med förslag till lag angående emissionsbanker

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 136.

1 N:o 136.

Kungl. Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag angående emissionsbanker; gifven Stockholms slott den 26 mars 1909.

Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll, vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå Riksdagen att antaga härvid bifogade förslag till lag angående emissionsbanker.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

GUSTAF.

Carl Sivartz.

Bih. till Biksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Åfd. 97 Höft.

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

Förslag

till

Lag

angående emissionsbanker.

1 §•

Med emissionsbank förstås i denna lag aktiebolag, som har till ändamål att, jämte drifvande af bankrörelse, medverka vid bildande och ombildande af aktiebolag för ekonomisk verksamhet.

2 §•

Hvad angående bankaktiebolag finnes stadgadt skall gälla till efterrättelse för emissionsbank, dock med de afvikelser, som föranledas af bestämmelserna i denna lag.

3 §•

De, som vilja stifta emissionsbank, skola med bifogande af fullständig bolagsordning, därom göra ansökning hos Konungen.

Finnes sådant bankbolag vara för landet nyttigt, pröfvar Konungen bolagsordningens öfverensstämmelse med denna lag samt lag och författningar i öfrigt, så ock om och i hvad mån därutöfver, med hänsyn till vidden och beskaffenheten af bolagets rörelse, särskilda bestämmelser må erfordras.

Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

4 §•

Stiftare af emissionsbank liksom delägare däri skola vara bankaktiebolag eller solidariska bankbolag och till antalet minst fyra.

5 §•

Emissionsbank skall i firman begagna ordet emissionsbank; och skall firman tillika utmärka bolagets egenskap af aktiebolag.

6 §•

Emissionsbanks grundfond skall utgöra minst åtta millioner kronor.

Ej må någon äga del i emissionsbank till högre belopp än som motsvarar en tredjedel af dess grundfond.

7 §•

Af den behållna årliga vinsten skola minst tjugufem procent afsättas för bildande af en reservfond. Sedan reservfonden uppgått till ett belopp motsvarande grundfonden, må vidare afsättning till reservfonden kunna upphöra; nedgår reservfonden under detta belopp, skall afsättning till fonden ånyo vidtaga.

8 §•

Emissionsbanks styrelse utses bland delägarne i de bolag, som äro aktieägare i emissionsbanken.

9 §■

Emissionsbank må ej mottaga penningar å sparkasseräkning eller därmed likartad räkning.

Å annan räkning än avistaräkning må penningar icke mottagas i mindre poster än tiotusen kronor.

Ej må de hos banken å allmänna bankräkningar insatta medel vid någon tidpunkt tillhopa öfverstiga sammanlagda beloppet af grundfonden och reservfonden.

4 Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 136.

10 §.

Hvad i 24 § i lagen angående bankaktiebolag finnes stadgadt om förbud för sådant bolag att drifva handel med annat än guld, växlar och räntebärande papper utgör ej hinder för emissionsbank vare sig att köpa och sälja aktier eller att, i den mån sådant står i samband med det för sådan bank i 1 § angifna ändamål, förvärfva och afyttra annan egendom.

Emissionsbank må icke förvärfva egen aktie.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1909.

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 136.

5 Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle, Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Swartz,

grefve Hamilton, grefve Ehrensvärd,

Malm.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde härefter.

Jag tillåter mig härmed att för Eders Kungl. Maj:t anmäla frågan om särskild lagstiftning rörande s. k. emissionsbanker. Frågan härom är icke ny. Redan år 1902 förelåg ett i sådant afseende utarbetadt lagförslag. Angående detta förslag, hvilket framlades af den år 1901 tillsatta kommitté med uppdrag att afgifva yttrande och förslag beträffande vissa frågor rörande den för enskilda bankinrättningar gällande lagstiftning, anförde kommittén följande.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

Enligt de för såväl enskilda banker som för bankaktiebolag gällande författningar vore det bank förbjudet drifva handel med aktier. Handel med dylika papper vore sålunda förbehållen enskilda personer eller inrättningar, hvilka icke, likasom bankerna, stode under det allmännas kontroll. Kommittén både icke kunnat undgå att finna såsom en brist i lagstiftningen frånvaron af alla bestämmelser till reglerande af dylik handel. Att en med tillräckligt kapital utrustad, på lämpligt sätt organiserad och under offentlig kontroll ställd aktieemissionsanstalt skulle, med den fackkunskap rörande industriella företags ekonomiska bärighet och andra hithörande förhållandén, öfver hvilken en sådan inrättning måste antagas komma att förfoga, varda till nytta för industrien, syntes kommittén obestridligt. Men att utan vidare upphäfva gällande *' förbud för bankerna att drifva handel med aktier ansåge kommittén ingalunda tillrådligt. Hvad i denna fråga borde göras syntes kommittén vara, att lagstadganden meddelades rörande en ny banktyp, hvilken skulle äga att, under aktiebolagsformen, jämte drifvande af bankrörelse, idka handel med aktier. Beträffande de fordringar, lagstiftningen borde uppställa på dylika bankaktiebolag, läge det i sakens natur, att dessa bolag i anseende till den risk, som vore med aktieemissionsrörelse förenad, borde utrustas med grundkapital, vida öfverstigande det, som kunde anses tillräckligt för de vanliga bankerna. Såsom minimigrundfond för dessa bolag ville kommittén föreslå 3 miljoner kronor. För ifrågavarande bolag borde härförutom, enligt kommitténs åsikt, gälla, att bolagets inlåning från allmänheten strängt begränsades och bestämdes till högst sammanlagda beloppet af bolagets egna fonder, samt att bolaget skulle vara skyldigt att i firman begagna viss, från de vanliga bankerna skiljaktig benämning. I sådant hänseende föreslog kommittén ordet industriförlagsbank. I öfrigt skulle för dessa banker gälla de för bankaktiebolag i allmänhet meddelade stadganden. Och framlade kommittén ett i enlighet med dessa uttalanden affattadt förslag till lag angående industriförlagsbanker.

Öfver detta förslag liksom andra af kommittén utarbetade lagförslag inhämtades högsta domstolens yttrande.

Vid tillstyrkandet den 13 mars 1903 af Kungl. Maj:ts proposition till samma års Riksdag angående, förutom andra lagförslag, förslag till lag angående industriförlagsbanker anförde dåvarande chefen för finansdepartementet beträffande nämnda yttrande följande.

Endast en af högsta domstolens i lagförslagets granskning: deltagande ledamöter hade lämnat förslaget utan anmärkning, de öfriga ledamöterna hade helt och hållet afstyrkt detsamma. Det hade därvid

7 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 136.

uttalats, att det syntes betänkligt, att med handel med aktier, hvilken rörelse vore af synnerligen riskabel natur, förenades rättighet till bankmässig penninginlåning och att förty, därest en sådan inlåning icke kunde helt och hållet förmenas dem, som drefve aktiehandel, staten åtminstone icke borde åt någon af dessa, åt aktiebolag lika litet som åt andra bolag eller enskilda personer, genom koncessions meddelande förläna skenet af offentlig rekommendation. Genom den föreslagna begränsningen af inlåningen från allmänheten blefve insättarnas säkerhet icke tryggad, då med fonderna skulle ansvaras icke blott för de från allmänheten inlånade beloppen utan ock för bankens öfriga förbindelser; och för dessa senare vore ingen gräns uppställd, utan skulle det stå industriförlagsbankerna öppet att från annan penninginrättning inlåna hvilket belopp som helst, hvarigenom i industriförlagsbankernas äfventyrliga rörelse kunde komma att indragas äfven de medel, som af allmänheten anförtrotts åt andra banker. Faran häraf blefve så mycket större, om två banker stadigt samverkade på det sätt, att den ena under formen af industriförlagsbank drefve aktiehandeln och den andra med vanlig banktyp hade till uppgift att vara den förras förläggare. I hvarje fall borde grundfondens minimikapital vida öfverstiga det föreslagna beloppet.

Därefter fortsatte departementschefen, att han, utan att vilja frånkänna de inom högsta domstolen sålunda uttalade betänkligheter ett visst berättigande, icke kunde annat än dela kommitténs uppfattning om önskvärdheten af en lagstiftning för emissionsbanker. Verksamhet af det slag, utlandets emissionsbanker bedrefve, vore hos oss hänvisad till den rent privata företagsamheten och undandroge sig därigenom all kontroll, äfven den, som allmänheten själf kunde utöfva, därigenom att resultatet af en affärsverksamhet framlades för offentligheten. Att de vådor, en dylik affär kunde för de enskilda och det allmänna medföra, härigenom i väsentlig mån förökades, syntes departementschefen knappast kunna bestridas. Men härtill komme, att industrien vore under nuvarande förhållanden i saknad af det stöd, en kraftig, välskött och under offentligheten ställd emissionsbank erbjöde; den måste uppsöka den enskilde kapitalisten eller bankiren för att uppbringa det för ett företags åvägabringande nödiga kapitalet, och då tillräcklig sakkunskap för att bedöma chancerna för en dylik affär där i regeln saknades, blefve nog ofta följden, att företag, som saknade förutsättningar att lyckas, sattes i gång, under det andra, som för landet kunde blifva af nytta, doge i sin linda af brist på förlagskapital.

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

Det förefölle departementschefen för öfrigt, som om man inom högsta domstolen bildat sig en något öfverdrifven föreställning om den risk, som vore förenad med en emissionsbanks verksamhet. Väl vore denna risk större än vid vanlig bankrörelse, men skött med sakkunskap, försiktighet och redbarhet behöfde en emissionsbank icke gifva sig in i äfven tyrligheter,- under det å andra sidan hvarje bankverksamhet, hvars ledning icke kännetecknades af nämnda egenskaper, lätt blefve äfventyrlig. Den mening, att genom koncessions meddelande skulle förlänas skenet af offentlig rekommendation eller, såsom en ledamot uttryckt sig, en viss garanti för industriförlagsbankernas soliditet, kunde departementschefen icke dela. Att en bankrörelse bedrefves på grund af en utaf Konungen fastställd bolagsordning — och om koncession i annan mening vore här icke fråga — innebure ju intet annat än att denna bolagsordning och i densamma åberopad lag skulle lända banken till efterrättelse; någon garanti för bankens soliditet vore därmed icke lämnad, enär genom den kontroll, hvarunder banken sålunda komme, ingalunda kunde förebyggas, att banken, den finge nu vara af den ena eller den andra typen, genom oförståndig skötsel kunde komma på obestånd. Såsom ett gif akt för den allmänhet, som kunde vilja hos industriförlagsbanken insätta sina penningar, vore för öfrigt föreskrifvet, att bankens firma skulle innehålla ordet industriförlagsbank. Samma fara, som, på sätt inom högsta domstolen erinrades, kunde uppstå därigenom, att en vanlig bank i en för stor utsträckning förläde en industriförlagsbank, funnes redan nu, då bankerna ju vore oförhindrade att, i hvilken utsträckning de funne för godt, belåna aktier och därigenom, om denna lånerörelse bedrefves oförsiktigt, vore beroende af dessa värdepappers ofta växlande värden.

Då departementschefen således lika med kommittén ansåge nyttigt, att lag stiftades för ifrågavarande kreditanstalter, funne han dock, såsom inom högsta domstolen blifvit anmärkt, att den föreslagna minimisiffran för grundfonden blifvit satt väl låg. Ett stort flertal af de vanliga bankerna ägde grundfond, öfverstigande tre miljoner; och då det, särskildt för att betrygga de hos industriförlagsbank insatta penningarne, vore af vikt, att bankens eget kapital uppginge till ett betydande belopp, föreslog departementschefen, att grundfondens minimum bestämdes till fem miljoner kronor.

I skrifvelse den 19 maj 1903 anförde Riksdagen beträffande Kungl. Maj:ts i enlighet med departementschefens uttalanden affattade förslag till lag angående industriförlag sbanker, att Riksdagen ingalunda

9 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 136.

ville bestrida, att en aktieemissionsanstalt, skött med sakkunskap och redbarhet samt ställd under offentlig kontroll, tilläfventyrs skulle vara till nytta för industrien. Den i detta ärende förebragta synnerligen knappa utredningen hade emellertid icke kunnat bibringa Riksdagen någon viss öfvertygelse, att tiden vore inne för den ifrågasatta lagstiftningen eller att Kungl. Maj:ts förslag i detta afseende vore byggdt på riktiga och lämpliga grunder. Något verkligt trängande behof för närvarande af en sådan lagstiftning hade icke heller, Riksdagen veterligen, framträdt. Det finge ej heller förbises, att, på sätt erfarenheten från utlandet gifvit vid handen, inrättningar af ifrågavarande beskaffenhet under en mindre nogräknad ledning kunde jämväl % ägna sig åt osunda, för industrien skadliga spekulationsaffärer. Det föreslagna namnet för ifrågavarande inrättningar syntes ock mindre lämpligt. Riksdagen hade alltså ansett sig icke böra godkänna ifrågavarande lagförslag.

