med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa un¬ der nyttjanderätt upplåtet område m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr l-klä.

1 Nr 142.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. m.; given Stockholms slott den 6 mars 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område; och

2) lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

GUSTAF.

Torsten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 1925.

1 saml. 118 Käft. (Nr lH.)

2 Kungl. Maj:ts proposition nr lbt.

Förslag

till

Lag

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål innehar annan tillhörig mark samt därå äger boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, vare berättigad att i den ordning denna lag stadgar tillösa sig marken under förutsättning:

dels att marken är upplåten för nytt janderättshavarens livstid eller vid annan upplåtelse, då ansökan om utövande av lösningsrätt göres, mer än tio år i följd innehafts av annan än ägaren eller ock den tid, marken innehafts av annan än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal om nyttjanderätt till marken, uppgår till mer än tio år;

dels att nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj, fanns å marken uppfört den 1 januari 1919;

och dels att minst en fjärdedel av det värde, marken med därå befintliga byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens byggnader.

Avlider nyttjanderättshavare utan att hava utövat honom enligt föregående stycke tillkommande lösningsrätt och skall enligt nyttjanderättsavtalet nyttjanderätten upphöra till följd av dödsfallet, äge dock efterlevande make, bröstarvinge eller adoptivbarn utöva lösningsrätten; och skall beträffande sådan efterlevande i tillämpliga delar gälla vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare, där ej annorlunda är särskilt stadgat.

Ändå att avtal om nyttjanderätt till marken icke visas föreligga, skall vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning; och skall i sådant fall a innehavaren av marken tillämpas vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare.

Vid uppskattning av värde, som i första stycket sägs, skall ej medräknas värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

2 §.

Lösningsrätt äger ej rum, därest nyttjanderätten, då ansökan om utövande av lösningsrätt göres, är förverkad eller i fall, som i 1 § tredje stycket sägs, jordägaren, innan marken mer än tio år i följd innehafts av annan än ägaren, för innehavarens skiljande från marken vidtagit åtgärd, som därefter leder till sådan påföljd.

Ej heller äger lösningsrätt rum, därest avståendet av den till lösning ifrågasatta marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastighet eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. Kan sådan olägenhet undvikas därigenom, att från lösning undantages viss del av marken, annan än den. varå nyttjanderättshavarens boningshus är beläget, äge lösningsrätt rum till marken i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle medföra olägenhet, som ovan sägs, må hänsyn icke tagas till anordning, som prövas hava vidtagits i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt.

3 §.

Har i nyttjanderättsavtal stadgats, att nyttjanderättshavarens byggnader skola mot lösen tillfalla jordägaren, och framgår icke av avtalet, att lösenbeloppet skall understiga byggnadernas fulla värde, vare dylikt stadgande utan verkan, därest nyttjanderättshavaren vill utöva rätt att lösa marken.

Innefattar avtalet, att nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla jordägaren antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger byggnadernas fulla värde, vare det, därest nyttjanderättshavaren vill utöva lösningsrätt, utan annan verkan än att han är pliktig att till jordägaren utgiva, förutom lösen för marken, skålig gottgörelse för avståendet av den förmån, som enligt avtalet sålunda tillkommer jordägaren.

4 §.

Finnes a mark, som skall lösas, jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren pliktig lösa jämväl sådan byggnad.

5 §.

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om den för marken med vad därtill hör utgående löseskilling, däri jämväl inbegripen den jordägaren enligt 3 § andra stycket och 4 § tillkommande ersättning, skall på ansökan av nyttjanderättshavaren avgöras vid lantmäteriförrättning i den ordning nedan stadgas; dock ma fråga, huruvida nyttjanderätten förverkats, ej prövas i annan ordning än i 8 § första stycket omförmäles.

Ansökan om lantmäteriförrättning skall ingivas till Konungens befallningshavande senast den dag, då, frånsett vad i sista stycket av denna paragraf stadgas, nyttjanderättshavaren är skyldig avträda marken. Varder nyttjanderättshavaren under de sista etthundraåttio dagarna före sagda dag av jordägaren tillspord, huruvida han vill utöva, lösningsrätt, vare dock, vid äventyr av lösningsrättens förlust, skyldig att inom nittio dagar efter det han tillspor-

4 Kungl. Maj:ts proposition nr lb2.

des söka förrättning. Vad nu är stadgat utgör dock ej hinder för att i fall, som i 1 § andra stycket sägs, avliden nyttjanderättshavares efterlevande må göra ansökan om förrättning inom nittio dagar från dödsfallet.

Ansökan om förrättning skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande fastigheten.

Har nyttjanderättshavare sökt förrättning, må han icke mot sitt bestridande förpliktas att från den mark, lösningsanspråket avser, avflytta tidigare än å den fardag, som infaller näst efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord. Ej heller må i fall, som avses i 1 § andra stycket, förpliktande att avflytta meddelas inom den tid ansökan om förrättning enligt andra stycket här ovan kan göras. Därest på grund av vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren sitter kvar utöver den dag, då nyttjanderätten upphör, njute jordägaren ersättning med belopp, som, i fall överenskommelse ej träffas, bestämmes vid förrättningen eller, därest så ej kan ske, av skiljemän i den ordning i 16 § finnes för där avsedda fall stadgad.

6 §.

Har ansökan ingivits, såsom i 5 § sägs, och är ej uppenbart, att lösningsrätt icke kan äga rum, förordne Konungens befallningshavande lantmätare att med biträde av gode män verkställa förrättning, som i nämnda paragraf avses. Hör mark, om vars inlösen är fråga, till stad eller eljest till samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall vad denna lag innehåller i avseende å lantmätare och förordnande för sådan gälla om den, som jämlikt lagen om fastighetsbildning i stad är på grund av tjänst eller förordnande behörig att förrätta avstyckningar i staden eller samhället.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med posten avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem till hända minst fjorton dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående dag och ställe för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är belägen, och införes i tidning inom orten; skolande kungörelsen tillika innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen, äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt.'

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rättighet, som nyss är sagd, skola innehavare av sådan fordran eller rättighet, om de äro kända och inom riket boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat.

7 §.

Konungens befallningshavande göre hos domaren på landet eller hos rätten i stad anmälan om förordnande av lantmätare. Förordnandet skall antecknas

Kungl. Maj:ts proposition nr lJt2.

i inteckningsprotokollet på landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden samt anmärkas i intecknings- eller fastighetsboken.

8 §.

Vill jordägaren under åberopande av förhållande, som i 2 § första stycket sägs, bestrida nyttjanderättshavarens lösningsanspråk, åligger det honom att vid första sammanträdet under förrättningen antingen med lagakraftägande utslag visa, att nyttjanderätten är förverkad eller att nyttjanderätt ansetts icke förefinnas, eller ock styrka, att talan därom är anhängig; och skall i sistnämnda fall förrättningen vila i avbidan på lagakraftägande utslag. Säger han, att han ej kunnat till den tid skaffa bevis, att talan är anhängig, eller att stämning, som given är, ännu ej hunnit delgivas, förelägge förrättningsmännen honom viss skälig tid att fullgöra vad i första punkten sägs; och vile emellertid förrättningen.

Jordägaren och nyttjanderättshavaren äga överenskomma om jämkning av gränserna för det område, som skall lösas.

Förrättningsmännen skola tillse, att området, såvitt möjligt, varder sålunda bestämt, att hinder för meddelande av fastställelse å förrättningen ej möter; och äga förrättningsmännen förordna om sådan jämkning av områdets gränser, som härav kan föranledas.

Vid bestämmandet av löseskillingen skall avdrag göras för värdet av förbättring, som i 1 § sista stycket sägs. Nyttjanderättshavaren skall tillgodoräknas värdet av dylik förbättring å sådan del av det innehavda området, som icke löses, i den mån förbättringen ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet.

Det åligger lantmätaren att avfatta det område, som skall lösas, å karta, upptagande jämte sagda område sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att områdets läge är fullt bestämt, ävensom att upprätta noggrann beskrivning över områdets storlek, läge och gränser; skolande berörda beskrivning intagas i förrättningsprotokollet. Därest karta, som nu sagts, finnes tillgänglig, vare upprättande av särskild karta vid förrättningen ej erforderligt.

9 §■

Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, gälle vad de flesta säga.

Har var sin mening, galle, om de kunna jämkas till varandra, den mening, som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men i annat fall vad lantmätaren säger.

10 §.

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, vad rättsägare, som är missnöjd med förrättningen, har att enligt 11 § fullgöra för att fullfölja talan mot förrättningen ävensom vad enligt 12 § åligger nyttjanderättshavaren. Avskrift av det vid förrättningen förda protokollet skall vid förrättningens av-

6 Kungl. Maj:ts proposition nr lJf2.

slutande eller ock å därvid bestämd dag inom trettio dagar efter förrättningen överlämnas till någon i orten boende person, som av rättsägarna utses att den mottaga; skolande avskriften vara hos honom tillgänglig för envar, som åstundar att den granska eller avskriva.

11 §•

Är rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja talan hos ägodelningsrätten genom besvär, som skola till ägodelningsrätten eller dess ordförande ingivas inom sextio dagar från det förrättningen förklarats avslutad enligt vad i 10 § sägs.

Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande, som i 2 § andra stycket sägs, må detsamma ej vidare åberopas till bestridande av nyttjanderättshavarens anspråk.

12 §.

Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger honom vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit laga kraft hos Konungens befallningshavande nedsätta den bestämda löseskillingen. Konungens befallningshavande äge dock, när skäl därtill äro, medgiva anstånd av högst nittio dagar med nedsättningen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren gravationsbevis rörande fastigheten, beslutet i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga kraft, ävensom karta över området, vid äventyr att det felande varder på nyttjanderättshavarens bekostnad anskaffat av myndighet, som enligt 18 § har att pröva förrättningen.

Löseskillingen skall av Konungens befallningshavande ofördröjligen insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

13 §.

Linnés område, som skall lösas, ej utgöra särskild fastighet, skall i den ordning i 18 § sägs prövning äga rum, huruvida fastställelse å områdets avskiljande må meddelas.

Ej vare den omständigheten hinder för fastställelse, att fastighet, vari området ingår, innehaves såsom fideikommiss.

Då beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig, vunnit laga kraft, vare områdets inlösen fullbordad och upphöre nyttjanderättsavtal, som legat till grund för lösningsrätten.

Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst eller annan förmån, varom i 6 § sista stycket sägs. Angående inlöst områdes befriande från intecknad gäld är särskilt stadgat.

14 §•

Sedan beslut, som i 13 § avses, vunnit laga kraft, utbetale Konungens befallningshavande löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den, som därtill är berättigad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2.

7 Häftar fastigheten för fordran eller annan rättighet enligt vad i G § sista stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning. Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse till sammanträdet genom Konungens befallningshavandes försorg minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren och kända innehavare av fordran eller annan rättighet, som nu är sagd, samt, om innehavare ar okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle Konungens befallningshavande den innehavaren tillkommande ersättning inne, till dess förordnande meddelats, huru därmed skall förfaras.

__ Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol, åligger Konungens befallningshavande att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren på landet eller hos rätten i stad samt tillika insända fördelningslängden.

15 §.

Kostnad för förrättning, som i 5 § avses, för faställandet av inlöst områdes avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas av nyttjanderättshavaren.

16 §.

