Prop. 1905:13

med förslag till lag rörande afgäld från afsöndrad lägenhet

Typ: Proposition
Källa: weburn.kb.se

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 13.

1 N:o 13.

Kungl. Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag rörande afgäld från afsöndrad lägenhet; gifven Stockholms slott den 31 december 1904.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag rörande afgäld från afsöndrad lägenhet.

Kungl. Magt förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Ossian Berger..

Bih. till Eiksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 9 Haft. (N:o 13.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

Förslag

till

Lag

rörande afgäld från afsöndrad lägenhet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Från lägenhet, hvilken för alltid från hemman afsöndrats och för hvilken enligt äldre författning om enskiftesdelning eller jordafsöndring afgäld till hemmanet blifvit fastställd eller bort fastställas, skall, där ej här nedan annorlunda stadgas, efter den 31 december 1906 afgäld icke utgå.

2 §•

Har, på grund af förbehåll vid lägenhetens upplåtande, fastställts högre afgäld än som, vid jämförelse af ägornas storlek och beskaffenhet, kan anses hafva motsvarat hvad af hemmanets allmänna utskylder å lägenheten belöpte, eller har förbehåll gjorts om sådan högre afgäld, utan att fastställelse ägt rum, vare hemmanets innehafvare berättigad att få den Överskjutande delen af afgälden fastställd att fortfarande af lägenheten utgå.

3 §•

Besväras stamhemmanet af allmänna utskylder, i hvilkas utgörande lägenheten icke omedelbart deltager, vare hemmanets innehafvare berättigad att få sagda utskylder så fördelade, att från lägenheten omedelbart utgöres hvad, efter ägornas storlek och beskaffenhet, därå belöper.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 13.

4 §•

Vill hemmanets innehafvare begagna sig af den rätt, som enligt 2 eller 3 § må honom tillkomma, göre ansökan hos Konungens befallningshafvande före den 1 januari 1917, eller vare sin rätt förlustig.

År dylik ansökning gjord, höre Konungens befallningshafvande innehafvaren af den afsöndrade lägenheten samt inhämte, där ej afsöndringshandlingarna lämna erforderliga upplysningar, yttrande af kronobetjaningen och landtmätare.

5 §.

Finnes, efter hvad i 2 § sägs, viss del af afgäld fortfarande böra utgöras, fastställe Konungens befallningshafvande en mot sådan del svarande afgäld att från och med den 1 januari 1907 till hemmanet utgå; dock att härigenom ej göres rubbning i hvad enligt 17 kap. 3 § jordabalken och 17 kap. 6 § handelsbalken gäller om panträtt och förmånsrätt för innestående ränta. Afgälden varde bestämd i penningar, där ej annorlunda mellan parterna öfverenskommes.

6 §•

Skall jämlikt 3 § fördelning af utskylder äga rum, bestämme Konungens befallningshafvande, med jämkning till så bekvämt tal ske kan, det inbördes förhållande, efter hvilket hemmanet och lägenheten skola i utskyldernas utgörande deltaga; och lände det beslut till efterrättelse från och med den 1 januari året efter det ansökningen till Konungens befallningshafvande inkom, dock ej i något fall före den 1 januari 1907.

7 §■

Hafva frihetsår författningsenligt medgifvits, äge, utan hinder af hvad i 5 eller 6 § är stadgadt, lägenhetens innehafvare njuta dem till godo, i den mån de ej tilländalupit.

8 §•

I sammanhang med beslut, som i 5 eller 6 § afses, åsätte Konungens befallningshafvande lägenheten särskildt namn och nummer, där

4 Kung!. Majfis Nåd. Proposition N:o 13.

sådant tillförene ej ägt ruin; och skall anteckning om Konungens befallningshafvandes beslut ske i kronans jordebok.

9 §.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

10 §.

Hvad här förut stadgas angående lägenhet, som blifvit afsöndrad från hemman, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om lägenhet, som afsöndrats från lägenhet; dock att, där afsöndring skett från afsöndrad lägenhet, fördelning af utskylder enligt 3 § ej må ifrågakomma, innan stamlägenheten åliggande del af utskylderna biifvit bestämd.

11 §•

Denna lag äger ej tillämpning på lägenhet, hvilken afsöndrats från boställe eller från annat publikt hemman eller lägenhet, som icke vid tiden för upplåtelsen innehades under stadgad åborätt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 13.

5 Utdrag ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet fredagen den 17 juni 1904.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

W ESTRING,

Ramstedt,

Berger,

Meyer, von Friesen,

Virgin.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger i underdånighet Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1896 angående väckta förslag om ändrade bestämmelser rörande afgäld från jordafsöndringar, därvid af honom anfördes:

»I fråga om afsöndring, som skett före den 1 januari 1897, då lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896 trädde i kraft, gäller ännu Eders Kungl. Maj:ts förnyade nådiga förordning angående hemmansklyfning och jordafsöndring den 6 augusti 1881. I denna förordning är stadgadt, att från hemman må ske

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

afsöndring intill viss del af ägovidden samt att å lägenhet, som sålunda afsöndras, skall läggas årlig afgäld, hvilken ej må vara mindre, än att den motsvarar hvad af hela stamhemmanets räntor och öfriga allmänna utskylder, vid jämförelse af ägornas storlek och beskaffenhet, å den afsöndrade lägenheten belöper; och vidare innehåller förordningen, att afhandling rörande afsöndring skall ingifvas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som har att tillse, huruvida den i afseende å afsöndringens storlek är med förordningen öfverensstämmande, samt pröfva den föreslagna afgälden och, där den finnes tillräcklig, fastställa densamma, men i annat fall bestämma högre lämplig afgift.

Med tillämpning af nådiga kungörelsen den 5 juni 1885 har, sedan ränta och kronotionde å hemman eller lägenhet i kronans jordeböcker och räkenskaper sammanförts till en summa under benämning grundskatt, från och med år 1886 uti behållna grundskatten å viss jord äfvensom uti prästernas utlagor skett nedsättning med trettio procent af grundskattens eller utlagornas belopp. Hvad sålunda föreskrifvits i fråga om den till staten utgående grundskatt har ock genom nådiga förordningen angående inlösen af skattefrälseräntor med mera den 11 september 1885 förklarats skola gälla i afseende å räntor med mera, som enligt samma förordning blefve inlösta. Genom lag den 2 december 1892 har därefter medgifvits, att de sålunda nedsatta skatterna och utlagorna skulle afskrifvas under loppet af tolf år. Denna afskrifning har ägt rum på det sätt, att skatterna och utlagorna nedsatts från och med år 1893 med tio procent af det belopp, hvarå nedsättningen enligt kungörelsen den 5 juni 1885 beräknats, samt därefter från och med hvart och ett af åren 1894, 1896, 1898, 1900 och 1902 med ytterligare tio procent af nämnda belopp, hvarefter återstoden af skatterna och utlagorna från och med år 1904 eftergifvits. Sedan vidare genom lag den 5 juni 1885 i rustnings- och rotering sbesvär en från och med år 1886, med vissa undantag, beviljats lindring med trettio procent af dessa besvärs uppskattade värde, har genom lag den 2 december 1892 förklarats, att i samma besvär skulle, likaledes med vissa undantag, ske lindring att från och med år 1893 utgå årligen med vissa procent och så, att från och med år 1904 hela beloppet af besvärens uppskattade värde blefve eftergifvet.

