Uppföljning av återvändandedirektivet och direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning
Lagrådsremiss
Uppföljning av återvändandedirektivet och direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning
Regeringen överlämnar denna remiss till Lagrådet.
Stockholm den 13 oktober 2016
Peter Hultqvist
Alexandra Wilton Wahren (Justitiedepartementet)
Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll
I lagrådsremissen föreslås lagändringar med anledning av att en uppföljning har gjorts av genomförandet i svensk rätt av återvändandedirektivet och direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning. När det gäller återvändandedirektivet föreslås en ny bestämmelse om prövningen av frågan om avvisning eller utvisning av en utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till en EES-medborgare och som har uppehållstillstånd i en annan EU-stat. Bestämmelsen innebär att en sådan utlänning med vissa undantag ska uppmanas att inom en skälig tid självmant bege sig till den andra EU-staten och att avvisning eller utvisning får beslutas först om en sådan uppmaning inte följts. Vidare föreslås bl.a. förändrade regler om överklagande av Polismyndighetens beslut om återreseförbud i syfte att undvika att frågor som har nära samband med varandra handläggs av olika överinstanser. När det gäller direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning föreslås att det inte längre ska vara ett krav för beviljande av ställning som varaktigt bosatt i Sverige att sökanden har permanent uppehållstillstånd. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 2017.
1 Beslut
Regeringen har beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716).
2 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 5 a kap. 1 och 4 §§, 8 kap. 21 och 22 §§, 12 kap 14 b–15 a §§, 14 kap. 7 a § och 16 kap. 6 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 8 kap. 6 a §, och närmast före 8 kap. 6 a § en ny rubrik av följande lydelse.
5 a kap.
1 §
| Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
|---|---|
| En ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas om sökanden har vistats i Sverige utan avbrott under minst fem år och under denna tid har haft, och vid tiden för ansökan har, | En ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas om sökanden de senaste fem åren utan avbrott har vistats i Sverige med uppehållstillstånd. |
| 1. permanent uppehållstillstånd, | |
| 2. ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat och uppehållstillstånd i Sverige, eller | |
| 3. uppehållstillstånd i Sverige som anhörig till en person med ställning som varaktigt bosatt i en annan EUstat. | |
| Vid beräkningen av vistelsetiden ska tid då sökanden haft uppehållstillstånd syftande till bosättning beaktas. Vid beräkningen av vistelsetiden för en sökande som har flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 § eller alternativ skyddsstatusförklaring enligt 4 kap. 3 a § första stycket, beaktas även tiden mellan den dag då ansökan om asyl eller ansökan om ny prövning gavs in och | Vid beräkningen av vistelsetiden för en sökande som har flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 § eller alternativ skyddsstatusförklaring enligt 4 kap. 3 a § första stycket, räknas även tiden mellan den dag då ansökan om asyl eller ansökan om ny prövning gavs in och den dag då asyl beviljades. |
Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, i den ursprungliga lydelsen samt rådets direktiv 2003/109/EG om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/51/EU. 2 Senaste lydelse 2014:198.
den dag då asyl beviljades. Vid beräkningen av vistelsetiden Vid beräkningen av vistelsetiden ska vistelse i Sverige av tillfälliga ska vistelse i Sverige av tillfälliga skäl eller för studier inte beaktas. skäl eller för studier inte räknas . Vistelse utanför Sverige under kortare tid än sex månader i följd och inte mer än tio månader sammanlagt under femårsperioden ska inte anses vara avbrott i vistelsen.
4 § Ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska inte beviljas 1. medborgare i en EU-stat, eller 1. en medborgare i en EU-stat, 2. övriga skyddsbehövande enligt 2. övriga skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 a § . 4 kap. 2 a § , eller 3. en utlänning vars vistelse i Sverige inte är av varaktig karaktär.
8 kap.
Avvisning eller utvisning av en utlänning som har tillstånd att vistas i en annan EU-stat
6 a § När en fråga uppkommer om avvisning eller utvisning enligt 2, 3 eller 6 § av en utlänning som har ett giltigt uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse i en annan EU-stat ska den beslutande myndigheten uppmana utlänningen att inom en skälig tid självmant bege sig till den andra EU-staten. Den beslutande myndigheten får avgöra frågan om avvisning eller utvisning först om utlänningen inte har följt en sådan uppmaning. Första stycket gäller inte om 1. Migrationsverket avvisar eller avslår en ansökan om uppehållstillstånd som enligt bestämmelser i denna lag eller någon annan författning får bifallas efter inresan till Sverige,
Senaste lydelse 2014:198.
2. utlänningen nekas att resa in i landet, 3. utlänningen hejdas i samband med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns, 4. utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet, eller 5. det är sannolikt att utlänningen inte skulle följa uppmaningen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om uppmaningar enligt första stycket.
4 21 § Ett beslut om avvisning eller Ett beslut om avvisning eller utvisning ska innehålla en tidsfrist utvisning ska innehålla en tidsfrist inom vilken utlänningen frivilligt ska inom vilken utlänningen frivilligt ska lämna landet (tidsfrist för frivillig lämna landet i enlighet med beslutet avresa). Tidsfristen ska bestämmas (tidsfrist för frivillig avresa). till två veckor om utlänningen Tidsfristen ska bestämmas till två avvisas och till fyra veckor om veckor om utlänningen avvisas och utlänningen utvisas. Om det finns till fyra veckor om utlänningen särskilda skäl får en längre tidsfrist utvisas. Om det finns särskilda skäl bestämmas. får en längre tidsfrist bestämmas. En tidsfrist för frivillig avresa ska dock inte meddelas om 1. det finns risk för att utlänningen avviker, 2. utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet, 3. utlänningen genom ett avvisningsbeslut nekas att resa in i landet, 4. utlänningen hejdas i samband med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns och då avvisas, eller 5. utlänningen avvisas av Migrationsverket med omedelbar verkställighet. För EES-medborgare och deras familjemedlemmar gäller i stället för första stycket 12 kap. 15 § tredje stycket.
22 § I ett beslut om avvisning eller I ett beslut om avvisning eller utvisning som innehåller en tidsfrist utvisning som innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen för frivillig avresa ska utlänningen upplysas om att ett återreseförbud upplysas om att ett återreseförbud kan meddelas om han eller hon inte kan meddelas om han eller hon inte lämnat landet senast när tidsfristen lämnat landet i enlighet med beslutet
4 Senaste lydelse 2014:198. Senaste lydelse 2014:198.
löper ut. senast när tidsfristen löper ut. Tidsfristen för frivillig avresa Tidsfristen för frivillig avresa börjar löpa när beslutet om avvisning börjar löpa när beslutet om avvisning eller utvisning vunnit laga kraft eller eller utvisning fått laga kraft eller när när utlänningen förklarat sig nöjd utlänningen förklarat sig nöjd med med beslutet. beslutet.
12 kap.
6 14 b § Om det av särskilda skäl finns Om det av särskilda skäl finns behov av en längre tidsfrist för behov av en längre tidsfrist för frivillig avresa får Migrationsverket frivillig avresa får Migrationsverket eller Polismyndigheten förlänga eller Polismyndigheten förlänga tidsfristen. tidsfristen eller bestämma en ny tidsfrist efter att tidsfristen löpt ut.
7 15 § Beslut om avvisning eller Ett beslut om avvisning eller utvisning som inte innehåller någon utvisning som inte innehåller någon tidsfrist för frivillig avresa ska tidsfrist för frivillig avresa ska verkställas snarast möjligt. verkställas snarast möjligt. Innehåller ett beslut om avvisning Om ett beslut om avvisning eller eller utvisning en tidsfrist för utvisning innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen frivillig avresa ska utlänningen lämna landet senast när tidsfristen lämna landet i enlighet med beslutet löper ut. Om utlänningen inte lämnat senast när tidsfristen löper ut. Om landet när tidsfristen löpt ut eller om utlänningen inte lämnat landet i beslutet om tidsfrist för frivillig enlighet med beslutet när tidsfristen avresa dessförinnan upphävts enligt löpt ut eller om beslutet om tidsfrist 14 a §, ska beslutet om avvisning för frivillig avresa dessförinnan eller utvisning verkställas snarast upphävts enligt 14 a §, ska beslutet möjligt därefter. om avvisning eller utvisning verkställas snarast möjligt därefter. Verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning av en EESmedborgare eller hans eller hennes familjemedlem som har rest in i Sverige får ske tidigast fyra veckor från den dag EES-medborgaren eller familjemedlemmen fick del av beslutet, om det inte finns synnerliga skäl för att verkställa beslutet.
15 a § Har en utlänning inte lämnat Om en utlänning inte har lämnat
6 Senaste lydelse 2014:655. 7 Senaste lydelse 2012:129. Senaste lydelse 2012:129.
landet när en tidsfrist för frivillig landet i enlighet med beslutet om avresa löpt ut ska den myndighet avvisning eller utvisning när en som meddelat tidsfristen meddela ett tidsfrist för frivillig avresa löpt ut återreseförbud. Återreseförbudet ska ska den myndighet som meddelat bestämmas till ett år. tidsfristen meddela ett återreseförbud. Återreseförbudet ska bestämmas till ett år. Återreseförbud enligt första Ett återreseförbud enligt första stycket får dock inte meddelas om stycket får dock inte meddelas om beslutet om avvisning eller utvisning beslutet om avvisning eller utvisning inte får verkställas på grund av ett inte får verkställas på grund av ett beslut om inhibition, en ansökan om beslut om inhibition, en ansökan om uppehållstillstånd eller en ansökan uppehållstillstånd eller en ansökan om ny prövning eller om särskilda om ny prövning eller om särskilda skäl talar mot att ett sådant förbud skäl talar mot att ett sådant förbud meddelas. meddelas.
14 kap.
9 7 a § Polismyndighetens eller Migra- Polismyndighetens eller Migrationsverkets beslut att meddela tionsverkets beslut att meddela återreseförbud eller att upphäva ett återreseförbud eller att upphäva ett beslut om tidsfrist för frivillig avresa beslut om tidsfrist för frivillig avresa får överklagas till en migrations- får överklagas till en migrationsdomstol. domstol. Polismyndighetens beslut om återreseförbud som meddelas i samband med ett beslut om avvisning överklagas dock i samma ordning som beslutet om avvisning. Migrationsverkets avslag på en ansökan om att upphäva ett återreseförbud får överklagas till en migrationsdomstol. Tidsfristen för överklagande av Tidsfristen för överklagande av Migrationsverkets beslut om åter- Migrationsverkets eller Polismyndigreseförbud enligt 12 kap. 15 a § hetens beslut om återreseförbud börjar löpa den dag beslutet om enligt 12 kap. 15 a § börjar löpa den återreseförbud meddelas. dag beslutet om återreseförbud meddelas.
16 kap.
6 § I ett mål om avvisning är I ett mål om avvisning är
9 Senaste lydelse 2014:655. Senaste lydelse 2013:648.
Migrationsverket motpart till Migrationsverket motpart till utlänningen. utlänningen. Detsamma gäller i ett mål om återreseförbud där beslut meddelats av Polismyndigheten i samband med ett beslut om avvisning. När ett beslut i ett säkerhetsärende överklagas är såväl Migrationsverket som Säkerhetspolisen motparter till utlänningen vid handläggningen i migrationsdomstolen och i Migrationsöverdomstolen. I ett mål om uppehållstillstånd för den som av allmän domstol har utvisats på grund av brott, eller om upphävande av ett sådant utvisningsbeslut, är Migrationsverket och, i fråga om ett säkerhetsärende, Säkerhetspolisen motparter till utlänningen vid handläggningen i migrationsdomstolen och i Migrationsöverdomstolen.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2017.
3 Ärendet och dess beredning
Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (återvändandedirektivet) genomfördes i svensk rätt genom författningsändringar som trädde i kraft den 1 maj 2012. Återvändandedirektivet finns i bilaga 1 . Rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (direktivet om varaktigt bosatta) genomfördes i svensk rätt genom författningsändringar som trädde i kraft den 30 april 2006. Direktivet ändrades genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/51/EU av den 11 maj 2011 om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG i syfte att utöka dess räckvidd till att omfatta även personer som beviljats internationellt skydd (ändringsdirektivet). Lagstiftning med anledning av ändringsdirektivet trädde i kraft den 1 maj 2014. Direktivet om varaktigt bosatta och ändringsdirektivet finns i bilaga 2 och 3 . Det svenska genomförandet av återvändandedirektivet och direktivet om varaktigt bosatta har i vissa delar ifrågasatts av Europeiska kommissionen (Ju2014/02556/L7 och Ju2014/07917/L7). Mot bakgrund av de synpunkter som har lämnats av kommissionen har departementspromemorian Uppföljning av återvändandedirektivet och direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (Ds 2016:3) upprättats inom Justitiedepartementet. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 4 . Promemorians lagförslag finns i bilaga 5 . Promemorian har remissbehandlats. En förteckning av remissinstanserna finns i bilaga 6 . En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2016/01441/L7). I lagrådsremissen behandlas de förslag till lagändringar som finns i promemorian.
4 Hur återvändandedirektivet och direktivet om varaktigt bosatta har genomförts i svensk rätt
4.1 Återvändandedirektivet
Syftet med återvändandedirektivet är att medlemsstaterna ska ha gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna. Tredjelandsmedborgare är enligt direktivets definition i artikel 3.1 personer som inte är unionsmedborgare i den mening som avses i artikel 17.1 i fördraget (numera artikel 20.1 i EUF-fördraget), och som inte heller är personer med rätt till fri rörlighet enligt gemenskapslagstiftningen i enlighet med artikel 2.5 i kodexen om
Schengengränserna, dvs. det som i dag betecknas Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 om en unionskodex om gränspassage för personer. Med personer med rätt till fri rörlighet avses medborgare i EES-staterna (EU-stater, Norge, Island och Liechtenstein) och i Schweiz samt familjemedlemmar till sådana medborgare. Olaglig vistelse definieras i direktivets artikel 3.2 som vistelse på en medlemsstats territorium av en tredjelandsmedborgare som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren för inresa enligt artikel 5 i kodexen om Schengengränserna (numera artikel 6) eller andra villkor för att resa in i, vistas eller vara bosatt i den medlemsstaten. Direktivets bestämmelser är till övervägande del tvingande. Medlemsstaterna får dock besluta att inte tillämpa direktivet på två kategorier av tredjelandsmedborgare. Det gäller dels personer som antingen har nekats inresa i enlighet med artikel 13 i kodexen om Schengengränserna (numera artikel 14) eller som grips eller hejdas i samband med att de olagligen passerar en yttre gräns, dels personer som har dömts att återvända som en straffrättslig påföljd eller som en följd av en straffrättslig påföljd, eller som är föremål för utlämningsförfaranden. Återvändandedirektivet genomfördes i svensk rätt genom ändringar i utlänningslagen och i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll. Ändringarna trädde i kraft den 1 maj 2012 (prop. 2011/12:60, bet. 2011/12:SfU6 och rskr. 2011/12:164). Ändringarna innebar bl.a. att ett beslut om avvisning eller utvisning som huvudregel ska innehålla en tidsfrist för frivillig avresa (se nuvarande 8 kap. 21 § UtlL). Tidsfristen ska bestämmas till två veckor vid avvisning och till fyra veckor vid utvisning. Om det finns särskilda skäl får en längre tidsfrist bestämmas. En tidsfrist för frivillig avresa ska inte meddelas om det finns en risk för att utlänningen avviker, om utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet, om utlänningen genom ett avvisningsbeslut nekas inresa i landet, om utlänningen hejdas i samband med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns och då avvisas, om utlänningen avvisas av Migrationsverket med omedelbar verkställighet eller om utlänningen utvisas av allmän domstol på grund av brott. Finns inte förutsättningar att meddela en tidsfrist för frivillig avresa ska ett beslut om avvisning eller utvisning normalt åtföljas av ett återreseförbud för en tid av högst fem år. Ett återreseförbud ska i normalfallet även meddelas en utlänning som har beviljats en tidsfrist för frivillig avresa om han eller hon inte har lämnat landet när tidsfristen har löpt ut. Ett beslut om återreseförbud kan meddelas av antingen Polismyndigheten eller Migrationsverket och är överklagbart.
4.2 Direktivet om varaktigt bosatta
Enligt direktivet om varaktigt bosatta ska en tredjelandsmedborgare, som varaktigt har bott i en av EU:s medlemsstater i fem år, efter ansökan kunna erhålla ställning som varaktigt bosatt i det landet. Den som beviljats denna ställning ska tillerkännas vissa särskilda rättigheter som liknar dem som tillkommer unionsmedborgare. I direktivet fastställs villkoren för en medlemsstats beviljande och återkallande av ställning
som varaktigt bosatt samt de rättigheter som är förbundna med denna ställning. Medlemsstaterna ska till en varaktigt bosatt utfärda ett EU uppehållstillstånd för varaktigt bosatta som ska gälla i minst fem år. Personer med ställning som varaktigt bosatt i en medlemsstat ska under vissa villkor ha rätt att bosätta sig i en annan medlemsstat och få uppehållstillstånd där. Om varaktigt bosatta utövar sådan rätt till bosättning ska deras anhöriga som ingår i kärnfamiljen också ha rätt att bosätta sig i den andra medlemsstaten, under förutsättning att familjen redan var bildad i den första medlemsstaten. Efter ansökan ska den andra medlemsstaten bevilja ställning som varaktigt bosatt i den staten om förutsättningarna för att bevilja en sådan ställning är uppfyllda. Om den andra medlemsstaten beviljar ställning som varaktigt bosatt i den staten ska ställningen som varaktigt bosatt i den första staten återkallas. Genom ändringsdirektivet utvidgades direktivet om varaktigt bosatta till att även omfatta personer som beviljats internationellt skydd. Direktivet om varaktigt bosatta genomfördes i svensk rätt genom författningsändringar som trädde i kraft den 30 april 2006. Lagstiftning med anledning av ändringsdirektivet trädde i kraft den 1 maj 2014. Efter genomförandet av de båda direktiven gäller enligt 5 a kap. 1 § UtlL att en ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas om sökanden har vistats i Sverige utan avbrott under minst fem år och under denna tid haft, och vid tiden för ansökan har permanent uppehållstillstånd, ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat och uppehållstillstånd i Sverige, eller uppehållstillstånd i Sverige som anhörig till en person med ställning som varaktigt bosatt i en annan EUstat.
5 Uppföljning av återvändandedirektivet
5.1 Särskilda regler när en tredjelandsmedborgare har uppehållstillstånd i en annan EU-stat
5.1.1 Behovet av en ny reglering
Artikel 6 i återvändandedirektivet inleder direktivets kapitel II som benämns ”Avslutande av den olagliga vistelsen”. Artikeln innehåller sex punkter. Enligt den huvudregel som finns i artikel 6.1 ska medlemsstaterna utfärda beslut om att en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium ska återvända, dvs. avvisas eller utvisas. Övriga punkter innehåller undantag från den huvudregeln. I artikel 6.2 finns det första undantaget. Här anges att en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en medlemsstats territorium och som har ett giltigt uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse utfärdat av en annan medlemsstat ofördröjligen ska bege sig till den medlemsstatens territorium. Om tredjelandsmedborgaren inte följer det kravet eller om hans eller hennes omedelbara avresa krävs med hänsyn till allmän ordning eller nationell säkerhet, ska punkten 1 tillämpas, dvs. ett beslut om återvändande ska fattas.
Vid genomförandet av återvändandedirektivet gjordes inga ändringar med anledning av artikel 6.2. Regeringen konstaterade att artikeln motsvarade Schengenkonventionens artikel 23.2, som upphörde att gälla när återvändandedirektivet trädde i kraft, och att den artikeln inte bedömdes kräva några lagstiftningsåtgärder när Schengenkonventionen tillträddes. Det ansågs då tillräckligt att hänvisa till att utlänningslagen utgår från att en utlänning som saknar tillstånd att vistas här frivilligt lämnar landet. Att artikeln nu i stället ingick i ett EU-direktiv ansågs inte utgöra skäl för att göra en annan bedömning (prop. 2011/12:60 s. 28 och 29). Till följd av att några ändringar inte gjordes med anledning av artikel 6.2 gäller inga särskilda regler för avvisning eller utvisning av tredjelandsmedborgare som har ett uppehållstillstånd eller ett liknande tillstånd utfärdat av en annan medlemsstat. Europeiska kommissionen (Kommissionen) har vid sin uppföljning av Sveriges genomförande av återvändandedirektivet ansett att avsaknaden av särskilda regler för avvisnings- eller utvisningsförfarandet för tredjelandsmedborgare som har uppehållstillstånd utfärdat i en annan EU-stat innebär att Sverige inte har genomfört artikel 6.2. Enligt kommissionen innebär artikel 6.2 att tredjelandsmedborgaren ska ges möjlighet att självmant bege sig till det EU-land där han eller hon har rätt att vistas innan ett beslut om avvisning eller utvisning fattas. Bestämmelser om avvisning och utvisning av utlänningar som inte är EES-medborgare eller familjemedlemmar till EES-medborgare, och alltså är tredjelandsmedborgare i direktivets mening, finns i 8 kap. 2–7 §§ UtlL. Med anledning av kommissionens ståndpunkt finns det skäl att överväga en justering av reglerna om förfarandet för avvisning eller utvisning av en utlänning som tillhör denna krets och som har ett uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse utfärdat av en annan EU-stat.
5.1.2 En uppmaning att avresa självmant innan ett beslut om avvisning eller utvisning fattas
Regeringens förslag: När frågan uppkommer om att avvisa eller utvisa en utlänning som inte är EES-medborgare, eller familjemedlem till en EES-medborgare, och utlänningen har ett uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse utfärdat av en annan EU-stat, ska beslutet om avvisning eller utvisning få meddelas först efter det att utlänningen inte har följt en uppmaning från Polismyndigheten eller Migrationsverket att inom en skälig tid självmant bege sig till den andra EU-staten. Ett beslut om avvisning eller utvisning ska dock få fattas utan någon föregående uppmaning om 1. Migrationsverket avvisar eller avslår en ansökan om uppehållstillstånd som får bifallas efter inresan till Sverige, 2. utlänningen nekas att resa in i landet, 3. utlänningen hejdas i samband med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns, 4. utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet eller 5. det är sannolikt att utlänningen inte skulle följa uppmaningen.
