidande genom sitt handlande anses ha medverkat i så hög grad till den skadeutlösande gärningen att den drabbade inte kan anses ha blivit allvarligt kränkt av den. En person som inleder ett slagsmål får exempelvis vara beredd på att mötas av visst våld och kränkningen kan då inte anses vara allvarlig. Om den skadelidande emellertid i en sådan situation möts av ett betydligt allvarligare våld än det som han eller hon haft anledning att räkna med, kan det medföra att det ändå blir fråga om en allvarlig kränkning. (Jfr prop. 2000/01:68 s. 52 och 65 och ”Eget uppträdande och kränkningsersättning” NJA 2021 s. 1038 p. 5–10.)
Barn och ungas skadeståndsskyldighet
Punkterna 23–25 motsvarar i huvudsak punkterna 18, 20 och 21 i HD:s domskäl.
Vårdnadshavares principalansvar
Punkterna 26 och 27 motsvarar i huvudsak punkten 20 i HD:s domskäl.
28Jämkningsbestämmelsen i 3 kap. 6 § andra stycket skadeståndslagen tar sikte på förhållanden som har att göra med relationen till barnet. En faktor som kan tillmätas betydelse är om vårdnadshavaren och barnet inte har någon kontakt alls och vårdnadshavaren därmed helt saknar möjlighet att följa barnets liv.
29Jämkning kan därutöver ske när vårdnadshavaren har vidtagit särskilda åtgärder för att förhindra att barnet begår brott. Enligt förarbetena är avsikten att jämkning på denna grund ska bli aktuell endast i speciella undantagsfall. Som exempel anges att ett barn ägnar sig åt upprepad brottslighet och det står klart att vårdnadshavaren har gjort allt som rimligen har stått i hans eller hennes makt för att förhindra fortsatt brottslighet, kanske i form av ett nära samarbete med sociala myndigheter och skola, men ansträngningarna har varit förgäves. Det krävs att vårdnadshavarens ansträngningar kan bedömas som särskilt långtgående. (Se prop. 2009/10:142 s. 37 f. och 48.)
Den allmänna jämkningsregeln
30Jämkning kan också bli aktuell enligt den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 §, om skyldigheten att utge skadestånd är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden. Härvid ska även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter beaktas. Som huvudregel gäller att skadestånd på grund av uppsåtligt brott inte ska jämkas. (Se prop. 1975:12 s. 139 f.)
Bedömningen i detta fall
Inledning
31Som hovrätten konstaterat är det bevisat att V.B. utdelat flera knytnävsslag mot S.W., att det inte varit fråga om en putativ nödvärnssituation och att gärningen bör bedömas som misshandel.
Har det förelegat förmildrande omständigheter?
32Det är utrett i målet att V.B. och S.W. hamnat i en diskussion där S.W. inledningsvis försökte övertyga V.B. om att följa med honom till lektionen i datorsalen. Diskussionen och tonläget kom att trappas upp. V.B. gav tydligt uttryck för att han ville bli lämnad i fred och att han ville gå ifrån platsen. Trots det fortsatte S.W. diskussionen med V.B.
33I gymnasieskolans utredning av händelsen konstaterar utredaren att gymnasieskolan är en så kallad resursskola där det går elever som har behov av en anpassad undervisning och ett anpassat bemötande. På grund av elevens behov har ansvaret för att avbryta situationen i tid legat på S.W. Utredarens slutsats är att då S.W. förstått att V.B. var upprörd, i affekt och ändå fortsatt diskussionen har han kränkt V.B. i skollagens mening.
34Att S.W. enligt gymnasieskolans utredning kränkt V.B. enligt skollagen innebär inte utan vidare att det också har varit fråga om en provokation enligt 29 kap. 3 § första stycket 1 BrB. En prövning av omständigheterna måste göras enligt brottsbalkens bestämmelse för att ställning ska kunna tas till om det varit fråga om en provokation. S.W. har diskuterat frågor som rör undervisningen med V.B. och det kan konstateras att han inte har retat eller hetsat V.B. till att begå brott. Det finns inte någon historik av konflikt mellan parterna och mot den bakgrunden kan det inte vara förståeligt att den tilltalade agerat som han gjort (jfr p. 11). Det har alltså inte varit fråga om en provokation enligt 29 kap. 3 § första stycket 1 BrB.
