Proposition

med förslag till lag om samäganderätt, till lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan samt till lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägo¬ styckning och jordafsöndring

Beteckning: Prop. 1904:86
Typ: Proposition

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

1 N:o 8ö.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag om samäganderätt, till lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan samt till lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring; gifven Stockholms slott den 26 februari 1904.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda rotokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå iksdagen *»+t ant»"**, härvid focrn.de förslag till*

1) lag om samäganderätt;

2) lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan; samt

3) lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Ossian Berger.

Bill. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Höft. (N:o 86).

2 Wwwmmimi

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition. No 86.

Förslag

till

Lag

Om samäganderätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Aro två eller flera samfälldt ägare af fastighet eller lös sak, tillkomme enhvar af dem viss lott i godset. Lotterna vare för lika räknade, där ej annat förhållande kan visas-

2 §-

Samfälldt gods må af delägarne nyttjas efter ty de kunna sämjas. För förfogande öfver godset i dess helhet eller för vidtagande af åtgärd i godsets förvaltning erfordras samtliga delägares samtycke; dock må åtgärd, som för godsets bevarande tarfvas och ej tål uppskof, utan hinder däraf att någon delägare i följd af sjukdom, frånvaro eller annan orsak är ur stånd att i åtgärden deltaga, af öfriga delägare vidtagas.

3 §-

Kunna ej delägarne enas i viss fråga, som angår godsets förvaltning eller nyttjande, äge på ansökan af delägare rätten efter omständigheterna skilja dem emellan. Finner rätten åtgärd i förvaltningen böra vidtagas,

Kungl. Majsts Nåd. Proposition N:o 86. 3

uppdraga rätten åt delägare eller annan att i egenskap af god man åtgärden utföra.

4 §•

Yppas mellan delägarne stadigvarande oenighet rörande godsets förvaltning eller nyttjande, äge på ansökan af delägare rätten förordna, att godset under viss tid skall omhänderhafvas af god man, som af rätten utses. Till god man må ock delägare förordnas.

5 §•

Den, som enligt 4 § blifvit utsedd till god man, åligger att godset till delägarnes samfällda bästa förvalta. Vill han godset bortlega, äge makt därtill, dock ej för längre tid än förordnandet afser eller, där fråga är om fast egendom, till den fardag, som infaller näst efter det sagda tid gått till ända.

Behållen afkastning af godset varde af gode mannen för hvarje år mellan ägarne fördelad.

6 §.

Varda före utgången af den tid, gode mannens förordnande afser, •delägarne ense att återtaga förvaltningen af godset, och göra de därom anmälan hos rätten, eller varder hos rätten upplyst, att godset blifvit för gemensam räkning försåldt eller att någon delägare löst de andre ut eller att gemenskapen annorledes upphört, varde gode mannen af rätten entledigad.

7 §•

Enhvar delägare i samfälldt gods äge, där ej annorledes är mellan honom och öfriga delägare aftaladt, hos rätten söka, att godset för gemensam räkning utbjudes till försäljning å ofiFentlig auktion; dock må förordnande om utbjudande ej meddelas, där annan delägare visar synnerliga skäl för anstånd.

B §•

Är samfälld fastighet sådan, att tillämpning af föreskrifterna om hemmansklyfning kan ifrågakomma, och har delägare i fastigheten väckt

4 Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 86.

fråga om fastighetens försäljning; vill annan delägare att gemenskapen skall upplösas genom klyfning, gifve det till känna, innan ansökningen varder af första domstol afgjord. Upplyses, att klyfning blifvit i laga ordning sökt, läte rätten frågan om försäljning hvila, till dess sig visat, huruvida på den ansökan klyfning kommer till stånd; är ej ansökan om klyfning gjord, gifve rätten nödig tid därtill. Kommer någon i högre rätt och visar, att klyfning blifvit sökt, må fastigheten ändock gå till försäljning, ehvad klyfningen kommer till stånd eller icke.

9 §•

Förordnar rätten, att gods skall utbjudas till försäljning å offentlig auktion, namne rätten en god man att ombesörja auktionen och fördela köpeskillingen samt, där fråga är om fastighet, utfärda köpebref.

10 §.

I sammanhang med förordnande om offentlig auktion bestämme rätten ock, där sådant af någon delägare yrkas, ett pris, hvarunder godset ej må försäljas. Är fråga om försäljning af fastighet, däri omyndig har del, skall sådant pris utsättas, ändå att yrkande därom ej framställes.

I öfrigt varde försäljningsvillkoren bestämda af gode mannen.

11 §•

Auktion, hvarom i denna lag är fråga, skall, efter det laga kraft åkommit rättens beslut om auktionen, hållas så snart ske kan; dock att, där någon delägare är i konkurstillstånd försatt, gode mannen ej äger makt att godset försälja, så länge sagde delägares lott tillhör konkursboet.

12 §.

Gode mannen drage försorg, att försäljningsvillkoren äfvensom tid och ort för auktionen varda på lämpligt sätt kungjorda.

Kungl» Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

13 §.

5 Äro samtlige delägare vid auktionen tillstädes och varda de öfverens om antagande eller förkastande af anbud, som å auktionen göres, skall vid deras beslut bero; dock att, där fråga är om fastighet, hvari omyndig har del, försäljning ej må ske, utan den omyndiges andel varder betald efter det enligt 10 § utsatta pris.

Varda delägarne ej ense, efter ty nyss är sagdt, galle högsta anbudet såsom antaget, där det ej understiger pris, som enligt 10 § må vara utsatt. År lott i samfälld fastighet särskilt intecknad, och uppgår den på sådan lott belöpande andel i den bjudna köpeskillingen icke till beloppet af den gäld, för hvilken lotten på grund af inteckning häftar, må ej anbudet antagas, med mindre ägare af öfriga lotter det medgifva.

14 Hafva, efter det förordnande om auktion meddelats, delägarne träffat öfverenskommelse om auktionens inställande, gifve de gode mannen det till känna; och vare, där det skett, förordnandet förfallet.

Lag samma vare, där auktion ej leder till godsets försäljning.

15 §.

Hvad i 18 kap. handelsbalken är för syssloman stadgadt i fråga om ansvarighet och redovisning, så ock om arfvode och ersättning för kostnader, skall gälla äfven för god man, som i denna lag afses.

16 §.

Kostnad, som enligt denna lag gjorts för förvaltning af samfälldt gods eller för auktion, skola samtlige delägare vidkännas, enhvar i förhållande till sin lott.

17 §.

Ej må någon till god man förordnas, utan att han därtill samtyckt. Vill den, som är till god man förordnad, befattningen frånträda och gitter

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 86.

han visa skälig orsak; varde af rätten entledigad. På ansökan af delägare äge ock rätten entlediga god man, när skäl därtill äro.

18 §.

Beslut om förordnande eller entledigande af god man, som i 4 § sägs, gånge utan hinder af förd klagan i verkställighet.

Är god man förordnad att ombesörja auktion, hvarom i denna lag är fråga, och har rättens beslut om auktionen vunnit laga kraft, träde gode mannen till sin befattning utan hinder däraf, att klagan föres öfver det beslut, hvarigenom han förordnats. Föres klagan öfver beslut, hvarigenom rätten entledigat god man, som sist är nämnd, gånge beslutet icke dess mindre i verkställighet.

19 §.

Laga domstol i fråga, som afses i 3, 4 eller 7 §, vare, ehvad frågan rörer löst eller fast gods, allmän underrätt i den ort, där godset finnes. Domstol, hos hvilken gjorts ansökan, som föranledt god mans tillsättande, tillkomme ock att upptaga fråga om gode mannens entledigande och om förordnande af annan i hans ställe.

20 §.

Hvad i denna lag finnes stadgadt äge ej tillämpning i fråga om ägor, som vid skifte af jord blifvit undantagna för delägarnes allmänna behof eller eljest äro samfällda för flera fastigheter, de där till någon del hafva sina ägor genom skifte eller eljest åtskilda; ej heller vare i något fall lagens föreskrifter tillämpliga i afseende å oskift fiskevatten.

Beträffande egendom sgemenskap mellan äkta makar eller delägare i oskift dödsbo eller dem, som äro i bolag samman eller äro redare i samma fartyg eller deltaga i samma grufrörelse, galle hvad därom är särskilt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1905.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

7 Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan.

Härigenom förordnas, att 94 § skiftesstadgan skall erhålla följande ändrade lydelse:

Skall hemman eller hemmansdel, som undergått laga skifte, klyfvas, då böra därvid samma grunder, som för ägoskiften i allmänhet i denna stadga äro föreskrifna, iakttagas, dock att underställning till ägodelningsrätt i fråga om skiftesantalet icke må äga rum, utan så är, att skiftesmannen och gode männen anse nödigt tilldela någon delägare ett större antal skiften, än hemmanet vid laga skiftet erhållit, och detta antal därjämte öfverstiger det, som enligt 87 § högst tillätes. Har hemman eller hemmansdel, som hörer till ett större skifteslag, kommit i fleres gemensamma ägo, och vill någon delägare, utan att söka laga skifte å hela skifteslaget, erhålla sin ägolott i den mindre samfälligheten från öfriga delägares utbruten, vare han därtill berättigad, dock skall i fråga om vitsord till klyfning af hemmansdel gälla hvad därom finnes särskildt stadgadt. Har utbrytningen blifvit af landtmätare efter mätning och ägornas gradering verkställd, äge den med förrättningen missnöjde att däruti hos ägodelningsrätten söka rättelse i den för andra ägoskiften bestämda ordning; dock skall sådan hemmansklyfning ej ligga i vägen för sedermera sökt laga skifte, och må förty någon fastställelse därå af ägodelningsrätten icke meddelas.

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

År hemmansklyfning sökt och upplyses, att enligt domstols förordnande de ägor, som ansökningen afser, skola för delägarnas samfällda räkning utbjudas till försäljning, skall med klyfningen anstå, till dess sig visat, huruvida försäljning kommer till stånd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1905.

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 86.

9 Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 Juni 1896 om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring.

Härigenom förordnas, att 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 mom. Hvad i denna lag är stadgadt om hemman skall med den inskränkning, som här nedan sägs, gälla äfven om hemmansdel, som genom hemmansklyfning eller ägostyckning tillkommit, så ock i tillämpliga delar om hvarje under särskildt nummer i jordeboken upptagen lägenhet, som ej tillkommit genom afsöndring. Vid ägostyckning å sådan lägenhet skall, i stället för att mantal åsättes hvarje lott, bestämmas det inbördes förhållande, efter hvilket lotterna skola deltaga i utgörandet af lägenhetens allmänna utskylder och besvär.

År hemmansdel eller lägenhet, som här afses, till läge och beskaffenhet sådan, att den företrädesvis ägnar sig till byggnadstomt eller består dess värde till hufvudsaklig del i vattenfall, fiske eller annan dylik förmån, eller i byggnader, eller andra anläggningar, må ej emot delägares bestridande klyfning äga rum, där den pröfvas lända honom till förfång.

Bill. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Häft.

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

2 mom. I fråga om klyfning och afsöndring skall hvad som gäller om lägenhet, som ej tillkommit genom afsöndring, jämväl tillämpas å för alltid afsöndrad lägenhet; dock att från lägenhet, som sist är sagd, ytterligare afsöndring för alltid må ske utan inskränkning till viss del af ägovidden.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1905. Hvad här ofvan är föreskrifvet angående klyfning af afsöndrad lägenhet skall, utan hinder af hvad 31 § af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring innehåller angående äldre lägenheter, jämväl å dem äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

11 Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 31 maj 1901

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna, grefve Wachtmeister,

Claéson,

Crusebjörn,

ODELBERG,

Husberg.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde i underdånighet:

Riksdagens skrifvelse den 19 April 1899, däri Riksdagen hos Kungl. Maj:t anhållit om utarbetande af lag till reglerande af de rättsförhållanden, som uppkomma i följd af samäganderätt till fast eller lös egendom.

Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda skrifvelse yttrade departementschefen:

»Bristen på uttömmande lagbestämmelser rörande de rättsförhållanden, som bestå mellan samägare i visst gods, har gång efter annan varit föremål för Riksdagens uppmärksamhet. En skrifvelse i ämnet har redan en gång förut, nämligen den 26 April 1882, af Riksdagen aflåtits, innefattande anhållan, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida särskilda lagbestämmelser kunde meddelas angående de rättsförhållanden, som uppstå genom samegendom i stadsfastighet, samt beträffande delning af sådan fastighet, och därefter till Riksdagen öfverlämna det lagförslag

12 Kungl. Maj tis Nåd. Proposition N:o 86.

i ämnet, hvartill omständigheterna kunde föranleda. Det närmaste syftemålet med denna skrifvelse synes hafva varit att vinna lagstiftningens understöd åt de s. k. bostadsföreningarnes sträfvan att åt sina medlemmar bereda en i möjligaste mån tryggad besittning af deras bostadslägenheter. Angående lösningen af denna fråga uttalades i skrifvelsen den mening, att äganderätt till fysisk del af en stadsfastighet, såsom våning eller lägenhet, borde af lagstiftningen erkännas, samt att i sammanhang härmed borde införas ett slags skifte äfven å stadsfastighet. Sagda föreningars rättsförhållanden blefvo emellertid genom den år 1895 tillkomna lagstiftningen om aktiebolag och föreningar för ekonomisk verksamhet reglerade i annan ordning, än i Riksdagens berörda skrifvelse blifvit ifrågasatt.

Det torde ej heller hafva varit de i 1882 års riksdagsskrivelse afsedda förhållanden, som Riksdagen vid aflåtande af nu föreliggande skrifvelse haft i åtanke. Ej mindre af innehållet i den motion, som föranledt riksdagsskrifvelsen, än af skrifvelsens lydelse framgår, att Riksdagen nu åsyftar den i vår lagstiftning förefintliga bristen på bestämmelser angående samägares rättigheter i afseende å det samfällda godsets förvaltning och nyttjande, så ock saknaden af en form för upplösning af gemenskap i stadsfastighet och lösegendom. I skrifvelsen framhålles nämligen, hurusom, då tillgodogörandet af gemensam egendom såsom en helhet förutsatte ett gemensamt beslut, men inga bestämmelser funnes, huru ett sådant beslut skulle åstadkommas, kollisioner icke kunde undgås, liksom ock att svårigheter ofta måste möta att vid förekommande behof få gemensamheten upplöst, då ingenstädes funnes stadgadt, huru sådan upplösning skulle ske.

Riktigheten af hvad sålunda blifvit anmärkt lärer ej kunna förnekas. Den nuvarande lagstiftningen bereder som bekant delägarne ingen utväg att vid bristande enighet dem emellan åvägabringa upplösning af gemenskap i löst gods eller i stadsfastighet, och detsamma är förhållandet med sådan fastighet på landet, å hvilken stadgandena om hemmansklyfning äro vare sig på grund af lagens bud eller i anseende till fastighetens naturliga beskaffenhet otillämpliga. Frånsedt hvad som är stadgadt i fråga om vissa särskilda former af samäganderätt, såsom egendomsgemenskap mellan äkta makar, byamän, redare, grufägare, saknas jämväl lagbestämmelser angående delägarnes befogenhet i afseende å förvaltning eller nyttjande af gemensamt gods, och otvifvelaktigt föranledas af denna brist på uttömmande lagbud missförhållanden af åtskilliga slag.

Vid sådant förhållande hafva inom lagbyrån förslag till erforderliga bestämmelser i ämnet blifvit utarbetade, och får jag härmed i underdånighet anmäla förslag till

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 86.

l:o) lag om samäganderätt;

2:o) lag, innefattande tillägg till 1 kap. jordabalken;

3:o) lag, innefattande vissa bestämmelser rörande försäljning af fastighet, däri omyndig äger del;

4:o) lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan; samt

5:o) lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.

Det torde nu tillåtas mig att redogöra för de hufvudsakliga grunderna till dessa förslag.