Regeringens bedömning: Det finns inte något behov av att göra följdändringar i bestämmelsen om att ett beslut om avvisning eller utvisning som huvudregel ska meddelas samtidigt med att en ansökan om uppehållstillstånd avvisas eller avslås. Ett beslut att uppmana en utlänning att bege sig till en annan EUstat bör inte få överklagas.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. I promemorian föreslås följdändringar i bestämmelsen om att ett beslut om avvisning eller utvisning som huvudregel ska meddelas samtidigt med att en ansökan om uppehållstillstånd avvisas eller avslås. I promemorian föreslås också en delvis annorlunda formulering av bestämmelsen om uppmaning. Remissinstanserna : De flesta remissinstanser antingen godtar promemorians förslag och bedömning eller lämnar dem utan invändningar. Några remissinstanser lämnar dock synpunkter på förslagets utformning. Kammarrätten i Stockholm anser att det vore värdefullt med en utveckling av hur underrättelsen av en uppmaning att lämna Sverige ska ske och hur uppföljningen av om en utlänning har följt uppmaningen ska gå till. Förvaltningsrätten i Göteborg anser att uttrycket skälig tid inte fullt ut överensstämmer med det i direktivet använda uttrycket ofördröjligen. Domstolen efterlyser också ett klargörande av vilka konsekvenser en utebliven uppmaning får, t.ex. om det utgör ett hinder för att meddela eller verkställa ett i övrigt formellt riktigt avvisningsbeslut. Förvaltningsrätten i Malmö anser att bestämmelsens första stycke bör delas upp i två delar för att göra bestämmelsen tydligare. Domstolen påpekar också att det är en förutsättning för en ordning med muntlig uppmaning att beslutmyndigheten dokumenterar att uppmaningen lämnats, så att utlänningen kan invända mot uppmaningen i ett avvisnings- eller utvisningsärende alternativt i samband med prövningen av ett överklagat avvisnings- eller utvisningsbeslut. Vidare efterfrågar domstolen ytterligare vägledning avseende den skälighetsbedömning som ska göras vid bestämningen av den tidsfrist som utlänningen ska ges för att följa en uppmaning. Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar anser att det finns starka rättssäkerhetsskäl för att en uppmaning alltid bör lämnas skriftligt och registreras av ansvarig myndighet. Svenska Röda Korset vill understryka vikten av att särskilda skäl såsom barns skolgång och sjukdom kan beaktas vid bestämningen av tidsfristen. När det gäller de föreslagna undantagen från skyldigheten att lämna en uppmaning ifrågasätter Riksdagens ombudsmän om det är lämpligt att hänvisa till reglerna om i vilka fall en ansökan får bifallas efter inresan när det gäller att avgöra vilka utlänningar som inte behöver uppmanas att självmant resa till den andra EU-staten. Förvaltningsrätten i Malmö efterlyser ett närmare resonemang om innebörden av undantaget för de fall utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet. Domstolen anser också att det bör klargöras hur de omständigheter som enligt promemorian kan anses ge stöd för att utlänningen inte skulle följa en uppmaning förhåller sig till de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen enligt 1 kap. 15 § UtlL av om det finns en risk för att en
utlänning avviker. Sveriges advokatsamfund anser att vad en utlänning tidigare uttalat om att han eller hon inte avser att lämna landet måste beaktas med stor försiktighet, när det gäller att avgöra om det är sannolikt att en uppmaning inte kommer att följas. Migrationsverket påpekar att den föreslagna bestämmelsen avser personer som redan har någon form av tillstånd att vistas i en annan EUstat. Ett återreseförbud avser hela Schengenområdet och det är enligt Migrationsverket i praktiken meningslöst att utfärda ett återreseförbud till en person som har laglig rätt att vistas i en medlemstat. Av den anledningen vore det önskvärt att göra det möjligt att i dessa situationer avstå från att fatta beslut om återreseförbud utan att behöva hänvisa till särskilda skäl. Det kan också uppstå praktiska problem med verkställigheten av ett avlägsnandebeslut till en annan medlemsstat i de fall en person inte följer uppmaningen att lämna Sverige, vilket gör att konsekvenserna av de föreslagna lagändringarna i denna del riskerar att inte bli så långtgående. Polismyndigheten påtalar att tredjelandsmedborgare med uppehållstillstånd i en annan medlemstat inte kan överföras med tvång till den andra medlemsstaten. Det bör därför enligt myndigheten förtydligas att ett överlämnande av ett verkställighetsärende från Migrationsverket till Polismyndigheten rörande en sådan tredjelandsmedborgare inte är möjligt.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Utlänningar som inte uppfyller kraven för vistelse får avvisas eller utvisas Återvändandedirektivet ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (artikel 2.1). Med olaglig vistelse avses enligt direktivet en vistelse på en medlemsstats territorium av en tredjelandsmedborgare som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren för inresa enligt artikel 5 (numera artikel 6) i kodexen om Schengengränserna eller andra villkor för att resa in i, vistas eller vara bosatt i den medlemsstaten (artikel 3.2). Varje medlemsstat får således, utöver vad som framgår i kodexen om Schengengränserna, själv definiera vad som utgör olaglig vistelse. I svensk rätt finns inte någon uttrycklig reglering av vad som utgör olaglig vistelse, utan detta definieras indirekt genom att det framgår av lagen vad som är en laglig vistelse (prop. 2011/12:60 s. 26). Med laglig vistelse avses en vistelse som innebär att en utlänning antingen har tillstånd att vistas här eller får vistas här medan en ansökan om uppehållstillstånd prövas (prop. 2011/12:60 s. 26 med hänvisning till prop. 2004/05:170 s. 281). I 2 kap. UtlL anges de villkor som krävs för att en utlänning ska få resa in i och vistas i Sverige. Av särskilda regler följer att tillstånd i vissa fall inte krävs för en kortare vistelse (se t.ex. 3 kap. 1 § och 4 kap. 6 § utlänningsförordningen [2006:97]). Rätten att vistas här medan en ansökan om uppehållstillstånd prövas framgår indirekt av reglerna om när en utlänning får avvisas eller utvisas och reglerna i t.ex. 5 kap. 18–19 §§ UtlL som anger i vilka fall en utlänning kan få en ansökan om uppehållstillstånd prövad i sak om han eller hon redan rest in i Sverige. Schengenkonventionen tillåter att en utlänning som har ett uppehålls- 16 tillstånd som utfärdats av en medlemsstat rör sig fritt under högst 90
dagar under en 180-dagarsperiod inom övriga medlemsstaters territorier, förutsatt att utlänningen uppfyller de inresevillkor som anges i kodexen om Schengengränserna och inte finns registrerade på den berörda medlemsstatens spärrlista. Om de nyss nämnda villkoren för att vistas i en annan medlemsstat inte, eller inte längre, är uppfyllda, blir det fråga om en olaglig vistelse i den andra medlemsstaten. Enligt utlänningslagen får en utlänning som inte är en EES-medborgare eller familjemedlem till en EES-medborgare avvisas eller utvisas från Sverige om han eller hon vistas i Sverige utan sådant tillstånd som behövs eller inte uppfyller de övriga förutsättningar som utlänningslagen kräver, t.ex. att han eller hon ska ha tillräckliga medel för sin vistelse (8 kap. 2–6 §§ UtlL).
En uppmaning att självmant lämna Sverige Som anges i avsnitt 5.1.1, gäller inga särskilda regler om avvisning eller utvisning av en utlänning som har tillstånd att vistas i en annan EU-stat till följd av att den staten har utfärdat ett uppehållstillstånd eller en liknande handling. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att det finns skäl att överväga en förändring av den ordningen med anledning av vad kommissionen har uttalat under uppföljningen av Sveriges genomförande av återvändandedirektivet. När det gäller vilken förändring som bör göras ansluter sig regeringen till den bedömning som görs i promemorian och som ingen remissinstans motsätter sig i sak. Regeringen föreslår därför att en ordning införs som innebär en uppskjuten prövning av frågan om avvisning eller utvisning för utlänningar som inte är EES-medborgare eller familjemedlemmar till sådana medborgare, men som har uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse i en annan EU-stat. Om omständigheterna är sådana att utlänningen bedöms vistas i Sverige olagligt, och det därmed enligt myndigheternas bedömning uppkommer en fråga om att avvisa eller utvisa utlänningen med stöd av reglerna i 8 kap. 2–6 §§ UtlL, bör den beslutande myndigheten först uppmana utlänningen att självmant resa till den stat där han eller hon har tillstånd att vistas. Först när det står klart att en sådan uppmaning inte följts bör frågan om avvisning eller utvisning prövas i sak av den beslutande myndigheten. Förutom att en sådan utformning av bestämmelsen på ett tydligt sätt genomför direktivets krav, bör en sådan ordning också kunna förväntas leda till att frivilligt återvändande sker i fler fall. Det är också en fördel för den enskilde att slippa få ett formellt avvisnings- eller utvisningsbeslut om han eller hon t.ex. misstagit sig om regelverket och efter att detta uppmärksammats av myndigheterna är beredd att genast återvända till den stat där han eller hon har rätt att vistas. Bestämmelsen som reglerar den uppskjutna prövningen av frågan om avvisning eller utvisning bör, som föreslås i promemorian, föras in i anslutning till reglerna i 8 kap. UtlL om avvisning och utvisning av utlänningar som inte är EES-medborgare eller familjemedlemmar till en EES-medborgare.
Vilka får vistas i en annan EU-stat? Någon ordning som gör det möjligt att på ett standardiserat sätt kontrollera om det finns ett tillstånd som utfärdats av en annan EU-stat finns inte. En uppgift om att utlänningen har tillstånd att vistas i en annan EU-stat torde därför vanligen komma från utlänningen själv och utlänningen bör ha bevisbördan för att ett sådant tillstånd finns. Vägledning för bedömningen av vad som utgör ett tillstånd som ger rätt till vistelse i en stat finns i den handbok för tillämpningen av återvändandedirektivet som utformats av Kommissionen och medlemsstaterna (”Return Handbook”). Ytterst får dock frågan avgöras av domstolarna.
Vem ska lämna uppmaningen och hur ska den följas upp? Uppmaningen att självmant återvända bör lämnas av den myndighet som enligt 8 kap. 17 eller 18 § UtlL är beslutande myndighet när det gäller frågan om avvisning eller utvisning. Det bör inte vara ett krav att det är samma myndighet som har utfärdat uppmaningen som sedan fattar beslutet om avvisning eller utvisning för det fall uppmaningen inte följs. Någon lagreglering av hur det ska följas upp om en uppmaning följs kan inte anses vara nödvändig. Det får ankomma på de beslutande myndigheterna att utarbeta fungerande rutiner för detta. Som framgår nedan föreslås en upplysningsbestämmelse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har möjlighet att utfärda verkställighetsföreskrifter. Frågan kan därför också komma att beröras i sådana föreskrifter.
Hur lång ska fristen vara och vilka formkrav ska ställas? I promemorian föreslås att utlänningen ska ges en skälig tid att självmant resa till den EU-stat där han eller hon får vistas. Beträffande fristens längd anges att det normalt sett bör vara tillräckligt med en vecka för att utlänningen ska hinna avsluta sin vistelse i Sverige och planera och utföra resan, men att längre tid kan bestämmas om det behövs med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Regeringen instämmer i den bedömning som görs i promemorian att en frist om en vecka normalt sett bör vara tillräcklig. Det är dock angeläget att fristen kan bestämmas längre med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Det talar emot att införa en tidsgräns i lagen, som Förvaltningsrätten i Malmö är inne på. I stället bör fristen avgöras av den beslutande myndigheten. Som Förvaltningsrätten i Göteborg påpekar kan uttrycket skälig tid leda tanken till en längre frist än uttrycket ofördröjligen som används i direktivet. Som framgår ovan kan dock förslaget förväntas ge ett ökat incitament till frivilligt återvändande. Regeringen bedömer att en frist som bestäms utifrån en skälighetsbedömning ökar förutsättningarna för att förslaget ska få en sådan effekt, och direktivet medger också en sådan reglering. Som anges i promemorian bör uppmaningen normalt lämnas skriftligen. Det bör dock inte vara uteslutet att lämna uppmaningen muntligen, om myndigheten bedömer det som mer lämpligt i det enskilda fallet. Så kan t.ex. vara fallet om den enskilde är på plats när beslutet meddelas. Beslutet och dess innebörd kan då delges den enskilde direkt 18 och eventuellt också översättas av en tolk. Som flera remissinstanser på-
pekar förutsätts att den myndighet som använder sig av möjligheten att lämna en uppmaning muntligt också dokumenterar att så har skett. Några särskilda regler i lag om längden på fristen och uppmaningens form bedöms inte vara nödvändiga. Vid behov kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela verkställighetsföreskrifter rörande dessa frågor. En upplysningsbestämmelse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela närmare föreskrifter om uppmaningen föreslås därför.
Uppmaningen ska inte få överklagas En uppmaning att bege sig till en annan EU-stat får beslutas när förutsättningarna för avvisning eller utvisning annars är uppfyllda. Beslutet medför därför inte i sig negativa verkningar för den enskilde utlänningen. Att utlänningen i stället för ett beslut om avvisning eller utvisning först får en uppmaning att självmant lämna landet bör därmed betraktas som ett beslut som är till fördel för utlänningen. Någon möjlighet för myndigheterna att verkställa en uppmaning med tvång finns inte. Vid en eventuell senare prövning av frågan om avvisning eller utvisning innebär den omständigheten att en uppmaning beslutats tidigare och sedan inte följts inte i sig att avvisning eller utvisning får beslutas, utan de grunder som gäller för avvisning eller utvisning i övrigt måste också vara uppfyllda. Om utlänningen i ärendet om avvisning eller utvisning har någon invändning mot den uppmaning som beslutats tidigare kan den invändningen prövas i avvisnings- eller utvisningsärendet och även prövas i högre instans efter överklagande av beslutet om avvisning eller utvisning. Mot denna bakgrund saknas skäl att låta ett beslut att uppmana en utlänning att bege sig till en annan EU-stat vara överklagbart.
Det ska finnas undantag från skyldigheten att lämna en uppmaning Som konstateras i promemorian finns det situationer där återvändandedirektivet inte kräver att utlänningen ges en möjlighet att självmant lämna landet före ett beslut om avvisning eller utvisning och där detta inte heller är lämpligt. Mot den bakgrunden föreslås i promemorian vissa undantag från huvudregeln att en utlänning som får vistas i en annan medlemsstat ska få en uppmaning innan ett beslut om avvisning eller utvisning meddelas. I det följande redovisar regeringen sin bedömning av de undantag som föreslås i promemorian.
Utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd som får prövas efter inresan Som anges i promemorian kan den som har rätt att vistas i Sverige i avvaktan på att hans eller hennes ansökning om uppehållstillstånd prövas inte anses vistas olagligt i Sverige. Eftersom återvändandedirektivet endast är tillämpligt på personer som vistas olagligt här, bör det, som föreslås i promemorian, för dessa personer införas ett undantag från skyldigheten att lämna en uppmaning innan ett beslut om avvisning eller utvisning får meddelas. När det gäller att avgöra vilka personer som har rätt att vistas här under prövningen görs i promemorian en hänvisning till reglerna i 5 kap. 18–19 §§ UtlL som anger i vilka fall en ansökan får 19
bifallas efter inresan. Riksdagens ombudsmän ifrågasätter om den hänvisningen är lämplig för att avgränsa vilka utlänningar som ska omfattas av undantaget. I den frågan gör regeringen följande bedömning. Vid genomförandet av återvändandedirektivet gjordes bedömningen att det inte behövdes någon definition i lagen av vad som utgör olaglig vistelse. I stället framhölls i förarbetena att med laglig vistelse avses enligt svensk rätt en vistelse som innebär att en utlänning antingen har tillstånd att vistas här eller får vistas här medan en ansökan om uppehållstillstånd prövas. Vidare konstaterades att det inte finns någon bestämmelse som uttryckligen anger när en utlänning har rätt att vistas i Sverige under prövningen av en ansökan om uppehållstillstånd. I stället framgår denna rätt indirekt av reglerna om när en utlänning får avlägsnas ur landet och reglerna i 5 kap. 18 § andra stycket UtlL som anger i vilka fall en utlänning kan få en ansökan om uppehållstillstånd prövad i sak efter att han eller hon rest in i Sverige (prop. 2011/12:60 s. 26). Mot bakgrund av den bedömning som gjordes i samband med att återvändandedirektivet genomfördes, instämmer regeringen i promemorians bedömning att reglerna om när en ansökan får prövas efter inresan till Sverige utgör en lämplig utgångspunkt för att avgöra om en vistelse varit laglig och det därmed inte behövs någon uppmaning att självmant lämna landet innan ett beslut om avvisning eller utvisning får fattas. Reglerna i 5 kap. 18–19 §§ UtlL reglerar emellertid inte uttömmande i vilka fall en ansökan om uppehållstillstånd får prövas efter inresan. Exempelvis finns i 6 a kap. 4 § UtlL särskilda regler om att en ansökan om EU-blåkort under vissa omständigheter får beviljas efter inresan till Sverige. Det finns också bestämmelser i lagen (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige, som trädde i kraft den 20 juli 2016, som innebär undantag från huvudregeln att en ansökan ska göras före inresan (19 §). Mot den bakgrunden bör undantaget i stället formuleras så att någon uppmaning inte behövs om Migrationsverket avvisar eller avslår en ansökan som enligt bestämmelser i utlänningslagen eller någon annan författning får bifallas efter inresan till Sverige.
Utlänningen nekas att resa in eller hejdas vid yttre gräns Av artikel 6.2 framgår att ett beslut om avvisning eller utvisning får meddelas utan någon föregående uppmaning, om allmän ordning eller nationell säkerhet kräver att utlänningen lämnar landet omedelbart. I en sådan situation bör, som föreslås i promemorian, avvisning eller utvisning beslutas direkt utan någon föregående uppmaning att självmant lämna landet. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att detta undantag innebär att det inte finns någon anledning att överväga att införa en ordning med uppskjuten prövning av frågan om utvisning i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll. Som Förvaltningsrätten i Malmö lyfter fram förekommer hänvisningar till allmän ordning och säkerhet i flera bestämmelser i utlänningslagen. En hänvisning till allmän ordning och nationell säkerhet finns även i artikel 7.4 som anger förutsättningarna för att inte meddela någon tidsfrist för frivillig avresa. Vid genomförandet av den artikeln ansågs ut-
trycket motsvaras av begreppet allmän ordning och säkerhet i utlänningslagen (se prop. 2011/12:60 s. 32). Avsikten är inte att ge uttrycket en annan innebörd när det gäller förutsättningarna för att fatta ett beslut om avvisning eller utvisning utan föregående uppmaning. Ledning för under vilka omständigheter undantaget ska tillämpas kan alltså sökas bl.a. när det gäller i vilka fall det finns förutsättningar att enligt 8 kap. 21 § andra stycket 2 UtlL inte bevilja en tidsfrist för frivillig avresa. Som föreslås i promemorian bör det vidare göras undantag för utlänningar som vid ett yttre gränskontrollställe genom ett avvisningsbeslut nekas att resa in i landet eller som grips eller hejdas i direkt anslutning till en yttre gräns.
Det är sannolikt att uppmaningen inte skulle följas Av artikel 6.2 får också anses följa att den utlänning som inte är beredd att ofördröjligen resa till den andra staten inte bör uppmanas att bege sig dit utan i stället genast meddelas ett beslut om avvisning eller utvisning. Som föreslås i promemorian bör därför ett undantag med den innebörden införas. Vid prövningen av förutsättningarna för att tillämpa undantaget bör den beslutande myndigheten – Polismyndigheten eller Migrationsverket – exempelvis kunna beakta vad utlänningen själv uttalat eller hur han eller hon respekterat tidigare beslut. Som Förvaltningsrätten i Malmö påpekar är den omständigheten att utlänningen har uppgett att han eller hon inte har för avsikt att lämna landet efter ett beslut om avvisning eller utvisning en av de omständigheter som enligt den uttömmande uppräkningen i 1 kap. 15 § UtlL får beaktas vid bedömningen av om det finns en risk att en utlänning avviker. Det nu aktuella undantaget är emellertid inte tänkt att vara begränsat till omständigheter som innebär att det finns en risk för avvikande. Även omständigheter som i övrigt gör det sannolikt att utlänningen inte kommer att följa en uppmaning att självmant resa till den andra EU-staten ska kunna beaktas. En bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet ska göras. Det är dock inte lämpligt eller möjligt att i lag närmare specificera vilka omständigheter som bör beaktas vid en sådan bedömning. Sveriges advokatsamfund lyfter fram att det ofta förekommer att den som ansöker om uppehållstillstånd som skyddsbehövande uppger att han eller hon inte anser sig kunna lämna landet även efter ett beslut om utvisning. Mot den bakgrunden förordar samfundet att sådana uppgifter måste behandlas med stor försiktighet vid prövningen av om undantaget bör tillämpas. Den bedömning som den beslutande myndigheten ska göra i detta fall tar emellertid inte sikte på om utlänningen har uttryckt ovilja att resa tillbaka till sitt hemland. I stället handlar det om att avgöra om utlänningen är beredd att frivilligt bege sig till en annan EU-stat. Regeringen anser därför inte att situationerna är jämförbara.
Reglerna om att avvisning eller utvisning ska beslutas i samband med avslag på en ansökan om uppehållstillstånd bör inte ändras Ett beslut om avvisning eller utvisning ska enligt 8 kap. 16 § UtlL som huvudregel fattas i samband med att utlänningens ansökan om uppehållstillstånd avslås eller avvisas. I promemorian föreslås en
förändring av den huvudregeln för ett särskilt fall. Innebörden av förslaget är att om Migrationsverket vid sin prövning kommer fram till att det inte finns någon bestämmelse i 5 kap. 18–19 §§ som medger en rätt till prövning efter inresan och utlänningen således befinner sig i Sverige olagligt, ska ett särskilt förfarande gälla. Den beslutande myndigheten ska då först avslå ansökan och sedan, för det fall utlänningen har rätt att vistas i en annan EU-stat, uppmana utlänningen att självmant bege sig till den andra medlemsstaten. Beslutet om avvisning eller utvisning ska sedan meddelas först om uppmaningen inte följs. Med anledning av förslaget i promemorian efterfrågar Riksdagens ombudsmän en analys av under vilka omständigheter avslagsbeslutet får överklagas separat och vad överklagandet innebär för vistelsen. Enligt regeringens bedömning saknas det anledning att införa en särreglering för det fall Migrationsverket vid sin bedömning avser att meddela ett beslut som innebär att en ansökan ska avslås på den grunden att det inte funnits en rätt för sökanden att få sin sak prövad efter inresan till Sverige. I stället framstår det som mer lämpligt att anse att det i detta fall uppkommer en sådan fråga om att avvisa eller utvisa utlänningen som, om förutsättningarna för det i övrigt är uppfyllda, enligt regeringens förslag ovan ska leda till att en uppmaning att lämna landet frivilligt utfärdas. I likhet med vad som gäller för dessa fall bör avslagsbeslutet och det enligt huvudregeln därmed sammanhängande avvisnings- eller utvisningsbeslutet fattas först sedan uppmaningen inte följts. Vid en sådan bedömning uppkommer inte något behov att göra sådana överväganden som Riksdagens ombudsmän efterfrågar.
Betydelsen av ett beslut om uppmaning Förvaltningsrätten i Göteborg efterfrågar en analys av vad som gäller när ett avvisnings- eller utvisningsbeslut fattas trots att regeln om uppmaning rätteligen borde ha tillämpats. Regeringens förslag innebär att det finns ett hinder mot att pröva frågan om avvisning eller utvisning i sak om förutsättningarna för att lämna en uppmaning är uppfyllda. Om ett beslut om avvisning eller utvisning har fattats utan någon föregående uppmaning och en domstol efter överklagande gör bedömningen att en uppmaning borde ha lämnats ska domstolen pröva målet utifrån den utgångspunkten. Någon ändring av reglerna för när ett beslut får verkställas trots att det inte fått laga kraft är inte avsedd.
Behovet av andra förändringar i regelverket Migrationsverket anser att reglerna om när det finns förutsättningar att underlåta att meddela ett återreseförbud för personer som har rätt att vistas i en annan EU-stat bör förändras. Verket och Polismyndigheten lyfter också fram frågeställningar som avser möjligheten att med tvång verkställa beslut till andra EU-stater. När det gäller dessa synpunkter bör framhållas att det aktuella lagstiftningsärendet främst har till syfte att göra vissa förändringar som behövs för att tillgodose kommissionens synpunkter på det svenska genomförandet av återvändandedirektivet och direktivet om varaktigt bosatta. Regeringen föreslår därför inte några andra förändringar av regelverket när det gäller återreseförbud än de som
framgår av avsnitt 5.2. Inte heller lämnas något förslag som berör förutsättningarna för att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut.
5.2 Tydligare regler om frivillig avresa och återreseförbud
5.2.1 Gällande regler om vart utlänningen ska avvisas eller utvisas, tidsfrist för frivillig avresa och återreseförbud
Vart utlänningen ska avvisas eller utvisas I ett beslut om avvisning eller utvisning som meddelas av Migrationsverket eller en förvaltningsdomstol ska det anges vilket land utlänningen ska avvisas eller utvisas till. Om det finns särskilda skäl, får mer än ett land anges i beslutet (8 kap. 20 § UtlL). Någon motsvarande laglig skyldighet att ange vilket land avvisning ska ske till finns inte när det gäller Polismyndighetens beslut om avvisning. I praktiken innehåller emellertid Polismyndighetens beslut som regel en uppgift om vilket land utlänningen ska avvisas till. Ett beslut om avvisning eller utvisning som meddelas av Migrationsverket eller en förvaltningsdomstol ska verkställas genom att utlänningen sänds till det land eller, om flera länder angetts, något av de länder som anges i beslutet. Polismyndighetens beslut om avvisning ska verkställas genom att utlänningen sänds till sitt hemland eller, om möjligt, till det land från vilket utlänningen kom till Sverige. Om verkställighet inte kan genomföras till något av dessa länder får en utlänning i stället sändas till ett land som utlänningen har anknytning till. För en utlänning som har ställning som varaktigt bosatt i Sverige och som har internationellt skydd i en annan EU-stat får verkställighet endast ske till den EU-staten. En utlänning som ska avvisas eller utvisas får alltid sändas till ett land som utlänningen visar att mottagande kan ske i (12 kap. 4 § UtlL).
Tidsfrist för frivillig avresa Ett beslut om avvisning eller utvisning ska som huvudregel innehålla en tidsfrist inom vilken utlänningen frivilligt ska lämna landet (tidsfrist för frivillig avresa). En tidsfrist för frivillig avresa ska bestämmas till två veckor om utlänningen avvisas och till fyra veckor om utlänningen utvisas. Om det finns särskilda skäl får en längre tidsfrist bestämmas. En tidsfrist för frivillig avresa ska inte meddelas om det finns en risk för att utlänningen avviker, om utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet, om utlänningen hejdas i samband med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns och då avvisas eller om utlänningen avvisas av Migrationsverket med omedelbar verkställighet (8 kap. 21 § UtlL). Om ett beslut om avvisning eller utvisning innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen lämna landet senast när tidsfristen löper ut (12 kap. 15 § UtlL). Om det av särskilda skäl finns ett behov av en längre tidsfrist för frivillig avresa får Migrationsverket eller Polismyndigheten förlänga tidsfristen (12 kap. 14 b § UtlL).