Förevarande fråga har emellertid sedan år 1903 kommit i ett annat läge. I skrifvelse den 2 maj 1907, hvilken skrifvelse den 14 därpåföljde juni anmäldes inför Kungl. Maj:t, har nämligen Riksdagen själf väckt frågan om en särskild lagstiftning rörande s. k. emissionsbanker. Denna fråga har sedermera varit föremål för en ganska omfattande utredning. Till en början afgaf bankinspektionen infordradt underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens berörda framställning, hvarefter den af Kungl. Maj:t den 13 september 1907 tillsatta bankkommittén tagit frågan i öfvervägande vid utarbetandet af sitt förslag till lag om bankrörelse. I sagda lagförslag återfinnas sålunda särskilda bestämmelser om emissionsbank. I de yttranden öfver samma lagförslag, som sedermera afgifvits af såväl bankinspektionen som ock bankernas syndikat efter allmänna bankmötets hörande, har lagförslaget, hvad angår bestämmelserna om emissionsbank, särskildt varit föremål för granskning. Det af bankkommittén utarbetade lagförslaget i dess helhet lärer dock icke kunna till afgörande företagas förrän tidigast år 1910. Af skäl, hvilka jag senare skall närmare angifva, anser jag emellertid, att frågan om vidtagandet af lagstiftningsåtgärder i ändamål att möjliggöra bildandet af emissionsbanker kommit i det läge, att denna fråga bör, utan afvaktan på den slutliga behandlingen af bankkommitténs förslag till lag om bankrörelse, särskildt för sig upptagas till pröfning.

Efter att sålunda i korthet hafva angifvit frågans nuvarande läge, tilllåter jag mig nu att närmare redogöra för innehållet i Riksdagens skrifvelse den 2 maj 1907 och den sedermera verkställda utredningen i ämnet.

Bill. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. I Afd. 97 Höft. 2

10 Riksdagens

skrifvelse.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

Med tillkännagifvande att vid 1907 års riksdag enskilda motionärer föreslagit, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande af förslag till lag angående sådana banker, som kunde tillåtas idka handel äfven med aktier, s. k. emissionsbanker, anförde Riksdagen i skrifvelse den 2 maj samma år, att hvad som föranledt frågans upptagande syntes vara den omfattande och okontrollerade spekulation i industri- och andra aktier, som under de senare åren förekommit i vårt land med tendens till ständig stegring och som framkallat oro inom vida kretsar. Man hade trott, att genom en lagstiftning af den art, som ifrågasattes, skulle uppkomma penninginstitut, som hade förmåga att leda denna spekulation i en sundare riktning till följd af bättre kännedom om de respektive företagens verkliga affärsställning.

Kunde det osunda aktiejobberiet sålunda anses ytterligare framhäfva behofvet af sådan lagstiftning, som motionärerna åsyftade, torde, anför Riksdagen vidare, senaste årens utveckling inom industrien och det ekonomiska lifvet i allmänhet jämväl understödja det ökade krafvet på en dylik lagstiftning. Från representanter för affärslifvet hade framhållits, att Sverige visserligen hade stora naturliga resurser och goda industriella möjligheter, men att det dock saknades flera af den moderna utvecklingens förutsättningar, och syntes därför det allmänna icke böra underlåta att vidtaga någon af de åtgärder, som visat sig kunna främja en sund företagsamhet. Vidare hade med afseende härå anförts, att i landet väl stiftades och registrerades aktiebolag i stor omfattning, men att, vid granskning af det sätt, hvarpå dessa bolag komme till stånd, man ej sällan funne, att det skedde utan tillbörlig undersökning vare > sig beträffande företagets ekonomiska berättigande och rentabilitet eller i afseende å dess finansiella planläggning. Och då ett eller annat dylikt företag lyckats arbeta sig fram, fattades det ofta insikter, mod och kapital, för att det lofvande företaget skulle kunna utveckla sig till en väsentligen större affär, som eventuellt kunde tillföra landet stora fördelar. Ett medel att befrämja företagsamheten och gifva den hjälp i dessa afseenden hade man trott sig finna genom inrättande af emissionsanstalter.

Att väl ordnade och ledda emissionsanstalter kunde genom att organisera och understödja företagsamheten vara till gagn för den allmänna ekonomiska utvecklingen, syntes också vara allmänt erkändt. Några sådana anstalter hade emellertid hittills ej funnits hos oss, då man ej ansett något större behof däraf förefinnas och den uppfattningen varit rådande, att våra banker visat sig hafva medel att genom lån och förlag lämna företagsamheten erforderligt stöd. Då emellertid lån och förlag ej kunde lämnas annat än i viss mera inskränkt omfattning, kunde bankerna dock under nuvarande förhållanden ej lämna industrien

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

tillräckligt understöd för uppammande af nya företag eller understödjande af äldre sådana. Visserligen hade under tiden efter framläggande af motionen i hufvudstaden af framstående affärsmän på skilda områden grundats ett emissionsbolag, utrustadt med ett för våra förhållanden betydande kapital och afsedt att drifva just den verksamhet, som motionärerna tillärna! åt de af dem föreslagna emissionsbanker, och vid första påseende syntes ett sådant för ändamålet särskildt bildadt emissionsbolag med tillräckligt kapital och under god ledning vara lämpadt att af hjälpa hvad bankerna härutinnan bruste och sålunda motionärernas syfte nås på denna väg utan någon ändrad lagstiftning. Men underkastades ett dylikt fullkomligt privat emissionsbolag jämförelse med en sådan enligt särskilda lagbestämmelser kontrollerad emissionsbank, som i motionen afsåges, torde från det allmännas synpunkt flera omständigheter kunna framdragas till förmån för den senare typen. Om också värdet af bankinspektionens mera formella kontroll ej finge öfverskattas, torde densamma dock medföra den afsevärda nyttan, att allmänheten till följd af den föreskrifna publiciteten hade tillfälle att följa och kontrollera bankens verksamhet under tillförlitlig visshet, att härför uppsatta handlingar — månadsrapporter och bokslut — vore riktiga och att däri ej förekomme några vilseledande poster. Jämväl i den omständigheten, att emissionsbankens ordningskulle underställas Kungl. Maj:ts pröfning, läge ett betryggande skydd, äfven om man ej i koncessionen finge se någon offentlig rekommendation eller garanti för bankens soliditet.

Efter hvad som sålunda anförts ansåge Riksdagen det vara en brist i vår lagstiftning, att däri saknades alla bestämmelser till reglerande af handel med aktier och funne därför, att en aktieemissionsverksamhet med tillräckligt kapital, väl organiserad och ställd under offentlig kontroll, skulle vara till nytta för vår industri och landets ekonomi.

Men häraf följde icke med nödvändighet, att denna verksamhet borde utöfvas af banker enligt den typ, motionärerna tänkt sig, rena emissionsbanker. Det syntes böra komma under öfvervägande, huruvida icke frågan kunde lösas äfven på det sätt, att de af våra vanliga banker, som ägde mera betydande fonder, kunde erhålla den enligt gällande lagstiftning dem förvägrade rätt att förvärfva aktier, hvarigenom tillfälle till emissionsverksamhet skulle för dem beredas. Detta system, att låta emissionsverksamheten ingå såsom en detalj af bankrörelsen, vore för öfrigt, såsom motionärerna påvisat, med stor framgång användt i Tyskland, hvars kreditförhållanden erbjöde åtskilliga jämförelsepunkter med våra. Men såsom i fråga om den rena emission sbanken inlåningen från allmänheten måste, såsom ock motionärerna förutsatte, begränsas,

12 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

så torde en nödig omtanke för bibehållande af vårt bankväsendes soliditet fordra, att, om en vanlig bank med obegränsad inlåningsrätt skulle erhålla rättighet att förvärfva aktier, denna rätt genom lag erhölle en sträng begränsning.

Bankinspektören hade under en offentlig diskussion i förevarande ämne framhållit, att gällande banklagstiftning osökt erbjöde en sådan gräns. Där föreskrefves nämligen, att afsättning till reservfond skulle med visst belopp af årsvinsten göras, till dess reservfonden nått 50 procent af grundfonden, då vidare afsättning icke behöfde ske. Nu hade emellertid åtskilliga banker skaffat sig en större reservfond, än lagen fordrade, och med anledning häraf hade bankinspektören ifrågasatt, att det belopp, hvarmed reservfonden öfverstege lagstadgade 50 procent af grundfonden, finge användas för förvärfvande af aktier. Skulle nu under vidriga omständigheter hela detta belopp gå förloradt — något, som knappast vore sannolikt — hade dock banken i behåll utom sin grundfond så stor reservfond, att någon tillökning af densamma icke af lagen kräfdes. Man torde därför ej kunna påstå, att en sådan aktietrafik vore för bankens kunder äfventyrlig. Enligt hvad bankinspektören i sammanhang härmed meddelat, skulle sammanlagda beloppet för bankernas aktieförvärfsrätt enligt dessa grunder uppgå till omkring 40 miljoner ki’onor.

För bankernas utöfvande af en dylik begränsad aktieförvärfsrätt syntes olika former kunna väljas. Då man inom bankvärlden torde kunna urskilja vissa grupper af banker, hvilka stode i något närmare beröring med hvarandra, vore ju tänkbart, att en sådan sammanslutning emellan dem kunde komma till stånd, att hvarje bank kunde berättigas att med den öfverskottsfond, som skulle stå öppen för aktieförvärf, ingå såsom delägare i en gemensam emissionsanstalt, hvilken då kunde erhålla en sådan organisation och ledning, som för vinnande af fulla syftet med en dylik anstalt kunde erfordras. Eller ock torde bankerna medgifvas rätt att i angifven omfattning direkt förvärfva aktier, hvilken rätt dock syntes i hvarje fall endast böra tillerkännas banker med större samlade fonder.

En utredning, om och under hvilka villkor rättighet att drifva handel med aktier kunde medgifvas bolag, som vore eller blefve underkastade den för enskilda bankinrättningar — solidariska bankbolag och bankaktiebolag — gällande lagstiftning, syntes emellertid böra åstadkommas genom Kungl. Maj:t.

På nu anförda grunder anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, om och under hvilka villkor .rättighet att drifva handel med

13 Kungh Maj:ts Nåd. Proposition No 136.

aktier kunde medgifvas bolag, som vore eller blefve underkastade den för enskilda bankinrättningar gällande lagstiftning, samt till Riksdagen afgifva det förslag i ämnet, som en sådan utredning kunde föranleda.

Öfver Riksdagens berörda skrifvelse afgaf bankinspektionen den 23 september 1907 infordradt underdånigt utlåtande. Däri erinrar bankinspektionen till en början, hurusom det mera än en gång blifvit uttaladt, att man icke borde utan vidare upphäfva det i den svenska banklagstiftningen inrymda förbudet för bankbolag att drifva handel med aktier; och denna bestämmelse torde nog också i sin mån hafva bidragit att konsolidera våra enskilda bankinrättningar. Men med den lifaktighet, som under de senare åren gjort sig gällande i vårt affärslif och icke minst i de affärer, som afsåge bildande och utvidgande af bolag samt öfverflyttande af äganderätten till redan utsläppta aktier och lottbref, torde det kunna ifrågasättas, om det vore lämpligt och nyttigt, att våra banker fortfarande liölles helt utom denna affärsverksamhet. Ty den förmedling af aktieaffärer, som åtskilliga banker bedrefve, gjorde dem ju icke till intressenter i dessa affärer; denna bankernas verksamhet medförde blott för dem själfva en liten provisionsvinst och för allmänheten fördelen af en pålitlig förmedlare vid sådana affärer. Det kunde emellertid nog vara gagneligt, att en bank ägde finansiera en affär äfven på det sätt, att densamma genom bankens ekonomiska medverkan ombildades till aktiebolag eller, om den redan arbetade under denna form, finge sitt aktiekapital förökadt. Företaget blefve därigenom ekonomiskt själfständigare och banken kunde blifva befriad från papper, som, om de än vore goda, kunde för mycket tynga portföljen. Banks rätt till aktieförvärf torde äfven beträffande handel med redan emitterade aktier kunna medföra den fördelen, att banken i fråga om de aktier, den lade sig på, verkade normerande på kurserna genom att hålla tillbaka vid häftiga och opåkallade prisfluktuationer.

Emellertid ansåge äfven bankinspektionen, att förbudet för bank att handla med aktier ingalunde borde i regel upphäfvas. Rättigheten att drifva sådan rörelse, som ju onekligen i hög grad kräfde omdöme och försiktighet för att icke blifva äfventyrlig, syntes icke böra medgifvas andra banker än dem, som ägde betydande fonder; och detta icke blott därför att dessa banker lättare bure en eventuell förlust, utan äfven af det skäl att, såsom naturligt vore, de större bankernas ledning i regel uppbures af en större insikt än de mindre bankernas. Att banks grundfond uppginge till minst sex miljoner kronor syntes lämpligen kunna uppställas såsom ett villkor för rättigheten att utöfva ifrågavarande rörelsegren.

Bankinspektionens utlåtande den 23 september 1907.

