med förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och för¬ ening att förvärfva fast egendom samt till lag om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmans¬ klyfning, ägostyckning och jordafsöndring

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

1 IST:o 62.

Kungl. May.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom samt till lag om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring; gifven Stockholms slott den 7 mars 1906.

Under åberopande af bikgda i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga närlagda förslag till

1) lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom,

2) lag om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts Min allernådigste konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Karl Staaff.

Bill. till Piksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 28. Häft. (N:o 62.)

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Förslag

till

Lag

angående förbud i vissa fal! för bolag och förening att förvärfva fast egendom.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärfva fast egendom å landet inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller Väster-Dals fögderi eller Envikens eller Svärdsjö socken i Kopparbergs län eller inom Ofvanåkers, Voxna, Los, Färila, Ramsjö eller Hassela socken eller Hamra kapellag i Gäfleborgs län eller inom Västern orrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län.

A fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, äger denna lag ej tillämpning.

2 §•

Bolag eller förening må förvärfva fastighet, som i den ordning 5 § stadgar pröfvas äga sitt hufvudsakliga värde i åbyggnaden eller hufvudsakligen vara afsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt eller utgöra stenbrott, grus- eller lertag, torfmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet.

3 §•

Bolag eller förening må förvärfva den del af ett hemmans afrösningsjord med impedimenter, hvilken i den ordning 5 § stadgar pröfvas ej vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde enligt hvad nedan sägs; skolande hvad sålunda förvärfvas från hemmanet afskiljas genom jordafsöndring.

3 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Till stödskog skall hänföras:

a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig och i förhållande till inägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet belöper efter en areal för helt mantal af:

1500 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker ofvan odlingsgränsen samt inom Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls, Åre, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells och Lillherdals socknar i Jämtlands län;

1200 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker nedom odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, Tärendö och Korpilombolo socknar i förstnämnda län; samt

1000 hektar inom de öfriga delarna af Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län äfvensom inom Västernorrlands län och de i 1 § omförmälda delar af Gäfleborgs län;

skolande, då fråga är om hemman, hvars skattetal understiger ett åttondels mantal, den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel, dock ej till mera än hvad på ett åttondels mantal belöper;

b) inom de i 1 § nämnda delar af Kopparbergs län hvad vid verkställdt storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog.

Till odlingsområde skola hänföras till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet ägna sig för upptagande af själfständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk.

4 §•

Pröfvas i något fall på grund af särskilda omständigheter bolag eller förening böra medgifvas rätt att förvärfva fastighet af annan beskaffenhet än i 2 § eller 3 § första stycket sägs, äger Konungen gifva tillstånd därtill.

5 §•

Den för bestämmande af fastighets beskaffenhet i 2 och 3 §§ stadgade pröfning åligge Konungens befallningshafvande i det län, där fastigheten är belägen. Åskas sådan pröfning, eller vill bolag eller förening söka Konungens tillstånd att förvärfva fastighet, skall skriftlig ansökan jämte fångeshandlingen ingifvas till Konungens befallningshafvande inom ett år från det fånget skedde. Försittes den tid; eller pröfvas fastigheten icke vara sådan, som i 2 § eller 3 § första stycket sägs, och varder ej heller, där Konungens tillstånd sökes, sådant beviljadt, vare fånget ogillt.

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Sökes Konungens tillstånd, åligga Konungens befallningshafvande, såframt ej förvärfvet godkännes enligt 2 eller 3 §, att insända handlingarna jämte eget utlåtande till Konungen.

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu sagts, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för Konungens befallningshafvandes pröfning i ärende, som nu sagts, meddelas af Konungen.

. Sedan _ fastighet förklarats vara af den beskaffenhet, att bolag eller förening enligt 2 eller 3 § må förvärfva den, vare det gällande äfven vid framtida öfverlåtelser af fastigheten eller del däraf.

Ar i enlighet med hvad ofvan sagts frågan om bolags eller förenings rätt att förvärfva fastighet ännu ej afgjord, skall i afseende å lagfart anses mota sådant hinder, som afses i 10 § förordningen om lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875.

6 §•

Medelst inrop å exekutiv auktion äger bolag eller förening förvärfva fastighet utan afseende å dess beskaffenhet.

Har bolag eller förening inropat fastighet å exekutiv auktion, skall, där ej bolaget eller föreningen vinner godkännande af förvärfvet i den ordning 5 § stadgar, fastigheten åter afyttras inom sådan tid, att lagfart å fånget kan sökas förr än tre år förflutit från det auktionen vunnit laga kraft. Har nämnda tid tilländagått, och framgår ej af vederbörande domstols lagfartsprotokoll, att fastigheten är afyttrad, förordne Konungens befallningshafvande, att fastigheten skall säljas å offentlig auktion efter ty nedan sägs. Ä sådan auktion må fastigheten ej åter inropas af samma bolag eller förening. Om hvad sålunda stadgats skall erinran införas i det köpebref, som i anledning af den exekutiva auktionen utfärdas.

Har Konungens befallningshafvande meddelat förordnande, som ofvan förmäles, vare det gällande, ändå att fastigheten finnes hafva varit af bolaget eller föreningen afyttrad eller sedermera afyttras; och skall i öfrigt så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras, som hade förordnande om egendomens försäljning meddelats enligt 28 § Utsökningslagen, dock att försäljningen ej må uppskjutas på grund af öfverenskommelse, som i 108 § samma lag förmäles. Hvad i fråga om fastighets försäljning och köpeskillingens fördelning nämnda lag stadgar beträffande gäldenären, skall i ärende, som nu sägs, lämpas till fastighetens ägare, och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

skall denne vara pliktig att betala kostnad, som ej kan i enlighet med 164 § Utsökningslagen gäldas ur den försålda fastigheten.

7 §•

Hvad ofvan i denna lag stadgas om inskränkning i bolags eller förenings rätt att förvärfva eller besitta fast egendom äger icke tillämpning beträffande fastighet, som vid denna lags trädande i kraft ägdes af bolag eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet.

8 §•

Med bolag afses i denna lag icke enkelt bolag eller bolag, som drifver bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening afses i denna lag allenast förening för ekonomisk verksamhet, hvilken icke drifver rörelse, som nyss sagts.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1898 om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring.

Härigenom förordnas, att 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring skall erhålla följande ändrade lydelse:

22 §. o

A stundar innehafvare af hemman, hvarifrån afsöndring får ske, att därifrån för alltid afsöndra mark, som, ensam eller tillsammans med hvad redan kan vara från hemmanet för alltid afsöndradt, utgör mera än en femtedel af dess ägoområde, ankomme på Konungens befallningshafvande att, där omständigheterna därtill föranleda, sådant tillåta.

Tillstånd, som nu sagts, må ej vägras ifråga om afsöndring af sådant område, som omförmäles i 3 § första stycket i lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

7 Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 20 oktober 1905.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lundeberg,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Wachtmeister,

Statsråden: Hammarskjöld,

Albert Petersson,

Lindman,

Tingsten,

Berg,

WlDÉN,

Staaff,

Alfred Petersson,

Biesert.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berg anförde i underdånighet :

»Sedan Riksdagen uti underdånig skrifvelse den 1 juni 1901 anhållit, bland annat, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruledes genom lagstiftnings- eller andra särskilda åtgärder den själfägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne kunde vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas, samt, så snart ske kunde, för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill förhållandena kunde föranleda, behagade Eders Kungl. Maj:t den 7 i samma månad uppdraga åt en kommitté att verkställa utredning uti förevarande hänseenden och därefter, i den mån utredningen därtill gåfve anledning, till Eders Kungl. Maj:t inkomma med underdåniga förslag.

8 Kungi. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 62.

Bland de lagförslag, som denna kommitté på grund af berörda uppdrag utarbetat och med underdånig skrifvelse den 27 oktober 1904 till Eders Kungl. Maj:t öfver]ämnat, har kommittén satt i främsta rummet ett förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom; och har kommittén särskildt ansett sig böra anmärka, hurusom det vore af största vikt, att den nu ifrågasatta lagen så skyndsamt som möjligt antoges och utfärdades, så att trävaruindustriens fastighetsförvärf icke måtte få fortgå i samma omfattning som hittills, samt hurusom kommittén, hvilken åt denna uppfattning gifvit uttryck redan i sin underdåniga skrifvelse af den 28 november 1901 rörande provisoriskt förbud mot dylika förvärf i vissa fall, under gången af sina arbeten alltmera styrkts i sin åsikt, att härvidlag ett snabbt ingripande vore af nöden.

Öfver detta kommitténs förslag hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de sex norra länen afgifvit infordrade underdåniga yttranden.»

Efter att hafva redogjort såväl för kommitténs förslag som för de i anledning däraf afgifna underdåniga yttranden anförde departementschefen vidare:

»På grund af hvad kommittén anfört och med hänsyn till frågans obestridliga vikt har jag ansett önskligt, att med förslaget vidtoges de åtgärder, som äro nödiga för att detsamma, om sådant finnes lämpligt, må kunna föreläggas nästkommande års riksdag.

T sådant syfte har jag låtit förslaget inom justitiedepartementet undergå en öfverarbetning, afseende att, med bibehållande i allt väsentligt af förslagets hufvudgrunder, afhjälpa de mindre oegentligheter och utfylla de luckor, som i förslaget kunnat upptäckas.

Vid denna omarbetning har befunnits nödigt att göra ett mindre tillägg till gällande bestämmelser om jordafsöndring; och har ett lagförslag i sådant syfte jämväl inom justitiedepartementet utarbetats.

De förslag, som sålunda uppgjorts, afse:

1. Lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom.

2. Lag om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 21 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.

Vidkommande det först omförmälda lagförslaget äro — frånsedt några smärre ändringar i ordalagen af öfvervägande redaktionell art — de modifikationer kommitténs förslag vid omarbetningen undergått i hufvudsak följande.