35Emellertid måste en helhetsbedömning av omständigheterna göras. V.B. har flera neuropsykiatriska diagnoser och gick på en gymnasieskola som erbjöd en anpassad undervisning utefter hans behov. Det har framgått att S.W. inte anpassat sitt bemötande efter V.B:s särskilda personliga förutsättningar – trots att han i egenskap av V.B:s lärare borde ha gjort det – och att han i stället medverkat till att eskalera situationen. V.B. har vidare haft en nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande i den aktuella situationen. Det har alltså förelegat förmildrande omständigheter enligt 29 kap. 3 § BrB.
36V.B. har anfört att hans skolgång inte fungerade efter händelsen och att det ska beaktas som ett billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § BrB. Denna omständighet är inte av sådan tyngd att den kan beaktas som ett billighetsskäl (jfr ”Mordet med brödkniven” p. 7).
37V.B. döms nu för misshandel och ringa misshandel. Efter att hänsyn tagits till de förmildrande omständigheterna och V.B:s ungdom är straffmätningsvärdet för de gärningar som han gjort sig skyldig till 100 dagsböter.
Påföljdsval
38Socialnämnden har inkommit med ett kompletterande yttrande där det framgår att V.B. inte längre är lämplig för att utföra ungdomstjänst. Han bedöms ha ett särskilt vårdbehov och han är i behov av insatsen ungdomsbehandling. Vårdens syfte är att han ska få stöd i att kontrollera sin aggressivitet och sina impulser utan att hamna i konflikt. Omfattningen av vården är i vart fall ett samtal i veckan under sex månader med möjlighet till förlängning. V.B. har samtyckt till det föreslagna ungdomskontraktet.
39Mot bakgrund av att V.B. har ett särskilt vårdbehov framstår den föreslagna vården som den mest lämpliga påföljden. Vården är tillräckligt ingripande i förhållande till brottslighetens straffvärde och art. Påföljden ska därför bestämmas till ungdomsvård i enlighet med det bifogade ungdomskontraktet.
V.B:s skadeståndsskyldighet
40V.B. har anfört att gärningen har föregåtts av en provokation och ett medvållande från S.W:s sida varför hans ersättningsskyldighet ska jämkas till noll kronor.
41V.B. har misshandlat S.W. Utgångspunkten är därför att han allvarligt har kränkt S.W. genom ett angrepp på hans person. Även om S.W. har medverkat till den uppkomna situationen kan hans agerande inte anses ha utgjort ett medvetet risktagande i förhållande till den kränkning som han utsatts för (jfr p. 20–22).
42Inte heller finns det skäl att jämka V.B:s skadeståndsskyldighet i övrigt eftersom skadeståndet inte kan anses vara oskäligt betungande. I likhet med vad hovrätten har kommit fram till ska V.B. betala ersättning för kränkning om 10 000 kr jämte ränta till S.W.
C.B:s skadeståndsskyldighet
43I likhet med vad hovrätten kommit fram till finns det inte skäl att jämka C.B:s skadeståndsskyldighet enligt 3 kap. 6 § skadeståndslagen. Inte heller finns det skäl att jämka skadeståndet med hänsyn till att det skulle vara oskäligt betungande. Det finns således inte skäl att sätta ned det belopp som hovrätten har bestämt.
Domslut
Se HD:s dom.
HD:s dom
HD (justitieråden Agneta Bäcklund, Petter Asp, Eric M. Runesson, referent, Anders Perklev och Margareta Brattström) meddelade den 9 december 2025 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
1V.B. åtalades bland annat för misshandel av sin lärare, S.W., enligt följande gärningsbeskrivning.
V.B. har utdelat upprepade knytnävsslag mot S.W:s huvud och överkropp. Det hände den 11 mars 2024 på [S] gymnasium, – – –. S.W. orsakades smärta.
V.B. begick gärningen med uppsåt.
2Vid händelsen var V.B. 15 år gammal och gick på en gymnasieskola som vänder sig till elever som har neuropsykiatriska diagnoser. Han har flera sådana diagnoser.