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

Men icke ens åt dessa större banker torde oinskränkt rätt till aktieförvärf böra medgifvas. Den syntes böra så begränsas, att en häraf vållad förlust icke under några förhållanden kunde nedbringa bankens fonder under den gräns, lagstiftningen fastställt såsom för banken betryggande. Då det i sådant afseende vore stadgadt, att, sedan bank till reservfond afsatt ett belopp, motsvarande 50 procent af grundfonden, ytterligare afsättning till reservfonden icke erfordrades, så torde det icke kunna anses äfventyrligt, att bank, som utöfver dessa 50 procent afsatt medel till sin reservfond i stället för att utdela dem till delägarna, erhölle en friare dispositionsrätt, än i lag såsom regel medgåfves, öfver dessa medel, som banken låtit utöfver hvad lag fordrade kvarstanna i banken. Genom ett medgifvande, att dessa reservfondens öfverskottsmedel finge användas till aktieförvärf, kunde insättarnes säkerhet icke anses hotad, då ju, äfven om de sålunda använda medlen skulle gå totalt förlorade, banken i allt fall skulle jämte sin grundfond äga i behåll en så stor reservfond, att dess förökande icke af lagstiftaren påkallades. Den mening skulle väl också kunna göras gällande, att ett belopp, motsvarande hela reservfonden, kunde sålunda få friare användas, enär ju, vid en total förlust af dessa medel, banken i fråga om fonderna icke skulle komma i sämre ställning än vid dess startande. Men då fråga vore om en afvikelse från ett traditionellt åskådningssätt, syntes det klokast att stanna vid det förra alternativet, mot hvilket knappast någon betänklighet kunde resas ur synpunkten af bankens soliditet.

Enligt det förslag, som bankinspektionen således ansåge sig kunna förorda och Riksdagen i förevarande skrifvelse jämväl ifrågasatt, skulle nedannämnda enskilda bankinrättningar med sina nuvarande fonder blifva berättigade att för aktieförvärf använda följande belopp: Skånes enskilda bank 7,50 miljoner, Värmlands enskilda bank 1,3 7 miljoner, Stockholms enskilda bank 1,5 miljoner, Sundsvalls enskilda bank 4 miljoner, Härnösands enskilda bank 4,7 5 miljoner, Skandinaviska kreditaktiebolaget 12 miljoner, aktiebolaget Stockholms handelsbank 8,12 miljoner, bankaktiebolaget Södra Sverige 0,ll miljoner, aktiebolaget Mälareprovinsernas bank 0,5 0 miljoner och aktiebolaget Göteborgs bank 2,7 0 miljoner kronor eller således tillhopa omkring 42 miljoner kronor.

Det vore emellertid att märka, att, om och i den mån nämnda banker ville såsom reservfonder binda sina nuvarande dispositionsfonder, deras aktieförvärfsrätt skulle kunna ökas för Skånes enskilda bank med 1 miljon, för Värmlands enskilda bank med 0,9 miljoner, för Stockholms enskilda bank med 3,2 miljoner, för Sundsvalls enskilda bank med 1,4 miljoner, för Härnösands enskilda bank med 0,5 miljoner, för Skandi-

15 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

naviska kreditaktiebolaget med 0,2 miljoner, för aktiebolaget Stockholms handelsbank med 1,1 miljoner, för bankaktiebolaget Södra Sverige med 0,7 miljoner, för aktiebolaget Mälareprovinsernas bank med 1,2 miljoner och för aktiebolaget Göteborgs bank med 0,6 miljoner kronor eller således tillhopa med omkring 10 miljoner kronor.

Såsom bankinspektionen redan anfört, kunde en aktieförvärfsrätt blifva af nytta både för vederbörande banker själfva och för vissa af dem finansierade affärer. Däremot kunde det nog betviflas, om man enbart genom en sådan anordning, som den ofvan föreslagna, skulle vinna syftet att främja landets industri genom att bereda ekonomiskt stöd åt nya företag. För en vanlig bank med en på förut antydda sätt begränsad aktieförvärfsrätt skulle aktieaffären blifva en ganska obetydlig detalj af bankens rörelse, i det den torde komma att inskränkas till redan existerande företag, som banken räknade till sina kunder. Att lämna hjälp till startande af nya företag skulle säkerligen mycket sällan förekomma äfven af det skäl att banken i regel saknade organ för en saklig pröfning af ett nytt företags bärkraft.

Det vore på detta område emissionsanstalten hade en uppgift att fylla.

Efter att hafva erinrat om förenämnda förslag till lag angående industriförlagsbanker och hvad Riksdagen i afseende därå anfört, fortsätter bankinspektionen, att, då, såsom Riksdagen anmärkt, inrättningar af ifrågavarande beskaffenhet under en mindre nogräknad ledning kunde jämväl ägna sig åt osunda, för industrien skadliga spekulationsaffärer, samt härtill komme, att inom vårt land en aktieemissionsanstalt på allmänna aktiebolagslagens grund numera bildats, trängde sig emellertid den frågan fram, om den egentliga emissionsrörelsen borde helt öfverlämnas åt den enskilda affärsverksamheten eller om genom förändrad lagstiftning tillfälle borde beredas för bildande af emissionsanstalt under de för Zum&aktiebolag fastställda former.

Till förmån för emissions5o?a^sformen hade blifvit åberopadt, att emissionsbolaget icke såsom emissions&Gm&ew hade rätt att inlåna penningar från allmänheten, till följd hvaraf endast aktieägarnes och kreditgifvande bankers penningar skulle vid en eventuell katastrof äfventyras; och denna erinran måste ju tillerkännas ett visst berättigande. Men då hinder icke mötte, att ett emissionsbolag utgåfve obligationer och försålde dem till allmänheten, kunde nog allmänhetens penningar på denna väg, som icke stode emissionsbanken öppen, riskeras. Gifvet vore dock, att en emissionsbanks rätt att vid disken inlåna penningar från allmänheten borde starkt begränsas.

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 136.

Företrädet af emissionsbankstypen läge i den kontroll, som från det allmännas sida skulle utöfvas öfver emissionsbanken liksom öfver andra enskilda bankinrättningar. Denna kontroll skulle göras gällande redan vid emissionsbankens bildande. Under det emissionsbolaget inom ramen af den allmänna aktiebolagslagstiftningen själft bestämde sin bolagsordning och andra regler, som skulle normera dess verksamhet, komme emissionsbankens liksom hvarje annan banks bolagsordning att underkastas pröfning af Kungl. Maj:t, som ägde i bolagsordningen införa de bestämmelser, som utöfver lagens föreskrifter kunde tinnas erforderliga och nyttiga. Redan vid fastställande af vanliga bankbolagsordningar bestämdes vissa restriktioner, som visat sig ändamålsenliga, t. ex. förbud att lämna ledamot af styrelsen kredit annorledes än mot fullgodt hypotek eller genom diskontering af varuväxlar; och det vore icke oantagligt, att i emissionsbanks bolagsordning skulle, med hänsyn till egenarten af dess verksamhet, införas särskilda bestämmelser för tillvaratagande af det allmännas intressen. Det borde för öfrigt icke förbises, att banklagstiftningen innehölle vissa, för banks konsolidering afsedda bestämmelser, som icke återfunnes i aktiebolagslagen, såsom exempelvis de viktiga föreskrifterna rörande tillgångarnas värdesättande vid bokslut.

Vidare skulle emissionsbanken komma under tillsyn af bankinspektionen.

Det förliölle sig nog så, att värdet af den kontroll, bankinspektionen utöfvade, icke sällan öfverskattades. Det förbisåges så lätt, att bankerna inom de gränser, som af gällande föreskrifter vore för dem utstakade, ägde och måste äga fria händer. Bankinspektionen kunde t. ex. hysa den mening, att en bank i allt för hög grad baserade sin verksamhet på kredit hos andra banker, att den allt för djupt sänkte sig i ett eller annat företag, att den icke utöfvade tillräcklig kontroll öfver vissa sina funktionärer m. m.; och en sådan mening jämte de skäl, som talade för densamma, borde gifvetvis meddelas bankstyrelsen. Men om denna icke ginge med på bankinspektionens uppfattning, finge styrelsen naturligtvis göra sin egen gällande; och det borde därför vara uppenbart, att bankinspektionen, äfven om det högsta mått af klokhet och insikt vore där representeradt, icke kunde förhindra, att en banks ledning toge en äfventyrlig riktning. Väl inträffade det icke sällan, att bankinspektionen äfven på detta område, där bankerna ägde fritt röra sig, kunde på öfvertygelsens väg utöfva ett gagnande inflytande; men den påtagligaste nyttan af bankinspektionens verksamhet bestode i öfvervakande af de för bankerna fastställda föreskrifternas efterlefnad.

17 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

Härvid vore det nog af särskild vikt, att de handlingar, på livilka allmänheten hade att grunda sitt omdöme om en bank, nämligen månadsrapporterna och bokslutet, vore uppställda i behörig ordning, ty, om förhållandet icke vore sådant, blefve dessa handlingar, såsom missledande, mera till skada än till gagn. Så borde månadsrapporterna upprättas i den form, innehålla de rubriker, som bäst åskådliggjorde bankens ställning; och vidare vore att tillse, det tillgångar och skulder riktigt inrangerades under de fastställda rubrikerna, så att under de rubriker, som det vore opportunt att ha tomma eller med låga belopp, såsom fastigheter, aktier, skulder till andra banker, fordringar, beroende på lagsökning eller konkursutredning, verkligen redovisades alla poster, som hörde dit, liksom att de rubriker, där man gärna visade höga siffror, såsom fordringar hos andra banker, icke finge mera än de skulle ha. Och beträffande bokslutet, som för banks delägare och för allmänheten komme till synes i styrelsens förvaltningsberättelse och i den af bankbyrån årligen utarbetade öfversikt af bankboksluten, vore det uppenbarligen nyttigt, att tillsyn utöfvades däröfver att de föreskrifter, som banklagstiftningen innehölle om balanserade fordringars nedskrifvande till deras verkliga värden m. m., behörigen iakttoges.

I dessa hänseenden ägde emissionsaktiebolaget förfara efter eget godtfinnande; och den möjligheten vore därför icke utesluten, att emissionsbolaget framlade sådana tablåer, att de, äfven om siffrorna icke i och för sig vore oriktiga, blefve missledande, samt i bokslutet balanserade tillgångarna till högre värden än de ägde.

Af dessa skäl syntes emissionsbankverksamheten, ställd, såsom den skulle blifva, under publicitet, äga vissa företräden framför den rent privata verksamhet, emissionsbolaget bedrefve.

Men den samvetsgrannaste kontroll kunde naturligtvis icke aflägsna de risker, som enligt sakens natur vore förenade särskildt med en emissionsverksamhet. En emissionsanstalt blefve ju i hög grad beroende icke blott af upp- och nedgående konjunkturer inom fondmarknaden utan ock af hållbarheten utaf de kalkyler, på hvilka af anstalten startade nya företag vore baserade. Eu sådan anstalt måste följaktligen i högre grad än en vanlig bank vara beredd på förluster, likaväl som den kunde realisera betydande vinster. Och en emissionsanstalt, som lydde under banklagstiftningen, kunde, om den började sin verksamhet under en hausseperiod och en häftig baisse inträdde, innan den hunnit samla reservfond, ensamt därigenom tvingas till afskrifningar, som medtoge en tiondedel af grundfonden, så att delägarna stodo inför alternativet att besluta likvidation eller göra tillskott.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. i Rami 1 Afd. 97 Höft.

18 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 136.

Det syntes därför önskvärdt, att lagstiftningen för en emissionsbankverksamhet lades så, att aktierna tvingades in på kapitalstarka händer. Därigenom vunnes sannolikhet för att uppkommande vinst företrädesvis användes till fondbildning, så länge sådan vore önskvärd, samt att, om omförmälda ställning med en enligt räkenskapen till en tiondedel förlorad grundfond skulle inträda, ett tillskott med säkerhet kunde påräknas, om det befunnes klokt att hålla affären uppe. Om vidare aktierna stannade på ett fåtal händer, skulle detta bidraga till att göra ledningen enhetlig och målmedveten. Det syntes därför ändamålsenligt att genom lag bestämdes, det emissionsbankaktiebolag finge stiftas endast af enskilda bankinrättningar, nämligen sådana som, enligt hvad här ofvan föreslagits, vore berättigade att förvärfva aktier, samt att emissionsbankaktiebolags aktier finge utfärdas samt af aktieägare öfverlåtas blott till sådan enskild bankinrättning. Genom denna anordning vunnes äfven den icke oväsentliga fördelen, att emissionsbankaktierna icke kunde blifva spekulationspapper.