Jämväl i andra hänseenden hafva i senare tider de bördor, som varit lagda omedelbart å hemmanen, blifvit ej obetydligt lättade. Sålunda stadgades genom lag af den 26 september 1884, att i kostnaden för uppförande och underhåll af tingshus och här ads fängelse, hvilka enligt 26 kap. 4 § byggningabalken byggdes efter gårdatalet, skulle alla de,

7 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

som inom tingslaget erlade kommunalutskylder, deltaga, för fastighet efter hela samt för andra beskattningsföremål efter en fjärdedel af därå belöpande fyratal. Denna grund för kostnadens fördelning har sedermera genom lag den 30 juni 1899 så ändrats, att andra beskattningsföremål än fastighet nu deltaga efter hälften af fyrktalet. På enahanda sätt har ock i fråga om skyldigheten att bygga och underhålla prästgård, hvilken skyldighet enligt 1734 års lag jämväl utgjordes efter gårdatalet, genom lagar af den 1 maj 1885 och den 29 juni 1900 förklarats, att denna skyldighet skall utgöras efter fyrktal.

I vägunderhållet på landet deltogo enligt 25 kap. 8 § byggningabalken alla de, som ägde eller brukade hemman, men genom lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 har detta besvär lagts icke blott på annan jordbruksfastighet, än hemman, utan äfven på vissa andra beskattningsföremål. Vägunderhållet in natura skall numera utgöras efter vägtal, som åsättes hemman, utjord och annan jordbruksfastighet efter senast fastställda taxeringsvärdet. I sammanhang med detta stadgande i 10 § väglagen har dock medgifvits innehafvare af afsöndrad jordlägenhet, för hvilken afgäld till stamhemmanet fastställts, rätt att, om därvid tagits hänsyn till den på lägenheten belöpande andel af stamhemmanets väghållning, i ersättning för den skyldighet i detta hänseende, som enligt lagen skall af lägenhetens innehafvare utgöras, njuta befrielse för så stor del af afgälden, som med afseende å de förhållanden, hvilka voro för handen, då afgälden fastställdes, kan anses hafva motsvarat lägenhetens andel i väghållet. I fall öfverenskommelse härom ej kan emellan vederbörande träffas, äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande att på framställning af lägenhetsinnehafvaren bestämma den minskning i afgälden, som må tillkomma lägenhetens innehafvare.

På grund af de betydande förändringar, som efter år 1881 inträdt i grunderna för räntors och allmänna utskylders utgörande, väcktes vid 1896 års riksdag förslag om ändrade bestämmelser rörande afgäld från jordafsöndringar till lindring uti de innehafvaren af en afsöndring åliggande förpliktelser. Det framhölls därvid, att alla i senare tid skedda skattelindringar endast kommit ägarne af den i mantal satta jorden till godo, men att däremot de numera öfverallt i landet talrikt förekommande innehafvarne af afsöndrade jordlägenheter icke i någon nämnvärd man kommit i åtnjutande af de med skatteregleringarna förenade fördelar; genom de vidtagna ändringarna i grunderna för utskylders utgörande hade tvärtom ägarne af afsöndrade lägenheter fått sig pålagda betydligt ökade skatter, i ty att de, förutom den lägenheten åsätta

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nio 13.

afgäld, hvilken fortfarande utginge oafkortad, vore underkastade alla de utskylder och besvär, hvilka enligt gällande bestämmelser utginge efter fastighet åsatt taxeringsvärde.

Riksdagen var äfven af den mening, att, beträffande stadgade afgälder, rättvisa och billighet påkallade en omgestaltning af det inbördes förhållandet emellan stamhemman och därifrån afsöndrad jord, och i förut omförmälda skrifvelsen den 13 maj 1896 anhöll därför Riksdagen, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagstadgande, huru för afsöndrad lägenhet kunde vinnas nedsättning i fastställd, till stamhemmanet utgående afgäld för hvad som, med undantag af väghållningsbesväret, finge anses motsvara hvad å lägenheten belöpt af grundskatter samt öfriga allmänna utskylder och besvär, som stamhemmanet haft att utgöra, men hvilka dels dåmera upphört eller enligt fattade beslut komme att upphöra dels tillförene utgått efter mantal, men dåmera utgjordes efter annan grund.

Öfver Riksdagens nyssnämnda skrifvelse anbefalldes, jämlikt nådig remiss den 20 maj 1896, kammarkollegium att, efter Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i länen hörande, afgifva underdånigt utlåtande. Enligt de sålunda infordrade yttrandena, hvilka den 24 april 1901 till Eders Kungl. Maj:t inkommo, hafva såväl samtliga Kungl. Maj:ts befallningshafvande som ock kammarkollegium ansett rättvisa och billighet påkalla, att med anledning af de i Riksdagens skrifvelse omförmälda förhållanden nedsättning bereddes afsöndrad lägenhet i fastställd afgäld.

I fråga om sättet att åstadkomma den önskvärda nedsättningen skulle det, enligt kammarkollegii mening, ligga närmast till hands att, på sätt flertalet af Kungl. Maj:ts befallningshafvande ock förutsatt, låta denna nedsättning ske under iakttagande i tillämpliga delar af stadgandet i 10 § väglagen, och det syntes kollegium, för den händelse saken så ordnades, böra, med upphäfvande af hvad i nämnda lagrum stadgats om nedsättning i afgälderna, meddelas följande föreskrifter:

att, där jämlikt författningarna afgäld blifvit fastställd å afsöndring för alltid från egendomar under enskild äganderätt eller stadgad åborätt, afsöndringsinuehafvaren från och med år 1904 må njuta så stor nedsättning i afgälden, som, med afseende å de förhållanden, hvilka voro för handen, då afgälden fastställdes, eller, om afgälden grundar sig på öfverenskommelse, vid tiden för dess ingående, kan anses hafva motsvarat lägenhetens andel i de stamhemmanets allmänna utskylder och besvär, hvilka efter sagda tid antingen upphört att utgå eller för-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13. 9

delats efter sådana grunder, att jämväl afsöndringen själf kommit att i dem taga del;

