angående anslag till ett centralt ämbetsverk för sociala ärenden, socialsty¬ relsen

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

1 Nr 108.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående anslag till ett centralt ämbetsverk för sociala ärenden, socialstyrelsen; gifven Stockholms slott den 22 mars 1912.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att, dels från och med år 1913, med godkännande af de i samma protokoll intagna förslag till aflöningsstat samt till allmänna villkor och bestämmelser för aflöningsförmånernas åtnjutande, i riksstaten under sjätte hufvudtiteln uppföra ett ordinarie anslag till ett centralt ämbetsverk för sociala ärenden, socialstyrelsen, å 138,200 kr.,

dels för upprätthållande af socialstyrelsens verksamhet, utöfver anslaget å ordinarie stat, å extra stat för år 1913 anvisa ett belopp af

35,000 kronor,

dels ock från och med år 1913 från kommerskollegii nuvarande stat utesluta eu byråchef och föreståndare för det arbetsstatistiska arbetet in. m.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt 82 käft. (Nr 108.)

2 Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 108.

Motion vid 1905 års riksdag.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 mars

1912.

Närvarande:

Hans Excellens herr statsministern Staaff,

Hans Excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd, Statsråden Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström, ' friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och jordbruksdepartementen anförde chefen för civildepartementet statsrådet Schotte:

Föregående behandling af frågan om en enhetlig socialförvaltning.

Frågan om en enhetlig socialförvaltning har vid flera tillfällen varit underställd Riksdagens pröfning.

Uti en vid 1905 års lagtima riksdag inom Andra kammaren afgifven motion hemställdes sålunda af herr A. Hedin jämte 21 andra ledamöter af Kammaren, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t behagade framlägga förslag till det tillägg i regerings-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

formen, att af statsrådets ledamöter en skall vara chef och föredragande

o

för arbetar lagstiftningsdepartemcntet.

I motionen framhölls, efter erinran om den förändring i samhällets hela inre byggnad, som inträdt genom fabriksindustriens utveckling, att arbetarlagstiftningen anginge stora områden af samhällslifvet och ställde lagstiftaren ansikte mot ansikte med så många helt och hållet eller väsentligen nya frågor och i talrika fall synnerligen vanskliga uppgifter, att deras bearbetande för lagstiftnings- och andra offentliga åtgärder förutsatte särskilda insikter, som ej inginge eller ägde någon grundval i den vanliga ämbetsutbildningen. Grundlagens hänvisning i regeringsformens § 10 beträffande regeringsärendenas beredning erbjöde ej Konungens rådgifvare någon nämnvärd hjälp för dessa nya regeringsärenden. Det alltmer öfverklagade anlitandet af förberedelser genom kommittéer, i hvilkas utlåtande vederbörande departementschef haft att själf inhämta någon insikt i ämnet, hade ansetts fritaga regeringen från behofvet att inom sig räkna någon medlem, lika förtrogen med arbetarfrågorna, som mången ansåge det för själfifallet, att t. ex. chefen för justitiedepartementet borde vara det med reformkrafven inom allmänna lagens, rättsskipningens och fångvårdens område. En kommitté kunde väl framlägga resultatet af sina långsamma studier rörande det ämne, som åt den uppdragits, så ordentligt, att därur en hjälplig bekantskap med detsamma vunnes. Men den ledande position, som borde tillkomma föredraganden, vunnes alls icke på detta sätt: han ägde ej den sakkunniga öfverblick öfver de öfriga delarna af det stora fältet, som behöfdes för en själfständig uppfattning af det särskilda ämnet. Det vore därför icke något öfverdrifvet anspråk, att ett statsdepartement finge de sociala angelägenheterna till sin främsta uppgift.

1 sitt utlåtande öfver motionen erkände visserligen konstitutionsutskottet, att den lagstiftning, som tiade till uppgift att reglera alla de olika förhållanden, som ägde afseende å kroppsarbetarnas ställning i samhället, vore af så stor och genomgripande betydelse, att åt densamma borde ägnas största möjliga uppmärksamhet och omsorg. Utskottet afstyrkte dock motionen hufvudsakligen af tre skäl: det första, att ett dylikt departement, därest det endast hade att taga befattning med egentliga arbetarlagstiftningsfrågor, skulle erhålla ett alltför snäft begränsadt område för sin verksamhet; det andra, att lagstiftningen å ifrågavarande område i många fall så nära sammanhängde såväl med den allmänna lagstiftningen som ock särskildt med näringslagstiftningen, att ett utbrytande därur af ämnen, som berörde arbetarlagstiftningen, enligt utskottets mening svårligen skulle låta sig genomföra och i allt fall ingalunda vara gagneligt; samt det tredje skälet, att den föreslagna riksdagsskrifvelsen vore obehöflig på

4 Kungl. Maja» nåd. proposition Nr 108.

Motion vid 1900 års riksdag.

den grund, att man med skäl kunde förvänta, att Kungl. Maj:t, vid pröfning af frågan om inrättande af ett nytt departement för handel, industri och sjöfart, hvarom Riksdagen samma år gjort hemställan, skulle låta sig angeläget vara att tillse, att de inom dessa viktiga grenar sysselsatta kroppsarbetarnas intressen blefve inom den högsta statsförvaltningen behörigen tillvaratagna. Utskottets afstyrkande var dock icke enhälligt. Tre af dess ledamöter från andra kammaren uttalade i en gemensam reservation den mening, att Riksdagen borde i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida icke ett särskildt statsdepartement, hufvudsakligen omfattande sociala ärenden, borde inrättas, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Vid föredragning i kamrarna bifölls utskottets utlåtande, i första kammaren utan öfverläggning och votering, i andra kammaren efter öfverläggning med 79 röster mot 63, som afgåfvos för den nyssnämnda vid utlåtandet fogade reservationen.

Redan följande året, 1906, kom frågan om ett statsdepartement hufvudsakligen för sociala ärenden åter upp genom motion i andra kammaren af herr E. Beckman m. fl., hvilken motion utmynnade i samma yrkande som den ofvannämnda reservationen till 1905 års konstitutionsutskotts betänkande. Motionärerna framhöllo först bristerna i nuvarande handläggning af de sociala ärendena, särskildt med afseende å deras enhetliga ledning, samt anförde vidare, att det för vinnande af en ändring häri icke vore tillräckligt att sammanföra dessa ärenden till en enhetlig och sakkunnig behandling inom ett och samma af de bestående regeringsdepartementen. Visserligen vore redan detta en högst väsentlig förbättring. Men dessa frågors stora omfattning och deras utomordentliga vikt för samhället i dess helhet syntes göra det i hög grad påkalladt, att de inom regeringen företräddes af en egen representant, hvilkens hufvudsakliga uppgift blefve handläggandet af sociala frågor och som blefve chef för ett eget statsdepartement för hufvudsakligen sociala ärenden. Såsom de hufvudsakligaste ärenden, Indika skulle falla under det nya departementet, angåfvos i motionen följande: arbetarförsäkringsfrågor (olycksfalls-, sjuk- och ålderdomsförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, pensioner under vissa omständigheter åt afliden arbetares efterlefvande, hjälpkasseväsendct och därmed besläktade anordningar för själfhjälp m. m.), fattigvårdslagstiftningen, bostads- och egnahemsärenden, frågor rörande yrkesinspektion, skydd mot yrkesfara och yrkessjukdomar, stadgande!! rörande kvinnors och barns användande i fabriksarbete och grufdrift, föreskrifter om arbetstidens längd o. d., vidare arbetsförmedlingen, förliknings- och skiljenämndsinstitutioner till förekom-

Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 108.

mande eller mildrande af industriella strider, samt, inom vissa gränser, ärenden, som berörde åtgärder till främjande af sparsamhet och kooperativa företag af olika slag, äfvensom vissa slag af yrkesskolor och folkbildningsanstalter. Vidare erinrades, att till detta departement borde öfverflyttas kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik, »hvars fruktbringande verksamhet redan under nuvarande i flera afseenden mindre gynnsamma förhållanden vunnit erkännande såväl af arbetsgivare som af arbetare, såsom ett oumbärligt organ i den sociala utvecklingens tjänst, såsom det opartiska öga, hvarmed arbetsfältet kan öfverskådas, lagstiftning och sociala företeelser äfven i främmande länder följas och pröfvas samt vägen utstakas för det socialpolitiska reformarbetet».

Motionärerna anförde härefter, att de angifna, säkerligen ofullständiga uppgifterna öfver ärenden, som borde sammanföras under ett socialpolitiskt departement, tillräckligt visade, att de vore nog många och omfattande för att enligt all sannolikhet taga en departementschefs hela tid och kraft i anspråk. Skulle det emellertid emot förmodan befinnas, att departementet skulle erhålla »ett alltför snäft begränsadt område för sin verksamhet», vore det ju ingen omöjlighet att dit öfverflytta en eller annan, mera fristående ämnesgrupp och så bereda ytterligare lättnad åt de nuvarande, under arbetsbördan dignande departementen. En närmare granskning af de angifna socialpolitiska ärendena visade, att de i stort sedt nära sammanhängde eller åtminstone ägde så många beröringspunkter med hvarandra, att redan däruti läge en fingervisning, att de borde utbrytas och sammanföras under gemensam ledning. Denna kunde kanske icke göras så fullständig, att icke på vissa punkter ett samarbete med andra departement måste äga rum, hvilket dock med lätthet borde låta sig anordna. Motionärerna anförde också slutligen i motionen, att den af dem gjorda framställningen, jämte de upplysningar om anordningarna å förevarande administrationsområde i åtskilliga främmande länder, som meddelats i motionen, gåfve vid handen, att de sociala ärendenas sammanförande under en enhetlig, sakkunnig ledning äfven för vårt land vore ett betydelsefullt önskemål. Många skäl talade för, att detta bäst skulle vinnas genom inrättande af ett nytt statsdepartement, hufvudsakligen omfattande sociala ärenden. Men redan deras läggande under en särskild afdelning med sakkunnig chef inom ett och samma departement vore onekligen ett stort steg i rätt riktning.

Konstitutionsutskottet medgaf i sitt utlåtande öfver motionen, att de sociala frågorna, och bland dem den s. k. arbetarfrågan, borde från statsmakternas sida vara föremål för den största uppmärksamhet och omsorg, att åtgärder borde vidtagas för att dessa mången gång synnerligen

6 Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 108.

svårlösta och på de mest skilda samhällsområden ingripande frågor blefve behandlade med nödig sakkunskap och så enhetligt som förhållandena kunde medgifva, äfvensom att förevarande ärendens växande omfattning syntes kräfva, att åt dem bereddes ökadt utrymme inom den högre och högsta förvaltningen. Ett sammanförande af de s. k. sociala ärendena under en sakkunnig och enhetlig ledning af därför särskild!, utbildade organ fann utskottet sålunda äfven för sin del önskvärd!. Men utskottet afstyrkte skrifvelseförslaget, hufvudsakligen därför, att en ökning af departementens antal vore hvarken lämplig eller tillrådlig, att det, enligt utskottets mening, icke säkert vore till fördel, om alla ärenden, som kunde anses tillhöra de sociala frågorna, löstes från sitt naturliga sammanhang med andra ärenden och sammanfördes under samma departement, att anledning funnes antaga, att de af motionärerna framhållna synpunkter rörande de sociala ärendenas behandling skulle vinna tillbörligt beaktande vid den utredning, hvartill Riksdagens år 1905 aflåtna skrifvelse angående ett nytt departement för handel, industri och sjöfart torde gifva anledning, samt att inrättandet af den af 1903 års riksdag ifrågasatta högsta administrativa domstolen, därest denna komme till stånd, otvifvelaktigt skulle komina att medföra en omgruppering af ärendena mellan statsdepartementen.

Fyra ledamöter från andra kammaren i utskottet ansågo, att konstitutionsutskottet bort hemställa, att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t, i samband med utredningen angående inrättande af ett nytt departement för handel, industri och sjöfart samt öfriga föreslagna ändringar i fråga om regeringsärendenas handläggning, äfven villo låta utreda, huruvida ett särskilt statsdepartement, hufvudsakligen omfattande sociala ärenden, borde inrättas eller, därest så icke ansåges böra ske, huru de sociala regeringsärendena lämpligast borde inom annat departement till föredragning i regeringen beredas och där handläggas.

Inom båda kamrarna framställdes yrkanden såväl på bifall till konstitutionsutskottets förslag som till reservationen. Bägge kamrarna biföllo emellertid utskottets förslag, första kammaren utan votering och andra kammaren med 117 röster mot 77.

Motion vid Redan påföljande år framfördes frågan ånyo. V id 1907 års riksdag

^riksdag, väcktes nämligen i andra kammaren af herr David Bergström, med instämmande af herr E. Beckman, motion därom, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t, efter pröfning, i samband med spörsmålet om inrättande af ett nytt statsdepartement för

7 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

handel, industri och sjöfart, af frågan om de sociala ärendenas sammanförande under ett statsdepartement, med angifvande jämväl i dess benämning af detta dess verksamhetsområde, täcktes till Riksdagen afgifva de förslag till grundlagsändringar, hvartill denna pröfning kunde föranleda. I motionen framhölls, hurusom vid de öfverläggningar, som dittills förekommit i Riksdagen om lämpligaste sättet att åt de sociala ärendena bereda den plats och den omvårdnad, som med rätta borde tillkomma dem inom landets regering, en icke ringa oklarhet befunnits råda. Man hade varit ense om, att de sociala frågorna vore af den stora betydelse för samhället och dess utveckling, att de från statsmakternas sida borde vara föremål för den största uppmärksamhet och omsorg. Men så snart det gällt att eftertänka, huru denna allmänna sats skulle kunna i handling omsättas, med andra ord, huru det hittills otillräckliga och famlande initiativet från regeringens sida på hithörande områden skulle kunna utvecklas till ett kraftigt, bärande, med säkert öga och säker hand ledt reforminitiativ, hade meningar och tycken gått i sär på ett beklagligt vis. Att det borde ligga i en mans hand att leda och öfvervaka beredningen af de sociala regeringsärendena eller i hvarje fall den största och hufvudsakligaste delen af dem och att sedermera föredraga dessa ärenden inför Konungen, det syntes böra stå klart för en hvar, som ville och kunde tänka sig in i dem. Att såsom dittills splittra sönder denna uppgift på fem olika departementschefer vore ett oting och en otymplighet från såväl administrationens som lagstiftningens och det parlamentariska ansvarets synpunkter. Det som emellertid behöfde utredas vore, dels hvilka ärenden på grund af sin art och sitt inbördes samband borde hänföras till den sociala gruppen och för den skull utskiljas från det ena eller andra departementet, dels också huruvida mängden och omfattningen af dessa regeringsärenden kräfde tillskapandet af ett särskildt statsdepartement eller om de lämpligen kunde inordnas under något redan befintligt eller annars tillämnadt departement, och i sådant fall under hvilken Den utredning, som motionären ifrågasatte, behöfde ej med nödvändighet medföra, att hvartenda ärende, som kunde betecknas såsom socialt, komme att förläggas till ett och samma departement. Särskilda vägande skäl kunde föranleda till, att någon speciell grupp af dylika ärenden finge stanna kvar inom det departement, dit den för det dåvarande hörde. Motionären ifrågasatte ej heller, att utredningen med nödvändighet skulle leda till inrättandet af ett nytt statsdepartement, uteslutande afsedt för de sociala frågornas handläggande. Motionären kunde mycket väl tänka sig, att man hos oss, liksom i Belgien, kunde stanna vid att sammanföra de sociala ärendena under ett redan befintligt departement, hvars chef jämväl svarade

8 Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 108.

föi* någon annan hufvudgrupp af regeringsärenden. Men äfven i sådant fall höfle motionären för visst, att de sociala ärendena skulle bilda en så afsevärd del af den uppgift, som ålåge denne departementschef och detta departement, att i departementets namn också däråt lämpligen borde gifvas uttryck.

Konstitutionsutskottet upptog denna gång motionen välvilligt samt tillstyrkte riksdagen att till Kungl. Maj:t aflåta en skrifvelse i motionens syfte. Allenast en ledamot af utskottet hemställde, i afgifven reservation, om afslag å motionen närmast af skäl, att kommunikationsärendena, framför de sociala ärendena, syntes honom kräfva ett särskildt departement.

Utskottets förslag bifölls af båda kamrarna utan votering. I första kammaren förekommo afslagsyrkanden dels från reservanten i konstitutionsutskottet, dels ock af, bland andra, en af kammarens ifrigaste förkämpar för det nya handelsdepartementet. Den sistnämnde kammarledamoten fann, att det af utskottet i utsikt ställda sammankopplandet af de sociala ärendena med ett blifvande handelsdepartement vore olämpligt och skulle leda till halfmesyrer både för handelsärendena och de sociala ärendena: ett blifvande departement för handel, industri och sjöfart borde blifva fullkomligt skildt från det samtidiga handhafvandet af de sociala ärendena. Riksdagen. °I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 20 mars 1907 anmälde Riksdagen

skrifvelse sjtt beslut med den framställning i ämnet, som innefattades i konstitu- ,lenm™arStionsutskottets af Riksdagen biträdda hemställan. Efter att hafva erinrat om ärendets tidigare behandling inom Riksdagen, framhöll Riksdagen såsom hufvud motiv för sin hemställan, att det icke torde råda mer än en mening därom, att det sätt, hvarpå de sociala regeringsärendena handlades, icke vore ägnadt att tillförsäkra dem en behandling, som kunde tillfredsställa berättigade kraf på enhet och planmässighet och som motsvarade deras djupt ingripande betydelse för samhället och dess utveckling. Med de sociala regeringsärendenas splittring på icke mindre än fem af statsdepartementen vore det uppenbart, att svårigheterna för en sakkunnig och kraftig ledning af dessa ärenden från regeringens sida skulle vara synnerligen stora, liksom också den tanken måste ligga nära till hands, att ingen af statsrådets ledamöter kunde känna sig bära särskildt ansvar för regeringens åtgöranden på det sociala området. Förklaringen till denna ärendenas splittring fann Riksdagen ligga däri, att de sociala frågorna, som först under en senare tid i större omfattning blifvit föremål för statsmakternas uppmärksamhet, i allmänhet hänförts till det departement, med hvilkets öfriga ärenden de af en eller annan anledning ansetts äga samband; stundom hade dock omsorgen att någorlunda jämnt fördela arbets-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108. 9

bördan mellan de olika departementen fått utöfva det bestämmande inflytandet.

Riksdagen hade visserligen uppmärksammat, att såsom skäl för ett bibehållande af de sociala regeringsärendena under det departement, till hvilkets handläggning de för det dåvarande i hvarje särskildt fall hörde, hade anförts, att de skulle stå i ett oskiljaktigt eller åtminstone naturligt samband med andra ärenden inom vederbörande departement. Riksdagen ville icke heller förneka, att det i några fall kunde förefinnas en sådan nära gemenskap mellan de till ett departement förlagda sociala ärendena och andra regeringsärenden inom samma departement, att de för att erhålla den lämpligaste och mest sakkunniga behandling alltjämt borde gemensamt med dessa handläggas. Men enligt Riksdagens åsikt skulle otvifvelaktigt statens verksamhet på ifrågavarande område blifva mera initiativkraftig, planmässig och framgångsrik, om frågor af nu afhandlad art i så stor utsträckning, som kunde befinnas lämpligt, sammanfördes till gemensam handläggning. Då vidare de sociala frågorna vore af en vidtgåcnde betydelse för samhällslifvet, syntes det Riksdagen uppenbart, att statens åtgöranden för lösningen af dessa frågor borde förberedas på sådant sätt, att den största möjliga trygghet vunnes för ärendenas sakkunniga bedömande och för tillgripande af de i hvarje särskildt fall lämpligaste åtgärder. Enligt Riksdagens uppfattning läge det därför makt uppå, att sådana anstalter utan tidsutdräkt vidtoges, att de sociala regeringsärendenas handläggning blefve anförtrodd åt därför särskildt ägnade organ. Ett sammanförande af sociala regeringsärenden i större utsträckning ån dittills varit fallet skulle tvifvelsutan, såsom påkallande en mera mångsidig sakkunskap hos dem, som ägde att förbereda dessa ärenden, lämna större garanti för deras enhetliga och planmässiga behandling. Ett ytterligare skäl för en dylik anordning fann Riksdagen jämväl i den därigenom uppnådda fördelen, att på en af statsrådets ledamöter komme att hvila det närmaste och hufvudsakliga ansvaret för hvad å det sociala området af regeringen gjordes eller underlätes.

Af det sålunda anförda ansåg Riksdagen klart framgå, att de sociala ärendenas förläggande under en målmedveten, sakkunnig och enhetlig ledning af därför särskildt utbildade organ vore önskvärdt. Det gällde då att tillse, Indika utvägar kunde tillgripas för att vinna det åsyftade ändamålet. Att, såsom äfven blifvit ifrågasatt, ett särskildt departement borde inrättas för de sociala ärendena, ansåg sig dock Riksdagen, åtminstone för det dåvarande, icke kunna förorda. Enligt Riksdagens uppfattning borde nämligen en ökning af departementens antal vidtagas med den stöi-sta var- Bihang till Riksdagens protokoll 1012. 1 samt. 82 höft. (AV 108.) 2

10 Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 108.

samhet och endast i de fall, då ett verkligt behof förelåge. Då därjämte 1905 års Riksdag hos Kungl. Maj:t anhållit om utarbetande af förslag till inrättande af ett nytt departement, omfattande handel, industri och sjöfart, syntes det Riksdagen än mindre tillrådligt att föreslå en ytterligare ökning af departementens antal.

En annan utväg för målets vinnande syntes Riksdagen vara, att man i vårt land, liksom flerstädes i utlandet skett, förläde de sociala regeringsärenden, som lämpligen kunde sammanföras, till en särskild byrå under något af departementen. Då det emellertid i sakens dåvarande skick mötte synnerligen stora svårigheter att afgöra, inom hvilket departement dessa ärenden lämpligast borde sammanföras, samt den utredning, som för sakens bedömande vore erforderlig, kunde utföras endast af Kungl. Maj:t, ansåg sig Riksdagen böra hos Kungl. Maj.-t anhålla om verkställande af utredning i ämnet. Genom denna borde kunna klargöras, dels hvilka ärenden genom sin art och sitt inbördes sammanhang borde hänföras till den sociala gruppen och för den skull utskiljas från det departement, dit de för det dåvarande hörde, dels ock huruvida dessa sociala regeringsärenden lämpligen kunde inordnas under något af de redan förefintliga departementen eller hellre borde förläggas till det föreslagna nya departementet för handel, industri och sjöfart. Den ifrågavarande utredningen syntes Riksdagen både kunna och böra lämpligast anordnas i samband med utarbetande af det förslag till sistnämnda departement, om hvilket Riksdagen redan hos Kungl. Maj.-t gjort framställning.

Slutligen uttalade Riksdagen den meningen, att de sociala regeringsärendena, under hvilket departement de än blefve hufvudsakligen sammanförda, otvifvelaktigt komme att utgöra en synnerligen betydande del af detta departements uppgift och i viss mån sätta prägel på dess arbete, och att det därför syntes ligga nära till hands att, såsom motionären jämväl föreslagit, i departementets namn häråt gifva ett uttryck.

På grund af ' hvad sålunda i skrifvelsen anförts, anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t, vid pröfningen af spörsmålet om inrättande af ett nionde statsdepartement, eller ett departement för handel, industri och sjöfart, äfven ville taga under ompröfning frågan om sociala regeringsärendens sammanförande under ifrågavarande eller annat departement, med angifvande i benämningen å departementet af detta dess verksamhetsområde, och till Riksdagen afgifva de förslag till grundlagsändringar, hvartill denna pröfning kunde föranleda.

11 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Redan ett par år tidigare — genom skrifvelse den 19 maj 1905 — Riksdagens hade Riksdagen, som nämndt, till Kungl. Maj:t anmält sin anhållan om den^maj utredning angående inrättandet af ett departement för handel, industri och 1905 och den sjöfart. Därjämte har Riksdagen senare — i skrifvelse den 22 maj 1908 22 maj 1908' — påkallat Kungl. Maj:ts uppmärksamhet för utredning af frågan om vidtagande af lämpliga åtgärder för tillgodoseende af krafvet på en mera enhetlig och sakkunnig behandling af de ärenden, som angå kommunikationer och allmänna arbeten.

Verkställandet af de sålunda af Riksdagen begärda utredningarna Departemen fann sig Kungl. Maj:t böra anförtro åt särskilda kommitterade (departe- \ffadeZch mentalkommittera.de), hvilka tillsattes den 11 december 1908 och erhöllo kommersi uppdrag att afgifva förslag dels till erforderliga eller lämpliga förändrin- kol£$tInm' gar med afseende å statsdepartementens genom grundlag fastställda indelning, äfvensom beträffande personalen och arbetssättet inom departementen, den närmare fördelningen af ärendena departementen emellan samt ordningen för dessa ärendens beredning och afgörande, dels ock till nja lönestater för statsdepartementen.

Kort därförut — den 13 november 1908 — hade Kungl. Maj:t tillsatt en annan kommitté med uppdrag att, efter verkställd utredning, inkomma med utlåtande och förslag rörande förändrad organisation af kommerskollegium och reglering af löneförhållandena vid nämnda och eventuellt annat ämbetsverk in. in. {kommerskollegiikommittén). Sistnämnda kommittés hufvuduppgift angafs vara att afgifva förslag till kommerskollegii ombildning till att blifva »det centrala organet för statens hela näringspolitik», i samband hvarmed kommittén dock jämväl skulle hafva att bland annat utreda, huru det arbete, som befunnes icke böra falla inom kommerskollegii omedelbara verksamhetsområde, lämpligast borde ordnas äfvensom huruvida icke vissa delar af »den för kollegii egentliga verksamhet mer eller mindre främmande statistiken skulle kunna öfverföras till annat ämbetsverk eller själfständigt för sig organiseras».

Redan på ett tidigt stadium af sina arbeten funno de nämnda båda kommittéerna å ömse sidor, att vissa af de beröringspunkter, som förefunnos mellan deras uppdrag — och hvilka vederbörande departementschefer vid kommittéernas tillsättande äfven uppmärksammat — voro af den art och omfattning, att öfverläggningar uti åtskilliga frågor kommittéerna emellan måste blifva erforderliga. Vid de gemensamma öfverläggningar, som på grund häraf kommo till stånd, blef det för båda kommittéerna alltmera tydligt att, äfven om en arbetsuppdelning på dessa om-

12 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

råden kunde äga rum, ett fullständigt särskiljande af kommittéernas uppdrag icke lämpligen läte sig genomföra, enär dessa i åtskilliga delar icke allenast berörde utan äfven grepo in i hvarandra. För undvikande af dubbelarbete och för ernående af ett såvidt möjligt enhetligt resultat af båda kommittéernas arbeten i sammanfallande delar samt slutligen äfven för tillgodogörande af den sakkunskap, som inom båda var företrädd, funno kommittéerna mest ändamålsenligt att i vissa delar träda i ett verkligt samarbete med hvarandra. Uti detta sitt gemensamma arbete kommo kommittéerna helt naturligt att först ägna sin uppmärksamhet åt de sociala frågorna. Kommerskollegiikoinmittén hade nämligen under fortgången åt sina arbeten snart nog kommit till den bestämda öfvertygelsen, att bland de ärenden, som för närvarande helt eller delvis tillhöra kommerskollegii ämbetsförvaltning och hvilka, ehuru de visserligen beröra näringarnas intressen, enligt kommitténs åsikt icke borde bibehållas inom ett oinorganiseradt kommerskollegium — vare sig detta skulle komma att ingå såsom en särskild departementsafdelning inom ett nyinrättadt departement för handel, industri och sjöfart eller till äfventyrs förblifva ett centralt ämbetsverk — den största och viktigaste gruppen utgjordes af de sociala frågorna. Hvart denna numera synnerligen omfattande del af kollega verksamhet efter dess utbrytning ur kollegium borde förläggas, under hvilka former den lämpligast borde organiseras samt huru en lönereglering för denna stora del af kollega nuvarande personal skäligen skulle afvägas, har gifvetvis varit den icke minst viktiga delen af kommerskollegiikommitténs uppdrag. Helt naturligt har kommittén därvid äfven måst ägna tillbörlig uppmärksamhet åt den af Riksdagen hos Kungl. Maj:t gjorda framställningen om sociala regeringsärendens sammanförande under ett och samma departement samt den därmed förbundna frågan om, hvilka ärenden på grund af sin art och sitt inbördes samband borde inordnas uti den sociala gruppen och inom statsförvaltningen sammanföras till ett helt under sak* kunnig och enhetlig ledning.

Spörsmålet om de sociala regeringsärenden as sammanförande har det emellertid mera direkt tillkommit departementalkommitterade att utreda, såsom ock uttryckligen angifvits i statsrådets och chefens för justitiedepartementet anförande till statsrådsprotokollet vid nämnda kommitterades tillsättande den 11 december 1908. Departementalkommitterade hafva ock därvid haft anledning att, mera ingående än kommerskollegiikommittén, ägna sin uppmärksamhet åt frågan om öfverflyttning till den föreslagna enhetliga förvaltningsorganisationen af sådana ärenden af social innebörd, som för närvarande icke ankomma på kommerskollegii handläggning. Innan det ofvan omnämnda samarbetet mellan de båda kommittéerna tog sin

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

början, förelåg ock ett inom departementalkommittén utarbetadt förberedande förslag angående de Sociala ärendenas sammanförande till en särskild afdelning under civildepartementet. Vid sådant förhållande och då ifrågavarande förslag i väsentliga delar vann kommerskollegiikommitténs gillande, befanns det som närnndt lämpligast att till en början inrikta samarbetet mellan de båda kommittéerna på att utarbeta ett gemensamt, fullständigt betänkande och förslag rörande socialförvaltningens organisation och förläggning.

Ofvertygad om vikten af, att frågan om de sociala ärendenas sammanförande och mera ändamålsenliga handläggning inom den högsta förvaltningen snarast möjligt vunne sin lösning, och då jag tillika hade mig bekant, att kommerskollegiikommitténs och departementalkominitterades arbeten i denna del voro i det närmaste slutförda, tillät jag mig, i samråd med cheferna för justitie- och finansdepartementen, anmoda ordförandena i de båda kommittéerna att medverka till, att kommittéernas förslag i berörda afseende blefve, där så ske kunde, utan samband med fullgörande af deras uppdrag i öfrigt, till Kungl. Maj:t afgifvet. Med anledning häraf hafva de båda kommittéerna den 18 november 1911 afgifvit gemensamt utlåtande och förslag om upprättande inom ett omorganiseradt civildepartement af en afdelning för sociala ärenden (socialstyrelsen) m. m., hvilket förslag jag hade tillfälle att den 30 december 1911 för Kungl.

Maj:t anmäla.

Genom framläggandet af departementalkominitterades och kommers- Sakkunniga kollegiikommitténs förevarande förslag föreligger nu material för skapande af ”departeen enhetlig förläggning och en sakkunnig beredning af flertalet sociala frågor, mentet.

Emellertid är kommittéernas förslag om inrättande af en särskild socialafdelning (socialstyrelsen), förlagd till och som en särskild afdelning införlifvad med ett omorganiseradt civildepartement, att betrakta såsom ett led i departementalkominitterades plan till omgestaltning af statsdepartementen medelst, bland annat, inflyttning i desamma af flertalet utaf de större centrala verken. För att förslaget till anordnandet af eu enhetlig socialförvaltning nu skulle kunna framläggas till genomförande, utan att vare sig rubba den nuvarande allmänna förvaltningsorganisationen eller i någon män föregripa den framtida pröfningen eller genomförandet af departementalkominitterades reformförslag, var det därför nödvändigt, att kommittéernas berörda förslag till en socialafdelning underginge en öfverarbetning, åsyftande att, i stället för den af kommittéerna föreslagna departementsafdelningen inom ett omorganiseradt civildepartement, inrätta ett under det nuvarande civildepartementet förlagdt centralt ämbetsverk (socialstyrelsen). I anledning häraf förordnade Kungl. Maj:t den 30 december 1911 en särskild sakkunnig att inom civildepartementet bi-

14 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

träda med ifrågavarande öfverarbetning. Tillika och då i de kommittéer, som framlagt förslaget till socialafdelning, arbetsgifvarintresset varit representeradt af flera ledamöter, medan däremot arbetarintresset, som vid upprättande af ett verk, sådant som det nu ifrågasatta, jämväl måste i lika mån tillgodoses, där icke baft någon målsman, samt då det dessutom befanns önskvärd!, att äfven några på vissa andra sociala områden speciellt sakkunniga redan på utredningsstadiet bereddes tillfälle att göra sina meningar i frågan gällande, erhöll jag, likaledes den 30 december 1911, Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla högst två arbetarrepresentanter och högst två andra på särskilda områden sakkunniga för framförande af speciella synpunkter och önskemål med afseende å den föreliggande organisationsfrågan.

Myndigheter Med biträde af berörda sakkunniga har under sistlidne januari må-

° tioner™' na,d inom civildepartementet utarbetats ett förslag till de af förut anförda förhållanden påkallade ändringar och kompletteringar i kommittéernas ofvannämnda betänkande; och hafva öfver detta förslag kommerskollegium, statistiska centralbyrån, försäkringsinspektionen och ålderdomsförsäkringskommittén afgifvit infordrade utlåtanden, hvarjämte äfven riksförsäkringsanstalten inkommit med yttrande i anledning af förslaget. Vid kommerskollegii utlåtande hafva fogats yttranden från centralförbundet för socialt arbete, nationalföreningen mot emigrationen, kooperativa förbundet, svenska fattigvårdsförbundet, Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling, Sveriges handtverksorganisation, svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, svenska arbetarförbundet, svenska järnvägsmannaförbundet och svenska typografförbundet.

Departe- Då såväl kommerskollegiikommitténs och departementalkominitterades

mentschefen. förberörda utlåtande och förslag till eu socialafdelning som det i anslutning därtill af särskilda sakkunniga inom civildepartementet utarbetade förslaget till upprättandet under civildepartementet af ett centralt verk för sociala ärenden (socialstyrelsen) liksom ock de öfver dessa förslag afgifna utlåtanden och yttranden torde få biläggas den proposition i ärendet till Riksdagen, hvarom jag nu går att väcka förslag, torde jag här icke behöfva i detalj genomgå de olika förslagen och yttrandena, utan kunna inskränka mig till att vid de olika organisationsspörsmålen redogöra för hvad som därom blifvit från olika håll anfördt samt angifva min mening om det afseende, som vid dessa yttranden och förslag bör fästas.

Innan jag nu går att framlägga ett detaljeradt förslag till upprättande under civildepartementet af ett centralt ämbetsverk, socialstyrelsen, skall jag emellertid tillåta mig några allmänna erinringar i fråga om statens socialpolitiska uppgifter samt betydelsen, för dessas tillgodoseende, af

15 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

en enhetlig socialförvaltning in. in., därvid jag jämväl får tillfälle att beröra eu del spörsmål om sättet och formerna för vinnande af detta mål samt hvad annat bör härutinnan uppmärksammas. Jag har därvid förmånen att i det väsentliga kunna ansluta mig till och närmare utföra de båda kommittéernas och de sakkunnigas uttalanden och framställningar i ämnet.

Socialpolitikens allmänna uppgifter.

Till en början ber jag då att få gifva uttryck åt min lifliga och bestämda uppfattning därom, att en af de viktigaste, men på samma gång en bland de svåraste och mest grannlaga uppgifter, som i vår tid föreligga för statsmakterna, är den oafvisliga skyldigheten att söka ingående lära känna de sociala förhållandena samt att genom lämpligt afpassade, direkta eller indirekta, åtgärder söka undanröja, förebygga eller mildra de sociala missförhållandena, d. v. s. med andra ord, att bedrifva en vidsynt och målmedveten socialpolitik.

Med anslutning till de båda ofvannämnda kommittéernas inledningsvis (komin. bet. sid. 31—36) lämnade framställning af socialpolitikens allmänna uppgifter, ber jag få erinra om det allbekanta faktum, att samhällsförhållandena och det ekonomiska lifvet sedan midten af förra århundradet undergått en fullständig omgestaltning. Icke minst genomgripande har denna förändring varit med afseende å produktionen och yrkesarbetet. Under det att medborgarnas alldeles öfvervägande flertal tidigare hade sin utkomst inom jordbruket, har industrialismen och därmed sammanhängande förhållanden så småningom dragit en allt större del af befolkningen till industriella företag, transportverksamhet o. s. v. Därmed har ock följt en ständig tillväxt på landsbygdens bekostnad af städerna och andra stadsliknande samhällen, samtidigt med att en öfvergång skett från natura- till penninghushållning, och ofta nog en ganska osäker sådan hushållning, för ett allt större antal medborgare. Och jämsides med den sålunda fortgående inre omflyttningen af befolkningen har vid sökandet af ökade utkomstmöjligheter framträdt en tidvis starkt stegrad omflyttning länderna emellan, särskildt en sådan från de europeiska staterna till Amerika.

Gent emot dessa samhällsföreteelser, deras orsaker och verkningar, intogo statsmakterna, i enlighet med rådande uppfattning om statens uppgifter, länge nog en nästan uteslutande passiv hållning. Den hastiga materiella utvecklingen, det därmed ökade välståndet för vissa medborgar-

16 Kungt. May.ts nåd. proposition Nr 108.

klasser och den otvetydiga höjningen af lefnadsstandarden öfver hufvud taget torde ock till en början hafva undanskymt blicken för de missförhållanden samt de nya och invecklade problem, som den nya tideri och dess omgestaltning af samhällslifvet haft i följe.

Insikten om, att det allmänna här stod inför nya och omfattande plikter, särskildt gent emot dess svagare medlemmar, började dock så småningom klarna. Uti de flesta länder skedde detta helt naturligt först på det industriella området, där man tidigt nog fick känning af den hastigt växande industrialismens närmaste konsekvens: den moderna arbe-

o

tar frågan.

De första åtgärder af social natur, som därvidlag vidtogos från det allmännas sida, torde i regel hafva ägt rum på det s. k. arbetarskyddets område. Redan i äldre tider hade man visserligen funnit af nöden att söka skydda det uppväxande släktet genom att i någon mån begränsa arbetsgifvarnas rätt att i arbete använda barn, förr än de nått viss minimiålder eller visst mått af kropps- och själsutveckling. Först med industrialismens genombrott blef dock behofvet af dessa samhällets skyddssträfvanden fullt aktuellt. Efter vunnen erfarenhet om de rådande, ofta nog upprörande missförhållanden, som industrialismen skapat, fortgick man därför på den redan tidigare inslagna vägen att begränsa användningen af barns och minderårigas arbetskraft. Sedan kom ordningen till kvinnorna, hvilka såsom kroppsligt svagare än männen och i öfrigt underkastade särskilda vådor äfvenledes hade grundade anspråk på samhällets skydd. Till sist befanns det ock nödvändigt att på liknande sätt ingripa till skydd för de vuxna männen. En mer eller mindre vidtgående arbetarskyddslagstiftning, hvilken efter hand ytterligare skärpts, samt en ordnad yrkesinspektion förefinnas och numera i alla kulturländer.

Såsom sträfvanden i samma riktning kunna betecknas de likaledes öfverallt påbörjade åtgärderna för att ordna socialförsäkringen. På detta område hafva samhällets uppgifter hastigt vuxit utöfver de ursprungliga gränserna. Numera gå dessa sträfvanden allt mera bestämdt ut på att tillförsäkra alla oförvitliga medborgare rätt till ett efter måttet af tillgängliga ekonomiska resurser afpassadt understöd för alla de fall, då de utan eget förvållande blifva urståndsätta att försörja sig själfva.

Samhällsmyndigheternas åtgöranden beträffande såväl arbetarskydd som socialförsäkring voro närmast frukten af den mognade insikten om det ekonomiskt kloka i att rationellt hushålla med människomaterialet, samhällets största kraftkälla och dyrbaraste kapital. Till statens positiva ingripande på dessa områden torde ock i allmänhet hafva medverkat de allt starkare framträdande vittnesbörden om stora gruppers af de kropps-

17 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

arbetande klasserna osäkra ställning och mindre tillfredsställande lefnadsförhållanden samt deras däraf alstrade missnöje äfvensom insikten om de faror för en lugn samhällsutveckling, som detta tillstånd måste innebära. Till följd häraf hafva statsmakterna också efter hand funnit sig föranlåtna att ägna sin synnerliga uppmärksamhet åt äfven andra sidor af arbetarfrågan än de ofvan nämnda. Sålunda har det allmänna uti allt flera stater i större eller mindre mån börjat ingripa på arbetsmarknadens område, för reglerande af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare samt i åtskilliga andra afseenden för förbättrande af de kroppsarbetande klassernas läge. Den alltjämt ökade uppmärksamhet, som numera anses böra ägnas åt arbetarfrågorna, har ock nödvändiggjort, att de utredningar och undersökningar, som tidigare mera tillfälligtvis anordnades och föregingo de första positiva ingripandena på det ena eller det andra af dessa områden, i de flesta länder efterföljts af ett fortgående observations;) rbete till arbetarfrågornas utredning och belysande, hvilket utföres af för ändamålet upprättade statliga organ för arbetsstatistik. Därmed har ock skapats en centralpunkt och en sakkunnig vägledning för statens fortsatta arbete på dessa områden.

I jämbredd med den alltmer vidgade insikten om arbetarfrågornas stora vikt och betydelse för samhället i dess helhet och sålunda för alla medborgarklasser har emellertid under de senaste årtiondena i de olika länderna framvuxit eu allt starkare utvecklad samhällelig pliktkänsla, hvilken funnit det vara en det allmännas uppgift att så långt som möjligt söka stödja och skydda de medborgargrupper, som under ett mer eller mindre tungt arbete emot ett relativt ringa utbyte efter förmåga fylla sina plikter som samhällsnvttiga medborgare. Arbetarfrågan uppfattas sålunda numera som en i fullaste mening social fråga, på hvars lyckliga lösning hela samhällets välfärd beror.

De samhälleliga åtgärderna till förbättrande af de kroppsarbetande klassernas läge hafva emellertid väsentligt påskyndats af dessa klassers egna åtgöranden, genom fackliga sammanslutningar och annan organiserad själfhjälpsverksamhet, genom arbetarpressen samt genom de bredare folklagrens politiska framryckande och deras allt talrikare direkta representation i riksförsamlingarna.

Trots allt hvad som för och delvis med arbetarna redan uträttats, återstår dock ännu mycket att göra för förbättrande af de kroppsarbetande klassernas läge, för utjämnande af intressemotsättningarna mellan olika samhällsgrupper samt för stärkandet af alla medborgares känsla af samhörighet och plikter mot det gemensamma samhället. Staten står här ölverallt inför synnerligen svåra och omfattande uppgifter. Den enda väg,

Bihang till Riksdagens protokoll 1012. 1 sand. 82 käft. {Nr 108.) 3

18 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

sora kan leda till det åsyftade målet, är gifvetvis den, att staten griper sig an med ett målmedvetet och vidsynt reformarbete till de lägre folklagrens höjande, och detta på ett sådant sätt, att det för dessa klasser blir klargjordt, att staten ägnar denna angelägenhet sin oaflåtliga uppmärksamhet samt betraktar den såsom en af sina viktigaste uppgifter. Sker detta, bör det ock vara att emotse, att den starka solidaritetskänsla och den offervillighet, som uppvuxit inom arbetarskarorna och hvartill någon motsvarighet näppeligen finnes inom öfriga medborgargrupper, skall vidgas till att omfatta hela det samhälle, i hvilket de äro medansvariga och meddelaktiga.

Dessa åtgöranden från statens sida inrikta sig närmast på att söka förbättra de kroppsarbetande klassernas materiella villkor — såväl positivt genom ökade utkomstmöjligheter och förmåner samt förbättrade letnadsvillkor som negativt genom undanröjande af skadliga inflytelser -— enär endast därigenom de reella förutsättningarna skapas för alla andra framsteg. Men vid sidan däraf gäller det att skydda och befrämja de ifrågavarande befolkningsgruppernas moraliska och intellektuella utveckling, hvilken i sin tur måste stärka och bära upp deras materiella kultur äfvensom bidraga till att öka deras vilja och förmåga att själfva förbättra sin och de sinas ställning, hvarigenom hela samhällets förkofran befrämjas. Att i det allmännas intresse sträfva för de ekonomiskt svagare samhällsmedlemmarnas höjande och därmed verka för stärkande af alla medborgares samhörighetskänsla hör sålunda till socialpolitikens innebörd och uppgift.

Såsom i det föregående antydts, framkallades visserligen den moderna socialpolitikens första större uppgifter af industrialismen och af behofvet att skydda fabriksarbetarna, men vidgades dess ram så småningom till att omfatta äfven jordbruksarbetare och andra kategorier af arbetare, d. v. s. kroppsarbetarna och med dem jämställda, tjänare, biträden och tjänstemän i lägre ställning. Socialpolitiken måste ock alltjämt närmast och direkt inriktas på befrämjandet af de samhällsgruppers välfärd, hvilka måste använda sin arbetskraft i andras tjänst i oviss eller beroende yrkes- eller tjänsteställning.

Äfven med fasthållande häraf far man dock icke förbise, att många andra befolkningsgrupper i vissa afseenden hafva lika trängande behof af samhällets särskilda stöd och omvårdnad och jämväl kunna därför åberopa samma principiella skäl. För sådana själfförsörjare som t. ex. mindre jordbrukare, småhandlare och småhandtverkare, fiskare och åtskilliga andra är den personliga arbetsdugligheten, i lika hög grad som för lönarbetaren, den oundgängliga förutsättningen för deras egen och familjens

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

existens. Det kan därför icke med näsrot fog göras gällande, att sam* hällets uppgifter i sådana afseenden skulle vara af principiellt annat slag beträffande de nu berörda yrkesutöfvarna än i fråga om lönarbetarna. Endast så till vida föreligger en bestämd skillnad, att sådana själfförsörjare icke behöfva samhällets socialpolitiska ingripande på alla de områden, där lönarbetarna måste stödjas och hjälpas.

Redan af det nu anförda torde tydligt framgå, att det näppeligen låter sig göra att draga några bestämda gränser för socialpolitikens verksamhetsområde. Klart är också att —- likaväl som, enligt hvad nyss påpekats, äfven andra medborgargrupper än de egentliga lönarbetarna kunna i en del afseenden hafva samma berättigade anspråk som dessa senare att blifva delaktiga af samhällets sociala skyddsarbete — vissa socialpolitiska åtgärder, som vidtagits närmast för de mindre väl situerade samhällsklassernas tillgodoseende och höjande, äfven komma de högre ställda samhällslagren tillgodo. Sålunda äro t. ex. på bostadsfrågans område flertalet olika samhällslagers intressen så nära förbundna, att åtgärder, som afse en grupp, med nödvändighet måste direkt eller indirekt inverka äfven på andra gruppers förhållanden. På samma sätt lärer det icke vara tänkbart att t. ex. i nykterhetsfrågan bedrifva ett ändamålsenligt socialpolitiskt reformarbete, med mindre man tager hänsyn till dess egenskap af att beröra snart sagdt alla samhällets medlemmar. Såsom redan förut antydts, har man också på socialförsäkringens område redan kommit därhän, att vissa grenar af dess verksamhet anses principiellt böra tillgodokomma medborgare ur alla samhällslager.

Ehuru sålunda »arbetarfrågan» framgent som hittills kommer att utgöra hufvudparten af den »sociala frågan», måste en ändamålsenlig socialpolitik dock alltid anlägga vidare synpunkter än de speciellt arbetarpoiitiska. Till de »sociala frågorna», hvilka företrädesvis höra såsom sådana påkalla statsmakternas synnerliga uppmärksamhet, äro ock numera, allt efter frågornas natur och deras betydelse uti olika länder, att räkna en del andra frågor än de egentliga arbetarfrågorna, sålunda t. ex. hos oss nykterhets- och emigrationsspörsmålen. Klart är emellertid äfven, att i en målmedveten socialpolitik från statsmakternas sida alltid måste ingå ett noggrant aktgifvande på, att jämväl den sociala innebörden blir vederbörligen beaktad vid bedömandet af en mänojd olika samhällsspörsmål, som till hufvudsaklig del falla inom andra områden, t. ex. barnauppfostran, fångvården, yrkesundervisning och lärlingsväsen, befrämjande af sparsamhet, det affärsmässiga försäkringsväsendet o. s. v.

20 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Redan i detta sammanhang torde det vara på sin plats att uttryckligen betona att, äfven om sålunda de socialpolitiska synpunkterna måste komma till sin rätt på åtskilliga andra områden än de i egentlig mening sociala, däraf ingalunda får dragas den slutsatsen, att andra eller flera ärenden böra hänföras till den socialpolitiska gruppen och en för dessa upprättad förvaltningsorganisation än sådana ärenden, som otvetydigt där höra hemma och icke naturligare böra tilläggas annan förvaltningsorganisation. Till denna fråga får jag emellertid i det följande tillfälle att utförligare återkomma.

De sociala ärendena i Sverige,

deras uppkomst ock splittring inom statsförvaltningen.

Efter denna kortfattade öfverblick öfver socialpolitikens innebörd och uppgifter i allmänhet, öfvergår jag nu till att lämna en likaledes i möjligaste mån sammanträngd framställning af en del viktigare sociala frågors och statsförvaltningsärendens uppkomst och nuvarande läge i Sverige (komm. bet. sid. 37—51).

Som bekant nådde industrialismen vårt land senare än flertalet andra länder. Den moderna »arbetarfrågan» är därför i Sverige af jämförelsevis sent datum och kom ej heller att blifva den första sociala fråga, som mognade för statsmakternas ingripande. Snarare var det nykterlietsfråg an, som i Sverige tidigast uppfattades som ett socialt spörsmål af stor räckvidd och betydelse. Det blef dock ej de sociala synpunkterna, som främst präglade de första ingripandena från statens sida på detta område, utan de ekonomiska och finansiella. Tack vare den organiserade nykterhetsrörelsen, till hvilken initiativet ursprungligen utgick från de högre samhällslagren, men som efter hand vuxit till en verklig folkrörelse, har dock uppfattningen om nykterhetsfrågan som en af våra största sociala frågor allt mera slagit igenom och äfven satt sin prägel på lagstiftningen och andra åtgärder från det allmännas sida till stäfjande af alkoholmissbruket. För möjliggörande af vidtgående reformåtgärder hafva som bekant under den senaste tiden anordnats omfattande utredningar rörande frågans olika delar inom för ändamålet tillsatta kommittéer, inom kommerskollegium (vissa statistiska utredningar) o. s. v.

Nykterhetsfrågan har emellertid, af ofvan antydda skäl, alltjämt tillhört och tillhör fortfarande finansdepartementets uppgifter, med undantag af frågan om de s. k. brännvinsmedlens fördelning, hvilken angelägen-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108. 21

het handlägges af civildepartementet och ecklesiastikdepartementet i förening.

Vid samma tid som nykterhetsfrågan uppkom — midten af 1800talet — hade ett annat af våra alltjämt allvarligaste sociala problem, frågan, emigrationen, redan framträdt i hotfull omfattning. Från statens sida ägnades emellertid länge nog ingen vidare uppmärksamhet åt denna inassutflyttning ur riket, utan inskränkte man sig hufvudsakligen till att reglera de former, under hvilka emigrantagenterna få verka samt emigranterna afflytta och befordras från landet. Först i våra dagar har man mera allmänt börjat komma till insikt om emigrationsfrågans stora sociala innebörd, hvaraf ock föranledts ett af frivilliga krafter organiseradt arbete mot emigrationen, hvilket numera äfven åtnjuter statens stöd. Därjämte pågår sedan några år tillbaka en officiell utredning af emigrationsfrågan och därmed sammanhängande spörsmål.

Handläggningen af emigrationsärendena tillhör nu civildepartementet (och kommerskollegium), med undantag af ansökningar af unga män i värnpliktsåldern om tillstånd att afflytta ur riket, hvilka behandlas af försvarsdepartementen. Emigrationsstatistiken utarbetas af statistiska centralbyrån.

Ett annat af våra för folket i dess helhet viktigaste sociala spörs- Fattigvårdsmål, hvilket likaledes dock först i våra dagar börjat uppfattas som ett an'

sådant, är fattigvår ds fr ägan. Krafvel! på den nuvarande fattigvårdens grundliga omorganiserande och ersättande med en efter nyare tiders humanitära fordringar mera lämpad vård af åldringar och andra försörjningsoförmögna hafva dock i det längsta föga beaktats från statsmakternas sida, hvilket äfven varit fallet med afseende å vidtagandet af positiva åtgärder till fattigdomens förebyggande. Emellertid har äfven på detta område ett alltjämt stegradt, intresseradt arbete för ernående af bättre förhållanden utförts af frivilliga organisationer och enskilda samt äfven af vissa kommuner. En af Kung]. Maj:t tillsatt kommitté är ock sedan några år tillbaka sysselsatt med en omfattande utredning af fattigvårdsfrågan och flera därmed i mer eller mindre nära samband stående frågor (fosterbarnsvården, uppfostran af vanartade barn, internering af alkoholister samt lösdrifvares behandling).

Af hithörande ärenden inom statsförvaltningen höra för närvarande de egentliga fattigvård sfrågorna till jordbruksdepartementet (fattigvårdsstatistiken utarbetas af statistiska centralbyrån); fosterbarnsärendena till civildepartementet (och medicinalstyrelsen); ärenden angående vanartade och i sedligt afseende försummade barn till ecklesiastikdepartementet — med undantag af frågor om tvångsuppfostran af

22 Kungl. Maj:t$ nåd. proposition Nr 108.

Arbetarskyddsfråg orna.

minderåriga förbrytare, hvilka tillhöra justitiedepartementet (och fångvårdsstyrelsen) — lagstiftningen om tvångsinternering af alkoholister närmast till justitiedepartementet o. s. v.

En djupare och mera allmän insikt om behöfligheten af statens ingripande uti de eljes mest uppmärksammade sociala frågorna, de speciella arbetarfrågorna, spåras i Sverige först i medio af 1870-talet, och fram' träder då närmast på arbetarskyddets område (komm. bet. sid. 39—42). Af en då anordnad omsorgsfull kommittéutredning framgick som resultat 1881 års författning om minderårigas användande i fabriks- och handtverksarbete, hvilken efter förnyade utredningar år 1900 ersattes, för de industriella yrkenas vidkommande, af lagen angående minderårigas och kvinnors användande till arbete. Sedermera hafva ytterligare tillkommit 1909 års lag, innefattande förbud mot kvinnors nattarbete i vissa industriella företag, äfvensom vissa specialförfattningar, såsom angående förbud mot barns arbete (för viss försäljning och vid offentliga förevisningar), angående butikers stängningstid, angående förekommande af käkbensbrand

o. s. v. Vissa arbetarskyddsbestämmelser återfinnas ock i en del hufvudsakligen för andra ändamål tillkomna författningar, såsom 1864 års näringsfrihetsförordning, 1874 års hälsovårdsstadga och byggnadsstadga, 1884 års grufstadga, specialförfattningar rörande explosiva varor, eldfarliga oljor, elektriska anläggningar o. s. v.

Behofvet af en mera allmängiltig lagstiftning rörande arbetarskydd hade emellertid äfven i Sverige efter hand gjort sig gällande. Bland andra frågor, hvilkas utredande anförtroddes åt 1884 års s. k. äldre arbetarförsäkringskommitté, var därför äfven arbetarskyddsfrågan. Efter ingående utredningar rörande inom svenska verkstäder timade olycksfall, därstädes rådande hygieniska förhållanden och redan träffade skyddsanordningar framlade kommittén ett fullständigt förslag i ämnet, hvaraf resultatet blef 1889 års lag angående skydd mot yrkesfara samt anställandet af särskilda statens yrkesinspektörer, till en början tre, men efter hand ökade till åtta. Tillsynen öfver och ledningen af yrkesinspektörernas verksamhet anförtroddes samtidigt åt kommerskollegium och närmast dess industribyrå, som därjämte år 1900 tilldelades en särskild assistent för att biträda vid yrkesinspektionsärendenas handläggning.

Den sålunda successivt genomförda lagstiftningen på arbetarskyddets område visade emellertid snart nog väsentliga brister med afseende å enhetlighet och konsekvens. För att råda bot härför samt vidare utveckla såväl skyddslagstiftningens innehåll som ock organen för dess öfvervakande tillsattes 1905 års yrkesfarekommitté, hvilken år 1909 afgaf sitt utlåtande. Detta innefattade bland annat förslag till lag om arbetarskydd (med

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

stadganden såväl om minderårigas och kvinnors användande i arbete som beträffande skydd mot yrkesfara), afseende en väsentlig utvidgning af arbetarskydds]agstiftningens tillämplighetsområde äfvensom förslag till lag om hemindustriellt arbete, förslag till organisation af skyddslagstiftningens myndigheter (såväl de lokala som den centrala) o. s. v. I anslutning till nämnda kommittéförslag skall i nu förevarande proposition framläggas förslag till organiserandet af »yrkesinspektionens chefsmyndighet», hvarjemte särskilda propositioner komma att aflåtas rörande dels lag om arbetarskydd och dels organiserandet af yrkesinspektionens lokala arbetskrafter. Däremot har frågan om lagstiftning rörande hemindustriellt arbete ansetts böra göras till föremål för en förnyad utredning, i första hand åsyftande att erhålla närmare kännedom om de förhållanden, hvarunder det hemindustriella arbetet här i landet bedrifves. Sistnämnda undersökning pågår ock för närvarande inom kommerskollegium.

Arbetarskyddsärendena, hvilka tidigast blefvo aktuella inom de industriella yrkena, hafva hittills, som nämndt, tillhört kommerskollegium och äro, liksom detta, sedan år 1900 hänförda till finansdepartementet efter att tidigare hafva tillhört civildepartementet.

Om sålunda arbetarskyddet småningom utvecklats och med de nu Socialfö föreliggande förslagens genomförande bör blifva ordnadt på ett enhetligt säkriniJ<‘ och i stort sedt tillfredsställande sätt, så hafva däremot sträfvandena för arbetarförsäkringens ordnande i Sverige mött större svårigheter och nått långt ringare resultat. Redan för några och tjugo år sedan förelågo visserligen, som resultat af 1884 års arbetarförsäkringskommittés omsorgsfulla utredningsarbeten, synnerligen beaktansvärda förslag till frågans nära nog fullständiga lösning — beträffande försäkring för olycksfall i arbete, sjöfolks olycksfallsförsäkring, ålderdomsförsäkring, sjukkasseväsendet samt anordnandet af en riksförsäkringsanstalt. Af dessa förslagkom endast ett, och äfven detta i beskuret skick, till omedelbart utförande, nämligen förslaget om det frivilliga sjukkasseväsendet (genom 1891 års lag samt beredande af statsbidrag till registrerade sjukkassor). Under de följande åren anvisades äfven tid efter annan ökade statsbidrag till sjukkasseväsendets befrämjande, hvaremot inga direkta åtgärder vidtogos för rörelsens rationella utveckling. Behofvet, af sådana åtgärder gjorde sig dock snart allt mera märkbart gällande. Efter upprepade utredningar kom 1910 års lag om sjukkassor till stånd, i samband hvarmed fastställdes nya grunder för statsbidrag till sjukkassorna samt inrättades en central myndighet för sjukkasseväsendet, tillsvidare kommerskollegium (som redan 1903 tilldelats uppgiften att utarbeta sjukkassestatistiken), och utrustades kollegium för ändamålet med en särskild sjukkassebyrå. Frågan om obligatorisk sjuk-

24 Knngl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

försäkring, som under de senare åren uppkommit jämväl i vårt land, har ännu icke upptagits till närmare utredning. Däremot torde, efter verkställd utredning, förslag till anordnande af viss del af den i intimt samband med sjukförsäkringen stående modersJcapsförsäkringen komma att föreläggas innevarande års riksdag.

Förslag till lagstiftning om olycksfallsförsäkring, utarbetade i anslutning till 1884 års arbetarförsäkringskommittés ofvannämnda förslag i ämnet, förelädes 1890 och 1891 års riksdagar, men afslogos. Kommitténs förslag till ålderdomsförsäkring blef däremot aldrig underkastadt Riksdagens pröfning. I stället uppdrogs år 1891 åt en ny kommitté, den s. k. nya arbetarförsäkringskommittén, att utarbeta förslag till nu berörda frågors lösning i ett sammanhang och på den obligatoriska invaliditetsförsäkringens väg. Tvänne på nämnda kommittés förslag grundade framställningar afslogos af Riksdagen — åren 1895 och 1898 — förnämligast af det skäl, att denna icke ville binda sig vid principen om obligatorisk försäkring. I stället genomfördes omsider, efter förnyade utredningar och sedan frågan ännu en gång, år 1900, fallit, 1901 års på grundvalen a£ arbetsgifvarnas ersättningsplikt byggda lag om oly eks fallsersättning. Aret därpå inrättades riksförsäkringsanstalten (lydande under civildepartementet), med hufvudsaklig uppgift att vara en statens olycksfallsförsäkringskassa vid sidan af enskilda sådana. Befattningen med olycksfallsanmälningarna, olycksfallsstatistiken etc. ansågs redan på grund af denna anstaltens karaktär ej böra förläggas till riksförsäkringsanstalten, utan anförtroddes åt kommerskollegium.

Krafven på en genomgående revision af 1901 års olycksfallsersättningslag hafva emellertid under de senare åren framträdt allt starkare. Denna fråga är ock numera öfverlämnad till utredning af den år 1907 tillsatta ålderdomsförsäkringskommittén, hvars arbeten ännu ej hunnit afslutas.

Omnämnas må ock, att Riksdagen för att underlätta ordnandet af ålderdomsförsäkringen från och med år 1896 årligen anvisat medel till en s. k. arbetar försäkringsfond, hvilken för närvarande uppgår till c:a 27 millioner kronor. Slutligen har nyligen igångsatts en utredning angående lämpligaste sättet för genomförandet af s. k. arbetslöshetsförsäkring. Erinras må äfven om det förslag till lag om understödsföreningar (sammanslutningar för beredande af begrafningshjälp, ålderdomsunderstöd eller mindre lifförsäkringsbelopp, pensioner o. s. v.) samt om införande af statskontroll öfver dessa föreningar, som förelagts innevarande års riksdag. Samtliga socialförsäkringsfrågor hafva alltjämt tillhört och tillhöra fortfarande civildepartementet.

25 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Såsom redan i det föregående vidrörts, hade i Sverige liksom annorstädes statens åtgöranden på de sociala områdena föregåtts af specieua arbetsstatistiska utredningar, af hvilka åtskilliga voro synnerligen omfattande. Såväl genom dessa som flera på enskildt initiativ utförda liknande utredningar hade insikten om dylika arbetens stora betydelse för det sociala reformarbetet efter hand vunnit allt starkare insteg. * Det blef ock på det arbetsstatistiska området, som administrationen hos oss fick en af sina första och mera betydande uppgifter å det sociala förvaltningsområdet. Sedan 1893 års riksdag anhållit om utredning och förslag rörande lämpligaste sättet för anordnandet af en svensk arbetsstatistik, framlades året därpå ett af kommerskollegium och statistiska centralbyrån gemensamt utarbetadt förslag till upprättandet af en fristående socialstatistisk anstalt med uppgift att åstadkomma »dels en fortlöpande mera allmän statistik, dels mångsidiga, efter vissa mellantider upprepade detaljundersökningar». Förslaget kom emellertid, år 1896, endast till utförande i mindre omfattning, därvid befattningen med arbetsstatistiken tillädes kommerskollegium, inom hvilket ämbetsverk år 1903 inrättades en särskild afdelning för arbetsstatistik. Denna afdelnings verksamhetsområde har därefter som bekant hastigt tillväxt med densamma nära nog årligen tillagda nya uppgifter. (Jfr komm.bet. sid. 46 och 47 samt koniinerskollegii här bilagda utlåtande, bil. 1). Dessa uppgifter hafva dels afsett upptagandet af allt flera områden på arbetsstatistikens program, dels ock därjämte, särskildt under de senare åren, gällt åtskilliga viktiga förvaltningsuppgifter på det sociala området.

Bland sådana kunna nämnas ärenden rörande den offentliga arbetsförmedlingen sedan år 1907, då staten öfvertog ledningen af och började ekonomiskt understödja denna verksamhet; för detta ändamål samt för handläggning af en del andra ärenden rörande arbetsmarknaden, arbetslösheten o. s. v. är numera å afdelningen anställd en särskild arbetsförmedlingsinspektör. I förbigående må här erinras om, att ärenden rörande deri affärsmässigt bedrifna platsförmedlingen samt rörande sjömanshusens arbetsförmedlingsverksamhet äfven handläggas af kommerskollegium, närmast dess inrikesbyrå. Däremot hör den s. k. civilanställningen närmast till försvarsdepartementen. Samma år — 1907 — erhöll kommerskollegium och närmast afdelningen för arbetsstatistik en liknande uppgift med afseende å ärenden rörande medling i arbetstvister (statens förlikningsman) enligt 1906 års lag.

I det föregående har redan omnämnts, hurusom kommerskollegium år 1910 blef tillsynsmyndighet för sj-ukkasseväsendet i riket och för denna sin uppgift utrustades med en till den arbetsstatistiska Bihang till Riksdagens protokoll 1012. 1 samt. 82 käft. (Nr 108.) 4

\

Arbetsstati-

stiken.

26 Arbetarråd or i allmänhet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

afdelningen anknuten särskild byrå (sjukkassebyrån). Äfven med afseende å de inånga andra områden, där afdelningen och dess tjänstemän genom sina statistiska och andra arbeten inhämtat speciell sakkunskap, har dess medverkan i ökad omfattning tagits i anspi'åk för meddelande af upplysningar till enskilda, korporationer och myndigheter samt för viktiga utlåtanden och utredningar i de sociala lagstiftnings- och organisationsfrågor, hvilka kommerskollegium, till följd af sin häfdvunna befattning med arbetarfrågorna i allmänhet, haft att afgifva.

Bland sådana allmänna arbetarfrågor torde vara främst att nämna de svårlösta spörsmål, som pläga sammanfattas under beteckningen förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare (utom arbetarskyddet), nämligen om arbetsaftal och kollektivaftal, arbetskonflikter, medling och skiljedom i arbetstvister, arbetsgifvar- och arbetarorganisationer o. s. v. Statens reglerande ingripande på af talsfrågornas område har med hänsyn till att föreliggande bestämmelser i 1838 års legostadga och 1864 ars näringsfrihetsförordning föga motsvara vår tids kraf vid flera tillfällen varit föremål för uppmärksamhet. Emellertid ledde de förslag till lagar dels om tjänsteaftal och dels om vissa arbetsaftal, som framlades af en 1899 tillsatt kommitté, icke till någon påföljd. Och den sedermera år 1907 tillsatta s. k. aftalskommittén blef som bekant upplöst, innan den hunnit afsluta sina arbeten. Därefter utarbetades emellertid inom justitiedepartementet förslag till lagar om kollektivaftal, om vissa arbetsaftal, om arbetsdomstol o. s. v. (jfr nedan), hvilka förelädes Riksdagen ar 1910 samt, i omarbetadt skick, äfven det därpå följande året. Förslagen tillvunno sig dock ej Riksdagens bifall.

En af de frågor, som i samband med sistberörda förslag förelädes Riksdagen utan att vinna dess godkännande, var äfven den om revision af 1906 års lag om medling i arbetstvister. I anledning af Riksdagens därom år 1899 gjorda hemstälian fick en kommitté i uppdrag att utarbeta förslag till bestämmelser om inrättandet af förliknings- och skiljenämnder i tvister mellan arbetsgivare och arbetare. Förslag i ämnet förelädes därefter 1903 års riksdag, men afslogs. Efter det ett nytt förslag blifvit utarbetadt af inom civildepartementet tillkallade sakkunniga, kom 1906 lagen om medling i arbetstvister till stånd (jfr ofvan).

Af nu senast nämnda frågor, som äro tillagda kommerskollegium eller genom sin natur ansetts dit hänförliga — arbetarfrågorna och arbetsstatistiken — hörde samtliga, liksom kollegium i dess helhet, tidigare till civildepartementet, men äro desamma numera, enligt 1900 års departementalstadga och sedermera träffade afgöranden, fördelade mellan civildepartementet och finansdepartementet, till hvilket sistnämnda den

Klingl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

väsentligaste delen af, dock ej hela, arbetsstatistiken är att hänföra. En* ligt hvad ofvan antydts hafva dock vissa af dessa frågor, särskildt då det gällt lagstiftning, handlagts af justitiedepartementet.

Till sist må här endast omnämnas ytterligare ett par större frågor, hvilkas öfvervägande sociala karaktär är omisskännelig. Främst bland dessa står bostadsfrågan. På ett af hithörande områden har staten redan, efter en på begäran af 1899 års riksdag föranstaltad kommittéutredning, vidtagit omfattande åtgärder, nämligen för befrämjandet af bildandet af egna hem på landet. Sedan 1911 års riksdag, som kändt, gjort framställning om verkställandet af en undersökning af de mindre bemedlades bostadsfråga, har utredningen af bostadsfrågan för de mindre bemedlade i hela dess vädd anförtrotts åt en särskild kommitté under samverkan med kommerskollegium.

o..

Ärenden angående egna hem på landet höra helt naturligt hemma i jordbruksdepartementet. I öfrigt har bostadsfrågan som social angelägenhet ansetts vara att hänföra till civildepartementet. För vissa utredningar angående bostadsfrågan har under senare åren också påkallats medverkan från kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik.

Den i nära samband med bostadsfrågan stående frågan om lefnadskostnaderna och deras nedbringande — något som måste vara af den största betydelse för höjandet af de mindre bemedlades lefnadsstandard — bär däremot hittills föga beaktats. Bidrag till belysande af frågan om lefnadskostnadernas storlek å olika orter i riket hafva dock regelbundet lämnats i arbetsstatistikens »Meddelanden» och i vissa speciella utredningar, hvilka sistnämnda i en nära framtid torde komma att fullständigas genom ingående lefnadskostnadsundersökningar (budgetsstatistik) m. m. Det synes ock i hög grad nödigt, att staten äfven i andra afseenden ägnar frågan om lefnadskostnaderna den största uppmärksamhet, en uppgift, som närmast torde tillkomma civildepartementet.

Slutligen må äfven erinras om den viktiga frågan om föreningsväsendet, en fråga, hvars sociala innebörd af vissa skäl i Sverige blifvit vida mindre uppmärksammad än i andra länder. Staten har här inskränkt sig till att lagstifta rörande ' föreningar för ekonomisk verksamhet — lag af 22 juni 1911 — att anordna registrering af dessa föreningar hos ortsmyndigheterna, att genom patent- och registreringsverkets försorg utgifva en samling af anmälningar till föreningsregistren samt att låta i kommerskollegium utarbeta statistik öfver en del af dessa föreningar (arbetarkooperationen). Därjämte har viss del af kooperationen på jordbruksområdet blifvit delaktig af direkt understöd från det allmännas sida för befrämjande af de intressen, föreningarna företräda.

Vista andra sociala frågor.

28 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Hvad åter beträffar de s. k. ideella föreningarna, har som bekant lagstiftning för reglerande af deras verksamhet äfven varit ifrågasatt — åren 1910 och 1911 — men af Riksdagen afböjts. Omnämnas må i detta sammanhang, att för den utredning rörande ideella föreningars verksamhet, som åtföljde detta lagförslag, biträde från kommerskollegium anlitades. Äfven bland dessa föreningar finnas åtskilliga, som kommit i åtnjutande af offentligt understöd för sin verksamhet.

Med afseende å dessa ärendens hittillsvarande handläggning inom statsförvaltningen må, utöfver hvad redan anförts, endast erinras om, att lagstiftningen på området nu tillhör justitiedepartementet samt att speciella föreningsangelägenheter, understöd till dem åt allmänna medel o. s. v. handläggas af de olika departementen, allt efter som ärendena på grund af föremålet för resp. föreningars verksamhet varit att dit hänföra.

Redan i annat sammanhang har påmints om den mer eller mindre framträdande sociala innebörden uti en mängd andra samhällsspörsmål, Indika till hufvudsaklig del falla inom andra områden än här ofvan berörda. Någon närmare utveckling af dessa ärendens betydelse och nuvarande handläggning synes emellertid här ej vara af nöden. Erinras må endast därom, att, bland annat, ärenden angående det affärsmässiga försäkringsväsendet höra till civildepartementet (samt försäkringsinspektionen), angående sparbanker, lärlingsväsen, sjömanshusen, handelsflottans pensionsanstalt

o. s. v. till finansdepartementet (och bankinspektionen, resp. kommerskollegium), angående egna hem på landet, enligt hvad ofvan nämnts, till jordbruksdepartementet, angående yrkesundervisning, populärvetenskapliga föreläsningar, folkbibliotek, fromma stiftelser, allmänna barnhuset. Danviks hospital o. s. v, till ecklesiastikdepartementet, angående fångvården till justitiedepartementet (och fångvårdsstyrelsen), till hvilket sistnämnda departement äfven hör lagstiftningen i allmänhet, där den är af civillags natur, angående ersättning för skada under militärtjänstgöring, civilanställningen m. m. till försvarsdepartementen o. s. v.

Samman- Såsom den i det föregående verkställda schematiska granskningen

fattning, ådagalagt, äro i Sverige de sociala ärendena för närvarande fördelade på nära nog samtliga statsdepartement. Äfven om flertalet dylika ärenden redan nu tillhöra civildepartementet, äro dock en del viktiga grupper af sociala ärenden tilldelade andra departement, särskildt finansdepartementet och jordbruksdepartementet.

Samma synnerligen oändamålsenliga splittring af dessa ärenden äger äfven rum mellan de under departementen hörande centrala förvaltningsorganen. Visserligen har, enligt hvad af det ofvan anförda blifvit åskådliggjordt, en sträfvan gjort sig gällande att göra kommerskollegium till

Kung1. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

hufvudorgan för de sociala ärendena inom statsförvaltningen. Flertalet sociala förvaltningsärenden äro nämligen nu antingen direkt tillagda kommerskollegium eller ock till sin natur att hänföra till dess ämbetsområde. Därmed är dock icke den enhetliga handläggningen i den högsta förvaltningen af ens dessa ärenden tillfredsställande tillgodosedd. Först och främst må nämligen uppmärksammas att, om också hufvudparten af hithörande ärenden tillhör afdelningen för arbetsstatistik, åtskilliga likväl äro fördelade på kollegii öfriga byråer, äfvensom att vissa af dem, såsom icke uttryckligen omnämnda i kollegii instruktion, understundom utredas och företagas till afgörande, utan att kollegii utlåtande inhämtas. Vidare må erinras därom, att kollegium beträffande en del af de sociala frågorna icke har befogenhet till själfständigt initiativ utan endast har att afgifva utlåtande, då sådant infordras, att kollegii hufvuduppgifter alltjämt falla inom andra områden samt att kollegii .organisation och arbetskrafter, all förstärkning af personalen till trots, icke äro tillräckliga och fullt lämpade att handlägga vissa af de många hithörande nya ärendena. An mera anmärkningsvärdt är, att de kollegii ämbetsförvaltning uttryckligen tillagda sociala ärendena, som nämndt, tillhöra olika departement samt att, under det flertalet kollegium tillagda sociala ärenden höra till civildepartementet, kollegium som ämbetsverk närmast sorterar under finansdepartementet.

Det förtjänar ock uppmärksammas, såsom i sin mån belysande för den underordnade vikt, som man hittills tillmätt dessa ärendens handläggning inom statsförvaltningen, att, ehuru visserligen kommerskollegium efter hand erhållit för dessa ärendens handläggning speciellt sakkunnig personal, det hittills ansetts obehöfligt att på liknande sätt utrusta departementen samt att sålunda bland deras personal icke någon sakkunskap i dessa ärenden, annat än undantagsvis, varit till finnandes.

Socialförvaltningen i utlandet.

#

För bedömande af den nu föreliggande frågan om afhjälpande af de mest framträdande bristfälligheterna uti organisationen, eller snarare bristen på organisation, för handläggningen af de sociala ärendena inom statsförvaltningen i Sverige — hvilket synes böra ske genom sammanförande af de nu på olika departement och förvaltningsorgan splittrade sociala ärendena, i den utsträckning redan nu kan ske, till ett departement och ett under detta lydande ämbetsverk såsom centralorgan för de sociala ärendena — bör viss vägledning, åtminstone med afseende å ärendesgrupperingen, kunna

3G

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Frankrike.

Belgien.

Neder-

länderna.

hämtas af de i utlandet träffade anordningarna för ernående af en mera enhetlig socialförvaltning. Uti de båda kommittéernas betänkande (sid. 59 —75) återfinnes ock en öfversiktlig framställning af de sociala ärendenas förläggning inom statsförvaltningen i vissa främmande länder. Under hänvisning till denna redogörelse må här konstateras, hurusom i flertalet utländska stater visserligen, liksom hos oss, ännu saknas ett enhetligt organ för de sociala ärendena. Äfven i utlandet hafva nämligen dessa ärenden tidigare icke uppfattats såsom artåtskilda från de Övriga förvaltningsuppgifter, som tillkommit de olika statsorganen. Men i samma mån de sociala ärendena hastigt tillväxt i betydelse och deras specifika karaktär allt tydligare framträda har man funnit sig böra vidtaga särskilda anordningar för deras behöriga handhafvande, hvilka anordningar i regel, liksom hos oss, tillkommit successivt och utvecklats i anknytning till de ämbetsverk, inom hvilkas ram de växt. upp. På senaste tiden har emellertid i allt flera länder en bestämd sträfvan gjort sig gällande att, så långt förhållandena medgifvit, sammanföra de sociala ärendena hos något eller några statsorgan, särskilt afpassade för dithörande uppgifter. Uti dessa sträfvanden har man ock flerstädes i utlandet hunnit väsentligt längre än i Sverige.

Bortsedt. från förhållandena i Amerika och Australien, där flerstädes redan finnas inrättade särskilda socialministerier eller ministerier för arbetarfrågor (koinm. bet. sid. 67—68 samt 63), är, hvad Europa beträffar, Frankrike hittills det enda land, som, sedan 1906, äger ett särskildt socialministerium. Detta består af 1) afdelningen för arbetarfrågor (arbetarlagstiftning och arbetsstatistik, arbetarskydd och yrkesinspektion, arbetsaftal, arbetstvister, arbetsförmedling och arbetslöshet, föreningsväsen, produktionsföreningar m. m.); 2) afdelningen för social försäkring m. m. (ledningen af socialförsäkringens olika grenar, spai’kasseväsen och ömsesidiga kreditanstalter, bostadsväsen och det affärsmässiga försäkringsväsendet) samt 3) afdelningen för själfhjälpskassor. Till socialministeriet äro ock anknutna ett stort antal sociala råd. Bland ärenden, som icke tillhöra socialministeriet, utan inrikesministeriet, märkas emigrationen samt fattigvården, hvilken jämte hälsovården m. in. där bildar en särskild afdelning (jfr sid. 67). Uti Belgiens industri- och socialministerium sammanhållas de sociala ärendena inom en socialafdelning, bestående af sex byråer, nämligen för arbetsstatistik, för arbetarlagstiftning, för arbetarskydd och yrkesinspektion, för olycksfallsförsäkring, för själf hjälpskassor, bostadsväsen o. s. v. samt för kooperation, organisationsväsen m. m. I Nederländerna är den hufvudsakliga delen af de sociala ärendena förlagd till näringsdepartementet, där för ändamålet äro upprättade tvenne afdelningar

31 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

nämligen en för arbetarfrågor (arbetarlagstiftning och yrkesinspektion in. m.) och en för socialförsäkring (under hvilken sistnämnda bl. a. riksförsäkringsbanken sorterar). Däremot höra bland annat fattigvårds-, bostads- och nykterhetsfrågor samt statistiska ärenden (jämte hälsovårdsfrågor) till inrikesdepartementet (dit bl. a. äfven hör statistiska centralbyrån). Ungefär liknande är organisationen af dessa ärenden anordnad i Italien, där dock styrelsen för arbetarfrågor jämväl handhar socialstatistiken. 1 Österrike däremot är socialförvaltningen fördelad mellan handels- och inrikesministerierna. Uti det förstnämnda linnes sålunda en särskild socialpolitisk afdelning, fördelad på tre byråer, nämligen 1) för sociallagstiftning, arbetarskydd och arbetsförmedling, 2) för yrkesinspektion, yrkesdomstolar och olycksfall i arbete och 3) för socialstatistik. Till inrikesministeriet åter höra ärenden angående arbetarförsäkring, fattigvård (och hälsovård), emigrationen in. in. 1 Tyska riket äro de sociala spörsmålen, i den män de äro riksangelägenheter ocli icke handläggas af de särskilda staterna, i stor utsträckning samlade i inrikesministeriet (under detta sortera bl. a. statistiska verket, där äfven socialstatistiken är förlagd, samt riksförsäkringsverket för öfvervakande af socialförsäkringen). Frågan om inrättandet af ett särskildt ämbetsverk för de socialpolitiska ärendena har här ännu ej nått fram till sin lösning. Minst genomförda äro koncentreringssträfvandena på detta område i England, där de sociala ärendena äro fördelade på handels- och inrikesministerierna samt ministeriet för lokalförvaltningen. Till det, förstnämndas afdelning för arbetarfrågor höra sålunda arbetsstatistiken, medling i arbetstvister, arbetsförmedling, arbetslösheten, lönenämnder m. m.; inrikesministeriet handhar arbetarskyddet och yrkesinspektionen och till ministeriet för lokalförvaltningen höra fattigvården (och hälsovården), ålderdomspensioneringen, sjukförsäkringen, bostadsväsen o. s. v. Omnämnas bör äfven registreringsmyndigheten för själfhjälpsföreningar (friendly societies) samt de nyligen tillsatta Insurance Commissioners. För närvarande är emellertid förslag å bane att, efter förebilden från vissa, engelska kolonialländer, få upprättadt ett särskildt socialministerium, dit olika sociala ärenden från de ofvannämnda trenne ministerierna skulle sammanföras.

Hvad till sist beträffar våra nordiska grannländer, äro de flesta sociala ärenden i Danmark sammanförda till inrikesministeriet och dess byrå för kommunala och industriella frågor (för handel och sjöfart samt jordbruk finnas tvänne särskilda ministerier). Den närmaste förvaltningsverksamheten utöfvas af till ministeriet anknutna särskilda organ (direktoratet for arbejds- o g fabrikstilsynct, arbejdsraadet, arbejderforsikringsraadet samt sjukkasse- och arbetslöshetsinspektoraten). Socialstatistiken

Italien.

Österrike.

Tyskland.

England.

