med förslag till lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

1 Nr 298.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft m. m.; given Stockholms slott den 27 februari 1920.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra;

3) lag om ändrad lydelse av 79, 85, 87, 100, 107, 111, 133 och 168 §§ utsökningslagen;

4) lag om ändrad lydelse av 56—58 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom;

5) lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar;

6) lag om ändrad lydelse av 9 kap. 38 § vattenlagen; samt

7) lag om ändrad lydelse av 2 § 14:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 252 höft. (Nr 298.)

2 Kungl. May.ts proposition nr 298.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft.

Lagens tillämpningsområde.

1 §■

Denna lag äger tillämpning å anläggning för alstrande och tillgodogörande av elektrisk kraft för belysning, drivkraft eller annat dylikt ändamål (starkströmsanläggning).

Lednings hänförande till fastighet.

2 §■

Finnes å fastighet elektrisk station, som tillhör ägaren av fastigheten, skall ägaren tillhörig, med stationen förbunden ledning, jämväl så vitt den framgår över annan fastighets område, anses höra till den fastighet, å vilken den elektriska anläggningen är belägen, därest ledningen i enlighet med denna lags föreskrifter registreras å nämnda station (huvudstation).

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om till ledningen ansluten understation jämte därifrån utgående ledningar och till desamma anslutna understationer och ledningar, i den mån de tillhöra ägaren av huvudstationen.

Genom registrering av ledning eller understation skall jämväl den huvudstationens ägare tillkommande rätt att hava ledningen framdragen eller understationen förlagd å därtill använd, huvudstationens ägare ej tillhörig mark anses bliva tillbehör till den fastighet, å vilken huvudstationen är belägen.

Kungl. Maj:t.^ proposition nr 298.

3 §.

Skiljes från den fastighet, varå huvudstationen är belägen, del av fastigheten, och finnes å den del, som sålunda frånskilts, ledning eller understation, som med huvudstationen förbinder därå registrerad ledning eller understation, vare så ansett som om förstnämnda ledning eller understation vore inbegripen under registreringen.

4 §•

Har ägaren av den fastighet, vara huvudstationen är belägen, åtkommit fastigheten genom fång, som enligt lag skall lagfaras, må registrering ej ske, utan att han fått lagfart å fastigheten.

Hör understation till fastighet och är denna besvärad av inteckning, må understationen ej registreras utan att inteckningshavaren samtyckt till åtgärden.

År för elektrisk anläggnings drivande förlagsinteckning beviljad, må till anläggningen hörande ledning' eller understation ej registreras utan samtycke av förlagsinteckningens innehavare.

Ej heller må ledning eller understation registreras, med mindre den är förbunden med huvudstationen genom ledning eller understation, som är eller samtidigt varder registrerad å huvudstationen, eller genom ledning eller understation å den fastighet, varå huvudstationen är belägen.

Har till registreringsmyndigheten inkommit anmälan därom, att utmätning skett av elektrisk understation eller ledning eller att enligt 28 § utsökningslagen förordnande meddelats om försäljning av fastighet, till vilken hör elektrisk understation, eller att enligt 51 § konkurslagen äskats, att sådan fastighet måtte utmätningsvis försäljas, må registrering av stationen eller ledningen ej äga rum, med mindre det visas, att utmätningen upphävts eller att frågan om försäljning eljest förfallit.

5 §•

Har genom skriftlig handling upplåtits kraft från elektrisk station, vare stationens ägare skyldig att, där förutsättningarna för registrering enligt 2 och 4 §§ förefinnas, söka registrering av ledning, varigenom kraften skall tillhandahållas; och må, därest stationens ägare underlåter att inom sex månader, efter det upplåtelsen skedde, fullgöra den honom sålunda åliggande skyldigheten, registreringsmyndigheten på ansökan av den, till vilken kraft upplåtits, förelägga stationens ägare, vid vite, att söka registrering.

Vad i denna paragraf är stadgat i fråga om ledning skall jämväl äga tilllämpning å understation, för vars registrering icke fordras medgivande av inteckningshavare.

Skyldighet att söka registrering åligger icke staten, kommun, köping, som icke utgör egen kommun, eller municipalsamhälle.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

6 §•

Registrering må helt eller delvis upphävas, då ansökan därom göres av huvudstationens ägare eller av någon, som innehar hans rätt till ledning eller understation, som är registrerad å huvudstationen.

Är fastighet, varå huvudstationen är belägen, besvärad av inteckning, må dock upphävande av registrering icke ske utan samtycke av inteckningshavaren. Ej heller må registrering upphävas mot bestridande av någon, åt vilken, utan att inteckning, såsom i 14 § sägs, blivit för hans rätt beviljad, elektrisk kraft tillhanda!!ålles genom ledning eller understation, som med ansökningen avses, med mindre åtgärden finnes kunna ske utan att för honom medföra väsentligt men.

7 §•

Ärende angående registrering eller upphävande av registrering skall upptagas och prövas av kommerskollegium, som jämväl skall föra det i 2 § avsedda register.

8 §•

Ansökan om registrering skall vara åtföljd av bevis om den rätt, sökanden har till huvudstationen samt till de ledningar och understationer, vilkas registrering ansökningen avser, ävensom, i fall varom i 4 § första stycket förmäles, av lagtartsbevis rörande den fastighet, varå huvudstationen är belägen, så ock av karta och beskrivning, vardera upprättad i två exemplar, över ledningar och understationer. I beskrivning över understation skall angivas beskaffenheten av varje därtill hörande byggnad, som är avsedd att inbegripas i registreringen.

Innefattar ansökningen begäran om registrering av understation, som hör till fastighet, skall därjämte ingivas gravationsbevis rörande nämnda fastighet. Besväras denna av inteckning, skall inteckningshandlingen samt, där fråga är om inteckning för annat än fordran, vederbörande rättsägares skriftliga, av vittnen styrkta medgivande till registreringen företes. Beviljas registrering av understation, varde bevis därom tecknat ä företedd inteckningshandling.

Vid ansökningen skall jämväl fogas gravationsbevis rörande förlagsinteckningar, vilket bevis skall avse dels samtliga de stationer, som genom registreringen skola sammanföras till en enhet, dels ock annan, sökanden tillhörig station, varmed till registrering ifrågasatt ledning står i förbindelse. Einnes förlagsinteckning, skall inteckningshandlingen företes; och varde, där registrering beviljas, bevis därom tecknat å företedd inteckningshandling.

Avser ansökan upphävande av registrering, skall bifogas gravationsbevis rörande den fastighet, varå huvudstationen är belägen. Besväras denna av inteckning, skall vad i andra stycket för sådant fall är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Ansökan, varom i fjärde stycket sägs, må ej bifallas, innan tillfälle att avgiva yttrande över ansökningen beretts dem, åt vilka elektrisk kraft tillhandahålles genom ledning eller understation, som med ansökningen avses, där inteckning, varom i 14 § förmäles, icke blivit för deras rätt beviljad.

Kungl. Maj:ts •proposition nr 298.

9 §•

Inteckningshan äling, varom i 8 § andra eller fjärde stycket förmäles, må, i stället för att ingivas till kommerskollegium, företes vid underrätt. Den rätt läte, då sådant sker, i sitt inteckningsprotokoll korteligen intaga vad handlingen innehåller med dag och årtal, då den utgavs, av vilken rätt inteckningen är beviljad, när och under vilken paragraf i protokollet det skedde, och när inteckningen förnyades, nedsattes eller annorledes förändrades, om det skett, samt, då fråga är om inteckning för annat än fordran, allt vad av de i ärendet företedda handlingar kan inhämtas om vem rättigheten tillhör; teckne ock bevis å handlingen, att den varit företedd för vinnande av registrering av understation eller för upphävande av registrering av ledning eller dylik station. Sedan ingives protokollet däröver till kommerskollegium; och vare detta så gillt, som om handlingen där blivit företedd.

I fråga om förlagsinteckning galle i tillämpliga delar vad i första stycket stadgas, dock att inteckningsh an dlingen alltid skall företes vid rådhusrätt och föreskrivna uppgifter intagas i protokollet över förlagsinteckningar.

10 §.

Förmenar någon, att registrering eller upphävande av registrering skett, titan att förutsättningarna därför varit för handen, och att åtgärden länt honom till förfång, må talan om åtgärdens ogiltighet av honom föras vid domstol.

11 §■

Den, som till rätten instämt talan, varom i 10 § förmäles, vare skyldig låta denna talan antecknas i det i 7 § nämnda register. Har sådan anteckning ej skett, då käromålet till handläggning förekommer, give rätten käranden nödig tid därtill, och vile emellertid käromålet. Försummas denna tid, vare käromålet förfallet. '

Har talan, varom nu är sagt, avgjorts genom utslag, som vunnit laga kraft, ankomme på den vinnande att låta anteckning därom göras i registret.

12 §.

Närmare föreskrifter angående det i 7 § omforma] da register samt om beskaffenheten av karta och beskrivning järnte andra handlingar, varom i 8 § sägs, så ock om sättet för rättsägares hörande jämlikt 8 § sista stycket meddelas av Konungen.

13 §•

Med station förstås i denna lag generator-, transformator-, omformare-, ackumulator- och kopplingsstation.

Såsom station anses jämväl stolpe, försedd med anordning för transformering av elektrisk kraft.

Generator station må icke registreras såsom understation.

6 Kungl. Ma j:ts proposition nr 298.

Särskilda bestämmelser angående avtal om rätt till elektrisk kraft.

14 §.

Har från fastighet upplåtits rätt till elektrisk kraft, må till säkerhet för rättens bestånd inteckning meddelas under de villkor och i den ordning särskilt är stadgat.

15 §.

Sker överlåtelse av fastighet, varifrån genom skriftligen upprättat avtal upplåtits rätt till elektrisk kraft, vare avtalet utan särskilt förbehåll gällande mot nye ägaren.

Säljes fastighet, vartill hör elektrisk station, i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall därifrån upplåten rätt till elektrisk kraft icke gälla mot nye ägaren, med mindre försäljningen skett med förbehåll om rättighetens bestånd.

Har rätt till elektrisk kraft upplåtits till flera, äge vid försäljning, som i andra stycket sägs, den upplåtelse företräde, som först skedde; hava flera upplåtelser skett samma dag, äge de lika rätt. Om företräde i annan ordning på grund av inteckning är särskilt stadgat.

16 §.

Har rätt till elektrisk kraft upphört på grund av vad i 15 § föreskrives, njute den, som mot vederlag fått sådan rätt åt sig upplåten, skadestånd av upplåtaren, utan så är att enligt vad särskilt är stadgat rätten till skadestånd är förverkad.

17 §.

Nu bar i skriftligen upprättat avtal om rätt till elektrisk kraft, som från fastighet upplåtits, skett ändring eller tillägg, utan att sådant anmärkts å upplåtarens exemplar av handlingen; var ej, när överlåtelse av fastigheten skedde, vad sålunda ändrats eller tillagts nye ägaren kunnigt, och vill han det ej godkänna, give det rättens innehavare till känna inom fjorton dagar efter det denne underrättade honom om ändringen eller tillägget, eller galle det mot honom såsom hade han det godkänt. Höres sådant tillkännagivande, äge rättighetens innehavare därefter en tid av fjorton dagar att uppsäga avtalet; och skall, där uppsägning skett, avtalet genast upphöra att gälla.

18 §•

När överlåtelse skett av fastighet, varifrån upplåtits rätt till elektrisk kraft, äge, där ej annan tid för fastighetens övertagande avtalats, nye ägaren

7 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

uppbära för kraften utgående avgift, som förfaller till betalning efter överlåtelsen, och i övrigt utöva de rättigheter, som på grund av det om nämnda rätt slutna avtalet tillkomma fastighetsägaren. Ej må å den för kraften utgående avgift, som förfaller till betalning mer än sex månader efter det rättens innehavare fick kunskap om överlåtelsen, denne avräkna vad han må hava att fordra av förre ägaren, ej heller galle i fråga om sådan för kraften utgående avgift betalning, som av rättens innehavare erlagts till förre ägaren, eller annan uppgörelse, som med denne träffats, utan sä är att nye ägaren därom hade kunskap, när överlåtelsen skedde.

19 §.

Då jämlikt 15 § första stycket avtal om rätt till elektrisk kraft, som från fastighet upplåtits, skall gälla mot den, som efter överlåtelse blivit ägare av fastigheten, svare denne i förre ägarens ställe till de fastighetsägaren åliggande förpliktelser, vilka skola fullgöras efter det han övertog fastigheten.

Vill rättighetens innehavare förbehålla sig att, där nye ägaren skulle brista i fullgörande av det om kraften slutna avtalet, söka ersättning av förre ägaren, give det denne till känna inom sex månader, efter det nye ägaren fick lagfart å sitt fång; underlåter han det, äge ej mot förre ägaren annan rätt än till skadestånd, efter ty i 16 § sägs.

20 §.

Brister den, som är skyldig att tillhandahålla elektrisk kraft, i fullgörande av vad honom sålunda åligger, och beror bristen på omständighet, som upplåtaren ej kunnat med iakttagande av skälig försiktighet förekomma, såsom hinder för den elektriska anläggningens drivande till följd av flod, isgång, iskravning (sorpning), åskslag, vådeld, allmän arbetsinställelse, krig eller annan jämförlig händelse vare han fri från sitt atagande, i den mån hinder för fullgörandet möter i omständighet, som nu nämnts. I ty fall tillgodonjute den, som fått rätt till kraft åt sig upplåten, en mot minskningen svarande nedsättning i den för kraften utgående avgiften; varder icke utan oskäligt uppehåll hindret undanröjt, vare han berättigad att bekomma ersättning för skada så ock att frånträda avtalet.

21 §.

o Den, som fått rätt till elektrisk kraft åt sig upplåten, må å annan överlata den rätt, som honom sålunda tillkommer, men svare ändock för de skyldigheter, som enligt avtal med upplåtaren må honom åligga, där ej denne ta^ér den andre för god i hans ställe. ' °

22 8.

Bär den, till vilken rätt till elektrisk kraft upplåtits, efter avtalets slutande blivit försatt i konkurs, må tillhandahållandet av kraft avbrytas intill dess betryggande säkerhet ställes för gäldande av den för kraften utgående'avgift och avtalets fullgörande i övrigt. ö

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Underlåter konkursboet att inom fjorton dagar efter därom av upplåtaren framställd begäran ställa säkerhet, avseende tiden intill dess tre månader förflutit efter inställelsedagen i konkursen, skall avtalet anses hävt vid utgången av nämnda fjorton dagar. Ställes sådan säkerhet, men underlåter konkursboet att, minst en månad före utgången av omförmälda tre månader, ställa ny säkerhet, gällande för hela avtalstiden, skall avtalet anses hävt vid utgången av den tid,

för vilken säkerhet ställts. ,

Konkursboet åligger att gälda avgift jämväl för kraft, som kommit boet

till godo, innan säkerhet ställts.

23 §.

Säkerhet, som i 22 § sägs, skall ställas hos upplåtaren. Vill upplåtaren ej godkänna erbjuden säkerhet, skall densamma prövas av överexekutor. För att borgen skall kunna av överexekutor godkännas såsom säkerhet, skola löftesmännen borga en för alla och alla för en såsom för egen skuld. Bjudes pant såsom säkerhet, må, därest upplåtaren ej vill omhändertaga densamma,__ överexekutor förordna, att panten sättes i förvar hos vederhäftig man, som åtager sig att

den vårda. o , ,

Försämras ställd säkerhet, äger överexekutor pa anmälan förordna,, att ny säkerhet inom viss tid skall ställas. Underlåtes detta, äge upplåtaren därefter en tid av fjorton dagar att uppsäga avtalet; och skall, där uppsägning skett, avtalet genast upphöra att gälla.

Tvångsförvaltning av elektrisk anläggning.

24 §.

Underlåter elektrisk anläggnings ägare att fullgöra honom enligt avtal eller eljest åliggande skyldighet att från anläggningen tillhandahålla kraft, äge överexekutor, där så äskas, förelägga ägaren vid vite att fullgöra skyldigheten.

25 §.

Finnes underlåtenheten att tillhandahålla kraft kunna medföra betydande skada eller olägenhet, och är anledning, att skyldighetens fullgörande icke kan omedelbart ernås genom vites föreläggande, äge, då fråga är om anläggning som utgör fast egendom, överexekutor, på därom gjord ansökan, förordna om särskild förvaltning av anläggningen eller (Ten del därav, från vilken kraft skall tillhandahållas annan än ägaren.

26 §•

Ansökning om föreläggande av vite enligt 24 § eller om tvångsförvaltning, som i 25 § sägs, skall göras skriftligen hos överexekutor i den ort, där anläggningen finnes. Vid ansökningen skall fogas bevis om sökandens rätt att erhålla kraft från anläggningen och utfästelse av sökanden att ansvara för kostnaden

9 Kungl. Maj:ls proposition nr 298.

för förvaltningen. Ej må ansökningen bifallas, innan tillfälle att därå svara lämnats anläggningens ägare samt, då fråga är om tvångsförvaltning, yttrande inhämtats från kommerskollegium. Finner överexekutor, i det fall att tvångsförvaltning äskas, saken sådan, att den ej kan tåla dylikt uppskov, äge han besluta om sådan förvaltning tills vidare och intill dess annorlunda varder förordnat.

27 §.

Finnes ansökning om tvångsförvaltning böra bifallas, förordne överexekutor lämplig person att omhänderhava förvaltningen. Till förvaltare skall, såvitt möjligt, utses person med erfarenhet i skötseln av elektrisk anläggning. Där så anses nödigt, må flere förvaltare förordnas.

överexekutor äge skilja förvaltare från sysslan, om skäl därtill äro, och förordna annan i hans ställe.

28 §.

År, då förordnande om särskild förvaltning meddelas, annan än sökanden berättigad att från anläggningen erhålla elektrisk kraft, äge han genom den särskilda förvaltningens försorg erhålla kraft, dock endast i den mån han ej, vid den tid då förordnandet gavs, var i mistning av sin rätt på grund av förhållande från upplåtarens sida, som är att tillräkna denne såsom försummelse.

29 §.

Kostnad, som erfordras för tvångsförvaltning, skall, på förvaltarens anfordran, av sökande förskjutas. Täckas ej utgifterna av inflytande avgifter och andra inkomster under förvaltningen, skall, där flera sökande finnas, bristen dem emellan fördelas efter ty med avseende å den kraftmängd, en var uttagit, samt förhållandena i övrigt finnes skäligt. Tvist om fördelningen prövas av domstolen i den ort, där anläggningen är belägen.

Den, som på grund av bestämmelserna i första stycket något utlagt, äge söka sitt åter av anläggningens ägare.

30 §.

Vill någon genom förvaltarens försorg komma i åtnjutande av, sin rätt till kraft från anläggningen, utan sådan inskränkning som omförmäles i 28 §, vare han därtill berättigad, sedan han skriftligen hos överexekutor därom gjort anmälan med utfästelse att deltaga i kostnaden för förvaltningen; och varde han därefter ansedd såsom sökande.

Det åligger överexekutor att ofördröjligen underrätta förvaltaren om anmälan, som nu sagts.

31 §•

År ägare av anläggning, som står under tvångsförvaltning, försatt i konkurs, och vill konkursboet övertaga anläggningens drift, ingive konkursboet till överexekutor anmälan därom jämte utfästelse att fullgöra de skyldigheter i

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 252 käft. (Nr 298.) 2

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

avseende å tillhandahållande av kraft, vilka åligga gäldenären. Har sådan anmälan skett, äge överexekutor förordna, att förvaltningen skall upphöra.

Brister konkursboet i fullgörandet av sitt åtagande, skall vad som gäller för det fall, att underlåtenhet att tillhandahålla kraft ligger anläggningens ägare till last. äga motsvarande tillämpning.

32 §.

Den tid, under vilken anläggningen skall stå under tvångsförvaltning, bestämmes av överexekutor; och må tiden av överexekutor förlängas, om skäl därtill äro.

Innan sålunda fastställd tid gått till ända, äge överexekutor förordna, att förvaltningen skall upphöra, förutom i fall varom i Öl § sägs, jämväl på begäran av sökanden eller anläggningens ägare, där förhållandena därtill föranleda. Sådant förordnande varde ock meddelat, där anläggningen övergått till ny ägare, dock att i ty fall förvaltningen ej må upphöra, förr än den nye ägaren övertagit anläggningen.

33 §.

Redovisning för tvångsförvaltning skall av förvaltaren avgivas till överexekutor inom en månad från det förvaltningen upphört. År tvångsförvaltningen av längre varaktighet, skall redovisning ske inom en månad efter varje kalenderårs utgång, dock icke för kortare tid än ett fjärdedels år. Då skäl därtill äro, må överexekutor bevilja anstånd med redovisnings avgivande. I redovisningen må förvaltaren tillgodoföra sig skäligt arvode för sitt bestyr.

Finnes, då slutlig redovisning lämnas, överskott sedan vad av sökanden kan hava förskjutits blivit guldet, varde det överlämnat till överexekutor, som har att hålla medlen till hända åt den, som finnes vara därtill berättigad.

Sedan redovisning avlämnats, åligge förvaltaren att tillställa sökande ävensom anläggningens ägare underrättelse därom; och äge den, som vill klandra redovisningen, att instämma sin talan till domstol inom nittio dagar från det sådan underrättelse delgavs honom, eller have förlorat sin rätt till klander.

34 §.

Vad ovan är stadgat för den händelse ägaren av elektrisk anläggning underlåter att fullgöra skyldighet att tillhandahålla kraft skall äga motsvarande tillämpning, då skyldigheten åvilar annan, till vilken anläggningen blivit av ägaren upplåten.

35 §.

Är anläggningen ställd under förvaltning av syssloman enligt 81 § utsökningslagen eller under tvångsförvaltnihg, som i 169 § samma lag avses, må förordnande om tvångsförvaltning enligt 25 § i denna lag ej meddelas.

Beslutas förvaltning jämlikt 81 eller 169 § utsökningslagen, skall förvaltning enligt 25 § i denna lag upphöra; och värde genom överexekutors försorg underrättelse därom ofördröjligen lämnad sökanden och förvaltaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

11 Lagens tillämplighet beträffande tomträtt och vattenfallsrätt.

36 §.

Yad enligt denna lag gäller i fråga om fastighet skall äga motsvarande tillämpning beträffande tomträtt och vattenfallsrätt; dock att i sådan rätt ej må meddelas inteckning till säkerhet för rättighet till elektrisk kraft.

Yad här ovan sagts angående lagfart skall, då fråga är om tomträtt eller vattenfallsrätt, avse inskrivning av sådan rätt eller av fång till sådan rätt.

Allmänna bestämmelser.

37 §.

Ej må i avtal om rätt till elektrisk kraft stadgas förbehåll, att bestämmelserna i 15 § första stycket eller 24—35 §§ icke skola vara å avtalet tillämpliga. Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

38 §.

Av kommerskollegium meddelat beslut, innefattande bifall till ansökan om registrering eller om registrerings upphävande, må ej överklagas. Mot annat beslut, som av kollegium meddelats, må talan hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras i aen ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

39 §.

Överexekutors beslut i mål, varom i denna lag förmäles, gånge i verkställighet ändå att beslutet överklagas.

Vad i utsökningslagen är stadgat om klagan över överexekutors beslut, som i 214 § utsökningslagen avses, galle i tillämpliga delar beträffande överexekutors beslut enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921, dock att bestämmelserna i 15—19 §§ skola äga tillämpning jämväl i fråga om sådant avtal om upplåtande av rätt till elektrisk kraft, som tillkommit före lagens ikraftträdande.

Den i 5 § stadgade tiden av sex månader skall, där upplåtelsen av rätt till elektrisk kraft skett före den dag, då lagen trätt i kraft, från den dag räknas.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast

egendom är att hänföra.

Härigenom förordnas, att till 2 § i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra skall fogas ett nytt stycke, så lydande:

Angående vad i visst fall skall anses höra till fast egendom, därå finnes elektrisk station, är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

13 Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 79, 85, 87, 100, 107, 111, 133 och 168 §§ ntsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 79, 85, 87, 100, 107, 111, 133 och 168 §§ utsöknmgslagen, vissa paragrafer i nedan angivna delar, skola erhålla följande ändrade lydelse:

79 §.

Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrivning däröver; och galle om egendomens värdering vad förut om värdering av lös egendom är sagt. Utmätningsmannen avfordre ock gäldenären de handlingar, vilka visa hans äganderätt eller tjäna till upplysning om servitut, nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån, som skall av egendomen utgå, ävensom uppgift å dem, vilka hava fordran eller rättighet, som bör vid auktionen iakttagas. Utmätas flera egendomar på en gång; varde de var för sig beskrivna och värderade.

Finnes å egendomen elektrisk station, som tillhör gäldenären, anskaffa utmätningsmannen jämväl bevis från kommerskollegium, huruvida elektrisk ledning eller understation registrerats å stationen eller stationen registrerats å annan station.

.... . nu är sagt galle ock, där överexekutor enligt 28 § förordnat om för-

säljning av fast egendom eller sådan egendom skall säljas på begäran av borgenärer jämlikt 51 § konkurslagen. Finnes å egendom, om vars försäljning överexekutor på sätt nyss nämnts förordnat, elektrisk understation, som hör till egendomen, åligge utmätningsmannen att därom ofördröjligen göra anmälan hos överexekutor.

År fast egendom---stadgas.

85 §.

Då fast egendom---tillkänna.

Då fäst egendom---skett.

Utmätes fartyg---erfordras.

Myndighet, som--— sagt.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Sker utmätning av elektrisk understation eller ledning, vare utmätningsmannen skyldig att genast till kommerskollegium insända bevis om utmätningen. Har myndighet enligt 28 § meddelat förordnande om försäljning av fast egendom, till vilken hör elektrisk understation, eller har enligt 51 § konkurslagen bos myndigheten äskats, att sådan egendom må utmätningsvis säljas, åligger myndigheten att, så snart ske kan, därom insända bevis till kommerskollegium.

87 §.

År fast egendom utmätt, och har någon fordran, varför egendomen på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, eller ock nyttjanderätt till egendomen eller rätt till servitut, till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån, äge sådan rättsägare, där hans rätt kan vara beroende av försäljningen, mot det att han till utmätningsmannen erlägger fordringsbeloppet jämte kostnad, varför utmätningssökanden ansvarar, gorå gällande den rätt, som tillkom denne; dock att, där utmätning skett för allenast del av fordran, varför egendomen på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, utmätningssökanden för sin återstående fordran äger företräde.

100 §.

Den, som skall auktionen förrätta, anskaffe gravationsbevis rörande egendomen ävensom de för bestyrkande av gäldenärens äganderätt till egendomen eller för upplysning om intecknad rättighets beskaffenhet erforderliga och ej redan emottagna handlingar, vilka kunna hos rätten eller, i fall som i /9 § andrastycket sägs, hos kommerskollegium erhållas.

107 §.

Sedan förhandlingen---utmätning skett:

l:o) fordran, varför---anmäld;

2:ö) fordran, varför---framställt; och

3:o) nyttjanderätt, rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förman samt rätt till servitut, som icke är av beskaffenhet att skola oansett egendomens försäljning äga bestånd, såframt rättighet, som nu sagts, är intecknad eller grundar sig å skriftlig handling, vilken blivit av rättsägaren till auktionsförrättaren ingiven eller eljest är för honom tillgänglig.

I borgenärsförteckningen---utmätning skett.

Är egendomen — — — framställt.

in §.

Nyttjanderätt så ock rätt till elektrisk kraft, till servitut eller till avkomst eller annan förmån av egendomen upptagas i borgenärsförteckningen utan att något värde för dem utsättes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

133 §.

Köp aren äger---uppsäges.

Sedan köparen — — — mot köparen.

Vid köpares tillträde av egendom, varifrån upplåtits rätt till elektrisk kraft, skall vad enligt andra stacket gäller för det fall, att fråga är om hyresavtal, äga motsvarande tillämpning beträffande förhållandet mellan köparen och innehavare av rätt som nu sagts.

Angående verkan därav att i arrende- eller hyresavtal eller avtal om rätt till elektrisk kraft, som skall gälla mot köparen, skett ändring eller tillägg, varom icke vid försäljningen _ gjorts förbehåll, samt om rätt för legotagare eller innehavare av rättighet till elektrisk kraft att, där köparen skulle brista i avtalets fullgörande, hålla sig till förre ägaren, skall vad i fråga om frivillig överlåtelse av fastighet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

168 §.

Sedan laga kraft akommit auktion å fast egendom, samt köpeskillingen erlagts och sammanträde enligt 142 § hållits för köpeskillingens fördelning, åligge det auktionsförrättare!! att därom genast göra anmälan å landet hos domaren och i stad hos rätten samt därvid tillika insända det vid sammanträdet förda protokoll jämte borgenärsförteckningen; har försäljningen skett utan förbehåll om beståndet av intecknad nyttjanderätt eller rätt till servitut, till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån av egendomen, skall tillika uppgift därom lämnas.

Har vid fördelning — — — fördelningslängden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921. Mål, som före nämnda dag äro anhängiga, skola behandlas enligt äldre lag.

16 Kungl. Maj:t8 proposition nr 298.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 56—58 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 56—58 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande ändrade lydelse.

56 §.

1 mom. överlåtes äganderätt till en och upplåtes servitutsrätt till annan, vare servitutet gällande, om inteckning därför sökes förr än lagfart å fånget; sökas lagfart och inteckning samma dag, galle om företrädet vad i lagen om servitut stadgas; skolande vad i 48 och 49 §§ är stadgat angående nyttjanderätt jämväl tillämpas å servitut.

2 mom. Är servitutsrätt upplåten till flere, eller upplåtes servitutsrätt till en och nyttjanderätt till annan, och kunna ej rättigheterna jämte varandra fullt bestå; äge den rätt företräde, därför inteckning först söktes; äro inteckningarna sökta samma dag, äge den rätt, som först uppläts, företräde.. ^

Vad i 51, 52 och 53 §§ stadgas om nyttjanderätt gälle ock i fråga om

servitut.

57 §.

Vad här ovan om servitut är sagt avser icke servitut, som uppkommer vid laga skifte eller ägostyckning eller vid avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning.

58 §.

1 mom. Har någon i skriftlig handling fått åt sig upplåten rätt till elektrisk kraft, och har ägaren av den fastighet, varifrån rättigheten upplåtits, skriftligen medgivit, att inteckning får ske, må, till säkerhet för rättens bestånd efter ty nedan sägs, inteckning meddelas, såsom om nyttjanderätt är stadgat.

År medgivandet ej av vittnen styrkt, vare lag som i 40 § andra stycket sägs.

17 Kungl. May.ts proposition nr, 298.

Vad i 43, 44 och 45 §§ är stadgat angående inteckning för nyttjanderätt äge motsvarande tillämpning. i fråga om inteckning för rätt till elektrisk kraft.

2 mom. Har någon vid överlåtelse av fast egendom förbehållit sig eller annan rätt till elektrisk kraft från egendomen, eller skall, utan att sådant förbehåll skett, avtal om rätt till elektrisk kraft, efter ty särskilt är stadgat, gälla mot nye ägaren, eller är fast egendom utmätningsvis såld med förbehåll om beståndet av _ dylik rätt, som ej är intecknad; då skall, där de i 1 mom. första stycket angivna förutsättningar för intecknings meddelande äro för handen, rättens innehavare i förhållande till nye ägarens borgenärer njuta den rätt, som enligt lag tillkommer ogulden köpeskilling.

3 mom. År rätt till elektrisk kraft från fast egendom upplåten till flere, eller upplåtes sådan rätt till en och nyttjanderätt eller servitutsrätt till annan; då skall vid försäljning av egendomen i den ordning, utsökningslagen bestämmer, den rätt äga företräde, därför inteckning först söktes; äro inteckningarna sökta samma dag, äge den rätt som först uppläts företräde, dock att, om rättigheterna äro upplåtna samma dag, de äga lika rätt.

Vad i 51 och 52 §§ stadgas om nyttjanderätt galle ock beträffande rätt till elektrisk kraft.

4 mom. Hen i 53 § första stycket med avseende å nyttjanderätt meddelade bestämmelsen skall ock tillämpas i fråga om rätt till elektrisk kraft.

Har den, som från fast egendom upplåtit rätt till elektrisk kraft, överlåtit egendomen till annan, och låter rättighetens innehavare beviljad inteckning utan upplåtarens samtycke dödas, förfalla eller nedsättas, eller har han i fall, som 2 mom. avser, försummat att för rättigheten söka inteckning inom den tid, som i 11 kap. 2 § jordabalken är stadgad; have då förverkat den rätt till skadestånd av upplåtaren, som eljest skolat honom tillkomma.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.

Bihang till riksdagens protokoll 1920.

1 sand.

252 höft. (Nr 293.)

18 Kungl. M-ap.ts proposition nr 298.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse aT 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att 1 ocli 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Har, för någon orts förseende med belysning eller drivkraft eller för dylikt ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan industriell anläggning, som finnes vara av större betydelse för det allmänna, Konungen prövat nödigt, att fastighet, som tillhör annan än kronan, användes till station för alstrande av elektrisk kraft annorledes än medelst vattenkraft, till framdragande av elektrisk starkströmsledning eller eljest till elektrisk starkström sanläggning, skall vad för ändamålet erfordras emot ersättning avstås eller upplåtas.

Menighet vare dock ej pliktig att inom område, för vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket nämnda stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig något avstå eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Skall enligt vad i denna paragraf är sagt fastighet avstås eller upplåtas, äge, där ej här nedan annorlunda föreskrives, vad i lagen om expropriation i allmänhet stadgas samt den särskilda bestämmelsen i 91 § första stycket ävensom i fråga om elektriska starkströmsledningar jämväl övriga i sagda lag meddelade särskilda bestämmelser om expropriation för elektriska svagströmsledningar motsvarande tillämpning; dock att förhöjning i ersättningen skall ske med hälften av det belopp, som jämlikt de i samma lag stadgade grunder skall utgå. Skall fastigheten användas för kronans räkning eller är sådant fall för handen, att expropriation för starkströmsanläggning kan äga rum jämlikt nyssnämnda lag, skall vad nu sagts om förhöjning i ersättningen icke tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2,98.

3 §.

Ansökan om rätt att för elektrisk starkströmsanläggning påfordra avstående eller upplåtande av fastighet eller om tillstånd att utföra elektrisk anläggning, som i 2 § avses, skall vara åtföljd av fullständig beskrivning över det tillämnade, företaget med kostnadsförslag, avfattning på karta av föreslagen lednings sträckning och av den jord, som för anläggningen erfordras, bestyrkta förteckningar på dels ägare och innehavare av de fastigheter, över vilka ledningen skall framdragas eller i vilkas mark den skall nedläggas eller som eljest äro för anläggningen behövliga, dels och, såvitt ledningen skall framgå ovan jordytan, ägare och innehavare av de fastigheter, som, utan att ledningen skall Över dem framdragas, äro belägna på mindre avstånd än tjugu meter från densamma, uppgift på de överenskommelser, som blivit träffade, eller de hinder, vilka däremot mött, med flera handlingar, som sökanden vill åberopa; dock att där fråga är om ledning, som skall framdragas inom område, för vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning,, förteckning, som nyss sagts, erfordras allenast såvitt angår fastigheter, över vilka ledningen skall framgå eller i vilkas mark den skall nedläggas.

Finnes ej ansökan genast böra avslås, lämnas åt de kommuner eller municipalsamhällen, inom vilkas områden ledning skall framdragas eller anläggning eljest utföras, så ock åt de ägare och innehavare av fastigheter, som, enligt vad ovan nämnts, skola uppgivas, tillfälle att yttra sig över ansökningen, och infordras i övrigt de ytterligare upplysningar, som för ärendets bedömande må erfordras.

Yad i denna paragraf är stadgat om skyldighet att förete karta över jord, som för elektrisk anläggning erfordras, samt vissa förteckningar och uppgifter, så ock därom att tillfälle att yttra sig över gjord ansökan skall lämnas vissa menigheter^ samt ägare och innehavare av fastigheter, galle ej beträffande ansökan om tillstånd att utföra anläggning inom inhägnat järnvägsområde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921, dock att i fråga om expropriationsmål, vard stämning utfärdats före lagens ikraftträdande, lagen ej skall vinna tillämpning.

20 Kungl. Maj:t8 proposition nr 298.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 kap. 38 § vattenlagen.

Härigenom förordnas, att till 9 kap. 38 § vattenlagen skall fogas ett nytt stycke, så lydande:

I fall, då förordnande om tvångsförvaltning kan erhållas enligt stadgandena i lagen med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft, skola nämnda stadganden lända till efterrättelse i stället för vad i första stycket av denna § är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.

Kungl. Maj:U proposition nr 298.

21 Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § 14:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Majrts

regeringsrätt,

Härigenom förordnas, att 2 § 14:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall erhålla följande ändrade lydelse:

14:o) mål om inmutning eller utmålsläggniDg;

mål om meddelande av patent, om registrering av varumärken eller av mönster och modeller;

mål om anteckning i aktiebolags-, försäkrings-, förenings-, handels- eller annat dylikt register, om anmälan om idkande av näringsyrke;

mål om registrering av fartyg, om förändring av fartygs namn, om skeppsmätning;

mål om anteckning i automobilregister, om meddelande eller återkallande av tillstånd att fora automobil;

mål om registrering av elektrisk starkströmsledning eller understation eller om upphävande av sådan registrering;

mål om vägrat tillstånd till utövande av hotell- eller pensionatrörelse eller skiljande från fortsatt utövande av sådan med vederbörligt tillstånd idkad rörelse, om förbud mot vidare utövande av hotell- eller pensionatrörelse, som efter anmälan må bedrivas, om skydd mot eldfara i hotell och pensionat;

mål om beslut av tillsynsmyndigheten över sjukkasseväsendet i andra fall än förut i denna § angivits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.

22 Kung!. Maj:ts proposition nr 298.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott lördagen den 2 augusti 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren det av kommittén för utarbetande av förslag till tryggande av avnämares rätt till kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk kraft m. in. den 16 december 1914 avgivna betänkande.

Därvid anförde föredragande departementschefen:

Kommitténs »Kungl. Maj:t uppdrog den 22 juni 1911 åt omförmälda kommitté

uppdrag. bland annat, utarbeta förslag till tryggande av avnämares rätt till a\v^raft-e kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk kraft. kontrakt. Det kommittén sålunda lämnade uppdraget var närmast föranlett av

en skrivelse från riksdagen av den 28 mars 1907, däruti riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t måtte låta föranstalta om utredning, på vilket sätt betryggande garantier för kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk energi skulle

23 Kungl. Majds proposition nr 298.

kunna genom lagstiftning eller eljest beredas avnämare av sådan energi, samt, i den mån riksdagens medverkan till lagstiftning i ämnet erfordrades’ för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde <dva anledning. °

På grund av det sålunda erhållna uppdraget har kommittén framlagt förslag till lag innefattande vissa bestämmelser i syfte att tryo-o-a rätt till elektrisk kraft. Detta förslag har biträtts av kommitténs samtliga ledamöter. °

Vidare hade kommittén av lvungl. Maj:t, erhållit uppdrag att verk-6) prisregleställa utredning, huruvida och på vad sätt priset på elektrisk kraft, som ringdistribueras till allmänheten, kunde av offentlig myndighet regleras samt därest denna utredning därtill gåve anledning, framlägga förslag i ämnet!

Aven sist omförmälda spörsmål hade varit föremål för ^riksdagens piövning. Sålunda hemställde lagutskottet, med anledning av motioner, som väckts vid 1909 års riksdag, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida koncession borde i vidare mån än för det dåvarande vore förhållandet fordras såsom villkor för rätt till distribution av energi, frambragt av vattenkraft, samt huruvida och i vad mån i samband med meddelande av koncession å kraftledningar, avsedda för distribution av elektrisk energi, som frambragts av vattenkraft, visst pris borde bestämmas för den framförda kraftens begagnande och eventuellt även andra villkor uppställas för behörigt tillgodoseende av konsumenternas och det allmännas intressen. Andra kammaren biföll vad utskottet sålunda hemställt, varemot första kammaren avslog såväl utskottets hemställan som ett under debatten i kammaren gjort yrkande om hemställan till Kungl. Maj:t att taga i övervägande, huruvida vid koncession å elektriska kraftledningar visst maximipris borde bestämmas för den framförda kraftens begagnande.

Jämväl vid 1910 års riksdag väcktes motion om utredning, bland annat, rörande reglering av prisen för leverans av elektrisk energi, men stannade kamrarna även vid denna riksdag i olika beslut i frågan.

So™ resultat av den av kommittén verkställda utredningen rörande Kommittén, den andra av de till kommittén hänskjutna frågorna har kommitténs ma- ståndPunkt jontet ansett framgå, att, vare sig man toge hänsyn till hittills vunnen amäfdeien erfarenhet eller till den sannolika utvecklingen, ingå vägande skäl talade för Y dess UPP' \i tagande av åtgärder i syfte att genom lag eller koncessionsbestämmel- ^ ntsatn' ser åstadkomma ett ingripande i eller kontroll av de elektriska kraftdistributionsf öretagens ekonomiska förhållanden.

Tre av kommitténs ledamöter hava varit av skiljaktig menino' och ansett, att åtgärder böra vidtagas för reglering av kraftprisen; och”hava två av dessa ledamöter framlagt förslag till lag innefattande vissa bestäm-

24 Avgivna yttranden över kommitténs be tänkande.

Departe-

ments-

chefen.

Frågan o» prisreglering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

meker om elektriska anläggningar, avsedd att ersätta den nuvarande lagen i ämnet av den 27 juni 1902. Genom den sålunda föreslagna nya lagen skulle, i olikhet med de tillstånd att framdraga elektriska ledningar, som enligt nu gällande lag meddelas, införas verkligt koncessionsförfarande beträffande elektriska distributionsanläggningar med rätt för staten att tvångsvis förvärva sådana anläggningar samt att utfärda taxor för mindre

förbrukare m. m. _

Över kommitténs betänkande hava yttranden avgivits av samtliga länsstyrelser, kommerskollegium och vattenfallsstyrelsen samt svenska vattenkraftföreningen, svenska teknologföreningen och svenska elektricitetsverksföreningen. °Därjämte har kommerskollegium med sitt utlåtande överlämnat yttranden av handelskamrarna i riket.

Samtliga hörda myndigheter och korporationer hava tillstyrkt kommitténs förslag till lag innefattande vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft, därvid dock hemställts om vissa ändringar i lagförslaget.

Däremot hava de hörda myndigheterna intagit olika ståndpunkt beträffande frågan om reglering av prisen på elektrisk kraft; och hava vattenkraftföreningen, teknologföreningen och elektricitetsverksföreningen samt de handelskammare, som yttrat sig i denna fråga, avstyrkt, att staten vidtager några åtgärder i prisreglerande syfte.

Det synes mig uppenbart, att kommittén icke bedömt förhållandena riktigt, då den ansett en statens reglering av prisen på elektrisk kraft under den närmaste tiden obehövlig. Enär skilda omständigheter, framför allt stenkolsprisets oerhörda stegring, på senare tid framhävt betydelsen av att tillgång till elektrisk kraft säkras allmänheten på billiga villkor, synes redan därav böra följa, att staten beredes möjlighet till full kontroll över elektriska anläggningar och från desamma distribuerad kraft. Denna fråga är emellertid synnerligen svårlöst, och det utkast till ny koncessionslagstiftning, vilket utarbetats av två reservanter inom kom mittén, skulle i varje fall kräva åtskillig omarbetning, innan det kunde läagas till grund för proposition i ämnet.