att den Kungl. Maj:ts befallningshafvande, hvarunder afsöndringen lyder, har att på framställning af afsöndringsinnehafvaren, efter vederbörandes hörande, därest öfverenskommelse härom ej kan träffas, bestämma den nedsättning i afgälden, som må afsöndringsinnehafvaren tillkomma, hvarefter anteckning om nedsättningen skall ske i afsöndringsförteckning och jordebok samt anmälan därom göras hos kammarkollegium;

att, där öfverenskommelse mellan vederbörande träffas om nedsättning i afgäld eller om dess upphörande, sagda öfverenskommelse för att blifva för framtiden bindande skall insändas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som har att meddela beslut om afförande ur jordafsöndringsförteckning och jordebok af afgälden eller deri del däraf, hvilken upphört att utgå, samt att därom sedan göra anmälan hos kammarkollegium;

att, där icke fastställd afsöndring upplåtits före den 1 januari 1897, afgäld därå må fastställas endast om ansökan därom inkommer till Kungl. Maj:ts befallningshafvande inom viss tid, t. ex. den 1 januari 1905;

att vid dylik afgälds fastställande Kungl. Maj:ts befallningshafvande må, därest öfverenskommelse träffats om viss afgäld, på framställning af afsöndringens innehafvare förordna om den minskning i sistberörda afgäld, som kan föranledas däraf, att åtskilliga stamhemmanets utskylder efter öfverenskommelsens ingående antingen upphört eller fördelats efter sådana grunder, att jämväl afsöndringen kommit att däri taga del; samt

att, därest dylik öfverenskommelse ej träffats eller den öfverenskomna afgälden befinnes för låg, Kungl. Majff.s befallningshafvande vid afgäldens bestämmande endast har att taga hänsyn till de stamhemmanet vid tiden för fastställelsen ännu åliggande allmänna utskylder och besvär, hvilka i afsöndringsutslaget skola noggrannt specificeras.

Kammarkollegium fann dock åtskilliga skäl tala mot detta sätt att ordna frågan. Väl torde man — yttrade kollegium härom — kunna säga att, sedan med år 1904 flertalet grundskatter helt afskrifvits samt ersättning lämnades för rustnings- och roteringsbesväret, de flesta och mest betydande af de utskylder, som bort ligga till grund för afgäldernas bestämmande, antingen helt upphört eller fördelats efter andra grunder. Men i åtskilliga fall torde dock smärre dylika utskylder och besvär kvarstå. Äfven där afgälden fastställts af myndigheterna utan Bill. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 9 Höft. 2

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

föregående förslag af parterna, torde därför, därest annan öfverenskommelse ej träffas, i flertalet fall en liten, ofta endast till några ören uppgående afgäld komma att ännu någon tid kvarstå för att sedan föranleda nya regleringar.

Äfven om man bortsåge från dessa och andra af kollegium anförda olägenheter, skulle dock, enligt kollega mening, Kungl. Maj:ts befallningshafvande åtminstone i de län, där många afsöndringar förekomma, utan att något egentligt statsändamål därigenom vunnes, blifva så öfverhopade af göromål, att de med nuvarande arbetskrafter ej kunde medhinna desamma. För undanröjande af dessa olägenheter hade — anförde kollegium vidare — bland annat föreslagits, dels att kronofogden skulle vara skyldig att, på framställning af lägenhetsinnehafvaren, uträkna den minskning i afgäld, som af angifna förhållanden betingades, så att frågan skulle dragas under Kungl. Maj:ts befallningshafvande endast när parterna ej vore nöjda med denna uträkning, dels att afgälder af viss lägre storlek, förslagsvis 50 liter spannmål, utan vidare undersökning skulle upphöra. Hvad det förra förslaget anginge, ansåg dock kollegium böra anmärkas, att fögderiförvaltningen i allmänhet ej lärer hafva tillgång till sådana handlingar, som åtminstone för äldre jordafsöndringar erfordras för att uträkna nedsättningens belopp, och hvad anginge förslaget att låta sådana afgälder, som ej uppgå till visst lägre belopp, upphöra utan undersökning, måste det gifvet anses innebära en rättskränkning emot stamhemmansägaren, då den omständigheten, att en afgäld blifvit lägre eller högre, i flertalet fall beror på afsöndringarnas olika storlek och godhet.

Kammarkollegium hemställde därför alternativt att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad åtskilliga Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreslagit, saken ordnades så, att, där Kungl. Maj ds befallningshafvande utan öfverenskommelse mellan parterna fastställt viss afgäld, denna från viss tid, som, med hänsyn till hvad kollegium förut anfört, lämpligen borde sättas till år 1904, skulle helt upphöra och stamhemmansägaren i stället erhålla rättighet att, där han styrker att fortfarande å hemmanet hvila sådana utskylder och besvär, till hvilka vid afgäldens bestämmande hänsyn skolat tagas, utan särskild kostnad få bestämd den andel, hvarefter afsöndringen med stamhemmanet skall deltaga i sagda utskylder och besvär. Därigenom flyttades väl bevisningsskyldigheten i hufvudsak öfver på stamhemmanets ägare, men någon större obillighet syntes kollegium ej ligga däri, så mycket mindre som bevisningsskyldigheten gifvetvis är lättare i stamhemmansägarens än i afsöndringsinnehafvarens hand. För bestämmande af den

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 13.

andel, hvarefter afsöndringen skall med stamhemmanet deltaga i utskylderna, torde i allmänhet handlingarna till afsöndringsutslagen lämna vägledning. Där så ej är fallet eller dessa handlingar ej kunna tillrättaskaffas, torde lätt ur provinslandtmäteriarkivet tillräcklig upplysning erhållas, hvilken, i likhet med hvad som stadgats i kungl. cirkuläret den 27 juni 1896, syntes böra meddelas utan kostnad för parterna. Härom torde sedan anteckning böra äga rum i afsöndringsförteckning och jordebok, och det syntes kollegium kunna ifrågasättas, om icke dylik ansökan från stamhemmansägarens sida borde framställas inom viss tid, exempelvis den 1 januari 1905, för att komma under ompröfning.

Hvad sålunda föreslagits beträffande jordafsöndringar, därå utan öfverenskommelse mellan parterna fastställts viss afgäld, borde, enligt kammarkollegii mening, äfven gälla, där väl dylik öfverenskommelse träffats, men den öfverenskomna afgälden befunnits vara för låg.

Annorlunda ansåg kammarkollegium saken ställa sig, när viss afgäld öfverenskommits mellan parterna och denna befunnits tillräcklig samt därför fastställts. Fall kunde väl därvid förekomma, då den öfverenskomna afgälden just motsvarat afsöndringens andel i stamhemmanets räntor och öfriga allmänna utskylder, men i regel omfattade nog eu dylik afgäld dels en anpart, som motsvarade afsöndringens andel i stamhemmanets berörda räntor och öfriga allmänna utskylder, dels ock en anpart, som rätteligen endast utgjorde ogulden köpeskilling. Många fall förekomme ock, där någon köpeskilling alls icke erlagts.