Danmark

32 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

utarbetas af den till finansministeriet hörande statistiska byrån. Hufvud- Norge. delen af de sociala ärendena är i Norge förlagd till departementets för handel, sjöfart och industri afdelning för industri och sociala ärenden, närmast dess socialbyrå. Till denna höra sålunda arbetarfrågorna och arbetarlagstiftningen, arbetarskyddet, socialförsäkringen, arbetsförmedlingen och den officiella statistiken. Hit höra yrkesinspektionen, riksförsäkringsanstalten och appellkommissionen i försäkringstvister samt statistiska centralbyrån, som bland annat handhar socialstatistiken. Fattigvårdsärendena och nvkterhetsfrågan höra däremot till undervisnings- och kyrkodepartementet, Finland, emigrationsärendena till justitie- och politidepartementet o. s. v. I Finland slutligen äro de egentliga arbetarfrågorna, arbetarlagstiftningen, arbetsförmedlingen, socialstatistiken, yrkesinspektionen, socialförsäkringen etc. sammanförda hos senatens handels- och industriexpedition, där sedan år 1906 finnes en särskild föredragande för arbetarfrågor, samt den därunder lydande industristyrelsen (ungefär motsvarande vårt kommerskollegium). Ärenden angående fattigvård (och hälsovård) höra under civilexpeditionen, nykterhetsfrågor under ecklesiastikexpeditionen, bostadsfrågan under finansexpeditionen o. s. v.

Erinras må ock, att i flertalet länder finnas, liksom i Frankrike, upprättade ett eller flera sociala råd med växlande befogenhet och uppgifter.

Samman- Såsom af denna summariska öfversikt framgår, äro de sociala frå-

fattnmy. ^ma och särskilt de egentliga arbetarfrågorna mångenstädes förlagda till resp. lands industri- och handelsministerier. Å andra sidan hafva en större eller mindre del af de sociala ärendena äfven tillagts de olika ländernas inrikes- och kultusministerier.

Vid de sociala ärendenas sammanförande under något eller några ministerier har det ock i allmänhet ansetts angeläget att inom resp. ministerium sammanhålla dem till en administrativ enhet. En sådan anordning har uppenbarligen befunnits påkallad dels af ärendenas inre samband, dels af det motsatsförhållande, hvari de ofta stå till vissa andra inom samma ministerium företrädda intressen, dels ock på grund af behofvet att vinna enhetlighet och planmässighet i statens ingripande på olika sociala områden. Dessa koncentreringssträfvanden hafva hittills — om fortfarande förhållandena i nya världen lämnas å sido — ledt till de största resultaten i Belgien och Frankrike. Det förstnämnda landet har sålunda inom industri- och socialministeriets afdelning för sociala ärenden samlat handläggningen af det stora flertalet sådana angelägenheter. Och i Frankrike sammanhåller socialministeriet den alldeles öfvervägande delen af statens verksamhet på det sociala området.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108. 33

Särskild! må uppmärksammas, att ärenden angående arbetarskydd och yrkesinspektion nästan öfverallt äro sammanförda med öfriga arbetarfrågor till en enhetlig förvaltning. Likaledes hafva socialförsäkringsärendena i regel förlagts till samma departement som öfriga sociala frågor, med hvilka de, allt efter sin omfattning, än sammanförts till en enhetlig förvaltningsorganisation, än sido- eller underordnats i ett särskild! förvaltningsorgan för den centrala tillsynen öfver de försäkringsdrifvande organen, statens eller enskilda, o. s. v.

Med afseende å den viktiga grupp af sociala ärenden åter, som omfattar fattigvård, välgörenhet m. in., har den i åtskilliga länder icke blifvit sammanförd med öfrig socialförvaltning, utan har, vanligen tillsammans med hälsovårdsärendena, tillagts annat departement (inrikes- eller kultusministerierna). Äfven i fråga om socialstatistikens förläggning råda i olika länder växlande förhållanden; dock är densamma oftast sammanförd med de sociala förvaltningsärendena.

Vidkommande sådana hos oss synnerligen betydelsefulla ärendesgrupper som emigrationen, nykterhetsfrågan in. fl. må anmärkas, att desamma i vissa andra länder icke hafva samma sociala innebörd som hos oss och till följd häraf äfven behandlas ur andra synpunkter.

Till sist torde böra uppmärksammas, att frågan om de sociala ärendenas sammanförande och beredandet af en lämplig enhetlig organisation för deras handläggning är aktuell i åtskilliga främmande länder.

Det omedelbara behofvet af en enhetlig socialförvaltning.

Såsom redan framhölls i Riksdagens ofvan (sid. 8) återgifna skrifvelse af år 1907, torde det icke kunna råda mer än en mening därom, att de former, hvari de sociala regeringsärendena i Sverige handläggas, äro i hög grad otillfredsställande. Det af Riksdagen då uttalade önskemålet, att dessa ärenden — för möjliggörande af en mera initiativkraftig, planmässig och framgångsrik verksamhet på ifrågavarande område från statens sida — »i så stor utsträckning, som kan befinnas lämpligt, sammanföras till gemensam handläggning» samt att »sådana anstalter utan tidsutdräkt vidtagas, att de sociala regeringsärendenas handläggning blir anförtrodd åt därför särskildt ägnade organ», kvarstår alltjämt ouppfylldt.

De båda kommittéer — kommerskollegiikommittén och departementalkoinmitterade — hvilka bland annat haft sig utredningen af denna angelägenhet anförtrodd, hafva ock enhälligt omfattat samma mening som Riks- Biiiang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 82 käft. {Nr 108.). 5

1907 års riksdagsskrifvelse.

Kommit-

téerna.

34 Kungl. Ma,j:ts nåd. proposition Nr 108.

dagen i denna fråga. T anslutning till den ofvanberörda riksdagsskrifvelsen hafva kommittéerna sålunda angående behofvet af en enhetlig socialförvaltning uttalat sig på följande sätt:

»De sociala ärendenas alltjämt ökade betydelse för samhällsutvecklingen, deras omfattning och invecklade beskaffenhet, deras inbördes sammanhang samt svårigheterna att öfverskåda alla deras konsekvenser medföra, att stora anspråk måste ställas på dessa ärendens sakkunniga, enhetliga och planmässiga behandling. Utvecklingen på detta område är också rastlösare än på kanske något annat; nya uppgifter framstå alltjämt, nya problemställningar uppkomma, befintliga förhållanden behöfva ses i nytt ljus och nya företeelser utredas.

Att den splittring mellan olika förvaltningsgrenar och den ofta mindre följdriktiga och lämpliga förläggning i den högsta förvaltningen, som i vårt land råda med afseende å de sociala ärendena och hvarpå inom Riksdagen fästs uppmärksamhet, icke kan vara till gagn för dessa ärendens framförande och behandling, lärer näppeligen möta gensaga. Vi stå på detta område åtskilligt efter flera af de andra kulturstaterna, där visserligen liksom hos oss historiska och politiska förhållanden föranledt viss splittring, men i alla händelser en tydlig sträfvan framträdt att allt mer koncentrera behandlingen af de sociala ärendena å ett eller endast ett fåtal ställen inom administrationen.

Det nuvarande tillståndet med afseende å de sociala regeringsärendenas behandling medför den väsentliga olägenhet, att det nödiga sambandet mellan de olika frågorna löper fara att förloras, och att ingen af statsrådets ledamöter kan känna sig bära särskildt ansvar för regeringens åtgärder på det sociala arbetsfältet. Sakkunskap, vidsynthet och målmedveten sträfvan fordras för hvarje framgångsrikt ingripande på det sociala området; möjligheterna häraf ökas väsentligt genom dessa frågors sammanförande i så stor utsträckning som möjligt till gemensam, enhetlig hand* läggning. Utan tvifvel skall därmed statens verksamhet för olika sociala frågors lösning blifva mer initiativrik och framsynt, mera följdriktig och fruktbringande.

En särskild målsman för de sociala frågorna är också af betydelse ur den synpunkten, att i en stor del ärenden, hvilka icke kunna räknas till den sociala gruppen eller hvilka äga det samband med andra ärenden, att deras utbrytande från dessa icke lämpligen bör ifrågakomma, ingå sociala moment, som göra det högeligen önskvärdt, att dessa ärenden beredas i samråd med någon, som har det högsta ansvaret för och ledningen af de egentliga sociala angelägenheterna och som således äfven vid nyssberörda ärendens behandling bevakar de sociala synpunkterna och intressena.

35 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Kommittéerna anse af hufvudsakligen dessa skäl och under hänvisning till hvad med afseende härå förekommit inom Riksdagen, att de sociala ärendena böra i största möjliga och lämpliga omfattning sammanföras under enhetlig förvaltning i ett statsdepartement.•»

Hvad de båda kommittéerna sålunda anfört angående behofvet af en enhetlig socialförvaltning har icke heller mött någon gensaga från de sak- ”ITkorporakunniga, som inom civildepartementet varit tillkallade för granskning af tioner. kommittéförslaget, och ej heller från de myndigheter och korporationer, som uttalat sig i frågan.

Till den mening, som sålunda allmänt kommit till uttryck, har jag Dcparteäfven för min del uttalat min fulla tillslutning. Huruvida den lämpligastemen 8C e*en‘ anordningen af en enhetlig socialförvaltning bör vara att vinna genom densammas inorganiserande såsom en afdelning inom själfva departementet må här lämnas åsido, då en sådan lösning af frågan är beroende af, huruvida en mera genomgripande förändring af statsdepartementens nuvarande organisation, jämte en fullständigare omgruppering af ärendena dem emellan, kommer till stånd, en fråga, som i allt fall först efter några års förlopp kan blifva slutligt afgjord. Det må nämligen uppmärksammas, att departementalkommitterades organisation sförslag, hvaraf blott en del allmänna grunder hittills offentliggjorts, synes blifva af den omfattning och betydelse, att dess pröfning och genomförande torde taga en ej ringa tid.

Ett dylikt uppskof med att råda bot för de stora olägenheter, som äro förenade med de sociala ärendenas nuvarande splittring och otidsenliga handläggning inom statsförvaltningen, synes mig emellertid icke öfverensstämma hvarken med hvad Riksdagen i detta hänseende äskat eller med det trängande behofvet att vinna en mer enhetlig och sakkunnig handläggning af de skiftande, omfattande -och svårlösta sociala spörsmålen. Under de år som förflutit, sedan Riksdagen aflat sin ofvanberördä skrifvelse i ämnet, har också behofvet af de sociala ärendenas sammanförande till ett departement och till med allsidig sakkunskap i dessa ärenden utrustade organ framträdt med ökad styrka och gör sig för närvarande så starkt gällande, att dess tillgodoseende, i den mån nu kan ske, enligt min mening icke utan våda längre kan undanskjutas. Frågan om tillskapandet af en mera enhetlig socialförvaltning har därför synts mig omedelbart böra framföras till sin lösning.

De hufvudsakliga skälen för en sådan åtgärd har jag redan tidigare haft tillfälle att för Kungl. Maj:t framhålla. Jag tillät mig då i sådant afseende erinra om, att under de allra närmaste åren med all sannolikhet många och viktiga åtgärder och reformer på det sociala området äro att emotse från statsmakternas sida, därvid jag särskildt framhöll arbetar-

36 Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 108.

skyddslagstiftningen, socialförsäkringsfrågorna (moderskapsförsäkringen, olycksfallsförsäkringen, ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringens utveckling m. in.), bostads-, lefnadskostnads-, fattigvårds-, emigrations- och nykterhetsfrågorna, frågorna om förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare, om arbetsförmedlingens utveckling o. s. v. Enligt min mening måste det under sådana förhållanden vara i hög grad önskvärd!, att ledningen af och ansvaret för dessa ärendens omsorgsfulla utredning och framförande kom me att, så långt möjligt, hvila på en och samme departementschef, samt att honom bereddes tillgång till för ändamålet erforderlig förvaltningspersonal med nödig sakkunskap i och öfverblick öfver de olika frågorna. För vinnande af möjlighet till en ändamålsenlig förläggning och organisation af de nya sociala förvaltningsuppgifter, som möta i och med de förutsedda åtgärdernas och reformernas genomförande, är det utan tvifvel också af stor betydelse, att det organ, som är erforderligt för de redan nu på den högsta centralförvaltningen ankommande sociala förvaltningsuppgifterna, omedelbart kommer till stånd och blir så anordnadt, att det är färdigt att bereda och mottaga de år efter år nytillkommande förvaltningsuppgifterna. Dessa skulle eljes få anförtros åt olika, på dessa områden mindre sakkunniga myndigheter eller ock föranleda upprättande af nya, fristående förvaltningsorgan, till afgjordt men för uppgifternas vederbörliga tillgodoseende och sammanhållande samt säkerligen äfven ur kostnadssynpunkt.

Ett annat synnerligen viktigt skäl för vidtagande af snara åtgärder till skapande af en mera enhetlig förvaltning för sociala ärenden hänför sig till kommerskollegium och dess nuvarande verksamhetsområde. Såsom redan i det föregående omnämnts, hafva under de senare åren allt flera sociala förvaltningsuppgifter tillagts kommerskollegium, hvilket ämbetsverk, och närmast dess afdelning för arbetsstatistik med tillhörande organ, sålunda kommit att utgöra en början till en mera enhetlig organisation för socialförvaltningen. Denna anordning har dock, förnämligast på grund af anhopandet hos kommerskollegium af en mängd vidt skilda arbetsuppgifter och dessas ständiga tillväxt, med hvarje år blifvit allt mera ohållbar. Då därtill kommer, att för närvarande och under de allra närmaste åren väsentliga utvidgningar i kollegii organisation måste vidtagas, för att kollegium skall kunna på ett nöjaktigt sätt fullgöra sina egentliga, alltjämt ökade åligganden på näringslifvets område, har en omedelbar uppdelning af kollegii nuvarande, alltför stora och olikartade arbetsuppgifter på tvenne ämbetsmyndigheter, en för näringsförvaltningen och en för socialförvaltningen, blifvit i hög grad önskvärd. Behof ve t och

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108. 37

lämpligheten af en sådan åtgärd har kollegium själft ock på det lifligaste vitsordat, enligt hvad framgår af dess utlåtande i denna fråga (bil. 1).

Kollegium framhåller sålunda däri, att den starka ökningen under de senare åren af de kollegium tillagda sociala ärendena varit ägnad att störande inverka på kollega ursprungliga och egentliga uppgift, nämligen att vara ett organ för näringarna (handel, industri och sjöfart) samt att det för kollegium framstår såsom ett bestämdt önskemål, att en uppdelning måtte ske af dess allt mer omfattande och olikartade uppgifter på tvenne myndigheter. Kollegium förordar därför, på i utlåtandet närmare angifna skäl, att åtgärder omedelbart vidtagas för afskiljande från kollegium af den arbetsstatistiska afdelningen m. in. och dess ombildande till en fristående ämbetsmyndighet. En dylik anordning synes kollegium vara lämplig jämväl ur synpunkten af en mera rationell handläggning af de sociala ärenden, som nu tillhöra kollegium; och motiverar kollegium utförligt de fördelar, som enligt kollegii mening däraf skulle vara att, vinna.

Äfven från alla öfriga håll har förslaget om eu omedelbar lösning af denna viktiga organisationsfråga vunnit principiell anslutning. För öfrigt synes det mig ock förtjäna ännu en gång framhållas, att kommerskollegiikominittén och departementalkommitterade i sitt utlåtande enhälligt förordat de sociala ärendenas afskiljande från ett omorganiseradt kommerskollegium, »vare sig detta skulle komma att ingå såsom en särskild departementsafdelning inom ett nyinrättadt departement för handel, industri och sjöfart eller tilläfventyrs förblifva ett centralt ämbetsverk».

Slutligen må äfven påpekas, att för organisationsförslagets genomförande redan nu jämväl talar det visserligen enbart för sig icke afgörande skälet, att därmed åtminstone en del af kommerskollegii personal, som komme att öfvergå till det nya förvaltningsorganet och för hvilken personal den anbefallda utredningen om ny lönestat blifvit verkställd, kan beredas en slutlig och definitiv lönereglering samt blifva uppförd på ordinarie stat, hvilket ä,r så mycket mer önskvärdt som det provisoriska tillstånd, som hittills rådt med afseende å arbetsstatistiska afdelningen och dess personal, redan varat i tio år.

Det särskilda ämbetsverk för sociala ärenden, hvilket nu föreslås, är enligt min mening den mest trängande nydaning på administrationens område, som på länge ifrågasatts. Dess verksamhet kommer att omfatta utredandet och handläggandet af en mängd frågor, hvilka äro de kanske viktigaste och otvifvelaktigt svåraste och mest ingripande på samhällsarbetets område, som nutiden öfver hufvud erbjuder.

38 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Kommit-

téerna.

I anslutning till hvad redan förut därom anförts vill jag äfven i detta sammanhang upprepa att, lika viktigt som det, på ofvan anförda skäl, synes mig vara, att en mera enhetlig socialförvaltning kommer till stånd, lika angeläget finner jag ock, att genom de anordningar, som i sådant afseende nu varda träffade, hvarken någon rubbning sker i den nuvarande allmänna förvaltningsorganisationen eller den framtida pröfningen och genomförandet af departementalkommitterades i utsikt ställda reformförslag i någon mån föregripes. Icke heller får därigenom läggas ringaste hinder i vägen för genomförandet af den om- eller nyorganisation af socialförvaltningen, som i en närmare eller fjärmare framtid af andra skäl kan befinnas vara af nöden.

Socialförvaltningens förläggning.

Det nu — i enlighet med de sålunda angifna grunderna, men för öfrigt i så nära anslutning som möjligt till de båda kommittéernas förslag — inom civildepartementet med biträde af särskilda sakkunniga utarbetade förslaget afser, som redan angifvits, de sociala ärendenas sammanförande till ett departement, nämligen ciiiildeparternentet, och ett under departementet organiseradt centralt ämbetsverk, socialstyrelsen.

Med afseende å frågan om de sociala ärendenas förläggning vid deras sammanförande från olika departement hafva de båda kommittéerna kommit till det resultat, att desamma höra samlas i så stor utsträckning ske kan till civildepartementet och där bilda en grupp för sig vid sidan af ärenden rörande landtregering och kommuner, hälso- och sjukvårdsärendena samt försäkringsväsendet. Eventuellt skulle dock ärendesgruppen »landtregering och kommuner» kunna förläggas på annat håll och i stället fångvårdsärendena öfverflyttas till civildepartementet, som därmed, enligt kommittéernas mening, skulle erhålla »en naturligare omfattning». Under alla föi'hållanden skulle nämligen civildepartementets nuvarande öfriga uppgifter, af hvilka den hufvud sakligaste delen utgöres af kommunikationsärendena, förläggas till ett särskildt, nytt departement. En sådan gruppering af ärendena, hvarigenom civildepartementet kan blifva ett rent socialt departement, anse kommittéerna »höra vara målet vid sträfvandena att bereda de sociala ärendena den plats i förvaltningen, som de en gång böra intaga».

Frågan om dessa ärendens förläggande till annat departement, antingen finansdepaiffementet eller ett nyinrättadt handelsdepartement, hafva

39 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

kommittéerna äfven underkastat en noggrann ompröfning, men hafva de därvid på närmare anförda grunder (komm. bet. sid. 149—151) kommit till ett bestämdt, negativt resultat. Särskildt torde förtjäna omnämnas, att kommittéernas hufvudskål mot socialförvaltningens förläggning till ett blifvande handelsdepartement varit, att däraf uppenbarligen vore »att befara, att antingen de sociala ärendena eller ock, kanske snarare, handelns, industriens och sjöfartens ärenden skulle komma i andra planet». Härtill foga kommittéerna en erinran därom, att »äfven ur arbetsbördans synpunkt torde i allmänhet icke en och samma departementschef kunna helt behärska och göra sig gällande såsom ledare och särskildt initiativtagare på båda de förevarande områdena.»

Vid sin granskning af det föreliggande kommittébetänkandet hafva Sakkunniga. de inom civildepartementet tillkallade sakkunniga uppmärksammat och velat särskildt understryka den af de båda kommittéerna uttalade meningen, att erhållandet af ett särskildt socialdepartement bör vara slutmålet. l)et har ock synts dem framdeles böra tagas under närmare ompröfning, huruvida icke, vid den i utsikt ställda departementalreformen och ökningen af departementens antal — bland annat för möjliggörande af ett särskildt kommunikationsdepartement — samt den i samband därmed skeende mera ingående omgrupperingen af ärendena mellan statsdepartementen, detta mål skulle kunna ernås på en af de vägar, som kommittéerna antydt, nämligen genom en öfverflyttning af ärenden rörande »landtregering och kommuner» från civildepartementet till annat departement, samtidigt med att justitiedepartementets befattning med fångvårdsärendena öfverginge till civildepartementet. I samband därmed skulle ock dess benämning, enligt de sakkunnigas förmenande, lämpligen kunna blifva socialdepartementet.

De tillkallade sakkunniga hafva vidare anfört, att de ingalunda förbisett, att de båda kommittéernas förordande af den utaf dem föreslagna sociala förvaltningens förläggning till civildepartementet skett under förutsättning, att ett särskildt kommunikationsdepartement blir inrättadt, dit följaktligen civildepartementets befattning med kommunikationsärendena skulle komma att öfvergå. Den omständigheten, att sistnämnda önskemål nu ej kan tillgodoses, synes dem dock icke böra utgöra hinder för de sociala ärendenas sammanförande under civildepartementet redan nu i viss, något mera begränsad utsträckning, under förutsättning dock att den organisation för ärendenas handläggning, som nu blifvit ifrågasatt, kommer till stånd.

Tydligt är, att under de år, som hinna förflyta, innan ett nytt Departedepartement för kommunikationer och allmänna arbeten kan blifva upp- mentsc,tefen■ rättadt, den arbetsmängd, som kommer att påhvila chefen för civildepar-

40 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

tementet, måste blifvit ganska omfattande. Som emellertid, jämte dessa och andra ärendesgrupper, största delen af de sociala frågorna redan nu tillhör civildepartementet och dessa ärendens sammanförande under något annat af de förefintliga departementen af flera olika skäl icke lärer kunna ifrågasättas, måste uppenbarligen, fortfarande som hittills, flertalet af de sociala regeringsärendena och de stora sociala reformfrågorna i alla händelser komma att påhvila chefen för civildepartementet. Då det tillika, på af mig ofvan anförda skäl och icke minst med hänsyn till de nu anmärkta förhållandena, måste vara af vikt, att frågan om de sociala ärendenas sammanförande till en mera enhetlig handläggning omedelbart bringas till en i görligaste mån tillfredsställande lösning, synes mig den nu anvisade utvägen till ernående af en sådan vara den enda möjliga och därför obetingadt vara att förorda. Dock torde det, såsom i annat sammanhang skall närmare utvecklas, knappast vara lämpligt att nu föreslå vissa andra ärendesgruppers förflyttning från civildepartementet till andra departement, där de eljes till följd af sin natur kunde inordnas.

Civildepartementets eller snarare departementschefens arbetsbörda blir sålunda, genom vissa andra departement nu åliggande sociala ärendens öfverflyttning till civildepartementet, enligt hvad nu förordas, ur viss synpunkt sedt ovedersägligen ökad. Det bör emellertid icke förbises, att chefen för civildepartementet, på grund af sin befattning med sociala frågor i allmänhet, redan nu måste anses befogad och skyldig att ägna sin uppmärksamhet åt dylika frågor, äfven där de nu tillhöra annan departementschefs närmaste handläggning. Och framför allt bör uppmärksammas, att genom det nu föreslagna upprättandet i närmaste anslutning till civildepartementet af en särskild socialstyrelse — hvarifrån skulle bei’edas omedelbar och direkt tillgång till speciellt sakkunnig personal för de sociala ärendenas handläggning äfven inom departementet — en faktisk och icke oväsentlig lättnad måste erhållas uti departementschefens och äfven vissa af tjänstemännens inom departementet nuvarande arbetsbörda.

Enligt min mening är detta förslags genomförande redan nu en viktig förutsättning för, att chefen för civildepartementet skall kunna på ett tillfredsställande sätt fylla de kraf, som ställas på honom såsom chef för de, om jag så får uttrycka mig, till ett sammanförda inrikes-, kommunikations- och socialdepartementen.

Till frågan om socialstyrelsens organisation och uppgifter, jämväl med afseende å ärendenas handläggning inom departementet, får jag tillfälle återkomma i annat sammanhang.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

41 Socialförvaltningens allmänna omfattning.

Hvad beträffar frågan om socialförvaltningens allmänna omfattning, har redan inledningsvis antydts den svårighet, som det i vissa fall alltid måste möta att uppdraga gränsen mellan de ärenden, som måste anses vara att hänföra till den sociala gruppen, och de ärenden, hvilka, ehuru delvis af social innebörd, till följd af sin natur alltjämt böra tillhöra andra förvaltningsområden. I vissa fall blir det närmast fråga om en lämplighetsåtgärd att afgöra, hvar gränsen skall dragas. De båda kommittéerna synas emellertid hafva klargjort detta spörsmål så långt möjligt varit, hvadan deras framställning i denna del torde förtjäna här återgifvas i sin helhet.

»Vid afgörandet af frågan», yttra kommittéerna, »hvilka sociala ärenden äro af den natur, att de lämpligen kunna och böra sammanföras till en enhet inom statsförvaltningen, måste redan från början uppmärksammas, att några fasta gränser mellan sociala ärenden och andra ärenden näppeligen äro möjliga att draga. Någon klar och bestämd definition, som ej ger en alltför vid eller alltför snäf ram, å sociala ärenden i egentlig mening kan näppeligen heller gifvas. Hvad särskildt förvaltningsärendena beträffar, ingå uppenbarligen sociala moment i större eller mindre grad uti en mängd sådana, för hvilkas bedömande och afgörande dock andra synpunkter företrädesvis måste vara afgörande, eller hvilka eljes till följd åt sin natur, sin utveckling och sitt nära samband med en annan förvaltningsgrupp icke gärna synas böra särskiljas från densamma. Bland dessa sistnämnda finnas dock äfven sådana sociala frågor, som uppenbarligen i

samma eller nära nog samma grad beröra flera olika områden af sam-

hällslifvet och hvilka därför, hellre än att öfverlämnas till ett för något af dessa områden afsedt speciellt förvaltningsorgan, vid en närmare ompröfning befinnas böra hänföras till det enhetliga sociala

förvaltningsorganet, såsom varande i högre grad skickadt än andra för-

valtningsorgan att ägna dem en allsidig behandling, ehuru då alltid efter vederbörligt samråd med resp. fackorgan.

Alltid finnes emellertid en mängd ärenden, för hvilkas bedömande uteslutande eller i hufvudsaklig mån sociala insikter och synpunkter måste vara bestämmande och hvilkas förläggande, efter en sådan organisations genomförande, på annat håll inom förvaltningen omöjligen kan ifrågakomma. Dessa frågor äro afgjordt så talrika samt af den betydelse, att de enbart för sig motivera tillskapandet af en enhetlig social förvaltnings- Bihcmg till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 1 afd. 82 Käft. (Nr 108.) 6

Kommit-

téerna.

42 Kungl. Maj:t$ nåd. proposition Nr 108.

organisation. Och hvad beträffar de ärenden, där frågan om deras förläggning till den enhetliga socialförvaltningen eller till annan förvaltningsgrupp ej är lika klar, lärer en närmare undersökning lätt nog gifva en tillräckligt tydlig anvisning, så att endast rörande få af dem kan kvarstå någon tvekan, om ärendet bör betraktas som företrädesvis socialt eller icke. Vid den undersökning, kommittéerna i sådant afseende företagit, hafva kommittéerna sökt strängt fasthålla vid den principen att — huru önskvärdt det än måste anses vara att sammanföra de sociala ärendena under gemensam handläggning till beredande af ökade garantier för dessa ärendens sakkunniga och målmedvetna ledning — till den enhetliga socialförvaltningen endast höra förläggas sådana ärenden af social natur eller innebörd, mellan Indika ett verkligt samband kan uppvisas, eller där, med deras förläggande tillsammans med andra sociala ärenden, en sakkunnigare behandling och ett bättre tillgodoseende af dem än elfes kan förväntas.»

Departe- De sålunda af de båda kommittéerna anföi’da principerna hafva äfven

mentschefen. SyT1ts mjg höra vara i hufvudsak vägledande vid afgörandet af hvilka ärenden nu böra sammanföras till den ifrågasatta, enhetliga organisationen för de sociala ärendenas handläggning. Dock torde några af kommittéerna föreslagna ärendesgrupper icke böra från början tillföras denna förvaltning. Med afseende härå har jag till och med ansett mig böra föreslå socialförvaltningens omfattning något snäfvare än som ansetts lämpligt af de sakkunniga, hvilka dock i vissa afseenden beskurit kommittéernas förslag. Jag återkommer längre fram till skälen för detta mitt förslag.

Redan i detta sammanhang synes det mig emellertid lämpligt tillkännagifva min fulla anslutning till den mening, de båda kommittéerna och jämväl de sakkunniga omfattat därutinnan, att kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik med tillhörande organ, hvilken afdelning enligt de båda kommittéernas enhälliga åsikt bör lösbrytas från kommerskollegium, måste sammanhållas i sin nuvarande omfattning och blifva kärnan i den nya förvaltning, som påkallas för sociala ärenden. En sådan anordning synes äfven under nu gifna förhållanden bestämdt vara att förorda liksom äfven att, såsom kommittéerna och de sakkunniga hemställt, enligt ofvannämnda allmänna principer dit öfverflyttas en del för närvarande på olika håll förlagda ärenden. Tid efter annan uppkommande nya sociala förvaltningsärenden böra också, där ej i särskilda fall undantag pröfvas lämpligt, dit hänföras.

Därmed åsyftas naturligtvis ingalunda — såsom man på sina håll synts föreställa sig — att för de sociala förvaltningsärendena skulle afses enbart eller hufvudsakligen »statistiskt utbildad» personal. Men det för-

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 108.

håller sig så, enligt hvad kommittéerna påvisat och äfven af den föregående framställningen torde vara tydliggjordt, att arbetsstatistiken i Sverige, liksom i flera främmande länder, gifvit vägledning för och varit början till olika sociala spörsmåls upptagande till behandling af statsmakterna. Densamma bör ock, naturligt nog, i sådant afseende äfven för framtiden vara oumbärlig och blifva af ökad betydelse i den mån den kan ytterligare utvecklas och fullkomnas. Det förhåller sig vidare så — i hvilket afseende jag jämväl hänvisar såväl till kommitté- och sakkunnigeutlåtandena som ock till den föregående öfversiktliga framställningen — att det öfvervägande flertalet sociala ärenden inom statsförvaltningen, ehuru fördelade mellan civil- och finansdepartementen, uttryckligen hafva sammanförts eller eljes ansetts tillhöra kommerskollegii ämbetsområde samt att dessa ärenden, på några undantag när, handläggas af dess afdelning för arbetsstatistik eller under dess medverkan. Med de allt mer vidgade uppgifter, denna afdelning efter hand erhållit, och den arbetspersonal, hvarmed den utrustats, har afdelningen ock numera hunnit till den utveckling, att den i själfva verket utgör en första och icke så obetydlig — ehuru gifvetvis ännu ofullkomlig — början till en mera enhetlig1 socialförvaltningsorganisation. Kommerskollegium har också, såsom kommittéerna erinrat, för några år sedan, i samband med förslag om ändring af kollega instruktion, hemställt, att afdelningens numera tämligen oegentliga benämning måtte, på grund af den väsentligt utvidgade verksamheten, utbytas mot »sociala eif delningen». Med hänsyn till den förestående frågan om hela kollega omorganisation kom emellertid detta förslag icke att för det dåvarande föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

A kommerskollegii »arbetsstatistiska» afdelning jämte sjukkassebyrån in. m. finnes också redan nu, såsom bekant torde vara, samlad en mångsidigt utbildad personal — tjänstemän med nationalekonomisk, statsvetenskaplig, statistisk, historisk, matematisk (»försäkringsteknisk»), juridisk och ingenjörsteknisk utbildning — af hvilka flera, förutom administrativ erfarenhet och rutin, förvärfvat stor förfarenhet i praktiska värf och särskildt ingående praktisk kännedom om flera eller färre af våra viktigaste sociala frågor. Denna fond af teoretisk och praktisk kännedom om sociala ärenden — större än på något annat håll inom vår statsförvaltning — skulle i och med socialstyrelsens upprättande öfverflyttas till denna, hvilket gifvetvis icke i och för sig innebär, att nuvarande personalen å den arbetsstatistiska afdelningen i kommerskollegium skall hafva någon ovillkorlig rätt till anställning i det nya verket. Uppenbarligen bör dock i görlig utsträckning tillses, att den härför lämpliga personalen å den

44 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Statistiska

kommittén.

arbetsstatistiska afdelningen vinner den anställning i socialstyrelsen, som med billighet öfverensstämmer. Men samtidigt därmed måste det nya ämbetsverket, såsom den i det följande föreslagna organisationen och personaluppsättningen ock tydligt gifva vid handen, förstärkas med sådan teoretisk utbildning och praktisk erfarenhet, som nu ej i tillräcklig grad finnes företrädd och hittills ej behöft vara starkare representerad, inom den »arbetsstatistiska» afdelningen, närmast med tjänstemän med högre juridisk samt ingenjörsteknisk utbildning och praktik, äfvensom med medicinskt, tekniskt och praktiskt sakkunniga.

Efter denna belysning af organisationsfrågan till undvikande af misstolkningar af förslaget i denna del, ber jag få återgå till själfva den föreliggande hufvudfrågan och i likhet med de båda kommittéenra och de sakkunniga konstatera det naturliga däri, att den koncentrering af de sociala ärendena inom statsförvaltningen — om ock, som nämndt, hittills i ofullkomlig mån — som redan ägt rum kring den officiella arbetsstatistiken, bör vidmakthållas och ytterligare fullföljas. Jag vill med afseende härå ytterligare endast erinra, att kommerskollegium i afgifvet utlåtande äfven för sin del understrukit denna mening såsom varande helt naturlig och riktig. Redan i detta sammanhang torde det ock förtjäna omnämnas, att kollegium förordat det omedelbara öfverförandet till den nya socialstyrelsen af samtliga nu hos kollegium förlagda sociala ärenden, d. v. s. äfven sådana, som nu handläggas på kollegii olika byråer.

Med kommittéerna och de sakkunniga är jag ock enig därom, att det nu rådande sambandet mellan arbetsstatistiken och socialförvaltningen bör ytterligare stärkas och utvecklas, så att statistiken pa alla de områden, hvilka tilläggas den sociala förvaltningen, på lämpligt sätt inorganiseras uti denna förvaltning.

Med afseende å denna fråga hafva de båda kommittéerna påmint därom, att 1905 års statistiska kommitté i sitt betänkande den 7 september 1910 icke för sin del föreslagit någon ändring i arbetsstatistikens organisation eller dess öfverflyttning till det af nämnda kommitté förordade statistiska centralverket, förnämligast med hänsyn till af mig ofvan angifna skäl, nämligen det statistiska arbetets nära samband med förvaltningsarbetet på förevarande område. Och vidkommande vissa med arbetsstatistiken redan förenade andra grenar af socialstatistiken, nämligen olycksfallsoch sjukkassestatistiken, inskränkte sig statistiska kommittén till ett konstaterande af, att upprätthållandet af detta samband fastslagits genom 1910 års riksdags beslut i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag om upp-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

rättande i anslutning till kominerskollegii afdelning för arbetsstatistik af en särskild sjukkassebyrå, dit jämväl utarbetandet af sjukkasse- och olycksfallsstatistiken blifvit förlagdt. Visserligen har statistiska kommittén tillika gifvit uttryck åt den meningen, att det äfven på det sociala området i en framtid torde kunna komma att visa sig nödvändigt att åtskilja statistiskt arbete och förvaltningsarbete, att de arbetsstatistiska undersökningarna måste företagas i intimaste känning med vissa grenar af öfrig officiell statistik, såsom näringsstatistik, jordbruksstatistik, befolkningsstatistik, förmögenhets- och inkomststatistik m. fl. samt att, därest alla dessa grenar af statistiken komme att sammanföras till ett enda ämbetsverk, betydande fördelar kunde vinnas genom en sådan öfverflyttning.

I likhet med statistiska kommittén hafva äfven kommerskollegiikom- Kommittémittén och departementalkominitterade hållit före, att med hänsyn till det erna" naturliga behofvet af praktisk arbetsfördelning en viss åtskillnad i organisatoriskt afseende mellan det statistiska arbetet och det direkta förvaltningsarbetet på en del områden af det sociala arbetsfältet med tiden kan och bör äga rum. Kommittéerna häfdade emellertid tillika den enligt min mening riktiga uppfattningen, att denna åtskillnad icke, utan stor olägenhet såväl för det statistiska arbetet som förvaltningsarbetet uti ifrågavarande fall, kan föras längre än att båda arbetsuppgifterna så vidt möjligt bibehållas inom en och samma större förvaltningsorganisation, där arbetet med socialstatistiken sålunda samlas till en enhet. Därvid höra ock sådana anordningar kunna träffas, att den intima känning mellan, socialstatistiken och öfrig officiell statistik, hvilken äfven kommittéerna ansågo erforderlig, blir upprätthållen. Ty liksom för social lagstiftning särskilda kunskaper och en ingående öfverblick af hela det sociala arbetsfältet äro erforderliga, gör sig detta behof i minst lika hög grad gällande beträffande socialstatistiken.

Denna är ock, som nämndt, helt enkelt oumbärlig för det sociala förvaltningsarbetet, och för båda förutsattes inom flertalet områden ett så intimt samarbete och en så nära växelverkan, att ett särskiljande af uppgifterna till olika förvaltningsorganisationer hvarken kan eller bör ifrågakomma.

I likhet med kommittéerna underskattar jag ingalunda behofvet af, Departeatt det statistiska arbetet, i stället för att såsom nu ofta utgöra en mindre mentscrieJenoch underordnad uppgift hos en mängd speciella förvaltningsorganisationer, blir samladt till ett mindre antal statistiska verk eller afdelningar med fullt sakkunnig personal. I nu föreliggande fall lärer det sålunda icke vara lämpligt, att det statistiska arbetet med afseende å hvarje särskild social ärendesgrupp direkt sammanhålles med densamma och bedrifves oberoende af det öfriga socialstatistiska arbetet. Däremot synes äfven mig den lösning af detta organisationsspörsmål, som kommittéerna föreslagit,

46 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

vai’a att förorda, nämligen att de olika grenarna af socialstatistiken sammanföras med den afdelning eller byrå inom den enhetliga socialförvaltningsorganisationen, hvilken af ofvan angifna skäl alltid måste förefinnas för arbetsstatistiken och flertalet öfriga grenar af socialstatistiken. Hela socialstatistiken skulle sålunda, möjligen på något enstaka undantag när, blifva samlad på ett och samma ställe inom statsförvaltningen till afgjord fördel för dessa arbeten i deras helhet. En sådan koncentrering af det socialstatistiska arbetet får dock gifvetvis icke lägga hinder i vägen för dess nödvändiga intima beröring och samverkan med förvaltningsarbetet å olika

n o o

sociala områden.

Till vissa detaljer rörande denna del af organisationsfrågan får jag i det följande tillfälle att återkomma.

Kommitté-

erna.

De sakkunniga.

Hvad åter beträffar det andra af de båda kommittéerna uppställda, mera principiella krafvet, nämligen att lagstiftningen å alla de områden, som tillhöra den sociala förvaltningens verksamhet, bör förläggas till denna förvaltning, äfven där denna lagstiftning är af civillags natur — på vissa angifna undantag när —, så finner jag, i likhet med de sakkunniga, detta icke under nuvarande förhållanden kunna genomföras i samma utsträckning, som blir möjligt och naturligt, om och när förslaget till departementalreform blir verklighet. Det synes mig dock vara af sitt stora intresse att här återgifva hvad de båda kommittéerna i denna fråga anfört. Det heter härom i kommittéutlåtandet bland annat:

»Den speciella erfarenhet, som studiet af och sysslandet med de olika sociala spörsmålen ger, kan just i lagstiftningsarbetet sätta sina bästa frukter. All social lagstiftning är en ömtålig planta, som från början behöfver den rätta jordmånen för sin naturliga utveckling. Särskilda kunskaper och en ingående öfverblick af hela det sociala arbetsfältet kräfvas för denna lagstiftning. Den sociala förvaltningens organ lära också med sina sakkunniga arbetski’after bäst vara i tillfälle att verkställa alla de förberedande utredningar och studier, som skola ligga till grund för det egentliga lagstiftningsarbetet. Den specifikt juridiska sakkunskap, som representeras af justitiedepartementet, skall gifvetvis få sitt behöriga ord med vid sådan lagstiftning’ å det sociala området, som är att hänföra till allmän civillag, men detta inflytande bör begränsas till samråd och bevakande af rättsgrundsatser, som redan fått fast fot i lagstiftningen i öfrigt och hvilkas möjliga rubbande skulle medföra konsekvenser med afseende å annan gällande lag. Hvad här uttalats öfverensstämmer också, som nämndt, bäst med den allmänna grundsats, som departcmentalkommitterade ansett böra i största möjliga mån genomföras vid en omorganisation af statsde-

47 Kungl. Majtts nåd. proposition Nr 108.

partementen, eller att sakkunskapen bör komma till sin fulla rätt inom den högsta förvaltningen. Det är ej heller någon ny väg, som beträdes genom den sociala lagstiftningens öfverförande till den sociala förvaltningen, enär berörda grundsats redan tagit sig uttryck, bland annat, i de ändringar, som i 1900 års departementalstadga vidtagits genom kungl. kungörelsen den 30 januari 1903.»

Detta förslag synes mig, som nämndt, icke omedelbart höra Departerealiseras. För den framtida anordningen i detta afseende, hvarigenom m,ntschtfenden hufvudsakligaste delen af detta lagstiftningsarbete skulle tillkomma vederbörande fackdepartement — här civildepartementet — är upprättandet af ett särskildt departementskansli med af departementalkommitterade angifna arbetskrafter och uppgifter (jfr härom komm. bet. sid.

20 23) en viktig förutsättning. Och då för närvarande icke synts mig

höra föreslås någon förstärkning af arbetskrafterna inom själfva civildepartementet, samt det ännu är ovisst, i hvad omfattning den socialstyrelsens personal, som komme att innehafva speciellt juridisk kompetens, kan medhinna att utföra större lagstiftningsarbeten på området för socialstyrelsens verksamhet, lärer en så långt gående öfverflyttning af sociallagstiftningen till civildepartementet, som de båda kommittéernas förslag innebär, nu icke vara tillrådlig. I hvad omfattning lagstiftningen på det sociala området, äfven i hvad den är af civillags natur, kan anförtros åt socialstyrelsen, lärer således få bero af Kungl. Majrts beslut framdeles. I allt fall torde dock redan från början åt den nu ifrågasatta organisationens genomförande — på sätt som beträffande lagstiftning i vissa sociala frågor redan skett genom de ändringar i 1900 års departementalstadga, som vidtagits genom nådiga kungörelsen den 30 januari 1903 — civildepartementet böra tilläggas ytterligare en del af den speciella sociallagstiftningen, äfven där denna är af civillags natur, hvarom jag längre fram får tillfälle yttra mig.

Vidare anser jag det vara gifvet, att den ifrågasatta nya socialstyrelsens sakkunniga personal bör tagas i anspråk för de förberedande utredningar och studier, som erfordras för det egentliga lagstiftningsarbetet på dessa områden, liksom ock att socialstyrelsens utlåtanden öfver sådana lagförslag, vare sig de utarbetats inom civildepartementet eller justitiedepartementet, alltid böra inhämtas. Att för nu antydda lagstiftnings- och utredningsuppgifter fullt kompetent juridisk sakkunskap måste redan från börfan ställas till socialstyrelsens förfogande, är uppenbart. Jag återkommer längre fram till härutinnan påkallade förslag.

48 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Socialförvaltningens ärendesgrupper.

Departe- Efter att ofvan hafva anfört min mening om socialförvaltningens

mentschefen. allmänna omfattning äfvensom om den inom kommerskollegium förefintlio-a organisationen för de sociala ärendena såsom en lämplig och naturlig kärna för den blifvande socialstyrelsen, öfvergår jag till att något mera i detalj redogöra för de ärenden, som omedelbart från den ifrågasatta, mera enhetliga socialförvaltningens tillkomst synas mig böra påhvila densamma. Det torde därvid vara lämpligast att följa den uppdelning af ärendena, som de båda kommittéerna användt i sin synnerligen utförliga framställning af socialförvaltningens ärendesgrupper (komin. bet. sid. 82 147) och efter dem de sakkunniga, nämligen i ärenden angående a) arbetarfrågor i allmänhet, b) arbetarskyddet m. m., c) social{arbetar~) försäkringen, d) öfriga sociala frågor och e) social upplysning och representation. För öfverskådlighetcns skull torde det därvid ock vara lämpligast, att jag för hvarje hufvudgrupp — samt, inom gruppen »öfriga sociala frågor», för hvarje hufvudfråga först i största möjliga korthet återgifver hufvudinnehållet af de båda kommittéernas samt de sakkunnigas utlåtanden och därefter hvad af myndigheter och korporationer kan hafva andragits samt slutligen angifver, hvad jag i hvarje särskild fråga har att därutöfver för egen del anföra och föreslå. Efter det alla frågor blifvit sålunda skärskådade, meddelas (å sid. 101) en sammanfattande tablå öfver de sociala ärenden, som synas mig böra tilläggas socialförvaltningen (civildepartementet och socialstyrelsen).

a) Arbeta!-- Bland ärenden inom gruppen a) arbetarfrågor i allmänhet hafva

i kommittéerna främst upptagit de spörsmål, som pläga sammanfattas under Smmit beteckningen förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare (utom arbetartéerna. skyddet).

Förhåiian- Kommittéerna hafva härvid rörande det för arbetsförhållandet mellan

arbetsgif- arbetsgivare och arbetare grundläggande arbetsaftalet erinrat, att i stället vare och föl. (]e förut mera allmänt brukliga tjänsteaftalen numera trädt fria arbetsaftal Alt i ständigt stigande omfattning samt att vid sidan af de personliga arbetsök kollek- aftalen under de senaste årtiondena uppväxt systemet med kollektivaftal. tivaftai. Någon modern och för de praktiska behofven lämpad lagstiftning rörande dessa aftalsspörsmål finnes icke i vårt land. För de åtgärder härutinnan, som kunna ifrågakomma, måste en blifvande socialförvaltnings erfarenhet och sakkunskap blifva af stor betydelse.

49 K mini. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

På detta område har närmast för den år 1907 tillsatta arbetsaftalskommitténs räkning inom kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik påbörjats ett omfattande statistiskt utredningsarbete. Detta arbete bör själffallet framgent fullföljas och på sätt hittills skett offentliggöras i den härför afsedda publikationsserien »Arbetsstatistik: F». Likaså böra fortfarande resultaten af utländska utredningar och den utländska lagstiftningen angående arbetsaftal, kollektivaftal m. m. noggrant följas och framläggas i den officiella sociala tidskriften eller på annat sätt.

Några löpande förvaltningsärenden utöfver dem, som stå i omedelbart sammanhang med nyssberörda omfattande utredningsarbeten, torde i afseende å aftalsfrågorna endast undantagsvis förekomma. I den mån emellertid eu lagstiftning på detta område kommer till stånd, kan en ändring härutinnan tänkas komma att inträda.

Handläggningen inom statsförvaltningen af ärenden rörande det särskilda slag af aftal mellan arbetsgivare och arbetare, som i stor omfattning förekommer inom sjömansyrket, hafva kommittéerna ansett böra, på grund af det ifrågavarande yrkets säregna karaktär, förläggas till handelsdepartementets näringsafdelning, ehuru naturligtvis i nära samarbete med den sociala förvaltningen.

Kommittéerna hafva vidare framhållit angelägenheten såväl för ar- Arbetskonbetsgifvare och arbetare som för staten däraf, att tvister mellan arhets-fllkter m m gifvare och arbetare i fråga om arbetsförhållandena så långt möjligt undvikas, eller, där de förekomma, snarast biläggas. Den sociala förvaltningen bör hafva till gifven uppgift att med största uppmärksamhet söka följa alla företeelser af denna art och alla sträfvanden, som åsyfta utjämning eller slitande af meningsskiljaktigheter mellan arbetsgivare och arbetare.

Härvid komma främst i betraktande olika former af förliknings- och skiljedomsförfarande. På detta område har lagstiftningen redan ingripit genom lagen om medling i arbetstvister den 31 dec. 1906 jämte tillhörande författningsbestämmelser, genom hvilka staten erbjuder arbetsgivare och arbetare sina under kommerskollegii ledning stående förlikningsmans opartiska och kostnadsfria medverkan för undanröjandet af meningsskiljaktigheter och biläggande af tvister rörande arbetsförhållandena. För kommerskollegii betydelsefulla åligganden med afseende å statens förlikningsmäns verksamhet (jämte utgifvandet af årspublikationen »Statens förlikningsmäns verksamhet»), hvilka föreslås skola öfvergå på den sociala förvaltningen, lämnas redogörelse å sid. 84—85 i kommittéernas betänkande.

Med afseende å hithörande ärenden gäller emellertid i samma mån som beträffande aftalsfrågorna, att uppmärksamhet måste ägnas åt förberedandet af ett fortgående lagstiftningsarbete. Uppenbarligen komma ock

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 82 käft. (Nr 108.) 7

50 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

framgent frågorna om ett mera aktivt ingripande från statens sida till förekommande af arbetstvister och arbetsinställelser att påkalla synnerlig uppmärksamhet från statsförvaltningens sida.

Såväl för detta ändamål som till följd af de öppna konflikternas stora betydelse i många riktningar måste därför åt statistiken öfver arbetsinställelser (>Arbetsstatistik: E») fortfarande ägnas samma intresse som hittills. Det är här af särskild vikt att noga iakttaga de ständigt växlande former och förutsättningar, under hvilka kraftmätningarna mellan arbetsgifvare och arbetare förekomma, samt att därigenom lämna verkligt aktuellt kunskapsmaterial och vägledning för statsmakternas åtgöranden på detta ömtåliga och viktiga område. Eu erinran göres här ock om den i samband härmed stående frågan om arbetsgifvarnas och arbetarnas organisationsväsen.

Arbets- Nu berörda spörsmål äro — framhålla kommittéerna — till sin

“Rarhet!11 natur ganska närstående de arbetarfrågor af allmän art, som gruppera fö r h å 11 a n- sig kring arbetsmarknaden och dess Läge m. in. (komm. bet. sid. 86).

den- Kommittéerna hafva i detta afseende erinrat, att man redan vid

nldenTtlgé planläggandet år 1903 af den arbetsstatistiska afdelningens arbeten sökt, så långt förhållandena medgåfvo, tillgodose behofvet af systematiska undersökningar rörande arbetsmarknadens Läge och hvad därmed står i samband. Förnämligast för detta ändamål anställdes på ett antal orter i riket särskilda ombud för det arbetsstatistiska arbetet. Ombudens för hvarje kvartal till afdelningen för arbetsstatistik afgifna detaljerade rapporter sammanställas, kompletteras och offentliggöras i den sociala tidskriften.

Eu mera mångsidig undersökning, afseende ett visst tillfälle, verkställdes å den arbetsstatistiska afdelningen under hösten 1908 på anmodan af chefen för civildepartementet.

Kommittéerna hafva funnit i hög grad önskvärdt, att detta ej blott för arbetarna utan för hela vårt näringslif betydelsefulla observationsarbete fullföljes samt i lämplig mån utvidgas och fullständigas, så att däraf kan vinnas eu allt intimare kännedom om arbetsmarknadens läge, om de därå inverkande viktigaste faktorerna samt om de ekonomiska fluktuationernas följder och betydelse för särskilt arbetarnas ställning.

Arbetslön och I de öfversikter öfver arbetsmarknadens läge, soin tidigare offentlig-

»rbetetid. gjordes i den arbetsstatistiska tidskriften, meddelades jämväl speciella upplysningar om, bland annat, arbetslön och arbetstid, ehuru man sedermera funnit lämpligare att icke vidare i nämnda sammanhang ingå på dessa spörsmål. Den arbetsstatistiska afdelningen har emellertid på flerfaldigt sätt ägnat uppmärksamhet åt dessa frågor. Så har beträffande de med .arbetstiden sammanhängande viktigare spörsmålen inom afdelningen utförts

51 Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

en synnerligen omfattande specialundersökning (»Arbetsstatistik A: 10»); frågorna om såväl arbetslön som arbetstid, i den män de afhandlats i gällande kollekt!vaftäl, hafva gjorts till föremål för bearbetning i de hittills utkomna utredningarna om de kollektiva aftalen i Sverige; de verkställda s. k. specialundersökningarna beträffande särskilda yrkesgrenar (ingående i serien »Arbetsstatistik A») innehålla ingående upplysningar om arbetstid, arbetslön in. m.: och genom afdelningens försorg utföras numera regelbundna och omfattande undersökningar rörande arbetsförhållandena m. in. inom jordbruket (»Arbetsstatistik L») äfvensom för närvarande en specialundersökning rörande sjömansyrket (att ingå i serien »Arbetsstatistik A»).

Med hänsyn till den stora betydelsen af att erhålla en mera ingående allmän lönestatistik, torde ock särskild uppmärksamhet komma att ägnas åt åstadkommandet af en sådan.

På ifrågavarande områden har den arbetsstatistiska afdelningen sålunda haft sig förelagda synnerligen omfattande utredningsarbeten af väsentligen statistisk art. Fullföljandet i mån af tillgängliga resurser af dylika undersökningar, som hafva till allmänt syfte att utforska samt för statsmakterna och allmänheten klargöra arbetarnas arbets- och lefnadsvillkor, måste uppenbarligen blifva en viktig uppgift för den sociala förvaltningen.

Frågorna om arbetsmarknadens läge och arbetarnas i samband därmed stående arbetsförhållanden hafva hittills endast undantagsvis påkallat direkta förvaltningsåtgärder. Det bör emellertid erinras, att de ingripanden från statens sida, som redan ägt rum i afseende å kvinnors och barns arbetstid, sabbatshvila, butikers stängningstid o. s. v., i allmänhet påkallats af den kännedom om existerande missförhållanden, som inhämtats genom statistiska och andra utredningar i dessa ärenden. I detta afseende erinras bland annat om 1910 års riksdagsskrifvelse om skydd för söndagshvila, hvilken fråga för närvarande är under behandling i kommerskollegium. Utan tvifvel kan man förutse, att äfven framgent nya spörsmål skola uppkomma i afseende å arbetstidens reglerande inom vissa yrken eller för vissa grupper af arbetare.

En specialfråga, som direkt faller inom arbetsmarknadens område, Användandet är användandet af utländsk arbetskraft. I samband med den regelbundna arbetlk^aft årliga säsongvandring af särskilt polska och galiziska jordbruksarbetare till och från vissa jordbruksområden i södra Sverige, som numera äger rum och hvilken företeelse af den arbetsstatistiska afdelningen undersökts och behandlats i en inom serien »Arbetsstatistik» utgifven särskild publikation, har uppkommit en mängd spörsmål om tillgodoseende af den allmänna ordningens, hygienens m. fl. nödiga kraf. Då därjämte önske-

52 Arbetsför-

medling.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

mål om restriktiva åtgärder för skyddande af inhemska arbetares förvärfsmöjligheter från åtskilliga håll uttalats, lärer spörsmålet, som i och för sig är af allvarlig innebörd, otvifvelaktigt komma att kräfva uppmärksamhet från deri sociala förvaltningens sida.

I samma mån som arbetsmarknaden vidgats och blifvit mer komplicerad, näringslifvet industrialiserats och arbetskraften blifvit rörligare, har allt starkare behof inträdt af anordningar för arbetskraftens distribution. För att tillgodose detta praktiska behof af arbetsförmedling uppkom redan tidigt en såsom enskild affär bedrifven platsanskaffningseller kommissionärsrörelse, hvilken företrädesvis anlitas vid anställning i enskild tjänst, särskildt af tjänstefolk och jordbruksarbetare. För reglerandet af denna rörelse har den 28 rrov. 1884 utfärdats eu kungörelse angående kommissionärer för anskaffande åt tjänstehjon och andra af anställning inom eller utom riket. Vissa med den affärsmässiga platsförmedlingen förbundna olägenheter — särskildt dess för arbetstagarna tyngande afgifter och affärernas brist på samverkan — hafva föranleda kommuner och landsting att upprätta offentliga anstalter, där arbetsgivare och arbetare af alla kategorier kostnadsfritt erhålla anvisningar för erhållande af arbetskraft, resp. arbete. Sedan statsmakterna anvisat medel till understöd åt sådana anstalter af detta slag, som vilja underkasta sig statens ledning och kontroll, erhöll kommerskollegium genom kungl. bref den 20 sept. 1907 den viktiga uppgiften att leda, öfvervaka och befrämja den offentliga arbetsförmedlingen i riket (för kommerskollegii särskilda åligganden i förevarande afseende re.dogöres å sid. 90—92 i kommittébetänkandet). Med hänsyn till den offentliga arbetsförmedlingens snabba utveckling öfverlämnades från och med år 1911 åt en särskild arbetsförmedling sinspektör (instruktion af den 30 december 1911) den närmaste handläggningen af de ärenden, som tillkomma kommerskollegium i dess egenskap af tillsynsmyndighet öfver den offentliga arbetsförmedlingen in. in. Arbetsförmedlingsinspcktören har därjämte åtskilliga andra åligganden, såsom utarbetandet och utgifvandet af den veckovis utkommande »riksvakanslistan», i hvilken upptagas sådana ansökningar till och anmälningar om platser, som icke kunnat omedelbart förmedlas vid resp. anstalter, att handhafva handläggningen af anstalternas ansökningar om statsbidrag m. in., att sammanställa månadsstatistiken öfver arbetsförmedlingen i den sociala tidskriften samt utarbeta årsredogörelser (afsedda att publiceras i serien »Arbetsstatistik G») samt slutligen att handlägga alla frågor rörande arbetsmarknaden, arbetslöshet in. in. Samtliga dessa förvaltningsuppgifter äfvensom förekommande regeringsärenden rörande den offentliga arbetsförmedlingen, hvilka nu äro förlagda till civildepartementet, böra naturligtvis

53 Kungl. Maj:ts nåd. -proposition Nr 108.

samlas hos den sociala förvaltningen, inom hvilken sålunda arbetsförmedlingsinspektören bör placeras. Till dennes verksamhetsområde inom socialförvaltningen bör jämväl öfverlämnas handläggningen af de ärenden rörande affärsmässig arbetsförmedling, som redan nu tillhöra central förvaltningen (civildepartementet samt kommerskollegii s. k. inrikesbvrå) eller framdeles komma att dit förläggas.

Kommittéerna hafva i detta sammanhang erinrat om den betydelsefulla uppgift på arbetsförmedlingens område, som tillkommer sjömanshusen. Kommittéerna hafva visserligen ansett, att den gren af arbetsförmedlingen, som af sjömanshusen ombesörjes och hvilken är afsedd å ena sidan för redare och befälhafvare och å andra sidan för sjömän, borde ställas i närmare samband med den offentliga arbetsförmedlingen i öfrigt, men då eu sådan nära samverkan torde kunna effektivt anordnas genom samråd med det organ för sjöfarten, till hvilket sjömanshusens verksamhet fortfarande bör vara förlagd, hafva kommittéerna icke för närvarande funnit nödvändigt att från sjömanshusen helt afskilja denna gren.

Otvifvelaktigt har — fortsätta kommittéerna — den offentliga arbetsförmedlingen vidare en viktig uppgift att fylla med afseende å de minderårigas anställande i arbete; och kommittéerna hafva förutsatt, att den offentliga arbetsförmedlingen skall, i samverkan med vederbörande skolmyndigheter samt handtverksorganisationernas lärlingsnämnder in. fl. intresserade korporationer, verka för ett systematiskt ordnande af arbetsförmedlingen för de minderåriga.

Kommittéerna hafva jämväl fäst uppmärksamheten därå, att'den offentliga arbetsförmedlingen bör kunna tagas i anspråk för ett rationellt ordnande af den s. k. civilanställningen (beredande af anställning i civil tjänst åt militärer, som uttjänat sin kapitulationstid) liksom det öfver hufvud synts kommittéerna naturligt, att statens alla verk och arbetsföretag vid behof af arbetskraft använda dess medverkan. I sistnämnda afseende torde böra särskildt uppmärksammas, att äfven vid värfning af fast anställdt manskap de offentliga anstalterna redan börjat anlitas, hvarigenom betydliga, till särskilda agenter nu utgående medel inbesparas. Slutligen hafva kommittéerna med afseende å den offentliga arbetsförmedlingen betonat vikten af, att densamma, under medverkan af resp. militära myndigheter, vidtager nödiga åtgärder, för att de värnpliktiga må beredas hjälp vid sina sträfvanden att efter öfningstidernas slut omedelbart erhålla anställning.

Studiet af arbetsmarknadens läge och fluktuationer är, enligt hvad kommittéerna framhålla, af särskild vikt för de olika samhällsmyndigheternas sträfvanden att motverka arbetslösheten. Till trots af hvad som

Arbetslös-

heten.

54 Kungl. Maj:ts nåd. proposition År 108.

genom deri offentliga arbetsförmedlingen, genom statens och kommuners omsorg om att åt deras arbetare i största möjliga utsträckning bereda stadigvarande arbetsförtjänst m. fl. åtgärder kunnat uträttas i syfte att bereda arbetarna jämn sysselsättning, är arbetslöshet nästan ständigt förekommande, och detta gäller äfven beträffande dugliga och oförvitliga arbetare. Denna s. k. oförskyllda arbetslöshet är ej blott för de af densamma drabbade individerna, utan äfven för samhället i dess helhet till så stor skada, att man öfverallt ansett sig böra ägna allvarligt intresse åt frågan om att begränsa dess omfattning och lindra dess verkningar.

Den arbetsstatistiska afdelningen har allt från sin tillkomst sökt att, så långt förhållandena medgifvit och med anlitande af olika till buds stående uppgifter, belysa arbetslöshetsproblemet och därmed sammanhängande frågor. Å afdelningen har utförts en utredning angående arbetslösheten i Sverige hösten 1908 och afdelningen hade sig jämväl anförtrodd ledningen af de utaf Kungl. Maj:t anbefallda arbetslöshetsräkningarna, som verkställdes vid början af åren 1909 och 1910 och för hvilkas förlopp och resultat utförliga redogörelser offentliggjorts (»Arbetsstatistik ID). På anmodan afgafs därefter af kommerskollegium i början afår 1911 en plan till mera omfattande och regelbundna statistiska undersökningar för ett närmare studium af arbetslöshetsproblemet och därmed sammanhängande frågor, hvilken plan af Kungl. Maj:t den 3 februari samma år godkändes att försöksvis utföras. Dylika undersökningar hafva därefter under ledning af arbetsförmedlingsinspektören igångsatts, hvarvid arbetarorganisationernas medverkan förvärfvats för erhållande af erforderliga primäruppgifter. De preliminära resultaten af undersökningarna publiceras regelbundet i den arbetsstatistiska tidskriften, hvarigenom desamma utan tidsutdräkt komma till allmänhetens kännedom för att tjäna intresserade till ledning. Den slutliga bearbetningen af primärmaterialet måste emellertid verkställas för år eller möjligen längre tidsperioder.

Med afseende å speciellt arbetslöshetsfrågan gäller hvad om arbetsmarknadsspörsmålen i allmänhet ofvan framhållits, nämligen att de icke för närvarande äro föremål för andra regelbundna förvaltningsåtgärder än sådana, som direkt påkallas af statistiska och andra utredningsarbeten. Att döma af det ständigt stegrade intresse och ökade behof af ingående undersökningar på detta område, som kommit till uttryck såväl från statsmakternas sida som ock särskildt bland arbetarna själfva, lärer den sociala förvaltningen böra ägna mycken uppmärksamhet åt dessa spörsmål.

Sålunda måste på allvar upptagas frågan om att på ett rationellt sätt trygga arbetarna mot arbetslöshetens svåraste ekonomiska påföljder.

55 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Genom arbetsförmedlingens raska utveckling samt genom det redan anordnade systematiska observerandet af arbetsmarknadens läge och särskildt arbetslösheten hafva redan viktiga förutsättningar skapats för ett framgångsrikt ingripande äfven på detta område. Handläggningen af samtliga hithörande spörsmål bör också enligt kommittéernas mening otvifvelaktigt inom socialförvaltningen sammanhållas, intill dess klarare kan skönjas, under hvilka former i vårt land ett direkt statsingripande kan ifrågakomma för arbetares skyddande mot den oförskyllda arbetslöshetens ekonomiska följder. På detta område — den s. k. arbetslöshetsförsäkringen — råda nämligen ännu mycket divergerande uppfattningar såväl rörande arten af och formen för statsmakternas åtgärder som ock i fråga om de lämpligaste organen för denna försäkrings- eller understödsverksamhet.

Med afseende å de ärenden, soin afse för hällandet mellan arhets-Sakkunniga, gif vare och arbetare hafva de sakkunniga anfört, att det numera torde Förhållandet vara tämligen oomtvistligt, att dessa äro att betrakta som sociala frågor, mellan Vid den här ifrågasatta organisationens genomförande böra följaktligen ochArbetare! alla till denna grupp hänförliga ärenden, som nu äro eller framdeles kunna blifva föremål för lagstiftning, statistik eller annan handläggning inom den högsta statsförvaltningen, i regel tilläggas civildepartementet och den nya socialstyrelsen. Särskildt hafva de sakkunniga understrukit den blifvande socialstyrelsens betydelse för statens medverkan till främjande af ett godt förhållande mellan arbetsgivare och arbetare, biläggande af arbetskonflikter m. in.

Hithörande ärenden böra emellertid i förekommande fall beredas i samråd med chefen för justitiedepartementet, resp. cheferna för finanshandels-) och jordbruksdepartementen.

Ärenden rörande det särskilda slag af aftal mellan arbetsgifvarc och arbetare, som förekommer inom sjömansyrket, hafva af de sakkunniga, i enlighet med kommittéernas förslag, ansetts höra bibehållas hos näringsförvaltningen (kommerskollegium), som dock vid deras handläggning bör samråda med socialstyrelsen.

De sakkunniga hafva vidare uttalat, att alla de af kommittéerna Arbetsmarkunder rubriken arbetsmarknaden angifna ärendena böra tilldelas civil- nadei1 m- mdepartementet och socialstyrelsen. Detta departement synes ock uttryckligen böra få sig tillagd all lagstiftning på dessa områden äfven i den mån den kan afse bestämmelser af civillags natur, därvid emellertid samarbete mellan civildepartementet och justitiedepartementet bör äga ruin.

Härjämte bör äfven, på sätt kommittéerna (sid. 210 i betänkandet) föreslagit, beträffande såväl denna ärendesgrupp som rörande frågorna angående förbållandet mellan arbetsgivare och arbetare redan nu träffas sådana an-

56 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

ordningar, att vid viktigare dylikt ärendes handläggning inom socialstyrelsen alltid kommer att närvara en representant från näringsafdelningen (kommerskollegium) för bevakande af intressen, som falla under dess verksamhet.

De sakkunniga hafva funnit lämpligast att tillsvidare bibehålla sjömanshusen och deras verksamhet under näringsförvaltningens ledning, dock med iakttagande att ärenden angående deras sociala uppgifter och särskildt arbetsförmedlingen handläggas i samråd med socialstyrelsen. er Mot den sålunda föreslagna förläggningen till socialstyrelsen af ofvan

a-angifna ärenden har någon gensaga icke blifvit rest. Tvärtom har lämpligheten däraf allmänt vitsordats. Kommerskollegium har särskildt understrukit ändamålsenligheten af, att den s. k. affärsmässiga arbetsförmedlingen blir sammanförd med öfrig arbetsförmedling, samt har därjämte förordat, att äfven den af sjömanshusen bedrifnä arbetsförmedlingen omedelbart ställes under socialstyrelsen, »som alltså skall hafva att bland annat meddela instruktioner angående denna gren af sjömanshusens verksamhet, särskildt i syfte att befordra dess anknytning till den offentliga arbetsförmedlingen». Äfven Nationalföreningen mot emigrationen och Sveriges handtverksorganisation hafva yttrat sig om arbetsförmedlingsspörsmålen ur olika synpunkter.

Slutligen torde i detta sammanhang äfven böra erinras om den af Svenska arbetsgifvareföreningarnas förtroenderåd Iramförda åsikten, att socialstyrelsen, för att icke riskera att förlora sitt anseende för opartiskhet, »bör undvika att direkt lägga sig i lösningen af tvister mellan arbetsgivare och arbetare»/ och förtroenderådet föreslår därför, att i socialstyrelsens instruktion måtte införas förbud för socialstyrelsens chef och tjänstemän att vara medlemmar icke allenast i skiljenämnder, utan äfven i förliknings- och förhandlingsnämnder, som hafva att behandla tvister mellan arbetsgivare och arbetare. I rakt motsatt riktning går ett uttalande af Svenska järnvägsmannaförbundet, som anser »det vara åt synnerligen stor betydelse, om någon person inom detta ämbetsverk vid större eventuella konflikttillfällen är oförhindrad ingripa, då denna säkerligen, genom institutionens opartiska ställning till såväl arbetare som arbetsgivare samt den omfattande sakkännedom på dithörande områden, har betydligt större auktoritet än tillfälligt anlitade enskilda personer, som annars anmodas biträda under dylika situationer».

Med anledning af detta spörsmåls upptagande anser sig kommerskollegium böra erinra, dels att i England »board af trade» genom lag tillagts rättighet och skyldighet att direkt ingripa i arbetskonflikter och

Kungl. Maja» nåd. proposition Nr 108.

dels att under de år, kollegii afdelning för arbetsstatistik ägt bestånd, medverkan af dess tjänstemän, såsom på området sakkunniga, vid upprepade tillfällen anlitats, ej minst från arbetsgifvarhåll — samt i öfrigt äfven från regeringens sida — för lösning af arbetstvister. Att »genom ett uttryckligt förbud», fortsätter kollegium, »förhindra socialstyrelsen och dess därtill lämpliga tjänstemän att i förekommande fall fylla dylika viktiga samhällsfunktioner, för hvilka de på grund af sin verksamhet böra äga alldeles särskilda förutsättningar, lärer näppeligen kunna komma i fråga.

En annan sak är, att en sådan medverkan i framtiden endast undantagsvis torde kunna komma att lämnas, åtminstone hvad beträffar socialstyrelsens chef, på grund af de omfattande uppgifter, som den nya organisationen innesluter».

Till hvad sålunda anförts beträffande nu förevarande ärendesgrup- Departepers förläggande till socialstyrelsen är från min sida föga att tillägga.mentschefen- Hvad särskildt beträffar frågan om den af sjömanshusen utöfvade arbetsförmedlingen anser jag, lika med kommerskollegium, att ledningen af densamma tillsammans med öfriga arbetsförmedlingsärenden bör helt öfverfiyttas till socialstyrelsen,' en åtgärd, som säkerligen bör vara ägnad att i hög grad underlätta ordnandet af hvad man kallat den »maritima arbetsförmedlingen».

Vidkommande socialstyrelsens och dess tjänstemäns ställning till arbetstvister fordras uppenbarligen stor varsamhet. Jag föreställer mig emellertid, att denna fråga kan ordnas utan generella bestämmelser, och att Kungl. Maj:t vill hafva frihet att för hvarje särskildt fall besluta efter som synes mest gagneligt.

Handläggningen inom den centrala förvaltningen af ärendena rörande k) Arbetararbetarskyddet in. m. tillkommer — erinra kommittéerna — närmast kom- m m‘ merskollegium och dess industribyrå. Till följd däraf att behofvet af sär- K°éerna. skilda statsåtgärder för arbetarskydd först framträdde inom de industriella yrkena, blef det nämligen helt naturligt detta ämbetsverk, som i kraft af sin allmänna befattning med de industriella näringarna fick mottaga omsorgen om de efter hand uppkommande spörsmålen på förevarande område.

Kommittéerna hafva (sid. 96 och 97 i betänkandet) redogjort för de Kommersolika uppgifter, som i förevarande afseende anförtrotts kommerskollegium koll^ff4rupp enligt följande författningar:

1) lag angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke den 17 oktober 1900 {mind er avig hetslag eu) ;

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 82 käft. (Nr 108).

58 Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 108.

2) lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 {ply eks fallser sättning slag en) samt kungörelse den 17 no~ vember 1905 angående anmälan om olycksfall i arbete;

3) lag angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag den 20 november 1909; samt

4) instruktion för yrkesinspektörerna den 20 juni 1890.

Den i sistnämnda författning kommerskollegium tilldelade befogenheten att i allmänhet leda yrkesinspektörernas verksamhet är gifvetvis af den största vikt. Den innebär nämligen, att kommerskollegium har ansvaret för och tillsynen öfver, att skyddslagstiftningen å de områden, som tillagts yrkesinspektörerna*, tillämpas på ett enhetligt sätt. Kommerskollegii ledning i förevarande afseende utöfvas förnämligast vid de gemensamma öfverläggningar mellan kollegium och yrkesinspektörerna, som årligen hållas och af hvilka, bland annat, framgått ett antal viktiga »yrkesinspektionens cirkulär». Likformigheten i yrkesinspektörernas verksamhet befordras vidare genom förfrågningar från dem själfva och framställningar från den intresserade allmänheten in. fl., samt de åtgärder från kollegii sida, som häraf föranledas. Jämväl erinras om kollegii befattning med yrkesinspektörernas berättelser (publicerade i den af kollegium utgifna årsberättelsen öfver »Yrkesinspektionens verksamhet»).

Till kommerskollegii verksamhetsområde hör emellertid i viss mån äfven den betydande del af arbetarskyddet, som icke omhänderhafves af yrkesinspektionen. Till denna grupp höra ärenden, som röra eller stå i sammanhang med, bland annat, följande författningar: förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864; förordningen angående minderårigas användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering den 18 november 1881, hvilken efter minderårighetslagens iki’aftträdande gäller endast handtverk eller därmed jämförlig handtering; förordningen angående förbud för barn att idka viss försäljning den 4 december 1896; förordningen angående försiktighetsmått till förekommande af käkbensbrand (fosfornekros) bland arbetare i tändsticksfabriker den 9 december 1896.

Öfvervakandet af tillämpningen af dessa författningar tillkomma vissa lokala myndigheter, företrädesvis Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

* Yrkesinspektörernas verksamhet är reglerad hufvudsakligen genom lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889 (yrkesfarelagen) samt minderårighetalagen och lagen, om förbud mot kvinnors nattarbete (sid. 97 och 98 i betänkandet).

59 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

] den mån hithörande ärenden afgöras af Kungl. Maj:t, plägar utlåtande infordras från kommerskollegium.

Mest maktpåliggande äro emellertid de allmänna utredningar rörande arbetarskyddsfrågor äfvensom utlåtanden angående lagstiftning på området, som af Kungl. Maj:t affordras kommerskollegium. För att rätt motsvara de anspråk på mångsidig sakkunskap, som härvid ställas på den utredande myndigheten, måste denna väsentligen disponera ej blott teknisk och administrativ erfarenhet utan äfven förtrogenhet med de sociala förhållandena i vårt land samt med den sociala lagstiftningen i utlandet. Vid behandlingen af dylika större arbetarskyddsärenden plägar därför numera äfven byråchefen å den arbetsstatistiska afdelningen deltaga, hvilken afdelning ■ock tagits i anspråk för vissa af dylikt utlåtande föranledda speciella utredningar.

Redan i detta sammanhang erinra kommittéerna om de yrkesinspektörerna och kollegium åliggande uppgifterna med afseende å arbetsgifvarnas anmälningar rörande inträffade olycksfall i arbete samt olycksfallsstatistiken.

Kommittéerna hafva vidare i detta sammanhang erinrat, att den Yrkeefareaf Kungl. Magt den 20 januari 1905 tillsatta kommittén för revision kon,mlttenaf lagarna angående skydd mot yrkesfara samt angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke in. in. (yrkesfarekommittén) den 9 december 1909 afgifvit förslag till eu väsentligt utvidgad skyddslagstiftning äfvensom till starkare kontroll från statens sida öfver dess tillämpning. Enligt detta förslag skulle yrkesinspektionens chefsmyndighet tillsvidare utgöra eu byrå i kommerskollegium. Med ett genomförande i större eller mindre omfattning af yrkesfarekommitténs förslag skulle otvifvelaktigt arbetarskyddsärendena väsentligt ökas och därvid särskild! de hygieniska och sociala synpunkterna mera än nu träda i förgrunden.

Kommittéerna hafva härefter öfvergått till den viktiga frågan om Arbetararbetarskyddsärendenas förläggning och uttala därvid till en början såsom ^ena/ba» sin bestämda uppfattning, att ifrågavarande ärenden — af hvilka för när- sammanvarande finansdepartementet omhänderhar handläggningen af regerings- Jfigas tui ärendena rörande skydd mot yrkesfara, minderårigas och kvinnors använ- sociaiforvaitdande i arbete samt yrkesinspektionen, under det lagstiftningsfrågorna med mn?en afseende å olycksfall i arbete ankomma på civildepartementet — böra, i den mån så lämpligen kan ske, läggas under ett och samma departement.

Fråga kan då uppstå — fortsätta kommitterade — huruvida arbetarskyddsärendena skola föras till den speciella sociala ärendesgruppen och

60 Kun yl. May.ts nåd. proposition Nr 108.

Arbetarskyddet eu social omsorg.

Arbetarskyd dets Inflytande på aäringslifvet

med andra sociala ärenden uppgå i den högre gemenskap, som åsyftas att tillskapa, eller om deras samband med industrien i hvarje fall påkallar, att de sammanföras med dennas ärenden till en enhet. Afgörande skäl hafva därvid synts kommittéerna tala för, att hos oss, liksom nästan öfverallt i utlandet, sammanföra arbetarskyddsärendena med andra arbetarfrågor och sociala ärenden. Kommittéerna hafva i denna fråga anfört följande.

»Undersöker man närmare arten och innebörden af de olika uppgifter, som tillhopa pläga betecknas såsom arbetarskydd, skall man icke undgå att finna, att detsamma måste i sin helhet betecknas som en i eminent grad social omsorg af betydande räckvidd. Det för hithörande ärenden karakteriserande är deras ändamål att tjäna arbetarna till skydd mot de olika risker, som kunna härflyta af deras yrkesutöfning. Vid den centrala förvaltningens hela ämbetsutöfning på detta område — öfvervakandet af skyddslagstiftningens tillämpning, undersökandet och bedömandet af dess verkningar, pröfvandet af behofvet af reformer, utredningar för ny eller förändrad skyddslagstiftning samt initiativ å detta område o. s. v. — är det arbetarnas behöriga behof och intressen, som måste vara utgångspunkten. Redan genom denna sin natur äro arbetarskyddsärendena sålunda ägnade att hänföras till den sociala förvaltningen. Syftet med sammanförandet af de sociala ärendena och det gagn i allmänhet, som häraf förväntas, skulle också kunna i icke ringa män förfelas, om ej arbetarskyddsärendena blefve förda till samma förvaltningsenhet som öfriga arbetarfrågor. Ty endast härigenom kan för arbetarskyddsfrågorna fullt tillgodogöras den nödvändiga speciella sakkännedom om arbetarnas intressen och förhållanden, som den sociala förvaltningen besitter genom sin befattning med öfriga sociala ärenden, särskildt socialförsäkringen (olycksfalls- och sjukförsäkring), socialstatistiken (om olycksfall, sjukdomsförhållanden, arbetstidens längd och anordning, nattarbete, kvinnors och minderårigas användande i arbete o. s. v.) samt fattigvården.

Själffallet utöfvar arbetarskyddspolitiken ett betydande inflytande äfven på de näringsgrenar och företag, i hvilka den reglerande . ingriper. Särskildt yrkesinspektionen har till uttrycklig uppgift att genom sina af lagstiftningen stödda anvisningar och råd med hänsyn till arbetarskyddet påverka företagens praktiska och tekniska drift. För den, som mera vidsynt bedömer denna arbetarskyddets inverkan, står det alldeles klart, att detsamma måste i längden befrämja näringslifvets intresse af, att folkmaterialets sundhet skyddas och arbetarstammen upprätthålles vid den standard, som är oundgänglig för en god arbetsprodukt.

61 Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Men denna arbetarskyddets djupare betydelse för näringslifvet lärer icke allestädes blifva tillbörligt beaktad och uppskattad. Fastmera ligger det för mången närmare att endast konstatera, hurusom arbetarskyddet pålägger vissa bördor, som direkt och indirekt belasta näringslifvet i eko* nomiskt hänseende.

Näringslifvets ledare samt dess blifvande speciella organ inom statsförvaltningen (handelsdepartementets näringsafdelning) måste ju ock i främsta rummet inrikta sina sträfvanden på att tillvarataga och befrämja näringarnas rent ekonomiska intressen. Vid sidan af dessa skulle arbetarskyddet helt naturligt komma i andra planet och väsentligen bedömas ur synpunkten af, att detsamma ej får ställa för långt gående kraf på näringarna. Det synes då mindre lämpligt att till det blifvande näringsorganet förlägga omsorgen om det effektiva öfvervakandet af arbetarskyddslagstiftningenosamt initiativet för dess vidare utvecklande.

A andra sidan har arbetaren intresse af, att trygga förhållanden skapas på arbetsplatserna, hvarvid han dock ofta fäster alltför underordnadt afseende vid synpunkten af kostnaderna för företagen. Äfven i öfrigt lära arbetarna naturligt nog göra anspråk på största möjliga säkerhet för, att deras arbetskraft ej sättes i fara eller alltför ensidigt utnyttjas och att, om den brytes i arbetet, ersättning härför lämnas. Om angelägenheten af, att näringarnas utöfning icke kringgärdas med alltför snafva och hämmande skrankor, halva arbetarna knappast någon klar uppfattning. Nu bör man emellertid hysa förhoppning därom, att efter genomförandet af den mera enhetliga och sakkunniga behandling af de sociala ärendena, som man med en särskild socialförvaltnings tillkomst afser att skapa, statsmakternas och administrationens sträfvanden för beredande af ett ökadt och i möjligaste mån effektivt arbetarskydd — under ständigt aktgifvande på, att näringslifvets intressen ej trädas för nära — skall hos den del af befolkningen, arbetarna, hvars intressen det här närmast gäller, möta större tillit och förståelse än hittills kommit dessa sträfvanden till del eller framgent skulle vara att påräkna, därest arbetarskyddsärendena komme att undandragas den sociala förvaltningen. En dylik ökad förståelse från arbetarnas sida för de olika faktorer, till hvilka hänsyn måste tagas, är tydligen icke utan sin stora betydelse vid olika arbetarfrågors utredning och behandling såväl inom den högsta statsförvaltningen som af dess lokala organ.