Jag är sålunda icke beredd att nu för Kungl. Maj:ts avgörande föredraga denna del av ärendet, utan bör beredningen därav fortgå. Någon större olägenhet torde icke uppstå genom att avgörandet av denna fråga något uppskjutes. Genom den på senare tid vidtagna betydande utvidgningen av statens kraftnät bär staten erhållit ökad möjlighet att genom egen försäljning av kraft reglera priset därå. Dessutom har genom den nya vattenlagens bestämmelser om s. k. bygdekraft behovet av prisregle rino- särskilt för mindre förbrukare blivit i viss mån tillgodosett. Om,

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

såsom kommittéreservanterna framhållit, det är dessa abonnenter, för vilka det inom den närmaste tiden huvudsakligen kali väntas uppstå behov att reglera kraftprisen genom statens försorg, torde alltså, sedan vattenlagen numera trätt i kraft, någon större betänklighet icke böra möta att låta lagstiftningen angående en mera allmän reglering av kraftprisen något anstå. För att kunna bedöma, vilket system bör användas, därest prisreglering för abonnenter i allmänhet skall förekomma, kan det även vara önskligt, att under ytterligare någon tid samlas erfarenhet rörande kraftdistributionens utveckling i vårt land.

Även om bestämmelser rörande reglering av prisen på elektrisk kraft icke nu införas, torde det dock vara lämpligt att, i enlighet med vad reservanterna föreslagit, distributionsföretag, särskilt sådana vilka bedriva en rörelse av betydelse för en större allmänhet och av monopolartad karaktär, åläggas att till kommerskollegium, till vilket ämbetsverk den elektriska inspektionen är förlagd, ingiva statistiska uppgifter, som på ett överskådligt sätt utvisa det ekonomiska resultatet av verksamheten och som i sina huvuddrag kunna offentliggöras. En liknande anordning tilllämpas i fråga om enskilda järnvägar. Man skulle härigenom erhålla ytterligare material för avgörande av frågan om reglering av kraftprisen och kunna bedöma, i vad mån de olika distributionsföretagen möjligen taga oskäliga kraftpris, samt om till följd härav åtgärder från statens sida äro av nöden. Erforderliga bestämmelser om skyldighet för distributionsföretag att avlämna sådan statistik torde kunna meddelas på administrativ väg.

Stadganden om skyldighet för elektriska distributionsföretag att till statsmyndighet ingiva statistiska uppgifter och om rätt för tjänstemän hos myndigheten att taga del av företagets räkenskaper finnas exempelvis i lajjar uti Amerikas förenta stater, England och Frankrike. I nämnda länder är jämväl föreskrivet, att distributionsföretagen äro pliktiga att offentliggöra eller hålla tillgängliga för allmänheten åtskilliga upplysningar angående företagens ekonomiska ställning och av desamma tillämpade taxor m. in. Ett dylikt bekantgörande av vissa uppgifter rörande distributionsföretag har ansetts vara ett i åtskilliga fall ganska verksamt medel mot oskäliga kraftpris.

Jag övergår nu till frågan, huruvida de av kommittén framlagda förslagen nu böra bliva lag eller om de tilläventyrs böra anstå, till dess frågan om reglering av kraftprisen kan upptagas till avgörande. Det kunde synas olämpligt att nu införa eu lagstiftning, som törhända inom en ej alltför avlägsen framtid bleve överflödig genom införandet av ett konces-

Biliang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 202 käft. (AV 208.) 4

Att frågan om prisreglering ännu ej är slututredd behöver ej föran leda

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

uppskov med genomförandet av kommitténs lagförslag.

Praktiskt behov av dylika stadgande!!.

sionssystem beträffande all kraftdistribution, eller som i allt fall i samband med införandet därav skulle behöva undergå en omfattande revision.

Emellertid torde starka praktiska behov påkalla ett genomförande snarast möjligt av lagbestämmelser i ämnet, liksom också frågan härom i viss mån är oberoende av spörsmålet av en allmän reglering av kraftprisen och om en mera genomförd koncessionslagstiftning på detta område.

Den allt vidsträcktare användning den elektriska kraften under senare tid erhållit gör det till en angelägenhet av vikt, att abonnenternas rättsförhållande till kraft distributörerna på ett betryggande sätt regleras samt att ökad möjlighet beredes att belåna distributionsledningar. Den praktiska vidden av denna fråga belyses därav, att, enligt av kommerskoll egii elektriska inspektion lämnad upplysning, av andra än staten utförda elektriska distributionsanläggningar numera representera ett värde, som med säkerhet överstiger 100 miljoner kronor. Den genom kommitténs förslag i utsikt ställda belåningsmöjligheten har väckt livlig tillfredsställelse bland målsmännen för den elektriska industrin. Särskilt lär denna fråga vara av betydelse för landsbygdens elektrifiering. De talrika föreningar, vilka nu bildas på landsbygden för att frän större transformatorstationer eller huvudledningar framdraga förgreningsledningar till de olika gårdarna, hava ofta svårt att skaffa säkerhet för de lån, som för ändamålet erfordras. Enligt uppgift skulle det för sådana föreningar vara en stor besvikelse, om den möjlighet att finansiera deras företag, som kommittéförslaget innebär, skulle undanskjutas till en oviss framtid.

Det intresse, som riksdagen redan genom sin förut berörda skrivelse av år 1907 ådagalagt för behovet att trygga avnämares rätt till kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk kraft, har också senare vid upprepade tillfällen dokumenterats. När sålunda vid 1916 års riksdag en motion väckts om bland annat sådan lagändring, att utfästelse om leverans av elektrisk energi skulle kunna bliva föremål för inteckning, blev denna motion visserligen av lagutskottet avstyrkt, men med den motivering, att det av elektriska kraftkommittén avgivna betänkandet då var remitterat till vederbörande myndigheter för yttrande, och att utskottet icke kunde tillråda, att riksdagen i detta ärendets läge för sin del antoge lagförslag i den riktning, motionären förordat. Samtidigt gav u tskott< t uttryck åt sin förhoppning att, därest resultatet av kommittén s lagstiftningsarbete i dess helhet icke kunde framläggas redan för 1917 års riksdag, Kungl. Maj:t måtte, om sådant funnes möjligt, till särskild omprövning för riksdagen framlägga lagförslag rörande inteckning för rätt till elektrisk kraft.

27 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

bedermera bär riksdagen med anledning av en vid 1917 års riksdag väckt motion i skrivelse den 15 juni 1917, n:r 363, anhållit, att Kungl.

Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen snarast möjligt framlägga lagförslag rörande inteckning för rätt till elektrisk kraft. I lagutskottets av riksdagen åberopade och godkända utlåtande i ämnet framhöll utskottet bland annat, att önskemålet om inteckningsskydd åt avtal om leverans för viss fastighets behov av elektrisk kraft redan länge varit föremål för riksdagens livliga anslutning, samt att med den utsträckning, vari den elektriska kraften i våra dagar komme till användning, och med den ytterligare utveckling, som på förevarande område uppenbarligen förestode, det vore synnerligen angeläget, att frågan snarast möjligt vunne sin lösning, så att det nuvarande osäkerhetstillståndet upphörde.

Om det följaktligen ur flera synpunkter är önskvärt, att kommitténs Lagstiftförslag snarast möjligt förverkligas, gäller det emellertid att tillse, huru- .rrip^efett vida härigenom en blivande mera allmän lagstiftning, eventuellt grun- ° eventuellt dad ^ på koncession, skulle föregripas eller försvåras. Så torde icke bliva ^system"9" förhållandet. De nu ifrågasatta bestämmelserna beröra nämligen icke förhållandet mellan det allmänna och den enskilde, utan innefatta endast en. reglering av vissa privaträttsliga frågor i syfte dels att trygga de enskilda abonnenternas rätt att erhålla elektrisk kraft från viss anläggning, dels att bereda de elektriska anläggningarnas ägare ökad möjlighet att i kreditsyfte tillgodogöra sig anläggningarna, dels slutligen att åvägabringa klarhet beträffande vissa allmänna frågor i avseende å rättsförhållandet mellan abonnenterna och företagen. Det torde här förhålla sig på samma sätt som vid den nya lagstiftningen på vattenrättens område, vid vars behandling i statsrådet jag på sin tid framhöll, att densamma endast syntes äga ett yttre samband med frågan om prisreglering vid distribution av elektrisk kraft, samt att lagstiftarens rätt att oberoende av. vattenrättslagstiftningens innehåll underkasta den salubjudna kraften prisreglering vore obestridlig.

Då det sålunda synes mig lämpligt att oberoende av frågan om Allmän moonslarstiftning, och reglering av kraftprisen nu upptaga till beband-hiagförslå-11 ling det av kommittén framlagda lagförslaget, anhåller jag att få i korthet ^en. angiva min ställning till frågan, huruvida detta förslag innefattar en i och för sig riktig lösning av de däri berörda frågorna eller om tilläventyrs från praktiskt juridisk synpunkt någon annan lösning vore att föredraga, dag vill därvid begränsa mig till frågorna om tryggande av abonnents rätt att erhålla elektrisk kraft och om beredande av ökad möjlighet att i kreditsyfte utnyttja elektrisk anläggning.

28 Kung!. Ma.j:ts proposition nr 208.

Den väg, på vilken kommittén sökt tillgodose förevarande tvenne behov, innefattar eu anknytning till fastighetsinteckningsinstitutet, i det att kreditgivare och avnämare hänvisas till att för tryggande av sin penningfordran respektive sin rätt att erhålla elektrisk kraft söka inteckning i den fastighet, varå stationen är belägen. Det nya i kommitténs förslag är dels att möjlighet beredes att i fastighet vinna inteckning för rätt till elektrisk kraft, dels att understationer och ledningar skola kunna genom ett särskilt registreringsförfarande häntöras såsom tillbehör till viss huvudstation och sålunda under vissa förutsättningar häfta för inteckningar i den fastighet, varå denna är belägen.

Det är nu påtagligt, att man genom en dylik anknytning till inteckning i fastighet icke kan fullt ut tillgodose de båda intressen, som här äro i fråga. Om nämligen stationen är belägen å annans mark, är möjligheten till mteckning, sådan kommittén avsett, utesluten, och även om stationen själv tillhör markägaren och sålunda kan intecknas, så utgör det enligt kommitténs förslag en förutsättning för ledningars och understationers hänförande till stationen i egenskap av tillbehör, att äganderätten är förenad i en hand. Med avseende å behovet att här skapa ett kreditobjekt synes visserligen denna erinran äga allenast ringa betydelse, i det att den, som har behov att på denna väg vinna kredit, också rimligen bör tillse, att han hos sig förenar äganderätten till stationen och till understationer och ledningar. Däremot synes berörda erinran äga en viss betydelse, när det gäller °att undersöka, i vad mån förslaget tillgodoser abonnenternas intresse att vinna reell säkerhet för sin rätt att erhålla elektrisk kraft. Sådan säkerhet bereder förslaget icke, därest leverantören icke är ägare av såväl stationen som ledningarna. Genom att anordna äganderättsförhållandena på annat sätt än sålunda förutsatts, kan leverantören hindra avnämaren att erhålla den realsäkerhet för leveransens fullgörande, som lagstiftningen haft till ändamål att bereda.

Det torde emellertid icke vara möjligt att undgå dessa nackdelar utan att framkalla olägenheter av vida allvarligare art.

Ville man undvika varje anknytning till det nuvarande systemet för inteckning i fastighet, nödgades man tillskapa ett nytt slag av inteckningsbara rättsobjekt och anordna en form av inteckning, närmast sidoordnad med förlagsinteckning, i elektrisk station med dess tillbehör. Inteckningar i den fastighet, varå stationen är belägen, skulle då icke häfta vidCstationen, liksom de till stationen hörande ledningar och understationer skulle svara för i stationen, men icke för i vederbörande fastighet intecknad gäld. Ett dylikt system skulle emellertid icke vara tillfredsställande, En kraftdistributör skulle, lika väl om stationen är lös egen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

dom som om den är av fastighets natur, kunna till abonnenternas förfång så ordna äganderättsförhållandena, att stationer och ledningar komme att tillhöra skilda personer. Någon egentlig vinst skulle i praktiken knappast uppstå, därest sådan lagändring vidtoges, att inskrivning kunde erhållas i station, som är lös egendom. Enligt uppgift lär nämligen i vårt land icke finnas någon kraftstation, som icke är fast egendom eller tillbehör till vattenfallsrätt. Vad angår understationer kunna de ju, såsom kommittén framhållit, förläggas på en fastighet, som tillhör stationens ägare. An lättare skulle sistberörda anordning kunna genomföras, om, såsom jag tänker föreslå, möjlighet beredes att expropriera mark för uppförande av elektriska stationer.

Icke heller med hänsyn till behovet att i kreditändamål utnyttja stationens ekonomiska värde skulle ett system av antytt slag vara att förorda. För den å en viss fastighet belägna stationen skulle det nämligen — under förutsättning att såsom vanligen tyckes vara fallet stationens ägare jämväl är ägare till fastigheten — bliva omöjligt att i samma grad som för närvarande kan ske utnyttja fastighetens kreditvärde, detta särskilt under den ömtåliga byggnadstiden. Innan stationen är färdigbygd, skulle det nämligen efter all sannolikhet möta svårigheter att vinna kredit mot inteckningar i densamma. Inteckningarna i fastigheten åter bleve vida mindre begärliga än för närvarande, därest de icke häftade vid den under byggnad varande stationen.

Om sålunda det praktiska behovet synes påkalla, att inteckningarna i den fastighet, varå huvudstationen är belägen, även må omfatta stationen, återstår att överväga, huruvida icke till äventyrs den lämpligaste utvägen vore att föreskriva, att alla till viss station hörande ledningar och understationer vore att betrakta såsom tillbehör till den fastighet, varå huvudstationen är belägen. Det vore sålunda fråga om att här genomföra en anordning motsvarande den, som är gällande för järnvägar. Som bekant föreskrives i förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg m. in., att enskild järnväg i hela sin utsträckning med därtill hörande mark samt verkstäder och andra byggnader anses såsom en enda sammanhörande fast egendom, samt att såsom tillhörigheter till denna fasta egendom anses järnvägsägarens för järnvägens drift anskaffade, under hans värjo varande eller för trafik å annan i förbindelse med järnvägen stående bana använda lokomotiv, vagnar, inventarier och förråd. I lag skulle då i överensstämmelse härmed föreskrivas, att, i den män koncession meddelats för viss elektrisk station med därtill hörande ledningar och understationer, dessa vore att i och med sitt utförande betrakta såsom tillbehör till huvudstationen. Ve-

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

derbörande företagare skulle därigenom tvingas att själv förskaffa sig äganderätten såväl till den fastighet, varå huvudstationen vore belägen, som till de koncessionerade ledningarna och understationerna.

Härigenom skulle man undgå hela det av kommittén föreslagna, onekligen något betungande registreringssystemet. Likaså skulle härigenom frågan om tvångsförvaltning av elektrisk anläggning i händelse av innehavarens obestånd onekligen kunna lösas på ett för abonnenterna fullt tillfredsställande sätt. En regel av antydd art skulle emellertid möta allvarliga invändningar. Först är nämligen att märka, att det ofta visat sig vara ett praktiskt intresse, att understationer och delar av det till huvudstationen hörande ledningsnätet kunna ägas av andra än huvudstationens ägare. Därjämte må erinras, att införande av ett koncessionssystem för elektriska distributionsanläggningar i enlighet med det, som nu tillämpas beträffande järnvägar, i vårt land i någon mån skulle försvåras därav, att den elektriska kraften ofta hämtas från långt avlägsna vattenkraftstationer, samt att ett elektriskt distributionsnät sällan utgör någon från andra sådana nät så bestämt avgränsad enhet som en järnväg i förhållande till en annan dylik. Utan registrering — vare sig hos Kungl. Maj:t eller annan myndighet — lär man knappast heller, åtminstone försåvitt det gäller belåning av ledningsnät, kunna anordna ett fullt betryggande samband mellan ledningar och stationer. Slutligen synes det med avseende å förhållandet till redan bestående anläggningar möta avgörande svårigheter att nu genomföra det antydda systemet. Så som förhållandena nu äro ordnade, äro nämligen åtskilliga understationer tillbehör icke till vederbörande huvudstation utan till den fastighet, varå de äro belägna. Inteckningar i sistnämnda fastighet gälla sålunda även i understationen och kunna icke utan ett särskilt relaxationsförfarande undantagas från att gälla densamma. Överhuvud taget skulle det beträffande nu förefintliga anläggningar endast efter särskild prövning kunna ifrågakomma att fastslå anläggningens med därtill hörande understationers karaktär av en enhet. Men det är just en sådan prövning, som enligt kommitténs förslag skall föregå registreringen.

Beträffande nyssberörda prövning finner jag det i likhet med kommittén ändamålsenligt, att prövningen icke direkt utföres av Kungl. Maj:t, utan av särskild myndighet. Då kommitténs förslag jämväl i övrigt i stort sett synes mig vara byggt på tillfredsställande grunder, har jag vid en inom justitiedepartementet företagen överarbetning därav endast låtit verkställa vissa mindre ändringar, som föranletts av avgivna yttranden eller eljest synts påkallade.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att ifrågavarande

31 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

förslag till lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft ävensom de därtill sig anslutande, av kommittén utarbetade förslagen till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra samt till lag om ändrad lydelse av 107 § utsökning slag en nu måtte upptagas till fortsatt behandling. I sammanhang med överarbetningen av dessa lagförslag hava inom departementet upprattats förslag till lag om ändrad lydelse av 39 § i förordningen den Ib juni 1875 angående, inteckning, i fast egendom, lag om ändring i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt samt laq om andrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

1 beträffande de delar av förevarande lagförslag, vilka ansetts Speciell

kunna bibehållas vid den av kommittén förordade avfattningen, i huvudsak motiverin9hänvisar till den av kommittén (sid. 99—169) givna motiveringen, o-år jag nu att lämna en närmare redogörelse för de inom departementet upprättade lagförslagen.

l:o) Lag

med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft.

^ 1 och 2 §§.

1 , . ■li'ör1 abonnenters rätt till kontraktsenligt åtnjutande av Registren-

e ektnsk kraft har kommittén till en början sökt förebygga den risk abon-av elektriska nenter löpa genom att elektriska kraftledningar och de stationer, från Stativ vilka de utgå, kunna komma att tillhöra olika personer. Särskilt är faran nerhärför stor, om ett kraftföretag, vars elektriska station är intecknad, skulle göra _ konkurs. Om ledningarna äro lös egendom, kan det i sådant fall lätt inträffa, att de säljas särskilt och ej i samband med den fastighet vartill den station hör, från vilken ledningarna utgå. Om station och ledningar sålunda komma att tillhöra olika personer, blir stationens äo-are, för att kunna utan avbrott tillhandahålla abonnenterna avtalad kraft,'hänvisad att söka träffa överenskommelse med den som inropat lednino-arna.

Att träffa en sådan överenskommelse kan säkerligen i många fall°bliva vanskligt. Det kan tänkas att — såsom ock inträffat — inroparen av ledningarna begagnar sin gynnsamma ställning för att tilltvinga sm allt för hög ersättning för ledningarnas överlåtande till stationens ä^are^eller deras användande för kraftöverföring till abonnenterna. De ökade utgif-

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 298

ter, som härav kunna förorsakas stationens ägare, torde abonnenterna i sista hand få vidkännas.

I ändamål att förhindra detta missförhållande har kommittén bland annat föreslagit, att elektriska ledningar och till desamma anslutna transformatorstationer och andra understationer skola kunna göras till tillbehör till en elektrisk station, med vilken de stå i sammanhang. Detta skulle beträffande understationer alltid och vad angår ledningar i regel ske genom registrering å stationen. I allmänhet skulle ledningar och understationer bliva tillbehör till den station, från vilken kraiten utgåi. men medelst registrering skulle de även kunna hänföras till en mottagningsstation. Registreringen har kommittén föreslagit skola verkställas av kommerskollegium.

Vad kommittén sålunda föreslagit har vunnit gillande av de myndigheter och korporationer, vilka avgivit yttranden över betänkandet. I åtskilliga yttrandén har emellertid hemställts, att möjligheten att göra stationer till tillbehör till andra stationer matte ytterligare utsträckas." Sålunda hava svenska vattenkraftföreningen samt svenska teknologföreningen och svenska elektricitetsverksföreningen framhållit, att, om en kraftstation matar till densamma anslutna ledningsnät, kommitténs berörda förslag visserligen utgjorde en tillfredsställande lösning, men att detta däremot icke vore förhållandet, därest två eller flera kraftstationer arbetade på samma ledningsnät. Utgjorde nämligen det sistnämnda tillbehör till den kraftstation, som först byggts, skulle en station, som sedermera uppfördes för att under samarbete med den första kraftstationen tillgodose ökat behov av elektrisk kraft, å en exekutiv auktion betinga jämförelsevis ringa pris, om den nye ägaren riskerade, att den 1 sta- . tionen alstrade kraften icke skulle kunna distribueras genom det till den ursprungliga stationen hörande ledningsnätet. Jämväl tryggheten föi abonnenter att utfå tillräcklig mängd energi skulle minskas, om den sist utförda kraftstationen icke komme att tillhöra distributionsföretaget. Vattenkraftföreningen har för den skull föreslagit, att jämväl en eller flera huvudstationer måtte kunna göras till tillbehör till en annan huyudstation. Särskilt lämpligt vore det, säger föreningen, om ångkraftstationer, som ofta vore avsedda att tjäna som reserv, kunde utgöra tillbehör till en vattenkraftstation. Teknologföreningen och elektricitetsverksföreningen anse, att det vore ändamålsenligt, om vederbörande kraftledningsnät kunde bliva tillbehör eller samfällighet till samtliga på nätet arbetande stationer.

Departe- Vad angår vattenkraftföreningens förslag torde föga vinnas med att

mentschefen. en vattenkraftstation skulle kunna i likhet med en understation genom registrering i juridiskt avseende skiljas från den fastighet, å vilken den

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 3o

är belägen, samt göras till tillbehör till en annan station. Själva vattenkralten lär nämligen icke kunna genom registrering skiljas från den fastighet, över vilken vattnet framrinner, och utan vattenkraft har en vattenkraftstation löga värde. Däremot kunde det tänkas, att en bränslekraftstation skulle kunna ifråga om registrering å annan station jämställas med understation. Men om de vattenkraftstationer, som avse att förstärka energien från den ursprungliga kraftstationen, icke kunna genom registrering hänföras till densamma, skulle ändock icke alla de stationer, som leverera kraft till ett gemensamt distributionsnät, kunna sammanföras till ett helt, och man skulle således icke genom registrering av blott bränslekraftstationer nå det mål vattenkraftföreningen avser, liedan det att genom registrering i juridiskt avseende skilja en understation från den fastighet, varå den är belägen, och göra stationen till tillbehör till en annan station lär vara något, som är för vår livsåskådning ganska främmande. Understationer hava dock merendels mindre värde i jämförelse med bränslekraftstationer och kunna stundom härutinnan i någon män likställas med dyrbarare ledningsstolpar. Eu understation avser icke heller i regel att tjäna något ändamål för den fastighet, å vilken den är belägen, utan det är mera beroende på en tillfällighet, att en sådan station förlagts på en viss fastighet. Eu bränslekraftstation är däremot, vad angår samhörigheten med den fastighet, varå den uppförts, att jämställa med en fabriksanläggning och har oftast ett synnerligen högt värde. På grund av de skäl, som sålunda anförts, anser jag mig icke höra föreslå någon ändring i kommitténs förslag därom, att endast understationer skulle kunna genom registrering hänföras till annan station.

Vad angår förslaget att göra ett ledningsnät till gemensamt tillbehör till flera kraftstationer, torde, även om en sådan anordning skulle kunna juridiskt genomföras, därigenom icke vinnas den fördel, som teknologföreningen och elektricitetsverksföreningen hålla före. I fall kraftstationer, som förut ägts av samma distributionsföretag, komma att tillhöra skilda ägare, och dessa icke kunna komma överens om hur kraften skall framföras på ett för distributionsföretaget förut gemensamt ledningsnät, torde det vara förenat med allt för stora svårigheter att genom särskilda föreskrifter ordna detta förhållande. Några lagbestämmelser i den av teknologföreningen och elektricitetsverksföreningen föreslagna riktningen lära därför icke böra ifrågakomma.

Om sålunda någon utvidgning av registreringen, på sätt nu ifråga- Registrering satts, icke bör äga rum, synes emellertid å andra sidan möjligheten att ä^?rngt*[io“Q' registrera understationer kunna något utsträckas utöver vad kommitténs so*” är'lös förslag innebär. egendom.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 252 höft. (AV 298.) 5

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Till följd av svårigheten att avgöra, huruvida inteckningshavares rätt är beroende av registrering av en å arrenderat område belägen station, har kommittén föreslagit, att endast understation, som är tillbehör till fastighet, tillhörig huvudstationens ägare, skulle kunna registreras. Uti sitt utlåtande har kommerskollegium anfört, att det kan ifrågasättas, om nämndavillkor behöver fasthållas i de fall, då någon tvekan ej förefinnes därom att inteckningshavares rätt ej beröres av registreringen. I fråga om flertalet transformatorstationer, som av distributionsföretag uppföras på annan tillhörigt område, anser kommerskollegium dylik tvekan ej finnas. Dessa stationer — vanligen helt små och ej upptagande mera plats än en järnstolpe — hava i regel aldrig tillhört ägaren av det område, där de äro uppförda. De hava alltså städse utgjort lös egendom och kunna ej vara belastade med fastighetsinteckning. Något hinder för deras inregistrering på huvudstationen på samma sätt som ledningar anser kommerskollegium därför ej behöva ifrågakomma. Anläggningens ägare skulle då ej behöva förvärva en de! små fastigheter av några kvadratmeters areal, och man skulle även ernå eu enklare registrering. Stundom förekommer ock, fortsätter koinmerskollegium, att transformatorstationer måste uppföras på område, som ej kan av huvudstationens ägare förvärvas med äganderätt t, ex. på en gata eller allmän plats, på kronomark, i en annans byggnad o. s. v. Det är tydligen av vikt, att även sådana understationer må kunna inregistreras på huvudstationen. Även om expropriationsrätt komme att stadgas för transformatorstationer, torde, säger kommerskollegiura, fullständig äganderätt till erforderligt område väl ej under alla förhållanden kunna erhållas.

Enligt vad från sakkunnigt håll upplysts, pläga, vid anordnande av bygdedistribution av elektrisk kraft, till företagen hörande transformatorstationer merendels för nedbringande av kostnaderna placeras på arrenderat område. Mindre transformatorstationer äro nämligen jämförelsevis lätta att flytta, därest vid utgången av den tid, under vilken besittningsrätt till marken förvärvats, ny upplåtelse icke skulle kunna erhållas. Bleve kommitténs förslag lag, skulle det följaktligen ofta bliva nödvändigt för stationens ägare att förvärva de markområden, varå stationerna äro belägna. Kostnad och besvär skulle härigenom förorsakas distributionsföretagen. Äro åter transformatorstationer, såsom stundom händer, belägna å gator eller allmänna platser inom städer och liknande samhällen, skulle registrering enligt kommitténs förslag helt och hållet förhindras, enär ägaren av en sådan station i regel endast lär kunna få nyttjanderätt till det område, vilket upptages av stationen. Man torde följaktligen böra bereda möjlighet till registrering även av understationer, som ej äro fast egendom, därest registreringsmyndigheten (kommerskollegium) i det särskilda fallet kan för-

35 Kungl. Mnj:ls proposition nr 2t>8.

vissa sig om. att inteckningshavares rätt icke beröres av registreringen.

Att avgöra detta, torde i de flesta fall icke möta någon större svårighet.

Visas t. ex. för kommerskollegium, att den fastighet, varå stationen är uppförd, allt sedan detta skedde, icke tillhört stationens ägare, har stationen allt ifrån början varit lös egendom, och de, vilka hava inteckning i den fastighet, å vilken stationen är belägen, kunna icke hava någon rätt till stationen.

På grund av vad sålunda anförts har sådan ändring vidtagits i kommitténs förslag, att jämväl understationer, som icke äro tillbehör till fastighet, skola kunna registreras.

Kommittén har föreslagit, att registrering av ledningar och under-Tomträtt bär stationer skulle kunna ske å huvudstation, som är fast egendom. Med vatten fallssådan station har kommittén ansett böra likställas station, belägen å om- rätt. rade, som upplåtits med vattenfallsrätt. Vattenfallsstyrelsen har ansett detta riktigt, men ifrågasatt, om ej även tomträtt bör berättiga sin innehavare att genom registrering vinna ökade belåningsmöjligheter. Fall kunna tänkas, säger vattenfallsstyrelsen, då i ett förstadsområde, där kommunen äger marken och med tomträtt upplåter smärre lotter, invånarna sammansluta sig till ett distributionsbolag i avsikt att inom samhället distribuera ström. Hinder torde ej i lag möta, fortsätter vattenfallsstyrelsen, att tomt för stationen till bolaget upplåtes med tomträtt, och att sålunda bolaget skulle hava intresse av att kunna belåna såväl tomten med huvudstation och ledningar som eventuella understationer. Jämväl för det fall, att ett industriellt företag uppfört sina anläggningar å en med tomträtt förvärvad fastighet, anser vattenfallsstyrelsen möjlighet böra förefinnas, att få de företaget tillhöriga ledningar, som föra kraft till anläggningen, antecknade såsom tillbehör till densamma.

På de av vattenfallsstyrelsen anförda skäl anser jag, att ledningar Departeoch understationer böra kunna registreras även å elektrisk huvud.station, men schefen. belägen å mark som upplåtits med tomträtt. För undvikande av upprepningar har emellertid den förändringen vidtagits i kommitténs förslag, att T eu särskild paragraf (28 §) föreskrives, att vad som stadgas om elektrisk station, som utgör tillbehör till fastighet, skall äga motsvarande tillämpning å elektrisk station, som är tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt, samt att inteckning för rätt till elektrisk kraft i tomträtt eller vattenfallsrätt skall införas i tomträttsprotokoll och tomträttsbok. Därjämte hava erforderliga hänvisningar gjorts i inteckningsförordningen samt lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt, Genomföras dessa förändringar,

36 Lednings hänförande till station utan registre ring.

Departe-

mentschefen.

Kungl. Maj:tJ> proposition nr 298.

skulle i lagens övriga delar blott behöva meddelas bestämmelser rörande elektrisk station, som hör till fastighet.

Såsom förut omförmälts, skulle enligt kommitténs förslag eu lednings hänförande såsom tillbehör till en station i regel ske genom registrering. Endast härigenom kan en ledning hänföras förutom till utgångsstationen jämväl till en mottagningsstation eller till en av flera utgångs- eller mottagningsstationer. För att trygga abonnenters rätt, för den händelse ägaren av ett ledningsnät underlåter att registrera detsamma, har kommittén emellertid i 7 § av sitt lagförslag intagit vissa allmänna bestämmelser, varigenom ledning utan registrering hänföres till station, varifrån ledningen utgår. Kommittén har nämligen här föreslagit att, om registrering icke ägt rum, starkströmsledning skall utgöra tillbehör till den station, varifrån ledningen utgår och överför kraft, förutsatt att stationens ägare jämväl äger ledningen. Vad angår understations hänförande såsom tillbehör till annan station, skulle detta däremot endast kunna ske genom registrering, enär det blott vid ett sådant förfarande vore möjligt att, innan eu station hänföres till en annan fastighet än den, vara den är belägen, inhämta samtycke av dem, vilka tilläventyrs hava inteckning i sistnämnda fastighet.

Vattenfallsstyrelsen har i sitt utlåtande anfört, att, därest 7 § bibehålies, den bör göras till buvudstadgande och därefter angivas, huru ledningar, som icke enligt den allmänna bestämmelsen äro tillbehör till huvudstation, kunna få denna karaktär genom registrering. Emellertid synes det vattenfallsstyrelsen tvivelaktigt, om stadgandet i 7 § bör bibehållas. Ur rättssäkerhetens intresse vore det, säger vattenfallsstyrelsen, eu given fördel, om en person, vilkens rätt därav beröres, kunde iios viss myndighet vinna upplysning om alla de ledningar och understationer, som utgöra tillbehör till en huvudstation. I praktiken synes det styrelsen också lätteligen komma att råda tvekan, huruvida en ledning utan vidare är tillbehör till viss station eller om registrering härför är nödvändig. Ur abonnenternas synpunkt vore det därför, yttrar vattenfallsstyrelsen, fördelaktigt, om en lednings hänförande till viss station alltid skedde genom registrering. Skulle huvudstationens ägare icke vilja söka registrering, trots att denna även för honom torde i de flesta fåll vara förenad med fördel, kunde abonnent bliva genom ett uttryckligt lagbud berättigad att hos domstol få föreläggande vid vite för huvudstationens ägare att söka registrerering i analogi med lagfartsföreläggande.

Aven kommmerskollegium har uttalat liknande synpunkter.

Det skydd de av kommittén föreslagna bestämmelserna i 7 § skulle erbjuda abonnenter är ganska litet betryggande. Enär understationer icke

37 Kung}. Maj:ts proposition nr 298.

utan registrering kunna bliva tillbehör till annan elektrisk station, men den elektriska strömmen, innan den kan användas av en abonnent, merendels måste passera en transformator för att erhålla sådan spänning, som kan användas vid förbrukningen, skulle föreskriften i 7 § i regel icke åvägabringa ett sammanhängande helt av hela ledningskomplexet från kraftstationen till abonnentens egendom. Mången gång skulle det även bliva svårt för en abonnent att förvissa sig om, att ledningen tillhör huvudstationens ägare och alltså är tillbehör till stationen. Och även om abonnenten kan erhålla bevis om att så är förhållandet, skulle detta, utan att abonnenten kunde göra något åt saken, kunna ändras genom att ägaren iiV huvudstationen avyttrade ledningen. Av samma skäl är stadgandet i 7 § utan egentlig betydelse, även när det gäller att belåna en ledning. Enär vidare registrering av en ledning är fördelaktig för ägaren av huvudstationen särskilt med hänsyn till möjligheten att på ett betryggande sätt göra ledningen till pant vid belåning, synes det av kommittén utarbetade lagförslaget böra sålunda förändras, att 7 § utgår och i stället skyldighet ålägges ägare av eu huvudstation att söka registrering av honom tillhörig ledning samt understation, varigenom kraft skall tillhandahållas annan! ■Stadgande härom har intagits i 2 §. Sedan sådan registrering ägt rum, skulle densamma pa- grund av bestämmelserna i 3 § icke ensidigt kunna upphävas av huvudstationens ägare.

Skall en allmän registreringsskyldighet av distributionsledningar åläggas den, som från en station tillhandahåller elektrisk energi, bör emellertid, såsom kommerskollegium påpekat, registreringen så ordnas, att den icke blii1 betungande för stationens ägare. Så skulle emellertid bliva fallet, om denne vore skyldig att låta registrera varje ledning, i den mån den . „ •bå bör blott ske beträffande de stora huvudledningarna. Ifråga om förgreningsledningar synes mig kommerskollegium böra kunna förordna, att, i den mån ägaren av eu huvudstation inom visst område ansluter förgreningsledningar till vissa huvudledningar, de förra skola anses vara registrerade på stationen, i den mån de tillhöra ägaren och förutsättningarna för registrering i övrigt äro för handen. Vid meddelande av sådant beslut bör kommerskollegium föreskriva de särskilda villkor, som böra, fordras, för att förgreningsledningar skola, utan att varje särskild sådan ledning registreras, innefattas i registreringen av huvudledningen.

Därest ägaren av den station, varifrån kraft levereras till annan, underlåter att söka registrering, bör han av kommerskollegium kunna, på yrkande av den, till vilken kraften upplåtits, vid vite föreläggas att fullgöra sin skyldighet.

Beträffande skyldighet, att söka registrering bör understation likstäl-

38 Kung!. Maj:ts proposition nr 298.

las med ledning, för den händelse för registreringen icke fordras medgivande av inteckningshavare. Sådant medgivande bör nämligen den, vilken distribuerar kraft, icke vara pliktig anskaffa. Därest abonnent hös kommerskollegium anhåller, att kraftdistributör måtte åläggas söka registrering av honom tillhörig ledning eller understation, får kommerskollegium genom kraftdistributörens hörande förskaffa sig underrättelse om, huruvida förutsättningarna för registrering åro för handen, dill följd av den kännedom de under kommerskollegium lydande elektriska inspektörerna hava om elektriska ledningar och stationer inom sina respektive distrikt, bör det icke bliva svårt för kommerskollegium att avgöra, om registreringsskvldighet föreligger.

3 och 6 §§.

Registrerings Av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms, Skaraborgs och

rättsverknin- Västmanlands län har anmärkts, att av kommitténs lagförslag ej tydligt gar' framgår, vilken rättsverkan registreringen skulle hava. Denna anmärkning Departe- Syneg i viss män befogad. 1 5 § av kommitténs förslag stadgas, att, om ledning eller understation registrerats såsom hörande till viss station, vad sålunda registrerats å stationen skall hänföras till densamma, såvitt ej ändring eller upphävande av registreringen beviljats i den ordning uti 4 § föreskrives, eller registreringen av domstol förklarats icke hava bort ske och förty vara utan verkan. Enligt 4 § fordras åter för ändring ellei upphävande av registrering samtycke av dem, vilka hava inteckning för fordran eller för rätt till elektrisk kraft i fastighet, inom vars område stationen är belägen. Däremot behöves enligt lagförslaget intet medgivande av abonnenter, vilkas rätt kan vara beroende av ändring eller upphävande av registreringen. Då emellertid registreringen avser att trygga icke blott inteckningshavare utan även abonnenter, vilka icke hava inteckning torde sådant tillägg böra göras till lagen, att vederbörande abonnenter lämnas tillfälle att yttra sig, innan kommerskollegium meddelar beslut rörande ansökning om vidtagande av åtgärd, som förut nämnts. I fall ansökningen bestrides av abonnent, lär kommerskollegium icke böra bevilja densamma, såvida kollegium finner, att abonnentens säkerhet att utfå‘ avtalad mängd elektrisk kraft väsentligen minskas genom ändring eller upphävande av registreringen. Däremot lär ett bifall till ansökningen icke böra vara uteslutet, även om bestridande från någon abonnent skulle inkomma. Fall kunna nämligen inträffa, då en åtgärd av ifrågavarande slag kan vara till fördel för det stora flertalet abonnenter, fastän en eller annan abonnents ställning därigenom försämras. Kommerskolle-

Kungl. Maj:t$ proposition nr 298. 39

gium bör därför hava fria händer att avgöra ansökningen efter förekommande omständigheter.

Med hänsyn till den ändring av bestämmelserna rörande registrering, som sålunda om förmälts, torde den paragraf, som behandlar registreringens rättsverkningar, böra hava sin plats framför de §§, vari meddelas föreskrifter om vad som i varje särskilt fall fordras för registrering eller ändring eller upphävande av registrering.

I 5 §, som motsvarar 3 § i kommitténs förslag, meddelas bestämmelse avseende att förhindra, att ledning eller understation registreras å mer än en station.

4 och 7 §§.

Enär innehavare av de inteckningar, vilkas rätt kan beröras av registrering av en understation, böra lämna sitt samtycke till registreringen, har kommittén i sitt lagförslag föreskrivit, att inteckningshandlingarna skola företes i huvudskrift inför registreringsmyndigheten, på det att denna, om ett skuldebrev är av löpande natur, måtte kunna förvissa sig om, att innehavaren av skuldebrevet givit sitt samtycke till registreringen.

Kungl. Majrts befallningshavande i Stockholms län har häremot erinrat, att det är allmänt bekant, hur svårt det är att förmå inteckningsliavare att lämna från sig sina originalhandlingar. Detta kan, säger Kun ad. Maj:ts befallningshavande, ofta vara nog för att förmå en inteckningshavare att vägra ett medgivande, som han annars gärna skulle lämna. Enligt befallningshavandens mening måste därför ovillkorligen en utväg anordnas att kunna undvika ett uppvisande av inteckningar i original inför registreringsmyndigheten. Detta synes Kungl. Maj:ts befallningshavande kunna gå för sig på det sätt, att originalinteckningen uppvisas för notarius publieus och i tillräcklig omfattning intages i dennes protokoll jämte det medgivande, som skall lämnas.

Att för registrering av understation fordra, att eventuella inteckningar skola i huvudskrift företes inför kommerskollegium, skulle givetvis i flera fall försvåra registreringen och sålunda motverka det mål, som man avser att vinna genom densamma. Men att, såsom Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län ifrågasatt, medgiva att inteckning finge företes inför notarius publieus istället för inför registreringsmyndigheten synes mindre lämpligt, då notarius publieus i övrigt icke har någon befattning med inskrivningsväsendet beträffande fastigheter. Istället torde

llegiatreringsärendets bohandling i kommerskollegium.

Handlingar, som skola bifogas ansökning om registrering.

Departe-

mentschefen-.

40 Kuniji. Maj:ts proposition nr 29S.

möjlighet att uppvisa inteckning vid underrätt kunna medgivas, i likhet med vad som äger rum i åtskilliga fall enligt förordningen den lö juni 1875 angående inteckning i fast egendom. Samma möjlighet bör då även beredas, när innehavare av inteckningar, som besvära en huvudstation, skola höras över ansökning om ändring eller upphävande av en å huvudstationen verkställd registrering av ledning eller understation.

Enär inteckningshandlingar icke behöva företes vid lednings registrering och alltså ej kunna förses med bevis härom, hav kommittén ansett, att bevis icke heller bör åtecknas dem om att registrerad ledning eller understation överförts å annan huvudstation, eller att registrering eljest upphävts. Skall emellertid inteckning för erhållande av medgivande till registrering eller upphävande eller ändring av sådan åtgärd kunna företes jämväl inför annan myndighet än kommerskollegium, måste inteckningen förses med bevis om medgivandet. Eu person, som blivit innehavare av inteckningen efter dess uppvisande vid domstol, men innan registreringsåtgärden vidtages, skulle eljest kunna vara i okunnighet om det förändrade värde, inteckningen tilläventyrs kommer att erhålla, sedan registreringsåtgärden verkställts. Men skall inteckning, som uppvisas inför domstol, förses med bevis härom, torde även så böra ske med inteckning, som företes inför kommerskollegium. Att, då det gäller ändring eller upphävande av registrering beträffande huvudstation, inteckningar komma att förses med bevis härom, fastän desamma icke åtecknats bevis om att ledning eller understation registrerats å huvudstationen, kan icke undvikas vid det föreslagna sättet för registreringens ordnande, men torde icke medföra oläglighet av sådan betydelse, att ett ändrat förfaringssätt behöver föreslås. I enlighet med vad sålunda anförts har ändring skett i 4 § liksom i 6 §, vilken sistnämnda motsvarar 4 § i kommitténs förslag. Därjämte har tillagts en ny paragraf, 7 §, angående rätt att uppvisa inteckningshandling inför underrätt i stället för hos kommerskollegium.

På grund av det förenklade registreringsförfarande, som i enlighet med vad förut anförts stundom skulle komma till användning, har 4 § vidare så ändrats, att karta endast behöver företes över huvudledningar och därtill hörande understationer. Ytterligare har i paragrafen vidtagits eu ändring med anledning av att understationer, vilka äro lös egendom, i vissa fall skulle kunna registreras.