Har jordägaren, under åberopande av förhållande, som i 2 § andra stycket sägs, bestritt nyttjanderättshavarens anspråk att lösa marken, och kommer på grund därav lösningsrätt ej att äga rum, vare jordägaren pliktig att vid nyttjanderättens upphörande övertaga nyttjanderättshavarens byggnader och för dem, därest av nyttjanderättsavtalet annat icke framgar, utgiva full lösen, ävensom ersätta honom värdet av förbättring, som i 1 § sista stycket sägs, i den mån denna ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet.

Vill nyttjanderättshavare påkalla tillämpning av vad sålunda stadgats, tillställe jordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från den dag, då skyldighet att avträda marken för honom inträtt. Kan överenskommelse ej träffas om vad i löseskilling eller såsom ersättning för markförbättring skall utgå, skall frågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet av den tredje, äger domaren i den ort eller rättens ordförande i den stad, där fastigheten är belägen, förordna om valet. Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äger draga tvisten under rättens prövning, såframt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr lJfi.

17 §.

Är nyttjanderättshavares rätt att bortföra honom tillhörig byggnad eller annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag begränsad till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, och har på grund av stadgande i 5 § sista stycket skyldighet att avträda marken ännu ej inträtt vid den tid, då nyttjande- Tätten upphör, skall, där inlösen ej kommer till stånd, tiden för bortförandet räknas från den dag, då marken skall avträdas.

18 §.

I fråga om förrättning, varom i 5 § förmäles, skola bestämmelserna i 2 och 3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än laga skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Fullföljes talan mot förrättningen, skall i fråga om rättegången vid ägodelningsrätten samt besvär över ägodelningsrättens beslut gälla vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.

Den i 13 § omförmälda prövning, huruvida fastställelse å områdets avskiljande erfordras samt må meddelas, ankommer å landet på Konungens befallningshavande, i Stockholm på överståthållarämbetet och i annan stad på magistraten.

Tillkommer enligt vad nu sagts prövningen magistrat, åligger det Konungens befallningshavande att, då löseskillingen blivit nedsatt, underrätta magistraten samt tillika överlämna de i ärendet ingivna handlingar, varom i 12 § förmäles.

Är fråga om område i stad eller annat samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall fastställelse meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 5 kap. 6 och 8 §§ i lagen om fastighetsbildning i stad är stadgat. Meddelas fastställelse, skall, såvitt framställning därom gjorts, det avstyckade området åsättas särskilt namn.

Är fråga om annat område än i föregående stycke sägs, skall, utan hinder därav att avhandling rörande områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits, fastställelse meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad om jordavsöndring är stadgat. Vid ärendets prövning skall så förfaras, som vore området av jordägaren avsöndrat och, därest till områdets avsöndrande särskilt tillstånd erfordras, sådant vore sökt.

Om beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig, skall anmälan av den myndighet, som meddelat beslutet, ofördröjligen göras till domaren på landet eller till rätten i stad ävensom, där beslutet meddelats av magistrat, till Konungens befallningshavande.

19 §.

Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle eller som ingår i fastställd stadsplan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1925, vilken dag lagen den 26 mars 1920 (nr 132) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

Kungl. Maj:ts proposition nr lJt2.

under nyttjanderätt upplåtet område med däri sedermera vidtagen ändring skall upphöra att gälla; dock skall ärende angående lösningsrätt, i vilket sådant tillkännagivande, varom i 6 § sistnämnda lag sägs, ägt rum före den 1 september 1925, handläggas och prövas enligt äldre lag. Har frist för sådant tillkännagivande, som nu sagts, före sistnämnda dag begynt att löpa men ej gått till ända, må tillkännagivande även efter sagda dag äga rum enligt de i äldre lag givna regler och med där stadgad verkan.

Vad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 (nr 36) om nyttjanderätt till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående förlängning av arrendeavtal skall ej tillämpas, då på grund av stadgande i 5 § sista stycket denna lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens utgång kvarsuttit å område, varom i denna lag förmäles.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr lJf2.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 20 juni 1924 (nr 387), skall i nedan intagen del erhålla, följande ändrade lydelse:

Ej heller skola----— eller att egendom, som gemensamt med annan häftar

för inteckning, återköpes enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom eller helt eller delvis avträdes enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, eller att frälseränta ■---andra stycket sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1925.

Kungl. Maj:ts proposition nr lk%.

11 Utdrag av protokollet över justitiedepartement sär enden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 januari 1925.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller och Levinson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anför:

»Lagen den 26 mars 1920 (nr 132) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (den s. k. ensittarlagen) avser att bereda möjlighet för sådana lägenhetsinnehavare, som äga boningshus å annans mark, att friköpa den mark de innehava. Enligt den lydelse, denna lag numera äger, gäller i huvudsak följande.

Har en för viss tid till brukande eller för bostadsändamål upplåten del av en fastighet över tjugu år i följd innehafts av annan än ägaren och har området så bebyggts, att därå den 1 januari 1919 fanns och vid upplåtelsetidens slut fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren och hans familj, äger brukaren rätt att vid upplåtelsetidens slut lösa det upplåtna området under förutsättning att minst en fjärdedel av det värde, området med därå befintliga byggnader äger, belöper å brukaren tillhöriga byggnader. Är en del av en fastighet upplåten för brukarens livstid, äga vid den tid, då den upplåtna brukanderätten upphör, brukarens stärbhusdelägare enahanda lösningsrätt.

Även om lägenhetsinnehavaren icke kan visa avtal om upplåtelse för viss tid eller för livstid, äger han likväl lösningsrätt till det av honom innehavda området, därest detta den 1 januari 1919 sedan mer än tjugu år innehafts av annan än ägaren till brukande eller för bostadsändamål och jordägaren icke före nämnda dag vidtagit åtgärd för att skilja innehavaren från området, vilken åtgärd därefter leder till sådan påföljd.

De principer, som nu nämnts beträffande nyttjanderättshavares rätt att lösa det område, därå hans hem är uppfört, hava emellertid icke obetingad giltighet. I jordägarens intresse har sålunda stadgats, att lösningsrätt icke äger rum, om de nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnaderna enligt avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren, eller om området frånträdes på den grund, att nyttjanderätten förverkats.

Likaledes har för tillvaratagande av jordägarens rätt föreskrivits, att därest jordägaren å huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet den 1 januari 1919 ägde och vid den tid, då lösningsrätt för nyttjanderättshavaren inträder, fortfarande äger boningshus, tomtplats eller trädgård på mindre avstånd än 200 meter från området, eller områdets inlösen eljest skulle medföra avsevärd olägenhet för sådan fastighet, som nyss sagts, jordägaren är berättigad att lösa nyttjanderättshavarens byggnader, om han före-

Lagen (ten 26 mars 1920.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

drager detta framför att området löses. Vill jordägaren lösa byggnaderna, är lian emellertid jämväl pliktig att gottgöra nyttjanderättshavaren sådan förbättring, som området under upplåtelsetiden vunnit därigenom att nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått på honom, nedlagt arbete eller kostnad å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt, dock icke i den mån denna förbättring uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet. Ersättning för förbättring, som nu nämnts, skall beräknas efter det ökade värde, området till följd av densamma kan anses äga, då den upplåtna nyttjanderätten upphör, men får ej överstiga den för arbetets utförande nödiga kostnad.

Vill nyttjanderättshavare begagna sig av sin lösningsrätt, åligger det honom att på sätt som om uppsägning av arrendeavtal är stadgat, giva det jordägaren till känna inom viss tid före upplåtelsetidens slut. I fråga om upplåtelse på livstid skola vederbörande rättsägare lämna sådant tillkännagivande inom viss tid från den dag, då nyttjanderätten upphörde. Har sådant tillkännagivande skett och vill jordägaren i stället lösa nyltjanderättshavarens byggnader, åligger det honom att inom viss tid därefter på enahanda sätt underrätta nyttjanderättshavaren om denna sin önskan.

Kan ej, då jordägaren vill lösa, överenskommelse träffas om löseskillingen eller ersättning för markförbättring eller bestrider nyttjanderättshavaren jordägarens anspråk på lösningsrätt, skall denna fråga avgöras av skiljemän. Den, som är missnöjd med deras beslut, äger inom viss tid efter det beslutet tillställdes honom, draga tvisten under rättens prövning.

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om löseskillingen för området skall däremot avgöras vid lantmäteriförrättning. Det åligger nyttjanderättshavaren att inom viss fatalietid hos länsstyrelsen göra ansökan därom. Talan mot förrättningen fullföljes hos ägodelningsrätten.

Av de bestämmelser, som gälla beträffande denna förrättning, må i övrigt endast erinras om att vid bestämmandet av löseskillingen för området skall avdrag göras för sådan förbättring, som förut omförmälts. Och gäller även här, att förbättringen ej må beräknas till högre belopp än den för arbetets utförande nödiga kostnad.

Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger det honom vid lösningsrättens förlust att inom viss tid efter det beslutet vunnit laga kraft nedsätta den bestämda löseskillingen hos länsstyrelsen.

Lagen gäller ej område, som tillhör kronan eller ingår i tomtindelning, ej heller i fråga om mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

Jordkom- Den 28 april 1921 avlämnade jordkommissionen ett förslag till ny lag angående förslag den * yissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upp- 28 april låtet område. Detta förslag innebar i flera viktiga avseenden ändring av då 1921. gällande bestämmelser i ämnet. Sålunda föreslogs först och främst, att det i då gällande lag såsom förutsättning för lösningsrätt uppställda kravet, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

marken skulle vara till nyttjanderättshavaren upplåten genom kontrakt på mer än 20 års tid, skulle bortfalla. Fanns den 1 januari 1921 å marken uppfört nyttjanderättshavaren tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj, samt belöpte minst en fjärdedel av värdet utav marken med därå befintliga byggnader på nyttjanderättshavarens byggnader, skulle lösningsrätt föreligga. För det fall att nyttjanderättshavaren icke kunde visa, att avtal om nyttjanderätt till marken förelåg, skulle dessutom fordras, att marken den 1 januari 1921 sedan mera än fem år innehafts av annan än jordägaren samt att denne icke före sagda dag för innehavarens skiljande från området vidtagit åtgärd, som därefter ledde till sådan påföljd.

En annan nyhet i detta förslag var, att vid den värdejämförelse, som måste äga rum för att utröna, huruvida lösningsrätt förefinnes, hänsyn ej skulle tagas till markförbättringar, som nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å denne, verkställt utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

Vidare föreslogs, att nyttjanderättshavaren skulle äga även under löpande kontraktstid göra sitt lösningsanspråk gällande, att lösningsrätt skulle föreligga icke blott till del av fastighet utan även till hel fastighet, samt att sådan rätt under vissa betingelser skulle gälla även i fråga om mark, som ingår i tomtindelning, oavsett huruvida marken är belägen inom stad eller stadsliknande samhälle eller på landsbygden.

Ytterligare är att märka, att i förslaget de bestämmelser, som av hänsyn till jordägaren inskränka lösningsrätten, åtskilligt modifierats. Enligt förslaget utgjorde sålunda den omständigheten, att nyttjanderättshavarens byggnader enligt avtal skulle vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren, icke hinder för lösningsrätt. Innefattade dylikt avtal, att byggnaderna skulle tillfalla jordägaren antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understeg byggnadernas fulla värde, skulle nyttjanderättshavaren, därest han ville utöva sin lösningsrätt, dock vara pliktig att till jordägaren utgiva skälig gottgörelse för avståendet av den förmån, som enligt avtalet sålunda tillkom jordägaren. Den omständigheten, att jordägaren å sin fastighet ägde boningshus, tomtplats eller trädgård på mindre avstånd än 200 meter från det område, vars inlösen ifrågasattes, skulle ej heller i och för sig utgöra hinder för lösningsrätt. Endast därest områdets avstående på grund av sådan eller annan omständighet kunde anses medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten, skulle inlösen därav ej få äga rum.