Ett synnerligen viktigt moment vid bedömandet af spörsmålet om arbetarskyddets förläggande är också den omständigheten, att arbetarskyddsfrågorna icke beröra uteslutande de industriella yrkena. Otvifvelaktigt komma åtgärder framdeles att vidtagas för arbetarskyddets utsträc-

Arbetarnas intresse af arbetarskyddet.

Arbetarskyddet berör alla näringsgrenar.

62 Kungl.. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

kan de till äfven andra områden, t. ex. jordbruket. Det kan då ej vara lämpligt att till något af de speciella näringsorganen förlägga sådana sociala frågor, som angå flera olika näringsgrenar, och därigenom göra t. ex. statsorganet för industrien till målsman äfven för jordbrukets intressen i förevarande hänseende. Just i sådana fall som det nu föreliggande, då frågornas sociala sida är otvetydigt likartad och starkt framträdande, bör det vara angeläget att låta denna synpunkt bestämma deras förläggning till den sociala förvaltningen i stället för att splittra dem på de olika förvaltningar, som de med hänsyn till sitt sakinnehåll i öfrig! kunde anses tillhöra, eller att förlägga dem alla till en af dem.

Samarbete Ett intimt och regelbundet samarbete måste emellertid i arbetar-

med narm- gkyddsärendena upprätthållas mellan dessa ärendens målsmän i förvaltvattnings- ningen och näringarnas — handelns, sjöfartens, industriens, bergväsendets organ. samt jordbrukets och skogshandteringens — speciella förvaltningsorgan. Då detta samarbete skulle ordnas under fasta och betryggande for-

mer, då vidare äfven den tekniska sakkunskapen alltid skulle komma att blifva tillräckligt representerad i den sociala förvaltningen, samt då näringarnas målsmän, enligt hvad nedan föreslås, skulle beredas tillfälle att genom representanter i det sociala rådet — eventuellt äfven genom en s. k. fullmäktig — göra sina synpunkter gällande, så synes den lyckligaste lösningen af förevarande ganska ömtåliga spörsmål blifva, att arbetarskyddsärendena läggas till de öfriga sociala ärendena och med dem uppgå i härför skapad förvaltningsenhet.»

Kommittéerna hafva vidare ansett, att vissa med arbetarskyddsärendena nära sammanhörande specialfrågor, som föranledt statsmakternas särskilda uppmärksamhet, böra hänföras till socialförvaltningen. Hit höra författningarna den 9 dec. 1896 angående försiktighetsmått till förekommande af käkbensbrand (fosfornekros) bland arbetare i tändsticksfabriker, den 30 mars 1900 angående förbud mot försäljning inom riket af tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig fosfor ingår, samt lag den 5 juni 1909 om förbud mot handels idkande å sockenstricna arbe- utöfver viss tid Äfven frågor rörande t. ex. hemindustriens arbetartarförhåiian- förhållanden, butiksbiträdens hvilotillfallen, maximalarbetsdag, söndagshvila tfa socka- 111 • A- dylika böra enligt kommittéernas mening, därest dessa frågor hos förvaitnin- oss, liksom flerstädes i utlandet, framdeles komma att föranleda åtgärder gen- från statsmakternas sida, läggas till socialstyrelsen.

Vissa slag af Däremot hafva kommittéerna (sid. 105 i betänkandet) ansett lämp-

fcke^m^ocf- Agast, att de ärenden, som äga samband med de för sjöfarten, bergväsendet aiförvaitnin-och elektriska anläggningar gällande specialförfattningar, på grund af dessa gen' ärendens öfvervägande ekonomiska karaktär icke böra föras till den sociala

63 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

förvaltningen utan till det blifvande organet för de ifrågakommande näringsliv ressena, därvid dock sådana anordningar böra vidtagas, att socialförvaltningen tillförsäkras behörigt inflytande, i hvad angår arbetarskyddet, samt får till uppgift att öfvervaka hela området för den allmänna skyddslagstiftningen.

Från kommittéernas motivering och förslag beträffande arbetarskydds* Reservation. ärendenas förläggning inom statsförvaltningen har en afvikande mening anförts af två utaf kommerskollegiikommitténs ledamöter. De vilja icke nestrida, att de idéer, som ligga till grund för arbetarskyddssträfvandena, aro af väsentligen social karaktär. Men de anse ock otvifvelaktigt, att vår arbetarskyddslagstiftning äfven med den utvidgning, som under närmaste tiden kan förväntas, till alldeles öfvervägande del hänför sig till de yrkesgrenar, som blifva föremål för näringsafdelningens inom handelsdepartementet verksamhet, att vidare handläggningen af dessa arbetarskyddsärenden förnämligast kräfver sådan sakkunskap, som i nämnda förvaltning kommer att blifva starkt representerad, samt att det ur många synpunkter vore önskvärd t, att inspektionen öfver den allmänna skyddslagstiftningens tillämpning förlägges till samma ämbetsverk, som handhar de speciella slagen af inspektion (bergsinspektion, elektrisk inspektion, fartygsinspektion in. fl.). . Genom en sådan förläggning af arbetarskyddet skulle å ena sidan bäst tillgodoses krafvet på tillräcklig teknisk kompetens hos yrkesinspektionens chefsmyndighet och å andra sidan nödig trygghet vinnas för, att icke arbetarskyddspoli tiken lägger för tunga bördor på industrien, hvar]ände därigenom ett ytterligare tillskott af teknisk sakkunskap tillföres näringsafdelningen i sin helhet. Då slutligen de af departementalkommitterade föreslagna principerna för samarbete mellan olika förvaltningsorgan lämna tillbörliga garantier för att, om arbetarskyddsärendena tillhöra den speciella näringsförvaltningen, de sociala synpunkterna därvid i alla händelser skulle vinna fullt beaktande, hafva nämnda ledamöter ansett lämpligast, att arbetarskyddsärendena icke öfverflyttas till den sociala förvaltningen, utan äfven framgent behallas kvar hos näringsförvaltningen.

Emellertid hafva de tillika velat framhålla, att deras betänkligheter mot arbetarskyddsärendenas förläggning till socialförvaltningen skulle i icke oväsentlig mån blifva häfda, därest, på sätt kommittéerna i det följande förorda, dels i samband med genomförandet af föreliggande förslag till lag om arbetarskydd inom socialstyrelsen en byrå enbart för arbetarskyddsärenden blir upprättad, och dels, förutom en särskild representant från handelsdepartementets näringsafdelning, äfven en direkt arbetsaifvarrepresentant i egenskap af fullmäktig kommer att deltaga i socialstyrelsens handläggning af viktigare arbetarskyddsärenden.

64 Sakkunniga.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

De sakkunniga hafva uttalat att, med hänsyn till den utprägladt sociala karaktären af de uppgifter, som tillhopa pläga betecknas såsom arbetarskydd, och den bindande utredning, kommittéerna presterat, frågan om dessa ärendens förläggning borde vara fullt klargjord. De sakkunniga hafva särskilt vändt sig mot de båda reservanternas uppfattning om lämpligheten af arbetarskyddets förläggning till näringsförvaltningen och därvid gjort gällande, att dessa tydligen underskattat de kraf på mångsidig sakkunskap, som måste ställas på ifrågavarande ärendens handläggning inom den högsta statsförvaltningen och hvilken sakkunskap icke i alla delar blir företrädd inom näringsförvaltningen; att de med reservanternas förslag afsedda önskemål — tillgodoseende af krafvet på tillräcklig teknisk kompetens hos yrkesinspektionens chefsmyndighet, beredande af trygghet för, att icke arbetarskyddspolitiken lägger för tunga bördor på industrien, samt tillförande åt näringsförvaltningen i dess helhet åt ett ytterligare tillskott af teknisk sakkunskap — enligt de sakkunnigas mening böra tillgodoses på helt andra vägar; samt att det samarbete mellan näringsförvaltningen och socialförvaltningen, hvartill reservanterna hänvisa, icke kan uti förevarande hänseende vara till fyllest, då initiativet och ledningen af arbetarskyddsärendena i allt fall blefve anförtrodda åt ett annat departement och en annan förvaltningsafdelning än den, hvartill de enligt sin natur höra. Hvad slutligen beträffar den af reservanterna framhållna lämpligheten af, att inspektionen öfver den allmänna skyddslagstiftningens tillämpning förlägges till samma ämbetsverk, som handhar de speciella, slagen af inspektion (bergsinspektion, elektrisk inspektion, fartygsinspektion in. fl.), kan och bör enligt de sakkunnigas mening den omständigheten, att den personal, som handhar denna speciella inspektion — och jämte sin uppgift att i viss mån tillgodose arbetarskyddet har andra utanför socialförvaltningens ram fallande viktiga funktioner att fylla — icke närmast underordnats denna förvaltning utan näringsförvaltningen, där den på grund af sitt arbetes natur hufvudsakligen hör hemma, icke få tagas till intäkt för ett yrkande på, att den allmänna skyddslagstiftningen och för dess tillämpning afsedd personal förlägges till annan förvaltning än den för dem enda naturliga, nämligen socialförvaltningen.

Arbetarskyddsärendenas öfverflyttning — i af kommittéerna angifven omfattning — från finansdepartementet och kommerskollegium till civildepartementet och den till detsamma anknutna nya socialstyrelsen hafva de sakkunniga alltså funnit vara eu anordning, om hvars ändamålsenlighet icke kunde råda någon tvekan.

65 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

De sakkunniga hafva emellertid betonat vikten af, att redan vid den nu närmast ifrågasatta organisationens genomförande för ifrågavarande ärendens behandling åvägabringas erforderligt samarbete mellan alla förekommande förvaltningsorgan. Förutom den gemensamma beredning af ärenden, som jämlikt departementalstadgan skall, där af ärendenas natur så betingas, äga rum mellan civildepartementet och det departement, till hvilket näringsförvaltningen hör (nu finansdepartementet), samt — i lagstiftningsfrågor — mellan civildepartementet och justitiedepartementet, böra gifvetvis med afseende å socialstyrelsens handläggning af arbetarskyddsärendena blifva gällande samma regler för samarbete mellan socialstyrelsen och näringsförvaltningen (kommerskollegium), som för vissa andra arbetarfrågor i det föregående omförmälts. Vidare hafva de sakkunniga bestämdt förordat, att socialstyrelsen omedelbart vid sin tillkomst förstärkes med ett arbetarskyddsräd (det af kommittéerna föreslagna sociala rådets sektion för arbetarskydd) äfvensom med både eu arbetsgifmrfullmäktig och en arbetar full mäktig. De sakkunniga hafva ock ansett sig höra hemställa, att samtidigt därmed — dock endast i händelse af genomförande af det föreliggande förslaget till ny lag om arbetarskydd — upprättas en särskild byrå, enbart afsedd för arbetarskyddsärenden.

Genom ett sammanförande till civildepartementet och den till detta anslutna socialstyrelsen af samtliga i det föregående behandlade ärenden komma här — anmärka de sakkunniga — att blifva till ett helt sammanförda hela den egentliga arbetar- och arbetarskyddslagstiftningen samt arbetsstatistiken (dock i mera inskränkt bemärkelse), förliknings- och skiljedomsväsendet, arbetsförmedlingen och yrkesinspektionen in. in., en grupp af ärenden alltså, som under alla förhållanden måste anses böra sammanhållas och bilda en naturlig enhet. Då denna grupp af ärenden tillika redan i och för sig är tillräckligt betydande för att motivera upprättande af eu enhetlig förvaltningsorganisation för densamma och då statens uppgifter på dessa områden utan en sådan organisation icke torde kunna på ett fullt tillfredsställande sätt blifva fullgjorda, ligger, enligt de sakkunnigas mening, redan däri ett tillräckligt vägande skal för den nu ifrågasatta förvaltningsorganisationens omedelbara genomförande.

öfver frågan om arbetarskyddsärendenas förläggning föreligga äfven Myndigheter yttranden från kommerskollegium, centralförbundet för socialt ar- ocrhatf°^°~ bete, Sveriges handtverksorganisation och arbetsgifvareförenin- ’>aioner' garnas förtroenderåd. Af dessa har endast den sistnämnda korporationen anslutit sig till de båda reservanternas inom koinmerskollegiikommittén mening, att dessa ärenden fortfarande borde handläggas af kommerskollegium, äfven om den nya lagstiftningen om arbetarskydd kommer

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 82 käft. (Nr 108.) 9

66 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

till stånd. Som skäl för denna sin mening anför förtroenderådet, att mera fortgående kunskap om näringarnas praktiska utöfning och behof synes vara att förvänta hos kollegium än hos socialstyrelsen. Sveriges handtverksorganisation åter uttalar visserligen »att det ofta nog gifvits antydningar om farhåga inom handtverkskretsar, att det skulle blifva alltför strängt i praktiken, därest hithörande ärenden komme att enbart förläggas till en socialstyrelse utan ett behörigt samarbete med n ari n gs förval fn i n gen», men förklarar sig dock icke »hafva något att erinra däremot, att hithörande frågor i sin helhet förläggas under socialstyrelsen; dock måste det ernås en lämplig samverkan med vederbörande näringsidkarekorporationer». Ur centralförbundets för socialt arbete yttrande må följande anföras: »Det synes förbundet icke böra råda något tvifvel om, att dessa ärenden i alldeles särskild grad äro af den natur, att de böra sammanhållas inom den enhetliga socialförvaltningen. Den sakkunskap, som måste kräfvas vid handläggandet af arbetarskyddsärendena inom den högsta förvaltningen, kan icke förutsättas blifva så mångsidigt företrädd inom någon annan gren af statsstyrelsen som hvad inom socialförvaltningen måste antagas blifva fallet, där jämte den tekniska äfven den i olika sociala frågor väl bevandrade sakkunskapen på det fylligaste sätt blifver representerad. Arbetarskyddet är icke blott eller ens hufvudsakligen ett tekniskt problem, det är framför allt en fråga af vidtomfattande socialekonomisk betydelse och >* dess gifna plats sålunda inom den gren af statsstyrelsen, som det tillkommer

att handhafva de sociala frågorna.»

Kommers- Kommerskollegium har helt naturligt ägnat denna fråga en all-

kollegium. ^eles särskild uppmärksamhet och därvid enhälligt kommit till det resultat, att arbetarskyddsärendena böra afskiljas från kollegium och öfverflyttas till socialstyrelsen. Ur kollcgii tämligen utförliga motivering (jfr bil. 1.) må här anföras, hurusom kollegium i hufvudsakliga delar ansluter sig till kommittéernas argumentation i frågan samt vitsordar riktigheten af deras uppfattning, att de primära och ledande synpunkterna i fråga om arbetarskyddssträfvandena böra utgå från arbetarnas behof af skydd, ehuru nödig hänsyn samtidigt måste tagas därtill, att icke de i sådant syfte vidtagna åtgärder komma att för tungt påhvila resp. näringar. Enligt kollegii mening låter sig en bestämd gräns mellan de egentliga arbetarskyddsärendena och öfriga arbetarfrågor svårligen uppdraga; en åtskillnad dem emellan i organisatoriskt hänseende bör också om möjligt undvikas. Inom det sociala verket skulle alltså arbetarskyddsfrågorna komma att behandlas i ett mera omedelbart sammanhang just med de öfriga ärendesgrupper, med hvilka de på grund af sin natur närmast sammanhöra, något som måste blifva af än större vikt efter genomförandet af en utvidgad

67 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

lagstiftning på området. Såsom ytterligare skäl för arbetarskyddsärendenas öfverflyttning till socialstyrelsen har kollegium framhållit, dels att arbetarskyddet måste utsträckas till äfven andra näringar än de, som tillhöra kollega verksamhetsområde, dels ock att arbetarskyddsärendenas fortsatta bibehållande hos kollegium, då de sociala ärendena i öfrigt därifrån afskiljas, måste betecknas såsom mindre förenligt med kollega hufvuduppgifter, hvilka alltmera måste inriktas på, att kollegium blir »det centrala organet för statens hela näringspolitik». Kollegium framhåller vidare, att man i utlandet nästan öfverallt sammanfört arbetarskyddsärendena med andra arbetarfrågor till det särskilda statsorgan, som handlägger sociala ärenden. Kollegium erinrar äfven därom, att yrkesinspektörerna, som beredts tillfälle gemensamt öfverlägga om förslaget, uttalat sin enhälliga anslutning till den ifrågasatta organisationen, under förutsättning, att inom socialstyrelsen en byrå redan från början kommer till stånd enbart för arbetarskydd och yrkesinspektion, därvid de ock framhållit vikten af, att chefen för denna byrå, jämte kännedom om den in- och utländska lagstiftningen på området, innehar erforderlig kompetens för ledningen af de lokala inspektionsorganen. Slutligen sammanfattar kollegium sin egen ståndpunkt i frågan på följande sätt: »Vid öfvervägande af skälen för och emot arbetarskyddsärendenas frånskiljande från kollegium och öfverflyttande till socialstyrelsen, har kollegium på ofvan anförda grunder kommit till den uppfattningen, att arbetarskyddet, såsom varande i främsta rummet en social omsorg af betydande räckvidd, bör tillsammans med andra arbetarfrågor och sociala ärenden öfverflyttas till socialförvaltningen, dock endast under bestämda garantier för, att näringslifvets intressen vid handläggningen af arbetarskyddsärendena inom socialstyrelsen blifva vederbörligen beaktade. Till dessa garantier räknar kollegium i främsta rummet, att en särskild byrå för arbetarskyddsärenden från början anordnas inom socialstyrelsen, i väsentlig öfverensstämmelse med yrkesinspektörernas här ofvan anförda uttalande, äfvensom att en arbetsgifvarfullmäktig äger att deltaga vid behandlingen af viktigare sådana ärenden. Därjämte måste enligt kollega tanke noga tillses, att socialstyrelsen kommer att i fullt tillräcklig grad disponera den praktiska och tekniska kompetens, som erfordras för handhafvandet af arbetarskyddsärendena, samt att det samarbete mellan socialförvaltningen och näringsförvaltningen, som bör etableras, ordnas på ett fullt rationellt och för näringsintressenas tillgodoseende betryggande sätt.»

Kollegium ansluter sig äfven till de båda kommittéernas och de sakkunnigas mening, att vissa slag af inspektion (bergsinspektion, elektrisk

68 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

inspektion, fartygsinspektion m. fl.), allt framgent böra bibehållas hos näringsföryaltningen.

Departe- Vid bedömande af den viktiga frågan om arbetarskyddsärendenas

mentschefen. förläggning har jag kommit till den bestämda öfvertygelsen, att dessa ärenden icke böra tillhöra näringsförvaltningens, d. v. s. för närvarande kommerskollegii, uppgifter, utan hafva sin vida riktigare och naturliga plats tillsammans med öfriga arbetarfrågor uti ett förvaltningsorgan för de sociala ärendena. Den mest auktoritativa myndigheten på detta område, kommerskollegium, har också, efter yrkesinspektörernas hörande och med deras instämmande, uttalat sin fulla anslutning till denna mening och därvid väsentligen biträdt de skäl härutinnan, som anförts af kommittéerna och de sakkunniga. Af synnerlig vikt är emellertid att ernå en sådan lösning af frågan, att alla berättigade intressen därvid blifva tillgodosedda — i hvilket afseende näringarnas intresse af att icke blifva obehörigen betungade är det icke minst viktiga. Jag är därför beredd att i allo ansluta mig till hvad kommerskollegium (och yrkesinspektörerna) därvidlag föreslagit; och får jag tillfälle utförligare återkomma härtill i det följande vid behandlingen af olika detaljfrågor beträffande socialförvaltningens organisation, personal och arbetssätt.

c) Social- Enligt kommittéernas mening böra till den sociala förvaltningen hän-

Ifirsäkrin- ^öras de olika spörsmål, som falla under begreppet socialförsäkring. All gen. lagstiftning på förevarande område torde för närvarande tillhöra civilde- Kommitté- partementet, liksom ock de hufvudsakliga förvaltningsärendena, i den mån ernå. äro regeringsärenden, handläggas i detta departement; öfriga hithörande förvaltningsärenden äro fördelade på kommerskollegium och riksförsäkringsonstalten.

Kommittéerna hafva särskildt för sig till behandling upptagit sjukförsäkringen, olycksfallsförsäkringen, ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen samt öfrig socialförsäkring.

SjuMörsäk- Med afseende å sjukförsäkringen hafva kommittéerna till en början

rmgen. erinrat därom, att i samband med 1891 års sjukkasselag, hvilken välgrundad på frivillig sjukförsäkring, någon central myndighet för registrering af statsunderstödda sjukkassor ej upprättats. När år 1910 en ny sjukkasselag — äfven den byggd på frivillighetens grund — kom till stånd och ökade statsbidrag till sjukkassorna bestämdes skola utgå, blef den centrala tillsynsmyndighet öfver sjukkasseväsendet i riket, som enligt den nya lagen skulle inrättas, förlagd till kommerskollegium. För ändamålet organiserades i anslutning till kollega afdelning för arbetsstatistik en särskild byrå, sjukkassehyrån. Denna byrå åligger i allmänhet att med

69 Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 108.

uppmärksamhet följa sjukkasseväsendets i riket tillstånd och utveckling samt att stödja och leda sträfvandena inom detsamma till vinnande af större enhetlighet och ändamålsenlighet. Beträffande byråns mångahanda och omfattande speciella uppgifter hänvisas till redogörelsen härför i betänkandet (sid. 108—110).

Samtliga uppgifter rörande sjukkasseväsendet, hvilka dock uttryckligen tillagts kommerskollegium endast tillsvidare, äro uppenbarligen — framhålla kommittéerna — af natur att böra öfverflyttas till och direkt inläggas i den ifrågasatta sociala förvaltningsorganisationen.

Hit bör äfven blifva att hänföra allt det arbete, som kan komma att åligga den högsta centralförvaltningen på grund af en framdelesbeslutad moderskapsförsäkring.

Om och när, vid sidan af det frivilliga sjukkasseväsendet och med anlitande i större eller mindre mån af detsamma såsom bärare af uppgiften, en obligatorisk sjukförsäkring under statens medverkan kan blifva ålagd vissa in edborgarklasser, har äfven dennas ledning här sin gifna plats.

Med andra ord, all handläggning af på den högsta centralförvaltningen ankommande uppgifter med afseende å hela den sociala sjukförsäkringen, sådan den nu är och i framtiden kan blifva utvecklad, bör hit förläggas.

Skulle däremot staten själf komma att utöfva direkt försäkringsverksamhet äfven på detta område, bör denna verksamhet närmast utöfvas af riksförsäkringsanstalten eller annan anstalt.

Kommittéerna hafva emellertid fäst uppmärksamheten därå, att redan för närvarande tinnas andra organ än sjukkassorna för meddelande af' sjukförsäkring, nämligen dels vissa affärsmässigt bedrifna enskilda förs åkrings an stal t er och dels en mängd s. k. understödsföreningar,

(smärre försäkringsföreningar, begrafnings- och pensionskassor in. fl.).

Af dessa anse kommittéerna de affärsmässigt bedrifna försäkringsanstalterna, hvilka för öfrigt endast delvis utöfva sin verksamhet inom socialförsäkringen, på grund af arten af sin verksamhet icke böra direkt hänföras till socialförvaltningens område utan till försäkringsinspektionens. På ifrågavarande och andra sjukförsäkringen rörande områden, där beröringspunkter förefinnas mellan socialförvaltningens och försäkringsinspektionens uppgifter, bör samarbete dem emellan etableras. Frågan om understödsföreningarna och deras förläggning behandlas af kommittéerna i annat sammanhang (jfr sid. 72).

Den för närvarande gällande lagstiftningen på olycksfallsförsäkringens Olycksfalls-, område — lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i försäkringen, arbete den 5 juli 1901 m. fl. författningar — ålägger, erinra kommittéerna, arbetsgifvarna inom vissa arbetsområden ersättning splikt för skada,

70 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

som åsamkats deras arbetare genom olycksfall i arbete. Den i samband med denna lagstiftning år 1902 inrättade statens riksförsäkringsanstalt sorterar som bekant under civildepartementet, med uppgift att, enligt de ^Tunder och i den omfattning 1901 ars lag stadgai, meddela försäkring för beredande af ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete m. in. För riksförsäkringsanstaltens nuvarande åligganden i detta och öfriga afseenden hafva kommittéerna närmare redogjort å sid. 112—113 i betänkandet. Fn revision af gällande, i flera afseenden bristfälliga olycksfallsersättningslag har emellertid länge fortsätta kommittéer na varit af behofvet påkallad och från olika håll påyrkats, och har Kungl. Maj.t år 1910 uppdragit denna frågas utredning åt den s. k. ålderdomsförsäkringskommittén. I samband med en dylik revision kunna betydligt vidgade åligganden beträffande olycksfallsförsäkringen väntas tillkomma en central förvaltningsmyndighet för socialförsäkringen, annan än och öfverordnad riksförsäkringsanstalten (komm. bet. sid. 113). Kommittéerna hafva emellertid, med hänsyn till det åt ålderdomsförsäkringskommittén gifna uppdraget, velat lämna riksförsäkringsanstaltens ställning, organisation och åligganden tillsvidare i hufvudsak orubbade. Riksförsäkringsanstalten bör sålunda fortfarande som hittills bibehålla karaktären af en anstalt utanför departementet och närmast under det centrala socialförvaltningsorganet, öfriga försäkringsanstalter, ömsesidighetsföreningar o. d., som utöfva sin verksamhet endast eller i alldeles öfvervägande grad inom socialförsäkringens ram, torde äfven höra ställas under socialföl valtningens kontroll.

Tillsvidare skulle således, enligt kommittéernas förslag, den ifrågasätta socialförvaltningens uppgifter på förevarande område närmast komma att bestå i att handhafva de åligganden, som nu ankomma på civildepartementet — lagstiftningsfrågor och öfriga regeringsärenden i anledning af framställningar från kommerskollegium och riksförsäkringsanstalten — äfvensom på kommerskollegium utlåtanden och utredningar på området samt utarbetandet af den officiella olycksfallsstatistiken o. s. v. (»Arbetsstatistik C.»).

Med afseende å olycksfallsstatistiken hafva kommittéerna särskilt fäst uppmärksamheten därå, att sträfvandena för en förbättring och föienkling af denna statistik måste i hög grad underlättas genom den ifiågasatta organisationens genomförande äfven i mera begränsad omfattning (i afvaktan på ålderdomsförsäkringskommitténs blifvande förslag), därvid den officiella olycksfallsstatistiken jämte öfrig socialstatistik förlägges till det enhetliga högsta förvaltningsorganet för de sociala ärendena (komm. bet. sid. 115).

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

71 Till socialförvaltningen böra enligt kommittéernas mening äfven öfverföras de ärenden, hvilka på grund af olycksfallsersättningslagen och kungörelsen den 17 nov. 1905 angående anmälan om olycksfall i arbete nu tillkomma kommerskollegium (fastställande af formulär till sådan anmälan, mottagande af dessa anmälningar, föranstaltande om undersökning rörande inträffadt olycksfall samt angifvande till åtal af förseelser rörande underlåtenhet att afgifva sådan anmälan).

Kommittéerna hafva slutligen betonat vikten af en nära samverkan mellan socialstyrelsen å ena, samt dels riksförsäkringsanstalten och dels försäkringsinspektionen å andra sidan, i olycksfallsförsäkringen berörande ärenden, som hafva afseende å såväl socialstyrelsen som endera af de båda sistnämnda myndigheterna, af hvilka försäkringsinspektionen enligt kommittéernas mening skulle bibehållas vid sin nuvarande befattning med vissa privata försäkringsföretag, som bedrifva olycksfallsförsäkring, understundom i förening med annan försäkring.

Under hänvisning till den arbetande ålderdomsförsäkringskommittén, Åiderdomsi hvars förslag ock torde komma att ingå detaljerad anvisning om anord- 0<^tgfgJs^di' nandet af den säkerligen ganska vidlyftiga förvaltningsorganisation, som ringen (-penför förslagets genomförande erfordras, hafva kommittéerna inskränkt sig till 9ioBeringen)att fästa uppmärksamheten på, att jämväl på den högsta förvaltningen ankommande ärenden rörande ålderdoms- och invaliditets för säkring en (-pensioneringen) böra tillhöra den enhetliga socialförvaltningen. På denna synes därvid böra ankomma dels det arbete, som betingas af densamma tillkommande ledning och öfvervakandc samt vissa afgöranden för försäkringens fungerande på ett tillfredsställande sätt, dels ock initiativ samt alla erforderliga utredningar och statistik på folkpensioneringens område.

SjälfFallet böra ock de organ, som kunna komma att fylla eu uppgift inom den väntade obligatoriska folkpensioneringen, blifva socialförvaltningen underordnade.

Hvad åter angår redan befintliga pensionsanstalter för statens och andra offentliga funktionärer äfvensom sådana anstalter och fonder för understödsverksamhet, som utöfva sin verksamhet inom andra förvaltningsområden, böra dessa fortfarande som hittills i regel följa den förvaltning, som vederbörande personal tillhör. Beträffande barnmorskornas pensionsanstalt, som förvaltas af riksförsäkringsanstalten, torde dess regeringsärenden böra tillhöra socialförvaltningen i samråd med medicinalförvaltningen.

Ärenden rörande handelsflottans pensionsanstalt böra enligt kommittéernas mening (sid. 117—118 i betänkandet) tillsvidare följa öfriga sjöfartsärenden till den högsta förvaltningsmyndigheten för dylika ärenden.

72 Öfrig socialförsäkring.

Iieliofvet af en högsta centralmyndighet för socialförsäkringen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Särskildt öfvervägande har ock af kommittéerna ägnats frågan, hvart enskilda understödsföreningar, pensionskassor och en del själflijälpsföreningar (smärre lifförsäkringsföreningar,begrafningskassor m.fl.) böra hänföras. Denna fråga hade tidigare varit föremål för utredning af särskilda sakkunniga, hvilka uti sitt den 10 dec. 1910 afgifna betänkande angående en särskild lag om understödsföreningar, bland annat, föreslagit inrättandet af en central registrerings- och tillsynsmyndighet för dylika föreningar samt uttalat, att försäkringsinspektionen syntes dem mest lämpad att vara tillsynsmyndighet öfver understödsföreningarna. Kommittéerna hafva emellertid för sin del på anförda skäl (sid. 118—119 i betänkandet) förordat att, under förutsättning att den nu ifrågasatta socialförvaltningen blir upprättad, den tilltänkta centrala registrerings- och tillsynsmyndigheten öfver understödsföreningar och dessa föreningars angelägenheter i öfrigt blifva dit förlagda, för att där dock alltid handläggas i närmaste samråd med försäkringsinspektionen. Därmed skulle ock vinnas den fördelen, att hela den omfattande s. k. begrafningskasseverksamheten, som nu i stor utsträckning är förenad med sjukkasseväsendet, komme under tillsyn af en och samma förvaltningsmyndighet.

Kommittéerna hafva vidare påpekat att, om och när s. k. arbetslöshetsförsäkring kan komma att i en eller annan form omhändertagas eller vinna understöd af statsmakterna i vårt land, handläggningen af hithörande ärenden måste vara att hänföra till den enhetliga socialförvaltningen. Kommittéerna hafva vidare erinrat, att Kungl. Maj:t den 17 nov. 1911 anbefallt anordnandet af en särskild utredning rörande arbetslöshetsförsäkringens utveckling samt nuvarande läge i utlandet och i Sverige. För närvarande kan ej, yttra kommittéerna, med bestämdhet förutses, huruvida på detta område någon försäkringsverksamhet i egentlig mening kan tänkas ifrågakomma, eller om endast en statens understödsverksamhet till befrämjandet af själfhjälpen bör anordnas.

Kommittéerna hafva slutligen framhållit, att socialförsäkringen bland de sociala frågorna är en af de allra viktigaste och på samma gång den mest svårlösta, icke minst med hänsyn till de högst afsevärda kostnader, dess rationella ordnande måste medföra. Om ock dess olika grenar (sjuk-, moderskaps-, olycksfalls-, ålderdoms- och invaliditetsförsäkring o. s. v.) beträffande såväl mål och medel som försäkringsformer äro från hvarandra mer eller mindre afvikande, samt ehuru visserligen svårigheterna för dess genomförande äro så stora, att samtliga grenar näppeligen på en gång kunna genomföras, är det dock af den största vikt att fasthålla, att flertalet af socialförsäkringens olika grenar gripa in i och äro afsedda att komplettera hvarandra. Samtidigt som man alltså måste vara beredd på, att de

73 Kungl. May.ta nåd. proposition Nr 108.

successiva och partiella reformernas väg är den mest framkomliga, böra e anoi dningar, som träffas, vidtagas under nödigt beaktande af de olika försäkringsgrenarnas nyssberörda samband med hvarandra samt under en . bestämd och målmedveten sträfvan mot slutmålet, som bör vara en, såvidt möjligt, gemensam och enhetlig organisation af hela socialförsäkringen. För denna organisations genomförande och de olika sociala försäkringsfrågornas handläggning kräfves gifvetvis en lämpligt anordnad gemensam centralmyndighet, hvilken, på sätt förut omförmälts, bör förenas med öfrig socialförvaltning inom det till upprättande föreslagna enhetliga sociala förvaltningsorganet. Inom denna myndighet skulle i en framtid blifva samlad den ingående kännedom om och öfverblick öfver hela det sociala arbetsfältet, som jämväl för socialförsäkringens behöriga handhafvande och utveckling är nödvändig.

Med hänsyn därtill, att de sakkunniga ansett frågan om den slutliga or- Sakkunniga. ganisationen af den blifvande socialförsäkringens förvaltningsorgan icke för närvarande kunna med säkerhet bedömas — i hvilket afseende de dock anse tydligt, att en för olika försäkringsorgan »gemensam, sammanhållande myndighet för socialförsäkringen» alltid måste blifva erforderlig — hafva de funnit den nu föreliggande uppgiften i främsta rummet vara att, utan att i någon män föregripa den blifvande organisationen af socialförsäkringen, åstadkomma en ändamålsenligare anordning och förläggning af de på den högsta förvaltningen under nuvarande förhållanden ankommande uppgifterna på området i fråga. Att socialförsäkringsfrågorna, som redan i sin helhet torde få anses tillhöra civildepartementet, fortfarande skola där bibehållas, hafva de sakkunniga ansett gifvet. Äfven efter upprättandet af den nu ifrågasatta socialstyrelsen bör emellertid riksförsäkringsantalten, hvars framtida organisation och ställning icke för närvarande kan fullt öfverskådas, åtminstone tillsvidare förblifva ett med socialstyrelsen sidoordnadt, direkt under civildepartementet sorterande centralt verk, utan ändring i dess nuvarande ställning och uppgifter. Icke heller med afseende å försäkringsinspektionens uppgifter och ställning bör socialstyrelsens inrättande medföra någon som helst rubbning.

Socialstyrelsens uppgifter med afseende å social fors;) kringsärendena skulle därför nu i hufvudsak begränsas till att öfvertaga handläggningen af de förut angifna ärendena beträffande sjukkasseväsendet äfvensom de ärenden rörande olycksfall i arbete, hvilka nu tillkomma kommerskollegium.

Till den nya socialstyrelsen skulle ock, för såvidt förslag till lagom moderskapsförsäkring nu blir Riksdagen förelagdt och af denna antaget, komma att höra centralförvaltningens däraf föranledda uppgifter. I öfrigt borde socialstyrelsens åligganden med afseende å socialförsäkringen tillsvidare vara begränsade

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 82 höft. (AV 108.) 10

74 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

till att med uppmärksamhet följa utvecklingen i in- och utlandet och framlägga redogörelser på området samt att verkställa utredningar och afgifva utlåtanden i hithörande ärenden. Sålunda borde, bland annat, till socialstyrelsen öfvergå de kommerskollegium nu påhvilande förarbetena i och för eu planerad arbetslöshetsförsäkring. Slutligen skulle departementschefen uti alla dessa liksom öfriga sociala ärenden, äfven om de i öfrigt icke tillhöra socialstyrelsens handläggning, äga anlita biträde af styrelsens personal för ärendenas beredning till underdånig föredragning.

Med afseende å understödsföreningarna har erinrats, att Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag förklarat sig anse mest ändamålsenligt, åtminstone under nuvarande förhållanden, att försäkringsinspektionen utses till registrerings- och tillsynsmyndighet öfver understödsföreningar enligt det förslag till lag om dylika. föreningar, hvilket ock redan blifvit för Riksdagen framlagdt. De sakkunniga, som vid sådant förhållande funnit det falla utom sitt uppdrag att närmare utveckla sin mening med afseende å denna förläggningsfråga, hafva emellertid, under åberopande af kommitteförslaget, velat uttala att, för såvidt dessa uppgifter nu skulle blifva tillagda försäkringsinspektionen, frågan om deras öfverflyttning till socialstyrelsen framdeles synes. böra tagas under förnyadt öfvervägande. Hvad samarbetet mellan socialstyrelsen och försäkringsinspektionen i dessa och andra förekommande ärenden beträffar, synes detta böra blifva af liknande natur som det af de sakkunniga förordade samarbetet uti vissa arbetarfrågor mellan näringsförvaltningen (kommerskollegium) och socialstyrelsen.

Myndigheter Med afseende å de sakkunnigas förslag i denna del hafva yttranden

och korpo- af<rifvits af kommerskollegium, riksförsåkringsanstalten, ålderdoms* rationel. föBrsäkringSkommittén och Sveriges handtverksorganisation, hvarjämte arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd yttrat sig i en viss detaljfråga. Slutligen har äfven försäkringsinspektionen i sitt utlåtande om dess ifrågasatta samarbete med socialstyrelsen något vidrört gränserna mellan socialförsäkring och privatförsäkring. Försäkringsinspektionen har därjämte utförligt inlåtit sig på de båda kommittéernas förslag i anslutning till departementalkoinmitterades blifvande förslag till statistikens handläggning inom departementen — i fråga om medverkan från socialstyrelsens sida beträffande försäkringsinspektionens statistik, en fråga som dock nu ej föreligger och hvars bedömande först kan ske, då departemental-

»Beträffande de båda

kommitterades förslag fullständigt föreligga.

Alderdomsförsäkringskommittén anför: områden af socialförsäkringen, som utgöra föremål för kommitténs utredning, nämligen invaliditets- och ålderdomsförsäkringen samt arbetares för-

75 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

säkring mot olycksfall i arbete, synes med det ifrågavarande förslaget väsentligen afses att till ett för behandling af sociala frågor under civildepartementet upprättadt verk, benämndt socialstyrelsen, jämväl förlägga behandlingen af de försäkringsärenden, som tillhöra Eders Kungl. Maj:ts pröfning och att bereda departementschefen sakkunnigt biträde vid dessa ärendens handläggning. Med denna anordning åsyftas ej någon förändring af riksförsäkringsanstaltens ställning och uppgift eller att bestämma organisationen af en blifvande ålderdomsförsäkring. Kommittén, som ännu icke afslutat sitt förelagda arbete och för den skull, beträffande de ofvannämnda försäkringsgrenarna, ej här kan ingå på frågan om de lämpligaste organisationsformerna, kan för sin del ej finna, att ofvanberörda med den föreslagna socialstyrelsen afsedda anordning skulle föregripa den omnämnda organisationsfrågans framtida lösning.» I motsats häremot vill riksförsäkringsanstalten göra gällande, att ett dylikt föregripande nu kan befaras ske, därest den för dessa arbeten afsedda personalen uppföres på ordinarie stat, enär anstalten förmenar, att ett gemensamt centralt verk vid sidan af socialstyrelsen i en framtid måste upprättas för socialförsäkringens olika grenar. Anstalten framhåller ock den nuvarande olycksfallsstatistikens ofullständighet samt påyrkar, att denna tillsvidare i stället skulle utarbetas dels af anstalten och dels af försäkringsinspektionen (med afseende å denna detaljfråga hänvisas till anstaltens utlåtande; bil. 4).

Kommerskollegium åter har inskränkt sig till att i korthet förklara sig icke hafva något att erinra mot, att socialstyrelsen öfvertager handläggningen af de ärenden på ifrågavarande område, som för närvarande åligga kollegium, samt framhåller därjämte, att »socialförsäkringsfrågorna stå i ett mycket nära samband med öfriga arbetarfrågor, ej minst arbetarskyddsärendena, och att vissa skäl onekligen tala för eu för dem alla gemensam handläggning inom den högsta förvaltningen». Sveriges handtverksorganisation anser det vara af betydelse, »att en myndighet med snaraste skapas för omhänderhafvande af sådana ämnesgrupper, som omfatta arbetarfrågor i allmänhet, arbetarskyddet, arbetarförsäkringen samt andra sociala frågor», och anför vidare, särskild! beträffande understödsföreningar, att det är »synnerligen behöflig!, att de snart läggas under en socialstyrelse, ity att desamma hafva en social innebörd, som bör föranleda deras öfvervakande af och statistikrapportering till den ifrågavarande myndigheten».

Den detaljfråga, arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd upptagit, gäller olycksfallsanmälningarna, och ifrågasättes i sådant afseende, att statistiken rörande olycksfall borde förläggas till riksförsäkringsanstalten, »hvarigenom de arbetsgivare, som hafva sina arbetare försäkrade i denna anstalt, skulle slippa besväret att gifva dubbla uppgifter». Häremot genmäler

76 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

emellertid kommerskollegium, att olycksfallsanmälningarnaicke tillkommit uteslutande i statistiskt syfte utan äfven afse att tjäna till upplysning och ledning för yrkesinspektionen, samt framhåller, att den lättnad i fråga om afgifvandet af anmälningar om olycksfall, som arbetsgifvarna funnit önskvärd, näppeligen kan ernås på den angifna vägen, enär endast en liten del af arbetarna äro försäkrade i riksförsäkringsanstalten. Kollegium påpekar ock, huru man riktigast bör förfara för att få sådana anordningar genomförda, »hvarigenom arbetsgifvarnas ofvanberörda skyldighet att afgifva olycksfallsanmälningar å ena sidan så långt möjligt förenklas, men ock å den andra sidan på ett samvetsgrant sätt fnllgöres» — en uppgift, som bör blifva en af de närmaste för den blifvande socialstyrelsen, i samråd med de båda fullmäktige och rådet för arbetarskydd samt representanter för kommerskollegium, riksförsäkringsanstalten och andra olycksfallsförsäkringsorgan (jfr bil. 1). Under sådana förhållanden och då i öfrig! inga skål föreligga för att, innan ännu organisationen af den blifvande socialförsäkringen bestämts, nu ånyo upptaga frågan om en förändrad förläggning af olycksfallsstatistiken, anser kollegium, att den fortfarande bör sammanhållas med arbetsstatistiken.

Hvad slutligen beträffar försäkringsinspektionens utlåtande, i hvad afser frågan om socialförsäkringen, anföres däri, att i förslaget »ingen utredning lämnas om hvad socialförsäkring är till skillnad från annan försäkring» samt göres gällande, att »endast om man låter socialförsäkringen betyda den enligt lag obligatoriska försäkringen, får man den bestämdt skild från annan försäkring», något som ej skett, då man här önskar »de frivilliga sjukkassorna ocli understödsföreningarna lagda under socialstyrelsen» (jfr bil. 3).

Såsom framgår af de föreliggande, ofvan refererade förslagen samt Departe- de däröfver afgifna yttrandena, har ingen meningsskiljaktighet, annat än mentschefen. fr^n riksförsäkringsanstaltens sida, varit rådande om lämpligheten däraf, att socialförsäkringsfrågorna sammanhållas med arbetarfrågor, arbetarskyddsfrågor och öfriga sociala frågor uti en, såvidt möjligt, enhetlig socialförvaltning. Att så bör ske, är äfven min bestämda mening. Socialförsäkringsfrågorna i sin helhet böra sålunda fortfarande tillhöra civildepartementet, som jämväl uttryckligen bör tilläggas civillagstiftningen på området, där denna icke redan nu hör dit. Vidare ansluter jag mig äfven till de sakkunnigas förslag i hvad det afser den mera begränsade befattning, som tillsvidare skulle tilläggas den blifvande socialstyrelsen beträffande dessa ärenden. Äfven för mig synes det tämligen visst att, huru än den blifvande socialförsäkringens förvaltningsorgan kunna blifva ordnade, eu gemensam, sammanhållande myndighet alltid

77 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

måste blifva erforderlig. Kan detta behof, såsom jag, i motsats mot riksförsäkringsanstalten, hoppas, tillgodoses inom ramen af den nu till upprättande föreslagna socialstyrelsen, synes detta mig vara lämpligt, icke minst med hänsyn till det ofvan framhållna önskemålet om socialförsäkringsfrågornas jämte öfriga sociala frågors sammanhållande till en enhetlig organisation inom den högsta förvaltningen. Äfven ur kostnadssynpunkt bör säkerligen en sådan anordning vara fördelaktig.

Lika tydligt torde ock vara — såsom kommittéerna och de sakkunniga framhållit — att den direkta försäkringsverksamhet, som staten själf utöfvar och framdeles i väsentligt ökad utsträckning kan komma att utöfva på ett eller flera af socialförsäkringens olika områden, icke kan dit förläggas, utan måste handhafvas af ett eller flera särskilda organ (försäkringsanstalter el. dyl.), till hvilka ock under vissa betingelser ledningen och kontrollen öfver lokala, offentliga eller enskilda organ för verksamheten kan komma att förläggas.

Afgörandet af dessa frågor måste emellertid anstå, intill dess nu pågående utredningar hunnit afslutas.

Med nu föreliggande förslag afses därför endast att, såsom de sakkunniga ock påpekat, ernå en ändamålsenligare anordning och förläggning af de å den högsta förvaltningen nu ankommande uppgifterna på området samt att bereda departementschefen direkt och omedelbar tillgång till sakkunnigt biträde för ifrågavarande ärendens beredning, dock att därvid samtidigt tillses, att därmed icke den ny- eller omorganisation, som de yäntade nya uppgifterna kunna göra erforderlig, i minsta mån försvåras. Älderdomsförsäkringskommittén, som särskildt ur denna synpunkt granskat det föreliggande förslaget, har ock, som ofvan blifvit nämndt, vitsordat, att något dylikt föregripande härigenom ej synes kunna ske. Därmed böra ock de enda sakliga betänkligheter, som till äfventyra eljes kunnat möta mot förslaget i denna del, vara undanröjda.

Hvad vidare beträffar svårigheterna att skarpt uppdraga gränserna mellan socialförsäkring och annan försäkring, hvarom försäkringsinspektionen erinrat, har jag ingalunda förbisett desamma, men synes mig frågan därom vara af mera teoretiskt än praktiskt intresse, särskildt när det, såsom här, är fråga om anordnandet af de högsta förvaltningsorganen på området. Eftersom det onekligen förhåller sig så, som försäkringsinspektionen själft framhållit, att »hvarje sund försäkring tjänar ett socialt ändamål», synes det mig helt naturligt, att det högsta sociala förvaltningsorganet en gång får vederbörligt inflytande på handläggningen af vissa dylika ärenden — sådana nämligen, hvari ingå framträdande sociala moment i ofvan angifven, mera begränsad bemärkelse — äfven då de icke i sin helhet falla

78 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

O

inom dess direkta verksamhetsområde. A andra sidan synes det mig lika klart att, därest, såsom jag håller före, ett särskildt försäkringstekniskt organ för vissa grenar af privatförsäkringen, närmast den s. k. affärsmässiga — försäkringsinspektionen — alltjämt bör förefinnas, det bör vara synnerligen lämpligt, att detsamma får samverka med och erhåller vederbörligt inflytande på det eller de öfriga verk, som mer eller mindre uteslutande handlägga närliggande ärenden. Att en dylik samverkan mellan olika ämbetsverk redan med nuvarande gestaltning af vår statsförvaltning med fördel kunnat etableras, utan att någon »desorganisation» uti det ena eller det andra verkets uppgifter och verksamhet därmed inträdt, torde vara allmänt bekant, hvadan försäkringsinspektionens farhågor i sådant afseende synas mig vara ogrundade. Till denna fråga får jag emellertid tillfälle att senare i annat sammanhang återkomma.

Vidkommande den nu föreliggande organisationsfrågan vill jag emellertid, alldeles bortsedt från svårigheterna att draga gränserna mellan socialförsäkring och privatförsäkring, mellan affärsmässig försäkringsrörelse och annan, bestämdt vidhålla den mening, att försäkringsinspektionens verksamhet är och alltjämt bör vara begränsad hufvudsakligen till att, såsom dess instruktion angifver, utöfva den i lag föreskrifna tillsyn öfver försäkringsbolag m. fl. dylika sammanslutningar. Hinder bör dock icke möta att, där praktiska skäl sådant påkalla, förlägga tillsynen öfver äfven något annat slag af försäkringsverksamhet till försäkringsinspektionen. Att därjämte på grund af den speciella insikt i s. k. försäkringstekniska frågor, som där bör vara företrädd, dess medverkan äfven med fördel borde kunna tagas i anspråk vid viktigare afgöranden på ifrågavarande område på andra håll inom statsförvaltningen, synes mig dock, som närandt, ligga nära till hands. Men att därutöfver tillägga försäkringsinspektionen befogenheter och åligganden, som äro mer eller mindre främmande för dess speciella uppgift, exempelvis såsom tillsynsmyndighet öfver den frivilliga sjukkasserörelsen, vore enligt min mening icke välbetänkt.

Vid afgörandet, till hvilket förvaltningsorgan den ena eller den andra af här afhandlade uppgifter skall böra — bär försäkringsinspektionen eller socialstyrelsen — kan den af försäkringsinspektionen angifna definitionen på socialförsäkring (»den enligt lag obligatoriska försäkringen») tydligtvis ej vara vägledande. Det lärer därför ej kunna undvikas, att vissa gränsområden, såsom kommittéerna framhållit, alltid måste förefinnas, där de båda myndigheternas uppgifter i viss mån sammanfalla eller gripa in i hvarandra, ett förhållande, som det dock icke kan möta svårighet att ordna.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

79 Till detta gränsområde hör sålunda, bland nu närmast aktuella frågor, den om handläggningen af ärenden rörande understödsföreningar. Dessa hafva de båda kommittéerna, på grund af deras samhörighet i allmänhet med öfriga sociala frågor, velat hafva förlagda till socialstyrelsen, under det att de sakkunniga, som utarbetade lagförslaget i ämnet — hvilket afgafs, innan ännu frågan om en socialstyrelse var aktuell — förordat deras förläggning till försäkringsinspektionen, ett förslag, som äfven jag för min del biträda I enlighet härmed har jag ock föreslagit Kungl. Maj:t att under nuvarande förhållanden förlägga den tillsyn öfver understödsföreningarna, hvarom lagförslaget innehåller närmare bestämmelser, till försäkringsinspektionen. Den nämnda tillsynen är nämligen hufvudsakligen inriktad på pensionskassor och understödsföreningar med godkända stadgar, och närmast af försäkringsteknisk beskaffenhet. Befinnas förhållandena påkalla en öfverflyttning framdeles till socialstyrelsen af ifrågavarande tillsyn eller del däraf, kan sådant lätteligen ske; men för närvarande torde det vara lämpligast att icke belasta socialstyrelsen med denna uppgift. De från vissa håll befarade olägenheterna för vissa slag af understödsverksamhet af dessa ärendens förläggande tillsvidare till försäkringsinspektionen synas mig i alla händelser böra blifva undanröjda genom det samarbete mellan socialstyrelsen och försäkringsinspektionen, som kommittéerna och de sakkunniga förordat och hvarom jag i det följande får tillfälle närmare uttala mig.

Hvad slutligen angår de af arbetsgifvareföreningarnas förtroenderåd framställda önskemål om viss lindring i skyldigheten att afgifva olycksfallsanmälningar, äfvensom hvad riksförsäkringsanstalten anfört om vissa detaljer rörande olycksfallsstatistiken eller annan statistik samt sättet för dess reformerande, så lärer detta vara ett ämne, hvarom jag i detta sammanhang icke behöfver uttala mig. Jag tar alldeles för gifvet, att de brister, som nu tilläfventyrs vidlåda olycksfallsstatistikens organisation, blifva föremål för uppmärksamhet i sammanhang med den nya lagstiftning angående ersättning eller försäkring för olycksfall i arbete, som är under utredning. Vid sådant förhållande synes det också icke böra ifrågasättas att nu vidtaga några ändringar med afseende å olycksfallsstatistikens förläggning, utan bör för närvarande denna, på sätt jag äfvenledes får tillfälle närmare beröra här längre fram, öfverflyttas till socialstyrelsen.

Den allmänna fattigvården måste, enligt kommittéernas mening, icke blott med hänsyn till sin egen natur utan äfven genom sin uppenbara samhörighet med frågorna om arbetarskydd, socialförsäkring m. fl.

d) Öfriga sociala frågor.

1. Allmän fattigvård, fosterbarnsvård och vissa i samband därmed stående frågor.

Kommit-

téerna.

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 108.

betecknas såsom en utprägladt social omsorg; och kommittéerna hafva följaktligen föreslagit, att dessa ärenden öfverföras till den sociala förvaltningen.

Beträffande beskaffenheten af de administrativa fattigvårdsärendena, hvilka för närvarande — med undantag af vissa besvärsmål — handläggas inom jordbruksdepartementet, äfvensom rörande sättet för dessa ärendens behandling har redogörelse af kommittéerna lämnats å sid. 123—126 i kommittébetänkandet. Af denna redogörelse framgår, bland annat, att ifrågavarande ärenden hufvudsakligen röra dels ersättning af allmänna medel till understöd åt medellösa personer (hit höra ock de svensk-norska fattigvårdsärendena), dels hemsändande från Sverige till utlandet af medellösa utlänningar och mottagande från utrikes ort af medellösa svenskar, dels ock en del ärenden af skiftande beskaffenhet (rörande testamentariska förordnanden till förmån för fattigvården, understöd åt nödställda lappar m. in.).

I samband härmed har ock erinrats, att nu gällande fattigvård slagstiftning är under omarbetning af en för detta ändamål den 21 juni 1907 tillsatt kommitté. Det lärer — anmärka kommittéerna — kunna antagas, att fattigvårdslagstiftningskominitténs förslag kommer att gå ut på en ej obetydlig utvidgning af administrationens uppgifter på fattigvårdens fält, h varjämte fattigvård slagstiftningens allmänna läggning väl kommer att präglas ej blott af ekonomiska utan äfven och framför allt af sociala synpunkter. I sådant fall måste fattigvårdsärendenas hänförande till socialförvaltningen synas än mer naturligt.

Beträffande fattigvårdsstatistiken hafva kommittéerna erinrat om statistiska kommitténs förslag, att densamma skulle lösgöras från sambandet med statistiken öfver kommunernas finanser och göras till en själfständig publikation. Då kommittéerna vidare funnit obestridligt, att fattigvårdsadministrationen har ett direkt praktiskt intresse af att äga omedelbar tillgång till denna statistik samt att leda dess utveckling i syfte att vinna allt mer ingående kännedom om fattigvårdsväsendet, hafva kommittéerna hemställt om fattigvårdsstatistikens öfverflyttande från statistiska centralbyrån till socialstyrelsen.

Kommittéerna hafva vidare ansett, att ärenden angående vanartade och i sedligt afseende försummade barn samt angående fosterbarnsvärden äro nära sammanhängande med fattigvårdsärendena och af obestridlig social natur, samt på grund häraf hemställt, att förevarande ärenden måtte, i sammanhang med fattigvårdsärendena, öfverföras till den sociala förvaltningen.

Då statens uppgift rörande tvångsuppfostran af minderåriga förbrytare (tvångsarbetsanstalten å Bona) enligt kommittéernas uppfattning så

81 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

nära sammanhänger med vården af sedligt försummade och vanartade barn, att ett särskiljande af dessa båda uppfostringsområden knappast kunde vara att tillråda, hafva jämväl dessa ärenden af kommittéerna föreslagits öfver flyttade till socialförvaltningen.

Enligt gällande departementalstadga handlaggas — erinra kommittéerna därefter — ärenden rörande -»milda stiftelser för ändamål, hvilkas tillgodoseende icke tillkommer under annat departement lydande ämbetsverk eller förvaltning» i ecklesiastikdepartementet. Rörande sådana stiftelsers rättsliga ställning och öfriga förhållanden finnes för närvarande ingen särskild lagstiftning utan endast speciella föreskrifter om vissa myndigheters åligganden i afseende å stiftelser, som tillhöra deras förvaltningsområde. Huru mångskiftande de ändamål än kunna vara, som med dylika stiftelser afses (egentlig fattigvård, barnavård, undervisning, sjukvård, pensionering etc.), har det dock synts kommittéerna, att flertalet äger det gemensamma syftet att ekonomiskt bispringa de sämre lottade, och dylika stiftelser måste därför i regel anses hafva en utprägladt social karaktär. Kommittéerna hafva med hänsyn härtill funnit lämpligast, att allmänna ärenden rörande stiftelserna — eventuell lagstiftning och tillsyn äfvensom statistik, hvilken för närvarande handhafves af statistiska centralbyrån — böra förläggas till socialstyrelsen.

Däremot böra ärenden, som äro speciella för särskilda grupper af stiftelser, enligt kommittéernas uppfattning själffallet tillkomma de förvaltningsorgan, till hvilka dylika ärenden med hänsyn till sin beskaffenhet eljes närmast äro att hänföra. Bland stiftelser af otvetydigt social karaktär hafva kommittéerna särskildt omnämnt allmänna barnhuset i Stockholm och Danviks hospitalsinr ältning.

De i nära samband med nu afhandlade frågor (om fattigvården m. m.) stående spörsmålen om tvängsinternering af alkoholister (jfr sid. 87) samt lösdrifvarlagstiftningen behandla kommittéerna i annat sammanhang.

De sakkunniga hafva instämt i kommittéernas förslag, att såväl Sakkunniga. ärendena rörande den allmänna fattigvården som fattigvård sstatistiken böra öfverföras till socialstyrelsen. De sakkunniga hafva därvid framhållit, att de i jordbruksdepartementet nu handlagda fattigvårdsärendena i allmänhet äro af öfvervägande ekonomisk natur, medan deras sociala betydelse är mindre starkt framträdande, men att det i allt fall måste anses angeläget att icke lämna utanför socialstyrelsen denna ärendesgrupp, hvars sociala karaktär är oomtvistlig och hvars område vid den förestående reformen af fattigvårdslagstiftningen utan tvifvel kommer att blifva högst väsentligt utvidgadt.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 82 höft. (Nr 108.)

82 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Det har af de sakkunniga ifrågasatts, huruvida icke, vid det förhållande att fattigvårdsärendena nu handläggas endast i en central instans, jordbruksdepartementet, dessa ärenden borde vid öfverflyttningen till socialstyrelsen där slutgiltigt afgöras. Så har emellertid icke funnits lämpligt. Fråga har ock af de sakkunniga väckts, huruvida underdåniga utlåtanden höra af socialstyrelsen i dessa ärenden afgifvas eller om ärendena böra inom styrelsen direkt beredas för föredragning i statsrådsberedningen. De sakkunniga hafva i detta afseende stannat vid, att socialstyrelsen såsom centralt verk bör äga tillfälle att närmare följa de företeelser, som i förevarande ärenden komma till synes, samt att sålunda dess utlåtande bör inhämtas, innan ärendena företagas till slutligt afgörande. Undantag Inifrån har dock gjorts för frågor angående hemsändande af utländingar, där utredningen verkställes utom landet genom vederbörande beskicknings bemedling, samt beträffande de reciproka ärendena om mottagande af svenskar från utlandet.

Utan att vilja bestrida sambandet med fattigvårdsärendena hos den lagstiftning, som i afseende å vanar tade och i sedligt afseende försummade barn nu gäller, hafva de sakkunniga erinrat om, att samma lagstiftning har till syfte att bereda ändamålsenlig uppfostran åt sådana barn under viss ålder. Hithörande ärenden böra därför enligt de sakkunnigas mening, i den man de afgöras af Kungl. Maj:t, handläggas i ecklesiastikdepartementet, dit de nu äro förlagda. Och beträffande tvångsuppfostran af minderåriga förbrytare har det synts de sakkunniga att, äfven om hithörande ärenden i afsevärd mån äro af social innebörd, det härvidlag i främsta rummet gäller en särskild form af uppfostran, som samhället bör ägna dessa individer. Förevarande ärenden lära därför i en framtid böra sammanföras med de därmed nära förbundna angelägenheterna rörande uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn till det departement, som handlägger öfriga uppfostringsfrågor. Tillsvidare och i afvaktan på ytterligare utredning böra emellertid i alla händelser förevarande ärenden efter de sakkunnigas uppfattning bibehållas i det departement, justitiedepartementet, där de för närvarande äro förlagda.

Vidkommande åter fosterbarnsvärden gäller, påpeka de sakkunniga, att dess angelägenheter under nuvarande förhållanden närmast sammanhänga med hälsovården och att hithörande författningar hafva dessa barns sanitära välbefinnande till syfte. Det synes därför vara lämpligast, att denna sistnämnda ärendesgrupp, som redan tillhör civildepartementet, tillsvidare kvarblifver hos det ämbetsverk, medicinalstyrelsen, dit den för närvarande hör. De sakkunniga hafva emellertid fäst uppmärksamheten på, att fattigvårdslagstiftningskommittén erhållit i uppdrag att företaga

83 Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

en revision af gällande lagstiftning rörande fosterbarnsvården, därvid dessa’ frågors sociala moment kunna förutses få ett starkare uttryck och därmed deras öfverförande till socialförvaltningen blifva en naturlig åtgärd.

Hvad slutligen angår fromma stiftelser, hafva de sakkunniga anfört att, då en mycket betydande del af ifrågavarande stiftelser syntes åsyfta olika slag af undervisning eller i öfrigt afse ändamål, som hänförde sig till ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, samt det i alla händelser just vore dessa grupper af stiftelser, hvilkas löpande ärenden företrädesvis påkallade handläggning af statsmyndighet, anledning för närvarande saknades att vidtaga någon ändring med afseende å handläggningen af hithörande ärenden, helst som någon enhetlig lagstiftning eller tillsyn för närvarande icke funnes anordnad för de fromma stiftelserna.

Statistiska centralbyrån torde ock, förmena de sakkunniga, tillsvidare böra bibehållas vid sin befattning med utarbetandet af statistik öfver dessa stiftelser; och socialstyrelsen skulle alltså tillsvidare med afseende å denna ärendesgrupp endast komma att handlägga de ärenden, hvilkas sakinnehåll tillhör styrelsens verksamhetsområde, samt med afseende å viktigare frågor af allmän art, såsom lagstiftning, statistik o. d., bevaka de sociala synpunkter, som därvid böra komma i betraktande.

Beträffande handläggningen af de fåtaliga regeringsärenden, som röra allmänna barnhuset i Stockholm, hafva de sakkunniga emellertid, med hänsyn till dessa ärendens nära samband med frågorna angående fosterbarnsvården, ansett nämnda ärenden böra öfverflyttas från ecklesiastikdepartementet -till civildepartementet.

Rörande de ofvan till en hufvudgrupp sammanförda ärendena hafva Myndigheter yttranden afgifvits af kommerskollegium, statistiska centralbyrån00 tioner*1*' och svenska fattigvårdsförbundet. Det sistnämnda vänder sig — efter att inledningsvis hafva gifvit uttryck åt sin stora tillfredsställelse öfver, att de sociala frågorna genom socialstyrelsens tillkomst skola kunna erhålla en sakkunnig och enhetlig ledning — mot de sakkunnigas förslag, att till socialstyrelsen för närvarande endast skulle öfverföras ärenden rörande allmän fattigvård och fattigvårdsstatistiken, medan öfriga här ofvan angifna ärenden, jämte sådana angående tvångsinternering af alkoholister, tillsvidare skulle stanna utanför. Fördelarna af enbart de förstnämnda ärendenas öfverflyttning till socialstyrelsen anser fattigvårdsförbundet ej vara särdeles stora, liksom att ej heller någon naturlig förläggning af dem inom socialstyrelsen för närvarande står att vinna. Någon sakkunskap vid ärendenas beredning förmenas socialstyrelsen ej kunna prestera, »då fattigvårdsfrågor endast i obetydlig utsträckning och barnavårdsfrågor alls icke

84 Knuffl. Maj:ta nåd. proposition Nr 108.

dar skulle behandlas». En dylik partiell öfverflyttning af fattigvårdsfrågor till socialstyrelsen, innan fattigvårdslagstiftningskommittén hunnit ‘framlägga riktlinjerna för dessa och andra frågors framtida behandling, vore, enligt hvad fattigvårdsförbundet håller före, en åtgärd, »som kan föregripa en slutlig lösning af hela frågan». Ehuru under uttalande af, att »fattigvårdsfrågan gifvetvis måste betraktas som eu social angelägenhet», hemställer förbundet till sist, att »för närvarande och innan fattigvårdslagstiftningskommittén framlagt riktlinjerna för fattigvårdens och därmed samhörande frågors ordnande, ingen förändring måtte ske i fråga om statens behandling af fattigvårdsfrågor».

Statistiska centralbyrån vitsordar, att intet hinder förefinnes för fattigvårdsstatistikens öfverflyttning till socialstyrelsen, men anser på anförda skäl, att fattigvårdsstatistiken, som alltid varit förenad med centralbyrån och då frågan om statistikens »centralisering eller decentralisering» ännu ej är afgjord, fortfarande som hittills bör bearbetas och offentliggöras af densamma. »Ett sådant temporärt ordnande af ärendet blefve desto mera af behofvet påkallad t, ifall ett beslut ej nu skulle fattas om fattigvårdsärendenas öfverflyttning till socialstyrelsen.» Icke heller beträffande statistiken öfver fromma stiftelser anser centralbyrån något skäl förefinnas för dess skiljande från ämbetsverket.

Kommerskollegium åter anför gent emot fattigvårdsförbundet att, då detta betecknat fattigvårdsfrågorna jämte en del andra frågor såsom »en naturlig grupp sociala ärenden», öfverförandet redan nu af de förhanden varande fattigvårdsfrågorna från jordbruksdepartementet och af fattigvårdsstatistiken från finansdepartementet (och statistiska centralbyrån) till civildepartementet (och socialstyrelsen), där de sociala frågorna handläggas och där sålunda fattigvårdsfrågorna skulle komma att insättas i sitt naturliga sammanhang, omöjligen kan på något sätt föregripa fattigvårdslagstiftningskommitténs utredningar. »Med hänsyn äfven därtill», fortsätter kollegium, »att ärenden angående fosterbarns vård en redan för närvarande tillhöra civildepartementet och ärenden angående tvångsinternering åt alkoholister förväntas blifva dit förlagda, skulle för öfrigt ifrågavarande åtgärd jämväl komma att innebära en begynnande ändamålsenlig koncentrering af de ärenden, hvilka af fattigvårdsförbundet angifvits tillsammans bilda en naturlig grupp sociala ärenden». Och kollegium förklarar sig slutligen, på grund af den ringa omfattning fattigvårdsärendena för närvarande hafva, för såvidt de ankomma på centralförvaltningen, kunna lämna utan erinran deras förläggning under en af de föreslagna byråerna inom socialstyrelsen, vare sig den lista eller den 3:dje,

85 Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 108.

Såsom af det ofvan anförda framgår, hafva olika meningar gjort Departesig gällande, huruvida de fattigvårdsärenden, som redan nu kunna öfver- ment8chefen flyttas till civildepartementet och socialstyrelsen, också böra nu dit förläggas, eller om med öfverflyttningen bör bero, intill dess fattigvårdslagstiftningskommittén afslutat sina arbeten. Lämnande åsido den förefintliga meningsskiljaktigheten mellan å ena sidan de båda kommittéerna och fattigvårdsförbundet samt de särskildt tillkallade sakkunniga å den andra, huruvida ärenden angående vanartade och sedligt försummade barn och minderåriga förbrytare samt fromma stiftelser i en framtid skola tilläggas socialförvaltningen eller undervisningsförvaltningen, ansluter jag mig till de sakkunnigas uppfattning, att eu öfverflyttning af dessa ärenden till socialförvaltningen liksom af fosterbarnsärenden från medicinalstyrelsen till socialstyrelsen icke för närvarande bör ifrågakomma.

Frågan gäller sålunda nu endast, huruvida fattigvårdsärendena och fattigvårdsstatistiken skola sammanföras med fosterbarnsärendena till civildepartementet samt de förstnämnda, jämte statistiken på området, tilläggas socialstyrelsen, äfvensom slutligen, såsom de sakkunniga jämväl föreslagit, huruvida ärenden angående allmänna barnhuset samtidigt därmed skola från ecklesiastikdepartementet öfvergå till civildepartementet. Hvad då först beträffar frågan om fattigvårdsstatistikens förläggning, synes det mig utan vidare klart, att den frågan är helt och hållet beroende af, hvilket beslut Kungl.

Maj:t fattar med afseende å fattigvårdsärendena, samt att, därest dessa fortfarande skola förblifva i jordbruksdepartementet, statistiska centralbyrån tillsvidare bör fortsätta att utarbeta fattigvårdsstatistiken. Så till vida kan jag sålunda instämma i hvad byrån härom anfört. Däremot kan jag, i olikhet mot centralbyrån, icke finna, att fattigvårdsstatistikens öfverflyttning till socialstyrelsen skulle kunna möta några betänkligheter — på den grund, att frågan om vissa grenars af statistiken förflyttning från statistiska centralbyrån, resp. andra grenars förläggande till densamma, ännu är oafgjord — i all synnerhet som från centralbyråns sida tidigare upplysts, att en öfverflyttning af ifrågavarande statistik (jämte statistiken öfver fromma stiftelser, hvarom nu ej är fråga) icke skulle medföra någon förändring i fråga om centralbyråns personal och organisation.

Hufvudfrågan är emellertid, huruvida fattigvårdsärendena tillsvidare skola förblifva i jordbruksdepartementet — att de i alla händelser framdeles jämte närbesläktade frågor skola öfverföras till socialförvaltningen, därom synes fullständig enighet råda. Väl har det varit mig omöjligt finna att, såsom fattigvårdsförbundet förmenat, något föregripande af fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag skulle ske genom fattigvårdsärendenas öfverflyttning redan nu till socialstyrelsen. A andra sidan äro

2. Nykterhetsverksamheten m. m.

Kommitté-

erna.

Kungl. Maj:ts nåd. -proposition Nr 108.

fördelarna af enbart de förhanden varande egentliga fattigvårdsärendenas öfverförande redan nu till socialstyrelsen icke särskild! framträdande. Hela frågan synes mig för närvarande vara att bedöma ur rent praktiska synpunkter. Och jag måste då erkänna, att en del svårigheter af de nuvarande fattigvårdsärendenas förflyttning ej äro uteslutna med hänsyn till tjänstemännens inom civil- och jordbruksdepartementen arbetsförhållanden. Jag anser således, att fattigvårdsärendena visserligen böra i sinom tid öfverföras till civildepartementet och socialstyrelsen, men att, då lämpligaste tidpunkten härför säkerligen ej sammanfaller med den tid, då socialstyrelsen träder i verksamhet, Kungl. Maj:t torde bestämma, när sådant öfverflyttande, efter det lämplig öfvergångstid vunnits, bör äga rum.

Vid berörda förhållande torde Kungl. Maj:t ock bestämma, när fattigvårdsstatistiken bör öfverföras till socialstyrelsen från statistiska centralbyrån — jämväl för sådant öfverflyttande torde nämligen någon öfvergångstid vara behöflig, i syfte att åstadkomma erforderliga bestämmelser om denna statistiks skiljande från den kommunala finansstatistiken samt den förras närmare ordnande.

Enligt kommittéernas mening bör nykterhetsfrägan betraktas såsom ett af de allra viktigaste spörsmål, som möta statsmakterna vid deras sträfvan för folkhälsans stärkande och särskildt de lägre befolkningsgruppernas höjande i ekonomiskt och moraliskt hänseende. Då nykterhetsfrägan sålunda har en genomgripande social betydelse och därjämte så nära berör t. ex. fattigvården, hafva kommittéerna ansett, att socialförvaltningen bör öfvertaga omsorgen om denna fråga. Kommittéerna hafva därvid jämväl erinrat om föreliggande önskemål om upprättande af en genomförd nykterhetsstatistik, hvilken, om och när den kommer till stånd, bör förläggas till den öfriga socialstatistiken. Med afseende särskildt å fördelningen af de s. k. brännvinsmedlen (enligt brännvinsförsäljningsförordningen årligen afsätta medel till främjande af nykterhet och motarbetande af dryckenskapens följder), hvilka ärenden nu handläggas af civildepartementet i förening med ecklesiastikdepartementet, böra jämväl dessa ärenden tillkomma socialförvaltningen.

Från regeln att ärenden rörande nykterhetsfrägan skola tillhöra civildepartementet och socialstyrelsen har dock af kommittéerna för närvarande undantag gjorts beträffande rusdryckslag stiftning en. Då denna har en så stor finansiell betydelse, att ej blott statens utan i än högre grad kommunernas, landstingens och hushållningssällskapens ekonomi däraf är i väsentlig mån beroende, hafva nämligen kommittéerna ansett denna

87 Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 108.

lagstiftning och vissa därmed sammanhängande ärenden (på Kungl.

Maj:t i statsrådet ankommande besvärsmål rörande rnsdrycksförfattningarnas tillämpning in. m.) tillsvidare böra förblifva hos finansdepartementet.

I tydligt samband med nykterhetsärendena står — framhålla kommittéerna — frågan om tvång sinternering af alkoholister. I anledning af skrifvelse vid 1907 års riksdag öfverlämnades frågan härom till fattigvårdslagstiftningskommittén, som den 3 december 1910 afgifvit utlåtande och förslag i ämnet. Ehuru vissa svårigheter mött, när det gällt att afgöra, hvart dessa ärenden skola förläggas, hafva kommittéerna, då själfva lagstiftningsfrågans hufvudpunkt angående de förutsättningar, under hvilka tvångsinternering får tillgripas, synts vara af afgörande social natur samt med hänsyn ock till nödvändigheten af hithörande ärendens sammanhållande, stannat vid, att ärenden i fråga om tvångsinternering af alkoholister förläggas till socialförvaltningen-.

De sakkunniga hafva icke haft något att erinra mot kommittéernas Sakkunniga. förslag i afseende å nykter hetsärendenas handhafvande, utan därvid endast påpekat, att föreskrift borde meddelas därom, att ansökningar om understöd af brännvinsmedlen skola irigifvas till socialstyrelsen för att af denna pröfvas och med styrelsens yttrande öfverlämnas till civildepartementet. I öfrigt borde socialstyrelsen, bland annat, få till uppgift att afgifva yttranden i andra nykterhetsfrågor samt att statistiskt belysa nykterhetsfrågans viktigare sidor.

Beträffande frågan om tvångsinternering af alkoholister måste bedömandet af detta spörsmål efter de sakkunnigas mening göras beroende af den blifvande lagstiftningens slutliga läggning ooh innehåll, men socialstyrelsen torde i allt fall böra beredas tillfälle att vid viktigare hithörande ärendens afgörande framhålla de sociala synpunkter, som därvid kräfva beaktande.

Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling inleder Korporatiositt yttrande öfver förslaget med att förklara sig »helt dela den af kom- ner•

mittén uttalade meningen, att omsorgen om nykterhetsfrågan i allmänhet bör öfvertagas af den blifvande socialstyrelsen». Dock ifrågasättes, i motsats mot hvad kommittéerna och de sakkunniga förutsatt, om icke också lagstiftningen om rusdryckerna omedelbart borde dit förläggas, eftersom denna lagstiftning är så nära förbunden med nykterhetsrörelsens sträfvanden.

Och vidare ifrågasättes, om icke nykterhetsrörelsens betydande insats i det sociala reformarbetet borde motivera en särskild afdelning för dessa ärenden inom socialförvaltningen eller åtminstone det omedelbara upprättandet af den sektion för nykterhetsfrågan inom sociala rådet, som i kommitté-

88 Departe-

mentschefen.

7$. Förenlngsväsendet.

Kommitté-

erna.

Kung!. M.ajtts nåd. proposition Nr 108.

förslaget omnämnts, men tillsvidare ställts på framtiden. Till sist betonas, hurusom den lifaktiga nykterhetsverksamheten, »genom det stöd, som kan gifvas den af den blifvande socialstyrelsen med särskildt organ för denna verksamhet, otvifvelaktigt bör ha att motse en ännu kraftigare utveckling, på samma gång som genom sådan liflig förbindelse med nykterhetsrörelsen socialstyrelsen helt visst skall kunna vinna de syften, för hvilka den är afsedd».

Utan att vilja bestrida riktigheten af det viktiga önskemål, som från nykterhetsorganisationernas sida blifvit framhållet angående sammanförande till socialförvaltningen af alla nykterhetsfrågor, sålunda äfven rusdryckslagstiftningen, finner jag dock, på af de båda kommittéerna och de sakkunniga anförda skäl, att därmed tillsvidare bör anstå i afvaktan på de resultat, hvartill de till en del nyligen afslutade, till en annan del åter ännu pågående kommittéutredningarna på nykterhetsfrågans område kunna föranleda. I samband därmed bör det ock, enligt hvad jag vill hoppas, blifva grundad anledning att gifva socialstyrelsen den starkare utrustning för nykterhetsfrågornas behandling, som nykterhetsorganisationerna funnit önskvärd. För fyllande af de mera begränsade, men därför långt ifrån oviktiga uppgifter med afseende å nykterhetsverksamheten (handläggningen af frågor om understöd samt verkställandet af anbefallda utredningar och statistik), som socialstyrelsen för den närmaste tiden skulle få sig tillagda, bör den dock redan nu förses med därtill kompetent personal samt beredas tillfälle att träda i nära förbindelse och samverkan med det frivilliga nykterhetsarbetet.

Kommittéerna hafva i fråga om förening sväsendet betonat, hurusom redan sträfvandet att genom sammanslutning befrämja gemensamma syften ger en afgjordt social karaktär åt föreningsväsendet i allmänhet. Det visar sig ock vid en närmare undersökning af de ändamål, för hvilka föreningarna verka, att flertalet af dem måste betraktas såsom organ för socialt själfhjårsarbete på olika områden.

Kommittéerna hafva särskildt för sig behandlat de ideella föreningarna och föreningarna för ekonomisk verksamhet.

Inom de ideella föreningarnas stora grupp äro de, hvilkas syften direkt falla inom området för den sociala förvaltningens verksamhet (nykterhets-, välgörenhets-, sociala, arbetsgifvar- och arbetarföreningar), af öfvervägande betydelse. Sådana frågor af allmän art, som böra enhetligt behandlas för samtliga hithörande föreningar — närmast allmän lagstiftning och statistik — böra följaktligen omhänderhafvas af den sociala förvaltningen. Däremot måste för de olika grupperna mera speci-

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 108. 89

ella ärenden naturligen hänföras till de förvaltningsområden, som däraf omedelbart beröras.

De ekonomiska föreningarna fördela sig väsentligen på två hufvudgrupper-, af hvilka den ena, hvilken kan sammanfattas under benämningen arbetarkooperation, till alldeles öfvervägande del har utprägladt sociala syften, och den andra, jordbrukarkooperationen, därjämte och i hufvudsak afser jordbruksekonomiska ändamål. Det har då synts kommittéerna lämpligast, att särskilda ärenden för den förra gruppen tilläggas socialförvaltningen och för den senare jordbruksförvaltningen. Men liksom på de ideella föreningarnas område hafva kommittéerna ansett, att lagstiftningen äfven rörande de ekonomiska föreningarna bör öfverlämnas åt socialförvaltningen, dit föreningsväsendets sociala karaktär och speciellt arbetarkooperationens stora omfattning närmast hänvisa densamma. Med afseende å statistiken på förevarande områden hafva kommittéerna erinrat, att utarbetandet af statistik öfver ar betar k ooperationen redan anförtrotts åt den arbetsstatistiska afdelningen inom kommerskollegium, samt funnit uppenbart, att detta arbete bör med den öfriga socialstatistiken tillföras socialförvaltningen.

Kommittéerna hafva vidare förutsatt, att den i gällande lagstiftning för de ekonomiska föreningarna stadgade registreringen skall framgent som hittills handhafvas af länsstyrelserna, men att däremot patent- och registreringsverkets befattning med att sammanställa och publicera registreringsuppgifterna skall efter ofvan angifna grunder fördelas på den sociala förvaltningen och jordbruksdepartementet.

Fem af kommerskollegiikommitténs ledamöter hafva i fråga om för- Reservation. läggningen af den allmänna lagstiftningen rörande såväl ideella som ekonomiska föreningar anfört en afvikande mening samt förklarat sig anse, att denna lagstiftning till öfvervägande grad har en sådan karaktär, att anledning saknas att lägga densamma till socialförvaltningen.

Det intima samband, som förefinnes och otvifvelaktigt äfven framdeles bör finnas mellan lagstiftningen om ekonomiska föreningar och lagstiftningen om aktiebolag, synes enligt reservanternas mening äfven föranleda, att lagstiftningen om bägge dessa former af sammanslutning bör ligga under samma departement. »Det kan nämligen» — anföra reservanterna vidare — »ej förbises, att föreningsformen i väsentlig grad låter sig använda för drifvande af samma arter af rörelse och verksamhet som aktiebolagsformen, samt att en tendens är för handen i den riktning, att äfven rena affärsföretag, ofta af betydande omfattning, begagna sig af föreningsformen».

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 82 höft. (Nr 108.)

90 Kxmgl. Majdi nåd. proposition Nr 108.

Sakkunniga. Kommittéernas nu omförmälda framställningar i fråga om före-

ningsväsendet hafva från de sakkunnigas sida i allmänhet ej gifvit anledning till erinran. I fråga om lagstiftningen rörande föreningsväsendet hafva emellertid de sakkunniga erinrat, att den af kommittéernas flertal omfattade åsikten, att denna lagstiftning skulle handhafvas af socialstyrelsen, hvilade på den förutsättningen, att nämnda styrelse skulle äga det direkta stödet af ett departementskansli, organiseradt i enlighet med de af departementalkommitterade uppställda allmänna grunder. Då denna förutsättning — fortsätta de sakkunniga — nu ej föreligger och då ur lagteknisk synpunkt ett nära samband obestridligen förefinnes mellan aktiebolagslagen och den hittills gällande lagstiftningen på föreningsväsendets område, lärer justitiedepartementet tillsvidare böra bibehållas vid sina nuvarande uppgifter med afseende å föreningslagstiftningen, hvarvid emellertid socialstyrelsens medverkan själffallet bör anlitas för att med afseende å lagstiftningens sakinnehåll bevaka de sociala intressen, som i föreningsväsendet taga sig uttryck.