O

9 §•

innebörden Kommittén har i 8 §, som motsvarar denna §, meddelat närmare be-

av »elektrisk gtämmelse om vad i lagen avses med station och vartill alltså ledningar kunna

station. > ° °

Kungi. Maj:ts proposition nr 298.

anknytas såsom ett sammanhängande helt. Huvudsakligen för att kunna skydda även distributionsföretags abonnenter har kommittén givit uttrycket »station» en så vidsträckt betydelse, att däruti innefattas icke blott station, varuti frainställes elektrisk kraft, utan även alla de stationer, varest kraften så förändras, att den bliver lämplig till förbrukning, eller vilka blott tjäna till att fördela kraften. Men enär ett helt ledningsnät skulle kunna anknytas till elektrisk anläggning, varom här är fråga, har kommittén ansett, att anläggningen måste vara av den betydenhet, att den kan benämnas station. Huruvida en station är för handen eller ej torde, säger kommittén, icke bliva svårt att i varje särskilt fall avgöra. »Station» kan anläggning icke benämnas, om den ej är förlagd i eu byggnads låt vara av enkel beskaffenhet. Sålunda anser kommittén det uppenbart, att en stolpe med tillhörande apparat för exempelvis transformering av den elektriska strömmen icke är en station. Ett mindre distributionsföretag, som önskar anknyta sina ledningar till en viss station, får alltså icke begagna sig av exempelvis en stolptransformator utan måste anbringa transformatorn uti en om också aldrig så liten byggnad. Någon avsevärt ökad kostnad åsamkas enligt kommitténs mening därigenom icke företaget.

Gentemot vad kommittén sålunda anfört hava teknologföreningen och elektricitetsverks föreningen framhållit, att det måste anses vara oriktigt, att en transformatorstation ej skulle kunna betraktas såsom understation, om transformatorn är anbragt på stolpar, men väl om den är inbyggd i ett skjul eller hus, varför en ändring härutinnan svnes föreningarna önskvärd.

Skånes handelskammare anser upprätthållandet av den utav kommittén angivna åtskillnaden mellan transformatorstation och stolptransformator icke vara ändamålsenlig. En anläggning bestående av en stolptransformator kan nämligen i vissa fall vara betydelsefullare och avse distribution av större kraftbelopp än en transformatorstation, som är anbringad uti en byggnad. Om byggnad, fortsätter handelskammaren, skulle erfordras omkring en transformator för att densamma skulle utgöra station, skulle man av enbart formella skäl nödgas i dylika fall tillgripa ett utföringssätt, som under vissa förhållanden kunde i tekniskt avseende vara ofördelaktigt och ägnat att medföra onödiga kostnader.

Kommerskollegium framhåller, att, då stolptransformatorer bliva allt vanligare även för ganska stora effekter, och många företag uteslutande använda sådana transformatorer, det vore lämpligast om den av kommittén avsedda begränsningen finge bortfalla.

Jämväl från vattenfallsstyrelsen har under hand framhållits, att det är önskvärt, att eu stolptransformator likställes med en transformator-

Bihang till riksdagens protokoll 1920, 1 sand. 252 höft. (Nr 299.) 6

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

station, då detta skulle underlätta landsbygdens elektrifiering. Vattenfallsstyrelsen anlägger i regel icke distributionsledningarna till abonnenterna, utan detta sker genom deras egen försorg. För sådant ändamål bruka abonnenterna bilda distributionsföreningar, vilka anskaffa det kapital, som erfordras för ledningarnas iordningställande. Denna kapitalanskaffning skulle dock väsentligen underlättas, därest distributionsföretagens ledningar kunde belånas. Om kommitténs förslag bleve lag, skulle en sådan belåning sällan kunna äga rum, emedan distributionsföreningarna i allmänhet icke äga någon station, till vilken ledningar kunna bliva tillbehör. De transformatorstationer, från vilka distributionsledningarna utgå, tillhöra nämligen vattenfallsstyrelsen, och styrelsen kan icke avyttra stationerna till abonnenterna, så att dessa skulle kunna å desamma registrera sina ledningar, alldenstund styrelsens långlinjer passera genom transformatorstationerna, samt dessa ofta användas icke blott för matning av distributionsföreningarnas ledningsnät utan jämväl till att förse särskilda ledningar för kommuner och industrier med kraft. Däremot höra till distributionsföreningar alltid en eller flera stolptransformatorer, å vilka distributionsledningarna kunna registreras, i fall sädana stolptransformatorer likställas med stationer. Departe- Visserligen kan, såsom kommittén antytt, en stolptransformator genom

mentschefen. att piaceras j en mindre byggnad för ganska ringa kostnad förvandlas till en station, enligt den definition, som kommittén givit på detta begrepp. Men enär de distributionsföreningar, vilka erhålla kraft vare sig från statens eller enskilda kraftnät, äro särdeles talrika, skulle dock sammanlagda kostnaden för uppfyllande av en juridisk formalitet icke bliva så obetydlig, och då något absolut hinder icke lär möta att i registreringshänseende likställa en stolptransformator med en transformatorstation, har i sådant avseende gjorts ett tillägg till 9 §. Något behov att likställa en å en stolpe anbragt kopplingsanordning med station lär icke förefinnas. Vad angår omformare och ackumulatorer lära sådana icke placeras å stolpar utan förläggas alltid i byggnader.

10 §.

Förtydliga!)- I sammanhang med framställande av önskemålet att en stolptrans-

de av vad formator måtte likställas med en transformatorstation, hava teknologförehå™förar un ningen och elektricitetsverksföreningen hemställt om ettförtydligande rörande last egeDdom. Vad gom vjd en kraftstation ingår i fastigheten, så att alla maskiner och dylikt, vilka äro erforderliga för kraftstationens drift, bliva betraktade såsom delar av fastigheten. Föreningarna påpeka exempelvis, att eljest en på rullar stående transformator möjligen skulle hänföras till lös egendom och skiljas från stationen, vilket tydligen ej borde förekomma.

43 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

I 3 § av lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom Departeär att hänföra stadgas, att till fabrik eller annan för industriell verksam- Tufm. het inrättad byggnad hör varje motor, maskin, kärl eller därmed jämförligt redskap, som för sin användning kräver och jämväl vilar på fast, från grunden berett underlag, så ock kraftledningar med därtill hörande inrättningar.

Därest omförmälda förutsättning är för handen, äro maskiner i en kraftstation redan enligt nu gällande lagbestämmelser tillbehör till den fasta egendomen. De i en elektrisk station befintliga transformatorer och kopplingsapparater äro emellertid ofta — för att lätt kunna utbytas, i fall de brännas sönder — placerade på rullar, och det synes tvivelaktigt, om de i så fall enligt nu gällande lag äro att hänföra till fastigheten. Enär de emellertid, därest de tillhöra stationens ägare, icke vid en försäljning böra skiljas från stationen, har i förslaget under 10 § införts ett särskilt stadgande, varigenom föreskrives, att såsom tillbehör till elektrisk station anses alla dess ägare tillhöriga, i stationen befintliga och för dess drift erforderliga maskiner, transformatorer och apparater, även om de eljest icke enligt lag räknas såsom tillbehör till byggnad.

11 §•

Förevarande §, som motsvarar 9 § i kommitténs förslag, innehåller inteckning bestämmelser om inteckning till säkerhet för rätt till elektrisk kraft. För jjjf ®^aejrh^ innebörden av sådan inteckning har jag i det föregående redogjort. rätt till

elektrisk

kraft.

12 §.

Uti den paragraf (10), som i kommitténs förslag motsvarar föreva- Företräde till rande paragraf, har kommittén bland annat intagit en bestämmelse att, erhållande av därest någon för samma tid till flera upplåtit rätt till elektrisk kraft och kraft' den ej räcker för alla, den har företräde till erhållande av kraft, till vilken upplåtelse först skedde.

Beträffande nämnda bestämmelse hava Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings och Älvsborgs län samt Smålands och Blekinge handelskammare anmärkt, att föreskrift borde meddelas för det fall, att upplåtelse skett till flera abonnenter samma dag, men det sedermera befinnes, att upplåtaren icke kan tillhandahålla alla dessa abonnenter den avtalade kraftmängden. Det har ifrågasatts, att i sådan händelse kraften borde fördelas proportionellt.

Ifrågavarande av kommittén föreslagna bestämmelse är hämtad från Departe- 1 kap. 5 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, vari stadgas, att, mtrf^he' om någon för samma tid upplåtit nyttjanderätt till sin fastighet åt flera.

44 Kungl. Ma,j:ts proposition nr 298.

den upplåtelse skall hava företräde, som först skedde. Liksom beträffande nämnda stadgande icke göres något undantag, för det fall att upplåtelse ägt rum till flera personer å samma dag, synes någon inskränkning i den av kommittén föreslagna bestämmelsen ej böra äga rum. En person, som från en kraftstation fått upplåtelse av elektrisk kraft, kan hava förvissat sig om, att den i stationen tillgängliga kraften då var tillräcklig för att tillgodose hans behov. Det torde för den skull icke vara riktigt, att, därest kraftstationens ägare senare samma dag upplåter kraft till annan, den, till vilken upplåtelse först skedde, möjligen till följd av den senare upplåtelsen icke skall få ut hela sitt behov av kraft. I händelse av tvist lär det icke vara omöjligt att bevisa, att en upplåtelse av kraft skett tidigare samma dag än eu annan.

Företräde till Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare har vidare an-

krafwi^fö/sett, till ifrågavarande paragraf bör göras ett tillägg, varigenom före-

'längning av skrives, att i fråga om kontrakt, som förlängts, företrädesrätt till erhållande kontrakt. av kraft vaknas från den dag det ursprungliga kontraktet upprättades. Departe- Enär den av handelskammaren ifrågasatta företrädesrätten synes

met/enhe berättigad, har ett tillägg gjorts till paragrafen i det av handelskammaren angivna syftet. Det företräde till erhållande av kraft, som sålunda skulle komma att äga rum beträffande förnyade kontrakt, bör dock endast avse den kvantitet kraft, som upplåtits genom det ursprungliga kontraktet. Har kraftmängden genom det nva kontraktet ökats, bör företrädesrätten till erhållande av den överskjutande kraftkvantiteten räknas från det avtalet förlängdes.

13 §.

Avtals upp- Genom denna paragraf, som motsvarar 11 § i kommitténs förslag,

de^viss tid regleras förhållandena vid avbrott av leverans av elektrisk kraft i sådana till följd av fall, då i vederbörande kraftkontrakt bestämmelser i dessa avseenden saknas. torce maienre-Bland de slag av force majeure, som fritaga upplåtaren från åtagande att leverera elektrisk kraft under den tid hindret varar, har uti ett av de avgivna yttrandena föreslagits skola i lagtexten införas allmän arbetsinställelse och krig.

Departe- Av* motiven till kommittébetänkandet framgår, att kommittén avsett,

me/enCÄe" allmän arbetsinställelse och krig skola jämställas med de i paragrafen uppräknade fall av force majeure, vilka befria upplåtare från leverans av kraft under den tid hindret varar. Genom att i paragrafen bland exempel på force majeure upptaga jämväl allmän arbetsinställelse och krig skulle paragrafens avfattning även bliva mera överensstämmande med 9

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 45

kap. 41 § i vattenlagen, vilken paragraf avhandlar de fall, då överförande av kraft, som lämnas i ersättning för vattenkraft, upphör till följd av force majeure. Jag har fördenskull låtit vidtaga det ifrågasatta tillägget.

Utav nåp-a av de inkomna yttrandena frsftngår vidare, att det råder tvekan, huruvida vattenbrist skall anses såsom händelse, vilken icke kunnat med iakttagande av vanlig försiktighet förekommas, och alltså befria upplåtaren från hans åtagande under den tid hindret varar.

Uppenbart torde vara, att till sådan händelse i regel icke får räknas vattenbrist. Det i våra vattendrag vissa årstider förekommande lågvattenståndet är något, vartill en kraftupplåtare måste taga hänsyn vid försäljning av kraft från en vattenkraftstation. Vid upplåtelse av sådan kraft brukar också skiljas mellan så kallad prima kraft, som är tillgänglig året om, och sekunda kraft, som blott levereras, när vattentillgången är riklig. Om sålunda, därest icke förbehåll i avtalet därom stadgats, de mera regelbundet återkommande lågvattenperioderna icke få befria upplåtare från skadestånd, därest han ej kan fullgöra åtagen kraftleverans, kan det dock tänkas fall, då till följd av alldeles särskilda naturförhållanden uppstår vattenbrist, som upplåtaren icke skäligen bort förutse. I sådana fall bör vattenbrist kunna jämföras med de i paragrafen angivna fall av force majeure. Ett förtydligande av paragrafen i den riktning, sålunda antytts, har för den skull vidtagits.

För att av paragrafens avfattning tydligt måtte framgå, att, därest hinder för kraftens tillhandahållande ej undanröjts utan oskäligt uppehåll, abonnenten skall vara berättigad icke blott att frånträda avtalet, utan även att erhålla ersättning för eventuell skada, har ett tillägg i sådant avseende gjorts till paragrafen. Givet torde vara att, i vad angår skadeståndsfrågan, bedömandet, huruvida uppehåll med hindrets undanröjande är att anse som oskäligt, bör ske med hänsyn till omfattningen av det arbete, som erfordras för att återställa den elektriska anläggningen i brukbart skick eller eljest undanröja uppkommet hinder.

14 §.

Uti denna paragraf, som motsvarar 12 § i kommitténs förslag, har kommittén intagit föreskrift bland annat, att deri, som fått rätt till elektrisk kraft åt sig upplåten, må å annan överlåta den rätt, som honom sålunda tillkommer.

Fn dylik rätt till överlåtelse har kommittén ansett kunna föreskrivas, när det är fråga om en så opersonlig rätt som att erhålla elektrisk kraft.

Överlltelse av avtal.

a

4fi

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Vattenfallstyrelsen och Skånes handelskammare samt Västernorrlands och Jämtlande läns handelskammare hava mot paragrafen anmärkt, att det icke för upplåtaren är likgiltigt, vem som använder kraften, enär skilda abonnenter kunna taga dénsamma i anspråk i högst olika omfattning och på olika sätt. Sådant tillägg till paragrafen har därför ifrågasatts, att den nye avnämaren av kraft ej må utnyttja densamma på sådant sätt, att därigenom upplåtaren för en och samma betalning måste leverera betydligt större antal kilowattimmar än den förre kraftförbrukaren skulle kunnat bei*äknas använda.

Departe- Gent emot vad sålunda anförts kan erinras, att, därest icke avtalet

meTfen. lägger hinder i vägen därför, samma abonnent, t. ex. en fabrik, kan förändra sin tillverkning, så att betydligt större kraftkvantitet uttages än från början varit avsett och på för upplåtaren mindre fördelaktigt sätt än förut. Häremot, liksom mot att en ny abonnent, till vilken rätt till elektrisk kraft överlåtits, förfar på samma sätt, får upplåtaren skydda sig genom bestämmelser i avtalet. Någon ändring av paragrafen torde därför icke böra vidtagas.

15 §.

Avtals upp- I denna paragraf, som motsvarar 13 § i kommitténs förslag, hava

frånträdande me(ldelats bestämmelser, för det fall att abonnent försättes i konkurs. vid konkurs. Därvid har bland annat föreskrivits, att borgenärerna i sådan händelse äga uppsäga avtalet till upphörande en månad efter uppsägningen, samt att, därest uppsägning ej sker sist å trettionde dagen från inställelsedagen i konkursen, borgenärerna skola svara för avtalets fullgörande till den avtalade tidens utgång eller intill dess avtalet av annan anledning må upphöra att gälla.

Vad angår denna bestämmelse har Gottlands handelskammare erinrat, att meningen icke torde vara, att borgenärerna under den angivna förutsättningen med egna medel skola bliva ansvariga för avtalets fullgörande, utan att de allenast med konkursboets tillgångar komma att häfta härför. Departe- Det lär vara uteslutet, att förevarande bestämmelse skulle av dom-

We/e»CÄe" sf°larna sa tolkas, att borgenärerna personligen och icke blott med konkursboets medel skola ansvara för avtalets fullgörande. Då vidare i 2 kap. 33 § av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, som är förebild till ifrågavarande stadgande, förekommer uttrycket »borgenärerna» och icke »konkursboet», lär någon ändring av paragrafen icke erfordras i anledning av vad Gottlands handelskammare anfört.

47 Kungl. May.ts proposition nr 298.

I andra stycket av förevarande paragraf stadgas, att upplåtaren är Förlängning berättigad att, efter anmälan till konkursförvaltningen, omedelbart från- av den tid’ träda avtalet, såvida icke denna ställt eller inom en vecka, efter det sådan ^onklrebo” anmälan gjorts, ställer av överexekutor godkänd pant eller borgen för ^‘ ställa avtalets fullgörande, intill dess tre månader förflutit från inställelsedagen, att fortfaran-

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare har hemställt, de kraftatt omförmälda tidsbegränsning av en vecka måtte ändras till 14 dagar’ alldenstund en vecka synes handelskammaren vara allt för kort tid, särskilt för orter i Norrland med postgång endast ett par gånger i veckan.

Enär den ifrågasatta utsträckningen av omförmälda tid icke torde DepartevåHa upplåtaren någon väsentlig olägenhet, lär tiden, på sätt handelskam- me^schemaren hemställt, kunna bestämmas till fjorton dagar istället för, såsom /6”' kommittén föreslagit, en vecka.

16 och 17 §§.

I 11 § hava intagits bestämmelser om att inteckning kan meddelas Avtals bei fastighet till säkerhet för rätt att från station erhålla elektrisk kraft st*°d,vid Såsom villkor för inteckning har uppställts fordran på medgivande av fastighet.^ ägaren av den fastighet, varuti inteckning skall ske. Härigenom har man avsett att åstadkomma, att inteckning i regel endast beviljas till säkerhet för stol re abonnenter. Det lär nämligen huvudsakligen vara för sådana abonnenter som det är av betydelse att kunna erhålla inteckning till säkerhet för avtal om rätt till elektrisk kraft. Abonnenter, vilka blott använda elektrisk ström i mindre omfattning, hava merendels kontrakt på kort tid, t. ex. på ett år, eller med kort uppsägningstid. Inteckning till säkerhet för sådana avtal skulle därför för dem vara av ringa betydelse, tv även om de skulle kunna och vilja för bibehållande av sin rätt ikläda sig den risk, som en bevakning å exekutiv auktion alltid innebär, har ju ny ägare av kraftstationen, som vill ändra kontraktsvillkoren eller bliva fri från avtalet, alltid möjlighet att genom dess uppsägning nå detta mål.

Därtill kommer en annan omständighet. Ett kraftföretag, som självt distribuerar sin kraft, torde avsluta åtminstone flera hundra kontrakt om smäire leveianser av elektrisk kraft. Inteckningsböcker och gravationsbevis skulle därför kunna bliva väl ohanterliga, i fåll var och en, som med ett kraftföretag uppgjort skriftligt avtal om leverans av en mindre kvantitet kraft, utan vidare skulle hava rätt att inteckna detta i kraftföretagets fastighet.

Möjligheten att belåna eu fastighet skulle även helt visst försvåras, om kanske hundratals krafträttsinteckningar hade bättre förmånsrätt än

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

den penninginteckning, som skall pantsättas. Alt åter från innehavarna av alla dessa inteckningar erhålla medgivande till postponering skulle säkerligen vara förenat med svårigheter, oavsett att kostnaden skulle bliva betydande.

Vad angår kontrakt om större leverans av elektrisk kraft, äro förhållandena olika. Sådana kontrakt avslutas i regel på minst 20 år, och inteckningsmöjlighet bör för den skull för deras innehavare vara en verklig fördel. Då antalet av ifrågavarande kontrakt även måste vara jämförelsevis litet, bör icke heller på grund av deras mängd möta något hinder mot deras intecknande.

Enär mindre abonnenters rätt till avtalad elektrisk kraft alltså i regel icke skulle tryggas genom inteckning, har av kommittén föreslagits, att de i stället skola skyddas genom föreskrift, att vid frivillig överlåtelse av fastighet med tillhörande station, varifrån rätt till elektrisk kraft skriftligen upplåtits, rättigheten utan särskilt förbehåll skall vara gällande mot den, som blivit ägare av fastigheten.

Vid försäljning av fastighet å exekutiv auktion skulle i borgenärsförteckning upptagen rätt att erhålla elektrisk kraft från station hörande till fastigheten bliva gällande, vare sig försäljningen skett med eller utan förbehåll om rättighetens bestånd. Har emellertid försäljningen ägt rum utan sådant förbehåll, skulle dock inroparen, därest han finner priset å den elektriska kraften för lågt eller villkoren för dess tillhandahållande eljest ofördelaktiga och överenskommelse om ändring i villkoren icke kan träffas med rättighetens innehavare, kunna påfordra, att villkoren för kraftens tillhandahållande fastställas av en särskild nämnd.

Emot de sålunda föreslagna stadgandena hava anmärkningar gjorts av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län, vattenkraftföreningen, teknologföreningen och elektricitetsverksföreningen samt ett flertal handelskammare. Särskilt hava betänkligheter framhållits mot att ointecknade avtal skola bliva gällande, även om en station sålts exekutivt utan förbehåll om deras bestånd. Man har ansett, att en sådan bestämmelse skulle försvåra belåning av inteckningar i kraftföretag, då en ny ägare av stationen icke skulle kunna efter gottfinnande höja de pris, som skola betalas av de förutvarande abonnenterna, eller upphöra med distribution av kraften och i stället använda den på annat sätt.

Vattenkraftföreningen har ifrågasatt, att mindre abonnenter skulle, i stället för på det av kommittén föreslagna sättet, skyddas genom att till deras förmån i kraftföretag beviljas gemensamma inteckningar, som skulle anförtros åt någon myndighet, såsom kommerskollegium eller domhavanden i orten, och att varje abonnent, som ville åtnjuta den säkerhet in-

• Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 49

teckningen medför, hade att hos samma myndighet låta anteckna sitt kontrakt.

Vad till en början angår det av vattenkraftföreningen framställda för- Departeslaget, att mindre abonnenter skulle tryggas medelst för dem gemensamma in- ^e/en teckningar, synes detta förslag icke vara något lämpligt sätt att lösa frågan.

Att tvinga abonnenter från alla delar av vårt vidsträckta land att vända sig till kommerskollegium för registrering av sina kontrakt, skulle vara att vålla dem alltför mycket besvär, och domhavandena torde knappast kunna åläggas ett så betydande och för deras egentliga verksamhet främmande arbete som registreringen skulle innebära. Men även om registreringsförfarandet skulle kunna på något praktiskt sätt ordnas, skulle berörda slag av inteckning antagligen i de flesta fall bliva till föga gagn för abonnenterna. De kraftkvantiteter, som varje särskild grupp av mindre abonnenter tager i anspråk, äro nämligen jämförelsevis obetydliga, och sådana abonnenter torde därför sällan för att bevaka sina inteckningar vid exekutiv auktion vilja påtaga sig den risk och de stora kapital utlägg, som förvärvandet av en större kraftstation medför.

Mot kommitténs åsikt att blott kontrakt om leverans av större mängder elektrisk kraft i regel skulle intecknas har i övrigt uti de avgivna yttrandena icke framställts någon invändning. De av kommittén till stöd för dess ståndpunkt anförda skälen synas också vara övertygande.

Men skall inteckning alltså icke i allmänhet användas för tryggande av mindre abonnenters rätt, synes detta lämpligen kunna ske i anslutning till det av kommittén framlagda förslaget till reglering av inropares ställning efter exekutiv auktion.

Kommitténs förslag i denna punkt går ut därpå, att i borgenärs- Kommerskoiförteckning upptagen rätt till elektrisk kraft från station, som säljes exe- stämmakrift" kutivt, skall bliva gällande, evad försäljningen skett med eller utan för-priset, när en behåll om rättighetens bestånd. Samtidigt har kommittén för det fall, att^ggnäig sälta försäljning kommit till stånd utan sådant förbehåll, i fastighetskreditens exekutivt. intresse hemställt om ett visst förfarande, varigenom en ny ägare av fastigheten kan få förlustbringande avtal ändrade, därest godvillig uppgörelse med vederbörande abonnent härom icke kan träffas. Kommittén har därvid föreslagit, att inropare av fastigheten skall, därest han finner priset på den elektriska kraften för lågt eller villkoren för dess tillhandahållande eljest ofördelaktiga, och överenskommelse om ändring i villkoren icke kan träffas med rättighetens innehavare, äga påfordra, att de villkor, under vilka kraft skall under avtalstiden tillhandahållas, skola bestämmas av en särskild nämnd. För denna har kommittén föreslagit bestämmelser i huvudsaklio-

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 252 käft. (AV 298.) 7

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

överensstämmelse med dem, som i lagen den 12 maj 1917 om expropriation meddelats för expropriationsnänmd. Ehuru kommitténs bestämmelser rörande nämnden äro synnerligen vidlyftiga, hava åtskilliga av de hörda myndigheterna och korporationerna hemställt om kompletterande föreskrifter i vissa avseenden.

Departe- Då förutsättningen för att nämndens yttrande skall påkallas är, att

ments- en elektrisk station sålts exekutivt, men det är att hoppas, att detta i cbefm. framti(]eri liksom hittills ytterst sällan skall inträffa, synas de frågor, som skulle hänskjutas till nämnden, kunna överlämnas till avgörande av någon redan befintlig myndighet, utan att densamma till följd därav koinme att betungas med något avsevärt ökat arbete. Då kommerskollegium förfogar över tjänstemän, som äro sakkunniga inom förevarande område, samt ämbetsverket, såsom icke affärsdrivande, intager en fullt opartisk ställning till kraftprisen, synes en lämplig utväg att lösa frågan vara, att åt kommerskollegium uppdrages att avgöra de ärenden, som enligt kommitténs förslag skulle hänskjutas till nämnden. Härigenom skulle jämväl undvikas några av kommittén föreslagna bestämmelser, mot vilka anmärkning framställts av, bland andra, teknologföreningen och elektricitetsverksföreningen. Dessa hava nämligen gjort invändning mot kommitténs förslag, att skälen för nämndens beslut ej skulle få uppgivas samt att beslutet icke skulle kunna överklagas. I båda dessa avseenden skulle ske ändring, därest avgörandet uppdrages åt kommerskollegium.

Abonnents Uti sitt avgivna utlåtande har vattenfallsstyrelsen hemställt om viss

avfalffulf ändring i 16 § (14 § i kommitténs förslag). Styrelsen har erinrat, att görande hålla kommittén efter förebild av 2 kap. 31 § nyttjanderättslagen föreskrivit, åe8ndinäf<iareatt> om kraftupplåtaren överlåter sin affär å annan, kraftemottagaren kan Oelektrisk6 förbehålla sig rätt att fortfarande hålla sig i skadeståndsväg till den uranläggning. Sprunglige upplåtaren, om den nye icke synes honom vara lika vederhäftig. Då ett dylikt förbehåll aldrig kan medföra någon nackdel för emottagaren, finnes, säger vattenfallsstyrelsen, all anledning antaga, att kraftabonnenter komma att begagna sig därav i stor utsträckning. Det synes emellertid vattenfallsstyrelsen kunna sättas i fråga, om full likställighet råder mellan arrendatorn-jordägaren och kraftemottagaren-kraftupplåtaren i dessa fall. Leveranskontrakt å elektrisk energi kunna gälla ända upp till fyrtio år, varemot för jordarrende legotiden torde vara avsevärt kortare — i genomsnitt omkring tio år. Kommer så härtill, att den ursprunglige upplåtaren måhända är ett aktiebolag, som i samband med affärens ombildning och utvidgning önskar överlåta rörelsen till annat bolag, skulle dylika förbehåll vålla hinder vid det gamla bolagets likvidering. Även av en enskild person kan det måhända synas obilligt att be-

51 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

gara, att han och haris stärbhusdelägare i tjugo eller trettio år, sedan han lämnat en distributionsrörelse, skall stå i ansvar för fullgörande av betydande leveranskontrakt. Kraftemottagarens intressen synas vattenfallsstyrelsen i dessa fall bliva tillbörligen tillgodosedda, om den ursprungliga upplåtarens ansvarighet kunde upphävas genom ställande av säkerhet, som av myndighet godkändes, eller ock nämnda ansvarighet endast gällde viss tid t. ex. tre år, med rätt för kraftemottagare, som anmält förbehåll, att inom viss tid uppsäga energikontraktet till upphörande i och med ansvarstidens utgång.

Den av vattenfallsstyrelsen gjorda anmärkningen synes icke böra föranleda någon ändring i kommitténs förslag. Den avvikelse från allmänna rättsgrundsatser, som av vattenfallsstyrelsen ifrågasatts, torde knappast vara av något tvingande behov påkallad, och skulle måhända i enstaka fall kunna utnyttjas av en anläggnings ägare i syfte att vinna befrielse från ofördelaktiga avtal.

Ehuru man, i enlighet med vad förut anförts, icke torde kunna inskränkning eftergiva den av kommittén föreslagna skyldigheten för den, vilken in- nnder^iiken ropat en elektrisk station på exekutiv auktion, att fortfarande ansvara för inroparen av i borgenärsförteckning upptagen rätt till elektrisk kraft, synes denna ^liTkraft^ skyldighet kunna något mildras. station är

Vattenkraftföreningen har anfört, att, därest berörda skyldighet icke göra^ffrutyakan ersättas av rätt för mindre abonnenter att erhålla för dem gemen- rande avtal samma inteckningar, risken för den, som har penninginteckning i statio- av elektrisk nen, borde i någon mån begränsas, nämligen så, att han, om han inropar kraft, den intecknade kraftstationen, icke blir bunden att leverera kraft för hur lång tid som helst. Om abonnenterna, fortsätter vattenkraftföreningen, hava mycket långa kontrakt, kan risken givetvis bliva avsevärd för inteckningshavaren. Det borde vara tillräckligt, att den nya ägaren av kraftstationen blir skyldig att leverera kraft under så lång tid, att abonnenterna kunna under densamma skaffa sig kraft på annat håll. En tid av tre år borde, enligt vattenkraftföreningens mening, vara för abonnenterna tillräcklig, och den, som inropat en fastighet på exekutiv auktion, bör alltså hava möjlighet att uppsäga abonnenternas kontrakt att upphöra tre år efter uppsägningen.

En begränsning av inroparens ansvarighet för en föregående ägares Departeförbindelser angående kraftleverans, i huvudsaklig överensstämmelse med mentschefen vad vattenkraftföreningen ifrågasatt, torde icke väsentligt försämra mindre abonnenters rätt. Såsom förut omförmälts, gälla deras avtal i allmänhet endast för kortare tidsperioder. Vad som för dem är viktigt är att de icke, om en elektrisk station sålts exekutivt, ställas inför valet att

Departe-

ments-

chefen.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

omedelbart få kraftleveransen avbruten eller att betala de pris, som den nye ägaren av stationen begär. Särskilt sedan statens kraftledningar erhållit den utsträckning, som är tillämnad under de närmaste åren, torde det för mindre abonnenter, därest de få tillräcklig tid på sig, icke vara omöjligt att på skäliga villkor få kraft från annat håll. På det att tiden, under vilken stationens nye ägare är pliktig leverera kraft på de av kommerskollegium eller, därest besvär ägt rum, av Kungl. Maj:t bestämda villkoren, under alla förhållanden måtte bliva tillräcklig för abonnenterna, torde den emellertid böra fastställas till fem år, i stället för, såsom vattenkraftföreningen föreslagit, tre år. Till paragrafen har för den skull gjorts ett tillägg, varigenom föreskrives, att, därest inroparen anser jämväl de av kommerskollegium eller, om besvär över beslutet anförts, av Konungen fastställda villkoren för den elektriska kraftens tillhandahållande ofördelaktiga, han äger att inom ett år, efter det kommerskollegii beslut vunnit laga kraft eller beslut av Konungen meddelats, uppsäga avtalet till upphörande fem år efter uppsägningen, därest så lång tid av avtalet återstår.

18 §.

Förhand- I enlighet med vad kommittén föreslagit beträffande nämnden bör

11 k^mmcis-01 Part yga att inför kommerskollegium andraga vad han aktar nödigt, ävenkoiiegium. som kommerskollegium hava rätt att inhämta yttrande av sakkunnig. Av samma skäl, som kommittén (sid. 154) anfört för att utgifterna för nämnden skulle betalas av den, som påkallat dess tillsättande, torde kostnaden för sakkunniga, vilka anlitas av kommerskollegium, böra gäldas av den elektriska anläggningens nye ägare, vilken begärt kommerskollegii fastställande av villkoren för erhållande av kraft från anläggningen.

20 §.

Tiden för I förevarande paragraf, som motsvarar 33 § i kommitténs förslag,

av'd™'ut av stadgas, enligt dess av kommittén föreslagna lydelse, att, om den av kommerskoi- kommittén föreslagna nämnden föreskriver ändring av villkoren för erskrivna änd- hållande av elektrisk kraft, innehavare av rätt till sådan kraft är pliktig rade kon- att från och med dagen efter den, då nämndens beslut varder honom av trakorenU" inroparen delgivet, betala det pris och ställa sig till efterrättelse de övriga villkor nämnden bestämt, såvida han icke vill frånträda avtalet och därom inom tre månader efter delgivningen meddelar inroparen underrättelse.

Vattenfallsstyrelsen har nu framhållit, att det, särskilt om det gäller större abonnenter, kan bliva svårt för kraftleverantören, i fall abonnenten

Kung!. Maj:ts proposition nr 298.

upphör att taga kraft omedelbart, efter det han meddelat inroparen underrättelse, att han vill frånträda avtalet. Billigheten synes vattenfallsstyrelsen fordra, att även kraftleverantören får någon tid på sig att ordna kraftförsäljningen till annan eller eventuellt träffa ny uppgörelse med den förre abonnenten. Då under denna tid det gamla avtalets villkor böra fortfarande gälla, kart, säger vattenfallsstyrelsen, en sådan anordning icke bliva betungande för abonnenten. Längden av denna frist anser vattenfallsstyrelsen ej böra göras kortare än tre månader.

Vad vattenfallsstyrelsen sålunda anfört synes förtjänt av beaktande, Departeoch har fördenskull ett tillägg gjorts till paragrafen i det av vatten- chefen. fallsstyrelsen angivna syftet.

21 §.

Uti denna paragraf, som motsvarar 34 § i kommitténs förslag, med-Uppvällande delas föreskrift, att, om elektrisk distributionsanläggning utmätes eller av- Elektrisk anträdes till konkurs, särskild förvaltning kan förordnas att omhändertaga läggning utoch förvalta anläggningen eller den del därav, från vilken kraft tillhanda- a™tarätts till hålles annan. Därvid har bland annat föreslagits, att kostnad, som åtgår konkurs. för den särskilda förvaltningen och ej betäckes av inflytande avgifter eller andra inkomster, skall gäldas och på anfordran förskjutas av den eller dem, som framställt yrkande om förordnande av förvaltare eller som i skriftlig handling, ingiven till förvaltare, förklarat sig vilja, oaktat utmätningen eller konkursen, erhålla elektrisk kraft från anläggningen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län har i fråga om nämnda stadgande erinrat, att det synes böra tydligt uttryckas, att förskjutande av kostnad för tvångsförvaltning bör ske oberoende av om avgifter och andra inkomster beräknas kunna inflyta, enär det eljest mången gång torde bliva svårt för sysslomännen att reda sig under den första tiden av förvaltningen.

Med anledning av vad Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands Departelän sålunda anfört har sista stycket av paragrafen sä omarbetats, att tydligt framgår, att de, vilka vilja hava kraft från anläggningen, skola vara pliktiga förskjuta de kostnader, som åtgå för den särskilda förvaltningen, även om dessa kostnader sedermera kunna betäckas av inflytande avgifter och andra inkomster. Vidare har, på grund av ett uttalande av vattenfallsstyrelsen, gjorts ett tillägg till paragrafen, varigenom stadgas, att annan än den, som deltager i gäldandet av kostnaden för den särskilda förvaltningen, icke är berättigad att genom nämnda förvaltning erhålla elektrisk kraft. Givetvis står det dock förvaltningen fritt att lämna även

Bestämmelserna om tvångsförvaltning enligt ntsökningslagen skola icke äga tillämpning å elektrisk distributionsanläggning.

Uppehållande av elektrisk anläggnings drift, då denna avbrutits till följd av tredska eller oförmåga av anläggningens ägare.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

andra abonnenter kraft, därest förvaltningen anser det fördelaktigt för anläggningens ekonomi eller eljest. På det att de, vilka i särskild skriftlig handling förklara sig vilja hava kraft, icke måtte vara i okunnighet om, att verkan av denna förklaring är den, att de skola deltaga i gäldande av kostnaden, har ytterligare sista stycket av paragrafen så omformulerats, att den skriftliga förklaringen skall innehålla, att vederbörande vill erhålla kraft mot deltagande i kostnaden. Slutligen har med anledning av en anmärkning av vattenfallsstyrelsen föreskrivits, att tvist om fördelning av omförmälda kostnader skall prövas av överexekutor.

22 §.

I enlighet med vad i 18 § av förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg in. in., föreskrives beträffande särskild förvaltning av utmätt järnväg, har i denna § intagits en bestämmelse, att vad i 7 kap. utsökningslagen är stadgat om tvångsförvaltning av fast egendom icke skall äga tillämpning i fråga om fastighet, vartill hör elektrisk anläggning, från vilken rätt till elektrisk kraft tillkommer annan.

23 §.

I denna paragraf, som motsvarar 35 § enligt kommitténs förslag, meddelas bestämmelser för uppehållande av elektrisk anläggnings drift, när denna avbrutits til följd av tredska eller oförmåga av anläggningens ägare. I sådant fall skulle överexekutor efter hörande av anläggningens ägare och inhämtande av yttrande från kommerskollegium äga förordna eu eller flera sakkunniga män att omhändertaga och under viss tid förvalta anläggningen eller del därav. Då i 9 kap. 38 § vattenlagen redan finnes en likartad bestämmelse, för den händelse avbrott sker i överföring av kraft, vilken enligt 9 kap. 13 och 14 §§ vattenlagen tillkommer någon såsom ersättning för förlorad vattenkraft, har i förevarande paragraf intagits en föreskrift, att vad i paragrafen stadgas icke äger tillämpning å de fall, då avbrott äger rum i leverans av kraft, som tillkommer någon enligt 13 eller 14 § av 9 kap. i vattenlagen.

Enligt kommitténs förslag skulle åläggande av vite för underlåtenhet att fullgöra åtagen leverans av elektrisk kraft icke kunna förekomma, om i avtalet finnes stadgad viss påföljd för dylik underlåtenhet. Då emellertid skyldigheten att leverera kraft synes böra i alla avseenden effektivt kunna utkrävas av fastighetens ägare, oberoende av vad som må vara av-

55 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

talat mellan denne och enskild avnämare, har paragrafens avfattning ändrats i överensstämmelse härmed. En annan sak är, att överexekutor vid sin prövning givetvis bör taga hänsyn till innehållet av förefintligt avtal i avseende å påföljden för uraktlåten kraftleverans.

25 §.

Denna paragraf, som motsvarar 37 § enligt kommitténs förslag, Förvaltares innehåller bestämmelser angående redovisning för den särskilda förvalt- redovisniDg' ningen. Beträffande klander av redovisningen hade kommittén föreslagit, att sådant skulle, vid talans förlust, resas genom stämning inom nittio dagar, sedan redovisningen avgavs.

Med anledning av anmärkningar, som av Kungl. Maj:ts befallnings- Departehavande i Malmöhus län och vattenkraftföreningen framställts mot berörda mentschefenstadgande, har det ändrats därhän, att tiden för klander av förvaltares redovisning beräknas från den dag vederbörande erhållit del av densamma.

28 §.

Motivering till denna paragraf har lämnats i det föregående. Den Elektrisk stanärmare regleringen av inskrivningen av inteckning i tomträtt eller vatten- JjSbewTtm

fallsrätt torde böra ske i administrativ ordning. tomträtt eller

vattenfallsrätt, likställes med elek-

Vidare har jag att anmäla förslag till

trisk station, som hör till fastighet.

2:o) Lag

om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast

egendom är att hänföra.

Med anledning av att elektriska ledningar och understationer skulle kunna bliva tillbehör till annan fastighet än den, vara de äro belägna, bar kommittén föreslagit ett tillägg till 3 § i lagen angående vad till fast egendom är att hänföra. Genom detta tillägg hänvisas till att i förevarande lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft meddelas föreskrift angående vad i visst fall skall anses höra till elektrisk station. Sedan i 10 § av sistnämnda lag, vid dess om-

56 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 298.

arbetning inom justitiedepartementet, på förut anförda skäl intagits en bestämmelse att till elektrisk station höra alla dess ägare tillhöriga, i stationen befintliga och för dess drift erforderliga maskiner, transformatorer och apparater, även om de icke äro att anse såsom fast egendom, är omförmälda tillägg betingat jämväl av detta stadgande.

3:o) Lag

om ändrad lydelse av 100, 107 och 111 §§ i utsökningslagen.

Enär enligt de av kommittén föreslagna bestämmelserna rätt till elektrisk kraft skulle kunna upptagas i borgenärsförteckning, som omförmäles i 107 § utsökningslagen, har kommittén framlast förslag om erforderlig ändrad lydelse av denna paragraf. Därest förslaget blir upphöjt till lag, torde emellertid ändringar behöva vidtagas jämväl i 100 och 111 §§ utsökningslagen, och har därför förslag härom utarbetats.

4:o) Lag

om ändrad lydelse av 39 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Enligt 11 § i lagen med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft skulle inteckning för beståndet av sådan rättighet kunna meddelas i den ordning och under de villkor, förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom stadgar i fråga om inteckning till säkerhet för avtal angående nyttjanderätt till fast egendom. Är rätten till elektrisk kraft betingad till förmån för viss fastighet, skulle inteckning kunna fastställas i den ordning och under de villkor, som i nyssnämnda förordning föreskrivas rörande inteckning för servitutsavtal. Enär emellertid förslaget, för det fall att krafträttsinteckning icke skall meddelas såsom servitut, för fastställande av inteckning förutsätter skriftligt medgivande av fastighetens ägare, har i 39 § av inteckningsförordningen intagits en hänvisning, att angående inteckning till säkerhet för rätt till elektrisk kraft är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts preposition nr 298.

5:o) Lag

om ändring i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattpn-

fallsrätt.

Då enligt förslaget till lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft inteckning för sådan rätt skalle kunna meddelas även i tomträtt och vattenfallsrätt, kunde det ifrågasättas att i la^en den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt intaga fullständiga stadganden angående krafträttsintecknings meddelande i likhet med vad som nu är förhållandet i fråga om inteckning för fordran. Men då det särskilt av praktiska skäl ansetts önskligt, att alla bestämmelser, som avse att trygga rätt till elektrisk kraft, sammanföras i en lag samt föreskrifterna rörande krafträttsinteckning i fastighet därför intagits i lagen med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft, har så äyen skett beträffande krafträttsinteckning i tomträtt och vattenfallsrätt. 1 lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt har därför endast intagits en hänvisning att rörande inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt till säkerhet för rått till elektrisk kraft är särskilt stadgat.

6:o) Lag

om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Redan 1907 års riksdag hemställde i skrivelse den 30 april 1907, Exproprianr 93, att expropriation av jord måtte medgivas utom, såsom hittills, för ledningars framdragande jämväl för kraftstation, dammfästen, vattenled- stationer, ningar och dylikt. Expropriationslagstiftningskommittén framlade också i sitt betänkande förslag till sådana ändringar i lagen den 27 juni 1902 om elektriska anläggningar, att de av riksdagen uttalade önskemålen skulle bliva uppfyllda.

1 den proposition, nr 46, till 1913 års riksdag, varigenom kommitténs förslag första gången underställdes riksdagens prövning, yttrade departementschefen beträffande förevarande fråga, att det av kommittén framlagda förslaget till lag om ändrad lydelse av lagen om elektriska anläggningar hade till ändamål dels att tydligare än förut bestämma gränsen mellan expropriation enligt den allmänna expropriationslagen och enligt 1902 års lag dels att genomföra den av riksdagen i skrivelse den 30 april

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 252 käft. (Nr 298.)