Hvad den förra delen af afgälden beträffade, borde, enligt kammarkollegii mening, afsöndringsinnehafvaren på lika sätt och inom samma tid som eljest vinna befrielse från denna, mot det att Kungl. Maj:ts befallningshafvande, där stamhemmansägaren så önskade, bestämde den andel, hvarefter afsöndringen med stamhemmanet skall deltaga i de hemmanet påhvilande allmänna utskylder och besvär. Först måste det sålunda bestämmas, hvilken andel af afgälden har denna karaktär. Detta blefve naturligen svårare, då de hos myndigheterna förvarade handlingar ej härutinnan lämna åtminstone full vägledning, men afgörandet af denna fråga syntes dock, därest ej från endera sidan yrkande framställdes, att den skulle hänskjutas till skiljedom, kunna öfverlämnas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som då hade att afgöra frågan med ledning af där förvarade handlingar samt i öfrigt. efter den utredning, stamhemmanets ägare kunde åstadkomma, under hänsyntagande till stamhemmanets alla utskylder och besvär vid tiden för öfverenskommelsens ingående.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

Beträffande åter de Överskjutande afgälderna syntes det kollegium, som om det kunde medgifvas afsöndringsägaren att få inom viss utsatt tid lösa sig ifrån dem mot erläggande af afgäldernas kapitalvärden, beräknade efter viss låg räntefot, t. ex. 3 Va eller 4 procent. Jämväl syntes det böra tagas i öfvervägande, om man icke för framtvingande af dylik aflösning skulle kunna föreskrifva, att afsöndringsägarne ej finge tillgodonjuta nedsättning i afgälden förr än de inför Kung!. Maj:ts befallningshafvande visat, att aflösningssumman blifvit till stamhemmansägaren erlagd eller, därest detta af en eller annan anledning icke kunnat äga rum, blifvit nedsatt hos Kungl. Majrts befallningshafvande. För de fall, att aflösningssumman uppginge till visst högre belopp, t. ex. 200 kronor eller därutöfver, ansåg kollegium lämpligt, att staten försträckte beloppet mot det att afsöndringsägaren amorterade detsamma under en längre eller kortare tidsperiod, därvid amorteringen torde böra efter anteckning i jordeboken åtnjuta samma förmånsrätt som förut afgälderna.

Kammarkollegium upptog slutligen frågan, hvilken ställning de afsöndringar skulle intaga, som verkställts före den 1 januari 1897 men ej blifvit fastställda. Härom anförde kollegium, att efter 1896 års lag skall å dem fortfarande tillämpas den föregående lagstiftningen, hvadan, där så begärdes, å dem måste fastställas afgäld. Hade ej viss afgäld kontrahenterna emellan öfverenskommits, skulle emellertid sådant fastställande efter kollega förslag ej vidare erfordras, utan i stället endast, där begäran därom inom viss tid framställdes af stamhemmansägaren, bestämmas den andel, hvarmed afsöndringen skall med stamhemmanet deltaga i dess ännu kvarstående utskylder, samt afsöndringen i öfrigt behandlas efter 1896 års lag. Hade åter viss afgäld öfverenskommits mellan kontrahenterna, skulle då rätteligen först fastställas afgäld och sedan å densamma vidtagas förut föreslagna procedur. Detta syntes emellertid vara en onödig omgång, utan borde Kungl. Majrts befallningshafvande, därest afgälden ej öfverstiger afsöndringens andel i stamhemmanets utskylder vid tiden för upplåtelsen, kunna förordna, att den skall upphöra att utgå, men eljest bestämma, huru stor del däraf skall utgöra öfverskott, hvithet sedan behandlas på förut angifvet sätt.»

Med förmälan att, sedan genom nådig remiss den 15 november 1902 Kungl. Majrts befallningshafvande i länen anbefallts att, i anledning af hvad kammarkollegium i ärendet yttrat, däri afgifva förnyadt underdånigt utlåtande, samtliga Kungl. Majrts befallningshafvande,

13 Kung},. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

på ett undantag när, i fråga om sättet att ordna den ifrågasatta nedsättningen i afgäld från afsöndrade lägenheter förordat i hufvudsak det af kammarkollegium såsom andra alternativ framställda förslag, redogjorde föredragande departementschefen för samtliga i ärendet afgifva yttranden i den mån redogörelse därför icke redan blifvit lämnad, hvarefter departementschefen vidare anförde:

»Då numera de allmänna utskylder, som tillförene hvilat omedelbart å hemmanen, till största delen antingen afskrifvits eller utgöras efter sådan grund, att de afsöndrade lägenheterna däri deltaga, är det tydligen fullt rättvist, att lägenhetsägarne befrias från den clel af afgälderna, som motsvarar utskylder, hvilka sålunda bortfallit eller kommit att utgöras efter förändrad grund.

Hvad angår den ifrågasatta lagstiftningens omfattning, synes det uppenbart att, då den nu gällande lagen af den 27 juni 1896 icke innehåller någon bestämmelse om afgälda läggande å afsöndrad lägenhet, här icke komma i betraktande de afsöndringar, som skett, i enlighet med nämnda lag, utan allenast de upplåtelser, hvilka ägt rum med stöd af förut omförmälda förordningen den 6 augusti 1881 eller den lagstiftning, som därförut gällde. Denna lagstiftning återfinnes dels i de författningar om enskiftesdelning, som under åren 1803—1812 utkommit, dels i de om hemmansklyfning och jordafsöndring den 19 december 1827, den 14 november 1829, den 13 juli 1853 och den 6 augusti 1864 utgifna författningar.

I fråga om lägenhet, som från hemman upplåtits på viss tid eller lifstid, har, enligt hvad kammarkollegium anfört, fastställelse å sådana afsöndringar endast i ett fåtal fall meddelats. Då afgälden från nämnda lägenheter enligt sakens natur närmast torde äga karaktären af en arrendesumma, anser jag, att några åtgärder till nedsättande af detta slag af afgäld ej böra vidtagas.

