Arv i internationella situationer

Lagrådsremiss

Regeringen överlämnar denna remiss till Lagrådet.

Stockholm den 12 mars 2015

Peter Hultqvist

Tobias Eriksson (Justitiedepartementet)

Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll

Genom en EU-förordning, arvsförordningen, skapas ett gemensamt regelverk inom EU på arvsrättens område. Förordningen ersätter till största delen den nuvarande svenska regleringen av internationella arvsfrågor. I förordningen regleras vilket lands domstolar och andra myndigheter som får besluta i frågor om arv med internationell anknytning och vilket lands lag som ska tillämpas på arvet. Sådana arvsfrågor ska normalt prövas i det land där den avlidne hade sin hemvist och enligt det landets lag. Förordningen reglerar också hur domar och andra avgöranden om arv erkänns och verkställs i andra medlemsstater. Vidare införs ett europeiskt arvsintyg, som ska förenkla den praktiska hanteringen av internationella arvsärenden inom EU. Arvsförordningen blir direkt tillämplig i Sverige. För att tillämpningen av förordningen ska fungera i praktiken föreslår regeringen en ny lag om arv i internationella situationer. I lagrådsremissen föreslår regeringen också att Sverige ska tillträda den reviderade nordiska arvskonventionen, som reglerar arvsrättsliga frågor i nordiska förhållanden. Bestämmelserna i konventionen om förvaltning av dödsbon och om verkställighet av nordiska avgöranden i Sverige föreslås bli införlivade i svensk rätt. Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 17 augusti 2015.

1 Beslut

Regeringen har beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om arv i internationella situationer, 2. lag om ändring i ärvdabalken, 3. lag om ändring i jordabalken, 4. lag om ändring i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden, 5. lag om ändring i lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden.

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om arv i internationella situationer

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Lagens innehåll

Arvsförordningen

1 § I 2 kap. finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, i den ursprungliga lydelsen (arvsförordningen).

Den nordiska arvskonventionen

2 § I 3 kap. finns bestämmelser som införlivar konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning (den nordiska arvskonventionen).

Avgöranden som har meddelats i stater utanför Norden och EU

3 § I 4 kap. finns bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden som har meddelats i stater som inte tillämpar arvsförordningen eller är anslutna till den nordiska arvskonventionen.

2 kap. Kompletterande bestämmelser till arvsförordningen

Kapitlets tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för frågor om arv i internationella situationer, om inte något annat följer av 3 eller 4 kap.

Särskild boutredningsman

2 § Om ett arv efter en person som inte hade hemvist i Sverige ska handläggas i Sverige enligt svensk rätt och den avlidnes egendom ska avträdas till förvaltning av boutredningsman, ska en särskild boutredningsman utses. En särskild boutredningsman ska också utses om ett arv ska handläggas i Sverige och en boutredningsman ska utses enligt svensk rätt, trots att utländsk rätt i övrigt tillämpas på arvet. Detta gäller dock endast om något annat inte följer av arvsförordningen. Om en bouppteckning ska förrättas när en särskild boutredningsman har utsetts enligt första eller andra stycket, ska tiden enligt 20 kap. 1 § 5

första stycket ärvdabalken räknas från den tidpunkt då egendomen avträddes till boutredningsmannens förvaltning.

Ett testamentes formella giltighet

3 § Ett testamentes formella giltighet ska bedömas enligt denna paragraf i stället för enligt artikel 27 i arvsförordningen. Ett testamente ska anses giltigt till formen, om det uppfyller formkraven i lagen på den ort där det upprättades eller den ort där testatorn vid upprättandet eller vid sin död hade hemvist eller var medborgare. Ett testamente som avser fast egendom ska också anses giltigt till formen, om det uppfyller formkraven i lagen på den ort där egendomen finns. Andra stycket tillämpas också på en fråga om återkallelse av testamente. En återkallelse ska också anses giltig till formen, om återkallelsen uppfyller formkraven i någon av de lagar enligt vilka testamentet enligt andra stycket var giltigt till formen. Vid tillämpning av andra och tredje styckena ska även en ort där testatorn enligt lagen på den orten hade domicil räknas som testatorns hemvist.

Egendom som tillfaller Allmänna arvsfonden

4 § Om det enligt den lag som är tillämplig på arvet inte finns någon arvinge eller testamentstagare till egendom som finns i Sverige, ska den egendomen tillfalla Allmänna arvsfonden. En utländsk stat, kommun, allmän fond eller allmän inrättning ska inte anses som en arvinge vid tillämpning av första stycket.

Provisoriskt omhändertagande av egendom

5 § Om det finns egendom i Sverige men svensk domstol eller annan myndighet inte är behörig att besluta om arvet, ska socialnämnden, om det behövs, ta hand om egendomen och vidta nödvändiga åtgärder. Dödsfallet ska anmälas till socialnämnden av den som har egendomen i sin vård eller annars av den som är närmast till att göra anmälan. Socialnämnden ska överlämna egendomen till den som är behörig att ta emot den. Om socialnämnden inte kan överlämna egendomen till någon enligt första stycket, ska nämnden anmäla dödsfallet till tingsrätten. Tingsrätten ska besluta att egendomen ska avträdas till förvaltning av en särskild boutredningsman till dess den kan överlämnas till den som är behörig att ta emot den. Om egendomen är av litet värde får socialnämnden, i stället för att anmäla dödsfallet till tingsrätten enligt andra stycket, överlämna egendomen till en närstående till den avlidne eller till utlandsmyndigheten för den stat som den avlidne var medborgare i.

Beaktande av utländsk förrättning

6 § Vid boutredning eller arvskifte som görs i Sverige ska, om svensk lag är tillämplig på arvet, beaktas vad som tillkommit borgenär, arvinge

eller testamentstagare vid motsvarande förrättning efter den avlidne i en annan stat.

Europeiskt arvsintyg

7 § Skatteverket är behörig myndighet för utfärdande av europeiska arvsintyg enligt arvsförordningen.

8 § Skatteverkets beslut avseende ett europeiskt arvsintyg överklagas till tingsrätten i den ort där den avlidne hade hemvist. Om den avlidne inte hade hemvist i Sverige, överklagas beslutet till Stockholms tingsrätt. Vid överklagande tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av arvsförordningen.

Erkännande och verkställighet enligt arvsförordningen

9 § En ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige enligt arvsförordningen görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

10 § En ansökan om ändring enligt arvsförordningen av ett beslut med anledning av en ansökan enligt 9 § görs till den tingsrätt som har meddelat beslutet. Om en sådan ansökan görs av den som har gjort ansökan enligt 9 §, ska den ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

11 § Vid handläggning i domstol av ärenden som avses i 9 och 10 §§ tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av arvsförordningen.

12 § Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av arvsförordningen.

13 § Om tingsrätten vid det förfarande som avses i 9 § bifaller en ansökan om verkställbarhetsförklaring, ska tingsrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

3 kap. Särskilda bestämmelser för nordiska förhållanden

Kapitlets tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller i förhållande till de stater som är anslutna till den nordiska arvskonventionen.

Bouppteckning

2 § Om ett arv handläggs i Danmark, Finland, Island eller Norge och det i Sverige finns egendom som hör till boet, ska Skatteverket på begäran av dödsboförvaltningen utse en lämplig person att förrätta bouppteckning. I

bouppteckningen ska dödsboets tillgångar i Sverige tas upp med uppgift om värdet och sådana skulder som särskilt belastar egendomen.

Utmätning

3 § Om ett dödsbo är föremål för behandling av bobestyrer i Danmark eller för offentligt skifte i Island eller Norge och det finns egendom i Sverige som hör till boet, ska det som föreskrivs i den andra statens lag om inskränkning i en borgenärs rätt att genom utmätning få betalning ur dödsbo tillämpas på egendomen i Sverige. Detta gäller dock inte om det är fråga om utmätning för skatt eller allmän avgift som påförts i Sverige. Det gäller inte heller om fordran ska tas ut ur egendom som utgör pant eller som får hållas kvar till säkerhet för fordran.

4 § Om egendom som avses i 2 § ska säljas exekutivt, tillämpas vid försäljningen och fördelningen av köpeskillingen 9 § första stycket lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land.

Inskrivning

5 § Bestämmelser i en annan nordisk stats lag om att inskrivning i en fastighetsbok eller ett domstolsprotokoll (tingslysning) utgör en förutsättning för att en rätt som uppkommit genom avtal eller annan rättshandling eller genom utmätning (utlegg eller utpantning) ska gälla mot dödsbo, ska inte tillämpas i fråga om egendom som vid dödsfallet fanns i Sverige.

Regler om var viss egendom ska anses finnas

6 § En fordran som är grundad på ett löpande skuldebrev eller på ett annat fordringsbevis som måste visas upp för att fordringen ska kunna krävas ut, ska vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel anses finnas där handlingen finns. Andra fordringar ska anses finnas i den stat enligt vars lag boutredningen ska förrättas. Ett registrerat fartyg eller luftfartyg ska anses finnas i den stat där det har hemort.

Domstolsbeslut om dödsboförvaltning

7 § Om en domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge har beslutat att ett dödsbo efter en medborgare i en nordisk stat som vid sin död hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge ska omhändertas av domstolen eller av arvsdomstol, boutredningsman, testamentsexekutor eller bobestyrer, eller att boet ska bli föremål för utredning och skifte genom delägarnas försorg eller skiftas under medverkan av skiftesman, ska beslutet gälla i Sverige. Första stycket gäller endast om beslutet inte strider mot ett avgörande som har meddelats av en domstol eller annan myndighet som är behörig enligt arvsförordningen.

Bodelning med anledning av en makes död

8 § Bodelning med anledning av en makes död förrättas enligt svensk lag om den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge och vid sin död hade hemvist i Sverige. Bodelning med anledning av en makes död förrättas också enligt svensk lag om en efterlevande make som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge har suttit i oskiftat bo och han eller hon har hemvist i Sverige. Detsamma gäller om en efterlevande make har suttit i oskiftat bo och vid sin död var medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge och då hade hemvist i Sverige.

9 § Vid bodelning med anledning av en makes död som förrättas i Sverige efter en medborgare i en annan nordisk stat ska makarnas samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands omfattas.

10 § En fråga som gäller bodelning med anledning av en makes död ska tas upp av svensk domstol eller annan myndighet, om bodelningen förrättas i enlighet med svensk lag enligt 8 §. En tvist som gäller bodelning med anledning av en makes död får också, trots att domstol i en annan nordisk stat är behörig, tas upp av svensk domstol om parterna är överens om det. Det gäller dock inte om dödsboet är föremål för behandling av domstol, testamentsexekutor, bobestyrer eller av domstol förordnad boutredningsman eller skiftesman eller om tvisten gäller klander av bodelning.

Erkännande och verkställighet

11 § I fråga om erkännande och verkställighet av dom eller förlikning från Danmark, Finland, Island eller Norge om rätt på grund av arv eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvar för den dödes skulder tillämpas lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Om den lagen inte gäller, tillämpas 4 kap., om inte något annat följer av arvsförordningen, eller lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.

4 kap. Särskilda bestämmelser om erkännande och verkställighet av vissa utländska avgöranden

Kapitlets tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för avgöranden som har meddelats i stater som inte tillämpar arvsförordningen eller är anslutna till den nordiska arvskonventionen .

Erkännande

2 § Ett avgörande om arv eller testamente av en domstol, annan myndighet eller särskilt förordnad skiftesman som har fått laga kraft gäller i Sverige, om avgörandet har meddelats i en stat där den avlidne hade hemvist och det inte finns hinder mot erkännande enligt 3 §.

3 § Det utländska avgörandet gäller inte i Sverige, om 1. avgörandet har meddelats mot en part som inte har gått i svaromål och som inte har fått kännedom om den väckta talan i tid för att kunna svara i saken eller mot en part som annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet, 2. avgörandet strider mot ett svenskt avgörande, 3. avgörandet strider mot ett tidigare meddelat utländskt avgörande som gäller här, 4. det i Sverige pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande, eller 5. det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna avgörandet.

Verkställighet

4 § Ett utländskt domstolsavgörande som är verkställbart i domstolslandet och som gäller i Sverige får verkställas, om avgörandet har förklarats verkställbart här. En ansökan om att avgörandet ska förklaras verkställbart i Sverige görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in avgörandet i original eller i kopia som har bestyrkts av en behörig myndighet samt de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning. Sökanden ska samtidigt ge in en översättning av handlingarna till svenska, om inte tingsrätten anser att det är obehövligt.

5 § Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden.

6 § Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet på samma sätt som ett motsvarande svenskt avgörande som har fått laga kraft. Ett beslut om tvångsmedel i avgörandet ska dock inte tillämpas.

1. Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015. 2. Genom lagen upphävs lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m., lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge och lagen (1935:46) om tillsyn i vissa fall å oskiftat dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. 3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för frågor med anledning av ett dödsfall som inträffat före ikraftträdandet.

2.2 Förslag till lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs att 19 kap. 3 § och 23 kap. 5 § ärvdabalken ska ha följande lydelse.

19 kap.

3 §

23 kap.

5 §

Balken omtryckt 1981:359. 2 Senaste lydelse 1988:1453.

skiftesman eller om testaments- man eller om testamentsexekutorn exekutorn är delägare i boet. är delägare i boet. En dödsbodelägare eller en person som på annat sätt är beroende av arvskiftet får inte utses till skiftesman.

Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015.

2.3 Förslag till lag om ändring i jordabalken

1 Härigenom föreskrivs att 20 kap. 2 och 5 §§ jordabalken ska ha följande lydelse.

20 kap.

2 §

Tiden för sökande av lagfart räknas dock 1. för förvärv som beror av villkor, myndighets tillstånd eller annan sådan omständighet, från det förvärvet fullbordades, 2. för dödsbo, i fall som avses i 2. för dödsbo, i fall som avses i 1 § andra stycket, från det egen- 1 § andra stycket, från det egendomen överläts eller, om boupp- domen överläts eller, om bouppteckning då ej registrerats, från det teckning inte hade registrerats då , registreringen skedde, från det registreringen skedde, 3. för den som är ensam delägare 3. för den som är ensam delägare i dödsbo, från det bouppteck- i dödsbo, från det bouppteckningen registrerades eller, om han ningen registrerades eller, om han först därefter blivit ensam del- eller hon först därefter blivit ägare, från det så skedde, dock, om ensam delägare, från det så boets förvaltning omhänderhas av skedde, dock, om boets förvaltning boutredningsman eller testaments- omhänderhas av boutredningsman exekutor eller om boet är avträtt eller testamentsexekutor eller om till konkurs, ej i något fall tidigare boet är avträtt till konkurs, inte i än från det egendomen utgavs till något fall tidigare än från det delägaren, egendomen utgavs till delägaren, 4. för testamentstagare som til- 4. för testamentstagare som tilllagts egendom i legat, från det delats egendom i legat, från det testamentet vann laga kraft och testamentet fick laga kraft och legatet utgavs eller, om bouppteck- legatet utgavs eller, om bouppteckning då ej registrerats, från det ning inte hade registrerats då , från registreringen skedde, det registreringen skedde, 5. när talan väckts om återgång 5. när talan väckts om återgång eller hävande av förvärv innan eller hävande av förvärv innan tiden för sökande av lagfart utgick , tiden för sökande av lagfart gick från det dom varigenom talan ut , från det dom som innebär att ogillades vann laga kraft. talan ogillades fick laga kraft. Om lagfart ska sökas på grund av ett förvärv med anledning av ett arv som utländsk rätt är tillämplig på, och det inte finns någon hand-

1 Balken omtryckt 1971:1209.

ling som förvärvet grundas på, ska tiden för att söka lagfart i stället räknas från den tidpunkt då den omständighet som ligger till grund för förvärvet inträffade.

2 5 § Den som söker lagfart skall ge in Den som söker lagfart ska ge in fångeshandlingen och de övriga fångeshandlingen och de övriga handlingar som är nödvändiga för handlingar som är nödvändiga för att styrka förvärvet. Om ett dödsbo att styrka förvärvet. Om ett dödsbo eller en arvinge som är ensam eller en arvinge som är ensam delägare i ett dödsbo söker lagfart delägare i ett dödsbo söker lagfart på förvärv av egendom från den på förvärv av egendom från den döde, anses en inregistrerad döde, anses en inregistrerad bouppteckning efter denne som bouppteckning efter denne som fångeshandling. fångeshandling. Som fångeshandling anses även ett europeiskt arvsintyg. Om en ansökan om lagfart görs Om en ansökan om lagfart görs av flera sökande gemensamt, skall av flera sökande gemensamt, ska den innehålla uppgift om hur stor den innehålla uppgift om hur stor andel av fastigheten som varje andel av fastigheten som varje sökande har förvärvat. Om det sak- sökande har förvärvat. Om det saknas sådana uppgifter och sökan- nas sådana uppgifter och sökandena inte följer ett föreläggande att dena inte följer ett föreläggande att komplettera ansökan, skall den komplettera ansökan, ska den anses avse andelar efter huvud- anses avse andelar efter huvudtalet. talet.

Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015.

2 Senaste lydelse 2000:226. 14

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:272) om internationella 1 frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden dels att 1, 2 och 7 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas två nya paragrafer, 2 a och 5 a §§, av följande lydelse.

1 §

Denna lag är tillämplig på frågor om makars och sambors förmögenhetsförhållanden när det finns anknytning till en främmande stat. Lagen gäller endast sådana samboförhållanden där ingen av samborna är gift. Bestämmelserna i 2 § första Bestämmelserna i 2 § första stycket 1 och andra stycket , 5 § stycket 1, 5 § tredje stycket, 6 § tredje stycket, 6 § andra stycket andra stycket och 8 § gäller inte och 8 § gäller inte för sambor. När för sambor. När lagen ska tillämlagen skall tillämpas på samboför- pas på samboförhållanden gäller i hållanden gäller i övrigt följande . övrigt följande : 1. Vad som sägs i lagen om 1. Det som sägs i lagen om makar, blivande makar, äkten- makar, blivande makar, äktenskapet och äktenskapets ingående skapet och äktenskapets ingående eller motsvarande gäller sambor, eller motsvarande gäller sambor, blivande sambor, samboförhållan- blivande sambor, samboförhållandet respektive samboförhållandets det respektive samboförhållandets inledande. inledande. 2. Vid tillämpningen av 9 § gäller 16–18 och 22–25 §§ sambolagen (2003:376) i stället för äktenskapsbalken. Vid tillämpningen av 10 § gäller 15 § sambolagen i stället för 12 kap. äktenskapsbalken. Lagen gäller inte i den mån Lagen gäller inte i den utsträcknågot annat följer av en annan lag. ning något annat följer av en annan lag.

2 § En fråga om makars förmögen- En fråga om makars förmögenhetsförhållanden får tas upp av hetsförhållanden får tas upp av svensk domstol , svensk domstol 1. om frågan har samband med ett äktenskapsmål i Sverige, 2. om svaranden har hemvist i Sverige, 3. om käranden har hemvist i Sverige och svensk lag enligt 3 eller 4 § är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden, 4. om frågan rör egendom i Sverige, eller

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2001:1141. 2 Senaste lydelse 2003:382. 15

5. om svaranden i en uppkommen fråga har godtagit att saken prövas i Sverige eller har gått i svaromål i saken utan invändning om domstolens behörighet. Särskilda bestämmelser om Om frågan gäller bodelning med svensk domstols behörighet i anledning av en makes död frågor om bodelning med anled- tillämpas 2 a § i stället för första ning av en makes död finns i lagen stycket. (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. En sådan fråga får tas upp av svensk domstol även i fall som anges i första stycket 2, 3 och 5.

2 a § En fråga om bodelning med anledning av en makes död får tas upp av svensk domstol 1. om den avlidne maken hade hemvist i Sverige, 2. i fall som anges i 2 § första stycket 2, 3 och 5, eller 3. på begäran av den efterlevande maken om svensk domstol, i andra fall än som avses i 1, är behörig att ta upp en fråga om arv efter den avlidne enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, i den ursprungliga lydelsen.

5 a § En utländsk bodelning med anledning av en makes död ska anses giltig till formen, om den uppfyller formkraven enligt 1. den lag som var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden, 2. lagen i den stat där den förrättades, eller 3. lagen i den stat där den avlidne hade hemvist eller var medborgare.

7 § Vid en bodelning skall makarnas Vid en bodelning ska makarnas samtliga tillgångar och skulder i samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands beaktas, Sverige och utomlands beaktas, om inte något annat följer av den om inte något annat följer av den lag som är tillämplig på makarnas lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Vid förmögenhetsförhållanden. Vid lottläggningen bör en make i första lottläggningen bör en make i första hand tilldelas egendom som tillhör hand tilldelas egendom som tillhör honom eller henne utomlands. honom eller henne utomlands. Finns det egendom i ett främ- Om det finns egendom i ett mande land och kan det antas att främmande land och det kan antas bodelningen inte kommer att gälla att bodelningen inte kommer att i det landet, får bodelningen beg- gälla i det landet, får bodelningen ränsas till att gälla en viss del av begränsas till att gälla en viss del makarnas egendom. En sådan av makarnas egendom. En sådan begränsning får dock inte göras, begränsning får dock inte göras, om någon av makarna med rimliga om någon av makarna med rimliga skäl motsätter sig det. skäl motsätter sig det. Vid en bodelning med anledning av en makes död ska det beaktas vad som tillkommit den efterlevande maken vid motsvarande förrättning efter den döde utomlands.

Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015.

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden ska ha följande lydelse.

1 §

Allmänna arvsfonden består av egendom som tillfallit fonden genom

arv, gåva, testamente eller förmånstagarförordnande i försäkringsavtal,

enligt 32 kap. 14 § aktiebolagslagen (2005:551) eller genom

Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015.

Senaste lydelse 2005:814.

3 Ärendet och dess beredning

I juli 2012 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och erkännande av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (arvsförordningen). Förordningen finns som bilaga 1 . Genom att arvsförordningen har antagits faller internationella arvsfrågor fortsättningsvis inom det område där medlemsstaterna inte kan anta eller behålla egen lagstiftning. Förhandlingarna om arvsförordningen resulterade dock i att Sverige och Finland fick ett nordiskt undantag från arvsförordningen (Danmark deltar inte i EU:s rättsliga samarbete). Undantaget innebär att Sverige och Finland i vissa avseenden kan fortsätta tillämpa konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och bodelning (den nordiska arvskonventionen) i en reviderad lydelse. Den reviderade lydelsen utarbetades parallellt med förhandlingarna om arvsförordningen. Regeringen beslutade i april 2012 att överenskommelsen, med förbehåll för ratifikation, skulle undertecknas. Överenskommelsen om ändring i den nordiska arvskonventionen finns som bilaga 2 . Regeringen gav i oktober 2012 en särskild utredare i uppdrag att föreslå de kompletterande lagändringar som arvsförordningen ger anledning till samt att överväga Sveriges tillträde till den reviderade nordiska arvskonventionen. I uppdraget ingick att föreslå de lagändringar som ett tillträde föranleder. Utredningen om arvsfrågor i internationella situationer överlämnade i april 2014 betänkandet Internationella rättsförhållanden rörande arv (SOU 2014:25). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 3 och betänkandets lagförslag finns i bilaga 4 . Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5 . Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2014/2928/L2). En promemoria med de förslag och bedömningar som redovisas i avsnitt 2.3 och 6.4 har därefter utarbetats i Justitiedepartementet. Några remissinstanser (Skatteverket, Lantmäteriet och Familjens jurist) har beretts tillfälle att yttra sig över promemorian. Promemorian, och remissyttrandena över den, finns tillgängliga i lagstiftningsärendet.

4 Internationell privat- och processrätt på arvsrättens område

4.1 Internationell privat- och processrätt

Internationell privat- och procesrätt är det område inom den nationella rättsordningen som styr förbindelser mellan enskilda när det finns anknytning till ett annat land. Den internationella privat- och processrätten reglerar vilket lands domstolar som får besluta i en viss fråga, hur 19

man ska fastställa vilket lands lag som ska tillämpas på den frågan och i vilken utsträckning en dom som har meddelats i ett land kan erkännas (dvs. göras gällande) och verkställas i ett annat land. Den internationella privat- och processrätten grundas ofta på internationella regler, exempelvis konventioner mellan stater. Sverige har i detta avseende en lång tradition av samarbete med de andra nordiska länderna. Under senare år har den svenska internationella privat- och processrätten dock genomgått en stor omvandling som en följd av att samarbetet inom EU har utvecklats på det här området. Många av de svenska internationellt privat- och processrättsliga reglerna har därför numera sin grund i EUregler, som i allmänhet består av EU-förordningar som är direkt tillämpliga på samma sätt som svenska lagar.

4.2 Nuvarande svenska regler

De grundläggande reglerna om internationella arvsfrågor i svensk rätt finns i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Lagen är inte grundad på någon internationell överenskommelse (bortsett från bestämmelserna i 1 kap. 4 § som i svensk rätt införlivar 1961 års Haagkonvention om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden). I lagen finns bestämmelser om svensk domstols behörighet, om tillämplig lag för arv och därmed sammanhängande frågor samt om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden i anledning av arv, testamente eller bodelning med anledning av en makes död. Lagen utgår från den s.k. nationalitetsprincipen, dvs. att en persons rättsförhållanden ska bedömas enligt lagen i det land där han eller hon är medborgare. För internationella arvsfrågor som enbart berör de nordiska länderna gäller inte 1937 års lag utan tre andra lagar – i fortsättningen gemensamt benämnda de nordiska arvslagarna – lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m., lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge och lagen (1935:46) om tillsyn i vissa fall å oskiftat dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Genom dessa tre lagar införlivas den nordiska arvskonventionen. Konventionen reglerar frågor om domsrätt och lagval vid arvsfrågor när en avliden person är medborgare i ett nordiskt land men har hemvist i ett annat nordiskt land. Den nordiska ordningen bygger i allt väsentligt på den s.k. hemvistprincipen, som innebär att hemvistlandets lag ska tillämpas vid bedömningen av en persons rättsförhållanden. För frågor om erkännande och verkställighet i Sverige av en nordisk dom eller förlikning finns bestämmelser i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Dessa bestämmelser innebär att nordiska privaträttsliga domar kan verkställas på samma villkor som ett svenskt avgörande.

4.3 Arvsförordningen

Tillämpningsområde Arvsförordningen är tillämplig på alla civilrättsliga aspekter av arv efter en avliden person. Förordningen omfattar t.ex. frågor om hur arvet ska fördelas, hur boutredning och arvskifte ska förrättas samt hur ett testamente ska bedömas. Arvsförordningen omfattar inte bodelning med anledning av en makes död (se vidare avsnitt 9). Arvsförordningen reglerar frågor om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet samt ett europeiskt arvsintyg. Arvsförordningen ersätter i princip den nuvarande svenska internationella privaträtten på arvsrättens område. Förordningens regler om behörighet och tillämplig lag gäller i förhållande till alla länder, dvs. inte endast de som är bundna av arvsförordningen. Enligt ett särskilt undantag kan Sverige fortsätta att tillämpa vissa förfaranderegler samt regler om erkännande och verkställighet enligt den nordiska arvskonventionen (se vidare avsnitt 4.4).

Behörighet Arvsförordningen reglerar när medlemsstaternas domstolar är behöriga att fatta beslut i frågor som rör arv. Huvudregeln är att behörighet finns i det land där den avlidne hade hemvist vid sin död (artikel 4). Enligt arvsförordningen är det möjligt att genom ett lagvalsförordnande välja att lagen i medborgarskapslandet ska vara tillämplig på arvet. Om den avlidne gjort ett sådant förordnande finns, under vissa förutsättningar, behörighet hos domstolarna i medborgarskapslandet (artikel 7). Därutöver finns bestämmelser om vad som gäller om den avlidne vid sin död inte hade hemvist i en medlemsstat, s.k. subsidiär behörighet (artikel 10), och om behörighet i undantagsfall (t.ex. om det är omöjligt att på grund av krig eller liknande anledning få till stånd ett avgörande i ett tredjeland till vilket arvsmålet har nära anknytning, artikel 11). Behörigheten enligt arvsförordningen omfattar i allmänhet arvet i dess helhet och all den avlidnes egendom ska ingå i prövningen, oavsett i vilket land egendomen finns. Vid subsidiär behörighet kan behörigheten i vissa fall vara begränsad till egendom som finns i medlemsstaten. Arvsförordningen innehåller också en regel som ger den behöriga domstolen rätt att i vissa fall begränsa förfarandet till att inte omfatta egendom som finns i ett tredjeland (artikel 12).

Tillämplig lag Huvudregeln enligt arvsförordningen är att lagen i den stat där den avlidne hade hemvist vid sin död ska tillämpas på arvet i dess helhet (artikel 21.1). Avsikten med att använda hemvist som anknytningskriterium för både frågan om domstols behörighet och frågan om tillämplig lag är att få till stånd en ordning som innebär att domstolen normalt tillämpar sin egen lag. Om det av samtliga omständigheter i fallet framgår att den avlidne vid sin död uppenbart hade en närmare anknytning till en annan stat än hemviststaten, ska dock i stället lagen i den andra staten tillämpas (artikel 21.2).

Genom arvsförordningen införs en möjlighet för en person att välja vilken lag som ska tillämpas på arvet efter honom eller henne (artikel 22). En person kan genom ett särskilt lagvalsförordnande ange att lagen i den stat där personen är medborgare vid tidpunkten för sitt val eller sin död ska tillämpas på arvet. Det är inte möjligt att välja något annat lands lag än medborgarskapslandets. Enligt arvsförordningen är huvudregeln att den på arvet tillämpliga lagen (arvsstatutet) ska reglera även förfarandefrågor, t.ex. när det gäller förvaltningen av ett dödsbo (dock inte processuella frågor, t.ex. regler om rättegången i arvsmål). Detta innebär en förändring från vad som hittills gällt, eftersom svenska förfarandebestämmelser har tillämpats på förfaranden här, oavsett vilket lands lag som i övrigt har varit tillämplig. Det finns en begränsad möjlighet att vägra tillämpa bestämmelser i den lag som följer av arvsförordningen. Det gäller om en sådan tillämpning skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för domstolslandets rättsordning, s.k. ordre public (artikel 35).

Erkännande och verkställighet I arvsförordningen finns bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden (artiklarna 39–58). Arvsavgöranden från medlemsstater avseende arv ska erkännas utan att det krävs något särskilt förfarande (artikel 39). Ett avgörande som har meddelats i en medlemsstat får inte omprövas i sak, men erkännande kan vägras under vissa omständigheter (artiklarna 40 och 41). Det gäller när ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen i erkännandestaten, när domen är en tredskodom och svaranden inte i tillräcklig tid delgetts stämningsansökan, eller när avgörandet är oförenligt antingen med ett avgörande som har meddelats i ett mål mellan samma parter i erkännandestaten eller en dom som tidigare meddelats i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland. För verkställighet krävs att avgörandet först i ett särskilt förfarande har förklarats verkställbart i den medlemsstat där verkställighet begärs. Utöver avgöranden kan vissa andra offentliga handlingar och förlikningar godkännas och vara verkställbara (artiklarna 60 och 61). Om en dom ska erkännas enligt arvsförordningen kan sökanden, utan föregående verkställbarhetsförklaring, begära interimistiska åtgärder enligt lagen i den verkställande medlemsstaten. En verkställbarhetsförklaring ska automatiskt medföra att säkerhetsåtgärder får vidtas (artikel 54).

Ett europeiskt arvsintyg Genom arvsförordningen inrättas en ordning med ett europeiskt arvsintyg (artiklarna 62–73). Det europeiska arvsintyget syftar till att underlätta hanteringen av gränsöverskridande arvsärenden inom EU. Ett arvsintyg ska kunna användas av arvingar, testamentstagare, testamentsexekutorer och boutredningsmän. Syftet kan vara bl.a. att styrka sin ställning, sina rättigheter eller sina befogenheter i en annan medlemsstat. Arvsintyget ersätter inte nationella dokument som används för liknande ändamål i medlemsstaterna och det är inte obligatoriskt att använda sig av arvsintyget. Ett arvsintyg har dock rättsverkningar i alla medlemsstater utan att det krävs något särskilt förfarande och kan användas i stället för det underliggande arvsavgörandet. 22

Det är varje medlemsstat som bestämmer vilken eller vilka myndigheter som ska vara behöriga att utfärda arvsintyg. Myndigheten kan avslå en ansökan om förutsättningarna för utfärdande inte är uppfyllda, och den kan även återkalla ett arvsintyg (artiklarna 67 och 71). Beslut som avser utfärdande, rättelse, ändring eller återkallelse av arvsintyg eller som avser hävning av arvsintygets rättsverkningar kan överklagas (artikel 72).

Ikraftträdande Arvsförordningen ska börja tillämpas den 17 augusti 2015.

4.4 Den nordiska arvskonventionen

Konventionen mellan de fem nordiska länderna om arv, testamente och boutredning undertecknades i Köpenhamn den 19 november 1934 och trädde i kraft den 1 januari 1936. Den nordiska arvskonventionen innehåller bestämmelser om vad som ska gälla i arvsrättsliga frågor för medborgare i en nordisk stat som har hemvist i en annan nordisk stat. I konventionen regleras bl.a. frågor om vilket nordiskt lands domstolar som ska vara behöriga att handlägga frågor om arv, vilket lands lag som ska tillämpas samt hur ett arvsavgörande från ett annat nordiskt land erkänns och verkställs i de andra nordiska länderna. Konventionen har införlivats i svensk rätt genom de nordiska arvslagarna (se avsnitt 4.2). Konventionen reviderades vid två tillfällen på 1970-talet. Revideringarna avsåg dels formen för testamentariska förordnanden, dels reglerna om erkännande och verkställighet av avgöranden. Genom arvsförordningen ersätts i princip den nuvarande svenska internationella privat- och processrätten på arvsrättens område, dvs. även den nordiska arvskonventionen. Det innebär att Sverige och Finland, som är de nordiska länder som deltar i EU-samarbetet när det gäller arv, ska tillämpa arvsförordningen i stället. Arvsförordningen innehåller ett undantag för nordiska förhållanden som innebär att Sverige och Finland kan fortsätta att tillämpa vissa förfaranderegler samt regler om erkännande och verkställighet i konventionen (artikel 75.3). År 2012 träffade de nordiska länderna en överenskommelse om en reviderad arvskonvention. Denna överenskommelse förhandlades parallellt med arvsförordningen, men arbetet med revideringen hade inletts tidigare. Den reviderade konventionen innebär en anpassning till att Sverige och Finland i stället ska tillämpa arvsförordningen. Av den reviderade texten följer därför att konventionen bara gäller i den utsträckning inte något annat följer av arvsförordningen (artikel 1). De delar av konventionen som Sverige och Finland kan fortsätta tillämpa behålls dock i allt väsentligt oförändrade i sak. Det gäller förfarandebestämmelser om förvaltning av dödsbo och medverkan av myndigheter. Det gäller också bestämmelserna om erkännande och verkställighet, som bl.a. innebär att det inte behövs något särskilt förfarande för att nordiska arvsavgöranden ska kunna verkställas i andra nordiska länder (artikel 28). Sverige och Finland ska också fortsätta tillämpa konventionens bestämmelser om bodelning med anledning av en makes död, eftersom 23

frågor om makars förmögenhetsförhållanden inte omfattas av arvsförordningen (se vidare avsnitt 9). I praktiken innebär arvsförordningen att internationella arvsfrågor i utomnordiska förhållanden anpassas till vad som redan gäller i nordiska rättsförhållanden. Det innebär att frågor om arvet som huvudregel ska handläggas i den stat där den avlidne hade hemvist och att det landets lag ska tillämpas. I de delar som i fortsättningen endast kommer att tillämpas av Danmark, Norge och Island innebär revideringen av den nordiska arvskonventionen bl.a. att det införs ett undantag om att en annan nordisk stats lag kan bli tillämplig, om den avlidne uppenbart hade närmare anknytning till den staten än till hemviststaten (artikel 2) och en möjlighet för arvlåtaren att i stället välja att lagen i medborgarskapslandet ska tillämpas på arvet (artikel 3). Syftet med att arvsförordningen och den nordiska arvskonventionen anpassas till varandra är att tillämpningen i de olika nordiska länderna ska bli väsentligen densamma, trots att Sverige och Finland är skyldiga att tillämpa reglerna i arvsförordningen. Behörigheten för domstolar att medverka vid boutredning, bodelning och arvskifte ska, liksom behörigheten att pröva tvister om arv, tillkomma domstolarna i den stat där den avlidne hade hemvist vid sin död, om inte parterna är överens om att en domstol i en annan nordisk stat ska vara behörig (artiklarna 19 och 21). Detta innebär ingen förändring i sak. För att den reviderade lydelsen av den nordiska arvskonventionen ska börja gälla, krävs att den har godkänts av de nordiska länderna (se avsnitt 7).

5 En ny lag om arv i internationella situationer

Regeringens förslag: Svenska bestämmelser om arv i internationella situationer ska samlas i en ny lag.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Det blir allt vanligare att människor har anknytning till flera länder. En person som avlidit kan t.ex. ha varit medborgare i ett land men ha haft hemvist i ett annat land, arvingarna kan finnas i olika länder och egendom som har tillhört den avlidne kan finnas på flera ställen. Utan internationella instrument om gränsöverskridande arvsfrågor tillämpar varje land sina egna regler om vilken domstol som är behörig och vilket lands lag som ska tillämpas. Det kan leda till att parallella förfaranden inleds, vilket ofta blir dyrt, komplicerat och kan leda till oförenliga resultat. Många gånger framstår det som svårförståeligt och förvirrande att samma arv handläggs i flera förfaranden. Regeringen anser därför att det är viktigt att parterna kan lösa sina arvsrättsliga tvister på ett slutgiltigt sätt i det land till vilket det finns starkast anknytning. Det är därför välkommet att det inom EU har för-

handlats fram en arvsförordning för att underlätta hanteringen av arv i internationella situationer. Arvsförordningen ska tillämpas på arv med gränsöverskridande verkan. Den innefattar i princip alla civilrättsliga aspekter på arv efter en avliden person. Förordningen omfattar t.ex. frågor om hur arvet ska fördelas, hur boutredning och arvskifte ska förrättas samt hur ett testamente ska bedömas. Genom arvsförordningen införs gemensamma regler i EU om handläggningen av arv i internationella situationer. Dessa regler innebär i vissa avseenden betydande förändringar i förhållande till den svenska internationella privaträtten på arvsområdet. Hittills har utgångspunkten varit att arv efter svenska medborgare i utomnordiska förhållanden handläggs i Sverige enligt svensk lag. Arvsförordningen utgår i stället från samma principer som sedan tidigare har gällt i nordiska förhållanden, dvs. att arvet ska handläggas i det land där den avlidne hade hemvist och att samma lands lag ska gälla. Arvsförordningen är direkt tillämplig i Sverige, vilket innebär att den gäller som svensk lag. Äldre svenska bestämmelser om arv i internationella situationer som omfattas av arvsförordningens tillämpningsområde bör därför upphävas (se avsnitt 10). Principerna i arvsförordningen gäller i förhållande till alla länder, dvs. även länder utanför EU. Detta gäller dock inte förordningens regler om erkännande och verkställighet. När det gäller erkännande och verkställighet av avgöranden från tredjeland kommer det därför även i fortsättningen att behövas svenska regler. Det behövs även vissa kompletterande regler till arvsförordningen för att den ska kunna tillämpas som avsett. Eftersom gemensamma EU-regler införs genom arvsförordningen, kan Sverige och Finland som utgångspunkt inte heller tillämpa vissa bestämmelser som har sin grund i den nordiska arvskonventionen. Som redovisas i avsnitt 4.4 har de nordiska länderna därför träffat en överenskommelse om en reviderad nordisk arvskonvention. Den innebär att Danmark, Island och Norge anpassar sina regler så att det exempelvis även i dessa länder blir möjligt för arvlåtaren att välja att medborgarskapslandets lag ska tillämpas. På så sätt ska parallella förfaranden så långt som möjligt undvikas i förhållande till alla nordiska länder. Arvsförordningen tillåter att den nordiska arvskonventionens regler om förvaltningen av dödsbon och medverkan av nordiska myndigheter samt de enklare och snabbare förfarandena för erkännande och verkställighet av nordiska avgöranden som följer av konventionen tillämpas. Svenska regler om detta behövs alltså fortfarande (se avsnitt 7). Med tanke på de genomgripande förändringar som arvsförordningen innebär anser regeringen, i likhet med utredningen, att det är ändamålsenligt att samla svenska bestämmelser om arv i internationella situationer i en ny lag. Lagstiftningen blir då mer sammanhållen och lättöverskådlig jämfört med den nuvarande ordningen med flera lagar som innehåller regler om arv i internationella situationer.

6 Kompletterande bestämmelser till arvsförordningen

6.1 Domstols behörighet och tillämplig lag

Regeringens bedömning: Arvsförordningen ersätter svenska regler om domstols behörighet och tillämplig lag vid arv i internationella situationer. Det finns inget behov av kompletterande bestämmelser till arvsförordningen i dessa delar.

Utredningens förslag och bedömning: Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Utredningen föreslår dock att ett utländskt arvskiftes formella giltighet ska kunna prövas enligt alternativa rättsordningar. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslaget eller bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning

Domstols behörighet En del av den internationella privat- och processrätten utgörs av regler som handlar om att avgöra vilket lands domstolar som ska vara behöriga att pröva frågor med anknytning till fler än ett land. Behörighetsfrågan enligt arvsförordningen avser såväl vilket lands domstolar som ska hantera tvister om arvet som i vilket land boutredning och arvskifte ska äga rum. Huvudregeln är att domstolarna i den medlemsstat där den avlidne vid sin död hade hemvist ska vara behöriga att fatta alla beslut om arvet (artikel 4). Behörigheten omfattar egendom både i hemvistlandet och utomlands. Om en person som var medborgare i en annan medlemsstat har gjort ett lagvalsförordnande till förmån för lagen i medborgarskapslandet, kan behörigheten dock i stället tillkomma domstolarna i medborgarskapslandet (artikel 7). Under vissa förutsättningar kan behörigheten också tillkomma domstolarna i den medlemsstat där det finns egendom som tillhörde den avlidne (artikel 10). Slutligen kan det finnas behörighet för domstolarna i en medlemsstat om det inte är rimligt att ett förfarande inleds i ett visst tredjeland, t.ex. på grund av krig, s.k. forum necessitatis (artikel 11). I arvsförordningens ingress konstateras att det när behörighetsfrågan ska prövas kan vara svårt att avgöra var den avlidne hade hemvist, exempelvis när den avlidne av yrkesmässiga skäl har bott utomlands men behållit en nära koppling till sin ursprungsstat (se skäl 23 och 24). Det anförs att den avlidnes hemvist bör avgöras efter en helhetsbedömning av omständigheterna kring den avlidnes liv under de år som föregick dödsfallet och vid tidpunkten för dödsfallet. Behörighetsfrågorna när det gäller arv i internationella situationer regleras uttömmande i arvsförordningen. Regeringen konstaterar därför, i likhet med utredningen, att det inte finns något utrymme för behörighetsregler i svensk lagstiftning vid sidan av arvsförordningen. Det gäller alltså även i förhållande till de övriga nordiska länderna (se avsnitt 7). De 26 nuvarande reglerna om svensk domstols behörighet vid arv i inter-

nationella situationer ersätts därför av arvsförordningen (se 2 kap. 1, 2 och 10 §§ lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, 22 § lagen om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. och 9 § lagen om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge). En fråga som uppkommer är om det krävs kompletterande regler till arvsförordningen som närmare anger vilken domstol eller myndighet i Sverige som är behörig, när arvsförordningen pekar ut att det finns svensk behörighet. Enligt svenska regler gäller att den domstol i vars domsaga den avlidne hade hemvist är behörig (10 kap. 9 § rättegångsbalken). Om den avlidne var medborgare i Sverige och före sin död har valt att svensk lag ska tillämpas på arvet, kan parterna i ett s.k. prorogationsavtal avtala om att en domstol eller domstolarna i Sverige ska ha exklusiv behörighet (artikel 5). Om den internationella behörigheten grundas på ett sådant avtal, är den utpekade domstolen i Sverige behörig att handlägga arvet (artikel 5.1). Om parterna endast har avtalat om att svensk domstol ska vara behörig, men inte har angett någon särskild domstol, ska målet tas upp av Stockholms tingsrätt. Det gäller även övriga fall där den avlidne inte hade hemvist i Sverige (10 kap. 9 § tredje stycket rättegångsbalken). Regeringen konstaterar att det alltså redan finns svenska behörighetsregler som anger vilken domstol som ska handlägga målet när det finns svensk behörighet enligt arvsförordningen. Konsekvenserna av att en talan väcks vid en domstol i en medlemstat som inte har domsrätt regleras i arvsförordningen. I förordningen anges att den domstolen då självmant ska förklara sig obehörig (artikel 15). Att talan väcks vid fel domstol utgör således ett rättegångshinder som domstolen ska beakta även utan invändning från en part. Enligt arvsförordningen får domstolen även på begäran av en part avvisa talan, om domstolen bedömer att det är lämpligare att domstolarna i det land vars lag har valts i ett lagvalsförordnande prövar arvsmålet (artikel 6 a). I övrigt finns det processrättsliga regler i svensk rätt, som tillämpas också i mål med internationell anknytning. Regeringen delar av dessa skäl utredningens bedömning att det inte krävs några kompletterande bestämmelser till arvsförordningens behörighetsregler.