9 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Med de allmänna grunderna för ifrågavarande lagstiftning synes in- i §. stämma, att från området för dess tillämpning undantagas icke blott, såsom i kommittéförslaget skett, städer, utan ock köpingar, municipalsamhallen och liknande orter på landet, för hvilka byggnadsstadgan för rikets städer förklarats skola tillämpas. Pröfningen, huruvida en fastighet ligger inom dylikt samhälle, är af rent formell art och kan följaktligen verkställas omedelbart af lagfartsdomaren. Något behof — såsom beträffande tomter å andra orter — af särskild utredning hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande angående fastighetens beskaffenhet förefinnes således icke.

På dessa grunder har ansetts till 1 § böra göras ett tillägg af innehåll, att lagen icke äger tillämpning å fastighet å sådan ort, som nu nämnts.

Innehållet i förevarande förslags 2 § motsvarar i allt väsentligt 2 §. stadgandet i motsvarande § i kommittéförslaget. Den omarbetning paragrafen undergått har förnämligast haft till syftemål att tydligt utmärka, att vid bedömandet af frågan, huruvida en fastighet är af den art, denna § angifver, fastighetens hufvudsaklig a beskaffenhet skall vara afgörande utan hinder däraf, att till densamma hör något mindre betydande jordområde af annan art.

Till förekommande af eljest möjlig tvekan har i 3 § ansetts böra tyd- s §. ligt angifvas, att den enligt samma § bolag eller förening medgifna rätt till fastighetsförvärf omfattar icke blott afrösningsjord utan ock de såväl till jordbruk som till skogsbörd otjänliga områden, impedimenter, som äro belägna inom gränserna för det upplåtna skogsområdet.

Kommittén har lämnat oafgjordt, huruvida område, hvarom nu är fråga, skall af skilj as från hemmanet genom ägostyckning eller genom jordafsöndring. Genom ägostyckningsförfarande skulle emellertid ändamålet med paragrafens föreskrifter om stödskog till stor del förfelas. Ägostyckningen innebär nämligen icke blott ett styckande af hemmanets område, utan ock ett uppdelande af det ostyckade hemmanets mantal på de särskilda delarna. Då å andra sidan stödskogen skall till arealen bestämmas i förhållande till det ostyckade hemmanets mantal, är det tydligt, att den lott, som erhåller stödskogen, kommer att utgå ur ägostyckningen, försedd med en större skogsareal än som enligt kommitténs regler bort såsom stödskog belöpa å ett hemman af det mindre mantal, som åsatts samma lott vid ägostyckningen. Något hinder att försälja öfverskottet torde, om kommitténs förslag godkändes, då ej förefinnas. Blefve äfven detta öfverskott afskildt genom ägostyckning, komme den nyss nämnda oegentligheten att upprepas o. s. v.

För att förekomma ett sådant tillvägagångssätt har i paragrafen utsatts en uttrycklig bestämmelse därom, att den försålda skogen skall från hemmanet afskiljas genom jordafsöndring. Härigenom komma visserligen under-

Bih. till Riksd. Prat. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 28 Iläft. 2

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

stundom afsöndringar att uppstå, hvilka öfverskrida den för närvarande såsom regel gällande maximigränsen af en femtedel af hemmanets ägovidd. Men någon betänklighet att i dessa undantagsfall, i hvilka är fråga allenast om afrösningsjord och impedimenter, medgifva afsöndring äfven till större vidd än nämnda femtedel, bör så mycket mindre anses föreligga, som äfven enligt gällande lag Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande medgifvits rätt att, där omständigheterna föranleda därtill, tillåta afsöndring till större vidd än eljest må äga rum. I förevarande fall bör således afsöndringens storlek icke kunna åberopas såsom hinder mot dess fastställande. Stadgande härom har införts i det särskilda lagförslaget, innefattande tillägg till lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndräng.

4 §. Stadgandet i det nu framlagda lagförslagets 4 § återfinnes till sitt

innehåll i kommitténs 1 §. För bevarande af det omedelbara sammanhanget med föreskrifterna i nästföljande § har det ansetts lämpligen böra inrymmas å den plats det här erhållit.

5 §. 5 §, som närmast motsvarar kommittéförslagets 4 §, innehåller före-

skrifter dels om sättet för vinnande af godkännande af bolags eller förenings fastighetsförvärv dels ock om fångeshandlingens rättsverkan under olika förutsättningar. I sistnämnda hänseende innehåller det nu framlagda förslaget en betydelsefull afvikelse från hvad kommittén föreslagit. Kommittén har ansett att, innan Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller eventuellt Konungen godkänt fastighetsförvärfvet, fångeshandlingen skulle vara utan verkan. Dessförinnan skulle laga fång icke anses föreligga; en lagfartsansökan, som icke åtföljdes af dylikt godkännande, måste, utan rätt för sökanden att erhålla anstånd för handlingarnas kompletterande, omedelbart afslås. Det skulle således icke finnas någon möjlighet för köparen att genom en lagfartsansökan, innan befallningshafvandens eller Konungens pröfning hunnit ske, skydda sitt fång emot en upplåtelse till tredje man eller mot fastighetens intecknande af säljaren, ja denne finge kanske rent af anses berättigad att genom slikt förfarande omintetgöra upplåtelsen till bolaget eller föreningen. Och äfven köparen skulle vara obunden af aftalet och kunna när som helst frånträda detsamma. Med en så verkande lag skulle det allmänna rättsmedvetandet helt visst icke känna sig tillfreds, särdeles i de fall, då fastigheten uppenbarligen vore af den art, att befallningshafvanden icke skulle kunna undgå att fastställa förvärfvet.

I stället för -hvad sålunda föreslagits har jag trott, att en ännu icke vederbörligen godkänd upplåtelse af jord till bolag eller förening borde i förevarande hänseende likställas med t. ex. en förmyndares försäljning af omyndigs fastighet, innan domstolen godkänt densamma, eller en upplåtelse af mark, afsedd att genom ägostyckning skiljas från annan säljarens jord,

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

innan sådan förrättning blifvit fastställd. I likhet med förhållandena i dessa och andra snarlika fall bör en upplåtelse af jord till bolag eller förening tills vidare vara för kontrahenterna bindande; lagfart må kunna sökas och vara hvilande i afbidan på förvärfvets pröfning. Om förvärfvet vid sådan pröfning finnes icke kunna godkännas, blir däremot fånget ogillt.

Enahanda blir förhållandet, om den i paragrafen stadgade tid försittes, utan att ansökan om godkännande skett. Det har nämligen ansetts nödigt att, vid den ändrade ståndpunkt förslaget i denna del intagit, stadga en viss tid, efter hvars förlopp det icke längre skall stå köparen eller säljaren öppet att påkalla sådant godkännande. Eljest skulle frågan om upplåtelsens slutliga giltighet allt för länge kunna hållas sväfvande och en mer eller mindre långvarig osäkerhet i äganderättsförhållandena uppstå. Ifrågavarande tid har ansetts lämpligen kunna bestämmas till ett år.

Denna tidsbestämmelse bör gälla såväl för ansökan om befallningshafvandens pröfning af fastighetens beskaffenhet (2 och 3 §§) som ock för ansökan om Eders Kungl. Maj:ts tillstånd till förvärfvet (4 §). Äfven en ansökan af sistnämnda slag torde böra ingifvas till befallningshafvanden.

Det är nämligen af en viss praktisk betydelse att kunna hos en och samma myndighet erhålla besked, huruvida ansökan i ena eller andra afseendet ingifvits; och därest tvekan råder, huruvida fastighet är att hänföra till sådan, som i 2 eller 3 § afses, samt förty, jämte det ansökan om godkännande göres till befallningshafvanden, eventuellt begäres Konungens tillstånd till förvärfvet, stå de båda ansökningarna till hvarandra i ett sådant sammanhang, att de icke böra behandlas oberoende af hvarandra. Ansökan om Konungens tillstånd, ingifven direkt i vederbörande statsdepartement, kommer således icke under bedömande.

I sammanhang med omarbetningen har denna paragraf försetts med ett tillägg, innebärande att, sedan en fastighet förklarats enligt 2 § eller 3 § första stycket vara af beskaffenhet, att bolag eller förening må förvärfva den, detta förklarande skall gälla äfven med afseende på framtida öfverlåtelser af fastigheten eller del däraf. En förnyad pröfning i dylika fall torde nämligen icke vara af behofvet påkallad. Eders Kungl. Maj:ts tillstånd för bolag eller förening att förvärfva en fastighet, bör däremot gälla endast den samfällighet, som erhållit tillståndet, icke andra bolag eller föreningar, som framdeles kunna vilja öfvertaga fastigheten.

Rättigheten för bolag eller förening att förvärfva fast egendom har 6 §■ af kommittén i dess 6 § blifvit, såvidt angår förvärf å exekutiv auktion, i viss mån utsträckt utöfver hvad för andra fång föreslagits. Enligt denna paragraf medgifves nämligen, att äfven fastighet, som eljest är undan-

12 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 62.

dragen bolags eller förenings förvärf, må å exekutiv auktion inropas af sådan samfällighet, där det erfordras för skyddande af någon köparens fordran eller rättighet, hvarför egendomen på grund af inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar. Sålunda inropad fastighet måste dock enligt förslaget, vid äfventyr af dess försäljande tvångsvis genom öfverexekutors försorg, åter afyttras inom två år från det auktionen vunnit laga kraft.

