med förslag till särskilda förordningar angående fast egendoms lagfarande och intecknande in. m.

Kongl. Nåd. Trop. N:o 27.

\:0 27.

KONGL. MA.7:TS

nådiga proposition till Riksdagen med förslag till särskilda förordningar angående fast egendoms lagfarande och intecknande in. m.; Gifven Stockholms Slott den 5 Februari 1875.

Med hänvisande till det allmänt erkända behofvet af en förändring i stadgandena angående sakrätter i fast egendom och i ändamål att åt äganderättsförhållanden rörande sådan egendom bereda den ordning, reda och säkerhet, som under för handen varande omständigheter kunde vinnas, samt derjemte bringa härtill hörande stadgande!! i öfverensstämmelse ej mindre med hvarandra inbördes, än ock med ofri ga lagstiftningen, lät Kongl. Maj: t till Riksdagen år 1873 öfverlemna förslag till särskilda förordningar angående lagfart å fång till fast egendom, angående förändrad lydelse af 11 Gap. 2 § Jordabalken, angående upphörande af hembudsskyldighet och angående ändring af gällande bestämmelser om lagfart å fast pant. I följd af Riksdagens vägran att godkänna dessa förslag måste likväl frågan om lagstiftningens förbättrande i berörde hänseende åter upptagas, för hvithet ändamål nyssnämnde förslag blifvit till någon del omarbetade; och som under tiden förslag till ändringar af gällande lags ofullständiga och bristfälliga stadgande!! angående fast egendoms intecknande och derigenom uppkommande rättsverkan hunnit jemväl utarbetas och underkastas grundlagsenlig granskning af Högsta Domstolen samt lagstiftningens förbättrande i sistnämnda hänseende,! är icke blott lika behöflig som i de förra, utan och i viss män af lagförändringen i dessa beroende, har Kongl. l)ih. till Rilesd. Prof. 1875. 1 Sami. 1 Afd. 12 Häft. 1

2 Kong!,. Maj:ts Nåd. Vrop N:o 27.

Maj:t funnit godt att låta till Riksdagens godkännande öfverlemna i ett sammanhang de lagförslag, som sålunda hl Hvit upprättade och öfversedda.

Med bifogande af Högsta Domstolens och Stats-Rådets i ämnet håll no protokoll vill Kongl. Maj:t fördenskull, jemlik! 87 § Regerings-formen, till Riksdagens antagande öfverlemna dels närlagde förslag till

l:o) förordning angående lagfart å fång till fast egendom;

2:o) förordning angående förändrad lydelse af 11 Gap. 2 § Jordabalken;

3:o) förordning angående upphörande af hembudsskyldighet; och

4:o) förordning angående ändring af gällande stadgande!! om lagfart å fast pant;

dels ock, under förutsättning och vilkor af Riksdagens godkännande af förstnämnda förordning, bifogade förslag till:

1 :o) förordning angående inteckning i fast egendom;

2:o) förordning angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd;

3:o) förordning angående förändrad lydelse af 17 Gap. 9 § Handelsbalken;

4:o) förordning angående sättet för utmätt fast egendoms försäljning i vissa fall; och

5:o) förordning angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Kongl. Maja förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest, städse välbevågen.

OSC A 11.

Eduard Carleson.

Kongl. Maj.is Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 3

l:o. Förslag

till

Förordning angående lagfart å fång till fast egendom.

Med upphäfvande af 4 Cap. 1, 2, 3 och 4 §§ Jordabalken; förordningen om lagfart och bord af jord på landet den 13 Juni 1800; förordningen angående fördelning af böter för försummad lagfart den 10 Juni 1841; 1 och 5 §§ i förordningen angående vissa förändrade föreskrifter i afseende på lagfart och nyttjanderätts inteckning den 19 Maj 1845; samt förordningen angående lagfart af fast egendom, som genom testamente åtkommen är, den 21 December 1857; så ock med ändring af hvad 5 Cap. 8 § Joldahälben samt andra lagens ruin och författningar innehålla mot donna förordning stridande, stadgas som följer:

1 §•

Hvar, som genom köp, byte gåfva, testamente, arf, giftorätt, skattelösen af kronojord eller annorledes med eganderätt åtkommer fast egendom, silke lagfart å fånget vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder. Hiller egendomen under flera Rätter, skall med hvarje del lagfaras vid den Rätt, hvarunder den del lyder.

Hvad sålunda är stadgadt afser jemväl frälseränta, fast egendom, som innehafves såsom fideikommiss, samt sådana på ofri grund i stad uppförda hus eller andra byggnader, hvarifrån egaren ej må skiljas, så länge han erläggar tomtören eller utan att lösen för byggnaderna gifves.

2 §•

Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, som infaller näst efter sex månader, och i stad inom tre månader sedan fånget skedde;

4 Kongl. Mä]:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. in.

dock att, i fråga om giftorätt i makars bo äfvensom bolagsmans andel i bolags samfälda gods, skyldigheten att lagfara inträder först då boet delas eller bolagsmannens andel utbrytes; och skall vid arf liden för lagfarts sökande räknas, der för arfslottens bestämmande skifte eller bodelning erfordras, från det dylik förrättning hölls, men i annat fall från det bouppteckningen efter arflåtaren afslutades.

Sökes ej lagfart inom den i 2 § stadgäde tid, ege Rätten, på framställning af allmänna åklagaren eller af den, hvars rätt är beroende derpå, att lagfarten sker, genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande.

4 §•

Den, som söker lagfart, skall för Rätten uppvisa sin fångeshandling; och läte Rätten handlingen eller den del deraf, som angår fånget och vilkoren derför, offentligen uppläsas och i lagfartsprotokollet införas. *Då lagfart första gången sökes å egendom, som innehafves såsom fideikommiss, värde fideikommissbrefvet till alla delar i protokollet infördt.

Skall med fånget lagfaras vid flera Rätter, må afskrift af fångeshandlingen, besannad af domaren eller ordföranden i den ena af dessa Rätter, uppvisas för den andra.

5 §.

Företer ej den, som lagfart söker, fångeshandling så upprättad, som lag i hvart särskildt fall föreskrifver, eller finner Rätten eljest uppenbart, att fånget icke är lagligt, värde ansökning om lagfart genast utslagen.

(> §•

År lagfart sökt på grund af testamente, dom eller annan handling, som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det visas, att handlingen blifvit ståndande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Pr ap. ang. lagfart å fång till fad egendom m. m.

ö

7 §•

När lagfart sökes, skall förre agarens laga åtkomst styrkas och i protokollet tecknas. Innan förre egarens åtkomst blifvit styrkt, må lagfarten ej beviljas.

8 §.

Sökes lagfart å egendom, som till ny ägare öfvergått innan föregående egare, hvilken varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant fullgjort, må lagfart å sista fånget ej beviljas, förr än med färre egarens fång blifvit lagfaret.

Har det fång, hvarmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande författningar om jorda eller lägenhets afstående för allmänt behof eller om ändring eller utrifning af vattenverk, vare för lagfarts beviljande ej af nöden att med föregående fång lagfares, eller att åtkomst styrkes, på sätt i 7 § är föreskrifvet.

9 §.

Den, som säker lagfart å gård eller tomt i stad, vare pligtig att visa, i hvilket qvarter och vid hvilka gator tomten är belägen samt tomtens ytinnehåll och längden af dess särskilda sidor.

Hvad nu är stadgadt om stad skall ock, i de fall der Konungen sådant förordnar, gälla om köping och annan dermed jemförlig ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes.

10 §.

Kan till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskrifter sökt lagfart ej beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig, eller möter, enligt den i 18 § nämnda bok eller eljest, mot bifall till ansökningen annat hinder, som icke är af beskaffenhet att den jemlik! 5 § genast bör afslås, förklare Rätten ansökningen hvilande i afbidan på hindrets undanrödjande. Tvist, som bör afdömas innan ansökningen slutligen pröfvas, skall, om den ej redan är vid domstol anhängig, af Rätten förvisas till särskild t utförande i laga ordning.

6 Kongl. 31aj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. in.

11 §•

Då lagfart är beviljad, utfärde Rätten derom bevis. I detta bevis skall fånget samt vid köp jemväl köpeskillingen anmärkas, så ock vilkor, der sådant förekommer, som inskränker egarens rätt att egendomen öfverlåta eller med inteckning belasta. I fall, som omförmäles i 9 §, skall tomtens läge och storlek i beviset antecknas.

12 §.

Ofverlåter någon egendom till liera, gäl le den öfverlåtelse, derå lagfart först sökes. Ilar lagfart å de särskilda öfverlåtelserna blifvit sökt samma dag, vare den öfverlåtelse gällande, som först skedde. Uppstår tvist om företrädet dem emellan, vare lag som i 10 § sägs.

18 §.

Hvar, som till Rätten instämt klander å annans åtkomst till fast egendom eller käromål om återgång af köp, byte eller gåfva, så ock om rätt till lösen af frälseskattejord eller frälseränta eller om annan lösningsrätt till fast egendom, vare skyldig låta denna talan i lagfartsprotokollet antecknas; lyder egendomen under liera Rätter, skall anteckning göras vid hvar af dem. Har sådan anteckning ej skott, då käromålet till handläggning förekommer, gifve den Rätt, dit saken är instämd, käranden nödig tid dertill, och hvile emellertid käromålet. Försummas donna tid, vare käromålet förfallet.

14 §.

Sökes lagfart å egendom samma dag sådan anteckning sker, som i 13 § sägs, eller efteråt, vare ansökningen hyllande till dess det visas, att laga kraft egande dom finnes i den sak, hvarom anteckning blifvit gjord.

15 §.

Utan hinder af lagfart må talan å fång lagligen pröfvas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Vrop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

16 §•

Nu visas att hinder, hvarför lagfartsansökning lemnats hvilande, blifva undanröjdt, eller att annan omständighet, som föranledt särskild anteckning i lagfartsprotokollet, ej vidare eger rum, värde då det förändrade förhållandet i nämnda protokoll antecknad t, och meddele Rätten i öfverensstämmelse dermed beslut öfver lagfartsansökningen, der sådan är hvilande.

17 §.

För hvart ting å landet och för hvarje månad i stad skall inom åtta dagar derefter förteckning å beviljade lagfarter, upptagande fånget och vid köp jemväl köpeskillingen, af domaren å landet och af Rätten i stad insändas till Konungens Befallningshafvande, hvilken har att ofördröjligen genom tryck kungöra förteckningen så som med bemälde myndighets kungörelser vanligen förfares. Domaren å landet sände ock inom samma tid dylik förteckning till kronofogde eller länsman, att i tingslagets kyrkor offentligen uppläsas.

18 8-

Vid Rätten skall föras bok i öfverensstämmelse med lagfartsprotokollet, så inrättad att deraf lätteligen kan ses: hvarje egendom derå lagfart blifvit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, fånget samt sådant vid fånget fästadt vilkor, som i 11 § omförmäles, så ock tiden då lagfart blifvit beviljad eller utslagen.

Då anteckning efter 13 och 16 §§ skeft, värde ock det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

19 §.

Å lagfartsbevis eller i lagfartsärende utfärda»!! protokollsutdrag skall tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt uti den i 18 § nämnda bok.

20 §.

Lagfartsärende må af Rätten upptagas, å landet endast på lagtima

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ring. lagfart å fång till fast egendom m. m.

ting samt i stad endast å måndag eller, om helgedag då inträffar, nästa söckendag derefter.

21 §.

Den, som ej nöjes åt underrätts beslut i lagfartsärende, eger deröfver sig besvära i Ro fr ätten inom den i 16 Gap. 1 § Rättegångsbalken stadgade tid. Öfver Ilofrättens utslag må klagan genom besvär hos Konungen fullföljas inom den tid och i den ordning, som i 30 Gap. 18 § nämnda balk föreskrifves.

22 §.

Der enligt lag eller författning något rättsförhållande är beroende deraf, att uppbud skott, skall hvad sålunda om uppbud är stadgadt gälla om lagfart, som enligt donna förordning beviljas.

23 §.

Donna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1876.

Lagfartsansökning, som vid nämnda tid är på Rättens pröfning beroende, behandlas enligt donna författning; och skall, der uppbud skott, men fasta ännu icke utfärdats, lagfarten anses slutad å den rättegångsdag, då lagfartsärenden första gången förekomma, sedan donna förordning trädt i kraft.

Skulle med hänsyn till särskilda förhållanden i någon ort hinder mota mot förande af sådan bok, som i 18 § mota'as, må anstånd dermed af Konungen medgifvas.

2:o. Förslag

till

Förordning angående förändrad lydelse af 11 Gap. 2 § Jordabalken.

Härigenom förord nas, att 11 Gap. 2 § Jordabalken skall erhålla följande förändrade lydelse:

Ku häfver den, som sålde, icke uppburit fulla penningar, ändock han

y

Kongl. Maj:ts Nåd. Vrop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

i köpebrefvet tillstått, att han köpeskillingen till fullo bekommit; njuto sin säkerhet i det, som snidt är, framför andra köparens borgenärer. Söker lian ej inteckning för sin fordran, i stad inom tre månader, och å landet sist vid det ting, som infaller näst. efter sex månader sedan lagfart för köparen beviljades, oge derefter ej bättre rätt än do andre.

Donna förordning träder i kraft den 1 Januari 1876.

3:o. Förslag

till

Förordning angående upphörande af hembudsskyldighet.

Allt hvad lag och författningar innehålla om skyldighet för köpare af fast egendom att åt annan hembjuda köpet varder till all kraft och verkan upphäfdt. Hittills gällande, bestämmelser om tiden för anhängiggörande af talan om lösningsrätt till fast egendom i de fall, der hembudsskyldighet varit stadgad, ändras sålunda, att den, som vill utöfva sin lösningsrätt, skall instämma talan derom i stad inom sex månader och å landet senast till första rättegångsdagen af dot ting, som infaller näst efter natt och år, sedan lagfart beviljades å det fång, som föranledt lösningsanspråket.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1876.

4:0. Förslag

till

Förordning angående ändring af gällande stadganden om lagfart å fast pant

Hvad i 9 Gap. Jordabalken samt lag och författningar i öfrig! stadgas om rättighet för borgenär, som i fast pant sitter, att efter lagfart förvärfva eganderätt till panten, upphäfves till all kraft och verkan i afseende å de rättsförhållanden, som uppkomma efter det donna författning träd t i kraft; och varder i fråga om äldre rättsförhållanden, med ändring af nu -iBih. till Ri.Jcsd. Prof. 1875. 1 Sarnl. 1 Afd. 12 Iläft. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang lagfart ä fång till fast egendom m. in.

gällande bestämmelser förordnadt: att panthafvaren, der han vill förvärfva eganderätt till hvad pantsatt blifvit, skall, sedan han i öfverensstämmelse med föreskrifterna i 9 Gap. 1 § Jordabalken och förordningen deri 10 April

1810 kungjort pantegaren sin afsigt att med panten lagfara låta, vara pligtig att å panten söka lagfart; att, om Rätten finner panthafvarens rätt vara sådan att, derest panten icke återlöses, lagfart kan beviljas, ansökningen må, i afbidan på lösningstidens utgång, förklaras hvilande; att derefter inom åtta månader på landet och tre månader i stad laga värdering, der sådan erfordras för bestämmande af pantens värde, skall förrättas på sätt i 6 Gap. 1 § Utsökningsbalken föreslå itves, vid hvilken värdering kommer att förblifva; samt att egaren skall hafva tid att återlösa panten å landet inom natt och år samt i stad inom sex månader efter det lagfartsansökningen förklarades hyllande.

Likaledes upphäfves hvad i 5 Gap. 5 § Utsökningsbalken samt i öfrig! i lag eller författningar stadgas om rätt för borgenär, som efter utmätning vunnit införsel i gäldenär fasta gods, att dermed lagfara; och gälla om rättsförhållanden, som tillkommit innan donna förordning träd t i kraft, hvad här ofvan angående pant är föreskrifvet.

Denna förordning länder till efterrättelse från den 1 Januari 1876; skolande dock, der vid donna tid uppbud på grund af panträtt eller införsel blifvit meddeladt, utan att lagfarten hunnit afslutas, uppbuden fortgå samt jemväl i öfrig! gälla hvad hittills varit stadgadt.

5:o. Förslag

till

Förordning angående inteckning i fast egendom.

Med upphäfvande af 9 Gap. 2 och 7 §§ Jordabalken; 7 Gap. Rättegångsbalken, sådan! det lyder i förordningen den 13 Juli 1818; förordningen på hvad sätt med städsel och lego af jord på landet förhållas bör den 13 Juni 1800; förordningen angående inteckning af ej mindre lifstidsstädja än ock all annan afhandling om nyttjanderätt till fast egendom å landet den 9 November 1844; 2, 3, 4 och 6 §§ i förordningen angående vissa förändrade föreskrifter i afseende på lagfart och nyttjanderättsinteckning den 19 Maj 1845; förordningen angående inteckning af aftal om nyttjanderätt till fastighet i stad den 21 December 1857; samt förordningen angående

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

sättet för inteckning af nyttjanderätt till fast egendom den 13 September 1864- tillika med alla de stadgande!!, som ändra nämnda lagrum och författningar ; så ock med ändring åt hvad i (ifrigt linnés föreskrifvet mot donna förordning stridande, stadgas som följer:

1 §•

Vill någon att hans fasta egendom skall utgöra pant för fordran, teckna medgifvande dertill ä skuldebref eller annan handling, hvarpå fordran grundas, samt läte medgifvande! af vittnen styrkas; och värde fordran intecknad i den ordning här nedan stadgas.

2 §•

Häftar fast egendom för o gulden köpeskilling, på satt i 11 Gap. 2 § Jordabalken sägs, eller har ägare af fast egendom genom domstols beslut fatt sig ålagdt att ställa säkerhet för omyndigs medel dem lian har om händer, eller är han genom laga kraftvunnen utslag i brottmål torp lgta att utgifva skadestånd, som ej genast är förfallet till betalning; da ma inteckning beviljas till säkerhet för sådan fordran, anda att galdenaren det

ej medgifvit.

3 §•

Inteckning i fast egendom sökes vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder; och skall den handling, på grund hvaraf inteckning äskas, dervid i hufvud skrift till Rätten ingifvas. Rätten läte handlingen eller den d deraf, som ligger till grund för ansökningen, offentligen upplasas och i inteckningsprotokollet införas.

4 §•

Finnes ei å handlingen bevittnad! medgifvande som i 1 § sägs, och visas ej heller förhållande, som enligt 2 § till inteckning berättigar, värde inteckningsansökningen genast afslagen.

5 §.

Är inteckning sökt på grund af fastighetsegarens medgifvande, ege

12 Kongi. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

Rätten bevilja inteckning, utan att egaren varder bord. Uppstår tvifvel om giltigheten af den handling, på grund hvaraf inteckning silke», eller är inteckning sökt enligt 2 §; då skall egaren öfver ansökningen höras.

G §.

Skall fastighetsegaren höras öfver inteckningsansökan och är han tillstädes när den göres, svars genast derå. Är han frånvarande, sätte Rätten ut viss dag, då han skall svara, och kungöra sökanden honom Rättens beslut inom tid och på sätt, som om stämning är stadgadt; ingifva ock bevis derom till Rätten sist å den utsätta dagen.

7 §•

blår sökanden ej kungjort ansökningen, såsom i 6 § sägs, och visar ej laga förfall sist å den dag, som blifvit för svars afgifvande bestämd • vare ansökningen förfallen, utan så är att egaren ej dess mindre ä den utsätta dagen svarar.

« §■

Kommer ej egaren a föresatt tid med svar, vare det ej hinder för in tecknings beviljande, der sökanden styrkor, att Rättens beslut rätteligen kun

9 §•

Vism egaren med klara skål att fordran, hvarför inteckning sökes, är

guiden eller af annan orsak försvunnen eller ogiltig; värde ansökningn utslagen. °

It) §.

Nekar fastighetsegaren skuldebref eller annan handling, på grund hvaraf inteckning solros, eller gör lian annat jäf, och linnés förty sökandens rätt tvistig Roddare Ratten ansökningen hvilande och gifve, der tvist ej redan

Ä80!Tr anvi8nin|1]att 8tämma- Visar ej sökanden derefter, på landet sist a det ting, som infaller näst efter tre månader, och i stad inom

re manad oi, att häri stämt, vare ansökningen förfallen. Lag samma vare

13 Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

der sökanden vinner saken, men ej å tid, som nu är sagd, sedan domen vunnit laga kraft, later anteckna den uti inteckningsprotokollet.

11 §•

Inteckning för fordran må ej ske utan till visst belopp i penningar eller varor,

12 §.

Ej må inteckning beviljas, utan att fastighetsegaren, som den medgifva eller för hvars gäld inteckning enligt 2 § sökes, fatt lagfart ä sitt fång; dock att, om han åtkommit egendomen genom fång, hvarmed han enligt äldre lag ej var pligtig lagfara, inteckning må, derest eganderätten styrkes, varda beviljad utan hinder deraf att lagfart ej egt rum.

År lagfart sökt, men ännu ej beviljad; vare inteckningsansökningen halande till dess lagfartsfrågan blifvit slutligen pröfvad: beviljas lagfarten, åligga det inteckningssökanden att inom den tid derefter och vid den påföljd, som i 10 § stadgas, sin ansökning fullfölja.

Hvad om egarens åtkomst och lagfarten upplyses skall uti inteckningsprotokollet anmärkas.

13 §.

År, då inteckning sökes, talan instämd om klander å egarens fång eller om återgång deraf eller om lösningsrätt till egendomen, vare ansökningen hvilande i afbidan på målets utgång. Fullföljes ej ansökningen inom den i 10 § stadgade tid efter det dom i målet vunnit laga kraft, vare ansökningen förfallen.

14 §.

Ofverlåter någon sin fasta egendom till annan, och har, innan nye egaren söker lagfart, inteckning för fordran blifvit i egendomen sökt på grund af förre egarens medgifvande eller derförutan enligt 2 §; då utgör öfverlåtelsen ej hinder för inteckningens beviljande. Sökas å samma dag inteckning för fordran och lagfart å öfverlåtelse, vike inteckningssökanden för den, som eganderätten förvärfva^ der ej inteckningen sökes för fordran, som eger förmånsrätt enligt 11 Gap. 2 § Jordabalken.

14 Kongl. Maj.is Nåd. Prop. om lagfart å fång till fast egendom in. in.

15 §.

V årder egendom, deri inteckning för fordran sökt är,^ af trädd till konkurs, medan ansökningen är på pröfning beroende; da må ansökningen af kätteri pröfvas utan hinder af konkursen, men verkan af inteckningen, der dörr beviljad varder, bestämmes på sätt särskild t är stadgadt.

16 §■

Jernväg, kanal eller annan dermed jemförlig anläggning, hvartill marken till större eller mindre del blifvit förvärfvad enligt gällande författninningar om jords eller lågenhets afstående för allmänt behof, ma ej med inteckning enligt donna lag belastas.

17 §.

Dä inteckning blifvit beviljad, teckna Rätten bevis derom å deri handling, hvarpå den intecknade fordran är grundad.

18 §.

Inteckning för fordran delsbalkcn stadgas.

galler med förmånsrätt, såsom i 17 Gap. Han-

19 §.

Inteckning för fordran skall förnyas i den ordning, som uti 20 och 21 §§ bestämmes, första gången inom tio ar sedan den beviljades, och sedermera inom tio år från hvarje förnyelse. Sker ej sådan förnyelse, vare inteckningen förfallen, ändå att inom nämnde tid med densamma vidtagits sådan åtgärd, som i 22 § 2 inom. sägs.

20 §.

Vill någon låta förnya inteckning; uppvisa hos Rätten i hufvudskrift

Kongl. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. ro. 15

den handling, hvarå inteckningen är beviljad, och skrifve Rätten inteckningsförnyelsen derå. Stånde ock sökanden fritt att inför annan underrätt förete inteckningshandlingen: den Rätt läte, då sådant sker, i sitt inteckningsprotokoll korteligen intagas hvad handlingen innehåller med dag och årtal då deri utgafs, af hvilken Rätt inteckningen är beviljad, när och under hvilken § i protokollet det skedde, och när inteckningen förnyades, om det skeft; teckna ock bevis å handlingen, att den varit företedd till vinnande af inteckningsförnyelse: sedan ingifva sökanden protokollet deröfver till den Rätt, som inteckningen beviljat, inom tid som i 19 § sägs; och vare detta så gildt, som om handlingen der blifvit företedd.

•21 §•

Gråt1 tiden, inom hvilken inteckning i egendom å landet bör förnyas, till ända innan nästa lagtima ting, må inteckningen förnyas på urtima ting, hvithet domaren bär att på anmälan af inteckningens innehafvare och på hans bekostnad inom sagde tid hålla; vare dock inteckningshafvaren skyldig att å nästa lagtima ting förete inteckningshandlingen eller Rättens bevis om förnyelsen att i inteckningsprotokollet införas. Försummar han det, vare förnyelsen utan verkan.

22 §.

Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till viss del dödas; uppvisa inteckningshandlingen i hufvudskrift för den Rätt, som beviljat inteckningen, och skrifva Rätten å handlingen bevis om dödandet. Äskas åtgärden af annan än fastighetens ägare, må dödandet ej beviljas utan egarens samtycke.

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet med hvad här ofvan angående intecknings dödande är sagd!.

23 §.

År fast egendom efter utmätning såld å offentlig auktion eller under konkurs, i den ordning konkurslagen bestämmer, och vill ny egare få egendomen frigjord från inteckning för fordran, som icke kunnat af köpeskillingen gäldas; vare han dertill efter erhållen lagfart berättigad, ändå att lian ej kan i hufvudskrift förete inteckningshandlingen. Vill han af sådan rätt sig

16 Kengl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom in. m.

begagna, gifve å landet till domaren och i stad till Rätten in bevis om de inteckningar, som vid egendomens försäljning deri funnos, så ock handling, som visar köpeskillingens fördelning borgenärerna emellan, samt intyg att donna fördelning blifvit af dem godkänd eller vunnit laga kraft. Domaren eller Rätten skall derefter medelst kallelse, hvilken genom sökandens försorgbör införas tre gånger i allmänna tidningarne minst fjorton dagar mellan hvarje gång, förelägga inteekningshafvare, som ej fått sin fordran ur köpeskilligen gulden, att, om häri mot inteckningens dödande har något att påminna, sådant hos Rätten anmäla, å landet sist på första rättegångsdag^! af det ting, som infaller näst efter två månader, och i stad inom två månader från sista kungörelsedagen. G öres ej påminnelse inom den utsätta tiden, eller ogillar Rätten påminnelse, som blifvit gjord; värde inteckningen dödad för hvad af köpeskillingen ej kunnat gäldas.

24 §•

Har inteckning, på grund deraf att konkurs inträffat, blifvit genom laga kraft egande beslut förklarad vara utan verkan; då må ock, på ansökan af ny egare, som fått lagfart å egendomen, inteckningen dödas utan hinder deraf att den handling, hvarå inteckningen beviljats, icke i liufvudskrift företes; dock skall kallelse å inteckningshafvaren ui,färdas och derefter med ärendet jemväl i öfrig! så förfaras, som i nästföregående § sägs.

25 §.

Är intecknad fordringshandling inlöst af gäldenären eller eljest åter kommen i hans hand, vare honom ej förment att, der inteckningen ännu är gällande, ånyo utgifva handlingen med fortfarande intec.kningsrätt.

26 §.

Borgenär, som för sin fordran har inteckning till högre belopp än fordringen, njuta, i den mån sådan! för fulla gäldande! af hans fordran nödigt är, säkerhet i den intecknade egendomen till hela det belopp, hvarå inteckningen lyder.

Kongl. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 17

27 §.

Är inteckna,d egendom i annans ego än gäldenärens och räcker den ej till intecknade gäldens betalning; vare egaren ej till ansvar för bristen bunden, der han ej gälden å sig tagit eller eljest- derför i gäldenärens ställe svara bör.

28 §.

Låter innehafvare af intecknad fordran ny egare till fastigheten å inteckningshandlingen teckna förbindelse, hvarigenom han öfvertager skulden; vare då färre gäldenären fri från sin förbindelse, der ej annorlunda är uttalad!.

29 §.

Har innehafvare af skuldförbindelse, till säkerhet hvarför inteckning blifvit fastställd i egendom, den der sedermera kommit i annan egares hand, låtit inteckningen utan samtycke af förbindelsens utgifvare helt och hållet eller till viss del dödas eller ock förfalla eller nedsättas, och kan fordran till följd deraf icke ur egendomen uttagas; vare utgifvaren från ansvar för fordringen fri. Hvad nu är sagd t om förbindelsens utgifvare gäller ock om annan egare af fastigheten, som skulden å sig tagit eller eljest derför i utgjfvarens ställe svara bör.

80 §.

Varder intecknad egendom efter utmätning såld för en borgenärs fordran; njute då alla öfriga borgenärer, som hafva inteckning i egendomen, genast derur betalning hvar efter sin rätt, ändå att deras fordringar eljest ej äro till betalning förfallna.

Later borgenär intecknad fordran innestå i egendom, som efter utmätning är såld; vare färre egaren fri från ansvar för hvad af köpeskillingen kunnat gäldas.

Varder intecknad egendom af egaren vanvårdad eller förderfvad, så Jhh, till Biksd, Prof, 1875. 1 Sami, 1 Afd. 12 Höft. 3

18 Kongl. Maj.ls Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

att inteckningshafvares säkerhet märkligen minskas; ege denne att ur egendomen njuta betalning lör sin fordran, ändå att den ej är förfallen.

32 §.

Aro flera fasta egendomar intecknade för samma fordran, utan att bestämdt är för huru stor del deraf hvarje egendom häftar; då hvila ansvaret för den gemensamt intecknade fordran å hvar af egendomarna till så stort belopp, som å den fuller efter förhållandet af donna egendoms särskilda värde till sammanlagda värdet af alla de intecknade egendomarna.

33 §.

Finnes ej, när gemensam inteckning i flera egendomar beviljas, visst värde å hvarje egendom af gäld enär en utsatt i inteckningshandlingen; då skall, för bestämmande af ansvarsbeloppet efter 32 §, hvarje egendoms värde beräknas efter den uppskattning derå till allmän bevillning, som var gällande året näst före den tid då inteckningen söktes, eller, der sådan uppskattning för det året ej finnes, den som efter nämnde tid först skedde.

3f §.

Kali den, som för fordran har gemensam inteckning i flera egendomar, ur köpeskillingen för någondera af dem ej fullt utfå det ansvarsbelopp, hvarför den egendomen efter 32 § skall häfta; fälle bristen de öfriga egendomarne till last och värde dem emellan fördelad enligt den i samma § stadgade grund. Saknas i någon af egendomarne tillgång till gäldande af derå belöpande andel i bristen, skall den andel på enahanda sätt fördelas å de återstående egendomarne.

Har den, som fått gemensam inteckning i flera egendomar, låtit inteckningen i någon af dem helt och hållet eller till viss del dödas eller ock förfalla eller nedsättas, vare då ej berättigad att för ansvarsbelopp, som skalle falla å den egendomen, efter ty i 32 och 34 §§ sägs, hålla sig till de andra egendomarne, der ej mellan honom och öfriga rättegande är annorlunda aftaladt.

Katigt. Muj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart ä fång till fast egendom in. in. 19

36 §.

Innehafvare af gemensam inteckning i liera egendomar vare, der någon bland dem särskild! utmätes för annans fordran eller afträde^ till konkurs, berättigad att, för utrönande huruvida sådan brist kan uppstå, som enligt 34 § bör falla egendomen till last, få jemväl de öfriga egendomarne eller någondera af dem utmätta och sålda utan hinder deraf att det intecknande beloppet ej är till betalning förfallet; framställe dock, så vidt lian vill af donna rätt sig begagna, yrkande derom bos vederbörande exsecutor, innan den särskild! utmatta eller till konkurs afträdda egendomen säljes.

(döres ej sådan! yrkande och varder ej senast vid fördelningen af köpeskillingen för donna egendom ådagalagd!, att sådan brist, som enligt 34 § bör falla honom till last, yppats i någon bland de öfriga egendomarne; då må ej innehafvaren af den gemensamma inteckningen utfå ur nämnda köpeskilling mera än det belopp, hvarför egendomen enligt 32 § ansvarar.

37 §.

Har egendom, sedan inteckning deri beviljades, blifvit styckad; vare om de särskilda delames ansvar för intecknade beloppet lag som om flora egendomar ofvan är sagd t.

38 §•

Utmätning af fast egendom för fordran, som icke blifvit intecknad, skall anmärkas uti inteckningsprotokollet vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder; och bär förty utmätningsförrättaren att genast, å landet till domaren och i stad till Rätten, insända bevis om utmätningen och beloppet af den fordran, för hvilken utmätningen skeft; hörande derefter beviset uppläsas och i inteckningsprotokollet införas, på landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting, och i stad å nästa rättegångsdag för inteekningsärenden.

Visas att utmätning, hvarom anmärkning skott i inteckningsprotokollet, blifvit upphäfd eller eljest förfallit, läte Rätten sådant i protokollet antecknas.

Den, som i skriftlig handling fatt nyttjanderätt till fast egendom, må,

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Pr ap. ting. lagfart å fång till fast egendom in. m.

till betryggande af ny ttj anderättens bestånd efter ty bär nedan sägs, erhålla inteckning derför vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder.

40 §.

Då inteckning för nyttjanderätt sökes, skall den handling, hvari nyttjanderätten är upplåten, till Rätten ingifvas; och värde handlingen eller deri del deraf, som angår nyttjanderätten, offentligen uppläst och i inteckningsprotokollet införd.

År handlingen ej åt vittnen styrkt, skall upplåtaren höras; och förfares dervid så, som i G, 7, 8, 9 och 10 §§ är stadgadt.

41 §.

Ej må inteckning för nyttjanderätt beviljas utan att den, som nyttjanderätten upplåtit, fatt lagfart å egendomen. Har han åtkommit egendomen genom fång, hvarmed lian enligt äldre lag ej var pligtig att lagfara, eller har han sökt lagfart, men ännu ej fått den beviljad; vare lag som i 12 § sägs.

Hvad om upplåtarens åtkomst och om lagfarten upplyses, skall uti inteckningsprotokollet anmärkas.

. 42 §.

Hvad i 13, 16 och 17 §§ är föreskrifvet i afseende å inteckning för fordran skall ock i fråga om inteckning för nyttjanderätt tillämpas.

43 §.

Inteckning för nyttjanderätt galle fortfarande utan förnyelse, sedan den blifvit införd uti den i 61 § ornförmälda bok. Den inteckning af nyttjanderätt, som icke är i nämnda bok införd, skall, vid påföljd att inteckningen eljest förfaller, förnyas inom den tid och i den ordning, som är stadgad angående inteckning för fordran.

Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 21

44 §.

Vill don, som innehar intecknad nyttjanderätt, låta inteckningen under annan nedsättas eller ock till större eller mindre del dödas, uppvisa för Rätten inteckningshandlingen i hufvudskritt; och teckna Rätten derå bevis om den åtgärd, som varder meddelad.

45 §.

Visar ägare af fastighet, hvari inteckning för nyttjanderätt finnas, att den tid, för hvilken donna rätt är upplåten, gatt till ända, eller att nyttjanderätten eljest upphört; då må inteckningen dödas, äfven om inteckningshandlingen ej företes.

46 §.

År eganderätt öfverlåten till en och nyttjanderätt upplåten till annan; gälla nyttjanderätten, om inteckning derför sökes förr än lagfart å fånget. Sökas lagfart och inteckning samma dag; vara ock då nyttjanderätten gällande, om upplåtelsen deraf är äldre än öfverlåtelse!! af äganderätten.

47 §.

Vårder egendom afträdd till konkurs innan den, som undfått nyttjanderätt i egendomen, derför sökt inteckning, och går egendomen till försäljning; då vika innehafvare!! af nyttjanderätten för nye agaren, ändå att inteckning för nyttjanderätten sökes innan eller samma dag nye agaren söker lagfart.

48 8-

Har någon vid öfverlåtelse af eganderätt till fast egendom förbehållit sig eller annan nyttjanderätt till egendomen eller någon del deraf; vara nyttjanderätten gällande mot nye agaren, ändå att denne säker lagfart å fånget innan inteckning för nyttjanderätten sökes.

22 Kongl. Maj :ts Nåd. Prop. ang. lagfart ä fång till fast egendom in. m.

49 §.

Om nyttjanderätt, som man vid öfverlåtelse af fast egendom förbehållit sig eller annan, vare lag som angående ogulden köpeskilling i 11 Gap. 2 § Jordabalken sägs.

50 §.

Upplåter någon nyttjanderätt till samma egendom åt flere, galle den upplåtelse, hvarför inteckning först sökt varder: sökes för upplåtelserna inteckning samma dagg vare den upplåtelse gällande, som först gjordes.

51 §.

Finnes i samma egendom inteckning för fordran och för nyttjanderätt; ege den rätt företräde, hvarför inteckning först söktes. Sökes å samma dag inteckning för fordran och för nyttjanderätt; hafre nyttjanderätten företräde.

52 §.

Kan fordran, som eger företräde framför in tecknad nyttjanderätt, fullt gäldas ur egendomen, då den å offentlig auktion säljes efter utmätning eller ock under konkurs i den ordning, som om utmätt fast egendom är stadgad; ege nyttjanderätten fortfarande bestånd: kan fordringen ej sålunda gäldas; stånde nyttjanderätten äfven då fast, der innehafvare!! deraf vid auktionen fyller bristen, eller ock köpeskillingen, då egendomen utbjudes utan förbehåll om nyttjanderättens bestånd, ej stiger högre än då egendomen utbjudes med sådant förbehåll.

53 §.

Innehafvare af nyttjanderätt, som måste vika i något af de fall nu sagde äro, har ej för skadestånd, hvartill han enligt lag kan vara berättigad, förmånsrätt i egendomen, med mindre att skadeståndet är såsom fordran till bestämdt belopp särskild! intecknadt.

Har den, som. upplät nyttjanderätten, öfverlåtit egendomen till annan, och låter nyttjanderättens innehafvare beviljad inteckning utan upplåtarens

Kong!,. Maj:fs Nåd. Trop. ang. lagfart ä fång till fast egendom ro. ro. 23

samtycke dödas, förfalla eller nedsättas, eller har lian, der öfverlåtelsen skett med förbehåll som i 48 § sägs, försummat att derför söka inteckning inom den tid, som i 11 Cap. 2 § Jordabalken stadgad är; kåfve då förverkat den rätt till skadestånd af upplåtaren, som eljest skolat honom tillkomma.

54 §.

Hvad i donna förordning är stadgadt angående nyttjanderätt gälle ock i fråga om rätt till afkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtes att utgå af fast egendom; dock att der sådan afkomst eller förmån är bestämd till visst belopp i penningar eller varor, inteckningen medför förmånsrätt, såsom i 17 Cap. Handel skal ken stadgas, för det skadestånd hvartill rättighetens innehafvare må vara berättigad.

Slutes skriftligt aftal, hvarigenom å fast egendom lägges besvär och last till förmån för annan sådan egendom, såsom angående utsigt eller fenster väg, fädrift, vattenställe, vattens ledning eller uppdämning, ler- eller grustägt eller annat dylikt, då må det servitutsaftal, till betryggande af rättighetens bestånd efter ty nedan sägs, intecknas, såsom om nyttjanderätt,s aftal är stadgadt.

Om förnyelse, förändring eller dödande af inteckning för servitut vare lag som i 43, 44 och 45 §§ sägs.

56 §.

Öfverlåtes cganderätt till en och slutes servitutsaftal med annan; gälle servituten om inteckning derför sökes förr än lagfart å fånget: sökas lagfart och inteckning samma dag; vare ock då servituten gällande om aftalet derom är äldre än öfverlåtelsen af cganderätten; skolande hvad i 47, 48 och 49 §§ är stadgadt angående nyttjanderätt jemväl tillämpas å servitutsaftal.

57 §.

Upplåtes servitut till en och nyttjanderätt till annan, och kunna ej båda rättigheterna jemte hvarandra fullt bestå; ege den rätt företräde derför

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

inteckning först söktes: äro inteckningarne sökta samma dag; ege den rätt, som först uppläts, företräde.

Enahanda rätt, som intecknad nyttjanderätt eget’ i förhållande till intecknad fordran, tillkommer äfven intecknadt servitutsaftal.

58 §.

Hvad här ofvan om servitut är sagd t afser icke servitut, som uppkommer vid laga skifte.

59 §.

Utan hinder af inteckning må tvist om fordrans giltighet eller om annan intecknad rättighets bestånd lagligen pröfvas.

60 §.

Har i egendom, som genom klander från innehafvare]! vinnes, inteckning skott, sedan egendomen kom ur rätte egarens hand; varu inteckningen ogild.

61 §.

Vid Rätten skall i öfverensstämmelse med inteckningsprotokollet föras bok så inrättad, att deraf lätteligen kan ses hvarje egendom deri inteckning blifvit sökt, tiden då det skeft, sökandens namn, beloppet af fordran eller beskaffenheten af annan rättighet hvarför inteckning är sökt, så ock, der inteckning blifvit beviljad eller utslagen, förnyad, nedsatt, annorledes förändrad eller dödad, liden då sådant skedde. Då enligt 38 § anteckning i protokollet skett angående utmätning, värde ock det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

62 §.

Å protokollsutdrag, som utfärdas i inteckningsärende, skall tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt uti den i 61 § nämnda bok.

Kong!,. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom rn. m.

63 §.

Inteckningsärende må af Rätten upptagas, å landet endast på lagtima ting samt i stad endast å måndag eller, om helgedag då inträffar, nästa söcknedag derefter; dock att fråga om inteckningsförnyelse må af Rätten handläggas på landet, så som i 21 § sägs, och i stad jemväl å annan rättegångsdag än måndag.

64 §.

Den, som ej nöjes åt Underrätts beslut i inteckningsärende. eget1 deröfver sig besvära inom den i 16 Gap. 1 § Rättegångsbalken stadgade tid. (Ifver Hofrättens utslag må klagan genom besvär hos Konungen fullföljas inom den tid och i den ordning, som i 30 Gap. 18 § nämnda balk föreskrifves.

65 §.

liar beslut, hvarigenom Underrätt helt och hållet eller till någon del afslagit ansökan om intecknings beviljande, blifvit till följd af besvär ändradt af högre Rätt, vare sökanden pligtig att å landet sist å det ting, som infaller näst efter tre månader, och i stad inom tre månader från det utslaget om ändringen vunnit laga kraft, detsamma hos Underrätten förete, vid äfventyr att i annat fall den inteckning, som på grund af utslaget beviljas, gäller såsom vore den sökt först å den dag utslaget vid Underrätten företes.

66 §.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari

1876.

Inteckningsansökan, som vid nämnde tid är på Rättens pröfning beroende, behandlas enligt äldre lag.

Skulle, med hänsyn till särskilda förhållanden å någon ort, hinder mota mot förande af sådan bok, som i 61 § omtalas, må anstånd dermed af Konungen medgifvas. ,

Bill. till Rilcsd. Prat. 1875. 1 Samt. 1 Afd. 12 Häft.

20 Kongl. Maj:ts A åri. Pr ap. ang. lagfart ä fång till fast egendom m. m.

6:0. Förslag

till

Förordning angående tiden för nyttja!!deriittsaftåls bestånd.

I stället för hvad om tiden för nyttjanderättsaftals bestånd varit stadgadt uti de genom förordningen denna dag angående inteckning i fast egendom upp häfd a förordningar'!!,; den l:> Juni 1800 angående städsel och lega af jord på landet, den 21 December 1857 angående inteckning af aftal om nyttjanderätt till fastighet i stad, samt den 22 December 1863 angående ändring i gällande föreskrifter om lega af arfvejord, förordnas som följer:

Aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet blifvit på viss tid upplåten, må ej gälla öfver femtio år.

Aftal om nyttjanderätt till hus eller tomt i stad eller till del deraf så ock till jord, som till hus eller tomt hörer, gälle ej öfver tio år. Om nyttjanderätt till stadsjord, som till tomt ej hörer, vare lag som angående nyttjanderätt till fast egendom å landet bär ofvan är stadgadt.

Donna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1876.

7:o. Förslag

till

Förordning angående förändrad lydelse af 17 Gap. 9 § Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 Gap. 9 § Handelsbalken skall erhålla följande förändrade lydelse:

Kong!. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 27

9 §•

1 inom. Har någon inteckning i gäldenär fasta egendom; ege näst efter de fordringar, hvarom i 6 § för matos, förmånsrätt i samma egendom från den dag, inteckningen vid Rätten söktes: dock galle ej förmånsrätt till ränta, som före utmätning eller början af konkurs upplupen är, för längre tid än tre år. År fast egendom intecknad för deras fordringar, och räcker den ej till för alla; kåfve den, som äldre inteckning eger, företräde. Hafva liera inteckning sökt å en dag; ege lika rätt.

2 inom. År inteckning i gäldenär egendom sökt eller vunnen för fordran, vid hvars tillkomst gäldenären ej samtyckt, att inteckning ske må, eller har, der inteckning vid försträckningen utkast blifvit, borgenär försummat att hos Rättnu söka inteckning, i stad inom eu månad och å landet vid det Ting, som först infaller eu månad efter det utfästelsen skedde, varp, der konkurs börjas inom eu månad efter det inteckningen söktes, den inteckning utan verkan. Ej heller gäl le inteckning, som blifvit sökt samma dag, då konkurs börjats, eller derefter.

:> mom. Varder förr än en månad förflutit från den dag, då uppteckning af död mans bo slutades, eller, om bouppteckning inom föreskrifven tid ej förrättad blifvit, från den dag, tiden dertill tilländagick, inteckning i den dödes fasta egendom sökt, antingen för den dödes eller för någon dess sterbhusdelegares gäld; vare, der konkurs uppstår inom sagda tid, den inteckning, äfven om den faststäld blifvit, emot den dödes borgenärer utan verkan.

4 mom. Har någon inteckning i fäst egendom för afkomst eller annan förmån, som blifvit upplåten att åt egendomen utgå; njute, för hvad upplupet är och oguldet innestå!', den förmånsrätt, som inteckning för fordran enligt 1 mom. medför; dock ej för längre tid tillbaka än tre år före utmätningen eller konkursens början. Har intecknad rätt till sådan afkomst eller förmån gatt förlorad vid egendomens försäljning å offentlig auktion efter utmätning eller ock under konkurs i den ordning, som om utmätt fäst egendom är stadgad, och var åtkomsten eller förmånen bestämd till visst belopp i penningar eller varor; då njute rättighetens innehafvare enahanda förmånsrätt jemväl för det skadestånd, som till följd af rättighetens förlust må honom tillkomma.

5 inom. Om företräde till betalning för ogulden köpeskilling, galle hvad i 11 Gap. 2 § Jordabalken skils.

6 mom. Har fast egendom blifvit utmätt för fordran, som förut ej är inteckna!!, ege borgenären, derest utmätningen leder till egendomens för-

28 Kongl. Maj.is Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. in.

säljning, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen, såsom vore inteckning för hans fordran beviljad den dag utmätningen skedde: dock att, om inteckning sökes samma dag utmätningen sker, utmätningen har företräde. Inträffar konkurs, såsom i 8 § sägs; ege den förmånsrätt ej rum.

Denna förordning skall icke tillämpas i de förmånsrättstvister, som göras anhängiga före utgången af December månad år 1875.

8:o. Förslag

till

Förordning angående sättet för utmätt fast egendoms försäljning

i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer:

1 Skola liera fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt intecknade, säljas efter utmätning; då skall, der någon af dem häftar för särskild inteckning eller kommit i särskild egares hand, hvarje egendom för sig till försäljning utropas. Sedan värde alla egendomarna gemensamt utropade till försäljning. Ej skola dock fastigheter i särskilda län eller städer, eller fastighet å landet och sådan i stad gå i en försäljning, der ej fastigheterna tillhopa utgöra en egendom eller alla rättegande det medgifva.

Grå ej vid det gemensamma utropet egendomarna öfver sammanlagda beloppet af hvad som bjudits vid de särskilda utropen; stånda vid första försäljningen fast: gå de högre; galle sista försäljningen, och värde öfverskottet på de särskilde egendomarne fördeladt efter de uppskattningsvärden, hvarefter allmän bevillning utgick för nästföregående år.

Konyl. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 29

2 §•

Skall fast egendom säljas, deri inteckning finnes för servitut, nyttjanderätt, eller rätt till afkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtits att af egendomen utgå; värde egendomen till försäljning utropad med förbehåll om sådan rättighets bestånd. Finnes härvid att någon, som eger bättre rätt, ej kan ur den bjudna köpeskillingen erhålla full godtgörelsej då skall, der ej antingen denne samtycker att vid det skedda utropet må förblifva, eller ock hvad för honom ur köpeskillingen brister varder af den intecknade rättighetens innehafvare till auktionsförrättare!! genast erlagdt, egendomen utropas ånyo, utan förbehåll om rättighetens bestånd. Stiger köpeskillingen då högre, gälle sista försäljningen; i annat fall stånde vid den första fast.

Vid beräkningen huruvida den först bjudna köpeskillingen förslår åt dem, som ega bättre rätt, skall iakttagas, att fordran, som veterlig är, upptages ändå att fordringsegaren den ej anmält; att fordran, som icke är förfallen och hvarå ränta icke skall gäldas före förfallodagen, beräknas till det belopp, som efter en räntefot åt jern för hundra om aret utgör fordringens värde den dag auktionen hålles; att, der inteckningen gäller allenast för ränta eller annan dylik fordran, som ej är till kapitalet bestämd, fordringen skall efter enahanda räntefot uppskattas till det kapitalvärde hon eger auktionsdagen, hvarvid uppskattningen af lifräntas kapitalvärde skall ske med användande af den dödlighets och lifslängdstabell för riket, som af vederbörande myndighet sist blifvit utgåfven innan donna förordning träder i kraft; samt att så väl ränta å fordran som ock årlig afkomst eller förmån beräknas för ett år, der det ej visas, att de innestå för annan tid.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1876.

oO Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång. till fast egendom m. m.

9:o. Förslag

till

Förordning angående särskilda protokoll öfver lagfarter,

och andra ärenden.

inteckningar

I stället för de genom förordningen denna dag angående inteckning i fast egendom upphäfda 27 och 28 §§ i 7 Gap. Rättegångsbalken, sådane de lydde i förordmngarne den 13 Juli 1818 och den 2 Februari 1864 stadgas som följer:

1 §•

Öfver följande ärenden skola vid Underrätt föras särskilda protokoll, nemligen: ett öfver lagfarter med fång af fast egendom; ett öfver inteckningar 1 s^an egendom; ett öfver äktenskapsförord; ett öfver förmyndares tillsättande och entledigande, samt ett öfver bouppteckningar, morgongåfvobref och af handlingar om lösöreköp. Uti lagfarts- och inteckningsprotokollen skall för hvarje ärende a brädden tecknas namnet på den egendom, som lagfares eller intecknas, och uti öfriga protokollen, för hvarje ärende med undantag af boupptecknmgarne, namnet å den person, ärendet rörer. Har någotdera af de ärenden, nämnda äro, icke förevarit, värde det i protokollet anmärkt.

2 §•

Sedan häradshöfding hvarje gång om året hållit ting i sin domsaga, sände han dessa protokoll in till Hofrätten senast tre månader derefter, vid hot eu krona femtio öre för hvar dag- han ute bl ifver vare sig med ett af protokollen eller med alla. Rådstufvurätt göte det för hvar månad, inom

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 31

utgången af nästa månad derefter, vid lika bot. Är ej anmärkning gjord som i 1 § sägs, då något ärende icke förevarit, vare derför bot som för uteblifvande med protokoll.

3 §•

Genom hvad nu är stadgadt göres ej ändring uti gällande föreskrift derom att ^handlingar om lösöreköp skola i Stockholm intagas uti Öfverståthållareembetets Kanslis protokoll.

4 §•

Af böter, hvartill enligt donna förordning dömes, tillfälle hälften kronan och hälften åklagaren.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den I Januari 1876.

■

Bil. till Kongl. Majds Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

1 Nate ur Protokollet öfver Justitie-departements-ärender, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Stats-Rädet å Stockholms Slott den 31 Oktober 1873,

i närvaro af:

Hans Excellens Justitie-statsministern Herr Adlercreutz,

Hans Excellens Statsministern för Utrikes ärendena Herr Björnstjerna, Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

WjERN,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm.

Justitierådcn: Strandberg,

Huss. x

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet följande inom Lagbyrån utarbetade lagförslag, nemligen: Förordning angående lagfart å fång till fast egendom;

Förordning angående förändrad lydelse af 11 Kap. 2 § Jordabalken ;

Förordning angående upphörande af hembudsskyldighet; Förordning angående ändring af gällande bestämmelser om lagfart å fast pant;

Förordning angående inteckning i fast egendom;

Förordning angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd; Förordning angående förändrad lydelse af 17 Kap. 9 § Handelsbalken;

Bill. till Rilcsd. Prof. 187 é. I Sand. 7 Afä.

2 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

Förordning angående sättet för utmätt fast egendoms försäljning i vissa fall; samt

Förordning angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärende!-; varande berörda förslag äfvensom formulär till de deri omförmälda böcker angående lagfarts- och inteckningsärenden detta protokoll bilagde.

Uppå Stats-Rådets tillstyrkan behagade Hans Näjd Konungen i nåder förordna, att öfver ifrågavarande förslag Högsta Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, medelst note ur protokollet infordras.

Ex protocollo C. J. Björkman.

Förslag till förordning angående lagfart å fång till fast egendom.

Med upphäfvande af 4 Kap. 1, 2, 3 och 4 §§ Jorda-balken; förordningen om lagfart och bord af jord på landet den 13 Juni 1800; förordningen angående fördelning af böter för försummad lagfart den 10 Juni 1841; 1 och 5 §§ i förordningen angående vissa förändrade föreskrifter i afseende på lagfart och nyttjanderättsinteckning den 19 Maj 1845; samt förordningen angående lagfart af fast egendom, som genom testamente åtkommen är, den 21 December 1857; så ock med ändring af hvad 5 Kap. 8 § Jorda-balken samt andra lagens rum och författningar innehålla mot denna förordning stridande, stadgas som följer:

1 §•

Hvar, som genom köp, byte, gåfva, testamente, arf, giftorätt, skattelösen af kronojord eller annorledes med eganderätt åtkommer fast egendom, söke lagfart å fånget vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder. Hörer egendomen under flera Rätter, skall med hvarje del lagfaras vid den Rätt, hvarunder den del lyder.

3 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

Hvad sålunda är stadgadt afser jemväl frälseränta, fast egendom, som innehafves såsom fideikommiss, samt sådana på ofri grund i stad uppförda hus eller andra byggnader, hvarifrån egaren ej må skiljas så länge han erlägger tomtören eller utan att lösen för byggnaderna gifves.

2 §•

Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, som infaller näst efter sex månader, och i stad inom tre månader sedan fånget skedde; dock att, i fråga om giftorätt i makars bo äfvensom bolagsmans andel i bolags samfälda gods, skyldigheten att lagfara inträder först då boet delas eller bolagsmannens andel utbrytes; och skall vid arf lagfartstiden räknas, der för arfslottens bestämmande skifte eller bodelning erfordras, från det dylik förrättning hölls, men i annat fall från det bouppteckningen efter arflåtaren afslutades.

3 §•

Sökes ej lagfart inom den i 2 § stadgade tid, ege Rätten, på framställning af allmänna åklagaren eller af den, hvars rätt är beroende derpå att lagfarten sker, genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande.

4 §•

Den, som söker lagfart, skall för Rätten uppvisa sin fångeshandling; och läte Rätten handlingen eller den del deraf, som angår fånget och vilkoren derför, offentligen uppläsas och i lagfartsprotokollet införas. Då lagfart första gången sökes å egendom, som innehafves såsom fideikommiss, värde fideikommissbrefvet till alla delar i protokollet infördt.

Skall med fånget lagfaras vid flera Rätter, må afskrift af fångeshandlingen, besannad af domaren eller ordföranden i den ena af dessa Rätter, uppvisas för den andra.

5 §■

Företer ej den, som lagfart söker, fångeshandling så upprättad, som lag i hvart särskildt fall föreskrifver, eller finner Rätten eljest uppen-

4 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

bart att fånget icke är lagligt, värde ansökning om lagfart genast afslagen.

6 §•

År lagfart sökt på grund af testamente, dom eller annan handling, som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det vises, att handlingen blifvit ståndande.

7 §•

När lagfart sökes, skall förre egarens laga åtkomst styrkas och i protokollet tecknas. Innan förre egarens åtkomst blifvit styrkt må lagfarten ej beviljas.

