med förslag till lag om upp¬ hävande av patronatsrätt m. m.

Kungl. Maj ds proposition Nr 21.

1 Nr 21.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om upphävande av patronatsrätt m. m.; given Stockholms slott den 23 december 1920.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om upphävande av patronatsrätt samt till lag om upphävande av § 7 i ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober 1723.

Den av 1920 års allmännna kyrkomöte avlåtna skrivelsen i ämnet bifogas.

GUSTAF.

Birger Ekeberg.

283». Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 käft. (Nr 21.)

2 Kungl. Afaj.ts proposition Nr 21.

Förslag

till

Lag om upphävande av patronatsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §'

19 kap. 12—16 §§ kyrkolagen och vad eljest finnes stadgat stridande mot nedanstående bestämmelser upphöra att gälla den 1 januari 1922.

I sammanhang härmed upphöra följande rättigheter:

1) rätt att såsom patronus kalla innehavare av ordinarie prästerlig tjänst i församling ävensom den befogenhet att tillsätta annan tjänst inom församlingen, som må vara förenad med dylik kallelserätt;

2) annan särskild rätt i fråga om tillsättande av ordinarie prästerlig tjänst i församling, som må tillkomma enskild person;

3) patronus tillkommande rätt att förvalta kyrkan med dess inkomster och egendom.

2 §•

Då patronus tillkommande kallelserätt till kyrkoherdetjänst upphört efter vad i 1 § sägs, skall kyrkoherde i motsvarande fall tillsättas på det sätt, att, sedan förslag blivit upprättat och val ägt rum efter vad i lagen den 9 december 1910 angående tillsättning av prästerliga tjänster är stadgat, Konungen skall äga att till tjänsten utnämna antingen en av de å förslaget uppförda eller ock, utan hinder av eljest gällande stiftsband, annan till kyrkoherdetjänst behörig präst, vilken såsom sökande anmält sig hos Konungen.

Varder församling, i vilken patronus ägt kallelserätt till kyrkoherdetjänst, i pastoratsgem enskap förenad med annan församling, i vilken

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

kyrkoherde tillsättes efter vad i allmänhet är stadgat, skall den utnämningsrätt, som efter vad nyss är sagt tillkommer Konungen, i samma omfattning gälla kyrkoherdetjänsten i det nybildade pastoratet; dock äger Konungen, på framställning av till pastoratet hörande församling, i vilken kyrkoherde tillsatts efter vad i allmänhet är stadgat, efter domkapitlets hörande förordna, att tjänsten skall tillsättas i sistnämnda ordning.

Beträffande tillsättning av kyrkoherdetjänst, till vilken annan särskild rätt än kallelserätt tillkommer enskild person, samt i fråga om tillsättning av annan i 1 § avsedd tjänst än kyrkoherdetjänst ävensom i avseende å förvaltningen av kyrkan med dess inkomster och egendom gälle efter patronatsrätts upphörande vad i allmänhet är stadgat.

3 §•

Med kallelserätt förenad rätt till kyrkotionde eller annan kyrkoinkomst skall från och med den 1 januari 1922 övergå å församlingen, varefter å kyrkotionde skall tillämpas förordningen den 14 oktober 1898 angående avskrivning av den från viss jord inom Skåne med flera provinser utgående kyrkotionde. Patronus tillkommande rätt till kronotionde och andra nu ej nämnda rättigheter av ekonomisk natur skola från samma tidpunkt upphöra och skall ifråga om sådan kronotionde gälla vad därom särskilt stadgas.

Med kallelserätt förbunden skyldighet ifråga om kyrkas byggande eller underhåll, avlönande av tjänstinnehavare eller annan skyldighet av ekonomisk natur skall upphöra från och med den 1 januari 1922, ändå att skyldigheten må vara patronus ålagd i gällande löneregleringsresolution. Beträffande fullgörandet av vad skyldigheten avsett gälle därefter vad i allmänhet är stadgat eller Konungen för visst fall förordnar.

4 §■

Anser patronus, att han på grund av patronatsrättens upphörande är berättigad att utfå ersättning för förlust av behållen inkomst eller att återfå eller erhålla gottgörelse för gåva eller kostnad, som stått i samband med patronatsrättens uppkomst eller blivit av dess innehavande föranledd, framställe, vid äventyr av talans förlust, före den 1 januari 1923 anspråk därå hos den i 5 § omförmälda förlikningsnämnd.

Anser församlingen, att patronus är pliktig utgiva något av vad han i denna egenskap uppburit, eller vill församlingen eller kronan framställa anspråk i fråga om fast egendom, som i samband med patronatsrätten kommit i patronus’ besittning, vare lag som i första stycket sägs.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

5 §.

För behandling av anspråk, som i 4 § avses, tillsätter Konungen en av tre personer bestående förlikningsnämnd.

Nämnden har att söka åvägabringa överenskommelse rörande framställda anspråk. Varder överenskommelse ej träffad, skall nämnden avgiva utlåtande, innefattande avgörande av framställda anspråk. Om dagen för utlåtandets avgivande skall dessförinnan meddelande sändas dels till parterna i rekommenderade brev, dels ock till pastorsämbetet för uppläsande nästa söndag i församlingens kyrka. Den, som ej nöjes med utlåtandet, äge inom nittio dagar från dess avgivande till den hovrätt, inom vars domvärjo församlingen är belägen, instämma klander däremot. Till den del utlåtandet ej sålunda klandras, vinner det giltighet såsom lagakraftägande dom.

Kostnaderna för förlikningsnämnden skola gäldas av statsmedel.

Närmare bestämmelser angående det i denna paragraf avsedda förfarandet meddelas av Konungen.

6 §'

Om patronatsrätten har egenskap av fideikommiss, skall ersättning, som enligt denna lag varder tillerkänd patronus, nedsättas hos Konungens befallningshavande i avbidan å Konungens besked, huru därmed skall förfaras.

Förslag

till

Lag om upphävande av § 7 i ridderskapets och adelns privilegier den

16 oktober 1723.

Härigenom förordnas, att § 7 i ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober 1723 skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

5 Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: PetrÉN,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstjerna,

Undén,

Thorsson.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren, följande:

Frågan om upphävande av patronatsrätten har vid åtskilliga tillfällen sedan snart ett sekel varit å bane. Frågan fick särskild aktualitet vid behandlingen under 1890-talet av spörsmålet om avskrivning av kyrkofonden, vilket sistnämnda spörsmål, såvitt angår icke patronella församlingar, fick sin lösning genom förordningen den 14 oktober 1898 angående avskrivning av den från viss jord i Skåne med flera provinser utgående kyrkotionde. Vad angår den i patronella församlingar utgående kyrkotionde, ansågs frågan om dess upphävande böra anstå i avbidan på närmare utredning — en utredning som sedermera verkställdes av numera regeringsrådet Gabriel Thulin och som föreligger i de av denne till Kungl. Maj:t avlämnade arbetena »Utredning rörande patronatsrättigheterna i Skåne, Halland och Bohuslän» och »Samling av urkunder rörande patronatsrättigheterna i Skåne, Halland och Bohuslän».

6 Q. Beskows förslag i huvudsak.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21. 1 *

Då av regeringsrådet Thulin framställda förslag till upphävande av patronatsrätten och avskrivning av i samband därmed utgående kyrkotionde under år 1902 förelågo till behandling inför Kungl. Maj:t, ansåg dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, att frågan om upphävande av de ekonomiska rättigheter, som i de forna danska provinserna vore förbundna med den patronella kallelserätten (den s. k. lukrativa patronatsrätten), borde anstå i avbidan på att den patronella kallelserätten på lagstiftningens väg bleve upphävd. Då en dylik åtgärd ankomme på justitiedepartementet, blev ärendet för sådan åtgärds vidtagande jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 19 december 1902 överlämnat till justitiedepartementet.

Sedermera bar sekreteraren i marinförvaltningen Arvid Bäckström efter uppdrag utarbetat och till Kungl. Maj:t den 15 juni 1912 överlämnat »Utredning rörande de i vårt land utom Skåne, Halland och Bohuslän förefintliga patronatsrättigheter och därmed jämförliga kallelserätter».

På huvudsaklig grundval av sålunda förebragt utredning har därefter hovrättsrådet Gunnar Beskow efter uppdrag utarbetat och den 19 juni 1915 avlämnat ett betänkande, innefattande förslag till lag angående ändring i gällande bestämmelser om patronatsrätt jämte historik och motiv. Detta förslag blev den 25 juni 1915 remitterat till kammarkollegium och samtliga domkapitel ävensom Stockholms stads konsistorium för avgivande av utlåtande, varefter under 1915 dylika utlåtanden inkommo från nämnda myndigheter. Förslaget föranledde emellertid icke vidare åtgärder.

Då jag ansett, att frågan om upphävande av den patronella kallelserätten icke längre borde undanskjutas, helst som densammas befintlighet ofta visat sig utgöra hinder för de förändringar i den kyrkliga indelningen, som kunna befinnas påkallade i samband med nu pågående löneregleringar för prästerskapet inom riket, har jag låtit det av hovrättsrådet Beskow utarbetade förslaget undergå överarbetning genom två jämlikt Eders Kungl. Maj:ts den 2 augusti 1919 givna bemyndigande för ändamålet tillkallade sakkunniga assessorn i Svea hovrätt G. M. E. Bendz och kanslirådet i ecklesiastikdepartementet C. F. T. Vougt.

Jag vill först i korthet redogöra för det av Beskow avgivna förslaget, vilket tillika med åtföljande historik och motivering torde få biläggas protokollet.

Enligt förslaget skola patronella kallelserätter till ordinarie prästerliga tjänster jämte med dem eventuellt förbundna befogenheter att utse

7 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

annan tjänstinnehavare än präst ävensom vissa andra enskilda personer tillkommande företrädesrätter i fråga om tillsättning av prästtjänst upphöra med utgången av gällande prästlöneregleringar i vederbörande församlingar (1 §).

Samtidigt med kallelserätten skola enligt 2 § upphöra dels den för patronus understundom förekommande skyldighet att särskilt bidraga till avlönande av präst, vare sig genom tillskott i penningar eller persedlar eller genom tillhandahållande av boställe, som äges av patronus, eller på annat sätt, dels ock den skyldighet, som understundom kan åligga^ en patronus, vilken ej har lukrativ patronatsrätt, att påkosta vidmakthållandet av församlingskyrkan. I samma paragraf meddelas dessutom bestämmelse angående upphörande av skyldighet att bidraga till avlönande av annan tjänstinnehavare än präst.

Då sådan rätt i fråga om tillsättning av tjänst, som i förslaget avses, eller där omförmäld skyldighet i fråga om tjänstinnehavares avlönande . eller kyrkans vidmakthållande upphört, skall enligt 3 § beträffande tjänstens tillsättande eller fullgörande av annat, som nu är sagt, gälla vad i allmänhet är stadgat.

I 4 § meddelas bestämmelser angående de ersättningsspörsmål, som i samband med kallelserättens upphävande uppkomma. För själva kallelserättens upphörande skall enligt denna paragraf ej utgå någon ersättning. Likaså skall enligt förslaget sådan ej heller i regel utgå för gåvor och kostnader, som stått i samband med kallelserättens uppkomst eller blivit av dess innehavande föranledda. Från sistnämnda huvudregel göres emellertid ett undantag, enligt vilket under vissa närmare angivna förutsättningar vartill jag senare återkommer — ersättning skall utgå för dylika gåvor och kostnader.

Förslaget innehåller ej några regler angående avvecklingen av de befogenheter av ekonomisk natur — rätt till kyrkoförvaltning och andra befogenheter — som äro förbundna med åtskilliga patronatsrätter i Skåne, Halland och Bohuslän, den lukrativa patronatsrätten. Ifrågavarande befogenheter skola enligt förslaget (5 §) bestå, till dess överenskommelse om deras upphörande träffas eller annorlunda förordnas. I den förslaget åtföljande motiveringen förutsättes emellertid att, samtidigt med att bestämmelser utfärdas om kallelserätternas upphävande, genom föreskrift av administrativ natur anordnas ett förfarande i syfte att erhålla erforderlig närmare utredning rörande omförmälda befogenheter samt tillika befrämja godvilliga uppgörelser om deras avvecklande.

8 Sammanfattning av myndigheterna 8 utlåtanden.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

Av de myndigheter, som hörts över förslaget, hava kammarkollegium samt domkapitlen i Skara, Strängnäs, Växjö, Göteborg, Härnösand, Luleå och Visby ej haft något att invända mot förslagets principiella innebörd.

Domkapitlen i Uppsala, Linköping, Västerås, Lund och Karlstad samt Stockholms stads konsistorium hava däremot av principiella skäl avstyrkt bifall till förslaget.

Mot särskilda delar av förslaget hava erinringar framställts av kammarkollegium samt domkapitlen i Lund och Göteborg.

Vissa skiljaktliga meningar hava uttalats inom kammarkollegium samt domkapitlen i Västerås och Lund.

Jag vill till en början redogöra för vad de myndigheter, som av principiella skäl avstyrkt förslaget, härutinnan yttrat, och därvid till en början uppehålla mig vid vad från dessa myndigheters sida anförts mot lämpligheten av den föreslagna lagstiftningsåtgärden.

Domkapitlet i Uppsala har yttrat: Domkapitlet kunde icke finna

i betänkandet anförda skäl fullt hållbara för den supponerade meningen, att patronatsrätterna borde upphävas. Vad i detta hänseende an t örts syntes i själva verket innebära så lösa grunder av delvis mycket subjektiv art, att näppeligen en rättsligt så djupt ingripande åtgärd som den föreslagna därpå borde byggas. Det i betänkandet anförda skälet att menighetens ökade bildning undandragit ifrågavarande institution det stöd, den en gång ägt, torde för den, som kände de faktiska förhållandena, icke verka synnerligen övertygande. Vad anginge det i betänkandet anförda skälet, att patronatsrättigheterna kunde vara till hinder för genomförande av önskvärda förändringar i fråga om pastoratens indelning m. m., så vore detta icke i och för sig mycket starkt, åtminstone hade icke någon sådan olägenhet i verkligheten försports vid den kyrkliga indelningens genomförande inom Uppsala stift. I motsats till den i betänkandet flerstädes antydda eller uttalade åsikten, att patronatsrättens bibehållande skulle vara till men för kyrkan och dess intressen, hyste domkapitlet den meningen, att svenska kyrkans välförståada intressen för närvarande obetingat talade för patronatsräbens bibehållande. Då Kungl. Maj:t vid senaste tillfälle infordrade utlåtande av de kyrkliga myndigheterna, hyste dessa i allmänhet den övertygelsen, att ett upphävande av patronatsrätterna skulle lända församlingarna och kyrkan till godo. Genom den nya prästvallagen hade emellertid eu helt ny situation inträtt. Från kyrklig synpunkt talade nu synnerligen starka skäl för patronatsrättigheternas bibehållande. Domkapitlet förutsatte därvid, att patronus med samvetsgrant aktgivande på församlingens och

9 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

kyrkans bästa fullgjorde sin ansvarsfulla skyldighet, en förutsättning, från vilken domkapitlet med stöd av inom ärkestiftet vunnen erfarenhet tryggt kunde utgå. Bortsett från alt det av patronus ensam burna ansvaret vid tillsättande av prästerlig befattning ofta visat sig kunna komma till för församlingen gagneligare resultat än de stundom av många bihänsyn betingade och av föga ansvar uppburna prästvalen, syntes det synnerligen önskvärt, att man omsorgsfullt tillvaratoge de möjligheter, patronatsrättighetema i sin mån öppnade för ett neutraliserande av vissa med den nuvarande prästvallagen förbundna olägenheter av delvis synnerligen betänklig art. Det kunde nämligen endast lända till församlingarnas och samhällets i det hela gagn, om befordringsmöjligheterna ökades för vissa kategorier prästmän, som under nuvarande förhållanden voro ogynnsamt ställda med hänsyn till församlingarnas prästval. Därvid komme särskilt i betraktande det stigande antal präster, som hade anställning vid kyrkliga anstalter och i utlandet. De innehade övergångsplatser, och det vore ett allmänkyrkligt intresse, att den erfarenhet, de förvärvat, komme församlingarna till godo. Vidare borde docenterna inom de teologiska lakulteterna här ihågkommas ävensom dugande och förtjänta prästmän, som av en eller annan tillfällig anledning kommit till korta vid prästval.

Domkapitlet i Linköping har yttrat: Förefintligheten av patronatsrätterna hade mången gång varit till verklig nytta, i det att tillfälle kunnat beredas eu ung och förtjänt prästman att redan i sin bästa ålder bliva befordrad till kyrkoherde, vilket till följd av rådande långsamma befordringsförhållanden i annat fall knappast kunnat ske. Domkapitlet kunde vitsorda att, vad anginge Linköpings stift, patronatsrätten sedan länge utövats på ett sådant sätt, att densamma varit endast till fördel.

Domkapitlet i Västerås har, under framhållande, att åtminstone i Västerås stift inga olägenheter försports av patronatsrätten, uttalat, att det snarare torde få anses fördelaktigt för kyrka och prästerskap, om icke så gott som alla prästerliga befattningar, särskilt kyrkoherdebeställningar, tillsattes på alldeles enahanda sätt.

Fyra ledamöter av sistnämnda domkapitel hava varit av skiljaktig mening. Två ledamöter hava förklarat sig anse pa«ronatsrätte>na höra, på sätt i förslaget angives, upphöra. Två andra ledamöter, bland dem stiftets biskop, hava endast såtillvida anmält avvikande mening från majoritetens, att de förklarat sig icke vilja göra något allmänt uttalande om fördelen eller nackdelen för den prästerliga befordran av patrouatsrättens bibehållande.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 17 höft. (Nr 21.)

10 Kungl. Maj. ts proposition Nr 21.

Domkapitlet i Lund har uttalat: De i betänkandet anförda skälen vore enligt domkapitlets mening icke starka nog för att framtvinga och försvara de patronella kallelserätternas upphävande, i synnerhet som det starkt kunde ifrågasättas, om de påstådda olägenheterna funnes eller vore av djupgående natur. För det kyrkliga livet hade det ringa eller ingen betydelse, om kyrkofonden i patronella församlingar avskreves eller kvarbleve. Vid sådant förhållande och då något nödvändigt samband ej funnes mellan den ideella och den lukrativa sidan av patronatsrätten, vilken sistnämnda kunde avvecklas utan intrång på den förra, kunde önskan om kyrkofondens avskrivning icke motivera upphävande av kallelserätten. Det kunde visserligen medgivas, att patronatsrätten i vissa fall kunde vålla svårigheter vid uppgörandet av de pågående prästerliga löneregleringarna. I betänkandet angåves emellertid icke i vilka eller huru många fall detta skulle äga rum, och det hade icke undersökts, om icke de befarade svårigheterna kunde genom överenskommelse eller annorledes utan större svårighet lösas eller kringgås. Det ojämförligt största antalet patronella pastorat tillhörde Lunds stift och om dem vågade domkapitlet hysa den uppfattningen att, om i något enstaka fall för den kyrkliga indelningen önskvärd ändring genom överenskommelse icke skulle kunna åstadkommas, därmed endast skulle förloras en ekonomisk fördel men ej någon skada vållas det kyrkliga livet. Gentemot vad i betänkandet anförts om att den patronella kallelserätten innebure ett obehörigt intrång i församlingarnas rätt, ville domkapitlet framhålla, att det ojämförligt största antalet patronella församlingar aldrig klagat över hittills gällande ordning. På grund av en i denna sak vunnen större erfarenhet än väl något annat domkapitel i riket kunde domkapitlet vitsorda, att den patronella kallelserätten ingalunda — om domkapitlet bortsåge från något mycket enstaka undantagsfall blivit ett frö till misshällighet eller varit till men för kyrkan och hennes intressen. Betänkandet utginge slutligen från den förutsättningen, att en patronus icke kunde antagas äga bättre förutsättningar än en menighet att bestämma om prästval. Då det vore fråga om att beröva patronus hans lagliga rätt, måste bevisas, att han hade sämre förutsättningar för rättens utövande eller att dennas utövning vållade skada. Detta bleve helt visst omöjligt att ådagalägga. Domkapitlet ville blott påminna om de ständigt upprepade klagomålen över församlingarnas sätt att utöva sin rösträtt vid prästval. Med kraft ville domkapitlet betona, att det från många synpunkter sett vore önskvärt, att tillsättning av prästerliga befattningar kunde ske i mera än en ordning. Domkapitlet vore över-

11 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

tygat om, att detta lände det kyrkliga livet till gagn. Och på grund av en ganska omfattande erfarenhet kunde domkapitlet vitsorda, att, åtminstone under senare tider, patronerna med synnerligen stor omsorg och samvetsgrannhet samt till välsignelse för församlingslivet i de flesta fall utövat sin kallelserätt. Genom de patronella kallelse ‘rätternas upphävande skulle, enligt domkapitlets förmenande, det kyrkliga livets bästa icke befordras utan snarare lida men.

En ledamot av sistnämnda domkapitel har uttalat skiljaktig mening och för sin del tillstyrkt, att patronatsrätterna upphävdes, enär tillsättning av prästerliga tjänster genom patronus syntes honom föråldrad.

Domkapitlet i Karlstad har anfört: Domkapitlets erfarenhet angående prästtillsättning i patronella församlingar vore, att utväljandet av prästman där skedde under större ansvarskänsla och med mera vaken insikt i församlingens behov än eljest vore regel. Församlingarnas eget val skedde icke sällan på det mest ansvarslösa sätt och utan ringaste hänsyn till de sökande prästmännens begåvning eller under föregående tjänstgöring ådagalagda skicklighet. Något sakligt intresse i riktning åt likformig tillämpning av den nyligen antagna prästbefordringslagen förelåge enligt domkapitlets förmenande icke.

Stockholms stads konsistorium har yttrat: Det hade allmänt erkänts, att patronatsrätten i det stora hela handhafts väl och att församlingarnas bästa genom dess utövande befordrats. Att under sådana förhållanden upphäva en den enskilde tillförsäkrad rätt för att lämna församlingen fri valrätt syntes endast böra åstadkommas på den frivilliga överenskommelsens väg. Församlingarnas rätt vid prästval vore genom den nya prästvallagen synnerligen väl tillgodosedd. Men även prästens rätt och bästa borde ifråga om hans befordran tillgodoses. Det funnes ingen tjänstemannakår, som hade så osäkra befordringsgrunder som prästerskapet. Så länge en präst, som oförvitligt skött sin tjänst, icke genom gällande lag vore tillförsäkrad befordran till åtminstone den lägsta ordinarie plats, borde ej ur lagstiftningen borttagas sådana bestämmelser, som kunde åtminstone i någon mån lämna tillfälle för prästen att på annan väg komma till befordran.

För min del anser jag, att starka principiella skäl tala för patronatsrätternas upphörande. Uppkomna under helt andra förhållanden än de nuvarande, hava dessa företrädesrättigheter, såsom i motiveringen till förslaget framhålles, med ändrade tidsförhållanden undandragits det naturliga stöd i den allmänna uppfattningen, de tidigare må hava ägt, och alltmer kommit att te sig såsom något stötande och obehörigt.

Departementschefen ang. kallelser ätternas vpphö- ? ande.

12 Kungl. Majis proposition Nr 21.

Patronatsrättsinstitutet utgör en kvarleva från en åskådning, enligt vilken godsherren ej blott var jordägare utan även hade en del rättigheter av offentligrättslig natur (skatterätt, domsrätt m. m.) Dessa rättigheter hava eljest för länge sedan upphävts, varemot de strävanden, vilka sedan snart eit sekel gjort sig gällande för patronatsrätternas avskaffande, blivit fruktlösa väsentligen av den anledning, att rättsliga binder ansetts möta mot ett upphävande på lagstiftningens väg av dessa rättigheter. Jag tillåter mig erinra om att sagda strävande vid flera tillfällen under 1800talet även från kyrkliga myndigheters sida vunnit vidsträckt anslutning. I detta avseende vill jag särskilt framhålla, hurusom domkapitlen, då de år 1892 sattes i tillfälle att yttra sig i ämnet, nära nog samstämmigt biträdde detta strävande.

Domkapitlena i Uppsala och Lund hava rätt ingående kritiserat de skäl, som i förslaget anförts för lämpligheten och önskvärdheten av patronatsrätternas, enkannerligen de patronella kallelserätternas, upphävande. Jag tillåter mig att något bemöta vad från dessa myndigheters sida härutinnan anförts.

Domkapitlet i Lund säger, alt man för att motivera ett upphävande av patronatsrätten, bör kunna bevisa, att en patronus har sämre förutsättningar för valets utövande än församlingen själv. För min del vill jag i motsats härtill göra gällande, att, då patronatsrätten innebär ett undantag från det normala förfarandet vid tillsättandet av präst, bevis bör fordras för att patronus äger bättre förutsättningar än församlingen i nämnda hänseende för att bibehållandet av ifrågavarande undantag skall kunna försvaras. Det torde emellertid vara uppenbart, att just ägandet av den eller den egendomen, med vilken patronatsrätten är förenad, icke kan göra vederbörande särskilt skickad att utöva det ömtåliga värvet att välja själasörjare för en hel församling. Åven om det skulle kunna sägas, att flertalet patroni på ett för församlingarna gagneligt sätt utövat sin kallelserätt, så föreligger dock möjligheten av att så icke sker. Då enligt den nya prästvallagen prästvalet i högre grad än förut är en alla församlingsmedlemmars angelägenhet, kommer det undantag från den allmänna ordningen, som de patronella kallelserätterna innebära, att bliva särskilt framträdande och än mer än förut framstå såsom ett obehörigt förmynderskap över vissa församlingar.

Domkapitlet i Lund har även särskilt påpekat, att från församlingarnas sida icke försports någon allmän önskan om ändring i hittills gällande ordning. Detta torde emellertid hava sin förklaring huvudsakligen i det förhållandet, att församlingarna räknat med möjligheten

13 Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

av att i samband med patronatsrättens upphävande få vidkännas betydande ekonomiska uppoffringar. Farhågorna i detta avseende torde emellertid, om upphävandet ordnas enligt nu förevarande förslag, i det ojämförligt största antalet fall vara ogrundade.

Av domkapitlet i Lund har även gjorts gällande, att den i bilagda betänkande uttalade åsikten att patronatsrätten blivit ett frö till misshälligheter inom de patronel^ församlingarna, hade mycket liten motsvarighet i verkligheten. I anledning härav vill jag emellertid påpeka, att i icke så få fall tvistigheter och t. o. m. processer i dessa frågor förekommit — något som obetingat måste vara till skada för församlingslivet.

Domkapitlena i Uppsala och Lund hava vidare haft en del erinringar i anledning av vad i betänkandet anföres därom att patronatsrättigheterna ofta utgjorde hinder för genomförande av önskade förändringar i den kyrkliga indelningen. Till bemötande av vad härutinnan anförts får jag upplysa, att de fall ingalunda äro få, då patronatsrättigbeterna visat sig innebära dylikt hinder. Jag vill särskilt påpeka, att befintlig patronatsrätt utgjort hinder för uppdelning av Munka-Ljungby och Ångelholms pastorat, en uppdelning som ansetts högst önskvärd och förordats av alla i saken hörda myndigheter. Vidare är det ett faktum, att befintlig patronatsrätt i ett rätt avsevärt antal fall utgjort hinder för sammanslagning av ett patronelit pastorat eller del därav med annat pastorat. Så har t. ex. varit fallet med Västeråkers, Bro och Skoklosters pastorat i Uppsala stift, Marbäcks pastorat i Linköpings stift, Lillkyrka, Tyresö och Osterhanninge (moderförsamling till Nämdö och Ornö patronel^ kapellförsamlingar) pastorat i Strängnäs stift samt Igellösa, Bosarps, Stehags, Balkåkra, Hesslunda, Skurups, Öveds, Skabersjö, Barsebäcks, Sövestads och Ullstorps pastorat i Lunds stift.

Samtliga de kyrkliga myndigheter, som avstyrkt förslaget, hava, såsom framgår av ovan återgivna yttranden, ansett, att vissa positiva skäl talade för patronatsrättigheternas bibehållande. Det synes mig emellertid vara påtagligt, att detta förordande av patronatsrätternas bibehållande icke så mycket är grundat på någon övertygelse om patronatsrättsinstitutets lämplighet i och för sig som fastmera därå, att patronatsrätterna skulle i viss mån neutralisera olägenheter beträffande prästbefordringen, vilka vore förbundna med den nuvarande prästvallagen. Jag anser emellertid, att frågan om dessa olägenheter ligger helt på sidan om den föreliggande frågan om patronatsrätternas upphävande. Det måste väl av alla medgivas, att den garanti, som patronatsrätterna skulle innefatta

Kunna pafronatsrättigheterna upphävas genom lagstiftning?

Domkapitlena i Uppsala och Lund härom.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

för en bättre prästbefordran, är synnerligen osäker. Om vissa olägenheter ifråga om prästbefordringen äro förbundna med den nuvarande prästvallagen — något som jag efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet anser mig kunna vitsorda — bör man sträva att få dessa olägenheter avhjälpta på bättre och säkrare väg än genom bibehållande av företrädesrättigheter för enskilda personer att utse själasörjare i vissa församlingar.

I följd av vad nu anförts kan jag ej finna annat, än att det är i hög grad önskvärt att de patronella kallelserätterna så snart som möjligt bringas att upphöra.

Av de myndigheter, som helt motsatt sig förslaget, hava domkapitlena i Uppsala och Lund till stöd för sitt avstyrkande även åberopat skäl av rättslig art.

Domkapitlet i Uppsala har härutinnan anfört: Det vore felaktigt att, såsom i betänkandet skett, uppställa alternativet offentlig rätt eller privat rätt. En tredje möjlighet gåves, nämligen att patronatsrättigheterna hade både offentlig och privat rätts natur. Den av A. Bäckström verkställda utredningen angående de i det s. k. gamla Sverige förefintliga patronatsrättigheterna ställde enligt domkapitlets mening utom allt tvivel, att så verkligen vore förhållandet. Åven om arten av det fång, varigenom patronatsrättigheten förvärvats, härvid icke skulle fälla det avgörande utslaget, så gåves dock ett sådant genom det sätt, varpå av församling bestridd patronatsrätt vindicerats. Ända in i senaste tid hade församling av Kungl. Maj:t hänvisats att inför domstol göra sin talan gällande gentemot den patronus, vilkens kallelserätt man bestred, och domstol hade, där talan fullföljts, meddelat vederbörligt utslag. Ett dylikt förfarande hade varit omöjligt, därest det här icke gällt ett privaträttsligt förhållande. Domkapitlet anslöte sig obetingat till den rättsåskådning angående patronatsrättigheternas privaträttsliga natur, varom myndigheter och riksdag varit ense ända till dess under år 1902 dåvarande. ecklesiastikministern i ett yttrande till statsrådsprotokollet gjorde gällande en annan uppfattning.

Domkapitlet i Lund har även hävdat den patronella kallelserättens privaträttsliga karaktär under framhållande bland annat att utövandet av rätten kunde ske i eget intresse på samma gång som i samhällets. Domkapitlet har slutligen uttalat, att det för domkapitlet vore ofrånkomligt, att, om kallelserätten fråntoges patronerna utan deras medgivande, därmed beginges en rättskränkning.

15 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Den av dessa båda domkapitel förfäktade meningen angående den patronella kallelserättens privaträttsliga natur har, såsom förut berörts och närmare framgår av den vid förslaget fogade historiken, vid åtskilliga tillfällen utgjort skäl för underkännande av yrkanden om patronatsrätternas avskaffande. Såsom synes av motiveringen till förslaget, är detta däremot byggt på den uppfattning att kallelserätterna äro av rent offentligrättslig natur. Jag ansluter mig obetingat till denna senare uppfattning. Det är en rättighets innebörd, som bestämmer, huruvida densamma är en privaträtt eller en offentlig rätt. Avgörande är däremot icke, huruvida rättigheten tillagts enskild person eller ej. Då prästtillsättningen i en församling är och alltid torde hava ansetts såsom en offentlig funktion, synes det mig otvivelaktigt, att den patronella kallelserätten är att hänföra till offentliga rättigheter och därför helt underkastad statens lagstiftning för sin fortvaro. Den omständigheten att patronatsrätt mestadels förvärvats genom förmögenhetsuppoffringar av enskilda personer kan ej föranleda till annat bedömande. Det är visserligen en enligt nutida rättsåskådning egendomlig företeelse att — såsom fallet är jämlikt bestämmelserna i 19 kap. 12 § kyrkolagen — rätt att tillsätta präst tillädes enskilda personer i följd av gåvor och andra förmögenhetsuppoffringar till kyrkliga ändamål. Men detta förhållande kan ej verka därhän, att prästtillsättningen i dylika församlingar vore att betrakta såsom något annat än en offentlig funktion. Det förtjänar måhända i detta sammanhang anmärkas, att enligt den kanoniska rätten, därifrån patronatsrätterna leda sitt ursprung, desamma likaledes förvärvades genom enskilda förmögenhetsuppoffringar till kyrkans förmån men icke desto mindre ansågos såsom rättigheter av offentlig natur. Än mera främmande än förutnämnda förvärvssätt synes för nutida åskådning det förhållande, att staten för åtskilliga patronatsrätter betingat och tagit vederlag i penningar eller gods. Härvidlag är dock att märka, att de patronatsrätter, som på dylikt sätt förvärvats, äro lukrativa och att vederlaget — såsom synes framgå av det sätt, varpå detta plägade beräknas — väsentligen betingats och givits för de förmåner av ekonomisk natur, vilka åtföljde kallelserätten. Men även om vederlaget skulle betingats och givits i någon män med tanke på kallelserätten, kan sådant ej inverka på bedömande av kallelserättens natur. Så skulle ej ens vara fallet, om kallelserätt — vad veterligen ej förekommit — enbart och för sig blivit förvärvad mot vederlag till staten. Hava kallelserätterna förvärvats i en ordning, som enligt nutida rättsåskådning ej synes väl förenlig med uppkomsten av offentliga rättigheter, innebär detta intet bevis för deras privaträttsliga karaktär. Lika litet ligger ett sådant bevis i det

Departementschefen om denna fr&^a.

Regleringen av den lukrativa sidan av patronat srätten.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

förhållande att patronatsrätterna regelmässigt äro av realrättslig karaktär, d. v. s. äro förbundna med viss egendom, så att de tillkomma dess innehavare. En liknande företeelse erbjöd ock den domsrätt, som i äldre tider understundom tillkom innehavarna av vissa gods. Därav att staten uppdrog sin rättskipningsmyndighet till godsiunehavaren följde ej, att denna myndighet förlorade sin offentlig-rättsliga karaktär. Ej heller kan jag, såsom domkapitlet i Uppsala, finna, att bevis för kallelserätternas privaträttsliga natur föreligger i det sätt, varpå tvister angående förefintligheten av patronatsrätt plägat lösas. Att dylika tvister hänskjutas till domstolarnas avgörande beror närmast därpå att enligt utfärdade författningar så skall ske. Någon privaträtt kränkes alltså enligt min mening ej därigenom att kallelserätterna fråntagas patronerna utan deras medgivande. Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra därom att den patronella kallelserätten blivit, såsom närmare berörts i betänkandet, på lagstiftningens väg upphävd såväl i Danmark som i Norge.

Såsom jag redan inledningsvis anmärkt, innehåller förslaget icke några bestämmelser angående avvecklingen av den lukrativa patronatsrätten. Det förutsattes i stället, att samtidigt med utfärdandet av lag angående upphävande av den patronella kallelserätten Kungl. Maj:t uppdrager åt någon sakkunnig person att under medverkan av vederbörande församlingar och patroner undersöka och närmare utreda förefintliga anspråk samt söka med ledning av den vunna utredningen åvägabringa en godvillig överenskommelse.

Kammarkollegium har i sitt yttrande uttalat, att ehuru det varit önskvärt, att en reglering av de ekonomiska spörsmål, som sammanhänga med patronatsrätt en, kunnat omfatta även den s. k. lukrativa sidan av densamma, kollegium dock funne, att då av i betänkandet angivna skäl förslag i detta avseende icke förelåge, frågan om själva kallelserättens upphörande icke borde uppehållas i avbidan därpå.

För min del kan jag såtillvida instämma i kammarkollegii uppfattning att, då jag anser det angeläget, att allt vad till patronatsrätten hörer snarast bringas att upphöra, det även enligt min mening varit önskvärt, om den lukrativa sidan av patronatsrätten kunnat avvecklas samtidigt som kallelserätten. Emellertid måste jag i likhet med författaren till bilagda förslag finna, att det för närvarande icke är lämpligt eller ens möjligt att genom lagstiftningens omedelbara ingripande reglera ifrågavarande befogenheter. Jag tillåter mig framhålla, att man, med hänsyn till patronatsbrevens olika innehåll och svårigheten att tolka desamma, givetvis måste räkna med att vid de lukrativa rättig-

17 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 21.

heternas upphörande en mängd skiftande anspråk komma att framställas. Då man för närvarande äger ganska ringa kännedom om de anspråk, som kunna göras gällande, skulle avsevärda svåiigheter möta att uppställa normer till ledning för avgörandet i åtskilliga punkter, där sådan ledning kunde erfordras; och bestämmelser, som i detta hänseende komme att meddelas, bleve måhända mindre ägnade att bidraga till uppkommande tvisters lösning än att framkalla en del ogrundade eller tvivelaktiga anspråk. Härtill kommer, att det av särskilda skäl måste anses särdeles öuskligt, att eu uppgörelse angående de lukrativa rättsförhållandena om möjligt åvägabringas på den frivilliga överenskommelsens väg. Den fråga, som vid reglering av patronatsrätternas lukrativa sida säkerligen i många fall torde träda i förgrunden och bereda stora svårigheter, torde vara frågan om fastställandet av patroni och församlingens ekonomiska mellanhavande i anledning av den patronella kyrkoförvaltningen. d. v. s. kyrkokassa^ ställning. I en del fall torde även kunna uppkomma fråga angående äganderätten till jord, som innehaves av patronus men varå församlingen kan framställa anspråk. Dessa svävande frågor, som äro av både svår och grannlaga natur, torde vara särskilt lämpade att lösas genom godvillig överenskommelse, i synnerhet som anspråk av nu förevarande slag samtidigt kunna framkomma å ömse sid<>r. Man synes kunna hysa berättigad förhoppning om att församlingarna och patronerna vid en sådan form för uppgörelse av de inbördes rättsförhållandena skola visa större tillmötesgående och ömsesidig förståelse än som stadie bliva fallet, därest dessa frågor komme att avgöras genom rättegång eller annat i lag reglerat avlösningsförfarande.

Jag vill slutligen erinra därom, att då frågan om patronatsrättigheternas upphävande under år 1902 förevar inför Kungl. Maj t, dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet ansåg, att den lukrativa sidan av patronatsrätteu borde särskiljas från kallelserätten och i första hand överlämnas till särskilda för ändamålet utsedda gode män för närmare utredning av förefintliga anspråk och upprättande av förslag till uppgörelser.

Av ovan anförda skäl har jag ansett mig kunna biträda förslagets ståndpunkt att låta förevarande lag allenast omfatta den patronella kallelserätten och vad därmed äger samband. Jag förutsätter därvid, att samtidigt med utfärdandet av lag om den patronella kallelserättens upphörande Eders Kungl. Maj:t uppdrager åt sakkunnig person att sammanträda med patronerna och representanter för församlingarna för utredning av de anspråk, som kunna stå i samband med avveckling av Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21.) 3

Antalet nu befintliga •patronatsrättigheter.

18 Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

deri lukrativa sidan av patronatsrätten, samt för uppgörande av förslag till överenskommelser i denna del.

Innan jag övergår till de särskilda bestämmelserna i lagförslaget, vill jag nämna, att, sedan det Beskowska betänkandet avlämnats, patronatsrättérna till Hjärtums och Västerlanda, Helgesta och Hyltinge, Löddeköpinge (annexförsamling till Borgeby, som fortfarande är patronell) samt Ingarö församlingar ävensom Svartnäs’ och Svabensverks kapellförsamlingar upphört, varjämte patronatsrätten till Morlanda pastorat såtillvida förändrats, att enligt en av Kungl. Magt fastställd överenskommelse mellan patronus och pastoratet patronus för all framtid avsagt sig rätten att disponera över de av honom uppburna kyrkoinkomsterna och förbundit sig att årligen redovisa dem till Morlanda församling, som å sin sida övertagit ansvaret för underhåll och nybyggnad av Morlanda kyrka.

För närvarande finnas 120 patronatsrätter.

Uti de å sid. 59 i betänkandet angivna förhållanden hava även i övrigt i samband med de nya löneregleringarna inträffat en del förändringar. Vid hittills fastställda löneregleringar hava 14 komministertjänster, som tillsatts patronel^, antingen redan indragits eller förklarats skola indragas vid nuvarande innehavares avgång. Vidare skall enligt löneregleringsresolution den 6 juli 1917, då nuvarande innehavarna av kyrkoherdetjänsterna i Ångsö och Kungsåra församlingar avgå, dessa båda församlingar sammanslås med Kärrhö församling till ett pastorat med kyrkoherde i Kärrhö och komminister i Ångsö. Patronatsrätten till Ängsö församling skulle således för framtiden komma att gälla en komministertjänst i stället för förut en kyrkoherdetjänst.

Med iakttagande av samtliga ovannämnda förändringar skulle i gamla Sverige kyrkoherde utses patronel^ i 64 pastorat, av vilka 7 endast äro alternativt patronella. T 18 av nämnda 64 pastorat äger patronus jämväl utse komminister.

Dessutom tillsättes uti 10 annex- eller kapellförsamlingar, tillhörande i övrigt icke-patronella pastorat, komminister eller kapellpredikant i patronell väg.

I Skåne, Bulland och Bohuslän utses i 46 pastorat kyrkoherde patronelit. Av dessa 46 pastorat äro 22 alternativt patronella.

I 42 av de patronella pastoraten i dessa provinser, Morlanda inberäknat, är patronatsrätten lukrativ.

Lagförslagets titel har jag ändrat för att i densamma må komma till uttryck vad med lagen närmast avses: upphävande av den patronella kallelserätten.

19 Kungl. Maj:ts proposition År 21.

I 1 § av det Beskowska lagförslaget meddelas bestämmelser dels angående vilka kallelserätter och därmed jämförliga rättigheter förslaget avser och dels angående tidpunkten för rättigheternas upphörande.

Beträffande sistnämnda fråga ämnar jag icke följa förslagets regel om kallelserätternas upphörande vid utgången av respektive, vid lagens ikraftträdande löpande löneregleringsperioder. Då på grund av den ståndpunkt jag härutinnan intager, vartill jag ber att få återkomma vid behandling av frågan om tidpunkten för lagens ikraftträdande, bestämmelse om tidpunkten för rättigheternas upphöraude icke bör meddelas i 1 §, har jag icke berört denna fråga här. I övrigt har, för vinnande av större överskådlighet, denna paragraf undergått en rent formell omredigering.

I fråga om innehållet i denna paragraf tillåter jag mig hänvisa till den motivering, som betänkandet innehåller.

Såsom av lagtexten framgår, omfattar förslaget endast enskilda kallelserätter till ordinarie prästerliga tjänster, men däremot icke enskilda personer tillkommande kallelserätter till extra ordinarie prästbefattningar (brukspredikantbefattningar o. d.) Emellertid har domkapitet i Lund i fråga om andra stycket av 1 § i det Beskowska förslaget (motsvarande punkt 2 i det inom departementet omarbetade lagförslaget) yttrat följande: »Bestämmelsen åsyftar tillsättning av tjänster, som tillkommit

genom enskilt initiativ, och vilkas avlöning bestrides genom frivilligt åtagande. Sådana tjänster hava inrättats t. ex. vid större industriella verk. Härvid erhållna tillsättningsrättigheter skulle enligt lagförslaget upphöra i likhet med patrouatsrätterna», och menar domkapitlet, att följden av förslagets antagande skulle bliva, att nya befattningar av nu nämnd art ej komme att inrättas, något som måste bliva menligt i religiöst avseende. Det synes mig antagligt, att den av domkapitlet sålunda framställda anmärkningen beror på ett förbiseende av att ifrågavarande bestämmelse, liksom bestämmelsen i första punkten i samma paragraf, endast äger avseende å ordinarie prästerliga tjänster i församlingar. Av motiveringen till förslaget framgår ock, att ifrågavarande bestämmelse närmast avser andra enskilda företrädesrätter i fråga om tillsättning av ordinarie prästerliga församlingstjänster än kallelserätt (såsom den rätt, som någon gång förekommer för enskild person att besätta förslagsrum till sådan tjänst* 1), men att åt nämnda bestämmelse givits den mera generella avfattning, den nu har, i syfte

•) Den i betänkandet å sid. 77 omnämnda förslagsrätten till komministersbefattningen i Stjärnorp har enligt den nya löneregleringsresolulionen av den 17 juni 1916 upphört f. o. m. den

1 maj 1917, från vilken dag befattningen tillsättes i vanlig ordning.

1 § i lag {Orslagct

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

att utesluta varje tvivelsmål därom, att enligt förslaget skola upphöra även sådana kallelserätter till ordinarie prästerliga församlingstiänster, vilka ej uttryckligen benämnts patronatsrätter. Till ordinarie prästerliga tjänster torde omöjligt kunna hänföras sådana befattningar vid industriella verk m. m., vilka omförmälas i 48 § 2 mom. prästvallagen. Under den i 1 § prästvallagen använda beteckningen ordinarie prästerlig tjänst falla ej tjänster, som till ingen del avlönas med ordinarie prästlöuemedel. Här må emellertid i anledning av domkapitlets anmärkning särskilt betonas, att förslaget ej drabbar tillsättningsrätt till prästerlig tjänst, vilkens avlöning helt bestrides genom frivilligt åtagande. Har en vid bruk, annat industriellt verk eller egendom inrättad prästerlig beställning kommit att ingå i prästerlig lönereglering såsom ordinarie församlingstjänst, äga däremot bestämmelserna i förslaget tillämpning å tjänsten. Tjänstinnehavaren avlönas då åtminstone endels av församlingen, och den omständigheten att en församlingsmedlem, såsom ibland inträffar, lämnar ett högre lönebidrag än vanliga beräkningsgrunder skulle föranleda bör ej medföra, att kallelserätt, som tillagts honom, skall bestå. Ett antagande av den grundsats, att en kallelserätt till ordinarie tjänst skulle bestå, så snart rättens innehavare lämnar särskilt lönebidrag, synes så mycket mindre kunna anses lämpligt, som det särskilda lönebidraget kan vara ganska obetydligt. Skulle domkapitlet med sin anmärkning tilläventyrs åsyftat att förorda en sådan grundsats, kan jag ej biträda domkapitlets mening.

Det kunde möjligen ifråga om nu berörda e. o. prästerliga befattningar sägas, att då ju befolkningen å den plats, där prästmannen ifråga tjänstgör, är huvudsakligen hänvisad till honom såväl i hans egenskap av predikant som för kyrkliga förrättningar, denna befolkning har stort intresse av att till befattningen utses en person, för vilken den kan hysa förtroende. Härav skulle möjligen kunna slutas att även nu avsedda kallelserätter borde upphöra.

Något dylikt har jag emellertid icke ansett mig böra föreslå och detta av flera skäl. Dels falla nu ifrågavarande kallelserätter icke under kyrkolagens bestämmelser, vadan de icke äga omedelbart samband med förevarande lagstiftning. Dels bidraga övriga församlingsmedlemmar ju icke på något sätt till befattningsinnehavarens avlönande och kunna därför icke göra anspråk på att få betrakta denne såsom en församlingens tjänstinnehavare. Något intrång i församlingens naturliga tillsättningsrätt ifråga om egna befattningsinnehavare sker således ej. Man torde tvärtom vara berättigad antaga, att befintligheten av de befattningar, varom nu är fråga, endast är till gagn för befolkningen å de platser, där prästen ifråga tjänstgör, och att det icke finnes någon

21 Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

anledning att förhindra tillkomsten av nya dylika befattningar. Av dessa skäl har jag i denna fråga anslutit mig till den ståndpunkt, som det avgivna betänkandet innehåller.

Ifråga om de i betänkandet angivna fall, där med en i patronell väg tillsatt prästerlig tjänst är förenad folkskollärartjänst, erinras därom, att patronatsrätten till Ingarö och Svabensverks församlingar, i vilka en dylik sammankoppling förekommit, såsom förut anmärkts, numera upphört.

2 § i förslaget innehåller bestämmelser angående i vad mån i patronatsrätterna ingående skyldigheter skola upphöra.

I första stycket av denna paragraf meddelas bestämmelser ifråga om den skyldighet att bidraga till tjänstinnehavares avlönande, som i en del fall åligger patronus. Dylik avlöningsförpliktelse skulle enligt förslaget upphöra, när den gäller prästerlig tjänstinnehavare, samtidigt med kallelserätten, d. v. s. med utgången av löpande löneregleringsperiod, och när den gäller annan befattningshavare, vid utgången av den tid, för vilken bidrag tillförsäkrats denne.

Jag vill till en början erinra om att patronatsrätterna till Svartnäs’ och Svabensverks kapellförsamlingar, i vilka förut patronus erlagt vissa bidrag till respektive befattningshavares avlöning, numera upphört. Vidare får jag upplysa, att i samband med redan fastställda nya löneregleringar skett en del förändringar ifråga om förut förekommande förpliktelser att bidraga till avlönande av präst genom särskilda tillskott i penningar eller persedlar. Så bar patroni bidragsskyldighet i detta avseende alldeles bortfallit beträffande kapellpredikantbefattningen i Nämdö kapellförsamling, varjämte avsevärda förändringar i detta hänseende ägt rum beträffande kyrkoherdebefattningarna i Söderfors’ och Voxna församlingar. Bidragsskyldighet i denna form till avlönande av präst förekommer, såvitt tillgänglig utredning ger vid handen, numera endast i följande fall:

Forsmark: Patronus har plägat tillhandahålla kyrkoherden fri ved och, sedan han i ärendet angående ny lönereglering i pastoratet, vilken kommer att bliva fastställd inom den närmaste tiden, förbundit sig att fortfarande göra detta, torde saken i den nya löneregleringsresolutionen komma att ordnas så, att särskilt bränsleersättning fastställes att dock ej utgå, så länge patronus tillhandahåller fri ved.

Söderfors: Kyrkoherden åtnjuter numera enligt lönereglerings-

resolution den 12 februari 1915 endast vissa från patronus utgående naturaförmåner (mjölk, ved, dagsverken och skjutsar), därvid dock så ordnats, att lönen fastställts för sig, oberoende av förmånerna, och avdrag för dessa sker, så länge de utgå.

3 § t lagförslaget.

22 Kungl. Majds proposition Nr 21.

Voxna: Kyrkoherden åtnjuter numera enligt löneregleringsreso-

lution den 3 september 1915 endast fri ved, vilket innehavaren av kallelserätten, Ljusne-Voxna aktiebolag, efter särskild förfrågan i löneregleringsärendet förbundit sig att fortfarande tillhandahålla.

Gustav-Adolf (annexförsamling till Norra Råda församling i Värmlands län): Innehavaren av kallelserätten, Uddeholms aktiebolag, är

enligt gällande lönereglering, som utgår den 30 april 1933, pliktig att utöver vanliga pastoralier såsom särskilda lönemedel till den i församlingen anställde kapellpredikanten erlägga viss kvantitet spannmål.

Höganäs: Innehavaren av kallelserätten, Höganas-Billesholms aktiebolag, skall enligt nu gällande lönereglering, som utgår den 30 april 1922, särskilt bidraga till kyrkoherdens avlöning med visst kontant belopp.

Skur ap: Sedan äganderätten till förutvarande kyrkoherdebostället

i rättegång tilldömts patronus, har denne i en med kammaradvokatfiskalsämbetet å Kungl. Maj:t och Kronans vägnar träffad överenskommelser vilken godkänts av Kungl. Maj:t, förbundit sig att, så länge patronatsrätten äger bestånd, till församlingen utgiva särskilt bidrag till kyrkoherdens avlöning med markegångsvärdet å viss kvantitet spannmål, dock högst 2,000 kronor.

Som i motiveringen till förevarande paragraf i förslaget omförmäles, förekommer även i vissa fall, att patronus på det sätt bidrager till prästs avlöning, att han tillhandahåller boställe, som fortfarande äges av honom. Det rör sig här om rena undantagsfall. I regel har, då boställe upplåtits av någon innehavare av patronatsrätt, dylik upplåtelse skett med full äganderätt. Oftast har en sådan med full äganderätt gjord upplåtelse skett av någon företrädare till den, som förvärvat patronatsrätt, eller ock av denne själv före förvärvet av patronatsrätten, varvid upplåtelsen åberopats till stöd för ansökningen om patronatsrätt.

I några få fall förekommer, att underhåll och nybyggnad av prästboställe åvilar patronus eller åtminstone faktiskt fullgöres av denne. Beträffande kyrkoherdebostället i Voxna församling har i den senaste löneregleringsresolutionen dylik skyldighet uttryckligen ålagts bruksägaren. I Söderfors och Forsmarks församlingar underhållas de boställen, som disponeras av kyrkoherdarna, av respektive bruksägare, utan att någon direkt skyldighet därtill är påvisbar. I

I det Beskowska betänkandet yttras, att det understundom kan åligga patronus att särskilt bidraga till avlönande av annan tjänstinnehav.ire än präst. I detta hänseende uttalas, att av den utredning, som förelåge, syntes framgå, att klockarboställen i några fall skulle tillhöra

23 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

patronus samt att patronus i något fall åtagit sig förpliktelse i annan form för avlönande av annan tjänstinnehavare än präst.

Vad angår klockarboställena, så föreligger numera uti regeringsrådet Thulins under år 1919 till Eders Kungl. Maj:t avlämnade utredning angående klockar-, organist- och kantorsbefattningarna en utförlig redogörelse över samtliga klockarboställen inom riket. Denna utredning har, såvitt angår inom patronella pastorat befintliga boställen, en utav de av mig tillkallade sakkunniga genomgått, och har därvid befunnits, att det endast i ett par fall är klart, att patronus äger jord, som nu disponeras såsom klockarboställe. I intet av dessa fall tillsätter emellertid patronus klockare och den avlöningsförpliktelse, som skulle ligga i tillhandahållandet av jorden, kan ej heller på annan grund anses förenad med patronatsrätten.