Hvad sålunda föreslagits torde emellertid knappast varit afsedt att tillämpas i det fall, att fastigheten är af den art, som i 2 § eller 3 § första stycket sägs. Ur de allmänna grunderna för ifrågavarande lagstiftning kan nämligen svårligen härledas något skäl, hvarför icke bolag och föreningar, som icke äro inteckningshafvare, skulle kunna äfven å exekutiv auktion inropa fastigheter, som de äga full rätt att förvärfva genom privat aftal, eller hvarför de, om de finge inropa dem, skulle nödgas åter afyttra dem inom viss tid. Men å andra sidan är det svårt att förena en tillämpning af 5 §:ns stadganden med de särskilda förhållanden, som äga rum vid exekutiv försäljning. I regel förutsättes i 5 § en efterföljande pröfning af fånget såsom villkor för dettas giltighet. Men vid exekutiv försäljning har auktionsförrättaren skyldighet att ^omedelbart antaga eller förkasta det bud, hvarvid utropet stannat. Åtminstone i de talrika fall, då auktionen förrättas af kronofogde, torde vid sådant förhållande auktionsförrättaren oftast nödgas att, i saknad af vederbörande myndighets godkännande af fånget, afvisa ett köpeanbud af bolag eller förening, som icke har inteckningsrätt i fastigheten. Särskildt när fastigheten utgöres allenast af t. ex. en tomt med därå uppförd handelslägenhet eller fabrik, skulle en dylik rättstillämpning uppenbarligen vara otillfredsställande. Jag har trott, att dess förebyggande enklast kunde vinnas genom medgifvande äfven åt bolag eller förening, som icke är inteckningshafvare, att på exekutiv auktion inropa fastighet af hvilket slag den än må vara. Då jag från kommitténs förslag bibehållit skyldigheten för köparen att — såframt han ej vinner godkännande af fånget i den ordning 5 § stadgar — åter afyttra fastigheten inom två år vid äfventyr af tvångsförsäljning, synes den sålunda utsträckta möjligheten till jordförvärf för allenast en kort tid icke böra för bolag eller förening innebära någon särskild lockelse. Att det afyttrande af fastigheten, hvilket sålunda gjorts till villkor för undvikande af tvångsauktion, skall för att hafva denna verkan vara af den art, att det för köparen grundar ett lagligen gällande fång, torde ligga i sakens natur. Därest således en af bolag eller förening till bevis om afyttrandet åberopad köpeafhandling då eller framdeles finnes vara ogiltig, kvarstår befallningshafvandens skyldighet att föranstalta om tvångsauktion.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

13 Att, såsom en af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i afgifvet yttrande föreslagit, göra den nämnda verkan af fastighetens afyttrande beroende däraf, huruvida köparen sökt lagfart å nämnda fång, har af flera skal synts mindre lämpligt, helst befallningshafvanden har i sin makt att framtvinga en sådan lagfartsansökan, därest den därför i lag stadgade tiden försittes.

På sådan tvångsauktion, som i denna § omförmäles, bör det bolag eller den förening, som fastigheten afhändes, icke äga att åter inropa densamma. Beträffande åter andra bolags eller föreningars rätt att inropa fastigheter på dylik auktion torde böra gälla, hvad i sådant afseende stadgats beträffande exekutiva auktioner, med hvilka nämnda tvångsauktion jämväl i öfrigt bör vara till sina verkningar likställd.

I enlighet med nu antydda grunder har 6 § blifvit i nödiga delar ändrad. Det har i sammanhang därmed funnits ändamålsenligt föreskrifva, att i det köpebref, som vid exekutiv auktion utfärdas åt bolag eller förening, erinran skall göras om den köparen åliggande återförsäljningsskyldighet samt äfventyret för dess åsidosättande.

Det i 7 § inrymda stadgande, som motsvarar kommittéförslagets 7 §. 5 §, har af redaktionella skäl ansetts böra flyttas efter föreskrifterna i samma förslags 6 §, hvarjämte detsamma omredigerats i syfte att angifva, hvad som enligt stadgandets mening fortfarande skulle få af bolag eller förening förvärfvas, på ett sådant sätt, att några särskilda undantagsfall icke skulle behöfva i paragrafen upptagas.

För anledningen till den föreslagna ändringen i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring har jag redan i det föregående redogjort.»

Departementschefen uppläste härefter ifrågavarande lagförslag af den lydelse bilagorna A och B vid detta protokoll utvisa och hemställde i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver förslagen måtte för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Makt Konungen i nåder lämna bifall.

Ur protokollet Carl Lundquist.

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Bilaga A.

Förslag-

till

Lag

angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärfva fast egendom å landet inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller Väster-Dals fögderi eller Envikens eller Svärdsjö socken i Kopparbergs län eller inom Ofvanåkers, Voxna, Los, Färila, Ramsjö eller Hassela socken eller Hamra kapellag i Gäfleborgs län eller inom Västernorrlands, Jämtlands, yästerbottens eller Norrbottens län.

A fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, äger denna lag ej tillämpning.

2 §•

Bolag eller förening må förvärfva fastighet, som i den ordning 5 § stadgar pröfvas äga sitt hufvudsakliga värde i åbyggnaden eller hufvudsakligen utgöra tomt, upplagsplats eller annat dylikt område eller stenbrott, grus- eller lertag, torfmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet.

3 §•

Bolag eller förening må förvärfva den del af ett hemmans afrösningsjorxl med impedimenter, hvilken i den ordning 5 § stadgar pröfvas ej vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde enligt hvad nedan sägs; skolande hvad sålunda förvärfvas från hemmanet afskiljas genom jordafsöndring.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

15 Till stödskog skall hänföras:

a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig och i förhållande till inägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet belöper efter en areal för helt mantal af:

1500 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker qfvan odlingsgränsen samt inom Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls, Are, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells och Lillherdals socknar i Jämtlands län;

1200 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker nedom odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, Tärendö och Korpilombolo socknar i förstnämnda län; samt

1000 hektar inom de öfriga delarna af Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län äfvensom inom Västernorr lands län och de i 1 § oinförmälda delar af Gäfleborgs län;

skolande, då fråga är om hemman, hvars skattetal understiger ett åttondels mantal, den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel, dock ej till mera än hvad på ett åttondels mantal belöper;

b) inom de i 1 § nämnda delar af Kopparbergs län hvad vid verkställdt storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog.

Till odlingsområde skola hänföras till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet ägna sig för upptagande af själfständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk.

4 §•

Pröfvas i något fall på grund af särskilda omständigheter bolag eller förening böra medgifvas rätt att förvärfva fastighet af annan beskaffenhet än i 2 § eller 3 § första stycket sägs, äger Konungen gifva tillstånd därtill.

5 §.

Den för bestämmande af fastighets beskaffenhet i 2 och 3 §§ stadgade pröfning åligge Konungens befallningshafvande i det län, där fastigheten är belägen. Äskas sådan pröfning, eller vill bolag eller förening söka Konungens tillstånd att förvärfva fastighet, skall skriftlig ansökan jämte fångeshandlingen ingifvas till Konungens befallningshafvande inom ett år från det fånget skedde. Försittes den tid; eller pröfvas fastigheten icke vara sådan, som i 2 § eller 3 § första stycket sägs, och varder ej heller, där Konungens tillstånd sökes, sådant beviljadt, vare fånget ogillt.

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Sökes Konungens tillstånd, åligge Konungens befallningshafvande, såframt ej förvärfvet godkännes enligt 2 eller 3 §, att insända handlingarna jämte eget utlåtande till Konungen.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu sagts, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordi’as för Konungens befallningshafvandes pröfning i ärende, som nu sagts, meddelas af Konungen.

Sedan fastighet förklarats vara af den beskaffenhet, att bolag eller förening enligt 2 eller 3 § må förvärfva den, vare det gällande äfven vid framtida öfverlåtelser af fastigheten eller del däraf.

6 §•

Medelst inrop å exekutiv auktion äger bolag eller förening förvärfva fastighet utan afseende å dess beskaffenhet.

Har bolag eller förening inropat fastighet å exekutiv auktion, skall, där ej bolaget eller föreningen vinner godkännande af förvärfvet i den ordning 5 § stadgar, fastigheten inom två år från det auktionen vunnit laga kraft åter afyttras. Har nämnda tid tilländagått, och är fastigheten icke afyttrad, förordne Konungens befallningshafvande, att fastigheten skall säljas å offentlig auktion efter ty nedan sägs. A sådan auktion må fastigheten ej åter inropas af samma bolag eller förening. Om hvad sålunda stadgats skall erinran införas i det köpebref, som i anledning af den exekutiva auktionen utfärdas.

Har Konungens befallningshafvande meddelat förordnande, som ofvan förmäles, vare det så ansedt samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaret, som hade förordnande om egendomens försäljning meddelats enligt 28 § Utsökningslagen, dock att försäljningen ej må uppskjutas på grund af öfverenskommelse, som i 108 § samma lag förmäles; skolande hvad i fråga om fastighets försäljning och köpeskillingens fördelning nämnda lag stadgar beträffande gäldenären, i ärende, som nu sägs, lämpas till fastighetens ägare, och skall denne vara pliktig att betala kostnad, som ej kan i enlighet med 164 § Utsökningslagen gäldas ur den försålda fastigheten.

7 §•

Hvad ofvan i denna lag stadgas om inskränkning i bolags eller förenings rätt att förvärfva eller besitta fast egendom äger icke tillämpning

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition No 62.

beträffande fastighet, som vid denna lags trädande i kraft ägdes af bolag eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet.

8 §•

Med bolag afses i denna lag icke bolag, som drifver bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening afses i denna lag allenast förening för ekonomisk verksamhet, hvilken icke drifver rörelse, som nyss sagts.

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 1 Sami.

1 Afd.

28 Häft.

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1886 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.

Härigenom förordnas, att 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring skall erhålla följande ändrade lydelse:

22 §.

o

Åstundar innehafvare af hemman, hvarifrån afsöndring får ske, att därifrån för alltid afsöndra mark, som, ensam eller tillsammans med hvad redan kan vara från hemmanet för alltid afsöndradt, utgör mera än en femtedel af dess ägoområde, ankomme på Konungens befallningshafvande att, där omständigheterna därtill föranleda, sådant tillåta.