Beträffande registreringen af de ekonomiska föreningarna har, enligt, hvad af de sakkunniga omförmälts, från representanter för arbetarkooperationen gjorts gällande, att en centralisering af registreringen vore nödvändig för åvägabringande af enhetlighet med afseende å föreningslagens tillämpning och en sakkunnig ledning för föreningarna i registreringsärenden, samt att dessa syften lättast skulle vinnas därigenom, att registreringen af samtliga ekonomiska föreningar (både jordbruks- och arbetarkooperation), jämte all statistik på området, förlädes till socialstyrelsen. De sakkunniga hafva i detta hänseende förordat, att en utredning omedelbart anordnas för att redan till nästa år kunna föreligga, huruvida den ifrågasatta centraliseringen skulle medföra öfvervägande fördelar samt hvilka kostnader därmed skulle blifva förenade. Om häraf skulle framgå, att registreringen bör centraliseras till en myndighet, bör denna enligt de sakkunnigas tanke gifvetvis blifva socialstyrelsen. Vid den ifrågaställda utredningen bör ock tagas i öfvervägande det från kooperationshåll framställda förslaget, att icke allenast statistiken öfver arbetarkooperationen, utan äfven öfrig kooperationsstatistik må utarbetas af socialstyrelsen.

Myndigheter Frågorna om föreningsväsendet hafva berörts i yttrandena från

°rationer" kommerskollegium, kooperativa förbundet och Sveriges handtverksorganisation. Den sistnämnda uttalar sig för, att statistiken rörande de ideella föreningarna förlägges till socialstyrelsen, samt häfdar tillika den, äfven af kommittéerna och de sakkunniga omfattade åsikten, att »rent speciella ärenden för särskilda slag af dylika föreningar böra hänföras

91 Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 108.

under den förvaltning, som har till uppgift att bevaka dithörande intressen», sålunda i förekommande fall äfven socialstyrelsen. Kooperativa förbundet förklarar sig — efter att hafva redogjort för den kooperativa rörelsens omfattning samt dess viktiga sociala uppgifter — vilja »på det kraftigaste understryka behofvet af en centraliserad och enhetlig handläggning af samtliga sociala ärenden» samt uttalar »den förhoppningen, att denna reform måtte kunna i sina hufvuddrag genomföras redan vid innevarande års Riksdag». Förbundet framhåller vidare, att kooperationen under inga förhållanden bör få hänföras till handelsförvaltningen. Därefter öfvergår förbundet till frågan om registreringen samt utvecklar skälen för, att denna centraliseras hos en enda myndighet, nämligen den blifvande socialstyrelsen såsom varande »det bästa tänkbara forum». Förbundet uttrycker ock sin tillfredsställelse öfver, att de sakkunniga upptagit detta från kooperationshåll framställda yrkande, men anser den af de sakkunniga förordade utredningen, som borde föregå en dylik anordning, icke böra blifva mera omfattande än att den kunde omedelbart verkställas och beslut om reformens genomförande sålunda redan i år blifva fattadt. För att styrka denna sin uppfattning samt påvisa reformens ändamålsenlighet, de obetydliga kostnader densamma skulle åsamka statsverket o. s. v., lämnas en del värdefulla bidrag till en sådan utredning, hvarefter göres följande uttalande: »Skulle någon direkt ökning i statsverkets kostnader för registreringen uppkomma genom centraliseringen, torde denna, med hänsyn till hvad vi förut anfört, blifva högst obetydlig och mångdubbelt uppvägas dels af tidsbesparingen hos de nuvarande registreringsmyndigheterna och dels af den ökade rättssäkerhet, som skulle uppstå genom enhetlig och sakkunnig behandling af stadgefrågor». För uppgiften torde, påpekas det, endast en tjänsteman erfordras, hvilkens arbetskraft dock icke behöfde tagas i anspråk enbart för denna uppgift. Något hållbart skäl för att till nästkommande riksdag uppskjuta förslaget om registreringens centralisering synes därför förbundet, som näinndt, ej föreligga. Däremot medgifves, att det från kooperationshåll framställda förslaget om förläggande till socialstyrelsen af hela statistiken öfver ekonomiska föreningar tarfvar eu ytterligare utredning och därför måste anstå till år 1913. »Den kooperativa verksamhetens snabba utveckling» — slutar förbundet — »och dess sociala betydelse skulle enligt vår mening fullt motivera upprättande inom socialstyrelsen af eu särskild byrå för dithörande ärendens behandling». Emellertid har förbundet ansett sig nu ej böra framställa ett sådant kraf, utan inskränker sig till att påyrka, att kooperationen åtminstone erhåller en representant inom ett af de föreslagna sociala råden.

92 Departe-

mentschefen

4. Emigrationen.

Kommit-

téerna.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Gent emot kooperativa förbundets yrkande, att registreringen af ekonomiska föreningar måtte genast från början öfverlämnas åt socialstyrelsen, uttalar kommerskollegium som sin åsikt, att den närmare utredning härutinnan, som föreslagits af de sakkunniga, bör föregå vidtagandet af ifrågavarande anordning och verkställas. af socialstyrelsen, helst som frågans afgörande härigenom skulle behöfva uppskjutas endast ett år.

Socialstyrelsens befattning med ärenden rörande föreningsväsendet ■synes mig tillsvidare böra begränsas på sätt de sakkunniga och kommerskollegium föreslagit, nämligen till de utredningar på området, som nu påhvila kommerskollegium samt i öfrigt kunna blifva anbefallda. Det af kooperativa förbundet framställda önskemålet om centralisering till socialstyrelsen af registreringen af föreningar för ekonomisk verksamhet, anser visserligen äfven jag, i likhet med de sakkunniga, vara förtjänt af beaktande, men finner jag tillika, liksom kommerskollegium, att en utredning bör föregå vidtagandet af en sådan anordning — därvid bland annat länsstyrelsernas mening bör inhämtas — hvilken utredning ej nu kunnat medhinnas. Efter det ifrågavarande utredning, afseende jämväl frågan om kooperationsstatistiken i dess helhet, igångsatts och afslutats, lärer jag bli i tillfälle anmäla denna fråga till vidare beslut af Kungl. Maj:t.

Jag instämmer äfven med de sakkunniga däri, att lagstiftningen på föreningsväsendets område, där den är af civillags natur, tillsvidare bör förblifva hos justitiedepartementet, ehuru gifvetvis där handläggas i samråd med civildepartementet och socialstyrelsen. Till sist vill jag, för undanröjande af hvarje missuppfattning af förslagets innebörd, äfven för min del hafva understrukit att, äfven om civildepartementet och socialstyrelsen i eu framtid skulle erhålla den af de båda kommittéerna föreslagna, mera vidsträckta befattningen med föreningsväsendets angelägenheter, denna dock icke skall sträcka sig längre än till ärenden af allmän art (lagstiftning, registrering, statistik o. s. v.), och att sålunda för de olika grupperna mera speciella ärenden (understöd, reglementen etc.) fortfarande böra hänföras till de departement och andra förvaltningsorgan, som däraf omedelbart beröras (sålunda i vissa fall äfven civildepartementet och socialstyrelsen).

Då frågor rörande emigrationen, Indika för närvarande handläggas i civildepartementet, i vårt land äro af stor social betydelse och böra göras till föremål för ingående uppmärksamhet, hafva kommittéerna ansett, att dessa ärenden böra ses i sammanhang med andra tidens sociala företeelser och därför läggas till den sociala ärendesgruppen.

Genom statistiska centralbyråns försorg offentliggöras för närvarande eu del preliminära uppgifter om utvandringen, Indika till ämbetsverket

93 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

insändas från vissa lokalmyndigheter (äfvensom från Norges statistiska centralbyrå). Jämväl insamlandet och publicerandet af dessa preliminära uppgifter föreslås af kommittéerna skola öfvertagas af socialförvaltningen, då dessa löpande uppgifter om den aktuella utvandringen vid hvarje tidpunkt höra stå till det ämbetsverks direkta förfogande, som i öfrigt handhar hithörande ärenden. Den egentliga emigrationsstatistiken däremot, hvilken nära sammanhänger och erhålles i samband med det befolkningsstatistiska arbetet, bör framgent som hittills handhafvas af statistiska centralbyrån.

Vissa på kommerskollegii utrikesbyrå nu ankommande åligganden med afseende å tillsynen öfver de agenter, som verka i emigrationssyfte in. in. (meddelande af tillstånd att verka som utvandraragent, förordnande om säkerhets ställande af dylik agent in. in.) böra ock på grund af ärendenas omedelbara samband med emigrationsspörsmålet öfverflyttas till socialstyrelsen, till hvilken ock enligt kommittéernas förslag de härmed besläktade ärendena angående kommissionärer för platsanvisning samt arbetsförmedlingsfrågan i sin helhet skulle förläggas.

De sakkunniga hafva beträffande förevarande spörsmål icke haft Sakkunniga. någon erinran att framställa mot de af kommittéerna gjorda uttalanden och förslag.

Med afseende å frågan om emigrationsärendenas förläggning till Myndigheter socialstyrelsen föreligger ett utlåtande från nationalföreningen mot0™ i1.a>rPoraemigrationen, hvarjämte kommerskollegium och statistiska cen- l0nerträl byrån yttrat sig om hvar sin speciella del af frågan.

Nationalföreningen mot emigrationen erinrar till eu början att,

»om ock emigrationen i första rummet är förorsakad af ekonomiska förhållanden, så måste den dock i väsentlig män betraktas och behandlas som en social fråga — och som sådan en af våra största.» Äfven om åtskilliga af de åtgärder, som kunna verka till emigrationens förebyggande (jordbrukets utveckling, stärkande af industriens konkurrenskraft o. s. v.) gifvetvis måste ankomma på andra och olika statsorgan — åtgärder som endast i mindre mån kunna fullföljas,under hänsyn till själfva emigrationsproblemet — vill det dock synas föreningen, att den sammanhållande ledningen och initiativet för de statliga sträfvandena till emigrationens förebyggande lämpligast böra förläggas till den myndighet, som i allmänhet äger att företräda det sociala arbetet i landet, på hvilken myndighet äfven ankommer åtskilliga direkta uppgifter, som stå i nära samband med emigrationsspörsmålet. Visserligen anser föreningen, att emigrationsfrågorna, på grund af sin omfattande betydelse och säregna karaktär, icke kunna komma fullt till sin rätt med den ställning inom socialstyrelsen, de enligt för-

94 Kungl. Maj ds nåd. 'proposition Nr 108.

Departe-

mentschefen

5. Bostadsfrågan, !efnadskost-

slaget skulle komma att intaga, men uttalar likväl, att »med den föreslagna organisationen, genom hvilken emigrationsfrågan så att säga insattes i sin naturliga miljö, är dock den första förutsättningen gifven för en utveckling, som småningom ger denna fråga den ställning den bör äga som en statsangelägenhet af synnerlig betydelse».

Kommerskollegium vitsordar lämpligheten af, att den befattning med utvandringsärenden (utvandraragenter m. m.), som jämlikt nådiga förordningen den 4 juni 1884 utöfvas af kollegium, i lämplig utsträckning öfverflyttas på socialstyrelsen, hvarigenom ifrågavarande ärenden skulle komma att tillhöra samma myndighet, som handhar de med einigrationsspörsmålen så nära sammanhörande ärendena angående arbetsmarknadens läge, arbetslöshet, offentlig arbetsförmedling, platsanskaffning o. s. v. Statistiska centralbyrån åter afstyrker förslaget, i hvad det afser att de inkommande preliminära uppgifterna angående emigrationen öfver vissa hamnar, hvilka uppgifter nu ingå till centralbyrån och publiceras i Post- och inrikestidningar, i stället skulle insändas till och handläggas af socialstyrelsen. Detta centralbyråns yrkande är, enligt hvad det vill synas, förnämligast grundadt på dess uppfattning om det »principiellt oriktiga» uti »att fördela en statistik öfver samma ämne på två myndigheter».

Emigrationsärendena i allmänhet anses, som bekant, redan nu tillhöra civildepartementet. Enligt min åsikt bör ock socialstyrelsen omedelbart vid sitt upprättande tilläggas den befattning med emigrationsärendena, som med de båda kommittéernas och de sakkunnigas förslag afses. Jag kan sålunda icke finna de af statistiska centralbyrån anförda invändningarna uti den i och för sig helt obetydliga detaljfrågan om de preliminära emigrationsrapporternas inlämnande till socialstyrelsen böra tillmätas afgörande betydelse i ett fall som detta. Tydligt är nämligen att, när ett förvaltningsorgan på området nu inrättas, dessa uppgifter närmast böra vara af intresse för detta och följaktligen böra dit ingå. Kunna emellertid uppgifterna i fråga sedermera vara till gagn för centralbyrån viddess utarbetande af emigrationsstatistiken, hvilken som bekant står i nära samband med befolkningsstatistiken, lärer hinder ej möta för, att desamma efter hvarje års utgång eller tidigare efter hand af socialstyrelsen öfverlämnas till centralbyrån. Slutligen vill jag, med instämmande uti hvad nationalföreningen mot emigrationen därom anfört, framhålla, att socialstyrelsen säkerligen med tiden blir tilldelad vidgade uppgifter beträffande emigrationen.

Kommittéerna hafva påvisat, hurusom åstadkommandet af goda och billiga bostäder utgör en af de viktigaste betingelserna för höjandet af

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 108. <)5

störa samhällslagers allmänna ställning samt skyddandet af deras kroppsliga och moraliska sundhet. Bostadsfrågan måste därför efter kommittéernas uppfattning betraktas såsom en af våra viktigaste sociala angelägenheter och följaktligen hänföras till socialförvaltningen. Om ock statens uppgifter med afseende å bostadsfrågan såsom socialt problem hittills varit synnerligen begränsade och hufvudansvaret för den lokala bostadspolitiken taller på kommunerna, böra sålunda, i den mån statsingripanden i framtiden påkallas i fråga om bostadsinspektion, bostadsförmedling in. fl. frågor, detta närmast blifva den sociala förvaltningens sak. Otvifvelaktigt komma ock störa anspråk att under den närmaste tiden ställas på socialförval tningen i fråga om utredandet af bostadsfrågan, iakttagandet af utländska åtgärder på området samt tillhandahållandet af upplysningar till kommuner korporationer och enskilda.

De för bostadsfrågan synnerligen viktiga grupper af ärenden, som regleras genom byggnads- och brandstadgan, stadsplanelagen samt hälsovårdsstadgan för rikets städer, hafva emellertid kommittéerna på grund åt dessa ärendens speciella natur ansett böra omhändertagas af de andra förvaltningsorgan, som i dessa afseenden äro särskildt sakkunniga.

Kommittéerna hafva påpekat, att statsmakterna på ett särskildt område af. bostadsfragan vidtagit omfattande positiva åtgärder, nämligen genom sin ecjiicLhemslanevevltSQjiiihet* Med afseende härå hafva kommittéerna fiamkastat den tanken, att i stället för den nuvarande egnahemslånefonden rnilken är afsedd att underlätta tillkomsten å landsbygden eller å till stad hörande område, för hvilket stadsplan icke blifvit fastställd, af egna hem, vare sig såsom jordbrukslägenheter eller såsom bostadslägenheter borde bildas två särskilda fonder, en för jordbrukslägenheter och en för bostadslägenheter, såväl å landsbygden som i städerna. De med förstnämnda fond sammanhängande ärenden borde då handhafvas af jordbruksadministrationen, under det ärendena angående egna hem för bostadslägenheter skulle läggas under den sociala förvaltningen. Kommittéerna håfva emellertid härvid fäst uppmärksamheten därå, att för vidare åtgärders vidtagande i detta afseende till äfventyr torde böra afvaktas resultaten af den för hithörande ärenden den 20 januari 1911 anordnade särskilda utredningen.

Under åtskilliga år hafva.— erinra kommittéerna — af kommerskollega arbetsstatistiska afdelning inhämtats och offentliggjorts uppgifter om lefnadskostnader in. in. å ett antal orter i riket. Det har synts kornmitteerna vara synnerligen angeläget, att hela spörsmålet om lefnadskostnaderna upptages till allsidig belysning snarast möjligt. Att detsamma på grund af sin natur och de hithörande frågornas beskaffenhet är eu

Kommitté-

erna.

96 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

social angelägenhet och följaktligen bör anförtros åt den sociala förvaltningen, har synts kommittéerna endast behöfva konstateras. För socialförvaltningen bör undersökandet af arbetarnas lefnadskostnader blifva af alldeles särskild betydelse så till vida, som endast på detta sätt tillförlitliga upplysningar kunna vinnas om våra arbetares lefnadsstandard, hvilkens upprätthållande och höjande måste vara ett synnerligen viktigt sträfvande för den sociala

förvaltningen. 1 x ,

Sakkunniga. De sakkunniga hafva instämt i kommittéernas förslag beträttande

såväl bostadsfrågan i allmänhet som speciellt egnahemsfrågan. Icke heller hafva de haft något att erinra mot hvad kommittéerna anfört med afseende å frågan om lefnadskostnaderna o. d. .

Korpora- ‘ I denna fråga har uttalande ytterligare gjorts endast af national-

tioner. föreningen mot emigrationen, som understryker, att hvad betiäffai »egna hemslånerörelsen för bostadsändamål och i sista hand bostadsfrågan i dess helhet måste gifvetvis denna vara föremål för särskild! intresse från den myndighet, som skall närmast omhändérhafva de mindre bemedlades angelägenheter». Föreningen tillägger emellertid en erinran därom, att en af d<” viktigaste förutsättningarna för denna gren af byggnadsverksamheten är en tryggad tillförsel af relativt billigt kapital, samt att för detta, ändamål torde kräfvas en under statskontroll stående bankmässig organisation, »åt hvilken gifvetvis måste förbehållas en afsevärd andel af ledning och rätt till initiativ på detta område». Äfven med afseende a statens uppgifter beträffande bostadsfrågan har föreningen till sist framhållit, att socialstyrelsen inom en nära framtid för deras handläggning torde böra utrustas med särskilda arbetskrafter.

Departe- I hvad sålunda blifvit anfördt angående ärenden rörande bostads-

mentschefen. vi^scn, lefnadskostnader m. m. kan jag i allt väsentligt instämma. Dessa ärenden tillhöra redan nu i allmänhet civildepartementet och den sociala förvaltningen, hvadan socialstyrelsens öfvertagande af befattningen med dessa ärenden, i den utsträckning nu föreslagits, synes mig vara helt naturligt. Förutom de fortlöpande undersökningarna på området, hvilka med arbetsstatistiken i öfrigt skola tillkomma socialstyrelsen, lärer dit äfven böra öfverföras befattningen med de bostadsutredningar, som nu jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 22 januari 1912 pågå inom kommerskollegium för bostadskominissionens räkning. Därtill torde inom en nära framtid komma verkställandet af de omfattande lefnad skostnads utredningar, hvartill ett fullständigt program nu föreligger utarbetadt, att inom kort föreläggas Kungl. Maj:t till pröfning. Att så länge den nuvarande egna hemslånefonden ej är, på sätt kommittéerna ifrågasatt, delad, hela egna-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108. 97

hemslåneverksamheten bör fortfarande tillhöra jordbruksdepartementet, synes mig uppenbart.

Slutligen vill jag, med anledning af hvad nationalföreningen mot emigrationen därom andragit, hafva uttalat att, om och när en under statskontroll ställd bankmässig institution för bostadslån kan blifva upprättad, en dylik funktion gifvetvis icke kan eller bör tilldelas socialstyrelsen. Dylika uppgifter måste helt naturligt, liksom på socialförsäkringsområdet, tilläggas särskilda, ulanför den högsta förvaltningen anordnade anstalter för bedrifvande af den ifrågak om mande verksamheten.

Kommittéerna hafva vidare förutsatt, att äfven andra sociala frågor^, öfriga än de af dem i det föregående berörda skola inom en snar framtid fram- ^enden tråda och påkalla statens uppmärksamhet. \ idare påpekas, hurusom spörs- Kommitté mål, . hvilka för närvarande anses böra väsentligen bedömas ur speciellt ernafackliga och tekniska synpunkter, snart nog kunna antaga en så öfvervägande social prägel, att deras öfverförande till den sociala förvaltningen kan däraf påkallas. Kommittéerna hafva därför såsom sin uppfattning uttalat, att jämväl sådana i det föregående icke angifna frågor, som till sin natur äro öfvervägande sociala och som icke tillagts minan förvaltning, böra handläggas af den sociala förvaltningen.

De sakkunniga hafva häremot icke haft något att erinra. Sakkunniga.

Icke heller i flertalet yttranden öfver förslaget förekomma i denna Korporadel några erinringar. Endast svenska arbetsgifvareföreningarnas tioner' förtroenderåd har ansett, att gränserna för den blifvande socialstyrelsens verksamhetsområde äro »tämligen sväfvande angifna», hvilket äfven förtroenderådet till en de! finner helt naturligt, eftersom »lagstiftningen ännu icke är färdig i fråga om eu del ärenden, som väntas förlagda till socialstyrelsen». Men äfven med beaktande af denna omständighet sj nes det förtroenderådet, som om ett mera noggrant angifvande af socialstyrelsens kompetens skulle vara möjligt och önskligt. Ty »att efter uppräknande af vissa ärenden förlägga till socialstyrelsen äfven sociala frågor i öfrigt, såvida de icke tillhöra annan myndighet, är», efter dess mening, »allt för obestämdt, då någon vedertagen tolkning af begreppet sociala frågor icke lärer förefinnas, utan hvad som är dit att hänföra blir till stor del beroende på den individuella uppfattningen».

I likhet med de båda kommittéerna och de sakkunniga finner äfven Deportering för niin de! det vara att förutse, att tid efter annan nya spörsmål afmentschefenså uteslutande eller öfvervägande social innebörd kunna komma att framträda och andra redan förefintliga erhålla en så förändrad karaktär mot den de nu äga, att deras öfverförande till den sociala förvaltningsgruppen Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 82 käft. (Nr 108.) 13

98 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

däraf kan påkallas. Hvad särskild! beträffar svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåds mening, att beteckningen »sociala frågor i öfrigt» är alltför obestämd, vill jag endast erinra, att motsvarande beteckning »andra sociala frågor» ända sedan år 1900 förefunnits uti gällande departementalstadga bland ärenden tillhörande civildepartementet, utan att veterligen hittills erinran gjorts mot densamma eller någon olägenhet. dåra! förorsakats. Om uti instruktionen för ett sådant verk som socialstyrelsen dess skyldighet att handlägga sociala ärenden, då de icke tillhöra annan myndighet, uttryckligen angifves eller icke, synes mig dock vara tämligen likgiltigt, eftersom dylikt ärende väl i alla händelser lärer komma att där få handläggas.

Då fråga blir om affattande! af socialstyrelsens instruktion, skall jag emellertid ägna denna fråga all tillbörlig uppmärksamhet samt därvid föreslå Kungl. Maj:t att däri, så noggrant ske kan. angifva socialstyrelsens befogenheter och skyldigheter.

7. Ärenden, Kommittéerna hafva därjämte haft under öfvervägande, huruvida eu

som icke (jgi an(4ra ärendesgrupper, i hvilka sociala moment ingå, böra öfverföras tursocial till socialförvaltningen eller ej, men på anförda skal (sid. 128, 134, förvar- ^39 och 140 i kom mittebetänkandet) förklarat sig anse, att ingen åt

Kommit- dessa grupper för närvarande bör dit öfverflyttas. De åsyftade årendestéema. grupperna angå: lösdriftjärlagstiftning, folkbildningsverksamhet o. d., yrkesundervisning, befrämjandet af sparsamhet, lotterilagstiftning, truster och karteller äfvensom lagstiftning rörande immigration.

De sak- De sakkunniga hafva biträdt kommittéernas förslag i fråga om nu

kunniga, omförmäla ärendesgrupper.

Departe- De båda kommittéernas och de sakkunnigas förslag, att ingen af

mentschefen. 0fvan angifna ärendesgrupper nu skall tilltöras socialförvaltningen, biträder äfven jag. Något vidare utöfver hvad från deras sida anförts har jag ej heller att tillägga annat än en erinran därom, att vederbörande departement och förvaltningsorgan, hvilka handläggningen af ifrågavarande ärenden tillkommer, i förekommande fall höra anlita erforderligt samråd med och biträde från civildepartementet och socialstyrelsen.

e) Social Kommittéerna hafva framhållit, hurusom den arbetsstatistiska afdel-

npplysning ningen alltifrån sin tillkomst i stor omfattning anlitats såsom allmän social °sentation. upp lysning sby rå. En ganska väsentlig del af afdelningens tid har sålunda Kommitté- tagits i anspråk för utförande af utredningar samt meddelande af upplysningar erna" i ämnen, som falla inom det sociala området, till regering och riksdag, kom-

99 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

mitteer, arbetsgifvares och arbetares organisationer samt institutioner, kommuner, enskilda personer etc. En liknande informationsverksamhet har äfven utöfvats gent emot utlandet, visserligen af mindre omfattning, men likväl både betydelsefull och arbetskräfvande. I sådant afseende är särskildt att märka uppgiften att, då så påkallas, verkställa utredningar för främmande statsmyndigheters räkning. 1 samband härmed erinras äfven om det stigande behofvet af att vid internationella eller nordiska kongresser, konferenser, utställningar o. d., som behandla olika sociala frågor, tillhandahålla redogörelser för dessa frågors läge i vårt land.

Kommittéerna, soin funnit det synnerligen angeläget, att särskildt på detta område tillgång finnes till upplysningar för intresserade myndigheter, korporationer och enskilda, såväl in- som utländska, hafva för sin del förordat, att socialförvaltningen tillhandagår med dylik information, i den utsträckning, som förhållandena medgifva.

Kommittéerna hafva i samband härmed framhållit vikten af, att socialförvaltningen sättes i tillfälle att såväl inhämta som meddela personlig information vid in- och utländska kongresser, konferenser, utställningar och dylika sammanträffanden af personer, som verka på det sociala området.

Slutligen hafva kommittéerna erinrat därom att, liksom den sociala förvaltningen kommer att tagas i anspråk såsom upplysningsbyrå af sociala institutioner och organisationer inom landet, densamma själffallet måste i hög grad anlita deras tillmötesgående och medverkan inom området af deras verksamhet och resurser, särskildt med afseende å tillhandahållandet af för olika sociala utredningsarbeten erforderliga priraäruppgifter.

De sakkunniga hafva jämväl betdnat vikten af de synpunkter, som Sakkunniga. af kommittéerna i dessa afseenden gjorts gällande, samt uttalat, att med tillkomsten åt ett särskildt verk för sociala ärenden klufven på detta verk i egenskap af social upplysningsbyrå helt visst komma att än mer växa.

De sakkunniga hafva ock velat erinra, att upprättandet af eu socialstyrelse och denna statsinstitutions deltagande uti arbetet och dess medverkan på olika sociala områden ingalunda komma att öfverflödiggöra eller kringskära det nyttiga arbete på flera af dessa områden, som nu utföres af olika statliga och kommunala myndigheter, föreningar och enskilda. Tvärtom bör äfven mellan dessa och det blifvande statsorganet icke allenast etableras det intimaste samarbete utan ock i åtskilliga fall äga rum en naturlig arbetsfördelning, därvid den ledande principen bör ' vara, att andra och större uppgifter icke öfvertagas af statsorganet än som under gifna förhållanden pröfvas erforderligt och lämpligt. Den ledning och kontroll, som staten på vissa af dessa områden nu eller framdeles kan

100 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

finnas böra utöfva genom ett sitt sakkunniga organ, bör ock i väsentlig mån erhålla karaktären af ett förtroendefullt samarbete med dem, som i sitt eget välförstådda intresse äro af densamma berörda.

Korpora- I flera af de afgifna yttrandena öfver förslaget har vitsordats veder-

tioner. Ijörande korporationers önskan och villighet att samverka med det nya ämbetsverket. I sådan riktning hafva sålunda uttalanden gjorts af centralförbundet för socialt arbete, nationalföreningen mot emigrationen, kooperativa förbundet, Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling, Sveriges handtverksorganisation och svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd. För en del af dessa uttalanden har redan i annat sammanhang redogjorts. Ur de öfriga må här särskildt omförmälas, att svenska arbetsgifvareföreningarnas förtroenderåd förklarat sig »instämma i hvad som blifvit yttrat om önskvärdheten af ett samarbete mellan socialstyrelsen samt representanterna för arbetsgifvare och arbetare. I fall, såsom rådet hoppas, en fullt opartisk karaktär kommer att förefinnas hos socialstyrelsen, är rådet också öfvertygadt om, att arbetsgifvarnas olika korporationer skola låta sig angeläget vara att genom ett beredvilligt meddelande af äskade upplysningar, statistiska uppgifter o. dyl. tillhandagå socialstyrelsen.» Och ur centralförbundets för socialt arbete tämligen utförliga uttalanden i denna del må följande utdrag anföras: »Det torde således böra komma att framstå såsom en angelägen plikt för representanterna såväl för det föreslagna statsorganet som för det frivilliga sociala arbetet att sinsemellan ej blott, om så kan blifva nödvändigt, afgränsa de olika områdena för deras respektive verksamhet utan ock framför allt att åstadkomma det närmaste samarbete till ömsesidig båtnad och till gemensamt gagn för de sociala spörsmålens lyckliga utvecklingsgång i vårt land.» Nationalföreningen mot emigrationen, för att anföra ännu ett exempel, uttalar sin »förhoppning om, att den föreslagna styrelsen, om den blir verklighet, skall låta sig angeläget vara att förtroendefullt stödja och till det allmännas bästa utnyttja det frivilliga arbete, som redan med framgång påbörjats inom de här berörda verksamhetsområdena». Äfven i detta sammanhang må slutligen erinras om Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamlings uttalande, att »genom sådan liflig förbindelse med nykterhetsrörelsen socialstyrelsen helt visst skall kunna vinna de syften, för hvilka den är afsedd».

Departe- Utöfver hvad i denna del blifvit föreslaget och anfördt synes mig

mentichefen.n^g0^ vidare vara att från min sida tillägga, utan uttalar jag därtill min fulla tillslutning. Till frågan om socialstyrelsens nära kontakt med det praktiska lifvet och samarbete med dem, som beröras af de olika sociala spörsmålen, får jag i det följande tillfälle att återkomma.

101 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

De ärenden, som enligt min mening närmast böra tilläggas den nu till upprättande ifrågasatta, mera enhetliga socialförvaltningen (civildepartementet och socialstyrelsen) — vare sig i sin helhet eller i ofvan för hvarje slag af ärenden angifven, mer eller mindre begränsad omfattning — äro sålunda följande:

a) arbetarfrågor i allmänhet.

1. förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare: arbetsaftal och kollektivaftal, arbetskonflikter, medling och skiljedom i arbetstvister, arbetsgifvar- och arbetarorganisationer o. s. v.;

2. arbetsmarknaden och arbetsförhållanden: arbetsmarknadens läge, offentlig och enskild arbetsförmedling, den maritima arbetsförmedlingen, arbetslöshet, utländsk arbetskrafts användande inom landet o. s. v. Jfr ock under b), c) och d).

b) arbetarskydd (och yrkesinspektion):

Skydd mot yrkesfara o. d., minderårigas och kvinnors användande i arbete, arbetshygien, hvilotid, arbetstidens längd och fördelning, arbetslön, hemindustriellt arbete o. s. v. Jfr ock under a), c) och d).

c) socialförsäkring:

1. sjukförsäkring och sjukkasseväsendet (samt moderskapsförsäkring);

2. olycksfallsförsäkring och ersättning för olycksfall i arbete;

3. ålderdoms- och invaliditetsförsäkring;

4. öfrig socialförsäkring. Jfr ock under a), b) och d).

d) öfriga sociala frågor.

1. allmän fattigvård — från den tidpunkt Kungl. Maj:t bestämmer — fosterbarnsvärd och vissa i samband därmed stående frågor;

2. nykterhetsverksamheten ,•

3. föreningsväseruiet;

4. emigrationen och tillsynen öfver utvandraragenter;

5. bostadsväsen, lefnadskostnader o. d.;

6. sociala frågor i öfrigt (äfven sådana, som tillhöra annat departement, då civildepartementets, resp. socialstyrelsens medverkan i förekommande fall påkallas). Jfr ock under a), b) och c).

e) social upplysning och representation.

Sam inanfattning af socialstyrelsens ärendesgrupper.

102 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Erforder- I detta sammanhang vill jag slutligen erinra därom att, för såvidt

li9an{ör{?tt'här föreliggande förslag kommer till utförande och sålunda vissa för närändrmgar. varande till andra departement eller centrala ämbetsmyndigheter nu hörande uppgifter öfverfiyttas till civildepartementet, resp. socialstyrelsen, detta äfven bör komma till uttryck genom en del smärre författningsändringar. Då ifrågavarande författningar i några fall tillkommit under Riksdagens medverkan, torde Kungl. Maj:t till Riksdagen aflåta proposition om erforderliga ändringar, hvarom jag kommer att hos

Kungl. Maj:t göra särskild framställning. De lagar, hvari ändringar

sålunda böra ske, äro följande: lagen angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke den 17 oktober 1900 (hvilken lag, för den händelse i år ny lagstiftning om arbetarskydd blir genomförd, kommer att ersättas af den nya lagen); lagen angående medling i arbetstvister den 31 december 1906 och lagen angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag

den 20 november 1909. I samtliga dessa tre fall gäller det endast att

på socialstyrelsen få Överflyttad kommerskollegii befattning med vissa ärenden enligt dessa författningar.

Eventuella ärendesförflyttningar från civildepartementet.

Departe- Vid mitt första framförande af denna organisationsfråga inför

mentschefen. Kullgl. Maj:t den 30 december 1911 förutsatte jag, att i sammanhang med den öfverflyttning af ärenden till civildepartementet, som blefve en följd af den nya socialstyrelsens inrättande, äfven borde tagas i öfvervägande, huruvida och i hvad omfattning en utflyttning af andra ärendesgrupper från civildepartementet till andra departement samtidigt därmed kunde äga rum.

Vid den undersökning, som i sådant afseende nu företagits, har det tydligtvis icke kunnat komma i fråga att till afskiljande från civildepartementet föreslå någon af departementets nuvarande hufvudgrupper af ärenden, hvilkas förläggande till annat departement eljes kunde befinnas önskligt, men näppeligen lärer kunna ske förrän i samband med eu mera genomgående omgruppering af ärendena mellan departementen eller tillkomsten åt nya departement. Ett eventuellt afskiljande af ärenden från civildepartementet har sålunda kunnat tänkas nu ifrågakomma endast beträffande sådana, som icke tillhöra de stora huivudgrupperna och Indika redan nu lika naturligt eller kanske till och med naturligare kunde hänföras till annat departement. Sådana i de-

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

partementalstadgan under civildepartementet särskild! omnämnda ärenden äro: ärenden rörande 1) »andra elektriska'anläggningar» (än järnvägar, spårvägar, telegraf och telefon), 2) eldfarliga oljor samt explosiva varor och dylikt, 3) riksgränsen och 4) lapparnas särskilda ställning. Inom gruppen »öfriga civila ärenden», hvilka icke enligt departementalstadgan tillhöra annat departement, torde ock några sådana ärenden vara att anträffa. De under 1) och 2) angifna ärenden skulle sålunda kunna ifrågasättas blifva öfverflyttade till finansdepartementet, de under 3) och 4) till justitiedepartementet o. s. v.

Af dessa ärendesgrupper föranleda dock de med 2)—4) betecknade icke något löpande arbete af betydelse, hvadan deras bortflyttning icke skulle medföra någon större lättnad i departementets arbete. Hvad åter beträffar ärenden om elektriska anläggningar, vore det ovedersägligen ur flera synpunkter ändamålsenligt, om de kunde öfverflyttas till finansdepartementet för att där handläggas tillsammans med öfriga industriella ärenden, och att chefen för civildepartementet sålunda blefve befriad från omsorgen om desamma. Men, bortsedt från de elektriska ärendenas omisskänneliga samband med vissa andra, civildepartementet ännu tillhörande ärenden, må uppmärksammas, att för deras handläggning nu är anställd en särskild föredragande, med uppgift tillika att handlägga ärenden angående allmänna arbeten m. in., hvilka sistnämnda ärenden tillsvidare böra allt fortfarande tillhöra civildepartementet. En ändrad anordning i berörda afseende med däraf följande behof af en särskild föredragande inom ett annat departement för ärenden angående elektriska anläggningar skulle antagligen komma att föranleda vissa olägenheter och därjämte äfven ökade utgifter, hvilka, då de icke äro oundgängligen nödvändiga, synts mig böra undvikas. Någon minskning uti civildepartementets nuvarande arbetskrafter skulle genom en sådan ärendesförflyttning knappast möjliggöras. Då slutligen därtill kommer, att den lindring uti departementschefens egen arbetsbörda, som därigenom skulle kunna beredas, icke blefve något mera väsentlig, har det synts mig lämpligast, att nu ifrågavarande ärendens handläggning tillsvidare får kvarblifva i civildepartementet.

En faktor, till hvilken vid bedömande af denna fråga hänsyn bör tagas, är äfven den, att en nu vidtagen öfverflyttning af de elektriska ärendena till finansdepartementet knappast kan förväntas blifva annat, än rent tillfällig. Med tillkomsten af ett handels- och industridepartement lärer det väl nämligen vara att förutse, att de elektriska ärendenas handläggning kommer att anförtros detta.

För departementschefen vore det ock tydligen en lättnad, om han kunde befrias från omsorgen med och ansvaret för den säregna och myc-

104 Kung!.. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

a) Departementsafdelning eller centralt verk.

Kommit-

téerna.

ket svårbedömda frågan om lapparnas särskilda ställning. På grund af denna frågas nära samband med landtregeringsärendena — i viss mån äfven med de sociala spörsmålen — och då densamma näppeligen för närvarande torde kunna förväntas blifva bättre omhänderhafd inom något annat departement, har det dock synts mig böra vid dess nuvarande förläggning förblifva.

Som af det anförda framgår, har granskningen i nu berörda afseende gifvit till resultat, att någon afsevärdare lättnad i mängden och mångfalden af de ärenden, som nu påhvila civildepartementet, eller några andra fördelar af betydelse icke skulle stå att vinna genom eu öfverflyttning af några ärendesgrupper från civildepartementet till andra departement i de få fall, där en sådan utflyttning under nuvarande förhållanden öfver hufvud taget skulle kunna anses lämplig.

Af nu anförda skäl har det synts mig icke för närvarande böra ifrågasättas att vidtaga någon förflyttning till annat departement af civildepartementet nu tillhörande ärenden.

Socialförvaltningens organisation och personal.

Genom den i det föregående lämnade framställningen torde vara klargjordt, hvilka ärenden af uteslutande eller hufvudsakligen social innebörd lämpligen böra tilläggas civildepartementet — där de icke redan nu tillhöra detsamma — samt hvilka uppgifter med afseende å dessa olika ärenden böra fyllas af den nya socialstyrelsen. Jag öfvergår därför nu till att mera i detalj angifva, huru socialstyrelsen bör organiseras och fungera samt hvilken personaluppsättning och hvilka anslag erfordras för upprätthållande af styrelsens verksamhet.

Såsom redan inledningsvis erinrats, hafva de båda kommittéerna med sitt förslag afsett, att den af dem förordade enhetliga socialförvaltningen skulle ernås genom tillskapandet för ändamålet af en social afdelning inom civildepartementet med den af departementalkommitterade för dylika större departementsafdelningar föreslagna organisation och arbetsuppgift (komm. bet. sid. 13—20). Kommittéerna hafva ock med afseende å den af dem föreslagna socialafdelningen betonat, att — äfven om departementalkommitterades förslag beträffande flertalet af de centrala verkens inflyttning såsom särskilda afdelningar i de olika departementen icke skulle komma till utförande på en gång eller i den omfattning, som de tänkt sig —

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

lämpligheten af socialförvaltningens organiserande som en departementsafdelning syntes dem vara ställd utom allt tvifvel. Att bereda Kungl. Maj:t och särskildt vederbörande departementschef omedelbar och direkt tillgång till fullt sakkunniga biträden och föi-edragande i olika sociala frågor måste nämligen, framhålla kommittéerna, vara en af de hufvudfordringar, som böra ställas på den nya organisationen för de sociala ärendenas handläggning. Då det gäller att för framtiden på ett ändamålsenligt sätt tillgodose de sociala ärendenas handläggning inom statsförvaltningen, icke minst med afseende å afgöranden och initiativ från Kungl. Maj:ts sida, måste det, anse kommittéerna, »betecknas som i hög grad otidsenligt» att anordna organisationen efter den nuvarande gestaltningen af vår statsförvaltning, »därvid sålunda handläggningen af regeringsärenden ombesörj es af vederbörande departement, under det att förvaltningen i öfrigt tillkommer ett eller flera fristående centrala verk, där sakkunskapen på området är till finnandes». A andra sidan vilja kommittéerna ej heller förorda, utan tvärtom på angifna grunder »på det bestämdaste afråda» socialförvaltningens omedelbara inordnande i civildepartementet »i form åt byråer till det antal, som nu är eller framdeles kan finnas behöflig!». Då, såsom här, för uppgiftens handhafvande redan från början erfordrades minst tre byråer, då de olika ärendenas inbördes samband ovillkorligen kräfde deras sammanhållande till en enhet, då arbetsuppgifterna vidare voro af stor räckvidd och mycket omdömespröfvande beskaffenhet, samt då slutligen departementschefen själf uppenbarligen icke i någon större utsträckning kunde taga befattning med organiserandet och ledningen af allt detta arbete, erfordrades tydligen, enligt kommittéernas mening, upprättandet af en särskild departementsafdelning, under en i möjligaste mån sakkunnig chef, för denna förvaltning. Genom eu sådan anordning, anföra kommittéerna till sist, skulle största möjliga sakkunskap i de sociala ärendena blifva samlad i en enhetlig organisation inom själfva departementet samt allt dubbelarbete och öfver hufvud taget all onödig omgång kunna undvikas; äfven ur kostnadssynpunkt borde denna organisation vara den mest fördelaktiga.

Att redan nu och innan departementalkommitterades förslag i sin helhet föreligger, genomföra förslaget om upprättande af en departementsafdelning i civildepartementet för sociala ärenden, måste anses mindre lämpligt. Bortsedt från hvad däremot i öfrigt kan anföras, har jag, såsom redan förut blifvit framhållet, funnit det vara i hög grad angeläget undvika hvarje åtgärd, som kunde i någon mån innebära ett föregripande af den blifvande ingående pröfningen af departementalkommitterades förebådade förslag till departementalreform i sin helhet.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 82 Käft. (Nr 108.) 14

106 Kungl. Maj:ts nåd. proposition År 108.

Då jag emellertid samtidigt, på ofvan anförda skäl, kommit till den bestämda öfvertygelsen, att med åstadkommandet af en mera enhetlig och öfver hufvud taget mera tillfredsställande socialförvaltning icke utan betydande olägenheter längre kan anstå, har jag måst stanna vid att föreslå anordnandet, för socialförvaltningens vidkommande, af ett nytt centralt ämbetsverk efter hufvudsaklig förebild af de nu existerande ämbetsverken.

På samma gång har det dock synts mig angeläget tillse, i hvad män de fördelar, som åsyftats att vinna med de båda kommittéernas förslag i förevarande organisationsfråga, det oaktadt kunde ernås, särskildt beträffande det viktiga, äfven i 1907 års riksdagsskrivelse framhållna önskemålet, att bereda tillgång till erforderlig sakkunskap för de sociala rcgeringsärendenas beredande och handläggning i öfrigt äfven inom själfva departementet. En enkel och naturlig utväg för jämväl detta behofs tillgodoseende, utan att därför behöfde ske något som helst föregripande af departementalreformen eller öfver hufvud taget göras något principiellt afsteg från nu gällande förvaltningsformer, ligger ock nära till hands. Efter förebilden från några under de senare åren upprättade nya verk — försäkringsinspektionen, bankinspektionen och kontrollstyrelsen — kan nämligen äfven den nya socialstyrelsen uppenbarligen organiseras såsom ‘ett centralt ämbetsverk med å ena sidan fullt själfständig förvaltningsverksamhet, men med åliggande å andra sidan för dess chef och öfriga sakkunniga tjänstemän att inom civildepartementet biträda med sociala regeringsärendens beredning till underdånig föredragning, uppsättning af expeditioner i sådana ärenden o. s. v. Då emellertid vissa betänkligheter, i hvad angår socialstyrelsen, uttalats emot, en sådan lösning, skall jag här nedan särskildt uttala mig i denna fråga.

b) Befatt- Socialstyrelsen, i likhet med öfriga departementsafdelningar enligt

"egerings- det föreliggande kommittéförslaget, skulle som regel få till uppgift att 1 ärenden, bereda och i statsrådsberedningen föredraga äfvensom expediera ärenden, Kommit- som afgöras af Kungl. Maj:t i statsrådet — regeringsärenden. (Jfr téerno. kOImn %et. sid. 16—19 äfvensom deras förslag till instruktion för socialstyrelsen sid. 202 och följande.)

Sakkunniga. Vid sin granskning och öfverarbetning af kommittéförslaget, i och

för möjliggörande af socialstyrelsens upprättande redan nu oberoende af den förebådade departementalreformen och utan föregripande af densamma, hafva de sakkunniga kommit till det resultat, att för sådant ändamål i nu berörda afseende endast behöfde vidtagas vissa jämkningar i kommittéernas förslag och hufvudsakligen sådana af formell natur. De hafva

JO?

Knuff!. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

sålunda föreslagit, att socialstyrelsen såsom sådan beträffande regeringsärenden endast skulle få enahanda åligganden som andra centrala ämbetsverk inom sina resp. verksamhetsområden, d. v. s. hafva att, efter verkställda utredningar, afgifva utlåtanden och yttranden i vanlig ordning, ehuru i enklast möjliga form, och detta vare sig sådana infordrats af Kungl.

Maj:t eller departementschefen genom remiss, eller ock, i förekommande fall jämlikt gällande författningar eller eljes, afgifvas på styrelsens eget initiativ. »Därjämte bör emellertid» — fortsätta de sakkunniga — »socialstyrelsen åläggas skyldighet att biträda chefen för civildepartementet ej mindre med beredande till underdånig föredragning af på Kungl. Maj:ts pröfning ankommande sociala ärenden än äfven med expediering af Kungl.

Maj:ts beslut i sådana ärenden (jfr instruktionen för försäkringsinspektionen § 1). Dessa åligganden komma dock helt naturligt icke att fyllas af socialstyrelsen såsom sådan, utan böra påhvila i förstnämnda afseende socialstyrelsens chef eller dess inom olika områden speciellt sakkunniga tjänstemän (jfr instruktionerna för försäkringsinspektionen § 7, för kontrollstyrelsen § 6 och för bankinspektionen §§ 4 och 11) samt i det senare fallet vissa styrelsens tjänstemän med _ undantag af chefen. Dessa tjänstemän skulle med afseende å sin tjänstgöring inom departementet hafva att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter utöfver gällande instruktions bestämmelser, som kunde meddelas af chefen för civildepartementet eller expeditionschefen i nämnda departement (jfr instruktionen för bankinspektionen § 11). Dylik medverkan från socialstyrelsens sida torde i regel böra ifrågakomma beträffande ärenden, som direkt falla inom socialstyrelsens verksamhetsområde* där icke fråga är om underdåniga besvär öfver socialstyrelsens beslut eller departementschefen i något fall finner undantag från nämnda regel böra ske, men bör äfven kunna förekomma i andra sociala ärenden, då departementschefen så anser lämpligt.»

Hvad sålunda föreslagits har kommerskollegium särskild! under-Myndigheter kastat granskning och därvid kommit till det resultat, som framgår af följande ochu^ra' utdrag ur dess utlåtande: »Om än kollegium icke anser sig höra framställa någon erinran mot den sålunda ifrågasatta skyldigheten, hvilken, med hänsyn till det ökade behofvet för departementschefen af sakkunnig hjälp vid bered- ’ ning och föredragning af de sociala ärendena, kan vara af praktiska skäl påkallad, vill dock kollegium uttryckligen hafva framhållit, att kollegium icke nu till pröfning upptagit de riktlinjer med afseende härpå, som af departementalkommitterade angifvits för den blifvande departementalreformen. Kollegium kan i hvarje fall icke finna, att upprättandet af en fristående socialstyrelse, på sätt som föreslagits, i något hänseende föregriper nämnda departementalreform.»

108 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Kommerskollegium har vidare till bemötande upptagit de af svenska arb e t sgif vare föreningar nas förtroenderåd anförda betänkligheter, som åsyfta denna del af förslaget (farhågor för det blifvande verkets sjelfständighet samt krafvet på att det »göres oberoende af de politiska växlingarna» och därför bör »ställas utan samband med något af statsdepartementen»). Kollegium framhåller, att socialstyrelsens chef och tjänstemän enligt förslaget "skulle erhålla sina beställningar på ordinarie stat, hvilket synes kollegium »utgöra en borgen för, att hos socialstyrelsen likaväl som hos andra centrala ämbetsverk nödig kontinuitet och själfständighet vid ärendenas handläggning skola bevaras». Förtroenderådets yrkande, att den föreslagna skyldigheten för socialstyrelsens chef och tjänstemän att medverka mom civildepartementet med ärendenas föredragning och expediering icke må komma till stånd, har kollegium därför, under åberopande i öfrigt af sitt eget ofvan refererade uttalande i frågan, funnit icke böra tillmätas någon afgörande betydelse.

Särskild Till denna fråga har emellertid en af kommerskollegii ledamöter, t. f.

mening kommerserådet Wernstcdt, intagit en mellanställning så tillvida, att han visserligen å ena sidan icke velat förorda den för socialstyrelsens tjänstemän föreslagna skyldigheten att på angifvet sätt biträda inom civildepartementet — utan borde, enligt hans mening, äfven för de sociala ärendenas handläggning inom departementet anställas särskilda tjänstemän men å andra sidan föreslagit, att socialstyrelsens tjänstemän skulle »åläggas att närvara vid ifrågavarande handläggning för lämnande af erforderliga upplysningar», något som måste anses "nödvändigt för att bereda departementschefen3 ökad tillgång till sakkunnigt biträde uti dessa*ärenden. Därmed skulle, anser han, beredas en »större garanti för framtiden med afseende å socialstyrelsens själfständighet och ärendenas grundliga behandling hos statsmyndigheterna».

Departe- Med hänsyn därtill att de enligt min mening helt naturliga nkt-

mentschefcn. för (p,n enhetliga socialförvaltningens organisation och verksamhets-

former, som jag tillät mig att uppdraga uti mitt anförande till statsrådsprotokollet den 30 december 1911 och hvilka sedermera närmare utvecklats af de inom civildepartementet tillkallade sakkunniga, redan vunnit tillämpning inom vissa förvaltningsområden, hade jag knappast väntat mig någon gensaga på denna punkt. Så mycket torde dock alltid, i trots af och genom den kritik förslaget undergått i denna del, d. v. s. i hvad det af ser skyldigheten för socialstyrelsens chef och tjänstemän att direkt biträda vid de sociala ärendenas handläggning inom departementet, vara klargjordt att, såsom ock kommerskollegium framhållit, en sådan anordning i alla händelser »icke i något hänseende föregriper den i utsikt ställda departementalreformen».

Kungl. Map.ts nåd. proposition Nr 108.

109 De framförda betänkligheterna hafva afsett att värna socialstyrelsens själfständighet och ärendenas grundliga behandling äfvensom att göra socialstyrelsen oberoende af de politiska växlingarna. För min del anser jag mig dock, liksom kommerskollegium, icke kunna tillmäta dessa gensagor någon afgörande betydelse, särskildt då jag samtidigt tager i betraktande de alldeles afgjorda fördelar, som den i berörda afseende föreslagna anordningen måste medföra — undvikande af dubbelarbete samt, utan personalökning inom departementet, beredande af eu snabbare och vida mera sakkunnig behandling af regeringsärendena o. s. v. Det synes nämligen mig tydligt att, därest, såsom förslaget innebär, socialstyrelsens chef och tjänstemän sättas på ordinarie stat, den starkaste och för öfrigt enda erforderliga garantien för verkets och dess • funktionärers själfständighet och »oberoende af de politiska växlingarna» också vinnes. Ty icke vill man väl påstå, att departementstjänstemännen kunna anses eller ens anse sig själfva på grund af denna sin egenskap intaga en mindre själfständig ställning eller i sin verksamhet mera taga intryck af de politiska växlingarna än motsvarande tjänstemän i de centrala verken i allmänhet. Än mindre lärer då det centrala verkets, socialstyrelsens, personal, därest densamma emellanåt skulle komma att biträda inom departementet, kunna röna en sådan påverkan, som skulle menligt inverka på dess och därmed på verkets själfständighet. Snarare synes det mig vara att räkna med en påverkan, och en sådan af gagnelig art, i rakt motsatt riktning, nämligen i form af det ökade inflytande på regeringsbeslutens fattande, som efter den nu föreslagna anordningens genomförande ovedersägligen kommer att beredas åt den inom administrationen förefintliga sakkunskapen på resp. områden, ett inflytande, som bör blifva af ökad betydelse i den män statsdepartementens ledning kommer att, såsom det uttryckts, »växla i enlighet med de politiska vindkasten».

Grundsatsen om de centrala ämbetsverkens själfständiga ställning tillhör en af den svenska administrationens bästa traditioner. Och jag skulle vilja tillägga, att till dessa äfven hör, att ämbetsmännen skola utses allenast på grund af skicklighet och förtjänst samt oberoende af politiska åskådningar, äfvensom att de med nit och oväld samt under en stark känsla af ansvar fullgöra sina åligganden och i lika mån betjäna det allmänna, hvilken regering än vid olika tillfällen fungerar. För min del hyser jag ock den bestämda öfvertygelsen, att dessa goda traditioner alltjämt skola vidmakthållas och till fullo uppskattas äfven inom de centrala verk, där vissa tjänstemän hafva sig ålagdt att inom vederbörande departement biträda med handläggning af en del verket vidkommande ärenden.

no

Kung!,. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

c) Socialstyrelsen som centralt verk.

Kommittéerna och sakkunniga.

Härtill vill jag slutligen lägga att, (lä samtidigt härmed ingen minskning af civildepartementets nuvarande personal skulle äga rum, då vidare, enligt hvad i det följande skall påvisas, de sociala regeringsärendenas antal nu och under de närmaste åren icke torde blifva så synnerligen stort samt då slutligen flertalet af socialstyrelsens personal endast undantagsvis lärer behöfva tagas i anspråk för biträde inom departementet, än mindre fog synes mig föreligga för de uttryckta farhågorna.

Jag kommer emellertid att, vid ärendets slutliga pröfning och innan reglerna för civildepartementets och socialstyrelsens samverkan af Kungl. Maj:t fastställas, taga i öfvervägande, huru i anledning af de framkomna erinringarna denna samverkan lämpligast må kunna ordnas, så att därmed afsedda fördelar vinnas utan att någon ökning af civildepartementets egen personal ifrågakommer.

1 fråga om socialstyrelsen som centralt verk hafva de allmänna grunder för organisationen, som de båda kommittéerna uppställt (komm. bet. sid. 157—158), synts äfven de sakkunniga redan nu böra i sin helhet vara vägledande. De sakkunniga hafva sålunda i likhet med de båda kommittéerna funnit det vara uppenbart, att socialstyrelsens uppgift som förvaltande verk, om ock från början kanske icke kvantitativt så omfattande som åtskilliga andra verks, alltjämt torde »komma att ökas med lifligare lagstiftningsarbete och med utsträckt ledning och kontroll från statens sida på åtskilliga sociala områden» samt att »stora anspråk komma i hvarje fall alltid att ställas på socialstyrelsens utredande af olika sociala spörsmål samt på dess initiativ till statsmakternas åtgöranden». Det har därför ock synts de sakkunniga »vara af stor betydelse, att socialstyrelsen redan från början erhåller en mot dess kräfvande uppgifter svarande ställning och utrustning.» »A andra sidan», framhålla de tillika, »bör styrelsen naturligtvis icke nu förses med större arbetskrafter än som för de redan föreliggande och närmast förestående förvaltnings- och utredningsuppgifternas lösning är oundgängligt.»

Den af de båda kommittéerna uppställda principen, ätt för ordinarie arbete, så långt lämpligen kan ske, skall användas ordinarie personal samt att för allt arbete skall tillses, att icke öfverkvalificerad arbetskraft brukas (äfven kvinnlig personal bör anlitas), hafva också de sakkunniga särskildt understrukit. Äfven de af de båda kommittéerna uppställda öfriga principerna för ärendenas handläggning inom styrelsen hafva af de sakkunniga i regel ansetts ändamålsenliga, nämligen att arbetet bör utföras under möjligast enkla, men dock fullt betryggande förmer,

in

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

samt att ärendena böra sammanhållas å minsta möjliga antal byråer, men a andra sidan af görandet, där så ske kan, decentraliseras till de särskilda byråerna, äfvensom i vissa fall kunna anförtros åt särskilda byråtjänstemän. Slutligen hafva de sakkunniga äfven förordat komrnittéförslaget i hvad det afser krafvet på »att socialstyrelsen organiseras så, att den dels star i lifligaste kontakt med det verkliga lifvet och i samarbete med dem, som beröras af de växlande sociala spörsmålen, dels ock leder och handhar de undersökningar och utredningar, som de sociala frågorna erfordra, samt har tillgång till och behandlar det statistiska material, som i mångt och mycket blir grundläggande för styrelsens arbeten».

Slutligen har äfven betonats nödvändigheten af, att ett nära samarbete kommer till stånd med vissa andra förvaltningsorgan samt att detta samarbete i en del fall måtte anordnas efter fasta och bestämda former. kitt dyliat samarbete framhålles såsom nödvändigt, enär »många af de sociala frågor, som komma att falla under socialstyrelsen, intimt beröra andra förvaltningsområden, under det att å andra sidan socialförvaltningen också måste erhålla tillbörligt inflytande på behandlingen af en del ärenden af social innebörd, tillagda andra förvaltningsorgan».

De nu angifna principerna böra ock komma till uttryck i den blifvande instruktionen för socialstyrelsen, därvid de sakkunniga funnit det af de båda kommittéerna utarbetade instruktionsförslaget i tillämpliga delar böra tjäna till hufvudsaklig ledning.

Hvad sålunda blifvit anfördt från de båda kommittéernas och de sak- Departekunnigas sida, kan jag i allt väsentligt biträda, och får jag i det följande mentsehefentillfälle att vid behandlingen af de olika detaljerna af organisationsförslaget närmare angifva min ståndpunkt i hvarje sådan fråga.

Vid upprättandet af ett nytt verk med, såsom här är fallet, delvis d) Nuvarannya arbetsuppgifter, är det naturligt nog vanskligt att med säkerhet beräkna tLsH-öclI’ arbetets mängd samt personal- och anslagsbehofven. I detta fall gälla ‘ arbetsdessa svårigheter dock närmast de omedelbart tillkommande nya uppgifterna. Hufvuddelen af socialstyrelsens ärenden kommer emellertid att dit sammanföras från andra ämbetsverk. Eu viss vägledning för bedömandet af de erforderliga arbetskrafterna och anslagen för socialstyrelsen bör därför vara att hämta af tillgängliga uppgifter öfver nuvarande personal och anslag för handläggning af sociala ärenden äfvensom angående dessa ärendens omfattning. I förstnämnda afseende — rörande personalen och anslagen låter det sig dock endast göra att anföra exakta uppgifter för kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik, sjukkassebyrån och arbets-

112 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

förmedlingsinspektören samt den hos kollegium anställde yrkesinspektionsassistenten, men däremot icke för kollegii öfriga personal samt den personal inom civil-, linans- och jordbruksdepartementen o. s. v., hvilken endast delvis tages i anspråk för handläggning af sociala ärenden vid sidan af sina många öfriga åligganden.

Beträffande åter arbetets omfattning kan detsamma i viss, om ock ofullkomlig mån belysas af de uppgifter rörande antalet mål och ärenden af social innebörd, som på olika håll förekommit under år 1911. Afdelning en Göres då början med kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik

statistik jämte sjukkassebyrån in. in., utgjorde antalet under år 1911 diarieförda jämte sjuk- af gjorda ärenden sammanlagdt icke mindre än 27,611, däraf 513 anka8ffbyfAn gifvits som större, 2,055 som ordinära och 25,043 som mindre. Den Antal osedvanligt höga siffran har sin helt naturliga förklaring däri, att en afärenden. sevärd del af de mindre ärendena utgjordes af rent statistiska sådana. Efter hufvudgrupper fördelade sig ärendena på följande sätt: utredningar och publikationer in. in. 29 (22 större); angående medling i arbetstvister 20 (ordinära); angående arbetsmarknad, arbetslöshet och arbetsförmedling 4,047 (däraf 348 större eller ordinära); angående sjukkasseväsendet 3,194 (däraf 1,386 större eller ordinära); angående olycksfallsanmälningar o. d. 9,924 (däraf 649 ordinära); samt angående den egentliga arbetsstatistiken m. in. 10,397 (däraf 143 större eller ordinära). Underdåniga utlåtanden och skrivelser till Kungl. Maj:t utgjorde under året 36. Antalet ärenden, som under de närmast föregående åren varit tämligen konstant, har under år 1911 afsevärdt ökats, förnämligast genom sjukkassebyråns tillkomst.

För bedömande af arbetenas omfattning må i öfrigt hänvisas till de redogörelser, som däröfver lämnats under resp. ärendesgrupper i de båda kommittéernas betänkande äfvensom i kommerskollegii utlåtande (bil. 1), däri bland annat konstateras, att »afdelningen redan nu kan sägas hafva eu högst väsentlig del af sin uppgift förlagd till själfva socialförvaltningen, och detta oaktadt afdelningens verksamhet äfven på socialstatistikens område likaledes vidgat sig högst betydligt år för år». Här må endast ytterligare erinras, att i ofvanstående uppgifter ej ingå vissa tidskräfvande utredningsarbeten (exempelvis speciella utredningar och uppsatser i »Sociala Meddelanden»), liksom ej heller däraf belyses arbetet med meddelande eller mottagande af muntliga upplysningar, arbetena i biblioteket och arkivet, handläggningen af alla ärenden rörande afdelningens personal och ekonomi, deltagande i handläggningen af öfriga byråers ärenden o. s. v. Personal. Personalens antal uppgår nu till c:a 50 (e. o. amanuenser och

kvinnliga biträden däri inräknade), eller inemot hälften af kommerskollegii hela personal, samt utgöres af 1 byråchef, 1 byrådirektör och sjukkasse-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

inspektör, 1 arbetsförmedlingsinspektör, 5 tjänsteman i 2:dra tjänstegraden (4 förste aktuarier, däraf 1 biträdande, samt 1 sekreterare och inspektörsassistent), 3 tjänstemän i lista tjänstegraden (2 aktuarier samt 1 aktuarie och registrator), 6 amanuenser, 2 vaktmästare och ett 20-tal kvinnliga biträden, hvartill slutligen kommer ett antal e. o. tjänstemän och extra biträden. Därjämte finnas anställda 39 ombud å olika orter i riket för införskaffande af arbetsstatistiska primäruppgifter m. m.

Den sammanlagda kostnaden för aflöningar till denna personal och vissa andra af arbetena föranledda utgifter (oberäknadt kostnader för expenser o. d. samt tryckningskostnader in. m.) är för år 1912 beräknad att utgå med ett belopp af c:a 12 5,000 kronor efter följande specifikation:

o

1. A kommerskollegii ordinarie stat:

byråchefen och föreståndaren för det arbetsstatistiska

arbetet m. m................ kronor

Härtill kommer å extra stat uppfördt provisoriskt aflöningstillägg och förhöjd semesterersättning åt denne,

uppgående till.................. »

samt i kollega ordinarie anslag till vikariatsersättningar m. in. ingående semesterersättning åt samme byråchef .................... »

o

2. A extra stat under sjunde hufvudtiteln: a) för arbetsstatistiska undersökningar: arfvoden till två förste aktuarier, hvartdera till

belopp af 5,600 kr..........kr. 11,200: —

arfvode till en aktuarie . . ........» 3,900: —

arfvoden till två amanuenser å 1,800 kr. ...» 3,600: —

ersättning till skri!’- och räknebiträden ... » 6,400: —

arfvode till en vaktmästare........» 1,175: —

vikariatsersättningar och gratifikationer samt ersättningar till tillfälliga biträden och

extra vaktbetjäning..........» 2,500: —

ersättning till ombud i orterna för införskaffande af primäruppgifter för den allmänna socialstatistiken........» 12,000: —

Transport kr. 40,775:— 8,112:50

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 82 käft. {Nr 108.) 15

6,400: — 1,462: 50

250: —

Kostnader.

114 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Transport kr. 40,775: —

ersättning för bekommande af primäruppgifter

för de särskilda specialundersökningarna » 5,000: —

ersättning till särskild! tillkallade sakkunniga

samt till författararfvoden.......» 1,000: —

för utarbetande af statistik öfver den kooperativa verksamheten i Sverige, beräknadt per år till.............. 2,000:

b) för statistiska undersökningar rörande landtarbetarnas lefnads- och arbetsförhållanden:

arfvode till arbetets närmaste ledare (biträdande

förste aktuarie)...........kr. 4,500:

arfvode till amanuens..........» 1,800:

arfvode till extra skrif- och räknebiträden . . > 2,160: —

vikariatsersättningar och extra arfvoden ... » 1,540:

kostnader för primäruppgifternas införskaffande » 1,000:

kostnader för resor............» 1,000:

ersättning till särskilt tillkallade sakkunniga > 500: —

3. A ordinarie stat under sjätte hufvudtiteln (personalen dock endast anställd på förordnande):

af anslaget till sjukkasseväsendets befrämjande för bestridande af kostnader för sjukkassebyråns inom

kollegium verksamhet:

arfvode till en byrådirektör och sjukkasse-

inspektör..............kr. 7,500:

arfvode till en sekreterare och sjukkasse*

inspektörsassistent..........> 5,600:

arfvode till en förste aktuarie.......> 5,600: —

arfvode till en aktuarie och registrator ... » 3,900: —

arfvode till en aktuarie och teknisk assistent . » 3,900: —

arfvode till en amanuens.........> 1,800: —

arfvode till en vaktmästare........» 1,175:

arfvoden till skrif- och räknebiträden .... > 9,440: —

vikariatsersättningar och gratifikationer samt ersättningar till tillfälliga biträden in. m. . » 4,285: —

Transport kronor

8,112: 50

48,775: —

12,500: —

43,200: — 112,587: 50

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

115 Transport kronor 112,587: 50

c

4. A extra stat under sjätte hufvudtiteln:

af anslaget till befrämjande och organiserande af den offentliga arbetsförmedlingen i riket (jämlikt nådigt bref den 30 december 1911):

arfvode till en arbetsförmedlingsinspektör . . kr. 7,000: — ersättning till skrif- och räknebiträde .... » 800: — 7,800: —

5. Af Kungl. Maj:t särskilt anvisadt anslag:

till regelbundna statistiska undersökningar rörande arbetslösheten (jämlikt nådigt bref den 19 januari 1912):

arfvode till en amanuens.........kr. 2,400: —

ersättning till skrif- och räknebiträden, för

införskaffande af primäruppgifter m. m. . > 2,600: — 5,000: —

Summa kronor 125,387: 50

Häri ingå emellertid icke kostnaderna för nu pågående, mera tillfälliga utredningar angående förhållandena inom rusdrycksindustrien, inom det hemindustriella arbetet samt angående bostadsförhållandena i riket eller för andra extra utredningar, som kollegium under året kan få sig anbefalldt att utföra, enär några beräkningar öfver dessa kostnader icke för närvarande kunnat verkställas.

Hvad vidare beträffar motsvarande uppgifter för kommerskollegium i (ifrigt, handlades å kollega byråer under år 1911 bland annat 29 emigrationsärenden (däraf 25 större eller ordinära), 141 ärenden angående arbetarskydd, yrkesinspektion m. m. (däraf 89 större eller ordinära) och 5 ärenden angående privat platsanskaffning samt vidare ett antal ärenden, som, ehuru af mer eller mindre social innebörd, icke äro att hänföra till de ärendesgrupper, som enligt föreliggande förslag skulle tilläggas socialstyrelsen.

Af personalen å kollegii byråer år endast yrkesinspektionsassistenten afsedd uteslutande för handläggning af sociala ärenden. Klart är emellertid, att äfven vissa andra tjänstemän därmed måste taga befattning. Såsom framhålles i kollegii utlåtande (bil. 1), hav särskild! kollegii chef, men äfven kommerseråden, (alla viktigare ärenden handläggas nämligen i plenum) »i jämbredd med den arbetsstatistiska afdelningens snabba tillväxt, år för år nödgats alltmera ägna tid och arbete åt handläggningen af rent sociala frågor». Däri påpekas också, hurusom alla ärenden rörande den

Kommerskollegium i öfrig t.

116 Departementen etc.

Samman-

fattning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

arbetsstatistiska afdelningens stora personal och vidlyftiga ekonomi utgöra ett icke oväsentligt tillskott i arbetsuppgiften för kollegii inrikesbyrå, hvilken i sista hand handlägger alla dylika ärenden för kollegium i dess helhet. Äfven arbetet å kollegii kassakontor är däraf i ganska hög grad ökadt.

Att beräkna, huru stor del af kostnaderna för kollegii öfnga personal belöper sig på deras arbete med de sociala ärendenas handläggning, är tydligen ogörligt. Exakt kunna sålunda endast angifvas utgifterna för yrkesinspektionsassistenten, hvilkens aflöning utgör 3,000 kronor samt utgår åf det under sjunde hufvudtiteln uppförda extra anslaget för anordnande af fabriksinspektion. De båda kommittéerna hafva emellertid beräknat kostnaderna för enbai't yrkesinspektionsärendenas handläggning inom kollegium till c:a 6,000 kronor.

Antalet inom civildepartementet handlagda sociala ärenden uppgick under år 1911 till 105 (däraf 12 rörande riksförsäkringsanstalten), eller ungefär dubbelt så många som år 1907. Af dessa ärenden afsågo 25 arbetarfrågor i allmänhet (arbetskonflikter, arbetsförmedling, arbetsmarknaden o. s. v.), 51 socialförsäkring m. m. (däraf sjukkasseärenden 24) samt 17 öfriga sociala frågor (13 nykterhetsärenden och 4 einigrationsärenden). Inom finansdepartementet handlades under samma år 50 sociala ärenden, däraf 12 rörande arbetarskydd, 9 rörande yrkesinspektion, 25 rörande arbetsstatistik in. m. och 4 rörande- öfriga sociala frågor. Ecklesiastikdepartementets nykterhetsärenden belöpte sig till 18 och jordbruksdepartementets fattigvårdsärenden till 209 (15 angående mottagande af svenskar från utlandet, 88 angående hemsändande af utländingar, 57 angående svensk-norsk fattigvård och 49 angående svensk fattigvård). Antalet fattigvårdsårenden har under den senaste femårsperioden varit tämligen konstant. Slutligen utgjorde i statistiska centralbyrån under år 1911 antalet ärenden angående fattigvårdsstatistiken inemot 3,000 (af rent statistisk art) och ärenden angående den preliminära emigrationsstatistiken ett 50-tal.

Icke heller för departementens och statistiska centralbyråns vidkommande är det möjligt att exakt angifva, huru stor del af personalens arbetskraft och aflöning tages i anspråk för handläggning af nu angifna sociala ärenden. Kommittéerna hafva beräknat dessa kostnader till sammanlagdt c:a 12,000 kronor.

De anvisade anslagen samt de som erforderliga beräknade kostnaderna för de sociala ärendenas handläggning i nu angifven omfattning under innevarande år och enligt nuvarande organisation hafva de båda kommittéerna beräknat uppgå till c:a 146,000 kronor, dåra! c:a

130,000 kronor enbart till kommerskollegium.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

117 Att ensamt med ledning af den här ofvan meddelade sammanställningen bilda sig en bestämd uppfattning om, huru den blifvande socialstyrelsen lämpligen bör utrustas, låter sig näppeligen göra. Kommittéerna och efter dem de sakkunniga hafva därför sökt noggrant pröfva antalet, arten och omfattningen af de ärenden, som skulle komma att af socialstyrelsen handläggas, för att få utrönt, huru stor ordinarie arbetsmängd komme att påhvila det nya verket. Härefter hafva de sökt bilda sig en så noggrann föreställning som möjligt, om huru många och hvilka slags olika tjänstemän oundgängligen måste erfordras för dessa ordinarie arbetsuppgifters fullgörande, därvid såväl kommittéerna som de sakkunniga, enligt hvad de framhålla, strängt fasthållit vid önskvärdheten af att söka i möjligaste mån nedbringa kostnaderna för det nya verket.

Kommittéerna framhålla sålunda till en början, att de i fråga ome) Erforderdet antal byråer, som från början påkallas för styrelsens jämna och obe-li&a byr&er hindrade verksamhet, icke velat sträcka sig för långt. »Det är här», yttra erna de bland annat, »fråga om ett nytt verk, hvars uppgifter visserligen äro af en ofta synnerligen svårlöst beskaffenhet och med säkerhet kunna förutses komma att hastigt växa, men som dock icke från början behöfver utrustas med större arbetskrafter, än som för de redan föreliggande arbetsuppgifternas lösning befinnes oundgängligt. Personalen kan dock icke heller tillmätas alltför knappt, särskildt om det utbredda och kostsamma kommittéväsendet äfven på detta område skall kunna i någon mera afsevärd grad minskas.»

Vid uppgörandet af sitt organisationsförslag hafva kommittéerna utgått från, att ärendena allt efter sin omfattning och såvidt möjligt efter sitt inbördes sammanhang böra sammanhållas till ett fåtal byråer, hvilket dock låter sig göra endast genom att förse hvarje byrå med en något starkare personalutrustning samt anordna arbetsfördelningen inom byråerna under något andra former än hittills inom statsförvaltningen varit gällande.

Under sådana förutsättningar hafva kommittéerna funnit sig kunna stanna vid att föreslå, att socialstyrelsen till en början endast utrustas med tre — eller eventuellt — fyra byråer. Med de ärendesgrupper och deras nuvarande omfattning samt med den gruppering i organisatoriskt afseende beträffande hufvudmängden af dessa ärenden, som redan föreligger inom kommerskollegium, finna kommittéerna byråindelningen för socialstyrelsen helt naturligt till en början böra blifva: en byrå för arbetarfrågor, arbetarskydd och öfriga sociala frågor, en byrå för sjukkasseärenden och öfriga socialförsäkringsfrågor och en byrå för socialstatistiken och den sociala upplysningsverksamheten (samt utgifvandet af civildepartementets samtliga

118 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

publikationer). Att sålunda till den första byrån sammanföra eu mängd olikartade sociala frågor finna kommittéerna tillsvidare kunna låta sig göra, enär dessa frågor, ehuru de visserligen måste påkalla statsmakternas synnerliga uppmärksamhet, dock ännu så länge icke medföra någon större arbetsmängd inom den högsta förvaltningen. I den mån så kommer att ske, måste dock en uppdelning af denna byrås uppgifter äfven enligt kommittéernas mening äga rum, och hafva de i sådant afseende förordat, att i samband med genomförandet af det föreliggande förslaget till lag om arbetarskydd en fjärde byrå, enbart afsedd för arbetarskyddsärenden, bör tillkomma.

Med afseende å ärendesgrupperingen hafva kommittéerna emellertid uttryckligen betonat, att densamma icke synes böra fastslås genom uttryckliga instruktionsbestämmelser, utan att en öfverflyttning af vissa ärenden från en byrå till en annan i mån af behof utan vidare omgång skall kunna äga rum, samt att ett dagligt och intimt samarbete mellan de olika byråerna gifvetvis måste förutsättas. Särskildt måste detta vara fallet mellan den socialstatistiska byrån och öfriga byråer, hvilkas på olika områden speciellt sakkunniga tjänstemän å ena sidan böra hafva ständig tillgång till det statistiska material, som för dem äger intresse, men också å andra sidan böra i största möjliga utsträckning stå till förfogande för publikations- och upplysningsarbetet samt lämna sakkunnig medverkan vid det statistiska arbetet äfvensom vara medansvariga för verkets publikationer inom deras speciella områden.

Sakkunniga. Efter noggrann ompröfning hafva de sakkunniga i fråga om byrå-

indelningen och byråernas antal kommit till i hufvudsak samma resultat som de båda kommittéerna. De anse sålunda, att, byråernas antal bör blifva fyra — dock endast i händelse lagen om arbetarskydd blir antagen, eljes tre — med den för sådant fall af kommittéerna föreslagna gruppering af arbetsuppgifterna (sålunda äfven en byrå enbart för arbetarskyddsärenden; jfr deras betänkande sid. 45—46). Därvid hafva de dock förutsatt, att det, för en jämnare fördelning af uppgifterna äfvensom af andra skäl, torde kunna vara lämpligare att förlägga fattigvårdsärendena till den byrå (den 3:dje), som skulle handhafva sjukkasseärenden och öfriga socialförsäkringsärenden. De återstående uppgifterna för lista byrån — för arbetarfrågor och öfriga sociala frågor — blefve nämligen, enligt hvad de sakkunniga påvisa, äfven efter utbrytandet af arbetarskydds- och fattigvårdsärendena, tillräckligt betydande och mångskiftande. Med afseende å 4:de byrån — för socialstatistiken — hafva de ock påpekat, att densamma under nuvarande förhållanden icke kan eller bör (såsom kommittéerna i samband med departementalreformen tänkt sig) erhålla någon direkt be-

119 Kungl. Maj.is nåd. proposition Nr 108.

fattning med andra statistiska arbeten och publikationer än verkets egna, och »att socialstyrelsen följaktligen icke nu bör erhålla till uppgift att utföra de statistiska delarna af medicinalstyrelsens och försäkringsinspektionens berättelser samt att ombesörja offentliggörandet af dessa och departementets öfriga publikationer». Bestämmelsen härom borde följaktligen utgå ur den af kommittéerna föreslagna instruktionen för socialstyrelsen.

I fråga om en särskild byrå för arbetarskyddsärenden torde det äfven i detta sammanhang höra erinras om, att redan yrkesfarekommittén på sin tid, i samband med framläggandet af sina förslag till lag om arbetarskydd, angående organisation af skyddslagstiftningens myndigheter m. m., föreslog upprättandet af »en yrkesinspektionens chcfsmyndighet», organiserad som en särskild byrå tillsvidare inom kommerskollegium och framdeles inom en eventuell teknisk centralmyndighet.

Beträffande den nu ifrågasatta byråindelningen inom socialstyrelsen har kommerskollegium, på af kollegium angifna skäl och i enlighet med yrkesinspektörernas därom gjorda uttalande, ansett lämpligt och ändamålsenligt, »att antalet byråer under alla omständigheter fastställes till fyra och att följaktligen, oberoende af yrkesfarelagens antagande eller icke, en särskild byrå för arbetarskyddsärenden och yrkesinspektion anordnas redan från början». »Sistnämnda byrå skulle nämligen», yttrar kollegium, »äfven om anförda lag icke kommer till stånd under innevarande år, tillsvidare få full sysselsättning för den härför afsedda personalen med bland annat sådana arbeten, som hittills, på grund af otillräcklig personal, icke kunnat utföras i den utsträckning, som hade varit behöfligt och önskvärdt». Äfven de öfriga byråerna anser kollegium på grund af de ständigt växande arbetsuppgifterna vara synnerligen väl motiverade, samt erinrar särskildt om att, hvad angår lista byrån (för arbetarärenden och öfriga sociala frågor), dess betydelsefulla ställning inom statsförvaltningen, äfven om arbetarskyddsärendena icke dit förläggas, betonats bland annat af arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd. Uti åtskilliga af de andra inkomna yttrandena har frågan om byråindelningen vidrörts, ehuru mera i förbigående, och har man därvid velat ifrågasätta, om icke byråernas antal möjligen borde något ökas. Sålunda har kooperativa förbundet ansett, att upprättandet inom socialstyrelsen af en särskild byrå för kooperationen vore fullt motiveradt, ehuru man icke velat framställa yrkande på dess omedelbara tillskapande. Ett liknande önskemål med afseende å nykterhetsfrågorna har kommit till uttryck från svenska nykterhetssällskapets representantförsamling. Och nationalföreningen mot emigrationen framhåller, att för ringa plats blifvit inrymd

1 Oi

120 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

åt emigrations- och bostadsfrågorna, då de sammanträngts med en mångfald af arbetarfrågor och allmänna sociala spörsmål, samt förutsätter, att en ytterligare uppdelning snart nog skall visa sig erforderlig. Slutligen har svenska fattigvårdsförbundet gifvit uttryck åt samma åskådningssätt, i det att i dess yttrande framhålles, att fattigvårdsärendenas förläggning till 3:dje byrån, tillsammans med sjukkasäeärendena in. m., vore att föredraga, ehuru de äfven gent emot dessa bilda »en i och för sig afgränsad grupp» (förbundets yrkande utmynnar emellertid, såsom i annat sammanhang redan framhållits, uti att tillsvidare ingen förändring bör ske i fattigvårdsärendenas nuvarande förläggning).

För min del har jag, efter öfvervägande af frågan om byråer- ' nas antal och ärendenas fördelning dem emellan, kommit till det resultat, att byråerna under alla förhållanden redan från början böra blifva fyra. Jag ansluter mig sålunda, förnämligast på de af kommerskollegium (och yrkesinspektörerna) anförda, i det föregående återgifna skäl, till den meningen, att en byrå enbart för arbetarskyddsärenden och yrkesinspektion omedelbart vid socialstyrelsens upprättande och dessa ärendens öfverflyttande till densamma bör komma till stånd, äfven om lagen om arbetarskydd icke i år skulle blifva antagen. Det är nämligen äfven för mig tydligt, att redan med den nuvarande skyddslagstiftningen en central chefsmyndighet för yrkesinspektionen har många och viktiga uppgifter att tillgodose, uppgifter som kommerskollegium, enligt hvad det själf vitsordat, på grund af otillräckliga arbetskrafter hittills endast i ofullkomlig man kunnat fylla. Skulle den nya lagstiftningen på området i år blifva undanskjuten, lärer den icke minst kräfvande uppgiften för den särskilda arbetarskyddsbyrån inom socialstyrelsen böra ägnas åt fortsatta förarbeten för den utsträckta arbetarskyddslagstiftning, som i alla händelser inom den närmaste framtiden, om det ej sker i år, måste genomföras. De nu inom kommerskollegium pågående förarbetena för lagstiftning om hemindustrielit arbete samt angående utsträckt skydd för söndagthvila lärer det ock blifva socialstyrelsens och särskilt arbetarskyddsbyråns sak att slutföra. Denna byrå, hvilken sålunda omedelbart skulle få full sysselsättning och blifva till afsevärdt gagn, synes mig därför, som nämndt, under alla förhållanden påkallad.

Beträffande de öfriga byråerna, om hvilkas behöflighet ingen meningsskiljaktighet varit rådande, kan jag inskränka mig till att instämma i hvad de sakkunniga därutinnan anfört. Dock synes mig någon omgruppering af ärendena böra ske, hvarom jag får tillfälle här nedan uttala mig. De sakkunnigas förslag, att fattigvårdsärendena böra förflyttas från den i alla händelser väl starkt betungade lusta byrån

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

.121

till den 3:dje byrån — ett förslag, med hvilket äfven svenska fattigvårdsförbundet i händelse af fattigvårdsärendenas omedelbara öfverflyttning till socialstyrelsen sympatiserar — torde hafva goda skäl för sig, enär därigenom en jämnare arbetsfördelning och måhända äfven en naturligare gruppering af ärendena bör vara att ernå. Emellertid lärer detta få ytterligare öfvervägas vid den tidpunkt, då fattigvårdsårendena komma att öfverföras till socialstyrelsen.

De önskemål om upprättande af ytterligare byråer inom socialstyrelsen för att vissa, synnerligen viktiga sociala spörsmål redan från början skulle blifva tillbörligt uppmärksammade, hvilka önskemål kommit till uttryck från en del korporationers sida, uppskattar jag till fullo. Jag har dock icke blifvit öfvertygad om lämpligheten af att, för närvarande, gifva socialstyrelsen eu starkare utrustning än den, som ovillkorligen betingas af de redan föreliggande arbetsuppgifter eller förestående sådana, hvarmed det nya verket omedelbart måste gripa sig an. I viss mån torde dock de framställda önskemålen blifva tillgodosedda genom den personaluppsättning och öfriga anordningar i samband med organisationen, jag i det följande kommer att föreslå. I den mån nya uppgifter tillkomma och ovillkorligen måste tillgodoses, lära Kungl. Maj:t och Riksdagen icke underlåta att tillmötesgå uppkommande välgrundade kraf på förstärkning af styrelsens arbetskrafter, eventuellt, om så erfordras, äfven med nya byråer inom styrelsen.

Innan jag öfvergår till förslaget till byråer och den lämpligaste arbetsfördelningen mellan dem, måste jag behandla frågan om tillförande af tillräcklig juridisk kompetens åt socialstyrelsen för de viktiga lagstiftningsarbeten, som skulle tillkomma styrelsen eller till hvilkas utredande dess medverkan måste kunna påräknas.

Redan de sakkunniga hafva uppmärksammat och understrukit detta behof. Inom socialstyrelsen måste nämligen, framhålla de sakkunniga, »såväl utarbetas vissa författningsförslag som handläggas andra, mera kräfvande författningsärenden, för hvilka kommer att behöfvas ett ganska högt mått af juridisk kompetens». »Detta arbete torde säkerligen i ganska många fall vara mera kvalificerad! än det, som i allmänhet åligger en tjänsteman _ i sekreterargraden. Därtill kommer, att — med de aflöningar, som dugliga jurister åtnjuta i såväl statstjänst som enskild tjänst, och hvilka äro icke oväsentligt högre än aflöningen i sekreterargraden, samt framför allt med de begränsade befordringsutsikter, som inom socialstyrelsen komma att erbjudas jurister — utsikterna för socialstyrelsen att förvärfva och bibehålla en jurist af verklig kapacitet å någon af meranämnda sekreterar-

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 82 käft. (Nr 108.) 16

1. Ledamot för lagärenden.

De sakkunniga.

122 Kungl. 3Iaj:ts nåd. proposition Nr 108.

Kommers-

kolleginm.

befattningar icke lära vara särdeles störa.» Under sådana förhållanden och då det är möjligt, att det ifrågavarande behofvet kan komma att bortfalla, om och när socialstyrelsen en gång blir inlagd såsom en afdelning inom departementet, hafva de sakkunniga funnit lämpligt, icke att hemställa om inrättandet af en högre aflönad befattning för ändamålet, utan att föreslå uppförandet i socialstyrelsens stat af ett extra arfvode å 1,200 kronor att utgå till den af styrelsens juridiskt utbildade sekreterare, hvilken förordnas att vara föredragande för viktigare författningsärenden. Därigenom att denne sekreterare sålunda faktiskt komine att uppbära samma aflöning som ordinarie hofrättsledamot i de båda lägsta aflöningsgraderna, borde, enligt de sakkunnigas mening, socialstyrelsen blifva tillförsäkrad det tillskott af högre juridisk kompetens, hvaraf styrelsen under nuvarande förhållanden tydligen är i behof.

Med afseende å detta förslag har en af de sakkunniga, herr Rydén, varit af skiljaktig mening i så måtto, att han förordat detsamma endast under den förutsättning, att lagförslaget om arbetarskydd blir antaget, i hvilket fall socialstyrelsens behof af högre juridisk kompetens blir mera bestämdt framträdande och ovillkorligen måste tillgodoses.

Kommerskollegium betonar i sitt yttrande nödvändigheten af, att socialstyrelsen utrustas med högre juridisk-administrativ kompetens, än som föreslagits. Kollegium vill dock icke förorda upprättandet af en särskild byrå för ifrågavarande ändamål, men anser, att åtminstone den af styrelsens juridiskt administrativt utbildade tjänstemän, som, jämte sekreterare, skall vara föredragande för lagstiftningsfrågor och viktigare författningsärenden, bör göras till ordinarie byrådirektör med däremot svarande löneförmåner — en anordning, som näppeligen syntes kunna möta någon gensaga och i öfrigt skulle stå i full öfverensstämmelse med hvad såväl de båda kommittéerna som äfven de sakkunniga, ehuru under viss annan .förutsättning och för annat ändamål, föreslagit. Endast genom en sådan eller liknande anordning finner kollegium det vara möjligt att åt socialstyrelsen förvärfva och under en följd af år bibehålla en för ifrågavarande uppgift fullt kompetent person.

I sin egenskap af särskild föredragande bör gifvetvis bemälda byrådirektör, yttrar kollegium, i förekommande fall fungera som ledamot i socialstyrelsen med samma befogenheter och skyldigheter som ötriga ordinarie ledamöter i styrelsen. Kollegium vill med afseende på denna anordning erinra därom, att densamma icke innebär någon nyhet inom statsförvaltningen, utan står i öfverensstämmelse med hvad som redan förekommer i vissa andra verk.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

123 Kollegium tunne sig äfven böra föreslå, att ifrågavarande byrådirektörsbefattning tilldelas den föreslagna lista byrån. Hinder borde då icke heller möta för, att byråchefsbefattningen på nämnda byrå beklädes med en administrativt utbildad jurist, hvilken i sådant fall handläggningen åt lagstiftningsfrågor och viktigare författningsärenden inom styrelsen borde tillkomma; i dylikt fall borde naturligen uppgiften att vara arbetsförmedlingsinspektör i stället förenas med byrådirektörsbefattningen. Därest eu anordning sådan som kollegium nu föreslagit träffades, syntes emellertid de sakkunnigas förslag, i hvad det afser, att uppgiften att vara chefens ställföreträdare skall förenas med byråchefsbefattningen å lista byrån, icke böra komma till stånd.

Kollegium bär för öfrigt särskilt framhållit, att socialstyrelsen äfven vid bifall till kollega här ofvan framställda förslag icke skulle erhålla en så stark utrustning åt juridisk-administrativ kompetens som vissa andra större verk.

Enligt min mening ger hvarken de sakkunnigas eller kominerskollegii förslag tillräckliga garantier för vinnande af den juridiska utrustning, som socialstyrelsen ovillkorligen krafvel’. Det bör uppmärksammas, att stora och betydelsefulla lagstiftningsarbeten på olika sociala områden förestå och att för dessa ett grundläggande arbete måste försiggå inom socialstyrelsen. För de studier af främmande rätt på dessa områden, som härför äro nödiga, måste hög juridisk kompetens alltid kunna inom styrelsen påräknas. Det är också min lifliga öfvertygelse, att därmed, rent ekonomiskt, stor besparing vinnes. Ty det synes mig otvifvelaktigt, att just till följd af samarbetet mellan en dylik fullt kompetent jurist samt styrelsens öfriga personal och den praktiska sakkunskap, som fullmäktigeinstitutionen "och de till inrättande föreslagna olika sociala råden representera, tillsättande af eljes behöfliga särskilda kommittéer och sakkunniga skola i många fall bli obehöfliga. För vinnande af den juridiska kraft, som jag således finner oundgänglig för socialstyrelsens uppgifter, erfordras emellertid, att samma aflöning och ställning, som tillkomma öfriga ordinarie ledamöter åt styrelsen, kan sådan beredas. Allenast genom att för en fullt kvalificerad jurist kunna disponera en aflöning till samma belopp som ordinarie revisionssekreterares, kan man alltid påräkna att vid socialstyrelsen fästa och en längre tid bibehålla en juridisk kraft med de kvalifikationer, hvarom här är fråga.

Jag anser således nödvändigt, att en ledamot af socialstyrelsen med hög juridisk kvalifikation anstälies och får till hufvudsakligt åliggande att handhafva lagstiftnings- och författningsfrågor för hela styrelsen." Gifvetvis erfordras härvid samarbete med andra byråchefer och föredragande.

Departe-

mentschefen.

2. Byråindelning.

Ärendenas

fördelning

mellan

byråerna.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 108.

Till denna ledamots föredragning böra ock vara att hänföra ärenden angående styrelsens organisation, instruktion och arbetsordning.

Med nu angifven begränsning och i anslutning för öfrigt till sakkunnigas förslag skulle byråernas antal och hufvudsakliga verksamhetsområden till en början blifva följande:

en byrå för arbetarfrågor och allmänna (öfriga) sociala frågor (lista byrån); en byrå för av betar sky ddsärenden och yrkesinspektion (2:dra byrån); en byrå för socialförsäkring, närmast sjukkasseärenden in. in. (3:dje byrån); en byrå för socialstatistiken och publikationsverksamheten (4:de byrån).

Hufvudsakligen följande ärenden skulle föras till:

l:sta byrån:

a) förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare (arbetsaftal och kollektivaftal, arbetskonflikter, medling och skiljedom i arbetstvister, arbetsgifvar- och arbetarorganisationer m. in.);

b) arbetsmarknaden och arbetsförhållanden (arbetsmarknadens läge, offentlig och enskild arbetsförmedling, den maritima arbetsförmedlingen, arbetslöshet, utländsk arbetskrafts användande inom landet m. in.);

c) allmänna (öfriga) sociala frågor (nykterhetsverksamheten, föreningsväsendet, emigrationen och tillsyn å utvandraragenter, bostadsväsen, lefnadskostnader samt sociala ärenden i öfrigt, som ankomma på styrelsens handläggning och icke äro att hänföra till annan byrå);

d) ärenden angående styrelsens personal och ekonomiska angelägenheter.

2:dra byrån:

arbetarskydd och yrkesinspektion (skydd mot yrkesfara o. d., minderårigas och kvinnors användande i arbete, arbetshygien, hvilotid, arbetstidens längd och fördelning, arbetslön, hemindustriellt arbete m. m.).

3:dje byrån:

a) sjukkasseväsendet (och moderskapsförsäkring);

b) öfriga socialförsäkringsärenden, som ankomma på styrelsens handläggning ;

c) allmän fattigvård och i samband därmed stående ärenden när öfverflyttning af dessa ärenden från jordbruksdepartementet kommer till stånd.

fide byrån:

a) verkställandet och utgifvandet af den allmänna arbetsstatistiken och särskilda arbetsstatistiska specialundersökningar (rörande arbetarförhål-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

landeri inom industrien, handtverket, handeln, kommunikations- och transportväsendet) o. s. v.;

b) verkställandet och utgifvandet af landtarbetarstatistiken;

c) verkställandet och utgifvandet af olycksfalls- och sjukkassestatistiken o. s. v.;

d) verkställandet och utgifvandet af öfrig socialstatistik (lefnadskostnads- och budgetsstatistik samt statistik angående föreningsväsen, kooperation (dock ej jordbruks-) och bostadsväsen (dock ej s. k. jordbruksegna hem), nykterhetsstatistik, fattigvårdsstatistik (dock ej omedelbart) o. s. v.;

e) handhafvandet af socialstyrelsens upplysningsverksamhet (meddelande åt muntliga eller skriftliga upplysningar och utredningar i sociala frågor);

f) utgifvandet af den officiella tidskriften »Sociala Meddelanden» med sammanställningar och referat af redogörelser för sociala förhållanden, sociallagstiftning och administrativa åtgärder i in- och utlandet samt med fortlöpande eller tillfälliga smärre statistiska utredningar af allmännare socialt intresse (se ofvan under a—e).

I fråga om eventuella ärendesomflyttningar mellan byråerna samt det regelbundna samarbetet mellan personalen hänvisas till hvad därom anförts å sid. 118.

Enligt kommittéförslaget skulle i spetsen för socialstyrelsen ställas en generaldirektör som chef med en aflöning af 12,000 kronor om året (jfr komm. bet. 3id. 163—165). Närmast under honom skulle chefskapet för styrelsens tre — eventuellt fyra — byråer utöfvas af byråchefer, med sedvanlig aflöning, af hvilka dock en mot särskilt arfvode skulle fungera som chefens ställföreträdare. Vidare skulle å lista byrån vara anställda två byrådirektörer, en för arbetsförmedlingsärendena m. m. och en för arbetarskyddsärendena (ingenjörstekniker), båda med en mycket själfständig ställning och beslutanderätt i viss utsträckning, och båda föredragande inför styrelsen eller chefen inom sina resp. verksamhetsområden. I händelse af den förutsatta blifvande uppdelningen af 1 :sta byrån skulle gifvetvis äfven byrådirektören för arbetarskyddsärendena blifvit byråchef. Aflöningen för byrådirektör föreslogs till 7,000 kronor jämte tvänne ålderstillägg å 500 kronor. Uppgiften som sjukkasseinspektör förutsattes däremot tillsvidare kunna förenas med byråchefsbefattningen å byrån för sjukkasseärenden m. m. Därjämte skulle å hvarje byrå finnas en sekreterare (i två fall jurister) samt å 3:dje byrån

') Erforderlig personal.

Kommitté-

erna.

126 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

(för sjukkasseärenden in. m.) en inspektörsassistent (försäkringstekniker) äfvensom slutligen å 4:de byrån (för socialstatistiken in. m.), förutom sekreteraren, ytterligare tre tjänstemän af 2:dra graden, förste aktuarier. Antalet tjänstemän af 2:dra graden, med för denna nu fastställda aflöningsförmåner, skulle sålunda blifva sju. Slutligen föreslogos fem tjänstemän af lista graden (äfven de med sedvanlig aflöning), nämligen en för styrelsen i dess helhet gemensam bibliotekarie och registrator, en byråingenjör (tekniker) för arbetarskyddsärendena, en aktuarie och registrator å sjukkassebyrån samt två aktuarier å socialstatistiska byrån. För kvinnliga tjänstemän hafva kommittéerna ansett höra inrättas två olika grader, nämligen en högre (bokhållare) för mera kvalificerad! arbete och eu lägre (kontorsskrifvare) för vanliga biträdesgöromål. Antalet bokhållare (med eu aflöning af 2,000 kr. samt två ålderstillägg å 200 kronor) föreslogs till fyra och antalet kontorsskrifvare (med eu aflöning af 1,200 kronor samt tre ålderstillägg å 200 kronor) till tio. Slutligen skulle bland den ordinarie personalen äfven uppföras en förste vaktmästare och en vaktmästare, båda med aflöningar ej fullt öfverensstämmande med senaste löneregleringar. I kommittéförslaget äro äfven upptagna erforderliga anslag till extra arbetskrafter, såväl tjänstemän som biträden, äfvensom ortsombud samt för införskaffande af statistiska primäruppgifter m. in. Det af de båda kommittéerna sålunda uppgjorda förslaget till stat för socialstyrelsen slutar på ett belopp af 187,100 kronor (jfr komm. bet. sid. 187 samt sid. 184—186. Motiveringen för de särskilda befattningarna, kompetensvillkor in. in. återfinnes å sid. 163—181 i kommittébetänkandet.)

Vid sin granskning af den af de båda kommittéerna sålunda föreslagna Sakkunniga, personaluppsättningen för socialstyrelsen hafva de sakkunniga inledningsbehofvet') v*s ytterligare understrukit sitt och kommittéernas uttalande, att de i en allmänhet, framtid för socialstyrelsen förestående uppgifterna icke få föranleda till, att verket redan från början utrustas med arbetskrafter, som icke fullt tagas i anspråk för de redan föreliggande arbetsuppgifterna. »Till dessa måste dock alltid höra» — framhålla de sakkunniga — »särskild! för verkets chef och öfriga tjänstemän i ledande ställniög, att ägna tillbörlig uppmärksamhet åt de närmast väntade nya uppgifterna, så att sakkunnig medverkan från socialstyrelsens sida skall kunna vara att påräkna vid reformförslagens genomförande och upptagandet af nya sådana». Det måste nämligen bestämdt fasthållas, fortsätta de sakkunniga, att man, då det gäller sådana verk som socialstyrelsen, kommerskollegium in. fl., har att

127 Kungl. Majits nåd. proposition Nr 108.

räkna med förhållanden, som icke äro i allo tillämpliga på de vanliga förvaltningsverken. Socialstyrelsen måste sålunda »alltid hafva till uppgift ~ förutom. löpande förvaltningsarbeten, inspektionsverksamhet och statistiska utredningar o. s. v. — att antingen själf verkställa af Kungl. Maj:t anbefallda mer eller mindre omfattande utredningsarbeten och afgifva slutliga utlåtanden öfver viktiga reformförslag eller ock tillhandahålla på området sakkunnig personal för liknande arbeten inom departementen eller uti kommittéer etc., äfvensom för biträde vid ärendenas beredning till underdånig föredragning o. s. v.» »Tydligt är», fortsätta de sakkunniga, »att inom ett sådant verk, åtminstone i någon mån, måste finnas tillgång till kompetenta ersättare för de befattningshafvare, hvilka tagas i anspråk för ofvan angifna uppgifter, på det att de löpande arbetena icke skola blifva eftersatta för sålunda påkommande arbeten och uppdrag.»

Ehuru det icke lärer vara möjligt, anföra de sakkunniga till sist, »att. gifva ett verk af detta slag eu sådan utrustning, att dylika eventualiteter kunna helt förekommas, synes det vara på sin plats att åtminstone i någon man söka förebygga deras alltför täta återkommande genom sådana anordningar, att icke hvarje extra påkommande uppdrag föranleder dylika rubbningar i de löpande arbetena.»

Kommittéerna hafva, enligt hvad de sakkunniga funnit, på samma gång de synas hafva tagit viss hänsyn till nu anförda förhållanden, också låtit sig angeläget vara att strängt begränsa utgifterna för den nya organisationen. De sakkunniga hafva dock trott sig kunna föreslå kostnadernas ytterligare nedbringande, men har detta endast möjliggjorts genom den begränsning af socialstyrelsens arbetsuppgifter, som af dem föreslagits, samt genom den omläggning af organisationen, som är en gifven konsekvens af de ändrade förutsättningarna för dess genomförande. Ifrågavarande begränsningar i socialstyrelsens arbetsuppgifter äro dock, framhålla de sakkunniga, ej större, än att de i viss män uppvägas af den öknincr i arbetet, som betingas däraf, att styrelsens ställning nu måste blifva en annan än kommittéernas förslag innebär samt att andra af dem åsyftade reformer icke samtidigt kommit till utförande. Sålunda måste nu, då socialstyrelsen icke organiseras som en departeinentsafdelning vid sidan af ett med betydande juridisk kompetens utrustadt departementskansli, detta slags kompetens blifva något bättre tillgodosedd inom styrelsen än kanske eljes vant nödigt. Vidare måste nu styrelsen själf i större utsträckning få hand om sina ekonomiska angelägenheter (hvilka af kommittéerna förutsatts skola handhafvas på annat håll, gemensamt för hela civildepartementet), o. s. v. Otvifvelaktigt lärer ock, fortsätta de sakkunniga, den so-

128 Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

cialstyrelsens tjänstemän påhvilande föredragningsskyldigheten i statsrådsberedningen samt öfrig tjänstgöring inom civildepartementet, om också möjligast praktiska anordningar träffas, icke nu kunna ordnas sa enkelt, som när en gång departementalreformen hunnit genomföras. Äfven vissa andra lättnader i arbetet, i kommunikationen mellan olika verk etc., torde först i samband därmed kunna beredas. Allt detta bär vållat, att, enligt de sakkunnigas mening, någon större nedsättning af utgiftsstaten, än som af dem föreslagits, icke torde vara att tillråda.

I anslutning till kommittéernas förslag — ehuru utan att ingå i någon som helst pröfning af hvad kommittéerna för öfrigt anfört om de tilltänkta departementaldirektörernas tjänsteställning, benämning och aflöningsförmåner — hafva de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att chefen för socialstyrelsen omedelbart vid verkets inrättande skall erhålla generaldirektörs tjänsteställning och benämning. Denna sin hemställan hafva de, »efter ett noggrant öfvervägande af frågan», motiverat på följande sätt: »De stora kraf såväl beträffande teoretisk utbildning och ingående förtrogenhet med viktigare sociala spörsmål, som med afseende å framstående chefsegenskaper, praktisk duglighet och organisationsförmåga, Indika alltid måste ställas på innehafvaren af detta chefsämbete, liksom ock de stora, väsentligt olikartade och ofta synnerligen omdöinespröfvande arbetsuppgifter, som måste påhvila honom, samt slutligen jämförelsen med andra chefsbefattningar inom statsförvaltningen göra det enligt de tillkallade sakkunnigas mening naturligt, att chefen för socialstyrelsen blir generaldirektör. Äfven det nya verkets karaktär och betydelse vid sidan af andra förvaltningsorgan synes dem därigenom riktigast komma till uttryck.»

Vidare hafva de sakkunniga förordat, att aflöningen för chefen för socialstyrelsen icke må sättas högre ap den för motsvarande befattningar nu som normalgrad fastställda, eller 11,000 kronor (däraf 7,000 kronor som lön, 3,000 kronor som tjänstgöringspengar och 1,000 kronor som ortstillägg).

Med de båda kommittéerna äro de sakkunniga äfven eniga däri, att i spetsen för en hvar af socialstyrelsens byråer bör ställas en tjänsteman med byråchefs ställning och aflöningsförmåner. »Då tydligen», anföra de sakkunniga härutinnan, »på hvar och en af dessa befattningshafvare måste ställas stora fordringar med afseende å teoretisk utbildning och ^praktisk duglighet (om ock i olika riktningar), arbets- och ledareförmåga samt initiativ, är det af den största vikt, att dessa tjänster redan från början kunna beklädas med verkliga förmågor». En af dessa, väl närmast byråchefen å lista byrån, borde ock, enligt de sakkunnigas mening, lämpligen kunna fungera som chefens ställföreträdare, dock utan åtnjutande af sär-

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

skildt tilläggsarfvode. Aflöningen för dessa byråchefer föreslås äfven af de sakkunniga i enlighet med hvad för nyreglerade verk fastställts.

De sakkunniga föreslå vidare, att byråcheferna å de tre första byråerna, förutom öfriga åligganden, skulle få till uppgift att vara öfverinspektörer inom ett visst område (byråchefen å lista byrån arbetsförmedlingsinspektör, å 2:dra byrån yrkesöfverinspektör och å 3:dje byrån sjukkasseinspektör). De af de båda kommittéerna föreslagna byrddirektörs-( och öfverinspektörs befattning ärna skulle sålunda, enligt de sakkunnigas förslag, bortfalla. (För den händelse att lista och 2:dra byrån komme att sammanslås till en byrå för alla arbetarfrågor, såsom de sakkunniga föreslagit under förutsättning af arbetarskydd slagens undanskjutande i år, skulle en särskild öfverinspektörsbefattning enligt deras mening inrättas å lista byrån, därvid tillika skulle lämnas öppet, hvilka inspektionsuppgifter skulle tilläggas denna öfverinspektör och hvilka skulle tilläggas byråchefen.)

»Framhållas bör emellertid», anföra de sakkunniga, »att förslaget att i hvarje fall förena öfverinspektörsuppgifter med vissa byråchefsbefattningar ingalunda får anses innebära, att den direkta inspektionsverksamheten endast kan eller bör utöfvas af byråcheferna. Tvärtom är det tydligt att, äfven om viktigare inspektioner närmast böra utföras af resp. byråchef såsom öfverinspektör — där icke desamma i visst fall pröfvas böra verkställas af generaldirektören — en del enklare inspektions- och revisionsarbete efter styrelsens bestämmande med fördel bör kunna utföras af underordnade tjänstemän å resp. byråer. Erinras må ock, hurusom äfven med afseende å arbetet inom styrelsen afgörandet, resp. föredragningen, af vissa grupper af ärenden och sådana af mindre vikt bör i lämplig omfattning kunna anförtros åt de särskilda byråtjänstemän, som därtill äga kompetens. Därigenom böra kostnaderna kunna nedbringas och arbetet förenklas, hvarjämte man skulle vinna, att vederbörande byråchefer icke blefve upptagna af enklare tjänstegöromål till förfång för deras viktigare uppgifter inom styrelsen.»

De sakkunniga hafva slutligen också framhållit, att äfven byråchefen för 4:de byrån (socialstatistiken) komme att få sitt arbete icke oväsentligt ökadt genom den indragning af en förste aktuarie^ änst, som de sakkunniga föreslagit. I likhet med kommittéerna och på af dem anförda skäl hafva äfven de sakkunniga ansett, att några bestämda kompetensvillkor icke höra uppställas för byråchefsbefattningarna i socialstyrelsen. Till hvad kommittéerna därom anfört hafva de endast velat foga en erinran, att byråchefsbefattningen å 2:dra byrån (för arbetarskyddsärenden) enligt föreliggande förslag väl i regel kommer att beklädas af en tekniker.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 82 käft. (Nr 108.) 17

130 Tjänstemän af 2:dra graden (sekreterare och förste aktuarie^.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Beträffande socialstyrelsens tjänstemän af 2:dra graden (sekreterare och förste aktuarier) hafva de sakkunniga velat vidtaga ganska väsentliga förändringar i kommittéernas ursprungliga förslag; dock har någon minskning af dessa befattningshafvares antal ej befunnits möjlig, för såvidt förslaget i dess helhet kommer till utförande. (Skulle så ej komma att ske, hafva de sakkunniga genom alternativa förslag, för olika eventualiteter, velat visa, huru då erforderliga indragningar synts dem lämpligast kunna göras; jfr bet. sid. 56 och 68). Genom tillkomsten af en ytterligare byrå (den för arbetarskyddsärenden) har emellertid uppkommit behofvet af en särskild sekreterare, hvilkct behof de sakkunniga funnit lämpligast böra tillgodoses på sådant sätt, att den i kommittéförslaget för lista byrån (då gemensam för alla arbetarfrågor) afsedde sekreteraren nu tilldelades den nya 2:dra byrån (för arbetarskyddsärenden) och att samtidigt 4:de byråns (socialstatistikens) sekreterare blefve gemensam (och då ej ovillkorligen jurist) för sistnämnda byrå och den genom arbetarskyddsärendenas utbrytning ipinskade lista byrån (för öfriga arbetarärenden och sociala frågor in. m.). A 3idje byrån (för sjukkasseärenden m. m.) hafva de funnit den nuvarande befattningen som inspektörsassistent allt fortfarande vara behöflig (med benämningen förste aktuarie) liksom äfven den föreslagna nya sekreterarbefattningen, den sistnämnda dock endast under förutsättning, att förslaget till lag om inoderskapsförsäkring blir i år antaget; hvarom icke skulle nämnda befattning kunna utgå och ersättas 'med en amanuens (jfr bet. sid. 68 alt. II b).

De för 4:de byrån (socialstatistiken) afsedda fyra förste aktuariebefattningarna hafva de sakkunniga trött sig under alla förhållanden kunna föreslå minskade till tre. »Dessa tre befattningar måste», framhålla de sakkunniga, »under alla förhållanden blifva erforderliga, äfven om någon af dem nu åliggande uppgifter — specialundersökningar angående arbetsförhållandena inom industriella och andra yrken (för närvarande sjömansyrket) och angående landtarbetarnas arbets- och lefnadsförhållanden, statistiska redogörelser angående sjukkasseväsendet och olycksfall i arbete m. in. — kunde komma att blifva omlagd». Ty äfven om så komme att ske, eller därest eventuellt någon af dessa grenar af socialstatistiken komme att inskränkas eller helt och hållet upphöra, så vore dock »med all säkerhet nya kräfvande uppgifter för socialstatistiken alltjämt att emotse, hvadan dessa befattningshafvare alltid måste blifva behöfliga». Rörande kompetens för dessa förste aktuariebefattningar samt aflöningsförmåner för dem och öfriga föreslagna befattningshafvare af 2:dra graden borde gifvetvis, påpeka de sakkunniga, på andra motsvarande områden meddelade föreskrifter blifva gällande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

131 För de sakkunnigas förslag angående socialstyrelsens utrustande med åtminstone en tjänsteman med högre juridisk kompetens har förut i annat sammanhang redogjorts.

Enligt de sakkunnigas mening kan icke någon af de fem tjänstemän af lista graden (aktuarier, byråingenjör, bibliotekarie och registrator), som upptagits i de båda kommittéernas förslag, nu för socialstyrelsen undvaras. Af dessa borde byråingenjören (tekniker) vara närmast anställd å 2:dra byrån (för yrkesinspektionsärendena), men tillika medhinna att biträda som teknisk assistent å 4:de byrån (socialstatistiken). A 3:dje byrån erfordras likaledes fortfarande en aktuarie och registrator (för sjukkasseregistret), hvilken därjämte bör tjänstgöra som kassör för socialstyrelsen i dess helhet. För socialstatistiken (4:de byrån) behöfvas likaledes, enligt hvad de sakkunniga vitsordat, fortfarande två aktuarier med uppgift, åtminstone under de närmaste åren, den ene att biträda i allmänhet vid de olika socialstatistiska arbetena (fattigvårds- och arbetslöshetsstatistiken, statistiken öfver arbetsinställelser och kollektivaftal in. m.) och den andre att utarbeta kooperations* och lefnadskostnadsstatistiken, biträda vid tidskriftens redigering o. s. v. Slutligen hafva de tillkallade sakkunniga äfven bekräftat behofvet af en för styrelsen i dess helhet gemensam bibliotekarie (och arkivarie) samt registrator (jfr bet. sid. 59—60). Bibliotekarien bör emellertid, påpeka de, icke allenast utföra vanliga biblioteksgöroinål, utan honom bör därjämte åligga att, till tjänst för såväl styrelsens olika tjänstemän som studiebesökande, omsorgsfullt och systematiskt registrera nyutkommen litteratur, tidskriftsuppsatser o. d. uti olika sociala frågor. Med bibliotekariebefattningen böra ock erdigt de sakkunnigas mening vara förenade registratorsgöromålen för styrelsen i dess helhet. I den mån bibliotekariens tid sådant medgifver, bör han äfven biträda vid andra, ordinarie eller extra påkommande arbeten (sammanförandet af vissa data, nykterhetsstatistik o. s. v. för »Sociala Meddelanden»).

Kompetensvillkoren och aflöningsförmånerna för resp. tjänstemän af lista graden böra äfven efter de sakkunnigas åsikt blifva sådana, som de båda kommittéerna föreslagit.

Under åberopande af hvad de båda kommittéerna därom anfört, hafva de sakkunniga för sin del velat vitsorda, att inom den nuvarande kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik äfven relativt högt kvalificerad! arbete utföres af flera af de kvinnliga biträdena, och att sålunda de båda kommittéernas förslag om inrättande af en s. k. bokhållargrad för dylika arbeten måste anses vara fullt motiveradt.

Som emellertid med inrättandet af en dylik tjänstegrad ansetts böra anstå, intill dess utredning hunnit verkställas om bchöfligheten af dylika

Tjänstemän af lista graden.

Kvinnliga

tjänstemän.

132 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

befattningar äfven inom en del andra ämbetsverk, hafva de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att å socialstyrelsens stat nu jämte »kvinnliga biträden af lägre åflöningsgrad» — antalet dock minskadt från af kommittéerna föreslagna tio till åtta — i stället för fyra bokhållare, som kommittéerna föreslagit, uppföras fyra kvinnliga »biträden af högre aflöningsgrad» (förste kontorsskrifvare), allt i enlighet med de villkor, som blifva af Kungl. Maj:t för motsvarande befattningshafvare i andra verk fastställda. (Angående dessa biträdens förutsatta placering hänvisas till sak. bet. sid. 51.) Den af de sakkunniga föreslagna nedsättningen i antalet kvinnliga befattningshafvare motiveras med, att därigenom bör underlättas »inrättande i sinom tid af några bokhållarbefattningar, utan att antalet å stat redan uppförda kvinnliga befattningshafvare af öfriga grader samtidigt skall behöfva minskas».

Vakt- Äfven de sakkunniga hafva funnit en förste vaktmästare och en vald-

mäatare. m^siare blifva behöfliga för socialstyrelsen, båda med för dylika befattningshafvare inom centrala verk vanligen gällande aflöningsgrader m. m. öfriga anslag. Anslagen till amanuenser, extra biträden, gratifikationer, fullmäktige,

sakkunniga och vikar iatsersättning ar, af de båda kommittéerna upptagna till i rundt tai 33,500 kronor (däri dock ej inberäknad ersättning till s. k. fullmäktige), hafva de sakkunniga ansett sig endast kunna föreslå nedsatta med

1.000 kronor, eller till 32,500 kronor. Som förklaring till, att beloppet nu icke kunnat sättas lägre, erinra de sakkunniga om, att de samtidigt föreslagit, dels innehållande tillsvidare af tvänne ordinarie befattningar för kvinnliga, biträden, hvilkas aflöning sålunda fortfarande måste utgå af anslaget till extra biträden etc., dels socialstyrelsens förstärkande med tvänne fullmäktige, hvilkas arfvoden — tillsvidare omöjliga att fixera, innan erfarenhet vunnits om, i hvilken utsträckning deras medverkan behöfver tagas i anspråk — jämväl synas böra utgå af nämnda anslagspost. (De sakkunniga påvisa äfven här, hvilka ytterligare indragningar kunna göras, därest någon del af nu föreslagen lagstiftning ej i år skulle komma till stånd.)

Anslaget för ombud i orterna, för införskaffande af primäruppgifter in. in. föreslå de sakkunniga, i likhet med de båda kommittéerna, böra tillsvidare beräknas till samma belopp som hittills, eller saminanlagdt

19.000 kronor.

»Slutligen torde böra uppmärksammas» — anföra de sakkunniga till sist — »att då här, liksom i kommittéförslaget, anställts beräkningar öfver personal- och anslagsbehofven för socialstyrelsens olika byråer, därmed endast afsetts att få utrönt och närmare åskådliggjordt, hvilka och huru stora de föreliggande behofven för de olika uppgifterna ungefärligen äro.

Kungl. Maj.is nåd. proposition Nr 108.

133 Klart är dock, att en sådan uppdelning icke skall strängt upprätthållas i praktiken, utan att här som annorstädes samtliga befattnings häfvare och anslagsposter för likartade behof skola sammanföras till en gemensam stat för socialstyrelsen i dess helhet. Att intimaste samarbete och växelverkan mellan de olika byråerna och deras personal förutsättas skola äga rum, är redan i det föregående omnämndt. I konsekvens därmed skola gifvetvis den eller de befattningshafvare, som mot förmodan icke redan från början alltid blifva fullt upptagna af dem närmast åliggande göromål, hafva skyldighet att efter chefens anvisningar biträda med arbetena äfven på andra områden af styrelsens verksamhet. Med de uppgifter, som redan för de närmaste åren skulle blifva socialstyrelsen förelagda, synes det ock vara tydligt, att den nu föreslagna personaluppsättningen och staten snarare skall komma att visa sig för knapp än för stor.»

Den af de sakkunniga föreslagna staten för socialstyrelsen slutar på en summa af 175,400 kronor, och understiger sålunda med 11,700 kronor den af de båda kommittéerna föreslagna staten. (Jfr sak. bet. sid. 69—70, samt sid. 66—68.)

Med afseende å den sålunda föreslagna personaluppsättningen, kompetenskrafven o. s. v. hafva några bestämda uttalanden, med undantag af kommerskollegium, endast gjorts af arbetsgifvareföreningarnas förtroenderåd, hvarförutom i en del andra uttalanden den meningen mera i förbigående kommit till uttryck, att arbetskrafterna för den ena eller den andra uppgiften syntes vara väl knappt tillmätta. Förtroenderådet har till en början gjort gällande önskvärdheten af, från dess synpunkt sedt, »att åtminstone en af de högre befattningarna i verket, för hvilken särskilda kompetensfordringar i form af aflagda examina icke föreslagits, beklädes med en man, som har praktisk erfarenhet om näringarnas utöfning». Vidare har förtroenderådet, i likhet med de båda kommittéerna och i motsats mot de sakkunniga, ansett det vara oundgängligt, att juridisk bildning fordras åtminstone hos sekreteraren jämväl å lista byrån, därvid förtroenderådet erinrat om, att »denna byrå har att handlägga ärenden, som kräfva en grundlig juridisk insikt och uppfattning, t. ex. frågorna om kollektiva aftal, deras innebörd och tillämpning, om utländsk lagstiftning rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, verkställande af förarbeten till lagförslag i sådana frågor in. in».

Kommcrskollegium har till en början uttalat sin anslutning till yrkesinspektörernas yrkande, att chefen för 2:dra byrån (för arbetarskyddsärenden m. m.), »jämte kännedom i in- och utländska lagar och

M

oc

134 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

författningar på hithörande område, framför allt äger den praktiska erfarenhet och tekniska kompetens, som äro villkor för ett rätt ledande af de lokala inspektionsorganens verksamhet». Och kollegium tillfogar, att det måste noga tillses, »att socialstyrelsen kommer .att i fullt tillräcklig grad disponera den praktiska och tekniska kompetens, som erfordras för handhafvande! af arbetarskyddsärendena».

Kollegium har vidare äfven utförligt yttrat sig dels om det ytterligare behofvet för socialstyrelsen af högre juridisk-administrativ kompetens än som föreslagits, — med afseende å yttrandet i denna del hänvisas till hvad ofvan anförts — dels mot den indragning af sekreterarbefattningen ä 4:de hyran, som de sakkunniga föreslagit, dels om behöfligheten för socialstyrelsen af en särskild bibliotekarie och dels slutligen om de kvinnliga befattningshafvarna. Kollegium uttalar sig hvad beträffar de tre senare personalfrågorna sålunda:

»Vidkommande personalens antal vill det af de till kollegium, inkomna yttranden i ämnet synas, som om densamma vore för knappt tilltagen för att möta de redan befintliga och alltjämt växande sociala krafven. Äfven om kollegium i likhet med de sakkunniga anser, att personalens antal bör så noga som möjligt afpassas efter de nuvarande och närmast förestående uppgifternas storlek, kan dock kollegium, vid en närmare granskning af de sakkunnigas förslag i denna del, icke undgå att finna, att en tillökning i personalstaten är på ett par punkter behöflig.»

Beträffande den af de sakkunniga föreslagna afknappningen, i hvad den afser sekreterarbefattningen å 4:de byrån, vill det jämväl synas kollegium, som om en sådan afknappning icke vore tillrådlig, utan anser kollegium, att å nämnda byrå bör, i enlighet med kommittéernas ursprungliga förslag, finnas en särskild sekreterare för fullgörande, utom af de löpande sekreterargöromålen, af bland annat den särskild! maktpåliggande uppgiften att biträda med redigeringen af månadstidskriften »Sociala Meddelanden».

I likhet med de sakkunniga vill kollegium särskild! vitsorda behofvet af en för socialstyrelsen i dess helhet gemensam bibliotekarie och registrator.

Med afseende på de kvinnliga befattning skaf varna hade kollegium helst velat återupprepa sina flera gånger förut gjorda framställningar om ett tredje ålderstillägg för den lägsta tjänstegraden, men finner sig nu därtill förhindradt, sedan genom statsmakternas innevarande år fattade beslut de kvinnliga biträdena inom alla statens verk blifvit uppdelade i två löneklasser, hvardera med endast två ålderstillägg. Däremot förordade kollegium, att då på flertalet af de kvinnliga biträdena inom den ifrågasatta socialstyrelsen måste ställas större kraf än på vanliga renskrif-

135 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

verskor (större bildningsgrad, språkkunskaper o. s. v.), också detta flertal genast från början tilldelades den andra tjänsteklassen. I likhet med kommittéerna och de sakkunniga ville dessutom kollegium jämväl för sin del vitsorda riktigheten af, att inom en blifvande socialstyrelse, likasom för närvarande inom kollega afdelning för arbetsstatistik, äfven relativt högt kvalificeradt arbete måste utföras af flera åt de kvinnliga biträdena, och att sålunda kommittéernas förslag om inrättande af en s. k. bokhällargrad för dylika arbeten måste anses vara fullt motiveradt.

För fullständighetens skull torde här äfven böra erinras om, att enligt yrkesfarekommitténs förslag den byrå, som skulle fungera som »yrkesinspektionens chefsmyndighet», borde bestå af, förutom eventuella ingenjörer för omedelbar uppsiktstjänst, en byråchef, en sekreterare och en byråingenjör samt, i den mån så funnes erforderligt, en eller flera biträdande ingenjörer. Vid byrån skulle dessutom vara fästad en läkare, kvajjämte möjlighet skulle vara byrån beredd att anlita biträde af tekniska och måhända äfven medicinska specialister. Det förtjänar äfven påminnas om, att yrkesinspektörerna förklarat sig icke hafva något att erinra mot den utrustning, socialstyrelsens 2:dra byrå (för arbetarskyddsärenden och yrkesinspektion) enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att erhålla.

Då jag med afseende å socialstyrelsens närmaste personalbehof, de olika tjänstemännens antal och arbetsuppgifter äfvensom deras aflöningsförmåner och öfriga villkor till väsentliga delar anser mig kunna instämma uti hvad de sakkunniga därutinnan anfört och föreslagit, har jag ofvan återgifvit deras utlåtande så utförligt som skett för "att för egen del här kunna inskränka mig till att, med åberopande af deras motivering, förorda bifall till deras hemställan i alla de stycken, där jag ej funnit anledning till skiljaktig mening. Förut har jag redogjort för den afvikelse från de sakkunnigas förslag, som jag ansett nödig beträffande anställande af en ledamot med hög juridisk kompetens och högre aflöning, än hvad de sakkunniga ifrågasatt. Till de ändringar i öfrigt med afseende å personaluppsättningen, som jag anser påkallade, återkommer jag här nedan.

Hvad då först vidkommer chefskapet för socialstyrelsen, hafva kommittéerna och de sakkunniga ansett chefen redan från början böra erhålla generaldirektörs tjänsteställning och benämning. För min del anser jag emellertid, att någon ytterligare generaldirektörsBeställning icke för närvarande bör ifrågasättas. När departementalkommitterades organisationsförslag föreligger, må i ett sammanhang öfvervägas, huru de olika verkens (möjligen blifvande departementsafdelningars) chefer böra benämnas

Yrkesfare-

kommittén.

Departe-

mentschefen.

Chefen.

136 Kungl. Maj it s nåd. proposition Nr 108.

och deras tjänsteställning ordnas. Det synes mig ej heller behöflig!, att man nu binder sig vid någon viss benämning på en till nyinrättande föreslagen chefspost, utan torde här benämningen »chef för socialstyrelsen» kunna antagas efter mönstret af »chef för Sveriges geologiska undersökning», »chef för kurxgl. stuteriöfverstyrelsen» m. fl.

Mot att enligt de sakkunnigas förslag bestämma af löningen för chefen till 11,000 kronor, har jag, med hänsyn till den omfattande, maktpåliggande och grannlaga verksamhet, som skulle åligga chefen, ingen erinran.

Byråchefer Jag har förut haft tillfälle uttala mig om de sakkunnigas förslag att

kompetens- upprätta fyra byråer och hvilken byråindelning för närvarande synes mig villkor, vara den lämpligaste. Byråchefen å lista byrån bör i enlighet härmed närmast hafva administrativ och socialpolitisk utbildning. Chefen för 2:dra bvrån bör gifvetvis besitta de tekniska och praktiska samt öfriga kvalifikationer, som kommerskollegium (och yrkesinspektörerna) framhållit såsom erforderliga. Därmed blir ock det af svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd uppställda önskemålet, att en af de högre befattningarna i verket beklädes med en man, som har praktisk erfarenhet om näringarnas utöfning, vederbörligen tillgodosedt. Chefen för 3:dje byrån bör vara särskild! förtrogen med sjukkasseväsendet och öfriga socialförsäkringsfrågor. Byråchefen å 4:de byrån slutligen bör närmast hafva statistisk och socialpolitisk utbildning. Emellertid synes mig, på af de båda kommittéerna anförda grunder (komm. bet. sid. 167—168), några uttryckliga kompetensvillkor för byråchefsbefattningarna icke böra nu fastställas.

Aflöningarna för byråcheferna synas böra utgå med 8,100 kronor efter de för centrala verken gällande, vanliga grunderna.

Uppgiften att vara chefens ställföreträdare —- dock, såsom de sakkunniga påyrkat, utan särskildt tilläggsarfvode — synes mig icke böra tillläggas chefen för någon viss byrå, utan bör därtill kunna förordnas den af styrelsens ledamöter, som är härför lämpligast.

Tjänsteman Hvad beträffar tjänstemännen af 2:dra graden (sekreterare och

agra2dena förste aktuarier) finner jag först, att å 2:dra byrån (arbetarskyddsärendena) erfordras en särskild sekreterare (jurist), hvilken dock torde medhinna att utföra en del af sekreterargöromålen äfven å lista byrån. Däremot synes mig den föreslagna nya juridiska sekreteraren å 3:dje byrån kunna tillsvidare undvaras. I stället för de af de sakkunniga föreslagna två befattningarna »en förste aktuarie (tillika inspektörsassistent)» och »en sekreterare (jurist)» torde därför böra uppföras »en sekreterare och inspektörsassistent». Intill dess närmare erfarenhet vunnits om de arbetskrafter,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

som betingas af ärendenas ökning å denna byrå, synes mig det ytterligare behofvet af arbetskraft kunna fyllas af extra personal, till följd hvaraf jag ock här nedan föreslagit eu, mindre ökning i det af de sakkunniga beräknade extrabiträdesanslaget. A l:sta byrån torde snart en sekreterarbefattning bli erforderlig. Emellertid har jag trott denna befattning kunna undvaras tillsvidare och tills man vinner större erfarenhet om, huru styrelsen öfver hufvud med nu föreslagen personal kan gå i land med sina omfattande uppgifter, men har jag, samtidigt med uteslutandet af denna befattning, ansett mig böra föreslå en höjning af anslaget till amanuenser in. m. för anställandet af ytterligare en amanuens. Med vinnande af en särskild ledamot i styrelsen för lagärenden, torde byrån också kunna af denne påräkna åtskilligt biträde inom området för dennes verksamhet. Uppenbart synes mig vidare vara, att efter den af de sakkunniga redan företagna afknappningen med afseende å en förste aktuarie- (och sekreterarebefattning å 4:de byrån (socialstatistiken) någon vidare minskning af den mera kvalificerade personalen å denna byrå icke kan komma i fråga utan den största olägenhet för byråns många och omfattande arbeten. De tre förste aktuariebefattningarna å denna byrå måste ock, såsom de sakkunniga påvisat, alltjämt blifva behöfliga och sålunda nu böra uppföras å socialstyrelsens stat.

Kommerskollegii yrkande, att i enlighet med kommittéförslaget den nu vid socialstatistiken förefintliga fjärde förste aktuariebefattningen, särskildt afsedd för redigeringen af »Sociala Meddelanden» samt sekreterargöromålen å 4:de byrån, äfven nu skulle bibehållas, kan jag däremot icke biträda. Utan att vilja bestrida, att denna befattning kan komma att visa sig behöflig och att det för socialstyrelsens statistiska arbeten och publikationsverksamhet vore gagneligt att för nämnda uppgifter mera odeladt disponera en särskild, mera kvalificerad tjänsteman, vågar jag dock hålla före, att det bör vara möjligt att på lämpligt sätt fördela dessa, åligganden på 4:de byråns öfriga tjänstemän. Efter den nu föreslagna organisationens genomförande blir nämligen byråchefen själf i tillfälle att mera direkt utöfva ledningen af och deltaga uti de olika, viktigare arbetena samt ansvara för tidskriftens redigering, därvid det biträde, han enligt de sakkunnigas förslag skulle erhålla uti en af aktuarierna å byrån, tillsvidare borde vara tillfylles.

Samtliga af de båda kommittéerna och de sakkunniga föreslagna Tjänstemän befattningar af l:sta graden, till antalet 5, synas äfven mig blifva för socialstyrelsen behöfliga, nämligen en byråingenjör som byråchefens (yrkesöfverinspektörens) närmaste tekniske medhjälpare å 2:dra byrån, en aktuarie och registrator för sjukkasseregistret samt kassör för styrelsen i dess helhet, två aktuarier vid socialstatistiken med af de sak-

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 Sami. 82 käft. (Nr 108.) 18

138 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

kunniga föreslagna uppgifter, äfvensom slutligen en bibliotekarie och registrator för styrelsen i dess helhet. Denne sistnämnde torde böra placeras å l:sta byrån, för att där vid behof biträda med förefallande göromål.

Kvinnliga I afseende å de kvinnliga befattningshafvarna vill jag icke be-

behafvarncSS' strida, att fog kan föreligga för det af kommerskollegium framställda 1 yrkandet, att flera af dessa befattningar genast från början borde tilldelas den 2:dra tjänsteklassen, men synes mig likväl därmed böra anstå i afvaktan på det resultat, hvartill utredningen om tillskapandet åt ytterligare en tjänstegrad för särskildt kvalificerade kvinnliga befattningshafvare kan komma att leda. Jag anser därför, att för närvarande allenast kvinnliga skrifbiträden böra hos styrelsen uppföras efter de två grader, som i årets statsverksproposition föreslagits och redan vunnit Riksdagens anslutning för flera verk, d. v. s. den lägre graden med sammanlagd begynnelseaflöning af 1,200 kronor och afsedd för biträden, som utföra renskrifning och därmed jämförliga göromål, samt den högre graden med en sammanlagd begynnélseaflöning af 1,600 kronor och afsedd för biträden med mera kvalificerade uppgifter. De sakkunniga hafva föreslagit 12 skrifbiträden, därat 4 af hö°re° grad. Någon fördelning af dessa på byråerna torde ej vara påkallad,0 utan deras placering, liksom göromål i öfrigt, bestämmas af styrelsen. Att donna biträdespersonal ej kan anses för stor torde uppenbart framgå af en jämförelse med motsvarande personal å kommerskollegii näringsstatistiska byrå, som i årets statsverksproposition föreslagits till 10. Med afseende å villkoren för biträdenas anställande torde böra gälla de grunder, som innevarande års Riksdag antagit.

Vaktmästare. Beträffande vaktmästarna har jag allenast att erinra, att deras

tjänstgöringsskyldighet bör vara densamma, som i de centrala verken är värdi °. Semester i 15 dagar torde också böra tillerkännas dessa vaktmästare, öfrigaanslag. °I de förslag, som från de sakkunnigas sida framställts angående de öfriga anslag, som af dem pröfvats erforderliga för bedrifvande af socialstyrelsens verksamhet, har jag, på i annat sammanhang anförda skal, vidtagit några smärre jämkningar.

g) Ordinarie I närmaste samband med frågan om personaluppsättningen och

°C,stattia anslagsbehofven står frågan, huru stor del af personalen och anslagen skola uppföras på ordinarie och huru stor på extra stat.

Kommit- Enligt hvad redan i det föregående blifvit ornnämndt, hafva de båda

téerna. kommittéerna framhållit såsom det principiellt riktiga, att här som annorstädes den regeln tillämpas, att »för ordinarie arbete, så långt lämpligen kan ske, användes ordinarie personal». Kommittéerna hafva där-

- Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

för ock förutsatt, att samtliga de tjänstebefattningar och anslag i och för socialstyrelsen, som af dem föreslagits, skulle uppföras å ordinarie stat.

Endast med afseende å chefsbefattningen hafva de ifrågasatt, huruvida det möjligen skulle kunna vara lämpligare, att denna, liksom för vissa af statens s. k. affärsdrifvande verk under den senaste tiden blifvit bestämdt, endast tillsattes på vissa år, men hafva kommittéerna, efter öfvervägande af skälen för och emot en sådan anordning hvad socialstyrelsen beträffar, kommit till den uppfattningen, att den här icke vore på sin plats, äfven om däraf icke heller några afsevärdare olägenheter vore att förvänta.

I enlighet med därutinnan dem lämnade anvisningar hafva de sak-Sakkunniga. kunniga ägnat äfven denna fråga särskild uppmärksamhet. De sakkunniga hafva ock funnit sig böra utgå ifrån att — då den af de båda kommittéerna uppställda principen, att för ordinarie arbete, så långt lämpligen kan ske, skall användas ordinarie personal, äfven »vunnit statsmakternas gillande och som regel tillämpats vid den omorganisation af de förvaltande verken, som under de senare åren ägt rum» — samma princip nu äfven borde följas vid organiserandet af socialstyrelsen. Samtidigt hafva de sakkunniga dock, enligt hvad de framhålla, låtit sig angeläget vara att tillse, att icke flera befattningshafvare uppföras på ordinarie stat än som under alla omständigheter kunna förutses blifva behöfliga. Då så emellertid är förhållandet beträffande alla de särskildt angifna befattningar inom socialstyrelsen, som af dem föreslagits, hafva de sakkunniga också ansett sig böra förorda, att samtliga dessa befattningar omedelbart göras till ordinarie. Till uppförande å ordinarie stat föreslås vidare äfven den del af öfriga i deras förslag upptagna anslagsposter, som pröfvats blifva erforderliga för ordinarie arbetsuppgifter och under alla förhållanden. Enligt de sakkunnigas förslag skulle som ordinarie anslag för socialstyrelsen för år 1913 uppföras ett belopp af sammanlagdt 141,400 kronor.

Där arbetsuppgifterna däremot befunnits vara af så växlande eller tillfällig natur, att de icke kunna tillräknas de ordinarie uppgifterna, har den för dessa arbeten erforderliga personalen af de sakkunniga icke uppförts på ordinarie stat, utan anslag för ändamålet i stället ansetts böra uppföras å extra stat jämte en del andra särskildt för socialstatistiken behöfliga extra anslag. Som extra anslag för år 1913 föreslå de sakkunniga belopp om sammanlagdt 34,000 kronor.

Förutom öfriga anförda skäl för uppförande å ordinarie stat af den del af socialstyrelsens personal, som därtill af dem föreslås — hvilka skal de tillkallade sakkunniga för sin del förklarat sig finna afgörande — hafva de jämväl erinrat därom, att genom en sådan åtgärd otvifvelaktigt borde

140 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

vinnas väsentligt större möjlighet än eljes att för socialstyrelsen alltjämt erhålla fullt lämpliga arbetskrafter samt åt statsförvaltningen bevara den erfarenhet på det sociala arbetsfältet och den särskilda förtrogenhet med de många olika uppgifterna, som dessa tjänstemän med åren förvärfvat.

Bortsedt från de afgjorda fördelar, som personalens uppförande på ordinarie stat i största möjliga utsträckning måste anses innebära, hafva de sakkunniga å andra sidan äfven velat bestämdt framhålla, att någon olägenhet för statsverket icke heller kan vara att emotse af den för socialstyrelsen erforderliga personalens uppförande på ordinarie stat i den af dem föreslagna omfattning. I sådant afseende anföres bland annat: »De tjänstebefattningar å socialstyrelsens stat, som nu föreslås, hafva de sakkunniga, som nämndt, låtit sig angeläget vara att nedbringa till minsta möjliga antal. Då tillika förvaltningens uppgifter på de områden, som nu skulle tilläggas styrelsens verksamhet, alltjämt torde komma att kvarstå, lärer någon minskning för framtiden af denna personal icke vara att emotse. Och äfven om med afseende å den nu föreslagna organisationen i en framtid kunna komma att tarfvas förändringar — för en eventuell inflyttning i departementet erfordras endast vissa formella sådana — bör en omorganisation icke i minsta mån kunna försvåras därigenom, att denna personal nu uppföres på ordinarie stat. I samband därmed böra nämligen, såsom ock departementschefen erinrat och enligt hvad vid de senare årens löneregleringar alltid ägt rum, meddelas vidtgående föreskrifter om skyldighet för vederbörande befattningshafvare att vara underkastade den utvidgade eller förändrade tjänstgöring eller den förflyttning till annat ämbetsverk, som kan varda dein i behörig ordning ålagd (jfr kungl. kungörelsen den 18 oktober 1907 angående motsvarande bestämmelser för statskontoret m. fl.). Själffallet böra ock öfriga för nyreglerade verk meddelade villkor och bestämmelser för åtnjutande af de fastställda nya aflöningsförmånerna blifva gällande äfven för socialstyrelsen.»

Slutligen hafva de sakkunniga äfven velat framhålla, att de ingalunda förbisett, att vissa delar af socialstatistiken hittills endast anordnats försöksvis, och att det möjligen därför kunde göras gällande, att den med dessa statistiska arbeten sysselsatta personalen icke redan nu borde uppföras på ordinarie stat, emedan det ifrågavarande arbetet med tiden kunde komma att upphöra. Men äfven om så skulle komma att ske, hvilket de sakkunniga dock för sin del hålla för föga troligt, så äro dock, enligt hvad de framhålla, med bestämdhet att vänta vissa i en nära framtid nödiga utvidgningar af socialstatistiken (t. ex. budgets- och lefnadskostnadsutredningar, allmän arbetslönestatistik m. in.), hvadan någon brist på arbetsuppgifter för den af dem för socialstatistiken föreslagna perso-

Kitngl Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

nålen icke lärer vara att emotse. Uppmärksammas bör ock, erinra de sakkunniga vidare, att de trott sig för närvarande böra föreslå de af kommittéerna upptagna ordinarie befattningarna för socialstatistiken minskade med en förste aktuariebefattning och två tjänster för kvinnliga befattningshafvare. Då det emellertid synts dem vara af den största vikt, framhålla de sakkunniga till sist, att socialstyrelsen — och jämväl socialstatistiken, i likhet med öfrig officiell statistik — blir fullt, skickad att möta de många och svårlösta uppgifter, som blifva den förelagda, hafva de icke funnit tillrådligt att sträcka sig längre i inskränkningar än de gjort med afseende å de befattningar vid socialstyrelsen, som höra uppföras å ordinarie stat.

Äfven framhålles, att de kvinnliga biträdenas ställning i hög grad är i behof af den förbättring, som följer med ordinarie anställning.

På ordinarie stat hafva de sakkunniga ock, som nämndt, ansett böra uppföras en del af de beräknade kostnaderna för amanuenser, gratifikationer, extra biträden, fullmäktige, sakkunniga och vikariatsersättning, nämligen den del däraf, som kan beräknas blifva af konstant natur och under alla förhållanden behöflig. Som emellertid behofvet af anslag för ifrågavarande ändamål redan för närvarande är icke oväsentligt större och redan under de närmaste åren möjligen kan behöfva föranleda växlande anslag, har det synts lämpligt att uppföra återstoden af det för ändamålet nu behöfliga anslaget på extra stat. På enahanda grunder hafva till uppförande på extra stat föreslagits de nu til! arbetsstatistiken anvisade anslagsposterna för ombud i orterna, för införskaffande af statistiska primäruppgifter o. s. v., hvilka utgifter allt efter de år från år växlande behofven torde komma att behöfva fastställas till olika belopp.

Redan i det föregående har omnämnts, att kommerskollegiurn Myndig- — på grund af vissa uttalade farhågor att tillräckliga garantier ej före- heter'

lågo för, att det nya ämbetsverket skulle blifva fullt själfständigt och »oberoende af de politiska växlingarna» — framhållit, hurusom dessa farhågor borde vara fullkomligt ogrundade, för såvidt personalen, i enlighet med såväl de båda kommittéernas som de sakkunnigas förslag, omedelbart erhölle sina beställningar på ordinarie stat. 1 full anslutning till hvad därom anförts af kommittéerna och de sakkunniga har kollegium ock bestämdt förordat, att socialstyrelsens personal uppföres på ordinarie stat.

Särskildt har kollegium, i likhet med de sakkunniga, velat understryka vikten af, att jämväl samtliga förste aktuariebefattningar å den statistiska byrån göras till ordinarie, »enär det eljes för dessa befattningar, på hvilka måste ställas särskildt stora fordringar i fråga om såväl vetenskapliga in-

142 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

sikter som statistisk teknik, torde blifva hardt när omöjligt att anskaffa och behålla fullt kompetenta personer». A andra sidan har riksförsäkringsanstalten framhållit, att det enligt dess förmenande vore ett föregripande af nu pågående utredningar att redan nu på ordinarie stat uppföra den del af kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik, som handhar ärenden rörande sjukkasseväsendet samt sjuk- och oly eks fallsstatistiken. En motsatt uppfattning synes hafva häfdats af ålderdomsförsäkringskommittén, hvilken har de af riksförsäkringsanstalten åsyftade utredningar sig anförtrodda och som uttalat, att ett genomförande af organisationsförslaget äfven i denna del icke innebure något föregripande med afseende å framtida anordningar.

Redan uti mitt anförande till statsrådsprotokollet den 30 december 1911 har jag anfört de hufvudsakliga skäl, som synas mig tala för, att socialstyrelsens personal i viss omfattning omedelbart uppföres på ordinarie stat. Jag erinrade därvid bland annat om, att den af Kungl. Maj:t anbefallda utredningen om reglering af löneförhållandena för den del af kommerskollegii personal, som föreslagits skola öfverflyttas till socialstyrelsen, i och med det nu föreliggande kommittébetänkandet blifvit verkställd. Under sådana förhållanden och då ett verk för de sociala ärendena uppenbarligen är påkalladt af ett stadigvarande behof, förklarade fag mig finna en slutlig och definitiv lönereglering för den del af denna personal, som betingas af detta behof, böra äga rum i samband med det föreslagna nya verkets upprättande, allt dock under villkor och bestämmelser, som icke förhindra eller försvåra öfvergången till hvilken som helst annan organisation af den sociala förvaltningen.

Riktigheten af denna min tidigare uttalade uppfattning har jag fått ytterligare styrkt genom hvad därom nu anförts särskildt af de sakkunniga men äfven af kommerskollegium och ålderdomsförsäkringskommittén. Riksförsäkringsanstaltens nyss omförmälda förslag, såvidt jag fattat det rätt, skulle innebära, att af den föreslagna personalen skulle sättas å extra stat: personalen å 3:dje byrån samt å 4:de byrån en förste aktuarie och minst 2 kvinnliga biträden. Emellertid torde inga som helst olägenheter vara att befara, om jämväl denna personal — hvilken för öfrigt till en del skulle tagas i anspråk för andra arbeten inom styrelsen än de af anstalten åsyftade — uppföres å ordinarie stat, förutsatt att tillräckligt vida förflyttnings- och förändringsbestämmelscr varda meddelade. Skulle nämligen en obligatorisk sjukförsäkring, som jag hoppas, genomföras, blir personalen å 3:dje byrån lika nödvändig som under nuvarande förhållanden, låt vara att den kanske blefve till annat verk förflyttad. Vidkommande den personal å 4:de byrån, som till följd af sin befattning med olycksfalls- och

Kungl. Maj.is nåd. proposition Nr 108.

sjukkassestatistiken ifrågasatts att uppföras allenast å extra stat, gäller detsamma. Skulle emellertid framdeles denna statistik öfverflyttas till riksförsäkringsanstalten och, mot förmodan, berörda statistik i sin helhet kunna handhafvas af riksförsäkringsanstaltens nuvarande personal, hafva utan tvifvel så stora utvidningar af öfrig, i socialstyrelsen handhafd socialstatistik under tiden kommit till stånd, att jämväl efter olycksfalls- och sjukkassestatistikens förflyttning den nu föreslagna personalen å 4:de byrån mer än väl behöfs. Jag erinrar i detta sammanhang- om, att mitt förslag: upptager en förste aktuarie mindre än hvad kommerskollegium ansett erforderlig.

Jag finner mig sålunda, under åberopande af de ofvan citerade yttrandena i ämnet, böra hemställa, att socialstyrelsens personal, i den omfattning jag ofvan föreslagit densammas upptagande på stat, också erhåller sina beställningar på ordinarie stat. På sätt nyss nämnts och för att icke något föregripande af en blifvande om- eller nyorganisation på socialförvaltningens område må äga rum, böra emellertid meddelas de mest vidtgående föreskrifter om en hvar befattningshafvares skyldighet att, med bibehållande af innehafvande tjänstegrad och aflöning, vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet och den jämkning i åligganden äfvensom den förflyttning till annan gren af socialförvaltningen, som kunna varda honom i vederbörlig ordning ålagda. Under sådana förhållanden och då den nu för socialstyrelsen till upptagande på ordinarie stat föreslagna personalen nedbringats till ett minimum, som under alla omständigheter måste komma att fullt tagas i anspråk, synes det mig uppenbart, att de fördelar, som denna personals uppförande på ordinarie stat måste anses innebära, kunna ernås, utan att statsverket däraf åsamkas några som helst olägenheter.

Innan jag öfvergår till att sammanfatta hvad nu blifvit föreslaget angående personalen och anslagsbehofven för socialstyrelsen samt framlägga förslag till styrelsens stat för år 1913, återstå emellertid några i det föregående berörda spörsmål, som äro af den betydelse, att de synts här böra upptagas till närmare skärskådande.

En af dessa frågor är den om ärendenas handläggning inom socialstyrelsen. För de ledande principerna härutinnan har förut redogjorts.

Såväl de båda kommittéerna som de sakkunniga hafva sålunda varit eniga däi’om, att arbetet bör anordnas under möjligast enkla, men dock fullt betryggande former. För det förstnämnda krafvets tillgodoseende hafva de ock bland annat framhållit önskvärdheten af, att ej flera deltaga i ett

h) Ärendenas handläggning.

Kommit-

téerna.

144 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 103.

ärendes afgörande än som för hvarje fall oundgängligen måste anses vara behöfligt. Och de båda kommittéerna fortsätta: »Deri kollegiala formen bör visserligen i viktigare fall fortfarande komma till användning, dock endast vid föredragningar och öfverläggningar, som föregå besluten. Själfva besluten däremot fattas af den, som därtill har befogenhet, med rätt dock förbehållen för den närvarande, hvars mening är från beslutet afvikande, att anföra denna till protokollet.»

Sakkunniga. 1 denna del hafva de sakkunniga velat ifrågasätta, huruvida ändock

icke det uppställda krafvet på fullt betryggande former för ärendenas afgörande för socialstyrelsens vidkommande bäst blefve tillgodosedt genom att vissa mera betydelsefulla ärenden afgjordes under den kollegiala formen, t, ex. »när styrelsen bar att afgifva utlåtanden i viktigare lagstiftningsfrågor eller fatta vissa andra, viktigare principbeslut».

Myndigheter Denna de sakkunnigas mening har ock vunnit anslutning af svenska

°C'ltione°ra"arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, som ansett viktigare ärendens handläggning i kollegial form vara att förorda »såsom befordrande verkets själfständighet» äfvensom af kommerskollegium, som föreslagit, att »vissa mera betydelsefulla ärenden, särskild! lagstiftningsfrågor, böra inom socialstyrelsen handläggas och beslut i dem fattas under den kollegiala formen». Särskild Särskild mening, härifrån afvikande, har emellertid anförts af kollegii mening. cpe^ generaldirektör Lagerheim, hvilken förklarat sig anse, att »det innebär större trygghet, om ett ärende afgöres af verkets chef efter att hafva hört den eller dem, som besitta full sakkunskap på det område, som ärendet berör, än om detta skulle afgöras efter omröstning af flera bisittare, där måhända endast en vore verkligt sakkunnig. Den kollegiala öfverläggningen före ett besluts fattande är däremot alltid af stor betydelse». Hans åsikt är därför, »att med undantag för disciplinmål, där beslutets fattande enligt majoritetens mening är i sin ordning, den kollegiala formen vid ärendenas afgörande icke bör vinna tillämpning».

Departe- För min del håller jag före, att den kollegiala formen, hvilken

mentschefen. ännu j viss> om än jämförelsevis ringa, omfattning tillämpas inom den centrala förvaltningsorganisationen, numera i allmänhet förlorat sitt berättigande och icke öfverensstämmer med moderna förvaltningsprinciper, samt att densamma därför, där den ännu finnes föreskrifven och icke har sin grund i särskilda förhållanden, bör utbytas mot styrelseformen. Några sådana säregna förhållanden synas i det nu ifrågasatta verket icke heller föreligga, hvilka kunde motivera fastställandet af den kollegiala formen i vissa fåll för besluts fattande. Kungl. Maj:t lärer emellertid, då fråga blir om utfärdandet af instruktion för socialstyrelsen, icke underlåta taga under omsorgsfull ompröfning, om och i sådant fall i hvilken utsträckning, i an-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

ledning af ofvanberörda anmärkningar, den kollegiala formen vid besluts fattande bör föreskrifvas.

I flertalet fall bör dock alltid i detta, som de flesta andra, centrala verk styrelseformen för verkets afgöranden vara den naturligaste, d. v. s. att chefen är ensam beslutande, dock med rätt och plikt för föredraganden eller annan ledamot, hvilken deltagit i den öfverläggning, som föregått beslutets fattande, att i händelse af afvikande mening anteckna densamma till protokollet. Den regeln bör också enligt min mening här blifva gällande, att ej flera deltaga vid ett ärendes afgörande än som är oundgängligen nödvändigt, således i s. k. plenimål jämte chefen minst två ledamöter — i särskilt viktiga ärenden böra dock såvidt möjligt alla ledamöter (äfvensom de båda fullmäktige) vara närvarande — och i en del enklare mål jämte chefen endast den föredragande ledamoten. Slutligen synes det lämpligt att, såsom redan nu inom vissa verk sker, äfven inom socialstyrelsen dels själfva afgörande! i vissa angifna ärenden icke behöfver hänskjutas till styrelsens pröfning utan tillägges vederbörande byråchef eller, i en del fall, jämväl vissa byråtjänstemän, dels ock att, jämte resp. byråchefer, äfven vissa byråtjänstemän inom sina kompetens- och befogenhetsområden kunna förordnas att handlägga å byråchef eljes ankommande ärenden. Sålunda förordnad tjänsteman bör då i förekommande fall för dessa ärenden inträda såsom ledamot och föredragande i styrelsen med samma åliggande och ansvar som byråchef.

Dessa och andra detaljfrågor rörande ärendenas handläggning m. m. torde emellertid här icke behöfva närmare utvecklas, utan lärer det vara tillfylles att med afseende härå hänvisa till det af kommittéerna utarbetade instruktionsförslaget, hvilket äfven jag, i likhet med de sakkunniga, anser i tillämpliga delar böra tjäna till hufvudsaklig ledning vid utarbetandet af den instruktion för socialstyrelsen, som skall komma att fastställas. En omarbetning af instruktionsförslaget erfordras emellertid dels däraf, att socialstyrelsen nu organiseras icke som en departementsafdelning utan såsom ett centralt verk, dels ock i följd af de mera begränsade uppgifter och den mindre personalutrustning, som nu, i förhållande till kommittéernas förslag, ifrågasättes. I likhet med hvad i kommittéernas betänkande därutinnan föreslagits anser äfven jag, att i själfva instruktionen icke böra inrymmas andra än de hufvudsakligaste bestämmelserna rörande arbetssättet, under det att de närmare detaljföreskrifterna böra öfverlämnas till en blifvande arbetsordning, som det i sinom tid bör tillkomma det nyupprättade verket att själft utarbeta i öfverensstämmelse med de i instruktionen eller eljes angifna principerna.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 82 käft. (Nr 108.)

i) Samarbete med andra centrala verk.

Kommittéerna och sakkunniga.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Med afseende å den i det föregående vidrörda frågan om socialstyrelsens samarbete med andra centrala verk — för samarbetet med civildepartementet är förut redogjordt — hafva de sakkunniga framhållit, att ett sådant tydligtvis för närvarande icke kan komma till stånd i den större utsträckning, som de båda kommittéerna tänkt si" blifva möjligt en gång i framtiden efter departementalreformens genomförande (komra. bet. sid. 182—183 m. fl.). Klart synes dem dock alltid vara, att de regler, som jämlikt nådiga kungörelsen den 16 februari 1900 äro meddelade för gemensam handläggning och afgörande af ärenden, tillhörande två eller flera verk, äfven böra komma att tillämpas för socialstyrelsens vidkommande. Däremot har det synts dem icke vara behöfligt att för närvarande mellan socialstyrelsen och försäkringsinspektionen anordna sådan gemensam handläggning af vissa ärenden af försäkringsteknisk natur, som afses i kommittéernas förslag till instruktion för socialstyrelsen. Skulle en sådan gemensam handläggning mellan nämnda ämbetsverk dock af vissa skäl redan nu anses höra förekomma, har det synts de sakkunniga, att lämpliga förebilder för stadganden därom vore att finna i arméförvaltningens instruktion §§13 och 16 (rörande gemensam handläggning mellan arméförvaltningen och medicinalstyrelsen, resp. mellan två eller flera af arméförvaltningens departement, i hvithet sistnämnda fall, i händelse af olika meningar mellan de beslutande, ärendet hänskjutes till Kungl. Maj:ts pröfning).

»Däremot synes det vara af stor betydelse» — fortsätta de sakkunniga — satt ett sådant mera intimt och regelmässigt samarbete mellan olika verk uti viktigare ärenden, berörande bådas verksamhetsområden, hvarom de båda kommittéerna väckt förslag (jfr komm. bet. sid. 182 och förslaget till instruktion för socialstyrelsen §§ 3—5), i och med socialstyrelsens upprättande genom uttryckliga föreskrifter i vederbörande verks instruktioner bestämmes skola äga rum mellan socialstyrelsen och åtminstone tvenne andra verk, nämligen kommerskollegium och försäkringsinspektionen. Uppmärksammas bör, att en dylik anordning — hvarigenom vid handläggningen inom ett verk af ärende, som berör ett eller flera andra förvaltningsorgans verksamhetsområde, representant för detta eller dessa organ skall vara närvarande för bevakande af intressen, som falla under deras verksamhet, med åliggande att deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten samt att i förekommande fall anteckna sin afvikande mening till protokollet — ingalunda innebär någon nyhet inom statsförvaltningen (jfr t. ex. instruktionen för vattenfallsstyrelsen § 30). Det torde ock böra tagas i öfvervägande, huruvida icke denna vida enklare form för samarbete mellan nu nämnda verk borde föreskrifvas äfven

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

för en del sådana fall, då eljes den ofvannämnda kungl. kungörelsen den 16 februari 1900 skulle äga tillämpning.»

En särskild form för samarbete mellan verken, som likaledes bör blifva af stor betydelse, är, enligt hvad de båda kommittéerna påpekat, det samarbete, som bör etableras inom och genom särskilda råd. Kommer t. ex. det af statistiska kommittén föreslagna statistiska rådet till stånd, bör gifvetvis en representant för socialstyrelsen däri blifva ledamot. Och uti de för socialstyrelsen föreslagna sociala råden torde såsom fasta eller tillfälliga ledamöter äfven böra ingå representanter för andra verk,. såsom för kommerskollegium, medicinalstyrelsen, försäkringsinspektionen, riksförsäkringsanstalten o. s. v. En liknande representation från ett verk bos ett annat synes kommittéerna jämväl höra äga rum vid möten mellan verket och underordnad personal. Såsom exempel härå anföres, att kommerskollegii industribyrå bör vara representerad vid yrkesinspektörernas (jämte bergmästarnas i deras egenskap af yrkesinspektörer) sammanträden inför socialstyrelsen, liksom denna sistnämnda bör vara representerad vid sammanträden af bergsstatstjänstemän inför kommerskollegium o. s. v.

Slutligen hafva såväl kommittéerna som de sakkunniga anfört, att beträffande det mera personliga samarbetet mellan socialstyrelsens och annat verks tjänstemän uti ärenden, som tillhöra båda verkens område, några bestämda former eller föreskrifter icke syntes vara erforderliga, enär bestämmelsen i regeringsformens § 47 angående dylikt samarbete alltjämt torde vara tillfyllest.

Af de myndigheter, som afgifvit yttranden öfver förslaget, har statistiska centralbyrån vitsordat lämpligheten af, att samråd mellan socialstyrelsen och centralbyrån kommer att äga rum. Försäkringsinspektionen, som haft att yttra sig öfver denna del af förslaget, har hufvudsakligen uppehållit sig vid frågan om lämpligaste handhafvandet af inspektionens statistik, en fråga, hvarom emellertid ändrade bestämmelser nu ej ifrågasättas. Jag torde därför icke här behöfva närmare ingå på detta försäkringsinspektionens utlåtande, hvilket är såsom bilaga fogadt till detta protokoll (bil. 3).

Kommerskollegium, som äfven yttrat sig öfver denna del af förslaget, anför bland annat följande: »På grund af den beröring, som särskildt vissa af de inom kollegium förekommande sociala ärendena äga med näringsförvaltningen, har det samarbete, som under de gångna åren ägt rum mellan kollegii byråer och afdelningen för arbetsstatistik, i flera hänseenden varit till fördel för dessa ärendens handläggning. Om kollegium därför, på grund af ofvan' angifna än mera vägande skäl, anser sig nu

148 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

höra förorda, att de sociala ärendena frånskiljas kollegium och öfverflyttas till en fristående ämbetsmyndighet, socialstyrelsen, sker detta under den bestämda förutsättningen att, på sätt de sakkunniga jämväl föreslagit, äfven efter skilsmässan en så val ordnad samverkan som möjligt upprätthålles mellan näringsförvaltningen och socialförvaltningen i alla de frågor, där påtagliga beröringspunkter finnas.»

»Särskilt lifligt» — fortsätter kollegium — »torde detta samarbete af helt naturliga skäl komma att blifva mellan socialförvaltningen och kollegii industribyrå, i hvilket afseende ett verkligt gifvande resultat skulle i hög grad befrämjas genom förverkligandet af den föreslagna, redan i och för sig erforderliga uppdelningen af industriärendena på två byråer. Det bör under sådana förhållanden enligt kollega tanke vara af synnerlig vikt att tillse, att ifrågavarande samarbete anordnas under former, som å ena sidan icke lägga hinder i vägen för ärendenas snabba och ändamålsenliga handläggning, men å den andra sidan äro fullt betryggande för tillgodoseendet af båda parternas särskilda intressen. Med hänsyn härtill håller kollegium före, dels att uttryckliga föreskrifter om samarbete böra införas i de båda verkens instruktioner, dels att, då sådant samarbete kräfves, de ärenden, som äro af särskilt stor betydelse, böra handläggas enligt de i nådiga kungörelsen den 16 februari 1900 stadgade former — och detta äfven i fall, då ärendet kan bero på ettdera eller bägge verkens initiativ — hvaremot i fråga om öfriga ärenden af vikt samarbetet synes med fördel kunna anordnas på det vida enklare sätt, som omförmäles i t. ex. instruktionen för vattenfallsstyrelsen (§ 30).»

Departe- I)ct synes mig knappast kunna råda mera än en mening därom, att

men sc egen. ^ un(jer lämpliga och möjligast enkla former ordnadt samarbete mellan olika förvaltningsorgan uti ärenden, där mer eller mindre direkta beröringspunkter förefinnas, bör vara synnerligen ändamålsenligt. Också förefinnas, såsom ofvan påvisats, redan för närvarande bestämmelser i sådant syfte, nämligen dels i regeringsformens § 47, dels i nådiga kungörelsen den 16 februari 1900 rörande behandlingen af ärenden, som skola gemensamt handläggas och afgöras af två eller flera centrala ämbetsverk, och dels slutligen i speciella instruktionsbestämmelser för vissa ämbetsverk. Bortsedt från det åberopade grundlagsbudet, som endast afser att fastslå själfva grundsatsen utan att angifva de former, hvarunder samarbetet i det ena eller andra fallet skall äga rum, afser den nyssnämnda 1900 års kungörelse att meddela generella regler för dylikt samarbete. Dessa regler äro emellertid af den art, att de hufvudsakligen kunna komma till användning vid gemensam handläggning mellan flera verk utaf regeringsärenden, d. v. s. för afgifvande af underdåniga utlåtanden och yttranden. För liknande

149 Kung!. Maj-.ts nåd. proposition Nr 108.

handläggning af styrelseärenden lämpa sig dessa regler mindre väl — enligt hvad äfven påpekats af försäkringsinspektionen — såsom varande väl omständliga och icke innebärande garantier mot det ena verkets otillbörliga ingripande eller träffande af ensidiga afgöranden på det andras verksamhetsområden. Mera ändamålsenliga regler för gemensam handläggning af styrelseärenden har därför, som nämndt, meddelats i vissa ämbetsverks instruktioner, t ex. arméförvaltningens instruktion § 16, däri föreskrifves att, därest vid dylik gemensam handläggning de beslutande stanna i olika mening, afgörandet hänskjutes till Kungl. Maj:t, samt i vattenfallsstyrelsens instruktion § 30, däri stadgas, att i handläggningen af vissa ärenden inom vattenfallsstyrelsen skall deltaga äfven ledamot från annat verk i hvad berör dettas verksamhetsområde, med rätt att deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten, samt med skyldighet att, i händelse af afvikande mening, anteckna denna till protokollet; skolande beslutet i sådant fall underställas Kungl. Maj:ts pröfning.

I hufvudsaklig anslutning till dessa enklare, men på samma gång i viss män mera betryggande regler för samarbete mellan två eller flera verk i styrelseärenden, hafva de båda kommittéerna, och efter dem de sakkunniga, för dylikt samarbete mellan socialstyrelsen och andra ämbetsverk, närmast kommerskollegium och försäkringsinspektionen, förordat fastställandet af den ordning, som angifves i det af kommittéerna utarbetade instruktionsförslaget för socialstyrelsen § 19, mom. 3—5. Den hufvudsaklig8, skillnaden består däri att, för såvidt den närvarande representanten från det andra verket anför afvikande mening mot beslutet, detta enligt sistnämnda förslag i regel ändock skall gå i verkställighet och icke i hvarje sådant fall underställas Kungl. Maj:ts pröfning. Kommittéerna hafva nämligen ansett det mindre lämpligt, att vederbörande genom ärendets hänskjutande till Kungl. Maj:t i ty fall betoges sin rätt att i besvärsväg få det centrala verkets beslut pröfvadt och eventuellt ändradt.

I likhet med de båda kommittéerna, de sakkunniga och kommerskollegium finner äfven jag naturligt att, intill dess andra föreskrifter i sådant afseende kunna blifva meddelade, gemensam handläggning af regeringsärenden äfven mellan socialstyrelsen och en del andra förvaltningsorgan bör äga rum enligt de i 1900 års kungörelse stadgade former, och synes dylik gemensam handläggning böra ifrågakomma icke allenast i de fall, då Kungl. Maj:t remitterat ett ärende till socialstyrelsen och annat ämbetsverk för afgifvande af gemensamt utlåtande, utan äfven i de öfriga fall, då ämbetsverken därom gemensamt öfverenskomma. Hvad särskild! beträffar samarbetet mellan kommerskollegium och socialstyrelsen, synes föreskrift böra meddelas i båda verkens instruktioner, i hvilka fall och beträffande

150 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

hvilka ärenden gemensam handläggning af ärenden _ i denna form företrädesvis må kunna ifrågakomma. Liksom de sakkunniga anser äfven jag, att dylik gemensam handläggning af ärenden mellan socialstyrelsen och försäkringsinspektionen, annat än för besvarande af gemensam nådig remiss, för närvarande icke är af behofvet påkallad, hvadan några närmare föreskrifter därom icke böra ifrågakomma.

Vidkommande därefter den enklare form för samarbete mellan ämbetsverken i vissa styrelseärenden, som kommittéförslaget inrymmer (jfr ofvan), finner jag denna form ändamålsenlig och böra komma till användning för åstadkommandet af ordnad och regelbunden samverkan mellan socialstyrelsen samt kommerskollegium och försäkringsinspektionen, hvarom ock föreskrifter torde böra i sinom tid införas i resp. ämbetsverks instruktioner Kungl. Maj:t själffallet obetaget att låta denna form för samverkan blifva tillämplig äfven mellan andra ämbetsverk än de nu nämnda, i den mån behof däraf kan visa sig uppkomma. I hvilka ärenden samverkan i denna form bör komma att föreskrifvas, blir naturligen beroende på resp. verks förvaltningsområden. Jag tänker mig emellertid, att en representant från kommerskollegium alltid skall hafva rätt och i en del, i lesp. instruk tioner angifna, fall tillika skyldighet att i föreskrifven ordning deltaga i handläggningen inom socialstyrelsen af vissa ärenden rörande arbetarskydd oeh yrkesinspektion, förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare, arbetsmarknaden och en del öfriga arbetarfrågor. Och omvändt torde representant för socialstyrelsen böra få deltaga i handläggningen inom kornmerskollegium af ärenden angående vissa slag af inspektion, angående sjömanshusen, handelsflottans pensionsanstalt, arbetarstipendier, lärlings och yrkesskoleväsen in. in. Från försäkringsinspektionens sida åter torde dylik representation inom socialstyrelsen endast böra ifrågakomma vid mera principiella afgöranden inom styrelsen rörande sjukkasseväsendet, samt motsvarande representation från socialstyrelsen inom försäkringsinspektionen endast vid liknande afgöranden rörande understödsföreningar, därest tillsynen öfver dessa blir förlagd till försäkringsinspektionen. De instruktionsbestämmelser, som i nu angifna afseenden komma att utfärdas, höra emellertid, innan de af Kungl. Maj:t upptagas till slutlig pröfning och fastställelse, utarbetas i samråd med vederbörande ämbetsverk,^ som därvid lärer få tillfälle att ytterligare utveckla sin ställning till sådant samarbete

Beträffande slutligen kommerskollegii, försäkringsinspektionens m. fl. ämbetsverks representerande i förekommande fall inom olika delar af det sociala rådet samt vid möten inför socialstyrelsen af underordnad personal, och omvändt socialstyrelsens representerande i liknande fall inom

151 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

K

kommerskollegii verksamhetsområde, äfvensom i fråga om det personliga samarbetet mellan tjänstemän inom olika verk, kan jag inskränka mig till att uttala min anslutning till hvad de båda kommittéerna därvidlag anfört och föreslagit.

Kommittéerna hafva betonat angelägenheten af, att på åtskilliga för-j) Fullmakt välfångens områden en medverkan af särskilda utom förvaltningen stå- kuimigaocl, ende sakkunniga organ eller personer kommer till stånd. A ena sidan sociala råd. vinner härigenom administrationen tillgång till den speciella sakkunskap, E°Trna.U' som för vissa fall kan vara erforderlig, äfvensom en lefvande kiinnedom om rådande uppfattningar och förhållanden inom samhällslifvet. A andra sidan tillförsäkras den utom förvaltningen stående teoretiska och praktiska sakkunskapen ett tillbörligt inflytande på förvaltningsärendenas handhafvande. Detta lekmannaelementets deltagande i förvaltningen bör anordnas på ett sådant sätt, att deltagandet sker under känsla af ansvar, att förvaltningen äger snabb och omedelbar tillgång till denna medverkan samt att åt densamma gifves karaktären af en viss permanens.

Beträffande de olika former, hvari enligt kommittéernas mening förevarande medverkan vid förvaltningen bör klädas, torde följande tre typer företrädesvis böra ifrågakomma: 1) fullmäktige, Indika inträda i elt ämbetsverk vid handläggning af vissa ärenden och beträffande dessa ärendens afgörande intaga enahanda ställning som verkets ordinarie ledamöter;

2) sakkunniga (eller s. k. experter), hvilka antingen äro på ett stadigvarande sätt fästade vid ett verk eller ock tillfälligt tillkallas, i båda fallen för att biträda inom verket vid utredningen af frågor, där deras speciella. sakkunskap är af behofvet påkallad; S) råd, h vilket utgöres af *

en vid sidan af ett ämbetsverk befintlig korporation med i regel ett flertal till största delen utom förvaltningen stående ledamöter, med uppgift att afgifva yttranden i de till detsamma från Kungl. Maj:t eller verket hänskjutna ärenden, äfvensom att i frågor, som beröra dess kompetensområde, till Kungl. Maj:t eller verket själfmant göra framställningar.

Hvad nu socialstyrelsen beträffar, hafva kommittéerna funnit uppenbart, att behofvet af ett omedelbart samarbete med utomstående representanter för de områden, som falla under styrelsens verksamhet, är i hög grad framträdande. Närmast bör därvid ifrågakomma att anlita: 1) sakkunniga, 2) eu rådsinstitution, äfvensom, i händelse af en utvidgning af arbetarskyddslagstiftningen, 3) fullmäktige för handläggningen af viktigare arbetarskyddsärenden.

152 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Vid den förestående utvecklingen af socialförsäkringen torde ock kunna ifrågasättas anlitandet af ännu en form för lekmannaelementets deltagande i förvaltningen, nämligen en nämnd, bestående af såväl tjänstemän °som lekmän, till hvilken verkets afgöranderätt af vissa ärendesgrupper blir öfverlämnad. '

Experter. I fråga om användandet af sakkunnigeinstitutionen (experter) hafva

kommittéerna föreslagit, att socialstyrelsen i mån af förefallande behof skall äga tillkalla, efter eget afgörande, tillfälliga och, efter Kungl. Maj:ts medgifvande i hvarje särskildt fall, fasta sakkunniga (»experter») för deltagande med råd och anvisningar samt biträde i öfrigt vid ärendens beredning och afgörande.

Kommittéerna hafva i samband därmed erinrat, hurusom inom den arbetsstatistiska afdelningen anlitandet af sakkunniga redan i icke obetydlig utsträckning förekommit.

I anslaget för det arbetsstatistiska arbetet ingår sålunda en särskild post för beredande af ersättning till sakkunniga, som kommerskollegium för vissa fall äger tillkalla. I "andra fall har kollegium, efter därtill för hvarje gång af Kungl. Maj:t erhållet bemyndigande, inkallat speciellt sakkunniga för deltagande i särskilda utredningsarbeten. Kommerskollegium har o^k (år 1906) anhållit om ett mera generellt bemyndigande att vid förefallande behof tillkalla dylikt biträde; och uti yrkesfarekommitténs i det föregående omnämnda utlåtande har påyrkats, att »yrkesinspektionens chefsmyndighet» skulle berättigas att för vissa fall anlita sakkunniga specialister.

Ersättningen till sålunda — på sätt kommittéerna förordat — tillkallad sakkunnig bör, där uppdraget är af tillfällig natur, endast utgöra vanligt dagtraktamente (eventuellt ock reseersättning) samt vid uppdrag af mera permanent art utgå i form af ett skäligen alpassadt arfvode.

Sociala råd. Behofvet af att till socialförvaltningens biträde upprättas en råds-

institution, ett socialt råd, förringas emellertid icke —_ framhålla kommittéerna — af den sålunda föreslagna sakkunnigeinstitutionen.

Tidigare Kommitterade hafva i fråga om rådsinstitutionen oinförmält, huru-

försiag. goiu inom utlandets administration denna institution kommit till användning. Äfven i Sverige hafva vid upprepade tillfällen förslag varit å bane att förstärka administrationen genom att på åtskilliga områden i anslutning till densamma inrätta speciella råd på förevarande områden, (bland annat ett socialförsäkringsråd, ett arbetsstatistiskt råd, ett arbetarskyddsråd, ett arbetsförinedlingsråd; ett råd för sjukkasseväsendet förefinnes redan i den till kommerskollegium anknutna sjukkassenämnden; jfr komm. bet. sid. 193—195).

153 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Kommittéerna hafva vidare utvecklat betydelsen af dylika råd på det sociala området. De svårlösta spörsmål och starka intressemotsättningar, som här föreligga, betinga med nödvändighet en intim kontakt såväl med arbetarna, Indika närmast beröras af de sociala frågorna, som med arbetsgifvarna, för hvilka beslutade åtgärder ofta komma att medföra restriktioner och ekonomiska bördor. Med representanter för dessa båda intressegrupper böra förenas personer, som kunna vara ägnade att uppträda som bevakare af allas, samhällets såsom helhet, intressen. Af en på sådant sätt sammansatt officiell representation bör säkerligen vara att förvänta icke blott ett värdefullt stöd för den sociala förvaltningen uti dess fortlöpande^ arbeten utan äfven goda initiativ och praktiska uppslag.

Kommittéerna hafva på grund häraf föreslagit, att samtidigt medNtl föreslagna socialstyrelsens upprättande vid dess sida ställes ett socialt råd, räd’ så sammansatt och organiseradt, att det kan fylla de uppgifter på förevarande område, som redan från början kunna ifrågakomma.

Med hänsyn till de i viss mån väsentligt olika spörsmål, hvari yttranden och förslag från rådets sida kunna förväntas, bör förevarande råd enligt kommittéernas mening uppdelas på särskilda sektioner. Det bör i regel blifva dessa sektioner, som hvar för sig inkallas, hvarför rådet i dess helhet mera sällan skulle behöfva sammanträda.

Samtliga ledamöter af rådet eller sektion jämte suppleanter skola, för en tid af tre år i sänder, utses af Kungl. Maj:t med förslagsrätt för vissa bestämda organisationer inom intressegrupperna. En och samma person kan eventuellt vara ledamot af två eller flera sektioner. Tillfälliga ledamöter af rådet eller sektion kunna därjämte, då så finnes lämpligt, utses af Kungl. Maj:t eller socialstyrelsen. Ordförandeskapet inom rådet eller sektion utöfvas, där ej departementschefen själf leder förhandlingarna, af chefen för socialstyrelsen eller tjänsteman därinom, som därtill förordnas, samtliga dock utan rätt att deltaga i omröstning. Tillträde till rådet, likaledes utan rösträtt, bör kunna medgifvas öfriga tjänstemän i socialstyrelsen samt representanter för andra verk, hvilkas verksamhet beröras af i rådet förekommande frågor.

Hvarje sektion bör sammanträda minst en gång om året. För behandling af viktigare eller mera brådskande ärenden må styrelsen ock kunna kalla sektion till extra sammanträde.

Rådet eller sektion synes hufvudsakligen böra inkallas för yttranden med afseende å förberedelser till lagar, författningar och speciella föreskrifter och dispositioner på olika sociala områden, för granskning af uppgjorda preliminära förslag, för yttrande och förslag i någon speciell förvaltningsfråga, för Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 82 käft. (Nr 108.) 20

154 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

För arbetarskydd.

För arbetsförmedling.

För sjnkkasseväsendet.

igångsättande och genomförande af särskilda utredningsarbeten, statistiska eller andra, för utarbetande eller granskning af program för sådana arbeten samt i öfrigt för behandling af ärenden, som Kungl. Maj:t eller socialstyrelsen önskar dit hänskjuta, eller som väckas inom rådet eller sektionen.

De sektioner af sociala rådet, som redan från början synas erforderliga, äro:

I. sektionen för arbetarskydd ;

II. sektionen för arbetsförmedling;

III. sektionen för sjukkasseväsendet;

1Y. sektionen för socialstatistik.

I. Sektionen för arbetarskydd synes böra bestå af sju ordinarie ledamöter, hvaraf tre socialkunniga samt två arbetsgifvar- och två arbetarrepresentanter jämte suppleanter för dem (resp. 2, 1 och 1). Det kvinnliga yrkesarbetet torde böra erhålla en representant eller suppleant i sektionen att inkallas i förekommande fall.

Sektionens tillkomst synes ej böra göras beroende af genomförandet af yrkesfarekommitténs förslag, då sektionen äfven dessförinnan bör kunna blifva till stort gagn för administrationen. Därest nämnda förslag i hufvudsak blir förverkligadt, bör sektionens uppgifter ansluta sig till detta. Ordförande i sektionen skulle i regeln vara yrkesöfv erinspektören.

II. För sektionen för arbetsförmedling föreslås ledamöterna till fem, hvaraf två socialkunniga och tre representanter för offentliga arbetsförmedlingsanstalter (föreståndare, arbetsgivare eller arbetare). Sektionens uppgift skulle vara att biträda med råd och praktiska upplysningar i arbetsförmedlingsärenden, att afgifva infordrade yttranden öfver föreliggande förslag till praktiska anordningar eller föreskrifter samt att biträda vid utarbetande af sådana. Sektionen skulle också själf äga att framställa förslag och önskemål beträffande dylika föreskrifter, angående lämpligaste användning af statsanslagen till arbetsförmedlingen o. s. v. Ordförandeskapet borde i allmänhet komma att utöfvas af öfverinspektören för arbetsförmedlingen.

III. Sektionen för sjukkasseväsendet blir den redan förefintliga och till kommerskollegium (sjukkassebyrån) anslutna sjukkassenämnden, med bibehållande i hufvudsak af dess nuvarande uppgifter, nämligen att en eller flera gånger årligen sammanträda inför tillsynsmyndigheten stör samråd med denna myndighet i sjukkasseväsendet rörande angelägenheter» (lagen om sjukkassor 96 §). Ledamöterna böra fortfarande som hittills vara 10, med suppleanter till lika antal, utsedda af Kung!. Maj:t efter förslag från registrerade sjukkassor. Förhandlingarna böra i regel ledas af sjukkasseinspektören.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

155 IV. Sektionen för socialstatistik synes, liksom sektionen för arbets- För socialförmedlingsärenden, höra bestå af ett mindre antal fasta ledamöter, dock statistlkcnej färre än fem. Däremot torde tillfälliga ledamöter relativt ofta behöfva däri inkallas. Sektionens uppgift bör helt naturligt blifva att närmast vara rådgifvare åt socialstatistiska byrån samt sålunda föreslå upptagandet af nya grenar af socialstatistiken och omläggning eller förbättring af redan upptagna sådana, att upprätta undersökningsprogram eller biträda med granskning af preliminärt uppgjorda sådana, att yttra sig om sättet för statistiska primäruppgifters inhämtande, uppställning af frågeformulär och statistiska sammanställningar samt öfver sådana inkomna uppgifter, som byrån af särskild anledning underställer sektionen, äfvensom att öfver hufvud taget åvägabringa — liksom det af statistiska kommittén föreslagna statistiska rådet — »den intima förbindelse mellan den officiella statistiken och de intressen denna har att tjäna, hvilken utan tvifvel utgör en nödvändig förutsättning för en fullgod statistik». Af de fem fasta ledamöterna synas en eller några böra hafva gjort sig kända för framstående teoretiska och praktiska insikter i sociala, nationalekonomiska och socialstatistiska frågor samt de öfriga representera näringslifvet, arbetsgivare och arbetare. Ordförande i sektionen torde i allmänhet böra vara byråchefen å socialstatistiska byrån eller annan tjänsteman därstädes.

Kommittéerna hafva i samband härmed anmärkt, att till dessa fyra sektioner helt visst i en framtid måste tillkomma ett antal nya sektioner (exempelvis för arbetarfrågor i allmänhet, fattigvårds-, bostads-, nykterhets- och emigrationsfrågorna, för olika grenar af socialförsäkringen etc.), men att bedömandet af behofvet af dylika nya sektioner naturligen vore beroende på utfallet af pågående utredningar i hithörande frågor.

Beträffande frågan om ersättning till ledamöter af det sociala rådet Ersättning, hafva kommittéerna, då ledamotskapet af de därtill utsedda torde komma att, betraktas såsom ett allmänt medborgerligt förtroendeuppdrag, föreslagit, att allenast ett mindre ersättningsbelopp per sammanträdesdag fastställes (för person, bosatt i Stockholm fem kronor och för annan tio kronor) jämte reseersättning enligt 3:dje eller 4:de klassen i resereglemente!

Därjämte torde i förekommande fall, företrädesvis åt ledamöter i kroppsarbetares eller mindre själfförsörjares ställning, ett mindre arfvode på något 100-tal kronor böra få tillgodonjutas såsom ersättning för mellan sammanträdena utfördt mera omfattande arbete in. m. Ifrågavarande kostnader hafva föreslagits skola utgå af anslaget under vederbörande hufvudtitel till rese- och traktamentsersättningar.

Kommittéerna hafva för närvarande icke ansett sig böra föreslå Fullmäktige, socialstyrelsens förstärkande med fullmäktige eller förorda inrättande af

156 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

någon nämnd i ofvan angifven bemärkelse. Hvad särskild! fullmäktigeinstitutionen beträffar, har det dock synts kommittéerna, att äfven inom socialförvaltningen en eller flera fullmäktige framdeles kunna behöfva tillsättas för att deltaga i styrelsens behandling och afgörande af frågor af speciell innebörd eller af synnerlig vikt och omfattning. I samband med genomförandet af det föreliggande förslaget till lag om arbetarskydd vore det sålunda otvifvelaktigt i hög grad lämpligt, att socialstyrelsen förstärktes med åtminstone tvänne fullmäktige, en arbetsgivare och en arbetare — eventuellt samtidigt ledamöter af sociala rådet — hvilka ägde närvara vid handläggningen inom styrelsen af viktigare arbetarskyddsärenden. För dessa fullmäktige skäligt afmätt arfvode torde då ock böra uppföras å socialstyrelsens stat.

Sakkunniga. De sakkunniga hafva funnit uppenbart, att socialstyrelsen skall

för en del af sina många olika ärenden behöfva anlita biträde af utom verket stående, på olika kunskaps- och intresseområden speciellt sakkunniga Experter, personer {experter). Vid uppgörandet af förslaget till stat har ock af de sakkunniga i viss mån hänsyn tagits härtill. Till äfventyrs kunde under det första organisation såret ytterligare medel för anlitande af tillfälligt tillkallade sakkunniga personer erfordras, hvilka medel då torde böra af Kungl. Maj:t förskotteras.

Sociala rid. Med afseende å hvad af kommittéerna föreslagits beträffande det

sociala rådet och dess sektioner hafva de sakkunniga i hufvudsak icke haft något att erinra. Detta råd bör ock efter de sakkunnigas uppfattning inrättas samtidigt med socialstyrelsen. Ehuru sektionen för arbetarskydd icke torde komma att erhålla så vidsträckta funktioner, som med kommittéernas och yrkesfarekommitténs förslag afsetts, synes detsamma dock i alla händelser blifva behöfligt och icke kunna ersättas enbart af mer eller mindre tillfälligt tillkallade sakkunniga. Äfven de öfriga sektionerna — af hvilka sektionen för sjukkasseärenden redan finnes i form af den nuvarande sjukkassenämnden — böra enligt de sakkunnigas mening omedelbart anknytas till den nya socialstyrelsen.

De sakkunniga hafva emellertid ifrågasatt, huruvida icke antalet fasta ledamöter i de olika sektionerna, med undantag beträffande sjukkassesektionen, tillsvidare kunde något nedsättas, förslagsvis i sektionen för arbetarskydd från sju till fem samt i sektionerna för arbetsförmedling och socialstatistik från fem till tre. Därutöfver erforderlig speciell sakkunskap skulle då få tillgodoses genom tillfälligt tillkallade sakkunniga, hvilka i alla händelser ofta nog icke torde kunna undvaras, äfven om det af kommittéerna föreslagna större antalet fasta ledamöter blefve bestämdt.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

157 Med afseende å den af kommittéerna ifrågasatta fullmäktigeinstitutionen Fullmäktige hafva de sakkunniga förordat tillsättande af tvenne fullmäktige" hos socialsty- redan Dn' relsen — en representant för arbetsgivare och en för arbetare. De sakkunniga hafva vidare såsom sin mening bestämdt uttalat, att dessa fullmäktige under alla förhållanden böra tillsättas omedelbart vid socialstyrelsens upprättande, och att därmed icke bör anstå, intill dess den väntade nya lagstiftningen om arbetarskydd blifvit genomförd. Det har nämligen synts de sakkunniga böra vara till afgjordt gagn, att socialstyrelsen på dylikt sätt ställes i den närmaste förbindelse med det praktiska lifvet och de intressen, som styrelsen skall hafva att tillgodose. Och behofvet af en dylik förbindelse gör sig enligt de sakkunnigas åsikt tydligen i lika hög grad gällande för eu del andra områden af styrelsens verksamhet som på arbetarskyddets och yrkesinspektionens.

Vid uppgörandet af förslag till socialstyrelsens stat har ock af de sakkunniga hänsyn tagits till det nu uppställda önskemålet, att ifrågavarande båda fullmäktige omedelbart tillsättas, och har sålunda något mindre arfvode till dem beräknats komma att utgå redan under år 1913.

Uti flera af de inkomna yttrandena hafva frågorna om fullmäktige, Myndigheter sakkunniga och sociala råd, enligt hvad redan i det föregående omför malis, blifvit berörda. Hvad först beträffar fullmäktigeinstitutionen, hafva såväl kommerskollegium som svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd uttalat sig för, att de båda fullmäktige oförtöfvadt höra tillsättas, och förtroenderådet förklarar sig anse, att detta bör ske, vare sig ärendena angående arbetarskydd blifva förlagda till socialstyrelsen eller icke, äfvensom att fullmäktiges kompetens bör utvidgas på sätt de sakkunniga hemställt (d. v. s. att afse äfven andra ärenden än dem om arbetarskydd).

Vidkommande därefter de sociala råden, ville förtroenderådet för sin del förorda ytterligare ett sådant, förnämligast afsedt för arbetarfrågor i allmänhet och närmast anknutet till socialstyrelsens lista byrå, något som emellertid kommerskollegium icke anser omedelbart vara behöfligt, därest socialstyrelsen skulle erhålla arbetsgifvar- och arbetarfullmäktige samt ett råd för arbetarskydd. Förtroenderådet framhåller äfven önskvärdheten af, dels att arbetsgifvarnas och arbetarnas representanter beredas inflytande å tillsättandet af såväl de båda fullmäktige som vissa ledamöter af de båda råden, dels ock att dessa institutioner »måtte beredas tillfälle att på ett ingående sätt taga del i socialstyrelsens arbete i mera viktiga frågor» och ej endast anlitas »pro forma» (jfr bil. 12).

Vidare uttalar Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling den önskan att, därest en särskild afdelning inom socialstyrelsen

158 Kung!.. Ma,j:ts nåd. proposition Nr 108.

för nykterhetsfrågan icke nu kan upprättas, »åtminstone den sektion för nykterhetsfrågan, som bebådas skola framdeles tillsättas inom det blifvande sociala rådet, redan från början komme till stånd». Äfven kooperativa förbundet, som har liknande önskemål om en särskild byrå (för kooperationen), framhåller »vikten af, att kooperationen åtminstone blir företrädd inom ett af de föreslagna sociala råden af en representant».

Departe- För min del anser jag det vara af den största vikt, såsom jag äfven

mentschefen. • t|et föregående haft tillfälle betona, att ett verk sådant som socialstyrelsen städse står i kontakt med det verkliga lifvet och samarbetar med dem, som beröras af de växlande sociala spörsmålen. Beträffande den förbindelse och det samarbete, hvari socialstyrelsen sålunda bör komma att träda med lokala myndigheter samt korporationer och enskilde, hvilka äro verksamma på det sociala området äfvensom med sina egna underordnade organ — eu fråga, som redan i det föregående afhandlats — synas emellertid några detaljerade föreskrifter näppeligen vara behöfliga eller ens alltid lämpliga.

Experter En form för detta samarbete, hvilken torde böra komma till ut-

saktnnniga). tryck i socialstyrelsens instruktion, är socialstyrelsens rätt och plikt att, då erforderlig sakkunskap icke är företrädd inom styrelsen, i förekommande fall anlita biträde af sakkunniga experter i tekniska, hygieniska och sociala frågor. En generell befogenhet att påkalla dylikt mer eller mindre tillfälligt biträde af experter bör sålunda, i enlighet med kommittéförslaget, meddelas styrelsen. Därjämte torde, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, i mån af behof böra vid styrelsen fästas några få, mera fast anställda experter. I denna form lärer sålunda,

jämlikt de båda kommittéernas förslag, den af yrkesfarekommittén föreslagna läkarassistenten vid arbetarskyddsbyrån tillsvidare kunna anställas. På liknande sätt synas mig ock representanter icke allenast för arbetsgifvar- och arbetarintresset, utan äfven för nykterhetsverksamheten, kooperationen in. fl. områden af det sociala arbetet kunna efter hand och i mån af behof anknytas till socialstyrelsen för att inom sina resp. kunskapseller intresseområden tillhandagå med råd och anvisningar samt i öfrigt biträda vid ärendenas handläggning. I så stor utsträckning som kan ske böra naturligen sådana tillfälligt eller mera permanent anlitade sakkunniga (experter) sökas bland de båda fullmäktige eller ledamöterna i det sociala rådet.

Vid uppgörande af förslaget till stat för socialstyrelsen har ock i viss män hänsyn tagits till de behof i förevarande afseende, som nu kunna föreligga. I likhet med de sakkunniga finner jag dock möjligt, att det, särskildt om den nya lagen om arbetarskydd blir antagen, kan befinnas

159 Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

erforderligt, att ytterligare ett tillfälligt anslag för anlitande af sakkunniga experter ställes till styrelsens förfogande, hvilket i sådant fall, på grund af omöjligheten att på förhand tillförlitligt beräkna detsamma, torde böra af Kungl. Maj:t förskotteras af tillgängliga medel.

Nyssberörda anordningar utesluter emellertid icke behofvet af, att Fullmäktige, socialstyrelsens samarbete med den utanför förvaltningen stående sakkunskapen på olika kunskaps- och intresseområden i vissa fall anordnas under mera bestämda och fasta former.

Hvad särskildt beträffar förslaget, att vid socialstyrelsens tillkomst omedelbart skola tillsättas tvenne fullmäktige, en representant för arbetsgivarna och eu för arbetarna — att fungera på sätt i kommittéförslaget angifvits, ehuru äfven beträffande vissa andra viktigare ärenden än sådana rörande arbetarskydd och yrkesinspektion — vill jag därtill uttala min fulla anslutning. Någon ytterligare motivering för detta förslag utöfver den, som anförts af de båda kommittéerna och särskildt de sakkunniga, med instämmande af kommerskollegium och arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, lärer icke vara behöflig. V id uppgörande af statförslaget har ock hänsyn tagits till, att ett mindre arfvode (1,000 kronor om året) synes höra ut°"å till dessa båda fullmäktige.

Med instämmande i hufvudsak uti hvad de båda kommittéerna och Social rådet, efter dem de sakkunniga föreslagit angående upprättandet af ett vid socialstyrelsens sida ställdt socialt rad, fördeladt på flera olika sektioner med uppgift »att afgifva yttrande och förslag uti till dess pröfning hänskjutna ärenden äfvensom att i öfrigt tillhandagå styrelsen med upplysningar och praktiska uppslag», anser jag lämpligt att detta sociala råd tillsvidare komme att bestå af följande sektioner: 1) för arbetsförmedling 2) för arbetarskydd, 3) för sjukkasseväsendet och 4) för socialstatistik. Närmare bestämmelser angående rådets och dess olika sektioners sammansättning, förslagsrätt, funktioner o. s. v. lärer det få blifva det nya ämbetsverkets sak att, efter samråd med de närmast intresserade, förslagsvis utarbeta, innan de föreläggas Kungl. Maj:t till slutlig pröfning och fastställelse.

Att omedelbart tillmötesgå de från olika håll framställda önskningarna om upprättande af ytterligare ett antal råd eller sektioner, såsom för arbetarfrågor i allmänhet, för nykterhetsverksamheten och kooperationen, är enligt min mening knappast påkalladt. Det må nämligen ej förbises, att upprättandet af allt för många råd eller sektioner redan från början lätt nog skulle kunna lända till mera skada än gagn. Jag delar, visserligen den mening, som uttryckts af svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd därutinnan, att icke allenast fullmäktige

160 Kungl. Maj:ts nåd proposition Nr 108.

— hvilkas medverkan i stor utsträckning bör och kan tagas i anspråk — utan äfven det sociala rådet, ehuru under andra former, bör beredas tillfälle att utöfva tillbörligt inflytande på vissa viktigare ärendens afgörande. Men ihågkommas bör äfven, att en rådsinstitution, till skillnad från fullmäktigeinstitutionen, alltid är och måste vara en tämligen tung apparat. Den kan därför, om den skall komma till flitigare användning, lätt nog komma att verka tyngande och hämmande på förvaltningsarbetet — jag bortser nu från de relativt stora kostnader, som däraf skulle åsamkas statsverket. Det är därför af vikt, att denna institution, som dock alltid måste blifva erforderlig inom ett sådant förvaltningsområde som socialstyrelsens, får utvecklas så småningom och endast i den mån ett oundgängligt behof däraf föreligger. Eljes är det fara värdt, att rådet kommer att existera mera på papperet och dess anlitande, då det öfver hufvud taget förekommer, blir mera »pro forma».

De nu berörda önskemålen om ytterligare ett antal råd synas mig därför tillsvidare få anses tillgodosedda genom de ofvan utvecklade möjligheterna för socialstyrelsen att tillkalla icke allenast tillfälliga utan äfven mera permanent anställde sakkunniga (experter) äfvensom, hvad särskildt angår det ifrågasatta rådet för arbetarfrågor i allmänhet, genom dels de båda fullmäktige och dels rådet (sektionen) för arbetarskydd. Och jag vill tillägga, att det synes mig förtjäna tagas under ompröfning, huruvida icke detta sistnämndas kompetens lämpligen kunde utsträckas till att omfatta äfven andra arbetarfrågor än arbetarskydd särenden. Slutligen må äfven framhållas, att uti öfriga, redan nu till upprättande föreslagna sektioner af rådet helt visst såväl nykterhetsverksamheten som kooperationen komma att blifva representerade af en eller flera med dessa rörelser särskildt förtrogna personer.

Kungl. Maj:t bör det emellertid alltid vara obetaget att, om och när behof däraf kan anses föreligga, upprätta ytterligare en eller ett par sektioner af det sociala rådet.

Med de sakkunniga är jag äfven enig däri, att det i hvarje fall bör tillses, i hvad mån antalet fasta ledamöter af sociala rådet kan nedbringas, äfvensom att hinder själffallet ej bör möta för därtill kompetent och lämplig person att samtidigt vara ledamot i två eller flera sektioner af rådet.

Beträffande slutligen ersättningen till ledamöter af sociala rådet är det äfven min mening, att någon sådan i regel ej skall utgå annat än i förekommande fall såsom sedvanligt rese- och dagtraktamente — att bestridas af anslaget till rese- och traktamentsersättningar under sjätte hufvudtiteln.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

161 Efterföljande löne- och omko strid dsstat för socialstyrelsen är uppgjord i anslutning till hvad i det föregående anförts och under förutsättning, att omfattningen af de ärendesgrupper, styrelsen får att handlägga, blir sådan som ofvan föreslagits. Jag torde i detta sammanhang böra framhålla, att den föreslagna staten icke till någon del är beroende af frågan, om det förslag till obligatorisk moderskapsförsäkring, som möjligen kommer att föreläggas innevarande års Riksdag, antages eller ej. Vinner berörda förslag afseende, torde för den ökning i arbetskrafter å 3:dje byrån, som för sådant fall erfordras och hvilken blir ganska ringa, extra personal böra anlitas. Om särskildt anslag härför erfordras, torde framställning därom komma att göras i sammanhang med ofvannämnda lagförslags framläggande.

För närmare åskådliggörande af de i ett föregående kapitel meddelade specificerade beräkningarna af personal- och anslagsbehofven meddelas här till en början en tablå dels öfver de å stat uppförda tjänstemannabefattningarna, fördelade på de byråer, där deras innehafvare beräknas blifva placerade, och dels öfver öfriga anslag, med särskildt angifvande af huru stor del af dessa anslag bör föras på ordinarie och huru stor på extra stat. En obetydlig jämkning är föreslagen i afseende å anslaget till amanuenser m. m.

Å ordinarie stat:

En chef för socialstyrelsen............... 11,000 kr.

2 fullmäktige å 1,000 kr................. 2,000 >

En ledamot för lagärenden............... 8,100 »

lista hyrån (för arbetarfrågor och allmänna sociala frågor):

En byråchef (tillika t. v. arbetsförmedlingsinspektör) . . 8,100 »

En bibliotekarie och arkivarie (tillika registrator) .... 4,000 »

2alra byrån (för arbetarskyddsärenden och yrkesinspektion):

En byråchef (tillika yrkesöfverinspektör)........ 8,100 »

En sekreterare (jurist; t. v. gemensam med lista byrån) . 5,800 »

En byråingenjör och teknisk assistent......... 4,000 »

3:dje hyrån (för socialförsäkring, närmast sjukkasseärenden in. m.):

En byråchef (tillika t. v. sjukkasseinspektör)...... 8,100 »

En sekreterare och inspektörsassistent......... 5,800 »

En aktuarie (tillika registrator för sjukkasseregistret och

kassör för styrelsen i dess helhet)......... 4,000 »

Transport 69,000 kr.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 82 höft. (Nr 108.) 21

k) Socialstyrelsens stat.

162 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Transport

4:de byrån (för socialstatistiken och publikationsverksamheten):

En byråchef....................

Tre förste aktuarier k 5,800 kr............

Två aktuaiåer a 4,000 kr...............

69,000 kr.

8,100 » 17,400 » 8,000 »

12 kvinnliga skrifbiträden, däraf

4 af högre kvalifikation å 1,600 kr. 8 af lägre kvalifikation å 1,200 kr.

En förste vaktmästare.......

En vaktmästare..........

6,400 » 9,600 » 1,500 » 1,200 »

Till amanuenser, sakkunniga, extra biträden, gratifikationer

och vikariatsersättningar . ............

Summa ordinarie anslag

17,000 > 138,200 kr.

Extra anslag:

Till extra amanuenser och biträden, gratifikationer, sakkunniga etc...................... •

Till införskaffande af statistiska primäruppgifter, ombud i orterna m. m.

för den allmänna socialstatistiken...........

» större specialundersökningar............

> landtarbetarstatistiken..............

16,000 kr.

12,000 »

5.000 »

2.000 »

Extra anslag: _Summa kronor 35,000

Tillsammans kronor 173,200

Uppmärksammas bör, att här icke upptagits kostnaderna för lokaler, skrifmaterialier och expenser, ved in. m., för tryckning samt för rese- och traktamentsersättningar etc., enär socialstyrelsens kostnader af nu berörda slag, liksom öfriga till civildepartementet hörande ämbetsverks, torde böra bestridas af anslagen under sjätte hufvudtiteln för dessa ändamål.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 108.

163 Till sist må här meddelas en jämförelse mellan det förslag till stat Jämförelse för socialstyrelsen, som här framlägges, samt dels de af de båda kom-^mittterna mittéerna och de sakkunniga uppgjorda statförslagen, dels de kostnader, och de som af kommittéerna beräknats för närvarande betingas af motsvarande 8f^reslagnn sociala ärendens handläggning, dels ock slutligen de direkta indragningar, samt med nu resp. nedsättningar, i nu utgående anslag, som kunna ske i samband med anslag'* socialstyrelsens upprättande.

Jämföras då till en början de tidigare statförslagen, hvilka slutade, kommittéernas på 187,100 kronor och de sakkunnigas på 175,400 kronor, med det här framlagda, hvars slutsumma uppgår till 173,200 kronor, befinnes det nu föreslagna slutbeloppet med 13,900 kronor understiga det af de båda kommittéerna beräknade samt vara 2,200 kronor lägre än de sakkunnigas förslag.

De båda kommittéerna hafva vidare, som nämndt, sökt anställa en jämförelse mellan 'de af dem föreslagna anslagen för socialstyrelsen och de kostnader, som för närvarande betingas af motsvarande sociala ärendens handläggning, så långt densamma nu är tillgodosedd, inom den högsta statsförvaltningen. Kommittéerna hafva därvid kommit till det resultat, att den merkostnad, som genom socialstyrelsens upprättande skulle åsamkas statsverket, kunde beräknas belöpa sig till i rundt tal 41,000 kronor. Ehuru gifvetvis dessa beräkningar, enligt hvad de sakkunniga också påpeka, icke låtit sig exakt verkställa, komma desamma tydligen verkligheten så nära, som gärna är möjligt.

Enligt det nu framlagda förslaget åter skulle kostnaderna för socialstyrelsen, som nämndt, komma att nedbringas med 13,900 kronor. Vid jämförelse med de båda kommittéernas beräkningar af de nuvarande kostnaderna för motsvarande ändamål, skulle sålunda merkostnaden för tillskapandet af en enhetlig socialförvaltning, sådan den under nu gifna förhållanden kan anordnas, jämte en slutlig lönereglering för den personal, som öfverföres till densamma, komma att uppgå till i rundt tal

27,000 kronor.

Därvid är emellertid att märka, såsom de sakkunniga jämväl erinrat, att en mindre del af de i de båda kommittéernas meranämnda beräkningar upptagna kostnaderna för handläggningen för närvarande på olika håll inom statsförvaltningen af sociala ärenden, hvilka nu skulle öfverföras till socialstyrelsen, icke utan vidare kan bortfalla. Uti detta deras kostnadsöfverslag ingå nämligen några beräknade utgiftsposter, som utgöra större eller mindre andelar af aflöningen till tjänstemän å olika håll — för handläggning, jämte annat, äfven af sociala ärenden — kommitté- och sakkunnigearfvoden o. s. v. Då dessa tjänstemän m. fl. hädanefter icke

164 Ku n yl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

skulle behöfva tagas i anspråk för den handläggning af sociala ärenden, som nu påhvilar dem, utan framdeles komma att helt anlitas för andra arbeten, blifva dessa utgiftsposter, äfven om de nu icke kunna indragas, uppenbarligen att hänföra till andra ändamål än handläggning af sociala ärenden.

Hvad åter beträffar de direkta indragningar resp. nedsättningar af nu utgående anslag, som kunna ske i samband med socialstyrelsens upprättande, uppgå de, enligt hvad de sakkunniga till sist framhålla, till i rundt tal 130,000 kronor, hela detta belopp nu utgående till kommerskollegium (jfr sid. 115 samt 170 — 171; jfr ock komm. bet. sid. 186). Vid en jämförelse mellan de för handläggningen af sociala ärenden helt eller delvis nu utgående anslag, hvilka i och med socialstyrelsens upprättande skulle upphöra, resp. nedsättas, och de anslag, som vid ett bifall till det här framlagda förslaget skulle tillkomma, befinnes skillnaden (ökningen) sålunda utgöra c:a 43,000 kronor.

Aflöning»- Beträffande de befattningshafvare vid socialstyrelsen, hvilka må komma

viUkor. att Uppföras £ ordinarie stat, lära, enligt hvad jag redan framhållit, allmänna villkor och bestämmelser för aflöningsförmånernas åtnjutande böra stadgas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad för de under de senare åren nyreglerade centrala ämbetsverken blifvit föreskrifvet, ehuru ytterligare skärpta med hänsyn till vederbörande tjänsteinnehafvares skyldighet att vara underkastad förflyttning till annan befattning; och föreslår jag, att dessa villkor och bestämmelser för socialstyrelsens vidkommande må blifva följande: dels

att samtliga ordinarie tjänsteinnehafvare i socialstyrelsen skola, i den mån ej undantag kunna anses böra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas, vara å tjänsterummet tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag; dels

att innehafvare af ordinarie tjänst i socialstyrelsen skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation af ämbetsverket eller dess särskilda afdelningar eller eljes i allmänhet kan varda stadgad, samt i sådant hänseende, äfvensom därest ämbetsverkets ställning inom statsförvaltningen så förändras, att detsamma ej längre kan såsom själfständigt ämbetsverk anses, eller därest vissa ifrågavarande ämbetsverk tillhörande göromål öfverflyttas till annat ämbetsverk, vara pliktig att, med

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

bibehållande af den tjänstegrad och den aflöning han innehar, efter ny eller förändrad arbetsordning sköta de med befattningen förenade göromål eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, tjänstgöra i det verk, till hvilket göromålen öfverlämnas; skolande befattningshafvare i socialstyrelsen slutligen, likaledes med bibehållande af nyssnämnda förmåner, vara underkastad att, när helst så af Kungl. Maj:t pröfvas lämpligt, förflyttas till annan befattning inom förvaltningen på det sociala området;

att med ordinarie befattning i socialstyrelsen icke må förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat;

att med ordinarie befattning i nämnda ämbetsverk ej heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, så framt ej, hvad angår chef eller ledamot, Kungl. Maj:t och, hvad angår innehafvare af annan befattning, socialstyrelsen, uppå därom gjord framställning och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen i ämbetsverket, finner uppdraget eller befattningen kunna få mottagas och tillsvidare bibehållas;

att tjänsteman i första eller andra lönegraden är skyldig att tjänstgöra å den särskilda befattning inom graden, där socialstyrelsen, till befordrande af arbetets oafbrutna gång, finner honom lämplig och behöflig;

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattnings innehafvare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men för den tid, han eljes varit från tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som uppehållit befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att sin befattning förrätta, äger uppbära hela lönen jämte ortstillägget, men att den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos Riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag eller i behörig ordning afstänges från tjänstgöring eller eljes är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenningar afstå så inycket af lönen eller ortstillägget, som för befattningens uppehållande erfordras eller eljes pröfvas skäligt;

att aflöning ej må utgå till befattningshafvare för tid, hvarunder han afhållit sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest befattningshafvare varder afstängd från tjänstgöring eller i häkte tagen, den del af hans aflöning, som icke pröfvas böra användas

166 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej finns skäligt låta honom uppbära något däraf;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för ämbetsresor eller för beredande af semester, innehafvare af lägre befattning skall vara skyldig att, om han förordnas till högre befattning i socialstyrelsen, densamma, mot åtnjutande, i förstnämnda fall af de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar, men eljes af däremot svarande belopp i stället för egna tjänstgöringspenningar, bestrida, dock ej längre ån sammanlagdt tre månader under ett och samma kalenderår;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande af befattning i samma lönegrad är i staten medgifven, tidpunkten för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under villkor att innehafvaren under mer än fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst, eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester, och för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter ytterligare fem år, på samma villkor, samt för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter än ytterligare fem år, äfvenledes på samma villkor, under iakttagande, hvad hvar och en af omförmälda löneförhöjningar angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern blifvit uppnådd; börande löntagare vid bestämmandet af rätten till löneförhöjning tillgodoräknas den tid, som före den nya aflöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen eller annan, samma lönegrad tillhörande befattning i kommerskollegium, vare sig på grund af fullmakt eller konstitutorial eller förordnande tillsvidare att vara innehafvare af befattningen;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den lefnads- och tjänsteålder, som berättigar.honom till pension, icke må samma förhöjning tillträda;

att tjänstemännen äga årligen, när sådant utan hinder för göromålens behöriga gång kan ske, åtnjuta semester, chefen, ledamöterna och tjänstemännen af andra lönegraden enhvar under en och en half månad samt tjänstemännen af första lönegraden enhvar under en månad;

att tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å uppbörd, är pliktig att å tid af året, som af chefen bestämmes, begagna sig af semester;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledigande eller dödsfall själfva lönen äfvensom ortstillägget utgå till månadens slut;

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga om rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt;

att den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande af eller minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för bestyr i sammanhang därmed;

att enhvar, som med eller efter den nya lönestatens ikraftträdande tillträder befattning i socialstyrelsen, skall vara pliktig att underkasta sig nyssberörda villkor och bestämmelser; samt

att de förutvarande innehafvare af ordinarie befattningar i kommerskollegium, hvilka, oaktadt därtill berättigade, icke före den 1 november 1912 anmäla, att de vilja underkasta sig den nya aflöningsstaten samt nämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem dittills tillkommande aflöningsförmåner äfvensom, i den mån ej annat föranledes af bestämmelserna i lagen angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit dem;

att enhvar vaktmästare i socialstyrelsen må årligen, i den mån sådant kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjuta semester under 15 dagar, samt

att vid sjukdomsförfall för förste vaktmästaren eller, när det erfordras för beredande åt honom af semester, annan vaktmästare skall vara skyldig att, om han förordnas att uppehålla förste vaktmästarens befattning, bestrida densamma, dock ej längre än sammanlagdt tre månader under ett och samma kalenderår, med rätt att därunder, i stället för egna tjänstgöringspenningar, åtnjuta, vid sjukdomsförfall för förste vaktmästaren de med dennes befattning förenade tjänstgöringspenningar och under hans semester ett mot samma tjänstgöringspenningar svarande belopp; samt dels ock slutligen

att kvinnligt biträde, som vid de nya tjänsternas uppförande i stat är anställdt hos kommerskollegium och antages till biträde å socialstyrelsens stat, må för åtnjutande af löpeförhöjning genom ålderstillägg räkna sig till godo den tid, biträdet därförinnan innehaft stadig anställning hos kommerskollegium;

att för kvinnliga biträden å socialstyrelsens stat skola gälla följande allmänna villkor och bestämmelser, nämligen

168 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

1) att, då vid uppförande i stat af sådan tjänst till innehafvare af tjänsten befordras person, som omedelbart före sin befordran inom vederbörande ämbetsverk utfört samma arbete som det till tjänsten hörande mot fast arfvode under föregående år till belopp, öfverstigande hvad enligt staten skall utgå till tjänstens innehafvare, ämbetsverket skall äga bereda fyllnad i aflöningen för dess uppbringande till nämnda arfvodes belopp; dock att biträdet genom dylik aflöningsfvllnad ej må i något fall tillgodoföras aflöning till högre belopp, ån som motsvarar beloppet af den med befattningen "i fråga förenade slutaflöningen, tjänstgöringspenningar och ortstillägg däri inräknade;

2) att biträdes arbetstid å tjänsterummet skall vara 6 timmar, men i verk, där nämnda arbetstid är för tjänstemännen bestämd till 7 timmar, denna tid, samt att, då arbetstiden år 6 timmar, biträdet skall vara pliktigt att i särskilda fall, när arbetets behöriga gång det kräfver, kvarstanna i arbetet å tjänsterummet intill ytterligare en timme;

3) att biträde, där ej annat är stadgadt i vederbörande aflöningsstat, må åtnjuta semester under en månad om året, när sådant utan hinder för göromålens behöriga gång kan ske;

4) att, där biträde med aflöning efter den lägre typen befordras till biträdesbefattning, för hvilken aflöning utgår efter den högre typen, biträde, som redan intjänat sista ålderstillägget i den lägre graden, må för erhållande af första ålderstillägget i den högre graden få tillgodoräkna sig högst fem år af den tid, som förflutit från det biträdet tillträdde det sista ålderstillägget i den lägre graden;

5) att, där inom ett ämbetsverk äro anställda biträden af såväl högre som lägre grad, biträde af lägre grad skall vara skyldigt att, om det förordnas såsom biträde af högre grad hos ämbetsverket, bestrida befattningen som sådant, dock ej längre än sammanlagdt tre månader under ett och samma kalenderår; ägande sålunda förordnadt biträde af lägre grad att därunder i stället för egna tjänstgöringspenningar åtnjuta, om förordnandet erfordras i följd af sjukdomsfall, de med den tjänstledigas befattning förenade tjänstgöringspenningar, men, då förordnandet erfordras för beredande af semester, ett mot den semesterledigas tjänstgöringspenningar svarande belopp;

6) att gift kvinna må til! biträdestjänst befordras allenast efter af Kungl. Maj:t på framställning i hvarje särskild! fåll lämnadt medgifvande;

7) att, där kvinnlig innehafvare af biträdestjänst ingår äktenskap, hon icke skall vara skyldig att af sådan anledning afgå från tjänsten, därest icke vederbörande öfverordnade myndighet med hänsyn till tjänstens behöriga upprätthållande finner det nödigt;

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

8) att biträdestjänst skall af vederbörande ämbetsverk eller myndighet tillsättas medelst konstitutorial och att tillsättningen skall ske efter tjänstens ledigförklarande genom kungörelse;

9) att rörande tillsättningen i öfrigt, kompetensfordringar, ordningen för meddelande af tjänstledighet och afsked samt för åtal och disciplinär bestraffning och dylikt skola gälla de närmare stadganden, som må varda af Kungl. Maj:t bestämda; samt

10) att i öfrigt de för vederbörande ämbetsverk och myndighet stadgade villkor och bestämmelser för aflöningsförmånernas åtnjutande skola i tillämpliga delar och i den mån de icke stå i strid mot hvad här blifvit föreskrifvet lända till efterrättelse.

Med bifall till hvad jag ofvan i särskilda afseenden föreslagit och hemställt skulle aflönings- och omkostnadsstaten för socialstyrelsen erhålla följande utseende:

Aflönings- och omkostnadsstat för socialstyrelsen år 1913.

Efter 5 år kan lönen höjas med 600 kr.

Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kr. och efter 10 år med ytterligare 500 kr.

Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kr., efter 10 år med ytterligare 500 kr. och efter 15 år med än ytterligare 500 kr.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 82 käft. (Nr 108.) 22

Aflöningsoch omkostnadsstaten.

170 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

De af mig framställda förslagen förutsätta, dels att från kommerskollegii nuvarande aflöningsstat afföres aflöning åt byråchefen och föreståndaren för det arbetsstatistiska arbetet m. m. och att denna stat af sådan anledning minskas med 6,400 kronor samt att anslaget till amanuenser m. m. å samma stat minskas med 250 kronor, utgörande semesterersättning åt nämnda byråchef, i följd hvaraf det i riksstaten under sjunde hufvudtiteln upptagna ordinarie anslaget till kommerskollegium, nu 98,000 kronor, skulle minskas med tillhopa 6,650 kronor; dels ock att anslaget

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

till provisorisk lönereglering för kommerskollegium, för år 1912 utgörande 16,995 kronor, minskas med ett belopp af 1,462 kronor 50 öre, utgörande provisoriskt lönetillägg jämte förhöjning i semesterersättning åt meranämnda byråchef. Med fastställande af ofvan föreslagna stat för socialstyrelsen följer äfven, att en del andra, nu utgående anslag ej vidare blifva behöfliga. Sålunda hafva i årets statsverksproposition icke upptagits de tidigare å extra stat under sjunde hufvudtiteln uppförda anslagen dels till arbetsstatistiska undersökningar, för år 1912 utgörande 50,775 kronor (däraf dock en del disponerats redan under år 1911) och dels till statistiska undersökningar rörande landtarbetarnas lefnads- och arbetsförhållanden, för år 1912 uppgående till 12,500 kronor. Ej heller behöfver vidare af det hittills under samma hufvudtitel upptagna extra anslaget för anordnande af fabriksinspektion utgå det belopp af 3,000 kronor, som afsetts till arfvode åt en assistent i kommerskollegium. Vidare behöfva, enligt hvad redan i årets statsverksproposition angifvits, i och med uppgifternas öfverflyttande till socialstyrelsen och motsvarande utgifters uppförande å dess stat från och med år 1913, icke längre anvisas, dels ett uti det under riksstatens sjätte hufvudtitel uppförda ordinarie anslag för sjukkasseväsendets befrämjande ingående belopp af 43,200 kronor, i och för bestridande af kostnaderna för sjukkassebyråns inom kommerskollegium verksamhet, dels de 7,800 kronor af det under samma hufvudtitel förekommande anslag för befrämjande och organiserande af den offentliga arbetsförmedlingen i riket, hvilka utgått för aflönande af arbetsförmedlingsinspektören och ett skrifbiträde inom kommerskollegium.

Slutligen kan det anslag å 5,000 kronor, som Kungl. Maj:t för år 1912 utanordna! till kommerskollegium i och för statistiska undersökningar rörande arbetslösheten, efter socialstyrelsens öfvertagande af nämnda arbeten, till ett följande år undvaras.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer jag, att Kungl. Maj:t i täcktes föreslå Riksdagen att

dels från och med år 1913, med godkännande af de utaf mig förordade förslag till aflöningsstat samt till allmänna villkor och bestämmelser för aflöningsfönnånernas åtnjutande, i riksstaten under sjätte hufvudtiteln uppföra ett ordinarie anslag till ett centralt verk för sociala ärenden, socialstyrelsen, å 138,200 kronor;

dels för upprätthållande af socialstyrelsens verksamhet, utöfver anslaget å ordinarie stat, å extra stat för år 1913 anvisa ett belopp af

35,000 kronor,

.) Departementschefens hemställan.

172 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

dels och från och med år 1913 från kommerskollegii nuvarande stat utesluta en byråchef och föreståndare för det arbetsstatistiska arbetet m. m.

Hvad föredragande departementschefen sålunda hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Solve Berger.

BILAGOR.

UTLÅTANDEN OCH YTTRANDEN

FRÅN

MYNDIGHETER OCH KORPORATIONER

174 Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 108.

Bil. 1.

Kommerskollegium.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 12 innevarande februari har kommerskollegium fatt sig anbefalldt att afgifva underdånigt utlåtande öfver ett inom civildepartementet af särskildt tillkallade sakkunniga afgifvet förslag till upprättande under civildepartementet åt ett centralt

verk för sociala ärenden — socialstyrelsen. .

Med anledning häraf har kollegium beredt tillfälle för de af denna fråga intresserade korporationer, föreningar och enskilda att yttra sig rörande den föreslagna organisationen. Sådana yttranden hafva äfven inkommit till kollegium från De svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, Sveriges handtverksorganisation, Svenska typografförbundet. Svenska arbetareförbundet, Svenska järnvägsmannaförbundet, Svenska fattigvardsförbundet, Kooperativa förbundet, Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling, Nationalföreningen mot emigrationen och Centralförbundet för socialt arbete. Med öfverlämnande härjämte af ifrågavarande yttranden får kollegium för egen del i ärendet anföra följande.

Det af de sakkunniga utarbetade förslaget till upprättande under civildepartementet af eu särskild socialstyrelse är byggdt på och ansluter sig väsentligen till kommerskollegiikommitténs och departementalkommitterades uti deras gemensamma betänkande den 18 november 1911 framlagda utredning och förslag i samma ämne. De afvikelser, som af do sakkunnige föreslås, äro hufvudsakligen betingade däraf, att den ifrågasatta organisationen ansetts böra omedelbart komma till stånd och icke, såsom i de bada kommittéernas betänkande förutsättes, först i samband med den omorganisation af statsdepartementen, som departementalkommitterade förmält sig ämna framlägga. De sakkunniges förslag går alltså i korthet ut på inrättandet redan nu under civildepartementet af ett centralt ämbetsverk, benämndt socialstyrelsen, till hvilket do sociala ärendena, som för närvarande äro splittrade mellan olika förvaltningsgrenar, skulle i största möjliga och lämpliga omfattning sammanföras för erhållande af en enhetlig och planmässig handläggning i den högsta förvaltningen.

För kollegii vidkommande innebär följaktligen de sakkunnigas förslag närmast, att de ärenden af social natur, hvilka nu handläggas af kollegium, skulle redan med år 1913 nästan fullständigt utbrytas från kollegium. I främsta rummet skulle kollegii afdelning för arbetsitatistik helt och hållet uppgå i den föreslagna nya organisationen och bilda dess kärna. Kollegium finner sig därför böra i första hand yttra sig rörande^ fördelar eller olägenheter, som genom en sådan skilsmässa kunna yppa sig med afseende på å ena sidan fullföljandet af kollegii egentliga och ursprungliga uppgifter på näringsförvaltningens område samt a den andra handläggningen af de sociala ärenden, hvilka för närvarande tillhöra kollegium.

Hufvudparten af de inom kollegium förekommande ärenden af social natur äro^ förlagda till kollegii afdelning för arbetsstatistik. Från början hade denna afdelning, såsom

175 Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 108.

äfven namnet antyder, eu mera begränsad uppgift af nästan uteslutande statistisk natur, men under arens lopp hafva, i samband med statistikens utvidgning till att omfatta allt flera af de sociala företeelserna, tillkommit en del viktiga förvaltningsuppgifter på hithörande områden Därjämte har afdelningen och dess personal i för hvarje år ökad grad tagits i anspråk för afgifvande af utlåtanden och verkställande af utredningar i sociala frågor. I bredd härmed har afdelningens personal tillväxt, så att densamma numera (e. o. amanuenser och kvinnliga biträden inräknade) utgör till antalet omkring 47 eller nära hälften af kollegii sammanlagda personal hvartill kommer, att kollegium, för inhämtande af arbetsstatistiska primäruppgifter in. m., mast anställa ombud a 39 olika orter i riket, hvillra ombud sortera närmast under kollegii afdelning för arbetsstatistik. Omfattningen af kollegii arbete med afseende på de till afdelningen för arbetsstatistik hörande ärenden finner äfven i viss mån sin belysning däraf, att a afdelningen under ar 1911 inkommit 513 större, 2,055 ordinära och 25,043 mindre ärenden, af Indika sistnämnda en afsevärd del utgöres af rent statistiska ärenden, eller tillhopa 27,611 ärenden.

Det liggei i sakens natur, att anförda utveckling varit ägnad att störande inverka på kollegii ursprungliga och egentliga uppgift, nämligen att vara ett organ för näringarna (handel, industri och sjöfart). Ty äfven om vissa af de afdelningen för arbetsstatistik tillhörande ärenden kunna sägas direkt eller indirekt beröra jämväl näringslifvets intressen, böra de likväl ses hufvudsakligen ur andra synpunkter och bedömas, helt eller delvis, med hänsyn till andra faktorer. Da nu ej blott kollegii chef utan äfven, i alla viktigare mål, kommerseråden måste taga befattning med ifrågavarande ärenden, af hvilka jämväl de näringslifvet föga berörande författningsfragorna handläggas i plenum och där taga mycken tid i anspråk, har detta helt naturligt haft till följd, att deras verksamhet hvad beträffar kollegii hufvuduppgift, fått i viss man stå tillbaka. Särskild! gäller detta med afseende på kollegii chef, som ju har att i lika grad uppmäi ksamma alla sidor af kollegii förhanden varande arbetsområde och som därför, i jämbredd med den arbetsstatistiska afdelningens snabba tillväxt, år för år nödgats alltmera ägna tid och arbete åt handläggningen af rent sociala frågor. Det må i detta sammanhang äfven papekas, att alla ärenden rörande den arbetsstatistiska afdelningens stora personal och vidlyftiga ekonomi i likhet med öfriga personalfrågor och ekonomiska angelägenheter inom kollegium, tillhöra kollegii inrikesflyg och utgöra ett icke oväsentligt tillskott i dennas i och för sig omfattande arbetsuppgift.

Pa grund häraf har det, särskildt under de senaste åren, framstått såsom ett bestämdt önskemal för kollegium, att en uppdelning måtte ske af dess allt mer omfattande och olikartade uppgifter på tvänne ämbetsmyndigheter, en för näringsförvaltningen och en för socialförvaltningen. En sådan uppdelning har äfven, såsom jämväl framhålles i de sakkunnigas förslag, af kommerskollegiikommittén enhälligt förordats böra äga rum, kanske framför allt i näringarnas intresse, äfven om departementalreformen icke kommer till utförande och kollegium sålunda äfven för framtiden skulle komma att bibehållas såsom ett fristående centralt ämbetsverk. Erinras må ock, att vid kommerskollegiikommitténs tillsättande ar 1908 ^dåvarande chefen för finansdepartementet i sitt yttrande till statsrådsprotokollet särskildt angaf såsom en af kommitténs uppgifter att taga »i öfvervägande, huruvida icke vissa delar af den åt kommerskollegium anförtrodda, för kollegii egentliga verksamhet mer eller mindre främmande statistiken skulle kunna öfverföras till annat ämbetsverk eller själfständigt för sig organiseras». Härtill kommer, att i alla händelser redan under innevarande och nästkommande ar betydande utvidgningar af kollegium såsom centralorgan för näringsförvaltningen maste genomföras (för behandlingen af industriärenden och för näringsstatistiken), för såvidt de af Eders Kungl. Maj:t därom framställda förslag vinna Riksdagens bifall, samtidigt som liknande utvidgningar kunna motses för handläggningen af de sociala ärendena (arbetar-

176 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

skyddsärendena, eventuellt moderskapsförsäkring m. m.). I betraktande häraf finner sig kollegium äga desto större anledning förorda, att åtgärder omedelbart vidtagas för afskiljande från kollegium och ombildande till en fristående ämbetsmyndigbet af kollegii afdelning för arbetsstatistik in. m. Huruvida, jämlikt de sakkunnigas förslag, i samband härmed vissa andra ärenden med social innebörd — i främsta rummet arbetarskyddsfrågorna — hvilka, om ock under medverkan af kollegii afdelning för arbetsstatistik, i hufvudsak handläggas a kollegii industribyrå, äfven böra frånskiljas kollegium och medfölja till den nya socialförvaltningen, därom får kollegium tillfälle att yttra sig här nedan, nämligen vid granskningen af de sakkunniges förslag till socialförvaltningens ärendesgrupper.

Om kollegium sålunda, med hänsyn till fullföljandet af sina egentliga och ursprungliga uppgifter på näringsförvaltningens område, finner det synnerligen önskvärdt, att den arbetsstatistiska afdelningen snarast möjligt afskiljes från kollegium och göres till ett sjanständigt organ för socialförvaltningen, vill det å andra sidan synas kollegium, som om en dylik anordning vore ej mindre lämplig ur synpunkten af en mera rationell handläggning af de sociala ärenden, som nu tillhöra kollegium och närmast dess afdelning för arbetsstatistik. Kollegium får med afseende härpå till en början erinra om, att kollegium redan för 18 år tillbaka, nämligen i ett med statistiska centralbyrån gemensamt afgifvet utlåtande af den 1 oktober 1894 (tryckt i Statistisk tidskrift 1894, sid. 161—179), föreslog inrättandet af en fristående social-statistisk anstalt med uppgift att, till belysande af de sociala spörsmålen, åstadkomma »dels en fortlöpande mera allmän statistik, dels mångsidiga, efter vissa mellantider upprepade detaljundersökningar». De särskilda områden, hvilka härvid ifrågasattes såsom föremal för socialstatistisk undersökning, omfattade följande ämnen: antalet i de särskilda yrkena anställda arbetare, fördelade efter ålder, kön och civilstånd; aflöning och aflöningssätt inom yrkena; arbetstiden; arbetslokalernas tillstånd, hälsovådliga inflytelser m. m.; födans beskaffenhet; lifsmedelsprisen; arbetarnas utgifter för sitt uppehälle; bostadsfrågan; hustruns sysselsättning utom hemmet; arbetslöshet; strejker; olycksfall i arbete; sparkassor och insättningar i sparbanker; koopetiva företag; inrättningar till främjande af arbetsklassens materiella, intellektuella och moraliska fromma; o. s. v. Beträffande organisationen af den anstalt, som skulle handlägga de arbetstatistiska frågorna, togs först i betraktande lämpligheten af att öfverlämna denna uppgift åt något af de redan bestående ämbetsverken, i hvilket fall endast statistiska centralbyrån och kommerskollegium ansågos kunna komma i fråga. Häremot kunde emellertid anföras, dels att båda dessa ämbetsverk redan hade en mångfald af andra uppgifter att fylla, dels att såväl i statistiska centralbyrån som i kommerskollegium den nya uppgiften skulle i viss mån komma att intaga ställningen af ett biändamål, något som för en så vansklig uppgift som den ifrågavarande måste anses som ett väsentligt hinder för det afsedda ändamålets vinnande, dels slutligen att socialstatistikens uppgift vore förenad med så många svårigheter och erbjöde så många möjligheter med afseende å metod och behandlingssätt, mellan hvilka i hvarje ögonblick måste väljas, att det syntes oundgängligt, att arbetet genast från början oiganiserades uti möjligast fria former och öfverlämnades åt en personal, som kunde alldeles odeladt ägna sig åt sin uppgift. Af dessa skäl och då äfven utvecklingen i främmande länder mer och mer kunde sägas gå i samma riktning, funno sig både kollegium och statistiska centralbyrån i sitt här refererade utlåtande böra tillstyrka upprättandet af en särskild socialstatistisk byrå. _ 0

Anförda förslag, hvarigenom alltså redan år 1894 påvisades behofvet af en fristående ämbetsmyndigbet enbart för socialstatistiken, vann emellertid icke framgång. I stället beviljades af 1896 års riksdag anslag blott till arbetsstatistiska försöksundersökningar, och först år 1903 kom afdelningen för arbetsstatistik tillstånd, dock icke såsom en fristående anstalt, utan såsom en afdelning inom kollegium. Huru denna afdelning sedermera utvecklat sig och

177 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

fått den ena^ uppgiften efter den andra, ej blott på statistikens utan äfven på socialförvaltningens område, sig tillagd, har kollegium redan förut, om ock i största korthet, haft tillfälle att påpeka och kan för öfrigt hänvisa till den utförligare framställning i berörda hänseende, som lämnats åt kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade i deras gemensamma betänkande (sid. 45—47). Här må därför endast konstateras, att den arbetsstatistiska afdelningens verksamhet för närvarande omfattar följande hufvuduppgifter.

1) Socialstatistiska undersökningar, af hvilka de smärre publiceras i afdelningens för hvarje månad utkommande »Meddelanden» och de större anordnas såsom särskilda publikationer. Dessa undersökningar torde beröra den egentliga socialstatistikens hufvudsakliga grenar. I afdelningens »Meddelanden» förekomma sålunda regelbundna statistiska redogörelser för lifsmedel- och bostadspriser, byggnadsverksamheten i landets stadssamhällen, ställningen på arbetsmarknaden, offentlig arbetsförmedling, förekommande arbetslöshet, arbetsinställelser, mellan arbetsgifvare och arbetare ingångna kollektivaftal, det fackliga organisationsväsendet, sjukkasseväsendet, kvinnors och minderårigas arbete inom industrien o. s. v. äfvensom mera tillfälliga smärre specialutredningar, redogörelser för den sociala lagstiftningen och sociala företeelser i utlandet o. s. v. De separata statistiska publikationer, som utgifvits och utgifvas af den arbetsstatistiska afdelningen, omfatta dels för en gång afsedda undersökningar (hittills rörande arbets- och löneförhållanden m. m. inom vissa industrier, nämligen bagerierna, tobaksindustrin, mekaniska verkstadsindustrien och tryckerierna samt vidare rörande utländska jordbruksarbetare i Sverige år 1907, arbetslösheten i Sverige hösten 1908, lockouterna och storstrejken i Sverige år 1909, arbetstidens längd inom industri och handtverk i Sverige, äfvensom, ehuru för närvarande under arbete, rörande sjömansyrket), dels ock årligen eller med längre mellantider återkommande undersökningar (rörande arbetsinställelser, kollektivaftal, arbetslöshet, lifsmedels- och bostadspriser, registrerade sjukkassors verksamhet, olycksfall i arbete, landtarbetarnas arbets- och löneförhållanden, kooperativa företag).

2) Yissa viktiga förvaltningsärenden af social natur, nämligen rörande den offentliga arbetsförmedlingen, medling i arbetstvister och sjukkasseväsendet i riket. För omfånget och arten af dessa uppgifter lämnas en utförlig redogörelse i kommerskollegiikommitténs och departementalkommitterades gemensamma betänkande (sid. 82—85, 89—93, 107—108), hvadan kollegium med afseende på dem kan nöja sig med att framhålla, att de, särskildt under de senaste åren, tillväxt i sådan grad, att den arbetsstatistiska afdelningen redan nu kan sägas hafva en högst väsentlig del af sin uppgift förlagd till själfva socialförvaltningen, och detta oaktadt afdelningens verksamhet äfven på socialstatistikens område likaledes vidgat sig högst betydligt år för år.

3) Speciella utredningar och utlåtanden på såväl socialförvaltningens och soeialstatistikens soin äfven den sociala lagstiftningens områden. För detta ändamål hafva den arbetsstatistiska afdelningen och dess tjänstemän, på grund af den sakkunskap de genom sin verksamhet inhämtat angående hithörande frågor, tagits i anspråk i ständigt växande omfattning. Bland sådana utredningar och utlåtanden, som förekommit under de senaste åren (från och med 1909), må här särskildt nämnas: angående den offentliga arbetsförmedlingens i Sverige utveckling och nuvarande läge, ang. revision af gällande lagstiftning beträffande skada till följd åt olycksfall i arbete, ang. ny lag om sjukkassor, ang. förändrade grunder för statsbidrag till sjukkasseverksambeten, ang. lefnadskostnadernas storlek å olika orter i riket, ang. kvinnors nattarbete inom industrien, ang. en central tillsynsmyndighet öfver registrerade sjukkassor, ang. förslag till anordnandet af landtarbetarstatistik, ang. statistik om kooperationen, ang. lagförslagen om kollektivaftal, arbetsdomstol och medling i arbetstvister, ang. åtgärder för befrämjande af den offentliga arbetsförmedlingen i riket, ang. regelbundna statistiska undersökningar rörande arbetslösheten, ang. ideella föreningars omfattning och vik-

Biliang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 82 käft. (Nr 108.) 23

178 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

tigarc verksamhetsformer i Sverige, ang. förberedande plan till en allmän lefnadskostnadsundersökning, ang. åtgärder från statens och kommunernas sida för åstadkommande af goda bostadsförhållanden, ang. verkningarna af lagen om förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag, diverse utredningar, införda i afdeluingens »Meddelanden» o. s. v. . . , ... f

Vidare må påpekas, att den arbetsstatistiska afdelnmgen nästan dagligen anlitas åt myndigheter, korporationer eller enskilda för meddelande af upplysningar och uppgifter, skriftligen eller muntligen och icke minst per telefon.

Dessutom hafva vissa af afdelningens tjänstemän, på grund af förvärfvad speciell sakkunskap, som endast där varit till finnandes, i stor utsträckning måst tagas i anspråk för arbeten på det sociala området äfven utom kollegium, såsom för sakkunnige- och kommittéuppdrag, sekreterarbefattningar i riksdagsutskott o. s. v., hvarjämte speciellt afdelningens föreståndare och äfven andra dess tjänstemän vid upprepade tillfällen fungerat som ordförande eller sekreterare i förhandlings-, förliknings- och skiljenämnder.

I samma mån som den arbetsstatistiska afdelningen fatt sig allt flera uppgifter och befogenheter tillagda, har gifvetvis afdelningens personal måst ökas och vissa, anordningar af organisatorisk natur vidtagas. Då afdelningen med 1903 ars ingång trädde i verksamhet med uppgift endast att utarbeta en fortlöpande socialstatistik af allmän art äfvensom att verkställa0 större arbetsstatistiska specialundersökningar — bestod personalen, oberäknadt skrif- och räknebiträden — af en förste aktuarie och två amanuenser. Redan följande år tillkommo två aktuarier, i samband hvarmed dock den ena amanuensbefattningen af brist pa medel måste indragas, och år IDOG tillkommo en biträdande .förste aktuarie, eu teknisk assistent och två amanuenser. Därjämte föreslog kollegium, i sitt den 11 november 1906 afgifna underdåniga förslag till ny instruktion för kollegium, att afdelningen för arbetsstatistik. skulle, på grund af den väsentligt vidgade verksamheten, ombildas till en afdelning för arbetsstatistik och vissa sociala frågar, med benämning sociala afdelningen, men fick detta förslag, med hänsyn till den förestående frågan om hela kollegii omorganisation, da. förfalla. År 1907 tillerkändes aktuarien-sekreteraren ett tilläggsarfvode, sa att han i aflöningshänsecnde blef jämställd med sekreterarna å kollegii byråer, hvarjämte medel ställdes till kollegii förfogande för anställande å afdelningen af ytterligare en amanuens. År 1909 skedde emellertid den största förändringen i fråga om afdelningens personalsammansättning, i det att då, på grund af statsmakternas året förut fattade beslut, tillkommo tre förste aktuariebefattningar — af hvilka dock en utgjordes af den förutvarande befattningen soin biträdande förste aktuarie — hvarförutom afdelningens föreståndare gjordes till byråchef. Då kollegium år 1910 blef tillsynsmyndighet för sjukkasseväsendet i riket, utrustades kollegium för denna sin uppgift med en till den arbetsstatistiska afdelningen ansluten särskild byrå (sjukkasscbyrån), hvarvid afdelningens personal tillökades med en sjukkasseinspektör och en sekreterare (tillika inspektörsassistent). Samma år anställdes å afdelningen, såsom ledare för de landtarbetarstatistiska undersökningarna, en biträdande förste .aktuarie, som till sin hjälp fick en amanuens. Slutligen hafva ar 1911 tillkommit en särskild arbetsförmedlingsinspektör äfvensom, för bearbetande af kooperationsstatistiken resp. arbetslöshetsstatistiken, två amanuenser. Den arbetsstatistiska afdelningens personal (e. o. amanuenser och kvinnliga biträden fortfarande oberäknade) utgöres alltså för närvarande af 1 byråchef, 1 byrådirektör och sjukkasseinspektör, 1 arbetsförmedlingsinspektör, 3 förste aktuarier, 1 sekreterare och inspektörsassistent, 1 biträdande förste aktuarie, 3 aktuarie^ och 6 amanuenser.

Af den redogörelse, som här ofvan meddelats angående den arbetsstatistiska afdelningens tillväxt samt nuvarande uppgifter och organisation, torde framgå, att tiden nu må anses mogen för att öfverlämna hithörande och liknande ärenden till en särskild, härför ute-

179 Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

slutande afsedd ämbetsmyndighet. Den organisation, kollega afdelning för arbetsstatistik erhållit, har redan från början, och ännu mera genom de däri tid efter annan företagna tillläggen och utvidgningarna, varit af provisorisk natur. Det otillfredsställande i en sådan anordning har gjort sig gällande på mer än ett sätt, såsom jämväl påvisats af kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade (kommittéernas betänkande, sid. 159—160). I likhet med kommittéerna anser äfven kollegium, att de nuvarande, af förhållandenas makt tramtvungna anordningarna med afseende på handläggningen af de sociala ärendena inom kollegium icke längre kunna upprätthållas, särskildt som arbetet alltjämt visar tendens att växa och nya uppgifter tillkomma. En uppdelning af dessa ärenden och särskildt af den arbetsstatistiska afdelningens uppgifter på flera sidoordnade byråer synes vara i hög grad påkallad och skulle sannolikt under andra förhållanden redan hafva blifvit vidtagen. Så länge arbetsområdet tillhör kollega ämbetsbefattning, har emellertid en uppdelning af meranämnda ärenden på flere jämställda byråer svårligen låtit sig genomföra, enär en sådan säkerligen skulle, än mera hinderligt än nu varit fallet, hafva inverkat på den jämna fortgången af kollega öfriga arbetsuppgifter. Med en förändrad organisation af det slag, som af de sakkunnige nu föreslås, är en uppdelning däremot helt naturlig.

Kollegium har äfven beaktat de fördelar för handläggningen af de nu kollegium tillhörande sociala ärenden, som skulle vinnas därigenom, att dessa ärenden finge behandlas i intimt samband med andra sociala frågor af närbesläktad natur samt under en enhetlig och planmässig ledning, hvilket synes skola blifva fallet, om, såsom af de sakkunniga föreslagits, de mellan olika förvaltningsgrenar nu splittrade sociala ärendena i största möjliga och lämpliga omfattning sammanföras under ett och samma departement och eu i närmaste anslutning till detsamma anordnad förvaltning för sociala ärenden (socialstyrelsen).

Med hänsyn ej minst därtill att denna socialstyrelse bör blifva så anordnad, att den är färdig att mottaga de år efter år nytillkommande sociala uppgifterna, vill det jämväl synas kollegium lämpligt, att åtgärder omedelbart vidtagas för tillskapandet af ifrågavarande ämbetsmyndighet.

I samtliga de yttranden, som inkommit till kollegium öfver de sakkunnigas förslag, förordas också bestämdt själfva hufvudsaken, nämligen att ett själfständigt ämbetsverk för sociala ärenden blir upprättadt. Särskildt må påpekas, att de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, under framhållande af att de sociala frågorna redan nu i stor omfattning påkalla statsmakternas ingripande och att all anledning finnes att antaga, det under de .närmaste åren ytterligare många viktiga sociala ärenden blifva gjorda till föremål för handläggning från statsförvaltningens sida, motiverat sin principiella anslutning till förslaget därmed, att handläggningen af dessa ärenden »bör vinna på den ifrågasatta förändringen».

På grund af den beröring, som särskildt vissa af de inom kollegium förekommande sociala ärenden äga med näringsförvaltningen, har det samarbete, som under de gångna åren ägt rum mellan kollegii byråer och afdelningen för arbetsstatistik, i flera hänseenden varit till fördel för dessa ärendens handläggning. Om kollegium därför, på grund af ofvan angifna än mera vägande skäl, anser sig nu böra förorda, att de sociala ärendena frånskiljas kollegium och öfverflyttas till en fristående ämbetsmyndighet, socialstyrelsen, sker detta under den bestämda förutsättningen, att på sätt de sakkunniga jämväl föreslagit, äfven efter skilsmässan en så väl ordnad samverkan som möjligt upprätthålles mellan näringsförvaltningen och socialförvaltningen i alla de frågor, där påtagliga beröringspunkter finnas.

Sedan kollegium sålunda uttalat och motiverat sin anslutning till de sakkunnigas förslag angående anordnandet redan nu af en till civildepartementet ansluten förvaltning för

180 Kung}. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

sociala ärenden — socialstyrelsen, öfvergår kollegium till att yttra sig om förslaget, i hvad det afser den ifrågasatta socialstyrelsens ärendesgrupper, förläggning samt organisation och personal.

Hvad först beträffar socialförvaltningens allmänna omfattning, har kollegium intet väsentligt att erinra mot den af såväl kommittéerna som de sakkunniga följda grundprincipen, nämligen att »till den enhetliga socialförvaltningen» — d. v. s. enligt de sakkunnigas förslag vederbörande departement och, i regel, det underordnade speciella ämbetsverket — »endast böra förläggas sådana ärenden af social natur eller innebörd, mellan hvilka ett verkligt samband kan uppvisas eller där, med deras förläggande tillsammans med andra sociala ärenden, en sakkunnigare behandling och ett bättre tillgodoseende af dem än eljes kan förväntas». Det vill äfven synas kollegium riktigt, att kollegii afdelning för arbetsstatistik efter skilsmässan från kollegium sammanhålles i sin nuvarande omfattning och blir kärnan i den nya förvaltning, som påkallas för sociala ärenden.

Likaledes anser kollegium, i likhet med kommittéerna och de sakkunniga, att social- ' statistiken, d. v. s. statistiken på alla de områden, hvilka tilläggas den sociala förvaltningen, bör på lämpligt sätt inorganiseras uti denna förvaltning. Det intima samband, som förefinnes mellan socialförvaltning och socialstatistik, har kollegium haft tillfälle att i praktiken kunna konstatera. De förvaltningsuppgifter och de utredningsarbeten i sociala förvaltningsoch lagstiftningsfrågor, som den arbetsstatistiska afdelningen under årens lopp fått sig tillagda, torde från början hafva anförtrotts afdelningen bland annat just på grund af den intima kännedom om dessa spörsmål, som afdelningens tjänstemän genom studier och praktisk erfarenhet samt genom utarbetandet af statistiken på hithörande områden förvärfvat. Förvaltningsarbetet och det statistiska arbetet hafva sedermera här gått hand i hand till ömsesidig båtnad. Dock bär kollegium, i mån af den arbetsstatistiska afdelningens utvidgning, fått erfara, hurusom en praktisk arbetsfördelning mellan förvaltningsarbetet och det statistiska arbetet visat sig allt mera behöflig, i det att, under nuvarande förhållanden och med den växande arbetsmängden, än det ena och än det andra slaget af arbete fått stå tillbaka. Kollegium anser därför den lyckligaste lösningen af detta spörsmål vara, att, såsom äfven af de sakkunniga (och kommittéerna) föreslagits, de båda arbetsuppgifterna visserligen bibehållas inom en och samma större förvaltningsmyndighet, men att därvid en viss åtskillnad i organisatoriskt hänseende bör äga ruin, så att socialstatistikens olika grenar sammanföras till en särskild byrå. En sådan koncentrering af det socialstatistiska arbetet synes nämligen icke behöfva lägga några hinder i vägen för dess nödvändiga beröring och samverkan med-förvaltningsarbetet å olika sociala områden. Därjämte får kollegium med afseende på socialstatistikens organisation särskildt betona nödvändigheten af, att sådana anordningar träffas, hvarigenom den intima känning mellan socialstatistiken och öfrig officiell statistik, hvilken gifvetvis är erforderlig, blir upprätthållen.

I fråga om den sociala lagstiftningen framhålles i de sakkunnigas förslag, att redan vid den nu ifrågasatta anordningens genomförande vederbörande fackdepartement bör tilläggas ytterligare eu del af den speciella sociallagstiftningen, äfven där denna är af civillags natur och sålunda enligt nu gällande bestämmelser närmast är att hänföra till justitiedepartementet. Under sådana förhållanden och då civildepartementets befattning med sociala lagstiftningsfrågor härigenom kommer att ej oväsentligt ökas, utan att någon motsvarande förstärkning af arbetskrafterna inom departementet för närvarande ifrågasättes, vill det synas kollegium, som om socialstyrelsen redan af denna anledning, nämligen för att kunna lämna erforderligt bistånd vid beredning och föredragning af dylika ärenden och särskildt för afgifvande af egna utlåtanden öfver hithörande lagförslag, borde utrustas med en något starkare juridisk kom-

181 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

petens, än som föreslagits. Härtill får emellertid kollegium tillfälle att återkomma här nedan vid granskningen af de sakkunnigas förslag till socialstyrelsens organisation och personal.

Öfvergäende till en närmare granskning af de olika ärendesgrupper, till antalet fem, som enligt de sakkunnigas förslag böra hänföras till socialstyrelsen, finner sig kollegium med afseende på grupp a) arbetarfrågor i allmänhet icke hafva någonting väsentligt att erinra mot förslaget härom. De till denna grupp hörande ärenden, som för närvarande handläggas å kollega afdelning för arbetsstatistik, torde alltså i sin helhet böra öfverfiyttas till socialstyrelsen. Ej heller synes någon invändning vara att göra däremot, att de ärenden rörande affärsmässig arbetsförmedling, som afses i nådiga kungörelsen den 28 november 1884 angående kommissionärer för anskaffande åt tjänstehjon och andra af anställning inom eller utom riket, och hvilka åtminstone delvis tillhöra kollegii inrikesbyrå, medfölja öfriga arbetsförmedlingsärenden till socialstyrelsen. Med afseende på den af sjömanshusen bedrifva arbetsförmedlingen har kollegium en från de sakkunnige afvikande mening, i det att kollegium anser^ lämpligt, att densamma omedelbart ställes under öfverinseende af socialstyrelsen, som alltså skall hafva att bland annat meddela instruktioner angående denna gren af sjömanshusens verksamhet, särskildt i syfte att befordra dess anknytning till den offentliga arbetsförmedlingen. Hvad åter beträffar de öfriga ärenden, som hänföra sig till sjömanshusen och deras verksamhet äfvensom till de särskilda slag af aftal, som i stor omfattning förekomma inom sjömansyrket, delar kollegium de sakkunnigas uppfattning, att dessa ärenden, ehuru otvifvelaktigt innefattande viktiga sociala moment, likväl böra, på grund af det ifrågavarande yrkets säregna karaktär, bibehållas hos näringsförvaltningen, soin dock vid deras handläggning skall äga att samråda med socialförvaltningen.

Vidkommande ärendesgrupp b) arbetarskyddet m. m., lämnas af kommittéerna (betänkandet sid. 96—107) en utförlig framställning af de olika uppgifter på arbetarskyddets område, som efter hand anförtrotts kollegium och närmast dess industribyrå, hvarjämte en ingående motivering för dessa uppgifters öfverflyttande till socialstyrelsen presteras. Under hänvisning till denna motivering, som kollegium anser sig i hufvudsakliga delar kunna biträda, får kollegium dock särskildt framhålla följande synpunkter.

Kollegium anser sig till en början böra vitsorda riktigheten af kommittéernas uppfattning, att arbetarskyddets grundtanke är af rent social innebörd, då ju dess syfte är, såsom äfven namnet antyder, att skydda arbetaren för yrkesutöfningens risker. De primära och ledande synpunkterna i fråga om arbetarskyddssträfvandena synas därför höra utgå från arbetarens ^behof af skydd, ehuruväl själffallet nödig hänsyn måste tagas också därtill, att icke de i sådant syfte vidtagna åtgärder komma att för tungt påhvila resp. näringar. Otvifvelaktigt stå äfven de egentliga arbetarskyddsärendena i så nära samband med vissa af de såsom »allmänna arbetarfrågor» betecknade spörsmålen, att en bestämd gräns dem emellan kan vara svår nog att uppdraga och att en åtskillnad dem emellan i organisatoriskt hänseende bör om möjligt undvikas. Det torde jämväl vara obestridligt, att ett fortsatt lagstiftningsarbete på hithörande områden i allmänhet måste förutsätta sådana utredningar, som skulle blifva ett af hufvudföremålen för den statistiska afdelningens inom socialstyrelsen verksamhet.

Kollegium kan sålunda ej undgå att finna, att arbetarskyddsfrågorna skulle inom det sociala verket komma att behandlas i ett mera omedelbart och intimt sammanhang just med de öfriga ärendesgrupper, med hvilka de på grund af sin natur närmast sammanhöra, något som under alla förhållanden måste anses synnerligen önskvärdt. Om detta må vara af stor vikt redan med den nuvarande arbetarskyddslagstiftningen, torde så blifva fallet i ännu högra grad, därest den lagstiftning kommer till genomförande, som nu är å bane och där de sociala synpunkterna fått en ännu mera framträdande betydelse.

182 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Kollegium bär vidare ansett sig böra alldeles särskilt beakta den omständigheten, att arbetarskyddet inom den närmaste framtiden torde komma att utsträckas till att gälla äfven andra näringsgrenar än de, som tillhöra kollegii verksamhetsområde, t. ex. landtbruket, och att vid sådant förhållande de rent praktiska skäl, som från början motiverat arbetarskyddsfrågornas förläggning till kollegium, ej längre kunna tillmätas samma betydelse (jlr

kommittéernas betänkande, sid. 103—104).

Uppmärksammas bör därjämte, att kollegium fatt och med hvarje år allt mera far till uppgift att, såsom chefen för finansdepartementet vid kommerskollegiikommitténs tillsättning betonat, vara »det centrala organet för statens hela näringspolitik». Arbctarskyddsärendenas fortsatta bibehållande hos kollegium måste därför, särskildt då de sociala ärendena i öfrigt därifrån afskiljas, betecknas såsom mindre förenligt med kollegii hufvuduppgifter.

Äfven i främmande länder har man, såsom framgår af den i kommittéernas betänkande (sid. 59—75) lämnade redogörelse för utlandets förhållanden med afseende å de sociala ärendenas förläggning, nästan öfverallt sammanfört arbetarskyddsärendena med andra arbetarfrågor till det särskilda statsorgan, som handlägger sociala ärenden.

Kollegium har emellertid å andra sidan äfven tagit under allvarligt öfvervägande de skäl, som kunna anses tala för, att arbetarskyddsärendena framgent behållas kvar hos näringsförvaltningen och hvilka inom kommittéerna reservationsvis framförts af tvänne af koramerskollegiikommitténs direkta representanter för näringarna samt sedermera upptagits jämväl af svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd i dess till kollegium afgifna yttrande i ämnet. Dessa skäl gå hufvudsakligen ut på, dels att handläggningen af arbetarskyddsärendena förnämligast kräfver sådan sakknnskap, som i näringsförvaltningen kommer att blifva starkt representerad, dels att det ur många synpunkter vore önskvärdt, att inspektionen öfver den allmänna skyddslagstiftningens tillämpning förlädes till samma ämbetsverk, som handhar de speciella slagen af inspektion (bergsinspektion, elektrisk inspektion, fartygsinspektion m. fl.), dels slutligen att genom arbetarskyddets förläggning till näringsförvaltningen skulle a ena sidan bäst tillgodoses krafvet på tillräcklig teknisk kompetens hos yrkesinspektionens chefsmyndighet och å andra sidan nödig trygghet vinnas för, att icke arbetarskyddspolitiken lade för tunga bördor på industrien, livarjämte därigenom ett ytterligare tillskott åt teknisk sakkunskap skulle tillföras näringsafdelningen i dess helhet.

Emellertid hafva reservanterna tillika framhållit, att deras betänkligheter mot arbetarskyddsärendenas förläggning till socialförvaltningen skulle i icke oväsentlig mån blifva häfda, därest dels, i samband med genomförandet af föreliggande förslag till lag om arbetarskydd, inom socialstyrelsen en byrå enbart för arbetarskyddsärenden bletve upprättad, och dels, förutom en särskild representant från näringsförvaltningen, äfven en direkt arbetsgivarrepresentant i egenskap af fullmäktig komme att deltaga i socialstyrelsens handläggning af viktigare arbetarskyddsärenden. . .

Emot reservanternas betänkligheter hafva de sakkunniga i sitt förslag (sid. 19 41)

anfört vissa erinringar, hvilka kollegium funnit beaktansvärda.

Slutligen hafva yrkesinspektörerna, vid sina gemensamma öfverläggningar i januari och februari innevarande år, uttalat sin enhälliga anslutning till den ifrågasätta oiganisationen under förutsättning, att inom socialstyrelsen en byrå redan från början kommer till stånd enbart för arbetarskydd och yrkesinspektion. Därjämte hafva de framhållit såsom en sak af synnerlig vikt, att chefen för donna byrå, jämte kännedom i in- och utländska lagar och författningar på hithörande område, framför allt äger den praktiska erfarenhet och tekniska kompetens, som äro villkor för ett rätt ledande af de lokala inspektionsorganens verksamhet.

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr J08.']

183 Vid öfvervägande af skälen för och emot arbetarskyddsärendenas frånskiljande från kollegium och öfverflyttande till socialstyrelsen, har kollegium på ofvan anförda grunder kommit till den uppfattningen, att arbetarskyddet, såsom varande i främsta rummet en social omsorg af betydande räckvidd, bör tillsammans med andra arbetarfrågor och sociala ärenden öfverflyttas till socialförvaltningen, dock endast under bestämda garantier för, att näringslifvets intressen vid handläggningen af arbetarskyddsärendena inom socialstyrelsen blifva vederbörligen beaktade. Till dessa garantier räknar kollegium i främsta rummet, att en särskild byrå för arbetarskyddsärenden från början anordnas inom socialstyrelsen, i väsentlig öfverensstämmelse med yrkesinspektörernas här ofvan anförda uttalande, äfvensom att en arbetsgifvarfullmäktig äger att deltaga vid behandlingen af viktigare sådana ärenden. Därjämte måste enligt kollega tanke noga tillses, att socialstyrelsen kommer att i fullt tillräcklig grad disponera den praktiska och tekniska kompetens, som erfordras för handhafvandet af arbetarskyddsärendena, samt att det samarbete mellan socialförvaltningen och näringsförvaltningen, som bör etableras, ordnas på ett fullt rationellt och för näringsintressenas tillgodoseende betryggande sätt.

På enahanda grunder, som närmare utvecklats af kommittéerna (sid. 104—106), till hvilka sedermera de sakkunniga anslutit sig, anser kollegium, att vissa speciella slag af inspektion (bergsinspektion, elektrisk inspektion, fartygsinspektion m. fl.) böra allt framgent bibehållas hos näringsförvaltningen.

Beträffande omfattningen af de göromål, som handläggningen af ärenden angående yrkesinspektionen (arbetarskydd) hittills medfört för kollega industribyrå, har kollegium ansett sig böra i detta sammanhang framhålla, att byråpersonalens otillräcklighet i förhållande till den alltjämt växande mängden af andra, byrån påhvilande viktiga arbetsuppgifter utgjort ett bestämdt hinder för byråns ordinarie personal att, huru önskvärdt det än varit, ägna någon mera afsevärd tid åt frågor om yrkesinspektionen utöfver hvad som erfordrats för handläggning af de löpande göromålen. Bestyret med bearbetandet och utgifvandet i tryck af yrkesinspektörernas berättelser jämte en stor del af öfriga hithörande göromål har ålegat den å byrån anställde yrkesinspektionsassistenten. Enligt det föreliggande förslaget skulle emellertid denne tjänsteman öfverflyttas å socialstyrelsens stat.

Med afseende på de till grupp c) social- {arbetar-) försäkringen hörande ärenden, hvilka enligt kommittéernas betänkande borde i hela sin omfattning förläggas till socialstyrelsen, föreslås nu af de sakkunnige, att socialstyrelsens uppgifter skulle tillsvidare i hufvudsak begränsas till att öfvertaga handläggningen af de ärenden på ifrågavarande område, som för närvarande åligga kollegium. Mot en sådan anordning finner sig kollegium icke hafva någon erinran att framställa. Kollegium vill emellertid äfven för sin del framhålla, att socialfärsäkringsfrågorna stå i ett mycket nära samband med öfriga arbetarfrågor, ej minst arbetarskyddsärendena, och att vissa skäl onekligen tala för en för dem alla gemensam handläggning inom den högsta förvaltningen.

Hvad särskildt beträffar statistiken rörande olycksfall i arbete, har från de svenska arbet6gifvareföreningarnas förtroenderåd gjorts gällande, att densamma lämpligen kunde förläggas till riksförsäkringsanstalten, »hvarigenom de arbetsgivare, som hafva sina arbetare försäkrade i denna anstalt, skulle slippa besväret att gifva dubbla uppgifter». I anledning häraf får kollegium till en början erinra om, att skyldigheten för arbetsgifvarna att afgifva dylika uppgifter icke tillkommit uteslutande i statistiskt syfte, utan att dessa uppgifter äfven afse att tjäna till upplysning och ledning för yrkesinspektionen, hvilken ju för närvarande är förlagd hos kollegium, men enligt föreliggande förslag skulle öfverflyttas till socialstyrelsen. Vidare må framhållas, att den lättnad i fråga om afgifvandet af anmälningar om olycksfall, som enligt förtroenderådets mening genom anförda anordning skulle beredas arbetsgifvarna

184 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

näppeligen på den vägen kan ernås, enär endast en jämförelsevis liten del af de jämlikt 1901 års olyeksfallsersättningslag ersättningsberättigade arbetare äro försäkrade i riksförsäkringsanstalten, under det att den stora massan af dessa arbetare antingen är försäkrad i andra anstalter eller — en mindre del — oförsäkrad. Att vid sådant förhållande till riksförsäkringsanstalten utlämna alla olycksfallsanmälningar kan uppenbarligen icke komma i fråga. Därjämte får kollegium med afseende på denna sak påpeka, att kollegium i underdånigt utlåtande den 15 april 1909 angående revision af olycksfallsersättningslagen gifvit anvisning på en annan utväg till förenkling af arbetsgifvarnas anmälningsskyldighet vid olycksfall i arbete, i samband hvarmed kollegium särskild! betonat nödvändigheten af att tillse, det icke arbetsgifvarna för ifrågavarande ändamål besvärades mera än som vore absolut erforderligt. Då slutligen i öfrigt inga skäl föreligga för att, innan ännu organisationen af den blifvande socialförsäkringen blifvit bestämd, vidtaga någon förändring beträffande olycksfallsstatistikens förläggning, anser kollegium, att densamma fortfarande bör sammanhållas med arbetsstatistiken och samtidigt med denna öfverflyttas till den nya socialstyrelsen, dit ju äfven närbesläktade förvaltningsuppgifter och statistiska utredningar, såsom rörande arbetarskyddet, moderskapsförsäkring, sjukkasseväsendet o. s. v. skulle enligt de sakkunnigas förslag förläggas. Dock tillåter sig kollegium upprepa sitt i ofvanberörda underdåniga utlåtande den 15 april 1909 gjorda uttalande om önskvärdheten af en författningsändring därhän, att den, jämlikt § 8 i nådiga kungörelsen den 17 november 1905, vederbörande yrkesidkare ålagda skyldigheten att, i förekommande fall, till polismyndigheterna afgifva olycksfallsanmälan i två exemplar måtte upphäfvas och sålunda dylik anmälan under alla förhållanden behöfva aflämnas i allenast ett exemplar.

För öfrigt synes det böra blifva en af socialstyrelsens närmaste uppgifter att — i samråd med de särskilda arbetsgifvar- och arbetarfullmäktige och rådet för arbetarskydd samt med representanter för kommerskollegium, riksförsäkringsanstalten och andra olycksfallsförsäkringsorgan — söka få sådana anordningar genomförda, hvarigenom arbetsgifvarnas ofvanberörda skyldighet att afgifva olycksfallsanmälningar, å ena sidan så långt möjligt förenklas, men ock å den andra sidan på ett samvetsgrant sätt fullgöres.

I fråga om de under grupp d) öfriga sociala frågor hänförda ärenden synes ingen väsentlig erinring vara att framställa mot dessa ärendens förläggning till socialstyrelsen i den omfattning, som angifves i de sakkunnigas förslag. Hvad speciellt vidkommer den befattning med utvandring sär enden (utvandringsagenter in. ni.), som, jämlikt kungl. förordningen den 4 juni 1884, utöfvas af kollegium, finner kollegium sig böra förorda, att densamma i lämplig utsträckning öfverflyttas på socialstyrelsen, hvarigenom ifrågavarande ärenden skulle komma att vara förlagda hos samma myndighet, som handhar de med einigrationsspörsmålen så nära sammanhörande ärendena angående arbetsmarknadens läge, arbetslöshet, offentlig arbetsförmedling, privat platsanskaffning o. 8. v.

I de yttranden, som afgifvits till kollegium öfver de sakkunnigas förslag, förekomma vissa anmärkningar rörande de »öfriga sociala frågor*, som ansetts lämpligen böra hänföras till socialstjTelsen; och vill kollegium i största korthet söka upptaga dessa anmärkningar till vederbörlig granskning.

Af svenska fattigvårdsförbundet har sålunda gjorts gällande, att fattigvårdsfrågorna icke för närvarande borde öfverflyttas till civildepartementet och socialstyrelsen, utan, i afvaktan på fattigvårdslagstiftningskommitténs slutliga utredning och förslag i ämnet, fortfarande handläggas på samma sätt som hittills. Då emellertid fattigvården icke blott till sin allmänna natur utan ock genom sin uppenbara samhörighet med frågorna om arbetarskydd, socialförsäkring m. in. måste anses såsom en utpräglad social omsorg, hvilket äfven fattigvårdsförbundet erkänt genom att beteckna fattigvårdsfrågorna, jämte de närliggande frågorna

185 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

om vanartade och i sedligt afseende försummade barn, om fosterbarns vården, om tvångsuppfostran af° minderåriga förbrytare, om fromma stiftelser samt om tvångsinternering af alkoholister, såsom »en naturlig grupp sociala ärendem, kan kollegium för sin del icke finna, hvilka betänkligheter skulle vara att hysa mot de förhanden varande fattigvårdsfrågornas öfverförande redan nu från jordbruksdepartementet och, beträffande fattigvårdsstatistiken, från finansdepartementet till civildepartementet, där just de sociala frågorna skola handläggas och där sålunda fattigvårdsfrågorna skulle komma att insättas i sitt naturliga sammanhang. En sådan åtgärd torde ej heller, lika litet som den föreslagna anordningen att, under civildepartementet, tillsvidare förlägga den närmare handläggningen af dessa frågor till socialstyrelsen, kunna på något sätt föregripa fattigvårdslagstiftningskommitténs utredningar. Med hänsyn äfven därtill att ärenden angående fosterbarnsvården redan för närvarande tillhöra civildepartementet och att ärenden angående tvångsinternering af alkoholister förväntas blifva dit förlagda, skulle för öfrigt ifrågavarande åtgärd jämväl komma att innebära en begynnande ändamålsenlig koncentrering af särskildt de ärenden, hvilka af fattigvårdsförbundet angifvits tillsammans bilda en naturlig grupp sociala ärenden.

I betraktande ed den ringa omfattning fattigvårdsärendena för närvarande hafva, för så vidt ^ de ankomma på centralförvaltningen, finner sig kollegium kunna lämna utan erinran, att ^ på sätt de sakkunniga föreslagit ifrågavarande ärenden tillsvidare förläggas under en af byråerna inom socialstyrelsen, vare sig den lista eller den 3:dje.

Kooperativa förbundet har i sitt yttrande bland annat påyrkat, att registreringen af ekonomiska föreningar måtte genast från början öfverlämnas åt socialstyrelsen. Kollegium anser dock, att den närmare utredning härutinnan, som föreslagits af de sakkunniga, bör föregå vidtagandet af ifrågavarande anordning och verkställas af socialstyrelsen, helst som frågans afgörande skulle härigenom behöfva uppskjutas endast ett år.

Vidkommande slutligen de under grupp e) social upplysning och representation förekommande ärenden har kollegium icke något att anföra mot de sakkunnigas (och kommittéernas) uttalande och förslag i denna punkt.

Kollegium anser sig äfven böra fästa uppmärksamheten därpå, att, för öfverflyttande pa socialstyrelsen af vissa kollegium nu tillkommande funktioner, ändringar måste vidtagas i följande nu gällande lagar och författningar, nämligen:

instruktionen för Kungl. Maj:ts och rikets kommerskollegium af den 30 oktober 1891, med ändringar senast den 24 mars 1911,

förordningen den 4 juni 1884 om hvad med afseende å utvandrares fortskaffande till främmande världsdel iakttagas bör,

instruktionen för yrkesinspektörerna den 20 juni 1890,

lagen angående minderårigas och kvinnors användande i industriellt yrke den 17 oktober 1900,

kungörelsen den 17 november 1905 angående anmälan om olycksfall i arbete,

kungörelsen den 12 december 1905 angående formulär för anmälan om olycksfall' i arbete,

nådiga brefvet den 17 november 1905 angående ordnande af sjukkasse- och olycksfallsstatistiken,

lagen angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag den 20 november 1909,

kungörelsen den 27 januari 1909 angående förändradt formulär för uppgifter om registrerad sjukkassas verksamhet,

instruktionen för tillsyningsmyndigheten öfver sjukkasseväsendet i riket den 23 december 1910,

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 82 Imf t. (Nr 108.)

186 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

kungörelsen den 23 december 1910 angående handläggningen af frågor om statsbidrag åt sjukkassor,

kungörelsen den 23 december 1910 om sjukkasseregistrets förande m. m.,

kungörelsen den 23 december 1910 om sjukkassenämnden,

kungörelsen den 23 december 1910 angående formulär för vissa uppgifter rörande sjukkassor,

kungörelsen den 29 april 1911 angående formulär för uppgifter vid ansökning om statsbidrag åt sjukkassor,

kungörelsen den 30 december 1911 angående formulär för vissa uppgifter rörande sjukkassor,

lagen angående medling i arbetstvister af den 31 december 1906,

instruktionen för förlikningsman för medling i arbetstvister af den 31 december 1906,

instruktionen för statens arbetsförmedlingsinspektör af den 30 december 1911.

I fråga om socialförvaltningens förläggning finner Kollegium det vara ändamålsenligt och riktigt, att, såsom de sakkunniga föreslagit, de sociala ärendena sammanföras under ett departement och att detta departement blir civildepartementet, dit de redan nu till största delen höra. Kollegium vill i detta sammanhang såsom sin erfarenhet framhålla, att vid handläggningen' af de sociala ärendena inom kollegium väsentliga olägenheter af olika slag yppat sig därigenom, att dessa ärenden varit iördelade pa tva departement, civil- och finansdepartementen.

Hvad angår socialförvaltningens organisation, hafva de sakkunniga föreslagit, att den tilltänkta socialstyrelsen skulle upprättas såsom ett centralt ämbetsverk för utöfvande af själfständig förvaltningsverksamhet, men med skyldighet tillika för verkets chef och tjänstemän att biträda inom civildepartementet med sociala reg er ing särendens beredning till underdånig föredragning, uppsättning af expeditioner i sådana ärenden etc. Om än kollegium icke anser sig böra framställa någon erinran mot den sålunda ifrågasatta skyldigheten, hvilken, med hänsyn till det ökade behofvet för departementschefen af sakkunnig hjälp vid beredning och föredragning af de sociala ärendena, kan vara af praktiska skäl pakallad, vill dock kollegium uttryckligen hafva framhållit, att kollegium icke nu till pröfning upptagit de riktlinjer med afseende härpå, som af departementalkommitterade angifvits för den blifvande departementalreformen. Kollegium kan i hvarje fall icke finna, att upprättandet af en fristående socialstyrelse, på sätt som föreslagits, i något hänseende föregriper nämnda departementalreform.

I sitt till kollegium afgifna yttrande öfver de sakkunnigas förslag har svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd uttalat vissa farhagor beträffande det blifvande sociala verkets sjelfständighet och särskildt betonat nödvändigheten af, att verket göres oberoende af de politiska växlingarna. Med afseende härpå vill kollegium framhålla, att redan den omständigheten, att socialstyrelsens chef och tjänstemän, jämlikt förslaget, skulle erhålla sina beställningar på ordinarie stat, synes utgöra en borgen för, att hos socialstyrelsen likaväl som hos andra centrala ämbetsverk nödig kontinuitet och själtständighet vid ärendenas handläggning skola bevaras. Då förtroenderådet vill göra gällande, att socialstyrelsen bör ställas utan samband med något af statsdepartementen, torde förtroenderådet därmed närmast hafva afsedt, att den föreslagna skyldigheten för verkets chef och tjänstemän att medverka inom civildepartementet med ärendenas föredragning och expediering icke ma komma till stånd. Såsom framgår af kollegii ofvan gjorda uttalande, har kollegium icke funnit de i berörda afseende framställda erinringar böra tillmätas någon afgörande betydelse. Däremot anser kollegium,

187 Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 108.

i likhet med förtroenderådet och i anslutning till hvad äfven af de sakkunniga ifrågasatts, att vissa mera betydelsefulla ärenden, särskildt lagstiftningsfrågor, höra inom socialstyrelsen handläggas och beslut i dem fattas under den kollegiala formen.

Af svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd har jämväl betonats nödvändigheten af, att socialstyrelsen, för bibehållande af sin opartiska karaktär, undviker att »lägga sig i» arbetstvister, och särskildt att förbud stadgas för socialstyrelsens chef och tjänstemän att vara medlemmar i skiljenämnder eller förliknings- och förhandlingsnämnder, som hafva att behandla tvister mellan arbetsgivare och arbetare. Kollegium anser sig med afseende härpå böra erinra om, dels att i England handelsministeriet (Board of Träde) genom lag tillagts rättighet och skyldighet att direkt ingripa i arbetskonflikter (jfr härom kommittéernas betänkande, sid. 62—63), dels att, under de år kollegii afdelning för arbetsstatistik ägt bestånd, medverkan af dess tjänstemän, såsom på området sakkunniga, vid upprepade tillfällen anlitats, ej minst från arbetsgifvarhåll — samt i öfrigt äfven från regeringens sida — för lösning af arbetstvister. Att, såsom förtroenderådet ifrågasatt, genom ett uttryckligt förbud förhindra socialstyrelsen och dess därtill lämpliga tjänstemän att i förekommande fall fylla dylika viktiga samhällsfunktioner, för hvilka de på grund af sin verksamhet böra äga alldeles särskilda förutsättningar, lärer näppeligen kunna komma i fråga. En annan sak är, att en sådan medverkan i framtiden endast undantagsvis torde kunna komma att lämnas, åtminstone hvad beträffar socialstyrelsens chef, på grund af de omfattande uppgifter, som den nya organisationen innesluter.

Såsom kollegium redan förut framhållit, måste, äfven efter den ifrågasatta skilsmässan, ett väl ordnadt och regelmässigt samarbete upprätthållas mellan näringsförvaltningen och socialförvaltningen. Särskildt lifligt torde detta samarbete af helt naturliga skäl komma att blifva mellan socialförvaltningen och kollegii industribyrå, i hvilket afseende ett verkligt gifvande resultat skulle i hög grad befrämjas genom förverkligandet af den föreslagna, redan i och för sig erforderliga uppdelningen af industriärendena på två byråer. Det bör under sådana förhållanden enligt kollegii tanke vara af synnerlig vikt att tillse, att ifrågavarande samarbete anordnas under former, som å ena sidan icke lägga binder i vägen för ärendenas snabba och ändamålsenliga handläggning, men å den andra äro fullt betryggande för tillgodoseendet af båda parternas särskilda intressen. Med hänsyn härtill håller kollegium före, dels att uttryckliga föreskrifter om samarbete böra införas i de båda verkens instruktioner, dels att, då sådant samarbete kräfves, de ärenden, som äro af särskildt stor betydelse, böra handläggas enligt de i nådiga kungörelsen den 16 februari 1900 stadgade förmer — och detta äfven i fall, då ärendet kan bero på ettdera eller bägge verkens initiativ — hvaremot i fråga om öfriga ärenden af vikt samarbetet synes med fördel kunna anordnas på det vida enklare sätt, som omförmäles i t. ex. instruktionen för vattenfallsstyrelsen (§ 30). I

I fråga om byråindelningen anser kollegium lämpligt och ändamålsenligt, att antalet byråer under alla omständigheter fastställes till fyra och att följaktligen oberoende af yrkesfarelagens antagande eller icke, en särskild byrå för arbetarskyddsärenden och yrkesinspektion, på skäl som kollegium ofvan anfört, anordnas redan från början, i väsentlig öfverensstämmelse med yrkesinspektörernas i ämnet gjorda, redan förut återgifna uttalande. Sistnämnda byrå skulle nämligen, äfven om anförda lag icke kommer till stånd under innevarande år, tillsvidare få full sysselsättning för den härför afsedda personalen med bland annat sådana arbeten, som hittills, på grund af otillräcklig personal, icke kunnat utföras i den utsträckning, som hade varit behöflig! och önskvärdt. Beträffande lista byrån skulle den nuvarande befattningen som arbetsförmedlingsinspektör och beträffande 3:dje byrån befattningen som sjukkasseiuspektör förvandlas till resp. byråchefsbefattningar, en utveckling, som kolle-

188 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

gima finner helt naturlig med hänsyn till dessa befattningsinnehafvares väsentligt ökade uppgifter och växande betydelse, särskildt i egenskap af föredragande. Vidkommande speciellt l:sta hyrån har dess betydelsefulla ställning inom socialförvaltningen betonats af svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, som äfven ansett, att ett socialt råd borde upprättas enbart för de till nämnda byrå hörande ärenden, något som dock kollegium, i betraktande däraf att socialstyrelsen skulle erhålla arbetsgifvar- och arbetarfullmäktige samt ett råd för arbetarskydd, icke anser omedelbart vara behöflig!,. Hvad slutligen angår 4:de byrån, synes jämväl denna vara synnerligen väl motiverad i betraktande af de omfattande och maktpåliggande uppgifter, som vänta ifrågavarande byråchef vid ledningen af socialstatistikens olikartade och delvis ännu obearbetade grenar.

I fråga om personalen vill kollegium först och främst, i full anslutning till hvad därom anförts från såväl kommittéernas som de sakkunnigas sida, bestämdt förorda, att densamma uppföres på ordinarie stat. Vidare får kollegium, i anslutning till de sakkunnigas uttalande å sid. 51—52 i deras förslag, understryka vikten af, att jämväl samtliga förste aktuariebefattningar å den statistiska byrån göras till ordinarie, enär det eljes för dessa befattningar, på hvilka måste ställas särskildt stora fordringar i fråga om såväl vetenskapliga insikter som statistisk teknik, torde blifva hardt när omöjligt att anskaffa och behålla fullt kompetenta personer. Därjämte får kollegium, under erinran om de af svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd framställda fordringarna på full sj anständighet och opartiskhet hos socialstyrelsen och dess personal, upprepa nödvändigheten af, att bemälta personal, icke minst med hänsyn härtill, blir upptagen på ordinarie stat.

Vidkommande personalens antal vill det af de till kollegium inkomna yttranden i ämnet synas, som om densamma vore för knappt tilltagen för att möta de redan befintliga och alltjämt växande sociala krafven. Äfven om kollegium i likhet med de sakkunniga anser, att personalens antal hör så noga som möjligt afpassas efter de nuvarande och närmast förestående uppgifternas storlek, kan dock kollegium, vid en närmare granskning af de sakkunniges förslag i denna del, icke undgå att finna, att en tillökning i personalstaten är på ett par punkter behöflig.

Af skäl, som kollegium i det föregående angifvit, synes det vara nödvändigt, att socialstyrelsen utrustas med högre juridisk-administrativ kompetens, än som föreslagits. Kollegium vill dock icke förorda upprättandet af en särskild byrå för ifrågavarande ändamål, men anser, att åtminstone den af styrelsens juridiskt-administrativt utbildade tjänstemän, som, jämte sekreterare, skall vara föredragande för lagstiftningsfrågor och viktigare författningsärenden, bör göras till ordinarie byrådirektör med däremot svarande löneförmåner — en anordning, som näppeligen lärer kunna möta någon gensaga och i öfrigt skulle stå i full öfverensstämmelse med hvad såväl de båda kommittéerna som äfven do sakkunniga, ehuru under viss annan förutsättning och för annat ändamål, föreslagit. Endast genom en sådan eller liknande anordning torde det blifva möjligt att åt socialstyrelsen förvärfva och under eu följd af år bibehålla en för ifrågavarande uppgift fullt kompetent person.

I sin egenskap af särskild föredragande bör gifvetvis bemälde byrådirektör i förekommande fall fungera som ledamot i socialstyrelsen med samma befogenheter och skyldigheter som öfriga ordinarie ledamöter i styrelsen. Kollegium vill med afseende pa denna anordning erinra därom, att densamma icke innebär någon nyhet inom statsförvaltningen, utan står i öfverensstämmelse med hvad som redan förekommer i vissa andra verk.

Kollegium får äfven föreslå, att ifrågavarande byrådirektörsbefattning tilldelas den föreslagna lista byrån. Hinder bör då icke heller möta för, att byråchefsbefattningen på nämnda byrå beklädes med en administrativt utbildad jurist, hvilken i sådant fall handlägg-

189 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

ningen af lagstiftningsfrågor och viktigare författningsärenden inom styrelsen bör tillkomma. I dylikt fall borde naturligen uppgiften att vara arbetsförmedlingsinspektör i stället förenas med byrådirektörsbefattningen. Därest en sådan anordning träffas, som kollegium nu föreslagit, synes emellertid de sakkunnigas förslag, i hvad det afser, att uppgiften att vara chefens ställföreträdare skall förenas med byråchefsbefattningen å lista byrån, icke böra komma till stånd.

. Kollegium vill för öfrigt särskilt framhålla, att socialstyrelsen äfven vid bifall till kollegii här ofvan framställda förslag icke skulle erhålla en så stark utrustning af juridiskadministrativ kompetens som vissa andra större verk.

Beträffande ^ den af de sakkunniga föreslagna afknappningen, i hvad den afser sekreterarbefattningen å 4:de byrån, vill det jämväl synas kollegium, som om en sådan afknappning icke vore tillrådlig, utan anser kollegium, att å nämnda byrå bör, i enlighet med kommittéernas ursprungliga^ förslag, finnas en särskild sekreterare för fullgörande, utom af de löpande sekreterargöromalen, af bland annat den särskildt maktpåliggande uppgiften att biträda vid redigeringen af månadstidskriften »Sociala Meddelanden».

I likhet med de sakkunniga vill kollegium särskildt vitsorda behofvet af en för socialstyrelsen i dess helhet gemensam bibliotekarie och registrator.

Med afseende på de kvinnliga befattningsinnehafvarna hade kollegium helst velat återupprepa sina flera gånger förut gjorda framställningar om ett tredje ålderstillägg för den lägsta tjänstegraden, men finner sig nu därtill förhindradt, sedan genom statsmakternas innevarande ar fattade beslut de kvinnliga biträdena inom alla statens verk blifvit uppdelade i två löneklasser, hvardera med endast två ålderstillägg. Däremot får kollegium förorda, att då på flertalet af de kvinnliga biträdena inom den ifrågasatta socialstyrelsen måste ställas större kraf än på vanljga renskrifverskor (större bildningsgrad, språkkunskaper o. s. v.), också detta flertal genast från början tilldelas den andra tjänsteklassen. I likhet med kommittéerna och de sakkunnige vill dessutom kollegium jämväl för sin del vitsorda riktigheten af, att inom en blifvande socialstyrelse, likasom för närvarande inom kollegii afdelning för arbetsstatistik, äfven relativt högt kvalificeradt arbete maste utföras af flera af de kvinnliga biträdena, och att sålunda kommittéernas förslag om inrättande af en s. k. bokhållargrad för dylika arbeten måste anses vara fullt motiveradt.

Därjämte far kollegium i fråga om sociala råd och sakkunniga i det hela uttala sin anslutning till de sakkunnigas förslag och i öfverensstämmelse därmed särskildt framhålla önskvärdheten af, att fullmäktige hos socialstyrelsen för arbetsgivare och arbetare måtte omedelbart komma till stånd.

Då kollegium förutsätter, att kollegium beredes tillfälle att yttra sig om instruktionen för en blifvande socialstyrelse i de delar, som beröra kollegium, äfvensom med afseende på de öfvergångsbestämmelser, som torde komma att föranledas af den ifrågasatta nyorganisationen, anser sig kollegium icke behöfva nu yttra sig om de sakkunnigas förslag i vidare mån än som ofvan skett.

190 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Utdrag af kollegii denna dag förda protokoll, innefattande af undertecknade Wernstedt och Lagerheim uttalade särskilda meningar bifogas.

Föredragande i detta ärende hafva varit undertecknad Wernstedt, sa vidt angår kollegii organisation, och i öfrigt undertecknad Bergsten.

Underdånigst ALFR. LAGERHEIM.

JOHAN PlHLGREN. CARL MALMÉN. C. L. WERNSTEDT. NlLS BERGSTEN.

Erik Sjöstrand.

Protokoll hållet hos Kungl. Maj:ts och rikets kommerskollegium den 28 februari 1912.

Närvarande:

Generaldirektören herr Lagerheim,

Herr kommerserådet Pihlgren,

» » Malmen,

Tjf. » , t. f. sekreteraren Wernstedt,

,> byråchefen, förste aktuarien Bergsten.

S. D. Föredrogs Kungl. Maj:ts nådiga remiss angående ett af de inom kungl. civildepartementet särskilt tillkallade sakkunniga afgifvet förslag till upprättande under civildepartementet af ett centralt verk för sociala ärenden — socialstyrelsen — jämte i ärendet inkomna yttranden; och beslöts underdånigt utlåtande af det innehåll registraturet utvisar.

Beträffande utlåtandets innehåll uttalades särskilda meningar af tjf. kommerserådet Wernstedt och generaldirektören herr Lagerheim och anfördes i sadant afseende

af tjf. kommerserådet Wernstedt:

»De inom civildepartementet särskildt tillkallade sakkunniga hafva föreslagit, att den blifvande socialstyrelsens chef och tjänstemän skulle vara skyldiga att biträda inom civildepartementet med sociala regeringsärendens beredning till underdånig föredragning, uppsättning af expeditioner i sådana ärenden otc.

Detta förslag kan jag för min del icke förorda.

191 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för den 30 december 1911 framhår att genom en sådan anordning icke skulle nödvändiggöras någon ökning af civildepartementets byrapersonal. En gifven följd häraf torde blifva, att socialstyrelsens tjänstemän i regel komma att i departementet bereda och föredraga alla sociala ärenden med undantag af besvarsmalen. ö

Det ,syne.s. mig uppenbart, att chefen för civildepartementet behöfver ökad tillgång till sakkunnigt biträde vid de sociala ärendenas handläggning i departementet. Det måste därför anses nödvändigt, att socialstyrelsens tjänstemän åläggas att närvara vid ifrågavarande handläggning för lämnande af erforderliga upplysningar.

Men att för detta centrala ämbetsverks tjänstemän föreskrifva den af de sakkunnige ifrågasätta skyldigbeten synes mig vara olämpligt. En liknande anordning finnes väl redan beträffande försäkringsmspektionen, bankinspektionen och kontrollstyrelsen. Emellertid hafva de ärenden, som äro föremål för dessa ämbetsverks verksamhet, en afsevärdt mindre räckvidd än socialstyrelsens ärenden. Erfarenheten om denna anordnings lämplighet för nämnda tre verk är ej heller synnerligen stor.

, De hufvudsakliga fördelar, som ett genomförande af de sakkunnigas ifrågavarande förslag skulle medföra, nämligen undvikande af dubbelarbete och befordrande af skyndsamhet vid ärendenas handläggning, kunna enligt min åsikt beträffande de ofta ömtåliga och i samhällets utveckling djupt ingripande sociala ärendena icke uppvägas af den större garanti för framtiden med afseende å socialstyrelsens själfständighet och ärendenas grundliga behandling hos statsmyndigheterna, som erhålles, därest skyldighet att inom civildepartementet biträda med handläggning af de sociala ärendena på sätt de sakkunniga föreslagit icke stadgas för socialstyrelsens tjänsteman och inom sagda departement således måste anställas särskilda tjänstemän för handläggning af ifrågavarande ärenden»; och af generaldirektören lierr Lagerlieim:

»Hvad de^ sakkunnige yttrat om att krafvet på arbetets utförande under fullt betryggande former mahända blefve bäst tillgodosedt, genom att vissa mer» betydelsefulla ärenden äfgjordes under den kollegiala formen, ger mig anledning att framhålla, hurusom det innebar större trygghet, om ett ärende afgöres af verkets chef efter att hafva hört den eller dem, som besitta full sakkunskap på det område, som ärendet berör, än om detta skulle "gorå® nefter omröstning af flera bisittare, där måhända endast eu vore verkligt sakkunnig Den kollegiala öfverläggningen före ett besluts fattande är däremot alltid af stor betydelse!

Min asikt är därför, att med undantag för disciplinmål, där beslutets fattande enligt majoritetens mening är i sin ordning, den kollegiala formen vid ärendenas af Hörande icke bor vinna tillämpning.» •

In fidem. Erik Sjöstrand.

192 Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 108.

Bil. 2.

Statistiska Centralbyrån.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 12 dennes har statistiska centralbyrån anbefallts att afgifva underdånigt utlåtande angående öfverflyttning af vissa uppgifter från centralbyrån till en social styrelse enligt remissen bilagdt förslag.

Till åtlydnad häraf får centralbyrån anföra följande.

Enligt kommerskollegiikommitténs gemensamt med departementalkommitterade den 18 november 1911 angående nämnda styrelse afgifna underdåniga betänkande, pa hvilket förenämnda förslag i hufvudsak är grundad!, skulle till densamma från centralbyrån öfverflyttas den preliminära emigrationsstatistiken, statistiken öfver fromma stiftelser samt fattigvårdsstatistiken; enligt förslaget den preliminära emigrationsstatistiken och fattigvardsstatistiken.

Såsom skäl för öfverflyttning af de preliminära uppgifterna om emigrationen har anförts- att de icke erhållas från prästerskapet i samband med öfriga uppgifter till befolkmngsstatistiken, utan från vissa lokalmyndigheter, som handhafva tillämpningen af gällande författningsföreskrifter om utvandring; att det är högeligen önskvärd!, att dessa löpande uppgifter vid hvarje tidpunkt stå till den sociala styrelsens direkta förfogande; att denna styrelse uppenbarligen bör hafva största intresset af, att uppgifterna må blifva i möjligaste man belysande och korrekta; samt att den kan med största framgång verka i sadant syfte genom sitt handhafvande af hithörande författningar äfvensom genom beröring och överenskommelser med motsvarande myndigheter i särskilt våra grannländer samt de mest betydande erm-

grationsorterna i utlandet. .

Vid bedömandet af denna fråga torde böra ihagkommas, att ifrågavarande preliminära

uppgifter inkomma månatligen till statistiska centralbyrån från polismyndigheterna i vissa hamnar, genom länsstyrelserna, samt beträffande utvandringen öfver Norge genom detta lands statistiska centralbyrå; de afse endast antalet utvandrare, fördelade efter kön, utvandringslän och utvandringshamn samt äro sålunda långt ifrån i samma man belysande för de sociala förhållandena som de årliga, nominativa och mera ingående uppgifterna från prästerskapet; deras ändamål är också endast att vinna en snabb och fortlöpande kännedom om emigrationens omfattning; de publiceras af centralbyrån omedelbart i Post- och inrikes tidningar, de svenska omkring en vecka och de norska (kvartalsvis) omkring tre veckor efter den tid, de afse; endast obetydligt är att hämta ur rapporterna utöfver hvad sålunda blifvit offentliggiordt. Det torde ej kunna påvisas, att statistiska centralbyrån ej hyser det största intresse för dessa uppgifter, hvilka redan nu förträffligt motsvara sitt afsedda ändamål. I sakens natur ligger, att de ej kunna blifva fullt korrekta, men bristfälligheterna äro af underordnad betydelse, och tvifvelaktigt torde vara, om de möjligheter, som förefinnas till deras af hjälpande, blifva större genom öfverflyttningen till socialstyrelsen.

193 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Såsom det förnämsta skälet för upprättandet af den föreslagna socialstyrelsen anföres behofvet och ändamålsenligheten af de sociala ärendenas sammanförande i görligaste omfatta ning till en enhetlig förvaltningsorganisation. Grundsatsen är riktig, men gäller äfven andra förhallanden. Att fördela en statistik öfver samma ämne på två myndigheter anses sålunda med Tätta soin principiellt oriktigt. På grund häraf och då hållbara skäl icke anförts för den preliminära emigrationsstatistikens föreslagna öfverflyttning från statistiska centralbyrån till det^ nya ämbetsverket, far centralbyrån afstyrka densamma. Då centralbyrån emellertid anser såsom befogadt det framställda förslaget, att fastställande af plan för den hufvudsaklig3^ årliga emigrationsstatistiken bör ske i samråd med socialstyrelsen, bör detta äfven gälla i fråga om den preliminära statistiken.

Pa den grund att flertalet fromma stiftelser har en utprägladt social karaktär, anse kommittéerna för lämpligast, att statistiken rörande dem förlägges till den sociala förvaltningen. Enär emellertid en betydlig del af stiftelserna afser ändamål, som hänföra sig till ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, hvilket departement därjämte för närvarande har att handlägga det alldeles öfvervägande flertalet af dem rörande ärenden, och då någon enhetlig lagstiftning eller tillsyn icke finnes för stiftelserna anordnad, framhålles i det^nu upprättade förslaget, att för närvarande anledning saknas att här vidtaga någon ändring samt att statistiska centralbyrån sålunda tillsvidare torde böra bibehållas vid sin befattning med utarbetandet af statistiken öfver dessa stiftelser.

_ denna meningsskiljaktighet och då de fromma stiftelserna afse ändamål, som hänföra sig till olika myndigheters verksamhetsområden, synes icke något skäl förefinnas, hvarför denna statistik skall skiljas från det centrala ämbetsverket. Statistiken öfver dessa stiftelser har förut ingått såsom tabellbilaga till länsstyrelsernas femårsberättelser, hvarigenom en mera ingående granskning och ett vidsträcktare fullständigande af dess uppgifter ej lämpligen kunnat företagas, bland annat af den orsak att härigenom offentliggörandet af de allra flesta bland berättelserna skulle ytterligare hafva försenats med åtskilliga månader. Sedan något samband med femarsberättelserna ej längre star hindrande i vägen, kan en mera sorgfällig granskning ske och fullständigare uppgifter om dessa stiftelser erhållas. De till centralbyrån ingående primäruppgifterna till den kommunala finansstatistiken kunna jämväl användas för detta ändamål, hvilket är af betydelse, då det öfvervägande flertalet af dessa stiftelser förvaltas af kommunala myndigheter. För att förbättring skall inträda, är dock af synnerlig vikt, att de pavisade bristfälligheterna i fråga om lagstiftningen för dessa stiftelser blifva afhjälpta.

Den mest omfattande af de statistiska redogörelser, som föreslagits till öfverflyttning, är statistiken öfver den kommunala fattigvården. Denna har ända till senaste tid utgifvits i samband ^med och på samma gång som statistiken öfver kommunernas finanser, men från och med årgången 1909 ^ har häri skett den förändring, att fattigvårdsstatistiken i berättelsen Kommunernas fattigvård och finanser utgör en del för sig, som kan offentliggöras väsentligt tidigare än den återstående delen. Enligt hvad af årets statsverksproposition framgår, kunna lämpliga anordningar vidtagas, för att fattigvårdsstatistiken och den kommunala finansstatistiken ma kunna utgifvas af tvä olika ämbetsverk, och förefinnes sålunda i det samband, som nu äger rum mellan dessa två slag af statistik, intet hinder för fattigvårdsstatistikens öfverflyttning. Härvid är dock ej nödigt, att uppgifterna om fattigvårdens finanser brytas ut ur sitt samband med öfriga slag af kommunala finanser, hvilket vore högeligen olämpligt; någon sådan öfverflyttning är ej heller afsedd att äga rum vare sig enligt kommittéernas betänkande eller enligt det nu framlagda förslaget.

Med den utsträckning, hvari enligt detta förslag statistiska bearbetningar skulle tillhöra socialstyrelsen, kan ej såsom giltigt skäl mot en förflyttning dit af fattigvårdsstatistiken

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 82 Käft. (Nr 108.) 25

1^94 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108. .

anföras, att den i styrelsen ej skulle komma under behandling åt skolade statistik; men sadana saknas ej heller i centralbyrån, och den förbättring af denna statistik, som är af behofvet påkallad, kan utföras äfven härstädes. Såsom skäl för öfverflyttningen har anförts fattigvårdens nära samband med den öfriga sociala statistiken. Visserligen kan uttrycket social hänföras till en mängd olika områden, och den sociala statistiken kan utsträckas att omfatta hardt nära all officiell statistik, men förnekas kan dock icke, att ett nära samband förefinnes mellan fattigvård och ålderdomsförsäkring, invaliditetsförsäkring och andra ärenden af mera utpräglad social karaktär. Sin förnämsta betydelse får dock nyssnämnda skal dåra!, att enligt förslaget skulle till styrelsen öfverföras jämväl öfriga ärenden, som afse den allmänna fattigvården. , . .

Äfven om man ställer sig på samma ståndpunkt, som kommittéerna mtagit i Iraga om den officiella statistikens förläggning, kan likväl en invändning göras beträffande det resultat, hvartill de här kommit. Den mest djupgående motsättningen beträffande denna statistiks organisation är frågan om dess centralisering eller decentralisering. Statistiska kommittén har i motsats mot de förenämnda kommittéerna, starkt betonat centralisationsprincipens företräde och uppå den byggt sitt förslag. Äfven om hvad som i dess betänkande andrages till försvar för centralisationen icke alltid är bevisande, är dock afvikelsen från dess förslag i högsta grad betydande, då nu föreslås att från det centrala ämbetsverket afskilja en statistik, som alltid varit därmed förenad, och detta ehuru det för närvarande endast är fråga om en provisorisk organisation af ämbetsverket, vid hvilket slag af organisation, såsom i statsverkspropositionen framhålles, bör byggas på den förhanden varande organisationsformen, så vidt ej särskildt mycket starka skäl tala däremot. Då härtill kommer, att äfven organisationen af socialstyrelsen ej nu blir fullt afslutad, torde skäl kunna anses föreligga för att fattigvårdsstatistiken tillsvidare må bearbetas och offentliggöras af statistiska central-

^ Ett sådant temporärt ordnande af ärendet blefve desto mera af beliofvet påkalladt, ifall ett beslut ej nu skulle fattas om fattigvårdsärendenas öfverflyttning till socialstyrelsen, ett beslut som möjligen kan röna inverkan af det förhållandet att en genomgående revision af fattigvårdslagstiftningen anses af behofvet påkallad, men ännu endast, är föremal för kommittébehandling, något som äfven är förhållandet med ålderdomsförsäkringen.

Stockhom den 27 februari 1912.

Underdånigst

under öfverdirektörens frånvaro EDV. SÖDERBERG.

F. A. Sundberg.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

195 Bil. 3.

Försäkringrsinspektionen.

Till Konungen.

Genom nådig remiss af 12 innevarande månad har försäkringsinspektionen anbefallts att afgifva yttrande öfver den af sakkunniga upprättade promemoria angående inrättande af ett centralt verk för sociala ärenden, socialstyrelsen, med hänsyn till det föreslagna samarbetet mellan socialstyrelsen och försäkringsinspektionen.

Då de sakkunniga stödja sig på kommerskollegiikommitténs och departementalkommitterades gemensamma betänkande angående socialstyrelsen, är det lämpligt att gå till detta betänkande för att få eu fylligare bild af det föreslagna samarbetet än hvad sakkunnigas promemoria ger.

De nämnda kommittéerna föreslå samarbete i följande fall och former:

1) Samarbete i regeringsärenden.

2) Gemensam handläggning af viktigare kontorsärende af försäkringsteknisk natur i egentlig bemärkelse, som till en del berör såväl socialstyrelsens som försäkringsinspektionens ämbetsområden, äfvensom af å socialstyrelsen ankommande ärenden angående försäkringsinspektionens publikationer.

3) De båda verkens representerande vid hvarandras sammanträden, när eljes fråga af större vikt handlägges, som berör bådas ämbetsområden.

Det ifrågasättes icke, att samarbete i regeringsärende skall komma till stånd förr än i samband med departementalreformens genomförande. Då förslag ännu icke föreligger om formen ' för detta samarbete, är det ej möjligt för försäkringsinspektionen att för närvarande yttra sig om förslaget i denna del.

Den under 2) omnämnda gemensamma handläggningen af vissa ärenden skulle ske under de former, som angifvas i kungl. kungörelsen af 16 februari 1900. Detta innebär att vid sådan handläggning de båda verkens chefer samt två ledamöter från hvartdera verket skulle sammanträda; cheferna ensamma skulle ha beslutanderätt, ledamöterna skulle äga att i öfverläggningarna deltaga och att till protokollet anmäla afvikande mening; vore cheferna af olika mening, skulle dens mening gälla, som hade högre rang eller, vid lika rang, äldre fullmaktsdatum. Då numera bestämmelser om olika rang icke längre finnas, skulle alltså fullmaktens datum komma att afgöra hvem af de båda cheferna, som skulle äga den afgörande rösten.

Mot denna gemensamma handläggning må först den anmärkning göras, att den är en synnerligen tung form, som synes böra komma i fråga endast undantagsvis och om ingen annan enklare form står att finna. Att döma af ett uttalande å sid. 45 synas äfven de sakkunniga i viss mån luta åt denna uppfattning.

Bland de ärenden, som enligt kommittéernas förslag skulle vara föremål för gemensam handläggning, märkas ärenden angående försäkringsinspektionens publikationer. Att dessa ärenden förlagts hit beror därpå, att enligt kommittéernas förslag skulle utförandet af försäkringsinspektionens statistik och försäkringsinspektionens publikationsverksamhet förläggas till socialstyrelsens statistiska byrå. De sakkunniga uttala visserligen i sin promemoria, att denna anordning icke för närvarande är möjlig, men önska dock dess genomförande längre

196 Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

fram i samband med den tillämnade departementalreformen. Med anledning häraf anser sig försäkringsinspektionen höra uttala sig äfven om detta förslag.

Enligt detsamma skulle en förste aktuarie vid socialstyrelsens tredje byrå vara »närmaste ledaren och utföraren af —---försäkringsstatistiken---». Då detta för-

slag ingenstädes i kommittéernas betänkande motiveras, är det måhända att förmoda, att det ansetts som en obetydlig detalj och därför icke underkastats någon närmare granskning vare sig inom kommittéerna eller af de sakkunniga. Förhållandet är emellertid, att en sådan utbrytning af försäkringsstatistiken är en omöjlighet, såvida försäkringsinspektionen skall fortfarande vara tillsynsmyndighet öfver försäkringsanstalterna. Tillsynen öfver bolagen utöfvas nämligen i vanliga fall, där ej tillfälle gifs till särskild inspektion eller revision, genom granskning af bolagens uppgifter och denna granskning utmynnar i statistiken. Statistiken utgör alltså en del af försäkringsinspektionens ämbetsberättelse, i själfva verket den viktigaste. Också föreskrifves det, såväl i den nu gällande som i den af kommittéerna föreslagna instruktionen för försäkringsinspektionen, att försäkringsinspektionen skall årligen afgifva redogörelse för bolagens verksamhet och räkenskaper, en redogörelse, som måste taga form af försäkringsstatistik. Här föreligger alltså en bestämd motsägelse mellan instruktionerna för socialstyrelsen och för försäkringsinspektionen. Och är det omöjligt för försäkringsinspektionen att afstå från att själf utföra försäkringsstatistiken, så är det å andra sidan äfven omöjligt för socialstyrelsen att verkställa den. Ty för bearbetningen af bolagens uppgifter, där den skall vara annat än en kritiklös sammanställning, erfordras i stor utsträckning, att upplysningar inhämtas antingen genom förfrågningar hos bolagen eller genom undersökningar af deras böcker och register. Då socialstyrelsen tydligen icke kunde göra sådana förfrågningar och undersökningar hos bolag, som icke stå under socialstyrelsens kontroll, måste alltså socialstyrelsen erhålla de nödiga upplysningar af försäkringsinspektionen. Det riktiga blir därför, att försäkringsinspektionen utför statistiken rörande de af densamma kontrollerade anstalterna och socialstyrelsen likaså rörande de under densamma ställda anstalterna, socialstyrelsen sedan obetaget att göra de sammanfattande öfversikter öfver hela försäkringsväsendet, som må finnas lämpliga och kunna uppgöras på grundval af försäkringsinspektionens och dess egna försäkringsstatistiker. Det må här erinras om att den statistiska kommittén, som eljes sökte såvidt möjligt centralisera den officiella statistiken, uttalat sig för att försäkringsstatistiken borde kvarstanna hos försäkringsinspektionen såsom utgörande en del af dess ämbetsberättelse.

I det föregående har försäkringsinspektionen närmast tänkt på försäkringsstatistiken, sådan den hittills varit, nämligen en sammanställning af bolagens uppgifter om deras räkenskaper och verksamhet, med de ändringar eller anmärkningar, som vid noggrann kritisk granskning af dem eller eventuellt vid närmare undersökning af bolagen visat sig erforderliga. Emellertid förbereder försäkringsinspektionen för närvarande äfven andra statistiska undersökningar, som möjliggöras därigenom att uppgiftsformulären gjorts mera detaljerade. Ej heller sådana undersökningar, som kunna blifva af stor betydelse för försäkringsväsendets utveckling, kunna öfverlämnas åt annan myndighet.

Skulle socialstyrelsen utföra försäkringsstatistiken, blefve väl äfven fastställandet af formulären för bolagens uppgifter ett »å socialstyrelsen ankommande ärende». Ty för den, som skall utföra en statistik, är tydligen de statistiska formulärens form och innehåll en fråga af största vikt. Men är detta meningen, måste försäkringslagen ändras, eftersom den lägger formulärenä fastställande i försäkringsinspektionens hand. Att en fråga af denna grundläggande betydelse för försäkringsinspektionens hela verksamhet sålunda skulle undandragas försäkringsinspektionens afgörande och öfverföras till gemensam handläggning af socialstyrelsen och försäkringsinspektionen, är ägnadt att ställa hela förslaget i skarp belysning.

197 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Om på nu anförda skäl försäkringsstatistiken icke kan öfverflyttas till socialstyrelsen, skulle denna ej kunna hafva annan befattning med försäkringsinspektionens publikationer än att befordra dem till trycket och ombesörja deras utdelning.

lfa de sakkunniga uttalat sig för att socialstyrelsen icke för närvarande skulle hafva någon befattning med försäkringsinspektionens statistik och publikationer, återstår det enligt deras förslag för den gemensamma handläggningen endast »viktigare ärenden af försäkringsteknisk natur i egentlig bemärkelse, hvilka till en del beröra såväl socialstyrelsens som försäkringsinspektionens ämbetsområden».

Såsom ofvan påpekats innebär detta, att dessa rent försäkringstekniska ärenden skulle kunna komma att afgöras icke af försäkringsinspektionens chef, som skall vara sakkunnig på området, utan, beroende på fullmaktens datum, af socialstyrelsens chef, som icke behöfver vara sakkunnig och väl icke heller kommer att blifva det. Det vore mindre att invända mot denna oegentlighet, om föreskriften erhållit sådan form (se t. ex. en liknande bestämmelse i arméförvaltningens instruktion), att af densamma klart framginge, hvilka försäkringstekniska frågor som skulle gemensamt behandlas och att dessa vore af mindre betydelse för försäkringsinspektionens verksamhet i öfrigt. Men föreskriften har icke denna klara formulering. Den lämnar äfven osagdt, i hvilken ordning det i tvifvelaktiga fall skall afgöras, huruvida ett försäkringstekniskt ärende skall göras till föremål för gemensam handläggning eller icke. Föreskriften anger endast, att ärendet skall handläggas gemensamt, när det ^berör bada verkens ämbetsområden. För att bedöma föreskriftens innebörd måste man alltså undersöka, i hvad mån gränslinjen mellan dessa områden är bestämd.

Man finner då lätt, att denna gräns i själfva verket är mycket sväfvande. Till socialstyrelsens område skall socialförsäkringen höra, men ingen utredning lämnas om hvad socialförsäkring är till skillnad från annan försäkring. Det ligger i sakens natur, att hvarje sund försäkring tjänar ett socialt ändamål, enär den afser att genom de mångas sammanslutning skapa motståndskraft mot förluster, som skulle vara den enskilde öfvermäktige. Ur denna synpunkt är äfven den privata försäkringen socialförsäkring. Ej heller finner man någon gränslinje, om man söker som socialförsäkring beteckna den, som tillgodoser de mindre bemedlades behof, ty så godt som hvarje privat försäkringsanstalt vänder sig till alla klasser i samhället. Den större eller mindre individualiseringen af försäkringsafgifterna kan icke heller tjäna till särmärke, enär alla möjliga gradationer finnas i detta hänseende. Och affärsmässigheten är ett alltför tänjbart begrepp för att kunna gifva den nödiga distriktionen; i. förbigående må framhållas, att benämningen »civildepartementets kontor för det affärsmässiga försäkringsväsendet» såsom försäkringsinspektionen enligt förslaget skulle benämnas efter departemen talreform ens genomförande, ingalunda motsvarar dess nuvarande uppgift. Endast om man later socialförsäkringen betyda den enligt lag obligatoriska försäkringen, får man den bestämdt skild från annan försäkring. Men de sakkunniga taga icke socialförsäkring i denna betydelse, såsom framgår bland annat däraf, att de önska de frivilliga sjukkassorna och understödsföreningarna lagda under socialstyrelsen. Man stannar därför i ovisshet om de principer, efter hvilka de sakkunniga anse den frågan böra bedömas, huruvida visst slag af privatförsäkring berör socialförsäkringen och därmed socialstyrelsens ämbetsområde. Man vet alltså icke heller, i hvilken utsträckning det är meningen att undandraga försäkringstekniska ärenden försäkringsinspektionens afgörande för att öfverlämna dem till gemensam handläggning af socialstyrelsen och försäkringsinspektionen. Antydningar gifvas därom, att detta skulle komma att ske, så snart det gällde försäkring af ett slag, som finnes äfven inom socialstyrelsens ämbetsområde: i fråga om sjukförsäkringsbolag, därför att sjukkassorna äro ställda under socialstyrelsen; ifråga om olycksfallsförsäkringsbolag, därför att riksförsäkringsanstalten sorterar under socialstyrelsen. Ro-

198 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

rande de senare är det åtminstone kommittéernas mening, att de af dem, »som utöfva sin verksamhet endast eller i alldeles öfvervägande grad inom socialförsäkringens ram» skola helt ställas under socialförvaltningens kontroll. Och om understödsföreningarna säges det, att, när vissa af dem under vissa betingelser kunna komma att fylla eu uppgift inom den väntade ålderdomsförsäkringen, bör deras gifna plats vara under socialförvaltningen. Det framgår tydligt af dessa antydningar, att man kan vänta, att socialstyrelsen skall söka lägga allt mera af privatförsäkringen under sin kontroll, därför att den fyller en socialförsäkrings uppgift, och att sålunda också de fall blifva allt talrikare, då frågor rörande privatförsäkringen kunna komma att anses beröra socialstyrelsens ämbetsområde. Kommittéerna anse detta vara fallet med sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring. Man kan vänta, att, när obligatorisk ålderdomsförsäkring införts, äfven lifförsäkringen, speciellt folkförsäkringen, skall på samma sätt anses, hvadan slutligen uppsikten öfver all personförsäkring skulle i väsentliga stycken öfvergå till socialstyrelsen.

Det är tydligt, att försäkringsinspektionen måste på det bestämdaste motsätta sig dessa planer, som hota att alldeles desorganisera tillsynen öfver den privata försäkringsverksamheten. Föreskriften om den gemensamma handläggningen bör helt och hållet utgå ur instruktionerna. Däremot har försäkringsinspektionen ingenting att erinra mot den tredje föreslagna formen för sambarbete, en form, som synes ändamålsenlig och fullt tillräcklig, om försäkringsinspektionen framdeles som hittills får vara fullt själfständig i sin ämbetsutöfning. På detta område som på andra torde väl eu rationell arbetsfördelning vara eftersträfvansvärd. Staten bör därför åt en myndighet, dess försäkringsinspektion, uppdraga hela den tekniska och ekonomiska kontrollen af alla privata försäkringsanstalter. Splittring af statens tillsyn öfver försäkringsväsendet måste ovillkorligen medföra en ojämnhet, som icke kan afhjälpas genom föreskrifter om samarbete mellan tillsynsmyndigheterna.

Stockholm den 27 februari 1912.

Underdånigst P. G. LAURIN.

SlXTBN VON FRIESEN. ERIK MARTIN. S. STAfiL VON HOLSTEIN.

Bil. 4.

Riksförsäkringsanstalten.

Till Konungen.

Enligt en under februari 1912 afgifven promemoria hafva särskildt tillkallade sakkunniga afgifvit förslag till upprättande under civildepartementet af ett centralt verk för sociala ärenden, socialstyrelsen.

199 Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Till socialstyrelsens verksamhetsområde skulle bland annat höra de ärenden, som nu handläggas af kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik. Sålunda skulle i styrelsen inordnas tillsynen öfver sjukkassorna och därmed sammanhängande ärenden äfvensom ärenden rörande sjukkasse- och olycksfallsstatistiken. Det nya ämbetsverket skulle redan från början ställas på ordinarie stat.

I anledning af förevarande förslag tillåter sig riksförsäkringsanstalten i underdånighet anföra följande.

Då för närvarande utredningar pågå rörande ålderdoms- och invaliditets- samt olycksfallsförsäkringen m. fl. grenar af den sociala försäkringen och resultaten häraf inom en snar framtid kunna väntas framlagda, synes det onekligen innebära ett föregripande af dessa utredningar att redan nu på ordinarie stat uppföra den del af kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik, som handhar ärenden rörande sjukkasseväsendet samt sjukkasse- och olycksfallsstatistiken. Först med ledning af om förmälda utredningar torde man erhålla den lämpligaste formen för organisationen af socialförsäkringen i dess helhet.

Hvad beträffar sjukkasseväsendet har vid beslutet om tillsynsmyndighetens förläggande till kommerskollegium uttryckligen betonats, att denna förläggning endast skulle utgöra ett provisorium.

De sakkunniga, som afgåfvo det förslag till lag om sjukkassor, som ligger till grund för nu gällande lag i ämnet, hade jämväl att afgifva yttrande och förslag rörande anordnandet af en tillsynsmyndighet för sjukkassorna. Enligt det af dem afgifna yttrandet skulle tillsynsmyndigheten tillsvidare, med hänsyn till de under utredning varande frågorna om statsdepartementens och kommerskollegii omorganisation, ordnas endast provisoriskt samt anknytas till ett redan existerande ämbetsverk.

Kommerskollegium, som hade att yttra sig om förslaget, anförde därom bland annat följande: »Hvad särskildt beträffar den omständigheten, att förläggandet, på sätt de sakkunniga föreslagit, af tillsynsmyndigheten öfver sjukkasseväsendet till kollegium skulle hindra en sammanföring af nämnda myndighet med öfriga organ för den sociala försäkringen, tillåter sig kollegium först och främst erinra därom, att anordningen ifråga, såsom ofvan anförts, endast är afsedd att vara ett provisorium. Med den ringa utveckling, som socialförsäkringen hittills vunnit i vårt land, saknas dessutom i själfva verket härför verksamma centrala förvaltningsorgan. I den mån som andra grenar af berörda försäkring komma till genomförande, torde det emellertid otvifvelaktigt vara mest ändamålsenligt att med nämnda grenar i administrativt hänseende sammanbinda äfven sjukförsäkringen och öfriga eller åtminstone flertalet öfriga sociala frågor. Men^ äfven under sådana förhållanden torde den lämpligaste utvägen näppeligen vara att såsom pa sina hall påyrkats — i förvaltningshänseende underordna sistnämnda försäkring under exempelvis olycksfalls- eller ålderdomsförsäkringen, utan torde man väl härvid böra förutsätta, att samtliga dessa försäkringsgrenar samordnas inom ett gemensamt förvaltningsorgan.»

Vid föredragning af ärendet inför Kung!. Maj:t den 29 april 1910 yttrade dåvarande statsrådet och chefen för civildepartementet bland annat: »För min del finner jag det vara helt naturligt, att någon mera definitiv organisation af den ifrågasatta tillsynsmyndigheten öfver sjukkassorna för närvarande icke gärna kan komma ifråga. Förutom hvad de sakkunniga och ämbetsverken däx-utinnan anfört ber jag jämväl få erinra om, att frågan om anordnandet af en mera omfattande socialförsäkring i vårt land för närvarande ånyo står på dagordningen, samt att icke ens sjukförsäkringen genom det nu framlagda förslaget till ny lag om sjukkassor och hvad därmed står i samband kan anses vara slutgiltigt löst. Under så-

200 Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 108.

dana förhållanden måste äfven enligt mitt förmenande hvarje tanke på att anordna den nu ifrågavarande tillsynsmyndigheten annat än helt provisoriskt vara utesluten.

I anledning af hvad riksförsäkringsanstalten, enligt hvad jag tidigare omnämnt, andraga angående önskvärdheten af socialförsäkringens enhetliga ledning och organiserande, vill°jao- ännu en gång upprepa, att angelägenheten häraf äfven af mig till fullo uppskattas? Med anstalten är jag ock enig däri, att äfven om ett departement eller en departementsbyrå inrättas för de sociala ärendena, en centralmyndighet alltid torde vara erforderlig för att handhafva den mera omedelbara verksamheten för socialförsäkringen. Min förhoppning är ock, enligt hvad jag ofvan framhållit, att eu sådan centralmyndighet, sa snart lämpligen kan ske, skall komma till stånd. Däremot är jag icke lika öfvertygad som riksförsäkringsanstalten därom, att det naturliga därutinnan skulle vara, att den nuvarande riksförsäkringsanstalten utvecklas till att upptaga de särskilda grenarna af socialförsäkringen och blifva den öfverordnade centralmyndigheten för alla dithörande ärenden. ^ Yisserligen är ju, såsom ock de sakkunniga framhållit, den möjligheten icke utesluten, att sadana förändringar vid den ifrågasatta revisionen af olycksfallsersättningslagen befinnas böra företagas beträffande anstalten, att spörsmålet om sjukkasseinspektionens förläggande till anstalten framdeles kan komma att framstå i en väsentligen annan dager än för närvarande, liksom då äfven spörsmålet om dess organiserande till centralmyndighet för socialförsäkringen i allmänhet.»

Den föreslagna anordningen blef godkänd af Riksdagen, som icke gjorde någon anmärkning beträffande förslaget om en provisorisk anordning af tillsynsmyndigheten.

Af dessa ofvan anförda yttranden framgår, att, såsom förut anmärkts, man aldrig afsett att det år 1910 fattade beslutet om organisationen af tillsynsmyndigheten och_dess förläggande till kommerskollegium skulle innebära något mera definitivt afgörande. Såsom de citerade yttrandena angifva, betonades i stället med skärpa och uttryckligen att det allenast vore fråga om ett provisorium i afvaktan på den väntade departemontsreformen och organiserandet af den sociala försäkringen.

De sakkunniga, som uppgjort förslaget till upprättande af en socialstyrelse, halva ock tydligen tänkt sig, att för närvarande icke någon del åt den sociala försäkringen, eller hvad som dit bör hänföras, nu borde definitivt organiseras.

De yttra härom (sid. 23) i sitt betänkande följande: »Fragan om den slutliga organisationen af den blifvande socialförsäkringens förvaltningsorgan kan för närvarande icke med säkerhet bedömas. Endast så mycket torde med visshet kunna förutses (såsom de bada kommittéerna ock framhållit), att den direkta försäkringsverksamhet, som staten själt kan komma att utöfva på ett eller flera af socialförsäkringens olika områden maste handhalvas af ett eller flera särskilda organ (försäkringsanstalter) — dit ock ledningen och kontrollen öfver lokala, offentliga eller enskilda organ för verksamheten under vissa betingelser kan komma att förläggas —- men att därförutom alltid torde böra förefinnas en för alla dessa anstalter gemensam, sammanhållande myndighet för socialförsäkringen. Huru denna skall anordnas blir uppenbarligen närmast beroende på omfattningen och karaktären af dess uppgifter, och torde komma att framgå af de nu pågående utredningarna.»

De sakkunniga hafva således här samma uppfattning som chefen för civildepartementet år 1910 eller att med beslut om organisationsformerna för socialförsäkringen bör anstå i afvaktan på resultatet af de pågående utredningarna.

Detta lärer ock vara den riktiga ståndpunkten. Socialförsäkringens förvaltning torde i framtiden blifva af don omfattning och af den kräfvande beskaffenhet att den icke böi inrangeras i ett ämbetsverk med en massa skiftande uppgifter, hvilka skulle kunna göra sig gällande på socialförsäkringens bekostnad. Därest, såsom är att hoppas, ett gemensamt cen-

201 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

tralverk organiseras iör att öfvertaga socialförsäkringens olika grenar, torde tillsynsmyndigheten öfver sjukkassorna eller, då sjukförsäkringen ordnas obligatoriskt, den öfvermyndighet för denna försäkringsgren, som da kommer att inrättas, böra, liksom organisationen för olycksfallsförsäkringen, ingå såsom en del däri. Erforderligt samarbete mellan denna centralmyndighet för socialförsäkringen och det ämbetsverk, som kan komma att handhafva förvaltningen af andra sociala frågor, kan naturligen astadkommas vare sig i öfverensstämmelse med det sätt, som sakkunniga föreslagit för samarbete mellan socialstyrelsen och andra verk, eller annorledes.

De sakkunniga synas emellertid icke konsekvent hafva fasthållit ofvan angifna ståndpunkt. A sid. 24 i förslaget anföra de ifråga om socialstyrelsens uppgifter med afseende å socialförsäkringen, att dessa skulle af anfördt skäl tillsvidare i hufvudsak begränsas till att öfvertaga handläggningen af de ärenden på detta område, som för närvarande åligga kommerskollegium. Den kollegium år 1910 tilldelade uppgiften att vara tillsynsmyndighet öfver sjukkasseväsendet i riket och den för sådant ändamål i anslutning till kollega afdelning för arbe tss ta ti stik upprättade sjukkassebyrån, skulle sålunda i sin helhet öfvergå till den nya socialstyrelsen. Dit skulle ock, för såvidt nu föreliggande förslag till lag om moderskapsförsäkring blir antaget, komma att höra centralförvaltningens däraf föranledda uppgifter. Vidare borde, enligt de sakkunniga, till socialstyrelsen lämpligen öfverföras de kommerskollegium nu tillkommande uppgifterna på grund af lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 och kungörelsen den 17 november 1905 angående anmälan om olycksfall i arbete jämte kungl. brefvet af samma dag angående olycksfallsstatistiken, nämligen att fastställa formulär till sådan anmälan, att mottaga dessa anmälningar, att föranstalta ^ om undersökning rörande inträffadt olycksfall, att angifva till åtal förseelser rörande underlåtenhet att afgifva sådan anmälan samt att utarbeta olycksfallsstatistiken. ......Att sakkunniga vid utformandet af sitt förslag ändrat ståndpunkt i frågan om socialförsäkringens organisation synes ock ytterligare bestyrkas af deras yttranden rörande den personal, som skulle i socialstyrelsen anställas på ordinarie stat. De anföra nämligen å sid. 50 följande: »Till uppförande å ordinarie stat föreslås sålunda endast de tjänstebefattningar och de anslagsposter^ hvilka för ordinarie arbetsuppgifter och under alla förhållanden pröfvats blifva erforderliga.» Och i statförslaget för socialstyrelsen upptages enligt såväl alternativ I som alternativ II en byrå för sjukkasseärenden med en byråchef och öfverinspektor, en förste aktuarie (tillika inspektörsassistent), en sekreterare, en aktuarie (tillika registrator för sjukkasseregistret och kassör), en förste kontorsskrifvare och två kontorsskrifvare, samtliga ordinarie befattningshafvare. Fjärde byrån (enligt alternativ II tredje byrån), som skulle handhafva socialstatistiken och publikationsverksamheten, upptager ordinarie befattningshafvare för närvarande med uppgift att utarbeta statistik angående registrerade sjukkassor och olvcksfall i arbete.

Visserligen hafva sakkunniga betonat, att vidtgåendc föreskrifter borde meddelas om skyldighet för vederbörande befattningshafvare att vara underkastade den utvidgade eller förändrade tjänstgöring eller den förflyttning till annat ämbetsverk, som kan varda dem i behörig ordning alagd. Det torde emellertid vara tvifvelaktigt, om dylika föreskrifter medföra asyftadt resultat eller innebära garanti för att en framtida, af förändrade förhållanden påkallad omorganisation skall kunna genomföras utan större svårighet. Till belysande af detta påstående tillåter sig riksförsäkringsanstalten anföra ett uttalande af statsrådet och chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet den 13 januari 1912 rörande fråga om anslag till statistiska centralbyrån, nämligen:

»Anser jag sålunda, att fragan om den officiella statistikens omorganisation icke längre kan utan stola olägenheter undanskjutas, utan nu bör, i den mån sådant kan ske, upptagas

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 82 Käft. (Nr 108.) 26

202 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

till pröfning, så måste jag å andra sidan, såsom jag förut nämnt, fasthålla vid att den^ nya organisation, som kan komma till stånd, tillsvidare måste få en provisorisk karaktär, så att den icke på något sätt föregriper den definitiva organisation af statistiken, som framdeles kan blifva beslutad i sammanhang med pröfningen af departementalkommitterades blifvande förslag till omorganisation af den centrala förvaltningen i allmänhet. Under sådana omständigheter synes den lämpligaste lösningen af frågan vara, att anslag till de nya statistiska tjänster, som kunna behöfvas, tillsvidare i allmänhet beviljas endast på extra stat, i hvilket fall Kungl. Maj:t och Riksdagen har i sin hand att när som helst vidtaga de ändringar i organisationen, som kunna blifva erforderliga.»

Dessutom torde få erinras, att föreskriften om skyldighet för vederbörande befattningshafvare att underkasta sig utvidgad eller förändrad tjänstgöring eller förflyttning^ till annat ämbetsverk icke innebära någon trygghet för, att man vid omorganisationen erhåller den lämpliga och rätta personen för arbetet i den nya eller ändrade organisationen.

Då man måste räkna med möjligheten att tillsynsmyndigheten öfver sjukkassorna i en snar framtid kan komma att utbrytas ur det nya verket, bör ur anförda synpunkter försiktigheten bjuda, att nämnda tillsynsmyndighet tillsvidare bibehåller sin provisoriska ställning.

Hvad härefter sjuk- och olycksfallsstatistiken och särskildt den senare beträffar tillåter sig riksförsäkringsanstalten erinra om följande:

I nådig proposition till 1903 års Riksdag föreslog Kungl. Maj:t, att utarbetandet och offentliggörandet af sjukkassestatistiken skulle ske genom riksförsäkringsanstaltens försorg.

I anslutning till en inom Andra Kammaren af herr Ernst Beckman väckt motion yttrade emellertid Riksdagen i skrifvelse den 20 maj 1903, att Riksdagen lika med motionären ansåge att detta uppdrag ej borde gifvas åt riksförsäkringsanstalten, hvilken ej vore en myndighet med speciellt statistisk kompetens och verksamhet, utan i stället lämpligen borde anförtros åt kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik. Härjämte tilläde Riksdagen i sin skrifvelse, »att det vid uppgörande af premietariffer och dylikt måste vara af betydelse för riksförsäkringsanstalten att en, såvidt möjligt är, tillförlitlig statistik öfver sjukdoms- och dödlighetsförhållandena inom olika arbetsklasser kommer till stånd, hvarför det synes ligga i riksförsäkringsanstaltens eget intresse, såväl att de inkommande uppgifterna angående sjukkasseväsendet underkastas en fullständigare statistisk bearbetning än den anstalten själf torde kunna verkställa, som ock att statistiken öfver sjukkassornas verksamhet sättes i samband med statistiken angående olycksfall i arbete genom att anordnas och upprättas af samma institution, som skulle komma att ombesörja sistnämnda statistik».

I enlighet med Riksdagens sålunda uttalade önskan beslöt Kungl. Maj:t den 30 oktober 1903, att sjukkassestatistiken skulle utarbetas inom kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik, samt föreslog vidare för 1904 års Riksdag, att afdelningen jämväl skulle utarbeta statistiska årsredogörelser för olycksfall i arbetet. Denna framställning bifölls af Riksdagen enligt skrifvelse den 20 maj 1904.

Genom nådigt bref den 17 november 1905 fastställdes närmare bestämmelser för olycksfallsstatistikens utarbetande från och med 1906. Af kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik har hittills publicerats statistiska redogörelser angående sjukkassorna för åren 1901—1909 samt redogörelser angående olycksfall i arbete för åren 1906 och 1907.1

1 Sedan detta skrifvits, har äfven redogörelsen för olycksfall i arbete år 1908 utkommit.

203 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Beträffande sjukkassestatistiken anser sig riksförsäkringsanstalten endast böra anmärka, att Riksdagens ofvan omnämnda afsikt med densamma icke blifvit uppfylld, i det att den dels är alltför summarisk, för att riksförsäkringsanstalten skulle kunna betjäna sig af densamma vid uppgörande af premietariffer och dylikt, och dels icke satts i samband med statistiken rörande olycksfall i arbete.

I publikationerna rörande olycksfallsstatistiken framhåller kommerskollegium, att vissa bristfälligheter vidlåda densamma. Sålunda påpekar kollegium, att det icke lider något tvifvel, att icke ett betydande antal under åren 1906 och 1907 inträffade olycksfall icke anmälts’ till kollegium. Kollegium anser emellertid, att den ofullständighet, som på detta sätt gjort sig gällande med afseende å anmälningspliktens fullgörande, i hufvudsak endast torde gälla i fråga om olycksfall af lindrigare beskaffenhet, men att däremot svårare olycksfall i de flesta fall torde hafva blifvit i författningsenlig ordning anmälda.

Vidare har kollegium i nämnda redogörelser omnämnt bland annat, att i en del fäll fullständiga uppgifter rörande den slutliga påföljden af inträffade olycksfall saknades; samt att det understundom inträffat att vidkommande olycksfall, som medfört varaktig skada, upplysning visserligen vunnits rörande beskaffenheten, men däremot icke rörande graden af den uppkomna invaliditeten, som därför i en del fall bestämts med ledning af riksförsäkringsanstaltens berättelser, i andra fall åter rubricerats som okänd.

I afseende på bergshandtering och industrien i egentlig mening hade kollegium för år 1906 med ledning af från arbetsgifvarna inkomna uppgifter kunnat meddela upplysning om antalet »årsarbetare» och därpå grundade relativa olycksfallssiffror. Det hade dock icke varit möjligt att erhålla dylika uppgifter beträffande öfriga till den egentliga industrien ej hänförliga yrken, i fråga om hvilka skyldighet att anmäla olycksfall förelåge. Detta vore naturligtvis så mycket beklagligare som bland dessa senare yrkesgrenar förekomma åtskilliga, hvilka — såsom exempelvis stufverirörelse, järnvägsdrift samt byggnadsverksamhet af olika slag — med hänsyn till olycksfallsrisken vore att räkna bland de allra farligaste. Då den ofullständighet, som på denna punkt förefunnes hos den svenska olycksfallsstatistiken, vore ägnad att i afsevärd grad förringa dess värde, vore det högeligen önskvärdt, att utvägar måtte beredas att för framtiden afbjälpa densamma. I redogörelsen för 1907 meddelar kollegium, att det i vissa fall lyckats erhålla fullständigare uppgifter uti ifrågavarande afseende, i det att antalet årsarbetare kunnat angifvas järmväl för järnvägsdrift, järnvägarnas verkstäder och spårvägsanläggningar. I

I skrifvelse af den 10 juni 1911 till riksförsäkringsanstalten har kommerskollegium angående olycksfallsstatistiken likaledes anfört, att det antal olycksfall, som redovisades i de af kollegium utgifna redogörelserna för under åren 1906 och 1907 inträffade olycksfall i arbete, icke motsvarade det under de af statistiken berörda åren verkligen inträffade antalet olycksfall. Orsaken härtill vore närmast den, att vederbörande i åtskilliga fall försummade att fullgöra den dem enligt kungörelsen den 17 november 1905 åliggande anmälningsplikten. Kollegium hade därför nödgats söka utvägar för att afhjälpa den bristfällighet, som på grund af bland annat nämnda förhållande måste vidlåda den af kollegium utarbetade olycksfallsstatistiken. En dylik utväg hade kollegium funnit vara att hänvända sig till riksförsäkringsanstalten och dem bland rikets enskilda försäkringsanstalter eller öfriga organisationer, hvilka ägnade sin verksamhet åt försäkring mot olycksfall i arbete, för att åvägabringa en jämförelse mellan de till kollegium ingående anmälningar om olycksfall i arbete samt de anmälningar

204 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

angående bland olycksfallsförsäkrade arbetare inträffade olycksfall, som af vederbörande försäkringstagare verkställdes hos respektive försäkringsanstalter. Kollegium hade ansett, att denna undersökning till en början borde omfatta allenast den mekaniska verkstadsindustrien och stenindustrien samt afse år 1908. I skrifvelsen meddelade kollegium vidare, att kollegium redan vändt sig till några enskilda olycksfallsförsäkringsanstalter och af dem erhållit önskade uppgifter, och hemställde kollegium tillika att genom någon dess tjänsteman få efter samråd med vederbörande i riksförsäkringsanstalten hos riksförsäkringsanstalten införskaffa liknande uppgifter.

I enlighet härmed verkställdes af kollegium en undersökning beträffande de två nämnda industrierna. Huru denna undersökning utfallit har riksförsäkringsanstalten sig icke bekant.1

Det är tydligt att i de fall, då antalet årsarbetare för en yrkesgrupp saknas, det är omöjligt att för denna yrkesgrupp beräkna olycksfallsrisken. I de fall åter, då antalet årsarbetare finnes angifvet, kommer ofullständigheten i olycksfallsanmälningarna att medföra, att den på grundval af sådan statistik uträknade olycksfallsrisken i genomsnitt blir mindre än den verkliga. Om emellertid, såsom kommerskollegium betonat som sannolikt, svårare olycksfall i de flesta fall blifvit anmälda, kunde man tänka sig att det vore möjligt att beräkna risken för svårare olycksfall (ehuruväl en del för en noggrannare premieberäkning erforderliga uppgifter saknas i kommerskollegii statistik). Riksförsäkringsanstalten har i detta syfte försökt att med ledning af kommerskollegii statistik öfver olycksfall i arbete år 1907 med afseende å de yrkesgrupper, för hvilka antalet årsarbetare är angifvet, göra en approximativ beräkning öfver kostnaden för försäkring, motsvarande arbetsgifvares ersättningsskyldighet enligt 1901 års lag, således afseende endast olycksfall, som medfört död eller nedsättning i arbetsförmågan utöfver sextionde dagen efter olycksfallets inträffande. Därvid framgick, att, om riksförsäkringsanstalten i sin försäkringsverksamhet skulle tillämpat i enlighet härmed uträknade lagpremier, dessa skulle visat sig alldeles otillräckliga (endast mellan 55 och 60 % af de erforderliga) och en högst betydande förlust således uppkommit på försäkringsverksamheten. Häraf synes med hög grad af sannolikhet framgå, att äfven beträffande svårare olycksfall anmälningsskyldigheten fullgöres synnerligen ofullständigt, och att kommerskollegii olycksfallsstatistik i dess nuvarande form är oanvändbar för försäkringstekniska beräkningar. I hvarje fall har det med denna statistik åsyftade ändamål, att densamma skulle utgöra en grundval för riksförsäkringsanstaltens premieberäkningar, icke kunnat ens i någon mån uppfyllas. Ej heller lär yrkesinspektionen kunna hafva något gagn af statistiken i dess nuvarande form.

Visserligen skulle de statistiska uppgifterna öfver olycksfall i arbete kunna vinna i fullständighet genom anlitande i full utsträckning af de utvägar, som kollegium i sin nyss berörda skrifvelse förmält sig ämna anlita. Dock komme ofullständigheten fortfarande att till en väsentlig del kvarstå, nämligen beträffande de af arbetsgifvaren icke olycksfallsförsäkrade arbetarna.

Med hänsyn härtill och då under statens auktoritet icke böra utgifvas statistiska sammanställningar, som äro i så hög grad missvisande, skulle statistiken kunna inskränkas till att afse allenast olycksfallsförsäkrade arbetare, således dem, som äro försäkrade dels i riksförsäkringsanstalten, dels i enskilda olycksfallsförsäkringsanstalter. 1

1 Af redogörelsen för olycksfall i arbete är 1908 bekräftas, att anmälningsskyldigheten endast mycket ofullständigt fullgjorts, äfven beträffande svårare olycksfall.

205 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Riksförsäkringsanstalten kan naturligtvis åläggas att för bearbetning från annat ämbetsverks sida tillhandahålla sitt statistiska material, hvarvid detta dock alltid måste finnas tillgängligt inom anstalten för det dagliga arbetet därstädes. Då emellertid riksförsäkringsanstalten under inga omständigheter kan afstå från att för eget ändamål bearbeta nämnda statistiska material, måste det synas olämpligt att sålunda låta materialet blifva föremål för dubbel bearbetning. En sådan anordning skulle äfven medföra onödig kostnad för det allmänna, hvarför utarbetandet af statistik på grundval af riksförsftkringsanstaltens material bör ske af anstalten ensam.

Beträffande de enskilda försäkringsanBtalterna torde man icke kunna påräkna att erhålla för en tillfredställande statistik erforderligt material på annat sätt, än att insamlandet och bearbetningen verkställas af dessa anstalters tillsynsmyndighet, försäkringsinspektionen, i likhet med hvad som sker i fråga om andra grenar af den enskilda försäkringsverksamheten. Det bör naturligtvis vara af intresse såväl för allmänheten som för de enskilda olycksfallsförsäkringsanstalterna själfva, att utförligare statistiska uppgifter rörande deras verksamhet publiceras, hvarigenom skulle kunna åstadkommas en så tillfredsställande olycksfallsstatistik, som öfver hufvud taget är möjlig, så länge den sociala olycksfallsförsäkringen är splittrad på ett flertal anstalter med olika försäkringsvillkor och olika sätt att bedöma skadorna.

Emellertid skulle man tillsvidare och intill dess obligatorisk försäkring blifvit införd, kunna nöja sig med riksförsäkringsanstaltens statistik såsom den enda officiella. Anstaltens statistik i och för sig torde redan nu vara — och, särskilt på grund af anstaltens starka utveckling under senaste tid, framdeles i än högre grad blifva — användbar äfven för andra ändamål än riksförsäkringsanstaltens egen försäkringsverksamhet. Riksförsäkringsanstalten får i detta afseende hänvisa till sin år 1911 ntgifna femårsstatistik (omfattande åren 1903— 1907) äfvensom den i riksförsäkringsanstaltens berättelse för år 1910 intagna definitiva statistiken för år 1908. Därest utvidgning i vissa afseenden skulle anses önsklig, kan sådan företagas, utan att någon stor kostnad behöfver däraf föranledas.

Sedan obligatorisk olycksfallsförsäkring blifvit införd, kan det naturligtvis icke komma i fråga att den officiella statistiken skulle grundas på anmälningar af den art, som nu ingå till kommerskollegium. Den kommer då gifvetvis att grundas på försäkringsmaterialet.

Därest man, såsom synes lämpligt, låter den på de af arbetsgifvare lämnade olycksfallsanmälningarna grundade statistiken upphöra, skulle arbetsgifvarna kunna befrias från det besvär och den kostnad för läkarbetyg m. in., som orsakas dem genom den nuvarande anmälningsskyldigheten för statistiskt ändamål. Äfven för myndigheterna skulle lindring i deras arbete uppstå, hvarjämte för statsverket skulle åstadkommas en väsentlig besparing i kostnader.

Huru än kommer att förfaras med olycksfallsstatistikens utarbetande, måste det emellertid anses olämpligt att nu binda sjukkasse- och olycksfallsstatistiken i den föreslagna socialstyrelsen. Hvarest denna statistik bör förläggas, kan bestämmas först sedan organisationsformerna för den sociala försäkringen blifvit definitivt fastställda. De befattningar, som äro afsedda för denna statistik böra därför icke uppföras på ordinarie stat; och tillåter sig riksförsäkringsanstalten i fråga härom jämväl åberopa de skäl, som ofvan anföris emot att för närvarande vidtaga någon ändring af tillsynsmyndighetens öfver sjukkassorna provisoriska karaktär.

Riksförsäkringsanstalten har ansett det vara sin skyldighet att framföra ofvan angifna synpunkter i afseende å organisationen af tillsynen öfver sjukkassorna samt sjuk- och olycksfallsstatistiken, då dessa synpunkter, såvidt för riksförsäkringsanstalten är kändt, icke när-

206 Kungl. Majtfs nåd. proposition Nr 108.

mare berörts i de yttranden, som af myndigheter eller andra afgifvits öfver det af sakkunniga uppgjorda förslaget till upprättande af socialstyrelse.

Stockholm den 4 mars 1912.

Underdånigst

J. MAY.

Ivar Tengstrand. 0. F. Enbom. Karl Dickman.

föredragande.

Bil. 5.

Ålderdomsförsäkringskommittén.

Till Konungen.

Genom remiss den 12 februari 1912 har Eders Kungl. Maj:t infordrat ålaerdomsförsäkringskommitténs utlåtande öfver ett remissen bilagdt, inom civildepartementet af särskild! tillkallade sakkunniga utarbetadt förslag till upprättande under civildepartementet af ett centralt verk för sociala ärenden, socialstyrelsen, i hvad förslaget afser nämnda styrelses uppgifter med afseende å socialförsäkringsärenden.

Med anledning häraf får kommittén anföra följande.

Beträffande de båda områden af socialförsäkringen, som utgöra föremål för kommitténs utredning, nämligen invaliditets- och ålderdomsförsäkringen samt arbetares försäkring mot olycksfall i arbetet, synes med det ifrågavarande förslaget väsentligen afses att till ett för behandling af sociala frågor under civildepartementet upprättadt verk, benämndt socialstyrelsen, jämväl förlägga behandlingen af de försäkringsärenden, som tillhöra Eders Kungl. Maj:ts pröfning, och att bereda departementschefen sakkunnigt biträde vid dessa ärendens handläggning. Med denna anordning åsyftas ej någon förändring af riksförsäkringsanstaltens ställning och uppgift eller att bestämma organisationen af en blifvande ålderdomsförsäkring.

Kommittén, som ännu icke afslutat sitt förelagda arbete och för den skull, beträffande de ofvannämnda försäkringsgrenarna, ej här kan ingå på frågan om de lämpligaste organisationsformerna, kan för sin del ej finna, att ofvanberörda med den föreslagna socialstyrelsen afsedda anordning skulle föregripa den omnämnda organisationsfrågans framtida lösning.

Underdånigst AND. LINDSTEDT.

Stockholm den 26 februari 1912.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

207 Bil. S.

Centralförbundet för socialt arbete.

Till Kungl. Kommerskollegium.

Sedan Kungl. Kommerskollegium enligt offentligt tillkännagifvande uppmanat de korporationer och enskilda, hvilka önskade yttra sig med anledning af ett af särskildt utsedda sakkunniga i februari 19X2 afgifvet förslag till upprättande under civildepartementet af ett centralt verk för sociala ärenden — socialstyrelsen — att till kollegium inkomma med sina framställningar i ämnet, får centralförbundet för socialt arbete, som tagit del af nämnda förslag, med anledning däraf anföra följande.

Den tid, som stått förbundet till buds för behandling af de sakkunnigas förslag, har gifvetvis icke möjliggjort något djupare inträngande däri. Förbundet vill därför här inskränka sig till att beröra några hufvudpunkter i förslaget, hvilka synts förtjänta af ett större beaktande särskildt ur synpunkten af de intressen, hvilka förbundet i sin verksamhet företräder.

Det synes förbundet uppenbart, att den ordning för de sociala ärendenas handläggning inom statsförvaltningen, hvilken för närvarande är rådande, gifver anledning till åtskilliga svåra olägenheter. Såsom vid flera tillfällen i Riksdagen betonats och äfven med styrka framhållits såväl af de sakkunniga som af kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade i deras den 18 november 1911 afgifna gemensamma betänkande angående inrättandet af en socialstyrelse, äro de sociala ärendena för närvarande fördelade på nära nog samtliga statsdepartement. Denna splittring mellan olika förvaltningsgrenar måste innebära fara för, att det nödiga sambandet mellan de olika frågorna förloras och den målmedvetna sträfvan äfventyras, som fordras för hvarje framgångsrikt ingripande på det sociala området. Särskildt i våra dagar måste det vara ett viktigt intresse för det allmänna och framför allt för dem, som ägna sin verksamhet åt det sociala arbetet, att de sociala ärendenas handläggning inom statsförvaltningen blir tillgodosedd på ett sätt, som innebär ökade garantier för dessa frågors fruktbringande behandling.

Till vinnande af detta syfte synes förbundet den af de sakkunniga nu föreslagna socialstyrelsen vara väl skickad. Genom inrättande af en sådan statsinstitution skulle de för närvarande till statsförvaltningen hörande sociala ärendena i så stor utsträckning som möjligt sammanföras till den gemensamma och enhetliga handläggning, tack vare hvilken statens verksamhet för de olika sociala spörsmålens lösning utan tvifvel skall blifva mer initiativrik, följdriktig och framsynt. Det bör äfven beaktas, att åtskilliga viktiga reformer på det sociala området för närvarande stå på dagordningen — i några fall måhända redan under innevarande riksdag blifva lösta — och sålunda i större eller mindre utsträckning komma att under de närmaste åren öka den sociala förvaltningens uppgifter. I denna om-

208 Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 10S.

ständighet ser förbundet en hufvudsaklig anledning till nödvändigheten af, att eu särskild socialförvaltning inrättas redan nu. Skulle sa ej blifva fallet, måste de uppgifter, som de förutsedda reformernas genomförande framkalla, anförtros antingen åt olika, redan bestående eller nya, för ändamålet inrättade förvaltningsorgan. Härigenom skulle den nu rådande splittringen på området ytterligare ökas och alla därmed förenade olägenheter stegras. Därför synes med inrättande af den föreslagna socialstyrelsen icke längre böra anstå, hvarjämte äfven däråt redan från början torde böra gifvas en sådan organisation, att den är i stånd att utan svårigheter mottaga de nytillkommande uppgifterna.

Förbundet, som med det anförda sålunda velat betona icke blott behofvet af ett centralt förvaltningsorgan för de sociala ärendenas behandling öfver hufvud utan äfven önskvärdheten af, att detta måtte snarast möjligt komma till stånd, saknar i öfrigt anledning att närmare ingå på omfattningen och fördelningen af den åt de sakkunniga föreslagna socialförvaltningens ärendesgrupper samt dess organisation o. d. Förbundet vill endast i detta sammanhang understryka hvad de sakkunniga anfört till frågan om arbetarskyddsärendenas förläggning. Det synes förbundet icke höra rada något tvifvel om, att dessa ärenden i alldeles särskild grad äro af den natur, att de böra sammanhållas inom den enhetliga socialförvaltningen. Den sakkunskap, som måste kräfvas vid handläggandet af arbetarskyddsärendena inom den högsta förvaltningen, kan icke förutsättas blifva så mångsidigt företrädd inom någon annan gren af statsstyrelsen som hvad inom socialförvaltningen måste antagas blifva fallet, där jämte den tekniska äfven den i olika sociala frågor väl bevandrade sakkunskapen på det fylligaste sätt blifver representerad. Arbetarskyddet är icke blott eller ens hufvudsakligen ett tekniskt problem, det är framför allt en fråga af vidtomfattande socialekonomisk betydelse och dess gifna plats sålunda inom den gren af statsstyrelsen, som det tillkommer att handhafva de sociala frågorna.

Eu af de viktigaste förutsättningarna för, att socialstyrelsens verksamhet skall bli af fruktbärande art ser förbundet emellertid däri, att den, såsom äfven de sakkunniga framhåller, i sin verksamhet söker upprätthålla den lifligaste kontakt med det praktiska lifvet och därvid icke minst, att den står i oafbrutet samarbete med dem, som i sina intressen beröras af de växlande sociala spörsmålen. Genom ett fasthållande vid dessa grundsatser och särskildt uppmärksammande af deras innebörd skola de farhågor undanröjas, hvilka för närvarande möjligen på åtskilliga håll i detta afseende hysas och som bygga på den uppfattningen, att ett öfverflyttande till ett statens organ, af en social frågas handhafvande i någon mån innebär fara för dess »byråkratiserande» — utan tvifvel en af de svaraste olägenheter, för hvilka ett dylikt spörsmål kan utsättas. Förbundet har därför velat understryka betydelsen af denna synpunkt och uttala den säkra förhoppningen, att nödvändigheten af den växelverkan mellan socialförvaltningen, det lefvande lifvet och dem som där i ett eller annat afseende beröras af det sociala arbetet och dess handhafvande, hvilken är ett ^afgörande villkor för att det nya statsorganet skall blifva till varaktigt gagn, ständigt måtte klart inses af dess ledning och öfriga medarbetare.

I sådant sammanhang vill förbundet ock slutligen betona vikten åt, att den nya statsinstitutionens tillkomst ej måtte inskränka eller förkväfva det omfattande arbete på flertalet sociala områden, som sedan länge utförts och alltjämt utöfvas af enskilda organisationer och personer. Detta det frivilliga sociala arbetet, hvilket förbundet och de till detsamma anslutna föreningar i rik skiftning företräda, synes — tack vare de friare former, under hvilka det kan göra sig gällande, och don mångfald af områden, där en af initiativrikedom och hängifven personlig insats buren verksamhet är af den största betydelse — äga en uppgift vid sidan af statens, hvars vikt i här förevarande fall icke bör underskattas. Det torde således böra komma att framstå såsom en angelägen plikt för representanterna

209 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

såväl för det föreslagna statsorganet, som för det frivilliga sociala, arbetet att sinsemellan ej blott, om sa kan blifva nödvändigt, afgränsa de olika områdena för deras respektive verksamhet, utan ock framför allt att åstadkomma det närmaste samarbete till ömsesidig båtnad och till gemensamt gagn för de sociala spörsmålens lyckliga utvecklingsgång i vårt land.

Stockholm den 28 februari 1912.

Centralförbundet för socialt arbete Enligt uppdrag

Emilia Broomé. G. H. von Koch. Erik B. Rinman.

Bil. 7.

Nationalföreningen mot emigrationen.

Till Kungl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegium.

Sedan Kungl. kommerskollegium beredt intresserade korporationer tillfälle att yttra sig öfver det af särskilda sakkunniga utarbetade förslaget till upprättande under civildepartementet af ett centralt verk för sociala ärenden, tillåter sig nationalföreningen mot emigrationen härmed framlägga några synpunkter i frågan. Själffallet bär föreningen därvid ansett sig höra. begränsa sina uttalanden till de delar af förslaget, som direkt beröra området för föreningens verksamhet, d. v. s. emigrationsfrågan och vissa därmed sainmanhängade spörsmål.

Såsom de sakkunniga erinrat, har emigrationsfrågan hittills icke från statsmakternas sida rönt den uppmärksamhet, som dess stora betydelse bort påkalla. Under mer än fem årtionden ^ har man sett strömmen af utvandrare välla ut ur landet utan att på allvar ens försöka nagra medel att kvarhalla dem eller att sedan för hemlandet återvinna de afflyttade. Lagstiftningen har visserligen tvungits att ingripa, men endast för att förhindra de mest ogenerade yttringarna af emigrantvärfning genom de i emigranttrafiken direkt intresserade mellanhänderna, emigianiagenterna, samt för att söka tillförsäkra de affattande ett visst skydd under resan. Först under den senaste tiden har en klarare uppfattning af emigrationens natur och betydelse börjat tränga igenom, och föreningen vågar tro, att den verksamt bidragit till en sådan fördjupad syn på frågan.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 82 käft. (Nr 108.) 27

210 Käng!. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Om ock emigrationen i första rummet är förorsakad af ekonomiska förhållanden,

«å måste den dock i väsentlig män betraktas och behandlas som eu social fråga — och som sådan eu af våra största. Det är de kroppsarbetandes starka emigration, som innebar eu olycka och eu fara för landet. Sträfvande^ att söka här bevara eller till hemlandet återförvärfva dessa böra då gifvetvis vara af framträdande intresse för den myndighet som har sig anförtrott den betydelsefulla uppgiften att i öfrigt taga hand om och befrämja de ekonomiskt svagares intressen. Då vidare ur ekonomisk synpunkt arbetet for emigrationens förebyggande strängt taget blir detsamma som arbetet i allmänhet att främja näringslifvets utveckling och sålunda måste sa att säga fördelas pa dess mangtaldiga olika uppgifter: jordbrukets uppryckning, stärkande af industriens konkurrenskraft o. s v., hvita uppgifter tillgodoses af olika statsorgan och endast i mindre man kunna fullföljas under hänsyn till skälfva emigrationsproblemet, medan däremot detta pa det sociala området later sia mera enhetligt atkommas med direkta åtgärder - arbetsförmedling, olika former åt socialförsäkring o. s. v. — synes det, som skulle den sammanhållande ledningen och ™tmtivet för de statliga sträfvandena på detta område böra lämpligast förläggas ull den myndighet, som i allmänhet äger att företräda det sociala arbetet i landet.

Enligt hvad som synes framgå af de sakkunnigas förslag samt departemental^ om mitterades och kommerskollegiikommitténs utredning i frågan behandlas för närvarande de speciella ärenden, som angå emigrantagenter och emigrantfartyg af en byra inom kommerskollegium medan de med emigrationsspörsmålet sa nära samhörande arendena om arbetsmarknadens läge, arbetslöshet och offentlig arbetsförmedling in. fl. handläggas a eu annan byrå samt slutligen ärenden om privat platsanskaffning tillhora en tredje byra Det vill förefalla, som om en sådan splittring af hvarandra så närstående ämnen skulle medtoia olägenheter och påkalla eu förändring. Endast genom att närbesläktade frågor sammanhålla^ sa nära som möjligt inom administrationen, torde denna nämligen kunna ingripa tillräckligt effektivt för nödiga reformers genomförande. Föreningen anser darfor också, att inom de föreslagna sociala verket de nu berörda frågorna böra föras till samma byra. Samtidigt anser sig emellertid föreningen böra kraftigt understryka, att de specifika emigrationsfragorna äro af den omfattande betydelse och den säregna karaktär, att de ingalunda kunna komma fullt till sin rätt med den ställning de enligt det nu föreliggande förslaget skulle komma att intaga, sammanträngda med en mångfald af kräfvande arbetarfrågor och allmänna sociala spörsmål Med den föreslagna organisationen, genom hvilken emigrationsfragan sa att saga insattes i sin naturliga miljö, är dock den första förutsättningen gifven för en utveckling, som småningom ger denna fråga den ställning den bör äga som eu statsangelägenhet af synnerlig betydelse ^ emigrationens förebyggande har föreningen särskilt uppmärk-

sammat betydelsen af att tillmötesgå och uppmuntra den uppväxande ungdomens naturliga sträfvan att så tidigt som möjligt bilda ett eget hem. Just de svårigheter som pa denna punkt möta, och i allmänhet de otillfredsställande bostadsforhallandena mångenstädes i vält

land äro otvifvelaktigt ägnade att öka emigrationen. . , ( .

Såsom de sakkunniga framhålla, är statsförvaltningens befattning med egnahemsfragau för närvarande inskränkt till dess låneverksamhet, hvilken afser skapandet af både bostadsoch jordbrukshem, företrädesvis det senare. Vägarna att na eu effektiv organisation åt statens jordpolitiska aktion är här icke platsen att beröra. Hvad åter beträffa:- egnahemslåneröreisen för bostadsändamål och i sista hand bostadsfragan i dess helhet maste gifvetvis denna vara föremål för särskildt intresse från den myndighet, som skall närmast omhänderhafva de mindre bemedlades angelägenheter. Emellertid far härunder icke förbises, att eu af de första, om icke den första förutsättningen for ett bättre tillgodoseende åt de mind

211 Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 108.

bemedlade klassernas bostadsförhållanden är, att denna gren af byggnadsverksamheten äger tryggad tillförsel på relativt billigt kapital på ett helt annat sätt än nu. Denna kapitaltillförsel torde emellertid kräfva en under statskontroll stående bankmässig organisation, åt hvilken gifvetvis måste förbehållas eu afsevärd andel af ledning och rätt till initiativ på detta område.

Med afseende å det sociala verkets organisation vill föreningen endast framhålla, att statens uppgifter beträffande bostadsfrågan helt visst skola — på samma sätt som ofvan framhållits rörande de specifika emigrationsfrågorna — inom en nära framtid blifva af sådan vikt och omfattning, att det sociala verket för deras handläggning måste utrustas med särskilda arbetskrafter.

Föreningen vill slutligen uttala sin förhoppning om, att den föreslagna styrelsen, om den blir verklighet, skall låta sig angeläget vara att förtroendefullt stödja och till det allmännas bästa utnyttja det frivilliga arbete, som redan med framgång påbörjats inom de här berörda verksamhetsområdena, och som allra minst kan undvaras, så länge de inom dem liggande intressena icke äro mera direkt företrädda än hvad fallet synes blifva i en organisation, upprättad i enlighet med det nu föreliggande förslaget.

Stockholm den 24 februari 1912.

För centralstyrelsen för Nationalföreningen mot emigrationen:

DOSTA TAMM.

Adrian Molin.

Bil. 8.

Svenska fattigvärdsförbundet.

Till Konungen.

Med anledning af att Kungl. Kommerskollegium beredt tillfälle för intresserade korporationer och föreningar att inkomma med yttrande öfver det af särskilda sakkunniga afgifva »förslag till upprättande under civildepartementet af ett centralt verk för sociala ärenden, socialstyrelsen», får Svenska fattigvårdsförbundet, som bland sina medlemmar räknar bland annat 476 af rikets fattigvårdsstyrelser och ett 60-tal välgörenhetsföretag, genom sitt arbetsutskott vördsamt afgifva följande yttrande.

212 Kungl. Majits nåd. proposition Nr 108.

Svenska fattigvårdsförbuudets arbetsutskott förväntar med stor tillfredsställelse att genom den föreslagna socialstyrelsens tillkomst de sociala frågorna skola kunna erhålla en sakkunnig och enhetlig behandling. Utskottet anser sig emellertid icke böra uttala sig om det föreliggande förslagets alla delar, utan tillåter sig allenast skärskåda den del af förslaget, som berör statens behandling af fattigvårdsfrågan.

I förslaget föreslås att till det blifvande centralverket skulle öfverflyttas frågor rörande den allmänna fattigvården, det vill säga dels de frågor af denna natur, som nu handläggas af kung!, jordbruksdepartementet, dels fatt! g vårdsstatistiken och dels de frågor om fattigvården, som i anledning af eu väntad ny fattigvårdslagstiftning kunde ytterligare komma att tillhöra Kungl. Maj:ts handläggning.

Däremot föreslås icke att till centralverket skulle öfverflyttas ärenden om vauartade och i sedligt afseende försummade barn, om fosterbarnsvården, om tvångsuppfostran af minderåriga förbrytare, om fromma stiftelser samt om tvångsinternering af alkoholister.

Det är i detta afseende, som förslaget väsentligast skiljer sig från det tidigare förslaget till socialstyrelse, det af departementalkommitterade och kommerskollegiikommittén afgifna betänkandet. Ty i detta senare föreslogs, att samtliga dessa ärenden skulle, järnte fattigvårdsfrågorna, öfverflyttas till socialstyrelsen.

För den som praktiskt deltagit i arbetet för nödens lindring och förebyggande står det emellertid klart, att de olika, bär uppräknade formerna för arbetet på detta område höra nära ihop och tillsammans bilda en naturlig grupp sociala ärenden.

Men lika nära som olika former af nödställdhet stå hvarandra, lika intimt måste det samarbete vara, som åsyftar att för olika grupper åstadkomma den behöfliga hjälpen. Särskilt är detta af allra största vikt då som en af de viktigaste grenarna af arbetet mot nödställdheten alltmer framträder de förebyggande åtgärderna. Det är utan vidare tydligt, att dessa måste ske efter en bestämd plan, och att ledningen och organiseringen af de tillgängliga krafterna bör utgå från en myndighets sida, ej från många, olikartade, af skilda intressen och mål besjälade myndigheters sida.

Om ur dessa synpunkter granskas det förslag, som nu föreligger, märkes genast, att de olika grenarna af arbetet mot nödställdheten komma att fördelas pa olika departement och byråer. Medan fattigvården förflyttas från jordbruksdepartementet till socialstyrelsen fastslås, att fosterbarnsvården skall förbli inom medicinalstyrelsen, de vanartade och sedligt försummade barnens vård i ecklesiastikdepartementet, där äfven flertalet fromma stiftelser torde få stanna, de minderåriga förbrytarnas vård skulle tillsvidare anförtros åt justitiedepartementet, ehuru i framtiden densamma skulle tillhöra det departement, som handlägger uppfostringsfrågor; angående det framtida ordnandet af värden af tvangsinternerade alkoholister göres intet bestämdt uttalande.

De olika formerna af nödställdhet skulle sålunda anförtros åt Denne olika departement och till socialstyrelsen skulle för närvarande endast hänskjutas den allmänna fattigvården.

Om man öfverhufvud anser, att ett samarbete i fråga om nödens motarbetande och förekommande är behöfligt, så måste man finna en dylik anordning mindre ändamålsenlig. Det återstår därför att undersöka, om andra väsentliga fördelar sta att vinna genom den föreslagna åtgärden att nu öfverflytta fattigvården till socialstyrelsen.

Till en början bör då erinras, att enligt det föreliggande förslaget fattigvården skulle förläggas till lista byrån, som skulle ha sig anförtrodd förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, arbetsmarknaden, nykterhetsverksamheten, personaltillsättning inom styrelsen, utredande af olika sociala spörsmål, utarbetandet af redogörelser för »Sociala Meddelanden» m. in. Dessa »mångskiftande ärenden» äga emellertid intet närmare samband med fattigvardsärendeua,

213 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

hvilka väl äfven knappast någon längre tid, på grund af utrymmesskäl, där kunna förbli. Också har i förslaget ifrugasatts, att fattigvårdsärendeiia skulle på grund af en »jämnare fördelning af arbetsuppgifterna» kunna förflyttas til! 3:dje byrån, som bland annat har sig anförtrodd de »mångtaliga ärenden rörande registrerade sjukkassor». Onekligen skulle denna förläggning ur synpunkten af de olika ärendenas gemensamma natur vara att föredraga framför den förra, om i framtiden till denna byrå kommer att hänföras ofvannämnda grenar af socialförsäkringen. Äfven gent emot socialförsäkringen bilda de ämnen, hvarom ofvan talats, eu i och för sig afgränsad grupp, mellan hvilkas behandling i statsförvaltningen skillnad i rätt väsentliga delar kommer att förefinnas. Då dessutom ännu intet förslag föreligger ifråga om ålderdoms- och invaliditetsförsäkringens genomförande, torde det ej vara möjligt att för närvarande med någon grad af säkerhet kunna bedöma, om fattigvårdsfrågorna böra samordnas med socialförsäkringen eller någon annan anordning träffas.

Om sålunda å ena sidan eu naturlig och fördelaktig förläggning af fattigvårdsärendeiia inom socialstyrelsens byråer för närvarande knappast står att vinna, så torde å andra sidan fördelarna af ensamt fattigvårdens öfverflyttande till socialstyrelsen vid närmare granskning ej befinnas särdeles stora. Visserligen synes det innebära en fördel att fattigvårdsstatistiken och de fattigvardsärenden, som nu höra till jordbruksdepartementet, sammanfördes på ett håll. Men fördelen häraf bör ej öfverskattas, då göromålen i allt fäll kornme att ligga i olika personers händer, ^ och då väl någon omläggning af statistiken ej bör ifrågasättas, förrän den väntade fattigvardsreformen blifvit genomförd, hvadan öfverförandet af nämnda statistik nu egentligen blott skulle valla ökadt besvär och kostnad. Ej heller torde någon särskild fördel af förflyttningen erhållas ifråga om beredningen inom vederbörande departement af den blifvande lagstiftningen rörande fattigvård och barnavård. Ty någon sakkunskap vid dessa ärendens beredning torde socialstyrelsen ej kunna prestera, då fattigvårdsfrågor endast i obetydlig utsträckning och barnavårdsfrågor alls icke där skulle behandlas.

Åt fullkomligt afgörande betydelse i den föreliggande frågan torde emellertid det förhållandet vara, att hela fattigvårdsfrågan jämte frågorna om fosterbarnens och de sedligt försummade och vanartade barnens vård äfvensom lösdrifvarlagstiftningen ännu äro föremål för fattigvardslagstiftningskommitténs behandling. Det måste nämligen betraktas såsom varande mindre välbetänkt, att innan denna kommitté hunnit framlägga riktlinjerna för dessa fragoi’s^ framtida behandling, vidtaga någon åtgärd, som kan föregripa en slutlig lösning af nela fragan. Då intet är kändt om kommitténs förslag, saknar man anledning att diskutera de olika reformspörsmålen, men det kan kanske ej vara ur vägen att erinra om några. Ett af dessa är den äfven vid årets riksdag framförda tanken på en »sammanorganisering af all den offentliga ° barnavarden i riket», ett annat är i hvilken utsträckning och på hvad sätt statens fattigvardsinspekterando verksamhet bör utöfvas; ett tredje är frågan om öfverflyttning af en del fattigvardsärenden — som nu handläggas af jordbruksdepartementet — till kammarrätten, där kompetens är att finna både i afseende på hemortsrättsfrågor och siffergranskning, en fjärde är fragan om åtgärderna mot lösdrifveriet och dessas samordnande med det näraliggande fattigvardsområdet; en femte är frågan om samverkan mellan fattigvården och de medicinska myndigheterna särskildt i förebyggande riktning, en fråga, som blir allt viktigare i ^den man socialförsäkringen utvecklas. Alla dessa svårlösta och ännu till synes outredda frågor synas sa nära sammanhänga med hvarje åtgärd att från statens synpunkt ordna fattigvårdsfrågan, att det, som ofvan sagts, torde vara riktigast att ej vidtaga någon åtgärd, som kan försvåra eu framtida lycklig lösning.

Pa grund af otvanstående tillåter sig arbetsutskottet att, under betonande af att fattigvardsfragan gifvetvis måste betraktas som en social angelägenhet, i underdånighet hemställa,

214 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

att för närvarande och innan fattigvågrdslagstiftningskommittén framlagt rikt-, linjerna för fattigvårdens och därmed samhörande frågors ordnande ingen förändring måtte ske ifråga om statens behandling af fattigvårdsfrågor.

Stockholm den 24 februari 1912.

Underdånigst

Svenska Fattigvårdsförbundets Arbetsutskott G. H. VON KOCH.

Bil. 9.

Sveriges nykterhetssälIskaps representantförsamling.

Till Konungen.

Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling, som utgöres af ombud för de sju större svenska nykterhetssällskapen, vill med anledning af kommerskollegiikommitténs betänkande n:r 1 rörande förslaget om socialstyrelse göra följande uttalande.

Kommitterade framhålla (betänkandet sid. 132), att nykterhetsrörelsen »i själfva verket måste betraktas såsom ett af de allra viktigaste spörsmål, som möta statsmakterna vid deras sträfvan för folkhälsans stärkande och särskilt de lägre befolkningsgruppernas höjande i ekonomiskt och moraliskt afseende».

Med lifligt erkännande af det för nykterhetsrörelsen glädjande omdöme detta uttalande innebär, dela vi helt den af kommittén uttalade meningen, att omsorgen om nykterhetsfrågan i allmänhet bör öfvertagas af den blifvande socialstyrelsen. Men det kan enligt vår uppfattning ifrågasättas om, såsom kommittén föreslagit, lagstiftningen om rusdryckerna bör förblifva under finansdepartementet. Det synes oss som beträffande denna lagstiftning icke de finansiella utan de sociala synpunkterna böra vara de dominerande.

Äfven om de penningmedel, som till följd af nuvarande rusdryckslagstiftning tillflyta det allmänna, äro betydande, så berör denna lagstiftning i hög grad den frivilliga, organiserade nykterhetsrörelsens arbetsområde och är så nära förbunden med denna rörelses sträfvanden, att rusdryckslagstiftningen och nykterhetsrörelsen icke enligt var uppfattning lämpligen böra bandhafvas af skilda organ inom statsförvaltningen.

215 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Det torde ock kunna ifrågasättas, om icke nykterhetsrörelsens insats ifråga om såväl folkhälsan som särskildt de djupare folklagrens fostran till goda medborgare genom deras höjande i ekonomiskt och moraliskt men äfven i intellektuellt afseende berättigade till en särskild afdelning inom den gren af socialförvaltningen, dit nykterhetsfrågan skulle förläggas, eller åtminstone att den sektion för nykterhetsfrågan, som bebådas skola framdeles tillsättas inom det blifvande sociala rådet, redan från början komme till stånd.

Till stöd för denna vår mening kunna vi åberopa, dels den här bifogade öfversikten öfver den moderna nykterhetsrörelsens omfattning (tryckt i »Sociala meddelanden» 1912, häfte 3), dels de senast offentliggjorda berättelserna rörande de särskilda sällskapens arbete, likaledes här bilagda, dels ock ett under utgifning varande arbete öfver på svenska språket sedan 1870-talet utkommen nykterhetslitteratur, hvaraf de hittills utkomna arken bifogas. Därtill vilja vi erinra

om de i regel hvarje vecka hållna mötena med de mer än 9,000 lokalafdelningar, de skilda nykterhetssällskapen inom sina olika arbetsgrenar hafva, Indika möten, genom deras arbetsmetoder och de förhandlingar där föras, medlemmarnas insikt i och vana vid handläggning af allmänna angelägenheter i hög grad främjas,

om den synnerligen omfattande litteratur, som nykterhetsrörelsen frambragt, hvarom den bär bilagda förteckningen bär vittne,

om den kunskap icke blott i nykterhetsfrågan utan ock i andra närliggande samhällsfrågor, som genom föredrag och diskussioner vid dessa möten ges,

om den allt mera omfattande allmänna folkbildningsverksamhet, som dessutom i de för denna speciellt afsedda afdelningarna bedrifves,

allt vittnande om en social verksamhet af den mest omfattande art och betydelse men som dock, genom det stöd, som kan gifvas den af den blifvande socialstyrelsen med särskildt organ för denna verksamhet, otvifvelaktigt bör ha att motse eu ännu kraftigare utveckling, på samma gång genom sådan liflig förbindelse med nykterhetsrörelsen socialstyrelsen helt visst skall kunna vinna de syften, för hvilka den år afsedd.

Stockholm den 24 februari 1912.

Underdånigst

Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling.

OSKAR EKLUND.

Bil. 10.

Kooperativa förbundet.

Till K. Kommerskollegium.

Enligt det förslag till upprättande under civildepartementet af ett centralt verk för sociala ärenden, hvilket afgifvits af kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade

21(! Kutig!. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

gemensamt, och som ytterligare bearbetats af särskild! utsedda sakkunniga, skulle det nya ämbetsverket komma att taga befattning äfven med en viss del af den kooperativa rörelsen. Med anledning häraf tager sig undertecknad styrelse för Kooperativa förbundet, som utgör en sammanslutning af nära 500 konsumtions- och produktionsföreningar m. fl. med ett sammanlagdt medlemsantal vid senaste årsskiftet af inemot 110,000 personer, friheten att göra några vördsamma erinringar, för hvilka vi våga påkalla beaktande vid utarbetandet af den k. propositionen i ämnet.

Kooperationen är till sin läggning och sitt syfte i främsta rummet en social rörelse.

I bestämd motsats till den förvårfsmåssiga ekonomiska verksamheten, hvars främsta drifkraft är sträfvan att gynna dess utöfvares enskilda intressen, söker den organisera varuförmedlingen och vissa grenar af produktionen uteslutande med hänsyn till de breda konsumentlagrens bästa. Då den förvärfsmässiga handeln och industrien sålunda sträfva att höja lefnadskostnaderna — därom bära bland annat priskarteller och truster det mest oförtvdbara. vittnesbörd — arbetar kooperationen målmedvetet och efter måttet af sina krafter att reglera prisen på de stora behofsartiklarna nedåt. Kooperationen åsyftar ju också att medelst konsumtionskreditens bekämpande och ett i viss mån automatiskt uppsamlande af sparmedel skapa ordning och större fasthet i de mindre bemedlade folklagrens ekonomi. I dessa senare afseenden står den på alldeles samma linje som den omfattande själfhjälpsverksamhet af andra slag, hvilken allmänt erkännes ha en rent social karaktär. Detta gäller främst den kooperation, som bedrifves af och för konsumenterna, men har i viss mån sin tillämpning äfven på alla andra arter af kooperativ verksamhet, särskildt de små jordbrukarnas landtbruksekonomiska andelsföretag, hvilka, om än mera indirekt, bidraga till att böja den genomsnittliga lefnadsstandarden för sina oftast under synnerligen torftiga villkor arbetande delägare.

DS, vi sålunda fattat den verksamhet, vår organisation bedrifver, främst såsom ett led i arbetet på höjandet af de mindre bemedlades ekonomiska ställning, är det naturligt, att vi här begagna tillfället att till en början på det kraftigaste understryka behofvet af eu centraliserad och enhetlig handläggning af samtliga sociala ärenden. Enligt var och därom äro vi lifligt öfvertygade — samtliga våra uppdragsgifvares bestämda mening, har ^arbetet på eu sådan reform af statsförvaltningen redan blifvit alldeles oskäligt fördröjd och tal icke ytterligare uppskof, hvarför vi våga uttala den förhoppningen, att denna reform måtte kunna i sina kufvuddrag genomföras redan vid innevarande års riksdag.

Efter dessa allmänna anmärkningar till förslaget om inrättande af en socialstyrelse, skola vi öfvergå till några mer speciella erinringar.

De särskilda sakkunniga ha i sin denna månad aflämnade promemoria yttrat, att den direkt befrämjande verksamhet, som från statens sida ifrågakommer beträffande de ekonomiska föreningarna, bör anförtros åt de statsorgan, hvilka kunna förutsättas hysa intresse för och vilja gagna föreningarnas sträfvanden, hvarför de ock anse, att förvaltningsärenden, som angå den s. 1c. jordbrukskooperationen i regel böra handhafvas af vederbörande jordbruksmyndigheter. »De motsvarande uppgifter, som från statens sida kunna ifrågakomma i afseende å den s. k. arbetarkooperationen», säga de sakkunniga vidare (sid. 32), »synas med allt fog böra tillkomma socialstyrelsen.» Den mening, som af fem reservanter i kommerskollegiikommittén gjorts gällande, nämligen att kooperationen bör hänföras till handehförvaltningen, har sålunda icke bland de nya sakkunniga vunnit någon förfäktare. Likväl torde det ej vara alldeles obehöfligt att från vår sida, under hänvisning till hvad ofvan sagts om kooperationens syfte, framhålla, att kooperationen under ingå. förhållanden bör läggas under eu handelsförvaltning med den organisation och de uppgifter denna har och efter allt att döma kommer att äfven för framtiden få i vårt land. Sa långt vi kunnat följa sträfvandena inom de enskilda handelsidkarnas organisationer och statsmakternas hittillsvarande verksam-

217 Kungl. Maj-M nåd. proposition Nr 108.

het för handelsintressets tillgodoseende, ha vi aldrig kunnat förmärka, att problemet om varuförmedlingens lämpligaste anordning från social synpunkt varit i nämnvärd grad uppmärksammadt. Den förvärfsmässiga handelns män torde här i Sverige med ytterst få undantag betrakta kooperationen — den rörelse, som arbetar just på det ifrågavarande problemets fösning ^ såsom ett tyvärr under nuvarande förhållanden oundvikligt ondt, som bör bekärnpas eller åtminstone ieke erkännas som eu fullt legitim verksamhet. Att under sådana förhallanden fora ärenden, som angå kooperationens allmänna ställning i samhället, till handelsförvaltningen, skulle utan gensägelse vara i hög grad olämpligt.

Kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade förutsatte i sitt betänkande att, den i gällande lagstiftning för de ekonomiska föreningarna stadgade registrering en, skulle framgent handhafvas af länsstyrelserna, men att däremot patent- och registreringsverkets befattning med att sammanställa och publicera registreringsuppgifterna skulle fördelas på den sociala förvaltningen och jordbruksdepartementet. Häremot framhölls i Kooperativa förbundets Dåning Kooperatören n:r 2 för den 10 januari detta år, att denna anordning visserligen skulle innebära ett framsteg från det nuvarandet tillståndet, men ett alldeles för obetydligt framsteg. Detta omdöme motiverades på följande sätt:

»Missnöjet med länsstyrelsernas sätt att sköta själfva registreringen har under de sista aren varit både stort och berättigad!. Dels bär enhetlighet i behandlingen åt de olika slagen af föreningar och i tolkningen af lagens bestämmelser alldeles saknats. En länsstyrelse har inregistrerat stadgar, som en annan funnit olagliga. Här och där ha rena olagligheter fått komma med i stadgarna med resultat, att en mängd föreningsstyrelser, som endast följt lagligen registrerade stadgar, af domstol blifvit alagda höga böter. Ej sällan ha vidare föreningar, som inlämnat Kooperativa förbundets mönsterstadgar för konsumtionsföreningar oförändrade, fått vänta i månader pa^länsstyrelsernas utslag, fastän samma länsstyrelser hade förut haft att upprepade gånger behandla ordagrant samma stadgar.»

Därjämte omtalades, att uppenbart slarf flera gånger kunnat konstateras, så att exem- P, |s kooperativa förbundets och flera andra större föreningars ursprungliga registrering aldrig blifvit införd i registret, något som bland annat medfört, att omsättningen genom förbundets partiaffär, de senaste åren, uppgående till öfver fyra miljoner kronor årligen, icke kommit att medtagas i kommerskollegii handelsstatistik.

Uti den ifrågavarande artikeln hette det vidare:

»Bättre än nu kan det aldrig bli med bibehållandet af det afviga systemet, att låta 25 olika lokala myndigheter, nästan alla utan den ringaste kunskap i de realfragor föreningsstadgarna afse att reglera, ha registreringen om hand. Enligt vår mening bör hela registreringsarbetet centraliseras hos en myndighet, och då är naturligtvis den blifvande socialstyrelsen det bästa tänkbara forum. Det torde faktiskt icke kunna uppletas ett enda vägande skäl mot en sådan anordning, men väl oerhördt manga, som tala för denna omläggning. Den af kommitterade föreslagna uppdelningen af registret mellan socialstyrelsen och jordbruksdepartementet skulle säkerligen, pa grund af omöjligheten att draga någon fast gräns mellan olika slagen af kooperation, leda till de besynnerligaste konsekvenser. En förening af landtman och arbetare, som förmedlar både landtmannaartiklar och förbrukningsartiklar, och som tillhör såväl Landtmännens riksförbund som Kooperativa förbundet, kan ju icke föras till någon af grupperna. Denna typ förekommer redan nu och blir helt säkert vanligare i framtiden. Hvad socialstyrelsens sakkunskap beträffar, så kunde den helt säkert aldrig bil mindre än länsstyrelsernas nu är. Tvärt om kom väl saken att ordnas sa, att vederbörande byrå inom styrelsen genom konferenser med de kooperativa

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 92 käft. (Nr 1081) 28

218 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

organisationerna och representanter för landtbruksstyrelsen eller andra sakkunniga fastsloge en viss normaltyp åt' stadgar för de olika arterna af föreningar, och att byrån vid betydelsefullare afvikelser från denna typ före stadgarnas fastställande rådfrågade samma myndigheter eller organisationer. Att åt registreringsmyndigheten inrymma någon rätt att vägra inregistrering åt icke lagstridiga stadgar skulle från vissa synpunkter vara farligt. Men genom att tillerkänna socialstyrelsen en rådgifvande ställning, skulle man helt säkert i de flesta fall kunna förhindra uppkomsten af de många vidunderligt illa organiserade och därför från första början dödsdömda företag, som vi under den förflutna tiden fått dragas med.»

Äfvenledes föreslogs i samband härmed, att socialstyTelsen skulle fa uppdrag att utarbeta all statistik öfver den kooperativa rörelsens verksamhet.

De sakkunniga ha i sitt utlåtande uppmärksammat dessa önskemål och yttra därom bland annat: .... ... ...

»De nu återgifva önskemålen äro otvifvelaktigt af beskaffenhet att förtjäna mycket beaktande. Å andra sidan synes emellertid icke uteslutet, att den nuvarande anordningen beträffande registreringen på vissa håll kan anses höra bibehållas. Då endast genom eu närmare utredning kan utrönas, huruvida den ifrågasatta centraliseringen skulle medföra öfvervägande fördelar samt hvilka kostnader därmed skulle blifva förenade — dessa böra dock knappast blifva särdeles stora — så hafva de sakkunniga velat förorda, att en sådan utredning omedelbart anordnas.»

De sakkunniga anse också, att ett slutligt afgörande af frågan bör kunna ske redan nästkommande år.

För vår del anteckna vi med glädje dessa medgifvanden åt vår ståndpunkt, men vidhålla, att reformen ifråga om registreringen bör kunna genomföras redan nu. För vår del kunna vi icke finna ett enda verkligt skäl, som talar för bibehållande af den rådande decentraliseringen, när det gäller konsumtionsföreningar, och vi betvifla, att något sådant, skäl kan anföras från jordbrukskooperationens sida. Att vi för konsumentkooperationens del ej långt före detta begärt länsstyrelsernas afskaffande som registreringsmyndighet, bär helt enkelt berott på, att ett lämpligt centralt organ, åt hvithet denna funktion kunnat anförtros, ej funnits. Genom upprättande af en socialstyrelse undanröjes svårigheten, och reformen bör ske ju förr dess hellre.

De ändringar i lagen om ekonomiska föreningar af den 22 juni 1911, som behöfva vidtagas för att centralisera registreringen, förefalla synnerligen obetydliga, mestadels inskränkande sig till ett utbyte af registreringsmyndighetens namn.

Hvad åter kostnaderna angår, så torde det ligga något större tog i krafvet på eu närmare utredning. För att gifva en fast utgångspunkt för frågans bedömande, föga vi som bilagor till denna skrifvelse tvänne tabeller (här ej återgifna), som tydligt ådagalägga, dels att arbetet med registreringen ej kan bli synnerligen betungande eller kostsamt, särskild!; om det omhänderhafves af personal med stor träning just på detta område, dels att registreringsarbetet af en del länsstyrelser skötts mycket oregelbundet.

Tabellerna omfatta anmälningar angående ekonomiska föreningar, införda i föreningsregistrets olika häften under åren 1910 och 1911, dock med undantag åt nybildade föi-

Hela antalet sådana anmälningar uppgick för 1910 till 1,945 och för 1911 till 2,154. Härvid bör dock bemärkas, att registrering af förändringar i medlemsstocken i föreningar in. b. p. a. efter 'den nya lagens ikraftträdande den 1 januari innevarande är icke mer ifrågakommer. Frånräknas anmälningar af detta slag, som för 1910 utgjorde 405 och för 1911 452, så återstå för de nämnda åren resp. 1,540 och 1,702 anmälningar. Härtill kom-

219 Kung}. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

reel- så de nybildade föreningarnas registrering. Dessa ha hittills i jämförelse med de ofvannärnnda anmälningarna varit rätt fåtaliga, men deras registrering kräfver naturligtvis ett betydligt mera tidsödande och högre kvalificerad! arbete. Det synes dock vara rätt tydligt, att socialstyrelsens föreslagna befattning med föreningsregistrets publicering skulle betydligt förenklas, om styrelsen finge sköta äfven själfva registreringen. Dessutom torde det för föreningsstatis tikens tillbörliga skötsel icke vara nog för socialstyrelsen att endast ha de i föreningsregistret förekommande uppgifterna att tillgå. Tvärt om blir det, såsom Kooperativa förbundet på grund af erfarenheterna från förbundets eget statistikarbete kan intyga, ej sällan nödvändigt att ha tillgång till föreningsstadgarna i deras helhet. Det innebär därtill gifvetvis icke någon verklig besparing för statsverket att låta 24 länsstyrelser och öfverståthållarämbetet i Stockholm, hvilka alla äro öfverhopade med annat arbete, syssla med föreningsstadgars granskning och bedömande. På grund af stadgefrågornas fåtalighet hos hvarje registreringsmyndighet och de registrerade föreningarnas mångskiftande uppgifter och organisation, kan vana att behandla dylika spörsmål näppeligen förvärfvas af deras personal.

Skulle någon direkt ökning i statsverkets kostnader för registreringen uppkomma genom centraliseringen, torde denna med hänsyn till hvad vi förut anfört blifva högst obetydlig och mångdubbelt uppvägas dels af tidsbesparingen hos de nuvarande registreringsmyndighetcrna och dels af den ökade rättssäkerhet, som skulle uppstå genom enhetlig och sakkunnig behandling af stadgefrågor. För att rätt bedöma behofvet af arbetskraft för en centraliserad registrering, återstår det dock att se till, huru anmälningarna fördela sig på årets olika manader. Med aktgifvande på, att tvänne häften af registret utkomma per månad, erhåller man följande upplysning ur de bifogade tabellerna:

Anmälningar år 1910. 1911.

Januari........72 60

Februari........ 206 290

Mars..... 230 204

April.........411 273

Maj.......... 280 230

Juni.......... 195 276

Juli..........125 120

Augusti........105 143

Anmälningar år 1910. 1911.

September....... 98 96

Oktober........93 101

November.......68 143

December.......62 118

1,94.5 2,154

Då uppgifterna angående medlemsstockens förändringar inom föreningar m. b. p. a. hädanefter, såsom vi förut framhållit, bortfalla, synes det oss, som om arbetet med diarieföring, kontrollering och utredigering för tryckning etc. af de anmälningar, som här äro på tal, ingen enda månad, möjligen med undantag af april, behöfde helt upptaga eu tjänstemans arbetskraft.

220 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Under sådana förhållanden torde det, såvidt vi kunna förstå, knappast finnas något hållbart skäl att uppskjuta till nästkommande riksdag förslag om registreringens centralisering. Däremot medge vi gärna, att vårt förslag om förläggande till socialstyrelsen af hela statistiken öfver de ekonomiska föreningarna tarfvar en ytterligare utredning och att detsamma för den skull måste anstå till 1913 års riksdag.

Den kooperativa verksamhetens snabba utveckling och dess sociala betydelse skulle enligt vår mening fullt motivera upprättande inom socialstyrelsen af en särskild byrå för dithörande ärendens behandling. Då rörelsen tills på allra sista tiden varit så godt som alldeles förbisedd af statsmakterna och följaktligen såsom de särskilda sakkunniga uttryckte sig, »inga direkt ledande eller kontrollerande uppgifter på detta område föreligga», vore det emellertid olämpligt att nu framkomma med ett kraf i den riktningen. Vi vilja därför endast framhålla vikten af att kooperationen åtminstone blir företrädd inom ett af de föreslagna sociala råden af en representant, hvarför antalet ledamöter i det ifrågavarande rådet bör göras så stort, att detta kan bli möjligt utan åsidosättande af de öfriga intressen, som böra vara i detsamma representerade.

Stockholm den 24 februari 1912.

För Kooperativa förbundets styrelse K. G. ROSLING. G. W. DAHL.

Ordf.

Bil. 11.

Sveriges handtverksorganisation.

Till Kungl. Kommerskollegium.

Enär Sveriges handtverksorganisation beredts tillfälle att yttra sig öfver det upprättade förslaget till socialstyrelse, får styrelsens verkställande utskott härmed å styrelsens vägnar anföra följande.

Det har länge synts utskottet vara särdeles önskvärdt, att eu särskild myndighet organiseras för tillvaratagandet af de speciella intressen, som mer och mer göra sig gällande på det sociala området.

I anledning häraf får utskottet därför uttala sympatier för det föreliggande förslaget och framhåller därvid betydelsen af, att en myndighet med snaraste skapas för omhänderhafvande af sådana ämnesgrupper, som omfatta arbetarfrågor i allmänhet, arbetarskyddet, arbetarförsäkringen samt andra sociala frågor.

221 Kanal. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

Åtskilliga af de kär nämnda hufvudgrupperna beröra i mycket stor utsträckning näringslifvet, och, om än många hithörande ärenden äro af natur att jämte handläggning inom en blifvande socialstyrelse äfven böra i vissa delar behandlas inom näringsförvaltningen, finner utskottet dock det vara af stor betydelse för näringslifvet, att dithörande förvaltning får koncentrera sig på sina reella och positiva uppgifter, under det att de mera humanitära frågorna hufvudsakligen förläggas hos en socialstyrelse.

Bland hithörande ärenden, hänförliga såväl till de sociala som de ekonomiska intressena och äfven i viss grad berörande handtverksnäringen, må bär särskildt nämnas arbetsförmedlingen. Det har på senare tiden uppstått fråga om handtverkskårens direkta, egna åtgöranden i afseende å förmedling af arbetsplatser för lärlingar, och detta dels i samband med den offentliga arbetsförmedlingen, dels i samarbete med folkskolan, dels ock genom egna åtgärder med hjälp af särskilda inom handtverksföreningarna tillsatta »lärlingsnämnder». Otvifvelaktigt kan eu socialstyrelse gifva handtverksnäringen ett kraftigt stöd på detta område och sålunda ° vid sidan om ett bevakande af sociala intressen jämväl gagna rent praktiskt. 1 afseende a arbetarskyddet far utskottet uttala, att det ofta nog gifvits antydningar om farhåga inom handtverkskretsar, att det skulle blifva alltför strängt i praktiken, därest hithörande ärenden komme att enbart förläggas till en socialstyrelse utan ett behörigt samarbete med näringsförvaltningen. Huruvida dessa farhågor kunna anses befogade eller ej, tilltror sig ej utskottet att afgöra, men har utskottet dock begagnat tillfället att här påpeka, hurusom det maste vara nödvändigt, att en praktisk urskillning göres i sådana skyddsåtgärder, som höra till fabriksdrift och handtverksdrift. Emellertid har utskottet icke något att erinra däremot, att hithörande frågor i sin helhet förläggas under socialstyrelsen, dock måste det ernås en lämplig samverkan med vederbörande näringsidkarekorporationer.

Beträffande understödsföreningar anser utskottet det vara synnerligen behöfligt, att de snart läggas under en socialstyrelse, ity att desamma hafva en social innebörd, som hör föranleda deras öfvervakande af och statistikrapportering till den ifrågavarande myndigheten.

Med afseende å förenings ras en Jets förande till viss grad under socialstyrelsen, anser utskottet det vara lämpligt såsom också af vederbörande kommittéer framhållits — att statistiken öfver de ideella föreningarna förlägges under socialstyrelsen, men häfdar utskottet den åsikten, att rent speciella ärenden för särskilda slag af dylika föreningar böra hänföras under den förvaltning, som har till uppgift att bevaka dithörande intressen. För att i någon man förklara utskottets mening med exempel, torde utskottet få hänvisa till Sveriges handtverksorganisation såsom i stort sedt en »ideell» förening, då dess hufvudsakligaste syfte är att främja handtverkeri utveckling. I flera afseenden — kanske de flesta — gäller det här ideella och kulturella intressen, såsom t. ex. främjande af undervisning och annan individuell utbildning, belöning och annan premiering af framstående yrkessvenner, verkande för inrättande af lärlingshem och ålderdomshem, förhjälpande till platsanskaffning samt höjande af handtverksidkarnas sociala ställning etc., men vid sidan om dessa humanitära och i de flesta fall till socialstyrelsen hänförliga syften har organisationen att jämväl vidtaga rent praktiska åtgärder, ofta af ekonomisk beskaffenhet, som också ovillkorligen böra, där förbindelse med statsmyndigheter. ifrågakommer, hänföras till vederbörande näringsförvaltning. För att sålunda på lämpligt sätt kunna verka på de olika områdena för verksamheten, måste denna såsom exempel här framdragna institution hafva den nödvändiga kommunikationen med statsmyndigheterna förlagd dels till näringsafdelningen, dels till den ifrågasatta socialstyrelsen.

I föregående har^ utskottet pa olika punkter betonat, att, om också de sociala fragorna lämpligen böra erhålla ett särskildt ämbetsverk för sin enhetliga behandling, man

222 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

likväl icke får förbise deras nära förbindelse med och ofta direkta inflytande på näringslifvet. Till följd häraf anser sig utskottet böra ytterligare understryka den äfven af de sakkunniga uttalade uppfattningen, att näringsförvaltningen bör erhålla vederbörligt inflytande på handläggningen af de ärenden, som närmare beröra näringsintressen. Utskottet förutsätter också, att näringsidkarna skola sättas i tillfälle att genom sina organisationer uttala sig öfver dylika sociala frågbr.

Till sist får utskottet meddela, att utskottet icke haft något att erinra emot förslagen till socialförvaltningens förläggning och organisation.

Kristianstad den 24 februari 1912.

För Styrelsen för Sveriges handtverksorganisation genom dess verkställande utskott:

0. J. F. LJUNGGREN.

Ordförande.

Bil. 12.

De Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd.

Till Kungl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegium,

Enligt tillkännagifvande den 14 i denna månad hafven I lämnat tillfälle åt de föreningar och enskilda, som önska yttra sig öfver ett af särskilda sakkunniga inom Kungl. civildepartementet utarbetadt förslag till upprättande af ett centralt verk för sociala ärenden (socialstyrelse), att inkomma till Eder med sådant yttrande senast den 24 i deuna manad.

Med afseende därå att det nya ämbetsverket skulle behandla bland annat ärenden rörande förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare, bär De svenska arbetsgifvareföreningarnas förtroenderåd, som representerar Svenska arbetsgifvareföreningen, Centrala arbetsgivareförbundet, Sveriges redareförening och Svenska landtarbetsgifvareföreningarnas fullmäktige, ansett sig böra afgifva yttrande i ärendet.

Förtroenderådet måste emellertid därvid beklaga, att på grund af den kungl. remissen icke längre tid än något öfver en vecka kunnat tillmätas för afgifvande åt yttrande i ärendet.

Det är tydligt, att om i viktiga allmänna frågor infordrande af yttrande från de närmast in-

tresserades sida är endast en formalitet, som för bevarande af skenet anses böra bibehållas, så är det likgiltigt huru lång tid, som afses för utarbetande af ett dylikt yttrande. Men vill

man verkligen från statsmakternas sida i förväg lära känna meningen hos dem, a hvilka de

föreslagna åtgärderna närmast komma att äga tillämpning, torde man också böra medgifva

223 Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 10S.

vederbörande nödig tid till att sätta sig in i frågan och utarbeta sitt yttrande däri. Så har icke skett med detta ärende lika litet som beträffande det nyligen framlagda förslaget om införande af moderskapsförsäkring.

Emellertid har förtroenderådet i den mån tiden medgifvit det granskat kommerskollegiikommitténs, departementalkommittens och de särskilda sakkunnigas förslag och ansett sig vid desamma böra framställa vissa erinringar.

Förslaget afser att genom att utbyta kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik mot ett centralt ämbetsverk tillskapa eu i görligaste mån enhetlig och med största sakkunskap i de olika frågorna utrustad social förvaltning. Mot detta syftemål i och för sig torde intet vara att erinra. Redan nu påkalla de sociala frågorna i stor omfattning statsmakternas ingripande och det tinnes, såsom civilministern framhållit, all anledning att antaga, att under de närmaste åren ytterligare många viktiga sociala ärenden blifva gjorda till föremål för handläggning tran statsförvaltningens sida. Ärendenas handläggning bör vinna på den ifrågasatta förändringen. Vid rekryteringen af kommerskollegii statistiska afdelning har man helt naturligt i främsta rummet måst tillse att personalen haft statistisk skolning. På det nya centrala ämbetsverkets tjänstemän kunna helt andra anspråk ställas. Särskildt synes det i hög grad önskligt att åtminstone en af de högre befattningarna i verket, för hvilka särskilda kompetensfordringar i form af aflagda examina icke föreslagits, beklädes med eu man, som iiar praktisk erfarenhet om näringarnas utöfning.

Skall det afsedda ändamålet med det nya ämbetsverkets inrättande vinnas, anser förtroenderådet det nödvändigt, att detta ämbetsverk gifves en fullt själfständig ställning. Grundsatsen om de centrala ämbetsverkens själfständiga ställning tillhör en af den svenska administrationens bästa traditioner, och det synes förtroenderådet att tillräckligt vägande skäl icke blifvit anförda för att nu öfvergifva denna grundsats, allra minst såvidt det gäller den ifrågasatta socialstyrelsen. Med de synnerligen grannlaga och ömtåliga ämnen, som skulle falla inom ramen för detta ämbetsverks förvaltning, synes det förtroenderådet vara af största vikt, att ämbetsverket göres oberoende af de politiska växlingarna. Statsdepartementens ledning kommer alltid att mer eller mindre växla i enlighet med de politiska vindkasten, men förtroenderådet tror, att det skulle vara synnerligen olyckligt, om denna växling komme att gorå sig gällande äfven inom socialstyrelsens förvaltning. Med hänsyn därtill hör enligt rådets mening socialstyrelsen ställas utan samband med något af statsdepartementen, och den föreslagna skyldigheten för verkets chef och vissa af dess tjänstemän att medverka inom civildepartementet med ärendenas föredragning och expediering bör icke komma till stånd. Däremot synes de sakkunnigas förslag om viktigare ärendens handläggning i kollegial form inom socialstyrelsen vara att förorda såsom befordrande verkets själfständighet.

Af kanske ännu större vikt för det nya ämbetsverket än att det gifves en själfständig ställning är, att det erhåller en fullt opartisk karaktär. Med hänsyn till ämbetsverkets ömtåliga ställning särskildt i frågor rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare är det af afgörande vikt för frågan om det blifvande gagnet af ämbetsverket, att detsamma icke patryckes eu ensidig partiprägel. Skulle genom ett oklokt personval detta från början ske, vore därmed statsmaktens opartiska ställning vid tvistigheter mellan arbetsgivare och arbetare gifven till spillo. Därjämte vore hoppet om eu fruktbärande samverkan mellan ämbetsverket ä ena sidan samt arbetsgivare och arbetare jämte deras organisationer å andra sidan från början uteslutet. Att eu sådan samverkan i många fall är önsklig, ja, nära nödvändig för att ämbetsverket rätt skall kunna fylla sin uppgift torde af ingen förnekas.

Det är emellerlid icke tillräckligt, att socialstyrelsens ledning i de ömtåliga frågorna rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare verkligen är så vidt i mänsklig förmåga star fullt opartisk, det är ock nödvändigt att öfvertygelsen härom vinner insteg bland

224 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

allmänheten. Redan tillvaron af eu uppfattning hos allmänheten att socialstyrelsen vid tvister mellan arbetsgivare och arbetare principiellt är benägen att taga parti för den ena eller andra sidan är i sig tillräcklig att i många fall neutralisera gagnet af ämbetsverkets verksamhet, vare sig denna uppfattning är riktig eller ej. Med hänsyn härtill anser förtroenderådet, att socialstyrelsen bör undvika att direkt lägga sig i lösningen af tvister mellan arbetsgivare och arbetare. I annat fall riskerar styrelsen att förlora sitt anseende för opartiskhet. Erfarenheten har visat, att ingen person kan under någon längre tid i större omfattning tjänstgöra såsom skiljeman i tvister mellan arbetsgivare och arbetare utan att han anses i regel vara partisk för vare sig den ena eller andra sidan; detta äfven om han själf handlar i bästa öfvertygelse. Med hänsyn härtill är också i lag stadgadt förbud för statens förlikningsman att vara medlemmar i skiljenämnder för slitande af tvister mellan arbetsgivare och arbetare. Lika viktiga skäl tala för införande af ett dylikt förbud för socialstyrelsens chef och tjänstemän, och föreslår förtroenderådet alltså, att föreskrift härom måtte intagas i socialstyrelsens instruktion. Lika angeläget är det visserligen icke att socialstyrelsens medlemmar icke deltaga i förhandlings- och förlikningsnämnder, som hafva att behandla tvister mellan arbetsgivare och arbetare, men, då statens förlikningsman hafva sig uppdraget att medverka i dylika fall och något behof att anlita socialstyrelsens medlemmar för detta ändamål således icke lär förefinnas samt en mera omfattande verksamhet äfven af dylik art kan medföra följder, som ofvan sagts, anser förtroenderådet önskligt, att socialstyrelsens chef och tjänstemän förbjudas äfven att vara medlemmar i förliknings- och förhandlingsnämnder, som hafva att behandla tvister mellan arbetsgivare och arbetare.

Förtroenderådet instämmer i hvad som blifvit yttradt om önskvärdheten af ett samarbete mellan socialstyrelsen samt representanterna för arbetsgivare och arbetare. Ifall, såsom rådet hoppas, en fullt opartisk karaktär kommer att förefinnas hos socialstyrelsen, är rådet också öfvertygadt om, att arbetsgifvarnas olika korporationer skola låta sig angeläget vara att genom ett beredvilligt meddelande af äskade upplysningar, statistiska uppgifter och dylikt tillhandagå socialstyrelsen.

För befrämjande af ett dylikt samarbete synes det ändamålsenligt att såsom de sakkunniga föreslagit införa vissa organ inom socialstyrelsen, nämligen dels två fullmäktige, en representant för arbetsgifvarintresset och en för arbetarintresset, och dels sociala råd. Förtroenderådet instämmer i de sakkunnigas mening, att de båda fullmäktige oförtöfvadt böra tillsättas vare sig ärendena angående arbetarskydd blifva förlagda till socialstyrelsen eller icke samt att deras kompetens utvidgas utöfver de båda kommittéernas förslag på sätt de sakkunniga hemställt. Hvad de sociala råden beträffar hafva de sakkunniga föreslagit inrättandet af fyra råd, ett för arbetarskydd, ett för arbetsförmedling, ett för sjukkasseärenden och ett för socialstatistik. Något, råd skulle sålunda icke tillsättas för att deltaga i handläggningen af de ärenden, som tillkomma den lista byrån inom socialstyrelsen, nämligen ärenden rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, arbetsmarknaden och emigrationen, nykterhetsverksamhet, fattigvård och dylikt. Särskildt med hänsyn därtill, att denna byrås personal tillika skulle verkställa utredning af olika sociala spörsmål samt äga initiativ till påkallande af statsmakternas åtgöranden i dylika ärenden, synes det förtroenderådet önskligt, att ett socialt råd upprättas äfven för deltagande i behandlingen af sådana frågor och hemställer alltså, att en sådan sektion af det sociala rådet inrättas.

Det synes ändamålsenligt, att såväl arbetsgifvarnas som arbetarnas representanter beredas inflytande å tillsättandet af de båda fullmäktige samt vissa ledamöter i de sociala råden.

Hvad fullmäktigeinstitutioneu och de sociala råden beträffar anser sig förtroenderådet icke kunna underlåta att påpeka ytterligare eu omständighet nämligen den, att betydelsen af

225 Kungl. Maj:fn nåd. proposition Nr 108.

sadana institutioner helt och hållet beror på det sätt, hvarpå de af vederbörande ämbetsverk anlitas.^ Man kan använda sådana råd på det sätt, att de faktiskt ställas utan allt inflytande pa ärendenas afgörande och sålunda endast gifva ett sken af att ärendena fått en mera allsidig och sakkunnig behandling. Så sker, om de anlitas endast i sällsynta fall och då vid sina sammanträden få sig förelagda vidlyftiga, redan utskrifna betänkanden, som de hafva att genast gilla eller ogilla. Förtroenderådet hoppas lifligt, att ett dylikt användande af dessa institutioner endast pro forma ej måtte ifrågakomma, utan att de måtte beredas tillfälle att på ett ingående sätt taga del i socialstyrelsens arbete i mera viktiga frågor.

Hvad beträffar gränserna för den blifvande socialstyrelsens verksamhetsområde, så äro dessa tämligen sväfvande angifva. Till en del beror detta helt naturligt därpå, att lagstiftningen ännu icke är färdig i fråga om en del ärenden, som väntas förlagda till socialstyrelsen. Men äfven med beaktande af denna omständighet synes det förtroenderådet som om ett mera noggrant angifvande af socialstyrelsens kompetens skulle vara möjligt och ensidigt. Att efter^ uppräknande af vissa ärenden förlägga till socialstyrelsen äfven »sociala frågor i öfrigt», savida de icke tillhöra annan myndighet, är alltför obestämdt, då någon vedertagen tolkning af begreppet »sociala frågor» icke lär förefinnas, utan hvad som är dit att hänföra blir till stor del beroende på den individuella uppfattningen. I vissa delar synes det förtroenderådet som om gränserna för socialstyrelsens kompetens blifvit lagda alltför vidt. I fråga om arbetarskyddsärenden instämmer förtroenderådet i de båda reservanters mening, som yrkat, att dessa ärenden fortfarande borde handläggas af kommerskollegium, som alltså, äfven ifall den nya lagstiftningen om arbetarskydd kommer till stånd, skulle blifva chefsmyndighet för yrkesinspektionen. Det vill synas förtroenderådet som om mera fortgående kunskap om näringarnas praktiska utöfning och behof är förefintlig hos kommerskollegium än som är att förvänta hos socialstyrelsen. I fråga om statistiken rörande olycksfall synes förtroenderådet som om denna lämpligen kunde förläggas till riksförsäkringsanstalten, hvarigenom de arbetsgivare, som hafva sina arbetare försäkrade i denna anstalt, skulle slippa besväret att gifva dubbla uppgifter.

I fråga om socialstyrelsens tjänstemän har förtroenderådet fäst uppmärksamheten vid en detalj, nämligen den, att medan de båda kommittéerna ansett det själffallet, att sekreteraren hos socialstyrelsens glista byrå måste hafva juridisk bildning, hafva de sakkunniga ansett en sådan fordran a denna tjänsteman icke nödvändig. Då juridisk utbildning icke är föreskriven för verkets chef eller för någon annan tjänsteman å den lista byrån, skulle enligt de sakkunnigas förslag den juridiska kunskapen icke blifva representerad å byrån. Då denna byra har att handlägga ärenden, som kräfva eu grundlig juridisk insikt och uppfattning, t. ex. frågor om kollektiva aftal, deras innebörd och tillämpning, om utländsk lagstiftning rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, verkställande af förarbeten till lagförslag i dylika^ frågor m. m., anser förtroenderådet det vara oundgängligt, att juridisk bildning fordras åtminstone hos byråns sekreterare. I annat fall utsättes byrån lätteligen för att vid handläggande af nämnda synnerligen viktiga ärenden begå beklagliga misstag.

Stockholm den 22 februari 1912.

De Svenska Arbetsgivareföreningarnas Förtroenderåd.

Hjalmar von Sydow.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 82 käft. (Nr 108.)

226 Kuiigl. Maj ds nåd. proposition Nr 108.

Bil, 13.

Svenska arbetarförbundet.

Kungl. Komraerskollegii afdelning för arbetsstatistik.

Med anledning af till Sv. arbetarförbundet gjord hemställan om dess yttrande rörande den ifrågasatta departementsreformen (socialstyrelsen) få vi förklara att vi principiellt sympatisera med de åtgärder förslaget innefattar.

Några detaljerade utlåtanden kunna vi dock på grund af den allt för knappt tillmätta tiden icke afgifva för närvarande. Förbundets styrelse har nämligen icke hunnit att vid sammanträde taga del af förslaget.

Med utmärkt högaktning J. E. SANDBERG.

Bil. 14.

Svenska järnvägsmannaförbundet.

Till Kungl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegium.

Förbundsstyrelsen får härmed, efter tagen del af såväl det förslag till socialstyrelse, som afgifvits af departementalkommittén och kommerskollegii kommitté, som ock det af sakkunniga öfver nämnda förslag afgifna utlåtandet, meddela, att den i alla hufvudsakliga delar ansluter sig till det af de sakkunniga afgifna utlåtandet, sålunda äfven rörande de ändringar som vidtagits i det framlagda förslaget till socialstyrelse. Därjämte anser förbundsstyrelsen det vara af synnerligen stor betydelse om någon person inom detta ämbetsverk vid större

227 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

eventuella konflikttillfällen är oförhindrad ingripa, då denne säkerligen, genom institutionens opartiska ställning till såväl arbetare som arbetsgifvare, samt den omfattande sakkännedom på dithörande områden, har betydligt större auktoritet, än tillfälligt anlitade enskilda personer, som annars anmodas biträda under dylika situationer.

Stockholm den 26 februari 1912.

För Svenska Järnvägsmannaförbundets Styrelse

A. MORÉN.

Bil. 15.

Svenska typografförbundet,

Till Kungl. Kommerskollegium.

Efter att ha tagit del af det af särskilda sakkunniga framlagda förslaget till upprättande af ett nytt centralt verk för sociala ärenden under benämningen socialstyrelsen, få vi härmed däröfver afgifva följande utlåtande:

Det synes oss otvifvelaktigt att ett sammanförande af de sociala ärendena, i så stor utsträckning som möjligt, under en enhetlig förvaltning, skall vara till stor fördel såväl med afseende på ifrågavarande ärendens handläggning som ock med hänsyn till ett framtida planmässigt ingripande från statens sida till lösandet af den stora mängd sociala uppgifter, hvilka föreligga densamma.

Ehuru vi icke anse oss kunna inkomma med något yttrande angående detaljerna i det föreliggande förslaget, vilja vi dock i princip, på ofvan angifna grunder, på det varmaste tillstyrka inrättandet af ett särskildt centralt verk för sociala ärenden. Med hänsyn till att ifrågavarande ärenden, enligt vårt förmenande, hittills i betänklig grad blifvit tillbakasätta inom statsförvaltningen och det därför må anses synnerligen önskvärdt att förutnämnda förvaltningsorgan snarast möjligt kommer till stånd, anse vi vidare den föreslagna anordningen om socialstyrelsens etablerande redan under år 1913 och dess tillsvidare sorterande under civildepartementet såsom särdeles välbetänkt.

Stockholm den 27 februari 1912.

Svenska typografförbundets styrelse EDUARD WIBERG.

228 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Föregående behandling af frågan om eu enhetlig socialförvaltning........ 2

Socialpolitikens allmänna uppgifter......................15

De sociala ärendena i Sverige (deras uppkomst och splittring inom statsförvaltningen) ...............................20

Socialförvaltningen i utlandet........................29

Det omedelbara beliofvet af en enhetlig socialförvaltning i Sverige........33

Socialförvaltningens förläggning.......................38

Socialförvaltningens allmänna omfattning...................41

Socialförvaltningens ärendesgrupper.....................48

d) Arbetarfrågorna i allmänhet.....................48

b) Arbetarskydd m. rn.........................57

c) Social-(ar betar-')för säkringen.....................68

d) Öfriga sociala frågor........................79

1. Allmän fattigvård, fosterbarnsvård m. m...............80

2. Nykterhetsverksamheten m. m....................86

3. Föreningsväsendet........................88

4. Emigrationen..........................92

5. Bostadsfrågan, lefnadskostnader m. in.................94

6. Öfriga sociala ärenden......................97

7. Ärenden, som icke hänföras till socialförvaltningen...........98

e) Social upplysning och representation.................98

Sammanfattning af socialförvaltningens ärendesgrupper.........101

Eventuella ärendesförflyttningar från civildepartementet.........102

Socialförvaltningens organisation och personal.................104

a) Departementsafdelning eller centralt verk...............104

b) Befattning med regeringsärenden...................106

c) Socialstyrelsen som centralt verk...................110

d) Nuvarande personal, anslag och arbetsmängd.............111

é) Erforderliga byråer ........................117

1. Ledamot för lagärenden......................121

2. Byråindelning..........................124

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 108. 229

Sid.

/) Erforderlig personal........................125

g) Ordinarie och extra stat......................138

h) Ärendenas handläggning......................143

i) Samarbete med andra verk etc....................146

j) Fullmäktige, sakkunniga och sociala råd...............151

k) Socialstyrelsens stat m. m.......................161

l) Departementschefens hemställan...................171

Bilagor

(sid. 173—227.)

Utlåtanden och yttranden från myndigheter och korporationer.

1. Kommerskollegium...........................174

2. Statistiska centralbyrån.........................192

3. Försäkringsinspektionen.........................195

4. Riksförsäkringsanstalten.........................198

5. Ålderdomsförsäkringskommfttén......................206

6. Centralförbundet för socialt arbete....................207

7. Nationalföreningen mot emigrationen................ 209

8. Svenska fattigvårdsförbundet.......................211

9. Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling .............214

10. Kooperativa förbundet.........................215

11. Sveriges handtverksorganisation................... 220

12. Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd...............222

13. Svenska arbetarförbundet........................226

14. Svenska järnvägsmannaförbundet.....................226

15. Svenska typografförbundet........................227