Tillämplig lag Den lag som är tillämplig på arvet ska enligt arvsförordningens ingress styra arvet från det att arvsförfarandet inleds till dess att de tillgångar som utgör kvarlåtenskapen överförts till dem som är berättigade till egendomen. Den tillämpliga lagen omfattar t.ex. frågor som rör förvaltningen av kvarlåtenskapen och ansvaret för skulder i arvsärendet (skäl 42). Frågan om vilket lands lag som ska tillämpas på arvet regleras uttömmande i arvsförordningen (artiklarna 20–38). Som utredningen konstaterar finns det därför inte något utrymme vid sidan av förordningen för svenska regler när det gäller tillämplig lag vid arv i internationella situationer. Det gäller alltså även i förhållande till de övriga nordiska länderna (se avsnitt 7). Arvsförordningen ersätter därmed de nuvarande svenska reglerna om detta (se 1 kap. 1, 2, 6–10 och 12 §§ samt 2 kap. 1, 2, 7 och 8 §§ lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo 27

och 1–7, 9–18 och 21 §§ lagen om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m.). Hittills har den avlidnes medborgarskap i utomnordiska rättsförhållanden varit styrande för vilket lands lag som ska tillämpas på arvet, den s.k. nationalitetsprincipen. Arvsförordningen innebär, om den avlidne inte har gjort ett lagvalsförordnande, att hemvistprincipen i stället kommer att gälla för frågan om tillämplig lag på arv. En viktig förändring i förhållande till gällande rätt är att den tillämpliga lagen enligt arvsförordningen även omfattar regler som gäller själva förfarandet, exempelvis regler om boutredning, bouppteckning och annan förvaltning av dödsboet. Med förfaranderegler avses dock inte den tillämpliga lagens processuella bestämmelser. Även om utländsk rätt tillämpas på ett arv i Sverige kommer således de svenska regler som styr processen i domstol, i huvudsak rättegångsbalken och lagen (1996:242) om domstolsärenden, att tillämpas också i fortsättningen. Regeringen delar därför utredningens bedömning att det inte behövs några kompletterande regler till arvsförordningen i de delar som reglerar tillämplig lag.

Särskilt om tillämplig lag på formkrav för utländskt arvskifte Alla frågor som rör arv avgörs inte efter ett rättsligt förfarande i domstol. Uppgörelser kan också träffas på frivillig grund. Dessa uppgörelser blir inte föremål för erkännande och verkställighet. För att en sådan frivillig uppgörelse inte i onödan ska ifrågasättas på formella grunder finns det en bestämmelse i lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo som anger att ett utländskt arvskifte, när utländsk rätt tillämpas på arvet, ska anses giltigt till formen, om det uppfyller kraven enligt lagen antingen där det förrättades eller där den avlidne var medborgare (2 kap. 11 §). Till formkravet hör sådant som krav på skriftlighet, undertecknande, bevittning och registrering. Utredningen föreslår att sådana regler ska finnas även i fortsättningen och att formkravet ska utökas till att kunna prövas enligt fler alternativa rättsordningar (enligt lagen i den stat där den avlidne hade hemvist och den lag som var tillämplig på arvet). Den lag som enligt arvsförordningen ska tillämpas på arvet, ska gälla för arvet i dess helhet (artikel 21). Det innebär att om utländsk rätt ska tillämpas på arvet, gäller det även formkraven för ett arvskifte. Enligt regeringens mening medger arvsförordningen därmed inte att undantag görs för att bedöma arvskiftets formella giltighet på andra grunder än vad som gäller enligt den lag som arvsförordningen anvisar. Regeringen bedömer därför att det inte längre finns utrymme att pröva ett utländskt arvskiftes formella giltighet enligt alternativa rättsordningar och föreslår inte någon sådan bestämmelse.

6.2 Särskild boutredningsman

Regeringens förslag: Om egendom efter en avliden person som inte hade hemvist i Sverige ska avträdas till förvaltning av boutredningsman och arvet ska handläggas i Sverige enligt svensk rätt, ska en oberoende boutredningsman, benämnd särskild boutredningsman, utses. Om en boutredningsman ska utses enligt svensk rätt, trots att utländsk rätt i övrigt tillämpas på arvet, ska en särskild boutredningsman utses. Detta ska dock endast gälla om något annat inte följer av arvsförordningen. Benämningen särskild boutredningsman ska även användas på en oberoende boutredningsman vid arv som inte har internationell anknytning. En dödsbodelägare eller någon annan vars rätt är beroende av utredningen ska inte få vara skiftesman eller särskild boutredningsman. Regeringens bedömning: Det finns inte tillräckliga skäl att nu slå samman funktionerna boutredningsman och skiftesman.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna har inga invändningar mot förslagen eller bedömningen. Sveriges advokatsamfund och Familjens jurist avstyrker förslaget om en särskild boutredningsman och föreslår att möjligheten att förordna en delägare som boutredningsman i stället tas bort. De menar också att en tydligare och enklare reglering skulle uppnås om funktionerna boutredningsman och skiftesman slogs samman. Även Helsingborgs tingsrätt anser att det bör övervägas att slå samman funktionerna med tillägget att även bodelningsförrättarfunktionen bör ingå. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt gällande rätt ska en boutredningsman utses när den avlidne inte hade hemvist i Sverige, men det finns egendom här. I dessa fall får en dödsbodelägare inte utses till boutredningsman (2 kap. 2 och 4 §§ lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Bestämmelsen syftar till att skydda utländska rättsägares intressen. När ett arv med internationell anknytning handläggs i Sverige enligt svensk rätt finns det även fortsättningsvis ett behov av att en boutredningsman som utses ska vara oberoende. Nuvarande ordning innebär att rätten alltid ska utse en boutredningsman i dessa fall. Behovet av boutredningsman kommer dock inte till tingsrättens kännedom utan att en ansökan görs. Regeringen bedömer därför, i likhet med utredningen, att en boutredningsman i dessa fall bör utses under samma förutsättningar som gäller annars, dvs. på begäran av exempelvis en delägare (19 kap. 1 § ärvdabalken). Arvsförordningens definition av domstol är vidare än den som vanligtvis används och omfattar, utöver vanliga domstolar, även myndigheter och andra oberoende rättstillämpare. Detta innebär att en svensk boutredningsman, som inte är dödsbodelägare eller på annat sätt beroende av utredningen, bör vara att anse som domstol i arvsförordningens mening. Eftersom benämningen boutredningsman används även i de fall denne har utsetts bland delägarna, är det inte möjligt att redan genom benäm- 29

ningen avgöra om boutredningsmannen är dödsbodelägare eller på annat sätt oberoende av utredningen. Det är därför tveksamt om övriga medlemsstater skulle betrakta en svensk boutredningsman som domstol i förordningens mening. Detta kan medföra vissa praktiska problem. Exempelvis skulle ett skiftesbeslut som boutredningsmannen har meddelat inte erkännas i övriga medlemsstater. Regeringen gör därför bedömningen att det bör införas en tydlig reglering som innebär att en boutredningsman i dessa fall uppfyller arvsförordningens krav för att bedömas som en domstol. En lösning skulle, som Sveriges advokatsamfund och Familjens jurist föreslår, vara att införa ett generellt förbud mot att utse boutredningsman bland delägarna. Det skulle dock vara en förändring som går längre än vad som krävs enligt arvsförordningen. Regeringen instämmer också i utredningens bedömning att det kan finnas ett praktiskt behov av att kunna utse en delägare till boutredningsman, t.ex. när arvet innehåller komplicerade frågor utan att för den skull vara tvistigt. Utredningen föreslår i stället att det införs en särskild benämning för boutredningsmän som inte är dödsbodelägare eller på annat sätt beroende av utredningen. En sådan boutredningsman bör enligt utredningen benämnas särskild boutredningsman. Utredningen anser att den benämningen bör kunna användas även i nationella ärenden för att tydliggöra när boutredningsmannen inte är delägare eller på annat sätt är beroende av utredningen. Regeringen delar utredningens bedömning och lämnar förslag i enlighet med detta. När utländsk rätt tillämpas på ett arv som handläggs i Sverige ska den utländska lagen normalt tillämpas på alla frågor som gäller arvet. I arvsförordningen finns det dock ett undantag från denna regel som innebär att en boutredningsman kan utses enligt lagen i det land där arvet handläggs, om det enligt det landets lag på begäran är obligatoriskt att utse en boutredningsman (artikel 29). Det är enligt svensk rätt obligatoriskt att utse en boutredningsman om det begärs av någon av dödsbodelägarna (19 kap. 1 § ärvdabalken). Enligt arvsförordningen ska den boutredningsman som utses i första hand vara den som får vara testamentsexekutor eller boutredningsman enligt den utländska lagen. Om den lagen emellertid inte innehåller regler om oberoende boutredningsmän, får en annan boutredningsman utses (artikel 29.1 andra stycket). Förordningen förutsätter alltså att den boutredningsman som utses enligt nationell rätt när den utländska lagen saknar reglering intar en oberoende ställning i förhållande till dödsboet. Regeringen föreslår mot den här bakgrunden i likhet med utredningen att en särskild boutredningsman ska utses i dessa fall. Utredningen har vidare övervägt frågan om funktionerna boutredningsman och skiftesman bör slås samman i ljuset av de krav som arvsförordningen ställer och slutsatsen är att en sådan förändring inte är nödvändig för att arvsförordningen ska få genomslag. Regeringen delar den bedömningen. Det saknas underlag att nu överväga en sådan förändring utifrån mer allmänna lämplighetsresonemang. Inom ramen för detta lagstiftningsärende finns det inte heller förutsättningar att, som Helsingborgs tingsrätt tar upp, överväga en gemensam funktion för bodelningsförrättare, boutredningsmän och skiftesmän. 30

Det finns inga särskilda bestämmelser i svensk rätt om vem som får utses till skiftesman, men i praktiken utses inte en dödsbodelägare till skiftesman. För att en skiftesman som utses enligt svensk rätt alltid ska omfattas av arvsförordningens domstolsbegrepp krävs, liksom när det gäller boutredningsmän, att det finns ett lagfäst krav på oberoende. Regeringen föreslår därför att endast den som inte är dödsbodelägare eller annars beroende av skiftet får utses till skiftesman.

6.3 Ett testamentes formella giltighet

Regeringens förslag: Den formella giltigheten av ett testamente eller en återkallelse av ett testamente ska även fortsättningsvis bedömas enligt reglerna i Haagkonventionen rörande lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt arvsförordningen är ett skriftligt förordnande om kvarlåtenskap giltigt till formen om det uppfyller kraven enligt någon av de rättsordningar som det finns en anknytning till, exempelvis den stat där testamentet eller arvsavtalet upprättades (artikel 27). Syftet med denna bestämmelse är att ett testamente i så liten utsträckning som möjligt ska anses ogiltigt på grund av formfel. En liknande reglering finns i Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden. Till skillnad från arvsförordningens bestämmelser gäller Haagkonventionen även den formella giltigheten av muntliga förordnanden. Konventionens bestämmelser, som har införlivats i svensk rätt genom 1 kap. 4 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, tillämpas i förhållande till alla stater, dvs. inte endast de stater som är bundna av konventionen. I artikel 75.1 i arvsförordningen anges att medlemsstater som är parter i Haagkonventionen, när det gäller testamentens formella giltighet, ska fortsätta att tillämpa reglerna i konventionen i stället för artikel 27 i arvsförordningen. Sverige har ratificerat Haagkonventionen och ska därför även fortsättningsvis tillämpa den när det gäller testamentens formella giltighet. En bestämmelse om ett testamentes formella giltighet i enlighet med vad som föreskrivs i Haagkonventionen bör därför tas in i den nya lagen.

6.4 Bouppteckning

Regeringens förslag: Om en särskild boutredningsman har utsetts och bouppteckning ska förrättas, ska det göras inom tre månader från den tidpunkt då boutredningsmannen utsågs. När utländsk rätt är tillämplig på arvet och det saknas bouppteckning eller annan handling som förvärvet grundar sig på ska lagfart sökas inom tre månader från den tidpunkt då den omständighet som ligger till grund för förvärvet inträffade. Regeringens bedömning: Det bör inte införas bestämmelser om registrering i Sverige av bouppteckningar som upprättas enligt utländsk rätt. Inte heller bör det finnas någon skyldighet att förrätta bouppteckning enligt svenska bestämmelser när utländsk rätt tillämpas på arvet och det finns fast egendom i kvarlåtenskapen.

Utredningens förslag skiljer sig från regeringens. Utredningen föreslår att lagfart ska sökas inom tre månader från det att ett europeiskt arvsintyg utfärdades i de fall ett arv handläggs utomlands enligt utländsk rätt och det saknas en handling som förvärvet grundar sig på. Utredningen föreslår också att en utländsk bouppteckning ska ges in till Skatteverket. Vidare föreslår utredningen att en bouppteckning alltid ska upprättas när det finns fast egendom i Sverige och arvet handläggs här. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna har inga invändningar mot förslagen. Familjens jurist ifrågasätter dock om det är förenligt med arvsförordningen att ställa krav på att en fullständig bouppteckning ska upprättas enligt svenska regler på grund av att det finns svensk fast egendom i kvarlåtenskapen. Lantmäteriet anser att skyldigheten att upprätta och registrera bouppteckning när svensk internationell behörighet föreligger även bör omfatta de fall där det finns tomträtt. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Skatteverket och Lantmäteriet tillstyrker promemorians förslag och bedömning. Familjens jurist anser att tiden för att söka lagfart när det saknas bouppteckning eller annan handling som förvärvet grundar sig på bör vara längre än tre månader, exempelvis sex månader. Familjens jurist menar också att Skatteverkets möjligheter att registrera utländska bouppteckningar bör regleras i lag och att det bör övervägas om det inte bör krävas att det görs en bouppteckning avseende fast egendom i Sverige när arvet handläggs här.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Tiden för att förrätta bouppteckning Bouppteckning ska förrättas senast tre månader efter dödsfallet, om inte Skatteverket förlänger tiden (20 kap. 1 § första stycket ärvdabalken). När den avlidne inte hade hemvist i Sverige har, enligt hittillsvarande ordning, tiden för att förrätta bouppteckning räknats från den tidpunkt då boutredningsmannen utsågs (2 kap. 4 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Enligt regeringens mening finns det skäl att införa en motsvarande bestämmelse i den nya lagen om arv i internatio- 32 nella situationer för de fall en särskild boutredningsman utses med stöd

av den nya lagen eller av arvsförordningen (artikel 29), eftersom det med hänsyn till den internationella aspekten i många fall kan antas ta längre tid att ta fram de uppgifter som behövs för att förrätta bouppteckningen. Regeringen föreslår därför en sådan bestämmelse.

Registrering av en utländsk bouppteckning När det finns svensk behörighet att hantera arvet, men utländsk lag ska tillämpas, kan det uppkomma frågor om hur bouppteckningar och liknande handlingar som ska upprättas enligt den utländska rättsordningen ska hanteras i Sverige. Om den utländska lagen t.ex. föreskriver att bouppteckningen ska registreras vid en viss myndighet, är frågan om bouppteckningen ska registreras hos angiven myndighet i utlandet, här i Sverige eller kanske i båda länderna. Det kan också förekomma att den utländska lagen anvisar ett institut som är främmande för svenska förhållanden, t.ex. en notarie. Frågan är om det, som utredningen föreslår, bör finnas särskilda regler för dessa fall. När det gäller aktörer och förfaranden som inte har någon motsvarighet i Sverige är det enligt regeringens mening knappast möjligt att på förhand för alla situationer bestämma hur exempelvis utländska förfaranderegler ska tillämpas här. Dessa frågor kommer med nödvändighet att i varje enskilt fall behöva hanteras och anpassas inom ramen för de svenska regler som finns (se även avsnitt 6.10). Beträffande bouppteckningar finns det i Sverige regler som syftar till att säkerställa att uppteckningen motsvarar verkliga förhållanden. Exempelvis ska delägarna kallas till förrättningen och bouppgivaren ska underteckna handlingen på heder och samvete (20 kap. 2 och 6 §§ ärvdabalken). Dessa principer gör att svenska bouppteckningar anses spegla verkliga förhållanden och därför i sig ges vissa rättsverkningar (t.ex. ett godtrosskydd vid överenskommelser som en tredje man träffar med dem som anges som delägare i bouppteckningen, se 18 kap. 4 § ärvdabalken). En svensk bouppteckning kan också ligga till grund för lagfart (20 kap. 5 § jordabalken). Utredningens förslag innebär att även utländska bouppteckningar kan registreras hos Skatteverket. Regeringen konstaterar att det i dessa fall kan vara fråga om uppteckningar som inte omgärdas av ett liknande regelverk som en svensk bouppteckning. Det kan därför knappast komma i fråga att i alla fall jämställa en utländsk bouppteckning (eller motsvarande) med en svensk när det gäller de rättsverkningar uppteckningen har. Om å andra sidan en registrering inte ska ha sådana rättsverkningar, kan nyttan och lämpligheten av att registrera handlingen ifrågasättas. Regeringen gör därför bedömningen att det inte bör införas en bestämmelse om att Skatteverket ska registrera utländska bouppteckningar eller motsvarande handlingar. Däremot finns det en skyldighet för medlemsstaterna att så långt som möjligt anpassa sin nationella rätt till utländska förfaranden. Om Skatteverket får in en begäran om registrering enligt utländsk rätt, bör det därför ankomma på Skatteverket att pröva om handlingen kan anses uppfylla de krav som ställs på en svensk bouppteckning och om den kan registreras. Familjens jurist anser att det bör finnas en bestämmelse som ger Skatteverket uttrycklig behörighet att i dessa fall registrera handlingen. Om handlingen uppfyller kraven på en svensk bouppteckning finns det dock inget hinder mot att Skatteverket 33

utan särskilt lagstöd registerar den. Uppfyller handlingen inte kraven för att Skatteverket ska kunna registrera den, återstår att registrera handlingen vid den myndighet som anges i den lag som är tillämplig på arvet.

Bouppteckningskrav när det finns fast egendom i kvarlåtenskapen Utgångspunkten enligt arvsförordningen är att det inte finns utrymme att upprätthålla ett generellt krav på att bouppteckning ska förrättas enligt svensk rätt, när utländsk rätt ska tillämpas på arvet. Även denna typ av frågor regleras nämligen av den lag som är tillämplig på arvet. Från arvsförordningens tillämpningsområde undantas dock frågor som rör registrering i ett register av rättigheter i fast eller lös egendom (artikel 1.2 l). Utredningen gör bedömningen att undantaget gör det möjligt att upprätthålla ett krav på svensk bouppteckning om det finns fast egendom i kvarlåtenskapen. Bouppteckningen är ibland av betydelse för att lagfart ska kunna beviljas. Det gäller när dödsboet överlåter egendom eller en arvinge som är ensam delägare överlåter fast egendom (20 kap. 5 § första stycket jordabalken). Det finns då inget köpebrev eller annan s.k. fångeshandling som kan ligga till grund för ansökan. Utredningen föreslår, i syfte att underlätta den praktiska hanteringen av lagfartsanökningar i dessa fall, att en bouppteckning enligt svenska bestämmelser ska förrättas om arvet handläggs i Sverige, utländsk rätt tillämpas på arvet och det finns fast egendom i Sverige i kvarlåtenskapen. I och med att arvsförordningen träder i kraft kommer arvet normalt att handläggas i det land där den avlidne hade hemvist och det landets lag kommer också att tillämpas i de allra flesta fall. Om en avliden person var bosatt utomlands, men hade fast egendom i Sverige, kommer någon svensk bouppteckning således inte att upprättas. I dessa fall kommer i stället ett europeiskt arvsintyg att få ligga till grund för lagartsansökan, om det inte finns något köpebrev eller annan fångeshandling som kan utgöra grund för en lagfart. Den situation som utredningens förslag reglerar, dvs. när utländsk rätt är tillämplig på ett arv som handläggs i Sverige, är ett undantag från huvudregeln och kan förmodas komma att bli aktuell i relativt liten utsträckning. I huvudsak krävs det att den avlidne var en utländsk medborgare som flyttat till Sverige och i ett lagvalsförordnande har angett att medborgarskapslandets lag ska tillämpas. Det skulle, som Familjens jurist pekar på, föra för långt att för just dessa undantagsfall införa ett krav på att förrätta en fullständig bouppteckning enligt svenska bestämmelser. Enligt regeringens mening är inte heller den praktiska nyttan av att uppteckna den fasta egendomen i dessa fall tillräckligt stor för att motivera ett krav på en bouppteckning avseende den egendomen. Inte minst när det stora flertalet fall där den avlidne ägt fast egendom i Sverige inte kommer omfattas. Inte heller när det gäller tomträtt finns det skäl att i dessa fall ställa upp ett krav på bouppteckning. Regeringen anser således att det är lämpligare att en lagfartsansökan får grunda sig på ett europeiskt arvsintyg även i dessa fall, när det saknas köpebrev eller annan fångeshandling (se avsnitt 6.8). Regeringen föreslår därför ingen bestämmelse om att bouppteckning ska upprättas i de fall det finns fast egendom i kvarlåtenskapen och arvet handläggs i Sverige.

Tiden för att ansöka om lagfart Lagfart ska sökas inom tre månader från det att den handling förvärvet grundas på upprättades (20 kap. 2 § jordabalken). Syftet med en tidsfrist är att det inte ska finnas fastigheter som under en längre tid saknar registrerad ägare. Den som inte söker lagfart i tid kan föreläggas att göra det vid vite. En fråga är inom vilken tid lagfarten ska sökas i de fall det inte finns någon bouppteckning eller andra handlingar till grund för förvärvet, dvs. i de fall ett europeiskt arvsintyg i allmänhet kommer att användas som grund för lagfartsansökan (se avsnitt 6.8). Utredningen föreslår att lagfart i dessa fall ska sökas inom tre månader från den tidpunkt då intyget utfärdades. Det finns dock ingen tidsgräns för när ett europeiskt arvsintyg ska utfärdas. Det finns inte ens en skyldighet att ansöka om ett sådant intyg. En nackdel med att utforma tidsfristen på det sätt som utredningen föreslår är därför att ansökan om lagfart kan skjutas upp på obestämd tid genom att den enskilde låter bli att ansöka om ett arvsintyg. Lantmäteriet kan då inte heller vid vite förelägga ägaren att ansöka om lagfart. Enligt regeringen bör tidsfristen därför i stället utformas så att den börjar löpa oberoende av vilka åtgärder den enskilde vidtar. En lämplig ordning är, när utländsk rätt är tillämplig på arvet och det inte finns någon handling som förvärvet grundas på, att lagfart ska sökas inom viss tid från den tidpunkt då den omständighet som ligger till grund för förvärvet inträffade (t.ex. dödsfallet). Familjens jurist anser att den tidsfrist som promemorian föreslår är för kort, eftersom det ofta tar längre tid än tre månader att avsluta ett arv med anknytning till ett annat land. De arv som bestämmelsen är avsedd att tillämpas vid är dock fall där arvskiftet genomförs utan att det upprättas några handlingar som förvärvet grundas på, t.ex. där egendomen överförs direkt till arvingarna. För dessa arv bör en tidsfrist på tre månader i allmänhet vara tillräcklig. I andra fall kommer tiden, liksom hittills, även vid arv med internationell anknytning räknas från fångeshandlingens upprättande (jfr 20 kap. 2 § första stycket jordabalken). Regeringen föreslår mot den här bakgrunden att lagfart, när det inte finns någon handling som förvärvet grundas på, ska sökas inom tre månader från den tidpunkt då den omständighet som ligger till grund för förvärvet inträffade.

6.5 Egendom som tillfaller Allmänna arvsfonden

Regeringens förslag: Egendom som en avliden person efterlämnar i Sverige ska tillfalla Allmänna arvsfonden, om det enligt den lag som tillämpas på arvet inte finns någon arvinge eller testamentstagare. En utländsk stat, kommun, allmän fond eller allmän inrättning ska då inte anses som arvinge.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens, men är lagtekniskt något annorlunda utformat. Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget i huvudsak utan invändningar. Kammarkollegiet och Sveriges advokatsamfund anser att bestämmelsen bör utformas så att det tydligare framgår att det inte är 35

avsett att egendom i Sverige ska kunna tillfalla en utländsk motsvarighet till Allmänna arvsfonden. Skälen för regeringens förslag: En utländsk medborgares egendom i Sverige tillfaller enligt hittillsvarande ordning Allmänna arvsfonden, om den avlidne saknar arvingar eller testamentstagare och lagen i den avlidnes medborgarskapsland anger att egendomen ska tillfalla staten, kommun, allmän fond eller inrättning (1 kap. 11 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Arvsförordningen hindrar inte att en sådan ordning fortsätter att tillämpas (artikel 33). Detta gäller under förutsättning att borgenärerna har rätt att kräva att deras fordringar tillgodoses från alla tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen. Detta överensstämmer med svensk rätt, eftersom Allmänna arvsfonden inte kan göra anspråk på egendom innan dödsboets skulder är betalda. Regeringen föreslår därför en bestämmelse om att egendom i Sverige ska tillfalla Allmänna arvsfonden om den avlidne saknar arvingar eller testamentstagare. Detta föranleder en följdändring i lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden i fråga om vilken egendom som ingår i fonden. Regeringen instämmer i Kammarkollegiets och Sveriges advokatsamfunds uppfattning att det finns en risk för att den lagtekniska utformningen av utredningens förslag kan leda till en begränsning av tillämpningsområdet som inte är avsedd. Bestämmelsen bör därför utformas så att det framgår att Allmänna arvsfonden ska ha företräde framför en liknande inrättning utomlands.

6.6 Provisoriskt omhändertagande av egendom

Regeringens förslag: Om det finns egendom i Sverige och svensk domstol eller annan myndighet inte är behörig i frågor som gäller arvet, ska egendomen ändå tillfälligt kunna tas om hand av socialnämnden. Den som är närmast till det ska anmäla dödsfallet till nämnden. Om socialnämnden inte kan överlämna egendomen till någon som är behörig att ta emot den, ska tingsrätten besluta att egendomen ska avträdas till förvaltning av särskild boutredningsman till dess den kan överlämnas till någon som är behörig. Om egendomen är av litet värde, ska socialnämnden i stället för att anmäla dödsfallet till tingsrätten få överlämna egendomen till en närstående till den avlidne eller till utlandsmyndigheten för det land som den avlidne var medborgare i.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock att det ska vara fråga om personlig egendom för att den ska få kunna överlämnas till en närstående till den avlidne eller till en utlandsmyndighet. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna lämnar förslagen utan invändning. Enligt Sveriges advokatsamfund bör det övervägas att närmare reglera boutredningsmannens provisoriska förvaltning. Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser som reglerar förfarandet med egendom som en utländsk medborgare eller en person med 36 hemvist utomlands lämnar efter sig i Sverige finns i lagen om internatio-

nella rättsförhållanden rörande dödsbo (2 kap. 3 §). Frågan är i vilken utsträckning dessa bestämmelser kan behållas. Huvudregeln enligt arvsförordningen är att behörigheten i frågor som rör arvet tillkommer domstolar och andra myndigheter i den stat där den avlidne hade hemvist vid sin död. Även egendom utomlands omfattas av förfarandet. Utgångspunkten är därför att någon som är behörig enligt det utländska förfarandet ska ta hand om egendomen. Det finns dock även fortsättningsvis ett praktiskt behov av regler som möjliggör att egendom i Sverige tillfälligt kan tas om hand, trots att svensk domstol eller annan myndighet inte är behörig att fatta beslut om arvet. Arvsförordningen medger att tillfälliga åtgärder vidtas med egendom, även om arvet ska handläggas i en annan stat (artikel 19). Utredningen bedömer mot den bakgrunden att svenska bestämmelser om tillfälligt förfarande med egendom är förenliga med arvsförordningen. Regeringen delar den bedömningen. Socialnämnden bör, liksom enligt nuvarande ordning, ta hand om egendomen, vidta nödvändiga åtgärder och försöka lämna över egendomen till den som är behörig att ta emot den. Den som har egendomen i sin vård eller annars är närmast till det bör ha en skyldighet att anmäla dödsfallet till nämnden. Enligt gällande rätt får egendomen inte överlämnas innan kostnaderna för den avlidnes uppehälle, vård och begravning har betalats. Regeringen bedömer att en sådan bestämmelse är oförenlig med arvsförordningen, eftersom alla frågor som rör arvet ska prövas av den domstol eller annan myndighet som är behörig enligt arvsförordningen. Någon motsvarighet till denna bestämmelse bör därför inte tas in i den nya lagen. Fordringar som rör den avlidnes uppehälle, vård och begravning kommer därför i fortsättningen att få framställas till den utländska dödsboförvaltningen. Enligt nuvarande ordning får egendomen inte heller överlämnas om det skulle medföra skada för någon rättsägare som är svensk medborgare eller som har hemvist här. Regeringen bedömer att även en sådan bestämmelse skulle stå i strid med arvsförordningens behörighetsregler, eftersom det skulle innebära att svenska myndigheter prövar en fråga som omfattas av den utländska behörigheten att fatta beslut om arvet i dess helhet. Någon motsvarighet till denna bestämmelse bör därför inte tas in i den nya lagen, vilket inte heller utredningen föreslår. I sammanhanget kan dock noteras att arvsförordningen inte hindrar att interimistiska åtgärder, t.ex. kvarstad, vidtas i Sverige trots att det är domstolar och myndigheter i ett annat land som är behöriga i frågor som rör arvet (artikel 19). I likhet med vad som hittills har gällt enligt lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo bör socialnämnden vara skyldig att anmäla dödsfallet till tingsrätten om det inte finns någon behörig person som kan ta emot den. Tingsrätten ska då besluta att egendomen ska avträdas till tillfällig förvaltning av boutredningsman. För att inte utländska delägare ska riskera att lida en rättsförlust finns det skäl att säkerställa att den person som utses till boutredningsman är oberoende. I dessa fall ska därför en särskild boutredningsman utses (jfr avsnitt 6.2). Liksom enligt nuvarande ordning bör socialnämnden, om egendomen är av mindre värde, i stället för att anmäla dödsfallet till tingsrätten kunna överlämna den till en närstående till den avlidne eller till utlandsmyndig- 37

heten, dvs. vanligtvis ambassaden, för det land som den avlidne var medborgare i. Hittills har det angetts i lagen att det ska vara fråga om lösöre för personligt bruk för att överlämnande ska kunna ske (2 kap. 3 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Även utredningens förslag innebär att det ska vara fråga om egendom för personligt bruk. Bestämmelsen i lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo har dock vid rättstillämpningen tolkats som att en tillräcklig förutsättning för överlämnande är att egendomen har ett mindre värde, eftersom en annan tolkning skulle leda till att boutredningsman skulle behöva utses för att förvalta även egendom av litet värde. Regeringen föreslår därför att egendom av mindre värde ska kunna överlämnas till en närstående eller till en utlandsmyndighet, även om egendomen inte är för personligt bruk. Det bör understrykas att det här inte är fråga om en slutlig fördelning av egendomen (detta ska ske enligt den lag som är tillämplig på arvet) utan om en regel som anger hur socialnämnden praktiskt ska hantera denna typ av efterlämnad egendom. En sådan ordning står därför inte i strid med arvsförordningen. När det gäller boutredningsmannens provisoriska förvaltning finns det, som Sveriges advokatsamfund anför, inga förfaranderegler som särskilt reglerar de fall där förvaltningen av egendomen är provisorisk. Regeringen instämmer dock i utredningens bedömning att förvaltningen även fortsättningsvis kan regleras av befintliga bestämmelser i ärvdabalken. Där finns t.ex. bestämmelser om boutredningsmannens entledigande och om att han eller hon har rätt skäligt arvode (se 19 kap. 5 § första stycket och 19 § andra stycket ärvdabalken). Inte heller detta innebär någon förändring i förhållande till vad som redan gäller.

6.7 Utländska förrättningar

Regeringens förslag: Vid boutredning och arvskifte som görs i Sverige ska det även fortsättningsvis beaktas vad som tillkommit borgenär, arvinge eller testamentstagare vid motsvarande förrättning efter den avlidne i en annan stat. Detta ska dock bara gälla om svensk rätt är tillämplig på arvet. Regeringens bedömning: Bestämmelser om Utrikesdepartementets medverkan i internationella arvsärenden behövs inte längre.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. När det gäller beaktande av utländska förrättningar föreslås inte någon begränsning till fall när svensk rätt är tillämplig på arvet. Utredningen föreslår också att även ett antaget utfall av en ännu inte genomförd utländsk förrättning ska beaktas. Vidare föreslår utredningen att en boutredningsman även fortsättningsvis ska kunna anlita Utrikesdepartementet för att lämna ut egendom till en utländsk förrättning, för att införskaffa handlingar från en utländsk förrättning eller för annat liknande ändamål. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslagen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Beaktande av vissa utländska förrättningar Vid boutredning och arvskifte här i Sverige ska hänsyn tas till en utländsk boutredning och ett utländskt arvskifte (2 kap. 9 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Vid den svenska förrättningen ska alltså beaktas vad en borgenär, arvinge eller testamentstagare fått ut i annat land vid motsvarande förrättning efter den avlidne. Det innebär att det inte finns något hinder mot att vid den svenska förrättningen kompensera övriga rättsägare genom att beakta utfallet av den utländska förrättningen. Ett syfte med arvsförordningen är att skapa en ordning som innebär att det inleds endast ett förfarande som omfattar all den avlidnes egendom, oavsett typ av tillgångar och oavsett var tillgångarna befinner sig. Arvsförordningen utgår alltså från att det endast kommer att vara en dödsboförvaltning och att endast ett förfarande ska kunna äga rum (se t.ex. reglerna om litispendens, artikel 17). Det finns därför inte någon regel i förordningen som motsvarar den svenska bestämmelsen. Även i förhållande till de nordiska länder som inte är bundna av arvsförordningen är tanken att det inte ska uppstå parallella förfaranden, eftersom den nordiska arvskonventionen anger att dessa länder också ska tillämpa hemvistprincipen som grund för behörigheten. Utredningen föreslår mot denna bakgrund att det även fortsättningsvis ska finnas en möjlighet att beakta motsvarande utländska förrättning, men att det inte finns utrymme att tillämpa bestämmelsen i förhållande till förrättningar i stater som är bundna av arvsförordningen eller den nordiska arvskonventionen. Regeringen delar bedömningen att arvsförordningens behörighetsregler kommer att leda till att parallella förfaranden undviks. När det gäller utrymmet för att även i fortsättningen kompensera arvtagare i Sverige på grund av ett ur svensk synvinkel orättvist resultat gör regeringen dock en annan bedömning än utredningen. Lagvalsreglerna i arvsförordningen innebär att den lag som ska tillämpas på arvet ska gälla för arvet i dess helhet. Det innebär att det inte finns utrymme för svenska bestämmelser som åsidosätter tillämpningen av den utländska lagen, oavsett om det är lagen i ett land som är bundet av arvsförordningen eller något annat lands lag som tillämpas. Utrymmet för att vid boutredningar och arvskiften i Sverige beakta utfallet av en utländsk förrättning är således begränsat till de fall där svensk rätt tillämpas på arvet. Bestämmelsen bör utformas med beaktande av detta. Som utredningen anför kommer bestämmelsen i princip att tillämpas endast i förhållande till stater som inte är bundna av arvsförordningen eller den nordiska arvskonventionen. Det finns dock inte anledning att införa en sådan absolut begränsning i lagen. Eftersom bestämmelsen endast gäller när svensk rätt är tillämplig på arvet, kan den inte komma i konflikt med arvsförordningen eller den nordiska arvskonventionen. När det gäller vad som ska kunna beaktas föreslår utredningen att hänsyn ska kunna tas även till det antagna utfallet av en utländsk förrättning. Enligt regeringens mening skulle det dock föra för långt att införa en möjlighet att i förväg kunna göra bedömningar av det antagna utfallet av utländska förrättningar som ännu inte ägt rum. En sådan 39

ordning skulle bygga in ett osäkerhetsmoment i bedömningen och kunna leda till att den svenska förrättningen blir materiellt felaktig. Regeringen lämnar därför inget sådant förslag. Däremot finns det i allmänhet, i det fall en utländsk förrättning pågår eller är nära förestående, inget hinder mot att avvakta med den svenska förrättningen till dess den utländska förrättningen är klar. Hittills har det funnits en lagfäst möjlighet att låta den svenska förrättningen anstå om det inte orsakar rättsägare skada (2 kap. 9 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Enligt regeringens mening bör det, i det fall en boutredningsman är förordnad, anses rymmas i hans eller hennes allmänna uppdrag att på detta sätt avvakta med den svenska förrättningen. Det behövs därför inte, vilket inte heller utredningen föreslår, en särskild regel om detta. Enligt nuvarande ordning är en boutredningsman skyldig att försöka inhämta handlingar som har upprättats vid förrättningen utomlands (se 2 kap. 9 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Regeringen bedömer, liksom utredningen, att även den här typen av utredningsåtgärder följer av boutredningsmannens allmänna uppdrag. Det behövs därför fortsättningsvis inte heller någon motsvarighet till denna bestämmelse.

Utrikesdepartementets medverkan i internationella arvsärenden Enligt hittillsvarande ordning har en boutredningsman kunnat anlita Utrikesdepartementet för att utlämna egendom till utländsk dödsboförvaltning, för att inhämta utländska bouppteckningshandlingar eller med liknande åtgärder (2 kap. 14 och 15 §§ lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Boutredningsmannen kan vara skyldig att ställa säkerhet för kostnader i ärendet. För egendom som har förts till Sverige genom Utrikesdepartementets medverkan råder utmätningsförbud. Utredningen föreslår att dessa bestämmelser förs över till den nya lagen. Regeringen konstaterar dock att det praktiska behovet av bestämmelserna inte är detsamma som vid tillkomsten av lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo på 1930-talet. Möjligheterna för en boutredningsman att själv sköta kontakter med utländska dödsboförvaltare eller att se till att egendom transporteras utomlands är nu helt andra. I praktiken tillämpas dessa bestämmelser inte heller längre. Enligt regeringens mening bör några liknande regler därför inte tas in i den nya lagen om arv i internationella situationer.

6.8 Europeiskt arvsintyg

Regeringens förslag: Skatteverket ska utfärda europeiska arvsintyg. Skatteverkets beslut om arvsintyg ska överklagas till tingsrätten i den ort där den avlidne hade hemvist vid sin död. Stockholms tingsrätt ska vara reservforum. Vid handläggningen i domstol ska lagen om domstolsärenden tillämpas. Ett arvsintyg ska kunna ligga till grund för en lagfartsansökan.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, däribland Skatteverket , tillstyrker förslagen eller invänder inte mot dem. Sveriges advokatsamfund instämmer inte i utredningens förslag att arvsintyg bör utfärdas av Skatteverket. Enligt samfundet bör uppgiften i stället ligga på de allmänna domstolarna, eftersom handläggningen innefattar frågor av civilrättslig karaktär samt aktualiserar bevisupptagning och bevisvärdering. Familjens jurist invänder i och för sig inte mot att Skatteverket ska utfärda arvsintygen men bedömer att arvsförordningen kan uppfattas så att den ställer krav på att den myndighet som utses ska ha möjlighet att höra berörda personer muntligen. Domstolsverket instämmer i utredningens bedömning att Skatteverkets beslut bör överklagas till allmän domstol. Svea hovrätt delar dock inte den uppfattningen och menar att utfärdande av arvsintyg lämpar sig bättre för överprövning i allmän förvaltningsdomstol.

Skälen för regeringens förslag

Skatteverket bör ansvara för utfärdande av arvsintyg Ett syfte med arvsförordningen är att underlätta för unionsmedborgare att hävda sina rättigheter vid arv i internationella situationer. Inrättandet av det europeiska arvsintyget är en del av den förenklingen. Genom arvsintyget ska berörda personer – t.ex. arvingar, testamentstagare och boutredningsmän – på ett enkelt sätt kunna styrka sin ställning eller sina rättigheter i andra medlemsstater. Ett arvsintyg kan utfärdas för en rad ändamål. Exempelvis kan det behövas om den avlidne har banktillgodohavanden i en annan medlemsstat och en boutredningsman behöver kunna visa sin behörighet. Ett arvsintyg kan också behövas för förvaltningen av egendom i kvarlåtenskapen och förfogandet över egendomen i förhållande till tredje man. När arvskiftet är klart kan ett arvsintyg användas för att visa äganderätt till viss egendom. Det krävs kompletterande nationella regler när det gäller den praktiska hanteringen av arvsintygen, bl.a. i fråga om vilken myndighet som ska utfärda dem och vilka handläggningsregler som ska tillämpas. Utredningens bedömning är att ärenden som rör arvsintyg bör handläggas av Skatteverket. Verket har ansvar för registrering av bouppteckningar och har redan tillgång till flera av de uppgifter som kan ingå i ett arvsintyg. Det finns alltså en upparbetad kompetens att hantera många av de frågor som kan aktualiseras vid handläggningen av en ansökan om ett arvsintyg. Utredningen pekar även på att prövningen inte innefattar rättskipning, utan utgör en kontroll av uppgifter som tillhandahålls av sökanden. Dessa omständigheter talar enligt regeringens mening för att Skatteverket bör ansvara för utfärdandet av arvsintygen. Utöver att kontrollera den information och de förklaringar som sökanden tillhandahåller ska den utfärdande myndigheten, i den utsträckning detta föreskrivs eller är tillåtet i den lag som gäller för myndigheten, självmant göra de utredningar som krävs för att kontrollera de lämnade uppgifterna. Avsikten kan dock inte vara att den myndighet som utfärdar arvsintyget ska göra rättsliga bedömningar i tvistiga frågor om t.ex. arvsrätt eller utfärda arvsintyg när uppgifterna som ska styrkas med intyget är tvistiga eller oförenliga med uppgifterna i en bouppteckning. Regeringen delar därför inte uppfattningen som Sveriges advokatsamfund 41

framför, att prövningen bör ske i domstol i första instans. Skatteverket bör alltså handlägga ärenden om utfärdande av europeiska arvsintyg. Förvaltningslagen (1986:223) gäller vid en förvaltningsmyndighets handläggning, om det inte finns avvikande bestämmelser i annan lag eller förordning. Arvsförordningen innehåller vissa sådana bestämmelser om handläggningen av frågor som gäller arvsintyg (artiklarna 65–73), men i övrigt gäller därmed förvaltningslagen. Förvaltningslagen anger således ramarna för de utredningar som Skatteverket kan göra för att kontrollera lämnade uppgifter. Förvaltningslagen innehåller också de bestämmelser som behövs, bl.a. om jäv och om att beslut ska motiveras. Enligt förvaltningslagen finns också möjlighet att vid behov ha muntlig handläggning. Några kompletterande svenska bestämmelser krävs därför inte.

Överklagande Enligt arvsförordningen ska ett beslut om arvsintyg kunna överklagas. Huvudregeln är att beslut av en förvaltningsmyndighet får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. När det gäller arvsintyg är det framför allt det förhållandet att beslut om bouppteckningar får överklagas dit som talar för en sådan ordning. Regeringen konstaterar dock att det vid överklagande handlar om att göra rättsliga bedömningar i tvistiga frågor mellan enskilda och att de frågeställningar som kan aktualiseras, t.ex. frågor om den legala arvsordningen, är av civilrättslig karaktär, jfr propositionen Domstolarnas handläggning av ärenden (prop. 2010/11:119 s. 38). Enligt regeringens mening är den lämpligaste ordningen därför att överklaganden, som utredningen föreslår, hanteras av de allmänna domstolarna. Den tingsrätt som i allmänhet har behörighet att pröva frågor om arvet, dvs. tingsrätten på den ort där den avlidne hade hemvist vid sin död, bör också ha behörighet att överpröva beslut som rör arvsintyg. För de fall den döde inte hade hemvist i Sverige, men Skatteverket ändå är behörig att utfärda arvsintyg, exempelvis i de fall behörighet finns på grund av att den avlidnes egendom finns här, bör Stockholms tingsrätt vara reservforum. Regeringen föreslår bestämmelser med denna innebörd. Prövningen i domstol av frågor som gäller arvsintyget är av rättsvårdande karaktär och kommer i allmänhet att avgöras efter ett skriftligt förfarande. Detta talar för att lagen (1996:242) om domstolsärenden ska tillämpas vid domstolarnas handläggning av frågor som gäller arvsintyg. Det finns också, mot bakgrund av att det är många olika frågor som kan aktualiseras inom ramen för ett ärende om arvsintyg, skäl att lämna utrymme för att handläggningen i det enskilda fallet ska kunna vara mindre formbundet än vad som gäller för en prövning enligt rättegångsbalken. Regeringen föreslår därför, i likhet med utredningen, att lagen om domstolsärenden ska tillämpas vid domstolarnas handläggning av ärenden som gäller arvsintyg.

Arvsintyget som grund för lagfart Den som får fast egendom genom exempelvis arv är skyldig att ansöka om lagfart. Frågor om vilket underlag som krävs för att en ansökan om lagfart ska beviljas omfattas inte av arvsförordningens tillämpningsområde. Det finns dock inget hinder mot att i Sverige låta arvsintyget 42

ligga till grund för en sådan ansökan. Arvsintyget syftar till att underlätta för bland annat arvingar och testamentstagare att styrka sin ställning. Ett sådant intyg underlättar handläggningen vid myndigheter i medlemsstaterna när det gäller att kontrollera uppgifter från en annan medlemsstat. Inte minst fyller arvsintyget också en praktisk funktion i de fall arvet har handlagts enligt utländsk rätt och det inte har upprättats någon bouppteckning som kan ligga till grund för en ansökan om lagfart. Regeringen föreslår därför, i likhet med utredningen, att ett europeiskt arvsintyg ska kunna ligga till grund för en svensk lagfartsansökan.