Återreseförbud I ett beslut om avvisning eller utvisning som innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen upplysas om att ett återreseförbud kan meddelas om han eller hon inte lämnat landet senast när tidsfristen löper ut (8 kap. 22 § första stycket UtlL). Om en utlänning inte har lämnat landet när en tidsfrist för frivillig avresa löpt ut ska den myndighet som meddelat tidsfristen meddela ett återreseförbud, som ska bestämmas till ett år. Ett återreseförbud får dock inte meddelas om beslutet om avvisning eller utvisning inte får verkställas på grund av ett beslut om inhibition, en ansökan om uppehållstillstånd eller en ansökan om ny prövning eller om särskilda skäl talar mot att ett sådant förbud meddelas (12 kap. 15 a § UtlL). Om det inte finns förutsättningar att meddela en tidsfrist för frivillig avresa, ska Polismyndighetens beslut om avvisning eller Migrationsverkets beslut om avvisning eller utvisning förenas med ett återreseförbud, om inte särskilda skäl som avser utlänningens personliga förhållanden talar mot att ett sådant förbud meddelas. När det gäller EESmedborgare och deras familjemedlemmar får återreseförbud meddelas endast av hänsyn till allmän ordning och säkerhet (8 kap. 23 § UtlL). Under vissa förutsättningar får ett beslut om tidsfrist för frivillig avresa upphävas. Ett beslut att upphäva ett beslut om tidsfrist för frivillig avresa ska som huvudregel förenas med ett återreseförbud. Återreseförbudet ska då bestämmas till högst fem år, om inte allmän ordning och säkerhet motiverar en längre tidsperiod (12 kap. 14 a § UtlL).
5.2.2 Vad som ska avses med frivillig avresa
Regeringens förslag: Bestämmelserna om tidsfrist för frivillig avresa och konsekvenserna av att inte följa en sådan frist ska ändras så att det framgår att utlänningen måste lämna landet i enlighet med beslutet om avvisning eller utvisning.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna : De flesta remissinstanser antingen tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändningar. Sveriges advokatsamfund påpekar att förslaget innebär att ett återreseförbud kan meddelas för det fall utlänningen åker till ett annat tredjeland än det som utpekas i beslutet. Eftersom syftet med förslaget är att motverka att utlänningar i stället reser till en annan EU-stat saknas det anledning att i en sådan situation meddela ett återreseförbud. Skälen för regeringens förslag: Med en tidsfrist för frivillig avresa avses en tidsfrist inom vilken utlänningen frivilligt ska lämna landet (8 kap. 21 §). Utlänningar som inte är EES-medborgare eller familjemedlemmar till EES-medborgare förutsätts enligt återvändandedirektivet normalt sett lämna medlemsstaternas territorium, vilket framgår av direktivets bestämmelser om återvändande och frivillig avresa (artiklarna 3.3, 6 och 7). Som beskrivs i avsnitt 5.2.1, anges i Migrationsverkets och förvaltningsdomstolarnas beslut om avvisning eller utvisning till vilket land utlänningen ska avvisas eller utvisas. Även Polismyndighetens 24 beslut om avvisning innehåller som regel en sådan anvisning.
Om utlänningen i stället för att resa till det land som anges i beslutet reser till en annan EU-stat har utlänningen inte följt beslutet om avvisning eller utvisning. Utlänningen har dock lämnat landet och därmed genomfört en frivillig avresa i den mening uttrycket har i lagtexten. För att nå bättre överensstämmelse med återvändandedirektivets innebörd bör, som föreslås i promemorian, en komplettering göras av bestämmelsen om frivillig avresa i 8 kap. 21 § första stycket UtlL så att det framgår att utlänningen måste lämna landet i enlighet med beslutet om avvisning eller utvisning. Regeringen delar Sveriges advokatsamfunds uppfattning att det normalt inte bör meddelas ett återreseförbud om utlänningen reser till ett annat tredjeland än det som anges i avvisnings- eller utvisningsbeslutet. Utlänningen får då anses ha återvänt i den mening som avses i återvändandedirektivet. Som framgår ovan kan ett beslut om avvisning eller utvisning alltid verkställas till ett land som utlänningen visar att ett mottagande kan ske i. Ett beslut om avvisning eller utvisning formuleras också normalt på det sättet att utlänningen åläggs att bege sig till ett visst land eller till något annat land som godtar att ta emot honom eller henne. Om utlänningen reser till ett annat tredjeland än det som särskilt utpekas i beslutet bör utlänningen därmed anses ha följt beslutet. Följden av detta blir att det inte finns förutsättningar att i dessa fall meddela ett beslut om återreseförbud. En ändring av uttrycket frivillig avresa i 8 kap. 21 § UtlL bör vidare som föreslås i promemorian medföra konsekvensändringar i 8 kap. 22 § första stycket UtlL (upplysning om konsekvensen av att inte följa en tidsfrist för frivillig avresa), 12 kap. 15 § andra stycket UtlL (skyldighet för utlänningen att lämna landet) och 12 kap. 15 a § första stycket UtlL (anvisning om att återreseförbud ska meddelas om utlänningen inte följt tidsfristen för frivillig avresa).
5.2.3 En ny tidsfrist för frivillig avresa
Regeringens förslag: Om det finns särskilda skäl ska Migrationsverket eller Polismyndigheten få bestämma en ny tidsfrist för frivillig avresa efter att tidsfristen löpt ut.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna antingen tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändningar. Skälen för regeringens förslag: Enligt återvändandedirektivet får, när så är nödvändigt, en tidsfrist för frivillig avresa förlängas med en lämplig tid. Omständigheterna i det enskilda fallet ska beaktas, t.ex. vistelsens längd, förekomsten av skolbarn eller av andra familjeband och sociala band (artikel 7.2). Enligt 8 kap. 21 § första stycket UtlL ska tidsfristen för frivillig avresa normalt vara två veckor vid ett beslut om avvisning och fyra veckor vid ett beslut om utvisning. Vid genomförandet av direktivet bedömdes det som motiverat och i linje med direktivet att också medge att fristen från början bestämdes till en längre tid än två respektive fyra veckor, om det fanns särskilda skäl. I förarbetena uttalades även att en förlängning av en
tidsfrist för frivillig avresa borde kunna ske även om tidsfristen hade löpt ut (prop. 2011/12:60 s. 34). Bestämmelsen om möjlighet för Migrationsverket och Polismyndigheten att förlänga tidsfristen för frivillig avresa finns i 12 kap. 14 b § UtlL. I den praktiska tillämpningen har det emellertid, trots det beskrivna förarbetsuttalandet, ifrågasatts om förlängning av en tidsfrist för frivillig avresa kan ske även efter att tidsfristen löpt ut. Konsekvensen av att en tidsfrist för frivillig avresa inte följs är att avvisnings- eller utvisningsbeslutet ska verkställas snarast möjligt och att ett ettårigt återreseförbud meddelas (12 kap. 15 a § UtlL). Det framstår som rimligt att det ska finnas en laglig möjlighet att få en ny tidsfrist, om det av särskilda skäl finns behov av det. Eftersom lagtexten i dag inte tydligt uttrycker detta, bör ett klargörande göras i 12 kap. 14 b § UtlL.
5.3 Överklagande av Polismyndighetens beslut om återreseförbud
5.3.1 Gällande regler om återreseförbud
Polismyndighetens och Migrationsverkets beslut om återreseförbud Polismyndighetens beslut om avvisning och Migrationsverkets beslut om avvisning eller utvisning ska förenas med ett återreseförbud om det saknas förutsättningar för att meddela en tidsfrist för frivillig avresa (8 kap. 23 § UtlL). Ett beslut om återreseförbud kan också meddelas senare. Ett beslut om tidsfrist för frivillig avresa får upphävas av den myndighet som är ansvarig för att ett beslut om avvisning eller utvisning verkställs, om det under tidsfristen uppstår en risk för att utlänningen avviker eller utgör en risk för allmän ordning och säkerhet. Ett beslut att upphäva en tidsfrist för frivillig avresa ska, som huvudregel, förenas med ett återreseförbud (12 kap. 14 a § UtlL). Om en utlänning inte har lämnat landet när en tidsfrist för frivillig avresa löpt ut ska den myndighet som meddelat tidsfristen, som huvudregel, meddela ett återreseförbud (12 kap. 15 a § UtlL).
Överklagande Polismyndighetens eller Migrationsverkets beslut om återreseförbud eller om att upphäva en tidsfrist för frivillig avresa får överklagas till en migrationsdomstol (14 kap. 7 a § första stycket UtlL). Vid överklagande av Migrationsverkets beslut om återreseförbud enligt 12 kap. 15 a § UtlL anges särskilt att tidsfristen för överklagande börjar löpa den dag beslutet om återreseförbud meddelas (14 kap. 7 a § tredje stycket UtlL). Någon motsvarande regel om när tidsfristen för överklagande börjar löpa finns inte när det gäller Polismyndighetens beslut om återreseförbud enligt samma bestämmelse. Migrationsverkets beslut om avvisning eller utvisning överklagas till en migrationsdomstol (14 kap. 3 § UtlL). Polismyndighetens beslut om avvisning överklagas som huvudregel till Migrationsverket. Om Polismyndighetens beslut om avvisning har fattats i samband med ett beslut
om upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering, överklagas dock avvisningsbeslutet till en migrationsdomstol (14 kap. 2 § UtlL).
5.3.2 Överklagande av Polismyndighetens beslut om återreseförbud
Regeringens förslag: Om Polismyndigheten meddelar ett beslut om återreseförbud i samband med ett beslut om avvisning, ska beslutet om återreseförbud överklagas i samma ordning som beslutet om avvisning. Om Polismyndighetens beslut i ett sådant fall överklagas till Migrationsverket och verkets beslut i sin tur överklagas till en migrationsdomstol ska endast Migrationsverket vara utlänningens motpart i migrationsdomstolen.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås inte någon bestämmelse om att endast Migrationsverket ska vara utlänningens motpart i en migrationsdomstol när Migrationsverkets beslut om avvisning och återreseförbud överklagas. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser antingen tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändningar. Förvaltningsrätten i Göteborg anser att det bör undvikas att en utlänning får två myndigheter som motpart i migrationsdomstolen. Domstolen konstaterar även att frånvaron av en särreglering om vad som ska gälla för möjligheten att överklaga Polismyndighetens beslut om återreseförbud innebär att beslutet kan prövas av tre instanser om beslutet meddelas separat och av fyra instanser om det meddelas i samband med ett avvisningsbeslut, medan avvisningsbeslutet bara kan prövas i tre instanser. Enligt domstolen bör dessa konsekvenser förändras så att man uppnår den eftersträvade likformigheten. Skälen för regeringens förslag: Om Polismyndigheten samtidigt beslutar om avvisning och återreseförbud innebär dagens regler, om båda besluten överklagas, att de två frågorna normalt prövas av olika överinstanser (se MIG 2013:24). Beslutet om avvisning prövas av Migrationsverket medan beslutet om återreseförbud prövas av en migrationsdomstol. Detta kan inte anses vara en lämplig ordning. I fall då avvisning och återreseförbud beslutas samtidigt bör frågorna prövas av samma överinstans om båda besluten överklagas. Huvudfrågan i denna situation är den om avvisning. Utgångspunkten att Polismyndighetens beslut om avvisning som huvudregel ska överklagas till Migrationsverket bör inte ändras. I fall då Polismyndigheten förenar ett beslut om avvisning med återreseförbud, bör återreseförbudet överprövas av den instans som ska överpröva avvisningsbeslutet. Det betyder att Polismyndighetens beslut om återreseförbud som ges samtidigt som ett beslut om avvisning som regel bör överklagas till Migrationsverket. Undantag bör göras för de fall då såväl avvisningsbeslutet som återreseförbudet meddelas i samband med ett beslut om återkallelse eller upphävande av en Schengenvisering. Under sådana omständigheter bör samtliga beslut överklagas till en migrationsdomstol (jfr 14 kap. 2 § UtlL). För att åstadkomma detta föreslår regeringen att
Polismyndighetens beslut om återreseförbud som meddelas i samband med ett beslut om avvisning ska överklagas i samma ordning, dvs. till samma instans, som beslutet om avvisning. Som Förvaltningsrätten i Göteborg är inne på bör det så långt möjligt undvikas att två myndigheter blir utlänningens motpart i en migrationsdomstol om Migrationsverkets beslut att fastställa Polismyndighetens beslut i sin tur överklagas. Som domstolen föreslår bör därför en komplettering göras i 16 kap. 6 § UtlL som innebär att endast Migrationsverket blir utlänningens motpart i denna situation. Syftet med förslaget att Polismyndighetens beslut om återreseförbud som meddelas i samband med ett beslut om avvisning ska få överklagas i samma ordning som beslutet om avvisning är att undvika att beslut som har ett samband med varandra prövas av olika överinstanser. Den mer övergripande frågan om vilken instansordning som annars ska gälla för överklagande av Polismyndighetens olika beslut, t.ex. i vilken mån de ska få överklagas till Migrationsöverdomstolen, kräver överväganden av mer generell karaktär än vad det finns beredningsunderlag för i detta lagstiftningsärende. Regeringen föreslår därför inte någon ändring i detta avseende.
5.3.3 Särskild tidsfrist för överklagande
Regeringens förslag: Tidsfristen för att överklaga Polismyndighetens beslut om återreseförbud till följd av underlåtenhet att följa en tidsfrist för frivillig avresa ska börja löpa den dag beslutet meddelas.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans motsätter sig förslaget. Skälen för regeringens förslag: Den myndighet som meddelat en tidsfrist för frivillig avresa kan besluta om återreseförbud om den kan konstatera att en utlänning inte lämnat landet när tidsfristen för frivillig avresa löpt ut (12 kap. 15 a § UtlL). Denna myndighet kan vara antingen Migrationsverket eller Polismyndigheten (jfr 8 kap. 17 § UtlL). Vid överklagande av ett sådant beslut om återreseförbud som meddelats av Migrationsverket gäller att tidsfristen för överklagande börjar löpa den dag beslutet om återreseförbud meddelas (14 kap. 7 a § tredje stycket UtlL). Någon motsvarande regel när det gäller överklagande av Polismyndighetens beslut finns inte. I dessa fall gäller därför 6 a § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291). Enligt den bestämmelsen ska ett överklagande göras inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Det är rimligt att likadana regler om hur tidsfristen för överklagande ska räknas gäller oavsett om det är Migrationsverket eller Polismyndigheten som fattar ett beslut om återreseförbud. Den särskilda regeln om hur tidsfristen för överklagande ska räknas när Migrationsverket fattar beslut om återreseförbud bör därför utvidgas till att gälla även vid överklagande av Polismyndighetens beslut om återreseförbud.
6 Uppföljning av genomförandet av direktivet om varaktigt bosatta
6.1 Kravet på permanent uppehållstillstånd som förutsättning för att få en ställning som varaktigt bosatt
Regeringens förslag: Att en utlänning har permanent uppehållstillstånd ska inte längre vara en förutsättning för beviljande av ställning som varaktigt bosatt i Sverige.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser antingen tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändningar. Säkerhetspolisen anser att det av lagstiftningen bör framgå att en tredjelandsmedborgare som enligt ett lagakraftvunnet beslut ska utvisas ur landet på grund av att han eller hon anses utgöra en säkerhetsrisk, inte ska kunna beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige, även om han eller hon har vistats i landet i minst fem år med uppehållstillstånd. Barnombudsmannen anser att också övriga skyddsbehövande bör kunna beviljas ställning som varaktigt bosatta. Svenska Röda korset förordar att studier ska kunna räknas in med halva den faktiska tiden. Skälen för regeringens förslag: En ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska enligt gällande reglering beviljas om sökanden har vistats i Sverige utan avbrott under minst fem år och under denna tid har haft, och vid tiden för ansökan har, permanent uppehållstillstånd. Kravet på permanent uppehållstillstånd gäller dock inte en utlänning som har ställning som varaktigt bosatt i en annan EUstat och dennes anhöriga. För dessa personer krävs endast uppehållstillstånd i Sverige (5 a kap. 1 § UtlL). Ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska inte beviljas medborgare i en EU-stat eller övriga skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 a § UtlL (5 a kap. 4 § UtlL). Av artikel 3.1 i direktivet om varaktigt bosatta framgår att direktivet ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta på en medlemsstats territorium. I artikel 3.2 anges ett antal undantag från direktivets tillämpningsområde. Gemensamt för undantagen är att de avser personer vilkas vistelse inte är av varaktig natur. Bland annat framgår av artikel 3.2 a) att direktivet inte ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som är bosatta för att ägna sig åt studier eller genomgå yrkesutbildning. Enligt artikel 3.2 e) ska direktivet inte tillämpas på tredjelandsmedborgare som är bosatta uteslutande av tillfälliga skäl. Som exempel anges au pairer eller säsongsarbetare eller andra fall då deras uppehållstillstånd formellt begränsats. Enligt artikel 3.2 f) ska direktivet inte heller tillämpas på personer som har en rättslig ställning som omfattas av bestämmelserna i 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser, 1963 års Wienkonvention om konsulära förbindelser, 1969 års konvention om särskilda delegationer eller 1975 års
Wienkonvention om staters representation i deras förbindelser med internationella organisationer av universell karaktär. Enligt artikel 4.1 i direktivet ska en medlemsstat bevilja ställning som varaktigt bosatt till tredjelandsmedborgare som varit lagligen och oavbrutet bosatta inom dess territorium i fem år omedelbart före inlämnandet av ansökningen. Bosättningsperioder som grundar sig på de skäl som anges i artikel 3.2 e) och f) ska enligt artikel 4.2 inte räknas vid beräkningen av bosättningstiden. Tid under vilken tredjelandsmedborgare vistats i en medlemsstat för studieändamål eller yrkesutbildning får endast räknas till hälften. Det krav på permanent uppehållstillstånd som för närvarande uppställs som förutsättning för beviljande av ställning som varaktigt bosatt har mycket begränsad praktisk betydelse, eftersom en tredjelandsmedborgare som har varit lagligen bosatt i Sverige i fem år i regel har permanent uppehållstillstånd. Den svenska regleringen bör därför i praktiken anses uppfylla direktivets krav. Med anledning av kommissionens ståndpunkt att direktivets bestämmelser inte ger stöd för att en medlemsstat uppställer ett krav på permanent uppehållstillstånd som förutsättning för beviljande av ställning som varaktigt bosatt bör dock, som föreslås i promemorian, detta krav av tydlighetsskäl tas bort och i stället ersättas med ett krav på uppehållstillstånd. En konsekvens av detta är att det inte längre behövs någon särreglering avseende utlänningar som har ställning som varaktigt bosatta i en annan EU-stat och deras anhöriga, eftersom särregleringen avseende dessa personer föranleddes av kravet på permanent uppehållstillstånd (se prop. 2005/06:77 s. 140). Av förarbetena till 5 a kap. 1 § UtlL framgår att ett villkor för att få ställning som varaktigt bosatt är att sökanden under fem år haft antingen permanent uppehållstillstånd eller annat uppehållstillstånd syftande till bosättning (prop. 2005/06:77 s. 140). I 5 a kap. 1 § andra stycket första meningen UtlL anges att vid beräkningen av vistelsetiden ska tid då sökanden haft uppehållstillstånd syftande till bosättning beaktas. Förslaget att ta bort kravet på permanent uppehållstillstånd bedöms också innebära att denna bestämmelse förlorar sin betydelse. Det bör alltså inte längre anges, och inte heller uppställas som krav, att tid då sökanden haft uppehållstillstånd syftande till bosättning ska beaktas vid beräkningen av vistelsetiden. Vilka tidsperioder som inte ska beaktas vid beräkningen av vistelsetiden framgår av 5 a kap. 1 § tredje stycket UtlL. I bestämmelsen anges att vid beräkningen av vistelsetiden ska vistelse i Sverige av tillfälliga skäl eller för studier inte beaktas. Enligt 5 a kap. 3 § UtlL får en utlänning som utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet nekas ställning som varaktigt bosatt. Denna bestämmelse utgör enligt regeringens bedömning normalt ett tillräckligt skydd mot att sådana utlänningar beviljas ställning som varaktigt bosatta. Regeringen återkommer dock, med anledning av vad Säkerhetspolisen framför i sitt remissvar, i nästa avsnitt till vad som bör anses gälla för personer som har fått ett tillfälligt uppehållstillstånd utan att ett tidigare beslut om avvisning eller utvisning har upphävts. När det gäller de förändringar som Barnombudsmannen och Svenska Röda Korset föreslår bör beaktas att syftet med förslagen i denna 30 lagrådsremiss är att justera bestämmelsen om förutsättningarna för att
beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige för att tillgodose de krav som kommissionen ställt på Sverige vid sin uppföljning av direktivets genomförande. Regeringen anser inte att det i övrigt bör ske någon omprövning av de ställningstaganden som gjordes i samband med genomförandet.
6.2 Personkretsen
Regeringens förslag: Ställning som varaktigt bosatt ska inte beviljas personer vars vistelse i Sverige inte är av varaktig karaktär.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser antingen tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändningar. Kammarrätten i Stockholm efterlyser en utveckling av vilken typ av vistelse i Sverige som inte ska anses vara av varaktig karaktär. Sveriges advokatsamfund anser att det finns anledning att beakta de tillfälliga ändringar beträffande bland annat övriga skyddsbehövande som följer av lagen (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Skälen för regeringens förslag : Det nu gällande kravet på permanent uppehållstillstånd innebär – med undantag för övriga skyddsbehövande – att alla de personer som enligt artikel 3.2 i direktivet om varaktigt bosatta inte ska omfattas av direktivet utesluts från den personkrets som kan beviljas ställning som varaktigt bosatt (se prop. 2005/06:77 s. 138). Ett frångående av kravet på permanent uppehållstillstånd i enlighet med förslaget i avsnitt 6.1 innebär att de personer som avses i artikel 3.2 på annat sätt måste undantas från rätten att beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Med undantag för övriga skyddsbehövande är de personer som avses i artikel 3.2 sådana personer vars vistelse inte är av varaktig karaktär. Genom att i 5 a kap. 4 § UtlL även ange att ställning som varaktigt bosatt i Sverige inte ska beviljas personer vars vistelse inte är av varaktig karaktär undantas de personer som avses i artikel 3.2 från rätten till ställning som varaktigt bosatt. Det grundläggande kriteriet för om utlänningens vistelse i Sverige är av varaktig karaktär är enligt direktivet bosättningstiden, där dock en viss flexibilitet bör finnas med tanke på omständigheter som kan tvinga en person att tillfälligt lämna territoriet. Direktivets uppräkning av tredjelandsmedborgare som undantas från dess tillämpning måste anses ge en god vägledning för bedömningen av vilka personer vars vistelse inte kan anses vara av varaktig karaktär. Till exempel måste av artikel 3.2 e anses följa att personer som har ett beslut om avvisning eller utvisning som fått laga kraft, men som har fått tillfälligt uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder utan att avvisnings- eller utvisningsbeslutet har upphävts tillhör den krets av personer vars vistelse inte är av varaktig karaktär. Dessa personer bör därför som Säkerhetspolisen framför, inte kunna få ställning som varaktigt bosatta. Något ytterligare förtydligande av vilka som omfattas av rekvisitet, som Kammarrätten i Stockholm efterfrågar, bedöms inte vara nödvändigt.
Visserligen omfattas övriga skyddsbehövande av artikel 3.2. De som tillhör denna grupp beviljas dock i regel permanent uppehållstillstånd varför de inte bör anses omfattas av undantaget avseende personer vars vistelse inte är av varaktig karaktär. Övriga skyddsbehövande bör därför även fortsättningsvis anges särskilt i bestämmelsen. Att övriga skyddsbehövande, med anledning av lagen (2016:572) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige, under en begränsad tid inte har rätt till uppehållstillstånd bör inte påverka regelns utformning. Inte heller i övrigt finns anledning att låta den tillfälliga lagen påverka den nu aktuella bestämmelsens utformning.