Då minimum af emissionsbankens grundfond tydligen borde sättas tämligen högt, skulle en enda bankinrättning icke gärna kunna förvärfva samtliga aktier i en emissionsbank, hvilket också af flera skäl icke vore önskvärdt. Men det vore heller icke lämpligt, att en enda bankinrättning erhölle aktiemajoritet i emissionsbanken och därigenom kunde utöfva ett afgörande inflytande på dess verksamhet. En sådan dominerande ställning skulle nämligen innebära en frestelse att föra emissionsbanken i en riktning, som allt för ensidigt tillgodosåge den ledande bankens intressen, t. ex. genom förvärfvande af aktiemajoritet i ett redan existerande företag i syfte att öfverflytta dess affärer till sistnämnda bank. Dylika transaktioner hörde icke till dem, en väl skött emissionsanstalt borde upptaga på sitt program. För att förebygga att emissionsbanken sålunda fördes på vägar, främmande för dess eget ändamål, kunde lämpligen sfadgas, att delägare i emissionsbank icke finge äga mera än en tredjedel af aktierna i densamma. Härigenom blefve ock delägarnas risk på ett sådant företag i någon mån begränsad.

Ett ordnande af emissionsbankverksamheten på dylika grunder syntes äfven för själfva näringslifvet vara ur åtskilliga synpunkter fördelaktigt. En stor emissionsbank komme gifvetvis att erhålla en mängd erbjudanden att starta eller utvidga industriella företag, och ju mera omsorgsfull och sakkunnig sållningen af dessa erbjudanden blefve, dess bättre vore det för näringslifvet. Ett misslyckadt industriellt företag medförde i regel icke blott en minskning af de enskilda delägarnes tillgångar, utan det innebure äfven en nationalekonomisk förlust. Skötseln

19 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

af en emissionsbank ställde därför stora kraf på såväl finansiell förmåga som teknisk urskillning hos dess funktionärer. Med banker såsom grundare och ägare af en emissionsbank finge man större utsikter till ett riktigt val af ledare och funktionärer för denna, än om dessa skulle utses genom en tillfällig sammanslutning af aktietecknare bland allmänheten. Den öfversikt öfver affärslifvet och den erfarenhet af industriens gång, som direktörskapet inom våra större banker gåfve, blefve synnerligen goda faktorer att räkna med vid organisationen och driften af en emissionsbank.

I de flesta fall förvärfvade en emissionsbank under kortare eller längre tid en nästan obegränsad makt öfver de företag, som den toge om hand. En institution, bakom hvilken stode flera stora banker, skulle från deras sida, hvilka hade anledning söka dess medverkan, tillvinna sig större förtroende och erbjuda större trygghet än en anstalt, inom hvars enskilda delägare majoriteten måhända tid efter annan växlade och med den de principer, efter hvilka anstalten leddes.

Det torde, fortsätter bankinspektionen, invändas, att de föreslagna gränserna för bankbolags rätt att förvärfva aktier vore så snäfva, att därinom icke väl rymdes både den så att säga enskilda aktiehandel, bank kunde finna önskligt drifva, och delägareskap i emissionsbankinstitut. Men om, såsom bankinspektionen förmenade, försiktigheten bjöde att icke vidga dessa gränser, så finge ju de bland de förutnämnda bankerna, som ville taga del i en emissionsbank, finna sig i att deras rätt till enskild aktiehandel inskränktes i mån af detta delägareskap. Då ett stort emissionsbolag redan bildats, syntes för öfrigt vårt lands behof af emissionsinstitut tillsvidare vara tillgodosedt genom bildande af en emissionsbank. Det vore nog mera önskvärdt, att emissionsinstituten blefve stora och starka än mångtaliga.

Bankinspektionen hade benämnt den anstalt, hvarom här vore fråga, emissionsbank och hade ingen .lämpligare benämning än denna att föreslå. Mot densamma hade erinrats, att man här i landet med emissionsbank förstått sedelutgifvande bank; men då enskild banks sedelutgifningsrätt tillhörde en förgången tid, borde nämnda omständighet icke kunna föranleda någon begreppsförvirring. Större betydelse skulle man kunna tillägga en annan, mot den ifrågasatta benämningen framställd anmärkning, nämligen den, att äfven de banker, som förmedlade obligationslån och sålunda emitterade obligationer, kallades emissionsbanker. Men detta språkbruk, om det verkligen funnes, hade icke vunnit den häfd, att någon betänklighet tillföljd häraf borde möta att, efter allmänt kändt föredöme från utlandet, upptaga uamnet emissionsbank för sådan

Bank-

kommitttn.

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

bankinrättning, som kännetecknades af aktieemissionsrätt. Det redan startade emissionsbolaget både ock i sin mån röjt väg för den nu föreslagna benämningen.

Under det delägarna i ett vanligt bankaktiebolag skulle vara minst tjugu, torde motsvarande siffra för emissionsbankaktiebolaget lämpligen sättas till f}7ra, därtill minimiantalet för stiftarne äfven syntes kunna bestämmas.

Att på grund af numera inträdda förhållanden inom vårt ekonomiska lif aktiekapitalets minimum borde sättas högre än det, som föreslagits i förr omförmälda proposition till 1903 års riksdag syntes uppenbart; och ville bankinspektionen i sådant hänseende föreslå ett belopp af åtta miljoner kronor.

Då en kraftig fondbildning påtagligen för emissionsbanken, på grund af arten utaf dess verksamhet, vore af större vikt än för en vanlig bankinrättning, föresloge bankinspektionen, att af emissionsbanks behållna årliga vinst minst tjugufem procent skulle afsättas till en reservfond och att sådan afsättning icke finge upphöra, förrän reservfonden uppnått samma belopp som grundfonden.

Inlåningen från allmänheten hade man ansett böra begränsas till sammanlagda beloppet af grund- och reservfond; den s. k. dispositionsfonden — sparade, men icke till reservfonden förda vinster — hade icke här medräknats, enär denna fond, öfver hvilken banken ju ägde när som helst förfoga, vore af allt för rörlig natur att tjäna som underlag för inlåningen.

Sedan Kung]. Maj:t den 13 september 1907 uppdragit åt en kommitté att utarbeta förslag till de ändringar i gällande lagstiftning angående solidariska bankbolag och bankaktiebolag, som kunde föranledas af då pågående revision af lagen om aktiebolag m. m., öfverlämnades genom nådig remiss den 4 oktober samma år till kommittén, för att tagas under öfvervägande vid fullgörandet af det kommittén lämnade uppdraget, Riksdagens förenämnda skrifvelse och bankinspektionens däröfver afgifna underdåniga utlåtande, med befallning till kommittén att i ämnet afgifva förslag.

I sitt med underdånig skrifvelse den 13 mars 1908 till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnade förslag till lag om bankrörelse har kommittén, som i de till förslaget hörande motiven förklarat sig biträda den af bankinspektionen i dess nyssnämnda utlåtande uttalade mening i förevarande ämne, i anslutning härtill intagit bestämmelser om emissionsbank, hvilka bestämmelser återfinnas i kap. III af förslaget och hafva följande lydelse:

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

208 §.

Med emissionsbank förstås i denna lag aktiebolag, som har till ändamål att drifva bankrörelse utan sådan inskränkning i afseende å handel med aktier, hvarom ofvan angående bankaktiebolag stadgas, så ock att medverka vid bildande af aktiebolag för ekonomisk verksamhet samt träffa därmed sammanhängande affärsuppgörelser.

209 §.

De, som vilja stifta emissionsbank, skola därom hos Konungen göra ansökning med bifogande af fullständig bolagsordning; och gäller hvad i denna lag stadgas angående bankaktiebolag till efterrättelse för emissionsbank med de afvikelser, som föranledas af bestämmelserna i 208 och 210—216 §§.

210 §.

Stiftare af emissionsbank liksom delägare däri skola vara bankaktiebolag eller solidariska bankbolag och till antalet minst fyra.

211 §.

Emissionsbank skall i firman begagna ordet emissionsbank; och skall firman tillika utmärka bolagets egenskap af aktiebolag.

212 §.

Emissionsbanks grundfond skall utgöra minst åtta miljoner kronor.

Ej må någon äga del i emissionsbank till högre belopp än som motsvarar en tredjedel af dess grundfond.

213 §.

Af den behållna årliga vinsten skola minst tjugufem procent afsättas för bildande af en reservfond. Sedan reservfonden uppgått till ett belopp motsvarande grundfonden, må vidare afsättning till reservfonden kunna upphöra; nedgår reservfonden under detta belopp, skall afsättning till fonden ånyo vidtaga.

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

214 §.

Emissionsbanks styrelse utses bland delägarne i de bolag, som äro aktieägare i emissionsbanken.

215 §.

Emissionsbank skall träda i likvidation, då antalet aktieägare nedgått under fyra och tillräckligt antal aktieägare ej inom tre månader inträdt.

216 §.

Emissionsbank må ej mottaga penningar å sparkasseräkning eller därmed likartad räkning.

Å annan räkning än avistaräkning må penningar icke mottagas i mindre poster än tiotusen kronor.

Ej må de hos banken å allmänna bankräkningar insatta medel vid någon tidpunkt tillhopa öfverstiga sammanlagda beloppet af grundfonden och reservfonden.

217 §.

Emissionsbank må icke förvärfva eller såsom pant mottaga egen aktie.

I afseende å bankbolags rätt att drifva handel med aktier har kommittén bland bestämmelserna för bankaktiebolags och solidariskt bankbolags rörelse (resp. 42 § och 147 §) intagit stadganden därom, att, om dylikt bolag, hvars grundfond utgjorde minst sex miljoner kronor, tillika hade en reservfond, som uppginge till mer än femtio procent af grundfonden, skulle bolaget äga för egen räkning drifva handel med aktier (beträffande bankaktiebolag, egna aktier undantagna); dock skulle bankbolag icke på en gång få äga sålunda förvärfvade aktier till högre bokfördt belopp än det, hvarmed reservfonden öfversköte femtio procent af grundfonden.

Beträffande kommitténs förslag till bestämmelser rörande bankbolags rätt att drifva handel med aktier och om emissionsbank har en af kommitténs ledamöter haft en i vissa afseenden afvikande mening. I särskildt yttrande har denne reservant sålunda anfört, att nyttan och behofvet för vårt land af en ny banktyp med uppgift att grunda affärs-

23 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

företag och i öfrigt förmedla kapitalets användning i handelns och industriens tjänst hade han lika med kommitténs flertal funnit ådagalagd, men att det af kommittén föreslagna sättet att vinna det åsyftade målet hade han ansett vara i vissa delar mindre tillfredsställande."

Genom kommitténs förslag att rubba det nu gällande förbudet för bankerna att drifva handel med aktier hade väg banats för den nya banktypen. Visserligen hade detta icke varit förslagets enda syfte, utan man hade ansett för bankerna själfva och den allmänna affärsrörelsen förmånligt, om bankerna finge för egen räkning handla med aktier. Härvid hade emellertid uppställts den fordran, att vederbörande banks grundfond skulle uppgå till minst sex miljoner kronor.

Den gräns, som sålunda uppdragits mellan banker af olika storlek, vore föranledd af en sträfvan att endast med största varsamhet lossa på förbudet mot banks aktieförvärf, och från denna synpunkt kunde nog gränsen anses vara tämligen väl funnen. Men eljest torde kunna sägas, att fondernas storlek icke vore någon tillförlitlig mätare af en banks inre styrka; däraf framginge ej den större eller mindre lättheten för en bank att bära eventuella förluster. Bankens styrka vore i främsta rummet beroende af ledningens insikt och klokhet. Och dessa egenskaper kunde naturligtvis vara väl företrädda äfven hos en mindre eller medelstor bank.

Den olikhet i rättigheter, som genom en begränsning i nu antydda riktning skulle i lagstiftningen införas, syntes därför så mycket mindre kunna anbefallas, som den knappast torde kunna grundas på några fullt hållbara skäl. Ville man lätta på det nu gällande förbudet för bank att handla med aktier, så torde rättvisan fordra, att denna lättnad gjordes lika för alla banker.

Emellertid hade reservanten icke blifvit öfvertygad om, att ett borttagande, helt eller delvis, af ifrågavarande förbud skulle vara nyttigt eller ens tillrådligt. Hvad härutinnan hos oss kommit till synes under den korta tid, som förflutit från det närmast föregående bankkommitté enhälligt afstyrkte en sådan åtgärd, hade snarare varit af beskaffenhet att ådagalägga klokheten i den lagstiftning, som hållit bankerna utanför aktiehandeln. Fördelen häraf för allmänheten hade bankinspektionen med rätta framhållit. Att det för en eller annan bank kunde vara önskvärdt att få medverka vid aktiebolags grundande vore lätt insedt, men otvifvelaktigt komme, såsom ock af bankinspektionen erinrats, en sådan verksamhet att blifva af ganska ringa betydelse för bankens rörelse i dess helhet.

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136. '

Om således några viktigare skäl icke kunde åberopas för borttagandet af förbudet för bank att drifva handel med aktier, så vore en sådan åtgärd icke heller nödig för tillgodoseendet af de önskningar, hvilka föranledde Riksdagens år 1907 aflåtna skrifvelse rörande möjligheten att bilda s. k. emissionsbanker.

Målet härvid vore hufvudsakligen att åstadkomma af offentlig myndighet kontrollerade aktieanstalter, inom hvilka funnes intresse och förmåga att pröfva nya industriella eller merkantila företags bärighet och hvilka, med hjälp af tillräckliga kapital, kunde föra dessa företag fram i form af aktiebolag. För vinnande af detta mål syntes det reservanten, i likhet med kommittén, vara synnerligen önskvärdt, om våra banker, särskildt de större af dem, kunde direkt intresseras i de nya anstalterna. Detta möjliggjordes enligt reservantens mening enklast genom ett medgifvande af rätt för bank att förvärfva aktier i emissionsanstalt.