Tillstånd, som nu sagts, må ej vägras ifråga om afsöndring af sådant område, som omförmäles i 3 § första stycket i lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom.

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 62.

19 Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts högsta domstol fredagen den 19 januari 1906.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden Lilienberg,

Lindbäck,

Thollander,

Billing,

Ramstedt,

Silverstolpe.

Sedan vid föredragning den 2 november 1905 inför ofvanbemälde justitieråd jämte justitierådet Skarin af förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom och lag om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring beslutats, att handlingarna skulle emellan högsta domstolens ledamöter cirkulera, företogs nu detta ärende till afgörande.

Justitierådet Skarin hade af sjukdom varit hindrad att taga vidare befattning med ärendet.

De remitterade förslagen äro bilagda detta protokoll.

l:o) Förslag till lag angående förhud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom.

I afseende härå anförde,

Justitierådet Silverstolpe:

»Ifrågavarande lagförslag, hvilket i hufvudsak åsyftar att, såsom norrlandskommittén i sina motiv yttrat förbjuda trävaruindustriens idkare

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

att förvärfva den jord, man anser lära Ivar stanna i bondebesittninq, har ovedersägligen karaktären af en undantagslagstiftning på civilrättens område, afsedd att verka till förmån för en viss klass af medborgare. Hvilka följder en dylik lagstiftning, om den verkligen blefve effektiv, kunde komma att medföra för öfriga samhällsklasser, är ej lätt att på förhand bedöma. Man torde dock kunna med tämlig säkerhet antaga, att under nämnda förutsättning icke blott industriidkarne utan äfven"arbetarne skulle därigenom tillskyndas väsentlig skada. Innan man besluter sig för en sådan lagstiftning, bör man åtminstone vara förvissad om, att icke någon annan möjlighet finnes att af hjälpa de missförhållanden, som föreligga. Huruvida detta är fallet, anser jag mig ej i stånd att bestämdt afgöra. Jag vill likväl erinra därom, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län, som i sitt utlåtande öfver kommitténs förslag särskildt framhållit den menliga inverkan, lagstiftningen i fråga skulle komma att utöfva på skogshandteringen inom Norrland, under anförande af skäl, som synas förtjänta af synnerligt beaktande, angifvit ett annat sätt för frågans lösning.

Ett medel af så allvarsam beskaffenhet som den föreslagna lagstiftningen bör i alla händelser icke anlitas, med mindre man kan vara säker, att detsamma kommer att medföra den verkan, som därmed är afsedd. Detta är emellertid enligt min tanke ingalunda förhållandet med det föreliggande lagförslaget. Då endast bolag och föreningar däri förbjudas att förvärfva fast egendom, finnes det intet, som hindrar, att delägarne i ett handelsbolag inköpa fastighet af det slag, förbudet omfattar, och sedermera låta densammas afkastning ingå i bolagets rörelse. Skillnaden emellan förhållandena före och efter förbudets meddelande blir i detta fall så godt som ingen. Likaså kunna alla eller de större delägarne i ett aktiebolag eller en ekonomisk förening samfälldt inköpa dylik fast egendom och därefter till bolaget eller föreningen upplåta nyttjanderätten till densamma. Det enkla bolaget, som ej kan förvärfva rättigheter och beträffande hvilket förbudsstadgandet . följaktligen saknar all betydelse, torde i åtskilliga fåll visa sig vara en tillräckligt hållbar form för den sammanslutning, hvilken för detta ändamål kan befinnas erforderlig. Allt detta kan ske, utan att något egentligt kringgående af den föreslagna lagen kan sägas därvid förekomma, eftersom densamma icke innehåller något förbud för enskilda bolagsmän eller föreningsmedlemmar att förvärfva däri afsedd fast egendom. Men lagens bestämmelser kunna därjämte på mångahanda sätt direkt kringgås. Det förfarande, som i sådant afseende synes ligga närmast till hands, är, att bolaget, eller föreningen tillhandahåller penningar åt en person, som för. dessa i sitt namn inköper den fastighet, bolaget eller föreningen önskar disponera, och därefter till bolaget eller föreningen dels öfverläm-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

nar inteckningar i fastigheten till dess fulla värde dels ock under en eller annan form upplåter rätten att tillgodogöra sig densammas afkastning. Då fastigheten i ägarens hand icke representerar något saluvärde, lärer någon svårighet icke möta att i händelse af hans frånfälle få fastigheten öfverlåten på annan person, som, när så behöfves, gör bolaget eller föreningen samma tjänst. Ett annat sätt att kringgå lagen torde vara, att ett bolag eller en förening, som inropat fast egendom af ifrågavarande slag å exekutiv auktion, sedermera, när fråga om densammas försäljning å tvångsauktion väckes, företer en till enskild person utfärdad köpeafhandling angående fastigheten, hvilken afhandling emellertid af honom aldrig göres gällande och, därest yrkande framställes om åläggande för honom att söka lagfart, åter annuleras. Väckes ånyo frågan om tvångsauktion, kan samma förfarande upprepas och saken sålunda utdragas i oändlighet.

Skulle emellertid lagen verkligen komma att efterlefvas, torde det ändock vara ringa förhoppning, att den s. k. stödskog, kommittén afsett att i bondeståndets ägo bibehålla, skall på ett varaktigt sätt komma detta till godo. Först och främst kvarstår möjligheten för bolag eller förening att förvärfva afverkningsrätt till sådan skog. Men härtill bör läggas, att, om — såsom enligt kommitténs förslag till ägostyckningslag skulle blifva fallet — intet hinder kommer att förefinnas att genom ägostyckning frånskilja den del af stödskogen, som ej är att hänföra till husbehofsskog, hemmansägarne otvifvelaktigt skola råka i händerna på enskilda skogsspekulanter, hvilka förvärfva de frånstyckade stödskogsområdena och, då de icke äro så kapitalstarka som bolagen, på kort tid hugga ut all skogen därstädes samt försälja skogseffekterna till bolagen. Lagen komme sålunda icke att på något sätt lända till fördel för hemmansägareklassen men däremot att ur skogsvårdssynpunkt åstadkomma ohjälplig skada genom skogens ytterligare sköfling. Enda verksamma medlet mot en dylik påföljd skulle vara att förbjuda stödskogens skiljande från hemmanen och anordna utstämplingstvång å densamma i likhet med hvad som gäller för lappmarksskogarna och för skogen å vissa skattehemman, som uppkomma af nybyggen. En sådan anordning, hvilken skulle utgöra en naturlig konsekvens af förslaget, torde dock medföra så dryga kostnader för utstämplingarnas förrättande och afverkningarnas öfvervakande, att densamma icke lärer kunna ifrågakomma.

Hvad slutligen angår förslagets bestämmelser om undantagande af odlingsområden å den mark, bolag eller förening skulle äga rätt att förvärfva, komme genom desamma antagligen att på nytt förorsakas sådan sammanblandning af ägor och olägenheter med anledning af ägoskiftenas antal och form, som de förrättade laga skiftena afsett att undanrödja.

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Då ingen möjlighet synes mig förefinnas att på den nu föreslagna vägen vinna en tillfredsställande lösning af den s. k. norrlandsfrågan, nödgas jag afstyrka, att det föreliggande förslaget upphöjes till lag.»

Justitierådet Ramstedt:

»Då det af norrlandskornmittén först uppgjorda lagförslag, åsyftande provisoriskt förbud för bolag och föreningar för ekonomisk verksamhet att i allmänhet förvärfva fast egendom å landet inom Norrland och Dalarna, år 1902 förevar till behandling i högsta domstolen, uttalade jag mot detsamma vissa betänkligheter, till hvilka jag nu anhåller att få hänvisa. Genom den omarbetning, lagförslaget sedermera undergått, och däri vidtagna förändringar hafva emellertid åtskilliga af dessa betänkligheter bortfallit och förslaget har äfven blifvit modifieradt i den riktning, att förvärfsförbudet ej skulle afse all inom ifrågavarande trakter befintlig skogsmark. Äfven i sitt nuvarande skick är dock förslaget af den genomgripande betydelse, innefattar förslaget sådana afvikelser från hittills tillämpad rättsuppfattning, att det — såsom för öfrigt under denna frågas behandling många gånger blifvit framhållet — icke bör godkännas, med mindre en bestämd öfvertygelse förefinnes såväl om en dylik lagstiftnings oumbärlighet för uppnående af det eftersträfvade målet, bibehållandet af en själfstärrdig jordbrukande befolkning i våra nordligaste provinser, som ock därom att förslagets genomförande skulle medföra en sådan verkan.

Jag utgår, såsom synes, härvid från den förutsättningen, att själfva syftet med förslaget, vidmakthållandet af den jordbrukande befolkningens ställning, är obestridligen befogadt. Och jag anser mig kunna utan vidare göra detta, då någon egentlig tvekan härom väl i allmänhet icke förefinnes och då för öfrigt med ärendets remitterande till högsta domstolen icke kan antagas hafva afsetts att i denna del af frågan, däri de politiska och sociala synpunkterna spela in vida mera än de juridiska, erhålla något uttalande.