7 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 mars 2017. Regeringens bedömning: Det behövs inte några övergångsbestämmelser.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna : De flesta remissinstanser har inte några synpunkter på förslaget eller bedömningen. Förvaltningsrätten i Göteborg anser att det bör införas en övergångsbestämmelse till förslaget om ändring av till vilken instans Polismyndighetens beslut om återreseförbud i samband med ett beslut om avvisning ska överklagas. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Lagändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt. Det föreslås därför att lagändringarna ska träda i kraft den 1 mars 2017. De föreslagna reglerna ska, om inte annat särskilt föreskrivs, tillämpas vid prövning som sker från och med den dag då de nya reglerna träder i kraft (jfr RÅ 1991 ref 1). För att undvika praktiska problem med överlämnande av ärenden eller mål anser Förvaltningsrätten i Göteborg att det bör föreskrivas att äldre bestämmelser om överklagandeinstans gäller för beslut om återreseförbud som fattats av Polismyndigheten före ikraftträdandet. Regeringen anser inte att avsaknaden av en övergångsbestämmelse för dessa fall kan förväntas leda till några större praktiska problem. Under sådana omständigheter får intresset av att inte onödigtvis försena tillämpningen av de nya reglerna anses väga tyngre. Någon övergångsbestämmelse med anledning av förslaget om ändrad instansordning föreslås därför inte. Regeringen delar vidare den bedömning som görs i promemorian att inte heller övriga förslag medför något behov av övergångsbestämmelser.
8 Konsekvenser av förslaget
Regeringens bedömning: Förslagen i lagrådsremissen kan leda till vissa merkostnader för Migrationsverket och Polismyndigheten. Dessa kostnader bedöms emellertid vara så begränsade att de kan hanteras inom myndigheternas befintliga anslag.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar regeringens bedömning. Barnombudsmannen lyfter fram att det inte finns någon analys av förslagens konsekvenser för barn. Skälen för regeringens bedömning: Förslaget att införa en ordning med uppskjuten prövning i vissa fall av avvisnings- eller utvisningsfrågan när utlänningen har tillstånd att vistas i en annan EU-stat kan komma att innebära vissa merkostnader för Polismyndigheten och Migrationsverket. Det kan t.ex. handla om kostnader för ökad administration och uppföljning av att en utlänning som har uppmanats att lämna Sverige följer uppmaningen. Det kan dock antas att antalet uppmaningar kommer att bli begränsat. Vidare bör förslaget leda till att fler personer lämnar landet utan att tvångsåtgärder blir nödvändiga. Sammantaget beräknas därför eventuella merkostnader bli begränsade och kunna hanteras inom myndigheternas befintliga anslag. Förslaget att ta bort kravet på permanent uppehållstillstånd för att en person ska kunna beviljas ställning som varaktig bosatt i Sverige bedöms inte leda till några kostnadsökningar. Förslagen i lagrådsremissen bedöms inte påverka kvinnor och män på olika sätt. Inte heller bedöms förslaget innebära några särskilda negativa konsekvenser för barn.
9 Författningskommentar
Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
5 a kap.
1 § En ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas om sökanden de senaste fem åren utan avbrott har vistats i Sverige med uppehållstillstånd. Vid beräkningen av vistelsetiden för en sökande som har flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 § eller alternativ skyddsstatusförklaring enligt 4 kap. 3 a § första stycket, räknas även tiden mellan den dag då ansökan om asyl eller ansökan om ny prövning gavs in och den dag då asyl beviljades. Vid beräkningen av vistelsetiden ska vistelse i Sverige av tillfälliga skäl eller för studier inte räknas . Vistelse utanför Sverige under kortare tid än sex månader i följd och inte mer än tio månader sammanlagt under femårsperioden ska inte anses vara avbrott i vistelsen.
Paragrafen innehåller förutsättningarna för att en utlänning ska beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 6.1. Enligt första stycket ska en ansökan om ställning som varaktigt bosatt i Sverige beviljas om sökanden de senaste fem åren utan avbrott har vistats i Sverige med uppehållstillstånd. Det krävs alltså inte, som hittills gällt, att sökanden har ett permanent uppehållstillstånd vid ansökningstillfället. Andra stycket ändras på så sätt att den hittillsvarande första meningen, om att den tid då sökanden haft uppehållstillstånd syftande till bosättning ska beaktas vid beräkningen av vistelsetiden i första stycket, tas bort. Dessutom görs en språklig ändring.
4 § Ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska inte beviljas 1. en medborgare i en EU-stat, 2. övriga skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 a § , eller 3. en utlänning vars vistelse i Sverige inte är av varaktig karaktär.
I paragrafen anges vilka grupper av utlänningar som inte kan beviljas ställning som varaktigt bosatt. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. I den nya punkt 3 undantas personer vars vistelse i Sverige inte är av varaktig karaktär från möjligheten att beviljas ställning som varaktigt bosatt. Exempel på sådana personer som tillhör den kretsen finns i direktivets artikel 3.2. Det kan bl.a. handla om personer som har ett beslut om avvisning eller utvisning som fått laga kraft, men som har fått ett tillfälligt uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder utan att avvisnings- eller utvisningsbeslutet har upphävts. Att en person har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av lagen (2016:572) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige ska inte påverka bedömningen av vistelsens varaktighet.
8 kap.
Avvisning eller utvisning av en utlänning som har tillstånd att vistas i en annan EU-stat
6 a § När en fråga uppkommer om avvisning eller utvisning enligt 2, 3 eller 6 § av en utlänning som har ett giltigt uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse i en annan EU-stat ska den beslutande myndigheten uppmana utlänningen att inom en skälig tid självmant bege sig till den andra EU-staten. Den beslutande myndigheten får avgöra frågan om avvisning eller utvisning först om utlänningen inte har följt en sådan uppmaning. Första stycket gäller inte om 1. Migrationsverket avvisar eller avslår en ansökan om uppehållstillstånd som enligt denna lag eller någon annan författning får bifallas efter inresan till Sverige, 2. utlänningen nekas att resa in i landet, 3. utlänningen hejdas i samband med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns, 4. utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet, eller 5. det är sannolikt att utlänningen inte skulle följa uppmaningen.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om uppmaningar enligt första stycket.
Paragrafen, som är ny, behandlar ett särskilt förfarande vid avvisning eller utvisning av en utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till en EES-medborgare och som har rätt att vistas i en annan EU-stat. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2. Enligt första stycket ska ett beslut att med stöd av 2, 3 eller 6 § avvisa eller utvisa en utlänning som har rätt att vistas i en annan EU-stat föregås av en uppmaning till utlänningen att inom en skälig tid bege sig till den andra EU-staten. Någon ordning som gör det möjligt att på ett standardiserat sätt kontrollera om det finns ett tillstånd som utfärdats av en annan EU-stat finns inte. En uppgift om att utlänningen har tillstånd att vistas i en annan EU-stat torde därför vanligen komma från utlänningen själv och utlänningen har bevisbördan för att ett sådant tillstånd finns. Vägledning för bedömningen av vad som utgör ett tillstånd som ger rätt till vistelse i en stat finns i den handbok för tillämpningen av återvändandedirektivet som utformats av Kommissionen och medlemsstaterna (”Return Handbook”). Ytterst får dock frågan avgöras av domstolarna. I andra stycket 1–5 finns undantag från kravet att beslutet om avvisning eller utvisning ska föregås av en uppmaning att självmant resa till den andra EU-staten. I andra stycket 1 görs undantag för den situationen att Migrationsverket avvisar eller avslår en sådan ansökan om uppehållstillstånd som enligt bestämmelser i lagen eller någon annan författning får bifallas efter inresan till Sverige. Exempel på sådana bestämmelser finns i 5 kap. 18–19 §§ och i 19 § lagen (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Om Migrationsverket i stället gör bedömningen att det med stöd av sådana regler inte finns förutsättningar för att bifalla ansökan efter inresan till Sverige uppkommer en fråga om avvisning eller utvisning av den berörda personen. I dessa fall ska alltså beslutet om avslag och därmed sammanhängande beslut om avvisning eller utvisning föregås av en uppmaning enligt första stycket om förutsättningarna för det i övrigt är uppfyllda. Andra stycket 2 och 3 innehåller undantag för de fall utlänningen nekas att resa in i landet eller hejdas i samband med olaglig passage av yttre gräns. Ett undantag för det fall utlänningen bedöms utgöra en risk för allmän ordning och säkerhet följer av andra stycket 4 . I andra stycket 5 görs slutligen ett undantag för det fall det bedöms sannolikt att utlänningen inte skulle följa en uppmaning att frivilligt resa till den andra staten. Bedömningen kan grunda sig på vad utlänningen själv uttalat eller på hur han eller hon respekterat eventuella tidigare beslut om avvisning eller utvisning. En bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet ska göras. Paragrafen innehåller inte några bestämmelser om formen för uppmaningen eller hur lång fristen ska vara. I tredje stycket finns en upplysningsbestämmelse om att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer kan meddela verkställighetsföreskrifter rörande uppmaningen.
21 § Ett beslut om avvisning eller utvisning ska innehålla en tidsfrist inom vilken utlänningen frivilligt ska lämna landet i enlighet med beslutet (tidsfrist för frivillig avresa). Tidsfristen ska bestämmas till två veckor om utlänningen avvisas och till fyra veckor om utlänningen utvisas. Om det finns särskilda skäl får en längre tidsfrist bestämmas. En tidsfrist för frivillig avresa ska dock inte meddelas om 1. det finns risk för att utlänningen avviker, 2. utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet, 3. utlänningen genom ett avvisningsbeslut nekas att resa in i landet, 4. utlänningen hejdas i samband med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns och då avvisas, eller 5. utlänningen avvisas av Migrationsverket med omedelbar verkställighet. För EES-medborgare och deras familjemedlemmar gäller i stället för första stycket 12 kap. 15 § tredje stycket.
Paragrafen innehåller bestämmelser om när en tidsfrist för frivillig avresa ska meddelas. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.2. I första stycket görs ett tillägg som innebär att det inte längre är tillräckligt att utlänningen lämnar landet för att en frivillig avresa ska anses ha skett. Det krävs också att utlänningen reser till det land som angetts i beslutet om avvisning eller utvisning.
22 § I ett beslut om avvisning eller utvisning som innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen upplysas om att ett återreseförbud kan meddelas om han eller hon inte lämnat landet i enlighet med beslutet senast när tidsfristen löper ut. Tidsfristen för frivillig avresa börjar löpa när beslutet om avvisning eller utvisning fått laga kraft eller när utlänningen förklarat sig nöjd med beslutet.
Paragrafen innehåller bl.a. bestämmelser om att den utlänning som fått en tidsfrist för frivillig avresa ska upplysas om att återreseförbud kan bli följden om han eller hon inte lämnar landet. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.2. Ändringen i första stycket är en följd av ändringen i 21 § avseende det krav som ska vara uppfyllt för att en frivillig avresa ska anses ha skett. Liksom i den bestämmelsen avses med frivillig avresa att utlänningen lämnar landet i enlighet med beslutet om avvisning eller utvisning. Ändringen i andra stycket är endast språklig.
12 kap.
14 b § Om det av särskilda skäl finns behov av en längre tidsfrist för frivillig avresa får Migrationsverket eller Polismyndigheten förlänga tidsfristen eller bestämma en ny tidsfrist efter att tidsfristen löpt ut.
Paragrafen behandlar möjligheten att förlänga en tidsfrist för frivillig avresa. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.3. Ändringen innebär ett klargörande av att det finns en möjlighet att bestämma ny tidsfrist för frivillig avresa efter att en sådan tidsfrist löpt
ut. En närmare beskrivning av i vilka fall detta är möjligt finns i tidigare förarbeten (prop. 2011/12:60 s. 33 och 34 samt s. 96 och 97).
15 § Ett beslut om avvisning eller utvisning som inte innehåller någon tidsfrist för frivillig avresa ska verkställas snarast möjligt. Om ett beslut om avvisning eller utvisning innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen lämna landet i enlighet med beslutet senast när tidsfristen löper ut. Om utlänningen inte lämnat landet i enlighet med beslutet när tidsfristen löpt ut eller om beslutet om tidsfrist för frivillig avresa dessförinnan upphävts enligt 14 a §, ska beslutet om avvisning eller utvisning verkställas snarast möjligt därefter. Verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning av en EES-medborgare eller hans eller hennes familjemedlem som har rest in i Sverige får ske tidigast fyra veckor från den dag EES-medborgaren eller familjemedlemmen fick del av beslutet, om det inte finns synnerliga skäl för att verkställa beslutet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om när ett beslut om avvisning eller utvisning ska verkställas. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.2. Ändringen i andra stycket är en konsekvens av ändringen i 8 kap. 21 § avseende det krav som ska vara uppfyllt för att en frivillig avresa ska anses ha skett. Liksom i den bestämmelsen avses med frivillig avresa att utlänningen lämnar landet i enlighet med beslutet om avvisning eller utvisning.
15 a § Om en utlänning inte har lämnat landet i enlighet med beslutet om avvisning eller utvisning när en tidsfrist för frivillig avresa löpt ut ska den myndighet som meddelat tidsfristen meddela ett återreseförbud. Återreseförbudet ska bestämmas till ett år. Ett återreseförbud enligt första stycket får dock inte meddelas om beslutet om avvisning eller utvisning inte får verkställas på grund av ett beslut om inhibition, en ansökan om uppehållstillstånd eller en ansökan om ny prövning eller om särskilda skäl talar mot att ett sådant förbud meddelas.
Paragrafen innehåller bestämmelser om återreseförbud när en utlänning inte har lämnat landet när en tidsfrist för frivillig avresa har löpt ut. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.2. Ändringen i första stycket är en konsekvens av ändringen i 8 kap. 21 § avseende det krav som ska vara uppfyllt för att en frivillig avresa ska anses ha skett. Liksom i den bestämmelsen avses med frivillig avresa att utlänningen lämnar landet i enlighet med beslutet om avvisning eller utvisning.
14 kap.
7 a § Polismyndighetens eller Migrationsverkets beslut att meddela återreseförbud eller att upphäva ett beslut om tidsfrist för frivillig avresa får överklagas till en migrationsdomstol. Polismyndighetens beslut om återreseförbud som meddelas i samband med ett beslut om avvisning överklagas dock i samma ordning som beslutet om avvisning. Migrationsverkets avslag på en ansökan om att upphäva ett återreseförbud får överklagas till en migrationsdomstol. Tidsfristen för överklagande av Migrationsverkets eller Polismyndighetens beslut om återreseförbud enligt 12 kap. 15 a § börjar löpa den dag beslutet om
återreseförbud meddelas. 37
Paragrafen behandlar överklagande av beslut om återreseförbud. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.2. Den nya andra meningen i första stycket innebär att ett överklagande av Polismyndighetens beslut om avvisning och beslut om återreseförbud ska följas åt, om besluten fattats samtidigt, och att det är beslutet om avvisning som då styr hur besluten överklagas. I 2 § regleras hur Polismyndighetens beslut om avvisning överklagas. Normalt sett överklagas besluten till Migrationsverket och därefter till en migrationsdomstol. Om Polismyndighetens avvisningsbeslut fattas i samband med ett beslut om upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering överklagas besluten dock direkt till en migrationsdomstol. Ändringen i tredje stycket innebär att tidsfristen för överklagande av ett beslut om återreseförbud enligt 12 kap. 15 a § ska räknas på samma sätt oavsett om beslutet fattats av Migrationsverket eller Polismyndigheten.
16 kap.
6 § I ett mål om avvisning är Migrationsverket motpart till utlänningen. Detsamma gäller i ett mål om återreseförbud där beslut meddelats av Polismyndigheten i samband med ett beslut om avvisning. När ett beslut i ett säkerhetsärende överklagas är såväl Migrationsverket som Säkerhetspolisen motparter till utlänningen vid handläggningen i migrationsdomstolen och i Migrationsöverdomstolen. I ett mål om uppehållstillstånd för den som av allmän domstol har utvisats på grund av brott, eller om upphävande av ett sådant utvisningsbeslut, är Migrationsverket och, i fråga om ett säkerhetsärende, Säkerhetspolisen motparter till utlänningen vid handläggningen i migrationsdomstolen och i Migrationsöverdomstolen.
Paragrafen behandlar partsställningen i mål om avvisning. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.2. Den nya andra meningen i första stycket innebär att endast Migrationsverket ska vara utlänningens motpart i en migrationsdomstol om verkets beslut om avvisning och återreseförbud med anledning av ett överklagande av Polismyndighetens beslut i dessa frågor i sin tur överklagas till en migrationsdomstol.
Bilaga 1
L 348/98 SV Europeiska unionens officiella tidning 24.12.2008
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2008/115/EG
av den 16 december 2008
om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR det faktum att personens vistelse är olaglig bör beaktas. ANTAGIT DETTA DIREKTIV När medlemsstaterna använder standardformulär för be slut i samband med återvändande, dvs. beslut om åter vändande och, om sådana utfärdats, inreseförbud och med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska beslut om återsändande, bör de respektera den principen gemenskapen, särskilt artikel 63.3 b, och fullt ut rätta sig efter alla tillämpliga bestämmelser i detta direktiv.
med beaktande av kommissionens förslag, (7) Det betonas att återtagandeavtal med tredjeländer, såväl från gemenskapens sida som bilateralt, är nödvändiga för att underlätta återvändandet. Internationellt samarbete 1 i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget ( ), och med ursprungsländerna i samtliga skeden av återvändan det är en förutsättning för att det ska vara möjligt att uppnå ett hållbart återvändande. av följande skäl:
(1) Vid Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15 – 16 ok (8) Det är ett erkänt faktum att medlemsstaterna har en tober 1999 fastställdes en sammanhållen strategi för in legitim rätt att avvisa tredjelandsmedborgare som vistas vandring och asyl, som omfattar inrättande av ett gemen olagligt i medlemsstaterna, förutsatt att rättvisa och ef samt asylsystem, en politik för laglig invandring och fektiva asylsystem har införts där principen om ” nonkampen mot olaglig invandring. refoulement ” respekteras fullt ut.
(2) Vid sitt möte den 4 – 5 november 2004 i Bryssel efterlyste (9) I enlighet med rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 de Europeiska rådet upprättandet av en effektiv politik för cember 2005 om miniminormer för medlemsstaternas avlägsnande och återsändande som grundar sig på ge förfaranden för beviljande eller återkallande av flykting mensamma standarder för personers återsändande på status ( 2 ) bör en tredjelandsmedborgare som har ansökt ett humant sätt och med fullständig respekt för deras om asyl i en medlemsstat inte anses vistas olagligt på den mänskliga rättigheter och värdighet. medlemsstatens territorium förrän ett beslut om avslag på asylansökan eller ett beslut om upphävande av per sonens rätt till vistelse som asylsökande har trätt i kraft. (3) Den 4 maj 2005 antog Europarådets ministerkommitté 20 principer för påtvingat återvändande.
(10) Om det saknas anledning att tro att det skulle under minera syftet med ett återvändandeförfarande, är frivilligt (4) Det är nödvändigt att det fastställs tydliga, öppna och återvändande att föredra framför påtvingat återvändande rättvisa regler för tillhandahållandet av en effektiv åter och en tidsfrist för frivillig avresa bör beviljas. En förläng vändandepolitik, vilket är en nödvändig del av en väl ning av tidsfristen för frivillig avresa bör föreskrivas när förvaltad migrationspolitik. detta anses nödvändigt på grund av specifika omständig heter i enskilda fall. För att främja frivilligt återvändande bör medlemsstaterna tillhandahålla ökat bistånd och råd (5) I detta direktiv bör ett antal horisontella bestämmelser givning i samband med återvändandet och på bästa sätt fastställas som ska gälla för alla tredjelandsmedborgare utnyttja de relevanta finansieringsmöjligheter som erbjuds som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren för inresa, genom Europeiska återvändandefonden. vistelse eller bosättning i en medlemsstat.
(6) Medlemsstaterna bör se till att tredjelandsmedborgares (11) För att säkerställa ett effektivt skydd för de berördas olagliga vistelser bringas att upphöra genom ett rättvist intressen bör det införas gemensamma miniminormer och öppet förfarande. I enlighet med de allmänna prin för rättssäkerhetsgarantier som ska gälla vid beslut i an ciperna i EG-rätten ska beslut som fattas enligt detta slutning till återvändande. Nödvändig rättshjälp bör stäl direktiv avse ett enskilt fall och grundas på objektiva las till förfogande för dem som saknar tillräckliga till kriterier, vilket innebär att även omständigheter utöver gångar. Medlemsstaterna bör i sin nationella lagstiftning fastställa i vilka fall rättshjälp ska anses vara nödvändig. 1 ( ) Europaparlamentets yttrande av den 18 juni 2008 (ännu ej offentlig gjort i EUT) och rådets beslut av den 9 december 2008. ( 2 ) EUT L 326, 13.12.2005, s. 13.
Bilaga 1
24.12.2008 SV Europeiska unionens officiella tidning L 348/99
(12) Hänsyn bör tas till situationen för tredjelandsmedborgare sonen i fråga, vilket regleras av nationell lagstiftning, bör som vistas olagligt i ett land men för tillfället inte kan frihetsberövandet förläggas till särskilda förvarsanlägg avlägsnas. Deras grundläggande existensvillkor bör fast ningar. ställas i enlighet med nationell lagstiftning. För att de ska kunna påvisa sin särskilda situation vid administrativa granskningar eller kontroller bör dessa personer ges en (18) Medlemsstaterna bör snabbt få tillgång till uppgifter om skriftlig bekräftelse av sin situation. Medlemsstaterna bör inreseförbud som utfärdats av andra medlemsstater. Detta ha stort utrymme för skönsmässig bedömning angående informationsutbyte bör genomföras i enlighet med Euro form och format för den skriftliga bekräftelsen och bör paparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1987/2006 även kunna ta med den i beslut som har samband med av den 20 december 2006 om inrättande, drift och an återvändande som antas i enlighet med detta direktiv. vändning av andra generationen av Schengens informa 2 tionssystem (SIS II) ( ).
(13) Användningen av tvångsåtgärder bör uttryckligen följa proportionalitetsprincipen och effektivitetsprincipen i (19) Samarbete mellan de berörda institutionerna på samtliga fråga om använda medel och eftersträvade mål. Det bör nivåer i samband med återvändandet samt utbyte och införas miniminormer för påtvingat återvändande, med främjande av bästa praxis, bör åtfölja genomförandet av beaktande av rådets beslut 2004/573/EG av den 29 april detta direktiv och ge upphov till ett europeiskt mervärde. 2004 om organisation av gemensamma flygningar för återsändande från två eller flera medlemsstaters territo rium av tredjelandsmedborgare vilka omfattas av enskilda 1 (20) Eftersom målet med detta direktiv, nämligen att införa beslut om återsändande ( ). Medlemsstaterna bör kunna gemensamma regler om återvändande, avlägsnande, an tillgripa olika möjligheter för att kontrollera påtvingat vändning av tvångsmedel, förvar och inreseförbud, inte i återvändande. tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, och det därför, på grund av direktivets omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritets (14) Verkningarna av nationella återvändandeåtgärder bör ges principen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med propor en europeisk dimension genom införande av ett inrese tionalitetsprincipen i samma artikel går direktivet inte förbud som förbjuder inresa och vistelse på alla med utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. lemsstaters territorium. Inreseförbudets varaktighet bör fastställas med hänsyn till alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet och bör i normala fall inte överstiga fem år. Att den berörda tredjelandsmedborgaren redan (21) Medlemsstaterna bör genomföra bestämmelserna i detta har omfattats av mer än ett beslut om återvändande eller direktiv utan diskriminering på grund av kön, ras, hud beslut om avlägsnande, eller har rest in på en medlems färg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, stats territorium under tiden för ett inreseförbud bör i språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan detta sammanhang särskilt beaktas. åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögen het, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.
(15) Det bör tillkomma medlemsstaterna att besluta huruvida (22) I överensstämmelse med 1989 års FN-konvention om prövning av beslut i samband med återvändande innebär barnets rättigheter bör barnets bästa komma i främsta att den myndighet eller det organ som prövar beslutet rummet när medlemsstaterna genomför detta direktiv. I har befogenhet att fatta ett eget beslut om återvändandet överensstämmelse med Europeiska konventionen angå som ersätter det tidigare beslutet. ende skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund läggande friheterna bör rätten till skydd för familjelivet komma i främsta rummet när medlemsstaterna genomför detta direktiv. (16) Användning av förvar för avlägsnande bör begränsas och följa proportionalitetsprincipen i fråga om använda me del och eftersträvade mål. Förvar är motiverat endast för (23) Tillämpningen av detta direktiv påverkar inte de förplik att förbereda återvändandet eller för att genomföra av telser som följer av Genèvekonventionen av den 28 juli lägsnandeprocessen och om andra, mindre ingripande, 1951 om flyktingars rättsliga ställning, i dess ändrade åtgärder är otillräckliga. lydelse enligt New York-protokollet av den 31 januari 1967.