Författningarna angående hemmansklyfning och jordafsöndring medgåfvo innehafvare af boställe eller publikt hemman, som icke under stadgad åborätt besuttes, rätt att allenast på viss tid upplåta jord; men de afsöndringar under äganderätt, som på grund af enskiftesförfattningarna i behörig ordning skett från boställen, skulle likväl äga framtida bestånd. Emellertid hafva från boställen samt andra publika hemman och lägenheter, hvilka ej innehafva^ under åborätt, afsöndringar ägt rum för alltid, i många fall, särskild! i senare tid, mot köpeskilling utan afgäld, men merendels dock, särskild! från ecklesiastika boställen, allenast mot viss årlig afgäld utan köpeskilling. Ehuru vid bestämmande af denna afgäld hänsyn nog stundom kan hafva tagits till stamhemmanets utskyl-

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

der, lärer dock, såsom kammarkollegium erinrat, afgälden närmast afsett att utgöra ersättning för upplåtelsen af jorden. Då i öfrigt några allmänna föreskrifter ej meddelats rörande grunderna för afgälds utgörande från dylika afsöndrade lägenheter, och således någon fast utgångspunkt för afgäldens reglerande här saknas, finner jag, i .likhet med kammarkollegium, att från området för ifrågavarande lagstiftning bör uteslutas lägenhet, den där afsöndrats från boställe eller från annat publikt hemman eller lägenhet, som icke vid tiden för upplåtelsen innehafts under stadgad åborätt.

Antalet af de för alltid afsöndrade lägenheter, liviika enligt 1881 års förordning och äldre författningar af Kungl. Maj:ts befallningshafvande åsatts afgäld, uppgår enligt de hos kammarkollegium befintliga afsöndringsförteckningar och jordeböcker till omkring 30,000. På grund däraf att åtskilliga domstolar ej för meddelande af lagfart å afsöndrad lägenhet fordrat, att afgäld skall hafva blifvit af Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämd, förekomma emellertid, efter hvad kammarkollegium uppgifvit, i de flesta län ett synnerligen stort antal afsöndrade lägenheter, därå afgäld ej blifvit fastställd. I afseende å afsöndring, som skett innan 1896 års lag träd! i kraft, stadgär nämnda lag, att bestämmelserna i 1881 års förordning fortfarande skola tillämpas. Har således beträffande lägenhet, som upplåtits före den 1 januari 1897, afgäld ej blifvit af Kungl. Maj:ts befallningshafvande fastställd, står det vederbörande öppet att, vare sig öfverenskommelse om afgäld träffats eller ej, när som helst söka sådan fastställelse. Det torde emellertid vara uppenbart, att förevarande lagstiftning bör, utan hänsyn därtill, att beträffande viss lägenhet afgäld ej blifvit fastställd, direkt afse äfven sådan lägenhet. Om det nämligen för åtnjutande af den lindring, som är afsedd att tillgodokomma ägaren af afsöndrad lägenhet, skulle uppställas det villkoret, att afgäld å lägenheten blifvit fastställd, skulle därigenom allenast stadgas en onödig och besvärlig omväg. Ej heller gifva de förhandlingar, som i Riksdagen föregingo dess skrifvelse i ämnet, något stöd för det antagande, att Riksdagen verkligen afsett att endast lägenheter med fastställd afgäld skulle vinna nedsättning i den till stamhemmanet utgående afgälden.

Äfven efter de förändringar i beskattningslagstiftningen, hvilka förut äro omnämnda och sedermera ytterligare tillkommit, kvarstå i regel vissa allmänna utskylder, som enbart hvila å stamhemmanen och i hvilka således en lägenhetsägare ej har att omedelbart taga del. Om man bortser från enstaka ej afskrifna grundskattebelopp samt från räntor och tionde, som innehafva^ under enskild äganderätt, torde

15 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

hit böra hufvudsakligen räknas aflöning till prästerskapet efter ett stort antal lönekonventioner eller löneregleringsresolutioner, aflöning till klockare i de fall, där ej ny lönereglering enligt kung!, förordningen den 2 november 1883 begynt tillämpas, samt under vissa förutsättningar håll- och reservskjuts, kronoskjuts och inkvartering. Då man icke lärer kunna lämna å sido dessa kvarstående utskylder, af hvilka särskild betydelse måste tilläggas de till prästerskapet utgående bidragen, torde afgälderna, ehvad de blifvit fastställda eller icke, böra bibehållas i den mån de motsvara den afsöndrade lägenhetens andel i dessa utskylder, eller ock ansvaret för denna andels utgörande på annat sätt drabba lägenheten.

Enligt författningarna om hemmansklyfning och jordafsöndring ålåg det Kungl. Maj:ts befallningshafvande att i de fall, då öfverenskommelse om afgäld träffats, höja det utsatta beloppet, därest det ej motsvarade den afsöndrade lägenhetens andel i stamhemmanets allmänna utskylder. Men om det öfverenskomna beloppet, såsom ofta var händelsen, öfversteg lägenhetens andel i nämnda utskylder, ägde Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej befogenhet att sänka detsamma. Har Kungl. Maj:ts befallningshafvande vid fastställande af afgäld å afsöndrad lägenhet höjt det belopp, hvarom öfverenskommelse träffats, lärer den fastställda afgälden få antagas hafva jämnt motsvarat lägenhetens andel i hemmanets utskylder. Den del af afgälden, som icke belöper å ännu kvarstående utskylder, bör följaktligen i sådan händelse bortfalla. Om däremot Kungl. Maj:ts befallningshafvande funnit den öfverenskomna afgälden tillräcklig och således utan vidare fastställt afgälden, kan det väl någon gång hafva inträffat, att den sålunda fastställda afgälden jämnt motsvarat lägenhetens andel i stamhemmanets utskylder, men i öfvervägande antalet fall torde afgälden hafva öfverstigit denna andel. Det öfverskjutande beloppet måste då betraktas såsom en del af köpeskillingen för den afsöndrade lägenheten, såsom en rent privaträttslig prestation till stamhemmanets ägare, och i detta belopp lärer någon nedsättning icke kunna ifrågakomma. Hvad nu är sagdt torde äfven gälla om sådana före den 1 januari 1897 afsöndrade lägenheter, beträffande hvilka afgäld icke blifvit fastställd. Har nämligen öfverenskommelse om afgäld träffats, och är den större, än som kan anses hafva motsvarat lägenhetens andel i de räntor och öfriga allmänna utskylder, till hvilka vid afgälds fastställande skolat tagas hänsyn, lärer i fråga om det öfverskjutande beloppet någon nedsättning ej kunna vinnas, hvaremot afgäldssumman i öfrigt må bortfalla till den del, som af de förändrade förhållandena föranledes.

16 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 13.