3Tingsrätten dömde V.B. enligt åtalet. Straffvärdet bedömdes motsvara fängelse i två månader. Påföljden för den samlade brottsligheten – som också innefattade ett fall av ringa misshandel av en annan målsägande – bestämdes till 35 timmars ungdomstjänst. Tingsrätten ansåg inte att det funnits några förmildrande omständigheter, men beaktade vid straffmätningen V.B:s ålder. Han dömdes även att betala ersättning med 10 000 kr till S.W. för kränkning. Beloppet skulle utges solidariskt med C.B., som är V.B:s vårdnadshavare.
4I hovrätten åberopade V.B. en utredning som skolan låtit genomföra där bedömningen gjorts att S.W. i samband med händelsen utsatt V.B. för kränkande behandling enligt skollagen (2010:800). Hovrätten har, även med beaktande av att V.B. har olika diagnoser som kan påverka hans förmåga att kontrollera sitt handlande, fastställt tingsrättens dom.
Frågorna i HD
5Frågorna är främst om det har funnits förmildrande omständigheter som bör inverka på gärningens straffvärde enligt 29 kap. 3 § BrB och om det har förelegat omständigheter som kan påverka ett skadeståndsansvar enligt 2 kap. 4 § skadeståndslagen.
Utgångspunkter vid en straffvärdebedömning
6Brottets eller i förekommande fall den samlade brottslighetens straffvärde ska vara utgångspunkt för påföljdsbestämningen, och vid straffvärdebedömningen ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. Det ska särskilt beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person (29 kap. 1 § BrB).
7Härutöver ska försvårande omständigheter beaktas (se 2 §, jfr även 2 a §) liksom de omständigheter som kan verka i förmildrande riktning (se 3 §). I samband med en översyn av regleringen 2010 vidgades tillämpningsområdet för de försvårande och förmildrande omständigheterna i syfte att öka spännvidden vid straffvärdebedömningen. I 3 § ändrades eller ströks vissa förstärkningsord som tidigare anvisat en mer restriktiv hållning. (Se prop. 2009/10:147.)
8I 29 kap. 3 § första stycket anges vissa förmildrande omständigheter. Sålunda ska beaktas om gärningen föranletts av någon annans uppenbart kränkande beteende (punkt 1), om den tilltalade till följd av en psykisk störning haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande (punkt 2) och om handlandet stått i samband med den tilltalades bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga (punkt 3).
9Uppräkningen av förmildrande omständigheter i paragrafen är exemplifierande; även andra faktorer än de som uttryckligen nämns kan alltså beaktas. Förmildrande omständigheter ska höra samman med gärningen. Inverkan vid straffvärdebedömningen är beroende av omständighetens styrka vilken bland annat påverkas av sambandet mellan omständigheten och gärningen. Ju tydligare det är att omständigheten kan kopplas till den tilltalades handlande desto större bör dess inverkan bli.
Särskilt om betydelsen av annans uppenbart kränkande beteende
10När gärningen har ett samband med någon annans – typiskt sett målsägandens – uppenbart kränkande beteende är det fråga om att bedöma hur en utifrån kommande omständighet, en provokation, kan ha inverkat på den tilltalades handlande.
11Bedömningen av om det har förelegat en sådan situation som avses i punkten ska ske utifrån vad som typiskt sett utgör ett klart kränkande beteende i ett sådant sammanhang som det varit fråga om i det enskilda fallet. Vid bedömningen ska ett objektivt betraktelsesätt anläggas. I ljuset av den andres beteende bör det för en utomstående betraktare framstå som förståeligt, åtminstone till någon del, att en person i den tilltalades situation har reagerat på det sätt som skett. De inblandades bakgrund och relation till varandra kan då ha betydelse. (Se prop. 2009/10:147 s. 44, jfr även prop. 1987/88:120 s. 85.)
12Den tilltalades reaktion mot vad han eller hon subjektivt uppfattar som en provokation – men som objektivt sett ändå inte är att betrakta som en sådan – kan emellertid framstå som mindre straffvärd om den sammanvägs med omständigheter som kan inverka enligt 29 kap. 3 § första stycket 2 eller 3, eller beror av den tilltalades ungdom (jfr 7 §).
Särskilt om betydelsen av en tilltalads nedsatta förmåga att kontrollera sitt handlande
13Enligt 29 kap. 3 § första stycket 2 andra ledet ska det beaktas som en förmildrande omständighet att den tilltalade till följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande.