8 §•

Sökes lagfart å egendom, som till ny egare öfvergått innan föregående egare, hvilken varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant fullgjort, må lagfart å sista fånget ej beviljas förr än med färre egarens fång blifvit lagfaret.

Har det fång, hvarmed lagfaras skall, skeft i enlighet med gällande författningar om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller om ändring eller utrifning af vattenverk, vare för lagfarts beviljande ej af nöden att med föregående fång lagfares, eller att åtkomst styrkes på sätt i 7 § är föreskrifvet.

9 §.

Den, som säker lagfart å gård .eller tomt i stad, vare pligtig att visa i hvilket qvarter och vid hvilka gator tomten är belägen samt tomtens ytinnehåll och längden af dess särskilda sidor.

Hvad nu är stadgadt om stad skall ock, i de fall der Konungen sådant förordnar, gälla om köping och annan dermed jemförlig ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes.

10 §.

Kan till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskrifter sökt lagfart ej beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig, eller möter,

5 Bil. till Köngl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

enligt den i 18 § nämnda bok eller eljest, mot bifall till ansökningen annat hinder, som icke är af beskaffenhet att den jemnlikt 5 § genast bör afslås, förklare Rätten ansökningen hvilande i afbidan på hindrets undanrödjande.

11 §•

Då lagfart är beviljad, utfärde Rätten derom bevis. I detta bevis skall fånget samt vid köp jemväl köpeskillingen anmärkas, så ock vilkor, der sådant förekommer, som inskränker egarens rätt att egendomen öfverlåta eller med inteckning belasta. I fall, som omförmäles i 9 §, skall tomtens läge och storlek i beviset antecknas.

12 §.

öfverläder någon egendom till flera, gälle den öfverlåtelse, derå lagfart först sökes. Har lagfart å de särskilda öfverlåtelserna blifvit sökt samma dag, vare den öfverlåtelse gällande, som först skedde. Uppstår tvist om företrädet dem emellan, vare lag som i 10 § sägs.

13 §•

Hvar, som till Rätten instämt klander å annans åtkomst till fast egendom eller käromål om återgång af köp, byte eller gåfva, så ock om rätt till lösen af frälseskattejord eller frälseränta eller om annan lösningsrätt till fast egendom, vare skyldig låta denna talan i lagfartsprotokollet antecknas; lyder egendomen under flora Rätter, skall anteckning göras vid hvar af dem. klar sådan anteckning ej skott, då käromålet till handläggning förekommer, gifve den Rätt, dit saken är instämd, käranden nödig tid dertill, och hvile emellertid käromålet. Försummas donna tid, vare käromålet förfallet.

14 §.

Sökes„ lagfart å egendom samma dag sådan anteckning sker, som i 13 § sägs, eller efteråt, vare ansökningen hvilande till dess det vises att laga kraft egande dom finnes i den sak, hvarom anteckning blifvit gjord.

6 Bil. till Kongl. Majits Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. in.

15 §.

Utan hinder af lagfart må talan å fång lagligen pröfvas.

16 §.

Nu vises att hinder, hvarför lagfartsansökning lemnats hvilande, blifvit undanröjdt, eller att annan omständighet, som föranledt särskild anteckning i lagfartsprotokollet, ej vidare eger rum, värde då det förändrade förhållandet i nämnda protokoll antecknadt, och meddele Rätten i öfverensstämmelse dermed beslut öfver lagfartsansökningen. der sådan är hvilande.

17 §•

För hvart ting å landet och i stad för hvarje månad skall inom åtta dagar derefter förteckning å beviljade lagfarter, upptagande fånget och vid köp jemväl köpeskillingen, af domaren å landet och af Rätten i stad insändas till Konungens Befallningshafvande, hvilken har att ofördröjligen genom tryck kungöra förteckningen så som med bemälde myndighets kungörelser vanligen förfaras. Domaren å landet sände ock inom samma tid dylik förteckning till kronofogde eller länsman, att i tingslagets kyrkor offentligen uppläsas.

18 §.

Vid Rätten skall föras bok i öfverensstämmelse med lagfartsprotokollet,. så inrättad att deraf lätteligen kan ses: hvarje egendom derå lagfart blifvit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, fånget samt sådant vid fånget fästadt vilkor, som i 11 § omförmäles, så ock tiden då lagfart blifvit beviljad eller utslagen.

Då anteckning efter 13 och 16 §§ skott, värde ock det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

19 §.

Å lagfartsbevis eller i lagfartsärende utfärdadt protokollsutdrag skall tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt uti den i 18 § nämnda bok.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, ni. m.

20 §.

Lagfartsärende må af Rätten upptagas, å landet endast på lagtima ting samt i stad endast å måndag eller, om helgedag då inträffar, nästa söknedag derefter.

21 §.

Den, som ej nöjes åt Underrätts beslut i lagfartsärende, eger deröfver sig besvära i Hofrätten inom den i 16 Kap. 1 § Rättegångsbalken stadgade tid. Öfver Hofrättens utslag må klagan genom besvär hos Konungen fullföljas inom den tid och i den ordning, som i 30 Kap. 18 § nämnda balk föreskrifves.

22 §.

Der i lag eller författning något rättsförhållande göres beroende deraf att uppbud skett, skall hvad sålunda om uppbud är stadgadt gälla om lagfart, som enligt denna förordning beviljas.

23 §.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1875; dock att, derest, med hänsyn till särskilda förhållanden i någon ort, hinder meter mot förande af sådan bok, som i 18 § omtalas, anstånd dermed må af Konungen medgifvas.

Lagfartsansökning, som vid nämnda tid är på Rättens pröfning beroende, behandlas enligt denna författning; och skall, der uppbud skett men fasta ännu icke utfärdats, lagfarten anses slutad å den rättegångsdag, då lagfartsärenden första gången förekomma, sedan denna förordning träd! i kraft.

8 Bil. till Kongl. Maj ds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

Förslag till förordning angående förändrad lydelse af 11 Kap. 2 §

Jorda-balken.

Härigenom förordnas att 11 Kap. 2 § Jorda-balken skall erhålla följande förändrade lydelse:

Nu häfver den, som sålde, icke uppburit fulla penningar, ändock han i köpebrefvet tillstått, att han köpeskillingen till fullo bekommit; njuta sin säkerhet i det, som såldt är, framför andra köparens borgenärer. Söker han ej inteckning för sin fordran i stad inom tre månader och å landet sist vid det ting, som infaller näst efter sex månader, efter det lagfart för köparen beviljades, ege sedan ej bättre rätt än de andre.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1875.

Förslag till förordning angående upphörande af hembudsskyldighet.

Allt hvad lag och författningar innehålla om skyldighet för köpare af fast egendom att åt annan hembjuda köpet varder till all kraft och verkan upphäfdt; och blifva hittills gällande bestämmelser om liden för anhängiggörande af talan om lösningsrätt till fast egendom i de fall, der hembudsskyldighet varit stadgad, sålunda ändrade, att den, som vill utöfva sin lösningsrätt, skall instämma talan derom i stad inom sex * månader och å landet senast till första rättegångsdagen af det ting, som infaller näst efter natt och år, sedan lagfart beviljades å det fång, som föranledt lösningsanspråket.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1875.

Förslag till förordning angående ändring af gällande bestämmelser om

lagfart å fast pant.

Hvad i 9 Kap. Jorda-balken samt lag och författningar i öfrigt stadgas om rättighet för borgenär, som i fast pant sitter, att efter lagfart förvärfva »Äganderätt till panten, upphäfves till all kraft och verkan i afseende å de rättsförhållanden, som uppkomma efter det denna för-

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in. 9

fattning trädt i kraft; och varder, i fråga om äldre rättsförhållanden, med ändring af nu gällande bestämmelser förordnadt: att pantliafvaren, der han vill förvärfva eganderätt till hvad pantsatt hlifvit, skall, sedan han i öfverensstämmelse med föreskrifterna i 9 Kap. 1 § Jorda-balken och förordningen den 10 April 1810 kungjort pantegaren, att han vill med panten lagfara låta, vara pligtig att å panten söka lagfart; att, om Rätten finner panthafvarens rätt vara sådan att, derest panten icke återlöses, lagfart kan beviljas, ansökningen må, i afbidan på lösningstidens utgång, förklaras livilande; att derefter inom åtta månader på landet och tre månader i stad laga värdering, der sådan erfordras för bestämmande af pantens värde, skall förrättas på sätt i 6 Kap. 1 § Utsöknings-balken föreskrifves, vid hvilken värdering kommer att förblifva; samt att egaren skall hafva tid att återlösa panten å landet inom natt och år samt i stad inom sex månader efter det lagfartsansökningen förklarades hvilan de.

Likaledes uppliäfves hvad i 5 Kap. 5 § Utsöknings-balken samt i öfrig! i lag eller författningar stadgas om rätt för borgenär, som efter utmätning vunnit införsel i gäldenär fasta gods, att dermed lagfara; och galle om rättsförhållanden, som tillkommit innan donna förordning trädt i kraft, hvad här ofvan angående pant är föreskrifvet.

Denna förordning länder till efterrättelse från den 1 Januari 1875; skolande dock, der vid donna tid uppbud på grund af panträtt eller införsel blifvit meddeladt utan att lagfarten hunnit afslutas, uppbuden fortgå samt jemväl i öfrig! gälla hvad hittills varit stadgadt.

Förslag till förordning angående inteckning i fäst egendom.

Med upphäfvande af 9 Kap. 2 och 7 §§ Jorda-balken; 7 Kap. Rättegångs-balken sådant det lyder i Förordningen den 13 Juli 1818; Förordningen på hvad sätt med städsel och loge af jord på laude! förhållas bör, den 13 Juni 1800; Förordningen angående inteckning af ej mindre lifstidsstädja än ock all annan afhandling om nyttjanderätt till fast egendom å laude! den 9 November 1844; 2, 3, 4 och 6 §§ i Förordningen angående vissa förändrade föreskrifter i afseende på lagfart och nyttjanderättsinteckning den 19 Maj 1845; Förordningen angående inteckning af aftal om nyttjanderätt till fastighet i stad den 21 December 1857; samt Förordningen angående sättet för inteckning af nyttjanderätt till fast egendom den 13 September 1864; tillika med alla de stadig i'/<. till Rissel. Prof. 1875. 1 Sami. 1 Afd.

10 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. va.

ganden, som ändra nämnda lagrum och författningar; så ock med ändring af hvad i (ifrigt finnes föreskrifvet mot donna Förordning stridande, stadgas som följer:

1 §•

Vill någon att hans fasta egendom skall utgöra pant för fordran, teckne medgifvande dertill å skuldebref eller annan handling, hvarpå fordran grundas, samt läte fordran intecknas i den ordning bär nedan stadgas.

2 §•

Innestå!’ ogulden köpeskilling, på sätt i 11 Kap. 2 § Jorda-balken sägs, eller har någon genom domstols beslut fått sig ålagdt att ställa säkerhet för omyndigs medel, dem han har om händer, eller är någon genom laga kraft vunnen dom förpligtad att utgifva underhåll eller skadestånd, som ej genast är förfallet till betalning; då må inteckning beviljas till säkerhet för sådan fordran, ändå att gäldenären det ej utfäst.

Z §•

Inteckning i fast egendom solros vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder; och skall den handling, på grund hvaraf inteckning äskas, dervid i hufvudskrift till Rätten ingifvas. Rätten läte handlingen eller den del deraf, som ligger till grund för ansökningen, offentligen uppläsas och i inteckningsprotokollet införas.

4 §■

Finnes ej å handlingen sådant medgifvande som i 1 § sägs, eller vises icke förhållande, som enligt 2 § till inteckning berättiga!’, värde inteckningsansökningen genast utslagen.

5 §•

År, då inteckning sökes på grund af fastighetsegarens medgifvande, detta af vittnen styrkt, ege Rätten bevilja inteckning utan att egaren varder hord. År medgifvandet ej så styrkt, eller sökes inteckning enligt 2 §, skall egaren öfver ansökningen höras.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. m.

6 §•

Skall egaren höras öfver intecknings-ansökan och är lian tillstädes när den göres, svare genast derå. År han frånvarande, sätte Rätten ut viss dag, då lian skall svara, och kungöre sökanden honom Rättens beslut inom tid och på sätt som om stämning är stadgadt; ingifve ock bevis derom till Rätten sist å den utsätta dagen.

7 §•

Har sökanden ej kungjort ansökningen såsom i 6 § sägs och viser ej laga förfall sist å den dag, som blifvit för svars afgifvande bestämd, vare ansökningen förfallen, utan så är att egaren ej dess mindre å deri utsätta dagen svarar.

8 §•

Kommer ej egaren å föresatt tid med svar, värde inteckning ändå beviljad, der sökanden styrker att Rättens beslut rätteligen kungjordt är.

9 §■

Vis er egaren med klara skäl att fordran, hvarför inteckning sökes, är gulden eller af annan orsak försvunnen eller ogiltig; värde ansökningen afslagen.

10 §.

Nekar egaren skuldebref eller annan handling, på grund hvaraf inteckning sökes, eller gör lian annat jäf, och linnés förty sökandens rätt tvistig, förklare Rätten ansökningen hvilande och gifve, der tvist ej redan är instämd, sökanden anvisning att stämma. Viser ej sökanden derefter, på landet sist å det ting, som infaller näst efter tre månader, och i stad inom trq månader, att han stämt, vare ansökningen förfallen. Lag samma vare der sökanden vinner saken, men ej å tid, som nu är sagd, sedan domen vunnit laga kraft, låter anteckna den uti inteckningsprotokollet.

12 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. m.

11 §•

Inteckning för fordran må ej ske utan till visst belopp i penningar eller varor.

12 §.

Ej må inteckning beviljas utan att egaren, som den medgifvit eller för hvars gäld inteckning enligt 2 § sökes, fatt lagfart å sitt fång; dock att, om han åtkommit egendomen genom fång, hvarmed han enligt äldre lag ej var pligtig lagfara, inteckning må, derest eganderätten styrkes, varda beviljad utan hinder deraf att lagfart ej egt ruin.

År lagfart sökt, men ännu ej beviljad, vare inteckningsansökningen hvilande till dess lagfartsfrågan blifvit slutligen pröfvad; beviljas lagfarten, åligger det intcckningssökanden att inom den tid derefter och vid den påföljd, som i 10 § stadgas, sin ansökning fullfölja.

Hvad om egarens åtkomst och lagfarten upplyses skall uti inteckningsprotokollet anmärkas.

13 §.

År, då inteckning sökes, talan instämd om klander å egarens fång eller om återgång deraf eller om lösningsrätt till egendomen, vare ansökningen hvilande i afbidan på målets utgång. Fullföljes ej ansökningen inom den i 10 § stadgade tid efter det dom i målet vunnit laga kraft, vare hon förfallen.

14 §.

Har, innan lagfart sökes af den, som genom öfverlåtelse förvärfvat eganderätt till fast egendom, inteckning för fordran blifvit sökt på grund af förre egarens medgifvande eller derförutan enligt 2 §, då utgör öfverlåtelsen ej hinder för inteckningens beviljande. Sökas å samma dag inteckning för fordran och lagfart å öfverlåtelse, vike inteckningssökanden för den, som eganderätten förvärfvat, der ej inteckningen sökes för fordran, som eger förmon srätt enligt 11 Kap. 2 § Jorda-balken.

Bil. till Kongl. Maj ds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

15 §.

Varder egendom, deri inteckning för fordran sökt är, afträdd till konkurs medan ansökningen är på pröfning beroende, då må ansökningen af Rätten pröfvas utan hinder af konkursen; men verkan af inteckningen, derest den beviljad varder, bestämmes i den ordning särskild! är stadgadt.

16 §.

Jernväg, kanal eller annan dermed jemförlig anläggning, hvartill marken till större eller mindre del blifvit förvärfvad enligt gällande författningar om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, må ej med inteckning belastas.

17 §■

Då inteckning blifvit beviljad, teckne Rätten bevis derom å inteckningshandlingen.

18 §.

Inteckning för fordran gäller med förmonsrätt, så som i 17 Kap. Handels-balken stadgas.

19 §.

Inteckning för fordran skall förnyas i den ordning, som uti 20 och 21 §§ bestämmes, första gången inom tio år sedan den beviljades, och sedermera inom tio år från hvarje förnyelse. Sker ej sådan förnyelse, vare inteckningen förfallen.

20 §.

Vill någon låta förnya inteckning, uppvise hos Rätten i hufvudskrift den handling, hvarå inteckningen är beviljad; och skrifve Rätten inteckningsförnyelsen derå. Stånde ock sökanden fritt att inför annan Underrätt förete inteckningshandlingen; den Rätt läte, då sådant sker, i sitt

14 Bil. till Kongl. Maj.ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. in.

inteckningsprotokoll korteligen intagas hvad handlingen innehåller med dag och årtal då den utgafs, af hvilken Rätt inteckningen är beviljad, när och under hvilken § i protokollet det skedde, och när inteckningen förnyades, om det skeft; teckne ock bevis å handlingen att den varit företedd till vinnande af inteckningsförnyelse; sedan ingåfve sökanden protokollet deröfver till den Rätt, som inteckningen beviljat, inom tid som i 19 § sägs; och vare detta så gildt som om handlingen der blifvit företedd.

21 §.

Å landet må mellan lagtima tingen, så ock å de dagar under sådant ting, då Rätten ej har sammanträde, domaren handlägga de i nästföregående § omförmälda ärenden, på sätt för Rätten är föreskrifvet. De af domaren sålunda handlagda ärenden upptagas i sär skil dt inteckningsprotokoll, hvarefter hvad deri införes bör offentligen uppläsas å nästa under lagtima ting infallande rättegångsdag; skolande det särskilda protokollet fogas vid det allmänna inteckningsprotokollet för nämnda ting.

22 §.

Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till viss del dödas, uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift för den Rätt, som beviljat inteckningen, och skrifve Rätten å handlingen bevis om dödandet. Askas åtgärden af annan än fastighetens egare, må dödandet ej beviljas utan egarens samtycke.

Söker någon att inteckning må under annan nedsättas eller eljest förändras, förfares i enlighet med hvad här ofvan angående intecknings dödande är sagdt.

23 §.

År egendom såld efter utmätning å offentlig auktion eller under konkurs, vare ny egare, sedan han fått lagfart, berättigad att få egendomen lossad från inteckning för fordran, som icke kunnat af köpeskillingen gäldas, ändå att han ej kan i hufvudskrift förete inteckningshandlingen. Vill lian af sådan rätt sig begagna, gifve å landet till domaren och i stad till Rätten in bevis om de inteckningar, som vid egendomens försäljning deri funnos, så ock handling, som visar köpe-

15 Bil. till Kongl. Mct.j:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

skillingens fördelning borgenärerna emellan, samt intyg att denna fördelning blifvit af dem godkänd eller vunnit laga kraft. Domaren eller Ratten skall derefter medelst kallelse, hvilken genom sökandens försorg bör införas tre gånger i allmänna tidningarne minst fjorton dagar mellan hvarje gång, förelägga inteckningshafvare, som ej fått sin fordran ur köpeskillingen gulden, att, om han mot inteckningens dödande har något att påminna, sådant hos Rätten anmäla, å landet sist på första rättegångsdagen af det ting, som infaller näst efter två månader, och i stad inom två månader från sista kungörelsedagen. (Höres ej påminnelse inom den utsätta tiden, eller ogillar Rätten påminnelse som blifvit gjord, värde inteckningen dödad för hvad af köpeskillingen ej kunnat gäldas.

24 §.

Har inteckning, på grund deraf att konkurs inträffat, blifvit genom laga kraft eggande beslut förklarad vara utan verkan, då må ock, på ansökan af ny egare, som fatt lagfart å egendomen, inteckningen dödas utan hinder deraf att den handling, hvarå inteckningen beviljats, icke i hufvudskrift företes; dock skall kallelse å inteckningshafvaren utfärdas och derefter med ärendet jemväl i öfrigt så förfaras som i nästföregående § sägs.

25 §.

År intecknad for dringsh an dl ing inlöst af gäldenären eller eljest åter kommen i hans hand, vare honom ej förment att, der inteckningen ännu är gällande, ånyo utgifva handlingen med fortfarande inteckningsrätt.

26 §.

Borgenär, som för sin fordran har inteckning till högre belopp än fordringen, njute, i deri morr sådant för fidla gäldandet af hans fordran nödigt är, säkerhet i den intecknade egendomen till hela det belopp, hvarå inteckningen lyder.

27 §.

År intecknad egendom i annans ego än gäldcnärens och läcker den ej till intecknade gäldens betalning; vare egaren ej till ansvar för bristen

16 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

bunden, der han ej gälden å sig tagit eller eljest derför i gäldenärens ställe svara bör.

28 §.

Låter innehafvare af intecknad fordran ny egare å inteckningshandlingen teckna förbindelse för fordran, vare förre gäldenären fri från sin förbindelse, der ej annorlunda är aftaladt.

29 §.

Har innehafvare af skuldförbindelse, till säkerhet hvarför inteckning blifvit fastställd i egendom, den der sedermera kommit i annan egares hand, låtit inteckningen utan samtycke af förbindelsens utgifvare dödas, förfalla, nedsättas eller eljest förändras, och kan fordran till följd deraf icke ur egendomen uttagas, vare utgifvaren från ansvar för fordringen fri.

30 §.

Vårder intecknad egendom efter utmätning såld för eu borgenärs fordran, njute då alla öfriga borgenärer, som hafva inteckning i egendomen, genast derur betalning hvar efter sin rätt, ändå att deras fordringar eljest ej äro till betalning förfallna.

Later borgenär intecknad fordran innestå i egendom, som efter utmätning är såld, vare förre egaren fri från ansvar för hvad af köpeskillingen kunnat gäldas.

31 §.

Varder intecknad egendom af egaren vanvårdad eller förderfvad så att inteckningshafvares säkerhet märkligen minskas, ege denne att ur egendomen njuta betalning för sin fordran, ändå att den ej är förfallen.

32 §.

Åro flera fasta egendomar intecknade för samma fordran, utan att bestämdt är för huru stor del deraf hvarje egendom häftar; då hvile ansvaret för den gemensamt intecknade fordran å hvar af egendomarne

Bil. till Kongl. May.ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

till så stort belopp, som på honom faller efter förhållandet af hans särskilda värde till sammanlagda värdet af alla de intecknade egendomarne.

33 §.

Finnes ej, när gemensam inteckning i flera egendomar beviljas, visst värde å hvarje egendom af gäldenären utsatt i inteckningshandlingen, då skall, för bestämmande af ansvarsbeloppet efter 32 §, hvarje egendoms värde beräknas efter den uppskattning derå till allmän bevillning, som var gällande året näst före den tid då inteckningen söktes, eller, der sådan uppskattning för det året ej finnes, flen som efter nämnde tid först skedde.

34 §.

Kan den, som för fordran har gemensam inteckning i flera egendomar, ur köpeskillingen för någondera af dem ej fullt utfå det ansvarsbelopp, hvarför den egendomen efter 32 § skall häfta, fälle bristen de öfriga egendomarne till last och värde dem emellan fördelad enligt den i samma § stadgade grund. Saknas i någon af egendomarne tillgång till gäldande af dess lott i bristen, skall donna lott på enahanda sätt fördelas å de återstående egendomarne.

35 §.

Har den, som fatt gemensam inteckning i flera egendomar, låtit inteckningen i någon af dem dödas, förfalla, nedsättas eller eljest förändras, vare då ej berättigad att för ansvarsbelopp, som skulle falla å den egendomen efter ty i 32 och 34 §§ sägs, hålla sig till de andra egendomarne, der ej mellan honom och öfriga rättegång är annorlunda aftaladt.

36 §.

Går någon bland de egendomar, som häfta för gemensam inteckning, särskilda till salu, och varder ej senast vid fördelningen af köpeskillingen för donna egendom ådagalagdt, att sådan brist, som enligt 34 § bör falla honom till last, yppats i någon bland de öfriga egen-

/_>//(. till Rilesd. Prof. 187-5. 1 Sami. 1 Afd. z

18 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

domarne, vare innehafvare!! af den gemensamma inteckningen ej berättigad att ur nämnde köpeskilling utfå mera än det belopp, hvarför egendomen enligt 32 § ansvarar; egande innehafvare af gemensam inteckning i flera egendomar, derest någon bland dem särskildt utmätes för annans fordran eller afträdes till konkurs, att, för utrönande huruvida sådan brist kan uppstå som ofvan sägs, få jemväl de öfluga egendomarne utmätta och på en gång sålda utan hinder deraf att det intecknade beloppet ej är till betalning förfallet; framställe dock, så vidt han vill af donna rätt sig begagna, yrkande derom innan den särskildt utmätta eller till konkurs afträdda egendomen säljes.

37 §.

klar egendom, sedan inteckning deri beviljades, blifvit styckad, vare om de särskilda delarnes ansvar för intecknade beloppet lag som om flora egendomar ofvan är sagdt.

38 §.

Utmätning af fast egendom för icke intecknad fordran skall anmärkas uti inteckningsprotokollet vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder; och har förty utmätningsförrättaren att genast, å landet till domaren och i stad till Rätten, insända bevis om utmätningen och beloppet af den fordran, hvarför den skett. Å landet anmärke domaren bevisets innehåll uti det i 21 § omförmälda särskilda inteckningsprotokoll, hvarmed vidare förfares, som der är sagdt. I stad skall anmärkningen införas uti inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag.

Vises att utmätning, hvarom anmärkning skett i inteckningsprotokollet, blifvit upphäfd eller eljest förfallit, läte Rätten sådant i protokollet antecknas.

39 §.

Den, som fått nyttjanderätt till fast egendom, ege, till betryggande af nyttjanderättens bestånd efter ty bär nedan sägs, att derför erhålla inteckning vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder.

40 §.

Då inteckning för nyttjanderätt sökes, skall den handling, hvari ny ttj anderätten är upplåten, till Rätten ingifvas; och värde handlingen

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

eller den del deraf, som angår nyttjanderätten, offentligen uppläst och i inteckningsprotokollet införd.

År handlingen ej af vittnen styrkt, skall upplåtaren höras; och förfares dervid så som i 6, 7, 8, 9 och 10 §§ är stadgadt.

41 §•

Ej må inteckning för nyttjanderätt beviljas utan att den, som nyttjanderätten upplåtit, fått lagfart å egendomen. Har han åtkommit egendomen genom fång, hvarmed lian ej är pligtig lagfara, eller har han sökt lagfart men ännu ej fatt den beviljad, vare lag som i 12 § sägs.

Hvad om upplåtarens åtkomst och lagfarten upplyses skall uti inteckningsprotokollet anmärkas.

42 §.

Hvad i 13, 16 och 17 §§ är föreskrifvet i afseende å inteckning för fordran skall ock i fråga om inteckning för nyttjanderätt tillämpas.

43 §.

Inteckning för nyttjanderätt, som beviljas, sedan donna förordning trädt i kraft, gälle fortfarande utan förnyelse. Nyttjanderättsinteckning som finnes då donna förordning träder i kraft skall derefter, vid påföljd att inteckningen eljest förfaller, en gång förnyas inom den tid och i den ordning, som är stadgad angående inteckning för fordran, men vare sedan gällande utan vidare förnyelse.

44 §.

Vill den, som innehar intecknad nyttjanderätt, låta inteckningen under annan nedsättas eller eljest förändras eller ock till större eller mindre del dödas, uppvise för Rätten inteckningshandlingen i liufvudskrift, och teckne Rätten derå bevis om den åtgärd, som varder meddelad.

45 §.

Viser egare af fastighet, hvari inteckning för nyttjanderätt finnes, att den tid, för hvilken donna rätt är upplåten, gatt till ända, eller att

in. in.

20 Bil. till Kongl. Majds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom,

nyttjanderätten eljest upphört, då må inteckningen dödas, äfven om inteckningshandlingen ej företes.

46 §.

År eganderätt öfverlåten till en och nyttjanderätt upplåten till annan, galle ny ttj anderätten om inteckning derför sökes förr än lagfart å fånget. Sökas lagfart och inteckning samma dag, vare ock då ny ttj anderätten gällande, om upplåtelsen deraf är äldre än öfverlåtelsen af egander ätten.

47 §.

Varder egendom afträdd till konkurs innan den, som undfått nyttjanderätt i egendomen, derför sökt inteckning, och går egendomen till försäljning; då vike innehafvare!! af ny ttj anderätten för nye egaren, ändå att inteckning för nyttjanderätten sökes innan eller samma dag nye egaren söker lagfart.

48 §.

Har någon vid öfverlåtelse af eganderätt till fast egendom förbehållit sig eller annan nyttjanderätt till egendomen eller någon del deraf, vare nyttjanderätten gällande mot nye egaren, ändå att denne söker lagfart å fånget innan inteckning för nyttjanderätten sökes.

49 §.

Om nyttjanderätt, som man vid öfverlåtelse af fast egendom förbehållit sig eller annan, vare lag som angående ogulden köpeskilling i 11 Kap. 2 § Jorda-balken sägs.

50 §.

Upplåter någon nyttjanderätt till samma egendom åt flere, gälle den upplåtelse, hvarför inteckning först sökt varder. Sökes för flera upplåtelser inteckning samma dag, vare den upplåtelse gällande, som först gjordes.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof), ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

51 §.

Finnes i samma egendom inteckning för fordran och för nyttjanderätt, ege den rätt företräde, hvarför inteckning först söktes. Sökes å samma dag inteckning för fordran och för nyttjanderätt, trafve nyttjanderätten företräde.

52 §.

Kan fordran, som eger företräde framför intecknad nyttjanderätt, fullt gäldas ur egendomen, då den efter utmätning eller under konkurs säljes, ege nyttjanderätten fortfarande bestånd; kan fordringen ej sålunda gäldas, stånde ny ttj anderätten äfven då fast, derest innehafvare!! deraf vid auktionen fyller bristen, eller ock köpeskillingen, då egendomen utbjudes utan förbehåll om nyttjanderättens bestånd, ej stiger högre än då egendomen utbjudes med sådant förbehåll.

53 §.

Innehafvare af nyttjanderätt, som måste vika i något af de fall nu sagde äro, njute, då han i god tro varit, skadestånd af den, som nyttjanderätten åt honom upplät; trafve dock ej förmonsrätt i egendomen för skadeståndet, der det ej såsom fordran till bestämdt belopp är särskild! inteckna^. Har den, som upplät nyttjanderätten, ötverlåtit egendomen till annan, och låter nyttj anderättens innehafvare beviljad inteckning utan upplåtarens samtycke dödas, förfalla, nedsättas eller eljest förändras, eller har lian, der öfverlåtelse!! skott med förbehåll som i 48 § sägs, försummat att derför söka inteckning inom den tid, som i 11 Kap. 2 § Jorda-balken stadgad är; ege då ej rätt till skadestånd af upplåtaren.

54 §.

Hvad i donna förordning är stadgadt angående nyttjanderätt gälle ock i fråga om rätt till afkomst eller annan förmon, som åt någon upplåtes att utgå af fast egendom; dock att inteckning för sådan rätt skall inom hvart tionde år förnyas på sätt och vid påföljd, som om förnyelse af inteckning för fordran är sagd!; skolande Rätten uti beviset om inteckningens beviljande införa erinran om liden inom hvilken inteckningsförnyelse bör ske.

22 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

55 §.

Slutes aftal, hvarigenom besvär och last lägges å fast egendom till förmon för annan sådan egendom, såsom angående utsigt eller fenster, väg, fädrift, vattenställe, vattens ledning eller uppdämning, ler- eller grustägt eller annat dylikt, värde det servitutsaftal intecknadt så som om nyttjanderätt är sagdt.

56 §.

Inteckning af servitutsaftal galle fortfarande utan förnyelse; och vare om förändring eller dödande af sådan inteckning lag som i 44 och 45 §§ sägs.

57 §.

År eganderätt öfverlåten till en och servitutsaftal slutet med annan, gälle servituten om inteckning derför sökes förr än lagfart å fånget; sökas lagfart och inteckning samma dag, vare ock då servituten gällande om aftalet derom är äldre än öfverlåtelsen af eganderätten; skolande hvad i 47, 48 och 49 §§ är stadgadt angående nyttjanderätt jemväl tillämpas å servitutsaftal.

58 §.

År servitut upplåten till en och nyttjanderätt till annan och kunna ej båda rättigheterna jemte hvarandra fullt bestå, ege den rätt företräde derför inteckning först söktes; äro inteckningarne sökta samma dag, ege den rätt, som först uppläts, företräde.

Enahanda rätt, som intecknad nyttjanderätt egen i förhållande till intecknad fordran, tillkommer äfven intecknadt servitutsaftal.

59 §.

Utan hinder af inteckning må tvist om fordrans giltighet eller om annan intecknad rättighets bestånd lagligen pröfvas.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

60 §.

Har i egendom, som genom klander från innehafvare!! vinnes, inteckning skeft, sedan egendomen kom ur rätte egarens hand, vare inteckningen ogild.

61 §.

Vid Rätten skall föras bok i öfverensstämmelse med inteckningsprotokollet, så inrättad att deraf lätteligen kan ses: hvarje egendom deri inteckning blifvit sökt, tiden då det skeft, sökandens namn, beloppet af fordran eller beskaffenheten af annan rättighet hvarför inteckning är sökt, så ock, der inteckning blifvit beviljad eller utslagen, förnyad, nedsatt, annorledes förändrad eller dödad, liden då sådan! skedde. Då enligt 38 § anteckning i protokollet skeft angående utmätning, värde ock det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

62 §.

Å protokollsutdrag, som utfärdas i inteckningsärende, skall tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit införd! uti den i 61 § nämnda bok.

63 §.

Inteckningsärende må af Rätten upptagas, å landet endast på lagtima ting samt i stad endast å måndag eller, om helgedag då inträffar, nästa söcknedag derefter; dock att frågor om inteckningsförnyelse och utmätnings antecknande må handläggas, af Rätten i stad jemväl å annan rättegångsdag än måndag, och af domaren på landet så som i 21 och 38 §§ sägs.

64 §.

Den, som ej nöjes åt Underrätts eller domarens beslut i inteckningsärende, egen deröfver sig besvära inom den i 16 Kap. 1 § Rättegångsbalken stadgade tid. Öfver Hofrättens utslag må klagan genom besvär hos Konungen fullföljas inom den tid och i den ordning, som i 30 Kap. 18 § nämnda balk föreskrifves.

24 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

65 §.

Har beslut, hvarigenom Underrätt helt och hållet eller till någon del afslagit ansökan om intecknings beviljande, blifvit till följd af besvär ändradt af högre Rätt, vare sökanden pligtig att å landet sist å det ting, som infaller näst efter tre månader, och i stad inom tre månader från det utslaget om ändringen vunnit laga kraft, detsamma hos Underrätten förete, vid äfventyr att i annat fall den inteckning, som på grund af utslaget beviljas, gäller såsom vore den sökt först å den dag utslaget vid Underrätten företes.

66 §.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1875; dock att, derest med hänsyn till särskilda förhållanden i någon ort hinder möter mot förande af sådan bok, som i 61 § omtalas, anstånd dermed må af Konungen medgifvas.

Inteckningsansökan, som vid nämnde tid är på Rättens pröfning beroende, behandlas enligt äldre lag; och skall, der gemensam inteckning i flera egendomar blifvit beviljad innan denna förordning trädt i kraft, den rätt, sådan inteckning medför, efter äldre lag bedömas.

Förslag till förordning angående liden för nyttjanderättsaftals bestånd.

I stället för hvad om tiden för nyttjanderättsaftals bestånd varit stadgadt uti de genom förordningen donna dag angående inteckning i fast egendom upphäfda förordningarne den 13 Juni 1800 angående städsel och lega af jord på landet, den 21 December 1857 angående inteckning af aftal om nyttjanderätt till fastighet i stad, samt den 22 December 1863 angående ändring i gällande föreskrifter om lega af arfvejord, förordnas som följer:

Aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet blifvit på viss tid upplåten, må ej gälla öfver femtio år.

Aftal om nyttjanderätt till hus eller tomt i stad eller till del deraf så ock till jord, som till hus eller tomt hörer, gälle ej öfver tio år. Om nyttjanderätt till städs]ord, som till tomt ej hörer, vare lag som angående nyttjanderätt till fast egendom å landet här ofvan är stadgadt.

Donna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1875.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

25 Förslag till förordning angående förändrad lydelse af 17 Kap. 1) § Handels-

balken.

Härigenom förordnas, att 17 Kap. 9 § Handels-balken skall erhålla följande förändrade lydelse:

9 §..

1 mom. Har någon inteckning i gäldenär fasta egendom; ege näst efter de fordringar, hvarom i 6 § förmäles, förmonsrätt i samma egendom från den dag, inteckningen vid Kätteri söktes; dock galle ej förmonsrätt till ränta, som före utmätning eller början af konkurs upplupen är, för längre tid än tre år. År fast egendom intecknad för fleras fordringar, och räcker den ej till för alla; kåfve den, som äldre inteckning eger, företräde. Hafva flera inteckning sökt å en dag; ege lika rätt.

2 inom. År inteckning — (oförändrad) — — — —--— —

— — — — — —--eller derefter.

3 inom. Varder förr än — (oförändrad) —- —-----—

— — — — — — — — utan verkan.

4 inom. Har någon inteckning i fast egendom för afkomst eller annan förmon, som blifvit upplåten att af egendomen utgå, njute för hvad upplupet är och oguldet inne står den förmonsrätt, som inteckning för fordran enligt 1 inom. medför; dock ej för längre tid tillbaka än tre år före utmätningen eller konkursens början.

5 inom. Om företräde till betalning för ogulden köpeskilling, gälle hvad i 11 Kap. 2 § Jorda-balken skils.

6 inom. Har fast egendom blifvit utmätt för fordran, som förut ej är intecknad, njute borgenären, derest utmätningen leder till egendomens försäljning, förmonsrätt till betalning ur den utmätta egendomen, så som vore inteckning för hans fordran beviljad den dag utmätningen skedde; dock att, om inteckning sökes samma dag utmätningen sker, utmätningen har företräde. Inträffar konkurs så som i 8 § sägs, ege den förmonsrätt ej rum.

Denna förordning skall icke tillämpas i de förmonsrättstvister, som göras anhängiga före utgången af December månad år 1874.

Bill. till Rilcsd. Prof. 1815. 1 Sami. 1 Afd.

26 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. in.

Förslag till förordning angående sättet för utmätt fast egendoms försäljning

i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Skola flera fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt intecknade, efter utmätning säljas, då skall, der någon af dem häftar för särskild inteckning eller kommit i särskild egares hand, hvarje egendom för sig till försäljning utropas. Sedan värde alla egendomarne gemensamt utropade till försäljning. Ej skola dock fastigheter i särskilda län eller städer, eller fastighet å landet och sådan i stad gå i eu försäljning, der ej fastigheterna tillhopa utgöra en egendom eller alla rättegång det medgifva.

Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda beloppet af hvad som bjudits vid de särskilda utropen, stånde vid första försäljningen fast; gå de högre, gälle sista försäljningen, och värde öfverskottet på de särskilde egendomarne fördeladt efter de uppskattningsvärden, hvarefter allmän bevillning utgick för nästföregående år.

2 §•

Skall fast egendom säljas, deri inteckning linnés för servitut, nyttjanderätt, eller rätt till afkomst eller annan förmon, som åt någon upplåtits att af egendomen utgå, värde egendomen till försäljning utropad med förbehåll om sådan rättighets bestånd. Finnes härvid, att någon, som eger bättre rätt, ej kan ur den bjudna köpeskillingen erhålla full godtgörelse, då skall, derest ej denne samtycker att vid det skedda utropet må förblifva, eller hvad för honom ur köpeskillingen brister genast af den intecknade rättighetens innehafvare till auktionsförrättare!! erlägges, egendomen utropas ånyo, utan förbehåll om rättighetens bestånd. Stiger köpeskillingen då högre, gälle sista försäljningen; i annat fall stånde vid den första fast.

Vid beräkningen huruvida den först bjudna köpeskillingen förslår åt dem, som ega bättre rätt, skall fordran, som veterlig är, upptagas, ändå att fordringsegaren den ej anmält; och vare såväl ränta å fordran

27 Bil. till Kong!. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

som ock årlig afkomst beräknade för ett år, der det ej vises, att de innestå för annan tid.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1875.

Förslag till förordning angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

I stället för de genom förordningen donna dag angående inteckning i fast egendom upphäfda 27 och 28 §§ i 7 Kap. Rättegångs-balken, sådane de lydde i förordningarne den 13 Juli 1818 och den 2 Februari 1864, stadgas som följer:

1 §•

Öfver följande ärenden skola vid Underrätt föras särskilda protokoll, nemligen: ett öfver lagfarter med fång af fast egendom; ett öfver inteckningar i sådan egendom; ett öfver äktenskapsförord; ett öfver förmyndares tillsättande och entledigande, samt ett öfver bouppteckningar, morgongåfvobref och af handlingar om lösöreköp. Uti lagfarts- och inte c kningsprotokollen skall för hvarje ärende å brädden tecknas namnet på den egendom som lagfares eller intecknas, och uti öfriga protokollen, för hvarje ärende med undantag af bouppteckningarne, namnet å den person, ärendet rörer. Har någondera af de ärenden, nämnda är o, icke förevarit, värde det i protokollet anmärkt.

2 §•

Sedan häradshöfding hvarje gång om året hållit ting i sin domsaga, sände han dessa protokoll in till Hofrätten senast tre månader derefter, vid hot en krona femtio öre för hvar dag lian uteblifver vare sig med ett af protokollen eller med alla. Rådstufvurätt göre det för hvar månad, inom utgången af nästa månad derefter, vid lika bot. År ej anmärkning gjord som i 1 § sägs, då något ärende icke förevarit, vare derför bot som för uteblifvande med protokoll.

3 §•

Genom hvad nu är stadgadt göres ej ändring uti gällande föreskrift derom att afliandlingar om lösöreköp skola i Stockholm intagas uti Öfverståthållare-embetets kanslis protokoll.

Donna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1875.

28 Bil, till Kongl. Majds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

[Formulär till Fastebok för Stad.]

Blad 15.

Jemlik* Eådstufvu-rättens dom den 20 Dee. 1875

äro från denna tomts fria "rund 2,100 qvadratfot Qvarteret Roslager! N:0

exproprierade; se nedan N:o 2. " "

1877 den 17 Nov. affördes från tomtarealen den

ofria delen deraf; se nedan N:o 3. Tomtens areal 6,310 qvadratfot, deraf å fri

Bil, till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å lång till fast egendom, m. m.

5 vid Roslagstorg.

nd 5,000 och å ofri grund 1,310 qvadratfot.

Pant- och nyttjanderätt samt servitut.

N:o

Inteckningssökningar och Rättens beslut deröfver.

Anteckningar om förnyelser, ändringar och dödande samt andra anmärkningar.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

1871 den 17 Sept. sökte Byggmästaren Åke Flack inteckning enligt ett af Poliskommisarien B. Sten den 15 Ang. s. å. till Flack eller ordres utgifvet skuldebref å Tvåtusen R:dr med sex procent ränta.

S. d. bifölls § 25 ................................... 2,000 R:dr.

1886 den 1 Febr. sökte Vaktmästaren Petter Ström inteckning enligt ett af enkan Petronella Bård den 21 Jan. s. å. till Ström eller ordres utgifvet skuldebref, märkt med A, å Fyratusen femhundra Kronor med sex procent ränta.

S. d. bifölls med rätt framför N:o 3 § 9... 4,500 Kr. D:o d:o, märkt med B, å Fyratusen femhundra Kronor med 6 procent ränta.

S. d. bifölls med rätt efter N:o 2 § 10... 4,500 Kr.

1886 den 7 Juni sökte Bildhuggaren Erik Vogel inteckning enligt ett af enkan Petronella Bård den 15 Nov. 1885 till innehafvaren utgifvet skuldebref å Fyratusen Kronor med sex procent ränta.

8. d. förklarades ansökningen Evilande och hänvisades sökanden att stämma. § 1.

1887 den 3 Nov. sökte Bxsekutionsbetjenten Barald Baraldsson inteckning enligt ett af enkan Petronella Bård den 2 i samma månad till Baraldsson eller ordres utgifvet skuldebref å Femtusen femhundra Kronor med sex procent ränta.

S. d. bifölls § 23....................................... 5,500 Kr.

1891 den 16 Mars sökte egaren af N:o 4 Qvarteret Roslagen inteckning för servitut, rätt till fenstef, enligt aftal af den 10 Mars s. å,

8. d. bifölls § 9.

förnyad den 20 Okt. 1880; förnyad den 15 Dec. 1889.

förnyad den 7 Nov. 1895.

1890 d. 1 April bevilj. offentlig stämning för inteckn. dödande. 1890 d. 17 Juni dödad. int. N:o 3. 1890 den 17 Juni förklarades ansökningen hafva förfallit.

1890 den 17 Juni dödades N:o 5.

1890 d. 3 Jan. ingafs bevis att egendomen blifvit d. 27 Sept. 1889 för Bxsekutionsbetjenten Barald Baraldssons räkning tagen i mät för en fordran af 2,000 Kronor med ränta. Egendomen till följd af utmätningen såld, se egare N:o 6.

30 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m. [Formulär till Fastebok för landet A) Lagfarter.]

Blad 2,

Axnäs IN:o 2. Ett mantal frälse med qvarn.

Bil. till Kongl. Majds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

31 Balsta socken.

32 Bil. till Rongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

[Formulär till Fastebolc för landet. B) Inteckningar.]

Blad 2.

Axnäs N:o 2. Ett mantal frälse med qvarn.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

33 Balsta socken.

Bill. till Riksd. Prat. 1815. 1 Sami. 1 Afd.

34 Bil. till Kongl. Mcijits Nåd. Prop. enig. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

Motiv.

^ I motiven, som åtföljde förslaget till förordning angående lagfart å fång till fast egendom, erinrades derom, att emot införande på landet af fullt specificerade fastighetsböcker sådana svårigheter förekommo till följd af den ambulatoriska domstolsinrättningen, bristande arbetskrafter för böckernas uppläggande och förande samt andra för oss egendomliga förhållanden, att all tanke derpå för närvarande måste öfvergifvas, samt att i följd häraf vid uppgörandet af nämnda förslag iakttagits samma förfaringssätt, som redan af Lagkomité!! och Lagberedningen blifvit användt, eller att i främsta rummet uti de civilrättsligt lagstadgandena gorå de förbättringar, som funnos af behofvet påkallade, och såsom tillägg dertill påbjuda införandet af böcker eller register till lagfarts- och inteckningsprotokollen, sådana dessa register under närvarande förhållande!! kunde åstadkommas. Samma förfaringssätt har af enahanda skäl iakttagits vid uppgörande af förslaget till förordning angående inteckning i fast egendom.

De olika slagen af inteckning, för fordran och för nyttjanderätt, hvilka för närvarande behandlas i skilda författningar, hafva blifvit sammanförda till en lag, i öfverensstämmelse med hvad Lagkomité!! och Lagberedningen redan föreslagit. Äfven hafva servituterna, hvilka förut _ upptagits i förslaget till lagfartslag, blifvit öfverflyttade till inteckningsförfattningen, hufvudsakligen i anledning af uttalade farhågor derför att i åtskilliga fall servitut och nyttjanderätt kunde lätt sammanblandas, särdeles af den i lagen mindre hemmastadde, och till följd häraf förvecklingar möjligen kunde uppstå, ifall ett aftal, hvars lagföljd borde ske till inteckningsprotokollet, blefve upptaget i lagfartsprotokollet och tvärtom.

I fråga om det förhållande, hvari fordran och den genom inteckningen för fordran vunna sakrätten stå till hvarandra, öfvereiisstämmer förevarande förslag hufvudsakligen med den uppfattning deraf, som

in. in.

35 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart, å fång till fast egendom,

i lagstiftningen efter 1818 och framför allt i rättsskipningen gjort sig gällande.

Såsom bekant är, hafva under senaste tider såväl inom rättsvetenskapen som i särskilda främmande länders lagstiftning sträfvanden visat sig, åsyftande en väsendtlig ombildning af hypoteksrätten i fråga om hypotekets förhållande till fordran. Så har man i Preussen genom den . senaste hypotekslagstiftningen vid sidan af det egentliga hypoteket infört ett nytt rättsinstitut, »Grundskulden», som antages skilja sig från hypoteket deri att den är af fordran oberoende, och härigenom bildat en ny sakrätt, hvilken med samma syfte som hypoteket, att utgöra säkerhet i en fastighet för ett visst penningebelopp, i motsats emot detta kan betraktas såsom en sjelfständig rättighet, med afseende å hvilken följaktligen de invändningar, som emot en hypoteksförbindelse på grund af dess accessoriska natur kunna enligt preussisk rätt framställas, äro till största delen uteslutna.

Behofvet af att erhålla en i innehafvarens hand gällande säkerhetshanäling, hvars beskaffenhet i vidsträcktare man än hypoteket uteslöte möjligheten af att deremot framställa invändningar, var, enligt hvad förhandlingarne angående bildandet af det nya rättsinstitutet otvetydigt gifva vid handen, den hufvudsakliga grunden till detsamma införande i den preussiska rätten.

Något dylikt behof synes deremot hos oss icke förefinnas. I det löpande skuldebrefvet, till säkerhet hvarför inteckning blifvit fastställd, hafva vi nemligen redan en hypoteksförbindelse, hvilken, med afseende å oberoendet af det ursprungliga skuldförhållandet samt uteslutandet af invändningar emot detsamma, fullt kan jemföra^ med det preussiska grundskuldbrefvet.

Vid sådant förhållande och då de skiljaktigheter, som med afseende å rättsverkningar i öfrigt förefinnas emellan grundskulden och nuvarande inteckning för löpande skuldebref, ej äro af någon genomgripande vigt, torde det icke vara lämpligt att, med bibehållande af den nuvavarande betydelsen hos inteckningen, derjemte införa en för vår lagstiftning ny sakrätt, öfverenstämmande med grundskulden. I sådant fåll skulle man nemligen erhålla tvänne sakrätter, ämnade att fylla samma behof och hvilka, med hvarandra nära öfverensstämmande, dock i vissa afseende!! blefvo olik$; ett förhållande, som kunde åstadkomma oreda i afseende å de rättsverkningar, som herde tillkomma en hvar af dem.

Att åter, jemte införandet af grundskulden, söka återbringa inteckningen till betydelsen af rent accessorisk panträtt, skulle stå i eu be-

36 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. m.

stämd strid emot hela den riktning, hvari vår inteckningsinstitution genom såväl lagstiftning som praxis efter år 1734 utvecklat sig, och lärer i följd deraf icke kunna ifrågasättas, lika litet som den allmänna rättsåskådningen hos oss för närvarande synes benägen att, med öfvergifvande af det nuvarande inteckningsbegreppet, helt och hållet utbyta inteckningen för fordran emot en sådan sakrätt, som med grundskuld betecknas.

De skäl, som ligga till grund för stadgande^ i förslaget, är o, der sådant ansetts af nöden, i korthet angifna under de särskilda paragraferna.

1 och 2 §§.

Den nu gällande bestämmelse, som berättigar fordringsegare att för sin fordran tilltvinga sig inteckning eller panträtt i gäldenärens fästa egendom, synes icke vidare böra såsom allmän regel bibehållas. Den, som försträckt annan penningar eller eljest blifvit hans fordringsegare utan att tillika hafva vunnit hans medgifvande att till säkerhet för beloppet få panträtt i gäldenärens gods, har icke något giltigt anspråk på en sådan panträtt. Detta är regeln i afseende å lös pant, och någon annan bör i allmänhet icke finnas i fråga om fast egendom. Fordran är en särskild rätt, som i och för sig ingalunda innebär eller medför panträtt; och den allmänna krediten torde icke heller fordra eller vinna på att donna grundsats kullkastas och att gäldenär en ålägges annat än han sig utfäst. I enlighet med donna uppfattning är i 1 § stadgadt, att rätt till inteckning för fordran skall bero på medgifvande af egaren till den egendom, hvari inteckningen skall ske. Den fordringsegare, som ej betingat sig inteckning, har i allt fall utvägen öppen att, så snart hans fordran är förfallen, få gäldenärens fasta egendom utmätt och såld till fordringens betäckande; och under den tid, som åtgår för realiseringen, skulle han enligt nu föreslagna lydelsen af 17 Kap. 9 § Handels-balken ega säkerhet i egendomen.

Fall finnas dock, då undantag från den i 1 § uppställda regel äro berättigade och af billighet påkallade. Så torde det icke kunna sättas i fråga att ur lagen borttaga nu gällande föreskrift i 11 Kap. 2 § Jordabalken angående rätt till säkerhet för ogulden köpeskilling; och så länge ett sådant stadgande finnes, måste ock rätt att utan gäldenärens samtycke erhålla inteckning oförändrad qvarstå för det fall, som der afses. Vidare synes en sådan rätt icke höra saknas när domstol ålagt någon att ställa säkerhet för omyndigs medel, dem lian har om häri-

m. m.

37 Bi7. tiM Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom,

der; ty, då ett på lag grundad! beslut finnes derom att säkerhet skall ställas' bör lagen icke lägga hinder i vägen för beslutets verkställande i de inånga fall då någon, som är eller varit förmyndare, eller eljest har omyndigs medel om händer, icke eger annan eller lämpligare säkerhet att lemna än fast egendom. Slutligen synes ock billigheten kräfva rättighet för fordringsegaren att tilltvinga sig inteckningssäkerhet i de. ofta ömmande fall, då domstol genom laga kraft egande beslut ålagt någon att utgifva underhåll eller skadestånd, som ej genast är förfallet till betalning. Då gällande beslut finnes derpå att någon skall årligen eller efter viss tids förlopp utgifva vare sig underhåll, såsom åt äkta eller oäkta barn, åt efterlefvande hustrur eller barn till person, som blrfvit dödad af den underhålls skyld! ge, eller ock skadestånd, såsom till person, som genom våldshandling blifvit utsatt för lidanden eller beröfvats sin arbetsförmåga; — i dessa och liknande fall synes den, som fatt sig tilldömdt underhåll eller skadestånd, hvithet, det icke står i hans makt att genast och på en gång utkräfva, ej hora beröfvas rättigheten att derför få inteckningssäkerhet, helst fordran här grundar sig icke på aftal, vid hvithet det stått fordringsegaren fritt att betinga sig den säkerhet, han anser behöflig, utan på domstols bedömande. Undantagsstadgandena i förevarande hänseenden äro uppställda i 2 §. _ o

Deremot synes det icke finnas giltigt skål att, på sätt någon gång blifvit ifrågasatt, gorå enahanda undantag för det fall att fordran är fäst med dom, enär donna omständighet icke i någon man ändrar fordringsrättens grund utan endast innebär bevis att fordringen är befunnen klar och betalningsgill!. Införandet af domfäst fordran bland undantagen i 2 § skulle dessutom i det närmaste upphäfva den i 1 § gifna regeln, enär man derigenom hade tillfälle, lika som för närvarande, att tilltvinga sig inteckning, blott med den skilnad att man nödgades begagna den omväg att först stämma för att få dom.

Nu gällande inteckningslag utgår från den förutsättning, att det är fordringsegaren, som har att hos Rätten begära inteckning; men i strid mot författningens lydelse har det bruk allt mera utvecklat sig, att fastighetsegaren sjelf söker inteckning för ännu obelånade skuldebref, för att sedermera i mån af behof kunna af dem begagna sig. Om tvungna inteckningar i öfverensstämmelse med förslaget upphöra, blir det utan tvifvel ännu mera vanligt att inteckningarne sökas af fastighetsegarne, och förslaget är i sådan syftning uppstäldt. Uppenbart är dock att intet hinder möter för borgenären att försedd med fästighetsegarens skriftliga medgifvande draga försorg om intecknande!.

m. m.

Bil. till Kongl. Maj-.ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom,

För god ordning och lätt kontroll derå att medgifvande af inteckning verkligen är lemnadt och afser den fordran, hvarför inteckning sökes, är stadgadt att medgifvande! skall vara skrifvet å sjelfva fordringshandlingen. Det kan invändas, att iakttagandet häraf är af föga vigt om egaren är personligen vid Rätten tillstädes, men i detta fall utgör det ock för honom ett ringa besvär att uppfylla föreskriften.

5-10 §§.

Om de tvungna inteckningarne i allmänhet borttagas, hafva dessa §§ visserligen icke på långt när den vidsträckta tillämpning som motsvarande föreskrifter i nu gällande inteckningslag. Stadganden i ämnet kunna emellertid ej undvaras för de fall, som återstå, och äro uppställda hufvudsakligen i öfverensstämmelse med nu varande lag.

12 §.