6.9 Erkännande och verkställighet av avgöranden enligt arvsförordningen

Regeringens förslag: En ansökan om erkännande eller verkställbarhet av ett avgörande ska göras till den tingsrätt som regeringen föreskriver. En ansökan om ändring av ett beslut som har meddelats med anledning av en ansökan om erkännande eller verkställbarhet ska göras till den tingsrätt som har meddelat beslutet. En ansökan om ändring ska, om den görs av sökanden, göras inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades. Lagen om domstolsärenden ska tillämpas vid handläggningen i domstol, om inte annat följer av arvsförordningen. Om ett avgörande förklaras verkställbart, ska det verkställas enligt utsökningsbalkens regler på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte annat följer av arvsförordningen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker i allt väsentligt förslagen eller har inga invändningar mot dem.

Skälen för regeringens förslag

Frågor om erkännande och verkställbarhet i Sverige Innebörden av att ett avgörande erkänns i Sverige är att avgörandet får verkan i Sverige och att det kan förklaras vara verkställbart här. När ett utländskt avgörande erkänns i Sverige kan parterna inte tvista på nytt inför en svensk domstol om samma sak, dvs. det utländska avgörandet är ett hinder mot en rättegång i Sverige. Ett avgörande som har meddelats i en medlemsstat ska enligt arvsförordningen erkännas i övriga medlemsstater utan något särskilt förfarande. Erkännande får vägras endast på någon av de grunder som anges i förordningen (artikel 40). När erkännandefrågan uppkommer som en prejudiciell fråga vid en domstol i en medlemsstat får den domstolen avgöra frågan om erkännande. Bestämmelsen innebär att om en part i en svensk rättegång gör gällande att en utländsk dom inte ska erkännas här och den utländska domen rör en fråga som är av betydelse för den svenska domstolens prövning, är den svenska domstolen behörig att pröva om domen kan anses giltig i Sverige. Frågan om erkännande kan också prövas i ett särskilt förfarande (artikel 39.2). 43

För att ett utländskt avgörande ska kunna verkställas i Sverige krävs att en domstol i ett särskilt förfarande har fattat ett beslut om att avgörandet är verkställbart (artiklarna 45–58). Ett förfarande för verkställbarhetsförklaring finns redan i lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo och ett motsvarande förfarande som föreskrivs i arvsförordningen finns i en rad andra internationella instrument, exempelvis EU:s underhållsförordning. Enligt arvsförordningen inskränker sig prövningen i ett första skede till en kontroll av att de formella förutsättningarna är uppfyllda. Den part mot vilken verkställighet begärs kan dock ansöka om ändring av en verkställbarhetsförklaring och sökanden kan ansöka om ändring av ett beslut som innebär helt eller delvis avslag på ansökningen. Avgörandet med anledning av en ansökan om ändring får enligt arvsförordningen överklagas. Även en officiell handling eller en förlikning inför domstol (artikel 3.1 h och i) ska förklaras verkställbar i Sverige enligt samma förfarande som gäller för domar (artiklarna 60.1 och 61.1). Bestämmelserna om verkställbarhetsförklaringar gäller alltså också för sådana handlingar.

Behörig domstol i Sverige Den lokala behörigheten för prövningen av ansökningar om verkställbarhetsförklaring enligt arvsförordningen ska bestämmas utifrån hemvisten för den part mot vilken verkställighet begärs eller utifrån den plats där verkställighet ska ske (artikel 45.2). Ansökningar om verkställbarhet av utländska avgöranden i allmänhet har tidigare prövats av Svea hovrätt. I samband med att 2012 års Bryssel I-förordning nyligen trädde i kraft gjordes dock en generell överflyttning av verkställbarhetsprövningen i första instans till tingsrätt. Prövningen har i förordning koncentrerats till ett antal tingsrätter, se vidare propositionen Nya regler för erkännande och verkställighet av utländska domar på civilrättens område (prop. 2013/14:219 s. 84–90) och bl.a. förordningen (2014:1518) om behörig domstol vid erkännande och verkställighet av utländska avgöranden i vissa fall. För att frångå denna nya ordning när det gäller avgöranden som omfattas av arvsförordningen krävs det starka skäl. Regeringen delar utredningens bedömning att det saknas sådana skäl. Prövningen av verkställbarheten bör även i dessa fall ske i tingsrätt som första instans. Det bör ankomma på regeringen att i förordning ange vilka tingsrätter som ska vara behöriga att handlägga dessa ärenden.

Närmare om förfarandet Arvsförordningen innehåller vissa regler om förfarandet vid ansökan om verkställbarhetsförklaring. Exempelvis anges att en kopia av domen ska bifogas ansökan. Ansökningsförfarandet ska dock i huvudsak regleras av nationell rätt, vilket innebär att det behövs svenska regler, t.ex. om rättens sammansättning och om jäv. I samband med att handläggningen av verkställbarhetsansökningar flyttades från Svea hovrätt till tingsrätt gjordes bedömningen att lagen (1996:242) om domstolsärenden ska tillämpas på förfarandet (se prop. 2013/14:219 s. 90 f.). Det saknas skäl att i detta fall avvika från den bedömningen när det gäller kompletterande processlag för ansökningar om verkställbarhetsförklaring. Lagen om 44

domstolsärenden bör alltså gälla även vid ansökningar enligt arvsförordningen. Båda parterna kan ansöka om ändring av ett beslut som gäller erkännande eller verkställbarhetsförklaring (artikel 50.1). Av arvsförordningen framgår att motparten kan ansöka om ändring inom 30 dagar från det att beslutet delgavs honom eller henne. Om motparten har hemvist i en annan medlemsstat, är tidsfristen 60 dagar (artikel 50.5). Av förordningen framgår dock inte inom vilken tid sökanden ska ansöka om ändring av ett beslut som innebär avslag på ansökan. Den frågan regleras inte heller i lagen om domstolsärenden (där anges endast överklagandefrister). Av allmänna processrättsliga principer följer dock att möjligheten att ansöka om ändring inte bör vara obegränsad i tiden. En tidsfrist bör därför införas. Med hänsyn till att sökanden ofta befinner sig utomlands i dessa fall finns det skäl att välja en något längre tidsfrist än den tidsfrist på tre veckor som normalt gäller för överklaganden, se propositionen Om Sveriges tillträde till Luganokonventionen (prop. 1991/92:128 s. 143). Enligt kompletterande bestämmelser till andra liknande internationella instrument gäller att tidsfristen för att ansöka om ändring är fyra veckor från det att beslutet meddelades (se t.ex. 10 § lagen [2014:912] med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet enligt vissa avgöranden). Enligt regeringens mening är det lämpligt att även när det gäller arvsförordningen bestämma motsvarande tidsfrist till fyra veckor från den dag då beslutet meddelades. När det gäller tiden för att överklaga tingsrättens beslut i ett ärende om ansökan om ändring finns regler om det i lagen om domstolsärenden, såväl för överklagande till hovrätt som till Högsta domstolen.

Verkställighet En dom som har meddelats och är verkställbar i en medlemsstat ska kunna verkställas i en annan medlemsstat sedan domen har förklarats vara verkställbar där (artikel 43). En grundläggande förutsättning för att verkställighet ska kunna ske är alltså att domen är verkställbar i ursprungsstaten. I likhet med bl.a. 2012 års Bryssel I-förordning ställer arvsförordningen inte något krav på att domen ska ha fått laga kraft för att den ska kunna verkställas. Att så är fallet framgår indirekt av den möjlighet som finns för en domstol att skjuta upp prövningen av verkställbarheten om domen har överklagats i ursprungsstaten (artikel 53). Vidare anges i artikel 54.3 att inga andra åtgärder för verkställighet än säkerhetsåtgärder får vidtas före det att fristen för att söka ändring av verkställbarhetsförklaringen har löpt ut. Arvsförordningen innehåller därmed spärrar mot avgöranden som inte har fått laga kraft. Mot den bakgrunden bör, på motsvarande sätt som gäller t.ex. för 2012 års Bryssel I-förordning, ett avgörande som har förklarats verkställbart enligt arvsförordningen verkställas enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. Rätten till säkerhetsåtgärder enligt arvsförordningen följer direkt av tingsrättens beslut om verkställbarhetsförklaring, och sökanden behöver därför inte utverka ett särskilt domstolsbeslut om det. Av tydlighetsskäl bör det dock i den nya lagen anges att tingsrättens beslut att bifalla en 45

ansökan om verkställbarhetsförklaring anses innefatta ett beslut om kvarstad eller om någon annan åtgärd som regleras i 15 kap. rättegångsbalken (jfr prop. 2013/14:219 s. 94 f.).

6.10 Anpassning

Regeringens bedömning: Det bör inte införas särskilda bestämmelser om anpassning av utländska åtgärder och förfaranden till svensk rätt.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna invänder inte mot bedömningen. Några remissinstanser, bl.a. Stockholms tingsrätt och Familjens jurist, anser att det är av vikt att det förtydligas hur en accept av eller avstående av arv, legat eller laglott i Sverige ska genomföras och dokumenteras. Hovrätten över Skåne och Blekinge menar att förklaringar om arvsavstående m.m. utgör registreringsärenden som bör handläggas av Skatteverket. Skälen för regeringens bedömning: Om det finns svensk behörighet enligt arvsförordningen, är svenska domstolar behöriga att fatta beslut om arvet i dess helhet (artikel 4). Domstolarna kan i dessa fall komma att tillämpa utländsk rätt, t.ex. om den avlidne har gjort ett lagvalsförordnande. De frågor och förfaranden som kan uppkomma när utländsk rätt tillämpas är av vitt skilda slag. När de internationellt privaträttsliga reglerna anger att utländsk rätt ska tillämpas, ska den tillämpliga lagen tolkas och tillämpas lojalt. Det innebär att de främmande rättsreglerna om möjligt ska tolkas och tillämpas på samma sätt som i ursprungslandet. Det är alltså domstolarnas ansvar att i varje enskilt fall så långt som möjligt anpassa utländska rättsliga institut och förfaranden till nationella förhållanden. Ett exempel på anpassning som regleras i arvsförordningen är att det finns bestämmelser om att utländska sakrätter som är okända i den medlemsstat där de åberopas, ska anpassas till den närmast likvärdiga sakrätten (artikel 31). När det annars gäller åtgärder och förfaranden som inte har någon motsvarighet i Sverige är det, enligt regeringens mening, knappast möjligt att på förhand för varje tänkbar situation bedöma vad en viss utländsk aktör ska anses motsvara i Sverige eller hur utländska förfaranderegler ska tillämpas här. Dessa frågor kommer med nödvändighet att i varje enskilt fall behöva hanteras och anpassas inom ramen för befintliga svenska regler. Regeringens bedömning är därför att det inte bör införas specifika bestämmelser om hur utländska förfaranden eller åtgärder, som kan komma att aktualiseras i Sverige, ska handläggas. En särskild fråga som utredningen behandlar när det gäller anpassning avser förklaringar om accept av arv eller avstående av arv, legat eller laglott som eventuellt ska avges inför domstol enligt utländsk rätt. Utredningen bedömer att sådana förklaringar kan handläggas av tingsrätt inom ramen för de befintliga reglerna om bevisning för framtida säkerhet i 41 kap. rättegångsbalken. Vissa remissinstanser förordar särskilda regler i detta avseende. När det gäller arvsavståenden m.m. finns det enligt re- 46 geringen skäl att peka på att arvsförordningens bestämmelser är utfor-

made så att de praktiska problemen kan antas bli begränsade. Detta beror på att arvsavståenden m.m. alltid är giltiga enligt arvsförordningen, om de uppfyller de formella kraven enligt den lag som är tillämplig på arvet eller lagen i den stat där den som upprättar förklaringen har hemvist (artikel 28). Eftersom svensk rätt inte ställer krav på att arvsavståenden m.m. ska göras inför domstol, kommer den som har hemvist i Sverige inte att behöva vända sig till svensk domstol, även om utländsk rätt ställer krav på det. Den som har hemvist i en annan stat vars lag tillämpas på det svenska förfarandet kommer inte heller behöva vända sig till svensk domstol, eftersom den personen kan avlägga förklaringen inför domstolen i sitt hemland (artikel 13).

7 Den nordiska arvskonventionen

Regeringens förslag: Sverige ska tillträda överenskommelsen om ändring i den nordiska arvskonventionen. Den nordiska arvskonventionen ska införlivas i svensk rätt när det gäller förvaltning av dödsbo, medverkan av myndigheter samt erkännande och verkställighet av nordiska domar.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens när det gäller Sveriges tillträde till överenskommelsen om ändring av den nordiska arvskonventionen. Utredningen lämnar delvis andra förslag än regeringen när det gäller hur införlivandet av bestämmelserna i den nordiska arvskonventionen ska göras. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslagen.

Skälen för regeringens förslag

Sveriges tillträde till överenskommelsen om ändring i den nordiska arvskonventionen Det finns en lång tradition av nordiskt familjerättsligt samarbete, som syftar till att underlätta och öka rörligheten mellan de nordiska länderna. Det nordiska samarbetet är viktigt för Sverige och det bör så långt som möjligt bevaras. Arvsförordningen innebär dock att internationella arvsfrågor inte längre faller inom medlemsstaternas eget lagstiftningsområde. Utan ett undantag för nordiska förhållanden skulle arvsförordningen helt ersätta det nordiska arvsrättsliga samarbetet för Sveriges del. Ett sådant nordiskt undantag förhandlades därför fram i arvsförordningen. Undantaget innebär att Sverige kan fortsätta att tillämpa den nordiska arvskonventionen när det gäller förvaltning av ett dödsbo och myndigheters medverkan samt erkännande och verkställighet av domar i samband med arv (artikel 75.3). Den nordiska arvskonventionen har anpassats till arvsförordningen och regeringen beslutade i april 2012 att Sverige skulle underteckna överenskommelsen, med förbehåll för ratifikation. Regeringen bedömer att det finns goda skäl för Sverige att upprätthålla det nordiska arvsrättsliga

samarbetet i den utsträckning det är möjligt. Sverige bör därför, som utredningen föreslår, tillträda (ratificera) överenskommelsen. De bestämmelser som omfattas av undantaget ändras endast språkligt genom ändringsöverenskommelsen. Det införs också en bestämmelse som innebär att den nordiska arvskonventionen inte ska tillämpas, om något annat följer av arvsförordningen (artikel 1). Detta medför att Sverige kan tillträda ändringsöverenskommelsen i dess helhet, utan att göra undantag för arvsförordningens tillämpningsområde. De artiklar i den nordiska arvskonventionen som Sverige kan fortsätta att tillämpa föreslås i avsnitt 5 tas in i den föreslagna lagen om arv i internationella situationer. Utredningen lämnar förslag på vilka regler i de nordiska arvslagarna som bör överföras till den nya lagen om arv i internationella situationer (betänkandet s. 244–250). Utredningens bedömning i denna del grundar sig på de överväganden som den nordiska expertgruppen för familjerättsfrågor har gjort (TemaNord 2013:528). Regeringen instämmer i utredningens och expertgruppens bedömning att det inte finns några andra bestämmelser som kan vara aktuella att införliva genom den nya lagen. Regeringens bedömning i det följande begränsas därmed till överväganden i förhållande till de förslag som lämnas av utredningen.

Förfarandet vid boutredning och arvskifte I den nordiska arvskonventionen finns bestämmelser om tillämplig lag för förfarandet (artikel 19). Dessa bestämmelser innebär att boutredning och arvskifte efter en medborgare i Sverige, Danmark, Finland, Island eller Norge ska förrättas enligt lagen i det land där den avlidne hade hemvist. Artikel 19 har införlivats i gällande rätt genom 19 § lagen om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. och 1 § lagen om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Dessa bestämmelser gäller, som utredningen konstaterar, förfarandet och de omfattas därför i och för sig av det nordiska undantaget i arvsförordningen. Utredningen föreslår mot den bakgrunden bestämmelser med innebörd att förfarandet ska följa lagen i det nordiska land där den avlidne hade hemvist. Med förfarandet avses t.ex. bestämmelser om förvaltningen av ett dödsbo och om bouppteckning. De svenska förfarandereglerna avseende arv finns i 18–20 kap. ärvdabalken. Syftet med den nordiska arvskonventionen är att arvsrättsliga frågor i nordiska rättförhållanden ska prövas i det nordiska land där den avlidne hade hemvist och att förfarandet ska följa samma lands lag. Sverige kommer dock inte längre att kunna tillämpa denna princip undantagslöst. Det beror på att svensk domstol enligt arvsförordningen, om den avlidne inte hade hemvist i en medlemsstat, alltid har internationell behörighet, om den avlidne efterlämnar egendom i Sverige (subsidiär behörighet, artikel 10). Det kan exempelvis innebära att arvet efter en svensk medborgare som äger en fastighet i Sverige kan prövas i Sverige, trots att personen hade hemvist i Norge. Om den avlidne har gjort ett lagvalsförordnande till förmån för svensk rätt, skulle en svensk domstol, med utredningens förslag, tillämpa svenska regler när det gäller själva arvet, men norska regler när det gäller förfarandet. Detta avviker från det 48

resultat som den nordiska arvskonventionen syftar till att åstadkomma, nämligen att förfarandereglerna ska följa lagen i det land där arvet handläggs. Regeringen föreslår därför inga bestämmelser med den innebörden när det gäller de frågor som omfattas av arvsförordningens tillämpningsområde, dvs. boutredning och arvskifte. I sammanhanget bör dock konstateras att även en tillämpning av arvsförordningen i allmänhet kommer att leda till att arvet handläggs i hemvistlandet och att hemvistlandets lag tillämpas både på förfarandet och på själva arvet. Arvsförordningen bygger nämligen i likhet med den nordiska arvskonventionen på hemvistprincipen, både när det gäller vilket lands domstolar som är behöriga i frågor som gäller arvet och när det gäller vilket lands lag som ska tillämpas. Utredningen föreslår vidare att ett förfarande i en annan nordisk stat också ska omfatta egendom i Sverige och att svensk domstol inte ska få ta befattning med egendomen på annat sätt än vad som följer av konventionens regler. Detta ska gälla om inte annat följer av arvsförordningen. Det kan dock konstateras att frågan om vilket lands domstolar som får pröva arvsrättsliga frågor och vilken egendom som omfattas av förfarandet är en fråga om behörighet. Det nordiska undantaget omfattar inte behörighetsreglerna. Om en domstol i en medlemsstat är behörig enligt arvsförordningen, är den enligt huvudregeln behörig att fatta beslut om arvet i dess helhet och alla tillgångar omfattas, oavsett vilket land de finns i. Sverige har dessutom alltid behörighet enligt arvsförordningen avseende den egendom som finns i Sverige, om den avlidne hade hemvist i ett land som inte är bundet av arvsförordningen (artikel 10.2). Det innebär att det alltid finns svensk behörighet att pröva frågor om arvet när det gäller egendom som en medborgare i en nordisk stat med hemvist i Danmark, Island eller Norge har i Sverige. Arvsförordningen medger inte att Sverige avstår från den behörigheten om en part väljer att väcka talan i Sverige avseende den egendom som finns här. Det innebär således att det inte finns utrymme för svenska regler om att egendom i Sverige ska omfattas av ett förfarande i ett annat nordiskt land eller om att en svensk domstol inte ska kunna befatta sig med egendomen. Regeringen föreslår därför inte några bestämmelser med den innebörden.

Provisoriskt omhändertagande av egendom och bouppteckning Den nordiska arvskonventionen innehåller vissa regler som innebär att egendom som en medborgare i en nordisk stat lämnar efter sig i en annan nordisk stat provisoriskt ska tas om hand enligt reglerna i den stat där egendomen finns och att dödsboförvaltningen ska kunna vända sig direkt till myndigheterna i den staten (artikel 22). Dessa bestämmelser har införlivats i svensk rätt genom 2 och 3 §§ lagen om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge (se även kungörelsen [1935:575] angående skriftväxling med utländska myndigheter i sådana frågor om handräckning, som avses i konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning). Utredningen föreslår att det även fortsättningsvis ska finnas särskilda bestämmelser för nordiska förhållanden när det gäller provisoriskt omhändertagande av egendom. Regeringen föreslår i avsnitt 6.6 allmänna 49

bestämmelser om provisorisk förvaltning av egendom, som innebär bl.a. att socialnämnden ska medverka och att rätten, om det behövs, ska utse en särskild boutredningsman att ta hand om egendomen. Regeringen bedömer att dessa regler även uppfyller konventionens krav. Konventionen innehåller i denna del även en regel om att domstolen i den stat där egendomen finns på begäran ska se till att egendomen upptecknas och att den utländska dödsboförvaltningen ska kunna göra en framställan till rätten, som ska förordna en lämplig person att förrätta bouppteckning. Detta är en fråga som omfattas av undantaget i arvsförordningen och Sverige är skyldigt att uppfylla konventionens krav i denna del. En motsvarande bestämmelse bör därför tas in i den nya lagen. För svensk del är det numera Skatteverket som har att fullgöra de uppgifter som följer av bestämmelsen, vilket bör anges i lagen (se 20 kap. 9 § ärvdabalken).

Utmätning I vissa fall finns det i lagstiftningen i de andra nordiska länderna begränsningar om borgenärers rätt att utmätningsvis få betalt ur egendom som ingår i ett dödsbo. Enligt den nordiska arvskonventionen gäller sådana begränsningar även för egendom som finns i Sverige (artikel 23). I konventionen finns också en bestämmelse om att vissa särskilda regler ska gälla för fördelningen av köpeskillingen om egendomen säljs exekutivt (artikel 24). Bestämmelserna motsvaras av 4 och 5 §§ lagen om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Enligt regeringens bedömning gäller dessa delar av den nordiska arvskonventionen inte arvsrättsliga frågor och faller därför utanför arvsförordningens tillämpningsområde. Regeringen föreslår att motsvarande bestämmelser tas in i den nya lagen om arv i internationella situationer.

Inskrivning I Norge krävs s.k. tingslysning för att en fastighetsöverlåtelse ska vara giltig mot överlåtarens dödsbo, om dödsboet är föremål för ett offentligt skifte. Av den nordiska arvskonventionen följer att sådana föreskrifter inte ska tillämpas på egendom som vid dödsfallet fanns i ett annat nordiskt land (artikel 25). En följd av det är att en överlåtelse av en fastighet i Sverige blir giltig även om tingslysning inte sker, trots att dödsboet är föremål för offentligt skifte i Norge. En motsvarande bestämmelse har hittills funnits i 6 § i lagen om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Utredningens bedömning är att Sverige kan fortsätta tillämpa bestämmelsen och att den därför ska tas in i den föreslagna lagen om arv i internationella situationer. Regeringen delar den bedömningen, eftersom frågor om sakrättsligt skydd till egendom faller utanför arvsförordningens tillämpningsområde. Bestämmelserna bör därför föras över till den nya lagen.

Regler om var viss egendom ska anses finnas För vissa av den nordiska arvskonventionens regler har det betydelse i 50 vilken stat egendomen är belägen (se t.ex. reglerna om bouppteckning,

inskrivning och utmätning ovan). I de flesta fall innebär det inga svårigheter att avgöra var egendomen finns, men när det gäller bl.a. fordringar krävs det bestämmelser som anger detta. Sådana bestämmelser finns i arvskonventionen (artikel 26) som har införlivats i Sverige genom 7 § lagen om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Regleringen innebär att en fordran som grundas på ett skriftligt fordringsbevis ska anses finnas där handlingen finns och att övriga fordringar ska anses finnas där boutredningen ska ske. Regeringen föreslår, i likhet med utredningen, att en motsvarighet till konventionsregeln tas in i den nya lagen om arv i internationella situationer. Det är alltså här fråga om hjälpregler till de särskilda regler som bara gäller för nordiska förhållanden.

Domstolsbeslut om dödsboförvaltning I den nordiska arvskonventionen finns en bestämmelse om att vissa beslut i de andra nordiska länderna, bl.a. om att dödsbo ska omhändertas av domstol eller skiftas genom medverkan av skiftesman, ska erkännas (artikel 27). Artikeln har införlivats genom 8 § lagen om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Utredningen gör bedömningen att bestämmelsen avser förfarandet och därför omfattas av det nordiska undantaget, i vart fall om undantaget för förfaranderegler läses tillsammans med den andra delen av det nordiska undantaget som gäller bl.a. erkännande av nordiska avgöranden (artikel 75.3 i arvsförordningen). Regeringen delar den bedömningen och föreslår att motsvarande bestämmelse tas in i den nya lagen om arv i internationella situationer. Det nordiska undantaget gäller dock inte behörighetsreglerna. Som arvsförordningen är utformad kan en annan medlemsstat vara behörig att handlägga arvet i dess helhet, om det finns egendom i det landet (subsidiär behörighet, artikel 10) samtidigt som ett nordiskt land kan vara behörigt enligt arvskonventionen på grund av den avlidnes hemvist. Det svenska införlivandet av arvskonventionens bestämmelse måste därför göras så att det inte uppstår konkurrens mellan beslut som fattas i de bägge länderna. Regeringen föreslår därför att det i den nya lagen införs en begränsning på så sätt att det nordiska landets beslut endast gäller om det inte strider mot ett avgörande som har meddelats i en stat som är behörig enligt arvsförordningen. Detta bör gälla oavsett vilket beslut som har meddelats först.

Erkännande och verkställighet Enligt arvsförordningen erkänns avgöranden från en medlemsstat även i de andra medlemsstaterna. För att ett avgörande ska kunna verkställas krävs dock att det har förklarats vara verkställbart av en domstol (se avsnitt 6.9). Inom Norden gäller däremot enligt den nordiska arvskonventionen att domar på arvsrättens område erkänns och verkställs på samma villkor som inhemska avgöranden, dvs. utan att det först krävs en ansökan om verkställbarhet. Det nordiska förfarandet är därför enklare och snabbare än det förfarande som följer av arvsförordningen. Bestämmelser om förfarandet vid erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område finns i lagen (1977:595) om 51

erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Enligt artikel 28 i den nordiska arvskonventionen gäller lagen i den stat där erkännande eller verkställighet begärs. Det undantag som Sverige och Finland har enligt arvsförordningen när det gäller förfarandet för erkännande och verkställighet av domar i samband med arv (artikel 75.3) medför att Sverige och Finland i förhållande till varandra kan tillämpa den nordiska arvskonventionens regler. Det bör i den nya lagen anges att 1977 års lag gäller för erkännande och verkställighet av nordiska avgöranden.

8 Avgöranden meddelade i stater utanför Norden och EU

8.1 Villkor för att erkänna ett utländskt avgörande

Regeringens förslag: För att ett utländskt domstolsavgörande från en stat som inte tillämpar arvsförordningen eller är ansluten till den nordiska arvskonventionen ska erkännas i Sverige ska det ha meddelats i den stat där den avlidne hade hemvist och ha fått laga kraft.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna lämnar förslaget utan invändning.

Skälen för regeringens förslag

Hemvist ska vara ett grundläggande villkor för erkännande Innebörden av att ett utländskt avgörande erkänns i Sverige är att det får verkan i Sverige och att det kan förklaras vara verkställbart här. När ett utländskt avgörande erkänns i Sverige kan parterna inte tvista på nytt inför en svensk domstol om samma sak, dvs. det utländska avgörandet är ett hinder mot en rättegång i Sverige. I avsnitt 6.9 behandlas frågan om erkännande och verkställighet när det gäller avgöranden från de länder som tillämpar arvsförordningen. Ett avgörande från en annan medlemsstat ska i allmänhet erkännas och det kan verkställas i Sverige efter att det har förklarats vara verkställbart enligt ett särskilt förfarande (artiklarna 43–55). För nordiska avgöranden gäller även i fortsättningen att de erkänns och verkställs på samma villkor som inhemska avgöranden, dvs. utan att det först krävs en ansökan om verkställbarhet (se avsnitt 7). Både reglerna i arvsförordningen och de nordiska reglerna grundar sig på internationella överenskommelser. De flesta länder, däribland Sverige, har dock regler som medger erkännande och verkställighet även av avgöranden från länder som det inte finns någon internationell överenskommelse med (tredjeland). Parterna bör kunna lösa sina arvsrättsliga tvister på ett slutgiltigt sätt i det land till vilket det finns starkast anknytning. När det gäller arv är anknytningen i allmänhet störst till det land där den avlidne levde, eftersom merparten av den avlidnes tillgångar oftast finns där. I allmänhet är 52 det därför i hemvistlandet som det finns bäst förutsättningar att pröva

tvisten. Både arvsförordningen och den nordiska arvskonventionen utgår också från hemvistprincipen när det gäller domstolars och andra myndigheters behörighet i arvsfrågor. Enligt den ordning som nu gäller enligt lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo erkänns ett arvsavgörande från tredjeland, om det har meddelats antingen i en stat där den avlidne vid sin död var medborgare eller i en stat där han eller hon hade hemvist (2 kap. 12 §). Reglerna för vilka avgöranden från sådana länder som erkänns i Sverige bör dock så långt som möjligt spegla principerna för vilket lands domstolar och andra myndigheter som enligt svenska bestämmelser är behöriga att pröva frågor som rör arvet. Därigenom reduceras risken för att två eller flera avgöranden om samma sak erkänns i Sverige eller att svensk behörighet föreligger trots att det finns ett utländskt avgörande som erkänns i Sverige. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att det är rimligt att en grundläggande förutsättning för att ett lagakraftvunnet avgörande från ett tredjeland ska erkännas, bör vara att den avlidne hade hemvist i det landet. En följd av det är att avgöranden från länder som har grundat sin behörighet enbart på den avlidnes medborgarskap inte längre bör erkännas. Regeringen föreslår därför att det i den nya lagen om arv i internationella situationer införs en bestämmelse som innebär att endast avgöranden från den stat där den avlidne hade hemvist erkänns i Sverige.

8.2 Hinder mot erkännande

Regeringens förslag: Hinder mot erkännande av ett utländskt avgörande ska föreligga om  grundläggande krav på rättssäkerhet inte har följts,  avgörandet strider mot ett svenskt avgörande,  avgörandet strider mot ett tidigare meddelat utländskt avgörande som gäller i Sverige,  det pågår ett förfarande i Sverige som kan leda till ett motstridigt avgörande, eller  det utländska avgörandet är uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. När det gäller konkurrerande utländska avgöranden föreslår utredningen att den tidpunkt då förfarandet påbörjades ska bestämma vilket avgörande som ska erkännas. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Allmänna utgångspunkter De svenska bestämmelser som för närvarande reglerar erkännande av utländska avgöranden är restriktiva, vilket innebär att få utländska arvsavgöranden erkänns här. Exempelvis gäller att ett sådant avgörande inte erkänns om det omfattar egendom som skulle ha varit föremål för bo- 53

delning eller arvskifte i Sverige och att det inte får ha grundats på bestämmelser som strider mot den lag som skulle ha tillämpats om lagvalsreglerna i lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo hade tillämpats (dvs. normalt svensk rätt). Svenska domstolar har enligt lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo haft en vidsträckt behörighet att pröva arvsfrågor i Sverige (se 2 kap. 1, 5 och 6 §§), vilket därför i praktiken har inneburit att utrymmet för erkännande av utländska avgöranden avseende egendom i Sverige har varit mycket begränsat. Om reglerna är alltför restriktiva, leder det till att flera processer om samma sak kan behöva föras eller till att personer med berättigade anspråk kan tvingas avstå sina krav på grund av kostnaden för ytterligare en process i Sverige. De negativa konsekvenserna är särskilt tydliga i de fall den utländska processen förts i hemvistlandet och det samtidigt finns en svag anknytning till Sverige. I sådana fall kan det framstå som direkt olämpligt att tvisten ska prövas även här. Att endast avgöranden från den avlidnes hemvistland föreslås erkännas innebär också att det för svensk del inte finns samma behov av så restriktiva regler för erkännande, eftersom svensk behörighet i allmänhet inte kommer att föreligga i de fall den avlidne hade hemvist utomlands. Mot den här bakgrunden bör de krav som ställs på ett avgörande för att det ska erkännas i Sverige sammantaget innebära att domstolsavgöranden från tredjeland erkänns i fler fall än hittills. Detta bör åstadkommas genom regler som innebär att ett avgörande, till skillnad från vad som gällt hittills, kan erkännas även i de fall utgången inte motsvarar det resultat som hade uppnåtts om frågan hade prövats i Sverige enligt svensk rätt. Granskningen bör i fortsättningen i stället inskränkas till en kontroll av att avgörandet har meddelats i ett land där den avlidne hade hemvist, att rimliga krav på rättssäkerhet har iakttagits och att avgörandet är förenlighet med grundläggande svenska värderingar och att det inte konkurrerar med ett annat avgörande som bör ges företräde. Regeringen föreslår att det i den nya lagen om arv i internationella situationer ska införas bestämmelser med den innebörden. Den närmare utformningen av dessa s.k. vägransgrunder i den nya lagen gås igenom i det följande.

Brister i det utländska förfarandet För att ett utländskt avgörande ska erkännas i Sverige bör det krävas att grundläggande rättssäkerhetskrav har iakttagits i förfarandet. I arvsförordningen finns en bestämmelse om att ett utländskt avgörande inte ska erkännas, om svaranden inte har haft tillräcklig tid att gå i svaromål (artikel 40 b). Detta bör gälla även för erkännande av avgöranden från tredjeland. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att ett avgörande därutöver inte bör erkännas om en part inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet. Brister i det utländska förfarandet kan gå ut över både käranden och svaranden. Regeringen delar således utredningens bedömning att regeln, till skillnad från vad som gäller enligt arvsförordningen, inte endast bör gälla till förmån för svaranden.

Regeringen föreslår därför att ett erkännande ska vägras om avgörandet har meddelats mot en part som inte har gått i svaromål och som inte har fått kännedom om den väckta talan i tid för att kunna svara i saken eller mot en part som annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet.

Konkurrerande avgöranden Ett utländsk avgörande som strider mot ett svenskt avgörande bör inte erkännas i Sverige. Inte heller bör ett utländskt avgörande erkännas om det i Sverige pågår ett rättsligt förfarande som kan komma att utmynna i ett motstridigt avgörande. Skälet för att svenska avgöranden bör ges företräde i dessa fall är bl.a. att erkännandet annars skulle komma i konflikt med de svenska behörighetsreglerna enligt arvsförordningen. För att undvika att parallella avgöranden erkänns i Sverige krävs det även bestämmelser som reglerar vad som ska gälla om det finns två utländska avgöranden. Utredningen föreslår att ett utländskt avgörande inte ska gälla i Sverige, om det strider mot ett utländskt avgörande som gäller här och som har tillkommit genom ett förfarande som påbörjades tidigare än för det andra utländska avgörandet. Frågan avgörs alltså, enligt förslaget, av vilket förfarande som inleddes först. En fördel med utredningens förslag är att det minimerar risken för att en part, för att vinna fördelar, snabbt utverkar ett avgörande i ett annat land, där arvsreglerna är gynnsammare för honom eller henne (s.k. forumshopping). Enligt regeringens bedömning finns det dock en risk för att utredningens förslag, till följd av arvsförordningens bestämmelser, leder till att dubbla avgöranden kan komma att erkännas om parallella förfaranden har ägt rum. Detta kan illustreras med ett exempel. Ett förfarande kan ha ägt rum i ett land som tillämpar arvsförordningen, t.ex. Frankrike. Samtidigt pågick ett förfarande i ett tredjeland, t.ex. USA, om samma sak. Det franska avgörandet meddelades först, men det amerikanska inleddes först. Det franska avgörandet skulle erkännas i Sverige enligt arvsförordningen (artikel 39.1). Med utredningens förslag skulle även det amerikanska avgörandet erkännas, eftersom förfarandet påbörjades innan det franska förfarandet inleddes. Det finns således starka skäl som talar för att i stället knyta an till när det andra utländska avgörandet meddelades . Detta överensstämmer med arvsförordningens regler om erkännande och verkställighet (artikel 40 d). Risken för forumshopping bedöms också som liten. Regeringen föreslår därför att ett utländskt avgörande inte ska erkännas i Sverige, om det strider mot ett tidigare meddelat utländskt avgörande som gäller här.

Ordre public Ett utländskt avgörande bör, som även utredningen föreslår, inte erkännas om det strider mot grunderna för den svenska rättsordningen, s.k. ordre public. Det gäller både stötande inslag i förfarandet och sådana fall då det står klart att det materiella resultatet i det utländska avgörandet uppenbart strider mot svensk rättsuppfattning. Det rör sig således om rena undantagssituationer. Detta överensstämmer med den hittillsvarande ordningen. 55

8.3 Verkställbarhetsförklaring och verkställighet

Regeringens förslag: En ansökan om verkställbarhetsförklaring avseende ett utländskt domstolsavgörande från tredjeland ska göras till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Vid handläggningen i domstol ska lagen om domstolsärenden tillämpas. Ett domstolsavgörande som har förklarats verkställbart ska verkställas på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: För att en utländsk dom ska kunna verkställas i Sverige bör det även i fortsättningen krävas att en svensk domstol först fattar ett särskilt beslut om att domen är verkställbar här. Ansökningar om verkställbarhetsförklaringar enligt arvsförordningen kommer, som regeringen redogör för i avsnitt 6.9, att prövas i två steg. Det första steget innebär i huvudsak en formaliagranskning. Det första beslutet blir gällande om motparten inte ansöker om ändring av det. Det medför att en verkställbarhetsförklaring många gånger kan fås relativt snabbt. Först i det andra steget sker en närmare prövning av om det finns grund för att vägra verkställighet. Enligt den ordning som hittills har gällt för alla utländska arvsavgöranden har handläggningen skett i ett steg. Den mer ingående prövningen av ärendet har skett redan från början (2 kap. 13 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Utredningen gör bedömningen att det är lämpligt att behålla den ordningen i förhållande till domstolsavgöranden från tredjeland, eftersom prövningen i dessa fall i allmänhet är mer komplex. Regeringen instämmer i den bedömningen (jfr t.ex. propositionen Stärkt skydd för barn i internationella situationer, prop. 2011/12:85 s. 38). Frågan om verkställbarhet bör därför även i fortsättningen avgöras inom ramen för ett och samma förfarande, som redan från början omfattar bägge parterna. Regeringen föreslår därför att bestämmelser med den innebörden införs i den nya lagen om arv i internationella situationer. Ärenden om ansökan om verkställbarhetsförklaringar från tredjeland har tidigare handlagts i Svea hovrätt. Sedan den 10 januari 2015 handläggs ansökningarna dock i tingsrätt som första instans (se prop. 2013/14:219 s. 84–88). Regeringen föreskriver vilka tingsrätter som är behöriga (se förordningen [2014:1518] om behörig domstol vid erkännande och verkställighet av utländska avgöranden i vissa fall). För handläggningen i domstol tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. En dom som har förklarats verkställbar verkställs på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft (2 kap. 13 § andra stycket lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Det finns inte skäl att ändra på denna ordning. Motsvarande bestämmelser bör föras in i den nya lagen om arv i internationella situationer. I likhet med vad som gäller vid verkställighet av avgöranden enligt 17 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden bör det dock även finnas en bestämmelse om att beslut om tvångsmedel i det utländska avgörandet inte ska tillämpas (17 §). Om någon av parterna bedömer att det finns ett behov av säkerhetsåtgärder, får en sådan 56 ansökan i stället göras till en svensk domstol.

När det gäller ansökningar om verkställbarhetsförklaring anför utredningen att det för prövningens skull är av vikt att rätten har tillgång till det avgörande som ansökan avser i original eller en kopia som är bestyrkt av behörig myndighet. Det föreslås därför att det införs en bestämmelse om att en sådan handling ska ges in till tingsrätten, tillsammans med de ytterligare handlingar som domstolen kan behöva för sin prövning (se t.ex. 16 § lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden). Därutöver finns det normalt också ett behov av att en översättning av handlingarna ges in till tingsrätten. Regeringen föreslår bestämmelser i enlighet med detta.

9 Bodelning med anledning av makes död

9.1 Regleringen av frågor om bodelning

Regeringens förslag: Bodelning med anledning av en makes död i utomnordiska rättsförhållanden ska regleras i lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Regleringen ska även gälla bodelning med anledning av en sambos död. Den nya lagen om arv i internationella situationer ska innehålla bestämmelser om bodelning med anledning av en makes död i nordiska förhållanden.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslagen. Skälen för regeringens förslag: Frågor som rör makars förmögenhetsförhållanden undantas från arvsförordningens tillämpningsområde (artikel 1.2 d). Svenska regler på detta område behöver därför finnas även fortsättningsvis. I lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo har det hittills funnits bestämmelser om behörighet för svenska domstolar att pröva frågor om bodelning med anledning av en makes död. Dessa bestämmelser gäller inte arv och passar bättre in i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden, som även reglerar vissa andra frågor om bodelning med anledning av en makes död, än i den nya lagen om arv i internationella situationer. En konsekvens av att lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo upphävs bör därför bli att reglerna om bodelning med anledning av en makes död fortsättningsvis regleras i 1990 års lag (se vidare avsnitt 9.2). Därigenom kommer reglerna också att omfatta sambor. Att sambor på detta sätt jämställs med makar ligger väl i linje med den allmänna utvecklingen på familjerättens område. Även i lagen om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. finns särskilda bestämmelser om bodelning med anledning av en makes död. Inte heller dessa bestämmelser hör egentligen hemma i den föreslagna lagen om arv i internationella situationer. Bestämmelserna ingår dock i en nordisk systematik som sedan länge införlivar den nordiska arvskonventionen och 57

som inte bör brytas upp utan noggranna överväganden. Det pågår också ett förhandlingsarbete inom EU som gäller makars förmögenhetsförhållanden och som bl.a. berör de nordiska reglerna. Förändringar i den nordiska systematiken bör därför inte övervägas inom ramen för detta lagstiftningsprojekt. Tills vidare bör de nordiska reglerna om bodelning med anledning av en makes död hållas samlade med övriga nordiska regler i den nya lagen om arv i internationella situationer (se vidare avsnitt 9.3).

9.2 Utomnordiska rättsförhållanden

Regeringens förslag: Svensk domstol ska vara behörig att pröva frågor som rör bodelning med anledning av en makes död när det föreligger svensk internationell behörighet i frågor som rör arvet. Vid en bodelning som görs i Sverige med anledning av en makes död ska utfallet av motsvarande förrättning utomlands beaktas. Ett avgörande som avser bodelning med anledning av en makes död ska erkännas i Sverige under samma förutsättningar som andra avgöranden om parternas förmögenhetsförhållanden. En utländsk bodelning med anledning av en makes död ska anses giltig till formen, om den uppfyller kraven i någon av de stater som bodelningen har anknytning till.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att även det antagna utfallet av en förrättning utomlands ska beaktas. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Svensk behörighet vid bodelning med anledning av en makes död En fråga om bodelning kan enligt lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden tas upp av svensk domstol bl.a. om svaranden har hemvist i Sverige, om käranden har hemvist i Sverige och svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden eller om svaranden har godtagit att saken prövas i Sverige eller har gått i svaroromål utan invändning (2 §). Dessa regler gäller även vid bodelning med anledning av en makes död. Enligt lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo kan en sådan fråga också tas upp om den avlidne var svensk medborgare, hade hemvist i Sverige eller tvisten rör egendom i Sverige, vilket motsvarar behörighetsgrunderna för arvstvister (2 kap. 10 §). Det är inte ovanligt att tvister som rör bodelning med anledning av en makes död har nära anknytning till tvister om arvet efter den avlidne. Det finns därför goda skäl för att det även i fortsättningen ska finnas behörighetsgrunder som anknyter till behörighetsgrunderna i arvsrättsliga frågor. Om den avlidne hade hemvist i Sverige, innebär arvsförordningen som huvudregel att svenska domstolar är behöriga och att boutredning och arvskifte ska ske här (artikel 4). I en sådan situation framstår det som 58 befogat att en fråga om bodelning med anledning av en makes död ska

kunna tas upp av svensk domstol. Detta innebär i sak ingen skillnad i förhållande till hittillsvarande ordning (2 kap. 10 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo) och överensstämmer med den bedömning som utredningen gör. Regeringen delar också utredningens bedömning att en fråga om bodelning med anledning av en makes död ska kunna tas upp även i andra fall där behörighet enligt arvsförordningen föreligger. Det kan exempelvis gälla fall där det finns egendom i Sverige (subsidiär behörighet, artikel 10) eller fall där den avlidne har gjort ett lagvalsförordnande till förmån för svensk rätt (artikel 7). Detta anknyter också till de behörighetsgrunder som hittills har förelegat enligt lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Om makarna hade hemvist utomlands, kan det dock också tänkas att den efterlevande maken vill att bodelningen ska ske i hemvistlandet och då bör det inte komma i fråga att påtvinga den efterlevande maken ett förfarande i Sverige. Regeringen gör därför samma bedömning som utredningen i fråga om att behörighet, i andra fall än när behörigheten enligt arvsförordningen föreligger på grund av den avlidens hemvist, endast bör föreligga om den efterlevande maken begär att frågan om bodelning tas upp. Regeringen föreslår därför att en sådan bestämmelse införs i lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.

Tillämplig lag för förfarandet Frågor om tillämplig lag när det gäller bodelning med anledning av en makes död i utomnordiska förhållanden regleras i 3 och 4 §§ lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Hittills har förrättningen skett enligt svensk rätt, även i de fall ett annat lands lag har varit tillämplig i övrigt (2 kap. 1 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). När den lagen upphävs kommer frågan om vilket lands lag som ska gälla för förfarandet i stället regleras i 6 § lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Det innebär att förrättningen även fortsättningsvis ska ske enligt svensk rätt om en make eller dödsbodelägare begär det. Det innebär också att svenska förfarandebestämmelser får tillämpas om den utländska lagen föreskriver en annan form för delning eller avräkning beträffande makarnas egendom.