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

1907 begärda förändring, att expropriation måtte kunna medgivas, utom för elektriska ledningars framdragande, jämväl för kraftstationer, dammfästen, vattenledningar o. dyl. Berörda riksdagsskrivelse hade, yttrade departementschefen vidare, varit föremål för behandling även i ett den 17 december 1910 avgivet kommittébetänkande med förslag till vattenlag m. m. I motiveringen till nämnda förslag hade anförts, att den av riksdagen ifrågasatta lagändringen knappast syntes hava sin plats i 1902 års lag. Rätten att å främmande fastighets grund fästa damm eller göra ledning för vattnet erfordrades icke allenast där fråga vore om vattnets användande såsom kraftkälla vid en elektrisk kraftstation. Av lika stor betydelse syntes det mången gång vara, att vattnets tillgodogörande på annat sätt underlättades genom medgivandet av en dylik rättighet. Det syntes vid sådant förhållande ej lämpligt att införa bestämmelse härom i en lag, som handlade uteslutande om elektriska anläggningar, synnerligast som under lagens tillämpningsområde folie även andra dylika anläggningar än de, vid vilka kraftkällan utgjordes av ett vattenfall. I viss mån gällde detsamma i fråga om rätten till utmål för kraftanläggning. Stadganden i förevarande hänseende hade sin naturliga plats i sammanhang med lag föreskrifter rörande de villkor, under vilka ett tillgodogörande av vatten Unge äga ruin. Av det sålunda anförda syntes departementschefen framgå, att frågan, i vad mån och på vilket sätt syftet med riksdagens berörda framställning borde tillgodoses, icke lämpligen kunde upptagas till avgörande förrän i samband med den föreslagna nya vattenlagstiftningen. Till den del, det av expropriationslagstiftningskominittén uppgjorda förslaget avsåge att utvidga omfattningen av 1902 års lag, hade detsamma därför fått förfalla.

1 den lag om expropriation, som slutligen antogs av 1917 års riksdag, finnas, i enlighet med den åsikt, vilken sålunda uttalats, inga bestämmelser om den utvidgning av expropriationsrätten, som riksdagen begärt i skrivelsen den 30 april 1907.

Genom stadgandena i 2 kap. 14 och 16 §§ av vattenlagen den 28 juni 1918 har visserligen medgivits rätt att tvångsvis förvärva vad som erfordras för anläggning av vattenkraftstationer och därtill hörande elektrisk utrustning. Men däremot har någon rätt till expropriation av mark för andra kraftstationer och anläggningar, som stå i samband med dem, icke medgivits.

Departe- Det torde nu vara lämpligt att fylla den lucka i expropriations-

mentschejen• lagstiftningen, som här föreligger. Endast därigenom bereder lagstiftningen en tryggad möjlighet att vinna registrering av starkströmsledningar och understationer såsom tillbehör till viss huvudstation. Enligt det lagförslag till tryggande av rätt till elektrisk kraft, för vilket jag nyss redo-

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

gjort, kan ju nämligen — bortsett från de mindre vanliga fall, där tomträtt eller vattenfallsrätt föreligger — registrering av ledningar och understationer såsom tillbehör till viss huvudstation icke äga rum, med mindre den sistnämnda är fast egendom.

Ersättning för exproprierad mark synes böra utgå efter samma grunder, som i lagen den 27 juni 1902 rörande elektriska anläggningar stadgas beträffande expropriation för framdragande av elektriska ledningar. I fall fastigheten skall användas för annans räkning än kronans, bör alltså förhöjning i ersättningen äga rum med hälften av det belopp, som skall utgå vid avstående av mark enligt gällande lag om expropriation. De erforderliga lagbestämmelserna torde följaktligen icke böra intagas i sistnämnda lag utan i lagen, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar; och har förslag till ändring i sistnämnda lag i enlighet härmed utarbetats.»

Efter att hava anmärkt, att de av kommittén upprättade lagförslag jämväl i vissa nu ej anmärkta hänseenden undex*kastats vissa jämkningar av formell natur, uppläste föredraganden förslag till

1) lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft;

2) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra;

3) lag om ändrad lydelse av 100, 107 och 111 §§ i utsöknings-

lagen;

4) lag om ändrad lydelse av 39 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom;

5) lag om ändring i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt; samt

6) lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar;

och hemställde föredraganden, att över nämnda förslag, som voro av den lydelse bilagor vid detta protokoll utvisa, lagrådets utlåtande måtte för det i § 87 i regeringsformen angivna ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

G. Sandström.

80 Knngl. Maj ds proposition nr 298.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft.

Härigenom förordiläs som följet:

I. Starksttömfelednings hänförande till fastighet.

1 §•

Flhnes å fastighet elektrisk station, som tillhör ägarett åt fastigheten, och vill denne, att honom tillhörig; med stationen förbunden ledning för belysning* drivkraft eller dylikt ändamål (starkströmslédning) skall, oaktat den framgår jämväl över annan fastighets område, antecknas såsbm hörande till stationen* må tidder de villkor och i den ordning här nedan sägs sådan anteckning efter ansökan görås i ett Särskilt åt kommerskollegium för ändamålet fört register.

Till starkströmslédning ansluten understatiön jämte därifrån utgående starkströmsledningar och till desamma anslutna understationer och starkströmsledningar må, i den mån de tillhöra ägaren av den station, å vilken huvudledningen är régistrerad, antecknas såsom hörande till samma station, under villkör, i fråga om Uhderstation, att den icke är tillbehör till annan fast egendom eller, där så är förhållandet samt den fasta égendomen besväras av inteckning för fordran eller för rätt till elektrisk kraft, att innehavare av sådan inteckning samtyckt till åtgärden.

Sammanhänger uttderstatiön eller ledning, om vars registrering ansökan göres, icke direkt med huVudstationert* utan är den förbunden med densamma genom annan ledning eller understatiöft, må ej ansökningen bifallas, med mindre denna ledning eller station förut är eller samtidigt varder registrerad såsom tillbehör till huvudstationen.

Sedan registrering av huvudledning beviljats, må kommerskollegium kunna förordna, att registreringen jämväl skall avse sådana förgrenings-

61 KungL Måjiti proposition nr 298.

lödningar från huvudledning, slom kunna komma att anlägga^ och beträffande vilka förutsättningarna för registrering i övrigt förefinna».

2 §•

Har genom skriftlig handling upplåtits kraft från elektrisk station, vare stationens ägare pliktig att, där förutsättningarna för registrering enligt 1 § förefinnas, söka registrering av ledning, varigenom kraften skäll tillhandahållas; och må, därest stationens ägare underlåter att inom sex månader efter det upplåtelsen skedde fullgöra den honom sålunda åliggande skyldigheten, kommerskollegium, på ansökan av den till vilken kraft upplåtits, genom vite tillhålla stationens ägare att söka registrering.

Vad i denna § är stadgat skall jämväl äga tillämpning å understation, för vars registrering icke fordras medgivande av intefckniUgshaVäre.

3 §.

Här ledning eller undérstatiöii, på sätt här ovan förmäles, registrerats såsom hörande till viss station, skall väd Sålunda registrerats å stätibnefi förbliva tillbehör till dehsätnma, såvitt ej ändring eller upphävande av registreringen beviljats på sätt i 6 § föreskrives, eller registreringen av domstol förklarats icke hava bort ske och förty Vara utan verkan.

Har registrering förklarats vara Utan verkan, skall underrättelse härom genom domstolens försorg meddelas kommerskollegium för antecknande i det i 1 § Uämnda register. FullfoljeS talan mot utslaget, skall jämväl om överdomstolens beslut meddelas underrättelse, söin Uu sa«'ts.

4 §.

Ansökan om registrering enligt 1 och 2 §§ skall ingivas till kommerskollegium samt vara åtföljd ej mindre av bevis om den rätt, sökanden har till huvudstationen jämte ledningar och understationer, än även av karta och beskrivning i två exemplar över huvudledningar med understationer, vilkas registrering ansökningen avser.

Innefatta^ ansökningen begäran om registrering av understation, som är tillbehör till annan fast egendom, skäll därjämte ingivås grävatiöns* bevis rörånde den sistnämnda egendomen. Besväras denna av inteckning för fordran eller för rätt till elektrisk kraft, må registrering ej beviljas, utan' ått innehavare av sådan inteckning lämnat medgivande samt för så-

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

dant ändamål låtit uppvisa inteckningshandlingen; och värde, därest ansökningen om registrering av understationen beviljas, bevis härom tecknat å inteckningshandlingen.

5 §•

Ej må registrering beviljas av ledning eller understation, som är i registret antecknad såsom hörande till annan station.'

o *

6 §•

Registrering, som skett enligt denna lag, må på ansökan av ägaren av den station, å vilken ledning eller understation registrerats, eller av någon, som innehar hans rätt till ledningen eller understationen, ändra» eller upphävas genom beslut av kommerskollegium.

Är fastighet, inom vars område förstnämnda station är belägen, intecknad för fordran eller för rätt till elektrisk kraft, må ändring eller upphävande av registreringen icke ske utan samtycke av inteckningshavarna, och åligger det förty sökanden att ingiva gravationsbevis rörande fastigheten. Besväras denna av sådan inteckning, som ovan förmäles, skall inteckningshandlingen uppvisas; och varde, därest ansökningen beviljas, bevis härom tecknat å inteckningshandlingen.

Avser ansökningen jämväl, att registrerad ledning eller understation skall registreras å annan station, skall dessutom vid ansökningen fogas bevis att sökanden är ägare av den fastighet, inom vars område samma station är belägen.

Ansökning om förändring eller upphävande av registrering må ej bifallas med mindre den eller de, vilka tillhandahållas elektrisk kraft genom ledning eller understation, i vars registrering ändring blivit sökt, beretts tillfälle att yttra sig över ansökningen.

7 §•

I stället för uppvisande av inteckningshandling, på sätt i 4 och 6 §§ sägs, stånde sökanden fritt att inför underrätt förete densamma. Den rätt läte, då sådant sker, i sitt inteckningsprotokoll korteligen anteckna vad handlingen innehåller med dag och årtal, då den utgavs, av vilken rätt inteckningen är beviljad samt när och under vilken paragraf i protokollet det skedde; teckne ock bevis å handlingen, att den varit före-

63 Kung!, Majits proposition nr 298.

tedd för vinnande av registrering av understation eller ledning eller för ändring eller upphävande av sådan registrering. Sedan ingive sökanden protokollet däröver till kommerskollegium; och vare detta så gillt, som om handlingen där blivit företedd.

8 §.

Närmare föreskrifter meddelas av konungen.

om förande av det i 1 § omförmälda register

9 §.

Med station förstås i denna lag generator-, transformator-, omformare-, ackumulator- eller kopplingsstation.

Såsom station må jämväl anses stolpe, försedd med anordning för transformering av elektrisk kraft.

10 §.

Såsom tillbehör till elektrisk station anses alla dess ägare tillhöriga, i stationen befintliga och för dess drift erforderliga maskiner, transformatorer och apparater, även om de eljest icke enligt lag räknas såsom tillbehör till byggnad.

II. Tryggande av rätt till elektrisk kraft.

Om inteckning till säkerhet för avtal.

11 §•

Den, som i skriftlig handling fått åt sig upplåten rätt att, från station erhålla elektrisk kraft, äge till säkerhet för rättighetens bestånd erhålla inteckning i den fasta egendom, vartill stationen hör, i den ordning och under de villkor, förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom stadgar i fråga om inteckning till säkerhet för avtal angående nyttjanderätt till fast egendom; dock att inteckning icke må beviljas utan skriftligt medgivande av fastighetens ägare.

År rätten till elektrisk kraft betingad till förmån för viss fastighet, må inteckning i den fasta egendom, vartill stationen hör, kunna fastställas i den ordning och under de villkor, som i nyssnämnda förordning föreskrivas rörande inteckning för servitutsavtal. Sålunda fastställd inteckning må icke, dår den fastighet, till vars förmån den gäller, besväras av inteckning

G4

Kungl. Maj ds preposition nr 288-

till säkerhet för rätt till elektrisk kraft, dödas eller under annan inteökning nedsättas utan samtycke av den eller dem, som i sistnämnda fastighet hava inteckning för rätt till elektrisk kraft.

Om företräde till erhållande av elektrisk kraft.

12 §.

Hav någon för samma tid till flera upplåtit rätt till elektrisk kraft, och räcker ej kraften för alla, have den företräde till erhållande ay kraft, till vilken upplåtelse först skedde, I fråga om upplåtelse, gom i en följd förnyats, räknas rätten till företräde från tiden för första upplåtelsen.

Varder fastigheten försåld i den ordning utsökningslagen stadgar, och har någon av dem, till vilka rätt till elektrisk kraft upplåtits, inteckning till säkerhet för rättighetens bestånd, njute han till godo den rätt inteckningen medför.

Om hinder för tillhandahållande av kraft.

13 §.

Kan till följd av flod, is, åskslag, vådeld, allmän arbetsinställelse, krig eller annan jämförlig händelse, vilken icke av upplåtaren skäligen bort förutses och ej heller kunnat med iakttagande av vanlig försiktighet förekommas, från elektrisk anläggning ej tillhandahållas därifrån upplåten elektrisk kraft, vare upplåtaren fri från sitt åtagande under den tid hindret varar. Den, som fått rätt till kraft åt sig upplåten, vare ock fri från den å samma tid belöpande avgift. Varder icke utan oskäligt uppehåll hindret undanröjt, äge han rätt att frånträda avtalet så ock att erhålla skadestånd.

Om överlåtelse av rätt till kraft.

14 §.

Den, som fått rätt till elektrisk kraft åt sig upplåten, må å annan överlåta den rätt, som honom sålunda tillkommer, men svar® ändock för de skyldigheter, som enligt avtal med upplåtaren må honom åligga, där ej denne tager den andre för god i hans ställe.

65 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

15 §.

Försättes deri, till vilken rätt till elektrisk kraft genom avtal upplåtits, i konkurs, äge borgenärerna uppsäga avtalet till upphörande en månad efter uppsägningen. Sker ej uppsägning sist å trettionde dagen från inställelsedagen i konkursen, svare borgenärerna för avtalets fullgörande till den avtalade tidens utgång eller intill dess avtalet av annan anledning må upphöra att gälla.

Upplåtaren vare berättigad att efter anmälan till konkursförvaltningen omedelbart frånträda avtalet, såvida icke denna ställt eller inom fjorton dagar, efter det sådan anmälan gjorts, ställer av överexekutor godkänd pant eller borgen för avtalets fullgörande, intill dess tre månader förflutit från inställelsedagen.

Efter utgången av denna tid äge upplåtaren frånträda avtalet, där ej sist en månad dessförinnan av borgenärerna eller den, å vilken rättigheten kan hava av dem överlåtits, ställes pant eller borgen, som förut sägs, för avtalets fullgörande under den återstående tiden.

Upphör avtalet av anledning, som nu sagts, äge upplåtaren rätt till skadestånd.

Om avtals bestånd vid överlåtelse eller försäljning utmätningsvis av fastighet.

16 §.

Sker överlåtelse av fastighet med tillhörande station, varifrån rätt till elektrisk kraft skriftligen upplåtits, vare rättigheten utan särskilt förbehåll gällande mot deri, som blivit ägare av fastigheten.

Vill rättighetens innehavare förbehålla sig rätt att, där nye ägaren av fastigheten skulle brista i fullgörandet av vad honom åligger, söka ersättning av företrädaren, skall han giva denne sådant till känna inom sex månader efter det den nye ägaren fick lagfart å sitt fång. Underlåter rättighetens innehavare att göra sådant tillkännagivande, som förut sägs, have han förlorat sin rätt till ersättning av företrädaren.

17 §.

Har vid försäljning av fastighet i den ordning, utsökningslagen bestämmer, i borgenärsförteckning, som omförmäles i 107 § samma lag, upptagits rätt att erhålla elektrisk kraft från station, hörande till

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 202 käft. (Nr 298.) 9

66 Kungl. Majtts proposition nr 298.

fastigheten, skall sådan rättighet förbliva gällande, evad försäljningen skett med eller utan förbehåll om rättighetens bestånd.

Skedde försäljningen utan sådant förbehåll, äge dock inroparen, där han finner priset å den elektriska kraften för lågt eller villkoren för dess tillhandahållande eljest ofördelaktiga och överenskommelse om ändring i villkoren icke kan träffas med rättighetens innehavare, att inom ett år efter det köpebrev för inroparen utfärdades, hos kommerskollegium påkalla, att de villkor, under vilka kraft skall under avtalstiden tillhandahållas sådan innehavare, må bestämmas av kommerskollegium.

Inroparen äger inom ett år, efter det kommerskollegii beslut vunnit laga kraft eller beslut i anledning av anförda besvär meddelats av Konungen, uppsäga avtal om sådan rätt till elektrisk kraft, varom i denna paragraf är fråga, till upphörande fem år efter uppsägningen, därest så lång tid av avtalet återstår.

18 §.

Finner kommerskollegium skäl att inhämta yttrande av sakkunnig, have rätt därtill. Kostnaden för sådan sakkunnig skall bestridas av inroparen.

19 §.

Vid avgörande av den till kommerskollegium hänskjutna. frågan skall hänsyn tagas därtill, att den nye ägaren av anläggningen skall kunna erhålla skälig avkastning å den för anläggningen erlagda köpeskillingen, såvida denna icke väsentligen överstiger kostnaden för anläggningen.

20 §.

Föreskriver kommerskollegium ändring av villkoren för erhållande av elektrisk kraft, vare innehavare av rätt till sådan kraft pliktig att, från och med dagen efter den, då kommerskollegii beslut varder honom av inroparen delgivet, betala det pris och ställa sig till efterrättelse de övriga villkor, kommerskollegium bestämt, såvida han icke inom tre månader efter delgivningen meddelar inroparen underrättelse, att han vill frånträda avtalet. Sådant frånträdande skall, där ej annorlunda avtalats, äga rum tre månader, efter det underrättelse, på sätt förut sägs, meddelats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

in. Tvångsförvaltning av elektrisk anläggning.

21 §.

Utmätes fastighet, vartill hör elektrisk anläggning, från vilken rätt till elektrisk kraft i följd av upplåtelse eller eljest tillkommer annan, eller har överexekutor enligt 28 § utsökningslagen förordnat om försäljning av sådan fastighet, och upphör i anledning härav tillhandahållandet av elektrisk kraft, då skall, om någon, som är berättigad att från anläggningen bekomma sådan kraft, det yrkar, överexekutor genast förordna en eller, där så nödigt anses, flera erfarna och sakkunniga män att omhändertaga och, intill dess fastigheten blivit i laga ordning såld eller utmätning eljest avslutats, förvalta anläggningen eller den del därav, från vilken kraft tillhandahålles annan än fastighetens ägare.

Avträdes fastighet, som nu sagts, till konkurs, skall, intill dess densamma varder i laga ordning såld eller konkursen avslutats, vad här ovan är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock att i ty fall förordnande för förvaltare meddelas av rätten eller domaren. Vilja borgenärerna, sedan gode män eller syssloman blivit utsedda, ombesörja driften i samma utsträckning och på samma villkor, vartill konkursgäldenären varit förpliktad, äga de besluta att genom gode männen eller sysslomännen övertaga förvaltningen, och skall i så fall av rätten eller domaren tillsatt förvaltares befattning upphöra.

Kostnad, som åtgår för den särskilda förvaltningen, skall på anfordran förskjutas och, i den mån den ej betäckes av inflytande avgifter eller andra inkomster, gäldas av den eller dem, som framställt yrkande om förordnande av förvaltare eller som i skriftlig handling, ingiven till förvaltare, förklarat sig vilja, mot deltagande i kostnaden, erhålla elektrisk kraft från anläggningen. Annan än den, som deltager i gäldande av omförmälda kostnad, är icke berättigad att genom den särskilda förvaltningens försorg erhålla elektrisk kraft. Tvist om kostnadens fördelning prövas av överexekutor.

22 §.

Vad i 7 kap. utsökningslagen är stadgat om tvångsförvaltning av tast egendom skall icke äga tillämpning i fråga om fastighet, vartill hör elektrisk anläggning, från vilken rätt till elektrisk kraft tillkommer annan.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

23 §.

Underlåter ägare av fastighet, vartill elektrisk anläggning hör, att fullgöra honom åliggande skyldighet att från anläggningen tillhandahålla elektrisk kraft, äge överexekutor, där underlåtenheten finnes medföra betydande skada eller olägenhet, på framställning förordna eu eller, där så nödigt anses, flera erfarna och sakkunniga män att omhändertaga och under viss tid, som överexekutor bestämmer, förvalta anläggningen eller viss del därav, såsom i 21 § första stycket sägs. Innan sådant åläggande meddelas, skall den, mot vilken yrkandet är riktat, höras däröver och yttrande i ärendet inhämtas från kommerskollegium. Finner överexekutor saken sådan, att den ej kan tåla dylikt uppskov, äge han bevilja den äskade åtgärden tills vidare och intill dess annorledes varder förordnat. Överexekutor må, om anledning därtill förekommer, utsträcka den tid, under vilken anläggningen eller viss del därav skall omhänderhavas a\ förvaltare.

Vid underlåtenhet, vilken icke anses böra medföra åtgärd, som här ovan förmäles, må överexekutor efter hörande av fastighetens ägare samt inhämtande av yttrande från kommerskollegium kunna ålägga den försumlige att vid vite fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet.

Kostnad för förvaltning, som i denna paragraf avses, skall, där den ej betäckes av inflytande avgifter eller andra inkomster, gäldas av fastighetens ägare men på anfordran förskjutas av den eller dem, som begärt förordnande av förvaltare.

Vad i denna paragraf stadgas äger icke tillämpning å sådan rätt till elektrisk kraft, som grundas å bestämmelserna i 13 eller 14 § av 9 kap. i vattenlagen den 28 juni 1918.

24 §.

Myndighet, som äger förordna förvaltare, må skilja förvaltare från befattningen,' om skäl därtill äro, och förordna annan i hans ställe.

25 Förvaltare avgive till överexekutor inom av överexekutor bestämd tid eller, om anläggningen är avträdd till konkurs, till konkursboets gode

69 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

män eller syssloman redovisning för förvaltningen. I redovisningen äge förvaltare tillgodoföra sig skäligt arvode för sitt bestyr.

Förvaltares redovisning må den, vilkens rätt därav beröres, klandra genom stämning inom nittio dagar efter erhållen del av redovisningen, eller have förlorat sin rätt till klander.

Allmänna bestämmelser.

26 §.

Ej må i avtal om rätt till elektrisk kraft stadgas förbehåll att bestämmelserna i 16 § första stycket, 17 § samt 21 och 23 §§ icke skola vara å avtalet tillämpliga. Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

27 §.

Yad överexekutor, rätten eller domaren beslutit i ärenden, varom i denna lag förmäles, gånge i verkställighet utan hinder därav att beslutet icke äger laga kraft.

28 §.

Vad i denna lag stadgas om elektrisk station, som hör till fast egendom, skall äga motsvarande tillämpning å elektrisk station, som är att anse såsom tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt. Inteckning enligt 11 § i tomträtt eller vattenfallsrätt skall införas i tomträttsprotokoll och tomträttsbok.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.

70 Kungl. May.ta proposition nr 298.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast

egendom är att hänföra.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra skall, i nedan angiven del, erhålla följande ändrade lydelse:

Till byggnad —--brandredskap m. m.

Till fabrik---fast egendom.

Finnes till — — — egendomen hänföras.

Angående vad i vissa fall skall höra till elektrisk station är sär-

O

skilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

71 Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa , bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skola, 1 § i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse: &

1 §•

Har, för någon orts förseende med belysning eller drivkraft eller för dylikt ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan industriell anläggning, som finnes vara av större betydelse för det allmänna, Konungen provat nödigt, att fastighet, som tillhör annan än kronan, användes till kraftstation för alstrande av elektrisk kraft annorledes än medelst vattenkraft, till framdragande av elektrisk starkströmsledning eller eljest till elektrisk starkströmsanläggning, skall vad för ändamåfet erfordras emot ersättning avstås eller upplåtas.

Menighet vare---eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket nämnda stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig något avstå eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Skall enligt vad i denna paragraf är stadgat fastighet avstås eller upplåtas, äge vad i lagen om expropriation i allmänhet stadgas samt de i nämnda lag meddelade särskilda bestämmelserna om expropriation för elektriska svagströmsledningar motsvarande tillämpning; dock att, där fastig-

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

in §•

Nyttjanderätt så ock rätt till elektrisk kraft, servitut eller till avkomst eller annan förmån av egendomen upptages i borgenärs förteckningen, utan att något värde för dem utsättes.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.

Kutigl. Maj:ts proposition nr 298.

73 Förslag

tin

Lag

om ändrad lydelse av 39 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordna», att 39 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom skall, i nedan angiven del, erhålla följande ändrade lydelse:

Den, som — — — särskilt stadgat.

Huru i visst fall---i giftermålsbalken.

Angående inteckning till säkerhet för rätt till elektrisk kraft är särskilt stadgat.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari 1921.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 252 käft. (Nr 298.)

74 Kungl. Maj:ta proposition nr 208.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 14 joni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Härigenom förordnas, att till lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt skall fogas en ny paragraf, med beteckning 24 §, av följande lydelse:

24 §.

Om inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt till säkerhet för rätt till elektrisk kraft är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.

Kungl. Maj:ta proposition nr 298.

75 Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 100, 107 och 111 §§ i utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 100, 107 och 111 §§ i utsökningslagen skola, 107 § i nedan angiven del, erhålla följande ändrade lydelse:

100 §.

Den, som skall auktionen förrätta, anskaffe gravationsbevis rörande egendomen ävensom de för bestyrkande av gäldenärens äganderätt till egendomen eller för upplysning om intecknad rättighets beskaffenhet erforderliga och ej redan emottagna handlingar, vilka kunna hos rätten erhållas. Hör till egendomen elektrisk station, anskaffe auktionsförrättaren jämväl bevis från kommerskollegium, huruvida elektrisk ledning eller understation registrerats å stationen.

107 §.

Sedan förhandlingen — — — utmätning skett:

l:o) fordran, varför--- — auktionsförrättaren anmäld;

2:o) fordran, varför---framställt; och

3:o) nyttjanderätt, rätt till elektrisk kraft, avkoinst eller annan förmån samt rätt till servitut, som icke år av beskaffenhet att skola oansett egendomens försäljning äga bestånd, såframt rättighet, som nu sagts, är intecknad eller grundar sig å skriftlig handling, vilken blivit av rättsägaren till auktionsförrättaren ingiven eller eljest är för honom tillgänglig.

1 borgenärsförteckn ingen — — — utmätning skett.

År egendomen — — — auktionsförrättaren framställt.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

heten skall användas för annans räkning än kronans, förhöjning i ersättningen skall äga rum med hälften av det belopp, som jämlikt de i samma lag stadgade grunder skall utgå.

3 §.

Ansökan om rätt att för elektrisk starkströmsanläggning påfordra avstående eller upplåtande av fastighet eller om tillstånd att utföra elektrisk anläggning, som i 2 § avses, skall vara åtföljd av fullständig beskrivning över det tillämnade företaget, med kostnadsförslag, avfattning på karta av föreslagen lednings sträckning och av den jord, som för anläggningen erfordras, bestyrkta förteckningar på dels ägare och innehavare av de fastigheter, över vilka ledningen skall framdragas eller i vilkas mark den skall nedläggas eller som eljest äro för anläggningen behövliga, dels ock, såvitt ledningen skall framgå ovan jordytan, ägare och innehavare av de fastigheter, som, utan att ledningen skall över dem framdragas, äro belägna på mindre avstånd än tjugu meter från densamma, uppgift på de överenskommelser, som blivit träffade, eller de hinder, vilka däremot mött, med flera handlingar som sökanden vill åberopa; dock att där fråga är om ledning, som skall framdragas inom område, för vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, förteckning, som nyss sagts, erfordras allenast såvitt angår fastigheter, över vilka ledningen skall framgå eller i vilkas mark den skall nedläggas.

Finnes ej ansökan genast böra avslås, lämnas åt de kommuner eller munieipalsamhällen, inom vilkas områden ledning skall framdragas eller anläggning eljest utföras, så ock åt de ägare och innehavare av fastigheter, som, enligt vad ovan nämnts, skola uppgivas, tillfälle att yttra sig över ansökningen, och infordras i övrigt de ytterligare upplysningar, som för ärendets bedömande må erfordras.

Vad i denna paragraf är stadgat om skyldighet att förete karta över jord, som för elektrisk anläggning erfordras, samt vissa förteckningar och uppgifter, så ock därom att tillfälle att yttra sig över gjord ansökan skall lämnas vissa menigheter samt ägare och innehavare af fastigheter, galle ej beträffande ansökan om tillstånd att utföra anläggning inom inhägnat j ärn vägsom råde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.

Kungl. MajUs proposition nr 298.

77 Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den 31 oktober 1919.

Närvarande:

Justi tieråden Améen,

friherre Leijonhufvud, Edelstam,

Regeringsrådet Linnér.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 2 augusti 1919, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamål inhämtas över upprättade förslag till

1) lag med visso bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk

kraft;

2) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 34 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra;

3) lag om ändrad lydelse av 100, 107 och 111 §§ i utsökningslagen;

4) lag om ändrad lydelse av 39 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom;

5) lag om ändring i lagen den lå juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfall srätt; samt

6) lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen deri 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll och som inför lagrådet föredragits av kanslirådet Carl Johan Carlberg, föranledde följande yttranden:

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till

elektrisk kraft.

Förslaget i dess helhet.

Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam samt regeringsrådet Linnér:

De tekniska framstegen skapa ej sällan nybildningar inom det ekonomiska livet, för vilka rättens hävdvunna former icke fullt passa. Den osäkerhet, som framkallas härigenom, kan försvåra och fördyra nödig kapitalanskaffning, och bristen på anpassning till de laga formerna lägger hinder i vägen för att i önskvärd omfattning tillgodose berättigade intressen, som anknyta sig till de nya företeelserna. Det kan därför befinnas nödvändigt att lagstifta, innan fullt lämpliga anordningar blivit funna, och sålunda godtaga försöksåtgärder trots deras brister och i för hoppning, att erfarenheten skall visa vägen till nödiga förbättringar och utbyggnader av lagstiftningen.

Ur dessa synpunkter torde det föreliggande lagförslaget böra bedömas. Det är från många håll vitsordat, att lagstiftning kräves för att underlätta finansiering av starkströmsanläggningarna, vilkas vikt för landets näringsliv är högt skattad, och även för att tillvarataga abonnenternas understundom synnerligen betydelsefulla intressen. Å andra sidan är det påtagligt, att förslaget är behäftat med stora svagheter, delvis förklarliga genom de svårigheter ämnet erbj lider. Oaktat dessa brister torde emellertid med hänsyn till det nämnda behovet icke böra avstyrkas, att förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet. För detta ändamål kräves emellertid en väsentlig överarbetning av förslaget.

Justitierådet Améen:

Det lagstiftningsproblem, varmed föreliggande lagförslag sysselsätter sigj nämligen att söka gent emot ägaren av en elektrisk kraftstation och hans borgenärer trygga den rätt till elektrisk kraft, som blivit upplåten till stationens kunder, är otvivelaktigt av synnerligen invecklad och svårlöst beskaffenhet. Nämnda önskemål söker förslaget förverkliga genom i huvudsak följande anordningar.

1. Sammanförandet till en rättslig enhet av stationen och därifrån utgående kraftledningar med understationer. Detta sker genom registrering hos offentlig myndighet. Även om kraftledningarna eljest skulle vara lösegendom, skulle de genom registrering på huvudstationen med

79 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

denna bilda en enhet, som skulle få karaktär av fastighet, om huvudstationen utgör fastighet, men, ifall huvudstationen är belägen på område, som innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt, skulle ingå såsom beståndsdelar i denna tomträtt eller vattenfallsrätt. Härigenom skulle dels skapas ett lämpligt objekt, vari man kunde inteckna krafträttsavtalen, dels sörjas för, att vid utmätning eller konkurs kraftstationen och ledningarna icke komma att säljas var för sig, så att man riskerar, att de komma på olika händer med därav följande våda för kraftleveransens orubbade fortgång.

Av. ett sådant kraftanläggningens sammanslutande till en enhet väntar man sig även en annan fördel: möjligheten att belåna det förmögenhetsobjekt, som representeras av de dyrbara kraftledningarna, vilka hittills, i den mån de utgjort lösegendom, icke lämpligen kunnat erbjudas långivare såsom säkerhet. Det torde redan här höra i förbigående anmärkas, att denna, om man så får säga, biprodukt av den föreslagna lagstiftningen i själva verket synes vara det, som enligt den allmänna meningen inom intresserade kretsar företrädesvis gör denna lagstiftningönskvärd.

2. Föreskrives, att avtal om rätt till elektrisk kraft — ett avtal, som hittills icke varit av beskaffenhet att kunna intecknas — må under vissa förhållanden intecknas såsom nyttjanderätt eller servitut.

3. Bereder man i viss mån skydd även för icke intecknade kraftkontrakt därigenom, att man vid överlåtelse av fastighet (eller med fastighet likställd tomträtt eller vattenfallsrätt), varifrån rätt till elektrisk kraft skriftligen upplåtits, låter rättigheten utan särskilt förbehåll gälla mot den nye ägaren. Även vid exekutiva auktioner äro kraftkontrakten särskilt gynnade därigenom, att jämväl ointecknade krafträttigheter, om de grunda sig å skriftlig handling, skola upptagas i borgenärsförteckningen, där de synas skola placeras i likhet med ointecknade arrendekontrakt. Såväl dessa som de intecknade kraftkontrakten behandlas sedermera vid utropen som arrendeavtal men hava tillförsäkrats den egendomliga företrädesrätten, att de, även om fastigheten bortslås utan förbehåll om deras bestånd, dock fortfarande bliva gällande, med köparen allenast förbehållen rätt dels att, om han finner priset å den elektriska kraften för lågt eller villkoren för dess tillhandahållande eljest ofördelaktiga, hänskjuta frågan om en omreglering i dessa hänseenden till offentlig myndighet, dels att, sedan myndighetens beslut därutinnan meddelats, uppsäga avtalet till upphörande fem år efter uppsägningen.

4. Medges under vissa villkor, att den, som äger rätt till elektrisk kraft från fastighet, vartill elektrisk anläggning hör, må, om han ej er-

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

håller överenskommen kraft, begära tvångsförvaltning av den elektriska anläggningen i nödig omfattning.

Granskar man nu närmare det sätt, varpå förslaget genomför dessa grundsatser, finner man snart, att lagstiftningen erbjuder svårigheter, vilka förslaget icke lyckats övervinna, och att lagen på ett ganska ofullkomligt sätt skulle komma att fylla den uppgift, den föresatt sig.

Vad då först angår sammanförandet till en enhet av kraftstation, ledningar och understationer, lämnar förslaget utom räkningen alla anläggningar, som icke hava till kärna eu station, belägen å ägarens fastighet (med fastighet förstås här och nedan, där intet annat framgår, av sammanhanget, även tomträtt eller vattenfallsrätt). För kraftleveranser från en anläggning, vilkens huvudstation är lösegendom, lämnar förslaget intet skydd. Detta är emellertid kanske av mindre betydelse, då väl sistnämnda förhållande endast undantagsvis föreligger. Betänkligare är, att, såsom synes vara lagförslagets mening, vid registrering av ledningar och understationer, som ligga på annan fastighet än den, där huvudstationen är belägen, vad som registreras på huvudstationen är endast själva ledningarna med stolpar och understationsbyggnader men däremot icke rätten till marken. Man har icke — och detta utan tvivel med rätta — ansett sig böra medgiva, att, även om samma person äger den fastighet, därå huvudstationen är belägen, och en annan fastighet, däröver ledningarna äro framdragna, nödiga tomter för stolpar och understationer få utbrytas från den fastighet, de geografiskt och kameralt tillhöra, för att insmältas i den, kanske i en avlägsen landsända belägna fastighet, därå huvudstationen är placerad.

Har kraftverksägaren servitutsrätt till plats för ledningar och understationer, åtföljer denna visserligen enligt nu gällande lagstiftning fastigheten, men är det blott nyttjanderätt kraftverksägaren förvärvat, skulle enligt förslaget icke ens rätten att hava stolpar och understationer kvarstående under tiden för nyttjanderätten kunna genom registrering bindas vid kraftverksfastigheten.

Nu nämnda förhållanden göra kraftstationens och ledningsnätets sammansmältning till en på ett fortfarande sätt industriellt användbar enhet i viss mån illusorisk. Utan tryggad rätt att få hava ledningar och byggnader kvarstående är inteckningshavarens rätt icke synnerligen mycket värd. Visserligen står för kraftverksägaren öppet att på expropriationsvägen söka förskaffa sig rätt till nödiga tomter. Men utom det att detta är ett invecklat och kostsamt förfarande, leder det icke till ett tillfredsställande resultat. Det exproprierade sammansmälter nämligen icke med den registrerade kraftanläggningen utan blir en särskild tillgång i kraft-

81 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

veiksägarens hand. Samhörigheten mellan detta och kraftanläggningen blir därför icke för framtiden tryggad.

Förslaget innebär, att två generatorstationer, som mata samma kraftledningsnät, icke skola kunna sammanföras i eu registrering. Även detta synes komma att betydligt inskränka det föreslagna registreringssystemets praktiska betydelse.

En särskild svårighet, när det gäller att göra en kraftverksanläggning till ett lämpligt inteckningsobjekt, ligger i den rörelsefrihet, anläggningen enligt sin natur kräver. Ledningar och stationer kunna nedläggas eller behöva flyttas. Det kan visa sig fördelaktigare att omföra ledning på annan kraftstation. Undan för undan tillkomma nya förgreningsledningar o. s. v. Här har kraftverksägaren ett intresse direkt motsatt inteckningshavarens. Det senare kräver tydligen största möjliga stadga i inteckningsobj ektet åtminstone mot försämringar. På grund härav uppställer lagförslaget såsom villkor för hävande av registrering inteckningshavares samtycke. I ett särskilt fall, som torde vara ganska vanligt, kommer denna fordran att praktiskt taget omöjliggöra registreringens ändrande. Då eu kraftverksanläggning har upptagit ett obligationslån, torde de banker eller inrättningar, där de till säkerhet för lånet avlämnade inteckningarna äro deponerade, icke vara berättigade att utan obligationsinnehavarnas samtycke medgiva en ändring i registreringen, och sådant samtycke är naturligtvis oåtkomligt.

Även i ett par andra avseenden än de ovannämnda har man fått gorå eftergifter i fråga om sammansmältningens fullständighet och tydlighet. Så medgives icke, att kraftstationsägare tillhörig ledning, som är skild från huvudstationen genom en mellanliggande ledningsdel, tillhörig annan, får registreras å huvudstationen. Vidare är det endast huvudledningarna, som behöva registreras individuellt efter karta. Förgreningsledningar synas åtminstone i vissa fall registreras endast genom ett förklarande av registreringsmyndigheten, att dessa ledningar skola innefattas under registreringen, för så vitt nämligen beträffande dessa förutsättningarna för registrering i övrigt förefinnas. Då dessa förgreningsledningar ständigt till sträckning, antal och kanske även äganderätt undergå förändringar och det förutsätter en ganska besvärlig undersökning för att utröna, i vad män de allmänna förutsättningarna för registrering föreligga, är det tydligt, att det exempelvis för en eventuell långivare kan visa sig ganska svårt att få eu föreställning om det värde, den registrerade anläggningen i sin helhet representerar. I förgreningsledningarna får därför inteckningshavare en panträtt föga bättre än förlagsinteckningarnas.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. käft. (Nr 298). 11

82 Kung!. Maj:ts proposition nr 298.

För en person, som fått rätt till elektrisk kraft åt sig upplåten, är det tydligen av största intresse, att anläggningen registreras. I regel förutsättes detta ske genom kraftverksägarens eget initiativ. Men för den händelse han underlåter registrering, stadgar förslagets 2 §, att han därtill kan tvingas genom föreläggande av vite. Gentemot en tredskande ägare synes emellertid denna rätt mycket litet värd. Ägaren kan genom att blott till annan sälja någon liten del av den närmast huvudstationen belägna huvudledningen hindra, att största delen av ledningsnätet kan registreras. Beträffande nya anläggningar, som behöva registreras för att kunna belånas, är faran för tredska väl ej så stor. Men anläggningar, som hava sin finansiering klar, äga tydligen knappast något intresse av att söka registrering, snarare motsatsen.

Övergår man härefter till en glanskning av den inteckningsrätt, förslaget medger för avtal om rätt till elektrisk kraft, möter man genast den inskränkningen, att, om icke krafträtten är betingad till förmån för viss fastighet, inteckning icke får ske, utan att sådant skriftligen medgivits av fastighetens ägare. Härigenom har man praktiskt taget från all inteckningsrätt uteslutit alla småabonnenter. Inteckning torde nämligen i regel komma att medgivas endast de större kraftabonnenterna såsom kommuner och industriella anläggningar. Men dessa torde hittills hava visat sig kunna utan stöd av särskild lagstiftning förskaffa sig något så när betryggande garantier. Det torde för övrigt här i förbigående böra anmärkas, att det väl förnämligast är vid de små kraftanläggningsföretagen, vilka till huvudsaklig del hava sina kunder bland privata personer och kunna vara igångsatta utan tillräckligt ekonomiskt underlag, som behovet att genom särskilda lagstiftningsåtgärder trygga abonnenternas rätt visat sig angelägnast. Men just på dessa torde det komma att visa sig svårast att få den nya lagstiftningen tillämpad.

Nu är visserligen sant, att, såsom ovan anmärkts, förslaget avser att lämna ett visst skydd även för ointecknade krafträtter. Såsom nedan vid 17 § kommer att närmare utvecklas, torde emellertid de bestämmelser, som avse att vid exekutiv auktion å en kraftverksfastighet skydda de ointecknade kraftkontrakten, svårligen kunna bibehållas. Det i nämnda paragraf föreslagna systemet kan innebära eu viss orättvisa mot dem, som i kraftstationen äga penninginteckningar, och förty motverka kraftstationens belåningsmöjligheter. En större långivare har kanske tänkt sig en viss särskild användning för en kraftanläggning, därest han skulle bliva nödsakad att inropa densamma på exekutiv auktion. Det är därför icke för honom likgiltigt, om en mängd senare tillkomna kraftleveranskontrakt komma att medföra rätt att — låt vara mot prisförhöjning — påkalla

<S3

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

kraftleverans och därigenom hindra honom att förverkliga sina tilltänkta planer. Det kan med ett ord uppstå en intressekonflikt mellan de om fastigheten konkurrerande fordringsinteckningarna, å ena, och krafträtterna, å andra sidan, och denna konflikt löser förslaget på det med vår lagstiftnings grunder icke väl överensstämmande sättet, att ett senare kraftkontrakt tillerkännes visst företräde framför en äldre penninginteckning.