Enligt det Beskowska betänkandet skulle det även »i något fall» förekomma, att patronus i annan form än genom tillhandahållande av boställe åtagit sig förpliktelse för avlönande av annan tjänstinnehavare än präst. Det fall, som här åsyftas, torde vara Svabensverks kapellförsamling, i vilken klockar- och organistbefattuingen bestritts av kapellpredikanten-folkskolläraren mot särskild ersättning av patronus, Kopparbergs och Hofors sågverksaktiebolag. Då patronatsrätten till denna församling, enligt vad förut anförts, upphört, är numera icke att räkna med detta fall. I

I 2 § 2 mom. av det Beskowska förslaget meddelas stadgande angående upphörande av den skyldighet ifråga om byggande eller underhåll av kyrka, som understundom åvilar innehavare av icke-lukrativ patronatsrätt. Givet är, att den skyldighet i ifrågavarande hänseende, som alltid åligger innehavare av lukrativ patronatsrätt, icke skall rubbas i samband med upphävande av kallelserätten utan, såsom förutsatts i den allmänna motiveringen, upphävas först i sammanhang med avvecklingen av den lukrativa sidan av patronatsrätten. Såsom i motiveringen till betänkandet omförmäles, förekommer det emellertid i några fall, att innehavare av icke-lukrativ patronatsrätt underhåller församlingskyrkan. De enda fall, där en förpliktelse i detta hänseende är påvisbar, torde vara ifråga om församlingskyrkorna i Hållnäs och Tegelsmora församlingar. 1 samband med tillkomsten av patronatsrätten till dessa församlingar utfäste sig nämligen patronus uttryckligen att vidmakthålla kyrkorna. I övrigt förekommer, att församlingskyrkan underhålles av patronus i eu del församlingar, som tillkommit vid bruksanläggningar. Att ägarna till respektive bruk fortfarande vidmakthålla kyrkan har sin förklaring i det förhållande att kyrkan ursprungligen byggts av bruksägarna.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Beträffande samtliga i 2 § avhandlade bidrag av patronus torde det ligga i sakens natur, att de böra upphöra med patronatsrättens upphävande. Ofta är bidragsskyldigheten synnerligen intimt förenad med kallelserätten, i det att den åtagits under förutsättning av kallelserätts erhållande eller för den tid kallelserätten varar. Även där sambandet mellan kallelserätten och bidragsskyldigheten icke är av nu angivna beskaffenhet, är det så, att skyldighetens fortbestånd sammanhänger med kallelserättens befintlighet. Detta gäller särskdt bruksförsamlingarna, där vanligen bruket från början byggt kyrka och försett pastor med lön och bostad. Att i dessa församlingar en del förpliktelser i dessa hänseenden fått kvarstå, oaktat prästbefattningarna ändrat karaktär och i sedvanlig ordning undergått lönereglering, har berott på patronatsrättens fortsatta bestånd.

Av nu anförda skäl synes det mig vara med rättvisa och billighet överensstämmande att alla nu avhandlade förpliktelser upphöra i samband med kallelserätten.

Vad angår den närmare tidpunkten för förpliktelsernas upphörande så ämnar jag, såsom jag förut antytt, ;cke följa det Beskowska förslagets regel att kallelserätterna skulle upphöra med utgången av löpande löneregleringsperioder. Jag ämnar — av skäl, vartill jag ber att senare få återkomma — föreslå, att kallelserätterna skola upphöra redan med utgången av det år, under vilket förevarande lagförslag kan hinna bliva slutbehandlat. Frågan är då, om det fiunes någon anledning att fastställa någon annan tidpunkt för upphörande av de i 2 § avhandlade förpliktelserna. För sitt förslag om kallelserätternas upphörande först med utgången av respektive löneregleringsperioder anför Beskow bland annat det skälet, att man därmed undgår en eljest i en del fall nödvändig revision av gällande lönereglering. Givet är nämligen, att, om de förpliktelser, som enligt fastställd lönereglering åvila patronus, upphävas, någon annan måste övertaga förpliktelserna, ty befattningshavaren har naturligtvis anspråk på att under löneregleringsperioden få åtnjuta oavkortade de förmåner, som enligt löneregleringen varit förenade med tjänsten. Det kan visserligen vara sant, att ur nu anförda synpunkt det vore enklast, om eventuella avlöningsförpliktelser kunde kvarstå orubbade under löpande löneregleringsperiod eller åtminstone till nuvarande befattningshavares avgång. Det förstnämnda synes mig emellertid icke ens kunna ifrågasättas, enär ju i sådan händelse patronus skulle kunna komma att lämna särskilda bidrag till präst, med vars tillsättande han icke haft mer att skaffa än övriga församlingsmedlemmar. Vad det senare alternativet angår, så kunde visserligen såsom skäl för detsamma anföras, att innehavaren av kallelserätten faktiskt mister denna

25 Kungl. Maj ds proposition Nr 21.

rätt först när efter senast tillsatta befattningshavares avgång ny befattningshavare skall tillsättas. Det torde emellertid vara ofrånkomligt, att kallelserätten upphör att vara fästad vid patrongodset redan från och med den tidpunkt, då nämnda rätt enligt lagen upphör; och vid sådant förhållande synes det mig följdriktigast att låta de förpliktelser, varom nu är fråga, upphöra samtidigt med kallelserätten. Den omständigheten att det härmed blir nödvändigt att göra några mindre ändringar i en del löneregleringar torde så mycket mindre få inverka på denna frågas avgörande, som de fall, där detta måste ske, enligt vad förut anförts, äro mycket fåtaliga.

Då såsom förut anmärkts, det icke med full visshet kan sägas, att med tillsättningsrätt enligt 1 § finnes förenad någon avlöningsförpliktelse till annan befattningshavare än präst, finnes icke anledning att, som i det Beskowska förslaget skett, fastställa någon särskild tidpunkt för bortfallande av dylik förpliktelse. Åven om emellertid eu sådan med tillsättningsrätt enligt 1 § förenad avlöningsförpliktelse till annan tjänstinnehavare än präst skulle kunna påvisas — det kunde möjligen tänkas, att patronus i något fall styrker äganderätt till ett klockarboställe, vars upplåtande äger samband med patronatsrätten — så synes mig icke tillräckligt starka principiella skäl tala för en annan regel ifråga om tidpunkten för denna avlöuingsförpliktelses upphörande än beträffande avlöningsförpliktelse till prästerlig befattningshavare.

3 § i det Beskowska förslaget innehåller den för övrigt självklara 3 regeln om att efter upphörande av de i 1 och 2 §§ omförmälda rättigheter och skyldigheter, de allmänna reglerna för tjänsters tillsättande och skyldigheters utgörande skola tillämpas.

I 4 § av Beskows förslag äro intagna bestämmelser rörande er- 4 sättningsanspråk, som kunna tänkas framkomma i anledning av upphävandet av den patronella kallelserätten eller av annan rätt, som omförmälts i 1 §.

Enligt första punkten i 4 § skall ersättning ej utgå för själva kallelserätten liksom ej heller för annan i 1 § avsedd rätt.

Detta stadgande synes mig vara tillfyllestgörande motiverat i förslaget. Att ersättning för själva kallelserätten ej skall utgå följer av det betraktelsesätt, som ligger tdl grund för hela förevarande lag: kallelserättens offentligrättsliga natur.

I andra och följande punkter av 4 § i Beskows förslag meddelas bestämmelser angående frågan huruvida och i vad mån ersättning skall utgå för gåvor och kostnader, som stått i samband med kallelserättens uppkomst eller blivit av dess innehavande föranledda.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21.)

§ i lagförslaget

§ i lagförslaget.

26 Kammarkollegium ang frågan om ersätt ning förvissa gåvor och kostnader.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Förslaget uppställer härutinnan den regel, att ersättning i anledning av rättens upphörande endast skall utgå i de fall, då boställe blivit skänkt till församling eller annan kostnad till dess förmån blivit gjord under uttryckligt förbehåll om rättens uppkomst eller fortsatta bestånd. Enligt förslaget skall i dylika fall ersättning med värdet av vad sålunda utgivits lämnas av församlingen till rättens innehavare; och har denne, om han vill fordra ersättning, att inom viss angiven tid instämma församlingen vid äventyr att han eljest är sitt anspråk förlustig. Emellertid göras i den sålunda uppställda regeln vissa modifikationer, varigenom ersättningsrätten ytterligare begränsas. Sålunda skall i anledning av kallelserättens upphörande ersättning ej i något fall utgå för kostnad, som skett till fullgörande av förpliktelse, varom i 2 § sagts, och ej heller i något fall till innehavare av lukrativ patronatsrätt för kostnad för kyrkobyggnad eller annan kostnad, som eljest bestrides med kyrkans medel. Slutligen göres i den uppställda regeln en modifikation av innebörd, att innehavare av lukrativ patronatsrätt, vilken är berättigad till ersättning, ej behöver framställa sitt ersättningsanspråk i sammanhang med kallelserättens upphörande utan kan låta därmed anstå, tills fråga blir om reglering av patronatsrättens lukrativa sida.

Mot förslagets bestämmelser i dessa hänseenden hava erinringar framställts dels av kammarkollegium dels ock av domkapitlet i Göteborg.

Kammarkollegium har i sitt utlåtande anfört: Det förefölle kollegium mycket tvivelaktigt, om det kunde vara riktigt att, på sätt enligt förslaget skett, genom lag reglera rätten till ersättning för upplåtelse eller kostnad, som patronus eller hans företrädare i vissa fall vidkänts. Man vore här — i motsats mot vad som gällde i avseende å ersättningför själva kallelserättens upphörande — inne på eu fråga, som uppenbarligen folie inom privaträttens område. Det tillkomme ej kollegium att bedöma, huruvida och i vilken omfattning de bestämmelser, som återfunnes i förslagets 4 § 2 och 3 styckena, stode i överensstämmelse med nu erkända allmänna rättsgrundsatser — eller med andra ord, huruvida förslaget genom att, på sätt som skett, bestämma ersättningsrätten komme att införa begränsning i den rätt, som på grund av nu gällande rättsregler skulle i händelse av patronatsrätts upphörande tillkomma patronus, eller måhända tillerkänna patronus en efter berörda rättsregler icke tillkommande rätt eller tilläventyrs på patronatsrättens innehavare överflytta en rätt, som enligt samma rättsregler skulle tillhöra den ursprunglige upplåtarens arvingar. Emellertid ansåge sig kollegium våga det uttalande, att små, om ens några utsikter funnes

27 Kungl. Maj te proposition Nr 21.

att vinna bifall till ett vid domstol framställt yrkande, att en patronus, som genom statsmakternas beslut ginge miste om sin patronatsrätt, måtte på grund av patronatsrättens upphörande berättigas återbekomma fast egendom, som han för ecklesiastikt ändamål bortskänkt i syfte att därigenom grundlägga rätt att kalla präst, eller att utfå ersättning svarande mot berörda gåva eller mot kostnad, som ban i enahanda syfte vidkänts. Kollegium ansåge för sin del att, likasom för närvarande tvister om patronatsrätt handlades av domstolarna, det borde vara lagtillämpningen förbehållet att med stöd av allmänna rättsregler och med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet träffa avgörande även beträffande dylika anspråk. För den av kollegium sålunda föreslagna anordning talade även den omständigheten, att efter kollega övertygelse de fall komme att bliva ganska fä, då en patronus eller arvingarna till den. som grundat patronatsrätten, funne sig föranlåtna att på grund av patronatsrättens upphörande göra anspråk på gåvas återgång eller på ersättning för gåva eller annan kostnad, som i 4 § avsåges. Vid bedömande av det föreliggande spörsmålet borde, enligt kollega mening, ej heller lämnas utan uppmärksamhet den omständigheten, att en reglering genom lag av rätten att, i händelse av patronatsrättens upphörande, erhålla gottgörelse för gåva eller kostnad, som hade sammanhang med patronatsrättens uppkomst, lätteligen kunde komma att verka normerande i avseende på andra härmed i viss mån jämförliga fall. Kollegium tänkte härvid exempelvis på sådana fall, då en person, som i syfte att möjliggöra inrättande i pastorat av en komministratur donerat hemman till komministerboställe, eller sådan persons rättsinnehavare i händelse av komministraturens indi-agning väckte anspråk på att hemmanet skulle till honom eller dem återfalla. Då det förefölle kollegium, som en på nu nämnd eller därmed jämförlig omständighet grundad återgångs- eller ersättningstalan skulle hava väsentligen större utsikter att kunna bifallas än en liknande talan, som grundades allenast på patronatsrättens upphörande, syntes det kollegium, att en tillämpning å sådant fall av den i nu ifrågavarande punkter angivna rättsregeln skulle komma att verka inskränkande i de rättigheter, som enligt nu gällande allmänna rättsregler skulle erkännas tillkomma en donator och hans rättsinnehavare.

För den händelse de av kollegium framhållna betänkligheter icke skulle finnas förtjäna avseende, utan det ansåges riktigt att återvinningsrätten i händelse av patronatsrättens upphörande reglerades genom lag, ansåge kollegium, att lagen borde grundas på den princip, att i följd av patronatsrätts upphörande rättens innehavare eller annan icke skulle vara

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

berättigad till gottgörelse för gåva eller kostnad, som stått i samband med rättens uppkomst eller blivit av dess innehavande föranledd.

I övrigt bär kollegium med anledning av de föreslagna bestämmelserna i 4 § framställt bland andra följande erinringar: Det syntes

mindre lämpligt att lagstiftningsvis träffa ett avgörande, vem det tillkomme att göra gällande ersättningsanspråk, utan borde det åt lagtilllämpningen lämnas öppet att avgöra, om rätten ifråga tillhörde patronus eller donators arvingar. Ett närmare studium av de förhållanden, varunder patronatsrätt upplåtits, gåve vid handen, att dessa förhållanden vore ganska växlande samt att därför någon bestämd gränsskillnad med hänsyn till den olika naturen av de olika fallen svårligen läte sig uppdragas. Så syntes det exempelvis kunna vara synnerligen vanskligt att skilja mellan fall, där beträffande fast egendom sådan skulle anses upplåten med endast nyttjanderätt, och fall, där överlåtelse skulle anses hava skett av äganderätt men i den avsikten, att gåvan skulle återgå, om kallelserätten fråntoges vederbörande. Även i övrigt vore det stundom vanskligt att avgöra, om sådant uttryckligt förbehåll skulle anses föreligga, som i förslaget åsyftades. Medan vidare i vissa fall den upplåtna fastigheten eller den nedlagda kostnaden gjorts med förbehåll om kallelserätt för givaren eller för honom och hans efterkommande, hade i andra fall förbehållits sådan rätt för donator och hans efterträdare i den av honom ägda fastigheten o. s. v. Det syntes även förefinnas fall, där återgång av en i samband med patronatsrätt gjord donation eller dess värde kunde med lika fog förklaras böra äga rum, utan att sådant uttryckligt förbehåll förelåge, som förslaget omförmälde. Omständigheterna vid gåvans givande kunde nämligen även eljest antagas vara sådana, att det måste anses, att den tillkommit endast under förutsättning av sådan rätt.

Den i ärendet föredragande ledamoten av kammarkollegium har såtillvida varit av skiljaktig mening, att han ansett sig ej kunna biträda kammarkollegii uppfattning att åt domstolarnas prövning för varje särskilt fall borde lämnas frågan om rättsverkningarna i ekonomiskt avseende av kallelserätternas upphävande. Såväl härom som beträffande ersättningsfrågan i övrigt har denne ledamot anfört: Åven om det vore att hoppas, att anspråk i förevarande avseende skulle sparsamt förekomma, måste man i allt fall härom sväva i ovisshet. Det vore lämpligt, att den brist på ledning för domstolarna, som härutinnan måste anses råda, undanröjdes genom meddelande av uttryckliga lagbestämmelser. Den av kollegium uttalade farhågan, att en lagstiftning i förevarande ämne skulle kunna verka prejudicerande för eller inskränkande i de rättigheter,

29 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

som enligt gällande allmänna rättsregler kunde tillkomma en donator och hans rättsinnehavare, syntes ogrundad, då det icke kunde antagas, att en lagsiiftning på här ifrågavarande speciella område skulle bliva tillämpad utanför den ram, som blivit för densamma utstakad.

Frågan i vad mån patronatsrättens upphävande skulle föranleda återgång av fast egendom, vilken av patronus eller hans företrädare såsom gåva upplåtits med äganderätt syntes nära sammanhänga med den verkan, man vid fråga om dylik upplåtelse borde enligt svensk rätt tillerkänna ett vid densamma fästat s. k. resolutivt villkor. Detta kunde icke anses höjt över allt tvivel. För nu ifrågavarande fall komme i betraktande bland annat i sin män den långa tid, som förflutit, sedan gåvan gavs och villkoret uppställdes, samt den förändring i åskådningssätt i förevarande avseende, som därunder ägt rum och som gjorde det till en helt naturlig sak, att nu avskaffades ett institut, vilket ej längre betingades av de förhållanden, som på sin tid motiverat dess inrättande. Härmed sammanhängde nära, att det intresse, som i allmänhet kunde anses förefinnas om upprätthållande av ändamålet med en gåva, i förevarande fall, och försåvitt berörda ändamål verkligen kunde anses hava varit att grundlägga patronatsrätt, måste betraktas såsom väsentligen försvagat såväl från givarens och hans arvingars sida som från patronatsrättsinnehavarens och det allmännas. Däremot framträdde här desto starkare det moment av nämnda äudamål, som representerades av den faktiske ägareu av den upplåtna egendomen, den egentlige gåvotagaren. Liksom offentlig myndighet hittills ofta haft att angiva och närmare förklara patronatsrättens innehåll, huruvida och av vem den borde utövas, så torde därför också numera dess upphävande knappast kunna i vidare mån betraktas såsom en rubbning av det med gåvan avsedda ändamål, än som eljest ansåges i allmänt intresse vara medgivet t. ex. i fråga om stiftelser. Det rörde sig nämligen nu om upphörande av patronatsrätten såsom institut betraktad. Skillnaden häremellan och det fall att fråga vore att, med bibehållande av sagda institut, endast i ett eller annat fall beröva vederbörande hans patronatsrätt syntes, även ur givarens synpunkt ‘ sett, i ögonen fallande. I betraktande av innehållet i 19 kap. 12 § kyrkolagen kunde det knappast heller anses tillräckligt motiverat att giva en patronus, vars företrädare å hans fastighet en gång vid en viss donation uppställt ett mer eller mindre uttryckligt förbehåll i angiven riktning, en sådan företrädesställning, som skulle bliva händelsen, därest ett dylikt förbehåll tillmättes den rättsverkan, vilken nu ifrågasattes, i förhållande till det stora flertalet övriga patroner, vilkas företrädare, måhända med nyssnämnda lagrum för ögonen,

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

kunde hava vidkänts vida större uppoffring. Härtill komme att, såvitt kunnat utrönas, endast i ett av de fall, som nu vore i fråga — nämligen rörande vissa frälseräntor — givaren syntes hava fast det uttryckliga förbehållet, att gåvan skulle under angiven förutsättning gå åter eller lämnat föreskrift om vart den skulle gå. I stället syntes de föreliggande uttalanden, som skulle kunna anses från givarens sida syfta på en dylik avsikt, på ytterligare möjligen något undantag när, ganska obestämda och svårtolkade. Beträffande särskilt de i omförmälda stadgande i kyrkolagen först omnämnda fall av patronatsrätt för den »som givit jord och grund till, då kyrkan uppbyggdes», torde det böra antagas ligga utom sannolikhetens gräns, att sådan jord skulle av någon patronus återfordras. För dylika fall torde alltså redan av denna anledning rätt till ersättning för honom ej behöva stipuleras. Vad slutligen anginge de fall av (icke lukrativ) patronatsrätt, där bidrag lämnats till kyrkas byggande och underhåll, framhölles i motiveringen till förslaget, att detsamma av anförda skäl förutsatte, att på grund av svårigheter i bevisningsavseende i praktiken någon ersättning knappast skulle kunna utgå, vadan alltså i dessa fall rätten till sådant syntes vara endast av teoretisk betydelse. I nära sammanhang härmed stode, att föremålet för här avsedda uppoffringar ofta ej kunde anses hava blivit på det sätt särskilt för sig avskilt, som torde erfordras för att anspråk, som hade avseende å dess värde, skäligen skulle kunna framställas. Nu åsyftade uppoffringar syntes också hava hänfört sig till sådana rent personliga intressen för en viss patronus, vilka endast föga eller icke alls rörde nuvarande innehavare av den fastighet, varmed patronatsrätt blivit förbunden.

Av anförda skäl och med hänsyn även till de grannlaga förhållanden, som här vore i fråga, vore det mest tilltalande, om ett förslag i förevarande ämne icke komme att upptaga vare sig rätt att på grund av patronatsrättsinstitutets upphävande återbekomma egendom, vilken till religiösa ändamål en gång upplåtits med full äganderätt, eller rätt till ersättning för kostnad, som för sagda ändamål blivit gjord med eller utan avsikt att erhålla patronatsrätt eller att få förbliva i utövningen av sådan rätt. Skulle emellertid en rätt i någon form att återvinna kostnad, som för ovanberörda ändamål blivit gjord, anses böra i huvudsaklig överstämmelse med de principer, som vunnit uttryck i förslaget, tillerkännas vederbörande, anslöte denne ledamot sig till de erinringar, som mot förslaget blivit av kollegium gjorda, dock att tillräckliga skäl syntes honom saknas att tillerkänna donators arvingar såsom sådana

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21, 31

rätt att göra gällande ersättningsanspråk i anledning av patronatsinstitutets upphävande.

Domkapitlet i Göteborg har förklarat sig anse, att innehavare av Domkapitlet patronatsrätt, som förvärvats mot vederlag till staten, borde tillerkän- lang ^erslttnas rätt att mot staten i den ordning, som i 4 § av förslaget omför- ning för viss mäles, göra gällande ersättningsanspråk på grund av patronatsrättens k°-stnadupphörande.

Vad till en början angår frågan, huruvida i lagen böra meddelas Departementsnågra stadganden angående rätten till ersättning för de uppoffringar, c£*^"r»rda varom här är fråga, så förtjäna för visso de skäl, som av kammarkolle- ersä tningsgium anförts för dess ståndpunkt i denna fråga, allvarligt beaktande. frå9°™a. Emellertid måste jag — i likhet med den skiljaktige ledamoten inom kammarkollegium — på grund av ifrågavarande rättsförhållandens säregna beskaffenhet finna det i hög grad önskvärt, att man, i den män det är möjligt, i lagen meddelar bestämmelser i detta hänseende. Givet är, att man vid avfattningen av dessa bestämmelser, som ju komma att innebära eu reglering av redan bestående rättsförhållanden, bör söka vinna överensstämmelse med allmänt gällande rättsprinciper. Under förutsättning att så blir fallet, synas mig, med hänsyn till ämnets speciella natur, bestämda fördelar vara förenade med anordningen att i lagen meddela uttryckliga bestämmelser i detta ämne, varigenom vederbörande enskilda rättsinnehavare sättas i tillfälle att klart bedöma sin rättsliga ställning.

Den fråga, som således nu påkallar uppmärksamhet och lösning, är den, huruvida för nuvarande patronus eller annan kan förefinnas ett berättigat anspråk på ersättning för gåva eller kostnad, som stått i samband med patronatsrättens uppkomst eller gjorts i följd av dylik rätts bestånd. I denna fråga hava, såsom framgår av den föregående redogörelsen, olika meningar förekommit.

Enligt vad den i Beskowska betänkandet lämnade historiska redogörelsen utvisar, ligga — om tillsvidare bortses från de fall, där patronatsrätten förvärvats mot vederlag till kronan — i allmänhet till grund för patronatsrätternas uppkomst sådana gåvor och liknande uppoffringar, som enligt stadgandet i 19 kap. 12 § kyrkolagen medföra dylik rätt. Enligt detta lagrum är den berättigad till erhållande av patronatsrätt, vilken själv eller vars förfäder gjort någon av följande uppoffringar: 1) skänk av den jord, varå kyrkan blivit uppbyggd; 2) ny-

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

byggnad eller större ombyggnad av kyrkan och 3) skänk av prästgård med tilliggande ägor. Tillika uttalas i nämnda lagrum, att andra gåvor, som lända kyrkan till tarv och prydnad, såsom kläder, altartavlor, funtar, takläggning, vitmening etc., visserligen vore berömliga men ej räckte till för förvärvande av jas patronatus.

Vid tiden för reduktionens genomförande i Sverige inleddes undersökningar angående då befintliga patronatsrätter och lämnades de personer, som gjorde anspråk på dylik rätt, tillfälle att inkomma med sina skäl och bevis. Det är till stor del genom de framställningar om bekräftelse å patronatsrätt, som i anledning härav och sedermera under tidernas lopp gjordes, och genom de undersökningar, som därvid verkställdes av myndigheterna — främst av kammarkollegium och efter dess uppdrag av vederbörande häradsrätter — som man för närvarande äger kännedom om de uppoffringar, vilka kunna ligga till grund för patronatsrätternas uppkomst eller eljest skett. I dylika framställningar hava nämligen åberopats allehanda uppoffringar, sota sökandens förfader eller tidigare ägare av sökandens gods eller sökanden själv gjort geut emot kyrka eller prästerskap, såsom byggande av kyrka, gåva av boställe, påkostnad å kyrkobyggnad och varjehanda skänker till kyrkans prydande m. m., varjämte ofta åberopats, att kyrkan vore belägen å mark, som tillhört sökandens egendom.

När ansökningar gjordes om förvärvande av helt nya patronatsrätter, hava på samma sätt åberopats uppoffringar av enahanda slag till förmån för kyrka eller prästerskap. I åtskilliga fall hava även patronerna gjort sådana uppoffringar efter patronatsrättens uppkomst eller sedan bekräftelse därå vunnits.

Det gäller nu att tillse, huruvida i anledning av kallelserättens upphörande några befogade anspråk kunna föreligga, som grunda sig å gjorda gåvor eller andra därmed jämförliga en gång för alla gjorda uppoffringar. Då fråga är om en gåva, som ännu finnes i behåll — av dessa är det egentligen donerade boställen, som närmast intressera — kunde ett sådant anspråk tänkas avse antingen återgång av gåvan eller utbekommande av ersättning för dess värde; och skulle ett eventuellt anspråk i andra fall gå ut på ersättning.

Ifråga om uppoffringar, gjorda ej av den förste patronus själv utan av hans förfäder eller tidigare ägare av patrongodset, är det givet, att något rättsligen grundat anspråk i förevarande avseende icke kan förefinnas. Detta är uteslutet redan av det skäl, att uppoffringen i dylika fall icke på något sätt gjorts beroende av patronatsrättens förvärvande.

33 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Har den uppoffring, som föranlett patronatsrättens uppkomst, gjorts av den förste patronus själv, förhåller det sig även i regel så, att uppoffringen icke kan anses hava gjorts under förutsättning av patronatsrätt. Visserligen kan det antagas, att vederbörandes önskan att erhålla patronatsrätt mer eller mindre bidragit till uppoffringens tillkomst men i regel har denna gjorts, innan patronatsrätten erhållits, och utan att vederbörande vid sin donation knutit något förbehåll om patronatsrätt. 1 ansökningen om patronatsrätt hava sedermera de gjorda uppoffringarna åberopats till stöd för ansökningen. Ifråga om egendom som givits eller kostnad som gjorts på nu angivet sätt torde det vara klart, att den omständigheten att patronatsrätten upphäves icke kan grunda något anspråk på återfående av eller ersättning för egendomen eller kostnaden ifråga. Vad nu anförts gäller i regel också ifråga om gåvor och välgärningar, som efter patronatsrättens förvärv kommit kyrka eller prästerskap tillgodo från patronernas sida. Till dylika gåvor hava i regel icke knutits några förbehåll, varigenom deras bestånd ställts i beroende av patronatsrättens fortvara. På sätt nu angivits förhåller sig med det stora flertalet patronatsrätter.

Emellertid förekommer det understundom, att en gåva givits eller en kostnad gjorts under förbehåll om patronatsrätts erhållande eller om beståndet av dylik rätt. Enligt det Beskowska förslaget skulle i dylika fäll nuvarande innehavaren av patronatsrätten i anledning av denna ratts upphävande erhålla ersättning för värdet av gåvan eller kostnaden ifråga. Där en uppoffring gjorts under förbehåll om patronatsrättens uppkomst eller fortsatta bestånd, har — om, såsom ovan angivits, det bortses från det vederlag, som utgivits i de fall, där patronatsrätten förvärvats genom köp eller byte från kronan — uppoffringen utgjorts antingen av kostnad för kyrkobyggnad eller ock av gåva av boställe.

Vad först angår de fall, där en kostnad för kyrkobyggnad gjorts under förbehåll om patronatsrätt, så är för dem gemensamt, att påkostriaden gjorts i samband med patronatsrättens uppkomst eller någon förändring av densamma. Den, som ansökt om patronatsrätt, har hos Kungl. Maj:t eller annan myndighet, inför vilken ärendet om patronatsrättens erhållande handlagts uppgivit, att, om han finge patronatsrätt, han vore villig uppbygga eller göra viss förbättring å församlingskyrkan eller ock betala eller efterskänka kyrkans skuld för någon reparation. Där patronatsrätten redan funnits, hava i ett par fäll liknande uppoffringar gjorts under villkor om bekräftelse å rätten.

Såvitt den tillgängliga utreduingen ger vid handen, har boställe Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 höft. (Nr 21.)

o

34 Kungl. Maj. ts proposition Nr 21.

givits under förbehåll om patronatsrätts uppkomst eller fortsatta bestånd allenast i några få fall.

I Beskows betänkande å sid. 88 har redogjorts för ett dylikt fall, avseende en donation av boställe till en kaplan i Hargs församling. Jag skall något beröra de närmare omständigheterna vid denna donation. Genom ett den 12 september 1758 dagtecknat donationsbrev skänkte dåvarande ägaren av Hargs bruk Va frälsehemman i Marka by till ett beständigt boställe åt en kaplan med vissa »expresse förbehåll och villkor». Dessa voro dels att församlingen och kyrkoherden på visst sätt bidroge till kaplanens avlöning och dels att Kungl. Maj:t på givarens ansökning beviljade honom och haris efterträdare till Hargs bruk man efter man jus patronatus i Hargs församling med rättighet att utse och kalla såväl kyrkoherde till densamma som kaplan. Ungefär samtidigt ingav bruksägaren till Kungl. Maj:t ansökan om patronatsrätt till församlingen. Han åberopade därvid dels att han påtagit sig den drygaste utgiften vid en nyligen verkställd reparation av kyrkan och dels att han skänkt ovannämnda hemman till församlingen samt ingav till Kungl. Magt en avskrift av donationsbrevet å detta. Genom resolution den 5 april 1759 prövade Kungl. Magt i anseende till de i ärendet förekommande skäl och omständigheter gott tillägga och förunna sökanden samt hans efterträdare uti Hargs bruks egendom fullständigt jus patronatus i Hargs församling eller rättighet att där tillsätta både kyrkoherde och kaplan »med de villkor och förbehåll, som han skriftligen begivit sig till». Med sistnämnda uttryck avses tydligen, att patr< matsrätten beviljades under förutsättning att den omnämnda donationen komme till stånd enligt det ingivna donationsbrevet. Det är således innehållet i detta, som uteslutande är normerande för eventuella rättsanspråk i anledning av patronatsrättens upphävande.

Även för uppkomsten av patronatsrätten till Ångelholms församling och en i samband därmed stående donation av boställe torde det i detta sammanhang vara lämpligt att lämna en kort redogörelse. Ägaren av det inom Munka-Ljungby socken belägna Skillinge säteri förvärvade 1601 patronatsrätt till Munka-Ljungby församling. Ängelholm synes tidigt hava lagts såsom annex till Munka-Ljungby. På 1730-taiet uppstod fråga om Ångelholms förläggande till något annat pastorat. Då borgerskapet i staden emellertid icke kunde ena sig om något beslut härutinnan, vände sig dåvarande innehavaren av patronatsrätten till Munka-Ljungby landshövdingen Hvlthén till borgerskapet med förfrågan, om staden fortfarande ville vara förenad med Munka-Ljungbv

35 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 21.

och avsäga sig och sina efterträdare all dispyt med Skillinge dåvarande och blivande herrskap uti prästval. Vid ett sammanträde inför stadsrätten den 25 oktober 1736 förklarade med anledning härav stadens borgare, att de vore alldeles nöjda att bliva med Munka-Ljungbv kombinerade och avsade sig och sina efterträdare all dispyt med Hylthén och hans arvingar samt ägarna av patronatsrätten till iMunka- Lj ungby i prästval under villkor, bland andra, att Hjdthén och hans arvingar utan borgerskapets minsta utgift ville skaffa nödig prästgård i Ängelholm samt att kyrkoherden då och framdeles bleve boende i Ängelholm. — Sedan ärendet blivit underställt Kungl. Maj:ts prövning, förklarade Kungl. Maj:t i resolution den 13 juli 1737, att Ängelholms församling finge sammanfogas med Munka-Ljungby pastorat och framgent förbliva under dess kyrkoherdes betjäning med föreskrift att såväl Hylthén som efterföljande patroner icke skulle bliva oroade vid det således sammanfogade pastoratet i fria prästvalet med något alternerande, helst Hylthén åtagit sig att för egna penningar köpa prästgård i Ängelholm utan kyrkans eller stadens kostnad. — Den 16 december 1737 hölls därefter på Hylthéns begäran av vederbörande domare med nämndemän i närvaro av pastoratets kyrkoherde och konsistorieombud syn för att bland annat besiktiga den av Hylthén nyinköpta prästgården i Ängelholm. I syneprotokollet är såsom yttrande av Hylthén antecknat, att han lämnade den inköpta prästgården »till evärdlig egendom och oklandrat nyttjande, utan förbehåll att återkalla, så länge villkoret fast bliver, för vilkets skull sådant skett är, nämligen så länge Ängelholm förbliver i sammanfogning till dess socken Munka-Ljungby samt Skillinge herrskap lämnas i den nu beviljade rättigheten eller friheten att framgent och obehindrat välja och antaga kyrkoherdar enligt den å alla sidor ingångne föreningen», samt att han tillika lämnade en av honom inköpt s. k. sädespart vid Ängelholm »pastoren vid detta sammanfogade pastoratet till framgent årligt bruk och nyttjande», dock under förbehåll att landshövding Hylthén och efterföljande Munka-Ljungby patroni och Skillinge ägare skulle kunna återkalla och till sig åter indraga samma sädespart. om framdeles någon pastor visade sig vanvördig mot Skillinge herrskap eller hård och sträng mot Munka-Ljungby sockens innevånare.

Vidare torde med några ord böra beröras en upplåtelse av boställe, som skett till Borgviks församling i Värmlands län. Sedan Kungl. Maj:t på ansökan av ägaren till Borgviks bruk genom resolution den 11 januari 1716 medgivit, att vid bruket finge uppföras eu kyrka för bruksfolket och de närmast belägna hemmanens åbor, blev en kyrka uppförd vid bruket och förlädes under densamma vissa uppgivna hem-

.‘■i6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

man. 1 kostnaden för kyrkobyggnaden deltog bruket med den största anparten. Till den sålunda bildade församlingen kallade bruksägaren från första början prästmän, vilka av domkapitlet försågos med fullmakt. Vid allmän sockenstämma med Borgviks församling den 10 oktober 1802 träffades därpå överenskommelse rörande avlöning till denne prästman. Bruksägarna förklarade därvid, att de lämnade hemmanet Sparnäs »till beständigt boställe, så länge konsistorium icke befattar sig med förslag till denna prästsyssla»; och förklarade bruksägarna tillika, att de förbehölle sig rättighet att själva antaga den prästman, de funne sig nöjda med.

I Beskows betänkande å sid. 91 omnämnes även ett annat fall, där enligt hans mening boställe skulle hava givits under förbehåll om patronatsrättens bestånd, nämligen i Skabersjö. Jag skall därför tillåta mig att något beröra de närmare omständigheterna i detta fall. Fru Thale Ulfstand, såsom ägare av Skabersjö gård och innehavare av patronatsrätten till Skabersjö kyrka, upplät genom ett den 29 juli 1598 upprättat donationsbrev ett hemman i Skabersjö till boställe åt prästen i Skabersjö och Törringe församlingar »alltid den ene efter anden till evindelig eje». I donationsbrevet säges dessutom, att varken Kungl. Maj:t eller Kungl. Maj:ts länsmän eller någon annan främmad skulle hava någon rätt att insätta någon präst eller själasörjare till ifrågavarande socken, ej heller befatta sig något med den givna prästgården eller dess rätta tilliggelse, varjämte givaren i avslutningen av brevet förklarar sig förbjuda sina arvingar och efterkommande och alla andra att göra dåvarande eller kommande sockenpräster hinder eller förfång på något sätt ifråga om prästgården.

I vad mån kan nu i anledning av kallelserättens upphörande anses föreligga ett berättigad anspråk på grund av kostnader och upplåtelser sådana som de nu berörda?

Till en början vill jag framhålla, att — där icke tvingande juridiska skäl lägga hinder i vägen — det synes mig mest tilltalande att icke behandla de fall, där vid uppoffringarna knutits förbehåll om patronatsrätt, annorlunda än de fall, där uppoffringen gjorts utan dylikt förbehåll. Samtliga ifrågavarande uppoffringar, på något enstaka undantag när, hava skett i en avlägsen tid — i flera fall för många århundraden sedan — och under helt andra förhållanden än de nuvarande. Liksom det för dåtida åskådningssätt var helt naturligt, att enskilda personer genom förmögenhetsuppoffringar förvärvade särskilda företrädesrättigheter i fråga om tillsättandet av allmänna tjänster, så är det

37 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

för nutida betraktelsesätt rätt självfallet, att dylika företrädesrättigheter böra försvinna. De uppbäras numera ej av något allmänt intresse och kunna icke heller längre sägas äga något stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Härav följer ock, att det intresse, som i allmänhet tinnes med upprätthållandet av ett villkor eller en förutsättning för en gåva, i dessa fall högst väsentligt minskats. För övrigt är det ingalunda visst, att givarens syfte med uppoffringen kan anses åsidosatt genom att kallelserätten nu upphäves. Har givaren av en i samband med patronatsrättens uppkomst stående gåva över huvud åsyftat något annat än att själv förvärva patronatsrätt — varom understundom kau råda tvivelsmål med hänsyn därtill att personella patronatsrätter tillförne ej voro ovanliga och att i några hithörande fall patronatsrätt ej uttryckligen sökts för annan eller tillagts annan än givaren — lärer det väl i allmänhet icke kunna antagas, att givarens syften sträckt sig längre än att för sig och sina efterkommande betrygga åtnjutandet av patronatsrätt. Att under nuvarande förhållanden, dä rätten i följd av sin bundenhet vid patrongodset ofta övergått till en helt annan släkt eller kanske till ett bolag och då ett upphörande av själva patronatsrättsinstitutet anses av det allmännas intresse påkallat, det av givaren vid uppoffringen gjorda förbehållet skulle tagas till intäkt för några anspråk på ersättning för uppoffringen eller återgång av denna, kan säkerligen icke utan vidare antagas överensstämma med givarens syften. I vissa fall synes givaren för övrigt hava varit särskilt angelägen att inskärpa orubbligheten av den gjorda donationen; och skulle det i dylika fall säkerligen icke överensstämma med givarens avsikt, om nuvarande ägare av patrongodset bleve i tillfälle att göra anspråk på donationens återgång. I andra fall torde av uppoffringens beskaffenhet kunna slutas, att givaren icke beräknat, att någon ersättning därför någonsin skulle erhållas. Detta gäller närmast kostnader, som nedlagts för utvidgning eller reparation av den utav församlingen ägda kyrkan.

Det kan vidare anföras, att det — historiskt sett — skulle innebära en viss orättvisa att i vissa fall tillerkänna vederbörande eu rätt till ersättning eller återgång, i andra icke. Uppoffringarna kunna ju hava varit av enahanda beskaffenhet och den uppoffring, som gjorts utan något förbehåll, kanske varit av större värde än den, vid vilken ett förbehåll blivit fäst. Det är vidare ej uteslutet, att en uppoffring, vid vilken enligt handlingarna i ärendet icke knutits något förbehåll om patronatsrätt, kan hava gjorts efter erhållande av muntligt löfte om sådan rätt. Vidare bör ej förbises, att stadgandet i 19 kap. 12 § kyrko-

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

lagen ju utan vidare förklarar den berättigad till jus patronatus, som gör någon av där omförmälda uppoffringar till förmån för kyrka eller prästerskap. I betraktande härav torde det icke vara fullt rättvist, att ett vid en gåva knutet uttryckligt förbehåll om erhållande av patronatsrätt skall sätta vederbörande i en väsentligt bättre ställning, än om — kanske just på grund av nämnda lagstadgande — ett dylikt förbehåll ej gjorts.

Vidare kan med fog göras gällande, att den rätt till återgång eller ersättning, som den nuvarande innehavaren av patrongodset eller eventuellt annan, som anses som donatorns rättsinnehavare, skulle tillerkännas, i allmänhet skulle komma att framstå såsom en fullkomligt opåräknad vinst. Man torde väl nämligen med ganska stor visshet våga påstå, att donatorns nuvarande rättsinnehavare — vare sig såsom sådan anses ägaren av patrongodset eller donatorns arvingar — i allmänhet åtminstone icke räknat med en eventuell återgångs- eller ersät tingsrätt fölen kanske för flera hundra år sedan gjord donation såsom tillhörande sin rättssfär.

Enligt min mening tala således — materiellt sett — starka skäl för att, i den mån detta ur juridisk synpunkt är möjligt, åt de förbehåll om patronatsrätt, som i en del fall kunna hava knutits vid gjorda uppoffringar, icke i allmänhet tillerkännes den verkan, att de berättiga nuvarande innehavare av patrongodset eller annan att i anledning av kallelserättens upphörande resa anspråk på gåvans återgång eller ersättning för dess värde.

Tager man i betraktande själva innehållet i de förbehåll, varom nu är fråga, synes detta innehåll icke i allmänhet vara sådant, att det kan anses grunda ett verkligt juridiskt anspråk på återgång av eller ersättning för den gjorda donationen i anledning av kallelserättens upphävande. De flesta förbehållen hava gjorts i samband med patronatsrättens uppkomst och hava endast avsett, att patronatsrätt beviljades eller bekräftades. När detta skett, synes den förutsättning, under vilken donationen gjorts, hava blivit uppfylld. Visserligen torde donator vid uppställande av sitt förbehåll antagligen hava utgått från att den rätt, han väntade erhålla, skulle bliva av ständig varaktighet. Men då kallelserätten, enligt vad förut utvecklats, till sin natur är av rent offentligrättslig beskaffenhet, har den redan vid sin uppkomst varit underkastad statens lagstiftningsmakt och därmed möjligheten av ett upphävande. Med detta har vederbörande kunnat eller åtminstone bort räkna. Vid sådant förhållande torde, där ett förbehåll av nu angiven beskaffenhet

. Kungi. Maj:ts proposition Nr 21.

föreligger, donatorns nuvarande rättsinnehavare icke i anledning av kallelserättens upphävande äga något verkligt anspråk på återgång av eller ersättning för den gjorda donationen. En annan sak är, huruvida och i vad mån innehavare av lukrativ patronatsrätt i samband med upphävande av de lukrativa delarna av denna rätt kan bliva tillgodoförd ersättning för av honom eller hans företrädare nedlagd kostnad å kyrkan. Detta spörsmål, som sammanhänger med fastställandet av kyrkokassans ställning, är icke beroende av förefintligheten av sådant förbehåll, varom nu är fråga.

Förbehållet kan emellertid undantagsvis vara av något annan beskaffenhet, än nyss sagts. Så är förhållandet, om detsamma innehåller ett uttryckligt villkor om donationens återgång i händelse av kallelserättens upphörande. År detta fallet men också endast då, synes det vara ofrånkomligt, att ett verkligt rättsanspråk på donationens återgång föreligger. Då det synes möjligt, att ett par av de boställsupplåtelser, varom nu är fråga, anses förbundna med ett dylikt resolutivt villkor, har jag ansett, att från den i 4 § stadgade huvudregeln om att i anledning av kallelserättens upphävande icke skall finnas någon rätt att fordra återgång eller ersättning för en i samband med patronat srätten stående gåva eller kostnad, bör göras ett undantag för boställsupplåtelser, som anses hava skett under nyssnämnda resolutiva villkor. Detta stadgande har, såsom framgår av lagtexten, fått en strängt begränsad räckvidd, då däri endast uttalats, att nuvarande innehavaren av kallelserätten skall äga återfå boställe, som upplåtits under uttryckligt villkor att detsamma i händelse av kallelserättens upphörande skall återfalla till ägaren av den fastighet, med vilken kallelserätten är förenad.

Det må tillåtas mig att i detta sammanhang något beröra en synpunkt på förevarande fråga, som framförts inom kammarkollegium vid avgivande av yttrande över det Beskowska betänkandet. Den vid detta ärendes behandling föredragande ledamoten av kammarkollegium har i sitt förut återgivna yttrande uttalat, att det icke kuude anses höjt över allt tvivel, vad verkan skulle tillerkännas ett vid gåva av fast egendom fäst villkor om gåvans återgång under viss förutsättning. Uti kungl. förordningen den 1 maj 1810 angående tillägg till 1 kap. 2 § jordabalken stadgas visserligen, att köpe- eller skiftesavhandling angående fäst egendom icke må innehålla förbehåll om rätt att vinna egendomen åter; och har dylikt återgångsvillkor i rättspraxis ansetts ogiltigt. Syftet med detta stadgande har, såsom lagberedningen anmärker i sitt förslag till jordabalk, andra delen, varit att förhindra, att fast egendom belägges med band, som kunna verka hämmande på utvecklingen och tryckande

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

på omsättningen; och. det kan naturligtvis sägas, att detta syfte bort föranleda, att en dylik grundsats ägde tillämpning även å gåva av fast egendom. Emellertid må erinras dels om att högsta domstolen i ett visst under dess prövning hänskj litet fall förklarat ifrågavarande bestämmelse i 1 kap. 2 § jordabalken icke gälla gåva av fast egendom dels ock om att bestämmelsen ifråga naturligtvis icke äger tillämpning på avtal, tillkommet före 1810. Det bör således icke råda någon tvekan om att, därest någon av de nu åsyftade donationerna anses vara förenade med uttryckligt villkor om donationens återgång i händelse av kallelserättens upphörande, ett dylikt villkor äger rättslig verkan.

Vad i övriyt från denne ledamots sida anförts såsom stöd för den av honom förordade principen om att i intet fall donator skulle äga återbekomma eller erhålla ersättning för egendom, som upplåtits med full äganderätt, torde knappast äga tillämplighet å de fall, för vilka nu ifrågavarande undantagsbestämmelse kan komma att gälla. Det må särskilt erinras om att denna bestämmelse endast kan komma att tilllämpas å fall, där givarens syfte kommit till ett så tydligt uttryck, att man icke gärna kan sväva i ovisshet därom.

Jag vill framhålla, att det förslag till ersättningsfrågans ordnande, som ovan utvecklats, trots det nu avhandlade, obetydlig räckvidd ägande undantagsstadgandet, i huvudsak ansluter sig till den grundsats, som enligt kammarkollegii mening borde vara normerande för den händelse ersättningsfrågan skulle av lagen behandlas, eller att ersättning ej skulle i anledning av kallelserättens upphörande utgå för gåva eller kostnad, som stått i samband med denna rätts uppkomst eller bestånd.

Det nu föreslagna undantagsstadgandet skiljer sig således väsentligt från det i Beskows förslag upptagna och bär icke alls dess räckvidd. Till en början avser den nu föreslagna undantagsbestämmelsen icke kostnad för kyrkobyggnad utan endast upplåtelse av boställe. En annan betydelsefull olikhet mellan den nu föreslagna undantagsbestämmelsen och motsvarande stadgande i det Beskowska förslaget är, att enligt förstnämnda bestämmelse betydelse icke tillmätes varje förbehåll om patronatsrätts uppkomst eller fortsatta bestånd, utan endast ett förbehåll, varav otvetydigt framgår, att bostälIsupplåtelsen i händelse av kallelserättens upphävande skall återgå till ägaren av den egendom, med vilken patronatsrätten är förenad. En följd härav blir, att undantagsbestämmelsen tillerkänner vederbörande rätt att fordra återgång i stället för ersättning.

Kammarkollegium har i sitt yttrande över det Beskowska förslaget anmärkt, att det syntes mindre lämpligt att, såsom i .förslaget.

41 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

skett, lagstiftningsvis träffa ett avgörande, vem det tillkomme att göra gällande ersättningsanspråk i förevarande bänsende. Det borde i stället åt lagtillämpningen lämnas öppet att avgöra, om denna rätt tillhörde patronus eller upplåtarens arvingar. Av patronatsrättens realrättsliga natur, dess egenskap av att vara fästad vid viss fast egendom, synes mig visserligen böra följa, att ägaren av patrongodset, vilken ju är den ende, som bär något intresse av kallelserättens bestånd, är den, som det tillkommer att föra talan i saken. Om emellertid, såsom i det nu föreslagna undantagsstadgandet skett, betydelse icke tillerkännes annat förbehåll än sådant, varav framgår, att egendomen skäll återgå just till ägaren av patrongodset, — vilket med hänsyn till de fall, där detta undantagsstadgande kan tänkas bliva tillämpat, är fullt tillräckligt — behöver detta spörsmål icke upptagas till närmare prövning och avgörande.

Det synes mig, att den rättsgrundsats, som innehålles uti det i 4 § upptagna undantagsstadgandet, är riktig. Det blir givetvis sedan — i händelse av tvist mellan vederbörande intressenter — ytterst domstols sak att avgöra, huruvida förutsättningarna för tillämpning av nämnda undantagsstadgande föreligga.

Såsom förut anmärkts, har i den hittills lämnade redogörelsen för förmögenhetsuppoffringar, som stå i samband med patronatsrätten, bortsetts från de vederlag, som utgivits till kronan vid förvärv av en del patronatsrätter. I det Beskowska betänkandet har närmare redogjorts för uppkomsten av dessa patronatsrätter och angivits karaktären av det därvid lämnade vederlaget. Jag kan därför i huvudsak inskränka mig till att hänvisa till vad betänkandet härutinnan innehåller. På dylikt sätt förvärvade patronatsrätter finnas endast i de forna danska provinserna och de äro alltid förenade med rätt till kyrkans inkomst. De hava förvärvats genom köp eller byte med kronan och har vederlaget utgjorts av penningar eller fast egendom. Ehuru dylikt vederlag i olika fall beräknats på olika sätt, har det dock betingats och givits väsentligen för de förmåner av ekonomisk natur, som innefattats i den lukrativa sidan av patronatsrätten. Patronerna torde därför icke vara berättigade att på upphävande av enbart kallelserätterna grunda några anspråk på ersättning för dylika uppoffringar. Detta följer också av huvudregeln i 4 §.

Ehuru det egentligen ej finnes anledning att i detta sammanhang — där ju endast frågan om upphävande av den patronella kallelserätten och vad därmed äger direkt samband skall avhandlas — upptaga till Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21.) 6

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

bedömande, huruvida vid ett upphävande av jämväl de lukrativa delarna av patronatsrätten kunna företinnas några berättigade anspråk på ersättning för de vederlag, varom nyss talats, tillåter jag mig, med hänsyn därtill att frågan berörts i ett av de avgivna utlåtandena, att något uppehålla mig vid sistnämnda spörsmål.

Då fråga blir om upphävande av de lukrativa delarna av patronatsrätten, torde det närmast gälla att utreda och uppskatta den rätt, som vederbörande patronus i detta hänseende äger. Naturligtvis skall därvid värdering ske av samtliga de förpliktelser med avseende å kyrkans underhåll m. m., som äro förenade med de ekonomiska förmånerna, och ersättning utgå endast för den rätt till ett eventuellt överskott, som tilläventyrs kan finnas. Såsom påpekats av såväl Thulin som Beskow, är det ingalunda säkert, att patronus äger rätt att för egen de! behålla ett å kyrkoinkomsterna uppkommande överskott. Tvärtom är detta i regel icke fallet. I eu del fall — särskilt där patronatsrätten förvärvats mot vederlag — skulle dock patronus kunna äga anspråk på dylikt överskott. Där nu patronus finnes berättigad till ersättning för den eventuella ekonomiska förmån, som kan komma att frångå honom, är det tydligen det nuvarande värdet av denna förmån, som bör bliva bestämmande för ersättningen. Att vederbörande därjämte eller i stället skulle återfå eller erhålla ersättning för det vederlag, som vid rättens förvärvande utgivits, vore lika oriktigt, som om vid vanlig expropriation särskild ersättning skulle utgå för den köpeskilling, som erlagts vid den exproprierade egendomens förvärvande, eller ersättningen beräknas efter denna köpeskilling. Härmed vill jag icke förneka, att i vissa fall på grund av särskilda förbehåll finnes en rätt för staten att inlösa patronatsrätten med därtill hörande förmåner för en viss fixerad inlösningssumma, motsvarande vederlaget.

Det Beskowska förslaget innehåller i sista stycket av 4 § ett stadgande om särskild preskriptionstid för talan om utfående av ersättning i de fall, då sådan enligt förslaget medgivits. I sådant hänseende föreslås, att talan skulle, vid äventyr av densammas förlust, instämmas senast inom två år efter kallelserättens upphörande; dock att, där innehavaren jämväl ägde rätt att uppbära kyrkans inkomst, han skulle vara berättigad att framställa sitt anspråk även i sammanhang med upphörande av sistnämnda rätt.

Ifråga om första delen av detta stadgande har jag intet att erinra. Det bör givetvis föreskrivas viss preskriptionstid för anställande av den återgåugstalan, som enligt 4 § kan ifrågakomma, och den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21. 43

föreslagna tiden synes mig väl avmätt. Då emellertid denna talan endast kan avse återvinnande av ett upplåtet boställe — något som ju icke äger något direkt samband med den patronella kyrkoförvaltningen — finnes icke någon anledning att stadga utsträckande av preskriptionstiden i händelse patronatsrätten är lukrativ.

5 § innehåller stadgande om att de lukrativa delarna av patronatsrätten tills vidare skola bestå och hänvisas beträffande denna fråga till vad av mig yttrats i den allmänna motiveringen. Då en eventuell överenskommelse om upphävande av patronatsrätten enligt kungl. cirkuläret den 23 november 1855 skall underställas Kungl. Maj:t för godkännande och, innan detta erhållits, endast har karaktären av ett förslag, har 5 § i det Beskowska förslaget såtillvida ändrats, att en överenskommelse om upphörande av den lukrativa delen av patronatsrätten icke äger giltighet, förrän Kungl. Maj:t godkänt överenskommelsen ifråga.

Enligt 1 § i Beskows förslag skulle de patronella kallelserätterna och med dem likställda rättigheter upphöra vid utgången av den tid, för vilken, då lagen trädde i kraft, lönereglering för prästerskapet i församlingen vore fastställd. Beskow, som avlämnade sitt förslag i juni 1915, utgick från att vid lagens ikraftträdande nya löneregleringar i överenstämmelse med lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning genomförts allenast i de pastorat, där den äldre löneregleringen utginge den 30 april 1916 eller utgått dessförinnan. Med denna utgångspunkt skulle, enär i det stora flertalet patronella pastorat de gamla löneregleringarna utgingo under åren 1917 —1922, med tillämpning av den utav Beskow föreslagna regeln de flesta patronella kallelserätterna upphöra de närmaste åren efter lagens antagna ikraftträdande.