14Begreppet psykisk störning är avsett att innefatta sådana psykiska utvecklingsstörningar och andra intellektuella funktionsnedsättningar som avsågs i den numera upphävda 1 § andra stycket i lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (se prop. 1990/91:58 s. 530). Som framgår av lagtexten i 29 kap. 3 § BrB blir emellertid den närmare avgränsningen av begreppet inte avgörande för punktens tillämpning.
15Det ligger i linje med såväl lagtexten som syftet bakom regleringen i 29 kap. 3 § att hänsyn kan tas till förekomsten av en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning – även om den inte kan anses vara en sådan funktionsnedsättning som primärt avsetts med begreppet psykisk störning – i den mån den inneburit en nedsatt förmåga hos den tilltalade att kontrollera sitt handlande. Det kan få betydelse för straffvärdet särskilt när den tilltalade inte är ensam om att ha tillskapat en situation som han eller hon har svårt att hantera på grund av sin funktionsnedsättning.
16I sammanhanget bör tilläggas att det finns utrymme att tillämpa bestämmelsen i situationer när en psykisk störning påverkat gärningsmannens beteende på ett påtagligt sätt, även om det inte omedelbart går att hänföra denna påverkan till en bristande förmåga att kontrollera sitt handlande (se ”Vildvittra” NJA 2012 s. 247 p. 19).
Skadeståndsansvaret
17Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska ersätta den skada som kränkningen innebär (se 2 kap. 3 § skadeståndslagen). Detta gäller i tillägg till en skyldighet att utge ersättning för annan skada (se 1 och 2 §§).
18Skadeståndet ska i princip fullt ut motsvara skadan, men beloppet kan reduceras för den som vållat skada före 18 års ålder. Ersättning utgår då i den mån det är skäligt med hänsyn till skadevållarens ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt omständigheterna i övrigt (se 4 §). I huvudsak motsvarande gäller om skadan vållats under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller annan psykisk störning som inte är självförvållad och tillfällig (se 5 §).
19Skadeståndsansvaret uppkommer i ett privaträttsligt mellanhavande mellan skadevållare och skadelidande och syftet är som utgångspunkt reparativt. En skälighetsbedömning avseende skadeståndet bör därför göras fristående från de kriminalpolitiska överväganden som ligger bakom reglerna om straffvärdebedömning och straffmätning i bland annat 29 kap. BrB.
20För att inte undergräva huvudregeln om att fullt skadestånd ska utgå bör bestämmelserna i 2 kap. 4 och 5 §§ skadeståndslagen tillämpas med återhållsamhet (jfr 1–3 a §§). En nedsättning av skadestånd kan främst behöva övervägas när skadeståndsbeloppet för ett barn blir mer betydande.
21Det är alltså framför allt de ekonomiska följderna av skadeståndsansvaret som ska beaktas vid skälighetsbedömningen med vederbörlig hänsyn tagen också till den skadelidandes intresse. En reduktion av skadeståndet bör inte komma i fråga om det skulle bli oskäligt för den skadelidande. (Jfr prop. 1972:5 s. 461 f.)
22Barns ansvar för bland annat kränkningsskador är inte sällan solidariskt med en förälder som har vårdnaden om barnet (se 3 kap. 5 §). Förälderns ansvar är för varje skadehändelse begränsat till en femtedel av det prisbasbelopp som gällde för det år när skadehändelsen inträffade. Ersättningen kan jämkas om det är uppenbart oskäligt att föräldern ska bära ett skadeståndsansvar med hänsyn till förälderns förhållande till barnet eller de särskilda åtgärder föräldern har vidtagit för att förhindra att barnet begår brott (se 6 §). För att få betydelse bör det krävas att förälderns ansträngningar för att förhindra barnets brottslighet framstår som förhållandevis stora. (Se prop. 2009/10:142 s. 37 f. och 48.)
23En förälders solidariska betalningsansvar kan vara en omständighet rörande ett ekonomiskt förhållande som någon gång kan beaktas vid tillämpning av 2 kap. 4 §.