Vad slutligen angår förslagets bestämmelser om tvångsförvaltning, strandar säkerligen i de flesta fall deras effektivitet på kostnadsfrågan. Att begära tvångsförvaltning kommer på grund av skyldigheten att förskjuta och eventuellt vidkännas kostnaden säkerligen att bliva ett medel, som man på grund av dess ekonomiska risker högst ogärna tillgriper. Det synes knappast tänkbart, att andra än abonnenter av mycket stora kraftbelopp skulle våga inlåta sig härpå.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att den föreslagna lagens verkan huvudsakligen inskränker sig till att för vissa kraftanläggningar öka belåningsmöjligheterna och bereda de större kraftabonnenterna såsom kommuner och fabriker möjlighet att i vissa avseenden erhålla något ökad trygghet. Härvid torde emellertid icke böra förbises, att vad som göres för att underlätta belåningsmöjligheterna i viss mån motverkar lagens huvudsyfte att trygga kraftabonnenterna i deras rätt. Under alla förhållanden ligger nämligen kraftabonnenternas största trygghet däri, att kraftverksägaren är solvent för det skadestånd, som vid" kontraktsbrott gent emot abonnenten kan bliva honom ådömt. Från kraftabonnenternas synpunkt är det därför en fördel, att kraftverkets driftskapital anskaffas icke genom lån utan genom bolagsbildning.

Huruvida under dessa förhållanden eu lagstiftning av så invecklad och mot de nu gällande grundsatserna på flera av våra viktigaste rättsområden sa stridande beskaffenhet, som den förslaget innebär, kan anses vara lämplig, synes i hög grad tveksamt. Eu undersökning av förslagets särskilda paragrafer skall giva vid handen, att även stora svårigheter möta att med iakttagande av förslagets huvudgrunder ordna detalj bestämmelserna på ett tillfredsställande sätt. Någon utväg att på civillagstiftningens väg komma till bättre resultat genom att följa några andra huvudlinjer än de av förslaget uppdragna synes emellertid icke föreligga. Det återstår att tillse, om man i avseende på förslagets detaljbestämmelser kan vidtaga sådana förbättringar, att förslaget, trots de rättsliga egendomligheter sakens natur oundvikligt synes medföra, utan alltför stora olägenheter kan inpassas i vår rättsordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

84 Lagens tillämpningsområde.

Lagrådet:

I gällande lagstiftning, som reglerar de rättsförhållanden, vilka särskilt hänföra sig till elektriska anläggningar, skiljes på dylika anläggningar för starkström och för svagström. Förevarande lagförslag avser uppenbarligen endast starkströmsanläggningar, vilket också beträffande första avdelningen av lagförslaget kommit till visst uttryck i 1 § första stycket. Det torde emellertid vara lämpligt att i en särskild inledningsparagraf angiva lagens tillämpningsområde såsom begränsat till starkströmsanläggningar.

1 §•

Regeringsrådet Linnér:

Förevarande paragraf lämnar tillfälle att, om elektrisk station är fast egendom, låta ledningar och understationer, som äro tekniskt förbundna med förstnämnda station, civilrättsligt bliva tillbehör till densamma (huvudstationen) eller enligt den ändring, varom lagrådet nedan gör hemställan, till den fastighet, varå huvudstationen är belägen (huvudstationsfastigheten), oaktat de äro befintliga å annan fastighet. Den rättsliga enhet, som härigenom skapas, är emellertid i två avseenden mera inskränkt än vad ändamålet med denna lagstiftning synes göra önskvärt. Dels är den möjligheten otvivelaktigt utesluten att genom registrering förena eu generatorstation, vare sig vattenkraft- eller bränslekraftstation, med annan generatorstation såsom tillbehör till densamma, och dels måste stadgandet antagas innebära, att ingen rätt till den för ledningarna och understationerna använda marken genom registrering införlivas med den nyskapade enheten.

Beträffande först sammanförande av en generatorstation med en annan dylik station lär det vara klart, att detta icke kan ske i den formen, att en fastighet skulle bliva tillbehör till en annan. Den konstruktionen finge väl i stället väljas, att båda fastigheterna genom registreringförenades till en nybildad fastighet, på sätt som sker ifråga om järnväg. Tydligen skulle härför fordras ett avskiljande av de områden, som skulle bliva föremål för registrering, från de fastigheter, vartill de eljest hörde, samt de registrerade områdenas avförande ur tastighetsböckerna, varjämte det måste undersökas, om den genom registreringen uppkomna fastigheten skulle vara odelbar eller kunna delas och i sistnämnda fall under vilka förutsättningar och former detta skulle äga rum. En lagstiftning i förevarande syfte skulle antagligen bliva tämligen invecklad,

85 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

utan att av den föreliggande utredningen kan med säkerhet bedömas, i vad mån därigenom skulle vinnas motsvarande fördelar. Yad bränslekraftstationer angår kan det ifrågasättas att anlita en väsentligt enklare väg för att förena en sådan med annan genera törsta tion. Ur vissa principiella synpunkter skilja de sig från vattenkraftstationerna och närma sig transformatorstationerna, vilka senare enligt förslaget kunna registreras å generatorstation. Tillika vitsordas från många håll, att särskilt med avseende på bränslekraftstationer det skulle vara önskvärt, att en förening med annan generatorstation kunde ske genom registrering. Nedan skall närmare angivas, huru detta önskemål skulle i viss mån kunna tillgodoses.

Beträffande härefter frågan om möjligheten att registrera rätt till mark för elektriska stationer och ledningar må till en början anmärkas, att i detta sammanhang bortses från det förhållandet, att till förmån för huvudstationsfastigheten en rättighet kan vara upplåten att hava ledningar framdragna över annan fastighets område samt att en sådan servitutsrätt alldeles oberoende av registreringen åtföljer den härskande fastigheten även vid exekutiv försäljning av densamma. I vad mån säkerhet för framtiden vinnes genom en dylik rätt, ankommer på dess plats bland de vid den tjänande fastigheten häftande rättigheterna. Vad angår själva registreringen framträder verkan av, att denna icke kan omfatta någon rättighet till marken, huvudsakligen i händelse av huvudstationens utmätning och försäljning på exekutiv auktion samt i följd härav möjligen även. då det gäller att använda den registrerade enheten såsom kreditobjekt. Inropare av stationen med därå registrerade tillbehör erhåller genom köpet ingen rätt till den för ledningar och understationer erforderliga jordytan. 1902 års lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, bereder visserligen utväg att i de flesta fall, varom här kan vara fråga, förvärva sådan rätt genom expropriation, men det skulle uppenbarligen kunna äventyra viktiga intressen, vilka man i övrigt söker tillgodose, om anläggningens utnyttjande behövde avbrytas under avvaktan på stämning i expropriationsmålet. I varje fall måste det anses olämpligt att skilja rätten till marken, som huvudsakligen har sin betydelse i sammanhang med anläggningen, från anläggningen, som icke kan användas utan nämnda rätt.

Att till fullo avhjälpa dessa olägenheter är emellertid förenat med väsentliga svårigheter. För att genom registrering av rätten till mark vinna en verklig rättssäkerhet måste man över hela linjen uppställa en fordran på den registrerade rättens varaktighet och orubblighet, vilken knappast kan fyllas annat än av nyttjanderätt, förvärvad genom expropriation, eller upplåten servitutsrätt med bästa förmånsrätt bland rättigheter,

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

som kunna inteeknas. En sådan fordran går helt visst utöver vad som kan presteras av flertalet bland de nuvarande anläggningarna, vilka, enligt vad utredningen visar, hittills i regel icke använt sig av expropriation utan nöjt sig med kontraktsmässig nyttjanderätt eller servitutsrätt. Därjämte måste, om nyssnämnda fordran på rättens beskaffenhet uppställes, sökanden förebringa utredning därom inför registreringsmyndigheten, en utredning som åtminstone då det gäller långa ledningar över ett flertal fastigheter säkerligen skulle bliva ganska betungande. Den nu ifrågasatta utvägen skulle sålunda fördyra och försvåra registrering och härigenom motverka lagstiftningens syfte.

Ville man för att undvika dessa olägenheter nöja sig med att förklara den rätt, sökanden må äga till marken, hur svag och kortvarig den än är, vara tillbehör till fastigheten, torde ur rättssäkerhetens synpunkt föga vara vunnet. Tvärtom kan det tänkas, att en sådan anordning skulle kunna överskattas till sitt värde och användas till att missleda tredje man.

Är åter ledning eller understation befintlig å sökanden tillhörigfastighet, som icke är huvudstationsfastigheten, skulle det, då själva fastigheten enligt vad förut sagts icke kan registreras såsom tillbehör till annan fastighet, vara nödvändigt att låta registreringsåtgärden konstituera en servitutsrätt till förmån för huvudstationsfastigheten. För att denna rätt verkligen skulle medföra den säkerhet, som eftersträvas, borde den erhålla samma ställning i förmånsrättsordningen som genom expropriation förvärvad särskild rätt till fastighet, men en sådan rätt torde icke utan konflikt med grunderna för expropriationslagen kunna skapas annat än medelst ett förfarande för fastställande av ersättning åt eventuella rättsinnehavare i fastigheten i analogi med expropriationslagens stadganden. Om man för att undvika en så omständlig procedur ville stanna vid att låta den genom registrering konstituerade rätten få allenast den ställning i förhållande till andra rättigheter i fastigheten, som om inteckning vore sökt samma dag som registrering skett, vunnes ingen verklig säkerhet för rättens bestånd för framtiden. Dessutom skulle i sådant fall den allmänna olägenheten av, att registreringsmvndigheten är en annan än de vanliga inskrivningsdomstolarna, än mera göra sig gällande och säkerligen kräva ganska vidlyftiga anordningar för att tillgodose inskrivningsväsendets fordringar.

Den hittills gjorda undersökningen leder alltså till det resultat, att, om registrering skulle omfatta jämväl rätt till marken, antingen registreringen skulle avsevärt försvåras eller ock så ringa ökning i rättssäkerheten ernås, att densamma icke svarade mot de oundvikliga olägenheter-

Kungi. Maj:ts proposition nr 298. 87

na. Dessa anmärkningar ökas i betydelse, då lagen principiellt vilar på registreringsplikt.

Yad nu sagts gäller emellertid endast, om med registrering av ledning eller understation obligatoriskt skulle följa registrering av rätten till marken, men däremot i huvudsak icke ifråga om en fakultativ registrering av denna rätt. I sistnämnda fall kan man uppställa den fordran på rättens beskaffenhet, som rättssäkerheten kräver, utan att därigenom registreringen i övrigt i någon mån behöver försvåras. Saken synes då kunna ordnas på följande sätt. Vill sökande, att jämväl rätt till mark för ledningar och understationer, om vilkas registrering är fråga, skall registreras såsom tillbehör till huvudstationen, bör han inför registreringsmyndigheten visa, att han genom expropriation av nyttjanderätt eller upplåtelse av servitutsrätt till förmån för huvudstationsfastigheten förvärvat rätt till marken med företräde framför annan rätt, som kan intecknas i de berörda fastigheterna. Rättens varaktighet torde åtminstone böra vara lika lång som koncessionstiden för respektive ledningar. Ifråga om sökandens egna fastigheter skulle i de fall, där saken ej kunde ordnas i form av upplåtelse av servitut, en dylik rätt konstitueras genom registreringen, i vilket fall därjämte ett särskilt förfarande för bestämmande av ersättning måste införas huvudsakligen efter förebild av expropriationslagens bestämmelser om expropriation för elektriska svagströmsledningar.

Om registrering av rätten till marken sålunda möjliggöres, synes också registrering av bränslekraftstation såsom tillbehör till annan generatorstation böra medgivas, under förutsättning att rätten till den mark, som tages i anspråk för bränslekraftstationen, jämväl registreras. Enligt vad som meddelats ligga för närvarande alla bränslekraftstationer på egen grund.

1 anslutning till vad ovan sagts skulle alltså, där icke genom upplåtelse en servitutsrätt med bästa förmånsrätt kunde komma till stånd i bränslekraftstationsfastigheten till förmån för huvudstationsfastigheten, genom registrering konstitueras en dylik rätt. Att i sistberörda fall benämna rätten servitutsrätt torde kunna anses förenligt med den hävdvunna karaktären av nämnda rätt, då själva bränslekraftstationen skulle registreras såsom tillbehör till huvudstationen. Då rättigheten skulle konstitueras genom registreringen, borde det åligga sökanden att visa, att ett ersättningsförfarande enligt vad förut antytts ägt rum. Det torde åtminstone i vissa fall icke uta.n vidare vara klart, vilket område som tages i anspråk för bränslekraftstationen med vad därtill hörer, och det kan därför till äventyrs visa sig nödvändigt att för registrering jämväl fordra utredning i detta avseende.

Om man, såsom här föreslås, medgiver registrering av rätten till

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

mark, synes det bäst överensstämma med förslagets grunder att fordra, att de ledningar och stationer, för vilka rätten till marken registreras, skola bilda ett sammanhängande helt. Däremot lär det icke höra möta hinder att å samma huvudstation registrera dels ett nät med rätt till den därför använda marken jämväl registrerad och dels andra ledningar, med avseende varå sådan rätt icke registreras. Ej heller synes det vara uteslutet att, sedan ledningar och understationer registrerats, få rätten till mark för dessa registrerad genom en särskild inskrivningsåtgärd.

Tllstlt/lGrädGt Å7Y16671 *

Delande de framställda betänkligheterna mot ett system, som icke medger någon rätt till registrering av rätten till tomter för ledningar och understationer, anser jag något vara att vinna genom bestämmelser i nedannämnda riktning. Har kraftverksägaren förvärvat nyttjanderätt till tomter för ledningar och understationer genom skriftliga kontrakt, böi han genom ingivande av dessa kontrakt till registreringsmyndigheten få dessa inbegripna under registreringen med den rätt de medföra, långvarig eller kortvarig. Han behöver därvid naturligtvis icke ingiva andra än dem, han själv anser särskilt viktiga eller hans långivare eventuellt påfordrar. För att förekomma, att dylika kontrakt till men för den registrerade kraftverksfastigheten ändras genom avtal mellan kontrahenterna, måste stadgas förbud mot ändring av sålunda registrerade kontrakt’utan samtycke av rättsägarna i registreringsfastigheten.

Har kraftverksägaren servitutsrätt till tomterna, åtföljer denna rätt utan vidare kraftverksfastigheten. Men kraftverksägaren bör det oaktat kunna registrera även dylika servitutskontrakt. Rättsverkan härav skulle vara, att även dessa kontrakt komma under ändringsförbudet, vilket för en långivare eller kraftabonnent kan vara av intresse.

Stå slutligen ledningar och understationer på en annan kraftverksägarens fastighet än den, därå kraftverket är beläget, är ägaren oför hindrad att från förstnämnda fastighet upplåta och däri inteckna ett servitut till kraftverksfastighetens förmån, innefattande rätt till nödiga tomter. Även dylika servitutskontrakt skulle då liksom andra servitutsavtal kunna med ovannämnda verkan registreras.

Ehuru naturligtvis långt ifrån tillfredsställande synes dock en registrering av ovannämnda slag vara bättre än ingen.

Önskar ägaren till en kraftstation, som skall bilda huvudstation för en registrering, därå registrera en honom tillhörig bränslekraftstation såsom understation, synes sådant kunna tillåtas under förutsättning, att han till bränslekraftstationens tomt har eller kan upplåta en för obegränsad

Kungl. Maj ds proposition nr 208. 89

tid gällande servitutsrätt samt kontraktet därom är intecknat med sådan rätt, att registreringsmyndigheten anser dess bestånd icke kunna äventyras vid eventuell försäljning av den intecknade fastigheten, och slutligen servitutskontraktet registreras samtidigt med bränslekraftstationen.

En fråga, som uppstår vid denna paragraf, är, hur det går med registreringen, om en registrerad ledning av ägaren ändras eller flyttas till annan plats, ett förfarande som icke lär vara så sällsynt. I motiven till det kommittébetänkande, som ligger till grund för förslaget, förutsättes, att mindre ändringar och flyttningar skola kunna anses utan inverkan på registreringen, så att den nya ledningen endast träder i stället lör den andra såsom beståndsdel av den fastighet, på vilken anläggningen registreras. Å andra sidan medgives, att flyttningen kan vara så betydande, att man måste anse, att den gamla ledningen nedlagts och att den nya icke utan vidare är att räkna till den registrerade fastigheten. Skall lagförslaget innebära detta, torde det vara nödvändigt att i själva lagtexten giva någon regel, efter vilken kan avgöras, när det ena eller andra fallet föreligger. Eljest måste tydligen den största och för vederbörande intressenter äventyrligaste osäkerhet bliva rådande angående vad som vid varje särskild tidpunkt är att hänföra till den registrerade fastigheten.

Justi ti eråden friherre Leijonhufvud och Edelstam:

Såsom redan inom lagrådet framhållits, intager lagförslaget den ståndpunkten, att generatorstation icke kan registreras å annan station och att genom registreringen icke med äganderätten till huvudstationsfastigheten sammanföres någon rätt till den mark, som utgör underlag för de registrerade ledningarna och understationerna. Berörda omständigheter utgöra uppenbarligen väsentliga svagheter i det använda systemet. Ett verkligt avhjälpande av dessa bristfälligheter torde emellertid kräva anordningar av så tyngande beskaffenhet, att de knappast kunna ifrågasättas. Vad särskilt angår rätten till marken, där den ej utgör servitutsrätt till förmån för huvudstationsfastigheten och alltså utan vidare medföljer äganderätten till denna, får väl, om rättskonflikter uppkomma, anlitas den utväg att bereda sig rätt att hava ledningar och understationer kvarstående, som genom expropriationsförfarande skulle, i händelse expropriationsmöjligheten utvidgas på sätt med ett annat jämväl remitterat lagförslag åsyftas, i regel stå ägaren av huvudstationen till buds, om ock därigenom långt ifrån alla olägenheter kunna undvikas.

Lagrådet:

För det lull, att understation är tillbehör till annan fast egendom

Bihang till riksdagens protokoll 1020. / sand. 202 höft. (AV 208.) 12

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

än den, å vilken huvudstationen är belägen, stadgas i 1 § andra stycket såsom förutsättning för registrering, att innehavare av inteckning för fordran eller för rätt till elektrisk kraft samtyckt till åtgärden. Emellertid torde det vara uppenbart, att även andra intecknade rättigheter än de nyssnämnda kunna röna inverkan av den omständigheten, att den intecknade fastighetens värde minskas genom att understation till följd av registrering upphör att vara tillbehör till densamma. Vid exekutiv auktion kan ju berörda omständighet föranleda, att borgenär, som äger bättre rätt än dylik annan rättighet, icke skulle erhålla full gottgörelse och att sistnämnda rättighet till följd därav icke kan bibehållas, eller att ersättning till innehavare av rätt till avkomst eller annan förmån alls icke kommer att utgå eller utgår med mindre belopp, än om jämväl understationen inbegripits i försäljningen. Förevarande lagrum torde i anledning av vad sålunda anmärkts få undergå erforderlig ändring, varav skulle föranledas motsvarande jämkning i 4 § andra stycket. Vad nu anmärkts har tillämpning jämväl å 6 § andra stycket.

Lagförslaget tager icke hänsyn till den rätt till ledningar och understationer av lös egendoms natur, som kan tillkomma innehavare av förlagsinteckning. Anledningen härtill har måhända varit den, att elektrisk station ansetts icke kunna hänföras till fabrik, varom i förordningen angående förlagsinteckning förmäles, eller att förlagsinteckning i alla händelser förmenats icke medföra förmånsrätt i dylika ledningar eller understationer. Ingendera frågan har, såvitt för lagrådet är känt, varit föremål för högsta domstolens prövning. Emellertid har, enligt vad lagrådet inhämtat, en av rikets hovrätter förklarat hinder icke möta för förlagsintecknings meddelande till säkerhet för förlag, lämnat elektrisk anläggning, och samma uppfattning har gjort sig gällande åtminstone vid en underdomstol lydande under annan hovrätt. Enligt lagrådets mening är denna uppfattning befogad; förmånsrätten på grund av meddelad förlagsinteckning torde jämväl vai'a av den omfattning, att inteckningens innehavare skulle lida minskning i sin säkerhet, därest ledningar och understationer genom registrering erhölle fast egendoms natur. För registrering av ledningar och understationer torde alltså böra krävas samtycke av eventuella innehavare av förlagsinteckning. Om denna hemställan vinner bifall, erfordras komplettering av bestämmelserna i 4 § i fråga om vilka handlingar, som skola företes i registreringsärende; bland dessa bör upptagas gravationsbevis rörande förlagsinteckningar, avseende samtliga de stationer, som genom registreringen skola sammanföras till en enhet.

91 Kung!. Majds proposition nr 298.

Utmätning av elektrisk nnderstation eller understationsfastighet eller ledning bör utgöra hinder för registrering av stationen eller ledningen, varom stadgande synes erforderligt.

Det i sista stycket av 1 § i det remitterade förslaget upptagna stadgandet har tillkommit i syfte att undvika, att registreringsskyldiglieten skall bliva alltför betungande för huvudstationens ägare. Den lättnad, som härigenom vinnes, synes emellertid inskränka sig till, att denne undgår att ingiva en eller annan ansökan med ty åtföljande karta och beskrivning. Å andra sidan är det tydligt, att den nya fastighetsbildningen genom förevarande stadgande blir alltför obestämd till sin omfattning, då själva det sammanhållande momentet, registreringen, skulle bliva så föga fixerat, som här föreslås. Ur praktisk synpunkt torde det också såväl vid eventuell utmätning och exekutiv försäljning som i andra fall vara av vikt, att med säkerhet kan konstateras, vilka ledningar som äro registrerade såsom tillbehör till en viss station, och i jämförelse med olägenheten av, att ovisshet i detta hänseende varder rådande, synes den avsedda lättnaden icke utgöra tillräckligt skäl att bibehålla stadgandet, som ej heller ansetts erforderligt av den kommitté, vars betänkande ligger till grund för förslaget. Det hemställes därför, att detsamma måtte utgå ur 1 §, i följd varav jämväl lydelsen av 4 § kommer att undergå viss jämkning. Bibehålies stadgandet, synes vara erforderligt, att i lagen begreppet huvudledning varder behörigen definierat.

Enligt förslagets formulering angives stationen såsom det, vartill ledningen eller understationen genom registreringen kommer att höra. Tanken synes härvid hava varit, att stationen skulle uppfattas som något från den underliggande marken begreppsmässigt skilt, såsom i 1895 års lag om vad till fast egendom är att hänföra byggnad särskiljes från jord. Med den använda terminologien torde hava avsetts att vinna ett särskilt syfte, såsom ock framgår därav, att enligt avfattningen i övrigt av första stycket ledning, som framgår från huvudstationen över samma fastighet, där denna station är belägen, inbegripes i registreringen och därmed skulle utgöra ett tillbehör icke längre direkt till fastigheten utan till den byggnad,^ som man åsyftat med benämningen huvudstationen. Härmed skulle då vinnas, att i händelse område, varöver ledningen är dragen, bleve frånskilt den mark, som upptages av stationen, ledningen utan vidare skulle följa med den sistnämnda. Emellertid lärer beteckningen kraftstation enligt vanligt språkbruk avse icke allenast den byggnad, där •den elektriska energien alstras, utan även andra byggnader, som erfordras för driften, eller således anläggningen i dess helhet. Det torde dessutom ej låta förena sig med den uppfattning, som gjort sig gällande

92 Kungl. Maj:ts •proposition nr 298.

i nvssnämnda lag, att anse ledning, som utanför byggnad framgår över fastigheten, såsom tillbehör till byggnaden. Det synes därför nödvändigt att hänföra på viss huvudstation registrerad ledning och station såsom tillbehör till fastigheten i stället för till huvudstationen. Därmed skulle oek mera direkt och klart framgå registreringens rättsverkan. Avfattningen i övrigt synes jämväl böra så ändras, att den å huvudstationsfastigheten framgående ledningen icke omfattas av registreringen; den hör jämlikt den tolkning av 1895 års lag, som i rättstillämpningen gjort sig gällande, utan sådant förfarande till fastigheten. Den nyss antydda vinsten av det i förslaget antagna systemet skulle emellertid då utebliva. Någon större olägenhet torde väl i praktiken icke därav föranledas. Skulle fråga uppkomma om delning av en huvudstationsfastighet, som icke i sin helhet upptages av den elektriska stationen, lärer väl därvid alltid genom avtal bliva sörjt för att ledningen tillfaller ägaren av den fastighetsdel, varå stationen ligger, och att han får rätt att hava ledningen kvarstående. Skulle man ändock vilja genom lagbestämmelse trygga sambandet, kunde måhända stadgas, att, om från huvudstationsfastigheten skiljes del därav, varå finnes ledning eller understation, det skall så anses, som om ledningen eller understationen vore inbegripen under registreringen. Ett sådant stadgande synes göra tillfyllest, och genom detsamma torde ej någons rätt trädas för nära.

Bland förutsättningarna för registrering lärer böra upptagas, att lagfart beviljats å det fång, varigenom huvudstationens ägare förvärvat fastigheten, därest skyldighet att söka lagfart å fånget föreligger.

2 §.

Justitieråden friherre Leijonhufvud och 1Vildstam samt regeringsrådet Linnér:

I det remitterade förslaget har — vilket synes välbetänkt — icke intagits något stadgande motsvarande 7 § i kommitténs förslag. I stället har i förevarande paragraf stadgats, att ägare av elektrisk station, från vilken upplåtits kraft, är pliktig att, där förutsättningarna för registrering enligt 1 § förefinnas, söka registrering av ledningar och, i det fall att för registrering icke fordras medgivande av inteckningshavare, jämväl av understationer. Skyldighetens fullgörande skulle dock framtvingas endast på ansökan av den, till vilken kraft upplåtits. Betydelsen av den sålunda lämnade bestämmelsen får icke överskattas. Om av någon anledning stationens ägare skulle vilja undandraga sig skyldighet att söka registrering av viss ledning eller understation, torde nämligen i de flesta

93 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

fall någon avsevärd svårighet icke för honom möta att ordna så, att skyldigheten ej uppkommer eller, om den funnits, upphör. Konstaterandet av att förutsättningarna för registrering äro för handen torde stundom icke bliva lätt. Vad som kommer att driva ägaren av eu station att söka registrering blir väl i allmänhet det egna intresset, vare sig detta är att söka i kreditbehov eller det grundar sig på önskan att kunna erbjuda en eller annan spekulant på kraft bättre säkerhet för uppfyllande av blivande kontrakt än eljest skulle kunna lämnas.

Då bestämmelsen dock för vissa fall måhända kan komma att erbjuda abonnent en utväg att tillförsäkra sig en mera tryggad ställning, synes den emellertid kunna bibehållas.

Justitierådet Améen:

Skall tvångsregistreringen trots dess sannolikt ytterst inskränkta betydelse bibehållas, torde en förenklad procedur kunna anordnas. I stället för att förelägga kraftverksägaren att söka registrering torde man kunna låta registreringsmyndigheten på kraftabonnentens ansökning direkt registrera vad som under ärendets utredning finnes kunna och böra hänföras till kraftverksfastigheten. Innan föreläggande enligt förslagets nuvarande formulering kan givas, synes nämligen utredning av samma fullständighet vara nödvändig som den, vilken måste förebringas i det påföljande registreringsärendet. Man skulle på detta sätt undgå den omständliga proceduren med föreläggande av vite och kanske förnyat föreläggande.

Genom den föreslagna anordningen undanröjes även en annan av förslagets oegentligheter, bestående däri att förslaget icke ens erbjuder trygghet för att icke åtgärder, avseende att undanröja förutsättningarna för registrering och därigenom hindra tvångsregistrering, kunna företagas efter det föreläggandet givits, med den påföljd att föreläggandet blir till större eller mindre del verkningslöst.

Lagrådet:

Undantag från registreringsskyldighet torde böra göras för staten, kommun, köping, som icke utgör egen kommun, samt municipalsamhälle.

Det bör göras tydligt, att det icke skall tillkomma kommerskollegium utan vederbörande domstol att utdöma vite. Kommerskollegium skall blott äga att vid vite förelägga stationens ägare att söka registrering.

3 §•

Lagrådet: .

Här uttalas direkt vad som redan framgår av 1 § eller att verkan av registreringen är den, att ledning eller understation, som registrerats

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

å viss huvudstation, blir tillbehör till denna. Härtill har fogats det tilllägget, att berörda rättsverkan fortfar till dess registreringen blivit hävd eller ändrad av registreringsmyndigheten eller domstol förklarat densamma ogiltig.

Till en början erinras om vad lagrådet vid 1 § anfört därom, att ledning eller understation, som registrerats å huvudstation, bör angivas såsom hörande icke till denna utan till den fastighet, varav den utgör del. Beträffande uttrycket »ändring» av registrering hänvisas till det yttrande, som i sådant hänseende återfinnes vid 6 §.

Emellertid synes från systematisk synpunkt lämpligare, att vad lagen bör innehålla om registreringens rättsverkan sammanföres i en paragraf och denna ställes främst i avdelningen, närmast efter det förut förordade inledningsstadgandet om lagens tillämpningsområde. Därvid kan ovanberörda tillägg såsom obehövligt utgå. I sammanhang härmed anmärkes, att grundsatsen om domstols befogenhet att pröva registrerings giltighet bör med hänsyn till dess vikt erhålla positivt uttryck i lagen samt att prövningsrätten torde böra gälla även beslut om hävande av registrering. Den, vilkens rätt förnärmats genom ett liävningsbeslut, skulle eljest vara uteslutande hänvisad till en skadeståndstalan. Klart är, att, om ledning eller understation, vars registrering hävts, därefter genom registrering förenats med annan huvudstation, ogiltighetstalan, som grundas å påstående, att hävandet varit oriktigt, måste rikta sig mot båda besluten ävensom att, om påståendet finnes befogat, detta bör medföra även den nya registreringens ogiltigförklarande.

I fråga om registrerings förklarande för ogiltig framställer sig ett spörsmål. Antag t. ex. att den vunna klandertalan grundats därå, att en del av den registrerade ledningen eller någon understation icke tillhört registreringssökanden, samt att bortom denna ledningsdel eller station, räknat från huvudstationen, finnes ytterligare ledning jämte stationer, som inbegripits i registreringen eller genom senare registrering tillfogats fastigheten. Med avseende därå, att för registrering uppställts betingelsen om ett obrutet sammanhang mellan de olika delarna av vad som registrerats, vore det måhända följdriktigt, att i det antagna fallet registreringen skulle anses falla även beträffande de bortom den nu ur sammanhanget bortryckta delen befintliga ledningarna och stationerna. Nyssnämnda betingelse synes emellertid icke principiellt nödvändig, utan man torde med densamma mera hava avsett att vinna ett ur praktisk synpunkt önskvärt yttre sammanhang mellan den nybildade fastighetens olika delar. I betraktande tillika av de omfattande rättsverkningar, som tillagts registreringen, synes den tolkningen vara den naturliga, att ogiltighetsför-

95 Kung1. Maj:ts proposition nr 298.

klaringen ej medför rubbning av det genom registreringen uppkomna rättsförhållandet utöver vad i samma förklaring direkt utsäges. Enahanda betraktelsesätt torde göra sig gällande i fall, som avses i 6 §. Anses denna tolkning osäker, skulle erfordras tillägg, som tydliggör berörda förhållande.

I paragrafens andra stycke lämnas föreskrifter, åsyftande att domstols beslut i rättegång om registrerings ogiltighet må komma till registreringsmyndigketens kännedom för anteckning därom i registret. Viktigare torde vara, att själva anhängiggörandet av rättegång om ogiltighet av beslut om registrering eller hävande därav kommer till synes i registret. Ett stadgande, motsvarande vad i 13 § lagfartslagen finnes för där omförmält fall upptaget, synes följaktligen böra ersätta nyssberörda föreskrifter, varjämte i lagen torde böra angivas, att, då laga kraft ägande utslag i rättegången föreligger, anteckning därom skall på begäran göras i registret.

4 §•

Lagrådet:

I enlighet med vad lagrådet vid 1 § hemställt, torde bland handlingar, som sökanden har att förete, böra upptagas lagfartsbevis rörande huvudstationsfastigheten, då lagfart å fånget är föreskriven. Jämväl i övrigt hänvisas till lagrådets anmärkningar vid 1 §, i vad de avse förevarande paragraf.

Då fråga är om inteckning för annat än fordran, är blotta uppvisandet av inteckningshandlingen icke tillräckligt såsom bevis för, att rättsägaren samtyckt till den ifrågasatta åtgärden beträffande den intecknade fastigheten. Föreskrift tarvas förty därom, att i sådant fall skall företes jämväl skriftligt av vittnen styrkt medgivande till åtgärden av vederbörande rättsägare. Enahanda är att iakttaga vid 6 §. Redan i förevarande paragraf torde böra utmärkas, att i stället för inteckningshandlingen kan uppvisas sådant protokoll, som omnämnes i 7 §. Föreskriften, att inteckningshandlingen skall förses med bevis om registreringen, bör i överensstämmelse därmed jämkas.

Justitierådet Améen:

Då beträffande saväl äganderätt som inteckningar förändringar kunna inträda under tiden mellan registreringsansökningen och registreringens beviljande, torde stadgandet, att registreringsansökningen skall vara »åtföljd av» äganderättsbevis och gravationsbevis, böra omformuleras

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

så, att därav framgår, att de bevis i berörda hänseenden, som i registreringsärendet skola företes, icke få vara utfärdade tidigare än att därav kan inhämtas, vad som förekommit vid det näst före registreringens beviljande hållna domstolssammanträde, på vilket lagfarts- och inteckningsärenden kunna hava förekommit.

Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam:

Enligt vad lagrådet inhämtat, kan inträffa, att även annan elektrisk station än generatorstation består av mera än en byggnad. Så lärer stundom i samband med ett transformatorhus vara uppförd särskild bostad för montör eller annan arbetspersonal. Den frågan uppkommer då, huruvida byggnad, som efter det en elektrisk station registrerats såsom understation uppföres i sammanhang med denna för att tjäna anläggningens ändamål, skall anses inbegripen i registreringen. Spörsmålet besvaras ej med tydlighet i lagtexten; det har ej heller vidrörts i motiveringen. Det kunde visserligen synas praktiskt, om dylik byggnad finge anses omedelbart uppgå i den genom registreringen tillskapade enheten; därigenom skulle dock stundom, om ock endast i mera sällsynta undantagsfall, kunna .uppkomma konflikt med andra rättsägares intressen, varjämte eu viss osäkerhet emellanåt kunde bliva rådande, huruvida en byggnad med hänsyn till sitt läge eller ändamål vore att hänföra till den elektriska anläggningen. Med avseende härå synes rådligast att icke låta registreringen omfatta annat än vad som finnes vid anläggningen, då den registreras. I varje fall lärer lagförslagets ståndpunkt- härutinnan böra klargöras. Godtages den nyss angivna uppfattningen, torde vara tillfyllest med ett tillägg till 4 §, enligt vilket i den beskrivning över understation, som skall bifogas ansökan om registrering, skall angivas beskaffenheten av varje byggnad å understationen, som är avsedd att inbegripas i registreringen. Nytillkommen byggnad får då bliva föremål för särskild registrering, därvid registreringsmyndigheten har att pröva, huruvida den anmälda byggnaden kan anses höra till anläggningen.

5 §.

Lagrådet:

Paragrafen, som endast utsäger vad som ändock tydligt framgår av övriga bestämmelser, torde kunna utgå ur lagen.

97 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

6 §•

Lagrådet:

Då i förevarande paragraf jämte upphävande av registrering omnämna även registrerings ändring såsom en särskild åtgärd, synes därmed åsyftas det fall, att samtidigt med att en ledning eller understation frigöres från det samband med viss fastighet, som åstadkommits genom registrering, densamma registreras på en ny huvudstation. Förfarandet sönderfaller sålunda begreppsmässigt i två delar, hävande av den gamla registreringen och en ny registrering. Några säregna rättsregler skola icke äga tillämpning på ett dylikt förfarande, frånsett att måhända en del omständigheter, vilkas förefintlighet utgör villkor för registrering, redan äro klarlagda för registreringsmyndigheten och förty ej kräva ny bevisning. Vid sadant förhållande torde icke i lagen böra upptagas nämnda särskilda uttryck; därigenom alstras endast en viss oklarhet. Vad i paragrafens tredje stycke sägs torde framgå redan av 1 §; stycket synes därför böra utgå.

Såsom av kommitténs motivering framgår, är det ej avsett och torde ej heller vara lämpligt, att åt alla kraftabonnenter, även åt dem som hava kortvariga avtal om en ringa kraftmängd, skulle komma att beredas säkerhet genom inteckning. I regel skulle endast sådan abonnent, vilkens behov av kraft är av större omfattning och oundgängligen måste vara i jligaste mån tryggat, erhålla sådan säkerhet. För åtskilliga innehavare av dylik rätt erbjuder således andra stycket i förevarande paragraf intet skydd. Då emellertid deras rätt uppenbarligen kan röna väsentlig inverkan genom upphävande av registrering, har förslaget i sista stycket av paragrafen sökt i någon mån tillgodose dessa rättsägare genom att stadga, att före avgörandet tillfälle bör beredas dem att yttra sig över ansökningen. Vilket avseende som skall fästas vid invändningar, som därefter kunna framkomma, är helt och hållet överlämnat åt kommerskollegium att bedöma. Det synes likväl, som om abonnenternas intresse skulle kräva uttryckligt stadgande, att ansökning om registrerings upphävande icke må beviljas mot bestridande av någon rättsägare, varom här är fråga, med mindre åtgärden finnes kunna ske utan att medföra men för den rättsägaren.

Rörande sättet för ifrågavarande rättsägares hörande innehåller förslaget ej några bestämmelser, och det synes vara tillräckligt, att sådana meddelas i administrativ väg. De torde dock lämpligen böra utfärdas av Konungen. För att utmärka detta erfordras jämkning av 8 §.

Lagrådet ennrar om vad lagrådet anfört vid 1 och 4 §§, i vad det avser förevarande paragraf.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 292 höft. (Nr 298.)

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

7 §•

Lagrådet:

Då fråga är om inteckning för annat än fordran, är det av vikt, att registreringsmyndigheten ur protokollet över uppvisandet säkert kan utröna, vem rätten enligt handlingen tillhör, så att den må kunna bedöma, huruvida det skriftliga samtycke, som enligt vad av lagrådet anmärkts vid 4 och 6 §§ bör företes, blivit lämnat av behörig person. Bestämmelsen synes förty höra kompletteras därhän, att protokollet i nyss berörda fall skall omförmäla allt vad av handlingen med därå befintliga påskrifter och tilläventyrs bifogad särskild överlåtelse kan inhämtas om, vem rättigheten tillhör.

8 §•

Lagrådet:

Jämväl om den närmare beskaffenheten av karta och beskrivning jämte andra handlingar, som omförmälas i 4 §, torde Konungen böra förordna. Särskilt torde förtjäna påpekas vikten av att tillbörlig kontroll erhålles däröver, att alla inom ett ledningssystem, som skall registreras, befintliga understationer, däri inbegripna stolpar, försedda med transformatoranordning, bliva i beskrivningen upptagna, och att samtliga stationer äro belägna å de fastigheter, som i sadant hänseende uppgivas. Föreskrifter i sådant hänseende skulle, om de upptoges i lagen, bliva alltför tyngande, varför det torde vara nödvändigt att överlämna åt Konungen att meddela dem.

9 §.

Lagrådet:

Förslagets ståndpunkt, att generatorstation icke i något fall får registreras såsom understation, framgår ej någonstädes av lagtexten. Denna torde därför böra förtydligas i berörda hänseende genom ett tilllägg till förevarande paragraf. Kommer vad inom lagrådet hemställts om tillåtelse till registrering av bränslekraftstation att föranleda ändring i förslagets nyss angivna ståndpunkt, blir tilläggets avfattning att lämpa därefter.

Med hänsyn till föreskrifterna i 1 § andra stycket och 6 § andra stycket torde frågan, huruvida stolpe, försedd med anordning för transformering av elektrisk kraft, skall anses som station eller såsom del av ledning, icke kunna överlämnas till vederbörandes valfrihet. För att förebygga, att en sådan tolkning skulle göra sig gällande, bör sista stycket i paragrafen undergå någon jämkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

10 §.

Lagrådet:

Stadgandet i 10 § är uppenbarligen avsett att tillämpas allenast i fråga om elektrisk station, som är fast egendom eller genom registrering blir tillbehör till sådan egendom. Av stadgandets lydelse framgår dock icke uttryckligen en sådan begränsning.

Med de grundläggande bestämmelserna i 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra står emellertid den föreslagna paragrafen icke i god överensstämmelse. Att vid sådant förhållande, utan närmare utredning och utan ett oavvisligt behov, på nu förevarande område vidtaga en dylik omgestaltning av den gällande rätten, som förslaget i förevarande del skulle innebära, torde ej lämpligen kunna ske. Ej heller har i stadgandet tagits hänsyn till eventuella förlagsinteckningshavares anspråk. Då förslaget dessutom, sådant det avfattats, icke synes giva fastighetsbegreppet erforderlig bestämdhet, hemställes, att paragrafen måtte utgå.

Skulle denna hemställan ej beaktas, torde, med hänsyn till vad av lagrådet påpekats vid 1 § rörande betydelsen i allmänt språkbruk av beteckningen station, i varje fall i stället för detta ord böra användas annat uttryck, så att paragrafen bättre utmärker, att där åsyftas tillbehör till en viss byggnad av fast egendoms natur.

Uppställningen av avdelning I.

Lagrådet:

Det synes, som om genom ändrad uppställning av de sex första paragraferna lagen skulle vinna i systematisk reda och överskådlighet. Främst borde då upptagas stadgande, som angiver registrerings rättsverkan, varefter följande ämnen borde i nedan angiven ordning behandlas: de materiella förutsättningarna för registrering, i vad de icke redan måst komma till uttryck i förstnämnda stadgande, skyldigheten att söka registrering, de materiella förutsättningarna för registrerings upphävande genom åtgärd av registreringsmyndigheten, vilken myndighet som har att upptaga och pröva ärenden angående registrering eller dess upphävande samt föra erforderligt register, formaliteterna vid ansökning av det ena eller andra slaget, samt slutligen befogenheten att vid domstol föra talan om registreringsåtgärds ogiltighet och vad därmed sammanhänger.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

11 §•

Lagrådet:

De bestämmelser, som här möta, äro avsedda att, till tryggande av abonnents rätt till elektrisk kraft, bereda honom möjlighet att till säkerhet för rättigheten erhålla inteckning, då den station, från vilken kraften upplåtits, utgör fast egendom. I sådant syfte stadgas till en början, att rätt till elektrisk kraft kan intecknas i den ordning och under de villkor, som enligt inteckningsförordningen gälla om inteckning för nyttjanderätt. Till följd härav kan vid exekutiv auktion rättighet till elektrisk kraft komma att häfta vid den försålda fastigheten. Det åligger då den nye ägaren att till rättighetens innehavare leverera kraft vid äventyr av skadeståndsskyldigliet. Om emellertid, såsom i regel är förhållandet, leveransen skall fullgöras med användning av ledning eller understation å annan fastighet, måste inroparen tillika erhålla rätt till sådan ledning eller understation för att kunna uppfylla sin förpliktelse. Genom själva inropet av förstnämnda fastighet kan förvärv av dylik rätt tydligen endast ske i det fall, att ledningen och understationen ifråga genom registrering blivit tillbehör till den försålda fastigheten. Eljest kan den nye ägaren riskera att antingen till vilket pris som helst nödgas inköpa eller förskaffa sig nyttjanderätt till ledningen och understationen eller ådraga sig skadeståndsskyldighet. Vill man helt förebygga de befarade olägenheterna, torde detta endast kunna ske genom att såsom villkor för inteckning av rätt till elektrisk kraft fordra, att leveransen ifråga enligt avtalet icke äger rum genom annan ledning eller understation än sådan, som genom registrering eller eljest tillhör huvudstationsfastigheten eller som äges eller disponeras av abonnenten.