Beträffande själva lösningsförfarandet förordades vissa förenklingar. Bestämmelsen om skyldighet för nyttjanderättshavaren att inom viss tid och på visst sätt giva jordägaren lösningsanspråket till känna ansåg kommissionen sålunda icke vara av behovet påkallad. Jordägarens befogade anspråk att inom viss tid före nyttjanderättsavtalets upphörande få avgjort, huruvida nyttjanderättshavaren komme att begagna sig av lösningsrätten, skulle enligt kommissionens åsikt bliva tillräckligt tillgodosett därigenom, att det stadgades plikt för nyttjanderättshavaren att inom viss tid efter det han blivit av jordägaren därom åtspord, vid äventyr av lösningsrättens förlust, söka förrättning. Fhågan, huruvida avståendet av den till lösning ifrågasatta marken kunde med-

14 Kungl. Maj:ts proposition nr lh2.

Riksdagen

1922.

Riksdagen

fora avsevärd olägenhet för huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet, skulle enligt förslaget icke, såsom nu är fallet, prövas av särskild skiljenämnd utan vinna avgörande vid själva lantmäteriförrättningen.

Slutligen må erinras om att den nyttjanderättshavaren tillkommande gottgörelsen för markförbättringar enligt förslaget icke var begränsad till den för arbetets utförande nödiga kostnaden.

Jordkommissionens ifrågavarande förslag samt däröver avgivna yttranden av vissa myndigheter anmäldes i statsråd den 3 mars 1922, därvid beslöts, att förslaget, som underkastats en mindre omarbetning, skulle remitteras till lagrådet för yttrande. Lagrådet avgav den 20 april 1922 utlåtande. De i nu omförmälda ärende i statsrådet och lagrådet sålunda förda protokollen torde få såsom bilagor åtfölja protokollet för denna dag (bil. III och IY).

Sedan förslaget med anledning av granskningen i lagrådet blivit i vissa avseenden omarbetat, anmäldes ärendet ånyo i statsråd den 28 april 1922. Enligt därvid fattat beslut avläts proposition (nr 251) i ämnet till riksdagen.

I avgivet utlåtande nr 22 framhöll andra lagutskottet, till vars behandling propositionen överlämnades, bland annat, att det med hänsyn till de brister, varmed 1920 års lag vore behäftad, varit önskvärt, att frågan om en allmän revision av densamma redan vid 1922 års riksdag kunnat upptagas till behandling. På grund av att propositionen i ämnet så sent inkommit till riksdagen, hade utskottet emellertid funnit det icke vara möjligt medhinna att ägna frågan den ingående granskning, som ämnets vikt krävde. Om ock utskottet sålunda kommit till den uppfattningen, att med upptagande till behandling av frågan om en allmän revision av 1920 års lag borde anstå till nästkommande riksdag, hade utskottet dock ansett sig böra med anledning av propositionen till prövning upptaga frågan om lagens reviderande å en särskild punkt, där bristfälligheterna enligt utskottets åsikt vore synnerligen framträdande samt ett uppskov med avhjälpande av samma bristfälligheter, till dess lagstiftningen i sin helhet kunde komma att bliva reviderad, skulle kunna leda till att ett ej ringa antal nyttjanderättshavare bleve berövade de sedan lång tid bestående hem, som de förskaffat sig å annans mark. Utskottet föreslog sålunda den ändring av 1 § första stycket i lagen, att vid upplåtelse på viss tid lösningsrätt skulle inträda oberoende av den sista upplåtelsetidens längd. Övriga i propositionen innefattade ändringsförslag, syftande till utvidgning av gällande lösningsrätt, syntes utskottet böra upptagas till prövning först i samband med frågan om en allmän revision av 1920 års lag.

Riksdagen biföll denna hemställan. Sedan lagrådet den 14 juni 1922 avgivit utlåtande över det av riksdagen antagna lagförslaget, utfärdades i enlighet med riksdagens beslut lag i ämnet den 15 juni 1922.

Frågan om revision av ensittarlagen framfördes vid 1924 års riksdag av motionärer i båda kamrarna.

I motionerna nr 94 inom första kammaren av herr C. Lindhagen m. fl. och nr 175 inom andra kammaren av herr C. J. Johansson i Uppmälby m. fl., vilka motioner voro likalydande, yrkades, att riksdagen ville för sin del antaga ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 142. 15

vid motionerna fogat förslag till lag, som överensstämde med propositionen lill 1922 års riksdag.

I motionerna nr 132 inom första kammaren av herr Carl Gustaf Ekman in. fl. och nr 282 inom andra kammaren av herr liaoul Hamilton in. fl., vilka motioner voro sinsemellan överensstämmande, hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att förslag skyndsammast måtte framläggas för riksdagen i fråga om utvidgning av tillämplighetsområdet för den nuvarande lagen i förevarande ämne. I motiveringen till sistnämnda motioner framhölls, att, ehuru den revision ensittarlagen vid två tillfällen undergått i hög grad ökat dess giltighetsområde, ett stort antal nyttjanderättshavare fortfarande vore utestängda, beträffande vilka det syntes motiverat, att även de finge åtnjuta lagens tillämpning. Bland dessa vore de, som hade livstidsupplåtelse. För ett mycket stort antal nyttjanderättshavare med sådan upplåtelse och även för dem, vilkas avtal utlöpte först om ett avsevärt antal år, hade bestämmelsen, att friköpning icke finge ske förrän vid upplåtelsetidens slut, inneburit en djup missräkning. Mot den nuvarande lagen vore vidare att anmärka, att den tidrymd av över 20 år, som lägenheten skulle hava innehafts av annan än ägaren, vore onödigt lång. En tidrymd av 10 år syntes fullt tillräcklig. Det syntes motionärerna vara en viktig angelägenhet, att förslag, innebärande en revision i* nu angivna hänseenden, skyndsammast förelädes riksdagen.

I utlåtande nr 34 framhöll andra lagutskottet till en början, att gällande lagstiftning om rätt för lägenhetsinnehavare med egna hus å annans grund att friköpa den av honom innehavda marken i åtskilliga hänseende tarvade revision. Utskottet anförde vidare:

»I samband med det förslag till lag om delning av jord å landet, som den 16 oktober 1920 avgivits till chefen för justitiedepartementet, har den s. k. jordstyckningskommissionen föreslagit ändringar i ett flertal paragrafer i 1920 års lag.. Efter att hava granskats av lagrådet och undergått överarbetning inom justitiedepartementet, hava dessa lagförslag nyligen i sitt sålunda omarbetade skick varit föremål för granskning av lantmäteristyrelsen. I de till lantmäteristyrelsen remitterade förslagen har beträffande 1920 års lag föreslagits en genomgripande omläggning av det lantmäteritekniska förfarandet vid lösen av i lagen avsedda lägenheter med därav föranledd omformulering av ett stort antal paragrafer i lagen. Vidare är däri föreslagen en utsträckning av lagen till att gälla även mark inom städer och andra samhällen, för vilka skola föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, medan däremot i motsats till vad i 1922 ars proposition och motionerna I: 94 och IT: 175 föreslagits, lagen fortfarande ej skulle avse område, som ingår i tomtindelning. Vid besvarandet av herr Reuterskiölds interpellation i jordfrågan vid innevarande års riksdag i första kammaren har chefen för justitiedepartementet uttalat den förhoppningen, att förslag om ny jorddelningslagstiftning skulle kunna av regeringen föreläggas nästa riksdag samt i samband därmed åtskilliga viktiga spörsmål, däribland även ensittarlagen, vinna sin lösning. Vid nu angivna förhållanden synes utskottet den revision av ifrågavarande lagstiftning, som i motionerna I: 94 och II: 175 äskats, lämpligen böra anstå, till dess förevarande lagstiftningsspörsmål genom sålunda i utsikt ställd proposition från Kungl. Maj :ts sida. bringas under riksdagens prövning. Då det emellertid synes utskottet synnerligen önskvärt, att detta måtte kunna ske redan nästkommande år, har utskottet ansett sig höra föreslå, att riksdagen härom hos Kungl. Maj :t gör en formlig framställning.»

16 Kungl. Maj:ts proposition nr lbZ.

Efter det utskottet erinrat om att i det av motionärerna framlagda lagförslaget icke tagits någon hänsyn till det önskemål, som utskottet år 1922 uttalat rörande åvägabringandet vid förestående revision av 1920 års lag av största möjliga överensstämmelse mellan de i nämnda lag och i expropriationslagen inrymda bestämmelserna om lösningsförfarande beträffande mark, därå finnes annan än jordägaren tillhörigt boningshus, anförde utskottet vidare:

»Ett ytterligare skäl för att riksdagen icke nu inlåter sig på en mera genomgripande revision av 1920 ars lag synes utskottet vara, att dessförinnan den erfarenhet synes böra tillgodogöras, som vid den praktiska tillämpningen av lagen vunnits, efter det att jordkommissionens förslag under förra hälften av år 1921 avgivits. Enligt vad utskottet inhämtat, har nämligen under de senaste åren lagens tillämpning bragt i dagen luckor, och bristfälligheter i densamma, vilka även^ kommit till synes i rättsfall från landets domstolar.

I vad män härav kunna föranledas ändringar eller jämkningar i det redan ett år efter tillkomsten av 1920 års lag utarbetade förslag till revision av densamma,_ om vars antagande i nu förevarande motioner hemställts, har utskottet ej varit i. tillfälle att överblicka, utan synes utskottet detta lämpligen böra övervägas i samband med förarbetena till den av utskottet påkallade propositionen i ämnet till nästkommande års riksdag.

_ Vad särskilt beträffar den i motionerna I: 132 och II: 282 ifrågasatta utvidgjiingen av lagens tillämplighetsområde genom sänkning av den nu lagstadgade tidrymd av över 20 år, under vilken lägenhet skall hava innehafts av annan än jordägaren för att lösningsrätt till densamma skall kunna äga rum, vill utskottet härutinnan framhålla, att en sådan förkortning av tidrymden i fråga jämlikt den av jordkommissionen å sin tid föranstaltade statistiska utredningen torde komma att öppna möjlighet för ytterligare cirka 4,400 nyttjanderättshavare att förvärva äganderätt till den mark, därå de skapat sig ett eget hem. Det i motionerna I: 94 och II: 175 framlagda lagförslaget synes utskottet däremot obetingat i denna del gå för långt, då det, för den händelse upplåtelseavtal föreligger, icke gör något som helst förbehåll beträffande den tid, varunder det upplåtna området bör hava varit ur jordägarens besittning. I vad mån en nedsättning av den i lagen nu föreskrivna tidrymden i fråga må kunna ske, synes utskottet böra bliva föremål för närmare övervägande i sammanhang med förarbetena till den av utskottet ifrågasatta propositionen i ämnet till nästa års riksdag.

I likhet med vad i motionerna I: 132 och II: 282 framhållits synes det utskottet vara i överensstämmelse med förevarande lagstiftnings sociala uppgift, att nyttjanderättshavaren i de fall, då förutsättningarna för lösningsrätt föreligga, försättes i tillfälle att utan avbidan å upplåtelsetidens utgång förvärva den tryggare ställning, som äganderätten medför, ett krav, som även innefattas i de två andra väckta motionerna.

