med förslag till ecklesiastik boställsordning

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 30,

1 N:o 30.

Kongl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till ecklesiastik boställsordning; gifven Stockholms slott den 30 november 1893.

Sedan Kongl. Maj:t, efter kyrkomötets hörande, genom proposition den 7 december 1888 föreslagit Riksdagen att antaga ett utarbetadt förslag till ecklesiastik boställsordning, men Riksdagen i skrifvelse den 8 maj 1889 tillkännagifvit, att dess Andra Kammare funnit nämnda proposition icke för det dåvarande böra bifallas, i följd hvaraf frågan om antagande af den nya ecklesiastika boställsordningen för nämnda riksdag förfallit; så och efter det Kongl. Maj:ts och rikets kammarkollegium, jemlikt nådig remiss, underdånigst afgifvit utlåtande och utredning rörande väckt fråga om byggnads- och underhållsskyldighetens vid de ecklesiastika boställena öfverflyttande till en eller flera för ändamålet bildade kassor samt vidare infordradt yttrande i skrifvelse den 10 sistlidne oktober afgifvits af det under året församlade kyrkomötet, vill Kongl. Maj:t, med öfverlemnande af de i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll, kammarkollegii ofvannämnda utlåtande och utredning samt kyrkomötets nyssberörda skrifvelse, föreslå Riksdagen att antaga närlagda förslag till ecklesiastik boställsordning.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR

G. F. Gilljam.

Bill. till Rilesd. Prof. 1894. 1 Sami. 1 Afd. 15 Häft. (N:o 30.)

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 30.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 30 november 1893.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre von Essen,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam, friherre Rappe,

Christerson.

2:o

Departementschefen, statsrådet Gilljam anförde i underdånighet:

»Sedan med anledning af särskilda framställningar af Rikets ständer den 28 januari 1863 och Riksdagen den 10 maj 1876 förslag till förordning angående presterskapets boställen blifvit af utsedde komiterade till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnadt, öfver hvilket förslag domkapitlen, Stockholms stads konsistorium, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen, öfverståthållareembetet, domänstyrelsen, kammarkollegium och högsta domstolen sig yttrat, samt derefter inom ecklesiastikdepartementet

3 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

uppgj°rts ett i vissa hänseenden från de af komiterade föreslagna bestämmelser afvikande förslag till ecklesiastik boställsordning, infordrade Eders Kongl. Maj:t det år 1888 församlade kyrkomötets yttrande, huruvida detsamma medgåfve, att vissa i sistberörda förslag innehållna bestämmelser måtte varda gällande utan hinder af stadgandena i 4, 9 och 13 punkterna af presterskapets privilegier den 16 oktober 1723. I skrifvelse den 8 oktober 1888 afgaf kyrkomötet det begärda yttrandet, hvarigenom det äskade medgifvandet i väsentliga delar lemnades. Tillika anhöll emellertid kyrkomötet i nämnda skrifvelse, med anledning af en vid mötet i ämnet väckt motion, det Eders Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, om och under hvilka vilkor den församling och presterskap åliggande skyldighet att bygga och underhålla de ecklesiastika boställenas hus måtte kunna öfverflyttas till en eller flera för ändamålet bildade kassor, samt derefter vidtaga de åtgärder, hvartill en dylik utredning kunde föranleda.

Vid underdånig föredragning den 7 december 1888 af kyrkomötets berörda skrifvelse beslöt Eders Kongl. Maj:t dels att till 1889 års Riksdag aflåta nådig proposition om antagande af förslaget till ecklesiastik boställsordning, dels ock att i sammanhang dermed anbefalla kammarkollegium att, efter vederbörandes hörande, verkställa omförmälda utredning samt med underdånigt utlåtande i ärendet till Eders Kongl. Maj:t inkomma.

I skrifvelse den 8 maj 1889 tillkännagaf Riksdagen, att Andra Kammaren funnit den omförmälda propositionen icke för det dåvarande böra bifallas, och att i följd deraf frågan om antagande af den nya ecklesiastika boställsordningen för nämnda riksdag förfallit. Till fullgörande af den erhållna nådiga befallningen afgaf härefter kammarkollegium, sedan Eders Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande och stiftskonsistorierna samt jemväl delvis presterskap och församlingar sig i ärendet yttrat, eget underdånigt utlåtande den 5 sistlidne maj, innefattande den anbefalda utredningen. Af denna utredning framgick, att de utvägar, som kunna anlitas för åstadkommande af en eller flere fonder för öfvertagande af den församling och presterskap åliggande skyldighet att bygga och underhålla de ecklesiastika boställenas hus, skulle medföra icke blott ett oskäligt betungande af presterskapet, utan ock synnerligen stora praktiska svårigheter, framför allt genom byggnadskostnadernas oskäliga uppdrifvande.

Vid underdånig föredragning den 17 sistlidne juni af ärendet, i det skick det sålunda kommit, ansåg Eders Kongl. Maj:t byggnadstungans öfverflyttande på fonder, såsom af kyrkomötet ifrågasatts, icke kunna genomföras och beslöt att för det under året sammanträdande kyrkomötet å nyo framlägga ifrågavarande förslag till ecklesiastik boställsordning för inbuntande af detta kyrkomötes yttrande, huruvida kyrkomötet fortfarande med-

4 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 30.

gåfve, att hinder icke förefunnes i 1723 års privilegier för de ifrågastälda stadgandena.

I underdånig skrifvelse den 10 sistlidne oktober har kyrkomötet utlåtit sig i anledning af Eders Kongl. Maj:ts berörda framställning. Af denna skrifvelse inhemtas, att kyrkomötet icke funnit något skäl att frånträda det förut i denna fråga fattade beslut. Men kyrkomötet har hyst tvekan, om stadgandet i 32 § 2 mom. af förslaget icke kunde lämpligare afmattas. Detta stadgande syntes hafva sin egentliga betydelse i fråga om boställen förenade med jordbruk och vara föreslaget företrädesvis med afseende å sådana. Laga tillträdestid vid hemman å landet vore den 14 mars. Och då man nu icke ansett sig böra följa allmänna lagens bestämmelse om skyldighet för landbo att vid kyndelsmessotid inrymma tillträdaren halfva husen — en bestämmelse, som sällan torde tillämpas — kunde det ifrågasättas, om skäl funnes att låta tillträdarens rätt till andel i husen inträda förr än den 14 mars. Derjemte liölle kyrkomötet före, att, då eu tillträdande prestman ju i regeln flyttade till den församling, hvari -han fått anställning, först då hans tjenstgöring der skulle börja, i allmänhet den 1 maj, något behol af andel i sjelfva sätesbyggningen icke för honom funnes före den dagen. Kyrkomötet hade derför ansett sig höra lemna sitt medgifvande i den form, att hinder ej mötte för Eders Kongl. Maj:t att, derest så funnes lämpligt, i förslaget vidtaga nu antydda jemkningar.

I öfverensstämmelse dermed har kyrkomötet för den skull medgifvit: under förutsättning att någon ändring i 14 § och 67 § 2 mom. uti förevarande förslag till boställsordning icke utan kyrkomötets samtycke kommer att ega rum — att, utan hinder af hvad presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 i 4:de punkten innehålla, stadgandet i 14 § angående fördelning af byggnads- och underhållsskyldigheten å andra klassens bostadsboställen på landet må varda gällande;

att, utan hinder af hvad presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 i 9:de punkten innehålla, de i 23 § föreslagna stadganden, såvidt de afse anläggande af torp å boställe, må varda gällande; och

att, utan hinder af hvad presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 i 13:de punkten innehålla, stadgandet i 32 § om rätt för tillträdare att före tillträdesdagen inrymmas i halfva husen må varda gällande;

med förklarande tillika, att detta medgifvande icke utgör hinder för sådan affattning af 32 § 2 inom., att afträdares inrymningsskyldighet skall vidtaga först den 14 mars samt ej afse boställes sätesbyggning.

Att den till 1889 års Riksdag i ämnet framlagda proposition icke vann Andra kammarens bifall torde hafva berott på den då förefintliga

5 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

förhoppningen, att skyldigheten att bygga och underhålla de ecklesiastika boställenas hus skulle kunna öfverflyttas till en eller flera för ändamålet bildade kassor. Genom kammarkollegii sedermera verkstälda utredning tillintetgjordes emellertid denna förhoppning.

Vid sådant förhållande synes mig anledning förefinnas till det antagande, att, derest ny proposition i ämnet aflåtes, utgången skall varda en annan och den öfvertygelse göra sig gällande i Riksdagens båda kamrar, att den omfattande och invecklade frågan, som nu i öfver trettio år stått på dagordningen, icke kan lösas på bättre sätt än som angifves i det genom den förra propositionen framlagda förslag, med den obetydliga ändring, som skäligen påkallas af kyrkomötets ofvanberörda erinran i fråga om förslagets 32 § 2 mom.

Anslutande mig till det yttrande, som den 7 december 1888 af dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet inför Eders Kongl. Maj:t i ärendet afgafs, får jag i underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta proposition om antagande af ifrågavarande förslag till ecklesiastik boställsordning med nyssberörda ändring.»

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till hvad departementschefen sålunda hemstält.

Hans Maj:t Konungen behagade i nåder bifalla hvad departementschefen hemstält; och skulle proposition till Riksdagen aflåtas med den lydelse bilagan A vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

C. E. Blom.

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

Förslag

till

Ecklesiastik boställsordning.

Med ändring af hvad 26 kap. 2 § byggningabalken och särskilda författningar innehålla häremot stridande förordnas som följer:

I Kap.

Om hvad med boställen förstås och särskilda slag af desamma.

1 §•

1. Såsom boställen anses i denna boställsordning alla de hemman och lägenheter, som äro anslagne till bostad eller aflöning åt biskopar, kyrkoherdar, komministrar, kapellpredikanter och pastoratsadjunkter eller till prestenkesäten, äfvensom de hemman och lägenheter, hvilkas afkomst ingår till presterlig löneregleringsfond.

2. Boställen, som äro afsedda till löntagares bostad, kallas i denna författning bostadsboställen; och må för hvarje presterlig befattning endast ett boställe såsom bostadsboställe anses. Öfriga boställen kallas -löningsboställen.

2 §•

Bostadsboställen indelas i tre klasser; och omfattar första klassen: bostadsboställen för biskopar; andra klassen: bostadsboställen för kyrkoherdar; och

tredje klassen: bostadsboställen för komministrar, kapellpredikanter och pastoratsadjunkter.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 30.

7 II Kap.

Om laga hus.

3 §•

•

Å bostadsboställen, förenade med jordbruk, på landet och i stad skola, der ej enligt 5 § undantag medgifves, finnas följande laga hus: 1) sätesbyggning, 2) visthus, 3) hushållskällare, 4) brygghus, 5) vedbod, 6) hemlighus, 7) drängstuga, 8) vagnshus, 9) spanmålsbod, 10) redskapshus, 11) stall, 12) fähus, 13) fårhus eller, å mindre boställen, i fähuset anbringad särskild fårkätte, 14) svinhus och 15) en eller flera lador samt loge eller logar efter behofvet, hvarjemte, der sådant nödigt pröfvas, å dessa boställen må såsom laga hus ytterligare föreskrifvas: källare för rotfrukter samt en brunn för hushållet och en för ladugården.

4 §.

Bostadsboställen utan jordbruk på landet och i stad skola, der ej enligt 5 § undantag medgifves, vara försedda med dessa laga hus: l) sätesbyggning, 2) visthus, 3) hushållskällare, 4) brygghus, 5) vedbod och 6) hemlighus, äfvensom 7) drängstuga, 8) stall och 9) vagnshus, de tre sistnämnda husen dock å andi’a och tredje klassernas bostadsboställen endast i det fall att boställshafvaren för tjensteresor behöfver hålla häst och åkdon. Erfordras å bostadsboställe utan jordbruk flera hus än nu sagdt är, må efter omständigheterna föreskrifvas ytterligare något eller några af de i 3 § omförmälda hus.

5 §■

1. Der, i följd af ortens förhållande eller något med jordbruk förenadt bostadsboställes särskilda beskaffenhet, skötsel af får eller svin ej lämpligen,, kan ega rum, må fårhus eller svinhus kunna uteslutas.

2. Å bostadsboställe af tredje klassen må jemväl följande hus: visthus, brygghus, drängstuga, vagnshus och spanmålsbod, ett eller flere, uteslutas, när de pröfvas kunna undvaras och lindring i byggnadsskyldigheten är af behofvet påkallad.

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

6 §•

Löningsboställen bebyggas efter ty för kronohemman stadgadt är, der ej dessa boställen antingen, med afseende på särskild beskaffenhet, erfordra derefter lämpade hus, eller ock, såsom brukade gemensamt med bostadsboställen, eller af annan anledning pröfvas kunna alla eller vissa af de för kronohemman föreskrifna hus undvara.

* 7 §.

De laga hus, som för hvart boställe föreskrifvas, må uppföras särskilda eller sammanbyggas, efter som, med afseende å belägenheten och ortens sed, lämpligt pröfvas; och må källare under annan byggnad läggas. I allmänhet bör dock undvikas sådant sammanförande af hus, att derigenom sammanblandning af boställshafvares och annans byggnads- och underhållsskyldighet uppstår.

8 §•

1. Sätesbyggning å bostadsboställe af första klassen bygges efter ritning, som för hvarje fall af Kongl. Maj:t fastställes.

2. För sätesbyggning å bostadsboställe af andra klassen må föreskrifvas minst sju, högst tio boningsrum jemte kök, skafferi, erforderliga kontor samt en eller två förstugor.

3. För sätesbyggning å bostadsboställe af tredje klassen må föreskrifvas minst fyra, högst sex boningsrum jemte kök, skafferi, erforderliga kontor och en eller två förstugor.

9 §.

1. Sätesbyggning a bostadsboställe uppföres, der läget så medgifver, skild från öfriga hus, på stenfot af minst fein decimeters höjd ofvan jord, med väggar företrädesvis af tegel eller timmer, men äfven, der något af dessa ämnen ej lämpligen kan föreskrifvas, af annat ändamålsenligt, forten brukligt byggnadsämne. Till byggnaden i öfrigt användas de ämnen, som lämpliga finnas och med ortens sed öfverensstämma. Boningsrummen göras så stora, som behofvet i hvarje fall fordrar, minst tre meter höga, dock att å andra och tredje klassernas bostadsboställen rum å vinden må göras tre decimeter lägre; och skola boningsrummen i allmänhet vara försedda med ugnar af kakel; men äfven ugn eller spis af sten eller ugn af jern ma kunna i något rum tillåtas. Framför ugns- eller spisöppningarne

9 Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 30.

anbringas jernplåt eller plansten., Alla boningsrum förses med dubbelfönster, gipsade eller spända tak, oljemålning å panel, dörrar, dörr- och fönsterinfattningar, samt å väggarne tapeter eller lämplig målning.

2. öfriga laga hus å bostadsboställen uppföras af ändamålsenliga byggnadsämnen efter ortens sed, till den storlek, behofvet i hvarje fall fordrar. Stenfot å dessa hus göres minst tre decimeter hög ofvan jord.

3. Brygghus skall i allmänhet innehålla ett rum för brygd och tvätt samt ett rum för bak med bakugn i ettdera; dock må vid mindre bostadsboställen brygghus af endast ett rum med bakugn tillåtas.

4. Stall, fähus och fårhus förses med skullar eller andra foderrum.

10 §.

Sätesbyggning af trä skall inom tid, som för hvarje särskildt fall af synerätt bestämmes, förses med brädfodring eller annan tjenlig beklädnad samt an strykas med rödfärg eller annan färg. För sätesbyggning af annat ämne äfvensom för andra laga hus å bostadsboställen må efter behofvet och ortens sed tjenlig beklädnad och anstrykning föreskrifvas.

Alla hus skola läggas och inrättas så, att eldfara, så vidt möjligt, undvikes samt brandförsäkring af desamma ej förhindras eller fördyras."''

..■ Mc.' '■■■-!.'it ■ :■ Au*

■" .■=’ :.P §•

Vid meddelande af föreskrift om storleken, inredningen och öfriga beskaffenheten af sätesbyggning å bostadsboställe af andra eller tredje klassen iakttages, att å ena sidan boställshafvarens skäliga behof af utrymme tillgodoses och å andra sidan den byggnadsskyldige icke öfver höfvan betungas. . , i

III Kap.

Om byggnads- och underhållsskyldigheten.

13 §.

För bostadsboställe af första klassen gäller hvad särskildt är förordnadt i fråga om hvem skyldigheten att bygga och underhålla dertill hörande laga hus åligger.

m/l. till Jlilcsd. mot. 18.94. 1 Sami. 1 Afd. 7.5 Häft. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

14 §.

O

1. A andra och tredje klassernas bostadsboställen på landet skola sätesbyggning, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod, hemlighus, drängstuga, vagnshus och brunn för hushållet, för så vidt de der böra enligt denna författning såsom laga hus finnas, af pastoratet byggas och underhållas. öfriga laga hus å sådana bostadsboställen byggas och underhållas af boställshafvaren.

2. A bostadsboställen af andra och tredje klasserna i stad byggas och underhållas alla laga hus af pastoratet.

15 §.

o

A löningsboställen åligger byggnads- och underhållsskyldigheten boställshafvaren.

16 §.

1. I afseende på boställshafvares och församlings rätt att till nybyggnad och iståndsättande af boställes hus samt boställshafvares rätt att i öfrigt till husbehof använda boställes skogstillgång, länder till efterrättelse hvad angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket är stadgadt.

2. Andra å boställe tillgängliga byggnadsämnen, som icke äro att hänföra till den boställshafvaren ensam tillkommande atkastningen af bostället, må, der sådant kan ske utan men för bostället eller boställshafvaren, jemväl af annan byggnads- och underhållsskyldig till nybyggnad och förbättring å bostället användas. Förslår tillgången ej till både boställshafvares och annan byggnad sskyldigs behof, hafve boställshafvare bästa rätten.

17 §•

Uppkommande brister å boställes,; insynade hus skola afhjelpas och nybyggnad af dessa hus verkställas i den mån sådant föreskrifves eller eljest nödigt blifver.

18 §.

1. På det tungan af byggnadsskyldigheten, så vidt möjligt, må lika drabba föregående och efterföljande boställshafvare, skall för nybyggnad af de laga hus, hvilkas byggande åligger boställshafvare, årsberäkning ega

11 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

rum, såsom här nedan sägs; dock att boställshafvare, utan rätt till årsberäkning, verkställer:

a) den nybyggnad, för hvilken vid af- och tillträdessyn företrädaren förklarats skyldig svara och som icke före hans afträde blifvit fullgjord;

b) den nybyggnad, som efter synerätts uppskattning motsvarar det byggnadsbidrag, boställshafvare enligt 20 § af företrädaren erhåller; och

c) den nybyggnad, som i följd af brandskada å sådana hus, hvilkas byggande boställshafvare åligger, blifver erforderlig, i den mån dylik nybyggnad motsvarar uppburen brandskadeersättning eller, der sådan ej erhållits till fullt det belopp, hvartill det brända uppskattas, värdet af det brunna.

2. All annan nybyggnad af boställshafvares laga hus, hvilken honom enligt denna boställsordning åligger, skall honom godtgöras medelst årsberäkning, som verkställes på det sätt, att, då sådan ifrågakommer, synerätten uppskattar nybyggnadskostnaden särskildt för hvart af boställshafvarens laga hus och fördelar denna kostnad på det antal år, samma hus efter dess uppförande kan antagas ega. bestånd, innan nybyggnad deraf åter blir nödig, samt, efter det härpå sammanräknats hvad på ett år belöper af den uppskattade nybyggnadskostnaden för alla boställshafvarens laga hus, bestämmer årsberäkningen efter förhållandet emellan det sålunda sammanräknade årliga nybyggnadsbeloppet och den byggnadskostnad, hvarför synerätten har att tillgodoföra årsberäkning.

3. Till nybyggnad må ock hänföras påläggning af nytt tak äfvensom brädfodring eller annan ändamålsenlig beklädnad å gammalt hus.

19 §.

Är nybyggnad, för hvilken boställshafvare är till årsberäkning berättigad, af honom verkstäld utöfver hvad på hans besittningstid belöper, skall sådan Överskjutande byggnad, eller öfverbyggnad, efter derå vid bestämmande af årsberäkning för honom skedd uppskattning, honom godtgöras af efterträdaren, med rättighet för denne att genom godtgörelsens utbetalande anses hafva fullgjort nybyggnad för det antal år, hvarför öfverbyggnadsersättning företrädaren tillgodoberäknats, och, om bostället åter afträdes förr, än denna tid tilländalupit, att hvad af den utbetalda ersättningen, enligt nämnde uppskattning, belöper å tiden efter sist berörda afträde utbekomma af den, som då emottager bostället.

12 Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 30.

20 §.

1. Derest vid af- och tillträdessyn de laga hus, hvilkas byggande boställshafvare åligger, äro i sådant skick, att någon nybyggnad af dem icke erfordras, anses afträdande boställshafvares byggnadsskyldighet vara fullgjord, äfven om han icke skulle hafva verkstält mot hans besittningstid efter årsberäkning svarande nybyggnad. Erfordras nybyggnad, svare derför så långt på besittningstiden belöper.

2. Finnes vid af- och tillträdessyn å bostadsboställe eller å löningsboställe, som af löntagare innehafves, boställshafvarens laga hus i särdeles godt stånd, så att på längre tid föga eller ingen nybyggnad af dem synes förestå; och blifver tillträdaren ej förpligtad att ersätta afträdaren för någon betydligare öfverbyggnad, skall synerätten fastställa ett visst årligt penningebidrag till husens framtida nybyggnad, lärnpadt efter den större kostnad, som i sådant afseende framdeles förestår.

3. Dylikt byggnadsbidrag skall under den tid, synerätten funnit detsamma böra utgöras, den 1 maj hvarje år för det då tilländalupna ecklesiastikåret inbetalas af boställshafvaren till kyrkorådet i den församling, der bostället är beläget, att af kyrkorådet för boställets räkning förvaltas och på lämpligt sätt göras räntebärande. I den mån boställshafvare sedermera styrker, att han vid bostället verkstält nybyggnadsarbete, eger han att mot kostnaden derför svarande andel af byggnadsbidraget utbekomma.

•*! -;n '■ ' • ' -■!.:* " ■■ : ... ■ ■■- . : ■ . ' - ' '

21 §.

Boställshafvare vare skyldig väl vårda sådana till hans begagnande upplåtna hus, som af annan byggas och underhållas. All skada, som genom boställshafvarens vanvård eller vårdslöshet å dem vållas, skall af honom ersättas.

V,' : •' : ■ , bi.;/d ' /Åt: i !-

IV Kap.

Om brandförsäkring.

i . . > n i Vi!) : A' ■/ . :

22 §.

1. Boställshafvare vare pligtig att uti allmänt brandförsäkringsverk eller brandstodsförening med reglemente, faststäldt af Kongl. Maj:t, eller

13 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

uti brandstodsförening för helt län med reglemente, faststäldt af Konungens befallningshafvande, låta för domkapitlets räkning brandförsäkra alla de hus, hvilkas byggande och underhåll boställshafvaren åligger, till deras* fulla värde, äfvensom att sådan försäkring vidmakthålla, öfver fullgörandet häraf, derom bevis bör inom tid, som domkapitlet bestämmer, af boställshafvaren till domkapitlet öfverlemnas, hålle domkapitlet tillsyn; och svare boställshafvare, som sin pligt härutinnan försummar, sjelf för brandskada samt bygge nytt upp för hvad som brunnit, utan rätt till årsberäkning, såsom förut sagdt är.

2. Är brandförsäkring tagen med vilkor, att afgiften derför skall betalas på en gång eller under vissa år, må hvad boställshafvare i brandförsäkringsafgift erlagt till godtgörande på högst tjugu år fördelas af synerätt.

3. Brandskadeersättning uppbäres af domkapitlet, som tillhandahåller boställshafvaren ersättningsbeloppet, hvarvid domkapitlet eger förordna, huruvida, innan lyftning får ske, säkerhet hos domkapitlet skall ställas för medlens användande till återställande af hvad genom branden blifvit förstördt.

4. Uppburen brandskadeersättning skall vid nästa ekonomiska besigtning eller husesyn redovisas.

V Kap.

Om andra byggnader än de laga husen samt om fördelning till godtgörande på vissa år af kostnad eller förlust, som boställshafvare

kan få vidkännas.

23 §.

1. Finner synerätt att på bostadsboställe eller dermed i sambruk förenadt löningsboställe insynadt torp eller fäbodeställe bör bibehållas eller nytt sådant bör insynas eller insynad qvarn bör qvarblifva, skall boställshafvare der, utan rätt till godtgörelse härför, vare sig medelst årsberäkning eller annorledes, uppföra och underhålla de byggnader, som af synerätten föreskrifvas.

2. Hvad i 1 momentet stadgas om torphus galle ock om hus på nyodling, som efter frihetsår återgår till boställe.

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

24 §.

Alla andra byggnader än de i 3, 4,' 6 och 23 §§ omförmälda äro öfverloppshus, hvilka boställshafvaren eger, der efterträdaren ej vill dem efter laga mätning behålla, rätt och, om efterträdaren så yrkar, äfven skyldighet att bortföra; vare dock pligtig att för byggnadsvirke, som hemtats från boställets skog och icke utgjorts af sådan andel i densammas afkastning, som, enligt hvad särskildt är stadgadt, i vissa fall kan, utöfver husbehofvet, boställshafvaren tillkomma, utgifva ersättning, hvars belopp och användande till boställets nytta synerätt bestämmer.

25 §.

1. Om fördelning till godtgörande på vissa år af den kostnad, boställshafvare kan hafva under sin besittningstid fått vidkännas i och för laga skifte, deltagande i vattenafledningsföretag för samfällig jords odling eller förbättring, nybyggnad af kyrka eller andra allmänna hus, uppförande af broar eller anläggning af vägar, galle hvad derom särskildt är stadgadt; och vare efterträdare ej skyldig att annorlunda än på grund af sådan fördelning vidkännas de kostnader, som i dessa afseenden bort före hans tillträde af bostället utgå.

2. Har nybyggnad eller förbättring eller annan åtgärd, derför boställshafvare förklarats skyldig svara, blifvit af efterträdande boställshafvare verkstäld; och kan det visas, att denne, utan egen försummelse, varit ur stånd satt att utfå den härför bestämda kostnadsersättning hos företrädaren; må den förlust, hvilken sålunda uppstått för efterträdaren, efter synerätt® bepröfvande fördelas till godtgörande på vissa, högst tjugu år, räknade från denne boställshafvares tillträde.

VI Kap.

Om egornas vård och bruk.

26 §. :n; ■ ; •/ ; •

Boställshafvare skall väl häfda samt i god växtkraft hålla boställes åker och äng, nödiga diken, efter hvad derom stadgadt är, gräfva och vid-

15 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 30.

makthålla samt, i öfverensstämmelse med den särskilda plan, som angående befintliga hagmarkers ändamålsenliga skötsel må vara faststäld, sådana marker rödja och vårda.

För hvarje boställe skall, då sådant af boställshafvaren äskas eller eljest af synerätt pröfvas nödigt, viss kulturplan af synerätten fastställas, efter det förslag dertill blifvit emot ersättning, som bestämmes af synerätten och gäldas af boställshafvaren, uppgjord af två i orten boende sakkunnige män, som domaren eller rätten förordnar. Från sålunda faststäld kulturplan må afvikelse icke ske utan att ändring deri af synerätt medgifvits.

27 §.

1. Boställshafvare skall väl vårda och vidmakthålla trädgård. Om å bostadsboställe trädgård är otillräcklig eller alldeles saknas, bör, der det kan ske med fördel, den gamla utvidgas eller ny anläggas efter ty synerätt skäligt pröfvar. Vid nästpåföljande af- och tillträdessyn må, om synerätt finner afträdaren icke hafva innehaft bostället så länge, att afkastningen derunder kan anses hafva ersatt utvidgnings- eller anläggningskostnaden, denna kostnad till belopp af högst trehundra kronor fördelas af synerätt till godtgörande på viss tid, beräknad från den dag, utvidgningen eller anläggningen börjats, och till högst tio år efter då varande boställshafvares afträde.

2 I afseende på skogens skötsel och vård lände till efterrättelse hvad derom särskildt är stadgadt.

3. Torfmosse skall ändamålsenligt behandlas.

*

28 §.

1. Om hägnad i egoskilnad mot annans jord galle hvad derom är stadgadt. Den hägnad, boställshafvare åligger i egoskilnad hålla, skall vid boställes afträdande i fredgildt stånd lemnas.

2. Har till följd af sådan förening, som i 19 § af kongl. förordningen den 21 december 1857 omförmäles, stängsel i egoskilnad mot annans jord blifvit borttagen eller icke hållits så tät, att den mot mindre hemdjur gör fred, och upphör den förening att vara gällande, då skall, om bostället dervid innehafves af annan än den, som föreningen ingått, och synerätt finner kostnaden för återuppsättande af den stängsel, bostället bör hålla, uppgå till högre belopp än boställshafvaren anses böra vidkännas, hägnadskostnaden af synerätten fördelas till godtgörelse på det antal år,

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

som skäligt pröfvas, dock icke öfverstigande tjugu, räknadt från den tid, då stängseln blifvit fullbordad.

3. Inom boställes egoområde vare boställshafvare ej förbunden att hägnad uppehålla, der ej synerätten finner nödigt föreskrifva stängsel omkring ängs- eller betesmark, som af ålder varit inhägnad.

29 §.

1. I fråga om nyodling eller upprödjning af beteshage å boställes skogsmark gäller hvad derom stadgadt finnes.

2. Vill boställshafvare för tillämnad odling af kärr, mosse eller annan oländig mark, deraf i dess närvarande skick föga eller ingen afkomst kan erhållas, tillförsäkra sig rätt till frihetsår, enligt hvad derom särskildt stadgadt är, göre anmälan om företaget hos Konungens befallningshafvande, som derefter iakttager hvad gällande författningar i ty fall föreskrifva. När frihetsår beviljas, bestämmer Konungens befallningshafvande om och hvilka byggnader å den odlade lägenheten böra finnas. Virke till dessa byggnader äfvensom till de för odlingen nödiga hägnader jemte erforderligt bränsle eger boställshafvaren, under den tid, han innehar äfven sjelfva bostället, hemta från dess skogsafkastning; men, sedan han afträdt bostället, åtnjuter han icke annan rätt till afkastning af skogen, än att derifrån, så vidt då varande innehafvare af bostället ändock kan från skogen få sitt virkesbehof fyldt, virke till hägnad i odlingslägenhetens yttergränser må tagas efter utsyning af vederbörande skogstjensteman.

3. Vid frihetsårens slut skall den odlade lägenheten, till åker och äng behörigen häfdad, jemte erforderliga hägnader och byggnader i försvarligt skick till bostället afträdas utan ersättning.

30 §.

Med odling genom flåhackning och bränning af torf förhålles enligt hvad derom särskildt är stadgadt.

VII Kap.

Om öfverträdelse af nyttjanderätt till boställe.

31 §.

1. Hvad boställe tillhörer eller från dess egor är hemtadt och icke till dess årliga afkastning räknas kan, må ej bostället afhändas, utan att

17 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

sådant ar särskild! tillåtet, ej heller skogseffekter, äfven om de kunna anses tillhöra boställets årliga afkastning. Gödsel får icke bortföras från boställe, förenad! med jordbruk. Stråfoder må boställshafvaren icke förr än vid afträdestiden från sådant boställe bortföra utan särskildt tillstånd. Detta sökes, om det äskas för längre tid än ett år, hos synerätt och eljest hos Konungens befallningshafvande. Vid pröfning af ärendet tages i noggrant öfvervägande, huruvida det begärda tillståndet, utan skada för bostället, kan, med hänsyn till der befintliga förhållanden, meddelas med eller utan vilkor. Innan dylikt ärende hos Konungens befallningshafvande afgöres, skall domkapitlets yttrande inhemtas. Har boställshafvaren, när han skall afträda bostället, foder öfver, hembjude det efterträdaren. Vill han det ej lösa efter pris, som, der öfverenskommelse härom icke annorlunda träffas, varder bestämdt af tre gode män, utsedde i den ordning, lägen om skiljemän den 28 oktober 1887 angående val af sådana stadgar, må afträdaren bortföra fodret.

2. Gör boställshafvare åverkan å bostället, eller öfverträder han eljest sin nyttjanderätt, straffes så som i fråga om sådana förseelser, begångna af brukare utaf legd jord, finnes stadgadt; vare ock skyldig ersätta all skada.

VIII Kap.

Om af- och. tillträde.

32 §.

1. Med afträde å de löningsboställen, som skola vara i författningsenlig ordning utarrenderade, förhålles efter allmän lag.

2. Alla andra boställen afträdas såsom hittills den 1 maj; inrymme dock afträdaren från den 14 mars honom, som efter kommer, halfva husen, sätesbyggpingen deri ej inbegripen.

3. Aret före afträdet skall, om tillträdaren sådant påkallar, afträdaren låta åt tillträdaren verkställa erforderligt höstbruk och sådd emot ersättning, som, i brist af åsämjande, bestämmes af tre gode män, utsedde i den ordning, lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 i fråga om val af sådana föreskrifver; dock att tillträdaren anskaffar utsäde.

4. År vid tiden för boställes afträdande icke bestämdt, hvem som kommer att boställe tillträda, skall domkapitlet föranstalta, att bostället emellertid varder behörigen brukadt och vårdadt, intill dess detsammas skötsel och vård kan af tillträdare öfvertagas.

Bill. till Riksd. Prot. 18,94. 1 8and. 1 Afd. 1.9 lläft.

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

5. A alla med jordbruk förenade boställen vare afträdaren skyldig att utan ersättning tillhandahålla efterträdaren den efter vanliga förhållanden nödiga gödsel till första höst- och vårutsädet.

IX Kap.

Om tillsyn å boställen samt om ekonomiska besigtningar och

hnsesyner.

33 §.

Domkapitlet bör egna noggrann tillsyn deröfver, att inom stiftet belägna boställen varda till hus och egor behörigen vidmakthållna, samt att boställshafvare ej lemnas tillfälle genom försummande af honom åliggande byggnads- och underhållningsskyldighet, till förnärmande af boställets och efterträdares rätt, ådraga bostället större husröta, än som kan af den försumliges tillgångar gäldas. Anser domkapitlet boställets rätt vara genom något af domstol eller annan myndighet meddeladt beslut förnärmad, skall domkapitlet föranstalta, att beslutet varder i behörig ordning öfverklagadt.

34 §.

Å alla boställen skola för tillsyn å deras häfd till hus och jord hållas ekonomiska besigtningar så ofta sådane nödige finnas och sist å femte året efter det, då husesyn eller ekonomisk besigtning nästförut å bostället förrättats.

35 §.

Domkapitlet skall före utgången af februari månad hvarje år till Konungens befallningshafvande insända uppgift på de boställen, å hvilka ekonomiska besigtningar böra under året hållas; egande domkapitlet att i händelse af särskild! behof äfven å annan tid ekonomisk besigtning å visst boställe hos Kommgens befallningshafvande aska.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

36 §. .

Dessa besigtningar förrättas, efter Konungens befallningshafvandes förordnande, på landet af kronofogden i orten eller annan kronobetjent, biträdd af två nämndemän, och i stad af magistratsperson med biträde af två utaf magistraten utseddde sakkunnige män. Dessa biträden kallas af förrättningsmannen.

37 §.

1. Såsom jäf mot förrättningsman gäller: om han är med boställshafvare uti den skyldskap eller det svågerlag, som i 13 kap. 1 § rättegångsbalken om jäf mot domare sägs; eller om förrättningsman är boställshafvares vederdeloman eller uppenbare ovän; eller om förrättningsman eller den, som står till honom i sådan skyldskap eller svågerlag, som nämndt är, eger i målet del eller eljest kan af förrättningen vänta synnerlig nytta eller skada, dervid dock den omständighet, att förrättningsman eller hans bemälde skyldeman, såsom medlem aFförsamlingen, är byggnadsskyldig, ej må såsom jäf räknas. Har förrättningsman å tjenstens vägnar rättegång med boställshafvare, eller söker någon sak med förrättningsmannen eller tillfogar honom något med ord eller gerning i uppsåt att honom dermed jäfvig göra, det må ej heller för jäf räknas.

2. Vet förrättningsman, att sådant jäf mot honom är, anmäle det genast och utan att dag till förrättningen utsätta hos Konungens befallningshafvande, som förordnar annan förrättningsman.

38 §.

Förrättningsman utsätter tid för de åt honom uppdragne ekonomiska besigtningar, med iakttagande, att de hållas å tjenlig årstid och att, der så ske kan, besigtningar i samma ort förrättas omedelbart efter hvarandra.

39 §.

Om tiden för besigtningen skall förrättningsmannen minst sex veckor förut underrätta domkapitlet, som dels förordnar vederbörande kontraktsprost eller annat ombud att å domkapitlets vägnar vid besigtningen närvara, dels ock, när församlings rätt ifrågakommer, föranstaltar, att kyrkostämma för utväljande af ombud för församlingen att dess rätt vid

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 30.

besigtningen bevaka varder hållen. Öfriga parter skola minst fjorton dagar före besigtningen till densamma af förrättningsmannen kallas.

40 §.

När förrättningsman bevisligen iakttagit hvad, enligt nästföregående §, honom åligger samt erhållit underrättelse, att ombuden blifvit utsedda, må parts eller ombuds uteblifvande ej utgöra hinder för besigtningens företagande.

41 §.

Anmäles vid förrättningen jäf mot förrättningsman, skall han beslut deröfver meddela och, om jäfvet pröfvas lagligt, inställa förrättningen och om förhållandet göra anmälan hos Konungens befallningshafvande, som derefter förordnar annan förrättningsman. Ogillas jäfvet, skall förrättningen fortgå; vederbörande obetaget att i sammanhang med hufvudsaken klaga öfver beslut, hvarigenom jäfsanmärkning ogillats.

C

42 §.

Vid besigtningen åligger förrättningsmannen:

l:o) att affordra boställshafvaren redovisning för byggnadsbidrag, husröte- eller brandskadeersättning eller andra medel, hvilka böra för boställets räkning redovisas; >

2:o) att anmärka huru tillståndet med egendomen befinnes i de delar, hvilka enligt denna boställsordning kunna utgöra föremål för uppmärksamhet;

3:o) att i penningevärde uppskatta befunna brister, som kunna utan nybyggnad afhjelpas, samt utsätta tid, hvarinom sådana brister, derest förrättningen vinner laga kraft, böra genom vederbörande vara afhulpna;

4:o) att såväl vid förrättningens afsilande tillkännagifva som ock i instrumentet anteckna, att den med förrättningen missnöjde, vid förlust af rätt till vidare talan, eger inom 30 dagar efter förrättningens afslutande anmäla sig hos domaren med begäran om laga syn.

43 §.

1. Aro icke inom den tid, som vid ekonomisk besigtning blifvit bestämd för anmärkta bristers afhjelpande, desamma afhulpna, och har ej hos kontrakstprosten blifvit styrkt att förrättningen öfverklagats, anmäle

21 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition jN:o 30.

kontraktsprosten förhållandet skyndsamligen hos domkapitlet, som har att vidtaga de åtgärder, hvilka pröfvas nödiga till bevarande af boställets och efterträdares bästa antingen medelst begäran hos öfverexekutor att genom dess embetsåtgärd bristerna må blifva för lega på den försumliges bekostnad afhulpna, eller genom beredande af erforderlig säkerhet hos honom för husrötebeloppet.

2. Har vanvård blifvit vid besigtningen anmärkt, bör domkapitlet påkalla laga syn.

44 §.

1. Kronobetjent och nämndeman erhålla för ekonomiska besigtningar reseersättning och dagtraktamente enligt hvad i gällande resereglemente bestämmes. Magistratsperson samt konsistoriiombud njuta reseersättning och dagtraktamente lika som kronofogde och de magistratsperson biträdande sakkunnige män lika som nämndemän.

2. Dessa ersättningar äfvensom lösen för ett exemplar af instrumentet, som skall vid bostället förvaras, gäldas å första klassens bostadsboställen och de löningsboställen, som af biskopar innehafvas eller skola vara i författningsenlig ordning utarrenderade, af boställshafvare, å boställen i Lappmarken af lappska ecklesiastikfonden, men å hvarje annat boställe af kyrkans medel eller, om sådana saknas, af pastoratet; dock att, der besigtning i följd af någon vederbörandes tredska eller försummelse särskildt påkallas, kostnaden för sådan besigtning bör af den tredskande eller försumlige gäldas.

45 §. ’

Husesyn förrättas å tjenlig årstid, på landet af domare jemte minst två, högst sex nämndemän, allt efter som domaren pröfvar nödigt, samt i stad af rådstufvurätt. Egande å landet domaren och i stad rådstufvurätten att till rättens biträde vid synen, der så tinnes behöfligt, tillkalla byggnadskunnig person.

46 §.

Husesyn är antingen laga syn eller af- och tillträdessyn.

47 §.

Laga syn hålles, då missnöje mot ekonomisk besigtning blifvit anmäldt, äfvensom då laga syn af domkapitlet äskas eller för tillämpad nybyggnad af byggnadsskyldig begäres.

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

48 §.

1. Af- och tillträdessyn hålles i anledning af ombyte utaf boställshafvare.

2. A boställe, förenadt med jordbruk, skall sådan syn hållas året näst före afträdet, när så tidigt ledigheten inträffat och bestämdt är hvem som efter afträdaren skall bostället öfvertaga, att syn kan nämnda år å tjenlig årstid medhinnas. Kan syn ej det året hållas, må den ega rum under aft^rädesåret, sist inom sex månader efter afträdet.

3. Ä boställe utan jordbruk vare af- och tillträdessyn ej nödig, der ej byggnads- och underhållsskyldighet åligger boställshafvaren, eller denne eller vederbörande byggnadsskyldig senast vid afträdestiden sådan syn hos domkapitlet äskar, eller domkapitlet eljest finner syn böra hållas. Af- och tillträdessyn bör i dessa fall förrättas, der så ske kan, året före afträdet och sist inom sex månader efter detsamma.

4. Då boställe för allmän kassas räkning stått under domkapitlets förvaltning, vare i anledning af dess afträde af- och tillträdessyn ej nödig med mindre sådan syn å någondera sidan äskas; börande efterträdande boställshafvare, om han påyrkar syn, sist en månad efter tillträdet derom hos domkapitlet göra framställning. Mottager boställshafvare boställe af domkapitlet utan af- och tillträdessyn, svare sedan för allt hvad domkapitlet under dess besittningstid i afseende på boställets bebyggande, underhåll och vård ålegat.

49 §.

När af- och tillträdessyn bör ega rum, skall domkapitlet med öfverlemnande af instrumentet öfver sista ekonomiska besigtning, om sådan senare än husesyn hållits, i god tid af- och tillträdessyn begära hos domaren på landet eller rådstufvurätten i stad.

50 §.

1. Då syn är begärd, skall domaren eller rätten dels utsätta tid för densamma och derom underrätta Konungens befallningshafvande med begäran vid af- och tillträdessyn att, derest till bostället hör skog, som hel och hållen eller delvis står under boställshafvarens vård och för hvilken viss hushållnings plan är faststäld, skogstjensteman måtte förordnas att vid synen biträda, dels kungöra tiden minst två månader förut för domkapitlet,

23 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

som förordnar vederbörande kontraktsprost eller annat ombud att å dess vägnar vid synen närvara, äfvensom, der församlings rätt ifrågakommer, ombesörjer, att kyrkostämma för utväljande af ombud till bevakande af församlingens talan varder hållen, dels ock föranstalta, att öfriga parter varda minst fjorton dagar, om de inom pastoratet bo, eljest en månad före synen till densamma kallade; börande domaren låta genom kronobetjent nämnd till synen kalla.

2. Skall vid afträdet boställe af domkapitlet för allmän kassas räkning öfvertagas, och är, då kallelse till af- och tillträdessyn, enligt hvad nu sagdt är, utfärdas, den löntagare nämnd, som efter domkapitlet kommer att bostället tillträda, då bör jemväl sådan löntagare genom domkapitlets försorg till synen kallas.

3. Sist vid synens början skola synerätten tillhandahållas, af domkapitlet bevis att hvad domkapitlet enligt 1 och 2 momenten af denna paragraf åligger blifvit behörigen fullgjordt, samt af vederbörande kyrkostämmoordförande intyg, hvilka församlingsombud blifvit utsedda.

51 §.■

Syn må ej uppehållas deraf, att behörigen kallad part eller utsedt ombud uteblifver.

52 §.

Vid laga syn behandlas de ämnen, som blifvit enligt denna boställsordning till sådan syn hänskjuta. Ej må vid laga syn årsberäkning för nybyggnad bestämmas.

53 §.

Hvad i 42 § 1 momentet stadgas för ekonomisk besigtning, galle äfven för af- och tillträdessyn, och iakttages derjemte vid sådan syn följande af synerätten:

1. Efterses och antecknas i hvad mån förut föreskrift^ nybyggnader, förbättringar och andra åtgärder blifvit verkstälda.

2. Är sedan sista ekonomiska besigtning eller husesyn hus, som bör vid bostället finnas, nybygdt, tillses, huruvida det är i öfverensstämmelse med gifna föreskrifter samt i öfrigt ändamålsenligt och med omsorg uppfördt. Synerätten mcddele derefter beslut, huruvida huset må, i befintligt skick eller sedan derå anmärkta felaktigheter och brister blifvit afhulpna, insynas, eller om det skall alldeles utdömas.

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

3. Hvarje bostället i öfrigt tillhörande hus besigtigas. Finnes hus vara så bristfälligt, att det icke vidare kan för sitt ändamål användas eller med fördel bättras, skall det utdömas samt byggandet af nytt föreskrifvas, och skall dertill utses plats, hvilken, så vidt utan skada för bostället eller oskälig tillökning i den byggnadsskyldiges tunga ske kan, efter tillträdarens önskan lämpas. Utdömes eller felas sätesbyggning å bostadsboställe af första klassen, hänvisas vederbörande att om ritning och fastställelse derå, efter hvad derom föreskrifvet är, föranstalta. Utdömes eller felas annat hus, bestämmer synerätten storleken, inredningen och öfriga beskaffenheten af det nya samt uppgör kostnadsförslag.

4. Nödiga förbättringar å hus, som anses böra bibehållas, föreskrifvas, med utsättande af derför erforderlig kostnad.

5. Boställets egor besigtigas. De brister, afträdaren låtit komma sig till last i afseende på åkerns häfdande, öfriga egors skötsel och vård, hägnaders och dikens anbringande och underhåll samt torfmosses behandling, allt efter hvad för hvarje fall är stadgadt, antecknas, de åtgärder och förbättringar, som i följd deraf erfordras, föreskrifvas och kostnaden för desamma utsättes. Finnes antaget brukningssätt uppenbart leda till skada för bostället, föreskrifves nödig rättelse.

6. Om till bostället hör skog, för hvilken hushållningsplan är faststäld, skall, så vidt denna skog står under boställshafvarens vård, noggrann undersökning af skogsskötseln anställas. År andel i den behållna afkastningen tillerkänd boställshafvaren, skall af kostnaden för afhjelpande af anmärkta brister i afseende å fröträd och skogsåterväxt påföras afträdaren lika andel, som han egt att af den behållna afkastningen tillgodonjuta. På enahanda sätt förfares i fråga om värdet af sådant för afhjelpande af brister å boställets hus och hägnader behöfligt virke, som ej kan hemtas från den afträdare^ besinningstid enligt hushållningsplanen tillhörande skogsafkastning.

7. Vinnes utredning derom, att åkerjordens behöriga gödning försummats, ålägges afträdaren att tillföra bostället gödningsämnen efter ty behofvet fordran

8. Ärsberäkning bestämmes för ej mindre den utaf afträdaren under hans besinningstid verkstälda nybyggnad, för hvilken han är till årsberäkning berättigad, och för hvilken ärsberäkning ej förut blifvit faststäld, än äfven dylik nybyggnad, som vid synen föreskrifves.

9. I händelse afträdaren antingen verkstält öfverbyggnad, såsom i 19 § sägs, eller försummat den nybyggnad, honom ålegat, vare sig utan rätt till ärsberäkning, eller mot rätt till ärsberäkning, så vidt på hans

25 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 30.

besittningstid belöper, uppskattas värdet af öfverbyggnaden eller den försummade nybyggnaden.

10. Beslut meddelas om fördelning på vissa år af kostnad eller förlust i de fall, då sådan fördelning enligt denna författning är medgifven.

11. Tid utsättes, inom hvilken af synerätten föreskrifna arbeten skola vara verkstälda.

12. I allt annat, hvartill denna boställsordning föranleder, anställes undersökning och meddelas föreskrift.

54 §.

1. På grund af hvad vid af- och tillträdessyn af rätten blifvit bestämdt skall, der så erfordras, emellan afträdare och tillträdare upprättas och i synerättens utslag införas liqvid, fullständigt upptagande å ena sidan alla de belopp, hvilka påförts afträdaren, och å andra sidan allt hvad honom tillgodoförts.

2. Liqviden, som inrättas efter hvad behofvet i hvarje fall fordrar, skall tydligt utvisa hvad afträdaren eller tillträdaren blifver skyldig eller får till godo.

55 §.

Har af- och tillträdessyn hållits före afträdet, må afträdaren vid uppgörelse med tillträdaren tillgodoräkna sig kostnaden för de afträdaren ålagda arbeten, som han före afträdet verkstält. Efter afträdet må han ej befatta sig med några arbeten å bostället, utan skall hvad då brister af det, som på honom ankommer, verkställas af tillträdaren mot rätt till derför upptaget kostnadsbelopp, hvilket skall af afträdaren nedsättas hos domkapitlet och icke må af tillträdaren lyftas, innan domkapitlet härtill lemnat tillstånd med eller utan vilkor om säkerhets ställande hos domkapitlet för medlens användande. Nödiga föreskrifter i dessa hänseenden skola i synerättens utslag meddelas.

56 §.

I det fall, som i 50 § 2 momentet afses, skall, sedan rättsförhållandet emellan afträdaren och domkapitlet bestämts, synerätten, efter ty ske kan, emellan domkapitlet och efterträdande löntagare skilja.

57 §.

1. För husesyner njuta domare, nämnd och skogstjensteman reseersättning och dagtraktamente enligt gällande resereglemente, ordförande

Bill. till Itiksd. Prot. 1894. 1 Sami. 1 Afd. It Häft. 4

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

och ledamot i rådstufvurätt samt konsistoriiombud reseersättning och dagtraktamente, ordföranden lika som häradshöfding, ledamot lika som nämndeman och konsistoriiombud lika som kronofogde, samt biträdande byggnadskunnig person godtgörelse efter synerättens bestämmande. Till kostnad för husesyn räknas jemväl lösen för ett exemplar af syneinstrumentet, hvilket skall vid bostället förvaras.

2. Vid laga syn skall kostnaden derför gäldas för boställen af första klassen samt de löningsboställen, som innehafvas af biskopar eller äro i författningsenlig ordning utarrenderade, af vederbörande boställshafvare, för boställen i Lappmarken af lappska ecklesiastikfonden, och för hvarje annat boställe af kyrkans medel, eller, om tillgång saknas, af pastoratet, der icke synerätten finner vare sig att synen blifvit utan giltig orsak påkallad, eller ock att, när synen egt rum efter anmälan om vanvård, anmärkningen varit befogad, i hvilka händelser den skyldige skall åläggas att af synekostnaden gälda hvad synerätten skäligt pröfvar.

3. Kostnaden för af- och tillträdessyn skall gäldas för bostadsboställe af första klassen samt de löningsboställen, som innehafvas af biskopar eller äro i författningsenlig ordning utarrenderade, utaf afträdare och tillträdare till hälften hvardera, för bostadsboställen af andra klassen och de löningsboställen, som af kyrkoherdar innehafvas, af pastoratet, afträdare och tillträdare till en tredjedel hvardera, samt för hvarje annat boställe af kyrkans medel eller, om sådana saknas, af pastoratet.

58 §.

Om fullföljd af talan mot syne- eller rådstufvurätts äfvensom mot hofrätts beslut i dessa mål, galle hvad derom är stadgadt; och skall domstolen meddela fullständig underrättelse om hvad i sådant afseende är att iakttaga.

59 §.

Inom fjorton dagar efter afsilande af ekonomisk besigtning eller husesyn skall ett exemplar af besigtnings- eller syneinstrumentet för domkapitlets räkning afgLftsfritt till konsistoriiombudet öfversändas. Inom samma tid tillhandahållas vederbörande parter mot lösen nödiga exemplar af instrumentet antingen å förrättningsstället eller å annat ställe inom häradet eller tingslaget, derom vid förrättningens slut underrättelse meddelas.

60 §.

Vederbörande byggnads- och underhållsskyldig skall inom en månad efter förloppet af den tid, då, enligt hvad honom genom synerätts laga

27 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

kraft egande beslut förelagdt blifvit, anmärkta brister och felaktigheter bort vara afhulpne eller föreskrifven nybyggnad verkstad, om fullgörandet till domkapitlet ingifva anmälan, vitsordad, för annan byggnads- och linderhållsskyIdig än boställhafvare, af denne, och, beträffande boställshafvaren åliggande arbeten, af två utaf församlingen för sådant ändamål å kyrkostämma utsedda ombud. Försummar byggnads- och underhållsskyldig hvad nu sagdt är, skall öfverexekutor, på anmälan härom af domkapitlet, vidtaga erforderliga åtgärder för verkställighet på den försumliges bekostnad af hvad eftersatt blifvit. Skulle hvad domkapitlet såsom boställshafvare blifvit ålagdt ej fullgöras, eger församlingen eller efterträdande boställsliafvare verkställighet hos öfverexekutor påkalla.

X Kap.

Allmänna bestämmelser.

61 §.

Instrument öfver ekonomiska besigtningar och husesyner samt andra bostället rörande handlingar skola, jemte förteckning å desamma, af boställshafvare derstädes eller i kyrkan förvaras, vid besigtningar och syner tillhandahållas samt vid afträde till efterträdaren öfverlemnas.

62 §.

Hvad för boställsliafvare i denna boställsordning är föreskrifvet galle äfven för arrendator eller brukare, som är i författningsenlig ordning antagen, samt, i tillämpliga delar, äfven för domkapitlet för den tid, domkapitlet för allmän kassas räkning boställe innehafver.

63 §.

Finner synerätt till boställe hörande jordbruk vara af så obetydlig omfattning, att för boställen med jordbruk gifna bestämmelser till större eller mindre del synas icke derå tillämplige, eger syneråtten förordna, om och i hvilken mån beträffande sådant boställe skola tillämpas för boställen utan jordbruk meddelade stadgande!!.

28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

64 §.

Sedan bestämdt blifvit, bvilka hus skola å boställe finnas, eller förordnande enligt 63 § meddelats, må, utan hinder deraf att beslut härutinnan vunnit laga kraft, synerätt, på grund af sedermera inträffade förändrade förhållanden, i dessa afseenden annorlunda förordna.

65 §.

För pastorat, bestående af både lands- och stadsförsamling, skall, i brist af godvillig öfverenskommelse, Konungens befallningshafvande för viss tid, högst femtio år, bestämma, huru stor lott af den pastoratet tillkommande byggnads- och underhållsskyldighet å andra och tredje klassernas bostadsboställen skall påläggas hvarje särskild församling inom pastoratet; dervid hänsyn skall tagas både till invånareantalet i de olika församlingarne och till summan af senast påförda bevillningafgifter för de beskattningsföremål, för hvilka deltagande i byggande och underhåll af prestgård skall ega rum, dock med iakttagande, hvad landsförsamling angår, icke allenast af den lindring, som i sådant hänseende enligt gällande lag är medgifven för andra beskattningsföremål än fastighet, utan ock deraf att, äfven om bostadsbostället är i stad beläget, landsförsamling icke må påföras andel i mer än som motsvarar den, enligt 14 § 1 mom. i denna boställsordning, pastorat åliggande byggnads- och underhållsskyldighet å bostadsboställe af samma klass å landet.

Med tillämpning af hvad sålunda bestämmes, verkställer synerätt fördelningen emellan pastoratets församlingar så att en hvar bland dessa får, ' så vidt ske kan, särskilda af de laga husen att bygga och underhålla.

66 §.

Då löntagare, som saknar visst boställe, är berättigad till fri bostad, skall bostadens beskaffenhet lämpas efter hvad derom för motsvarande boställe är stadgadt.

67 §.

1. För andra klassens bostadsboställen på landet i Skåne gäller fortfarande hvad derom särskildt är stadgadt.

2. Der eljest å viss ort eller för visst boställe, i följd af särskildt stadgande, öfverenskommelse eller annan giltig grund, i fråga om hvem

29 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 30.

byggnads- och underhållsskyldigheten åligger eller om fördelningen af densamma, ett annat förhållande eger rum, än som öfverensstämmer med hvad derom i allmänhet varit stadgadt, tillämpas fortfarande hvad sålunda hittills undantagsvis varit härutinnan gällande.

XI Kap.

Om tillämpning af denna boställsordning och öfvergångsstadganden.

68 §.

1. Denna boställsordning skall, med iakttagande af hvad här nedan sägs, tillämpas irån och med den 1 maj 1895.

2. Hittills utnämnd löntagare vare ej, mot sitt bestridande, underkastad andra än de före denna boställsordnings utfärdande gällande föreskrifter i afseende på de laga husens byggande och underhåll; och skall boställsordningen i detta afseende, så länge den ej är för boställshafvaren gällande, icke heller för annan, som å boställe är byggnadsskyldig, tillämpas.

3. A andra klassens bostadsboställen på landet skall pastoratet, enligt hittills gällande föreskrifter, fortfarande bygga och underhålla spanmålsbod, så länge boställshafvaren uppbär löningssäd i skäppan. När detta förhållande upphör och spanmålsbod ändock bör å bostället finnas, inträder kyrkoherdens skyldighet att, enligt denna boställsordning, spanmålsbod bygga och underhålla.

4. Den rätt, som i följd af särskildt stadgande eller landssed hittills på vissa orter må tillkomma afträdande boställshafvare att efter sitt afträde njuta skörden af den näst förut å bostället utsådda höstsäden, vare ej gällande för löntagare, som härefter utnämnes.

5. Stadgandet i 57 § 3 momentet beträffande bostadsboställen af andra klassen och de löningsboställen, som af kyrkoherdar innehafvas, skall tillämpas först vid de af- och tillträdessyner, som hållas vid härefter utnämnd löntagares afträde.

6. Hvad för vissa stift är i fråga om ersättning för odlingsarbeten å prestboställen genom särskilda kongl. bref stadgadt skall härefter tillämpas endast beträffande de odlingar, hvilka äro påbörjade före år 1895.

30 Kongl. Maj:t Nåd. Proposition N:o 30.

7. De laga hus, som blifvit uppförda innan denna boställsordning, efter hvad nu sagdt är, skall tillämpas, må ej, der de, enligt förut gällande stadganden, äro godkända eller antagliga, utdömas derföre, att de ej med boställsordningen öfverensstämma.

69 §.

Vid den af- och tillträdessyn, som å boställe hålles i anledning af första härefter inträffande ombyte af boställsliafvare, skall synerätten dels, i den mån förhållandena sådant påkalla, enligt förut gällande stadganden, bedöma afträdarens byggnads-och underhållsskyldighet samt rättsförhållandet emellan honom och tillträdaren, dels ock, såvidt stadgandena i 68 § 2 momentet medgifva, med tillämpning af denna boställsordning, bestämma hvilka laga hus böra å bostället finnas samt hvem byggnads- och underhållsskyldigheten af de samma derefter skall åligga. De hus, som dervid till byggande och underhåll från en till annan öfvergå, skola i fullgodt stånd lemnas; och böra förty alla å dessa .hus vid synen anmärkta brister afhjelpas eller ersättas af den, hvilken dessa bristers afhjelpande, enligt förut gällande stadganden, ålegat.

70 §.

Hittills utnämnd löntagare, som boställe tillträdt och i anledning af hvars tillträde af- och tillträdessyn hållits, innan tillämpning af denna boställsordning vidtager, vare ej berättigad att af annan byggnadsskyldig å bostället fordra andra laga hus än dem, som dittills blifvit derstädes insyn ta; men åstundar sådan boställshafvare, att boställsordningen, utom beträffande de laga husens antal, i öfrigt, i fråga om deras byggande och underhåll, må redan under hans besittningstid vinna tillämpning, göre derom anmälan vid husesyn; och skall, der i följd af dylik anmälan annan fördelning af byggnads- och underhållsskyldigheten af denna boställsordning föranledes, synerätten förordna om sådan fördelning, med iakttagande af hvad i nästföregående paragraf sagdt är. Sådan anmälan må dock ej göras af löntagare, hvars efterträdare vid boställsordningens utfärdande är nämnd.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

;i Uli‘)l'f£>YtÖ

T ■ r

:i:* 1» IT »i

'-M

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 december 1887.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Themptander,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Eiirensvård, Statsråden: Lovén,

von Steyern, friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

von Krusenstjerna, friherre Tamm, friherre Peyron.

l:o.

Departementschefen, statsrådet Hammarskjöld anmälde i underdånighet ett af utsedde komiterade framlagdt förslag till förordning angående presterskapets boställen jemte de af domkapitlen och Stockholms stads konsistorium, Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen, öfverståthållareembetet, domänstyrelsen och kammarkollegium i ämnet afgifna underdåniga utlåtanden; och hemstälde departementschefen, att handlingarna i ärendet

32 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

finge öfverlemnas till högsta domstolen för afgifvande af yttrande öfver nämnda förslag i hvad detsamma afsåge upphäfvande af allmän lag.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lemna nådigt bifall.

Ex protocollo: Alfred Zimmerman.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

33 Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj ds högsta domstol fredagen den 13 januari 1888.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Wretman,

Hernmarck,

Wedberg,

^HLGREN,

Abergsson,

Herslow,

Norberg.

Under högsta domstolens sammanträde denna dag fortsatte och slutade häradshöfdingen Montelius föredragningen af det till högsta domstolen, för afgifvande af yttrande, öfverlemnade förslag till förordning angående presterskapets boställen; varande berörda förslag bilagdt detta protokoll.

Förslaget, såvidt det ansågs enligt remissen utgöra föremål för högsta domstolens granskning och utlåtande, föranledde följande anmärkningar.

1 §•

Då första momentet, enligt dess föreslagna lydelse, icke, såsom meningen uppenbarligen vore, omfattade sådana hemman och lägenheter, som

Uih. till Rilesd. Prat. 1804. 1 Sami. 1 Afd. 15 Raft. 5

34 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 30.

vore anslagna till aflöning utan att tillika vara afsedda till bostad, hemstälde högsta domstolen, att det emellan ordet »bostad» och ordet »aflöning» i förslaget förekommande ordet »och» måtte utbytas mot ordet »eller».

Orden »ständig» i första mom. och »ständiga» i andra mom. ansåg högsta domstolen vara öfverflödiga och möjligen vilseledande samt förty höra uteslutas.

Då sista punkten af andra mom. i dess föreslagna lydelse syntes icke med erforderlig tydlighet utmärka, att till löningsboställen skulle hänföras jemväl de till prestenkesäten anslagna hemman eller lägenheter, hemstälde högsta domstolen, att i nämnda punkt orden »andra boställen, afsedda att af löntagare brukas eller att i författningsenlig ordning utarrenderas», måtte utbytas mot uttrycket »öfriga boställen».

3 §•

Enär nu gällande lagstiftning icke innehölle något stadgande om hvad med »besutenhet» förstodes, hemstälde högsta domstolen, att, i stället för den föreslagna 3 §, måtte på lämplig plats i författningen införas stadgande i syfte, att, om synerätten funne till boställe hörande jordbruk vara af så obetydlig omfattning, att för boställen med jordbruk gifna bestämmelser till större eller mindre del syntes icke vara derå tillämpliga, synerätten egde förordna, om och i hvilken mån, beträffande sådant boställe, skulle tillämpas för boställen utan jordbruk meddelade stadganden; hvarförutom i författningen ansågs böra uttryckas att, utan hinder deraf att beslut härutinnan icke öfverklagats, synerätt på grund af inträffade förändrade förhållanden egde i detta afseende annorlunda förordna.

15 §.

Syftet i denna paragraf syntes vara, icke att från tillämpning beträffande första klassens bostadsboställen undantaga allt hvad kap. III innehölle om byggnads- och underhållsskyldigheten, utan endast att utmärka, hurusom för hvarje sådant boställe skulle gälla hvad särskilt vore förordnadt i fråga om hvem det ålåge att bygga och underhålla de till bostället hörande laga hus. Med anledning häraf ansåg högsta domstolen att, till förekommande af tvetydighet i berörda hänseende, paragrafen borde ändras så, att nämnda syfte tydligare framginge af ordalydelsen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

16 § 1 mom.

Enär, enligt den här angifna fördelning af byggnads- och underhållsskyldigheten emellan boställshafvaren och pastoratet, det sistnämndas skyldighet i omföfmälta hänseende torde blifva icke obetydligt lindrigare än den enligt hittills gällande bestämmelser varit; och då en innehafvare af andra klassens bostadsboställe i allmänhet behöfde, äfven om bostället icke vore med jordbruk förenadt, hålla häst för fenster esor, hemstälde justitieråden Wretman, Hernmarck, Ahlgren och Abergsson, att, bland hus, som skulle af pastoratet byggas och underhållas, måtte, utöfver hvad förslaget i sådant afseende innehöll, upptagas åtminstone stall.

17 §•

Då här angifna fördelning å ena sidan icke torde böra under väsentligen oförändrade förhållanden rubbas, men å andra sidan syntes icke lämpligen kunna för all framtid bestämmas, hemstälde justitieråden Wretman, Hernmarck, Abergsson och Her slom, att i författningen måtte uttryckas, att fördelningen skulle göras för viss tid, högst femtio år.

.\ , ' . -‘i i -■■■v, IV .*..*♦ - •;=.[. ; j.j; i : • <

18 § 2 mom.

Då innehafvare af tredje klassens bostad sboställen å landet, med afseende å dem tillmätta löneinkomster, icke torde kunna anses mägtiga att utan församlingarnes deltagande uppföra och underhålla dessa boställens alla laga hus, hvilka enligt förslaget skulle blifva ansenligt kostbarare än enligt hittills tillämpade stadganden, och då skälig anledning syntes icke förefinnas att i fråga om sådana boställen antaga annan grund för byggnads- och underhållsskyldighetens fördelning, än som vidkommande andra klassens bostadsboställen å landet föreslagits, ansåg högsta domstolen, att äfven å tredje klassens bostadsboställen å landet berörda skyldighet borde fördelas på enahanda sätt som i fråga om andra klassens dylika boställen blifvit vid 16 § 1 mom. hemstäldt.

20 §.

På de af kammarkollegium åberopade grunder ansåg högsta domstolen, att denna paragraf borde utgå.

36 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

30 och 34 §§.

Justitierådet Wedben/ anmärkte att, då i fråga om dikning och hägnad i egoskilnad, hvarom i dessa paragrafer förmäldes, skulle gälla hvad derom vore i allmänhet stadgadt, det i samma paragrafer icke borde, på sätt som skett, hänvisas till hvad derom vore särskildt stadgadt, hvilket innebure att rörande dessa ämnen funnes eller komme att meddelas särskilda, från allmänna lagens föreskrifter afvikande stadganden.

37 §.

/ mom. Med anledning af hvad domänstyrelsen erinrat, ansåg högsta domstolen momentet böra så affattas, att deraf framginge, att skogseffekter, äfven om de kunde anses tillhöra boställes årliga afkastning, ej finge bostället afhändas, utan att sådant vore särskildt tillåtet.

Vidare hemstälde justitieråden Wretman, Hernmarck och Herslow, att sista meningen i detta mom., från och med orden: »och skall förty» till och med orden: »boställen tillämpas», måtte, såsom obehöflig, uteslutas.

Justitierådet Wedberg ansåg, att nu gällande förbud mot foders bortförande från boställe borde såsom regel qvarstå; dock att det finge på myndighets pröfning ankomma att för vissa fall bestämma om och på hvad vilkor undantag från förbudet kunde medgifvas.

2 mom. Högsta domstolen ansåg detta mom. böra affattas i det syfte, att boställshafvare, som gjorde åverkan å bostället eller eljest öfverträdde sin nyttjanderätt, skulle straffas så, som i fråga om sådana förseelser, begångna af brukare utaf legd jord, funnes stadgadt, och vara skyldig ersätta all skada.

38 §.

Här föreslagna påföljd för vanvård af boställe syntes innefatta obillig inskränkning i boställshafvarens rättighet att tillgodonjuta honom tillförsäkrade löneförmåner, hvadan och då den ifrågasatta åtgärden för öfrigt, med afseende å arrende- eller brukningstidens obestämdhet, svårligen torde kunna med någon säkerhet påräknas leda till åsyftadt mål, justitieråden Wretman, Hernmarck, Wedberg, Ahlgren, Åbergsson och Herslow hemstälde, att denna paragraf måtte uteslutas.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 30.

44 §.

Enär lämpligt syntes att stadganden om jäf i olika lagar blefvo, så vidt möjligt, öfverensstämmande, och skäl saknades att, på sätt i förslaget skett, utsträcka anledningarne till jäf så, att förrättningsman vid ekonomisk besigtning skulle anses jäfvig äfven på den grund, att hans vederdeloman eller uppenbare ovän kunde af förrättningen vänta synnerlig nytta eller skada, hemstälde justitieråden Wretman, Hernmarck, Wedberg Ahlgren och Abergsson, att förevarande paragraf måtte omredigeras, hvarvid 6 § utsökningslagen kunde hufvudsakligen följas.

54 § 4 mom.

Enär det ej torde kunna antagas, att de boställshafvare, hvarom här vore fråga, i allmänhet redan vid tillträdet af bostället om detsamma egde den fullständiga kännedom, som erfordrades för ett tillförlitligt bedömande, huruvida anledning för boställshafvaren förekomme till påyrkande af särskild syn, hemstälde högsta domstolen, att orden »sist vid tillträdet» måtte utbytas mot orden »sist en månad efter tillträdet».

56 § 2 mom. och 61 §.

Med erinran att den löntagare, som efter konsistorium skulle tillträda boställe, enligt sakens natur, såsom i 61 § af förslaget också syntes uppmärksammadt, icke stode i något rättsförhållande till den, som afträdde bostället till konsistorium, utan i allt, hvad anginge boställshafvares åligganden, egde vända sig allenast mot konsistorium, som i förhållande till honom vore afträdare, ansågo justitieråden Hernmarck, Abergsson och Her slom, att det i 56 § 2 mom. förekommande stadgande »och varde han vid densamma jemte konsistorium såsom tillträdare ansedd» kunde gifva anledning till det missförstånd, att konsistorium och den löntagare, hvilken senare i ordningen skulle mottaga bostället, skulle betraktas såsom medparter, ehuru de i flere afseenden kunde ega stridiga intressen; och hemstälde justitieråden förty att den citerade meningen måtte utgå.

I följd häraf hemstälde justitieråden tillika att 61 § måtte omredigeras ungefär sålunda:

»I det fall, som i 56 § 2 mom. sägs, skall, sedan rättsförhållandet emellan afträdare!! och konsistorium bestämts, synerätten, efter ty ske kan, emellan konsistorium och efterträdande löntagare skilja».

38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

Justiteråden Wretman och Wedberg ansågo, att åt stadgandena i 56 § 2 möm. samt i 61 §, så vidt de afsågo efter konsistorium tillträdande löntagare, borde gifvas det innehåll, att denne skulle till den der nämnda syn kallas och att han egde, der han så nödigt aktade, vid synen föra talan i hvad rörde hans rätt; och att dervid endast för det fall, att han och konsistorium derom åsämjdes, rättsförhållandet dem emellan finge komma under bedömande.

Ex protocollo:

Otto Rooth.

Kongl. Maja» Nåd. Proposition N:o 30.

39 Utdrag af protokoll öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 september 1888.

Närvarande:

Statsråden: Lovén.

friherre von Otter,

von Krusenstjerna,

Wennerberg,

Bergström,

friherre Palmstierna,

Lönegren.

l:o.

Departementschefen statsrådet Wennerberg anförde:

»I skrifvelse den 28 januari 1868 hafva Rikets Ständer, med erinran hurusom de hufvudsakligaste gällande lagstadgandena om sättet för husbyggnad å de ecklesiastika boställena äfvensom ordningen för deras häfd redan då vore icke mindre än 100 år äldre än de, som gälde för militiestatens boställen, samt att det läge i sakens natur, att de förra ej kunde vara lämpliga för de bestående förhållandena, enär, efter en så lång tidrymd, med hänseende ej mindre till förändrade lefnadsvanor och behof, än till ett alldeles omgestaltadt jordbrukssätt, dels boställshusen, sådana de efter den gamla lagen skulle till antal och beskaffenhet uppföras, befunnes ömsom otillräckliga, ömsom öfverflödiga, dels ock åtskilliga bestämmelser rörande vilkoren för tillgodogörande af ett boställes afkastning numera förefölle onyttiga och föråldrade, om ej till och med men-

40 Kongl. Maj:ts Nåd- Proposition N:o SO.

liga, i underdånighet anhållit, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Rikets Ständer framlägga förslag till en, om än i vissa delar efter särskilda förhållanden inom olika orter lämpad, likväl, såvidt sådant läte sig göra, för hela riket gällande ecklesiastik boställsordning.

Sedan med anledning häraf Kongl. Maj:t i nådig skrifvelse den 13 februari 1863 anbefalt kammarkollegium att utarbeta och till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till förordning i den syftning Rikets Ständers skrifvelse angåfve, samt kammarkollegium från presterskap^ och domkapitlen i riket, utom i fråga om prestgårdarne i Skåne, för hvilka den blifvande ecklesiastika boställsordningen, enligt kollegii tanke, ej borde komma att gälla, infordrat yttranden i ärendet, har kollegium upprättat och med underdånigt utlåtande af den 30 mars 1865 till Kongl. Maj:t öfverlemnat förslag till ifrågakomna boställsordning.

Med afseende härå blef af Kongl. Maj:t förordnadt, att vederbörande presterskap kontraktsvis, samtliga domkapitel äfvensom alla Kongl. Maj:ts befallningshafvande skulle öfver detta förslag höras och inom viss tid afgifva yttranden, att kollegii utlåtande och förslag skulle tryckas och göras tillgängligt i bokhandeln, samt att kollegium skulle genom kungörelse i allmänna tidningar uppmana dem, som kunde finna sig dertill föranlåtne, att yttranden öfver förslaget inom viss tid till kollegium ingifva; hvarefter kollegium hade att till Kongl. Maj:t inkomma med det ytterligare undei'dåniga utlåtande, hvartill omständigheterna kunde föranleda; och har kollegium derefter den 29 april 1867 aflåtit nytt underdånigt utlåtande, deri, hufvudsakligen till följd af anmärkningar, som i sålunda infordrade yttranden blifvit mot förslaget framstälda, och för hvilka redogörelse i utlåtandet lemnats, föreslagits åtskilliga, till en del ganska väsentliga, ändringar i det först upprättade förslaget.

Efter det Riksdagen i underdånig skrifvelse af den 10 maj 1876 förnyat sin i skrifvelsen af den 28 januari 1863 gjorda underdåniga anhållan, är nådigt uppdrag vordet meddeladt särskild person att, efter granskning af de utaf kammarkollegium den 30 mars 1865 och den 29 april 1867 afgifna utlåtanden och förslag till boställsordning, i den mån förändrade förhållanden eller eljest förekomna anledningar dertill kunde föranleda, utarbeta förslag till de jemkningar i författningsförslagets olika delar, som deraf kunde blifva en följd; hvarefter, sedan detta uppdrag blifvit fullgjordt, särskilde komiterade varit utsedde att granska det sålunda uppgjorda nya förslaget.

Sedan denna granskning blifvit verkstäld, hafva bemälde komiterade med underdånig skrifvelse af den 28 mars 1879 öfverlemnat förslag till förordning angående presterskapets boställen, hvilket förslag jemte dertill

41 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

hörande motiv och det underdåniga utlåtandet samt reservationer från två af de komiterade, till trycket befordrats.

Öfver sist nämnda förslag äro underdåniga yttranden inhemtade från domkapitlen, Stockholms stads konsistorium, Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen och öfverståthållareembetet äfvensom från domänstyrelsen och kammarkollegium, hvarjemte högsta domstolen öfver förslaget, i hvad det afser upphäfvande af allmän lag, den 13 januari innevarande år afgifvit utlåtande.

Efter öfvervägande af hvad Rikets Ständer och Riksdagen i omförmälda skrivelser andragit äfvensom hvad komiterade och öfrige vederbörande anfört och hemstält, har inom ecklesiastikdepartementet uppgjorts ett i vissa hänseenden från de af komiterade föreslagna bestämmelser afvikande förslag till ecklesiastik boställsordning.»

Detta förslag upplästes, hvarefter departementschefen vidare anförde:

»De i boställsordningen föreslagna stadganden i 14 § angående fördelning af byggnads- och underhållsskyldigheten å andra klassens bostadsboställen på landet, i 23 och 24 §§, såvidt de afse anläggande af torp å boställe, och i 32 §, i hvad den innehåller bestämmelse om rätt för tillträdare att före tillträdesdagen inrymmas i halfva husen, afvika från hvad presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 innehålla, i 4:de punkten derom att angående prestgårdsbyggnaden skall förblifva efter 41 § af 1720 års resolution på allmogens besvär, i !J:de punkten om uppsättande af torp på prestbords egor och i 13:de punkten om förbud för futurus successor att med sitt bohag inflytta i prestgården innan nådårets förlopp.

Då på grund af 114 § regeringsformen rubbning i presterskapets privilegier ej må ske utan kyrkomötets bifall, hemställer jag, att kyrkomötets yttrande måtte inhemtas, huruvida kyrkomötet medgifver, att, utan hinder af hvad nämnda punkter i privilegierna innehålla, nyssomförmälda stadganden i 14, 23, 24 och 32 §§ i boställsordningen må varda gällande».

På tillstyrkan af statsrådets öfrige ledamöter biföll Hans Maj:t Konungen hvad departementschefen hemstält; och skulle skrifvelse till kyrkomötet aflåtas med den lydelse bilagan A. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo: Hjalmar Westerling.

Bih. till Rikstl. Prot. 18,94. 1 Sami. 1 Af cl. 15 Höft.

42 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

Kyrkomötets underdåniga skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse angående förslag till ecklesiastik boställsordning i hvad det rörer vissa punkter af pr ester skåpets privilegier in. m.

Till Konungen.

Sedan med anledning af särskilda framställningar af Rikets Ständer den 28 januari 1863 och Riksdagen den 10 maj 1876 förslag till förordning angående presterskapets boställen blifvit af utsedde komiterade till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnadt, öfver bvilket förslag vederbörande sig yttrat, samt derefter inom ecklesiastikdepartementet uppgjorts ett i vissa hänseenden från de af komiterade föreslagna bestämmelser afvikande förslag till ecklesiastik boställsordning, har Eders Kongl. Maj:t uti nådig skrifvelse den 5 nästlidne september, med öfverlemnande af sistberörda förslag, täckts inhemta kyrkomötets yttrande, huruvida mötet medgåfve att, utan hinder af hvad presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 i 4:de, 9:de och 13:de punkterna innehölle, de i boställsordningen föreslagna stadganden i 14 § angående fördelning af byggnads- och underhållsskyldigheten å andra klassens bostadsboställen på landet, i 23 och 24 §§, såvidt de afsåge anläggande af torp å boställe, och i 32 §, i hvad den innehölle bestämmelse om rätt för tillträdare att före tillträdesdagen inrymmas i halfva husen, måtte varda gällande.

I sammanhang med detta ärende har kyrkomötet till behandling förehaft en inom mötet väckt motion, i syfte att nu gällande bestämmelser om den församlingen åliggande skyldighet att bygga och till en del underhålla vissa af prestgårdens laga hus måtte emot vissa vilkor upphöra att gälla.

Hvad nu först angår frågan om medgifvandet att, utan hinder af hvad presterskapets privilegier i fjerde punkten innehålla, det i förslagets 14 §

43 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

upptagna stadgandet angående fördelningen af byggnads- och underhållsskyldigheten å andra klassens — eller de för kyrkoherdarne afsedda — bostadsboställen på landet måtte blifva gällande, finner kyrkomötet de ändrade bestämmelser, som Eders Kongl. Maj:t föreslagit, i och för sig vara ändamålsenliga, hvarför mötet icke har något att erinra mot att berörda bestämmelser erhålla kraft af lag. Men då samtliga bestämmelser i 14 § synas hafva ett nära samband med hvarandra, samt paragrafen i sin helhet torde vara den vigtigaste i hela lagförslaget, anser sig kyrkomötet beträffande denna paragraf böra anhålla att å nyo varda hördt, derest samma paragraf icke skulle kunna af statsmagterna i alla delar godkännas.

Kyrkomötet anser sig vidare böra fästa uppmärksamheten derpå, att under det 14 § angifver, huru byggnads- och underhållsskyldigheten skall vara fördelad å andra och tredje klassens bostadsboställen i allmänhet, så innehåller 67 § mom. 2 stadgande derom, att, der å viss ort eller för visst boställe, i följd af särskildt stadgande, öfverenskommelse eller annan giltig grund, i fråga om hvem byggnads- och underhållsskyldigheten åligger eller om fördelningen af densamma, ett annat förhållande eger rum än som öfverensstämmer med hvad derom i allmänhet varit stadgadt, hvad sålunda hittills undantagsvis varit härutinnan gällande skall fortfarande tillämpas. Detta senare, med 4:de punkten i privilegierna fullkomligt öfverensstämmande stadgande kan väl uppenbarligen icke ändras eller uteslutas utan kyrkomötets medgifvande, men enär 14 § innehåller allmängiltiga föreskrifter, utan att deri göres någon hänvisning rörande de undantag, som enligt 67 § kunna förekomma, torde följdrigtigheten bjuda, att det ifrågavarande medgifvandet beträffande 14 § lemnas endast under förbehåll att 67 § 2 mom. icke ändras eller rubbas.

Vidkommande åter Eders Kongl. Maj:ts framställning i fråga om stadgandena i 23 och 24 §§, rörande anläggande af torp å boställe, och i 32 §, om rätt för tilllträdaren att före tillträdesdagen inrymmas i halfva husen, har mötet icke funnit något att mot berörda stadganden erinra.

I öfverensstämmelse med hvad kyrkomötet sålunda anfört och på grund af hvad i öfrigt i ärendet förekommit, får mötet i underdånighet

dels, med anledning af Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga skrifvelse, anmäla:

l:o) att kyrkomötet — under förutsättning att någon ändring i 14 § och 67 § 2 mom. uti förevarande förslag till boställsordning icke utan kyrkomötets samtycke kommer att ega rum — medgifver, att. utan hinder af hvad presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 i 4:de punkten innehålla, stadgandet i 14 § angående fördelning af byggnads- och under-

44 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

’ hållsskyldigheten å andra klassens bostadsboställen på landet må varda gällande;

2:o) att kyrkomötet medgifver, att, utan hinder af hvad presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 i 9:de punkten innehålla, de i 23 § föreslagna stadganden, såvidt de afse anläggande af torp å boställe, må varda gällande; och

3:o) att kyrkomötet medgifver, att, utan hinder af hvad presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 i 13:de punkten innehålla, stadgandet i 32 § om rätt för tillträdare att före tillträdesdagen inrymmas i halfva husen må varda gällande;

dels ock, med anledning af den i ämnet väckta motionen, anhålla, det Eders Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, om och under hvilka vilkor den församling och presterskap åliggande skyldighet att bygga och underhålla de ecklesiastika boställenas hus må kunna öfverflyttas till en eller flera för ändamålet bildade kassor, samt derefter vidtaga de åtgärder, hvartill en dylik utredning kan föranleda.

Underdånigst A. N. SUNDBERG.

A. H. Hallin.

Stockholm den 8 oktober 1888.

i1 ■ >' " : ',1 ‘ ; in:A -.it/ 'K' :

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 30.

45 Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 december 1888.

Närvarande:

• T...4 !. ' f \. . .

Hans excellens herr statsministern friherre Bildt,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd, Statsråden: herr Lovén,

friherre von Otter, von Krusenstjerna,

Wennerberg, friherre Palmstierna, friherre von Essen,

Örbom, 0

friherre Akerhielm.

42:o.

Departementschefen statsrådet Wennerberg föredrog i underdånighet: kyrkomötets underdåniga skrifvelse den 8 sistlidne oktober i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga framställning angående förslag till ecklesiastik boställsordning i hvad det rörde vissa punkter af presterskapets privilegier m. m.; och hade kyrkomötet i berörda skrifvelse dels med anledning af Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga skrifvelse anmält:

att kyrkomötet, under förutsättning att någon ändring i 14 § och 67 § 2 mom. uti omförmälda förslag till boställsordning icke utan kyrkomötets samtycke komme att ega rum, medgåfve att, utan hinder af hvad presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 i 4:de punkten innehölle, stadgandet i, 14 § angående fördelning af byggnads- och underhålls-

46 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

skyldigheten å andra klassens bostadsboställen på landet må varda gällande;

att kyrkomötet medgåfve, att, utan binder af hvad presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 i 9:de punkten innehölle, de i 23 § föreslagna stadganden, så vidt de afsåge anläggande af torp å boställe, må varda gällande, och

att kyrkomötet medgåfve, att, utan hinder af hvad presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 i 13:de prunkten innehölle, stadgandet i 32 § om rätt för tillträdare att före tillträdesdagen inrymmas i halfva husen må varda gällande;

dels ock, i anledning af en vid kyrkomötet i ämnet väckt motion, anhållit, det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, om och under hvilka vilkor den församling och presterskap åliggande skyldighet att hygga och underhålla de ecklesiastika boställenas hus kunde öfverflyttas till en eller flera för ändamålet bildade kassor, samt derefter vidtaga de åtgärder, hvartill en dylik utredning kunde föranleda.

Sedan föredragande departementschefen härefter erinrat om ärendets föregående behandling samt om innehållet af det inom ecklesiastikdepartementet uppgjorda förslaget till ecklesiastik boställsordning, anförde departementschefen vidare:

»I afseende å de delar af detta förslag, hvilka i mera väsentlig mån skilja sig från det af de utsedde komiterade uppgjorda, utbeder jag mig, under åberopande af hvad inom högsta domstolen blifvit i fråga om vissa af de af komiterade föreslagna stadganden anfördt, få närmare utveckla min mening.

Såsom i särskilda inkomna anmärkningar öfver komiterades förslag blifvit erinradt, torde badstuga och mälthus numera icke vara verkligt behöfliga vid de boställen, förslaget gäller. Af denna anledning och för att, såvidt lämpligen kunnat ske, minska antalet af de laga husen, har jag icke bland dessa upptagit vare sig badstuga eller mälthus.

På sist berörda grund har jag äfven ansett, att å mindre boställen, i stället för fårhus, der sådant ej enligt förslagets 5 § kan helt och hållet uteslutas, må föreskrifvas endast i fähuset anbringad särskild fårkätte, äfvensom att å bostadsboställe af tredje klassen må, utom de hus, som enligt förslaget kunna äfven å boställen af öfriga klasser få saknas, jemväl följande hus: visthus, brygghus, drängstuga, vagnshus och spanmålsbod, ett eller flere, uteslutas, när de pröfvas kunna undvaras och lindring i byggnadsskyldigheten är af behofvet påkallad.

I fråga om hvem byggnads- och underhållsskyldigheten å komministrars bostadsboställen å landet, i förslaget hänförda till tredje klassens

47 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

boställen, åligger, finnes för närvarande veterligen icke något allmänt gällande stadgande. På grund häraf har denna skyldighet hittills ansetts åligga boställshafvaren ensam å alla de komministersboställen, för hvilka icke särskilda undantagsbestämmelser finnas. Obilligheten af en dylik anordning, enligt hvilken den svagast aflönade klassen af presterlige boställshafvare måst ensam ansvara för hela byggnads- och underhållsskyldigheten å sina boställen, under det deras i regeln vida bättre aflönade embetsbroder, kyrkoherdarne, lagligen åtnjutit den förmånen, att eu ganska väsentlig del af byggnads- och underhållsskyldigheten å kyrkoherdeboställena skolat af församlingen utgöras, har länge varit insedd. Enligt inkomna upplysningar har i åtskilliga delar af riket allmogen sjelf funnit berörda obillighet så beaktansvärd, att den för sin socken frivilligt påtagit sig ifrågakomna skyldighet å komministersbostallen, stundom helt och hållet, stundom till större eller mindre del. Andra fall förekomma, der församlingen väl icke förpligtat sig att ansvara för fullgörande af omförmälda skyldighet, men detta oaktadt af omständigheterna nödgats att särskilda gånger verkställa erforderliga byggnader eller reparationer å komministersbostället inom församlingen, sedan det visat sig omöjligt att af de medellösa boställshafvarne framtvinga härtill behöfliga medel. I dylika fall har, såsom naturligt var, mången gång, i följd deraf att nödiga åtgärder till husens bevarande icke i tid vidtagits, kostnaden blifvit för församlingen vida tyngre, än om uppkomna, i början jemförelsevis obetydliga, bristfälligheter blifvit redan vid deras första uppkomst botade.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad presteståndet i sammanhang med ett vid riksdagen 1862—1863 utarbetadt »förslag till ny byggnadsordning för kyrkoherdeboställen i det öfriga riket utom Skåne» ifrågasatt, föreslog kammarkollegium i sitt utlåtande af den 30 mars 1865, deri icke någon ändring i denna del gjorts i utlåtandet af den 29 april 1867, att deri föreslagna bestämmelser om att å kyrkoherdeboställe vederbörande pastoratsbor skulle bygga och underhålla de s. k. bostadshusen, samt att endast de s. k. ladugårdshusen borde byggas och underhållas af boställshafvaren, skulle gälla till efterrättelse äfven i fråga om tredje klassens boställen på landet och i pastorat, som bestå af stads- och landsförsamlingar förenade.

I yttranden, som öfver detta förslag inkommit, hafva åtskilliga kyrkoherdar, efter erinran hurusom enligt förslaget pastorernes byggnadsskyldighet blefve för dem högre än förr, tillkännagifvit sig ingå på detta endast för det fall, att församlingarne antoge förslaget beträffande byggnaden

å komministersboställen.

Från ett håll har tillika erinrats,

hurusom den föreslagna skyldigheten

48 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

för församlingarna att bygga mangårdshusen å tredje klassens boställen ej torde kunna motsägas, då den vore fullt motiverad af församlingarnas befriande från åliggandet, att bygga och underhålla pastorernes ladugårdar, hvilka hus, _ såsom varande i hög grad utsatta för röta, vore vida kostbarare att vidmagthålla än mangårdshusen.

De komiterade, som afgifvit förslaget af den 28 mars 1879, hafva i denna fråga haft skiljaktiga meningar.

Af flertalet är hemstäldt, att, med undantag för komministrars i stad belägna bostadsboställen, der byggnads- och underhållsskyldigheten skulle likasom nu åligga stadsförsamlingen, å öfriga bostadsboställen af tredje klassen boställshafvaren skulle ensam bygga och underhålla de laga husen.

En af de komiterade, prosten Oscar Erl. Rabe, åter har i detta ämne yttrat:

’Det beslut, komiterade fattade och som finnes upptaget i förslagets 18 § 2 inom., att alla de, som innehade prestlägenheter hörande till tredje ordningen efter komiterades klassifikation, skulle sjelfve bygga och underhålla samtliga åbyggnaderna å sina boställen, har jag icke kunnat gilla, och har ingalunda funnit mig öfvert.ygad af de andragna motiven, utan måste mot detta beslut reservera mig, ehuru, som jag fruktar, till intet eller ringa gagn.

Visserligen hafva församlingarna icke hittills varit lagligen förbundna att bygga och underhålla några hus å sådana boställen, men detta är väl icke något bindande skäl, hvarför de allt framgent — äfven under helt förändrade förhållanden — icke skulle blifva det. Då skulle de och vi alle vara fria från alla nya skattebördor éndast på den grund, att de äro nya. Allmogen i åtskilliga delar af riket har insett obilligheten i detta för deras svagast aflönade själasörjare tunga åliggande, samt ganska allmänt sjelfvilligt åtagit sig hela byggnads- och underhållsskyldigheten af dessa — likaväl som förhållandet är med kyrkoherdeboställena. De olägenheter, som komiterade anse hafva uppkommit af skyldigheten för församlingen att bygga och underhålla antingen alla eller en del af åbyggnaderna a kyrkoherdeboställena, hafva säkerligen, der sådana uppstått, icke sin grund i sjelfva skyldigheten, utan fastmer i det obestämda och tvetydiga i lagstadgandet angående fördelningen af denna skyldighet mellan pastor och församlingen — något, som man hoppas kunna undanrödja genom denna nya författning, genom hvilken alla sådana frågor skulle blifva utredda, sa att skyldigheten a ömse sidor blefve bestämd, och inga ämnen qvarstå, som gåfve anledning till tvist och oenighet. Och då detta blefve förhållandet äfven beträffande komministers- och kapellpredikantsboställena, så behöfde man icke befara, att dylika möjliga olägenheter skulle ökas genom

49 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 30.

att bevilja åt innebafvarne af sådana lägenheter enahanda förmån i detta hänseende som åt kyrkoherdarne.

Man menar, att en sådan hjelp för komministrar och kapellpredikanter numera icke vore af nöden, sedan nya löneregleringen blifvit tillämpad, hvarigenom de, oaktadt åliggandet att sjelfve bygga och underhålla husen a sina boställen, likväl skulle hafva med de nya lönevilkoren sin anständiga bergning. Sant är visserligen, att deras löner blifvit på de flesta ställen förbättrad — dock icke genom ny tunga för församlingarna — utan ofta på kyrkoherdarnes bekostnad, eller genom ändamålsenligare anordning af lönens fördelning på de betalningsskyldige, dess utgående och uppbörd. Men om denna förbättrade löneinkomst ändock kan bereda innehafvarne under nuvarande tidsförhållanden en anständig bergning, torde vara högst tvifvelaktigt. Hela löneinkomsten för sådana embetsman är nu beräknad och genom Kongl. Maj:ts nådiga fastställelse bestämd till 1200 å 1500 kronor i medeltal. (Enligt tab. n:r 1 vid kongl. reglementet för presterskapets enke- och pupillkassa af den 6 nov. 1874 funnos dock 125 sådane, som få åtnöjas med mindre än 1200, en som fått sig anslagna blott 500, en annan 540 kronor). När nu en prestman, ofta efter en ganska lång väntan, får en sådan beställning, och ännu oftare fortfarande har skulder från den nu för tiden mycket dyra akademiekursen, hvilka han under sin adjunkt-tjenstgöring knappt förmått förränta, ännu mindre inbetala, samt nu för flyttning och uppsättning af boställe måst i icke ringa mån öka, kommer till en löneinkomst af 1200 kronor, och skall dermed försörja sig, kanske med hustru och barn, föda och löna åtminstone en dräng och eu piga, betala skatter till kronan och kommunen m. m. in. m. — månne här kan blifva något öfver till räntor och amortering, till inköp af några böcker för sina studiers öfvande o. s. v.? År väl detta anständig bergning för eu man, som skall hafva akademisk bildning, och som måste hafva andra behof än en vanlig torpare och bonde? Jag behöfver väl icke erinra om, huru de vid statens embetsverk anstälde vaktmästarne hafva sig anslagen lön på 800 kronor eller mera, huru eu kustroddare har 900, huru den unge löjtnanten med några få veckors årlig tjenstgöring tillträder en lön af 800 å 1000 kronor, huru den unge filosofie doktorn genast vid elementarläroverket erhåller 1500 eller såsom lektor 2500 med 500 kronor förhöjning hvart femte år, huru kassörer och bokhållare hos enskilda personer räkna sina löner i tusental. Jag påstår ingalunda, att deras löner böra nedsättas, men jag tillåter mig blott fråga, om en komminister eller kapellpredikant, som från årets första dag intill dess sista skall stå till församlingens tjenst, och ofta måste anse den vunna befattningen såsom sin lefnads verkningsmål, kan anses hafva sin anständiga bergning med

Bill. Ull Riksd. Prot. 1804. 7 Sami. 1 Afd. 7.7 IT afl. 7

50 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

dessa 1200 kronor och med dem vara så aflönad, att han icke ens skulle vara i behof af någon lindring i sina pålagor? Hvarifrån skulle han taga medel, om han blefve ålagd uppföra nytt bostadshus eller ladugård?

Om församlingarna rätt uppskattade sin egen fördel uti att hafva en värdig, nitisk och sjelfständig själasörjare, som icke vore genom alltför svåra brödsorger och jordiska bekymmer nödtvungen att draga sin håg och sitt sinne från sitt dyra kall, utan kunde med mera odelad uppmärksamhet egna sin tid och sina krafter åt uppfyllandet af sina pligter mot embete! och sin församling, så borde de sannerligen icke vägra eller med ovilja åtaga sig denna lilla nya börda, som blefve föga känbar, när den fördelas på hela pastoratets skattskyldige medlemmar, men är tryckande tung att ensam bära för den skuldbelastade, fattige läraren eller hans enka och barn.

Detta är ett yrkande, som rikets presterskap i allmänhet har framstält, der det i denna fråga haft att yttra sig, och som många kyrkoherdar fästat såsom vilkor, om de skulle underkasta sig den i ganska väsentlig mån ökade byggnads- och underhållskostnad å sina egna boställen, som enligt nya förslaget skulle drabba dem.

Kammarkollegium har ansett saken så billig och klar, att det enhälligt och snart sagdt utan motivering i sitt underdåniga förslag till ny ecklesiastik boställsordning antagit, att komministrar och kapellpredikanter skulle i detta hänseende få enahanda förmån som kyrkoherdarne.

Min åsigt och mitt yrkande var derför vid frågans behandling inom komitén, och är fortfarande, såsom efter min uppfattning grundande sig på all billighet, att församlingarna skulle förpligtas att åt sina komministrar och kapellpredikanter, på enahanda sätt såsom åt sina kyrkoherdar, bygga och underhålla bostadshus jemte alla dertill hörande byggnader, men komministrar och kapellpredikanter framgent såsom hittills hafva det åliggandet att bygga och underhålla alla de öfriga åbyggnaderna; på grund hvaraf såväl denna 18 §, som ock alla andra dermed sammanhängande stadganden i förslaget skulle i denna syftning undergå nödiga förändringar.’

Rabes betänkligheter emot komiterades förslag i förevarande hänseende hafva delats af samtliga de domkapitel och Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvilka i detta ämne särskildt yttrat sig, nemligen tio af domkapitlen och tio af Kongl. Maj:ts befallningshafvande.

Af dessa hafva de fleste uttryckligen instämt i Rabes reservation, hvarvid från en af Kongl. Maj:ts befallningshafvande ytterligare erinrats, hurusom Rabes skäl syntes vara desto mera talande, som de visat sig i många fall omfattade af församlingarna sjelfva, samt nuvarande lagstiftning ledt derhän, att på åtskilliga tredje klassens boställen icke några åbyggnader

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 30.

funnits eller ännu funnes, så att svårighet åstadkommits att få berörda embeten besatta, då förhållandet afskräckte sökande, som icke egde enskild förmögenhet att nedlägga på boställenas bebyggande.

Två af de Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som i frågan yttrat sig, nemligen Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs och Vesterbottens län, hafva ansett församlingarnas ifrågakomna skyldighet böra än vidare utsträckas, i det att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län hemstält, att, såsom flerstädes redan skedde, församlingarna skulle utgöra all byggnads- och underhållsskyldighet på tredje klassens boställen, samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län föreslagit, att hela byggnadsskyldigheten och en del af underhållsskyldigheten ålades församlingarna.

I kammarkollegii underdåniga utlåtande öfver komiterades förslag yttras icke något vid nu förevarande paragraf, men föredraganden i kammarkollegium har till protokollet anfört:

'Med kongl. förordningen den 11 juli 1862, angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster, afsågs att genom ändamålsenligare anordning i afseende på lönens utgörande och uppbörd förenkla lönesättet, samt att jemnare fördela befintliga lönetillgångar mellan de prester, som voro anstälda inom samma pastorat, men den påbjöd icke förökade afgifter. Den löneförbättring, som dermed må hafva kommit komministrar och deras vederlikar till del, har således i allmänhet icke uppkommit genom ny tunga för församlingarna. Löneregleringen torde icke heller i allmänhet hafva utfallit så gynsamt för desse tjensteman, som komiterade synas förutsätta. Och ej heller kan jag finna att församlings-, byggnads- och underhållsskyldighet å deras boställen skulle föranleda större olägenheter, än dylik skyldighet å kyrkoherdarnes boställen. Ostridigt torde i allt fall få anses, att den byggnads- och underhållsskyldighet, som enligt komiterades förslag kommer att åligga innehafvare af tredje klassens bostadsboställen på landet, icke står i rimligt förhållande till deras löneinkomster. Och jag finner så mycket mindre skäl att frångå kollegii uti 1865 års förslag till boställsordning framstälda åsigt i afseende å berörda skyldighets fördelning mellan församling och boställshafvare, som en betydande lindring vid byggnad och underhåll af prestgård måste anses hafva kommit dåvarande byggnads- och underhållsskyldige till del genom lagen den 1 maj 1885.

Såväl på grund häraf, som af billighetshänsyn, får jag för min del förorda nådigt bifall till komitéledamoten Rabes vid denna paragraf uti afgifven reservation gjorda, af nära hälften af Konungens befallningshafvande och flertalet af konsistorierna biträdda hemställan, att innehafvarne af tredje klassens boställen på landet måtte medgifvas enahanda förmån i af-

52 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

seende å deras bostadsboställens byggande och underhåll, som eldigt komiterades förslag tillkommer innehafvare af andra klassens boställen på landet.’

Vid ärendets behandling i högsta domstolen har, då innehafvare af tredje klassens bostadsboställen å landet, med afseende å dem tillmätta löneinkomster, icke torde kunna anses mägtiga att, utan församlingarnas deltagande, uppföra och underhålla dessa boställens alla laga hus, hvilka enligt förslaget skulle blifva ansenligt kostbarare än enligt hittills tillämpade stadganden, och då skälig anledning syntes icke förefinnas att i fråga om sådana boställen antaga annan grund för byggnads- och underhållsskyldighetens fördelning, än som vidkommande andra klassens bostadsboställen å landet föreslagits, högsta domstolen ansett, att äfven å tredje klassens bostadsboställen å landet berörda skyldighet borde fördelas på enahanda sätt, som i fråga om andra klassens dylika boställen blifvit vid 16 § 1 mom. i komiterades förslag hemstäldt.

På sålunda anförda grunder har jag funnit byggnads- och underhållsskyldigheten å tredje klassens boställen icke skäligen kunna åläggas boställshafvaren i vidsträcktare mån än högsta domstolen hemstält; i följd hvaraf förslaget i öfverensstämmelse härmed ändrats.

Emot den af komiterade uppgjorda tabell för fastställande af årsberäkning äro åtskilliga anmärkningar framstälda.

Med afseende å de mycket olika förhållandena inom skilda delar af riket, och då inom samma klass af boställen antalet hus, beträffande hvilka byggnadsskyldigheten åligger boställshafvaren, kan för en boställshafvare vara större än för en annan, är det, efter min tanke, icke möjligt att erhålla en jemn och rättvis, af godtycke oberoende årsberäkning, derest denna skall göras efter en gemensam, för hela riket gällande tabell. Frågan har synts mig ej kunna fullt tillfredsställande ordnas på annat sätt, än att för hvarje nybyggnadsarbete, för hvilket årsberäkning skall tillgodonjutas, synerätten, efter de verkliga förhållandena å det boställe, der ärendet förekommer, uträknar, huru många års fullgjord nybyggnadsskyldighet berörda arbete faktiskt motsvarar. Med uteslutande af årsberäkningstabellen, är derför intaget stadgande, att årsberäkning skall verkställas på det sätt, att, då sådan ifrågakommer, synerätten uppskattar nybyggnadskostnaden särskildt för hvart af boställshafvarens laga hus och fördelar denna kostnad på det antal år, samma hus efter dess uppförande kan antagas ega bestånd, innan nybyggnad deraf åter blir nödig, samt, efter det härpå sammanräknats hvad på ett år belöper af den uppskattade nybyggnadskostnaden för alla boställshafvarens laga hus, bestämmer årsberäkningen efter förhållandet emellan det sålunda sammanräknade årliga nybyggnads-

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30. 53

beloppet och den byggnadskostnad, hvarför synerätten har att tillgodoföra årsberäkning.

Så, t. ex., om årsberäkning skall ega rum för ett af en kyrkoherde för en kostnad af 1,300 kr. nybygdt stall å hans boställe, der de laga hus, hvilka han, utom stallet, har att bygga och underhålla, äro: spanmålsbod, redskapshus, fähus, fårhus, svinhus samt loge och lador, beräknar synerätten, för hvart af dessa hus, huru mycket dess nybyggande må anses kosta och huru lång tid detsamma bör, sedan det blifvit nybygdt, antagas bestå, innan nybyggnad åter erfordras. Om synerätten då stannar vid, att

så, befinnes att af sammanlagda kostnaden för nybyggnad af alla pastors laga hus belöper på ett år 130 kronor och att således stallets nybyggande för 1,300 kronor bör honom tillgodoföras såsom fullgjord nybyggnad för lo år.

Emot 25 § 3 mom. i komiterades förslag, innefattande att byggnadsbidrag, så vidt säkerhet för detsamma hos domkapitlet stäldes, finge hos boställshafvare innestå till hans afträde, men att domkapitlet eljest egde att bidraget årligen infordra, samt att, om efterträdaren ville bidraget lyfta, han, om så påfordrades, skulle derför ställa säkerhet, och att. om han det ej gitte, medlen skulle stå hos domkapitlet, på hvars pröfning medlens utbetalande skulle bero, är anmärkt, dels att domkapitlen, som redan hade nog mycken och mångartad penningeförvaltning att jemte sina egentliga åligganden ombesörja, syntes icke böra belastas jemväl med de dryga och ansvarsfulla uppdrag, som förslaget här pålagt domkapitlen, dels att önskvärd! syntes, om det i förslaget mycket anlitade borgenssystemet kunde inskränkas, samt dels att föreskrift saknades om, att ifrågavarande medel skulle göras räntebärande.

Med afseende å hvad sålunda blifvit anmärkt och då i allmänhet det torde för eu boställshafvare, som har att utgifva byggnadsbidrag, vara väsentligt lättare att för ett år i sender inbetala detsamma, än att vid boställets afträdande på en gång gälda sådant bidrag för åtskilliga år, bär jag ansett bestämmelserna härutinnan böra ändras, på sätt det inom ecklesiastikdepartementet uppgjorda förslaget utvisar.

54 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 30.

27 § 2 mom. i komiterades förslag, angående godtgörelse för brandförsäkringsafgift i vissa fall, har jag, på skäl som en af komiterade, f. d. häradshöfdingen L. Norin, i afgifven reservation anfört, funnit böra i enlighet med hans hemställan jemkas.

öfriga ändringar i föreslagna stadganden om brandförsäkring äro väsentligen grundade på skäl, som af kammarkollegium härutinnan framhållits.

Enär torp eller fäbodehus vid åtskilliga boställen torde vara behöfliga, har jag funnit det böra stadgas, att, derest synerätt finner att på bostadsboställe eller dermed i sambruk förenadt löningsboställe insynadt torp eller fäbodeställe bör bibehållas eller att nytt sådant bör insynas, boställshafvaren skall, såsom hittills lärer hafva skett, vara pligtig att derstädes uppföra och underhålla de byggnader, som af synerätten föreskrifvas. Samma skyldighet har synts mig böra stadgas beträffande hus på nyodling, som efter frihetsår återgår till boställe, äfvensom angående redan insynad qvarn. Deremot har det synts mig betänkligt och icke af behof påkalladt att, på sätt en af de komiterade hemstält, i vidsträcktare mån, än detta mitt förslag angifver, ålägga boställshafvare byggnads- och underhållsskyldighet i fråga om hus, hvilka ej tillhöra de laga husen.

Beträffande befintliga hagmarker, för hvilka särskild plan till deras ändamålsenliga skötsel må vara faststäld, har ansetts böra i författningen intagas, att rödjning och vård af sådana marker skall ske i öfverensstämmelse med berörda plan.

I enlighet med hvad anmärkt blifvit, har, äfven i fråga om häfden af åker och äng, iakttagande dervid af viss Ikulturplan synts lämpligt. Bestämmelser om fastställande af sådan plan hafva derför i förslaget införts. Då emellertid dylikt fastställande af viss kulturplan icke synts behöfva genast ske å de boställen, der innehafvaren redan vid tiden för boställsordningens utfärdande infört ett ändamålsenligt brukningssätt, är föreslaget, att omförmälda kulturplan skulle, utom i det fall att boställshafvaren sjelf äskar sådan åtgärd, fastställas först när densamma prof vad es behöflig.

På skäl, som af två bland komiterade i afgifna reservationer åberopats, har näst efter 1 momentet i 34 § af komiterades förslag tillagts ett nytt moment i enlighet med hvad bemälde reservanter hemstält,

Sista momentet af samma paragraf är ändradt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad enligt kungörelsen om förvaltning af kronans domäner den 10 november 1882 blifvit för dessa stadgadt.

Med anledning af hvad domänstyrelsen anmärkt angående 35 § i

Kongl. Maj:t Nåd. Proposition N:o BO. 55

komiterades förslag, är denna paragraf ändrad, väsentligen så som domänstyrelsen hemstält.

Komiterades förslag i deras 37 § derom att boställshafvare skulle under sill besinningstid vara oförhindrad att från boställe, förenadt med jordbruk, bortföra stråfoder, när förbud deremot icke meddelats, har jag, lika med flera myndigheter, som yttrat sig öfver förslaget, funnit vara betänkligt. Då emellertid dylikt bortförande i särskilda fall kan böra tilllåtas, har jag i stället föreslagit, att stråfoder icke må förr än vid afträdestiden från sådant boställe bortföras utan att tillstånd dertill meddelats i den ordning, förslaget närmare bestämmer, men att, om boställshafvare, när han skall afträda bostället, har foder öfver, och tillträdaren icke vill det lösa efter pris, som, der öfverenskommelse härom icke annorledes träffas, varder bestämdt af gode män, afträdaren må bortföra fodret.

öfriga ändringar i denna paragraf äro grundade på skäl, som i högsta domstolen åberopats.

Med anledning af den ändring, som af mig blifvit gjord i 30 § i komiterades förslag har från deras 37 § uteslutits der intagen bestämmelse, att året före afträdesåret minst en åttondedel af åkerjorden skall lemnas å träda; i fråga om hvilken bestämmelse flere anmärkningar blifvit framstälda.

Vid de i samma paragraf föreslagna stadganden om att tillträdaren skulle ega att om höstbruket draga försorg, och att afträdesåret skulle åt tillträdaren upplåtas från den 15 februari nödiga förvaringsrum för spanmål, foder och husgerådssaker, som han ville ditföra, samt från den 14 mars nödiga hus för arbetsfolk och kreatur till vårbruket, äro jemväl åtskilliga anmärkningar gjorda. Berörda stadganden hafva synts kunna föranleda till ledsamma förvecklingar; och då förhållandet beträffande höstbraket lämpligare torde ordnas på sätt angående kronans domäner numera är stadgadt och, i fråga om tillträdares behof att någon tid före tillträdet ega att inrymmas i en del af husen, ett stadgande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad allmänna lagen i 16 kap. 5 § jordabalken med afseende å landbo innehåller, lärer vara tillräckligt, har komiterades förslag blifvit i sådant syfte ändradt.

Komiterades förslag om anställande af särskilda ständiga ombud för att tillhandagå domkapitlen vid tillsyn å boställen har jag funnit icke vara af behofvet påkalladt samt dessutom, då medel svårligen torde kunna för närvarande erhållas till skälig aflöning åt dylika tjensteman, icke nu utförbart; hvarför detta förslag af mig uteslutits.

På skäl, som häradshöfdingen Norin i afgifven reservation emot komiterades förslag framhållit, har jag funnit befogenheten för ekonomiska

56 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

besigtningar icke böra utsträckas utöfver hvad Norm hemstält. T följd häraf har jag i förslaget härutinnan, i stället för hvad korniterades flertal ifrågasatt, infört Norins med nu gällande bestämmelser mera öfverensstämmande förslag efter någon jemkning deraf. Detta har äfven föranledt vissa ändringar i de föreslagna stadgandena om husesyner.

Med den begränsning, hvilken ekonomisk besigtning sålunda enligt min åsigt bör erhålla, har det af komiterade i deras 46 § '2 mom. intagna medgifvande för förrättningsmannen att påkalla biträde af byggnadskunnig person och skogstjensteman synts icke erforderligt.

I mom. 1 af 56 § i korniterades förslag är af skäl, som domänstyrelsen åberopat, ändring i enlighet med dess hemställan gjord i den föreslagna bestämmelsen om skogstjenstemans förordnande att biträda vid af- och tillträdessyn.

Att, såsom komiterade föreslagit, belasta domkapitlen med att till syn låta kalla samtliga vederbörande parter, har jag icke funnit vara behöfligt.

Med anledning af hittills ej sällan förekommande tvister är i förslaget uttryckligen infördt, att årsberäkning för nybyggnad ej må bestämmas vid laga syn utan endast vid af- och tillträdessyn, då en efterträdande boställshafvare har tillfälle att bevaka sin rätt härutinnan.

På hemställan af domänstyrelsen och kammarkollegium hafva i de föreslagna stadgandena om hvad vid af- och tillträdessyn skall iakttagas tillagts vissa bestämmelser angående undersökning af skogsskötseln och dermed sammanhängande ämnen.

Då, på sätt anmärkt blifvit, den af komiterade föreslagna tid af sex dagar, inom hvilken, efter afslutande af ekonomisk besigtning eller husesyn, nödiga exemplar af instrument deröfver skulle vederbörande tillhandahållas, synts alltför knapp, helst när flere förrättningar i omedelbar följd hållas, har berörda tid blifvit utsträckt till fjorton dagar.

Särskild redogörelse för en del i korniterades förslag verkstälda redaktionsförändringar torde icke vara behöflig.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta nådig proposition om antagande af oinförmälda, inom ecklesiastikdepartementet uppgjorda förslag till ecklesiastik boställsordning.

Vidare och då den af kyrkomötet i dess underdåniga skrifvelse framstälda begäran om utredning i syfte att befria såväl församling som presterskap från byggnads- och underhållsskyldighet af boställshusen synes mig mycket beaktansvärd, hemställer jag, att Eders Kongl. Magt täcktes anbefalla kammarkollegium att efter vederbörandes hörande verkställa utredning, om och under hvilka vilkor den församling och presterskap ålig-

57 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

gande skyldighet att bygga och underhålla de ecklesiastika boställenas hus må kunna öfverflyttas till en eller flere för ändamålet bildade kassor, samt med underdånigt utlåtande i ärendet till Eders Kongl. Maj:t inkomma.»

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till hvad departementschefen hemstält.

Hans Maj:t Konungen behagade i nåder bifalla hvad departementschefen hemstält; och skulle proposition till Riksdagen aflåtas med den lydelse bilagan B vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Carl Tornérhielm.

Bih. till Riksd. Prot. 1894. 1 Sami. 1 Afd. 13 Häfi.

58 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 30.

Kongl. Majds nådiga skrifvelse till Kyrkomötet angående förslag till ecklesiastik boställsordning i hvad det rörer vissa punkter af presterskapets privilegier; gifven Stockholms slott den 17 juni 1893.

Sedan Kongl. Maj:t i skrifvelse den 5 september 1888 till det då församlade Kyrkomötet, med öfverlemnande af upprättadt förslag till ecklesiastik boställsordning, inhemtat Kyrkomötets yttrande, huruvida Kyrkomötet medgåfve att, utan hinder af hvad presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 i 4:de, 9:de och 13:de punkterna innehölle, de i boställsordningen föreslagna stadganden i 14 § angående fördelning af byggnadsoch underhållsskyldigheten å andra klassens bostadsboställen på landet, i 23 och 24 §§, så vidt de afsåge anläggande af torp å boställe, och i 32 §, i hvad den innehölle bestämmelse om rätt för tillträdare att före tillträdesdagen inrymmas i halfva husen, må varda gällande, samt Kyrkomötet i skrifvelse den 8 derpå följande oktober hufvudsakligen bifallit berörda framställning samt derjemte, med anledning af inom Kyrkomötet väckt förslag, anhållit, det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, om och under hvilka vilkor den församling och presterskap åliggande skyldighet att bygga och underhålla de ecklesiastika boställenas hus måtte kunna öfverflyttas till en eller flera för ändamålet bildade kassor, samt derefter vidtaga de åtgärder, hvartill en dylik utredning kunde föranleda; så har Kongl. Maj:t den 7 december 1888 beslutit dels att till 1889 års Riksdag aflåta nådig proposition om antagande af förslaget till ecklesiastik boställsordning dels ock att i sammanhang dermed anbefalla Kongl. Majrts och Rikets kammarkollegium att, efter vederbörandes hörande, verkställa omförmälda utredning samt med underdånigt utlåtande i ärendet till Kongl. Maj:t inkomma.

Efter det Riksdagen i skrifvelse den 8 maj 1889 tillkännagifvit, att Andra Kammaren funnit den omförmälda propositionen icke för det då-

59 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

varande böra bifallas, och att i följd deraf frågan om antagande af den nya ecklesiastika boställsordningen för denna riksdag förfallit, så har kammarkollegium med anledning af den dit remitterade frågan, efter det Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande och stiftskonsistorierna samt jemväl delvis presterskap och församlingar sig i ärendet yttrat, den 5 sistlidne maj afgifvit eget underdånigt utlåtande innefattande den anbefalda utredningen. Då af denna utredning framgår, att de utvägar, som kunna anlitas för åstadkommande af en eller flere fonder för öfvertagande af den församling och presterskap åliggande skyldighet att bygga och underhålla de ecklesiastika boställenas hus, skulle medföra icke blott étt oskäligt betungande af presterskapet utan ock oöfvervinneliga praktiska svårigheter, framför allt genom byggnadskostnadernas oskäliga uppdrifvande, vill Kongl. Maj:t, som anser byggnadstungans öfverflyttande på fonder, såsom af Kyrkomötet ifrågasatts, icke kunna genomföras, med öfverlemnande till det innevarande år församlade Kyrkomötet af det för 1888 års Kyrkomöte och 1889 års Riksdag framlagda förslaget till ecklesiastik boställsordning, inhemta Kyrkomötets yttrande, huruvida Kyrkomötet medgifver:

att — under förutsättning att någon ändring i 14 § och 67 § 2 mom. uti förevarande förslag till boställsordning icke utan Kyrkomötets samtycke kommer att ega rum — stadgandet i 14 § angående fördelning af byggnads- och underhållsskyldigheten å andra klassens bostadsboställen på landet må varda gällande, utan hinder af hvad presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 i 4:de punkten innehålla;

att, utan hinder af hvad presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 i 9:de punkten innehålla, de i 23 § föreslagna stadganden, så vidt de afse anläggande af torp å boställe, må varda gällande; och

att, utan hinder af hvad presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 i 13:de punkten innehålla, stadgandet i 32 § om rätt för tillträdare att före tillträdesdagen inrymmas i halfva husen må varda gällande.

De till ärendet hörande handlingar bifogas.

Kong!. Maj:t förblifver Kyrkomötet med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

G. F. Gilljam.

60 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

Kyrkomötets underdåniga skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj:ts skrifvelse angående förslag till ecklesiastik boställsordning i hvad det rörer vissa punkter af presterskapets privilegier.

(Särskilda utskottets betänkande n:o 2.)

Till Konungen.

Genom nådig skrifvelse den 17 sistlidne juni har Eders Kongl. Maj:t, med öfverlemnande af förslag till ecklesiastik boställsordning, behagat inhemta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet medgåfve:

att — under förutsättning att någon ändring i 14 § och 67 § 2 mom. uti förenämnda förslag till boställsordning icke utan kyrkomötets samtycke komme att ega rum — stadgandet i 14 § angående fördelning af byggnads- och underhållsskyldigheten å andra klassens bostadsboställen på landet måtte varda gällande, utan hinder af hvad presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 i 4:de punkten innehölle;

att, utan hinder af hvad presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 i 9:de punkten innehölle, de i 23 § föreslagna stadganden, så vidt de afsåge anläggande af torp å boställe, måtte varda gällande; och

att, utan hinder af hvad presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 i 13:de punkten innehölle, stadgandet i 32 § om rätt för till-

Kong1. Maj ds Nåd. Proposition N:o 30. 61

trädare att före tillträdesdagen inrymmas i halfva husen måtte varda gällande.

Kyrkomötet har förehaft detta ärende och tillåter sig — under

åberopande af sin den 8 oktober 1888 aflåtna underdåniga skrifvelse i anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse den 5 nästförutgångne september, med hvilken till det årets kyrkomöte öfverlemnades samma förslag till ecklesiastik boställsordning som det nu framlagda — härvid i underdånighet erinra, att hvad af kyrkomötet nu begärts är intet annat än ett förklarande, att kyrkomötet står fast vid det medgifvande, som kyrkomötet redan år 1888 lemnat.

Kyrkomötet har sig icke bekant något skäl, som bort föranleda

kyrkomötet att frånträda sitt förut i denna fråga fattade beslut. Men kyrkomötet hyser en viss tvekan, om stadgandet i 32 § 2 mom. icke kunde lämpligare affattas. Detta stadgande synes hafva sin egentliga betydelse i fråga om boställen förenade med jordbruk och vara föreslaget företrädesvis med afseende å sådana. Laga tillträdestid vid hemman å landet är den 14 mars. Och då man nu icke ansett sig böra följa allmänna lagens bestämmelse om skyldighet för landbo att vid kyndelsmessotid inrymma tillträdaren halfva husen — en bestämmelse, som sällan torde tillämpas — kan det ifrågasättas, om skäl finnes att låta tillträdarens rätt till andel i husen inträda förr än den 14 mars. Derjemte håller kyrkomötet före, att, då en tillträdande prestman ju i regeln flyttar till

den församling, hvari han fått anställning, först då hans tjenstgöring der

skall börja, i allmänhet den 1 maj, något behof af andel i sjelfva sätesbyggningen icke för honom finnes före den dagen. Kyrkomötet har derför ansett sig böra lemna sitt medgifvande i den form, att hinder ej möter för Eders Kongl. Maj:t att, derest så finnes lämpligt, i förslaget vidtaga nu antydda jemkningar.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit i underdånighet anfört har kyrkomötet fördenskull medgifvit:

under förutsättning att någon ändring i 14 § och 67 § 2 mom. uti förevarande förslag till boställsordning icke utan kyrkomötets samtycke kommer att ega rum — att, utan hinder af hvad presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 i 4:de punkten innehålla, stadgandet i 14 § angående fördelning af byggnads- och underhållsskyldigheten å andra klassens bostadsboställen på landet må varda gällande;

att, utan hinder af hvad presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 i 9:de punkten innehålla, de i 23 § föreslagna stadganden, såvidt de afse anläggande af torp å boställe, må varda gällande; och

att, utan hinder af hvad presterskapets privilegier den 16 oktober Bill. till Riksd. Prot. IS.14. 1 Sami. 1 Afd. 15 Haft. 9

62 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

1723 i 13:de punkten innehålla, stadgandet i 32 § om rätt för tillträda^ att före tillträdesdagen inrymmas i halfva husen må varda gällande;

med förklarande tillika, att detta medgifvande icke utgör hinder för sådan affattning af 32 § 2 mom., att afträdares inrymningsskyldighet skall vidtaga först den 14 mars samt ej afse beställes sätesbyggning.

Underdånigst.

Stockholm den 10 oktober 1893.

Stockholm, Ivar Hseggatröms boktryckeri, 1894.

TILL

KONGL MALT

DEN 5 MAJ 1893

KONGL. 1AJ:TS OCH RIKETS KAMMARKOLLEGIUM

AFGIFVET NYTT UNDERDÅNIGT UTLÅTANDE

ANGÅENDE

ECKLESIASTIK BOSTÄLLSORDNING.

STOCKHOLM

IVAR IIA1GG8TRÖMS BOKTRYCKERI 1893.

/

Till Konungen.

Sedan Kyrkomötet i underdånig skrifvelse den 8 oktober 1888, jemte yttrande i anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse till Kyrkomötet angående förslag till ecklesiastik boställsordning, tillika med anled-

l

ning af en inom Kyrkomötet väckt motion anhållit, att Eders Kong! Maj:t täcktes låta verkställa utredning, om och under hvilka vilkor den församling och presterskap åliggande skyldighet att bygga och underhålla de ecklesiastika boställenas hus kunde öfverflyttas å en eller flera för ändamålet bildade kassor, samt derefter vidtaga de åtgärder, hvartill en dylik utredning kunde föranleda, har Eders Kongl. Maj:t, enligt derom från statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet den 7 december samma år till kammarkollegium aflåten skrifvelse, funnit godt anbefalla kollegium att, efter vederbörandes hörande, verkställa omförmälta utredning samt med underdånigt utlåtande i ärendet till Eders Kongl. Maj:t inkomma.

I anledning häraf har kollegium i ärendet infordrat och får härmed öfverlemna underdåniga utlåtanden så väl från öfverståthållareembetet och Eders Kong]. Maj:ts samtliga befallningshafvande som ock från samtliga domkapitlen och Stockholms stads konsistorium, af hvilka myndigheter öfverståthållareembetet samt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands, Jönköpings, Örebro, Vesterbottens, Skaraborgs, Kronobergs, Vermlands, Hallands, Upsala och Norrbottens län samt domkapitlen i erkestiftet, Linköpings, Strengnäs, Vesterås, Göteborgs, Kalmar, Karlstads, Hernösands och Visby stift från presterskapet. eller församlingarna infordrat uppgifter och yttranden, hvilka delvis åtfölja handlingarna i målet.

Då de mångahanda olika tydningar, som i myndigheternas utlåtanden gifvits åt Kyrkomötets ofvannämnda skrifvelse, synas visa, att skrifvelsens ordalag icke i och för sig tillräckligt tydligt angifva Kyrkomötets mening, men den åstundade utredningen icke kunnat företagas utan säker kännedom om vidden och innebörden af den fråga, som skall besvaras, har kollegium i främsta rummet ansett sig böra taga kännedom af de förhandlingar, som föranledt och betingat Kyrkomötets skrifvelse, och dervid inhemtat följande:

Sedan Eders Kongl. Maj:t i nådig skrifvelse af den 5 september 1888 till Kyrkomötet, med öfverlemnande af förslag till ecklesiastik boställsordning, begärt Kyrkomötets yttrande, huruvida Kyrkomötet medgåfve, att sagda förslag utan hinder af presterskapets privilegier måtte varda gällande, väcktes inom Kyrkomötet af en dess ledamot, A. P. Danielson, motion (n:o 35) om förändradt sätt för underhåll af prestboställen. I denna motion yttrades bland annat:

»Då församlingens afgifter till presterskapet genom den skedda löneregleringen i många församlingar högst betydligt, och i allmänhet mer och mindre öfver hela landet, ökats, och alltjemt förspörjes klagan öfver dessa löner, förefaller mig omöjligt att biträda ett förslag, som skulle

komma att för församlingarna göra skattebördan till presterskapet ännu tyngre. Det synes mig derföre nödigt, att redan från början den här ofvan omförmälda frågan äfven kommer att underställas Kyrkomötets bepröfvande, helst som församlingens befriande från den nuvarande byggnadsskyldigheten är både rättvis och billig samt derjemte skulle leda till ett mera godt förhållande mellan församlingen och dess kyrkoherde och derigenom jemväl mera befästa välvilja till kyrkan och dess ordning.»

»Då den inom presteståndet väckta motion, som låg till grund för Rikets Ständers skrifvelse till Kongl. Maj:t i frågan af den 28 januari 1863, och utskottets deröfver afgifna förslag föredrogos till behandling i bondeståndet, blef såväl motionen som utskottets tillstyrkande hemställan af ståndet afslagen, enär ståndet ansåg, att den då på grund af 1862 års förordning förestående regleringen af presterskapets löneförmåner jemväl borde komma att omfatta församlingens byggnadsskyldighet, och emedan ståndet befarade, att ett bifall till motionen säkerligen framgent skulle leda till större kostnad för församlingen än de bestämmelser medföra, som nu i detta afseende gälla. Oaktadt bondeståndets omförmälda afslag afläto Rikets Ständer, på grund af de tre öfriga ståndens sammanstämstämmande beslut, underdånig skrifvelse i frågan till Kongl. Maj:t.»

»Bondeståndets uppfattning synes nu i det afgifna förslaget till boställsordning blifva en verklighet, om det oförändradt vinner helgd af lag, enär församlingen då får en dyrbarare byggnadsskyldighet äfvensom skyldighet att bygga bostadsboställen för komministrar, kapellpredikanter och pastorsadj unkter».

»För att vidare gifva skäl för det yrkande, jag här ämnar framställa, vågar jag till eu del återgifva de motiv, som den af Kongl. Maj:t i nåder tillsatta komité i sitt, i afsedda frågan afgifna betänkande af den 28 mars 1879 vid förslaget under 3 kap. anfört och som synas mig väl beaktansvärda. Komitén erinrar: att den byggnadsskyldighet, som åligger församling, nemligen att bygga och till en del underhålla vissa af prestgårdens laga hus, leder sitt ursprung från kyrkans äldsta tider, då presterskapets aflöning uteslutande eller hufvudsakligen utgjordes af naturaprestationer, dels stadgade i lag och dels påräknade att derutöfver genom församlingens välvilja utgöras. Detta afiöningssätt, om än, efter föregående tiders sedvänja och åskådningssätt, ändamålsenligt, har likväl i senare tider befunnits olämpligt och oförenligt med den sjelfständiga ställning, prestera ansetts böra i förhållande till sin församling intaga; hvadan också vid de nyligen verkstälda regleringarna af presterskapets inkomster, i öfverensstämmelse med hvad Kongl. kungörelsen den 11 juli 1862 derom stadgar, alla naturaprestationer i största allmänhet och så vidt möjligt blifvit ersatta

med kontanta afgifter. Den enda naturaprestation från församlingen, som i allmänhet bibehållits, är byggnads- och underhållsskyldigheten å prestgårdarne. Men påstående har blifvit framstäldt, att äfven denna naturaprestation, såsom numera i åtskilliga afseenden olämplig, bör afskaffas. Erfarenheten har visat, att församlingens byggnads- och underhållsskyldighet, hvars gränser ej äro och i vissa afseenden svårligen torde kunna blifva med noggrannhet bestämda, icke sällan gifver anledning till osämja och tvist emellan kyrkoherde och församling, i det än å ena sidan obilliga pretentioner framställas, än å andra sidan befogade anspråk mötas med oginhet; och nödvändigheten för kyrkoherden att vid behof af nybyggnad eller reparation anlita en ovillig eller liknöjd församling torde ej vara behaglig. Antalet af de hus, församlingen bör bygga, kan visserligen med noggrannhet bestämmas; men i afseende på deras beskaffenhet torde det vara svårt, om ej omöjligt, att genom någon lagstiftning så noga bestämma hvad som under alla förhållanden är prestens rätt och församlingens skyldighet, att ej olika meningar derom lätteligen kunna uppstå. Ännu svårare torde det vara att, så länge skyldigheten för kyrkoherde och församling att gemensamt underhålla de laga hus, som skola af församlingen byggas, qvarstår, emellan begges förpligtelser härutinnan uppdraga någon bestämd, tydlig och tillfredsställande gräns, hvilket bäst framgår af de många fruktlösa försök, som i denna rigtning blifvit från representationens sida gjorda.»

»Ofvan antydda olägenhet af församlingarnas nuvarande byggnadsoch underhållsskyldighet å prestgårdarne synes komiterade vara af den betydenhet, att komiterade ej tveka såsom sin åsigt uttala, att det skulle vara särdeles önskvärd! såväl för kyrkoherdarne som för församlingarna, om det utan förnärmande af någonderas rätt kunde låta sig göra att, såsom flera gånger blifvit vid senare riksdagarne föreslaget, öfverflytta församlingarnas byggnads- och underhållsskyldighet på kyrkoherdarne. — Oaktadt dessa sanna och sakrika uttalanden underlät komitén att i denna del afgifva förslag.»

»Att denna vigtiga fråga snart bör lösas torde åligga alla goda krafter att samverka till, och att den kan lösas på billiga grunder såväl från församlingens sida som från kyrkoherdens förefaller mig mycket möjligt, blott god vilja förefinnes.»

»Ett sätt vore, om församlingen under en följd af år finge genom en bestämd afgift aflösa sin ifrågavarande byggnadsskyldighet, och att dessa afgifter finge ingå till en byggnadskassa, som kunde komma till stånd på ungefär de grunder och bestämmelser, som nu gälla för presterskapets i Skåne byggnadskassa, och att kyrkoherden eller boställsinnehafvaren äfven

måtte åläggas afgifter till kassan för att få underhålls- och byggnadsskyldigheten af kassan öfvertagen. En ytterligare utväg att förstärka denna kassa och minska församlingens aflösningsbelopp och boställsinnehafvarnes årliga bidrag vore att till kassan möjligen anvisa bidrag dels från presterskapets löneregleringsfond och dels från de ecklesiastika boställenas skogsfru^.»

»Af det senast afslutade och i tryck tillgängliga kapitalkonto till rikshufvudboken, eller för 1886, har jag inhemtat, att presterskapets löneregleringsfond egde vid sagda års slut en behållning af 1,238,058 kronor 99 öre, och att årets inkomst utgjorde 177,669 kronor 73 öre, samt att ecklestastika boställenas skogsfond utgjorde vid samma års utgång 562,156 kronor 70 öre och inkomsten under året 107,825 kronor 80 öre.»

»En ytterligare utväg torde äfven förefinnas att föröka den afsedda kassan genom att inkomsten af hvarje pastorat, som första gången efter det lagen om församlingens befriande från byggnadsskyldigheten trädde i kraft blefve ledigt, skulle för ett år ingå till kassan, eller på samma sätt som varit förhållandet med ett års inkomst till presterskapets enke- och pupillkassa.»

»Då den af mig här berörda frågan erfordrar en noggrann utredning, dels för uppskattande af den kostnad, som för de olika boställena i allmänhet efter de olika orternas förhållanden borde bestämmas, dels den aflösningssumma, som hvarje församling borde erlägga i förhållande till det skick, hvari husen sig befunne, dels de'afgifter boställsinnehafvaren borde årligen betala som underhållsskyldighet, dels de grunder och reglementen, som borde komma att gälla för byggnadsskyldighetens ordnande och för kassan i fråga — vare sig för denna i enlighet med Kongl. förordningen den 16 december 1870 om prestgårdsbyggnaden i Skåne och skyldigheten att sagda byggnader bekosta och underhålla och de bestämmelser, som innefattas i Kongl. reglementet af den 24 mars 1876 för skånska presterskapets byggnadskassa, finnes stadgadt kunna befinnas lämpliga, eller förändrade sådana böra läggas till grund, önskar jag, att Kyrkomötet hos Kongl. Maj:t begär en sådan utredning.»

»Mig synes, att hvarje stift borde ega sin byggnadskassa, så att de olika ortförhållandena bättre kunde beaktas. Likaså torde församlingens byggnadsskyldighet, som den skulle ega aflösa, uppskattas så, att det må bero på församlingen, om den vill erlägga det uppskattade aflösningsbeloppct eller i stället derför sätta husen i laga stånd och dem på en gång i sådant skick öfverlemna.»

»Af hvad jag nu i korthet anfört vågar jag äfven hemställa, att Kyrkomötet på det sätt besvarar Kongl. Maj:ts förslag till ecklesiastik boställs-

ordning i de till Kyrkomötet hänskjuta delar, att Kyrkomötet gifver sitt bifall dertill endast under förutsättning, att deri jemväl upptagas bestämmelser om upphörande af församlingens byggnadsskyldighet och denna skyldighets ordnande i syfte, som bär ofvan angifvits».

»Då jag hoppas, att Kyrkomötet behjertar den billiga och rättvisa fråga, jag här berört, såsom varande af sådan beskaffenhet, att dess lösning bör blifva till gagn för såväl presterskapet som församlingen och kyrkan, vågar jag, utan att vidare anföra, vördsamt föreslå, att Kyrkomötet behagade besluta:»

»att i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder ledande dertill, att de bestämmelser, som nu i lag förefinnas om den församlingen åliggande skyldighet att bygga och till en del underhålla vissa af prestgårdens laga hus, måtte upphöra att gälla, mot det församlingen antingen på en gång aflemnar husen i laga skick eller under vissa år erlägger en bestämd afgift för denna skyldighet, att genom dessa afgifter jemte viss årlig afgift, som boställsinnehafvaren skall som underhållsskyldighet betala, bildas för hvarje stift en kassa på hufvudsakligen enahanda sätt och grunder, som i detta afseende för Skåne förefinnas, och att denna kassa måtte beredas bidrag äfven af andra allmänna tillgångar, och derefter afgifva nådigt förslag,s amf att Kyrkomötet — under förutsättning af Kongl. Maj:ts nådiga bifall till denna skrifvelse — icke har något att erinra mot de delar af förslaget till ecklesiastik boställsordning, som blifvit till kyrkomötets pröfning öfverlemnade».

Öfver denna motion, som remitterades till kyrkolagsutskottet, afgaf utskottet betänkande n:o 47 i samband med behandling af Eders Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse och yttrade:

»Hvad slutligen angår herr Danielsons motion, så har utskottet, som i fråga om de skal, herr Danielson anfört till stöd för sitt förslag, tillåter sig hänvisa till sjelfva motionen, ansett sig icke böra ingå i någon närmare pröfning af förslagets detaljer, enär ett riktigt bedömande af dessa detaljer uppenbarligen förutsätter en utredning af den omfattning, att utskottet under den korta tiden för Kyrkomötets sammanvaro omöjligen kunnat åstadkomma densamma. Den af herr Danielson uttalade tanken att söka få till stånd en eller flera kassor, som kunde öfvertaga byggnadsoch underhållsskyldigheten å de ecklesiastika boställena, har emellertid förefallit utskottet tilltalande, om också utskottet gent emot hvad herr Danielson i sin motion anfört anser sig böra uttala den åsigt, att rättvisa

och billighet synes fordra, att boställshafvaren och församlingen i fråga om de för kassans eller kassornas bildande och vidmagthållande nödiga bidrag blifva fullt likstälda, så att antingen, om så ske kan, aflösning af såväl boställshafvarens som församlingens byggnads- och underhållsskyldighet må ega rum, eller ock både boställshafvaren och församlingen förpligtas att allt fortfarande till kassan erlägga årliga afgifter».

»Då Herr Danielsons motion således synes utskottet förtjent af all uppmärksamhet, anser sig utskottet böra med anledning af densamma föreslå Kyrkomötet att hos Kongl. Maj:t anhålla om nödig utredning i ämnet >.

»I öfverensstämmelse med hvad utskottet ofvan anfört och uttalat får utskottet alltså hemställa»,

»att Kyrkomötet måtte

»dels ock, med anledning af Herr A. P. Danielsons förevarande motion»,

»4:o) i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, om och under hvilka vilkor den församling och presterskap åliggande skyldighet att bygga och underhålla de ecklesiastika boställenas hus må kunna öfverflyttas till en eller flera för ändamålet bildade kassor, samt derefter vidtaga de åtgärder, hvartill en dylik utredning kan föranleda.»

Vid behandling af detta ärende i kyrkomötet den 6 oktober yttrade, då betänkandets punkt 4 föredrogs, statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet bland annat följande:

»Man åsyftar med denna boställsordning först och främst att få de långvariga och ledsamma stridigheterna mellan presterskapet och församlingarna undanröjda; och det lider intet tvifvel, att icke en stor del af dessa stridigheter skulle försvinna, om denna boställsordning antoges. Att tro att dermed allt är hulpet, är dock allt för sangviniskt. Gåfves det nu ett sätt att befria så väl presterskapet som församlingarna från denna, af eviga tvister och obehag åtföljda, byggnads- och underhållsskyldighet, vore det mycket värdt.»

»Detta kan ske. Men dertill fordi’as först en grundlig utredning för att tillse om och huru presterskapet och församlingarna skulle kunna, en gång för alla, bilda en fond för bestridande af alla så väl byggnads- som underhållsskyldigheter å ecklesiastika boställen. En hastig och följaktligen icke mycket tillförlitlig kalkyl öfver detta förhållande har jag sökt göra. Den är naturligtvis af beskaffenhet att ingalunda nu ens med lätt hand

kunna vidröras, men jag tror mig hafva funnit, att på den vägen skulle den lyckligaste lösningen kunna ske.»

»Jag hemställer för den skull, att mötet ville lemna sitt bifall till det af kyrkolagsutskottet tillstyrkta Danielsonska förslaget. Det torde fordra en både svår och måhända långvarig omgång att på detta sätt söka reda saken, men det är helt visst den enda utvägen att få ett lyckligt slut på alla dessa gamla tvistigheter angående byggnad och underhåll å de presterliga boställena. Det vore mig derför kärt, om mötet ville lemna sitt ja till utskottets förslag i den nu föredragna 4:de punkten.»

Hvarefter Kyrkomötet biföll utskottets förslag i denna punkt.

Häraf framgår sålunda:

att, enligt motionärens afsigter, församlingarnas i lag stadgade skyldighet att bygga och underhålla prestboställes hus skulle upphöra (mot en så kallad aflösning, som dock endast skulle bestå uti fullgörande af prestanda för de nuvarande husens öfverlemnande i laggildt skick eller betalning af dertill erforderliga medel), men deremot, såsom framgår af hans hänvisning så väl å yttranden af 1879 års komité som å den för provinsen Skåne gällande ecklesiastika boställsordning, byggnads- och underhållsskyldigheten i dess helhet läggas å presterskap et, att af detsamma utgöras genom afgifter till en byggnadskassa;

att i motsats härtill Kyrkomötets utskott fordrat likställighet för församlingar och presterskap derhän, att antingen begge skulle fortfarande utgöra bidrag till byggnadskassan eller båda från all byggnads- och underhållsskyldighet befrias genom aflösning;

att slutligen chefen för ecklesiastikdepartementet anslutit sig till det senare af dessa alternativ, i det han dels förklarat både presterskap och församlingar kunna från underhålls- och byggnadsskyldighet befrias, dels antydt vägen, hvarå en sådan lösning af frågan kunde ernås.

Då nu Kyrkomötet härefter utan vidare diskussion biträdt utskottets hemställan rörande en utredning »om och under hvilka vilkor den församling och presterskap åliggande skyldighet att bygga och underhålla de ecklesiastika boställenas hus må kunna öfverflyttas till en eller flera för ändamålet bildade' kassor», så lär det ock få antagas, att förutsättningen för Kyrkomötets så snabbt och enhälligt lemnade bifall till skrifvelsen varit i främsta rummet den af utskottet betonade likställigheten emellan presterskap och församlingar i förhållande till de åsyftade kassornas bildning, och derefter den af chefen för ecklesiastikdepartementet framhållna utsigten, att så väl presterskap som församlingar skulle kunna från byggnads- och underhållsskyldigheten befrias.

Kyrkomötets skrifvelse antyder icke, att man tänkt sig en dylik be-

frielse förbehållen allenast för vissa delar af riket; och det ligger ju ock i sakens natur, att om en dylik befrielse skulle tillgodokomina de församlingar och prester, som hittills endast delvis burit byggnadsskyldighetens börda, så borde den väl med ännu större skäl förunnas åt de församlingar och de prester, som hittills hvar för sig ensamme vidkänts densamma.

Kollegium anser derför den detsamma ålagda utredning i första rummet böra afse, huruvida och under hvilka vilkor en eller flera kassor kunna bildas, till hvilka byggnads- och undei’hållsskyldigheten må öfverflyttas på sådant sätt och i den mening, att såväl presterskap som församlingar i hela riket varda från dessa skyldigheter befriade.

En dylik öfverflyttning och befrielse skulle innebära, att hvarken prest eller församling dädanefter skulle hafva något ansvar, någon omsorg eller någon kostnad för de ecklesiastika boställenas byggnad eller underhåll, att boställshafvaren dädanefter väl skulle hafva rättigheter att gentemot den byggnadsskyldiga. kassan bevaka, men inga andra skyldigheter än möjligen den att icke genom vanvård förstöra byggnaderna; att deremot den underhålls- och byggnadsskyldiga kassan skulle ansvara för, att alla byggnader blefve efter lag bygda och underhållna, genom sina organ verkställa alla påsynade nybyggnader och bota alla påsynade brister samt bestrida kostnaderna härför med egna medel, utan presterskaps eller församlingars betungande.

Af de kollegium tillhandakomna yttranden framgår, att såväl presterskap som församlingar i allmänhet funnit en sådan befrielse ganska förmånlig och önskvärd, att några af dem nöjt sig med att betyga sin fägnad öfver dylika utsigter; men att åter de, som funnit sig uppfordrade att närmare , skärskåda sättet och vilkoren för deras förverkligande, antingen råkat i förlägenhet att finna utvägar för dylika kassors bildande, eller ock hänvisat på sådana utvägar, som äro mer eller mindre oförenliga med förutsättningarna för kyrkolagsutskottets af kyrkomötet antagna s krifvelseförsl ag.

Då kollegium för sin del skolat taga den af kyrkomötet väckta fråga i skärskådande, har det ansett sig i främsta rummet böra följa den anvisning, som under ärendets behandling å kyrkomötet lemnats af statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, då han under sitt tal om församlingars och presterskaps framtida befrielse från byggnads- och underhållsskyldigheten yttrade: »men dertill fordras först en grundlig utredning, huru prcsterskapet och församlingarna skulle kunna, eu gång för alla,

bilda en fond för bestridande af alla så val byggnads- som underhållsskyldigheter å ecklesiastika boställen».

Enligt hvad kollegium häraf kunnat förstå, skulle väl denna utväg, som statsrådet i sitt yttrande sedan betecknade såsom »den lyckligaste», bestå deruti, att den fullständiga befrielse från ifrågavarande skyldigheter, hvilken efter statsrådets åsigt vore hufvudsak för både presterskap och församlingar, skulle vinnas genom församlingars och presterskaps egna ansträngningar för bildande af den fond, som, när den en gång för alla blifvit färdig, kunde öfvertaga dessa skyldigheters bestridande. Kollegium anser sig derför först böra undersöka, huruvida en fond med nyss nämnda uppgift kan och bör på detta sätt bildas.

Af de utvägar, som i sådan syftning varit förordade, har kollegium i första rummet fäst sig vid förslaget att bilda den erforderliga fonden genom anvisning åt densamma af s. k. vakansår, eller behållna inkomsten af lediga prestbefattningar, ett förslag, som, förordadt, af motionären vid 1888 års kyrkomöte, varit föremål för synnerlig uppmärksamhet af såväl församlingar som presterskap.

Till ledning för bedömandet af ett ecklesiastikt vakansårs finansiella betydelse och af utsigten att genom sådan tillgång bilda den erforderliga byggnadsfonden tillåter sig kollegium erinra om följande förhållanden rörande presterskapets enke- och pupillkassa, hvilken enligt lvongl. brefvet den 6 november 1874 eger åtnjuta »ett års behållen inkomst af hvarje presterlig beställning i riket, hvilken inkomst i allmänhet bör tillfalla kassan då beställningen första gången efter reglementets fastställande varder ledig».

Den komité, som år 1873 afgaf betänkande och förslag till reglemente för nämnda kassa, hade heräknat summan af alla presterliga lägenheters årliga inkomst af löner, boställen och utarrenderade lägenheter till omkring 7,500,000 kronor; den antog, att vikariatsarvoden och andra utgifter för ledig prestbeställning skulle utgöra i medeltal 1,000 kronor; den beräknade, med ledning af då lefvande prestmäns lefnadsålder, den tidrymd, inom hvilken vakansår för hvarje lägenhet sannolikt skulle tillfalla kassan, och fann sålunda, under förutsättning af 4 Va procents räntefot, det sannolika »närvarande värdet» af ett års behållen inkomst af alla de presterliga beställningarna utgöra 2,768,680 kronor.

Efter sådana beräkningsgrunder och under antagande att vakansårets omloppstid, eller den tidrymd, inom hvilken alla, eller de allra flesta, presterliga beställningar hinna blifva en gång lediga, utgör 25 år, borde genom de successivt inflytande och efter 4Y2 procent förräntade inkom-

sterna af ett ecklesiastikt vakansår, vid omloppstidens slut vara bildadt ett kapital af omkring 8,320,000 kronor.

Erfarenheten har emellertid gifvit anledning att för framtiden något jemka på dessa beräkningar. Enligt de upplysningar kollegium af kassans revisorers berättelser inhemtat, har under de senast förflutna sexton ecklesiastikåren 1876—91 förhållandet mellan beräknade och verkligen redovisade inkomster af de under dessa år vakanta lägenheter varit som följer:

Eldigt uppgift i senaste revisionsberättelse återstodo vid början af ecklesiastikåret 1892 751 presterliga lägenheter, hvilka då ännu icke varit lediga och från hvilka beräknades ett behållet inkomstbelopp af 1,951,610 kronor.

Såsom af ofvanstående siffror framgår har sålunda den verkliga nettoinkomsten, som i förstone något öfverskred den beräknade, under 1880talet varit i nedgående, de senaste åren med 10—25 procent underskridit beräkningen, och under alla 16 åren tillsammans utgjort omkring 200,000 kronor, eller omkring 6 procent, mindre än den för samma 16 år beräknade inkomsten af omkring 3,423,500 kronor. Orsakerna till denna minsk-

ning af nettoinkomsten hafva, enligt revisorernas uppgift, varit dels nedsättning af den beräknade bruttoinkomsten, i följd af fallande markegångspris och minskade boställsarrenden, dels ökning af utgifterna för vikariatsarvoden och husröteersättningar, hvilka utgifter understundom stigit så högt, att kassan på enskilda vakansår haft förlust i stället för behållning. Huruvida och i hvilken mån samma förhållanden komma att för framtiden fortfara, är naturligtvis svårt att nu förutsäga, men, att döma af de omständigheter, som på markegångsprisen inverka, torde vara att förmoda, att under närmaste decennier såväl brutto- som nettoinkomsten af presterliga vakansår skola varda lägre än som under 1870-talet beräknades. Sammanlagda beloppet af ett års nettoinkomst för samtliga presterliga lägenheter borde enligt hvad ofvan anförts för den från 1876 löpande perioden utgöra (3,423,498 + 1,951,610) = 5,375,108 kronor; men det torde knappast vara antagligt, att summan i verkligheten kommer att mycket öfverstiga 5 millioner kronor. Tänker man sig, att för bildande af en byggnadsfond ansloges ett nytt vakansår att utgå under en omloppstid af 25 år från 1895, är det, efter kollega tanke, ganska sannolikt att nettoinkomsten för denna tid skulle blifva ännu lägre.

Om man härjemte iakttager, att räntan för säkert utlånade penningar, som vid tiden för enke- och pupillkassans bildande kunde beräknas utgöra 47-2 %, sedermera successivt nedgått och för närvarande, vid ränteberäkningar för en längre framtid, icke med sannolikhet bör kunna sättas högre än till 4 så inses lätt, att man numera icke kan beräkna sannolika »närvarande värdet» af ett vakansår så högt som skedde år 1873, och att sålunda icke heller kan antagas, att det kapital, som vid slutet af ett vakansårs omloppstid kan varda bildadt, skall uppgå till ofvan angifna belopp af omkring 8 millioner kronor.

Om det sålunda är vanskligt nog att på förhand bestämma storleken af det genom inkomster af ett presterligt vakansår öfver hela riket under en viss tidrymd uppstående kapital, så möter det ännu större svårighet att bedöma, i hvad mån ett sådant kapital kan anses tillräckligt för bestridande af den ifrågavarande fondens utgifter. För detta ändamål skulle nemligen fordras en i någon mån tillförlitlig uppskattning af den ifrågavarande fondens årliga kostnader för byggnad och underhåll af samtlige ecklesiastiska boställens hus; och kollegium kan tyvärr i detta hänseende endast obetydligt och i hög grad ofullständigt bidraga till utredning af ämnet.

I de kollegium tillhandakomna yttranden af vederbörande myndigheter förekomma åtskilliga försök att dels för hela riket, dels för vissa stift eller län bestämma nuvarande årliga kostnaden af underhålls- och byggnads-

skyldigheten vid ecklesiastika boställen; men en noggrannare granskning af dessa beräkningar synes visa, att de icke få anses nog tillförlitliga, för att man å dem må kunna grunda ett säkert omdöme ens om den nuvarande, än mindre om den framtida kostnaden för byggnad och underhåll af boställshusen.

Så har Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län infordrat uppgifter öfver årliga nybyggnads- och underhållskostnaden i medeltal under de sista tio åren för prestboställen i Skara stift. Uppgifterna för 90 kyrkoherdeboställen och 77 komministersboställen utvisa en årlig nybyggnads- och underhållskostnad uppgående:

för församlingarna tillsammans till ........................ 24,970 kr.

» kyrkoherdarne » » ............................ 13,549 » 38,519 kr.

» komministrarne » 5 ................................................ 11,093 »

Summa 49,612 kr.

eller i medeltal utgörande:

för hvarje kyrkoherdeboställe:

församlingens andel.................................................................... 277: 45

kyrkoherdens » .....................................................................- 150: 55 428: —

och för hvarje komministersboställe........................................................... 144: 06

och, då kostnaden, 49,612 kronor, fördelas på samtliga 167 boställen, utgörande för hvarje boställe i medeltal omkring 300 kronor per år.

Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län har likaså infordrat uppgift å de belopp, hvilka inom länet under åren 1879—88 utgifvits för byggnad och underhåll af presterskapets bostadsboställen, särskild! af hvarje församling, hvarje kyrkoherde och hvarje komminister, och genom sammanställning af de inkomna uppgifterna funnit, att årliga kostnaden i medeltal utgjort:

för församlingarnas hus ..................................... kr. 17,576: 03

för kyrkoherdarnes hus............................................... » 5,541: 69 23,117: 72

för komministersboställen................................................................ 6,384: 13

Summa 29,501: 85

Då församlingarnas underhåll af kyrkoherdeboställen fördelas på 61

församlingar, kyrkoherdarnes på 59 kyrkoherdar och komministrarnes på

54 komministrar, så erhålles eu årlig kostnad för:

hvarje församling omkring......................................................... 288 kr.

» kyrkoherde » .......................................................... 94 » 332 kr.

» komminister » .......................................................................... 118 »

och, då sammanlagda kostnaden för alla boställen 29,501 kronor fördelas på 115 boställen, en underhållskostnad för hvarje boställe af omkring 260 kronor per år.

Med användning af dessa medeltalssiffror skulle man för Sveriges samtliga omkring 2,200 prestboställen erhålla en årlig utgift för nybyggnad och underhåll af boställshusen, uppgående till 572,000 å 660,000 kronor.

För att belysa halten och värdet af de sålunda vunna kostnadssummor, anser sig emellertid kollegium böra framhålla några exempel, tagna på måfå ur de handlingar, som medfölja Eders Kong! Maj:ts befallningshafvandes i Skaraborgs län underdåniga utlåtande.

Ärlig nybyggnads- och underhållskostnad för kyrkoherdeboställen uppgifvas inom ett kontrakt: för Källby pastorat till 1,064 kronor och för österplana till 1,497 kronor, men för Götened till allenast 55 kronor och för Medelplana till 104 kronor. Samma kostnad skattas inom ett annat kontrakt: för Skarstads pastorat till 1,119 kronor, men för Tengene till 123 kronor; för Bitterna till 1,800 kronor, men för Ryda till 94 kronor. Inom ett tredje kontrakt utgör kostnaden för Hjerpås pastorat 1,700 kronor, men för Tåd ene blott 80 kronor och för Rackeby 52 kronor; inom ett fjerde kontrakt: för Borstig 1,000 kronor, men för Grolanda 185 kronor; inom ett femte kontrakt: för Fogelås 2,400 kronor, men för Grefbäck 83 kronor; inom ett sjette: för Lixberg 1,000 kronor och för Björsäter 1,080 kronor, men för Torsö 58 kronor; för Fredsberg 1,211 kronor, men för Lyrestad 147 kronor; för Fägred 1,653 kronor, men för Tivasd 100 kronor. Dylika skiljaktigheter bero icke på pastoratens storlek eller boställenas dyrbarhet; ty det finnes komministersboställen, för hvilka årliga nybyggnadsoch underhållskostnaden är upptagen till 720, 530, 380, 350 kronor, under det motsvarande kostnad för många och vida dyrbarare kyrkoherdeboställen är upptagen till belopp vexlande mellan 50 och 150 kronor. Förklaringen ligger helt enkelt deruti att, såsom i flera fall också af vederbörande uttryckligen anmärkes, de boställen, för hvilka kostnaderna uppgifvits till 1,000, 1,500, 2,000 kronor eller derutöfver, hafva varit under tioårsperioden föremål för mer eller mindre omfattande nybyggnad, under det att de boställen, vid hvilka lägre siffror antecknats, under samma tid endast tarfvat kostnader för underhåll. Härtill kommer att vederbörande vid beräkningen af kostnaderna för de olika pastoraten tillämpat vidt skilda grunder. I några fall har man efter tillgängliga räkenskaper sammanlagt

alla kostnaderna för tioårsperioden och dividerat summan med 10; i andra fall har man, då kostnaden sålunda blifvit väl dryg, efter godtycke begagnat någon annan divisor, såsom 20 eller 30. I några fall har man beräknat så väl byggnads- som underhållskostnad efter de värden, hvartill förefintliga brister blifvit vid en eller flera syner under tioårsperioden uppskattade; i andra fall har man åter framhållit, att dylika uppskattningar af flera skäl äro otillförlitliga och i allmänhet vida lägre än verkliga kostnaden. I en mängd fall slutligen hafva vederbörande angifvit ungefärliga kostnadsbeloppet, under uttrycklig förklaring att inga räkenskaper varit tillgängliga.

På samma sätt förhåller sig uppenbarligen äfven med de till Eders Kongl. Majrts befallningshafvande i Jönköpings län insända uppgifter, i afseende å hvilka kollegium anser sig blott behöfva framhålla sådana skiljaktigheter som mellan kostnaderna under 10 år för kyrkoherdeboställen (församlingens och presterskapets sammanräknade) å Barnarp 12,908 kronor, Bäckseda 14,036 kronor, Hult 11,919 kronor och Frinnaryd 8,986 kronor samt komministersboställena i Bolmsö 5,259 kronor eller Skärstad 3,726 kronor, å ena sidan, och kostnaden under samma tid för kyrkoherdeboställena i Flisby 833 kronor, i Marbäck 522 kronor, i Björkö 515 kronor, i Långaryd 507 kronor eller komministersboställen i Jerstorp 100 kronor, i Fryeled 400 kronor, i Näshult 136 kronor, i Björkö 187 kronor, å andra sidan, -— för att det skall falla i ögonen, huru vidt skilda slags kostnader i de olika fallen måste hafva förekommit till anteckning, och huru omöjligt det är att af så olikartade detalj siffror erhålla summor och medeltalssiffror, hvilka kunna betecknas såsom ens i någon mån tillförlitliga.

Meddelanden om kostnaderna för nybyggnads- och underhållsskyldighet hafva äfven ingifvits till Fders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala och Kronobergs län, men äro dels mindre fullständiga, dels om möjligt ännu otillförlitligare än de ofvan nämnda. Särskild! i Upsala län, der uppgifna medelkostnaden uppgår allenast till 150 kronor för boställe, vill det synas, som om denna kostnad, med undantag endast för några få boställen, skulle vara beräknad för underhållet och utan afseende å förut verkstäld eller förestående nybyggnad.

En i någon män värdefullare ledning för uppskattningen åtminstone af nybyggnadskostnaden torde kunna hemtas af några uppgifter, som lemnats dels om brandförsäkringsvärden å boställshusen, dels om totala byggnadskostnaden för vissa boställens hus. Så upplyses till exempel i Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvandes i Jönköpings län utlåtande, att brandförsäkringssumman för samtliga 61 kyrkoherdeboställen i länet uppgår till 749,240 kronor, för de 54 komministersboställena till 307,399 kronor eller

till omkring 12,300 kronor för hvarje kyrkoherdeboställe, till omkring 5,700 kronor för hvarje komministersboställe och till omkring 9,200 kronor i medeltal för alla boställena.

Den ofvan anförda medeltalssiffran för boställshusens brandförsäkringsvärde i Jönköpings län öfverensstämmer på det närmaste med medeltalet för boställshusens värde i provinsen Skåne, så vidt denna får anses betecknad af den så kallade öfverbyggnadssumman, som får i skånska presterskapets byggnadskassa belånas. För de den 1 maj 1888 — före då medgifven afskrifning — inlösta 196 prestgårdar angifves summan af »faststälda öfverbyggnader» (d. v. s. summan af dessa prestgårdars efter syn erkända och faststälda byggnadsvärde) till 1,961,671 kronor eller i medeltal omkring 10,000 kronor för prestgård, och detta belopp måste anses såsom lägre än det verkliga medelvärdet, enär öfverbyggnadssummans maximum länge varit bestämdt till 15,000 kronor, och flera af de bäst bebyggda prestgårdarne, der husens verkliga värde öfverstiger detta belopp, således i slutsumman ingå med för låga värden.

Enligt de uppgifter, som meddelats af komitén för upprättande af förslag till ecklesiastik boställsordning, utgjorde antalet af ecklesiastika bostadsboställen 2,196, deraf 1,340 kyrkoherde-, 796 komministers-, 44 kapellpredikants- samt 16 pastorats- och sockenadjunktsboställen, och om man antoge ett medelvärde för samtliga boställen öfver hela riket af 10,000 kronor, skulle således det kapital, som för samtliga boställenas nybyggnad erfordrades, uppgå till nära 22 millioner kronor. Finge man antaga, att denna siffra riktigt angåfve samtliga boställshusens nybyggnadskostnad, skulle det, för att derifrån sluta sig till hvarje års nybyggnadskostnad för samtliga boställen, ytterligare erfordras att känna varaktigheten af de olika slagen af boställshus. Derom förekomma väl i de till kollegium inkomna handlingarna åtskilliga beräkningar och uppgifter, men tyvärr så skiljaktiga och så godtyckliga, att kollegium icke anser sig kunna med ledning deraf uppgöra någon beräkning, som förtjenar att här anföras.

Fn beräkning i nu antydda riktning skulle visserligen kunna anställas med begagnande af de siffror, som blifvit meddelade i Eders Kong! Maj:ts proposition n:o 2 till 1889 års riksdag med förslag till ecklesiastik boställsordning sid. 50. Om man antager, att samtliga der uppräknade för jordbruket nödiga hus af angifven kostnad och varaktighet förekomma vid alla, eller åtminstone de flesta presterliga jordbruksboställen, hvilkas antal af 1879 års komité uppgifves till 1,297 kyrkoherde-, 748 komministersoch 26 kapellpredikantsboställen, så borde sålunda till nybyggnad årligen förekomma:

r

26 spanmålsbodar .............................. hvar ä 1,200 kr. gör 31,200 kr.

26 redskapshus ................................... hvar ä 250 » » 6,500 »

26 logar och lador ........................... hvar a 1,750 » » 45,500 »

41 stall...................... hvart a 1,300 » » 53,300 »

41 fähus.............................................. > a 2,300 » » 94,300 »

52 fårhus.............................................. » ä 400 > » 20,800 »

69 svinhus............................................. » å 240 » » 16,560 »

S:a 281 för jordbruket erforderliga boställshus å 7,440 » » 268,160 kr.

Vidhölle man nu, att samtliga boställshusens kostnad skulle för hvarje boställe i medeltal utgöra 10,000 kronor, så återstode blott 2,560 kronor att beräknas som byggnadskostnad för öfriga till hvarje bostadsboställe hörande hus, såsom sätesbyggnad, källare, drängstuga, brygghus, visthus, hemlighus. De presterliga bostadsboställena äro till antalet omkring 2,200, och med beräkning af 80 års varaktighet för dessa bostadshus finge man till (^) 28 dylika byggnadskomplexer å 2,560 kronor anslå en årlig nybyggnadssumma af 71,680 kronor, hvarigenom hela den årliga nybyggnadskostnaden för samtliga boställens alla hus skulle uppbringas till omkring 340,000 kronor.

Det exempel, hvarmed kollegium sålunda endast afsett att åskådliggöra, huru dylika beräkningar kunna utföras, gifver naturligtvis icke såsom resultat något annat än eu gissning, hvilken troligen är ganska felaktig, enär dess flesta faktorer här äro godtyckligt bestämda. För att ernå ett resultat, som kunde göra något anspråk på tillförlitlighet, skulle det vara nödigt att låta sakkunniga män för de olika delarne af riket verkställa noggrann uppskattning af samtliga de olika boställshusens varaktighet och byggnadskostnad.

Men en sådan, troligen ganska dyrbar och tidsödande uppskattning skulle dock icke varda för omdömet vägledande annorledes än för den närmaste framtiden och för så vidt man afsåge nybyggnad utförd af församlingar och presterskap sjelfva. Öfverflyttad att gälla de framtida kostnaderna för den byggnadsskyldighet, som skulle öfvertagas och utöfvas af en eller flera centrala kassor, skulle deremot en dylik beräkning, huru omsorgsfullt den än vore utförd, komma att vara icke blott otillförlitlig utan rent af vilseledande. Ty nybyggnadskostnaden måste ovilkorligen varda betydligt och alldeles oberäkneligt ökad genom en dylik förändring af de vilkor, under hvilka byggnaderna utföras.

I ännu högre grad måste detta omdöme gälla om underhållsskyldighetens beräkning. Om till exempel underhållskostnaden under nuvarande förhållanden skulle för hvarje boställes samtliga hus kunna beräknas i

medeltal så lågt som till 100 kronor om året eller omkring 220,000 kronor för alla boställena, så är det uppenbart, att skyldighetens öfverflyttning på kassor skulle på en gång höja anspråken på underhållet och öka kost* naderna för detsamma till den grad, att man icke längre kunde beräkna hvar utgiftssiffran skulle stanna.

På samma gång kollegium sålunda måste förklara sig ur stånd att lemna någon tillförlitlig beräkning öfver de årliga utgifter, som kunde förestå en blifvande boställsbyggnadsfond, tror det sig dock kunna med ledning äfven af förestående högst bristfälliga beräkningar framställa den gissning, att utgifterna för nybyggnad och underhåll för samtliga ecklesiastika boställen för närvarande kunna uppgå till omkring 600,000 kronor om året, men att samma utgifter, sedan de af en eller flera kassor öfvertagits, troligen skulle stiga till betydligt högre belopp.

I fråga om storleken af den ifrågasatta byggnadsfonden kan således kollegium icke heller framställa någon annan beräkning än den förmodan, att dess belopp väl icke torde få understiga, men väl öfverskrida 20 millioner kronor.

Tänker man sig derför aflösningen af hela byggnads- och underhållsskyldigheten verkstäld genom anvisning till en blifvande byggnadsfond af nettoinkomsten från presterliga vakansår, och anser man denna fondbildning böra fortskynda, så att befrielse från dessa skyldigheter kunde för församlingar och presterskap inträda inom en ej alltför aflägsen tid, till exempel inom 25 år, så torde det icke fela, att för byggnadsfondens räkning finge tagas i anspråk på en gång åtminstone två, kanske tre vakansår.

Huru en dylik anordning bör bedömas ur kyrklig synpunkt, tillkommer det måhända icke kollegium att pröfva; men domkapitlen hafva i sina utlåtanden mot densamma framhållit betänkligheter, hvilkas kraft naturligtvis måste ökas i mån af vakansårens antal; och kollegium tror sig med fullt fog kunna antaga, att det svårligen skulle kunna af kyrkomötet anses med kyrkans och församlingsvårdens intressen öfverensstämmande, att till beredande af fond för öfvertagande af boställshusens byggnad, låta samtliga prestbefattningar i riket för till exempel två eller tre år i sänder skötas på förordnande.

Hvad åter den ekonomiska betydelsen af en dylik anordning beträffar, anser sig kollegium först böra framhålla, huru väsentligt olika dess verkningar skulle träffa de båda af densamma intresserade parterna, presterskapet och församlingarna. Man kan visserligen säga, att bådadera skulle komma att till fondbildningen bidraga, för såvidt som det ju är församlingarna, som i väsentlig mån betala och presterskapet som afstår de löner, hvilka skulle för fondens räkning disponeras. Men betraktad såsom

bidrag eller uppoffring för det ifrågavarande ändamålet, byggnadsfondens bildande, eger dock denna lönedisposition för presterskapet en helt annan betydelse än för församlingarna.

För presterskapet i dess helhet innebure uppenbarligen vakansårets disposition till byggnadsfonden ett afdrag från de lönetillgångar, som lagligen tillkomma detsamma; den både alldeles samma ekonomiska verkan som en motsvarande beskattning å dessa lönetillgångar och vore en verklig tillökning i de utgifter, som i och för byggnads- och underhållsskyldigheten för närvarande åligga presterskapet.

Församlingarna deremot finge af samma lönedisposition icke någon annan känning än den, som berodde derpå, att ledigt prestembete några år sköttes på förordnande, vanligen af yngre prestman. Församlingarna utgjorde under denna tid sitt till presterskapet utgående lönebidrag utan ringaste förändring; de vidkändes ingen ny beskattning, de rönte ingen minskning i sina ekonomiska tillgångar, ingen tillökning i sina lagliga bördor för byggnads- och underhållsskyldighetens upprätthållande.

Tänker man sig alltså, efter fondbildningens fullbordan, dessa skyldigheter öfvertagna af fonden, och till följd deraf så väl presterskap som församlingar derifrån för all framtid befriade, så skulle ostridigt församlingarna hafva vunnit denna befrielse utan ringaste uppoffring eller tillökning i sina bördor, men presterskapet endast genom att under fondbildningsperioden hafva vidkänts hela den uppoffring eller tillökning i börda, som fordrats för att bereda båda parterna den slutliga befrielsen.

En dylik anordning skulle alltså innebära ingenting annat än öfverflyttning på presterskapet af den andel i byggnads- och underhållsskyldigheten, som nu åligger församlingarna, med förbindelse tillika för presterskapet att genom visst löneafdrag under en viss tidrymd befria sig från hela den Överflyttade skyldigheten.

Men det är ostridigt, att eu sådan lösning af problemet, hur nära den än må sammanfalla med tankegången hos motionären vid 1888 års kyrkomöte, står i bestämd strid mot den grundsats, som i motsats dertill häfdades af kyrkolagsutskottet och som måste antagas hafva vunnit kyrkomötets godkännande. Församlingarna och presterskapet blefve naturligtvis på detta sätt alldeles icke, såsom utskottet ansåg »billigt och rättvist», fullt likstälda i afseende å de för kassans bildande nödiga bidrag, utan tvärtom: presterskapet finge ensamt vidkännas all den uppoffring, som erfordrades för fondens bildning till begges förmån.

Kollegium, som nu icke har att inlåta sig på frågan, huruvida och i hvad mån en dylik afvikelse från likställighetens grundsats till den ena partens förmån må anses påkallad, finner sig för närvarande, och med

anledning af Kyrkomötets nu föreliggande skrifvelse, böra från sin utredning alldeles utesluta det antagandet, att disposition af vakansår skulle kunna anlitas som utväg för aflösning äfven af församlingarnas byggnadsoch underhållsskyldighet, och inskränker sig till undersökning af frågan, huruvida samma utväg bör anlitas för aflösning allenast af den presterskapet åliggande byggnads- och underhållsskyldighet.

För så vidt som, i större delen af riket, presterskapets byggnads- och underhållsskyldighet utgör den mindre delen (som det vill synas endast en tredjedel) af byggnads- och underhållsskyldigheten i dess helhet, skulle visserligen uppgiften, sålunda begränsad, varda betydligt förenklad. Det är ju tänkbart, att en fond, tillräcklig för bestridande af en byggnadsoch underhållsskyldighet, motsvarande presterskapets andel allena, skulle kunna inom en ej alltför lång tidrymd åstadkommas genom anvisning af ett års nettoinkomst från hvarje ledigt prestembete.

Man får emellertid icke förbise, att, likasom en dylik disposition af vakansår innebure en minskning af de under vakansårens omloppstid presterskapet i dess helhet tillkommande lönetillgångar, så medförde den ock för den enskilde prestmannen en verklig och känbar minskning i den honom under hans hela tjenstgöringstid tillkommande lön. Man får icke jemföra densamma med en sådan lönernas disposition, som eger rum genom nådår, beviljade prestens enka och barn; ty den enskilde prestmannen, som till förmån för företrädarens enka och barn får vänta på tillträde af lön, eger att i sin tur för egen familj påräkna en efter dess behof lämpad nådårsförmån på efterträdarens bekostnad, och denna anordning innebär sålunda endast en förskjutning i tiden för lönens uppbörd. Äfven den vakansårets disposition, som enligt Kongl. reglementet af den 6 november 1874 eger rum till förmån för presterskapets enke- och pupillkassa, kan sägas bereda de enskilde prestman, som drabbas af uppoffringen, någon ersättning uti tryggheten för enkors och barns pensionering. Dispositionen af ett vakansår för bildande af eu först inom 25 år verksam byggnadsfond skulle deremot för en stor del prestman utgöra eu uppoffring utan ringaste förmån vare sig för dem sjelfva eller för deras efterlefvande.

Den första frågan är emellertid, huruvida anvisning till nämnda ändamål af ett års nettoinkomst för hvarje ledigt prestembete vore en ändamålsenlig och rättvis form för den beskattning, som genom lönedispositionen skulle åläggas presterskapet i dess helhet och de enskilde prestmännen. Derutinnan är då först att iakttaga, hurusom dispositionen till förmån för en fond af vakansårets nettoinkomster icke blott medför olägenheter ur kyrklig synpunkt, utan äfven i rent ekonomiskt hänseende är allt annat än ändamålsenlig. De lediga prestgällens förvaltning fördyras, deras netto-

afkastning förminskas genom de dubbla uppgörelserna med både afträdaren och tillträdaren, genom förlustbringande utarrendering på ett års tid af boställena, genom kostsamma syner och andra afbränningar; och af de påräknade inkomsterna dragés sålunda en ej ringa del undan både presterskap och fond. Men ännu vigtigare är, att denna beskattningsform nödvändigt medför en synnerlig obillig och ojemn fördelning af uppoffringen äfven inom den generation af presterskap et, som varder förbunden att vidkännas densamma. För en prestman, som till följd af ett vakansars indragning till fonden under ett år går miste om till exempel 2,500 kronors ökning i sin inkomst, men sedermera vid sin befattning qvarstår i 25 år, motsvarar förlusten endast 100 kronors årligt löneafdrag; för en annan prestman, som efter liknande befordran endast i fem år får stanna vid tjensten, innebär uppoffringen af samma 2,500 kronor ett årligt löneafdrag af 500 kronor, och för en tredje prestman, som tillträdt sin tjenst innan vakansår påbjudits och sedermera vid befattningen qvarstannar, kommer intet dylikt löneafdrag i fråga.

Dessa förhållanden hafva, såsom tillräckligt framgår af flera i ärendet afgifna yttranden från presterskapet, icke undgått vederbörandes uppmärksamhet och föranledt allvarliga och berättigade anmärkningar vid den metod, hvarigenom tillgångar beredts åt presterskapets enke- och pupillkassa. Det lär icke heller kunna bestridas, att de 3,200,000 kronor, som under de 16 åren 1876—91 i form af vakansårs inkomster redovisats till denna kassa, och som utgått af presterskapets lönetillgångar med i medeltal 200,000 kronor om året, skulle hafva till kassan influtit lika säkert, men med mindre besvär, olägenhet och kostnad, om de i stället varit å samtliga rikets prestman utdebiterade med ett billigt afvägdt procenttal af deras beräknade årliga lönetillgångar. Framförallt skulle derigenom hafva vunnits större rättvisa och billighet i presterskapets beskattning för detta ändamål och tillika icke så ringa lättnad i bördans utgörande, för så vidt som det för hvarje enskild prestman måste kännas mindre tungt att vidkännas ett årligt löneafdrag af 2V2 å 3 procent, fördeladt på hela tjenstgöringstiden, än att på en gång och i förskott få vidkännas afdragets hela belopp.

Kollegium tillåter sig ock för sin del uttala den öfvertygelsen, att den form för beskattning af presterskapets lönetillgångar, som består uti disposition till fonden af nettoinkomsten från presterliga vakansår, icke vidare bör komma till användning, enär den är både skadlig och öfverflödig. Det ändamål, som beskattningen afser, kan efter kollegii åsigt i hvarje fall vinnas lika säkert, men mycket lättare, med mindre kostnad och framförallt med bättre iakttagande af rättvisa och billighet, genom

afdrag af vissa procent från samtliga prestmäns årliga lön än genom indragning för hvarje år af ett fåtal prestbeställningars hela lönetillgång.

Skola derför, såsom under förhandlingarna i kyrkomötet förutsattes, både presterskap och församlingar sjelfva bilda den fond, som slutligen skulle befria dem begge från byggnads- och underhållsskyldighetens ansvar, omsorg och kostnad, sä bör denna fondbildning, efter kollegii uppfattning, icke ske annorledes, än att under den tid, som anslås för fondens bildning, utkräfves af båda parterna ett efter hvarderas nuvarande andel i byggnadsoch underhållsskyldigheten afpassadt bidrag till fonden, utgående i form af årliga afgifter från så väl de enskilda prestmännen som församlingarna.

I och lör sig skulle en sådan beskattning väl icke vara alldeles outhärdlig vare sig för rikets församlingar eller för presterskapet. Men det får ju icke förbises, att under hela den tidsperiod, hvarunder dessa sammanskott skulle utgöras, måste tillika laga nybyggnad och underhåll af de ecklesiastika boställshusen, alldeles såsom hittills, fortgå och af församlingar och presterskap till fullo utgöras. Sammanskottet lägges dertill såsom ny börda ofvanpå den, hvilken redan bäres och fortfarande måste bäras ända till dess fonden varder färdig att öfvertaga skyldigheterna; och det vore sålunda ingalunda någon lindring, utan en högst väsentlig ökning af nuvarande presterskaps och församlingars skyldigheter, som en dylik utväg för frågans lösning skulle medföra.

Denna vigtiga omständighet har icke heller undgått vederbörandes uppmärksamhet. I de yttranden, som till stifts- och länsmyndigheter ingått från presterskap och församlingar, förekommer intet uttalande så allmänt som förbehållet, att den föreslagna kassa- eller fondbildningen icke måtte komma att öka byggnads- och underhållsskyldigheten för det nu lefvande slägtet. Med ytterst få undantag förklara sig så väl prestman som församlingar hvarken kunna eller vilja åtaga sig att jemte nu utgående laga skyldigheter bära utgifter för bildande af kassor.

De domkapitel och länsstyrelser, som särskild! tagit nu nämnda utväg för frågans lösning i betraktande, hafva också enstämmigt uttalat sig emot dess användande. Domkapitlet i erkestiftet yttrar i fråga om förslaget att bilda kassorna genom årsafgifter af presterskapet: »Att bära dylika afgifter, derest de skola i någon mån till ändamålet förslå, jemte nuvarande byggnadsskyldighet, skulle utan tvifvel varda alltför betungande, för att deras utgörande skulle kunna med framgång i fråga sättas, helst det skulle innebära en ren uppoffring utan all egen fördel till förmån för följande

generationer. Icke heller lära församlingarna, för så vidt deras byggnadsskyldighet angår, finnas villiga till dylika afgifter, så mycket mindre som för dem står utvägen öppen att genom amorteringslån få byggnadstungan fördelad på längre tider».

Domkapitlet i Vesteräs yttrar: »Man kan ej begära, att de byggnadsskyldige nu genast eller inom en kort tid skulle till kommande generationers bästa bilda byggnadsfonder. Hvarken nuvarande församlingar eller det nu tjenstgörande presterskapet förmå göra detta, hvilket vore detsamma som att ej blott fullgöra sin egen redan ganska tyngande utan äfven kommande slägtens byggnadsskyldighet». I samma riktning uttala sig äfven domkapitlen i Vexla, Hemö sand och Visby.

Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande i Stockholms län yttrar: »Vill man bilda kassorna genom bidrag från de nu i byggnadsskyldigheten deltagande, nemligen presterskapet och församlingarna, så lärer, då dessa under tiden för kassornas bildande jemväl måste fullgöra sin nuvarande skyldighet, och bidragen till kassorna således skulle blifva en ökad beskattning under en lång följd af år, denna anordning komma, att blifva alltför betungande för både presterskapet och församlingarna, och det torde dessutom med skäl kunna ifrågasättas, huruvida det nu är billigt, att en eller annan generation skulle underkastas en sålunda ökad beskattning för att bereda frihet för kommande generationer från att bidraga till ändamål, hvaraf de fortfarande skulle hemta gagn».

Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande i Örebro län säger sig »vara förvissad, att församlingarna, äfven om de skulle finnas villiga dertill, likväl skulle få mycket svårt att under en lång följd af år samtidigt både in natura utgöra sin byggnadsskyldighet och i penningar utgifva årliga bidrag i syfte att en gång i tiden få byggnadsskyldigheten aflöst. Den nu lefvande och möjligen nästföljande generation lärer icke rättvisligen kunna åläggas att bära dryga bördor för att befria kommande generationer från deras byggnadsskyldighet».

I samma riktning yttra sig äfven, mer eller mindre utförligt och bestämdt, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs, Vest manlands, Jemtlands, Vermlands, Kopparbergs, Vesterbottens och Kronobergs län.

Kammarkollegium, som delar de sålunda uttalade meningar, tillåter sig för egen del erinra om den erfarenhet, som vunnits under utvecklingen af skånska presterskapets byggnadskassa. Ursprungligen sattes det såsom denna kassas mål att genom sammanskott af presterskapet småningom bilda en fond, tillräcklig att i en mer eller mindre aflägsen framtid befria presterskapet från byggnadsskyldigheten och öfvertaga boställshusens nybyggnad, och för det ändamålet fortfor det skånska presterskapet

att under lång tid erlägga så kallade permilleafgifter, beräknade till 3 per radie af hvarje befattnings beräknade inkomst. Men på samma gång hade det skånska presterskapet att derutöfver fullgöra den löpande byggnadsskyldigheten, hvilken småningom vid de flesta prestgårdar omsattes i en årlig annuitet å de af kassan undfångna byggnadslån. Denna dubbla börda blef med tiden allt mer tryckande, och slutligen nödgades man att lätta densamma genom en afskrifning af öfverbyggnadssummorna, svarande mot de för hvarje prestgård under tidernas lopp samlade så kallade permilleafgifter. Denna åtgärd innebar intet mer och intet mindre än ett öfvergifvande af den ursprungliga tanken, att den lefvande generationen borde beskatta sig för att samla fond till kommande generationers befrielse; och i det för byggnadskassan den 14 juni 1888 af Eders Kongl. Maj:t utfärdade nya reglemente blef också ur § 1 utesluten den i föregående reglementen intagna bestämmelsen, att kassans ändamål skulle vara »att, der dess tillgångar sådant medgifva, nybygga utdömda, eller genom vådeld förstörda laga hus*.

Samma följd skulle nog inträffa, om, mot förmodan, lagstiftaren komme att ålägga det öfriga Sveriges församlingar och presterskap den nya skyldigheten att sammanskjuta medel till bildande af en eller flera fonder för framtida öfvertagande af byggnads- och underhållsskyldigheten. Ett dylikt stadgande skulle troligen inom ganska kort tid blifva upphäfdt, och detta icke blott derför, att den nya skyldigheten skulle kännas tryckande, utan derför att samtliga vederbörande inom kort skulle få ögonen öppnade för den sanningen, att en dylik förpligtelse vore stridande mot rättvisa och billighet. En på sådant sätt åstadkommen öfverflyttning af byggnadsskyldigheten på kassor skulle nemligen befinnas innebära intet annat än öfverflyttning af kommande generationers börda på den nuvarande generationen, och då det icke lärer kunna visas, att den nuvarande generationen har någon vare sig direkt eller indirekt nytta af dylik uppoffring, än mindre att den kommande generationen har rätt att utan egen uppoffring njuta sådan frihet eller ens att en dylik frihet skulle utgöra någon väsentlig förmån för de kommande generationerna, torde det, efter kollegii tanke, icke heller böra ifrågakomma, att på den sålunda angifna vägen söka frågans lösning.

Sammanskott af presterskap och församlingar äro emellertid icke det enda medel, som varit påtänkt för beredande af den ifrågasatta befrielsen från all byggnads- och underhållsskyldighet. Så väl motionären vid 1888

års kyrkomöte som flere af de i ärendet körda myndigheter hafva trott sig kunna antaga, att ändamålet kunde främjas genom anlitande af vissa fonder, hvilka redan blifvit bildade, och som fortfarande draga inkomst från jord- eller skogsegendomar af ecklesiastik boställsnatur.

Mer än en församling och prestman har sålunda framhållit, hurusom utan tvifvel både församlingen och presten skulle kunnat för all framtid befrias från all underhålls- och byggnadsskyldighet, om blott inkomsten af en större extra afverkning å boställets skog, som nu dragits till ecklesiastika boställenas skogsfond, i stället fått användas att bilda en för pastoratet reserverad byggnadskassa, eller om till sådan kassa finge ingå den behållna skogsafkastning af bostället, som nu dragés till presterskapets löneregleringsfond. I många fall är också en dylik beräkning fullkomligt riktig, ty inkomsten från åtskilliga boställsskogar, i synnerhet i norra Sverige, har varit så riklig, att den mer än väl skulle hafva räckt till att för all framtid bestrida pastoratets hela byggnadsskyldighet, om den odelad fått reserveras för detta ändamål. På samma sätt skulle utan tvifvel månget pastorat i södra och mellersta Sverige hafva egt mer än tillräcklig tillgång att, utan vare sig pastors eller församlingens betungande, bestrida all byggnads- och underhållsskyldighet å bostället, om pastoratet fått för egen räkning behålla t. ex. alla de inkomster af stom- eller mensalhemman, som icke varit behöfliga till prestmannens anständiga aflöning, men som nu, för att jemlikt kongl. förordningen den 11 juli 1862 § 9 mom. 2 användas till löneförbättring i andra pastorat, indragas till presterskapets löneregleringsfond.

Men det är klart, att, om på sålunda angifvet sätt blefve sörj dt för församlings och presterskaps befrielse från ifrågavarande skyldighet, så skulle förmånen af dylik frihet tillkomma endast ett ringa fåtal tillfälligtvis gynnade församlingar, men deremot det stora flertalet församlingar och prester derigenom försättas i vida sämre vilkor än de nu ega. Lika säkert är det, att en dylik anordning skulle stå i strid med de grundsatser för den svenska kyrkans ekonomiska förvaltning, som antagits vid senaste af Konung och Riksdag gemensamt beslutade reglering af presterskapets inkomster, och af hvilkas tillämpning just följt bildandet af begge de nu nämnda fonderna.

Hvad beträffar presterskapets löneregleringsfond tillåter sig kollegium erinra om följande förhållanden:

Sedan uti kongl. förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli 1862, § 9 mom. 1, blifvit i öfverensstämmelse med de af Rikets Ständer godkända grunder stadgadt, att »afgifter, som af eu församling till dess presterskap utgöras, ej må till aflönande

af annan församlings prest användas, samt att dylik användning ej heller må ske af inkomster, hvilka tillkomma presterskap antingen till följd af bidrag utaf församlingen gemensamt, såsom då till löneförbättring för presterskapet hemman och lägenheter blifvit inköpta och andra fördelar anskaffade, eller ock från enskilda personers för samma ändamål gjorda anslag», stadgades det uti samma paragraf mom. 2 och 3:

> Mom. 2. De inkomster åter, som grunda sig på statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen, må, i den ordning här nedan stadgas, i händelse af befogenhet från eu till annan församling öfverflyttas eller alldeles indragas, det senare dock endast i de fall, att de icke äro presterskapet för all framtid tillförsäkrade.

Mom. 3. Så vida för presterskapets aflöning icke vidare behöfliga medel af den beskaffenhet, hvarom i näsföregående moment förmäles, finnas en församling tilldelade, eller en församling för sitt presterskaps anständiga bergning är i behof af understöd utaf dylika medel, eger nämnden sådant hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla, då Kongl. Maj:t, efter vederbörandes hörande, vill om medlens indragning eller öfverflyttande från en församling till annan eller ock rörande anvisande af nytt anslag yttrande meddela».

Vidare blef, äfven i öfverensstämmelse med de af Rikets Ständer godkända grunder för allmänna skogars förvaltning, uti Kongl. förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket den 29 juni 1866, § 24 mom. 3, stadgadt rörande skogen å ecklesiastika boställen, att den behållna afkastning af dylikt boställes skog, som ej tillfaller boställshafvaren, användes, i öfverensstämmelse med Kongl. förordningen den 11 juli 1862, till bidrag vid reglerande af presterskapets inkomster, och i § 25, att hvad enligt nästföregående paragraf gäller rörande dispositionen af boställsskogs behållna afkastning, gäller äfven i afseende å den ersättning, som till bostället utgår, när ek för kronans räkning å boställets egor fälles.

Af ofvan citerade stadganden i Kongl. förordningen den 11 juli 1862 skulle kunna antagas, att, i sammanhang med fastställande af löneregleringar för vederbörande presterskap, blifvit förordnadt äfven om öfverflyttande från en till annan församling af sådana medel, som i 9 § 2 mom. af samma Kongl. förordning afses. Så har ock i några fall skett, ehuru mera sällan. Genom nådigt bref den 11 maj 1866 hade Kongl. Maj:t förordnat, att den från Bärbo församling till kyrkoherden i Nyköpings vestra pastorat utgående vederlagsspanmål icke vidare skulle, sedan tillämpning

af samma dag fastställd lönereglering för nämnda pastorat inträda bemälte kyrkoherde tillkomma, samt förklarat sig framdeles, uppå yederbörandes anmälan, vilja besluta rörande användandet af samma vederlagsspanmål. Den 26 september 1866 ingick domkapitlet i Strengnäs till Kongl. Maj:t med en underdånig skrifvelse, deri domkapitlet, enär löneregleringen i nyssnämnda pastorat redan med den 1 maj 1867 toge sin början, men nådigt beslut angående vederlagsspanmålens användande icke vore att förvänta förrän arbetet med de nya löneregleringarna öfverhufvud framskridit så långt, att det större eller mindre behofvet af tillskott utaf dylik vederlagsspanmål vid svagare prestlägenheter blifvit utrönt, hemstält, huruvida icke Kongl. Maj:t ville, på det de för dylik spanmål inflytande medel kunde under tiden göras fruktbärande, förordna, att, i den mån genom Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvandes försorg uppbörd af lösen för spanmål af meranämnda beskaffenhet inom Strengnäs stift hunne ega rum, medlen finge för omformalta ändamål till domkapitlets förvaltning öfverlemnas. Genom nådig remiss den 5 november 1866 anbefalde Kongi. Maj:t kammarkollegium och statskontoret att häröfver afgifva underdånigt utlåtande och i sammanhang dermed, efter vederbörandes hörande, inkomma med underdånigt yttrande och förslag, huru med förvaltning af vederlagsspanmål, afkastning af hemman samt dylika i 9 § 2 mom. af Kongl förordningen den 11 juli 1862 omförmälta, presterskapet tilldelade inkomster, som, utan att till statsverket indragas, vore eller blefve under pågående lönereglering skilde från de presterliga beställningar, med hvilka de förut varit förenade, borde förfaras, intilldess nådigt beslut om samma inkomsters framtida användande kunde komma att meddelas. Den 27 december 1867 afgåfvo kollegierna det sålunda infordrade underdåniga utlåtande, deruti kollegierna yttra, bland annat, att de medel, hvarom vore fråga, vore enligt 9 § af Kongl. förordningen den 11 juli 1862 sådana inkomster af kronotionde, hemmansräntor eller arrenden af stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter, som icke vore bostadsboställen, hvilka, då de icke vidare funnes för presterskapets i församlingen aflöning behöfliga, kunde från en till annan församling öfverflyttas, äfvensom, enligt 24 § i Kongl. förordningen den 29 juni 1866 om skogarne i riket, den behållna afkastning af ecklesiastikboställes skog, som ej lagligen tillfölle boställshafvaren, utan borde i öfverensstämmelse med nämnda Kongl. förordning den 11 juli 1862 till bidrag vid reglerande af presterskapets inkomster användas, samt att det om sådana medel, vid fastställande af lönereglering för presterskapet i ett pastorat, ofta förordnades, att de icke vidare skulle åtfölja samma presterskaps aflöning, men, på de skäl domkapitlet i Strengnäs i dess ofvan nämnda underdåniga skrifvelse anfört, eu-

däst undantagsvis kunde på samma gång bestämmas, att de skulle tilldelas presterskapet i något annat pastorat; hvarefter och sedan kollegierna redogjort för innehållet af vederbörandes i ärendet infordrade yttranden, kollegierna vidare sig utläto: att, ehuru ifrågavarande slags medel icke vore att betrakta såsom statsmedel i den mening, att de kunde till statsverket indragas eller på annat sätt än till presterskapets aflöning användas, kollegierna likväl ansåge nödigt, att dessa medel, enär de dels vore af kronan anslagna, dels komme att af Kongl. Maj:t från ett till annat pastorat disponeras, dels kunde till största förmån i afseende å deras fruktbargörande på ett ställe förvaltas, borde ingå till statens centrala penningeverk, statskontoret, hvarigenom ock ensamt Kongl. Maj:t kunde erhålla nödig öfversigt öfver tillståndet i hvarje ögonblick af den fond, som deraf borde bildas, men så snart löneregleringen blifvit fullständigt genomförd torde komma att försvinna; och afgåfvo kollegierna häruppå ett förslag i afseende å ifrågavarande medels uppbörd och förvaltning, hvithet förslag ligger till grund för Kongl. Maj:ts dermed i hufvudsak öfverensstämmande, den 14 Februari 1868 till kammarkollegium och statskontoret aflåtna nådiga bref angående uppbörd och förvaltning af medel, som under pågående lönereglering för presterskapet i riket blifvit eller blifva från vissa presterliga beställningar afskilda, men icke till statsverket indragna.

Uti nämnda nådiga bref, i enlighet hvarmed kammarkollegium och statskontoret den 10 mars 1868 utfärdat ett i Svensk Författningssamling intaget cirkulär, förordnas, att i afseende å uppbörd och förvaltning af ofvan nämnda medel skall, intill dess Kongl. Maj:t om deras användande vidare i nåder besluter, sålunda förfaras: att sedan lönereglering, hvarigenom så beskaffade löningsmedel blifvit, på sätt ofvan förmäles, från presterlig beställning skilda, inträdt i tillämpning, derom vederbörande konsistorium åligger i god tid meddela Konungens befallningshafvande i länet underrättelse, samma medel skola af kronans uppbördsman, emot ersättning af 3 procent, beräknade å det levererade beloppet, debiteras och uppbäras, så vidt ske kan, i sammanhang med kronoutskylderna och i räkenskaperna redovisas under särskildt konto med benämning «Presterskapets löneregleringsmedel», samt levereras till landtränteriet, der medlen likaledes böra under särskildt konto bokföras och hvarifrån de, emot vanlig remisslage af Vs procent, skola insändas till räntekammaren, hvarefter statskontoret, i den män medlen inflyta, bör, på sätt lämpligen ske kan, göra dem räntebärande, och skola de derstädes under benämning »Presterskapets lönereglerings/ond>, för hvarje län särskildt bokförda, behandlas utan sammanblandning med statsmedlen; — samt att beträffande de inkomster af ecklesiastika boställens skogar, som, i enlighet med stadgandet

i 24 § i Kongl. förordningen den 29 juni 186(5 angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket eller till följd af särskilda nadiga beslut, böra i öfverensstämmelse med Kongl. förordningen den 11 juli 1862 användas till bidrag vid reglerande af presterskapets aflöning, ofvanberörda föreskrifter skola i tillämpliga delar tjena till efterrättelse.

Bland sådana rörande inkomsten från ecklesiastika boställsskogar meddelade särskilda beslut, hvarom närmast här ofvan talas, märkes Kongl. brefvet till kammarkollegium den 2 November 1877 och kollegii derpå grundade kungörelse den 23 i samma månad, hvarigenom stadgats, bland annat, att arrendebeloppet för skog, som mot särskildt skogsarrende a sådana till presterskapets aflöning anslagna, hemman och lägenheter, hvilka på grund af gällande författningar böra utarrenderas, åt arrendatorn upplåtits, skall ingå till presterskapets löneregleringsfond, der ej hemmanet eller lägenheten af församlingen eller enskild person anslagits till löneförbättring för presterskapet.

På sådant sätt har presterskapets löneregleringsfond tillkommit genom tillämpning af grundsatsen, att sådana en församlings aflöningstillgangar, som icke äro för dess presterskap anständiga bergning behöfliga, och som icke finnas tillhöra församlingen enskilda kunna användas till understöd åt andra församlingar för deras presterskaps anständiga bergning; och allt hvad sålunda denna fond tillflyter torde höra betraktas icke såsom ifrågavarande församlingars särskilda utan snarare såsom hela svenska kyrkans gemensamma tillhörighet. För att de församlingar, hvilkas ecklesiastika boställsskogar eller stomhemman lemnat och lemna fonden dess tillgångar, måtte varda berättigade att i fondens ställe använda dessa tillgångar till bildande af egna byggnadskassor, skulle alltså erfordras, att statsmakterna icke blott förändrade de bestämmelser, som nu gälla för fondtillgångarnas användning, utan äfven underkände de grundsatser, som ledt till fondens bildning; att de icke blott medgåfve rnedkup användning till byggnadsskyldigheters fullgörande, utan äfven medgåfve sådan disposition uteslutande till förmån för de församlingar, från hvilka fonden hemtat och hemtar dessa tillgångar. Men att Konung och Riksdag numera skulle besluta tillgångarnas återlemnande just till de församlingar, från hvilkas prestboställen de härflutit, och således i sjelfva verket medgifva fondens upplösning, dertill lär väl icke finnas ringaste sannolikhet eller fog, utan lära väl, ifall förändrad disposition af fondens medel skulle ifrågakomma, dessa medel dock varda antingen från fonden jemt fördelade på samtliga rikets pastorat, eller ock fortfarande såsom hittills användas till understöd åt de församlingar och piaster, hvilka företrädesvis äro af sådant understöd i behof.

30 På samma sätt förhåller sig med de ecklesiastika boställenas skogsfond, som bildats efter samma grundsatser. Eders Kongl. Maj:t föreslog uti nådig proposition till 1874 års riksdag, att »inflytande försäljningsmedel för de besparade tillgångar af växande eller vindfäld skog, som vid uppgörande af planer för införande af ordnad hushållning å skogar tillhörande sådana ecklesiastika boställen, hvilka icke utgjorde någon viss församlings enskilda egendom, derå förefunnes, och omedelbart eller inom den närmaste framtiden måste, för att ej lida eller föranleda skada, tillgodogöras, men icke kunde anses tillhöra skogens reguliera årliga afkastning efter den ordnade hushållningens vidtagande, eller erfordrades till kyrko- eller prestgårdsbyggnad inom församlingen, måtte, utan att ingå till prestlöneregleringsfonden, och i den mån de icke behöfdes till utgifter för skogsindelning eller skogsodlingsarbeten å de skogar, hvarifrån de härrörde, af Eders Kongl. Maj:t få disponeras till bekostande af skogsindelning och erforderliga skogsodlingsarbeten å andra ecklesiastika boställsskogar eller till ersättande af dertill möjligen från anslaget till skogsväsendet lemnade förskott». Sedan riksdagen i underdånig skrifvelse af den 20 Maj samma år dertill lemnat sitt bifall, undfick skogsstyrelsen genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse af den 31 mars 1876 föreskrift att under namn af »ecklesiastika boställenas skog sfond» bokföra de medel, som sålunda enligt riksdagens medgifvande finge till skogsindelning och skogsodlingsarbeten å ecklesiastika boställen användas, samt att å samma fond bokföra äfven sådana medel, som influtit genom virkesförsäljning från genom eld eller storm skadad skog å dylikt ecklesiastikt boställe; och blefvo genom samma nådiga skrifvelse närmare bestämmelser om dylika medels användning meddelade. Af dessa bestämmelser framgår, att den ifrågavarande fondens ändamål är att bekosta nödiga skogsindelnings- och skogsodlingsarbeten å sådana ecklesiastika boställsskogar, hvilkas egen afkastning utöfver husbehofvet är så ringa, att den icke förslår till betäckande af skogskulturens kostnader, och vid hvilka således antingen all skogsodling skulle få anstå eller ock för skogsodlingens bekostande husbehofsafverkningen få inställas eller öfver höfvan inskränkas, och att denna fond således, alldeles lika som prestlöneregleringsfonden, genom vissa boställens öfverflödande tillgångar fyller andra boställens brister, och dermed i sin mån bidrager till utjemnande af församlingarnas och presterskapets vilkor öfver hela riket. Det torde vara uppenbart nog, att äfven om fondens uppgift skulle varda förändrad, det dock näppeligen torde ifrågakomma att förändra denna dess karakter af en gemensam tillgång för samtliga rikets församligar genom att återbetala de uppsamlade medlen just till de boställen, från hvilka de hemtats.

31 Till belysning af båda de ifrågavarande fondernas ställning har kollegium ansett sig böra sammanställa bifogade tabeller 1 och 2 öfver fondernas tillgångar och inkomster samt utgifter och behållning för hvarje år sedan deras bildning och till slutet af år 1891.

Deraf inhemtas först, beträffande fr estlönereglering sfonden, att denna fonds samtliga inkomster under de 25 åren 1867—91 utgjort tillsammans 3,368,787 kronor och att de år 1891 utgjorde 252,324 kronor,

att nära hälften af dessa inkomster härflutit från skogsförsäljningsmeclel, som för åren 1872—91 uppgått till 1,548,098 kronor och för året 1891 till 119,428 kronor,

att arrendemedel och indelningsersättningen utgjorde för åren 1872— 91 824,658 kronor och för året 1891 60,333 kronor,

att intressemedel och kapitalvinster utgjort under åren 1872—91 tillsammans 793,073 kronor och året 1891 71,698 kronor,

att, såsom framgår af bifogade tabell 3 öfver inkomsterna från de olika länen under åren 1887, 1889 och 1891, skogsförsäljningsmedlen hufvudsakligen influtit från norra Sverige, mest Vesternorrlands, Gefleborgs, Vermlands, Kopparbergs och Jemtlands län, samt från Jönköpings län; arrendemedel och indelningsersättningar åter hufvudsakligen från södra och mellersta Sverige, synnerligen Malmöhus, Östergötlands, Kristianstads, Hallands och Skaraborgs län,

att af dessa olika slag af inkomster de två sistnämnda ganska jemnt och stadigt stigit, men deremot skogsförsäljningsmedlen visat sig vara en mycket vexlande och oberäknelig inkomst, då desamma, som

år 1881 utgjorde......................... 75,526 kronor

sedermera utgjort 1882 ........................................ 131,171 »

1883 .......................................... 81,606

1884 ...................................... 98,133

1885 ......................................... 81,480

1886 ....................................... 78,777

1887 ...................................... 66,598 »

1888 ......................................... 128,834

1889 ......................................... 154,222 »

1890 .......................................... 172,103

1891 ................................ 119,428

att vidare fondens samtliga utgifter under de 25 åren tillsammans utgjort 1,462,193 kronor och under året 1891 155,676 kronor,

att dessa utgifter under de senaste tio åren tillväxt, så att de ut-

gjorde:

1882 ..........i.......................................... 79,879 kronor

1883 ..................................................... 71,795

1884 ..................................... 82,235

1885 .............................. 97,994

1886 ...........................:.......................... 120,413

1887 .................................................... 100,513

1888 ................................................... 109,252

1889 ...................................................... 120,837 >

1890 ...................................................... 114,852

1891 ............. 155,676 »

och att skilnaden mellan inkomster och utgifter, eller det belopp, hvarmed fonden för hvarje år tillökats, utgjorde:

1882 ...........1.........................i................ 130,477 kronor

1883 ................... 99,082

1884 ..................................................... 110,501

1885 ................................ 81,137

1886 .................. 57,256

1887 ..................................................... 72,617 »

1888 ...................................................... 126,171

1889 ......................... 192,236

1890 ........................... 180,860

1891 ................................................ 96,648 *

eller i medeltal för åren 1882—1891 .................. 114,698 kronor.

Fondens utgifter bestå till allra största delen af anslag tilll löningsfyllnad åt presterskap i de församlingar, hvilkas egna lönebidrag icke förslå till presterskapets anständiga bergning. Af de 155,676 kronor, som utgjorde fondens utgifter 1891, bestodo 151,800 kronor uti sådana aflöningsanslag. Af dessa anslag voro åter största delen genom Kongl. Maj:ts beslut fästade vid presterliga beställningar åtminstone för hela den tid, under hvilken nu faststäld lönereglering varar, och kunna således icke derifrån dragas till något annat ändamål. Under senare tid har visserligen Eders Kongl. Maj:t tilldelat åtskilliga prestman aflöningsfyllnad allenast för deras tjenstetid eller för viss tid, och dylika anslag äro äfven i vissa fall gifna blott för tiden intill dess lönereglering inträder. Enligt hvad kollegium inhemtat af de i statskontoret upprättade förteckningar, hvaraf

utdrag under bilaga n:o 4 härhos öfverlemnas, uppgick beloppet af sålunda begränsade anslag i februari 1893 till 39,424 kronor. Men då största delen af dessa begränsade anslag utgöres af små belopp, tilldelade de sämst aflönade prestmännen, komministrar och kapellpredikanter, torde de antagligen komma att med få undantag vid beställningarna bibehållas och således hela det nu utgående anslagsbeloppet få betraktas såsom ett minimum af fondens utgifter för det med densamma ursprungligen afsedda ändamål.

För att bedöma, huruvida och i hvad mån de fondens inkomster, som öfverskjuta nämnda redan beviljade aflöningsanslag, må kunna för det af kyrkomötet åsyftade nya ändamål, byggnadsskyldighetens öfvertagande, användas, måste man ju ega någon föreställning om presterskapets afiöningsförhållanden, sådana de gestaltat sig vid utförandet af den 1862 påbjudna löneregleringen. I sådant syfte har kollegium tillåtit sig att sammanställa de af Kongl. Maj:t anordnade lönefyllnadsanslag från löneregleringsfonden med de lönebelopp, som enligt den vid Kongl. reglementet för presterskapets enke- och pupillkassa af den 6 november 1874 fogade tabell beräknats utgå. Af denna tabellariska sammanställning, hvilken kollegium jemte dertill hörande anmärkningar, såsom bilaga n:o 5, sitt utlåtande bifogar, framgår beträffande komminister sbest ältning ärna:

att lönen, sådan den beräknats utgå vid lönereglerings tillämpning, sammanlagd med hittills af Kongl. Maj:t särskildt anordnad lönefyllnad, utgör:

för 161 komministraturer mera än 1,700 t, o. m. 2,000 kronor,

» 143 » » » 1,500 » 1,700

» 260 » » » 1,300 » 1,500 »

» 140 » » 1,100 » 1,300

»14 » »» 1,100 kronor eller derunder;

och att det, för att höja aflöningen för de lägst aflönade komministraturerna till fullt 1,500 kronor för hvarje, skulle erfordras ytterligare anslag ur löneregleringsfonden af mera än 57,000 kronor.

Såsom af bilagda förteckning, bilaga n:o 6, framgår, åtnjuta åtskilliga komministersbeställningar, förutom öfriga löneförmåner, äfven andel i skogsafkastning, som i några få fall uppgår till betydligt belopp. Enär dock endast ett fåtal af de sålunda gynnade komministersbeställningarna höra till dem, hvilkas öfriga löneförmåner understiga 1,500 kronor, så förändras de ofvan anförda siffrorna högst obetydligt genom inräkning af skogsmedelsafkastningen i lönebeloppen.

Kollegium tillåter sig med anledning häraf uttala den förmodan, att så länge som det ännu gåfves komministraturer, hvilkas innehafvare, med skyldighet att bygga och underhålla boställets hus, icke äro tillförsäkrade

en inkomst uppgående till 1,500 kronor, lärer det icke kunna sägas, att löneregleringsfondens ursprungliga uppgift, beredande åt kyrkans presterskap af anständig bergning, blifvit tillräckligt fyld.

Vid besvarandet af frågan, huruvida fondens nuvarande öfverskott af inkomster må anses kunna användas för nya ändamål, eller om de fortfarande blifva behöfliga för det ursprungliga ändamålet, förbättring af det svagast lönade presterskapets lönevilkor, torde äfven böra iakttagas, att fondens tillgångar under den förflutna 25-års-perioden i ganska vidsträckt mån anlitats för upprättande af nya presterliga tjenster, kapellpredikants-, komministers- och kyrkoherdebeställningar, hvilka i mån af odlingens fortgång och församlingarnas utveckling befunnits för själavårdens upprätthållande oundgängliga. Behof af församlingars delning, af annex- eller kapellförsamlingars bildande, af nya hjelppresters antagande framträder ofta nog just i de trakter af riket, der långa afstånd försvåra själavården och der den spridda befolkningens anspråk på presterlig tjenst är större än dess förmåga att sjelf aflöna prestmännen. Att under sådana förhållanden bispringa behöfvande församlingar med understöd till själavårdens upprätthållande synes vara en af de angelägnaste uppgifterna för en fond, hvilkens tillgångar äro en hela kyrkans tillhörighet. Men denna uppgift kan svårligen anses vara fyld med de aflöningsanslag, som redan äro beviljade; i mån af den odlade bygdens utsträckning, i mån af församlingslifvets utveckling skall det naturligtvis ständigt kräfvas nya lönebidrag till nya presterliga tjenster; och kollegium föreställer sig derför, att det öfverskott i inkomster, som fonden nu eger, svårligen kan betraktas såsom en tillgång till fullo disponibel för andra ändamål.

Men äfven om man finge antaga, att de ändamål, för hvilka löneregleringsfondens tillgångar hittills användts, skulle anses vederbörligen tillgodosedda med de belopp, som redan blifvit för aflöningsfyllnad anvisade; äfven om man finge antaga, att Eders Kongl. Maj:t funne sig kunna —med åsidosättande af de lägst aflönade komministrarnes billiga anspråk på ytterligare löneförbättring och med åsidosättande af uppgiften att underlätta upprättandet af nya presterliga tjenster i vidsträckta och fattiga församlingar — låta löneregleringsfondens Överskjutande inkomster användas för bekostande af byggnad och underhåll af ecklesiastika boställens hus, är det dock uppenbart, att dessa fondens tillgångar alldeles icke äro tillräckliga för denna nya uppgift, såsom kyrkomötet fattat densamma.

Kollegium, som icke är i tillfälle att bedöma, huruvida man eger rätt att i en mer eller mindre aflägsen framtid vänta någon betydande tillväxt af de skogsförsäljningsmedel, hvilka tillflyta fonden, eller om icke tvärtom behållna inkomsten af dessa medel kommer att framdeles för-

minskas, men som af dessa medels hittills synnerligen ojemna och vexlande afkastning drager den slutsatsen, att de icke äro någon inkomstkälla af den art, att stadigvarande och betydande förbindelser kunna grundas på desamma, anser att åtminstone för närvarande icke finnes tillräcklig anledning att uppskatta fondens ifrågavarande inkomstöfverskott till mera än 115,000 kronor, motsvarande ungefär medeltalet af de sista tio årens behållning. Men med en sådan inkomst komme man uppenbarligen icke långt, så vida det vore fråga om öfvertngande af församlingarnas och presterskapets hela byggnads- och underhållsskyldighet. Det högsta, som man skulle kunna dermed åstadkomma, vore ett understöd lemnadt åt de byggnadsskyldige, som kunna anses vara mest i behof af lindring i denna skyldighets utgörande.

Tanken föres i sådant fall närmast till de prestman, komministrar ne, hvilka onekligen äro öfver höfvan betungade af en byggnads- och underhållsskyldighet, som icke står i något rimligt förhållande till deras lönevilkor, och för hvilka den derför ofta nog verkar alldeles ruinerande.

Med användning af hela det ifrågavarande årsöfverskottet skulle man visserligen, i fall det utdelades i billigt förhållande till komministrarnes löneinkomster och ifall det finge utgå som bidrag till gäldande af annuiteter å byggnadslån, kunna på ett ganska verksamt sätt afhjelpa dessa svagt aflönade prestmäns känbaraste behof. Ett dylikt understöd skulle ock visserligen kunna, såsom en ny form af aflöningsfyllnad, anses bidraga till presterskapets anständiga bergning och således öfverensstämma med fondens egentliga ändamål.

Men den uppgift, som kyrkomötet i sin skrifvelse framhållit, öfvertagandet af både församlingars och presterskaps byggnads- och underhållsskyldighet, skulle visserligen dermed icke kunna anses vara fyld.

Hvad vidare beträffar ecklesiastika boställenas skogsfond framgår af tabellen 2, att till densamma under de 16 åren 1876—1891 influtit tillsammans 1,092,369 kronor, hvaraf 814,940 kronor skogsförsäljningsmedel och 274,645 kronor räntor å det småningom uppsamlade kapitalet. Fondens utgifter under samma tidrymd hafva utgjort tillsammans 450,091 kronor och behållningen utgjorde vid slutet af 1891 642,277 kronor.

Inkomsterna af skogsförsäljningsmedel, som under några år varit ganska betydliga, utgjorde 1891 något öfver 52,000 kronor och vexlade under de fyra föregående åren mellan nära 31,000 kronor och nära 42,000 kronor. Då den hufvudsakliga delen af dessa inkomster härflyter från virke, som tillhör den vid skogsindelning uppstående extra-ordinarie a (Verk ning, men skogsindelning numera redan är verkstälcl å de flesta ecklesiastika boställen (enligt från domänstyrelsen meddelad uppgift, återstå icke flera än 50

boställen, från hvilkas ännu icke till ordnad hushållning indelade skogar möjligtvis kan förväntas inkomst för nämnda fond), så ligger det i förhållandena, att dessa fondens inkomster skola snart nog betydligt minskas och slutligen upphöra, så att fonden för sina utgifter varder hänvisad å de räntor, som inflyta från det samlade kapitalet, jemte tillfälliga smärre inkomster af sådan extra skogstillgång, som vid förnyad indelning upptäckes och finnes böra afverkas. Denna tidpunkt synes redan vara ganska nära, enär, enligt hvad i domänstyrelsen upplysts, fondens inkomst af skogsförsäljningsmedel för året 1892 nedgått till det ringa beloppet af 7,781 kronor 97 öre.

Fondens kapital, som under de första åren, innan ännu skogsodlingsarbetena kommit i gång, kunde ganska raskt tillväxa genom stora behållningar, har deremot under de senare åren, då årsutgifterna allt mer närmat sig årsinkomsternas belopp, ökats ganska obetydligt och torde, då förhållandet mellan inkomster och utgifter väl icke i framtiden lär förbättras, svårligen kunna väsentligen ökas utöfver sitt närvarande belopp. Men ränteafkomsten under år 1891 å det vid årets början behållna kapitalet 628,857 kronor utgjorde allenast 26,291 kronor. Huru otillräcklig denna inkomst är att bestrida fondens utgifter, visar sig deraf, att endast för skogsindelning och skogsodling hafva under de tre senaste åren måst utanordnas 55,000 kronor till 60,000 kronor årligen. Kollegium är icke i tillfälle att bedöma, huruvida dessa utgifter för framtiden kunna nedsättas, men antager dock såsom mera sannolikt, att behofvet af dylikt bidrag till skogsodlingskostnader snarare kommer att växa, och föreställer sig derför, att denna fonds inkomster inom kort lära blifva alldeles otillräckliga för det nyttiga ändamål, som dermed varit afsedt, och som visserligen icke kan anses vara af så underordnad betydelse, att Konung och Riksdag utan vidare skulle anse det med likgiltighet. Under sådana förhållanden lär det väl knappt kunna ifrågasättas att taga fondens vare sig inkomster eller kapitaltillgångar i anspråk för ett nytt och främmande ändamål — helst som dessa jemförelsevis obetydliga inkomster och tillgångar icke ens för närvarande, och ännu mindre i framtiden, skulle förslå till mer än eu högst ringa bråkdel af de utgifter, som erfordras för byggande och underhåll af de ecklesiastika boställenas hus.

Kollegium anser sig genom förestående framställning hafva visat, att de medel och utvägar, som under detta ärendes behandling varit föreslagna i syfte att åt församlingar och presterskap bereda framtida befrielse från ifrågavarande byggnads- och underhållsskyldighet, äro oanvändbara eller otillåtliga, delvis äfven otillräckliga. Att åter uppsöka några andra medel och utvägar för vinnande af samma mål anser kollegium så mycket

mindre sig tillkomma, som målet, efter dess tanke, i och för sig icke är eftersträfvanvärdt. Så länge som presterskapet är en tjenstemannakorps, aflönad omedelbart af församlingarna, så länge som prestgården är en medelpunkt för församlingslifvet, ligger det intet otillbörligt deruti, att församlingen bekostar prestens nödtorftiga bostad, och det synes svårt att förstå, hvarför församlingarna skulle alldeles befrias från detta åliggande, då de bekosta bostad åt skollärare. Så länge åter prestboställena äro förenade med jordbruk, som drifves för prestmannens räkning, synes det icke heller ligga något otillbörligt deruti, att prestmannen eller hans arrendator svarar för de till jordbruksrörelsen nödiga hus, och det är svårt att inse, huru en dylik skyldighet rättvisligen och ändamålsenligt skulle kunna åläggas någon annan. Kollegium har sålunda allra minst kunnat ansluta sig till den hos en eller annan förslagsställare framskymtande meningen, att ifrågavarande skyldigheter borde från församlingar och presterskap öfverflyttas direkt på statsverket; men anser sig böra framhålla, att förslaget ganska naturligt leder till sådana slutsatser och derigenom måhända tydligast ådagalägger sin principiela felaktighet.

Tanken på en fullständig befrielse från detta onus, hur bländande och lockande den än för ögonblicket kunnat förefalla, har också uppenbarligen verkat snarast likt en öfverraskning så väl å Kyrkomötet som å församlingar och presterskap. Af de uttalanden från församlingar och

prester, som medfölja handlingarna i målet, synes det kollegium tydligt

framgå, att den plötsligt framkastade idén icke varit uttryck för något allmänt kändt behof, att den tvärtom vid närmare pröfning på alla håll mottagits med öfvervägande misstro, och att de fleste, som sökt att utarbeta densamma till praktiskt verkställbara förslag, alldeles afstått från yrkandet på den fullständiga befrielsen, för att i stället blott söka en utväg att för det närvarande så väl som för framtiden lindra, fixera och

fördela den ifrågavarande byggnads- och underhållsskyldigheten. Och då en sådan rimligare och mera måttfull uppgift äfven synes hafva föresväfvat kyrkolagsutskottet vid 1888 års kyrkomöte, som i motiveringen till sitt förslag alternativt förutsatte, att »så väl boställshafvaren som församlingen förpligtas att allt fortfarande till kassan erlägga årliga afgifter», anser sig kollegium, till fullständigande af den anbefalda utredningen, äfven böra taga i skärskådande, huruvida och på hvilka vilkor den ifrågavarande byggnads- och underhållsskyldigheten må kunna genom bildning af för ändamålet afsedda fonder — utan att presterskap och församlingar derifrån fullständigt befrias — varda underlättad och lämpligen fördelad.

38 En stor mängd församlingar och icke så få enskilda prestman hafva under ärendets handläggning uttalat sig för dylika anordningar, syftande derhän, att i hvarje församling måtte upprättas kassor, hvilkas uppgift det skulle vara att öfvertaga byggnads- och underhållsskyldigheten å församlingens ecklesiastika boställen mot rättighet att af vederbörande presterskap och församlingar uppbära afgifter i penningar. På sådant sätt, har man då förmenat, skulle all anledning till tvister mellan församling och presterskap undvikas och på samma gång har man trött, att derigenom skulle utgifterna för båda parterna kunna till beloppen fixeras och jemt fördelas.

Således förklara sig många församlingar beredda att, om dylika kassor upprättas, till dem årligen betala en så eller så stor summa, bestämd i ungefärlig öfverensstämmelse med livad de ansett skyldigheten hittills hafva kostat, men under förbehåll att dermed vara från allt vidare ansvar och all annan utgift frikallade. På samma sätt förklara sig många prestman synnerligen tillfredsstälda med bildning af någon dylik försainlingskassa, som kunde åtaga sig all byggnads- och underhållsskyldighet mot rätt att af prestmannen uppbära en årlig och en gång för alla bestämd byggnadsafgift. A båda hållen framträder således önskan att fixera bördan, det vill säga att, mot erläggande af en viss bestämd afgift, varda frikallad från det lagliga ansvaret för en obestämd och oberäknelig skyldighets fullgörande.

Det torde emellertid vara uppenbart, att inom församlingarna kunna icke bildas och upprätthållas kassor eller förvaltningsmyndigheter, skilda från och stående öfver så väl prest som församling, sjelfständigt medlande dem emellan och ansvarande för skyldigheter, som ingendera vidkännes. Så länge den lokala kassan kunde fullgöra sina skyldigheter med de faststälda årliga afgifterna från båda parterna, vore allt godt och väl; men så snart utgifterna öfverstege denna inkomst, måste de omedelbart betäckas genom vederbörligt tillskott, och då uppstode genast behofvet att antingen kräfva nytt tillskott af båda parterna eller ock uttaga skatt af församlingen allena. De befarade tvisterna mellan församling och prest om boställsbyggnaderna skulle således icke heller undvikas, utan omedelbart ånyo framträda i tvister mellan presten och kassan, som ju i sjelfva verket mot presten blott representerade församlingens intresse.

Härtill kommer, att en dylik bildning af kassor för hvarje församling föga skulle motsvara den sträfvan efter bördornas utjemning och billigare fördelning genom den starkares hjelp åt den svagare, som ligger till grund för alla sådana ekonomiska anordningar. Stora och rika församlingar reda sig ju godt med sin byggnadsskyldighet och hafva intet behof af kassabildning; för små och fattiga församlingar är deremot skyldigheten att

bygga en prestgård allt för betungande, och de skulle visserligen ur en fond, gemensam för en större krets, kunna erhålla understöd och hjelp, då det deremot icke hjelpte dem det ringaste, om de hänvisades att af egna tillgångar bilda sina kassor.

Af dessa skäl synes det kollegium uppenbart, att, om det öfverhufvud taget skulle hafva någon mening att bilda kassor för ifrågavarande skyldighets öfvertagande, så måste dessa kassor ega större omfattning och verksamhetskrets än de enskilda församlingarnas, och att man väl närmast vore hänvisad å bildning af kassor för hvarje stift.

Om åter sålunda bildades stiftskassor, hvilka, såsom af en och annan förslagsställare blifvit ifrågasatt och såsom kyrkomötets kyrkolagsutskott synes hafva tänkt sig, skulle åtaga sig att, emot årliga bidrag i penningar, erlagda af vederbörande församlingar och presterskap, ansvara för sjelfva byggandet och underhållet af ecklesiastika boställens hus, så skulle genom en sådan anordning visserligen kunna vinnas, att omedelbara tvistigheter mellan församlingar och presterskap undvekos. I stället skulle nog, der stridiga lynnen förefunnos, träda tvistigheter mellan den till laga hus berättigade prestmannen och den för husens byggnad och underhåll ansvariga kassan, men det vore utan tvifvel en fördel, att den omedelbara och stridiga beröringen mellan församling och själasörjare skulle upphöra. Vidare kunde, under sådan förutsättning, genom ändamålsenlig och billig fördelning af bidragen till kassan sörjas derför, att, utan allt för stor börda för de fattigaste församlingarna, alla boställen blefve försedda med nödtorftiga och passande byggnader; och skulle sålunda åvägabringas någon utjemning af de vilkor, som betinga prestmännens anständiga bergning.

Men en dylik anordning skulle ock hafva en annan sida, som förtjenar icke mindre uppmärksamhet. Det är tydligt, att, om kassorna skulle öfvertaga ansvaret för boställshusens byggnad och underhåll och dermed äfven omsorgen för och utförandet af nybyggnader och underhåll, så skulle det för kassorna vara oundgängligen nödigt att, hvar för sig, hålla en större eller mindre stab af inspektörer och arkitekter, för tillsyn öfver byggnadernas vård, för verkställande af de mångfaldiga smärre reparationer, som förekomma en byggnads förfall, för upprättande af ritningar till nya byggnader och för öfvervakande af byggnadsarbetets utförande. Sjelfva reparations- och byggnadsarbetet kunde kassorna dock svårligen utföra genom eget folk och med egna materialier, utan blefve nödsakade att derutinnan anlita entreprenörer, hvarvid de i vårt vidsträckta och glest befolkade land mycket ofta blefve fullständigt beroende af ortens fåtaliga handtverkare och arbetsfolk.

Det kan derför icke betviflas, att både underhåll och nybyggnad

under sådana vilkor blefve ojemförligt mycket dyrbarare än för närvarande. Framförallt gäller detta om underhållsarbetets oändligt små detaljer. hvilka äro af så stor vigt för byggnadernas varaktighet, hvilkas effektivitet beror på att underhållet ständigt utföres i rätt tid för att förekomma större bristfällen och hvilka nu verkställas af boställshafvarne för obetydlig kostnad genom eget folk på lediga stunder, men som, i fall de ankomme på stiftskassors omsorg, skulle blifva både sent, dyrt och ofullkomligt utförda. Det torde ock vara sjelfklart, att den aktsamhet om byggnaderna, som alltid bör åligga boställsinnehafvaren, svårligen skulle blifva lika verksam, om denne frikallades för underhållets ansvar, och att således kassornas utgifter äfven derigenom skulle väsentligen förökas.

Men då sålunda utgifterna på det hela, för så väl byggnad som underhåll af boställshusen, komme att betydligt tillväxa, så skulle naturligtvis inom kort visa sig, att förmånen af en dylik skyldigheternas öfverflyttning på dessa kassor vore för så väl församlingar som presterskap fullkomligt illusorisk. Stiftskassorna, som väl icke kunde blifva annat än föreningar eller bolag af de i boställena intresserade parterna och som sålunda ytterst icke hade annan ekonomisk existens än sina delegares, skulle nemligen inom kort komma att till de ökade utgifternas bestridande begära ökade tillskott eller afgifter — af sina principaler. Det skulle icke dröja länge, innan man sålunda erfore, att ansvaret för byggnadsskyldighetens fullgörande indirekt återfölle på församlingar och presterskap i form af ökade kostnader, och när sådant någon tid fortgått, skulle man utan tvifvel finna dessa penningeafgifter långt mera betungande, än den forna skyldigheten, och begära att få återvända till den sparsammare anordning, som förut egde rum.

Af de i ärendet hörda församlingar, prestman, domkapitel och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som tagit en dylik anordning i öfvervägande, fins det ock knappt någon, som förnekat, att boställenas så väl byggnad som underhåll skulle högst väsentligt fördyras, om de ombesörjdes och utfördes af centrala byggnadskassor.

Med få undantag hafva de också bestämdt afstyrkt öfverflyttning af underhållsskyldigheten på dylika kassor, och om en eller annan trott sig kunna förorda, att byggnadsskyldigheten måtte i det öfriga riket, liksom i Skåne, öfvertagas af stiftskassor, så har sådant yttrande vanligen berott derå, att vederbörande förestält sig, att skånska presterskapets byggnadskassa sjelf tager befattning med byggnadernas uppförande, hvilket såsom bekant icke är förhållandet.

Kollegium, som äfven för sin del anser det otvifvelaktigt, att utgifterna för både nybyggnad och underhåll skulle betydligt, öfver höfvan

och utan ringaste gagn förökas, om skyldigheten att för dem ansvara och dem utföra öfverflyttades på kassor, bildade för stift eller andra områden, bestående af flera församlingar, tillåter sig derför uttala den bestämda öfvertygelsen, att ingen lycklig lösning af den föreliggande frågan kan vinnas utan att man bestämdt vidhåller den grundsatsen, att ansvaret och omsorgen för nybyggnad så väl som för underhåll af boställshusen får fortfarande åligga dem, som äro deraf närmast intresserade. Man kan, efter kollegii mening, såsom praktiskt utförbart tänka sig, att församlingarna ensamma, eller att presterskapet ensamt, eller att församling och presterskap gemensamt ansvara för och utföra nybyggnad och underhåll. I alla dessa fall gifves det i de lokala intressena tillräcklig garanti för att kostnaden hålles inom rimliga gränser. Men om man i akt och mening att fördela, lindra och fixera dessa skyldigheter skulle försöka att öfverflytta ansvaret för och utförandet af nybyggnad och underhåll å gemensamma byggnadskassor för större områden, så skulle man ovilkorligen misslyckas, just derför att man tillmätte dylika kassor och föreningar en uppgift och verksamhet, för hvilken de icke egna sig och som vida ändamålsenligare utföres af föreningsdelegarne sjelfva; och bördan skulle derför på detta sätt varda icke fixerad, icke heller lindrad, utan tvärtom obegränsadt ökad och mera känbar än någonsin. Det gifves ingen säkerhet för att icke dylika anordningar ledde äfven derhän, att just de fattigare församlingar, hvilka företrädesvis borde få förmånen af lindring i sina bördor, till slut blefve långt mera betungade af byggnadsafgifterna till kassan än de förut varit af byggnadsskyldigheten in natura till presten.

Kollegium tillåter sig tillika fästa uppmärksamheten derå, att den enda verkliga fördel, som skulle ernås genom nu nämnda anordning, eller undanrödjande! af anledning till tvist mellan församling och presterskap, i det närmaste lika väl, och utan risk af andra olägenheter, kan åvägabringas genom ett ändamålsenligt ordnande och eu lämplig fördelning af byggnads- och underhållsskyldigheten mellan de båda parterna. I sådant syfte var det förslag till ecklesiastik boställsordning affattadt, som af Eders Kongl. Maj:t framlades för 1889 års riksdag; och det lider intet tvifvel, att om, såsom deruti föreslogs, presterskap och församlingar finge hvar sina hus att bygga och underhålla, och om stadgande om husens storlek och beskaffenhet blefve mera tidsenligt och noggrannare bestämda, skulle de allra flesta anledningar till dylika tvister vara undanröjda, så vidt som sådant kan genom lagstiftaren åstadkommas.

G

42 Då kollegium sålunda i underdånighet afstyrker hvarje sådan förändring af nu gällande ecklesiastika byggnadsordning, som skulle afse att å en eller flera för ändamålet bildade kassor eller fonder öfverflytta församlingars och presterskaps byggnads- och underhållsskyldighet, sa vidt dermed menas en öfverflyttning å dylika kassor af ansvaret för och omsorgen om byggnadernas och underhållets utförande, vill kollegium dock dermed icke hafva förkastat hvarje tanke på att med tillhjelp af för ändamålet bildade kassor underlätta eller fördela bördan af ifrågavarande skyldigheter. Men för att i sådant hänseende kunna ändamålsenligt använda dylika institutioner, är det af nöden att begränsa deras verksamhet endast till sådana uppgifter, för hvilka de äro naturligen egnade. Lika säkert som det är, att nybyggnad och underhåll af boställshus utföres med mindre omgång, besvär och kostnad af vederbörande församlingar och presterskap än af stiftskassor, och att dylika kassor derför icke böra för sådant arbetes utförande draga omsorg eller ansvar, lika säkert torde det vara, att upplåning och amortering af penningkapital bedrifves af kassor lättare, säkrare och billigare än af presterskap och församlingar; och för så vidt som genom upplåning och amortering af penningkapital kan beredas någon lättnad i och billig fördelning af byggnadsskyldighetens börda, synes derför lagstiftaren icke böra undandraga sin medverkan till bildande af för sådant syfte lämpligen organiserade lånekassor.

Icke heller lär det kunna nekas, att, åtminstone i vissa fall, en dylik förmedling af nämnda skyldighets utgörande är af verkligt behof påkallad. Underhållet af boställenas hus, det vill säga allt det arbete som erfordras för att hålla byggnaderna vid makt och i godt stånd, fördelar sig sjelf! temligen jemt på de år, under hvilka byggnaden begagnas; men det arbete och den kostnad, som nedlägges å hvad som kan till boställshusens nybyggnad hänföras, drabbar mycket ojemt de år, under hvilka arbetet utföres, och betungar mycket obilligt den byggnadsskyldige, som närmast har att, för byggnadsårets kostnader anskaffa tillgång. Det har derför ansetts billigt, att, der sådan ^byggnadskostnad drabbar boställshafvare, det må beredas honom möjlighet att få denna kostnad på längre tid fördelad och att få af efterträdare ersatt eller öfvertagen den kostnad som, enligt den antagna amorteringstiden, öfverskjuter hans egen tjenstetids vederbörliga andel deri. Men det är ock tyvärr allt för ofta förhållandet, att vid en dylik kostnadsfördelning, genom årsberäkning och uppgörelse vid syn mellan till- och afträdare, den ena parten varder, genom den andra partens oförmåga att gälda sina förbindelser, indragen i oförskylda ekonomiska förluster; och särskild! torde dylika olägenheter af nu gällande byggnadsordning ofta inträffa för de så svagt aflönade och med stor bygg-

nadsskyldighet belastade komministrarne. Likaså lär det ej kunna bestridas, att mången prestman, för hvilken det varder en nödvändighet att under sin tjenstetid verkställa nybyggnad af boställshus, och som för ändamålet måste på enskild väg upplåna penningar, får för lånets förräntning och afbetalning vidkännas synnerligen dryga annuiteter, hvilka skulle kunna betydligt lindras, om lånet förmedlades genom en offentlig kassa.

Hvad församlingarna beträffar torde väl i allmänhet mindre behof företinnas af dylik förmedling, enär kommuner vanligen kunna betinga sig ganska billiga vilkor vid de tillfällen, då de behöfva upptaga penningelån för att på 20 till 40 år fördela ett eller annat års kapitalutgifter; men om för presterskapet bereddes tillfälle att genom allmän kassa vinna lättnad i sina skyldigheters utgörande, borde det väl icke heller vara församlingarna betaget att genom liknande organisation bereda sig samma förmåner.

För en dylik anordning kräfves emellertid såsom nödvändig förutsättning en tillfredsställande reglering af de skyldigheter, hvilka skola genom lånekassors bemedling underlättas och lämpligen fördelas. Anledningarna till tvister och förvecklingar skulle ökas och icke minskas, om, under den, i större delen af riket, nu rådande osäkerhet om vidden af och gränserna mellan församlingars och presterskaps skyldigheter, kassor trädde emellan för att bevilja byggnadslån, för att kontrollera nybyggnader och underhåll och för att af vederbörande uppbära annuiteter. Det är derför nödigt att i lagen intaga fullständigare och mera tidsenliga bestämmelser om de laga boställshusens storlek och beskaffenhet. Det är vidare nödigt att bestämdt skilja församlingens nybyggnadsskyldighet från presterskapets, så att hvardera får ansvara för skilda boställshus, hvilka icke behöfva eller kunna med hvarandra sammanbyggas. Det är slutligen nödigt, att nybyggnadsskyldigheten med underhållsskyldigheten på samma hand förenas, så att icke, såsom nu, för vissa hus församlingen har nybyggnadsskyldighet, under det underhållet för samma hus åligger dels presten ensam, dels prest och församling gemensamt.

För den händelse derför Eders Kong! Maj:t skulle finna det ändamålsenligt att främja upprättande af dylika lånekassor inom stiften, eller en gemensam lånekassa för hela riket, torde visserligen först böra undersökas, huru eu sådan anordning må kunna träffas, med undvikande af de olägenheter, som till följd af felaktiga bestämmelser från början vidlådt och ännu i någon mån vidlåda skånska presterskapets byggnadskassa, hvilken i vårt land är förebilden för dylika lånekassor; och föreställer sig kollegium, att för sådant ändamål särskilt sakkunnige personer borde erhålla uppdrag att upprätta förslag till reglementariska bestämmelser för

sådan lånerörelse. Men då det, efter kollega mening, är alldeles omöjligt att upprätta sådant förslag utan den föregående reglering af skyldigheterna, som ofvan antydts; då åter en dylik reglering, ländande till båtnad för så väl 'församlingar som presterskap, skulle vinnas genom antagande — med de modifikationer, som kunna finnas påkallade — af det efter den sorgfälligaste utredning upprättade förslag till förnyad ecklesiastik boställsordning, som af Eders Kongl. Maj:t framlades för 1888 års Kyrkomöte och 1889 års Riksdag; då detta förslags behandling blef uppskjuten uteslutande derför, att Riksdagen ville afvakta den af Kyrkomötet begärda utredning, huruvida och i hvad mån ifrågavarande skyldigheter kunde på för ändamålet bildade fonder öfverflyttas, så torde, för så vidt Eders Kongl. Maj:t behagade gilla de slutsatser, till hvilka den nu verkstälda utredningen ledt, näppeligen återstå annat än att för Riksdagen eller, der så erfordras, för Kyrkomötet och Riksdagen ånyo framlägga ett förslag åsyftande lämplig reglering af skyldigheterna emellan de båda parter, som nu deri deltaga, för att, sedan ett sådant förslag antagits, kunna efter behof anordna nybyggnadsskyldighetens fördelning genom lånekassor.

Stockholm den 5 Maj 1893.

Underdånigst:

HANS FORSSELL.

Th. S. Lundberg. J. K. M. Martin. Sten Forsberg.

o

Karl Rydin. Edv. Abergh. G. Thulin.

T. Sternlioff.

m

V •*"■> ' ' -

t

46 Tab. 1.

Sammandrag af Presterskapets lönereglerings-

*) Ecklesiastika boställenas skogsfond.

fonds räkenskaper för åren 1867—1891.

48 Toft. 2.

Sammandrag af Ecklesiastika boställenas

*) Elfdals pastorats regleringsfond.

-) Presterskapets löneregleringsfond. 3) Boställsliafvares andelar.

skogsfonds räkenskaper för åren 1876—1891.

Sammandrag af Presterskapets lönereglerings-

') Intressemedel och kapitalvinst å utlottade obligationer.

2) » » » » j »

kr. 71,698: 49 och återlevererade 700 kr.

fonds inkomster åren 1887, 1889 och 1891.

Kongl. Statskontoret.

Stockholms län. Upsala »

Södermanlands »

Östergötlands »

Jönköpings »

Kronobergs »

Kalmar »

Gotlands »

Blekinge »

Kristianstads »

Malmöhus »

Hallands »

Göteborgs och Bohus » Elfsborgs »

Skaraborgs »

Yermlands »

Örebro »

Yestmanlands »

Kopparbergs »

Gefleborgs län. Yesternorrlands » Jemtlands »

Yesterbottens » Norrbottens »

196,992: 53.

Sammandrag af kongl. statskontorets liggare öfver lönetillskott från presterskapets löneregleringsfond, upprättadt den 28

februari 1893.

a) = till viss prestman så länge lian vid tjensten qvarstår.

b) = till dess löneregleringen börjar tillämpas.

Stockholms län.

Kyrkoherdar.

Rådmansö ..........................

Tyresö....................................

F orsmark..............................

Adelsö .................................

Munsö....................................

Komministrar.

Riala........................................

Almunge ..............................

V ätö........................................

Lohärad och Malsta.........

Harg........................................

Fresta.....................................

Tyresö....................................

Söderby Karl .....................

Knutby och Faringe..........

Vidbo och Husby Långh.

Edebo.....................................

Öregrund och Gräsö..........

» » »

1905. — b). 1907. = b).

1898. = b).

54 Trosa

Södermanlands län.

Kyrkoherdar.

Anslag

utan

vilkor

med

vilkor

170 Komministrar.

Halla .....................................

Frustuna .............................

öfver §elö............................

öster Åker............................

Hölö.......................................

öfver och Ytter Enhörna

250 Till V, 1893. =b).

Östergötlands län.

Kyrkoherdar.

Malexander.....................

Krokek ...........................

Sund.................................

Qvarsebo .........................

Trehörna.........................

Komministrar.

Björkeberg ................................

ISlorra Vi och Tisserum.......

Åsbo............................................

örtomta......................................

Vestra Ryd .............................

Vestra Harg............................

östra Tollstad ......................

Hägerstad...................................

Vänga........................................

Grebo.........................................

» ...........

Landeryd.....

Ekebyborna

60 C. H. Fagergren i 5 år f:

O. A. Albin i 5 år fr. '/,

P. A. Ljungkrantz i 5 år b).

b).

N. A. Johansson i 5 år fi

b).

a) .

b) , b).

A. F. Kahl i 5 år fr. '/« b).

E. F. Berglund i 5 år fr.

b).

•. V. 1892.

1890.

fr. V, 1892.

•• V» 1891.

1890.

V. 1890.

64 Skaraborgs län.

Kyrkoherdar.

Norra Ving m. fl.............

Finnerödja ...........................

» ...........................

Häggum.................................

Floby ....................................

» ...................................

Venersnäs..............................

Tived ....................................

Kinne-Klefva och Sil........

Komministrar.

Borstig ................................

Grolanda .............................

))

Otterstad..............................

Torsö ....................................

Yllestad in. fl......................

» .....................

Segerstad..............................

Hendene ..............................

Härlunda (Björklunda) .. »

Vilske-Klefva.......................

Gudhem ............................

Norra Ving .......................

Kyrkefalla m. fl................

IJvalstad .............................

Asle.......................................

I^ogelås ................................

Asaka...................................

Sandhem (l:e komm.) ......

» (2:e » ) ......

Säfvared m. fl...................

Kinneved ..............................

» .............................

Intill d. >/. 1893.

För hvarje år då afgift af Herreqvarn icke tillkommer honom, a).

b).

b).

A. M. Junggren i 5 år fr. '/o 1891.

b).

b).

a).

S. A. Bore!! i 5 år fr. */, 1891.

o

70 Stockholms

Upsala

Södermanlands

Östergötlands

Jönköpings

Kronobergs

Kalmar

Gotlands

Blekinge

Kristianstads

Malmöhus

Hallands

Göteborgs och Bohus Elfsborgs Skaraborgs V ermlands Örebro

Yestmanlands

Kopparbergs

Gefleborgs

Vesternorrlands

Jemtlands

Yesterbottens

Norrbottens

Samman-

län

»

Summa

') Spanmålslösen 39„hl. 25,5 1., hälften råg'och hälften korn. ') Bland dem är inberäknad en e. o. prestman (900 kronor).

drag.

72 Taft. 5.

Öfversigt af komministerslöner, som ej öfverstiga 2,000 kronor.

* Skogsafkastning, se bilagda förteckning.

78 Namn

å

församlingarne

Transp.

Mjölby ...................

Nykil .......................

Gammalkil ...............

Rappestad..................

Skenninge..................

I):o .................

Ekeby*.....................

I):o .....................

D:o ....................

Åsbo ........................

Högby *.....................

Hof ...........................

Stora Åby .............

I):o ...............

Rök..........................

Svanhals .................

Vireda......................

Lommaryd ..............

Askeryd..................

Linderås ..................

Säby ........................

Eksjö ........................

Höreda ....................

Hult......................

Ingatorp ..................

Flisby........................

Summa

80 Namn

å

församlingarne

Transp,

Vilske-Klefva............

Gudhem.....................

Ving...........................

Segerstad.................

Falköping.................

Larf.........................

Floby ........................

Bitterna.....................

Lekåsa ....................

Kinneved ...............

Borstig ....................

Grolanda .................

Slöta .......................

Hvalstad .................

Åsled ......................

Hvarf.......................

Åsaka .......................

Lidköping.................

Härened....................

Sunnersberg ...........

Örslösa ....................

Råda ......................

Tådene ....................

Tun.........................

Otterstad .................

Foglås......................

Fröjered...................

Varda......................

Kyrkefalla..............

Daretorp .................

Transp

84 Namn

å

församlingarne

ca

CD

-t

fCl

Tf

ce _

^ 3

P 3

a. 5

© 2>

1 ce ep

* £ CTC

) ~ 3 ^

f 2 <*i 5?

[ 3 ce j£o O O* 3

1 2 a

2 £ p* 3

?» g s

3 B

ce “ “ 3

*◄ It

-i CT5 ©. fo°

Lönen tillsammans med lönefyllnad uppgår till

t. o. m. 1,100 kr.

öfver 1,100 t. o. m. 1,300 kr.

öfver 1,300 t. o. m. 1,600 kr.

öfver 1,600 t. o. m. 1,700 kr.

öfver 1,700 t. o. m. 2,000 kr.

Transp.

össmo...................

österhanninge ...

D:o D:o D:o

öfver o. Ytter Enhörna

Hölö ....................

Södertelje..............

Karlskyrka ..........

Gillberga ............

Torshälla .............

Tumbo ................

öja och Vestermo

Jäder ....................

Näshulta ..............

Stenqvista..............

Kjerla....................

Asker...................

Ekeby...................

Mosjö....................

Sköllersta..............

Stora Mellösa........

Axberg ...............

Glanshammar.......

Kihl......................

Lillkyrka ............

Askersunds landsförs.

Hammar ................

Rumla ....................

Knista.......................

Transp.

47,920

1,600

1,570

1,220

1,180

1,390

1,050

1,510

1,500

1,500

1,300

1,880

1,460

1,960

1,710

1,500

1,820

1,610

1,820

1,800

1,710

1,740

1,530

1,810

1,860

1,910

1,280

1,930

1,980

2,000

1,960

1,223

5,139

1,220

1,180

1,300

1,280

24,565

1,390

1,400

1,500

1,500

1,500

6,120

1,600

1,570

1,610

1,610

12,888

1,530

97,010

580|l,624|56| 910|— 110,119| 13|31,856|23j 15,551107|40,778| 13

1,880

1,960

1,710

1,820

1,820

1,800

1,710

1,740

1,810

1,860

1,910

1,930

1,980

2,000

1,960

96 Namn

å

församlingarne

W

CD

00 P» V?

rf* ö

SB

p° p.

CD ^

ct> ® crq -g. ©g sr •-» s S>w‘5'Pi

er o er? t? r* g. » p°

O O*»

~ 2 3 T3 ce ® p, ^

to a B

3 B

fc>

b

ö

CD po fr* »-«

Lönen tillsammans med lönefyllnad uppgår till

t. o. m. 1,100 kr.

öfver 1,100 t. o. m. 1,300 kr.

öfver 1,300 t. o. m. 1,600 kr.

öfver 1,600 t. o. m. 1,700 kr.

öfver 1,700 t. o. m. 2,000 kr.

Transp

Nysätra..................

Byske......................

Piteå ......................

D:o .......................

D:o .......................

l):o ......................

Arvidsjaur................

Neder-Kalix..............

Öfver-Luleå............

Öfver-Kalix..............

Jockmock.................

Öfver-Torneå ..........

Neder-Torneå...........

Paj al a.......................

Lycksele....................

Stensele...................

Ljustorp..................

D:o ....................

Skön .......................

D:o ......................

Indal ......................

D:o .......................

Luna ......................

Njurunda .................

Ström......................

Rödön.......................

Föllinge....................

D:o ....................

Refsund....................

I):o ....................

Transp

34,020

1,350

1,150

1,890

1,890

1,810

1,960

1,450

2,000

2,000

1,600

1,500

1,700

1,840

1,300

1,320

1,220

1,380

1,380

1,500

1,500

1,430

1,400

1,870

1,530

1,500

2,000

1,700

1,500

1,600

1,600

2,050

2,400

1,150

1,300

1,220

14,420

1,350

1,450

1,500

1,320

1,500

1,500

1,430

1,400

1,500

1,500

9,790

1,600

1,700

1,580 1,580

1,530

1,700

1,600

1,600

7,550

1,890

1,890

1,810

1,960

2,000

2,000

1,840

1,870

2,000

81,890| 2,450|

1910]—| 6,070|—128,870|—122,680|—124,810|-

97 Namn

å

församlingarne

W

w

p

— _ o*- <

15 2 3 I

er? s, S <

5 * s«

OQ

<-t CD

CD jo CT3

£ ©

M,® 2.p,

CD P

O- o tf) z?

P ce Ko

„o 5* =

®3 g."S s» g s

» {8- 3

Lönen tillsammans med lönefyllnad uppgår till

t. o. m. 1,100 kr.

öfver 1,100 t. o. m. 1,300 kr.

öfver 1,300 t. o. m. 1,500 kr.

öfver 1,500 t. o. m. 1,700 kr.

öfver 1,700 t. o. m. 2,000 kr.

Transp. Brunflo medöstersund

Näs.......

Sunne....

Ragunda D:o * Stugun .

Berg......

D:o* .... Sveg .... Hede .... D:o .... Oviken . Undersåker D:o

Alsen * .....

Summa

Yisby stift.

Visby .....

Sanda ......

östergarn

Fardhem

Summa

81,890

2,000

1,400

1,930

1,500

1,450

1,000

1,200

1,200

1,230

1,000

1,500

1,500

1,500

1,150

2,450

102,130

1,200

1,000

4,750

6,070

1,200

1,200

1,250

1,180

28,870

1,500

1,450

1,400

1,480

1,500

1,500

22,680

1,700

1,600

1,650

24,810

2,000

1,930

3,650

450| 31l|20

10,900

1,300

37,700

1,305

1,305

1,300|-

2,611

27,630

20|

28,740

Skogsafkastning, se särskild förteckning.

98 Anmärkningar.

bo. Siffrorna i 2:dra kolumnen äro endast approximativa; (se vilkoren, som angifvas i utdraget af Kongl. statskontorets liggare.)

2:o. Siffrorna i 3:dje kolumnen afse de under år 1891 utbetalda, vanligen efter markegångspris beriiknade belopp. Till följd af svårigheten att bedöma, om anslagen inberäknats i den reglerade lönen eller ej, äro de i samma kolumn förekommande tal möjligen icke fullt exakta.

3:o. Skogsafkastningens storlek vexlar betydligt. Så t. ex. utgjorde bostiillshafvares andel af behållen skogsafkastning vid Rätans komininistersboställe under år 1891 kr. 42,484: 57, hvaremot under år 1890 samma boställes skog icke gaf någon afkastning i penningar.

100 Taft. 6.

Sammandrag öfver komministrar tillfallen kontant afkomst af boställsskogar enligt Kongl. domänstyrelsens hufvudbok för år 1891.

*) Af den till presterskap^ i Borgs pastorat utgående del af skogsafkastningen af komministersbostället Rätansbyn erhåller kyrkoherden hälften, och den andra hälften fördelas mellan de båda kommi-

nistrarne i förhållande till hvars och ens andel af lönetillgångarne i korn enligt senast faststälda lönereglering. (Kong!, bref den 14 december 1888.)