(17) Tredjelandsmedborgare i förvar bör behandlas humant och värdigt med respekt för deras grundläggande rättig (24) Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläg heter och i överensstämmelse med internationell och na gande rättigheter och de principer som erkänns särskilt i tionell rätt. Med undantag för det inledande gripande Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättig som de rättsvårdande myndigheterna genomför av per heterna.
( 1 ) EUT L 261, 6.8.2004. s. 28. ( 2 ) EUT L 381, 28.12.2006, s. 4.
Bilaga 1
L 348/100 SV Europeiska unionens officiella tidning 24.12.2008
(25) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till fördraget om nens råd och Republiken Island och Konungariket Norge Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av om dessa två staters associering till genomförandet, till Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Dan ämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, marks ställning, deltar Danmark inte i antagandet av som omfattas av det område som avses i artikel 1.C i detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt rådets beslut 1999/437/EG av ( 4 ) om vissa tillämpnings i Danmark. Eftersom detta direktiv – i den omfattning föreskrifter för det avtalet. som det gäller för tredjelandsmedborgare som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren för inresa i enlighet med kodexen om Schengengränserna ( – 1 ) bygger på Scheng enregelverket enligt bestämmelserna i avdelning IV i (29) När det gäller Schweiz utgör detta direktiv – i den om tredje delen av fördraget om upprättandet av Europeiska fattning som det ska tillämpas på tredjelandsmedborgare gemenskapen, ska Danmark, i enlighet med artikel 5 i som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren för inresa i nämnda protokoll, inom en tid av sex månader efter det enlighet med kodexen om Schengengränserna – en ut att rådet har antagit detta direktiv besluta om huruvida veckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i den landet ska genomföra det i sin nationella lagstiftning. mening som avses i avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomfö randet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregel (26) I den omfattning som det ska tillämpas på tredjelands verket, som omfattas av det område som avses i medborgare som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren artikel 1.C i rådets beslut 1999/437/EG jämförd med 5 för inresa i enlighet med kodexen om Schengengränserna artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG av ( ) om ingående utgör detta direktiv en utveckling av bestämmelser i på Europeiska gemenskapens vägnar av det avtalet. Schengenregelverket i vilka Storbritannien inte deltar, i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG av den 29 maj 2000 om en begäran från Storbritannien och Nordirland om att få delta i vissa bestämmelser i Scheng 2 (30) När det gäller Liechtenstein utgör detta direktiv – i den enregelverket ( ). I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det omfattning som det ska tillämpas på tredjelandsmedbor protokoll om Förenade kungarikets och Irlands ställning gare som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren för som fogats till fördraget om Europeiska unionen och inresa i enlighet med kodexen om Schengengränserna – fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i och utan att det påverkar artikel 4 i det protokollet, den mening som avses i protokollet mellan Europeiska deltar inte Förenade kungariket i detta beslut och är unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsför inte bundet av det i dess helhet och omfattas inte av bundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet dess tillämpning. Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska eds förbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av (27) I den omfattning som det ska tillämpas på tredjelands Schengenregelverket, som omfattas av det område som medborgare som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren avses i artikel 1.C i beslut 1999/437/EG jämförd med för inresa i enlighet med kodexen om Schengengränserna artikel 3 i rådets beslut 2008/261/EG ( 6 ) om underteck utgör detta direktiv en utveckling av bestämmelser i nande på Europeiska gemenskapens vägnar och proviso Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar, i enlighet risk tillämpning av vissa bestämmelser i det protokollet. med rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2002 om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket ( 3 ). I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det protokoll om Förenade kungarikets och Irlands ställ HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. ning som fogats till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenska pen, och utan att det påverkar artikel 4 i det protokollet, deltar inte Irland i detta beslut och är inte bundet av det i KAPITEL I dess helhet och omfattas inte av dess tillämpning.
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1 (28) När det gäller Island och Norge utgör detta direktiv – i Syfte den omfattning som det ska tillämpas på tredjelandsmed I detta direktiv föreskrivs gemensamma normer och förfaranden borgare som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren för som ska tillämpas i medlemsstaterna för återvändande av tredje inresa i enlighet med kodexen om Schengengränserna – landsmedborgare vars vistelse är olaglig, i överensstämmelse en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i med grundläggande rättigheter som allmänna principer för ge den mening som avses i avtalet mellan Europeiska unio menskapsrätten och internationell rätt, inklusive flyktingsskydd och förpliktelser i fråga om mänskliga rättigheter. ( 1 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för per soner (kodex om Schengengränserna) (EUT L 105, 13.4.2006, s. 1). ( 4 ) EGT L 176, 10.7.1999, s. 31. 2 5 ( ) EGT L 131, 1.6.2000, s. 43. ( ) EUT L 53, 27.2.2008, s. 1. ( 3 ) EGT L 64, 7.3.2002, s. 20. ( 6 ) EUT L 83, 26.3.2008, s. 3.
Bilaga 1
24.12.2008 SV Europeiska unionens officiella tidning L 348/101
Artikel 2 — ett annat tredjeland till vilket den berörda tredjelands medborgaren frivilligt väljer att återvända och där han
Tillämpningsområde
eller hon kommer att tas emot. 1. Detta direktiv ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en medlemsstats territorium. 4. beslut om återvändande: ett administrativt eller rättsligt beslut enligt vilket en tredjelandsmedborgares vistelse är olaglig 2. Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa detta direktiv och som ålägger eller fastställer en skyldighet att återvända. på tredjelandsmedborgare som
5. avlägsnande: verkställigheten av skyldigheten att återvända, a) har nekats inresa i enlighet med artikel 13 i kodexen om det vill säga den faktiska transporten ut ur medlemsstaten. Schengengränserna eller som grips eller hejdas av de behö riga myndigheterna i samband med att de olagligen passerar en medlemsstats yttre gräns landvägen, sjövägen eller luft 6. inreseförbud: ett administrativt eller rättsligt beslut om förbud vägen och som inte därefter har fått tillstånd eller rätt att mot inresa och vistelse på medlemsstaternas territorium un vistas i den medlemsstaten, der en viss period, som åtföljer ett beslut om återvändande.
b) har ådömts att återvända som en straffrättslig påföljd, eller 7. risk för avvikande: skäl i det enskilda fallet och på grundval av som en följd av en straffrättslig påföljd, i enlighet med den objektiva kriterier fastställda genom lag att anta att en tred nationella lagstiftningen, eller som är föremål för utläm jelandsmedborgare som är föremål för förfaranden för åter ningsförfaranden. vändande kan komma att avvika.
3. Detta direktiv ska inte tillämpas på personer som har rätt 8. frivillig avresa: fullgörande av skyldigheten att återvända inom till fri rörlighet enligt gemenskapslagstiftningen i enlighet med den tidsram som fastställts i beslutet om återvändande. artikel 2.5 i kodexen om Schengengränserna.
9. utsatta personer: underåriga, ensamkommande barn, funk Artikel 3 tionshindrade, äldre, gravida, ensamstående föräldrar med underåriga barn och personer som har utsatts för tortyr,
Definitioner
våldtäkt eller andra allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller I detta direktiv gäller följande definitioner: sexuellt våld.
1. tredjelandsmedborgare: personer som inte är unionsmedbor Artikel 4 gare i den mening som avses i artikel 17.1 i fördraget och
Förmånligare bestämmelser
som heller inte är personer som har rätt till fri rörlighet enligt gemenskapslagstiftningen i enlighet med artikel 2.5 i 1. Detta direktiv ska inte påverka tillämpningen av förmån kodexen om Schengengränserna. ligare bestämmelser i
2. olaglig vistelse: vistelse på en medlemsstats territorium av en a) bilaterala eller multilaterala avtal mellan gemenskapen, eller tredjelandsmedborgare som inte, eller inte längre, uppfyller gemenskapen och dess medlemsstater, och ett eller flera villkoren för inresa enligt artikel 5 i kodexen om Scheng tredjeländer, engränserna eller andra villkor för att resa in i, vistas eller vara bosatt i den medlemsstaten.
b) bilaterala eller multilaterala avtal mellan en eller flera med lemsstater och ett eller flera tredjeländer. 3. återvändande: en tredjelandsmedborgares återresa – oavsett om den sker frivilligt i överensstämmelse med en skyldighet att återvända eller med tvång – till 2. Detta direktiv ska inte påverka tillämpningen av eventuella förmånligare bestämmelser för tredjelandsmedborgaren i gemenskapens regelverk om invandring och asyl. — ursprungslandet, eller
3. Detta direktiv ska inte påverka medlemsstaternas rätt att — ett transitland i enlighet med återtagandeavtal med ge anta eller behålla bestämmelser som är förmånligare för de menskapen eller bilaterala återtagandeavtal eller andra personer som det är tillämpligt på, förutsatt att dessa förmån arrangemang, eller ligare bestämmelser är förenliga med detta direktiv.
Bilaga 1
L 348/102 SV Europeiska unionens officiella tidning 24.12.2008
4. När det gäller tredjelandsmedborgare som undantas från 4. Medlemsstaterna får när som helst, av ömmande skäl eller direktivets räckvidd i enlighet med artikel 2.2 a ska medlems av humanitära eller andra skäl, bevilja ett självständigt uppe staterna hållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt att stanna i landet till en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium. I sådana fall ska inget beslut om a) se till att deras behandling och skyddsnivån inte är mindre återvändande utfärdas. Om ett sådant beslut redan har utfärdats förmånliga än vad som föreskrivs i artikel 8.4 och 8.5 (be ska det återkallas eller tillfälligt skjutas upp under giltighetstiden gränsad användning av tvångsmedel), artikel 9.2 a (uppskov för uppehållstillståndet eller någon annan beviljad rätt att med avlägsnande), artikel 14.1 b och 14.1 d (akutsjukvård stanna. och beaktande av utsatta personers behov) samt artiklarna 16 och 17 (förhållanden i samband med förvar) och
5. Om en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en b) respektera principen om ” non-refoulement ” . medlemsstats territorium är föremål för ett förfarande för för längning av hans eller hennes uppehållstillstånd eller något an nat tillstånd som ger rätt att stanna i landet, ska den berörda Artikel 5 medlemsstaten överväga att avstå ifrån att utfärda ett beslut om återvändande till dess att förfarandet har avslutats, utan att detta ” Non-refoulement ” , barnets bästa, familjeliv och påverkar tillämpningen av punkt 6.
hälsotillstånd
När medlemsstaterna genomför detta direktiv ska de ta veder börlig hänsyn till 6. Detta direktiv ska inte hindra medlemsstaterna från att anta ett beslut om att avsluta en laglig vistelse tillsammans a) barnets bästa, med ett beslut om återvändande och/eller ett beslut om avlägs nande och/eller inreseförbud inom ramen för ett enda administ rativt eller rättsligt beslut i enlighet med deras nationella lag b) familjeliv, stiftning, utan att det påverkar tillämpningen av rättssäkerhets garantierna enligt kapitel III och andra relevanta bestämmelser i gemenskapslagstiftningen och nationell lagstiftning. c) hälsotillståndet för den berörda tredjelandsmedborgaren,
och respektera principen om ” non-refoulement ” . Artikel 7
Frivillig avresa
KAPITEL II 1. Utan att det påverkar tillämpningen av de undantag som avses i punkterna 2 och 4 ska det i återvändandebeslutet fast
AVSLUTANDE AV DEN OLAGLIGA VISTELSEN
ställas en lämplig tidsfrist på mellan sju och trettio dagar för Artikel 6 frivillig avresa. Medlemsstaterna får i sin nationella lagstiftning föreskriva att en sådan tidsfrist får beviljas först efter ansökan Beslut om återvändande från den berörda tredjelandsmedborgaren. Medlemsstaterna ska i så fall informera de berörda tredjelandsmedborgarna om möjlig 1. Utan att det påverkar tillämpningen av de undantag som heten att ge in en sådan ansökan. avses i punkterna 2 – 5 ska medlemsstaterna utfärda beslut om att tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territo rium ska återvända.
Den tidsfrist som föreskrivs i första stycket innebär inte att den berörda tredjelandsmedborgaren inte kan avresa tidigare. 2. Tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en med lemsstats territorium och som innehar ett giltigt uppehållstill stånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse utfärdat av en annan medlemsstat, ska ofördröjligen bege sig till den medlemsstatens territorium. Om den tredje 2. Medlemsstaterna ska, när så är nödvändigt, förlänga fristen landsmedborgare som berörs av detta krav inte följer detsamma för frivillig avresa med en lämplig tid, med beaktande av de eller om dennes omedelbara avresa krävs med hänsyn till all särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, t.ex. vistelsens män ordning eller nationell säkerhet, ska punkt 1 tillämpas. längd, förekomsten av skolbarn eller av andra familjeband och sociala band.
3. Medlemsstaterna får avstå från att utfärda ett beslut om återvändande till en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium om den berörda tredjelandsmedborgaren 3. Vissa förpliktelser som syftar till att förhindra att den återtas av en annan medlemsstat enligt bilaterala avtal eller berörda personen avviker, till exempel att regelbundet anmäla arrangemang som gäller den dag detta direktiv träder i kraft. sig hos myndigheterna, deponering av tillräcklig garantisumma, Den medlemsstat som har återtagit den berörda tredjelandsmed inlämnande av handlingar eller skyldighet att stanna på en viss borgaren ska i så fall tillämpa punkt 1. plats, får åläggas under tidsfristen i fråga.
Bilaga 1
24.12.2008 SV Europeiska unionens officiella tidning L 348/103
4. Om det finns risk för avvikande eller om en ansökan om 2. Medlemsstaterna får skjuta upp verkställigheten av avlägs laglig vistelse avvisats såsom uppenbart ogrundad eller bedräglig nandet under en lämplig tidsperiod, med hänsyn till omstän eller om den berörda personen utgör en risk för allmän ord digheterna i det enskilda fallet. Medlemsstaterna ska särskilt ning, allmän säkerhet eller nationell säkerhet, får medlemssta beakta terna avstå från att bevilja någon tidsfrist för frivillig avresa eller bevilja en kortare tidsfrist än sju dagar. a) tredjelandsmedborgarens fysiska eller psykiska tillstånd,
Artikel 8 b) tekniska omständigheter, som brist på transportkapacitet el Avlägsnande ler att avlägsnandet misslyckades på grund av bristande iden titetshandlingar. 1. Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att verkställa beslutet om återvändande om inte någon tidsfrist för frivillig avresa har beviljats i enlighet med artikel 7.4, eller om 3. Om verkställigheten av avlägsnandet skjutits upp i enlighet åläggandet att återvända inte har hörsammats inom den tid för med punkterna 1 och 2, får den berörda tredjelandsmedborga frivilligt återvändande som beviljats i enlighet med artikel 7. ren åläggas de skyldigheter som anges i artikel 7.3.
2. Om medlemsstaten har beviljat en tidsfrist för frivillig Artikel 10 avresa i enlighet med artikel 7, får beslutet om återvändande verkställas först när tiden löpt ut, såvida inte en risk som avses i Återvändande och avlägsnande av ensamkommande barn artikel 7.4 uppstår under denna tid. 1. Innan ett beslut fattas om att utfärda ett beslut om åter vändande beträffande ett ensamkommande barn, ska stöd av lämpliga organ som inte är verkställande myndighet beviljas 3. Medlemsstaterna får anta ett separat administrativt eller med vederbörlig hänsyn till barnets bästa. rättsligt beslut om avlägsnande.
2. Innan myndigheterna i en medlemsstat avlägsnar ett en samkommande barn från medlemsstatens territorium, ska de 4. Om medlemsstaterna – som en sista utväg – använder försäkra sig om att barnet kommer att överlämnas till en famil tvångsmedel vid avlägsnandet av en tredjelandsmedborgare jemedlem, en utsedd förmyndare eller en lämplig mottagnings som motsätter sig avlägsnande, ska dessa åtgärder vara propor enhet i mottagarlandet. tionerliga och inte innebära mer tvång än skäligt. De ska ge nomföras enligt nationell lagstiftning i överensstämmelse med grundläggande rättigheter och med vederbörlig respekt för den Artikel 11 berörda tredjelandsmedborgarens värdighet och fysiska integri tet. Inreseförbud
1. Beslut om återvändande ska åtföljas av ett inreseförbud
5. När avlägsnandet genomförs med flyg ska medlemssta terna ta hänsyn till de gemensamma riktlinjer för säkerhetsbe a) om inte någon tidsfrist för frivillig avresa har beviljats, eller stämmelser i samband med gemensamma återsändanden med flyg som fogas till beslut 2004/573/EG. b) om åläggandet att återvända inte har hörsammats.
6. Medlemsstaterna ska sörja för ett effektivt övervaknings system för påtvingade återvändanden. I andra fall får beslut om återvändande åtföljas av ett inreseför bud.
Artikel 9 2. Inreseförbudets varaktighet ska fastställas med vederbörlig Uppskjutande av verkställighet hänsyn till alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet och ska i princip inte överstiga fem år. Det får emellertid överstiga 1. Medlemsstaterna ska skjuta upp verkställigheten av avlägs fem år om tredjelandsmedborgaren utgör ett allvarligt hot mot nandet allmän ordning, allmän säkerhet eller nationell säkerhet.
3. Medlemsstaterna ska överväga att upphäva ett inreseför a) om det strider mot principen om ” non-refoulement ” eller bud, eller besluta att det tills vidare inte ska gälla, om en tredje landsmedborgare som är föremål för ett inreseförbud utfärdat i enlighet med punkt 1 andra stycket kan visa att han eller hon b) så länge som verkställigheten av avlägsnandet skjutits upp har lämnat en medlemsstats territorium i full överensstämmelse enligt artikel 13.2. med ett beslut om återvändande.
Bilaga 1
L 348/104 SV Europeiska unionens officiella tidning 24.12.2008
Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 första stycket b, om återvändande i enlighet med punkt 1, inbegripet informa ska beslut om inreseförbud inte fattas avseende offer för män tion om tillgängliga rättsmedel, på ett språk som tredjelands niskohandel som har beviljats uppehållstillstånd i enlighet med medborgaren förstår eller rimligen kan förväntas förstå. rådets direktiv 2004/81/EG av den 29 april 2004, om uppe hållstillstånd till tredjelandsmedborgare som har fallit offer för människohandel eller som har fått hjälp till olaglig invandring 3. Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa punkt 2 på och vilka samarbetar med de behöriga myndigheterna ( 1 ), förut tredjelandsmedborgare som har rest in olagligt på en medlems satt att den berörda tredjelandsmedborgaren inte utgör något stats territorium utan att därefter ha fått tillstånd eller rätt att hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller nationell säker stanna i den medlemsstaten. het.
Medlemsstaterna får i enskilda fall av humanitära skäl avstå från I sådana fall ska beslut om återvändande i enlighet med punkt 1 att utfärda eller upphäva ett inreseförbud, eller besluta att det meddelas genom ett standardformulär enligt nationell lagstift tills vidare inte ska gälla. ning.
Medlemsstaterna får i enskilda fall eller i vissa kategorier av fall av andra skäl återkalla ett inreseförbud, eller besluta att det tills Medlemsstaterna ska tillhandahålla skriftlig allmän information vidare inte ska gälla. om huvudpunkterna i standardformuläret på åtminstone fem av de språk som oftast används eller förstås av olagliga migranter som reser in i den berörda medlemsstaten. 4. När en medlemsstat överväger att utfärda ett uppehållstill stånd eller något annat tillstånd som ger rätt att stanna i landet för en tredjelandsmedborgare för vilken ett inreseförbud har Artikel 13 utfärdats av en annan medlemsstat, ska den först rådfråga den medlemsstat som utfärdat inreseförbudet och ta hänsyn till den Rättsmedel statens intressen i enlighet med artikel 25 i konventionen om 1. Den berörda tredjelandsmedborgaren ska ha tillgång till ett tillämpning av Schengenavtalet ( 2 ). effektivt rättsmedel för att kunna överklaga eller begära om prövning av sådana beslut om återvändande som avses i arti kel 12.1, inför en behörig rättslig myndighet eller förvaltnings 5. Tillämpningen av punkterna 1 – 4 ska inte påverka rätten myndighet eller ett behörigt organ som består av opartiska till internationellt skydd enligt definitionen i artikel 2 a i rådets ledamöter som åtnjuter garantier för sin oberoende ställning. direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall be traktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga 2. Den myndighet eller det organ som nämns i punkt 1 ska 3 ställning och om innehållet i det beviljade skyddet ( ) i med ha befogenhet att pröva sådana beslut om återvändande som lemsstaterna. avses i artikel 12.1, inbegripet möjligheten att tillfälligt skjuta upp verkställigheten, om inte verkställigheten redan är tillfälligt uppskjuten enligt den nationella lagstiftningen. KAPITEL III
RÄTTSSÄKERHETSGARANTIER
3. Den berörda tredjelandsmedborgaren ska ha möjlighet att Artikel 12 få juridisk rådgivning och biträde av ett ombud samt, om så är Utformning nödvändigt, språklig hjälp.
1. Beslut om återvändande och eventuella beslut om inrese förbud och beslut om avlägsnande, ska utfärdas skriftligt och innehålla en redovisning av de faktiska och de rättsliga omstän 4. Medlemsstaterna ska se till att nödvändigt rättsligt bistånd digheterna, liksom uppgift om tillgängliga rättsmedel. och/eller biträde på begäran beviljas kostnadsfritt i enlighet med tillämplig nationell lagstiftning eller bestämmelser om rättshjälp och får föreskriva att kostnadsfri rättshjälp och/eller biträde Om rätten till information enligt nationell lagstiftning får in underställs villkoren i artikel 15.3 – 15.6 i direktiv 2005/85/EG. skränkas, särskilt för att skydda nationell säkerhet, försvaret eller allmän säkerhet samt för förebyggande, undersökning och av slöjande av brott och åtal för brott, får informationen om de Artikel 14 faktiska omständigheterna begränsas.
Garantier i avvaktan på återvändande
2. Medlemsstaterna ska på begäran tillhandahålla en skriftlig 1. Medlemsstaterna ska, med undantag för den situation som eller muntlig översättning av de viktigaste delarna av ett beslut omfattas av artiklarna 16 och 17, säkerställa att under den tidsfrist för frivillig avresa som beviljats enligt artikel 7 och ( 1 ) EUT L 261, 6.8.2004, s. 19. under tidsperioder för vilka verkställigheten av avlägsnandet ( 2 ) EGT L 239, 22.9.2000, s. 19. skjutits upp enligt artikel 9, följande principer beaktas så långt ( som möjligt i fråga om tredjelandsmedborgare: 3 ) EUT L 304, 30.9.2004, s. 12.
Bilaga 1
24.12.2008 SV Europeiska unionens officiella tidning L 348/105
a) De familjemedlemmar som befinner sig på territoriet ska vat så snart som möjligt efter det att de aktuella förfarandena hållas samlade. inleddes. Medlemsstaterna ska i detta fall omedelbart infor mera den berörda tredjelandsmedborgaren om möjligheten att inge en sådan ansökan. b) Akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar ska tillhandahållas.
Den berörda tredjelandsmedborgaren ska friges omedelbart om c) Beroende på vistelsens längd ska underåriga ges tillträde till kvarhållandet i förvar inte är lagligt. det grundläggande utbildningsväsendet.
3. I varje enskilt fall ska beslutet om förvar omprövas med d) Utsatta personers särskilda behov ska beaktas. lämpliga mellanrum, antingen på begäran av den berörda tredje landsmedborgaren eller ex officio. För längre perioder av förvar ska prövningar övervakas av en rättslig myndighet. 2. Medlemsstaterna ska se till att de personer som avses i punkt 1 i enlighet med nationell lagstiftning erhåller en skriftlig bekräftelse på att tidsfristen för frivillig avresa har förlängts i enlighet med artikel 7.2 eller att verkställigheten av beslutet om 4. När det framkommer att rimliga utsikter till ett avlägs återvändande har skjutits upp. nande inte längre föreligger på grund av rättsliga eller andra överväganden, eller de villkor som fastställs i punkt 1 inte längre föreligger, upphör hållandet i förvar att vara berättigat KAPITEL IV och den berörda personen ska omedelbart friges.
FÖRVAR INFÖR AVLÄGSNANDE
Artikel 15 5. Tredjelandsmedborgaren ska hållas i förvar så länge som de villkor som fastställs i punkt 1 uppfylls och så länge som det
Förvar
är nödvändigt för att försäkra sig om att avlägsnandet kan 1. Om inte andra tillräckliga, men mindre ingripande, åtgär genomföras. Varje medlemsstat ska fastställa en begränsad för der kan tillämpas verkningsfullt i det konkreta fallet, får med varsperiod, som inte får överskrida sex månader. lemsstaterna endast hålla i förvar en tredjelandsmedborgare som är föremål för förfaranden för återvändande för att förbereda återvändandet och/eller för att genomföra avlägsnandet, särskilt 6. Medlemsstaterna får inte förlänga den period som avses i när punkt 5 annat än med en begränsad tid som inte överskrider ytterligare tolv månader i enlighet med nationell rätt i sådana fall där avlägsnandet, trots alla rimliga ansträngningar, sannolikt a) det finns risk för avvikande, eller kommer att ta längre tid
b) den berörda tredjelandsmedborgaren håller sig undan eller förhindrar förberedelserna inför återvändandet eller avlägs a) på grund av bristande samarbete från den berörda tredje nandet. landsmedborgarens sida, eller
Förvar ska vara under så kort tid som möjligt och får endast fortgå under den tid som förfarandena inför avlägsnandet pågår b) beroende på att införskaffandet av nödvändiga handlingar och genomförs med rimliga ansträngningar. från tredjeländer drar ut på tiden.