Beaktande av utfallet av motsvarande bodelning utomlands Av praktiska skäl bör en bodelning med anledning av en makes död som huvudregel omfatta all egendom. Det överensstämmer med vad som hittills gällt enligt lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (2 kap. 1 §). Den ordningen gäller som huvudregel även i fråga om bodelningar enligt lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden, som i fortsättningen kommer att tillämpas på bodelningar med anledning av en makes död (7 §). Det förekommer dock att den andra staten har regler som medför att en begränsad bodelning kan genomföras där. I så fall bör det vid en bodelning som sker i Sverige finnas en möjlighet att ta hänsyn till utfallet av bodelningen i det andra landet. En sådan möjlighet har hittills funnits enligt lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (2 kap. 59

9 §). Regeringen föreslår därför, i likhet med utredningen, att en i huvudsak motsvarande bestämmelse tas in i lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. När det gäller vilka förrättningar som kan beaktas föreslår utredningen att hänsyn ska kunna tas även till det antagna utfallet av en utländsk förrättning. Enligt regeringens mening skulle det dock föra för långt att införa en möjlighet att i förväg kunna göra bedömningar av det antagna utfallet av utländska förrättningar som ännu inte ägt rum. En sådan ordning skulle bygga in ett osäkerhetsmoment i bedömningen och kunna leda till att den svenska förrättningen blir materiellt felaktig. Regeringen gör samma bedömning som när det gäller möjligheterna att beakta en utländsk förrättning avseende boutredning eller arvskifte och lämnar därför inget sådant förslag (se avsnitt 6.7). Däremot finns det i allmänhet, i det fall en utländsk förrättning pågår eller är nära förestående, inget principiellt hinder mot att avvakta med den svenska förrättningen till dess den utländska förrättningen är klar. Hittills har det funnits en lagfäst möjlighet att låta den svenska förrättningen anstå om det inte orsakar rättsägare skada (2 kap. 9 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Enligt regeringens mening bör det, i det fall en bodelningsförrättare är förordnad, anses rymmas i hans eller hennes allmänna uppdrag att på detta sätt avvakta med den svenska förrättningen. Det behövs därför inte, vilket inte heller utredningen föreslår, en särskild regel om detta.

Erkännande och verkställighet Utländska avgöranden om makars förmögenhetsförhållanden erkänns i Sverige, om avgörandet har meddelats i en stat vars lag var tillämplig på parternas förmögenhetsförhållanden eller i en stat där svaranden hade hemvist (13 och 14 §§ lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden). Erkännande av ett utländskt avgörande om bodelning med anledning av en makes död har hittills reglerarats i lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (2 kap. 12 §). När den lagen upphävs, kommer erkännande och verkställighet av utländska avgöranden om bodelning i anledning av en makes död i stället att omfattas av reglerna om detta i lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. På samma sätt som gällt hittills bör det för erkännande krävas att det har funnits en godtagbar grund för den utländska behörigheten, dvs. att makarna hade viss anknytning till den stat där avgörandet meddelades. Utredningens bedömning är att de grunder för den utländska behörigheten som anges i lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden är tillräckliga för att täcka in de fall där det är motiverat att erkänna ett utländskt avgörande. Regeringen delar bedömningen och föreslår därför inga ändringar i denna del. Ett utländskt avgörande som gäller bodelning med anledning av en makes död kommer därmed att kunna erkännas i Sverige, om det har meddelats i en stat vars lag var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden eller den stat där svaranden hade hemvist. För att erkännande ska kunna ske får det inte heller finnas något hinder mot erkännande. När det gäller principerna för att anse att det föreligger 60

hinder mot erkännande är det enligt regeringens mening samma principer som gör sig gällande i fråga om bodelning med anledning av en makes död som när det gäller hinder mot erkännande av avgöranden om makars förmögenhetsförhållanden i övrigt. Hinder mot erkännande kan t.ex. finnas om avgörandet strider mot ett svenskt avgörande eller det i Sverige pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande (se 14 § lagen om internationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden). Utredningen föreslår ingen ändring i den delen. Regeringen delar den bedömningen. För att ett utländskt avgörande rörande makars förmögenhetsförhållanden ska kunna verkställas i Sverige krävs att det först har förklarats verkställbart. Sedan den 10 januari 2015 prövas en ansökan om att avgörandet ska förklaras verkställbart av de tingsrätter som regeringen föreskriver (16 § lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden, prop. 2013/14:219 s. 84–88). Regeringen föreslår inte några ändringar i fråga om det förfarandet.

Formkrav för utländsk bodelning Alla frågor som rör bodelning med anledning av en makes död avgörs inte efter ett rättsligt förfarande i domstol. Uppgörelser kan också träffas på frivillig grund. Dessa uppgörelser blir inte föremål för erkännande och verkställighet. För att det ska vara tydligt när en sådan frivillig uppgörelse kan ifrågasättas på formella grunder finns det svenska bestämmelser som anger under vilka förutsättningar en utländsk bodelning med anledning av en makes död är giltig till formen. Enligt gällande rätt är en bodelning med anledning av en makes död giltig till formen, om det uppfyller formkraven antingen i den avlidnes medborgarskapsland eller i det land där förrättningen skedde (2 kap. 11 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Utredningen föreslår att detta ska gälla också i fortsättningen och, mot bakgrund av att en utländsk förrättning inte i onödan ska underkännas på formella grunder, att reglerna ska utvidgas till att även avse förrättningar som uppfyller formkraven i den avlidnes hemviststat eller formkraven enligt den lag som var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Detta motsvarar i huvudsak vad som gäller makars rättshandlingar i andra fall (5 § lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden). Regeringen instämmer i utredningens bedömning och lämnar förslag i enlighet med detta.

9.3 Nordiska rättsförhållanden

Regeringens förslag: En bodelning med anledning av en makes död ska förrättas enligt svensk lag om den avlidne var medborgare i en annan nordisk stat och hade hemvist i Sverige. En sådan bodelning som förrättas i Sverige ska omfatta makarnas samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands. En fråga som gäller bodelning med anledning av en makes död ska tas upp av svensk domstol om bodelningen förrättas enligt svensk lag eller parterna är överens om det.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att förrättningen ska följa hemvistlandets lag oavsett var förrättningen äger rum. Utredningen föreslår också en särskild bestämmelse för nordiska förhållanden när det gäller efterlevande makes rätt att ta ut viss egendom. Därutöver föreslår utredningen att föreskrifter i en annan nordisk stats lag om rätt för en efterlevande make att innehålla vad som vid bodelning tillskiftas arvinge inte ska tillämpas vid bodelning som sker i Sverige. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslagen. Skälen för regeringens förslag: Enligt den nordiska arvskonventionen ska förfarandet vid bodelning efter en medborgare i en nordisk stat följa lagen i den stat där den avlidne hade hemvist (artikel 19). Bestämmelser om detta bör, som utredningen föreslår, tas in i den nya lagen om arv i internationella situationer när det gäller nordiska medborgare med hemvist i Sverige. Utredningen föreslår dock även att motsvarande bestämmelse ska införas för de fall där den avlidne maken har haft hemvist i ett annat nordiskt land. Förfarandet ska enligt förslaget följa lagen i hemvistlandet. En sådan ordning skulle innebära att om parterna har avtalat att en domstol i Sverige ska vara behörig att pröva en fråga om bodelning med anledning av makes död, trots att den avlidne hade hemvist i ett annat nordiskt land, ska ändå hemvistlandets lag tillämpas på själva förfarandet. Detta avviker från det resultat som den nordiska arvskonventionen syftar till att åstadkomma, nämligen att förfarandereglerna ska följa lagen i det land där handläggningen äger rum. I stället bör förfarandet, i enlighet med allmänna internationellt privaträttsliga principer och på samma sätt som hittills har gällt, följa lagen i det land där förrättningen äger rum. Regeringen gör således en annan bedömning än utredningen i det här avseendet och föreslår ingen sådan bestämmelse. Den nordiska arvskonventionen innehåller en bestämmelse om att bl.a. bodelning ska omfatta till boet hörande egendom som finns i en annan nordisk stat (artikel 19 tredje stycket). Det bör därför i den nya lagen införas en bestämmelse om att en bodelning efter en medborgare i en nordisk stat som förrättas enligt svensk lag ska omfatta samtliga tillgånger och skulder som hör till boet i Sverige och utomlands. En sådan bestämmelse har också hittills funnits i lagen om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. (20 §). Svensk behörighet enligt den nordiska arvskonventionen föreligger som huvudregel om bodelningen förrättas i enlighet med svensk lag, dvs. 62 om den avlidne nordiska medborgaren hade hemvist i Sverige (artikel 21

första stycket). Svensk behörighet kan också föreligga om parterna i andra fall är överens om att ta upp tvisten i Sverige (artikel 21 andra stycket). Frågan om behörighet i dessa fall behandlas inte av utredningen. Regeringen anser dock att det finns ett behov av sådana regler för att Sverige ska uppfylla sina åtaganden i enlighet med konventionen. Sådana bestämmelser har hittills funnits i 22 § lagen om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. Bestämmelser med motsvarande innehåll bör tas in i den nya lagen om arv i internationella situationer. Bestämmelserna bör gälla i stället för behörighetsreglerna i den föreslagna 2 a § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden eftersom det skulle strida mot den nordiska arvskonventionen att tillämpa de bestämmelserna subsidiärt till den nya lagen. En sådan tillämpning skulle också kunna leda till motstridiga nordiska avgöranden. Den nordiska arvskonventionen innehåller en bestämmelse som reglerar tillämplig lag för en efterlevande makes rätt att ta ut viss egendom (artikel 20, se 21 § lagen om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m.). Bestämmelsen faller utanför arvsförordningens tillämpningsområde. Utredningen föreslår att samma bestämmelse ska tas in i den nya lagen om arv i internationella situationer. En motsvarande bestämmelse finns dock redan i lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden (9 §). Regeringen föreslår därför ingen sådan särskild regel för nordiska förhållanden. Utredningen föreslår också att en bestämmelse i den nordiska arvskonventionen om att föreskrifter i en annan nordisk stats lag om rätt för en efterlevande make att i visst fall innehålla vad som vid bodelning tillskiftas arvinge inte ska tillämpas vid bodelning som sker i Sverige (artikel 20). Detta är dock en lagvalsfråga som omfattas av arvsförordningen. Den lag som enligt arvsförordningen tillämpas på arvet gäller arvet i dess helhet och får inte inskränkas genom svenska bestämmelser. Regeringen föreslår därför inte någon regel med den innebörd som utredningen föreslår.

10 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Den nya lagen och lagändringarna ska träda i kraft den 17 augusti 2015. De äldre lagar som innehåller internationellt privaträttsliga bestämmelser om arv ska upphävas. Äldre bestämmelser ska gälla för frågor med anledning av dödsfall som inträffat före ikraftträdandet.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslagen. 63

Skälen för regeringens förslag: Arvsförordningen ska börja tillämpas den 17 augusti 2015. Den nya lagen och de lagändringar som föreslås bör träda i kraft samma dag. Arvsförordningen är direkt tillämplig i Sverige, vilket innebär att den gäller som svensk lag. Äldre svenska bestämmelser om arv i internationella situationer som omfattas av arvsförordningens tillämpningsområde ska därför upphävas. Eftersom alla svenska bestämmelser om arv i internationella situationer nu samlas i en ny lag innebär det att lagen om internationella förhållanden rörande dödsbo och de nordiska arvslagarna ska upphävas. Enligt arvsförordningens övergångsbestämmelser (artikel 83) ska förordningen tillämpas på arv efter personer som avlider den 17 augusti 2015 eller senare. Övergångsbestämmelserna innehåller också föreskrifter om giltigheten av lagvalsförordnanden och förordnanden om kvarlåtenskap som har gjorts före ikraftträdandet. För dessa frågor krävs inga särskilda svenska övergångsbestämmelser. Regeringen bedömer att det till den nya lagen om arv i internationella situationer krävs en svensk övergångsbestämmelse om att äldre bestämmelser ska gälla för frågor med anledning av dödsfall som inträffat före ikraftträdandet.

11 Konsekvenser

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i arvsförordningen och den nya lagen underlättar hanteringen av internationella arv, vilket kan förväntas leda till lägre kostnader för enskilda och det allmänna. Arvsförordningens bestämmelser om ett europeiskt arvsintyg leder till något ökade kostnader för det allmänna. Dessa bör finansieras delvis inom ramen för befintliga anslag, delvis genom att handläggningen hos Skatteverket avgiftsbeläggs.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över utredningens bedömning. Skatteverket anför att verket måste kompenseras för de ökade kostnader som uppstår på grund av prövningen av ansökningar om arvsintyg. Domstolsverket menar att de mindre kostnadsökningar som kan förutses för domstolarnas del kan hanteras inom ramen för Sveriges Domstolars befintliga anslag. Enligt Svea hovrätt behöver domstolarna ökade resurser för att överpröva Skatteverkets beslut om arvsintyg. Skälen för regeringens bedömning: Bestämmelserna i arvsförordningen och den nya lagen underlättar hanteringen av internationella arv och innebär att parallella förfaranden kan undvikas, vilket kan förväntas leda till lägre kostnader både för enskilda och det allmänna. Förordningens bestämmelser om ett europeiskt arvsintyg leder dock till ökade kostnader, även om det är svårt att bedöma i vilken utsträckning ansökningar om sådana intyg kommer att göras. Utredningen bedömer att kostnadsökningarna för Skatteverket avser dels kostnader för uppstart av 64

en ny verksamhet, dels kostnader för den löpande hanteringen av arvsintygen. Regeringen delar utredningens bedömning att kostnaden för arvsintygen delvis bör finansieras genom avgifter. Regeringen avser att i förordning föreskriva att Skatteverket ska ta ut en avgift vid ansökan om ett europeiskt arvsintyg. En för hög avgift riskerar att leda till att arvsintygen inte används i den utsträckning som är avsikten enligt arvsförordningen. Avgiften kommer därför inte kunna uppgå till en nivå som ger full kostnadstäckning för Skatteverket. Den återstående kostnaden bedöms dock kunna hanteras inom ramen för Skatteverkets anslag. Utredningen gör bedömningen att antalet överklaganden av beslut om arvsintyg kan förväntas bli mycket få och att kostnaderna därför kan hanteras inom ramen för befintliga anslag. Regeringen delar utredningens och Domstolsverkets uppfattning att det merarbete som kan uppstå för domstolarna är så begränsat att det bör rymmas inom de befintliga anslagen. Övriga förslag bedöms inte medföra ökade kostnader för det allmänna. Förslagen bedöms inte medföra några ekonomiska konsekvenser för näringslivet.

12 Författningskommentar

12.1 Förslaget till lag om arv i internationella situationer

Lagen är ny och ersätter lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Den ersätter även lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m., lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge och lagen (1935:46) om tillsyn i vissa fall å oskiftat dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge (de nordiska arvslagarna). Genom lagen införs kompletterande bestämmelser till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (arvsförordningen). Vissa av bestämmelserna i lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo tas in i den nya lagen, delvis med annan lydelse. Att lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo upphävs medför också att bestämmelser i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden i stället kommer att tillämpas i vissa frågor, bl.a. när det gäller domstols behörighet i frågor som gäller bodelning med anledning av makes död i utomnordiska rättsförhållanden och i fråga om tillämplig lag för förfarandet vid en sådan bodelning. Genom den nya lagen införlivas också konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning så som den ändrats genom en överenskommelse den 1 juni 2012 (den nordiska arvskonventionen). Den ursprungliga 65

konventionen ersätts när det gäller Sverige och Finland till största delen av arvsförordningen. De bestämmelser i den nordiska arvskonventionen som Sverige ska tillämpa flyttas, delvis i annan lydelse, från de nordiska arvslagarna till den nya lagen. Den nya lagen innehåller också bestämmelser som gäller erkännande och verkställighet av arvsavgöranden från stater som inte tillämpar arvsförordningen eller är anslutna till den nordiska arvskonventionen.

1 kap. Lagens innehåll

Arvsförordningen

1 § I 2 kap. finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, i den ursprungliga lydelsen (arvsförordningen).

I paragrafen anges att lagen, 2 kap., innehåller bestämmelser som kompletterar arvsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 6. Arvsförordningen är en EU-förordning som är direkt tillämplig i varje medlemsstat, utom Förenade kungariket, Irland och Danmark. Lagen innehåller de kompletterande bestämmelser som krävs för att förordningen ska kunna tillämpas i praktiken.

Den nordiska arvskonventionen

2 § I 3 kap. finns bestämmelser som införlivar konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning (den nordiska arvskonventionen).

I paragrafen anges att lagen, 3 kap., innehåller bestämmelser som införlivar den nordiska arvskonventionen. Övervägandena finns i avsnitt 7 och 9.3. De bestämmelser i den nordiska arvskonventionen som införlivas är i första hand de bestämmelser som Sverige kan fortsätta tillämpa enligt ett undantag i arvsförordningen (se artikel 75). Det gäller frågor om dödsboförvaltning, medverkan av myndigheter i de nordiska länderna samt om erkännande och verkställighet av nordiska avgöranden. Regler om domstols behörighet och tillämplig lag införlivas inte, eftersom arvsförordningen för Sveriges del i dessa fall gäller i stället för den nordiska arvskonventionen. I 3 kap. finns även regler som gäller bodelning med anledning av en makes död i nordiska rättsförhållanden. Dessa bestämmelser är inte att hänföra till arv och omfattas därför inte av arvsförordningen. För nordiska rättsförhållanden finns det även bestämmelser som gäller makars förmögenhetsförhållanden i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. Förordningen innehåller bestämmelser om bl.a. förmögenhetsrättsliga verkningar av äktenskap mellan nordiska medborgare med hemvist i de nordiska länderna, domstols behörighet och lagval i dessa fall. Även lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars 66

och sambors förmögenhetsförhållanden innehåller bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden.

Avgöranden som har meddelats i stater utanför Norden och EU

3 § I 4 kap. finns bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden som har meddelats i stater som inte tillämpar arvsförordningen eller är anslutna till den nordiska arvskonventionen.

I paragrafen anges att lagen, 4 kap., innehåller bestämmelser om avgöranden från stater som inte tillämpar arvsförordningen eller är anslutna till den nordiska arvskonventionen. Övervägandena finns i avsnitt 8. I arvsförordningen och den nordiska arvskonventionen regleras inte erkännande och verkställighet av avgöranden från stater som inte tillämpar förordningen eller är anslutna till konventionen. Det finns därför särskilda regler som gäller i förhållande till dessa stater.

2 kap. Kompletterande bestämmelser till arvsförordningen

Kapitlets tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för frågor om arv i internationella situationer, om inte något annat följer av 3 eller 4 kap.

I paragrafen lämnas en upplysning om att 2 kap. gäller om inte något annat följer av 3 eller 4 kap. De flesta av bestämmelserna i detta kapitel gäller även när den internationella anknytningen föreligger i förhållande till en stat som inte tillämpar arvsförordningen. I huvudsak är det reglerna om erkännande och verkställighet i 9–13 §§ som undantas från kapitlets tillämpningsområde (jfr 3 kap. 11 § och 4 kap.). Övervägandena finns i avsnitt 6.

Särskild boutredningsman

2 § Om ett arv efter en person som inte hade hemvist i Sverige ska handläggas i Sverige enligt svensk rätt och den avlidnes egendom ska avträdas till förvaltning av boutredningsman, ska en särskild boutredningsman utses. En särskild boutredningsman ska också utses om ett arv ska handläggas i Sverige och en boutredningsman ska utses enligt svensk rätt, trots att utländsk rätt i övrigt tillämpas på arvet. Detta gäller dock endast om något annat inte följer av arvsförordningen. Om en bouppteckning ska förrättas när en särskild boutredningsman har utsetts enligt första eller andra stycket, ska tiden enligt 20 kap. 1 § första stycket ärvdabalken räknas från den tidpunkt då egendomen avträddes till boutredningsmannens förvaltning.

Paragrafen innehåller föreskrifter om att en s.k. särskild boutredningsman ska utses under vissa förutsättningar och om tiden för att förrätta bouppteckning i sådana fall. Med särskild boutredningsman avses en boutredningsman som inte är dödsbodelägare eller på annat sätt beroende av utredningen (se 19 kap. 3 § fjärde stycket ärvdabalken). Övervägandena finns i avsnitt 6.2 och 6.4.

I första stycket anges att en särskild boutredningsman ska utses om ett arv efter en avliden som inte hade hemvist i Sverige ska handläggas här enligt svensk rätt och egendomen ska avträdas till förvaltning av boutredningsman. Det kan exempelvis bli aktuellt när en svensk medborgare med hemvist utomlands och egendom i Sverige har gjort ett lagvalsförordnande om att svensk rätt ska tillämpas på arvet (se artikel 7 i arvsförordningen). Bestämmelsen syftar till att säkerställa att utländska rättsägares intressen inte eftersätts. Den motsvarar 2 kap. 2 och 4 §§ lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. I andra stycket anges att en särskild boutredningsman ska utses om en boutredningsman ska förordnas enligt svensk rätt, trots att utländsk rätt i övrigt tillämpas på arvet. Bestämmelsen tar sikte på de fall då en boutredningsman enligt svensk rätt kan utses med stöd av artikel 29 i arvsförordningen i förening med 19 kap. 1 § ärvdabalken. I första hand ska i dessa fall den som har rätt att vara testamentsexekutor eller boutredningsman enligt den utländska lagen utses. Endast om den utländska lagen inte innehåller bestämmelser om oberoende boutredningsmän kan en annan boutredningsman utses. Det anges därför i andra stycket att bestämmelsen endast gäller om inte något annat följer av arvsförordningen. I artikel 29 i förordningen finns bestämmelser som närmare reglerar boutredningsmannens verksamhet. Där anges bl.a. att han eller hon som huvudregel ska utöva de befogenheter som följer av den lag som är tillämplig på arvet. Det framgår också att domstolen får fastställa villkor för utövande av sådana befogenheter i enlighet med den lag som är tillämplig på arvet. I tredje stycket finns en regel som gäller tiden för att förrätta bouppteckning i de fall som anges i första och andra styckena. Motsvarande bestämmelse har hittills funnits i 2 kap. 4 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Enligt 20 kap. 1 § första stycket ärvdabalken ska en bouppteckning i normalfallet göras inom tre månader från dödsfallet. När det gäller internationella rättsförhållanden kan det ofta ta längre tid än vanligt innan en svensk boutredningsman kan utses, eftersom de som har ett rättsligt intresse i arvet ofta befinner sin utomlands. I stycket anges därför att tiden för att förrätta bouppteckning ska räknas först från den tidpunkt då en särskild boutredningsman utses i Sverige. Det är i första hand aktuellt att tillämpa regeln när en särskild boutredningsman har utsetts enligt första stycket. I undantagsfall kan det dock även bli aktuellt att upprätta en bouppteckning i fall som avses i andra stycket (jfr artikel 29.2 och 29.3).

Ett testamentes formella giltighet

3 § Ett testamentes formella giltighet ska bedömas enligt denna paragraf i stället för enligt artikel 27 i arvsförordningen. Ett testamente ska anses giltigt till formen, om det uppfyller formkraven i lagen på den ort där det upprättades eller den ort där testatorn vid upprättandet eller vid sin död hade hemvist eller var medborgare. Ett testamente som avser fast egendom ska också anses giltigt till formen, om det uppfyller formkraven i lagen på den ort där egendomen finns. Andra stycket tillämpas också på en fråga om återkallelse av testamente. En 68 återkallelse ska också anses giltig till formen, om återkallelsen uppfyller form-

kraven i någon av de lagar enligt vilka testamentet enligt andra stycket var giltigt till formen. Vid tillämpning av andra och tredje styckena ska även en ort där testatorn enligt lagen på den orten hade domicil räknas som testatorns hemvist.

I paragrafen finns bestämmelser om tillämplig lag för bedömningen av den formella giltigheten av ett testamente eller en återkallelse av ett testamente. Övervägandena finns i avsnitt 6.3. Enligt artikel 75.1 i arvsförordningen ska Sverige fortsätta att tillämpa Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 rörande lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden i stället för artikel 27 i förordningen. Genom paragrafen införlivas konventionen. Bestämmelserna är tillämpliga i förhållande till alla länder, inte endast de som har tillträtt konventionen. Paragrafen motsvarar 1 kap. 4 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (se prop. 1973:175 s. 33 f.). Av första stycket framgår att paragrafen ska tillämpas i stället för artikel 27 i arvsförordningen. Till skillnad från den artikeln gäller bestämmelserna även muntliga förordnanden. I andra stycket anges förutsättningarna för att ett testamente ska anses giltigt till formen i Sverige. Av tredje stycket följer att den formella giltigheten av en återkallelse av ett testamente bedöms enligt samma kriterier som upprättande av testamente. Därutöver anges att en återkallelse av ett testamente även kan vara giltig till formen om återkallelsen uppfyller kraven i någon av de lagar enligt vilket testamentet var giltigt. Att som testators hemvist ska räknas även ort där testator enligt lagen på den orten hade domicil, följer av fjärde stycket . I vissa utländska rättsordningar finns ett legalt domicilbegrepp som skiljer sig från vårt svenska hemvistbegrepp, t.ex. så att en gift kvinna har samma domicil som mannen, även om hon bor på annan ort. Genom att även domicil enligt utländsk rätt räknas som hemvist i paragrafens mening tillkommer ytterligare alternativ, utöver andra och tredje styckena, för när ett testamente eller en återkallelse av ett testamente ska anses giltigt till formen.

Egendom som tillfaller Allmänna arvsfonden

4 § Om det enligt den lag som är tillämplig på arvet inte finns någon arvinge eller testamentstagare till egendom som finns i Sverige, ska den egendomen tillfalla Allmänna arvsfonden. En utländsk stat, kommun, allmän fond eller allmän inrättning ska inte anses som en arvinge vid tillämpning av första stycket.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när egendom i Sverige ska tillfalla Allmänna arvsfonden. Den motsvarar 1 kap. 11 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Övervägandena finns i avsnitt 6.5. Av första stycket framgår att egendom som finns i Sverige ska tillfalla Allmänna arvsfonden om det inte finns någon arvinge eller testamentstagare enligt den lag som är tillämplig på arvet. Bestämmelsen gäller när utländsk lag ska tillämpas på arvet, oberoende av i vilket land frågor som gäller arvet ska handläggas. Den grundar sig på ett undantag i arvsförord- 69

ningen när det gäller den tillämpliga lagens tillämpningsområde (artikel 33). I andra stycket finns en bestämmelse om att en utländsk stat, kommun, allmän fond eller allmän inrättning inte ska anses som en arvinge i det här sammanhanget. Även om ett sådant rättssubjekt anses vara en arvinge enligt den lag som tillämpas på arvet, tillfaller egendomen således Allmänna arvsfonden. Om egendomen har testamenterats till den utländska staten, kommunen, fonden eller inrättningen, tillfaller egendomen däremot inte Allmänna arvsfonden.

Provisoriskt omhändertagande av egendom

5 § Om det finns egendom i Sverige men svensk domstol eller annan myndighet inte är behörig att besluta om arvet, ska socialnämnden, om det behövs, ta hand om egendomen och vidta nödvändiga åtgärder. Dödsfallet ska anmälas till socialnämnden av den som har egendomen i sin vård eller annars av den som är närmast till att göra anmälan. Socialnämnden ska överlämna egendomen till den som är behörig att ta emot den. Om socialnämnden inte kan överlämna egendomen till någon enligt första stycket, ska nämnden anmäla dödsfallet till tingsrätten. Tingsrätten ska besluta att egendomen ska avträdas till förvaltning av en särskild boutredningsman till dess den kan överlämnas till den som är behörig att ta emot den. Om egendomen är av litet värde får socialnämnden, i stället för att anmäla dödsfallet till tingsrätten enligt andra stycket, överlämna egendomen till en närstående till den avlidne eller till utlandsmyndigheten för den stat som den avlidne var medborgare i.

I paragrafen finns regler om provisoriskt omhändertagande av egendom i Sverige. Den motsvarar delvis 2 kap. 3 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo och 2 § lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Övervägandena finns i avsnitt 6.6 och 7. I de fall behörigheten i frågor som gäller arvet tillkommer domstolar och myndigheter i något annat land, är svenska domstolar och myndigheter inte behöriga att befatta sig med egendomen i större utsträckning än vad som medges enligt arvsförordningen. I arvsförordningen finns det en bestämmelse som medger provisoriska åtgärder med egendomen av det slag som regleras i paragrafen (artikel 19). Enligt första stycket ska socialnämnden, om det behövs, ta hand om egendom i Sverige och vidta nödvändiga åtgärder, trots att svensk domstol eller förvaltningsmyndighet annars inte är behörig att fatta beslut om arvet. Oftast är svensk domstol eller annan myndighet inte behörig att fatta beslut om arvet, om den avlidne saknade hemvist i Sverige (artikel 4). Om den avlidne hade hemvist i Sverige, är det i stället normalt bestämmelserna i 18 kap. 2 § ärvdabalken som är tillämpliga i fråga om provisoriskt omhändertagande av egendom. I stycket anges att socialnämnden ska ta hand om egendomen om det behövs. Om egendomen redan från början kan tas om hand av någon som är behörig att företräda dödsboet, ska socialnämnden således inte vidta några åtgärder. Inte heller ska socialnämnden ta hand om sådan egendom som inte behöver tas om hand för att bevaras, t.ex. banktillgodohavanden eller aktier. Sådan egendom ankommer det på den utländska dödsboförvaltningen att ta hand om. 70

Varje kommun är fri att utse den nämnd inom kommunen som ska vidta åtgärder enligt paragrafen. Med socialnämnd avses i detta sammanhang, liksom i andra författningar, den nämnd som kommunfullmäktige har utsett, se 2 kap. 4 § socialtjänstlagen (2001:453). Den som har vård om egendomen har en skyldighet att anmäla dödsfallet till socialnämnden. Finns det ingen som har vård om egendomen ska anmälan göras av den som är närmast till det. Det kan exempelvis röra sig om en närstående, en hushållsmedlem eller en hyresvärd. Socialnämnden bör efterforska vilka personer som är den avlidnes arvingar eller närmaste anhöriga. Om det framkommer uppgifter om en dödsboförvaltning eller motsvarande utomlands, ska nämnden överlämna egendomen till den som är behörig att ta emot den. Om socialnämnden inte kan överlämna egendomen till någon ska nämnden, enligt andra stycket , anmäla dödsfallet till tingsrätten. Tingsrätten ska då besluta att egendomen ska avträdas till förvaltning av en särskild boutredningsman (jfr 19 kap. 3 § ärvdabalken) till dess egendomen kan överlämnas till någon som är behörig att ta emot den. För boutredningsmannens förvaltning gäller 19 kap. ärvdabalken. Där finns bestämmelser t.ex. om boutredningsmannens entledigande och om att han eller hon har rätt till skäligt arvode (se 19 kap. 5 § första stycket och 19 § andra stycket). Enligt tredje stycket får socialnämnden, om egendomen är av litet värde, i stället för att anmäla dödsfallet till tingsrätten överlämna den till en närstående till den avlidne eller, om den avlidne var utländsk medborgare, till utlandsmyndigheten (t.ex. en ambassad) för det land som han eller hon var medborgare i. Med närstående person avses här någon annan än den som är behörig att företräda dödsboet eller motsvarande. Det kan exempelvis röra sig om den avlidnes make, som inte är ensam behörig att företräda boet. Det är i allmänhet fråga om kontanter, kläder och annan egendom för personligt bruk. Enligt arvsförordningen omfattar behörigheten all egendom som arvet avser. Det är därför inte möjligt för socialnämnden att så som hittills innehålla egendom till täckande av kostnader, t.ex. för den avlidnes vård och begravning. Fordringar av detta slag får i stället framställas mot den utländska dödsboförvaltningen. Arvsförordningen hindrar dock inte att interimistiska åtgärder, t.ex. kvarstad, vidtas i Sverige trots att det är myndigheter och domstolar i ett annat land som är behöriga i frågor som rör arvet (artikel 19).

Beaktande av utländsk förrättning

6 § Vid boutredning eller arvskifte som görs i Sverige ska, om svensk lag är tillämplig på arvet, beaktas vad som tillkommit borgenär, arvinge eller testamentstagare vid motsvarande förrättning efter den avlidne i en annan stat.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om att resultatet av utländska förrättningar ska beaktas. Den motsvarar delvis 2 kap. 9 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Övervägandena finns i avsnitt 6.7. Bestämmelsen innebär att man i Sverige ska ta utfallet av en utländsk förrättning i beaktande vid boutredning och arvskifte. Om den utländska förrättningen vid tidpunkten för den svenska boutredningen eller arv- 71

skiftet ännu inte är avslutad, kan det vara lämpligt att invänta resultatet av denna. Bestämmelsen gäller endast vid boutredningar och arvskiften som görs i Sverige enligt svensk rätt. Eftersom arvsförordningen och den nordiska arvskonventionen syftar till att undvika parallella förfaranden blir det i praktiken fråga om en förrättning i ett tredjeland som kan komma att beaktas.

Europeiskt arvsintyg

7 § Skatteverket är behörig myndighet för utfärdande av europeiska arvsintyg enligt arvsförordningen.

I paragrafen anges att Skatteverket är den myndighet i Sverige som är behörig att utfärda europeiska arvsintyg. Övervägandena finns i avsnitt 6.8. Arvsförordningens bestämmelser som rör arvsintyget finns i artiklarna 62–73. I artikel 62.1 anges att arvsintyget ska utfärdas för användning i en annan medlemsstat. Arvsintyget har dock rättsverkningar i alla medlemsstater (artikel 69.1). Det finns därför inget hinder mot att ett arvsintyg utfärdas av Skatteverket för att användas i Sverige, exempelvis när det ska ligga till grund för en ansökan om lagfart (se förslaget till lag om ändring i 20 kap. 5 § jordabalken). För Skatteverkets handläggning av ärenden som gäller europeiska arvsintyg tillämpas, utöver arvsförordningens bestämmelser, förvaltningslagen (1986:223).

8 § Skatteverkets beslut avseende ett europeiskt arvsintyg överklagas till tingsrätten i den ort där den avlidne hade hemvist. Om den avlidne inte hade hemvist i Sverige, överklagas beslutet till Stockholms tingsrätt. Vid överklagande tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av arvsförordningen.

Paragrafen reglerar överklagande av Skatteverkets beslut med anledning av en ansökan om ett europeiskt arvsintyg. Övervägandena finns i avsnitt 6.8. I första stycket anges vilken tingsrätt som ska pröva överklagandet. Stockholms tingsrätt är reservforum. Vilka beslut avseende ett europeiskt arvsintyg som kan överklagas till domstol följer direkt av arvsförordningen (artikel 72). Det gäller t.ex. beslut om att inte utfärda ett arvsintyg eller beslut om att återkalla ett arvsintyg. Enligt andra stycket ska lagen om domstolsärenden tillämpas på handläggningen om inte något annat följer av arvsförordningen. I arvsförordningen finns regler om bl.a. rättelse, ändring och återkallelse av ett utfärdat arvsintyg samt om inhibition (se artiklarna 71 och 73.1 a). Av hänvisningen till lagen om domstolsärenden följer bl.a. att överklagande kan ske till hovrätten och Högsta domstolen och att prövningstillstånd krävs i båda instanserna (39 och 40 §§).

Erkännande och verkställighet enligt arvsförordningen

9 § En ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige enligt arvsförordningen görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. 72

Paragrafen reglerar vilken domstol som är behörig att enligt arvsförordningen pröva en ansökan om att ett avgörande från en stat som tillämpar arvsförordningen ska erkännas eller förklaras verkställbart här. Övervägandena finns i avsnitt 6.9. I paragrafen anges att en ansökan om erkännande eller verkställbarhetsförklaring görs till tingsrätt. Regeringen meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningarna. Av artikel 45.2 i arvsförordningen framgår vilka anknytningskriterier som ska tillämpas för att bestämma vilken av de utpekade tingsrätterna som är behörig i det enskilda fallet. Med avgörande avses även officiella handlingar och förlikning inför domstol (se artiklarna 60.1 och 61.1).

10 § En ansökan om ändring enligt arvsförordningen av ett beslut med anledning av en ansökan enligt 9 § görs till den tingsrätt som har meddelat beslutet. Om en sådan ansökan görs av den som har gjort ansökan enligt 9 §, ska den ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

Paragrafen innehåller kompletterande bestämmelser till det andra steget av prövningen av en ansökan om erkännande eller verkställbarhet, dvs. för prövningen av en ansökan om ändring av ett beslut som har meddelats vid den inledande prövningen. Övervägandena finns i avsnitt 6.9. Enligt arvsförordningen ska sökanden snarast, och i enlighet med det förfarande som anges i lagen i den verkställande medlemsstaten, underrättas om det beslut som har meddelats med anledning av ansökan om erkännande eller verkställbarhetsförklaring (artikel 49.1, se 29 § lagen [1996:242] om domstolsärenden). Att en förklaring om erkännande eller verkställbarhet ska delges den part mot vilken verkställighet begärs följer av artikel 49.2 i arvsförordningen. Något krav på att delge sökanden finns inte. I första stycket anges att ansökan ska prövas av den tingsrätt som meddelade det ursprungliga beslutet. I andra stycket finns en bestämmelse om den tid inom vilken den som har ansökt om erkännande eller verkställbarhet men inte fått fullt bifall får ansöka om ändring av beslutet. Den fristen är fyra veckor från den dag då beslutet meddelades. Tingsrätten prövar om ansökan har kommit in i rätt tid (jfr 38 § lagen om domstolsärenden). Av artikel 50.5 i arvsförordningen framgår vilken tidsfrist som sökandens motpart måste hålla sig till när en ansökan om erkännande eller verkställbarhet har bifallits. En ansökan om ändring ska i dessa fall göras inom 30 dagar från delgivningen. Om parten har hemvist i en annan medlemsstat, är tidsfristen i stället 60 dagar från delgivningen.

11 § Vid handläggning i domstol av ärenden som avses i 9 och 10 §§ tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av arvsförordningen.

I paragrafen regleras vilka övriga processrättsliga bestämmelser som ska tillämpas i ärenden om erkännande eller verkställbarhetsförklaring enligt arvsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 6.9. 73

Av paragrafen framgår att lagen om domstolsärenden är tillämplig på domstolarnas handläggning av ärenden om erkännande och verkställbarhetsförklaring. Bestämmelserna i den lagen är tillämpliga i den utsträckning annat inte följer av arvsförordningen. Särskilt det första steget i verkställbarhetsförklaringen regleras av förordningen. Vissa regler i lagen om domstolsärenden, såsom bl.a. domstolens sammansättning, brister i en inledande skrivelse och handläggningen i allmänhet, är dock tillämpliga även i det första steget av prövningen. I artikel 46 anges t.ex. vilka handlingar som ska ges in i samband med ansökan. Av artikel 48 följer att domen ska förklaras verkställbar omedelbart efter fullgörande av formaliteterna i artikel 46 och att den part mot vilken verkställighet begärs inte ska ges tillfälle att yttra sig över ansökan. Att den part mot vilken verkställighet begärs ska delges verkställbarhetsförklaringen tillsammans med beslutet följer av artikel 49.2. Reglerna om överklagande i lagen om domstolsärenden tillämpas inte i förhållande till tingsrättens beslut i det första steget. Den som vill angripa ett beslut med anledning av en ansökan om verkställbarhetsförklaring ska i stället ansöka om ändring av beslutet. Särskilda bestämmelser om prövningen vid en ansökan om ändring finns i artikel 50 i arvsförordningen. Där anges att det ska vara ett kontradiktoriskt förfarande och att motparten som huvudregel ska ansöka om ändring inom 30 dagar från delgivningen av verkställbarhetsförklaringen. Arvsförordningen innehåller inte några bestämmelser om rättegångskostnader. I 32 § lagen om domstolsärenden finns en hänvisning till 18 kap. rättegångsbalken som gäller ärenden där enskilda är motparter till varandra (jfr dock rättsfallet NJA 2009 s. 632). Att lagen om domstolsärenden tillämpas innebär dessutom bl.a. att ett beslut i ett ärende om ansökan om ändring kan överklagas till hovrätten och Högsta domstolen, samt att prövningstillstånd krävs (39 och 40 §§). Bestämmelsen i lagen om domstolsärenden om omedelbar verkställighet (31 §) blir inte aktuell att tillämpa eftersom en utländsk dom, enligt artikel 43 i arvsförordningen, alltid ska kunna verkställas efter det att den har förklarats vara verkställbar i enlighet med förfarandet i artiklarna 45–58.

12 § Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av arvsförordningen.

I paragrafen regleras verkan av att ett utländskt avgörande förklaras verkställbart. Övervägandena finns i avsnitt 6.9. Av paragrafen framgår att det utländska avgörandet verkställs enligt reglerna i utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. Detta gäller alltså även om avgörandet inte har fått laga kraft. Det blir därmed inte aktuellt att tillämpa bestämmelserna i 3 kap. 4–10 §§ utsökningsbalken om domar som inte har fått laga kraft. Arvsförordningen innehåller några särskilda regler om verkställighetsförfarandet. I artikel 53 finns t.ex. en bestämmelse om vilandeförklaring av verkställighetsärendet i avvaktan på att en begäran om ändring prövas. I artikel 54.3 anges vidare att inga andra åtgärder för verkställighet än säkerhetsåtgärder får vidtas så länge fristen för att söka ändring av verk-

ställbarhetsförklaringen inte har löpt ut. Förordningen har företräde framför utsökningsbalkens regler, vilket påminns om i paragrafen.

13 § Om tingsrätten vid det förfarande som avses i 9 § bifaller en ansökan om verkställbarhetsförklaring, ska tingsrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

Paragrafen reglerar kvarstad och andra säkerhetsåtgärder med anledning av att ett avgörande har förklarats verkställbart. Övervägandena finns i avsnitt 6.9. En följd av att en tingsrätt i det första steget i ett ärende om verkställbarhetsförklaring har förklarat ett beslut verkställbart är att beslutet innefattar ett beslut om kvarstad eller annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken. Bestämmelsen kompletterar artikel 54.2 i arvsförordningen, som innebär att en verkställbarhetsförklaring ska medföra att säkerhetsåtgärder får vidtas. Sökanden ska alltså inte behöva utverka ett särskilt tillstånd till säkerhetsåtgärder i detta fall. Även om rätten till säkerhetsåtgärder är en automatisk följd av beslutet, krävs det en ansökan till Kronofogdemyndigheten för att denna ska verkställa säkerhetsåtgärder. Ansökan behandlas sedan som en begäran om verkställighet av ett svenskt domstolsbeslut om säkerhetsåtgärd i enlighet med bestämmelserna i 16 kap. 10–16 §§ utsökningsbalken (se prop. 2001/02:146 s. 49 f.) Rätten till verkställighetsåtgärder är begränsad till säkerhetsåtgärder till dess att fristen för att söka ändring har löpt ut och ansökan har bifallits efter överklagande, dvs. till dess att beslutet har fått laga kraft (artikel 54.3 i arvsförordningen).

3 kap. Särskilda bestämmelser för nordiska förhållanden

Kapitlets tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller i förhållande till de stater som är anslutna till den nordiska arvskonventionen.

I paragrafen lämnas en upplysning om att 3 kap. gäller i förhållande till de stater som är anslutna till den nordiska arvskonventionen, dvs. Danmark, Finland, Island och Norge. Övervägandena finns i avsnitt 7.

Bouppteckning

2 § Om ett arv handläggs i Danmark, Finland, Island eller Norge och det i Sverige finns egendom som hör till boet, ska Skatteverket på begäran av dödsboförvaltningen utse en lämplig person att förrätta bouppteckning. I bouppteckningen ska dödsboets tillgångar i Sverige tas upp med uppgift om värdet och sådana skulder som särskilt belastar egendomen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om att dödsboförvaltningen i ett annat nordiskt land kan få hjälp med att förrätta bouppteckning avseende egendom i Sverige. Paragrafen införlivar artikel 22 i den nordiska arvskonventionen i svensk rätt och motsvarar delvis 2 § lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Övervägandena finns i avsnitt 7. 75

Skatteverket ska på begäran av den utländska dödsboförvaltningen utse en lämplig person att förrätta bouppteckning. Det är inte fråga om en sedvanlig bouppteckning som ska ges in till Skatteverket för registrering.

Utmätning

3 § Om ett dödsbo är föremål för behandling av bobestyrer i Danmark eller för offentligt skifte i Island eller Norge och det finns egendom i Sverige som hör till boet, ska det som föreskrivs i den andra statens lag om inskränkning i en borgenärs rätt att genom utmätning få betalning ur dödsbo tillämpas på egendomen i Sverige. Detta gäller dock inte om det är fråga om utmätning för skatt eller allmän avgift som påförts i Sverige. Det gäller inte heller om fordran ska tas ut ur egendom som utgör pant eller som får hållas kvar till säkerhet för fordran.

I paragrafen regleras inskränkningar i en borgenärs rätt att genom utmätning få betalning ur egendom som finns i Sverige. Den införlivar artikel 23 i den nordiska arvskonventionen och motsvarar delvis 4 § lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Övervägandena finns i avsnitt 7. Under den tid dödsboet är föremål för behandling av bobestyrer, vilket är en slags boutredningsmannaförvaltning som förekommer i Danmark, eller för offentligt skifte ska reglerna i det landet om begränsningar att utmäta egendom även gälla egendom som finns i Sverige. Detta gäller dock inte utmätning av skatter och allmänna avgifter. Bestämmelsen riktar sig i första hand till Kronofogdemyndigheten.

4 § Om egendom som avses i 2 § ska säljas exekutivt, tillämpas vid försäljningen och fördelningen av köpeskillingen 9 § första stycket lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land.

Paragrafen reglerar bl.a. lagval för att bedöma förmånsrättsordningen vid exekutiv försäljning. Paragrafen införlivar artikel 24 i den nordiska arvskonventionen och motsvarar i huvudsak 5 § lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Övervägandena finns i avsnitt 7. Bestämmelsen innebär att samma förmånsrättsregler tillämpas vid utmätning i en nordisk arvssituation som vid en nordisk konkurs.