Till en början må härvid framhållas, att de nu ifrågasatta lagbestämmelserna, i enlighet med hvad Riksdagen torde hafva åsyftat, allenast afse samäganderätt i särskildt föremål, vare sig fastighet eller lös sak, och alltså ej beröra den egendomsgemenskap, som omfattar en förmögenhetsmassa.

Att i det samäganderättsförhållande, hvarom här alltså är fråga, i och för sig ligger en anledning till tvister, är en gammal erfarenhet, och detta förhållande har i de flesta rättssystem föranledt uppställande af den grundsats, att gemenskapen ej bör bibehållas längre än alla delägare äro därom ense. Denna princip har som bekant i viss mån tillämpning äfven i svensk rätt. För samäganderätt i fastighet på landet gäller regeln, att den har vitsord, som skifta vill. I åtskilliga främmande rättssystem har emellertid nyssnämnda grundsats en allmännare tillämpning och för de fall, då godsets beskaffenhet ej medgifver dess delning, har i stället hvarje delägare rätt att fordra godsets försäljning för gemensam räkning samt köpeskillingens fördelning.

Att utan vidare ansluta sig till detta system torde näppeligen böra ifrågasättas. Det får nämligen ej förbises, att tillämpningen af det ovillkorliga vitsordet till gemenskapens upplösning genom försäljning innebär ett vida starkare ingrepp i den enskildes rätt att själfständigt besluta om sin egendom än samäganderättens upphäfvande genom delning af godset. Att införa en obetingad rätt till tvångsförsäljning af gemensamt gods skulle allt för skarpt bryta med den rättsuppfattning, som hos oss hittills varit rådande.

A andra sidan torde det icke vara lämpligt att, på sätt vid 1882 års riksdag blifvit ifrågasatt, utsträcka befogenheten att kräfva delning af gemensamt gods till andra fastigheter än dem, som enligt gällande rätt äro föremål för klyfning, samt i sammanhang därmed erkänna äganderätt till våningar och lägenheter. Inom Riksdagen åberopades till stöd för en dylik anordning främmande lagstiftningars exempel. Sannt är också, att i åtskilliga främmande länder äganderätt till våning eller bostadslägenhet ut-

Förslag till lag om samäganderätt.

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

vecklat sig under skydd af lokal sedvanerätt och sedermera också blifvit erkänd af lagstiftningen. Det bör emellertid märkas, att man i de länder, där en dylik äganderätt erkännes, i allmänhet däri ser ett ondt, som lagstiftaren af omständigheterna tvingas att tåla, just emedan det redan förefinnes och ej utan rättsförluster för enskilde kan afskaffas. Såväl den tyska som den österrikiska lagstiftningen har sålunda under senare tider i princip erkänt olämpligheten och skadligheten af dylika rättsförhållanden samt satt en gräns för deras uppkomst, och äfven i Frankrike har man funnit desamma gifva anledning till ständiga tvister. Att i vår lagstiftning införa bestämmelser i liknande syftning torde därför ej vara skäligt, helst sådant skulle föranleda betydande förändringar i de bestämmelser, som för närvarande gälla rörande lagfarts- och inteckningsväsendet.

Då, på sätt af det föregående framgår, en ovillkorlig rätt till upplösning af samegendom ej synes böra medgifvas utöfver hvad redan i vår rätt är därom stadgadt, framträda desto starkare krafvel! på bestämmelser, huru godset under bestående gemenskap må förvaltas och nyttjas. I åtskilliga främmande lagstiftningar, såsom i Tysklands, Österrikes, Italiens och Spaniens, tillerkännes i nämnda hänseende en ganska vidsträckt beslutanderätt åt en majoritet af delägarne. Detta system kan måhända vara lämpligt, då det såsom i nämnda länders lagstiftningar sammanhänger med ett obetingadt vitsord till gemenskapens upplösning: i detta vitsord ligger nämligen ett skydd mot missbruk från majoritetens sida. Men om man, såsom i förevarande förslag är förutsatt, ej medgifver en dylik obetingad rätt till gemenskapens upplösning, synes man ej heller kunna lämna majoriteten beslutanderätt i nämnda frågor. I förslaget anvisas i stället eu annan utväg att vid bristande enighet mellan delägarne få till stånd ett för alla bindande beslut: enhvar delägare är berättigad att vända sig till domstol och påkalla dess afgörande. Det inses dock lätt, att ett oupphörligt anlitande af domstols mellankomst skulle vara till föga fromma för delägarne samt att förty nämnda medel ej är till synnerligt gagn för andra fall, än då oenigheten är helt tillfällig. Visar sig tvedräkten mellan delägarne vara af stadigvarande art, kan man deremot ej på nyss angifna väg komma till ett tillfredsställande resultat, öfver hufvud synes under sagda förhållanden ett sådant resultat ej kunna vinnas annorledes än genom att antingen upplösa gemenskapen eller åtminstone upphäfva den gemensamma förvaltningen. I förslaget hafva bägge dessa utvägar upptagits och åt delägarne lämnats öppet att välja dem emellan eller, om så finnes lämpligt, att samtidigt anlita bägge.

Hvad 1 § innehåller därom, att delägare i samfälldt gods ej må annorledes än i förening öfver godset förfoga d. v. s. vidtaga åtgärder hvar-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

igenom äganderätten upphör eller i sin utöfning begränsas, torde följa af samäganderättens väsen. Lika naturligt torde åter vara, att om man, såsom i förslaget skett och med gällande rättsuppfattning lärer öfverensstämma, fasthåller, att enhvar delägare i samfälldt föremål, vare sig af fast eller lös egendoms natur, äger en bestämd andel i föremålet, han är oförhindrad att med laga verkan förfoga öfver nämnda andel.

Jämväl i fråga om förvaltningen af det gemensamma godset synes, på sätt i det föregående framhållits, böra såsom regel uppställas, att förvaltningsåtgärder, som röra godset i dess helhet, måste grunda sig på alla delägares öfverensstämmande vilja. Af praktiska skäl har man dock vid förslagets utarbetande funnit nödigt att i ett fall göra eftergift i krafvet på alla delägares deltagande i beslut, nämligen då en åtgärd för godsets bevarande måste vidtagas utan uppskof, men någon delägare af sjukdom, frånvaro eller annan orsak är förhindrad att deltaga däri. Enligt förslaget skulle vid sagda förhållande åtgärden få vidtagas af öfrige delägare, naturligtvis under förutsättning att desse äro om åtgärden ense.

Att delägare i samfälldt gods äro berättigade att i förhållande till sina andelar draga nytta af godset, vare sig i form af omedelbart brukande eller genom uppbärande af andel i dess afkastning, lärer ej behöfva uttryckligen angifvas. Tillämpningen af denna regel möter ej heller någon svårighet, då det gäller fördelning af afkastning som godset lämnat. Skola åter delägarne draga nytta af godset genom dess omedelbara brukande, kunna olika meningar lätt uppstå angående sättet och ordningen för nyttjanderättens tillgodonjutande. Blifva delägarne ej ense härom, synes man ej kunna, utan att lämna fältet öppet för stridigheter och missbruk, gifva någon delägare eller ens en majoritet af delägarne befogenhet att. mot andra delägares bestridande drifva sin vilja igenom. Förslaget innehåller därför i 3 § den föreskrift, att ingen delägare må nyttja godset utan alla. öfrige delägares samtycke.

Grundsatsen, att alla delägares öfverensstämmande vilja kräfves för beslut såväl om förvaltningen af samfälldt gods som äfven om sättet och ordningen för godsets omedelbara nyttjande, kan såsom redan är antydt ej under alla förhållanden upprätthållas. Den får naturligen icke leda derhän, att förvaltningen komme att stå stilla eller godset ligga obrukadt af den anledning, att delägarnes intressen gå åt skilda håll och ett enigt beslut därigenom hindras. Det måste gifvas en utväg att äfven vid bristande enighet få till stånd ett för alla bindande beslut, och enligt förslagets 4 § kan detta ske sålunda, att någon delägare påkallar rättens afgörande. Att rätten härvid har att taga hänsyn till alla delägares intressen och föreskrifva hvad som är mest förenligt med allas fördel, ligger i sakens natur,

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

5 §■

6 och 7 ;

liksom det torde vara själffallet, att rättens befogenhet är inskränkt till att afgöra den fråga, som är tvistig, och ej får utsträckas vare sig till ämnen, därom delägarne äro eniga, eller utöfver de å någondera sidan framställda påståenden.

Ett yttrande af rätten kommer enligt förslaget att ersätta delägarnes gemensamma beslut om godsets förvaltning, men då i allmänhet alla delägarnes medverkan skulle erfordras för verkställande af den åtgärd, hvarom rätten förordnat, och man ej kan vara förvissad, att enhvar delägare skulle lämna sådan medverkan, synes vara lämpligt, att rätten i sammanhang med föreskrifvande af åtgärd gifver någon delägare eller annan person bemyndigande att utföra densamma. Ett stadgande härom har upptagits i 4 §.

Det har här förut framhållits, att, då tvedräkt af stadigvarande art yppas mellan delägarne, gemensam förvaltning af godset ej lämpligen kan bibehållas. Kan ej upplösning omedelbart ske, synes det vara för alla delägare fördelaktigast att för någon tid lägga förvaltningen i en utomstående persons hand. I förslagets 5 § har därför inrymts behörighet för rätten att under angifna omständigheter på ansökan af delägare förordna, att godset skall under den tid, rätten iinner lämpligt, omhändertagas af en god man, som rätten utser.

Då det emellertid ej torde böra lämnas i en delägares makt att egenvilligt framtvinga en dylik förvaltning, lärer den delägare, som själf föranledt tvedräkten, icke böra äga rättighet att påyrka god mans tillsättande. Ej heller synes det skäligt att medgifva denna anordning i andra fall än då sökanden kan visa sig lida synnerligt men af oenigheten.

Den i 5 § omförinälde gode mannens befogenhet med afseende å godset lärer ej böra utsträckas längre än som är oundgängligen nödigt för vinnande af syftet med hans tillsättande: en ändamålsenlig förvaltning af godset. Härtill kräfves, att han tager godset om hand, samt att han ensam är befogad att vidtaga alla åtgärder, hvilka kunna erfordras för godsets bevarande eller för tillgodogörande af dess afkastningsförmåga. Däremot saknas all anledning att betaga delägarne rättigheten att förfoga öfver sina andelar eller, om de äro enige, att afyttra godset i dess helhet, liksom de naturligtvis fortfarande böra få tillgodonjuta godsets behållna afkastning. Vidare synes af den nyss uppställda grundsatsen följa, att om delägarne enas att återtaga förvaltningen eller om samtliga lotter i godset på ett eller annat sätt förenas i en ägares hand, gode mannens förvaltning bör upphöra, äfven om den af rätten bestämda förvaltningstiden ej gått till ända.

Nu angifna regler hafva, i den mån ett uttryckligt uttalande ansetts nödigt, upptagits i förslagets 6 och 7 §§. Till undvikande af ovisshet

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

har det ansetts lämpligt att framhålla, att i gode mannens befogenhet såsom förvaltare ingår rätt att bortlega godset för den tid hans förordnande afser, eller, hvad fast egendom angår, till nästa fardag efter nyssnämnda tids utgång.

Af skäl, som ofvan blifvit anförda, har för delägare i löst gods eller i stadsfastighet obetingadt vitsord till gemenskapens upplösning ansetts ej böra medgifvas. Såsom redan angifvits lärer man emellertid ej kunna undgå att för sådana fall, då gemenskapen visar sig alstra beständiga tvister mellan delägarne med deraf härflytande obehag eller skada, öppna möjlighet till gemenskapens upplösning. Visserligen har i 5 § anvisats den utväg, att en utomstående person sättes till förvaltare, men det ligger i sakens natur, att denna anordning i de flesta fall ej kan fördragas annat än som ett undantagsförhål lande.

Hvad angår sättet för upplösning af gemenskap i lösegendom och stadsfastighet, lärer den enda form, som kan ifrågakomma, vara försäljning för gemensam räkning samt köpesummans fördelning. Att gifva föreskrifter om delning af lös sak synes nämligen vara utan praktisk betydelse, då sådan helt visst ty förutan kommer till stånd, där den lämpligen kan ifrågakomma, och af förut angifna grunder torde framgå, att skifte å bebyggd stadsfastighet ej kan af lagstiftningen medgifvas, likasom det ock lärer vara klart, att delning af stadstomt måste bero af administrativa myndigheters medgifvande. Beträffande slutligen fastighet på landet är att märka, att många sådana fastigheter, exempelvis kvarnar, fabriksanläggningar och afsöndrade, bebyggda tomter, lika litet som stadsfastigheter lämpa sig för delning och att följaktligen, såvidt upplösning af gemenskapen skall äga, rum, densamma måste ske genom försäljning. Men äfven i fråga om fastigheter, å hvilka klyfning kan ske, synes anledning finnas att inrymma möjligheten af försäljning. Vid 1899 års riksdag framhölls af lagutskottet i dess utlåtande angående förevarande ämne, att det ofta vore önskvärdt, att gemenskap i fastighet på landet kunde upplösas efter enklare och billigare grunder än enligt föreskrifterna om klyfning.

På nu angifna grunder har i förevarande lagförslag försäljning å offentlig auktion upptagits såsom ett medel för upplösning af samegendom i hvad slags gods som helst.

Består godset af fastighet och har omyndig del däri, lärer emellertid med hänsyn till gällande förmynderskapslagstiftnings grundsatser böra såsom ytterligare förutsättning kräfvas, att den domstol, hvarunder förmynderskapet lyder, samtyckt, att den omyndiges andel får afyttras.

Genom upptagande af föreskrifter om upplösning af egendomsgemenskap medelst godsets försäljning åsyftas ingalunda att betaga delägare i

Bill. till Jliksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Höft. 3

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

fastighet å landet rätten att påyrka klyfning. Tvärtom synes ingen tvekan kunna råda därom, att den delägare, som föredrager klyfning framför försäljning, bör, såvidt klyfning är möjlig,o behålla sitt vitsord gent emot annan delägare, som önskar försäljning. A andra sidan lärer denne senare med fog kunna begära, att meddelägaren inom skälig tid fattar sitt beslut och, om han väljer klyfning, vidtager erforderliga åtgärder för dess erhållande, samt att han efter denna tids förlopp ej vidare skall äga att förhindra försäljning. Man har trott sig rätt afväga dessa stridiga intressen genom att, på sätt i 9 § är föreslaget, låta den delägare, som önskar klyfning, få nödig tid att, efter det försäljning af annan delägare vid domstol äskats, i laga ordning söka klyfning samt vid rätten styrka, att så skett, men däremot låta yrkandet om försäljning erhålla företräde framför klyfningsansökan, hvarom bevis först i högre rätt förebringas.

in §. Liksom det, då rätten enligt 4 § föreskrifver viss förvaltningsåtgärd,

är af nöden, att rätten uppdrager åt en god man att utföra densamma, så lärer äfven utförandet af rättens föreskrift i afseende å försäljning af gemensamt gods böra öfverlämnas åt en god man. Förslagets 10 § innehåller därför att rätten, på samma gång den förordnar om godsets utbjudande till försäljning å offentlig auktion, också tillsätter en god man med uppdrag att ombesörja auktionen och fördela köpeskillingen.

11 §. Om än förhållandet mellan delägarne gestaltat sig så, att en upp-

lösning af gemenskapen måste anses önskvärd, lärer försäljning dock ej böra påtvingas delägarne, utan att skäligt pris för godset kan erhållas. Med hänsyn härtill har i 11 § lämnats enhvar delägare fritt att yrka, att rätten utsätter ett pris, under hvilket godset ej må säljas.

Hvad angår försäljningsvillkoren i öfrigt, synes det vara lämpligast att anförtro deras bestämmande åt gode mannen, för hvilken det gifvetvis är lättare än för rätten att taga kännedom om de förhållanden, som härvid kunna vai’a att beakta.