Om den av Beskow föreslagna regeln nu skulle tillämpas, skulle förhållandena ställa sig helt annorlunda. Då, såsom ovan nämnts, ett stort antal nya löneregleringar redan fastställts och ytterligare åtskilliga komma att bliva fastställda före den tidpunkt, då förevarande lag kan tänkas hava trätt i kraft, skulle, om kallelserätterna upphörde först med utgången av vid nämnda tidpunkt löpande löneregleringsperioder, upphörande av kallelserätten för de flesta patronella pastorats del komma att uppskjutats till utgången av den nya löneregleringsperioden d. v. s. 20 år senare. Om icke några särskilda skäl nödvändiggöra tillämpande

5 § i Lag för slaget.

Lagens ikraftträdande.

4 4

Kungl. Maj:ts •proposition Nr 21.

av den utav Beskow föreslagna regeln, bör således en tillämpning av densamma i nuvarande läge icke ifrågasättas.

Under framhållande att patronatsrätterna ofta kunde vara till hinder för vidtagande av sådana förändringar inom pastoraten, som i sammanhang med de nya löneregleringarna kunde befinnas önskvärda, samt att kallelserätterna därför, såvitt möjligt, borde förklaras upphöra före genomförandet av de nya löneregleringarna, har Beskow anfört, att det läge nära till hands, att kallelserätterna bestämdes skola upphöra med utlöpandet av de äldre löneregleringarna. Beskow har dessutom, enligt vad som redan anmärkts vid behandling av 2 §, ansett särskilda skäl tala för en sådan anordning. Beskow har i detta avseende åberopat, att det i en del fall förekomme, att patronus i eu eller annan form bidroge till prästens avlönande. Det kunde ej vara med rättvisa och billighet överensstämmande att låta en dylik skyldighet bestå efter det patroni kallelserätt upphört och ny präst blivit utsedd av församlingen, under det att å andra sidan hänsyn måste tagas till löntagarens anspråk på att under löpande löneregleringsperiod få bliva bibehållen vid de enligt gällande löneresolution utgående löneförmånerna. Det vore därför enligt Beskows mening enklast, att såväl kallelserätterna som alla därmed förenade skyldigheter ägde bestånd under den löneregleringsperiod, som gällde vid lagens ikraftträdande, för att upphöra först med denna periods utgång.

Av Beskow sålunda anförda skäl för den av honom föreslagna regeln angående tidpunkten för kallelserätternas upphörande torde knappast i och för sig hava varit tillräckligt starka för att motivera bibehållandet under löneregleringsperioden av de kallelserätter, med vilka icke varit förenade några förpliktelser med avseende å tjänstinnehavares avlönande, därest icke för det stora flertalet av patronatsrätter de löpande löneregleringsperiodernas utgång varit så nära förestående, som fallet var vid förslagets framläggande — i synnerhet som de kallelserätter, med vilka avlöningsförpliktelser icke varit förenade, äro ojämförligt flera till antalet. Under nuvarande förhållande finnes ännu mindre anledning att bibehålla den nu avhandlade regeln.

Såsom förut anmärkts under 2 §, utgå för närvarande särskilda bidragtill avlönande av präst endast i ett fåtal fall och i en del av dessa för övrigt i minskad eller förändrad omfattning. Det må därvid till en början påpekas, att enligt den nya löneregleringsresolutionen för Söderfors’ församling icke tagits hänsyn till de från patronatsrättsinnehavaren för närvarande utgående förmånerna på annat sätt, än att avdrag för dem skall ske å den fastställda lönen, så länge de utgå. Detsamma

45 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

gäller i fråga om den nya lönereglering, som torde bliva fastställd för Forsmarks församling. Vidare må anmärkas, att lönen till kyrkoherden

1 Skurups församling i den nya löneregleringsresolutionen av 1918 fastställts alldeles oberoende av det bidrag, som enligt förutnämnda överenskommelse mellan patronus och kronan utgår, så länge patronatsrätten består. Då i dessa fall någon ändring i löneregleringsresolutionerna icke behöver vidtagas, kunna de således lämnas ur räkningen vid bedömande av förevarande fråga.

Vad angår Voxna församling, så har densamma, såsom förut nämnts, under 1915 varit föremål för ny lönereglering, därvid genom löneregleringsresolutionen underhålls- och nybyggnadsskyldighet beträffande prästgården ävensom skyldighet att tillhandahålla kyrkoherden Iri ved ålagts patron atsrättens innehavare. Då, om patronatsi ätten upphäves under nu gällande löneregleringsperiod, dessa förpliktelser enligt

2 § skola upphöra, erfordras eu ändring i löneregleringsresolutionen.

Av de församlingar, i vilka särskilda lönebidrag utgå av patronus, återstå därefter endast Höganäs och Gustav-Adolf, för vilka nu gällande löneregleringar utgå 1922 respektive 1933. Beträffande dessa skulle tydligen, därest patronatsrätten upphäves under löpande löneregleringsperioder, erfordras ändring i löneregleringsresolutionerna.

Att av hänsyn till dessa sistnämnda tre fall ifrågasätta ett uppskjutande av samtliga patronella kallelserätters upphörande till utgången av nu gällande löneregleringar kan uppenbarligen icke ifrågakomma.

Vad så angår det fåtal fall, i vilka kan ifrågasättas, att patronus äger eller enligt regeln i 4 § kan komma att äga det boställe, som för närvarande av tjänstinnehavare disponeras, så finnes icke någon anledning att av hänsyn till dessa fall sätta patronatsrätternas upphörande i samband med löneregleringsperiodernas utlöpande, dels emedan frågan om äganderätten i dessa fall är något svävande och dels emedan i en del fall, som varit föremål för nyreglering (Skurup, Söderfors och Ängelholm), bostad icke tillförsäkrats befattningshavaren å det boställe, som tillhör eller kan komma att tillhöra patronus.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att det icke finnes någon anledning att ställa kallelserätternas upphörande i något samband med utgången av gällande löneregleringar. Det synes mig vid sådant förhållande lämpligast, att de patronella kallelserätterna upphöra med lagens ikraftträdande, vilket torde böra sättas till den 1 januari året efter det, under vilket lagen blivit slutbehandlad.

Emellertid torde det böra lämnas Kungl. Maj:t möjlighet att uppskjuta lagens ikraftträdande i sådana fall, där med hänsyn till nuvarande

Lag om upphävande av § 7 i ridderskapt och adelns privilegier dtn 16 oktober 1738.

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

tjänstinnehavares rätt eller annan omständighet svårighet skulle yppa sig för lagens omedelbara ikraftträdande.

Den meningen synes vara allmänt omfattad, att patronatsrätten i viss mån har karaktär av adligt privilegium. Visserligen har patronatsrätten aldrig varit ett lagstadgat uteslutande privilegium för adeln, och då patronatsrätten numera så gott som undantagslöst har realrättslig karaktär, följer densamma ju äganderätten till viss fast egendom, i vilkens hand denna än må komma. Genom § 7 i 1723 års adelsprivilegier synes ridderskapet och adeln dock hava blivit tryggad mot ett upphävande av den patronella kallelserätten, vadan det med ett visst fog kan göras gällande, att dylik rätt, i den män den befinner sig i adlig innehavares hand, åtnjuter privilegieskydd. Det torde därför vara riktigast, att nämnda paragraf i adelsprivilegierna uttryckligen upphäves.

Föredraganden uppläste härefter bifogade två lagförslag och hemställde föredraganden, att för det ändamål, som omförmäles i 87 § regeringsformen, lagrådets utlåtande över desamma måtte inhämtas.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan blev av Hans Ma:jt Konungen bifallen.

Ur protokollet: Gösta Stenlund.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

47 Förslag

till

Lag

angående upphävande av patronell kallelserätt m. ni.

Med upphävande av 19 kap. 12—16 §§ kyrkolagen och vad eljest linnes stridande mot nedanstående bestämmelser förordnas som följer:

1 §•

Följande rättigheter skola upphöra att gälla:

1) rätt att såsom patronus kalla innehavare av ordinarie prästerlig tjänst i församling ävensom den befogenhet att tillsätta annan tjänst inom församlingen, som må vara förenad med dylik kallelserätt;

2) annan särskild rätt i fråga om tillsättande av ordinarie prästerlig tjänst i församling, som må tillkomma enskild person.

2 §.

År med sådan rätt i fråga om tillsättning av tjänst, som i 1 § avses, förenad särskild skyldighet att bidraga till avlönande av tjänstinnehavare, vare sig genom tillskott i penningar eller persedlar eller genom tillhandahållande av boställe, som fortfarande äges av patronus, eller på annat sätt, gälle ej denna skyldighet efter det omförmälda rätt upphört.

Där särskild skyldighet ifråga om kyrkas byggande eller underhåll åligger innehavare av kallelserätt, med vilken ej är förenad rätt att uppbära kyrkans inkomst, skall denna skyldighet ock upphöra samtidigt med kallelserätten.

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

3 §•

Då sådan rätt i fråga om tillsättning av tjänst, som i 1 § sägs, eller i 2 § omförmäld skyldighet till tjänstinnehavares avlönande eller kyrkas byggande eller underhåll upphört, skall beträffande tjänstens tillsättande eller fullgörande av annat, som nu är sagt, gälla vad i allmänhet är stadgat.

4 §•

Innehavare av rätt, som i 1 § avses, vare ej berättigad till ersättning för dess upphörande.

Ej heller äge, där ej nedan annorlunda stadgas, i följd av sådan rätts upphörande innehavaren eller annan återfå eller erhålla gottgörelse för gåva eller kostnad, som stått i samband med rättens uppkomst eller blivit av dess innehavande föranledd.

Ilar boställe givits under uttryckligt förbehåll att äganderätten till detsamma skall i händelse av kallelserättens upphörande återfalla till ägaren av den fastighet, med vilken kallelserätten är förenad, skall ägaren av berörda fastighet i anledning av kallelserättens upphävande äga återfå bostället.

Talan om återvinnande av boställe skall, vid äventyr av talans förlust, instämmas senast inom två år från kallelserätteus upphörande.

5 §.

År med kallelserätt förenad annan rätt eller skyldighet än sådan, om vars upphävande i 1 eller 2 paragrafen stadgas, skall den, ändå att kallelserätten upphört, äga besrånd, till dess densamma enligt av Kungl. Maj:t fastställd överenskommelse skall upphöra eller ock annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922; dock att Konungen må, där särskilda omständigheter sådant påkalla, föreskriva, att ifråga om viss församling lagen icke skall träda i kraft förrän vid senare tidpunkt eller ock vid viss tjänstinnehavares avgång.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

49 Förslag

till

Lag

om uppbärande av § 7 i ridderskapets och adelns privilegier den

16 oktober 1723.

Härigenom förordnas, att § 7 i ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober 1723 skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.

Bihang till riksdagens protokoll 1921,

1 saml.

17 käft. (Nr 21.)

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den 2 juni 1920.

N ärvarande:

Justitieråden Améen,

friherre Leijonhufvud,

Edelstam,

Regeringsrådet Linnér.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 5 mars 1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det ändamål, som omförmäles i § 87 regeringsformen, inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående upphävande av patronell kallelserätt m. m.; och

2) lag om upphävande av § 7 i ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober 1723.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsrådet Gunnar Bendz.

Förslaget till lag angående upphävande av patronell kallelserätt m. m.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam samt regeringsrådet Linnér:

Patronatsrätten skjuter sina rötter djupt ned i medeltidens samhälle med dess blandning av germansk åskådning och kyrklig — kanonisk rätt. Under den svenska statsutvecklingen har rättsinstitutet sedermera mottagit nya och växlande inflytelser, och inom de från Danmark erövrade provinserna kvarstå säregna inslag från det danska rikets delvis olikartade samfundsförhållanden samt dess kyrkorättsliga och statliga historia.

För närvarande ter sig patronatsrätten som en ålderdomlig rättsbildning med synnerligen skiftande och svårtolkade drag, till vilken alltjämt betydande enskilda rättigheter och förpliktelser äro knutna.

51 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Tydligen måste det vara svårt att genom ett enkelt lagstiftningsgrepp avlägsna ett sådant rättsinstitut och tillika undvika att kränka bestående rättsförhållanden. Sedan mycket långt tillbaka och ända till senaste tid har varje ansats till sådan lagstiftning strandat på den då gällande uppfattningen att man därvid uteslutande eller åtminstone huvudsakligen hade att göra med privaträttsliga förhållanden, som icke kunde av lagstiftaren rubbas utan kränkning av äganderätten. Först i början av detta århundrade har den åsikten kommit till synes, att patronatsrätten till sin väsentligaste innebörd, själva kallelserätten, är att anse såsom en befogenhet, vilken ligger inom det offentligrättsliga området, samt att staten förty är berättigad att, när statsintresset så fordrar, upphäva densamma för att den statsfunktion, som ligger i dess utövande, måtte kunna överflyttas å lämpligare händer.

Denna åsikt, som nu alltmer brutit igenom, synes också i och för sig fullt riktig. Det måste emellertid därvid beaktas, att patronatsrätten inrymmer åtskilligt utöver blotta befogenheten att tillsätta prästerliga och stundom andra befattningar. I densamma äro offentligrättsliga och privaträttsliga beståndsdelar genom den långa historiska utvecklingen så intimt inflätade i varandra, att en lagstiftning, varigenom åsyftas, såsom nu är fallet, att ingripa på det offentligrättsliga området men i huvudsak låta de privata rättigheterna bliva beståndande, lätt kan komma att lämna mindre tillfredsställande resultat.

I de forna danska provinserna äro de flesta patronatsrätterna lukrativa. Det remitterade lagförslagets ståndpunkt är nu den, att den lukrativa sidan av patronatsrätten lämnas orubbad intilldess densamma enligt av Konungen fastställd överenskommelse upphör eller annorledes förordnas, under det att själva kallelserätten borttages utan ersättning därför och mot gottgörelse i detta sammanhang för vissa därmed närmare förbundna utgifter och kostnader endast i ett särskilt undantagsfall.

Med ett dylikt tillvägagångssätt sjmes vid den sålunda i utsikt ställda framtida ekonomiska uppgörelsen patronus komma att intaga en synnerligen svag och ofördelaktig ställning gentemot församlingen.

Vid en sådan uppgörelse kunna otvivelaktigt uppkomma åtskilliga tvistefrågor av mycket svårlöst natur. Vilka inkomster äro förbundna med de lukrativa patronatsrätterna är i första hand beroende på de ursprungliga upplåtelserna. Icke alltid finnas emellertid skriftliga urkunder, och där de finnas äro de ofta svårtolkade. Spörsmålet huruvida patronus ägt att för egen räkning tillgodogöra sig eventuella överskott av de uppburna inkomsterna utöver utgifterna kan säkerligen icke

52 Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

besvaras lika för alla fall. Åven har tillämpningen av de ekonomiska befogenheterna helt naturligt under tidernas lopp undergått förändring i sammanhang med den allmänna rättsutvecklingen och är numera tämligen varierande. Redan ett fastställande av själva rättigheternas innebörd är således ingalunda lätt. Ån svårare synes det vara att i varje fall avgöra, vilka skyldigheter åligga patronus. Teoretiskt låter det sig no g göra att uppställa vissa allmänna grundsatser, men utredningen giver vid handen, att gränsen mellan patroni och församlingens förpliktelser i väsentliga avseenden växlat under olika tidsperioder och i nu tillämpad praxis är uppdragen på skilda sätt inom olika församlingar. För vilken tid patronus skulle vara pliktig avgiva redovisning för inkomsterna kan ock vara tvivelaktigt; måhända kunde göras gällande, att redovisningsplikten skulle gå tillbaka ända till år 1689. För tiden dessförinnan är den i alla händelser utesluten enligt särskilt kungl. beslut. Patronus torde å sin sida i åtskilliga fall hava gjort någon engångsutgift av större omfattning, som han avsett att få betäckt genom löpande inkomster under längre tid, utan att sådan täckning ännu erhållits.

I stort sett torde det kunna sägas, att förhållandet mellan rättigheterna och skyldigheterna, genom att kostnaderna för kyrkliga ändamål stegrats utan att inkomsterna i samma mån ökats, förskjutits till nackdel för patronus, så att han ej sällan fortsatt med patronatsrättens utövning huvudsakligen på grund av nedärvd tradition eller av respekt för det urgamla rättsinstitutets helgd eller eljest av andra än ekonomiska orsaker.

Om nu kallelserätten, som på många håll framstår såsom den viktigaste delen av patronatsrätten, utan vidare tages bort av lagen, kan det icke anses osannolikt, att församlingarna i känslan av det därigenom vunna oberoendet gentemot patronatsrättsinnehavarnas ÖDskningar komma att visa mindre benägenhet för skäligt tillmötesgående vid uppgörelsen i övrigt; och att församlingarnas hållning icke sällan skulle bliva denna kan desto hellre antagas, som de gå att övertaga i varje fall nya och stundom kanske ganska tyngande ekonomiska förpliktelser.

Det fristående upphävandet genom lag av kallelserätten kommer således lätt att te sig såsom en åtgärd, ensidigt ägnad att beröva patronus varje stöd för hans anspråk och motvikt mot församlingens.

Såsom ett exempel på huru den ifrågasatta lagstiftningen skulle komma att omedelbart verka ogynnsamt för patronus må följande påpekas. I utredningen beröres ett fall, där församlingskyrkan bildar en sida av borggården vid huvudbyggnaden å den fastighet, med vilken patronatsrätt (lukrativ) är förenad. Lagförslagets innebörd torde vara

53 Kungl. Maj;ts proposition Nr 21.

den, att, även i detta fall patronus icke kan i samband med kallelserättens upphävande uppställa några betingelser rörande kyrkobyggnaden, utan att denna sedermera får av församlingen i vanlig ordning omhänderhavas. Vilka olägenheter och obehag, som därav kunna bliva en följd för fastighetens ägare, är lätt att inse.

Med avseende å de sålunda anförda omständigheterna synes det föga önskvärt, att för de lukrativa patronatsrätternas del en lagstiftning bringas till stånd, som uteslutande tager sikte på kallelserättens upphävande. Skall lagstiftaren taga hand om problemet rörande dessa patronatsrätters upphörande, skulle det vara med billighet och rättvisa bättre överensstämmande, om det upptoges till behandling på en gång i dess helhet med noggrant aktgivande på de olika förhållandena i varje fall. Att en sådan lagstiftning möter betydande svårigheter är dock uppenbart. Bäst vore därför att, på sätt tidigare varit ifrågasatt och i förslaget upptages såsom ett sekundärt medel avseende enbart de ekonomiska förhållandena, söka få till stånd en avveckling av de lukrativa rättigheterna på överenskommelsens väg under medverkan från något av staten inrättat organ. Om till ledare härvid utses en fullt sakkunnig och med erforderliga egenskaper i övrigt utrustad person med verkligt intresse för saken, förefaller det väl möjligt, att ett sådant resultat kan ernås, att lagstiftaren helt befrias från att inlåta sig på den vanskliga uppgiften att lösa denna grannlaga fråga.

Å ena sidan kan således den i lagförslaget avsedda klyvningen av de rättsförhållanden, som sammanfattas under namnet lukrativa patron atsrätter, leda till rättskränkningar, å den andra är det mycket svårt att åstadkomma en fullständig och tillfredsställande reglering genom lag av nämnda rättsförhållanden. Uppskjutes fördenskull den slutliga lösningen med avseende å de lukrativa patronatsrätterna, kan detta utöva en viss inverkan på lagstiftningen angående de icke lukrativa. Det enklaste är visserligen att låta anstå med lagstiftningen i dess helhet tills det nyss antydda försöket till avveckling av de lukrativa patronatsrätterna ägt rum. Om emellertid önskningarna från församlingarnas sida att själva komma i åtnjutande av valrätt äro så starka, att sådant uppskov anses möta betänkligheter, kan man i fråga om de icke lukrativa patronatsrätterna lagstifta särskilt på grundval av det föreliggande lagförslaget, som för dylikt ändamål endast kräver mindre jämkningar. Att sålunda helt utesluta de församlingar, där patronatsrätterna äro lukrativa, från lagstiftningen, torde emellertid med hänsyn till nyssberörda önskningar kunna befinnas mindre lämpligt. Det ifrågasättes därför eventuellt att i stället välja den utvägen att föreskriva, att lagen tillsvidare och intilldess annor-

54 Kungl. May.ts proposition Nr 21.

lunda varder stadgat skall allenast såtillvida äga tillämpning å de lukrativa patronatsrätterna, att, därest avtal om upphörande av sådan patronatsrätt träffas, 4 § första stycket därvid skall lända till efterrättelse.

Det är icke osannolikt, att en sådan bestämmelse skulle hos församlingarna öka benägenheten att träffa överenskommelser, och å andra sidan synes en så inrättad lagstiftning böra avhålla patronatsrättsinnehavarna från att uppställa obilliga anspråk. Skulle det oaktat dylika anspråk framkomma, lärer detta i hög grad försvaga de betänkligheter, man nu måste hysa mot att avskaffa kallelserätten särskilt för sig.

I detta sammanhang må påpekas de allvarliga erinringar, som gjorts av domkapitlen i Uppsala och Lund med hänsyn till bristerna i den nuvarande lagen om tillsättning av prästerliga tjänster, vilka det numera vore patronatsrättens viktigaste uppgift att motverka. Det är också vitsordat av cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen, att missförhållanden i nämnda avseende föreligga. Det förefaller därför, då en kallelserätt för enskilda personer numera icke framstår såsom den lämpligaste utvägen att ordna de prästerliga tjänsternas tillsättande, som om det riktiga vore att, därest lagstiftning angående kallelserätts borttagande anses nu böra föreslås, samtidigt vidtaga åtgärder för att i annan ordning vinna rättelse i de missförhållanden, som här berörts.

Därest emellertid de här ovan uttalade betänkligheterna skulle anses icke böra utgöra hinder för att nu beträda den väg, som anvisas i förevarande lagförslag, må beträffande dess särskilda bestämmelser följande anmärkas.

Med den skyldighet att bidraga till avlönande av tjänstinnehavare, som i 2 § omförmäles, avses allenast dylik skyldighet, som patronus har att fullgöra med egna medel, men ej den, vilken står i samband med rätten att uppbära kyrkans inkomster. Det synes lämpligt, att detta något tydligare framhålles i lagtexten. v

Sedan i första stycket av 4 § uttalats, att ersättning för själva kallelserätten icke skall utgå, stadgas i andra stycket såsom huvudregel, att i följd av denna rätts upphörande innehavaren eller annan icke skall äga att återfå eller erhålla gottgörelse för gåva eller kostnad, som stått i samband med rättens uppkomst eller blivit föranledd av dess innehavande.

Beträffande de icke lukrativa patronatsrätterna innebär berörda stadgande uppenbarligen, att deras innehavare äro — med undantag för viss nedan omnämnd återvinningsrätt — fullständigt avskurna från rätt till ersättning för dylik gåva eller kostnad. Ordalagen synas närmast föranleda den uppfattningen, att förhållandet skulle vara enahanda

55 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

i fråga om de lukrativa rättigheterna eller att det åtminstone vore avsett att, i den mån gåvan eller kostnaden vore att anse som tillkommen i följd av eller i samband med själva kallelserättens förvärvande eller innehavande, ersättningskrav skulle vara för all framtid uteslutet. Meningen torde dock vara, att ersättningsspörsmålet i vad angår de lukrativa patronatsrätterna skall i sin helhet, med det i tredje stycket upptagna undantag beträffande återvinning av boställe, anstå till det framdeles skeende ordnandet av de ekonomiska fragorna i övrigt. Ett sådant förfaringssätt torde ock vara riktigast; dock att ersättningsfrågan jämväl i nyssnämnda undantagsfall lärer lämpligen kunna anstå. För vinnande av full tydlighet härutinnan synes vad i paragrafens andra och tredje stycken sägs böra gälla endast de fall, där kallelserätten icke är förenad med befogenhet att uppbära kyrkans inkomst, under det att beträffande ersättningsanspråk av där omhandlat slag, då fråga är om lukrativ patronatsrätt, skulle stadgas, att de icke finge komma under bedömande förr än i sammanhang med nämnda befogenhets upphörande.

Då den nyss omförmälda återvinningsrätten begränsats till det fall att boställe givits under uttryckligt förbehåll att äganderätten till detsamma skall i händelse av kallelserättens upphörande återfalla till ägaren av den fastighet, med vilken nämnda rätt är förenad, torde denna begränsning vara i två avseenden för snäv.

Det bör väl knappast krävas särskilt uttalande i förbehållet därom att bostället skall återfalla till ägaren av viss fastighet. Så snart vid gåvan blivit fäst villkor om dess återgång i händelse av kallelserättens upphörande synes detta villkor böra tillerkännas full verkan. Och även om lagen intager denna ståndpunkt, förefaller det med hänsyn till patronatsrättsinstitutets historiska utveckling fullt berättigat att i lagen tilldela ägaren av den fastighet, vid vars besittning kallelserätten ansetts knuten, befogenheten att göra villkoret gällande.

Ej heller lärer böra fordras, att förbehållet skall vara »uttryckligt». Frånsett att det väl kan bliva föremål för tvekan, när ett sådant förbehåll skall anses föreligga, vore det förvisso icke rättsligen befogat att göra skillnad emellan dylika fall och dem, där givarens vilja i förevarande hänseende på grund av omständigheterna eljest tydligt framträder, därest man icke vill göra gällande, att förbehållet måste vara gjort i den form, som för överlåtelse av fastighet varit vid varje tid föreskriven. Det synes dock mindre tilltalande och icke vara med förslaget åsyftat att göra den återvinningsrätt, varom nu är fråga, beroende av en sådan förutsättning.

I 5 § torde böra uttryckligen stadgas, att patronus äger vinna

56 Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

befrielse från de förpliktelser, som följa med lukrativ patronatsrätt, mot att han avstår från de inkomster och övriga befogenheter, som innefattas däri. Härigenom synes knappast ske någon avvikelse från det remitterade förslagets verkliga innebörd, ehuru paragrafens avfattning möjligen skulle kunna föranleda en motsatt tolkning. För att sätta vederbörande församling i tillfälle att i förväg vidtaga de anordningar, som äro nödiga med avseende å dess övertagande av ifrågavarande bestyr, torde lämpligen böra föreskrivas, att förändringen icke må inträda annat än vid ingången av ett kalenderår efter därom av patronus minst sex månader förut gjord tillsägelse.

Utan särskilt stadgande lärer vara klart, att genom en sådan uppsägning och därav följande upphörande av patroni särskilda befattning med kyrkans angelägenheter icke beröres den tilläventyrs förefintliga rätten att påkalla uppgörelse av det ekonomiska mellanhavandet för den förflutna tiden. Tvist härom blir då naturligen en domstolsfråga.

I vissa fall torde den föreslagna lagen framkalla behov av ändring i gällande lönereglering för prästerskapet. Då en sådan åtgärd, om särskilt förbehåll därom icke intagits i löneregleringsresolutionen, knappast lärer fullt överensstämma med den nuvarande lydelsen av lagen om prästerskapets avlöning, torde särskild bestämmelse därom böra meddelas i övergångsstadgandet.

Justitierådet Améen:

På sätt av lagrådets övriga ledamöter framhållits har uppfattningen att den i patronatsrätten ingående kallelserätten kan såsom varande av offentligrättslig natur av staten ensidigt upphävas först på senaste tiden vunnit mera allmänt erkännande. Såsom patronatsrätten historiskt utvecklat sig har den i många fall förvärvats mot privaträitslig valuta, och det är sannolikt, att den understundom givit den fastighet, varmed den är förenad, ökat värde i marknaden. Varken den ursprunglige förvärvaren eller den, som köpt fastigheten och betalt högre köpeskilling på grund av patronatsrättens förefintlighet, kan därvid antagas hava haft tillräcklig insikt om skillnaden mellan privat och offentlig rätt för att förstå att — i strid med ännu i slutet av förra århundradet allmänt rådande uppfattning — kallelserätten vore av beskaffenhet att kunna utan hans medgivande av staten förklaras upphävd. I betraktande av dessa omständigheter synes det något obilligt av staten att begagna sig av vad man nu anser vara dess formella rätt och tillämpa ett förfärande, som, ifall det kunde tänkas utfört av en enskild, säkerligen skulle av den allmänna meningen utdömas såsom juridisk hårdhet.

57 Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

Vill man söka avveckla patronat srätterna, vilket väl f rån åtskilliga synpunkter kan anses önskvärt, även om några särskilda olägenheter av deras befintlighet icke annat än undantagsvis framträtt, synes på ovan anförda skäl det mest tilltalande vara, att den egentliga lagstiftningen i frågan för närvarande uppskjutes och att man börjar med att söka under ledning av offentlig medlare genom frivilliga överenskommelser mellan patronus och församlingen få patronatsrätten avlöst och i sammanhang därmed alla de ekonomiska frågor ordnade, som särskilt vid de lukrativa patronatsrätterna komma att kräva sin lösning. Eu sådan medlare skall säkerligen på ett mycket smidigare sätt än som skulle kunna ske genom lagstiftning ordna frågorna till ömsesidig belåtenhet. Visar sig, att både patronus och församlingen önska patronatsrättens bibehållande, synes staten för närvarande sakna anledning upphäva densamma.

För den händelse vid dessa medlingsförsök överenskommelse icke kan träffas böra parterna vara skyldiga att med preklusiv verkan inför den av staten utsedde medlaren angiva de yrkanden, de vilja mot varandra framställa för den händelse staten genom blivande lagstiftning komme att förklara kallelserätten upphävd. Först genom att på detta sätt få utrett, vilka anspråk som faktiskt skulle komma att stå emot varandra, kan man vinna möjlighet att bedöma, huru en lagstiftning lämpligast bör utformas för att patronatsrättens upphävande icke måtte medföra kränkuing av enskild rätt eller av något intresse, vartill billigheten fordrar att man tager hänsyn.

Då patronatsrätterna sammanlagt utgöra allenast 120 och genom frivilliga överenskommelser väl ett stort antal av dessa skulle bortfalla samt beträffande de övriga man synes kunna vänta, att en del av de frågor, vilka genom sin invecklade juridiska natur skulle erbjuda särskilda svårigheter att på förhand lösa genom en redan nu vidtagen lagstiftning, aldrig komma att av parterna väckas, synes det föreslagna tillvägagångssättet komma att betydligt förenkla det föreliggande lagstiftningsproblemet.

Om man frånser den ovan framhållna billighetssynpunkten och anser staten böra gå fram efter de i förelaget angivna linjerna, synes likväl i huvudsak böra iakttagas de jämkningar, som av lagrådets övriga ledamöter vid de särskilda paragraferna föreslagits. Beträffande 4 § synes mig dock konsekvensen fördra en något längre gående jämkning. Om det kan visas, att även beträffande något annat slag av egendom än boställe förbehåll träffats därom att detta, det må vara fast eller löst, Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21.) 8

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

skall återgå för den händelse kallelserätten förklaras upphävd, torde samma regel böra tillämpas som i fråga om boställe. Rättsfrågan är i båda dessa fall uppenbarligen densamma. Någon större praktisk betydelse torde visserligen detta tillägg icke komma att erhålla, men stadgandet synes därigenom komma att från rättslig synpunkt te sig mera följdriktigt.

Förslaget till lag om upphävande av § 7 i ridderskapets och adelns privilegier

den 16 oktober 1723.

Förslaget lämnades utan anmärkning.

Ur protokollet: Erik Öländer.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

59 Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24 augusti 1920.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Statsråden: Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman, Linder.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman:

Den 5 mars 1920 anmälde dåvarande chefen för justitiedepartementet inför Kungl. Maj:t inom departementet utarbetade förslag till lag om upphävande av patronell kallelserätt samt till lag om upphävande av § 7 i ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober 1723 och beslöt Kungl. Maj:t därvid, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag skulle inhämtas.

Efter det lagrådets den 2 juni 1920 avgivna utlåtande nu inkommit, anhåller jag att få anmäla förstnämnda lagförslag för att detsamma måtte kunna föreläggas innevarande års kyrkomöte; och ber jag nu att få uppehålla mig vid lagrådets yttrande.

Lagrådet har anfört, att vid de lukrativa patronatsrätterna det fristående upphävandet genom lag av själva kallelserätten lätt komme att te sig såsom en åtgärd, ensidigt ägnad att beröva patronus varje stöd för hans anspråk och motvikt mot församlingens vid den framtida ekonomiska uppgörelsen dem emellan, vid vilken uppgörelse åtskilliga tvistefrågor av mycket svårlöst natur kunde uppkomma. Med avseende härå har lagrådet ansett det föga önskvärt, att för de lukrativa patronatsrätternas del en lagstiftning bragtes till stånd, som uteslutande toge sikte på kallelserättens upphävande och, då en lagstiftning angående upphävande av de lukrativa patronatsrätterna i deras helhet uppenbarligen mötte betydande svårigheter, vore det, enligt lagrådets mening, bäst att söka få till stånd en avveckling av de lukrativa rättigheterna på överenskommelsens väg under medverkan från något av staten inrättat organ.

60 Kungl, Maj.ts proposition Nr 21.

Då emellertid, såsom närmare utvecklats i statsrådsprotokollet den 5 mars 1920 vid lagförslagets remitterande till lagrådet, kallelserätten måste anses vara av offentlig-rättslig natur och således av beskaffenhet att kunna genom lagstiftning utan ersättning upphävas, synes mig konsekvensen fordra, att kallelserätten icke betraktas såsom något bytesmedel i innehavarens hand. Genom att på lagstiftningens väg borttaga enbart kallelserätten berövar man således enligt min mening icke patronus någon rätt, som kan vägas mot eventuella ekonomiska anspråk från församlingens sida. Att detta betraktelsesätt torde vara det riktiga synes mig även lagrådet i viss mån hava medgivit därigenom att detsamma, för den händelse en lagstiftning huvudsakligen avseende enbart de icke-lukrativa patronatsrätterna skulle anses lämplig, föreslagit den föreskriften ifråga om de lukrativa patronatsrätterna, att ersättning ej skulle utgå för kallelserätten, därest avtal om upphävande av patronatsrätten i dess helhet träffades.

Då jag för övrigt tillfullo instämmer i de skäl för den patronella kallelserättens upphävande, som av förutvarande departementschefen anförts, hyser jag således icke någon tvekan att förorda upphävande genom lag av denna rätt, såväl då den är förenad med de till den lukrativa patronatsrätten hänförliga rättigheter och förpliktelser som då så icke är förhållandet.

Av domkapitlena i Uppsala och Lund har gjorts gällande, att den patronella kallelserätten vore ägnad att motverka de olägenheter, som enligt domkapitlenas mening vore förenade med den nuvarande ordningen för tillsättande av prästerliga tjänster. Under erinran härom har lagrådet, som emellertid i likhet med chefen för justitiedepartementet funnit en kallelserätt för enskilda personer icke vara den lämpligaste utvägen att ordna de prästerliga tjänsternas tillsättande, ansett, att samtidigt med en eventuell lagstiftning angående kallelserättens borttagande åtgärder borde vidtagas för att i annan ordning vinna rättelse i berörda missförhållanden. Då jag emellertid instämmer i den förutvarande departementschefens uttalande att frågan om dessa olägenheter ligger helt på sidan om frågan om patronatsrätternas upphävande, anser jag mig sakna anledning att i detta sammanhang upptaga till bedömande, huruvida dylika olägenheter föreligga och lämpligaste sättet för deras avhjälpande.

I detta samband tillåter jag mig framhålla, att ett upphävande av den patronella kallelserätten är särskilt angeläget av det skälet, att denna rätt är till stort hinder för genomförande av de planerade ändringarna i den kyrkliga indelningen. Detta gäller särskilt Skåne, där det

61 Kungl. Maj ds proposition Nr 21.

störa flertalet löneregleringar måst givas endast provisorisk karaktär, enär befintliga patronatsrätter utgöra hinder för genomförande av önskvärda och planerade förändringar i pastoratsindelningen.

Jag anser mig således böra förorda, att redan nu och utan avvaktan på eventuella ändringar i lagen om tillsättande av prästerliga tjänster åtgärder vidtagas för att på lagstiftningens väg upphäva den patronella kallelserätten och att framställning i sådant syfte göres till instundande kvrkomöte.

I anledning av vad lagrådet anmärkt beträffande lagförslagets särskilda bestämmelser får jag anföra följande.

I 2 § första stycket har gjorts en redaktionell ändring i syfte att mera tydligt uttrycka, att med stadgandet endast avses av patronus med egna medel lämnade avlöningsbidrag.

I anledning av lagrådets anmärkning angående tidpunkten för prövning vid lukrativa patronatsrätter av eventuella ersättningsanspråk för uppoffringar, som stå i samband med patronatsrätten, har den förändring gjorts i 4 §, att vid lukrativa patronatsrätter ersättningsfrågan i dess helhet lämnats öppen vid kallelserättens upphävande för att komma under bedömande först vid den framtida ekonomiska uppgörelsen vid upphörande av den patronella kyrkoförvaltningen.

Beträffande den i 4 § tredje stycket givna regeln om återgång i visst fall av donerat boställe har lagrådet anmärkt, att begränsningen gjorts för snäv, i det att dels verkan borde tillerkännas ett återgångsvillkor även för det fall att detsamma ej innehåller särskilt uttalande att bostället skall återfalla till ägaren av den fastighet, med vilken patronatsrätten är förenad, och dels att det ej borde fordras att återgångsförbehållet vore uttryckligt. I anledning av förstnämnda erinran har lagtexten omredigerats i överensstämmelse med lagrådets hemställan. Vad angår den andra erinringen synes det mig kunna medföra en viss fara, att ordet uttryckligt borttages ur lagtexten. Med detta ord har ju blott åsyftats att utmärka, att rättslig verkan endast tillerkännes sådana förbehåll, i vilka givarens syfte om återgång kommit till tydligt uttryck. Däremot har icke avsetts och kan väl i de använda ordalagen ej heller inläggas någon fordran på en viss form för förbehållet. Vid sådant förhållande och då, därest ordet uttryckligt borttages, därav möjligen kunde dragas den slutsatsen, att hänsyn borde tagas till tysta förutsättningar, som kunna antagas hava förelegat men som icke kommit till uttryck vid donationens tillkomst, synes mig det förut använda uttryckssättet böra bibehållas.

62 Kungl. Maj:ta proposition Nr 21.

I anledning av lagrådets erinran mot 5 § tiar densamma undergått en redaktionell förändring. Att däremot meddela någon uttrycklig bestämmelse om rätt för patronus att mot avstående från de med lukrativ patronatsrätt förenade inkomster och övriga befogenheter vinna befrielse från däremot svarande förpliktelser synes mig icke vara erforderligt, enär patronus utan dylikt stadgande för närvarande torde äga dylik rätt. Det synes mig icke heller vara erforderligt att i förevarande lag, som ju icke är avsedd att innebära någon förändring ifråga om den patronella kyrkoförvaltningen, meddela några bestämmelser angående tidpunkten för ett upphörande av denna förvaltning i händelse patronus vill avstå därifrån. Denna fråga torde kunna överlämnas till vederbörandes fria avgörande.

För att intet tvivel må förefinnas angående rätten för Konungen att under lönereglerings giltighetstid upphäva en i löneregleringsresolutionen förekommande bestämmelse, varigenom patronus ålagts förpliktelse, som enligt 2 § skall upphöra, har enligt lagrådets hemställan uttryckligt stadgande härom intagits i övergångsbestämmelsen.

Departementschefen uppläste därefter lagförslaget i dess omarbetade skick och hemställde, att Kungl. Maj:t måtte inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkände samma förslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall; och skulle skrivelse av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, avlåtas till kyrkomötet.

Ur protokollet:

Gösta Stenlund.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

63 Bilaga.

Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet med förslag till lag om upphävande av patronell kallelserätt; given Stockholms slott den 24 augusti 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokoll över justitiedepartementsärenden ävensom av ett i lagrådet fört protokoll vill Kungl. Maj:t härmed inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner närslutna förslag till lag om upphävande av patronell kallelserätt.

GUSTAF.

A. Åkerman.

64 Kungl. Maj:tS proposition Nr 21.

Förslag

till

Lag

om upphävande av patronell kallelserätt.

Med upphävande av 19 kap. 12—16 §§ kyrkolagen och vad eljest finnes stadgat stridande mot nedanstående bestämmelser förordnas som följer:

1 §•

Följande rättigheter skola upphöra att gälla:

1) rätt att såsom patronus kalla innehavare av ordinarie prästerlig tjänst i församling ävensom den befogenhet att tillsätta annan tjänst inom församlingen, som må vara förenad med dylik kallelserätt;

2) annan särskild rätt i fråga om tillsättande av ordinarie prästerlig tjänst i församling, som må tillkomma enskild person.

2 §.

År med sådan rätt i fråga om tillsättning av tjänst, som i 1 § avses, förenad särskild skyldighet att med andra än kyrkans medel bidraga till avlönande av tjänstinnehavare, vare sig genom tillskott i penningar eller persedlar eller genom tillhandahållande av boställe, som fortfarande äges av patronus, eller på annat sätt, gälle ej denna skyldighet efter det omförmälda rätt upphört.

Där särskild skyldighet ifråga om kyrkas byggande eller underhåll åligger innehavare av kallelserätt, med vilken ej är förenad rätt att uppbära kyrkans inkomst, skall denna skyldighet ock upphöra samtidigt med kallelserätten. 3

3 §•

Då sådan rätt i fråga om tillsättning av tjänst, som i 1 § sägs, eller i 2 § omförmäld skyldighet till tjänstinnehavares avlönande eller

65 Kungl. Maj ds proposition Nr 21.

kyrkas byggande eller underhåll upphört, skall beträffande tjänstens tillsättande eller fullgörande av annat, som nu är sagt, gälla vad i allmänhet är stadgat.

4 §•

1 mom. Innehavare av rätt, som i 1 § avses, vare ej berättigad till ersättning för dess upphörande.

2 mom. År kallelserätten ej förenad med befogenhet att uppbära kyrkans inkomst, äge ej, där ej nedan annorlunda stadgas, rättens innehavare eller annan återfå eller erhålla gottgörelse för gåva eller kostnad, som stått i samband med rättens uppkomst eller blivit av dess innehavande föranledd.

Har boställe givits under uttryckligt förbehåll om återgång i händelse av kallelserättens upphörande, skall dock ägaren av den fastighet, med vilken kallelserätten är förenad, i anledning av kallelserättens upphörande äga återfå bostället. Talan om dylikt återvinnande skall vid äventyr av talans förlust instämmas senast inom två år från kallelserättens upphörande.

3 mom. Där kallelserätten är förenad med befogenhet att uppbära kyrkans inkomst, må ersättningsanspråk av i mom. 2 avhandlat slag icke komma under bedömande förr än i sammanhang med nämnda befogenhets upphörande.

5 §•

Genom denna lag göres icke rubbning i med kallelserätt förenade rättigheter och skyldigheter av annan beskaffenhet än de, om vars upphävande i 1 och 2 §§ stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922; dock att Konuugen må, där särskilda omständigheter sådant påkalla, föreskriva, att ifråga om viss församling lagen icke skall träda i kraft förrän vid senare tidpunkt eller ock vid viss tjänstinnehavares avgång.

I löneregleringsresolution meddelad bestämmelse, varigenom patronus ålagts förpliktelse, som enligt 2 § skall upphöra, må av Konungen upphävas, oaktat tiden för löneregleringens giltighet icke gått till ända.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 höft. (Nr 21.)

66 Kungi. Maj:t$ proposition Nr 21.

Till Konungen.

I skrivelse till kyrkomötet den 24 augusti 1920 (nr 17) har Eders Kungl. Maj:t under åberopande av skrivelsen bilagda utdrag av statsrådsprotokoll över justitiedepartementsärenden ävensom av ett i lagrådet fört protokoll förklarat sig vilja inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkände ett skrivelsen närslutet förslag till lag om upphävande av patronell kallelserätt.

Det är enligt kyrkomötets mening oförnekligt, att vissa principiella skäl tala för ett upphävande av patronatsrätten. Visserligen hava patroni i regel utövat sin rätt på ett synnerligen omsorgsfullt sätt och församlingarna torde i det ojämförligt övervägande antalet fall hava haft anledning till tacksamhet mot patroui såväl för det sätt, varpå rätten utövats, som ock för gjorda ekonomiska uppoffringar — något som även kommit till uttryck därigenom att ett mycket stort antal församlingar förklarat sig icke önska patronatsrättens upphörande. Emellertid kan det i viss mån sägas vara oförenligt med nutidens uppfattningar på hithörande områden, att den offentliga funktion, som ligger i tillsättandet av själasörjare i en församling, tillkommer en enskild jordägare, vem denne än må vara. Kyrkomötet vill erinra om att förhållandena i detta hänseende äro helt andra nu mot vad de voro på den tid då patronatsrätterna tillkommo. Då var jorden på ett annat sätt än nu bunden vid vissa släkter, som uppehöllo traditionen av församlingens naturliga skyddsherrar och välgörare. Jordegendomarna gå numera ofta i handel och

67 Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

ingen garanti finnes för att ägaren av den egendom, vid vilken patronatsrätten är fäst, alltid skall besitta det kyrkliga intresse och den oväld, som måste förutsättas särskilt för ett rätt utövande av det ömtåliga värvet att välja församlingens själasörjare. De ändrade formerna för det ekonomiska samhällslivet hava även medfört, att egendom, vid vilkeu jus patronatus är fäst, numera ej sällan innehaves av bolag, och utvecklingen kan komma att fortgå i denna riktning.

Härtill kommer, att de patronella församlingar i de forna danska provinserna, i vilka patronatsrätten är förenad med rätt för patronus att mot fullgörande av vissa skyldigheter — huvudsakligen avseende byggande och underhåll av kyrka — uppbära kyrkotionde och understundom även annan kyrkoinkomst samt kronotionde (s. k. lukrativa patronatsrättigheter), intaga eu undantagsställning i förhållande till andra församlingar ifråga om utgörande av särskilt de nämnda slagen av tionde. Då på 1890-talet kyrkofonden avskrevs, ansågs det såsom ett stort missförhållande, att denna avskrivning icke kunde utsträckas till de patronella församlingarna. Genom kyrkofondens kvarstående i dessa församlingar vilar jördbeskattningen i dessa på helt andra grunder än de eljest gällande. Härtill kommer, att fonden i olikhet med skatten utgår oavsett huruvida behov därav föreligger samt att församlingen saknar beslutanderätt över de influtna medlens användning, vilken rätt i stället uteslutande tillkommer patronus på grund av hans förvaltningsrätt över kyrkans inkomster.

Om kyrkomötet sålunda anser, att vissa principiella skäl kunna tala för patronatsrättens upphävande, känner sig kyrkomötet dock icke övertygat om lämpligheten av förslagets ståndpunkt därutinnan att i stället för patroni kallelserätt skall träda församlingens valrätt i vanlig ordning. I likhet med domkapitlena i Uppsala och Lund samt Stockholms stads konsistorium anser nämligen kyrkomötet, att den valrätt, som enligt nu gällande prästvallag tillkommer församlingarna, ingalunda alltid utövas på det sätt, som bäst skulle tillgodose kravet på god själavård. Ovidkommande synpunkter spela ofta in vid prästvalen. Vidare lämnar den nuvarande ordningen alldeles för liten möjlighet till befordran för vissa kategorier prästmän, såsom pastorer vid svenska församlingar i utlandet, sjömanspräster, svenska kyrkans missionärer, predikanter vid vissa anstalter samt docenter vid de teologiska fakulteterna. Slutligen måste den rådande osäkerheten för även förtjänta prästmän att vinna befordran betecknas såsom ett missförhållande, som mycket menligt inverkar på tillslutningen till den prästerliga banan. Dugande och förtjänta prästmän komma ofta av någon tillfällig, kanske helt ovidkommande anledning till

68 Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

korta vid prästval ock bliva kanske aldrig i tillfälle att vinna sådan befordran, som inom andra banor kunnat för dem förutses.

Patronatsrätterna hava i viss mån varit ägnade att motverka dessa olägenheter. Under framhållande härav har även lagrådet yttrat, att, då en kallelserätt för enskilda personer numera icke framstode såsom den lämpligaste utvägen att ordna de prästerliga tjänsternas tillsättande, det riktiga vore, att, därest lagstiftning angående kallelserätts borttagande ansåges böra föreslås, samtidigt åtgärder vidtoges för att i annan ordning vinna rättelse i de om förmälda missförhållandena. Sådana åtgärder hava emellertid icke föreslagits, men kyrkomötet anser, att det korrektiv mot den gällande prästvallagens brister, som legat i patronatsrätten, bör på något sätt tillvaratagas. Kyrkomötet har trott, att en lämplig utväg härtill skulle kunna beredas, om utnämningsrätten till kyrkoherdetjänst, som förut tillsatts i patronell ordning, lades i Kungi. Maj:ts hand, därvid dock förslag och val i vanlig ordning torde böra föregå. Kungl. Maj:t bör emellertid vid utnämningen icke vara inskränkt till det upprättade förslaget utan bör hava full frihet att utan hänsyn till stiftsband och utan att vara inskränkt till de kategorier prästmän, som enligt 43 § i gällande prästvallag hava extra ansökningsrätt, utnämna någon till kyrkoherdetjänst behörig präst, som anmält sig hos Konungen. Det är givet, att vid utnämningsrättens utövande stort avseende likväl kommer att fästas vid den anslutning, som någon sökande vid valet kan hava vunnit inom församlingen.

Om saken ordnas på detta sätt, uppstår dock otvivelaktigt eu svårighet med hänsyn till de planerade ändringarna i den kyrkliga indelningen. Då emellertid enligt den av kyrkomötet föreslagna anordningen församlingsval i allt fall skulle äga rum, synes det kyrkomötet, som om det icke skulle väcka några betänkligheter, om det föreslagna nya valsättet bleve tillämpat även för det fall att eu förutvarande församling i pastoratsgemenskap förenades med annan församling, i vilken allmänt gällande ordning för prästtillsättning vore rådande. Emellertid bör det stå kyrkostämma i sistnämnda församling öppet att göra framställning om tillämpande av vanlig valordning, varefter det torde böra lämnas i Kungl. Maj:ts hand att bestämma om den vanliga valordningen bör tillämpas. Därvid kommer det naturligen att bliva av stor betydelse, hur den eller de andra församlingarna i pastoratet ställa sig i frågan.

Ifråga om tillsättande av kyrkoherdetjänst, till vilken enskild person endast haft förslagsrätt, ävensom beträffande tillsättande av andra nu i patronell ordning tillsatta tjänster än kyrkoherdetjänst torde det icke finnas anledning att meddela särskilda bestämmelser utan skulle efter patronatsrättens upphörande härutinnan tillämpas allmänna regler.

69 Kungl. Maj As proposition Nr 21.

Kungl. Maj:ts förslag innebär, i överensstämmelse med de linjer för sakens lösning, som uppdrogos, då frågan om patronatsrättens upphävande förevar inför Kungl. Maj:t i statsrådet den 19 december 1902, att den patronella kallelserätten och vissa därmed förenade skyldigheter av ekonomisk natur omedelbart skulle upphävas genom lag, varemot de rättigheter och skyldigheter, som höra till den lukrativa patronatsrätten, skulle avvecklas i första hand genom frivilliga överenskommelser mellan patroni och respektive församlingar, underlättade av ett av staten anordnat förlikningsorgan och, först i den mån detta icke lyckades, genom ingripande av lagstiftningen. Föreliggande lagförslag innehåller i enlighet härmed icke några bestämmelser angående sättet för avvecklingen av den lukrativa delen av patronatsrätten utan förutsättes detta skola ske genom lag endast i den mån hithörande rättigheter och skyldigheter icke skulle bliva avvecklade genom frivilliga överenskommelser. Det förefaller emellertid kyrkomötet, som om det vore lämpligare, att i förevarande lag upptoges bestämmelser angående avveckling jämväl av de lukrativa delarna av patronatsrätten jämte regler för det tänkta förlikningsförfarandet och sättet för uppkomna tvistigheters lösande för de fall, då detta förfarande icke skulle krönas med framgång. Härigenom vinnes den fördelen att man icke behöver inlåta sig på de synnerligen svårlösta spörsmålen, huruvida vissa skyldigheter böra upphävas redan genom kallelserättens upphävande och huruvida särskilda ersättningsanspråk kunna anses kräva sin lösning redan med kallelserättens upphävande. Vidare synes det vara en trygghet för patronus att i samband med upphävande av kallelserätten regler givas angående förfarandet vid avveckling av de lukrativa delarna av patronatsrätten. Kyrkomötet anser sig således böra vidtaga en förändring av lagen i den riktning, att däri upptagas bestämmelser angående avveckling av jämväl de lukrativa delarna av patronatsrätten.

Till den lukrativa patronatsrätten hör i främsta rummet rätt till kyrkotionde och i vissa fall till annan kyrkoinkomst, såsom arrende av kyrkans fasta egendom eller landgille. I och med patronatsrättens upphörande bör rätten till sådan inkomst övergå å församlingen såsom målsman för kyrkan. Vad kyrkotionde angår, blir därmed å densamma tillämplig kungl. förordningen den 14 oktober 1898 angående avskrivning av den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser utgående kyrkotionde. Med stadgandet att rätten till annan kyrkoinkomst skall övergå ä församlingen har icke något uttalande gjorts i den omstridda frågan, vilket rättssubjekt, församlingen eller eventuellt kyrkan såsom självständigt rättssubjekt, skall anses såsom ägare till den kvrkojord. varav inkomsten härflyter.

70 Kungl■ Maj:ts ■proposition Nr 21.

Med en del lukrativa rättigheter är även förbunden rätt till kronotionde. Såsom av utredningen framgår, hava patroni i ett flertal fall begagnat sig av den rätt att erhålla kronotionden inlöst av staten, som inrymts dem genom kungl. förordningen den 11 september 1885 angående inlösen av skattefrälseräntor m. m. Emellertid kvarstår kronotionden fortfarande i en del fall oinlöst. Det kunde ifrågasättas att lämna kronotionden alldeles utanför avvecklingen av den lukrativa patronatsrätten, enär densamma, såsom framgår av utredningen, åtminstone i regel icke har samband med patroni skyldigheter mot kyrkan. Då emellertid sådant samband dock kan tänkas föreligga i något fall och då vidare, åtminstone i ett fall, finnes en kronan förbehållen rätt att för visst belopp inlösa hela patronatsrätten med kronotionden, synes det vara riktigare att patroni rätt till kronotionden upphäves genom stadgande i förevarande lag, varefter frågan om kronotiondens avskrivning torde böra regleras genom särskild lag.

I samband med upplåtelsen av flertalet lukrativa patronatsrätter hava de förbundits med eu del så kallade härlighetsrätter, under vilket begrepp innefattades ett flertal olika slags rättigheter av ekonomisk natur över den ecklesiastika jorden (rätt till städsmål, äckor, dagsverken, vissa gästeriavgifter samt vissa rättigheter till skog in. m.). Dessa härlighetsrätter hava numera i allmänhet upphört att utgå till patroni. Dock åtnjuta patroni i några fall fortfarande på grund av härlighetsrätten viss rätt till skog. Alla dessa härlighetsrätter böra i samband med upphävandet av den lukrativa patronatsrätten helt försvinna.