Det förslag, hvaröfver högsta domstolen nu har att yttra sig, utgör endast en länk i den kedja af förslag till lagar och andra åtgärder, som norrlandskornmittén framlagt och förordat. Då sålunda kommitténs öfriga förslag, i den mån de falla inom den allmänna lagstiftningens område, ännu icke blifvit till högsta domstolen remitterade, och det för öfrigt är okändt, huruvida och under hvilka former Kungl. Maj:t kan vara benägen att upptaga de väckta förslagen, är det för närvarande så godt som omöjligt att bilda sig en fullt klar och precis uppfattning i de båda afseenden, jag ofvan påpekat. Det vill emellertid af den åstadkomna omfattande utredningen synas, som om åtgärder i den föreslagna riktningen icke kunna undvikas, om man eljest till skydd för jordbruket och den jordbrukande befolkningen vill söka förhindra att bolagen i allt för stor omfattning

23 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

lägga under sig den norrländska jorden. Och hvad verkningarna af den ifrågasatta lagstiftningen beträffar, så synas mig de uttalade farhågorna, att bolagen äfven efter dess genomförande skulle veta att på ett varaktigt sätt bringa jord under sin besittning, vara ej så litet öfverdrifna. Att skogsområden på annat sätt kunna för längre eller kortare tid komma att frångå den egentliga jordbrukande befolkningen likasom att skogen fortfarande kan komma att vanvårdas låter sig däremot ej förnekas. Men för detta onda är ej heller den nu ifrågasatta lagen afsedd att ensam råda bot.

I afseende å förslagets särskilda bestämmelser erinras:

2 å.

Då i allmänhet visst område å landet icke kan anses utgöra tomt, upplagsplats eller dylikt förr än det till angifvet ändamål användes, och meningen väl icke lärer vara att förhindra förvärf af fastigheter, som, ehuru ännu icke till sådant ändamål apterade, dock lämpligen kunna och uppgifvas skola därtill begagnas, synas ifrågavarande fastigheter i lagen bäst kunna betecknas såsom hufvudsakligen afsedda till tomt, upplagsplats eller annat dylikt ändamål.

3 §.

Förslaget angifver icke uttryckligen, huruvida bolag eller förening må kunna förvärfva hemmans eller hemmansdels andel i oskiftad skog. Då emellertid, där skogen sålunda är oskiftad, hvarken storleken af det enskilda hemmanets andel däri eller det blifvande läget af denna andel på förhand kan med visshet beräknas, torde förslagets mening vara, att sådant förvärf ej må äga rum. Att i motsatt fall svårigheter skulle kunna uppstå vid ett blifvande skifte af skogen är uppenbart.

Af förslaget framgår icke oförtydbart, huruvida meningen är, att från bolags förvärfsrätt skulle undantagas äfven sådana odlingsområden, som icke äro belägna å eller i sammanhang med den jord, som kvarblifver i hemmansinnehafvarens ägo. Är detta afsedt, torde den utredning, som måste föregå Kungl. Maj:ts befallningshafvandes medgifvande till förvärfvet, i många fall blifva synnerligen vidlyftig och dyrbar. För öfrigt torde, därest dylika från den hemmansägaren behållna jorden afskilda odlingsområden undantagas i syfte att själfständiga jordbruk därstädes framdeles skola komma till stånd, det vara nödvändigt, att sådant undantag sker äfven för närbelägen skogsmark till erforderligt omfång. Eljest skulle ju

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

saknaden af skogstillgång komina att lägga hinder i vägen för realiserande af det med undantaget afsedda syfte. Och att först skilja skogen från odlingsmarken för att sedan måhända, med begagnande af den utaf kommittén i ett annat lagförslag ifrågasatta rätten att i vissa fall frånvinna bolag och föreningar skogs- och odlingsmark, ånyo sammanlägga de båda slagen af jord, synes vara ett ingalunda tillrådligt förfaringssätt. Hvad nu är sagd t torde vara af särskild betydelse för Kopparbergs län, där under alla förhållanden den mark, som skulle kunna af bolag förvärfvas, är afskild och ofta belägen långt aflägse från den öfriga jorden.

5 §•

Enligt kommitténs förslag skulle intill dess Kungl. Maj:ts befallningshafvande förklarat till bolag upplåten fastighet vara af sådan beskaffenhet, att förvärfvet finge äga rum, fångeshandlingen vara utan verkan. Denna bestämmelse har vid omarbetning af förslaget inom justitiedepartementet ändrats därhän, att upplåtelsen i berörda fall tills vidare skulle vara bindande, men blifva ogill om, vid pröfning, förvärfvet befanns icke kunna godkännas eller tid försuttits att söka sådant godkännande. Afsikten härmed har till dels varit att möjliggöra för köpare att äfven innan godkännande vunnits söka lagfart å fånget och därmed skydda detsamma emot en upplåtelse till tredje man eller mot fastighetens intecknande af säljaren. Ovisst är emellertid, huruvida utan ändring af förordningen angående lagfart å fång till fast egendom en dylik ansökning kan förklaras hvilande. Större säkerhet därför skulle vinnas, om — hvad för öfrigt äfven på annan grund kan vara lämpligt — den pröfning, hvarom här är fråga, på sådant sätt sammanställes med den pröfning, som i afseende å jordafsöndring åligger Kungl. Maj:ts befallningshafvande enligt lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring, att stadgandet i lagfartsförordningens 6 § sista stycket kunde anses syfta äfven på nu förevarande fåll. Härmed är dock intet vunnet i afseende å sådant förvärf, till hvilket Konungens tillstånd erfordras.

Att observera är äfven, att ett bolag, som söker lagfart å sitt fång innan godkännande därå erhållits, naturligtvis, för den händelse ansökningen därom afslås, utan någon fördel går förlustig stämpeln å fångeshandlingen, likasom äfven att med den nu föreslagna lydelsen af paragrafen bolag, som erhållit jordupplåtelse, lagligen icke torde kunna undgå att, såframt ansökningen om godkännande icke redan blifvit afslagen, söka lagfart inom den i lagfartsförordningen bestämda tid från fångeshandlingens upprättande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

25 I paragrafen angifves, i hvilken ordning klagan må föras öfver Kungl. Maj:s befallningshafvandes beslut. Därmed är dock icke åt någon annan än kontrahenterna rätt medgifven att fullfölja talan mot beslutet. Då emellertid hithörande bestämmelser äro afsedda att befordra det allmännas bästa, torde det ej vara ur vägen att, på sätt Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län hemställt, befogenhet lämnas någon myndighet att å det allmännas vägnar öfverklaga sådant beslut.

6 §•

Att bestämmelserna i förslaget angående den åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande uppdragna tvångsförsäljning kunna gifva anledning till tvekan och ovisshet samt framkalla måhända svårlösta konflikter låter sig icke förnekas. Ur egna diarier och genom meddelanden från kronofogdarne kunna Kungl. Maj:ts befallningshafvande visserligen erhålla upplysning om den tidpunkt, vid hvilken åtgärder från Kungl. Maj:ts befallningshafvandes sida böra vidtagas; men att gent emot ett bolag, som af en eller annan anledning vill draga ut på tiden, erhålla upplysning och försäkra sig om, huruvida verklig försäljning ägt rum, likasom äfven att konstatera, huruvida försäljning blifvit beståndande, är däremot icke alltid så lätt. Och utan tvifvel kan i saknad af närmare föreskrifter tillvägagångssättet härvidlag hos olika Kungl. Maj:ts befallningshafvande blifva väsentligen olika. Förslaget lämnar äfven oafgjordt, huruvida ett af Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddeladt beslut om fastighets försäljning sedermera må af samma Kungl. Maj:ts befallningshafvande upphäfvas, en åtgärd, som kan ifrågasättas för det fall, att fastigheten före auktionen visas hafva blifvit af bolaget afyttrad. Härmed sammanhänger den af förslaget jämväl olösta frågan om verkan af frivillig försäljning, som tilläfventyrs skett innan Kungl. Maj:ts befallningshafvande fattade beslut om fastighetens försäljning å offentlig auktion eller under tiden mellan meddelandet af sådant beslut och auktionsförrättningen.»

Justitierådet Billing:

»Såsom redan inom högsta domstolen erinrats och vid den tidigare behandlingen af föreliggande fråga ofta och med styrka af såväl enskilda som myndigheter framhållits, är förslagets grundtanke ägnad att ur juridisk synpunkt väcka de allvarligaste betänkligheter. En undantagslagstiftning, innehållande från normal rättsordning afvikande bestämmelser, kan visserligen stundom ej undvaras och är en äfven för vårt rättssystem ej helt och hållet främmande företeelse. Så kan — för att ej tala om förbud för utländing att annorledes än efter särskildt erhållet tillstånd förvärfva

Bill. till Piksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 28 Höft. 4

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

fastighet — i sådant hänseende påpekas förbudet för bankinrättningar att förvärfva visst gods. Analogien med de nu ifrågasatta stadgandena är dock mera skenbar än verklig. Beträffande bankinrättningar har staten allenast, sin rätt och plikt likmätigt, genom ofvanberörda förbud sökt förhindra inrättningar, hvilka äro afsedda att emottaga och göra fruktbärande en större allmänhets kontanta medel, att inlåta sig på mindre betryggande och för bankernas kredit farliga grenar af affärsverksamhet. Föreliggande lagförslag åter afser, icke att hålla gifna institutioner inom sunda och naturliga banor, utan att uppdraga så snäfva gränser för vissa viktiga, under statens rättshägn tillkomna handelsassociationers verksamhet, att en utvidgning af densamma skall blifva, om ej helt och hållet omöjliggjord, så dock i hög grad stäckt.

Till försvar för nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärder har från vissa håll anförts, att de icke kunde anses innebära någon stötande kränkning af principen om allas likhet inför lagen, enär aktiebolags- och föreningsformen utgjorde ett privilegieradt sätt för ekonomisk verksamhet. Innebörden af detta ofta hörda uttalande torde vara att staten, som gifvit dessa associationer deras privilegier, måste vara berättigad att, om viktiga statsintressen så kräfva, inskränka dem — något som förmenas ske genom bestämmelser sådana som de nu föreslagna. Mot ett dylikt betraktelsesätt synes dock åtskilligt vara att invända. Till en början må då erinras, att argumentet icke äger tillämpning å de af förslaget jämväl omfattade handelsbolagen, hvilka näppeligen kunna sägas åtnjuta privilegier af något slag, och i åtminstone mycket ringa grad å föreningar med personlig ansvarighet. Vidkommande åter aktiebolag och föreningar utan personlig ansvarighet må det visserligen medgifvas vara en förmån, att delägarne äro berättigade drifva ekonomisk verksamhet utan att vara underkastade personlig ansvarighet för de förbindelser, som därunder ingås. Men ett privilegium i ordets egentliga och vanliga bemärkelse kan detta dock svårligen sägas vara, och det bör ej lämnas ur sikte, att det varit hufvudsakligen i det allmännas intresse som staten genom lagbestämmelser framalstra! dessa bolags- och föreningsformer och att deras, särskildt aktiebolagens, betydelse för industriens och kommunikationsväsendets utveckling knappast kan skattas för högt.

