Dreamhost (NJA 2025 s. 500)

Sökord Ideell skada · Ekonomiska rättigheter · Icke-ekonomisk skada · Ideella rättigheter · Lidande eller annat förfång · Skadestånd · Upphovsrättsintrång

Ersättning för annan än rent ekonomisk skada vid upphovsrättsintrång. Ideell skada bestående i lidande eller annat förfång aktualiseras normalt inte för juridiska personer om det inte finns en nära koppling mellan den juridiska personen och den upphovsman som har skapat verket. Den som begär ersättning måste konkretisera vilka omständigheter som åberopas och, vid behov, bevisa dessa.

Allmän åklagare väckte åtal vid Stockholms tingsrätt, Patent- och marknadsdomstolen mot H.F. för brott mot upphovsrättslagen och upphovsrättsbrott samt i andra hand för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen och upphovsrättsbrott. Åklagaren åberopade 7 kap. 53 § upphovsrättslagen (1960:729) i dess lydelse före den 1 september 2020 och 7 kap. 53 § första stycket upphovsrättslagen (1960:729) samt beträffande andrahandsyrkandet även 23 kap. 4 § BrB och anförde följande i gärningsbeskrivningen.

H.F. har mellan den 8 augusti 2019 och den 30 november 2020 i bl.a. Malmö uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gjort intrång i målsägandenas upphovsrätt till nedan angivna filmverk, då han ensam eller gemensamt och i samråd eller samförstånd med andra personer, olovligen tillgängliggjort filmverken för allmänheten genom överföring via länk/ar, bestående av att till betalande kunder strömma filmverken via tjänsten Dreamhost.

Filmverken som varit aktuella för överföring har varit följande. (Förteckningen är här utesluten; den omfattar 22 filmer. Red:s anm.)

H.F:s delaktighet i gärningen har bland annat bestått i att han varit administratör för tjänsten Dreamhost, registrerat domänen dreamhost.me, modererat chattar, svarat på frågor från kunder, tagit betalt av kunder och hanterat betalningar mellan egna bitcoinplånböcker och en bitcoinplånbok kopplad till Dreamhost.

Ansvarsyrkande i andra hand

H.F. har, genom det agerande som anges ovan, med råd och dåd främjat annans eller andras olovliga tillgängliggörande av de angivna filmverken, vilket skett via tjänsten Dreamhost.

Åklagaren yrkade vidare förverkande av angivet gods.

Aktiebolaget Svensk Filmindustri och Nordisk Film A/S yrkade skadestånd.

H.F. förnekade gärningen enligt såväl förstahands- som andrahands-påståendet. Han bestred de enskilda anspråken och vitsordade inte några belopp, men vitsordade ränteyrkandena.

Patent- och marknadsdomstolen (ordförande rådmannen Daniel Severinsson) anförde följande i dom den 4 oktober 2023.

På anförda skäl bedömde tingsrätten att det var utrett i målet att de totalt 22 filmer som omfattades av åtalet olovligen hade tillgängliggjorts för allmänheten på tjänsten Dreamhost i enlighet med åklagarens gärningspåstående, dvs. 9 filmer enbart den 8 augusti 2019 och 13 filmer under perioden den 8 augusti 2019 till den 30 november 2020.

Vid en samlad bedömning ansåg domstolen att den utredning som åklagaren hade lagt fram visade att H.F. hade varit involverad i att driva och administrera tjänsten Dreamhost inklusive bl.a. viss kundsupport och hantering av betalningar. Utredningen gav inte stöd för att H.F. hade agerat ensam men enligt domstolen var det ställt utom rimligt tvivel att han hade varit involverad i tjänsten Dreamhost i så stor utsträckning att han skulle anses ha gemensamt och i samråd eller samförstånd med andra personer olovligen tillgängliggjort de aktuella filmerna för allmänheten på det sätt som åklagaren hade påstått.

Det framgick av bl.a. chatkonversationer som H.F. deltagit i, information på Dreamhosts forum och H.F:s egna uppgifter vid huvudförhandlingen att han förstått att tjänsten Dreamhost bedrivit olaglig verksamhet. H.F. hade därmed agerat med uppsåt och han skulle som medgärningsman dömas för upphovsrättsbrott för det olovliga tillgängliggörandet av filmerna från och med den 1 september 2020 och för brott mot upphovsrättslagen i lagens äldre lydelse för det olovliga tillgängliggörandet av filmerna dessförinnan.

På anförda skäl fann tingsrätten att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom och 100 dagsböter.

Den som i strid mot upphovsrättslagen utnyttjar ett verk ska betala skälig ersättning för utnyttjandet till upphovsmannen eller dennes rättsinnehavare (54 § första stycket upphovsrättslagen). Om utnyttjandet sker uppsåtligen eller av oaktsamhet, ska ersättning också betalas för den ytterligare skada som intrånget har medfört (54 § andra stycket).

Skälig ersättning för utnyttjande enligt 54 § första stycket är att se som en värdeersättning – ett vederlag – för ett obehörigt utnyttjande. Det har ingen betydelse om utnyttjandet har skett i ond eller god tro. Således krävs för ersättningsskyldighet enbart att förfarandet är objektivt rättsstridigt. Skälig ersättning kan vara både större och mindre än den skada eller förlust som faktiskt har uppkommit på grund av utnyttjandet. Ersättning ska betalas även om rättighetshavaren inte har lidit någon förlust. (Se ”Dreamfilm” NJA 2019 s. 3 p. 10 och 11.)