Vad därefter angår de med patronatsrätten förenade skyldigheter av ekonomisk natur, så förekomma dylika i främsta rummet vid de lukrativa patronatsrätter na, där skyldigheterna avse byggande och underhåll av församlingens kyrka samt bestridande av eu del andra utgifter för kyrkans behov. Emellertid förekomma ju, såsom närmare framgår av utredningen, såväl vid en del lukrativa som vid en del icke lukrativa patronatsrätter, vissa andra ekonomiska skyldigheter avseende avlönande i eu eller annan form av tjänstinnehavare. Dylika skyldigheter böra givetvis upphöra, varefter i fråga om fullgörandet av vad skyldigheten avsett bör gälla vad i allmänhet är stadgat. Där skyldigheten blivit ålagd i gällande löneregleringsresolution, torde Konungen böra lämna särskild föreskrift om hur densamma hädanefter bör fullgöras.

Vad angår sättet för avgörandet av de anspråk, som kunna förekomma i anledning av patronatsrättens upphävande, delar kyrkomötet Kungl. Maj:ts uppfattning angående lämpligheten av att dylika anspråk i första hand komma under behandling inför ett av staten sär-

71 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

skilt för ändamålet inrättat förlikningsorgan. Detta organ synes lämpligen böra vara en av tre ledamöter bestående nämnd, i dess helhet utsedd av Kungl. Maj:t. Denna nämnd bör i främsta rummet söka medverka till träffande av frivilliga överenskommelser angående uppkomna anspråk. Vid de lukrativa patronatsrätterna är detta i hög grad angeläget framför allt av det skäl att ett strängt hävdande av den formella rätten säkerligen i flera fall skulle lända till materiellt sett obilliga resultat. Detta gäller framför allt eu uppgörelse för den gångna tiden i den mån patronus anses skyldig att därför avgiva redovisning för den sekellånga förvaltningstiden. Även beträffande den i samband med kyrkokassans behållning stående frågan om kyrkans skick samt beträffande de frågor om återgångs- eller ersättningsanspråk för vederlag eller gjorda uppoffringar, som kunna tänkas väckta av patroni, torde man hava grundad anledning att hoppas på att parterna å ömse sidor skola visa förståelse och tillmötesgående.

Då även vid icke-lukrativa patronatsrätter i samband med rättens upphörande kunna väckas ersättningsanspråk, vilka kräva rättslig prövning, och dessa anspråk kunna bliva av samma art som en del av de anspråk, som torde förekomma vid de lukrativa patronatsrätterna. anser kyrkomötet, utan att i någon som helst mån ingå på frågan, huruvida sådana anspråk kunna vara befogade eller icke, lämpligast, att de ersättningsanspråk, som tilläventyrs kunna framställas i anledning av upphävandet av icke-lukrativa patronatsrätter, komma under bedömande i samma ordning som vid de lukrativa.

Kyrkomötet har emellertid ansett, att man icke bör stanna vid anordnande av ett förlikningsförfarande. Till en början torde det vara lämpligt, att en viss preklusionstid fastställes för framställande av anspråk. I betraktande av att lagen kan beräknas bliva utfärdad omkring mitten av år 1921, synes det icke vara ägnat att väcka betänklighet att den tidpunkt, före vilken anspråk skall vara framställt, bestämmes till den 1 januari 1923. Vid angivande av beskaffenheten av de anspråk, patronus beräknas kunna framställa, bär kyrkomötet ansett sig höra följa den formulering, som förekommer i Kungl. Maj:ts förslag, med ett tillägg för utmärkande av de anspråk, som vid lukrativ patronatsrätt kunna framställas å ersättning för förlust av behållen inkomst. Kyrkomötet vill i detta sammanhang blott anmärka, att under uttrycket gåva eller kostnad, som stått i samband med patronatsrättens uppkomst eller blivit av dess innehavande föranledd, givetvis även faller donation av boställe eller annan fast egendom, i fråga om vilken återgångseller ersättningsanspråk framställes. Såsom synes av formuleringen av

72 Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

andra stycket av 4 § i den av kyrkomötet antagna lagen, har kyrkomötet ansett, att även sådana mot patronus riktade anspråk, som avse återvinning av fast egendom, som i samband med patronatsrätten obehörigen må hava kommit i patroni besittning, skulle bliva föremål för prövning i samband med patronatsrättens upphörande eller, i den mån de icke framställas, prekluderas. Av utredningen framgår, att det finnes anledning antaga, att i vissa fall patronus med stöd av endast en härlighetsrätt kommit i besittning av fäst egendom, som egentligen ej lillkommer honom; och synes det kyrkomötet lämpligast, att, där anspråk om återvinning av sådan egendom framställes, det blir föremål för utredning i samband med patronatsrättens upphävande och därvid prövat och avgjort.

Naturligtvis kan det inträffa, att förlikningsnämnden ej lyckas åvägabringa frivillig överenskommelse angående framställda anspråk. Det synes lämpligt, att lagen innehåller föreskrifter om sakens vidare behandling för sådant fall. Kyrkomötet har tänkt sig, att nämnden då skulle framlägga ett utlåtande, innefattande avgörande av framställda anspråk, med rätt för deri av parterna, som icke åtnöjdes därmed, att instämma saken till domstol. Genom detta förfärande vinnes även den fördelen, att en patronus, som gör gällande ett av nämnden såsom berättigat ansett anspråk, icke blir nödsakad att väcka rättegång härom. Då vissa tvistefrågor angående patronatsrätt enligt gällande lag skola gå till hovrätt såsom första instans, synes klander mot förlikningsnämndens utlåtande böra instämmas till den hovrätt, under vars domvärjo församlingen är belägen.

Kungl. Maj:ts förslag innehåller vissa materiella regler för avgörande av de återgångs- eller ersättningsspörsmål, som kunna uppkomma vid de icke-lukrativa patronatsrätterna. Lagrådet har visserligen i princip icke haft något att erinra mot förslagets ståndpunkt härutinnan. Det förefaller emellertid kyrkomötet, som om det principiellt sett vore riktigare, att i lagen icke meddelas några bestämmelser i detta avseende, utan att det överlåtes till nämnden, respektive domstol, att efter allmänna rättsgrundsatser och omständigheterna i varje speciellt fall avgöra, huruvida rätt att fordra återgång eller ersättning föreligger. Om, såsom kyrkomötet beslutit, lagen kommer att innehålla regler för avveckling även av de lukrativa delarna av patronatsrätten, blir sistnämnda ståndpunkt så mycket mer berättigad, som förhållandena såvitt angår dessa delar äro så skiftande i de olika fallen, att några allmänna regler för lösande av de olika slagen av spörsmål svårligen kunna i lagen givas. Åven ur den synpunkten, att huvudvikten ju skulle läggas på åvägabringande av frivilliga överenskommelser, synes det mindre lämp-

Kungl. Maj.ds proposition Nr 21. 73

ligt, att nämnden bindes av några på förhand fixerade allmänna bestämmelser.

Det ligger i sakens natur, att den ekonomiska uppgörelse, som tänkes ifrågakomma, eller det rättsliga avgörande, som, därest överenskommelse ej träffas, skall äga rum, kan avse förhållandet mellan patronus, å ena, samt församlingen, å andra sidan. Det är emellertid ock möjligt, att ersättningskrav kunna riktas mot kronan och att således även kronan kan bliva part i mål, varom här är tal. Den av kyrkomötet antagna lagtexten är avfattad med hänsyn härtill. Konungen lär icke underlåta att för sådana fall meddela bestämmelser om sättet för tillvaratagande av kronans intressen, där sådant kan erfordras.

Då enligt lagförslaget förlikningsnämnden kan tillsättas och börja fungera kort efter lagens utfärdande, kunna de patroni, som anse nålrem särskild betydelse böra fästas därvid, att godvillig överenskommelse träffas innan kallelserätten upphör, hava tillfälle att dessförinnan få sina anspråk prövade av förlikningsnämnden.

Kyrkomötet har omarbetat det av Kungl. Maj:t avlämnade förslaget enligt nu angivna grunder och får med stöd av vad därvid anförts, anmäla, att kyrkomötet, med anledning av Eders Kungl. Maj:ts förevarande skrivelse, för sin del antagit följande

Lag om upphävande av patronatsrätt1

Underdånigst.

NATHAN SÖDERBLOM.

A. von Krusenstjerna.

Stockholm den 2 december 1920.

Förslaget, som är lika lydande med det vid propositionen fogade förslaget, har här uteslutits.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 käft. (Nr 211.

74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 december 1920.

Närvarande:

Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena greve

Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm,

Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm, Hansson.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg följande:

Den 5 mars 1920 beslöts på föredragning av dåvarande chefen för justitiedepartementet, att inom departementet utarbetade förslag till "ag angående upphävande av patronel! kallelserätt m. m. samt till lag om upphävande av § 7 i ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober 1723 skulle för det ändamål, som omförmäles i 87 § regeringsformen, remitteras till lagrådet för inhämtande av dess utlåtande.

Sedan lagrådet den 2 juni 1920 avgivit utlåtande över lagförslagen, framlades i Kungl. Maj':ts skrivelse den 24 augusti 1920 (nr 17) förstnämnda lagförslag för innevarande års allmänna kyrkomöte, som i skrivelse den 2 december 1920 (nr 57) anmält, att kyrkomötet med anledning av Kungl. Maj:ts nämnda skrivelse för sin del antagit en skrivelsen bifogad lag om upphävande av patronatsrätt.

Det av Kungl. Maj:t för kyrkomötet framlagda förslaget innebar i huvudsak, att alla patronel^ kallelserätter till ordinarie prästerliga tjänster jämte därmed i vissa fall förbundna rättigheter att tillsätta en del icke prästerliga tjänster (klockare, skollärare, kyrkovärdar och kyrkobetjäning) skulle vid viss tidpunkt, den 1 januari 1922, upphöra, varefter samtliga dessa tjänster skulle tillsättas i den för dem allmänt gällande ordning. Vidare skulle med kallelserätten i en del fall förenade förpliktelser att i en eller annan form bidraga till avlönande av tjänstinnehavare upphöra och istället ifråga om fullgörandet av vad dessa förpliktelser avsett gälla allmänna regler. Slutligen meddelades i förslaget en del bestämmelser angående de ersättuingsspörsmål, som kunna uppkomma i anledning av patronatsrättens upphörande, till vilka be-

75 Kunyl. Maj:ts proposition Nr 21.

»tämmelser jag senare skall återkomma. Själva lagförslaget innehöll icke några bestämmelser för avveckling av de lukrativa delarna av patronatsrätten, men sades i motiveringen till detsamma, att denna avveckling, vilken förutsattes skola ske genom frivilliga överenskommelser mellan patroni och församlingarna, borde främjas genom ett av Kungl. Maj:t anordnat utrednings- och förlikningsförfarande.

Det av kyrkomötet antagna lagförslaget skiljer sig i flera hänseenden från det av Kungl. Maj:t för kyrkomötet framlagda. Till eu början skulle enligt förstnämnda lagförslag kyrkoherdetjänst, till vilken patronus nu har kallelserätt, efter patronatsrättens upphörande icke tillsättas i vanlig ordning, d. v. s. enligt reglerna i 1910 ars prästvallag, utan av Kungl. Maj:t, sedan dock förslag och val i vanlig ordning föregått. Vidare innehåller det av kyrkomötet antagna lagförslaget även bestämmelser för avveckling av de lukrativa delarna av patronatsrätten. Slutligen har av kyrkomötet den ändringen vidtagits, att i lagen icke givits någon materiell rättsregel för bedömande av de ersättnings- och återgångsanspråk för i samband med patronatsrätten gjorda uppoffringar, som kunna väckas i anledning av patronatsrättens upphävande. Bedömandet av dylika anspråk har istället förutsatts skola ske efter allmänna rättsgrundsatser och omständigheterna i varje särskilt fall.

Innan jag ingår på de särskilda bestämmelserna i det av kyrkomötet antagna lagförslaget, vill jag säga, att jag anser starka principiella skäl tala för patronatsrättens upphävande och att jag i huvudsak kan instämma i vad dåvarande chefen för justitiedepartementet i detta hänseende anfört till statsrådsprotokollet den 5 mars 1920.

Vad så först angår det av kyrkomötet föreslagna nya tillsättningssättet för nu i patronell ordning tillsatta kyrkoherdetjänster, så har kyrkomötet i sin motivering härför anfört, att den nuvarande orduingen för prästval vore behäftad med vissa olägenheter samt att, då patronatsrätten i viss mån vore ägnad att motverka dessa olägenheter, densamma icke borde upphävas, utan att det däri liggande korrektivet mot prästvallagens brister på något sätt bleve tillvarataget; och har kyrkomötet ansett, att en lämplig utväg härtill skulle beredas, om utnämningsrätten till kyrkoherdetjänst, som nu tillsättes i patronell ordning, lades i Kungl. Maj:ts hand.

Det synes vara tämligen allmänt erkänt, att den nu gällande prästvallagen icke är i allo tillfredsställande. Detta har med styrka framhållits av en del kyrkliga mjmdigheter uti deras yttranden över det år 1915 avgivna förslaget angående upphävande av den patronella kallelserätten, och det förhållandet, att denna kallelserätt ansetts vara ägnad att mot-

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

verka ifrågavarande olägenheter lärer hava varit av mycket avgörande' betydelse för de myndigheter, som avstyrkt förslaget om kallelserättens upphävande. Uti yttrandet till statsrådsprotokollet den 5 mars 1920 yttrade även dåvarande chefen för justitiedepartementet, att han efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet ansåge sig kunna vitsorda, att vissa olägenheter i fråga om prästbefordringen vore förbundna med den nuvarande prästvallagen. Särskilt förtjänt av beaktande synes mig den anmärkningen vara, att prästvallagen lämnar för liten möjlighet till befordran för vissa kategorier prästmän, såsom pastorer vid de svenska församlingarna i utlandet, sjömanspräster, svenska kyrkans missionärer, predikanter vid vissa anstalter samt docenter vid teologiska fakulteterna. Dessa innehava övergångsplatser och yttre omständigheter lägga ofta hinder i vägen för dem att med utsikt till framgång konkurrera med andra sökande vid prästval. Vidare synes det icke kunna bortses därifrån att det nog understundom förekommer, att ovidkommande synpunkter spela in vid prästval; deu mest förtjänte och skicklige vinner ingalunda alltid den största anslutningen.

Naturligtvis kan det sägas, att de nu anmärkta olägenheterna borde avhjälpas genom ändringar i prästvallagen — något som synes hava varit den förutvarande departementschefens tanke — och att denna väg vore mera konsekvent och mera generellt verkande. Något förslag härom föreligger ju emellertid icke och frågan om och när några ändringar i prästvallagen i angiven riktning kunna komma till stånd, synes därför för närvarande stå i vida fältet. Då jag på grund härav anser mig kunna tillstyrka ett biträdande av kyrkomötets förslag, är det följande synpunkter, som för mig varit avgörande.

Jag vill till en början betona att, då jag i likhet med den förutvarande departementschefen anser starka principiella skäl tala för patronatsrättens upphävande, jag icke skulle hava kunnat tillerkänna de anförda olägenheterna den vikt, att de kunnat utgöra tillräckliga skäl för mig att tillstyrka bibehållande av patronatsrätten. Men dessa olägenheter hava ju ej av kyrkomötet åberopats såsom skäl för bibehållande av patronatsrätten utan endast såsom motiv för införande av en från den vanliga något avvikande ordning för tillsättning av kyrkoherdebefattningar i nu patronella församlingar.

Det för kyrkomötet framlagda förslaget innebär ett upphävande av hela patronatsrättsinstitutet och från kyrkomötets sida har därvid erkänts, att principiella skäl tala för detta upphävande. Jag tillåter mig i detta hänseende särskilt framhålla ett i kyrkomötets skrivelse förekommande uttalande, däri säges, att det är oförenligt med nutidens

77 Kungl. Maj:U proposition Nr 21.

uppfattning, att den offentliga funktion, som ligger i tillsättande av själasörjare i en församling, tillkommer en enskild jordägare, vem denne än må vara. Då denna åskådning om patronatsrättens oförenlighet med nutidens uppfattning även ligger till grund för det förslag om patronatsrättens upphävande, som av den förutvarande departementschefen framlagts, synes mig huvudsyftet med förslaget i allt fall vara vunnet i och med att kyrkomötet sålunda underkänt patronatsrättsinstitutet såsom sådant.

Vad det föreslagna nya tillsättningssättet angår, så innebär detsamma ju visserligen eu del avvikelser från de regler, som gälla enligt den allmänna prästvallagen, men det står dock i flera avseenden i överensstämmelse med de allmänna grunder, på vilka denna lag vilar. Tjänsten skulle i vanlig ordning anslås ledig till ansökning, domkapitlet skulle upprätta förslag, församlingen skulle, efter det de å förslaget, uppförda avlagt predikoprov, tillfrågas, huruvida den ville kalla fjärde provpredikant, varefter, därest sådan i föreskriven ordning kallas och sedan han av domkapitlet uppförts å förslaget och provpredikat, val skulle äga rum. Först sedan skulle de nya reglerna gripa in. Då enligt prästvallagen i alla de mycket ofta förekommande fall, då fjärde provpredikant varit under omröstning, församlingens val icke är avgörande utan utnämningsrätten förbehållits Kungl. Maj:t, synes det knappast vara ägnat att väcka betänkligheter, att denna i prästvallagen redan förekommande princip om utnämningsrättens överlämnande till Kungl. Maj:t vinner en något vidsträcktare användning, när dock församlingen genom föregående val lämnas tillfälle att tillkännagiva sin mening.

De i prästvallagen meddelade reglerna för Kungl. Maj:ts utövande av utnämningsrätten äro följande: Har någon av de å förslaget uppförda vid valet erhållit mer än hälften av avgivna röster och har tilllika minst en femtedel av de röstberättigade deltagit i valet, äger Kungl. Maj:t rätt att utnämna någon av de å förslaget uppförda. Har icke någon av dessa erhållit nyssnämnda röstövervikt eller har antalet i valet deltagande icke uppgått till en femtedel av de röstberättigade, äger Kungl. Maj:t utnämna antingen eu av de å förslaget uppförda eller någon till tjänsten behörig präst, som jämlikt 43 § har extra ansökningsrätt och anmält sig såsom sökande 'hos Kungl. Maj:t, Enligt det av kyrkomötet antagna förslaget skulle Kungl. Maj:t, oberoende av röstetal och antalet i valet deltagande, alltid äga utnämna antingen en av de å förslaget uppförda eller ock annan till kyrkoherdetjänst behörig prästman, som anmält sig såsom sökande hos Kungl. Maj:t. Således skulle Kungl. Maj:t vid utnämning utanför förslaget icke vara uteslutande

78 Kungi. Maj:ts proposition Kr 21.

hänvisad till de i 43 § angivna kategorier prästmän med extra ansökningsrätt.

Vid övervägande av huruvida det kan anses tillrådligt att införa en bestämmelse, varigenom Kungl. Maj:t vid utnämningsrättens utövande blir mera oberoende av det upprättade förslaget och församlingens val, än hittills varit fallet, har jag ansett mig böra fasta särskilt avseende därvid, att några fullständigt nya principer för utövande av utnämningsrätteu icke innefattas i förslaget. Även enligt de nu gällande allmänna bestämmelserna i prästvallagen är Kungl. Maj:t formellt obunden av församlingens val, vare sig bestämmelsen om röstövervikt för någon av de å förslaget uppförda och om viss procent i valet deltagande blivit uppfylld eller icke; i förra fallet är Kungl. Maj:t uteslutande hänvisad till förslaget, men ej skyldig att utnämna den, som erhållit den nämnda röstövervikten, och i senare fallet föreligger även rätt att gå utanför förslaget till sådana, som med stöd av 43 § kunna hava anmält sig såsom extra sökande. Ej heller rätten för Kungl. Maj:t att gå utanför förslaget innefattar sålunda någon ny princip; det är allenast fråga om en utvidgning av Kungl. Maj:ts valfrihet dels därigenom att denna bleve oberoende av röstetal och deltagande i valet och dels så att Kungl. Maj:t även skulle kunna välja bland andra extra sökande än sådana, som avses i 43 §.

För övrigt torde det nog icke vara oberättigat att antaga, att tilllämpningen av den föreslagna bestämmelsen åtminstone i åtskilliga avseenden kommer att överensstämma med det sätt, varpå Kungl. Maj:ts utnämningsrätt hittills utövats. Det är nämligen alldeles givet, att stort avseende alltid måste fästas vid den anslutning, som någon å förslaget uppförd kan hava vunnit vid församlingsvalet. Den, som vid detta vunnit en avgjord anslutning framför andra, torde i regel även komma att bliva utnämnd. Vidare är det klart, att Kungl. Maj:t kommer att i särskilt hög grad hava i åtanke de kategorier prästmän, som enligt 43 § hava extra ansökningsrätt och med begagnande härav anmält sig såsom sökande hos Kungl. Maj:t. Men fall kunna ju föreligga, då församlingens val icke givit något särskilt bestämt utslag och då någon till tjänsten mera meriterad och skicklig person anmält sig vilja komma i åtanke. Det torde för sådana fall icke bliva utan sitt värde, att Kungl. Maj:t äger en av formella regler fullt obunden utnämningsrätt.

På nu anförda skäl anser jag mig kunna tillstyrka biträdande av det av kvrkomötet antagna förslaget om att utnämningsrätten till nu i patronel! ordning tillsatta kyrkoherdetjänster skall, efter det försam-

79 Kungl. Maj:is proposition Nr 21.

lingsval i vanlig ordning ägt rum, tillkomma Kungl. Maj:t att utövas på sätt kyrkomötet för sin del beslutat.

Såsom kyrkomötet även påpekat, uppstå genom eu sådan anordning givetvis en del svårigheter med avseende å de nu pågående förändringarna i den kyrkliga indelningen. Det har förut vid ärendets behandling framhållits, att patronatsrätterna utgjort hinder för genomförande av planerade ändringar i pastoratsindelningen. Detta gäller särskilt Skåne, där på grund av församlingarnas ringa omfattning sammanslagningar av församlingar till större pastorat ansetts böra genomföras i ganska stor utsträckning och där de patronella församlingarna äro mycket talrika och ligga så att säga insprängda bland de övriga. Flnligt det av kyrkomötet antagna förslaget skulle, där församling, i vilken patronus ägt kallelserätt till kyrkoherdetjänst, i pastoratsgemenskap förenas med annan församling, i vilken kyrkoherde tillsättes i vanlig ordning, den tillsättningsordning, som enligt lagförslaget avsetts för förstnämnda församling, i samma omfattning gälla kyrkoherdetjänsten i det nybildade pastoratet, med den viktiga inskränkningen dock att Kungl. Maj: t på framställning av annan församling i pastoratet skulle äga förordna, att tjänsten skall tillsättas i vanlig ordning.

I fråga om tillsättande av kyrkoherdetjänst, till vilken enskild person endast har förslagsrätt (endast ett sådant fall förekommer) ävensom beträffande tillsättande av andra nu i patronell ordning tillsatta tjänster (komministraturer, skollärarebefattningar, klockartjänster samt befattningar såsom kyrkovärdar och kyrkobetjänte) skall enligt det av kyrkomötet antagna lagförslaget efter patronatsrättens upphörande tillämpas de allmänna tillsättningsregler, som för befattningarna ifråga gälla.

Då frågan om patronatsrättens upphävande förevar inför Kungl. Maj:t i statsrådet den 19 december 1902, förutsattes, att själva kallelserätten skulle särskilt för sig på lagstiftningens väg upphävas, varefter avvecklingen av de lukrativa delarna av patronatsrätten i första rummet tänktes skola ske genom frivilliga överenskommelser, underlättade genom ett av staten anordnat utrednings- och förlikningslorfarande. 1 enlighet härmed innehöll det för kyrkomötet framlagda lagförslaget, såsom förut nämnts, icke några bestämmelser för avveckling av de lukrativa delarna av patronatsrätten. I motiveringen till förslaget framhålles emellertid angelägenheten av att även dessa delar av patronatsrätten bringas att upphöra och förutsättes, att Kungl. Maj:t, sedan frågan om kallelserättens upphävande blivit avgjord, skulle för främjande av en avveckling på frivillighetens väg av de lukrativa delarna

80 Kungl. Majds proposition Nr 21.

uppdraga åt sakkunnig person att sammanträda med patronerna och representanter för församlingarna för utredning av de anspråk, som kunde uppstå i samband med denna avveckling, samt för uppgörande av förslag till överenskommelser i dessa delar. Kyrkomötet har nu avskäl, som närmare angivas i dess skrivelse, i förevarande lagförslag upptagit bestämmelser även i fråga om de lukrativa delarna av patronatsrätten. Dessa bestämmelser inuebära i korthet, att alla till den lukrativa patronatsrätten hörande rättigheter och skyldigheter upphöra vid samma tidpunkt, som föreslagits för kallelserättens upphörande, därvid en del rättigheter helt försvinna och andra övergå å församlingen. De anspråk på ersättning för mistad inkomst, som i anledning av detta upphörande kunna framställas av patronerna, skola i likhet med övriga, anspråk, som i anledning av patronatsrättens upphörande kunna uppkomma, vid äventyr av talans förlust framställas inom viss tid. Prövningen av framställda anspråk skall i första hand ankomma på en av Kungl. Maj:t utsedd förlikningsnämnd, som närmast skall hava till uppgift att söka åstadkomma frivillig överenskommelse i saken. Om detta ej lyckas, skall nämnden framlägga ett utlåtande innefattande avgörande av framställda anspråk. Mot utlåtandet skall klander kunna instämmas till domstol med hovrätt såsom första instans. Om klander ej inom viss tid anställes, skall utlåtandet vinna laga kraft såsom dom.

Jag anser mig utan tvekan kunna förorda det av kyrkomötet antagna lagförslaget även i denna del. Härigenom vinnes en fullständig lösning av hela frågan och man behöver icke inlåta sig på de svårlösta spörsmålen, huruvida vissa med lukrativa patronatsrätter förbundna skyldigheter böra upphöra redan i samband med kallelserätten eller först vid upphörande av de lukrativa delarna eller huruvida vid dessa patronatsrätter vissa ersättningsanspråk kunna anses kräva sin lösning redan med kallelserättens upphävande. I fråga om innehållet av de lukrativa patronatsrätterna och sättet för upphörandet av de däri ingående rättigheterna och skyldigheterna kan jag inskränka mig till att hänvisa till den förebragta utredningen och till vad kyrkomötet i motiveringen till sitt beslut härom yttrat. För egen del har jag icke någon erinran mot innehållet i det antagna förslaget i dessa delar. I fråga om avskrivning av kronotionde!, får jag hänvisa till den särskilda lag härom, som chefen för finansdepartementet lärer komma att framlägga.

Jag har förut antytt, att det av kyrkomötet antagna lagförslaget i äilnu ett hänseende skiljer sig från det för mötet framlagda. 1 sistnämnda förslag givas för icke-lukrativa patronatsrätter vissa regler för

81 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

bedömande av de anspråk på återgång av eller ersättning för gjorda uppoffringar, som kunna tänkas väckta i anledning av patronatsrättens upphävande. Dessa regler innebära, att varken den nuvarande innehavaren av patronatsrätten eller annan (exempelvis donators arvingar) i allmänhet skulle vara berättigad fordra återgång eller ersättning för en i samband med patronatsrättens uppkomst eller i anledning av dess innehavande gjord uppoffring. Från denna huvudregel har dock gjorts det undantaget, att nuvarande innehavaren av patronatsrätten skulle vara berättigad fordra återgång av boställe, som givits under uttryckligt förbehåll om återgång i händelse av kallelserättens upphörande. Vid lukrativa patronatsrätter skulle alla anspråk av nu angivet slag icke få komma under bedömande förrän i samband med upphörande av de lukrativa delarna av patronatsrätten.

Uti det av kyrkomötet antagna lagförslaget lämnas icke någon materiell regel för bedömande av anspråk av förevarande slag. Såsom skäl härför anför kyrkomötet, att det förefölle mötet, som om det vore principiellt riktigare, att i lagen icke meddelades några bestämmelser i detta avseende utan att det i stället överlätes till förlikningsnämnden respektive domstol att efter allmänna rättsgrundsatser och omständigheterna i varje speciellt fall avgöra, huruvida någon rätt att fordra återgång eller ersättning förelåge. Om lagen komme att innehålla regler för avveckling även av de lukrativa delarna av patronatsrätten, vore denna ståndpunkt så mycket mer berättigad, som förhållandena, såvitt anginge dessa delar, vore så skiftande i de olika fallen, att några allmänna regler för lösande av de olika slagen av spörsmål svårligen kunde i lagen givas. Åven ur den synpunkten att huvudvikten ju skulle läggas på åvägabringande av frivilliga överenskommelser, syntes det mindre lämpligt, att nämnden bundes av några på förhand fixerade allmänna bestämmelser.

Såsom framgår av förut lämnad redogörelse, har även kammarkollegiet i sitt yttrande över 1915 års förslag framfört liknande svnpuukter. Om det endast hade gällt att bedöma frågan med hänsyn till de anspråk, som kunna framkomma vid icke-lukrativa patronatsrätter, synas mig såväl den ståndpunkt, som valts i det för kyrkomötet framlagda förslaget och mot vilken lagrådet i princip icke haft något att erinra, som ock det av kammarkollegiet och kyrkomötet föreslagna sättet för sakens ordnande varit antagliga. Jag vill i detta sammanhang icke underlåta uttala; att de farhågor, som från en de! håll uttalats därom att de i förstnämnda föislag givna reglerna i en del fall kunde innebära ett underkännande av ett rätteligen grundat anspråk, torde Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21). 11

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

vara betydligt överdrivna. Saken har emellertid kommit i ett väsentligen ändrat läge genom den av kyrkomötet antagna utvidgningen av lagen till att avse även de anspråk, som kunna anknytas till upphävandet av de till den lukrativa delen hänförliga rättigheterna och skyldigheterna. Mot de skäl, som av kyrkomötet anföras till stöd för lämpligheten av att icke i lagen giva några materiella regler för bedömande av dessa sistnämnda anspråk, har jag icke någon erinran och tillåter mig i detta sammanhang endast framhålla, att den förutvarande departementschefen även med styrka framhållit de skiftande förhållandena vid de olika lukrativa patronatsrättigheterna och svårigheten av att giva några generella normer för avgörandet av framställda anspråk, ehuru dessa omständigheter av honom åberopats såsom skäl för att frågan om avvecklingen av den lukrativa patronatsrätten icke för närvarande vore ägnad att utgöra föremål för lagstiftningens omedelbara ingripande. Då det torde vara lämpligt att införa förut angivna särskilda ordning för prövning av de anspråk, som i anledning av avvecklingen av de lukrativa patronatsrätterna kunna framkomma, synes det mig icke kunna väcka någon betänklighet utan tvärt om vara naturligast och riktigast att, såsom det av kyrkomötet antagna lagförslaget innebär, låta de anspråk, som kunna väckas i anledning av upphävandet av de icke-lukrativa patronatsrätterna, bliva föremål för prövning i samma ordning, i synnerhet som dessa anspråk torde vara av samma beskaffenhet som en del av de anspråk, som kunna beräknas förekomma vid vissa lukrativa patronatsrätter.

Då jag således anser mig kunna tillstyrka biträdande av kyrkomötets förslag även i denna del, gör jag det icke därför att jag skulle anse det för kyrkomötet framlagda förslaget hava i någon nämnvärd mån för litet beaktat berättigade ersättningskrav utan dels därför att jag finner det önskvärt, att alla anspråk ewv förevarande art komma under enhetlig behandling och dels därför att det synes mig vara en trygghet för alla i saken intresserade att bedömandet sker icke efter några på förhand uppställda regler utan efter allmänna i svensk rätt gällande grundsatser.

Det av kyrkomötet antagna lagförslaget innehåller icke något uttryckligt stadgande, motsvarande 4 § 1 mom. i det för kyrkomötet framlagda förslaget. Detta torde emellertid icke innebära, att den i nämnda läsrum uttalade principen om att ersättning icke skall utgå för själva kalldserätten icke rkulle hava blivit erkänd. Jag tillåter mig fästa uppmärksamhet därå att vid angivande av de anspråk, som enligt 4 § i nu förevarande lagförslag kunna väckas av patronus och som enligt

83 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

5 § skola komma under bedömande, icke nämnts andra anspråk än dels sådana, som avsågos i 4 § 2 och 3 mom. av det för kyrkomötet framlagda förslaget, och dels sådana, som gälla ersättning för förlust av behållen inkomst — de sistnämnda anspråken uteslutande hänförliga till de lukrativa patronatsrätterna. Ett anspråk på ersättning för själva kallelserätten kan icke rymmas under de nu angivna slagen av anspråk och kan således icke hava någon utsikt att vinna bifall.

Kostnaderna till den förut av mig omförmälda förlikningsnnmnden synas mig kunna bestridas av anslaget till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

Departementschefen uppläste därefter ifrågavarande lagförslag och hemställde, att förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj: t Konungen lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Ivar Brynolf.

Bilaga till Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Undertecknad, som den 3 juli 1914 av Kungl. Magt förordnats att tillsvidare biträda inom Kungl. Justitiedepartementet vid behandling av frågan om ändring i gällande bestämmelser om patronatsrätt, får härmed vördsamt överlämna ett förslag till lag i sagda ämne.

Stockholm den 19 juni 1915.

Gunnar Beskow.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 17 käft. (Nr 21. Bilaga).

2 Förslag

till

Lag

angående ändring i gällande bestämmelser om patronatsrätt.

Med upphävande av 19 kap. 12—16 §§ kyrkolagen och vad eljest finnes stridande mot nedanstående bestämmelser förordnas som följer:

1 §•

Rätt att såsom patronus kalla innehavare av ordinarie prästerlig tjänst i församling skall upphöra vid utgången av den tid, för vilken, då denna lag träder i kraft, lönereglering för prästerskapet i församlingen är fastställd.

Åtnjuter eljest enskild person särskild rätt i fråga om tillsättande av tjänst, som nu är nämnd, upphöre den ock vid utgången av samma tid.

Följer med rätt att kalla till dylik tjänst befogenhet att tillsätta annan tjänst inom församlingen, skall efter kallelserättens upphörande denna befogenhet ej vidare gälla.

2 §•

År med sådan rätt i fråga om tillsättning av tjänst, som i 1 § avses, förenad särskild skyldighet att bidraga till avlönande av tjänstinnehavare, vare sig genom tillskott i penningar eller persedlar eller

genom tillhandahållande av boställe eller på annat sätt, galle ej denna skyldighet efter det sagda rätt upphört. Dock skall, där dylikt bidrag utgår till innehavare av tjänst, som ej är prästerlig, skyldigheten till bidragets utgörande bestå uuder tid, för vilken bidraget tillförsäkrats innehavare, med vilken tjänsten besatts innan nämnda rätt upphört.

Där särskild skyldighet i fråga om kyrkas byggande eller underhåll åligger innehavare av kallelserätt, med vilken ej är förenad rätt att uppbära kyrkans inkomst, skall denna skyldighet ock upphöra samtidigt med kallelserätten.

3 §•

Då sådan rätt i fråga om tillsättning av tjänst, som i 1 § sägs, eller i 2 § omförmäld skyldighet till tjänstinnehavares avlönande eller kyrkas byggande eller underhåll upphört, skall beträffande tjänstens tillsättande eller fullgörande av annat, som nu är sagt, gälla vad i allmänhet är stadgat.

4 §•

Innehavare av rätt, som i 1 § avses, vare ej berättigad till ersättning för dess upphörande.

Ej heller äge, där ej nedan annorlunda stadgas, i följd av sådan rätts upphörande innehavaren eller annan anspråk på gottgörelse för gåva eller kostnad, som stått i samband med rättens uppkomst eller blivit av dess innehavande föranledd.

Har boställe skänkts till församlingen eller annan kostnad till dess förmån blivit gjord under uttryckligt förbehåll om dylik rätts uppkomst eller fortsatta bestånd, äge rättens innehavare att av församlingen erhålla ersättning med värdet av vad sålunda utgivits. Dock skall i anledning av rättens upphörande ersättning i intet fall utgå för kostnad, som skett till fullgörande av förpliktelse, varom i 2 § sägs, och ej heller, där rättens innehavare äger uppbära kyrkans inkomst, för kostnad för kyrkobyggnad eller annan kostnad, som eljest bestrides med kyrkans medel.

Vill rättens innehavare fordra ersättning i fall då sådan, efter vad nu sagts, skall utgå, har han att senast inom två år efter rättens upphörande instämma församlingen vid äventyr att han eljest är sitt anspråk förlustig; dock att, där innehavaren jämväl är berättigad att uppbära kyrkans inkomst, dylikt anspråk må, i händelse av sistnämnda rätts upphörande, även i sammanhang därmed framställas.

5 §•

År med kallelserätt förenad annan rätt eller skyldighet än sådan, om vars npphävande i 1 eller 2 § stadgas, skall den, ändå att kallelserätten upphört, äga bestånd, till dess överenskommelse om dess upphörande träffas eller annorlunda förordnas.

5 Patronatsrätten var känd redan under den katolska kyrkans äldsta tider. Den framträdde såsom ett utflöde av den rätt att förse församlingarna med präster, vilken i katolska kyrkan i allmänhet tillkom biskoparna. Biskoparnas rätt överläts till enskilda personer, som genom byggande av kyrka och på annat sätt väsentligen bidrogo till bildande eller uppehållande av en församling.

Med kallelserätten (jus vocandi eller jus prseseutandi) förenades ofta befogenheter av ekonomisk natur: patronus tillädes rätt att under vissa villkor och mot fullgörande av vissa skyldigheter förfoga över kyrkans och stundom jämväl prästerskapets egendom. Så beskaffad patronatsrätt plägar benämnas lukrativ patronatsrätt (jus patronatus lucrativum).

Patronatsrätten var tidigt känd i Sverige, där den omnämnes redan i ett par av landskapslagarna. Det kan med visshet antagas, att i det s. k. gamla Sverige med patronatsrätt ej plägat följa rätt att förvalta kyrkans egendom eller överhuvud någon befogenhet av ekonomisk natur.

Annorlunda har förhållandet sedan gammalt varit i Danmark, i det att patronatsrätten där såsom regel varit lukrativ.

I Sverige finnas för närvarande lukrativa patronatsrätter allenast i de forna danska provinserna Skåne, Halland och Bohuslän. Av där befintliga patronatsrätter äro de allra flesta lukrativa och en stor del av dessa har tillkommit under danska tiden.

Fråga om upphävande av patronatsrätten har i Sverige vid åtskilliga tillfällen sedan snart ett sekel tillbaka varit å bane, utan att strävandet i denna riktning, vilket endels avsett allenast patroni kallelserätt, endels även den lukrativa sidan av patronatsrätten, lett till något synnerligt resultat. Innan här närmare beröras de förslag, som i dylikt

avseende blivit framställda, och de åtgärder, som i anledning härav vidtagits, må först lämnas en redogörelse för patronatsrätternas utveckling och beskaffenhet. Vid denna redogörelse skall till en början tagas hänsyn till förhållandena, sådana de i allmänhet gestalta sig i Sverige, och därefter till de särskilda förhållanden, som av gammalt äro rådande i de forna danska provinserna Skåne, Halland och Bohuslän.

Efterföljande, kortfattade framställning i ämnet är i allt väsentligt grundad dels å den utredning angående patronatsrätterna i de forna danska provinserna, vilken i anledning av offentligt uppdrag verkställts av nuvarande regeringsrådet Gabriel Thulin och föreligger i de av Thulin till Kungl. Magt den 10 september 1901 avlämnade arbetena »Utredning rörande patronatsrättigheterna i Skåne, Halland och Bohuslän» och »Samling av urkunder rörande patronatsrättigheterna i Skåne, Halland och Bohuslän», dels ock å den av sekreteraren i marinförvaltningen Arvid Bäckström likaledes i anledning av offentligt uppdrag sedermera verkställda utredning, som föreligger i dennes till Kungl. Magt den 15 juni 1912 avlämnade arbete »Utredning rörande de i vårt land utom Skåne, Halland och Bohuslän förefintliga patronatsrättigheter och därmed jämförliga kallelserätter», vilka arbeten blivit med Kung). Maj:ts tillstånd till trycket befordrade.

Utvecklingren i Sverige

Patronatsrätten omtalas, såsom nämnts, redan i ett par av landskapslagarna. I Södermannalagen göres från regeln, att den skall vara präst, »sum biskupi oc socknamanum asember», undantag för präst i kyrka, byggd av enskild: »Biskuper aghar oc them kirkiu giwa, sum fathurlikan reet hawer till kirkiu therae; thmr clerkte kalla jus patronatus». 1 Upplandslagen förekommer ett liknande stadgande.

Några bestämmelser om patronatsrätt finnas icke i landslagarna, vilka som bekant sakna kyrkobalk. Ej heller 1571 års kyrkoordninginnehåller några stadganden därom. 1 Sigismunds stadfästelse och försäkran angående religion den 16 mars 1594 bekräftas emellertid åter denna rätt.

I Sverige hade sockenmännen redan under medeltiden ett betydande inflytande på tillsättningen av präster. Patronatsrätterna torde därför här i landet hava framstått såsom en inskränkning mera i församlingarnas än i biskoparnas rätt.

Ehuru patronatsrättens omnämnande redan i landskapslagarna giver vid handen, att densamma funnits till innan adeln började framträda som privilegierat stånd och att patronatsrätten sålunda ej av gammalt varit

något uteslutande privilegium för adeln, synes förhållandet sedermera faktiskt utvecklat sig därhän, att adeln, såsom innehavare av flertalet av de större egendomarna i landet, kommit att under långliga tider ensam utöva denna rätt.

I ridderskapets och adelns privilegier den 8 oktober 1617 stadgas, att ridderskapet och adeln skulle hava jus patronatas uti de prästgäll och socknar, där de voro boende, till att där välja kyrkoherde; men, där flera än en utav adeln uti ett gäll eller socken vore boende och de antingen sins emellan eller med socknens invånare icke kunde förlikas och förenas, skulle biskopen hava makt att dem emellan dispensera, så att den måtte bliva tagen till kyrkoherde, som honom syntes därtill bäst tjänlig och skicklig.

I 1686 års kyrkolag innehåller 19 kap. 12—16 §§ föreskrifter angående jus patron atus. Om beskaffenheten av och grunden för denna rätt stadgas i 12 §: Jus patronatus, som består uti den rättighet att utse, välja och kalla eu prästman till någon församling, hörer dem egentligen till, som det förvärvat hava, i ty att antingen deras förfäder eller de själva av sin fasta egendom hava givit jord och grund till, då kyrkan uppbyggdes. 2:o Hörer det dem till, vilkas föräldrar och förfäder av egen bekostnad henne helt och hållet uppbygga eller ock till en god del utvidga såväl som ock, där hon haver varit ödelagd eller mycket förfallen, med någon märklig upprättning och ansenlig bekostnad förfärdiga och förbättra låtit. 3:o Jämväl dem, som hava av egen jord givit prästgården och dess av ålder tilliggande ägor. Andra gåvor, som lända till kyrkans tarv och prydnad, såsom kläder, altartavlor, funtar, takläggning, vitmening etc., ändock de äro berömlige, räcka de likväl icke till för att förvärva enom jus patronatus i församlingen.

Tre olika grunder för uppkomst av patronatsrätt äro sålunda här angivna, nämligen skänk av den jord, varå kyrkan blivit uppbyggd, nybyggnad eller större ombyggnad av kyrkan samt skänk av prästgården med tilliggande ägor.

I kyrkolagens 19 kap. 15 § talas emellertid om patronatsrätt förvärvad på annan grund: Vad de församlingar angår, däruti adelsmän äro, som fuller icke i förmågo av sådana skäl, som här o vanföre äro upptecknade, hava jus patronatus förvärvat utan allenast efter privilegierna det jus äga; där må icke dessa senare detsamma föröva de förra till men och förfång, som intet allenast äga lika privilegier med dem, utan ock där ovan uppå en rättighet, som dem av deras förfäder är till arvs fallen eller av dem själve förmedelst besvär och bekostnad förvärvad. Och i 16 § heter det bl. a. att ingen adelsman, som ej äger sätesgård

i eu socken, må för de landbors skull, som han där haver, tillmäta sig något jus patronatus.

Den patronatsrätt, som med sistberörda bestämmelser avses, »jus patronatus efter privilegierna», var alltså grundad enbart å innehav av sätesgård inom församlingen; och var dess närmare innebörd beroende på tolkningen av de obestämda och därför även på sin tid mycket omstridda stadgandena i 1617 års adliga privilegier.

Patronatsrätt torde i allmänhet hava utövats utan att vederbörande förut å sin rätt erhållit bekräftelse av någon myndighet.

Vid tiden för genomförande av reduktionen — vilken enligt vad i annat sammanhang skall beröras, i hög grad ingrep i avseende å de lukrativa patmnatsrättigheterna — föranstaltades en undersökning rörande rätten att i församlingarna tillsätta präst, varmed närmast åsyftades att få bestämt, vilka pastorat voro att anse såsom regala. År 1692 anbefalldes landshövdingarna att för sådant ändamål insända fullständiga specifikationer över alla pastorat i länen enligt visst formulär. Därvid skulle bl. a. uppgivas, i vilka pastorat adeln tillägnat sig jus patronatus och på vad grund kyrkorna lågo. Sedan dessa pastoratsspecifikationer inkommit till Kungl. Maj:t, upprättades två förteckningar, den ena, nr 1, över de pastorat, som Kungl. Magt ansåg för regala, och den andra, nr 2, över pastorat, som icke ansågos regala. Å förteckningen nr 1 upptogs ett flertal pastorat, som icke angivits såsom regala i pastoratsspecifikationerna. Dessa förteckningar överlämnades under år 1693 till landshövdingarna med förklaring att, om något av de å förteckningen nr 1 upptagna pastorat med rätta befunnes lyda under någons jus patronatus, så ville Kungl. Maj:t ej betaga honom en sådan rätt, därest lian kunde visa, att den vore av den beskaffenhet, som kyrkolagens 19 kap. 12 § fordrade. Kungl. Maj:t anbefallde fördenskull landshövdingarna att låta kungöra, att den, som pretenderade jus patronatus till något av dessa pastorat, skulle inom sex månader från kungörandet ingiva sina bevis och skäl, vid äventyr, om det försummades, att alldeles förlora patronatsrätten. Med anledning härav inkommo åtskilliga framställningar angående bekräftelse å pretenderade patronatsrätter. Dessa framställningar remitterades till kammarkollegium. Framställningarna voro emellertid i regel synnerligen ofullständiga, varför kollegium lät föranstalta om undersökningar inför vederbörande häradsrätter. Sådana undersökningar ägde väl därpå rum och insändes instrumenten däröver till kollegium, men endast ett fåtal ärenden blev av Kungl. Magt eller kollegium avgjort.

I 40 § i 1720 års regeringsform föreskrevs, att en kommission skulle undersöka, vilka pastorat före år 1680 varit regala, för att såväl

9 Kung]. Magt skulle erhålla sin rätt som ock konsistorium och församlingarna åtnjuta sina rättigheter samt adeln sina jura patronatus. I förteckningar, som en i anledning härav tillsatt kommission avgav, specificerades pastoraten och hänfördes därvid antingen till regula eller till konsistoriel^, men antecknades ifråga om åtskilliga pastorat, att enskilda därtill ägde eller pretenderade jus patronatus. Sedermera förordnade Kungl. Maj:t den 6 juli 1722 efter kommissionens hemställan, att den, som ägde jus patronatus enligt 19 kap. 12 § kyrkolagen, icke skulle betagas att njuta och bruka samma rättighet och att för den, som förmenade sig kunna återvinna patronatsrätt, skulle det stå öppet att före nästa riksdag inkomma med sina bevis. I anledning härav inkommo till 1723 års riksdag åtskilliga framställningar om bekräftelse på patronatsrättigheter. Dessa framställningar remitterades till riksdagens justitiedeputation, till vilken jämväl överlämnades de hos kammarkollegium förvarade handlingar rörande patronatsrätter. Några framställningar om patronatsrätt hava härefter behandlats av deputationen och blivit föremål för yttrande av ständerna, men i flertalet fäll synes avgörandet hava överlämnats åt hovrätterna, som vid nu ifrågavarande tid blevo forum i tvister om patronatsrätt i allmänhet.

Beträffande grunderna för förvärv av patronatsrätt meddelades i 7 § av ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober 1723 bestämmelser, delvis avvikande från förut gällande. Det stadgades, att i de prästgäll och socknar, varest ridderskapet och adeln då hade eller därefter kunde förvärva eller vid den undersökning, vilken i följd av 40 § i regeringsformen komme att anställas, lagligen kunde bevisa sig före år 1680 verkligen haft ett dem tillhörigt jus patronatus, antingen genom urminnes hävd eller förmåner, dem kyrkan åtnjutit, skulle adeln äga att på föreskrivet sätt välja kyrkoherde. Såsom fång till patronatsrätt tillädes alltså urminnes hävd giltighet vid sidan av de i 19 kap. 12 § kyrkolagen uppräknade grunder. Nämnda paragraf i adliga privilegierna innehöll därjämte stadgande att, om någon adelsman ägde sätesgård i en socken, adelsmannen skulle tillika med församlingen välja kyrkoherde, och att, om flera än en av adeln ägde sätesgård i prästgäll et och de antingen sins emellan eller med socknens invånare icke kunde förena sig, biskopen och konsistorium då skulle äga att av de föreslagna taga den till kyrkoherde, som prövades därtill bäst tjänlig och skicklig. Föreskriften att i ifrågavarande socknar adelsmannen skulle tillika med församlingen välja kyrkoherde innebar i själva verket att det s. k. jus patronatus efter privilegierna bortföll.

Emellertid inkommo, jämväl efter 1723 års riksdag, åtskilliga Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 17 höft. (Nr 21. Bilaga.) 2

framställningar om bekräftelse å äldre patronatsrätter. Vid 1766 års riksdag klagade prästeståndet däröver att, ehuru för dem, som ville återvinna något bortmist jus patronatus, flera preskriptionstider redan vore förlupna, likväl ännu åtskilliga ansökningar av sådan beskaffenhet förekomme, varigenom förorsakades oreda vid kyrkoherdeledigheter. I anledning därav förklarade Kungl. Maj:t i resolution den 9 december 1766, att en var, som förmenade sig äga fulla skäl till sådan patronatsrätts erhållande, borde anmäla sig hos Konungens befallningshavande så tidigt, att dess laglighet kunde bliva granskad vid sammanträde mellan landshövdingen och konsistorium, samt ärendet sedan hinna avlämnas till avgörande av rikets ständer vid nästkommande riksdag. Åtskilliga dylika frågor blevo i anledning därav också föremål för prövning av 1769—1770 års riksdag, men efter statsvälvningen år 1772 upphörde riksdagens befattning med dessa frågor, vilka sedermera avgjordes av Kungl. Maj:t.

Även förekommo alltfort ansökningar om erhållande av helt nya patronatsrättigheter.

I förenämnda resolution den 9 december 1766 föreskrevs, att, om någon därefter ville förvärva jus patronatus på den väg, 19 kap. 12 § kyrkolagen stadgade, skulle undersökning först ske om kyrkans behov samt huruvida församlingen själv ville ombesörja sina angelägenheter, på det att den icke ohörd och utan eget förvållande skulle förlora sina förmåner.

Genom resolution den 13 september 1790 på prästerskapets besvär vid 1789 års riksdag bestämdes, att ännu mer ingående undersökningar skulle äga rum, innan ansökningar om patronatsrätt finge mottagas i Kungl. Maj:ts kansli eller föredragas inför Kungl. Maj:t.

Efter sagda tid hava väl en del ansökningar förekommit om patronatsrätt, men endast sällan hava dylika ansökningar bifallits.J)

Numera torde möjligheten av nya patronatsrätters uppkomst vara utesluten. Hinder för Konungen att bevilja nya patronatsrättigheter bär ansetts föreligga i 1883 års prästvalslag, vars 44 § innehåller den bestämmelse, att om någon särskild rätt eller förmån i fråga om tillsättning av präst »är» enskild person försäkrad, skall gälla vad därom är eller bliver av Konungen stadgat; och en liknande bestämmelse återfinnes i 47 § av 1910 års nu gällande prästvalslag, varest föreskrives,

') Efter ifrågavarande lid beviljade ftro t. ex. patronatsrätterna till Ingarö genom kung!, resolution S9/s 1825, Borgvik genom kungl. resolution 31,s 1832, Höganäs genom kungl. resolution «/u 1852.

att genom denna lag ej göres rubbning i särskild rätt eller forman, som ifråga om tillsättning av präst »må vara» enskild person försäkrad.

Beträffande nu befintliga patronatsrätters uppkomst gäller — om tillsvidare bortses från patronatsrätterna i de erövrade provinserna — att patronatsrätterna i regel grunda sig på byggande av kyrka eller på donation av fast egendom till kyrka eller prästerskap. I några fall har urminnes hävd åberopats såsom fång. Förutom dessa grunder för patronatsrätt åberopas i åtskilliga resolutioner och utslag andra bidragande omständigheter. Patronus uppgives stundom äga all eller nästan all jord i församlingen. Vanligen har patronus skänkt mer eller mindre dyrbara inventarier till kyrkan. I några fall har givits boställe till kyrk<>betjänte. Patronatsrätten säges icke lända kyrkan eller församlingen till skada utan fastmer till gagn och nytta. Många skulle avskräckas från donationer ad pios usus, om icke patronatsrätt erhölles.

En utmärkande egenskap för nu befintliga patronatsrätter — och detta gäller även de lukrativa patronatsrätterna — kan sägas vara att desamma äro reala, det vill säga förbundna med en viss egendom. Åtskilliga patronatsrätter hava dock funnits, som ansetts tillkomma endast eu viss person eller en auss släkf. Emellertid har ofta, även där patrouatsrätten enligt ordalagen i patronatsbrevet förvärvats av eu viss person eller av en viss person och dennes arvingar, den uppfattningen gjort sig gällande, att patronatsrätten vore fästad vid egendom, som den ursprunglige förvärvaren innehaft. I 1736 års kyrkolagsförslag finnes i ifrågavarande avseende uttalat, »att icke den må vara patronus, som numera ingen fast egendom i församlingen haver, utan bör samma rättighet godset åtfölja». Berörda uppfattning har ock kommit till mycket bestämt uttryck i åtskilliga fall, då fråga uppstått om patronatsrättens karaktär av realrätt eller personalrätt. Vid tvist i detta avseende rörande patronatsrätten till Marbäck förklarade Kungl. Maj:t i resolution den 27 november 1788, att Kungl. Maj:t funnit patronatsrätten så mycket mindre kunna vara personell, som enligt tydliga lydelsen av 1723 års privilegier och 19 kap. 16 § uti 1686 års kyrkolag eu sådan rättighet åtföljde jorden. Och då fråga uppkommit, huruvida patronatsrätten till Ösmo vore bunden vid viss egendom, förklarades i Kungl. Maj:ts resolution den 23 december 1801, att patronatsrätten jämlikt författningarna och praxis alltid borde åtfölja egendomen, då de skyldigheter uppfylldes, som patronatsbrevet ålade. Huruvida för närvarande över

Grunden för uppkomst av patronatsrätt i allmänhet.