Så viktiga kunna dock statsintressena vara, att enskild rätt måste vika och allmänna rättsgrundsatser suspenderas. Om, såsom vunna upplysningar synas gifva vid handen, bolagsverksamheten verkligen finnes innebära en hotande fara för den själfägande jordbruksbefolkningens fortbestånd i rikets nordliga delar, så må detta visserligen erkännas vara ett nödtillstånd, för hvars af hjälpande ingå medel, som kunna antagas leda

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

till målet, få sparas. Huru betänkligt jag än anser förslaget, ur juridisk synpunkt sedt, vara, vågar jag därföre icke på principiella grunder afstyrka detsamma.

Återstår så den ej mindre viktiga frågan om de föreslagna stadgandenas effektivitet. Äfven härom kunna nog berättigade tvifvelsmål hysas. Man har i detta hänseende uttalat farhåga för att lagens bestämmelser skola med lätthet kunna kringgås, och det lär väl ej lida något tvifvel, att# försök därtill komma att göras, stundom med framgång. För min del anser jag dock denna fara vara mindre allvarlig än man tyckes föreställa sig och i alla händelser mera öfvergående; dylika smygvägar pläga visa sig i längden vara både obekväma och osäkra. Men däremot synes den faran svårligen kunna undgås, att i bolagens ställe såsom hemmansköpare uppträda enskilda spekulanter, och grundade skäl lära ej föreligga för det antagande, att jordägarne skola visa. väsentligt större motståndskraft mot dessa än de utvecklat gent emot bolagen. Väl må det vara sant, att bolagen haft många medel att öfva påtryckning på jordägarne. Men bolagen utgå nu ur konkurrenternas led, och för öfrigt är och förblifver nog penningen, i hvems hand den än ligger, det kraftigaste påtryckningsmedlet. Skulle nu denna farhåga i större omfattning besannas, varder ej blott lagens syfte hufvudsakligen förfeladt, utan ställningen kan förväntas blifva, ur det allmännas synpunkt betraktadt, afgjordt försämrad. Med säkerhet lär man nämligen kunna antaga, att i regel enskilda skogsköpare icke skola ägna skogen och dess återväxt samma intresse som de stora bolag;en, hvilka äro beräknade att fortlefva och utnyttja skogen under en obegränsad framtid, och att följaktligen rothuggning till mången gång obotlig skada skall komma att äga rum i långt större omfattning än nu är fallet. Det kan hända att man, kanske inom kort, finner sig nödsakad att äfven för de utanför lappmarkerna varande landsdelarna tillgripa ett medel, som i själfva verket förefaller såsom ett nödvändigt komplement till nu föreliggande förslag, nämligen utstämplingstvång.»

Vid förslagets särskilda bestämmelser anförde justitierådet:

Vid 1 §.

Då enligt gällande lag enkla bolag ej kunna förvärfva vare sig fast eller lös egendom och således falla helt och hållet utom lagförslagets räckvidd, måste det såväl i rubriken som flerstädes i texten begagnade uttrycket »bolag eller förening» betecknas såsom ej fullt korrekt.

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Vid 2 §

att justitierådet instämde med justitierådet Ramstedt.

Vid 3 §

att justitierådet instämde i hvad justitierådet Ramstedt i första stycket af sitt yttrande anfört.

Vid 5 §.

I 2 § af förordningen angående lagfart å fång till fast egendom stadgas, att lagfart skall inom angifven tid sökas »sedan fånget skedde», vid påföljd, jämlikt 3 § i samma förordning, att rätten på anmälan af allmän åklagare eller enskild rättsägare har att genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande. Med afseende å de i förevarande § anlitade ordalag lärer kunna antagas, att lagtillämpningen kommer att gå i den riktning, att köparen anses pliktig lagfara fång, hvarom här är fråga, utan afseende därå att kontrahenterna emellan köpets bestånd enligt sakens natur gjorts beroende däraf, att köparen erhåller tillstånd att »förvärfva» fastigheten — ett uttryck som, i förbigående sagt, synes mindre egentlig;!, då »fånget» förutsattes redan hafva skett. Men då ofta nog tiden för lagfarts sökande utgår, innan tillståndet hunnit erhållas, blir häraf en följd att köparen antingen utsättes för att föreläggas, kanske ådömas vitesansvar för försummelse att söka lagfart eller ock, på sätt justitierådet Ramstedt erinrat, äfventyrar att gå förlustig hvad han för stämpladt papper till fångeshandlingen nödgats utgifva.

Om, såsom departementchefens yttrande synes antyda, det i slutet af denna paragrafs första stycke förekommande uttrycket »vare köpet ogillt» icke skall innebära att köpeaftalet från början varit en nullitet, lärer, till förekommande af rättsosäkerhet, andra ordalag, som tydligare angifva denna mening, böra väljas.

Vid 6 §

att justitierådet instämde med justitierådet Ramstedt.i

Vidare anförde justitierådet Tliollander:

»Ehuru jag till fullo delar de principiella betänkligheter, som såväl under frågans föregående behandling, som nu inom högsta domstolen blifvit mot förslaget framställda, skulle jag dock icke endast på sådan grund ansett mig böra afstyrka detsamma, därest jag vore öfvertygad om att en

29 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

lagstiftning i den föreslagna riktningen skulle leda till ett godt resultat,

Det är emellertid så långt ifrån, att den i ärendet förebragta utredning kunnat bibringa mig en sådan öfvertygelse, att jag fasthellre håller för sannolikt, att en sådan lag, på samma gång den komme att verka i hög grad hämmande pa Norrlands viktigaste näringsgren, trävarurörelsen, ingalunda skulle leda till det åsyftade målet eller skogens bibehållande i bondehand. Ty, såsom ofta blifvit framhållet, dels komme lagen att på hvarjehanda sätt kunna kringås och dels — hvilket är långt betänkligare — skulle skogen helt säkert falla i händerna på enskilda skogsspekulanter, som saknade allt intresse för dess fortbestånd. Den fara, för hvilken Norrlands skogar därigenom skulle utsättas, vore utan tvifvel för hela landet af allvarligaste beskaffenhet.

Då jag icke anser mig böra upprepa hvad i nu antydda af seen den blifvit såväl af reservanter inom kommittén som af i ärendet hörda myndigheter andraget, inskränker jag mig att med åberopande däraf afstyrka, att ifrågavarande förslag upphöjes till lag.»

Justitierådet Lindbäck:

»Det remitterade förslaget afser att för skyddande af en näring mot intrång af en annan sådan skall stiftas lag, innefattande i väsentliga hänseenden förbud för vissa idkare af sistnämnda näring att inom vissa trakter af riket förvärfva hvad de behöfva för drifvande af sin rörelse. Hvad sålunda föreslagits, hvilket synes innebära återgång till ett för längesedan på goda grunder i vårt land öfvergifvet lagstiftningssystem, förefaller främmande för en naturlig rättsuppfattning och är, såsom inom högsta domstolen redan afgifna yttranden utmärka, ägnadt att ur skilda synpunkter framkalla betänkligheter af allvarsammaste art. De, hvilka drabbades af förbudet, skulle svårligen kunna inse och erkänna rättmätigheten af en lag, i så hög grad bärande undantagslagstiftningens stämpel, att den icke ens skulle äga tillämplighet mot andra, hvilka inom ofvanberörda trakter idkade samma näring som de, mot hvilka lagen vore riktad. Försök att på hvarjehanda sätt kringgå lagen skulle därför säkerligen icke uteblifva; och det kan med visshet förutses, att sådana försök jämväl icke sällan kröntes med framgång. Härtill kommer, att de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna ej heller torde stå i öfverensstämmelse med de ledande grundsatserna för en sund och försiktig näringspolitik. Genom lagen skulle nämligen resas konstgjorda skrankor för en bland landets viktigaste industrigrenar, trävarurörelsen, hvars förkofran uppenbarligen är för höjande af hela nationens välmåga af den allra största betydelse. Och äfven den klass af näringsidkare, man vill skydda, eller den själfägande jordbrukarebefolkningen i större delen af Norrland och Dalarna, skulle, om den före-

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

slagna lagen antoges och dess bestämmelser lyckades vinna effektiv tillämpning, lida direkt ekonomisk skada af troligtvis icke obetydlig omfattning därigenom, att befolkningen, när den behöfde sälja skogsmark, icke vidare eller åtminstone i långt mindre utsträckning än förut hade att såsom köpare påräkna trävarubolagen, hvilka hittills utgjort de förnämsta och solidaste afnämarne till skogen. Föreläge emellertid grundad anledning därtill, att i följd af lagens tillkomst frestelsen för allmogen att afytta sin jord upphörde i afsevärd man och således den — åtminstone delvis efter hvad det vill synas — af dylik föryttring orsakade, ur social synpunkt obestridligen allvarliga fara för bondeståndets minskning väsentligen förringades, skulle genom lagens antagande måhända ernås fördelar, så beaktansvärda, att de finge anses öfverväga de olägenheter, som i åtskilliga afseenden däraf föranleddes. Men efter all sannolikhet komme, i trots af lagen, heinmansförsäljningarna att fortgå i hufvudsakligen samma utsträckning som före lagens trädande i kraft. I stället för trävarubolagen skulle nämligen såsom spekulanter uppträda enskilda personer, hvilkas köpeanbud, om än lägre än dem, som bolagen kunnat framställa, likväl till följd af konkurrensen om skogshemmanen blefve tillräckligt höga för att bönderna skulle finna med sin fördel förenligt att antaga desamma. Dessa skogsförvärf af enskilda skulle enligt min öfvertygelse lända staten till synnerligt stor, ofta kanske obotlig skada, enär hänsynslös utverkning af de inköpta skogsmarkerna säkerligen i de flesta fall blefve företagen i syfte att så snart ske kunde ur skogen uttaga den största möjliga vinst. Skogshemmanen blefve härigenom, på sätt Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län i sitt yttrande öfver förslaget erinrat, utsatta för vida större vanvård och hastigare sköfling, än den, som nu mera kan läggas trävarubolagen till last vid skötseln af deras skogar.