Ersättningen för utnyttjandet är tänkt att utgöra ett skäligt honorar eller liknande vederlag. Den bakomliggande tanken är att – oavsett om intrångsgöraren har varit i ond eller god tro – hela den ersättning som objektivt sett borde ha betalats för en frivillig upplåtelse ska utges till rättighetshavaren. Sådan ersättning ska alltid utgå eftersom intrångsgöraren annars skulle komma i ett bättre läge än den som följer lagen. (Se Dreamfilm p. 12 med vidare hänvisning.)

Om det finns en licensmarknad eller andra för branschen etablerade avgiftsprinciper ligger det närmast till hands att tillämpa dessa vid beräkningen av den skäliga ersättningen. Även om det saknas etablerade avgiftsprinciper för utnyttjanden av det slag som intrånget avser kan rättighetshavaren välja att beräkna sitt krav på ersättning genom att fingera att ett licensavtal hade kunnat träffas. Man får då utgå från ett tänkt avtal mellan en rättighetshavare i den aktuella branschen och någon som ville förvärva rätten att förfoga över ett verk av aktuellt slag på det sätt, i den omfattning och för det ändamål som skedde genom intrånget. Slutligen kan domstolen bestämma en skälig ersättning för det olovliga utnyttjandet med beaktande av den utredning som parterna har lagt fram. Omständigheter som har en mer direkt koppling till verket i fråga och rättighetshavarens och andras förfoganden över det kan då komma att få en betydelse. (Se ”Dreamfilm” p. 13–15.)

Skälig ersättning för utnyttjande bör som nämnts uppfattas som att det är fråga om ett skäligt pris för en upplåtelse av en rätt till nyttjandet. Det är rättighetshavaren som är bevisskyldig för vad som är ett gängse pris liksom – om ett gängse pris saknas – för de omständigheter som är avgörande för domstolens bedömning av vad som hade varit en skälig ersättning. Beviskravet kan variera från att de uppgifter som läggs till grund för yrkandet ska vara styrkta till att vad som görs gällande ska vara antagligt. Graden av bevissvårighet kan således behöva beaktas. Det kan ibland finnas skäl att tillämpa bevislättnadsregeln i 35 kap. 5 § RB. (Se ”Dreamfilm” p. 16–18, ”Multitotal” NJA 2017 s. 9 och ”Formsprutarna” NJA 2005 s. 180.)

Bestämmelsen om skälig ersättning för utnyttjande innebär en minimiregel för ersättningens beräkning. För att rättighetshavaren, när intrånget har begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet, ska kunna få ersättning utöver denna miniminivå måste han visa att ytterligare skada föreligger. (Se prop. 1985/86:86 s. 29 och prop. 2008/09:67 s. 226 och 233.)

Vid bestämmandet av storleken av ersättningen för ytterligare skada ska, enligt 54 § andra stycket andra meningen upphovsrättslagen, hänsyn särskilt tas till utebliven vinst, vinst som den som har begått intrånget eller överträdelsen har gjort, skada på verkets anseende, ideell skada, och upphovsmannens eller rättsinnehavarens intresse av att intrång inte begås. Uppräkningen av omständigheter är inte uttömmande, utan även andra omständigheter kan komma i fråga vid skadeberäkningen. Lösningen har tillkommit för att underlätta beräkningen av den ekonomiska skadans storlek. Den ger alltså inte uttryck för någon form av straffliknande skadestånd och ska inte resultera i att mer än rättighetshavarens skada ersätts. (Se bl.a. prop. 1993/94:122 s. 52 f., prop. 2008/09:67 s. 230–232 och 271 f. och ”Formsprutarna”.)

Aktiebolaget Svensk Filmindustri har yrkat ersättning med 923 000 kr, varav 703 000 kr avser skälig ersättning för H.F:s utnyttjande av de nio filmverk som bolaget innehar rättigheter till, 137 500 kr avser skada på filmernas anseende och 82 500 kr avser ideell skada. För de filmer som tillgängliggjorts under hela intrångsperioden uppgår yrkade belopp till mellan 40 000 kr och 300 000 kr för skälig ersättning, 25 000 kr för anseendeskada och 15 000 kr för ideell skada. För de filmer som endast tillgängliggjorts under en dag har beloppen reducerats med 70 procent.

Nordisk Film A/S har yrkat har yrkat ersättning med 964 000 kr, varav 660 000 kr avser skälig ersättning för H.F:s utnyttjande av de nio filmverk som bolaget innehar rättigheter till, 190 000 kr avser skada på filmernas anseende och 114 000 kr avser ideell skada. För de filmer som tillgängliggjorts under hela intrångsperioden uppgår yrkade belopp till mellan 40 000 kr och 250 000 kr för skälig ersättning, 25 000 kr för anseendeskada och 15 000 kr för ideell skada. För de filmer som endast tillgängliggjorts under en dag har beloppen reducerats med 70 procent.

H.F. har inte vitsordat några belopp som skäliga i och för sig men har vitsordat ränteyrkandena.

Inledningsvis konstaterar Patent- och marknadsdomstolen att eftersom det är fråga om tillgängliggörande för allmänheten genom en s.k. pirattjänst för iptv är det inte möjligt att bestämma den skäliga ersättningen för utnyttjande utifrån någon etablerad ersättningsmodell eller fingerat licensavtal. Ersättningen får istället bestämmas utifrån omständigheterna i målet och den utredning som parterna lagt fram, varvid bl.a. förhållanden som har en mer direkt koppling till verket i fråga samt rättighetshavarens och andras förfoganden över det kan få betydelse.