Beträffande övriga i 1922 års proposition innefattade ändringsförslag vill utskottet särskilt framhålla den synnerliga vikten av att bestämmelserna rörande sättet för genomförandet av ett lösningsanspråk i görligaste mån förenklas. Att, såsom jordkommissionen framhållit, nyttjanderättshavare på grund av försummelse att iakttaga de lagstadgade fatalietiderna i ett flertal fall gått förlustiga sin lösningsrätt, kan ej annat än väcka beklagande. Därest, i enlighet med vad utskottet härnedan kommer att hemställa, lagen mera effektivt än hittills skett bringas till allmänhetens kännedom, torde dock vara att hoppas, att.sådana olägenheter må kunna förebyggas.

Ävenledes synas utskottet giltiga skäl tala för en utsträckning av lagen att avse även självständiga fastigheter. Visserligen torde de lägenheter, om vilka i detta sammanhang kan bliva fråga, vanligast icke utgöra i kameralt hän-

Kungl. Maj:ts proposition nr lJ/2.

n

seende självständiga fastigheter, utan bestå av en under huvudgård lydande äga, men uteslutet är ingalunda, att motsatsen kan inträffa. Några bärande skäl för att innehavaren av en sådan i kameralt hänseende självständig fastighet icke skulle äga lösningsrätt till densamma, därest förutsättningarna i övrigt därför föreligga, synas utskottet näppeligen kunna anföras, helst som expropriation av dylik fastighet är medgiven i den allmänna expropriationslagen.»

På grund av vad sålunda jämte annat anförts hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte dels för 1925 års riksdag framlägga förslag till reviderad lagstiftning om rätt för nyttjanderättshavare med egna hus å annans grund att inlösa det upplåtna området, dels ock skyndsamt vidtaga åtgärder, att innehållet i gällande lagstiftning i förevarande ämne på ett mera effektivt sätt än hitintills skett bringades till därav intresserades kännedom ute i orterna.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, första kammaren med 56 röster mot 38 samt andra kammaren med 94 röster mot 86. Minoritetsrösterna avsågo en vid utskottets utlåtande fogad reservation, däri yrkats bifall till det i motionerna I: 94 och II: 175 framlagda lagförslaget. Angående behövligheten av en revision av ensittarlagen synes således någon meningsskiljaktighet icke hava förefunnits inom riksdagen.

I anledning av vad riksdagen sålunda hemställt har jag anmodat samtliga länsstyrelser att efter hörande av den person, som förordnats att biträda nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt enligt lagen den 26 mars 1920, inkomma med yttrande, i vilka avseenden berörda lag givit anledning till erinran.»

Departementschefen lämnar härpå redogörelse för de inkomna yttrandena, vilka såsom bilaga (Bilaga V) fogas vid detta protokoll, ävensom för vissa andra framställningar i förevarande ämne, som till Kungl. Maj:t ingivits vid olika tillfällen. Härefter fortsätter departementschefen:

»Den erfarenhet, vilken vid den praktiska tillämpningen av gällande ensit- Departetarlag vunnits under den tid av närmare fyra år, som numera förflutit efter det mentgcWenjordkommissionens förslag avgivits, har till fullo bekräftat, att berörda lag är i behov av ändring i åtskilliga hänseenden, därest den skall kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift att bereda en tryggad ställning åt dem, som å annans mark skapat sig egna hem. Att låta en nödvändig revision av lagen ytterligare anstå, synes mig icke vara tillrådligt. Den omständigheten, att i samband med ett kommande förslag till ny jorddelningslag vissa ändringar bliva erforderliga i ensittarlagen, bör enligt mitt förmenande icke föranleda, att de sakliga ändringar i sistnämnda lag, som visat sig vara av ett verkligt behov påkallade, nu skjutas åt sidan. De ändringar, som av den ifrågasatta jorddelningslagens antagande betingas i ensittarlagen, beröra nämligen i intet avseende själva principerna för nyttjanderättshavares lösningsrätt till upplåtet område utan avse allenast det lantmäteritekniska förfarandet vid inlösen samt kunna utan svårighet begränsas till en eller annan paragraf. Vidare är att märka, att även om förslaget till jorddelningslag, vilket torde kunna föreläggas riksdagen 1926, då skulle vinna riksdagens godkännande, denna

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 118 höft. (Nr l42.) 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr l42.

lag med hänsyn till de omfattande administrativa föreskrifter, som i anslutning till densamma erfordras, icke torde kunna träda i kraft förrän efter ytterligare ett eller annat år. Att i avbidan härå uppskjuta revisionen av ensittarlagen, synes mig icke böra ifrågakomma.

Det förslag till ny lagstiftning i förevarande ämne, som den 3 mars 1922 remitterades till lagrådet för granskning, synes mig i huvudsak vara väl grundat samt på ett lyckligt sätt tillgodose det sociala syfte, som denna lagstiftning avser att befordra, utan att åsidosätta vederbörande jordägares berättigade intressen. Emellertid har jag på grund av de utav myndigheterna och lagrådet däremot framställda anmärkningarna ansett mig böra i vissa hänseenden jämka detta förslag. Redan i den proposition, som förelädes riksdagen 1922, hade vissa jämkningar företagits i förslaget. För min del har jag ansett några ytterligare modifikationer vara lämpliga. I enlighet härmed har jag låtit inom justitiedepartementet utarbeta ett nytt förslag, vilket jag härmed anmäler.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i förevarande lagförslag vill jag framhålla följande.

Enligt 1920 års lag medgives icke lösningsrätt vid andra upplåtelser av jord än sådana, som skett antingen för jordens brukande eller för bostadsändamål. Uppenbarligen har 'jordkommissionen ej avsett att i sitt förslag härutinnan frångå gällande lag. Då emellertid detta icke kommit till klart uttryck i lagtexten, har jag ansett ett förtydligande av första punkten i 1 § lämpligt.

I anledning av lagrådets erinran har den i 1 § angivna tidpunkt för lägenhets bebyggande, som skall anses avgörande för lagens tillämplighet, blivit bestämd till den 1 januari 1919.

Inom lagrådet hava starka betänkligheter yppats mot att, för den händelse upplåtelsavtal visas föreligga, i förslaget icke uppställts såsom villkor för lösningsrätt, att det upplåtna området varit ur jordägarens besittning under viss längre tid. Såsom redan nämnts, har även andra lagutskottet vid sistlidna riksdag uttalat, att förslaget syntes i denna del obetingat gå för långt, men samtidigt framhållit, att det borde tagas i övervägande, i vad mån en nedsättning av den i lagen nu föreskrivna tidrymden av över 20 år kunde ske. Ehuru de betänkligheter, som man i detta avseende givetvis kan hysa mot förslaget, i viss män förlora i styrka, därest den tidpunkt, inom vilken nyttjanderättshavarens boningshus skall finnas uppfört å marken, ändras till den 1 januari 1919, har jag likväl, med hänsyn till vad sålunda mot förslaget anmärkts, ansett ytterligare böra uppställas den betingelsen för lösningsrätt, att marken, då lösningsanspråket framställes, under mer än tio år i följd innehafts av annan än ägaren eller ock att den tid, som marken innehafts av annan än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal om nyttjanderätt till marken, uppgår till mer än tio år.

Vad sålunda stadgats bör givetvis på sätt gällande lag förutsätter äga motsvarande tillämpning, då någon äger boningshus å annans mark, men ej kan visa, att avtal om nyttjanderätt till marken föreligger. Bestämmelse härom innehålles i andra stycket av 1 §. Stadgande att lösningsrätt ej äger rum, därest jordägaren, då ansökan om lösningsrätt göres, för markinnehavarens skil-

Kungl. Maj:ls proposition nr l-i2.

,iande från det innehavda området vidtagit åtgärd, som därefter leder till sådan påföljd, har ansetts lämpligen böra upptagas i 2 §.

Såsom av den föregående framställningen framgår, innebär det remitterade förslaget även den avvikelse från gällande lagstiftning, att lösningsrätt medgives till hel fastighet. Förslaget överensstämmer härutinnan med vad egnahemssakkunniga förordat i sitt den 30 september 1913 avgivna förslag till lag om lösningsrätt av vissa lägenheter å ofri grund. Däri förutsattes nämligen, att den under en huvudgård lydande lägenhet, som skulle lösas, kunde redan före inlösen vara en fastighet för sig. De sakkunniga anförde härom i sin motivering, att de lägenheter, om vilka i detta sammanhang bleve fråga, visserligen vanligast icke utgjorde i kameralt hänseende självständiga fastigheter utan i allmänhet bestode av en under huvudgård lydande äga, men att det ej vore uteslutet, att motsatsen kunde inträffa. Lägenheten kunde, helt eller delvis, bestå av ett redan frånstyckat område, en redan verkställd avsöndring eller en kameralt självständig utjord; lika fullt borde rätt till inlösen medgivas innehavaren. Torpkommissionen hade emellertid i sitt tidigare avgivna förslag till lag om lösningsrätt för innehavare av vissa på fyrtionio år eller längre tid avsöndrade lägenheter intagit en annan ståndpunkt. Detta förslag avsåg nämligen endast lägenheter, som lydde under en huvudfastighet och icke vore för alltid utan endast för viss längre tid avsöndrade från denna. Då proposition med förslag till ensittarlag år 1918 första gången förelädes riksdagen, följdes torpkommissionens förslag. Angående anledningen härtill anförde dåvarande departementschefen huvudsakligen, att det med hänsyn ej mindre till jordägaren än även — då enligt förslaget förefintliga inteckningar skulle förlora sin giltighet i det inlösta området — till inteckningshavare vore av vikt, att området icke kunde utgöra annat än en mindre del av den fasta egendomen, som tillhörde jordägaren eller svarade för inteckningarna. En dylik begränsning kunde emellertid svårligen fasthållas, om genom ägostyckning utbrutna eller eljest självständiga fastigheter finge vara föremål för inlösen. Att på lämpligt sätt ordna inteckningshavares ställning skulle ock för sådant fall i andra hänseenden vara förenat med stora svårigheter. Det torde dessutom, såsom även egnahemssakkunniga framhållit, vara det regelmässiga, att lägenhet, som bebyggts av innehavaren, utgjorde del av en större fastighet. Och behovet av lösningsrätt till självständiga lägenheter syntes jämväl i det avseendet vara mindre starkt framträdande, att desamma i allmänhet torde vara lättare tillgängliga för förvärv genom avtal.

Under åberopande av vad departementschefen sålunda anfört har lagrådet uttalat sig för att såsom villkor för lösningsrätt bibehålies den bestämmelse, att det upplåtna området skall utgöra del av fastighet. Denna anmärkning har jag emellertid icke ansett mig böra följa. De av departementschefen anförda skälen, vilka huvudsakligen taga hänsyn till de olägenheter, som skulle uppkomma för inteckningshavare, i fall lösningsrätten omfattar hel fastighet, synas mig nämligen så mycket mindre avgörande som expropriationslagen ej uppställer hinder mot expropriation av hel fastighet. De fastigheter, om vilkas inlösen torde kunna bliva fråga, äro säkerligen merendels av sådan

20 Eungl. Maj:ts proposition nr lb2.

beskaffenhet, att deras avstående varken för jordägaren eller eventuella inteckningshavare kan vara av någon avsevärd betydelse, medan detta för nyttjanderättshavaren betyder ökad trygghet till det egna hemmet. En viss garanti för att lösningsrätten icke kommer att avse fastigheter av större omfattning torde för övrigt vinnas genom villkoret, att minst en fjärdedel av det värde, området med samtliga därå befintliga byggnader äger, skall belöpa å nyttjanderättshavarens byggnader. Ännu ett skäl har i denna fråga varit för • mig av avgörande betydelse. Om kameralt självständiga fastigheter undantagas från lagens tillämplighet, öppnas en möjlighet för jordägaren att beröva en nyttjanderättshavare den lösningsrätt till del av fastighet, som lagligen tillkommer honom. Låter jordägaren ägostycka det hemman, varunder det upplåtna området lyder, samt därvid utlägga området såsom en särskild ägolott, kan nämligen inlösen därav sedermera icke äga rum. Detta förhållande saknar ingalunda praktisk tillämpning. Såsom jag redan erinrat, har även sistlidna års riksdag uttalat sin anslutning till en sådan utsträckning av ensittarlagen, att den gives tillämpning jämväl i fråga om självständiga fastigheter.