I likhet med kommittén ansåge reservanten, att af bankerna endast sådana, hvilka afsatt reservfond uppgående till mer än 50 procent af grundfonden, borde äga rätt att blifva delägare i emissionsanstalt. Denna begränsning kunde anses vara gjord till förmån lika mycket för öfriga bankers insättare som för dessa banker själ!va. Något intresse för dessa svagare banker att binda sina tillgångar i aktier torde för öfrigt icke kunna påvisas. Men så snart de vuxit till samma styrka proportionsvis, som de banker, hvilka omedelbart skulle äga rätt att förvärfva aktier i emissionsbank, inträdde de i enahanda rätt. Rättigheten för bank att förvärfva aktier i emissionsbank hvilade således på en fullt rationell grund, lika för alla banker.

Enligt kommitténs förslag skulle delägareskapet i emissionsanstalt vara ensamt banker förbehållet. Tillräcklig anledning att skapa en rättighet uteslutande för banker syntes reservanten i detta fall ej vara för handen. Tvärtom kunde det af flera skäl synas nyttigt, att i emissionsanstalt äfven andra kunde ingå såsom delägare. Huru intresserad en bank än kunde antagas vara i bildandet af en emissionsanstalt och huru stora de tillgångar än vore, hvilka banken skulle äga att använda för inköp af aktier i sådan anstalt, torde det dock icke blifva någon obetydlig sak att från bankaffären frigöra de kapital, som här erfordrades. Enskilda kapitalstarka personers bidrag till fondbildningen kunde därför icke väntas blifva ovälkomna. En utvidgning af delägarnes krets därhän att omfatta äfven den kapitalbildande allmänheten torde i öfrigt medföra ökad kontroll öfver förvaltningen och därmed äfven ökadt förtroende från allmänhetens sida. Att genom en sådan utvidgning led-

25 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

ningen af det hela skulle blifva försvagad, torde med stöd af erfarenheten från andra liknande områden icke vara att befara.

I öfverensstämmelse med nu angifna grunder, men med anslutning i allt öfrigt till kommitténs uttalade mening hade reservanten uppgjort särskildt förslag till affattning af vissa angifna paragrafer.

Bankinspektionen, som den 11 juni 1908 afgaf infordradt under- Bankimpektiodånigt utlåtande öfver kommitténs förslag, har i samma utlåtande tillkänna- nmden gifvit, att bankinspektionen icke funnit anledning till anmärkning mot ms. nämnda förslag, och vidare med afseende å omförmälda reservation anfört följande.

Bankinspektionen ville med nöje vitsorda, att åtskilliga af de mindre bankerna leddes med insikt och klokhet; och att dessa egenskaper icke alltid kännetecknade ledningen af en större bank, hade nyligen blifvit allt för tydligt ådagalagdt. Men i regel förhölle det sig nog så, att bankmannainsikt och affärsvana vore i högre grad representerade vid de större än vid de mindre bankernas ledning; en bank, som kunde bjuda sin chef en årlig godtgörelse af t. ex. 20,000 kronor, borde väl ock enligt sakens natur kunna förvärfva en bättre skolad och mera insiktsfull man än den bank, hvars chef finge åtnöjas med kanske en tiondedel af nämnda belopp, och skulle bankverksamheten få utsträckas till aktiehandel, kräfde den en särskildt insiktsfull och framsynt ledning; eljest glede denna trafik lätteligen öfver i vanligt aktiejobberi, hvars öfverflyttande på bankerna man ju icke önskade befordra.

I sin motivering syntes för öfrigt reservanten sammanblanda begreppen att göra förluster och att håra dem. Det förra berodde ju i hög grad på en banks ledning; men nog vore väl lättheten att bära förluster väsentligen beroende af fondernas storlek.

Då reservanten föresloge att aktieförvärfsrätten begränsades till emissionsbanksaktier, motiverade han denna sin ståndpunkt därmed, att han icke funne tillrådligt, att förbudet för bank att handla med aktier borttoges »helt eller delvis», och tilläde: »Hvad härutinnan hos oss kommit till synes under den korta tid, som förflutit från det närmast föregående bankkommitté enhälligt afstyrkte en sådan åtgärd, har snarare varit af beskaffenhet att ådagalägga klokheten i den lagstiftning, som hållit bankerna utanför aktiehandeln». De bedröfliga bankkalamiteterna under år 1907, på hvilka väl reservanten finge antagas närmast syfta, syntes emellertid icke kunna åberopas såsom skäl mot förslaget om en viss rätt för bankerna att handla med aktier; de bevisade väl snarare, att det gällande förbudet mot aktiehandel icke kunde skydda bank för Bih. till Iliksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 97 Käft. 4

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 136.

halsbrytande förluster bland annat af det enkla skälet, att lagstiftningen aldrig kunde förbjuda en bank att belåna aktier till sådana kurser och i öfrigt under sådana förhållanden, att kreditgifningen innefattade samma risk som ett aktieköp.

Reservanten, som ju dock själf ville »delvis» upphäfva förbudet mot banks aktiehandel, syntes för öfrigt knappast vara konsekvent, då h an läte sina uttalade betänkligheter mynna ut däri, att bankerna skulle få handla just med emissionsbanksaktier, men med inga andra. Ty dessa aktier hörde nog till dem, hvilkas värde vore svårt att bedöma och kunde komma att häftigt fluktuera, åtminstone under de närmaste åren efter emissionsbankens startande. Om en bank vore betänkt att förvärfva aktier i ett industriellt företag, borde det ej erbjuda någon större svårighet att undersöka och bedöma sådana aktiers värde, helst banken väl i regel komme att lägga sig på aktier i sådana företag, som banken redan finansierade och hvilkas utveckling den därför varit i tillfälle att följa. Men för att bedöma värdet af aktierna i en emissionsbank fordrades kännedom om alla de företag, med hvilka emissionsbanken toge befattning.

Med hänsyn till det särskildt maktpåliggande i en emissionsbanks ledning, hvilken ju skulle sålla och väga emissionsbanken bjudna affärer, hade kommittén föreslagit, att delägarne i emissionsbank skulle bestå uteslutande af bankbolag, hvilka skulle hafva att i emissionsbankens styrelse och revision insätta sina betrodda män och sålunda indirekt hafva ledningen i sin hand. Det syntes därför mindre välbetänkt, åtminstone i det försöksstadium, hvari emissionsbanksverksamheten till eu början skulle befinna sig, att, såsom reservanten föreslagit, i emissionsbanken insläppa äfven enskilda delägare, som där tilläfventyrs skulle sitta inne med aktiemajoritet. Aktiejobbarintresset kunde sålunda blifva det bestämmande och drifva fram höga utdelningar på bekostnad af affärens konsolidering. En sådan konsolidering skulle däremot med kraft bedrifvas i en emissionsanstalt, hvars delägare bestode af banker; dessa skulle nämligen förvärfva aktier i emissionsbanken i syfte att genom denna drifva emissionsverksamhet, icke att med vinst sälja emissionsbanksaktierna; och marknaden för dessa skulle ju för öfrigt enligt kommitténs förslag vara begränsad till det fåtal banker, som ägde rätt att förvärfva aktier.

Såsom skäl för enskilda delägares insläppande i emissionsbanken anförde reservanten, att, huru intresserad en bank än finge antagas vara i bildandet af en emissionsanstalt och huru stora de för sådant ändamål disponibla tillgångar än vore, kunde dock enskilda kapitalstarka personers bidrag till fondbildningen icke väntas blifva ovälkomna. Denna motive-

27 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 136.

ring syntes bankinspektionen icke böra tilläggas allt för stor betydelse. Kommitténs förslag afsåge ju alls icke, att en bank skulle bilda emissionsbankbolag, utan föreskrefve tvärtom uttryckligen, att minst fyra banker skulle härom förena sig; och bankinspektionen hade grundad anledning antaga att, efter stiftande af en lag af det innehåll kommittén föreslagit, en mycket kort tid skulle förflyta, innan ett konsortium af banker bildat en emissionsbank.

Sedan jag därefter lämnat bankernas syndikat tillfälle att, efter allmänna bankmötets hörande, afgifva yttrande öfver kommitténs förevarande lagförslag, har syndikatet i skrifvelse den 27 oktober 1908, med öfverlämnande af det vid allmänna bankmötet i Stockholm den 18 därförutgångne september hållna protokoll, afgifvit yttrande i ärendet.

Såsom sagda protokoll utvisar, anslöt sig bankmötet i hufvudsak till den reservation, som, enligt hvad redan omförmälts, en af bankkommitténs ledamöter afgifvit med afseende å kommitténs förslag beträffande emissionsbanker och bankbölags rätt att drifva handel med aktier. Under förhandlingarna å bankmötet gjordes gällande, att inom bank- och affärsvärlden den mening vore rådande, att genom införande af emissionsbanksinstitutet i vårt land understöd och hjälp skulle bringas industrien. Särskildt hade behofvet af ett dylikt institut varit kännbart under sista tidens affärskris. En lagstiftning i ämnet borde därför ej ses ur synpunkten af bankernas intresse utan ur affärslifvets. I affärslifvets intresse vore det visserligen behöfligt, att det i banklagstiftningen förefintliga hindret för bank att ingå såsom delägare i eventuella emissionsbanker undanröjdes, men från samma synpunkt vore det icke erforderligt och för bankerna själfva syntes det mindre lämpligt, att bankerna, såsom kommittén föreslagit, jämväl i öfrigt skulle få handla med aktier. Därigenom kunde fara uppstå, att bankerna droges från sin egentliga verksamhet och direkt, till skada för sig själfva och allmänheten, ägnade sig åt emissionsrörelse.

I fråga om bankernas förhållande till emissionsverksamheten uttalade bankmötet såsom sin åsikt,

att bankernas rätt till handel med aktier borde inskränkas till aktier i emissionsbanker,

att äfven mindre banker än de i kommittéförslaget afsedda borde tillerkännas rätt att för det öfverskott, hvarmed banks reservfond öfverstege halfva grundfonden, förvärfva aktier, i emissionsbank, samt

att endast banker borde få vara stiftare af emissionsbank, men

Bankernas syndikat och bankmötet.

Bankimpektionens utlåtande den 11 december 1908.

28 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 136.

att äfven enskilda personer borde få Titan begränsning vara delägare i sådan bank.

Såsom skäl för bankmötets uttalande att äfven andra än vissa större banker skulle kunna blifva delägare i emission sbank framhölls hufvudsakligen, utöfver hvad i omförmälda reservation i sådant afseende anförts, att, om aktier i emissionsbank icke kunde förvärfvas af andra än dylika banker, sådana aktier ej oväsentligt förlorade egenskapen att kunna afyttras, samt att följaktligen det kapital, som af bank inskötes i ett dylikt företag, blefve så godt som fastläst i detsamma och ej kunde i mån af behof därifrån frigöras, ett förhållande som ur banksynpunkt vore allt annat än tillfredsställande.

För egen del har syndikatet anslutit sig till ofvan omförmälda af bankmötet gjorda uttalanden samt därjämte fäst uppmärksamhet på angelägenheten däraf, att, såsom jämväl vid bankmötet uttalats, bestämmelserna om emissionsbanker brötes ut ur kommitténs förslag och gjordes till föremål för särskild lagstiftning.

På anmodan har bankinspektionen den 11 innevarande december afgifvit yttrande öfver hvad allmänna bankmötet och bankernas syndikat anfört i anledning af bankkommitténs ifrågavarande förslag.

1 detta yttrande framhåller bankinspektionen, att den väsentligaste skiljaktigheten mellan bankmötets af syndikatet biträdda uppfattning och kommitterades förslag afsåge de i 42, 147 och 208—217 §§ inrymda bestämmelserna om banks rätt att drifva handel med aktier samt om emissionsbank, i det bankmötet i hufvudsak anslutit sig till omförmälda, af en kommitténs ledamot afgifna reservation. Denna hade af bankinspektionen blifvit bemött i dess den 11 juni 1908 afgifna underdåniga yttrande, och hvad man vid bankmötet i ämnet anfört hade icke öfvertygat bankinspektionen om reservationens företräde framför kommittéförslaget. Det syntes emellertid bankinspektionen uppenbart, att, då man vid bankmötet enhälligt uttalat sig därför, att den ifrågasatta nya aktieförvärfsrätten skulle begränsas till aktier i emissionsbank, de lagstiftande myndigheterna icke borde påtvinga bankerna en rätt att förvärfva andra slags aktier. Blefve aktieförvärfsrätten sålunda begränsad, syntes heller icke betänklighet möta för utsträckande af denna rätt till banker med mindre grundfond än i kommitténs förslag förutsattes.