HD bestämde i Dreamfilm den skäliga ersättningen för det olovliga tillgängliggörandet av en viss film på en webbsida för gratis streaming under drygt ett år till 400 000 kr. HD beaktade bl.a. den tid under vilken intrånget pågick, när och under vilka former filmen gjordes tillgänglig av rättighetshavaren och andra på laglig väg samt uppgifter om förekommande licensavgifter liksom uppgifter om den faktiska försäljningen och om illegal streaming.

Filmbolagen har i förevarande mål till stöd för sina anspråk åberopat ett sakkunnigutlåtande av M.C., som även har hörts i målet. M.C. har förklarat att han inte har någon koppling till de i målet aktuella filmbolagen, men att han har mångårig erfarenhet av licensiering av film. M.C. har vidare berättat att han fått information om produktionskostnader och licensiering av filmer från bl.a. ”head of licences” för filmbolagen samt att han tagit del av befintliga licensavtal för vissa filmer. Produktionskostnaden för en svensk film varierar men uppgår ofta till ca 30–35 miljoner kr.

M.C. har som underlag för sitt utlåtande och sina beräkningar även haft tillgång till uppgifter om när respektive film hade premiär, vilka intäkterna från bioförsäljningen varit och vilka s.k. visningsfönster som respektive film passerat innan den gjordes tillgänglig på Dreamhost. Beträffande visningsfönster har M.C. berättat att i normalfallet släpps en film först på bio, sedan på DVD/Blu-Ray och för digitalt köp eller hyra för att därefter licensieras till olika streamingtjänster och sedan till fritt tillgängliga tv-kanaler. För varje sådant visningsfönster förhandlas en individuell ersättning till rättighetsinnehavaren. Slutligen har M.C. gett varje film ett katalogvärde, som är ett slags restvärde. Den viktigaste omständigheten för beräkning av skälig ersättning är enligt M.C. dock vilka visningsfönster som inte var exploaterade när det olovliga utnyttjandet av filmerna påbörjades.

Vilka oexploaterade visningsfönster som fanns för respektive film framgår av bilaga 5 och det av M.C. uppskattade licensvärdet framgår av bilaga 3 och 4. (Bilagorna är här uteslutna. Red:s anm.)

Beträffande de filmer som endast gjorts tillgängliga på Dreamhost under en dag har M.C. berättat att det inte finns några licensavtal avseende så korta perioder utan att ett normalt licensavtal brukar ha en tidsperiod om minst ett år. Det är enligt honom rätten att över huvud tillgängliggöra filmerna som är av störst betydelse, men han har gjort ett säkerhetsavdrag om 70 procent för de filmer som endast tillgängliggjorts under en dag jämfört med de filmer som gjorts tillgängliga under hela intrångsperioden.

Som H.F. har påtalat är det en brist i utredningen att filmbolagen varken åberopat förhör med företrädare för dem eller lagt fram licensavtal som skriftlig bevisning. Filmbolagen har motiverat detta med bl.a. processekonomiska skäl samt intresset att skydda sina affärshemligheter mot H.F., mot varandra och mot tredje man. Patent- och marknadsdomstolen noterar vidare att HD i Dreamfilm har lagt motsvarande utredning som i detta mål till grund för sin beräkning av den skäliga ersättningen. Enligt Patent- och marknadsdomstolen har dessutom M.C. på ett nyanserat, utförligt och tillförlitligt sätt redogjort för den metod han använt för sina beräkningar och vilket underlag han haft. Både metoden och resultatet ligger väl i linje med HD:s beräkningar i Dreamfilm, där det dessutom var fråga om en webbsida för gratis streaming och inte en betaltjänst som Dreamhost.

Sammanfattningsvis anser Patent- och marknadsdomstolen att M.C:s uppgifter kan läggas till grund för den skäliga ersättningen som ska betalas. När det gäller de filmer som endast tillgängliggjorts under en dag godtar domstolen alltså att den skäliga ersättningen får uppskattas till 30 procent av vad beloppet skulle ha blivit om filmen tillgängliggjorts under hela intrångsperioden om drygt 15 månader, eftersom det framkommit att rätten att alls visa en film normalt har stor betydelse för en licenstagare.

H.F. ska således betala skälig ersättning med totalt 703 000 kr till Aktiebolaget Svensk Filmindustri och totalt 660 000 kr till Nordisk Film A/S.

När det gäller ersättning för skada på filmernas anseende har filmbolagen framhållit att den viktigaste omständigheten är att redan det förhållandet att en film olovligen tillgängliggörs genom en olaglig pirattjänst medför stor skada på filmens anseende. M.C. har därutöver berättat att en films anseende påverkas negativt om filmen t.ex. presenteras utan beskrivning och ålderskategorisering, visas med dålig teknisk kvalitet eller saknar syn- och hörselhjälpmedel, vilket är normalfallet på pirattjänster. Konsumenten upplever då filmen som en sämre produkt.

I målet finns endast begränsad utredning om hur filmerna faktiskt har presenterats på tjänsten Dreamhost och om det funnits sådana brister som M.C. särskilt pekat på. Det har dock framkommit att Dreamhosts webbsida har haft olika utseende och vid åtminstone ett tillfälle haft en mycket enkel utformning. Det framgår också av utredningen att tjänsten periodvis haft tekniska problem. Sådana omständigheter kan i vart fall i någon mån antas ha påverkat filmernas anseende negativt. Domstolen delar vidare filmbolagens uppfattning att redan det förhållandet att en film görs tillgänglig genom en pirattjänst medför viss skada på filmens anseende. När det gäller skadans omfattning godtar domstolen M.C:s uppskattning till ett belopp om 25 000 kr för de filmer som varit tillgängliga under hela intrångsperioden och 7 500 kr för övriga filmer.