I förslaget har den ovan berörda möjligheten till inteckning icke ansetts tillfyllestgörande för abonnenternas säkerhet. Ofta inträffar, att kraftkonsument icke har fått kraft till sig upplåten direkt av den, som äger kraftkällan, utan att en mellanhand finnes, en distributionsförening eller annan företagare, som med kraftverksägaren kontraherar om en större kraftleverans till en av mellanhanden ägd distributionsstation och i sin ordning upplåter delar av den till hans disposition ställda energimängden till olika konsumenter. Med tanken närmast på detta fall har kommittén för att säkerställa sambandet mellan konsumenterna och kraftkällan infört i paragrafens andra stycke bestämmelser av innehåll, att, om kraft upplåtits till förmån för viss fastighet, inteckning till säkerhet för avtalet kan beviljas i kraftstationsfastigheten i den ordning och under de villkor, som

101 Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

i nyssnämnda förordning föreskrivas om inteckning för servitutsavtal, samt att sådan inteckning icke får dödas eller under annan nedsättas, därest inteckning till säkerhet för rätt till elektrisk kraft är gällande i förstnämnda fastighet, utan att samtycke därtill lämnats av sistberörda intecknings innehavare.

Innebörden av omförmälda stadganden i andra stycket synes tämligen dunkel. Att rätten till kraft får intecknas på sätt och under villkor, som föreskrivas å ena sidan i fråga om nyttjanderätt och å andra sidan för servitut, innebär i sig icke någon åtskillnad. Sättet och villkoren fölinteckningens beviljande äro i båda fallen enahanda. Det måste då åsyftas att genom de olika slagen av inteckning erhålla olika rättsverkan, ehuru förslaget saknar varje bestämmelse i sådant hänseende. Därvid bör till en början bemärkas, att inteckning i och för sig, vare sig den meddelats för nyttjanderätt eller servitut, medför i det väsentliga samma rättsverkan, skyddet blir av samma omfattning. Skillnaden i rättsverkan beror däremot av den underliggande rättighetens egen beskaffenhet. Vid sådant förhållande ligger det antagandet nära till hands, att förslaget utgår från den uppfattningen, att rätt till elektrisk kraft är att likställa med nyttjanderätt men, om den upplåtes till förmån för viss fastighet, bildar en servitutsrätt. I motiven till kommittéförslaget avvisas emellertid och med fog en sådan uppfattning; rätten till kraft är av grundväsentligt annan beskaffenhet än de båda andra rättigheterna. I det föreliggande förslaget till ändrad lydelse av vissa paragrafer i utsökningslagen äro ock de tre slagen av rättigheter upptagna vid sidan av varandra. Den innebörden av de nu omhandlade bestämmelserna måste alltså vara åsyftad, att genom desamma åt avtalet om upplåtelse av elektrisk kraft skulle, om upplåtelsen skett till förmån för viss fastighet, förlänas vissa rättsverkningar, likartade dem som följa av ett servitutsavtal.

Den egenskap hos servitutsavtalet, som här skulle komma i fråga, synes vara den, att, under det utövningen av servitutsrätten är personlig, d. v. s. tillkommer viss person, själva berättigandet sammanhänger med ägandeiätten till den härskande fastigheten. Tydligt torde emellertid vara, att genom bestämmelserna i förslaget, sådana de äro avfattade, icke åt avtalet om upplåtelse av rätt till kraft till förmån för viss fastighet förlänats någon särskild innebörd av nyss antydd beskaffenhet.

I ör att vinna syftet skulle man således behöva uttryckligen stadga, att rätten till elektrisk kraft från viss fastighet, upplåten till förmån för annan fastighet, skall vara bunden vid den senare fastigheten.

En sådan anordning vore väl ej teoretiskt otänkbar. Ep nyhet för vår rätt skulle den dock utgöra. Den genom vattenlagen införda rätten

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

till ersättningskraft företer, jämte vissa likheter, så väsentliga skiljaktigheter, att den knappast kan åberopas som förebild. I viss mån torde närmare överensstämmelse vara att finna i vad som gäller om avgäld, som före den 1 januari 1897 skulle läggas å avsöndring till förmån för stamhemmanet, i det att i båda fallen är fråga om en vid viss fastighet knuten rätt till en positiv prestation. Vid avgäldsbegreppets bildande hava emellertid offentligrättsliga synpunkter varit avgörande, och under det motprestationen för avgälden utgöres av den i och med avtalet upplåtna rätten till avsöndringen, motsvaras rätten till elektrisk kraft av den i regel fortlöpande skyldigheten att erlägga betalning för kraften. I fråga om berörda skyldighet, som tydligen också måste vara anknuten till äganderätten till fastigheten såtillvida, att den påvilar även ny ägare, skulle därför erfordras bestämmelse, som reglerar omfattningen av den nye ägarens ansvarighet; den kan gälla antingen belopp, som förfaller efter viss tidpunkt, eller vad som belöper på tiden därefter. Vad nu antytts har naturligen sin största betydelse för det dock ofta förekommande fallet, att viss minimiavgift oberoende av den uttagna kraftmängden är avtalad. Är avtalet av större omfattning och det visar sig ofördelaktigt för abonnenten, kan genom den nye ägarens bindande vid betalningsskyldigheten, som väl måste gälla även den, vilken å exekutiv väg förvärvat fastigheten, dennas realisationsvärde bliva minskat till skada för den, som för fordran eller annan rättighet har säkerhet i fastigheten. Vad angår den förutvarande ägaren lärer väl, då fordran å likvid för elektrisk kraft ej torde kunna tillerkännas förmånsrätt i fastigheten, han oberoende av överlåtelsen böra vara jämte förvärvaren ansvarig för betalningens erläggande. Möjligen kunde eu viss lättnad i detta ansvar medgivas på sätt, vartill förebild finnes i nyttjanderättslagens stadgande]! om motsvarande förhållanden beträffande arrendeavtal, som skall bestå mot ny ägare.

Det skulle emellertid icke vara nog med att tillskapa en dylik med fastigheten förbunden rätt; det gäller även att göra denna rätt orubblig, med mindre samtycke till upphörande eller ändring av densamma lämnats av de kraftkonsumenter, som för sin rätt till kraft erhållit inteckning i den så att säga härskande fastigheten. Förslagets bestämmelse, att utan sådant samtycke inteckningen i den andra fastigheten icke må dödas eller nedsättas, gör tydligen icke till fyllest. Avtalet om kraftupplåtelsen kan ju oberoende därav genom kontrahenternas överenskommelse ändras eller 'helt upphävas; i ty fall är inteckningens orubblighet utan betydelse. Förbud måste alltså stadgas mot dylik rubbning av saväl avtalet som däiföi meddelad inteckning utan underabonnenten-inteckningshavarens samtycke.

103 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Fråga är, om icke därigenom skulle göras ett alltför stort ingrepp i avtalsfriheten. Likartade bestämmelser finnas väl införda i fråga om tomträtt, men förhållandena därvid synas dock ligga väsentligt annorlunda. Det förefaller antagligt, att, särskilt om avtalet mellan kraftproducenten och mellanhanden har längre giltighetstid, omständigheter kunna inträffa, som i bådas intresse påkalla jämkning av vissa avtalsbestämmelser. Befogenheten därtill skulle då vara knuten vid den ovissa möjligheten att erhålla alla underabonnenters samtycke, även om deras rätt icke bleve i någon mån försämrad genom den ifrågasatta ändringen. Måhända vore nödigt tillse, att de senares makt över avtalsförhållandet icke kan utnyttjas i rent chikanöst eller utpressningssyfte. Exempel på en lagstiftning i sådan riktning erbjuder lagen om servitut, i vad den avser att tillåta hävande eller flyttning av servitut mot den berättigades vilja.

Det anförda torde giva vid handen, att vissa betänkligheter mot astadkommande av en lagstiftning för ernående av syftet med lagförslagets 11 § andra stycket kunna göras gällande. Om det oaktat försöket bör göras, beror givetvis av den vikt, man tillmäter resultatet. Huruvida det intresse, som skulle tillgodoses, är av den stora betydelse, att på den grund de förefintliga betänkligheterna böra lämnas å sido, tilltror sig lagrådet icke att på grundval av den föreliggande utredningen bedöma; dock synes knappast så vara fallet. Lagrådet har ej heller varit i tillfälle att annat än i allmänna drag' antyda beskaffenheten av de erforderliga lagstadgandena.

Av det föregående lärer framgå, att mera än ett slag av inteckning till säkerhet för avtal om rätt till elektrisk kraft icke behöver eller bör införas. Det ligger då närmast till hands att så långt sig göra låter likställa sådan inteckning med inteckning för nyttjanderätt. I sådant hänseende krävas åtskilliga bestämmelser utöver de i förslaget givna; genom dem regleras endast villkoren och sättet för inteckningens beviljande. Ur systematisk synpunkt kan icke förordas, att hithörande föreskrifter intagas i förevarande lag; de hava sin naturliga plats i inteckningsförordningen. Här borde endast utsägas, att till säkerhet för beståndet av avtalet ifråga äger den, till vilken rättigheten upplåtits, erhålla inteckning under de villkor och i den ordning, särskilt är stadgat. De flesta av de bestämmelser, som skulle motsvara andra stycket av förslagets 11 §, om sådana anses önskvärda, skulle väl även inrymmas i denna lag. I inteckningsförordningen efter dess 58 § borde införas dels eu paragraf motsvarande 55 § första stycket med den jämkning, att, handlingen för att medföra rätt till inteckning skall innehålla uttryckligt medgivande därtill av upplåtaren, och dels övriga nödiga stad-

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

ganden, vilka synas böra innehålla hänvisning om motsvarande tillämpning eller utgöra vederbörlig omarbetning av 43—45 samt 49-—53 §§ i samma förordning. Gestaltningen av sistberörda stadganden avhänger uppenbarligen av vad föreliggande förslag i därmed sammanhängande ämnen kommer att innehålla. Berörda anvisningar äro följaktligen ingalunda slutgiltiga. Särskilt må emellertid följande erinras. Om inteckning till förmån för distributionsstation icke skall få dödas eller nedsättas utan samtycke av vissa abonnenter, är tillägg till det mot 44 § svarande stadgandet av nöden. För den händelse förslagets 17 § mot vad lagrådet kommer att hemställa blir kvarstående, föreligger stridighet mellan denna och andra stycket av 45 § inteckningsförordningen. Ett stadgande motsvarande 50 § i nämnda förordning skulle vara avsett, icke att reglera förhållandet mellan två rättigheter, vilka utesluta varandra, utan att bestämma den ordning, i vilken de olika rättigheterna skola hava företräde vid en exekutiv försäljning av den intecknade fastigheten. Företrädet i övrigt regleras av förslagets 12 § första stycket, därest detsamma varder bibehållet, eljest av allmänna rättsgrundsatser. I detta sammanhang påpekas jämväl, att i inteckningsförordningen föreskrifter böra givas om det inbördes företrädet vid exekutiv försäljning mellan inteckningar för nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft. Därjämte må framhållas, att i förevarande förslag saknas reglering av förhållandet eljest mellan nyttjanderätt och rätt till elektrisk kraft för det fall, att de kunna råka i kollision, såsom då ägaren av elektrisk anläggning, från vilken rätt till elektrisk kraft upplåtits, sedermera överlämnar anläggningen i sin helhet till annan på arrende. De stadganden, som kunna påkallas beträffande dylika kollisionsfall, torde komma att röna inverkan dels av vad som föreslagits i 16 § angående förhållandet mellan överlåtelse av äganderätt och upplåtelse av rätt till elektrisk kraft och dels av den omständigheten, att för inteckning till säkerhet för sistnämnda rättighet fordras medgivande av kraftverkets ägare.

12 §.

Justitieråden Améen och Edelstam samt regeringsrådet Linnér:

För det fall, att från elektrisk anläggning upplåtits rätt tili kraft till flera och kraften ej räcker till alla, uppställes i förevarande paragraf den regeln, att tidigare upplåtelse skall medföra företräde till erhållande av kraft framför senare upplåtelse. Har abonnent erhållit inteckning till säkerhet för sin rätt, skall han vid exekutiv auktion å den intecknade anläggningen tillgodonjuta den rätt inteckningen medför. Dessa

105 Kungl. Mapis. proposition nr 298.

bestämmelser, sammanställda med 107 § utsökningslagen i den ändrade lydelse, vartill förslag jämväl föreligger, samt de stadganden i inteckningsförordningen, som torde åsyftas skola gälla beträffande inteckning för rätt till elektrisk kraft, innebära, att vid exekutiv försäljning av elektrisk anläggning, som utgör fast egendom, i borgenärsförteckningen skall upptagas rätt till elektrisk kraft, som är intecknad ellér som eljest skriftligen upplåtits och i behörig ordning anmälts. Ordningen mellan flera dylika rättigheter bestämmes, där de äro intecknade, av tiden för inteckningsansökningen och, om inteckning för flera sökts samtidigt, av tiden för upplåtelsen. Skriftligen upplåtna, ointecknade rättigheter, vilka upptagas efter rättigheter, som hava särskild förmånsrätt i fastigheten, gälla sins emellan efter tidsföljden för upplåtelsen.

Mot det sätt, varpå förslaget sålunda ordnar företrädet mellan flera till kraft berättigade i händelse av exekutiv försäljning av anläggning av fast egendoms natur, synes icke vara något väsentligt att erinra.

Då det gäller ett avgörande om flera abonnenters inbördes rätt, utan att fråga är om dylik försäljning, d. v. s. då kraften ej räcker till alla, torde lämpligheten av den i förslaget uppställda regeln kunna ifrågasättas. Ett ordnande av krafttillförseln i enlighet med förslagets huvudregel torde komma att stå i bestämd strid med det förfaringssätt, som i dylika fall hittills tillämpats. Att döma av tillgängliga upplysningar har allmänt vid kraftbrist praktiserats en slags ransonering av kraften, därvid, enligt vad får antagas, man i huvudsak sökt ordna så, att minskningen i krafttillgång inträtt för varje abonnent vid den tid, då behovet därav varit för honom minst trängande, utan att hänsyn tagits till tiden för de olika upplåtelserna. Att nämnda förfaringssätt ock står i överensstämmelse med den bland producenter och konsumenter av kraft rådande rättsuppfattningen synes vara sannolikt. I 9 kap. 41 § vattenlagen ingår en bestämmelse, som vilar på en likartad uppfattning. Även från teoretisk synpunkt lärer eu lösning av frågan i sådan riktning framstå såsom mera naturlig än den i förslaget framställda. Det föreslagna stadgandet synes ock vålla mycket störa olägenheter vid övergången till lagens tillämpning. Stadgandet torde, såsom nyss framhållits, icke stå i överensstämmelse med den för närvarande gällande rättsuppfattningen och skulle för dem, som vid lagens ikraftträdande redan äro innehavare av rätt till elektrisk kraft, innebära eu ändring, i vissa fall en försämring, i deras rätt. Enligt vanliga regler skulle därför åt stadgandet icke givas till- Imkaverkande kraft. Därav skulle emellertid följa, att, då kraftbrist uppstår, olika system maste användas för äldre och för yngre rättigheter, ett resultat som väl måste anses föga tillfredsställande och i praktiken

Bihang till riksdagens protokoll 19,20. 1 sand. 292 Imf t. {Nr 298.) 14

106 Kung!. May.ts proposition nr 298.

säkerligen skulle medföra betydande svårigheter. En eljest erforderlig övergångsbestämmelse, varigenom stadgandet erhölle retroaktiv verkan, skulle ju icke väl låta sig förenas med allmänna rättsgrundsatser.

Grunden till det föreslagna stadgandet torde vara att söka i det likställande av rätten till elektrisk kraft med nyttjanderätt eller servitutsrätt, som förslaget i andra delar innebär. Men att sådant likställande icke kan härledas ur rättigheternas natur utan måste inskränkas till områden, där sådant av förhållandena påfordras, torde framgå av vad förut vid 11 § framhållits.

Emellertid är det uppenbart, att de omständigheter, som måste beaktas vid genomförande av en ransonering av omförmäld art, äro av särdeles växlande beskaffenhet och synnerligen svåra att i lag fixera. Särskilt är att märka, att i visst hänseende tidsföljden mellan avtalen bör vara avgörande. Är stationen redan belastad med abonnenter till viss gräns, torde senare tillkomna abonnenter icke hava rättmätiga anspråk på att få konkurrera med de tidigare. I varje fall föreligger icke nu någon utredning, varpå kunde grundas lagbestämmelser, avsedda att ordna förhållandet mellan abonnenter efter ransoneringsprincipen, även om man ville inskränka sig till helt generella stadganden. Däremot låter det sig naturligen göra att i rättstillämpningen med ledning av allmänna rättsgrundsatser träffa ett tillfredsställande avgörande av spörsmålet från fall till fall. Obestridlig är dock den olägenhet, som frånvaron av tydliga lagstadganden till ledning för kontrahenterna innebär, om ock i detpraktiska livet större svårigheter härav icke synas hava uppkommit och sådana måhända kunna genom bestämmelser i avtalen i någon mån förebyggas.

För närvarande synes emellertid med avseende å vad nu anförts annan utväg icke stå till buds än att lämna frågan om kraftabonnenters inbördes företräde utanför förevarande lagstiftning utom vad angår ordningen dem emellan vid exekutiv försäljning av kraftanläggning, som är fast egendom, i vilket hänseende lagförslagets ståndpunkt såsom redan antytts torde vara tillfredsställande.

Dock lärer i alla händelser viss jämkning av förslaget i sistnämnda del böra äga rum. Särskilt för det vanliga fall, att ett större eller mindre antal kraftkonsumenter bilda en konsumtionsförening, som skall tillhandahålla dem kraft, torde ofta inträffa, att åtskilliga avtal om sådant tillhandahållande ingås samma dag. Av motiven till förslaget framgår, att de sålunda upplåtna rättigheterna skulle äga företräde sins emellan i förhållande till den tid på dagen, då de avslutats. Frånsett huruvida i det anförda fallet en dylik rättssats skulle stämma överens

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

med vad parterna åsyftat, vore väl, om kraften upplåtits från en kraftstation, förenad med fastighet, och exekutiv försäljning av densamma skulle förekomma, förrättningsmannen ställd inför en olöslig uppgift, då det gällde att i borgenärsförteckningen upptaga dessa rättigheter i deras tillbörliga ordning. Av praktiska skäl synes därför böra föreskrivas, att rättigheter, som upplåtits samma dag, vid exekutiv försäljning äga lika rätt, i den mån ej annat följer av meddelad inteckning.

Bibehålies paragrafens första stycke, torde för där avsedda fall böra gälla, att samma dag upplåtna rättigheter äga lika rätt, utan att möjligen beviljad inteckning därvid inverkar. Under samma förutsättning bör avfattningen av andra stycket något jämkas. Av dess nuvarande lydelse skulle kunna dragas den slutsatsen, att även den i första stycket uttalade regeln vore avsedd att gälla endast ifråga om upplåtelse av kraft från elektrisk anläggning, som utgör fast egendom.

J ustitierådet friherre Leijonhufvud:

Såsom inom lagrådet redan framhållits, synes paragrafens regel om företrädet abonnenter emellan, då kraften ej räcker till alla, stå i strid med det förfaringssätt, som hittills i dylikt fall allmänt iakttagits och ansetts berättigat. Att stifta lag, som icke överensstämmer med de intresserades egen uppfattning om vad som är lämpligt, är utan tvivel betänkligt. Ej heller synes den av kommittén uttalade uppfattningen, att förslagets ståndpunkt i denna del står i överensstämmelse med gällande rätt, vara tillräckligt grundad. A andra sidan förefaller det näppeligen görligt att vid en så omfattande reglering av rättsförhållandet mellan upplåtare och konsumenter av elektrisk kraft, som nu är ifrågasatt, lämna en så viktig fråga utan lösning i lagen och hänvisa den uteslutande till ordnande genom avtalen och en måhända oviss rättstillämpning. Med hänsyn härtill och då, på sätt lagrådets övriga ledamöter jämväl påpekat, möjlighet saknas att med ledning av förefintlig utredning giva en lagbestämmelse av annat innehåll, anser jag mig böra lämna paragrafens första stycke utan anmärkning, dock att jag är ense med lagrådets övriga ledamöter beträffande förhållandet mellan samma dag upplåtna rättigheter. Likaledes instämmer jag med dem ifråga om andra styckets avfattning.

13 §.

Lagrådet-.

Det synes vara synnerligen olämpligt, att de omständigheter, vilka skola betraktas såsom force majeure och förty befria från eljest föreliggande skyldighet att tillhandahålla elektrisk kraft, i förevarande lag

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

angivas på annat sätt, än 9 kap. 41 § vattenlagen bestämmer för där avsedd skyldighet att leverera kraft. Något skäl till de förefintliga avvikelserna har icke angivits i vidare mån, än att man genom en av de företagna omformuleringarna velat undvika, att vissa årstider förekommande lågvattenstånd skulle kunna anses såsom omständighet av ifrågavarande slag. En sådan tolkning synes emellertid med den formulering, nämnda paragraf i vattenlagen använder, knappast vara att befara. På grund härav hemställes, att förevarande paragraf i nämnda hänseende bringas i full överensstämmelse med vattenlagens stadgande.

Eu viss formell motsägelse råder mellan paragrafens stadgande, att upplåtaren är fri från sitt åtagande under den tid hindret varar, och bestämmelsen, att han är skyldig att utgiva skadestånd, om hindret icke utan oskäligt uppehåll undanröjes. För avlägsnande av denna motsägelse torde ordalagen böra något jämkas. Likaså torde böra mera tydligt angivas, att abonnenten äger rätt till skadestånd, liven om han ej vill frånträda avtalet.

15 §.

Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam samt regeringsrådet Linnér:

I 15 § behandlas frågan, huru, då abonnent å elektrisk kraft blivit försatt i konkurs, rättsförhållandet gestaltar sig mellan konkursboet och upplåt aren. De härom meddelade bestämmelserna äro med vissa jämkningar hämtade ur den del av nvttjanderättslagen, som handlar om arrende. I • de avseenden, varom här är fråga, torde emellertid av lätt insedda skäl rätt till elektrisk kraft ej kunna likställas med nyttjanderätt till fast egendom; analogien med köp av lös egendom ligger väl närmare till hands och lärer också framgå ur allmänna rättsgrundsatser. Besultatet av det tillämpade systemet har därför ej blivit tillfredsställande, och bestämmelserna erbjuda därjämte stora svårigheter vid tolkningen av deras innebörd. Ej heller den av kommittén givna motiveringen lämnar full klarhet om vad med desamma åsyftas.

Konkursen medför enligt förslaget rätt för upplåtaren att »omedelbart» frånträda avtalet efter anmälan till konkursförvaltningen, såvida icke denna inom fjorton dagar efter sådan anmälan ställer säkerhet för avtalets fullgörande till dess tre månader förflutit från inställelsedagen. Har ej sist en månad före utgången av sistberörda tid ställts ny säkerhet, omfattande hela avtalstiden, äger upplåtaren häva avtalet, då berörda tre månader gått till ända. Huruvida meningen är, att upplåtaren skall hava rätt att upphöra med tillhandahållandet av kraft, till dess han fått

109 Kungl. Maj:ts proposition nr 296.

dylik säkerhet, eller att han skall vara pliktig att låta kraftöverföringen fortgå, är ovisst. Konkursboet äger å sin sida uppsäga avtalet, men upplåtaren har att åtnjuta en månads uppsägningstid; har konkursboet ej sist å trettionde dagen från inställelsedagen begagnat sig av denna rätt, blir det för tiden därefter ansvarigt för avtalets fullgörande under hela avtalstiden. Beträffande frågan om betalningsskyldigheten för kraft, som efter konkursens början levererats och sålunda kommit konkursboet till godo utan att säkerhet ställts, framgår förslagets ståndpunkt varken av lagtextens ordalydelse eller av motiveringen. Å ena sidan torde vara klart, att den uppsägningstid av en månad, varav upplåtaren ansetts böra komma i åtnjutande, är utan värde, om under den tiden upplåtaren är hänvisad till att för lämnad kraft söka betalning genom bevakning i konkursen. Å andra sidan uttalas i motiveringen, att upplåtaren, även om avtalet genom konkursboets underlåtenhet att verkställa uppsägning inom den stadgade tiden blir bindande för konkursboet, kan göra gällande fordran för kraft, levererad före utgången av nämnda tid, endast mot gäldenären, men att hans fordran för tiden därefter blir en s. k. massfordran.

Av de rättsregler, som i förslaget uttalas, synes den, som tillerkänner upplåtaren eu uppsägningstid av eu månad, böra utgå. Såsom redan antytts, saknar bestämmelsen värde för upplåtaren, om ej konkursboet för samma tid bindes till betalningsskyldighet. Att ålägga konkursboet att gälda kraft, varav det måhända ej varit i behov eller ens kunnat använda sig, lärer dock ej böra ifrågakomma. Även begränsningen av tiden för utövande av konkursboets uppsägningsrätt synes mindre befogad. Sådan förekommer ej heller enligt nyttjanderättslagen. Enligt köplagen, som närmast bör tjäna till förebild, har konkursboet ej annan skyldighet än att pa anfordran giva tillkänna, huruvida konkursboet vill inträda såsom part i avtalet; sker ej sådant tillkännagivande, äger säljaren häva avtalet. Betalning för kraft, som efter konkursens början kommit konkursboet till godo utan att säkerhet ställts, exempelvis av den anledning, att upplåtaren saknat kännedom om konkursen, bör gäldas av konkursboet, utan att detsamma enbart i följd av Berörda omständighet får anses hava ådragit sig ansvar för avtalet i dess helhet.

Hithörande stadganden torde höra innehålla, att, dä konkurs inträffar, upplåtaren är berättigad inställa kraftleveransen, i den mån säkerhet ej ställes för betalning och fullgörande av andra avtalsvillkor, att, om konkursboet underlåter att inom fjorton dagar efter därom av upplåtaren framställd begäran i berörda hänseende ställa säkerhet, avseende tiden tills tre månader förflutit efter inställelsedagen, avtalet skall anses hävt efter utgången av de fjorton dagarna, att, om sådan säkerhet ställes, avtalet

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

blir hävt med utlöpandet av nämnda tremånadersperiod, så framt ej konkursboet en månad dessförinnan ställer ny säkerhet, gällande hela avtalstiden, samt att konkursboet är betalningsskyldigt även beträffande kraft, som kommit detsamma tillgodo innan säkerhet ställts.

Efter vilken grund sist antydda betalningsskyldighet skall fullgöras, då enligt avtalet skall erläggas dels visst pris för den uttagna kraftmängden och dels ett grund- eller minimibelopp att utgå för viss period, oberoende av vad som i verkligheten uttagits, synes tvivelaktigt. Måhända erfordras härom särskilda bestämmelser. Lagrådet har dock ej på grundval av den förebragta utredningen kunnat bilda sig en bestämd uppfattning vare sig därom eller om vad tilläventyrs nödiga stadganden lämpligen böra innehålla.

Förslaget utmärker ej, om säkerheten skall ställas hos upplåtaren eller hos överexekutor, och torde böra därutinnan förtydligas. Är det senare alternativet avsett, bör dock upplåtaren ej betungas med skyldigheten att hos överexekutor efterhöra, om säkerhet ställts, utan det synes böra åläggas den, som ställer säkerhet, att inom den för varje fall angivna tiden hos upplåtaren styrka, att så skett, varjämte reglerna i första stycket sista punkten av 48 § utsökningslagen böra göras tillämpliga. Att borgensmän skola hava utfäst solidarisk ansvarighet såsom för egen skuld, lärer böra angivas såsom villkor för, att borgen skall kunna godtagas.

I kommitténs motivering uttalas den uppfattningen, att, om ställd säkerhet försämras, överexekutor skall utan särskilt stadgande äga att på anmälan förordna om ny säkerhet. Denna uppfattnings riktighet synes tvivelaktig, och det hemställes förty om upptagande av behövliga föreskrifter därom, utvisande jämväl när avtalet upphör, därest föreläggandet ej fullgöres.

Att säkerhet kan ställas ej blott av konkursboet utan även av den, till vilken dess rätt genom överlåtelse övergått, synes självfallet och behöver fördenskull ej i lagtexten utsägas.

Justitierådet Améen:

Jag instämmer med lagrådets övriga ledamöter utom i vad angår nedannämnda fråga.

Att föreskriva, det pant eller borgen alltid skall behöva godkännas av överexekutor, synes ledande till onödig omgång. Nöjes kraftverksägaren med erbjuden säkerhet, synes allt därmed vara väl beställt. Endast i det fall, att kraftverksägaren icke vill godtaga pant eller borgen, torde saken behöva hänskjutas till överexekutor. Det torde alltså vara nog att stadga, det tvist, huruvida erbjuden säkerhet är tillfyllestgörande, prövas av

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

överexekutor, varjämte torde böra göras ett tillägg, motsvarande bestämmelserna i 2 kap. 34 § nvttjanderättslagen.

16 §.

Lagrådet:

Med överlåtelse, som behandlas i denna paragraf, avses uppenbarligen icke exekutiv försäljning av fastighet. För sistnämnda fall stadgas i 17 § i förslaget, att de i borgenärsförteckningen upptagna rättigheter att erhålla elektrisk kraft skola förbliva gällande, varav kan dragas den slutsatsen, att övriga dylika rättigheter icke efter exekutiv försäljning äga bestånd i förhållande till köparen. Därest emellertid 17 §, såsom nedan kommer att förordas, utgår ur förslaget, torde uttryckligt stadgande om vad som skall gälla vid exekutiv försäljning böra införas i lagen. Lagrådet hemställer för sådant fall, att till 16 § fogas ett tredje stycke av innehåll, att, om fastighet, vartill hör elektrisk station, säljes i den ordning utsökningslagen bestämmer, rätten till elektrisk kraft icke skall gälla mot köparen, med mindre försäljningen skett med förbehåll om rättens bestånd. I sammanhang härmed torde böra stadgas, huruvida och under vilka förutsättningar innehavare av rätt till elektrisk kraft, som förlorar sin rätt till följd av fastighetens exekutiva försäljning, skall vara berättigad till skadestånd av upplåtaren. Så vitt av den föreliggande utredningen kan bedömas, synes sådant skadestånd böra utgå, så vitt icke rättighetens innehavare själv förverkat rätten därtill.

För att avtal om rätt till elektrisk kraft skall vara bindande mot ny ägare, förutsättes liksom i stadgandets förebild i nyttjanderättslagen, att avtalet är skriftligen upprättat. Grunden härtill är tydligen, att endast under nämnda förutsättning den, som spekulerar på att köpa stationen, kan erhålla säker upplysning om de förpliktelser, han såsom ägare av stationen ikläder sig.

Nu synes det emellertid, då det gäller avtal om rätt till elektrisk kraft lika väl som beträffande nyttjanderättsavtal, kunna inträffa, att det skriftligen upprättade avtalet undergått ändring, utan att detta framgår av de handlingar, om vilka köparen före köpet kan antagas erhålla kännedom. Om den nye ägaren således är i god tro, bör han icke vara bunden av dylika ändringar, men innehavaren av rätt till elektrisk kraft kan å sin sida icke vara skyldig att underkasta sig bestämmelser i avtalet, vilka genom senare överenskommelse med förre ägaren undergått förändring. Den stridighet i intressen, som härigenom kan uppkomma, synes ej böra lämnas utan rättslig reglering. Det har därför förefallit lagrådet, som om stadganden i analogi med nyttjanderättslagens 2 kap.

112 Kungl. Maj ds proposition nr 298.

29 § vore erforderliga. I 2 kap. 30 och 31 §§ samma lag finnas vissa bestämmelser angående det obligatoriska rättsförhållandet mellan arrendatorn och den nye ägaren, av vilka det nu föreliggande lagförslaget endast upptagit en. nämligen den som innehålles i 16 § andra stycket. Det synes emellertid, som om motsvarande rättsfrågor jämväl i övrigt borde erhålla en lösning i förevarande lag. I saknad av den utredning om hithörande faktiska förhållanden, som erfordras för att kunna rätt avpassa de ifrågasatta bestämmelsernas innehåll, har lagrådet måst inskränka sig till dessa erinringar.

17—20 §§.

Lagrådet:

Det föreliggande lagförslaget inför till abonnenternas fromma den nyheten, att inteckning kan meddelas till säkerhet för rätt att erhålla elektrisk kraft, men intager samtidigt den ståndpunkten, att det endast är de större abonnenterna, som höra komma i åtnjutande av nämnda säkerhet. För den stora mängd abonnenter, som bliva utan inteckningssäkerhet, har man i 17 § sökt sörja på det sättet, att vid fastighets försäljning på exekutiv auktion de rättigheter att erhålla elektrisk kraft, som upptagits i borgenärsförteckningen, skola förbliva gällande jämväl i det fall, att försäljning skett utan förbehåll om rättigheternas bestånd, med möjlighet dock till viss jämkning av avtalsvillkoren.

Till en början må härvid erinras om den vid 11 § påpekade omöjligheten för inroparen att fullgöra avtalen om kraftleverans, om han ej jämte fastigheten förvärvar det behövliga ledningsnätet, när detta ej tillhör fastigheten. De svårigheter, som i anledning härav kunna uppstå för inroparen, framträda i stegrad grad, om även ointecknade krafträttigheter skola bestå efter den exekutiva auktionen, desto mera som svårigheterna i sistnämnda fall synas icke, såsom ifråga om intecknade rättigheter, kunna avhjälpas.

Men förslaget synes även genom ifrågavarande bestämmelser komma i strid med vissa allmänna principer i gällande lag. För närvarande är så ordnat, att den, som överväger att giva en fastighetsägare lån mot inteckning eller eljest förvärva någon rättighet i en fastighet, genom gravationsbevis skaffar sig kännedom om fastighetens föregående belastning och med ledning därav kan bedöma sin blivande säkerhet med visshet om, att den rättsställning, han sålunda från början intager, icke utan hans eget åtgörande kan rubbas. För så vitt det är möjligt att beräkna fastighetens blivande försäljningsvärde, bör en inteckningshavare därför alltid kunna bedöma sin risk. Dessa till fastighetskreditens stabilisering

Kvtngl. ÄfajUs proposition nr 298.

givna regler hava alltid ansetts böra behandlas med synnerlig varsamhet.

Förslagets förevarande stadganden gorå en skarp avvikelse härifrån, i det att kraftabonnenterna, oberoende av deras plats i ordningen mellan de vid fastigheten häftande rättigheterna, skola under viss tid efter den exekutiva försäljningen bibehållas vid sin rätt i förhållande till nye ägaren. Den eljest föreliggande möjligheten att genom exekutiv försäljning frigöra eu fastighet från belastning, som överstiger dess ekonomiska bärkraft, står således ej öppen. Bundenheten av äldre kontrakt gäller även i det fall, att kraftstationen ännu icke är färdig eller att den förre ägaren ingått kontrakt om försäljning av kraft utöver vad anläggningen kan leverera. Inroparen kan då vid äventyr av skadeståndsskyldighet bliva förpliktad att fullborda en påbörjad anläggning i den vid dess planerande tilltänkta och av ingångna avtal om kraftupplåtelser betingade omfattningen, även om det för honom vore fördelaktigare att fullfölja anläggningen endast i mindre skala, eller han kan vid samma risk vara nödsakad att utvidga den redan färdiga anläggningen för att kunna fullgöra alla av förre ägaren ingångna avtal.

Mot de farhågor för anläggningens bristande bärkraft, vilka den föreslagna anordningen sålunda är ägnad att framkalla, föreligger helt säkert icke tillräckligt skydd i den objektiva reglering av pris och övriga villkor, som förslaget sökt åstadkomma. De regler, som givits härför i 1!» §, gorå det tvärt om omöjligt att vid berörda reglering göra gällande annat än eu ringa del av den naturliga värdestegring, anläggningen kan hava undergått genom penningvärdets fall. Även om i sistnämnda avseende bättre bestämmelser skulle kunna finnas, torde likväl med hänsyn till ovissheten om de blivande prisen och villkoren i övrigt anordningen komma att verka i hög grad nedtryckande på köpeskillingen. Då en långivare sålunda riskerar, att kraftverksägaren genom ofördelaktiga kontrakt, om vilka långivaren icke har någon kännedom, kan icke blott förringa sin personliga betalningsförmåga utan även sänka själva realsäkerhetens värde för framtiden, lärer väl den följden kunna befaras, att förtroendet till kraftanläggningarna såsom kreditobjekt försvagas. Likaså kan den rätt, äldre långivare redan innehava, komma att bliva lidande. I enahanda riktning, som nu angivits, verka de förut antydda svårigheter, som uppkomma, om kraftverket och ledningarna icke bliva förenade i eu hand.

Förslaget måste således i förevarande avseende anses ej blott stå i strid mot viktiga rättsgrundsatser utan jämväl motverka ett av huvudsyftena med förslaget självt, nämligen att underlätta kapitalanskaffning och därigenom främja utvecklingen av de elektriska kraftanläggningarna i landet. Det synes då, som om särskilda skäl behövt påvisas för att

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 252 höft. (Nr 298.) 15

114 Kungi. Maj:ts proposition nr 298.

motivera förslaget härutinnan. Så har dock icke skett. Tvärtom vitsordas i departementschefens yttrande, att exekutiv försäljning av elektriska stationer hittills ytterst sällan förekommit samt att de mindre kraftförbrukarnas behov av prisreglering redan blivit i viss mån tillgodosett dels genom konkurrensen från statens vidsträckta kraftnät och dels genom vattenlagens bestämmelser om s. k. bygdekraft.

Förutom vad sålunda erinrats mot det materiella innehållet i 17 §, må påpekas det synnerligen oformliga i att låta en procedur, som eljest innebär, att vissa rättigheter en efter annan bringas till upphörande i vad de besvära fastigheten, i fråga om rätt till elektrisk kraft hava en helt annan innebörd, nämligen att rättigheten kvarstår såsom belastande fastigheten men kan i viss ordning jämkas till sitt innehåll.

På grund av vad sålunda anförts anser lagrådet 17—20 §§ böra utgå ur förslaget. Iakttages detta, fordras viss ändring av 26 §.

För den händelse paragraferna bibehållas, torde följande böra erinras.

Därest på grund av uppsägning, varom förmäles i 17 § tredje stycket, eller frånträdande enligt 20 § abonnent går förlustig honom genom avtal tillförsäkrad rätt till kraft eller ock abonnent genom att godtaga de av kommerskollegium stadgade villkoren lider skada, torde han vara berättigad till skadestånd av upplåtaren. Då rätten till skadestånd har ansetts höra uttryckligen omnämnas i 13 och 15 §§, synes följdriktigheten kräva, att även i fråga om de nyssberörda fallen principen uttalas i lagen. För undvikände av upprepning kan lämpligen tredje stycket i 17 § flyttas till 20 §, där i alla händelser torde vara rätta platsen för stadgandet.

I 18 § synes, på sätt i motsvarande paragraf i kommitténs förslagvar iakttaget, höra inflyta uttrycklig föreskrift, att part äger i ärendet andraga vad han kan akta nödigt.

Den i 19 § föreslagna normen för reglering enligt 17 § andra stycket synes, såsom ovan antytts, icke tillfredsställande. På grund av penningvärdets starka fall hava de äldre anläggningarna stigit betydligt i värde, och denna värdestegring lärer redan vara i större eller mindre mån utnyttjad av kraftföretagen på det sätt, att dessa, för utvidgande av sin verksamhet eller i annat ändamål, upptagit lån mot inteckningar, som utan värdestegringen ej skulle kunnat godtagas såsom säkerhet. Därest nu den ifrågasatta regleringsnormen lagfästes, skulle den, som innehar en dylik inteckning, få vidkännas en betänklig försämring av sin rätt; han skulle ju löpa stor risk att vid en exekutiv försäljning av anläggningen icke kunna utfå sin fordran, fastän han vid länets bevil-

115 Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

jande med Tätta ansett säkerheten tillräcklig. I den mån åter värdestegringen ej på anfört sätt redan tillgodogjorts av kraftföretagen, skulle de bliva förhindrade att begagna sig därav, men detta skulle komma i strid mot lagens ena syfte: att förbättra kraftindustriens kreditmöjligheter. Om penningvärdets fall fortsätter, skulle det sist anförda komma att gälla även de nya anläggningarna. Siffran på anläggningskostnaden för något äldre anläggningar torde därför ej kunna läggas till grund för beräkning av deras i penningar uttryckta värde. Anläggningskostnaden är för övrigt icke alltid lätt att beräkna, t. ex. om anläggningen undergått omfattande reparationer och i sammanhang därmed förbättrats eller anläggningens vattenkraft icke blivit särskilt för sig inköpt.

Principiellt riktigare kunde synas vara att till grund för regleringen lägga köpeskillingen, i den mån denna icke väsentligen överstiger anläggningens verkliga värde, om nämligen ett sådant värde kunde fastställas. Här möter emellertid den svårigheten, att detta värde sällan kan med någon tillförlitlighet beräknas. Värdet beror nämligen till väsentlig del på det pris, som kan erhållas för kraften, men detta skall ju nu bestämmas, och man kommer därför att röra sig i en cirkel.

Försöket att åstadkomma eu riktigare värdesättning än den, som sker genom fritt utbud, synes därför allenast leda till större eller mindre godtycklighet.

I motiveringen till den paragraf, som i det remitterade förslaget erhållit nummer 20, yttrar kommittén, å ena sidan att under den betänketid av tre månader, inom vilken abonnenten har att träffa sitt val, huruvida han vill godtaga de nya villkor, som skola gälla beträffande avtalet, abonnenten bör vara berättigad att erhålla kraft på förut bestämda villkor, och å andra sidan att, om han underkastar sig den gjorda regleringen, han skall från och med dagen efter den, då beslutet härom delgavs honom, vara pliktig att betala det nya priset och i övrigt fullgöra de nya villkoren. Denna tankegång torde återfinnas i lagtexten, ehuru den ej lätt ett lyckligt uttryck. Vid tillämpningen av ett sådant stadgande synas svårigheter kunna möta. Om abonnenten först vid slutet av betänketiden bestämmer sig för att kvarstå såsom abonnent och därunder åtnjutit de förutvarande villkoren, kan han vill erlägga den uppkomna skillnaden i pris för den förflutna tiden, men de nya villkoren i övrigt torde svårligen kunna retroaktivt vinna tillämpning.

Stadgandet synes böra ändras därhän, att abonnenten äger att erhålla kraft på de förutvarande villkoren under betänketiden och, om han uppsäger avtalet, jämväl under den tid avtalet därefter kommer att gälla. Underlåtes uppsägning inom den därför bestämda tiden, skall

116 Kuiigl. MäjUS proposition nr 298.

från utgången av denna tillämpas vad vid omregleringen slutligen föreskrivits.

Härjämte bör iakttagas, att betänketiden börjar löpa först efter det laga kraft ägande beslut i ärendet delgivits abonnenten.

Uppställningen av avdelning II och dess rubriker.

Lagrådet:

Andra avdelningen har i förslaget erhållit rubriken bryggande av rätt till elektrisk kraft». Hå emellertid lagens samtliga avdelningar innehålla bestämmelser i det syfte, som sålunda angivits, synes berörda rubrik lämpligare böra lyda: »Vissa bestämmelser angående avtal om rätt till elektrisk kraft». Härigenom skulle därunder upptagna stadganden jämväl tydligare angivas såsom tillämpliga allenast å sådan rätt till elektrisk kraft, som grundar sig på avtal, och således icke å den rätt till kraft, som enligt vattenlagen kan genom domstols beslut tillskapas.