Inskrivning

5 § Bestämmelser i en annan nordisk stats lag om att inskrivning i en fastighetsbok eller ett domstolsprotokoll (tingslysning) utgör en förutsättning för att en rätt som uppkommit genom avtal eller annan rättshandling eller genom utmätning (utlegg eller utpantning) ska gälla mot dödsbo, ska inte tillämpas i fråga om egendom som vid dödsfallet fanns i Sverige.

Enligt paragrafen ska tingslysning inte utgöra en förutsättning för att en rättshandling ska kunna göras gällande mot ett dödsbo när det gäller egendom som vid dödsfallet fanns i Sverige. Den införlivar artikel 25 i den nordiska arvskonventionen och motsvarar 6 § lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Övervägandena finns i avsnitt 7. 76

Regler om var viss egendom ska anses finnas

6 § En fordran som är grundad på ett löpande skuldebrev eller på ett annat fordringsbevis som måste visas upp för att fordringen ska kunna krävas ut, ska vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel anses finnas där handlingen finns. Andra fordringar ska anses finnas i den stat enligt vars lag boutredningen ska förrättas. Ett registrerat fartyg eller luftfartyg ska anses finnas i den stat där det har hemort.

I paragrafen regleras var viss egendom ska anses finnas. Den tar sikte på sådan egendom som anges i 2, 3 och 5 §§. Paragrafen införlivar artikel

26 i den nordiska arvskonventionen och motsvarar 7 § lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Övervägandena finns i avsnitt 7.

Domstolsbeslut om dödsboförvaltning

7 § Om en domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge har beslutat att ett dödsbo efter en medborgare i en nordisk stat som vid sin död hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge ska omhändertas av domstolen eller av arvsdomstol, boutredningsman, testamentsexekutor eller bobestyrer, eller att boet ska bli föremål för utredning och skifte genom delägarnas försorg eller skiftas under medverkan av skiftesman, ska beslutet gälla i Sverige. Första stycket gäller endast om beslutet inte strider mot ett avgörande som har meddelats av en domstol eller annan myndighet som är behörig enligt arvsförordningen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om erkännande av vissa nordiska beslut. Den införlivar artikel 27 i den nordiska arvskonventionen och motsvarar delvis 8 § lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Övervägandena finns i avsnitt 7. I första stycket anges vilka beslut om dödsboförvaltningen som ska gälla i Sverige. Enligt andra stycket gäller ett beslut enligt första stycket inte i Sverige om det strider mot ett avgörande som har meddelats i en stat som tillämpar arvsförordningen. Härigenom undviks att motstridiga domstolsavgöranden om dödsboförvaltningen erkänns här.

Bodelning med anledning av en makes död

8 § Bodelning med anledning av en makes död förrättas enligt svensk lag om den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge och vid sin död hade hemvist i Sverige. Bodelning med anledning av en makes död förrättas också enligt svensk lag om en efterlevande make som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge har suttit i oskiftat bo och han eller hon har hemvist i Sverige. Detsamma gäller om en efterlevande make har suttit i oskiftat bo och vid sin död var medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge och då hade hemvist i Sverige.

Paragrafen innehåller bestämmelser om tillämplig lag på förfarandet vid bodelning med anledning av en makes död. Den införlivar delvis artikel

19 i den nordiska arvskonventionen och motsvarar 19 § lagen (1935:44) 77

om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. Övervägandena finns i avsnitt 9.3. Paragrafen reglerar bodelningsförfaranden i Sverige. De svenska förfarandereglerna finns i 17 kap. äktenskapsbalken. Av första stycket framgår att svensk lag ska tillämpas på förfarandet vid bodelning efter en medborgare i ett annat nordiskt land med hemvist i Sverige. I andra stycket regleras förfarandet vid bodelning om den efterlevande maken har berättigats att sitta i oskiftat bo. Förfarandet följer svenska regler, om den efterlevande maken har, eller vid sin död hade, hemvist i Sverige och om han eller hon är medborgare i en annan nordisk stat eller var det vid sin död.

9 § Vid bodelning med anledning av en makes död som förrättas i Sverige efter en medborgare i en annan nordisk stat ska makarnas samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands omfattas.

Paragrafen reglerar vilken egendom som ska omfattas av en bodelning i nordiska rättsförhållanden. Den införlivar delvis artikel 19 i den nordiska arvskonventionen och motsvarar 20 § lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. Övervägandena finns i avsnitt 9.3. Enligt paragrafen ska en bodelning som förrättas i Sverige efter en medborgare i en annan nordisk stat omfatta all egendom som hör till boet. Det gäller oavsett om egendomen finns i Sverige eller utomlands (den s.k. universalitetsprincipen). Detta gäller också oberoende av vad som följer av den lag som tillämpas på bodelningen i materiellt hänseende enligt förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap eller lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.

10 § En fråga som gäller bodelning med anledning av en makes död ska tas upp av svensk domstol eller annan myndighet, om bodelningen förrättas i enlighet med svensk lag enligt 8 §. En tvist som gäller bodelning med anledning av en makes död får också, trots att domstol i en annan nordisk stat är behörig, tas upp av svensk domstol om parterna är överens om det. Det gäller dock inte om dödsboet är föremål för behandling av domstol, testamentsexekutor, bobestyrer eller av domstol förordnad boutredningsman eller skiftesman eller om tvisten gäller klander av bodelning.

I paragrafen regleras behörigheten för svensk domstol och annan myndighet i frågor som gäller bodelning med anledning av en makes död. I nordiska rättsförhållanden gäller bestämmelserna i stället för behörighetsreglerna i 2 a § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Genom paragrafen införlivas artikel 19, delvis, och artikel 21 i den nordiska arvskonventionen. Paragrafen motsvarar delvis 22 § lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. Övervägandena finns i avsnitt 9.3. Enligt första stycket ska en fråga som gäller bodelning med anledning 78 av en makes död tas upp av svensk domstol eller annan myndighet om

bodelningen förrättas enligt svensk lag. Det kan t.ex. gälla frågor om att utse en bodelningsförrättare enligt äktenskapsbalken eller klander av bodelning. Av andra stycket följer att parterna, om de är överens, i vissa fall kan få en tvist prövad i Sverige trots att en domstol i en annan nordisk stat är behörig enligt den nordiska arvskonventionen.

Erkännande och verkställighet

11 § I fråga om erkännande och verkställighet av dom eller förlikning från Danmark, Finland, Island eller Norge om rätt på grund av arv eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvar för den dödes skulder tillämpas lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Om den lagen inte gäller, tillämpas 4 kap., om inte något annat följer av arvsförordningen, eller lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.

Paragrafen reglerar erkännande och verkställighet av nordiska avgöranden. Den införlivar artikel 28 i den nordiska arvskonventionen och motsvarar delvis 10 § lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Övervägandena finns i avsnitt 7. Enligt paragrafen tillämpas i nordiska rättsförhållanden lagen om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Den lagen gäller dock endast om den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i någon av dessa stater (7 § andra stycket 5). Om den lagen inte är tillämplig på en dom om arv eller testamente från Danmark, Island eller Norge tillämpas bestämmelserna om erkännande och verkställighet i 4 kap. Om en sådan dom har meddelats i Finland tillämpas arvsförordningen. Om en dom avser bodelning med anledning av en makes död tillämpas lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden i de fall lagen om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område inte är tillämplig.

4 kap. Särskilda bestämmelser om erkännande och verkställighet av vissa utländska avgöranden

Kapitlets tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för avgöranden som har meddelats i stater som inte tillämpar arvsförordningen eller är anslutna till den nordiska arvskonventionen .

I paragrafen anges kapitlets tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 8. Av bestämmelsen framgår att kapitlet gäller erkännande och verkställighet av avgöranden från stater som inte tillämpar arvsförordningen eller är anslutna till den nordiska arvskonventionen (jfr dock 3 kap. 11 §). De medlemsstater som för närvarande inte omfattas av arvsförordningen är Danmark, Förenade kungariket och Irland. Danmark omfattas dock av den nordiska arvskonventionen. 79

När det gäller erkännande och verkställighet av schweiziska domar finns det särskilda bestämmelser i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz.

Erkännande

2 § Ett avgörande om arv eller testamente av en domstol, annan myndighet eller särskilt förordnad skiftesman som har fått laga kraft gäller i Sverige, om avgörandet har meddelats i en stat där den avlidne hade hemvist och det inte finns hinder mot erkännande enligt 3 §.

Paragrafen reglerar de grundläggande förutsättningarna för att ett utländskt avgörande från en stat som varken tillämpar arvsförordningen eller är ansluten till den nordiska arvskonventionen ska erkännas i Sverige. Vidare får det inte finnas hinder mot erkännande enligt 3 §. Paragrafen motsvarar delvis 2 kap. 12 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Övervägandena finns i avsnitt 8. Av bestämmelsen framgår att både ett utländskt arvskifte som förrättats av myndighet eller särskilt förordnad skiftesman, och en tvist om arv eller testamente som har avgjorts av en utländsk domstol, kan erkännas. I många länder förrättas arvskiftet av s.k. notarius publicus som enligt denna paragraf är att betrakta som särskilt förordnad skiftesman. Liksom enligt hittillsvarande ordning omfattas inte skiften som förrättats av dödsbodelägarna själva av bestämmelsen om erkännande. För erkännande krävs att avgörandet har fått laga kraft, vilket innebär att det inte längre ska vara möjligt att med ordinära rättsmedel få avgörandet ändrat i den stat där det har meddelats. En ytterligare förutsättning för erkännande är att avgörandet meddelats i den stat där den avlidne vid sin död hade hemvist.

3 § Det utländska avgörandet gäller inte i Sverige, om 1. avgörandet har meddelats mot en part som inte har gått i svaromål och som inte har fått kännedom om den väckta talan i tid för att kunna svara i saken eller mot en part som annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet, 2. avgörandet strider mot ett svenskt avgörande, 3. avgörandet strider mot ett tidigare meddelat utländskt avgörande som gäller här, 4. det i Sverige pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande, eller 5. det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna avgörandet.

I paragrafen anges de omständigheter som medför att ett utländskt avgörande inte gäller i Sverige, även om förutsättningarna enligt 2 § är uppfyllda. Paragrafen utformas delvis med 14 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden som förebild. Bestämmelser om hinder mot erkännande har hittills funnits i 2 kap. 12 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Övervägandena finns i avsnitt 8. Första punkten avser allvarliga brister i det utländska förfarandet. För erkännande krävs att en part har fått rimliga möjligheter att föra sin talan 80

i det utländska förfarandet. Ett avgörande erkänns t.ex. inte om svaranden inte har fått kännedom om förfarandet eller inte har fått rimlig tid att lämna svaromål (jfr 32 kap. 1 § rättegångsbalken). Även i det fortsatta förfarandet kan det förekomma brister som medför att det utländska avgörandet inte ska erkännas. Som exempel kan nämnas att en part inte har beretts tillfälle att vara med eller vara företrädd vid en förhandling. Om denna har förts på ett språk som parten inte förstod, kan bristen också bestå i att det inte funnits någon tolk. Det utländska avgörandet erkänns, enligt andra punkten , inte heller om det strider mot ett svenskt avgörande. Om det finns ett svenskt avgörande, saknar det betydelse om det svenska avgörandet meddelats före eller efter det utländska avgörandet. I tredje punkten anges att ett avgörande som strider mot ett tidigare meddelat utländskt avgörande som gäller här inte erkänns. Till skillnad mot vad som gäller enligt motsvarande punkt i 14 § lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden saknar det dock betydelse när det andra förfarandet påbörjades. Fjärde punkten tar sikte på situationen att det i Sverige finns ett pågående förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande. Det är alltså inte tillräckligt att det finns svensk behörighet och att ett förfarande skulle kunna inledas här. Om det finns ett pågående förfarande i Sverige, är det emellertid tillräckligt att det finns en risk för att det svenska förfarandet leder fram till ett motstridigt avgörande för att det utländska avgörandet inte ska gälla i Sverige. Erkännande kan enligt femte punkten också vägras på grund av att det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen (s.k. ordre public). Det kan exempelvis röra sig om bestämmelser som diskriminerar arvtagare på grund av etnisk tillhörighet.

Verkställighet

4 § Ett utländskt domstolsavgörande som är verkställbart i domstolslandet och som gäller i Sverige får verkställas, om avgörandet har förklarats verkställbart här. En ansökan om att avgörandet ska förklaras verkställbart i Sverige görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in avgörandet i original eller i kopia som har bestyrkts av en behörig myndighet samt de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning. Sökanden ska samtidigt ge in en översättning av handlingarna till svenska, om inte tingsrätten anser att det är obehövligt.

Paragrafen reglerar vad som ska gälla vid en ansökan om verkställbarhet och förutsättningarna för verkställighet. Den motsvarar delvis 2 kap. 13 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo och utformas delvis med 16 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden som förebild. Övervägandena finns i avsnitt 8. Av första stycket framgår att ett utländskt domstolsavgörande som är verkställbart i domstolslandet och som gäller i Sverige får verkställas, om avgörandet har förklarats verkställbart här. En förutsättning för det är att

avgörandet har meddelats i den avlidnes hemvistland, att det har fått laga kraft och att det inte finns andra hinder mot erkännande (se 2 och 3 §§). I andra stycket anges att en ansökan om verkställbarhetsförklaring görs till tingsrätt. Regeringen meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningarna. I tredje stycket föreskrivs att sökanden tillsammans med ansökan ska ge in avgörandet i original eller i kopia som har bestyrkts av en behörig myndighet samt de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning. Vidare ska en översättning av handlingarna till svenska ges in tillsammans med ansökan. Någon översättning behöver dock inte ges in om tingsrätten ändå kan ta till sig innehållet i handlingarna eller det annars är obehövligt. Normalt bör handlingar skrivna på engelska kunna godtas.

5 § Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Paragrafen reglerar vilka processrättsliga bestämmelser som i övrigt ska tillämpas i ärenden om verkställbarhetsförklaring. Övervägandena finns i avsnitt 8. Av paragrafen framgår att lagen om domstolsärenden tillämpas vid domstolarnas handläggning av ärenden om verkställbarhet. I den lagen finns bestämmelser om bl.a. kommuniceringsskyldighet, inhibition och överklagande.

6 § Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet på samma sätt som ett motsvarande svenskt avgörande som har fått laga kraft. Ett beslut om tvångsmedel i avgörandet ska dock inte tillämpas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om verkan av att ett utländskt avgörande har förklarats verkställbart och om handläggningen av en ansökan om verkställbarhetsförklaring. Övervägandena finns i avsnitt 8. I paragrafen anges att det utländska domstolsavgörandet, om det förklaras verkställbart, verkställs på samma sätt som ett svenskt avgörande som har fått laga kraft. Bestämmelser om verkställighet finns i utsökningsbalken. Eftersom avgörandet verkställs som en dom som har fått laga kraft blir det inte aktuellt att tillämpa bestämmelserna i 3 kap. 4– 10 §§ utsökningsbalken om domar som inte har fått laga kraft. Enligt paragrafen ska ett beslut om tvångsmedel i det utländska avgörandet inte tillämpas. Om någon av parterna bedömer att det finns ett behov av säkerhetsåtgärder, får en sådan ansökan i stället göras till en svensk domstol.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015. 2. Genom lagen upphävs lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m., lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge och lagen (1935:46) om tillsyn i vissa fall å oskiftat dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. 82

3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för frågor med anledning av ett dödsfall som inträffat före ikraftträdandet.

Övervägandena om ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna finns i avsnitt 10. Av första och andra punkterna framgår att lagen träder i kraft den 17 augusti 2015 och att lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo och de nordiska arvslagarna då upphör att gälla. Enligt tredje punkten gäller fortfarande äldre bestämmelser för frågor med anledning av dödsfall som inträffat före ikraftträdandet. I sådana fall ska således lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo och de nordiska arvslagarna tillämpas.

12.2 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

19 kap. Om boutredningsman och testamentsexekutor

3 § Ett val av boutredningsman ska göras så att uppdraget kan förväntas bli utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende ska fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är beroende av utredningen. En delägare får utses till boutredningsman. Om testamentsexekutor är utsedd ska denne utses till boutredningsman, om det inte finns skäl som talar mot det. En boutredningsman som inte är dödsbodelägare eller på annat sätt beroende av utredningen benämns särskild boutredningsman.

Paragrafen innehåller bestämmelser om utseende av boutredningsman. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. Enligt fjärde stycket , som är nytt, ska en boutredningsman som inte är delägare eller på annat sätt beroende av utredningen benämnas särskild boutredningsman. I den nya lagen om arv i internationella situationer föreskrivs att en särskild boutredningsman ska utses om ett arv efter en person som inte hade hemvist i Sverige ska handläggas här enligt svensk rätt och den avlidens egendom ska avträdas till förvaltning av boutredningsman (2 kap. 2 § första stycket). Detsamma gäller när ett arv ska handläggas i Sverige och en boutredningsman ska utses enligt svensk rätt, trots att utländsk rätt i övrigt tillämpas på arvet (2 kap. 2 § andra stycket). En särskild boutredningsman ska också i vissa fall utses för att provisoriskt förvalta egendom i Sverige till dess den kan överlämnas till en utländsk dödsboförvaltning eller motsvarande (2 kap. 5 §).

23 kap. Om arvskifte

5 § På en delägares begäran ska rätten utse någon att vara skiftesman. Det som föreskrivs i 17 kap. 1–4 och 6–9 §§ äktenskapsbalken om bodelning, bodelningsförrättare och make ska gälla i fråga om arvskifte, skiftesman och delägare i boet. Arvode och ersättning till skiftesmannen ska dock betalas av dödsboet. Om boet ställs under förvaltning av testamentsexekutor, är denne utan särskilt beslut skiftesman. Detta gäller dock inte , om någon annan redan har utsetts till skiftesman eller om testamentsexekutorn är delägare i boet. En dödsbodelägare eller en person som på annat sätt är beroende av arvskiftet får inte utses till skiftesman. 83

Paragrafen behandlar förordnande av skiftesman. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. I tredje stycket , som är nytt, anges att en dödsbodelägare eller en person som på annat sätt är beroende av arvskiftet inte får vara skiftesman. Härigenom införs ett formellt hinder i lag för dödsbodelägare att vara skiftesman. Därigenom omfattas en skiftesman enligt svensk rätt av arvsförordningens domstolsbegrepp (artikel 3.2). På så sätt skapas förutsättningar för att ett skiftesbeslut ska kunna erkännas utomlands.

12.3 Förslaget till lag om ändring i jordabalken

20 kap. Lagfart

2 § Lagfart ska sökas inom tre månader efter det att den handling som förvärvet grundas på (fångeshandlingen) upprättades. Tiden för sökande av lagfart räknas dock 1. för förvärv som beror av villkor, myndighets tillstånd eller annan sådan omständighet, från det förvärvet fullbordades, 2. för dödsbo, i fall som avses i 1 § andra stycket, från det egendomen överläts eller, om bouppteckning inte hade registrerats då , från det registreringen skedde, 3. för den som är ensam delägare i dödsbo, från det bouppteckningen registrerades eller, om han eller hon först därefter blivit ensam delägare, från det så skedde, dock, om boets förvaltning omhänderhas av boutredningsman eller testamentsexekutor eller om boet är avträtt till konkurs, inte i något fall tidigare än från det egendomen utgavs till delägaren, 4. för testamentstagare som tilldelats egendom i legat, från det testamentet fick laga kraft och legatet utgavs eller, om bouppteckning inte hade registrerats då , från det registreringen skedde, 5. när talan väckts om återgång eller hävande av förvärv innan tiden för sökande av lagfart gick ut , från det dom som innebär att talan ogillades fick laga kraft, Om lagfart ska sökas på grund av ett förvärv med anledning av ett arv som utländsk rätt är tillämplig på, och det inte finns någon handling som förvärvet grundas på, ska tiden för att söka lagfart i stället räknas från den tidpunkt då den omständighet som ligger till grund för förvärvet inträffade.

I paragrafen finns regler om när ansökan om lagfart ska göras. Övervägandena finns i avsnitt 6.4. I tredje stycket , som är nytt, anges den tid inom vilken lagfart ska sökas när utländsk rätt är tillämplig på ett arv och det inte finns någon handling som förvärvet grundas på. Det kan exempelvis röra sig om fall där förvärvaren av fastigheten är en ensam arvinge och det enligt den utländska lagen inte upprättas någon bouppteckning eller annan handling som visar att förvärvet ägt rum. Tiden för att söka lagfart ska i dessa fall räknas från den tidpunkt då den omständighet som ligger till grund för förvärvet inträffade (t.ex. dödsfallet). Om det däremot finns en handling som förvärvet grundar sig på, t.ex. ett europeiskt arvsintyg, gäller i stället första och andra styckena.

5 § Den som söker lagfart ska ge in fångeshandlingen och de övriga handlingar som är nödvändiga för att styrka förvärvet. Om ett dödsbo eller en arvinge som är ensam delägare i ett dödsbo söker lagfart på förvärv av egendom från den döde, anses en inregistrerad bouppteckning efter denne som fångeshandling. Som fångeshandling anses även ett europeiskt arvsintyg. Om en ansökan om lagfart görs av flera sökande gemensamt, ska den innehålla uppgift om hur stor andel av fastigheten som varje sökande har förvärvat. Om det saknas sådana uppgifter och sökandena inte följer ett föreläggande att komplettera ansökan, ska den anses avse andelar efter huvudtalet.

Paragrafen reglerar vilka handlingar som ska ges in i samband med en ansökan om lagfart. Övervägandena finns i avsnitt 6.8. När arvet handläggs i en stat som tillämpar arvsförordningen kan ett europeiskt arvsintyg komma att användas i Sverige i stället för en bouppteckning. Av första stycket tredje meningen, som är ny, framgår att ett europeiskt arvsintyg är att anse som en fångeshandling. När ett arvsintyg används för detta ändamål behöver det därför innehålla uppgifter om förvärvet (jfr artikel 68 i arvsförordningen). I dessa fall ska tiden för att ansöka om lagfart räknas från den tidpunkt då arvsintyget utfärdades, se

2 § första stycket.

12.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag är tillämplig på frågor om makars och sambors förmögenhetsförhållanden när det finns anknytning till en främmande stat. Lagen gäller endast sådana samboförhållanden där ingen av samborna är gift. Bestämmelserna i 2 § första stycket 1, 5 § tredje stycket, 6 § andra stycket och 8 § gäller inte för sambor. När lagen ska tillämpas på samboförhållanden gäller i övrigt följande : 1. Det som sägs i lagen om makar, blivande makar, äktenskapet och äktenskapets ingående eller motsvarande gäller sambor, blivande sambor, samboförhållandet respektive samboförhållandets inledande. 2. Vid tillämpningen av 9 § gäller 16–18 och 22–25 §§ sambolagen (2003:376) i stället för äktenskapsbalken. Vid tillämpningen av 10 § gäller 15 § sambolagen i stället för 12 kap. äktenskapsbalken. Lagen gäller inte i den utsträckning något annat följer av en annan lag.

I paragrafen behandlas lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 9.1. Andra stycket ändras på så sätt att en hänvisning till 2 § andra stycket tas bort.

Svensk domstols behörighet

2 § En fråga om makars förmögenhetsförhållanden får tas upp av svensk domstol 1. om frågan har samband med ett äktenskapsmål i Sverige, 2. om svaranden har hemvist i Sverige,

3. om käranden har hemvist i Sverige och svensk lag enligt 3 eller 4 § är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden, 4. om frågan rör egendom i Sverige, eller 5. om svaranden i en uppkommen fråga har godtagit att saken prövas i Sverige eller har gått i svaromål i saken utan invändning om domstolens behörighet. Om frågan gäller bodelning med anledning av en makes död tillämpas 2 a § i stället för första stycket.

I paragrafen behandlas svensk domstols behörighet i fråga om makars förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 9.2. Av andra stycket följer att den nya 2 a § ska tillämpas i stället för första stycket när det gäller svensk domstols behörighet i frågor om bodelning med anledning av en makes död. Särskilda bestämmelser om svensk domstols behörighet i dessa fall har hittills funnits i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo.

2 a § En fråga om bodelning med anledning av en makes död får tas upp av svensk domstol 1. om den avlidne maken hade hemvist i Sverige, 2. i fall som anges i 2 § första stycket 2, 3 och 5, eller 3. på begäran av den efterlevande maken om svensk domstol, i andra fall än som avses i 1, är behörig att ta upp en fråga om arv efter den avlidne enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, i den ursprungliga lydelsen.

Paragrafen, som är ny, reglerar svensk domstols behörighet i en fråga om bodelning med anledning av en makes död. I nordiska rättsförhållanden gäller bestämmelserna i 3 kap. 9 § lagen om arv i internationella situationer i stället för denna paragraf. Övervägandena finns i avsnitt 9.2. Enligt första punkten kan en fråga om bodelning med anledning av en makes död tas upp om den avlidne maken hade hemvist i Sverige. Denna behörighetsgrund motsvarar vad som gällt hittills enligt 2 kap. 10 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Av andra punkten följer att en sådan fråga också får tas upp i de fall förutsättningar att pröva frågan föreligger enligt 2 § första stycket 2, 3 eller 5. Detta innebär i sak ingen förändring i förhållande till vad som gällt hittills. Behörighetsgrunden enligt tredje punkten innebär att en fråga som rör bodelning med anledning av en makes död på begäran av den efterlevande maken får tas upp av svensk domstol även i de fall svensk behörighet enligt arvsförordningen att pröva frågor om arvet föreligger på någon annan grund än att den avlidne maken hade hemvist i Sverige. Som exempel kan nämnas att det föreligger svensk behörighet på den grunden att den avlidne var medborgare i Sverige och hade gjort ett lagvalsförordnande till förmån för svensk rätt. I dessa fall krävs att den efterlevande maken begär att frågan tas upp av svensk domstol. Paragrafen är tillämplig också när det gäller bodelning med anledning av en sambos död (se 1 §).

Tillämplig lag

5 a § En utländsk bodelning med anledning av en makes död ska anses giltig till formen, om den uppfyller formkraven enligt 1. den lag som var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden, 2. lagen i den stat där den förrättades, eller 3. lagen i den stat där den avlidne hade hemvist eller var medborgare.

Paragrafen, som är ny, reglerar tillämplig lag för den formella giltigheten av bodelning med anledning av en makes död. Övervägandena finns i avsnitt 9.2. Bestämmelserna tar sikte på frivilliga uppgörelser. Om förrättningen innefattar ett rättsligt avgörande, är i stället reglerna om erkännande av utländska avgöranden tillämpliga. Paragrafen avser endast formkraven, dvs. den reglerar inte giltigheten i materiellt hänseende. Paragrafen motsvarar i huvudsak vad som gällt hittills enligt 2 kap. 11 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. En utländsk bodelning anses giltig till formen, om bodelningen uppfyller formkraven enligt antingen den lag som var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden, lagen i den stat där bodelningen förrättades eller lagen i den stat där den avlidne hade hemvist vid sin död. Paragrafen är tillämplig också när det gäller bodelning med anledning av en sambos död (se 1 §).

Särskilda bestämmelser om bodelning m.m.

7 § Vid en bodelning ska makarnas samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands beaktas, om inte något annat följer av den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Vid lottläggningen bör en make i första hand tilldelas egendom som tillhör honom eller henne utomlands. Om det finns egendom i ett främmande land och det kan antas att bodelningen inte kommer att gälla i det landet, får bodelningen begränsas till att gälla en viss del av makarnas egendom. En sådan begränsning får dock inte göras, om någon av makarna med rimliga skäl motsätter sig det. Vid en bodelning med anledning av en makes död ska det beaktas vad som tillkommit den efterlevande maken vid motsvarande förrättning efter den döde utomlands.

Paragrafen innehåller regler om vilken egendom som ska omfattas av en bodelning. Den motsvarar delvis 2 kap. 9 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Övervägandena finns i avsnitt 9.2. Enligt tredje stycket , som är nytt, ska det vid en svensk bodelning med anledning av en makes död beaktas vad som vid motsvarande förrättning efter den döde i en annan stat tillkommit den efterlevande maken. Om den utländska förrättningen ännu inte är avslutad vid tidpunkten för den svenska bodelningen, kan det normalt vara lämpligt att invänta resultatet av denna.

12.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden

1 § Allmänna arvsfonden består av egendom som tillfallit fonden genom arv, gåva, testamente eller förmånstagarförordnande i försäkringsavtal, enligt 32 kap. 14 § aktiebolagslagen (2005:551) eller genom domstolsbeslut. Det som sägs om egendom som har tillfallit fonden genom arv gäller också egendom som har tillfallit fonden enligt 1 kap. 11 § den upphävda lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo eller enligt 2 kap. 4 § lagen (2015:000) om arv i internationella situationer .

I paragrafen anges vilken egendom Allmänna arvsfonden består av. Övervägandena finns i avsnitt 6.5. Ändringarna i andra stycket är en följd av att lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo upphävs och ersätts av lagen om arv i internationella situationer. Detta innebär ingen ändring i sak.

Bilaga 1

27.7.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 201/107

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) nr 650/2012

av den 4 juli 2012

om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR 30 november 2000. I det programmet identifieras åtgär ­ ANTAGIT DENNA FÖRORDNING der som rör harmonisering av lagvalsregler som åtgärder som underlättar ömsesidigt erkännande av domar, och det föreskrivs att man utarbetar en rättsakt om testamen ­ ten och arv. med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions ­ sätt, särskilt artikel 81.2,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag, (5) Vid sitt möte i Bryssel den 4–5 november 2004 antog Europeiska rådet ett nytt program, kallat Haagprogram ­ met: Stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unio ­ nen ( 4 ). Det programmet framhåller behovet av att anta med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit ­ en rättsakt om arvsfrågor som främst behandlar frågor téns yttrande ( 1 ), om lagvalsregler, behörighet, ömsesidigt erkännande och verkställighet av domar på arvsområdet samt ett europe ­ iskt arvsintyg. i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 2 ), och

av följande skäl: (6) Vid sitt möte i Bryssel den 10–11 december 2009 antog Europeiska rådet ett nytt flerårigt program, kallat Stock ­ holmsprogrammet – ett öppet och säkert Europa i med ­ (1) Unionen har satt som mål att bevara och utveckla ett borgarnas tjänst och för deras skydd ( 5 ). I det program ­ område med frihet, säkerhet och rättvisa, inom vilket met ansåg Europeiska rådet att det ömsesidiga erkännan ­ man säkerställer fri rörlighet för personer. I syfte att det borde utvidgas till områden som ännu inte omfattas gradvis upprätta ett sådant område ska unionen besluta men som är betydelsefulla i det dagliga livet, till exempel om åtgärder rörande civilrättsligt samarbete med gräns ­ arv och testamenten, samtidigt som medlemsstaternas överskridande verkan, särskilt när detta behövs för att rättssystem, inbegripet grunderna för rättsordningen den inre marknaden ska fungera väl. ( ordre public ) och nationella sedvänjor på området, tas i beaktande.

(2) Enligt artikel 81.2 c i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt får sådana åtgärder omfatta åtgärder som syftar till att säkerställa förenlighet mellan tillämpliga (7) En välfungerande inre marknad bör underlättas genom bestämmelser i medlemsstaterna om lagkonflikter och att man undanröjer hindren för fri rörlighet för de per ­ om domstolars behörighet. soner som för närvarande har svårt att hävda sina rättig ­ heter vid arv med gränsöverskridande verkan. I det eu ­ ropeiska området för rättvisa bör medborgarna kunna (3) Europeiska rådet uttryckte vid sitt möte i Tammerfors utforma sina arvsrättsliga förhållanden i förväg. Det är den 15–16 oktober 1999 sitt stöd för principen om också viktigt att på ett effektivt sätt skydda rättigheterna ömsesidigt erkännande av domar och andra avgöranden för arvingar, testamentstagare, övriga till den avlidne av rättsliga myndigheter och såg detta som en hörnsten i närstående personer och borgenärer. det rättsliga samarbetet på det civilrättsliga området samt uppmanade rådet och kommissionen att anta ett åtgärds ­ program för att genomföra den principen.

(8) För att uppnå dessa mål bör denna förordning samman ­ föra bestämmelserna om behörighet, tillämplig lag och (4) Kommissionens och rådets gemensamma åtgärdsprogram erkännande eller, i tillämpliga fall, godkännande, verk ­ för genomförande av principen om ömsesidigt erkän ­ nande av domar på privaträttens område ( 3 ) antogs den ställbarhet och verkställighet av domar, officiella hand ­ lingar och förlikningar inför domstol samt om inrättande av ett europeiskt arvsintyg. ( 1 ) EUT C 44, 11.2.2011, s. 148. ( 2 ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 13 mars 2012 (ännu ej of ­ fentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 7 juni 2012. ( 4 ) EUT C 53, 3.3.2005, s. 1. ( 3 ) EGT C 12, 15.1.2001, s. 1. ( 5 ) EUT C 115, 4.5.2010, s. 1.

Bilaga 1

L 201/108 SV Europeiska unionens officiella tidning 27.7.2012

(9) Denna förordnings tillämpningsområde bör innefatta alla livstiden och som gett upphov till en sakrätt före tid ­ civilrättsliga aspekter av arv efter en avliden person, det punkten för dödsfallet ska återföras eller beaktas vid fast ­ vill säga alla former av överföring av tillgångar, rättighe ­ ställandet av förmånstagarnas arvslotter i enlighet med ter och skyldigheter efter dödsfall, oavsett om det rör sig den lag som är tillämplig på arvet. om ett testamentariskt förordnande om kvarlåtenskap eller om arv enligt den legala arvsordningen.

(15) Denna förordning bör medge uppkomst eller överlåtelse genom arv av en rättighet i fast eller lös egendom i enlighet med den lag som är tillämplig på arvet. Den (10) Denna förordning bör inte tillämpas på skattefrågor eller bör dock inte inverka på det begränsade antal ( numerus förvaltningsrättsliga frågor. Det bör därför vara den na ­ clausus ) sakrätter som finns i vissa medlemsstaters natio ­ tionella lagstiftningen som avgör till exempel hur skatter nella lagstiftning. En medlemsstat bör inte vara skyldig och andra förvaltningsrättsliga förpliktelser beräknas och att erkänna en sakrätt avseende egendom i den medlems ­ betalas, oavsett om det rör sig om skatter som den av ­ staten om denna sakrätt inte är känd inom medlemssta ­ lidne skulle betala vid sin död eller om någon typ av tens rättsordning. arvsskatt som ska betalas av dödsboet eller förmånstagar ­ na. Det bör också vara den nationella lagstiftningen som avgör huruvida frigörande av kvarlåtenskapen till för ­ månstagarna enligt denna förordning eller registrering (16) För att förmånstagarna ska komma i åtnjutande i en av kvarlåtenskapen i ett register får bli föremål för be ­ annan medlemsstat av de rättigheter som uppkommit skattning. eller överlåtits på dem genom arv bör denna förordning dock möjliggöra anpassningen av en okänd sakrätt till den närmast likvärdiga sakrätten enligt lagstiftningen i den andra medlemsstaten. En sådan anpassning bör ge ­ (11) Denna förordning bör inte tillämpas på andra civilrätts ­ nomföras med beaktande av de syften och intressen som liga områden än arv. För tydlighetens skull bör ett antal den specifika sakrätten motiveras av och den verkan den frågor som skulle kunna betraktas som knutna till arvs ­ har. För att kunna bestämma närmast likvärdiga natio ­ området uttryckligen undantas från denna förordnings nella sakrätt får myndigheterna eller de behöriga perso ­ tillämpningsområde. nerna i den stat vars lag tillämpas på arvet kontaktas angående ytterligare information om sakrättens natur och verkningar. I detta syfte kan befintliga nätverk på området för rättsligt samarbete på privaträttens område användas liksom alla andra tillgängliga medel som under ­ (12) Denna förordning bör således inte tillämpas på frågor lättar förståelsen av utländsk lag. som rör makars förmögenhetsförhållanden, inbegripet äktenskapsförord, som förekommer i vissa rättssystem, i den mån dessa inte påverkar arvsfrågor eller förmögen ­ hetsrättsliga frågor avseende förhållanden som bedöms (17) Den anpassning av okända sakrätter som uttryckligen ha verkan jämförbar med äktenskap. De myndigheter föreskrivs i denna förordning bör inte utesluta andra som handlägger ett arv enligt denna förordning bör dock, former av anpassning i samband med tillämpningen av beroende på omständigheterna, beakta en avveckling av denna förordning. den avlidnes äktenskapliga förmögenhetsförhållanden el ­ ler liknande förmögenhetsrättsliga förhållanden vid fast ­ ställandet av den avlidnes kvarlåtenskap och förmånsta ­ garnas respektive arvslotter. (18) De krav som ställs vid registrering i ett register av en rättighet i fast eller lös egendom bör undantas från denna förordnings tillämpningsområde. Det bör därför vara la ­ gen i den medlemsstat där registret förs (för fast egen ­ dom lagen där egendomen är belägen ( lex rei sitae )) som (13) Frågor som rör upprättande, förvaltning och upplösande avgör de rättsliga villkoren och förfarandet för registre ­ av truster bör också undantas från tillämpningsområdet ringen och vilka myndigheter, såsom myndigheter med för denna förordning. Detta bör inte tolkas som ett ge ­ ansvar för fastighetsregister eller notarier, som ansvarar nerellt undantag för truster. När en trust upprättas ge ­ för att kontrollera att alla krav har uppfyllts och att de nom testamente eller enligt den legala arvsordningen bör handlingar som uppvisats är tillräckliga eller innehåller de den lag som är tillämplig på arvet enligt denna förord ­ uppgifter som krävs. Myndigheterna får särskilt kontrol ­ ning tillämpas när det gäller arvsordningen för tillgång ­ lera att den avlidnes rätt till den arvsegendom som anges arna och fastställandet av förmånstagarna. i den handling som uppvisas för registrering är en rät ­ tighet som har registrerats i registret eller som på annat sätt bevisas i enlighet med lagstiftningen i den medlems ­ stat där registret förs. För att undvika duplicering av (14) Rättigheter och tillgångar som uppkommit eller överlåtits handlingar bör registeransvariga myndigheter godkänna på annat sätt än genom arv, till exempel genom gåvor, handlingar som har upprättats av behöriga myndigheter bör också vara undantagna från denna förordnings till ­ i en annan medlemsstat och vilkas rörlighet föreskrivs i lämpningsområde. Dock bör det vara den lag som denna denna förordning. I synnerhet bör det europeiska arvsin ­ förordning anger som tillämplig på arvet som avgör hu ­ tyg som utfärdas enligt denna förordning utgöra en giltig ruvida gåvor eller andra förordnanden som gjorts under handling för registrering av arvsegendomen i ett register i

Bilaga 1

27.7.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 201/109

en medlemsstat. Detta bör dock inte innebära att de erkännande, verkställbarhet och verkställighet av domar. myndigheter som är involverade i registreringen inte När notarierna inte utövar rättsliga funktioner är de inte kan uppmana den person som ansöker om registrering underkastade bestämmelserna om behörighet, och de of ­ att lämna sådana ytterligare uppgifter eller handlingar ficiella handlingar som de utfärdar bör cirkuleras i enlig ­ som krävs enligt lagen i den medlemsstat där registret het med bestämmelserna om officiella handlingar. förs, till exempel information eller handlingar gällande betalning av skatt. Den behöriga myndigheten får med ­ dela den person som ansöker om registrering hur den information eller de handlingar som saknas kan lämnas. (23) Med tanke på medborgarnas ökande rörlighet samt för att säkerställa en korrekt rättstillämpning i unionen och säkra den faktiska anknytningen mellan arvet och den medlemsstat där behörigheten utövas bör det i denna (19) Verkningarna av registreringen av en rättighet i ett regis ­ förordning anges att det allmänna anknytningskriteriet ter bör också undantas från denna förordnings tillämp ­ för fastställande av såväl behörighet som tillämplig lag ningsområde. Det bör därför vara lagen i den medlems ­ bör vara den avlidnes hemvist vid sin död. Vid faststäl ­ stat där registret förs som avgör huruvida registreringen landet av hemvisten bör den myndighet som handlägger exempelvis har en fastställande eller konstitutiv verkan. arvet göra en helhetsbedömning av omständigheterna Om det exempelvis för att förvärva en rättighet krävs kring den avlidnes liv under de år som föregick dödsfallet registrering enligt lagen i den medlemsstat där registret och vid tidpunkten för dödsfallet, med beaktande av alla förs – för att registrens erga omnes -verkan ska uppnås relevanta omständigheter, särskilt hur varaktig och regel ­ eller för att skydda förlikningar inför domstol – bör bunden den avlidnes vistelse i den berörda staten varit, tidpunkten för detta förvärv regleras av lagen i den med ­ förhållandena vid vistelsen samt skälen till denna. Den på lemsstaten. detta sätt fastställda hemvisten bör ha en nära och stabil koppling till den berörda staten med beaktande av de specifika målen för denna förordning.

(20) Denna förordning bör ta hänsyn till de olika system för handläggning av arvsrättsliga frågor som tillämpas i med ­ lemsstaterna. I denna förordning bör begreppet ”domstol” (24) Fastställandet av den avlidnes hemvist kan i vissa fall visa därför ges en vid definition så att det täcker inte bara sig komplicerat. Ett sådant fall kan i synnerhet upp ­ domstolar i ordets egentliga mening, som utövar rättsliga komma om den avlidne av yrkesmässiga eller ekono ­ funktioner, utan också de notarier eller registreringsmyn ­ miska skäl har bott utomlands, ibland under längre pe ­ digheter i en del medlemsstater som i vissa arvsfrågor rioder, men bibehållit en nära och stabil koppling till sin utövar en rättslig funktion i likhet med domstolar och ursprungsstat. I ett sådant fall skulle det, beroende på de notarier och rättstillämpare som i vissa medlemsstater omständigheterna, kunna anses att den avlidne fort ­ utövar rättsliga funktioner i vissa arvsfrågor genom dele ­ farande hade sin hemvist i sin ursprungsstat, där den gering från en domstol. Alla domstolar enligt definitio ­ avlidnes familj hade sina huvudsakliga intressen och nen i denna förordning bör vara underkastade denna den avlidne hade sitt sociala liv. Andra komplicerade förordnings bestämmelser om behörighet. Däremot bör fall kan uppkomma då den avlidne har bott i flera stater begreppet ”domstol” inte omfatta sådana icke-rättsliga eller rest från stat till stat utan att ha något mer perma ­ myndigheter i en medlemsstat som enligt nationell lag ­ nent boende i någon av dessa. Om den avlidne var med ­ stiftning har befogenhet att handlägga arvsfrågor, såsom borgare i en av dessa stater eller hade alla sina viktigaste notarier i flertalet medlemsstater, där de vanligtvis inte tillgångar i en av dessa stater skulle den avlidnes med ­ utövar rättsliga funktioner. borgarskap eller den plats där de tillgångarna var belägna kunna vara en särskild faktor vid helhetsbedömningen av alla omständigheter.

(21) Enligt denna förordning bör alla notarier som har behö ­ righet i arvsrättsliga frågor i medlemsstaterna ha rätt att utöva denna behörighet. Huruvida notarier i en viss med ­ (25) Vad gäller fastställandet av vilken lag som ska tillämpas lemsstat kommer att vara underkastade bestämmelserna på arvet får den myndighet som handlägger arvet i un ­ om behörighet i denna förordning eller inte bör bero på dantagsfall, exempelvis om den avlidne relativt nyligen huruvida de omfattas av den definition av begreppet före sin död hade flyttat till den stat där denne hade ”domstol” som gäller för denna förordning. sin hemvist och det av samtliga omständigheter i fallet framgår att vederbörande uppenbarligen hade en närmare anknytning till en annan stat, bestämma att den lag som ska tillämpas på arvet inte ska vara lagen i den stat där den avlidne hade sin hemvist utan lagen i den stat till (22) Akter som utfärdats av notarier i arvsfrågor i medlems ­ vilken den avlidne uppenbarligen hade en närmare an ­ staterna bör cirkuleras i enlighet med denna förordning. knytning. Den uppenbart närmaste anknytningen bör Om notarierna utövar rättsliga funktioner är de under ­ dock inte användas som kompletterande anknytningskri ­ kastade bestämmelserna om behörighet, och deras avgö ­ terium i fall då det visar sig komplicerat att fastställa var randen bör spridas i enlighet med bestämmelserna om den avlidne hade sin hemvist vid sin död.

Bilaga 1

L 201/110 SV Europeiska unionens officiella tidning 27.7.2012

(26) Ingenting i denna förordning bör hindra en domstol från på grund av inbördeskrig, eller när sökanden inte rimli ­ att tillämpa bestämmelser som är utformade för att för ­ gen kan förväntas inleda eller genomföra ett förfarande i hindra kringgående av lagen, såsom fraude à la loi inom det landet. En sådan behörighet grundad på forum neces ­ internationell privaträtt. sitatis bör dock kunna utövas endast om målet har till ­ räcklig anknytning till den medlemsstat där talan väcks.

(27) Reglerna i denna förordning är tänkta att se till att den myndighet som handlägger arvet i de flesta fall kommer (32) För att underlätta för arvingar och testamentstagare med att tillämpa den egna lagstiftningen. Därför anger denna hemvist i en annan medlemsstat än den där arvsärendet förordning ett antal mekanismer som skulle träda i kraft handläggs eller kommer att handläggas bör denna för ­ då den avlidne för regleringen av sitt arv hade valt lag ­ ordning ge alla som är arvsberättigade enligt den lag som stiftningen i en medlemsstat där denne var medborgare. är tillämplig på arvet en möjlighet att avge en förklaring om accept av eller avstående från arv, legat eller laglott eller, när det gäller skulderna i arvsärendet, en förklaring om ansvarsbegränsning enligt lagen i den medlemsstat där de har sin hemvist, inför en domstol i den medlems ­ staten. Detta bör inte utesluta att sådana förklaringar (28) En av dessa mekanismer bör ge de parter som berörs avges inför andra myndigheter i den medlemsstaten möjlighet att ingå ett avtal om val av domstol till förmån som är behöriga att ta emot förklaringar enligt den na ­ för domstolarna i den medlemsstat vars lag har valts. Det tionella lagstiftningen. Personer som väljer att utnyttja blir då nödvändigt att från fall till fall, framför allt bero ­ möjligheten att avge förklaringar i den medlemsstat där ende på den fråga som omfattas av avtalet om val av de har sin hemvist bör själva inom den tidsfrist som domstol, avgöra huruvida avtalet måste ingås av samtliga fastställs i den lag som är tillämplig på arvet underrätta parter som berörs av arvet eller om några av dessa kan den domstol eller myndighet som handlägger eller kom ­ enas om att låta den valda domstolen avgöra en särskild mer att handlägga arvet om att sådana förklaringar har fråga i en situation där en dom i denna domstol inte gjorts. skulle påverka de övriga parternas rätt till arvet.

(29) Om ett arvsmål tagits upp av en domstol, vilket före ­ (33) En person som önskar begränsa sitt ansvar i fråga om kommer i vissa medlemsstater, bör den domstolen av ­ skulderna i arvsärendet bör inte ha möjlighet att göra sluta förfarandet om parterna enas om att göra upp detta genom att endast avge en förklaring i detta syfte arvsfrågan i godo utanför domstol i den medlemsstat inför domstolar eller andra behöriga myndigheter i den vars lag har valts. Om ett arvsmål inte tagits upp på medlemsstat där denne har sin hemvist och där den lag eget initiativ av en domstol bör denna förordning inte som är tillämplig på arvet kräver att denne inleder ett hindra parterna från att göra upp arvsfrågan i godo utan ­ särskilt rättsligt förfarande, t.ex. förrättande av boupp ­ för domstol, t.ex. hos en notarie i en medlemsstat som de teckning, inför den behöriga domstolen. En förklaring själva valt, om detta är möjligt enligt den medlemsstatens som i sådana fall görs av en person som har sin hemvist lagstiftning. Detta bör även vara fallet om den lag som är i medlemsstaten och på det sätt som föreskrivs i den tillämplig på arvet inte är lagen i den medlemsstaten. medlemsstatens lagstiftning bör därför inte vara formellt giltig enligt denna förordning. Inte heller bör handlingar som inleder det rättsliga förfarandet anses utgöra förkla ­ ringar enligt denna förordning.

(30) För att säkerställa att domstolarna i alla medlemsstater får utöva behörighet på samma grunder när det gäller arv efter personer som inte hade sin hemvist i en medlems ­ stat vid sin död bör man i denna förordning uttömman ­ (34) För att rättsväsendet ska fungera väl bör det undvikas att de, i hierarkisk ordning, förteckna de grunder på vilka sinsemellan oförenliga domar meddelas i olika medlems ­ sådan subsidiär behörighet får utövas. stater. Den här förordningen bör därför innehålla all ­ männa processrättsliga regler liknande dem i andra unionsinstrument på området civilrättsligt samarbete.

(31) För att framför allt råda bot på situationer där rättsvägran föreligger bör man i denna förordning föreskriva ett fo ­ rum necessitatis som gör det möjligt för en domstol i en (35) En sådan processrättslig regel är regeln om litispendens, medlemsstat att i undantagsfall avgöra ett arvsärende som kommer att träda i kraft om samma arvsmål hand ­ som har nära anknytning till en tredjestat. Ett sådant läggs vid olika domstolar i olika medlemsstater. Den undantagsfall kan anses föreligga när ett förfarande visar regeln kommer då att fastställa vilken domstol som bör sig vara omöjligt i den berörda tredjestaten, exempelvis fortsätta handläggningen av arvsmålet.

Bilaga 1

27.7.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 201/111

(36) Eftersom arvsfrågor i vissa medlemsstater kan handläggas (41) Vid tillämpningen av denna förordning bör fastställandet av icke-rättsliga myndigheter, t.ex. notarier som inte är av en persons medborgarskap eller flerfaldiga medborgar ­ bundna av behörighetsbestämmelserna i denna förord ­ skap vara en inledande fråga att lösa. Huruvida en person ning, går det inte att utesluta att en uppgörelse i godo ska anses vara medborgare i en stat är en fråga som inte utanför domstol och domstolsförfaranden avseende omfattas av denna förordning och som är underkastad samma arv, eller två uppgörelser i godo utanför domstol nationell lagstiftning samt i tillämpliga fall internationella avseende samma arv, kan inledas parallellt i olika med ­ konventioner, med full respekt för Europeiska unionens lemsstater. I sådana fall bör det vara de berörda parternas allmänna principer. sak att så snart de blir medvetna om de parallella för ­ farandena sinsemellan enas om hur de ska förfara. Om de inte kan nå en överenskommelse, bör arvet handläggas och avgöras av de domstolar som är behöriga enligt denna förordning. (42) Den lag som är tillämplig på arvet bör styra arvet från det att arvsförfarandet inleds till dess att de tillgångar som utgör kvarlåtenskapen överförts till förmånstagarna, i enlighet med bestämmelserna i den lagen. Den bör omfatta frågor som rör förvaltningen av kvarlåtenskapen (37) För att medborgarna ska kunna utnyttja den inre mark ­ och ansvaret för skulder i arvsärendet. Betalningen av nadens fördelar utan att äventyra rättssäkerheten bör den skulderna i arvsärendet kan, särskilt beroende på den här förordningen ge dem möjlighet att förutse vilken lag lag som är tillämplig på arvet, inbegripa en särskild rang ­ som ska tillämpas på deras arv. Harmoniserade lagvals ­ ordning av borgenärerna. regler bör införas för att sinsemellan oförenliga beslut ska kunna undvikas. Huvudregeln bör vara att arvet ska re ­ gleras av en förutsebar lag med nära anknytning till arv ­ låtarens situation. Av rättssäkerhetsskäl och för att und ­ vika att arvet splittras bör den lagen styra arvet i dess helhet, dvs. all egendom som utgör kvarlåtenskap, oavsett (43) De bestämmelser om behörighet som fastställs i denna tillgångarnas natur och oavsett om tillgångarna befinner förordning kan i vissa fall leda till en situation där den sig i en annan medlemsstat eller i en tredjestat. domstol som är behörig att fatta beslut om arvet inte kommer att tillämpa sin egen lagstiftning. När denna situation uppstår i en medlemsstat vars lagstiftning före ­ skriver att en boutredningsman ska utses bör denna för ­ ordning ge domstolarna i den medlemsstaten rätt att utse en eller flera boutredningsmän enligt sin egen lagstiftning (38) Denna förordning bör ge medborgarna möjlighet att i när ansökan görs där. Detta bör inte påverka val som förväg utforma sina arvsrättsliga förhållanden genom att görs av parterna för att avgöra arvsfrågan i godo utanför välja vilken lag som ska vara tillämplig på arvet. Detta val domstol i en annan medlemsstat, där detta är möjligt bör begränsas till lagen i den stat där de är medborgare enligt lagstiftningen i den medlemsstaten. I syfte att sä ­ för att säkerställa en koppling mellan den avlidne och kerställa en smidig samordning mellan den lag som är den valda lagen och undvika att en lag väljs i avsikt att tillämplig på arvet och lagen i den utseende domstolens kullkasta de legitima förväntningarna hos personer som medlemsstat bör domstolen utse den eller de personer har rätt till en laglott. som skulle ha rätt att ha hand om dödsboförvaltningen enligt den lag som är tillämplig på arvet, till exempel testamentsexekutorn för den avlidne eller arvingarna själva eller, om den lag som är tillämplig på arvet så kräver, en utomstående boutredningsman. Domstolarna får emellertid i särskilda fall där deras lagstiftning kräver (39) Ett lagval bör uttryckligen anges i en förklaring i form av detta utse en utomstående boutredningsman även om ett förordnande om kvarlåtenskap eller framgå av vill ­ detta inte föreskrivs i den lag som är tillämplig på arvet. koren i ett sådant. Valet av lag kan anses framgå av ett Om den avlidne hade utsett en testamentsexekutor får sådant förordnande om kvarlåtenskap om den avlidne denne inte berövas sina befogenheter såvida den lag exempelvis i sitt förordnande hänvisat till särskilda be ­ som är tillämplig på arvet inte medger ett upphävande stämmelser i lagen i den stat där denne var medborgare av dennes mandat. eller om denne på annat sätt omnämnt den lagen.

(44) De befogenheter som utövas av de boutredningsmän som (40) Ett lagval enligt denna förordning bör vara giltigt även utsetts i den medlemsstat i vilken den domstol där talan om den valda lagen inte ger någon möjlighet att välja lag väcks befinner sig bör vara de boutredningsbefogenheter i samband med arv. Den valda lagen bör emellertid vara som de får utöva enligt den lag som är tillämplig på avgörande i frågan om den materiella giltigheten för va ­ arvet. Om till exempel arvingen alltså utses till boutred ­ let, dvs. huruvida den person som gjort valet kan anses ningsman bör denne ha de boutredningsbefogenheter ha förstått och samtyckt till det som denne gjorde. Det ­ som en arvinge skulle ha enligt den lagen. Om de bout ­ samma bör gälla vid ändring eller upphävande av lagval. redningsbefogenheter som får utövas enligt den lag som

Bilaga 1

L 201/112 SV Europeiska unionens officiella tidning 27.7.2012

är tillämplig på arvet inte är tillräckliga för att bevara (48) För att säkerställa rättssäkerhet för personer som i förväg dödsboets tillgångar eller skydda borgenärernas rättighe ­ vill planera sina arvsrättsliga förhållanden bör denna för ­ ter eller rättigheterna för andra personer som har stått ordning fastställa en särskild lagvalsregel beträffande till ­ som garanter för den avlidnes skulder, får den eller de låtligheten och den materiella giltigheten för förordnan ­ boutredningsmän som utsetts i den medlemsstat i vilken den om kvarlåtenskap. För att säkerställa en enhetlig till ­ den domstol där ansökan görs finns utöva kvarstående lämpning av denna bestämmelse bör de faktorer som bör boutredningsbefogenheter i detta syfte i enlighet med betraktas som faktorer som hänför sig till materiell gil ­ lagstiftningen i den medlemsstaten. Sådana kvarstående tighet förtecknas i denna förordning. Granskningen av befogenheter skulle exempelvis kunna inbegripa upprät ­ den materiella giltigheten för ett förordnande om kvarlå ­ tande av en förteckning över dödsboets tillgångar och tenskap kan leda till slutsatsen att förordnandet om kvar ­ skulder, information till borgenärerna om inledandet av låtenskap rättsligt sett inte existerar. arvsförfarandet och en uppmaning till dem om att uppge sina fordringar samt att vidta eventuella interimistiska åtgärder – däribland skyddsåtgärder – avsedda att bevara dödsboets tillgångar. De handlingar som utförs av en boutredningsman enligt kvarstående befogenheter bör re ­ (49) Medlemsstaterna har olika bestämmelser när det gäller spektera den lag som är tillämplig på arvet vad avser tillåtligheten och godkännandet av ett arvsavtal, som är överföring av arvsegendomen, inklusive transaktioner en typ av förordnande om kvarlåtenskap. För att göra det som inletts av förmånstagarna innan boutredningsman ­ lättare att få arvsrättigheter till följd av ett arvsavtal god ­ nen utsågs, ansvaret för skulderna i arvsärendet och för ­ kända i medlemsstaterna bör det i denna förordning fast ­ månstagarnas rättigheter, inklusive i förekommande fall ställas vilken lag som ska reglera sådana avtals tillåtlighet, rätt till accept av eller avstående från arv. Sådana hand ­ deras materiella giltighet och deras bindande verkningar lingar skulle exempelvis endast kunna inbegripa över ­ parterna emellan, inbegripet villkoren för deras upp ­ föring av tillgångar eller betalning av skulder där detta hävande. skulle medges enligt den lag som är tillämplig på arvet. Om utseendet av en utomstående boutredningsman änd ­ rar ansvaret för arvingarna enligt den lag som är till ­ lämplig på arvet bör en sådan ändring av ansvaret re ­ spekteras. (50) Den lagstiftning som enligt denna förordning kommer att reglera tillåtligheten och den materiella giltigheten för ett förordnande om kvarlåtenskap och, när det gäller arvsavtal, de bindande verkningarna parterna emellan, bör inte påverka rättigheterna för en person som enligt den lagstiftning som är tillämplig på arvet har rätt till en (45) Denna förordning bör inte hindra att borgenärer, till ex ­ laglott eller en annan rätt som denne inte kan fråntas av empel genom ombud, får vidta sådana ytterligare åtgär ­ den person vars kvarlåtenskap det gäller. der som kan finnas att tillgå enligt den nationella lag ­ stiftningen, i förkommande fall i enlighet med de rele ­ vanta unionsinstrumenten, för att skydda sina rättigheter.

(51) När det i denna förordning hänvisas till den lagstiftning som skulle ha varit tillämplig på arvet efter den person som upprättar ett förordnande om kvarlåtenskap, om (46) Denna förordning bör medge tillhandahållande av infor ­ denne hade avlidit samma dag som förordnandet gjordes, mation om inledandet av arvsförfarandet till potentiella ändrades eller återkallades, vilket kan hända, bör en så ­ borgenärer i andra medlemsstater där det finns tillgångar. dan hänvisning betraktas som en hänvisning till antingen Vid tillämpningen av denna förordning bör möjligheten lagstiftningen i den stat där den berörda personen hade därför beaktas att inrätta en mekanism, om lämpligt via sin hemvist den dagen eller, om denne gjort ett lagval e-juridikportalen, för att ge potentiella borgenärer i andra enligt denna förordning, lagstiftningen i den stat där medlemsstater tillgång till relevant information så att de denne var medborgare den dagen. kan uppge sina fordringar.

(52) Denna förordning bör reglera formella giltighetskrav på alla förordnanden om kvarlåtenskap som upprättas skrift ­ (47) Den lag som är tillämplig på arvet bör fastställa vilka ligen genom bestämmelser som överensstämmer med förmånstagarna är i ett arvsärende. I merparten av la ­ bestämmelserna i Haagkonventionen av den 5 oktober garna omfattar begreppet ”förmånstagare” arvingar, tes ­ 1961 rörande lagkonflikter i fråga om formen för tes ­ tamentstagare och personer som har rätt till en laglott, tamentariska förordnanden. Vid avgörande av den for ­ även om exempelvis testamentstagarnas rättsliga ställning mella giltigheten för ett förordnande om kvarlåtenskap inte är densamma enligt alla lagar. Enligt vissa lagar kan enligt denna förordning bör den behöriga myndigheten testamentstagaren erhålla en direkt del i kvarlåtenskapen, inte beakta ett internationellt inslag som tillkommit på medan testamentstagaren enligt andra lagar endast kan få ett bedrägligt sätt i syfte att kringgå bestämmelserna om en fordran på arvingarna. den formella giltigheten.

Bilaga 1

27.7.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 201/113

(53) Vid tillämpningen av denna förordning bör varje lag ­ (57) Lagvalsreglerna i denna förordning kan leda till tillämp ­ bestämmelse genom vilken de tillåtna formerna av för ­ ning av en tredjestats lagstiftning. När så är fallet bör ordnanden om kvarlåtenskap begränsas på grundval av hänsyn tas till de internationella privaträttsliga bestäm ­ vissa personliga egenskaper hos den person som upprät ­ melserna i den staten. Om man i dessa bestämmelser tar förordnandet, såsom hans eller hennes ålder, anses hänvisar antingen till en medlemsstats lagstiftning eller hänföra sig till formen. Detta bör inte tolkas som att till lagstiftningen i en tredjestat som skulle tillämpa sin den tillämpliga lagen i fråga om den formella giltigheten egen lagstiftning på arvskiftet, bör denna hänvisning god ­ för ett förordnande om kvarlåtenskap enligt denna för ­ tas för att säkerställa internationell konsekvens. Sådan ordning bör avgöra huruvida en minderårig har kapacitet hänvisning bör dock uteslutas i situationer där den av ­ att upprätta ett förordnande om kvarlåtenskap. Den lagen lidne gjort ett lagval till förmån för en tredjestats lag ­ bör vara avgörande endast i fråga om huruvida en per ­ stiftning. sonlig egenskap som till exempel minderårighet bör för ­ hindra en person från att upprätta ett förordnande om kvarlåtenskap i en viss form.

(58) Av hänsyn till allmänintresset bör domstolarna och andra behöriga myndigheter som handlägger arvsfrågor i med ­ lemsstaterna ha rätt att i undantagsfall inte beakta vissa (54) Med hänsyn till ekonomiska, familjemässiga eller sociala bestämmelser i utländsk lag om tillämpning av sådana förhållanden är vissa typer av fast egendom, vissa företag bestämmelser i ett visst mål vore uppenbart oförenligt och andra särskilda kategorier av tillgångar föremål för med grunderna för rättsordningen ( ordre public ) i den särskilda regler i den medlemsstat där de är belägna, berörda medlemsstaten. Domstolarna eller andra behö ­ vilket begränsar eller påverkar arvet med avseende på riga myndigheter bör dock inte få åberopa detta undan ­ dessa tillgångar. I denna förordning bör det säkerställas tag för att förhindra att en annan stats lagstiftning till ­ att sådana särskilda regler tillämpas. Detta undantag från lämpas eller för att vägra erkänna eller, i tillämpliga fall, tillämpningen av den lag som är tillämplig på arvet bör godkänna, eller verkställa en dom, officiell handling eller dock tolkas snävt för att inte denna förordnings allmänna förlikning från en domstol från en annan medlemsstat målsättning ska förfelas. Varken lagvalsregler enligt vilka om denna vägran strider mot Europeiska unionens stadga fast egendom omfattas av annan lag än den som ska till ­ om de grundläggande rättigheterna, i synnerhet artikel 21, lämpas på lös egendom eller bestämmelser om större som förbjuder all diskriminering. laglotter än dem som föreskrivs i den lag som är till ­ lämplig på arvet enligt denna förordning, får därför be ­ traktas som särskilda regler som begränsar eller påverkar arvskiftet med avseende på vissa tillgångar. (59) Mot bakgrund av den allmänna målsättningen för för ­ ordningen, nämligen att åstadkomma ömsesidigt erkän ­ nande av medlemsstaternas domar på arvsområdet, obe ­ roende av huruvida domarna gäller tvistemål eller icke- (55) För att säkerställa en enhetlig behandling av situationer tvistemål, bör denna förordning fastställa bestämmelser där det råder osäkerhet om i vilken ordning två eller flera om domars erkännande, verkställbarhet och verkställighet personer vilkas arv regleras av olika lagar avlidit, bör som liknar bestämmelserna i andra unionsinstrument denna förordning innehålla en bestämmelse om att ingen inom det civilrättsliga samarbetet. av de avlidna personerna bör ha någon rätt till den eller de andra personernas arv.

(60) Med hänsyn till medlemsstaternas olika system för att behandla arvsfrågor bör denna förordning i arvsfrågor garantera godkännande och verkställbarhet av officiella (56) Det kan i vissa situationer förekomma arv där arvinge handlingar i alla medlemsstater. saknas. Olika lagstiftningar har olika bestämmelser för sådana situationer. Enligt vissa lagstiftningar kan till ex ­ empel staten i sådana situationer som arvinge göra an ­ språk på kvarlåtenskapen, oberoende av var tillgångarna är belägna. Enligt vissa andra lagstiftningar kan staten överta endast de tillgångar som är belägna på dess terri ­ (61) Officiella handlingar bör ha samma bevisvärde i en annan torium. I denna förordning bör man därför föreskriva att medlemsstat som de har i ursprungsmedlemsstaten eller tillämpningen av den lag som är tillämplig på arvet inte ett bevisvärde som är så jämförbart som möjligt. Vid bör utesluta att en medlemsstat enligt sin egen lag får fastställandet av en viss officiell handlings bevisvärde i överta de tillgångar som är belägna på det egna territo ­ en annan medlemsstat eller av ett bevisvärde som är så riet. För att säkerställa att denna regel inte är till skada jämförbart som möjligt bör man hänvisa till arten och för borgenärerna bör dock en bestämmelse läggas till omfattningen av den officiella handlingens bevisvärde i enligt vilken borgenärerna i dödsboet bör kunna kräva ursprungsmedlemsstaten. Det kommer därför att vara av ­ att man tillgodoser deras fordringar från samtliga till ­ hängigt av lagstiftningen i ursprungsmedlemsstaten vilket gångar som ingår i kvarlåtenskapen, oberoende av var bevisvärde en viss officiell handling bör få i en annan dessa är belägna. medlemsstat.

Bilaga 1

L 201/114 SV Europeiska unionens officiella tidning 27.7.2012

(62) En officiell handlings ”äkthet” bör utgöra ett självständigt frågan avgöras av de domstolar som är behöriga enligt begrepp som omfattar sådant som handlingens äkthet, denna förordning eller av den domstol där talan väckts handlingens formella förutsättningar, befogenheterna för om frågan tas upp som en fråga av prejudiciell betydelse den myndighet som upprättat handlingen och det för ­ under förfarandet. Om en officiell handling och en dom farande enligt vilket handlingen upprättats. Det bör också är oförenliga bör skälen för att vägra erkännande av omfatta sakuppgifter som registrerats i den officiella domar enligt denna förordning beaktas. handlingen av den berörda myndigheten, som att de angivna parterna vid angivet datum inställt sig vid den myndigheten och att de avgivit de angivna förklaring ­ arna. En part som vill bestrida en officiell handlings äkt ­ het bör göra detta vid den behöriga domstolen i den medlemsstat som utfärdat den officiella handlingen, en ­ (67) Ett snabbt, smidig och effektivt avgörande vid ett arvs ­ ligt lagen i den medlemsstaten. ärende med gränsöverskridande verkan inom unionen innebär att arvingarna, testamentstagarna, testaments ­ exekutorerna eller boutredningsmännen lätt bör kunna bevisa sin ställning och/eller sina rättigheter och befogen ­ heter i en annan medlemsstat, t.ex. i den medlemsstat där (63) Begreppet ”rättshandlingar eller rättsliga förhållanden kvarlåtenskapen är belägen. För att de ska kunna göra som fastställs i en officiell handling” bör tolkas som en detta bör man i denna förordning föreskriva inrättandet hänvisning till den officiella handlingens innehåll i sak. av ett enhetligt intyg, det europeiska arvsintyget (nedan De rättshandlingar som ingår i en officiell handling kan kallat arvsintyget ), som ska utfärdas för användning i en exempelvis vara ett avtal mellan parterna om arvskifte annan medlemsstat. Med hänsyn till subsidiaritetsprinci ­ eller fördelning av arvet, eller ett testamente eller ett pen bör arvsintyget inte ersätta nationella dokument som arvsavtal eller en annan avsiktsförklaring. De rättsliga eventuellt finns för liknande ändamål i medlemsstaterna. förhållandena kan exempelvis vara fastställandet av arv ­ ingar och andra förmånstagare enligt den lag som är till ­ lämplig på arvet, deras respektive arvslotter, förekomsten av en laglott, eller någon annan uppgift som är fastställd i den lag som är tillämplig på arvet. En part som vill bestrida rättshandlingar eller rättsliga förhållanden som (68) Den myndighet som utfärdar arvsintyget bör ta hänsyn fastställs i en officiell handling bör göra detta vid en till de formella förfaranden som krävs för att registrera domstol som är behörig enligt denna förordning. Den fast egendom i den medlemsstat där registret förs. För domstolen bör avgöra klagomålet i enlighet med den detta syfte bör denna förordning föreskriva ett utbyte av lag som är tillämplig på arvet. information om sådana förfaranden mellan medlemssta ­ terna.

(64) Om en fråga rörande de rättshandlingar eller rättsliga förhållanden som fastställs i en officiell handling tas upp som en prejudiciell fråga under ett förfarande vid en domstol i en medlemsstat, bör den domstolen vara (69) Det bör inte vara obligatoriskt att använda ett arvsintyg. behörig att avgöra frågan. Detta innebär att de personer som har rätt att ansöka om ett arvsintyg inte bör vara skyldiga att göra detta, utan det bör stå dem fritt att använda andra instrument som finns att tillgå enligt denna förordning (domar, officiella handlingar och förlikningar inför domstol). Ingen myn ­ (65) En officiell handling som omfattas av ett klagomål bör dighet eller person som mottagit ett arvsintyg som ut ­ inte ha något bevisvärde i en annan medlemsstat än färdats i en annan medlemsstat bör dock har rätt att ursprungsmedlemsstaten så länge klagomålet inte är av ­ begära att man i stället för ett arvsintyg ska redovisa gjort. Om klagomålet endast rör en specifik fråga gäl ­ en dom, en officiell handling eller en förlikning inför lande de rättshandlingar eller rättsliga förhållanden som domstol. fastställs i den officiella handlingen bör den officiella handling som omfattas av klagomålet inte ha något be ­ visvärde i någon annan medlemsstat än ursprungsmed ­ lemsstaten i den relevanta frågan så länge klagomålet inte är avgjort. En officiell handling som ogiltigförklarats till följd av ett klagomål bör upphöra att ha bevisvärde. (70) Arvsintyget bör utfärdas i den medlemsstat vars domsto ­ lar är behöriga enligt denna förordning. Det bör till ­ komma varje medlemsstat att i sin nationella lagstiftning fastställa vilka myndigheter som ska vara behöriga att (66) En myndighet som i samband med tillämpningen av utfärda arvsintyget, vare sig dessa är domstolar enligt denna förordning föreläggs två oförenliga officiella hand ­ definitionen i denna förordning eller andra myndigheter lingar bör bedöma vilken, om någon, av de officiella med behörighet i arvsfrågor, exempelvis notarier. Det bör handlingarna som bör ges företräde med hänsyn till om ­ också vara varje enskild medlemsstats sak att i sin natio ­ ständigheterna i det enskilda fallet. Om det av dessa nella lagstiftning fastställa huruvida den utfärdande myn ­ omständigheter inte framgår tydligt vilken, om någon, digheten får inbegripa andra behöriga organ i förfarandet av de officiella handlingarna som bör ges företräde bör för utfärdande, t.ex. organ som är behöriga att ta emot

Bilaga 1

27.7.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 201/115

försäkran om kända förhållanden i stället för en ed. Med ­ gemensamma testamentens formella giltighet. Förord ­ lemsstaterna bör tillhandahålla kommissionen tillämplig ningens allmänna målsättning kräver dock att den mellan information om sina utfärdande myndigheter så att medlemsstaterna har företräde framför konventioner som denna information görs allmänt tillgänglig. har ingåtts uteslutande mellan två eller flera medlems ­ stater i den mån som konventionerna gäller frågor som regleras genom denna förordning.

(71) Arvsintyget bör ha samma verkan i samtliga medlems ­ stater. Det bör inte vara en exekutionstitel i sig men bör (74) Denna förordning bör inte hindra de medlemsstater som ha bevisvärde och bör förutsättas på korrekt sätt ange är parter i konventionen av den 19 november 1934 vad som har fastställts enligt den lag som är tillämplig på mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige in ­ arvet eller enligt annan lag som är tillämplig på specifika nehållande internationella privaträttsliga bestämmelser delar, såsom den materiella giltigheten för förordnanden om arv, testamente och boutredning från att fortsätta om kvarlåtenskap. Arvsintygets bevisvärde bör inte utvid ­ att tillämpa vissa bestämmelser i konventionen, ändrad gas till uppgifter som inte omfattas av denna förordning, genom en mellanstatlig överenskommelse mellan de sta ­ till exempel frågan om anknytning eller frågan om huru ­ ter som är parter i konventionen. vida en viss tillgång tillhörde den avlidne. Alla som gör utbetalningar eller överlåter arvsegendom till en person som enligt arvsintyget är berättigad att ta emot en sådan utbetalning eller sådan egendom i egenskap av arvinge eller testamentstagare bör tillförsäkras tillbörligt skydd (75) För att underlätta tillämpningen av denna förordning bör om de har handlat i god tro i förlitan på korrektheten medlemsstaterna åläggas att inom ramen för det europe ­ i den information som bestyrks genom arvsintyget. iska rättsliga nätverk på privaträttens område som inrät ­ Samma skydd bör tillförsäkras alla som förlitat sig på tades genom rådets beslut 2001/470/EG ( 1 ) lämna vissa korrektheten i den information som bestyrks genom upplysningar om sin lagstiftning och sina förfaranden arvsintyget och som köper eller tar emot kvarlåtenskap rörande arvsrätt. För att göra det möjligt att i Europeiska av en person som enligt arvsintyget är berättigad att unionens officiella tidning i god tid offentliggöra all infor ­ förfoga över sådan egendom. Skyddet bör säkerställas mation av betydelse för tillämpningen av denna förord ­ om fortfarande giltiga bestyrkta kopior uppvisas. Om ning bör medlemsstaterna också meddela kommissionen en tredje persons förvärv av sådan egendom faktiskt sådan information innan denna förordning börjar tilläm ­ har skett eller inte bör inte regleras i denna förordning. pas.

(76) För att underlätta tillämpningen av denna förordning bör (72) Den behöriga myndigheten bör utfärda arvsintyget på man också möjliggöra användning av modern kommuni ­ begäran. Originalet av arvsintyget bör förvaras hos den kationsteknik och införa standardformulär för de intyg utfärdande myndigheten, som ska utfärda en eller flera i som ska tillhandahållas i samband med ansökan om en särskild ordning bestyrkta kopior av arvsintyget till sö ­ verkställbarhetsförklaring som gäller en dom, en officiell kanden och övriga som kan påvisa ett legitimt intresse. handling eller en förlikning inför domstol samt för an ­ Detta bör dock inte hindra att en medlemsstat i enlighet sökan om ett europeiskt arvsintyg liksom för själva med sina nationella bestämmelser om allmänhetens till ­ arvsintyget. gång till handlingar får tillåta att kopior av arvsintyget lämnas ut till allmänheten. Denna förordning bör inne ­ hålla föreskrifter om rättsmedel mot beslut från den ut ­ färdande myndigheten, inklusive beslut om att vägra ut ­ färda ett arvsintyg. När arvsintyget korrigeras, ändras eller (77) Rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 av den återkallas bör den utfärdande myndigheten meddela de 3 juni 1971 om regler för bestämning av perioder, da ­ personer för vilka bestyrkta kopior har utfärdats så att tum och frister ( 2 ) bör tillämpas för beräkning av de olaglig användning av sådana kopior förhindras. perioder och frister som föreskrivs i denna förordning.

(73) Respekten för medlemsstaternas internationella åtagan ­ (78) För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av den innebär att denna förordning inte bör påverka till ­ denna förordning bör kommissionen tilldelas genom ­ lämpningen av internationella konventioner som en eller förandebefogenheter avseende upprättande och senare flera medlemsstater är anslutna till vid den tidpunkt då ändringar av de intyg och formulär som hänför sig till denna förordning antas. Framför allt bör de medlems ­ förklaringen om verkställbarhet av domar, förlikningar stater som är parter i Haagkonventionen av den 5 oktober inför domstol och officiella handlingar samt till det eu ­ 1961 om lagkonflikter i fråga om formen för testamenta ­ ropeiska arvsintyget. Dessa befogenheter bör utövas i riska förordnanden kunna fortsätta att tillämpa bestäm ­ melserna i den konventionen i stället för bestämmelserna ( 1 ) EGT L 174, 27.6.2001, s. 25. i denna förordning med avseende på testamentens och ( 2 ) EGT L 124, 8.6.1971, s. 1.

Bilaga 1

L 201/116 SV Europeiska unionens officiella tidning 27.7.2012

enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om faststäl ­ lande av allmänna regler och principer för medlemssta ­ ternas kontroll av kommissionens utövande av sina ge ­ nomförandebefogenheter ( 1 ). KAPITEL I

TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

Artikel 1 (79) Det rådgivande förfarandet bör användas vid antagandet

Tillämpningsområde

av genomförandeakter om upprättandet och påföljande ändringar av intygen och formulären i denna förordning 1. Denna förordning är tillämplig på arv efter avliden. Den i enlighet med förfarandet i artikel 4 i förordning (EU) ska inte tillämpas på skattefrågor, tullfrågor eller förvaltnings ­ nr 182/2011. rättsliga frågor.

2. Denna förordning är inte tillämplig på (80) Eftersom målen för denna förordning, nämligen fri rör ­ lighet för personer, möjligheten för medborgare att i förväg utforma sina arvsförhållanden inom unionen och skyddet för de rättigheter som arvingar, testamentstagare, a) fysiska personers ställning samt familjeförhållanden och för ­ övriga närstående personer till den avlidne och borgenä ­ hållanden som enligt den lag som är tillämplig på sådana rer har, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av med ­ förhållanden har jämförbar verkan, lemsstaterna och de därför, på grund av förordningens omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på unions ­ nivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidia ­ b) fysiska personers rättskapacitet eller rättsliga handlingsför ­ ritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unio ­ måga, utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna nen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma 23.2 c och 26, artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

c) frågor som rör fysiska personers försvinnande, frånvaro eller dödförklaring, (81) Denna förordning står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättig ­ d) frågor som rör makars förmögenhetsförhållanden samt för ­ heterna. Medlemsstaternas domstolar och övriga behöriga mögenhetsrättsliga frågor avseende förhållanden som enligt myndigheter måste tillämpa denna förordning med re ­ den lag som är tillämplig på sådana förhållanden har jäm ­ spekt för dessa rättigheter och principer. förbar verkan med äktenskap,

e) underhållsskyldighet utöver den som uppstår på grund av (82) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll (nr 21) om dödsfall, Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Eu ­ ropeiska unionens funktionssätt, deltar dessa medlems ­ f) formell giltighet för muntliga förordnanden om kvarlåten ­ stater inte i antagandet av denna förordning, som inte skap, är bindande för eller tillämplig på dem. Detta ska dock inte påverka möjligheten för Förenade kungariket och Irland att, i enlighet med artikel 4 i protokollet, meddela sin avsikt att godta denna förordning efter antagandet. g) rättigheter och tillgångar som uppkommit eller överlåtits på annat sätt än genom arv, t.ex. genom gåva, samäganderätt med rätt att överta egendomen för den efterlevande, pen ­ sionssparande, försäkringsavtal och liknande, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 23.2 i, (83) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll (nr 22) om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funk ­ tionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av denna för ­ h) frågor som omfattas av reglerna om företag, sammanslut ­ ordning, som inte är bindande för eller tillämplig på ningar och andra juridiska personer, såsom klausuler i stif ­ Danmark. telseurkunder eller stadgar för företag, sammanslutningar och andra juridiska personer som fastställer hur det ska för ­ ( 1 ) EUT L 55, 28.2.2011, s. 13. faras med andelarna när en eller flera medlemmar avlider,

Bilaga 1

27.7.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 201/117

i) upplösning, upphörande och sammanslagning av företag, f) verkställande medlemsstat: den medlemsstat där verkställbar ­ sammanslutningar och andra juridiska personer, hetsförklaringen eller verkställighet av domen, förlikningen inför domstol eller den officiella handlingen begärs,

j) upprättande, förvaltning och upplösande av truster,

g) dom: varje arvsrättsligt avgörande som har meddelats av en domstol i en medlemsstat oavsett dess rubricering, såsom domstolstjänstemans beslut i fråga om rättegångskostnader, k) frågor som rör karaktären hos sakrätter, och

l) registrering i ett register av rättigheter i fast eller lös egen ­ h) förlikning inför domstol: en förlikning i en arvsrättslig fråga dom, inbegripet de rättsliga krav som ställs vid en sådan som har godkänts av en domstol eller ingåtts i en domstol registrering, och verkningarna av en registrering eller utebli ­ under förfarandet, ven registrering av sådana rättigheter i ett register.

Artikel 2 i) officiell handling: en handling i en arvsfråga som har upp ­ rättats eller registrerats som en officiell handling i en med ­ Befogenhet i arvsfrågor inom medlemsstaterna lemsstat och vars äkthet

Denna förordning ska inte påverka de befogenheter som med ­ lemsstaternas myndigheter har när det gäller att handlägga arvsfrågor. i) avser handlingens underskrift och innehåll, och

Artikel 3

Definitioner ii) har bestyrkts av en offentlig myndighet eller annan för detta bemyndigad myndighet i ursprungsmedlemsstaten. 1. I denna förordning avses med

a) arv: arv efter avliden som omfattar alla former av överföring 2. I denna förordning avses med ”domstol” alla rättsliga av tillgångar, rättigheter och skyldigheter efter dödsfall, oav ­ myndigheter och alla andra myndigheter och rättstillämpare sett om det rör sig om ett testamentariskt förordnande om som har behörighet i arvsfrågor och som utövar rättsliga funk ­ kvarlåtenskap eller om arv enligt den legala arvsordningen, tioner eller agerar genom delegering från en rättslig myndighet eller agerar under kontroll av en rättslig myndighet, under för ­ utsättning att sådana andra myndigheter och rättstillämpare ga ­ ranterar opartiskhet och samtliga parters rätt att bli hörda och b) arvsavtal: ett avtal, inbegripet inbördes testamenten, som med under förutsättning att deras beslut enligt lagen i den medlems ­ eller utan motprestation beviljar, ändrar eller återkallar rätt stat där de är verksamma till framtida kvarlåtenskap för en eller flera parter i avtalet,

a) kan bli föremål för överklagande eller förnyad prövning vid c) gemensamt testamente: testamente som upprättas av två eller en rättslig myndighet och flera personer i en enda handling,

d) förordnande om kvarlåtenskap: testamente, gemensamt tes ­ b) har liknande giltighet och verkan som ett beslut av en rätts ­ tamente eller ett arvsavtal, lig myndighet i samma fråga.

e) ursprungsmedlemsstat: den medlemsstat där domen har med ­ delats, där förlikningen inför domstolen har godkänts eller Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om de andra ingåtts, där den officiella handlingen har fastställts eller där myndigheter och rättstillämpare som avses i första stycket i det europeiska arvsintyget har utfärdats, enlighet med artikel 79.

Bilaga 1

L 201/118 SV Europeiska unionens officiella tidning 27.7.2012

KAPITEL II a) en domstol inför vilken talan tidigare väckts i samma fall har avvisat talan i enlighet med artikel 6,

BEHÖRIGHET

Artikel 4

Allmän behörighet b) parterna i målet i enlighet med artikel 5 har avtalat om att ge en domstol eller domstolarna i denna medlemsstat behö ­ Domstolarna i den medlemsstat där den avlidne hade hemvist righet, eller vid sin död ska vara behöriga att fatta beslut om arvet i dess helhet.

c) parterna i målet uttryckligen har accepterat att den domstol vid vilken talan väckts är behörig. Artikel 5

Avtal om val av domstol

1. När den lag som i enlighet med artikel 22 har valts av den Artikel 8 avlidne att tillämpas på arvet är lagen i en medlemsstat, får de berörda parterna avtala om att en domstol eller domstolarna i Avslutande av förfarande som inletts på domstols initiativ den medlemsstaten ska ha exklusiv behörighet att pröva alla om det finns ett lagval arvsfrågor. En domstol som på eget initiativ tagit upp ett arvsmål enligt artikel 4 eller artikel 10 ska avsluta förfarandet om parterna i målet har enats om att avgöra arvsfrågan i godo utanför dom ­ stol i den medlemsstat vars lag har valts av den avlidne enligt 2. Ett sådant avtal om val av domstol ska vara skriftligt och artikel 22. dateras och undertecknas av de berörda parterna. Ett elektro ­ niskt meddelande som möjliggör en varaktig dokumentation av avtalet ska anses vara likvärdigt med skriftligt. Artikel 9

Behörighet grundad på svaromål

Artikel 6 1. Om det under förfarandena vid en domstol i en medlems ­ stat som är behörig enligt artikel 7 framkommer att inte alla Avvisande av talan vid lagval parter i målet var parter i avtalet om val av domstol, ska dom ­ stolen fortsätta att utöva behörighet om de parter i målet som När den lag som i enlighet med artikel 22 har valts av den inte är parter i avtalet går i svaromål utan att bestrida dom ­ avlidne att tillämpas på arvet är lagen i en medlemsstat, gäller stolens behörighet. följande för den domstol vid vilken talan väckts enligt artikel 4 eller 10:

2. Om de parter i målet som inte är parter i avtalet bestrider behörigheten hos den domstol som avses i punkt 1, ska dom ­ a) Domstolen får på begäran av någon av parterna i målet stolen avvisa talan. avvisa talan om den bedömer att domstolarna i den med ­ lemsstat vars lag har valts är bättre lämpade att pröva arvs ­ målet med hänsyn till praktiska omständigheter när det gäl ­ ler arvet, såsom parternas hemvist och placeringen av till ­ I sådana fall ska de domstolar som är behöriga enligt artikel 4 gångarna. eller artikel 10 vara behöriga att pröva arvsmålet.

b) Domstolen ska avvisa talan om parterna i målet i enlighet Artikel 10 med artikel 5 har avtalat om att ge en domstol eller dom ­ stolarna i den medlemsstat vars lag har valts behörighet. Subsidiär behörighet

1. När den avlidne vid sin död inte hade hemvist i en med ­ lemsstat ska domstolarna i den medlemsstat på vars territorium de tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen är belägna ändå vara Artikel 7 behöriga att pröva arvsmålet i dess helhet om

Behörighet vid lagval

Domstolarna i en medlemsstat vars lag har valts av den avlidne i enlighet med artikel 22 ska ha behörighet att pröva arvsmålet a) den avlidne var medborgare i den medlemsstaten vid sin om död, eller i annat fall,

Bilaga 1

27.7.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 201/119

b) den avlidne tidigare haft sin hemvist i den medlemsstaten, Artikel 14 förutsatt att det vid den tidpunkt då talan väcktes vid dom ­ stolen inte gått mer än fem år sedan hemvisten ändrades. Väckande av talan vid domstol

Vid tillämpningen av detta kapitel ska talan anses ha väckts vid en domstol

2. Om ingen domstol i en medlemsstat är behörig i enlighet med punkt 1 ska domstolarna i den medlemsstat där de till ­ gångar som ingår i kvarlåtenskapen är belägna ändå vara behö ­ a) när stämningsansökan eller motsvarande handling har ingi ­ riga att fatta beslut om dessa tillgångar. vits till domstolen, förutsatt att sökanden därefter inte har underlåtit att vidta de mått och steg som denne var skyldig att vidta för att få delgivningen av svaranden verkställd,

Artikel 11

Forum necessitatis b) om delgivning av handlingen ska ske innan handlingen ges in till domstolen, när den tas emot av den myndighet som är Om ingen medlemsstats domstol är behörig i enlighet med ansvarig för delgivningen, förutsatt att sökanden inte därefter andra bestämmelser i denna förordning, kan domstolarna i en har underlåtit att vidta de mått och steg som denne var medlemsstat i undantagsfall pröva arvsmålet om ett förfarande skyldig att vidta för att få handlingen ingiven till domstolen, inte rimligen kan inledas eller genomföras eller visar sig vara eller omöjligt i en tredjestat till vilket målet har nära anknytning.

c) om ett arvsmål tagits upp på domstolens eget initiativ, när Målet måste ha tillräcklig anknytning till den medlemsstat i domstolen fattar beslut om att inleda förfarandet eller, om vilken talan väcks. något sådant beslut inte krävs, när domstolen registrerar målet.

Artikel 12 Artikel 15

Begränsade förfaranden Prövning av behörighetsfrågan

1. När kvarlåtenskapen efter den avlidne omfattar tillgångar Om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat avser en som är belägna i en tredjestat får den domstol vid vilken talan arvsfråga som domstolen inte är behörig att ta upp enligt denna har väckts på begäran av en av parterna besluta att inte fatta förordning ska domstolen självmant förklara sig obehörig. beslut om en eller flera sådana tillgångar om det kan antas att dess avgörande med avseende på dessa tillgångar inte kommer att vare sig erkännas eller, i tillämpliga fall, förklaras vara verk ­ ställbart i denna tredjestat. Artikel 16

Prövning av frågan om målet kan tas upp

1. Om en svarande som har hemvist i en annan stat än den 2. Punkt 1 ska inte påverka parternas rätt att begränsa före ­ medlemsstat där talan väcktes inte går i svaromål, ska den målet för talan i enlighet med lagen i den medlemsstat där den behöriga domstolen förklara målet vilande till dess att det har domstol vid vilken talan har väckts är belägen. klarlagts att svaranden har haft möjlighet att ta del av stäm ­ ningsansökan eller motsvarande handling i tid för att kunna förbereda sitt svaromål, eller att alla nödvändiga åtgärder i detta syfte har vidtagits. Artikel 13

Accept av eller avstående från arv, legat eller laglott

Utöver den domstol som är behörig att pröva arvsmålet i en ­ 2. I stället för punkt 1 i denna artikel ska artikel 19 i Eu ­ lighet med denna förordning ska även domstolarna i den med ­ ropaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av lemsstat där en person har hemvist som enligt den lag som är den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av tillämplig på arvet får avge en förklaring inför en domstol om handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur accept av eller avstående från arv, legat eller laglott eller en (delgivning av handlingar) ( 1 ) gälla, om stämningsansökan eller förklaring som ska begränsa den berörda personens ansvar en motsvarande handling ska översändas från en medlemsstat vad gäller skulderna i arvsärendet ha behörighet att motta så ­ till en annan i enlighet med den förordningen. dana förklaringar när sådana förklaringar enligt lagen i den medlemsstaten får avges inför domstol. ( 1 ) EUT L 324, 10.12.2007, s. 79.