Bedömningen i detta fall
Straffvärdebedömningen
24HD delar hovrättens och tingsrättens bedömning i fråga om skuld och rubricering samt bedömningen att straffvärdet för den nu aktuella gärningen – med bortseende från eventuella förmildrande omständigheter – motsvarar fängelse i två månader. Till detta kommer att V.B. enligt hovrättens dom har dömts även för ett fall av ringa misshandel. Den gärningen har ett straffvärde som motsvarar ett lindrigt bötesstraff och påverkar inte det samlade straffvärdet för brottsligheten.
25Det är utrett att misshandeln föregicks av att V.B. och S.W. hamnade i en diskussion där S.W. inledningsvis försökte övertyga V.B. om att han borde följa med till en lektion i datorsalen. Diskussionen och tonläget kom att trappas upp. V.B. gav uttryck för att han ville bli lämnad i fred. Trots det fortsatte S.W. diskussionen med honom.
26S.W. har inte provocerat V.B. på något sätt som kan ges betydelse enligt 29 kap. 3 § första stycket 1 BrB. Att S.W., enligt skolans utredare, bedömts ha kränkt V.B. i skollagens mening innebär alltså inte i sig att det har förekommit sådant uppenbart kränkande beteende som avses i 3 §.
27V.B. har flera neuropsykiatriska diagnoser av betydelse för hans förmåga att hantera vissa situationer och han har mot sin vilja råkat i en sådan situation. Hans nedsatta förmåga att kontrollera sitt handlande under diskussionen bör därför tillmätas betydelse vid straffvärdebedömningen. Straffvärdet bör med beaktande av det nu sagda anses motsvara fängelse i en månad. (Jfr p. 15.)
Straffmätningen i övrigt
28V.B. har anfört att hans skolgång inte fungerade efter händelsen och att det ska beaktas som ett billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § BrB. Denna omständighet är inte av sådan tyngd att den kan inverka. Vid straffmätningen ska dock hänsyn tas till att V.B. var 15 år vid gärningstillfället (se 7 §).
29Sammantaget är straffmätningsvärdet för de gärningar som V.B. har gjort sig skyldig till 100 dagsböter.
Påföljdsval
30Socialnämnden har inkommit med ett kompletterande yttrande där det framgår att V.B. inte längre är lämplig för att utföra ungdomstjänst. Han bedöms ha ett särskilt vårdbehov och behöva en insats i form av ungdomsbehandling. Vårdens syfte är att han ska få stöd i att kontrollera sin aggressivitet och sina impulser utan att hamna i konflikt. Omfattningen av vården ska vara i vart fall ett samtal i veckan under sex månader, med möjlighet till förlängning. V.B. har samtyckt till det föreslagna ungdomskontraktet om det skulle bedömas att påföljden inte kan stanna vid ett lågt antal dagsböter.
31Mot bakgrund av att V.B. har ett särskilt vårdbehov framstår den föreslagna vården som den mest lämpliga påföljden. Vården är tillräckligt ingripande i förhållande till brottslighetens straffvärde och art. Påföljden ska därför bestämmas till ungdomsvård i enlighet med det bifogade ungdomskontraktet.
V.B:s skadeståndsskyldighet
32V.B. har anfört att S.W. varit medvållande till skadan varför ersättningsskyldigheten ska sättas ner till noll kronor.
33V.B. har misshandlat S.W. Utgångspunkten är därför att han allvarligt har kränkt S.W. genom ett angrepp på hans person. S.W. kan inte anses ha medverkat till den uppkomna situationen på ett sätt som gör att hans agerande innebär ett medvållande eller medvetet risktagande i förhållande till den kränkning som han har utsatts för.
34Inte heller finns det skäl att med stöd av 2 kap. 4 § skadeståndslagen reducera det skadestånd som V.B. har att utge (jfr p. 20). I likhet med vad hovrätten har kommit fram till ska han betala ersättning för kränkning med 10 000 kr jämte ränta till S.W.
C.B:s skadeståndsskyldighet
35C.B. är solidariskt ansvarig för ersättningen till S.W. Det har inte framkommit några skäl att jämka hennes skadeståndsskyldighet enligt 3 kap. 6 § eller 6 kap. 2 § skadeståndslagen.
Domslut
HD ändrar hovrättens dom endast på det sättet att påföljden bestäms till ungdomsvård med föreskrift för V.B. att följa det ungdomskontrakt som framgår av – – –.