Af föreskriften derom att fång af fast egendom skall lagfaras följer, att egaren icke är behörig att belasta egendomen med inteckning förr än han fatt lagfart å fånget sig beviljad, och en sådan lagfartsskyldighet skulle, derest förslaget till lagfärtsförfattning blefve lag, derefter komma att eg a rum för alla fång. Men för de fång, som uppstått innan lågt artsförfattningen träder i kraft samt äro af beskaffenhet att enligt nu gällande lag ej behöfva lagfaras, skulle icke heller efter nya lagen lagfart vara erforderlig, och följaktligen bör egarens befogenhet att inteckna egendomen här ej vara beroende derpå att lagfart egt rum.

I afseende å dessa fång har det ansetts tillfyllest att eganderätten lagligen styrkes innan inteckning får beviljas.

Stadgandet i senare mom. af donna §, att inteckningsansökning skall hvila i afbidan på lagfartsansökningens utgång, der donna ej ännu hunnit bifallas, är att härleda från de grunder, som blifvit följda i förslaget till författning angående lagfart.

13 §.

År talan om klander å egarens åtkomst eller om lösningsrätt instämd, måste hans behörighet att med inteckning belasta egendomen anses underkastad tvifvel och följaktligen bör med inteckningens beviljande anstå till dess tvisten blifvit afgjord. Den olägenhet, som möjligen derigenom någon gång tillskyndas eu fastighetsegare, torde

39 Bil. till Kong!.. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

vida uppvägas af det allmännas intresse, som bjuder att i möjligaste män söka förebygga utsläppandet i allmänna rörelsen af inteckningar, hvilkas giltighet redan på förhand kan anses tvifvelaktig.

14 §.

De här föreslagna bestämmelser i fråga om kollision emellan ny egare och förre egarens borgenär, som söker inteckning, äro helt och hållet öfverensstämmande med den hittills gällande lagstiftningen.

15 §.

Vigten deraf att hvarje inteckningsansökan behandlas från början till slut af deri Rätt, hvarunder egendomen lyder, är omisskännelig. Det är donna Rätt, hvilken det bör tillkomma att fastställa den panträtt, som på grund af ansökningen må beviljas, och det är der man bör kunna erhålla upplysning om alla egendomens gravationer. Någon tvekan bör således ej kunna uppstå om riktigheten af den i donna § uttalade grundsats att inteckningsdomstolen bör fortfara med behandlingen al der anhängig inteckningsansökan utan hinder deraf att egendomen under tiden afträdes till konkurs, samt dervid bifalla eller utslå inteckningsansökningen. Derjemte har ansetts lämpligt erinra om den pröfning åt den beviljade inteckningens verkan, som kan komma att särskild!: eg a rum enligt de i förmånsrättsordningen och konkurslagen gittra föreskrifter.

16 §.

Den allt mer utsträckta verksamheten med anläggande genom bolags eller enskildes försorg af jernvägar och andra farleder, till hvilka arbetens utförande medel till stor del anskaffas genom lån mot obligationer, hvilka senare till högst betydliga belopp spridas bland allmänheten, har helt naturligt vackt tanken på huruvida genom inteckning i dessa farleder såsom i annan fast egendom trygghet kunde beredas innehafvare af nämnda obligationer. De egendomliga förhållanden, som ega rum med nämnda farleder, torde dock gorå omöjligt att på dem tillämpa de bestämmelser, som gälla för inteckning i annan fast egendom.

Jernvägar, kanaler och andra dermed jemförliga anläggningar för den allmänna rörelsen äro till sin natur sådane att de höra fortfara såsom ett helt för att, kunna motsvara sin bestämmelse. Det behöfves

40 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

blott att ett eller annat stycke af en dylik farled göres otillgängligt för rörelsen för att ändamålet med hela farleden skall blifva förfelad!. Men ett sådant afbrott i dispositionen öfver farleden skulle lätt inträffa om ifrågavarande slags anläggningar Unge belastas med inteckning enligt de härför i allmänhet gällande regler, enär, då hvarje äfven den minsta del kunde särskild! inteckna^, den ock borde få särskild! utmätas och säljas till betäckande af den intecknade fordran. Mot sönder styckning af ifrågavarande farleder genom frivillig öfverlåtelse kan säkerhet vinnas derigenom att i koncessionerna intages bestämmelse derom att farlederna icke må till annan öfverlåtas utan Kongl. Maj:ts tillstånd. För att vinna dylik trygghet i afseende å pantsättning, derest sådan medgifves, samt utmätning och exsecutiv försäljning behöfde stadgas, att dessa åtgärder icke fingo vidtagas annorledes än med hela farleden.

Men blefve det föreskrifvet, att eu farled icke finge annorlunda än i sin helhet inteckna^ herde såsom en följd deraf, och med hänsyn till vigten att på ett ställe kunna få kännedom om egendomens gravationer, tillika stadgas att inteckningen skulle för hela farleden ske vid en och samma domstol, fastän farleden, såsom oftast är fallet, sträckte sig genom flera härad eller tingslag. Vid bestämmandet af detta forum skulle det vara förenad! med ej ringa svårighet att i lagen uppställa eu bestämd och alltid tillämplig regel angående hvilken domstol i förekommande fall skulle vara behörig att meddela inteckning; och utan tvifvel lärer det hos oss icke anses lämplig! att öfverlåta åt verkställande makten att särskild! för hvarje fall bestämma laga forum för civilrättsliga handlingar af sådan vigt, som de ifrågavarande. Måhända skulle man finna minst olämpligt att för handläggningen af dessa slags ärenden antaga ett för hela riket gemensamt forum, exempelvis underrätten i rikets hufvudstad.

Det visar sig här, att redan i afseende å forum de allmänt gällande rättsreglerna icke kunna iakttagas. Äfven i öfrig! skulle form er na. för inteckningens meddelande blifva annorlunda, dels emedan det icke kunde komma i fråga att inteckna hvarje obligation särskild!,, utan inteckningen herde ske på en gång för hela obligationsserien, dels ock till följd deraf att särskilda bestämmelser från statsmyndighetens sida kunde finnas i koncessionen eller eljest meddelade, hvilka inverkade på inteckningsförfarandet.

Det torde ock vara klart, att inteckningen icke kunde uppfylla sitt ändamål att lemna trygghet för de obligationer, hvilka utgifvas för beredande af tillgång till trafikledernas anläggning, med mindre att rätt

41 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast. egendom m. in.

till intecknande uteslutande tillädes nämnda obligationer, eller åtminstone att hvärje annan inteckning i trafikleden finge sämre rätt än dessa; men härigenom voro alla de allmänna grunderna för rätt till inteckning och för den rätt, inteckningen medför, uppgifna.

Mot inteckning i jernvägar möter svårighet äfven derigenom att den mark, som borde med inteckningen belastas, ofta ej förblir fortfarande densamma som vid inteckningstillfället. Hvarje gång t. ex. ett litet stycke af eu jernväg omlägges i förändrad sträckning kommer jcrnvägen att gå öfver mark, som icke är inbegripen uti den meddelade inteckningen, under det att en del af den intecknade marken icke vidare begagnas till jernväg. Ett mycket upplysande exempel i detta afseende har helt nyligen förekommit. Det bolag, som eger Norbergs jernväg — den enda jernbana bär i landet, som veterligen blifvit intecknad, hvartill en yttre föranledning funnits i den tillfälliga omständigheten att jernvägens hela sträckning faller inom ett och samma tingslag — har beslut!! ombygga jcrnvägen i en helt annan sträckning än tillförene, hvarigenom endast några få obetydliga stycken blifva gemensamma för den nuvarande och den nya sträckningen. Så snart detta arbete blifvit fullbordad! och den gamla jcrnvägen öfvergifven, gäller den inteckning, som skulle utgöra säkerhet för bolagets skuld, endast uti en halfannan mil lång remsa mark, å hvilken ingen jernväg finnes med undantag af några obetydliga stycken, hvaremot bolagets hufvudsakliga tillgångar äro nedlagda i en helt annan jernväg, i hvilken intecknings säkerhet ej eger rum. Skulle nu tryggheten för obligationernas amortering och ränta hvila på den erhållna inteckningssäkerheten, vore den så godt som ingen.

Det finnes ännu ett vigtig! skäl hvarför inteckning ej kan utgöra ett tillfredsställande sätt att vinna säkerhet i jernvägar. Det är nemligen icke nog att hafva säkerhet, blott i sjelfva jcrnvägen, som utgör den fasta egendom, hvari inteckning skulle beviljas; man behöfver tillika säkerhet i den rörliga materielen, hvilken åter utgör lös egendom, hvarå inteckning ej har tillämpning.

Allt sammanlagd! visar, att inteckningsförfarandet med dess förutsättningar och förmer icke lämpar sig för jernvägar, kanaler och dermed jemförliga anläggningar, livilket också är naturligt då dessa såsom allmänna färdvägar äro till sin beskaffenhet och sin bestämmelse så väsendtligen olika med annan fast egendom.

Säkerhet för de obligationer, som utgifvas för de till anläggningarnes åvägabringande försträckta kapital, torde derföre böra sökas på annat sätt, och bland annat genom tryggande bestämmelser vid med-

Bih. till Riksd. Prat. 187.5. 1 Sami. 1 Afd. 6

42 Bil. till Kongl. Maj:is Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. in.

delandet af koncessionen för anläggningar^ och af tillåtelsen att för dem expropriera mark, samt vid fastställelse!! af bolagsordning för de bolag, som verkställa anläggningar^ och af dem blifva egare. Men ett oeftergiflig! vilkor för att trygghet sålunda må kunna beredas är att anläggningar^ ej må kunna för ändras räkning belastas med inteckningar, som skulle gorå hvarje åtgärd för beredande af trygghet åt obligationsinnehafvarne maktlös; och i anledning häraf har ett allmänt förbud att inteckna ifrågavarande slags anläggningar blifvit i förslaget infördt.

Det är gafvel, att hvad nu är sagd! icke kan hafva tillämpning å andra anläggningar än dem af större omfattning, till hvilka Kongl. Maj:ts tillstånd erfordras och hvartill medgifvande att förvärfva mark enligt expropriationslagen ifrågakommer. De mindre jernbanor och andra farleder, som byggas på anläggarnes enskilda egor, äro uteslutande under deras förfogande, och om dem kan här ej vara fråga.

Äfven i andra länder synes man icke vilja lägga det allmänna hypoteksförfarandet till grund för vinnande af säkerhet för jernvägsobligationer; hvilket framgår af följande framställning om förfarandet uti tre af Europas största länder, Preussen, Frankrike och England, samt i grannriket Danmark.

Preussen. Enligt lagen af deri 3 November 1838 voro i Preussen jernvägsbolagen underkastade bland annat den inskränkning i deras fria förvaltningsrätt, att de för upptagande af lån, deri dock icke inbegreps köp på kredit, voro pligtiga förskaffa sig tillåtelse af ministern för handel, näringar och offentliga arbeten, och var denne enligt nämnda författning berättigad att vid tillåtelsen till lånets upptagande föreskrifva, att en rånte- och amorteringsfond för lånet skulle af j ernvägsb olaget bildas. Dessutom erfordrades för jernvägsbolagen, i likhet med för hvarje annan enskild, på grund af kabinettsordren den 17 Juni 1833 regeringens tillstånd för utgifvande af förbindelser, ställda att betalas till innehafvare!!, hvilket tillstånd utfärdades, efter anmälan af nyssnämnde minister, i form af ett utaf regeringen beviljadt privilegium. I detta bestämdes, hvilka rättsliga verkningar skulle med lånet vara förenade; och skulle privilegiet till hela sitt innehåll genom författa ngssamlingen kungöras.

Genom lagen den 30 Juni 1870 angående kommanditsällskaper på aktier och aktiesällskaper, hvilken lag måste anses hafva afseende jemväl å jernvägsbolagen, kunna visserligen de genom 1838 års lag i allmänhet stadgade inskränkningar i jernvägsbolagens rätt att upptaga lån anses hafva förfallit, men deremot äro de på kabinettsordren den 17 Juni 1833 grundade v ilkoren för upptagande af obligationslån fort-

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, ro. m.

farande gällande, samt jern vägsbolagen sålunda, äfven efter det lagen af den 30 Juni 1870 träd! i kraft, hänvisade att, för erhållande af rätt att utgifva obligationer ställda på innehafvare^ söka privilegium utaf regeringen. I de privilegier, som af regeringen utfärdas, intagas de bestämmelser, som anses erforderliga för att bereda obligationsinnehafvaren säkerhet för fullgörande af bolagets betalningsskyldighet. Så t. ex. plägar i privilegierna intagas, att obligationsinnehafvarmé hafva företrädesrätt till jernvägens nettobehållning framför aktierna och deras utdelningskuponger; att i en viss b ansticka lånet skall hafva företrädesrätt; att med förbehåll af deras rätt, som ega äldre privilegier, jernvägen med byggnader, anläggningar samt rörlig materiel blifver speciel! förpantad; att jernvägsbolaget till dess obligationsskulden blilvit helt och hållet liqviderad icke eger rätt att försälja den för banan och stationerna erforderliga jorden, o. s. v. För den pantsättning, som sålunda i privilegiet fastställes, sökes icke någon inskrifning i grundboken, utan panträtten blifver endast publicerad genom privilegiets intagande i författningssamlingen.

Frankrike. Enligt den rättsuppfattning, som numera gjort sig gällande i detta land, äro innehafvarne utaf en jernvägskoncession icke verkliga egare af den jord, som till jernvägen blifvit använd, utan betraktas jernvägarne såsom till sin natur lika med allmänna landsvägar, hvilka icke kunna blifva föremål för privat eganderätt. Den rätt, som anses tillkomma koncessionsinnehafvaren, och hvilken rätt linnés bestämdt uttalad i 42 art. af det formulär, som utan undantag lägges till grund för den urkund, hvari koncessionsinnehafvares rättigheter och skyldigheter bestämmas, är allenast rätten att uppbära transportafgift af dem, som begagna jernvägen, och icke eganderätt till sjelfva vägen; och den omständighet, att i några bestämmelser uti koncessionsurkunderna benämningen »eganderätt» användes för betecknande af jernvägsbolagens rätt till jernvägen, antages icke i något afseende förändra naturen af den rättighet, som åt koncessionsinnehafvaren upplåtits, utan allenast vara en mindre exakt beteckning för donna rättighet. Såsom grunden dertill att eganderätt till jernvägen icke kan tillerkännas enskilda personer anföres af den fransyska jurisprudensen: att en dylik väg, som inrättas till nytta för alla, icke kan vara underkastad de partiel eller totala modifikationer, som egendom, underkastad enskildes eganderätt, undergå!-, och hvilka kunna härflyta från försäljning och andra kontrakter, samt att, då hela vägens förstörande kan blifva en följd af förändrandet utaf en ringa del, det såsom stridande emot syf-

44 Bil. till Kongl. May.ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. in.

tet med vägens inrättande, icke kan tillåtas att någon del af vägen genom privata aftal blifver dragen från sitt ändamål.

Då sålunda innehafvarne af en jernväg icke betraktas såsom jernvägens egare, följer deraf tydligen, att en jernväg icke såsom privategendom kan blifva föremål för utmätning i den ordning, som för annan fast egendom är stadgad; att en jernväg icke utan statens samtycke kan till annan person eller annat bolag öfverlåtas; samt att densamma, då statens intresse sådant kräfver, kan beläggas med seqvester d. v. s. tagas under statens administration.

Emedan jernvägsinnehafvarnes rättsliga ställning är sådan, och härtill kommer, att koncessioner å jernvägar numera meddelas allenast på viss tid, 99 år, efter hvars utgång staten inträder i alla bolagets rättigheter till jernvägen, är det uppenbart att i Frankrike fråga icke kan uppstå att hypotisera jernvägar genom något förfarande mer eller mindre analogi med pantsättning af fast egendom. Något behof att erhålla en form, hvarunder belägen kunna lemna säkerhet för sina förbindelser, har icke heller i Frankrike uppstått, då i de fall, der någon säkerhet, utöfver bolagsordningens bestämmelser derom att vinsten af trafiken å jernvägen skall i främsta rummet användas till liqviderande af ränta och amortering af de upplånade medlen, varit erforderlig, staten träd! emellan och lemna! sin räntegaranti.

England. Endast på grund af en speciel parlamentsakt eller i vissa särskild! bestämda fall på grund af ett utaf »Board of träde» utfärd ad t certifikat, hvilket sistnämnda dock skall underställas Parlamentets pröfning och inom viss föreslcrifven tid kan af hvardera Huset förkastas, ega jernvägsbolag rätt att emot panträtt i företaget eller emot skuldförbindelse upplåna penningar; och äro jernvägsbolagen vid pantsättningen underkastade de vilkor, som i den speciela akten bestämmas. Pantsättningen sker genom utfärdandet enligt formulär af eu »Mortgage-Deed» (Panisättningsurkund), hvari åberopas den akt, som bevilja! rätten att pantsätta företaget, och hvilken urkund förses med påskrift af två styrelseledamöter samt en af bolagets tjenstemän att det emot pant upptagna lånet icke öfverstiger hvad bolaget på grund af akten eget- rätt att upptaga. Alla på grund af en akt gjorda pants ättni n gar ega sins emellan lika rätt, hvaremot de samtliga ega företräde framför sådana som eg a rum på grund af eu efterföljande akt, Hvarje jernvägsbolag åligger att hos registrator!! för aktiebolagen i England hafva antecknade namnen på dess sekreterare, räkenskapsförare och kassör, samt att för hvarje halfår efter faststäldt formulär uppgöra räkning öfver dess upplasta kapital samt insända en afskrift af donna räk-

45 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

rang till nämnde registrator. Bolagets låneräkning skall utan afgift hållas tillgänglig hos bolaget för inneliafvarne af dess förbindelser, och hvarje annan eger rätt att emot afgift hos registrator!! taga kännedom af jern vägsbolagens lånerälcningar, samt att deraf erhålla afskrift.

Den speciela akt, som medgifvit upptagande af ett lån emot pantsättning af jernvägen, kan jemväl innehålla berättigande för eu eller flere pantinnehafvare att, derest oguldna räntor eller förfallet kapital uppgår till ett visst belopp, pantinnehafvare!! är berättigad att åska det en uppbördsman måtte blifva tillsatt, hvilken med bolagets inflytande inkomster eger att liqvidera den förfallna skulden. Sedan liqviden blifva verkställd, upphör en dylik uppbördsman befattning.

Danmark. Förr än konkurslagen af den 25 Mars 1872 trädde i kraft, var det enligt deri danska lagstiftningen tillåtet att gifva underpant (hypotek) ej mindre i en samling af lösegendom, betecknad endast med en allmän benämning (universitas remin) antingen särskild!, för sig eller i förening med fast egendom, än äfven i allt hvad pantgifvare!! egde och skulle komma att ega. Dylika pantsättningar skulle, om deri ingick fäst egendom, tingläs as såväl vid pantgifvarens personliga »värneting», som ock vid den rätt, under hvilken den fasta egendomen välbelägen.

Under sådant förhållande och då vid dylik pantsättning det äfven var tillåtet att gifva äfven sekundär panträtt, kunde ett jernvägsbolag, med användande af de allmänna formerna för pantsättning, efter behof för sin obligationsskuld lemna panträtt i jernvägen med dertill hörande byggnader och materiel, utan att derför någon speciallagstiftning var af nöden.

Sedan ofvannämnda konkurslag träd! i kraft, enligt hvilken det är förbjudet att stifta underpant i allt hvad man eger eller kommer att ega, eller i samlingar af likartade eller till ett gemensamt bruk bestämda lösören, derifrån dock undantagas inventarier vid landtegendomar, fabriker och andra industriel anläggningar, uti hvilka i förbindelse med fastigheten underpant fortfarande kan gifvas, är det tvifvelaktigt huruvida ett jernvägsbolag numera skulle kunna på det förr vanliga sättet låta stifta en underpant i jernvägen med tillhörande rörlig materiel, utan antager man i Danmark att, när hädanefter för ett sådant bolag uppstå!- behof att lemna en dylik underpant, bolaget skall söka förvärfva sig rätt dertill genom en särskild speciallag, ehuru fråga härom, sedan den nya konkurslagen den 1 Oktober 1872 trädt i kraft, ännu icke förekommit.

46 Bil, till Kongl. Majds Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

17 §•

Då sökt inteckning ej genast beviljas och den handling, hvarå ansökningen grundas, blifvit återlemnad till sökanden, är det visserligen af vigt att handlingens identitet kan utrönas, då den ånyo inlemnas till rätten. Utan särskild! stadgande lära domstolarne också sjelfmant iakttaga den försigtigheten att åteckna en dylik handling presentatum. Skulle dock något stadgande i detta afseende anses nödvändigt, synes det vara lämpligare att meddela föreskriften icke endast för inteckningsh andlin gar utan gorå den så omfattande att den egde tillämpning jemväl på den mångfald af andra handlingar, der samma behof kan förefinnas. Denna § innefattar följaktligen i likhet med gällande lag endast föreskrift derom att, sedan Rätten beviljat inteckning, bevis derom skall tecknas å handlingen.

18 §.

Då i 17 Kap. Handelsbalken fullständiga bestämmelser angående inteckningars inbördes rätt och företräde till betalning äro gifna, har det ansetts tillfyllest att i denna § hänvisa till nämnda lagrum.

19 §.

Skyldigheten att genom förnyelse hvart tionde år bebehålla inteckning för fordran vid gällande kraft har ur nu varande inteckningslag upptagits i detta förslag, lika som förut i Lagberedningens.

Såsom bekant är, har det på senare tider satts i fråga att borttaga förnyelserna. I sammanhang med det af särskilde komiterade år 1867 afgifna förslag till inrättande af fastiglietsböcker, föreslogs nemligen af komiterades flertal, att förnyelsen skulle upphöra såsom skyldighet men qvarstå såsom rättighet för inteclmingshafvaren; hvaremot minoriteten inom komitier,, likasom sedermera, vid granskning afi komitéens förslag, de bland Högsta Domstolens ledamöter, som särskild! vidrörde detta ämne, yttrade sig för förnyelsens bibehållande i dess nuvarande form.

Det hufvudsakligaste bland de skäl, som an dragits emot förnyelseskyldigheten, innefattas i det af förenämnda komité afgifna yttrande, att den våda och det besvär, som äro förenade med förnyelsen, i väsendtlig mån skulle bidragit att betaga intecknade fordringshandlingar på affärsmarknaden den kredit de förtjena. Att inteckningsförnyelsen

47 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. in.

medfört någon sådan verkan torde dock icke af erfarenheten vitsordas. Om det hos oss funnits tider, såsom exempelvis den då komitéens yttrande afgafs, under hvilka äfven mot den bästa inteckningssäkerhet lån endast med svårighet kunde erhållas, har sådant ingalunda berott på inteckningsförnyelsen utan på andra omständigheter, och deribland främst den allmänna penningeställningen.

Men om också man icke får tillskrifva inteckningsförnyelsen en menlig inverkan, som ofvan blifvit omnämnd, kan det ej förnekas, att de med förnyelsen förenade olägenheter mana till undersökning, huruvida förnyelsens bibehållande oundgängligen är af behofvet påkallad. Skälen för ett sådant bibehållande hafva redan blifvit fullständigt anförda dels åt minoriteten inom förenämnda komité, dels ock inom Högsta Domstolen.

Man har i sådant hänseende erinrat, att redan inlösta inteckningar ofta förkommo, synnerligast derigenom att fastighetsegare förstörde dem i den tro att inteckningen redan derigenom förfölls; att till följd deraf, om förnyelserna afskaffades, fastighetsböckerna, derest sådana infördes, inom kort skulle komma att såsom gällande upptaga en mängd inteckningar för fordran, hvilka, ehuru de i verkligheten upphört att belasta egendomen, likväl skulle synas qvarstå och derigenom utöfva eu menlig inverkan på senare inteckningar; att, om man, för att undanrödja detta missförhållande, ville, i likhet med komitéen, medgifva fastighetsegaren rättighet att, efter s. k. ediktalstämning å alla rättsegande, få en inlöst men förkommen inteckning dödad, sådant icke blefve tillfyllestgörande, enär fastighetsegaren oftast ej skulle kunna åstadkomma den erforderlig» bevisningen derom att inlösen skott, och att handlingen vore bortkommen, samt endast i yttersta nödfall skulle vilja underkasta sig den kostnad och tidsutdrägt, som med ett dylikt förfarande voro förenade; att, oaktadt de i lagen föreskrift^ försigtighetsmått vid det s. k. ediktalförfarandet, ändock kunde inträffa att inteckningshafvare komme att förlora sin rätt genom underlåtenhet att åtlyda en kallelse, som till följd af sjelfva publikationssättet lätt kunnat undgå hans uppmärksamhet; och att donna möjlighet innebure en fara, som mer än de med inteckningsförnyelsen förenade olägenheter, skulle nedsätta förtroendet till hypotek i fastighet.

Då dessa, och de flera skäl, som förefinnas för bibehållande af inteckningsförnyelsen, äro sådana att de, på sätt inom Högsta Domstolen blifvit erinradt, mana till synnerlig varsamhet i förevarande fråga, har det icke ansetts rådlig^ att för närvarande borttaga skyldigheten att förnya inteckningar för fordran.

48 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

För att emellertid göra förnyelserna sfi lätt verkställbara och sfi litet betungande som möjligt, har det förfarande föreslagits, hvarom 21 § handlar.

Då de skal, som tala emot borttagandet af förnyelseskyldigheten i afseende å inteckning för fordran, icke ega samma tillämplighet å inteckning för nyttjanderätt till hela fastigheten eller någon viss del af dess område, eller för servitut, har skyldigheten att förnya sådana inteckningar ansetts kunna utan våda eftergifvas.

Den tillåtelse, som i 21 § af 1818 års inteckningsförordning lemnats borgenär att genom bevakning i konkurs bibehålla inteckningsrätten, har, såsom ofta blifvit anmärkt, föranledt förvecklingar, utan att medföra någon nämnvärd fördel. I enlighet med Lagberedningens förslag har följaktligen nämnda tillåtelse ansetts höra upphöra, men i olikhet med redaktionen i Lagberedningens förslag har det här icke funnits nödigt att uttryckligen utsäga, att tillåtelsen ej vidare eger rum. Icke heller lärer väl vara af nöden att i denna § uppräkna och, såsom icke utgörande undantag från regeln, beteckna åtskilliga andra förut möjligen omtvistade eller eljest tänkbara fall såsom t. ex. frågan huruvida postposition eller annan förändring af inteckning medför samma verkan som inte ckningsförny els e.

Ordalydelsen utesluter hvarje tolkning, hvarigenom åt någon som helst annan åtgärd kunde tilläggas den verkan af inteckningsrättens bibehållande, som uttryckligen är förbehållen åt förnyelsen.

21 §.

I ändamål, såsom redan är antydt, att bereda lättnad för verkställande af inteckningsförnyelsen, har här föreslagits att låta domaren å landet, utan biträde af nämnd och jemväl utom tingen, meddela sådan åtgärd. Då hufvudsakligen annan pröfning härvid ej ifrågakommer än den, huruvida tiden, inom hvilken förnyelse bör ske, blifvit iakttagen, kan någon våda ej vara förenad med att sålunda på domaren ensam öfverflytta Rättens befattning med dylikt ärende, helst då, för vinnande af nödig kontroll öfver hans åtgöranden, tillika blifvit föreslaget att ifrågavarande ärenden skola upptagas i särskild! inteckningsprotokoll, som skall uppläsas vid nästa lagtima rättegångstillfälle. Deremot måste det väsendtligen underlätta förnyelsen att den får ske när som helst hemma hos domaren, utan att inte clan n gshafvaren behöfver efterforska och iakttaga tiderna för de lagtima tingens hållande.

49 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

Genom hvad nu föreslagits blifver det förfarande öfverflödigt, hvarom 22 § i 1818 års inteckningsförordning handlar.

Skulle domaren, sedan han enskild! meddela! förnyelse, försumma att vid lagtima tinget uppläsa sitt protokoll i ärende!, kan sådan! naturligtvis icke föranleda dertill att den redan beviljade förnyelsen går om intet, utan medför endast ansvar för domaren såsom för annat fel vid embetets utöfvande.

Det här omförmälda särskilda intecknings protokollet har, såsom af 38 § synes, jemväl till uppgift att upptaga hos domaren gjord anmälan om verkställd utmätning af fast egendom för icke intecknad fordran.

22 §.

1 donna § har blifvit föreslaget att dödande, postposition eller annan förändring af inteckning för fordran ej må ske utan fastighetsegares samtycke. Det bör icke få ankomma på borgenärens godtycke att ensidigt, utan fastighetsegarens begifvande, vidtaga sådana åtgärder, hvarigenom den inteckningssäkerhet, denne lemna!, försämras. Det är nemligen uppenbart, att genom ett sådan! förfarande väsendtliga olägenheter skulle för fastighetsegaren uppstå, t. ex. om han behöfde för ny belåning använda en inteckning, men funne sig genom en dylik, utan hans vetskap, af inteckningsinnehafvaren vidtagen åtgärd urståndsätta att, på sätt han beräkna!, använda inteckningen för nämnda ändamål.

I öfverensstämmelse med hvad under nu gällande inteckningslagstiftning varit allmänt vedertaget, har det i förevarande förslag ansetts nödigt föreskrifva, att sådan förändring af inteckning, hvarom här är fråga, ej må ske med mindre att inteckningshandlingen i hufvudskrift företes vid den Rätt, som bevilja! inteckningen. Vigtiga skäl tala mot lämpligheten af det utaf Lagberedningen i detta hänseende föreslagna förfarande, att inteckningshafvaren skulle ega vid annan Rätt uppvisa hufvudskriften, försedd med skriftlig! förklarande i hvad mån inteckningen skulle förändras, och, sedan donna Rätt intagit förklarandet i sitt protokoll, förete detta inför inteckningsdomstolen med samma verkan som om hufvudskriften blifvit der uppvisad. Frågorna om relaxation och postposition äro i allmänhet af ganska invecklad art, och ej sällan skulle det blifva svårt för den enskilde inteckningshafvaren att i påskrift å handlingen med tillräcklig tydlighet uttrycka den åsyftade förändringen. Det är således antaglig!, att dessa påskrifter mången gång skulle blifva oriktiga eller otydliga, och i följd deraf domstolens åtgärd möjligen blifva annorlunda beskaffad än sökanden åsyfta!. Dessa påskrifter skulle dessutom

Bill. till Riksd. Prot. 1875. 1 Sarnl. 1 Afd. 7

50 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

ofta göras vilkorliga, i det att inteckningshafvarens samtycke till förändringen gjordes beroende deraf att alla ofri ga rättegång jemväl biföllo densamma, och då vid sådant förhållande lätt kunde inträffa att förändringen aldrig komme till stånd, skulle inteckningshandlingen i detta fall onödigtvis vara behäftad med en påskrift, som kunde föranleda till förvecklingar. Med hänsyn härtill torde den lättnad, som det af Lagberedningen föreslagna förfarande skulle bereda, icke kunna anses motsvara de dermed förenade olägenheter; och Lagberedningen har också sjelf nödgats, till förekommande af oreda, föreslå undantag från den medgifna rättigheten.

24 §.

Då de i 23 § föreslagna bestämmelser icke alltid kunna utan särskild föreskrift derom tillämpas i de fall då en beviljad inteckning i följd af konkurs förlorar sin verkan, har här föreslagits, att med dylik intecknings dödande må förfaras på enahanda sätt, som i nämnda § är stadgadt.

25 §.

Den grundsats, som här blifvit uttalad, att inteckning för fordran ej upphör genom dennas inlösande af gäldenären, utan kan ånyo utsläppas med laga verkan och bibehålla donna till dess inteckningen dödas eller förfaller, har redan länge varit af domstolarne tillämpad. Det föreslagna stadgandet öfverensstämmer med grundsatsen i 1 § att fastighetsegaren må sjelf låta inteckna sin egendom.

28 §.

För närvarande torde den rätts åsigt i allmänhet följas, att, äfven om å intecknad skuldförbindelse ny egare af fastigheten tecknar åtagande af personligt betalningsansvar, sådant icke föranleder till befrielse för ursprunglige gäldenären, derest icke uttryckligt förbehåll derom finnes gjordt. Det nu framlagda förslaget utgår deremot i likhet med Lagberedningens från den uppfattning, att sjelfva emottagande! af den nya förbindelsen måste anses såsom bevis derom, att fordringsegaren antagit nye egaren såsom gäldenär i den förres ställe. Härvid har dock ansetts nödigt foga det vilkor, att förbindelsen finnes tecknad å sjelfva fordringshandlingen, på det att en senare innehafvare deraf ej må lemnas i okunnighet om den inträffade förändringen.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom, ro. ro. 51

29 §.

Om en innehafvare af intecknad skuldförbindelse icke velat från ansvarighet för gälden befria förbindelsens utgifvare, utan vill hafva honom fortfarande bunden till betalningsskyldighet, oaktadt han upphört att vara egare af fastigheten, bör inteckningshafvaren å sin sida vara pligtig att lemna rättsförhållandet till denne sin gäldenär i oförändradt skick hvad inteckningssäkerheten angår. Af samma skäl, som innehafvaren af handfången pant icke får vanvårda panten utan att ådraga sig ersättningsskyldighet, bör det icke stå fordringsegaren Öppet att, i förlitande på gäldenärens personliga betalningsskyldighet, nedflytta eller annorledes försämra inteckning i fast egendom för att dymedelst förskaffa bättre förmånsrätt åt en ursprungligen sämre inteckning. _ Vidtager lian en sådan åtgärd, och föranleder donna dertill att fordringen sedermera ej kan uttagas ur egendomen, eller låter han sin inteckning deri helt och hållet dödas eller förfalla, kan han icke hafva något berättigadt anspråk, att för hvad som genom hans förvållande ej kunnat ur egendomen utgå, hålla sig till utgifvaren af förbindelsen.

31 §•

Om intecknad egendom af egaren vanvårdas eller förderfvas så att inteckningshafvarens säkerhet kan anses hafva derigenom blifvit märkligen minskad, är det af vigt för inteckningshafvaren att kunna skyndsamt vidtaga åtgärd för att söka om möjligt utfå sin fordran innan egendomens värde än ytterligare förminskas. Han bör härvid icke vara förbunden att iakttaga den med gäldenären aftalade förfallotid, hvars åtnjutande denne genom sitt förfarande måste anses hafva förverkat; och har förevarande f blifvit i enlighet härmed affattad.

32-37 §§.

Enligt Romersk rätt är innehafvare af ett hypotek, hvilket gemensamt belastar flera fastigheter, berättigad att, utan afseende derpå att fastigheterna äro med efterföljande specialhypotek besvärade, ur hvilken fastighet, som af honom bestämmes, uttaga betalningen för hela sin fordran, äfven om, genom det af honom valda sättet för liqvidens uttagande, innehafvare af specialhypotek, hvilka eljest skulle kunna erhålla godtgörelse, gå förlustiga sin liqvid. En dylik rättighet antages utgöra allenast en konseqvens utaf panträttens egenskap att vara odelbar, hvil-

52 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

ken innebär, att hvarje del af den pantsatta egendomen häftar för hela fordran. Då pantinnehafvare!! sålunda endast gör gällande en i panträttens eget väsen grundad rättighet, antages någon förbindelse för honom icke förefinnas att vid utöfvande deraf tillse, att yngre panträttigheter, så vidt möjligt är, blifva bevarade.

Det enda sätt, på hvithet innehafvare!! af ett efterföljande specialhypotek kan enligt Romersk rätt skydda sig emot den skada, hvaraf han genom ett äldre gemensamt hypotek sålunda hotas, är genom användande af den honom såsom innehafvare af en yngre panträtt tillkommande rättighet att utläsa det äldre hypoteket och derigenom inträda i den bättre rätt, som detta tillkommer. Endast vid konkurs, der genom domaren liqvidation af gäldenärens samtliga skulder eger ruin, upphöra enligt Romerska rättens bestämmelser, sådana de numera tillämpas, hypoteksinnehafvarens fria valrätt bland de förpantade fastigheterna, och han måste dervid låta sig nöja att ur dessa fastigheter erhålla sin liqvid på det sätt, som af domaren bestämmes. För denne antages deremot förbindelse finnas, att vid liqvidationen tillse att bestämda rättigheter, så vidt ske kan utan minskning i ändras bättre rätt, blifva bevarade, och enligt donna grundsats kunna innehafvare af specialhypotek fordra, att konkursdomaren föreskrifter ett sådant sätt för det äldre gemensamma hypotekets uttagande ur fastigheterna, hvarigenom, med. bevarande af rätten att derför erhålla skyndsam och fullständig liqvid, äfven för specialhypoteken det med rättvisan mest öfverensstämmande resultat vinnes.

Den sålunda inom den Romerska rätten uppställda hufvudgrundsats, att innehafvare!! af ett hypotek, som gemensamt belastar flera fastigheter, är berättigad att utan inskränkning för hela sin fordran hålla sig till hvilken af de förpantade fastigheterna han åstundan har sedermera inom den utländska lagstiftningen gjort sig gällande. Så uttalades i Preussiska konkurslagen af den 8 Maj 1855, att, då eu fordran odelad häftar vid flera fastigheter, fordringsegaren är berättigad att för hela sin fordran hålla sig till hvarje särskild fastighet. Endast i det fall att köpeskillingarne för särskilda fastigheter samtidigt fördelades, föreskrefs i donna lag att betalning för det gemensamma hypoteket skulle på det sätt uttagas att, efter afräknande af de fordringar, som föregingo det gemensamma hypoteket, resterna af köpeskillingarne sammanlades och det gemensamma hypoteket fördelades efter förhållandet emellan den sålunda erhållna summan och hvar och en af de särskilda köpeskillingsresterna. Skedde fördelningen af köpeskillingen för några af fastigheterna förr än för de öfriga, skulle af köpeskillin-

m. ra.

53 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom,

garne för de sistnämnda så mycket afräknas för det gemensamma hypoteket, som derur skulle tagits vid samtidig fördelning af köpeskillingarne. Den så bestämda delen tillkom, sedan det gemensamma hypoteket blifvit. fullständigt liqvideradt, sådane fordringsegare, som i de fastigheter, med afseende å hvilka köpeskillingsfördelningen först egt rum, haft specialhypotek med sämre rätt än det gemensamma hypotek^ och hvilka icke ur dessa fastigheter erhållit liqvid. Genom eu i sammanhang med den nya subhastationsordningen af år 1869 utfärdad författning hafva numera nyssnämnda konkurslags bestämmelser blifvit så ändrade, att innehafvare!! af ett gemensamt hypotek eger för hela sin fordran utan inskränkning hålla sig till köpeskillingen för hvarje särskild fastighet, utan rättighet för innehafvare!! af ett efterföljande specialhypotek, som genom den sålunda medgifna valrätten blifver lidande, att ur annan fastighet för sin förlust erhålla ersättning; och dylika bestämmelser hafva sedermera blifvit intagna i den Preussiska lagen af år 1872 angående grundboks- och hypoteksväsendets ordnande.

Enligt såväl den Sachsiska som den österrikiska lagstiftningen eger likaledes innehafvare!! af ett gemensamt hypotek befogenhet att efter fritt val ur de förpantade fastigheterna uttaga sin fordran; och de inskränkningar uti ifrågavarande valrätt, som af lagstiftningen i Wurtemberg och Bayern blifvit uppställda, äro tillämpliga hufvudsakligen i det fall att det gemensamma hypoteket skall vid inträffad konkurs liqvideras, ty enligt den Bayerska prioritetsordningen af den 1 Juni 1822 är innehafvare!! af det gemensamma hypoteket endast i det fall skyldig att i främsta rummet taga liqvid ur fastigheter, hvilka icke äro med efterföljande specialhypotek belastade, att detta utan olägenhet för honom kan ske, och det sålunda uppställda vilkoret kan tydligen endast uppfyllas i det fall att samtliga de af det gemensamma hypoteket belastade fastigheter samtidigt blifva försålda och köpeskillingarne för dem på en gång fördelade; och då den Wiirtembergska hypotekslagen af den 25 April 1825 stadgar, att den fordringsegare, som innehar ett gemensamt hypotek, skall erhålla sin liqvid ur den fastighet, hvars användande medför minsta olägenhet för gäldenären eller för andra, som ega rättsanspråk i fastigheterna, och som tillika försäkrar fordringsegaren om den honom tillkommande betalningen, är det äfven enligt donna lag hufvudsakligen vid konkurs som fordringsegarens valrätt blifver inskränkt. Derest samtidig försäljning af de förpantade fastigheterna icke eger rum, antages det nemligen icke stå tillsammans med innehafvarens rätt att vara försäkrad om liqvid för det gemen-

54 Bil. till Konrjl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

samma hypoteket, att ej låta honom ur de först försålda fastigheterna utfå sin fordran.

På samma sätt som i Tyskland har äfven i Frankrike den grundsatsen gjort sig gällande, att innehafvaren af ett hypotek, som gemensamt belastar flera fastigheter, eger rätt att ur hvilken lustighet han vill söka betalning, utan att innehafvande af efterföljande specialhypotek kunna fordra, att han ur hvarje särskild fastighet uttager allenast någon del af det honom tillkommande beloppet. Innehafvaren af ett gemensamt hypotek anses på grund af bestämmelsen i Art. 2,114 i ende civil derom att hypoteksrätten är odelbar, berättigad att hålla sig till den fastighet han vill, utan att kunna tvingas att dela den honom tillkommande hypoteksrätten; och donna grundsats tillämpas numera utan skiljaktighet af samtliga domstolarne.

Det enda sätt, som finnes för en yngre specialhypotekarie att skydda sig emot den förlust, som genom valrätten för det äldre gemensamma hypoteket kan honom tillskyndas, består, på samma sätt som enligt den Romerska rättens bestämmelser, deri att den yngre specialhypotekarien utlöser det gemensamma hypoteket och sålunda, i öfverensstämmelse med föreskrifterna i Art. 1,251 uti ende civil, inträder i dettas rätt. Endast i det fall blifver den fria valrätten för det gemensamma hypoteket inskränkt att köpeskillingarne för flera af de intecknade fastigheterna genom en och samma köpeskillingsliqvid fördelas. I detta fall antages af den franska jurisprudensen liqvidationsförrättaren vara berättigad att, der innehafvaren af det gemensamma hypoteket icke har något deremot stridande intresse, på det sätt verkställa fördelningen af nämnda hypotek på de särskilda fastigheterna att äfven efterföljande specialhypotekariers rätt blifver, så vidt möjligt är, skyddad. Fördelningen af det gemensamma hypoteket bör i detta fall, enligt den åsigt, som numera hos Cassationsdomstolen i Frankrike gjort sig gällande, ske i proportion till de särskilda fastigheternas värde.

Äfven enligt lagstiftningen i Danmark och Norge är innehafvaren af ett gemensamt hypotek berättigad att för hela beloppet af sin fordran hålla sig till eu hvar af de gemensamt hypotisera^ fastigheterna.

Solidaritetsprincipen, hvilken sålunda öfverallt inom främmande länders lagstiftning blifvit förherrskande, har deremot inom den Svenska rätten icke kunnat gorå sig fullt gällande. Vid stiftandet af 1818 års inteckningslag, då fråga uppstod att i lagstiftningen gifva bestämda föreskrifter för afgörandet af uppkommande kollisioner emellan gemensamma inteckningar och efterföljande specialinteckningar, för hvilka kollisioners slitande man dittills saknat säker ledning af lag, utgick man

55 Bil. till Kongl. May.ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

nemligen från grundsatsen, att innehafvaren af den gemensamma inteckningen borde på det sätt ur de förpantade fastigheterna uttaga sin fordran att, så vidt möjligt vore, en efterföljande specialintecknings rätt blefve skyddad. I följd häraf infördes i 19 § uti förordningen stadgandet att en borgenär, som för sin fordran fatt inteckning uti flera fastigheter, icke finge, till minskning af annans rätt, som å samma tid eller efter honom låtit dess fordran intecknas i endera fastigheten, njuta ur donna senare betalning för mera än som bruste i de andra fastigheterna.

Detta stadgande, som endast omnämnde det enklaste fallet att kollision inträffade emellan den gemensamma inteckningen och en samtidig eller efterföljande specialinteckning uti en af fastigheterna, hvilka fastigheter förutsattes fortfarande vara i samma egares hand, kunde uppenbarligen icke anses gifva tillräcklig ledning för slitandet af de mera invecklade kollisionsfallen då, jemte den generel inteckningen, efterföljande specialinteckningar finnas i flera särskilda af de utaf den gemensamma inteckningen besvärade fastigheterna, hvilka af olika egare innehafvas, och detta förhållande, som vid domstolarnes behandling af dylika kollisionsfall, ständigt trädde i dagen, föranledde redan Lagkomitén att i det uppgjorda förslaget till allmän civillag, genom tilläggandet af ytterligare bestämmelser till det i 1818 års förordning intagna stadgandet, gifva den antagna grundsatsen en vidsträcktare tillämpning.

Af sådan anledning intogs i Lagkomiténs förslag jemväl ett stadgande, att, der ej tillgång till gäldandet af den gemensamma inteckningen funnes utan att brist för efterföljande specialinteckningar uppkom, förlusten alltid skulle drabba den 'yngre specialinteckningen, dock så att för äldre inteckning icke finge njutas rätt till mera än köpeskillingen för den fastighet, hvari inteckning skott; och innehöll förslaget jemväl föreskrifter huru de särskilda köpeskillingarne skulle beräknas " för det fall att fastigheterna gemensamt försåldes.

Lagberedningen åter medgaf väl, att efter sakens natur och allmänt vedertagna rättsbegrepp panträtt måste medföra solidaritet i hvar del af det pantsätta, då annorlunda ej vore öfverenskommet eller förordnadt, men antog, att användandet af den motsätta principen, eller den så kallade delningsprincipen, skulle leda till inteckningsväsendets betydliga förenkling, derest den både kunnat användas utan att man derigenom lade alltför tunga band på aftalsfriheten. På sistnämnda grund ansåg Beredningen det vara betänkligt att föreslå solidaritetsprincipens fullständiga upphäfvande, utan antog Beredningen, att donna princip _ borde inskränkas dertill att hvarje särskild fastighet häftade för eu viss del

56 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart, å fång till fast egendom, m. m.

och derutöfver endast för hvad ur de andra fastigheterna ej kunde utfås. I följd häraf föreslog Lagberedningen, att, då det ej vid inteckningens beviljande blifvit utsatt för hvad belopp af fordringen hvarje särskild fastighet häftade, ansvarigheten dem emellan skulle beräknas efter förhållandet af hvardera fastighetens värde till sammanlagda värdet af dem alla;

att om köpeskillingen för någondera fastigheten icke lemnade full tillgång till gäldande af det ansvarighetsbelopp, hvarför fastigheten häftade, bristen skulle falla öfriga fastigheter till last efter samma förhållande, som dem emellan varit gällande i fråga om den primitiva ansvarigheten;

att likväl hvad af de intecknade fastigheterna funnes qvar hos gäldenären eller den, som i hans ställe herde svara för gälden, och som icke vore med särskild inteckning belastad!, skulle först gå i betalning, samt endast återstoden, som icke kunde derur utgå, skulle falla de öfriga fastigheterna till last och dem emellan fördelas enligt nyss angifna grunder;

att, om någon af de fastigheter, som voro belastade med särskilda inteckningar, lemnade öfverskott sedan dess ansvarighetsbelopp af den odelade fordringen jemte det, hvarför samma fastighet kunde särskild! vara intecknad, blifvit guldet, och brist deremot uppstå!! för specialinteckning i annan fastighet, öfverskottet skulle användas till fyllnad af bristen, samt att sådan fyllnad skulle tillkomma specialinteckningarne i den ordning de sig emellan egde efter åldern, dock så att ingen inteckning erhölle rätt till mera än hvad för densamma af köpeskillingen för den fastighet, hvari den beviljats, skola! utgå, om den odelade fordringen ej varit i fastigheten intecknad, hvarjemte för det fall att någon af de med den gemensamma inteckningen belastade fastigheterna kommit i annans eg o än gäldenärens eller den, som lika med honom svarade för gälden, detta skulle i förhållande till inteckningshafvarne i de öfriga egendomarne så anses, som både den nye egaren, samma dag han sökt lagfart i fastigheten, fått inteckning deri för fastighetens falla värde.

Från de af Lagberedningen sålunda föreslagna stadgande!! skilde sig det utaf en af ledamöterna, Gunther, särskild! framställda förslag förnämligast deruti, att, stadgandena derom, att såväl de fastigheter, som farinös qvar hos gäldenären och ej voro med efterföljande specialinteckningar belastade, skulle i främsta rummet användas till den gemensamma inteckningens liqviderande, som ock rättigheten för efterföljande specialhypotek att njuta betalning af öfverskottet uti annan fastighet

Bil. till Kong!. Maj:ts Nåd. Prof), ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m. 57

skulle ur förslaget uteslutas, och sålunda den af Beredningen antagna hufvudregel blifva utan inskränkning gällande.

Det af Gunther sålunda uppgjorda förslaget till stadgande!! angående sättet för liqviderande af eu fordran, som blifvit gemensamt intecknad i flera fastigheter, bär sedermera utan väsendtlig förändring dels influtit i den af Riksdagen för dess del år 1848 antagna förslag till ny inteckningslag, dels ock intagits i det af komiterade för utarbetande af förslag till fastighetsböcker uppgjorda förslag; och uttalades jemväl vid granskningen af sistnämnda förslag i Högsta Domstolen, att emot införandet i vår lagstiftning af de föreslagna grundsatserna för lösning af uppkommande kollisioner emellan gemensamma och specialinteckningar icke var något att erinra, blott lagstadgandet icke under något vilkor tillädes retroaktiv verkan.

Visserligen torde icke kunna bestridas, att det konseqventaste och enda i alla afseende!! fullt tillfredsställande sättet för lösningen af kollisionsfallen vid gemensamma inteckningar innebäres i den annorstädes öfverallt antagna, oinskränkta tillämpningen af solidaritetsprincipen, om ock eu dylik tillämpning måste medföra det resultat, att specialinteckningar med sämre rätt än den gemensamma inteckningen icke kunna annat än i undantagsfall förekomma. Då likväl bruket af gemensamma inteckningar hos oss gjort sig gällande i den omfattning, att den inskränkning i möjligheten af att använda efterföljande specialinteckningar, som med införandet af solidaritetsprincipen i dess strängaste form oundvikligen vore förenad, antagligen skulle medföra en alltför stol' rubbning i fastighetskrediten, har man ansett sig i förevarande förslag höra följa de grundsatser, som innehållas i det Giintherska förslaget, hvars företräde framför Lagberedningens förslag i afseende å såväl följdriktighet som enkelhet kan anses i den af Gunther afgifna reservationen hafva blifvit ådagalagd.

Nyssnämnda förslag är dock i ett hänseende behäftad!; med en ofullständighet, som kan i ej oväsendtlig mån omintetgöra fördelarne deraf. En af förslagets hufvudgrunder är den solidariska ansvarighet, som skulle emellan samtliga de gemensamt intecknade egendomarne förefinnas i så måtto att, derest någon af dem icke lemnade tillgång till fulla gäldandet af den andel i fordringen, som, efter förhållandet af hans taxeringsvärde till de öfrigas, å egendomen belöpte, bristen skulle Hide öfriga egendomarne fyllas. I det fall att någon af egendomarne särskilt utmätes för annans fordran eller afträdes till konkurs kan nyssnämnda grundsats dock ej vinna full tillämpning, derest ej särskilda bestämmelse!' för sådant ändamål meddelas, hvilket icke skott i det Giin-

Bih. till Itiksd. Vrot. 1816. 1 Sami. 1 Afd. 8

58 Bil. till Kongl. Maj:ta Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

therska förslaget. Det är lätt att inse, hvilken fara vid sådant förhållande skulle kunna uppstå för den gemensamma inteckningen, i synnerhet med hänsyn dertill att, vid den ursprungliga fördelningen af ansvarigheten på alla egendomarne efter deras taxeringsvärden, icke dessförinnan från nämnda värden afräkna^ de äldre inteckningar, som möjligen finnas i egendomarne. Ett exempel torde ytterligare förtydliga detta. Egendomarne A, B och C äro hvar för sig uppskattade till ett taxeringsvärde af 10,000 R:dr samt häfta för specialinteckningar: A för 8,000 R:dr, B för 7,000 R:dr och C för 3,000 R:dr, äfvensom för en yngre gemensam inteckning å 12,000 R:dr, hvaraf, enligt den föreslagna delningsgrunden, en tredjedel, eller 4,000 R:dr, faller å hvardera fastigheten. Under antagande att köpeskillingarne vid egendomarnes försäljning lcomme att uppgå till samma belopp som taxeringsvärdena, skulle således i A och B uppstå brist, som borde ur C fyllas. Inträffar nu att C för specialinteckningen utmätes särskild^ och kan innehafvaren af den gemensamma inteckningen, till följd deraf att uppsägning måste föregå, icke medhinna att få jemväl A och B utmätta och samtidigt sålda till utrönande af bristen i dessa fastigheter, skulle han ej kunna ur C uttaga ersättningen derför.

Af här antydda anledning hafva i 36 § föreslagits bestämmelser, hvilka, för det fall att någon af de gemensamt intecknade egendomarne skall särskild! säljas, bereda innehafvaren af den gemensamma inteckningen tillfälle att, om han aktar sådant nödigt, utan hinder deraf att hans fordran ej är förfallen få jemväl öfriga egendomarne utmätta och samtidigt sålda; dock med nådig begränsning till betryggande af öfriga inteckningshafvares rätt i den först utmatta fastigheten.

38 §.

Redan länge har det varit erkändt såsom en brist i vår nu gällande lagstiftning, att den lemna! obestämd den rätt, utmätning af fast egendom för icke prioriterad fordran medför i förhållande till andra fordringar. Då Lagkomité!! och Lagberedningen bibehöllo borgenärs nuvarande rätt att utan gäldenärens samtycke tilltvinga sig inteckning i dennes fasta egendom och sålunda häri anvisade fordringsegaren ett lätt tillgängligt medel, hvarigenom han kunde vinna säkerhet för sin fordran, kunde de utan svårighet, vid förslagen att afhjelpa nämnda brist, utgå från förutsättningen att inteckning vore det enda på enskildes egna aftal eller åtgärder beroende sätt, som borde i lagen an-

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. ro. 59

visas att till säkerhet för fordran erhålla sakrätt i fast egendom. De hafva derföre i förslagen till utsökningsbalk infört bestämmelser, att det skulle åligga den, som vunnit utmätning, att ingifva utmätningsmannens bevis derom till Rätten i den ort, der egendomen vore belägen; att detta bevis skulle intagas i inteckningsprotokollet; att, om fordringen ej var förut intecknad, fordringshandlingen skulle företes och inteckning derför beviljas; samt att, först efter det Rättens protokoll, utvisande att nyssnämnda föreskrifter blifvit fullgjorda, inkommit till Konungens Befallningshafvande, dag för auktionen skulle utsättas.

I nu afgifna förslag har deremot rätten att utan gäldenärens samtycke erhålla inteckning blifvit i allmänhet borttagen; _ i följd hvaraf fordringsegaren för alla de fall, då tvungen inteckning ej eger rum och gäldenären icke vill medgifva inteckning, är vorden hänvisad till utmätningen såsom enda medlet att vinna säkerhet för betalning ur fast egendom. Vid sådant förhållande måste de på utmätningen grundade rättigheter närmare bestämmas och åt dem gifvas ett mera tryggadt bestånd, än som skulle ega rum med bibehållande af de utaf Lagkomitén och Lagberedningen föreslagna stadgande!!. Då utmätningen icke i sig innebär att eganderätten till den utmätta egendomen blifvit gäldenären frånkänd, utan detta först inträffar genom den exsekutiva försäljningen, är gäldenären under mellantiden oförhindrad att afyttra och pantsätta den utmätta egendomen. För att nu donna rätt icke _ må kunna af gäldenären utöfvas till förfång för den, som vunnit utmätning, måste sådana föreskifter meddelas, att de af gäldenären efter utmätningen vidtagna åtgärder med egendomens försäljning eller förpantning icke hindra utmätningsåtgärdens fullbordande genom exekutiv auktion eller minska den rätt, fordringsegaren genom utmätningen vunnit.