Mot lagens tillämpning å mark, som ingår i stadsplan, hava vissa anmärkningar framställts. Då det icke synes uteslutet, att införande av friköpningsrätt till sådan mark skulle kunna leda till en fastighetsbildning, som ur stadsplanesynpunkt vore mindre lämplig, samt härtill kommer, att, såsom i vissa yttranden framhållits, behov av ett utsträckande av lagen i detta hänseende icke torde göra sig gällande i större omfattning, har jag, i enlighet med vad lagrådet hemställt, ansett från lagens tillämplighet böra undantagas mark inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd. Av denna anledning har 2 § i det till lagrådet år 1922 remitterade förslaget utgått.

2 §. Beträffande 2 § i nu föreliggande förslag, motsvarande 3 § i det föregående

till lagrådet remitterade förslaget, är att märka, att i enlighet med lagrådets hemställan uttrycket »synnerlig» olägenhet utbytts mot »avsevärd» olägenhet. Denna formulering överensstämmer såväl med gällande lag som med vad jordkommissionens majoritet föreslagit.

5 §. 5 § motsvarar 6 § i det föregående förslaget. Vad lagrådet anmärkt vid

denna paragraf har beaktats.

6 §. För att så långt som möjligt begränsa de ändringar i lagen, vilka kunna för-

anledas av en ny jorddelningslag, hava vissa bestämmelser, som avse det lantmäteritekniska förfarandet vid inlösen av lägenhet, sammanförts i 18 §. Stadgandet i första punkten i 7 § uti det till lagrådet år 1922 remitterade förslaget har sålunda överflyttats dit. Övriga bestämmelser i denna paragraf hava upptagits såsom 6 § i förevarande förslag. Enligt det förslag till ny jorddelningslag, som förlidet år remitterats till lagrådet för granskning, skall förordnande för lantmätare att verkställa lantmäteriförrättning meddelas av överlantmätaren i stället för såsom nu gäller av länsstyrelsen. Med hänsyn till de rättsverkningar, som en förrättning enligt ensittarlagen medför, har det emellertid synts mig riktigast, att förordnande för lantmätare att verkställa dylik förrättning,

Kung!,. Maj:ts proposition nr lh2.

även om förslaget till jorddelningslag i nu berörda del antages, skall meddelas av länsstyrelsen. Bestämmelse härom har införts i första stycket av förevarande paragraf.

8 § motsvarar 9 § i det till lagrådet år 1922 remitterade förslaget. Mot första 8 §. stycket har inom lagrådet anmärkts, att förhållande, som medförde nyttjanderättens förverkande, kunde hava inträffat eller blivit jordägaren bekant så kort tid före första förrättningssammanträdet, att han icke medhunnit att dessförinnan anhängiggöra talan mot nyttjanderättshavaren. Det borde därför vara tillräckligt, att jordägaren å nämnda sammanträde anmälde, att han ville föra dylik talan; skedde det, borde förrättningsmännen förelägga honom viss tid att visa, att han anhängiggjort sin talan, vid påföljd att han eljest ginge förlustig rätten att åberopa förhållandet. Vad lagrådet sålunda hemställt har jag ej kunnat biträda. Jag vill erinra, att enligt 2 § i nu förevarande förslag nyttjanderättens förverkande utgör hinder för lösningsrätt allenast i det fall, att förverkandet grundar sig å förhållande, som inträffat före lösningsanspråkets anhängiggörande, ävensom att enligt 6 § jordägaren skall underrättas om förrättningen minst 14 dagar förut. Det synes mig sålunda vara behörigen sörjt för att jordägaren hinner anhängiggöra den talan angående nyttjanderättens förverkande, vartill han kan äga verkligt fog. Att förverkandeskäl, som alltså kan komma att medföra lösningsrättens förlust, skulle hava blivit för jordägaren bekant så kort tid före första förrättningssammanträdet, att denne ej skulle hinna anställa därå grundad talan mot nyttjanderättshavaren, synes mig vara mindre sannolikt. Snarare torde det, därest lagen medgåve att talan även efter nämnda sammanträde finge föras, kunna befaras, att detta skulle öppna en möjlighet för mindre rättsinniga jordägare att genom anställandet av rättegångar, som ägde föga eller intet fog, fördröja eller försvåra lösningsrättens utövande.

I anledning av vad lagrådet anmärkt mot fjärde stycket av nu ifrågavarande paragraf ävensom mot 17 § i det år 1922 remitterade förslaget vill jag framhålla, att de jordförbättringar, om vilka här kan bliva fråga, i allmänhet icke torde vara av någon större betydelse. Merendels torde de inskränka sig till mindre uppodlingar och trädgårdsplanteringar, för vilka gottgörelse icke kan antagas komma att utgå till nyttjanderättshavaren med högre belopp än värdet av det arbete och den kostnad, han nedlagt å dem. Jag förbiser emellertid icke, att det skulle kunna inträffa, att en nyttjanderättshavare exempelvis genom ett mera omfattande vattenavlednings- eller dikningsföretag åstadkommer en väsentligare värdeökning av det upplåtna området. I dylikt fall skulle den ändring, som förslaget i förhållande till gällande lag innebär beträffande grunderna för beräkningen av nyttjanderättshavaren tillkommande gottgörelse för jordförbättring, till synes kunna komma att verka obillig gentemot jordägaren. Jag antager likväl, att så i verkligheten icke eller åtminstone ytterst sällan skall bliva förhållandet. Såsom jordkommissionen erinrat, torde det i regel förhålla sig så, att om nyttjanderättshavaren med relativt låga kostnader lyckats bringa det brukade området upp i ett jämförelsevis högt värde, detta berott på att jorden i följd av sin naturliga beskaffenhet varit särskilt lämpad

22 Kungl. Maj:ts proposition nr llf.2.

11 §•

12 §•

13 §.

14 §■

16 §.

för förbättringen. Det belopp, som kan komma att tillerkännas nyttjanderättshavaren för förbättringen, lärer därför näppeligen komma att överstiga den kostnad, som verkställandet av densamma kan anses hava betingat. Det torde sålunda kunna antagas, att den föreslagna ändringen icke skall, utom möjligen i något enstaka undantagsfall, komma att för jordägaren medföra någon rättsförlust och att i varje fall denna icke skall bliva av någon betydenhet. För nyttjanderättshavaren däremot undanröjes genom denna lagändring en uppenbar orättvisa. För honom ställer det sig nämligen mången gång svårt att kanske efter en längre tids förlopp styrka den kostnad, han nedlagt å marken, i all synnerhet som förbättringen ofta torde hava åstadkommits genom arbete, som han utfört å lediga stunder. Med hänsyn härtill har jag icke ansett mig böra frångå den bestämmelse, som jordkommissionen i förevarande hänseende tillstyrkt.

11 § motsvarar 12 § i det föregående förslaget med undantag av sista punkten i första stycket, vilken överflyttats till 18 §.

12 § motsvarar 13 § i det till lagrådet år 1922 remitterade förslaget utom tredje stycket. Detta har flyttats till 18 §, enär fastställelse å avskiljande av område, som är beläget i stad, enligt den nya jorddelningslagen möjligen kan ankomma å annan myndighet än magistraten.

Lagrådet har hemställt, att sista punkten i första stycket måtte utgå. Med hänsyn till de svårigheter, det ej sällan torde möta för nyttjanderättshavaren att anskaffa löseskillingen, anser jag emellertid, att det föreslagna stadgandet, vilket icke kan lända jordägaren till men, är behövligt och har därför i förslaget bibehållit detsamma.

13 § motsvarar första och fjärde styckena, sjätte stycket första punkten och sjunde stycket i 14 § i det till lagrådet år 1922 remitterade förslaget. Övriga delar av 14 § i nämnda förslag återfinnas under 18 §. Den i första stycket vidtagna ändringen är föranledd därav, att från lagens tillämplighetsområde undantagits jord inom område, för vilket stadsplan fastställts.

Vad lagrådet anmärkt mot 14 § sista stycket andra punkten i det förut remitterade förslaget har beaktats. Ett i enlighet med lagrådets hemställan utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. inteckningsförordningen var upptaget redan i propositionen till 1922 års riksdag, och jag finner samma förslag med de jämkningar, som påkallas av den ändrade lydelse nämnda lagrum erhållit genom lagen den 20 juni 1924, böra ånyo framläggas i sammanhang med förslag till ny ensittarlag.

14 § motsvarar 15 § i det förut remitterade förslaget. I tredje stycket har vidtagits en jämkning av formell natur, beroende därav att enligt en blivande lagstiftning angående försäljning av fideikommissjord prövning, huru med köpeskillingen för försåld fideikommissegendom skall förfaras, möjligen kan ankomma å annan myndighet än Konungen.

16 § motsvarar 17 § i det föregående förslaget. Lagrådets anmärkning vid sistnämnda paragraf har jag funnit böra beaktas på sätt ett till första stycket fogat tillägg utvisar.

Kungl. Maj:ts proposition nr lJ/%.

17 §, motsvarande 18 § i det förut remitterade förslaget, har ändrats i överensstämmelse med vad lagrådet hemställt.

Beträffande femte stycket i 18 §, vilket motsvarar 14 § andra stycket i det förut remitterade förslaget, har lagrådet hemställt, att den däri förekommande hänvisningen till 5 kap. 6 § i fastighetsbildningslagen måtte utgå. Till stöd härför har lagrådet anfört, att i nämnda paragraf upptagna bestämmelser angående vågrätt icke finnas meddelade beträffande jordavsöndring. Då bland bestämmelserna angående avstyckning, som för städernas del motsvarar jordavsöndring, ansetts böra ingå bestämmelser om vågrätt för avstyckat område, finner jag lagrådets erinran ej böra föranleda, att samma bestämmelser för det specialfall, som med det föreliggande förslaget avses, uteslutas från tillämpning.

På grund av vad tre ledamöter av lagrådet anmärkt i fråga om 19 § i det år 1922 remitterade förslaget har denna paragraf uteslutits.

I redaktionellt hänseende hava därjämte mindre jämkningar vidtagits i vissa paragrafer.

I sammanhang med lagens utfärdande torde de åtgärder böra tagas i övervägande, som kunna erfordras för att lagen skall på ett effektivt sätt bringas till därav intresserades kännedom ute i orterna.