Beträffande ersättning för ideell skada har filmbolagen också framhållit att den viktigaste omständigheten är just det förhållandet att en film olovligen tillgängliggörs genom en olaglig pirattjänst. M.C. har därutöver uppgett att när en film, i strid med rättighetshavarens vision och intentioner, placeras i ett sådant sammanhang förlorar rättighetshavaren helt kontrollen över filmen vilket medför allvarlig ideell skada för denne.

Inledningsvis konstaterar domstolen att ersättning för ideell skada (tidigare lidande eller annat förfång) i första hand ska utgå för personligt obehag och olägenheter för den enskilde upphovsmannen (se prop. 2008/09:67 s. 231 f.). I många fall torde alltså ersättning för ideell skada förutsätta att rättighetshavaren är en fysisk person. Enligt domstolen finns det dock inget som hindrar att även rättighetshavare som, i likhet med filmbolagen, är juridiska personer tillerkänns ersättning för ideell skada beroende på omständigheterna i det enskilda fallet (jfr artikel 13.1 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/84/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter och David Johansson, Skada och ersättning vid immaterialrättsliga intrång, 2020, s. 200 ff.; se även exempelvis Göta hovrätts dom den 22 februari 2018 i mål B 1565-17 och Hovrätten för Västra Sveriges dom den 28 mars 2018 i mål B 3143-17).

I förevarande fall är det utrett att de aktuella filmerna olovligen har tillgängliggjorts genom en pirattjänst. Domstolen delar filmbolagens uppfattning att detta förhållande i sig självt får anses medföra att de har lidit viss ideell skada genom att sådant olovligt tillgängliggörande inte har varit deras avsikt och de därmed tappat kontrollen över filmerna. Vidare godtar domstolen även i denna del M.C:s uppgifter om att skadan uppgår till 15 000 kr för de filmer som varit tillgängliga under hela intrångsperioden och 4 500 kr för övriga filmer.

Sammanfattningsvis ska alltså H.F. betala skadestånd till filmbolagen med av dem yrkade belopp. Den av filmbolagen yrkade räntan är vitsordad och ska utgå.

H.F. dömdes för brott mot upphovsrättslagen enligt 53 § upphovsrättslagen (1960:729) i dess lydelse före den 1 september 2020, respektive upphovsrättsbrott enligt 53 § upphovsrättslagen till villkorlig dom och 100 dagsböter. Av böterna skulle 10 dagsböter anses erlagda.

H.F. förpliktades att till Aktiebolaget Svensk Filmindustri betala 923 000 kr, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 1 december 2020 till dess betalning skedde.

H.F. förpliktades att till Nordisk Film A/S betala 964 000 kr, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 17 maj 2022 till dess betalning skedde.

Domstolen förordnade om förverkande och beslag samt avgift enligt lagen om brottsofferfond.

H.F. överklagade i Svea hovrätt, Patent- och marknadsöverdomstolen och yrkade, i första hand, att domstolen skulle ogilla såväl åtalet mot honom som skadeståndsyrkandena. I andra hand yrkade han att skadestånden skulle sättas ned till lägre belopp än vad Patent- och marknadsdomstolen dömt ut. Vidare yrkade H.F. att samtliga förverkandeyrkanden skulle ogillas.

Åklagaren, Aktiebolaget Svensk Filmindustri och Nordisk Film A/S bestred H.F:s ändringsyrkanden.

Patent- och marknadsöverdomstolen (hovrättslagmannen Per Carlson, hovrättsråden Ulrika Ihrfelt, referent, och Magnus Ulriksson samt två nämndemän) anförde följande i dom den 4 april 2024.

H.F. har inte ifrågasatt att de aktuella filmerna utgör upphovsrättsligt skyddade verk, att målsägandebolagen innehar rättigheterna till de filmer som de enskilda anspråken avser och att filmerna överfördes till allmänheten via tjänsten Dreamhost. Han har vidgått att han deltagit i chatkonversationer på Dreamhosts webbplats och att han svarat på frågor för kunder i tjänstens supportfunktion, men han har bestritt att detta utgjort brott. I övrigt har han förnekat den åtalade gärningen. Han har inte vitsordat något skadeståndsbelopp som skäligt i och för sig.

Svensk Filmindustri och Nordisk Film, gemensamt benämnda målsägandebolagen, har här frånfallit den andrahandsgrund som åberopades i underinstansen och som innebar att i den mån yrkandet om skälig ersättning inte bifalls fullt ut, ska mellanskillnaden i stället utgå som ersättning för utebliven vinst.

Utredningen i Patent- och marknadsöverdomstolen är i allt väsentligt densamma som i underinstansen.

Patent- och marknadsöverdomstolen fann på anförda skäl styrkt att H.F. varit verksam i administrationen och driften av tjänsten Dreamhost på det sätt åklagaren gjort gällande. Det hade inte framkommit något direkt stöd för att andra personer varit inblandade i verksamheten, men det kunde inte uteslutas att så varit fallet. Att H.F. kvarstod i sin roll vid tidpunkten för gärningarna framgår av det förhållandet att hans stationära dator vid husrannsakan fortfarande var inloggad på Dreamhosts protonmail-konto för support. H.F. hade också i mars 2020 gjort ändringar i en försäljningsrapport.