Däremot ville bankinspektionen på det kraftigaste afstyrka, att, såsom bankmötet åsyftat, en hvar lämnades obegränsadt tillträde till emissionsbank. Bankinspektionen ville erinra, att meningarna härom

29 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

visst icke varit odelade vid mötet. Af de fyra talare, som uppträdde i denna fråga, yttrade sig två för och två emot den mening, som sedermera utan omröstning förklarades vara af mötet omfattad. Dess ordförande yttrade bland annat: »Det är affärslifvet, som skall ha fördel af institutet, och då är det farligt att låta det hela gå öfver i enskildas händer. Att man säger, att institutet skall stiftas af banker, är icke nog, ty då kan det hända, att åtta dagar därefter hela härligheten öfverlämnats åt enskilda och drifves ur det enskilda förvärfvets synpunkt. Man mister därigenom hela den garanti, som ligger i att några stora banker stå bakom som hufvudsakliga intressenter i denna affär och som på ett helt annat sätt, än enskilda kunna, vaka öfver dess gång och, då det behöfves, gripa in på ett sätt, som endast för starka banker är möjligt».

Ville man ernå någon grad af trygghet därför, att emissionsbanksinstitutet skulle blifva till verklig nytta för vår industri, borde man enligt bankinspektionens mening helst förbehålla bankerna ensamt delägareskap i detsamma eller åtminstone tillse, att de där tillförsäkrades pluralitet. I sådant afseende yrkades vid bankmötet, »att enskilda få insläppas endast till en tredjedel af aktiekapitalet».

Om det ansåges lämpligt att tillmötesgå banksvndikatets uttalade önskan, att bestämmelserna om emissionsbank brötes ut ur lagförslaget och gjordes till föremål för särskild lagstiftning, kunde sådant uppenbarligen icke ske utan ändring jämväl i gällande banklagstiftning vidkommande banks rätt att handla med aktier. För att undvika en rubbning af paragrafföljden i nu gällande banklagar, kunde eu sådan bestämmelse införas såsom ett nytt moment till 27 § i solidariska bankbolagslagen och 24 § i bankaktiebolagslagen.

Händelserna å de industriella och ekonomiska områdena sedan år 1903 torde mera än annat hafva omstämt meningarna angående behofvet och lämpligheten af under offentlig kontroll ställda bankemissionsinstitut. Om man sålunda, såsom Riksdagen i sin skrifvelse den 19 maj 1903 anmärkte, då icke kände något verkligt behof af en lagstiftning i nämnda ämne, har erfarenheten numera visat, att detta behof förefinnes och att detsamma delvis tillgodosetts genom institut å allmänna aktiebolagslagens grund. Allmänt torde ock numera erkännas, att, på sätt Riksdagen i sin skrifvelse den 2 maj 1907 framhåller, väl ordnade ocli ledda emissionsanstalter kunna vara till gagn för den allmänna ekonomiska utvecklingen genom att organisera och understödja företagsamheten.

Departement» chef ene yttrande.

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 136.

Med aktieemissionsanstalt afses som bekant närmast institut med ändamål att hjälpa företag, hvilka anses däraf förtjänta, på fotter, vare sig fråga är om nybildande eller omkonstruering. Själfva grundkapitalet och det för driften nödiga förlagskapitalet blir det anstaltens sak att helt eller komplementvis anskaffa i form af aktiekapital eller genom lån mot obligationer eller i annan form af mera stadigvarande beskaftenhet. Öfrigt rörelsekapital kommer gifvetvis att af företaget såsom hittills anskaffas genom mera tillfälliga krediter.

Att närmare angifva de fördelar, som genom ett sådant tillvägagångssätt vid företags, om jag så får säga, montering, skulle vinnas, vore att återupprepa, hvad i Riksdagens sistnämnda skrifvelse och de i ärendet sedermera afgifna yttranden anförts. Likaledes lämnar, synes det mig, utredningen fullgiltiga skäl därför, att oktrojerade aktieemissionsanstalter, som stå under offentlig kontroll, ur flere synpunkter äro att föredraga framför okontrollerade anstalter, som för ifrågavarande ändamål kunna bildas under egenskap af vanliga aktiebolag eller i annan form. Jag skall därför allenast nu beröra frågans betydelse för de vanliga bankinrättningarna. Dessförinnan vill jag emellertid framhålla, att jag i likhet med de i ärendet hörda vill se denna fråga allenast ur nationalekonomisk synpunkt. Hufvudsyftet med lagstiftningen i ämnet blir alltså att bilda kapitalstarka emissionsanstalter, som verkligen vilja och kunna befordra vissa allmänna intressen. I föreskrifterna om emissionsbolags bildande, om kontroll öfver dess rörelse m. m. bör man därför, såvidt möjligt är, söka vinna garantier mot, att spekulation och vinstintresse blifva vid emissionsbankens ledning bestämmande.

I land, där särskilda institut för aktieemission saknas, inträda såsom hos oss ofta nog de vanliga bankerna i sådana instituts ställen, visserligen icke i form af delägare i företag, men antingen i egenskap af förmedlare vid kapitalets anskaffande eller ock i en egenskap, som för företagets vara icke sällan är af den största betydelse, nämligen såsom förläggare. Olägenheterna af sistnämnda förhållande göra sig under en ekonomisk uppsvingsperiod mindre märkbara. De ekonomiska svårigheterna för den på rationella grunder byggda företagsamheten blifva då i regel lätt öfverkomliga. Under depressionsperioden åter, då kapitalet drager sig tillbaka eller i allt fall iakttager en större försiktighet än eljest, inträda vanskligheterna för de företag, som byggt på bankernas korta kredit. Förhållandena torde därvidlag ofta kräfva, att den kredit, som under de goda åren med ^beredvillighet fick omsättas, inskränkes eller återfordras af banken. Å ena sidan uppstå därigenom ekono-

31 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 136.

miska svårigheter för företaget, som, huru goda dess framtidsutsikter än må vara, i brist på nödigt rörelsekapital ser sin ställninghotad. A andra sidan blifva bankerna af förhållandenas makt med eller mot sin vilja tvingade att för tillvaratagande af sina intressen mera än lämpligt är engagera sig i vissa af dem förlagda företag. Sistnämnda förhållande kan i sin tur återverka på bankens förmåga att tillgodose industriens och affärslifvets mera bankmässiga behof, och särskildt, hvarom nu närmast är fråga, förlorar banken icke blott till stor del förmågan utan äfven lusten att genom nya försträckningar stimulera till ny företagsamhet. I belysningen af hvad nu nämnts torde böra läsas ett vid sista allmänna bankmöte af mötets ordförande fälldt yttrande rörande bankernas ställning under den på sista tiden i vårt land rådande depressionsperioden. Enligt protokollet framhöll han, hurusom hvarje bank, som varit något med i senaste affärskrisen — om man därmed kunde benämna de svårigheter, hvilka förekommit under sista åren — visste, hur önskvärdt det varit, om, då en större bolagsaffär befunnits intrasslad, vederbörande bank fått öfverlämna dess omskapande åt ett institut, som särskildt ägnat sig åt dylika uppgifter, så att de gamla bankerna med sin speciella affärsverksamhet icke behöft taga hand om och inom de för bankerna gällande trånga former röra sig med saker af omförmälda art.

De olägenheter, hvarom nu nämnts, äro naturligen icke af beskaffenhet att vara speciella för företag, som byggt sin ekonomi på bankernas korta kredit. Samma olägenheter uppstå själffallet för hvarje företag, som icke med nödig förtänksamhet gjort dispositionen af det för driften nödiga kapitalet såvidt möjligt oberoende af det ekonomiska lifvets mera tillfälliga växlingar. Men det kan icke förbises, att formerna för det ekonomiska lifvet i allt högre grad tvinga företagare att för anskaffande af kapital vid grundandet af ett ekonomiskt företag anlita, icke som förr den enskilda kapitalisten, utan banker eller andra sammanslutningar, som hafva till ändamål att drifva penningrörelse. Företagen äro alltså i verkligheten med hvarje dag som går allt mera beroende på den organiserade krediten.

Ehuru en rationell organisation af emissionsverksamheten närmast är af betydelse för industrien och affärslifvet, kan man, på grund af hvad nyss anförts, icke förbise, att samma fråga på det intimaste berör den egentliga bankverksamheten. Å ena sidan är det emellertid bank förbjudet att handla med aktier, ett förbud, som i bankernas och allmänhetens vill förstådda intresse icke under några förhållanden lärer böra helt undanröjas. Å andra sidan torde det kapital, hvaröfver bankerna disponera,

32 Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 136.

i viss mån vara för företagsamheten oundgängligen nödvändigt. Och därjämte kan icke förnekas, att, om ock full sakkunskap å hithörande områden icke i regel står ett vanligt bankinstitut till buds, inom dylika institut, åtminstone de större, enligt sakens natur dock alltid förefinnes en mångsidig och ingående erfarenhet å affärslifvets alla områden, som blir af stort värde vid bedömandet af ett ifrågasatt affärsföretags räntabilitet m. m.

Vid nu angifna förhållanden synes mig lagstiftningen närmast böra söka organisera den sakkunniga kapitalstyrka, som är till finnandes i våra banker, på ett sådant sätt, att densamma kan, utan åsidosättande af bankernas säkerhet, tillvaratagas i den allmänna företagsamhetens intresse. Om eller i hvad mån man därvid bör söka medverkan från enskilda kapitalisters sida, skall jag strax yttra mig. Dessförinnan tillåter jag mig framhålla, att den depressionsperiod, hvarom jag nyss talade, ännu knappast kan anses tillhöra en förfluten tid. Under sådana omständigheter torde man med skäl kunna påstå, att särskildt för närvarande emissionsbanker skulle kunna bereda de vanliga bankerna och hela affärslifvet en välbehöflig lättnad. På grund häraf och då en under offentlig kontroll ställd aktieemissionsanstalt i hvarje fall skulle tillgodose ett från affärssynpunkt trängande och fullt legitimt behof, biträder jag den af bankmötet och bankernas syndikat uttalade önskan, att förevarande fråga Titan dröjsmål upptages till pröfning, allrahelst hinder från lagstiftningssynpunkt icke därför möter. I sådant afseende tillåter jag mig erinra, hurusom bankkommitténs uppdrag närmast afsåg att bringa banklagarna i öfverensstämmelse med en föreslagen reformerad aktiebolagslagstiftning. I anledning häraf kan påtagligen förevarande förslag till lag om bankrörelse icke till slutligt afgörande företagas förrän i sammanhang med förslaget till ny allmän aktiebolagslag eller tidigast år 1910. Frågan om emissionsbanker kan emellertid utan olägenhet fristående för sig behandlas och sedermera, om så pröfvas lämpligt, åter upptagas i ett enhetligt förslag om bankrörelse i allmänhet.

Enligt bankkommitténs förut återgifna förslag skulle delägareskap i emissionsbank helt och hållet förbehållas de vanliga bankinrättningarna. Beträffande emissionsbank skulle i öfrigt gälla de för bankaktiebolag föreslagna stadganden med vissa undantag. Af de för emissionsbank särskildt föreslagna bestämmelser må sålunda framhållas, att enligt förslaget emissionsbanks grundfond skulle utgöra minst 8,000,000 kronor, att ingen finge äga del i emissionsbank till högre belopp än som mot-

33 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

svarade en tredjedel af dess grundfond, att af den behållna årliga vinsten skulle afsättas minst 25 procent för bildande af en reservfond, intill dess denna uppgått till ett belopp, motsvarande grundfonden, att emissionsbank icke skulle få mottaga penningar å sparkasse- eller därmed likartad räkning, samt att å andra allmänna bankräkningar insatta medel ej vid någon tidpunkt skulle få öfverstiga sammanlagda beloppet af grund- och reservfonderna.

Emissionsbankens sålunda föreslagna organisation förutsätter emellertid ändrade bestämmelser i fråga om banks rätt att handla med aktier. I sådant afseende har, såsom redan angifvits, föreslagits stadganden, hvarigenom bank, hvars grundfond utgjorde minst 6,000,000 kronor, skulle, om reservfonden öfverstege 50 procent af grundfonden, äga rätt att drifva dylik handel, dock med den begränsning att de aktier, hvilka med tillämpning af detta stadgande förvärfvats, icke finge i bokfördt värde uppgå till högre belopp än det, hvarmed reservfonden öfversköte halfva grundfonden.