Med hänsyn därtill, att tre år förflutit från det lagrådet avgav yttrande i denna lagstiftningsfråga, har det nu omarbetade förslaget synts mig icke böra genom proposition omedelbart föreläggas riksdagen till prövning utan att förnyat yttrande från lagrådet dessförinnan inhämtats. För att icke onödigtvis taga lagrådets arbete i anspråk har jag haft under övervägande, huruvida lagrådets yttrande nu kunde inhämtas allenast i den begränsade omfattning, som skulle följa därav att frågan en gång redan varit under dess granskning. Emellertid har jag ansett det riktigast att icke på sådant sätt avskära möjligheten för lagrådet att yttra sig över frågan i hela dess omfattning. På lagrådets egen prövning torde lämpligen böra bero, i vilken utsträckning vunnen erfarenhet från rättskipningen eller eljest förekommande omständigheter böra föranleda till förnyat övervägande av de olika spörsmål, som innefattas i denna lagstiftning.»

Föredraganden uppläser härefter dels förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område dels ock förslag till lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom av den lydelse, bil. I och II till detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet: Siegfried Mats.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Bilaga I.

Förslag

till

Lag

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den, som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål innehar annan tillhörig mark samt därå äger boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, vare berättigad att i den ordning denna lag stadgar tillösa sig marken under förutsättning,

dels att marken, då ansökan om utövande av lösningsrätt göres, mer än tio år i följd innehafts av annan än ägaren eller ock den tid, marken då innehafts av annan än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal om nyttjanderätt till marken, uppgår till mer än tio år;

dels att sådant nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, som ovan sägs, fanns å marken uppfört den 1 januari 1919;

och dels att minst en fjärdedel av det värde den mark, som skall lösas, med därå befintliga byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens byggnader.

Ändå att avtal om nyttjanderätt till marken icke visas föreligga, skall vad i föregående stycke stadgas, äga motsvarande tillämpning; och skall å innehavare av sådan mark tillämpas vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare.

Vid uppskattning av värde, som i första stycket sägs, skall ej medräknas värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

Avlider nyttjanderättshavare utan att hava utövat honom enligt första stycket tillkommande lösningsrätt och skall enligt nyttjanderättsavtalet nyttjanderätten upphöra till följd av dödsfallet, vare dock nyttjanderättshavarens make, bröstarvinge eller adoptivbarn berättigad utöva lösningsrätten.

2 §•

Lösningsrätt äger ej rum, därest, då ansökan om utövande av lösningsrätt göres, njdtjanderätten är förverkad eller i fall, som i 1 § andra stycket sägs, jordägaren för innehavarens skiljande från det innehavda området vidtagit åtgärd, som därefter leder till sådan påföljd.

Kunyl. Majds proposition nr 142.

25 Ej heller må lösningsrätt äga rum, därest avståendet av den till lösning ifrågasatta marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastighet eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. Kan sådan olägenhet undvikas därigenom, att från lösning undantages viss del av marken, annan än den, vara nyttjanderättshavarens boningshus är beläget, äge lösningsrätt rum till marken i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle medföra olägenhet, som ovan sägs, må hänsyn icke tagas till anordning, som vidtagits i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt.

3 §.

Har i nyttjanderättsavtal stadgats, att nyttjanderättshavarens byggnader skola mot lösen tillfalla jordägaren, och framgår icke av avtalet, att lösenbeloppet skall understiga byggnadernas fulla värde, vare dylikt stadgande utan verkan, därest nyttjanderättshavaren vill utöva rätt att lösa marken.

Innefattar avtalet, att nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla jordägaren antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger byggnadernas fulla värde, vare det, därest nyttjanderättshavaren vill utöva lösningsrätt, utan annan verkan än att han är pliktig att till jordägaren utgiva, förutom lösen för marken, skälig gottgörelse för avståendet av den förmån, som enligt avtalet sålunda tillkommer jordägaren.

4 §.

Finnes å mark, som skall lösas, jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren pliktig lösa jämväl sådan byggnad.

5 §.

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om den för marken med vad därtill hör utgående löseskilling, däri jämväl inbegripen den jordägaren enligt 3 § andra stycket och 4 § tillkommande ersättning, skall på ansökan av nyttjanderättshavaren avgöras vid lantmäteriförrättning i den ordning nedan stadgas; dock skall fråga huruvida förhållande, som i 2 § första stycket sägs, föreligger, prövas i den ordning i 8 § första stycket omförmäles.

Ansökan om lantmäteriförrättning skall ingivas till Konungens befallningshavande senast den dag, då, frånsett vad nedan i denna paragraf stadgas, nyttjanderättshavaren är skyldig avträda marken. Varder nyttjanderättshavaren inom sex månader före sagda dag av jordägaren tillspord, huruvida han vill utöva lösningsrätt, vare dock, vid äventyr av lösningsrättens förlust, skyldig att inom nittio dagar efter det han tillspordes söka förrättning. Vill någon på grund av stadgandet i 1 § sista stycket utöva lösningsrätt, göre ansökan om förrättning inom nittio dagar från den dag, nyttjanderätten upphörde.

Ansökan om förrättning skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande fastigheten.

Har nyttjanderättshavare sökt förrättning, må lian icke mot sitt bestridande förpliktas att från den mark, lösningsanspråket avser, avflytta tidigare än å

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

den fardag, som infaller näst efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord. Ej heller må i fall, som avses i 1 § sista stycket, förpliktande att avflytta meddelas inom den tid ansökan om förrättning enligt andra stycket av förevarande paragraf kan göras. Därest på grund av vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren sitter kvar utöver den dag, då nyttjanderätten upphör, njuta jordägaren ersättning med belopp, som, i fall överenskommelse ej träffas, bestämmes vid förrättningen eller, därest så ej kan ske, av skiljemän på sätt i 16 § stadgas.

6 §■

Konungens befallningshavande förordne lantmätare att med biträde av gode män verkställa förrättning, varom i 5 § förmäles. Hör mark, om vars inlösen är fråga, till stad eller eljest till samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall vad denna lag innehåller i avseende å lantmätare och förordnande för sådan gälla om mätningsman, som må vara anställd i stadens eller samhällets tjänst, eller ock, där sådan ej finnes, om person, som jämlikt 5 kap. 2 § första stycket i lagen om fastighetsbildning i stad förordnats att tills vidare förrätta avstyckningar i staden eller samhället.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med posten avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem till hända minst fjorton dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående dag och ställe för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är belägen, och införes i tidning inom orten; skolande kungörelsen tillika innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen, äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rätt, som nyss är sagd, skola innehavare av sådan fordran eller rätt, om de äro kända och inom riket boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat.

7 §•

Konungens befallningshavande göre hos domaren i orten eller, då fråga är om område i stad med magistrat, hos rådhusrätten anmälan om förordnande av lantmätare. Förordnandet skall antecknas i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag under lagtima ting eller, då fråga är om område i stad, som nyss sagts, å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden samt anmärkas i intecknings- eller fastighetsboken.

8 §.

Vill jordägaren under åberopande av förhållande, som i 2 § första stycket sägs, bestrida nyttjanderättshavarens lösningsanspråk, åligger det honom att

Kungl. Maj ds proposition nr lh2.

vid första sammanträdet under förrättningen antingen visa lagakraftägande utslag, att nyttjanderättsliavaren på grund av sådant förhållande förpliktats att avträda det innehavda området, eller ock styrka, att talan därom är anhängig; och skall i sistnämnda fall förrättningen vila i avbidan på lagakraftägande utslag.

Rättsägarna äga överenskomma om jämkning av gränserna för det område, som skall lösas.

Förrättningsmännen skola tillse, att området, såvitt möjligt, varder sålunda bestämt, att hinder för meddelande av fastställelse å förrättningen ej möter; och äga förrättningsmännen förordna om sådan jämkning av områdets gränser, som härav kan föranledas.

Vid bestämmandet av löseskillingen skall avdrag göras för värdet av förbättring, som i 1 § tredje stycket sägs. Nyttjanderättshavaren skall tillgodoräknas värdet av dylik förbättring å sådan del av det innehavda området, som icke löses, i den mån förbättringen ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet.

Det åligger lantmätaren att avfatta det område, som skall lösas, å karta, upptagande jämte sagda område sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att områdets läge är fullt bestämt, ävensom att upprätta noggrann beskrivning över områdets storlek, läge och gränser; skolande berörda beskrivning intagas i förrättningsprotokollet. Därest karta, som nu sagts, finnes tillgänglig, vare upprättande av särskild karta vid förrättningen ej erforderligt.

9 §.

Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, galle vad de flesta säga.

Har var sin mening, gälle, om de kunna jämkas till varandra, den mening, som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men i annat fall vad lantmätaren säger.

10 §.

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, vad rättsägare, som är missnöjd med förrättningen, har att enligt 11 § fullgöra för att fullfölja talan mot förrättningen ävensom vad enligt 12 § åligger nyttjanderättshavaren. Avskrift av det vid förrättningen förda protokollet skall vid förrättningens avslutande eller ock å därvid bestämd dag inom trettio dagar efter förrättningen överlämnas till någon i orten boende person, som av rättsägarna utses att den mottaga; skolande avskriften vara hos honom tillgänglig för envar, som åstundar att den granska eller avskriva.

11 §•

Är rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja talan hos ägodelningsrätten genom besvär, som skola till ägodelningsrätten eller dess ordförande ingivas inom sextio dagar från det förrättningen förklarats avslutad enligt vad i 10 § sägs.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr l-!i2.

Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande, som i 2 § andra stycket sägs, må detsamma ej vidare åberopas till bestridande av nyttjanderättshavarens anspråk.

12 §.

Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger honom vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit laga kraft bos överexekutor nedsätta den bestämda löseskillingen. överexekutor äge dock, när skäl därtill äro, medgiva anstånd av högst nittio dagar med nedsättningen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren gravationsbevis rörande fastigheten, beslutet i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga kraft, ävensom karta över området, vid äventyr att det felande varder på nyttjanderättshavarens bekostnad anskaffat av myndighet, som enligt 18 § har att pröva förrättningen.

Löseskillingen skall av överexekutor ofördröjligen insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

13 §.

Finnes område, som skall lösas, ej utgöra särskilt avskild fastighet, skall i den ordning i 18 § sägs prövning äga rum, huruvida fastställelse å områdets avskiljande må meddelas.

Ej vare den omständigheten hinder för fastställelse, att fastighet, vari område, som skall lösas, ingår, innehaves såsom fideikommiss.

Då beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig, vunnit laga kraft, vare områdets inlösen fullbordad och upphöre det nyttjanderättsavtal, som legat till grund för lösningsrätten.

Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst eller annan förmån, varom i 6 § sista stycket sägs. Angående inlöst områdes befriande från intecknad gäld är särskilt stadgat.

14 §.

Sedan beslut, som i 13 § avses, vunnit laga kraft, utbetala överexekutor löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den, som därtill är berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 6 § sista stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning. Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse till sammanträdet genom överexekutors försorg minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren och kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, samt, om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle överexekutor den innehavaren tillkommande ersättning inne, till dess förordnande meddelats, huru därmed skall förfaras.

Kungl. Majis proposition nr l-i2.

2!)

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings liuvudstol, åligger överexekutor att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren i orten eller i fråga om område i stad med magistrat hos rådhusrätten samt tillika insända fördelningslängden.

15 §.

Kostnad för förrättning, som i 5 § avses, för fastställandet av inlöst områdes avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas av nyttjanderättshavaren.

16 §.