Det inses lätt, att den af Lagkomité och Lagberedningen föreslagna anordning, enligt hvilken förmånsrätten i utmätt fastighet räknas från den tid då inteckning på grund af utmätningen beviljades, icke förmår gifva det erforderliga skyddet åt den, som vunnit utmätningen. Borgenären kan sällan följa gången af ett utmätningsärende sedan han aflemna! fordringshandlingen till verkställighet. Tidpunkten för utmätningens företagande kan svårligen på förhand bestämmas af utmätningsmannen, beroende som lian, isynnerhet på landsbygden, är af mångfaldiga andra göromål. Borgenären är således, helst om lian bor på annan ort, vanligen i okunnighet om dagen för utmätningen, och det kan följaktligen komma att efter utmätningen förflyta en icke obetydlig tid innan borgenären blir i tillfälle att hemta utmätningsbeviset och in-

60 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång hit fast egendom, in. m.

lemna det till inteckningsdomstolen. Skulle dessutom, såsom Lagkomité11 och Lagberedningen föreslagit, fordringshandlingen hos Rätten företes och inteckning derför beviljas i vanlig ordning, blefve tidsutdrägten och omgångarne för fordringsegaren ännu större. Under donna tid hade gäldenären, som naturligtvis genast fatt kännedom om utmätningen, haft godt rådrum att afyttra sin egendom eller ock gynna annan borgenär med inteckning; och då utmätningssökanden slutligen fatt sin lätt anmärkt i inteckningsprotokollet, vore redan ändamålet med utmätningen helt och hållet förfeladt.

På. grund af sålunda antydda förhållanden har vid förslaget till inteckningslag blifvit fogadt förslag till författning angående ändrad lydelse, af 17 Kap. 9 § Handels-balken, enligt hvilket utmätning för eu förut ej intecknad fordran skulle medföra lika förmånsrätt, som vore inteckning för fordringen beviljad den dag utmätningen skedde; och har . derjemte i förslagets 38 § intagits föreskrift derom, att utmätningsbeviset genast skall af utmätningsförrättaren öfversändas till inteckningsdomaren och af denne anmärkas i inteckningsprotokollet, dock icke i ändamål att derigenom utmätningens förmånsrätt skulle blifva bestämd utan endast för att inteckningsprotokollet må innehålla upplysning jemväl om den förmånsrätt, som genom utmätningen uppkommit.

Den verkan,, som .sålunda blifvit förbunden med utmätning af fast egendom och hvilken i afseende å lösegendom redan är i vår lagstiftning erkänd, står i full öfverensstämmelse med utmätningens rättsliga karakter. Utgörande en å statens vägnar af dess tjenare verkställd förrättning, vid hvilken .offentlighet eger rum och hvarvid den utmätta fastighetens egare vanligast är tillstädes sjelf eller genom annan, som eget tillse hans rätt, kan nemligen utmätningen icke ställas i jemförelse med ett mellan enskilda slutet aftal om panträtt, hvilket icke medför förmånsrätt utan att inteckning derför egt ruin; och då utmätningen innefattar att egendomen blifvit genom statens mellankomst tagen i beslag för att användas till betalning af just den fordran, hvarför utmätning skott, är det endast eu nödvändig följd deraf att dess verkan, hvad angar utmätnings sökan dens förmånsrätt, inträder i och genom sj elfva förrättningen.

Det. inkast, som härvid göres derom att fordringsegare, som vill genom inteckning förvara sin rätt, icke skulle, äfven med iakttagande af största försigtighet, kunna gorå detta, derest det stode annan borgenär fritt att förskaffa sig förmånsrätt under den mellantid, som alltid kan komma att förflyta från det intecknings sökanden hos exekutor erhållit intyg derom att utmätning i egendomen då ännu ej skott, till

61 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof), ang. lagfart å fång till fast egendom, m m.

dess inteckningsansökningen hunnit ingifvas till Rätten, torde icke vara af någon betydelse. Sedan fastighet,segaren fått rätt att sjelf taga inteckning i sin egendom, och derigenom kan hafva inteckningen fastställd innan lian derå söker lån, blir långifvare!! i tillfälle att i de jemförelsevis få fall, då ofvan antydda fara kan vara för handen, betrygga sig deremot genom att icke utlemna sina penningar förr än lian fått eu redan beviljad inteckning till säkerhet derför åt sig öfverlemnad — ett sätt att gå till väga, som, ifall förslaget om tvungna inteckningars borttagande blifver lag, antagligen skall blifva det vanliga. År nu den inteckning, som belånas, meddelad för längre tid tillbaka, kan långifvaren, derest någon anmärkning om utmätning ej blifvit i inteckningsprotokollet intagen, vara fullkomligt trygg att utmätning ej egt ruin; är åter inteckningen så nyligen meddelad att det kan antagas möjligt att utmätning mellankommit men ej hunnit i inteckningsprotokollet anmärkas, kunna nödiga upplysningar derom utan svårighet erhållas från vederbörande exekutor. Det med dubbla underrättelsers anskaffande förenade besvär, som i sistnämnda fall skulle förorsakas, är föga nämnvärdt och icke annat än det en försigtig långifvare redan nu underkastar sig.

Med bär uppställda grundsatser öfverensstämma jemväl stadgandena inom den lagstiftning, hvilken hittills konseqventast af alla sökt genomföra ett fullständigt fastebokssystem, den preussiska. Enligt subhastationsordningen den 15 Mars 1869, i hvars bestämmelser uti ifrågavarande hänseende icke någon ändring skeft genom den nya hypotekslagstiftningen af år 1872, åligger det subhastationsdomaren att, sedan han afgifvit förklarande derom att tvångsförsäljning af den fasta egendomen skall företagas — en åtgärd motsvarande utmätningen hos oss — genast insända anmälan derom till hypoteksdomaren för antecknande i hypoteksboken; men redan i och med förklarandets afgifvande inträda de lagliga verkningarne deraf sålunda, att egendomen anses tagen i beslag och företräde till betalning derur eger ruin för den borgenär, som påyrkat försäljningen.

Då utmätning för redan intecknad fordran ej skapar någon bättre rätt i egendomen, än den som finnes på grund af inteckningen, har det ej ansetts nödigt att i bär föreslagna 38 § föreskrifva, att utmätningen äfven i detta fall skulle anmärkas hos Rätten, och ett ytterligare skäl härför ligger deri, att genom en sådan föreskrift fasteboken skulle utan tvingande skål belastas med en mängd anteckningar, som, hvad landsbygden angår, torde böra för redighetens och öfverskådlighetens skull undvikas, så länge boken ej kan uppläggas i fullt specificerad form.

62 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, rn. in.

På det att den genom sjelfva utmätningen uppkommande förmånsrätten, som kan komma i kollision med intecknad panträtt, så snart som möjligt må till vederbörandes efterrättelse blifva, i likhet med panträtten, synlig i inteckningsprotokollet, har det funnits lämpligt att gorå det till en tjenstpligt för utmätningsförrättaren att genast öfversända utmätningsb ovis et till inteckningsdomaren. Af redan anförda orsaker kunde samma skyndsamhet ej vinnas om utmätningssökanden skulle draga försorg om bevisets inlemnande. För att befordra skyndsamhet jemväl i fråga om sjelfva antecknandet, har enahanda förfarande, som vid inteckningsförnyelse enligt 21 §, ansetts kunna införas i så måtto, att domaren å landet må ega att jemväl utom Rätten upptaga utmätningsbeviset i inteckningsprotokollet.

39 §.

Föreskriften angående intecknande af ny ttj an der ätts aftal har i Lagberedningens förslag blifvifc affattad såsom eu befallning för en hvar, som fått nyttjanderätt, att låta den inteeknas. Då likväl donna kategoriska form å lagbudet skulle kunna gifva anledning till den missuppfattning, att alla, äfven ytterst obetydliga och för kort tid afsedda, aftal om nyttjanderätt ovilkorligen borde inteeknas och att lagstiftaren dervid fästade samma vigt, som vid den i liknande ordalag gifna föreskriften om lagfart med eganderätt, har donna § erhållit en lydelse, som utmärker att det ligger i dens skön, som fatt ny ttj anderätten, att, låta inteckna den, om han vill bereda trygghet åt sin rätt mot ny egare af fastigheten eller andra, som eg a sakrätt deri.

40-42 §§.

De formela föreskrifterna angående beviljande af inteckning för nyttjanderätt öfverensstämma hufvudsakligen med hvad som blifvit. föreslaget i fråga om inteckning för fordran. Då ny ttjanderätten redan före intecknandet finnes till såsom sakrätt på grund af sjelfva aftalet, kan särskilda medgifvande af inteckning från fastighetsegarens sida icke vara af nöden.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. cmg. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

43 §.

Redan vid 19 § har blifvit antydt, att de skäl, som tala emot borttagandet af förnyelseskyldigheten i fråga om inteckning för fordran, icke ega samma giltighet i afseende å inteckning för nyttjanderätt. De handlingar, hvarigenom nyttjanderätt upplåtes, äro kontrakt ställda till viss person och gällande antingen för dennes lifstid eller på viss bestämd tid, och efter den fastställda tidrymdens förlopp upphör aftalets giltighet af sig sjelf. Dylika aftal kunna ej heller erhålla samma löpande egenskap som skuldsedlar, och någon svårighet kan således ej uppstå att få utrönt hvem som är laglig innehafvare af ny ttjanderätten. Det bör vid nu anförda förhållanden i allmänhet vara lätt för fastighetsegaren att åstadkomma erforderlig bevisning för att, sedan ett intecknadt nyttjanderättsaftal förfallit, få inteckningen dödad, och uttrycklig bestämmelse har jemväl intagits i 45 § derom att i dylikt fall dödandet må ske utan hinder deraf att inteckningshandlingen ej kan företes. Något behof af ediktalstämning eller annat dylikt förfarande, som är oundgängligt om förnyelsen af inteckning för fordran upphörde, förefinnes således icke vid inteckning för nyttjanderätt. På nu anförda grunder och då genom införande af de i förslagets 61 § omförmälda böcker, hvari alla inteckningsåtgärder skola antecknas, möjlighet beredes att för framtiden utan svårighet erhålla kännedom om nyttjanderättsaftal en, har här kunnat föreslås, att dels borttaga förnyelseskyldigheten för de inteckningar, som beviljas efter det den föreslagna författningen träd! i kraft, dels ock för äldre inteckningar inskränka nämnda skyldighet derhän att de skola förnyas allenast en gång efter det författningen träd!, i kraft, men sedan gälla utan vidare förnyelse.

44 §.

Då de olägenheter, hvilka, enligt hvad som blifvit anfördt vid 22 §, kunna uppstå derigenom att inteckning för fordran utan fastighetsegarens medgifvande dödas eller eljest förändras, icke förefinnas i afseende å ny ttj under ättsinteckningar, har fastighets egarens samtycke ej blifvit uppstäldt såsom vilkor för förändring af sistnämnda slags inteck-

64 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. m.

45 §.

Skälen för det här föreslagna stadgande framgå af hvad som blifvit anför dt vid 43 §.

46 §.

1 olikhet med förordningen den 19 Maj 1845, hvilken äfven med afseende å nyttjande!’ätterna fastställer den grundsats, att, då lagfart och inteckning samtidigt sökas, inteckningssökanden måste vika för den, som förvärfvat eganderätten, har såväl i Lagkomiténs som i Lagberedningens förslag företräde! emellan eganderätt och nyttjanderätt, då de samma dag hos Rätten anmälas till lagfart och inteckning, blifvit bestämdt efter aftal ens ålder, så att det tidigare ingångna aftalet eger bättre rätt. Då båda rättigheterna, deri skiljande sig från panträtten, redan före offentliggörandet genom lagfart eller inteckning uppkommit såsom sakrätter genom det angående dem slutna aftalet,' synes enligt allmänna rättsregler tiden för aftalens tillkomst höra afgöra företrädet dem emellan i det fall att de samtidigt hos Rättnu offentliggöras, så mycket hellre som det omöjligen kan på förhand såsom allmängiltig regel bestämmas, att den ena af dessa rättigheter skall i verkligheten vara för innehafvare!! af större eller mindre vigt än den andra; och har i enlighet med donna uppfattning förevarande § blifvit affattad.

47 §.

klar den, som fått nyttjanderätt åt sig upplåten, i det fall att konkurs inträffa!- försummat att innan konkursens början få sin rätt intecknad, synes skål icke finnas derför att nyttjanderätten får bestå emot den, som på konkursauktionen inköper egendomen; hvartill kommer att genom ett stadgande i motsatt syftning ej ringa praktiska olägenheter vid egendomars försäljning skulle uppstå. ‘ På grund häraf har "i donna § från Lagberedningens förslag intagits ett undantagsstadgande till förmån för den, som inköpt egendom på konkursauktion.

48 §.

Om i handling, hvarigenom eganderätt öfverlåtes, annans nyttjanderätt, ehuru ej uttryckligen förbehållen, ändock är så tillkännagifven att

65 Bil. till Kong!. Ma jäs Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. in.

den, som förvärfvat eganderätten, kunde anses hafva derom erhållit tillförlitlig kännedom, skulle, enligt Lagberedningens förslag, nyttjanderätten emot honom ega bestånd. Förevarande förslag deremot ansluter sig till den af Lagkomité!! samt en reservant inom Lagberedningen omfattade åsigt, att den icke intecknade nyttjanderätten gäller emot nye egaren endast i det fall, att denne är dertill förbunden genom uttryckligt förbehåll vid egendomens förvärfvande. Skall afseende fästas vid nye egarens blotta vetskap derom att en upplåtelse skott, är det svårt att förklara hvarföre, endast i det fall att sjelfva öfverlåtelsehandlingen innefatta!- upplysning om ny ttj and er ätten, nye egarens kännedom derom antagits medföra skyldighet för honom att lemna nyttjanderätten orubbad, och hvarföre icke enahanda skyldighet borde uppkomma derest genom andra bevisningsmedel blefve lagligen styrkt att han om nyttjanderätten haft tillförlitlig kännedom. Vid sådant förhållande har till förekommande af osäkerhet och tvister uppställa såsom regel, att endast ett uttryckligt aftal kan ersätta bristen på inteckning, hvarvid dock naturligtvis på omständigheterna i hvarje särskilt fall kommer att bero huruvida ny ttjanderättens tillkännagifvande i öfverlåtelsehandling må tolkas såsom förbehåll om dess bestånd.

51 §■

Enahanda grunder, som föranleda bestämmelserna i 14 § angående kollision emellan eganderätt och fordringsrätt, höra ock blifva gällande vid kollision emellan fordringsrätt och nyttjanderätt. Förevarande § innefatta!' derföre i likhet med Lagberedningens förslag, men med afvikelse från nu gällande lagstiftning, bland annat stadgande derom, att nyttjanderätten eger företräde framför fordran, om inteckning för dem båda blifvit sökt å samma dag.

52 §.

Den i 51 § gittra regel att företrädet emellan särskilda inteckninga!' för fordran och för nyttjanderätt tillkommer den inteckning, som tidigast blifvit sökt, bör, utan att i väsendtlig mån rubbas, kunna i ett hänseende underkastas en modifikation till fördel för nyttjanderätten. En verklig kollision emellan intecknad pant- och nyttjanderätt uppkommer först då den intecknade egendomen går till exekutiv försäljning.

Bill. Ull Tliksd. Prut. 1815. 1 Sand. 1 Afd. ti

m. ni.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom,

Visar det sig dervid att köpeskillingen förslår till falla gäldandet af penningeinteckning, som har företräde framför nyttjanderätten, utöfvar detta företräde ej någon inverkan på ny ttjand er ättens bestånd. År åter köpeskillingen otillräcklig, måste donna företrädesrätt, strängt tillämpad, föranleda dertill att i nämnda fall nyttjanderätten ovilkorligen borde upphöra. En sådan stränghet är dock icke påkallad af rättvisa i de fall, der ny ttj anderättens bestånd icke verkar till förfång för den äldre penningeinteckningen. Den intecknade nyttjanderätten kan och bör alltså lemnas orubbad om dess innehafvare vid försäljningen fyller den brist, som i köpeskillingen uppstått för penningeinteckningen, hvilken således, om än icke omedelbart ur egendomen, blifver till fullo gulden. Om ny ttjanderättens tillvaro icke heller nedtrycker köpeskillingen under det belopp, som skulle kunna till fördel för penningeinteckningen erhållas derest köparen Unge emottaga egendomen fri från nyttjanderätten, och donna således icke till förfång för' penningeinteckningen inverkar på egendomens värde, finnes icke heller något skål att låta nyttjanderätten upphöra. Enligt dessa grunder har förevarande förslag sökt lösa donna fråga. De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen a/' d.e bär gifna bestämmelser vid utmätt egendoms försäljning, höra ej till mteckningsförfattn i ngen, utan äro intagna i särskilt författningsförslag.

53 §•

Det torde ej vara tvifvel underkastad! att ny ttj anderättens förlust i^de tall, donna § afser, bör föranleda till ersättningsskyldighet för upplåtaren. Det af honom ingångna aftalets helgd krafvel' detta. Svårigheten i många fall att kunna rättvis! bestämma skadeståndets belopp inverkar ej på grundsatsens giltighet. Klart är emellertid, utan att sådant behöfver i författningen utsägas, att dylik ersättningsskyldighet icke kan ifrågakomma i de fall, då upplåtelsen är sådan, att enligt allmänna rättsregler upplåtaren ej häftar i ansvarighet för ny ttjanderättens tillgodonjutande t. ex. då den upplåtits genom gåfva.

Då inteckning af nyttjanderätt enligt sitt begrepp icke har annat ändamål än att trygga innehafvare!! deraf vid ny ttj anderättens utöfvande, kan den ej tillika medföra förmånsrätt i egendomen för det skadestånd, hvartill ny ttjanderättens förlust möjligen kan komma att föranleda. Eu dylik förmånsrätt för ett till beloppet obestämdt ersättningsanspråk skulle äfven helt och hållet strida emot det inom hypotekslagstiftningen såsom en grundprincip uppställda anspråk, att hvad som intecknas skall

in. m.

67 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom,

vara fullt specificerad!., hvilket hos oss funnit sitt uttryck i föreskriften att inteckning för fordran ej må beviljas utan för bestämdt belopp i penningar eller varor.

54 §.

Olikheter förefinnas val i vissa hänseenden emellan de i 39 § omförmälda nyttjanderättsaftalen, hvarigenom egendom upplåtes till'verkligt begagnande, samt så beskaffade aftal, som i donna § afse», der åt någon upplåtes allenast rättighet att ur egendomen utfå vare sig någon del af egendomens verkliga afkastning eller ock annan prestation i penningar eller varor. Då likväl sistnämnda aftal, hvilka stå på gränsen mellan nyttjanderätt och fordringsrätt, oftast förekomma i oåtskiljaktigt samband med upplåtelse af verklig nyttjanderätt, har, i enlighet med nu gällande lagstiftning, intecknande! af dylika afkomstaftal ansetts fortfarande höra ske i samma ordning, som gäller för nyttjanderätt. Då emellertid afkomstaftalen mången gång jemväl kunna hafva den likhet med fordringar att eu förvexling vore möjlig, men eu sådan kunde för rättssäkerheten blifva menlig, ifall inteckningsförnyelse borttoges för den ena och qvarstode såsom skyldighet i afseende å den andra, har det bl hvit föreskrifvet, att inteckning för de i donna § utsudda aftal skall förnyas såsom inteckning för fordran; till hvilken bestämmelse ett ytterligare skål finnes deri att dessa aftal, i motsats mot ny ttjanderätter na, kunna vara ställda på obegränsad tid.

55—58 §§.

Redan i det föregående hafva de skål blifvit antydda, som föranle dt dertill att stadgan dona om lagföljd af servitutsaftalen, ehuru de till följd af dessa rättigheters natur eg a mera sammanhang med lagstiftningen i fråga om eganderätten, dock ansetts höra öfverflyttas från förslaget till författning angående lagfart och gjorts till föremål för behandling i förevarande förslag. Då så skott, bör intecknande af servitut tillgå på samma sätt som intecknande af nyttjanderätt, hvarom ock föreskrift bär intagits. Jemväl grunderna för bedömande af kollision emellan servitut å ena sidan och eganderätt eller panträtt å den andra måste blifva desamma, som i dylika fall gälla för nyttjanderätt^. Någon kollision emellan samtidig! intecknade servituter kan ej uppkomma, då, enligt de allmänna rättsgrunderna för dessa, en servitut icke kan inne-

68 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

fatta rätt att, med andras uteslutande, förfoga öfver den t jon an de egendomen i det afseende, hvari den af servituten belastas. För servitutens rätt i förhållande till nyttjanderätt, i det fall att de ej kunna jemte hvarandra utöfvas, gälla samma regler, som vid kollision emellan flera nyttj anderätter.

Redan i motiven till lagfartsförslaget har blifvit erinradt derom, att lagföljd icke är nödvändig för att betrygga beståndet af servitut^!-, som uppkomma vid laga skifte eller annan dermed jemförlig offentlig förrättning.

61 §■

Den här föreslagna bok angående inteckningsärenden eger för dessa enahanda betydelse, som den i lagfartsförslaget omförmälda bok har för eganderätten. Den är afsedd att utgöra ett öfver de i inteckningsprotokollet förekommande ärenden upprättadt tabellariskt sammandrag, för hvars öfverensstämmelse med nämnda protokoll är sörj dt ej mindre genom det ansvar för anteckningarnes riktighet, hvilket åligger den, som har till embetspligt att verkställa desamma, än äfven genom föreskriften i nästföljande §, som bereder de rättsökande tillfälle att sjelfva utöfva kontroll öfver bokens förande. Sedan boken kommit i det fullständiga skick, att den upptager alla gällande inteckningar, hvilket dock icke inträffar förr än de äldre inteckningarne vid förnyelse eller eljest blifvit i boken anmärkta, kommer den att närmast blifva jemförlig med ett på förhand för hvarje fastighet upprättadt gravationsbevis och bör således kunna läggas till grund för utfärdande af dylika bevis, utan att man dervid behöfver återgå till inteckningsprotokollet, hvilket sistnämnda dock, derest någon stridighet emellan dess innehåll och anteckningarne i boken skulle yppas, uppenbarligen måste ega vitsord såsom ensamt innehållande Rättens beslut. Innan boken kommit i nämnda fullständiga skick måste dock inteckningsprotokollen jemte boken anlitas för utfärdande af gravationsbevis.

Enligt hvad bifogade förslag till formulär för dylika böcker angående såväl lagfarts- som inteckningsärenden utvisa, skola, på sätt i motiven till den föreslagna lagfartsförfattningen redan blifvit anmärkt, dessa böcker föras, hvad landet angår, så att hvarje hemmansnummer erhåller sitt särskilda blad, men, hvad städerna beträffar, fullt specificerade med särskilt blad för hvarje tomt eller annan för sig bestående fastighetslott.

Bil. till Kontjl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, ro. in. 69

För städerna har hinder ej mött att i eu gemensam hok sammanföra lagfarts- och inteckningsärenden, hvaremot å landet sådant ansetts icke kunna ske, utan lagfarts- och inteckningsärenden blifvit i särskilda böcker upptagna. Sammanfördes dessa ärenden i en bok, skulle, utom andra olägenheter, boken för ett tingslag sannolikt ofta blifva så vidlyftig, att den ej utan svårighet skulle kunna medföras till den å många orter från domarens bostad aflägsna tingsstaden. Då det likväl endast är de anteckningar, som angå eganderätt, hvilka ovilkorligen måste vid tingen finnas tillgängliga, vinnes genom lagfarts- och inteckningsärendenas fördelning i tvänne böcker den fördel, att endast den bok, som innefattar de förra, behöfver till tingen medföras.

62—64 §§.

De här föreslagna stadgande!! äro uppställda i öfverensstämmelse med motsvarande föreskrifter i lagfartsförslaget.

65 §.

Om Underrätts beslut, hvarigenom ansökan om inteckning afslagits, blifvit till följd af besvär ändradt af högre Rätt, är det af vigt att sådant så skyndsamt som möjligt bringas till Underrättens kännedom så att fastställelse der kan ske af inteckningen, hvars förmånsrätt naturligtvis då skall räknas från ansökningsdagen. För att förmå inteckningssökanden att iakttaga nödig skyndsamhet i detta hänseende, har här, i öfverensstämmelse med de i 10 § rörande fullföljd af tvistig intecknings ansökan meddelade föreskrifter, ansetts lämpligast att föreslå viss tid, inom hvilken inteckningssökanden skall vara pligtig förete Öfverrättens utslag, vid äfventyr att den inteckning, som på grund deraf beviljas, gäller såsom vore den sökt först å den dag, utslaget hos Underrätten företes.

Lagberedningens förslag innefattade jemväl föreskrift derom att, då någon besvärade sig öfver beslut, hvarigenom Underrätt bifallit ansökan om intecknings dödande, nedsättning eller förändring, skulle inom viss tid hos Underrätten företes bevis att besvären inkommit till Ofverrätten. Klagan torde emellertid endast i sällsynta fall bär vara att emotse och Lomme då antagligen att med få undantag föras endast enligt 25 Kap. 22 § Rättegångs-balken inom natt och år efter erhållen kännedom om

70 Bil. till Konffl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång Ull fast egendom, in. m.

beslutet, hvaraf åter måste blifva eu följd att anmärkning om besvären törst efter lång och obestämd tid komme att i protokollet inflyta. På grund häraf och med hänsyn jemväl till omöjligheten att för underlåtenhet att ställa sig föreskriften till efterrättelse finna ett lämpligt äfventyr, har något stadgande uti nämnda hänseende ej intagits i förslaget.

66 §.

Såsom i motiven till 1 agfartsförfattningen blifvit anmärkt äro egandei ätts förhållandena i vissa delar af Dalarne och Vermland sådana, att inföiandet derstädes af böcker öfver lagfarts- eller inteckningsärendena, lika beskaffade med dem, som kunna upprättas för det öfriga riket, för närvarande och till dess förhållandena härutinnan i nämnda landskap hunnit ordnas, är omöjligt. ^ Hufvudsakligen med anledning häraf har uti förslaget intagits föreskrift, att för vissa orter Konungen må bevilja någon tids anstånd med införandet af sådana böcker, som för det öfriga nket blifvit föreslagna. Äfven i dessa orter böra dock inteckningsregister, om än af mindre omfattning och med annan uppställning, under tiden införas.

Vigten deraf att de angående gemensam inteckning i flora egendomar föreslagna bestämmelser icke erhålla retroaktiv tillämpning på äldre inteckningar har föranledt den derom gjorda erinran, hvars nödvändighet finnes^ antydd redan i det yttrande, som inom Högsta Domstolen vid föregående behandling af detta ämne afgifvits.

I sammanhang med förslaget till inteckningsförfattning och med föranledande deraf, hafva blifvit utarbetade fyra andra författningsförslag, nemligen angående dels liden för nyttjanderättsaftals bestånd, dels förän di ad lydelse åt 17 Kap. II § Handels-balken, dels sättet för utmätt egendoms försäljning i vissa fall, dels ock särskilda protokoll för lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Då de förordningar, i hvilka nu gällande bestämmelser angående tiden för beståndet af nyttjanderättsaftal äro intagna, skulle, derest den föreslagna inteckningsförfattningen blefve lag, upphöra att gälla i alla omgå hänseenden, har det synts lämpligast att genom inteckningsförfattningen upphäfva dem jemväl i hvad de angå nyssnämnda bestämmelser och sammanföra dessa, utan förändring i öfrigt, till en enda författning.

Bil. till Kongl. Majds Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in. 71

P® föreslagna ändrmgarne i 17 Kap. 9 § Handels-balken afse dels ett förty ångande af eu i mom. 1 förekommande bestämmelse, dels inorande i donna § af två nya inom. 4 och 6, i ändamål att bestämma iormansratten saval för afkomst, som af fast egendom upplöper på grund alintecknadt aftal, som för fordran, till hvars gäldande fast egendom bJiivit utmätt, dels ock borttagande af nu befintliga mom. 5.

Enligt nuvarande lydelse af inom. 1 gäller förmånsrätt till ränta, som upp lurat, före början af konkurs, ej för längre tid än tre år; och enligt f0 S i 17 Kap. Handels-balken skall enahanda grund tillämpas

. 1 O v - - E —r- oivaii Giicinctnai

vid iörmansrättstvist, som uppkommer utom konkurs.

Vid sådan tillämpning å det fall att utmätning egt rum, måste dock tvekan uppstå hvilken tidpunkt af det exsekutiva förfarandet bör anses motsvara konkursens början. Olika meningar hafva jemväl försports i detta hänseende sålunda att, utom sjelfva utmätningen, "stundom auktionsdagen och någon gång äfven dagen för köpeskillingsliqviden antagits -i utgångspunkt. Rättast synes dock vara att dertill antaga utmätningen, såsom utgörande grunden och begynnelsen för det exsekutiva förfarandet; och här till förekommande af meningsskiljaktighet bestämmelse derom intagits i detta moment.

Den inteckning, som blifvit fastställd till säkerhet för beståndet af afkomst eller annan dermed jemförlig förmån, hvilken någon egen att ur fastighet utfå, måste jemväl medföra förmånsrätt för hvad som deraf upplupit och oguldet innestå!-, för att rättigheten må kunna göras gällande, da godvillig betalning uteblifver. På grund häraf har i 4 inom. inforts stadgande om sådan förmånsrätt; och har på enahanda grunder som toranledt bestämmelsen derom att vid inteckning för fordran förmånsrätt för ogulden ränta ej gäller för mera än tre år, förmånsrätten tor åtkomst och dermed jemförlig förmån äfven blifvit inskränkt till hvad under nämnda tid upplupit.

P® skål, som framkallat det i 6 inom. afgifna förslag om förmånsrätt till betalning ur utmätt fast egendom för den fordran, som föranledt utmätningen, hafva redan blifvit anförda vid 38 § i inteckningsförfattmngen, och innefattas deri jemväl förklaringen, hvarföre utmätningen ansetts höra ega företräde framför inteckning, som sökes samma dag utmätningen skott. Om den här föreslagna förmånsrätten i fast egendom bör ock gälla hvad i 17 Kap. 8 § Handels-balken i iHa om utmätning af lös egendom linnés stadgadt om förmånsrättens upphörande, i de fall att konkurs inträffar inom en månad efter utmätningen eller utmätning skett efter gäldenärens död innan en månad förflutit

72 Bil, till Kongl. Maj-.ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

från den dag, då uppteckningen åt den dödes bo slutades, der konkurs inom sagde tid börjas.

Slutligen bär det nu gällande 5 inom. angående intecknad nyttjanderätt ur denna § uteslutits såsom öfverflödigt, sedan de erforderliga bestämmelserna i detta ämne blifvit meddelade i inteckningsförfattningen.

Förslaget till förordning angående sättet för utmätt egendoms försäljning innefattar i 1 § bestämmelser angående förfarandet, då derå för en fordran gemensamt intecknade egendomar skola på eu gång afyttra». Dessa bestämmelser äro att härleda från de i inteckningsförfattningen i fråga om dylika inteckningar föreslagna stadgande]).

2 § i samma förslag hvilar på de i 52 § inteckningsförfattningen fastställda grunder, enligt hvilka rättsförhållandet emellan intecknade pant- och nyttjanderätter bör bedömas, då den intecknade egendomen sälj es på utmätnings auktion eller under konkurs i den ordning, som för utmätt egendom är stadgad. Med tillämpning af nämnda grunder har förfarandet vid försäljningen ansetts höra ordnas, så att egendomen utropas först med förbehåll om nyttj anderättens bestånd, men att, om intecknad fordran, som eger företräde framför nyttj anderätten, icke fullt betäckes vare sig omedelbart ur köpeskillingen eller ock medelbart derigenom att nyttj anderättens innehafvare erlägger bristen, nytt utrop skall ske utan förbehåll om nyttj anderättens bestånd. Det är dock uppenbart att, om fordringsegaren, till hvars fördel det nya utropet skulle ske, eftergifver sin rätt dertill och förklarar sig nöjd med det först skedda utropet, all fråga om det senare utropet förfaller.

Fördelarne af detta förfaringssätt äro uppenbara. Den, som ämnar inropa egendomen, eger derigenom alltid visshet huruvida nyttjanderätten kommer att ega bestånd eller icke, och kan derefter bestämma sitt anbud, hvaremot ovissheten i detta hänseende naturligen verkar nedtryckande på köpeskillingen. Nyttj anderättens innehafvare åter kan vid sjelfva försäljningen bedöma nyttj anderättens ställning och hvad som För göras för dess bibehållande samt har i sin makt att, om ock med någon uppoffring, förekomma egendomens utropande utan förbehåll om nyttj anderättens bestånd. Ingendera af dessa fördelar vinnes genom det förfaringssätt, som understundom framstäf såsom det lämpligaste, eller att låta egendomen säljas utan att något dervid bestämmes angående nyttj anderätten, hvars bestånd eller upphörande i ty. fall icke utrönes förr än det vid köpeskillingsliqviden visar sig, huruvida deri intecknade fordringen, som eger företräde framför nyttjanderätt^, blifvit ur köpeskillingen till fullo gulden eller icke.

Bil. till Kongl. Maj:ls Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in. 73

Den vigtigaste invändning, som blifvit gjord emot det här föreslagna förfarandet med tvenne utrop, är den att svårighet skulle uppstå för auktionsförrättare!!, särdeles med hänsyn till ovissheten om beloppet af o gnidna räntor, att efter första utropet kunna beräkna huruvida köpeskillingen förslår till de äldre panträtternas betäckande eller icke. Denna svårighet torde dock kunna anses undanröjd genom det i senare inom. i donna § föreslagna stadgande.

Bill. till Riksd. Prof. 1815. 1 Sami. 1 Afd.

74 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

Särskilda meningar.

l:o. Af Revisionssekreteraren Lindhagen.

Det förhållande med de intecknade skuldebrefven lios oss eller, som de vanligen kallas, inteckningarne, att skuldförbindelsen, eller beviset om fordringsrätt, och inteckningspåskriften, eller beviset om panträtt, äro skrifna på samma papper, hvarigenom bildas eu för båda rättigheterna gemensam handling, föranleder ej ringa olägenheter, samt gör att anordningen med inteckningarne svårligen kan anses tillfredsställande för värdepapper af sådan vigt och med så stor spridning.

Ursprungligen skedde förpantning af fast egendom i fullkomlig öfverensstämmelse med hvad som- gällde för lös pant. Man satte sig i besittning af den senare genom att hemföra honom till sig, och af den fasta panten genom att få införsel i egendomen och taga den i sin vård. Då emellertid detta sätt att hafva säkerhet i fast egendom vid affärslifvets utveckling befanns alltför obeqvämt, antogs inteckningen, eller Rättens i lagbestämd ordning meddelade förklarande att panträtt egde rum, såsom lika god säkerhet som införsel. I båda fallen förutsattes emellertid tillvaron af en verklig fordran. Till säkerhet för denna meddelades, med eller utan gäldenärens begifvande, inteckningen såsom en accessorisk rätt. Inteckningsrätten kunde förfalla under det att fordran qvarstad oförändrad; men om fordran upphörde, herde med detsamma också inteckningen anses upphöra. På donna ståndpunkt ställde sig ej blott 1734 års lag utan äfven, såsom det vill synas, den ännu gällande inteckningsförfattningen af år 1818; men i praxis hafva domstolarne kommit till den uppfattning i afseende å panträttens och fordringsrättens förhållande till hvarandra att deri förra icke är ett blott accessorium till deri senare i den mening att panträtten skulle gälla endast för den fordran, till hvars betryggande harr ursprungligen klöf meddelad, utan man har t. ex. för det fall, att skulden blifvit betald samt bevis derom meddelats genom anteckning å skuldebrefvet och tilläfventyrs jemväl genom dettas öfverkorsande, antagit att, ehuru fordran

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m. 75

sålunda upphört, den inteckning, som hlikvit meddelad till säkerhet för nämnda fordran, fortlefver ett sjelfständigt lif såsom panträtt och kan ånyo utlemnas till säkerhet för andra fordringar. Med donna uppfattning öfverens stämmer ock nedan omförmälda, af domstolarne såsom giltigt erkända kreditbruk att å skulden utfärda särskild! skuldebref och såsom hypotek härför lemna intecknad skuldförbindelse. Med en sådan uppfattning är emellertid oförenligt att, såsom nu sker, på eu ^ skuldförbindelse skrifva beviset om inteckning och derigenom fästa inteckningen endast vid den skuld, förbindelsen afser.

En af de svåraste frågor i afseende å inteckna do skuldebrev rättsverkningar är den, som rörer det personliga ansvar för skulden, hvari utgifvaren af ett sådant skuldebref fortfarande står långt sedan lian afyttra! egendomen och trött sig vara fri från alla efterräkningar enligt den så allmänt gängse föreställningen att ansvaret för inteckningarne endast vidlåder innehafvare!! af den intecknade egendomen. Äfven med den mildrande föreskriften i nu framlagda förslaget derom att, så snart innehafvare af intecknad fordran låtit ny egare å intcckningshandlingen teckna förbindelse för fordran, förre gäldenären är fri från sin förbindelse, der ej annorlunda är aftaladt, qvar står likväl den öfverhängande faran för intecknad fastighets förre egare på det hela oförändrad, lager man dertill i betraktande de härda konseqvens er, nämnda ansvarighet medför för fordringsegaren i fall lian något brustit i afseende å inteckningens bibehållande vid oförändrad rätt, så uppstår helt naturligt den önskan att något kunde vidtagas, hvarigenom nämnda olägenheter så vidt möjligt undanröjdes. Äfven dessa olägenheter stå i ej ringa samband med införandet af fordran och pant i samma handling, helst en afgående egare ofta kan hindras att träffa uppgörelse om sina intecknade skulder just af fruktan att med detsamma nödgas mot nye egarens vilja rubba inteckningshandlingarnes lydelse.

Sammanförandet af skuldförbindelse och pantbevis i en handling medför en synnerlig svårighet vid belåningen. Sedan inteckning blifvit meddelad för ett belopp, blir i de dosta tall detta belopp oiörändradt för hela den tid, inteckningen finnes till, enär hvarje ändring af inteckningssumman rubbar de i egendomen bildade förmånsrätters ställning. Äfven ofri ga i det intecknade skuldebrefvet intagna bestämmelser komma merändels att förblifva oförändrade. Men, då belåningen skall ske, är det icke gifvet, att inteckningens belopp jemn! motsvarar fastighetsegarens behof för tillfället eller den summa, långifvare!'! är villig lemna, eller att ofri ga vilkor i inteekningsbrefvet är o desamma som vid lånets uppgörande kunna öfverenskommas. Det är då af vigt för fastighets-

76 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

egaren att kunna, utan förändring af panten, ställa skuldförbindelsen i enlighet med öfverenskommelserna angående lånet; men härtill fordras, att pantbrefvet och skuldförbindelsen äro två särskilda handlingar.

En mycket känbar olägenhet vidlåder våra närvarande inteckningar deruti att dessa, då de tillika skola användas såsom fordringsbevis, blifva belamrade med en mängd påskrifter, såsom angående ränteafbetalningar, förändringar af räntesatsen, afbetalning^ på kapitalet, borgensförbindelser till ytterligare säkerhet m. m. Det är allmänt bekant Indika obehag i anledning häraf mota vid emottagande! af inteckningar såsom säkerhet för lån. Inteckningsbrefven måste underkastas eu noggrann granskning för utrönande huruvida de innehålla något som kan vara farligt för långifvarens säkerhet. Mången gång kan donna granskning vara så svår att dertill behöfves juridiskt biträde med vidsträckt erfarenhet. Det ligger för öppen dag att ett sådant förhållande måste verka menligt för inteckningarne i deras täflan med mera lättfattliga och till innehållets riktighet lätt kontrollbara värdepapper såsom obligationer och aktier.

I anledning af alla dessa olägenheter med inteckningen har, för att så vidt möjligt under nuvarande förhållanden undgå dem, i svenska affärsbref det kreditbruk utbildat sig att man meddelar bevisen för de olika rättigheterna, panträtt och fordringsrätt, i två skilda handlingar, nemligen inteckningen såsom bevis om panträtt, och särskild s. k. omslags- eller kapprocksrevers såsom bevis om fordran. Detta kreditbruk utbreder sig mer och mer, hvithet och är naturligt, då det framkallats af nödvändighetens kraf och dessutom har göda skäl för sig. Men anordningen blir bristfällig genom lagens ovilkorlig^ fordran, att panthandlingen utfärdas i form af skuldförbindelse, hvarigenom inteckningen fästes vid en enda fordran och fastighetsegaren nödgas å sin gäld lemna två skuldebref. Man är emellertid så inne i föreställningen att det intecknade skuldebrefvet, eller hvad man kallar hypoteket, endast är ett bevis om panträtt i egendomen, att man ofta icke egnar någon tanke deråt att det tillika utgör en fordringshandling, som medför personligt betalningsansvar. När olycka inträffar, blir man påmind om verkliga förhållandet.

Det förefaller som skulle talande skål förefinnas att, då eu ny inteckningslag skall stiftas, begagna tillfället att gifva ett lagbestämdt uttryck och nödig utveckling åt omförmälda kreditbruk genom att i lagen medgifva och förutsätta tillvaron af bevis om panträtt i fast egendom, Indika ej tillika voro fordringshandlingar. Derigenom infördes icke något helt och hållet nytt; man endast gåfve helgd åt ett hufvudsakligen redan

77 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

bestående förhållande. Någon egentlig skilnad från nu varande inteckningar för fordran skulle icke uppkomma, ty domstolens förfarande vid inteckningars meddelande, förnyande, förändring eller dödande, inteckningens rättsverkan, bokföringen in. in. skulle blifva oförändrad! desamma; men alla de förvecklingar och andra olägenheter, som äro oskiljaktiga från fordringsrättens och panträttens sammanförande i eu handling, skulle ej vidare finnas till. Den genom praxis och i allmänna tänkesättet utbildade uppfattning att inteckning för fordran numera ej är att betrakta såsom gifven till säkerhet endast för den fordran, hvarför- inteckningen först skedde, utan för alla de fordringar, hvarför hon kan komma att leranas till säkerhet, skulle äfven i förmon verkliggöras, då inteckningsbeviset ej vidare sammanfogades med en viss fordran. Frågan om personliga betalningsansvaret för intecknad skuld vore löst på enda naturliga sättet då inteckningen finge blifva hvad den är, eller bevis om panträtt i fast egendom, och deri personliga skuldförbindelsen blefve eu sak för sig, som ej längre hade något med inteckningen att skaffa. När belåning skulle ske, kunde vilkoren för lånet uppställas efter omständigheterna utan det minsta hinder af inteckningen, som ej längre behöfde sammanföras med skuldförbindelsen. Inteckningsbeviset slutligen blefve ett enkelt, lättfattligt, till sin uppställning öfver allt lika papper, hvars riktighet till innehållet kunde af hvem som helst vid första ögonkastet kontrolleras, hvarigenom det i detta afseende blefve fullt jemförlig! med hvithet annat värdepapper som helst; under det att alla de anteckningar om räntebetalning in. in., Indika icke hafva det minsta samband med pantbeviset, kommo att ske på den handling dit de höra, nemligen skuldebrefvet.

Den sålunda föreslagna anordningen komme också att stämma noga öfverens med den enkla och naturliga uppfattningen af panträtt i fast egendom, hvilken rätt till sitt väsen är alldeles densamma som panträtt i lös egendom, men till följd deraf att fastigheten ej är flyttbar och ej på samma sätt som lös egendom delbar, måste i den yttre formen undergå någon jemkning. När man har en samling lös egendom, kan man lätt deraf efter behofvet taga föremål efter föremål för att lemna dem såsom pant för sin skuld; men med fastigheten måste förfarandet blifva något annorlunda. Hvad då detta förfarande angår, så är införseln för obeqväm och dessutom, ifall flera skulle hafva panträtt, overkställbar. Styckning af fastigheten efter behofvet skulle ej heller motsvara ändamålet, och kunde i allt fall icke komma i fråga. Men i ställe! sönderdelar man fastighetens antagna värde uti sfi många och så störa delar, som pantsättningsbehofvet klöfver, offentliggör denna sönderdel-

78 Bil. till Kongl. Maj ds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

ning genom inteckning och skaffar sig Rättens bevis deröfver. Hvarje sålunda utfärdadt pantebref kommer på sådant sätt att utgöra bevis derom att egendomen för ett visst belopp af sitt värde utgör pant; och den fasta egendomen har blifvit lika lätt handterlig för pantsättning som den lösa.

Ifrågavarande inteckningsbevis blefvo till följd af sakens natur löpande, då de voro ämnade att kunna tid efter annan lemnas till säkerhet för olika skuldförbindelser. Stadgande om deras egenskap af löpande handlingar torde emellertid icke böra i författningen saknas; men på samma gång torde ock åt fastighetsegaren böra lemnas utväg att upphäfva denna egenskap genom anteckning å panthandlingen att panten skall utgöra säkerhet endast för viss uppgifven fordran. Det torde ock, för det fall att fastighetsegaren ej tillika är gäldenär, höra stadgas, att fastighetsegaren skall vara berättigad komma i besittning af ett utelöpande pantbevis genom att infria den skuldförbindelse, derför beviset lemnats såsom säkerhet, intill ett belopp, som ej öfverstiger det hvarå pantbeviset lyder. Måhända skulle en lämplig bestämmelse för uppsägningen i detta fall vara, att den i skuldförbindelsen bestämda förfallotid eller uppsägningstid skall iakttagas, så vida ej derigenom tiden för infriandet utsträckes öfver natt och år från det skuldförbindelsens innehafvare tillsades, hvilket sistnämnda dröjsmål borde vara det längsta, fastighetsegaren vore skyldig underkasta sig.

Det skall måhända anmärkas såsom olämpligt, att ifrågavarande pantbevis sålunda kunde komma att ofta lemnas såsom säkerhet för helt andra personers skulder än fastighetsegarens, och att den, som innehar ett sådant pantbevis utan att tillika ega någon fordran, endast behöfver åt sig skrifva eller låta skrifva en skuldsedel för att kunna på grund af pantbeviset ur egendomen utfå det belopp, hvarå beviset lyder. Men detta är ju icke annat än som för närvarande hufvudsakligen är förhållandet med större delen af de i riket befintliga inteckningar, nemligen alla de som icke användas direkt såsom fordriugsbevis, utan blifvit sinnad e såsom hypotek för fordran enligt särskild förbindelse; och. pantbevisen äro härutinnan till och med bättre så till vida att eu orättmätig innehafvare, som ändock vill begagna sig af handlingen, nödgas öka sitt bedrägliga förfarande genom att sjelf eller genom andra falskeligen förfärdiga en skuldförbindelse -— ett omak, som han icke behöfver gorå sig med ett intecknadt skuldebref, hvilket kan genast användas. Det bör ej heller lemnas oanmärkt, att i riket säkerligen finnas hundradetals inteckningar, Indika, om man undantager enkelheten, äro till sin beskaffenhet precist enahanda med här föreslagna pantbevis, nemligen alla

Bil. till Kongl. Majds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m. 79

de intecknade skuldebref, der skulden till större eller mindre del genom betalning eller preskription upphört, men inteckningen, på sätt ofvan är omförmäldt, enligt allmänt gällande praxis vid domstolar^ fortlefver oförändrad och användes såsom hypotek.

Införandet af den föreslagna förmon för pantbevisen innebär icke med nödvändighet att den gamla formen borttages. Tvärtom kan det vara välbetänkt att låta den senare qvarstå under det att man genom erfarenheten gör sig närmare förtrogen med den förra; och vid de undantagsfall, då tvungen inteckning hädanefter skulle ega ruin, kan det alltid vara lämpligt att begagna det nuvarande sättet för pantbevisets meddelande, i de fall der meningen just är att inteckning skall gälla allenast den fordran, hvarför hon beviljats.

Då de föreslagna pantbevisen icke äro någon ny sak, är ett nytt namn ej heller oundgängligt; utan den antagna benämningen inteckning kan användas lika väl å dem som å de intecknade skuldebrefven. Man får emellertid icke förbise att eu gång, när fasteböckerna skola uppläggas i sin mera fulländade form samt lydelsen af författningen angående lagfart och inteckning skall i öfverensstämmelse dermed jemkas, man ej kan undgå att gifva en gemensam benämning åt dessa och dylika rättshandlingar, t. ex. lagfölja, lagföljd, och att, när detta skett, »inteckning)) icke längre kan användas såsom benämning på panträtt i fast egendom, i hvilket afseende den redan nu är olämplig så till vida som den på samma gång utmärker sjelfva inteckningsåtgärden eller intecknandet. Men vid sådant förhållande vare det utan tvifvel skål att så gerna först som sist införa en ny, i lagen antagen benämning på omförmälda panträtt; och i detta afseende förefaller det som ordet jordapant skulle vara en lämplig beteckning på pant i fast egendom, i motsats mot lös pant såsom uttryck för pant i lös egendom.

Då det, såsom förut blifvit erinra dt, vore af särdeles vigt att det nya pantbeviset alltid hade så mycket som möjligt enahanda lydelse, vore det utan tvifvel bäst att det utgåfves efter ett genom lagen faststäldt formulär, blågrå nämnvärda olägenheter deraf höra så mycket mindre kunna uppstå som, ifall någon gång, hvilket dock högst sällan kan vara att befara, utgifvaren icke skulle följa formuläret, sådant ej kunde medföra annan svårighet än att han nödgades skrifva de få raderna ånyo för att få inteckningen beviljad. Blir inteckning väl af Rätten meddelad, kommer den naturligtvis att gälla utan hinder deraf att inlagan tilläfventyrs kan i något afseende afvika från formuläret. Förbiseendet kan då på sin höjd leda till ansvar för Rätten för försumlighet i tjensten, men får icke gorå handlingen ogiltig.

80 Bil. till Ifongl. Majds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. ra.

Införandet af de här omförmälda pantbevisen behöfde föranleda endast högst få ändringar i det framlagda förslaget till inteckningsförfattning. Dessa ändringar skulle hufvudsakligen bestå deri:

att i § 1 gjordes ett tillägg, som utvisade, att bär endast vore fråga om det fall att fordringshandlingen tillika skall innefatta bevis om panträtten;

att härefter infördes i ny § 2 eller flera §§ bestämmelser derom: att, om man vill i särskild! bref, som ej tillika utgör fordringshandling, bilda jordapant i sin fasta egendom, brefvet härom skall utfärdas enligt det vid förordningen fogade formulär och i öfverensstämmelse dermed innehålla det belopp till kapital och ränta hvarför jordapanten skall vara säkerhet, egendomen hvari panten medgifves, samt förklarande att inteckning i egendomen får ske, hvarefter panten skall inteckna^ på sätt förut är sagd!; — att, om jordapanten sedermera lemnas till säkerhet för fordran, anteckning derom skall ske på fordringshandlingen, hvarefter jordapanten medför enahanda panträtt som om inteckning vore å fordringshandlingen meddelad enligt 1 §; — att, om å pantebrefvet tecknas, att jordapanten skall utgöra säkerhet endast för viss uppgifven fordran, det skall vara gällande; — att fastighetsegare skall vara berättigad till sig fösa jordapan t, som är förenad till säkerhet för annans skuld än hans egen, genom att betala den skuld, hvarför panten lemnats såsom säkerhet, intill ett belopp i kapital och ränta, som ej öfverstiger det hvarå panten lyder, hvilken betalning skall ske på den i skuldförbindelsen bestämda förfallotid eller med iakttagande af flen der föreskrift^ uppsägningstid, eller, derest längre tid än ett år skulle enligt nämnda förbindelses lydelse erfordras, efter natt och år från det skuldförbindelsens innehafvare tillsades; — och att jordapant ej för utgifvaren eller ny egare medför något personligt betalningsansvar;

att i förslagets § 4 gjordes ett tillägg, som utmärkte att bär äfven behöfde visas att bref om jordapan t blifvit så upprättad! som i den tilllagda 2 § bestämmes; — samt

att i en ny § erinrades derom att de bestämmelser, som blifvit gittra i förslagets §§ 27, 28 och 29 samt 2:dra mom. i § 30, ej hafva afseende å jordapant, hvarom i 2 § sägs.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. m.

81 Utkast till formulär.

Jordapant.

Kapital OOO kronor. Ränta 0 för hundra.

(Ränta intill 000 kronor.)

Härigenom mcdgifves jordapant i min fasta egendom N. N. i N. tingslag af N. län (Jf 0 uti qvarteret N. i staden N.) för ett kapital af 000 kronor jemte ränta derå efter 0 för hundra om året (ränta intill 00 kronor), samt att inteckning härför må ske i min nämnde egendom N. den — 18 . . .

N. N.

Vittnen: N. N.

N. N.

(Rättens påskrift om inteckningens beviljande.)

Då giltigt skål lärer saknas för bibehållande äfven framgent af den undantagsbestämmelse för Stockholm att afhandlingar om lösöreköp skola intagas i öfverståthållare-embetets kanslis protokoll, torde det vara skål att redan nu borttaga denna bestämmelse, och jag har derföre ansett, att den i föreslagna förordningen angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden införda § 3 herde ur förslaget utgå och att ändring af Kongl. Förordningen den 20 November 1845 herde i öfverensstämmelse härmed föreslås.

Bill. Ull Ttiksd. Prat. 187ö. 1 Sami 7 Afd.

82 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

2:o. Af Assessoren Örbom.

I nedannämnda delar af förslagen till författningar angående inteckning i fast egendom och förändrad lydelse af 17 Kap. 9 § Handelsbalken är jag af skiljaktig mening.

38 §.

I fråga om den förmånsrätt utmätning af fast egendom för icke intecknad fordran bör medföra, är jag af den åsigt att förmånsrätten bör räknas icke från utmätningsdagen utan från den dag då bevis om utmätningen blef i inteckningsprotokollet intaget; och har jag här nedan angifvit min mening rörande lydelsen af föreslagna 6 inom. i 9 § af 17 Kap. Handels-balken.

För att emellertid icke gorå utmätningssökandens förmånsrätt helt och hållet beroende af utmätningsförrättarens åtgärd, har jag ansett utmätningssökanden höra ega rätt att sjelf draga försorg om bevisets inlemnande och förty föreslagit ett så tydande tillägg till donna §:

»Vill den, som för sin fordran vunnit utmätning, sjelf ingifva utmätningsbeviset till Rätten eller Domaren för att anmärkas i protokollet, stånde det honom fritt; och vare, der han sådant anmält hos u tm ätn ings fö mittår en, denne ej pligtig att beviset insända såsom ofvan sägs.»

53 §.

Uti donna § anser jag följande stadgande, såsom modifikation af regeln att skadestånd för nyttjanderätt upphörande ej eger förmånsrätt i egendomen, höra införas efter orden »särskilt intecknadt»:

»Går nyttjanderätten i det fall 52 § afser vid egendomens försäljning förlorad och lem nar dervid köpeskillingen öfverskott sedan de fordringar, Indika ega företräde framför ny ttj anderätten, blifvit till fullo gnidna, då skall öfverskottet, så långt det förslår och dertill är af nöden, gå till betäckande af skadestånd, hvilket kan tillkomma den, som förlorat nyttjanderätten.»

83 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

Vid första utropet till försäljning har nemligen i förevarande fall blifvit uppenbart att, om nyttjanderätten eger bestånd, icke något af köpeskillingen kan tillkomma eu penningeinteckning, som tiar sämre rätt. Om derefter vid senare utropet, hvilket naturligtvis endast sker för att om möjligt bereda betalning åt de fordringar, som ega företräde framför nyttjanderätt^, köpeskillingen skulle efter dessas gäldande lemna öfverskott, bär detta skott endast till följd deraf att nyttjanderätt^ uppoffras. Då nu innehafvare!! af en efterföljande inteckning icke käft rätt att påyrka ny ttj anderättens upphörande, kan icke heller den fördel, som derigenom vinnes, skäligen anses höra honom tillkomma på ny ttj ande rätten s bekostnad. Det är visserligen sann! att inteckning för nyttjanderätt icke i och för sig innebär förmånsrätt för skadestånd, hvartill förlust af ny ttj anderätten må föranleda, men deraf följer icke att det är oriktigt att i det här afsedda undantagsfallet accessoriskt tillägga nyttjanderättsinnehafvaren rätt till ifrågavarande öfverskott framför efterföljande inteckningshafvare, hvilka uppenbarligen eljest skulle sättas i förmånligare ställning än lian. Den svårighet, som ofta förefinnes att på siffran bestämma skadeståndets belopp, bör icke heller inverka på rättsfrågans läsning, då donna svårighet är densamma ehvad förmånsrätt eger rum eller icke.

54 §.

I den föreslagna inteckningsförfattningen hafva de i donna § afsedda afkomstaftalen blifvit fullkomligt likställda med de egentliga nyttjanderätterna, med undantag endast i fråga om inteckningsförnyelsen. Då efter min uppfattning nämnda undantag hvarken är lämpligt eller af nödvändigheten påkalladt, anser jag hvad om inteckningsförnyelse finnes stadgadt i donna §, höra derur uteslutas.

6 mom. af 9 § 17 Kap. Handels-balken.