Bilaga 1

L 201/120 SV Europeiska unionens officiella tidning 27.7.2012

3. Om förordning (EG) nr 1393/2007 inte är tillämplig ska KAPITEL III artikel 15 i Haagkonventionen av den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil TILLÄMPLIG LAG eller kommersiell natur gälla, om stämningsansökan eller mot ­ Artikel 20 svarande handling ska översändas till utlandet i enlighet med den konventionen.

Universell tillämpning

Den lag som anges i denna förordning ska tillämpas oavsett om det är en medlemsstats lag eller inte.

Artikel 17

Litispendens Artikel 21

1. Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rö ­ Allmän regel rande samma sak och målen gäller samma parter, ska varje 1. Om inte annat anges i denna förordning ska den lag som domstol utom den vid vilken talan först väcktes självmant är tillämplig på arvet i dess helhet vara lagen i den stat där den låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts avlidne hade hemvist vid sin död. att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig.

2. Om det undantagsvis framgår av alla omständigheter i fallet att den avlidne vid sin död uppenbart hade en närmare 2. När det har fastställts att den domstol vid vilken talan anknytning till en annan stat än den vars lag skulle vara till ­ först väcktes är behörig, ska övriga domstolar självmant avvisa lämplig enligt punkt 1, ska lagen i den andra staten vara till ­ talan till förmån för den domstolen. lämplig på arvet.

Artikel 22 Artikel 18

Lagval Käromål som har samband med varandra

1. En person får låta rätten till sitt arv i dess helhet styras av lagen i den stat där personen är medborgare vid tidpunkten för 1. Om käromål som har samband med varandra prövas vid sitt val eller vid sin död. domstolar i olika medlemsstater, får varje domstol utom den vid vilken talan först väcktes låta handläggningen av målet vila.

En person som är medborgare i flera länder får välja lagen i en av de stater i vilken personen är medborgare vid tidpunkten för sitt beslut eller vid sin död. 2. Om dessa mål prövas i första instans får varje domstol, utom den vid vilken talan först väcktes, också avvisa talan på begäran av en av parterna, om den domstol vid vilken talan först väcktes är behörig att pröva de berörda käromålen och 2. Lagvalet ska uttryckligen anges i en förklaring i form av dess lag tillåter förening av dessa. ett förordnande om kvarlåtenskap eller framgå av villkoren i ett sådant.

3. Det är den valda lagens regler som ska tillämpas på frågan 3. Vid tillämpningen av denna artikel ska käromål anses ha om den materiella giltigheten för den handling genom vilken samband med varandra om de är så förenade att en gemensam lagvalet gjordes. handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. 4. Om lagvalet ändras eller återkallas ska samma formkrav ställas som vid ändringar eller återkallanden av förordnanden om kvarlåtenskap.

Artikel 19

Interimistiska åtgärder, inbegripet säkerhetsåtgärder Artikel 23

Interimistiska åtgärder, inbegripet säkerhetsåtgärder, som kan

Den tillämpliga lagens räckvidd

vidtas enligt lagen i en medlemsstat, får begäras hos domsto ­ larna i den staten, även om en domstol i en annan medlemsstat 1. Den lag som anvisas enligt artikel 21 eller 22 ska styra är behörig att pröva målet i sak enligt denna förordning. arvet i dess helhet.

Bilaga 1

27.7.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 201/121

2. Den lagen ska i synnerhet reglera regleras av den lag som den personen kunde ha valt i enlighet med artikel 22 på de däri fastställda villkoren.

a) orsak, tidpunkt och plats för inledningen av arvsförfarandet,

3. Punkt 1 ska i tillämpliga fall gälla vid ändring eller återkal ­ b) fastställandet av förmånstagarna, deras respektive andelar lande av ett förordnande om kvarlåtenskap som inte är ett samt de förpliktelser som de kan komma att åläggas enligt arvsavtal. Om ett lagval har gjorts i enlighet med punkt 2 ska den avlidnes sista vilja samt fastställandet av övriga arvsrät ­ ändringen eller återkallandet regleras av den valda lagen. ter, inbegripet efterlevande makes, makas eller partners arvs ­ rätt,

Artikel 25 c) förmågan att ärva,

Arvsavtal

1. Ett arvsavtal som gäller arv efter en person ska när det d) arvlöshetsförklaring och förverkande av rätt på grund av gäller frågan om huruvida det kan tas upp, dess materiella beteende, giltighet och dess bindande verkningar parterna emellan, in ­ begripet villkoren för dess upphävande, regleras av den lag som, enligt denna förordning, skulle ha varit tillämplig på arvet e) överföring av de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som efter den person om denne hade avlidit samma dag som avtalet utgör kvarlåtenskapen till arvingar och eventuella testaments ­ ingicks. tagare, däribland villkor för och rättsverkningar av accept av eller avstående från arv eller legat,

f) arvingars, testamentsexekutorers och boutredningsmäns be ­ 2. Arvsavtal efter flera avlidna ska kunna tas upp endast om fogenheter, särskilt i fråga om försäljning av egendom och de kan tas upp enligt alla de lagar som enligt denna förordning betalning till borgenärer, utan att det påverkar de befogen ­ skulle ha reglerat arv efter samtliga inblandade personer om heter som anges i artikel 29.2 och 29.3, dessa avlidit samma dag som avtalet ingicks.

g) ansvaret för skulderna i arvsärendet, Ett avtal om arv efter en avliden som enligt prövning enligt punkt 1 kan tas upp ska, vad gäller dess materiella giltighet h) den disponibla kvoten, laglotter och andra inskränkningar i och dess bindande verkningar parterna emellan, inbegripet vill ­ rätten att förordna om sin kvarlåtenskap, liksom anspråk koren för dess upphävande, regleras av den lag i punkt 1 till som närstående personer till den avlidne kan tänkas ha gen ­ vilken det har närmast anknytning. temot dödsboet eller arvingarna,

i) återföring eller nedsättning av gåvor, förskott på arv eller 3. Utan hinder av punkterna 1 och 2 får parterna välja att legat vid beräkningen av de olika förmånstagarnas lotter, och arvsavtalet efter en avliden, vad gäller prövningen av frågan om huruvida det kan tas upp, dess materiella giltighet och dess bindande verkningar parterna emellan, inbegripet villkoren för j) arvets uppdelning. dess upphävande, ska regleras av den lag som den person eller en av de personer vilkas kvarlåtenskap berörs kunde ha valt i enlighet med artikel 22 på de däri fastställda villkoren. Artikel 24

Förordnanden om kvarlåtenskap som inte är arvsavtal

1. När det gäller ett förordnande om kvarlåtenskap som inte Artikel 26 är ett arvsavtal ska prövningen av frågan om huruvida det kan tas upp och dess materiella giltighet regleras av den lag som, Materiell giltighet för förordnanden om kvarlåtenskap enligt denna förordning, skulle ha varit tillämplig på arvet efter 1. Vid tillämpningen av artiklarna 24 och 25 ska följande den person som upprättade det om denne avlidit samma dag hänföra sig till den materiella giltigheten: som förordnandet upprättades.

2. Utan hinder av punkt 1 får en person välja att prövningen av frågan om huruvida hans eller hennes förordnande om kvar ­ a) Kapaciteten hos den person som upprättar förordnandet om låtenskap kan tas upp och om dess materiella giltighet ska kvarlåtenskap att upprätta ett sådant förordnande.

Bilaga 1

L 201/122 SV Europeiska unionens officiella tidning 27.7.2012

b) De särskilda skäl som förhindrar den person som upprättar Fastställandet av huruvida testatorn eller någon person vars förordnandet att gynna vissa personer eller som förhindrar kvarlåtenskap berörs av ett arvsavtal hade domicil i en viss en person att motta arvsegendom från den person som upp ­ stat ska regleras av lagen i den staten. rättar förordnandet.

c) Tillåtligheten av företrädare vid upprättandet av ett förord ­ 2. Punkt 1 ska också tillämpas på förordnanden om kvarlå ­ nande om kvarlåtenskap. tenskap som ändrar eller återkallar ett tidigare förordnande. Ändringen eller återkallandet ska också vara giltiga till formen om formen uppfyller kraven i någon av de lagar enligt vilka, i enlighet med punkt 1, det ändrade eller återkallade förordnandet d) Tolkningen av förordnandet. om kvarlåtenskap var giltigt.

e) Bedrägeri, olaga tvång, misstag och andra frågor gällande samtycket eller avsikten hos den person som upprättar för ­ 3. Vid tillämpningen av denna artikel ska varje lagbestäm ­ ordnandet. melse genom vilken de tillåtna formerna av förordnanden om kvarlåtenskap begränsas på grundval av ålder, nationalitet eller andra personliga förhållanden med avseende på testatorn eller de personer vilkas kvarlåtenskap berörs av ett arvsavtal, anses 2. Om en person har kapacitet att upprätta ett förordnande hänföra sig till formen. Samma regel ska tillämpas på de kva ­ om kvarlåtenskap i enlighet med den lag som är tillämplig i lifikationer som det krävs att vittnen ska inneha för att ett enlighet med artikel 24 eller artikel 25, ska en senare ändring av förordnande om kvarlåtenskap ska vara giltigt. den tillämpliga lagen inte påverka dennes kapacitet att ändra eller återkalla ett sådant förordnande.

Artikel 27 Artikel 28

Formell giltighet för skriftliga förordnanden om Formella giltighetskrav på arvinges förklaring om accept kvarlåtenskap eller avstående

1. Ett skriftligt förordnande om kvarlåtenskap ska anses gil ­ En förklaring om accept av eller avstående från arv, legat eller tigt till formen om formen uppfyller kraven i lagen laglott eller en förklaring som syftar till att begränsa ansvaret för den person som upprättar förklaringen, ska anses vara formellt giltig då den uppfyller kraven i

a) i den stat där förordnandet upprättades eller arvsavtalet ingicks,

a) den lag som är tillämplig på arvet enligt artikel 21 eller artikel 22, eller b) i en stat där testatorn eller åtminstone en av de personer vilkas kvarlåtenskap berörs av ett arvsavtal var medborgare, antingen vid tidpunkten för upprättandet av förordnandet eller för ingåendet av avtalet, eller vid sin död, b) lagen i den stat där den person som upprättar förklaringen har sin hemvist.

c) i en stat där testatorn eller åtminstone en av de personer vilkas kvarlåtenskap berörs av ett arvsavtal hade domicil, antingen vid tidpunkten för upprättandet av förordnandet eller för ingåendet av avtalet, eller vid sin död, Artikel 29

Särskilda regler om utseende av och befogenheter för boutredningsmän i vissa situationer

d) i en stat där testatorn eller åtminstone en av de personer vilkas kvarlåtenskap berörs av ett arvsavtal hade sin hemvist, 1. Om det är obligatoriskt att utse en boutredningsman eller antingen vid tidpunkten för upprättandet av förordnandet om detta är obligatoriskt på begäran enligt lagstiftningen i den eller för ingåendet av avtalet, eller vid sin död, eller medlemsstat vars domstolar är behöriga att pröva arvsfrågor i enlighet med denna förordning och den lag som är tillämplig på arvet är en utländsk lag får domstolarna i den medlemsstaten, när ansökan görs där, utse en eller flera boutredningsmän enligt e) vad gäller fast egendom, i den stat där den fasta egendomen sin egen lagstiftning, med förbehåll för de villkor som fastställs i är belägen. denna artikel.

Bilaga 1

27.7.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 201/123

Den eller de boutredningsmän som utses i enlighet med denna När boutredningsmännen utövar sådana befogenheter ska de punkt ska vara den eller de personer som har rätt att vara emellertid i synnerhet respektera fastställandet av förmånsta ­ testamentsexekutorer för den avlidne och/eller vara boutred ­ garna och deras arvsrätter, inklusive deras rätt till en laglott ningsmän enligt den lag som är tillämplig på arvet. Om den eller anspråk gentemot dödsboet eller arvingarna enligt den lagen inte innehåller föreskrifter om boutredningsmän i form av lag som är tillämplig på arvet. personer som inte är förmånstagare får domstolarna i den med ­ lemsstat där boutredningsmannen ska utses utse en utomstå ­ ende boutredningsman enligt sin egen lagstiftning om denna lagstiftning så kräver och det rör sig om en allvarlig intressekon ­ flikt mellan förmånstagarna eller mellan förmånstagarna och Artikel 30 borgenärerna eller andra personer som har stått som garanter för den avlidnes skulder, oenighet bland förmånstagarna med Särskilda regler som fastställer begränsningar för eller avseende på boutredningsuppdraget eller ett komplicerat dödsbo påverkar arvskiftet med avseende på vissa tillgångar att förvalta på grund av typen av tillgångar. Om lagen i den stat där vissa typer av fast egendom, vissa företag eller andra särskilda kategorier av tillgångar är belägna innehåller särskilda regler som med hänsyn till ekonomiska, familjerättsliga eller sociala förhållanden fastställer begräns ­ ningar för eller påverkar arvet med avseende på dessa tillgångar, Den eller de boutredningsmän som utses enligt denna punkt ska ska dessa särskilda regler tillämpas på arvet i den utsträckning vara den eller de enda personer som har rätt att utöva de dessa regler enligt lagen i den staten är tillämpliga oavsett vilken befogenheter som avses i punkt 2 eller 3. lag som är tillämplig på arvet.

Artikel 31 2. Den eller de personer som utses till boutredningsmän enligt punkt 1 ska utöva de boutredningsbefogenheter som de Anpassning av sakrätter får utöva enligt den lag som är tillämplig på arvet. Den utseende domstolen får i sitt beslut fastställa specifika villkor för ut ­ Om en person åberopar en sakrätt som vederbörande har rätt övande av sådana befogenheter i enlighet med den lag som är till enligt den lag som är tillämplig på arvet och denna sakrätt är tillämplig på arvet. okänd i lagen i den medlemsstat där rätten åberopas, ska denna sakrätt, om det är nödvändigt och i möjligaste mån, anpassas till den närmast likvärdiga sakrätten enligt den statens lagstiftning med beaktande av de syften och intressen som den specifika sakrätten motiveras av och av den verkan den har.

Om den lag som är tillämplig på arvet inte innehåller föreskrif ­ ter om befogenheter som är tillräckliga för att bevara dödsboets tillgångar eller skydda borgenärernas rättigheter eller rättighe ­ terna för andra personer som har stått som garanter för den Artikel 32 avlidnes skulder får den utseende domstolen besluta att tillåta att boutredningsmannen eller boutredningsmännen utövar Samtidigt avlidna kvarstående befogenheter som föreskrivs i detta syfte i den När två eller flera personer vars arv regleras i olika lagstiftningar egna lagen, och den får i sin dom fastställa specifika villkor avlider under sådana omständigheter att det råder ovisshet om för utövande av sådana befogenheter i enlighet med den lagen. vem som avlidit först, och om dessa lagar har skilda bestäm ­ melser eller saknar bestämmelser i denna situation, ska ingen av de avlidna ha någon arvsrätt till den andras eller de övrigas arv.

När boutredningsmannen eller boutredningsmännen utövar så ­ dana kvarstående befogenheter ska de emellertid respektera den lag som är tillämplig på arvet vad avser överföring av arvsegen ­ Artikel 33 domen, ansvaret för skulderna i arvsärendet och förmånstagar ­ nas rättigheter, inklusive i förekommande fall arvinges rätt till Arv där arvinge saknas accept av eller avstående från arvet samt i förekommande fall I den mån det enligt den lag som är tillämplig på arvet enligt testamentsexekutorns befogenheter. denna förordning saknas arvinge eller testamentstagare som utsetts i ett förordnande om kvarlåtenskap för samtliga tillgång ­ ar, och fysiska personer enligt den legala arvsordningen, ska den i enlighet därmed anvisade lagen inte utesluta rätten för en medlemsstat eller en enhet som den medlemsstaten utsett i detta 3. Utan hinder av punkt 2 får den domstol som utser en syfte att i enlighet med sin nationella lagstiftning överta den del eller flera boutredningsmän enligt punkt 1 i undantagsfall, där av kvarlåtenskapen som är belägen på dess territorium under den lag som är tillämplig på arvet är lagen i en tredjestat, förutsättning att borgenärerna har rätt att kräva att deras ford ­ besluta att ge dessa boutredningsmän alla de befogenheter ringar tillgodoses från alla tillgångar som ingår i kvarlåtenska ­ som föreskrivs i lagen i den medlemsstat där de utses. pen.

Bilaga 1

L 201/124 SV Europeiska unionens officiella tidning 27.7.2012

Artikel 34 annan bestämmelse som anger andra omständigheter som anknytningskriterier, förstås som en hänvisning till lagen i Återförvisning den territoriella enhet där dessa omständigheter föreligger.

1. När det i denna förordning föreskrivs att lagen i en viss tredjestat ska tillämpas avses gällande rättsregler i det landet, däribland dess internationella privaträtt i den mån dessa regler hänvisar till 3. Utan hinder av punkt 2 ska varje hänvisning till lagen i den stat som avses i punkt 1, när det gäller att fastställa till ­ lämplig lag i enlighet med artikel 27, i avsaknad av interna a) lagen i en medlemsstat, eller lagvalsregler i den staten, förstås som en hänvisning till lagen i den territoriella enhet som testatorn eller de personer vilkas arv berörs av ett arvsavtal hade den närmaste anknytningen till. b) lagen i en annan tredjestat som tillämpar sin egen lag.

2. Återförvisning ska inte tillämpas i fråga om den lagstift ­ Artikel 37 ning som avses i artiklarna 21.2, 22, 27, 28 b och 30.

Stater med mer än en rättsordning – lagkonflikter avseende olika kategorier av personer

Artikel 35 Med avseende på en stat som har två eller flera rättsordningar eller regelverk som är tillämpliga på olika kategorier av personer Grunderna för domstolslandets rättsordning (ordre public) när det gäller arv, ska varje hänvisning till lagen i den staten förstås som en hänvisning till den rättsordning eller det regel ­ Tillämpning av en bestämmelse i lagen i en viss stat som anges i verk som är tillämpligt enligt gällande regler i den staten. I denna förordning får vägras endast om en sådan tillämpning är avsaknad av sådana regler ska den rättsordning eller det regel ­ uppenbart oförenlig med grunderna för domstolslandets rätts ­ verk tillämpas som den avlidne hade den närmaste anknyt ­ ordning ( ordre public ). ningen till.

Artikel 36

Stater med mer än en rättsordning – territoriella

Artikel 38

lagkonflikter Icke-tillämpning av förordningen på interna lagkonflikter

1. I de fall den bestämda lagen enligt denna förordning är lagen i en stat som omfattar flera territoriella enheter som var En medlemsstat som omfattar flera territoriella enheter som var och en har egna rättsregler för arv efter avliden, är det de och en har egna rättsregler för arv behöver inte tillämpa denna interna lagvalsreglerna i den staten som ska avgöra vilken ter ­ förordning vid lagkonflikter enbart mellan lagarna i sådana en ­ ritoriell enhets rättsregler som ska tillämpas. heter.

2. Om sådana interna lagvalsregler saknas ska

KAPITEL IV

a) varje hänvisning till lagen i den stat som avses i punkt 1, när DOMARS ERKÄNNANDE, VERKSTÄLLBARHET OCH det gäller att fastställa tillämplig lag i enlighet med bestäm ­ VERKSTÄLLIGHET melserna om den avlidnes hemvist, förstås som en hänvis ­ Artikel 39 ning till lagen i den territoriella enhet där den avlidne hade hemvist vid sin död,

Erkännande

1. En dom som har meddelats i en medlemsstat ska erkännas i övriga medlemsstater utan att det krävs något särskilt förfaran ­ b) varje hänvisning till lagen i den stat som avses i punkt 1, när de. det gäller att fastställa tillämplig lag i enlighet med bestäm ­ melserna om den avlidnes nationalitet, förstås som en hän ­ visning till lagen i den territoriella enhet som den avlidne hade den närmaste anknytningen till,

2. Varje berörd part som tar upp frågan om huruvida en dom ska erkännas eller inte som huvudfrågan i en tvist, kan i c) varje hänvisning till lagen i den stat som avses i punkt 1, när enlighet med förfarandet i artiklarna 45–58 ansöka om att det gäller att fastställa tillämplig lag i enlighet med varje domen ska erkännas.

Bilaga 1

27.7.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 201/125

3. Om frågan huruvida en dom ska erkännas uppkommer Artikel 43 som en prejudiciell fråga vid en domstol i en medlemsstat, får den domstolen avgöra frågan om erkännande. Verkställbarhet

En dom som har meddelats i en medlemsstat och som är verk ­ ställbar i den staten ska kunna verkställas i en annan medlems ­ stat sedan domen efter ansökan från en berörd part har för ­ klarats vara verkställbar i sistnämnda medlemsstat i enlighet Artikel 40 med förfarandet i artiklarna 45–58.

Skäl för att vägra erkännande

En dom ska inte erkännas om Artikel 44

Fastställande av domicil

För att i samband med förfarandet enligt artiklarna 45–58 a) ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rätts ­ kunna fastställa huruvida en part har domicil i den verkställande ordningen ( ordre public ) i den medlemsstat där domen görs medlemsstaten, ska den domstol vid vilken talan väckts tillämpa gällande, den medlemsstatens interna lag.

Artikel 45 b) om det är en tredskodom eller en annan dom som har meddelats mot en utebliven svarande och svaranden inte

Lokala domstolars behörighet

har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräckligt god tid och på ett lämpligt sätt för att kunna 1. En ansökan om verkställbarhetsförklaring ska göras vid förbereda sitt svaromål, såvida inte svaranden haft möjlighet den domstol eller den behöriga myndighet i den verkställande att överklaga domen men underlåtit detta, medlemsstaten som den medlemsstaten har meddelat till kom ­ missionen i enlighet med artikel 78.

c) om den är oförenlig med en dom som har meddelats i ett 2. Den lokala behörigheten ska bestämmas utifrån domicilet mål mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs för den part mot vilken verkställighet begärs eller utifrån den gällande, plats där verkställighet ska ske.

Artikel 46 d) om den är oförenlig med en dom som tidigare har meddelats i en annan medlemsstat eller i ett tredjestat i ett mål mellan Förfarande samma parter och rörande samma sak, om den först medde ­ 1. Ansökningsförfarandet ska regleras av lagen i den verk ­ lade domen uppfyller de nödvändiga villkoren för erkän ­ ställande medlemsstaten. nande i den medlemsstat där domen görs gällande.

2. Sökanden ska inte åläggas att ha en postadress eller ett bemyndigat ombud i den verkställande medlemsstaten. Artikel 41

Ingen omprövning i sak

En dom som har meddelats i en medlemsstat får under inga 3. Ansökan ska åtföljas av följande handlingar: omständigheter omprövas i sak.

a) En kopia av domen som uppfyller de villkor som är nöd ­ vändiga för att dess äkthet ska kunna fastställas. Artikel 42

Vilandeförklaring av mål som rör erkännande

Om det vid en domstol i en medlemsstat görs gällande att en b) Det intyg som utfärdats av domstol eller behörig myndighet dom som har meddelats i en annan medlemsstat ska erkännas, i ursprungsmedlemsstaten med hjälp av det formulär som får domstolen låta handläggningen av målet vila om ändring i utarbetats i enlighet med det rådgivande förfarande som domen har sökts genom ordinära rättsmedel i ursprungsmed ­ avses i artikel 81.2, utan att det påverkar tillämpningen av lemsstaten. artikel 47.

Bilaga 1

L 201/126 SV Europeiska unionens officiella tidning 27.7.2012

Artikel 47 5. Ansökan om ändring av en verkställbarhetsförklaring ska göras inom 30 dagar efter delgivningen av denna. Om den part Underlåtenhet att inge intyg mot vilken verkställighet begärs har domicil i en annan med ­ lemsstat än den där verkställbarhetsförklaringen meddelades, ska 1. Om intyget enligt artikel 46.3 b inte har ingetts, kan fristen för att söka ändring vara 60 dagar och löpa från den dag domstolen eller den behöriga myndigheten bestämma en tid då beslutet delgavs honom eller henne, antingen personligen inom vilken det ska inges, eller godta en likvärdig handling eller i hans eller hennes bostad. Fristen får inte förlängas på eller, om tillgängliga uppgifter kan anses tillräckliga, befria sö ­ grund av långt avstånd. kanden från skyldigheten att ge in det.

2. Om domstolen eller den behöriga myndigheten begär det, ska en översättning av handlingarna ges in. Översättningen ska Artikel 51 göras av en person som är behörig att göra översättningar i någon av medlemsstaterna.

Talan mot avgörandet med anledning av ansökan om ändring

Mot det avgörande som meddelas med anledning av att änd ­ Artikel 48 ringen har sökts får talan föras endast genom det förfarande Verkställbarhetsförklaring som den berörda medlemsstaten har meddelat till kommissio ­ nen i enlighet med artikel 78. Domen ska förklaras vara verkställbar omedelbart efter full ­ görandet av formaliteterna i artikel 46 utan någon förnyad prövning enligt artikel 40. I detta skede av förfarandet ska den part mot vilken verkställighet begärs inte ges tillfälle att yttra sig över ansökan. Artikel 52

Avslag på en ansökan om verkställbarhetsförklaring eller

Artikel 49 upphävande av verkställbarhetsförklaringen

Underrättelse om beslutet med anledning av ansökan om Den domstol vid vilken ansökan om ändring görs enligt arti ­ verkställbarhetsförklaring kel 50 eller artikel 51 får avslå en ansökan om verkställbarhets ­ förklaring eller upphäva verkställbarhetsförklaringen endast på 1. Sökanden ska snarast och i enlighet med det förfarande någon av de grunder som anges i artikel 40. Den ska meddela som anges i lagen i den verkställande medlemsstaten underrättas sitt avgörande utan dröjsmål. om det beslut som har meddelats med anledning av ansökan om verkställbarhetsförklaring.

2. Den part mot vilken verkställighet begärs ska delges verk ­ Artikel 53 ställbarhetsförklaringen tillsammans med beslutet, såvida inte detta redan delgivits denna part. Vilandeförklaring av mål

Den domstol som handlägger verkställighetsfrågan efter det att ändring har sökts enligt artiklarna 50 eller 51 ska efter ansökan Artikel 50 från motparten låta handläggningen av målet vila, om verkstäl ­ ligheten av avgörandet i ursprungsmedlemsstaten skjuts upp på

Ansökan om ändring av beslutet med anledning av ansökan

grund av att talan mot domen har förts.

om verkställbarhetsförklaring

1. Var och en av parterna får ansöka om ändring av beslutet med anledning av ansökan om verkställbarhetsförklaring.

Artikel 54 2. Ansökan om ändring ska göras vid den domstol som den berörda medlemsstaten har meddelat till kommissionen enligt Interimistiska åtgärder, inbegripet säkerhetsåtgärder artikel 78. 1. Om en dom ska erkännas i enlighet med detta kapitel, ska ingenting hindra sökanden från att begära interimistiska åtgär ­ der, däribland säkerhetsåtgärder, enligt lagen i den verkställande 3. Ansökan om ändring ska handläggas i enlighet med de medlemsstaten, utan att det krävs någon verkställbarhetsförkla ­ bestämmelser som gäller för kontradiktoriska förfaranden. ring enligt artikel 48.

4. Om den part mot vilken verkställighet begärs underlåter att inställa sig vid den domstol som handlägger ansökan om ändring, ska artikel 16 tillämpas även om denna part inte har 2. En verkställbarhetsförklaring ska automatiskt medföra att domicil i en medlemsstat. säkerhetsåtgärder får vidtas.

Bilaga 1

27.7.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 201/127

3. Så länge den i artikel 50.5 angivna fristen för att söka ursprungsmedlemsstaten eller ett bevisvärde som är så jämför ­ ändring av verkställighetsförklaringen inte har löpt ut och intill bart som möjligt, under förutsättning att detta inte uppenbarli ­ dess att beslut har meddelats med anledning av att ändring gen strider mot grunderna för rättsordningen ( ordre public ) i den sökts, får inga andra åtgärder för verkställighet än säkerhets ­ berörda medlemsstaten. åtgärder vidtas mot gäldenärens egendom.

En person som önskar använda sig av en officiell handling i en Artikel 55 annan medlemsstat får begära att den utfärdande myndigheten i ursprungsmedlemsstaten fyller i det formulär som utarbetats i Partiell verkställbarhet enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 81.2 och anger den officiella handlingens bevisvärde i ursprungsmed ­ 1. Om en dom omfattar flera yrkanden och verkställbarhets ­ lemsstaten. förklaringen inte kan meddelas för domen i dess helhet, ska domstolen eller den behöriga myndigheten meddela den i fråga om ett eller flera av dem. 2. En klagan över en officiell handlings äkthet, ska göras vid domstol i ursprungsmedlemsstaten och avgöras enligt den sta ­ tens lagstiftning. En officiell handling som omfattas av klago ­ 2. Sökanden kan begära en verkställbarhetsförklaring som är målet ska inte ha något bevisvärde i en annan medlemsstat begränsad till delar av en dom. innan klagomålet har avgjorts vid den behöriga domstolen.

Artikel 56 3. Alla klagomål som gäller rättshandlingar eller rättsliga för ­ hållanden som upptagits i en officiell handling ska göras vid de

Rättshjälp

domstolar som är behöriga enligt denna förordning och ska Om sökanden i ursprungsmedlemsstaten helt eller delvis hade avgöras i enlighet med tillämplig lag enligt kapitel III. Den rättshjälp eller var befriad från kostnader och avgifter, ska denne officiella handling som omfattas av ett klagomål ska inte ha vid en eventuell ansökan om verkställbarhetsförklaring vara be ­ något bevisvärde i en annan medlemsstat än ursprungsmedlems ­ rättigad till rättshjälp eller kostnads- och avgiftsbefrielse i största staten i den relevanta frågan innan klagomålet har avgjorts vid möjliga utsträckning enligt lagen i verkställighetsmedlemsstaten. den behöriga domstolen.

Artikel 57 4. Om utgången av ett mål som handläggs vid en domstol i en medlemsstat är avhängig av en fråga som är av prejudiciell Ingen säkerhet, borgen eller deposition betydelse och som gäller de rättshandlingar eller rättsliga för ­ hållanden som upptagits i en officiell handling på arvsområdet, Ingen säkerhet, borgen eller deposition, oavsett dess benämning, ska den domstolen ha behörighet att avgöra frågan. får krävas av den part som i en medlemsstat ger in en ansökan om erkännande, verkställbarhet eller verkställighet av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat, på den grunden att denne är utländsk medborgare eller inte har domicil eller hem ­ Artikel 60 vist i den verkställande medlemsstaten.

Officiella handlingars verkställbarhet

1. En officiell handling som är verkställbar i ursprungsmed ­ lemsstaten ska efter ansökan från en berörd part förklaras vara Artikel 58 verkställbar i en annan medlemsstat i enlighet med det för ­ Ingen avgift eller skatt farande som föreskrivs i artiklarna 45–58.

Ingen avgift eller skatt som är beräknad efter tvisteföremålets värde får tas ut i den verkställande medlemsstaten vid ett för ­ farande som avser en verkställbarhetsförklaring. 2. Vid tillämpningen av artikel 46.3 b ska den myndighet som har fastställt den officiella handlingen efter ansökan från en berörd part utfärda ett intyg med hjälp av det formulär som utarbetats i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i KAPITEL V artikel 81.2.

OFFICIELLA HANDLINGAR OCH FÖRLIKNINGAR INFÖR DOMSTOL

3. Den domstol vid vilken ansökan om ändring görs i enlig ­ Artikel 59 het med artikel 50 eller artikel 51 ska vägra att utfärda eller återkalla en verkställbarhetsförklaring endast om verkställighet

Godkännande av officiella handlingar

av den officiella handlingen uppenbarligen strider mot grun ­ 1. En officiell handling som har fastställts i en medlemsstat derna för rättsordningen ( ordre public ) i den verkställande med ­ ska ha samma bevisvärde i en annan medlemsstat som den har i lemsstaten.

Bilaga 1

L 201/128 SV Europeiska unionens officiella tidning 27.7.2012

Artikel 61 a) Ställningen och/eller rättigheterna för varje arvinge eller i förekommande fall varje testamentstagare som anges i Verkställbarhet av förlikningar inför domstol arvsintyget liksom deras respektive arvslott.

1. En förlikning som ingåtts inför domstol och som är verk ­ ställbar i ursprungsmedlemsstaten ska efter ansökan från en berörd part i enlighet med det förfarande som föreskrivs i ar ­ b) Tilldelning av en specifik tillgång eller specifika tillgångar tiklarna 45–58 förklaras vara verkställbar i en annan medlems ­ som ingår i kvarlåtenskapen till arvinge eller i förekom ­ stat. mande fall testamentstagare som anges i arvsintyget.

c) Befogenheter för den person som i arvsintyget anges som 2. Vid tillämpning av artikel 46.3 b ska den domstol som testamentsexekutor eller boutredningsman. godkände förlikningen eller inför vilken den ingicks efter ansö ­ kan från en berörd part utfärda ett intyg med hjälp av det formulär som utarbetats i enlighet med det rådgivande för ­ farande som avses i artikel 81.2. Artikel 64

Behörighet att utfärda europeiskt arvsintyg

3. Den domstol vid vilken ansökan om ändring görs i enlig ­ Arvsintyget ska utfärdas i den medlemsstat vars domstolar är het med artikel 50 eller artikel 51 ska vägra att utfärda eller behöriga enligt artikel 4, 7, 10 eller 11. Utfärdande myndighet återkalla en verkställbarhetsförklaring endast om verkställighet ska vara av förlikningen inför domstol uppenbarligen strider mot grun ­ derna för rättsordningen ( ordre public ) i den verkställande med ­ lemsstaten. a) en domstol enligt definitionen i artikel 3.2 eller

KAPITEL VI b) en annan myndighet som enligt nationell rätt är behörig att handlägga arvsärenden.

EUROPEISKT ARVSINTYG

Artikel 62 Artikel 65

Inrättande av ett europeiskt arvsintyg Ansökan om arvsintyg

1. Genom denna förordning inrättas ett europeiskt arvsintyg 1. Arvsintyg ska utfärdas efter ansökan från en sådan person (nedan kallat arvsintyget ) som ska utfärdas för användning i en som avses i artikel 63.1 (nedan kallad sökanden ). annan medlemsstat och ha de verkningar som förtecknas i ar ­ tikel 69.

2. Vid inlämning av ansökan får sökanden använda sig av det formulär som utarbetats i enlighet med det rådgivande för ­ 2. Det ska inte vara obligatoriskt att använda ett arvsintyg. farande som avses i artikel 81.2.

3. Arvsintyget ska inte ersätta nationella dokument som an ­ 3. Ansökan ska innehålla den information som förtecknas vänds för liknande ändamål i medlemsstaterna. När det har nedan, såvitt denna information är känd för sökanden och be ­ utfärdats för användning i en annan medlemsstat ska arvsintyget hövs för att den utfärdande myndigheten ska kunna intyga de emellertid även ha de verkningar som förtecknas i artikel 69 i omständigheter som sökanden vill ha bestyrkta, och ska åtföljas den medlemsstat vars myndigheter utfärdade det i enlighet med av alla relevanta handlingar antingen i original eller i form av detta kapitel. kopior som uppfyller de villkor som krävs för att deras äkthet ska kunna fastställas, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 66.2:

Artikel 63

Arvsintygets syfte a) Personuppgifter om den avlidne: efternamn (i förekom ­ mande fall: efternamn vid födseln), samtliga förnamn, kön, 1. Arvsintyget ska användas av arvingar, testamentstagare födelsedatum och födelseort, civilstånd, nationalitet, identi ­ som har direkta rättigheter i arvet och testamentsexekutorer fikationsnummer (om sådant finns), adress vid dödstillfället, eller boutredningsmän som i en annan medlemsstat behöver dödsdatum och dödsort. åberopa sin ställning eller utöva sina rättigheter som arvingar eller testamentstagare och/eller sina befogenheter som tes ­ tamentsexekutorer eller boutredningsmän. b) Personuppgifter om sökanden: efternamn (i förekommande fall: efternamn vid födseln), samtliga förnamn, kön, födelse ­ datum och födelseort, civilstånd, nationalitet, identifikations ­ 2. Arvsintyget får i synnerhet användas för att visa en eller nummer (om sådant finns), adress samt uppgifter om even ­ flera av följande omständigheter: tuell anknytning till den avlidne.

Bilaga 1

27.7.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 201/129

c) Personuppgifter om sökandens företrädare om sådan finns: Artikel 66 efternamn (i förekommande fall: efternamn vid födseln), samtliga förnamn, adress och bevis för status som företrä ­ Prövning av ansökan dare. 1. Vid mottagandet av ansökan ska den utfärdande myndig ­ heten kontrollera den information och de förklaringar och handlingar samt annan bevisning som sökanden tillhandahåller. d) Personuppgifter om den avlidnes make, maka eller partner Den ska självmant göra de utredningar som krävs för att kon ­ och i förekommande fall f.d. make, maka eller partner: efter ­ trollera de uppgifter som lämnats om detta föreskrivs eller är namn (i förekommande fall: efternamn vid födseln), samt ­ tillåtet i den lag som gäller för myndigheten eller uppmana liga förnamn, kön, födelsedatum och födelseort, civilstånd, sökanden att lämna ytterligare bevisning som myndigheten an ­ nationalitet, identifikationsnummer (om sådant finns) och ser vara nödvändig. adress.

e) Personuppgifter om andra eventuella förmånstagare som 2. Om sökanden inte har kunnat lämna kopior av de rele ­ utsetts i ett förordnande om kvarlåtenskap och/eller auto ­ vanta handlingarna som uppfyller de villkor som krävs för att matiskt: efternamn och samtliga förnamn eller organisa ­ deras äkthet ska kunna fastställas, får den utfärdande myndig ­ tionsnamn, identifikationsnummer (om sådant finns) och heten besluta att godta annan form av bevisning. adress.

f) Arvsintygets avsedda ändamål i enlighet med artikel 63. 3. Om detta föreskrivs i den lag som gäller för myndigheten och på de villkor som där fastställs, får den utfärdande myn ­ digheten begära att förklaringar avges under ed eller genom försäkran om kända förhållanden i stället för en ed. g) I förekommande fall, kontaktuppgifter för den domstol eller behöriga myndighet som handlägger eller har handlagt själva arvet.

4. Den utfärdande myndigheten ska vidta alla nödvändiga h) De omständigheter som i förekommande fall ligger till åtgärder för att informera förmånstagarna om ansökan om ett grund för sökandens krav på rätt till arvsegendom i egen ­ arvsintyg. Den ska, om detta är nödvändigt för fastställandet av skap av förmånstagare och/eller rätt att verkställa den av ­ de omständigheter som ska styrkas, höra berörda personer eller lidnes testamente och/eller rätt att förvalta den avlidnes testamentsexekutorer eller boutredningsmän och göra offentliga kvarlåtenskap. tillkännagivanden som syftar till att ge andra eventuella för ­ månstagare möjligheten att åberopa sina rättigheter.

i) Angivande av huruvida den avlidne hade upprättat ett för ­ ordnande om kvarlåtenskap; om varken originalet eller en kopia har bifogats, ska uppgifter lämnas om var originalet 5. Vid tillämpning av denna artikel ska en medlemsstats be ­ finns. höriga myndighet på begäran ge den utfärdande myndigheten i en annan medlemsstat tillgång till information från i synnerhet fastighetsregister, folkbokföringsregister och register som avser handlingar och omständigheter som är relevanta för arvet eller j) Angivande av huruvida den avlidne hade ingått äktenskaps ­ för makarnas förmögenhetsförhållanden eller motsvarande för ­ förord eller ett avtal avseende ett förhållande som kan ha mögenhetsförhållanden som avser den avlidne, i de fall den jämförbar verkan med äktenskap; om varken originalet eller behöriga myndigheten enligt nationell lagstiftning skulle ha en kopia har bifogats, ska uppgifter lämnas om var origi ­ rätt att ge en annan nationell myndighet tillgång till sådan nalet finns. information.

k) Angivande av huruvida någon av förmånstagarna har avgett någon förklaring om accept av eller i förekommande fall avstående från arvet. Artikel 67

Utfärdande av arvsintyg

1. Den utfärdande myndigheten ska utan dröjsmål utfärda l) En förklaring om att de uppgifter som ska styrkas, såvitt arvsintyget i enlighet med förfarandet i detta kapitel när de sökanden känner till, inte är föremål för någon tvist. uppgifter som ska styrkas har fastställts enligt den lag som är tillämplig på arvet eller enligt annan lag som är tillämplig på vissa delar av det. Den ska använda det formulär som utarbetats m) Annan information som sökanden anser vara av intresse för i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i arti ­ utfärdandet av arvsintyget. kel 81.2.

Bilaga 1

L 201/130 SV Europeiska unionens officiella tidning 27.7.2012

Den utfärdande myndigheten ska i synnerhet inte utfärda j) Uppgifter om huruvida det rör sig om arv enligt den legala arvsintyget arvsordningen eller en testamentarisk arvsordning enligt ett förordnande om kvarlåtenskap, inbegripet uppgifter om omständigheter som ligger till grund för de rättigheter och/ a) om ett klagomål har riktats mot de uppgifter som ska styr ­ eller befogenheter som tillkommer arvingarna, testaments ­ kas eller tagarna, testamentsexekutorerna eller boutredningsmännen.

b) om arvsintyget inte skulle vara förenligt med ett beslut som omfattar samma uppgifter. k) I förekommande fall omnämnande av vilken typ av accept av eller avstående från arv som var och en av förmånsta ­ garna har gjort. 2. Den utfärdande myndigheten ska vidta alla åtgärder som krävs för att informera alla förmånstagarna om utfärdandet av arvsintyget. l) Uppgift om varje arvinges arvslott och i förekommande fall en förteckning över rättigheterna och/eller tillgångarna för Artikel 68 varje arvinge.

Arvsintygets innehåll

Arvsintyget ska innehålla följande information i den utsträck ­ m) En förteckning över rättigheterna och/eller tillgångarna för ning som behövs för det ändamål som arvsintyget utfärdas för: varje testamentstagare.

a) Den utfärdande myndighetens namn och adress. n) Begränsningarna när det gäller arvingarnas och i förekom ­ mande fall testamentstagarnas rättigheter enligt den lag som b) Ärendenummer. är tillämplig på arvet och/eller enligt ett förordnande om kvarlåtenskap.

c) De omständigheter som ligger till grund för den utfärdande myndighetens bedömning att den är behörig att utfärda arvsintyget. o) Testamentsexekutorns och/eller boutredningsmannens befo ­ genheter och begränsningarna av sådana befogenheter enligt den på arvet tillämpliga lagen och/eller enligt ett förord ­ d) Datum för utfärdandet. nande om kvarlåtenskap.

e) Personuppgifter om sökanden: efternamn (i förekommande fall: efternamn vid födseln), samtliga förnamn, kön, födelse ­ Artikel 69 datum och födelseort, civilstånd, nationalitet, identifikations ­

Arvsintygets rättsverkningar

nummer (om sådant finns), adress samt uppgifter om even ­ tuell anknytning till den avlidne. 1. Arvsintyget ska ha rättsverkningar i alla medlemsstater utan att det krävs något särskilt förfarande.

f) Personuppgifter om den avlidne: efternamn (i förekom ­ mande fall: efternamn vid födseln), samtliga förnamn, kön, födelsedatum och födelseort, civilstånd, nationalitet, identi ­ 2. Det ska antas att arvsintyget på ett korrekt sätt visar om ­ fikationsnummer (om sådant finns), adress vid dödstillfället, ständigheter som har fastställts enligt den lag som är tillämplig dödsdatum och dödsort. på arvet eller enligt annan lag som är tillämplig på vissa delar av det. Den person som i arvsintyget anges som arvinge, tes ­ tamentstagare, testamentsexekutor eller boutredningsman ska g) Personuppgifter om förmånstagarna: efternamn (i förekom ­ antas ha den ställning som anges i arvsintyget och/eller vara mande fall: efternamn vid födseln), samtliga förnamn och innehavare av de rättigheter eller befogenheter som anges i identifikationsnummer (om sådant finns). arvsintyget utan några andra villkor för och/eller inskränkningar i dessa rättigheter eller befogenheter än de som anges i arvsin ­ tyget. h) Information om äktenskapsförord som den avlidne har in ­ gått eller i förekommande fall ett avtal som den avlidne ingått avseende ett förhållande som enligt den lag som är tillämplig på sådana förhållanden har jämförbar verkan med 3. Varje person som utifrån den information som ges i arvs ­ äktenskap samt information om makarnas förmögenhetsför ­ intyget gör betalningar eller överlåter egendom till en person hållanden eller motsvarande förmögenhetsförhållanden. som i arvsintyget anges som bemyndigad att ta emot betalning eller egendom ska anses ha gjort transaktioner med en person som är bemyndigad att ta emot betalning eller egendom, såvida i) Vilken lag som är tillämplig på arvet och de omständigheter inte personen insåg att innehållet i arvsintyget var felaktigt eller som ligger till grund för fastställandet av vilken lag som är inte har kännedom om sådana felaktigheter på grund av grov tillämplig. oaktsamhet.

Bilaga 1

27.7.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 201/131

4. Om en person som i arvsintyget anges som bemyndigad Artikel 72 att förfoga över arvsegendom förfogar över sådan egendom till förmån för en annan person, ska denna andra person, om Rättsmedel denne agerar utifrån den information som ges i arvsintyget, 1. Beslut som fattas av den utfärdande myndigheten i enlig ­ anses ha gjort transaktioner med en person som är bemyndigad het med artikel 67 kan bestridas av varje person som har rätt att förfoga över den berörda egendomen, såvida inte personen att ansöka om ett arvsintyg. insåg att innehållet i arvsintyget var felaktigt eller inte har kän ­ nedom om sådana felaktigheter på grund av grov oaktsamhet.