Har j’ordägaren, under åberopande av förhållande, som i 2 § andra stycket sägs, bestritt nyttjanderättshavarens anspråk att lösa marken, och kommer på grund därav lösningsrätt ej’ att äga rum, vare j’ordägaren pliktig att vid nyttjanderättens upphörande övertaga nyttj’anderättshavarens byggnader och för dem, därest av nyttj’anderättsavtalet annat icke framgår, utgiva full lösen, ävensom ersätta honom värdet av förbättring, som i 1 § tredj’e stycket sägs, i den mån denna ej’ uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet. Därest nyttjanderättshavaren, efter det hans lösningsanspråk blivit ogillat, utan j’ordägarens samtycke nedlagt mera avsevärd kostnad å det upplåtna området eller byggnaderna därå, må dock den härigenom uppkomna värdeökningen icke tagas i beräkning vid löseskillingens eller ersättningens bestämmande.

Vill nyttjanderättshavare påkalla tillämpning av vad sålunda stadgats, tillställe j'ordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från den dag, då skyldighet att avträda området för honom inträtt. Kan överenskommelse ej träffas om vad i löseskilling eller såsom ersättning för markförbättring skall utgå, skall frågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet av den tredje, äger domaren i orten eller, där fastigheten är belägen i stad med magistrat, rådhusrättens ordförande förordna om valet. Den som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äger draga tvisten under rättens prövning, såframt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

17 §.

Är nyttjanderättshavares rätt att bortföra honom tillhöriga byggnader och annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag begränsad till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, och har, då nyttjanderätten upphör, skyldighet att avträda området i följd av stadgandet i 5 § sista stycket ännu ej inträtt, skall, där inlösen ej kommer till stånd, tiden för bortförandet räknas från den dag, då området skall avträdas.

30 Kungi. Maj:ts proposition nr l4S.

18 §.

I fråga om förrättning, varom i 5 § förmäles, skola bestämmelserna i 2 och 3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än laga skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Fullföljes talan mot förrättningen, skall i fråga om rättegången vid ägodelningsrätten samt besvär över ägodelningsrättens beslut gälla vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.

Den i 13 § omförmälda prövning, huruvida fastställelse å områdets avskiljande erfordras samt må meddelas, ankommer å landet samt i städer, som lyda under landsrätt, på Konungens befallningshavande, i Stockholm på överståthållarämbetet och i övriga städer på magistraten.

Är i stad med magistrat Konungens befallningshavande eller viss ledamot av magistraten överexekutor, åligger det denne att, då löseskillingen blivit nedsatt, underrätta magistraten samt tillika överlämna de i ärendet ingivna handlingar, varom i 12 § förmäles.

Är fråga om område i stad eller annat samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall fastställelse meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 5 kap. 6 och 8 §§ i lagen om fastighetsbildning i stad är stadgat. Meddelas fastställelse, skall, såvitt framställning därom gjorts, det avstyckade området åsättas särskilt namn.

Är fråga om annat område än i föregående stycke sägs, skall, utan hinder därav att avhandling rörande områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits, fastställelse meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad om jordavsöndring är stadgat. Vid ärendets prövning skall så förfaras, som vore området av jordägaren avsöndrat och, därest till områdets avsöndrande särskilt tillstånd erfordras, sådant vore sökt.

Om beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig, skall anmälan av den myndighet, som meddelat beslutet, ofördröjligen göras till domaren eller i fråga om stad med magistrat till rådhusrätten ävensom, därest myndigheten ej själv är överexekutor, till denne.

19 §.

Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle eller som ingår i fastställd stadsplan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1925, vilken dag lagen den 26 mars 1920 (nr 132) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område med däri sedermera vidtagen ändring skall upphöra att gälla; dock skall ärende angående lösningsrätt, i vilket sådant tillkännagivande, varom i 6 § sistnämnda lag sägs, ägt rum före den 1 september 1925, handläggas och prövas enligt äldre lag.

Kungl. Maj ds proposition nr lh%.

31 Vad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 (nr 36) om nyttjanderätt till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående förlängning av arrendeavtal skall ej tillämpas, då på grund av stadgandet i 5 § sista stycket denna lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens utgång kvarsuttit å område, varom i denna lag förmäles.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr l42.

Bilaga II.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 20 juni 1924 (nr 387), skall i nedan intagen del erhålla följande ändrade lydelse :

Ej heller skola —--eller att egendom, som gemensamt med annan häftar

för inteckning, återköpes enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom eller helt eller delvis avträdes enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, eller att frälseränta —--andra stycket sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1925.

Kungl. Maj ds proposition nr 1-Uit.

33 Bilaga III.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 3 mars 1922.

N ärvarande:

Statsministern och ministern för utrikesärendena Branting, statsråden Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notiiin, Svensson, Hansson, Åkerman,

Linders, Schlyter, Örne.

Departementschefen statsrådet Åkerman anför:

»I en till Kungl. Maj:t ställd, den 4 september 1920 till justitiedepartementet ingiven skrift har borgmästaren Carl Lindhagen gjort framställning, bland annat, att förslag måtte framläggas till revision av lagen den 26 mars 1920 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. Genom remiss den 7 september samma år anbefalldes jordkcmmissionen att avgiva utlåtande över nämnda framställning.

Innan det sålunda infordrade yttrandet hunnit inkomma, väcktes vid 1921 års riksdag i tre motioner, nr 82 i första kammaren av herr Lindhagen, nr 124 i andra kammaren av herr Lövgren i Nyborg och nr 212 i andra kammaren av herr Ericsson i Arboga, förslag om vissa ändringar i nämnda lag. Efter framställning av andra lagutskottet, till vars behandling motionerna kommo att höra, anbefallde Kungl. Maj:t genom skrivelse den 25 februari 1921 jordkommissionen att till utskottet avgiva yttrande över nämnda motioner.

I anledning av vad sålunda förekommit och till besvarande av ovan omförmälda remisser har jordkommissionen utarbetat och med skrivelse den 28 april 1921 överlämnat förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, vilket förslag är avsett att träda i stället för den gällande lagstiftningen i ämnet. Vid avgivande av förslaget har kommissionen emellertid icke varit enhällig; särskilda meningar hava uttalats av tre kommissionens ledamöter. Vid förslaget har fogats motiv ävensom åtskilliga statistiska uppgifter.

Andra lagutskottet hemställde i sitt utlåtande nr 36, att förenämnda motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Denna hemställan bifölls av riksdagen.»

Departementschefen lämnar häruppå redogörelse för innehållet av jordkomhiissionens förenämnda förslag jämte motiv samt för de inom jordkommissionen uttalade skiljaktiga meningar — bilaga B vid detta protokoll — varefter departementschefen vidare anför:

»Utlåtanden över förslaget hava avgivits av samtliga länsstyrelser, överståtliållarämbetet, byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen, varjämte direktören

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 118 höft. (Nr lb2.)

34 Kungl. Maj:ts proposition nr l-b-2.

för svenska stadsförbundet Helge Lindholm inkommit med en till chefen för justitiedepartementet riktad framställning i ämnet.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads, Skaraborgs, Gävleborgs och Västerbottens län hava tillstyrkt eller lämnat utan erinran jordkommissionens förslag, därvid länsstyrelsen i sistnämnda län tillika framhållit vikten av att nyttjanderättshavarna erhölle hjälp från det allmännas sida till utförande av sin talan och bestridande av de med friköpningsrättens begagnande förenade kostnader.»

Sedan departementschefen redogjort jämväl för övriga i ärendet avgivna yttranden, vilka såsom bilaga (Bilaga C) fogas vid detta protokoll, fortsätter departementschefen :

»Lika med jordkommissionen samt flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna anser jag gällande bestämmelser om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område vara i behov av revision. Den mening, som kommit till uttryck i vissa av de hörda myndigheternas yttranden och som jämväl haft en representant i kommissionen, nämligen att det vore olämpligt att redan nu företaga ändring i 1920 års lag, om vars verkningar man ännu icke vunnit tillräcklig erfarenhet, saknar givetvis icke ett visst berättigande. Det synes mig emellertid av den i ärendet föreliggande utredningen framgå, att enligt nämnda lag nyttjanderättshavares lösningsrätt allt för starkt beskurits och att i följd härav det sociala intresse, man med lagen avsett att tillgodose, genom densamma icke i önskvärd utsträckning kunnat främjas. Vid sådant förhållande synes hinder ej böra möta att, oaktat den korta tid, lagen den 26 mars 1920 varit gällande, söka genomföra en i lämplig utsträckning vidgad lösningsrätt för innehavare av egna hem på annans mark. Att låta med en dylik reform anstå i avvaktan på en kommande generell friköpningslagstiftning, synes mig mindre tillrådligt vid det förhållande, att genom ett dylikt dröjsmål ett måhända ej obetydligt antal sådana egna hem sättas i fara att försvinna, något som man givetvis torde böra, så långt sig lämpligen göra låter, söka förebygga. Även om, såsom är att hoppas, det innevarande års riksdag förelagda förslaget till lag om förlängning av vissa arrendeavtal vinner riksdagens godkännande, ernås i nyssnämnda hänseende ingalunda tillräcklig trygghet, då sistberörda lagförslags tillämpningsområde av flera skäl måst göras ganska snävt begränsat.

Mot innehållet av den av jordkommissionen föreslagna lagen har jag i det stora hela föga att erinra. Förslaget synes mig på ett lyckligt sätt lösa sin onekligen svåra och grannlaga uppgift. Det starka sociala intresset att i så stor utsträckning som möjligt befordra friköpandet av egna hem på annans mark har enligt min mening genom detsamma tillbörligen tillgodosetts, utan att därför vederbörande jordägares rätt torde hava trätts för nära. I ett hänseende har jag emellertid funnit mig böra frångå kommissionens förslag. För min uppfattning härutinnan har jag hämtat stöd bland annat i vissa av de över förslaget avgivna yttranden.

Jag anser sålunda friköpning enligt förevarande lagstiftning icke böra få äga rum i fråga om jord, som äges av stad, köping eller municipalsamhälle.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

35 I den man dylik mark är belägen inom ort, för vilken fastighetsregister icke föres enligt för stad gällande bestämmelser, inskränkes genom detta undantag det nuvarande tillämpningsområdet för friköpningsrätten; denna inskränkning torde emellertid vara av föga praktisk betydelse. Starka skäl tala enligt min mening för att från friköpning undantaga mark, som med äganderätt tillhör omförmälda samhällen. Där fråga är om till stad donerad jord, lärer i varje fall en mot de vid donationen fästade bestämmelser måhända stridande inlösen till enskilda icke böra förekomma. Men ej heller i övrigt torde mark, varom nu är fråga, böra göras till föremål för friköpning enligt förevarande lagstiftning. Samhällets intresse att för det allmännas räkning ostört få tillgodogöra sig den jord, det måhända för speciella syften med äganderätt förvärvat, synes böra gå före en eller annan enskilds önskan att inlösa visst markområde, varå han äger byggnader. Det sociala behovet av inlösningsrätt till samhälles mark torde ej heller vara nämnvärt starkt. Vidkommande nu omförmälda fråga hänvisar jag till vad av direktören för svenska stadsförbundet i hans förenämnda framställning andragits. I förslaget, 20 §, har således, i anslutning till det nu anförda, intagits stadgande därom att mark, som äges av stad, köping eller municipalsamhälle, icke faller inom den föreslagna lagens tillämpningsområde.

Mot förslaget i övrigt framställda anmärkningar har jag icke i vidare mån, än av det följande framgår, ansett böra föranleda jämkning i detsamma. Beträffande särskilt de erinringar, som gå ut på inskränkande av den i förslaget stadgade lösningsrätt, skulle ett godtagande av dem med all sannolikhet allenast föranleda att inom kort välgrundade yrkanden om ytterligare reformering av förevarande lagstiftning komme att framställas, varigenom den redan överklagade osäkerheten på detta område än mer bleve ökad.