Realrätt.

12 Adligt privilegium.

huvud finnas några patronatsrätter, som ej äro att anse såsom reala, synes tvivelaktigt. x)

Den egendom, med vilken patronatsrätten är förbunden, är i regel ett inom församlingen beläget frälsesäteri, men fall förekomma, såväl då patrongodset är av annan natur som ock då detsamma är beläget utom församlingen.

Tidigare innehade patronerna ofta jämte patrongodset all den till socknen hörande jord eller åtminstone större delen av densamma, vilket förhållande nog i många fall, även där så ej uttryckligen angavs, var ett medbestämmande skäl till patronatsrättens beviljande. 1 en del socknar är detta väl ännu fallet, men i regel innehava patronerna numera vida mindre andelar av socknarna än förut, i många fall ej mera än den ofta ganska obetydliga egendom, vid vilken patronatsrätten närmast ansetts fästad. Och understundom har även denna egendom genom skedda försäljningar eller eljest avsevärt minskats, varigenom patronatsrätten kommit att bliva förbunden med allenast en del av det ursprungliga patrongodset.

Frälsesäteri er kunde i äldre tider endast ägas av frälsemän. Härutinnan skedde ändring genom kungl. kungörelsen den 6 april 1810, varigenom stadgades, att varje svensk man, till vilken klass av medborgare han räknades, vore berättigad att förvärva och besitta fast egendom och jord av vad natur som helst och åtnjuta de förmåner, som följde därmed. Under det patronatsrätt före tillkomsten av denna kungörelse endast i undantagsfall synes hava tillkommit ofrälse personer, hava, såsom givet är, förhållandena i följd av densamma utvecklat sig därhän, att sådan rätt ganska ofta kommit att innehavas av andra än adelsmän.2)

I detta sammanhang må beröras frågan om patronatsrättens egenskap av adligt privilegium. Om man frånser det numera bortfallna så kallade jus patronatus efter privilegierna, vilket innebar en adeln särskilt tillagd, på innehavandet av säteri enbart grundad rätt, lärer visserligen ej kunna sägas, att patronatsrätt någonsin varit ett lagstadgat uteslutande privilegium för adeln. Varken i kyrkolagen eller annorstädes

Ö Antagligt är dock, att såsom personell måste räknas den patronatsrätt, som tillkommer Konungen i Solna, Lovö och Mariefreds pastorat, ehuru sagda rätt åtminstone endels är grundad å förefintligheten inom pastoraten av vissa kungsgårdar (Ulriksdal och Karlberg, Drottningholm samt Gripsholm'.

aj 1 nuvarande patronella församlingar skulle, om de uppgifter angående innehavaren av patronatsrätten läggas till grund, som voro tillgängliga vid Thulins och Bäckströms utredningar, patronatsrätt innehavas i 30 fall av ofrälse personer (häri inräknade i personer av utländsk adel) samt i 15 fall av bolag.

finnes nämligen lagfäst, att patronatsrätt endast kunde förvärvas av adelsmän; och undantag funnos från vad i detta avseende faktiskt gällde såsom regel. I 7 § av ,1723 års privilegier har adeln emellertid erhållit bekräftelse å sina p;itronatsrätter. Den förmån, som härigenom blivit adeln tillförsäkrad, måste innebära, att adeln tryggats mot en förändring i lagstiftningen, varigenom adelsman kunde berövas honom tillkommande patronatsrätt. Det privilegiiskydd, som sålunda tillagts adelsmän i avseende å deras patronatsrätter, äger fortfarande bestånd.

Enligt 19 kap. 12 § kyrkolagen består jus patromitus i rätt att utse, välja och kalla en prästman till någon församling. Jämlikt 19 kap. 13 § tillkommer patronus vidare den rättighet att »hela församlingen är honom pliktig heder samt förmån med bänkrum i kyrkan ibland åhörarne». I sistnämnda lagrum stadgas vidare att »patronus skall ock om kyrkan och församlingen sig vårda låta och deras rätt försvara emot allt ingrepp och förfång; och där något uti kyrkobyggnaden förefaller att göra av nyo, laga eller förbättra, skall allt sådant ske med patroni råd och vetskap».

Utöver sistnämnda, numera ganska betydelselösa föreskrifter innehåller kyrkolagen inga stadganden ifråga om rättigheter och skyldigheter för patronus vid sidan av kallelserätten.

Jämväl då patronatsrätten ej är lukrativ, förekommer emellertid att andra rättigheter och skyldigheter äro därmed förenade än de, som omnämnas i kyrkolagen. Det förekommer sålunda i åtskilliga fall, att patronus äger rätt att utse andra tjänstinnehavare än präst, såsom klockare och andra kyrkobetjänte. 1 enstaka fall finnes skyldighet för patronus att påkosta byggnad och underhåll av församlingskyrkan. Och understundom föreligga för patronus särskilda skyldigheter i fråga om avlönandet av präst eller annan tjänstinnehavare. Dylik skyldighet för patronus kan beslå däri, att patronus är pliktig att till tjänstinnehavarens avlönande lämna högre bidrag i penningar eller persedlar än som enligt vanliga beräkningsgrunder skolat utgöras av patronus, eller ock kan patroni särskilda förpliktelse hava den form, att tjänstinnehavare tillförsäkrats begagnande av boställe, vilket äges av patronus, eller från patronus tillförsäkrats annan i penningar eller persedlar ej utgående förmån, såsom vedfångs- eller mulbetesrätt å patroni ägor.

Rörande patroni kallelserätt stadgas i 19 kap. 13 § kyrkolagen: Patroni rättighet måste icke förmängas med det, som biskopen och kapitlet vid lediga lägenheter hava att förordna. Patronus äger, som sagt är, att utse och kalla någon till prästlägenheten och föreställa honom biskopen, vilken ej bör en sådan ogilla, så framt densamme icke,

Patronatarättemas innehåll.

14 Utvecklingen under danska iiden.

sedan han blivit ordinerad, är märkligen i lärdom och leverne förvärrad vorden. Ogillas han, så vände patronus sina ögon på någon annan, som värdig är. Men om valet är fallet på en värdig man, emot vilken biskopen ej haver sådant jäv, som sagt är, då bör han sätta honom till den föreslagna lägenheten. Om predikanten sitt ämbete försummar eller missbrukar, bör patronus eller församlingen giva sådant biskopen och kapitlet tillkänna; men att sätta någon prästman alldeles eller till viss tid ifrån ämbetet, där han det förskyller, äro stycken, som biskopen och kapitlet tillhöra, med vilka patronus ej haver sig att befatta; icke heller med något annat, som läran och prästämbetets utförande angår.

Närmare bestämmelser ifråga om kallelserättens utövande finnas meddelade i 19 kap. 14 § kyrkolagen för det fall, att uti en församling finnas flera till patronat berättigade personer, samt i kungl. resolutionen den 12 april 1693 för det fall, att två patroner hava jus, den ene vid moderkyrkan och den andre vid annexet. I kungl. resolutionen på prästerskapets besvär den 9 december 1766 har föreskrivits att, som jus patronat^ icke borde sträcka sig längre än patronbrevet tydligen innehölle, tillkomme icke den patr mus, som ägde att kalla uti annexet eller kapellförsamlingen, moderkyrkans kallelserättighet eller tvärtom, utan skulle var församling utöva sina rättigheter.

Förutom rätt att utse kyrkoherde, med eller utan alternering, hava åtskilliga patronatsrätter ansetts innebära rätt jämväl att utse kaplan eller komminister, likaledes med eller utan alternering. Rörande befogenhet att utse kaplan har i nyssnämnda resolution den 9 december 1766 uttalats, att patronatsrätt icke medförde sådan befogenhet, med mindre dylikt vore tydligen uttalat i patronbrevet; och har även i sagda resolution givits liknande bestämmelse i fråga om rätt att tillsätta klockare och organist. 1

1 Danmark torde under medeltiden prästvalet ursprungligen varit, liksom i Sverige, en sockenmännens angelägenhet. Emellertid kom i Danmark, sedan fasta biskopsdömen inrättats, det avgörande inflytandet i fråga om prästtillsättningen att, i likhet med vad eljest gällde i den katolska kyrkan, utövas av biskoparna. De danska biskoparna erhöllo ock. såsom i allmänhet var fallet inom den katolska kyrkan, en omfattande myndighet över kyrkor och prästerskap samt deras jordagods och inkomster. Denna myndighet brukar betecknas med uttrycket »försvar»

eller, då fråga är om jordagodsen, vanligen med »härlighet» (eller »dominium»). Biskoparnas »härlighet» innefattade åtskilliga förmåner av ekonomisk art. Det tillkom sålunda i allmänhet biskoparna att bortfästa jordagodsen och därav uppbära städsmålet, under det prästen eller kyrkan endast ägde bekomma landgillet. Biskopen åtnjöt vidare i kraft av härligheten åtskilliga avgifter och andra fördelar av jordagodsen, såsom gästeri (varunder bl. a. herde avgifterna altarhavre och fodermarskpenningar), äckor, dagsverken in. m. Härligbetsrättigheten hade emellertid ej ifråga om alla jordagods samma innehåll. Vid sidan om biskoparnas härlighet talades om härlighet för kyrka eller prästerskap. Bär detta uttryckssätt användes — så brukade särskilt vara fallet i fråga om prästernas bostadsboställen — synes deruti legat, att biskopen ej ägde bortfästa jorden och att till biskopen ej heller behövde utgöras äckor, dagsverken och liknande tjänstbarheter, medan däremot biskopen ägde rätt att åtnjuta andra förmåner såsom t. ex. gästeri.

Administrationen av kyrkorna sköttes under det katolska episkopatets tid genom kyrkovärdar, vilka uppburo kyrkans tionde och andra inkomster och voro redovisningsskyldiga därför inför biskopen.

Emellertid lunnos åtskilliga socknar, där biskoparnas rätt, liksom tidigare sockenmännens, var underkastad inskränkuingar. Så var bland annat fallet med socknar, som kommit under patronatsrätt. Patronatsrätter synas i rätt stor omfattning hava funnits i Danmark under medeltiden. Sådan rätt ansågs, liksom eljest i den katolska kyrkan, tillkomma den, som instiftat en kyrka och försett densamma med nödiga inkomster; men erhölls, särskilt vid slutet av medeltiden, patronatsrätt många gånger på grund av vida mindre uppoffringar än stiftande av en ny kyrka.

Efter det i äldre tid den uppfattningen synes varit rådande, att patronus, som själv eller vars förfäder på egen bekostnad uppbyggt en kyrka och försett densamma med nödiga inkomster, ägde betrakta kyr kan med dess tillhörigheter mera såsom sin privata egendom, kom sedermera myndigheten över de patronella kyrkorna att överflyttas å biskoparna, så att biskoparna ifråga om dessa kyrkor kommo att intaga i stort sett samma ställning som beträffande kyrkor i allmänhet. Patronernas rättigheter torde under episkopatets maktperiod hava, om man frånser kallelserätten, väsentligen bestått i en viss uppsiktsrätt över kyrka och prästerskap. Vid administrationen av kyrkorna synas patronerna hava intagit den ställning, att de betraktades såsom självskrivna kyrkovärdar, där de ville åtaga sig detta uppdrag.

Emellertid fingo under slutet av den katolska tiden åtskilliga

patroner ökad myndighet på den grund att biskoparna till dem överläto befogenheter, som tillkommo biskoparna i kraft av deras försvar över kyrka och prästerskap.

Så kom reformationen och därmed störtades det katolska episkopaler

I Kristian III:s recess av 1536 föreskrevs, att på det Danmarks krona och konung skulle få dess större tillgångar och det ej vidare skulle vara behövligt, när något påkomme, beskatta rikets inbyggare, alla biskopsstiftens gods, slott, gårdar, hus och jordagods med ränta och tillhörigheter för alltid skulle vara indragna under kronan till konungens uppehälle och rikets allmänna nytta. Beträffande sädestionde, tillförene fördelad i tre delar, biskopstionde, kyrkotionde och prästtionde, förklarades att biskopstionden övertoges av kronan. Den till kronan sålunda indragna tionden anslogs i ganska stor omfattning till olika allmännyttiga ändamål, såsom till skolor, hospital in. m., men var kronotionde!! dock i flertalet socknar av kronan behållen och bortfästades då i allmänhet mot städja och avgift.

Kyrkorna och prästerna fingo vid reformationen behålla sina hemman och inkomster.

Under tiden närmast efter reformationens genomförande förekom ett strävande att vid prästtillsättning i allmänhet uppliva det i Norden uråldriga menighetsvalet. Väl tillerkändes ock menigheterna rätt att välja präster, men valrätten blev av föga betydelse bland annat därför, att konungen ägde »höjeste jus patronatus» över de församlingar, där menigheterna skulle hava valrätt, och att länsmännen — varmed förstodos till en tid särskilda funktionärer, s. k. stiftslänsmän, och sedan innehavarna av de världsliga länen — erhöllo ett betydande inflytande vid prrästtill sättn ingen.

Efter reformationen kom konungen att i församlingar i allmänhet utöva samma försvar över kyrkorna samt deras och prästerskapets g1'ds, som tidigare tillkommit biskoparna. Detta försvar utövades genom länsmännen. Den omedelbara administrationen av kyrkorna var fortfarande överlämnad åt kyrkovärdar. Dessa, som nu i allmänhet tillsattes av länsmännen, uppburo och disponerade kyrkornas inkomster, vilka företrädesvis utgjordes av kyrkotionden och inkomsten av kyrkornas jordar. De räkenskaper, som uppgjordes över förvaltningen, »förhördes» av länsmannen. Kyrkotionden brukade av länsmännen bortfästas, därvid städsmålet liksom arrendeavgiften tillkom kyrkan; och höll sig arrendeavgiften merendels oförändrad tiderna igenom. Av de till kyrkor anslagna jordar erhöll kyrkan såsom förut i regel endast landgillet, som i det

IT

hela betraktades såsom en oföränderlig avgift. Länsmännen, som bortlastade jordarna, uppburo för kronans räkning städsmålet ävensom äckor och dagsverken in. fl. prestationer. Prästerna, som mestadels själva uppburo sin andel av tionden direkt från de tiondeskyldiga, ägde med avseende å de jordagods, som voro åt dem anslagna, olika rätt allt efter som härlighetsrätt tillkom prästen eller ej. 1 senare fallet uppbar prästen endast det egentliga landgillet, under det att bortfästandet av jordarna tillkom länsmannen, som därav för kronans räkning uppbar städsmål samt äckor, dagsverken och liknande tjänstbarheter, ävensom altarhavre och fodermarskpenningar jämte åtskilliga andra förmåner, såsom sakfall och vissa fördelar av skog, jakt och fiske. Där prästen hade härlighet till boställe — något som i Skåne synes varit det vanliga även ifråga om anuexprästgårdar och mensalgods — bortfäste prästen själv bostället och uppbar — jämte det egentliga landgillet — städsmål samt äckor, dagsverken och liknande tjänstbarheter, men i övrigt synas de med härlighetsrätt förbundna förmåner hava tillkommit kronan. Vad nu sagts om prästernas jordar gällde i huvudsak även degnernas (klockarnas) jordar.

De danska konungarna hava efter reformationen upplåtit ett stort antal patronatsrätter. Av nu i Skåne, Halland och Bohuslän förefintliga patronatsrätter, som uppkommit under danska tiden, förskriva sig samtliga, om vilkas första uppkomst man äger kännedom, från tiden efter reformationen, och därav eu stor del från tiden närmast före Roskildefreden.

Patronatsrätt upplåts till eu början i allmänhet utan vederlag till kronan, men sedermera blev det vanligt att kronan för patronatsrätt betingade sig vederlag i gods eller penningar. Särskilt under tiden närmast före Roskildefreden var brukligt, att patronatsrätter försåldes. och beräknades då vederlaget, såsom vidare skall beröras, med hänsyn till de förmåner, som kronan vid upplåtelsen lät åtfölja kallelserätten. Ehuru ännu vid tiden för Roskildefreden gällde, att den av kronan upplåtna rätten till sitt begrepp i första hand innebar rätt att kalla präst, både det uppenbarligen blivit så, att patronatsrätterna väsentligen eftersträvades på grund av de andra förmåner, som därmed följde.

I avseende å de befogenheter, som tillädes patronus, innehålla patronatsbreven mycket växlande bestämmelser. Detta 'galler ej blott patronatsbrev från olika tider utan även patronatsbrev från samma tid. Äldre patronatsbrev innehålla ofta föga vägledning för bestämmande av den närmare innebörden av patroni rättigheter och skyldigheter. I allmänhet omnämndes i dylika, järnte patronatsrätten till kyrkan, endast jBihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 höft. (Nr 21. Bilaga.) M

enstaka rättigheter och förmåner, i det t. ex. patronatsrätten angavs omfatta även prästgård och degnebolig, eller patronus tillädes kronotionden eller härligheten över viss kyrkojord. Från 1580-talet pläga patronatsbreven mera noga angiva de med patronatsrätten förbundna rättigheter och skyldigheter; och äro patronatsbreven från tiden närmast före Roskildefreden oftast mycket vidlyftiga och detaljerade.

Av de rättigheter, som åtföljde kallelserätten, avsågo de viktigaste: 1) kronans tionde; 2) de ecklesiastika boställena; och 3) kyrkans inkomster och jordar.

Där kronotionde uppläts med patronatsrätt, var till en början vanligt, att detta skedde under villkor, att kronotionden skulle användas till kyrkans ändamål. Sedermera synas patronerna i regel erhållit rättighet att uppbära och behålla den för egen del.

Över de ecklesiastika boställena torde patronerna i allmänhet hava, även om så ej uttryckligen angivits i patronatsbreven, erhållit ett visst försvar med därav följande förmåner, och från 1580-talet tillädes patronerna i regel i patronatsbreven uttryckligen härligheten över dessa boställen. Den rätt, som sålunda av kronan uppläts till patronerna, hade, på sätt förut nämnts, olika innebörd allt efter som eu begränsad, härlighetsrätt fanns för boställshavaren eller så ej var fallet. Härligheten över de ecklesiastika boställena erhöll patronus utan att därmed förbundos några skyldigheter för honom annat än en viss uppsiktsplikt över boställena. De ekonomiska förmåner, som inneslötos i begreppet härligheten över boställena, skulle alltså, i likhet med vad under senare tid gällde kronotionde, kunna sägas tillkomma patronus för egen del.

Bland kyrkans inkomster intogs främsta rummet av kyrkotionden. Av övriga inkomster härflöto de viktigaste från kyrkornas jordar och gods. Åtskilliga äldre patronatsbrev synas endast hava tillagt patronerna — lika med vad eljest tillkom länsmännen — en uppsiktsrätt över att kyrkotionden tillfölio kyrkan samt att tionden såväl som kyrkans övriga inkomster användes till dess bästa. Emellertid blev sedermera vanligt, att patronus tillädes rätt att uppbära kyrkoinkomsterna. I avseende å patroni disposition däröver innehålla senare patronatsbrev ofta bestämmelser sådana, som att patronus ägde, om han så funne för gott, tillsätta kyrkovärdar, »förhöra» kyrkans räkenskaper och dess inkomst »disponere och vere raadig, kircken til fremtarff, forbedring, opbyggelse och beste» samt att kyrkan skulle behålla sin inkomst, med vilken patronus ostraffligen skulle hålla kyrkan »ved lige».

Beträffande särskilt kyrkotionde plägade i senare patronatsbrev

föreskrivas, att patronus ägde rättighet att bruka densamma eller förunna den mot billig fästa och avgift till vem han ville.

Liksom vid de icke-patronella kyrkorna länsmännen ägde, såsom »försvar» för kyrkorna, bortfästa dessas jordar, synes i de patronella församlingarna en liknande befogenhet hava tillkommit patronerna, även där det ej särskilt omnämndes i patronatsbreven. <)ver kyrkojordarna tillädes patronus i senare patronatsbrev oftast ej endast kronans höghet och härlighet utan även kyrkans rätt, d. v. s. landgillet, därvid vanligen förklarades, att jordarne skulle tillkomma honom med egendom, skog, ränta och rätta tillhörigheter. Sistnämnda bestämmelser torde emellertid ej innebära, att patronerna erhöllo rätt att skilja jordarna från kyrkan.

Förvaltningen av kyrkan synes i det hela fått av patronus utövas utan sådan uppsikt från länsmannens sida, som vid kyrkorna i allmänhet ägde rum.

Som patroni rätt över kyrkans inkomster upplåta av kronan, äger frågan om innebörden av denna rätt ett nära samband med spörsmålet, vilken ställning kronan intog till kyrkorna.

Vid reformationens genomförande i Danmark hade, i motsats mot vad som gällde i Sverige, kyrkorna fått behålla sina ägodelar och inkomster. Kyrkorna betraktades i Danmark ej såsom sockenmännens tillhörighet utan såsom för sig bestående juridiska personer under statens överuppsikt. Staten disponerade för kyrkornas räkning över deras ägodelar och inkomster. Räckte kyrkornas egna inkomster och tillgångar ej till kyrkornas underhåll, voro sockenmännen icke uttryckligen förbundna att träda emellan. För sådant fall stadgades i Kristian IV :s recess av 1643, att länsmännen skulle överväga, på vad sätt kyrkorna kunde hjälpas antingen genom lån eller försträckning från andra kyrkor eller genom tillskott från sockenmännens sida eller på ändra sätt.

Ehuru man ej vid reformationen torde tänkt sig, att kyrkornas inkomster skulle användas för statens allmänna utgifter eller eljest för ändamål, främmande för kyrkan, låg en utveckling i sådan riktning nära till hands, då såväl den andliga som den världsliga förvaltnings- och lagstiftningsmakten lagts i eu och samma hand. Ganska snart efter reformationen ser man, att staten, som var i behov av penningar för krigen, tog kyrkornas inkomster i anspråk. Allt mer trängde sig den åskådningen fram att kyrkornas överskott stodo till statens fria disposition. Denna åskådning blev i varje fall rådande i Danmark efter Roskildefreden, och densamma möjliggjorde i sin ordning, att till enskilda

20 Utvecklingen ef ier Ro skilde fredeniSkåne Halland och Bohuslän.

npplats eu annan och vidsträcktare rätt än att enbart till kyrkans ändamål använda dess inkomster. Rätt till kyrkoinkomster försåldes under tiden efter Roskildefreden i stor omfattning — ofta utan samband med kallelserätt — till enskild person under sådana betingelser att förvärvaren ägde att fritt förfoga över uppkommande överskott» Innehavaren av rätt till kyrkoinkomst benämnes i Danmark och Norge »kirkeejer» eller »kirketiendeejer». Såväl i Danmark som i Norge råder numera den uppfattningen, att »kirkeejerne» eller »kirketiendeejerne» äga att fritt förfoga över kyrkornas överskott, under det de å andra sidan äro skyldiga att svara för dem med avseende å kyrkorna åliggande skyldigheter även om kyrkornas medel ej härtill skulle räcka; och härvidlag anses ingen skillnad råda mellan tidigare och senare upplåtna rättigheter.

Vad nu angår tideu före Roskildefreden gäller, att patronatsbreven ej erhållit den avfattning, att därav kan med säkerhet slutas att meningen varit att tillägga patronus rätt att för egen del använda ett tilläventyrs uppkommande överskott å kyrkans inkomster. Även patronatsbrev, som härleda sig från tiden närmast före Roskildefreden, pläga i allmänhet innehålla bestämmelser sådana som att patronus ägde disponera och råda över kyrkans inkomst, kyrkan »till from tarf!', lörbedring, opbyggelse och beste» samt att kyrkan skulle »behålla sin tionde och annan inkomst». Å andra sidan saknas ej stöd för antagande, att med upplåtelse av kyrkoförvaltrång under tiden närmast före Roskildefreden avsågs att bereda förvärvaren deri förmån för egen del att han ägde behålla ett överskott å kyrkoinkomsterna, i den mån detta ej för framtiden kunde erfordras för kyrkans ändamål. Särskilt synes dylikt antagande äga stöd i det förhållande, att understundom vid beräkning av vederlagets storlek avseende fästes vid storleken av kyrkoinkomsterna. Det må bär anmärkas, att under åren närmast före Roskildefreden gällde vid försäljningar av patronatsrätt ett fastslaget pris, olika allt efter som kronotionde följde med eller ej. I förra fallet var detta pris 50 riksdaler för tunna hartkorn och togs då ej hänsyn till kyrkotionde!!. I senare fallet var priset 25 riksdaler för tunna. Jämte tionden (krono-, respektive kyrkofonden), som värderades till det belopp, varför den vid tillfället var bortfäst, ingingo merendels, ehuru långt ifrån alltid, i beräkning landgillet av kyrkogodsen samt sådana avgifter som altarhavre och fö d er marskpen n i ngar.

Vid föreningen med Sverige tillförsäkrades, genom lö60 års fredsfördrag, alla stånd i de erövrade provinserna att fä behålla sina egendomar, som de erhållit genom arv, köp, byte eller pant, samt att få

förbliva vid alla de rättigheter, privilegier och friheter, de hade vid sina gods och sätesgårdar, varibland särskilt nämndes juni patronatus; och erhöll i Malmö recess år 1662 adeln försäkran att få bibehålla sina lura patronatus och sin gamla rätt i tionden efter handfästningarnas innehåll.

Under tiden närmast efter föreningen med Sverige, såväl under Karl X Gustavs som under början av Karl XI:s regering, upplätos fortfarande i de erövrade provinserna åtskilliga nya patronatsrätter — såsom förut regelmässigt lukrativa — någon gång mot, men vanligen utan vederlag. Karl XI:s reduktion korn emellertid att omfatta pa tronatsrätterna i de erövrade provinserna. Vid reduktionen utgick man, beträffande dessa patronatsrätter, från den princip att allenast de skulle godkännas, vilka kunde visas hava åtkomrnits från kronan genom köp eller byte eller såsom pant. Från början av 1680-talet blevo ock patronatsrätter i stort antal reducerade. Under tiden för reduktionens genomförande hade emellertid 1686 års kyrkolag utkommit. Åtskilliga skånska adelsmän inkommo härefter med framställning, däri de förmenade att, oaktat deras possiderade jura patronatus, som de efter dansk praxis innehaft, med kronotionde» blivit reducerade, de likväl efter kyrkolagen borde njuta jus patronatus. Enligt kung!, brevet den 23 januari 1600 medgav Kuugl. Maj:t i anledning härav, att de av adeln i Skåne, som kunde bevisa, att deras förfäder uppbyggt kyrkorna och prästgårdarna samt givit jord till dorn, skulle få behålla jura patronatus, dock endast så tillvida, att de efter kyrkolagen ej finge åtnjuta några inkomster av tionde och annat utan endast jus voeandi. Frågan om återvinning av dylika patronatsrätter blev sedermera föremål för prövning i sammanhang med de undersökningar, som, enligt vad förut nämnts, i hela riket inleddes för att fä utrönt, vilka pastorat vore att anse såsom regula. Emellertid förekommo efter reduktionen även ansökningar om återvinning av eller bekräftelse å lukrativa patronatsrätter ävensom ansökningar om erhållande av helt uva sådana. Åtskilliga dylika ansökningar blevo ock under tidernas lopp bifallna. Efter det den i annat sammanhang omförmälda resolution den 13 september 1790 utfärdats och däri bland annat stadgats, att ingen sökande till patronatsrätt finge sträcka sina anspråk utöver vad 19 kap. kyrkolagen efter bokstaven föreskreve, har någon dylik ansökning ej bifallits.1)

I avseende å prästtillsättningen ävensom beträffande administrationen av kyrkorna hava i församlingar i allmänhet förhållandena i de

') Här bortses från att efter 1790 Gullarps och Skartofta kyrkor med deras inkomster lagts under respektive Näs (Trollenäs) och Öveds patronel!» kyrkor, med vilka de sammanbyggts.

erövrade provinserna så småningom kommit att bringas i överensstämmelse med vad som gällde i det övriga Sverige. Under det att sådan likställighet i vad rör prästtillsättningen snart nog, såsom framgår av 1686 års kyrkolag, nppnåtts, har den från den danska tiden rådande uppfattningen om kyrkorna såsom juridiska personer under statens överuppsikt först långt senare kommit att vika, så att kyr ko förvaltningen och kontrollen dätöver blivit, i likhet med vad som av gammalt gällt i Sverige, i huvudsak en sockenmännens angelägenhet.

Administrationen i lägsta instans av kyrkorna i de erövrade provinserna bestreds efter Roskildéfreden, liksom förut, av kyrkovärdar under »försvar» av offentlig myndighet. Detta »försvar» utövades närmast av kyrkoinspektorer, som själva vidtogo de viktigare förvaltningsåtgärderna och höllo räkenskap över kyrkans inkomster och utgifter. De uppgjorda räkenskaperna översändes till kammarkollegium för granskning i kammarrevisionen. Kyrkovärdar och kyrkoinspektorer stodo därjämte under inseende såväl av biskop med prost och landshövding som av dessas överordnade. Sedan under början av 1800-talet kyrkoinspektorernas tjänster indragits, övertogos deras åligganden av kyrkoherden och kyrkovärdarna. Genom förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrko- och skolråd överflyttades emellertid förvaltningen på kyrkorådet och erhöllo församlingarna i de erövrade provinserna eu förut dem ej uttryckligen tillagd rättighet och skyldighet att kontrollera förvaltningen. Vid samma tid upphörde även granskningen i kammarrätten av kyrkoräkenskaperna; och kyrkoförvaltningen i de erövrade provinserna är därefter helt underkastad samma bestämmelser, som gälla i riket i övrigt. Vad rörer kontroll från statens sida över förvaltningen gälla i de erövrade provinserna liksom i riket i övrigt bestämmelserna i kung!, breven den 23 november 1686 och den 6 april 1695, genom vilka författningar landshövdingar och biskopar ålagts att hava tillsyn Över kyrkornas förvaltning och räkenskaper.

Förvaltningen av de patronella kyrkorna blev efter Roskild ofred en ej underkastad kyrkoinspektorernas myndighet. Patronerna skötte själva eller genom kyrkovärdar, som av patronerna utsågos, förvaltningen; och ehuru de patronella kyrkorna liksom övriga kyrkor stodo under inseende av biskop och landshövding, var förvaltningen ej föremål för sådan regelbunden kontroll, som eljest utövades.

Ganska snart under den svenska tiden inskärptes emellertid uttryckligen, att patronerna ägde skyldighet att redovisa för sin förvaltning, och uttalades i sammanhang därmed, att patronerna endast intogo ställningen av förvaltare utav kyrkornas medel. Sedan biskopen

i Lund, Canutus Halm, framhållit nödvändigheten av att patronerna tillhöllos att noga efterleva sin plikt både med hänsyn till kyrkornas vidmakthållande och eljest, förklarade i anledning därav Kungl. Maj:t den 3 augusti 1681, att patronerna skulle tillhållas att göra räkning för det de uppburit och visa, vad de nedlagt å kyrkorna, samt dem till bästa utgiva befintliga överskott, emedan ingen finge rikta sig av sådana »til publicos och pios usus» anslagna medel, överheten och kyrkoväsende! till skada och avsaknad; och upprepades denna föreskrift jämväl i Kungl. Maj:ts brev till konsistorium i Lund den 21 oktober 1691. Då patronatsrätterna vid reduktionen mera allmänt blevo föremål för prövning, togs hänsyn jämväl till kyrkornas av patronerna uppburna tionde och andra inkomster och det sätt, varpå dessa av dem disponerats. Av skånska reduktionskommissionen infordrades från patronerna redovisning för berörda inkomster dels i särskilda fall och dels genom allmän kungörelse den 28 september 1687. Av kommissionen uttalades i nämnda kungörelse, att patronerna icke skulle anses annorlunda än såsom förmyndare, vilka vore skyldiga att svara och gorå räkenskap för pupillernas egendom. Kommissionen, som utkrävde redovisning även i åtskilliga fall, där patronatsrätten ej i övrigt blev föremål för klander, avsåg att redovisningen skulle omfatta så lång tid tillbaka som möjligt. Då emellertid flera patroner föreburo, att på grund av de många mellankomna krigen och andra omständigheter redovisning vore svår att åstadkomma, underställdes frågan Kung!. Maj:t, som den 24 maj 1689 av nåd befriade patronerna från berörda efterräkningar, men på samma gång föreskrev såväl att patronerna i stället skulle vara förpliktade att av egna medel reparera sina bristfälliga kyrkor m. in. som ock att därefter kyrkornas medel skulle stä under sådan administration, som stadgats i kyrkoordning och Kungi. Maj:ts därom senast meddelade förordning, varmed torde åsyftats förutnämnda kungl. brev den 23 november 1686.

Från kyrkoinspektorernas myndighet torde alltid varit fritagna de patroner, vilkas patronatsrätt förvärvats mot vederlag till kronan. Under eu tid efter reduktionen blevo däremot de patroner, vilkas rätt annorledes förvärvats och ej drabbats av reduktionen, underkastade kyrkoinspektorernas inseende. Ändring härutinnan inträdde emellertid, sedan genom 7 § i adelns privilegier av år 1723 urminnes hävd tillagts giltighet såsom fång till patronatsrätt och genom 8 § i samma privilegier försäkran lämnats adeln om bibehållande av den rätt adeln kunde äga över kyrko- och kronotionden, som av »ålder eller annan besynnerlig

rättighet» innehafts under säteri, allenast kyrkorna hölles vid makt och i laga stånd.

Anda intill senaste tid har härefter i stort sett gällt, att den pätronella förvaltningen fått utövas utan någon regelbunden kontroll från det allmännas sida. Enligt kung!, cirkulär den 19 december 1902 är emellertid numera patronerna ålagt att från och med år 1903 årligen före den l maj till Kung]. Majrts befallningshavande ingiva en till Kungl. Majrts b ef a 11 n i n gs h av ande och biskopsämbetet ställd, av verifikationer åtföljd redogörelse för sin förvaltning under sist förflutna räkenskapsår, angående vilken redovisning vederbörande församling genom Kungl. Majrts befallningshavande skall beredas tillfälle att avgiva yttrande.

Om ock patronerna före tillkomsten av nämnda cirkulär ej voro underkastade någon regelbunden kontroll, saknas ingalunda exempel på att patronus i anledning av särskilt yrkande från forsamlingens sida ålagts att lämna redovisning. I de fall, dä yrkande om redovisning sålunda framställts, hava myndigheterna (instanser: 1) Kungl. Majrts befallningshavande och biskopsämbetet., 2) kammarrätten, 3) Kungl. Majrt), när anledning därtill ansetts föreligga, förklarat patronerna skyldiga att vid vite inkomma med redogörelser för kyrkornas inkomster och utgifter. Härvid hava myndigheterna, med åberopande av kungl. förordningen den 4 mars 18(12 om tioårig- preskription m. in., gått ut ifrån, att dylik redogörelse ej, mot patron! bestridande, kunde utkrävas för längre tid tillbaka än tio år; och hava patronerna i regel ej heller ansetts skvldiga att göra reda för sina företrädares förvaltning i annan mån än att i redogörelsen sktdle medtagas belopp, som de under redovisningstiden av en företrädare ägt utbekomma.

Den frihet från kontroll, varunder patronerna ända till utfärdandet av 1902 års cirkulär fatt förfoga över kyrkans inkomster, torde till ej ringa del hava föranlett det förhållande att därförut räkenskaperna civer kyrkomedlens användande i de patronel!;!, pastoraten i allmänhet voro mycket bristfälliga. Enligt vad Thulin uppgiver både väl patronerna i regel fört åtminstone någon räkenskap, men redogörelse för kyrkomedlen ingick ofta endast i gårdens allmänna räkenskaper, utan att skulder och tillgångar för kyrkan överförts från det ena året till det andra, och, där särskilda räkenskaper förts, företedde dessa ofta stora brister såväl å inkomst- som utgiftssidan, t. ex. så, att å inkomstsidan ej upptagits kyrkofonden från patronernas egna tiondepliktiga hemman och att å utgiftssidan ej upptagits vad som för kyrkans räkning gjorts genom gårdens eget folk eller tagits från gården.

För närvarande äro i Skalle, Halland och Bohuslän under patronutsrätt 65 församlingar *>, till hörande 47 olika pastorat. Ratronaterätten till 33 av dessa församlingar har tillkommit redan under danska tiden. om än rätten i flertalet fall blivit sedermera konfirmerad av svenska myndigheter. Patronatsrätten till återstående 32 församlingar har. åtminstone sådan den nu är beskaffad, tillkommit under den svenska tiden. Vad angår de 33 församlingar, som redan under danska tiden kommit under patronatsrätt, saknas för 13 av dessa närmare upplysning om patronatsrättens första uppkomst: (Abild, Bara, Bollerup, Borreby och Löddeköpinge, Genarp, Trollenäs, Rlseberga och häringtofta. Ska l »ersjö, Skurup, Tosterup och Örtofta); och bär patronatsrätten till övriga 20 församlingar tillkommit i 4 fall utan ekonomiskt vederlag till krouan (Kågeröd år 1560, Risekattslösa år 1561, Skarhult år 1567 och Vittskövle år 1568); i 9 fall genom köp (Barsebäck, Kull toft». Sövde och Sövestad, alla år 1649, samt Hyby, Igellösa, Odarslöv, Västra Strö och Tiyde, alla år 1650); i 6 fall genom byte (Bosjökloster är 1560. Munka Ljungby år 1601, Ostra Strö år 1639, Morlande och Österslöv år 1648 samt Gndmundtorp år 1654) ävensom i ett fall genom förpantning (Allerum år 1653). Ifråga om de församlingar, som under svenska tiden kommit under patronat, gäller, att patronatsrätt till 3 församlingar förvärvats genom byte (Halmstad, Kropp och Stehag, alla år 1675 , men att eljest ej lämnats något vederlag till kronan.

Bär ekonomiskt vederlag ej av kronan betingats för pa tronatsrätterna, torde desamma, i likhet med vad som gäller i det övriga Sverige, i allmänhet vara grundade å uppoffringar till kyrka eller prästerskap.

Av befintliga patronatsrätter äro de allra flesta lukrativa. Ickelukrativ patronatsrätt förefinnes till 9 församlingar, tillhörande 7 olika pastorat.

I samtliga omförmälda fall, då patronatsrätt upplåtits mot vederlag till kronan, är patronatsrätten lukrativ. När patronatsrätten förvärvats genom köp, synes åtminstone i regel vederlaget hava beräknats pa det sått, som var brukligt under tiden närmast före Roskildefreden. När rätten förvärvats genom byte, hava i olika fall tillämpats olika beräkningsgrunder. I förut anmärkta fall, dä patronatsrätt upplåtits såsom pant (Allerum), har detta skett såsom säkerhet för eu kronan lämnad försträckning å 800 riksdaler och under förklaring att 1

1) Häri inräknade (Vullarp och Sk ari otta ■ som nu ej äro självständiga församlingar, utan äro sammanlagda med Näs (Trollenäs) och Öved.

Bihang till riksdagms protokoll 1921. 1 sand. 17 höft. (Nr 21. Billiga.)

tJrunelev för

patronatsrättemas i Skare, Halland och B o hi/slån uppkomst.

patronus finge behålla patronatsrätteu tills kronan ville för nämnda summa, efter uppsägning från dess sida, återlösa rätten. Jämväl i ett par fall, då patronatsrätt upplåtits genom köp, har kronan förbehållit sig att fä återlösa patronatsrätten (Fulltofta och Hybv).

De lukrativa lJet utmärkande för den lukrativa patronatsrätten är, såsom nämnts,

P?mZna« att med kallelserätten finnes förbunden rätt för patronus att uppbära innehåll. visg inkomst. Den inkomst, varom då närmast är fråga, är kyrkotionde och annan kyrkoinkomst. Med uppbärande av kyrkoinkomst följer städse förpliktelse för patronus att svara för underhållet av kyrkan, vilken patronus sålunda förvaltar. Rätt till förvaltning av kyrkan kan alltså även sägas vara det för den lukrativa patronatsrätten utmärkande. Utöver rätt att uppbära kyrkoinkomst eller rätt att förvalta kyrkan tillkomma ofta patronus andra förmåner av ekonomisk natur, jämväl hänförliga till den lukrativa sidan av patronatsrätten. Sådana förmåner äro rätten att uppbära kronotionde samt härlighetsrätt över ecklesiastika boställen.

-Eu patronus, som har lukrativ patronatsrätt, kan jämväl hava rättigheter och skyldigheter, andra än de nu omförmälda. Från de bestämmelser, vilka finnas meddelade i 19 kap. 13 § kyrkolagen om rättigheter och skyldigheter, som åtfölja kallelserätt, må här bortses, dä ifrågavarande rättigheter och skyldigheter äro vid lukrativ patronatsrätt i det hela ersatta av mera vittgående rättigheter och skyldigheter för patronus. Liksom vid patronatsrätt i allmänhet kan vid den lukrativa patronatsrätten befogenhet tillkomma patronus aft utse även andra tjänstinnehavare än präst, såsom klockare och andra kyrkobetjänte. Då patronatsrätten är lukrativ, gäller, vad särskilt angår lägre kyrkobetjäniug, vilken biträder vid vården av kyrkan och dess tillhörigheter, såsom regel att densamma tillsättes av patronus, under det att vid annan patronatsrätt dylik tillsättningsrätt endast undantagsvis förekommer. Såsom förbunden endast med lukrativ patronatsrätt är att särskilt nämna den rätt att utse kyrkovärdar, som omnämnes i åtskilliga patronatsbrev och ännu i några fåll av patronerna utövas. Rätten att utse kyrkovärdar liksom förutnämnda rätt att tillsätta lägre kyrkobetjänte står uppenbarligen i förbindelse med patroni rätt att förvalta kyrkan.

Någon skyldighet för patronus att på särskilt sätt bidraga till avlöning av präst eller andra tjänstinnehavare förefinnes i regel ej vid lukrativ patronatsrätt, lika litet som eljest. Hit är tydligen ej att hänföra den skyldighet, som ofta synes åligga patronus, att med de av honom förvaltade kyrkomedlen bestrida avlöningen åt kyrkobetjänte. f några fall

synes patronus emellertid äga boställe, vars begagnande blivit präst eller annan tjänstinnehavare tillförsäkrat.

För de med lukrativ patronatsrätt förbundna inkomster och förmäner ävensom för de med sådan rätt förenade skyldigheter må här något närmare redogöras.

Kronotionden uppbars vid tiden, för Roskildefreden av ett stort antal patroner, och även vid några efter denna tid beviljade patronatsrätter tillädes patronus rätt att uppbära sådan. Vid reduktionen blev rätten därtill föremål för noggrann undersökning och indrogs densamma i dess helhet även i åtskilliga fall, där åtkomsten till patronatsrätten var klar, men densamma ej uttryckligen omfattade den därunder brukade kronotionden; ocli i eu del fall, då sådan tionde väl upptagits i patronatsbrevet men endast med det belopp, varför den vid patronatsrättens beviljande var bortstadd, under det densamma efter tiondesättningen kommit att utgå med högre belopp, blev överskjutande delen av tionden till kronan indragen. Emellertid återgingo sedermera åtskilliga av:de gjorda indragningarna. Så blev särskilt fallet, sedan i 1723 års adliga privilegier, 8 §, stadgats att adeln skulle få bibehålla deu kronotionde, som den av ålder ägt under ett säteri.

■ I sammanhang med grundskatternas avskrivning bereddes åt patronerna möjlighet att få kronotionden inlöst av statsverket. Genom kung! förordningen den 11 september 1885 angående inlösen av skattefrälseräntor m. m. stadgades i sådant avseende att den kronotionde, vilken åtföljde patronatsrätt inom vissa församlingar eller under annan enskild äganderätt innehades och utginge av jord, till vilken tiondetagaren ej innehade äganderätt, finge, i mån som vederbörande ägare därom framställde anbud, för statsverkets läkning inlösas; varjämte bl. a. i fråga om grunden för inlösen föreskrevs att, sedan kronotiondens värde efter medeltalet av 1874—1883 årens markegångspris med tillägg av forsellönsersättning blivit kapitaliserat efter 4 procent, inlösen skulle ske med det .sålunda - erhållna kapitalbeloppet. Av den rätt att få kronotionden inlöst, vilken enligt denna förordning medgivits patronerna och som enligt- densamma stått till buds under ett års tid från förordningens dagmen enligt därefter utfärdade bestämmelser1) kunnat sedermera — senast inom utgången av år 1903 — utövas, hava patronerna i ganska stor omfattning begagnat sig. Emellertid förekomma ännu åtskilliga socknar, ; där den under patronatsrätt innehavda kronotionden ej varit hembjuden staten till inlösen (Barsebäck, Löddeköpinge, Fulltofta, Skabersjö, Sövde, Bollerup och Grönby). t- ■

■ ’) Käng), kungörelse den **/? 1887. den *»/» J8Ö1 och den ’/« 15101.

Krono-

tionde!).

28 Härligheten över de ecklesiastika boställena.

Kyrko-

tionden

När vid upplåtelse av patrönåtsrätt kronotionde» tillagts patronws har detta understundom skett i sådan form, att den av honom skulle uppbäras ej för egen utan för kyrkans räkning. IM i avseende å kronotionde, som numera innekaves under patronatsrätt, dylik särskild bestämmelse ej finnes meddelad, bär Thulin — under framhållande likväl att det för vissa fall svnts tvivelaktigt, om avsikten ej ändock varit, att denna tionde skulle tillhöra kyrkan — ej för någon socken beräknat den som eu kyrkans inkomst.

Härlighetsrätt över de ecklesiastika boställena inom församlingarna tillkom, såsom förut berörts, under den danska tiden i allmänhet patronerna och sådan rätt bär jämväl vid några under den svenska tiden , skedda upplåtelse!* av patronatsrätt tillagts patronus. De förmåner, som inneburos i härlighetsrätten- och som enligt vad förut nämnts voro olika allt efter som patroni från kronan härledda rätt vid kändes eller ej vidkändes inskränkning av eu boställs havaren tillkommande härlighetsrätt över bostället, torde numera hava föga att betyda. Kolig! vad Thulin uppgiver skulle de avgifter, som under namn av altarhavre och foderal arskpenningur in. in. utgått från boställena, i intet fall uppbäras av patronerna; och frånsett att några patroner i kraft av härligheten ännu utövade viss rätt i fråga om skog å boställe, syntes patronerna ej heller eljest på grund av härligheten vidare åtnjuta några särskilda förmåner; Emellertid skulle — såsom Thulin tillika framhåller — vara att antaga att patron! härlighet understundom utgjort ett medel att undandraga präster eller klockare deras boställen eller åtminstone sä inkräkta på hosta! Ishavarens rätt, att denna rätt, även där boställshavaren förut själv halt härlighet över bostället, blivit inskränkt till det gamla landgillet eller däremot svarande lägre avgift.

Jämlikt kungl förordningen den 14 oktober 1898 angående avskrivning av den från viss jord inom Skåne in. 11. provinser utgående kyrkotionde bär numera från och med år 1900 kyrkotionde^ där den ej innehaves under patronatsrätt, upphört att erläggas av de tiondeskyldiga; och har i samband därmed — jämte det ersättning av statsmedel eller av statsverket underlydande fonder beviljats för eu del anslag av kyrkofonden samt för åtskilliga från kyrkorna förut utgående avgifter — förklarats att, därest delar av kyrkotionden eljest varit anslagna till särskilda ändamål, det skulle åligga kyrkan eller, om dess medel ej därtill lämnade tillgång, församlingen att hålla vederbörande skadeslösa för den förlust, som för dem kunde uppstå i följd av kyrkotionde^ upphörande, dock att denna skyldighet, där kyrkofonden utgått för skolans eller kommunens ändamål, skulle åligga i förra fallet skoldistriktet och i senare

lallet kommunen. I fråga om kyrkotionde, som åtföljer patrouatsrättighet, innehöll nämnda förordning, att de däri meddelade bestämmelserna ej vore i vidare man tillämpliga, än att, där sådan tionde vore kronan behållen eller för viska fall skulle ersättas av statsmedel eller statsverket underlydande fonder, densamma skulle i denna del från och med år 1900 upphöra att av tiondegivarna till patronus utgöras. Den väsentliga delen av kyrkotionde!! i de patronel!» pastoraten, eller den till kyrkornas ändamål avsedda, skulle alltså fortfarande — i likhet med viska till kommunens ändamål anslagna delar — utgöras av de tiondeskyldiga. Och någon ändring har härutinnan ej sedermera skett, om man bortser från att i eu församling (Skäfte till Morlanda patronel!.-! pastorat hörande annexförsamling) ansvaret för kyrkotionde^ utgörande till patronus med hänsyn till särskilda förhållanden numera övertagits av staten.

Kyrkotionde!! utgöres till patronus än efter medelmarkegång, än efter årsmnrkegång, än in natura; och uppbär patronus i åtskilliga församlingar, där timid en utgöres efter medelmarkegång, forsellönsersä tätting från Statsverket. Värdet av kyrkotionde» skulle enligt av Thulin gjord beräkning belöpa sig till något över 500 kronor i medeltal för varje lukrativt patronel! församling.

1 sammanhang med avskrivningen av kyrkotionde» i församlingar i allmänhet sattes i fråga, titt för tiondegivarnas frikallande från den till patronerna utgående kyrkotionde» församlingarna i tion degi varnas ställe skulle förpliktas att till patronerna årligen erlägga berörda tionde motsvarande belopp. Emellertid kom frågan härom, på sätt sedermera närmare skall beröras, att ställas i samband med frågan om patronatsrättens upphörande.

Rätt att bortmista kyrkornas jordar och därav uppbära inkomsten var, såsom förut nämnts, eu befogenhet, som under den danska tiden ansågs medfölja patronatsrätteu, och torde de upplåtelser av patronaträtt, som under deri svenska tiden ägt ruin och som ej eu bart avsett jus vocandi, hava för patronerna medfört enahanda befogenhet. Aven där patronus enligt patronatsbrevets lydelse endast tillagts rätt att uppbära kyrkotionde», synes man i allmänhet hava antagit, att forenämnda befogenhet i fråga om kyrkojordarna medföljt patronatsrätteu, därvid man utgått från att ordet kyrkotionde innebure eu generell beteckning för samtliga kyrkans inkomster.

Over kyrkornas jordar ävensom över de kyrkorna tillhöriga landgille», s»m ej motsvaras av viss jord, äga patronerna naturligtvis i regel endast för kyrkornas räkning disponera.

Kyrkorna* jordar och land#illt'T!w

30 Kyrkornas övriga inkomster.

Patroni

»kyldigheter

Enligt vad Thulins utredning giver vid handen skulle emellertid finnas skäl antaga, att patronernas dispositionsrätt över kyrkornas jordar och landgillen ej sällan givit anledning till att sådana jordar och landgillen undandragits kyrkorna. Vid upplåtelse av patronatsrätt under den senare danska tiden uppräknades merendels i patronatsbreven kyrkornas jordar och landgillen. Eljest var detta ej det vanliga, men av äldre jordeböcker, skifteshandlingar och andra handlingar framgår, att med flertalet kyrkor varit förbundna ett ej ringa antal jordar och landgillen. 1 många fall saknas enligt vad Thulin anmärker numera all kännedom om sådana jordar och landgillen, vilket antagits bero på att jordarna tidigt sammanblandats med patroni egna hemman.

Förutom kyrkotionde och inkomst av jordar och landgillen hava till de patronella kyrkorna ingått åtskilliga inkomster av mera tillfällig natur. Sådana hava t. ex. varit, utom donationsmedel och dylikt, sakören samt tavle-, pung- och stockpenningar, vilka i äldre tid stundom uppgått till rätt avsevärda belopp. Dessa inkomster hava, även där de eljest uppburits av patronerna, i senare tider antingen helt upphört eller åtminstone förlorat sin största betydelse. Enligt lämnade uppgifter skulle emellertid i ett par församlingar patronus uppbära vass avgift för kyrkklockornas begagnande.

Med rätten att uppbära kyrkotionde och andra kyrkoinkomster har patronus övertagit skyldigheten att tillgodose de ändamål, varför nämnda inkomster voro avsedda. Ehuru kyrkoinkomsterna i några fall äro delvis avsedda till andra än kyrkornas egna ändamål — såsom är händelsen med vissa delar av kyrkofonden, vilka anslagits till kommunens ändamål — är det givetvis i huvudsak kostnader för kyrkornas behov, som skola med dem bestridas.

Såsom regel torde rörande de lukrativa patronatsrättema i Sverige kunna uttalas, att patronus, å ena sidan, ej äger rätt att för egen del använda ett tilläventyrs uppkommande överskott å kyrkoinkomsterna, men att: patronus, å andra sidan, ej heller äger skyldighet att för fullgörande av honom åliggande förpliktelser använda annat än kyrkans inkomster. Dock lärer vara att räkna med, att patronus i eu del tall, särskilt där patronatsrätten upplåtits mot vederlag till kronan, kan äga anspråk på överskott av kyrkoinkomsterna; och förekommer, att patronus åtagit sig skyldigheter mot kyrkan i sådan form, att han måste anses pliktig att använda egna medel, om kyrkornas inkomster ej skulle räcka.

1 den mån de av patronus förvaltade kyrkoinkomsterna ej förslå för sådana kyrkornas behov, som skola av patronus tillgodoses, inträder,

därest patromis ej särskilt åtagit sig vidsträcktare förpliktelser, skyldighet för församlingen att påkosta vad som erfordras.

Patronatsbreven pläga ej innehålla några närmare bestämmelser, vilka utgifter för kyrkans ändamål skola av patronus bestridas; och allmänna föreskrifter i detta ämne saknas. 1 patronatsbreven omnämnes ytterst sällan annat än själva kyrkan, varom det brukar sägas att densamma skall hållas »ved lige» eller dylikt. Utöver kostnader för kyrkornas underhåll och byggnad pläga av patronerna bestridas andra utgifter för kyrkornas behov, såsom avlöning av lägre kyrkobetjening, kyrkans uppvärmning och belysning, anskaffande och underhåll av orgel m. m., men förhållandena i detta avseende gestalta sig ganska olika i olika församlingar.

Enligt bestämmelser i Kristian IV:s recess av 1643 var patronus, därest han lät kyrkan förfalla, underkastad den risken, att han kunde förklaras hava förbrutit sin rätt; och hava under tiden närmast efter Roskildefreden — i instruktion den 23 juni 1676 för Fabian von Fersen såsom generalguvernör för Skåne, Halland och Blekinge samt i resolution den 26 oktober 1682 på ridderskapets och adelns besvär — lämnats föreskrifter av samma innehåll. Yrkanden från församlingarnas sida om patronatsrättens förverkande hava emellertid under senare tid ej i något fall vunnit bifall, utan synes man hava utgått ifrån, att församlingen endast, hade att söka få patronus att uppfylla sina skyldigheter.