Dessa äro de hufvudsakliga grunder, hvarför jag icke anser mig kunna tillstyrka ifrågavarande lagförslag, därvid jag dock vill uttala, att jag lifligt önskar framgång åt hvarje åtgärd, ägnad att bidraga till en riktig lösning af den stora sociala fråga, som utgjort föremål för Norrlandskommitténs behandling. Åtskilliga af de öfriga förslag i ämnet, hvilka kommittén i sitt betänkande framställt, synas vara af beskaffenhet att i väsentlig grad kunna befrämja en sådan lösning.

Hvad angår förslagets detaljbestämmelser är jag i allt väsentligt ense med justitierådet Billing. Dessutom torde kunna anmärkas, att stadgandet i 6 § om förpliktelse för bolag eller förening, som å exekutiv auktion inropat fastighet, att, åter försälja densamma inom två år, sedan auktionen vunnit laga kraft, innebär allt för stor stränghet i de fall, då auktionsinropet skett för skyddande af någon bolagets eller föreningens

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

fordran eller rättighet, hvarför fastigheten på grund af inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftade. Det lärer nämligen mången gång kunna inträffa, särskildt i tider af allmännare ekonomiskt betryck, att en ofördelaktigt belägen eller af annan orsak svårsåld fastighet icke kunde under de två åren finna vederhäftig köpare, villig att betala en så stor köpeskilling, att fastighetens ägare blefve godtgjord för den förlust, som ådragits honom genom auktionsinropet. Ifrågavarande stadgande synes därför lämpligen böra så till vida modifieras, att i ofvan angifna fall skyldigheten att åter afyttra fastigheten inskränkes till att äga ruin så snart det kan ske utan förlust, på sätt för likartadt fall finnes föreskrifvet i gällande lagar angående bankbolag.»

Justitierådet Lilienberg:

»Genom de vidlyftiga undersökningar och många utlåtanden, som föregått och efterföljt framläggandet af kommitténs förslag, genom motiverna till detta och de därvid fogade reservationer hafva alla de skäl och motskäl, som i denna sak kunna anföras, till öfverflöd framhållits, så att därvid intet torde vara att tillägga. Att det ur rättslig synpunkt är svårt att försvara ett förslag, som beröfvar myndiga personer friheten att få afhandla om sina egna tillhörigheter såsom dem bäst synes, det torde vara uppenbart. Emellertid kan detta oaktadt en speciell förbudslagstiftning för det nordliga Sverige, så som förhållandena där utvecklat sig, möjligen vara önskvärd. Den skada, som däraf befaras kunna uppstå, skulle sannolikt, såsom också påvisats, egentligen komma att drabba den klass, man därigenom velat skydda mot ett öfverhandtagande bolagsvälde. Men det synes dock som om öfvervägande skäl talade för ett försök i den föreslagna riktningen, och jag anser mig därför, ehuru tveksam, icke böra afstyrka förslaget, under antagande att vederbörande i de ifrågavarande orterna uppmärksamt följa förhållandenas utveckling, så att lagstiftningen må kunna ingripa när så erfordras.

Emot de särskilda bestämmelserna i förslaget har jag inga anmärkningar att framställa.»

2:6) Förslag till lag om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordaf'söndring.

Justitieråden Lilienberg, Billing och Ramstedt lämnade förslaget utan anmärkning, hvaremot justitieråden Lindbäck, Thollander och Silverstolpe på grund af det nära samband, som ägde rum emellan det nyss behandlade lagförslaget och det nu förevarande, afstyrkte jämväl detta.

Ur protokollet Erik Öländer.

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartement särenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Stockholms slott onsdagen den 7 mars 1,906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle, Statsråden: Tingsten,

Biesért,

friherre Marks von Wurtemberg,

Tamm,

Sidner,

Hellner,

Schotte,

Berg,

Bergström.

Justitieråden: Lindbäck,

Ramstedt.

Chefen för justitiedepartementet hans excellens herr statsministern anmälde:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedeparteinentsärenden den 20 oktober 1905 inhämtade utlåtande öfver det vid samma protokoll fogade förslag till

1. Lag angående förhud i vissa fall för holag och förening att förvärfva fast egendom.

2. Lag om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 18,96 om hemmansklyfning, ägostyckning och jord afsöndring.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredragande departementschefen:

»Af de redogörelser, som lämnats vid ärendets underdåniga föredragning den 20 oktober 1905 äfvensom af hvad inom högsta domstolen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

yttrats lärer Eders Kungl. Maj:t hafva funnit, att beträffande frågan om tillrådligheten af de föreliggande lagförslagens upphöjande till lag de mest motsatta åsikter gjort sig gällande.

Den utredning, som förebragts af den af Eders Kungl. Maj:t den 7 juni 1901 tillsatta kommittén (den s. k. norrlandskommittén) synes mig emellertid till fullo ådagalägga, att, om utveckligen inom våra nordligaste landsändar får obehindradt fortgå, den största fara är för handen, att bondeståndet inom vidsträckta delar af de sex norra länen kommer att fullständigt försvinna. Sålunda framgår af kommitténs statistik, att trävaruindustriens jordinnehaf redan år 1900 i areal uppgick till 5,894,837 hektar eller 34,3 procent af den i enskild besittning varande jorden, att tredjedelen af denna jordegendom förvärfvats under de femton åren 1885 —1900 samt att under de senaste fem åren af sistnämnda period lika mycken jord öfvergått till trävaruhandteringen, som under periodens föregående tio år. E>et område trävaruindustrien år 1900 innehade motsvarade i areal den sammanlagda arealen af Malmöhus, Kristianstads, Hallands, Blekinge, Kalmar, Kronobergs och Jönköpings län. Därjämte ägde bolagen år 1900 långvariga afverkningsrättigheter till ett område, som betydligt öfverstiger en million hektar. Att sedan år 1900 utvecklingen icke afstannat utan fortgått med minst samma hastighet som närmast föregående tid, torde vara alldeles otvifvelaktigt och vitsordas uttryckligen för Jämtlands län af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som i sitt år 1905 afgifna utlåtande öfver norrlandskommitténs betänkande uppskattar trävaruindustriens nuvarande fastighetsinnehaf i nämnda län till 50 procent af all enskilde tillhörig jord. Utgår man från statistiken för åren 1895—1900, måste man beräkna den årliga tillväxten i trävaruindustriens fastighetsförvärf efter sistnämnda år till omkring 180,000 hektar eller för år ett område betydligt öfverstigande halfva Blekinge län. Med en sådan årlig tillväxt har man utan tvifvel att räkna äfven för framtiden. Man kan till och med befara, att tillväxten kan komma att blifva snabbare, då det ligger i sakens natur, att fastighetsförvärfven komma att försiggå lättare i samma mån som trävarubolagen blifva mera dominerande.

Den ifrågavarande rörelsen måste alltså väntas blifva så hastigt fortgående, att jag finner mig öfvertygad om, att intet af de normala medel till bondeståndets stödjande, som kunna uttänkas, kan komma att verka tillräckligt hastigt för att kunna hindra utvecklingen att fortlöpa till en punkt, där all hjälp kommer för sent.

Bondeståndets betydelse och oumbärlighet för samhällsorganismen år så allmänt erkänd och af erfarenheten så ofta bekräftad, att man utan vidare torde vara berättigad att i detta stånds försvinnande se en samliik. Ull Riksd. Prat. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft.

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

hällsfara af den betänkligaste art, en fara, som påkallar verksamma skyddsåtgärder.

Att det nu föreslagna förbudet för bolag och förening att i vissa fall förvärfva fast egendom skulle såsom en sådan skyddsåtgärd vara lämpligt, har, som sagdt, från många håll blifvit på det lifligaste bestridt. Den kritik, som riktats mot lagförslaget, har hufvudsakligen gått ut på, dels att detsamma icke skulle vara öfverensstämmande med allmänt gällande rättsgrundsatser, dels att lagen icke vore tillräckligt effektiv i det afsedda syftet, dels ock att ett antagande af densamma skulle medföra olägenheter af en eller annan art och särskildt tillfoga den norrländska industrien skador, som vore till sin sociala betydelse vida betänkligare än bondeståndets försvinnande.

1 förstnämnda hänseende synes emellertid kritiken under frågans mångskiftande behandling hafva något försvagats allt efter som man kommit underfund med, att lagen såsom rörande endast bolag och föreningar, sålunda särskildt bildade och i viss mån privilegierade rättssubjekt, icke gärna kan anses på något sätt ingripa på de statsborgerliga rättigheternas område, utan måste vara att betrakta allenast såsom en af sociala hänsyn föranledd förändring i bolags- och föreningslagstiftningen. I detta afseende kan ej heller jag finna, att mot lagförslaget några mera beaktansvärda anmärkningar kunna göras.