I fråga om sättet att bereda lägenhetsägarne den lindring, som till följd af de förändrade skatteförhållandena bör dem tillkomma, ansluter jag mig i hufvudsak till det af kammarkollegium såsom andra alternativ framställda förslag. Enligt min mening bör afgäld från afsöndrad lägenhet efter viss dag upphöra att utgå, dock med förbehåll att, där vissa utskylder ännu kvarstå, i hvilkas utgörande den afsöndrade lägenheten bör deltaga, hemmansägaren må vara berättigad att få dessa utskylder så fördelade, att från lägenheten direkt utgöres hvad därå rätteligen belöper, samt att, där öfverenskommen afgäld till någon del är att betrakta såsom köpeskilling, hemmansägaren likaledes må äga att få eu mot denna del svarande afgäld fastställd att fortfarande af lägenheten utgå. Bestämmandet i ena som andra fallet torde böra åligga Kungl. Maj:ts befallningshafvande, och grunden för detta bestämmande bör vara hemmanets och lägenhetens inbördes förhållande med afseende å deras ägors storlek och beskaffenhet, efter hvad därom var upplyst vid tiden för afsöndringen. Att Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut skall meddelas kostnadsfritt bär jag naturligen afsett. Den afgäld, som, efter hvad nu är sagdt, kommer att åsättas lägenheten, torde, i motsats till hvad nu gäller, böra fastställas i penningar; men äro hemmansägaren och lägenhetsägaren öfverens, att afgälden skall utgöras på annat sätt, synes öfverenskommelsen härom böra blifva gällande. Uppenbart är, att sådan afgäld bibehåller förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken; någon rubbning i detta hänseende har ansetts icke böra ifrågakomma.

Genom den af mig sålunda förordade anordningen vinnes omedelbart den fördel, att i ett mycket stort antal fall, där den å lägenheten belöpande utskyldsdelen eller afgäldssumman, såsom uppgående blott till några ören, saknar hvarje betydelse för sakägaren, den nu utgående afgälden kan af sig själf försvinna, utan att myndigheterna blifva i onödan besvärade. Detta utesluter likväl ej att, å andra sidan, hemmansägarens rättmätiga anspråk kan varda fullt tillgodosedt, och detta i en form, som, beträffande fördelningen af de kvarstående utskylderna, förekommer sådana framtida regleringar, som eljest skulle blifva en följd af nya ändringar beträffande grunderna för utskylders utgörande. I fråga om tiden, när afgäld, som enligt äldre afsöndringsförfattning blifvit fastställd eller bort fastställas, bör bortfalla, vore det utan tvifvel riktigast att låta denna tid infalla så nära tiden för den nya lagens ikraftträdande som möjligt, men för att bereda hemmansägaren utväg att, innan denna äldre afgäld upphört, få afgjord frågan om fördelning af kvarstående utskylder samt om bestämmande af ny afgäld, där sådan skall utgå, torde det finnas lämpligt att framflytta tiden för den äldre afgäldens upphörande ända till den 1 januari 1907.

17 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

En förutsättning för vinnande af den fördel, livarom nyss talats, är att hemmansägaren ålägges skyldighet att göra ansökning hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Ehuru det torde ligga i sakens natur, att hemmansägaren därvid i sitt eget intresse angifver de omständigheter, som på frågans afgörande kunna öfva inverkan, innebär dock hemmansägarens ansökningsplikt icke någon bevisskyldighet i egentlig mening. Från denna synpunkt blefve besväret för hemmansägaren säkerligen ej mindre, om ansökningsplikten ålåge lägenhetsägaren, och således torde den initiativskyldighet, hvarom här är fråga, ej kunna anses betungande. Den omständigheten, att lägenhetsägaren upphör att betala afgäld, utgör eu direkt maning för hemmansägaren att göra sitt anspråk gällande; han har då sig själf att skylla, om han ej njuter befrielse från den del af hemmanets utskylder, som rätteligen bör utgöras af lägenhetsägaren, likasom om han ej af denne bekommer den del af afgälden, som han privaträttsligt har att fordra. På det att lägenhetens ägare dock icke alltjämt skall vara i ovisshet, huruvida från hemmansägarens sida giltigt anspråk i nu nämnda hänseenden kan förefinnas, torde det vara nödigt att stadga någon tid, inom hvilken sådant anspråk skall väckas för att kunna göras gällande. Denna preskriptionstid torde lämpligen böra sättas till tio år från den dag, då den gamla afgälden skall upphöra att utgå.

Af skäl, som förut angifvits, torde samma regler böra gälla för lägenhet, beträffande hvilken afgäld icke fastställts, som för lägenhet med fastställd afgäld. I tillämpningen synes dock vid bestämmandet af det afgäldsbelopp, som framgent må åligga lägenhet, en mindre skiljaktighet äga rum, allt eftersom lägenheten är af det ena eller andra slaget. Under det nämligen i fråga om lägenhet, för hvilken afgäld ej fastställts, skall tillses huruvida den öfverenskomna afgälden varit större, än som kan antagas hafva motsvarat lägenhetens andel i hemmanets utskylder, torde det beträffande lägenhet med fastställd afgäld böra tagas hänsyn till den i räntepersedel fastställda afgäldens storlek, enär eljest, till följd af de under tidernas lopp skedda förändringar i markegångsprisen, alltför stora rubbningar i nu bestående rättigheter kunde befaras.

Hvad nu yttrats om lägenhet, som afsöndrats från hemman, torde böra äga motsvarande tillämpning i fråga om lägenhet, som afsöndrats från lägenhet, den där i jordeboken upptagits under särskildt nummer, likasom ock beträffande lägenhet, som afsöndrats från afsöndrad lägenhet. I afseende å det senare slaget af lägenhet har den äldre lagstiftningen ej angifvit, efter hvilken grund afgäld skall åsättas sådan

Bill. till Rissel. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afä. 9 Raft. 3

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

lägenhet Då det emellertid torde få antagas, att därvid skolat tagas hänsyn till den från stamlägenheten utgående afgäld endast i den mån denna afgäld motsvarat stamlägenhetens andel i hemmanets räntor och öfriga allmänna utskylder, torde vid bestämmande af afgäld, som enligt den ifrågasatta lagstiftningen må från den mindre lägenheten fortfarande utgöras, samma grundsats böra lända till efterrättelse och således böra tillses, huruvida den afgäld, som varit den mindre lägenheten åsatt, kan anses hafva öfverstigit dess andel i hvad som af den från stamlägenheten utgående afgäld utgjort andel i utskylder. Slutligen torde i fråga om lägenhet, som afsöndrats från afsöndrad lägenhet, böra genom eu särskild bestämmelse förebyggas att, innan det blifvit afgjordt, om stamlägenheten skall vara skyldig att direkt med hemmanet' deltaga i kvarstående utskylders utgörande, beslut meddelas, hvarigenom skulle bestämmas den mindre lägenhetens andel i dessa utskylder.

Af kammarkollegium har ifrågasatts att meddela lagbestämmelser i syfte att åstadkomma en aflösning af lägenhetsägarne åliggande afgäldsbelopp, men skäl synas mig ej föreligga att föreslå bestämmelser i sådan riktning.))

Sedan föredragande departementschefen härefter förmält, att han i enlighet med de i hans nu afgifna yttrande angifna grunder låtit inom justitiedepartementet uppgöra förslag innefattande ändrade bestämmelser rörande afgäld från afsöndrad lägenhet, uppläste departementschefen nämnda, i bilaga litt. A vid detta protokoll intagna förslag och hemställde i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna bifall.