2. Ett beslut om förvar ska fattas av förvaltningsmyndigheter Artikel 16 eller rättsliga myndigheter.
Förhållanden i samband med förvar
Ett beslut om förvar ska utfärdas skriftligt och med angivande 1. Förvar ska i regel ske i särskilda förvarsanläggningar. Om av de faktiska och rättsliga omständigheterna. en medlemsstat inte kan tillhandahålla sådana särskilda anlägg ningar, utan måste använda fängelseanläggningar, ska tredje landsmedborgare i förvar hållas avskilda från vanliga interner. När ett beslut om förvar har fattats av förvaltningsmyndigheter ska medlemsstaterna 2. Tredjelandsmedborgare i förvar ska – på begäran – ges möjlighet att vid tillfälle ta kontakt med juridiska ombud, fa a) antingen så snart som möjligt efter det att en person tagits i miljemedlemmar och behöriga konsulära myndigheter. förvar se till att ett beslut fattas om snabb rättslig prövning av förvarsbeslutets laglighet,
3. Särskild uppmärksamhet ska ägnas åt situationen för ut b) eller medge den berörda tredjelandsmedborgaren rätt att in satta personer. Akutsjukvård och nödvändig behandling av sjuk leda förfaranden för att få lagligheten av förvarsbeslutet prö domar ska tillhandahållas.
Bilaga 1
L 348/106 SV Europeiska unionens officiella tidning 24.12.2008
4. Relevanta och behöriga nationella, internationella och 3. Denna artikel får inte på något sätt tolkas som att den icke-statliga organisationer och organ ska ha möjlighet att be tillåter medlemsstaterna att åsidosätta sin allmänna skyldighet söka sådana anläggningar för förvar som avses i punkt 1, i den att vidta alla lämpliga, både allmänna och särskilda, åtgärder för mån de används för att hålla tredjelandsmedborgare i förvar i att säkerställa att deras skyldigheter enligt detta direktiv uppfylls. enlighet med detta kapitel. För sådana besök får tillstånd krävas.
KAPITEL V 5. Tredjelandsmedborgare som hålls i förvar ska systematiskt erhålla information i vilken de regler som tillämpas i anlägg SLUTBESTÄMMELSER ningen förklaras och deras rättigheter och skyldigheter fastställs. Artikel 19 Detta inbegriper information om deras rätt enligt nationell lag stiftning att kontakta de organisationer och organ som avses i Rapportering punkt 4. Kommissionen ska vart tredje år rapportera till Europaparlamen tet och rådet om tillämpningen av detta direktiv i medlemssta terna och vid behov föreslå nödvändiga ändringar. Artikel 17
Förvar av underåriga och familjer
1. Ensamkommande barn och familjer med underåriga ska Kommissionen ska lämna sin första rapport senast den 24 de endast hållas i förvar som en sista utväg och under en så kort cember 2013 och vid det tillfället särskilt inrikta sig på tillämp tid som möjligt. ningen av artikel 11, artikel 13.4 och artikel 15 i medlemssta terna. Med avseende på artikel 13.4 ska kommissionen särskilt bedöma de ekonomiska och administrativa konsekvenserna i medlemsstaterna. 2. Familjer som hålls i förvar i avvaktan på avlägsnande ska tillhandahållas separat inkvartering så att de tillförsäkras adekvat skydd för sitt privatliv. Artikel 20
Införlivande
3. Underåriga som hålls i förvar ska ha möjlighet att delta i 1. Medlemsstaterna ska senast den 24 december 2010 sätta i fritidsverksamhet, inbegripet lekar och aktiviteter som lämpar kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att sig för deras ålder och, beroende på vistelsens längd, ha tillgång följa detta direktiv. Med avseende på artikel 13.4 ska medlems till undervisning. staterna senast den 24 december 2011 sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direk tiv. De ska genast överlämna texten till dessa bestämmelser till 4. Så långt det är möjligt ska ensamkommande barn förses kommissionen. med inkvartering i anläggningar med tillgång till personal och utrymmen som tar hänsyn till behoven hos personer i deras åldersgrupp. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvis ning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvis 5. När underåriga hålls i förvar i avvaktan på avlägsnande ningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda. ska barnets bästa komma i främsta rummet.
Artikel 18 2. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de Nödsituationer antar inom det område som omfattas av detta direktiv.
1. I situationer där ett exceptionellt stort antal tredjelands medborgare som ska återvända utgör en oförutsett stor belas tning på förvarsanläggningarna i en medlemsstat eller dess ad Artikel 21 ministrativa personal, eller personal inom rättsväsendet, får medlemsstaten i fråga så länge som den exceptionella situatio Förhållandet till Schengenkonventionen nen består besluta att tillämpa längre tidsfrister för rättslig pröv Detta direktiv ersätter bestämmelserna i artiklarna 23 och 24 i ning än dem som beskrivs i artikel 15.2 tredje stycket och vidta konventionen om tillämpning av Schengenavtalet. nödåtgärder vad gäller förhållanden vid förvar som avviker från vad som föreskrivs i artiklarna 16.1 och 17.2.
Artikel 22 2. Medlemsstaten ska informera kommissionen när den till
Ikraftträdande
griper sådana exceptionella åtgärder. Den ska också informera kommissionen så snart som de förhållanden som motiverar Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det dessa åtgärder inte längre föreligger. har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning .
Bilaga 1
24.12.2008 SV Europeiska unionens officiella tidning L 348/107
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.
Utfärdat i Strasbourg den 16 december 2008.
På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar H.-G. PÖTTERING B. LE MAIRE Ordförande Ordförande
Bilaga 2
L 16/44 SV Europeiska unionens officiella tidning 23.1.2004
RÅDETS DIREKTIV 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning
EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV (5) Medlemsstaterna bör sätta i kraft bestämmelserna i detta direktiv utan diskriminering med avseende på kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska egenmed beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska skaper, språk, religion eller övertygelse, politiska eller gemenskapen, särskilt artikel 63.3 och 63.4 i detta, andra åsikter, tillhörighet till en nationell minoritet,
förmögenhet, födelseort, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.
med beaktande av kommissionens förslag ( 1 ),
med beaktande av Europaparlamentets yttrande ( 2 ),
(6) Det viktigaste kriteriet för att kunna förvärva ställning
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit- som varaktigt bosatt bör vara bosättningstiden inom en téns yttrande ( 3 ), medlemsstats territorium. Bosättningen bör ha varit laglig och oavbruten för att vittna om personens förankring i landet. En viss flexibilitet bör dock finnas med med beaktande av Regionkommitténs yttrande ( 4 ), och tanke på omständigheter som kan tvinga en person att tillfälligt lämna territoriet.
av följande skäl:
(1) För att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet (7) För att förvärva ställning som varaktigt bosatt bör tredjeoch rättvisa föreskrivs i Fördraget om upprättandet av landsmedborgare kunna visa att de förfogar över tillräck- Europeiska gemenskapen dels att det skall vidtas åtgärder liga medel för sin försörjning och en sjukförsäkring, så som syftar till att säkerställa den fria rörligheten för att de inte blir en belastning för medlemsstaten. När personer, och i samband därmed direkt relaterade medlemsstaterna bedömer innehav av stabila och regelstödåtgärder avseende kontroller vid yttre gränser, asyl bundna försörjningsmedel får de beakta faktorer såsom och invandring, dels att det skall vidtas åtgärder som rör avgifter till pensionssystemet och fullgörande av skattsasyl, invandring och skydd av rättigheter för tredjelandskyldighet. medborgare.
(2) Vid sitt extra möte i Tammerfors den 15–16 oktober 1999 konstaterade rådet att den rättsliga ställningen för tredjelandsmedborgare bör tillnärmas den som medlems- (8) Tredjelandsmedborgare som önskar förvärva och bevara staternas medborgare åtnjuter och att en person som har ställning som varaktigt bosatta bör inte utgöra ett hot vistats lagligen i en medlemsstat under en tid som skall mot allmän ordning och säkerhet. Begreppet allmän fastställas och som har uppehållstillstånd för längre tid ordning får inbegripa fällande dom för allvarligt brott. bör i den medlemsstaten beviljas en uppsättning enhetliga rättigheter som ligger så nära EU-medborgarnas rättigheter som möjligt.
(3) Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheter (9) Ekonomiska överväganden bör inte utgöra skäl för och iakttar de principer som erkänns särskilt i Europevägran att bevilja ställning som varaktigt bosatt och skall iska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheinte anses inverka på de relevanta villkoren. terna och de grundläggande friheterna och i Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter.
(4) Varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares integration i medlemsstaterna är en nyckelfaktor för att stärka den (10) Det bör inrättas ett system med förfaranderegler för ekonomiska och sociala sammanhållningen, vilket är ett prövning av ansökningar om ställning som varaktigt av gemenskapens grundläggande mål enligt fördraget. bosatt. Dessa förfaranden bör vara effektiva och genomförbara i förhållande till den normala arbetsbelastningen ( 1 ) EGT C 240 E, 28.8.2001, s. 79. vid medlemsstaternas myndigheter, samt tillåta insyn ( 2 ) EGT C 284 E, 21.11.2002, s. 102. ( 3 ) EGT C 36, 8.2.2002, s. 59. och vara rättvisa för att ge de berörda personerna ( adekvat rättssäkerhet. 4 ) EGT C 19, 22.1.2002, s. 18.
Bilaga 2
23.1.2004 SV Europeiska unionens officiella tidning L 16/45
(11) Ställningen som varaktigt bosatt bör komma till konkret förmånligare bestämmelser. I detta direktiv bör det dock uttryck genom ett uppehållstillstånd, så att personen i föreskrivas att tillstånd som utfärdas på förmånligare fråga snabbt och lätt kan styrka sin rättsliga ställning. villkor inte skall grunda rätt till bosättning i andra Detta uppehållstillstånd bör också uppfylla höga tekniska medlemsstater. krav, särskilt när det gäller garantier mot förfalskning och efterbildning, för att undvika missbruk i den medlemsstat där ställningen förvärvats och i de medlemsstater där rätten till bosättning utövas. (18) Att det ställs upp villkor för varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rätt att bosätta sig i en annan medlemsstat bör bidra till att förverkliga den inre marknaden som ett område med fri rörlighet för personer. Det skulle också i (12) För att kunna fungera praktiskt som ett instrument för betydande grad kunna medverka till ökad rörlighet, integration av varaktigt bosatta i det samhälle där de är särskilt på arbetsmarknaden inom unionen. bosatta, bör ställningen som varaktigt bosatt garantera innehavaren samma behandling som medlemsstatens medborgare i en rad ekonomiska och sociala sammanhang, i enlighet med relevanta villkor i detta direktiv. (19) Det bör fastställas att rätten till bosättning i en annan medlemsstat får gälla såväl för anställda som för egenföretagare, liksom för att studera eller etablera sig utan att bedriva ekonomisk verksamhet. (13) I fråga om socialt bistånd skall möjligheten att begränsa förmånerna för varaktigt bosatta till att gälla endast grundläggande förmåner förstås så att detta begrepp omfattar åtminstone minimiinkomst, bistånd vid sjukdom, graviditet, föräldrabistånd och långtidsvård. (20) Familjemedlemmar bör även kunna bosätta sig tillsam- Villkoren för att bevilja dessa förmåner bör fastställas i mans med den varaktigt bosatte i en annan medlemsstat nationell lagstiftning. för fortsatt familjesammanhållning och för att den varaktigt bosatte inte skall hindras från att utnyttja sin rätt till bosättning. När det gäller familjemedlemmar som kan tillåtas medfölja eller förena sig med varaktigt bosatta, bör medlemsstaterna särskilt beakta situationen för (14) Medlemsstaterna bör vara skyldiga att ge underåriga barn vuxna barn med funktionshinder samt släktingar i rakt tillgång till utbildningsväsendet på liknande villkor som uppstigande led av första graden som är beroende av för egna medborgare. dem för sin försörjning.
(15) Begreppet bidrag och stipendier för studier inom yrkes- (21) Den medlemsstat där den varaktigt bosatte avser att utbildningsområdet omfattar inte åtgärder som finan- utöva sin rätt till bosättning bör kunna kontrollera om sieras som socialt bistånd. Därtill kommer att tillträde till personen i fråga uppfyller villkoren för bosättning på bidrag och stipendier för studier kan vara avhängigt av dess territorium. Den bör också kunna kontrollera att det faktum att den person som ansöker om sådana personen inte utgör ett hot mot allmän ordning, bidrag eller stipendier i sig uppfyller villkoren för erhål- säkerhet och hälsa. lande av ställning som varaktigt bosatt. I fråga om att bevilja bidrag och stipendier för studier får medlemsstaterna beakta det faktum att unionsmedborgarna kan utnyttja denna förmån i hemlandet. (22) För att inte göra det omöjligt att i praktiken utöva rätten till bosättning, bör den varaktigt bosatte åtnjuta samma behandling i den andra medlemsstaten, i enlighet med villkoren i detta direktiv, som i den medlemsstat där han (16) Varaktigt bosatta bör åtnjuta förstärkt skydd mot utvis- förvärvat ställning som varaktigt bosatt. Beviljandet av ning. Detta skydd är baserat på kriterier som fastställts i förmåner inom ramen för det sociala biståndet skall inte praxis från Europadomstolen för de mänskliga rättighe- påverka medlemsstaternas möjligheter att återkalla uppeterna. För att säkerställa skyddet mot utvisning bör hållstillståndet om den berörda personen inte längre medlemsstaterna erbjuda effektiva rättsmedel. uppfyller kraven i detta direktiv.
(17) En harmonisering av villkoren för förvärv av ställning (23) Tredjelandsmedborgare bör beviljas möjligheten att som varaktigt bosatt främjar ömsesidigt förtroende förvärva ställning som varaktigt bosatt i den medlemsstat mellan medlemsstaterna. Vissa medlemsstater utfärdar dit de flyttat och beslutat sig för att slå sig ned i, i uppehållstillstånd som gäller permanent eller tills vidare enlighet med villkor som är jämförbara med dem som på förmånligare villkor än de som följer av detta direktiv. gäller för förvärvande av ställning som varaktigt bosatt i Fördraget utesluter inte att medlemsstaterna tillämpar den första medlemsstaten.
Bilaga 2
L 16/46 SV Europeiska unionens officiella tidning 23.1.2004
(24) Eftersom målen för den föreslagna åtgärden, nämligen Artikel 2 att införa villkor för beviljande och återkallelse av ställning som varaktigt bosatt, rättigheter förbundna med denna ställning samt införande av villkor för Definitioner utövande av rätt till bosättning i andra medlemsstater, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemssta- I detta direktiv avses med terna och de därför, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med propor- a) tredjelandsmedborgare : personer som inte är unionsmedbortionalitetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med gare enligt artikel 17.1 i fördraget, proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå b) varaktigt bosatt : tredjelandsmedborgare som har ställning dessa mål. som varaktigt bosatt i enlighet med artiklarna 4–7,
c) första medlemsstat : den medlemsstat som först beviljade tred- (25) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till Fördraget om jelandsmedborgaren ställning som varaktigt bosatt, Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fogade protokollet om d) andra medlemsstat : andra medlemsstater än den som först Förenade kungarikets och Irlands ställning, och utan att beviljade tredjelandsmedborgaren ställning som varaktigt det påverkar tillämpningen av artikel 4 i nämnda protobosatt och där den varaktigt bosatte utövar sin rätt till koll, deltar dessa medlemsstater inte i antagandet av bosättning, detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt i dem. e) familjemedlemmar : de tredjelandsmedborgare som vistas i den berörda medlemsstaten i enlighet med rådets direktiv 2003/ (26) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till Fördraget om 86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening ( 1 Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av ), Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Danmarks ställning deltar Danmark inte i antagandet av f) flykting : tredjelandsmedborgare som beviljats flyktingstatus detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt i enligt Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 angående Danmark. flyktingars rättsliga ställning, ändrad genom New Yorkprotokollet av den 31 januari 1967,
g) EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta : uppehållstillstånd som utfärdas av den berörda medlemsstaten när en sökande förvärvat ställning som varaktigt bosatt.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
Räckvidd
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
1. Detta direktiv skall tillämpas på tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta på en medlemsstats territorium.
2. Detta direktiv skall inte tillämpas på tredjelandsmedbor- Artikel 1 gare som
a) är bosatta för att ägna sig åt studier eller genomgå yrkesut- Innehåll bildning,
b) har rätt till bosättning i en medlemsstat på grundval av I detta direktiv fastställs tillfälligt skydd eller som har ansökt om rätt till bosättning på den grunden och väntar på beslut om sin ställning, a) villkoren för en medlemsstats beviljande och återkallande av ställning som varaktigt bosatt för tredjelandsmedborgare c) har rätt till bosättning i en medlemsstat på grundval av som är lagligen bosatta på dess territorium, inklusive de alternativa skyddsformer, i enlighet med internationella rättigheter som är förbundna med denna ställning, och åtaganden, nationell lagstiftning eller praxis i medlemsstaterna eller som har ansökt om rätt till bosättning på den b) villkoren för bosättning i andra medlemsstater än den som grunden och väntar på ett beslut om sin ställning, beviljat dem varaktig bosättning för tredjelandsmedborgare som har beviljats denna ställning. ( 1 ) EUT L 251, 3.10.2003, s. 12.
Bilaga 2
23.1.2004 SV Europeiska unionens officiella tidning L 16/47
d) är flyktingar eller har ansökt om flyktingstatus men ännu 3. Perioder av frånvaro från den berörda medlemsstatens inte fått slutligt besked, territorium skall inte utgöra något avbrott i den period som avses i punkt 1 och skall beaktas vid beräkningen av denna e) är bosatta uteslutande av tillfälliga skäl som ”au pair” eller förutsatt att de är kortare än sex månader i följd och inte säsongsarbetare, eller som arbetstagare som utstationerats av överstiger tio månader totalt inom den period som avses i en tjänsteleverantör för att tillhandahålla gränsöverskridande punkt 1. tjänster, eller som leverantör av gränsöverskridande tjänster eller i de fall då deras uppehållstillstånd formellt begränsats, Om det finns särskilda och exceptionella orsaker av tillfällig f) har en rättslig ställning som omfattas av bestämmelserna i karaktär får medlemsstaterna i överensstämmelse med sin 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser, nationella lagstiftning godta att en längre period av frånvaro än 1963 års Wienkonvention om konsulära förbindelser, 1969 den som avses i första stycket inte skall utgöra något avbrott i års konvention om särskilda delegationer eller 1975 års den period som avses i punkt 1. I sådana fall skall medlemssta- Wienkonvention om staters representation i deras förbin- terna inte beakta de relevanta perioderna av frånvaro vid beräkdelser med internationella organisationer av universell ningen av den period som avses i punkt 1. karaktär.
Med avvikelse från det andra stycket får medlemsstaterna vid 3. Detta direktiv skall inte påverka tillämpningen av förmån- beräkningen av den totala period som avses i punkt 1 beakta ligare bestämmelser i perioder av frånvaro när det gäller utstationering på grund av arbete, inklusive tillhandahållande av gränsöverskridande a) bilaterala och multilaterala avtal mellan gemenskapen eller tjänster. gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och tredje land, å den andra,
b) bilaterala avtal som redan ingåtts mellan en medlemsstat och ett tredje land före den dag då detta direktiv träder i Artikel 5 kraft,
c) Europeiska bosättningskonventionen av den 13 december
Villkor för att förvärva ställning som varaktigt bosatt
1955, Europeiska sociala stadgan av den 18 oktober 1961, den reviderade Europeiska sociala stadgan av den 3 maj 1987, och Europeiska konventionen om migrerande arbetstagares rättsställning av den 24 november 1977. 1. Medlemsstaterna skall kräva att tredjelandsmedborgarna styrker att de för egen räkning och för de familjemedlemmar gentemot vilka de har försörjningsansvar förfogar över följande:
a) Stabila och regelbundna försörjningsmedel som är tillräck- KAPITEL II liga för att de skall kunna försörja sig själva och sina familjemedlemmar utan hjälp från systemet för socialt bistånd i STÄLLNING SOM VARAKTIGT BOSATT I EN MEDLEMSSTAT den berörda medlemsstaten. Medlemsstaterna skall bedöma dessa försörjningsmedel med hänsyn till vilken typ av medel det rör sig om och inkomsternas regelbundenhet, och får beakta nivån för minimilöner och -pensioner, innan ansökan om ställning som varaktigt bosatt lämnades in. Artikel 4
b) En sjukförsäkring avseende alla risker som de egna medbor- Bosättningstid garna i den berörda medlemsstaten normalt omfattas av.
1. En medlemsstat skall bevilja ställning som varaktigt bosatt 2. Medlemsstaterna får kräva att tredjelandsmedborgare till tredjelandsmedborgare som varit lagligen och oavbrutet följer villkoren för integrering i enlighet med nationell lagstiftbosatta inom dess territorium i fem år omedelbart före ning. inlämnandet av den relevanta ansökningen.
2. Bosättningsperioder som grundar sig på de skäl som anges i artikel 3.2 e och f, skall inte beaktas vid beräkningen av den period som avses i punkt 1. Artikel 6
I de fall som omfattas av artikel 3.2 a, där den berörda tredjelandsmedborgaren har erhållit ett uppehållstillstånd som gör Allmän ordning och säkerhet det möjligt för honom/henne att beviljas ställning som varaktigt bosatt, får bosättningsperioderna för studieändamål eller yrkesutbildning räknas till endast hälften vid beräkningen av den 1. Medlemsstaterna får vägra att bevilja ställning som varakperiod som avses i punkt 1. tigt bosatt av skäl som rör allmän ordning eller säkerhet.
Bilaga 2
L 16/48 SV Europeiska unionens officiella tidning 23.1.2004
När medlemsstaten fattar beslutet i fråga skall den beakta 3. EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta kan utfärdas i allvaret i eller typen av brott mot allmän ordning eller säkerhet, form av ett klistermärke eller en separat handling. Det skall eller den fara som den berörda person utgör, och samtidigt ta utfärdas i enlighet med reglerna och standardmodellen i rådets vederbörlig hänsyn till bosättningstiden och befintliga band förordning (EG) nr 1030/2002 av den 13 juni 2002 om en med bosättningslandet. enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredje land ( 1 ). Under rubriken ”typ av tillstånd” skall medlemsstaterna ange ”varaktigt bosatt inom EG”. 2. Den vägran som avses i punkt 1 får inte grundas på ekonomiska överväganden.
Återkallande eller förlust av ställning som varaktigt bosatt Förvärv av ställning som varaktigt bosatt
1. Varaktigt bosatta skall inte längre ha rätt att behålla 1. För att förvärva ställning som varaktigt bosatt skall tredje- ställning som varaktigt bosatta i följande fall: landsmedborgaren lämna in en ansökan till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där han/hon är bosatt. a) Om det har upptäckts att ställningen som varaktigt bosatt Ansökan skall åtföljas av dokumentation i enlighet med natiohar förvärvats genom bedrägeri. nell lagstiftning som styrker att han/hon uppfyller villkoren i artiklarna 4 och 5 samt, i förekommande fall, av en giltig reseb) Om ett utvisningsbeslut har fattats enligt villkoren i artikel handling eller en bestyrkt kopia av denna. 12.
Den dokumentation som avses i det första stycket får även c) Vid bortovaro från gemenskapens territorium under en inbegripa dokumentation i fråga om lämplig bostad. period om tolv månader i följd.
2. De behöriga nationella myndigheterna skall skriftligen 2. Med avvikelse från punkt 1 c får medlemsstaterna föreunderrätta den sökande om beslutet så snart som möjligt och skriva att bortovaro som överstiger tolv månader i följd eller under alla omständigheter senast sex månader från det att som motiveras av särskilda eller exceptionella orsaker inte skall ansökan lämnades in. Ett sådant beslut skall meddelas den medföra återkallande eller förlust av ställning som varaktigt berörda tredjelandsmedborgaren enligt förfarandena för detta i bosatt. den nationella lagstiftningen.