Hvad angår de öfriga principiella anmärkningar, som framställts mot förslaget, vill jag ingalunda frånkänna dessa en viss betydelse. Men jag tror dock, att de framställda betänkligheterna i åtskilliga afseenden äro öfverdrifna, och inför å ena sidan vissheten att underlåtandet af ett kraftigt ingripande kommer att förorsaka den svårbotliga skada, som ligger i det norrländska bondeståndets undergräfvande, samt å andra sidan möjligheten och jag vågar säga sannolikheten, att lagens antagande kommer att utan några skadliga följder för industrien väsentligen bidraga till att skydda bondeståndet och stödja de öfriga åtgärder till detta stånds vidmakthållande, som kunna företagas, hyser jag ingen tvekan att förorda lagens antagande. Jag gör detta så mycket hellre, som lagen, såsom innebärande allenast ett förbud, utan vidare rubbningar i rättslifvet kan upphäfvas, därest mot förmodan de ogynnsamma verkningarna af lagen skulle visa sig öfvervägande.

Beträffande de remitterade lagförslagens detaljer har med anledning af de anmärkningar, som inom högsta domstolen framställts mot vissa bestämmelser i förstnämnda lagförslag, detsamma blifvit öfversedt; och torde det tillåtas mig att i korthet redogöra för de ändringar, som därvid ägt rum, samt för anledningen, hvarför några af de framställda anmärkningarna icke synts böra föranleda ändring i förslaget.

35 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Den vid 1 § anmärkta oegentligheten liar afhjälpts genom en tillsats till 8 §; och med anledning af anmärkningen mot 2 § har denna paragraf ändrats i den med anmärkningen åsyftade riktning.

Vid 3 § har till en början framställts den anmärkningen, att förslaget icke uttryckligen angifver, huruvida bolag eller förening må kunna förvärfva hemmans eller hemmansdels andel i oskiftad skog. Att förslaget emellertid icke afser att medgifva bolag eller förening en dylik rätt, torde vara tydligt redan däraf, att förslaget stadgar att af bolag eller förening enligt denna § förvärfvadt område skall från hemmanet afskiljas genom jordafsöndring, en procedur som icke kan äga rum med afseende på särskildt hemmans andel i samfällighet.

Med afseende å 3 §:ns stadgande angående förbud för bolag eller förening att från hemman eller hemmansdel förvärfva hvad som är att hänföra till odlingsområde har af en ledamot af högsta domstolen anmärkts, att det af förslaget icke oförtydbart framginge, huruvida meningen vore, att från bolags förvärfsrätt skulle undantagas äfven sådana odlingsområden, som icke vore belägna å eller i sammanhang med den jord, som kvarblefve i hemmansinnehafvarens ägo, att om detta vore afsedt, den utredning, som måste föregå Konungens befallningshafvandes medgifvande till förvärfvet, i många fall skulle blifva synnerligen vidlyftig och dyrbar, samt att, därest dylika från den hemmansägaren behållna jorden afskilda odlingsområden undantoges i syfte att själfständiga jordbruk därstädes framdeles skulle komma till stånd, det vore nödvändigt, att sådant undantag skedde äfven för närbelägen skogsmark till erforderligt omfång, enär eljest saknaden af skogstillgång skulle komma att lägga hinder i vägen för realiserande af det med undantaget afsedda syfte.

Härvid kan emellertid erinras, att, då förslaget icke innehåller någon inskränkande bestämmelse, afsikten tydligen är, att alla de odlingslägenheter, som uppfylla lagens förbehåll och sålunda ägna sig för upptagande af själfständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk, skola vid försäljning till bolag eller förening undantagas. Då detta stadgande sålunda medgifver, att man får lämna ur räkningen mindre odlingslägenheter, som hafva ett i förhållande till inägorna obekvämt läge, samt odlingsområden, som äro så stora, att de lämpa sig för upptagande af själfständiga jordbruk i allmänhet icke torde vara svåra att upptäcka vare sig på marken eller vid granskning af de trakten rörande skifteshandlingar, lärer den omförmälda förundersökningen icke behöfva blifva synnerligen betungande, helst den norrländska jordens naturbeskaffenhet är sådan, att i regel gränserna emellan den odlingsbara marken och den till odling mindre tjänliga äro synnerligen lätta att

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

uppdraga samt den företrädesvis till odling dugliga marken i de flesta fall är att söka i närheten af befintliga eller förut befintliga sjöar och vattendrag. Det är vidare att märka, att allt hvad vid försäljning af ifrågavarande beskaffenhet undantages såsom odlingsområde — äfven de odlino-slägenheter, som lämpa sig för upptagande af själfständiga jordbruk — kommer att ingå såsom delar af det fortfarande existerande hemmanet och följaktligen åtnjuta fördelarna af den till hemmanet hörande stödskogen. Då mättet af denna stödskog tilltagits afsevärdt större än den areal, som enligt norrlandskommitténs förslag till ägostyckningslag ansetts tillräcklig såsom husbehofsskog, lärer man kunna förvänta, att i de flesta fall hemmanets skog skall kunna förslå äfven till de nya hemmansdelar, som med dessa odlingslägenheter till kärna kunna komma att ur hemmanet utbrytas.

I fråga om 5 § har inom högsta domstolen erinrats, att det torde vara ovisst, huruvida utan ändring af förordningen angående lagfart å fång till fast egendom, en ansökning om lagfart å en fångeshandling af ifrågavarande beskaffenhet kan förklaras hvilande, så länge frågan om bolagets eller föreningens rätt att förvärfva fastigheten ännu är sväfvande. För att undanrödja hvarje tvekan i detta hänseende har paragrafen försetts med ett förtydligande tillägg.

Med afseende på samma paragraf har vidare såsom oegentligheter anmärkts, att ett bolag, som söker lagfart å sitt fång, innan godkännande därå erhållits, utan någon fördel går förlustig stämpeln å fångeshandlingen för den händelse lagfartsansökningen afslås, samt att, om bolaget för att undgå denna förlust afvaktar godkännandets meddelande, innan lagfart sökes, bolaget äfventyrar att, innan sådant godkännande hinner lämnas, få sig förelagdt och kanske ådömdt vitesansvar för försummelse att söka lagfart. Härvid bör emellertid märkas, att förhållandet är enahanda, i flere enligt nu gällande lag förekommande fall. Den, som förvärfvat jordlägenhet, måste ofta därå söka lagfart, innan afsöndringen behörigen fastställts. Likaså ifrågakommer, att man nödgas söka lagfart å köp af visst område, afsedt att genom ägostyckning utläggas till hemmanslott, innan ägostyckningen fastställts, och å testamenterad fast egendom, innan man vet, om testamentet kommer att stå fast eller ej. I alla dessa fall återfår lagfartssökanden icke stämpelkostnaden, om på grund af uteblifvet godkännande i det ena eller andra af nu nämnda hänseenden lagfart sedermera icke kan beviljas. Att för nu förevarande fall göra något undantag från denna regel torde knappast vara lämpligt.

I anledning af hvad inom högsta domstolen yttrats angående det i 5 § förekommande uttrycket »vare fånget ogillt» må anmärkas, att hvad dåvarande departementschefen yttrat vid ärendets underdåniga föredragning

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

den 20 oktober 1905 icke torde innebära annat än att det ej är nödvändigt eller lämpligt att förklara fångeshandlingen vara utan verkan, enär sådant ovillkorligen skulle medföra, att lagfart ej kunde sökas på grund af densamma. Däremot kan ett köpeaftal, som slutes under villkor af godkännande, väl tjäna som grundval för en lagfartsansökning, men ändock, sedan det visat sig, att villkoret ej uppfylles, efter vanliga regler angående verkan af suspensiva villkor komma att betraktas såsom från början ogillt.

Att på sätt af en ledamot af högsta domstolen föreslagits lämna någon myndighet befogenhet att å det allmännas vägnar öfverklaga Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som i 5 § omförmäles, lärer väl knappast vara erforderligt, då Konungens befallningshafvandes pröfning just afser att tillgodose det allmännas intresse.

I fråga om 6 § har af en ledamot af högsta domstolen anmärkts, att stadgandet om förpliktelse för bolag eller förening, som å exekutiv auktion inropat fastighet, att åter försälja densamma inom två år, sedan auktionen vunnit laga kraft, innebure allt för stor stränghet i de fall, då auktionsinropet. skett för skyddande af någon bolagets eller föreningens fordran eller rättighet, hvarför fastigheten på grund af inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftade, och att stadgandet därför syntes böra såtillvida modifieras, att i nämnda fall skyldigheten att åter afyttra fastigheten inskränktes till att äga rum så snart det kunde ske utan förlust, på sätt för likartad!, fall funnes föreskrifvet i gällande lagar angående bankbolag.

Häremot kan dock invändas, att, om ock beträffande bankernas fastighetsförvärf strängare föreskrifter icke visat sig nödiga, ett stadgande i nämnda riktning genom sin sväfvande affattning och kontrollens svårighet knappast skulle visa sig tillfyllestgörande i förevarande fall. Anmärkningen har därför ansetts böra föranleda allenast, att tiden för återförsäljningsskyldigheten något utsträckts.

1 anledning af öfriga vid 6 § framställda anmärkningar har paragrafen undergått en omarbetning, hvarigenom de anmärkta oegentligh eterna aflägsnats.»

Föredraganden uppläste härefter de ifrågavarande lagförslagen och hemställde, att desamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Lindbäck åberopade hvad han vid ärendets föredragning inom högsta domstolen anfört.

Justitierådet Ramstedt åberopade likaledes hvad han vid ärendets föredragning inom högsta domstolen anmärkt, i den mån hans anmärkningar icke vid förslagets bearbetning föranledt ändring.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde föredragandens hemställan.

o o

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Till denna hemställan täcktes H. K. H. Kronprinsen- Regenten i nåder lämna bifall; och skulle nådig proposition i ämnet af den lydelse, bilagan A. vid detta protokoll utvisar, till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet Erik Öländer.

Stockholm 190G. Kungl. Boktryckeriet, P. Å. Norstedt it Söner,