H.F. skulle alltså dömas i enlighet med gärningspåståendet.

På anförda skäl drog Patent- och marknadsöverdomstolen slutsatsen att administrationen av en sådan förmedlingstjänst som Dreamhost utgjorde en överföring till allmänheten av de filmer som ingick i utbudet. H.F. skulle därför dömas som gärningsman.

Det som förekommit i Patent- och marknadsöverdomstolen föranleder ingen annan bedömning än den som underinstansen gjort när det gäller påföljdsval och straffmätning.

När det gäller skälig ersättning för nyttjande ansluter sig Patent- och marknadsöverdomstolen till de överväganden som gjorts i den överklagade domen. Därmed kommer domstolen också till slutsatsen att skälig ersättning ska utgå till Svensk Filmindustri med 703 000 kr och till Nordisk film med 660 000 kr.

Beträffande skada på filmernas anseende har det lagts fram en förhållandevis mager utredning om förlorade goodwill-värden. I viss mån finns det emellertid utrymme för att utgå från att piratverksamhet i organiserad form i regel medför skada på de verk som utnyttjas (NJA 1984 s. 34). En mängd olika omständigheter som typiskt sett är svåra att översätta i tydliga siffror kan beaktas (Johansson, Skada och ersättning vid immaterialrättsintrång, 2020, s. 198). I förevarande fall framgår av utredningen att Dreamhost presenterade sitt utbud utan den professionella inramning som kännetecknar en laglig strömningstjänst. Redan detta förhållande får anses ha medfört anseendeskador som uppgår till yrkade belopp. Inte heller på denna punkt finns det alltså skäl att ändra Patent- och marknadsdomstolens dom.

I fråga om yrkandena om ersättning för ideella skador gör Patent- och marknadsöverdomstolen följande bedömning.

Som framgår av den överklagade domen ska ersättning för ideell skada i första hand utgå för personligt obehag och olägenhet för den enskilda upphovsmannen. En sådan utgångspunkt torde också vara väl förenlig med artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (se Johansson a.a., s. 201). Detta utesluter inte att juridiska personer kan äga rätt att uppbära ersättning för ideell skada. En kollektiv förvaltningsorganisation kan för upphovsmannens räkning framställa anspråk på ersättning för den ideella skada som upphovsmannen lidit. I rättspraxis har även aktiebolag tillerkänts ersättning för det som tidigare benämndes lidande eller annat förfång (NJA 1996 s. 712). En diskussion har förts i doktrinen huruvida ersättningen i en sådan situation ska avse upphovsmannens skada, varvid arbetsgivaren kan ha rätt att uppbära ersättningen, eller om bolaget kan anses ha lidit en ideell skada. (Se Tonell och Karlsson, Ersättning för lidande och annat förfång vid upphovsrättsintrång – särskilt om ersättningsberäkningen, NIR 2006 s. 222 ff.) I vissa fall har en upphovsmans dödsbo ansetts berättigat till ersättning för ideell skada (NJA 1993 s. 263 och RH 95:59). Det har då emellertid varit fråga om intrång i den ideella rätt som regleras i 3 § upphovsrättslagen. Vid intrång i den förfoganderätt som anges i 2 § upphovsrättslagen, uppstår det emellertid inte regelmässigt personligt obehag eller kränkning av ersättningsgill karaktär ens för upphovsmannen själv. Enligt Patent- och marknadsöverdomstolens mening ter det sig därför långsökt att ett bolag ska kunna anses ha förorsakats obehag, lidande eller kränkning genom ett intrång i en förfoganderätt som bolaget innehar. Som regel bör ideellt skadestånd inte utgå i sådana situationer.

Målsägandebolagens anspråk ska därför ogillas i denna del. Det i underinstansen utdömda skadeståndet ska sättas ner i motsvarande mån. Den utdömda ersättningen till Svensk Filmindustri ska alltså reduceras med 82 500 kr. För Nordisk Film ska beloppet sättas ned med 114 000 kr.

1 Patent och marknadsöverdomstolen ändrar Patent- och marknadsdomstolens dom endast på följande sätt.

a. Det skadestånd som H.F. ska betala till Aktiebolaget Svensk Filmindustri sätts ned till 840 500 kr jämte ränta i enlighet med Patent- och marknadsdomstolens förordnande.

b. Det skadestånd som H.F. ska betala till Nordisk Film A/S sätts ned till 850 000 kr jämte ränta i enlighet med Patent- och marknadsdomstolens förordnande.

Aktiebolaget Svensk Filmindustri och Nordisk Film A/S överklagade och yrkade att HD skulle bifalla bolagens talan om ersättning för ideell skada.

H.F. motsatte sig att Patent- och marknadsöverdomstolens dom ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Anton Dahllöf föreslog i betänkande att HD skulle meddela dom i huvudsaklig överensstämmelse med HD:s dom.

HD (justitieråden Agneta Bäcklund, Dag Mattsson, Malin Bonthron, referent, Jonas Malmberg och Margareta Brattström) meddelade den 21 maj 2025 följande dom.