Av avdelningens föreskrifter äro vissa tillämpliga å avtal om upplåtelse av elektrisk kraft i allmänhet, under det att andra endast åsyfta avtal om kraft, som tillhandahålles från anläggning av fast egendoms natur. I förslaget hållas föreskrifterna av det ena eller det andra slaget icke i sär utan förekomma om varandra. Härav vållas otydlighet, som lätt kan föranleda missförstånd. Huruvida en lämpligare uppställninglåter sig genomföras, kan svårligen bedömas, innan avdelningens och de särskilda paragrafernas innehåll blivit slutgiltigt bestämt. Lagrådet kan därför endast framhålla önskvärdheten av, att vid en blivande överarbetning tillses, i vad mån den antydda olägenheten kan avhjälpas.

Underrubriker, vilka förekomma endast i förevarande avdelning, synas ej heller där erforderliga.

21-25 §§.

Justitieråden friherre Leijonliufvud och Edelstam:

För att ytterligare för kraftabonnenter trygga utbekommandet av dem tillkommande kraft bereder lagförslaget dem möjlighet att dels få upplåtaren vid vite förelagt att fullgöra sin skyldighet och dels få den elektriska anläggningen ställd under tvångsförvaltning. I båda fallen åsyftas endast anläggning, som utgör fast egendom. Huvudstadgandena i nämnda hänseenden återfinnas i 21 och 23 §§. De båda paragrafernas regler beträffande tvångsförvaltning äro olika. De mera väsentliga skiljaktigheterna torde vara följande.

117 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Enligt 21 § kan tvångsförvaltning komma till stånd, om den elektriska anläggningen ntmätes och i följd därav tillhandahållandet av kraft upphör, d. v. s. i allo inställes. Överexekutor skall då på ansökan, utan ägarens hörande och utan att äga någon prövningsrätt i fråga om läfnpligheten av åtgärden, förordna om tvångsförvaltning. År anläggningens ägare försatt i konkurs, gälla motsvarande bestämmelser, dock att beslut om tvångsförvaltning skall givas av rätten eller domaren, under vilken konkurssaken hör. Genom förvaltarens försorg skall kraft tillhandahållas sökanden ävensom den, som skriftligen anmäler sig till erhållande av kraft med utfästelse att deltaga i bestridandet av uppkommande kostnader. Annan abonnent skall ej kunna påfordra att utbekomma kraft. Kostnad, som ej bestrides av inflytande inkomster, skall slutligen gäldas av sökanden samt den eller dem, som förenat sig med honom; regressrätt för dem gentemot anläggningens ägare synes nämligen att döma efter ordalagen i paragrafen, jämförda med avfattningen av 23 §, icke vara medgiven.

Enligt 23 § inträder möjligheten att utverka förordnande om tvångsförvaltning, då anläggningens ägare underlåter att fullgöra honom åliggande skyldighet att tillhandahålla kraft; härunder inbegripes tydligen såväl det förhållande, att kraftöverföringen helt och hållet instälies, utan att utmätning eller konkurs förorsakar inställandet eller force majeure föreljgger, som ock varje obehörig inskränkning av krafttillförseln vare sig Så, att alla abonnenterna delvis gå miste om den kraft, vartill de äro berättigade, eller så, att eu eller flera bland dem, men ej alla, få vidkännas fullständig indragning av eller minskning i kraftmängd. Göres i något av dessa fall ansökan om tvångsförvaltning, har överexekutor att höra ägaren samt inhämta yttrande av kommerskollegium, varefter överexekutor prövar, huruvida sådan förvaltning i det föreliggande fallet bör anoi-dnas. Förvaltare torde, då annat ej är stadgat, vara, såsom ock i kommitténs motivering tinnes angivet, skyldig att så sköta anläggningen, att kraft i full omfattning tillhandahålles alla, som äro därtill gentemot ägaren berättigade. Sökanden skall förskjuta nödig kostnad men har regressrätt mot ägaren för utfående av erlagt belopp, som ej blir betäckt av inkomsterna.

Det sålunda föreslagna särskiljandet mellan tva olika slag av tvångsförvaltning, vilket föranleder tämligen invecklade och svartydda bestämmelser, synes icke vila på konsekvent genomförda grundsatser och oj heller vara behövligt.

Någon principiell skillnad lärer icke finnas mellan det fall, att upphörandet av krafttillförsel föranledes av utmätning eller konkurs, och det,

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

att avbrott eljest sker under sådana omständigheter, att det kan tillräknas upplåtaren såsom försummelse (därom är ju här uteslutande fråga). I båda händelserna föreligger en underlåtenhet av upplåtaren att fullgöra honom åliggande skyldighet. Det torde därför vara tillräckligt, att för erhållande av tvångsförvaltning uppställes allenast den allmänna förutsättningen, att dylik underlåtenhet är konstaterad samt att underlåtenheten finnes medföra betydande skada eller olägenhet. Särskilt angivande, att tvångsförvaltning kan tillgripas även då upplåtaren är försatt i konkurs eller utmätning skett, synes ej erforderligt.

Att, då konkurs uppkommit, konkursdomstolen (eller domaren) i stället för överexekutoc skall vara behörig att förordna om tvångsförvaltning, torde ej heller vara lämpligt. Denna domstol kan ju hava sitt säte fjärran från anläggningen, varav omgång och svårigheter kunde föranledas. Om, såsom nedan kommer att framhållas, myndigheten alltid bör hava rätt att pröva, huruvida tvångsförvaltning skall komma till stånd, framträder ytterligare angelägenheten av, att endast sådan myndighet kommer i fråga, som kan förutsättas äga viss kännedom om de förhållanden, vilka böra tagas i övervägande. Förslaget lämnar även olöst spörsmålet, vilken myndighet är behörig, om såväl utmätning som konkurs är för handen. Förslagets ståndpunkt i denna del lärer med hänsyn till nu berörda omständigheter böra övergivas.

Tvångsförvaltningens ändamål är att sätta sökanden i utövning av hans rätt. Då sökanden i första hand måste ansvara för kostnaden, bör han emellertid ej tillförbindas att sörja för att annan, som jämväl lider inskränkning i sin rätt, varder återinsatt i fulla utövningen därav. Å andra sidan får ej heller annan abonnent genom tvångsförvaltningen försättas i sämre läge än förut.

Från dessa grundsatser synes förslaget avvika i ett hänseende. Enligt den tolkning av 23 §, som på sätt ovan antytts torde vara berättigad, skulle i där avsett fall samtliga abonnenters rätt tillgodoses av förvaltaren. Det skulle då kunna inträffa, att, om flera abonnenter samtidigt vore i mistning av sin rätt, men endast en eller några av dem gjorde ansökan om tvångsförvaltning, åt de övriga bereddes en fördel på sökandenas bekostnad. Det riktiga torde vara, att, om flera äro berättigade till kraft från anläggningen, utom sökanden endast den äger påkalla att genom förvaltaren få sin rätt tillgodosedd, som var i åtnjutande av densamma, då förvaltningen anordnades. Härvid bör bemärkas, att abonnent kan vara endast delvis i utövning av sin rätt; han erhåller kraft men ej i den omfattning, vartill han är berättigad. Är minskningen i krafttillgången obehörigen företagen av upplåtaren, bör förvaltarens skyl-

11!)

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

dighet att tillhandahålla honom kraft ej sträcka sig längre, än att han bibehålies i den situation, som förefanns vid förvaltningens anordnande. Om åter minskningen varit befogad, exempelvis på grund av force majeure, bör denna minskning icke lända abonnenten till förfång. Då hindret upphört, bör han komma i fullt åtnjutande av sin rätt. Är abonnentens behov av kraft växlande efter årstid eller på grund av andra förhållanden och sådant är förutsett i kontraktet, kan tvångsförvaltning bliva anordnad vid en tidpunkt, då kraft av abonnenten tages i anspråk i ringa omfattning. Abonnenten är dock i fullt åtnjutande av sin rätt och bör, när behovet av kraft stiger, få detta ökade behov genom förvaltaren tillfredsställt. Det erforderliga stadgandet synes alltså böra giva uttryck åt den tankegången, att genom förvaltarens försorg skall tillgodoses utom sökanden även övriga abonnenter, i den mån de icke genom kontraktsbrott från upplåtarens sida voro i mistning av sin rätt, då förordnande om tvångsförvaltningen meddelades. Med sökanden likställd i fråga om rätt att bekomma kraft bör givetvis även den vara, som, på sätt förslaget medgiver, anslutit sig till sökanden med utfästelse att deltaga i kostnaden för förvaltningen.

I fråga om kostnadens slutliga gäldande synes ej finnas något skäl, varför sökanden skulle försättas i olika ställning, då tvångsförvaltningen föranletts av utmätning eller konkurs, och i annat fall; sökanden bör i alla händelser, då upplåtarens försummelse att fullgöra sitt åliggande givit upphov till kostnaden, vara berättigad att av upplåtaren återfå vad han utlagt, i den män det ej betäckes av inkomsterna.

Enhetlighet torde även böra genomföras i fråga om överexekutors befogenhet att bifalla eller avvisa framställning om tvångsförvaltning samt hans skyldighet att höra anläggningens ägare och kommerskollegium. Även då enligt förslaget 21 § skulle vara tillämplig, kan inträffa, att väl behövliga upplysningar erhållas genom sådant hörande och att tvångsförvaltning finnes icke lämpligen höra anordnas. Exempelvis kan upplysas, att anläggningen är i det skick, att driften icke kan med fördel upprätthållas, ehuru detta ej varit känt för sökanden. Force majeure kan föreligga, oaktat sökanden har eu annan uppfattning av förhållandena. Emellertid bör, såsom förslaget innehåller, lämnas överexekutor öppet att genast förordna om provisorisk förvaltning tills vidare, ehuru uppenbarligen denna befogenhet bör utövas med försiktighet.

Då sålunda i allt väsentligt enhetliga föreskrifter synas kunna genomföras och, om på någon punkt särbestämmelser erfordras, sådant lätteligen kan iakttagas, hemställes, att förslaget måtte omarbetas i sådant syfte. Därvid synes även böra eftersträvas en mera systematisk upp-

120 Kungl. Maj tis proposition nr 296.

ställning av stadgandena och dessa för vinnande av större överskådlighet uppdelas i ett flertal paragrafer.

Vad angår hittills icke berörda delar av förevarande paragrafer synes följande vara att erinra.

Beträffande fördelningen av kostnaden för förvaltningen, då flera äro sökande, innehåller 23 § intet stadgande. I 21 § åter föreskrives, att tvist om fördelningen skall prövas av överexekutor. Uppenbart torde vara, att det slutliga avgörandet av frågan icke kan förläggas annat än till domstol. Åt hithörande regler synes kunna givas följande innehåll. Kostnad, som erfordras för den särskilda förvaltningen, skall förskjutas av sökanden, om förvaltaren sa äskar. Om kostnaden ej täckes av inflytande avgifter och andra inkomster, skall, där sökandena äro flera, överskjutande kostnad fördelas mellan dem efter tv med avseende å den kraftmängd en var uttagit och andra omständigheter prövas skäligt. Tvist om fördelningen avgöi’es av domstol. Den, som sålunda fått lägga ut något belopp, äger söka sitt åter av anläggningens ägare. Ett dylikt stadgande om fördelning mellan flera sökande utgör tydligen icke hinder för dem att utan sådan fördelning gemensamt anhängiggöra regresstalan.

Då i fråga om kostnadernas förskjutande och fördelning med sökande skall vara likställd den, som sedermera förklarat sig villig deltaga i kostnaden, men även i andra hänseenden vad som sägs om sökande synes höra lämpas a den senare tillträdande, toide vara av nöden, att i sammanhang med föreskriften om anslutningsrätt stadgas, att den, som sålunda anslutit sig, sedan skall anses som sökande.

Den konkursbo enligt förslaget medgivna rätt att, mot övertagande av gäldenärens skyldigheter i allo, taga förvaltningen om hand, synes befogad. Stadgandet torde dock något omredigeras för att tydligare utmärka, att konkursboet genom beslut om förvaltningens övertagande ådrager sig berörda skyldigheter. Även ifrågasättes, att konkursboet skall hava att anmäla sitt beslut hos överexekutor, som då förordnar, att tvångsförvaltningen skall upphöra. Det synes nämligen böra ankomma på den myndighet, som beslutat om förvaltningen, att häva densamma. Måhända bör i lagtexten antydas, att, om konkui sboet sedermera icke fullgör sina skyldigheter med avseende å tillhandahållande av kraft, tvångsförvaltning — och vitesföreläggande, varom förslaget innehåller bestämmelse — kan tillgripas mot konkursboet.

Tvångsförvaltning skall enligt förslaget fortgå, därest den föranletts av utmätning till dess fastigheten blivit i laga ordning såld eller utmätningen eljest avslutats, om den anordnats i anledning av konkurs tills fastigheten sålts eller konkursen avslutats, och i andra fall under

121 Kungl. Mcij:ts proposition nr 298.

tid, som av överexekutor bestämmes, med rätt för överexekutor att förlänga den förut bestämda tiden. Vad sålunda stadgats torde lämna rum för vissa erinringar.

Den, som förvärvar elektrisk anläggning, medan den står under tvångsförvaltning, synes äga ovillkorlig rätt att själv få övertaga förvaltningen. Och detta synes gälla icke blott, då inköpet skett på exekutiv auktion eller från konkursbo, utan även vid frivillig överlåtelse direkt från ägaren. Det kan emellertid icke förbises, att, om i sistnämnda fall dylik rätt tillerkännes nye ägaren, tillfälle därmed är berett en ägare att genom skenöverlåtelse befria sig från tvångsförvaltningen. B aran härför torde dock i regel vara ringa. I någon mån vore väl berörda olägenhet förebyggd, om frivillig överlåtelse icke i och för sig medförde tvångsförvaltningens upphävande, utan det krävdes, att nye ägaren visade sig vilja övertaga fastigheten. Även vid exekutiv försäljning synes icke obefogat att uppställa samma villkor. Tvångsförvaltningens syfte är ju att skydda abonnenter för avbrott i krafttillförseln. Till dess en viss trygghet i sådant hänseende ernåtts genom den nye ägarens anmälan, att han vill själv övertaga driften, synes tvångsförvaltningen böra fortgå. Berörda syfte bleve ock lätteligen förfelat, om förvaltningen ovillkorligen skulle upphöra, då utmätning avslutas utan fastighetens försäljning, t. ex. i följd av att lägsta budet ej uppnåtts vid° auktionen. Är utmätningen, såsom väl vanligen är fallet, ett tecken på gäldenärens obestånd, stode säkerligen abonnenterna genast ånyo inför den situationen, att ny tvångsförvaltning måste anordnas. Likartat synes förhållandet bliva, om konkurs avslutas utan fastighetens försäljning. En viss prövningsrätt i de två sistnämnda fallen lärer därför böra inrymmas åt överexekutor.

Förslaget innehåller icke någon uttrycklig bestämmelse om rätt för överexekutor att, om viss tid för förvaltningens utövande blivit bestämd, sedermera häva densamma före tidens utgång. Emellertid torde kunna inträffa, att anläggningens ägare kan lämna tillräcklig garanti för driftens behöriga fortgång eller att sökanden icke längre finner med sin fördel förenligt, att förvaltningen fortgår. Det vore då obehörigt att vidare upprätthålla tvångsförvaltningen.

Med avseende å det nu anförda torde bestämmelserna i förevarande hänseende höra giva uttryck åt följande grundsatser med beaktande dessutom av det fall, då tvångsförvaltningen upphör på grund av, att konkursbo övertager driften av anläggningen. Tiden, under vilken anläggningen skall stå under den särskilda förvaltningen, bestämmes av överexekutor. Har viss tid blivit bestämd, äger överexekutor förlänga

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 252 höft. (Nr 298.) 10

122 Kung!. Maj:ts proposition nr 298.

densamma, om därtill finnes skäl. Innan tid, som blivit bestämd, gått till ända, skall överexekutor, om förhållandena därtill föranleda, äga att på begäran av sökanden eller anläggningens ägare återkalla förordnandet. Om slutligen anläggningen överlåtes eller säljes i den ordning utsökningslagen stadgar, skall överexekutor på anmälan av den nye ägaren förordna, att förvaltningen skall upphöra dock ej före den tid, då den nye ägaren äger att tillträda anläggningen. Utan särskilt stadgande synes vara klart, att, om sökande begär hävande av förvaltningen eller ägaren därom gör framställning i ett fall, då överexekutor har frihet att förordna efter omständigheterna, överexekutor bör, innan ansökningen prövas, höra i förra fallet övriga sökande, om sådana finnas, för att utröna, huruvida de vilja, att förvaltningen skall för deras räkning fortgå, och i det senare samtliga sökande. Med hänsyn härtill torde i sammanhang med den förut förordade bestämmelsen, att den skall anses som sökande, vilken för att få sin rätt till kraft tillgodosedd anslutit sig till sökanden, lämnas föreskrift, att anmälan om anslutning skall ingivas till överexekutor, som har att tillställa förvaltaren densamma.

Om i enlighet med lagrådets hemställan överexekutor ensam blir behörig att besluta angående tvångsförvaltning, föranledes därav viss jämkning av de stadganden, som förslagets 24 och 27 §§ innehålla.

Förvaltares redovisning, varom talas i 25 §, kommer, om vad nu tillstyrkts blir iakttaget, att städse avgivas till överexekutor. Enligt samma paragraf skall tiden för anhängiggörande av klander av redovisningräknas från delfåendet. Förvaltaren har alltså, för att komma klandertiden att löpa, att delgiva redovisningen dem, vilkas rätt kan vara i fråga. Då dessa stundom kunna uppgå till ett ej obetydligt antal samt redovisningen antagligen i regel kommer att vara av större omfattning och åtföljas av ett flertal verifikationer, skulle delgivningsskyldigheten kunna bliva alltför betungande för förvaltaren. Den väsentliga lättnaden synes böra beredas honom, att han endast förpliktas att delgiva vederbörande ett meddelande, att redovisning avlämnats till överexekutor. Tiden, inom vilken redovisning skall avgivas, torde böra bestämmas i lagen. Härutinnan synes lämpligen kunna stadgas, att redovisning skall lämnas inom en månad efter tvångsförvaltningens upphörande. Blir tvångsförvaltningen av längre varaktighet, bör under dess fortgång redovisas inom en månad efter varje kalenderårs slut, första gången dock ej för kortare tid än ett fjärdedels år. Anstånd bör kunna i särskilt fall av överexekutor medgivas. Slutligen förefaller det önskvärt, att i lagen angives, att vid den slutliga redovisningen skola fogas

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

möjligen befintliga överskottsmedel, vilka av överexekutor skola tillhandahållas den till desamma berättigade.

En gemensam svaghet i det remitterade förslagets anordning av tvångsförvaltningen och det system, som nu förordats, ligger däri, att förvaltning, under vilken annan än sökanden är berättigad till kraft, icke kan utan avbrott i den elektriska anläggningens drift förändras till sådan, där sökanden endast har att taga hänsyn till eget behov. Om t. ex. tvångsförvaltning beslutats på den grund, att bland flera abonnenter endast vissa berövats tillgång till kraft, skola de övriga tillgodoses genom förvaltningens försorg. Även om härav förlust på rörelsen skulle vara att förvänta, kan tänkas, att den, som önskar tvångsförvaltning, icke tager hänsyn därtill i förlitande på sin regressrätt mot anläggningens ägare. Visar det sig sedan, att denne är insolvent, kan sökanden icke frigöra sig från förpliktelsen mot de andra abonnenterna utan att få tvångsförvaltningen hävd och, om då driften i sin helhet avstannar, erhålla ny tvångsförvaltning på villkor, som i antydda hänseende äro för honom förmånligare. Den nu berörda olägenheten synes emellertid svårligen kunna avhjälpas.

Såsom en mindre önskvärd följd av, att flera abonnenter kunna vara sökande till tvångsförvaltning, och av den fria anslutningsrätten till sökande må påpekas den tvungna ekonomiska intressegemenskap, som härigenom uppkommer och varav kan föranledas, att en ekonomiskt ovederhäftig abonnents intressen bliva tillgodosedda på en annans bekostnad. Ett korrektiv häremot torde dock ligga i förvaltarens rätt att avfordra dylik abonnent förskott och, i händelse sådant icke lämnas, avstänga honom från krafttillförsel.

I det remitterade förslaget har hänsyn tagits därtill, att tvångsförvaltning av nu ifrågavarande slag kan komma i kollision med förvaltning, som anordnats jämlikt 7 kap. utsökningslagen eller som hänför sig till bestämmelserna i 9 kap. 13 eller 14 § vattenlagen. Däremot har förhållandet till 81 § utsökningslagen och 4 kap. 1—3 §§, jämförda med 4 kap. 4 § sista stycket, i vattenlagen icke beaktats, varjämte det sätt, varpå förslaget söker lösa förstnämnda kollisionsfall, ingalunda kan anses tillfredsställande.

Då syssloman tillsättes enligt 81 § eller 7 kap. utsökningslagen, sker detta i utmätnings borgenärens intresse och för att bereda honom särskild förmån. Denna förmån må icke skäligen berövas honom för att tillgodose abonnenters behov av kraft. Vad särskilt beträffar stadgandena i 7 kap. utsökningslagen torde de skäl, som föranlett därtill, att enligt 18 § i förordningen angående lagfart in. in. av järnväg nyss nämnda stad-

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

ganden icke skola vara tillämpliga ifråga om järnväg, sakna motsvarighet i föreliggande fall. Ej heller behöver saken ordnas så, att vare sig utmätningsborgenärens eller abonnents rätt lider intrång. Utsökningslagens berörda stadganden torde vara så att förstå, att, om enligt dem syssloman förordnas att förvalta en elektrisk anläggning, sysslomannen skall hava att fullgöra gäldenärens förpliktelser med avseende å tillhandahållande av kraft från anläggningen. Vid sådant förhållande måste åt dylikt förordnande beredas företräde. Här lärer alltså böra stadgas, att förordnande, som skett enligt förevarande lag, skall upphöra att gälla, om sedermera begäres förordnande enligt angivna stadganden i utsökningslagen.

Avgift för elektrisk kraft, som det åligger abonnent att erlägga, lärer ej vara att hänföra till avrad, hyra eller ränta, vars uppbärande i händelse av utmätning av fast egendom kan jämlikt 80 § utsökningslagen uppdragas åt utmätningsman. De denne tillkommande befogenheter torde därför i regel ej lägga hinder i vägen för utövande av tvångsförvaltning enligt nu ifrågavarande lag. Väl kan det tänkas exempelvis, att i byggnad, som hör till elektrisk anläggning och av förvaltare måste omhändertagas, kan finnas någon uthyrd lägenhet. Hyran för denna borde då uppbäras av utmätningsmannen. I detta och dylika fall torde dock olägenheten av ett sådant förhållande vara ringa. Huruvida särskilt stadgande erfordras, att förordnande jämlikt 80 § utsökningslagen ej upphör genom införande av tvångsförvaltning, som i förevarande lag avses, synes något tveksamt. Det torde dock utan fara för misstag därutinnan kunna umbäras.

Beträffande slutligen förhållandet till vattenlagen är att märka, att tvångsförvaltning enligt denna kan avse såväl elektrisk anläggning, från vilken kraft är enligt avtal upplåten till andra, som ock dylik anläggning, vilken ej producerar kraft till avsalu, ävensom vattenverk, som ej är avsett att alstra elektrisk energi. Förslagets bestämmelser om tvångsförvaltning torde, med hänsyn till ordalydelsen av 21 § första stycket samt kommitténs motivering för stadgandet, vara avsedda att tillämpas, så snart rätt till elektrisk kraft från en anläggning tillkommer annan än ägaren. Detta lärer ock vara lämpligt. Av anordningen följer emellertid, att i de två förstnämnda av vattenlagen omfattade fallen jämväl den nu tilltänkta lagen skulle vara tillämplig, därvid även kunde uppstå svårigheter på den grund, att förordnande om tvångsförvaltning enligt vattenlagen meddelas av Konungens befallningshavande. Det synes därför erforderligt att genom ett tillägg till 9 kap. 38 § vattenlagen förebygga,

125 Kungi. Mcij:ts proposition nr 298.

att vad där stadgas om tvångsförvaltning får tillämpning i något fall, som omfattas av förevarande lag.

23 § anvisar åt den, som ej erhåller honom tillkommande kraft från elektrisk anläggning, även en annan utväg att komma till sin rätt än tvångsförvaltning. Han kan nämligen hos överexekutor utverka föreläggande av vite, riktat mot den försumlige ägaren. En följd av att bestämmelsen härom fatt sin plats i nämnda paragraf har blivit den, att densamma är tillämplig, endast då anläggningen utgör fast egendom. Åtminstone detta tvångsmedel bör emellertid stå till buds, då fråga är om exempelvis upplåtelse av kraft från en distributionsstation, med vilken ej är förenad äganderätten till den mark, varå den är uppförd. Av denna anledning bör bestämmelsen utbrytas ur sitt nuvarande sammanhang. Den torde lämpligen ställas främst i förevarande avdelning av förslaget med hänsyn därtill, att vitesföreläggandet utgör det lindrigare tvångsmedlet, som bör i första hand tillgripas, såvida utsikt finnes att därmed förskaffa abonnenten utövningen av hans rätt. Avfattningen bör så jämkas, att vite kan föreläggas i ett fall, då även tvångsförvaltning skulle kunna ifrågakomma; förslagets formulering giver vid handen, att vite kan tillämpas endast under sådana förhållanden, att tvångsförvaltning ej må anordnas.

Det kan tänkas förekomma, att ägaren av en elektrisk anläggning ej själv har densamma om hand, t. ex. att ett bolag, som äger ett större kraftnät med ett flertal anläggningar, upplåter någon av dessa till ett underbolag, som sköter driften och upplåter kraft till konsumenterna. Vad förslaget innehåller om vite och tvångsförvaltning torde böra förklaras äga motsvarande tillämpning i dylikt fall.

Justitierådet Améen:

Jag instämmer i vad inom lagrådet nu yttrats utom däri, att jag anser grunden för fördelning mellan flera sökande av kostnad för tvångsförvaltning böra angivas på ett något mera vägledande sätt eller sålunda, att fördelningen skall äga rum efter storleken av det kraftbelopp, en var under förvaltningstiden uttagit, dock att, om detta väsentligen understiger vad vederbörande abonnent före tvångsförvaltningen normalt plägat under motsvarande tid uttaga, detta normalbelopp i stället skall läggas till grund vid beräkningen av hans betalningsskyldighet. Att ett sådant normalbelopp icke får understiga det minimibelopp av kraft, abonnenten under ifrågavarande tid enligt sitt kontrakt kan hava varit skyldig betala, torde vara självklart.

Möjligen torde behövas något stadgande, att den, som icke från

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

början varit sökande utan först efter någon tid anmäler sig till erhållande av kraft och därigenom blir likställd med sökanden, skall efter nämnda grund deltaga icke blott i därefter uppkommande förvaltningskostnader utan även i de kostnader, som belöpa på föregående del av förvaltningstiden. Det torde nämligen vara förenat med de största svårigheter att för varje nytillträdande sökande göra en utredning om, vilka kostnader som varit behövliga för den ena eller andra perioden, och det kan vara lämpligt att genom det antydda stadgandet förmå abonnenterna att genast från början besluta sig, om de vilja deltaga eller icke.

Regeringsrådet Linnér:

Jag instämmer i vad justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam yttrat utom i följande avseenden.

Det lär vara klart, att tvångsförvaltningens omfattning principiellt bör begränsas av dess ändamål att sätta sökanden i utövning av hans rätt till elektrisk kraft. För att vinna en lagtillämpning i enlighet med denna princip torde man antingen kunna använda den utvägen, att i lagtexten söka giva för alla förekommande fall avpassade regler, varav vederbörande myndighet skall vara bunden, eller ock nöja sig med att i lagen uttala den allmänna grundsatsen samt lita till, att den prövande myndigheten med tillgång till erforderlig sakkunskap skall i det särskilda fallet kunna finna en riktig lösning. Det remitterade förslaget, mot vilket lagrådets övriga ledamöter i denna del icke gjort någon anmärkning, har valt den förra metoden, i det att dess 21 § stadgar, att anläggning eller den del därav, från vilken kraft tillhandahålles annan än fastighetens ägare, skall omhändertagas av förvaltningen. Samma regel torde vara avsedd att gälla även i de fall, som behandlas i 23 §.

Om detta stadgande kommer att efterföljas, torde det kunna förorsaka åtskilliga olägenheter. Om t. ex. anläggningen ifråga består av en vattenkraftstation och en bränslekraftstation samt all den vid anläggningen alstrade kraften går till annan än anläggningens ägare, måste enligt förslaget tvångsförvaltningen omfatta anläggningen i dess helhet, och detta gäller även om sökanden till tvångsförvaltningen har att mottaga den honom tillkommande kraften endast från vattenkraftstationen. På enahanda sätt förhåller det sig, om från en avdelning av anläggningen kraften konsumeras endast av anläggningens ägare och några till ersättningskraft berättigade samt anläggningen i övrigt levererar kraft till abonnenter, bland dem sökanden. Särskilt vid höga eller osäkra bränslepriser synes det föga rimligt, att t. ex. en stad för att komma i

127 Kung1. Maj:ts proposition nr 298.

åtnjutande av staden tillförsäkrad kraft till belysning' eller spårvägsdrift skulle tillförbindas att driva en bränslecentral, som uteslutande användes för andra abonnenters behov eller för deras och ägarens räkning. Gäller det en mindre kapitalstark sökande, torde den föreslagna anordningen rent av kunna hindra honom från användningen av ifrågavarande rättsmedel. Eventuella svårigheter genom samförvaltning undvikas ej genom förslaget.

Att formulera eu regel, som passar för alla uppkommande fall, låter sig näppeligen göra, åtminstone icke på grund av den nu föreliggande utredningen. Däremot torde det ej erbjuda någon större svårighet att i det särskilda fallet avgöra, i vilken omfattning anläggningen bör ställas under tvångsförvaltning, om man, såsom i 23 § i förslaget skett, sörjer för, att den avgörande myndigheten alltid har tillgång till erforderlig teknisk sakkunskap. Lagen synes mig därför i förevarande avseende allenast böra stadga, att tvångsförvaltning må omfatta anläggningen i dess helhet eller så stor del därav, som befinnes erforderlig för att sätta sökanden i utövning av den rätt till kraft, som av honom göres gällande.

Huru rätten att vinna anslutning till redan beslutad tvångsförvaltning skall bestämmas, star i visst samband med stadgandena om tvångsförvaltningens omfattning. Enligt förslagets ståndpunkt skulle, efter det tvångsförvaltning blivit anordnad för en abonnents räkning, varje annan abonnent på blott anmälan komma i åtnjutande av sin rätt till elektrisk kraft genom tvångsförvaltningen, dock med skyldighet att taga del i kostnaderna.

Tillträde till tvångsförvaltningen av annan abonnent än sökanden kan emellertid inverka på förvaltningens omfattning och resultat, och detta gäller särskilt om ägaren helt inställt driften — även med den formulering av stadgandet angående förvaltningens omfattning, som förslaget innehåller. Det synes därför nödvändigt att låta dylik ansökan prövas ur samma ekonomiska och tekniska synpunkter, som då fråga är om tvångsförvaltnings anordnande. Dessutom kan själva rätten att påkalla tvångsförvaltning vara tvistig; ägaren kan t. ex. påstå, att den anslutningssökande abonnenten själv brutit sitt kontrakt och till följd därav icke har rätt till någon kraft, eller invända, att leveransavbrottet i förhållande till denne abonnent berott på force majeure, eller giva en annan tolkning av kontraktets innebörd än av abonnenten åberopats. Det riktiga synes därför vara, att frågan om rätt till anslutning till beslutad tvångsförvaltning behandlas såsom ansökan om anordnande av sådan förvaltning, allenast med det undantag att hörandet av kommerskollegium bär ankomma på överexekutors prövning.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Konkursbos rätt att taga anläggning om hand med avbrytande av tvångsförvaltningen beror enligt förslaget därav, att konkursboet i allo övertager gäldenärens skyldigheter mot samtliga abonnenter i avseende å leverans av kraft från den förvaltade anläggningen. Om icke tvångsförvaltning anordnas, torde någon förpliktelse att fullgöra gäldenärs berörda åtaganden icke vila på konkursboet såsom sådant, men väl lär konkursboet, under förutsättning att ingen försummelse i kraftleveransen skett, hava rätt att tillträda av gäldenären ingångna avtal. I vad sålunda gäller synes tvångsförvaltning icke böra verka annan ändring än att abonnent, vilken genom det rättsmedel tvångsförvaltningen erbjuder blivit försatt i åtnjutande av sin rätt till kraft, icke genom konkursboets mellankomst får lida intrång i nämnda rätt. De abonnenter däremot, för vilkas räkning tvångsförvaltning icke varit anordnad och vilka ej heller av konkursboet sättas i utövning av sin rätt, hava även mot konkursboet möjlighet att få tvångsförvaltning till stånd. Den i förslaget uppställda fordran, att konkursboet skall ombesörja driften i full utsträckning, torde blott leda till att omöjliggöra eller åtminstone försvåra konkursbos tillträde av förvaltningen, fastän dess tillträde ur andra synpunkter kan vara önskvärt.

På grund härav synes såsom förutsättning för konkursbos rätt att övertaga anläggningens drift böra stadgas, att konkursboet åt den, för vars räkning tvångsförvaltning äger rum, tillhandahåller elektrisk kraft i den utsträckning och på de villkor, vartill gäldenären är förpliktad.

26 §.

Lagrådet:

Iakttages vad lagrådet beträffande 17 § hemställt, föranledes därav viss jämkning av den i förevarande paragraf gjorda hänvisningen.

27 §.

Lagrådet:

Till den del paragrafens stadgande har avseende å beslut av rätten eller domaren, kommer detsamma att utgå i händelse av bifall till vad lagrådet hemställt vid 21—25 §§.

Då genom lagen överexekutor skulle hava att taga befattning med vissa ärenden, som ej äro att hänföra till utsökningsmål, synes särskild föreskrift om sättet för fullföljd av talan mot beslut av överexekutor i dylikt ärende vara av nöden, i vilket hänseende synes lämpligast, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

enahanda blir gällande, som i utsökningslagen är stadgat i fråga om sådana mål, som avses i 214 § samma lag.

Över beslut av kommerskollegium, som innefattar bifall till begäran om registrering eller dess hävande, torde klagan icke få föras. Då det icke gärna låter sig göra att i här ifrågakommande fall beräkna fatalietiden annat än från delfåendet, skulle eljest följden bliva, att berörda beslut aldrig skulle kunna anses hava vunnit laga kraft, varigenom tillfredsställande rättssäkerhet uppenbarligen icke skulle ernås. Därjämte erinras, att, om vad lagrådet vid 3 § förordat vinner bifall, det kommer att stå vederbörande rättsägare öppet att vid domstol föra talan om ogiltighet av de båda nämnda slagen av beslut.

Besvär, som bos Konungen anföras över andra kommerskollegii beslut, lära böra prövas av regeringsrätten. Ändring i lagen om regeringsrätten är därför påkallad.

28 §.

Lagrådet:

I sin nuvarande formulering synes paragrafen endast på ett ofullständigt sätt angiva vad därmed avses. I första band torde böra i stället för den föreslagna paragrafens första punkt stadgas, att vad som enligt denna lag gäller i fråga om fast egendom skall äga motsvarande tillämpning beträffande tomträtt eller vattenfallsrätt. Vidare torde föreskrivas, att vad i lagen sägs angående lagfart skall, då fråga är om tomträtt eller vattenfallsrätt, avse inskrivning av dylik rätt eller av fång till dylik rätt.

Paragrafens senare del inrymmer en viss formell bestämmelse med avseende å det tillämnade införandet av inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt till säkerhet för rätt till elektrisk kraft. Den närmare regleringen av inskrivning av sådan inteckning är, enligt vad departementschefens yttrande giver vid handen, avsedd att ske i administrativ ordning. Det torde med fog kunna ifrågasättas, huruvida så låter sig göra. Uppenbart är i varje fall, att förslagets sätt att behandla förevarande ämne är synnerligen otillfredsställande och icke utan allvarliga olägenheter kan bibehållas. Om lagrådets hemställan under 11 och 16 §§ samt i fråga om första punkten i förevarande paragraf iakttages, komma vissa grundläggande bestämmelser angående rätt till elektrisk kraft, vilka delvis hava sin motsvarighet i 1 kap. i nyttjanderättslagen, att gälla även för det fall, att kraften tillhandahålles från anläggning å fastighet, som innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt. Dessutom synes emellertid nödvändigt att i 4 kap. 6 § nyttjanderättslagen införa medgivande, att tomträtt jämväl må intecknas till säkerhet för rätt till elektrisk kraft. Tillika

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 292 käft. (Nr 298.) 17

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

torde, då, såsom förut framhållits, blotta innehavet av intecknat kontrakt om dylik rätt ej kan anses såsom tillräcklig legitimation för befogenhet att medgiva åtgärd, varigenom inteckningen kan försämras, i 7 § samma kapitel böra stadgas, att, om inteckning till säkerhet för rätt till elektrisk kraft är sökt eller meddelad i tomträtten, anteckning i tomträttsprotokollet om ändring av eller tillägg till tomträttsavtalet ej må ske, där ej tillika företes skriftligt medgivande av inteckningshavaren.

Beträffande själva inteckningsförfarandet finnas i lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt icke bestämmelser, mer eller mindre ägnade att ens analogivis tillämpas. Då det ansetts nödigt att i fråga om inteckning i sådan rätt till säkerhet för fordran stifta särskild lag, lärer därav framgå, att varken stadgandena om inteckning för nyttjanderätt till fast egendom eller de föreskrifter, som i enlighet med lagrådets hemställan må komma att i förordningen om inteckning i fast egendom intagas rörande inteckning för rätt till elektrisk kraft, kunna anses vara av beskaffenhet att böra komma till omedelbar tillämpning på inteckning, varom nu är fråga.

För att ernå tillfredsställande resultat synes följaktligen vara nödigt att i lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt, i stället för den i särskilt till lagrådet remitterat förslag införda 24 §, upptaga de bestämmelser, som utöver de föreslagna tilläggen till 4 kap. nyttjanderättslagen erfordras för reglering av villkor och ordning för beviljande av inteckning för rätt till elektrisk kraft samt verkan av dylik inteckning. De nya stadgandena synas till innehållet huvudsakligen kunna motsvara bestämmelserna om inteckning för nyttjanderätt i förordningen om inteckning i fast egendom, dock med beaktande i tillämpliga delar av de erinringar beträffande dessa bestämmelser, vilka av lagrådet gjorts under 11 §. I sammanhang därmed måste de hittillsvarande stadgandena i lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt undergå vissa jämkningar. Lagrådet framhåller emellertid, att dess anvisningar i berörda avseenden icke kunna vara slutgiltiga.

Övergångsbestämmelser.

Lagrådet:

Om de rättsförhållanden, vilka regleras av bestämmelserna i 16 och 17 §§ i förslaget, skulle bedömas olika allt efter som de uppkommit före eller efter lagens ikraftträdande, synas hart när olösliga svårigheter kunna möta eller resultaten kunna bliva synnerligen otillfredsställande. Det synes angeläget att förebygga en rättstillämpning, som skulle leda

131 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

till sådana konsekvensei’ som att yngre rättigheter skulle erhålla företräde framför äldre. Då det emellertid torde kunna vara föremål för tvekan, vilken ståndpunkt lagförslaget intager i berörda hänseende, hemställes om införande av ett övergångsstadgande, varigenom göres tydligt, att bestämmelserna i omförmälda paragrafer, i den mån de bibehållas i lagen, skola tillämpas jämväl ifråga om avtal om upplåtelse av rätt till elektrisk kraft, som tillkommit före lagens ikraftträdande. Härav skulle bliva en nödvändig följd, att även vissa av lagrådet förordade tillägg till 16 §, ifall de bliva upptagna i lagen, måste göras tillämpliga å äldre avtal.

Justitieråden Améen och Edelstam samt regeringsrådet Linnér:

Om 12 § allenast kommer att innehålla bestämmelser ifråga om abonnenters inbördes företräde vid exekutiv försäljning, torde böra föreskrivas, att nämnda stadganden skola tillämpas jämväl beträffande upplåtelser av rätt till elektrisk kraft, som tillkommit före lagens ikraftträdande.

Tillika torde böra bestämmas, att den i 2 § stadgade tiden av sex månader skall, om upplåtelsen av rätt till elektrisk kraft skett före lagens ikraftträdande, räknas från den dag, då lagen trätt i kraft.

Justitierådet friherre Leijonhufvud:

Då det förefaller olämpligt, att den, som före lagens ikraftträdande blivit abonnent å kraft från elektrisk anläggning, skulle kunna framtvinga registrering enligt 2 § i förslaget, tillstyrkes, att genom övergångsbestämmelse befogenhet i nämnda hänseende frånkännes sådan abonnent. Anses en motsatt uppfattning riktig, torde böra iakttagas, vad lagrådets övriga ledamöter hemställt.

Vad slutligen angår de i förslagets tredje avdelning berörda tvångsåtgärderna, synes följande vara att beakta.

I avtal om tillhandahållande av elektrisk kraft torde ej sällan vara inrymd bestämmelse om viss påföljd för underlåtenhet att fullgöra åtagandet. I allmänhet lärer stadgas vite eller skadestånd till visst belopp, stundom med tillägg att annan påföljd än den sålunda särskilt avtalade icke får ifrågakomma.

Oavsett att dylik påföljd finnes avtalad, skulle tvångsåtgärd enligt förslaget kunna av abonnent påkallas. Om emellertid ifrågavarande avtalsbestämmelse erhållit sådan form, att därav tydligen framgår såsom parternas avsikt, att upplåtaren mot erläggande av visst belopp eller under annan betingelse blir under någon tid fri från sin skyldighet, kan

132 Kungl. Maj;ts proposition nr 298.

dock uppenbarligen tvångsåtgärd ej ifrågakomma. Men meningen kan hava varit densamma, utan att detta fullt klart låter sig utläsas ur avtalet. I så fall kan genom tillämpning av lagens bestämmelser upplåtarens rätt bliva trädd för nära. Överexekutors prövning av tvångsåtgärdens befogenhet lärer ej utgöra tillräcklig garanti för, att så icke sker.

I fråga om avtal, som ingås efter det lagen trätt i kraft, lärer emellertid faran för, att lagen skulle medföra rättskränkning, icke vara så stor, att den kräver särskilt beaktande. Vad åter angår äldre avtal, som innehåller stadgande om påföljd för underlåtenhet att tillhandahålla kraft, synas ovan påpekade förhållanden böra föranleda, att abonnenten icke äger påkalla vitesföreläggande eller tvångsförvaltning enligt lagen. En övergångsbestämmelse i sådant syfte torde förty böra införas.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra.

Lagrådet:

Om, såsom vid behandlingen av föregående lagförslag hemställts, 10 § i sagda förslag utgår samt vad som registreras å en fastighet, därå finnes elektrisk station, skall betraktas såsom tillbehör till fastigheten, icke såsom tillbehör till stationen, synes det ifrågasatta tillägget till nu förevarande lag böra formuleras i överensstämmelse med denna terminologi samt placeras såsom ett tillägg till 2 §, dit det då närmast hör.

Kommer berörda 10 § att kvarstå, men godtages den andra av de föreslagna ändringarna, skulle den hänvisning, som i förevarande lagerfordras, innefatta undantag från både 2 och 3 §, vadan åt densamma synes böra beredas en fristående plats, möjligen genom ett tillägg till 6 §.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 100, 107 och 111 §§ i utsöknings-

lagen.