För detta moment föreslås följande lydelse:

»klar fast egendom» — — — — —--—

—----»såsom vore inteckning för hans for-

dran sökt och beviljad den dag då utmätningsförrättarens bevis derom att utmätning skott blifvit, efter ty särskild! är stadgadt, i inteckningsprotokollet anmärkt; dock att, om inteckning samma dag af annan sökes, utmätningen eger företräde.»

84 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom,

m. in.

Att låta en, utan inteckningsdomarens medverkan eller vetskap, af annan myndighet vidtagen åtgärd medföra förmånsrätt såsom om inteckning blifvit beviljad samma dag åtgärden skedde, bär synts mig alltför mycket afvikande från de grunder, hvarpå inteckningslagiätiftningen i öfrigt hvilar. Dessutom medför det den praktiska olägenheten, att man ej kan af inteckningsprotokollet vinna full visshet om en beviljad intecknings förmånsrätt, utan måste tillika särskildt skaffa sig upplysning, huruvida ej utmätning mellankommit.

Jag kan ej föreställa mig att någon väsendtlig och nämnda olägenhet uppvägande fördel skulle vinnas derigenom att förmånsrätten beräknades från utmätnings dagen i stället för från den dag beviset om utmätningen anmärkes i inteckningsprotokollet. Tidskilnaden bör i de bestå fall blifva så ringa, att någon annan fordringsegare knappast lärer medhinna att under tiden söka inteckning, helst då beviset får anmärkas i protokollet jemväl å de dagar, då inteckningsansökan ej kan upptagas, och inteckning viker, om den sökes å samma dag, då utmätningen anmäles.

3:o. Af Akademi-adjunkt en Annerstedt.

16 §.

Ehuru ostridigt är, ej mindre att inteckningsförfarandet, såsom det uti vår rätt är ordnadt, icke utan svårighet kan tillämpas vid förpantning af jern vägar eller kanaler, än äfven att, derest detta förfarande utan inskränkning finge för pantsättning af dylika anläggningar användas, olägenheter skulle uppstå, hvilka det för lagstiftningen måste vara af vigt att söka undanrödja, har dock, enligt min uppfattning, behofvet af att hos oss erhålla en laglig form för panträtt i jernvägen, så tydligt trädt i dagen, att vid ordnandet af panträtten med afseende å fast egendom man icke, utan att samtidigt införa någon särskild form för dylika anläggningars pantsättning, synes mig kunna stanna vid ett blott förbud att inteckna dem.

85 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

Vid sådant förhållande och då de modifikationer uti inteckningsförfarandet, som äro nödiga för att gorå detta förfarande fullt användbart jemväl i afseende å jern vägar eller kanaler, icke äro af den betydenhet, att de enligt min uppfattning kunna afskräcka från inteckningsinstitutionens tillämpning i en något modifierad form jemväl i fråga om dylika anläggningar, samt dessa modifikationer synas från rättslig synpunkt kunna rättfärdigas af den undantagsställning, som kommunikationsanstalterna intaga inom staten; förefinnes det enligt min åsigt fullt skäl att söka gorå iuteckuingsförfarandet, om ock i något förändrad form, tillämpligt på jernvägar och kanaler, helst inom vår rätt i förlagsinteckningen redan finnes ett rättsinstitut, der inteckningen i modifierad form blifvit för ett analogt ändamål begagnad.

På grund häraf synes mig förevarande § höra erhålla följande lydelse :

»Angående inteckning af jernväg eller kanal, som af enskilde egas och hvartill jord blifvit förvärfvad enligt gällande författningar om jords och lägenhets afstående för allmänt behof, är särskildt stadgadt.»

Och torde i särskild författning kunna intagas hufvudsakligen följ an de bestämmelser:

att om egare af jernväg eller kanal, hvartill jord enligt gällande författningar om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof blifvit förvärfvad, vill att sådan anläggning eller viss del deraf skall utgöra pant för fordran, lian skall söka hos Konungen tillstånd att låta den inteckna;

att, om Konungen finner skål att medgifva det sökta tillståndet, Konungen dels förordnar vid hvilken Underrätt inteckning i den pantsätta jernvägen eller kanalen skall meddelas, dels ock föreskrifver hvad för inteckningens beviljande af sökanden skall fullgöras;

att -hvad Konungen sålunda förordnat skall till hela sitt innehåll kungöras, på sätt om allmänna förordningar stadgadt är;

att då inteckning sökes vid den Underrätt, som blifvit till inteckningsdomstol förordnad, Konungens beslut af sökanden skall till Rätten ingifvas; samt Rätten låta det offentligen uppläsas och uti inteckningsprotokollet intagas;

att sedan sökanden visat, att hvad Konungen före inteckningens meddelande föreskrifva, blifvit rätteligen fullgjort, inteckningen af Rätten beviljas;

86 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

att om jernväg eller kanal, som skall intecknas, till större eller mindre del lyder under annan Underrätt, än den som Konungen förordnat att inteckningen meddela, sistnämnda Rätt förr än inteckningen beviljas, skall uti Rättens lagfartsprotokoll anteckna de fastigheter, som i jernvägen eller kanalen ingå, och hvilka ligga utom denna Rätts domvärj o; jemte anmärkning tillika om hvilken Underrätt i öfrigt är laga forum med afseende å dessa fastigheter;

att sedan dylik anteckning skett, inteckningsdomstolen skall sända underrättelse derom till öfriga Underrätter, under hvilka delar af jernvägen eller kanalen lyda; samt att dessa skola anmärka förhållandet i deras lagfartsprotokoll;

att inteckning i jernväg eller kanal skall gälla med förmånsrätt, som i 17 Kap. Handels-balken stadgas; att sådan inteckning skall gälla fortfarande utan förnyelse; samt

att om fordran, till säkerhet hvarför jernväg eller kanal intecknats, blifvit gulden, den Rätt, som inteckningen beviljat, eger att, med iakttagande af de föreskrifter i öfrigt, som Konungen, vid meddelandet af tillståndet till inteckningen, fastställt, uppå ansökning af jern vägens eller kanalens egare döda inteckningen.

Till de sålunda antydda bestämmelserna kan, derest det skulle anses nödigt att den föreslagna panträtten jemväl innefattade förmånsrätt i den rörliga materielen vid en jernväg, utan svårighet fogas det stadgande, att en dylik inteckning skall medföra jemväl sådan förmånsrätt i den materiel, som hörer till jernvägen, som vid förlagsinteckning eger rum med afseende å inventarier.

21 §.

Enär förnyelse af en inteckning synes mig från rättslig synpunkt vara eu handling af enahanda beskaffenhet som beviljande af inteckning, i de fall som i 1 § afses, postponerande deraf, dödande o. s. v. samt det nuvarande stadgandet om rätt att i vissa fall å Urtima Ting erhålla en inteckning förnyad, enligt min åsigt motsvarar hvad beliofvet för närvarande kräfver, torde denna § höra ur förslaget utgå, helst stadgandet att domaren eger rätt att förnya inteckningar äfven å de dagar under tinget, då Rätten icke sammanträder, synes mig, i de fall att till Häradsrättens ordförande för tinget förordnats en annan än domaren i

m. m.

87 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom,

orten, och denne sålunda under det tinget pågår lätteligen kan sakna tillgång till sisthållna inteckningsprotokoll och den i 61 § omförmälda ‘bok, icke kunna utan svårighet tillämpas.

38 §.

Då det torde medföra icke oväsendtlig fördel, att inteckningsprotokollet innehåller upplysning om utmätning äfven i de fall att donna egt rum på grund af intecknad fordran, bör enligt min åsigt, i öfverensstämmelse med hvad i föregående förslag föreskrifvits, hvarje utmätning uti inteckningsprotokollet antecknas.

I följd häraf och med iakttagande af den ändring, som blifver en följd af den vid 21 § anförda afvikande mening, synes mig lydelsen af förevarande § böra blifva:

År fast egendom för gäld tagen i mät, skall anteckning om utmätningen ske uti inteckningsprotokollet vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder; och sände förty utmätningsförrättaren till domaren å landet och Rätten i stad genast in bevis om utmätningen och beloppet af den fordran, hvarför den skeft. Å nästinfallande rättegångsdag, på hvilken inteckningsärende må af Rätten upptagas, anteckne Rätten utmätningen uti inteckningsprotokollet.

Nu vises att utmätning, hvarom anteckning skett, blifvit upphäfd eller eljest förfallit, läte Rätten sådant i protokollet antecknas.

Domaren å landet hålle öfver insända bevis särskild förteckning, utvisande dagen då bevisen inkommit.

63 §.

Af hvad vid 21 § blifvit anfördt följer, att enligt min åsigt denna § bör erhålla följande lydelse:

Inteckningsärende må af Rätten upptagas, å landet endast på lagtima Ting och i stad endast å män-

88 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart & fång till fast egendom, m. m.

dag eller, om helgedag då inträffar, nästa söckneda derefter, utan så är att tiden, inom hvilken intecknin förnyas bör, går till ända innan nästa lagtima Ting eller nästa måndag; i ty fall ege inteckningsinnehafvaren åska hos Domaren å landet särskild!, ting och hos Rättens Ordförande i stad särskild rättegångsdag, på sin bekostnad, för pröfning af ansökningen om förnyelse af inteckningen.

*

\

crq Crq

Bil, till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m. 89

Protokoll öfver Justitie-ärenden, hållet i Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Torsdagen den 29 Januari 1874.

Andra Rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Cramér,

Almqvist,

Wretman,

Naumann, von Hofsten,

Strandberg,

Huss.

Sedan de till Högsta Domstolens utlåtande remitterade förslag till Förordningar angående lagfart och inteckning in. m., jemlikt Högsta Domstolens beslut den 28 November 1873, för närmare granskning cirkulerat emellan Högsta Domstolens ofvanbemälde Ledamöter, så blefvo nu dessa förslag, hvaraf exemplar finnas detta protokoll bilagda, till hufvudsaklig pröfning företagna, nemligen:

l:o.

Förslag till Förordning angående lagfart d fång till fast egendom.

Justitierådet Strandberg yttrade: »I afseende å detta lagförslag åbe-

ropar jag mitt till Högsta Domstolens protokoll den 3 Februari 1873 afgifna yttrande öfver ett då framlagdt förslag till lag i enahanda ämne.

Bill. till Riksd. Prof. 1875. 1 Sami. 1 Afd. 12

90 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof), ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

Jag både afstyrkt detta förslag, hufvudsakligen på de grunder, att målet vid en förändring på ifrågavarande lagstiftningsområde herde vara införande af sådane grund- och hypoteksböcker, som i flera främmande länder voro antagna och jemväl af Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 11 Augusti 1860 blifvit förordade; att det framlagda förslaget emellertid icke väsendtligen närmade till detta mål, hvarför det första och vigtigaste vilkoret vore ett noggrannare och mer följdriktigt bestämmande af råtta tidpunkten för eganderättens öfvergång i förhållande till tredje man; och att jag i fråga om lagfartens betydelse i privaträttsligt hänseende icke kunde i förslaget finna ett klart angifvet och med nödig skärpa begränsad! rättsbegrepp; utan sväfvade i ovisshet angående omfånget af den betydelse, som förslaget nedlade i ordet lagfart. Med berörda förslag öfverens stäm in er i hufvudsak det nu förevarande, och jag måste derföre jemväl afstyrka detta. Jag finner dertill en ökad anledning om jag betraktar öfriga samtidigt framlagda lagförslag, synnerligen förslaget till förordning angående inteckning i fast egendom. Det lider, enligt min tanke, intet tvifvel att antagandet af sistnämnda förslag skulle fördröja i stället för att påskynda införandet af fastighetsböcker. Ty med sådana måste stadgandena om inteckning blifva väsendtligen andra; och hade man eu gång antagit en lag af det omfång, som det nu remitterade förslaget till förordning om inteckning, skulle lagstiftaren säkerligen för en kanske lång framtid finnas obenägen att vidröra hela detta lagstiftnings ämne, oaktadt behofvet deraf vore lika stort i fråga om just det, som är det väsendtligaste, eller eganderättens säkerhet och fastighetskreditens deraf beroende stadga.

Då det emellertid synes mig antagligt att Kongl. Maj:t, lika litet nu som tillförene, delar dessa mina betänkligheter, kan det tilläfventyrs anses vara min pligt att i allt fall ingå i en granskning af förslagets detaljer. Jag vill ej heller undandraga mig detta, men förutskickar dervid den erinran, att då jag ej kunnat med full klarhet och bestämdhet för mig sjelf afgöra hvilken verkan i privaträttsligt hänseende förslaget vill tillägga lagfarten, och jag således saknar en säker utgångspunkt för min granskning, denna måhända icke kan undgå att blifva i viss mån vacklande.

Innan jag likväl öfvergår till skärskådande af förslagets särskilda stadgande!!, måste jag framställa den anmärkning att, hvilken betydelse man än gifver åt lagfarten, donna icke kan vara densamma som förr, eller ett medel att utskära bördsklander, och att det följaktligen, för att icke förvilla uppfattningen, synes vara af vigt att välja ett annat uttryck än ordet lagfart, h vilket ord i allt fall vore synnerligen o ogent-

Öl

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

ligt, då det utmärker en kontinuitet af handlingar, som ej vidare skulle ega rum. Men för att bidraga till redande af begreppen synes det mig ej mindre vigtigt, att ett och samma uttryck användes för hvad förslaget benämner lagfart och hvad ett följande förslag benämner inteckning. Ändamålet med begge slagen af åtgärder bör, enligt min tanke, antagas vara ett och samma, eller förvärfvande af sakrätt, och jag inser ej, hvarföre, då man begagnar uttrycket »inskrifning» eller »inteckning» för fordran och »inskrifning» eller »inteckning» för nyttjanderätt, man ej lika väl skulle kunna använda uttrycket inskrifning eller inteckning för eganderätt. Af dessa mina åsigter följer ock, att jag icke kan godkänna den anordning, att de särskilda slagen af sakrätter behandlas i särskilda författningar, utan anser stadgande^ om desamma höra i en gemensam lag sammanfattas.»

Justitierådet Naumann instämde med Justitierådet Strandberg i fråga om otjenligheten af benämningen »lagfart» i förevarande förslag samt angående sakrätternas behandling i eu gemensam lag under särskilda afdelningar; hvadan Justitierådet ansåg förslaget icke höra för Riksdagen framläggas innan detsamma blifvit omarbetadt, på sätt Justitierådet komme att i afseende på förslaget till Inteckningsstadga vidare anmärka.

Justitierådet Wretman utlät sig: »Då de till Högsta Domstolen nu

öfverlemnade förslag till särskilda lagar, dels angående lagfart å fång till fast egendom och dels angående inteckning i fast egendom, enligt min åsigt, med hvarandra hafva sådant sammanhang, att åtminstone den sistnämndes antagande bör göras beroende deraf att lagfartslagen godkännes, anser äfven jag dessa lagar, Indika båda afhandla särskilda slag af sakrätt i fast egendom, lämpligast höra sammanfattas i en lag med särskilda afdelningar för lagfart, panträtt, nyttjanderätt och servitutsrätt i afseende å fast egendom.»

Justitierådet Almqvist anförde: »Vid granskning af det förslag till

förordning om lagfart å fång till fast egendom, hvaröfver Högsta Domstolen den 3 Februari 1873 afgaf infordradt underdånigt yttrande, förklarade jag mig instämma i de åsigter, som då uttalades af Justitierådet Strandberg angående grunderna i samma förslag, hvilket sedermera ej blef af Riksdagen godkändt. Då det nu remitterade förslaget hufvudsakligen öfverensstämmer med det förra, får jag, som fortfarande vidhåller nämnda åsigter, äfven nu förena mig i hvad, till utveckling deraf samt till stöd för deri tanke att de nu framlagda förslagen icke innebära en verklig reform, utan snarare kunna föranleda till att undanskjuta en sådan, blifvit af Justitierådet Strandberg ytterligare anfördt,

92 Bil. till Kongl. Maj:Is Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. in.

med den tillagda erinran, att då jag förra gången särskild! fäste uppmärksamhet på att frågan om betryggande af sakrätt i fast egendom, vare sig agande-, pant- eller nyttjanderätt, herde utgöra ett gemensamt lagstiftningsämne, jag icke kan anse det af mig sålunda antydda syftemål uppfyldt derigenom att förslag i ämnet blifvit på eu gång framställda, af hvilka det ena kan blifva antaget, men det andra förkastadt; utan tror jag fortfarande att hvad som, i berörda afseende, vid lagstiftningens närvarande ståndpunkt hos oss erfordras är eu lag, hvilken, såsom ett organiskt helt, omfattar allt, som angår sakrätt i fast egendom.»

Justitieråden Cramér, von Hofsten och Fluss funno detta förslag, hvars hufvudsyfte syntes vara att, utan rubbning af gällande lags grundbestämmelser i fråga om sättet för betryggande af eganderätt till fast egendom, förbereda införandet af ett ordnadt fastighetsbokssystem, å Justitierådens sida ej föranleda annat yttrande, än hvad vid speciel granskning här nedan förmäles.

Emot förslagets särskilda bestämmelser framställde Högsta Domstolens ledamöter följande anmärkningar.

§ I-

Justitierådet Strandberg yttrade: »Att denna § icke innehåller ens

någon antydan om ändamålet med offentliggörandet genom lagfart — af hvilket sistberörda ord jag, för att bibehålla förslagets terminologi, anser mig i detta yttrande höra fortfarande begagna mig — torde vara obestridligt, klen lika obestridligt synes det mig, att det vore af vigt att genom stadgande, stäldt i spetsen för den föreslagna författningen, angifva den nya betydelse, man vill inlägga i begreppet »lagfart», och jag hemställer följaktligen om en dylik förändring. För min del anser jag ändamålet höra vara förvärfvande af sakrätt eller eganderätt, gällande jemväl emot annan än den, som avtalet slutit eller lika med honom är förbunden. Härigenom skulle ett högst väsendtligt steg till grundläggande af ett bättre system vara taget och min första betänklighet emot förslaget i dess helhet skulle derigenom vara häfd. I saknaden af fastighetsböcker ser jag ej något hinder för antagande redan nu af en sådan princip, enär dessa böcker tills vidare finge ersättas af Rättens protokoller. Naturligtvis borde undantag från skyldigheten att lagfara göras för till exempel arf; men jag finner deruti ingen olägen-

93 Bil. till Kongl. Maj-.ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. m.

het, såvida nemligen man i allt fall gör lagfarten till ett vilkor för den yttring af eganderätten, som består deri att låta en fastighet intecknas.»

Justitieråden Almqvist och Naumann instämde med Justitierådet Strandberg.

§§ 2 och 3.

Justitierådet Strandberg yttrade: »Jag anser dessa §§ höra utgå,

och det utan afseende å den föreslagna förändringen i 1 §. Antages den grundsats att eganderätten mot tredje man vinnes först genom offentliggörandet, linnés ur synpunkten af det allmännas intresse ringa eller ingen anledning att framtvinga en lagfart, ty den, som sist lagfarit, både ju då alltid att svara för fastigheten. Men i allt fall synes mig att, om det blott vore det allmännas intresse som skall motivera åläggandet att lagfara, stadgandena härom icke herde inblandas i en allmän civillag, afsedd att ordna privaträttsliga förhållanden. För den enskilde åter blifva stadgandena af allt ringare betydelse, om rättigheten att tilltvinga sig inteckning i allmänhet upphör. Men i allt fall och så länge en borgenär icke kan tvinga sin gäldenär att klandra ett till hans förfång upprätta^ testamente eller att fullfölja en rättegång, hvaraf gäldenärens hela ekonomiska ställning är beroende, med mera dylikt, — så ser jag ej huru, utan inkonseqvens i lagstiftningen, man skulle kunna medgifva en enskild person att tvinga en annan till sökande af en lagfart, som kanske afsloges.»

Justitieråden Almqvist och Naumann instämde med Justitierådet Strandberg.

Justitieråden Wretman och von Hofsten ansågo att, då uttrycket »lagfartstiden» förekommer i Förordningen den 18 Juni 1800 i annan betydelse, än den som i 2 § blifvit samma uttryck tillagd, detsamma herde emot annat lämpligare uttryck utbytas.

§ 4.

Justitieråden Almqvist, Wretman och Naumann ansågo någon giltig anledning icke vara för handen att, på sätt som bär skott, meddela vissa inskränkningar i Rättens skyldighet att låta fullständigt uppläsas och i protokollet införas de handlingar, hvarå lagfart sökes, hvadan dessa inskränkningar torde höra utgå.

§ io.

Justitierådet Huss yttrade: »Åberopande mitt till Högsta Domsto-

lens protokoll den 3 Februari sistlidna år, vid granskning af det till

94 Bil. till Kongl, Majds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

Högsta Domstolen då remitterade förslaget till förordning angående lagfart å fång till fast egendom, afgifna yttrande, anser jag mig, i anledning af nu förevarande förslag, höra förnya min då gjorda anmärkning angående införande i 10 § af ett med förordningen den 19 Maj 1845 öfverensstämmande stadgande om skyldighet för lagfartssökande att, i händelse han ej kan genast så styrka förre egarens åtkomst, att lagfarten må beviljas, inom viss tid fullgöra hvad till lagfartens vinnande nödigt är eller stämma sin talan till Rätten in, vid påföljd att, om det försummas eller lagfartsansökningen icke fullföljes inom viss tid efter det laga kraft egande beslut meddelats, samma ansökning skall vara förfallen.»

Justitierådet Strandberg utlät sig: »Så vidt jag kunnat fatta, är den

i 18 § omförmälda bok blott afsedd att utgöra ett register eller, för att nyttja ett uttryck af Lagberedningen, ett »tabellariskt sammandrag af protokollet», hvilket senare fortfarande skulle utgöra den normala urkunden. Men om så är, synes, genom de i förevarande § införda orden »enligt den i 18 § nämnda bok» vara för boken antydd en betydelse, som den icke följdriktigt kan ega, hvarför nämnde ord torde höra utgå. För öfrigt instämmer jag i fråga om donna § med Justitierådet Huss.»

Justitieråden Almqvist och Naumann förenade sig med Justitierådet Strandberg.

Justitierådet Wretman instämde i den af Justitierådet Huss gjorda anmärkning.

§ 11-

Då det i donna § omförmälda bevis antagligen korume att innehålla blott ett sammandrag af hvad i protokollet om lagfarten blifvit infördt, ansågo Justitieråden Wretman och von Hofsten donna § ej höra innehålla vidare föreskrifter, än att, då lagfart är beviljad, Rätten derom skall utfärda bevis genom utdrag af protokollet och anteckning å fångeshandlingen.

§ 12.

Justitierådet Strandberg yttrade: »I donna § afhandlas kollisions-

fall emellan särskilda lagfartssökande. Kollision åter emellan lagfart och inteckning eller emellan inteckningar inbördes afhandlas i de följande lagförslagen på ej mindre än nio olika ställen, nemligen 14, 46, 47, 50, 51, 57 och 58 §§ i förslaget till förordning angående inteckning i fast egendom samt 1 och 6 momenterna af förslaget till förordning angående förändrad lydelse af 17 Kap. 9 § Handels-balken. Samman-

95 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

fördes nu dessa stadganden, såsom rätteligen borde ske, åtminstone med de flesta af dem, till en enda §, så skulle säkerligen de korsande och till eu del hvarandra motsätta föreskrifterna springa i dagen på ett sätt att den uppmärksamme betraktaren ej skulle kunna undgå att misstänka, det en ledande tanke, hållbar inför vetenskapen, ej genomginge dessa dock så likartade och så med hvarandra sammanhängande lagstiftningsfrågor. Redan vid en närmare granskning af förevarande 12 § finner man, efter mitt omdöme, en af de svårigheter, med hvilka det antagna systemet arbetar. Ty antingen måste väl, vid försäljning af en fastighet, eganderätten emot tredje man (eller sakrätten) öfvergå på köparen redan genom köpets afsilande, eller öfvergå!' den först genom offentliggörandet (lagfarten). Antages det förra alternativet, så låter det sig i min tanke icke försvaras att den vanna eganderätten skulle vara så lös, att den förlorades, om köparen, kanske boende på långt afstånd från domstolens såte och utan rättighet att åberopa laga förfall, ej kunde hinna lagfara så tidigt som eu annan senare köpare, på hvilken eganderätten emot tredje man (och detta bör väl märkas) då komme att öfvergå, icke genom köpets afsilande, hvilket ju ett sådant system likväl förutsatte, utan först genom offentliggörandet. Antager man åter det senare alternativet, eller att det är genom offentliggörandet som eganderätten emot tredje man förvärfvas — och donna grundsats gifver jag, för min de], ett obetingadt företräde, — så finner jag ej något skål, hvarföre, i händelse två söka lagfart å samma dag, den skall hafva företräde som har den äldsta öfverlåtelse!!. Ty den rent personliga obligation, som enligt detta alternativ uppstår emellan säljaren och köparen genom köpets afsilande, kan väl omöjligt hafva något inflytande på tredje mans (deri senare köparens) rätt. Förordningen den 19 Maj 1845 må hafva haft sitt berättigande såsom eu öfvergångslag; men dess stadganden lämpa sig i detta fall visserligen icke till grundvalar för en af de vigtigaste delar af kreditlagstiftningen. Jag hemställer derföre att för de fall, som nu äro i fråga, eller att flere samma dag söka sakrätt, måtte såsom gemensam grundsats antagas antingen att de sökande få lika rätt, på sätt komiterades förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok innehåller, eller också att den har företräde, som kommer tidigast på dagen. Den förra grundsatsen hade den omständighet för sig, att den till en del redan vore godkänd af gällande lag genom 17 Kap. 9 § 1 och 5 mom. Handels-balken, enligt hvilka de, som å samma dag sökt inteckning för fordran eller ock af nyttjanderätt, hafva lika rätt. Den grundsats åter att den, som komme vid eu tidigare timme på dagen, egde företräde framför den, som komme vid eu senare timme, skulle medföra

96 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

den fördel att de redan nu så högst sällsynta kollisionsfallen än ytterligare inskränktes. Men skulle det dock inträffa att två sökande infunne sig på samma minut, så vore väl den rättsfråga, som derigenom uppstode, ej omöjligare att lösa än den, som redan nu hvilken dag som helst kan uppkomma i händelse en person (till exempel genom ombud) på samma dag och timme försäljer en egendom till två och dessa söka lagfart å samma dag.

I afseende å det processuela förfarandet i kollisionsfall anser jag, såvida ej den senare af nyssberörde grundsatser antages, det vara af vigt att bestämda föreskrifter meddelas, hvarvid torde komma i betraktande huruvida ej åt underdomstolen kan medgifvas att, efter stämning, upphäfva sitt eget beslut, hvarigenom sakrätt blifvit beviljad.»

Justitierådet Almqvist instämde med Justitierådet Strandberg.

§ 18.

Justitierådet Huss yttrade: »På grund af de skal, som till Högsta

Domstolens protokoll den 3 Februari sistlidna år blifvit af mig anförda, anser jag fortfarande, att angående uppställningen och beskaffenheten af den i 18 § omförmälda bok närmare föreskrifter höra antingen i förordningens text eller genom bifogade formulär, som jemte förordningen vunne kraft af civil lag, meddelas; och synas mig i berörda hänseende de det remitterade förslaget hilagda formulären icke vara otjenliga att läggas till grund för proposition till Riksdagen.»

Justitierådet Strandberg utlät sig: »Då de bär omförmälda böcker

icke skulle komma att reglera något rättsförhållande mellan enskilde, utan blott vara ett slags register till Rättens protokoll och dessa böckers betydelse helt och hållet komme att bero af de närmare föreskrifterna om deras innehåll, men dessa föreskrifter skulle meddelas af Konungen allena, anser jag sjelfva föreskriften om böckernas förande jemväl kunna i administrativ väg meddelas, så att hela -denna § bör kunna utgå —- en åsigt, som visserligen icke innebär något underskattande af den vigt, dessa böcker kunde komma att ega såsom förberedelse till uppläggande i en framtid af fastighetsböcker.»

Justitierådet Almqvist förenade sig med Justitierådet Strandberg.

Justitieråden Wretman och von Hofsten erinrade, att, derest den vid 11 § framställda anmärkning godkändes, i 18 § orden »vilkor som i 11 § omförmälas» höra ändras till »vilkor som inskränker egarens rätt att egendomen öfverlåta eller med inteckningar belasta».

Bil. till Kong}. Majds Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

§ 19.

J tistilieraden Wretman och von Hoj'sten erinrade, att, i händelse den vid 11 § af dem framställda anmärkning godkändes, i 19 § orden »Å lagfartsbevis eller i lagfartsärende utfärdadt protokollsutdrag)) hora utbytas mot orden »A protokoll svitdrag i lagfarts ärende.^

§ 20.

Justitieråden Cramér, Wretman, Naumann, von Hoj'sten och fluss förenade sig om följande yttrande:

»Af de i 12 § af förevarande förslag samt i 14 § uti förslaget till förordning angående inteckning i fast egendom förekommande stadgande)! att, der egendom blifvit till flere öfverlåten och lagfart å de särskilda öfverlåtelserna sökes å samma dag, den öfverlåtelse som först skott, skall blifva gällande, samt att, derest å samma dag med afseende å samma egendom inteckning för fordran och lagfart å öfverlåtelse sökes, inteckningssökanden skall vika för den som eganderätten förvärfva!, synes följa, att Rättens beslut i anledning af lagfarts- och inteckningsansökningar icke höra meddelas förr än vid slutet af Rättens session den dag, dylika ansökningar inkommit. Genom eu sådan lagens tillämpning är dock icke förekommet att efter beslutets afkunnande, men innan Rätten ännu hunnit åtskiljas, en så beskaffad lagfartsansökan skulle kunna till Rätten ingifvas, att enligt anmärkta bestämmelser någon af de nyss beviljade lagfarterna eller inteckningarne blefve ogiltig. Denna olägenhet syntes kunna af hjelpa® derigenom, att eu viss timme på dagen stadgades, efter hvilken timme lagfarts- och inteckningsansökningar icke finge af Rätten upptagas; och hemställdes att ett stadgande i sådan riktning måtte i 20 § införas.»

2:o.

Förslag till förordning angående förändrad lydelse af It Kap. 2 §

Jorda-balken.

Då antagandet af detta förslag berodde af godkännande af förslaget till förordning angående lagfart å fång till fast egendom, åberopade

Bih. till Rikscl. Prat. 1875. 1 Sand. 1 Afd.

98 Bil. till Katigt. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. in.

Justitieråden Almqvist, Naumann och Strandberg sina yttranden vid granskningen af sistnämnda förslag.

Justitieråden Cramér, Wretman, von Räfsten och Buss jemn ad e detta förslag utan anmärkning.

3:o.

Förslag till förordning angående upphörande af hembudsskyldighet.

Då antagandet af detta förslag berodde af godkännande af förslaget till förordning angående lagfart å fång till fast egendom, åberopade Justitieråden Almqvist, Naumann och Strandberg sina yttranden vid granskningen af sistnämnda förslag.

Justitieråden Cramér, Wretman, von Rödsten och Russ lemnade detta förslag utan anmärkning.

4:o.

Förslag till förordning angående ändring af gällande bestämmelser om

lagfart å fast pant.

Då antagandet af detta förslag berodde af godkännande af förslaget till förordning angående lagfart å fång till fast egendom, åberopade Justitieråden Almqvist, Naumann och Strandberg sina yttranden vid granskningen af sistnämnda förslag.

Justitieråden Cramér, Wretman, von Hofstat och Huss lemnade detta förslag utan anmärkning.

5:o.

Förslag till förordning angående inteckning i fast egendom.

Justitieråd^ Strandberg anförde: »I enlighet med hvad jag yttrat

vid granskningen af förslaget till förordning angående lagfart å fång till fast egendom, måste jag afstyrka äfven nu förevarande lagförslag. Jag tillägger blott en erinran derom att den klagan öfver vårt inteckningsväsende, som blifvit starkast accentuerad och som faun ett uttryck vid 1860 års riksdag, visserligen icke gällt ofullständigheter eller b ris Iföl-

99 Bil. till Kongl. Muj-.ta Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m, m.

liga detaljer i gällande inteckningslag, utan vändt sig emot osäkerheten i sj elfva egendomsbesittningen och fastighetskreditens deraf beroende sjunkande, olägenheter, hvilka naturligtvis ej kunna afhjelpa» genom eu lag om inteckning för fordringar och nyttjanderätt, utan måste hafva» genom nya och säkrare grunder för eganderätten.

För den händelse Kongl. Maj:t likväl nu skulle finna sig föranlåten framlägga förevarande förslag för Riksdagen anser jag mig ej höra underlåta att deltaga i en detaljerad granskning deraf.»

Justitierådet Almqvist instämde i den af Justitierådet Strandberg yttrade mening.

Justitierådet Namnam utlät sig: »Lika med Justitierådet Strandberg nödgas jag afstyrka förevarande förslags framläggande till Riksdagen innan detsamma blifvit omarbetadt, och det i sammanhang med ej allenast förslag rörande inskrifning af laga fång i allmänhet, utan äfven förslag till förbättrad utsökning slag.

Beträffande särskild! ordet »inteckning», så har detsamma, enligt hvad allmänt känd! är, i det all dagliga språkbruket (såväl som i åtskilliga förordningar) kommit att erhålla ej mindre än tre särskilda bemärkelser, nemligen dels den ursprungliga och riktiga såsom liktydigt med »inskrifning» (i Rättens protokoll); dels sj elfva den handling, det pantebref, som skall inskrifvas eller redan blifvit det; dels den panträtt, som genom inskrifvandet erhålles. Det heter alltså: att en skuldsedel bör intecknas (inskrifvas); att man transporterat, öfverkorsa! o. s. v. flera inteckningar (pantförskrifningar); att man söker eller erhållit inteckning (panträtt) i en egendom. I donna sistnämnda bemärkelse nyttjas ordet »inteckning» i rubriken till nu förevarande förslag. Lagstiftaren torde omsorgsfullt böra undvika sådana förvexlingar och i stället använda hvarje lagterm i dess rätta betydelse. Detta har blifvit iakttaget i korniterades den 10 Juli 1867 afgifna underdåniga förslag till förändrade stadgande!! för betryggande af eganderätt in. m. — ett förslag, hvithet, oberoende af den derutinnan förordade, ännu ej öfverallt i Riket utförbara fastighetsboken, förtjena! att synnerligen påakta» i dessa ämnen.»

Högsta Domstolens ledamöter funno förevarande förslag i öfrig! föranleda följande anmärkningar, nemligen:

§ I-

Justitieråden Grämer, Wretman och Buss förenade sig om följande yttranden:

100 Bil. till Kongl. Muj-.ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

Då den föreslagna ordalydelsen i donna § kunde gifva anledning till den tydning, att endast egaren till den pantförskrifna fastigheten vore behörig att söka inteckning, men enahanda behörighet torde höra tillkomma jemväl borgenär, derest han innehar sådant fordringsbevis, som bär omtalas, synes för uttryckande af donna mening en förändring i redaktionen nödig.

Fastighetsegarens medgifvande af inteckning synes kunna utan olägenhet tillerkännas giltighet äfven då det ej finnes tecknadt å sjelfva fordringsliandlingen, blott det är skriftligt och affattadt med sådan tydlighet, som bereder visshet, att detsamma åsyftar just deri fordran, för hvilken inteckning sökes. För sådana fall, der aftal om inteckning till säkerhet för en äldre fordran eger rum emellan personel-, boende i skilda orter, skulle ett tillägg i deri angifna syftningen bespara fordringsegaren omgångar och äfventyret att, för vinnande af det behöfiiga medgifvandet, från sig lemna originalhandlingen. För öfrigt torde medgifvande! till pantsättning af fast egendom höra till förmon likställas med öfverlåtelse af sådan egendom och följaktligen vara af vittnen styrkt, såvida inteckning på grund deraf skall kunna beviljas; och hemställdes att bestämmelser i öfverensstämmelse med sålunda uttalade åsigter måtte i donna § inflyta.

Justitierådet Naumann instämde i förestående yttrande, hvarjemte Justitierådet ansåg orden: »fordran Inteckna»» höra ändras till: »fordring sbeviset inskrifvas eller intecknas».

Justi tieräden Almqvist, von Hofstat och Strandberg ansåg o att genom förändring i ordställningen herde utmärkas att jemväl borgenär eger söka inteckning. För öfrigt lemnade Justitieråden donna § utan annan anmärkning än att, till undvikande af onödig omgång, bär borde stadgas att skuldebrefvet eller handlingen skall vara af vittnen bestyrkt.

§ 2.

Justitierådet Buss yttrade: »Genom förändring af ordalagen i bör-

jan af donna § torde höra tydligen uttryckas, att inteckning för ogulden köpeskilling skall vara sekt inom den ill Kap. 2 § Jorda-balken stadgade tid, för att sådan inteckning må kunna, utan att gäldenären det utfäst, beviljas.

I afseende å den bär föreslagna rättigheten att erhålla tvångsinteckning för underhåll eller skadestånd, som ej genast är till beta!-

Bil. till Kong!. Maj:ts Nåd. Prof . ang. lagfart å fång till fast egendom, ju. m. 101

ning förfallet, hemställer jag att denna rättighet måtte inskränkas till skadestånd i brottmål.»

Justitieråden Grämer,

Justitierådet Huss.

Almqvist och Strandberg förenade

Justitierådet von U of sten utlät sig: »Dä, på sätt Justitierådet fluss

anmärkt, första momentet i donna § torde höra förtydligas och §:n i (ifrigt ej innehåller att här är fråga om fastighetsegare, som fått någon förpligtelse sig ålagd, samt vidare förekommer, dels att enahanda förmån, som i förslaget bl Hvit tillerkänd omyndiga barn för deras medel, skäligen bör tilläggas frånvarande arfvinge, hvars arfslott af god man förvaltas, dels att annat underhåll eller skadestånd än sådant, som bli hd f till visst belopp i penningar eller varor bestämdt, ej lämpligen bör intecknas, likasom det domstolsbeslut, som ålägger fas ti ghetsegar e 11 att ställa säkerhet för medel, dem lian såsom förmyndare eller god man innehar, bör hafva vunnit laga kraft, innan inteckning kan beviljas, hemställer jag, att donna § må erhålla följande lydelse:

»Häftar fast egendom för ogulden köpeskilling på sätt i 11 Kap. 2 § Jorda-balken sägs, eller har egare till fäst egendom genom domstols laga kraft vanna beslut fatt sig ålagdt att ställa säkerhet för omyndigs eller frånvarande arfvinges medel, dem lian om händer häfver, eller att utgifva underhåll eller skadestånd till visst belopp, som årligen utgå skall; då må till säkerhet för sådan fordran inteckning i fasta egendomen beviljas, ändå att ogalen ej dertill bifall lemnat.»

Justitierådet Wretman yttrade: »I hvad Justitierådet von Hölster!

vid donna § anfört instämmer jag, endast med det undantag, att jag ej finner laglig grund att, utan fastighetsegarens medgifvande, föreskrifva rätt till inteckning för »underhåll» såsom till begreppet alltför omfattande, eller för annat skadestånd, än som blifvit ådömd t i brottmål att utgå till visst belopp antingen för en gång eller årligen.»

Justitieråden Almqvist, Wretman och Aaumann förenade sig om följande yttrande:

På sätt vid förslaget till lagfartslagen § 4 blifvit af Justitieråden anfördt, ansågo Justitieråden ej skål att här eller på öfriga ställen i nu förevarande förslag, der stadgande förekommer _ om _ Rättens skyldighet att uppläsa och låta i protokollet intagas dit ingifva handlingar, civil-

102 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof), ang. lagfart å fång till fast egendom, in. m.

kor ligen inskränka denna skyldighet till den del af handlingen, svin ligger till grund för ansökningen.

Eu sådan föreskrift kunde sannolikt i flera fall föranleda dertill, att obehöriga uteslutningar komrne att ega rum; och voro Justitieråden deremot öfvertygade att, äfven om eu sådan inskränkning ej linnés i lagen stadgad, Domaren likväl icke kommer att onödigtvis belasta protokollet med andra delar af dit ingifna handlingar, än som för ändamålet erfordras.

Justitierådet Buss yttrade: "Under förutsättning att mina vid l §

gjorda anmärkningar godkännas, torde början af denna § böra lyda sålunda: »Finnes ej sådant af vittnen styrkt medgifvande, som i 1 § sägs —». För ett riktigt återgifvande af den tanke, som bär skall uttryckas, lärer dessutom fordras att ordet »eller» utbytes mot ordet »och».»

Uti detta yttrande instämde Högsta Domstolens öfrige ledamöter.

§ 5.

Justitierådet Huss utlät sig: »Derest de vid 1 och 4 §§ framställda anmärkningar godkännas, torde början af denna § till och med orden »ej så styrkt», erhålla följande lydelse:

»År inteckning sökt på grund af fastighetsegarens medgifvande, ege Rätten bevilja inteckning utan att denne hord varder.»

För (ifrigt, enär tvekan möjligen kunde uppstå huruvida icke, då den till grund för en inteckningsansökning åberopade handling vore i formelt afseende inrättad i full öfverensstämmelse med författningens föreskrifter, Rätten vore pligtig att genast meddela den sökta inteckningen äfven om under ansökningsärendets handläggning anledning yppade sig till tvifvel om handlingens giltighet, synes ett tillägg lämpligen kunna göras, hvarigenom stadgas att i nyssnämnda fall, likasom då inteckning sökes enligt 2 §, fastighetsegaren bör öfver ansökningen höras.»

Uti förestående yttrande instämde Högsta Domstolens öfrige ledamöter.

Bil. till Kong!. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

§ 8.

Då i det fall, som i denna § alses, sådant hinder emot lagfartens beviljande kan förefinnas, att, ändock att egaren uteblifvit, den sökta inteckningen bör af Rätten afslås, ansåg Högsta Domstolen bär icke höra stadgas annan påföljd af egarens uteblifvande än att hinder deraf ej möter för inteckningens beviljande.

§ 11.

Justitieråden Cramér, Almqvist, Wretman, Namn ann och von ffof sten förenade sig om följande yttrande:

Af bestämmelsen i donna § att inteckning för fordran ej Unge ske utan till visst belopp i penningar eller varor, skulle tvekan möjligen kunna uppstå, huruvida inteckning till säkerhet för lifränteaftal skulle kunna fastställas. Något skål förefunnes dock ej att utesluta innehafvare af en lifränta från möjligheten att, till säkerhet för beståndet af en dylik rättighet, betinga sig panträtt i en fast egendom, helst under nu gällande lagstiftning fall förekommit, då inteckning till säkerhet för lifränteaftal sökes och blifvit beviljad på samma sätt som för annan fordran. I följd häraf hemställdes, att i donna § måtte införas uttryckligt stadgande, att inteckning kan ske till säkerhet för lifränta eller annan under viss tid eller på lifstid utgående ränta, som är bestämd till visst ärligt belopp i penningar eller varor.

§ 12.

Justitierådet Strandberg yttrade: »Jag anser det böra stadgas skyl-

dighet för inteckningssökande att genast vid ansökningens framställande styrka att gäldenären erhållit lagfart å fastigheten, vid äfventyr att ansökningen eljest afslås, äfvensom att den, som vill med inteckning > belasta sin fastighet, bör hafva lagfarit med sitt fång jemväl i det fall

att fånget är sådant, att han enligt äldre lag ej varit pligtig att derå

söka lagfart; så att orden »dock att---- — ej egt ruin» höra utgå;

och jag anser mig härvid höra foga den erinran, att sådant visserligen icke kan kallas att gifva den föreslagna lagen någon retroaktiv verkan, enär

10'J Bil. till Kong!. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

intet förut bestående rättsförhållande skulle komma att rubbas, samt att en dylik tolkning redan i praxis gjort sig gällande i afseende å förordningen den 21 December 1857 angående lagfart af fast egendom, som genom testamente åtkommen är.

Slutorden »hvad om----— -— anmärkas» anser jag höra utgå

eller ock införas på ett senare ställe i författningen, enär det bör vara af lika vigt att, t, ex. vid det i 22 § om förmälda falk egareus åtkomst styrkes och anteckning derom i protokollet göres.»

Justitieråden Almqvist och Naumann förenade sig med Justitierådet Strandberg.

Justitierådet Crarnvr utlät sig: »Jag lemnar donna § utan anmärk-

ning. Att bär påfordra lagfart med jemväl sådana fång, dermed, enligt förslaget om lagfart, donna skyldighet ej är förknippad, synes mig icke vara rätt konseqvent, eller leda till något gagn. Ändamålet, som med en sådan påfordran afses, vinnes ändå; tv när en fastebok i egentlig mening skall uppläggas, måste upplysningar hem tas ej allena från Lagfarts- utan äfven från Intecknings-protokollet, och utur det senare erhåller man ju då kännedom om äganderättsförhållandet i här berörda fall.»

§ 14.

Enär de i donna § gifna stadga oden icke lära eg a tillämplighet vid de fall att fastigheten blifvit efter utmätning på offentlig auktion, eller under konkurs i den ordning, konkurslagen stadgar, försåld, ansågo Högsta Domstolens fleste ledamöter nödigt att sådant uttrycktes genom ett tillägg till donna §.

Justitierådet Strandberg yttrade: »Jag lemnar första punkten af

denna § utan anmärkning. 1 afseende å senare punkten åter åberopar jag mitt yttrande vid 12 § i den föreslagna lagfartslagen, med tillägg att jag ej kan finna något giltigt skål hvarföre den ena sakrätten skulle hafva större hägn än den andra, utan anser jag samma regler höra gälla ehvad fråga är om eganderätt, panträtt eller nyttjanderätt.»

Justitierådet Wretman utlät sig: »Då, enligt min åsigt, de i denna

§ gifna stadgande!! icke höra ega tillämplighet vid det fall att fast egendom blifvit försåld å offentlig auktion i den ordning, som för utmätt fastighets försäljning linnés stadgad, men deremot gälla vid eganderättens öfvergång genom alla andra fång, således äfven arf och" testamente, hvarom förslaget icke innehåller något stadgande, anser jag §:n höra i enlighet härmed omredigeras.»

Bil. till Kong).. Maj:t$ Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in. 105

Justitierådet Almqvist anförde: »Stadgandet i första punkten af

denna § anser jag’ böra uttryckligen förklaras icke hafva tillämplighet vid det fall att fast egendom blifvit såld på offentlig auktion i den ordning, som för utmätt fastighets försäljning finnes stadgad.

Beträffande senare punkten instämmer jag med Justitierådet Strandberg.»

§ 1(5.

Högsta Domstolens fleste ledamöter förenade sig om följande yttrande:

»Då här stadgade förbud mot inteckning för fordran synes böra afse jemväl inteckning för nyttjanderätt och servitutsrätt, torde denna § lämpligen höra förflyttas närmare slutet af förordningen, sedan sistnämnda slag af inteckningar blifvit behandlade. Med afseende derå att särskilda bestämmelser om sättet att vinna panträtt i anläggningar af här ifrågavarande beskaffenhet möjligen framdeles torde finnas höra i lagstiftningen upptagas, synes för sigt! glieten bjuda att, i stället för slutorden små ej med inteckning belastas», väljas några andra, som endast utmärka att samma anläggningar icke utgöra föremål för inteckning enligt donna förordning.»

Justitieråd^ Strandberg, med hvilken Justitierådet Naumann instämde, yttrade:

»Skulle, hvad jag ej varit i tillfälle inhemta, erfarenheten hafva ådagalagt behof af stadganden i det här vidrörda ämne, så har jag ej vid donna § annat att anmärka, än att uttrycket »annan dermed jemförlig anläggning» synes tarfva närmare begränsning.»

§ Inunder antagande att de i 22 § 2 inom. af detta förslag omförmälda åtgärder icke böra medföra likartad verkan i afseende å en intecknings gällande kraft som förnyelse af inteckningen, hemställde Justitieråden von Hofsten och fluss att, till undvikande af misstydning i detta hänseende, ett sådant tillägg må till donna 19 § göras, att efter slutorden: »vare inteckningen förfallen», införes följande mening: »ändå att med densamma inom ofvan nämnda tid vidtagits sådan åtgärd som i 22 § 2 inom. sägs.»

Bill. till Riksd. Prat. 1875. 1 Sami. 1 Afd.

H

106 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. m.

Justitieråden Cramér, Almqvist och Wretman yttrade, att såsom förnyelse af inteckning syntes äfven höra gälla den Rättens åtgärd, hvarigenom en inteckning enligt 22 § 2 mom. under annan nedsätta eller eljest förändras; i följd hvaraf ett tillägg härom i donna 19 § herde införas; men skulle donna åsigt icke godkännas, hemställde äfven Justitieråden, lika med Justitieråden von Hofsten och Buss, att, till undvikande af misstydning i detta hänseende, sådant herde uttryckligen stadgas, på sätt som fördans i Lagberedningens förslag till Jord a-bal k 9 Kap. 28 §.

Justitierådet Strandberg utlät sig: »Då jag lemmar donna § utan

anmärkning, anser jag mig dock höra förklara, att detta sker, icke på den grund att jag tillerkänner någon afgörande vigt åt de af Lagbyrån i donna del anförda skäl, utan endast derföre att i saknad af fastighetsböcker, i enlighet med hvilka gravationsbevis kunna utfärdas, förnyelse af inteckning tills vidare väl måste föreskrifvas.»

§ 21.

Högsta Domstolens ledamöter förenade sig om följande yttranden:

Att, såsom bär blifvit föreslaget, åt domaren medgifva befogenhet att i sitt enskilda hemvist vidtaga en i privaträttsligt hänseende så vigtig åtgärd, som meddelande af inteckningsförnyelse, synes så mycket betänkligare,, som, vid närvarande organisation af domare-embetet på landet, för samma embete saknas bestämd embetslokal, och domarens åtgärder uti ifrågavarande hänseende följaktligen ej ens blefvo underkastade den kontroll, som ligger deruti att ärenden anmälas och handläggas i ett offentligt, för allmänheten tillgängligt embetsrum. Till följd häraf och då stadgandet derjemte otvifvelaktigt komme att stå i alltför uppenbar strid mot den hos allmänna föreställningssättet djupt grundade fordran på offentlighet i alla rättsförhandlingar, hemställdes, att förevarande § må ur förslaget utgå, och i stället deri införas de bestämmelser, som finnas i 22 § af nu gällande inteckningsförordning.

§ 22.

Då de i inom. 2 af donna § omförmälda åtgärder kunna inverka på annans än sökandens rätt, ansåg Högsta Domstolen bär höra inflyta stadgande derom, att bifall till den sökta åtgärden ej må beviljas, innan vederbörande, hvilkas rätt är i fråga, blifvit hörde och dertill samtyckt.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. m. 107

§ 23.

Justitieråden Cramér, von Hofstat och /lass hemställde att, till meningens förtydligande, efter orden: "under konkurs», må tilläggas: »i flen ordning konkurslagen bestämmer».

Häruti instämde Justitierådet Strandbon/, med tillägg, att slutorden: »värde inteckningen dödad etc.» syntes mindre lyckligt valda, än slutorden i 24 § af nu gällande inteckningslag.

Justi tierådet N anmana yttrade: »Denna § (bland andra i föreva-

rande lagförslag) utvisar klarligen huru nödigt det är att revidera och förbättra utsökningslagarne, pa samma gäng en förbättring af inteckmingsstadgan ifrågasättes. Hvem det tillkommer att i det fall, som nu föredragna § afse,', uppgöra köpeskillingsliqviden efter nu gällande författningar (Kronofogde eller Befallningshafvande?), derom sväfvar mången i ovisshet; ännu mera rörande den fråga när en slik liqvid må anses vinna laga kraft, och hvad dermed står i samband. Tyska Subhastationsordningen af den 15 Mars 1869 torde, bland andra främmande lagar, kunna rådfrågas, när det gäller att vid exekutiva fastighetsauktioner i sjelfva kungörelsen derom stadga vilkoren och uppgifva gravationerna samt i öfrig! bestämma nödiga kauteler, så att hvarken egares eller pantliafvares rätt åsidosattes.»

Justitierådet Wretman utlät sig: »De fall då, enligt denna §, in-

teckning kan dödas utan att inteckningshandlingen företes, höra enligt min åsigt inskränkas derhän, att sådant må ske endast för intecknad gäld, som ej kunnat betäckas af köpeskillingen för egendom, som blifva försåld »i den ordning, som om fast egendom, den der utmätt blifva, är stadgadt».

Om dessa ordalag begagnades, skulle deri inbegripas försäljning åt fast egendom, så väl efter då verkställd utmätning, som af till konkurs afträdd egendom, hvilken af konkursmassa öfverlemnats till försäljning i sagde ordning.

Genom Kongl. Förordningen den 5 November 1867 har eu ändring gjorts i 51 § Konkurslagen, hvarigenom tillåtits att under vissa vilkor genom konkursmassans försorg, utan exekutor anlitande, sälja fast egendom, äfven om alla deri intecknade belopp icke blot vo betäckta, under vilkor dock att, bland andra, de inteckningshafvare, hvilkas rätt är deraf beroende, till slik försäljning lemna! bifall; och i sådant fall kunde fastighetens köpare äfven synas berättigad att få inteckningar,

in. in.

108 Bil. till Kong}. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom,

Överskjutande köpeskillingen, dödade i nu föreslagna ordning; men med afseende derå att ett medgifvande i nämnda hänseende af den person, som vid ett borgenärssammanträde innehar eu intecknad skuldsedel, kan, då någon anteckning derom ej sker å skuldsedeln, vara fullkomligt okändt för den, som sedermera i god tro förvärf val inteckningen, anser jag så störa väder för allmänna förtroendet till intecknade skuldsedlar häraf kunna uppkomma, att jag icke vågar tillstyrka det föreslagna lagbudets tillämpning i fråga om inteckning i fastighet, försåld omedelbar! genom konkurs massas försorg; utan må vid försäljning i sist omförm älda fall det bero på vederbörande att, i sammanhang med inteckningshafvarnes samtycke till sådan försäljning, bereda säkerhet derför, att inteckningarne, i händelse de ej af köpeskillingen betäckas, kunna i vanlig ordning dödas.»

Justitierådet Almqvist yttrade: »I afseende på denna § instämmer

jag i Justitierådet Wretmans anmärkning, samt tillägger för min del jemväl den erinran, att det borde tydligen utmärkas huruvida här afses blott inteckningar för fordran eller ej äfven, såsom jag anser vara riktigast, hvarje annan inteckning, som går förlorad till följd af den exekutiva försäljningen och derigenom att den intecknade fastighetens köpeskilling ej förslår att gälda det skadestånd, hvarpå inteckningshafvaren eger anspråk.»

§ 24.

Justitierådet Almqvist yttrade: »Från den hittills antagna, särdeles

vigtiga regeln, att inteckning för fordran ej må dödas utan att den intecknade handlingen företes i hufvudskrift, anser jag lagen icke böra medgifva något annat undantag, än det som i 23 § omtalas. Eu inteckning, som i konkurs bl hvit förklarad utan verkan, kan, sedan konkursen bl hvit afslutad, till exempel genom förlikning, hafva kommit på god tro i annan mans hand, hvilken kan blifva lidande genom inteckningens dödande på sätt i denna § är föreslaget; och måhända kunna andra likartade fall tänkas. Da för öifrigt, såsom nyss är antvdt, det icke är tillåtet att få, utan originalskuldebrefvets företeende, derför meddelad inteckning dödad, äfven om den derpå grundade fordringen är förklarad ogiltig, afstyrker jag, för min del, det här ifrågasätta undantaget från den allmänna regeln i berörda afseende.

Bil. till Kongl. Maj ris Nåd. Prop. ting. lagfart å fång till. Jäst egendom,

m. m.

§ 25.

Justitieråden tf r et man och Naumaun an sago det. stadgande, som med denna § afses, bättre uttryckas sålunda:

»År intecknad fordrings! > andling inlöst af gäld enär eu eller eljest åter kommen i hans hand, och varder den ånyo af honom utgifven, galle inteckningen med samma rätt som den eljest egt.»

§ 26.

Justitieråden Gr amor, \Y räntan, Naumaun och Buss an sago Lagberedningens förslag i 9 Kap. 33 § Jorda-balken ega, med afseende å redaktionen, företräde.

§ 28. .

Det bär föreslagna nya stadgande, hvarigenom en person skulle kunna befrias från sin skuld endast derigenom, att en annan person jemte honom iklädde sig betalningsskyldighet för samma skuld, eller derför ginge i borgen, an sago Justitieråden Almqvist, Wretman och Strandberg vara så stridande mot öfriga grunder för vår lagstiftning, att Justitieråden för sin del icke kunde tillstyrka dess antagande; och erinrade Justitieråden, att om innehafvare af skuldsedel, intecknad i egendom, som öfvergått till ny ägare, ville befria skuldsedelns utgifvare eller föregående egare från vidare ansvarighet, kunde sådant lätteligen ske medelst anteckning å skuldsedeln.