Ur protokollet Carl Lunclquist.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

19 Bilaga litt. A.

Förslag

till

Lag,

innefattande ändrade bestämmelser rörande afgäld från

afsöndrad lägenhet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

2 §•

Har, på grund af förbehåll vid lägenhetens upplåtande, fastställts högre afgäld än som, vid jämförelse af ägornas storlek och beskaffenhet, kan anses hafva motsvarat hvad af hemmanets allmänna utskylder å lägenheten belöpte, eller har förbehåll gjorts om sådan högre afgäld, utan att fastställelse ägt rum, vare hemmanets innehafvare berättigad att få den öfver skjutande delen af afgälden fastställd att fortfarande af lägenheten utgå.

3 §•

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

4 §•

År dylik ansökning gjord, höre Konungens befallningshafvande innehafvaren af den afsöndrade lägenheten samt inhämte, där ej afsöndringshandlingarna lämna erforderliga upptysningar, yttrande afkronobetjäningen och landtmätare.

5 §•

6 §■

t §•

Hafva frihetsår författningsenligt medgifvits, äge, utan hinder af hvad i 5 eller 6 § är stadgadt, lägenhetens innehafvare njuta dem till godo, i den mån de ej tilländalupit.

8 §•

I sammanhang med beslut, som i 5 eller 6 § afses, åsätte Konungens befallningshafvande lägenheten särskildt namn och nummer, där sådant tillförene ej ägt rum; och skall anteckning om Konungens befallningshafvandes beslut ske i kronans jordebok.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 13.

9 §•

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

10 §.

ii §•

Denna lag äger ej tillämpning på lägenhet, hvilken afsöndrats från boställe eller från annat publikt hemman eller lägenhet, som icke vid tiden för upplåtelsen innehafts under stadgad åborätt.

22 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 13.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj ds högsta domstol torsdagen den 13 oktober 1904.

Tredje rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Her slom,

Carlson,

Billing,

Bohman,

Quensel.

Revisionssekreteraren Berg fortsatte och afslutade föredragningen af det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlämnade, i protokollet för den 11 innevarande oktober omförmälda förslag till lag, innefattande ändrade bestämmelser rörande afgäld från afsöndrad lägenhet.

Justitieråd et Carlson yttrade: De allmänna utskylder, h vilka vid

tiden för en lägenhets afsöndrande besvärade hemmanet och utgingo efter sådana grunder, att afsöndrade lägenheter icke omedelbart deltogo i desammas utgörande, kunna delas i två grupper, nämligen

l:o) de grundskatter och öfriga allmänna utskylder, hvilka numera antingen upphört eller utgöras efter sådana förändrade grunder, att afsöndrade lägenheter omedelbart deltaga i desamma — häri inberäknade rotering, rustning samt håll- och reservskjutsning, oaktadt dessa besvär, strängt taget, icke fullständigt upphört eller reglerats — och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

2:o) de allmänna utskyld er, Indika fortfarande besvära hemman, utan att afsöndra de lägenheter omedelbart deltaga i desamma.

Enligt förslaget skulle afsöndrad lägenhet, som upplåtits före 1897, hädanefter, under viss förutsättning, i mån af sin storlek och beskaffenhet med hemmanet omedelbart deltaga i de till gruppen 2 hänförliga allmänna utskylder.

Under denna falla emellertid vissa prestationer, såsom kronoskjuts och inkvartering, hvilka torde vara så obetydliga, att man för vinnande af större enkelhet kan lämna dem helt och hållet ur räkningen vid ifrågavarande lagstiftning.

Vidare hvila å en del hemman vissa afgifter, om hvilka det lärer vara mycket tvifvelaktigt, huruvida de äro hänförliga till allmänna utskylder eller icke, nämligen annuiteter å statslån och frälseräntor å frälseskattehemman. Uppenbarligen bör det icke lämnas oafgjordt, huru bör förfaras med dessa afgifter.

Hvad då först angår annuiteter å statslån, må erinras, att det icke kan blifva fråga om. andra statslån än sådana, som besvärade hemmanet, då lägenheten uppläts. Vare sig nu dessa annuiteter äro hänförliga till allmänna utskylder eller icke, torde för det fall, att vid upplåtelsen af lägenheten gjorts förbehåll om skyldighet för lägenhetsägaren att erlägga en del af annuiteterna, vara billigt, att lägenhetsägaren efter den sålunda bestämda grunden deltager i utgörandet af annuiteterna. I öfrigt synes i denna fråga skäligen kunna förfaras så, att om afgäld blifvit fastställd, utan att sådan till visst belopp blifvit aftalad, och handlingarna härom angifva att annuiteterna tagits i beräkning, lägenheten skall efter sin storlek och beskaffenhet omedelbart deltaga i annuiteternas utgörande, men att i andra fall hänsyn icke skall tagas till annuiteterna.

I fråga om frälseränta å frälseskattehemman torde det vara rättvist och billigt, att lägenhetsägaren åtminstone i vissa fall får vidkännas en del af denna afgift. Detta synes emellertid icke böra ske genom omedelbart deltagande i frälseräntans utgörande utan genom erläggande af afgäld. Det är nämligen icke lämpligt att inblanda lägenhetsägarne i tvisterna om frälseräntornas tillvaro och belopp eller att försvåra frälseränterättens förening med skatterätten. Härtill kommer, att frälseräntan torde kunna, helt eller delvis, bestå i prestationer, hvilka icke kunna af lägenhetsägaren fullgöras, såsom nyttjanderätt till viss del af hemmanets jord.

Till allmänna utskylder af nu ifrågavarande slag äro de från hemman utgående afgifter till prästerskapets aflöning hänförliga, om och i den mån, enligt gällande löneregleringar, motsvarande afgifter icke

24 Kung!,. Majds Nåd. Proposition N:o 13.

hvila å afsöndrade lägenheter; en pröfning härutinnan är sålunda erforderlig.

I öfrigt torde hänsyn icke behöfva tagas till andra allmänna utskylder af detta slag än den i vissa orter utgående patronatstionden.

Jag anser alltså, att lägenheten bör omedelbart deltaga endast i annuiteter å statslån, utgifter till prästerskapets aflöning och patronatstionde, på sätt förut närmare angifvits, och att Konungens befallningshafvandes beslut bör innefatta fullständig pröfning af lägenhetens skyldigheter härutinnan.