Lagrådet:

Då det i 100 § omförmälta registreringsbevis synes vara en handling, som erfordras redan vid upprättandet av den beskrivning och värdering, som skall äga rum före auktionen, torde det nu ifrågasatta tilllägget till 100 § rättare hava sin plats i 79 §, därvid åliggandet kommer att åvila utmätningsmannen i stället för auktionsförrättaren. Nämnda handling kommer då utan vidare att bliva tillgänglig även vid auk-

133 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

tionen. Stadgandet torde även böra förtydligas så, att därav framgår, att bevis från kommerskollegium skall införskaffas, så snart å den utmätta fastigheten finnes elektrisk station. Utmätningsmannen behöver beviset för att ernå visshet, huruvida stationen, om den icke är generatorstation, hör till fastigheten eller genom registrering blivit tillbehör till annan fastighet. Vare sig stationen är generatorstation eller icke, torde beviset böra innehålla utredning, i vad mån stationen beröres av registrering, som må hava förekommit.

I händelse av bifall till lagrådets vid 1 § i ovan först behandlade lagförslag gjorda hemställan om stadgande, att utmätning i vissa fall hindrar registrering, torde böra genom tillägg till 85 § utsökningslagen sörjas för, att dylik åtgärd ofördröjligen bringas till registreringsmvndighetens kännedom.

Beträffande det nu ifrågavarande förslaget må erinras, att — särskilt om, såsom lagrådet föreslagit, 17 § i det först behandlade lagförslaget utgår — den rätt, som i 87 § utsökningslagen tillerkänts vissa rättsägare i en fastighet, torde böra tillerkännas även dem, som hava rätt till elektrisk kraft. Under samma förutsättning bör erforderlig ändring i 168 § ske.

Vid 16 § i sistnämnda lagförslag har lagrådet påpekat önskvärdheten av, att där intagas bestämmelser, motsvarande de föreskrifter, vilka återfinnas i 2 kap. 29—31 §§ nyttjanderättslagen för reglerande av x-ättsförhållanden, som uppkomma vid frivillig överlåtelse av utarrenderad fastighet. Enahanda rättsförhållanden regleras för fall av fastighetens exekutiva försäljning på i huvudsak samma sätt, men dock med vissa avvikelser, genom stadganden i 133 § andra och tredje styckena utsökningslagen. I den lagstiftning angående avtal om rätt till elektrisk kraft, som nu är ifrågasatt, torde icke böra saknas motsvarighet till sistberörda stadganden. Lagrådet hemställer därför om omai'betning av eller tillägg till 133 § utsökningslagen i syfte att göra vad där stadgas tilllämpligt, då fastighet, från vilken upplåtits rätt till elektrisk kraft, varder exekutivt såld, givetvis med de modifikationer, som kunna föranledas av det blivande innehållet i det förordade tillägget till 16 § i nyss omförmälda lagförslag.

För tydlighets skull toi'de vid stadgandet om dagen för lagens trädande i kraft böra tilläggas, att mål, som före nämnda dag äro anhängiga, skola behandlas enligt äldre lag.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Förslaget till lag om ändring av 39 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Lagrådet:

Behovet av vida mera omfattande ändringar i ovannämnda förordning, än här ifrågasatts, har påpekats vid 11 § i förslaget till lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i

tomträtt och vattenfallsrätt.

Lagrådet:

Lagrådet erinrar om sitt vid 28 § i förslaget till lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft avgivna yttrande, i vad det avser här förevarande lag.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Lagrådet:

Enligt ovannämnda speciallag är expropriation medgiven för framdragande över annans mark av elektrisk starkströmsledning. Med den ändring i lagen, som nu ifrågasättes, åsyftas att bereda möjlighet till expropriation jämväl för station för alstrande av elektrisk kraft annorledes än medelst vattenkraft, d. v. s. bränslekraftstation, samt andra stationer och anläggningar, som erfordras för tillgodogörande av elektrisk starkström. Redan med stöd av 1917 års allmänna expropriationslag torde emellertid, såsom ock lärer framgå av förarbetena till densamma, i vissa fall kunna för starkströmsanläggningar erhållas expropriation av såväl vattenfall med utmål som mark för bränslekraftstation och annan nödig anläggning utom ledningar. Så är t. ex. fallet, då det gäller att tillgodose kommuns behov av belysning eller behovet av drivkraft för den allmänna samfärdseln. Under berörda förarbeten framhölls nödvändigheten av att uppdraga en tydlig gräns mellan de båda lagarnas tilllämplighetsområden. Detta betingades därav, att ersättningen för vad som exproprieras skall enligt 1902 års lag förhöjas med hälften av det belopp, som skall utgå enligt de i 1917 års lag stadgade grunder. Gränsbestämningen ansågs given därigenom, att dels den särskilda avdelning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

1917 års lag, som handlar om elektriska ledningar, utmärktes såsom avseende endast svagströmsledningar och dels ordet »ledning» i 1 § första stycket av 1902 års lag utbyttes mot »starkströmsledning». Expropriation för starkströmsledningar skall i följd därav alltid följa reglerna i 1902 års lag.

Om, såsom nu föreslås, bestämmelser om expropriationsrätt för vissa ändamål, vilka för närvarande kunna i en del fall tillgodoses med tillämpning av den allmänna expropriationslagen, införas i 1902 års lag, framträder ånyo nödvändigheten att, för undvikande av förut antydda svårighet vid tillämpningen, hålla lagarna så vitt möjligt i sär i fråga om deras räckvidd. Förslaget i dess föreliggande skick kan måhända anses innebära, att 1902 års lag skall vara ensam tillämplig för de fall, som med densamma avses. År så fallet, skulle därav bliva en följd, att kommuner och andra, som enligt nu gällande lag vid expropriation för annan starkströmsanläggning än ledningar hava att gälda endast fulla värdet av det exproprierade, skulle bliva förpliktade att för vinnande av samma ändamål erlägga en med femtio procent förhöjd ersättning. Härjämte skulle den nu förefintliga oegentligheten, att exempelvis kommun, som nödgas anlita expropriation för åstadkommande av en starkströmsanläggning, har att för olika delar av vad därför behöver tagas i anspråk lämna ersättning efter olika grunder, komma att kvarstå, då såväl vattenfall som annat exproprieras för anläggningen.

Det synes då fördelaktigare, att saken så ordnas, att från 1902 års lags tillämpningsområde uteslutas alla de fall, då expropriation i och för starkströmsanläggning kan ske jämlikt allmänna expropriationslagen. \7ill man ej göra rubbning i vad nu gäller, skulle undantaget icke avse expropriation för själva ledningarna, som då fortfarande alltid skulle ske enligt förstnämnda lag. Det förefaller dock lämpligt att även i detta hänseende undanröja den nyss påpekade oegentligheten, varmed ock vunnes större enkelhet i det blivande stadgandet. Någon betänklighet mot eu dylik rubbning av gällande lags innehåll lärer ej förefinnas. De skäl, som föranledde införande i 1902 års lag av bestämmelsen om den högre ersättningen, hänförde sig uteslutande till den omständigheten, att genom lagen medgavs expropriationsrätt även för industriens räkning. Om dess intressen är emellertid i nu förevarande hänseenden ej fråga.

Det hemställes alltså, att i 1 § av föreliggande lagförslag införes eu undantagsbestämmelse i nu angivet syfte, vilken dock, om undantaget skall gälla även expropriation för ledningar, ej får avse paragrafens bestämmelser i deras helhet utan endast det särskilda stadgandet om förhöjd ersättning. I motsatt fall skulle vid expropriation för starkströms-

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

ledning med stöd av 1917 års lag saknas motsvarighet till de särskilda föreskrifter, som enligt samma lag äro tillämpliga vid expropriation för svagströmsledning.

Erkännas må, att gränsen mellan de båda lagarna i här förut berörd del. vid dess dragande på nu förordat sätt icke kommer att erhålla all önskvärd tydlighet. Denna brist, som avhänger av det sätt, varpå de olika expropriationsändamålen i 1917 års lag angivas, kan dock för närvarande näppeligen avhjälpas. Måhända kan det vid sådant förhållande anses lämpligare att tillgripa den av lagrådet först omförmälda utvägen trots därmed förenade olägenheter. Även i detta fall synes erfordras, att regeln erhåller tydligt uttryck i lagen.

Fjärde stycket av 1 § har i förslaget erhållit sådan avfattning, att de särskilda bestämmelserna i 1917 års lag angående svagströmsledningar måhända bliva tillämpliga vid expropriation enligt 1902 års lag icke blott för ledningar för starkström utan även för andra starkströmsanläggningar. Otvivelaktigt vunnes praktiska fördelar, om samma regler, som gälla vid expropriation för ledningar, kunde bliva i allo giltiga även vid expropriation för stationer och andra dylika anläggningar. Men det synes tveksamt, huruvida man verkligen beträffande dessa anläggningar kan låta vissa av berörda särskilda bestämmelser, exempelvis de som innehållas i 93 § andra stycket och 95 §, bliva tillämpliga. För vinnande av erforderlig tydlighet kräves i varje fall jämkning av förslagets ordalag.

För den händelse nyssberörda bestämmelser anses böra tillämpas allenast ifråga om ledningar, anser sig lagrådet böra erinra om de svårigheter, som, enligt vad inom lagrådet framhållits vid 1 § i förslaget till lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft, kunna med detta förslags nuvarande ståndpunkt uppkomma, om på avtal grundad rätt att hava registrerad ledning eller understation uppförd på annans mark skulle upphöra. Därvid har jämväl hänvisats till expropriationsförfarandet såsom en, om ock ej i allo, tillfredsställande utväg att avhjälpa dessa svårigheter. Uppenbarligen skulle det stöd, som expropriationslagstiftningen i angivna hänseende erbjuder, bliva värdefullare, om stadgandet i 91 § första stycket i 1917 års lag bleve tillämpligt vid expropriation även för stationer och andra sådana anläggningar. Lagrådet vill med hänsyn härtill ifrågasätta, huruvida icke i alla händelser hithörande bestämmelser kunna så gestaltas, att dylik tillämpning kommer att äga rum.

Vare sig gränsen mellan de båda lagarna dragés efter den ena eller den andra av angivna metoder, lärer den föreslagna lagen komma

137 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

att innebära ändring i vad som nu får anses gälla. Det torde därför vara nödvändigt att meddela en övergångsbestämmelse, som synes lämpligen böra innehålla, att i fråga om expropriationsmål, vari stämning utfärdats före lagens ikraftträdande, lagen ej skall vinna tillämpning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 252 käft. (ATr 298.)

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 27 februari 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner, Statsråden Petkén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Tiiorsson,

Holmquist,

Olsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde, efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet, lagrådets den 31 oktober 1919 avgivna utlåtande över de den 2 augusti 1919 till lagrådet remitterade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk

kraft;

2) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra;

3) lag om ändrad lydelse av 100, 107 och 111 §§ i utsöknings-

lagen;

4) lag om ändrad lydelse av 39 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom;

♦

139 Kungl. iMaj;t» proposition nr 298.

5) lag om ändring i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt ■ och vatten fallsrätt; samt

6) lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen:

»Vid remitterande till lagrådet av det ifrågavarande förslaget till lagstiftning hade jag, såsom jämväl framgår av mitt yttrande till statsrådsprotokollet vid nämnda tillfälle, ingalunda förbisett de svårigheter av såväl praktisk som principiell innebörd, vilka vore förbundna med de i lagförslagen berörda spörsmålens lösande på den väg, varpå kommittén inslagit. Emellertid har jag ansett det vara av den vikt med hänsyn till skilda intressen, att lagstiftning i ämnet komme till stånd, att jag, särskilt som ej heller tiden medgivit utredning rörande nya grunder för frågans lösning, funnit mig böra tillstyrka Kungl. Maj:t att infordra lagrådets yttrande över ett förslag i huvudsaklig överensstämmelse med det av kommittén utarbetade. Den granskning, som numera ägt rum i lagrådet, har ytterligare framhävt de lagtekniska brister, varav kommittéförslaget lidit, men icke heller lagrådet har velat göra gällande annat än att en lagstiftning i ämnet nu borde komma till stånd, likväl först efter en formell omarbetning av förslagen.

Aven jag anser alltjämt, att lagstiftning i ärendet bör tillstyrkas, låt vara att lagrådets anmärkningar mot en viktig del av den föreslagna lagstiftningen hos mig framkallat tvekan om vilken ställning till densamma jag borde tillråda Kungl. Maj:t att för närvarande intaga.

Jag avser stadgandena i 17—20 §§ av det remitterade huvudförslaget, vilka beröra de mindre abonnenternas rätt i vissa avseenden och vilka jaohär först anser mig böra upptaga till förnyat bedömande. Såsom villkor för erhållande av inteckning till säkerhet för avtal om rätt till elektrisk kraft hade i förslagets 11 § uppställts fordran på medgivande av fastighetens ägare. Anledningen härtill var den, att blott avtal om större leveranser av elektrisk kraft ansågos böra skyddas genom inteckning. Mindre abonnenters rätt till avtalad elektrisk kraft tillgodosågs genom föreskriften i 16 §, att vid frivillig överlåtelse av fastighet med tillhörande station, varifrån rätt till elektrisk kraft skriftligen upplåtits, rättigheten utan särskilt förbehåll skulle vara gällande mot nye ägaren. Vidare stadgades, i 17 §, att då vid fastighets försäljning å exekutiv auktion i borgenärsförteckning upptagits rätt att erhålla elektrisk kraft, sådan rättighet skulle

140 Kungl. May.ts proposition nr 298.

förbliva gällande vare sig försäljning skett med eller utan förbehåll om rättighetens bestånd. Därest försäljningen ägt rum utan sådant förbehåll, skulle emellertid jämlikt samma 17 § inroparen, om han funne priset å den elektriska kraften för lågt eller villkoren för dess tillhandahållande eljest ofördelaktiga och överenskommelse om ändring i villkoren icke kunde träffas med rättighetens innehavare, äga påfordra, att villkoren för kraftens tillhandahållande fastställdes av kommerskollegium. Till nämnda i 17 § givna regler anslöto sig särskilda bestämmelser i 18—20 §§.

Lagrådet har i sitt utlåtande framställt starka betänkligheter mot förslaget att vid exekutiv auktion rätt till elektrisk kraft skulle kunna bliva gällande även om den fastighet, varifrån kraften skall tillhandahållas, blivit försåld utan förbehåll om rättighetens bestånd. Enligt lagrådets uppfattning måste förslaget i denna punkt anses icke blott stå i strid mot viktiga rättsgrundsatser utan jämväl motverka ett av lagstiftningens huvudsyften, nämligen att underlätta kapitalanskaffning och därigenom främja utvecklingen av de elektriska k raft äril äg-ofni n oxarna •

ö . CO O #

Med hänsyn till vad lagrådet sålunda och i övrigt härutinnan anfört finner jag mig icke böra tillstyrka, att de av lagrådet kritiserade bestämmelserna bibehållas. Omförmälda i det remitterade lagförslaget under 17—20 §§ upptagna stadganden torde alltså böra utgå. Härav följer, att ett av den tillämnade lagstiftningens huvudsyften icke kan till fullo tillgodoses genom det överarbetade lagförslaget. Jag har därför övervägt, huruvida icke till äventyrs lagstiftningsärendet i det hela borde, såsom jag nyss antytt, få anstå till dess även frågan om de mindre abonnenternas säkerhet kunde slutligen lösas. När jag stannat vid den uppfattningen, att ett genomförande redan nu av den föreslagna lagstiftningen likväl är av behovet påkallat, har detta grundats dels därpå att även de mindre abonnenterna genom lagförslaget erhålla ökade möjligheter till skydd, dels därpå att ett slutgiltigt tillgodoseende av de mindre abonnenternas intressen torde böra ske på annan väg, oberoende av den nu ifrågasatta lagstiftningen, men slutligen också därpå, att den förevarande lagstiftningen synes ägnad att verksamt tillgodose vissa andra viktiga intressen.

Yad först beträffar möjligheten för de mindre abonnenterna att även med den nu föreslagna lagstiftningen vinna skydd för sina rättigheter, torde jag få erinra om de på många orter redan genomförda sammanslutningarna av mindre abonnenter till ekonomiska föreningar, vilka för sina medlemmars räkning ställa sig såsom köpare av kraft från kraftstationen och därefter, ofta med anlitande av egna transformatorsstationer, ombesörja distribueringen av kraft till medlemmarna. För dylika föreningar beredes genom den föreslagna lagstiftningen möjlighet att erhålla inteckning i

Kungl. May.ts proposition nr 298.

kraftstationen. Likaså erhålla dessa föreningar möjlighet att vid den exekutiva auktionen bevaka sina kontrakt, eventuellt med den vex-kan att stationen säljes med förbehåll om kontraktens bestånd. Erinras må ock, att behovet av skydd för mindre abonnenter gentemot enskilda kraftstationsanläggningar under senare tid i viss mån blivit mindre trängande, nämligen dels på grund av den redan gjorda eller för den närmaste framtiden planerade betydande utsträckningen av statens kraftnät, dels med hänsyn till den nya vattenlagens bestämmelser om bygdekraft.

Det slutliga tillgodoseendet av de mindre abonnenternas intressen gentemot enskilda kraftföretag torde, såsom jag vid lagförslagets remitterande till lagrådet antytt, böra ske genom en blivande mera allmän lagstiftning, eventuellt grundad på koncession. Genomförandet av en sådan lagstiftning försvåras icke genom förevarande lag, vars bestämmelser tvärtom till största delen torde bliva behövliga även efter genomförande av eu sådan lagstiftning.

Slutligen synes det obestridligt, att den nu föreslagna lagstiftningen åven i sitt beskurna skick är ägnad att motsvara viktiga praktiska intressen, främst genom den ökade möjlighet den bereder att på ett betryggande sätt belåna kraftanläggningar. Lagstiftningen torde sålunda även i sitt nu föreliggande skick befordra utbyggande av våra vattenfall och skulle sålunda indirekt även komma dem till godo, som endast hava behov av en mindre kvantitet elektrisk ström.

Med anledning av lagrådets anmärkningar mot utformningen i övrigt av den föreslagna lagstiftningen har jag låtit inom justitiedepartementet omarbeta densamma i väsentliga delar, och anhåller jag att nu få inför Kungl. Magt redogöra för de ändringar, som därvid vidtagits.

Förslag till lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till

elektrisk kraft.

hör vinnande av ökad systematisk reda och överskådlighet har lagrådet föreslagit en förändrad uppställning av första och andra avdelningarna i det remitterade förslaget; denna hemställan har iakttagits. Med anledning därav och då, på sätt i det följande närmare skall angivas, i enlighet med lagrådets förslag å ena sidan åtskilliga av det remitterade förslagets paragrafer uteslutits, men å andra sidan ett antal nya paragrafer tillagts, har paragrafnumreringen genomgående förändrats. 1 den följande redogörelsen skall jag vid de särskilda paragraferna angiva deras motsvarighet i det remitterade förslaget.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

I enlighet med lagrådets därom gjorda hemställan har i en särskild inledningsparagraf angivits lagens tillämpningsområde såsom begränsat till starkströmsanläggningar.

Lednings hänförande till fastighet.

2 och 3 §§.

Första och andra styckena i det omarbetade förslagets 2 § motsvara första och andra styckena av 1 § i det remitterade förslaget. Stadgandet i sistnämnda paragrafs fjärde stycke har i enlighet med lagrådets hemställan fått utgå, varjämte vissa andra stadganden i samma paragraf överflyttats till den nya 4 §.

I sitt yttrande över 1 § i det remitterade förslaget har lagrådet såsom väsentliga svagheter i det föreslagna systemet framhållit, att generatorstation icke kunde registreras å annan station samt att genom registreringen icke med äganderätten till huvudstationsfastigheten sammanfördes någon rätt till den mark, som utgjorde underlag för de registrerade ledningarna och understationerna. Två av lagradets ledamöter hava emellertid ansett, att ett verkligt avhjälpande av dessa bristfälligheter skulle kräva anordningar av så tyngande beskaffenhet, att de knappast kunde ifrågasättas.

Av lagrådets övriga ledamöter har den ene, vad särskilt rätten till mark angår, ifrågasatt eu fakultativ registrering av denna rätt, därvid han funnit saken kunna ordnas på följande sätt. Ville sökande, att jämväl rätt till mark för ledningar och understationer, om vilkas registrering vore fråga, skulle registreras såsom tillbehör till huvudstationen, borde han inför registreringsmyndigheten visa, att han genom expropriation av nyttjanderätt eller upplåtelse av servitutsrätt till förmån för huvudstationsfastigheten förvärvat rätt till marken med företräde framför annan rätt, som kunde intecknas i de berörda fastigheterna. Rättens varaktighet torde åtminstone böra vara lika lång som koncessionstiden för respektive ledningar. I fråga om sökandens egna fastigheter skulle i de fall, där saken ej kunde ordnas i form av upplåtelse av servitut, en dylik rått konstitueras genom registreringen, i vilket fall därjämte ett särskilt förfarande för bestämmande °av ersättning måste införas huvudsakligen efter förebild av expropriationslagens bestämmelser om expropriation för elektriska svagströmsledningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

143 Slutligen har en ledamot yttrat, att han i förevarande avseende ansåge något vara att vinna genom bestämmelser i den riktning, att där kraftverksägaren förvärvat nyttjanderätt till tomter för ledningar och understationer genom skriftliga kontrakt, han borde genom ingivande av dessa kontrakt till registreringmyndigheten få dessa inbegripna under registreringen med den rätt de medförde, långvarig eller kortvarig; han behövde därvid naturligtvis icke ingiva andra än dem, han själv ansåge särskilt viktiga eller hans långivare eventuellt påfordrade.

I anslutning till de synpunkter, som framställts av sistnämnda ledamot, har nu, i det föreliggande förslagets 2 § tredje stycket, införts den bestämmelsen, att genom registrering av ledning eller understation skall jämväl den huvudstationens ägare tillkommande rätt att hava ledningen framdra o-en eller understationen förlagd å därtill använd, huvudstationens ägare ej tillhörig mark anses bliva tillbehör till den fastighet, å vilken huvudstationen är belägen. För att registeringen skall omfatta jämväl rätten till marken erfordras sålunda icke, att de handlingar, som utgöra bevis om rättigheten, ingivas till kommerskollegium, utan registreringen av ledningar och understationer skall, utan att vidare åtgärd vidtages, anses omfatta även rätten till marken.

Det är visserligen uppenbart, att ett dylikt system icke är i allo betryggande. De anordningar, som erfordrades för att vinna full trygghet, skulle emellertid, såsom tvenne av lagrådets ledamöter anfört, vara så betungande både för den enskilde och för registreringsmyndigheten, att de knappast kunna ifrågasättas. Ej heller synes det mig lämpligt att lämna den av lagrådet anmärkta bristen på stadgande angående registrering av rätten till marken utan rättelse. Det synes önskvärt, att lagstiftningen, så långt praktiskt kan ske, åvägabringar ett sammanhang mellan rätten till ledningarne eller understationerna och rätten att hava dessa framdragna över eller förlagda å viss mark. Genom den ifrågavarande bestämmelsen synes bland annat det praktiskt betydelsefulla ändamålet vinnas, att vid exekutiv försäljning av huvudstationen med registrerade ledningar och understationer rätten° till marken icke bibehålies hos den förra ägaren utan — med den verkan som i varje särskilt fall kan förefinnas — övergår till den nye ägaren genom inropet.

Vad slutligen angår den av lagrådet berörda frågan om införande i förslaget av bestämmelser, stim skulle möjliggöra eu generatorstations registrerande å eu annan station, så har jag, jämväl med hänsyn till vad sistnämnda två ledamöter i lagrådet därutinnan yttrat, icke funnit skäl att i detta hänseende avvika från den ståndpunkt, åt vilken jag gav uttryck då jag vid förslagets remitterande redogjorde för innehållet av dess 1 §.

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

För den i nya 3 § innefattade bestämmelsen, som icke har någon motsvarighet i det remitterade förslaget, hänvisas till vad lagrådet anfört vid slutet av sitt yttrande över 1 § i sistnämnda förslag.

4—9 §§.

I det omarbetade förslagets 4 § angivas vissa materiella förutsättningar för registrering. Paragrafens andra och fjärde stycken motsvara vissa bestämmelser i 1 § av det remitterade förslaget, varemot första, tredje och femte styckena äro nya; angående nu gjorda ändringar och tillägg hänvisas till lagrådets yttrande över 1 § i remitterade förslaget.

Den nya 5 §, som handlar om vederbörandes skyldighet att söka registrering, motsvarar remitterade förslagets 2 §. Vad lagrådet vid sistnämnda paragraf hemställt har iakttagits.

Det omarbetade förslagets 6 § handlar om registrerings upphävande samt återgiver vissa bestämmelser i 6 § av det till lagrådet remitterade förslaget, ändrade i enlighet med vad lagrådet hemställt. Sistnämnda paragrafs tredje stycke har, på sätt lagrådet tillstyrkt, vid förslagets omarbetning uteslutits.

Enligt det remitterade förslagets 1 § första stycket skulle sådan anteckning, som där avsågs, göras i ett av kommerskollegium fört register. I enlighet med lagrådets hemställan har nu i en särskild paragraf, 7 §, utsagts, att ärende angående registrering eller upphävande av registrering skall upptagas och prövas av kommerskollegium, som jämväl skall föra ifrågavarande register.

Det omarbetade förslagets 8 §, som meddelar föreskrifter rörande formaliteterna vid ansökning om registrering eller om upphävande av registrering, motsvarar det remitterade förslagets 4 § och delar av dess 6 §, med vissa tillägg, föranledda av vad inom lagrådet vid sistnämnda paragrafer erinrats.

Bestämmelserna i den nya 9 § återgiva med vissa jämkningar stadgan den a i 7 § av remitterade förslaget.

10—13 §§.

På sätt lagrådet vid 3 § i remitterade förslaget hemställt, har nu i en särskild paragraf, 10 §, givits uttryck åt grundsatsen om domstols befogenhet att pröva registrerings giltighet.

Den nya 11 § motsvarar andra stycket av 3 § i det till lagrådet remitterade förslaget med de ändringar, om vilka lagrådet hemställt.

145 Kungl. Majds proposition nr 298.

Bestämmelserna i de nya 12 och 13 §§ motsvara stadgandena i 8 och 9 §§ av remitterade förslaget, med vissa av lagrådets anmärkningar föranledda tillägg och jämkningar.

Det remitterade förslagets 5 och 10 §§ hava, på grund av vad lagrådet därutinnan anmärkt, icke blivit upptagna i det omarbetade förslaget.

Särskilda bestämmelser angående avtal om rätt till elektrisk kraft.

14 §.

Det remitterade förslagets 11 § innehöll stadganden om inteckning till säkerhet för avtal om rätt till elektrisk kraft. I första stycket stadgades, att sådan rätt skulle kunna intecknas i den ordning och under de villkor, som enligt inteckningsförordningen gälla om inteckning för nyttjanderätt, dock att inteckning icke skulle få beviljas utan skriftligt medgivande av fastighetsägaren. I paragrafens andra stycke meddelades bestämmelser av innehåll, att om kraft upplåtits till förmån för viss fastighet, inteckning till säkerhet för avtalet kunde beviljas så som i nyssnämnda förordning föreskrives om inteckning för servitutsavtal.

Lagrådet har emellertid ansett, att mer än ett slag av inteckning till säkerhet för avtal om rätt till elektrisk kraft icke behövde eller borde införas, och har lagrådet därvid funnit det ligga närmast till hands att, så långt sig göra läte, likställa sådan inteckning med inteckning för nyttjanderätt. Då de skäl, som lagrådet anfört för denna sin ståndpunkt, synas mig äga giltighet, hava nyssnämnda bestämmelser om inteckning såsom för servitutsrätt icke någon motsvarighet i det omarbetade förslaget.

Vidkommande de stadganden angående inteckning, vilka såsom nämnt upptagits i första stycket av 11 § i det remitterade förslaget, har lagrådet funnit det ur systematisk synpunkt icke kunna förordas, att hithörande föreskrifter intoges i förevarande lag; de hade sin naturliga plats i inteckningsförordningen. I lagen borde endast utsägas, att till säkerhet för beståndet av avtal ägde den, till vilken rättigheten upplåtits, erhålla inteckning under de villkor och i den ordning särskilt vore stadgat. I enlighet med vad lagrådet sålunda tillstyrkt har den nya 14 § avfattats, varjämte upprättats särskilt lagförslag, upptagande erforderliga tillägg till inteckningsförordningen.

Vid omförmälda 11 § i det remitterade lagförslaget har lagrådet vidare framhållit, att i förslaget saknades reglering för vissa fall av förhållandet mellan nyttjanderätt och rätt till elektrisk kraft för den händelse de kunde Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 252 höft. (Nr 298.) 19

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

råka i kollision, såsom då ägaren av elektrisk anläggning, från vilken rätt till elektrisk kraft upplåtits, sedermera överlämnade anläggningen i sin helhet till annan på arrende. De stadganden, som kunde påkallas beträdande dylika kollisionsfall, syntes komma att röna inverkan dels av vad som föreslagits i det remitterade förslagets 16 § angående förhållandet mellan överlåtelse av äganderätt och upplåtelse av rätt till elektrisk kraft och dels av den omständigheten, att för inteckning till säkerhet för sistnämnda rättighet fordrades medgivande av kraftverkens ägare.

Vad lagrådet sålunda yttrat har icke formen av en direkt hemställan angående vidtagande av åtgärd i det av lagrådet angivna syftet och innefattar icke heller något förslag till avgränsning av de stadganden, som med hänsyn till det av lagrådet anmärkta förhållande kunde finnas påkallade. Frågan härom synes mig jämväl äga ett så nära samband med vissa omfattande allmänna rättsgrundsatser, att det lärer möta avsevärda svårigheter att i detta sammanhang lämna en reglering därav. I det omarbetade förslaget har därför icke upptagits någon bestämmelse i detta ämne.

15 och 16 §§.

Bestämmelsen i första stycket av den nya 15 § motsvarar, med någon jämkning i formuleringen, det remitterade förslagets 16 § första stycket.

Andra stycket av 15 § i det omarbetade förslaget har tillkommit med anledning av den av lagrådet, i dess yttrande över remitterade förslagets 16 §, därom gjorda hemställan.

I det remitterade förslagets 12 § reglerades frågan om kraftabonnenters inbördes företräde i sådana fall, då från elektrisk anläggning rätt till kraft upplåtits till flera, men kraften ej räckte åt alla. Lagrådets pluralitet har nu hemställt, att denna fråga måtte lämnas utanför ifrågavarande lagstiftning utom vad angår ordningen dem emellan vid exekutiv försäljning av fast egendom, i vilket hänseende lagrådet funnit det remitterade förslagets ståndpunkt vara tillfredsställande. Vad lagrådets flesta ledamöter sålunda tillstyrkt har vid förslagets omarbetning iakttagits. Bestämmelserna angående kraftabonnenters inbördes företräde vid fastighets exekutiva försäljning äro upptagna i tredje stycket av 15 §.

Stadgandet i 16 § av det omarbetade förslaget har föranletts av vad lagrådet anfört vid 16 § i det remitterade förslaget.

17—19 §§.

I sitt yttrande över nyssnämnda 16 § i det remitterade förslaget har lagrådet på anförda skäl funnit stadganden erforderliga i analogi med dem,

147 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

som i nyttjanderättslagens 2 kap. 29 § meddelats angående giltigheten mot ny ägare av ändring i arrendeavtal. I sammanhang härmed har lagrådet anfört: i 2 kap. 30 och 31 §§ samma lag funnes vissa bestämmelser angående det obligatoriska rättsförhållandet mellan arrendatorn och den nye ägaren, av vilka det remitterade förslaget endast upptagit en, nämligen den som innehölles i 16 § andra stycket; det syntes emellertid, som om motsvarande rättsfrågor jämväl i övrigt borde erhålla en lösning i förevarande lag.

Med anledning av vad lagrådet sålunda yttrat, har jag låtit i det omarbetade förslagets 17—19 §§ införa bestämmelser motsvarande dem, som finnas meddelade i nämnda 29—31 §§ av 2 kap. i nyttjanderättslagen.

I den nya 17 §, motsvarande 2 kap. 29 § nyttjanderättslagen, har, för att möjliggöra en raskare avveckling av förhållandet mellan upplåtare och abonnent, tiden för tillkännagivandet och uppsägningen förkortats i förhållande till vad som enligt nyttjanderättslagen gäller, varjämte stadgats, att där uppsägning skett, avtalet genast skall upphöra att gälla.

I första punkten av 30 § i 2 kap. nyttjanderättslagen angives, att de för succession i allmänhet gällande grundsatser böra komma till användning i förhållandet mellan den nye ägaren och arrendatorn. Emellertid har en obetingad tillämpning av nämnda grundsatser — som skulle föranleda, att nye ägaren med avseende på honom tillkommande rättigheter vore underkastad alldeles samma inskränkningar som hans företrädare i äganderätten — icke ansetts böra äga rum, Utan har arrendatorns rätt begränsats på sätt av paragrafens andra punkt framgår. I det föreliggande förslaget hava motsvarande stadganden upptagits i 18 §, därvid emellertid abonnents rätt att med avseende å nye ägaren tillkommande avgift för kraft göra gällande fordran hos förre ägaren eller uppgörelse, som träffats med denne, begränsats i enlighet med vad jämlikt nyttjanderättslagens 3 kap. 19 § gäller i fråga om hyra.

20-23 §§.

Det remitterade förslagets 13 §, som i det omarbetade förslaget motsvaras av 20 §, anslöt sig i fråga om angivande av de omständigheter, vilka skulle betraktas såsom force majeure, till 9 kap. 41 § vattenlagen, dock med vissa avvikelser. På hemställan av lagrådet har den nya 20 § i nämnda hänseende bringats i full överensstämmelse med vattenlagens stadgande, varjämte vissa andra jämkningar i paragrafens avfattning vidtagits.

Det föreliggande förslagets 21 § återgiver den i 14 § av det remitterade förslaget upptagna bestämmelsen.

148 Kungl. Maj-.ts proposition nr 298.

De i 15 § av det remitterade förslå get upptagna stadganden för fall av abonnents konkurs hava, efter omarbetning i huvudsaklig överensstämmelse med vad inom lagrådet förordats, upptagits i 22 och 23 §§ av det nya förslaget.

Tvångsförvaltning av elektrisk anläggning.

24—35 §§.

Det remitterade förslaget innehöll, i 21—25 §§, bestämmelser angående tvångsförvaltning av elektrisk anläggning. Nämnda bestämmelser hava, i nära anslutning till vad lagrådet eller dess flesta ledamöter därutinnan hemställt, i väsentliga delar omarbetats och kompletterats; de nya stadgandena äro upptagna i 24—35 §§ av det föreliggande förslaget.

Lagens tillämplighet beträffande tomträtt och vattenfallsrätt.

36 §.

Enligt det remitterade förslagets 28 § skulle vad i lagen stadgades om elektrisk station, som hörde till fast egendom, äga motsvarande tilllämpning å elektrisk station, som vore att anse såsom tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt; i paragrafen utsädes vidare, att inteckning enligt 11 § i tomträtt eller vattenfallsrätt skulle införas i tomträttsprotokoll och tomträttsbok.

Såsom av mitt yttrande vid förslagets remitterande framgår, var det avsett, att den närmare regleringen av inskrivningen av ifrågavarande inteckning skulle ske i administrativ ordning. Lagrådet har emellertid ansett, att det med fog kunde ifrågasättas, huruvida så läte sig göra; och har lagrådet funnit förslagets sätt att behandla detta ämne icke utan allvarliga olägenheter kunna bibehållas. Lagrådet har i stället föreslagit vissa tillägg till 4 kap. nyttjanderättslagen, varjämte lagrådet funnit nödigt att i lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt, i stället för den i särskilt till lagrådet remitterat förslag införda 24 §, upptaga de bestämmelser, som utöver nyssnämnda av lagrådet föreslagna tillägg till 4 kap. nyttjanderättslagen erfordrades för reglering av villkor och ordning för beviljande av inteckning för rätt till elektrisk kraft samt verkan av dylik inteckning.

Då lagrådet sålunda är av den meningen, att förevarande ämne icke låter sig ordnas i administrativ väg, anser jag mig ej böra vidhålla mitt förslag i detta avseende. Att i lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt införa fullständiga bestämmelser i de av lagrådet angivna hän-

149 Kungl. May.ts proposition nr 298.

seenden skulle emellertid föranleda synnerligen stor vidlyftighet särskilt med hänsyn därtill, att nämnda lag icke medgiver inteckning för annat än fordran och således sådana hänvisningar, som i det nu upprättade förslaget till ändringar i inteckningsförordningen i stor utsträckning kunnat göras till gällande stadganden om nyttjanderättsinteckning, icke i förevarande fall kunna ifrågakomma. Vid sådant förhållande och då möjligheten att till tryggande av rättighet till elektrisk kraft vinna inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt praktiskt taget torde vara av jämförelsevis underordnad betydelse, har jag ansett bestämmelser om sådan inteckningsrätt kunna undvaras.

Vad lagrådet i övrigt vid 28 § av det remitterade förslaget anfört har iakttagits vid avfattandet av den nya 36 §.

Allmänna bestämmelser.

37—39 §§.

Den nya 37 § motsvarar 26 § i det remitterade förslaget, med den jämkning lagrådet förordat.

Det omarbetade förslagets 38 § har icke någon motsvarighet i det remitterade förslaget. För paragrafens innehåll hänvisas till vad lagrådet yttrat vid sistnämnda förslags 27 §. I enlighet med vad lagrådet hemställt, har upprättats förslag till viss ändring i lagen om regeringsrätten.

Den nya 39 § motsvarar det remitterade förslagets 27 §, med ändring och tillägg i enlighet med vad lagrådet härutinnan tillstyrkt.

övergångsbestämmelser.

Till förslaget hava fogats de övergångsbestämmelser, om vilka lagrådet eller dess flesta ledamöter hemställt.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra.

Till lagrådet hade remitterats ett förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i 1895 års lag, innefattande tillägg till sagda 3 §. I sammanhang med vissa på lagrådets tillstyrkan vidtagna ändringar i huvudförslaget har, på sätt lagrådet jämväl hemställt, motsvarande tillägg nu i stället fogats till lagens 2 §.

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 79, 85, 87, 100, 107, 111, 133 och 168

§§ utsökningslagen.

Det till lagrådet remitterade förslaget avsåg ändring allenast av 100, 107 och 111 §§ utsökningslagen. I enlighet med lagrådets hemställan hava ändringar nu vidtagits jämväl i 79, 85, 87, 133 och 168 §§ nämnda lag samt en övergångsbestämmelse tillagts.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 56—58 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Till lagrådet hade remitterats förslag till lag om ändrad lydelse av 39 § inteckningsförordningen, enligt vilket förslag till sagda paragraf fogats ett nytt stycke, däri utsädes, att angående inteckning till säkerhet för rätt till elektrisk kraft vore särskilt stadgat. Denna hänvisning avsåg bestämmelserna i 11 § av det remitterade huvudförslaget. Vid sistnämnda paragraf har emellertid, såsom jag redan i det föregående angivit, av lagrådet hemställts, att de närmare föreskrifterna i detta avseende skulle införas i inteckningsförordningen.

De nya bestämmelser, om vilka lagrådet hemställt, hava i förordningen fått sin plats omedelbart efter stadgandena om inteckning för servitutsrätt; sedan stadgandena i de nuvarande 56—58 §§ sammanförts till två paragrafer, 56 och 57 §§, hava bestämmelserna om inteckning till säkerhet för rätt till elektrisk kraft upptagits i 58 §. Någon ändring av förordningens omförmälda 39 § erfordras icke vidare.

Ifrågavarande stadganden om inteckning till säkerhet för rätt till elektrisk kraft äro uppställda i väsentlig överensstämmelse med föreskrifterna om inteckning för servitutsrätt och ansluta sig, liksom dessa, till bestämmelserna angående inteckning för nyttjanderätt; förefintliga skiljaktigheter bero huvudsakligen därpå, att inteckning för rätt till elektrisk kraft får ske endast om sådant skriftligen medgivits av ägaren av den fastighet, från vilken rättigheten upplåtits.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Med erinran, hurusom redan under förarbetena till 1917 års allmänna expropriationslag framhållits nödvändigheten av att uppdraga en tydlig gräns mellan nämnda lags och nu ifrågavarande 1902 års lags tillämplighets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 151

områden, har lagrådet anfört, att om, såsom nu föresloges, bestämmelser angående expropriationsrätt för vissa ändamål, vilka för närvarande kunde i en del fall tillgodoses med tillämpning av den allmänna expropriationslagen, infördes i 1902 års lag, framträdde ånyo nödvändigheten att, för undvikande av svårigheter vid tillämpningen, hålla lagarna så vitt möjligt i sär i fråga om deras räckvidd. En av lagrådet i sådant syfte föreslagen bestämmelse har nu fogats till fjärde stycket av 1 § i förevarande förslag.

ad lagrådet anfört rörande tillämpligheten, i de i förslaget avsedda tall, av de i 1917 års lag upptagna särskilda bestämmelserna om sva°-strömsledningar har iakttagits. Vidare har, jämväl i enlighet med vad lagrådet hemställt, en övergångsbestämmelse tillagts.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 9 kap. 38 § vattenlagen.

I sitt yttrande över 21—25 §§ i det remitterade förslaget till lav med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft har la<£ rådet funnit det höra genom ett tillägg till 9 kap. 38 § vattenlagen förebyggas, att vad där stadgas om tvångsförvaltning får tillämpning i nå<mt fall, som omfattas av förstnämnda lag. Med anledning av denna la<rråd°ets anmärkning har upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av omförmälda paragraf i vattenlagen.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 14:o) i lagen den 26 maj 1909 om

Kungl. Majrts regeringsrätt.

_ Vid 27 § i det remitterade förslaget till lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft har lagrådet yttrat, att besvär som hos Kungl. Maj:t må anföras över vissa av koinmerskollemum jämlikt sagda lag meddelade beslut, torde böra prövas av regerlno-grätten, till följd varav ändring i lagen om regeringsrätten vore påkallad. J enlighet därmed har i 2 § 14:o) av sistnämnda lag införts nödiga bestämmelser i sådant avseende.

. Tl11 lagrådet hade remitterats jämväl ett förslag till lag om ändring i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och vatten fallsrätt. Av skäl, som vid 36 § i huvudförslaget angivits, har jag funnit'bestämmelser angående inteckning i sådan rätt till säkerhet för rättighet till elektrisk kraft icke böra meddelas; till följd därav torde förstnämnda förslag få förfalla

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Slutligen får jag erinra, att därest det riksdagen genom Kungl. Mai :ts proposition den 13 innevarande februari förelagda förslaget till konkurslac varder antaget, den hänvisning till 51 § nämnda lag, som förekommer i 4 § av förslaget till lag med vissa bestämmelser i syfte att tryo-o-a rätt till elektrisk kraft samt i 79 § och 85 § fjärde och femte styckena av förslaget till lag om vissa ändringar i utsökningslagen, bör förändras till att avse 70 § i den nya konkurslagen.»

Föredraganden uppläste därefter förutnämnda omarbetade eller nu

upprättade förslag till ,.

1) lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk krajt;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 24 maj 1895 angående

vad till fast egendom är att hänföra;

3) lag om ändrad lydelse av 79, 85, 87, 100, 107, 111, 133 och 168

§§ utsökningslagen; ... .

4) lag om ändrad lydelse av 56—58 §§ i förordningen den 16 juni

1875 angående inteckning i fast egendom; .

5) lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar;

6) lag om ändrad lydelse av 9 kap. 38 § vattenlagen; samt

7) lag om ändrad lydelse av 2 § 14:6) i lagen den 26 maj 1909 om

Kungl. Maj ds regeringsrätt; .

och hemställde föredraganden, att förslagen matte, jämlikt «? 81 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna, av statsrådets _ övriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Adil Wifvesson.

Stockholm 1920. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.