Justitierådet JNaumann yttrade, att enär det i donna § gifna stadgande icke herde afse det fall, att ny egare å den handling, hvarå den intecknade fordran grundas, tecknar borgen för gäldenärens förbindelse, men uttrycket »tecknar förbindelse för fordran» syntes innefatta äfven en dylik händelse, Justitierådet ansåge, att det anmärkta uttrycket herde förtydligas.

Justitierådet Crarnér utlät sig: »Angeläget synes det mig vara, att

irågan om betydelsen och verkan af en sådan påskrift å intecknad förbindelse, som i donna § förutsattes, genom lag löses; ty resultatet af härom uppkomna tvister har ofta olika utfallit. För mig finnes ingen betänklighet emot godkännande af den lösning frågan uti förslaget fått.

110 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

Innehafvare!! af eu förbindelse, intecknad i fastighet, som genom försäljning ombyter egare, kan icke tilltvinga sig personlig ansvarighet för förbindelsen af den nye egaren; yrkandet derom måste antagas vara vackt af säljaren, i hvars intresse det ligger att vid köpslutet betinga sig frikallelse från åliggandet att personligen svara för den intecknade skulden. Detta vanligen förekommande beting hinder emellertid endast kontvahenterne vid köpet och betrygga!' icke säljaren, såvida ej inteckningshafvaren till eu slik öfverflyttning ger sitt samtycke. Befintligheten å intecknad förbindelse af den förutsatta påskriften torde dä få anses innebära, att förbindelsens egare, hvilken tillåtit påskriften, godkänt köpare!! såsom sin gäldenär, i stället för den förre.

Ytterst sällsynt torde det vara, att både köpare och säljare ikläda sig personligt ansvar för intecknad gäld, och på sådana sällsynta företeelser syfta §:s slutord.»

§ 29.

Justitieråd et Strandberg yttrade: »Ur teoretisk synpunkt later det,

efter min tanke, sig icke försvaras att det principala kontraktet, sjelfva skuldförbindelsen, skulle dödas derföre att det accessoriska aftalet, panträtten, upphört. Jemförelse!! med lös pant, som vanvårdas, är oriktig, ty här utgöres ju panten af den fasta egendomen, om hvars vanvårdande icke är fråga. De olägenheter åter som i praktiskt hänseende någon gång kunna befaras genom saknaden af ett stadgande, sådant som det föreslagna, kunna afhjelpa^ genom förord. Fall kunna deremot lätteligen tänkas, då panträtten, äfven om den stått qvar, varit för fordringsegaren till ingen nytta; och i sådan händelse skulle säkerligen tillämpningen af det föreslagna stadgandet blifva för allmänna rättskänsla!! i hög grad sårande. Jag hemställer derföre att hela donna § måtte utgå.»

Justitierådet Wretman utlät sig: »Härvid anser jag mig höra an-

märka, att stadgandet väl ej bör gälla för annat fall, än då förändringen med inteckningen skott sedan egendomen öfvergått till annan egare genom fång, derå lagfart beviljats, och att den förmån, som här tillerkänts den intecknade förbindelsens utgifvare, äfven bör tillkomma annan föregående egare, som i hans ställe eller jemte honom åtagit sig personlig ansvarighet för det intecknade beloppet; och torde sista punkten af § kunna lyda, att denne vid nu ifrågavarande fall är fri från ansvar för hvad af ibrd ringen till följd af åtgärden icke kunnat ur egendomen uttagas.»

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m

1 11

§ 30.

I stället, för denna § hemställde Justitieråden Almqvist, Naumanv och Strandberg om antagande af § 45 i komiterades förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok.

Då borgenär, som icke sjelf sökt utmätning, ej torde böra vara skyldig att taga betalning för fordran, som icke är förfallen, derest han vill låta den fortfarande innestå i egendomen, hemställde Justitieråden UV- talan och Huss, att ett uttryckligt stadgande derom måtte i denna § inflyta, i öfverensstämmelse med hvad Lagberedningen uti 9 Kap. 27 § af dess förslag till Jorda-balk föreslagit.

§§ 32—37.

Justitieråd et Strandberg yttrade: in Dä till en del nya stadgande!!

för de bär vidrörda fall måste meddelas;

ilä det dervid är af vigt att dessa stadgande!! göras så enkla och lätt fattlig-! som möjligt;

dä det är af ej ringare vigt att i ett ämne, som bildar eu af grunderna för hela vår .real-kredit, lagen så nära som möjligt öfverensstämmer med den ofri ga europeiska lagstiftningen;

da begge dessa fordringar tillfredsställas af det nästan öfverallt i utlandet antagna system, som, hvilande på deri så kallade solidaritetsprincipen, innebär att innehafvare!! af en inteckning, gemensam i flera fastigheter, är berättigad att, utan inskränkning, för hela sin fordran hålla sig till hvilken af de förpantade fastigheterna som helst; så hemställer jag att, i stället för förevarande §§, nya stadgande!!, bygda på nyssberörde grundsats, måtte utarbetas. Jag har härvid icke förbisett att i den år 1848 af Rikets Ständer antagna inteckningslag nu förevarande förslags grunder voro följda. Men ett fjerdedels århundrade har sedan dess förflutit, och den liggare beröring, hvari vårt fädernesland derunder på handelns och industriens områden kommit med det öfrig!! Europa och dess största kulturländer, har alstra! ett allt lifligare erkänd t behof af likstämmighet jemväl på kreditlagstiftningens område, så att hvad so in derutinnan var tillfredsställande år 1848, näppeligen kan sägas vara det år 1874.!'

Justitierådet Naumann instämde med Justitierådet Strandberg.

m. m.

11*2 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom,

Justitierådet Almqvist anförde: »Vid valet emellan de af Lagbered-

ningen så kallade solidaritets- och delningsprinciperna i fråga om inteckning för samma fordran i derå särskilda fastigheter, är jag för min del böjd att gifva företräde åt den senare, enligt hvilken vid sådan intecknings beviljande skall bestämmas för huru stor del af fordringen hvarje fastighet svarar. Emot antagande af donna princip, hvarigenom anledningen till eu mängd svårlösta stridigheter skulle förekommas, har jag ej förnummit något annat skål anföras, än att den skulle lägga ett obehörigt band på friheten i aftal. Men denna frihet inskränkes ju icke i annan måtto, än att det fordras att borgenär och gäldenär skola vara ense om värdet af hvarje särskild pant, som den senare bjuder den förre i säkerhet. Detta värde lärer dock vara lika lätt att utröna, som det sammanlagda värdet af liera panter; och det, måste alltid uppstå svårighet när flera för samma fordran intecknade panter skola realiseras, helst om de äro belägna i skilda orter. Mot delningsprincipen kan visserligen den erinran göras, att, då intecknad fastighet styckas, i allt fall skulle framträda den gemensamma inteckningens olägenheter. Men dessa kunde förekommas om det föreskrefs, att, vid styckning af in tecknad fastighet alltid herde bestämmas för huru stort belopp af inteckningen hvarje del af den styckade fastigheten häftade, vid äfventyr att, innan sådan bestämmelse skott, ny inteckning i någon del af fastigheten ej finge meddelas, och att naturligtvis dess alla delar solidariskt ansvarade för den gamla inteckningen.

Men om min åsigt härutinnan icke an ta ges, anser jag tillämpning af den af Justitierådet Strandberg förordade solidaritetsprincipen, hvilken lärer gjort, sig gällande' i de flesta främmande länder, vara att föredraga framför de i det remitterade förslagets 32—37 §§ förekommande invecklade stadgande]], Indika kunna lända inteckningshafvare till uppehåll och äfven osäkerhet i hans rätt.»

1 afseende pa § 35 anmärkte Justitieråden Cramér, Wretman och von Hojsten, att då den i nämnde § stadgade påföljd för den inteckningshafvare, hvilken låter vidtaga förändring i inteckningsrätten för den gemensamma inteckningen, icke bör sträcka sig till sådana fall, der inteckningsrätten förbättras, orden »eljest, förändras» borde utgå.

Vid § 36 erinrade Justitieråden von Hofsten och Buss, att i början af donna § torde höra bestämdt uttryckas, att den försäljning, hvarom här är fråga, afser sådan försäljning, hvilken sker i den ordning, som för utmätt fast egendom är stadgad. — Emot §:s senare del, enligt hvilken innehafvare af gemensam inteckning i liera egendomar, deraf eu blifvit särskild! utmätt eller afträde! till konkurs, skulle ega rätt att

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. m. 113

få jemväl de öfriga egendomarnc utmätta och på eu gång sålda, utan hinder deraf att hans fordran ej vore till betalning förfallen, anmärkte Justitieråden, att, enligt grunderna för nämnda stadgande, det herde stå inteckningshafvaren Öppet att, om han så finner för godt, inskränka sitt yrkande om utmätning och försäljning till blott någon eller några af de öfriga, gemensamt intecknade egendomarne; att då hinder stundom kunde mota för fastigheternas försäljning »på en gång», såsom till exempel om de äro belägna i särskilda län eller på land och i stad, de nyss citerade orden torde höra utgå; samt att anvisning bör lemnas hos hvilken myndighet inteckningshafvarens ifrågavarande yrkande skall framställas. För öfrig! ansåge Justitieråden att en riktig ordning skulle blifva bättre tillgodosedd, om de i senare delen af §:n gifna bestämmelser ställdes framför föreskrifterna i §:ns förra afdelning.

Justitierådet Wretman yttrade: »För att förtydliga de af Justitie-

råden von Hofsten och Huss gjorde anmärkningar, i hvilka jag instämmer, har jag tänkt mig att §:n kunde erhålla följande lydelse:

»Innehafvare af eu i flera egendomar gemensam inteckning oger, derest någon af egendomarne särskild! utmätes för annans fordran eller afträdes till konkurs, att, för utrönande huruvida sådan brist, som enligt 34 § bör utur köpeskillingen för donna egendom gäldas, kan uppstå, få jemväl de öfriga egendomarne eller någondera af dem utmätta och sålda, utan hinder deraf att det intecknade beloppet ej är till betalning förfallet; framställe dock, så vidt han vill af donna rätt sig begagna, yrkande derom hos vederbörande exekutor innan den särskild! utmätta eller till konkurs afträdda egendomen säljes.

Höres ej sådan! yrkande och varder ej i fråga om egendom, hvilken säljes i flen ordning, som för utmätt fäst egendoms försäljning är stadgad, senast vid fördelningen af köpeskillingen för donna egendom ådagalagd!, att sådan brist, som enligt 34 § bör falla honom till last, yppats i någon bland de öfriga egendomarne, vare innehafvare!! af den gemensamma inteckningen ej berättigad att ur nämnde köpeskilling utfå mera än det belopp, hvarför egendomen enligt 32 § ansvara!-.»

Justitierådet Cramér utlät sig: »Det här föreslagna stadgande! om

skyldighet för inteckningshafvare att senast vid fördelning af köpeskillingen för utmätningsvis försåld fastighet, som häftar för gemensam inteckning, ådagalägga tillvaron af brist, som bör falla den försålda fastigheten till last, innebär i sjelfva verke! eu ny preskriptions-bestämmelse, medelst hvilken någon väsendtlig fördel, vare sig i tidsvinst för utsökningsärendets afsilande eller annorledes, icke torde kunna ernås, enär exsekutors beslut angående köpeskillingsfördelning icke lärer få

Bill. till Riksd. Brok 187'). 1 Hand. i Afd. 15

m. m.

114 Bil. till Kongl. May.ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom,

definitivt verkställas, innan laga kraft åkommit. Jag hemställer derföre, att paragrafens förra del må utgå, och, der så, med anledning af innehållet i 34 § anses nödigt, ersättas af ett förklarande, att hinder för uppgörande af liqvid om köpeskillingen för fastigheten icke möter deraf, att omförmälde brist ej derförinnan blifvit anmäld. Häraf uppkommer endast den följd, att tillvaron af sådan brist, der densamma först vid klagan öfver köpeskillingsliqviden ådagalägges, kan föranleda rättelse i liqviden eller beslutet om fördelning af köpeskillingen.

I öfrigt lemnar jag §:n utan annan anmärkning, än att orden »på en gång)), såsom ej tillämpliga då fastigheterna äro belägna i olika län eller i stad och på landet, höra bortfalla, och att lagtexten ej angifver den myndighet, hos hvilken framställning om utmätning i förevarande fall skall göras.))

§ 38.

Justitierådet Huss yttrade: »Då jag anser att den på skodd utmät-

ning af fast egendom för icke intecknad fordran grundade förmånsrätt, hvarom handlas i det remitterade förslaget till förordning angående förändrad lydelse af 17 Kap. 9 § Handels-balken, bör beräknas icke från tiden för utmätningen, utan från det anmälan om utmätningen skott till anteckning i inteckningsprotokollet, synes mig deraf följa, att det bör ankomma på utmätningssökanden, huruvida han vill åt sig bereda donna förmånsrätt, samt att han således sjelf bör gåoi författning om att sådan anmälan, som nyss är nämnd, verkställes. Åberopande för öfrigt hvad jag vid 21 § yttra! angående borttagandet af befogenheten för domaren å landet att utom Kätteri meddela inteckningsförnyelser, anser jag att utmätningsförr ättar ens bevis om den skedda utmätningen och beloppet af den fordran, för hvilken utmätningen skott, bör ingifva^ till Kätteri; och torde slutligen i §:n höra tilläggas eu erinran derom, att angående verkan af sådan anmälan är särskild! stadgadt.))

Uti hvad Justitierådet Huss sålunda anmärkt instämde Högsta Domstolens öfrige ledamöter.

§ 39.

Högsta Domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

Af stadgande! i 40 § synes väl, det meningen är, att endast skriftligen upprättade nyttjanderättsaftal få intecknas; dock torde det vara nödigt att i 39 § införa bestämd föreskrift härom, helst nyttjanderättsaftal äfven kunna med laga verkan muntligen afslutas.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. m. 115

§ 41.

I afseende å sista punkten af donna § åberopade Justitieråden Almqvist och Strandberg sin anmärkning vid 14 § bär ofvan.

§ 42.

Justitieråden Crarnér, Almqvist, Wretman, von Hofsten och Huss erinrade, att, derest den vid 16 § gjorda anmärkning om nämnde §:s nedflyttande närmare slutet af författningen godkändes, blefve den bär gjorda hänvisningen till donna § öfverflödig.

§ 43.

Då i fråga om skyldigheten att förnya inteckningar olika stadganden för särskilda slag af inteckningar icke syntes vara lämpliga, utan kunna föranleda till misstag och förvecklingar, samt då den inteckningsbok, som enligt förslaget skulle upprättas, icke komme att blifva af den beskaffenhet, att densamma syntes kunna tilläggas det vitsord, att ensamt å denna bok kunde grundas sådana intyg, som domare hittills under form af gravationsbevis meddelat, utan domare äfven hädanefter måste granska protokollen, för att kunna afgifva ett tillförlitligt bevis om och i hvad mån en fastighet är med inteckning besvärad, och en dylik granskning icke skäligen kan sträckas längre än till protokoll för tio år, an sago Justitieråden Cramér, Wretman, von Hofsten och Huss sig icke kunna tillstyrka att för närvarande och innan fullständiga, med vitsord försedda hypoteksböcker kommit till stånd, skyldigheten ‘att förnya nyttjanderättsinteckningar borttoges. I följd häraf hemställde bemälde Justitieråd, att hvad i 19 och 20 §§ blifvit stadgadt om förnyelse med afseende å inteckning för fordran, måtte blifva föreskrifvet jemväl i fråga om nyttjanderättsinteckningar.

Justitieråden Almqvist, Naumann och Strandberg förenade sig om följande yttrande:

Då gravationsbevis måste upptaga jemväl den nyttjanderätt, hvarför en fastighet är intecknad, och ett sådant bevis väl alltid måste utfärdas efter den normala urkunden, som utgöras af Rättens protokoll

116 Bil. till Kongl. May.ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

och ej af en sådan bok, som den i 61 § omförmälde, äfven om en sådan öfver allt kom me att genast från början föras, h vilket med afseende å innehållet af 66 § kan ifrågasättas, så ansågo Justitieråden den bär uttalade grundsats att inteckning för nyttjanderätt skulle gälla utan förnyelse icke kunna godkännas.

§ 44.

Vid donna § åberopade Justitieråden Grämer, Wretman, von Hofstat och Iiuss hvad vid 22 § 2 mom. blifvit anmärkt.

§ 45. .

Justitieråd et Almqvist yttrade: »Intecknings dödande, i den mening detta ord enligt antagen terminologi haft i inteckningsförordningen, har afsett skuldförbindelser, Indika äro i blott ett exemplar upprättade och cler till dödandet hört att anteckning derom skulle ske å originalhandlingen. I förevarande § användes ordet i en annan bemärkelse och afser kontrakter eller handlingar, som äro upprättade i flera än ett exemplar, då inteckningens dödande således ej kan ske genom påskrift å sjelfva handlingen, hvilken ej ens skulle behöfva uppvisas. Jag tror detta kunna medföra våda, helst domaren, som då han genom påskrift å en originalskuldsedel dödar den derför meddelade inteckning, icke sväfvar i fara att dervid begå något misstag, deremot ofta måste stanna i osäkerhet huruvida ett sådant slags dödande af inteckning, som i denna § afses, kan utan någons förnärmande ske; och enär eu sådan åtgärd vore obehöflig just i de fall, der det vore klart och ostridigt att den intecknade nyttjanderätten upphört att gälla, tillstyrker jag för min del att förevarande § utesluta.»

§ 46.

Justitieråden Almqvist och Strandberg åberopade hvad Justitieråden här ofvan vid 14 § anmärkt.

§ 47.

Justitieråden Almqvist och Strandberg åberopade hvad Justitieråden här ofvan vid 14 § anmärkt.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. in. 117

Justitieråden Wretman och von Hofsten förenade sig om följande yttrande:

Hvad här är stadgadt för det fall, att fast egendom efter konkurs genom försäljning öfverlåtes på ny egare, torde äfven höra tillämpas då sådan egendom efter utmätning å offentlig auktion säljes. I begge fallen kommer icke en af förre egaren gjord upplåtelse af nyttjanderätt, hvarför inteckning ej meddelats, i något betraktande vid försäljningen, och köparen af egendomen kan om upplåtelsen icke eg a någon kännedom. En köpare af utmätt fast egendom skulle derföre blifva oförskyldt lidande, om det stode en innehafvare af dylik nyttjanderätt Öppet att, äfven sedan egendomen blifvit exsekutivt såld, deri erhålla inteckning med gällande verkan, enligt 46 § i förslaget. Ett lidande, som blefve desto större, som köparen icke hade någon, mot hvilken han kunde väcka talan om skadestånd. Möjligen skulle ock, om ej undantag här göres, den vidsträckta tydning kunna gifvas åt 46 §, att en innehafvare af nyttjanderätt, som vid den exsekutiva auktionen, i följd deraf att köpeskillingen ej förslagit till gäldande af äldre penningeinteckningar, förlorat sin genom inteckning vunna panträtt i egendomen, kunde med företeende af den utaf förre egaren utfärdade upplåtelsehandling erhålla ny inteckning för sin nyttjanderätt. Justitieråden hemställde derföre, att i 47 § må göras det tillägg, att efter orden: »till konkurs», insättas orden: »eller i laga ordning i mät tagen».

§ 49.

Justitieråden Cramér, Wretman och Huss förenade sig om följande yttrande:

Enär i förevarande förslag intecknad nyttjanderätt betraktas såsom eu sakrätt, i öfrigt skiljd från panträttsinteckningen, torde denna § lämpligen höra så omredigeras att, i stället för den häri förekommande hänvisningen till föreskriften angående ogulden köpeskilling i 11 Kap. 2 § Jorda-balken, i donna § stadgas, att, om inteckning för nyttjanderätt, som man vid öfverlåtelse af fast egendom förbehållit sig eller annan, blifvit sökt inom tid, som i 11 Kap. 2 § Jorda-balken sägs, innehafvaren af nyttjandel’ätten skall ega säkerhet i det som snidt är framföre köparens borgenärer och dem, som af honom fått nyttjanderätt sig upplåten.

118 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. in.

§ 50.

Justitieråd en Almqvist och Strandberg åberopade hvad Justitieråden här ofvan vid 14 § anmärkt.

Justitieråden Wretman och von Hufsten ansågo de här förekommande orden: »Sökes för flera upplåtelser» etc. höra utbytas mot orden: »Sökes för sådana» etc.

§ 51.

Justitieråden Almqvist och Strandberg åberopade hvad Justitieråden här ofvan vid 14 § anmärkt.

§ 52.

Justitierådet von Hofsten yttrade: »Orden »då den efter utmätning

eller under konkurs säljes» torde höra förändras till följande mening: »då den säljes å offentlig auktion i den ordning, som om utmätt fast egendom stadgad är».

Skulle fast egendom annorledes blifva under konkurs försåld, torde i de flesta fall inteckning för nyttjanderätt blifva beståndande, helst fast egendom ej må af borgenärerne enskild!: försäljas utan att alla inteckningar kunna med köpeskillingen gäldas och alla inteckningshafvare till försäljningen samtycka, samt i allt fall, vid det förhållande att det nu föreslagna dubbla auktions sättet icke är för enskilda auktioner påbjudet, svårligen utredas kan, om och i hvad mån en intecknad nyttjanderätt bidragit till minskning i köpeskillingens belopp.»

Justitieråden Almqvist och Wretman instämde med Justitierådet von Hofsten och hänvisade i (ifrigt till hvad Justitieråden anfört vid 23 §.

§ 53.

Justitieråden Crarnér, Wretman, von Hofsten, Strandberg och Huss förenade sig om följande yttrande:

Då frågan, huruvida innehafvare af nyttjanderätt, som måste vika, är berättigad till skadestånd af den som nyttjanderätten åt honom upp-

119 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

lat — en fråga, hvarom för närvarande i 16 Kap. 15 § Jorda-balken finnas för landet stadgade särskilda föreskrifter — tillhör ett helt annat område af den civila lagstiftningen, än det som utgör föremål för behandling i nu förevarande förslag, an sago Justitieråden bär endast höra stadgas att sådant skadestånd, der det lagligen eger rum, icke utgår med förmånsrätt ur egendomen, der detsamma ej såsom fordran till bestämdt belopp är särskild! intecknadt.

Justitierådet Almqvist utlät sig: »Fastighetsbok-komiterades förslag innehåller i 3 §, att, om den, som söker inskrifning för egande- eller nyttjanderätt samtidigt med annan, vill låta ansökningen, så vidt den aiser tillgodonjutande åt sådan rätt, förfalla, skall ansökningen gälla såsom begäran om inskrifning af panträtt för det skadestånd, som till följd af aftalets återgång må honom tillkomma.

Ett med donna, efter min åsigt, fullt giltiga grundsats öfverensstämmande stadgande anser jag höra antagas i stället för den alldeles motsätta föreskrift, som i förevarande 53 § förekommer, att nemligen innehafvare!! af nyttjanderätt, som måste vika, icke har förmånsrätt för skadeståndet, der det ej såsom fordran är särskild!, intecknadt.»

§ 54.

Justitierådet fluss anförde: »Med stadgandet i donna § torde för-

nämligast afses de på landet ofta förekommande så kallade undantagsaftalen, då någon, vid försäljning af fast egendom, förbehåller sig, eller sig och hustru, rättighet att under sin återstående lifstid åtnjuta viss afkomst eller annan förmån, som bör ur fastigheten utgå. En sådan rätt är visserligen närmast hänförlig till fordran, och följdriktigast vore derföre, att densamma såsom fordran intecknades. Emot en sådan anordning möter dock betänklighet dels deraf att, då uti aftalet emellan köpare och säljare ofta jemväl ingår förbehåll för den senare om nyttjanderätt till större eller mindre andel af sjelfva fastigheten jemte derå befintliga hus, aftalet i sådant fall skulle ' behöfva dubbelt inteckna^, nemligen både för fordran och för nyttjanderätt, dels ock deraf att för vinnande af inteckning såsom för fordran blefve nödigt att den utfästa årliga afkomsten eller förmånen uträknades och bestämdes till ett visst kapitalbelopp, hvilket bestämmande åter, i anseende till osäkerheten om den tid, under hvilken afkomsten eller förmånen skulle komma att för framtiden utgå, blefve med synnerlig svårighet förenad!, helst om tiden vore beroende af icke blott en, utan två personers lifstid. Lika med

120 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. ni.

förslaget anser jag, i följd häraf, att hvad om nyttjanderätt är i donna förordning stadgadt bör gälla äfven i fråga om rätt till afkomst eller annan förmån, som upplåtits att ur fastighet utgå; men vid betraktande af den sistnämnda rättighetens egenskap af fordran synas mig dock den olikhet i afseende å verkan af en för nyttjanderätt och en för afkomst eller förmån beviljad inteckning höra ega ruin, att den senare skulle medföra förmånsrätt för skadestånd, i händelse inteckningen måste vika för annans bättre rätt. Eu sådan olikhet i verkan af nämnda slag af inteckningar herde, efter min åsigt, i denna § antydas.

I händelse den vid 43 § gjorda anmärkningen angående förnyelse af inteckning för nyttjanderätt varder godkänd, lärer deraf följa, att senare delen af donna § från och med orden »dock att» bör utgå.»

Justitieråden Almqvist och Strandberg hemställde att de sista orden i donna § »skelande Rätten» etc. måtte utgå, då något hållbart skål för att undantagsvis i detta fall ålägga domaren att erinra parten om inteckningens förnyande ej torde finnas.

Justitierådet von Hofsten utlät sig: »Under åberopande af anmärk-

ningen vid 11 § och då inteckning för rätt till afkomst eller annan förmån af fast egendom till visst belopp i penningar eller varor torde höra behandlas och ega samma verkan som inteckning för fordran för lifränta, hemställer jag, att 54 § måtte så redigeras, att den endast kommer att afse inteckning för rätt till afkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtes att utgå af fast egendom och icke är till visst belopp i penningar eller varor bestämd. Vidare erinras, att, om anmärkningen vid 43 § bifalles, och sålunda skyldigheten att förnya inteckningar för nyttjanderätt kommer att qvarstå, senare delen af 54 § eller från och med orden »dock att» torde höra utgå.»

Justitieråden Cramér och Wretman instämde med Justitierådet von Hofsten.

§§ 55—58.

Justitierådet Huss anmärkte, att i dessa §§ sådana ordalag borde väljas, att icke någon tvekan kan uppstå, att häri gifna stadganden hafva afseende endast på sådana servitutsaftal, som slutas efter det förslaget erhållit giltighet af lag; att servitutsaftal för att intecknas herde vara skriftligen och med vittnen upprättade; att i 55 § lämpligen herde, såsom i 39 § skott, antydas ändamålet med intecknande!: af servitutsaftal; samt att på grunder, som blifvit vid 43 § anförda, och då servitutsaftalen i allt blifvit uti förslaget ställda lika med aftal om nyttjanderätt, skyldighet att förnya inteckning för servitutsaftal herde stadgas.

Bil. till Kongl. Majds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m. 121

Justitierådet Strandberg yttrade: »Frågan, huruvida ett realservitut

är att hänföras till eganderätt eller nyttjanderätt, kan val vara tvifvelaktig, och vore mera likgiltig om en ordnad hypoteksboks institution funnes. Men då så icke är, och icke endast enligt min uppfattning realservituterna rättast äro att betrakta såsom delar af eganderätten, utan eu sådan åsigt jemväl i senare tider gjort sig i lagskipning^! gällande, hemställer jag, att dessa §§ måtte här utgå, och i stället, med de jemkningar, som kunna vara nödiga, upptagas bland stadgandena om lagfart..»

Justitieråden Wretman, Naumann och von Hofsten förenade sig med Ju sti tierådet fluss.

Justitierådet Almqvist yttrade: »Då servitutsaftal blifvit i förslaget

ställda lika med ny ttj anderätts aftal, hvilket tills vidare torde vara mest lämpligt i praktiskt hänseende, åberopar jag bär mina anmärkningar vid de föreslagna föreskrifterna angående ny ttj a n der ätts aftalen, jemte det jag för öfrig! instämmer i de erinringar, som vid förevarande 55—58 §§ blifvit gjorda af Justitierådet fluss.»

Justitierådet (framer instämde med Justitierådet fluss, tilläggande:

»Vid ett föregående tillfälle, då till granskning förevar ett förslag om lagfart å fast egendom, uti hvilket påbjöds intagande i lagfartsprotokollet af de så kallade servitutsaftal eu, uttalade jag tvifvel om ändamålsenligheten att lagstifta om sättet för dessa aftala offentliggörande, innan sjelfva servitutsbegreppet blifvit genom lag närmare bestämdt.

Då emellertid genom detta förslag servitutsaftalen blifvit i hänseende till sättet för deras offentliggörande likställda med nyttjanderättsaftalen, med hvilka de ock i allmänhet äro närbeslägtade, och jag dessutom torde få antaga, att förslaget endast afser aftal, som hädanefter tillkomma, så att nu gällande lags regler för bevisning om tillvaron af äldre slika rättigheter icke rubbas, torde min ofvan antydda betänklighet kunna bortfalla.»

Justitieråden Cramér, Wretman, von Hofsten och Fluss förenade sig i öfrigt om följande anmärkning:

Öfverenskommelse)-, hänförliga till antingen nyttjanderätts- eller servitutsaftal, träffas ganska ofta vid laga skiften och dermed jemförliga förrättningar; och under föredragningen hade Justitieråden erfarit, att meningen vore att inteckning ej skulle erfordras för betryggande af aftal, som vid slika* förrättningar tillkommit. Det villo då synas Justitieråden särdeles angeläget att detta uttryckligen i lagen bestämdes, så att den rättsliga verkan af så beskaffade aftal icke må äfventyras vid fastighets försäljningar eller fall af kollision med andra intecknade rättigheter.

Bill. till Uiksd. Prot. 1875. 1 Sami. 1 Afd.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

§§ 61-62.

Justitierådet Huss yttrade: »I öfverensstämmelse med hvad jag

med anledning af 18 § i det remitterade förslaget till förordning angående lagfart å fång till fast egendom yttrat, anser jag att angående beskaffenheten och uppställningen af här omförmälda bok närmare föreskrifter höra lemnas, antingen i förordningens text, eller genom bifogade formulär, som jemte förordningen vunne kraft af civil lag. Emot de den nådiga remissen åtföljande formulären har jag icke funnit anledning att någon anmärkning framställa.»

Justitierådet Strandberg utlät sig: »Under åberopande af hvad jag

yttrat vid 18 § i förslaget till förordning angående lagfart å fång till fast egendom, hemställer jag att dessa §§ måtte utgå.»

Justitierådet Almqvist instämde med Justitierådet Strandberg.

§ 63.

Justitieråd^! Cramér, Wretman, von Hofsten och Huss förenade sig om följande yttrande:

Godkändes de vid 21 och 38 §§ framställda anmärkningar, borde i sådant fall denna § undergå nödig jemkning.

Under åberopande af hvad vid 20 § i förslaget till förordning angående lagfart blifvit anförd t, hemställdes, att enahanda tillägg, som vid nämnda § blifvit ifrågasatt, måtte jemväl i förevarande § införas.

Justitieråden Almqvist, Naumann och Strandberg instämde i förstberörda anmärkning.

§ 64.

Med åberopande af hvad vid 21 och 38 §§ anförts, hemställde Högsta Domstolen, att orden »eller domaren» måtte här utgå.

§ 66.

Då det är en i lagskipning^ allmänt erkänd och gällande grundsats, att en ny civillag icke eger tillämpning på rättsförhållanden, som

m. in.

123 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom,

uppkommit innan denna lag trädde i kraft, men den här införda särskilda föreskriften, att förut beviljad gemensam inteckning i liera egendomar bör bedömas efter äldre lag, lätt kunde föranleda deri uppfattning, som skulle meningen vara att öfriga stadgande!! i förslaget skulle retroaktivt tillämpas, ansåg Högsta Domstolen nämnda särskilda föreskrift böra antingen utgå eller ock mot en generel bestämmelse af samma syftning utbytas.

(ko.

Förslag till förordning angående tiden för nyttjunderättsaftåls bestånd.

Då aftal angående nyttjanderätt till fast egendom kunna vara ingångna på obestämd tid äfven annorledes än såsom lifstidsstädja, till exempel på upplåtarens egen lifstid eller tjenstetid, och dessa aftal synas höra vara underkastade tillämpningen af bestämmelserna angående längsta tiden för dylika på viss tid ingångna aftals giltighet, hemställde Justitieråden Almqvist, Wretman och Huss, att författningens 1 inom., hvithet endast innehölle, att aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet blifvit på viss tid upplåten, ej finge gälla öfver femtio år, måtte på det sätt förändras, att deri föreskrefves, det aftal om nyttjanderätt till fast egendom å landet ej finge gälla öfver femtio år, utom i fråga om lifstidsstädja, hvarom är särskild! stadgadt.

Justitieråden Naumann och Strandberg lemnade detta förslag utan annan anmärkning, än en erinran derom, att erfarenheten synes hafva visat behof af förlängning i den tid, hvarunder aftal om nyttjanderätt till hus eller tomt i stad må gälla.

Justitieråden Grämer och von Hofsten lemnade förslaget utan anmärkning.

7:o.

Förslag till förordning angående förändrad lydelse af 11 Kap. 0 §

Handels-balken.

Justitieråden Grämer, Wretman och von Hofsten förenade sig om följande anmärkningar, nemligen:

124 Bil. till Kongl. Maj ds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

emot 1 mom.: att då, på sätt vid 11 ocli 54 §§ i förslaget till förordning angående inteckning i fast egendom blifvit yttradt, inteckning för ränta samt för afkomst eller annan förmån, som till visst belopp i penningar eller varor bestämdt är, torde böra hänföras till inteckning för fordran, stadgande! i a i detta inom., derest nämnda anmärkning godkändes, borde så utsträckas, att de komme att omfatta ej blott inteckning för fordran, utan jemväl inteckning för ränta, afkomst eller annan ur fastigheten utgående förmån, som är bestämd till visst belopp i penningar eller varor, äfvensom att i detta inom. borde inflyta stadgande derom, att förmånsrätt för sådan afkomst eller förmån, som vid konkurs eller utmätning är ogulden, ej gällde för längre tid tillbaka än tre år;

emot 4 inom.: att, i följd af hvad vid 1 inom. blifvit hemstäldt, stadgandet i detta inom. borde inskränkas till att afse endast sådan afkomst eller förmån, som ej blifvit bestämd till visst belopp i penningar eller varor;

och emot 6 mom.: att, då genom stadgandet om förmånsrättens beräknande från sjelfva utmätningen en ny tyst förmånsrätt skulle blifva i vår lagstiftning införd, hvithet måhända kunde medföra en ogynsam inverkan på fastighetskrediten, det syntes lämpligare att låta den på utmätning grundade förmånsrätten beräknas från tiden för utmätningens antecknande i inteckningsprotokollet; och att, till följd häraf, Justitieråden hemställde, att detta inom. måtte blifva så förändradt, att utmätning, som blifvit i inteckningsprotokollet antecknad, komme att, der den ledde till fastighetens försäljning, medföra förmånsrätt, som vore inteckning för det belopp, hvarför utmätningen egt ruin, meddelad den dag, anteckningen i inteckningsprotokollet skett.

Justitierådet Huss yttrade:

vid 4 inom.: till följd af hvad jag vid 54 § af förslaget till ny inteckningsförordning anmärkt, och för den händelse att denna anmärkning godkännes, anser jag höra uttryckas, att den i detta moment omförmälda förmånsrätt omfattar jemväl det skadestånd, som, derest inteckningen måste vika för annans bättre rätt, lagligen eger rum;

och vid 6 inom.: att Justitierådet i afseende härå instämde med Justitieråden Cramér, Wretman och von It o fs ten.

Justitierådet Strandberg utlät sig: »Jag lem nar detta förslag utan

annan anmärkning än vid 6 inom., i afseende hvarå jag förenar mig med Justitieråden Cramér, Wretman, von Hofsten och Huss, med till-

Bil. till Kongl. Majds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

lägg att jag anse!1 orden »dock att, om inteckning sökes samma dag utmätning sker, utmätningen har företräde)) höra utgå.))

Justitierådet Naumann anmärkte, att på lämpligt ställe torde höra uttryckligen och bestämdt stadgas, att pantförskrifning'!!!-, af egaren utfärdade samma dag egendom blifvit utmätt, eller senare, icke medföra panträtt, derest utmätningen leder till egendomens försäljning.

Justitierådet Almqvist yttrade: )>I öfverensstämmelse med den åsigt, som ligger till grund för mitt yttrande , vid 53 § af den föreslagna inteckningsförordningen, anser jag nuvarande 5 inom. i 9 § af 17 Kap. Handels-balken, som innehåljpr, att angående inteckning af nyttjanderätt skall vara samma lag, som om inteckning för fordran ofvan i § blifvit sagdt, höra bibehållas oförändrad; och herde, enligt min mening, dertill läggas det stadgande, som innefattas i 46 § fastighetsbokskomiterades förslag, nemligen att innehafvare af intecknad nyttjanderätt — hvartill jag hänför äfven den, hvilken har inteckning för afkomst eller annan förmån — som måste vika, skall, framför senare inteckningshafvare, njuta för nyttjanderättens förlust skadestånd ur den del af köpeskillingen för den inteckna de fastigheten, som återstår sedan äldre inteckningar blifvit guldne.

I afseende å den föreslagna förordningens 6 inom. instämmer jag med Justitierådet Strandberg.»

8:o.

Förslag till förordning angående sättet för utmätt fast egendoms försäljning i vissa fall.

Justitieråden Grämer, Wretman och von Hofstat förenade sig om följande yttrande vid § 2:

Derest, anmärlmingarne vid 54 § i förslaget till lag om inteckning samt 1 och 4 inom. i förslaget angående förändrad lydelse af 17 Kap. 9 § Handels-balken godkännas, lärer i denna § höra efter orden: »som åt någon upplåtits att af egendomen utgå», tilläggas en så lydande mening: »och ej är till visst belopp i penningar eller varor bestämd».

Då redan i anledning af hvad i 2 § i förslaget till lag om inteckning blifvit stadgadt om tvångsinteckning för ådömdt underhåll eller skadestånd, och ännu mera derest anmärkningarne vid 11 och 54 §§ i

126 Bil. Iill Kong!-. Majds Nåd. Prof. idig. lag/urt å fång till fast egendom, m. m.

nämnda förslag godkännas, fastigheter kunna inteckna^ till säkerhet för belopp, som årligen under eu obestämd framtid skola gäldas, torde vara nödigt att i senare momentet af förevarande § intaga bestämmelser huru i det fall, att eu med sådan inteckning besvärad fastighet är i fråga att å exekutiv auktion försäljas, förfaras skall vid deri här föreskrifria beräkningen till utrönande om och i hvad mån eu vid auktionen bjuden köpeskilling förslår till gäldande af fordringar, som hafva bättre rätt, än någon i fastigheten intecknad nyttjanderätt. 1 detta fall vore lämpligast att man efter grunder, som torde höra särskild! stadgas, sökte utreda den under obestämd tid utgående fordringens värde den dag auktionen hålles, och sedermera lade detta värde till grund för beräkningen af köpeskillingens tillräcklighet i berörda hänseende.

Justitierådet Strandberg yttrade: »Jag lemnar detta förslag utan

annan anmärkning än en erinran om den förändring, som kan blifva nödig i 2 § för den händelse att stadgande!!, öfverensstämmande med dem, som finnas införda i. 2 och 3 §§ af komiterades förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok, varda antagna.»

Justitierådet Naumann anförde: Att åt auktionsförrättare!! vid till-

fället öfverlemna bestämmandet af vilkoren, då försäljning af utmätt fastighet sker, torde vara så mycket vådligare, som eu eller annan pantegares i lag grundade rätt kunde dervid komma att betänkligen förnärmas, om ej alldeles tillintetgöras. Äfven i detta afseende förtjenade, med hänseende till auktion skungörelsernas innehåll och publicerande, den förut af Justitierådet åberopade tyska Subhastations-ordningen att rådfrågas.

Det i förevarande förslag tillstyrkta dubbla auktionssättet, när utmätt egendom är besvärad med inteckning för nyttjanderätt och penningeförsträckning tillika, faun Justitierådet icke öfverensstämma med den rätt och säkerhet, som nyttjanderättsinnehafvaren fått sig genom inteckningen tillerkänd. Att här upprepa alla de bekanta svårigheter, oegentligheter och vådor, som genom ett sådant nytt auktionsförfarande och dess följder skulle kunna uppkomma, vore föga lämpligt, utan hänvisade Justitierådet dels till den i Tidskrift för lagstiftning etc., årgången 1869, sidan 8 och följande, intagna artikel af en i dessa stycken särdeles erfaren praktisk embetsman, hvars uttalade farhågor icke blifvit vederlagda, dels till eu i samma arbete, årgången 1873, sidan 552 och följande, förekommande, likaledes insänd artikel i ämnet. Justitierådet kunde derföre ej annat än afstyrka öfvergång till en så beskaffad metod.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in. 127

Justitierådet Almqvist yttrade:

. vid 1 §:

»Då någon säkrare måttstock för utrönande af flera gemensamt intecknade fastigheters värden icke torde finnas än de pris, som för hvar af dem blifvit vid de särskilda försäljningarno bjudna, tillstyrker jag att, i stället för •fastigheternas uppskattningsvärden, nyssnämnda grund för bedömande af deras rätta värden måtte antagas, såsom ock af fa sti ghetsbokskomiterade i 40 § af deras förslag blifvit hemstäldt»;

och vid 2 §;

»Åberopande mitt yttrande dels vid 53 § i den föreslagna inteckningsförordningen, och dels vid förslaget till författning om ändring i 17 Kap. 9 § Handels-balken, hemställer jag här, huruvida ej erfordrades ett tillägg eller förklarande derom, att innehafvare af inteckning för nyttjanderätt, servitut eller annan förmån är berättigad att framför senare inteckningshafvare njuta af köpeskillingen skadestånd för förlusten af den intecknade förmånen.

Dylikt skadestånd är i Förordningen den 9 November 1844 betrakta dt såsom annat fordringsanspråk; och donna uppfattning synes ligga till grund för det nu gällande stadgandet i 5 inom. af 9 § i 17 Kap. Handels-balken äfvensom för 49 § af det nu framlagda förslaget till ny inteckningsförordning.»

Justitierådet Huss lemnade förslaget utan anmärkning.

9:o.

Förslag till förordning angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Vid § 1 anförde Justitieråden Almqvist, Naumann och Strandberg, att, i följd af de åsigter Justitieråden uttalat vid granskning af förslaget till förordning angående lagfart å fång till fast egendom, Justitieråden ansågo att ett gemensamt protokoll öfver lagfart och inteckningar herde föras.

Vid § 2 erinrade Justitieråden Wretman, von Hofstat och Huss, dels att meningen blefve tydligare om i början af donna § orden »om

128 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

året» utginge, dels att, till förekommande af tvekan, huru här föreskrifna böter skulle fördelas, uttryckligt stadgande derom herde i denna § intagas.

Justitieråden Almqvist, Namn larm och Strandberg instämde i den vid donna § framställda anmärkning, som afsåg att uttryckligt stadgande om fördelningen af här föreskrifna böter herde i §:n intagas.

In fidern G. W. Westherg.

STOCKHOLM, IVAR HiEGGSTUOJdS BOKTRYCKERI, 1874.

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj;ts Nåd. Prop. ang. lagfart ä fång till fast egendom m. m. 1

Utdrag gf protokollet öfver Jastitie-departements-ärenden, hattet inför Tians Maj:t Konungen i Statsrådet ä Stockholms Slott Tredagen den 5 Februari 1875,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Carleson,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna, Statsroder»: Berg,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

W EIDENHIELM,

Loven,

Friherre Åkerhielm,

Friherre von Otter,

Jnstitieråden: Cramér,

Naumann.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet dels Högsta Domstolens utlåtande öfver de i protokollet öfver Justitiedepartementsärenden den 31 Oktober 1873 ornförmälde förslag till förordning angående lagfart å fång till fast egendom; förordning angående förändrad lydelse af 11 Gap. 2 § Jordabalken; förordning angående upphörande af hembudsskyldighet; förordning angående ändring af gällande bestämmelser om lagfart å fast pant;

förordning angående inteckning i fast egendom; liih. till Riksd. Prof. 1875. 1 Sami. 1 Afä.

2 Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart åfång till fast egendom m. m.

förordning angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd;

förordning angående förändrad lydelse af 17 Gap. 9 § Handelsbalk en ;

förordning angående sättet för utmätt fast egendoms försäljning i vissa fall; samt

förordning angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden;

dels ock från häradshöfdingen, riddaren af Nordstjerne-Orden A. M. Myrtin och landssekreteraren, riddaren af Hor dst j erne-Orden P. P. J. de Lava! aflemnadt, detta protokoll bilagdt betänkande i anledning af dem lemnadt uppdrag, att, efter noggrann utredning af antydda förhållanden i afseende å fastigheterna i Wermlands och Kopparbergs län, afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande de åtgärder, Indika höra vidtagas för undanrödjande af de hinder för fastighetsböckers införande, som särskild! inom nämnde län förekomma.

Efter föredragning häraf yttrade Hans Excellens: »Genom den utredning och behandling, frågan om förbättring af lagstiftningen angående sakrätterne i fast egendom undergått, torde vara ådalagdt att vid eu sådan förbättring endast är att välja mellan införandet af det utländska grund- och hypoteksbokssystemet eller bibehållandet i hufvudsaken och systematiserandet af gällande rättsgrundsatser i ämnet. Om grund- och hypoteksbokssystemets fördelar är vid detta tillfälle ett yttrande så mycket mer öfverflödigt, som Eders Kongl. Maj:t redan vid anbefallandet af den omförmäld a utredningen rörande egendomsförhållandena i två bland rikets vidsträcktaste och folkrikaste landskap förklarat att i fråga om den riktning, i hvilken lagstiftningen angående sakrätter i fast egendom bör gå, någon meningsskiljaktighet knappast förefunnes derom, att lagstiftningens mål vore erhållande af specificerade fastighetsböcker; men omöjligheten att utan långvariga och högst kostsamma förberedelser ernå detta mål är i det föredragna betänkandet fullkomligen utredd i afseende å nyssnämnda provinser och tillika antydd i afseende å andra delar af i iket, bland hvilka för mig enskild! uppgifvits icke blott vidsträckta områden af Norrland utan ock vissa traktör i rikets öfrige landskap. Närmare upplysningar i sistnämnde afseende!! återstå likväl ännu att söka; och intill dess de vunnits samt Eders Kong]. Maj:t derigenom kommit i tillfälle att bedöma hela omfattningen och beskaffenheten af de förberedelser fastighetsboksinstitutionens införande i riket krafvel- samt sannolika beloppet af de säkerligen störa kostnader, hvilka derjemte skulle statsverket eller jordegarne ådragas, torde vidtagandet af dessa förberedelser böra anstå. Efter min förmening måste fördenskull ----- äfven i gyns-sammaste fall — eu lång tid

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:Is Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 3

komma att förflyta innan det eftersträfvade grund- och hypotheksbokssystemet kan göras i riket, allmänt gällande. Men att antaga det för endast eu del af riket, dervid den ytterst vigtiga lagstiftningen om sakrätterne i fäst egendom skulle komma att i olika län eller landskap hvila på olika principer, kunde uppenbarligen icke undgå att i allmänhet och företrädesvis för fastighet,skrediten lända till vida större skada än de öfverklagade b ristorno i gällande lagstiftning och vore dessutom ett afsteg in på en väg, som erfarenheten längesedan utdömt. Införandet af nämnda system synes mig således vara eu framtidstanke, hvars förverkligande för närvarande icke kan genom någon ändring i civillagen väsendtligen befordras, utan tills vidare är beroende förnämligast af statsförvaltnings- och statshushållningsåtgärder. På det emellertid de för detta ändamål lämpligaste åtgärder må varda vidtagna hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Näjd täcktes, med föreskrift att omförmälde betänkande angående undanrödjande!^ af hindren för fas ti gh et s b ö ck ers upprättande för Wermlands och Kopparbergs län skall tryckas och offentliggöras, dels uppdraga åt Chefen för Civildepartementet att tillse, det hvad genom storskiftes- och afvittringsverket kan åtgöras till underlättande af ifrågavarande fastighetsböckers upprättande i riket, varder iakttaget; dels ock förordna att underdånigt utlåtande om de i nyssnämnde betänkande förordade åtgärder bör från General-Landtmäteri-Styrelsen äfvensom från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Wermlands och Kopparbergs län infordras samt att Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i öfrige län skola förständigas att anmäla beskaffenheten af tilläfventyrs jemväl derstädes förekommande hinder för fastighetsböckers upprättande och tillika föreslå de åtgärder, somför hindrens undanrödjande må anses erforderliga.»

Till hvad Hans Excellens Herr Justitie-statsministern sålunda hemställt behagade, på tillstyrkan af Statsrådet öfrige ledamöter, Hans Maj fl Konungen lemna bifall.

Härefter och med tillkännagifvande att de i Högsta Domstolens föredragna utlåtande afsedda lagförslagen blifvit med anledning af samma utlåtande öfversudda och jemkade till öfverensstämmelse med nu anmäldt förslag till nådig proposition i ämnet, anförde Hans Excellens Herr Justitie-statsministern vidare:

»Vid granskningen inom Högsta Domstolen af de nu ifrågavarande och för det ändamål, 87 § Regeringsformen omförmäler, till Högsta Domstolen remitterade lagförslagen, Indika hufvudsakligen utgå från de af Lagkomitén och Lagberedningen vid affattande! .af hithörande delar

4 BlL N:o " tlU Kon,Jl Maj:ts Nåd, Frop. ang. lagfart d fång till fast egendom m. m.

af Jordabalken antagna grundsatser, hafva två af Högsta Domstolens ledamöter emot förslagens hufvudgrunder anmärkt, att målet vid en förändring på ifrågavarande lagstiftnings område herde vara införandet al sådana grund- och hypoteksböcker, som i flera främmande länder voro antagna och jemväl af Rikets Ständer i underdånig skrifvelse deri .11 Augusti 1860 blifvit förordade; att det framlagda förslaget till la— fartslag icke väsentligen närmade sig till detta mål, hvarföre del första och vigtigaste vilkoret vore ett noggrannare och mer följdriktigt bestämmande af råtta tidpunkten för eganderättens öfvergång i förhållande till tredje man; samt att förslaget till förordning angående inteckning i fast egendom utan tvifvel skulle, der det blefve antaget komma att fördröja i stället för att påskynda införandet af fasti o-hetsbocker alldenstund med sådana böcker stadgandena om inteckning skulle blifva väsendtligen andra, samt lagstiftningen, efter att hafva antagit en lag af det omfång som sistnämnda författningsförslao- säkerligen skulle för en kanske lång framtid finnas obenägen att°vidröra hela detta lagstiftningsämne, oaktadt behofvet deraf vore lika stort.

Att införandet af fullständiga grund- och hypoteksböcker med deri betydelse för sakrätterna i fast egendom, som desamma genom den senaste rättsutvecklingen i främmande länder erhållit, är det mål dit lagstiftningen angående dylika rättigheter äfven i vårt land bör sträfva nm vara ostridigt; men införandet af ett dylikt system fordrar otvifvelaktigt såsom nödvändig förutsättning ej mindre eu sådan organisation åt de myndigheter, åt hvilka fastighetsböckernas upprättande och förande skall anförtros, att tillräckliga garantier för böckernas felfrihet oclp tillförlitlighet förefinnas, än äfven att en fullständig uppmätning a. J0I"den föregått, så att hvarje jordegares fastighetslott, af huru ringa omfattning den än är, må kunna i fastighetsboken från öfriga fastigheter med säkerhet skiljas. Saknas någondera af dessa förut- . ,o måste försöket att sådant oaktadt införa detta system 7° a™' att *3ian”a re<4a . "oh säkerhet i eganderättsförhållan den a

angående fast egendom, deri åstadkomma den största förvirring och ingendera förutsättningen är med våra nuvarande förhållanden förenlig dels derför att, såsom vid granskningen af komiterades år 1867 afgifna förslag till förändrade stadgande!! för betryggande af egande- pantoch nyttjanderätt till fastighet blifvit tillräckligt ådagalagdt. den nuvai ande organisationen af landtdomstolarne samt mångfalden och skiljaktigheten åt deras göromål innefatta för eu del af desse domstolars ordförande de enda embetsman a landet, åt hvilka fastighetsböckernas handhafvande för närvarande kan anförtros, ovilkorligen hinder att, jemte öfriga göromål, medhinna arbetet med förandet af fullständigt specificerade fastio--

sättningar, långt

Bil N:u 2 till Kong!. Maj:l-s Nåd. Vrop. ang. lagfart d fång till fast egendom in. in. 5

hetsböcker, dels derför att, såsom redan blifvit antyd t, tills vidare och i allseende till den Svenska kadasteros —— eller jordeböckernas — befintliga skick det måste åtminstone för de delar af landet, der jordstyckningen i någon högre grad eger rum, vara omöjligt att i fastighetsboken under lämplig beteckning upptaga och från hvarandra särskilja de smärre fastigheterna. Förarbeten af sådan omfattning, som ändringar i domstol sorganisationen å landet samt åstadkommandet af eu ny kadaster, måste derföre ovilkorligen blifva företagna innan fastighetsbokssystemets införande hos oss kan med allvar ifrågasättas; och det torde numera vara obehörigt att framlägga ytterligare bevis derpå, att, äfven under förutsättning att man, utan att afvakta lösningen af frågan om en förändrad d o in s tol s erga n i s ati o n i öfrig!, vidtoge särskilda anordningar, hvarigenom nya myndigheter lämpliga att upprätta och fora fastighet sböckerna skulle skapas, i allt fall eu ej ringa till komma att förflyta innan systemet kunde hos oss genomföras.

\ id sådan! förhållande och då, enligt hvad lagskipningen gifver vid hunden, behofvet af en förbättrad lagstiftning angående sakrätter ne i fast egendom, — derom ock Riksdagen gjort underdånig hemställan 7™ i hög grad förefinnes, synes en omarbetning af donna del af lagen icke kunna uppskjutas till den obestämda tidpunkt, då fastighetsbokssystemets införande i landet blir möjligt, och oberoende af detta systems införande bär derför den nu skedda omarbetningen blifvit företagen, fillvägagåendet dervid bär näppeligen kunnat blifva annat än det, som vid upprättandet af förevarande förslag iakttagits, nemligen att utan rubbning åt de grunder, hvarpå gällande lagar om lagfart och inteckning hvila, de deri ingående stadgandena bringats i öfverensstämmelse, ej mindre med hvarandra inbördes, än ock med deri öfriga lagstiftningen samt att tillika de förberedelser till eu framtida öfvergång till fastighets bokssystem et, hvilka äro på lagstiftningen inom privaträttens område beroende, vidtagits, så vi dt de närvarande förhållandena medgifva.

Mot anmärkningen att man genom förslagen icke väsendtligen närmade sig nyssnämnda system må erinras, att förslagens bestämmelser om lagfart af samtliga fång samt om förande af böcker, i öfverensstämmelse med lagfarts- och inteckningsprotokollen, så inrättade att det hufvudsakliga innehållet af dessa protokoll varder lätt öfverskådligt, skola, sedan de någon tid varit i verksamhet, i väsentlig grad underlätta eu öfvergång till de specificerade böcker, som fastighetsbokssy stena et krafvel’. Hvad åter angår anmärkningen att det första och vigtigaste vilkoret för ett närmande till detta system vore ett noggrannare och mer följdriktigt bestämmande af rätta tidpunkten för

(5 Bil. Nio 2 till Katigt. Maj ds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom in. in.

eganderättens öfvergång i förhållande till tredje man, samt att lagfarten bort erhålla den betydelse, att densamma medförde förvärfvandet af sakrätt eller eganderätt, gällande jemväl mot annan än den som avtalet slutit eller lika med honom är förbunden,' kan erinras, hvad af Högsta Domstolens fleste ledamöter vid granskningen af komiterades förslag till fastighetsböcker hl hvit framhållet, nemligen att eu sakrätts förvärfvande och dess offentliggörande äro två skilda saker ; att sakrätt till fast egendom sålunda kan finnas till, redan till följd af det aftal eller det lagens stadgande, som grundlagt densamma; att betydelsen af sakrättens offentliggörande då blir att förekomma kollisionsfall eller att, då dylika icke kunna undvikas, ordna förhållandet vid desamma; samt att donna betydelse af offentliggörandet, hvilken med sakens natur är öfverensstämmande, städse varit i vår lagstiftning antagen och för framtiden icke utan högst vigtiga skål torde höra öfvergifva!-;. Med afseende härå har, efter urin förmening, anledning icke förefunnits att vid utarbetandet af ifrågavarande förslag frångå den uppfattning af lagfartens betydelse, som hittills i vår rätt varit gällande.