3. Medlemsstaterna får föreskriva att en varaktigt bosatt Om prövningen av ansökan är av komplicerad natur, får tidsperson inte längre skall ha rätt att behålla sin ställning som fristen i första stycket i undantagsfall förlängas. varaktigt bosatt om han/hon utgör ett hot mot den allmänna ordningen, med beaktande av hur allvarliga de brott är som Den berörda personen skall dessutom underrättas om sina han/hon har begått, men detta inte är ett skäl för utvisning rättigheter och skyldigheter enligt detta direktiv. enligt artikel 12.
Följderna av att ett beslut inte har fattats när tidsfristen i denna 4. En varaktigt bosatt person som varit bosatt i en annan bestämmelse löper ut skall regleras av den berörda medlemssta- medlemsstat i enlighet med kapitel III skall inte längre ha rätt tens nationella lagstiftning. att behålla sin ställning som varaktigt bosatt som förvärvats i den första medlemsstaten om en sådan ställning beviljats i en annan medlemsstat i enlighet med artikel 23. 3. Om villkoren i artiklarna 4 och 5 är uppfyllda och om personen inte utgör ett hot i den mening som avses i artikel 6, skall den berörda medlemsstaten bevilja tredjelandsmedbor- Efter sex års bortovaro från territoriet för den medlemsstat som garen i fråga ställning som varaktigt bosatt. beviljade ställning som varaktigt bosatt, skall den berörda personen under inga omständigheter längre ha rätt att behålla sin ställning som varaktigt bosatt i den medlemsstaten.
Artikel 8 Med avvikelse från det andra stycket får den berörda medlemsstaten fastställa att den varaktigt bosatta personen av särskilda EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta skäl får behålla sin ställning i den medlemsstaten vid bortovaro under en period som överstiger sex år. 1. Ställning som varaktigt bosatt skall vara permanent om inte annat följer av artikel 9. 5. När det gäller de fall som avses i punkt 1 c och i punkt 4 får de medlemsstater som har beviljat ställning som varaktigt 2. Medlemsstaterna skall till en varaktigt bosatt utfärda ett bosatt föreskriva ett förenklat förfarande för att återfå denna EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta. Tillståndet skall gälla ställning. i minst fem år. Det skall, i förekommande fall på ansökan, förnyas automatiskt när det löper ut. ( 1 ) EGT L 157, 15.6.2002, s. 1.
Bilaga 2
23.1.2004 SV Europeiska unionens officiella tidning L 16/49
Detta förfarande skall särskilt tillämpas på personer som har g) Föreningsfrihet och frihet att tillhöra en arbetstagar- eller varit bosatta i en annan medlemsstat på grund av studier. arbetsgivarorganisation eller någon annan organisation vars medlemmar utövar ett visst yrke, inklusive de förmåner som dessa typer av organisationer tillhandahåller, utan att Villkoren och förfarandet för att återfå ställning som varaktigt åsidosätta nationella bestämmelser om allmän ordning och bosatt skall fastställas i den nationella lagstiftningen. säkerhet.
6. Återkallande eller förlust av ställning som varaktigt bosatt h) Fritt tillträde till hela den berörda medlemsstatens territofår aldrig grunda sig på att ett EG-uppehållstillstånd för varakrium, inom de gränser som fastställs i nationell lagstiftning tigt bosatta har löpt ut. av säkerhetsskäl.
7. Om återkallandet eller förlusten av ställning som varaktigt 2. När det gäller bestämmelserna i punkt 1 b, 1 d, 1 e, 1 f bosatt inte leder till återsändande skall medlemsstaten tillåta och 1 g får de berörda medlemsstaterna begränsa likabehandden berörda personen att stanna på dess territorium om han/ ling till att gälla fall där den registrerade eller stadigvarande hon uppfyller villkoren enligt den nationella lagstiftningen och/ hemvisten för den varaktigt bosatta personen eller familjemedeller inte utgör ett hot mot allmän ordning eller säkerhet. lemmar för vilka han/hon söker bidrag befinner sig inom den berörda medlemsstatens territorium.
Artikel 10 3. Medlemsstaterna får begränsa likabehandling i förhållande till egna medborgare i följande fall:
Förfarandegarantier
a) Medlemsstaterna får upprätthålla begränsat tillträde till 1. Varje beslut om avslag på en ansökan om ställning som anställning och verksamhet som egenföretagare i de fall där varaktigt bosatt eller om återkallande av sådan ställning skall denna verksamhet i enlighet med befintlig nationell lagstiftvara vederbörligen motiverat. Ett sådant beslut skall meddelas ning eller gemenskapslagstiftning förbehålls egna medborden berörda tredjelandsmedborgaren enligt förfarandena för gare, EU- eller EES-medborgare. detta i den nationella lagstiftningen. Av underrättelsen skall framgå vilka möjligheter den berörda personen har att över- b) Medlemsstaterna får begära bevis på lämpliga språkkunklaga och inom vilken tid överklagande kan ske. skaper för tillträde till utbildning och yrkesutbildning. Tillträde till universitet får underkastas uppfyllande av särskilda utbildningskrav. 2. Om en ansökan om ställning som varaktigt bosatt avslås, eller om denna ställning återkallas eller förloras eller uppehållstillståndet inte förnyas, skall den berörda personen ha rätt att 4. Medlemsstaterna får begränsa likabehandlingen i fråga om ansöka om rättslig prövning i den berörda medlemsstaten. socialt bistånd och social trygghet till grundläggande förmåner.
5. Medlemsstaterna får besluta att bevilja kompletterande Artikel 11 förmåner på de områden som avses i punkt 1.
Likabehandling
Medlemsstaterna får även besluta att bevilja likabehandling på områden som inte omfattas av punkt 1. 1. Varaktigt bosatta skall åtnjuta den behandling som en medlemsstats egna medborgare får i fråga om följande:
a) Tillträde till arbetsmarknaden och verksamhet som egenföre- Artikel 12 tagare, under förutsättning att dessa verksamheter inte medför någon som helst offentlig myndighetsutövning, liksom anställnings- och arbetsvillkor, inklusive
Skydd mot utvisning
uppsägnings- och lönevillkor.
b) Utbildning och yrkesutbildning, inklusive möjligheterna att 1. Medlemsstaterna får fatta beslut om utvisning av en få bidrag och stipendier för studier i enlighet med nationell varaktigt bosatt tredjelandsmedborgare endast om han/hon lagstiftning. utgör ett reellt och tillräckligt allvarligt hot mot allmän ordning eller säkerhet. c) Erkännande av yrkesutbildningsbevis, utbildningsbevis för teoretiska utbildningar och andra kvalifikationer i enlighet med relevanta nationella förfaranden. 2. Beslutet i punkt 1 får inte grundas på ekonomiska överväganden. d) Social trygghet, socialt bistånd och socialt skydd såsom dessa definierats i nationell lagstiftning. 3. Innan beslut om utvisning av en varaktigt bosatt fattas skall medlemsstaterna beakta e) Skatteförmåner.
f) Tillgång till varor och tjänster och leveranser av allmänt a) hur länge bosättningen i medlemsstaten har varat, tillgängliga varor och tjänster samt förfaranden för att erhålla bostad. b) den berörda personens ålder,
Bilaga 2
L 16/50 SV Europeiska unionens officiella tidning 23.1.2004
c) följderna för vederbörande och dennes familjemedlemmar, 5. Detta kapitel gäller inte varaktigt bosatta personers bosättning i medlemsstaterna d) banden med bosättningslandet eller avsaknaden av band med ursprungslandet. a) i egenskap av anställda som utstationerats av en tjänsteleverantör inom ramen för tillhandahållande av tjänster över 4. Om ett beslut om utvisning har fattats skall den varaktigt gränserna, bosatte ha möjlighet att överklaga beslutet i den aktuella medlemsstaten. b) i egenskap av leverantörer av tjänster över gränserna.
5. Rättshjälp skall ges till varaktigt bosatta som saknar Medlemsstaterna får i enlighet med nationell lagstiftning besluta tillräckliga medel på samma villkor som till medborgare i den på vilka villkor varaktigt bosatta som önskar flytta till en andra stat där de är bosatta. medlemsstat och vara ekonomiskt verksamma som säsongsanställda, får vistas i den medlemsstaten. Gränsarbetare får också omfattas av särskilda bestämmelser i den nationella Artikel 13 lagstiftningen.
Förmånligare nationella bestämmelser
6. Detta kapitel påverkar inte tillämpningen av relevant Medlemsstaterna får utfärda uppehållstillstånd som gäller gemenskapslagstiftning om social trygghet för tredjelandsmedpermanent eller tills vidare på förmånligare villkor än de som borgare. anges i detta direktiv. Sådana uppehållstillstånd skall inte ge rätt till bosättning i andra medlemsstater enligt kapitel III i detta direktiv. Artikel 15
KAPITEL III
Villkor för bosättning i en annan medlemsstat
BOSÄTTNING I ANDRA MEDLEMSSTATER
1. Så snart som möjligt och senast tre månader efter inresan i den andra medlemsstaten skall varaktigt bosatta lämna in en Artikel 14 ansökan om uppehållstillstånd hos den berörda medlemsstatens behöriga myndigheter.
Huvudregel
Medlemsstaterna får godta att varaktigt bosatta lämnar in 1. Varaktigt bosatta skall ha rätt att bosätta sig i andra ansökan om uppehållstillstånd till de behöriga myndigheterna i medlemsstater än den som beviljade ställning som varaktigt den andra medlemsstaten medan personen fortfarande är bosatt bosatt under längre tid än tre månader förutsatt att villkoren i i den första medlemsstaten. detta kapitel är uppfyllda.
2. Varaktigt bosatta får bosätta sig i en annan medlemsstat 2. Medlemsstaterna får anmoda de berörda personerna att på följande grunder: visa upp bevis
a) För att bedriva ekonomisk verksamhet som anställd eller a) på stabila och regelbundna försörjningsmedel som är egenföretagare. tillräckliga för att de skall kunna försörja sig själva och sina familjemedlemmar utan hjälp från systemet för socialt b) För att studera eller följa en yrkesutbildning. bistånd i den berörda medlemsstaten. För var och en av de kategorier som anges i artikel 14.2 skall medlemsstaterna c) För andra syften. bedöma dessa försörjningsmedel med hänsyn till vilken typ av medel det rör sig om och inkomsternas regelbundenhet, 3. När det rör sig om ekonomisk verksamhet som anställd och får beakta nivån för minimilöner och -pensioner, eller egenföretagare i enlighet med punkt 2 a får medlemsstaterna granska situationen på sina respektive arbetsmarknader b) på en sjukförsäkring avseende alla risker i den andra och tillämpa sina nationella förfaranden när det gäller kraven medlemsstaten som de egna medborgarna i den berörda för att tillträda en ledig plats respektive bedriva sådan verkmedlemsstaten normalt omfattas av. samhet.
Av arbetsmarknadspolitiska skäl får medlemsstaterna ge 3. Medlemsstaterna får kräva att tredjelandsmedborgare företräde åt unionsmedborgare, tredjelandsmedborgare om följer villkoren för integrering i enlighet med nationell lagstiftdetta föreskrivs i gemenskapslagstiftningen, samt till tredje- ning. landsmedborgare som är lagligt bosatta och som får arbetslöshetsunderstöd i den berörda staten. Detta villkor skall inte gälla när de berörda tredjelandsmedborgarna har anmodats att följa integreringsvillkor för att få 4. Genom undantag från bestämmelserna i punkt 1 får ställning som varaktigt bosatt, i enlighet med bestämmelserna i medlemsstaterna begränsa det totala antalet personer som skall artikel 5.2. ha rätt till bosättning, under förutsättning att sådana begränsningar redan fastställts för tredjelandsmedborgarnas tillträde i den befintliga lagstiftningen vid tidpunkten för antagandet av Om inte annat föreskrivs i det andra stycket får de berörda detta direktiv. personerna anmodas att följa språkkurser.
Bilaga 2
23.1.2004 SV Europeiska unionens officiella tidning L 16/51
4. Ansökan skall åtföljas av dokumentation, som skall c) bevis för att de har stabila och regelbundna försörjningsfastställas i den nationella lagstiftningen, som visar att de medel som är tillräckliga för att de skall kunna försörja sig berörda personerna uppfyller villkoren i fråga samt av uppe- själva och sina familjemedlemmar utan hjälp från systemet hållstillståndet som varaktigt bosatt och giltig resehandling eller för socialt bistånd i den berörda medlemsstaten, eller att de bestyrkta kopior av resehandling. varaktigt bosatta har sådana tillgångar och försäkringar för dem, samt en sjukförsäkring som omfattar alla risker i den andra medlemsstaten. Medlemsstaterna skall bedöma dessa Den dokumentation som avses i det första stycket får även tillgångar med hänsyn till vilken typ av medel det rör sig inbegripa dokumentation som rör lämplig bostad. om och inkomsternas regelbundenhet, och får beakta nivån för minimilöner och -pensioner.
I synnerhet gäller följande: 5. Om familjen inte redan var bildad i den första medlemsa) Om personen bedriver ekonomisk verksamhet får den andra staten skall bestämmelserna i direktiv 2003/86/EG gälla. medlemsstaten anmoda de berörda personerna att visa upp bevis om följande:
i) Om de är anställda, att de har ett anställningskontrakt, ett intyg från arbetsgivaren om anställning eller ett erbju- Artikel 17 dande om anställningskontrakt enligt villkoren i den nationella lagstiftningen. Medlemsstaterna skall fastställa
Allmän ordning och säkerhet
vilket av de ovannämnda bevisen som krävs.
ii) Om de är egenföretagare, att de har tillräckliga medel, i 1. Medlemsstaterna får vägra ansökningar om uppehållstillenlighet med nationell lagstiftning, för att kunna bedriva stånd från varaktigt bosatta eller deras familjemedlemmar om verksamhet som egenföretagare, tillsammans med personen utgör ett hot mot allmän ordning eller säkerhet. nödvändiga handlingar och tillstånd.
b) Om personerna studerar eller följer en yrkesutbildning får När beslutet fattas skall medlemsstaten beakta hur grovt brottet den andra medlemsstaten anmoda de berörda personerna att är eller vilken typ av brott mot allmän ordning och allmän visa upp bevis för att de har skrivit in sig vid en godkänd säkerhet som har begåtts av den varaktigt bosatta personen, utbildningsanstalt för att studera där eller följa en yrkesut- eller personens familjemedlem eller familjemedlemmar, eller bildning. den fara som personen utgör.
2. Det beslut som avses i punkt 1 får inte grundas på ekonomiska överväganden. Artikel 16
Familjemedlemmar
1. Om varaktigt bosatta utövar sin rätt till bosättning i en andra medlemsstat och om familjen redan var bildad i den Folkhälsa första medlemsstaten, skall sådana familjemedlemmar som uppfyller villkoren i artikel 4.1 i direktiv 2003/86/EG tillåtas 1. Medlemsstaterna får vägra ansökningar om uppehållstillmedfölja eller förena sig med varaktigt bosatta. stånd från varaktigt bosatta eller deras familjemedlemmar om personen utgör ett hot mot folkhälsan. 2. Om varaktigt bosatta utövar sin rätt till bosättning i en andra medlemsstat och om familjen redan var bildad i den 2. De enda sjukdomar som får motivera vägrad inresa och första medlemsstaten, får sådana familjemedlemmar som ej vägrad rätt till bosättning i den andra medlemsstaten skall vara omfattas av artikel 4.1 i direktiv 2003/86/EG tillåtas medfölja de sjukdomar som definieras av Världshälsoorganisationens eller förena sig med varaktigt bosatta. relevanta och tillämpliga instrument samt andra smittsamma infektions- och parasitsjukdomar om dessa i mottagarlandet omfattas av bestämmelser till skydd för medborgarna. Medlems- 3. Med beaktande av ansökan om uppehållstillstånd skall staterna får inte införa nya bestämmelser och ny praxis som är bestämmelserna i artikel 15.1 gälla. mer långtgående.
4. Den andra medlemsstaten får anmoda familjemedlemmar 3. Sjukdomar som uppstår efter det att det första uppehållstill varaktigt bosatta att samtidigt med ansökan om uppehållstillståndet har utfärdats i den andra medlemsstaten får inte ligga tillstånd visa upp till grund för en vägran att förnya tillståndet eller för utvisning.
a) sitt EG-uppehållstillstånd som varaktigt bosatt eller annat uppehållstillstånd och giltig resehandling eller bestyrkta 4. En medlemsstat får kräva att personer som avses i detta kopior av resehandling, direktiv undergår en hälsoundersökning, för att fastställa att de inte lider av någon av de sjukdomar som anges i punkt 2. b) bevis för att de har varit bosatta i den första medlemsstaten Dessa hälsoundersökningar, som får vara avgiftsfria, får inte i egenskap av familjemedlemmar till varaktigt bosatta, genomföras systematiskt.
Bilaga 2
L 16/52 SV Europeiska unionens officiella tidning 23.1.2004
Artikel 19 Medlemsstaterna får fastslå att de personer som avses i artikel 14.2 a skall ha begränsad tillgång till andra anställningar än de anställningar som de har beviljats uppehållstillstånd för enligt
Prövning av ansökan om och utfärdande av uppehållstill-
villkoren i nationell lagstiftning för en period som inte
stånd
överstiger tolv månader.
1. De behöriga nationella myndigheterna skall handlägga en ansökan inom fyra månader efter inlämnandet. Medlemsstaterna får, i enlighet med nationell lagstiftning, bestämma på vilka villkor de personer som avses i artikel 14.2 b och 14.2 c får tillträde till verksamhet som anställda eller Om en ansökan inte åtföljs av de bevishandlingar som räknas egenföretagare. upp i artiklarna 15 och 16, eller i undantagsfall om behandlingen av ansökan är komplicerad, får den tidsfrist som anges i första stycket förlängas med högst tre månader. I sådana fall 3. Så snart som varaktigt bosatta har fått uppehållstillstånd i skall de behöriga nationella myndigheterna underrätta den den andra medlemsstaten i enlighet med artikel 19 skall deras sökande om detta. familjemedlemmar åtnjuta de rättigheter som räknas upp i artikel 14 i direktiv 2003/86/EG i den medlemsstaten.
2. Om villkoren i artiklarna 14, 15 och 16 är uppfyllda skall den andra medlemsstaten, om inget annat föreskrivs i bestämmelserna om allmän ordning, säkerhet och hälsa i artiklarna 17 och 18, utfärda ett förnybart uppehållstillstånd åt den Artikel 22 varaktigt bosatte. Detta uppehållstillstånd skall, efter ansökan om så erfordras, förnyas när det går ut. Den andra medlems-
Återkallande av uppehållstillståndet och återtagandeskyl-
staten skall underrätta den första medlemsstaten om sitt beslut.
dighet
3. Den andra medlemsstaten skall för den varaktigt bosattes familjemedlemmar utfärda uppehållstillstånd som kan förnyas 1. Till dess att tredjelandsmedborgare har uppnått ställning med samma giltighetstid som det som utfärdades till den varak- som varaktigt bosatta får den andra medlemsstaten vägra tigt bosatte. förnya eller återkalla uppehållstillståndet samt, i enlighet med förfarandena i den nationella lagstiftningen, inklusive förfaranden för utvisning, ålägga varaktigt bosatta och familjemedlemmar att lämna dess territorium i följande fall: Artikel 20 a) Av hänsyn till allmän ordning och säkerhet i enlighet med artikel 17.
Förfarandegarantier
b) Om villkoren i artiklarna 14, 15 och 16 inte längre 1. Beslut om avslag på en ansökan om uppehållstillstånd uppfylls. skall vara vederbörligen motiverat. Den berörda tredjelandsmedborgaren skall underrättas om beslutet enligt förfarandena c) När tredjelandsmedborgaren inte lagligen är bosatt i den för detta i den nationella lagstiftningen. Av beslutet skall framgå medlemsstaten. vilka möjligheter som finns att överklaga och inom vilken tid överklagande kan göras. 2. Om den andra medlemsstaten antar någon av de åtgärder som anges i punkt 1 skall den första medlemsstaten omedelbart Följderna av att ett beslut inte har fattats vid utgången av den och utan formaliteter återta den varaktigt bosatte och dennes tidsfrist som anges i artikel 19.1 skall regleras i den berörda familjemedlemmar. Den andra medlemsstaten skall underrätta medlemsstatens nationella lagstiftning. den första medlemsstaten om sitt beslut.
2. Om ansökan om uppehållstillstånd avslås eller om uppehållstillståndet återkallas eller inte förnyas, skall den berörda 3. Till dess att en tredjelandsmedborgare uppnått ställning personen ha rätt att ansöka om rättslig prövning i den berörda som varaktigt bosatt och oavsett den skyldighet till återtagande medlemsstaten. som föreskrivs i punkt 2, får den andra medlemsstaten fatta beslut om att utvisa tredjelandsmedborgaren från unionens territorium, i enlighet med artikel 12 och enligt garantierna i den artikeln, på grund av allvarligt hot mot allmän ordning Artikel 21 eller säkerhet.
Garanterad behandling i den andra medlemsstaten Den andra medlemsstaten skall samråda med den första medlemsstaten när ett sådant beslut fattas. 1. Så snart som varaktigt bosatta har fått uppehållstillstånd i den andra medlemsstaten i enlighet med artikel 19 skall de i Om den andra medlemsstaten antar ett beslut om att utvisa den den medlemsstaten åtnjuta likabehandling på de områden, och berörda tredjelandsmedborgaren, skall den vidta alla åtgärder i enlighet med de villkor, som anges i artikel 11. som är lämpliga för att effektivt kunna genomföra detta. Den andra medlemsstaten skall tillhandahålla relevant information 2. Varaktigt bosatta skall ha tillträde till arbetsmarknaden i till första medlemsstaten för genomförandet av utvisningsbeenlighet med bestämmelserna i punkt 1. slutet.
Bilaga 2
23.1.2004 SV Europeiska unionens officiella tidning L 16/53
4. Beslut om utvisning får inte kombineras med permanent Artikel 25 bosättningsförbud i de fall som anges i punkterna 1 b och 1 c.
Kontaktpunkter
5. Återtagandeskyldigheten enligt punkt 2 skall gälla oavsett Medlemsstaterna skall upprätta kontaktpunkter med ansvar för möjligheten för varaktigt bosatta och familjemedlemmar att att ta emot och överföra den information som anges i artikflytta till en tredje medlemsstat. larna 19.2, 22.2 och 23.1.
Medlemsstaterna skall upprätta ett lämpligt samarbete om det informations- och dokumentationsutbyte som anges i det första Artikel 23 stycket.
Förvärv av ställning som varaktigt bosatt i den andra Artikel 26
medlemsstaten Införlivande
1. Efter ansökan skall den andra medlemsstaten bevilja Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar och varaktigt bosatta den ställning som anges i artikel 7, under andra författningar som är nödvändiga för att följa detta förutsättning att bestämmelserna i artiklarna 3, 4, 5 och 6 är direktiv senast den 23 januari 2006. De skall genast underrätta uppfyllda. Den andra medlemsstaten skall underrätta den första kommissionen om detta. medlemsstaten om sitt beslut. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan 2. Förfarandet i artikel 7 skall tillämpas vid inlämnande och hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur prövning av ansökan om ställning som varaktigt bosatt i den hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda. andra medlemsstaten. För utfärdande av uppehållstillstånd skall bestämmelserna i artikel 8 gälla. Om ansökan avslås, skall förfa- Artikel 27 randegarantierna i artikel 10 gälla.
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i KAPITEL IV Europeiska unionens officiella tidning .
SLUTBESTÄMMELSER
Adressater
Artikel 24 Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.
Rapporteringsskyldighet och ”rendez-vous”-klausul
Kommissionen skall med jämna mellanrum, och första gången Utfärdat i Bryssel den 25 november 2003. senast den 23 januari 2011 rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta direktiv i medlemsstaterna, På rådets vägnar och vid behov föreslå nödvändiga ändringar. Dessa ändringsför- G. TREMONTI slag skall vara prioriterade enligt artiklarna 4, 5, 9, 11 och kapitel III. Ordförande
Bilaga 3
19.5.2011 Europeiska SV unionens officiella tidning L 132/1
I
(Lagstiftningsakter)
DIREKTIV
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2011/51/EU
av den 11 maj 2011
om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG i syfte att utöka dess räckvidd till att omfatta även personer som beviljats internationellt skydd
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR (3) Ställning som varaktigt bosatt för personer som beviljats ANTAGIT DETTA DIREKTIV internationellt skydd är dessutom en viktig faktor när det gäller att främja ekonomisk och social sammanhållning, vilket är ett grundläggande mål för unionen enligt för draget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-för med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions draget). sätt, särskilt artikel 79.2 a och b,
(4) Personer som beviljats internationellt skydd bör därför ha med beaktande av Europeiska kommissionens förslag, möjlighet att förvärva ställning som varaktigt bosatta i den medlemsstat som beviljat dem internationellt skydd på samma villkor som andra tredjelandsmedborgare.
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 1 ), och
(5) Eftersom personer som beviljats internationellt skydd har rätt att bosätta sig i andra medlemsstater än den som av följande skäl: beviljade dem internationellt skydd, måste det säkerställas att dessa andra medlemsstater underrättas om bakgrun den till att den berörda personen beviljats skydd för att göra det möjligt för dem att uppfylla sina skyldigheter (1) Rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 avseende principen om non-refoulement . om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning ( 2 ) är inte tillämpligt på personer som beviljats internatio nellt skydd, enligt definitionen i rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer (6) Personer som beviljats internationellt skydd och som är skall betraktas som flyktingar eller som personer som varaktigt bosatta bör, på vissa villkor, garanteras samma av andra skäl behöver internationellt skydd samt om behandling som bosättningsmedlemsstatens medborgare i dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i en rad ekonomiska och sociala sammanhang så att ställ det beviljade skyddet ( 3 ). ning som varaktigt bosatt kan fungera praktiskt som ett instrument för integration av varaktigt bosatta i det sam hälle där de lever.
(2) Möjligheten att erhålla ställning som varaktigt bosatt i en medlemsstat efter en viss tid är en viktig förutsättning för att personer som beviljats internationellt skydd ska (7) Likabehandling av personer som beviljats internationellt kunna integrera sig till fullo i den medlemsstat där de skydd i den medlemsstat som beviljat detta skydd bör är bosatta. inte inverka på de rättigheter och förmåner som garan teras enligt direktiv 2004/83/EG och enligt konventionen ( 1 ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 14 december 2010 (ännu ej av den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning, offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 11 april 2011. ( 2 ) EUT L 16, 23.1.2004, s. 44. ändrad genom New York-protokollet av den 31 januari ( 3 ) EUT L 304, 30.9.2004, s. 12. 1967 (nedan kallad Genèvekonventionen ).
Bilaga 3
L 132/2 SV Europeiska unionens officiella tidning 19.5.2011
(8) De villkor som anges i direktiv 2003/109/EG för att tabeller som så långt det är möjligt visar överensstäm varaktigt bosatta ska erhålla rätt att bosätta sig och för melsen mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna värva ställning som varaktigt bosatt i en annan medlems samt att offentliggöra dessa tabeller. stat bör vara desamma för alla tredjelandsmedborgare som erhållit ställning som varaktigt bosatta. (14) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska unionen och EUF-fördraget, och (9) Överförande av ansvaret att skydda personer som bevil utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det jats internationellt skydd faller utanför detta direktivs till protokollet, deltar dessa medlemsstater inte i antagandet lämpningsområde. av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämp ligt på dem.
(15) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om (10) Om en medlemsstat har för avsikt att i enlighet med Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska direktiv 2003/109/EG utvisa en person som beviljats in unionen och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i anta ternationellt skydd och som förvärvat ställning som var gandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller aktigt bosatt i den medlemsstaten, bör den personen tillämpligt på Danmark. omfattas av det skydd mot utvisning eller avvisning som garanteras i direktiv 2004/83/EG och i artikel 33 i Genèvekonventionen. I de fall där personen beviljats in ternationellt skydd i en annan medlemsstat än den där HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. personen för närvarande har ställning som varaktigt bo satt måste det därför föreskrivas att den berörda perso nen endast får utvisas till den medlemsstat som beviljat Artikel 1 internationellt skydd och att den medlemsstaten har en skyldighet att återta den personen, såvida inte utvisning Direktiv 2003/109/EG ska ändras på följande sätt: eller avvisning är tillåtet enligt direktiv 2004/83/EG. Samma skyddsåtgärder bör tillämpas för en person som beviljats internationellt skydd och som bosatt sig, men 1. I artikel 2 ska led f ersättas med följande: ännu inte förvärvat ställning som varaktigt bosatt, i en andra medlemsstat.
”f) internationellt skydd: internationellt skydd enligt definitio nen i artikel 2 a i rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelands (11) Om det, enligt direktiv 2004/83/EG, är tillåtet att utvisa medborgare eller statslösa personer skall betraktas som en person som beviljats internationellt skydd från unio flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver nens territorium, bör medlemsstaterna försäkra sig om internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga att all information kommer från relevanta källor, dä ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (*). ribland, i tillämpliga fall, från den medlemsstat som be viljade internationellt skydd, och att den bedöms nog ___________ grant för att säkerställa att utvisningsbeslutet överens stämmer med artikel 4 och artikel 19.2 i Europeiska (*) EUT L 304, 30.9.2004, s. 12.”, unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
2. Artikel 3 ska ändras på följande sätt:
(12) Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläg gande rättigheterna och de principer som fastställs i a) I punkt 2 ska leden c och d ersättas med följande: artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen och i Euro peiska unionens stadga om de grundläggande rättighe terna, särskilt artikel 7. ”c) har beviljats rätt till bosättning i en medlemsstat på grundval av någon annan form av skydd än inter nationellt skydd eller som har ansökt om rätt till bosättning på den grunden och väntar på ett beslut (13) I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om sin ställning, om bättre lagstiftning ( 1 ) uppmuntras medlemsstaterna att för egen del och i unionens intresse upprätta egna d) har ansökt om internationellt skydd men ännu inte ( 1 ) EUT C 321, 31.12.2003, s. 1. fått slutligt besked,”.
Bilaga 3
19.5.2011 Europeiska SV unionens officiella tidning L 132/3
b) I punkt 3 ska led c ersättas med följande: uppgift om huruvida den varaktigt bosatte fortfarande åt njuter internationellt skydd. Den medlemsstat som nämns i anmärkningen ska svara senast en månad efter mottagandet ”c) den europeiska bosättningskonventionen av den av framställningen. Om det internationella skyddet har åter 13 december 1955, den europeiska sociala stadgan kallats genom ett slutligt beslut ska den andra medlems av den 18 oktober 1961, den reviderade europeiska staten inte föra in den anmärkningen. sociala stadgan av den 3 maj 1987 och den euro peiska konventionen av den 24 november 1977 om migrerande arbetstagares rättsställning samt punkt 6. Om ansvaret för den varaktigt bosatta personens in 11 i bilagan till konventionen av den 28 juli 1951 ternationella skydd överförts till den andra medlemsstaten, i om flyktingar, ändrad genom New York-protokollet enlighet med relevanta internationella instrument eller na av den 31 januari 1967, och den europeiska över tionell lagstiftning, efter utfärdandet av det uppehållstill enskommelsen av den 16 oktober 1980 om över ståndet för varaktigt bosatta som avses i punkt 5, ska förande av ansvaret för flyktingar.” den andra medlemsstaten senast tre månader efter över förandet av ansvaret ändra den anmärkning som avses i punkt 4 i enlighet med detta.” 3. Artikel 4 ska ändras på följande sätt:
5. I artikel 9 ska följande punkt införas: a) Följande punkt ska införas:
”1a. Medlemsstaterna ska inte bevilja ställning som ”3a. Medlemsstaterna får upphäva ställning som var varaktigt bosatt på grundval av beviljat internationellt aktigt bosatt i fall av återkallande eller upphävande av eller skydd i fall av återkallande eller upphävande av eller vägran att förnya internationellt skydd enligt artiklarna vägran att förnya ett internationellt skydd enligt artik 14.3 och 19.3 i direktiv 2004/83/EG, om ställningen larna 14.3 och 19.3 i direktiv 2004/83/EG.” som varaktigt bosatt erhållits på grundval av internationellt skydd.”
b) I punkt 2 ska följande stycke läggas till: 6. I artikel 11 ska följande punkt införas:
”När det gäller personer som beviljats internationellt skydd ska man vid beräkningen av den period som ”4a. När det gäller den medlemsstat som beviljat det avses i punkt 1 beakta minst halva tidsperioden mellan internationella skyddet ska punkterna 3 och 4 inte påverka den dag då den ansökan om internationellt skydd ingavs tillämpningen av direktiv 2004/83/EG.” vilken ligger till grund för att detta skydd beviljades och den dag då det uppehållstillstånd som avses i artikel 24 i direktiv 2004/83/EG beviljades, eller hela denna period, om den överstiger 18 månader.” 7. Artikel 12 ska ändras på följande sätt:
4. I artikel 8 ska följande punkter läggas till: a) Följande punkter ska införas:
”4. Om en medlemsstat utfärdar ett EU-uppehållstill stånd för varaktigt bosatta till en tredjelandsmedborgare ”3a. Om en medlemsstat beslutar att utvisa en var som den beviljat internationellt skydd ska den under rubri aktigt bosatt person vars EU-uppehållstillstånd för var ken ’Anmärkningar’ i det EU-uppehållstillståndet för var aktigt bosatta innehåller den anmärkning som avses i aktigt bosatta föra in följande anmärkning: ’Internationellt artikel 8.4, ska den anmoda den medlemsstat som skydd beviljat av [namnet på medlemsstaten] den [datum]’. nämns i den anmärkningen att bekräfta huruvida perso nen i fråga fortfarande åtnjuter internationellt skydd i den medlemsstaten. Den medlemsstat som nämns i an märkningen ska svara senast en månad efter det att den 5. Om en andra medlemsstat utfärdar ett EU-uppehålls har mottagit begäran om information. tillstånd för varaktigt bosatta till en tredjelandsmedborgare som redan har ett EU-uppehållstillstånd för varaktigt bo satta, utfärdat av en annan medlemsstat, som innehåller den anmärkning som avses i punkt 4, ska den andra medlems 3b. Om den varaktigt bosatta personen fortfarande staten föra in samma anmärkning i EU-uppehållstillståndet åtnjuter internationellt skydd i den medlemsstat som för varaktigt bosatta. nämns i anmärkningen, ska den personen utvisas till den medlemsstaten, som omedelbart och utan formali teter, utan att det påverkar tillämplig unionslagstiftning Innan den andra medlemsstaten för in den anmärkning eller nationell lagstiftning och principen om familjens som avses i punkt 4 ska den göra en framställning enhet, ska återta denna person som åtnjuter internatio till den medlemsstat som nämns i den anmärkningen om nellt skydd samt dennes familjemedlemmar.
Bilaga 3
L 132/4 SV Europeiska unionens officiella tidning 19.5.2011
3c. Genom undantag från punkt 3b ska den med varaktigt bosatta som utfärdats av den första medlemsstaten lemsstat som beslutade att utvisa en varaktigt bosatt innehåller den anmärkning som avses i artikel 8.4. person behålla rätten att, i överensstämmelse med sina internationella förpliktelser, avvisa den varaktigt bosatta personen till ett annat land än den medlemsstat som Denna punkt påverkar inte tillämpningen av artikel 21.1 i beviljade internationellt skydd om den personen uppfyl direktiv 2004/83/EG.” ler villkoren i artikel 21.2 i direktiv 2004/83/EG.”
b) Följande punkt ska läggas till: 10. I artikel 25 ska första stycket ersättas med följande:
”6. Denna artikel påverkar inte tillämpningen av ”Medlemsstaterna ska upprätta kontaktpunkter med ansvar artikel 21.1 i direktiv 2004/83/EG.” för att ta emot och överföra den information och doku mentation som avses i artiklarna 8, 12, 19, 19a, 22 och 23.” 8. Följande artikel ska införas:
Ändringar av EU-uppehållstillstånd för varaktigt
1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar
bosatta
och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 20 maj 2013. De ska genast underrätta 1. Om ett EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta in kommissionen om detta. nehåller den anmärkning som avses i artikel 8.4 och om ansvaret för den varaktigt bosatta personens internationella skydd, i enlighet med relevanta internationella instrument eller nationell lagstiftning, överförs till en andra medlems När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla stat innan den medlemsstaten utfärdar det EU-uppehållstill en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvis stånd för varaktigt bosatta som avses i artikel 8.5, ska den ning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvis andra medlemsstaten be den medlemsstat som har utfärdat ningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda. EU-uppehållstillståndet för varaktigt bosatta att ändra den anmärkningen i enlighet med detta. 2. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de 2. Om en varaktigt bosatt person beviljas internationellt antar inom det område som omfattas av detta direktiv. skydd i den andra medlemsstaten innan den medlemsstaten utfärdade det EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta som avses i artikel 8.5, ska den medlemsstaten be den medlemsstat som har utfärdat EU-uppehållstillståndet för Artikel 3 varaktigt bosatta att ändra detta genom att föra in den Detta direktiv träder i kraft dagen efter det att det har offentlig anmärkning som avses i artikel 8.4 i detta direktiv. gjorts i Europeiska unionens officiella tidning .
3. Efter den framställning som avses i punkterna 1 och 2 ska den medlemsstat som har utfärdat EU-uppehållstill Artikel 4 ståndet för varaktigt bosatta utfärda det ändrade EU-uppe hållstillståndet för varaktigt bosatta senast tre månader efter Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med mottagandet av framställningen från den andra medlems fördragen. staten.”
Utfärdat i Strasbourg den 11 maj 2011. 9. I artikel 22 ska följande punkt införas:
”3a. Såvida inte det internationella skyddet under tiden har återkallats eller personen i fråga tillhör någon av de På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar kategorier som beskrivs i artikel 21.2 i direktiv J. BUZEK GY Ő RI E. 2004/83/EG, ska punkt 3 i den här artikeln inte tillämpas på tredjelandsmedborgare vars EU-uppehållstillstånd för Ordförande Ordförande
Bilaga 4
Sammanfattning av promemorian Uppföljning av återvändandedirektivet och direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning
I promemorian föreslås lagändringar med anledning av en uppföljning i vissa delar rörande genomförandet i svensk rätt av återvändandedirektivet och direktivet om varaktigt bosatta. När det gäller återvändandedirektivet föreslås en ny bestämmelse om prövningen av frågan om avvisning eller utvisning av en utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till en EES-medborgare och som har uppehållstillstånd i en annan EU-stat. Bestämmelsen innebär att en sådan utlänning med vissa undantag ska uppmanas att inom en skälig tid självmant bege sig till den andra EU-staten och att avvisning eller utvisning får beslutas först om en sådan uppmaning inte följts. Vidare föreslås bl.a. förändrade regler om överklagande av Polismyndighetens beslut om återreseförbud i syfte att undvika att frågor som har nära samband med varandra handläggs av olika överinstanser. När det gäller direktivet om varaktigt bosatta föreslås att det inte längre ska ställas som krav för beviljande av ställning som varaktigt bosatt i Sverige att sökanden har permanent uppehållstillstånd. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 2017.
Bilaga 5
Promemorians lagförslag
Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
1 Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 5 a kap. 1 och 4 §§, 8 kap. 16, 21 och 22 §§, 12 kap 14 b– 15 a §§ och 14 kap. 7 a § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 8 kap. 6 a §, och närmast före 8 kap. 6 a § en ny rubrik av följande lydelse.
5 kap.
1 §
| Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
|---|---|
| En ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas om sökanden har vistats i Sverige utan avbrott under minst fem år och under denna tid har haft, och vid tiden för ansökan har, | En ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas om sökanden de senaste fem åren utan avbrott har vistats i Sverige med uppehållstillstånd. |
| 1. permanent uppehållstillstånd, | |
| 2. ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat och uppehållstillstånd i Sverige, eller | |
| 3. uppehållstillstånd i Sverige som anhörig till en person med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat. | |
| Vid beräkningen av vistelsetiden ska tid då sökanden haft uppehållstillstånd syftande till bosättning beaktas. Vid beräkningen av vistelsetiden för en sökande som har flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 § eller alternativ skyddsstatus-förklaring enligt 4 kap. 3 a § första stycket, beaktas även tiden mellan den dag då ansökan om asyl eller ansökan om ny prövning gavs in och den dag då asyl beviljades. | Vid beräkningen av vistelsetiden för en sökande som har flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 § eller alternativ skyddsstatusförklaring enligt 4 kap. 3 a § första stycket, beaktas även tiden mellan den dag då ansökan om asyl eller ansökan om ny prövning gavs in och den dag då asyl beviljades. |
Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, i den ursprungliga lydelsen samt rådets direktiv 2003/109/EG om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/51/EU. 2 Senaste lydelse 2014:198.
Bilaga 5
Vid beräkningen av vistelsetiden ska vistelse i Sverige av tillfälliga skäl eller för studier inte beaktas. Vistelse utanför Sverige under kortare tid än sex månader i följd och inte mer än tio månader sammanlagt under femårsperioden ska inte anses vara avbrott i vistelsen.
3 4 § Ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska inte beviljas 1. medborgare i en EU-stat, eller 1. en medborgare i en EU-stat, 2. övriga skyddsbehövande 2. övriga skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 a § . enligt 4 kap. 2 a § , eller 3. en utlänning vars vistelse i Sverige inte är av varaktig karaktär.
8 kap.
Avvisning eller utvisning av en utlänning som har tillstånd att vistas i en annan EU-stat
6 a § När en fråga uppkommer om avvisning eller utvisning enligt 2, 3 eller 6 § av en utlänning som har ett giltigt uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse i en annan EUstat får den beslutande myndigheten avgöra frågan om avvisning eller utvisning först sedan utlänningen inte har följt en uppmaning att inom en skälig tid självmant bege sig till den andra EU-staten. Första stycket gäller inte om 1. Migrationsverket avvisar eller avslår en ansökan om uppehållstillstånd som enligt 5 kap. 18–19 §§ får bifallas efter inresan till Sverige, 2. utlänningen nekas att resa in i landet, 3. utlänningen hejdas i samband med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns, 4. utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet, eller
3 Senaste lydelse 2014:198. 65
Bilaga 5
5. det är sannolikt att utlänningen inte skulle följa uppmaningen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om uppmaningar enligt första stycket.
4 16 § Avslås eller avvisas en ansökan Avslås eller avvisas en ansökan om uppehållstillstånd eller åter- om uppehållstillstånd eller återkallas ett sådant tillstånd och kallas ett sådant tillstånd och befinner sig utlänningen i Sverige, befinner sig utlänningen i Sverige, ska det samtidigt meddelas beslut ska det samtidigt meddelas beslut om avvisning eller utvisning, om om avvisning eller utvisning, om inte särskilda skäl talar mot det. inte särskilda skäl talar mot det. I fall som avses i 6 a § första stycket får dock beslutet om avvisning eller utvisning meddelas först sedan utlänningen inte har följt en sådan uppmaning som avses i den bestämmelsen. Första stycket gäller inte om ansökan avvisas enligt 5 kap. 1 c § andra stycket.
5 21 § Ett beslut om avvisning eller Ett beslut om avvisning eller utvisning ska innehålla en tidsfrist utvisning ska innehålla en tidsfrist inom vilken utlänningen frivilligt inom vilken utlänningen frivilligt ska lämna landet (tidsfrist för ska lämna landet i enlighet med frivillig avresa). Tidsfristen ska beslutet (tidsfrist för frivillig bestämmas till två veckor om avresa). Tidsfristen ska bestämmas utlänningen avvisas och till fyra till två veckor om utlänningen veckor om utlänningen utvisas. avvisas och till fyra veckor om Om det finns särskilda skäl får en utlänningen utvisas. Om det finns längre tidsfrist bestämmas. särskilda skäl får en längre tidsfrist bestämmas. En tidsfrist för frivillig avresa ska dock inte meddelas om 1. det finns risk för att utlänningen avviker, 2. utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet, 3. utlänningen genom ett avvisningsbeslut nekas att resa in i landet, 4. utlänningen hejdas i samband med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns och då avvisas, eller
4 Senaste lydelse 2014:198. 5 Senaste lydelse 2014:198. 66
Bilaga 5
5. utlänningen avvisas av Migrationsverket med omedelbar verkställighet. För EES-medborgare och deras familjemedlemmar gäller i stället för första stycket 12 kap. 15 § tredje stycket.
6 22 § I ett beslut om avvisning eller I ett beslut om avvisning eller utvisning som innehåller en tids- utvisning som innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlän- frist för frivillig avresa ska utlänningen upplysas om att ett återre- ningen upplysas om att ett återreseförbud kan meddelas om han seförbud kan meddelas om han eller hon inte lämnat landet senast eller hon inte lämnat landet i ennär tidsfristen löper ut. lighet med beslutet senast när tidsfristen löper ut. Tidsfristen för frivillig avresa Tidsfristen för frivillig avresa börjar löpa när beslutet om avvis- börjar löpa när beslutet om avvisning eller utvisning vunnit laga ning eller utvisning fått laga kraft kraft eller när utlänningen förklarat eller när utlänningen förklarat sig sig nöjd med beslutet. nöjd med beslutet.
12 kap.
7 14 b § Om det av särskilda skäl finns Om det av särskilda skäl finns behov av en längre tidsfrist för behov av en längre tidsfrist för frivillig avresa får Migrations- frivillig avresa får Migrationsverket eller Polismyndigheten verket eller Polismyndigheten förlänga tidsfristen. förlänga tidsfristen eller bestämma en ny tidsfrist efter att tidsfristen löpt ut.
8 15 § Beslut om avvisning eller utvisning som inte innehåller någon tidsfrist för frivillig avresa ska verkställas snarast möjligt. Innehåller ett beslut om avvis- Innehåller ett beslut om avvisning eller utvisning en tidsfrist för ning eller utvisning en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen frivillig avresa ska utlänningen lämna landet senast när tidsfristen lämna landet i enlighet med belöper ut. Om utlänningen inte slutet senast när tidsfristen löper lämnat landet när tidsfristen löpt ut ut. Om utlänningen inte lämnat eller om beslutet om tidsfrist för landet när tidsfristen löpt ut eller frivillig avresa dessförinnan upp- om beslutet om tidsfrist för frivilhävts enligt 14 a §, ska beslutet om lig avresa dessförinnan upphävts avvisning eller utvisning verkstäl- enligt 14 a §, ska beslutet om las snarast möjligt därefter. avvisning eller utvisning verkställas snarast möjligt därefter.
6 Senaste lydelse 2014:198. 7 Senaste lydelse 2012:129. 8 Senaste lydelse 2012:129. 67
Bilaga 5
Verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning av en EES-medborgare eller hans eller hennes familjemedlem som har rest in i Sverige får ske tidigast fyra veckor från den dag EES-medborgaren eller familjemedlemmen fick del av beslutet, om det inte finns synnerliga skäl för att verkställa beslutet.
9 15 a § Har en utlänning inte lämnat Har en utlänning inte lämnat landet när en tidsfrist för frivillig landet i enlighet med beslutet om avresa löpt ut ska den myndighet avvisning eller utvisning när en som meddelat tidsfristen meddela tidsfrist för frivillig avresa löpt ut ett återreseförbud. Återreseför- ska den myndighet som meddelat budet ska bestämmas till ett år. tidsfristen meddela ett återreseförbud. Återreseförbudet ska bestämmas till ett år. Återreseförbud enligt första stycket får dock inte meddelas om beslutet om avvisning eller utvisning inte får verkställas på grund av ett beslut om inhibition, en ansökan om uppehållstillstånd eller en ansökan om ny prövning eller om särskilda skäl talar mot att ett sådant förbud meddelas.
14 kap.
10 7 a § Polismyndighetens eller Migra- Polismyndighetens eller Migrationsverkets beslut att meddela tionsverkets beslut att meddela återreseförbud eller att upphäva ett återreseförbud eller att upphäva ett beslut om tidsfrist för frivillig beslut om tidsfrist för frivillig avresa får överklagas till en avresa får överklagas till en migrationsdomstol. migrationsdomstol. Polismyndighetens beslut om återreseförbud som meddelas i samband med ett beslut om avvisning överklagas dock i samma ordning som beslutet om avvisning. Migrationsverkets avslag på en ansökan om att upphäva ett återreseförbud får överklagas till en migrationsdomstol. Tidsfristen för överklagande av Tidsfristen för överklagande av Migrationsverkets beslut om Migrationsverkets eller Polisåterreseförbud enligt 12 kap. myndighetens beslut om åter- 15 a § börjar löpa den dag beslutet reseförbud enligt 12 kap. 15 a § om återreseförbud meddelas. börjar löpa den dag beslutet om återreseförbud meddelas.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2017.
9 Senaste lydelse 2012:129. 10 Senaste lydelse 2014:655. 68
Bilaga 6
Förteckning över remissinstanser
Följande remissinstanser har kommit in med svar: Riksdagens ombudsmän, Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Malmö, Justitiekanslern, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Migrationsverket, Barnombudsmannen, Umeå universitet, Diskrimineringsombudmannen, Svenska Röda Korset och Sveriges advokatsamfund. FN:s flyktingkommissariat – UNHCR, Amnesty International – Svenska sektionen och Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd – FARR har inte kommit in med något svar. Utöver remissinstanserna har Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar kommit in med ett yttrande.