Beslut som fattas av den utfärdande myndigheten i enlighet med artiklarna 71 och 73.1 a kan bestridas av varje person som visar 5. Arvsintyget ska utgöra en giltig handling för registrering legitimt intresse. av arvsegendomen, i det relevanta registret i en medlemsstat utan att det påverkar tillämpningen av artikel 1.2 k och 1.2 l.

Klagomålet ska lämnas in till en rättslig myndighet i den med ­ lemsstat där den utfärdande myndigheten är belägen, i enlighet Artikel 70 med lagen i denna stat.

Bestyrkta kopior av arvsintyget

1. Den utfärdande myndigheten ska behålla originalet av 2. Om ett arvsintyg i samband med ett klagomål enligt arvsintyget och ska utfärda en eller flera bestyrkta kopior till punkt 1 skulle visa sig vara felaktigt, ska den behöriga rättsliga sökanden och till varje person som visar legitimt intresse. myndigheten korrigera, ändra eller återkalla arvsintyget eller se till att den utfärdande myndigheten rättar, ändrar eller återkallar arvsintyget. 2. Den utfärdande myndigheten ska, för de ändamål som anges i artiklarna 71.3 och 73.2, upprätta en förteckning över personer till vilka bestyrkta kopior har utfärdats i enlighet med Om vägran att utfärda ett arvsintyg i samband med ett klagomål punkt 1. enligt punkt 1 skulle visa sig vara omotiverad, ska den behöriga rättsliga myndigheten utfärda arvsintyget eller se till att den utfärdande myndigheten gör en ny bedömning av fallet och 3. De bestyrkta kopior som utfärdas ska vara giltiga under en fattar ett nytt beslut. begränsad period på sex månader, vilket ska anges med förfal ­ lodatum på den bestyrkta kopian. I vederbörligen motiverade undantagsfall får den utfärdande myndigheten, genom undan ­ Artikel 73 tag, besluta att giltighetstiden ska förlängas. Så snart som denna period har löpt ut ska varje person som innehar en bestyrkt

Hävning av arvsintygets rättsverkningar

kopia för att kunna använda arvsintyget för de ändamål som anges i artikel 63 ansöka om en förlängning av giltighetstiden 1. Arvsintygets rättsverkningar kan hävas av för den bestyrkta kopian eller begära en ny bestyrkt kopia från den utfärdande myndigheten.

a) den utfärdande myndigheten, på begäran av varje person som kan visa att den har ett legitimt intresse, i avvaktan Artikel 71 på en ändring eller återkallelse av arvsintyget i enlighet med artikel 71, eller

Rättelse, ändring eller återkallelse av arvsintyget

1. Den utfärdande myndigheten ska på begäran av varje per ­ son som kan visa att den har ett legitimt intresse eller på eget b) den rättsliga myndigheten, på begäran av varje person som initiativ rätta skrivfel i arvsintyget. har rätt att bestrida ett beslut som fattas av den utfärdande myndigheten i enlighet med artikel 72, i avvaktan på ett sådant bestridande.

2. Den utfärdande myndigheten ska på begäran av varje per ­ son som kan visa att den har ett legitimt intresse eller, där denna möjlighet föreskrivs enligt nationell lag, på eget initiativ 2. Den utfärdande myndigheten eller i förekommande fall ändra eller återkalla arvsintyget, om det har fastställts att arvs ­ den rättsliga myndigheten ska utan dröjsmål underrätta alla intyget är felaktigt eller att enskilda uppgifter i det är felaktiga. personer till vilka bestyrkta kopior av arvsintyget har utfärdats i enlighet med artikel 70.1 om eventuell hävning av arvsintygets rättsverkningar.

3. Den utfärdande myndigheten ska utan dröjsmål underrätta alla personer till vilka bestyrkta kopior av arvsintyget har utfär ­ dats i enlighet med artikel 70.1 om korrigeringar, ändringar Under hävningen av arvsintygets rättsverkningar får inga ytter ­ eller återkallelse av intyget. ligare bestyrkta kopior av arvsintyget utfärdas.

Bilaga 1

L 201/132 SV Europeiska unionens officiella tidning 27.7.2012

KAPITEL VII Artikel 76

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER Förhållandet till rådets förordning (EG) nr 1346/2000

Artikel 74 Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av rådets för ­ ordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvens ­ Legalisering eller annat liknande förfarande förfaranden ( 1 ).

Ingen legalisering eller annat liknande förfarande får krävas med avseende på handlingar som har utfärdats i en medlemsstat inom ramen för denna förordning. Artikel 77

Information tillgänglig för allmänheten

Medlemsstaterna ska, i syfte att göra informationen tillgänglig för allmänheten inom ramen för det europeiska rättsliga nät ­ Artikel 75 verket på privaträttens område, förse kommissionen med en kort sammanfattning av sin nationella lagstiftning om arvsrätt Förhållandet till gällande internationella konventioner och de nationella förfarandena rörande arvsrätt, inbegripet in ­ formation om vilken typ av myndighet som har befogenhet i 1. Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av in ­ arvsfrågor och information om vilken typ av myndighet som ternationella konventioner i vilka en eller flera medlemsstater är har befogenhet att ta emot förklaringar om accept av eller part när denna förordning antas och vilka gäller frågor som avstående från arv, legat eller laglott. omfattas av denna förordning.

Medlemsstaterna ska också tillhandahålla faktablad med en för ­ teckning över de handlingar eller den information som vanligt ­ vis krävs för att registrera fast egendom som är belägen på deras Särskilt de medlemsstater som är avtalsslutande parter i Haag ­ territorium. konventionen av den 5 oktober 1961 rörande lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden ska fortsätta att tillämpa reglerna i denna konvention i stället för artikel 27 i denna förordning avseende testamentens och gemensamma tes ­ Medlemsstaterna ska fortlöpande uppdatera denna information. tamentens formella giltighet.

Artikel 78

Information om kontaktuppgifter och förfaranden

2. Utan hinder av punkt 1 ska denna förordning mellan 1. Senast den 16 januari 2014 ska medlemsstaterna meddela medlemsstaterna ha företräde framför konventioner som har kommissionen ingåtts uteslutande mellan två eller flera av dem, i den mån som konventionerna gäller frågor som regleras genom denna förordning. a) namn och kontaktuppgifter för de domstolar eller myndig ­ heter som har behörighet att behandla ansökningar om verk ­ ställbarhetsförklaring i enlighet med artikel 45.1 och över ­ klaganden av beslut med anledning av sådana ansökningar i enlighet med artikel 50.2, 3. Denna förordning ska inte hindra tillämpningen av kon ­ ventionen av den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge innehållande internationella privat ­ rättsliga bestämmelser om arv, testamente och boutredning, b) de förfaranden för överklagande av avgörandet som medde ­ ändrad genom en mellanstatlig överenskommelse mellan dessa las med anledning av att ändring har sökts som avses i stater av den 1 juni 2012, av de medlemsstater som är parter i artikel 51, konventionen, i den utsträckning som konventionen föreskriver

c) relevant information om de myndigheter som är behöriga att utfärda arvsintyget enligt artikel 64, och

a) regler avseende förvaltningen av dödsboet såsom anges i konventionen och medverkan av myndigheter i de fördrags ­ d) de rättsmedel som avses i artikel 72. slutande staterna, och

Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om senare änd ­ ringar av denna information. b) enklare och snabbare förfaranden för erkännande och verk ­ ställighet av domar i samband med arv. ( 1 ) EGT L 160, 30.6.2000, s. 1.

Bilaga 1

27.7.2012 Europeiska SV unionens officiella tidning L 201/133

2. Kommissionen ska i Europeiska unionens officiella tidning 2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 4 i förord ­ offentliggöra de uppgifter som meddelas enligt punkt 1, med ning (EU) nr 182/2011 tillämpas. undantag av adresser och andra kontaktuppgifter för de dom ­ stolar och myndigheter som avses i punkt 1.a.

Artikel 82 3. Kommissionen ska göra alla de uppgifter som meddelas enligt punkt 1 tillgängliga för allmänheten på annat lämpligt

Översyn

sätt, framför allt genom det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område. Senast den 18 augusti 2025 ska kommissionen lägga fram en rapport för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekono ­ miska och sociala kommittén om tillämpningen av denna för ­ ordning, med en utvärdering av eventuella praktiska problem som har uppstått i samband med parallella förlikningar som Artikel 79 ingås utanför domstol i fråga om arvskiften i olika medlems ­ stater eller en förlikning utanför domstol som ingås i en med ­

Upprättande och senare ändringar av den förteckning som

lemsstat parallellt med en förlikning som ingås inför en domstol

innehåller den information som avses i artikel 3.2

i en annan medlemsstat. Rapporten ska vid behov åtföljas av 1. Kommissionen ska på grundval av underrättelserna från förslag till ändringar. medlemsstaterna upprätta den förteckning över andra myndig ­ heter och rättstillämpare som avses i artikel 3.2.

Artikel 83 2. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om alla senare ändringar av informationen som denna förteckning in ­ Övergångsbestämmelser nehåller. Kommissionen ska ändra förteckningen i enlighet där ­ med. 1. Denna förordning ska vara tillämplig på arv efter personer som avlidit på eller efter den 17 augusti 2015.

3. Kommissionen ska offentliggöra förteckningen och alla senare ändringar i Europeiska unionens officiella tidning . 2. Om den avlidne före den 17 augusti 2015 hade valt vilken lag som skulle vara tillämplig på arvet, ska detta val anses giltigt, om det uppfyller villkoren i kapitel III eller om det är 4. Kommissionen ska på varje annat lämpligt sätt offentlig ­ giltigt vid tillämpningen av den internationella privaträtt som göra alla upplysningar som anmälts i enlighet med punkterna 1 var gällande då lagvalet gjordes, i den stat där den avlidne hade och 2, särskilt genom det europeiska rättsliga nätverket på pri ­ sin hemvist eller i någon eller några av de stater där den avlidne vaträttens område. var medborgare.

Artikel 80 3. Ett förordnande om kvarlåtenskap som gjordes före den

Upprättande och senare ändringar av de intyg och

17 augusti 2015 ska vara godtagbart och giltigt i sak och till

formulär som avses i artiklarna 46, 59, 60, 61, 65 och 67

formen, om det uppfyller villkoren i kapitel III eller om det är Kommissionen ska anta genomförandeakter om upprättande godtagbart och giltigt i sak och till formen vid tillämpningen av och senare ändringar av de intyg och formulär som avses i den internationella privaträtt som var gällande då förordnandet artiklarna 46, 59, 60, 61, 65 och 67. Dessa genomförandeakter gjordes, i den stat där den avlidne hade sin hemvist eller i någon ska antas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i eller några av de stater där han var medborgare eller i den artikel 81.2. medlemsstat där den myndighet som handlägger arvet är belä ­ gen.

Artikel 81

Kommittéförfarande

4. Om ett förordnande om kvarlåtenskap gjordes före den 1. Kommissionen ska biträdas av en kommitté. Denna kom ­ 17 augusti 2015 i enlighet med den lag som den avlidne kunde mitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förord ­ ha valt i enlighet med denna förordning ska den lagen anses ha ning (EU) nr 182/2011. valts som den lag som är tillämplig på arvet.

Bilaga 1

L 201/134 SV Europeiska unionens officiella tidning 27.7.2012

Artikel 84

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning .

Den ska tillämpas från och med den 17 augusti 2015, med undantag för artiklarna 77 och 78, som ska tillämpas från och med den 16 januari 2014, och artiklarna 79, 80 och 81, som ska tillämpas från och med den 5 juli 2012.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdad i Strasbourg den 4 juli 2012.

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar M. SCHULZ A. D. MAVROYIANNIS Ordförande Ordförande

Bilaga 2 117

Bilaga 2 118

Bilaga 2 119

Bilaga 2 120

Bilaga 2 121

Bilaga 2 122

Bilaga 2 123

Bilaga 2 124

Bilaga 2 125

Bilaga 2 126

Bilaga 2 127

Bilaga 2 128

Bilaga 2 129

Bilaga 2 130

Bilaga 2 131

Bilaga 2 132

Bilaga 2 133

Bilaga 2 134

Bilaga 2 135

Bilaga 2 136

Bilaga 2 137

Bilaga 2 138

Bilaga 2 139

Bilaga 2 140

Bilaga 3

Sammanfattning av betänkandet Internationella rättsförhållanden rörande arv (SOU 2014:25)

Uppdraget

Utredaren har i uppdrag att föreslå de kompletterande bestämmelser som föranleds av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (arvsförordningen). I uppdraget ligger att analysera arvsförordningen och belysa likheter och skillnader i förhållande till framför allt Bryssel I-förordningen och underhållsförordningen. Analysen ska bland annat innefatta en bedömning av vilken betydelse arvsförordningen får när det gäller kravet på ingivande av bouppteckning, vilka myndigheter och rättstillämpare i Sverige som ska anses vara domstol i arvsförordningens mening samt vilken myndighet i Sverige som ska ansvara för utfärdande av s.k. europeiskt arvsintyg. Särskild uppmärksamhet ska fästas vid att arvsförordningen, till skillnad från gällande svensk internationell privaträtt på området, inte innehåller regler om bodelning med anledning av makes död. I uppdraget ingår också att förslå bestämmelser om erkännande och verkställighet i förhållande till stater som inte är bundna av arvsförordningen. Utredarens uppdrag omfattar att överväga om Sverige ska tillträda överenskommelsen den 1 juni 2012 om ändring i konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och bodelning (den nordiska arvskonventionen) och analysera vad arvsförordningen har för inverkan på den nordiska regleringen. I det sammanhanget ska analyseras vad det särskilda undantaget från arvsförordningens tillämpningsområde till förmån för de nordiska reglerna innebär. Utredaren ska lämna förslag till författningsändringar som krävs för att införliva överenskommelsen med svensk lag.

Allmänna utgångspunkter

Internationella arvsfrågor regleras, med undantag för förhållanden som rör nordiska länder, i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (IDL). För internationella arvsfrågor som enbart berör de nordiska länderna gäller inte IDL utan tre andra lagar – lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket m.m., lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge och lagen (1935:46) om tillsyn i vissa fall å oskiftat dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Sistnämnda tre lagar införlivar den nordiska arvskonventionen. Arvsförordningen ersätter stora delar av såväl regleringen i IDL som den internordiska regleringen på området. Utredaren föreslår därför att IDL och 1935 års lagar upphävs och att de kompletterande bestämmelser som arvsförordningen föranleder samt de regler som Sverige kan fortsätta att tillämpa tas in i en särskild lag. IDL omfattar också vissa 141

Bilaga 3 bestämmelser om bodelning med anledning av makes död. Frågor som rör makars förmögenhetsförhållanden omfattas inte av arvsförordningens tillämpningsområde. Utredaren föreslår att frågor om bodelning med anledning av makes död framöver regleras i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden (LIMF). Alla EU:s medlemsstatar deltar inte i antagandet av arvsförordningen. Arvsförordningen är direkt tillämplig i samtliga medlemsstater utom Danmark, Förenade kungariket och Irland.

Arvsförordningen

Behörighet

Arvsförordningen reglerar när medlemsstaternas domstolar är behöriga att fatta beslut i frågor som rör arv. Behörighet finns hos domstol i det land där den avlidne hade hemvist vid sin död. Genom arvsförordningen införs en möjlighet för personer att genom lagvalsförordnande välja att lagen i medborgarskapslandet ska vara tillämplig på arvet. Vid lagvalsförordnande till förmån för lagen i en medlemsstat finns, under vissa förutsättningar, behörighet hos domstolarna i den medlemsstat vars lag valts. Därutöver finns bestämmelser om subsidiär behörighet och om behörighet i undantagsfall (t.ex. om det är omöjligt att få ett avgörande i en tredjestat till vilken målet har nära anknytning). Utgångspunkten är att behörighet enligt arvsförordningen är universell och omfattar såväl egendom inom som utom landet. Vid subsidiär behörighet kan behörigheten i vissa fall vara begränsad till att fatta beslut om egendom som finns i Sverige. Arvsförordningen innehåller också en regel som medger rätt för den annars behöriga domstolen att i vissa fall begränsa förfarandet till att inte omfatta egendom som är belägen i en tredjestat. Arvsförordningens regler om behörighet är heltäckande och medger inte rätt till allmänt tillämpliga autonoma behörighetsregler.

Tillämplig lag

Huvudregeln enligt arvsförordningen är att lagen i den stat där den avlidne hade hemvist vid sin död ska tillämpas på arvet i dess helhet. Om det av samtliga omständigheter i fallet undantagsvis framgår att den avlidne vid sin död uppenbart hade en närmare anknytning till en annan stat än hemviststaten ska i stället lagen i den andra staten tillämpas. Genom arvsförordningen införs en möjlighet för personer att välja vilken lag som ska tillämpas på arvet efter honom eller henne. En person kan genom ett särskilt lagvalsförordnande ange att lagen i den stat där personen är medborgare vid tidpunkten för sitt val eller sin död ska tillämpas på arvet. För en person som är medborgare i flera länder innebär reglerna att han eller hon kan välja lagen i en av de stater som han eller hon är medborgare i vid tidpunkten för sitt val eller vid sin död. Ett lagval ska göras uttryckligen. Det ska ske i en förklaring i form av ett förordnande om kvarlåtenskap (vanligen ett testamente) eller framgå av villkoren i ett sådant förordnande. 142

Enligt arvsförordningen gäller universalitetsprincipen och den lag som Bilaga 3 enligt förordningens bestämmelser är tillämplig gäller oavsett om det är lagen i en medlemsstat eller lagen i en tredjestat. Arvsförordningens regler om tillämplig lag ersätter till en början den allmänna regeln i IDL om tillämplig lag. Enligt IDL är den avlidnes medborgarskap styrande för vilket lands lag som ska tillämpas på arvet, den s.k. nationalitetsprincipen. Arvsförordningen innebär, såvida lagvalsförordnande inte gjorts, att hemvistprincipen i stället kommer att gälla för frågan om tillämplig lag på arv. Arvsförordningen medger att de medlemsstater (bland annat Sverige) som är parter i Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 rörande lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden, beträffande testamentes och gemensamma testamentens formella giltighet, fortsätter att tillämpa konventionen i stället för arvsförordningens regel i ämnet. Utredaren föreslår därför att en bestämmelse som införlivar nämnda Haagkonvention behålls i den nya lagen. Enligt arvsförordningen är utgångspunkten att den på arvet tillämpliga lagen (arvsstatutet) ska reglera arvet i dess helhet, dvs. även förfarandefrågor. Bestämmelserna i arvsförordningen om arvsstatutets räckvidd innebär en förändring från vad som hittills gällt i Sverige. I de fall det föreligger svensk internationell behörighet och utländsk rätt ska tillämpas på arvet innebär arvsförordningen att utländska regler ska tillämpas på boutredning och arvskifte. Utredaren föreslår vissa kompletterande regler rörande bouppteckning och därmed sammanhängande frågor samt krav på oberoende boutredningsmän i vissa fall. För internordiska förhållanden medger arvsförordningen under vissa förutsättningar undantag för nordiska särregler om förvaltningen av dödsboet och medverkan av myndigheter i de fördragsslutande staterna. Utredaren föreslår att det i den nya lagen tas in regler om vilken lag som ska vara tillämplig på förfarandefrågor i internnordiska förhållanden. Vilken lag som i övrigt ska tillämpas på arvet kommer också i nordiska situationer att framöver styras av arvsförordningens bestämmelser. I detta sammanhang bör uppmärksammas att den mellanstatliga överenskommelsen om ändring i den nordiska arvskonventionen innebär att också de nordiska särregler som Sverige, på grund av arvsförordningen, inte kan tillämpa, i mångt och mycket kommer att stämma överens med arvsförordningens regler.

Erkännande och verkställighet

Enligt arvsförordningen ska domar avseende arv från medlemsstater erkännas utan att det krävs något särskilt förfarande. För verkställighet krävs att domen har förklarats verkställbar i den medlemsstat där verkställighet begärs. Förfarandet vid ansökan om verkställbarhet ska enligt arvsförordningen, i den mån annat inte följer av förordningen, regleras av lagen i den verkställande medlemsstaten. Utredaren föreslår att förfarandet vid ansökan om verkställbarhet (exekvaturförfarandet) i huvudsak ska följa det som gäller för motsvarande förfaranden enligt andra internationella instrument. Mot bakgrund av lagförslag om nya regler för erkännande och verkställighet av utländska domar på civilrättens område föreslår 143

Bilaga 3 utredaren att ansökan om verkställbarhet ska göras till de tingsrätter som regeringen föreskriver.

Ett europeiskt arvsintyg

Genom arvsförordningen inrättas ett europeiskt arvsintyg. Reglerna om det europeiska arvsintyget avser att underlätta hanteringen av arvsärenden med gränsöverskridande verkan inom EU. Ett arvsintyg ska kunna användas av arvingar, testamentstagare, testamentsexekutorer eller boutredningsmän bland annat för att bevisa sin ställning, sina rättigheter och sina befogenheter i en annan medlemsstat, t.ex. där egendomen är belägen. Arvsintyget ersätter inte nationella dokument som används för liknande ändamål i medlemsstaterna och det är inte obligatoriskt att använda sig av arvsintyget. Ett arvsintyg har dock rättsverkningar i alla medlemsstater utan att det krävs något särskilt förfarande. Ingen myndighet eller person som mottagit ett arvsintyg som utfärdats i en annan medlemsstat har rätt att begära att man i stället för ett arvsintyg ska redovisa en dom, en officiell handling eller en förlikning inför domstol. Utredaren föreslår att Skatteverket anförtros uppgiften att utfärda arvsintyg i Sverige.

Överenskommelsen om ändring i den nordiska arvskonventionen

Tillträde till den nordiska överenskommelsen

En förutsättning för att Sverige (och Finland) ska få tillämpa vissa bestämmelser i den nordiska arvskonventionen är att konventionen ändras på det sätt som de nordiska länderna har kommit överens om i en mellanstatlig överenskommelse. Sverige har undertecknat överenskommelsen med förbehåll för ratifikation. Överenskommelsen innebär bland annat att lagvalsreglerna i den nordiska arvskonventionen anpassats till arvsförordningen för att möjliggöra att utfallet i de olika nordiska länderna vid tillämpning av lagvalsreglerna ska komma att bli väsentligen desamma, trots att Sverige och Finland är skyldiga att tillämpa lagvalsreglerna i arvsförordningen medan Danmark, Island och Norge kommer att tillämpa lagvalsreglerna i den nordiska konventionen. Utredaren föreslår att Sverige ska tillträda den nordiska överenskommelsen om ändring i den nordiska arvskonventionen.

Det nordiska undantaget

Det nordiska undantaget innebär att Sverige utan hinder av arvsförordningen får tillämpa en reviderad nordisk arvskonvention såvitt avser regler om förvaltningen av dödsboet och medverkan av myndigheter i de fördragsslutande staterna, samt enklare och snabbare förfaranden för erkännande och verkställighet av domar.

Utredaren föreslår att de regler i den reviderade nordiska arvs- Bilaga 3 konventionen som Sverige får fortsätta att tillämpa införlivas i svensk rätt genom bestämmelser i den nya lagen.

Makars förmögenhetsförhållanden vid den ena makens död

I IDL regleras inte bara frågor som rör arv utan också frågor som rör makars förmögenhetsförhållanden vid makes död. Det är fråga om behörighet vid tvist om efterlevande makes rätt i dödsbo, när bodelning med anledning av makes död ska ske i Sverige, erkännande av utländsk bodelning med anledning av makes död eller av utländsk dom avseende sådan bodelning samt verkställighet av utländsk dom varigenom tvist om bodelning med anledning av makes död prövats. För sambors del regleras nu aktuella frågeställningar i LIMF. Utredaren föreslår att nu berörda frågor om makars förmögenhetsförhållanden vid den ena makens död ska regleras i LIMF.

Autonoma regler om erkännande och verkställighet

Arvsförordningens regler om erkännande och verkställighet är endast tillämpliga i förhållande till avgöranden från andra medlemsstater som deltar i antagandet av arvsförordningen och inte är parter i den nordiska arvskonventionen (dvs. samtliga medlemsstater utom Danmark, Finland, Storbritannien och Irland). För avgöranden från nordiska länder gäller de regler som införlivar den nordiska arvskonventionens bestämmelser om erkännande och verkställighet. Det finns ett behov av regler om erkännande och verkställighet för avgöranden från stater som inte är bundna av arvsförordningen eller den nordiska arvskonventionen. Gällande regler i IDL innebär en mycket restriktiv inställning till erkännande och verkställighet av utländska avgöranden. Utredaren föreslår nya regler för erkännande och verkställighet av avgöranden från stater som inte är bundna av arvsförordningen eller den nordiska överenskommelsen. Reglerna innehåller dels grundläggande krav för erkännande och verkställighet, dels vissa särskilda omständigheter som utgör hinder mot erkännande och verkställighet. Även om det utländska avgörandet uppfyller de grundläggande kraven ska avgörandet inte erkännas eller verkställas i Sverige om det föreligger hinder för erkännande. Hinder för erkännande föreligger om det utländska avgörandet inte uppfyller rimliga krav på rättssäkerhet, såsom rätten att inte dömas ohörd. Ett utländskt avgörande gäller inte heller om det utländska avgörandet är uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen (ordre public). Också den omständigheten att det finns ett konkurrerande svenskt eller utländskt avgörande eller ett pågående förfarande Sverige som kan leda fram till ett motstridigt avgörande kan leda till att det utländska avgörandet inte erkänns i Sverige.

Bilaga 3

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Utredarens förslag till kompletterande bestämmelser till arvsförordningen och bestämmelser om införlivande av den (reviderade) nordiska arvskonventionen bör träda i kraft samtidigt som arvsförordningen börjar tillämpas, nämligen den 17 augusti 2015. Det föreslås övergångsbestämmelser med innebörd att äldre bestämmelser, i den mån inte annat följer av arvsförordningen, ska tillämpas på arv efter personer som avlidit före den 17 augusti 2015. I övergångsbestämmelser föreslås också att äldre bestämmelser tillämpas på exekvaturförfaranden som inletts före ikraftträdandet.

Bilaga 4

Betänkandets lagförslag

1 Förslag till lag om internationella rättsförhållanden rörande arv m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser i anslutning till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med 1 arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EU:s arvsförordning). För bedömande av testamentens formella giltighet gäller dock vad som föreskrivs i 2 kap. 4 § denna lag i stället för artikel 27 i EU:s arvsförordning. Regler om svensk domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av avgöranden i frågor om bodelning med anledning av makes eller sambos död finns i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.

2 § I förhållandet till Danmark, Finland, Island och Norge gäller vad som föreskrivs i 3 kap. denna lag, om inte annat följer av EU:s arvsförordning.

3 § I förhållande till stater som inte är bundna av EU:s arvsförordning eller konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, 2 Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning (den nordiska arvskonventionen) gäller vad som föreskrivs i 4 kap. denna lag för frågor om erkännande och verkställighet av avgöranden.

2 kap. Kompletterande bestämmelser till EU:s arvsförordning

Förfaranderegler

1 § Vid avträdande av egendom till förvaltning av boutredningsman efter någon som vid sin död inte hade hemvist i Sverige ska sådan särskild boutredningsman som avses i 19 kap. 3 § fjärde stycket ärvdabalken förordnas. Detsamma gäller när boutredningsman förordnas enligt svensk lag med stöd av artikel 29 i EU:s arvsförordning.

2 § Finns det inte någon behörig person som tar hand om egendom i Sverige efter någon som vid sin död inte hade hemvist här, ska socialnämnden, om det behövs, ta hand om egendomen och vidta nödvändiga

1 EUT L 201, 27.7.2012, s. 107. 2 SÖ 1935 nr 17. 147

Bilaga 4 åtgärder. Dödsfallet ska anmälas till socialnämnden av den som är närmast till det. Är egendomen av ringa värde och består den huvudsakligen av kontanter, kläder och andra lösören för personligt bruk, får socialnämnden överlämna egendomen till anhörig till den avlidne eller, om den avlidne var utländsk medborgare, till utlandsmyndighet för den främmande staten. Omfattas egendomen inte av andra stycket ska socialnämnden anmäla dödsfallet till rätten, som efter omständigheterna har att förordna att egendomen ska avträdas till provisorisk förvaltning av sådan särskild boutredningsman som avses i 19 kap. 3 § fjärde stycket ärvdabalken.

3 § Ska utländsk lag tillämpas på ett arv som handläggs i Sverige får registrering av utländsk bouppteckning eller motsvarande förteckning som enligt den på arvet tillämpliga lagen ska ges in till viss domstol eller myndighet ske hos Skatteverket. Utan hinder av att utländsk lag är tillämplig på ett arv som handläggs i Sverige ska vad som sägs i svensk lag om bouppteckning gälla om det i kvarlåtenskapen finns fast egendom i Sverige.

Testamentens formella giltighet

4 § Testamente ska anses giltigt till formen, om testamentet uppfyller vad som i det hänseendet föreskrivs i lagen på den ort där testamentet upprättades eller den ort där testator vid upprättandet eller vid sin död hade hemvist eller lagen i den stat där testator vid upprättandet eller vid sin död var medborgare. Såvitt testamentet avser fast egendom ska det också anses giltigt till formen, om testamentet uppfyller vad som i det hänseendet föreskrivs i lagen på den ort där egendomen finns. Vad som föreskrivs i första stycket ska tillämpas också på fråga om återkallelse av testamente. En återkallelse ska också anses giltig till formen, om återkallelsen i det hänseendet uppfyller vad som föreskrivs i någon av de lagar enligt vilka testamentet enligt första stycket var giltigt till formen. Vid tillämpning av första eller andra stycket ska som testators hemvist räknas även främmande ort där testator enligt lagen på den orten hade domicil.

Allmänna arvsfonden

5 § Om det enligt den på arvet tillämpliga lagen inte finns någon arvinge eller testamentstagare till sådan egendom som finns i Sverige, ska egendomen tillfalla Allmänna arvsfonden.

Erkännande och verkställbarhet

6 § En ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras vara verkställbart i Sverige enligt EU:s arvsförordning ska göras hos den tingsrätt som regeringen föreskriver.

7 § En ansökan om ändring enligt EU:s arvsförordning av ett beslut med Bilaga 4 anledning av en ansökan enligt 6 § görs hos den tingsrätt som meddelat beslutet. Om en sådan ansökan görs av den som har gjort ansökan enligt 6 §, ska den ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

8 § Vid handläggningen i domstol av ärenden som avses i 6 och 7 §§ tillämpas bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte annat följer av EU:s arvsförordning.

9 § Om en ansökan om verkställbarhetsförklaring bifalls, får det utländska avgörandet verkställas enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har vunnit laga kraft, om inte annat följer av EU:s arvsförordning.

10 § Om tingsrätten vid det förfarande som avses i 6 § bifaller en ansökan om verkställbarhetsförklaring, ska tingsrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

Europeiskt arvsintyg

11 § Skatteverket är behörig myndighet för utfärdande av europeiska arvsintyg enligt EU:s arvsförordning.

12 § Skatteverkets beslut avseende ett europeiskt arvsintyg får överklagas till tingsrätten i den ort där den avlidne hade hemvist vid sin död. Saknade den avlidne hemvist i Sverige, är Stockholms tingsrätt behörig. Vid överklagande gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte annat följer av EU:s arvsförordning.

3 kap. Bestämmelser rörande internordiska förhållanden

Förfarandet vid boutredning, bodelning och arvskifte

1 § Boutredning, bodelning och arvskifte efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge ska förrättas enligt svensk lag, om den avlidna personen vid sin död hade hemvist i Sverige. Har en efterlevande make, som är medborgare i en sådan stat, suttit i oskiftat bo och boet ska delas, ska det ske i enlighet med svensk lag, om maken har eller vid sin död hade hemvist i Sverige. Vid bodelning som avses i första stycket ska i fråga om den efterlevande makens rätt att ta ut viss egendom tillämpas svensk lag. Vad som föreskrivs i annan nordisk stats lag om rätt för en efterlevande make att i visst fall innehålla vad som vid bodelning tillskiftas arvinge ska inte tillämpas vid bodelning som sker i Sverige.

2 § Boutredning, bodelning och arvsskifte efter en nordisk medborgare som vid sin död hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge ska förrättas enligt lagen i den stat där den avlidna personen hade hemvist. 149

Bilaga 4 Om inte annat följer av EU:s arvsförordning, ska förfarandet i sådana fall omfatta även till boet hörande egendom som finns i Sverige. Svensk domstol får, såvida inte annat följer av EU:s arvsförordning, inte ta befattning med kvarlåtenskapen i vidare mån än som framgår av 3 och 4 §§.

3 § I fall som avses i 2 §, ska Skatteverket, om egendom som hör till boet finns i Sverige, på begäran av dödsboförvaltningen förordna en lämplig person att förrätta bouppteckning. I bouppteckningen ska tas upp dödsboets tillgångar här i Sverige med uppgift om värdet och sådana skulder som på grund av pantbrev eller av annat skäl särskilt belastar den egendomen. På begäran av dödsboförvaltningen ska domstol förordna en god man att omhänderta förvaltningen av egendomen i avvaktan på att den kan tas om hand av dödsboförvaltningen. Om egendomen är utsatt för förstörelse eller det finns risk för hastigt fallande värde eller om egendomen fordrar alltför kostsam vård, får den förordnade gode mannen låta sälja egendomen. Om Skatteverket eller domstolen finner skäl för det får verket eller domstolen begära att dödsboförvaltningen i förskott betalar kostnaden för sökt åtgärd innan beslut om åtgärden fattas. Handlingar som är avfattade på finska eller isländska språket ska vara åtföljda av styrkt översättning till danska, norska eller svenska språket.

4 § Har en nordisk medborgare avlidit under vistelse i Sverige och har den avlidne hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge, ska den avlidnes egendom i Sverige, till dess att den omhändertas av dödsboförvaltningen, omhändertas och vårdas enligt svensk lag. Det ska dock inte ankomma på den som tar hand om och vårdar egendomen att se till att bouppteckning görs.

5 § Är ett dödsbo som avses i 2 § föremål för behandling av bobestyrer i Danmark eller offentligt skifte i Island eller Norge och hör till boet egendom i Sverige, ska vad som i den andra statens lag föreskrivs om inskränkning i borgenärs rätt att utmätningsvis få betalning ur dödsbo tillämpas på egendomen i Sverige. Vad som nu har sagts gäller dock inte om det är fråga om utmätning för skatt eller annan allmän avgift, som pålagts i Sverige. Det gäller inte heller om fordran ska tas ut ur egendom som häftar som pant eller som får kvarhållas till säkerhet för fordringen. Vad som föreskrivs i första stycket gäller endast om svensk domstol eller myndighet enligt EU:s arvsförordning är behörig.

6 § Vad lagen i annan nordisk stat föreskriver om att inskrivning i fastighetsbok eller domstolsprotokoll (tingslysning) utgör förutsättning för att rätt som uppkommit genom avtal eller annan rättshandling eller genom utmätning (utlegg eller utpantning) ska gälla emot dödsbo, ska inte tillämpas beträffande egendom som vid dödsfallet fanns i Sverige.

7 § Vid tillämpning av de föreskrifter denna lag innehåller om egendoms befintlighet i viss nordisk stat ska fordran som är grundad på löpande skuldebrev eller annat fordringsbevis, vars företeende utgör villkor för 150 rätt att utkräva fordringen, anses befintlig där handlingen finns, men

annan fordran betraktas som befintlig i den stat, enligt vars lag boutred- Bilaga 4 ningen ska ske. Registrerat fartyg eller luftfartyg ska anses finnas i den stat, där det har hemort.

8 § Har domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge fattat beslut att dödsbo efter medborgare i nordisk stat som vid sin död hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge ska omhändertas av domstolen, arvsdomstol, boutredningsman, bobestyrer eller testamentsexekutor, eller att boet ska bli föremål för utredning och skifte genom delägarnas försorg eller skiftas under medverkan av skiftesman, ska beslutet gälla i Sverige.

Testamentens formella giltighet

9 § I fråga om formen för testamente och återkallelse av testamente efter den som vid sin död var medborgare i en nordisk stat och hade hemvist i en sådan stat gäller vad som sägs i 2 kap. 4 § denna lag.

Erkännande och verkställighet

10 § I fråga om erkännande och verkställighet av dom eller förlikning om rätt på grund av arv eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvarighet för den dödes gäld gäller bestämmelserna i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område.

4 kap. Erkännande och verkställighet i förhållande till stater som inte är bundna av EU:s arvsförordning eller den nordiska arvskonventionen

Erkännande

1 § Ett lagakraftvunnet avgörande som avser arv eller testamente av en utländsk domstol, annan myndighet eller särskilt förordnad skiftesman i en stat som inte är bunden av EU:s arvsförordning eller den nordiska arvskonventionen gäller i Sverige, om det meddelats i en stat där den avlidne vid sin död hade hemvist.

2 § Det utländska avgörandet gäller dock inte i Sverige, om 1. avgörandet har meddelats mot en part som inte har gått i svaromål och som inte har fått kännedom om den väckta talan i tid för att kunna svara i saken eller mot en part som annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet, 2. avgörandet strider mot ett svenskt avgörande, 3. avgörandet strider mot ett utländskt avgörande som gäller här i ett förfarande som påbörjades tidigare än det andra utländska avgörandet, 4. det i Sverige pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande, såvida det svenska förfarandet påbörjades innan det utländska avgörandet meddelades eller

Bilaga 4 5. det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna avgörandet.

Verkställbarhet

3 § Ett utländskt domstolsavgörande som är verkställbart i domstolslandet och som gäller i Sverige får verkställas, om avgörandet har förklarats verkställbart här. En ansökan om att ett utländskt avgörande ska förklaras vara verkställbart i Sverige ska göras hos den tingsrätt som regeringen föreskiver med hänsyn till var motparten har sin hemvist. Till ansökan ska bifogas avgörandet i original eller av behörig myndighet bestyrkt kopia och de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning. Vid handläggningen i domstol tillämpas bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Verkställighet

4 § Om ett utländskt domstolsavgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har vunnit laga kraft. Föreskrifter om tvångsmedel i det utländska avgörandet ska inte tillämpas.

5 kap. Övriga frågor

Beaktande av utländsk förrättning

1 § Vid boutredning eller arvskifte i Sverige ska beaktas vad som vid motsvarande förrättning efter den döde i en stat som inte är bunden av EU:s arvsförordning eller den nordiska arvskonventionen tillkommit eller kan antas tillkomma borgenär, efterlevande make, arvinge eller testamentstagare.

Formkrav för utländskt arvskifte

2 § Utländskt arvskifte ska anses giltigt till formen om det uppfyller formkraven enligt – lagen i den stat där skiftet förrättades, – lagen i den stat där den avlidne vid sin död hade hemvist eller var medborgare, eller – den lag som var tillämplig på arvet.

Utrikesdepartementet

3 § Har egendom genom Utrikesdepartementets försorg överförts till Sverige för att utlämnas till någon som är berättigad enligt ett arvskifte utomlands, får den inte utmätas eller beläggas med kvarstad innan den har utlämnats.

4 § Boutredningsman får för införskaffande av handlingar från utländsk Bilaga 4 förrättning avseende boutredning eller arvskifte anlita Utrikesdepartementet.

1. Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015, då lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här m.m., lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge och lagen (1935:46) om tillsyn i vissa fall å oskiftat dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge ska upphöra att gälla. 2. Äldre bestämmelser tillämpas på arv efter personer som avlidit före den 17 augusti 2015, om inte annat följer av EU:s arvsförordning. 3. Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts vid Svea hovrätt före ikraftträdandet.

Bilaga 4

2 Förslag till ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 2 och 5 §§ jordabalken ska ha följande lydelse.

20 kap.

2 §

5 § Bilaga 4 Den som söker lagfart skall ge in Den som söker lagfart ska ge in fångeshandlingen och de övriga fångeshandlingen och de övriga handlingar som är nödvändiga för handlingar som är nödvändiga för att styrka förvärvet. Om ett dödsbo att styrka förvärvet. Om ett dödsbo eller en arvinge som är ensam eller en arvinge som är ensam delägare i ett dödsbo söker lagfart delägare i ett dödsbo söker lagfart på förvärv av egendom från den på förvärv av egendom från den döde, anses en inregistrerad bo- döde, anses en inregistrerad uppteckning efter denne som bouppteckning efter denne som fångeshandling. fångeshandling. Ett för ändamålet utfärdat europeiskt arvsintyg kan också ligga till grund för lagfartsansökan . Om en ansökan om lagfart görs Om en ansökan om lagfart görs av flera sökande gemensamt, skall av flera sökande gemensamt, ska den innehålla uppgift om hur stor den innehålla uppgift om hur stor andel av fastigheten som varje andel av fastigheten som varje sökande har förvärvat. Om det sökande har förvärvat. Om det saknas sådana uppgifter och saknas sådana uppgifter och sökandena inte följer ett före- sökandena inte följer ett föreläggande att komplettera ansökan, läggande att komplettera ansökan, skall den anses avse andelar efter ska den anses avse andelar efter huvudtalet. huvudtalet.

Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015.

Bilaga 4

3 Förslag till ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs att 19 kap. 3 § och 23 kap. 5 § ärvdabalken ska ha följande lydelse.

19 kap.

3 §

23 kap.

5 §

Bilaga 4 Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015. 157

Bilaga 4

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden

Härigenom föreskivs att 2 och 5 §§ lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden ska ha följande lydelse.

2 §

EUT L 201, 27.7.2012, s. 107.

5 § Bilaga 4 En rättshandling mellan makar En rättshandling mellan makar avseende deras förmögenhetsför- avseende deras förmögenhetsförhållanden är giltig, om den stäm- hållanden är giltig, om den stämmer överens med den lag som är mer överens med den lag som är tillämplig på makarnas förmögen- tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden när rättshand- hetsförhållanden när rättshandlingen företas. Företas rättshand- lingen företas. Företas rättshandlingen före äktenskapet, är den lingen före äktenskapet, är den giltig, om den stämmer överens giltig, om den stämmer överens med den lag som blir tillämplig när med den lag som blir tillämplig när makarna ingår äktenskap. makarna ingår äktenskap. Rättshandlingen skall vidare Rättshandlingen ska vidare anses anses giltig till formen, om den giltig till formen, om den uppfyller uppfyller formkraven enligt lagen i formkraven enligt lagen i den stat den stat där den företas eller där där den företas eller där makarna makarna då har hemvist. då har hemvist. Äktenskapsförord mellan makar Äktenskapsförord mellan makar som har hemvist i Sverige när som har hemvist i Sverige när rättshandlingen företas blir dock rättshandlingen företas blir dock gällande här i landet endast om gällande här i landet endast om registrering sker enligt bestäm- registrering sker enligt bestämmelmelserna i äktenskapsbalken. Gåva serna i äktenskapsbalken. Gåva mellan makar som har hemvist i mellan makar som har hemvist i Sverige när gåvan ges blir gällande Sverige när gåvan ges blir gällande mot givarens borgenärer endast om mot givarens borgenärer endast om vad som föreskrivs för sådan gil- vad som föreskrivs för sådan tighet i 8 kap. 1 § äktenskaps- giltighet i 8 kap. 1 § äktenskapsbalken har iakttagits. balken har iakttagits. En utländsk bodelning med anledning av makes död ska anses giltig till formen om den uppfyller formkraven enligt – lagen i den stat där den förrättades, – lagen i den stat där den avlidne vid sin död hade hemvist eller var medborgare, eller – den lag som var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

7 § Vid en bodelning skall makarnas Vid en bodelning ska makarnas samtliga tillgångar och skulder i samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands beaktas, Sverige och utomlands beaktas, om inte något annat följer av den om inte något annat följer av den lag som är tillämplig på makarnas lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Vid förmögenhetsförhållanden. Vid lottläggningen bör en make i första lottläggningen bör en make i första hand tilldelas egendom som tillhör hand tilldelas egendom som tillhör 159

Bilaga 4 honom eller henne utomlands. honom eller henne utomlands. Finns det egendom i ett Finns det egendom i ett främmande land och kan det antas främmande land och kan det antas att bodelningen inte kommer att att bodelningen inte kommer att gälla i det landet, får bodelningen gälla i det landet, får bodelningen begränsas till att gälla en viss del begränsas till att gälla en viss del av makarnas egendom. En sådan av makarnas egendom. En sådan begränsning får dock inte göras, begränsning får dock inte göras, om någon av makarna med rimliga om någon av makarna med rimliga skäl motsätter sig det. skäl motsätter sig det. Vid bodelning som görs i Sverige med anledning av makes död ska beaktas vad som vid motsvarande förrättning efter den döde i annan stat tillkommit eller kan antas tillkomma efterlevande make.

Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015.

Bilaga 5

Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet lämnats av Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Nacka tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Gotlands tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Gävle tingsrätt, Östersunds tingsrätt, Umeå tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Förvaltningsrätten i Stockholm, Domstolsverket, Fideikommissnämnden, Migrationsverket, Försäkringskassan, Myndigheten för internationella adoptionsfrågor, Barnombudsmannen, Arvsfondsdelegationen, Pensionsmyndigheten, Lantmäteriet, Skatteverket, Kronofogdemyndigheten, Kammarkollegiet, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Juridiska institutionen vid Umeå universitet, Familjens Jurist, Familjerättssocionomernas Riksförening, Föreningen Sveriges Kronofogdar, Svenska Bankföreningen, Svensk Försäkring och Sveriges advokatsamfund. Föreningen för Svenskar i Världen, Föreningen Norden, Pensionärernas Riksorganisation, Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige, Svenska Rivieraklubben, Svenskt Näringsliv, Sveriges Begravningsbyråers Förbund, Sveriges Försäkringsförbund och Sveriges Pensionärsförbund har beretts tillfälle att lämna yttrande men har inte hörts av.