För att nu först beröra sistnämnda stadgande är det naturligen alltid med en viss betänksamhet man går att göra ändring i det för bankerna sedan gammalt gällande förbud att handla med aktier. Uteslutande för tillgodoseende af något verkligt behof från det allmännas sida bör ett sådant steg tagas och alltid under sådana former, att banks soliditet icke kan anses däraf äfventyras. Med den begränsning banks rätt att handla med aktier i kommitténs förslag gifvits, synas mig några farhågor i sistnämnda afseende icke skäligen kunna ifrågakomma. Huruvida från det allmännas sida verkligen påfordras en så långt gående frihet, som af kommittén föreslagits, torde åter vara mera tveksamt. För min del har jag redan framhållit, hurusom fråga nu närmast vore att i den allmänna företagsamhetens och äfven bankernas intresse på ett lämpligt sätt organisera det bankernas kapital, som kan göras disponibelt för emissions verksamheten. Under sådana förhållanden förefinnes icke något direkt behof att medgifva bank rätt att, utöfver delägareskap i de för nämnda ändamål organiserade emissionsanstalterna, drifva handel med aktier i öfrigt, lrvilket vore detsamma som om bank själf, i mer eller mindre mån, skulle kunna utöfva emissionsbanksverksamhet. På grund häraf och då i allt fall bankerna själfva, såvidt angår deras representationer, allmänna bankmötet och bankernas syndikat, uttryckt den mening, att den utsträckta rätt till förvärfvande af aktier, man velat tillägga bank, bör afse endast aktier i emissionsbank, har jag icke ansett lämpligt, att i detta sammanhang göres annan Bih. till Riksd. Pr>t. 1909. 1 Sami. 1 Afd 97 Höft. 5

34 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 136-

land en nyhet, som icke utan stor försiktighet bör införas i lagstiftningen, torde man i allt fall, innan erfarenhet vunnits, lämpligen böra inskränka sig till en åtgärd, som erbjuder den största säkerheten för institutets ändamålsenliga utnyttjande, helst man därigenom dock tager i anspråk krafter, som enligt hvad förut nämnts för närvarande hafva den största erfarenheten på området.

Visserligen skulle det menliga inflytande på emissionsbanks verksamhet, enskildes inrymmande däri kunde medföra, högst betydligt minskas, om, på sätt vid bankmötet ifrågasatts, enskildes rätt att förvärfva aktier i dylik bank inskränktes till högst en tredjedel af bankens grundfond. Att, innan behofvet häraf verkligen gjort sig gällande, organisera emissionsbanker på dylikt sätt, synes mig emellertid mindre lämpligt, helst det för tillämpningen af dylika inskränkande bestämmelser torde möta ganska stora svårigheter. För att göra ett dylikt stadgande effektivt, skulle man hafva att antingen på förhand bestämma, hvilka emissionsbankens aktier finge af enskilda förvärfvas eller ock låta registreringen blifva därför afgörande. I förra fallet skulle emellertid den fördel, som för delägande banker läge i enskildes rätt att konkurrera om aktierna, vara af intet eller ringa värde, om icke den bank, som ville sälja, innehade aktier af just det slag, som kunde af enskilda förvärfvas. Att åter låta registreringen blifva afgörande för äganderättens till aktierna öfvergång eller åtminstone för åtnjutande af äganderättens alla fördelar, erbjuder olägenheter af den natur, att de äro hardt när oöfverkomliga utan ett minutiöst lagstiftande i afseende å sättet och ordningen för öfverlåtelse och registrering af aktier i emissionsbank. Härtill kommer, att vid den anordning, som å bankmötet ifrågasatts, syftet med det af kommittén på goda grunder föreslagna stadgandet, att bank icke finge äga del i emissionsbank till högre belopp, än som motsvarade en tredjedel af emissionsbankens grundfond, kunde på ett betänkligt sätt kringgås. Sedan en vanlig bank ingått såsom delägare i en emissionsbank, kunde nämligen en af bankens förtroendemän, t. ex. verkställande direktören, teckna eller köpa ett antal aktier i emissionsbanken, hvarigenom han och hans bank genom vunnen aktiemajoritet skulle kunna tillvälla sig ett afgörande infljffande öfver emissionsbanken och länka dess verksamhet efter sina intressen.

Enligt min mening bjuder alltså nödig försiktighet att för närvarande helt förbehålla de vanliga bankinrättningarna delägareskap i emissionsbank. Härigenom liksom genom vissa andra i bankkommitténs lagförslag införda bestämmelser rörande emissionsbank afväpnas, synes

35 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

ändring i banklagarna än som erfordras för åstadkommande af de ifrågasatta nya emissionsbankinstituten.

Om de friare formerna för banks aktieförvärf komme att gälla endast i fråga om emissionsbanksaktier, vunnes ock den fördelen, att den mer eller mindre godtyckliga, på grundfondens storlek beroende gränsen mellan banker, som skulle komma i åtnjutande af aktieförvärfsrätt, och öfriga banker kunde bortfalla. Det torde nämligen icke böra möta några betänkligheter att låta bank, huru liten dess grundfond än vore, blifva delägare i emissionsbank för det belopp af reservfonden, hvarmed densamma öfverstege 50 procent af grundfonden.

Om jag sålunda finner mig äfven i denna del kunna tillmötesgå af bankmötet och syndikatet gjorda uttalanden, blir förhållandet emellertid ett annat i afseende å bankmötets och syndikatets förslag rörande emissionsbankens organisation. Nämnda förslag innebär, att äfven andra än de vanliga bankinrättningarna skulle få vara delägare i emissionsbank. I fråga härom vill jag ej förneka, att icke en organisation, som står öppen för allenast en strängt begränsad krets, kan vålla sina delägare vissa svårigheter, då behof uppstår för delägare att realisera sina andelar. Och i visst afseende skulle troligen, såsom jämväl antydts, den allmänna företagsamheten vinna därpå, att äfven andra kapitalister än banker kunde upptagas såsom delägare i emissionsbank.

Men fördelarna af enskildes inrymmande i emissionsbank skulle emellertid icke ernås utan risk, att det gagn, samhället bör hämta af emissionsbanksinstitutet, därigenom äfventyrades. Syftet med en af enskilda ledd emissionsbank kan nämligen lätt blifva att genom spekulativa köp och försäljningar af aktier förskaffa delägarna höga dividender. Lägges åter ledningen helt och hållet i en sammanslutning af banker, kan, på sätt bankinspektionen framhållit, en viss garanti vinnas, för att emissionsbanken får tjäna sitt ändamål, nämligen att stödja industrien. I förhållande härtill blir svårigheten för delägare att realisera sina aktier i emissionsbanken af sekundär betydelse och torde i allt fall icke kunna tillmätas någon afgörande vikt, då banken på förhand vet, att det öfverskott å reservfonden, som placeras i emissionbanksaktier, därigenom i mer eller mindre mån fastläses. Härtill kommer, att, äfven om sistnämnda omständighet ur banksynpunkt måste anses såsom mindre tillfredsställande, frågan dock i regel kommer att röra sig om bank, hvars ställning, i mån som det i reservfonden uppsamlade beloppet kan betraktas såsom mätare af god bankpolitik, torde, oafsedt den i emissionsbanken bundna delen af sistnämnda fond, vara att anse såsom mer än vanligt solid. På grund häraf och då emissionsbankinstitutet är i vårt

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

det mig-, åtskilliga mot hela institutet förr gjorda invändningar, särskildt sådana, hvilka riktade sig mot emissionsrörelsens för samhälle och den kapitalplacerande allmänheten riskabla natur. I sådant afseende tillåter jag mig framhålla vissa mer eller mindre betydelsefulla skiljaktigheter mellan förevarande förslag och förut omförmälda förslag till lag angående industriförlagsbanker. I sistnämnda lagförslag funnos inga särskilda bestämmelser meddelade om afsättning till reservfond, hvadan för industriförlagsbanker skulle gälla liksom för bankaktiebolag, att af årsvinsten skulle till nämnda fond afsättas allenast 10 procent, till dess reservfonden uppginge till 50 procent af bankens grundfond. Enligt de för emissionsbank föreslagna bestämmelser skulle 25 procent af årsvinsten afsättas, till dess reservfonden nått ett belopp, motsvarande hela grundfonden. Mot en i enskild banks mera privata intresse ledd förvaltning af emissionsbank riktar sig den i afseende å dylik bank meddelade bestämmelsen, att ej någon skulle få äga del i emissionsbank till högre belopp än som motsvarade en tredjedel af dess grundfond. Någon motsvarande bestämmelse i förslaget till lag angående industriförlagsbanker saknades fullständigt. Såsom ett skydd för den allmänhet, som mindre torde vara i stånd att bedöma en emissionsbanks ställning, har vidare hvad angår sådan bank förbud stadgats att mottaga penningar å sparkasse- och därmed likartad räkning. I samma riktning torde äfven en annan bestämmelse rörande inlåningen böra verka, den nämligen att å annan räkning än avistaräkning icke skulle få mottagas penningar i mindre poster än 10,000 kronor.

På grund af hvad jag i ämnet anfört, har jag sålunda ansett lämpligt att bygga det förslag till lag om emissionsbanker, som jag nu går att uppläsa, på de af bankkommittén i sådant afseende föreslagna bestämmelser och därvid funnit all anledning godkänna den benämning, kommittén på bankinspektionens förslag gifvit institutet.

Vidare har jag i anslutning till hvad jag förut anfört låtit utarbeta lagförslag, innehållande ändringar i 27 § i lagen den 18 september 1903 angående solidariska bankbolag och 24 § i lagen af samma dag angående bankaktiebolag i syfte, att bank, hvars reservfond öfverstege 50 procent af bankens grundfond, skulle få för Överskjutande belopp förvärfva aktier i emissionsbank.

Föredragande departementschefen uppläste härefter nämnda tre lagförslag af den tydelse, bil. litt. A, B och C vid detta protokoll utvisar, samt hemställde i underdånighet, att högsta domstolens yttrande öfver för-

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 136. 37

slagen måtte för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler. genom utdrag af protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet: Axel Alexanderson.

38 Kungl. Maj.ts Nid. Propotition N:o 136.

Bil. Å.

Förslag

till

Lag

angående emissionshanker.

1 §•

Med emissionsbank förstås i denna lag aktiebolag, som har till ändamål att drifva bankrörelse utan sådan inskränkning i afseende å handel med aktier, som angående bankaktiebolag är stadgad, så ock att medverka vid bildande af aktiebolag för ekonomisk verksamhet samt träffa därmed sammanhängande affärsuppgörelser.

2 §.

De, som vilja stifta emissionsbank, skola därom hos Konungen göra ansökning med bifogande af fullständig bolagsordning; och gäller hvad angående bankaktiebolag finnes stadgadt till efterrättelse för emissionsbank med de afvikelser, som föranledas af bestämmelserna i denna lag.

3 §•

Stiftare af emissionsbank liksom delägare däri skola vara bankaktiebolag eller solidariska bankbolag och till antalet minst fyra.

4 §•

Emissionsbank skall i firman begagna ordet emissionsbank; och skall firman tillika utmärka bolagets egenskap af aktiebolag.

Kungi. Maj.it Nåd. Proposition Nw 136.

5 §•

Emissionsbanks grundfond skall utgöra minst åtta miljoner kronor.

Ej må någon äga del i emissionsbank till högre belopp än som motsvarar en tredjedel af dess grundfond.

, 6 §.

Af den behållna årliga vinsten skola minst tjugufem procent afsättas för bildande af en reservfond. Sedan reservfonden uppgått till ett belopp motsvarande grundfonden, må vidare afsättning till reservfonden kunna upphöra; nedgår reservfonden under detta belopp, skall afsättning till fonden ånyo vidtaga.

7 §■

Emissionsbanks styrelse utses bland delägarne i de bolag, som äro aktieägare i emissionsbanken.

8 §•

Emissionsbank skall träda i likvidation, då antalet aktieägare nedgåt under fyra och tillräckligt antal aktieägare ej inom tre månader inträdt

9 §•

Emissionsbank må ej mottaga penningar å sparkasseräkning eller därmed likartad räkning.

Å annan räkning än avistaräkning må penningar icke mottagas i mindre poster än tiotusen kronor.

Ej må de hos banken å allmänna bankräkningar insatta medel vid någon tidpunkt tillhopa öfverstiga sammanlagda beloppet af grundfonden och reservfonden.

10 §.

Emissionsbank må icke förvärfva eller såsom pant mottaga egen aktie. Denna lag träder i kraft den

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136

Bil. B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 27 § i lagen den 18 september 1903 angående solidariska bankbolag.

Härigenom förordnas, att 27 § i lagen den 18 september 1903 angående solidariska bankbolag skall erhålla följande ändrade lydelse:

Bankbolag må ej drifva handel med annat än guld, in- och utrikes växlar samt räntebärande papper.

För bankbolags fordran pantsatt eller utmätt, fast eller lös egendom, som försäljes å auktion, må bolaget dock äga att, till skyddande af sin fordran, inropa, med skyldighet att egendomen åter afyttra, så snart det kan ske utan förlust.

Bankbolag äger förvärfva för bankens inrymmande afsedd fastighet.

Bankbolag, som afsatt reservfond, uppgående till mera än femtio procent af bolagets grundfond, må äfven under andra förhållanden än ofvan sägs förvärfva aktie i emissionsbank; dock må bolaget ej på en gång innehafva jämlikt denna bestämmelse förvärfvade aktier till högre bokfördt belopp än det, hvarmed reservfonden öfverskjuter femtio procent af grundfonden.

Ej må bankbolag såsom pant mottaga egna lottbref eller andra bankbolags hufvudlottbref.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

41 Bil. C.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 24 § i lagen den 18 september 1903 angående bankaktiebolag.