12 §. För att ej gode mannen må kunna, sedan han åtagit sig uppdraget,

låta saken hvila eller onödigtvis uppskjuta auktionen, har i förslagets 12 § upptagits föreskrift, att auktion skall hållas, så snart ske kan, efter det rättens beslut vunnit laga kraft. Att gode mannen efterkommer denna föreskrift, är det delägarnes sak att öfvervaka.

Befinner sig delägare i konkurs, då förordnande om auktion meddelas, eller varder någon delägare sedermera, innan godset hunnit säljas, försatt i konkurs, måste emellertid uppskof med försäljningen ske. Man lärer nämligen ej kunna betaga konkursförvaltningen rätten att i den ordning konkurslagen stadgar ombesörja realiseringen af gäldenärens ifråga-

19 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

varande tillgång, helst försäljning i annan ordning kunde inverka på borgenärs rätt till betalning i konkursen.

Har åter den i konkurs försatte delägarens andel blifvit i konkursen försåld, synes intet hinder finnas att låta försäljningen af hela godset försiggå. Rättens beslut om godsets utbjudande till försäljning är afsedt att gälla oberoende däraf, att nya delägare efter beslutets meddelande inträdt i gemenskapen, och den, som köpt en konkursgäldenärs andel, synes i detta hänseende ej böra hafva bättre rätt än annan köpare.

Såsom redan förut framhållits, kräfver ett opartiskt tillgodoseende J4 g. af samtliga delägares intresse, att försäljning ej får ske med mindre det pris, som kan ernås för godset, motsvarar dess värde. Genom föreskrifterna, att försäljningen skall ske å offentlig auktion samt att rätten på delägares yrkande har att utsätta ett minimipris å godset, lärer emellertid skälig hänsyn vara tagen till nämnda intresse. Sedan rättens beslut om godsets utbjudande vunnit laga kraft, kan det däremot naturligen icke tillåtas någon särskild delägare att på grund af missnöje med bjuden köpesumma lägga hinder i vägen för försäljningen, utan torde i regel försäljning böra ske till den, som å auktionen gör högsta anbudet, förutsatt att detta anbud ej understiger af rätten utsatt minimipris. Skulle däremot delägarne blifva eniga att förkasta högsta anbudet, är det en gifven sak, att vid deras beslut får bero, och likaledes är det själffallet, att delägarne äro oförhindrade att, om de därom enas, antaga ett anbud, som ej uppgår till minimipriset, eller annat anbud än det högsta.

I viss mån måste dessa regler jämkas, om godset består af fastighet och omyndig har däri del, nämligen så till vida, som hvad förmynderskapsdomstolen bestämt i afseende å priset under alla förhållanden måste lända till efterrättelse.

Har auktion å samfälldt gods blifvit hållen, men antagligt anbud ej lö §. afgifvits, eller har af annan anledning auktionen ej ledt till godsets försäljning, kan det ställas i fråga, huruvida upprepade försäljningsförsök skola medgifvas eller om försäljningsfrågan omedelbart skall förfalla. Onekligen bör den omständigheten, att ett försäljningsförsök misslyckats, ej utgöra tillräcklig grund att antaga, att försäljning till godsets värde ej kan komma till stånd; det är nämligen väl möjligt, att tillfälliga ogynnsamma omständigheter föranledt auktionens misslyckande. A andra sidan skulle det, då måhända godsets värde ändras och ej längre motsvarar af rätten fastställdt minimipris, vara betänkligt att låta rättens beslut åga tillämplighet under längre tid. Med hänsyn till hvad nu anförts har man valt en medelväg och i förslagets 15 § upptagit den bestämmelse, att om den första auktionen ej ledt till godset försäljning, skall gode man-

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

16 §.

17 §.

18 §.

19 §.

nen ofördröjligen föranstalta om ny auktion, men att, om ej heller därvid försäljning kommer till stånd, frågan om försäljning skall på den gjorda ansökningen vara förfallen.

Rättens förordnande, att samfälldt gods skall utbjudas till försäljning, kan, lika litet som rättens beslut angående förvaltning af sådant gods genom god man, vara bindande för delägarne, i händelse desse förena sig om att afstå från dess tillämpning. En erinran härom torde dock till förekommande af ovisshet vara gagnelig, och därför har under 16 § i förslaget upptagits stadgande, att om delägarne för gode mannen tillkännagifva, att de träffat öfverenskommelse om auktionens inställande, rättens förordnande är förfallet.

Att uttryckligen stadga, det kostnaden för förvaltning af samfälldt gods i regel bör drabba delägarne i förhållande till deras andelars storlek, vore måhända obehöflig!, enär denna regel kan anses ligga i rättsförhållandets natur. Då det emellertid enligt förslaget är medgifvet, att vissa förvaltningsåtgärder få vidtagas, utan att samtlige delägare därtill samtyckt, och då det under vissa förhållanden kan bero på en eller annan delägare att åvägabringa förvaltning genom annan person, samt i ena som i andra fallet en stegring i förvaltningskostnaden kan blifva följden, skulle möjligen tvekan kunna yppas i afseende å gäldandet af kostnader, som uppstå genom nu nämnda åtgärder. Jämväl beträffande kostnad för auktion skulle tilläfventyrs, helst om den ej ledt till något resultat, tvifvelsmål kunna råda. Till förebyggande af osäkerhet i dessa frågor har i förslagets 17 § upptagits stadgande, att all kostnad för förvaltning af samfälldt gods, så ock kostnad för auktion, som i denna lag afses, skall drabba samtliga delägare, enhvar i förhållande till hans lott.

God man, som enligt förslagets 4, 5 eller 10 § förordnats, är tydligen, ehuru han blifvit tillsatt af rätten och hans befogenhet och åligganden af rätten eller omedelbart af lag föreskrifvas, närmast att likställa med sådan syssloman, hvarom i 18 kap. handelsbalken är sagd!. Därför torde i fråga om hans ansvarighet och redovisningsplikt, så ock om hans rätt till arfvode och godtgörelse för kostnader, hvad härutinnan är för syssloman stadgadt böra vinna tillämpning.

I öfverensstämmelse med hvad som enligt 18 kap. handelsbalken gäller om syssloman, lärer beträffande god man böra stadgas, att han ej är pliktig att åtaga sig uppdrag, hvarom här är fråga, men att han däremot, sedan han åtagit sig befattningen, ej må äga frånträda densamma utan skälig orsak.

Fullgör ej gode mannen sitt uppdrag med skyldig omsorg, bör han naturligtvis skiljas från befattningen. Då domstol, som tillsätter god man,

21 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 8ti.

därvid ej är bunden af förslag från delftgarnes sida, synes det däremot ej kunna lämnas åt delägarne, äfven om de äro ense, att aflägsna gode mannen, utan bör det tillkomma rätten att på ansökan af delägare pröfva, om skäl äro att entlediga honom.

Då anledning finnes att i enlighet med 5 § tillsätta god man för förvaltning af gemensamt gods, äro säkerligen i de flesta fall förhållanden;i sådana, att ett omedelbart ingripande i förvaltningen är af nöden. Det synes därför vara skäl att låta gode mannen genast träda i utöfvande af den befogenhet, som ligger i hans uppdrag, utan afseende därå, att en eller annan delägare, af missnöje vare sig med att god man öfver hufvud förordnats eller med den förordnades person, fullföljer talan mot rättens beslut härutinnan. Såvidt missnöjet allenast angår gode mannens person, lärer ej heller med afseende å god man, som i 10 § sägs, anledning finnas att på en eller annan delägares klagan uppskjuta tidpunkten för hans tillträde af befattningen. Har god man blifvit entledigad och annan förordnad i hans ställe, lärer det likaledes vara riktigast att låta äfven detta beslut genast träda i tillämpning, då hans kvarstående skulle kunna, om beslutet är välgrundadt, innebära våda för delägarne.

Då de i rättegångsbalkens 10 kap. gifna stadganden om domstols behörighet icke torde under alla förhållanden lämna erforderlig ledning för bedömande af, hvilken domstol det tillkommer att upptaga ärenden, hvarom i förslagets 4, 5 och 8 §§ är sagdt, har under 21 § upptagits eu uttrycklig bestämmelse, att dylika ärenden skola, ehvad frågan rörer löst eller fast gods, gå till allmän underrätt i den ort, der godset finnes. Detta innebär visserligen, såvidt löst gods angår, ofta nog möjlighet för den som har godset i besittning att efter behag välja domstol för här ifrågavarande ärenden, men däraf torde i allmänhet ingen olägenhet vara att befara. I ett afseende har man dock ansett nyss antydda möjlighet kunna föranleda missbruk, nämligen då det gäller entledigande af god man och förordnande af annan i hans ställe. I fråga härom föreslås alltså det stadgande, att domstol, hos hvilken gjorts ansökan, som föranledt god mans tillsättande, jämväl tillkommer att upptaga fråga om hans entledigande och förordnande af annan i hans ställe.

De bestämmelser, som innehållas i förevarande lagförslag, äro, såsom förut antydts, afsedda att gälla allenast sådana fall, då två eller flere personer samfälldt ega vare sig fastighet eller lös sak, utan att detta gods ingår som beståndsdel i ett för delägarne gemensamt bo. Frågorna om egendomsgemenskap mellan äkta makar eller delägare i oskift dödsbo, hafva alltså i senare stycket af 22 § undan tagits från området för den föreslagna lagens tillämpning.

so §.

31 §.

33 §.

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

I sammanhang härmed har jämväl undantag gjorts i fråga om vissa samäganderättsförhållanden, angående hvilka lagstiftningen redan gifvit uttömmande bestämmelser, nämligen gemenskap i gruf- eller rederirörelse samt förhållandet mellan dem som äro i bolag.

Det torde emellertid vara nödigt att göra ytterligare undantag i afseende å de föreslagna stadgandenas tillämpning. Det lärer näppeligen kunna komma i fråga att i detta sammanhang vidtaga ändring i de bestämmelser, 10 kap. byggningabalken och ett större antal andra lagrum innehålla angående nyttjande af bys oskifta ägor i skog och mark eller att öfver hufvud reglera den rätt delägarne i ett skifteslag må äga i afseende å ägor, som vid en skiftesförrättning bibehållits såsom samfällda, vare sig de ej ingått i skiftet eller blifvit afsätta för gemensamt bruk. Ej heller lärer skäl föreligga att nu göra rubbning i de stadganden, som 10 § i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896 innehåller angående nyttjande af oskift fiskevatten. Jämväl i afseende å nyssnämnda rättsförhållanden har alltså i 22 § gjorts förbehåll.

tM°rSinnefal Med den uppfattning, hvarpå det föreliggande förslaget till lag om

tände tillägg samäganderätt, såsom förut antydts, är grundadt, nämligen att samegen- 'ordalrMen ^om i särskilt gods alltid innebär äganderätt till bestämda andelar, måste man anse, att redan själfva det gemensamma förvärfvet sker i visst andelsförhållande. Gäller det fast egendom, lärer med föreskrifterna i 1 kap. 2 § jordabalken öfverensstämma, att fångeshandlingens innehåll skall gifva upplysning om andelarnes storlek. Om emellertid ingenting är härom uttryckligen nämndt i handlingen, torde det väl från gällande rätts ståndpunkt få antagas, att vid tvist om andelsförhållandet fördelning efter hufvudtalet bör presumera», men det kan näppeligen från samma ståndpunkt anses visst, att bevisning om annat andelsförhållande skulle vara utesluten. Det lärer ej kunna förnekas, att i denna ovisshet ligger antingen en olägenhet eller en fara för rättssäkerheten. Pbl olägenhet skulle det vara, om domstolarna funne sig ej kunna tillåta en delägare att särskildt förfoga öfver någon andel af godset. Om åter domstolarna förutsätta en fördelning efter hufvudtalet och i följd däraf vid behandling af frågor om lagfart eller inteckning anse enhvar delägare behörig att afyttra eller förpanta en efter hufvudtalet beräknad lott i godset, så ligger uppenbarligen en stor fara för köpare eller inteckningshafvare i möjligheten, att säljaren eller förpantaren i en rättegång kan befinnas icke hafva varit ägare till så stor andel, som den, hvaröfver han förfogat. Till förebyggande af en sådan möjlighet synes i lag böra uttryckligt bestämmas, att om i nu berörda fall fångeshandlingen ej angifver visst andelsförhållande, detta innebär, att delägarne förvärfvat lika andelar i godset.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 86.

23 På enahanda grunder torde anledning finnas att stadga, att om ett testamentariskt förordnande, hvarigenom fast egendom gifvits till två eller flere samfälldt, ej innehåller någon bestämmelse angående testainentstagarnes andelar i godset, detta är att anse, som om fördelning efter hufvudtalet vore af testamentsgifvaren föreskrifven.

Bestämmelser af nu angifna innehåll hafva i detta sammanhang blifvit utarbetade och hafva funnits lämpligen böra i allmänna lagen infogas under en särskild § i 1 kap. jordabalken.

Enligt 22 kap. 3 § ärfdabalken samt 4 kap. 8 § jordabalken gäller, Förslag till att omyndigs fasta egendom ej må säljas, utan att förmynderskapsdom- ^ande^vissa stolen, efter hörande af den omyndiges frände!’, gifvit samtycke till för- bestämmelsäljningen. Såsom förutsättning för detta samtycke kräfves enligt berörda försäljning stadgandens innehåll, att förmyndaren visar någon trängande anledning af fastighet, att afyttra godset. I dessa stadganden göres ingen skillnad mellan det fall, då omyndig är ensam ägare af fastigheten, och det, att fastigheten tillhör flere samfälldt. Enligt det nu utarbetade förslaget till lag om samäganderätt måste under vissa förhållanden delägare finna sig i, att hans andel i gemensamt gods blifver honom afhänd. Att de hänsyn, som påkallat stadgandena härom, skulle alldeles underordnas de skäl, som föranledt ofvanberörda förbehåll i afseende å afyttrande af omyndigs fastighet, vore näppeligen billigt, och skulle utom dess öppna en lätt utväg för en motvillig delägare att när som helst, genom att afyttra en bråkdel af fastigheten till en omyndig, för annan delägare omintetgöra utsigten att åstadkomma gemenskapens upplösning^, i den ordning 8 § af förslaget till lag om samäganderätt medgifver. A andra sidan lärer det näppeligen vara rådligt att, så länge omyndigs reda penningar tillåtas stå under förvaltning af enskilda personer, alldeles uppgifva förmynderskapsdomstolens pröfning i afseende å lämpligheten att förvandla omyndigs fasta egendom i penningar. I nyssnämnda § af förslaget till lag om samäganderätt har därför förmynderskapsdomstolens samtycke förbehållits jämväl för det fall. att i enlighet med sagda lag fråga väckes om försäljning af fastighet, däri omyndig äger del. I afseende å förutsättningarna för domstolens samtycke, så ock i fråga om behörigheten att göra framställning därom, läi’er däremot ändring böra ske på sådant sätt, att annan delägares intresse af gemenskapens upplösning blifver vederbörligen tillgodosedt. I detta syfte har uppgjorts förslag till lagbestämmelser af innehåll, att enhvar delägare i fastighet, däri omyndig har del, äger, om han vill, att fastigheten skall i enlighet med lagen om samäganderätt utbjudas till försäljning, göra framställning om förmynderskapsdomstolens samtycke till afyttrande af den omyndiges andel, äfvensom att domstolen, då sådan framställning sker,

24 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.

allenast har att pröfva, om sådan försäljning kan ske utan skada för den omyndige, samt att fastställa ett minimipris å den omyndiges andel.

För det fall att delägare i samfälld fastighet å landet gjort ansökning om gemenskapens upplösning genom fastighetens försäljning samt annan delägare vill yrka klyfning af fastigheten, intager förslaget till lag om samäganderätt den ståndpunkt, att så vidt sistnämnde delägare icke i första instans, der försäljningsfrågan handlägges, företer bevis, att han i vederbörlig ordning sökt klyfningsförrättning, rätten äger förordna om försäljning.

Hvad som under tiden till äfventyrs åtgjorts eller senare varder åtgjordt för klyfnings vinnande, utgör alltså enligt nämnda förslag ej hinder för fastighetens försäljning. Vid detta förhållande vore det tydligen olämpligt att låta klyfningsförrättning fortgå, sedan domstol meddelat beslut, att hela den vid förrättningen ifrågavarande fastigheten skall säljas. Med hänsyn härtill har det ansetts nödigt att i 94 § skiftesstadgan tillägga en föreskrift, att förrättningsmännen, där ett domstolsbeslut af nämnda innehåll kommer till deras kännedom, skola låta med klyfningen anstå, till dess det visat sig, huruvida försäljning kommer till stånd.

Den föreslagna ändringen i lagen om hemmansklyfning torde, i hvad den afser inskränkning i vitsord till klyfning af hemmansdel, föranleda någon jämkning i 94 § skiftesstadgan, hvars nuvarande affattning hvilar på den förutsättning, att klyfningsvitsordet är ovillkorligt.

Gällande stadganden om hemmansklyfning medgifva ej delägare i hemmansdel befogenhet att motsätta sig klyfning på den grund att fastigheten ej lämpligen kan göras till föremål för dylik åtgärd. Behofvet af en sådan befogenhet har måhända ej heller framträdt, så länge hemmansklyfning var den enda formen för delning af hemman eller hemmansdel. Sedan lagstiftningen numera upptagit ett annat delningssätt, nämligen ägostyckning, och sannolikhet finnes, att detta delningssätt kommer att vinna användning, då det blir fråga om att från hemman afyttra smärre jordområden, t. ex. tomtplatser, eller att afskilja för särskildt bruk någon till hemmanet hörande naturlig förmån, såsom vattenfall, fiske eller dylikt, kan det uppenbarligen lätt nog inträffa, att en hemmansdel är alldeles olämplig för klyfning eller att i allt fall sådan ej kan äga rum utan värdeminskning. Hvad nu är sagdt, gäller äfven om sådan lägenhet, som enligt 29 § af lagen om hemmansklyfning m. m. är i fråga om klyfning likställd med hemmansdel.

I nu anmärkta förhållande ligger onekligen en brist, som snarast torde böra afhjälpas, och då ämnet står i nära sammanhang med andra nu behandlade frågor, har det ansetts lämpligt föreslå, att i 29 § af lagen om hemmans-

25 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o Sb'.

klyfning, ägostyckning och jordafsöndring införes ett stadgande af det innehåll, att om hemmansdel eller lägenhet, som i nämnda § afses, är till läge och beskaffenhet sådan, att den företrädesvis ägnar sig till byggnadstomt, eller dess värde till hufvudsaklig del består i vattenfall, fiske eller annan dylik förmån eller i byggnader eller andra anläggningar, klyfning ej må emot delägares bestridande äga rum, där den pröfvas lända honom till förfång.

Jämväl i en annan punkt har en ändring i 29 § ansetts böra vidtagas. Af paragrafens nuvarande lydelse synes ej med full tydlighet framgå, huruvida afsöndrad lägenhet är föremål för klyfning eller icke. I allt fall hafva i denna fråga olika meningar visat sig råda. Att klyfning å sådan fastighet mången gång kan vara af behof påkallad, lärer emellertid ej kunna förnekas, och, där så är fallet, synes anledning saknas att förvägra delägare det skiftesvitsord, som eljest förefinnes i fråga om landtfastighet. I sista stycket af 29 § har därför vidtagits sådan ändring, att det med tydlighet framgår, att bestämmelserna om hemmansklyfning i tillämpliga delar gälla äfven med afseende å afsöndrad lägenhet.»

Departementschefen uppläste härefter omförmälda lagförslag af den lydelse, bilagorna litt. A—E vid detta protokoll utvisa, samt yttrade därpå:

»Då förevarande lagförslag i vissa delar innefatta ändringar i de för ägodelning gällande författningar samt äfven i andra punkter beröra förhållanden, som hafva samband med skiftesväsendet, hemställer jag i underdånighet, att landtmäteristyrelsens utlåtande öfver berörda delar af förslagen måtte genom note ur detta protokoll infordras».

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna bifall.

Ur protokollet Aug. von Hartmansdorff.

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Håft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

2i>

Bil. Litt. A.

Förslag

till

Lag

om samäganderätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Aro två eller flere samfälldt ägare af fastighet eller lös sak, må de ej annorledes än i förening öfver godset förfoga.

öfver sin lott i godset äge enhvar delägare med laga verkan förfoga.

2 §•

Åtgärd, som rörer godsets förvaltning, må ej vidtagas, utan att samtliga delägare äro därom ense. Tarfvas för godsets bevarande åtgärd, som ej tål uppskof, och är någon delägare i följd af sjukdom, frånvaro eller annan orsak ur stånd att i åtgärden deltaga, må den af öfrige delägare vidtagas.

3 §•

Ej må någon delägare utan de öfriges samtycke godset nyttja.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Sfi.

4 §•

Yppas mellan delägarne stadigvarande oenighet rörande godsets förvaltning eller nyttjande, och finnes i följd däraf någon delägare utan eget förvållande lida synnerligt men, äge på ansökan af sådan delägare rätten förordna, att godset under viss tid skall omhänderhafvas af god man, som af rätten utses.

6 §•

Den, som enligt 5 § blifvit utsedd till god man, åligger att godset till delägarnes samfällda bästa förvalta. Vill han godset bortlega, äge makt därtill, dock ej för längre tid än förordnandet afser eller, där fråga är om fast egendom, till den fardag, som infaller näst efter det sagda tid gått till ända.

Behållen afkastning af godset varde af gode mannen för hvarje år mellan ägarne fördelad.

7 §•

Varda före utgången af den tid, gode mannens förordnande afser, delägarne ense att återtaga förvaltningen af godset, göre därom anmälan hos gode mannen, och vare, där det skett, förordnandet förfallet.

Har godset blifvit för gemensam räkning försåldt eller någon delägare löst de andre ut eller gemenskapen annorledes upphört, vare ock förordnandet förfallet.

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

8 §.

I de fall, då enligt 5 § delägare i samfälldt gods är berättigad att påkalla tillsättande af god man för godsets förvaltning, äge lian ock hos rätten söka, att det för gemensam räkning utbjudes till försäljning å offentlig auktion; dock att, där fråga är om fast egendom, hvari omyndig har del, förordnande om egendomens utbjudande ej må meddelas, med mindre den rätt, hvarunder förmynderskapet lyder, gifver lof till försäljningen.

9 §•

År samfälld fastighet sådan, att tillämpning af föreskrifterna om hemmansklyfning kan ifrågakomma, och har delägare i fastigheten väckt fråga om fastighetens försäljning; vill annan delägare att gemenskapen skall upplösas genom klyfning, gifve det till känna, innan ansökningen varder af första domstol afgjord. Upplyses, att klyfning blifvit i laga ordning sökt, läte rätten frågan om försäljning hvila, till dess sig visat, huruvida på den ansökan klyfning kommer till stånd; är ej ansökan om klyfning gjord, gifve rätten nödig tid därtill. Kommer någon i högre rätt och visar, att klyfning blifvit sökt, må fastigheten ändock gå till försäljning, ehvad klyfningen kommer till stånd eller icke.

10 §.

Förordnar rätten, att gods skall utbjudas till försäljning å offentlig auktion, namne rätten en god man att ombesörja auktionen och fördela köpeskillingen.

11 §•

I sammanhang med förordnande om offentlig auktion bestämme rätten ock, där sådant af någon delägare yrkas, ett pris, hvarunder godset ej må försäljas. I öfrigt varde försäljningsvillkoren bestämda af goder mannen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

12 §.

13 §.

Gode mannen drage försorg, att försäljningsvillkoren äfvensom tid och ort för auktionen varda på lämpligt sätt kungjorda.

14 §.

Äro samtlige delägare vid auktionen tillstädes och varda de öfverensom antagande eller förkastande af anbud, som å auktionen göres, skall vid deras beslut bero. Eljest galle högsta anbudet såsom antaget, där det ej understiger pris, som enligt 11 § må vara af rätten utsatt. År fråga om fastighet, hvari omyndig har del, skall i hvarje fall lända till efterrättelse hvad om priset må vara bestämdt af den domstol, hvarunder förmynderskapet lyder.

15 §.

Har auktion ej ledt till försäljning af det samfällda godset, föranstalte gode mannen ofördröjligen om ny auktion. Kommer ej heller därvid försäljning till stånd, vare frågan om försäljning förfallen.

16 §.

Hafva, efter det förordnande om auktion meddelats, delägarne träffat öfverenskommelse om auktionens inställande, gifve det gode mannen till känna; och vare, där det skett, förordnandet förfallet.

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86. 17 §.

Kostnad för förvaltning af samfälldt gods, så ock för auktion, som i denna lag afses, skola samtlige delägare vidkännas, enhvar i förhållande till sin lott.

18 §.

19 §.

Ej må någon till god man förordnas, utan att han därtill samtyckt. Vill den, som är till god man förordnad, befattningen frånträda och gitter han visa skälig orsak; varde af rätten entledigad. På ansökan af delägare äge ock rätten entlediga god man, när skäl därtill äro.

Varder god man på egen anmälan eller delägares ansökan entledigad, förordne rätten annan i hans ställe. Har god man aflidit och varder det af delägare anmäldt hos rätten, skall ock annan god man förordnas.

20 §.

Beslut om förordnande eller entledigande af god man, som i 5 § sägs, gånge utan hinder af förd klagan i verkställighet.

År god man förordnad att ombesörja auktion, hvarom i denna lag är fråga, och har rättens beslut om auktionen vunnit laga kraft, träde gode mannen till sin befattning utan hinder däraf, att klagan föres öfver det beslut, hvarigenom han förordnats. Föres klagan öfver beslut, hvarigenom rätten entledigat god man, som sist är nämnd, gånge beslutet icke dess mindre i verkställighet.

21 §.

Laga domstol i fråga, som afses i 4, 5 eller 8 §, vare, ehvad frågan rörer löst eller fast gods, allmän underrätt i den ort, där godset finnes.

31 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

Domstol, hos hvilken gjorts ansökan, som föranledt god mans tillsättande, tillkomme ock att upptaga fråga om gode mannens entledigande och om förordnande af annan i hans ställe.

22 §.

Hvad i denna lag finnes stadgadt äge ej tillämpning i fråga om ägor, som vid skifte af jord blifvit undantagna för delägarnes allmänna behof eller eljest äro samfällda för flere fastigheter, de där till någon del hafva sina ägor åtskilda; ej heller vare i något fall lagens föreskrifter tillämpliga i afseende å oskift fiskevatten.

Beträffande egendomsgemenskap mellan äkta makar eller delägare i oskift dödsbo eller dem, som äro i bolag samman eller äro redare i samma fartyg eller deltaga i samma grufrörelse, gälle hvad därom är särskildt stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 ...

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

Bil. Litt. B.

Förslag

till

Lag,

innefattande tillägg till I kap. jordabalken.

Härigenom förordnas, att i 1 kap. jordabalken skall införas en paragraf med följande nummer och lydelse:

3 §•

Hafva genom köp, skifte eller gåfva två eller flere samfälldt förvärfvat fast egendom, och är ej i fångeshandlingen utsatt, huru stor andel enhvar af dem tillkommer, tage de i egendomen del efter hufvudtalet. Lag samma vare, där genom testamente fast egendom gifvits till två eller flere samfälldt, utan att förordnande meddelats, huru stor andel skall enhvar tillkomma.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 ...

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 86.

33 Bil. Litt. C.

Förslag

till

Lag,

innefattande vissa bestämmelser rörande försäljning af fastighet, däri

omyndig äger del.

Härigenom förordnas som följer:

Har omyndig del i fast egendom, och vill någon delägare, att fastigheten skall i enlighet med lagen om samäganderätt utbjudas till försäljning å offentlig auktion, göre därom anmälan hos den rätt, hvarunder förmynderskapet lyder; och höre rätten den omyndiges närmaste fränder, som i riket äro, så ock förmyndaren, där ej anmälan är af honom gjord. Finnes försäljningen ej lända till skada för den omyndige, gifve rätten därtill lof; sätte dock ut ett pris, hvarunder försäljningen ej må, så vidt den omyndige rörer, äga rum.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 ... .

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Håft.

34 Kungl. Maj tis Nåd. Proposition N:o 86.

Bil. Litt. D.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan.

Härigenom förordnas, att 94 § skiftesstadgan skall erhålla följande ändrade lydelse:

Skall hemman eller hemmansdel, som undergått laga skifte, klyfvas, då böra därvid samma grunder, som för ägoskiften i allmänhet i denna stadga äro föreskrifne, iakttagas, dock att underställning till ägodelningsrätt i fråga om skiftesantalet icke må äga rum, utan så är, att skiftesmannen och gode männen anse nödigt tilldela någon delägare ett större antal skiften, än hemmanet vid laga skiftet erhållit, och detta antal därjämte öfverstiger det, som enligt 87 § högst tillåtes. Har hemman eller hemmansdel, som hörer till ett större skifteslag, kommit i fleres gemensamma ägo, och vill någon delägare, utan att söka laga skifte å hela skifteslaget, erhålla sin ägolott i den mindre samfälligheten från öfrige delägares utbruten, vare han därtill berättigad; dock skall i fråga om vitsord till klyfning af hemmansdel gälla hvad därom finnes särskild stadgadt. Har utbrytningen blifvit af landtmätare efter mätning och ägornas gradering verkställd, äge den med förrättningen missnöjde att däruti hos ägodelningsrätten söka rättelse i den för andra ägoskiften bestämda ordning;

35 Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 86.

dock skall sådan hemmansklyfning ej ligga i vågen för sedermera sökt laga skifte, och må förty någon fastställelse därå af ägodelningsrätten icke meddelas.

År hemmansklyfning sökt, och upplyses, att enligt domstols förordnande de ägor, som ansökningen af ser, skola för delägarnes samfällda räkning utbjudas till försäljning, skall med klyfningen anstå, till dess sig visat, huruvida försäljning kommer till stånd.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . . .

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

Bil. Litt. E.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.

Härigenom förordnas, att 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring skall erhålla följande ändrade lydelse:

År hemmansdel eller lägenhet, som här afses, till läge och beskaffenhet sådan, att den företrädesvis ägnar sig till byggnadstomt eller består dess värde till hufvudsaklig del i vattenfall, fiske eller annan dylik förmån, eller i byggnader eller andra anläggningar, må ej emot delägares bestridande klyfning äga rum, där den pröfvas lända honom till förfång.

37 Kungl. Maj:t» Nåd. Proposition N:o 86.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari 19 . . . Hvad här ofvan är föreskrifvet angående klyfning af afsöndrad lägenhet skall, utan hinder af hvad 31 § af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring innehåller angående äldre lägenheter, jämväl å dem äga tillämpning.

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Voxenkollen måndagen den 30 december 1901

i närvaro af:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden Claéson,

Palander,

Hammarskjöld.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hammarskjöld anmälde i underdånighet:

att sedan inom lagbyrån utarbetats förslag till

1) lag om samäganderätt,

2) lag, innefattande tillägg till 1 kap. jordabalken,

3) lag, innefattande vissa bestämmelser rörande försäljning af fastighet, däri omyndig äger del,

4) lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan och

5) lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring,

samt Kungl. Maj:t genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden för den 31 sistlidne maj infordrat landtmäteristyrelsens utlåtande öfver de delar af omförmälda lagförslag, som innefattade ändringar i de för ägodelning gällande författningar eller eljest berörde förhållanden, som hade samband med skiftesväsendet, så hade det sålunda infordrade utlåtandet numera inkommit.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll yttrade departementschefen, att hvad däri anförts syntes böra föranleda en redaktionell jämkning i 22 § af förslaget till lag om samäganderätt.

39 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 86.

Sedan departementschefen härefter upplyst sistnämnda jämkade förslag, af den lydelse bil. litt. B vid detta protokoll utvisar, hemställde han i underdånighet att öfver såväl detta förslag som öfriga fyra ofvan omförmälda lagförslag, hvilka under litt. B-E äro bifogade protokollet för den 31 sistlidne maj, högsta domstolens utlåtande måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen oinförmäler, genom note ur protokollet inhämtas och därvid tillika öfverlämnas utdrag af protokollet för den 31 sistlidne maj.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna bifall.

Ur protokollet Gustaf Tottie.

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

Bil. lätt. B.

Förslag

till

Lag

om samäganderätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Aro två eller flere samfälldt ägare af fastighet eller lös sak, må de ej annorledes än i förening öfver godset förfoga.

öfver sin lott i godset äge enhvar delägare med laga verkan förfoga.

2 §•

3 §•

Ej må någon delägare utan de öfriges samtycke godset nyttja.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

4 §•

Kunna ej delägame enas i viss fråga, som angår godsets förvaltning eller nyttjande, äge på ansökan af delägare rätten efter omständigheterna skilja dem emellan. Finner rätten åtgärd i förvaltningen böra vidtagas, uppdrage rätten åt delägare eller annan att i egenskap af god man åtgärden utföra.

5 §•

6 §•

Den, som enligt 5 § blifvit utsedd till god man, åligger att godset till delägarnes samfällda bästa förvalta. Vill han godset bortlega, äge makt dertill, dock ej för längre tid än förordnandet afser eller, där fråga är om fast egendom, till den fardag, som infaller näst efter det sagda tid gått till ända.

Behållen afkastning af godset varde af gode mannen för hvarje år mellan ägarne fördelad.

7 §•

Har godset blifvit för gemensam räkning försåldt eller någon delägare löst de andre ut eller gemenskapen annorledes upphört, vare ock förordnandet förfallet.

Bih. till Piksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 FTäft.

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

8 §•

I de fall, då enligt 5 § delägare i samfälldt gods är berättigad att påkalla tillsättande af god man för godsets förvaltning, äge han ock hos rätten söka, att det för gemensam räkning utbjudes till försäljning å offentlig auktion; dock att, där fråga är om fast egendom, hvari omyndig har del, förordnande om egendomens utbjudande ej må meddelas, med mindre den rätt, hvarunder förmynderskapet lyder, gifver lof till försäljningen.

9 §•

Är samfälld fastighet sådan, att tillämpning af föreskrifterna om hemmansklyfning kan ifrågakomma, och har delägare i fastigheten väckt fråga om fastighetens försäljning; vill annan delägare att gemenskapen skall upplösas genom klyfning, gifve det till känna, innan ansökningen varder af första domstol afgjord. Upplyses, att klyfning blifvit i laga ordning sökt, läte rätten frågan om försäljning hvila, till dess sig visat, huruvida på den ansökan klyfning kommer till stånd; är ej ansökan om klyfning gjord, gifve rätten nödig tid därtill. Kommer någon i högre rätt och visar, att klyfning blifvit sökt, må fastigheten ändock gå till försäljning, ehvad klyfningen kommer till stånd eller icke.

10 §.

Förordnar rätten, att gods skall utbjudas till försäljning å offentlig auktion, namne rätten en god man att ombesörja auktionen och fördela köpeskillingen.

11 §•

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

12 §.

13 §.

Gode mannen dragé försorg, att försäljningsvillkoren äfvensom tid och ort för auktionen varda på lämpligt sätt kungjorda.

14 §.

Äro samtlige delägare vid auktionen tillstädes och varda de öfverens om antagande eller förkastande af anbud, som å auktionen göres, skall vid deras beslut bero. Eljest galle högsta anbudet såsom antaget, där det ej understiger pris, som enligt 11 § må vara af rätten utsatt. År fråga om fastighet, hvari omyndig har del, skall i hvarje fall lända till efterrättelse hvad om priset må vara bestämdt af den domstol, hvarunder förmynderskapet lyder.

15 §.

16 §.

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 86.

17 §.

Kostnad för förvaltning af samfälldt gods, så ock för auktion, som i denna lag afses, skola samtlige delägare vidkännas, enhvar i förhållande till sin lott.

18 §.

19 §.

20 §.

Beslut om förordnande eller entledigande af god man, som i 5 § sägs, gånge utan hinder af förd klagan i verkställighet.

21 §.

Laga domstol i fråga, som afses i 4, 5 eller 8 §, vare, ehvad frågan rörer löst eller fast gods, allmän underrätt i den ort, där godset finnes.

45 Kungl. May.ta Nåd. Proposition N:o 86.

Domstol, hos hvilken gjorts ansökan, som föranledt god mans tillsättande, tillkomme ock att upptaga fråga om gode mannens entledigande och om förordnande af annan i hans ställe.

22 §.

Hvad i denna lag finnes stadgadt äge ej tillämpning i fråga om ägor, som vid skifte af jord blifvit undantagna för delägarnes allmänna behof eller eljest äro samfällda för flere fastigheter, de där till någon del hafva sina ägor genom skifte eller eljest åtskilda; ej heller vare i något fall lagens föreskrifter tillämpliga i afseende å oskift fiskevatten.

Beträffande egendomsgemenskap mellan äkta makar eller delägare i oskift dödsbo eller dem, som äro i bolag samman eller äro redare i samma fartyg eller deltaga i samma grufrörelse, galle hvad därom är särskildt stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .. .

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts högsta domstol onsdagen den 22 april 1903.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden Carlson,

WlJKANDER,

Hellström,

Billing,

Quensel.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 11 april 1902, handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlämnade förslag till lag om samäganderätt, till lag, innefattande tillägg till . 1 kap. jordabalken, till lag, innefattande vissa bestämmelser rörande försäljning af fastighet, däri omyndig äger del, till lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan och till lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring cirkulerat mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter, som, jämte justitieråden Afzelius och Ramstedt, hvilka numera afgått från ämbetet, öfvervarit föredragningen af förslagen, företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande förslagen bilagda detta protokoll, öfver förslagen afgåfvos följande yttranden:

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 86.

l:o.

Förslag till lag om samäganderätt.

Rörande förslaget i dess helhet yttrade justitierådet Quensel:

»Med sam äganderättens begrepp och väsen öfverensstämmer utan tvifvel bäst, att ingen åtgärd angående godset i dess helhet vidtages, med mindre samtliga delägare äro därom ense. Men då ett ovillkorligt genomförande af denna grundsats skulle innebära, att en delägare kunde beröfva sina meddelägare allt gagn af godset och till och med föranleda dess förstörande, måste grundsatsen modifieras, så att, då enighet mellan delägarne ej längre förefinnes, möjlighet öppnas att på annan väg reglera förhållandet dem emellan.

Den utväg, som härvid i den utländska lagstiftningen i främsta rummet kommit i betraktande, är medgifvande åt delägare att fordra gemenskapens upplösande. En sådan rätt är visserligen äfven i det remitterade förslaget erkänd men, så att säga, endast i sista hand samt under sådana förutsättningar och med sådana begränsningar, att förslaget kan anses ådagalägga en sträfvan att så länge som möjligt hindra gemenskapens upplösande, där det ej kan ernås på frivillighetens väg.

För vår hittills gällande lagstiftning förefaller tanken att i ekonomiskt afseende sammanlänka individerna mot deras vilja tämligen främmande. I fråga om arf må den skifta, som vill, bolagsman kan utträda ur bolaget eller fordra dess upplösning, delägare i oskift fastighet å landet har skiftesvitsord. Vid sådant förhållande torde man kunna ifrågasätta, huruvida i själfva verket, på sätt i motiven anföres, en obetingad rätt till tvångsförsäljning af gemensamt gods — den enda form för upplösning, förslaget känner i fråga om annan samegendom än fastighet å landet — skulle alltför skarpt bryta med den rättsuppfattning, som hos oss hittills varit rådande. I motiven tillägges visserligen, att det ej får förbises, att tillämpningen af det ovillkorliga vitsordet till gemenskapens upplösning genom försäljning innebär ett vida starkare ingrepp i den enskildes rätt att själfständigt besluta om sin egendom än samäganderättens upphäfvande genom delning af godset. Men häremot må erinras, att ingreppet i samägarens berörda rätt dock aldrig blir så starkt som just under samäganderättens bestånd.

Härtill kommer, att samäganderätten i de flesta fall till sin uppkomst hvilar på annan grund än den frivilliga öfverenskommelsens.

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

Åtminstone beträffande fastighet i stad och lösegendom lärer den merendels leda sitt ursprung från arf, gåfva eller testamente. I sådana fall framstår desto bjärtare obilligheten af att betaga en delägare möjlighet att frigöra sig från den påtvungna egendomsgemenskapen, äfven om det för honom vore af yttersta vikt, att den förmögenhet, som motsvarar hans andel i den gemensamma egendomen, frigöres för att på annat sätt användas, och han i saknad af utväg härtill såge sig i ekonomiskt afseende förlamad.

Vidare lärer erfarenheten gifva vid handen, att beträffande samegendom förvaltningen, bunden af alla delägarnes vilja i fråga om hvarje åtgärd eller måhända öfverlämnad i händer, där förutsättningarna äro tvifvelaktiga för ett rätt tillvaratagande af samtliga delägares intressen, lätt blir mindre ändamålsenlig och föga fruktbärande.

Förnekas kan ej heller, att samäganderätten till sin natur är särskildt ägnad att framkalla fara för uppkomsten af tvistigheter mellan delägarne.

Enligt förslaget kan gemenskapens upplösande framtvingas endast under förutsättning, att mellan delägarne yppas stadigvarande oenighet rörande godsets förvaltning och nyttjande, att i följd däraf någon delägare finnes utan eget förvållande lida synnerligt men, och att sådan delägare hos rätten söker, att godset må för gemensam räkning utbjudas till försäljning å offentlig auktion. Med uppställande af dessa villkor har afsikten varit, bland annat, att betaga den delägare, som är vällande till oenigheten, rätt att påfordra gemenskapens upplösande. Där i själfva verket annan oenighet ej råder än beträffande frågan, huruvida gemenskapen skall upplösas eller icke, lämnar förslaget således ej utväg för den, som önskar upplösning, att framtvinga densamma. Om han för sådant ändamål åstadkomme oenighet i den ena förvaltningsfrågan efter den andra, till dess oenigheten kunde anses stadigvarande, blefve han utan tvifvel såsom vållande till densamma afvisad, om han påyrkade gemenskapens upplösande men sådant af de andra delägarne bestredes. I stället skulle han på de senares yrkande kunna blifva underkastad godsets förvaltning genom god man. Men sistnämnda anordning innebär, enligt min mening, framför allt ett så starkt ingrepp i den enskildes rätt att råda öfver sin egendom, att det icke bör tillstädjas i annat fall, än där samtliga delägare föredraga en sådan förvaltning framför gemenskapens upplösande.

Mot förslagets bestämmelser i ifrågavarande hänseende synes mig ock kunna med fog anmärkas, att de förutsätta en för delägarne motbjudande och för rätten synnerligt vansklig undersökning, huruvida oenigheten är stadigvarande och hvem som är vållande till densamma.

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 86.

49 Det synes mig därför, att förslagets bestämmelser i denna del ej äro tillfredsställande, utan att fastmera allt pekar på rättvisan och billigheten af ofvannämnda i den utländska lagstiftningen genomförda grundsats, att, där en delägare ej längre vill kvarstå i gemenskapen, han äger påfordra densammas upplösande.

Häraf följer dock icke, att föreskrifter kunna undvaras, huru vid oenighet under gemenskapens bestånd skall förfaras.

Ty för det första kan rätten att fordra upplösning ej göras alldeles ovillkorlig. Under vissa förhållanden skulle den alltför uppenbart strida mot samtliga delägares välförstådda intresse och därför medföra alltför stor obillighet mot dem, som önska gemenskapens bibehållande. En viss befogenhet att, där synnerligen viktiga skäl tala mot upplösning, motsätta sig densamma, synes därför ej kunna delägarne förvägras.

Vidare är väl att förutse, att ett obetingadt vitsord till gemenskapens upplösande skall visa sig innebära en kraftig maning för de delägare, som ej önska upplösning, att afhålla sig från oskälig tredska och sålunda utgöra ett medel att befrämja en endräktig förvaltning; men möjligheten kvarstår dock alltid, att oenighet mellan delägarne uppkommer, utan att därför någon af dem önskar gemenskapens upplösning. De kunna alla vara ense därom, att hvarje delägares intresse bäst tillgodoses med gemenskapens bibehållande, på hvilket sätt de tvistiga frågorna än blifva afgjorda, och hvarje delägare kan sålunda vara mera benägen att underordna sin åsikt de öfrigas mening än afstå från den fördel, samäganderättens bibehållande under förhandenvarande omständigheter medför.

För sådana fall bör lagstiftningen bereda delägarne möjlighet att ordna de tvistiga frågorna utan gemenskapens upplösande.

Därest principiellt upplösningsvitsord medgifves och sålunda en motvikt mot flertalets förtryck beredes, synes mig intet oöfverkomligt hinder möta att, såsom i flera utländska lagstiftningar skett, låta beslut af en majoritet bland delägarne, beräknad efter andelarnas storlek, blifva för alla delägarne bindande, dock under vissa villkor med afseende å beslutens innehåll, hvilket ej bör få äfventyra äganderättens bestånd eller sträcka sig utöfver en vanlig med godsets natur öfverensstämmande förvaltning.

Men äfven om majoritetsbesluten blefve inom vissa gränser erkända, kunde domstols afgörande af tvistefrågor under gemenskapens bibehållande för en del fall ej undvaras, nämligen där majoritet ej kunde åstadkommas, eller där tvistefrågan läge utom majoritetens beslutanderätt och därför antingen ej blefve föremål för densamma eller ock af majoriteten af- Bih. till Piksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Häft. 7

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

gjordes men af någon delägare hänskötes till rätten under förmenande, att majoriteten öfverskridit sin befogenhet. Härvid måste domstols medverkan anlitas.

För rättens kompetens att inskrida synes förslaget uppdragit trängre gränser, än dess ståndpunkt i öfrigt fordrar. I förslaget skiljes nämligen mellan åtgärder, som äro att hänföra till förfogande, å ena, samt sådana, som äro att anse såsom förvaltning eller nyttjande, å andra sidan, och endast den oenighet, som rör förvaltning eller nyttjande, kan föranleda rättens mellankomst. Under begreppet förfoga falla emellertid enligt motiven alla åtgärder, hvarigenom äganderätten upphör eller i sin utöfning begränsas. Då till sistnämnda slag af åtgärder lärer få räknas upplåtande af panträtt, nyttjanderätt, besittningsrätt, servitut och afkomsträtt, hafva således jämväl andra arter af förfogande än sådana, hvarigenom äganderätten skulle afhändas eller äfventyras, gjorts ovillkorligen beroende af delägarnes enstämmiga vilja. Detta torde dock vara att gå längre, än omsorgen om gemenskapens bibehållande kräfver eller på annan grund kan fordras; och särskildt i fråga om upplåtande af nyttjanderätt synes krafvet på ett enstämmigt beslut kunna blifva ödesdigert.

Medgifves upplösningsvitsord, böra inga betänkligheter möta mot att rättens afgörande påkallas i hvarje slags tvistefråga, som till densamma hänskjutes.

I fråga om arten af de medel, som skulle stå rätten till buds för afhjälpande af uppkommen oenighet, anvisar förslaget ett skiljande efter omständigheterna i viss fråga, uppdragande åt viss person att vidtaga åtgärd i förvaltningen, förordnande af god man att omhänderhafva godset samt bestämmande, att godset skall å offentlig auktion försäljas.

Enligt motiven hafva föreskrifter om delning in natura af lös sak ansetts sakna praktisk betydelse, då sådan helt visst ty förutan komme till stånd, där den lämpligen kunde ifrågakomma. Naturadelning skulle således vara utesluten, med mindre delägarne därom enades. Då emellertid fall kunna tänkas, där rättens påbud om naturadelning äfven mot delägares bestridande vore på sin plats, synes befogenhet att därom förordna böra åt rätten inrymmas. Ett annat sätt för upplösning, som stundom kunde anses ändamålsenligt och därför borde kunna af rätten föreskrifvas, vore, att en delägare förpliktades och berättigades att utlösa de andra.

Då, på sätt redan ofvan vidrörts, rättens val mellan den ena eller andra af de anvisade åtgärderna enligt förslaget förutsätter en pröfning af vissa omständigheter, hvilken med hänsyn till dess grannlaga och svårlösta beskaffenhet om möjligt bör undvikas, vill det synas, som borde de i förslaget uppdragna gränser för rättens befogenhet att välja medel till

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Hd.

oenighetens afhjälpande i väsentlig mån eftergifvas, helst någon tara icke kan anses förknippad därmed, att eu friare pröfning i detta afseende åt rätten anförtros.

Af det anförda framgår, att jag anser en lagstiftning i förevarande ämne böra, till sina hufvuddrag så anordnas, att för åtgärd angående samfälldt gods erfordras samtlige delägarnes eller i vissa frågor majoritetens beslut, och att, där sådant ej kan åstadkommas, frågan hänskjutes till rätten, som i främsta rummet, där så af någon delägare yrkas och ej synnerligen viktiga skäl däremot möta, beslutar gemenskapens upplösande vare sig medelst naturadelning, utlösen eller försäljning, eller ock efter omständigheterna och fritt bepröfvande afgör tvistefråga, föreskrifver viss åtgärd eller förordnar om godsets förvaltning för gemensam räkning.

Beträffande förslagets allmänna grunder synes mig slutligen böra uttalas en farhåga, att svårlösta rättsfrågor kunna uppstå i följd af förslagets tystnad ej mindre angående spörsmålet, i hvad mån ett af delägarne ingånget aftal eller eu af rätten i tvistefråga dem emellan meddelad dom blir för ny delägare bindande, än äfven rörande delägarnes rättsförhållanden i allmänhet i deras ställning till tredje man.»

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Wijkander och Hellström förenade sig, anförde:

»Såsom i det af föredragande departementschefen afgifna yttrande framhålles lärer af samäganderättens natur följa den regeln, att åtgärder, hvilka afse det samfällda godset i dess helhet, måste, där ej annat blifvit genom aftal eller i lag bestämdt, grunda sig å alla delägarnes sammanstämmande vilja. Tydligt är emellertid, att ett obetingadt fasthållande af denna grundsats leder till orimliga och fullkomligt olidliga konsekvenser, i det att en delägare af oförstånd, egennyttiga biafsikter eller annan bevekelsegrund skulle vara i stånd att till* stort förfång för sina samägare hindra all verksamhet för godsets vård och begagnande.

För afhjälpande af dessa svåra olägenheter hafva därföre i de främmande rättssystem, som upptaga bestämmelser i förevarande ämne, hvarjehanda utvägar anlitats. Ett medel, som i detta hänseende på vissa håll blifvit försökt, är att gifva giltighet åt beslut, som en majoritet af delägarne fattat; en annan utväg, som ock pröfvats, är att åt hvarje delägare inrymma rätt att inom vissa gränser, oberoende af de öfriges samtycke, nyttja godset eller vidtaga förvaltningsåtgärder i afseende å detsamma. Det remitterade förslaget har — om man bortser från den speciella bestämmelsen i sista punkten af 2 § — icke följt dessa föredömen, och detta, enligt min uppfattning, med rätta. Om det än bör inedgifvas, att i vissa fall och under vissa förutsättningar majoritetens beslutanderätt kan erbjuda

52 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

en enkel och praktisk lösning, så är denna utväg dock förenad med så stora vådor och kräfver så noggranna och omfattande begränsningar, att jag för min del ej kan förorda att något försök att i denna riktning lösa frågan göres, åtminstone ej vid ett lagstiftningsarbete af så begränsad räckvidd som det föreliggande. Hvad åter angår den senare af ofvan angifna utvägar, så torde utan svårighet inses, att densamma erbjuder hart när olösliga svårigheter och i allt fall föga gagnar, för så vidt man nämligen, såsom mig synes oundgängligt vara, vill fasthålla hvarje samägares rätt att med laga verkan inlägga förbud mot åtgärd, som af annan delägare i afseende å godsets förvaltande eller nyttjande vidtages eller planlägges.

En annan jämförelsevis mera ändamålsenlig utväg att slita uppkomna tvistigheter mellan samägare är att hänvisa den, som sådant önskar, till domstols afgörande, och detta efter omständigheterna antingen så, att domstolen meddelar bestämmelse rörande viss tvistefråga, eller ock på det sätt, att domstolen förordnar god man — inom eller utom samägarnes krets — att förvalta godset tills vidare eller under bestämd tid. Utan tvifvel kan det mången gång, då det gäller någon viktigare förvaltningsfråga, t. ex. huruvida nybyggnad skall verkställas eller ej, vara ganska lämpligt att lämna afgörandet åt domstolen. Men det är, enligt hvad erfarenheten visar, vanligt att, då en gång oenighet mellan samägare uppkommit, denna ej stannar vid någon enstaka fråga; och uppenbarligen är det ur både det allmännas och delägarnes synpunkt synnerligen olämpligt att vid fortsatt oenighet taga domstol i anspråk för ordnandet af enskild egendomsförvaltning. I hvarje händelse skulle det, för att på denna väg vinna tillfredsställande resultat annat än i enstaka undantagsfall, erfordras en vida snabbare rättsskipning än förhållandena åtminstone på många orter här i riket medgifva.

Domstols förordnande af god man att förvalta egendomen är visserligen ett mycket verksamt medel att råda bot på delägarnes inbördes misshälligheter. Men enligt min tanke bör icke heller denna utväg anlitas annat än i undantagsfall och då bättre medel ej stå till förfogande, och detta redan därföre att densamma innebär ett alltför våldsamt ingrepp i de befogenheter äganderätten i allmänhet medför, för att skäligen böra begagnas i större utsträckning än oundgängligen nödigt är. Särskilt synes mig den omständigheten, att i många fall gode mannen ej kan fullgöra sitt värf utan att ådraga delägarne förpliktelser, ägnad att mana till synnerlig betänksamhet.

Om det således villigt medgifves, att under vissa omständigheter domstolens ingripande i egendomsförvaltningen kan vara ändamålsenligt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

och stundom till och med oundgängligt, synes det dock svårligen kunna bestridas, att frågan på denna väg allenast i högst ofullkomlig mån kan vinna sin lösning.

Det torde ock vara insikten härom, som föranleda att inom främmande lagstiftningar såsom det främsta och kraftigaste botemedlet anvisats rätt för delägare att, när han så önskar, påkalla upplösning af samegendomsförhållandet genom godsets försäljning, därvid man ock utgått från den uppfattningen, att blotta tillvaron af en dylik rätt måste synnerligen verksamt bidraga till att dämpa uppkommande stridigheter samägarne emellan. I motsats till den ståndpunkt, som främmande rättssystem sålunda allmänneligen intaga, framträder i det remitterade förslaget en synbar sträfvan att i det längsta, äfven emot vissa delägares bestridande, bibehålla godset under samäganderätt. I förslaget har nämligen rätten att framtvinga försäljning af samfälldt gods och köpeskillingens fördelning — den enda form för upplösning, som, i fråga om annan egendom än jord på landet, enligt förslaget skulle stå till buds — gjorts beroende däraf att den, som vill upplösning, lyckas i sin ofta vanskliga och mindre tilltalande uppgift att åstadkomma nöjaktig bevisning därom, att stadigvarande oenighet rörande godsets förvaltning yppats mellan delägarne och att sökanden i följd däraf utan eget förvållande lider synnerligt men.

Såsom skäl för den ståndpunkt, som i förslaget intagits, har föredragande departementschefen anmärkt, att införande af en obetingad rätt till tvångsförsäljning af gemensamt gods skulle alltför skarpt bryta med den rättsuppfattning, som hos oss hittills varit rådande. Huruvida en allmän och fast rättsuppfattning i detta hänseende inom vårt land gifvit sig tillkänna, därom tilltror jag mig väl icke att fälla något omdöme. Men, såsom redan af justitierådet Quensel anmärkts, lärer förhållandet dock vara att i afseende å de former af samäganderätt, som gjorts till föremål för särskild reglering i vår rätt, skiftesvitsord för den, som skifta vill, är regel, ej undantag, och detta till och med i sådana fall, där, såsom i handelsbolag, samfälligheten uppkommit i följd af delägarnes eget fria aftal.

Då den rena samäganderätten i allmänhet ej grundar sig på någon öfverenskommelse mellan delägarne, utan härrör åt omständigheter, som äro oberoende af deras vilja, synes det ur principiell synpunkt föga billigt att en delägare nödgas mot sin vilja kvarstå i ett dylikt rättsförhållande, hvaraf enligt alla tiders erfarenheter med lätthet alstras tvister och obehag af alla slag. I de fall, då en delning in natura af det samfällda godset lämpligen kan äga rum, synes det ock knappast vålla några betänkligheter att medgifva delägare ovillkorlig rätt att närsomhelst påfordra dylik delning. Men de fall, då naturadelning låter sig verkställa, äro jämförelsevis sällsynta och under vanliga förhållanden kan — där ej efter aftal ut-

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

lösen äger ruin — upplösning af samäg anderätten åvägabringas endast därigenom att godset försäljes. Det skall ej förnekas, att mycket afsevärda betänkligheter resa sig mot att lämna delägare ovillkorlig rätt att under alla förhållanden påfordra godsets realisation. Konjunkturerna kunna vara sådana, att försäljningen må antagas blifva förlust-bringande. Eller ock kan det hända, att en kapitalstark delägare, för att ensam komma i besittning af godset, påkallar realisation i ett ögonblick, då han vet meddelägarne vara urståndsätta att tillbörligt bevaka sin rätt. Lagstiftningen lärer emellertid icke sakna inedql att åtminstone i väsentlig mån bryta udden af dessa betänkligheter. Åt domstolen torde nämligen böra medgifvas rätt, ej blott, på sätt förslaget innehåller, att efter yrkande af någon delägare utsätta ett minimipris, hvarunder godset ej må försäljas, utan ock, om synnerliga skäl därtill äro, vägra försäljning för det dåvarande.

För min del anser jag sålunda, att en lagstiftning i ämnet bör byggas på grundvalen af den principen, att hvarje delägare i sa infall dt gods äger ett allenast i nyssanmärkta hänseenden begränsad! vitsord att påkalla samfällighetens upplösning genom godsets försäljning.»

Justitierådet Carlson utlät sig: »Enligt 22 § i den föreslagna lagen är densamma icke afsedd att tillämpas å samäganderätt emellan bolagsmän, utan skall om sådan samäganderätt gälla hvad därom är särskild! stadgadt.

Det förhållande, som äger rum emellan delägare i ett enkelt bolag, sadant, detta begrepp bestämmes i bolagslagen, står emellertid så nära deri samäganderätt, som afses i förslaget, att det knappast torde vara möjligt att uppdraga en bestämd gräns dem emellan. Visserligen förutsätter bolagsförhållandet ett aftal emellan delägarne angående ett visst företag eller fortsatt verksamhet, men detta aftal kan vara så ofullständigt, att det endast i ringa mån kan tjäna såsom norm för delägarnes verksamhet. A andra sidan kan under beståndet af en samäganderätt, som uppkommit utan bolagsaftal, hafva ingåtts öfverenskommelse rörande egendomens användning eller träffats anordning, som förutsätter en sådan öfverenskommelse. Under sådana förhållanden lärer det ofta blifva svårt för delägarne själfva att afgöra, huruvida samäganderätten äger rum i bolag eller icke, och för den utanför stående tredje mannen ter sig saken lika i båda fallen. Det vore därför, enligt min mening, önskligt, att dessa rättsförhållanden bestämdes genom samma eller väsentligen lika stadganden.

Jämför man nu den del af bolagslagen, som äger tillämpning å enkla bolag, med den föreslagna lagen om samäganderätt, finner man, att afsevärda skiljaktigheter förefinnas emellan, å ena sidan, bolagslagens stadganden om delägarnes inbördes rättigheter och skyldigheter under bolagets

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o <V6‘. 55

bestånd, om bolagsmännens förhållande till tredje man samt om rätt för bolagsman att påkalla bolagets upplösning och, å andra sidan, bestämmelserna rörande likartade frågor i 1—3, 17 och 18 §§ af den föreslagna lagen. Dessa skiljaktigheter synas mig endast till eu ringa del betingas af tillvaron eller frånvaron af ett bolagsaftal. Den föreslagna lagen innehåller därjämte bestämmelser om sättet att slita tvister emellan delägarne rörande förvaltningen och om tvångsåtgärder för att bringa upplösningen af gemensamheten till verkställighet. Stadganden i dessa hänseenden finnas icke i bolagslagen — vare sig för enkla bolag eller för handelsbolag — ehuru behofvet af sådana torde vara lika stort i båda fallen.

På grund af hvad jag nu anfört anser jag, att det ämne, förslaget afser, bör tagas under förnyad behandling i sammanhang med öfverseende och fullständigande af lagstiftningen om enkla bolag.»

1-3 §§.

Justitierådet Quensel anförde: »Det kan ifrågasättas, huruvida ej den föreslagna lagens tillämplighetsområde för starkt begränsats, då därifrån uteslutits allt, som ej är att hänföra till fastighet eller lös sak. Särskildt i fråga om arffallna obligationer eller därmed jämförliga handlingar låter uppkomst af samäganderätt lätt tänka sig, och svårt är att inse, hvarför ej lagens bestämmelser skulle äfven därå kunna tillämpas.

I de tre första paragraferna behandlas hvart för sig begreppen förfoga, förvalta och nyttja. Ett strängt åtskiljande af dessa begrepp förefaller desto mera olämpligt, som fasta gränser mellan dem svårligen kunna dragas och hufvudsakligen samma regel för dem alla i dessa paragrafer uppställts. Att jag ej anser denna artskillnad behöfva med afseende å innehållet i de närmast följande paragraferna upprätthållas, framgår af hvad jag angående förslagets allmänna grunder redan anfört. De tre första paragraferna synas därför kunna sammanföras till en, däri uttalas, att hvarje delägare väl må förfoga öfver sin lott i godset, men angående godset i dess helhet införes ett stadgande, som — med den jämkning ett erkännande af majoritetsbeslut må föranleda — mera närmar sig bestämmelsen angående förvaltningen i enkelt bolag, hvilken rättsform onekligen står samäganderätten närmast. Därvid kunde lämpligen framhållas några af de väsentligare slagen af ifrågakommande åtgärder, utan att dessa, underkastades den strängt dogmatiska begränsning, som med förslaget svnes åsyftad.»

56 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 86.

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Wijkander och Hellström instämde, yttrade:

»Den princip, som är grundläggande för uppfattningen af den rena samäganderättens väsen, nämligen att, på sätt i motiven framhålles, enhvar af sainägarne äger en bestämd andel i det samfällda godset, synes ej vara med erforderlig tydlighet uttryckt i förslaget. I detta hänseende torde nämligen den i 1 § upptagna regeln, att enhvar delägare äger med laga verkan förfoga öfver sin lott i godset, ej vara tillfyllest. Denna regel, som för öfrigt lärer vara öfverflödig att uttala beträffande förhållandet mellan samägare med bestämda lotter, kan näppeligen anses fullt tydligt angifva, att förhållandet alltid skall vara af denna art. Det torde därför vara lämpligt, att förslaget inledes med ett stadgande, som fastslår denna grundtanke, i sammanhang hvarmed också torde böra framhållas, att lotterna sinsemellan måste anses lika, där ej annat förhållande kan styrkas.

Då grundsatsen i dessa §§ är densamma och fasta gränser mellan begreppen 'förfoga’, 'förvalta' och 'nyttja' svårligen kunna uppdragas, delar jag justitierådet Quensels mening, att ifrågavarande §§ lämpligen böra sammanföras till ett stadgande. Därjämte synes det mig vara önskvärd^ att bestämmelsen i fråga om godsets nyttjande i någon mån mildras, t. ex. genom ett närmande till den affattning, som i 10 § af lag om rätt till fiske den 27 juni 1896 blifvit använd i fråga om rätt att nyttja oskift fiskevatten.»

Justitierådet Carlson ansåg likaledes, att lagens tillämpningsområde borde tydligare angifvas, samt åberopade i öfrigt hvad han förut anfört.

4 §•

Justitierådet Carlson yttrade: »Enligt min mening bör man, till ledning för såväl delägarne själfve som domaren, i lagen angifva vissa allmänna grunder för ordnande af förvaltning af egendomen, därest delägarne icke annorlunda öfverenskomma. Till en förvaltning efter dessa grunder bör hvarje delägare, äfven utan föregående pröfning af domstol, vara skyldig att lämna sin medverkan vid påföljd att eljest hålla öfrige delägare skadeslösa. Hufvudregeln bör vara, att egendomen, om ej annorlunda öfverenskommits, skall brukas så, som dylik egendom i allmänhet brukas. Men en annan lika viktig grundsats bör vara, att delägare icke må tvingas till andra utgifter än sådana, som äro nödiga, och sålunda icke vara skyldig att inlåta sig på företag, som väl kunna beräknas i framtiden medföra

57 Kungi. Maj:In Nåd. Proposition No Sb'.

vinst, men dock under ogynnsamma förhållanden kunna sluta med förlust, såsom bebyggande af en tomt, anläggning af vattenverk, vattenafledning, öfvertagande af en utarrenderad fastighet till eget bruk in. m. Dessa grunder böra gälla äfven för den förvaltning, god man, som förordnas enligt 5 §, har att ombesörja.»

5 §•

Justitierådet Quensel utlät sig: »Enligt denna paragraf kan ej, såsom då fråga är allenast om vidtagande af viss åtgärd, äfven en delägare af rätten utses till god man. Att finna en utomstående person, villig att åtaga sig godmanskapet för gods, tillhörigt sinsemellan oeniga delägare, torde emellertid mången gång möta så stora svårigheter, att det kan blifva nödvändigt att åt en af delägarne öfverlämna att under sysslomannaansvar förvalta godset för gemensam räkning.

Ordalagen i paragrafen borde ock enligt min mening så affattas, att de ej lägga hinder i vägen för rätten att, där omständigheterna därtill föranleda, förordna mera än en god man.»

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Wijkander och Hellström instämde, anförde:

»Såsom jag redan i det föregående antydt, synes mig den i förevarande § anvisade utväg endast i nödfall böra anlitas och egentligen allenast i händelse domstolen finner försäljning ej böra äga rum, eller fastställdt minimipris vid försök till försäljning ej kan erhållas, eller försäljning icke af någon delägare påkallas. I hvarje fall torde det ej vara lämpligt att bibehålla bestämmelse därom att den, som påkallar tillsättande af god man, skall visa, att oenigheten och det däraf honom tillskyndade men uppkommit utan hans förvållande — en bevisning, som ej blott lätt får en förhatlig karaktär utan ock i många fall är svår eller omöjlig att åstadkomma.

För öfrigt är jag ense med justitierådet Quensel därutinnan, att domstolen ej bör vara förhindrad att till god man utse en delägare, som finnes vara till uppdraget lämplig.»

Justitierådet Carlson ansåg likaledes, att domstolens befogenhet att sätta egendomen under god mans förvaltning icke borde göras beroende af bevisning därom, att den delägare, som påfordrade sådan åtgärd, utan eget förvållande lede synnerligt men af oenigheten emellan delägarne, samt att hinder icke borde möta för domstolen att tillsätta mera än en god man eller att till sådan utse någon af delägarne.

Bih. till Piksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Höft.

58 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

6 §•

Justitierådet Quensel anförde: »I denna paragraf hafva gode mannens åligganden i allmänna ordalag angifvits och hans befogenhet i två särskilda afseenden, i fråga om godsets bortlegande och fördelning af afkastningen, närmare bestämts. Då i förra afseendet stadgats, att gode mannen äger bortlega godset, dock med viss begränsning i fråga om tiden för bortlegandet, stannar man i ovisshet, huruvida det är medgifvandet af rättigheten eller inskränkningen däri, som föranledt, att det särskilda fallet upptagits, såsom vore det ett undantag från en eljest gällande regel. Därför synes med hänsyn till de öfriga fall, som utan tvifvel kunna förekomma, däri gode mannen nödgas för förvaltningen ingå förbindelser, hvilka endels kunna vara af beskaffenhet att anses för delägarne bindande, fullständigare bestämmelser vara i förevarande afseende erforderliga.

Justitierådet Carlson åberopade sitt yttrande vid 4 §.

7 §•

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

»Då godmansförvaltning tillkommer genom beslut af rätten, bör densamma desto hellre kunna endast i följd af rättens beslut upphöra, som dels konstaterandet af de förhållanden, som enligt förslaget medföra, att förordnandet förfaller, förutsätter en viss pröfning, dels ock för tredje man är af vikt att kunna vid hvarje tidpunkt erhålla tillförlitlig visshet, huruvida godsets förvaltning tillkommer delägarne själfve eller annan.»

8 §•

Justitierådet Quensel yttrade: »Har omyndig del i fast egendom, må enligt förslaget förordnande om egendomens utbjudande till försäljning ej meddelas, med mindre den rätt, hvarunder förmynderskapet lyder, gifver lof till försäljningen. För den händelse fastigheten och förmynderskapet lyda under olika domstolar, erfordras alltså beslut af båda. ömkligt vore, att den häraf påkallade procedur kunde förenklas och den omgång undvikas, som blefve en följd af nödvändigheten att inhämta förmyndarerättens tillstånd, innan försäljningsfrågan kunde vid fastighetsdomstolen afgöras. Utan tvifvel vore lämpligare att åt sistnämnda domstol

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Sb'.

anförtro iakttagandet jämväl af den omyndiges på försäljningen beroende rätt, hvilket ej synes möta större betänkligheter, därest därvid iakttages, att den omyndiges förmyndare och närmaste fränder höras. Den för försäljning af omyndigs fastighet i gällande lagstiftning uppställda förutsättning, att nöd och trångmål föreligger, kan däremot helt naturligt för här föreliggande fall ej upprätthållas, utan bör i stället, på sätt ock i ett annat af de nu föreliggande lagförslagen upptagits, såsom villkor föreskrifvas allenast, att försäljning finnes kunna ske utan skada för den omyndige. Att härigenom ett visst intrång någon gång komrne att ske i ett eljest gällande upplösningsvitsord, finge väl anses såsom en eftergift för lagstiftarens omsorg att tillvarataga den omyndiges intresse.»

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Wijkander och Hellström instämde, utlät sig:

»1 fråga om rätt för delägare att påkalla försäljning af samfälldt gods hänvisas till hvad jag yttrat angående förslaget i dess helhet.

Senare delen af denna § innehåller den föreskrift, att, där fråga är om fast egendom, hvari omyndig äger del, förordnande om egendomens utbjudande till försäljning ej må meddelas, med mindre den rätt, hvarunder förmynderskapet lyder, gifver lof till försäljningen. I motiven till förslaget till lag, innefattande vissa bestämmelser rörande försäljning af fastighet, däri omyndig äger del, anföres såsom skäl för nyssberörda föreskrift, att det näppeligen lärer vara rådligt att, så länge omyndigs reda penningar tillåtas stå under förvaltning af enskilda personer, alldeles uppgifva förmynderskapsdomstolens pröfning i afseende å lämpligheten att förvandla omyndigs fasta egendom i penningar. Det lärer dock med fog kunna ifrågasättas, om det är riktigt att låta delägares rätt att kräfva gemenskapens upplösning lida inskränkning i följd däraf att någon delägare är omyndig. Härtill kommer att, om förmynderskapet lyder under annan rätt än den, inom hvars domvärjo fastigheten är belägen, sistnämnda domstol synes vara mest kompetent att bedöma fastighetens värde. På grund af hvad nu anförts och för undvikande af onödig omgång i de fall, då förmynderskapsdomstolen är en annan än forum rei sitae, hemställer jag, att villkoret angående förmynderskapsdomstolens samtycke uteslutes, samt att i stället föreskrifves, att i hvarje fall, då fråga är om auktion å fastighet, däri omyndig har del, rätten i den ort, där fastigheten är belägen, skall bestämma minimipris.»

Justitierådet Carlson anförde: »I fråga om villkoren för upplösning af sam äganderätten instämmer jag med justitierådet Billing.

För delägare i sådan fast egendom, som kan delas enligt skiftesstadgan, finnes emellertid redan nu en utväg att genom begagnande af

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

sitt skiftesvitsord åvägabringa upplösningen. Tillräckliga skäl torde knappast förefinnas att medgifva honom rätt att äfven påkalla egendomens försäljning.

Beträffande lösa saker kan en delning in natura emellanåt äga rum, såsom t. ex. i fråga om ett parti spannmål; och torde i detta fall en sådan böra föredragas framför en försäljning.

För det fall, att gemenskapen skall upplösas genom egendomens försäljning, synes en mildring af föreskriften, att försäljningen ovillkorligen skall ske å auktion, vara önskvärd. Detta försäljningssätt torde vara mindre lämpligt för t. ex. sådana lösa saker, som äro underkastade hastig förskämning. Fast egendom bör visserligen utbjudas å auktion. om någon delägare det fordrar, men för det fall, att antagligt anbud därvid icke afgifves, synes en försäljning under hand inom viss tid efter auktionen lämpligen kunna medgifvas. Hvarje delägare synes, äfven utan föregående pröfning af domstol, böra vara pliktig, vid påföljd af skadeståndsskyldighet, att lämna sin medverkan till samäganderättens upplösning genom naturadelning eller genom försäljning, om sådan kan ske på antagliga villkor.

I de fall, då delägare i fast egendom är berättigad att påkalla egendomens försäljning, synes denna rätt icke böra lida inskränkning däraf, att annan delägare är omyndig. Delägarne böra därför vara berättigade att, utan förmynderskapsdomstolens medgifvande, sälja egendomen, vare sig annan domstol i anledning af tvist förordnat om försäljningen eller icke. Däremot synes förmyndaren för den omyndige delägaren icke höra kunna, utan förmynderskapsdomstolens samtycke, tvinga öfrige delägare till försäljning.»

9 §•

Justitierådet Quensel anförde: »Bestämmelsen, att, där ansökning om klyfning ej är gjord, rätten skall gifva nödig tid därtill, torde vara öfverflödig i de fall, då samtliga delägare äro vid rätten hörda och ingen af dem är sinnad att söka klyfning. I sådant fall torde beslut om försäljning kunna meddelas, så snart delägarne inför rätten förklarat, att de afstå från att påkalla klyfning.

Den i slutet af paragrafen förekommande mening ’ehvad klyfningen kommer till stånd eller icke’ synes böra utgå, enär densamma kan föranleda den oriktiga föreställning, att klyfning skulle rätteligen kunna äga ram, oaktadt försäljning veterligen blifvit beslutad.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86'.

fil

10 och 11 §§.

Justitierådet Quensel, med hvilken justitierådet Billing instämde, utlät sig:

»Synnerligen svårlöst synes frågan, huru det nya slag af tvångsförsäljning, som enligt förslaget skulle komma till stånd, lämpligen bör anordnas.

Till en början kan med afseende på gällande föreskrift, att försäljning af fast egendom skall ske skriftligen, anmärkas, att då förslaget icke i gode mannens befogenhet inrymmer utfärdande af köpebref, delägare kan genom vägran att underteckna sådant förhindra försäljning af gemensam fast egendom.

Då vidare enligt förslaget försäljningen skulle vara att till sina verkningar likställa med hvarje annan enskild försäljning, skulle såld fastighet alltså öfvergå till den nye ägaren behäftad med alla inteckningar, äfven om de öfverstege köpeskillingen. Och som hinder ej möter att inteckna en särskild andel af fastigheten, skulle sålunda den delägare, som ville hindra försäljningen, kunna genom att öfverinteckna sin andel afskräcka hvarje köpare och därmed eludera beslutet om försäljning.

Dessa svårigheter, hvilka synas vara olösliga och mången gång ägnade att rent af omöjliggöra en praktisk tillämpning af lagen, torde man knappast kunna undgå utan att likställa den försäljning af fast egendom, hvarom här är fråga, med försäljning af utmätt fastighet, ehuru onekligen vissa betänkligheter äfven härvid kunna möta.

Måhända bör dock försäljning med exekutiv verkan ej få äga rum. innan — i analogi med hvad i 51 § konkurslagen stadgas — försök gjorts att å frivillig offentlig auktion åstadkomma försäljningen, och i hvarje fall bero af domstols förordnande.»

Justitieråden Wijkander och Hellström delade i hufvudsak de af justitierådet Quensel vid förestående §§ uttalade betänkligheter samt hemställde, att i fråga om försäljning af fast egendom föreskrifter måtte meddelas i väsentlig öfverensstämmelse med hvad i 51 § konkurslagen vore rörande sådan försäljning stadgadt.

Justitierådet Carlson yttrade: »Såsom justitierådet Quensel påpekat kan hinder för försäljning af fast egendom möta däraf, att någon delägares lott är intecknad öfver värdet. En föreskrift, att egendomen i sådant fall skall säljas exekutivt, skulle antagligen ofta visa sig gagnlös, då vid sådan försäljning utbud först borde ske af lotterna hvar för sig samt därvid ägaren af den öfverintecknade lotten kunde själf för den-

62 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

samma bjuda så stor köpeskilling, att någon försäljning af lotterna gemensamt icke kunde ske utan förlust för öfrige delägare. En mera verksam föreskrift vore måhända, att det i sådant fall ålåge ägaren af den öfverintecknade lotten att till öfrige delägare eller gode mannen utgifva så stort belopp, att försäljningen kunde komma till stånd.

Med justitierådet Quensel är jag ense därom, att gode mannen bör äga rätt att afsluta försäljning af fast egendom genom köpehandlings utfärdande.»

17 och 18 §§.

Justitieråden Wijkander, Hellström, Billing och Quensel förenade sig om följande yttrande:

»Dessa paragrafer torde lämpligen böra byta plats.

I fråga om 17 § hemställes, att då den däri uttalade regel om förvaltningskostnadens gäldande lärer vara afsedd endast för det fall, att den åtgärd, som föranledt kostnaden, varit behörig, någon jämkning i affattningen må till utmärkande af denna mening vidtagas.»

Justitierådet Carlson åberopade beträffande 17 § sin förut gjorda anmärkning om bristande öfverensstämmelse med bolagslagen.

19 §.

Justitieråden Wijkander, Hellström, Billing och Quensel förenade sig om följande yttrande:

»Senare stycket synes böra utgå. Att, när god man entledigas af annan anledning än att godmansförvaltningen skall helt och hållet upphöra, rätten skall förordna annan i hans ställe, torde ej behöfva uttryckligen stadgas. Att åter, såsom i sista punkten föreskrifves, förordnande af afliden god mans efterträdare skall göras beroende på anmälan af delägare, lärer desto mindre vara fullt välbetänkt, som gode mannens frånfälle kan inträffa under delägarnes frånvaro.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

2:o.

Förslag till lag, innefattande tillägg till 1 kap. jordabalken.

Justitierådet Quensel yttrade: »Då hvarje fångeshandling angående fast egendom skall innehålla alla de för öfverlåtelsen gällande villkor, måste äfven beträffande öfverlåtelse till flere personer lösning af frågan huru stor del af fastigheten tillkommer hvarje förvärfvare, sökas uteslutande i fångeshandlingen och, där frågan i densamma ej uttryckligen besvaras, härledas ur dess öfriga innehåll medelst en efter omständigheterna lämpad tolkning af detsamma. Den föreslagna bestämmelsen innefattar i själfva verket en ovillkorlig föreskrift, huru hvarje fångeshandling skall i det förutsatta fallet tolkas.

Men att lägga ett sådant band på tolkningen måste anses desto mindre lämpligt, som fall lätteligen kunna tänkas, där den föreslagna tolkningen alldeles visst vore oriktig. Där exempelvis en fader testamenterat sin fastighet till en son och en dotter samt dennas man, kunde väl ett sådant förordnande ej tydas annorlunda, än att hälften gifvits till sonen och hälften till dottern och mågen.

På grund af det sålunda anförda finner jag förevarande förslag ej kunna tillstyrkas.»

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Wijkander och Hellström förenade sig, anförde:

»Därest, på sätt jag vid 1 § i förslaget till lag om samäganderätt tillstyrkt, i berörda lag intages uttrycklig bestämmelse därom, att vid samegendom, hvarom här är fråga, enhvar af samägarne råder öfver viss lott samt att lotterna skola anses lika, där ej annat förhållande kan ådagaläggas, lärer det föreslagna tillägget till 1 kap. jordabalken vara öfverflödigt.»

Justitierådet Carlson instämde med justitierådet Quensel.

3:o.

Förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser rörande försäljning af fastighet, däri omyndig äger del.

Justitierådet Quensel hemställde, under åberopande af hvad han anfört vid 8 § i förslaget till lag om samäganderätt, att förevarande förslag icke måtte för Riksdagen framläggas.

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

Justitieråden Wijkander, Hellström och Billing gjorde samma hemställan under åberopande af den sistnämndes yttrande vid berörda paragraf. Justitierådet Carlson hänvisade till sitt yttrande vid samma paragraf.

4:o.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan.

Justitierådet Carlson hemställde, under åberopade af hvad han anfört vid 8 § i förslaget till lag om samäganderätt, att det föreslagna nya stycket i nu förevarande paragraf måtte uteslutas.

5:o.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.

Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet Erik Öländer.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 86.

65 Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 26 februari 1904

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer, von Friesen,

Virgin,

Justitieråden: Hellström,

Billing.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden för den 30 december 1901 inhämtade utlåtande öfver förslag till lag om samäganderätt, till lag, innefattande tillägg till 1 kap. jordabalken, till lag, innefattande vissa bestämmelser rörande försäljning Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Håft. 9

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

af fastighet, däri omyndig äger del, till lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan och till lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade departementschefen:

»Såsom af den lämnade redogörelsen framgår, har flertalet af de ledamöter i högsta domstolen, hvilka deltagit i ärendets slutliga behandling, i hufvudsak gillat de allmänna grunder, på hvilka förslaget till lag om samäganderätt hvilar. En af domstolens ledamöter har emellertid, under uttalande af den mening, att det förhållande, som äger rum mellan delägare i ett enkelt bolag, sådant detta begrepp bestämmes genom bolagslagen, står så nära den samäganderätt, som afses i förslaget, att det knappast syntes vara möjligt att uppdraga någon bestämd gräns dem emellan, funnit det vara önskligt, att dessa rättsförhållanden bestämdes genom samma eller väsentligen lika stadganden, samt förty ansett, att det ämne, förslaget afser, borde tagas under förnyad behandling i sammanhang med öfverseende och fullständigande af lagstiftningen om enkla bolag.

Att rättsförhållandet mellan delägare i enkelt bolag skulle stå så nära rättsförhållandet mellan samägare, att det knappast vore möjligt att uppdraga någon gräns dem emellan, kan jag emellertid icke medgifva. I det rena samäganderättsförhållandet saknas ju det moment, som enligt sakens natur måste bestämma innehållet i en lagstiftning om det enkla bolaget: det ömsesidiga åtagandet att verka för bolagets ändamål. Att delägare i ett enkelt bolag måste tåla sådan inskränkning i rätten att bestämma öfver i bolaget insatt gods, som för bolagsändamålets vinnande erfordras, är naturligt, men anledning torde ej finnas att på samägare, som merendels ofrivilligt kommit in i samegendomsförhållandet, lägga andra band än som föreskrifvas af detta rättsförhållandes egen natur. För mig synes det otvifvelaktigt, att sistnämnda rättsförhållande till sin art är skarpt afskildt från alla bolagsförhållanden, och denna åtskillnad är också i främmande rättssystem allmänneligen iakttagen. Väl må det erkännas, att om samägare sins emellan träffa överenskommelser rörande det samfällda godset, det stundom kan blifva vanskligt att afgöra, om dylika överenskommelser innebära ett bolagsaftal eller icke, men jag kan ej häri se större olägenhet än i fall det eljest är tveksamt, huruvida ett bolagsaftal föreligger eller icke; klart är ju i förstberörda fall, att reglerna för samäganderätt måste gälla, där ej tillvaron af ett bolagsaftal kan påvisas. För min del är jag därför af den mening, att samäganderättsförhållandet kräfver en behandling för sig, utan sammanblandning med det enkla bolaget.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

67 Bland de anmärkningar, som riktats mot särskilda punkter i det remitterade förslaget, vill jag till en början uppehålla mig vid den, som angår den föreslagna ordningen för upplösning af samfällighet, nämligen genom godsets försäljning och köpeskillingens fördelning mellan delägarne.

Den försäljning, som i det remitterade förslaget är ifrågasatt, skulle till sina verkningar vara att likställa med hvarje annan enskild försäljning och sålunda, i fråga om fastighet, lämna befintliga inteckningar oberörda. Inom högsta domstolen har påpekats, att då enligt förslaget särskild delägare skulle vara befogad att låta inteckna sin lott, nyssberörda karaktär hos försäljningen lämnade en utväg för delägare, som ville förhindra försäljningen, att genom att öfverinteckna sin lott afskräcka hvarje köpare och därmed eludera beslutet om försäljning. På grund häraf har majoriteten hemställt, att försäljning med exekutiv verkan måtte införas.

Det måste erkännas, att här vidrörts en svag punkt i förslaget. Frågan är emellertid, om det är rådligt att söka af hjälpa denna svaghet genom att stadga exekutiv försäljning, vare sig omedelbart eller såsom en utväg för det fall, att auktion af den art, som i förslaget afses, icke ledt till försäljning.

Till en början bör härvid uppmärksammas, att exekutiv försäljning enligt hvad erfarenheten ådagalagt är ägnad att sänka köpeskillingens belopp. Från denna synpunkt måste detta försäljningssätt vara mindre tilltalande redan för samägarne själfva. Men äfven om man kunde se bort härifrån med hänsyn till samägarnes intresse att få gemenskapen upplöst, ställer sig saken betänkligare i fråga om inteckningshafvare, i synnerhet som den exekutiva försäljningen enligt gällande rätt medför, att alla intecknade fordringar förfalla till betalning och inteckningshafvare alltså under alla omständigheter blefve utsatt för äfventyret att nödgas omplacera sina penningar. Att öka anledningarna till exekutiv försäljning af fastigheter och därmed utsätta inteckningshafvare för olägenheter och tilläfventyrs förluster, utan att i någon mån orsak härtill behöfver hafva framträdt uti oförmåga eller tredska att betala från gäldenärernas sida, synes mig vara en allvarsam sak, och det kan ej utan skäl befaras, att sådant skulle verka menligt för fastighetskrediten.

Förutom dessa allmänna betänkligheter kan ej heller förbises, att exekutiv försäljning af samfälld fastighet under vissa förhållanden skulle medföra oegentligheter, som ej lätt skulle kunna regleras i detta sammanhang. Af en af högsta domstolens ledamöter har framhållits, att då — enligt gällande utsökningslag — vid exekutiv försäljning af samfälld fastighet utbud först borde ske af lotterna hvar för sig samt därvid äga-

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

ren af en öfverintecknad lott kunde själf för densamma bjuda så stor köpeskilling, att någon försäljning af lotterna gemensamt icke kunde ske utan förlust för öfriga delägare, jämväl föreskrift om exekutiv försäljning antagligen ofta skulle visa sig gagnlös. Då riktigheten af denna erinran är obestridlig och då i öfrigt försäljningens ändamål ju är samfällighetens upplösande genom en gemensam försäljning men icke lotternas realisation hvar för sig, borde införande af exekutiv försäljning föranleda sådan ändring i utsökningslagen, att utrop af de särskilda lotterna bortfölle samt fastigheten i dess helhet omedelbart utbjödes. Detta skulle åter innebära, att om lott i fastigheten vore särskildt intecknad, inteckningshafvaren komme i sämre ställning än han för närvarande har, enär han skulle gå miste om utvägen att rädda sin fordran genom att ropa in ensamt den lott, i hvilken han hade inteckning. Ej mera tilltalande äro de förhållanden, som skulle kunna uppkomma, ifall den samfällda fastigheten vore intecknad gemensamt med andra fastigheter. I öfverensstämmelse med de grundsatser, som äro stadgade i 86 § inteckningslagen, borde uppenbarligen inteckningshafvaren erhålla rätt att, då exekutiv auktion för samegendomens upplösande skulle äga rum, få jämväl öfriga fastigheter utmätta i det i nämnda lagrum angifna ändamål. Om emellertid auktionen å den samfällda fastigheten ej ledde till försäljning, t. ex. emedan utsatt minimipris ej uppnåddes, skulle tydligen anledningen att sälja de andra fastigheterna vara bortfallen, men kostnaderna för dessa fastigheters utmätning skulle icke dess mindre gäldas och enligt utsökningslagens grundsatser drabba fastigheterna. Det torde få medgifvas, att det för dessa fastigheters ägare med skäl skulle te sig obilligt, att ett sådant resultat skulle blifva följden af samägarnes åstundan att få samfälligheten upplöst.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter synes det mig för närvarande ej låta sig göra att införa exekutiv försäljning såsom medel för upplösande af samäganderätt i fastighet.

Det återstår att öfverväga, om den af högsta domstolen påpekade bristen i förslaget kan på annat sätt afhjälpas. Den naturliga utvägen att hindra delägare i samfälld fastighet från att genom öfverinteckning af sin lott göra intrång i annan delägares rätt att få gemenskapen upplöst, vore gifvetvis att förbjuda eller i erforderlig mån begränsa intecknings meddelande i ideell andel af fastighet. Ej heller denna utväg torde emellertid vara användbar i följd af den grundval för fastighetsindelningen på landet, hvilken hos oss är tillämpad. Af lagfartsbevis och lagfartsprotokoll kan nämligen ingalunda alltid synas, om ett mantal, hvarå lagfart meddelats, betecknar en fastighet för sig eller en lott i samfälld fastighet, och det

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Hd.

skulle uppenbarligen blifva eu alltför stor tunga för inteckningsväsendet att i hvarje ärende, däri fråga vore om inteckning i ett mantal, kräfva utredning i berörda hänseende.

Hvad åter angår det medel, som ifrågasatts af eu ledamot inom högsta domstolen, nämligen att den delägare, som öfverintecknat sin lott och därigenom förhindrar försäljning, skulle förpliktas att till öfriga delägare utgifva så stort belopp att försäljningen kunde komma till stånd, synes det mig ej kunna förordas af den grund, att det skulle vara obilligt att tillämpa denna regel i hvarje fall, då eu inteckning i särskild lott ej kunde blifva betäckt af den på lotten belöpande del af bjuden köpeskilling, medan det å andra sidan ej vore möjligt att sätta någon bestämd gräns, hvars öfverstigande skulle utmärka öfverinteckning och föranleda berörda regels tillämpning.

Något fullt tillfredsställande sätt att lösa den nu behandlade svårigheten torde därför ej stå till buds, innan frågan kan upptagas i sammanhang med en revision vare sig af utsökningslagstiftningen eller af lagfartsoch inteckningsväsendet. Detta synes emellertid icke höra förhindra förslagets framläggande för Riksdagen. Dels kan man säkerligen hoppas, att öfverinteckning i ofvanberörda illojala syfte i verkligheten ej skall förekomma i sådan utsträckning, att försäljningsvitsordets begagnande däraf kommer att lida afsevärdt intrång, i all synnerhet som den i förslaget medgifna rätten att få samfälldt gods ställdt under god mans förvaltning måste verka såsom en kraftig hämsko på lusten att af egennyttiga eller illvilliga bevekelsegrunder motsätta sig gemenskapens upplösning, dels kan det sägas, att äfven om delägare på antydda sätt hindrar försäljning, öfriga delägare i hvarje fall komma att erhålla medel att, vid tvister om fastighetens förvaltning eller nyttjande, få till stånd en mera tillfredsställande lösning än för närvarande är möjligt.

De anmärkningar i öfrigt, om hvilka ett flertal af högsta domstolens ledamöter varit ense, hafva vid den granskning och bearbetning,. de remitterade förslagen efter utlåtandets afgifvande undergått, blifvit iakttagna. I afseende å de ändringar, som härvid ägt rum, tillåter jag mig i allmänhet åberopa hvad inom högsta domstolen blifvit anfördt.

Beträffande betingelserna för inrättande af godmansförvaltning har under 5 § af högsta domstolens flertal yttrats den mening, att denna utväg endast i nödfall bör anlitas och egentligen allenast i händelse domstolen finner försäljning ej böra äga rum eller fastställdt minimipris vid försök till försäljning ej kan erhållas eller försäljning icke af någon delägare påkallas. Uttrycklig föreskrift härom i förevarande § torde emellertid vara öfverflödig, då, i öfverensstämmelse med samma ledamöters åsikt,

70 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

i förslaget införts vidsträcktare rätt att påkalla auktion för det samfällda godsets försäljning.

Den anmärkning i afseende å förslagets stadganden om försäljning’, hvilken jag här förut behandlat, har ledt uppmärksamheten därpå, att i händelse särskild inteckning i fastighetslott icke varder betäckt af den andel af bjuden köpeskilling, som belöper å lotten i förhållande till dess storlek antagande af sådant anbud skulle kunna lända öfriga delägare till förlust. Det torde därför under angifna omständigheter böra öfverlämnas åt öfriga delägare att bestämma, huruvida de vilja antaga köpeanbudet eller iclTe.

I 15 § åt det remitterade förslaget var föreskrift upptagen, att om auktion å samfälldt gods ej ledt till försäljning, godemannen ofördröjligen skulle föranstalta om ny auktion; kom ej heller vid andra auktionen försäljning till stånd, skulle frågan om försäljning vara förfallen. Skälen för detta stadgande äro angifna i statsrådsprotokollet för den 31 maj 1901. Genom den utsträckning af vitsordet att påkalla auktion, som vid den nu skedda bearbetningen föreslagits, synes denna fråga vara bragt i ett annat läge. Då man ej vidare af den delägare, som påyrkar försäljning, kräfver bevisning, att han utan eget förvållande lider synnerligt men af gemenskapens bibehållande, utan tvärtom i princip tillerkänner enhvar delägare rätt att när som helst påkalla auktion, synes det ej längre finnas anledning att låta rättens beslut om auktion föranleda mer än ett försäljningsförsök. Leder detta ej till försäljning, står det ju öppet för den delägare, som önskar dess upprepande, att hos rätten förnya sin ansökan. Genom denna ändring vinnes den fördel, att ett omedelbart upprepande af auktionen ej behöfver äga rum, om man på förhand kan beräkna, att sådant skulle blifva utan resultat.

I följd af ändringar, som vidtagits i förslaget till lag om samäganderätt, ^ torde, på sätt inom högsta domstolen framhållits, förslagen till lag, innefattande tillägg till 1 kap. jordabalken, och till lag, innefattande vissa bestämmelser rörande försäljning af fastighet, däri omyndig äger del, böra utgå.»

Departementschefen uppläste härefter förslag till

l:o lag om samäganderätt;

2:o lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan; och

3:o lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring;

och hemställde departementschefen, att förslagen matte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition för Riksdagen till antagande framläggas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

71 Justitieråden Hellström och Billing åberopade hvad af dem vid granskning i högsta domstolen af förslaget till lag om samäganderätt anförts för så vidt det icke vid förslagets omarbetande vunnit beaktande. Statsrådets öfrige ledamöter biträdde föredragandens hemställan;

och täcktes, med bifall till denna hemställan, Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i ämnet af den lydelse bilagan litt. A. vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet Aug. von Hartmansdorff.