1 Patent- och marknadsöverdomstolen har dömt H.F. för brott mot upphovsrättslagen och upphovsrättsbrott. Domen har fått laga kraft i den delen. Gärningen har bestått i att han, gemensamt och i samråd eller samförstånd med andra, olovligen har tillgängliggjort 22 filmverk för allmänheten genom överföring via länkar på hemsidor tillhörande förmedlingstjänsten Dreamhost. På så sätt kunde filmverken strömmas till betalande kunder hos Dreamhost. Förfarandet innebar intrång i bland annat SF:s och Nordisk Films upphovsrätt. Bolagen äger rättigheter till nio av filmverken vardera. Några av verken fanns tillgängliga via Dreamhost under perioden den 8 augusti 2019–30 november 2020 medan andra fanns tillgängliga endast den 8 augusti 2019.

2 Patent- och marknadsdomstolen förpliktade H.F. att betala skadestånd till SF med 923 000 kr och ränta samt till Nordisk Film med 964 000 kr och ränta. I beloppen ingick dels skälig ersättning för utnyttjandet av filmverken, dels ersättning för den ytterligare skada som intrången hade medfört för filmbolagen. Beträffande den senare ersättningen kom domstolen fram till att H.F. skulle betala SF 137 500 kr för skada på verkens anseende och 82 500 kr för ideell skada. För Nordisk Film bestämdes beloppen till 190 000 kr respektive 114 000 kr.

3 Patent- och marknadsöverdomstolen har ogillat filmbolagens yrkanden om ersättning för ideell skada och i motsvarande mån satt ned de skadestånd som H.F. ska betala till bolagen. Domstolen har bedömt att ideellt skadestånd i regel inte kan utgå för upphovsrättsintrång i ekonomiska rättigheter som innehas av ett bolag.

4 Frågan i HD är om SF och Nordisk Film har rätt till ersättning för skada som är av annan än rent ekonomisk karaktär.

5 Den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket. Skyddet gäller för alster som är ett resultat av upphovsmannens eget intellektuella skapande. De rättigheter till ett verk som följer med upphovsrätten tillkommer alltså i utgångsläget den eller de fysiska personer som har skapat verket. (Se 1 § lagen, 1960:729, om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.)

6 Upphovsrätten ger upphovsmannen ekonomiska och ideella rättigheter till verket. De ekonomiska rättigheterna ger upphovsmannen en ensamrätt att framställa exemplar av verket och att göra verket tillgängligt för allmänheten. Till de ideella rättigheterna hör upphovsmannens rätt att, i den omfattning och på det sätt god sed kräver, bli namngiven när ett exemplar av hans eller hennes verk framställs eller görs tillgängligt för allmänheten samt ett förbud mot kränkande ändringar eller återgivningar av verket, den s.k. respekträtten. (Se 2 och 3 §§.)

7 De ekonomiska rättigheterna till ett verk kan överlåtas. De ideella rättigheterna anses däremot vara så nära knutna till upphovsmannen personligen att de i princip inte kan utövas av andra. Upphovsmannen kan dock i begränsad omfattning efterge sin ideella rätt till verket. (Se 3 § tredje stycket och 27 § första stycket samt NJA II 1961 s. 210.)

8 När upphovsrätten övergår till annan genom arv eller testamente omfattas såväl de ekonomiska som de ideella rättigheterna, dock kan upphovsmannen ha gett bindande föreskrifter om rättens utövande (se 41 § och NJA II 1961 s. 272 ff.).

9 Den som i strid mot upphovsrättslagen utnyttjar ett verk ska betala skälig ersättning för utnyttjandet till upphovsmannen eller dennes rättsinnehavare. Sker utnyttjandet uppsåtligen eller av oaktsamhet ska skadestånd betalas för den ytterligare skada som intrånget har medfört. (Se 54 § första och andra styckena.)

10 I 54 § andra stycket anges i fem punkter kriterier som särskilt ska beaktas när skadeståndet bestäms. Dessa är utebliven vinst, vinst som den som har begått intrånget eller överträdelsen har gjort, skada på verkets anseende, ideell skada samt upphovsmannens eller rättsinnehavarens intresse av att intrång inte begås. Kriterierna gäller både när verket utnyttjats i strid med förfoganderätten i 2 § och när intrång skett i de ideella rättigheterna utan samband med intrång i de ekonomiska rättigheterna (se 54 § tredje stycket).

11 Lagtextens uppräkning av kriterier som det ska tas hänsyn till vid bestämmandet av skadestånd är inte uttömmande. Även andra omständigheter, såväl ekonomiska som andra än rent ekonomiska, kan beaktas. Det grundläggandet syftet med regleringen är att ersättningen ska ge full kompensation för den faktiska skadan. (Se prop. 2008/09:67 s. 232 och 235 f.)

12 Den nuvarande utformningen av 54 § andra stycket tillkom vid genomförandet av EU:s civilrättsliga sanktionsdirektiv[1] som gäller på hela immaterialrättens område. Direktivet är ett minimidirektiv. Det klargör vilka sanktioner som måste finnas men hindrar inte att nationell rätt är mer gynnsam för rättighetshavarna. Likadana bestämmelser som i 54 § andra stycket infördes vid genomförandet av direktivet i en rad andra lagar, se exempelvis 36 § mönsterskyddslagen (1970:485), 8 kap. 4 § varumärkeslagen (2010:1877), 5 kap. 7 § lagen (2018:1653) om företagsnamn och 15 kap. 10 § patentlagen (2024:945).

13 Enligt svensk skadeståndsrätt anses juridiska personer normalt inte kunna få ersättning för ideell skada. Det ska ses i ljuset av att ideell skada brukar utgöras av sådant som kränkningar av den personliga integriteten och fysiskt och psykiskt lidande. Ersättning för ideell skada avser t.ex. att kompensera känslor som en kränkande handling har framkallat hos den skadelidande såsom rädsla, förnedring, skam eller liknande. Utmärkande för den ideella skadan är att den inte låter sig mätas i pengar på samma sätt som den ekonomiska skadan. (Jfr prop. 2017/18:7 s. 30 och 35.)

14 Enskilda anställda hos en juridisk person kan förstås utsättas för kränkning och uppleva lidande. När detta leder till följder för den juridiska personen kommer det emellertid normalt att vara fråga om skador av ekonomisk karaktär. För en juridisk person uppstår alltså i regel inte några sådana personanknutna olägenheter som det ideella skadeståndet avser att kompensera för.

15 Trots det anförda anses en juridisk person kunna få ersättning för ideell skada vid överträdelse av Europakonventionen eller regeringsformen. Av betydelse blir då kränkningens inverkan på företagets rykte, osäkerhet beträffande möjligheterna till beslutsfattande och hinder i möjligheterna att utöva den dagliga ledningen av företaget. Även förhållanden hänförliga till ägaren eller andra som är direkt förbundna med verksamheten kan beaktas. För att en rättighetskränknings näringsbegränsande verkningar ska ge rätt till kompensation i form av ersättning för ideell skada krävs dock i allmänhet särskilda omständigheter, såsom att det handlar om konstnärlig verksamhet eller att en med företaget nära förbunden enskild person i något hänseende drabbas socialt, försörjningsmässigt eller på något annat mer personligt sätt av kränkningens näringsbegränsande verkningar. (Se a. prop. s. 35 och 64, prop. 2021/22:229 s. 44 f. och 60 samt ”Kezban” NJA 2013 s. 842 p. 63–66.)

16 Utmärkande för konventionsskadestånd och grundlagsskadestånd är att de aktualiseras när det allmänna har överträtt Europakonventionen eller grundlagen. De principer som har utvecklats på det området när det gäller juridiska personers möjlighet att få ersättning för ideell skada kan inte omedelbart överföras på situationer där frågan gäller enskildas skadeståndsskyldighet.

17 Enligt artikel 13 i sanktionsdirektivet ska medlemsstaterna ha rättsregler som ger rättighetshavaren rätt till ett skadestånd som är lämpligt i förhållande till den faktiska skada som denne har orsakats till följd av intrånget. Alla relevanta omständigheter ska beaktas när skadeståndet för ett immaterialrättsintrång fastställs. De rättsliga myndigheterna ska beakta bland annat de negativa ekonomiska konsekvenserna och, där så är lämpligt, omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse, såsom ideell skada som rättighetshavaren har förorsakats genom intrånget. I ingressen till direktivet (skäl 26) anges att ideell skada, i förekommande fall, ska beaktas som en relevant aspekt vid skadeståndets fastställande. Vad som avses med ideell skada utvecklas inte i direktivet.

18 Enligt artikeltexten utgör ideell skada endast en av de omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse som, där så är lämpligt, ska beaktas. Uttrycket ideell skada används alltså inte synonymt med icke-ekonomisk skada. Vidare kan utläsas att ideell skada är något som inte alltid kan förväntas uppstå. EU-domstolen har som ett exempel på en ideell skada angett en kränkning av upphovsmannens anseende (se Liffers, C-99/15, EU:C:2016:173, p. 17).

19 När sanktionsdirektivet genomfördes i svensk rätt gjordes bedömningen att direktivets uttryck ideell skada kunde jämställas med det i upphovsrättslagen dittills använda ”lidande eller annat förfång”. Det angavs att någon ändring i sak inte avsågs med det ändrade uttryckssättet i upphovsrättslagen. Med ideell skada skulle därmed avses personligt obehag och olägenheter för den enskilde upphovsmannen. Det angavs vidare att vad som avses med ideell skada i slutänden skulle kunna komma att påverkas av EU-domstolens bedömning. (Se prop. 2008/09:67 s. 231 f. och 271 samt NJA II 1961 s. 349.)

20 Angående uttrycket ideell skada i övriga immaterialrättsliga lagar angavs i förarbetena bland annat följande. Ideellt skadestånd kan bara utgå i den mån ideell skada kan visas i det aktuella fallet. I många fall torde det inte kunna bli fråga om något ideellt skadestånd, exempelvis när en rättighet innehas av ett företag. Tänkbara fall när ideellt skadestånd kan komma i fråga är när det finns någon form av personlig koppling mellan den immateriella rättigheten och en fysisk person, exempelvis mellan ett varumärkes eller ett näringskänneteckens utformning och en fysisk person. Ett annat exempel är om en patenthavare eller innehavaren av ett mönsterskydd och uppfinnaren respektive den som har skapat mönstret är en och samma fysiska person. (Se a. prop. s. 280, 289, 298 och 303.)

21 Utöver ideell skada ska enligt lagtexten även beaktas upphovsmannens eller rättsinnehavarens intresse av att intrång inte begås. Omständigheten – som inte har någon motsvarighet i sanktionsdirektivet – var ny för upphovsrättslagens del men fanns sedan tidigare i lagarna på det industriella rättsskyddets område. En tanke bakom bestämmelsen är att det inte ska löna sig att kalkylera med intrång och att den ska utgöra en hjälpregel vid bestämmande av skadeståndet (se a. prop. s. 271 f., prop. 1985/86:86 s. 29 ff. och 43 ff. och prop. 1993/94:122 s. 52 f. och 70, jfr även ”Formsprutarna” NJA 2005 s. 180).

22 Tanken är alltså att uttrycket ideell skada i 54 § upphovsrättslagen ska ha motsvarande innebörd som det tidigare använda ”lidande eller annat förfång” (se p. 19).

23 I praxis har ersättning för lidande och annat förfång ofta kommit i fråga vid kränkningar av upphovsmannens rättigheter enligt 3 § (se t.ex. ”Konstaffischerna” NJA 1974 s. 94, ”Stadens löjtnant” NJA 1996 s. 354 och ”Hajen och Alfred” NJA 2008 s. 309). Det framstår som naturligt att ideell skada uppkommer vid sådana intrång; rättigheterna är nära knutna till upphovsmannens person och de kan inte överlåtas (se p. 6 och 7). Ersättning för intrång i ideella rättigheter har även dömts ut till en upphovsmans dödsbo (se ”Stadshuset i Uppsala” NJA 1993 s. 263).

24 I allmänhet förorsakas upphovsmannen viss skada i form av lidande och annat förfång också vid intrång i hans eller hennes ekonomiska rättigheter (se t.ex. ”Bootlegskivorna” NJA 1984 s. 34 och ”Q-houses” NJA 2010 s. 135 p. 33).

25 Eftersom de ideella rättigheterna till ett verk inte kan överlåtas är det endast upphovsmannen själv – eller den som genom universalfång tagit över rättigheterna – som har rätt till ersättning för skada som är hänförlig till att den ideella rätten har kränkts. Som nämnts i föregående punkt kan dock ersättning för ideell skada aktualiseras även vid intrång i de ekonomiska rättigheterna.

26 Förutom dödsbon har i rättspraxis även förvaltningsorganisationer som företräder upphovsmäns rättigheter bedömts kunna få ersättning för lidande och annat förfång (se ”Bootlegskivorna”). Det finns då en mycket nära koppling mellan den juridiska personen och de enskilda upphovsmän vars verk intrånget avsett.

27 I rättsfallet ”JAS-artikeln” NJA 1996 s. 712 dömdes i tingsrätten ut ersättning för ”annat förfång” till ett tidningsföretag. Domslutet fastställdes av hovrätten och HD. Den fråga som behandlas i HD:s avgörande är dock enbart frågan om ett upphovsrättsintrång förelåg eller inte. Det går därmed inte att dra några bestämda slutsatser av rättsfallet såvitt gäller lidande och annat förfång för en juridisk person.

28 Utifrån förarbeten och rättspraxis måste den slutsatsen dras att ersättning för lidande och annat förfång, vilket numera benämns ideell skada, normalt inte aktualiseras för juridiska personer om det inte finns en tillräckligt nära koppling mellan den juridiska personen och den upphovsman som har skapat verket. Utöver tidigare angivna fall är det inte uteslutet att sådan ersättning till följd av intrång i de ekonomiska rättigheterna exempelvis skulle kunna komma i fråga för en juridisk person till vilken rättigheterna överlåtits, om den juridiska personen ägs och företräds av den berörda upphovsmannen.

29 Av sanktionsdirektivet framgår att om en rättighetshavare som är en juridisk person har lidit skada av annan än rent ekonomisk natur ska det finnas möjlighet för nationell domstol att döma ut ersättning för detta. Vad som – utöver ideell skada – kan utgöra sådan skada framgår inte av direktivet.

30 Vid genomförandet av sanktionsdirektivet är det tydligt att avsikten med den svenska regleringens utformning var att säkerställa att rättighetshavarna ges åtminstone de rättigheter som direktivet föreskriver. Den svenska lagtexten ger utrymme för att döma ut ersättning för annan än rent ekonomisk skada även i andra fall än när det handlar om lidande eller annat förfång. Det kan ske genom en utvidgad tolkning av uttrycket ideell skada, genom en tolkning av punkten om rättsinnehavarens intresse av att intrång inte begås eller genom att ta hänsyn till andra omständigheter än de som anges i 54 § andra stycket upphovsrättslagen (jfr p. 11 och 21).

31 Precis som när det gäller andra typer av skador ankommer det på den som begär ersättning för skada av annan än rent ekonomisk natur att konkretisera vilka omständigheter som åberopas som relevanta och, vid behov, bevisa dessa.

32 Enligt SF och Nordisk Film har det olovliga tillgängliggörandet av bolagens filmverk via Dreamhost skadat bolagen i ideellt hänseende genom att verken har tillgängliggjorts mot deras vilja i ett kontroversiellt sammanhang och på ett sätt som innebär att bolagen har förlorat kontroll över verken.

33 Det är inte fråga om en sådan situation då det föreligger en nära koppling mellan de juridiska personerna och de upphovsmän som har skapat verken. Ideell skada motsvarande lidande eller annat förfång är därmed inte aktuell (se p. 28).

34 Det ankommer på SF och Nordisk Film att konkretisera vilka omständigheter som åberopas som grund för annan än rent ekonomisk skada. Omständigheterna som bolagen pekat på är av en allmänt hållen natur och därtill sådana som kan förväntas alltid förekomma vid upphovsrättsintrång av det slag som det här är fråga om. De utgör inte sådana omständigheter som kan föranleda att ersättning för annan än rent ekonomisk skada ska utgå.

35 Det finns således inte skäl att bestämma det samlade skadeståndet till ett högre belopp än vad Patent- och marknadsöverdomstolen har gjort.

36 Patent- och marknadsöverdomstolens domslut ska därmed fastställas.

HD fastställer Patent- och marknadsöverdomstolens domslut.

[1] Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter.