RH 2025:27

Sökord Våld mot tjänsteman · Kränkningsersättning · Allvarlig kränkning · Väktare · Skadestånd

Fråga om rätt till ersättning för kränkning till väktare i mål angående våld mot tjänsteman.

Åklagaren åtalade W.H.S. för bl.a. våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd. När det gäller åtalet för våld mot tjänsteman angav åklagaren, såvitt nu är av intresse, följande gärningsbeskrivning.

W.H.S. har angripit väktaren C.B. med våld när C.B. ingrep mot henne. W.H.S. sparkade C.B. på benet. C.B. orsakades smärta.

C.B. yrkade i anslutning till åtalet i denna del att W.H.S. skulle förpliktas att till henne betala skadestånd för kränkning med 7 000 kr.

W.H.S. förnekade gärningen och bestred skadeståndsanspråket.

Tingsrätten (tingsfiskalen Olof Karlén samt nämndemännen Sercan Eren, Bror Erik Israelsson och Therése Löf) frikände W.H.S. från ansvar för våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd, avslog C.B:s i anslutning till åtalet förda skadeståndstalan samt dömde W.H.S. för andra brott till skyddstillsyn med viss föreskrift.

Tingsfiskalen Olof Karlén var skiljaktig och ansåg att W.H.S. skulle dömas även för våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd. I fråga om C.B:s skadeståndsyrkande anförde han följande.

C.B. har blivit utsatt för våld i samband med en ingripandesituation i tjänsten och hon har inte orsakats någon mer omfattande skada än smärta. Hon bör också ha haft en förhöjd beredskap för våld i och med vad som föregick sparken. Enligt min mening har det inte varit fråga om en sådan kränkning som berättigar till kränkningsersättning. C.B:s skadeståndsanspråk ska därför avslås även vid denna utgång.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle döma W.H.S. även för våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd.

C.B. överklagade och yrkade bifall till det skadeståndsyrkande som hon framställde i tingsrätten.

W.H.S. motsatte sig ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Ulrik Lönnmyr, Magnus Mannerback och Robert Gerdin, referent) anförde i dom den 19 september 2025 bl.a. följande.

C.B. har på ett trovärdigt sätt berättat om händelsen. Hennes berättelse har framstått som självupplevd, varit logisk, fri från motsägelser och inte framstått som överdriven. Det har inte framkommit några skäl för henne att medvetet beljuga W.H.S. Hennes uppgifter får även påtagligt stöd av den film som åberopats till stöd för åtalet. Det är härigenom bevisat att W.H.S. i den sekvens av händelseförloppet som framgår av filmen träffade C.B. med en spark på benet, vilket orsakade smärta. Frågan är då om sparken utdelades uppsåtligen.

W.H.S. har uppgett att hon endast snubblade vid tillfället och därför endast av misstag utdelade sparken. Vid granskning av den film som åberopats till stöd för åtalet anser hovrätten emellertid att det klart framgår att det inte är fråga om en spark som utdelas på grund av att W.H.S. snubblar, utan ett uppsåtligt agerande varvid hon stannar till, tar sats och gör en spark bakåt. W.H.S. är därmed motbevisad. Hon ska därför dömas för gärningen, vilken är att rubricera som våld mot tjänsteman.

C.B. har begärt skadestånd för kränkning med 7 000 kr. Hon har blivit utsatt för våld i samband med en ingripandesituation i tjänsten och har inte orsakats något annat än smärta.

En väktare som åtnjuter skydd enligt bestämmelserna i 17 kap. brottsbalken bör av naturliga skäl ha en viss förhöjd beredskap för våld i en situation av förevarande slag. Samtidigt har en väktare inte några särskilda våldsbefogenheter enligt lag, utöver vad som tillkommer envar som ingriper mot ett pågående brott. Enligt hovrättens mening kan det därmed inte heller förväntas att en väktare har lika hög beredskapsnivå för att utsättas för våld som till exempel en polis eller ordningsvakt (jfr rättsfallen NJA 2005 s. 738 och NJA 2012 s. 711). Väktare bör därför inte utan vidare inräknas i sådana yrkesgrupper som ska anses ha en särskild beredskap att utsättas för våld. Det bör tilläggas att möjligheterna för sådana yrkesgrupper att tillerkännas kränkningsersättning har utökats på senare år (se prop. 2021/22:198, särskilt s. 25 ff.). Vid bedömningen av om någon som tillhör en sådan yrkesgrupp utsatts för en så allvarlig kränkning att det berättigar till skadestånd ska det särskilt beaktas om angreppet riktar sig mot den angripnes privata sfär eller är fysiskt (se 2 kap. 3 § andra stycket skadeståndslagen, 1972:207). Uppsåtliga fysiska angrepp ska normalt betraktas som allvarliga kränkningar, såvida det inte är fråga om försök att undkomma ett ingripande.

Vid ingripandet utövade C.B. inga särskilda lagstadgade befogenheter utan endast samma rätt som tillkommer envar att ingripa mot ett pågående brott, låt vara inom ramen för sin anställning som väktare. Sparken utdelades helt oväntat i en situation när C.B. redan hade kontroll över W.H.S. och saknade möjligheter att freda sig mot den. Syftet med sparken synes inte ha varit att ta sig loss utan endast att hämnas ingripandet. Vid en samlad bedömning anser hovrätten att C.B. utsatts för en så allvarlig kränkning att hon har rätt till skadestånd. Den begärda kränkningsersättningen är skälig. Tingsrättens dom ska därför ändras på så sätt att C.B. tillerkänns begärt skadestånd.

Hovrätten ändrar, såvitt nu är i fråga, tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten dömer W.H.S. även för våld mot tjänsteman enligt 17 kap. 1 § 1 st. och 5 § 1 st. brottsbalken, i dess lydelser före den 2 juli 2025, samt bestämmer att W.H.S. ska betala skadestånd till C.B. med 7 000 kr jämte ränta till dess betalning sker.