Härigenom förordnas, att 24 § i lagen den 18 september 1903 angående bankaktiebolag skall erhålla följande ändrade lydelse:

Bankaktiebolag må ej drifva handel med annat än guld, in- och utrikes växlar samt räntebärande papper.

För bankaktiebolags fordran pantsatt eller utmätt, fast eller lös egendom, som försälj es å auktion, må bolaget dock äga att, till skyddande af sin fordran, inropa, med skyldighet att egendomen åter afyttra, så snart det kan ske utan förlust.

Bankaktiebolag äger förvärfva för bankens inrymmande afsedd fastighet.

Bankaktiebolag, som afsatt reservfond, uppgående till mera än femtio procent af bolagets grundfond, må äfven under andra förhållanden än ofvan sägs förvärfva aktie i emissionbank; dock må bolaget ej på en gång innehafva jämlikt denna bestämmelse förvärfvade aktier till högre bokfördt belopp än det, hvarmed reservfonden öfverskjuter femtio procent af grundfonden.

Ej må bankaktiebolag såsom pant mottaga egna aktiebref.

Denna lag träder i kraft den

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft.

42 Kumjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

Protokoll öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts högsta domstol måndagen den 15 mars 1909.

Tredje rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Carlson,

Billing,

Bohman,

Westring,

friherre Marks von Wurtemberg.

Företogos till slutlig behandling de i protokollet för den 8 mars 1909 omförmälda förslag till lag angående emissionsbanker och till därmed sammanhängande författningar; varande förslagen bilagda detta protokoll.

1:°)

Förslag till lag angående emissionsbanker.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

1 §•

En emissionsbanks egentliga ändamål lärer, såsom framgår af föredragande departementschefens yttrande och däri åberopade uttalanden, bestå i att medverka till bildande eller ombildande af industriella eller kommersiella, på aktier ställda företag. En dylik bank torde under

43 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 136.

vissa förhållanden föranledas att köpa och sälja aktier jämväl i bolag, med hvilka den ej står i sådan förbindelse, som nyss är nämnd, och lärer någon betänklighet ej möta att, på sätt förslaget innehåller, medgifva emissionsbank rätt till sådan verksamhet. Likaså kan emissionsbank för sin verksamhets bedrifvande behöfva vara i tillfälle att köpa och sälja jämväl annan egendom, med hvilken bankaktiebolag enligt gällande bestämmelse icke må drifva handel; och det är väl egentligen ett medgifvande härtill, som åsyftas med hvad 1 § innehåller om emissionsbanks uppgift att träffa med aktiebolags bildande sammanhängande affärsuppgörelser. Det förbud mot handel med annan egendom än guld, växlar och räntebärande papper, som enligt nuvarande lagstiftning gäller för bankaktiebolag, torde därför icke böra utan inskränkning gälla för emissionsbank. Men häraf följer icke, att dylik handel bör vid bestämmande af begreppet emissionsbank upptagas bland ändamålen för bankens verksamhet, utan torde det vara lämpligare, att lagen i annat sammanhang angifver, i hvad mån bankaktiebolagens omförmälda förbud ej äger tillämpning å emissionsbank. Ur 1 § synes därför böra uteslutas hvad den innehåller dels i fråga om emissionsbanks fritagande från inskränkning i afseende å aktiehandel och dels därom, att i emissionsbanks ändamål bör ingå jämväl att träffa med aktiebolags bildande sammanhängande affärsuppgörelser.

Å andra sidan torde bland de uppgifter, som skola tillkomma emissionsbank, böra i 1 § upptagas, utöfver hvad förslaget innehåller, jämväl medverkan till aktiebolags ombildande.

Att, såsom den föreslagna affattningen kan synas innebära, inskränka emissionsbanks verksamhet i afseende å aktiebolags understödjande till sådana aktiebolag, som drifva ekonomisk verksamhet, torde knappast vara lämpligt. Någon egentlig olägenhet synes ej kunna uppstå däraf, att banken i ett eller annat fall understöder ett bolag, som ej kan anses hafva ekonomiskt syfte, hvaremot, med hänsyn till svårigheten att uppdraga någon bestämd skillnadslinje mellan ekonomisk och icke ekonomisk verksamhet, den föreslagna begränsningen tilläfventyrs skulle kunna föranleda olägenheter. Orden »för ekonomisk verksamhet» torde alltså böra utgå ur förslaget.

2 §.

Den föreslagna affattningen utmärker väl, att de, som vilja stifta emissionsbank, skola söka Konungens tillstånd, men icke från hvilka synpunkter Konungen har att utgå vid pröfning af frågan, huruvida

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

sådant tillstånd skall meddelas. Det torde emellertid få antagas vara afsedt, att, likasom vid frågor om oktroj för solidariskt bankbolag, Konungen äfven bär skall pröfva dels huruvida banken är för landet t nyttig och dels huruvida bolagsordningen öfverensstämmer med lag och författningar samt om och i hvad mån därutöfver, med hänsyn till vidden och beskaffenheten af bolagets rörelse, särskilda bestämmelser må erfordras. Ett uttryckligt stadgande härom torde böra införas i förslaget.

Det i förevarande § inryckta stadgandet, att lagen angående bankaktiebolag skall med de afvikelser, som föranledas af bestämmelserna i förslaget, lända till efterrättelse för emissionsbanker, bör lämpligen intagas i en särskild § näst efter 1 §.

8 §•

Hvad denna § innehåller torde redan följa af 47 § i lagen angående bankaktiebolag, jämförd med förslagets 3 § och den i 2 § intagna bestämmelsen, att bankaktiebolagslagen skall för emissionsbank gälla med de afvikelser, som föranledas af de särskilda bestämmelserna för dylik bank. Förevarande § synes alltså böra utgå.

10 §.

Därest, såsom vid 1 § blifvit hemställdt, ur nämnda § uteslutes hvad den enligt förslaget innehåller dels angående handel med aktier och dels om träffande af affärsuppgörelser, som äga sammanhang med aktiebolags bildande, torde i förslaget böra upptagas föreskrift om, att hvad i 24 § i lagen angående bankaktiebolag finnes stadgadt om förbud för sådant bolag att drifva handel med annat än guld, växlar och räntebärande papper ej utgör hinder för emissionsbank vare sig att köpa och sälja aktier eller att, i den mån sådant står i samband med det för sådan bank i 1 § angifna ändamål, förvärfva och afyttra annan egendom.

Förbudet för emissionsbank att såsom pant mottaga egen aktie torde böra uteslutas, då sådant förbud följer af 24 § i bankaktiebolagslagen.

45 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 136.

Justitierådet friherre Marks von Wurtemberg ansåg sig böra uttryckligen betona, att han, i saknad af de insikter, som vore af nöden för förslagets bedömande ur nationalekonomisk och finansiell synpunkt, inskränkt sig till den granskning, som kunde ifrågakomma i rättsligt eller redaktionellt hänseende.

2:o)

Förslag till lag om ändrad lydelse af 27 § i lagen den 18 september 1903 angående solidariska bankbolag.

Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning.

3:o)

Förslag till lag om ändrad lydelse af 24 § i lagen den 18 september 1903

angående bankaktiebolag.

Högsta domstolen lämnade den föreslagna lydelsen af 24 § utan anmärkning, men erinrade, att det för utmärkande af att bankaktiebolagslagen icke i allo ägde tillämpning å emissionsbanker vore af nöden, att i nämnda lag angåfves, hurusom i fråga om dylika banker vore särskildt stadgadt; och syntes detta förbehåll böra inflyta i lagens 88 §.

In fidem

Carl Stålhammar.

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet o Stockholms slott den 26 mars 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman, Statsråden: Petersson, «

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Swartz,

grefve Hamilton, grefve Ehrensvärd,

Malm,

Lindström,

Nyländer.

Justitieråden: W:estring,

SUNDRERG.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anförde chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz härefter.

Vid underdånig föredragning den 31 december 1908 anmälde jag tre särskilda lagförslag, nämligen förslag dels till lag angående emissionsbanker, dels till lag om ändrad lydelse af 27 § i lagen den 18 september 1903 angående solidariska bankbolag, dels ock till lag om ändrad lydelse af 24 § i lagen den 18 september 1903 angående bankaktie-

47 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

bolag; och anbefallde Eders Kungl. Maj:t, att högsta domstolens yttrande öfver förslagen skulle för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas.

Sedan högsta domstolens protokoll i ämnet numera inkommit, får jag ånyo anmäla ärendet till behandling.

Efter det föredragande departementschefen redogjort för innehållet i nämnda protokoll, fortsatte departementschefen:

I 1 § af omförmälda förslag till lag angående emissionsbanker angifves emissionsbanks ändamål vara att drifva bankrörelse utan sådan inskränkning i afseende å handel med aktier, som angående bankaktiebolag är stadgad, så ock att medverka vid bildande af aktiebolag för ekonomisk verksamhet samt träffa därmed sammanhängande affärsuppgörelser. Genom sist angifna bestämmelse skulle emissionsbank berättigas att förvärfva, förutom aktier, annan egendom, som är för emissionsverksamheten behöflig, men hvarmed enligt gällande lag angående bankaktiebolag dylika bolag icke äga handla. Denna afvikelse från sistnämnda lags stadganden om bankaktiebolags rörelse synes mig, såsom högsta domstolen framhållit, böra uttryckligen angifvas i lagen angående emissionsbanker och inrymmas i 10 § af lagförslaget.

Vid den omredigering, som i anslutning härtill 1 § måst undergå, har jag också beaktat högsta domstolens erinran, att emissionsbanks ändamål bör angifvas vara att medverka ej blott vid bildande utan äfven vid otnbildande af aktiebolag.

Mot 1 § i lagförslaget har högsta domstolen i öfrigt, såsom framgick af redogörelsen för högsta domstolens protokoll i ämnet, anmärkt, att emissionsverksamheten icke borde, på sätt föreslaget blifvit, inskränkas till allenast sådana aktiebolag, som drifva ekonomisk verksamhet. Högsta domstolen har i sådant afseende anfört, att någon egentlig olägenhet ej syntes kunna uppstå däraf, att banken i ett eller annat fall understödde ett bolag, som ej kunde anses hafva ekonomiskt syfte, men att däremot en dylik begränsning tilläfventyrs skulle kunna föranleda olägenheter på grund af svårigheten att uppdraga någon bestämd skillnadslinje mellan ekonomisk och icke ekonomisk verksamhet.

Emot dessa högsta domstolens erinringar får jag emellertid först och främst framhålla, att ifrågavarande lagstiftning har rent ekonomiska syftemål, nämligen att stödja och uppmuntra industrien och mer eller mindre omedelbart hela affarslifvet. Att begränsa emissionsbankernas verksamhet i afseende å aktiebolag till sådana aktiebolag, som drifva

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

ekonomisk verksamhet, har därför varit fullt naturligt och öfverensstämmande med institutets karaktär. Under sådana förhållanden synes mig mindre lämpligt att låta ur lagförslaget utgå en i sådant afseende lämnad bestämmelse, och därjämte obehöfligt, enär emissionsbankerna med den organisation, som för dem föreslagits, icke torde komma att känna sig frestade att engagera sig i företag med andra än ekonomiska ändamål. I verkligheten torde det därför icke vara förbundet med några svårigheter för emissionsbankerna att hålla sig inom råmärkena för aktiebolag med ekonomiska ändamål; och äfven om det teoretiskt sedt torde falla sig mindre lätt att angifva skillnadslinjen mellan ekonomisk och icke ekonomisk verksamhet, hafva dock svårigheterna därutinnan icke ansetts större, än att man i viss mån gjort tillämpningen af gällande lagstiftning angående ett annat slag af sammanslutningar än aktiebolag, nämligen föreningar, i hvarje särskildt fall beroende på frågan, huruvida föreningen drefve ekonomisk verksamhet eller icke.

Jag kan alltså icke biträda högsta domstolens mening rörande lydelsen af 1 § i lagförslaget i nu omförmälda hänseende. Hvad högsta domstolen anfört i afseende å följande §§ i samma lagförslag äfvensom i fråga om viss ändring af gällande lag angående bankaktiebolag, har jag däremot ansett mig böra beakta vid den slutliga affattningen af lagförslagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af 27 § i gällande lag angående solidariska bankbolag har högsta domstolen lämnat utan anmärkning.

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det afgifna yttrandet affattade förslag till lag angående emissionsbanker samt till lag om ändrad lydelse af 27 och 88 §§ i lagen den 18 september 1908 angående bankaktiebolag;

och hemställde departementschefen, att samma förslag äfvensom förslaget till lag om ändrad lydelse af 27 § i lagen den 18 september 1903 angående solidariska bankbolag måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Westring åberopade för sin del hvad han vid ärendets behandling i högsta domstolen anfört i den del, där ej genom numera vidtagen ändring i förslaget angående emissionsbanker de af honom framställda anmärkningar kommit att förfalla.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 136. 49

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde departementschefens hemställan ;

och täcktes med bifall till denna hemställan Hans Maj:t Konungen förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådiga propositioner i ämnet af den lydelse, bilagorna litt. — vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Alexander son.

Bih. till Biksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft.