('med förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhets\xad rättens område m. m.',)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. 1

\

Nr 83.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhets­ rättens område m. m.; given Stockholms slott den 19 mars 1915.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, före­ slå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område; 2) lag om avbetalningsköp; 3) lag om ändrad lydelse av 25 § utsökningslagen; och 4) lag om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall. Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 72 käft. (Nr 83). 1

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83 .

Förslag

'till

Lag

om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhets­ rättens område.

t

1 kap.

Om slätande av avtal.

1 §• Anbud om slutande av avtal och svar å sådant anbud vare, efter ty här nedan i 2—9 §§ sägs, bindande för den, som avgivit anbudet eller svaret, j Vad i nämnda paragrafer stadgas skall lända till efterrättelse, så vitt ej annat följer av anbudet eller svaret eller av handelsbruk eller annan sedvänja. I fråga om avtal, för vars giltighet enligt lag fordras iakttagande av viss form, gälle vad särskilt är stadgat. 2

2 §• Har anbudsgivaren bestämt viss tid för svar, skall han anses hava föreskrivit, att svaret skall inom den tid komma honom till hända. År i brev eller telegram, vari anbud göres, viss tidrymd utsatt för svaret, skall denna räknas från den dag brevet är dagtecknat eller den tid på dagen telegrammet är inlämnat för befordran.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. 3

3 §•

Göres anbud i brev eller telegram utan att tid för svar däri ut­ sattes, måste antagande svar komma anbudsgivaren till hända inom den tid, som vid anbudets avgivande skäligen kunde av honom beräknas åtgå-. Vid beräkningen av nämnda tid äge anbudsgivaren, där ej annat föranledes av omständigheterna, förutsätta, att anbudet framkommer i rätt tid samt att svaret avsändes utan uppskov efter det anbudstagaren åtnjutit skälig betänketid och icke varder under vägen försenat; är an­ budet gjort i telegram, äge anbudsgivaren tillika förutsätta, att svaret befordras på enahanda sätt eller annorledes kommer honom lika tidigt till hända. 6 Anbud, som göres muntligen utan att anstånd med svaret medgives, måste omedelbart antagas.

4 §■

Antagande svar, som för sent kommer anbudsgivaren till banda skall gälla såsom nytt anbud. Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avsänt svaret, utgår från att det framkommit i rätt tid och mottagaren måste inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga svaret, att utan oskäligt uppehåll giva avsändaren meddelande därom; underlåter han det, anses avtal hava genom svaret kommit till stånd.

5 §.

Avslås anbud, vare det förfallet, ändå att den tid, varunder det eljest skolat gälla, ej gått till ända.

6 §•

Svar, som innehåller, att anbud antages, men som på grund av tillägg, inskränkning eller förbehåll icke överensstämmer med anbudet, skall gälla såsom avslag i förening med nytt anbud. Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avgav svaret, anser det överensstämma med anbudet och mottagaren måste

4 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 83. inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga svaret, att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom; underlåter han det, skall avtal i enlighet med svarets innehåll anses hava kommit till stånd.

7 §.

Anbud eller svar, som återkallas, vare ej gällande, där återkallelsen kommer den, till vilken anbudet eller svaret är riktat, till hända innan han tager del av detta eller samtidigt därmed.

8 §.

Har den, som avgivit anbud, förklarat sig icke påfordra uttryck­ ligt svar därå, eller utvisa omständigheterna, att han ej förväntar sådant, vare anbudstagaren ändock pliktig att på förfrågan giva besked, om han vill antaga anbudet; underlåter han det, anses anbudet förfallet. Angående vissa fall, då underlåtenhet att avböja anbud anses såsom antagande, är särskilt stadgat.

9 §• Där någon i meddelande, som eljest vore att anse såsom anbud, använt orden »utan förbindelse», »utan obligo» eller liknande uttryck, anses meddelandet allenast såsom uppfordran att avgiva anbud av det innehåll meddelandet giver vid handen. Inkommer sådant anbud inom rimlig tid därefter från någon, vilken blivit sålunda uppfordrad att av­ giva anbud, och måste mottagaren inse, att anbudet framkallats genom hans uppfordran, åligger det honom, där han icke vill antaga detsamma, att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom till anbudsgivaren; underlåter han det, skall han anses hava antagit anbudet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. 5

2 kap.

Om fullmakt.

10 §.

Deri, som åt annan givit fullmakt att sluta avtal eller eljest före­ taga rättshandlingar, varder omedelbart berättigad och förpliktad i för­ hållande till tredje man genom rättshandling, som fullmäktigen inom fullmaktens gränser företager i fullmaktsgivarens namn. Där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av avtal med annan intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å dennes vägnar, anses han hava full­ makt att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna behörighet.

11 §.

Har fullmäktigen vid företagande av rättshandling handlat i strid mot särskilda inskränkande föreskrifter av fullmaktsgivaren, vare rätts­ handlingen ej gällande mot denne, såframt tredje man insåg eller bort inse, att fullmäktigen sålunda överskred sin befogenhet. År fullmakten av sådan beskaffenhet, som i 18 § avses, vare rättshandling, som fullmäktigen med överskridande av sin befogenhet företagit, icke gällande mot fullmaktsgivaren, ändå att tredje man var i god tro.

12 §.

Vill fullmaktsgivaren återkalla fullmakt, som avses i 13—16 §§, åligger det honom, även om han meddelat fullmäktigen, att han icke längre vill låta fullmakten gälla, att iakttaga vad i nämnda paragrafer för varje fall föreskrives; äro flera av dessa föreskrifter var för sig tillämpliga a samma fullmakt, skola de alla iakttagas. Tredje man, hos vilken en fullmakt återkallats på det i 13 § an­ givna sätt, äge dock icke åberopa, att återkallelse ej skett på annat sätt.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

13 §. Fullmakt, som bragts till tredje mans kännedom genom ett till honom särskilt riktat meddelande från fullmaktsgivaren, är återkallad, när särskilt meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare skall gälla, kommit tredje man till hända.

14 §. Fullmakt, som blivit av fullmaktsgivaren i tidning eller annorledes allmänneligen kungjord, återkallas genom tillkännagivande, som kungöres i enahanda ordning. Möter hinder häremot, skall återkallelsen pa annat lika verksamt sätt tillkännagivas. Fullmaktsgivaren äge, där han det äskar, hos myn­ dighet, som i 17 § sägs, erhålla anvisning, huru han i sådant avseende har att förfara.

15 §. Fullmakt, som avses i 10 § andra stycket, återkallas därigenom att fullmäktigen avlägsnas från tjänst eller annan .ställning, i kraft varav han varit befullmäktigad.

16 §. Fullmakt, vilken innefattas i sådan skriftlig handling, som utgives till fullmäktigen för att av honom innehavas och företes för tredje man, återkallas därigenom att fullmaktsgivaren återtager eller låter förstöra handlingen. Fullmäktigen är pliktig att på begäran av fullmaktsgivaren åter­ ställa fullmaktshandlingen.

17 §■

Visar fullmaktsgivaren sannolika skäl, att handling, som i 16 § omförmäles, förkommit eller att han av annan orsak icke utan dröjsmål kan få den åter, må handlingen, efter ty här nedan sägs, förklaras kraftlös. Ansökan härom göres hos överoxekutor i den ort, inom vilken

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 83. 7 fullmaktsgivaren bor. Finnes ansökningen kunna bifallas, skall över- ■exekutor utfärda och sökanden låta i allmänna tidningarna införa kun- .görelse, att handlingen efter utgången av viss tid, som må bestämmas till högst fjorton dagar efter kungörelsens införande, skall vara kraftlös. Kungörelsen skall jämväl, där överexekutor det föreskriver, införas i annan tidning, en eller flera gånger, innan den införes i allmänna tidningarna.

18 §.

*'ull“a.kt’ aom grundar sig allenast å fullmaktsgivarens meddelande till fullmäktigen, är återkallad, när meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare skall gälla, kommit fullmäktigen till hända.

19 §.

/alli då fullmaktsgivaren har särskild anledning att befara, att fullmäktigen, oaktat fullmakten återkallats eller fullmaktshandlingen för­ klarats kraftlös, kommer att på grund av fullmakten företaga rättshandling gent emot viss man, vilken kan antagas sakna vetskap om dess upp­ hörande, åligger det honom att, där så ske kan, giva denne meddelande, att fullmakten icke vidare skall gälla. Underlåter han det, må han, saframt den, gent emot vilken rättshandlingen företagits, var i god tro icke mot denne åberopa fullmaktens upphörande.

20 §. Har fullmaktsgivaren utan att i ovan stadgad ordning bringa fullmakten till upphörande tillsagt fullmäktigen att icke göra bruk av fullmakten eller annorledes givit till känna sin vilja, att fullmakten icke längre skall gälla, vare rättshandling, som fullmäktigen företager, icke gällande mot fullmaktsgivaren, såframt tredje man ägde eller bort ä^a kännedom om förhållandet. '

21 §.

Dör fullmaktsgivaren, vare fullmakten ändock gällande, för så vitt ej särskilda omständigheter föranleda, att den skall vara förfallen. Ändå att sadana omständigheter äro för handen, vare dock rättshandling som fullmäktigen företager, gällande mot dödsboet, där tredje man varken

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr $3. ägde eller bort äga vetskap om dödsfallet och dess betydelse för full­ mäktigens behörighet att företaga rättshandlingen; är fullmakten sådan, som i 18 § avses, erfordras för rättshandlingens giltighet, att ej heller fullmäktigen ägde eller bort äga sådan vetskap, då han företog rätts­ handlingen. Rättshandling, som, efter vad nu sagts, är gällande mot dodsboet, äge, där den dödes egendom varder avträdd till konkurs, icke mot borgenärerna större verkan än den skulle haft, om den företagits av stärbhusdelägarne.

22 §.

Där fullmaktsgivaren förklaras omyndig eller kommer under annans målsmanskap, have rättshandling, som fullmäktigen företager, icke större verkan än den skulle haft, om fullmaktsgivaren själv företagit densamma.

23 §. ■ :

Varder fullmaktsgivarens egendom avträdd till konkurs, äge tredje man icke å rättshandling, som fullmäktigen företager, grunda någon rätt av beskaffenhet att kunna göras gällande i konkursen.

24 §.

Utan hinder därav att fullmaktsgivaren icke vidare råder över sig och sitt gods, må fullmäktigen, intill dess erforderliga åtgärder kunna vidtagas av den, som enligt lag äger handla å fullmaktsgivarens vägnar, i kraft av fullmakten företaga sådana rättshandlingar, som äro nödiga för att skydda fullmaktsgivaren eller hans konkursbo mot förlust.

25 §.

Deri, som uppträder såsom fullmäktig för annan, ansvarar för att han har erforderlig fullmakt och är förty, där han ej förmår styrka, att han handlat efter fullmakt eller att den rättshandling, varom fråga ar, blivit godkänd av den uppgivne huvudmannen eller ändock är gällande mot honom, pliktig att ersätta tredje man all skada, som denne lider därigenom att han icke kan göra rättshandlingen gällande mot huvud­ mannen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. 9

Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga tillämpning, där tredje man insåg eller bort inse, att fullmakt ej förefanns eller att förefintlig fullmakt överskreds; ej heller där den, som företog rättshandlingen, handlade på grund av fullmakt, vilken i följd av någon särskild om­ ständighet, varom han icke ägde kunskap och varom tredje man ej heller kunde med fog förutsätta, att han skulle hava kännedom, icke kan göras gällande mot huvudmannen.

26 §.

Vad här ovan i detta kapitel är stadgat om fullmakt att företaga rättshandlingar skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fullmakt att företräda fullmaktsgivaren vid rättshandlingar, som företagas gent emot honom.

27 §.

I fråga om återkallelse av prokura, som blivit till handelsregistret anmäld, skall vad i 7 och 32 §§ lagen om handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887 är stadgat lända till efterrättelse. Har återkallelsen blivit införd i handelsregistret och kungjord i ortstidningen, är firmans innehavare icke pliktig att jämväl på annat sätt återkalla fullmakten. Angående formen för fullmakt att sälja, förbyta eller förpanta fast egendom galle vad i 10 kap. 1 § jordabalken stadgas. Har sådan full­ makt blivit, efter ty i 16 och 17 §§ sägs, återkallad eller för kraftlös förklarad, vare fullmakten utan verkan. Genom vad här ovan i detta kapitel stadgas därom, att rättshand­ ling av fullmäktigen i vissa fall icke är gällande mot fullmaktsgivaren, sker ej ändring i vad 18 kap. 3 § handtdsbalken innehåller angående verkan därav att vad som genom sådan rättshandling åtkommits blivit använt till fullmaktsgivarens nytta.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 72 håft. (Nr 83.) 2

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

3 kap.

Om rättshandlingars ogiltighet.

28 §.

Rättshandling, den någon blivit rättsstridigt tvungen att företaga, vare, där tvånget utövats genom våld å person eller genom bot, som innebär trängande fara, icke gällande mot den tvungne. Har tvånget utövats av annan än den, gent emot vilken rätts­ handlingen företogs, och var denne i god tro, åligger det dock den tvungne, där han vill mot honom åberopa tvånget, att utan oskäligt uppehåll efter det tvånget upphörde giva honom meddelande darom vid äventyr, om sådant underlåtes, att rättshandlingen varder gällande.

29 §.

Rättshandling, den någon utan användande av sådana tvångsmedel, som i 28 § avses, rättsstridigt tvungit en annan att företaga, vare ej gällande mot den tvungne, där den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, själv utövat tvånget eller han insett eller bort inse, att rätts­ handlingen framkallats genom rättsstridigt tvång från annans sida.

30 §. Där den, gent emot vilken en rättshandling företagits, framkallat densamma genom svikligt förledande eller ock insett eller bort inse, att den, som företog rättshandlingen, blivit svikligen förledd därtill av annan, vare rättshandlingen icke gällande* mot den förledde. Har den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, svikligen upp­ givit eller förtegat omständigheter, som kunna antagas vara av betydelse för rättshandlingen, skall han anses hava därigenom framkallat den­ samma, såframt det ej visas, att det svikliga förfärandet icke inverkat å rättshandlingen.

31 §.

Har någon begagnat sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande till honom till att taga eller betinga

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr. 83. 11 sig förmåner, vilka stå i uppenbart missförhållande till det vederlag, som må hava blivit erlagt eller utfäst, eller för vilka något vederlag icke skall utgå, vare rättshandling, som sålunda tillkommit, icke gällande mot den förfördelade. Lag samma vare, där sådant otillbörligt förfarande, som i första stycket avses, ligger annan till last än den, gent emot vilken rättshand­ lingen företogs, och denne ägde eller bort äga kunskap därom. Om avtal rörande bärgning gälle vad i 227 § sjölagen är stadgat.

32 §.

Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning eller annat misstag å hans sida fått annat innehåll än åsyftat varit, vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där den, till vilken för­ klaringen är riktad, insåg eller bort inse misstaget. Varder en avgiven viljeförklaring, som befordras genom telegram eller framföres muntligen genom bud, till följd av fel vid telegraferingen eller oriktigt återgivande genom budet till innehållet förvanskad, vare avsändaren, ändå att mottagaren var i god tro, icke bunden av för­ klaringen i det skick den framkommit. Vill avsändaren av anledning som nu sagts icke låta förklaringen gälla, åligger det honom dock att giva mottagaren meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det förvanskningen kommit till hans kunskap; underlåter han det, och var mottagaren i god tro, vare förklaringen gällande sådan den framkommit.

33 §.

Rättshandling, som eljest vore att såsom giltig anse, må ej göras gällande, där omständigheterna vid dess tillkomst voro sådana, att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa rätts­ handlingen, och den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, måsto antagaB hava ägt sådan vetskap.

34 §.

Har skuldebrev, kontrakt, eller annan skriftlig handling upprättats för skens skull, må utan hinder därav fordran eller rättighet, som den enligt handlingens innehåll berättigade på grund av densamma överlåtit å annan, göras gällande av förvärvaren, såframt denne var i god tro vid sitt förvärv.

12 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 83.

35 §.

Har någon underskrivit skuldebrev eller annan handling, som är gällande i innehavarens hand eller eljest av löpande beskaffenhet, vare handlingen, ändå att den utan hans vilja kommit ur hans besittning, gällande mot honom, där den efter överlåtelse förvärvats av någon, som därvid var i god tro. År kvitto å ett penningbelopp utan borgenärens vilja kommet ur hans besittning, vare utan hinder därav betalning, som gäldenär^, när fordringen är förfallen, i god tro erlägger mot bekommande av kvittot, gällande mot borgenären.

36 §.

Vite i penningar eller annat, som någon utfåst sig att gälda för den händelse han icke skulle fullgöra en honom åliggande förpliktelse eller eljest företaga eller underlåta att företaga en handling, må ned­ sättas eller ty skäligt prövas, såframt utkrävandet av vad utfäst blivit finnes vara uppenbart obilligt; vid prövning härav skall hänsyn tagas ei blott till förlust, som den enligt utfästelsen berättigade må hava lidit, utan även till det intresse han eljest må hava haft i handlingens före­ tagande eller underlåtande ävensom till övriga föreliggande omständig­ heter. Har förverkat vite utan förbehåll guldits, äge den, som utfäst vitet, icke på grund av vad här ovan är stadgat söka något åter.

37 §.

Har någon för den händelse, att ett av honom ingånget avtal skulle komma att hävas på grund av underlätet fullgörande från hans sida, förbundit sig att utan hinder av avtalets hävande erlägga vad han utfäst eller låta den andre behålla vad erlagt blivit, skall vad i 36 § äi i fråga om vite stadgat äga motsvarande tillämpning. Lag samma vare, där vid försträckning eller eljest det förord träffats, att pant eller annan säkerhet, som blivit ställd för fullgörande av en förpliktelse, skall vara förverkad, där denna icke kommer att rätteligen fullgöras. Om vissa avbetalningsköp galle vad särskilt är stadgat.

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. 13

38 §.

Har till förebyggande av konkurrens någon betingat sig av annan, att denne icke skall idka handel eller annan verksamhet av angivet slag eller icke taga anställning hos någon, som idkar sådan verksamhet, vare den, som gjort utfästelsen icke därav bunden, för så vitt utfästelsen i fråga om tid och ort eller eljest skulle sträcka sig längre än som kan erfordras för att hindra konkurrens eller ock över hövan inskränka ho­ nom i hans frihet att utöva förvärvsverksamhet; vid prövning i sist­ nämnda avseende skall hänsyn tagas jämväl till det intresse den enligt utfästelsen berättigade har i densammas fullgörande.

4 kap.

Allmänna bestämmelser.

39 §.

År enligt denna lag giltigheten av avtal eller annan rättshandlingberoende därav att den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, icke ägde eller bort äga vetskap om visst förhållande eller eljest var i god tro, skall hänsyn tagas till vad han insåg eller bort inse vid den tid­ punkt, då rättshandlingen blev honom kunnig. Dock må, där särskilda* omständigheter sådant föranleda, hänsyn jämväl tagas till den insikt han vunnit eller bort vinna efter nämnda tidpunkt, men innan rätts­ handlingen inverkat bestämmande på hans handlingssätt.

40 §.

Skall någon enligt denna lag giva annan ett meddelande, vid äventyr att eljest avtal anses slutet eller anbud antaget eller rättshandling, som av honom eller å hans vägnar företagits, bliver mot honom gällande, och varder sådant meddelande inlämnat för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänt, må ej den omständigheten, att meddelandet försenas eller icke kommer fram, för­ anleda därtill att avsändaren icke anses hava fullgjort vad honom åligger.

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. I fråga om återkallelse av anbud eller svar eller av fullmakt gäller vad i 7, 13 och 18 §§ är stadgat.

4i §. Genom denna lag upphävas 1 kap. 1 § och 9 kap. 9 § handelsbalken, 2 och 3 §§ i lagen den 14 juni 1901 angående ocker samt vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stadgat stridande mot här ovan givna bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1916.

Kungl. Maj;te Nåd. Proposition Nr 83.

Förslag

till

Lag om avbetalningsköp.

1 §•

saljes mot betalning i särskilda poster, av vilka en eller flera skola ertaggas efter det godset utgivits till köparen, och under villkor tillika att saljaren skall äga rätt att återtaga godset, om köparen åsidosätter vad honom ^åligger, eller att äganderätten till godset skall förbliva hos saljaren intill dess betalningen eller viss del därav blivit erlagd. Har avtalet betecknats såsom hyresavtal eller betalningen såsom vederlag för godsets bruk och nyttjande, skall utan hinder därav av­ talet anses såsom avbetalningsköp, såframt det finnes vara åsyftat, att den, som fatt godset till sig utgivet, skall- bliva ägare därav. Lagen äger icke tillämpning, när sammanlagda beloppet av de poster, som köparen enligt avtalet har att erlägga (avbetalningsprisetl överstiger tre tusen kronor. ö r ”

2 §•

Underlåter köparen att fullgöra sin betalningsskyldighet, äge säljaren icke pa grund därav rätt att taga godset åter, utkräva post, som eljest ej vore förfallen, eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande, med mindre någon post utestår ogulden minst fjorton dagar utöver förfallodagen och denna post antingen uppgår till minst en bonde1 av avbetalmngspriset eller tillsammans med annan ogulden förut förfallen post utgör minst en tjugondei därav.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 83.

Där köparen i annat avseende än i första stycket sägs åsidosätter vad honom åligger, må särskild påföljd, som för sådan händelse kan vara avtalad, icke vinna tillämpning, för så vitt sadant med hänsyn ti de föreliggande omständigheterna skulle vara uppenbart obilligt.

3 §. Vill säljaren taga godset åter, skall vid uppgörelse mellan honom och köparen 'värdet av godset, då det återtages, räknas koparen till godo.

4 §•

Säliaren äge, där godset återtages, räkna sig till godo, förutom oguldna poster, för vilka betingad förfallodag ar inne vid tiden för godsets återtagande, nio tiondelar av Övriga da oguldna poster, ba säliaren vid domstol vrkat godsets återbekommande, skall i stallet tagas hänsyn till tiden för stämningens delgivning. Ranta skall ock tillgodo­ räknas säljaren, där sådan blivit utfäst eller enligt lag skall utgå Förmår köparen eller säljaren visa, att det pris, som godset skulle hava betingat, om det sålts mot kontant betalning (kontantpnset), med mer eller mindre än en tiondel understiger avbetalmngspriset skall sammanlagda beloppet av de icke förfallna posterna i stallet för att minskas till nio tiondelar beräknas till den kvotdel, som kontantpnset utgör i förhållande till avbetalmngspriset. , Kostnad, som säljaren måste vidkännas ior godsets återtagande, skall ock räknas honom till godo.

5 §. Finnes godsets värde överstiga det belopp, som enligt 4 § eller, där fråga är om handräckning, enligt 12 § räknats saljaren till go o, äge denne icke återbekomma godset, med mindre överskottet gäld as till köparen eller nedsättning sker, efter ty i 13 § andra stycket stadgas. År godsets värde mindre än vad säljaren enligt 4 § har att iordra, äge han icke utkräva mer än det överskjutande beloppet.

6 §• Där säliaren yrkat att återbekomma godset, äge koparen, i stallet för att fullgöra sin betalningsskyldighet enligt avtalet, på en gång betala

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. 17

vad säljaren enligt 4 § har att fordra. Gör köparen det eller gäldar

han, där fråga är om handräckning, det belopp, som därvid räknats säljaren till godo, må ej godset återtagas. Har säljaren återbekommit godset, äge köparen rätt att inom fjorton dagar därefter lösa det åter. Vill köparen göra bruk av den rätt, skall han betala säljaren godsets värde vid återtagandet jämte det belopp, som säljaren enligt 5 § andra stycket må hava att fordra.

7 §•

Hava flera föremål sålts genom samma avbetalningsköp, och yrkar säljaren att återbekomma godset, äge köparen uttaga och behålla eller, där godset redan återtagits, inom fjorton dagar därefter lösa åter de föremål han helst vill mot det att han betalar säljaren de värden, som blivit dem åsätta. Har säljaren enligt 5 § andra stycket något att fordra, skall jämväl det belopp till honom gäldas. Vad nu är stadgat skall icke äga tillämpning, när de föremål, som köparen vill uttaga eller lösa åter, äga sådant samband med de övriga, att dessas värde skulle märkligen minskas genom avskiljandet.

8 §•

Har säljaren förbehållit sig, att köparens rätt till gods, som blivit genom ett avbetalningsköp försålt, skall vara beroende därav att han rätteligen fullgör vad honom enligt annat sådant avtal åligger, skall, där köparen det yrkar, vid tillämpning av de i 2 § första stycket givna bestämmelser sa anses som om allt godset blivit genom samma avbetal­ ningsköp försålt.

9 §• innehåller avtalet bestämmelse, enligt vilken köparens underlåten­ het att fullgöra vad honom åligger skall medföra, att han icke äger åtnjuta betingad förfallotid, och utkräver säljaren med åberopande av sådan bestämmelse hela den överenskomna betalningen eller större del därav än som frånsett bestämmelsen skulle vara till betalning förfallen, skola i fråga om beräkningen av säljarens fordran de i 4 § första och’ andra styckena givna regler äga motsvarande tillämpning. Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 72 höft. (Nr 83.) A

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

10 §.

Har om avbetalningsköp upprättats skriftlig handling, äge säljaren hos utmätningsmannen i den ort, där godset finnes, söka handräckning för godsets återtagande. Sådan ansökan skall göras skriftligen och innehålla uppgift å oguldna poster med deras förfallotid er samt vara åtföljd av köpehandlingen i huvudskrift och bestyrkt avskrift. Kostnaden för handräckningen skall, där utmätningsmannen det äskar, förskjutas av sökanden. Angående rätt för utmätningsman att i vissa fall meddela hand­ räckning utan hinder av köparens frånvaro skall vad i 59 och 60 §§ utsökningslagen är i fråga om utmätning föreskrivet äga motsvarande tillämpning.

11 §•

Handräckning må ej beviljas, med mindre utmätningsmannen finner uppenbart, att med betalningen föreligger sådant dröjsmål, som i 2 § sägs. Visar köparen sannolika skäl, att godset blivit sålt till oskäligt högt pris, må handräckning ej heller beviljas.

12 §.

Då fråga är om handräckning, som i denna lag avses, skall vad i 4 § andra stycket är stadgat om beräkning av säljarens fordran icke äga tillämpning. Ej heller skall i ty fall ränta räknas säljaren till godo.

13 §.

Gods, för vars återtagande handräckning meddelas, skall av ut­ mätningsmannen upptecknas och värderas; och äge utmätningsmannen, där så finnes nödigt, tillkalla sakkunniga att biträda vid värderingen.

Kuntjl. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 83. 19 i innes godsets värde överstiga det belopp, som räknats säljaren till godo, äge denne icke återbekomma godset, med mindre han hos utmätningsmannen nedsätter det överskjutande beloppet.

14 §.

Beslut i fråga om handräckning må överklagas hos överexekutor. “Over dennes beslut må ej klagan föras. År köparen eller säljaren missnöjd med värdering eller annan åtgärd, som vid handräckningen vidtagits, eller vill någon av dem på­ kalla sådan uppgörelse, som skolat äga rum, om godset återtagits annor­ ledes än genom handräckning, vare honom ej förment att efter stämning å den andre utföra sin talan vid domstol. Visar ej säljaren, att han instämt sådan talan inom trettio dagar efter det handräckning gavs eller, där förrättningen inom den tid överklagats, inom lika tid efter det överexekutors beslut meddelades, äge köparen hos utmätningsmannen lyfta det belopp, som, efter ty i 13 § andra stycket sägs, må hava blivit hos denne nedsatt.

15 §.

\ id förrättning för verkställighet av dom, varigenom köparen förpliktats utgiva gods, som blivit försålt genom avbetalningsköp, skall, där ej i domen annorlunda förordnats, i fråga om värdering av godset gälla vad i 13 § första stycket är stadgat. År någon missnöjd med det värde, som satts å godset, ätande honom fritt att instämma sin talan till domstol.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 10—15 §§ finnas meddelade, skola i fråga om förrättning, som där avses, utsökningslagens föreskrifter i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

17 §. Har köparen, i avtalet eller sedermera, för den händelse han fram­ deles skulle komma att åsidosätta sina förpliktelser, avstått från någon

20 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. rätt eller förmån, som honom enligt här ovan givna stadganden till­ kommer, skola dessa ändock lända till efterrättelse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1916 men icke äga tillämpning å avbetalningsköp, som slutits före nämnda dag.

Kungl. Maj.ts A 'åd. Proposition Nr 83. 21

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 25 § utsökningslagen.

Härigenom förordna^, att 25 § utsökningslagen skall erhålla föl­ jande ändrade lydelse: Invänder gäldenär, att den handling, varå kravet grundas, icke är gällande mot honom, ity att han blivit tvungen eller förledd att utgiva densamma; och visar han sannolika skäl för invändningen; varde ock målet förvisat till domstol, där ej gäldenären försummat att tvånget eller förledandet anmäla och kungöra såsom i 26 § stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1916.

22 Kungl. Ma j ds Nåd. Proposition Nr 83.

Förslag:

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 10 § 2 mom. i förordningen om nya utsökningslagens införande och vad i avseende dära iakttagas skall den 10 augusti 1877 skall erhålla följande ändrade lydelse. Invänder den, som utgivit löpande skuldebrev, varom i föregående punkt sägs, att skuldebrevet icke är gällande mot honom, och grundar sig invändningen å förhållande, som avses i 29 33 §§ av lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, vare den invändning utan verkan mot den, som efter överlåtelse blivit innehavare av skuldebrevet och därvid var i god tro.

Denua lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.

Kmujl. Mapts Nåd. Proposition Nr 83.

Utdrag av protokollet över ett justitiedepartementsår ende, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott tisdagen den 15 december 1914.

Närvaran de:

Hans excellens herr statsministern H ammarskjöld , Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena W allenberg Statsråden: H asselrot , von S ydow , friherre B eck -F riis , S tenberg , L innér , V ennersten , W estman , B roström .

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde: . at1J sedan den för utarbe! ande av lagförslag inom obligationsrättens område tillsatta kommitté den 21 maj IDIG erhållit uppdrag att uppgöra felslag till lagstiftning i de ämnen, som angivits i en av delegerade toi Sverige, Danmark ocli Norge i november 1909 uppgjord plan för fortsatt samarbete mellan de tre länderna å gemensam lagstiftning inom obhgationsratten, komnuttén med underdånig skrivelse den 31 januari i. .. ,nmat f<,rBla£ tjU om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, lag om avbetalningsköp, lag om ändrad lydelse av 2o § utsöknmgslagen och lag om ändrad lydelse av 10 $ l mom ! förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall. Föredraganden hemställde, att lagrådets utlåtande över nämnda

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 83. måtte för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, mförslag genom utdrag av statsrådsprotokollet. hämtas Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall. Ur protokollet: Axel Westin.

Kumgl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 83.

Utdrag av protokollet hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den 3 mars 1915.

Närvarande:

Justitieråden B ergman , S jögren , Regeringsråd et P almgren , Justitierådet D yberg .

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepaitementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den T "ece“ber 191J, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle, for det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över upprättade förslag till „ 0111 avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, lag om avbetalningsköp, lag om ändrad lydelse av 25 § utsökningslagen och lag om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad°i avseende därå iakttagas skall. Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av dåvarande revisionssekreteraren, numera justitierådet Tore Almen, med undantag av förslaget till lag om avbetalningsköp, vilket föredragits av extra ordinarie assessorn i Svea hovrätt Rudolf Eklund. Förslagen blevo nu företagna till slutlig behandling och föranledde därvid följande yttranden av lagrådet och särskilda dess ledamöter:

I. Förslaget till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

7 §• Lagrådet: De bär givna reglerna äro i motsats till de flesta övriga be­ stämmelser i detta kapitel av synnerligen speciell natur. Särskilt galler Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 72 höft. (Nr 83.) & 4

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. detta om tolkningen av anbudstagarens begäran om bekräftelse (kon­ firmation') av avtalet. Anledningen till en dylik begäran torde, såsom i motiven anföres, i regel vara en önskan hos anbudstagaren att fa visshet om att svaret finnes överensstämma med anbudet och att det torra fram­ kommit i rätt tid. Tolkningsregeln innebär, att en sådan begäran i och för sig; icke medför, att svaret skall anses icke överensstämma^ med anbudet. Däremot skall genom stadgandet intet vara avgjort angående anbudsgivarens skyldighet att efterkomma en dylik begäran an mindre angående påföljderna, om eu sådan begäran icke efterkommes. Da sistnämnda frågors besvarande måste ske med ledning av allmänna rättsgrundsatser, handelsbruk eller annan sedvana och följaktligen undei olika förutsättningar och inom skilda näringsgrenar kan utfalla mycket olika lio-g-er det emellertid nära att antaga, att icke heller vidkommande själva innebörden av eu dylik begäran någon enhetlig uppfattning kan vara rådande. Uppfattningen av denna innebord ar naturligen i väsentlig mån beroende av föreställningen om de påföljder, som antagas hora in­ träda därest begäran om bekräftelse icke efterkommes. Uti eu i anled­ ning av förslaget till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse, som overlamnats till lagrådet, har också gjorts gällande, att inom trävarurörelsen vore rådande eu från förslagets ståndpunkt väsentligen avvikande mening i fråga om tolkningen av en begäran om bekräftelse, Visserligen finnes aven enlig förslaget utrymme för en dylik mening, enär stadgandet i < §endast iU'/'n tolkningsregel, som måste vika för omständigheter, vilka jamhkt l § andra •punkten föranleda ett motsatt resultat. Men sådana omständigheter kunna i det fall, varom nu är fråga, antagas förekomma i vida större utsträck­ ning än eljest. Vid sådant förhållande finner lagrådet lämpligheten a\ den i förslaget uppställda tolkningsregeln, så vitt angår nu berörda del, kunna dragas i tvivelsmål. Även vidkommande betydelsen av en begäran om avtalets avfattande i skriftlig form kunna i viss mån motsvarande betänkligheter anses föreligga.

15 Lagrådet: I denna paragraf stadgas bland annat, att fullmakt, som blivit enligt särskilda föreskrifter hos offentlig myndighet anmald skall aterkallas genom tillkännagivande, som i enahanda ordning an in nies Emel­ lertid medföra de flesta dylika fullmakter allenast behörighet for fullmaktio-en att företräda huvudmannen inför domstol eller annan myndighet. Dessa fullmakter falla således utanför förslagets tillamplighetsomrade. Vidkommande fullmakt för generalagent för utländsk försäkringsanstalt,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. 27 som driver försäkringsrörelse här i riket — i vilket fall fullmakten medför större behörighet än nyss sagts — hava, såsom framgår av 7 § i lagen den 24 juli 1903 om utländsk lörsäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket, särskilda föreskrifter lämnats i syfte att trygga allmänhetens intressen, då fullmakten återkallas. Med avseende å sådan fullmakt torde det nu föreslagna stadgandet därför vara obehövligt.. Vidare må erinras därom, att enligt §§ 6 och 20 av förordningen den 18 oktober 1901 angående registrering av svenska fartyg skall till fartygsregistret anmälas, när befälhavare å fartyg antagits eller ombyte av befälhavare skett. Upp­ gift om fartygets befälhavare meddelas visserligen i det registreringscertifikat, som av kommerskollegium utfärdas, men i övrigt föranleder berörda anmälan icke något kungörande av förhållandet. Nämnda an­ mälan kan därför icke gent emot allmänheten erhålla samma betydelse som en anmälan om fullmakter, vilka genom myndighets försorg bringas till allmänhetens kännedom. Vid sådant förhållande torde det icke vara lämpligt att i avseende å den fullmakt, som tillkommer befälhavare å fartyg, tillämpa den i förevarande paragraf föreslagna särskilda bestäm­ melsen om återkallelse av fullmakt, som blivit hos offentlig myndighet anmäld. Med hänsyn till vad sålunda anförts och då i övrigt något behov av ett stadgande i förevarande hänseende icke lärer föreligga, hemställer lagrådet, att vad ifrågavarande paragraf innehåller om återkallelse av fullmakt, som blivit hos offentlig myndighet anmäld, må utgå.

r o, US §. Lagrådet: Enligt förslaget skall det tillkomma Konungens befallningshavande att pröva ansökning, att en fullmaktshandling måtte förklaras kraftlös. Det synes dock lagrådet lämpligare, att denna prövningsrätt överlämnas åt överexekutor. Härigenom skulle ansökningsförfarandet underlättas för allmänheten i de städer, där magistraten eller viss ledamot av magistraten är överexekutor men länsstyrelse icke har sitt säte. Enligt utsökningslagen har överexekutor att behandla flera slag av ärenden, som i viss mån äro likartade med det ifrågavarande. T sammanhang härmed må erinras om stadgandet i 9 § av förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakt­ tagas skall, genom vilket stadgande den befogenhet, som beträffande vissa angivna ärenden förut tillkommit Konungens befallningshavande, överflyttats på överexekutor. Av den nu föreslagna ändringen skulle också bliva en följd, att om fullmaktsgivare vill klaga däröver, att

28 Kungl. Maj:ts iSäd. Proposition Nr 83. hans ansökning förklarats icke kunna bifallas, klagan skall fullföljas i hovrätt. Lagrådet vill därjämte hemställa om den jämkning i första stycket av ifrågavarande paragraf, att framför orden »kan iå deu åter» inskjutas orden »utan dröjsmål», varigenom stadgandet skulle vinna i tydlighet och bliva mera överensstämmande med de danska och norska förslagens texter.

Justitieråden Bergman, Sjögren och Dyberg: Enligt första stycket av ifrågavarande paragraf har fullmäktigen i vissa fall tillerkänts rätt att, i stället för att gälda skadestånd i anledningav underlätet fullgörande av vad enligt rättshandlingen i fråga skulle åligga huvudmannen, själv i dennes ställe fullgöra detsamma. En dylik rätt lärer i de flesta fall vara av ringa värde för fullmäktigen, under det att densamma, om den av honom begagnas, lätt nog kan medföra olägenhet för tredje man, även om rätten begränsas, på sätt i förslaget åsyftas. Sfi t. ex. kan, därest fråga är om leverans till tredje man, svårighet möta för denne att av fullmäktigen i tid erhålla besked, huruvida han ämnar utöva sin berörda rätt, liksom tredje man kanske icke kan förlita sig på att leveransen kommer att av fullmäktigen fullgöras i enlighet med avtalet. Då härtill kommer, att det ofta kan bliva föremål för tvist, huruvida rättshandlingen är av' sådan beskaffenhet, att med hänsyn till tredje mans intresse berörda rätt må tillkomma fullmäktigen, hemställes, alt ifrågavarande bestämmelse må ur förslaget utgå.

29 och 30

Justitieråden Bergman och Dyberg: Uti ifrågavarande två paragrafer behandlas frågan, vilken bety­ delse för en rättshandlings giltighet den omständigheten liar, att rätts­ handlingen framkallats genom tvång. Förslaget skiljer härvid mellan å ena sidan tvång, utövat genom våld å person eller genom hot, som innebär trängande fara, och å andra sidan annat rättsstridigt tvång. 1 förra fallet skall rättshandlingen icke vara gällande mot den tvungne, även om tvånget utövats av annan än medkontrahenten och denne var i god tro, under det att i senare fallet tvånget, därest detta ej utövats av medkontrahenten och denne var i god tro, icke skall föranleda rättshandlingens ogiltighet. För en dylik åtskillnad synas tillräck-

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88. 29 liga skal icke föreligga. En genomgående strävan i förslaget är att oreda skydd åt förvärv i god tro. Och med denna grundsats torde bast överensstämma att i förevarande fall låta rättshandlingen gälla därest med kontrahenten var i god tro, utan avseende å arten av de tvångsmedel, som använts. Denna ståndpunkt omfattas också av de rättssystem, inom vilka berörda grundsats kan sägas hava mera allmänt \ unmt tillämpning. Sä är förhållandet i den österrikiska civillagen och den engelska rätten; och de lagförslag på ifrågavarande område, som undei senare åren framlagts i Österrike och Ungern, intaga samma ståndpunkt. Då nya lagberedningens år 1894 avgivna förslag till laoom köp och byte var föremål för granskning inom högsta domstolen, gjordes mot förslagets bestämmelse därom, att den, som blivit tvungen eller förledd att sluta köp, skulle äga rätt att påyrka återgång av köpet, den anmärkningen, att tvång eller förledande, som utövats av tredje man icke borde få åberopas mot medkontrahent, såvida denne vid avtalets ingående saknat vetskap därom. Att arten av de använda tvångsmedlen därvid skulle vara av någon betydelse, ifrågasattes icke. Mot den av förslaget gjorda åtskillnaden mellan olika arter av tvånokan vidare anmärkas, att sådant tvång, som avses i 30 §, mången gång, såsom t. ex. då för utpressning användes hot att yppa något skandalöst förhållande av den, som är föremål för utpressningen, kan verka mera tvingande än sådana tvångsmedel, vilka avses i 29 Ij. Slut­ ligen kan tilläggas, att de fall, då tvånget utövas av annan än den tyungnes medkontrahent, torde vara synnerligen sällan förekommande. \ årder förslaget ändrat i nu antydd riktning, skulle stadgande^ rörande tvång och 8villigt förledande kunna sammanföras i eu gemensam paragraf varigenom förslaget skulle vinna i enkelhet. I sammanhang härmed erinras, att, om vad ovan anförts vinner avseende, därav påkallas sådan ändring i det. remitterade förslaget till aJ>_ om åncirad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall, att den, som efter överlåtelse blivit innehavare av löpande skuldebrev och därvid var i god tro, varder skyddad i sin rätt, även om oen, som utgivit skuldebrevet, därtill tvungits genom användande av sådana tvångsmedel, som avses i 29 § av nu förevarande lagförslag.

:i S.

1Atp rådet: Andra stycket av förevarande paragraf, vilket saknar motsvarighet i främmande länders lagar, torde vara överflödigt. Om det svikliga för-

30 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 83. farandet, det må nu hava skett genom positiva uppgifter eller genom förtigande av fakta, blivit behörigen styrkt, lärer val domaren utan den uppställda presumtionen kunna likasom hittills prova, huruvida orsakssammanhang föreligger mellan förfarandet och den rättshandling, varom fråga är. Därest man med förslaget uppställer en presumtion om orsakssammanhang, måste man ock, på sätt i förslaget skett giva en regel för presumtionens vederläggande. Men eu sådan fördelning av bevisbördan är onödig, enär av omständigheterna alltid torde utan vidare framgå, huruvida orsakssammanhang föreligger eller ep stadgan­ dets formulering kunde måhända ock föranleda det missförstånd, att svikligt förfarande skulle anses föreligga i varje fall, då någon avsiktligen uppgivit eller förtegat en omständighet, som av honom kunnat antagas vara av betvdelse för rättshandlingen. Men för svek förutsattes ju, att den handlande verkligen insett, att den omständighet, han upp­ givit eller förtegat, varit av betydelse för in edkontrahentens ^ ratts­ handling. Slutligen kan erinras, att stadgandets upptagande i 31 & ar mindre följdriktigt, då en motsvarande bestämmelse icke meddelats i fråga om 'tvång. Även vid ett förfarande, som i och för sig framstår såsom rättsstridigt tvång, kan naturligen fråga uppstå, huruvida ett verkligt orsakssammanhang föreligger mellan förfarandet och den ratts­ handling, som synes hava framtvungits. I anledning av vad sålunda anförts vill lagrådet hemställa, att ifrågavarande stycke må utgå,

34 §. Lagrådet: Frågan om verkan av misstag vid rättshandlingars företagande är det mest^omtvistade bland de ämnen, som i förslaget beröras. Bortsett från sådana fall, då misstag föreligger angående tillkomsten av sjalva av­ talet eller av den överensstämmelse mellan anbud och svar, som avta e förutsätter — härom förmäles i 4 § andra stycket och 6 § andra stycket behandlas frågan om verkan av misstag i denna paragraf. Huvudstadgan­ det har givits i första stycket. Enligt vad av motiven framgår, ar meningen, att av detta stycke skall följa den huvudregel, att den, som misstagi sig skall vara bunden av sin viljeförklaring, så framt medkontrahenten varit i o-od tro. Emellertid regleras genom stadgandet i detta stycke omedelbart endast eu ringa del av ämnet. Stadgandet avser enligt sm lydelse endast sådana fäll, där eu viljeförklaring till följd av felskrivning eller annat därmed jämförligt misstag fått annat innehåll an åsyfta! varit. Denna grupp av misstag kännetecknas därav, att den handland

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83 31 icke velat avgiva den förklaring, som lian avgivit. Utom felskrivning brukar man till denna grupp hänföra felsägning och eu oriktig använd­ ning av utländska ord eller tekniska uttryck. Åven om den handlande kan sägas hava velat avgiva den viljeförklaring, som av honom av­ givits, kan emellertid föreligga misstag, som är av betydelse för rätts­ handlingens giltighet. Den, som avgivit viljeförklaringen, kan hava misstagit sig i fråga om avtalets föremål, rättshandlingens art eller medkontrahentens person eller eljest handlat under inflytande av en villfarelse, som vid bedömande av rättshandlingens giltighet icke bör lämnas å sido. Ehuru stadgandet i 34 § första stycket icke enligt sm lydelse. avser denna grupp av misstag, ställes dock i förslagets motivering i utsikt en analogisk användning av stadgandet å dylika fall. Kommittén har ansett, att de inom den juridiska litteraturen sedan gammalt uppställda olika arterna av villfarelse icke kunna användas för att bestämma gränsen mellan de misstag, som böra inverka på rätts­ handlingens giltighet, och dem, som sakna, rättslig betydelse. Enligt förslagets motivering får det överlämnas åt domaren att pröva, vilka misstag — utöver de i stadgandet omedelbart åsyftade — äro av be­ skaffenhet att inverka på rättshandlingens giltighet. Å samtliga dessa arter av misstag bör enligt motiveringen den i 34 § första stycket givna regeln i allmänhet analogivis tillämpas. Den vidsträcktare tillämplighet, som även enligt lagrådets mening sålunda bör åt stadgandet inrymmas, synes emellertid böra komma till uttryck i lagtexten. Stadgandet torde böra så formuleras, att därav framgår dess tillämplighet i alla fall, då en viljeförklaring, vare sig till följd av felskrivning eller därmed jämförligt misstag eller eljest till följd av någon villfarelse, som kan antagas hava varit av betydelse för rättshandlingen, fått annat innehåll än åsyftat varit. Det kan väl icke förbises, att även med en dylik vidsträcktare formulering det till största delen måste överlämnas åt doktrin och rätts­ praxis att utbilda mera bestämda regler. Men då fråga är om tolk­ ningen av begreppet villfarelse, vilket i lagen icke kan umbäras, synes lagstiftaren icke böra avstå från att till stöd för teori och praxis an­ giva den allmänna ram, inom vilken dessa regler böra falla.

Av stadgandet i första stycket skall, såsom förut nämnts, enligt motiven framgå, att ett misstag i allmänhet icke kan åberopas, när mottagaren av viljeförklaringen varit i god tro. Att denna grundsats icke i lagtexten uttryckligen fastslagits, har huvudsakligen berott därav, att det enligt kommitténs mening skulle vara obilligt att under alla

32 Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition Nr 83.

förhållanden avskära möjligheten att taga hänsyn till ett misstag, om vilket mottagaren varken'ägt eller bort äga kännedom. Särskilt i sådana fall, då den rättshandling, varom fråga vore, hade egenskap av gåva eller för medkontrahenten medförde förmåner, vilka i värde väsentligen överstege den betingade motprestationen, syntes en sådan möjlighet höra hållas öppen. Lagrådet, som delar kommitténs uppfattning i förevarande hän­ seende, finner det emellertid erforderligt, att den sålunda angivna modi­ fikationen i förslagets huvudregel angående verkan av misstag kommer till uttryck i lagtexten. Att, såsom kommittén antagit, ifrågavarande be­ stämmelse i förslaget allenast på grund av vad i motiven härutinnan anförts skall erhålla den av kommittén åsyftade tillämpningen, torde näm­ ligen icke med säkerhet vara att förvänta. Vad sålunda anförts torde visserligen äga tillämpning jämväl å 30—32 §§, men sådan tillämpning synes i de sällsynta fall, da fråga därom uppstår, kunna förväntas ske analogivis. . Vidkommande ordningsföljden mellan bestämmelserna i detta kapitel finner lagrådet det önskvärt, att 33 §, som kan anses i viss mån supplera stadgandena om verkan av villfarelse, får sin plats efter nuvarande 34 §.

Justitierådet Sjögren: I fråga om verkan av misstag vid rättshandlingar har man i för­ slaget, såsom av dess motivering framgår, principiellt anslutit sig till den s. k. tillitsteorien. Det lagstiftningspolitiska värdet av de båda teorier — viljeteorien och tillitsteorien — som bär tävla om företrädet, uppskattas givetvis helt olika av de skilda teoriernas mest ivriga anhängare. Sedan emellertid dessa teorier i sina mera utpräglade former inom litteraturen blivit föremål för eu ingående kritik, torde det såsom ett resultat av denna kritik numera utan vidare kunna fastställas, att båda åsikterna, vad utgångspunkten angår, äro ensidiga och måste leda till obilliga resultat, om de följdriktigt genomföras. Vill man fasthålla utgångspunkten, visar det sig, att viljeteorien gynnar den, som vid eu rättshandling begått ett misstag, medan tillitsteorien åter gynnar med­ kontrahenten, d. v. s. den, gent emot vilken rättshandlingen företogs. Detta hänvisar därpå, att i lagstiftning och rättsskipning måste sökas en förmedlande ståndpunkt. o En sådan ståndpunkt liar man i den tyska rätten på vujeteonens grund sökt uppnå därigenom att man givit den, som begått misstaget, rätt att rygga avtalet, men tillika föreskrivit skyldighet för honom att ersätta medkontrahenten kostnad och skada, som uppstått i följd därav,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. 33 att denne förlitat sig på den avgivna viljeförklaringen. Frågan om sättet för skadeståndsprincipens tillämpning blir här tydligen av största vikt. Härom hava dock i den tyska lagen inga närmare bestämmelser givits, utan allt har lämnats till domarens fria prövning. Principiellt sett, borde enligt min mening här en åtskillnad göras. I sin tillämpning på förhållanden inom det verkliga affärslivet — icke blott i fråga om handelsköp och därmed jämförliga rättsärenden utan även vid alla andra verkligt affärsmässiga uppgörelser — bör skadeståndsprincipen i regel så tillämpas, att den av misstag föranledda viljeförklaringens mottagare, där han varit i god tro, försättes i samma ställning, ekonomiskt sett, som den, vari han skulle kommit, därest viljeförklaringen varit fri från misstag. . Här bör man regelmässigt låta det s. k. negativa avtalsintresset uppgå till samma belopp som det positiva. Åven ersättning för den vinst, som viljeförklaringens mottagare kunnat göra på affären, bör så­ lunda inbegripas i skadeståndet. Utanför det egentliga affärslivets om­ råde bör man däremot med tillämpning av skadeståndsprincipen kunna tillgodose jämväl intresset hos den, som misstagit sig; han bör icke i följd av sitt misstag helt och hållet uppoffras till förmån för medkontrahenten. Vid förmögenhetsrättsliga avtal, där andra motiv än utsikten till vinst äro bestämmande för avtalet, är den skada, som den av misstagföranledda viljeförklaringens mottagare lider genom att förlita sig på densamma, ofta av ringare omfattning än ov;yi antytts. Stundom före­ ligger alls ingen skada. Det bör då anses tillräckligt att ålägga den, som misstagit sig, att ersätta skada, för så vitt sådan tillskyndats medkontrahenten. Föreligger ingen skada, bör den, som misstagit sig, utan vidare få rygga avtalet. Man kan med skadeståndsprincipen på detta sätt i varje fäll vinna ett smidigt och efter billighetens krav av­ passat resultat. Mot en dylik anordning kan icke med fog invändas, att i regel svårigheterna skulle för den, som lidit skada, vara allt för betungande med hänsyn till domstolarnas stränga krav på bevisning såväl angående skadans verklighet som beträffande skadeståndets belopp. Numera bör domaren vara van vid en mycket fri prövning i båda dessa hänseenden. Och där något härutinnan för närvarande brister, är det i allt fall tillåtet att antaga möjligheten av en utveckling till allt större frihet och säkerhet i domstolarnas prövning av dylika frågor. Det bör i själva verket icke så mycket ankomma på bevisning, utan avgörandet bör ske efter domarens fria uppskattning av samtliga kända, på saken inverkande omständigheter. Härmed skall icke vara sagt, att genom den tyska lagstiftningen i detta ämne alla svårigheter övervunnits. Vid viljeteoriens tillämpning torde icke alltid tillräcklig hänsyn tagas till Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 72 käft. (Nr 83.) 5

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. ovan antydda skillnad mellan affärsmässiga och icke affärsmässiga upp­ görelser. Naturligtvis kan i lagen en bestämd gräns härutinnan icke uppdragas, men skillnaden borde det oaktat i rättstillämpningen kunna i allmänhet beaktas. Där så icke sker, kan det lätt inträffa, att domaren i mera invecklade fall icke kommer fram till ett resultat, innebärande ett verkligt skadestånd, utan stannar vid att utdöma ersättning allenast för kostnad och utgifter, som drabbat viljeförklaringens mottagare. Detta kan vara mindre tillfredsställande. I den mån sålunda den, som begått misstaget, otillbörligt gynnas, har den sökta förmedlingen icke fullständigt uppnåtts; det kvarstår i den tyska lagstiftningen en rest av viljeteoriens ursprungliga ensidighet. Kommittéförslaget åter vilar på tillitsteoriens grund. Rättshand­ lingen skall, oberoende av misstaget, principiellt bliva gällande, så framt den, till vilken viljeförklaringen är riktad, var i god tro. Aven här har det dock visat sig nödvändigt att söka en förmedlande stånd­ punkt. Detta har i förslaget skett på det sätt, att till huvudregeln, som framgår av 34 § första stycket, hava — bortsett från specialstad­ gandet i 34 § andra stycket — fogats vissa undantag, dels därigenom att vid gåvor och andra avtal, där prestation och motprestation stå i uppenbart missförhållande till varandra, åt domaren i förslagets moti­ vering lämnats öppet att underlåta att tillämpa förslagets huvudregel, om ett obilligt resultat .skulle uppstå, dels ock därigenom att i 41 § andra punkten givits domaren rätt att »där särskilda omständigheter sådant föranleda» angående den tidpunkt, då god tro måste hava före­ legat, tillämpa en säregen bestämmelse, som medför, att den, som begått ett misstag, icke blir bunden av sin rättshandling. Vidkom­ mande den förra modifikationen får jag hänvisa till vad av lagrådet ovan anförts. Den i 41 § andra punkten givna bestämmelsen, tillämpad å en av misstag föranledd rättshandling, innebär, att den, som företagit rättshandlingen, kan förklaras icke vara bunden av densamma, så framt medkontrahenten visserligen var i god tro, då rättshandlingen blev honom kunnig, men insett eller bort inse misstaget, innan rättshand­ lingen inverkat bestämmande å hans handlingssätt. Härvid kan anmärkas, att det ofta måste bliva svårt för domaren att avgöra, huruvida ett visst handlingssätt, däri inbegripet viss underlåtenhet att handla, bestämts av rättshandlingen eller icke. Vidare kan erinras, att de i 41 § in­ skjutna orden »där särskilda omständigheter sådant föranleda» icke lämna någon ledning för bestämmande av de fall, då avvikelser från huvudregeln böra äga ruin. Över huvud är bärvidden av stadgandet i 41 § andra punkten i och för sig ganska stor, men tyvärr på samma

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. 35 gång helt och hållet obestämd. Det kan ifrågasättas, huruvida dessa båda undantag skola i rättstillämpningen visa sig vara tillräckliga för att undvika teoriens ensidighet. Det ena undantaget omnämnes endast i förslagets motivering, det andra är till sin art synnerligen svävande. Resultatet blir sannolikt, att de modifikationer, som ansetts nödiga vid tillitsteoriens överflyttande i lagstiftningen, icke i rättstillämpningen erhålla sin vederbörliga vikt. Tillitsteoriens grundåskådning passar bäst för det egentliga affärs­ livet, särskilt för handelsköp och därmed jämförliga rättsärenden. Inom detta område är det i överensstämmelse med tillitsteoriens grundtanke enklast att — bortsett från det i 34 § andra stycket omförmälda fall — låta den, som begått misstaget, utan vidare vara bunden av sin vilje­ förklaring, så framt medkontrahenten varit i god tro. Om man på pund av stadgandet i 34 § första stycket fastslår denna tillitsteoriens huvudregel, är detta här i allmänhet fullt befogat. En tillämpning av undantagsbestämmelsen i 41 § andra punkten bör icke gärna komma i fråga. Det kan i de flesta fall med visst fog sägas, att en avslutad affär mer eller mindre inverkat bestämmande på en affärsmans handlingssätt, då varje affär är en osjälvständig del av själva rörelsen. Det kan ock sägas, att omsättningens säkerhet är affärslivets grundval. Den, som begått misstaget, måste bär bära förlusten, då medkontrahenten är i god tro; faran för dylik förlust är att anse såsom en del av affärslivets särskilda risk. Men ju mera fjärran en rättshandling ligger från det egentliga affärslivet, desto mer förlorar tillitsteorien sitt relativa företräde framför viljeteorien eller skadeståndspnncipen, sådan denna ovan utvecklats. Tydligast visar sig detta vid gåva och därmed likartade rättshandlingar. Här kan det icke sägas, att omsättningens säkerhet skulle vara avgörande, utan rättskänslan kräver fastmera i regel, att gåvan icke blir gällande^ med mindre givarens viljeförklaring varit fri från misstag. Den, som begått misstaget, bör i dylika fall kunna träda tillbaka, antingen utan vidare eller mot ersättning för skada, som mottagaren lidit därigenom, att han förlitat sig på viljeförklaringen. Det är emellertid icke blott gåvohandlmgar och med dem likställda rättsärenden, för vilka tillits­ teorien är mindre lämplig. Även eljest vid mångfaldiga i det dagliga ivet föiekommande rättshandlingar, där andra än rent affärsmässiga hänsyn göra sig gällande, kan tillitsteorien leda till en onödig hårdhet mot den, som misstagit sig. Då vid rättshandlingar av antydda art misstag förelupit, träffas merendels, utan att domstolarna behöva anlitas, en uppgörelse på grundvalen av skadeståndsprincipen i dess ovan angivna tillämpning. Har alls ingen skada skett, tillåtes det ofta den, som

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88. misstagit sig, att utan vidare rygga avtalet. Och detta sakförhållande bör säkerligen fattas såsom ett utslag av verklig rättskänsla, icke blott såsom ett bevis på tillmötesgående eller dylikt. I vissa hithörande fall kan emellertid ett med billighet överensstämmande resultat vinnas även från förslagets ståndpunkt genom tillämpning av stadgandet i 41 § andra punkten. Hur vidsträckt detta stadgande än är, kan man likväl icke alltid på denna väg vinna ett fullt rättvist resultat. Det kan ofta inträffa, att någon företagit en rättshandling, som inverkat bestämmande på medkontrahentens handlingssätt, men icke i sådan grad, att den, som misstagit sig, utan vidare bör bliva bunden av sitt misstag. Hänsyn till ett sådant förhållande kan enligt förslaget icke tagas. Förslagets bestämmelser kunna i förevarande hänseende icke Iritagas tran en viss stelhet. De innefatta sträng, men icke billig rätt. Domaren är bunden i valet mellan avtalets giltighet och dess ogiltighet. Möjligheten att utdöma ett skäligt skadestånd i de fall, som därtill ägna sig, är från förslagets ståndpunkt utesluten. Detta kan icke sällan innebära en obillighet mot den, som misstagit sig. Utan tillräckliga skäl kan han förklaras bunden vid ' sitt misstag. Den sökta förmedlingen har icke heller i förslaget fullständigt uppnåtts; det kvarstår eu rest av tillitsteoriens ursprungliga ensidighet. . . Av vad sålunda blivit anfört framgår, att enligt min uppfattning en fullt tillfredsställande lösning av det legislativa problemet om verkan av villfarelse icke vunnits vare sig genom den på viljeteoriens grund vilande tyska lagstiftningen eller genom det svensk-danska förslagets på tillitsteorieu grundade bestämmelser i ämnet. Det kunde synas, som om vid sådant förhållande det norska förslagets ståndpunkt, som inne­ bär, att frågan åtminstone teoretiskt sett lämnas öppen, borde av mig förordas. Det norska förslagets ståndpunkt vore dock för våra för­ hållanden enligt min mening mindre lämplig. A ena sidan skulle då utrymme lämnas för en viljeteori, vilken icke toge hänsyn till nödvändig­ heten att bereda skäligt skadestånd åt den, som vant i god tro. A andra sidan skulle fara möta för tillämpning av en oreflekterad tillitsteori, som funne allt väl beställt, om blott rättsskydd i största möjliga utsträckning lämnades åt den, som förlitat sig på den av misstag för­ anledda rättshandlingen. Med hänsyn till det läge, vari frågan sålunda befinner sig, torde, oaktat ovan antydda betänkligheter, den lösning, som förslaget erbjuder, vara att föredraga. Förslagets smärre, synbarligen av tillitsteorien föranledda, av­ vikelser från eljest i regel gällande rättsuppfattning hava icke av mig ansetts påkalla särskilda yttranden. Sådana avvikelser föreligga a ena

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 83. 37 sidan t. ex. i 30 §, av vilket stadgande framgår en, om ock ytterst ringa, utvidgning av det vanliga rättsskyddet åt förvärv i god tro, å andra sidan t. ex. i 12 § första stycket, 21 § samt 26 § andra stycket ävensom i 31 § första stycket, där särskilt tillämpningen av stadgandet i 41 § andra punkten föranleder en inskränkning i det rättsskydd, som god tro eljest medför. Någon avsevärd praktisk betydelse torde dessa avvikelser, vare sig de gå i ena eller andra riktningen, icke komma att ernå.

35 och 36 §§.

Lagrådet: Då stadgandet i 41 § andra punkten icke lärer vara avsett att tillämpas i de fall, som omförmälas i 35 § och 36 § första stycket, torde, för vinnande av tydlighet härutinnan, någon jämkning i avfatt­ ningen av sistnämnda paragrafer vara erforderlig.

38 §. Justitierådet Sjögren: Enligt andra stycket av denna paragraf skola bestämmelserna i 37 § äga motsvarande tillämpning bl. a. vid de särskilt vid försträck­ ning förekommande förbehållen om förverkande av pant. Ett dylikt för­ behåll är i de flesta främmande länder sedan gammalt förbjudet. Åven i Sverige torde det i äldre tid mestadels hava ansetts vara utan verkan. I 10 kap. 14 § av 1718 års förslag till handelsbalk heter det: »Låter någon förskrifva sig pant med thet vilkor, åt ther lånet ej betalas till föresagd dag, skall panten höra honom utan vidare värdering till; vare ogilt, och böte then, som på sådant sätt utlånte, tre daler till treskiftes.» Motsvarande bestämmelse återfinnes i 1727 års förslag. Inom lag­ kommissionen, där frågan behandlades den 13 februari 1728, ansågo väl somliga, att stadgandet var onödigt, enär »enhvar äger disponera sin egendom efter godtycke», men andra höllo bestämmelsen nödig »att betaga ocker och tillfälle att skada sin nästa». Lagkommissionen beslöt vid nämnda tillfälle, att ett sådant avtal skulle anses ogillt, men det oaktat har, av obekant anledning, stadgandet härom sedermera uteslutits. I ett arbete, utgivet år 1729, yttrar Nehrman om ett dylikt avtal: »Som thetta ej kan annorlunda anses än en usuraria pravitas, när panten är mehra vard, therföre bör en slik förening förkastas såsom aldeles förbuden.» Åven efter det 1734 års lag trätt i kraft, synes Nehrman

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. hava vidhållit sin uppfattning, oaktat lagen icke innehöll något stad­ gande i ämnet. I Kungl. Maj:ts dom den 19 januari 1881 har till stöd för samma uppfattning, som Nehrman uttalat, åberopats den i 9 kap. 6 § handelsbalken i dess lydelse enligt förordningen den 11 augusti 1815 förekommande bestämmelsen om ogiltigheten av vite vid för­ sträckning. Det sätt, varpå förenämnda dom avfattats, har haft till följd, att sedan numera 9 kap. 6 § handelsbalken upphävts genom lagen den 28 september 1907, frågan om giltigheten av förbehåll om för­ verkande av pant kan sägas stå öppen. Vidkommande lämpligheten av ett förbud mot dylika förbehåll kan anmärkas, att Nehrmans anförda ord, så vitt därigenom avtalet utan vidare betecknas såsom ocker, innebära, någon överdrift. Dessa förbehåll närma sig visserligen ofta de avtal, som avses i 32 § av för­ slaget, men sammanfalla icke med dem. Dylika förbehåll stå dock icke i god överensstämmelse med panträttens egentliga ändamål, som allenast är att bereda säkerhet för en fordran. Med detta ändamål överens­ stämmer bäst, att vid utebliven betalning panten realiseras och att ett eventuellt överskott tillfaller gäldenären. Jämför man förbehåll om förverkande av pant med avtal om vite, är det uppenbart, att bruket av vite — likasom räntans frigivande — varit och är av påtagligt värde för den reella samfärdseln, men vad angår förbehåll om pants förverkande torde ett sådant värde icke kunna påvisas hos oss mer än i de länder, där de äro uttryckligen förbjudna. Dessa förbehåll äro oftast blott ett bevis för borgenärens övermakt och innefatta nästan undantagslöst eu obillighet mot gäldenären. Det är därför föga tilltalande, att domstolarna jämlikt förevarande stadgande skola nödgas godkänna dylika förbehåll, för så vitt de blott icke äro uppenbart obilliga. Det torde icke heller bliva lätt för domstolarna att med tillämpning av stadgandet i 37 § bestämma förhållandet mellan panthavare och pant­ givare. För tillämpning av nämnda stadgande måste panten på något sätt värderas. Men värdering av pant måste alltid medföra svårigheter för domstolarna. Dylika svårigheter föreligga i allmänhet icke vid vite, som regelmässigt är bestämt i penningar. Med pant likställes i förevarande stadgande »annan säkerhet». Härmed avses i främsta rummet s. k. lösöreköp. Beträffande dessa rättsärenden hava i nu förevarande hänseende hos oss hittills inga nämn­ värda missförhållanden visat sig — vilket torde bero bl. a. av den i lösöreköpsförordningen föreskrivna edgången — men möjligheten, att sådana missförhållanden framdeles kunna uppstå, kan naturligtvis icke förnekas. I Tyskland, där dylika rätt särenden förekomma i stor ut-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. sträckning, anser man . , — > förbudet mot förbehåll om förverkande av pant icke galler för dessa fall. Hos oss synes man, om ett sådant för­ bud meddelades, hellre böra antingen analogivis utsträcka förbudet till avtal av berörda art eller ock meddela ett uttryckligt stadgande i denna riktning, ingendera av dessa båda utvägar kan medföra större svårig-heter med hänsyn till gällande lösöreköpsförordning än förslagets be­ stämmelser. Att i forhållandet mellan gäldenär och borgenär den senare eller den s. k. köparen, då han vill realisera sin fordran, nödgas för­ yttra det kopta och redovisa överskottet av köpeskillingen, vore icke mera egendomligt än att den s. k. köparen i motsvarande fall enligt lorslaget far behålla det köpta mot skyldighet att redovisa ett genom värdering fastställt överskott. I varje fall är frågan om det s. k. lösorekopets stallning i förevarande avseende av så ringa praktisk betydelse att, ia^V hl“.der 1,cke synes böra möta för införandet av förbud mot lorbekall om förverkande av pant. JlU ®töd för det av mig ifrågasätta förbudet må slutligen anföras t oljande. 1 fråga om sättet för försäljning av pant hava i modern rätt ,av ,hans?n ,tdl gäldenärens intresse meddelats bestämmelser, som icke la före forfallotiden sattas ur kraft genom kontrahenternas överens­ kommelse. Sa har skett i tysk rätt (BGB § 1245 andra stycket). Dylika bestämmelser, som äro oförenliga med förbehåll om förverkande av pant komma vid en blivande revision av de hos oss ännu gällande, men i bog grad föråldrade föreskrifterna i 10 kap. 2 § handelsbalken otvivelaktigt att efterbildas. I detta sammanhang må erinras om stad­ gandet i 4 § av forordningen den 20 februari 1915 angående förbud for vissa fall mot exekutiv försäljning, så ock angående vissa inskränk­ ningar i borgenärs rätt att skaffa sig betalning ur pantsatta värdepapper. }..ld aaflvna förhållande synes det mindre lämpligt att, sedan berörda förbehåll mestadels ansetts otillåtna ända från 1700-talets början intill senaste tid (1907), man genom nu förevarande lagstiftning skulle bereda dem en giltighet, som måste åter upphöra, så snart sakenliga föreskrifter meddelas om sättet för realisation av pant. u ,^.ed stbd av Jad Jag sålunda anfört finner jag mig böra hemställa, att stadgandet i 38 § andra stycket må ersättas av en föreskrift, att därest vid försträckning eller eljest förbehåll skett om förverkande av pant (eller annan säkerhet), för den händelse förbindelsen icke fullgöres, sådan i. förbehåll skall vara utan verkan.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

39 och 40 §§.

Lagrådet: Vad beträffar konkurrensklausuler i avtal mellan personer, som äro att anse såsom likställda, synes å ena sidan en lagstiftning, vilken i likhet med den nu föreslagna utgår huvudsakligen från pnvatrattslig synpunkt, vara mindre nödig, då kontrahenterna här likasom eljest ta antagas vara i stånd att själva tillvarataga sina intressen. De i främ­ mande länder nu gällande lagbestämmelserna om konkurrensklausuler åsyfta icke heller avtal mellan likställda personer. A andra sidan torde från privaträttslig synpunkt icke i och för sig något vara att erinra mot det föreslagna stadgandets innehåll. , ,, ... , Vad åter angår lagstiftningens ingripande till skydd for de aftarsanställda, kan anmärkas, att de nu föreslagna stadgande^ måhanda skola visa sig otillräckliga för vinnande av berörda syfte. 1 allt tall har en dylik erfarenhet gjorts i Tyskland, där motsvarande bestämmelser blivit väsentligt skärpta genom lagen den 10 juni 1914. Detta för­ hållande torde emellertid icke böra utgöra hinder för antagandet av den principförklaring, som innefattas i stadgandet i 39 §. Däremot synes bestämmelsen i 40 § vara av alltför speciell natur för att hora inflyta i en lag av förevarande art. En dylik bestämmelse torde, därest den anses lämplig, kunna ingå i den speciallagstiftning, som framdeles även i vårt land må bliva erforderlig i ämnet.

II. Förslaget till lag om avbetalningsköp.

1 §■ Lagrådet: Enligt denna paragraf skall den föreslagna lagen äga tillämpning vid försäljning icke blott av vanliga lösören utan även av annan lös egendom, t. ex. aktier och andra värdepapper. Att föremål av sist­ nämnda art föryttras på sådana villkor, som känneteckna avbetalnings­ köp i lagförslagets mening, torde emellertid vara ytterst sällsynt. iNagot behov att i dylika sällan förekommande fall bereda köparen ett skydd, som går utöver den honom enligt 38 § i förslaget till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område medgivna ratten

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 83. 41 att påkalla jämkning, synes icke föreligga. Om såsom föremål för av­ betalningsköp angives lös egendom, falla även sådana värdeobjekt som patenträttighet, rätt till en affärsrörelse och dylikt under lagens tillämp­ lighetsområde. Icke heller här torde behov av en särskild lagstiftning till köparens skydd föreligga, men därtill kommer, att i dylika fall för­ slagets bestämmelser om rätt för säljaren att genom utmätningsmannens försorg återtaga godset endast med stora svårigheter kunna tillämpas. An mindre passa förslagets bestämmelser om berörda rätt i fråga om sådana föremål, som till sin natur äro fasta saker, men i lagstiftningen räknas till lös egendom. Till lös egendom är sålunda i regel att hän­ föra byggnad å annans mark. I de flesta fall torde ägaren till sådan byggnad hava arrenderätt till marken. Om nu byggnadens ägare skulle vilja genom avbetalningsköp, som i förslaget avses, föryttra byggnaden, måste i allmänhet även arrenderätten till marken överlåtas." Uppstår sedan fråga om byggnadens återtagande genom utmätningsmannens försorg, passa icke förslagets härutinnan givna bestämmelser. Även här gäller för övrigt, att avtal av nämnda slag äro sällsynta, ävensom att, där de skulle förekomma, ett tillräckligt skydd synes vara köparen berett genom tillämpning av stadgandet i 38 § i förslaget till avtalslag. Pa grund härav hemställer lagrådet, att den föreslagna lagens tillämplighetsområde må begränsas att omfatta allenast lösören.

4 §•

Lagrådet: Vill säljaren taga åter gods, som är sålt genom avbetalnings­ köp, skall enligt förslaget uppgörelse mellan honom och köparen äga rum. Köparen skall därvid, såsom i 3 § stadgas, tillgodoräknas värdet av godset, under det att säljaren äger räkna sig till godo dels oguldna poster, därav de ej förfallna på visst sätt reducerade, dels ränta, som enligt avtal eller lag skall gäldas å posterna, dels ock kostnad, som säljaren måste vidkännas för godsets återtagande. Beträffande de oguldna posterna och nyssnämnda kostnader äro bestämmelser givna i 4 §. Säljarens rätt att tillgodoräkna sig ränta framgår däremot allenast in­ direkt av det i 12 § givna stadgandet, att vid handräckning, som i för­ slaget avses, ränta ej skall tillgodoräknas säljaren. Det torde emellertid vara lämpligt, att i 4 §, varuti det synes vara avsett att angiva allt vad vid uppgörelsen skall räknas säljaren till godo, även upptages säljarens rätt till ränta. Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 72 höft. (Nr 83.) 6

42 Kartel- Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

8 §.

Lagrådet: Detta till köparens skydd givna stadgande skulle enligt motiven få sin egentliga betydelse vid beräkningen, huru stort belopp som måste utestå oguldet, för att säljaren skall kunna göra gällande sådan påföljd, som i 2 § första stycket omförmäles. Någon nämnvärd fordel härut­ över synes stadgandet icke kunna medföra för köparen. Denne skal emellertid, om stadgandets lydelse bibehålies, säkerligen otta stanna i ovisshet angående dess verkliga innebörd. Om däremot sambandet med bestämmelsen i 2 § första stycket omedelbart framginge av lagtexten, skulle stadgandet vinna i tydlighet. Vid ett sådant förtydligande kunde även beträffande innehållet någon jämkning till köparens förmån äga rum. Säljarens intresse torde icke trädas för nära genom en föreskrift, att därest säljaren gjort sådant förbehåll, som i denna paragraf sägs, avbetalningspnset vid tillämpning av stadgandet i 2 § forsta stycket skall anses utgöra sammanlagda beloppet av de poster, koparen enligt de särskilda avtalen har att erlägga.

13 §.

Lagrådet: Då köparen likaväl som säljaren kan hava intresse av sakkunnigas tillkallande vid värderingen, torde det icke vara lämpligt att i lagen framhålla, att säljarens yrkande härutinnan bör av utmätningsmannen företrädesvis beaktas. Sakkunniga böra för övrigt tillkallas endast da sådan åtgärd av utmätningsmannen finnes nödig. Med hänsyn härtill är någon jämkning i stadgandet erforderlig.

15 §.

Lagrådet: Skäl torde ej föreligga, att beträdande klagan över verkställighetsförrättning, som avses i denna paragraf, andra bestämmelser skola galla än de, som i utsökningslagen äro givna om klagan över förrättning för verkställighet av dom. Paragrafens andra stycke synes därför böra

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. 43 innehålla allenast föreskrift därom, att den, som är missnöjd med det vid förrättningen å godset satta värdet, äger att efter stämning vid dom­ stol utföra sin talan.

III. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 25 § ntsökningslagen.

Lagrådet finner detta förslag icke giva anledning till någon erinran.

IV. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Justitieråden Bergman och Dyberg: Beträffande detta förslag erinras om vad under 29 och 30 §§ i förslaget till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhets­ rättens område därom anförts.

Ur protokollet: Erik Öländer.

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden , hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 19 mars 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern H ammarskjöld , Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena W allenberg , Statsråden: H asselrot , friherre B eck -F riis , S tenberg , L innér , M örcke , Y ennersten , W estman , B roström .

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde lag­ rådets utlåtande över de genom Kungl. Maj:ts beslut den 15 december 1914 till lagrådet remitterade förslag till 1 ) lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område; 2 ) lag om avbetalningsköp; 3) lag om ändrad lydelse av 25 § utsökningslagen; och 4 ) lag om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. 45 Departementschefen anförde: I fråga om tillkomsten av förevarande lagförslag torde jag få erinra, att Eders Kungl. Maj:t under år 1909 tog initiativ till återupp­ tagande av det för Sverige, Danmark och Norge gemensamma lagstift­ ningsarbetet å obligationsrättens område. Delegerade från de tre län­ derna, som etter överenskommelse regeringarna emellan sammanträdde i Stockholm under november månad 1909, enades därvid om ett visst program för det ifrågasatta samarbetet. Med gillande av det föreslagna programmet uppdrog Eders Kungl. Maj:t den 21 maj 1910 åt den för utarbetande av lagförslag inom obligationsrättens område den 7 juni 1901 tillsatta kommittén att utarbeta förslag till lagstiftning i en del av de på programmet upptagna ämnen, däribland ingående av avtal samt bestämmelser mot missbruk av ekonomisk övermakt och dylikt, särskilt angående köp på avbetalning och avtal om vite. I samman­ hang härmed bemyndigades kommittén att med motsvarande danska och norska kommittéer sammanträda till gemensamma överläggningar i syfte att åstadkomma största möjliga överensstämmelse mellan kommittéernas blivande förslag. De tre kommittéerna hava nu avgivit förslag till lagar om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område samt om avbetalningsköp; och har i sammanhang härmed den svenska kom­ mittén utarbetat jämväl de övriga lagförslag, som avses i lagrådets nu förevarande utlåtande. Efter att hava redogjort för innehållet i de av den svenska kom­ mittén avgivna lagförslagen samt lagrådets utlåtande över dessa anförde departementschefen vidare: Med anledning av lagrådets utlåtande hava lagförslagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område samt om av­ betalningsköp blivit översedda, och hava därvid på grund av de i ut­ låtandet framställda anmärkningarna eu del ändringar av saklig inne­ börd ansetts böra ifrågakomma. Vissa jämkningar och förtydliganden av redaktionell art hava därjämte gjorts i nämnda båda förslag. För att söka åstadkomma samförstånd beträffande de ändringar av sakliginnebörd, vilka kunde finnas påkallade av lagrådets anmärkningar, hava delegerade från de tre länderna sammanträtt till gemensamma över­ läggningar, vilka ägt rum i Köpenhamn under innevarande månad. Till frågan om resultatet av dessa överläggningar får jag i det följande anledning återkomma. De förslag till lagar om avtal och andra rättshandlingar på för­ mögenhetslättens område samt om avbetalningsköp, vilka jag nu under­ ställer Eders Kungl. Maj:ts prövning, utgöra en naturlig fortsättning av

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. det lagstiftningsarbete, som lett till sammanstämmande lagar om köp och byte av lös egendom samt till den år 1914 antagna lagen om kom­ mission, handelsagentur och handelsresande. Förslaget till lag om avtal m. m. avser att reglera frågor, vilkas lösning i vårt land hittills. vant överlämnad huvudsakligen åt teori och praxis. För rättsskipningen måste det givetvis bliva av genomgripande betydelse, att det inom de centrala rättsområden, vilka i förslaget behandlas, blir i lag fastslaget vad som är gällande rätt, De rättsgrundsatser, vilka kommit till uttryck i förslaget, synas mig också väl ägnade att fylla den lucka, som här­ utinnan för närvarande finnes i vår lagstiftning. Därest förslaget, som i allt väsentligt överensstämmer med motsvarande danska och norska lagförslag, upp höj es till lag, är därmed ännu ett viktigt steg taget till vinnande av rättsenhet mellan de tre nordiska ländernas lagstiftning a förmögenhetsrättens område. Beträffande de yttranden, vartill förslaget till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens, område föranlett lagrådet eller dess särskilda ledamöter, må anföras följande. Såsom i motiven till förslaget framhålles, är det inom affärslivet ganska vanligt, att den, som genom brev eller telegram antager ett anbud, framställer begäran om bekräftelse (konfirmation) av avtalet. 1 fråga om innebörden av en dylik begäran kunna meningarna vara delade. Enligt en uppfattning har den, som gjort en sådan framställning, där­ igenom såsom ett villkor för sitt antagande av anbudet uppställt, att den begärda konfirmationen kommer honom till hända; först genom denna skulle alltså slutligt avtal komma till stånd. Enligt en annan uppfattning, som ligger till grund för det föreslagna stadgandet i < §, utgör den omständigheten, att i eu accept inryckts begäran om konfir­ mation, icke i och för sig något hinder för att avtal kommer till stan genom accepten. Den, som begärt konfirmation, äger göra avtalet gäl­ lande, även om sådan uteblir. Huruvida anbudsgivaren är skyldig att efterkomma eu dylik framställning, och vilka, påföljder han utsatter sig för genom underlåtenhet härav, är däremot icke genom det föreslagna stadgandet avgjort utan måste besvaras med ledning av allmänna rätts­ grundsatser och rådande handelsbruk. Vid nu angivna förhållanden finner jao- lika med lagrådet värdet av den i förslaget uppställda tolknmgsiegefn kunna starkt dragas i tvivelsmål. Enahanda synpunkter gorå sig gäl­ lande i fråga om innebörden av ett till ett antagande svar fogat för­ behåll om upprättande av skriftligt kontrakt, varom jämväl bestämmelse upptagits i 7 §. Med hänsyn härtill och då vid de överläggningar, som, efter det lagrådets utlåtande inkommit, hållits mellan delegerade

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. 47 från de tre nordiska länderna, man från dansk och norsk sida icke haft något att erinra mot uteslutning av de i 7 § föreslagna bestämmelserna, hava dessa icke upptagits i propositionen. I enlighet med lagrådets hemställan hava de i 15 § (nuvarande 14 8 ) upptagna bestämmelserna om återkallelse av fullmakt, som blivit anmäld hos offentlig myndighet, uteslutits. Beträffande dödande (mortifikation) av fullmakt hava de av lagrådet vid 18 § (numera 17 §) föreslagna ändringarna vidtagits. ' ö Den av lagradets flesta ledamöter vid 26 § (numera 25 8 ) gjorda hemställan har iakttagits. Motsvarande ändring torde komma att^göras 1 de danska och norska förslagen. Vid 29 och 30 §§ (nuvarande 28 och 29 §§) hava tvenne leda­ möter av lagrådet förordat en väsentlig omarbetning av förslagets be­ stämmelser rörande verkan därav, att en rättshandling framkallats genom tvång. Då den ståndpunkt förslaget härutinnan intager är resultatet av ingående överläggningar mellan kommittéerna och det visat sig omöjligt att på någon annan grundval uppnå enighet mellan förslagen, har denna hemställan icke kunnat vinna avseende. Lagrådet har vid 31 § (nuvarande 30 §) hemställt, att den i andra stycket uppställda presumtionsregeln måtte uteslutas ur förslaget. Jaodelar lagrådets uppfattning, att denna regel strängt taget är överflödigt men då det vid överläggningarna mellan de delegerade visat sio- att man från norsk och dansk sida sätter stort värde på densamma, har jag ansett tillräckliga skäl icke vara för handen att ur det svenska förslaget utesluta regeln. Någon fara för missförstånd i det av lagrådet åberopade avseendet anser jag icke föreligga. Och att en motsvarande t , i c 0 -Si fratoa om tvång, finner sin förklaring däri, att det, da tvång utövats, är vida lättare att konstatera orsakssamman­ hang mellan det rättsstridiga förfarandet och den rättshandling, varom fråga är. För sådana fäll, då en avgiven viljeförklaring till följd av fel­ skrivning eller därmed jämförligt misstag fått annat innehåll än åsyftat vant, uppställes i 34 § första stycket av de svenska och danska kommittéförslagen den regeln, att den, som avgivit förklaringen, icke är bunden av dess innehåll, därest medkontrahenten insåg eller bort inse det missta^ som förelupit. Under erinran, att även andra slag av misstag än de sålunda nämnda kunna inverka å en rättshandlings giltighet, har lag­ rådet hemställt, att åt det föreslagna stadgandet måtte givas en vidare formulering, sa att detsamma måtte komma att omfatta alla fall, då innehållet av en viljeförklaring icke överensstämmer med den verklina b

48 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

viljan, vare sig detta beror på felskrivning eller därmed jämförligt misstag eller därpå, att den, som avgivit viljeförklaringen, föranletts därtill av en villfarelse, som kan antagas hava varit av betydelse för rattshand­ lingen. Även med en dylik vidsträcktare formulering av stadgandet måste det visserligen, såsom lagrådet också framhåller, till största delen överlämnas åt doktrin och rättspraxis att närmare bestämma gränsen mellan de misstag, som höra inverka å en rättshandlings giltighet och dem, som sakna rättslig betydelse. Huruvida ett misstag haft till tö j , att en därav påverkad viljeförklaring kan sägas hava fått annat innehåll än åsyftat varit, eller allenast har karaktären av en villfarelse i bevekelseo-runderna (s. k. error in motivis), torde endast genom omsorgslul prövning av de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna kunna avgöras. Finnes vid sådan prövning misstaget vara hänförligt till den förra kategorien, svnes emellertid stadgandet i 34 § första stycket under alla förhållanden höra vinna tillämpning; att misstaget till sin beskaffenhet varit jämförligt med felskrivning, lärer icke vara erforderligt. Med hänsvn härtill hava de i kommittéförslagets text förekommande orden »därmed jämförligt» uteslutits. Enahanda ändring torde komma att vidtagas i det danska förslaget. . . Nu ifrågavarande stadgande har jämväl i annat avseende givit anledning till anmärkning från lagrådets sida. Såsom redan är nämnt, utsäger detsamma allenast, att ett misstag av där avsedd beskaffenhet o-ör viljeförklaringen ogiltig, när medkontrahenten insåg eller bort inse misstaget. Att stadgandet formulerats på detta sätt och icke direkt o-ivit uttryck åt grundsatsen, att misstag icke kunna åberopas gent emot medkontrahent i god tro, har, såsom i motiven framhålles, huvudsakligen berott därav, att det enligt kommitténs mening skulle vara obilligt att under alla förhållanden — särskilt i sådana fall då rättshandlingen har egenskap av gåva — avskära möjligheten att taga hänsyn till ett misstag, om vilket medkontrahenten varken ägde eller bort äga kännedom. ^ Lag­ rådet, som delat kommitténs uppfattning härutinnan, har ansett erforder­ ligt, att såsom huvudregel uppställes, att misstag icke få åberopas emot inedkontrahent i god tro, men att undantag göres för gåva och vissa därmed jämförliga rättshandlingar. En sådan formulering av regeln som den av lagrådet förordade skulle emellertid påkalla särskilda bestäm­ melser angående skyldighet för den, som under sådana förhållanden ryggar en avgiven viljeförklaring, att dels utan oskäligt uppehåll giva medkontrahenten meddelande därom (reklamationsskyldighet) dels ersätta honom den förlust han kan hava lidit genom att förlita sig på rätts­ handlingens giltighet (det s. k. negativa intresset). Vid överläggningarna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. 49 mellan de delegerade har det visat sig omöjligt att uppnå enighet i dessa avseenden. Vid sådant förhållande har jag ansett lagrådets nu berörda hemställan icke böra föranleda omarbetning av det svenska förslagets text. Beträffande ordningsföljden mellan nu ifrågavarande paragraf och det densamma i viss mån supplerande allmänna stadgandet i 33 § av kommitterades förslag har lagrådets hemställan iakttagits. Sistnämnda stadgande har i propositionen bibehållit sitt förutvarande paragrafnummer, under det att 34 § i kommitterades förslag utgör 32 § i propositionen. Samma nummerföljd torde komma att iakttagas i det danska förslaget. I det norska förslaget, vilket saknar motsvarighet till första stycket av 34 § i kommitterades förslag, lärer däremot nummerföljden komma att bibehållas oförändrad. 35 och 36 §§ (numera 34 och 35 §§) hava förtydligats i det av lagrådet anmärkta avseendet. I 39 och 40 §§ av kommittéförslaget hava upptagits bestämmelser angående s. k. konkurrensklausuler. Huvudstadgandet innehålles i 39 §, enligt vilken en utfästelse att icke driva konkurrerande verksamhet är ogiltig i den mån utfästelsen sträcker sig längre än behovet kräver eller deri, som avgivit utfästelsen, därigenom över hövan inskränkes i sin förvärvsverksamhet. Härtill ansluter sig 40 §, som innehåller en specialbestämmelse beträffande konkurrensklausuler mellan yrkesidkare och i deras tjänst anställda personer. I åtskilliga skrivelser, som in­ kommit till justitiedepartementet från ett stort antal föreningar av affärsanställda inom olika delar av riket, hava mot nu ifrågavarande bestämmelser framställts anmärkningar utmynnande i en hemställan, att nämnda paragrafer måtte helt och hållet utgå ur lagen, eller att åtminstone frågan om de affärsanställdas bundenhet av avtal inne­ hållande konkurrensförbud icke för närvarande måtte göras till föremål för lagstiftning. Lagrådet, för vilket omförmälda skrivelser varit till­ gängliga, har ifrågasatt, huruvida erforderligt skydd för de affärsanställda kan vinnas genom stadganden sådana som de nu föreslagna, och härvid erinrat om att motsvarande bestämmelser i den tyska han­ delslagen blivit väsentligen skärpta genom lagen den 10 juni 1914. Den tyska lagstiftningen i ämnet synes också mig giva vid handen, att en tillfredsställande reglering av den för de affärsanställda ytterst viktiga frågan om konkurrensklausulers bindande kraft kräver mera detaljerade bestämmelser än som lämpligen kunna få sin plats i eu lag om avtal och rättshandlingar i allmänhet. Vid sådant förhållande synes det mig icke vara lämpligt att vid sidan av det allmänna stadgandet i 39 § av kommittéförslaget (nuvarande 38 §) upptaga eu specialbestäm- Bihang till rikdagens protokoll 1915. 1 sand. 72 hiift. (Nr 83.) 7

50 Kangl. Maj.-ts Nåd. Proposition Nr 83. ruelse sådan som den i 40 § föreslagna. Sistnämnda paragraf bär där­ för uteslutits ur det svenska förslaget. I Danmark och Norge har mot­ svarande stadgande icke rönt någon gensaga från de affärsanstalldas sida. Och de danska och norska delegerade hava därför funnit sig icke kunna förorda uteslutning av detsamma. För bibehållande av den gemensamma paragrafföljden torde det emellertid i de danska, och norska förslagen komma att införas såsom ett särskilt stycke i närmast före­ gående paragraf. . , , Den föreslagna lagen om avbetalningsköp har l enlighet med lag­ rådets hemställan inskränkts till att gälla köp av vanliga lösören Mot­ svarande ändring torde komma att göras i de danska och norska för­ slagen. I sammanhang härmed anser jag mig höra erinra, att man 1 Danmark och Norge till lösören räknar även aktier och andra värde­ papper. Då det emellertid, såsom lagrådet framhåller, torde vara mycket sällsynt, att värdepapper säljas under sådana villkor, som känneteckna avbetalningsköp i förslagets mening, kommer den olika räckvidden av förslagen praktiskt taget att sakna betydelse. _ o I anledning av lagrådets vid 8 § gjorda anmärkning har åt denna paragraf givits en avfattning, som utmärker, att det allenast är vid tillämpning av 2 § första stycket, som den i 8 § uppställda regeln skall komma till användning. Det är att förvänta, att samma ändring kommer att göras i de danska och norska förslagen. De av lagrådet mot föreliggande lagförslag i övrigt gjorda erin­ ringarna — vilka rikta sig mot allenast i den svenska texten före­ kommande bestämmelser — hava samtliga föranlett ändringar i enlig­ het med lagrådets hemställan. Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det avgivna vttrandet avfattade förslag till 1 ) lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område; 2 ) lag om avbetalningsköp; 3 ) lag om ändrad lydelse av 25 § utsökningslagen; och 4 ) lag om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall; och hemställde departementschefen, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition för riksdagen till an­ tagande framläggas.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 83. 51

Statsrådets övriga ledamöter biträdde departe­ mentschefens hemställan; och täcktes, med bifall till densamma, Hans Maj:t Konungen förordna, att nådig proposition i ämnet av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skulle till riksdagen avlåtas.

Ur protokollet: Israel Myrberg.