Under denna förutsättning synes beräkningen af den afgäld, som fortfarande bör utgå från lägenheten i det fall, att viss afgäld blifvit bestämd vid upplåtelsen, böra ske sålunda, att från denna i upplåtelsehandlingen stadgade afgäld dragas dels de andelar af nyssnämnda tre afgifter, lägenheten ålägges omedelbart utgöra, dels ock hvad på lägenheten efter dess storlek och beskaffenhet belöper af de till gruppen 1 hörande allmänna utskylder; alla dessa afgifter och utskylder beräknade till de belopp, som kunna antagas hafva utgått det år, då lägenheten uppläts. Måhända kan det anses skäligt, att den sålunda i penningar beräknade nya afgälden efter markegångspris förvandlas i räntepersedlar och därefter, om afgälden skall bestämmas i penningar, åter förvandlas däri efter annat markegångspris. År vid upplåtelsen särskild! bestämdt, att lägenheten skall efter viss grund deltaga i utgörandet af frälseränta å frälseskattejord, bör naturligtvis ett mot denna skyldighet svarande belopp läggas till den öfriga afgälden.

Såsom redan förut är antydt, bör lägenhetsägaren möjligen äfven i andra fall än det nu nämnda anses skyldig att utgöra viss afgäld för frälseränta å frälseskattejord. I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad jag föreslagit beträffande annuiteter å statslån, anser jag, att denna skyldighet skäligen kan bestämmas sålunda, att om afgäld blifvit fastställd, utan att sådan till visst belopp blifvit aftalad, och handlingarna härom utvisa, att frälseräntan tagits i beräkning, en afgäld motsvarande hvad på lägenheten belöper af frälseräntan pålägges lägenheten.

Det sätt, på hvilket förslaget ordnar proceduren i dessa ärenden, synes mig icke tillfredsställande. Enligt min mening är det icke billigt, vare sig att en lägenhetsägare, som med stöd af lagen upphört att erlägga afgälden, sedermera blir underkastad efterräkningar, eller att en hemmansägare, som fortfarande fått uppbära afgälden, förlorar sin rätt genom preskription. I fråga om afsöndringar, som blifvit fastställda, synes saken kunna ordnas så, att Konungens befallningshafvande ofördröjligen låter genom en eller flera därtill förordnade tjänstemän sockne-

25 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

•vis uppgöra förslag till afgäldernas reglering och, sedan vederbörande på lämpligt sätt lämnats tillfälle att yttra sig öfver förslagen, meddelar utslag före 1906 års utgång. För afsöndringar, som icke blifvit fastställda, kan naturligtvis icke någon reglering ske, innan ansökan därom göres af någondera parten. År i detta fall icke någon afgäld bestämd vid upplåtelsen, torde eu ganska kort preskriptionstid kunna stadgas för sådan ansökan. År åter afgäld aftalad, behöfves ingen preskriptionstid; afgälden bör utgå oförändrad, intill dess reglering tilläfventyrs begäres.

Vid afgäldsregleringar böra lägenhetens skyldigheter icke kunna bestämmas högre men väl, med hemmansägarens medgifvande, lägre än lagen föranleder. Därest ny afgäld sättes å lägenheten, bör denna kunna afskaffa^ genom öfverenskommelse, som dock för att gälla mot tredje man bör fastställas af Konungens befallningshafvande och antecknas i jordeboken.

Afgäld synes icke böra bestämmas i annat än penningar eller i de räntepersedlar, i hvilka afgäld förut blifvit bestämd eller bort bestämmas.

I fråga om lägenhet, som afsöndrats från afsöndra^ lägenhet, synes kunna förfaras så, som om upplåtelsen af förstnämnda lägenhet skett direkt från hemmanet och under det år, då afsöndringen från hemmanet ägde rum.»

I öfrigt föranledde förslaget följande anmärkningar:

2 §•

Justitierådet Quensel yttrade: »Att högre afgäld blifvit fastställd, än som kan anses motsvara hvad af hemmanets allmänna utskylder å lägenheten belöpte, förutsätter, att förbehåll om sådan afgäld blifvit vid lägenhetens upplåtande gjordt. Vid sådant förhållande framgår ej af förslaget anledningen därtill, att i 2 § det fall, då afgälden fastställts, särskiljes från det, då förbehåll gjorts om sådan högre afgäld utan att fastställelse ägt rum.»

5 §•

Justitieråden Herslow, Billing, Bohman och Quensel förenade sig om följande yttrande:

»1 händelse innehafvare af hemman, från hvilken en lägenhet blifvit för alltid afsöndrad, ville begagna sig af honom i förslaget under viss förutsättning tillagd rätt att få någon del af lägenhetens afgäld fast-

Bih. till Riksd. Prat. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 9 Höft. 4

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

ställd att efter slutet af år 1906 fortfarande af lägenheten utgå, ägde han enligt förslagets 4 § att före den 1 januari 1917 göra ansökan därom hos Konungens befallningshafvande, som, därest hans rätt i detta afseende befunnes grundad, skulle hafva att fastställa den honom tillkommande delen af afgälden att till hemmanet utgå från och med den 1 januari 1907. Det sålunda föreslagna stadgandet, enligt hvithet ett dylikt rättsanspråk skulle kunna göras gällande i afseende å afgäld, som förfallit till betalning för nära 10 år tillbaka, torde, frånsedt det fall att lägenhetens innehafvare vore för afgälden för hela denna tidrymd personligen ansvarig, icke låta förena sig med bestämmelserna i 17 kap. 3 § jordabalken och 17 kap. 6 § handelsbalken, enligt hvilka lagrum fast egendom icke häftar för ogulden afgäld, som stått inne längre än tre år.»

Ur protokollet Jolin Ljungman.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

27 Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott lördagen den 31 december 1904.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe, Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer, von Friesen,

Virgin,

Justitieråden: Lindbäck,

Thollander.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger i underdånighet högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden för den 17 sistlidne juni infordrade utlåtande öfver upprättadt förslag till lag, innefattande ändrade bestämmelser rörande afgäld från afsöndrad lägenhet. Sedan redogörelse lämnats för innehållet i detta utlåtande, anförde departementschefen:

»Med anledning af hvad högsta domstolens fleste ledamöter yttrat rörande förslagets 5 § anhåller jag att få anmärka, att förslaget inga-

‘28

Klingl. Maj:t Nåd. Proposition N:o 13.

lunda afsett, att genom fastställelse af afgäld, hvarom i 5 § förmäles, bestämmelserna i 17 kap. 3 § jordabalken och 17 kap. 6 § liandelsbalken skulle trädas för nära; men enär af samma yttrande framgår, att stadgandet kan gifva anledning till missförstånd, torde det vara skäl att i förslaget införa en erinran att genom stadgandet ej göres rubbning i hvad enligt nyssnämnda bestämmelser gäller om panträtt och förmånsrätt för innestående ränta.»

Sedan departementschefen härefter uppläst ett i öfverensstämmelse med hans nu afgifna yttrande jämkadt förslag till lag rörande afgäld från afsöndrad lägenhet, hemställde han, att förslaget måtte, jämlikt §87 regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas.

Med bifall till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i ämnet, af den lydelse bilagan litt. D vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet Aug. von Ilartmansdorff.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1905.