I åtskilliga fall hava yrkanden från församlingarnas sida om åläggande- för patronerna att fullgöra dem åliggande skyldigheter, särskilt i avseende å kyrkobyggnad, varit föremål för bedömande, vilka yrkanden till en början prövats utav de administrativa myndigheterna (instanser: 1) Konungens befallningshavande eller Konungens befallningshavande och biskopsämbetet, 2) kammarkollegium, 3) Kungl. Maj:t), men sedermera, från mitten av 1800-talet, utav domstolarna (törsta instans hovrätt). Vid bedömande av dessa yrkanden synes man hava utgått ifrån att patronus haft skyldighet att vid sitt tillträde av patronatsrätten se till, att behörig redovisning avgivits från patronus till patronus, och att han vore skyldig att taga det ekonomiska ansvar, som kunde föranledas av underlåtenhet härutinnan.1) Beträffande frågan hur långt tillbaka i

‘) Denna mening har särskilt i följande fall kommit till mycket bestämt uttryck: Grönby

församling yrkade vid vederbörande hovrätt åläggande för patronus att verkställa och bekosta en nödig befunnen tillbyggnad å Grönby kyrka. Sedan hovrätten av anförda skäl bifallit detta yrkande och patronus sökt ändring i hovrättens dom, utlät sig Kungl. Maj:t genom dom den 6 april 1865 att, som i konfirmationsbrevet av år 1756 å jus patronatus till Grönby blivit förklarat att kyrkans tionde icke Unge annorledes än efter redovisning till kyrkans nödtorft och förbättring

Åtgärder för upphävande av patronel srätterna i grannländerna.

tiden man diar att ga för att bedöma kyrkans ekonomiska ställning- — eu fråga, som särskilt vid upphörande av patronatsrätt bliver av betydelse — har Thulin såsom sin mening uttalat, att det rätta naturligen vore att om möjligt för de i senare tid beviljade eller återvunna patronatsrätterna gä tillbaka till tiden för deras första uppkomst eller återställande samt för de äldre till år 1689, då patronerna befriades från efterräkning för förfluten tid; men att härutinnan något bestämt uttalande ej kunde på förhand göras vidare, än att, patronerna ej för sitt fritagande kunde åberopa tioårspreskriptionen, som godkänts när det gällt redovisning inför Kung]. Maj:ts befallningshavande och domkapitlet, varför naturligen ej heller eu dylik i administrativ väg infordrad redogörelse kunde bilda grundval för bestämmande av kyrkokassa^ ställning, om den än därvid kunde lämna god vägledning.

1 Danmark och Norge, liksom i Finland, hava genom lagstiftningens ingripande patronatsrätterna, åtminstone till väsentlig deJ, bringats att upphöra. Både i Danmark och Norge, varest patronatsrätterna av gammalt varit lukrativa, har kallelserätteu till präst för länge sedan upphört. 1 Danmark förlorade på grund av eu förordning den juni 1809 alla, som icke voro adelsmän eller lika med adeln privilegierade, helt sin kallelserätt, under det att, kallelserätt, som tillkom adelsmän och därmed järnnstälIda, förvandlades till eu förslagsrätt, så att patronus allenast ägde att, på förslag sätta tre behöriga personer, av- vilka Konungen sedan utnämnde den värdigaste. Aven sistnämnda, begränsade rätt bär numera upphört; den anses upphävd genom stadgandet i 97 § i grundlagen av den 5 juni 1849 att »euhver i lovgivningen til adel, titel og rang knyttet lorret er afskaf!et», för Norge

både redan genom lag den 1 augusti 1821 förklarats, att den rätt, som ifråga om prästtillsättning tillkom enskilda, vore upphävd jämlikt grundlagens 21 §, vilken stadgade, att Konungen väljer och tillsätter, etter att hava hört sitt norska statsråd, alla andliga ämbetsmän. — \ ad angår den enskildes kyrkoförfattning har man såväl i Danmark som i Norge

användas, samt patronatsriittens innehavare följaktligen sedermera endast under vård och förvaltning kyrkofonden innehaft, med skyldighet att densamma man från man behörigen redovisa, alltså och då sökanden, vilken efter sin företrädare i patronrättens besittning bort sådan redovisning erhålla, icke ådagalagt, att den under tiden från år 1756 influtna tionde!) varit så ringa, att den, efter avdrag av vad för kyrkans behov påkostats, icke försloge till bestridande av den ifrågasatta tillbyggnaden, prövade Knngl. Maj:t rättvist gilla hovrättens domslut.

först i senare tid vidtagit åtgärder i syfte att få jämväl denna att upphöra. Härvid har man, såsom förut berörts, i båda dessa länder utgått ifrån att den enskilde äger en rätt för egen del över kyrkoinkomsterna. De i Danmark senast meddelade bestämmelserna i ämnet innehållas i lag den 15 maj 19u3 om avlösning av tionden. Däri stadgas att, när en »kirketiendeejer», efter det tionden blivit med visst kapitalbelopp avlöst, önskar få sin förpliktelse gentemot kyrkan att upphöra, har han att därom framställa begäran, för vilket fall genom »skön» av en på ■särskilt sätt tillsatt kommission avgöres, huru stor del av avlösningssumman, i förening med kyrkans inkomster av dess jordar och annat, behöves för kyrkans framtida underhåll och vissa andra dess behov. Godkännes denna beräkning av kirketiendeejeren och av kyrkoministern, utbetalas det överskjutande av avlösningssumman till kirketiendeejeren och är denne för framtiden fri från sin förpliktelse mot kyrkan, vilken bliver att anse såsom en kyrka, »der ejer sig selv». — Under det att man sålunda i Danmark gjort det privata kirkeejets upphörande beroende på den enskildes önskan, är detta ej fallet i Norge, vilket väl i viss mån sammanhänger därmed att man i Norge alltmera börjat frångå uppfattningen om kyrkornas egenskap av självständiga juridiska personer och betrakta dem såsom en menigheternas tillhörighet. Redan genom lag den 24 september 1851 föreskrevs, att om en privat kirkeejer icke ville övertaga kostnaderna för nybyggnad och utvidgande av kyrka eller anläggning och utvidgning av kyrkogård, han till menigheten skulle överlämna kyrkan med alla dess inkomster och tillhörigheter med undantag för jordagods och skog, så vitt dessa ej vore av nöden för att menigheten icke skulle mottaga kyrkan med förlust, varom skttlle ske uppskattning, för den händelse godvillig överenskommelse ej kunde träffas. Efter utfärdandet av denna lag övergingo efter hand flertalet kyrkor, som voro i privat ägo, till menigheterna. Genom lag om kyrkor och kyrkogårdar den 3 augusti 1897 har ytterligare föreskrivits, att de kyrkor, som voro i privat ägo, skulle genom »sognestyrets» föranstaltande förvärvas för menigheterna före den 1 januari 1904, därvid med kyrkorna skulle följa deras tionde med flera inkomster, varemot kapital, jordagods, skog och rättigheter i övrigt skulle överlämnas endast i den utsträckning, som erfordrades för att täcka kyrkans utgifter; och skulle villkoren för överlåtelsen, därest överenskommelse ej träffades, avgöras genom »skjön». Emellertid gjordes i sistnämnda lag det förbehåll, att om en kyrka ej hade erforderliga inkomster för att täcka de utgifter, som vilade på den privata kirkeejeren. menigheten kunde underlåta att inlösa kyrkan. — Vad Finland angår Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21. Bilaga). 5

funnos ännu vid mitten av 1800-talet några patronatsrätter av i huvudsak samma natur som patronatsrätterna i gamla Sverige. Sedan genom en den 21 december 1868 utfärdad kungörelse bestämts, att sådana åtgärder till patronatsrätternas upphörande skulle av senaten vidtagas, som efter lag och särskilda omständigheter kunde ifrågakomma, synas åtminstone de flesta av dessa patronatsrätter hava upphört.

Förslag och yrkanden om 'patronat srätternas upphörande i Sverige.

1828 års kyrkolagskommitté.

1828—1830 flrs riksdag.

1844—1845 års riksdag.

1 Sverige hava sedan 1820-talet flerfaldiga gånger förslag och yrkanden om patronatsrätternas upphörande eller om inskränkning däri framkommit.

Av 1828 års kyrkolagskominitté föreslogs, att domkapitlet, sedan anslag om ledighet av prästerlig befattning i patronellt pastorat skett, skulle låta sig föredragas inkomna ansökningar och därefter tillkännagiva för patronus, vilka sökande funnits kompetenta till den lediga befattningen, varefier patronus ibland de sålunda av domkapitlet anmälda finge utvälja en.

Vid 1828—1830 års riksdag väcktes å riddarhuset motion om ti! Isätt ni ngsrättens utövande i patronella pastorat alternativt av patronus och församlingen. Såsom skäl anfördes dels att patronerna, genom den länge åtnjutna patronatsförmånen, borde kunna anses redan hava erhållit gottgörelse för gjorda uppoffringar, dels ock att patronerna i allt fall ej ensamma varit betungade med kostnaderna för kyrkoinstitutionen, då avlöningen av präst och byggandet av prästgård ålegat församlingarna. Vederbörande utskott avstyrkte emellertid motionen under åberopande av 7 § i 1723 års adliga privilegier samt med framhållande att, i händelse någon sätesgård, med besittningen varav jus patronatus vore förenat, övergått till ofrälse man, den nye ägaren otvivelaktigt vore berättigad att tillgodonjuta alla de förmåner, som i överlåtelsen läge förvarade; och blev utskottets hemställan av samtliga stånden bifallen.

inom prästeståndet väcktes vid 1844—1845 års riksdag motion, att patronatsrätten, där den övergått till säteriägare, ej tillhörande adeln, måtte antingen upphävas eller inskränkas till val inom ett i laga ordning upprättat förslag, men sedan vederbörande utskott förmält sig anse, att de ofrälse personer, som gemm! köp eller annorledes förvärvat sätesgårdar, med vilkas besittning patronatsrätt vore förenad, icke utan ingrepp i äganderätten kunde av lagstiftningen betagas rättigheten att oförryckt tillgodonjuta samma rätt, samt på grund härav och av i övrigt anförda skäl hemställt, att motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda, bifölls denna hemställan av samtliga stånden.

35 Vid 1847—1848 års riksdag väcktes inom adeln motion, att de lagrum, författningar och privilegier, som medgåve enskild person rättighet att bortgiva pastorat, måtte upphävas, dock att de ekonomiska rättigheter och skyldigheter, som vore förenade med patronatsrätten, skulle, om hinder för förändring i denna del mötte, oberoende av prästvalet bibehållas. Vederbörande utskott motsatte sig förslaget huvudsakligen på den grund, att jus patronatus icke tillkommit genom allmän lag, utan förvärvats genom enskildas uppoffringar och i de flesta fall vore förenad med besittningsrätten till viss egendom samt sålunda övergått från den ena ägaren till den andra och att därför innehavare av jus patronatus icke utan ingrepp i äganderätten torde kunna på lagstiftningens väg därifrån skiljas. Utskottet erinrade vidare om de betydliga kostnader, som på många ställen skulle drabba församlingarna genom inlösen av kyrkobyggnader och boställen, vilka senare flerstädes tillhörde patronerna. Utskottets hemställan, att motionen måtte lämnas utan avseende, bifölls av alla stånden.

Ett vid 1850—1851 års riksdag inom bondeståndet väckt förslag, att alla jura patronatus måtte för evärdliga tider upphöra, lämnades likaledes utan avseende. Vederbörande utskott, stats- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskotten, hade då åberopat samma skäl, som anförts vid föregående riksdag, samt tillika uttalat, att utskotten ej heller i gällande föreskrifter kunnat finna något hinder för församlingarna att, därest de så önskade, söka själva i godo uppgöra med patronerna om patronatsrättens upphörande, varjämte utskotten anmärkt, att de icke ansåge lämpligt att för befrämjande av patronatsrätternas avskaffande tillstyrka något anslag av statsmedel.

Vid 1853—1854 års riksdag förnyades inom bondeståndet samma motion, som väckts under föregående riksdag. Åven nu ansågs av vederbörande utskott, stats- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskotten, att patronatsrätten icke kunde rubbas utan ingrepp i äganderätten, varför utskotten uttalade, att nuvarande innehavare icke kunde genom någon lagstiftningsåtgärd betagas densamma, utan en däremot svarande ersättning. Utskotten framhöllo emellertid, att rättigheten för enskilda personer att tillsätta präster i församlingarna dock medförde olägenheter, som vore ganska stora och som tilltoge med varje dag, och yttrade vidare följande: »För lång tid tillbaka voro vanligen innehavarne av jura patronatus i besittning av en stor del, ofta av all fast egendom inom församlingen, och under sådant förhållande kunde den ifrågavarande rättighetens utövande icke i allmänhet medföra några betänkliga följder, f senare tider däremot, då styckning av de stora egendomarna allt mer

1847—1848 års riksdag.

1850—1851 års riksdag.

1853-1854 års riksdag.

fortgått, har icke sällan inträffat, att från stamgodsen blivit avsöndrade större delen av strögodsen, så att den egendom, med vilken patronatsrätten är förenad, stundom blivit helt obetydlig. Denna egendom kan då ofta förvärvas av personel', hos vilka man icke kan påräkna oväld ellei den bildning, som erfordras för bedömande av en prästmans skicklighet till ämbetets förvaltande, och likväl måste i sådana fall församlingen åtnöjas med den lärare, som en enda medlem därav, om än emot alla de övriges önskan, äger tillsätta. Det har inträffat, att utlänningar förvärvat fäst egendom i riket, varmed patronatsrätt är förenad; och var och en måste väl medgiva olämpligheten därav, att i sådant fall denna rättighet att nämna pastor fortfarande är förenad med äganderätten till egendomen.» Av dessa anledningar hemställde utskotten, det rikets ständer måtte hos Kungl. Moj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta undersöka och därefter meddela rikets ständer framställning av de grunder, på vilka överenskommelser emellan innehavare av patronatsrätt samt Kungl. Maj:t och kronan, jämte vederbörande församlingar, skulle kunna uppgöras om patronatsrättens upphörande, ävensom att Kungl. Maj:t, då utlänningar vunne tillåtelse att i riket förvärva fäst egendom, med vilken patronatsrätt vore förenad, täcktes därvid fästa det villkor, att samma rätt icke finge till dem övergå. Skrivelse i överensstämmelse härmed beslöts av rikets ständer.

Över denna skrivelse inhämtade Kungl. Maj:t kammnrkollegii utlåtande. Kammarkollegium anförde bland annat: att några allmänna grunder för inlösen av patronatsrätt ej kunde uppgivas, enär icke endast de faktiska omständigheterna i varje särskilt fall vore nrycket olika, utan ock själva rättigheten vore av den art, att dess värde för innehavaren i huvudsaklig mån berodde på dennes egen uppfattning; att, där innehavaren av en patronatsrätt endast ägde en mindre egendom, det syntes vara rättast att först undersöka, om denna rätt ostridigt åtföljde samma egendom eller det större gods, som med gården förut varit förenat, och att i senare fallet ej överenskommelse utan rättegång vore rätta utvägen att få patronatsrätten upphävd; att det väl vore klart, att, vid överenskommelser om patronatsrätts upphörande, innehavaren av patronatsrätten vore den ena kontrahenten, men att det komme att bero därpå, huruvida pastoratet framdeles bleve regalt eller konsistoriel!t, om kronan jämte församlingen, såsom rikets ständer föreslagit, eller blott endera skulle vara den andra parten; samt att det vidare borde anmärkas, att icke alla patronatsrättigheter åtföljde egendom inom församlingen, utan att sådana funnes förenade även med egendom utom densamma eller förlänade åt vissa personer eller släkter, vilket allt kunde föranleda till

olika grunder för överenskommelserna. Kammarkollegium slutade med att alternativt hemställa, huruvida kammarkollegium genast borde ingå i undersökning för varje särskilt pastorat om patronatsrättens tillkomst och de förändrade förhållanden, som kunde föranleda dess upphörande, samt efter vederbörandes hörande föreslå grunder för överenskommelse därom, eller om Kungl. Maj:t ansåge tillräckligt att låta genom domkapitlen uppmana vederbörande församlingar i patronella pastorat att själva hos Kungl. Maj:t efter befogenhet anmäla sin önskan om patronatsrättens upphörande och sättet för verkställigheten därav.

I anslutning till det av kammarkollegium senast angivna alternativet utfärdades kungl. cirkuläret den 23 november 1855, varigenom domkapitlen anbefalldes att genom vederbörande prästerskap underrätta de inom varje stift befintliga patronella församlingar, att de av dem. som önskade patronatsrättens upphörande, ägde, efter föregången överläggning med patronus angående villkoren, hos Kungl. Maj:t därom göra underdånig anmälan samt tillika avgiva förslag till verkställande därav, då Kungl. Maj:t efter vederbörandes hörande ville sitt beslut för varje särskilt fall meddela. Samma dag, den 23 november 1855, utkom kungl. kungörelsen i fråga om rättighet för utländsk man, som erhåller tillstånd att i riket besitta fast egendom, med vilken jus patronatus är förenat, att patronatsrätten utöva. I denna kungörelses § 1 stadgades, att, då utländsk man erhölle nådig tillåtelse att i riket förvärva och besitta dylik egendom, kallelserätt till ecklesiastika beställningar icke finge till honom övergå, utan skulle denna rätt förbliva vilande, intill dess egendomen åter tillfallit svensk undersåte, samt i § 3, att däremot ingen ändring gjordes i de rättigheter och skyldigheter, som för övrigt vore med patronatsrätt förenade, d. v. s. i den lukrativa delen av patronatsrätten.

Strävandet att på annan väg än den frivilliga överenskommelsens få slut på patronatsrätterna upphörde ej härmed. Inom prästeståndet väcktes vid 1856—1858 års riksdag motion om att patronus skulle i viss angiven form underställa sitt val av präst vederbörande församlings godkännande. Vederbörande utskott, lagutskottet, hemställde, att detta förslag, varigenom valrätten i själva verket komme att överflyttas till församlingarna och innehavarna av patronatsrätten blott hava kvar en förslagsrätt, måtte lämnas utan avseende, vilken hemställan bifölls av samtliga stånden.

Vid 1870 års riksdag väcktes inom andra kammaren motion, att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning i syfte av patronatsrättens avskaffande. Lagutskottet yttrade, att Kungl. Maj:t

Cirkulär den 23 november 1855.

185ö—1658 års riksdag.

1670 års riksdag.

18t>8 års kyrkomöte.

1873 års kyrkolagskommitté.

1891 års riksdag.

1892 års riksdag.

genom 1855 års cirkulär redan anvisat den enda väg, som enligt utskottets uppfattning patronella församlingar hade att begagna, när de önskade få patronatsrätten avskaffad; och avslogo, i enlighet med utskottets hemställan, kamrarne motionen.

Redan därförut hade 1868 års kyrkomöte i underdånig skrivelse framhållit, att en förändring beträffande de patronella gällen vore i hög grad önskvärd och behövlig, alldenstund, om än flera kyrkoherdetillsättningar i de patronella pastoraten vittnade om ett samvetsgrant utövande av patronatsrätten, dock varjehanda omständigheter kunde föranleda, att denna rättighet komme att tillhöra en person, åt vilken församlingen icke med fullt förtroende kunde överlämna den ansvarsfulla makten att utse hennes själasörjare. Kyrkomötets skrivelse översändes till 1873 års kyrkolags kommitté, som dock sköt fråg;in å sido under åberopande av att patronatsrätten, sådan den faktiskt bestode, ansåges vara av privaträttslig natur och fördenskull, även om det skydd, som den åtnjöte av ridderskapets och adelns privilegier, i laglig ordning borttoges, icke kunde upphävas eller väsentligen inskränkas annat än genom överenskommelse med vederbörande innehavare. Under hänvisning till att stadgandet i 1855 års nyss omförmälda kungörelse icke innefattade, att utlänning, som genom arv vunnit patronatsrätt, uteslötes från kallelserätt, påyrkade emellertid kju-kolagskommittén att, om sådan rätt innehades av utländsk man, denna rätt under alla omständigheter skulle vila, och föreslog kommittén tdlika att detsamma skulle gälla den, som utträtt eller anmält sig till utträde ur svenska kyrkan.

Frågan synes sedan hava vilat, till dess densamma upptogs genom en vid 1891 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, däri hemställdes om skrivelse med anhållan, att Kungl. Magt måtte dels ålägga patronerna att till vederbörande pastorsexpeditioner avlämna styrkta avskrifter av patronatsbrev dels erinra vederbörande myndigheter om vikten av att patronerna behörigen redovisade för kyrkomedlen dels ock meddela föreskrifter om tillsyn över att patronerna fullgjorde sin byggnadsskyldighet. Det tillfälliga utskott, som behandlade frågan, hemställde, att motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda, då syftet i de båda sistnämnda framställningarna kunde ernås på i lag föreskrivet sätt samt det ej torde vara svårt för den församling, som så önskade, att hos Kungl. Maj:ts befallningshavande eller domkapitlen erhålla en lagligen vidimerad kopia av patronatsbrevet; och bifölls denna hemställan av kammaren.

Vid 1892 års lagtima riksdag väcktes i andra kammaren motion, att riksdagen ville besluta, att 19 kap. 12, 13, 14, 15 och 16 §§ i

kyrkolagen med alla dithörande författningar, bland andra 7 § i adliga privilegierna av år 1723, skulle ”upphöra att gälla. Lagutskottet anförde: att det icke kunde förnekas, att det från den kanoniska ratten ursprungligen härstammande kyrkopatronatet blivit en institution, som för eu nutida rättsuppfattning tedde sig för åldrad och föga äguad att befrämja ett sunt församlingsliv; att skäl icke heller saknades för det missnöje, som för närvarande tämligen allmänt rådde beträffande kvrkopatronatet och dess utövande; att utskottet väl icke ville ifrågasätta, att i de fall, där innehavare av patronatsrätt uppenbarligen åsidosatte uppfyllandet av författningsenliga skyldigheter, rättelse härutinnan icke skulle stå att vinna på laglig väg; att emellertid denna omständighet icke borde verka därhän, att, då det ingrepp i de kyrkliga kommunernas självständighet, som patronatsrätten, även där den lojalt utövades, onekligen innebure, icke kunde undgå att öva en menlig inverkan på församlingslivet . eller vålla allehanda olägenheter, för vilkas avhjälpande gällande lag icke kunde lämna bot, lagstiftaren skulle vara förhindrad att, så vitt möjligt, gå till roten av det onda; att då likväl patronatsrätten hade en övervägande privaträttslig karaktär, någon annan utväg för uppnående av det mål, som utskottet i likhet med motionären funne eftersträvansvärt, näppeligen kunde anlitas än den, som genom 1855 års cirkulär redan blivit anvisad, men att utskottet hölle före, att åtgärder både kunde och borde vidtagas, varigenom tillkomsten av eu giltig överenskommelse skulle kunna underlättas och syftemålet med den gjorda framställningen sålunda i väsentlig mån främjas, i det t. ex. domkapitlen skulle kunna förständigas att vid inträffande ledighet i patronella pastorat städse infordra församlingens utlåtande, huruvida densamma icke ville begagna sig av den utväg, oftanämnda cirkulär anvisade för patronatsrättens avskaffande, liksom ock, där svårighet yppades att träffa godvillig överenskommelse om villkoren för en dylik åtgärd, staten skulle kunna träda emellan till svårighetens avhjälpande. I enlighet med. vad utskottet sålunda anfört, hemställde detsamma, att riksdagen ville i skrivelse anhålla att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, om och i vad mån de i cirkuläret den 23 november 1855 meddelade bestämmelser i fråga om sättet för patronatsrättens avskaffande kunde göras mera verksamma för främjande av syftet med nämnda cirkulär; och bifölls denna hemställan av riksdagen.

I anledning av riksdagens skrivelse infordrade Kungl. Maj:t yttlande av domkapitlen. Av dessa uttalade allenast två, nämligen domkapitlen i Linköping och Visby, den mening att patronatsrätterna borde bibehållas. Domkapitlet i Linköping vitsordade, att vederbörande patroner

Domkapitlens yttranden 1892.

40 Cirkulär den il november 1892.

i de flesta fall ådagalagt den största samvetsgrannhet och sorgfällighet med ett, vad anginge församlingarnas gagn, i många fall bättre resultat än om församlingarna själva fått rösta, varför domkapitlet ansåg ett avskaffande av patronatsrätten icke vara lyckligt. Domkapitlet i \isby yttrade — under skiljaktighet bland annat av stiftets biskop — att domkapitlet ej kunde dela den uppfattning, att patronatsrätten vore en föråldrad institution, utan tvärtom ansåge, att den vore en viktig motvikt mot den församlingarna tillerkända rätten att kalla fjärde provpredikant. Av de övriga domkapitlen uttalade ett flertal, däribland domkapitlet i Uppsala, att patronatsrätten ej dittills givit anledning till klagomål över missbruk, men att patronatsrätten innebure en sådan avvikelse från de normala grunder, efter vilka prästerliga beställningar tillsattes, att densamma borde upphöra. Domkapiilet i Lund yttrade, bland annat, att patronatsrätten vore en institution, som icke blott allt för mycket strede mot vår tids föreställningar om val ordnade församlingstillstånd och sättet för kyrkomaktens utövand»1, utan även kunde medföra alltför stora olägenheter för församlingslivet för att man icke med all flit skulle se sig om efter utvägar att på ett rättfärdigt sätt avskaffa densamma. A ad angick sättet för detta avskaffande, uttalade flertalet av domkapitlen att detta endast såsom dittills kunde ske på frivillighetens väg, men hade några fäst sig vid det i riksdagens skrivelse omförmälda bidrag från statens sida; och hemställde domkapitlöt i Lund, huruvida, då riksdagen syntes erkänna patronatsrätten vara av privaträttslig natur, något annat användbart sätt läte tänka sig, än att staten i en lag om expropriation av patronatsrätt fastställde sätt och ordning för dylik expropriation i de fall, då godvillig överenskommelse om rättens upphörande och om ersättning därför icke kunde mellan patronus och vederbörande församling träffas.

Kungl. Magt ansåg sig emellertid icke kunna gå längre än till eu utvidgning eller skärpning av bestämmelserna i 1855 års cirkulär och förordnade genom cirkulär till domkapitlen den 11 november 1892, att vid visitationer, som därefter ägde rum i patronella församlingar, visitator skulle tillspörja församlingen, huruvida densamma önskade upphörande av patronatsrätten, samt, lör den händelse församlingen sådant önskade, ej mindre meddela för>amlingen underrättelse om det förfarande, som jämlikt 1855 års cirkulär borde för ändamålet iakttagas, än även söka att, i vad på honom kunde ankomma, befrämja åstadkommandet av erforderlig överenskommelse mellan patronus och församlingen.

41 Härefter har spörsmålet om patron åt sr ätternas avskaffande huvudsakligen varit under diskussion i samband med den vid 1893 års riksdag väckta frågan om avskrivning av kyrkotionden.

Vid de förhandlingar, som föregingo utfärdandet av förordningen den 14 oktober 1898 angående avskrivning av den från viss jord i Skåne m. fl. provinser utgående kyrkotionde, hade åtskilliga myndigheter, däribland kammarkollegium och statskontoret, föreslagit att för tiondegivarnas frikallande från kyrkotionde, som innehades under patronatsrätt. församlingarna skulle i tiondegivarnas ställe förpliktas att till patronerna årligen erlägga ett berörda tionde motsvarande, efter viss angiven grund inom församlingen uttaxerat belopp.

Med avseende å detta förslag anförde, vid ärendets föredragning Chefens för i statsrådet den 31 december 1897, chefen för ecklesiastikdepartementet: ecklesiastik- »Må vara att detta sistnämnda förslag innebär en enkel och lätt lösning mentet av frågan. Mig synes dock däremot vara att invända, att förslaget för yttrande den

o o %j ' * o december

att förekomma en oegentlighet, den nämligen att den tiondegivande i897. jorden i de patronella församlingarna skulle intaga en olika ställning mot övrig jord av samma natur, tillskapar en annan och ny oegentlighet, i det att s.imtlige skattskyldige i dessa församlingar påläggas skattskyldighet i eu form, som saknar motsvarighet i alla övriga församlingar; och tvivelaktigt kan vara, om icke den senare oegentligheten i själva verket är större än den förra. För ett fortfarande vidblivande av den tiondegivande jordens undantagsställning i de patronella församlingarna kan åtminstone åberopas såsom stöd ett hävdvunnet förhållande. Den oegentlighet åter, som skulle tillskapas, är eu nyhet, som föga passar in med kommunalbeskattuingens grunder. Oberoende av för tillfället förefintliga behov och för bestridande av utgifter, som till stor del först i en avlägsen framtid behöva täckas, varom intet beslut fattats och vilkas storlek är okänd, skulle församlingarna åläggas att utgöra viss årlig kommunalskatt, och oegentligheten ökas därigenom, att dessa å församlingens skattskyldige uttaxerade medel icke skulle förvaltas och redovisas såsom övriga anslag till kommunala eller kyrkliga behov, utan överlämnas åt enskild person, som i olika omfattning, icke på grund av noggranna lagbestämmelser, utan allt efter växlande patronatsbrevs lydelse, hade att fullgöra byggnads- och underhållsskyldigheten av församlingens kyrka m. fl. utgifter.»

Under framhållande att, om eu närmare utredning verkställdes angående patronatsrättigheterna, därav möjligen kunde framgå, att samma form för kyrkotionde^ upphörande ej borde användas i alla patronella pastorat, liksom ock att staten i vissa fall kunde vara pliktig lämna Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 höft. (Nr 21. Bilaga). 6

bidrag för tiondegivarnas lösande från deras skyldighet gent emot patronerna, hemställde departementschefen att, i avbid.-in på en dylik utredning, med slutliga avgörandet av frågan om kyrkotiondens upphörande i patronella pastorat tillsvidare skulle få anstå, vilken hemställan bifölls av Kungl. Magt.

Departementschefen synes närmast hava tänkt sig, att, därest godvillig överenskommelse ej kunde träffas för beredande av kyrkotiondens avskrivning, rätten att uppbära kyrkans inkomster skulle fråntagas patronus genom ett expropriationsförfarande, därvid ersättningen skulle lämnas möjligen till någon del av staten, men i regel av församlingen. Härutinnan uttalade departementschefen: Det finge väl anses av både Kungl. Maj:t och riksdagen tillfullo erkänt, att patronatsrätten vore så beskaffad, att den ej i dess helhet kunde rubbas mot patroni bestiidande. Men man finge ej förbise, att patronatsrätten sönderfölle i två skilda delar, en mera ideell, rätten att kalla präst, och en reell, rätten att uppbära kyrkans inkomster och bland dem dess tionde. Under det den förra icke torde kunna mot patroni besiridande rubbas, borde den senare, såsom av rent ekonomisk natur och mätbar i penningar, kunna ordnas under förutsättning att fullständig penninggottgörelse lämnades. Det bleve emellertid vanskligt att finna den expropriation ssumma, för vars erhållande patronus skulle nödgas avstå den lukrativa delen av sin rätt, i det från de förmåner, rätten till kyrkotiondens uppbärande medförde, borde dragas de förpliktelser av ganska växlande beskaffenhet, som alltefter olika patronatsbrevs bestämmelser åtföljde denna rätt, vilka förpliktelser kunde vara sådana att de övervägde förmånerna, liksom ock skälig hänsyn torde böra tagas till det approximativa värdet av den utgift, som för framtiden kunde komma att drabba patronus för hans fastighetsfyrkar. Under expropriationen borde innefattas jämväl övriga med patronatsrätten förbundna inkomster, ett förhållande, som ytterligare ökade vanskligheten av ett expropriationsförfarande i detta fall. Vid bedömande av frågan, vem ersättningsskyldigheten skulle åligga, borde tagas hänsyn till, att tillkomsten av patroni dispositionsrätt över kyrkotionden icke vore beroende på enskilt avtal mellan patronus och tiondegivarna, utan på ett kronans eller statens ingripande. Om staten därvid överlåtit kyrkans tionde till patronus med sådan begränsning av dispositionsrätten däröver, att densamma icke finge av patronus användas till annat än kyrkans bästa och vad därtill hörde, borde ersättningsskyldigheten åligga församlingen ensam, men om staten i något fall lämnat patronus vidsträcktare dispositionsrätt och sålunda tillvälla! sig en förfoganderätt över dessa medel, som icke tillkomme

staten, syntes anledning- föreligga, att staten i någon mån påtoge sig ersättningsskyldigheten.

Bestämmelserna i 1898 års förordning om avskrivning av kyrkotionde kommo därför, såsom i det föregående nämnts, att allenast i ringa mån gälla beträffande kyrkotionde, som åtföljde patronaträtt.

Riksdagen hade emellertid uttalat deri önskan, att ehuru förslag om upphörande av dylik tionde utav brist på fullständig utredning icke kunnat för riksdagen framläggas, denna frågas lösning dock snart måtte vara att förvänta; och hade 1898 års kyrkomöte, på samma gång det godkände Kungl. Maj:ts proposition om kyrkotionde^ avskrivning, såvitt prästerskapets privilegier därav berördes, medgivit, att den med patronatsrätt förenade kyrkotionde finge vid tid och under de villkor, Kungl. Maj:t funne för gott bestämma, upphöra att av de tiondeskyldiga erläggas.

Den utredning angående patronatsrätterna, vilken sålunda ansetts påkallad, verkställdes av nuvarande regeringsrådet Thulin och föreligger i oftaberörda till Kungl. Maj:t den 10 september 1901 avlämnade arbeten rörande patronatsrätterna i 8kåne, Halland och Bohuslän.

Däri har Thulin uttalat sig såväl rörande sättet för reglering av patronatsrätterna i deras helhet som ock rörande möjligheten att för sig ordna frågan om den under patronatsrätt varande kyrkofonden.

Med tanke först å ett upphävande av patronatsrätterna genom frivillig överenskommelse yttrade Thulin: Vid en reglering av patronatsrätterna måste, vad anginge de med patronatsrätterna utöver jus vocandi förbundna rättigheter och skyldigheter, naturligen huvudregeln vara, att, på samma gång patronerna befriades från de dem i denna egenskap åliggande skyldigheter, de skulle till församlingarna överlåta samtliga med patronatsrätten förbundna inkomster och förmåner. Vad särskilt angiuge kronotionde, torde den åtminstone i regel innehavas av patronus såsom hans enskilda tillhörighet och syntes därför ej, vid ett upphävande av patronatsrätten i övrigt, behöva ingå i regleringen, där patronus ej särskilt så önskade. På sätt och vis skulle detta också kunna gälla den kyrkorna egentligen ej vidkommande härligheten över de ecklesiastika boställena. Men då beståndet av de patronerna tillkommande härlighetsrättigheterna, huru ringa betydelse de än i allmänhet tillädes, för framtiden möjligen kunde medföra förvecklingar, syntes ett upphävande av patronatsrätten ej böra få äga rum utan att på samma gång dessa härlighetsrätter reglerades, liksom ock undersökning borde ske, där anledning förekomme, att patronerna i samband med härlighetsrätt eller eljest undandragit prästerskapet eller

Thulins

yttrande.

klockare deras boställen. Vad övriga med patronatsrätterna förbundna inkomster och förmåner anginge, maste naturligen huvudregeln vara att desamma vid ett upphörande av patronatsrätten skulle, sedan beträffande kyrkans jordar och landgillen noggrann undersökning företagits, överlåtas på församlingen, dock utan rubbning av de beträffande sagda jordar utav patronus för viss tid gjorda dispositioner, varefter på kyrkotionden skulle tillämpas 1898 års förordning om avskrivning av sagda tionde Det vore emellertid ej nog med, att berörda inkomster och förmåner överlätes på församlingen, utan måste en undersökning verkställas jämväl rörande kyrkokassa^ ställning samt beskaffenheten av själva kyrkan med vad därtill hörde, men då därvid församlingens eget intresse närmast vore i fråga, syntes det som om, därest i dessa avseenden överenskommelse kunde träffas mellan patronus och församlingen, Knngl. Maj:t ej behövde ingå i närmare prövning i vad män den vore fördelaktig eller ej för församlingen. Funnes i kyrkan gravar, minnesmärken o. d., som kunde hava särskilt intresse för patronus och hans familj, borde i överenskommelsen jämväl ingå, huru med dessa och deras framtida underhåll skulle förfaras.

Thulin förmenade, att, för sä vitt patronatsrätternas avskaffande skulle anses vara av mera trängande art, staten måste ingripa på ett vida kraftigare sätt än hittills skett. Det ville nämligen synas, som om ej endast flertalet patroner utan även många församlingar vore fullkomligt ovilliga att ingå på överenskommelse om patronatsrätternas upphörande, vartill motivet från dessa senares sida väl i flera fall vore att söka i tacksamhet för det sätt, varpå en del patroner, även med egna ekonomiska uppoffringar, fullgjort sina åligganden, men i allmänhet i rädsla för de med patronatsrättens upphörande förbundna kostnader. Denna församlingarnas obenägenhet att ingå på överenskommelser om patronatsrättens upphörande framginge särskilt utav de i anledning av 1892 års cirkulär avgivna yttranden. Av församlingar, från vilkas sida förelåge bestämda uttalanden i fråga om deras ställning till patronatsrättens avskaffande, hade 34 uttalat sig emot och endast 9 för dess upphörande.

Härefter yttrade Thulin: »Bäst vore naturligen om saken kunde ordnas så, att samtliga patronatsrätter från viss angiven tid helt upphörde vara gällande, därvid väl i huvudsak torde kunna iakttagas samma regler, som, efter vad ovan anförts, äro att tillämpa vid ett frivilligt avskaffande av desamma.

Härtill kommer emellertid för sådant fall den svåra frågan, som eljest kunnat lämnas åt patronernas och församlingarnas fria överens-

kommelse, nämligen vilka ersättningsanspråk patronerna och församlingarna därvid lagligen kunna göra gällande, liksom det också måste göras klart, om staten, vars medverkan i ekonomisk väg man ej egentligen synes hava tänkt sig vid frivillig överenskommelse om patronatsrättens upphörande, kan vara pliktig åtaga sig några av dessa ersättningsanspråk.

I första hand måste naturligen, där patronus jämväl haft förvaltningen av kyrkan om hand, en reglering ske av dess ekonomiska ställning. Hava patronerna av kyrkans inkomster uppbmit mera än de utgivit för dess ändamål, bör överskottet, om patronus ej undantagsvis kan visas hava bättre rätt till någon del av detsamma, utbetalas till församlingen, under det, där patronerna för kyrkans ändamål nedlagt större belopp, än som influtit genom dess inkomster, församlingen får utgiva det överskjutande, därest patronus ej haft särskilda större förpliktelser mot kyrkan. Principiellt synes den härför erforderliga utredningen lätt, men möta stora svårigheter, när den i detalj skall utföras i det särskilda fallet, beroende framför allt på det sätt, varpå patronus fört kyrkornas räkenskaper, liksom också på ovissheten, huru långt tillbaka i tiden man rätteligen bör sträcka sina undersökningar, uti vilket avseende emellertid torde kunna hänvisas till de härom ovan gjorda uttalanden. Allenast synes det böra tilläggas, att, om bestämda hinder i något fall skulle möta att ens approximativt angiva kyrkokassans ställning, patronus åtminstone måste vara skyldig att, på sätt föreskrevs i Kungl. Maj:ts svar till reduktionsdeputerade den 24 maj 1689, vid överlämnande av kyrkorna ställa dem i fullt laga skick eller lämna däremot svarande ersättning.

Men jämte denna undersökning om kyrkornas ekonomiska ställning måste det även avgöras, huruvida samt i så fall vilka ersättningsanspråk en patronus kan hava på grund därav, att själva patronatsrätten och de därmed förbundna förmånerna, särskilt kallelserätten till präst etc. eller rätten att förvalta kyrkan, berövas honom.

För några patronatsrättigheter torde det ersättningsbelopp, som på grund därav bör tillkomma patronerna, få anses en gång för alla bestämt (Allerum, Fulltofta och Hyby), men även eljest har man stundom vägledning för att åtminstone bestämma det minimibelopp, vara en patronus kan göra anspråk, i det för patronatsrätterna i flera fall till kronan utgivits visst ekonomiskt vederlag, som patronerna naturligen måste anses berättigade återfå, liksom ock ekonomiska uppoffringar mot kyrka och präst, särskilt efter 19 kap. 12 § kyrkolagen, i mer eller mindre grad utgjort anledning till andra patronatsrättigheters första

uppkomst eller beviljande. Vid bedömande av frågan, i vad man ersättning för dessa uppoffringar bör tillkomma patronus, måste man emellertid göra skillnad, allt eftersom denne vid ansökningen om patrouatsrätten stött sig på välgärningar mot kyrka och präst, som gjorts av sökanden eller hans förfäder eller av tidigare ägare till den gård, med vilken patronatsrätten skulle vara förbunden, eller om patronerna erhållit sagda rätt med vdlkor, att de skulle för dessa åtaga sig vissa kostnader. I senare fallet synes mera anledning föreligga, att patronus för dessa kostnader tiliägges ersättning, i den mån hänsyn därtill ej redan tagits vid utredningen angående kyrkans ekonomiska ställning. I förra fallet åter torde därtill vara mindre fog, då de gjorda uppoffringarna ej egentligen kunna betraktas såsom ett vederlag för patronatsrätten, utan fastmera allenast såsom ett motiv för staten till utdelande av ett ynnestbevis, liksom också ersättningens belopp i många fall därvid skulle vara svårt att beräkna.

Där den av patronus mot prästerskapet gjorda uppoffringen består i upplåtelse av ecklesiastikt boställe (t. ex. Ängelholm), liksom också där patronus sedermera upplåtit dylikt boställe med uttryckligt villkor om patronatsrättens bestånd (Bosjökloster, Skabersjö m. fl.), kunna naturligen församlingarna och Kungl. Majtt besluta, att dessa boställen skola vid patronatsrättens upphörande återlämnas till patronerna, om saken lämpligast anses böra ordnas på detta sätt, men torde, därest boställena i behörig ordning upplåtits för ändamålet, patronerna själva ej kunna göra anspråk på ett dylikt återfående, utan allenast möjligen på ersättning för den kostnad, som orsakats av boställets upplåtande. A andra sidan bör emellertid, på sätt ovan anförts, undersökning vid patronatsrättens upphörande jämväl ske, om ej patronerna begagnat sin ställning till att undandraga präster och klockare deras boställen.

Där det ekonomiska vederlag, kronan uppburit för patronatsrätten, i vilket ofta ingått särskild ersättning jämväl för härligheten till de ecklesiastika boställena samt den patronus tillagda rätten över kyrkojordarna, skall till patronus återställas, måste naturligen hänsyn tagas därtill, om icke särskild ersättning av staten redan lämnats för någon med patronatsrätten förbunden förmån, varför vederlaget givits, t. ex. för kronotionden, där den blivit av statsverket inlöst.

Den svåraste frågan är emellertid, om, därest patronerna återfå de vederlag, de utgivit till kronan, samt ersättning för sina uppoffringar mot kyrka och präst, om sådan kan ifrågakomma, även därutöver — bortsett från sådana fall, där eu patronell kyrka jämväl för framtiden kan beräknas lämna överskott och patronerna kunna visa sig äga rätt

till detta eller där dem tillkommer särskild rätt på grund av härligheten över de ecklesiastika boställena eller den dem tillagda befo^enheten över kyrkojordarne — själva patronatsrätten kan anses ä^a ett ekonomiskt värde i patronernas hand. Detta värde skulle väl då närmast ligga, i själva vokatiousrätten samt rätten att förvalta kyrkan och därför, alldenstund dessa befogenheter ej medföra någon bestämd årlig inkomst, i allt fall mera hava karaktären av ett affektionsvärde, men synes man, om än stora svårigheter möta för tredje man att bestämma detta värde, dock, därest patronatsrättigheterna tvångsvis upphöra, så mycket mindre kunna bortse därifrån, som nuvarande patroner nog i många fall just med hänsyn till dessa befogenheter erlagt en högre köpeskilling.

Skall vid patronatsrättens upphörande ersättning till patronus utgå för sådana välgärningar mot kyrka och präst, som legat till grund för densamma, synes det ej tveksamt, att den, lika med vederlaget för de av patronus sedermera gjorda utlägg för kyrkan, bör åläggas församlingen. Vad övriga ovannämnda ersättningsanspråk från patronernas sida däremot angår, torde de nog, åtminstone till huvudsaklig del, böra riktas mot staten, genom vars åtgöranden patronatsrätterna i regel tillkommit, och detta särskilt när pastoratet skall erhålla regal natur.

Beträffande sättet för bestämmande av samtliga ovanberörda ersättningsbelopp sj-nes det, så vitt överenskommelse mellan vederbörande ej kan träffas och de icke heller kunna enas om att hänskjuta saken till skiljemän, böra överlämnas åt expropriationsnämnd, i den ordning kungl. förordningen den 14 april 1866 om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov föreskriver, därvid kostnaderna för själva expropriationen väl lämpligen böra bekostas av statsverket.

Vad här anförts, gäller i tillämpliga delar jämväl, där patronus ej tillkommer administrationen av kyrkan, utan endast de i 19 kapitlet kyrkolagen stadgade rättigheter.

Det synes emellertid, som om det i flertalet fall måste bliva ett synnerligen vanskligt uppdrag att i det särskilda fallet bestämma såväl ersättningsbeloppens storlek som ofta också av vem de skola utgå, och torde i många fall de krav, som i anledning därav skulle komma att ställas såväl på staten och församlingarna som stundom även på patronerna, ej bliva obetydliga.

Skulle Kungl. Maj:t därför ej, åtminstone för närvarande, anse sig böra tillgripa en så omfattande åtgärd, för vars vidtagande i allt fall jämlikt 114 § regeringsformen torde fordras samtycke av ridderskapet och adeln och vilken jämväl, efter verkställd utredning, som

dock ej nu föreligger, borde omfatta gamla Sverige, torde det i stället vara nödvändigt att, i överensstämmelse med vad särskilt 1892 års riksdag uttalade, vidtaga åtgärder för att underlätta och påskynda frivilliga överenskommelser om patronatsrätternas upphörande.

Liksom nog många församlingar, när de få klart för sig, att patronernas skyldigheter i regel ej sträcka sig över kyrkornas inkomster, lära bliva villigare att ingå på överenskommelser om patronatsrättens upphörande, torde detsamma helt visst även komma att gälla patronerna,

om----staten, för att erhålla bättre kontroll över det sätt, varpå

de utöva sin förvaltning, föreskreve, att de skola vara skyldiga varje år ingiva eu till Kungl. Mnj:ts befallningshavande och biskopsämbete ställd, av verifikationer åtföljd redogörelse för kyrkans förvaltning under det sist förflutna räkenskapsåret, över vilken redogörelse församlingarna sedan borde sättas i tillfälle att yttra sig. J)

Ännu mera skulle dock dylika överenskommelser underlättas, om, t, ex. till eu början för Skåne, Halland och Bohuslän, en person finge i uppdrag för statens räkning att sammanträda med patronerna samt omluid för församlingarna och söka, med ledning av föreliggande utredning, uppgöra förslag till patronatsrätternas upphörande, därvid denne tillika "kunde tillse, i vad mån jämväl vid frivillig överenskommelse, med hänsyn till patronatsrättens uppkomst, bidrag från staten möjligen kunde vara att påräkna, liksom han ock kunde underlätta utredningen om kyrkans jordar och liknande frågor, särskilt om vederbörande ämbetsmyndigheter erhölle förständigande att kostnadsfritt lämna de av honom i dessa avseenden begärda upplysningar.

Även om dessa underhandlingar vid eu del patronatsrättigheter ej ledde till någon påföljd, finge man i allt fall genott! dem vida bättre än förut reda på de anspråk, som kunna komma att framställas från patronernas eller församlingarnas sida, till ledning för de lagstiftningsåtgärder, som sedermera erfordras beträffande de patronatsrätter, vilka ej inom den närmaste framtiden, upphöra genom frivilliga överenskommelser.))

Under framhållande av att frågan om reglering av patronatsrätterna särskilt fått betydelse med hänsyn till nödvändigheten att även i patronella församlingar få kyrkotionden avskriven, anförde Thulin rörande sistnämnda fråga i huvudsak:

»Om patronatsrätterna i deras helhet upphävdes, bleve därigenom 1

1) Genom cirkuläret den 19 december 1902 är numera, såsom förut nämnts, dylik redovisning föreskriven.

denna fråga löst på enklaste sättet.

oj r- ~*r----■/-- Atnöjer man sig-emellertid allenast

med att vidtaga åtgärder lör påskyndande av frivilliga överenskommelser om deras upphörande, kan det ifrågasättas, om icke, ehuru församlingarna, sa länge kyrkofonden utgår på hittills vanligt sätt, antagligen aro mera böjda att underkasta sig ekonomiska uppoffringar för patrouatsratternas upphörande, särskilda åtgärder dock, utan avvaktan därå, borde vidtagas för att i fråga om kyrkofonden sätta de patronel^ försumma ställning- som de övrisra,

ö

samlingarna i

1 de yttranden, som avgåvos över 1893 års riksdags förslag om avskrivning av kyrkofonden, hade flertalet myndigheter föreslao-it att or tiondegivarnes frikallande från berörda tionde, församlingarna borde förpliktas att till patronerna årligen erlägga ett kyrkofonden motsvarande belopp, uttaxerat på församlingarnas invånare enligt grunderna i

den då gällande

lagen

av den \~2 juni 1885. Med hänsyn till vad

statsrådet vid föredragning inför Kungl. Maj:t yttrade över berörda försiag, synes detsamma ej vidare kunna ifrågasättas såsom eu slutgiltioreglermg av frågan om kyrkofondens avskrivning, åtminstone med den ringa kontroll, man hittills haft över det sätt, varpa patronerna fullgjort sina skyldigheter mot kyrkorna och förvaltat deras kassor.

T stallet har man också tänkt sig, att kyrkofonden skulle från-

tagas patronerna

befrielse från de med sagda tionde förbundna )å emellertid, för de tall där patronerna disponera jämövnga inkomster, vissa skyldigheter ej uteslutande äro

- . mot..——sagua iionae iorDununa

skyldigheter.

val kyrkornas

förbundna med kyrkofonden, utan samtliga förorda inkomster äro att anse såsom en gemensam fond för bestridande av alla de patronerna åliggande skyldigheterna mot kyrkorna, om än byggnadsskyldigheten

såsom deu drygaste av dessa närmast ansetts förbunden med kyrkofonden, har man ej kunnat inskränka sig till kyrkofonden enbart, utan mast utsträcka det därhän, att, med bibehållande för patromis av Övriga rättigheter, särskilt kallelserätten till präst, otc., kyrkans samtliga inkomster och tillhörig-heter, däribland kyrkojordarna, genom ett expropriationsrorlarande skulle fråntagas patromis, mot det, han befriades från de honom beträffande kyrkan åliggande skyldigheter.

Då man därvid, även om någon särskild ersättning skulle ifrågakomma för själva rätten till förvaltningen av kyrkan, undveke den svåra tragan om uppskattningen av värdet å vokationsrätten, bleve saken betydligt enklare än vid ett helt upphävande av patronatsrätterna.

I många fall, framför allt där dessa, för sin tillkomst hava att tacka valgarmngar mot själva kyrkan, eller där patronus åtagit sig särskilda större skyldigheter mot denna för patronat,srättens ernående, sam- Hihang till riksdagens protokoll 1921. 1 garn/. 17 höft. t Nr 21. Bilaga). 7

K :lln lull l'ko! legii yttrande den 2 maj 1902.

manhänger dispositionsrätten över kyrkan emellertid så nära med patronatsrätten i det hela, att man knappast lämpligen torde böra skilja dem från varandra, och skulle man i allt fall, med detta sätt att ordna frågan om tiondens avskrivning, hava släppt ur händerna den åtminstone vid många patronatsrätter kanske starkaste drivfjädern för patronerna till att avstå jämväl från vokationsrätten. Det har nämligen hittills visat sig, vilket naturligen till en del sammanhänger med svårigheten att ekonomiskt angiva värdet av jus vocandi, att, endast där patronerna disponerat kyrkornas inkomster, överenskommelser om patronatsrätternas upphörande kommit till stånd, och synes det i många av de fall, där patronatsrätterna efter överenskommelse upphört, tydligt, att anledningen från patronus sida till dess ingående just varit svårigheter med hänsyn till kyrkans förvaltning och dylikt.

Det synes mig därför, som om man, under avvaktan på de åtgärder, vilka komma att vidtagas i syfte att få patronatsrätterna helt borttagna, borde ej såsom en slutgiltig reglering, utan såsom en interimsåtgärd föreskriva, att vid kyrkotionde^ avskrivning i patronel la församlingar ett kyrkofonden motsvarande belopp tills vidare skall av forsamlingen årligen erläggas till patronus — — •>»

Sedan Thulins omförmälda arbeten avlämnats till Kungl. Maj:t, anbefalldes kammarkollegium att efter vederbörandes hörande avgiva underdånigt yttrande och förslag i fråga om upphörande av den kyrkotionde, som ännu utginge i de patronella pastoraten i Skåne, Halland och Bohuslän. Kammarkollegium anförde i underdånigt utlåtande den 2 maj 1902 i huvudsak: Med hänsyn till de svårigheter, vilka, eftei vad i Thulins utredning närmare angivits, måste möta vid en avskm ning av kyrkofonden i patronella pastorat enbart eller i samband med ett upphörande allenast av den lukrativa delen av patronatsrätti gheterna, och då dessutom, därest saken ordnades på ettdera av dessa sätt, i många fall avskaffandet av patronat srättigheterna i övrigt, vilket vore i hög o-rad eftersträvansvärt, skulle komma att försvåras eller fördröjas, syntes lämpligast, att man, i syfte att vinna jämväl kyrkofondens avskrivning, omedelbart vidtoge kraftiga åtgärder iör att få patronatsrätti gherna i Skåne, Halland och Bohuslän i deras helhet upphävda. För detta ändamål borde i så fall till en början, på sätt ock i den av Thulin gjorda utredningen föreslagits, en person erhålla i uppdrag att å statens vägnar sammanträda med patronerna i nämnda landskap eller deras ombud jämte ombud för församlingarna ocli söka uppgöra förslag till reglering av

patronatsrätterna. Sedan dessa underhandlingar avslutats, skulle man med ledning av det därvid vunna resultatet lättare kunna skrida till vidtagande av ytterligare åtgärder för att, så vitt mö jligt, få upphävda jämväl de patronatsrättigheter, beträffande vilka någon överenskommelse ej kunnat träffas, vilka åtgärder, om beskaffenheten varav kammarkollegium ej i deuna ordning ansåge sig böra göra några uttalanden, väl då måste utsträckas även till patronatsrättigheterna i gamla Sverige. För såvitt emellertid tiondegivarna i de församlingar, vilkas kyrkotionde innehades under patronatsrätt, omedelbart och utan avbidan på resultatet av dylika åtgärder, ansåges böra erhålla befrielse från utgivande av berörda utlaga, syntes det kammarkollegium, som om, då det ej torde kunna sättas i fråga, att staten för detta ändamål direkt skulle träda emellan, annan utväg ej sto de till buds än att, vid upphörandet av sagda tionde, församlingarna ålades att till patronerna, utan rubbning i övrigt av patronatsrätterna, årligen lämna fullt vederlag för densamma. Med hänsyn till vad chefen för ecklesiastikdepartementet härutinnan anfört i statsrådet vid föredragning av ärendet angående kyrkotiondens avskrivning, tvekade kammarkollegium emellertid att förorda eu dylik reglering, och ansåge kammarkollegium den i allt fall ej kunna ifrågasättas under annan förutsättning än att den befraktades allenast såsom eu interimistisk åtgärd, så att samtidigt kraftiga åtgärder vidtoges för patronatsrätternas avskaffande, liksom det ock vore av särskild vikt, att för sådant fall patronerna förklarades skyldiga att, på sätt i Thulins utredning föreslagits, lämna redovisning för kyrkans förvaltning.

lfa ärendet härefter den 19 december 1902 föredrogs inför Kungl. chefen* för Maj:t, yttrade chefen för ecklesiastikdepartementet till statsrådsproto- öcklesiastikkollet: Departementschefen kunde ej finna sig tillfredsställd med det ieT^trandé sätt, varpå kammarkollegium ville söka finna eu lösning av den stora den 19 de_ fråga, som i följd av omständigheternas makt i sammanhang med ' m Pr 1 tiondeavskrivningen skjutits i förgrunden, frågan om patronatsrättens slutliga upphävande. Under erkännande av vikten av att kraftiga åtgärder omedelbart vidtoges för att få patronatsrätterna i deras helhet upphävda, hade kammarkollegium föreslagit att för detta ändamål man till en början skulle stanna vid att åt en person lämna i uppdrag att å statens vägnar sammanträda med patronerna eller deras ombud jämte ombud för församlingarna och söka uppgöra förslag till reglering av patronatsrättigheterna. Det vore ej att antaga, att härigenom skulle kunna vinnas synnerligen mvcket mera än genom den i cirkuläret den

11 november 1892 förekommande bestämmelsen, att vederbörande visitatorer skulle tillspörja under patronatsrätt varande församlingar, om de önskade patronatsrättens upphörande, och söka att, i vad på dem kunde ankomma, befrämja åstadkommandet av överenskommelse.

Under anmärkande att patronatsrätten hade två särskilda sidor, den ena, rätten att kalla präst, ofta benämnd jus patronatus non lucrativum, och den andra jus patronatus lucrativum eller rätten att under, vissa villkor och mot fullgörande av vissa skyldigheter förfoga över kyrkans och stundom jämväl prästerskapets egendom, yttrade departementschefen vidare: »Det torde enligt mitt förmenande icke kunna förnekas, att dessa patronatsrättens särskilda sidor äro skilda, institut, något som vinner stöd jämväl därav, att ännu förekomma exempel på att lukrativ rätt kan finnas utan därmed förenad kallelserätt, liksom den senare allmänt förekommer utan den förra. Man har hittills, såsom av det föregående framgår, betraktat dessa båda institut hava den natur, att icke något av dem kan mot rättsinnehavarens bestridande genom lagstiftning tvångsvis, utan särskild ersättning rubbas, och man har härvid, såväl i avseende på det ena som det andra, hänvisat på expropriationsförfarande.

Jag vågar, vad kallelserätten angår, hysa en annan åsikt. Beträffande densamma anser jag till eu början expropriationsföriarandet. ej användbart-. Ett sådant måste riktas mot ett föremål av i någon mån reellt, i penningar mätbart värde. 1 ingen av de lukrativt patronel la församlingar, där överenskommelse om patronatsrättens upphörande ägt rum, har heller, så vitt av de därom utfärdade nådiga brev kan inhämtas, någon värdering av kallelserätten ens satts i fråga, vilket dock icke hindrar, att densamma tacite tillagts värde. Må vara att, såsom av nu föreliggande handlingar framgår, å vissa håll detta värde upptaxerats och att vid egendomsköp detta upptaxerade värde erlagts, sä bevisar detta intet annat, än att den tillfällige köparen antingen ansett den köpta egendomen i verkligheten så mycket värd, att han gärna betalat detta efter hans uppfattning i säljarens inbillning tillskapade plus, eller att han helt subjektivt ansett kallelserättens utövning inne bära en sådan utmärkelse, att han fördenskull överbetalat egendomen. Vilkendera av dessa grunder, som vid köpets avslutande varit bestämmande, torde objektivt sett vara outgrundligt, enär man här inträder på ett område, där mänsklig fåfänga, ärelystnad eller särskilt intresse i dylika ting bli de värdebestämmande faktorerna, och på sådana rent lingerade värden torde expropriation ej få grundas. Med den uppfattning rörande kallelserättens inre art och natur jag hyser, och varom

mura framdeles, anser jag ej ens varken ur rätts- eller billighetssynpunkt påkallat att, därest för något fäll fullt bevisas, att den ursprunglige patronus för kallelserättens erhållande gjort eu materiell uppoffring, vars värde i nutida mynt skulle kunna beräknas, detta värde eller del därav bör, om kallelserätten borttages, ersättas eu nuvarande ägare av egendomen. Denna min åsikt äger ock otvivelaktigt historiskt stöd. Av ålder har själva patronatet från kyrkans sida betraktats såsom en hennes medlemmar beskärd andlig förmån, som därför varken fick köpas eller säljas; en sådan försäljning skulle enligt medeltida åskådning varit att anse såsom simoni.

Skulle emellertid kallelserätten icke kunna omintetgöras, varken genom lagstiftning tvångsvis eller genom expropriation sförfarande, lärer den icke kunna avskaffas på annan än den frivilliga överenskommelsens väg. Men då alltid en mängd patroner skola belinnas ovilliga att inlåta sig på denna väg, skulle kallelserätten aldrig kunna helt avskaffas. Till ett sådant, i eu fråga som denna, mot eu sund samhällsutveckling stridande resultat får man ej komma. Tillfällen finnas, då de yttre omständigheterna, som skapat eu rättsgrundsats, icke längre förefinnas eller väsentligen förändrats. Då bliver det nödvändigt, att rättsgrundsatsen försvinner eller omformas efter de förändrade förhållandena, och det kan då även inträffa, att enskild rätt måste vika för allmän.

På den tid, då kyrkan, — — —, såsom en självständig juridisk person, såsom en stat i staten, genom sina biskopar tillsatte allt prästerskap, då församlingsbegreppet ej utbildats och kostnaden för den kyrkliga institutionen pcb själavården i de patronella socknarna i övervägande grad vilade på patronerna, såsom de där ofta ägde största delen av socknens jord, kunde intet tvivel råda om den rättsliga befogenheten för kyrkan att åt patronerna, med hänsyn till deras för kyrkan gjorda uppoffringar, avstå en del av sin egen makt eller, med andra ord, att i enskildes händer lämna en rätt, som förorsakade intrång i dess egen rätt. Men denna rättsgrund har fallit, då beträffande prästvalen i allmänhet de yttre omständigheterna förändrats så. att kyrkan förlorat denna förhärskande ställning, församlingen och staten beträffande prästvalet intagit dess plats, den ursprungliga egendomen, varmed patronatsrätten varit förbunden, såsom ofta är fallet, styckats, patronus endast efter samma grunder som övriga församlingsmedlemmar deltager i kostnaderna för kyrkotjänstens uppehållande samt den presentationsrätt i de under patronat lydande församlingarna, som ursprungligen varit eu inskränkning i episkopatets makt, i stället blivit en inskränkning, förutom i statsmyndigheternas, vilket icke ur rättssvnpunkt torde så mycket.

betyda, jämväl i församlingens lätt. Den tid bär kommit, då grundsatsen om församlingens rätt att, där ej ett särskilt statsintresse påkallar undantag, såsom fallet kan vara med vissa prebendepastorat, vid valet av den utav församlingen själv avlönade själasörjaren hava ett ord med i laget, till följd av utvecklingen så ingår i församlingsbegreppet, att möjligheten för en enskild person att köpa det avgörande inflytandet på tillsättningen av eu sådan församlingens tjänsteman kännes nära nog lika rättskränkande, som om en tjänsteman skulle tillerkännas behörighet att själv köpa sig tjänsten. Då numera, såsom påpekats, allt det väsentliga, som låg till grund för det ifrågavarande institutet, till följd av samhällsutvecklingen är borta, är tiden inne för lagstiftningen att undanröja denna undantagsrätt för enskild man, som nu och framdeles måste kränka en från själva församlingsbegreppet oskiljaktig allmän rätt.

Till den slutsatsen, att detta undanröjande kan ske utan all penningersättning, kommer man vid eu närmare analys av kallelserättens natur. Utgående därifrån, att varje rättsinstitut innerst syftar åt vad gott och rätt är, måste man tänka sig, att stiftaren, som bekostat byggandet av eu kyrka, gjort detta av kristligt nit, icke av självisk beräkning att för sig och efterkommande tillskansa sig rättigheter, och att, såsom förut framhållits, anledningen för kyrkan att meddela kallelserätt härrört från erkänsla åt stiftaren för utövad välgörenhet. Man missuppfattar enligt min åsikt själva grunden för kallelserättens institut, om man föreställer sig, att kyrkan liksom köpt stiftarens egendom mot kallelserätten såsom valuta. Pin sådan missuppfattningsynes mig bero på, att man ej behörigen särskiljer kallelserätten från den lukrativa rätten och hänför de oegentligheter, för vilka den senare, enligt vad historiken utvisar, varit utsatt, jämväl till den förra. Man synes mig beträffande kallelserätten — undantagen kunna icke rubba själva grunden för institutet — med fullt fog kunna förutsätta, såväl hos stiftaren som hos kyrkan, förefintligheten av övertygelse därom, att det religiösa intresse, båda velat tillgodose, bättre skulle främjas, om tillsättningen av själasörjare bleve beroende av stiftaren och hans efterkommande, än på annat sätt, t. ex. genom val av eu obildad menighet, för vars uppträdande former saknades eller ännu icke tillräckligt utbildats. Betraktar man saken så, får kallelserätten icke något att göra med äganderätten, utan föres man in i en åskådning, enligt vilken institutet närmar sig vad som skulle kunna kallas en donation; eu donation för något opersonligt, för ett heligt ändamål, till vilken donation den enskilde bidragit genom sin gåva, kyrkan eller sedermera konunga-

makten genom gengåvan att avstå en del av siu makt. Därest ett sådant betraktelsesätt godkännes, bör och kan lagstiftningen sträva att åstadkomma föreskrifter, varigenom avsikten med stiftelsen vinnes eller så att säga donatorernas vilja behörigen respekteras. Så kan icke numera antagas vara fallet; och jag känner mig övertygad därom att, därest de ursprungliga patronerna kunde uttala sin mening, flertalet av dem skulle förklara det stridande mot deras vilja, att under nuvarande, av dem i ingen mån förutsedda, förändrade förhållanden kallelserätten till präst utövades av vilken ägare som helst till deras egendom eller del därav, även om denne ägare vore ett bolag. Ser man saken sålunda, lärer varje anspråk på penningeersättning, framställt av nuvarande eller blivande ägare utav den egendom, med vilken patronatsrätt förenats, med l‘og kunna tillbakavisas.

Av det anförda framgår, att jag icke anser, att man i kallelserätten kan inlägga begreppet om en okränkbar äganderätt. Så har ej heller saken uppfattats i de skandinaviska grannländerna, där patronus’ kallelserätt till präst upphört, utan att ersättning lämnats vederbörande, tj- man får ej förutsätta, att statsmakterna i dessa med oss i konstitutionellt hänseende likställda länder genom sina till kallelserättens upphävande ledande beslut vidtagit åtgärder, som innebära våld på enskild äganderätt.»

Departementschefen förklarade sig för egen del ej tveka att tillstyrka, att omedelbart toges ett bestämt steg för upphävande av patroni kallelserätt till präst, och uttalade tillika den mening att, därest kallelserätten förklarades skola utan vidare upphöra, nuvarande patroner borde, så länge de innehade den egendom, med vilken patronatsrätten vore förbunden, bibehållas vid den dem tillerkända kallelserätt och alltså rätten upphöra endast i mån av deras avgång, dock att kallelserätt, som tillkoinme bolag, borde omedelbarligen upphöra.

Vidkommande den lukrativa delen av patronatsrätten, ansåg departementschefen, att man i avseende därå — i motsats mot vad som gällde kallelserätten — hade att göra med huvudsakligen privaträttsliga befogenheter, vilkas upphörande man visserligen borde söka åvägabringa, men dock i en annan ordning än som föreslagits med hänsyn till kallelserätten.

Rörande regleringen av patronatsrätternas lukrativa sida yttrade departementschefen — efter betonande av de svårigheter, som i betraktande särskilt av den utav Thulin anmärkta bristfälliga beskaffenheten av kyrkoräkenskaperna i de patronella församlingarna måste vid eu avveckling av patronatsrätterna möta för ett fastställande av kyrkokassa^ ställning — att en utredning borde föregå de lukrativa rättigheternas

avskaffande. Denna utredning-, som för varje särskilt fall måste ske ock vid vilken befogenheten av patronernas och församlingarnas ömsesidiga anspråk skulle undersökas, borde äga rum inom eu sammanhängande tidsperiod, så kort som möjligt. Närmaste målet för utredningen bleve att befria patronus från honom åliggande skyldigheter samt överflytta på församlingen de med patronatsrätten förbundna inkomster och förmåner, med undantag av kronotionden. Det vore att hoppas, att genom eu sådan utredning och därpå byggda förslag antalet godvilliga överenskommelser mellan patronerna och församlingarna skulle väsentligen ökas. Först efter det utredning och förslag förelåge och sig visat, vad på frivilliga överenskommelsens väg och genom administrativa åtgärder stode att vinna, torde tiden för lagstiftningens direkta ingripande vara kommen. Verkställandet av utredningen ocli upprättandet i första hand av förslagen syntes lämpligast böra överlämnas till tre gode män lör vartdera av de fyra län, inom vilka lukrativt patronella pastorat förekom me, en, för ett eller flera län, utsedd av Kung!. Maj:t, en utsedd av församlingen samt en utsedd av patronus, därest denne ej föredroge att själv deltaga i utredningen. Till dessa gode män, vilka borde sammanträda på tid, som, enligt förslag av den av Kungl. Maj:t utsedda ledamoten, av Kungl. Maj:ts befallningshavande för varje församling bestämdes, skulle patronernas räkenskapsredovisningar insändas, och borde gode männen äga att av vederbörande myndigheter erhålla erforderliga upplysningar i allt vad som för fullgörande av’ dem lämnat uppdrag erfordrades. Av gode männen upprättade förslag skulle insändas till Kungl. Maj:ts befallningshavande, som efter det vederbörande blivit hörda, hade att till Kungl. Maj:t inkomma med eget yttrande, varefter Kungl. Maj:t, sedan kammarkollegium yttrat sig, skulle meddela beslut, huruvida och i vad mån det upprättade förslaget kunde å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar godkännas.

I fråga om den ännu återstående delen av kyrkotionde, som åtföljde patronatsrätt, uttalade departementschefen, att densamma borde vid viss tid upphöra att erläggas av de tiondeskyldiga och att från samma tid och så länge den lukrativa patronatsrätten i en församling ägde bestånd ett samma tionde i värde motsvarande — efter vissa närmare angivna grunder uttaxerat — belopp skulle, där ej annan överenskommelse träffades, såsom vederlag av församlingen till patronus erläggas.

Som emellertid huvudfrågan eller frågan om kallelserättens upphörande ankomme på justitiedepartementets föredragning och frågorna om den lukrativa sidan av patronatsrätten samt om kyrkofonden i de

patronella församlingarna vore beroende av denna huvudfrågas behandling, inskränkte sig departementschefen till att hemställa — förutom om utfärdande av cirkulär, varigenom patronerna ålades årlig redovisningsskyldighet — att protokollsutdrag i ärendet måtte överlämnas till justitiedepartementet för den vidare behandling av frågan om kallelserättens upphörande, som på samma departement ankomme; och blev denna hemställan av Kungl. Maj:t bifallen.

I riksdagen har frågan om patronatsrätternas upphörande varit på tal vid några tillfällen jämväl under de senare åren.

Vid 1902 års riksdag väcktes inom andra kammaren förslag om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag, varigenom patronatsrätten förklarades upphävd och därav påkallade närmare bestämmelser meddelades. Motionen, som remitterats till tillfälligt utskott, lades av kammaren till handlingarna, enär densamma icke ansågs tillhöra tillfälligt utskott samt var för sent väckt för att kunna remitteras till ordinarie utskott.

T en inom andra kammaren vid 1903 års riksdag väckt motion framställdes enahanda yrkande, som innefattades i motionen vid föregående riksdag. Lagutskottet hemställde att, som frågan om patronatsrättens upphörande dåna era vore i hela dess vidd föremål för Kungl. Maj:ts behandling, motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; och bifölls denna hemställan av kamrarne.

I ett par i andra kammaren till chefen för justitiedepartementet framställda interpellationer, den ena vid 1908 och den andra vid 1911 års riksdag, har slutligen bragts å bane frågan om patronatsrätternas avskaffande.

Efter det frågan om kallelserätternas upphörande överlämnats till justitiedepartementet, bär sekreteraren i marinförvaltningen Arvid Bäckström utarbetat förutnämnda utredning rörande dylika rättigheter, förefintliga utom Skåne, Halland och Bohuslän.

1 en avdelning av nämnda arbete tiar Bäckström behandlat frågan om patronatsrätternas upphörande och härom i huvudsak anfört:

Med anledning av 1892 års cirkulär hade omkring hälften av de patronella församlingarna åtsports rörande sin ställning till frågan om patronatsrätternas upphörande. Av de församlingar, som åtsports, hade 30 uttalat sig för patronatsrättens upphörande och 19 för dess bibehållande. Församlingarnas ställning till patronatsfrågan svntes åtminstone i några fall hava berott på de materiella fördelar, som ansetts Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 käft. (Nr 21. Bilaga). 8

JS02 iis riksdag.

1908 års riksdag.

1908 och 1911 års riksdagar.

Bäcks träns uttalande.

medfölja patronatsrätten och vilka befarats kunna gä förlorade med patronatsrättens upphörande. Ehuru de patronel^ församlingarna således icke i detta sammanhang i någon större omfattning uttalat- sig för patronatsrättens upphörande, torde de talrika tvister, som under gångna tider förekommit om särskilda patronatsrättigheters upphävande eller inskränkande, med tillräcklig tydlighet utvisa församlingarnas verkliga ställning till denna fråga.

De nuvarande kyrkliga förhållandena och särskilt de bestämmelser, som numera gällde beträffande tillsättning av prästerliga tjänster, talade även med allt större bestämdhet för patronatsrättens upphörande. Den åsikt torde jämväl allt mera göra sig gällande, att ett upphävande av denna ratt icke innebure någon kränkning av patronernas rätt ävensom att någon ersättning för själva kallelserätten icke borde ifrågakomma.

I regel torde ej heller patronerna kunna med fog framställa anspråk på återgång av donation till kyrka eller präst eller ersättning för kostnad, varpå patronatsrätt kunde grunda sig. Eu återgång av gjord donation torde väl knappast kunna ifrågasättas. Hade emellertid donation ägt rum eller kostnad gjorts under uttryckligt förbehåll, att patronatsrätt till viss församling därför skulle erhållas, eller hade sådan rätt tillerkänts någon under villkor, att viss donation eller kostnad gjordes, och detta villkor sedermera fullgjorts, torde det kunna sättas i fråga, huruvida anspråk av nuvarande patronus på ersättning för dylik donation eller kostnad kunde eller borde utan vidare avvisas. Det vore emellertid allenast ett fåtal patronatsrättigheter, som tillkommit på angivna sätt.

I de församlingar, varest patronatsrätten ansetts medföra särskilda skyldigheter i avseende på byggnad eller underhåll av kyrka och prästgård eller utgörande av särskilda bidrag till avlöning av kallad prästman, syntes patronerna kunna hysa berättigade anspråk på att dessa skyldigheter upphörde med patronatsrättens upphävande.

Därest bestämmelser om dylika skyldigheter vore intagna i resolutioner om lönereglering för prästerskapet i respektive församlingar, torde skyldigheterna emellertid icke under gällande löneregleringsperiod kunna utan vidare upphöra. Ett upphävande av patronatsrätten i dylika fall utan medgivande av nuvarande patroner torde således förutsätta vidtagande av åtgärder för dessa särskilda skyldigheters upphörande eller för beredande av ersättning till patronus för deras fortfarande fullgörande under löneregleringsperioden. I annat fall syntes patronatsrätten icke böra upphävas, förrän den löneregleringsperiod, varunder dylik skyldighet skulle fullgöras, gått till ända.

5h

Rörande antalet nu i riket befintliga patronatsrätter framgår av Bäckströms och Thulins förutnämnda utredningar — och sedan vissa efter avgivandet av nämnda utredningar skedda förändringar iakttagits — följande:

Utom i Skåne, Halland och Bohuslän förekomma patronatsrättigheter allenast i de gamla svenska landskapen och finnas där sådana i Uppsala, Linköpings, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Göteborgs och Karlstads stift.

1 (järn,la Sverige1) utses kyrkoherde patronelit i 66 pastorat. Av dessa pastorat äro 8 alternativt patronella. T 32 av nämnda 66 patronella pastorat tillkommer patronus rätt jämväl att utse komminister, med eller utan alternering.

Dessutom tillsättes uti 12 annex- eller kapellförsamlingar, tillhörande icke-patronella pastorat, komminister eller kapellpredikant i patronell väg.l 2)

I Skåne, Halland och Bohuslän utses i 47 pastorat kyrkoherde patronelit.3 4) Av dessa 47 pastorat äro 21 alternativt patronella.

I 43 av de patronella pastoraten i nu nämnda provinser är patronatsrätten lukrativ1); dock att i några fall rätten ej är lukrativ i avseende å eu av de under patronat varande församlingarna i pastoratet.5)

Sammanfattar man det sagda framgår, att för närvarande i riket finnas 125 patronatsrätter, varav 43 äro lukrativa patronatsrätter. T eu närsluten bilaga finnas de särskilda patronatsrätterna upptagna.

Antalet nu befintlig!) patronatsräfftr.

l) Såsom patronatsrätter hava nedan räknats följande kallelserätter, som av Bäckström betecknats såsom »med patronatsrätt jämförliga kallelserätter», nämligen kallelserätten till kyrkoherdebefattningarna i Voxna och Söderfors samt till kapellpredikantsbefattningarna i Svabensverk, Nämdö, Svartnäs och Gustav Adolf; däremot har ej inräknats kallelserätten till en e. o. prästerlig tjänst inom Söderala församling, vilken ock av Bäckström förts under angivna beteckning. Frågan om nämnda kallelserätter beröres i annat sammanhang (speciella motiveringen under 1

-) Bland sistnämnda patronatsrätter hava ej inräknats kallelserätterna till komministersbefattningen i Älvsbacka och till kapellpredikantsbefattningen i Nianfors. vilka patronatsrätter efter avlämnandet av Bäckströms utredning upphört.

:l) Häri äro ej inräknade Herslöv, Ottarp samt Grimeton och fiolfstorp, varlill patronatsrätten efter avlämnandet av Thulins utredning upphört. Däremot Höganäs, vars egenskap av patronellt pastorat Thulin anser tvivelaktig. Frågan om Höganäs beröres i annat sammanhang (speciella motiveringen, 1 §).

4) Icke-lukrativ allenast i Höganäs, Norra Vram och Bjuv, Kiseberga och Färingtofta samt Valda och Släp.

‘t Törringe församling, Bléntarps församling och Ängelholms församling.

4 PatronatIs rätterna* upphör and c påkallat.

60 Det kan svårligen förnekas, att patronatsrätten för nutida rättsåskådning ter sig såsom en i hög grad föråldrad institution. Denna institution, som uppkommit under en tid, då ofta nog all jord i eu församling lydde under något där beläget gods och då godsägaren ej utan fog kunde antagas äga bättre förutsättningar än en måhända obildad menighet att bestämma om valet av församlingens själasörjare, har i mån av en alltjämt fortgående delning av joi'den och menighetens ökade bildning alltmer undandragits det naturliga stöd, den en gång ägt.

Enligt nutida rättsåskådning ligger otvivelaktigt något stötande däri, att rätten att tillsätta den själasörjare, som verkar inom församlingen och avlönas av denna, får gå i handel tillsammans med en egendom. Den enskildes företrädesrätt, för vilken numera ej synes föreligga i det hela annat skäl, än att densamma av ålder följt med en viss egendom, har kommit att te sig såsom ett obehörigt intrång i församlingens rätt. Då enligt 1910 års lag angående tillsättning av prästerliga tjänster alla röstande inom församlingen tillagts lika inflytande vid prästval, har rätten att i församlingar i allmänhet bestämma om tillsättning av själasörjare i än högre grad än tillförene fått karaktären av en församlingsmedlemmarnas personliga angelägenhet, och ter sig därför nu företrädesrätt för eu enskild person ännu mera stötande än förut.

Ehuru det ej lärer kunna påstås, att patronatsrätterna hittills i allmänhet handhafts på ett sådant sätt, att anmärkning mot utövningen därav med fog kan göras, måste befintligheten av dessa företrädesrätter, som så föga överensstämma med gällande åskådning och därför lätteligen

kunna bliva ett frö till misshällighet inom församlingarna, vara till men för kyrkan och dess intressen. Härtill kommer, att jordegendom nu vida oftare än förr går ur hand i hand och att till följd härav den farhågan ligger rätt nära, att jord, vid vilken patronatsrätt är fästad, kan komma att innehavas av personer, som ej äga erforderligt intresse och nödiga förutsättningar att på ett behörigt sätt utöva rätten. Och möjlighet torde ej finnas att, utan att helt och hållet förändra patronatsrättens karaktär, åstadkomma verksam kontroll över rättens utövning.

Vad nu yttrats närmast med tanke på den väsentligaste sidan av patronatsrätten, patroni kallelserätt, gäller till stor del även i avseende å patroni förvaltning av kyrkan med vad därtill hörer. Svårligen kan förnekas, att patroni kyrkoförvältning framstår såsom ett föga påkallat förmynderskap över församlingen. Såsom ytterligare skäl för reglering av patronatsrätten i denna del har numera kommit önskemålet att även i patronel]a församlingar få kyrkofonden avskriven.

Här må ock hänvisas till det strävande i riktning av patronatsrätternas upphävande, som under snart ett sekel gjort sig gällande, ett strävande, som även från kyrkliga myndigheters sida vunnit vidsträckt anslutning.

Slutligen må framhållas, att frågan om patronatsrätternas upphörande för närvarande är av särskild praktisk betydelse av den anledning, att patronatsrätterna kunna vara till hinder för genomförande av de förändringar i fråga om pastoratens indelning och annat, vilka vid nu pågående prästerliga löneregleringar kunna finnas önskvärda.

Vad nu anförts torde giva vid handen, att patronatsrätternas upphörande är i hög grad påkallat av allmänt intresse.

Att patronatsrätterna ej kunna förväntas bliva upphävda allenast genom godvillig överenskommelse i den ordning, som anvisas i cirkuläret av den 11 november 1892, lärer vara otvivelaktigt. Hen ytterst ringa verkan nämnda cirkulär haft — efter detsammas tillkomst hava i hela riket allenast 8 patronatsrätter, varav7 6 lukrativa, upphört — torde oförtydbart giva vid handen, att ändamålet ej står att uppnå utan (ät mera omedelbart ingripande från lagstiftningens sida.

Het gäller dä att undersöka giltigheten av de skäl, som åberopats mot ett upphävande av patronatsrätterna. Såsom av historiken framgår, hava yrkanden om patronatsrätternas avskaffande — dessa yrkanden må hava avsett enbart kallelserätten eller ock jämväl den lukrativa sidan av' patronatsrätterna — vid många tillfällen mötts med förklaring, att, då patronatsrätterna vore förbundna med besittandet av viss egen-

Hinder för p citronat sätt ornat upphävande ?

Privaträtt er eller offentligo rättigheter ?

62 Kallelse-

rftUen.

dom, desamma ej kunde utan ingrepp i äganderätten tran in gas patronerna. Man har även uttryckt sig så, att patronatsrätterna ej kunde utan ingrepp i äganderätten betagas patronerna utan motsvarande ersättning. Och slutligen har skälet så formulerats, att ett avskaffande av patronatsrätterna skulle innebära intrång i en rätt av övervägande privaträttslig karaktär. Det lärer till en början vara klart, att, även under antagande att patronatsrätten vore en sida av äganderätten till patrongodset eller att den eljest vore eu privaträtt, hinder ej kan möta att, därest ett allmänt intresse så bjuder, avskaffa densamma mot det att patronus erhåller fullt vederlag för sin rätt. Något annat torde man väl näppeligen heller velat påstå. Då man, med åberopande av förutnämnda skäl, hänvisat till frivilliga överenskommelser mellan församlingar och patroner såsom den enda väg, som för patrouatsrätternas upphörande kunde anlitas, lärer väl detta fastmer berott på, att man — såsom ibland jämväl antytts — ansett staten ej böra betungas med några kostnader för ändamålet och församlingarna ej höra åläggas att mot sin önskan vidkännas dylika kostnader, varjämte även säkerligen varit i tanke den obestridliga svårigheten att finna någon grund för beräkning av den ersättning, som skulle lämnas för en patronatsrätt. Att ersättning för en patronatsrätt, som avhändes patronus, måste lämnas, skulle emellertid följa av dess privaträttsliga karaktär.

Fråga bliver då, huruvida patronatsrätten över huvud taget är eu privaträtt.. Avgörande för denna fråga är emellertid varken den omständigheten, att rätten utövas av enskild person, eller det förhållandet, att rätten — vilket för övrigt ej alltid varit fallet — är bunden vid äganderätten till en viss fastighet. Det är rättens innebörd, som be-

stämmer, huruvida rätten är eu privaträtt eller en offentlig rätt.

Vad nu angår den väsentligaste sidan av patronatsrätten, eller kallelserätten, torde denua obetingat vara att hänföra till rättigheter av offentlig natur. Prästtillsättningen i eu församling är och torde alltid hava ansetts såsom en offentlig funktion. Grunden till att åt en enskild person uppdragits bestämmanderätt i fråga om prästvalet i församlingen är utan tvivel att tinna i det antagande, att församlingens och kyrkans intresse vore väl betjänt därigenom att bestämmandet lämnades åt en viss enskild person eller ägaren av ett visst

större gods. Det är alltid i samhällets och ej i eget intresse, som pa-

tronus har att utöva denua bestämmanderätt. Eu motsvarighet till kallelserätten erbjuder den domsrätt, som i äldre tid understundom varit förenad med vissa större gods. Därav att staten uppdragit sin rätt-

skipningsmvndighet till godsinnehavaren följde ej. att denna myndighet

förlorade sill offentligt rättsliga karaktär. Utan tvivel kau benägenheten att i patronatsrätten se en privaträttighet till ej ringa del förklaras därav, att kallelserätten ej sällan bär förvärvats i förbindelse med rättigheter, som tillädes patronus för hans egen del, ävensom att staten plägat begagna sig av den begärlighet patronatsrätterna ägt — väl mest på grund av dessa andra rättigheter — till att betinga sig vederlag för patronatsrätt. Uppenbart torde emellertid vara, att varken kallelserättens förbindande med sådana andra rättigheter eller arten av det fång. varigenom kallelserätten förvärvats, kan åt kallelserätten giva en förändrad innebörd, sä att densamma erhåller karaktär av privaträtt. Dä kallelserätten ej innebär någon förmån, som tillagts patronus i hans eget intresse, lärer det ej kunna ifrågakomma att vid upphörande av patronatsrätt tillägga patronus ersättning för själva kallelserätten.

Pin fråga för sig, som sedermera skall beröras, är den, huruvida något anspråk kan grundas å de uppoffringar, som stå i samband med kallelserättens uppkomst.

Beträffande de befogenheter, som innebäras i den lukrativa sidan Lukrativa av patronatsrätten, äro dessa, åtminstone till en del, av den beskaffenhet, patronaträtt påståendet om patronatsrättens privaträttsliga karaktär å dem äger rätten, sin giltighet. I den mån patronatsrätt innefattar en förmån åt patronus för hans egen del, såsom t. ex. fallet i allmänhet är med rätten att uppbära kronotionde, föreligger sålunda tydligen en privaträtt, som ej bör avhändas patronus utan att fullt vederlag därför lämnas. Om åter patronus har att utöva en befogenhet ej i eget utan i samhällets intresse, är denna att räkna till offentlig rätt. Såsom en befogenhet av sistnämnda slag torde böra anses patroni kjTkoförvaltning, där denna ej innebär rätt att för annat än kyrkans ändamål förfoga över dess inkomster.

Då vi nu gå att undersöka vad vid ett upphävande av patronats- Kcgicringen* rätterna bliver att iakttaga i avseende å de särskilda befogenheter, som 'ThZuddrau. kunna däri ingå, må vi först något närmare taga i betraktande de „ Den iukra_ befogenheter, som jämte kallelserätten intaga främsta rummet, eller de tiva sidan «<• befogenheter av ekonomisk natur, varpå man syftar med benämningen p^HenU lukrativ patronatsrätt.

Såsom framgår av den redogörelse, som förut lämnats angående patronatsrätternas uppkomst och beskaffenhet, äro patronatsrätterna i de forna danska provinserna Skåne, Halland och Bohuslän av, i stort sett, en annan typ än patronatsrätterna i det gamla Sverige, i det att vid de förra kallelserätten i regel är förbunden med vissa befogenheter

av ekonomisk natur. Då intet i lag tinnes särskilt stadgat rörande dessa patronatsrättigheter, de s. k. lukrativa patronatsrätterna, bliva patronatsbroven den väsentligaste ledtråden för bedömande i varje enskilt fall av rättens innehåll. Patronatsbreven hava tillkommit under olika tider och äro till sitt innehåll vitt skiftande. Att flerfaldiga i dem givna föreskrifter äro svårtydda framgår av de många rättegångar, som under tidernas lopp förekommit. Tolkningssvårigheterna förökas därav att man i betydande omfattning har att taga hänsyn till äldre rättsåskådning och i avlägsen tid rådande praxis.

Det slutmål, vartill eu reglering av den lukrativa sidan av patronatsrätten skall föra, måste givetvis vara, att de befogenheter, som tillkomma patronus i denna hans egenskap, skola upphöra och patronus tillika befrias från de skyldigheter, som äro med dessa förenade.

Patron! kyrkoförvaltning, som utgör den viktigaste av hithörande befogenheter, skall sålunda bringas att upphöra samt förvaltningen av kyrkan med vad därtill hörer övertagas av församlingen. Vid genomförandet av regleringen i denna del möta, såsom den föregående framställningen giver vid handen och särskilt synes av Thulins yttrande om patronatsrätternas upphörande, avsevärda svårigheter. Om än beträffande den patronella kyrkoförvaltningen i Sverige kan såsom huvudregel uttalas, att patronerna allenast för kyrkans ändamål äga rätt att disponera över dess inkomster och att patronerna ej hava skyldighet att för sagda ändamål använda andra än kyrkans inkomster, har man att räkna med att förhållandena understundom kunna såväl i ena som i andra avseendet gestalta sig annorlunda. Bortser man därifrån, bliver vid eu avveckling av kyrkoförvaltningen i varje fall att avgöra, hur patronernas och församlingarnas mellanvarande i anledning av den patronella förvaltningen ställer sig. Man torde härvid ej kunna utgå från någon annan grundsats, än att det ålegat varje patronus att vid sitt tillträde av patronatsrätten tillse att behörig redovisning lämnats av hans företrädare i förvaltningen och att han vid underlåtenhet härutinnan ådragit sig det ekonomiska ansvaret för den tidigare förvaltningen. Det synes ovisst, huruvida annan begränsning av tiden för patroni ansvar, principiellt sett, är att finna än den, som kan ligga i den år 1689 meddelade bestämmelsen, att patronerna befriades från all efterräkning för då förfluten tid. Avgörandet huruledes den patronella kyrkoförvaltningen utövats och fastställande av det tillgodohavande, som församlingen eller patronus på grund härav må hava tillgodo, kan givetvis bliva en uppgift av synnerligen svår och grannlaga natur särskilt i betraktande därav, att patronerna vid utövandet av förvaltningen icke haft att följa noggranna i

lag meddelade föreskrifter och att förvaltningen ända till senare år ej varit underkastad någon nämnvärd kontroll från det allmännas sida. Den stora bristfällighet, som, enligt vad Thulin framhållit, i allmänhet vidlåder äldre räkenskaper över den patromdla förvaltningen, torde komma att medföra, att man endast i undantagsfall har att för fastställandet av kyrkokassans ställning påräkna ledning i fullständiga räkenskaper för hela den tid, varunder patronatsrätten funnits, utan lärer man få söka sin ledning i räkenskaper för någon kortare tidrymd och i utredning, som eljest kan stå till buds. Vid upphörandet av kyrkoförvaltningen gäller vidare, bland annat, att tillse, att till församlingarna överlämnas de kyrkojordar och landgillen, som patronus för kyrkans räkning omhänderhaft. Rörande jordar och landgillen, som eu gång innehafts under patronatsrätt, saknas emellertid, enligt vad Thulin anmärkt, numera i åtskilliga fall all kännedom, vadan noggrann undersökning rörande sådana jordar och landgillen måste vid upphörande av patronatsrätterna äga rum.

Patroni härlighetsrätt över präst- och klockarboställen är vidare en befogenhet, tillhörande den lukrativa sidan av patronatsrätten. Härlighets rätterna torde numera visserligen äga föga betydelse och hava vid hittills ingångna frivilliga överenskommelser om patronatsrätt ers upphörande ej i allmänhet omnämnts, men då en underlåtenhet att reglera dessa rättigheter måhända kunde medföra framtida förvecklingar, synes en reglering av den lukrativa sidan av patronatsrätterna även böra omfatta desamma. De befogenheter, som legat i härlighetsrättigheterna, hava i allmänhet haft karaktären av förmåner, tillagda patronerna för deras egen del. I den mån patronerna ännu kunna äsra anspråk på dylika förmåner måste alltså patronerna, då dessa förmåner avhändas dem, vara berättigade att härför undfå ersättning. Där anledning förekommer att antaga, att patronerna vid utövning av härlighetsrätt eller eljest undandragit präster eller klockare boställen, som varit åt dem anslagna, måste härom ske undersökning vid patronatsrättens upphörande.

Den rätt att uppbära kronotionde, vilken ofta plägat åtfölja patronatsrätt, har, såsom i det föregående berörts, i åtskilliga fall upphört därigenom att tiondeägaren begagnat den möjlighet att få kronotionde!) av statsverket inlöst, vilken enligt förordningen den 11 september 1885 med flera författningar stått honom till buds, men ännu återstår i en del församlingar kronotionden oinlöst. Då kronotionden innehaves av patronus såsom hans enskilda tillhörighet, något som åtminstone i regel är fallet, behöver densamma uppenbarligen ej omfattas av eu i anled- Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 höft. (Nr 21. Bilaga). 9

ning av patron åter ättens upphörande skeende reglering av patroni och församlingens inbördes rättsförhållanden. Därest i något fall kronotionden skulle av patronus uppbäras ej för egen utan lör kyrkans räkning, är patroni rätt härutinnan synbarligen att anse såsom eu sida av den patronella kyrkolörvaltningen och bör alltså tillika med denna regleras.

Då man tager i övervägande, på vad sätt eu reglering av den lukrativa sidan av patronatsrätten bör genomföras, måste man Unna det vara i hög; grad tvivelaktigt, huruvida ett omedelbart ingripande från lagstiftningens sida lämpligen kan för ordnandet av hithörande rättsförhållanden äga rum innan en närmare utredning vunnits angående förefintliga anspråk och det visat sig vad på den frivilliga överenskommelsens väg kan uppnås. Med hänsyn till patronatsbrevens olika innehåll och svårigheten att tolka desamma måste man givetvis räkua med att vid de lukrativa rättigheternas upphörande en mängd vitt skiftande anspråk komma att frambäras. Med den ganska ringa kännedom, man för närvarande äger om de anspråk, som kunna vara att förvänta, skulle ett omedelbart ingripande från lagstiftningens sida bliva en vansklig åtgärd. Såsom rätt närliggande kunde måhända den utväg synas, att bestämmelse meddelades därom, att patroni befogenheter i fråga om kyrkoförvaltningen m. in. skulle vid samma tid som kallelserätten upphöra och att tillika gavs anvisning på ett förfarande, varigenom uppkomna tvistefrågor skulle lösas. 1 fråga om förfarandets anordning skulle väl, i betraktande av hithörande tvistefrågors säregna art, vara lämpligast, att avgörandet av alla sådana frågor, åtminstone i första hand, överlämnades åt en särskild för ändamålet sammansatt kommission. Men utan närmare kännedom än man nu äger om de anspråk, som komme att bliva föremål för bedömande, möta svårigheter att uppställa normer till ledning för avgörandet i åtskilliga punkter, där sådan ledning kunde vara erforderlig; och bestämmelser, som i sådant syfte nu meddelades med tanke på särskilda förhållanden, bleve måhända mindre ägnade att bidraga till uppkommande tvistefrågors läsning än att framkalla en del ogrundade eller tvivelaktiga anspråk. Härtill kommer, att det måste anses särdeles önskligt, att en uppgörelse angående de lukrativa rättsförhållandena om möjligt åvägabringas på den frivilliga överenskommelsens väg. En sådan lösning synes framförallt önskvärd av den fråya, som vid reglering av patronatsrätternas lukrativa sida säkerligen i många fäll torde träda i förgrunden och bereda de största svårigheterna, nämligen frågan om fastställandet av kyrkokassa!^ ställning. För lösandet av denna uppgift,

som enligt vad förut antytts är av svår och grannlaga natur, torde man i särskilt hög grad hava anledning att sätta sin tillit till för samlingarnas och patronernas förmåga av godvillig överenskommelse. Vad nu anförts pekar därhän, att en reglering av patronatsrätternas lukrativa sida bör ske i den ordning, som av chefen för ecklesiastikdepartementet föreslagits i förut berörda yttrande till statsrådsprotokollet den 19 december 1902, eller så, att ett ingripande från lagstiftningens sida skall föregås av ett förfärande för åvägabringande av utredning och, om möjligt, godvillig överenskommelse angående hithörande förhållanden. Detta förfarande skulle i huvudsak så anordnas, att en av Kung!. Maj:t utsedd sakkunnig person hade att under medverkan av vederbörande församlingar och patroner undersöka och närmare utreda dessas anspråk samt söka med ledning av den vunna utredningen åvägabringa en godvillig överenskommelse. Med ett sådant förfarande vinnes ock, att därigenom kan underlättas den utredning, som i många fall är erforderlig ifråga om kyrkornas jordar och landgillen samt präst- och klockarboställen. De upplysningar, som för utredningen i denna såväl som i andra delar kunna behövas, skulle av vederbörande myndigheter kostnadsfritt lämnas. Aven om ett förfarande av nu antydda art ej mera allmänt ledde till godvillig överenskommelse, finge man genom detsamma, till ledning för lagstiftningsåtgärder, vida bättre än nu reda på de anspråk, som kunna vara att reglera.

Hur önskvärt det än må förefalla, att patronat srätten i dess helhet på eu gång regleras, torde man ej vara nödsakad att, i avvaktan på det resultat, som kan följa av nyss omnämnda förfarande, låta anstå med ett ingripande för reglering av övriga sidor av patronatsrätten. Den omständigheten, att de olika befogenheter, som kunna inyå i en patronatsrätt, samtidigt och på grund av samma uppoffringar förvärvats, lärer ej kunna föranleda att dessa befogenheter måste samtidigt upphöra. Det torde ej heller kunna påstås, att de befogenheter, som tillhöra den lukrativa sidan av patronatsrätten och som skulle beröras av det föreslagna förfarandet, äga sådant samband med övriga sidor av patronatsrätten, att deras reglering i särskild ordning skulle kunna vålla några praktiska olägenheter. Härtill kommer det önskvärda däri, att ett upphörande av pati-onatsrättens viktigaste del, kallelserätten, ej må utan nödtvång fördröjas. 1 detta avseende må endast erinras, hurusom särskilt kallelserätten kan innebära hinder för lösningen av vissa i samband med nu pågående löneregleringar till äventyrs uppkommande organisationsfrågor, såsom frågor om sammanslagning av pastorat m. m.

Om man anordnar ett för far ande av förut antydda art samtidigt

b) Kallelse rätten samt övriga rättig heter och skyldigheter.

som bestämmelse i lag meddelas om kallelserätternas upphörande, synes man kunna hoppas, att detta förfarande skall i många, kanske de Hosta, fall leda till godvillig- överenskommelse. För flertalet patroner lärer nämligen, även då patronatsrätten är lukrativ, det nu vara kallelserätten, som ter sig såsom den egentliga förmånen med patronatsrätten. Man torde kunna antaga, att det väsentligaste hindret, som hittills legat i vägen för godvilliga överenskommelser, rörande dylika patronatsrätter, skall genom kallelserättens upphörande vara undanröjt.

Här förutsattes alltså att för reglering av patronatsrättens lukrativa sida bör i första hand vidtagas den åtgärd, att ett förfarande, sådant som förut berörts, anordnas för åvägabringande av utredning angående förefintliga anspråk och om möjligt godvillig överenskommelse. Bestämmelser angående detta förfarande skulle av K mm 1. Ma j:t meddelas samtidigt med det att lag utfärdas, varigenom kallelserätterna förklara» skola upphöra.

På sätt den föregående framställningen utvisar är frågan om upphörandet av kyrkofonden i de patr> nella församlingarna beroende på frågan om avvecklingen av den patronel!a kyrkoförvaltningen. Det synes otvivelaktigt, att tiondegivarnas befriande från sagda utlaga är ett eftersträvansvärt önskemål. Tydligt är, att i den mån godvilliga överenskommelser rörande den lukrativa sidan av patronatsrätterna komma till stånd, frågan om upphörandet av tiondegivarnas förpliktelse samtidigt vinner sin lösning. Huruvida för uppnående av sagda önskemål ytterligare åtgärder böra vidtagas utan avbidan på resultatet av nyss omförmälda förfarande, är ett ämne, som ej äger omedelbart samband med den nu föreliggande frågan om patronatsrätternas upphörande.

Det förslag till lag angående ändring i gällande bestämmelser om patronatsrätt, som här bilägges, innebär till sina huvuddrag, att med undantag av de rättsförhållanden, som tillhöra den lukrativa sidan av patronatsrätten, skola genom omedelbart ingripande från lagstiftningens sida de rättigheter och skyldigheter, som innefattas i patronatsrätterna, bringas att upphöra. Förutom de patronella kallelserätterna skola sålunda regleras den rätt, som i åtskilliga fall tillkommer patronus att utse andra tjänst!nnehavare inom församlingen än präst, samt den skyldighet, som i en del fäll förefinnes för patronus att särskilt bidraga till avlönandet av den utav honom kallade prästen eller av annan tjänstinnehavare. Jämväl skall bringas att upphöra den skyldighet att bygga eller under-

hålla kyrka, som i enstaka fall synes föreligga för en patronus, vilken ej har lukrativ patronatsrätt.

De i 19 kap. 13 § kyrkolagen givna, numera väsentligen betydelselösa bestämmelserna — att »den andra rättighet, som patrono agnar, är denna, att hela församlingen är honom pliktig heder samt förmån med bänkrum i kyrkan ibland åhörarne» samt att »patronus skall ock om kyrkan och församlingen sig vårda låta och deras rätt försvara emot allt ingrepp och förfång; och där något uti kyrkobyggnaden förefaller att göra av nyo, laga och förbättra, skall allt sådant ske med patroni råd och vetskap» — upphävas genom ingressen till förevarande lag.

I övrigt synas ej förekomma några rättigheter eller skyldigheter för patronus, vilka påkalla reglering.

Angående sättet för regleringens genomförande redogöres under de särskilda §:na av förslaget.

I förslaget hava dessutom intagits föreskrifter, avseende reglering av vissa den patronella kalhdserätten närstående företrädesrättigheter i fråga om prästtillsättning i församling.

1 §•

I första punkten av förevarande § meddelas bestämmelser om de naiuhertut*-. patronella kallelserätternas upphörande. ,t>m fkola

11 . 1 . ujyphörn.

Med begreppet patronatsrätt förbinder man gärna, att densamma är en rätt, som tillkommer enskild person. Så är ock otvivelaktigt i allmänhet fallet. De kallelserätter, som under namn av patronatsrätt beviljats, innehavas till övervägande del av enskilda personer, under vilken benämning givetvis även äro att hänföra bolag. Någon gångrader emellertid annat förhållande. Egendom, varmed patronatsrätt är förbunden, har i ett fall kommit att övergå till den församling patronatsrätten gäller (Trehörna säteri — patronatsrätten till Trehörna församling) och i ett annat fall till svenska staten (Stenhammars säteri — patronatsrätten till lulla Mellösa och Flens pastorat). Det torde vara uppenbart, att den rätt i fråga om prästtillsättning, varpå församlingen eller stat* n i dessa fall må göra anspråk, är att hänföra till patronell kallclserätt.

I detta sammanhang må framhållas, att såsom patronatsrätt plägat betraktas den kallelserått-, som tillkommer Konungen personligen i Solna, Lovö, Mariefreds in. fl. samt Riseberga och Färingtofta pastorat.

Ehuru sagda rätt endels såväl ifråga om sin uppkomst som eljest företer vissa olikheter gent emot patronella kallelserätter i allmänhet, lärer densamma böra räknas såsom patronell kallelserätt.

70 I fråga om den tjänst, som utgör föremål för patronatsrätteu, finnes i 19 kap. 12 § kyrkolagen angivet, att densamma är prästerlig tjänst i församling. Det synes antagligt, att kyrkoherdebefattningar därvid varit, åtminstone närmast, avsedda. Åven då under senare tid givits föreskrifter om påta matsrätt, har man haft i tanke kyrkoherdebefattningar. Då till exempel i adliga privilegierna av 1723, 7 §, talas om jus patronatus, omnämnes denna rätt såsom en »makt och frihet att välja en kyrkoherde». Emellertid har i åtskilliga fall, då rätt medgivits enskild person att kalla allenast komminister eller kapell predikant, jämväl sådan rätt betecknats såsom patronatsrätt (t. ex. i Källeryds församling, Nydala församling, Ornö församling och Borgviks församling). I avseende å rätt att tillsätta andra än nu nämnda slag av prästerliga tjänster torde benämningen patronatsrätt ej någonsin hava brukats.

Som anledning ej synes föreligga, att kallelserätt till komministersoch kapellpredikantsbefattningar skulle bedömas annorlunda än kallelserätt till kyrkoherdebefattning, har det ansetts riktigt, att de bestämmelser om kallelserättens upphörande, vilka äro avsedda att meddelas, skola i lika män gälla alla dessa slag av tjänster.

Kyrkoherde-, komministers- och kapellpredikantsbefattningar äro sådana ordinarie prästerliga tjänster, om vilkas tillsättande allmänna bestämmelser meddelas i 1—44 §§ av nu gällande prästvalslag. Utom dessa tjänster finnas för närvarande åtskilliga andra ordinarie prästerliga tjänster såsom vissa pastoratsadjunktsbefattningar samt vissa befattningar inom icke-territoriella församlingar (ordinarie hovpredikanter, kyrkoherden i Finska församlingen i Stockholm, amiralitetspastor i Karlskrona m. fl.). Någon särskild rätt för enskild person i fråga om tillsättning av nu avsedda andra slag av ordinarie tjänster förekommer ej, så vida man ej hit skulle vilja hänföra den kallelserätt, som tillkommer Konungen beträffande hovpredikantsbefattningarna. Hovpredikanterna, rörande vilkas tillsättande inga allmänna bestämmelser finnas, antagas av Konungen på riksmarskalkens föredragning. Konungens nu nämnda företrädesrätt lärer i varje fall ej kunna anses såsom patronatsrätt, då i kyrkolagen uppenbarligen endast varit åsyftade tjänster i territoriella församlingar; och torde ett upphörande av denna företrädesrätt ej ställas ifråga.

Jämväl vid tillsättning av andra tjänster än sådana, som äro att räkna såsom ordinarie, förekommer, att enskild person äger kallelserätt. Så är fallet med avseende å åtskilliga av de tjänster, som omförmälas i 48 § 2 mom. av gällande prästvals]ag. Nämnda lagrum innehåller, att med tillsättning av prästerlig tjänst, som vid sjukhus eller ock vid bruk, fabrik eller annat verk eller vid arbetsföretag av större omfattning må

vara inrättad eller med Konungens tillstånd inrättas, så ock med tillsättning av extra ordinarie prästerlig tjänst, som i församling med Konungens tillstånd inrättas, skall förfäras efter vad för var särskild sådan tjänst vederbörligen stadgas. I fråga om alla här uppräknade slag av tjänster förekomma fall — och särskilt gäl Kr detta i ganska stor omfattning tjänster vid bruk och andra verk — då Konungen medgivit enskilda personer, som tagit initiativet till tjänstens upprättande och åtagit sig kostnader för dess uppehållande, kallelserätt eller annan förmån vid tjänstens tillsättande (så t. ex. vid sjukhus: predikant vid Sofiuhemmet i Stockholm enligt kungl. brev den 5 februari 1897; vid bruk etc.: brukspredikant i Huskvarna enligt kungl. brev den 24 mars 1898, predikant vid Rvdboholms fabriker enligt kungl. brev den 18 december 1843, predikant vid Tjolöholms egendom enligt kungl. brev den 23 maj 1902; e. o. prästerlig tjänst i församling: i Ilofors kapellförsamling enligt kungl. brev den 16 december 1910, i vissa delar av Söderala församling enligt kungl. brev den 8 juni 1894). Enskild kallelserätt förekommer därjämte med avseende å några på enskilt initiativ för främjande av den allmänna själavården i vissa större städer inrättade prästerliga tjänster, vilka ej kunna sägas hava karaktären av församlingstjänster (t. ex. vid Blasieholmskyrkan i Stockholm enligt kungl. brev den 13 september 1872, vid Jobanniskyrltan i Göteborg enligt kungl. brev den 3 maj 1878); och mähända kan ifrågasättas att till enskild kallelserätt hänföra den rätt, som enligt kungl. brev den 5 oktober 1900 tillagts svenska kyrkans missionsst.yrelse att förordna sjömanspräster i vissa utländska hamnar. Beträffande kallelserätt till alla nu nämnda tjänster gäller uppenbarligen, att densamma ej äger det skydd av kyrkolag, som tillkommer patronatsrätt. Frågan om sådan kallelserätt äger alltså ej omedelbart sammanhang med förevarande lagstiftning. Den skillnad lärer i varje fall råda mellan dylik kallelserätt och kallelserätt till ordinarie församlingstjänst, att genom den förra intrång ej kan sägas ske i någon församlingen eljest tillförsäkrad valrätt. Emellertid är att anmärka, att med samtliga sådana under 48 § 2 mom. hänförhga tjänster, vilka kunna betraktas såsom församlingstjänster, och i avseende ä vilka för närvarande finnas enskilda företrädesrätter, synes, enligt planen för genomförande av nya löneregleringar jämlikt lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning, komma att vidtagas den åtgärd, att sagda tjänster skola antingen förändras till ordinarie församlingstjänster eller ock indragas. Dä numera är uteslutet att enskilda personer tillägges särskild rätt eller förmån i fråga om tillsättning av

ordinarie församlingstjänst, skulle alltså med genomförandet av de nya löneregleringarna sistberörda företrädesrätter komma att helt försvinna:

Beträffande kallelserätten till ordinarie prästerlig tjänst inträffar i en del fall, att densamma ej blivit i de urkunder, som ligga till stöd därför, benämnd patronatsrätt. Så är händelsen med några, i allmänhet under senare tid tillkomna kallelserätter, mestadels kallelserätter i bruksförsamlingar. Det har varit eu ganska vanlig företeelse att omkring bruk bildats nya församlingar genom utbrytning ur förut bestående och att därvid bruksägaren, som tagit initiativet till den nya församlingens bildande och för detta ändamål åtagit sig särskilda kostnader, erhållit rätt att källa församlingsprästen. I en del fall har bruksägaren ansökt om samt erhållit patronatsrätt (t. ex. i Borgviks församling), men i andra fall har kallelserätten ej blivit uttryckligen så benämnd (t. ex. i Voxna församling). Anledning synes knappast föreligga, att i sist avsedda fäll rätten skulle bedömas annorlunda än såsom patronatsrätt. Förklaring till det förhållande att sagda benämning ej använts torde ej vara att finna däri, att den, som erhållit kallelserätten, ej haft att åberopa sådana skäl — påkostande av kyrkobyggnader och annat — som enligt kyrkolagen erfordras för uppkomst av patronatsrätt. Det synes fastmer i regel så förhålla sig, att bildande av ny församling med egen präst möjliggjorts därigenom, att bruksägarna icke blott bjrggt kyrka utan även varit villiga att tillhandahålla prästbostad samt eljest vidkännas särskilda kostnader för avlöning av församlingsprästen. Enligt gällande löneregleringar åligger det ganska ofta i bruksförsamlingar kallelserättens innehavare att på särskilt sätt bidraga till prästens avlönande. Berörda förhållande — vilket även i andra församlingar understundom förekommer — bör å andra sidan ej kunna föranleda, att kallelserätten i sådana fall skulle bestå.

1 överensstämmelse med vad nu anförts hava här bland befintliga patronatsrätter inräknat» alla enskilda kallelserätter till ordinarie prästerliga tjänster i territoriella församlingar, oavsett om dessa kallelserätter uttryckligen benämnts patronatsrätt eller ej. Till undvikande av värjo tvivelsmål därom, att de kallelserätter, som ej benämnts patronatsrätter, skola upphöra, har emellertid åt andra stycker av förevarande § — vilket närmast avser annan särskild rätt än kalf lserätt — givits den allmänna avfattning, att ifrågavarande kallelserätter i varje fäll drabbas av dess bestämmelse.

Ledning för avgörande, huruvida såsom ordinarie skall räknas en

tjänst, vartill kallelserätt linnés, är att hämta i den för vederbörande pastorat gällande lönereglering.

Ett fall, då kallelserätt förefinnes med avseende å en i lönereglering upptagen tjänst, må anmärkas, enär på grund av särskilt förhållande tvekan synes möjlig, huruvida tjänsten ändock må vara att hänföra till ordinarie. Med anledning av ansökning utav styrelsen för Höganäs stenkolsverk bildades enligt kungl. brev den 23 november 1852 genom utbrytning ur Väsby och Vikens socknars pastorat Höganäs bruksförsamling, därvid bland annat föreskrevs, att denna församling skulle hava egen pastoralvård, så länge stenkolsverket ägde bestånd, samt att församlingens pastor, vilken hade de rättigheter och skyldigheter, som efter allmänna författningar tillhörde kyrkoherdar, dock med undantag av rättighet till nådår för efterlevande änka och barn, skulle i viss ordning utses av bruksstyrelsen och förses med konsistorii fullmakt, vari likväl det förbehåll skulle göras, att fullmakten ej gällde längre än bruksförsamlingen ägde tillvaro. I den för församlingen den 24 november 1871 fastställda lön er egid ingen bestämdes, att denna skulle gälla från och med den 1 maj 1872 under en tid av femtio år, så vida bruksförsamlingen icke dessförinnan med anledning av stadganderia i kungl. brevet den 23 november 1852 upphörde att vara särskild församling. Då berörda befattning torde böra, oavsett de särskilda därför gällande villkor, hänföras till ordinarie, har densamma inräknats bland befintliga patronutsrätter.

I fråga om ordinarie prästerlig tjänst bör enskild person naturligen ej heller i den form äga utöva kallelserätt, att han ior viss tid eller tillsvidare förordnar innehavare av tjänsten. I detta sammanhang må ett särskilt tall beröras. Enligt gammal praxis tillsättes kapellpredikantstjänsten i Nämdö — för vars innehavare lön är bestämd i den för Österhaninge pastorat nu gällande den 15 oktober 1869 fastställda lönereglering — på sådant sätt, att domkapitlet på förslag av kyrkoherden i pastoratet och ägarna till Östanvik å Nämdö meddelar kapellpredikanten förordnande tillsvidare. Att ägarnas till Östanvik befattning med tjänsten skall upphöra följer av det förut sagda. I fråga om kyrkoherdens befogenhet åter synes densamma ej vara av den art. att bestämmelse bör härom meddelas i lag angående patronatsrätier; utan lärer det ankomma pa Kungl. Maj:t att vidtaga den åtgärd, som kan befinnas erforderlig för nämnda befogenhets upphörande.

Med avseende å tiden för kallelserätternas upphörande har uttalats liden f»r — av chefen för ecklesiastikdepartementet i förutnämnda yttrande till ka,leUcräUer Bihang fåll riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21. Bilaga). 10 Tsla^

statsrådsprotokollet den 19 december 1902 — att nuvarande nationel borde, så länge de innehade den egendom, med vilken patronatsrätten vore förbunden, bibehållas vid den dem tillerkända kallelserätt och alltså • rätten upphöra endast i män av deras avgång, dock att, vad anginge kallelserätt för bolag, sådan borde omedelbarligen upphöra. Det kan ej förnekas, att goda skäl tala för att nuvarande patronel sålunda i allmänhet skulle få tills de avgå bibehålla utövningen av patronatsrätten. Förlusten av kallelserätten kan utan tvivel för patronerna innebära en uppoffring av ej ringa betydelse och det synes därför, helst ingen ersättning för kallelserätten kan komma ifråga, vara påkallat, att all möjlig hänsyn tages till de personer, soin en gång lått kallelserätten i sin hand såsom sin välfångna rätt. A andra sidan måste framhållas, att, då kallelserätterna hava karaktären av realrätter, de nuvarande patronernas anspråk att fortfarande få utöva den eu gång förvärvade rätten ej synes värt beaktande i samma grad, som skulle varit fallet, därest kallelserätterna tillagts patronerna personligen. Detta patronernas anspråk kan i varje fall ej tillmätas den vikt, att detsamma ej bör vika, om det allmännas intresse finnes vara avsevärt bättre betjänt genom kallelserättens upphörande vid annan tidpunkt.

Frågan om patronatsrätternas avskaffande är, såsom förut berörts, för närvarande av särskild praktisk betydelse därigenom, att under de närmaste åren skola genomföras nya löneregleringar i de flesta past oråd,, där patronatsrätt nu finnes, och att patronatsrätterna kunna vara till hinder för vidtagande av sådana förändringar inom pastoraten, som i sammanhang med de nya löneregleringarna befinnas önskvärda. Dessa förhållanden peka tydligen därhän, att kallelserätterna höra, så vitt möjligt är, förklaras upphöra före genomförandet av de nya löneregleringarna. Det synes härvid ligga rätt nära till hands, att liden för kallelserätternas upphörande bestämmes så, att den sammanfallei med tiden för utlöpandet av de äldre löneregleringarna. Särskilda skäl tala ock för den anordning, att kallelserätterna skola upphöra med utgången av löpande löner'gleriugsperioder. Med kallelserätten följer i åtskilliga fall skyldighet för patronus att särskilt bidraga till avlönandet av den av honom kallade prästen. Såsom förut berörts är så förhållandet i en del bruksförsamlingar och förekommer även eljest att dylik skyldighet med avseende å prästens avlönande åligger patronus. Man har härvidlag att taga hänsyn ej allenast till de tall, då det i gällande lönereglering ålagts patronus att till prästeus avlönande lämna särskilda högre bidrag i penningar eller persedlar, utan även till sådana fall, då prästen

tillförsäkrats rätt att begagna boställe, som äges av patronus, eller att från patronus åtnjuta annan särskild förmån, som ej utgår i penningar eller persedlar. Där patronus sålunda har att särskilt bidraga till den av honom kallade prästens avlönande, kan det ej vara med rättvisa och billighet överensstämmande, om man läte denna skyldighet bestå efter det patroni kallelserätt upphört och ny präst blivit utsedd av församlingen. Så länge emellertid den lönereglering är gällande, varigenom sådan skyldighet ålagts, kan med hänsyn till löntagarens rätt patronus ej utan vidare vinna befrielse från sin skyldighet. Patronus kan uppenbarligen ej befrias härifrån, med mindre patroni ansvar för det särskilda bidraget övertages av annan. Och vad särskilt angår de fall, då detta bidrag- bestar i tillhan dahallande av boställe eller annan dylik i penningar eller persedlar ej utgående förmån, kan löntagaren rimligen ej förpliktas att under löneregleringsperioden avstå sådan förmån mot ersättning, utan skulle ifråga om dylik förmån patronus endast kunna i den ordning befrias från sin förpliktelse, att patronus erhölle ersättning för det fortsatta tillhandahållandet av förmånen. Det må vidare anmärkas, att man beträffande boställen synes hava att på eu del håll räkna med möjligheten att äganderättsanspråk från patronernas sida kunna finnas, varom man, så länge patronatsrätterna fått bestå, ej haft vidare kännedom, men som vid dessas upphörande kunna väntas framkomma. Ett överflyttande under löneregleringsperioden av patroni ansvar å annan — närmast läge måbända att ansvaret övertoges av kyrkofonden — skulle alltså nödvändiggöra eu ingalunda lätt genomförd revision av gällande löneregleringar. På däremot patroni särskilda skyldigheter bestå tills ny lönereglering genomföres, kunna tydligen i sammanhang med denna hithörande frågor på enklaste sätt ordnas. Även om de fall, då patronus särskilt bidrager till prästens avlönande, ej äro synnerligen talrika, har i följd av det nu sagda synts lämpligast, att kallelserätterna förklaras skola upphöra vid utgången av den tid, för vilken, då lag i förevarande ämne träder i kraft, lönereglering för prästerskapet i församlingen är fastställd.

Hur eu sådan regel kommer att verka framgår av en vidfogad bilaga, vari angives tiden för utlöpandet av de på grund av förordningen den 11 juli 1862 fastställda löneregleringar för de pastorat, där präst tillsättes patronellt.

Under antagande att, då lag om kallelserätternas upphörande träder i kraft, nya löneregleringar — i överensstämmelse med lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning — genomförts allenast i de pastorat, där den äldre löneregleringen utgått den .30 april

Annan särskild rätt ifråga om prästtillsättning än kallelser ätt.

1915 eller utgår den 30 april 1916, komma av de 125 för närvarande befintliga patronella kallelserätterna 102 att upphöra intill den 1 maj 1924, därav 19 hava upphört den 1 maj 1917,

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

y> ))

)> »

»

» »

>> »

» »

>> »

i«

)> 1918,

» 1919,

» 1920,

1921,

1922,

1923,

1924,

Av övriga 23 kallelserätter finnas 5, vilkas upphörande, i likhet med vad som är fallet med förutnämnda 102, bliver beroende på att lönereglering, fastställd enligt 1862 års förordning, upphör att galla. Om ej löneregleringens giltighetstid kommer att jämiikt 2 § i lagen om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt omsättning därför den 9 december 1910 — förkortas, upphora av

dessa 5 kallelserätter en den 1 maj 1925, en den 1 maj 1926, en den 1 maj 1932, en den 1 maj 1933 och den femte den 1 maj 1934. Återstående 18 kallelserätter avse befattningar i pastorat, för vilka lonereo-lering enligt 1862 års förordning gått till ända den 30 april 1915 eller utgår den 30 april 1916. Med antagande att nya löneregleringar — i enlighet med 2 § i lagen om reglering av prästerskapets avlöning blivit i dessa pastorat fastställda att gälla 20 år efter det den aldre löneregleringen upphört att gälla, skulle av sistberörda 18 kallelseratter 7 upphöra den 1 maj 1935 och 11 den 1 maj 1936.

Understundom förekommer att enskild person i fråga om tillsättning av ordinarie prästerlig tjänst äger annan särskild rätt än kallelserätt.

Här må omnämnas följande fall:

I Hjälstaholins pastorat av Uppsala stift, vilket pastorat enligt kuno-l. brev den 16 november 1866 bildades genom förening av Vittja och &Hj kista samt Holms och Kulla församlingars pastorater, har genom nämnda kungl. brev ägaren av Sjöö säteri medgivits att, i stället för honom dittills tillkommande patronatsrätt till de prästerliga befattningarna i Holms och Kulla pastorat, åtnjuta den förmån vid tillsättning av kyrkoherdebeställningen, att han ägde att utom de av domkapitlet å förslag till beställningen uppförda kalla en fjärde prästman att efter avlagt predikoprov komma under omröstning. Dylik kallelse av fjärde prov-

predikant skall, enligt vad pastorsämbetet upplyst, hava förekommit, tvänne gånger, senast år 1911. Nu gällande lönereglering för pastoratet äger tillämpning till den 1 maj 1920.

Genom kungl. resolution den 13 december 1810 äro meddelade särskilda bestämmelser med avseende å tillsättning av en enligt sagda resolution inrättad komministersbefattning i Stjärnorp av Vreta Klosters och Stjärnorps församlingars pastorat i Linköpings stift. För att möjliggöra inrättandet av en annexförsamling i Stjärnorp med egen komminister hade pastor i Vreta kloster, stiftets biskop, medgivit att till avlöning av komminister i Stjärnorp finge anslås vissa pastoralier av Stjärnorps egendom, vilka plägat till pastor utgå; och hade ägaren till Stjärnorp, brukspatronen Bnrenstam, förbundit sig att lämna komministern nödiga husrum och vedbrand med villkor att fä av de till befattningen sökande prästmän på förslaget uppföra eu, varemot biskopen skulle, såsom pastor i Vreta Kloster och såsom bidragande till komministerns avlöning, få föreslå den andra samt konsistorium föreslå den tredje. I förenämnda resolution medgav Kungl. Maj:t att bi fattningen finge tillsättas på sätt, som begärts; varjämte Kungl. Maj:t förklarade sig för framtiden fastställa vad brukspatronen Burenstam medgivit samt biskopen i Linköping såsom pastor i Vreta Kloster avstått. Enligt den för pastoratet nu gällande lönereglering, vilken äger tillämpning till den 1 maj 1917, åtnjuter komministern i Stjärnorps församling fri bostad och vedbrand vid Stjärnorps säteri. Förslag till kommiuistersbef ittningen i Stjärnor]) synes allt fortfarande så upprättas, att detsamma besättes till första rummet av ägaren av Stjärnorp, till andra rummet av kyrkoherden och till tredje rummet av domkapitlet.

De förmåner i fråga om ordinarie prästerliga tjänsters tillsättande, som sålunda äro ägarna av Sjöö säteri och Stjärnorps säteri tillförsäkrade, synas vara av den beskaffenhet, att de böra upphöra i samma ordning, som kallelserätter till sådana tjänster försvinna. Huruvida ytterligare något fäll, utöver de två nämnda, förekommer, då i fråga om tillsättning av ordinarie prästerlig tjänst för enskild person finnes annan förmån än kallelserätt, kan ej av tillgängliga handlingar och utnn särskilda efterforskningar i orterna tillförlitligen avgöras. Emellertid må såsom visst antagas, att en dylik förmån ej kan vara värd att framför de nu nämnda bibehållas.

I fråga om den rätt, som vid tillsättande av komministersbefattningen i Stjärnorp må tillkomma kj^rkoherden i pastoratet — vilket numera ej är prebende —, torde ankomma å Kungl. Maj:t att meddela den bestämmelse, som kan finnas erforderlig.

78 Rätt för patronus att tillsätta annan tjänst än prästrrlig.

Rätt för patronus att utse klockare och andra kyrkobetjänte har i åtskilliga fall antingen utövats från äldre tider eller medgivits på särskild framställning.

1 det gamla Sverige tillkommer det — enligt vad Bäckströms utredning utvisar -— patronus i 7 församlingar att utse klockare och organist, i 2 församlingar att utse klockare och i 6 församlingar att utse kyrkvaktare.

I de erövrade provinserna utövar— enligt Thulins utredning och med iakttagande av ett par senare inträffade förändringar (Ottarp samt Grimeton och Rolfstorp) — patronus i 8 fall rätt att utse klockare och organist samt i 3 fall rätt att utse klockare. Vidkommande den lägre kyrkobetjäningen, vilken biträder vid vården av kyrkan in. m., synes i de erövrade provinserna vara regel, att denna lägre kyrkobetjäning utses av patronerna, ehuru på åtskilliga håll förekommer att församlingen tillsätter densamma.

Patronbrev, varigenom upplåtits lukrativ patronatsrätt, innehålla ofta, att patronus äger befogenhet att, om han så vill, utse kyrkovärdar. Sådan befogenhet synes numera endast sällan utövas. Enligt Thulins utredning skulle allenast beträffande tre församlingar (Allerum, Hyby och Österslöv) hava uppgivits, att patronus utsåge kyrkovärdar, varförutom för två församlingar (Örtofta och Morian da) uppgivits, att patronus ansåges såsom självskriven kyrkovärd eller att kyrkovärdskapet sköttes genom hans försorg, och syntes i övrigt patronerna vid förvaltningen av kyrkorna endast undantagsvis taga kyrkovärdarnas biträde i anspråk.

I några fall tillkommer patronus rätt att utse folkskollärare.

Uti två församlingar (Ingarö och Svabensverk) är med den prästerliga tjänsten, som i patronell väg tillsättes, förenad folkskollärartjånst. Utvecklingen synes härvid varit den, att en av enskild person anställd predikant (gårdspredikant, eller brukspredikant), vilken tdlika haft att verka såsom lärare vid en utav don enskilde upprättad skola, sedermera erhållit ställning såsom en församlingens tjänsteman därigenom, att den prästerliga sysslan kommit att som ordinarie tjänst ingå i prästerlig lönereglering och tjänstinnehavaren jämväl i sin egenskap av lärare kommit att uppbära vanliga, lagstadgade löneförmåner.

I ett fäll (Östra Ryd av Uppsala stift) har innehavaren av patronatsrätt till församlingen enligt särskilda beslut tillagts rätt jämväl att utse skollärare, och är i sistberörda fall den av patronus tillsatta skollärartjänsten numera förenad med klockar- och organisttjänst i församlingen.

T ett fall (Störa Malm), där i patronatsbrevet finnes medgiven rätt

för patronus att jämväl tillsätta lärare i församlingen, utövas ej numera denna rätt.

Då patronus tillagts rätt att tillsätta, andra tjänst innehavare än präst, tiar denna rätt i allmänhet betraktats som en mindre rätt, vilken fått såsom ett bihang åtfölja den större rätten, kallelserätten till präst. Det synes vid sådant förhållande naturligt att tillsäituingsrätten till sådana andra tjänst innehavare upphör samtidigt som kallelserätten. Emellertid har påtagligen patroni rätt att tillsätta vissa tjänstinnehavare i lukrativt patronella pastorat, såsom kyrkovärdar och kyrkvaktare, tilllagts honom närmast såsom ett led i hans rätt att förvalta kyikan. Att för sistnämnda lull uppställa särskilda regler i fråga om tillsättningsrättens upphörande torde, ej vara påkallat. Av tredje punkten i förevarande § följer, att till sätt ni ngsrätt i fråga om andra tjänstinnehavare än präst ej får i något fall utövas sedan kallelserätten till präst upphört. Skulle i något fall inträffa, att före kallelserättens upphörande överenskommelse sker om upphörande av patroni kyrkoförvaltning, lärer det väl, även om så i överenskommelsen ej direkt utsäges, vara utan vidare klart, att patronus efter kyrkoförvaltningens upphörande ej längre har att utse tjänstinnehavare, vilkas väsentliga åliggande är att biträda vid kvrkoförvaltningen.

2 §•

Av skyldigheter, varom i första punkten av denna § är fråga, är viktigast den skyldighet, som i åtskilliga fall finnes för patronus att i en eller annan form särskilt bidraga till prästens avlöning. Antalet fåll, då dylik skyldighet förefinnes, kan ej exakt angivas. Patroni särskilda förpliktelse kan bland annat hava den form, att boställe, vars begagnande enligt lönereglering tillförsäkrats prästen, äges av patronus; och t rågan om äganderätt till boställe synes, såsom förut i annat sammanhang framhållits, på sina håll vara svävande. Emellertid må nämnas, att i omkring femton fall är tydligt, att patronus på ett eller annat sätt särskilt bidrager till prästens avlönande.

Till närmare upplysning angående uppkomsten och beskaffenheten av ifrågavarande skyldighet må här redogöras för ett par fall:

Ägaren av Yoxna bruk i Ovanåkers församling erhöll år 1758 Kungl. Maj:ts tillstånd att vid det på 2 V2 mils avstånd från församlingskyrkan belägna bruket uppföra en kapellkyrka och anlägga eu kyrkogård. Sedan kapellkyrkan blivit färdigbyggd, lät även bruksägaren där anställa en prästman samt försåg denne med lön. 1 en till Kungl.

Särskild skyldighet att bidraga till avlönande av tjänst invehavare.

80 Maj:t år 1775 ingiven ansökning anhöll därpå Voxna bruksägare, att bruksförsamlingen måtte skiljas från Ovanåkers pastorat och bruksägaren erhålla rätt att såväl då som framdeles förse församlingen med serskild pastor. Genom resolution den 24 oktober 1775 fann Kungl. Maj:t gott bifalla denua ansökning samt tillåta bruksägaren att förse bruksförsamlingen med särskild pastor, varemot det skulle åligga bruksägaren att underhålla sin kyrkoherde med tillräcklig lön utom vad i pastoralier kunde inflyta av “bruksfolket. Kyrkoherdens avlöningsförmåner äro senast reglerade genom resolution den 9 juni 1865. Då pastoralierna, beräknade enligt grunderna för förordningen den 11 juli 1862, visade sig otillräckliga för kyrkoherdens anständiga bärgning, ålades Voxna bruksägare, som ägde all jord i församlingen, att erlägga vad som fattades. Denna skyldighet ansågs åligga bruksägarna på grund av resolutionen 1775. Kyrkoherden tillförsäkrades därjämte i löneregleringen boställe, vars åbyggnad skulle underhållas av Voxna bruksägare, ävensom rättighet att å brukets skog efter behov erhålla fri vedbrand.

Ågarna till Forsmarks bruk synas allt sedan 1600-talet hava kallat präster till Forsmarks församling utan att någon bekräftelse å patronatsrätten erhållits. Vid en på 1840-talet uppkommen kyrkoherdeledighet anhöll dåvarande ägaren till bruket att Kungl. Maj:t måtte utfärda resolution om patronatsrätts åtnjutande då och framgent. Till stöd härför anfördes, att nästan afl jord i församlingen tillhörde bruksägarna, att sockenkyrkan och pastorsbostället byggdes och underhölles av bruksägarna, vilka även till kyrkoherden givit den jord, han innehade, samt att redan detta förhållande berättigade till åtnjutande av jus patronatus. Enligt brev den 9 november 1852 fann emellertid Kungl. Maj:t, då patronatsrätten till nämnda pastorat dittills icke blivit bestridd, anledning ej vara för handen att i frågan meddela särskilt förklarande. Enligt den för pastoratet nu gällande, den 7 oktober 1870 fastställda löneregleringen innehar kyrkoherden fri bostad med nödiga uthus, en mindre trädgård, ett rofland, ett potatisland, en humlegård samt fem särskilt uppräknade ängar. Nämnda lägenheter, som av bruksägarna upplåtits åt kyrkoherden, äro ej i jordeboken särskilt upptagna. . Bruksägarna påkosta underhållet av prästgården.

Understundom åligger det patronus att särskilt bidraga till avlönande av annan tjänstinnehavare än präst. Här åsyftas ej de fall, då patronus, som har lukrativ patronatsrätt, med de av honom förvaltade kyrkomedlen bestrider avlönandet av kyrkobetjening, något som ej sällan äger rum och särskilt där patronus tillsätter ifrågavarande kyrkobetjä-

ning, utan avses allenast -— såsom lärer framgå av ordalydelsen av förevarande § — de särskilda bidrag, som patronus i en eller annan form lämnar med egen kostnad. Av den utredning, som föreligger, synes framgå, att klockarboställen i några fall skulle tillhöra patronus samt att patronus även i något fall åtagit sig förpliktelse i annan form för avlönande av annan tjänstinnehavare än präst.

Då patronus bär särskild förpliktelse i fråga om tjänstinnehavares avlönande, ligger ibland till grund för densamma en av patronus i sammanhang med kallelserättens uppkomst eller därefter gjord uttrycklig utfästelse, men ofta synes dylik utfästelse ej vara påvisbar och känner man om förpliktelsens uppkomst allenast, att patronus av gammalt plägat underkasta sig särskilda uppoffringar för tjänstinnehavarnas avlönande och vid löneregleringar fått sin förpliktelse härutinnan fastställd.

Det kan visserligen antagas att åtagandet av särskild förpliktelse för patronus ej berott allenast på självisk beräkning utan att kyrkans och församlingens bästa alltid varit det huvudsakligaste motivet för förpliktelsens uppkomst. Och särskilt framgår i åtskilliga fall, att förpliktelsen påtagits närmast i syfte att bereda möjlighet för uppkomsten av en ny församling med egen präst. Men å andra sidan synes alltid — även om sådant ej blivit utsagt — böra antagas, att ett medbestämmande motiv för förpliktelsens åtagande är att finna i den ställning av patronus, som vederbörande sökte erhålla eller redan innehade. Det kan ej vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att dessa förpliktelser lämnas orubbade vid patronatsrättens upphörande och fö i all framtid åvila patrongodset, utan måste ägaren till detta anses hava berättigat anspråk att dylika förpliktelser skola i sammanhang med patronatsrättens upphörande avvecklas.

Jämväl då patronatsrätten är lukrativ kan understundom förekomma, att patronus har förpliktelse av nu ifrågavarande slag. Som dylik förpliktelse synts äga närmare samband med kallelserätten än med den lukrativa sidan av patronatsrätten, har densamma ansetts höra regleras tillika med kallelserätten.

Vad nu först angår de fall, då patronus har särskild skyldighet att bidraga till prästens avlönande, skall sådan skyldighet pa grund av stadgandet i förevarande § upphöra samtidigt med kallelserätten eller alltså vid den tid, då löneregleringen för vederbörande pastorat går till ända. Härav följer, att vid uppgörande av ny lönereglering för pastoratet skall tillses, att de särskilda förpliktelser, som patronus kunnat i någon form hava, ej vidare skola upptagas, därest ej patronus annorlunda med- Bihant) till riksdagen* protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21. Bilaga). 11

giver. I sammanhang med löneregleringens uppgörande kommer givetvis bland annat att undersökas, huru med äganderätten till boställe förhåller sig.

Att meddela bestämmelser i tanke därpå, att det måhända kan befinnas tvistigt, huruvida ett boställe, som förut varit tillagt prästen, äges av patronus, torde ej vara påkallat.

Om det i sammanhang med uppgörande av lönereglering ej kan tillförlitligen utredas, huru med äganderätten till boställe förhåller sig, lärer man kunna förfara antingen så, att bostället upptages i löneregleringen, eller så, att — som i liknande fall tillförene understundom skett — frågan, huruvida bostället utgör en avlöningstillgång för pastoratet, lämnas öppen i löneregleringen. Emellertid kommer givetvis att iakttagas, att prästgård ej tillförsäkras prästen å område, vartill äganderätten sålunda kan anses tvistig.

Därest patronus skulle förmena, att boställe, som blivit utan hans begivande i ny lönereglering upptaget, äges av honom, måste det stå honom öppet att härom föra talan. Det torde näppeligen kunna föreskrivas, att patronus i ty fall skulle vara skyldig att inom viss tid göra sitt anspråk gällande vid äventyr att han eljest skulle förlora detsamma.

I fråga om de fall, då patronus har särskild förpliktelse att bidraga till avlönande av annan tjänstinnehavare än präst, är tydligt, att man ej kan förvänta att dylik förpliktelse utlöper samtidigt som prästerlig lönereglering utgår. Vad angår klockares löneförmåner — varom kär väsentligen är fråga — innebär nu gällande förordning angående allmänt ordnande av klockares löneinkomster den 2 november 1883, att löneförmåner, som tillagts klockare, skola åtnjutas av denne så länge han innehar tjänsten, därest han ej medgiver att ny reglering må vinna tillämpning redan under hans tjänstetid. Reglering av klockares löneförmåner äger icke rum för viss tid — såsom är fallet med prästerlig lönereglering — utan uppgöres att gälla allenast tillsvidare och kan av församlingen när som helst ändras, dock att löntagare redan tillförsäkrad rätt lämnas oförkränkt. Där det nu ålagts patronus att på något sätt särskilt bidraga till klockares avlönande, torde det ej vara mot rättvisa och billighet stridande att låta patroni förpliktelse bestå, sä länge tjänstinnehavare, som blivit under patronatstiden tillsatt, erhållit försäkran om dylikt bidrag. Någon skyldighet för patronus att lämna sådant bidrag sedan den under patronatstiden senast tillsatta klockaren avgått ur tjänsten kommer sålunda i intet fall att förefinnas. Skulle efter patronatstidens utgång ny lönereglering uppgöras, bör tydligen

däri ej utan patroni begivande upptagas något särskilt bidrag från patroni sida. Vad nu sagts om patroni särskilda skyldigheter gent emot klockare äger motsvarande tillämpning ifråga om särskild skyldighet mot skollärare och kyrkobetjänte, andra än klockare.

l)å patronatsrätten är lukrativ, åligger det städse patronus att i större eller mindre omfattning påkosta utgifter för kyrkans behov och ändamål. Sagda skyldighet måste givetvis regleras i sammanhang med den lukrativa si dallra v patronatsrätten. Aven då patronatsrätten ej är lukrativ förekommer understundom — särskilt i bruksförsamlingar — att patronus påkostar byggnad och underhåll av kyrka. I allmänhet torde någon förpliktelse härutinnan för patronus ej vara påvisbar, men någon gång bär i ansökning om patronatsrätt skett utfästelse att patronus skulle svara för kyrkans vidmakthållande. Olika meningar lära ej kunna råda därom, att en sådan förpliktelse bör upphöra och att detta lämpligen bör ske vid samma tid som patroni kallelserätt försvinner.

3 §■

De huvudsakligaste av nu tillämpliga bestämmelser om tillsättningav här ifrågavarande tjänster innehållas, beträffande prästerlig tjänst, i lagen om tillsättning av prästerliga tjänster den 9 december 1910, 1—44 §§, samt beträffande övriga tjänster i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862, 2 § 3 mom. I avseende å de fall, då patronus äger att tillsätta prästerlig tjänst, förenad med folkskollärartjänst, torde vara klart, att efter upphörandet av patroni rätt tillsättningen skall ske i den ordning, som för den prästerliga tjänsten gäller, vadan särskilt stadgande härom ej ansetts erforderligt.

Avlönandet av ordinarie församlingspräst är enligt de bestämmelser, som meddelats i lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910 och ecklesiastika boställsordningen av samma dag, närmast en pastoratets angelägenhet. Det åligger pastoratet att tillhandahålla prästen fri bostad genom upplåtelse av prästgård, vars laga hus nybyggas och underhållas av pastoratet. Den lön, som fastställts för prästen, skall — i den ordning 19 § av löneregleringslagen angiver — gäldas medelst församlingsavgifter samt arrende av löneboställen och andra avlöningstillgångar för pastoratet. Dock finnes i pastoratsbornas skyldighet att bidraga till prästlöner — enligt 21 § av nämnda lag — den begränsning att. sedan såsom församlingsavgifter blivit i

O O ö > ' O

Skyldighet ait bygga eller underhålla kyrka.

pastoratet utdebiterat ett belopp, motsvarande sex öre för varje hell eller påbörjat tiotal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp, vad som därefter erfordras för prästlöner skall betalas av kyrkofonden.

Beträffande de pastorat, där patronus nu på ett eller annat sätt till prästens avlönande lämnar särskilt bidrag, vilket vid kallelserättens upphörande bortfaller, torde någon befogad invändning ej kunna göras mot att prästens avlönande även där kommer att bestridas i förntberörda ordning. Att pastoratsborna genom bortfallandet av patroni särskilda bidrag komma att på sina håll få vidkännas eu ej oväsentlig ökning i utgifter lärer visserligen ej kunna undgås. Man synes emellertid ej hava anledning att befara, att pastoratsborna skulle genom bortfallandet av detta bidrag — det må hava varit än så betydande — bliva oskäligt betungade med utgifter för prästens avlönande. Det är till en början att märka, att i sammanhang med genomförandet av de nya löneregleringarna kommer att ifråga om hittillsvarande patronella pastorat liksom eljest tagas under omprövning, huruvida förhållandena äro sådana, att sammanslagning med annat pastorat bör äga rum eller indragning eljest ske av befintlig tjänst. De församlingsavgifter, som skola utdebiteras för gäldande av prästlön, kunna i varje händelse ej överstiga den i löneregleringslagen angivna maximigränsen, en gräns, intill vilken dessa avgifter lära komma att stiga i det störa flertalet av rikets pastorat. 1 avseende å de fåll, då patroni befriande från skyldighet att tillhandahålla ett honom tillhörigt boställe nödvändiggör nyanskaffning av prästbostad, är att märka, att prästgård efter nya löneregleringarnas inträde utgöres allenast av tomt med bostadshus och trädgårdsområde, vadan anskaffningskostnaden ej kan bliva synnerligen betungande för pastoratet. Över huvud kan sägas, att den utgiftsökning, vilken föranledes av bortfallandet av patroni särskilda bidrag till prästens avlönande, ej synes vara mera betungande eller eljest värd beaktande i högre grad än den ökning i utgifter, som kan bliva en följd av sådana i sammanhang med genomförandet av de nya löneregleringarna vidtagna åtgärder som delning utav pastorat samt inrättande av nya tjänster. Liksom sistnämnda åtgärder kunna, även utan att församlingen det påyrkat, vidtagas, då sådant befinnes erforderligt för åstadkommande av tillfredsställande församlingsvård, synes det rimligt, att de patronella församlingarna få, även om de ej uttalat sig för patronatsrättens upphörande, underkasta sig den ökning i kostnader, som kan bliva eu följd därav, att patronatsrätten finnes böra i det allmännas intresse avskaffas.

Några betänkligheter synas ej heller möta vare sig mot att församlingarna hava att vidkännas den ökade kostnad, som på några håll

kan föranledas av att patronerna ej vidare äro pliktiga att lämna särskilt bidrag till andra tjänstinnehavare än präst, eller däremot att, då skyldighet åligger patronus att påkosta byggnad och underhåll av kyrka, skyldighet härutinnan i stället skall, på sätt eljest är fallet, vila å församlingen.

1 den allmänna motiveringen hava utvecklats de skäl, som skulle föranleda, att någon ersättning ej kan ifrågakomma för själva kallelserätten .

Det torde vara tydligt, att ersättning ej heller bör utgå för annan särskild rätt i fråga om tillsättning av prästerlig tjänst än kallelserätt liksom ej heller för befogenhet att tillsätta annan tjänst inom församlingen än prästerlig.

Såsom i den föregående framställningen angående patronatsrättemas uppkomst och beskaffenhet berörts, ligga merändels till grund för patronats rätternas tillkomst förmögen!)etsuppoffringar, gjorda av enskilda personer. Och även efter patronatsrättens förvärv har mången gång patronus till församlingens bästa gjort sådana uppoffringar.

Då den patronella kallelserätten förklaras skola upphöra, bliver helt naturligt fråga, huruvida för nuvarande patronus eller annan kan förefinnas ett berättigat anspråk på ersättning i någon form för sålunda gjorda uppoffringar.

Här må till eu början tagas i betraktande de upputi ringar, son vid icke-lukrativ patronatsrätt kunna hava skett, evad nu dessa uppoffringar föranlett patronatsrättens tillkomst eller sedermera gjorts.

Enligt 19 kap. 12 § kyrkolagen var den berättigad till erhållande av patronatsrätt, vilken själv eller vars förfäder skänkt den jord, vara kyrkan blivit uppbyggd, eller påkostat nybyggnad eller större ombyggnad av kyrkan eller skänkt prästgård med åliggande ägor. Tillika uttalades i samma paragraf, att andra gåvor, som lände kyrkan till larv och prydnad, såsom kläder, altartavlor, funtar, takläggning, vitmening etc., visserligen vore berömligt, men ej räckte till att förvärva jus patronatus.

Beträffande en stor mängd patronatsrätter är det numera ej möjligt att med säkerhet avgöra, hur rätten först uppkommit. Patronatsrätt synes i äldre tid hava utövats utan att vederbörande dessförinnan sökte och erhöll patronatsbrev eller överhuvud formlig bekräftelse a sin rätt.

86 Pa sätt av historiken närmare framgår inleddes, vid tiden för reduktionens genomförande i Sverige, undersökningar angående patronatsrätterna och hämnades de personer, som gjorde anspråk på att äga patronatsrätt, tillfälle att inkomma med sina skäl och bevis. Det är till stor del genom de framställningar om bekräftelse å patronatsrätt, som i anledning härav och sedermera under tidernas lopp gjorts, och genom de undersökningar, som därav föranletts, man för närvarande äger kännedom om de uppoffringar, vilka kunna ligga till grund för patronatsrätternas uppkomst eller eljest skett. I dylika framställningar hava åberopats allehanda uppoffringar, som sökandens förfäder eller tidigare ägare av sökandens gods eller sökanden själv skulle gjort gent emot kyrka eller prästerskap. Ofta har sökanden till stöd för sitt påstående om patronatsrätt andragit, att kyrkan vore belägen å sökandens mark. Vidare hava åberopats gåvor av boställen, påkostningar för kyrkobyggnad och varjehanda skänker till kyrkans px-ydande in. m.

När ansökningar gjordes om förvärvande av helt nya patrouatsrätter, hava på samma sätt åberopats allehanda uppoffringar till förmån för kyrka eller prästerskap. I åtskilliga fall har man sig även bekant att patronerna gjort sådana uppoffringar sedan patronatsrätten bekräftats eller beviljats.

De uppoffringar, som sålunda skett till förmån för kj^rka eller prästerskap, utgöras naturligen mestadels av gåvor och därmed jämförliga utgifter, såsom påkostande av kyrkobyggnad och dylikt.

En uppoffring kan emellertid innebära allenast eu nyttjanderättsupplåtelse. Såsom i annat sammanhang berörts, inträffar understundom, att patronus äger boställe, vilket disponeras till prästens eller annan tjänstinnehavares avlönande, liksom att tjänstinnehavare tillförsäkrats nyttjanderätt till patron! mark i form av vedfångs- eller mulbetesrätt eller dylikt. Att patroni skyldighet att tillhandahålla sådana förmåner skall upphöra framgår av 2 § i detta förslag. Sagda § innebär även att, då patronus bar skyldighet att på annat sätt, såsom genom högre tillskott i penningar eller persedlar, särskilt bidraga till tjänstinnehavares avlönande, denna skyldighet skall upphöra.

Det kan ej rimligen ifrågasättas, att patronus skulle med anledning av kallelserättens upphörande undfå ersättning för de kostnader, han fått vidkännas för fullgörande av sin skyldighet att särskilt bidraga till tjänstinnehavarens avlönande. Patronus har ju mot upplåtelsen av nyttjanderätten eller utgivandet av de periodiska bidragen kommit i åtnjutande av kallelserätten. Ej heller lärer det kunna ifrågasättas, att eu patronus, vars kallelserätt är förenad med skyldighet att svara för kyrkans vid-

makthållande, skulle erhålla gottgörelse för kostnader, som han fått vidkännas för fullgörande av samma skyldighet. I det följande bortses från kostnader, som föranletts av dylika med kallelserätten förbundna skyldigheter.

Det gäller då att besvara spörsmålet, huruvida i anledning av kallelserätternas upphörande några befogade anspråk kunna föreligga, som grunda sig å gjorda gåvor eller därmed jämförliga, en gång för alla gjorda uppoffringar. När fråga är om en gåva, som ännu finnes i behåll, kunde sådant anspråk tänkas avse återgång av denna eller utbekommande av ersättning för dess värde; och skulle anspråket i andra fall gå ut på ersättning.

Det lärer till en början vara klart att, om patronatsrätten ursprungligen uppkommit på grund av uppoffringar, som varit gjorda ej av den förste patronus själv utan av hans förfäder eller tidigare ägare till patrongodset, sådant anspråk ej kan förekomma. Detsamma synes uteslutet redan av det skål att uppoffringen näppeligen kan antagas vara förestavad av annat motiv än enbart av nitälskan för kyrkans bästa.

Har uppoffringen, som föranlett patronatsrättens uppkomst, varit gjord av den förste patronus själv, lärer det visserligen kunna antagas att vederbörandes önskan att erhålla patronatsrätt mer eller mindre bidragit till uppoffringens tillkomst. Någon, rätt att nu påkalla återgångav eller ersättning för den sålunda en gång gjorda uppoffringen lärer dock ej kunna ifrågakomma. Redan den omständigheten, att det i varje fall måste anses ovisst, huruvida uppoffringen skulle varit ogjord, om utsikt till patronatsrätt ej funnits, torde utesluta alla anspråk i sådant avseende.

Vad senast anförts gäller i det hela även om gåvor och välgärningar, som efter patronatsrättens förvärv kommit kyrka eller prästerskap till godo från patronernas sida. Det kan väl vara att förmoda, att ett medbestämmande motiv till den skedda uppoffringen legat i den ställningav patronus, som givaren innehade, men lärer man ej heller här kunna utan vidare utgå från antagandet att uppoffringen blivit ogjord om patronatsrätt ej funnits.

Emellertid förekommer det understundom att, då ansökning gjorts om beviljande av patronatsrätt eller om bekräftelse å sådan rätt, sökanden såsom stöd åberopat icke redan gjorda uppoffringar utan löften om åtgärder, som skulle ske, därest ansökningen bifölles. Uppoffringen har sålunda uttryckligen gjorts beroende av patronatsrättens uppkomst eller fortsatta bestånd. Hithörande fall synas vara ganska fåtaliga. För ett par av dem må här, till sakens närmare belysning, redogöras.

88 Konsistorium i Linköping anmälde hos Kung!. Magt, att allmogen i Vists församling funnit sig oförmögen att utbygga och underhålla sin trånga och fallfärdiga sockenkyrka samt därför på sockenstämmor 1733 och 1734 på »församlingens herrskaper» (ägarna av Sturefors, Bjärka- Säby och Stavsäter) överlämnat sin rätt att utse präster under villkor att herrskaperna åtoge sig kyrkans reparation och förbyggande samt att herrskaperna även åtagit sig detta mot ett beständigt jus vocandi och förenat sig att på gemensam bekostnad företaga byggandet. Konsistorium hemställde, att Kungl. Magt ville lämna bifall till patronatsrättens förvärvande på berörda sätt. Genom brev den 14 mars 1740 fann Ivungl. Magt gott bifalla att »merbemälta herrskaper i Vists församling» finge genom den ifrågasatta kyrkobyggnaden förvärva jus patronatus vid deras kyrka.

Vid ansökning år 1758 om jus patronatus till Hargs församlingåberopade sökanden, landshövdingen friherre Erik Oxenstierna såsom stöd bl. a., att lian ämnade skänka ett kaplansboställe. Vid ansökningen fogades i avskrift ett av Oxenstierna den 12 september 1758 upprättat donationsbrev, varigenom han till beständigt boställe för eu kaplan i församlingen skänkte ett halvt frälsehemman i Marka by, dock under villkor, bl. a., att Kungl. Maj:t täcktes bevilja honom och hans efterträdare till Hargs bruk, man efter man, jus patronatus i Hargs församling med rättighet att' utse och kalla såväl kyrkoherde som kaplan. Genom resolution den 5 april 1759 prövade Kung!. Maj:t i anseende till i ärendet förekommande skäl och omständigheter gott tillägga och förunna Oxenstierna samt hans »efterträdare uti Hargs bruks egendom» fullständigt jus patronatus i Hargs församling eller rättighet att där tillsätta både kyrkoherde och kaplan med de villkor och förbehåll, som han skriftligen »begivit sig till». Det av Oxenstierna donerade bostället upptages i jordeboken såsom Marka nr 6 om V* mantal frälse med anteckning om donationen och de därmed förbundna villkoren.

1 fall, sådana som de förut berörda, saknas givetvis skäl till det antagande att uppoffringen skulle kommit till stånd oavsett om den rätt, givaren eftersträvade, förvärvats. Åven om patronatsrätt ej uttryckligen sökts för annan än givaren, lärer man, med hänsyn till den realrättsliga natur, som är och i stort sett alltid varit en för patronatsrätterna utmärkande egenskap, ej vara berättigad till annat antagande, än att i givarens syften ingått att vid åtnjutandet av patronatsrätten betrygga alla efterföljande ägare till givarens gods. Måste man alltså utgå från att uppoffringen skett i syfte att vid patrongodset i all framtid få patronatsrätt förbunden, kan man näppeligen heller antaga det vara

med givarens syften överensstämmande, att den förmån, som genom den skedda uppoffringen kommit församlingen till del, skall fä åtnjutas oavsett om nuvarande patronus fråntages hans rätt. Om än givaren ej lämnat någon föreskrift om påföljden av rättens avhäadande från honom eller kommande rättsinnehavare, kan man svårligen undgå att antaga, att givarens mening varit, att för sådan händelse det av honom uppoffrade värde, skulle återgå till rättens innehavare. Möjligen skulle kunna ifrågasättas, att det ej vore patronatsrättens nuvarande innehavare, utan givarens arvingar, vilka borde äga att i anledning av kallelserättens upphörande påfordra ersättning. Något verkligt skäl synes emellertid ej föreligga för att de nuvarande arvingarna skulle äga en sådan rätt. Det synes, som om dylik rätt för arvingarna ej kunde ifrågakomma, med mindre givaren — vad ej veterligen skett i något fall — uttryckligen tillförsäkrat dem en sådan. Arvingarna hava uppenbarligen föga eller intet intresse av kallelserättens bestånd; och finge de gåvan åter eller erhölle de ersättning, skulle detta för dem innebära eu alldeles opåkallad förmögenhetsvimt. Nuvarande patronus åter äger påtagligen intresse av kallelserättens bestånd. Då uppoffringen måste antagas hava skett i syfte att betrygga patronus vid hans rätt, synes det vara med rättvisa och billighet över' nsstämmande att patronus vid rättens upphörande beredes ersättning för den gjorda uppoffringen.

Där en uppoffring uttryckligen ställts i beroende av patronatsrättens uppkomst eller fortsatta bestånd, har så vitt framgår av nu tillgänglig utredning, denna utgjorts antingen av påkostnad å kyrkobyggnad eller ock av gåva av boställe. Det torde vara tydligt att, om vid ansökning om patronatsrätt sökanden lovat att göra påkostnad å kvrkobyggnad under villkor om bifall till ansökningen, nuvarande patronus har att, därest han överhuvud vill göra någon talan gällande, förebringa utredning ej blott därom att sådan kostnad blivit nedlagd utan även om det belopp, vartill den uppgått. I betraktande av svårigheten att numera förebringa sådau utredning lärer det väl vara föga antagligt, att talan på grund av detta slag av uppoffringar skall komma att anställas. Man torde alltså här i huvudsak hava att räkna med de fall, då boställe givits under uttryckligt förbehåll om patronatsrättens uppkomst eller fortsatta bestånd. De anspråk, varmed patronerna i dessa fall tilläventyrs vilja framkomma, skulle kunna tänkas avse antingen återgång av gåvan eller ersättning därför. Då en återgång av donerat boställe givetvis kan vara för församlingen i hög grad oläglig och patroni intresse måste anses fullt tillgodosett därmed att han erhåller en mot boställets värde svarande ersättning, torde patronus ej böra till- Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 höft. (Nr 21. Bilaga). 12

erkännas annan rätt än att utbekomma ersättning. Å andra sidan lärer väl vara utan vidare klart att, därest församlingen och Kungl. Maj:t finna det lämpligare att bostället återgår, patronus ej kan motsätta sig en sådan lösning av frågan.

Som de uppoffringar, varom här är fråga, kommit församlingen tillgodo, torde tvekan näppeligen kunna råda därom att patronus med sin talan har att vända sig mot församlingen. Emellertid lärer väl få antagas att, om det i något fall skulle inträffa att det värde, som församlingen med anledning av patroni talan nödgas utgiva, är i förhållande till församlingens ekonomiska bärkraft synnerligen betungande, staten skall finna det vara av billighet påkallat att komma församlingen till hjälp.

Att begränsning i avseende å tiden för talans anställande bör stadgas torde vara otvivelaktigt. Då det för patronus kan gälla att förebringa utredning rörande förhållanden, som ligga långt tdlbaka i tiden, och åstadkommande av sådan utredning givetvis kan vara förenad med svårigheter, bör den tidsfrist, som lämnas patronus, ej tillmätas allt för kort. Det har synts lämpligt, att tiden för talans anställande bestämmes att utgå två år från kallelserättens upphörande.

Vad angår härefter patroni anspråk på grund av uppoffringar, som föranlett tillkomsten av lukrativ patronatsrätt eller sedermera gjorts av en innehavare av sådan patronatsrätt, lärer det vara tydligt att, då kallelserätten förklaras skola upphöra under det patroni kyrkoförvaltuing och andra till den lukrativa sidan av patronatsrätten hörande rättsförhållanden ej bliva föremål för reglering, patronus ej kan i anledningav kallelserättens upphörande tillåtas att tala på grund av uppoffringar, som äga samband med den lukrativa sidan av patronatsrätten.

Rörande uppoffringar, som ligga till grund för tillkomsten av lukrativ patronatsrätt, framgår av den redogörelse, som förut lämnats angående patronatsrätternas uppkomst och beskaffenhet, att en del patronatsrätter i de erövrade provinserna, mestadels sådana, som under den danska tiden tillkommit, blivit förvärvade mot vederlag till kronan. Ehuru dylikt vederlag i olika fall beräknats på olika sätt, torde alltid kunna påstås, att vederlaget betingats och givits väsentligen för de förmåner av ekonomisk natur, som innefattats i den lukrativa sidan av patronatsrätten. Det synes vid sådant förhållande naturligt, att frågan om de anspråk, som patronerna tilläventyrs vilja bygga därå att dylikt vederlag givits, ej kommer under bedömande annorledes än i sammanhang med reglering av den lukrativa sidan av patronatsrätten.

Till grund för uppkomsten av andra lukrativa patronatsrätter ligga

sådana gåvor eller liknande uppoffringar till förmån för kyrka eller prästerskap, vilka omnämnas i 19 kap. 12 § kyrkolagen. Och vid lukrativ patronatsrätt förekommer, likaväl som vid annan patronatsrätt, att uppoffringar till förmån för kyrka eller prästerskap blivit gjorda efter det patronatsrätten förvärvats.

Där sådana uppoffringar skett under uttryckligt förbehåll om patronatsrättens uppkomst eller fortsatta bestånd, kan ifrågasättas, huruvida patronus ej bör — i lika mån som föreslagits för patronus, vilken ej innehar lukrativ patronatsrätt — berättigas att i anledning av kallelserättens upphörande erhålla ersättning av församlingen.

Består uppoffringen i nedlagd kostnad för kyrkobyggnad eller annan utgift för kyrkans behov, ligger det emellertid närmast till hands, att frågan om patroni rätt på grund av uppoffringen kommer under bedömande i samband med regleringen av patronatsrättens lukrativa sida. Vid denna reglering skall ju fastställas patroni och församlingens mellanhavande i anledning av den patronella kyrkoförvaltningen; och synes det ej vara lämpligt, att frågan om vissa utgifter för kyrkans behov upptages till bedömande i annat sammanhang än med utredningen angående kyrkokassa^ ställning.

Där den gjorda uppoffringen ej är en utgift för kyrkans behov, föreligger tydligen ej samma skäl att låta frågan om patroni rätt på grund av uppoffringen prövas först i sammanhang med avvecklingen av den lukrativa sidan av patronatsrätten. Det har förekommit att en innehavare av lukrativ patronatsrätt donerat prästboställe under uttryckligt förbehåll om rättens bestånd. Här må nämnas, att ett under slutet av 1500-talet av en patronus i Skåne (Skabersjö) upprättat donationsbrev å en prästgård innehåller den bestämmelsen, att varken Kungl. Maj:t eller länsmannen eller någon annan främmande skulle hava rätt att utse präst i socknen. Det synes rimligt, att patronus i ett sådant fall berättigas att vid kallelserättens upphörande erhålla ersättning av församlingen med värdet av bostället, därest det ej anses för församlingen förmånligare att bostället återgår till patronus. Jämväl där ett prästboställe, såsom någon gång synes vara fallet, givits under förbehåll om patronatsrättens — ej särskilt kallelserättens — bestånd, torde patronus böra beredas samma möjlighet att vid kallelserättens upphörande erhålla ersättning av församlingen. Emellertid lärer det ej lämpligen böra föreskrivas att patronus i sådana fall som de nu berörda måste redan i sammanhang med kallelserättens upphörande framställa sitt ersättningsanspråk vid äventyr att han eljest är detsamma förlustig. Det lärer böra lämnas patronus öppet att göra sitt anspråk gällande jämväl i

sammanhang med ordnandet av de med lukrativ patronatsrätt förbundna ekonomiska förhållanden.

Vad förut anförts i fråga om gåvor och kostnader, som stå i samband med kallelserätten, äger motsvarande tillämpning i avseende å gåvor och kostnader, som på ett eller annat sätt hänföra sig till de i 1 § jämte kallelserätten omförmälda rättigheter.

5 §.

De i denna § givna stadganden avse regleringen av den lukrativa sidan av patronatsrätterna, vilken fråga berörts i den allmänna motiveringen.

93 Tid för utlöpandet av de på grund av förordningen den u/7 1862 fastställda löneregleringar för pastorat, där präst tillsättes patronellt.

x) Församlingen är under lukrativ patronatsrätt.

2) Patronus har endast rätt att utse komminister.

*) „ „ „ „ „ „ kapellpredikant.

*) Pastoratet är endast alternativt patronelit.

STOCKHOLM. ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG. 1921.