Farhågan, att lagstiftaren, derest förevarande förslag blefve antagna, skulle i framtiden finnas obenägen att vidröra ifrågavarande I ags ti it] i ings o in rå d e, herde, om den vore grundad, kunna åberopas minst lika väl för som mot förslagen, men vid omarbetningen af Jordabalkens återstående delar och dessas sammanfattande med stadgande^ i lagfarts- och inteckningslagarne till ett sammanhängande helt, erbjuder sig emellertid ett lämpligt tillfälle för lagstiftaren att taga i förnyadt öfvervägande lagfarts- och inteckningsväsendet samt att då tillse huruvida förhållandena må medgifva att ordna dithörande stadgande!! på grundvalen af ett fullständigt fastighetsbokssystem.

Att, på sätt en af Högsta Domstolens ledamöter yrkat, uppskjuta framläggandet af förevarande förslag till dess förslag till förbättrad lits ökningslag samtidigt kunde föreläggas, synes mig endast föranleda till onödigt fördröjande af den förbättring af lagstiftningen angående sakrätter^, hvilken, såsom redan är nära dt, synes vara af behofvet i hög grad påkallad. Genom det nu jemväl föreliggande förslaget till förordning angående sättet för utmätt fast egendoms försäljning i vissa fall äro de ändringar i utsökningsväsendet vidtagna, hvilka för beredande af den nya inteckningslagens tillämplighet äro erforderliga; och det sammanhang, hvari inteckningslagen står till utsökningslagen i ölrigt, är icke närmare än det som förefinnes emellan förstnämnda lag och flerfaldiga andra delar af privaträtten, med afseende å hvilka något förslag till förändrad lagstiftning icke för 'närvarande föreligger. Skall man

Bil. N:o 2 till Kongl. Majds Nåd. Vrop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 7

sålunda icke uppskjuta vidtagande af nödiga förbättringar inom ifrågavarande lagstiftningsområde, intill dess eu fullständig kodification af vår rätt kan framläggas, torde något skäl att afvakta hela utsökningslagens omarbetning icke förefinnas.

Emot förslagens anordning att i särskilda lagar behandla stadgandena om lagfart å fång till fast egendom och om inteckning i fast egendom hafva Högsta Domstolens fleste ledamöter anmärkt, att de båda förslagen borde i en gemensam lag sammanfattas. De skål, som derför blifvit anförda, äro hufvudsakligen, att, då lagfartens betydelse icke kunde vara densamma som förr eller ett medel att utskära bördskl a lider, det vore af vigt att välja ett annat uttryck än ordet lagfart; att samma uttryck borde användas för hvad i ena förslaget benämdes lagfart och för hvad i det andra benämndes inteckning, enär ändamålet med begge åtgärderna herde antagas vara detsamma; att härtill kunde användas uttrycket inskrifning eller inteckning; samt att under det de båda lagförslagen hade med hvarandra det sammanhang att åtminstone inteckningslagens antagande herde göras beroende deraf att lagfartslagen godkändes, den anmärkta anordningen medförde, att det ena förslaget kunde blifva antaget och det andra förkastadt.

Enligt föreliggande förslag skulle likväl lagfarten komma att bibehålla samma betydelse den för det närvarande inom lagstiftningen eger och landets befolkning, har sig af ålder bekant — om än donna betydelse icke är den för rättsinstitutet ursprungliga. Att utbyta den i förslaget använda benämningen lagfart emot någon annan synes derför kunna lämpligen anstå intill dess vid fastighetsbokssystemets antagande benämningen inskrifning införes såsom det gemensamma namnet för offentliggörandet af hvarje sakrätt; och vid den olikhet, som enligt förslagen förefinnes emellan begreppen lagfart och inteckning, kan för ämnenas särskiljande hemtas stöd af icke blott gällande lagstiftning utan ock af den anordning, som af Lagkomité och Lagberedningen blifvit följd. Äfventyr»! af att, sedan förslaget till lagfartslag blifvit af Riksdagen förkastadt, förslaget till inteckningslag skulle, i oförändrad! skick, kunna komma att blifva antaget, förebygges utan svårighet genom framställningen om förslagens aflemnande till Riksdagen, hvaremot begge förslagens sammanfattande i eu lag kunde låta den åsyftade förbättringen af lagfartslagen stranda på betänkligheter mot den föreslagna inteckningslagen.

1 afseende å de grundsatser efter Indika företrädet emellan särskilda sakrätter skall vid inträffande kollisionsfall afgöras, öfverensstämmer förevarande förslag med de principer som af Lagkomité» och Lagberedningen antagits. Hufvud dra gen af dessa grundsatser äro,

8 Bil. No 2 till Kongl. Maj.ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

att den sakrätt, hvilken först offentliggöres genom lagfart eller inteckning-, blir vid inträffande kollision den gällande, och att med afseende å de sakrätter, som samma dag publiceras, och Indika betraktas såsom samtidigt offentliggjorda, skall iakttagas att vid kollision emellan två eganderätter, eller emellan två nyttjanderätter, eller emellan eganderätt och nyttjanderätt eller servitut, eller emellan de två sistnämnda rättigheterna, bör den äldre rättigheten blifva beståndande; att vid kollision emellan någon af nyssnämda rättigheter och panträtt bör panträtten vika; samt att vid kollision emellan två panträtter erhålla begge lika rätt.

Dessa grundsatser hafva hlikvit af två utaf Högsta Domstolens ledamöter förkastade, under yrkande att, när flere samma dag söka sakrätt, skulle antingen, på sätt komiterade i förslaget till lag angående inskrifning i fastighetsbok antagit, de sökande få lika rätt eller ock den hafva företräde, som kommer tidigast på dagen. De skäl som derför bl hvit anförda äro hufvudsakligen: att, om de i förslagen på särskilda ställen förekommande stadgande]) för kollisionsfallen sammanfördes, skulle de korsande och till eu del hvarandra motsatta föreskrifterna springa i dagen på ett sätt, att man ej kunde undgå att misstänka, det eu ledande tanke, hållbar inför vetenskapen, e j genomgin ge dessa bestämmelser; att vare sig mai i ai doge, att vid försäljning af eu fastighet sak rätten öfverginge pa köparen redan genom köpets afselande, eller man utginge derifrån, att först genom offentliggörandet sakrätten förvärfvades, de föreslagna stadgande^ i 12 § af lagfartslagen, att, om någon öfverläte egendom till flera, den öfverlåtelse skulle gälla deri lagfart först biff vit sökt samt att, der lagfart ä de särskilda öfverlåtelserna biff vit sökt samma dag, den öfverlåtelse bl ef ve gällande, som först skott, icke skulle kunna försvaras, alldenstund vid det förra alternativet deri vurma eganderätton icke kunde vara så lös, att deri förlorades om köparen ej kunde hinna lagfara så tidigt, som eu annan senare köpare, på hvilken då sakrätten körnare att öfvergå icke genom köpets afstötande — hvithet man dock förutsatt — utan först genom offentliggörandet; och vid det senare alternativet det ej funnes något skäl hvarföre, i händelse två sökte lagfart å samma dag, den skulle hafva företräde, som hade den äldsta öfvcrlåtelsen; samt att för de af dessa ledamöter förordade grundsatser för afgörande! af kollisionsfallen skulle tala, för den i främsta rummet förordade den omständighet, att densamma till en del redan vore godkänd åt gällande lag genom 17 ( ap. 9 § l:a och 5:te mom. Handelsbalken, och för den senare att de i edan nu sa högst sällsynta kollisionsfallen komma att än ytterligare inskränkas.

Bil. No 2 till Kongl. Maj.is Nåd. Prop. ang. lagfart å f ång till fast egendom m. m. 9

Hvad sålunda blifvit emot de föreslagna bestämmelserna anfördt bevisar likväl ingalunda deras förkastlighet. Då i förslaget till lagfartslag bibehållits nu gällande lags uppfattning af lagfarten såsom ej öfverförande egan der ätten utan endast Renande till att i kollisionsfall betrygga densamma, — eu uppfattning för hvars befogenhet skälen i det föregående redan blifvit antydda, — är det med eu dylik uppfattning fullt öfverensstämmande att stadga, att, då eganderätt till samma fastighet blifvit upplåten åt två, den hvilken först vidtager den åtgärd lagen föreskrifver för att hans rätt i kollisionsfall skall vara betryggad, bibehålies vid sin rätt, äfven om donna är den yngre. Häri ligger icke någon inkonseqvens, utan just motsatsen deraf, emedan, sedan lagfartsinstitutionen en gång blifvit föreskrifven, aftalet om öfverlåtelse!!, fastän medförande sakrätt, likväl icke utesluter möjligheten, att donna sakrätt måste vika för sådan rätt som annan i egendomen förvärfva!'. Vidtages åter samtidigt den af lagstiftningen påbjudna säkerhetsåtgärden utaf två, hvilka förvärfvat eganderätt till egendomen, är den gillra regeln, att den äldre rättigheten har företräde, en enkel tillämpning på detta kollisionsfall al en så allmänt känd rättsregel, att skälen för dess användande här icke torde behöfva upptagas.

Då nyttjanderätt och servitut likaledes äro sakrätter, hvilka få sin tillvaro genom sjelfva aftalet och vid hvilka offentliggörandet genom inteckning eger samma betydelse, som den, hvilken vid eganderätten tillkommer lagfarten, följer deraf ej mindre att reglerna vid kollision emellan dessa rättigheter måste blifva desamma som ofvan angifvits för kollision emellan två eganderätter, än äfven att, då tillräckliga skål ej synas förefinnas hvarföre vid kollision emellan olika sakrätter, som samtidig! offentliggöras, en sakrätt på grund af dess fullständigare innehåll skulle gifvas företräde framför en annan, ofvan angifna rättsregler äfven måste gälla vid kollision emellan eganderätt och nyttjanderätt eller servitut.

hnär panträtt deremot såsom sakrätt ej uppkommer genom blotta aftalet derom, utan sakrätten uppkommer först genom inteckningen, leder tillämpningen af samma grundsatser, som vid uppställandet af föregående rättsregler använda, dertill, dels att vid kollision emellan panträtt och annan sakrätt, hvilken redan genom aftalet uppkommit, panträtten måste vika, i de fall att å samma dag inteckning eller lagfart för dem sökes, dels att vid kollision emellan panträtter, som å samma dag sökas, dessa erhålla lika rätt.

f rån theoretisk synpunkt torde de uppställda reglerna sålunda kunna försvaras. Icke heller synas de vara så invecklade, att någon svårighet i tillämpningen af dem skulle komma att uppstå. Dessa Prål. till Rilcsd. Prof. 1875. 1 Sami. 1 Afd. 2

10 Stil. N:o 2 till Kongl. Maj.is Nåd. prop. ang. lagfart till fång å fast egendom m.m.

rättsregler, hvilkas hufvud drag jag anfört, äro enkla och bestämda, hvilket endast med afseende å formen kan sägas om principen, att alla som å samma dag söka sakrätt skola få lika rätt. Vid granskningen af förenämnde komiterades förslag tiar nemligen uppvisats, i hvilka praktiska svårigheter man med antagande af donna princip skulle inveckla sig. Hvad åter angår principen att, när flere å samma dag söka sakrätt, gifva företräde åt den, som kommer tidigast på dagen, kan donna princip, äfven om den i öfrigt vore antaglig, icke allena vara tillräcklig för kollisionsfallens afgörande, emedan den saknar tillämplighet å det fall, att tv a sökande samtidigt infinna sig vid domstolen, hvilket under vår nuvarande domstolsorganisation lätteligen bör kunna inträffa.

Såsom redan är nämndt, har i förslagen intagits föreskrifter om förande al böcker till lagfarts- och inteckningsprotokollen, så beskaffade, att de kunna användas såsom ett öfverskådligt sammandrag af protokollen och såsom register till dem. Med afseende å förslagens innehåll i donna del har blifvit anmärkt af en ledamot i Högsta Domstolen, att närmare föreskrifter angående uppställningen och beskaffenheten af dessa böcker borde meddelas antingen i förordningarnes text eller genom bifogade formulär, som jemte förordningarne hade kraft af civillag; hvaremot två af Högsta Domstolens ledamöter ansett, att då ifrågavarande böcker icke skulle komma att reglera något rättsförhållande emellan enskilda, utan blott vara ett slags register till Rättens protokoll, och dessa böckers betydelse komma att bero af de närmare föreskrifter om deras innehåll, som skulle af Konungen meddelas, sjelfva föreskriften om böckernas förande jemväl kunde i administrativ väg meddelas.

Då emellertid i förslagen förefinnas åtskilliga .bestämmelser, hvilka för sin tillämplighet förutsätta tillvaron af böcker till lagfarts- och inteckningsprotokollen, så inrättade som genom förevarande stadgande!! föreskrifves, och då derjemte dessa böcker utgöra en ej oväsentlig förberedelse till fastighetsbokssystomets införande, torde nödiga föreskrifter om dessa böckers förande ej böra saknas i civillagen; och synas jemväl de i förslagen intagna bestämmelserna angående den allmänna beskaffenheten af dessa böcker, samt hvad i dem skall intagas, innefatta de stadgande!! hvilka, så länge böckernas förhållande till protokollen förblifver sådant som det i förslagen antagits, lämpligen höra i civillag inrymmas.

I afseende å de i öfrig! inom Högsta Domstolen framställda anmärkningar, för så vidt de icke föranledt ändring i förslagen, synas mig hufvudsakligen följande erinringar vara påkallade.

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 11

Vid 10 § af förslaget till förordning angående lagfart å fång till fast egendom hafva Högsta Domstolens fleste ledamöter anmärkt, att i denna paragraf herde införas ett med Förordningen den 19 Maj 1845 öfverensstämmande stadgande om skyldighet för lagfartssökande, att, i händelse han ej kunde så styrka förra egarens åtkomst, att lagfarten beviljades, inom viss tid fullgöra hvad till lagfartens vinnande erfordrades, vid påföljd att, om det försummades, lagfartsansökningen vore förfallen. Genom bristen af ett dylikt stadgande i förslaget skulle en lagfartsansökning, som, ehuru af beskaffenhet att ej kunna straxt afslås, likväl i sj elfva verket vore fullkomligt oberättigad, komma att under obestämd tid i lagfartsprotokollet qvarstå såsom besvärande egendomen, och fastighetsegaren eller annan lagfartssökande, för hvilken det vore angeläget att få verkan af den hyflande lagfartsansökningen undanröjd, blefve för vinnande af detta mål nödsakad att anställa rättegång. Häremot förekommer likväl, att, sedan den, som förvärfvat fast egendom, genom lagfarts sökande fullgjort den gifna föreskriften om offentliggörandet af sitt fång, det icke kan sägas att från det allmännas eller den enskilda rättssäkerhetens synpunkt är erforderligt att bestämma någon viss pnescriptionstid för fullföljd af lagfartsansökningen. En dylik bestämmelse skulle föranleda att genom misstag eller ofrivillig försummelse i fråga om den för ansökningens fullföljd utsätta tid eu i laga ordning vunnen och genom ansökning om lagfart offentliggjord egandorätt skulle kunna gå förlorad. På grund af dessa och öfriga af Lagberedningen i donna fråga anförda skål torde olägenheterne af det föreslagna tillägget öfverväga fördelar ne deraf.

Af tre ibland Högsta Domstolens ledamöter är anmärkt, att genom bestämmelsen i 10 § att, der enligt den i 18 § nämnda bok hinder möter för lagfartsansökningens beviljande, ansökningen skall förklaras hvilande i afbidan på hindrets undanrödjande, vore för boken antydd eu betydelse, som den icke följdriktigt kunde ega; men genom det anmärkta stadgandet hade protokollet ju icke upphört att utgöra den normala urkunden, till hvilken boken är afse dd att utgöra register, och icke heller synes ett dylikt förhållande emellan protokollet och den dertill hörande boken utesluta möjligheten att med bibehållande af nödig konseqvens i förslaget deri intaga bestämmelsen att, der af anteckningarne i boken inhemtas, att hinder förefinnes att bevilja en sökt lagfart, densamma förklaras hyflande till dess hindret blifvit undanröj dt.

Högsta Domstolens fleste ledamöter hafva vid 20 § af förslaget till lagfartslag erinrat, att ehuru af förslagets bestämmelser syntes framgå

12 Bil. No 2 till Kong!.. Maj:ts Nåd. Frop. ang. lagfart d fång till fast egendom in. ro,

att Rättens beslut i anledning af lagfarts- och inteckningsansökningar icke borde meddelas förr än vid slutet af Rättens session den dag dylika ansökningar inkommit, det dock icke vore förekommet, att efter besluts afkunnande, men innan Rätten ännu hunnit åtskiljas, en så beskaffad lagfartsansökan skulle kunna till Rätten ingifvas, att någon af de nyss beviljade lagfarterne eller inteckningarne blefve ogiltig; och har för afhjelpande af donna olägenhet föreslagits, att en viss timme på dagen skulle stadgas, efter hvilken timme lagfarts- och inteckningsansökningar icke Unge af Rätten upptagas. Då emellertid under närvarande förhållanden vid domstolarne å landet stor svårighet skulle uppkomma att med nöjaktig noggranhet bestämma inträdet af den stadgade timmen, samt följaktligen den föreslagna bestämmelsen ej sällan skulle kunna föranleda till tvekan huruvida en ansökan såsom ingifven inom den tillåtna tiden finge upptagas, synes det föreslagna stadgandet vara förenadt med olägenheter, som vida öfverstiga de fördelar som dermed kunna vinnas. Den anmärkta olägenheten torde nemligen icke blifva af någon praktisk vigt, då under nu gällande lagstiftning samma olägenhet förefunnits, utan att, så vidt erfaras kunnat, genom densamma någonsin rättskollisioner uppstått.

I 11 § af förslaget till förordning angående inteckning i fast egendom meddelas föreskrift att inteckning för fordran ej må ske utan till visst belopp i penningar eller varor; varande af Högsta Domstolens fleste ledamöter anmärkt, att här borde införas uttryckligt stadgande, att inteckning kan ske till säkerhet för lifränta eller annan under viss tid eller på lifstid utgående ränta, som är bestämd till visst ärligt belopp i penningar eller varor.

Sedan numera i förslaget till förordning angående sättet för utmätt fast egendoms försäljning i vissa fall, blifvit tillagda särskilda bestämmelser angående beräkning af kapitalvärdet af intecknad fordran, som utgöres af lifränta, torde härigenom den af Högsta Domstolen befarade tvekan kunna anses blifvit undanröjd, och har följaktligen ifrågavarande paragraf bibehållits oförändrad.

Den i 23 § medgifva rättigheten, att efter offentlig stämning låta döda inteckningar för fordran utan att inteckningshandlingarne vid Rätten företes, hafva två af Högsta Domstolens ledamöter velat inskränka till egendom, som blifvit försåld i den ordning, som om utmätt fast egendom finnes stadgadt. Men då nuvarande lydelsen af 51 § konkurslagen tillåter, att under vissa vilkor genom konkursmassans försorg, utan executors anlitande, sälja fast egendom, äfven om alla deri intecknade belopp icke blifva betäckta, synes nödig konseqvens i lagstiftningen fordra, att den, som på detta sätt, med jakt-

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj ds Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 18

tagande af deri ordning konkurslagen bestämmer, blifvit egare af fastighet, för hvilken köpeskillingen ej varit tillräcklig att gälda deri befintliga inteckningar, erhåller samma rätt som deri, hvilken på exekutiv auktion inropat eu fastighet, att få efter förutgången offentlig stämning låta döda de inteckningar, till hvilkas gäldande köpeskillingen varit otillräcklig.

I öfverensstämmelse med gällande inteckningsförordning är i 30 § stadgadt, att då intecknad egendom efter utmätning varder såld för en borgenärs fordran, öfriga borgenärer, som hafva inteckning i egendomen, må genast derutur njuta betalning. Högsta Domstolens fleste ledamöter hafva härvid anmärkt, att borgenär, hvars fordran ej vore förfallen, herde vara berättigad att, der han så önskade, låta fordran i fastigheten innestå. Men då köparen af en efter utmätning såld fasta ghet i öfverensstämmelse med de grunder, som för utmätningsförfaran det höra vara gällande, måste anses berättigad att, mot erläggande af köpeskillingen för fastigheten, erhålla densamma gravationsfri, då det icke kan anses innebära någon obillighet emot inteckningsinnehafvaren att denne, hvilken i förevarande fall är berättigad att njuta betalning för sin fordran, äfven skall, om nya egaren af fastigheten sådant yrkar, vara förpligtad att emottaga liqvid, samt då erfarenheten gifver vid handen, att den inteckningshafvare, hvilken vill låta sin fordran i egendomen innestå, i de flesta fall genom öfverenskommelse med nye egaren kan vinna detta syfte, har ifrågavarande § bibehållits oförändrad.

Genom stadgandena i 32 — 37 §§ bestämmes den rätt, inteckning för samma fordran i flera särskilda fastigheter skall medföra. Härvid äro hufvudsakligen de grundsatser följda, som uttalats i en vid Lagberedningens förslag till Jordabalk afgifven reservation, och Indika dels influtit i det af Rikets Ständer år 1848 antagna förslag till inteckningslag, dels af Högsta Domstolen, vid granskningen af komiterades förslag till lag angående fastighetsböcker, blifvit godkända.

Häremot hafva tre af Högsta Domstolens ledamöter erinrat, två ledamöter, att då det vore af vigt dels att stadgandena för här vidrörda fall gjordes så enkla och lättfattliga som möjligt, dels att i ett ämne som bildade en af grunderna för hela vår realkredit lagen så nära som möjligt öfverensstämde med den europeiska lagstiftningen, samt då begge dessa fordringar tillfredsställdes af det system, som, hvilande på den så kallade solidaritetsprincipen, innebar, att innehafvare!! af en inteckning, gemensam i flera fastigheter, är berättigad att utan inskränkning för hela sin fordran hålla sig till hvilken af de förpantade fastigheterna som helst, nya stadgande!!, byggda på nyssberörda grundsats, måtte utarbetas; samt en ledamot, att i fråga om inteckning för samma

14 Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

fordran i flera särskilda fastigheter han för sin del vore böjd gifva företräde åt den så kallade delningsprincipen, enligt hvilken vid sådan intecknings beviljande skall bestämmas, för huru stor del af fordringen hvarje fastighet svarar, men att, om denna åsigt icke antoges, tillämpning af solidaritetsprincipen vore att föredraga framför de i förslaget förekommande bestämmelser.

Väl medgifves att med användande af solidaritetsprincipen enkla och lättfattliga bestämmelser skulle kunna i stället för 32—37 §§ i förslaget uppställas; men då, på sätt i motiven till dessa §§ redan linnés antydt, tillämpningen af solidaritetsprincipen otvifvelaktigt skulle medföra en högst väsendtlig rubbning i fastighetskrediten genom den svårighet att belåna specialinteckningar med sämre rätt än den gemensamma, som vid principens användande skulle uppkomma, kan jag ej tillstyrka att utbyta förslagets bestämmelser i donna del emot stadgande!! hvilande på nämnda princip. Icke heller synes mig det förbud emot användande af gemensamma inteckningar, hvilket tillämpningen af den så kallade delningsprincipen skulle innebära, kunna åtminstone under nu varande förhållanden fastställas derför att intill dess vår jordebokslörfattning blifvit, så förändrad, att den medgåfve att vid behof af inteckning särskilda hemman kunde till en fastighet förenas, fastighetskrediten svårligen torde kunna beröfvas den lättnad vid belåningen af fastigheter bestående af flera, i jordebok en hvar för sig upptagna hemmansdelar, som användandet af denna, enligt hvad erfarenheten gifver vid handen, ständigt anlitade form medför. Vid ofvan angifna förhållanden synes mig derföre förbättringen i lagstiftningen angående de gemensamma inteckningarne böra åsyfta att, med bibehållande ej mindre af rättigheten att använda detta slag af inteckningar än ock af möjligheten att för kreditens behof begagna specialinteckningar med sämre rätt än eu gemensam inteckning, ordna rättsförhållandet emellan dessa särskilde slag af inteckningar så som grunderna för vår inteckningsrätt i öfrigt kräfva; och detta dubbla mål torde, på skäl som vid ofvannämnda reservation blifvit anförda, kunna anses, så vidt ske kan, genom de i förslaget intagna bestämmelserna blifvit uppnådt.

1 43 § meddelas föreskrift att inteckning för nyttjanderätt, som beviljas eller förnyas sedan förordningen trädt i kraft, skall gälla fortfarande utan förnyelse. Skälen till denna föreskrift äro i motiven vid samma § anförda. Borttagandet af skyldigheten att förnya nyttjanderätts inteckningar har emellertid blifvit af Högsta Domstolen ogilladt under yrkande, att hvad som blifvit stadgadt om förnyelse med afseende å inteckning för fordran måtte föreskrifvas jemväl i fråga om nyttjanderättsinteckningar. Såsom skäl härför har anförts, af fyra ledamöter, att i

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 15

fråga om skyldigheten att förnya inteckningar olika stadgande!! för särskilda slag af inteckningar icke syntes vara lämpliga utan kunna föranleda till misstag och förvecklingar, samt att, då den inteckningsbok, som enligt förslaget skulle upprättas, icke komma att blifva af den beskaffenhet att ensamt å donna bok gravationsbevis kunde grundas, utan domaren för att kunna afgifva ett sådant bevis äfven hädanefter måste granska protokollen, eu dylik granskning icke skäligen kunde sträckas längre än till protokoll för tio år; samt af tre ledamöter, att, då gravationsbevis måste upptaga jemväl den nyttjanderätt, hvarför en fastighet är in tecknad, och ett sådant bevis väl alltid måste utfärdas efter den normala urkunden och ej efter eu sådan bok, som den i förslaget omförmälda, äfven om eu sådan öfver allt kom me att genast från början föras, grundsatsen att inteckning för nyttjanderätt skulle gälla utan förnyelse icke kunde godkännas.

Med anledning af hvad sålunda blifvit vid förevarande § anmärkt har den förändring deri blifvit vidtagen, att befrielsen från skyldigheten att förnya en nyttjanderättsinteckning gjorts beroende derpå, att anteckning om nyttjanderätten egt ruin i den bok, hvilken enligt förslaget skall föras öfver hvad i inteckningsprotokollet blifvit intaget. Härigenom torde den svårighet vid gravationsbevisens utfärdande, som af det ursprungliga stadgandet kunde blifva förorsakad, vara afhulpen; och vid anmärkningen, att olikhet emellan inteckning för fordran och för nyttjanderätt i afseende å förnyelseskyldigheten vore olämplig och ledande till misstag och förvecklingar, kan erinras, att då, enligt förslaget, inteckning för fordran och inteckning för nyttjanderätt, såväl med hänsyn till förfarandet vid deras beviljande och dödande, som äfven i afseende å deras rättsliga verkningar, äro föremål för olika bestämmelser, de båda slagen af inteckningar måste från hvarandra särskiljas, äfven om bestämmelserna angående förnyelse vore för båda slagen lika; att vid sådant förhållande den omständighet, att i förevarande fall olika stadgande!! gåfvos, icke kan antagas höra medföra några synnerliga förvecklingar; samt att då svårigheten att städse särskilja nyttjanderätter och servituter torde vara vida större än svårigheten att skilja förstnämnda slag af rättigheter från panträtt, och stadgandet om skyldighet att förnya inteckning af servituter icke torde kunna anses lämpligt, bör antagligen borttagandet af skyldighet att förnya inteckning af nyttjanderätt komma att gifva anledning till färre misstag än om samma skyldighet i afseende å sistnämnda slag af inteckningar bibehölles.

Vid 47 § har af två af Högsta Domstolens ledamöter blifvit anmärkt, att hvad i donna § stadgades derom, att der egendom blefve afträdd till konkurs, innan den som undfått nyttjanderätt i egendomen

1 (i Bil. N:o 2 till Kongl, May.tr Nåd. Frop. ang. lagfart å fång till fart egendom ro. ro.

derför sökt inteckning, innehafvare!) af ny ttj anderätten viker för nye egaren, ändå att inteckning för ny ttj anderätten sökes innan nya egaren söker lagfart, herde tillämpas, äfven då sådan egendom efter utmätning å offentlig auktion försäljcs, samt stadgande härom i §:n intages. Men då af de stadgande!) som särskild! föreslagits med afseende å sättet för utmätt fast egendoms försäljning otvifvelaktigt framgår, att endast de intecknade nyttjanderätter ega bestånd mot nye egaren, om hvilkas giltighet vid auktionen förbehåll göres, synes det vid donna § ifrågasätta tillägg icke vara erforderligt.

I 54 § åt förslaget har på de af en af Högsta Domstolens ledamöter anförda skal de» förändring vidtagits, att inteckning för rätt till afkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtits att utgå af fast egendom, skall, för det fall att sådan afkomst eller förmån är bestämd till visst belopp i penningar eller varor, medföra förmånsrätt för det skadestånd, hvartill rättighetens innehafvare må vara berättigad, derest rättigheter) vid exekutiv försäljning af fastigheten kommer att upphöra. Genom den ändring i donna §, som sålunda vidtagits, torde utan uppoffring af den skilnad emellan inteckning för nyttjanderätt och inteckning för fordran smil är af nöden, derest följdriktighet i förslagets bestämmelse)' skall ega ruin, det syfte vara uppnådt, för hvars vinnande tre af Högsta Domstolens ledamöter föreslagit, att förevarande § jemte den 11 §:n måtte blifva så omredigerade, att inteckning för rätt till afkomst eller annan förmån af fast egendom till visst belopp i penningar eller varor blefve behandlad i sammanhang med och finge samma verkan, som inteckning för fordran för lifränta.

Vid förslaget till förordning angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd, hafva tre af Högsta Domstolens ledamöter anmärkt, att då aftal angående nyttjanderätt till fast egendom kunna vara ingångna på obestämd tid äfven annorledes än såsom lifstidsstädja, dessa aftal borde vara underkastade tillämpningen af bestämmelserna angående längsta tiden fö)' dylika, på viss tid ingångna aftals giltighet, i följd hvaraf dessa ledamöter hemställde, att författningens 1 inom, hvithet endast innehöll att aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet blifvit på viss tid upplåten, ej finge gälla öfver femtio år, måtte på det sätt ändras, att deri blefve föreskrifvet, det aftal om nyttjanderätt till fast egendom å landet utom i fråga om lifstidsstädja ej finge gälla öfver femtio år. Men då af bestämmelserna i 16 Gap. Jordabalken torde framgå att vid dylika aftal, som med anmärkningen äro afsedda, jordegaren har rättighet att, på sätt i 5 § nämnda kapitel stadgas, uppsäga nyttjanderättsinnehafvaren, synes den föreslagna ändringen icke vara af behofvet påkallad.

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in. 17

Till bestämmelserna i 17 Gap. 9 § Handelsbalken har i förslaget tillagts det stadgande, att der fast egendom blifvit utmätt för fordran, som förut ej är in tecknad, borgenären, derest utmätningen leder till egendomens försäljning, skall njuta förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen, så som vore inteckning för hans fordran beviljad den dag utmätningen skedde. Emot detta stadgande har af Högsta Domstolens fleste ledamöter blifvit anmärkt, att genom stadgandet om förmånsrättens beräknande från sjelfva utmätningen en ny tyst förmånsrätt skulle blifva i vår lagstiftning införd, hvilket måhända kunde medföra eu ogynnsam inverkan på fastighetskrediten, och att i följd deraf det syntes lämpligare, att låta den på utmätning grundade förmånsrätten beräknas från tiden för utmätningens antecknande i inteckningsprotokollet. Mot flen uppfattning, att genom förslagets stadgande i denna del en tyst förmånsrätt skulle skapas, kan erinras, att då under den tid, som möjligen kan förflyta intilldess utmätningsmannens bevis till domaren inkommit, en hvar genom bevis från vederbörande exsecutor kan erhålla full visshet, huruvida den dag en inteckning i egendomen fastställes egendomen är utmätt samt om beloppet af den fordran för hvilken egendomen, der den är utmätt, på grund af utmätningen häftar, kan den förmånsrätt förslaget tillägger utmätningen icke betraktas såsom någon tyst förmånsrätt, och följaktligen torde farhågan att det föreslagna stadgandet skulle kunna hafva någon menlig inverkan på fastighetskrediten vara ogrundad. Vid sådant förhållande och då, på sätt i motiven vid 38 § i förordningen angående inteckning i fast egendom anförts, under nuvarande förhållanden utmätningens ändamål ej sällan skulle förfelas, derest förmånsrätten dervid icke skulle få räknas förr än från den dagåtgärden blifvit i inteckningsprotokollet anmärkt, har förslaget i förevarande del bibehållits oförändrad.

Att upptaga inkast, som blifvit redan af någon ledamot i Högsta Domstolen bemötta, eller ock härflyta från olika åsigter om det lyckligaste valet af uttryck, torde vara öfverflödigt.

Samtliga af mig nu i underdånighet anmälda lagförslag hade i Högsta Domstolen undergått den af grundlagen föreskrifna granskningen, innan befattningen af Chef för Justitie-departementet blef mig i nåder anförtrodd, och vissa delar af detta lagstiftningsärende hade jemväl derförinnan varit föremål för Riksdagens skärskådan. Efter eu sådaji behandling af detsamma vore det säkerligen i ärendets nuvarande skick lika gagnlöst som olämpligt att söka genom ändringar i nämnde förslaggöra gällande meningar, som hittills antingen underkänts eller lemna*s utan Uppmärksamhet. Om ock dessa lagförslag efter deruti med anled- Bih. till Pdksd. Prof. 1876. 1 Sami. 1 Afd. 3

18 Bil. N:o ,2 till Konrjl. Majrts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

ning af Högsta Domstolens utlåtande skedda rättelser och jemkningar skulle fortfarande lemna ruin för anmärkningar, är detta någonting som sannolikt icke ens genom fullständig omarbetning kunde förekommas.

Så vida icke gällande lag och af Svenska folket erkända rättsgrundsatser anses innefatta eu förkastlig grund för vårt lagsystems utveckling, torde ifrågvarande förslag vara i hutvudsaken riktiga; och da -de möjliga bristerna i underordnade delar deraf icke kunna vara af beskaffenhet att de höra hindra en obestridligen högst behöflig lagförbättring, som tillika bereder väg för eu ännu icke verkställbar, så tror jag mig ’ hafva full giltiga skål att härmed i underdånighet hemställa-, att Eders Kongl. Magt täcktes besluta att, i öfverensstämmelse med det af mig i underdånighet anmälda förslag till nådig proposition, öfverlemna till Riksdagens antagande dels förslag till

Ro. Förordning angående lagfart å fång till fast egendom;

2:o. Förordning angående förändrad lydelse åt 11 Gap. 2 §

Jordabalken;

3:o. Förordning 4:o. Förordning

angående upphörande af hembud sskyldighet; samt angående ändring af gällande stadgande!! om lag-

fart å fast pant; . ,, ..

dels ock, under förutsättning och vilkor af Riksdagens godkännande af förstnämnda förordning, förslag till

5:o. Förordning angående inteckning i fast egendom;

(3:o. Förordning angående tiden för nyttjanderättsaft,als bestånd, 7:o. Förordning angående förändrad lydelse af 17 Gap. 9 § Handelsbalken;

8:o. Förordning angående sättet för utmätt fast egendoms forsa b ning i vissa fall; samt

9:o. Förordning angående särskilda protokoll öfver lagfarter, in-

teckningar och andra ärenden.“ .

Justitierådet Namn ann anförde; “Jag åberopa!' underdånigst mina yttranden till Högsta Domstolens protokoll deri 29 Januari 1874 i följande frågor: om sakrätternas behandling . i eu gemensam lag och 'otjenligt!eten af benämningen “lagfart“ enligt den nya ordningen; om användandet af ordet ^inteckning11 i dess rätta betydelse; om inteckning af lifränteaftal; om skyldighet för inteckningssökande att genast vid ansökningens framställande styrka gäldenärens i laga ordning förvärfvade Äganderätt till pantförskrifna fastigheten, vid.äfventyr att ansökningen eljest afslås; om utsökningslagarnes revidering och förbättring på samma gång eu förbättring af liypotekslagen företages, sa att exempelvis tvekan ej må kunna uppstå hvem det i särskilda fall åligger att uppgöra köpeskillingsliqvid samt om och när eu sådan vinner laga kraft, eller vill-

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj tis Nåd. Ihop. ang. lagfart å fång till fast egendom in. m. 19

rådighet uppkomma angående vilkoren vid eu utmätt egendoms försäljning med hänseende till inbördes företrädet af de gravationer, som belasta densamma, och hvad vidare härmed står i sammanhang; om införande af den så kallade solidaritetsprincipen, enligt hvilken innehafvaren af ett fordringsbevis, intecknadt gemensamt i flera fastigheter, är berättigad att, utan inskränkning, för hela sin fordran hålla sig till hvilken af de förpantade fastigheterna som helst, en grundsats som är antagen i de störa kulturländer, med hvilka Sverige i senare tid på handelns och industriens områden kommit i närmare beröring; med hvad mera som i samma riktning blifvit anmärkt vid sagda tillfälle, efter föredragning inför Högsta Domstolen af förslagen till lagfarts- och inteclcningslagar samt till de smärre författningar, som i samband dermed forekommo.

.lag vidhåller mina då yttrade betänkligheter och kan derföre icke i underdånighet tillstyrka, att det nu ifrågavarande förslaget till hypotekslag in. in. varder såsom Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition för Riksdagen framlagt, utan utbeder mig fastbellre få underdånigst hemställa: att samtlige handlingar rörande de på särskilda lider gjorda förslag i ämnet, sedan k onoterade den 10 Juli 1867 afgåfvo sitt betänkande om förändrade föreskrifter för betryggande af eganderätt in. in., måtte öfverlemnas till den tillsätta nya Lagberedningen, som bör vara i tillfälle att i man af behof uteslutande egna sin tid och sin verksamhet åt ifrågavarande för det industriella lifvets förkofran i alla dess grönår högst maktpåliggande lagstiftningsarbete samt dervid i ett sammanhang behandla hypoteksväsendet och det till Lagberedningen redan remitterade förslag till ny utsökningslag, om hvilket allt, efter jemförelse mellan de olika meningar, som vid särskilda tillfällen varit i ämnet yttrade såväl under Riksdagens öfverläggningar, som inom Högsta Domstolen och omedelbart inför Eders Kongl. Maj:t, äfvensom efter ytterligare skärskådande af främmande länders hit hörande senaste lagstiftning, ett utlåtande bör kunna under loppet af innevarande år vara att från Lagberedningen förvänta så tidigt, att detsamma vunne grundlagsenlig förberedande behandling före nästkommande Riksdag.» Donna åtgärd skulle blott skenbart innefatta ett uppskof; den skulle, efter min uppfattning, fastbellre komma att påskynda frågans lyckliga fösning genom tillfället att få ämnet behandladt i dess naturliga oafvisliga sammanhang. Dervid lemnades Lagberedningen äfven tillfälle att yttra eu motiverad mening, huruvida de hinder, som kunna mota mot införande inom vissa af de norra provinserna af fastighet sböcker, sådana Riksens Ständer redan i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 11 Augusti 1860 begärt för hvarje underrätts domskrets, och hvilka hinder efterhand torde kunna öfver-

20 Bil N:o ,2 titt Kongl. Maj.is Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom in. in.

vinnas, nödvändigtvis böra utestänga rikets alla öfriga landskap från förmånen att under tiden få sådana fastighetsböckcr för deras del upplaga, i likhet med hvad uti så många främmande länder eger rum der kreditlagstiftningen anses vara väl tillgodosedd. “

Justitierådet Craméi: åberopade sitt vid förslagens granskning i

Högsta Domstolen afgifna yttrande.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter behagade Hans Maj:t Konungen bifalla hvad Hans Excellens Herr Justitie-statsministern i ouiförmälde måtto hemställt; och skulle i följd deiaf till Riksdagen aflåtas nådig proposition af innehåll bilagan Ditt. B. till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Th. Wilh. Malm.

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1875.

Bil. N:o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. ro. 1

Stormäktigste Allom ådigste Konung!

Sedan Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 11 Augusti 1860 förmält sig hafva funnit, att eganderätten till fast egendom och inteckningssäkerhet deri icke vore af gällande lagstiftning fullt betryggade, och, med tillkännagifvande det Riksdagen för sin del ansåge, att en hvar, som genom laga fång, af hvad beskaffenhet det vara måtte, åtkommit fast egendom, borde förpligtas att derå söka lagfart, Bill. till RiJcsd. Prof, 1875. 1 Sami, 1 Afd, 1

2 Bil. N:o 3 till Kong!. Maj.is Nåd. Prop. ang. lagfart ii fång till fast egendom m. m.

äfvensom att sådane grund- och hypoteksböcker, som i flere främmande länder blifvit antagna, och hvit k a, i juridiskt hänseende af nästan enahanda betydelse som jordeböckerne i kameralt, innefattade säker och bestämd upplysning om alla i rättsligt hänseende egendomen rörande förhållanden, herde införas, underdånigst anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och framlägga förslag till de stadgande!), som i förutnämnde hänseenden kunde erfordras och vara af beskaffenhet att höra antagas i den ordning § 87 af Regeringsformen bestämde, samt de komiterade, Indika den 6 Februari 1865 fått sig anförtrodt att utarbeta förslag till stadgande!! i angifne syftning, dervid tillika blifvit anbefalde att, i händelse särskilda bestämmelse)' af administrativ natur skulle, såsom Rikets Ständer förutsatt, finnas nödiga i sammanhang med upptagande i lagstiftningen af grund- och hypoteksböcker, jemväl derutinnan afgifva underdånigt utlåtande; men, vid granskning af det förslag i ämnet, som bemälde komiterade den 10 Juli 1867 afgifvit, utan att, oss veterlig!, något yttrande i sistberörda hänseende tillika är vordet meddelad t, anmärkning blifvit bland annat derom gjord, att den ifrågavarande fastighetsboksinstitutionen icke kunde för närvarande införas i Wermland och Dalarne, i anseende dertill, att der saknades en ”noggrann begränsning och ”tydlig beteckning för de genom jordens styckning uppkomna mindre fastigheterna, hvarigenom dessa kunde i boken särskiljas från hvarandra”, och Eders Kongl. Maj:t, då lagstiftningens riktning i fråga om sakrätt i fast egendom otvifvelaktigt syntes höra gå derhän, att specifierade fastighetsböcker kunde erhållas, samt det sålunda vore af vigt, att åtgärder i tid vidtogos till ett sådant ordnande af fastighetsförhållandena i berörde län, att desamma icke måtte utgöra hinder för den åsyftade reformen, täckts i nåder utse oss att, efter noggrann utredning af nuvarande förhållande)! i nyssberörde hänseende, afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande de åtgärder, hvilka höra vidtagas till undanrödjande af de hinder för fastighetsböckers införande, som särskild! inom ofvannämndo orter förekomma; så få vi, för fullgörande af det oss sålunda lemnade nådiga uppdrag, härmed underdånigst anföra:

Inom Sårna socken, den nordligaste, vidsträckta fjälltrakten i Dalarne, bär någon egomätning för hemmansbild ning icke egt rum och befolkningen, dels samlad i tvenne byar, dels spridd uti från hvarandra långt aflägsna bostadsanläggningar uti fjälldalarne, saknar för sina fastighetsbesittningar annan begränsning och bevisning för desammas områden, än häfd en. Endast omkring de nyligen afsätta kronoparkerne finnas lagligen bestämde och å murken utstakade gränser för område!. Af fastigheterna utgår, utan i laga ordning skedd skattläggning, den för socknen, såsom eu gemensamhet, bestämda så kallade Särnaräntan, utgörande endast penningar afl Rdr 75 öre, tillförene efter beräkning af en riksdaler för hvarje så kallad gård, men numera, efter

Bil. N.-o 6‘ till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 3

derom i sockenstämma beslutad fördelning på dåvarande jordinnehafvare, efter antagne värdet af hvad en hvar dervid hade i häfd; och derpå har äfven den sedermera år 1862 införda bevillningstaxeringen blifvit grundad, med iakttagande deraf, att hvarje jordbruksfastighet, med ledning af kyrkoherdens rättighetsbok öfver honom tillkommande tiondesmör för hvarje underhållet kokreatur, bestämdes till vissa kofoder, med antaget kapitalvärde af 100 Riksdaler, så att utskylderna i Sårna socken icke utgöras af eller påföras de tre sold atr otar, hvartill socknen blifvit indelad. För solda tehållet njuter socknen befrielse mot en viss årlig afgift af 240 daler kopparmynt till Bilda ls socken, som det i stället åligger, att i krigstid anskaffa soldater för Sårna sockens tre rotar. Af ålder är beräknad t, att Sårna socken innehåller 2 \ skattehemman, men genom privilegium af drottning Christina under år 1645 äro socknemännen befriade från all annan ordinarie utskyld af desamma, än den ofvannämnda penningeräntan, hvartill nu mera kommit fastighetsbevillningen, hvilka beskattningsmedel uppbäras till lika belopp, ehuru bevillningen för år 1872 fastställdes till 38 R:dr 13 öre, så att vid Särnaräntans erläggande uppkom ett öfverskott, hvilket af kommunen lades till dess gemensamma kassa; på hvilket sätt, med allmänt begifvande och belåtenhet, utan någon kostnad och besvär, de mindre skiljaktigheter sålunda utjemna^ Indika, såsom vederbörande häradsskrifvare sig yttrat, härflyta från tillkomst af jord; hänsyftande detta yttrande på de odlingar, som å socknens samfäld!.!», område, likasom tillförene i andra socknar innan storskifte der egde rum, verkställas efter länsstyrelsens eller domstolens på derom gjord ansökning, med stöd af Kongl. Plakatet den 16 Februari 1555, Kongl. Förordningen den 25 November 1740, § 4 i Kongl. Resolutionen den 1 September 1741 och § 20 i Kongl. Resolutionen på allmogens besvär den 10 September 1743, lemnade tillstånd att utan särskild skattläggning derå med odling belägga en, af två trovärdige män, enligt synebetyg, dertill tjenlig ansedd, men o häfd ad trakt inom vissa uppgiga, oftast föga märkbara och varaktiga skiljopunkter.

1 Osa socken, med ett beräknadt hemmantal af 46 mantal skattejord, utom 1 H mantal finnhemman, hvaraf nu återstå 47 'Alll mantal, enligt häradsskrifvarens uppgift, sedan, utaf der indelade 84 soldatrotar, Eks och eu del af Käcks rote afskifta till Hamra kapellag och Loos socken af Helsingland, samt i Elfdals socken, med beräknade 25 hfff mantal skattejord och 32 soldatrotar, fördelas och påföras å rotarne alla af jorden utgående utskylder och besvär, samt uppbäras och uttagas inom desamma af hufvudbonden hos delegare i roten, efter hvardera andel deri, enligt de jordlotter eu hvar inom rotesamfålligheten innehar och på grund af derå belöpande öretal åt de 65 daler kopparmynt eller 3 R:dr 29 skilling 4 runstycken, som utgöra soldatens årspenningelön enligt 1686 års förening

■i Bil. N:o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Fr ap. ang. lagfart å fång till fast egendom in. in.

hvilket öretal dock så val i dessa, som öfrige socknar af Otvan-Siljans fögderi, efter beslut inom desamma, för ernående af större enkelhet vid skatternas fördelning och uppbörd, blifvit förvandlad! till decimaler, olika dock i särskilda socknar, till dels 100, dels 400, dels 1000 öre på en hel rote. Till följd af gemensamheten i den af socknens jordbruksfastigheter utgående beskattning har ock någon särskild fastighetsbildning i Osa och Elfdals socknar hitintills icke egt ruin, men utgör föremålet för de derstädes nu under handläggning varande allmänna storskiftesförrättningar, genom hvilka bestämda gränser komma att regleras, icke allenast emellan hvarje byalag, så val till in- som afrösningsjord, utan ock, hvad inrösningsjorden angår, emellan hvarje vid förrättningen bildad och afskild besuten eller (-besuten fastighet. Derförinnan saknas för jordegarne i dessa socknar viss begränsning af deras innehafvande jordlägenheters områden, så att dessa icke kunna till namn, nummer, hemman- eller skatte tal uppgifvas, likasom icke heller uppgift lemnas om namnet å hvarje j or degas egare, då mantalslängden likasom bevillningstaxeringslängden, i anseende till jordbeskattningens påförande endast å hvarje hel rote, icke innehåller någon upplysning om de mantalsskrifnes jordinnehaf samt tjenar blott till grund för den personella beskattningens påförande.

Uti de öfriga socknarne af Ofvan Siljans fögderi, eller Wenjans, Sofia Magdalena, Mora och Wåmhus; Nedan Siljans fögderis socknar: Ore, Rättvik, Bjursås, Leksand och Ål; äfvensom Transtrands, Lima, Malung, Äppelbo, .Terna, Nås och Flöda socknar af Wester Dals fögderi samt Gagnets socken af Säters fögderi, har på statens bekostnad verkstälda storskiften blifvit afslutade och, likasom uti Störa Tima, Gustafs, Silfbergs och i största delen af Säters socken uti Säters fögderi, samt i Svärdsjö socken och å skattejorden i Wika och Tor sångs socknar af Kopparbergs fögderi, der med understöd åt allmänna medel storskiften enligt föreskrifterne derför i Kongl. Grefve! den 17 Augusti 1804 blifvit verkställde, derigenom i dessa delar af länet tillvägabragts en byagränsereglering å skifteslagens hela områden samt, till åtminstone inegorne, en hemmans-fastighets- eller besutenhets-bildning, som bör kunna läggas till grund för fastighetsböckers upprättande, der jordeböcker enligt Kongl. Brefvet den 17 Augusti 1804 ännu icke blifvit upprättade, efter skifteshandlingarne, deruti hvarje lägenhetsområde, utbrutet till inegorne, är betecknad t med nummer eller littera, eller begge delarne, och grunden jemväl finnes omförmäld för beräkning af åbelöpande andel i afrösningsjorden, der den icke i delning ingått; men vid tillämpningen af den åsigt, som sålunda blifvit uttalad, mota dock flere svårigheter.

Den obegränsade hemmansklyfning, som i Dalarne förekommit, har gjort det till en omöjlighet att vid den storskiftesdelningarne föregående egoaffattningen på kartorne upptaga och utmärka jordegarnes många små

Bil. N:o 3 till Kongl. Maj:ta Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m 5

och öfver hela socknens yta kringspridda lotter, ofta af det ringa omfång, att 100 tillsammans icke innefattade så stort område, som för en besutenhet erfordrades, och derföre föranledt den af socknarne bekostade särskilda retförrättning. L och för densamma utmärker eu hvar sina egohäfder med stickor, försedda med hans bomärke, hvarå retbar lar ne efter verkstad uppmätning teckna lottens innehåll, som derefter af refskrifvarne införes i en så kallad refbok, hvilken, efter behörigt godkännande af jordegarne och i vissa socknar äfven af sockneombud, antagits gälla såsom häfdeförteckning och eganderättsbevis för hvarje delegares fästighetsandel, jemväl i afseende på de förändringar deruti, som under förrättningens fortgång tima genom de så kallade refstickornas försäljning, eller på annat sätt, då riktigheten deraf bli f vi t vid den så kallade rubbningen *) godkänd, utan att skriftliga afhandlingar blifvit derom uppgjorde, till följd af den vidlyftighet, omgång och tidsutdrägt, som i annat fall måste hafva gjort utförandet af dessa åtgärder omöjligt, och man måste medgifva, att de felaktigheter, som från ofvannämnde förfarande härflutit, visat sig vara ganska få, ehuru det icke kunnat fullkomligen förekommas, att eganderätten någon gång blifvit anmäld och antecknad för andra personel', än som vid i framtiden yppade stridigheter befunnits hafva dertill varit fullt berättigade; ett förhållande, som kommit att vid refboken, såsom bevis om åtkomst till fastighet, fästa en osäkerhet, som påkallar åtkomstens bestyrkande med jemväl annan bevisning.

Vid refbokens upprättande har varit af nöden att gifva hvarje egares lägenhet inom de särskilda byalagen eu densamma utmärkande nummer, men vid den sedermera inträffande skiftesläggningen har samma nummer icke kunnat af 1 andtmätaren bibehållas, utan har i delningsbeskrifningen eu annan nummerordning efter fastigheternas belägenhet måst iakttagas och slutligen har en tredje nummerordning å iastigheterne uppkommit vid egarnes anteckning i kyrkoböckerna. Bristande kunskap hos befolkningen om nödvändigheten af enhet i betecknandet af deras fastigheter vid skeende framställningar i afseende på dem inför råtta och utan tvifvel mången gång saknad kännedom hos domaren om ofvannämnda förhållande har vållat, att vid lagfart och inteckningar, exempelvis fastigheten under N:o 1 i första nummerordningen, men N:o 9 i den andra och N:o 12 i den tredje blifvit vid särskilda tillfällen uppbjuden och in tecknad under alla tre numrorne,

*) Rubbningen är en åtgärd, hvarigenom i refboken med egarnes begifvande, oberoende af läget utaf deras bostäder, omföres från en till annan persons namn det jordtal, som till följd af hvarjehanda åtkomst öfvergått från den förres till den sednares ego efter jordens sticksättning, icke den handling som landtmätaren vid skiftesläggningen verkställer, hvarigenom i och för byaområdenas bestämmande jordegare flyttas från en till annan by, i anseende till bristande utrymme i den, hvaruti han varit bosatt och enligt refvel! och rubbningen velat bibehållas.

6 Bil. N:o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fad egendom in. in.

olika vid hvardera tillfälle!, hvilket måste oändligt försvåra ordnande! af eganderätts- och pantförhållandena, äfvensom innan sådant egt rum öka osäkerheten deruti.

Den gemensamma ansvarighet, som staten af ålder fordra! af sockaemenigheterne för gäldande! af de för socknen bestämde, af jorden utgående skatter och besvär, har gifvit en osökt anledning att låta den odlade jorden, utan de i lag föreskrifne omgångarne för en betryggad besittning deraf i andra delar af landet, gå i vederlag mot utgörande beskattningen, och sålunda har den andel, som eu hvar delegare i soldatroten erlagt af den för soldaten bestämda kontanta årslönen 65 daler kopparmynt eller 3 K:dr 29 skilling 4 runstycken blifvit måttstock och rättesnöre för eu hvars andel af den till roten indelade odlade jord, sedan den för hela socknen blifvit på dess alla rotar lika uppdelad. De vexlingar, som på sådant sätt i eganderätten lätteligen och ofta måste förekomma, skulle oundgängligen hafva till följd, att fastigheten ansågs och behandlades såsom lösegendom, hvilket ock måste föranleda dertill, att den åldrige j or degaren öfverlemnade sin egendom till barnens vård och förvaltning, ofta nog utan skriftliga ^handlingar, och, då sådana kunde upprättas, utan upplåtelse af eganderätten; men vid hans frånfälle ansågs i bouppteckningen, der sådan upprättades, den redan bortlemnade egendomen icke kunna upptagas såsom tillgång och så förlorades all laglig bevisning om eganderätten till den aflidnes fastighet. Befolkningens rätt att sjelf välja bouppteckningsförrättare och bristande kunskap att öfver förrättningen upprätta lagliga instrumenter hafva, utan behof af den oriktiga bevekelsegrunden att bespara påbjudna afgifter till staten, domaren och de lattiga, åstadkommit de brister i eganderättsbevisningen, som nu lika högt påkalla åtgärder till rättelse deraf, som de försvåra möjligheten att deri återföra ett ordnad! skick.

Kärleken till fädernejorden, begäret att deruti få tillgodonjuta sin lagliga rätt i äfven de ringaste delar och misstron till möjligheten att genom utbyte erhålla fullt vederlag hafva vålla! att, vid jordens fördelning emellan ar t vingar, en hvar af dem uttagit sin lott i hvarje ega och sålunda till vägabragt den styckning af jorden i smålotter, hvaraf orten, dess jordbruk och det allmänna måst vidkännas så störa förluster och de uppoffringar storskiftenas genomförande kraft, utan att kunna besegra ofvannämnde urgamla sed, som, ännu fortlefvande, med stöd af den i hemmansklyfningsförordningen för denna ort intagne undantagslag, intill år 1859 låtit befolkningen utan laglig a förmer klyfva och söndra de genom storskiftena bildade fastigheter^ så, att i allmänhet behållna vinsten af storskiftes-åtgärderne endast torde för fastighetsboks-institutionen vara, att de upprättade kartorne med beskrifningar kunna lemna en grund för fastighetsböckernas uppläggning, fastän be-

Bil. N:o till Kongl. Maj:ls Nåd. J‘rop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m 7

visningen om eganderätten till berörde fastigheter i de flesta fall måste bero på vidlyftiga undersökningar och sannolikt äfven domstols pröfning.

Val blef genom ofvanåberopade Kongl. Bref äfven den föreskrift lemnad, att, efter det storskiftet i någon socken blifvit afslutadt, jordebok skulle upprättas öfver densamma, men, sedan omsider ett formulär derför blifvit godkändt, hafva svårigheten att finna för arbetet lämplige personel', yppade stridigheter om särskilda lägenheters beskattningsförhållanden m. m. föranled t dertill, att jordeböcker ännu endast finnas afslutade för Gagnefs, Als, Leksands, Flöda, Ore, Rättviks, Bjursås samt Sofia Magdalena socknar och Störa Tima socken Ofvanbron; och de i sednare tider utkomne förändrade föreskrifter om jordeböckers upprättande synas böra föranleda dertill, att, innan vidare åtgöres på grund af hitintills för denna ort i berörde hänseende gällande föreskrifter, deras fortfarande tillämplighet underkastas förnyad pröfning. Emellertid lemnar den för Leksands socken upprättade jordeboken upplysning om detta arbetes omfattning, då den upptager 2,864 särskilda besutne samt obesutne lägenheter; och då man tar i betraktande den mängd hemmansklyfningar och jordafsöndringar, som efter storskiftets afslutande i nämnde socken egt ruin, väl icke sä, att de i sitt närvarande skick kunna bestå, men dock utan tvifvel ganska många sådaue, att de med tillämpning af nu gällande stadgande!! böra och kunna gifvas en laglig form och särskilt folium i fastighetsboken, så torde man deraf kunna bilda sig en föreställning om den ifrågaställa organisationens och det derför erforderliga arbetets omfattning.

Uti Säfsnäs socken, den enda inom Wester Dals fögderi, deruti allmänt storskifte, såsom för de öfrige bär ofvan törmäles, icke blifvit verkställig tillhöra fastigheterne med blott några få undantag de i socknen befintlige jernverksegare; och nyligen affattade kartor, med beskrifningar öfver dervid till sina gränser utmärkte lägenheterne, höra kunna lemna tillförlitlig ledning för fastighetsboks uppläggande för denna socken, efter den föregående utredning, som för jordebok och skatteväsendets ordnande jemväl härstädes erfordras.

I Westerbergslags fögderi, bestående af Grangärdes, Ludvika, Norrbärkes, Söderbärkes och Malingsbo socknar, der mantalsindelning från äldre tider förefinnes, är, till följd deraf att jordeboken bibehållits sådan, som den för vid pass 200 år sedan upprättades, föga ledning att deraf hemta för uppläggning af en fullständig fastighetsbok, då, för exempel, jordeboken upptager kyrkobyn i Söderbärkes socken till tre hemmansnummer om tillhopa 1 £ mantal skatte, deraf N:o 1 och 2 hvardera till ett hälft, men mentalslängden nu visar samma egendom om 1 £ mantal fördelad till 26 särskilda lägenheter, med man talsbråk af ända till 31,200:de delar, utan att upplysning deri förefinnes, eller eljest är tillgänglig, om hvilken af ofvannämnde

8 Bil. N:o 3 till Kongl. Mqj:ts Nåd. prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m .

trenne hemmansnummer det är, hvarutur en sådan lägenhet bill vit utbruten. Då förhållandet i fögderiets öfriga socknar icke är mindre, om ej mera invecklad!, så kan utan föregående utredning så fullständiga uppgifter, som i komiterades förslag afses, icke af länsstyrelsen lemnas i och för fastighetsbokens uppläggande, om än åtgärderne för ändamålet underlättas af befintlige laga skifteshandlingar.

För kommunerne i Näsgårds fögderi nemligen Hedemora, Husby, By, Folkärna, Grytnäs, Avesta och Garpenberg är förhållandet med jordeboken enahanda, som redan linnés för öfriga delar af länet anmäldt, och mantal linnés icke åsatt andra fastigheter än dem, som icke äro af skattenatur. 1 Garpenbergs socken är jordens skattetal för lägenheterne uttryckt i skatteören, men i de öfriga kommunerna medelst åbelöpande andel af ofvan omförmälte soldateårspenningar från roten, hvartill lägenheten är indelad. Mantalslängden är inom fögderiet så inrättad, att erforderliga uppgifter socknevis derutur kunna hemtas om hvarje lägenhets namn, nummer efter mantalslängden, skattetal på ofvannämnde sätt uttryckt, mantal, der sådant finnes åsatt, natur, samt egarens eller innehafvarens namn; och finnas i de flesta fall storskiftes eller laga skifteshandlingar att tillgå för hvarje byalag eller enstaka lägenhet, utvisande dess innehåll eller åtminstone begränsning.

För socknar ne i Kopparbergs fögderi, som utom de redan omnämnde, till det hela, eller endast skattejorden, enligt derför genom Kongl. Brefvet den 17 Augusti 1804 bestämde grunder, storskifta^ Svärdsjö, Enviken, Wika och Forsång, jemväl omfattar Störa Schedvi, Kopparbergs, Aspeboda och Sundborns socknar, är förhållandet med jordeboken sådant, som redan finnes angifvet för länet i öfrig!. Då, enligt Kongl. Brefvet den 22 Augusti 1855, ränta och kronotionde få tillsvidare rotevis debiteras och utgöras, äro äfven inom detta fögderi mantalslängderne icke så inrättade, att de lemna någon upplysning om enskildes fastighetsbesittningar, förutom i afseende på bergsfrälsejorden, som utföre», i den mån förhållandet blifvit uppgifvet eller antagits, både till odlade jordens areal och så kallade durktåg» innehåll *) för hvarje innehafvare; men då dessa uppgifter och antaganden icke äro grundade på offentliga handlingar bär vederbörande häradsskrifvare förklarat sig ej kunna lemna de uppgifter, som enligt § 88 i komiterades förslag till

*) Bergsfrälsets åliggande att i krigstid lemna staten bidrag till truppens fortskaffande medelst så kallade durktågspenningar hav föranleda ofvanberörde benämning jemväl å en tjenstbarhet, som endast haft afseende på koppargrufvans vidmakthållande och drift, ehvad den utgått i ko retor, vedhuggning eller penningar. För behörig fördelning af durktågsafgiften blef år 1686 all bergsfrälse]ord upprefvad och efter sitt värde af svag eller fullgod jord till innehållet införd i en notbok; åtgörande enligt 1759 års förteckning 11,226 spårhund 17 2/- snesland i durktågsberäkning den bergsfrälsejord, som då i länet torefanns. ' _

Bil. N:o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Vrop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 9

lag om fastighet,sbok erfordras för densammas uppläggande, och ett sådant förhållande bekräftas jemväl deraf, att öfver bergsfrälselägenheterne i Kopparbergs, Aspeboda och Sundboras socknar sådane lagligen gällande kartor i allmänhet saknas, hvaraf bevis kunna hemtas för lägenhetsområdenas begränsning, och deraf att bergsfrälsejorden i fögderiets öfriga socknar för det mesta är så inblandad eller inlagd med skatte]ordsbesittningarne, att hvarderas läge och omfång icke kan utvisas, hvilket flerestädes är förhållandet äfven i Störa Schedvi socken, ehuru derstädes alla byalag undergått laga skifte, utom två, der sådant nu är under utförande, och två enstaka lägenheter samt ett bergsbrukshemman tillhörande en egare, Indika lägenheters områden dock äro begränsade, så att för sistnämnde socken tillgängliga kartehandlingar böra kunna lemna ledning för uppläggande af fastighetsboken efter sådan förberedande handläggning af ärendet, hvarigenom må kunna tillvägabringas ej mindre mantalslängdens öfverensstämmelse med omförmälde handlingar om jordbesittningarne i socknen, än äfven behörig kännedom om deras jordnatur.

Om, såsom det vill synas, en viss begränsning för området af hvarje lägenhet, som i fastighetsboken skall införas, är oundgängligen nödvändig, så vida det skall vara möjligt att åt egande- och pant- eller nyttjanderätten till egendomen bereda den säkerhet, som med anstalten åsyftas och hvarförutan den ingalunda kan anses motsvara sitt ändamål samt de kostnader och uppoffringar, som från införandet deraf äro oskiljaktiga, så kunna, enligt hvad bär ofvan förmäles, om bergsfrälselägenheterne, hvaraf Kopparbergs och Aspeboda socknar så uteslutande bestå, att af all dervarande jordegendom endast Främmandeby gård i den förstnämnda socknen är af kronoskattenatur och som i Sundborns, Wika och Forsångs socknar utgöra betydliga delar af desamma, erforderliga uppgifter för fastighetsboks uppläggande för det närvarande icke i allmänhet lemnas, om än utväg dertill förefinnes för vissa jemförelsevis större egendomar; och detta förhållande har sin grund ej mindre i ofvanomförmälde urgamla åsigter och häfd vunna bruk, än jemväl i det sätt, hvarpå dessa lägenheter och bergsfrälsefriheten derå tillkommit. Redan i kopparbergsmännens privilegier af år 1347 lemnades åt eu hvar, som omkring Kopparberget svedjade, röjde och bosatte sig derstädes, rättighet för sig och efterkommande att bruka jorden utan någon afrad till egaren af skogen och sålunda bildades af denna »Tägtekarfjord» en slags besittningar, Indika, oberoende af områdets ringhet och utan någon hemmantalsberäkning, vid senare tid antagits vara eu kronans tillhörighet. För gäldande af vissa bergsmäns skulder till staten för icke erlagd afrad å deras koppartillverkning måste de år 1642 lemna egande fastigheter, då betalningen ej kunde på förelägde terminer utgifvas, och den jord som kronan sålunda förvärfvade fick derigenom namnet ”Terminsjord”. Huruledes förthy/. till Riksd, Prof. 187o. 1 Sami. 1 Af,i ' 2

In bil. N:o .-> till Kolli]!,. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart d fång till fatt egendom m. m.

berörde, kronan tillhöriga jord kommit att erhålla bergsfrälse]!atur, likasom annan jord i ofvannämnde socknar, visas uti C. ,T. Lundströms afhandling om Störa Kopparbergs bergsfrälse af den 22 December 1775 och deraf synes jemväl huruledes kronan både köpt och sålt sådane lägenheter af till och med endast ett spanlands eller ungefärligen ett hälft tunnlands areal, samt dermed bekräftat rättigheten till en sådan jordens styckning, som befolkningen ännu anser sig derstädes ega och som fortfarande, oberoende af nu gällande hemmansklyfnings — och jordafsöndringsförfattning, allt hitintills tillämpats medelst försäljning och delning af bergsfrälsejordslägenheter sålunda, åt,t jotd och skog ej vant vid hvarandra fastade, utan efter godtfinnande kunnat tran h\ ai andi a, skiljas, likasom hvar för sig styckas i huru små lotter som hälst, under bestämmande jemväl deraf, att den så kallade durchtågsskatten, eller jordlägenhetens enda ordinarie beskattning, bestående i arbeteskyldighet till Störa Kopparbergs grufva, hvartill rättigheten likväl numera blifvit af bergslaget afträde! till staten, uti den sa kallade Kedhyggster.väntan, utförande visst belopp af hvarje sa kallad t »durchtågs spannland» "utaf bergsfrälsejorden, helt och hållet skulle åligga en af dessa lotter för dem alla, eller utgöras, fördelad dem emellan efter annan grund, än den andel de hvar för sig utgjorde af det hela, och pa grund af dessa förhållanden är det endast undantagsvis, som inom bergfrälse tråk terna fastigheter förekomma med så begränsade egoomi oden att de till säkerhet för agande-, pant- och nyttjanderätt kunna i fastighetsboken särskilt betecknas.

De yttranden, som till upplysning angående ofvananförde förhållanden blifvit infordrade, tillika med dervid bilagde utdrag utur jordeböcker och mantalslängder, få vi härmed underdånigst åberopa såsom bifogade uti Bil Kris 1—8. ' "

1 Wermland, med undantag af Fernebo härad eller Filipstads bergslag, har beskattningen icke något inflytande på frågan om uppläggandet af fastighetsböcker och äfven uti nämnda härad, der beskattningen och fastighetsindelningen är olika med öfriga delar af länet, förorsaka väl dessa förhållanden svårighet; vid, men utgöra icke hinder för införandet af nämnda institution. Enligt jordeboken är jorden i Fernebo härad indelad i s. k. bergstorp utan asatte mantal samt i hyttelag, desse beräknade hvarje hel hytta med till hyttelag^ hörande jord till helt mantal och hvarje half hytta med jorden till hälft mantal och sa vidare samt hvarje hytta upptagen under Ko 1 eller 2; dock lärer hyttelagens beräkning i mantal icke vara grundad pa lagligt beslut. Den skattetitel, som för bergstorpen här må omnämnas, är Osmundsjern, som för hvarje bergstorp är till beloppet bestämdt och vid försäljningen af andelar i bergstorpen utgör grunden derför, så att försäljningar ske af vissa lispund och skålpund Osmundsskatt i torpet; och då genom sammanställning af andra skattetitlar, enligt hvad för oss uppgifvits,

Bil. N:o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ting. lagfart A [dug. till fast egendom in. m. It

64 lispund Osmundsskatt motsvara ett helt mantal, så kan reduktion till sådant jord värde vara lätt verkställbar, men torde dock i allmänhet vara alldeles öfverflödig, då bergstorpen icke äro satte i mantal. För öfrig! begagnas jemväl andra beräkningsgrunder vid fastigbetsförsäljningar i bergslagen, nemligen viss andel i mantal eller deremot svarande öre och penningar silfvermynt ska tf rätt, viss areal, vissa korgars uppsättning i hytta, hvarmed åtföljer motsvarande andel i den till hyttlaget anslagna jord samt visso korgars andel i sjelfva hyttan, dervid val delaktighet i utmålet för hyttan, men icke i hyttelagets öfriga jord åtföljer köpet och således endast omfattar blåsningsrätten, hvithet sistnämnda försäljningssätt vidtagit efter det att på grund af Kongl Förordningen den -JO September 1859 lotter i hyttorna kunna äfven utan sammanhang med bergmansjord förvärfvas och innehafvas. Om uppkomsten af eller anledningen till beräkningen af andel i hytta efter uppsättning af vissa korgar kol, hvarom icke nätnnes i kronans jordebok, hafva vi icke kunnat förskaffa oss upplysning, men synes vara grundad på urgammal öfverenskommelse emellan delegarne i de särskilta hyttelag^ rörande inbrukningsrätten, emedan hela uppsättningen beräknas olika vid olika hyttor till 32, 64 och 128 Förgår i hyttan. Likgiltigt kan beräkningssättet jemväl vara, allenast behörigen utmärkes, dels i huru många korgars uppsättning hvarje hytta är indelad, dels äfven huruvida delaktighet i hytta åtskild från hyttelagets jord, hvarom i eu fastighetsbok bör kunna hemtas tillförlitlig upplysning och de olika försäljningssätten utgöra icke heller något väsendtligt hinder för uppläggandet af en fastighetsbok, derest de få bibehållas enligt landsortens sed.

1 öfriga Wermland är jorden indelad i mantal, Indika, likasom hyttelagen i bergslagen, äro till ytinnehållet synnerligast i skogstrakterna troligen i allmänhet de största i landet. Följden häraf har och varit, att en mycket utsträckt hemmansklyfning egt rum i provinsen, så att jordstyckningen derstädes visar vida mindre delar af mantal än annorstädes, utan att de utkIntim delarne ändock äro så särdeles oansenliga och jordfördelningen fortgår dels i form af hemmansklyfningar, dels äfven såsom afsöndring^. Hemmanen eller, såsom desse samfälligheter på andra orter benämnas, byarno, förekomma i jordeboken i deras helhet under ett nummer och der någon gång ett hemman, som utgör mer än ett mantal, är åsatt två nummer, så äro desse ofta sammanförde, så att någon utredning icke kan ske till hvilken tdera numret den ena eller andra fastighetslotten rätteligen lyder. Bifogade utdrag af 1872 års bevillningstaxeringslängder (Bil. N:o 9) från olika traktör af länet lemna,' någon öfversigt om hemmansklyfningen och med hänsyn dertill, samt enär de utklufne hemmansdelarne icke i jordeboken eller eljest äro försedda med nummer eller särskilde namn såsom i andra orter, är det lätt att finna, att med så beskaffad jordindelning uppläggandet af eu fastighets-

12 Bil. N:o 3 till Kong!. Maj:ls Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom in. in

bok icke kan ske med erforderlig fullständighet och noggranhet, dertill domaren saknar materialier, och ej heller under framtida förandet deraf bereda allmänheten det med institutionen afsedda gagn. Svårigheten förökas än vidare genom ovissheten om till hvilka skattedelar den störa mängd med full eganderätt under lord na lider afsöndrade lägenheter lyder. Om vi icke misstaga oss är en af orsakerne, hvarföre införandet af fäste- och hypoteksböcker ifrigt påyrkats, den, att en inteckningshafvare för närvarande svårligen kan förskaffa sig visshet om, huruvida en nominel! intecknad egendom i verkligheten utgör pant för eu fordran. Ett fjerdedels mantal t. ex. kali vara intecknad t för eu fordran och i sin helhet utgöra fullkomlig säkerhet derför, men derifrån förut skedde, behörigen lagfarne afsöndringar häfta icke för pantförskrifningen och huruvida återstoden af panten leinnar nöjaktig säkerhet för fordringen kan ofta vara tvifvel underkastad!.

Ordnande! i fastighetsboken af befintliga inteckningar för på viss tid upplåtne nyttjanderättsförmåner skall ock i hög grad försvåras och måhända i »långa fall omöjliggöras af den omständighet, att före utfärdandet af lvongl. Förordningen den 10 September 1864 derom upprättade afhandlingar intecknades eller infördes i inteckningsprotokollet, utan att upplåtarens eganderätt styrktes eller fastighetsegaren Slef hord öfver inteckningsanspråket eller ens ifrågasattes i hvilken eller huru stor skatträtt inteckning begärdes. Derföre är också för närvarande eu domares i Wermland svåraste arbete att utfärda inteckningsbevis, som kan synas af hosfogade bevis öfver inteckningar i hemmanet Höljes af Elfvedals härads Öfre Tingslag (Bil. N:o 10), jeinförd t med uppgiften om eganderättsförhållandena i hemmanet vid bevillningstaxeringen år J 872 (Bil. N:o 11).

Dessa olägenheter härröra ytterst deraf, att de särskilt» delarne af hemmanen icke varit eller äro på något sätt från hvarandra utmärkta genom nummer eller namn, såsom å andra orter skott sedan uråldriga tider. Man kan visserligen härvid invända, att hvad som sålunda blifvit ' yttra dt om Wermland förekommer litet hvarstädes i landet, ithy att delar af samma hemmansnummer, som kommit i flere personers händer, icke äro med särskilde nummer eller namn betecknade i jordebok»». Detta är sant och skall, i den mån agande- och nyttjanderättsförhållandena blifva mer och mer invecklade, troligen förr eller senare föranleda till jordebokens så beskaffade inrättande och fullständigande i öfrig» delar af riket, som här nedan föreslås för Dalarne och Wermland; men hvad som sålunda är undantag i öfrig» landet är regel i Wermland och medför der så mycket större svårigheter som hemmanens areal ofta uppgår till tusendetals tunland, ja ända till sextiotusen för helt mantal, troligen det största i hela riket; och det tyckes temlig»» tydligt, att famlande! inom sådana komplexer för uppsökandet

Bil. N:o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ung. lagfart ä fång till fast egendom in. in. 13

åt' egotrakter, på hvilka, enligt mer eller mindre oredigt uppställde handlingar, rättsanspråk kunna grundas, oftast skall vara ganska vanskligt.

Fördenskull anse vi alldeles nödvändigt att, före uppläggandet af fäste- och hypoteksböcker i Werrnland, åtgärder vidtagas för åvägabringande af tydlig beteckning för de genom jordens styckning uppkom ne mindre fastigheterna, så att dessa kunna i boken särskiljas från hvarandra samt rättsanspråken såmedelst föras inom de trängre gränser, hvarinom de rätteligen äro gällande.

De komiterade, hvilka under den 10 Juli 1867 till Eders Kongl. Maj:t i underdånighet aflenmat utaf dem uppgjorda förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok och om vissa lagförändringar i sammanhang dermed in. in., hafva i berörde angelägenhet sig yttrat:

i den föreslagna lagens

"§ 71. I fastighetsboken upplägges för hvarje särskild fastighet, ehvad den består af ett eller flere hemman, jordlotter eller lägenheter, eller delar deraf, ett folium.

§ 72. I folietö öfverskrift införes för landet: fastighetens namn, mantal eller annat skattetal och natur samt socknen, hvari den ligger — så ock hvad eljest för någon fastighets betecknande nödigt finnes.

§ 88. För bokens uppläggning skall domare å landet genom Kongl. Maj:t Befallningshafvande tillsändas utdrag af jordeboken och senaste mantalslängden, upptagande dels namn och nummer på fastigheter, deras förmedlade och oförmedlade hemmantal, eller annat skattetal, deras natur och, för kronoskattehemman och lägenheter, tiden, då de från krono till skatte löstes, der sådant af jordeboken inhemtas kan, dels ock för hvarje heinmansnummer eller lägenhet uppgift på egare och den andel af hemmanet, en hvar in noll af ver, så ock de under eganderätt derifrån afsöndrade lägenheter med deras namn och innehafvare.

§ .92. Saknas upplysning huruledes uppgifven fastighetsegare sin egendom åtkommit, eller är, der två eller flere fastigheter utgöra delar af samma hemmansnummer eller jordlott, icke tillförlitligen utred t, h vil ka af de gällande inteckningarne belasta hvarje särskild del, eller befinnas dessa delar sammanräknade efter mantal eller annat beräkningssätt icke motsvara hemmansnumrets eller jordlottens storlek enligt jordeboken eller annan sådan offentlig handling, eller kan, der lägenhet är från styckade hemmansnummer afsöndra!!, icke af protokollen utredas från hvilken del af hemmansnumret afsönd ringen skett; då må fastighetsegare, som i mantalslängden upptagne eller eljest kände äro, föreläggas att, för nödiga upplysningars meddelande, infinna sig vid sammanträde, som hålles inför domaren

i förslaget om ändring i gällande författning rörande hemmansklyfning och jord afsönd ring:

14 Bil. N:o d till Kongl. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

mom. 1: är jord eller annan lägenhet under full ego afsöndrad, mä inskrifning icke beviljas, der ej jorden eller lägenheten är tydligen utmärkt, såsom genom utsättande af namn, läge eller gränser, och den å lägenheten safta afgäld blifvit vederbörligen fastställd

i motiv ernå:

“Den fasta egendomen, såsom utgörande i ordets alla bemärkelser samhällets grund, är förtjent af den uppmärksamhet lagstiftningen i alla tider och hos alla folk användt i ändamål att åt egande- pant- och nyttjanderätt till fastighet gifva erforderlig trygghet.

Offentligheten är i detta, såsom i sfi många andra afseende!!, den enda ofelbara utväg att bereda säkerhet, men det offentliggörande, hvarom här ät flaga, maste bestå i en sa beskaffad ständig' tillgång' till upplysningar om de fäkta, hvarpå eu rättighet grundas, att det motsvarar den åskådlighet i egendomsförhållandet, som besittningen medför i fråga om lösegendom.

Detta katt endast vinnas genom de i Rikets Ständers underdåniga skrifvelse omförmälda, i de flesta Tyska stater införda s. k. Grund- och Hypoteksböcker, som motsvaras af de i Danmark och Norge brukliga realregister till Skjöde- och Pantebögerne.

I afseende pa sättet för fastighetsbokens inrättning finnas två vägar att följa, antingen att, med bibehållande af den i kameralt hänseende redan befintliga indelningen af fastigheterna, upplägga ett folium för hvarje hemmansnummer, utan afseende på om detta finnes i eu enda egares hand diet är deladt emellan flora, eller ock att låta hvarje sjelfständig fastighet, ehvad den består af eu eller flera hemmansnummer, eller endast en del deraf, få sin särskilda afdelning i boken.

Obestridligt är att, med antagande af den förra metoden, fastighetsbokens första uppläggning blefve förenklad. Men det ändamål man med det uppgjorda systemet vill vinna skulle derigenom endast ofullständigt uppnås. Hemmansnummer, som är o delade emellan 20—30, ja. flere delegare, äro icke sällsynta, skulle nu dessa hemmansdelar sammanföras å ett enda folium i fastighetsboken och derå, om hvarandra, upptagas alla dem besvärande inteckningar, fastän dessa sins emellan saknade gemenskap, måste, iöi hvarje gång eu rättsegare önskade få besked ur fastighetsboken rörande någon af dessa hemmansdelar, domaren företaga eu omfattande undersökning, som, ofta svar, lätt kunde föranleda misstag. En af de väsentligaste föi delai ne af fastighetsboken, sådan den finnes i andra länder antagen, ligger just^i den åskådlighet, boken å hvarje fastighetsfolium lemnar rörande alla förhållanden, som i rättsligt hänseende kunna vara att i afseende på fastigheten bemärka; och om donna fördel skulle man gå miste genom uppläggande af gemensamma folier för flere fastigheter, hvilkas förhållanden således blefve med hvarandra sammanförda.

hil. b:o till Kongl. Maj:/* Nåd. Prop. ang. lagfart ä fång till fast egendom m. m. 15

Denna olägenhet synes vida öfverväga den med det andra systemet förenade, men öfvergående svårigheten att vid bokens uppläggning kunna fullständigt och noggrant åtskilja de anteckningar, som höra ske på olika folier för samma hemmansnummer; hvarföre komiterade i § 71 för fastighetsbokens inrättande uppställt den princip, att hvarje särskild fastighet borthafva sitt folium.

1 afseende på proceduren för lagfart a lägenheter, som för everdeliga

lider blifvit från hemman afsöndrade, förfaren olika — ---

Att undanrödja donna osäkerhet i lagtillämpningen finna komiterade vara af vigt. Och-----har 17 § 1 inom. i nyssberörde förordning (an-

gående grunderna och vilkoren för hemmansklyfning och jord afsöndring den (i Augusti 1864) blifvit omskrifven i nu angifna syftning, med tillägg af föreskriften, att lägenheten skall vara till namn, läge eller gränser tydligen utmärkt.»

Med förrbemälde komiterade fullkomligt öfverensstämmande i de åsigter, som af dem sålunda blifvit framställde, finna vi jordebok samt senaste mantals- och bevilIningstaxeringslängder, så inrättade, att derutur må kunna bönhas de uppgifter, som finnas omförmälde i § 88 af den föreslagna lagen om inskrifning i fastighetsbok i Dalarne, rätteligen utgöra handlingar af lika, om ej större vigt och oumbärlighet för fastighetsbokens uppläggande, ;in som lagfarts- och inteckningsprotokollen äro, och att, der hemmansnumret i enlighet dermed betinnes helt och ohyckladt, det på grund deraf kan sålunda, om hinder eljest icke möter, i fastighetsboken införas, äfvensom afsöndringar derifrån, sa snart de afsöndrade delarne äro till namn och läge eller begränsning tydligen utmärkte, samt att, der förhållandet icke är sådant, jordebok och mantalslängd, innan fastighetsbokens uppläggande, måste, cdter föregående noggran undersökning och vederbörandes hörande, gifvas den fullständighet, som enligt hvad ofvanberördt är för ändamålet erfordras.

Efter att sålunda hafva framställt de förhållanden, som för det närvarande hindra eller försvåra fastighetsboksinstitutionens införande i Wermfönd och Dalarne, vara med förrbemälde komiterades öfverensstämmande åsigter om beskaffenheten af fastighetsböckerna för att de skola kunna motsvara det dermed asyftade ändamål, de skål som tala derför och de för hindrens undanrödjande i allmänhet erforderlig^ åtgärder, få vi härmedelst öfvergå till den oss åliggande underdåniga framställning och närmare utveckling angående medlen och sättet för dessa åtgärders utförande:

kti Sårna, Eif dals och (fösa socknar i Dalarne anse vi några åtgärder

16 Bil. N:o 3 till Kongl. Maj.-ts Nåd. prop. ang. lagfart till fång å fad egendom m. m.

till jordebokens och mantalslängdens fullständiggörande icke kunna påbjudas och utföras förr, än der under handläggning varande eller förestående skiftesoch afvittringsförrättningar blifvit verkställde och en begränsning derigenom tillvägabragt för dervid uppkomne fastighetsområden. Då, i följd deraf, fastighctsboksinstitutionens införande i nämnde socknar under tiden måste lemnas på anstånd; men det lär kunna beräknas, att omförmälde förrättningar genom tillämpning af nyligen ifrågaställda förändrade arbetssätt och användande af medel, som för sådant ändamål kunna göras tillgängliga, utöfver dertill af Riksdagen årligen anvisande belopp, skola om 5 till 6 år, det innevarande oberäknad!, kunna afslutas, så anse vi oss böra hemställa och föreslå:

att erforderliga åtgärder till ett sådant fortskyndande af storskiftesoch afvittringsförrättningarnes afsilande i Dalarno må efter vederbörandes hörande i nåder töreskrifvas, att tiden, intill dess fastighetsboksinstitutionen äfven i förutnämnda socknar kan varda införd, i möjligaste måtto förkortas.

Beträffande bergsfrälsejorden i Kopparbergs, Aspeboda, Torsångs, Wika och Sundborns socknar af Kopparbergs fögderi, derest densamma icke vid fastighetsregleringen genom i senare tider utförde skiftesförrättningar blifvit inlagd med skattejord och sålunda ej vidare kan hänföras till sjelfständiga lägenheter; så erfordras icke allenast den ofvannämnda noggranna undersökningen för upprättande af eu fullständig jordebok öfver densamma, öfverensstämmande med nu förhanden varande förhållanden, utan ock flerestädes en sådan ägomätning, der eu dylik åtgärd icke egt ruin, eller så beskaffad behandling och rättelse af tillgänglige äldre kartor, der sådane förefinnas, äfvensom laglig fördelning af förekommande större eller mindre samfälligheter, att en viss och ostridig fastighetsbildning med bestämdt begränsade områden å jorden af omförmälde natur i förenämnde socknar må varda tillvägabragt, så att, äfven med bibehållande af den, på sätt ofvan är omförmäldt, med bergsfrälsefriheten af ålder förenade rättigheten att ega och oqvald t besitta huru små jordlotter som helst, en af behofvet högeligen påkallad ordning i dessa slag utaf jordbesittning äfven må förefinnas och sakrätt deri kunna betryggas, efter hvarje sådan lägenhets betecknande med namn, nummer, läge och begränsning.

De åtgärder af landtmätare, som ansetts utaf nöden för att bringa ordning och reda å jordbesittningarne samt åstadkomma en viss, bestämd begränsning dem emellan, hafva i Öster- och A öster Dalarne, Gagnefs socken af Säters fögderi samt Svärdsjö och En vikens socknar af Kopparbergs fögderi blifvit af staten bekostade, samt, hvad angår Säters, Störa Tima, (Rigta fs och Silfbergs socknar af Säters, och Torsångs och Vika socknars skatte-

Bil. N:o 3 till Katigt. Maj.is Nåd, Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m, m, 17

jord i Kopparberg* fögderi, ut förd t med bidrag åt dertill anslagne allmänna medel. De landtmäteriåtgärder, Indika, på sätt ofvan är omförmäldt, erfordras för att i Kopparbergs, Aspeboda, Torsångs, Vika och Sundborns socknar af Kopparbergs fögderi ordna jordbesittningarne å dervarande bergsfrälsejord på ett sådant sätt, att de kunna i fastighetsbok införas, äro af likartad beskaffenhet som de, i hvilkas utförande å skattejorden staten deltagit med större eller mindre del af behöflig!, kostnaden, men kunna utan tvifvel nu mera så ordnas, att de blifva vida mindre omfattande och kostsamma. Jordens olika hemmansnatur bör icke kunna vara åt del inflytande, att, vid i öfrig t lika förhållanden, den ena grannen hör mer än den andra undandragas det bistånd af staten, som finnes behöflig! för ernående af ett statens ändamål genom åtgärder, hvilkas utförande och bekostande derförutan ej kan den enskilde åläggas, utan måste bero pa hans godtfinnande att vidtaga eller underlåta.

På grund häraf anse vi oss jemväl höra underdånigst hemställa och föreslå:

att för jordbesittningarnes ordnande å bergsfrälsejorden uti förutnämnde socknar Eders Kong!. Maj:t i nåder måtte täckas förordna om verkställighet af de för ändamålet erforderlig'^ här ofvan omförmälde, landtmätareåtgärder, så skyndsamt ske kan, på det sätt samt med det bidrag eller den kostnad af allmänna medel, som, efter närmare undersökning och framställning af vederbörande, i nåder kan varda bestämdt.

1 den mån som eu viss fastighetsbildning genom de afslutade storskiftena blifvit tillvägabragt, har behofvet att å större samfälligheter, såsom soldatrotarne, påföra till staten utaf skattejorden utgående ränta och tionde upphört att vara oundvikligt och, så snart i Orsa och Elfdals socknar skiftesförrättningarne hunnit afslutas, kan eu tillämpning af tillåtelsen dertill genom Kong!. Brefvet den 22 Augusti 1855 icke vidare någonstädes vara i Dalarne erforderlig, så vidt likväl som nya jordeböcker, öfverensstämmande med jordbesittningarne, blifvit efter eu för ändamålet oundgänglig jordransakning upprättade. Vid sådant förhållande och då det undantag, som genom högstberörde nådiga Bref är vordet meddeladt från hvad i allmänhet är föreskrifvet i afseende på mantals- och bevillningstaxeringslängdernas inrättande, icke bör lemna* eu vidsträcktare tillämpning än behofvet oundgängligen k räfvel*, helst då, såsom nu är förhållandet, derigenom åstadkomma ett obehöflig! hinder för fastighetsbokens uppläggande i en stor de! af Dalarne; så anse vi oss underdånigst höra hemställa och föreslå:

att, oberoende af hvad genom Kong!. Brefvet den 22 Augusti Bill, till Piled. Prof. 1875. 7 Sami, 1 Afä. 3 ,

18 Bil. N:o 3 till Kongl. Maj.is Nåd. Fr ap. ang. lagfart ä fång till fast egendom m. m-

1 855 är stadgadt om debitering och utgörande af ränta och kronotionde rotevis inom Stora Kopparbergs län, skall, förutom i Osa och Elfdals socknar intill dess genom der före tagne allmänna storskiften särskilt begränsade och betecknade fastigheter uppkommit, såsom i öfriga delar af riket eger rum, för hvarje jordegare i mantalslängden antecknas enligt jordebok eller skifteshandlingar särskild! utmärkte fastigheter, som honom tillhöra, samt att Eders Kongl. Maj:t derom måtte täckas låta nådig föreskrift till länsstyrelsen afgå.

För att tillförlitligt kunna i mantals- och taxeringslängd anteckna hvarje egares fastighet erfordras likväl att den finnes i jordebok särskild t införd och utmärkt, så att den ej kan med andra förblandas, såsom vid ofvananförde förhållanden med jordbesittningarnes olika betecknande i de storskiftade socknarne i Dalarne eljest lätt kan inträffa. De i sådana kommuner efter storskiftet upprättade jordeböcker, med deras särskilda nummerordning för besuten hufvudgärd i byn och för tillagde sub- eller bigårdar inom besutenheten, utvisa hvarje sådan lägenhets beräknade hemmantal, areal och uppskattningsinnehåll af odlad jord samt derå belöpande andel af för hela socknen bestämde räntepersedlar, kronotionde och soldatehåll, men, till följd af sedermera inträffade klyfningar och afsöndriugar, icke jordbesittningarnes närvarande tillstånd, såsom det i mantalslängden bör antecknas för att tjena till grund för fastighetsbokens uppläggande; och de äldre jordeböckerna för andra delar af länet kunna ännu mindre tjena för ett sådant ändamål, icke en gång de i senare lider för Vesterbergslags fögderi uppgjorde, på pröfning i Kong], Kammarkollegium beroende jordeböc-kerna, såsom icke upptagande de förändringar, som genom klyfningar och afsöndringar i man talsindelningen uppkommit, hvarom det förut åberopade exemplet med förhållandet i Söderbärkes kyrkoby lemnar upplysning, och lärer, på grund af öfverenskommelse inom kommunen, der, likasom i de delar af Stora Kopparbergs län, hvarest mantalssättning ej förefinnes, den för hela socknen fastställde beskattningen till staten på jordegarne lika fördelas, såsom i Kongl. Brefvet den 22 Augusti 1855 förmäles, efter innehafvande jord, enligt så kallade skattelängder, som, inom kommunerne genom menigheternes försorg uppgjorde, fastställas af länsstyrelsen och på lika sätt rättas eller förnyas så ofta. tim ad e förändringar i jordbesittningarne gorå sådant erforderligt.

Detta förfarande, framkallad! derigenom att jordeboken hufvudsakligen förblifvit orubblig och oförändrad sedan sekler tillbaka, under det jordbesittningarne och ega ml er ätten till desamma varit underkastade en ständig vexling, ådagalägger på en gång behofvet af eu ny jordeboks uppläggande och enkelheten af den åtgärd, som erfordras, sedan de gamla skattetitlarne upp-

Bil. N:o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. in. 19

hört, förvandlade i en bestämd penningeskatt; åtminstone allestädes der icke! till följd af i senare tider skedde skattläggningar, särskilda lägenheter förefinnas, Indika icke emot egarehs eller menigheternas vilja kunna hänföras till den gamla socknesamfälligheten och gemensamheten i socknens skatter och besvär; men hvithet förhållande icke någonstädes bör hindra att, med bibehållande i jordeboken af dessa lägenheter särskild!, tillämpa å de ofri ge den ofvannämnde gemensamheten. På grund af densamma kan nemligen fördelas på hvarje lägenhet i socknen, som tillhör samfälligheten, dess åbelöpande andel i den för kommunen bestämda skatt, af hvad beskaffenhet den vara må, efter lägenhetens reducerade jordtal, enligt storskifteshandlingarne eller derå grundade jordeboken, der sådan blifvit upprättad, eller det skattetal, hvarmed jordbesittningen inom kommunen hittills varit utmärkt och betecknad, der sådant egt ram efter andel i soldatmin, företrädesvis efter sådan förvandling af soldatårspenningarne i öretal, som inom Ofvan Siljans fögderi, enligt" hvad förut blifvit uppgifvet, redan tillämpas; allt efter det lägenheterna utan någon hemmantalsberäkning blifvit i jordeboken införde i den nummerordning för hvarje by, som i delningsbeskrifningen vid föregångne skiftesförrättningen blifvit inrättad, och efter det vid en föregående noggrann jordransakning blifvit utred t de förändringar, som hvarje vid skiftet bildad fastighet genom ldyfningar och jordafsöndringar sedermera undergått.

Med afseende härå få vi för den skull för Stora Kopparbergs län, jemväl beträffande Vesterbergslags fögderi, enär mantalsindelningen efter ‘jordeböckerne och befintlige fastighetsbesittningarne derförutan icke synes kunna bringas till öfverensstämmelse, samt en vida större enkelhet i beskattningsväsendet jemväl synes sålunda kunna uppnås, efter den anvisning kommunerne sjelfve dertill lemna! och i följd deraf otvifvelaktigt önska bibehålla, härmed underdånigst hemställa och föreslå:

att en fullständig jordransakning, så snart ske kan, verkställa öfver hela länet, förutom i de socknar, der, enligt hvad här ofvan redan finnes i underdånighet hemstäldt, förberedande landtmätareåtgärder erfordras, men efter desammas afstötande jemväl derstädes, allt i öfverensstämmelse med derom gällande föreskrifter, eller, der landshöfding och landskamererare af andra göromål äro förhindrade att berörde vidtomfattande ärende med erforderlig skyndsamhet handlägga, af dertill särskild! förordnade lämplige och erfarne män;

att, med ledning af dervid inhemtade upplysningar samt upprättade stor- eller laga skifteshandlingar eller derå grundade jordeböcker, der sådane linnés upprättade, nya jordeböcker genast derefter uppgöras, upptagande fastighetens namn, nummer i by och subnummer med seriebokstaf i besutenhet enligt skifteshandlingar-

20 Bil. N:o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart ä fång till fast egendom in. in.

nes delningsbeskrifning, med utsättande af tiden för densammas verkställande och dåvarande innehafvarens namn, samt tillämpning deraf på sedermera deruti utklufne, eller afsöndrade lägenheter, under anmärkning af tiden, då sådant skott, äfvensom skattetalet såsom det i orten tinnes utmärkt, till grund för delaktigheten uti socknens hela skatteskyldighet till staten, i öfverensstämmelse med det formulär, som framdeles kan varda antaget;

att, oberoende af den pröfning, som af dessa jordeböcker kan tillkomma Kongl. Kammarkollegium, desamma efter godkännande af kornmunerne och länsstyrelsen skola tillämpas och lända till efterrättelse intill dess derom efter skodd granskning kan finnas af nöden att annorlunda förordna, och i följd deraf ett exemplar utaf desamma aflemnas till domhafvande!! i orten, med åliggande för honom att, intill dess behörig fastighetsbok varder upprättad, tillse, att vid uppbud och inteckningar fastigheterna varda utmärkte endast med de namn, nummer och bokstäfver, hvarunder de äro i jorde boken införde, samt att förhållandet derutinnan, till förekommande af misstag genom oriktiga benämningar och andra nummerordningar, såsom hitintills kunnat inträffa, blifver tillförlitligen utredt, innan domstolen sitt utlåtande meddelar i förekommande frågor af omförmälde beskaffenhet.

För Vermland är i anledning af den beslutade skatteförenklingen upprättad och för granskning till Kongl. Kammarkollegium ingifven en ny jordebok, hvilken likasom den äldre för uppläggning af fäste- och hypoteksbok icke lemnar annan ledning än beträffande fastigheternas namn, natur och storlek i mantal eller annan i det afseende antagen beräkning. Förändring eller utvidgandet af donna nya jordebok, som hufvudsakligen har beskattningen till föremål, torde så mycket mindre böra ifrågasättas, som deraf endast skulle vållas ytterligare hinder och tidsutdrägt för införandet af fasteboksinstitutionen i länet, utan anse vi lämpligast, att äfven för Vermland upplägges eu särskild jordebok, upptagande socknevis såsom i förra jordeböckerne alla i länet befintlige fastigheter till namn, natur, storlek samt i fiffigt så inrättad, som bär nedan föreslås. Det är vordet ifrågasatt att fullständig jordransakning herde föregå en sådan åtgärd, hvartill anledningen är det inträffade förhållandet, att särskilde skatt!agde utjordar vid skiftesförrättningar blifvit fördelade på det hemman, inom hvars område utjorden är belägen; men då sådant endast undantagsvis skott och genom undersökning härom likasom genom allmän jordransakning föga eller intet skulle vinnas för underlättandet af fasteboksuppläggning, anse vi oss icke höra före-

Bil. No 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom in. m. 21

slå, att jordransakning af berörda anmärkta anledning företages i Vermlands län.

Den föreslagna särskilda jordeboken för Ver mland anse vi böra inrättas sålunda: att vid hvarje hemman utsattes dess namn, natur, storlek efter antagen beräkningsgrund, derest det undergått storskifte eller laga skifte, tiden när sådant skett, samt om och å hvad tid skiftesförrättningen biff vit fastställd, äfvensom att i fortlöpande ordning hvarje utskiftad egolott förses med ett, det i skifteshandlingarne använda littera motsvarande nummer; att, der en sålunda utskiftad egolott sedermera undergått laga skiftesdelning, jemte enahanda anteckning derom, som ofvan är sagd! om storskifte eller laga skifte, de utklufne delarne i jordeboken antecknas i fortlöpande nummerordning samt att, då ändamålet med den särskilda jordeboken är, att deruti antecknas alla inträffande förändringar med jordfördelningen, efter framdeles skeende jordafsöndringar, hemmansklyfningar eller laga skiften, enahanda anteckningar derom höra göras i jordeboken; och anse vi tillika höra iakttagas att, der skifte vid olika tider öfvergått särskilde delar af hemmanet, det som afser inegorna bör utgöra grunden för numereringen samt öfrige skiftesförrättningar endast antecknas i anmärkningskolumnen såsom verkställde.

Vid uppläggandet af fastighetsbok, grundad på den särskilda jordeboken, erfordras utredning om hvilken eller hvilka, som då äro ägare till hvarje på förberörda sätt upptagna hemmansnummer, hvithet icke med visshet kan ske annorlunda, än att på grund af äldre åtkomsthandlingar, der så erfordras, ledes tillbaka till den, hvilken vid skiftesförrättningen innehade egolotten, och höra således i den särskilda jordeboken jemväl utsättas namnen på dem, som vid skiftesförrättningen fatt jorden sig tilldelad. Utredningen af hvilka hemmansdelar, som besväras af de under mellantiden meddelade inteckningar äfvensom under hvilka hemmansdelar skedde afsöndringar rätteligen lyda, skall härigenom möjliggöras eller åtminstone i hög grad underlättas.

Beträffande åter de hemman der lagliga skiftesförrättningar icke ägt rum och annan grund följaktligen måste antagas för nummersättning torde sådan lämpligast kunna åstadkommas såmedelst, att hvarje delegares skattetal enligt hans eganderättshandlingar och med ledning af bevillningstaxeringslängden sammanföres under ett nummer, derest icke, med afseende å egolotternas lägen eller eu jordegares delaktighet i flere särskilda egendomar, lämpligare skulle finnas, att hans egovälden antecknas under särskilda nummer. Det skulle erfordras en särskild lag för att frammana nämnde eganderättshandlingar, derest de icke godvilligt företes, likasom rörande granskning af handlingarne och bestämmelse om tid för klander öfver nummersättningen; men enär en sådan lag, såsom jemväl berörande den civila rätten, svårligen kunde utgå i administrativ väg och genom densamma de

22 Bil. N:o 3 till Kongl. Maj.is Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

befintliga svårigheterna endast skulle ökas och tidsutdrägt vållas, så anse vi icke lämpligt föreslå någon särskild lagstiftning i nämnde hänseende, som ock torde vara mindre erforderlig, dels emedan allmänheten i Vermland säkerligen skall med största tillfredsställelse emottaga ett påbud om egolotternas numerering, såsom särdeles efterlängtad, hvaraf jemväl är att förmoda, det jordegarne sjelfve skola medverka till nummersättningens riktighet, dels emedan, derest vederbörande fastighetsägare icke vilja ordna och förete sina eganderättshandlingar vid den särskilda jordebokens upprättande, den kan grundas på uppgifterna till bevillningstaxeringen, dels äfven derföre att, derest tvist uppstår angående bättre rätt till större eller mindre del i ett nummer och uppföringen befinnes oriktig, sådant endast föranleder dertill, att den vinnande tillerkännes delaktighet i numret, som likväl oförändrad t kommer att omfatta redan antecknadt egovälde.

Efter upprättandet af en sådan jordebok och derpå grundad fastighetsbok skulle, der jorden undergått behörigt skifte, sålunda finnas tre olika slags offentliga handlingar, nemligen de båda böckerna och skifteshandlingarne, alla med lika utgångspunkter, och jordeboken utgöra så att såga eu mellanlänk emellan de öfriga samt, genom densammas fortsättande och komplettering i den män laga skiftesdelningar dertill föranleda, lemna fullständigare öfversigt om jordfördelningen i Yermland, än som kan erhållas i andra län och säkerligen, såsom ofvan blifvit yttradt, inom kort tid tjena till efterföljd å andra orter samt slutligen lända till de särskilda fastighetslotternas tydliga betecknande och, genom hänvisning till skifteshandlingar, fullständiga begränsning, som, enligt komiterades framställning om förhållandet i flere främmande länder, derstädes utgör ett vilkor för inskrifning i fastighetsbok, hvarom vi särskild! vilja nämna England.

Upprättandet af eu sådan särskild jordebok synes väl lämpligast höra ske inom länet, antingen inom de särskilda socknarne eller i provinslandtmäterikontoret. I förra fallet skulle utan tvifvel mota hinder för arbetet, dels af svårigheten att få skifteshandlingar framlemnade, då de påfordras, dels äfven och ännu mer deraf att mångenstädes så beskaffade handlingar äro alldeles förkomne eller ock befinnas så ofullständiga, att de icke lemna erforderlig ledning för arbetet.

1 provinslandtmäterikontoret äro, genom den år 1865 i Karlstad timade brand, de länet rörande skifteshandlingar högst ofullständige, hvithet synes af förste landtmätarens skrifvelse den 31 Januari 1870 till Kongl. Landtmäteristyrelsen, hvaruti omförmäles, »att kartor och handlingar äro uppbrände eller förkomne vid eldsvådan 1865, helt och hållet för Gillbergs och Wäse härader samt till större eller mindre del för öfrige härader,« hvadan föreslagna jordeboksarbetet icke med någon framgång kan verkställas i pro-

Bil. B:o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom in. in. 23

vinslandtmäterikontoret; och få vi för öfrigt beträffande skiftesverket i Yermland hänvisa till bilagorna NI ris 12, 13 och 14.

I General-Landtmäterikontoret deremot höra handlingar och kartor rörande alla skiftesförrättningar i Yermland vara att tillgå intill dess att landtmätares skyldighet att till General-Landtmäterikontoret insända renovation af kartor och handlingar rörande hemmansklyfningar upphörde; och anse vi derföre, att den särskilda jordeboken bör af en landtmätare och en landtstatens tjensteman derstädes påbörjas och upprättas så långt som befintlige skifteshandlingar dertill lemna ledning samt sedermera beträffande dels hemmansklyfningar, hvarom upplysning icke vunnits i General-Landtmäterikontoret, dels äfven icke skiftade hemman fortsättas och fullbordas, i förra fallet åt* landtmätaren efter undersökning i orten, och i det sednare af häradsskrifvande, hvar inom sitt fögderi, på sätt här ofvan är vordet föreslaget.

Det lärer väl svårligen kunna åläggas de nu nämnde tjensteman att utan ersättning verkställa ett sådant arbete, som jemväl är främmande för den häradsskrifvare eljest åliggande skyldighet att upprätta nya jordeböcker, synnerligast som detta åliggande helt nyligen är åt häradsskrifvarne i Yermland fullgjordt; hemställande vi huruvida lämpliga arvoden för arbetet kunna erhållas af besparingar å behörig hufvudtitel eller medel eljest dertill vara tillgänglige, eller om särskild! statsanslag derför erfordras; och synes det oss såsom om högst 12,000 kronor skulle kunna vara för betäckande! af kostnaderna tillräckliga.

Något hinder finna vi icke mota för arbetets o fördröj liga företagande; och ehuru det är svårt kunna bedöma hvad tid som kan åtgå för den vidlyftiga granskningen af handlingar i General-Landtmäterikontoret, synes den likväl icke höra öfverskrida ett hälft år. Det fortsätta arbete! i socknarne, som kan ske samtidig! i alla fögderierne, torde icke blifva särdeles tidsödande, synnerligast som enligt förste landtmätarens uppgift i vidfogade tablå (Bil. N:o 13) endast omkring 73 hemman vid slutet af år 1869 återstodo oskiftade; och införande! i jordeboken af de hemman, som troligen icke komma att undergå laga skiften, synes vara lätt verkställbar!.

På grund af hvad vi sålunda anfört hemställa vi underdånigst, det Eders Kongl. Maj:t måtte i nåder besluta:

att uppdraga åt en landtmätare och en land statens tjensteman, båda med jordförhållandena i Yermland förtrogne, samt vederbörande häradsskrifvare, hvar inom sitt fögderi, att öfver Yermland upprätta en särskild jordebok i enlighet med här ofvan gjorde framställningar och härvid fogad! formulär;

24 Bil. N:o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart d fång till fast egendom m. m.

att sedan jordeboken sålunda blifvit fögderivis upprättad den öfverlernnas till landskontoret att sammanföras till ett helt, hvarefter från landskontoret lemnas utdrag deraf dels till häradshöfdingarne för hvarderas domsaga och dels till de särskilda socknarne eller helst för hvarje hemman;

att landtmätare föreläggas, att efter erhållen fastställelse å hemmansklyfning eller laga skifte till landskontoret aflemna uppgift, i förra fallet om den delade egolottens littera i förra skifteshandlingar samt i huru störa delar af mantal eller annan antagen beräkning lotten blifvit utlagd och under Indika littera lotterna 'återfinnas i skifteshandlingarne, och i sednare fallet om den littera, hvarunder de särskilda hemmanslotterne äro vid laga skiftet upptagne, om hvilket allt i landskontoret införes anteckningar i den särskilda jordeboken och afskrift deraf tillställes häradshöfdingen för införandet i den hos honom befintliga jordebok; samt

att nödiga medel anvisas för uppläggandet af den särskilda jordeboken.

På sätt ofvan är vordet nämndt, ske fastighets försäljningar i Dalarne och Ver mland efter hvarjehanda antagne olika beräkningar, nemligen i Dalarne tunnland och kappland, — spannland, snesland och bandland — reducerad jord, daler och öre eller riksdaler, skillingar och runstycken i soldatårspenningar, samt i Vo nu land efter uppsättning i hyttorna, vissa lispund osmundsskatt i bergstorp, viss areal, eller efter mantal, i sistnämnda fall temligen allmänt efter beräkning af 960 öre eller styfver silfvermynt skatträtt på helt mantal samt hvarje öre eller styfver till 24 penningar. Om uppkomsten af detta sistnämd», beräkningssätt hafva vi icke kunnat förskaffa oss upplysning, men det antagliga är, att, såsom det berättas, en häradsskrifvare för längre tider tillbaka för underlättandet af debiteringen infört beräkningen, som nu är vedertagen öfver hela Vermland, synnerligast i skogstrakterne, der de större hemmanen äro belägne, och länge blifvit använd vid skiftesförrättningar och i andra officiel» handlingar, utan att anmärkning deremot skeft; och medgifvas måste att beräkningssättet medför mycken lättnad samt är vida enklare än att begagna bråkdelar af mantal, hvarom vi vilja hänvisa till bevillningstaxeringslängden (Bil. N:o 9) angående hemmanet Norra Hökhult, der reduktion är verkstad. Alla desse särskilde beräkningssätt stå i mer eller mindre direkt sammanhang med beskattningen och kunna, antingen alldeles icke, eller ock icke utan att allmänhetens uppfattning om

Bil. N:o 3 till Kongl. Maj.B Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom ro. ro. 25

jordevärdet till storleken i förhållande till beskattningen rubbas o-ifvas annan form.

Då likväl dessa olika försäljningssätt af fastigheter icke äro grundade pa lagbestämmelser, utan ofta på landsortssed, men det kan ifrågasättas, att vid uppläggning af de särskilda jordeböckerna, hvarpå fastighetsböckerna skola grundas, en generaljordbenämning måtte antagas, hvaraf, såsom ofvan äi nämndt, blott skulle uppstå allt för störa olägenheter samt de antagna beräkningarne icke hafva oskäl med sig, få vi slutligen föreslå:

att vid upprättandet af de särskilda jordeböckerna brukningsdelaine matte ia upptagas under de benämningar, som i hvarje ort är sedvanlig.

Med djupaste undersåtlig vördnad, trohet och nit framhärda

Stormäktigste Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

P. de LAVAL.

underdånigste, tropligtig^ tjenare och undersåten

A. M. MYRTIK.

Stockholm den 9 Februari 1874.

tUh. till Riksd. !‘rot. 1875. 1 Sami. 1 Afd.

26 Bil. N:o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

Särskild jordebok för Wermlands Län. Elfvedalils Härad. Norra Fiimskoga socken.

Litt. i skiftes-1

handlingar.

Bil. N.-o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom in. in 27

C.

D.

A.

B.

S

B ^ B

23 Hemmanets namn, storlek och natur samt uppgift om verkstäldt skifte. Jordegarens namn vid skiftesförrättningen.

Kajsa Bengtsdotter Märta Bengtsdotter

Ferne/jo Härad.

Lurig sunds socken.

Kärn 8 lispund Osmundsskatt, beräknadt till f mantal. Inegorna laga skiftade 1861. Faststäldt 21/l2 1861.

Bars Nilsson.........

Jan Andersson.......

Nyeds härad. Eif sbacka socken.

Berg £ mantal kronoskatte. Enligt 1872 års Bevillningstaxeringslängd.

Per Persson..........

Bars Andersson .......

Jons Andersson........

J ordegarnes skattedel efter antagen beräkning.

l

1^

i <r

Vt

A;

it

Anmärkningar.

2|

rSe ofvan Ki:o 7.