Uti åtskilliga av de med anledning av förslaget avgivna yttrandena förekomma invändningar mot att enligt detsamma lösningsrätt är avsedd att äga rum beträffande mark, som ingår i tomtindelning. Det torde böra medgivas, att dessa invändningar icke sakna fog. En av kommissionens ledamöter har ju ock i denna del intagit en från förslaget avvikande ståndpunkt. Det förefaller mig emellertid som om olägenheterna, särskilt ur fastighetsbildningssynpunkt, av eu jämväl tomtindelad jord omfattande lösningsrätt i någon mån överdrivits. X 2 § av förslaget hava upptagits föreskrifter, vilka enligt min mening äro väl ägnade att väsentligen förebygga de befarade olägenheterna; särskilt synes mig härutinnan paragrafens fjärde stycke vara av betydelse. Den på sina håll till uttryck komna åsikten, att genom nyttjanderättshavares inlösningsrätt konflikt skulle kunna uppstå med vissa stadganden i 1 kap. i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad, väl särskilt 14—18 §§ i nämnda kapitel, torde bero på missuppfattning; den rätt eller skyldighet, som kan tillkomma'eller påvila samhälle, att i vissa fall inlösa mark, förändras uppenbarligen icke därigenom, att äganderätten till marken övergår från en person till en annan. Risk för att inlösen av jord, som ingår i tomtindelning, i ett eller annat fall kan sättas i verket mindre för att trygga det egna hemmets bestånd än i spekulationssyfte, är väl ej alldeles utesluten; att på grund härav helt utesluta tomtindelad

36 Kungl. Maj:ts proposition nr l4£.

mark från den föreslagna lagens tillämpningsområde synes mig emellertid vara att gå för långt. Den uppfattning, som av byggnadsstyrelsen gjorts gällande, att vederbörande förrättningsmän skulle sakna kompetens att avgöra, huruvida njdtjanderättshavares boningshus må kunna anses utgöra nöjaktigt bebyggande av tomt och förutsättning för lösningsrätt sålunda förefinnes, kan jag icke dela; ej heller synes det mig böra komma i fråga att bereda byggnadsnämnd särskilt inflytande på tillämpningen av en lagstiftning, vilken, såsom den förevarande, är avsedd att tjäna vissa sociala intressen av alldeles speciell vikt. I den mån fråga är om inlösen av icke tomtindelad mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, torde föreskrifterna i 14 § andra stycket av förslaget göra till fyllest.

En hemställan om utvidgning av ifrågavarande lagstiftnings tillämpningsområde har gjorts av lantmäteristyrelsen, vilken ansett ecklesiastik jord av kron onatur böra inordnas under den föreslagna friköpningslagen; otvivelaktigt har denna uppfattning ett visst berättigande. Tillräckliga skäl föreligga emellertid enligt min mening icke att härvidlag avvika från den allmänna regeln att kronojord icke må göras till föremål för friköpning i nu omförmäld ordning. För beredande av tryggad besittningsrätt åt lägenhetsinnehavare å ecklesiastika boställen hava åtgärder vidtagits genom utfärdandet av kungörelserna den 15 april 1904 (nr 14 s. 7) och den 14 maj 1915 (nr 154), och i den mån ytterligare åtgärder i liknande syfte må vara erforderliga, torde man lämpligen böra fortsätta på den sålunda inslagna vägen. På denna fråga saknar jag emellertid anledning att i detta sammanhang närmare ingå.

I redaktionellt hänseende hava mindre jämkningar vidtagits i vissa paragrafer, varjämte, i överensstämmelse med gjord erinran, i 3 § andra stycket ordet 'avsevärd’ utbytts mot 'synnerlig'. Vidare har i enlighet med lantmäteristyrelsens hemställan ett förtydligande tillägg gjorts till första stycket av förslagets 7 §.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, vilket förslag är av den lydelse, bilaga A vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte, för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan täckes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Er protokollet:

N. Cervin.

Kungl. Maj ds proposition nr lhtt.

37 Bilaga A.

Förslag-

till

Lag om rått i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den som med nyttjanderätt innehar annan tillhörig mark samt därå äger boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, vare berättigad att i den ordning denna lag stadgar tillösa sig marken under förutsättning, dels att sådant boningshus, tillhörigt nyttjanderättshavare, fanns å marken uppfört den 1 januari 1921 och dels att minst en fjärdedel av det värde, den mark, som skall lösas, med dära befintliga byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens byggnader. Ändå att avtal om nyttjanderätt icke visas föreligga, skall vad i föregående punkt stadgas äga motsvarande tillämpning, därest marken den 1 januari 1921 sedan mer än fem år innehafts av annan än jordägaren samt denne ej före nämnda dag för innehavarens skiljande från det innehavda området vidtagit åtgärd, som därefter leder till sådan påföljd; och skall å innehavare av sådan mark tillämpas vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare.

Vid uppskattning av värde, som i föregående stycke sägs, skall ej medräknas värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som' nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

. Avlider nyttjanderättshavare utan att hava utövat honom enligt första stycket tillkommande lösningsrätt och skall enligt nyttjanderättsavtalet nyttjanderätten hava upphört med dödsfallet, vare dock nyttjanderättshavarens make, bröstarvinge eller adoptivbarn berättigad utöva lösningsrätten.

2 §.

Ingår mark, varom i 1 § förrnäles, i tomtindelning, skall utöver vad sagda paragraf stadgar, följande gälla.

Lösningsrätt ma utövas endast i det fall, att nyttjanderättshavarens boningshus kan, med hänsyn till läget och beskaffenheten av den tomt, varå det uppförts, anses utgöra ett nöjaktigt bebyggande av tomten.

Omfattar nyttjanderätten mer än en tomt, äger lösningsrätt rum endast till den tomt, varå nyttjanderättshavarens boningshus är beläget.

Utgör den av nyttjanderättshavaren innnehavda marken blott del av tomt, äger lösningsrätt rum endast för det fall, att tomtdelen utgör mer än hälften av vad jordägaren äger i tomten samt dennes återstående andel i tomten är obebyggd; och skall i ty fall jämväl sistnämnda del lösas.

Är nyttjanderättshavarens boningshus uppfört utöver tomtgräns, skall lösningsrätten, såframt parterna ej om annat åsämjas, avse den tomt, varå största

38 Kungl. Maj:ts proposition nr Uf2.

delen av boningshuset är beläget; och vare nyttjanderättshavaren, därest det för honom skulle medföra oskälig kostnad eller avsevärd olägenhet att flytta boningshuset helt in på den tomt, som skall lösas, berättigad att hava huset kvar å den del av den andra tomten, varå detsamma uppförts, intill dess byggnaden nedrives eller avbrinner. För det intrång, jordägaren lider av byggnaden, njute han ersättning, såvida han icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen. Sådan ersättning och lösen bestämmas vid förrättning, varom i 6 § sägs.

Är beslut fattat om ändring i gällande tomtindelning beträffande det område, där den tomt, vartill lösningsrätt göres gällande, är belägen, skall förrättning, som i 6 § sägs, vila, intill dess sig visat, huruvida beslutet bliver fastställt.

3 §.

Lösningsrätt äger ej rum, därest nyttjanderätten, då ansökan om utövande av lösningsrätt göres, är förverkad.

Ej heller må lösningsrätt äga rum, därest avståendet av den till lösning ifrågasatta marken skulle medföra synnerlig olägenhet för huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. Kan sådan olägenhet undvikas därigenom, att från lösning undantages viss del av marken, annan än den, vara nyttjanderättshavarens boningshus är beläget, äge lösningsrätt rum till marken i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle medföra olägenhet, som ovan sägs, må hänsyn icke tagas till anordning, som vidtagits i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt.

4 §.

Har i nyttjanderättsavtal stadgats, att nyttjanderättshavarens byggnader skola mot lösen tillfalla jordägaren, och framgår icke av avtalet, att lösenbeloppet skall understiga byggnadernas fulla värde, vare dylikt stadgande utan verkan, därest nyttjanderättshavaren vill utöva rätt att lösa marken.

Innefattar avtalet, att nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla jordägaren antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger byggnadernas fulla värde, vare det, därest nyttjanderättshavaren vill utöva lösningsrätt, utan annan verkan än att han är pliktig att till jordägaren utgiva, förutom lösen för marken, skälig gottgörelse för avståendet av den förmån, som enligt avtalet sålunda tillkommer jordägaren.

5 §•

Finnes å- mark, som skall lösas, jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren pliktig lösa jämväl sådan byggnad.

6 §.

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om löseskillingen för marken med vad därtill hör skall på ansökan av nyttjanderättshavaren avgöras vid lantmäteriförrättning i den ordning nedan stadgas.

Ansökan om lantmäteriförrättning skall ingivas till Konungens befallningshavande senast den dag, då, frånsett vad nedan i denna paragraf stadgas, nyttjanderättshavaren är skyldig avträda marken. Varder nyttjanderättshavaren inom sex månader före sagda dag av jordägaren tillspord, huruvida han vill utöva lösningsrätt, vare dock, vid äventyr av lösningsrättens förlust, skyldig att inom nittio dagar efter det han tillspordes söka förrättning. Vill någon på grund av stadgandet i 1 § tredje stycket utöva lösningsrätt, göre ansökan om förrättning inom nittio dagar från den dag, nyttjanderätten upphörde.

Ansökan om förrättning skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande fastigheten.

Har nyttjanderättshavare sökt förrättning, må han icke mot sitt bestridande förpliktas att från den mark, lösningsanspråket avser, avflytta tidigare än å den

Kungl. Mai ds proposition nr i 4#.

fardag, som infaller näst efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord. Därest på grund av vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren sitter kvar utöver den dag, då nyttjanderätten upphör, njute jordägaren ersättning med belopp, som, i fall överenskommelse ej träffas, bestämmes vid förrättningen eller, därest så ej kan ske, av skiljemän på sätt i 17 § stadgas.

7 §•

I fråga om förrättning, varom i 6 § sägs, skola bestämmelserna i 2 och 3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än laga skifte, i tilllämpliga delar lända till efterrättelse. Hör mark, om vars inlösen är fråga, till stad eller eljest till samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall vad denna lag innehåller i avseende å lantmätare och förordnande för sådan gälla om mätningsman, som må vara anställd i stadens eller samhällets tjänst, eller ock, där sådan ej finnes, om person, som jämlikt 5 kap. 2 § första stycket i lagen om fastighetsbildning i stad förordnats att tills vidare förrätta avstyckningar i staden eller samhället.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem, med posten avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem till hända minst fjorton dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående dag och ställe för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är belägen, och iuföres i tidning inom orten; skolande kungörelsen tillika innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen, äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rätt, som nyss är sagd, skola innehavare av sådan fordran eller rätt, om de äro kända och inom riket boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat.

8 §.

Konungens befallningshavande göre hos domaren i orten eller, då fråga är om område i stad med magistrat, hos rådhusrätten anmälan om förordnande av lantmätare. Anteckning om förordnandet skall göras i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag under lagtima ting, så ock i inteckningsboken, eller, då fråga är om område i stad, som nyss sagts, i inteckningsprotokollet och i fastighetsboken å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.

9 §.

Vill jordägaren under åberopande av förhållande, som i 3 § första stycket sägs, bestrida nyttjanderättshavarens lösningsanspråk, åligger det honom att vid första sammanträdet under förrättningen antingen visa lagakraftägande utslag, att nyttjanderätten förverkats, eller ock styrka, att talan därom är anhängig; och skall i sistnämnda fall förrättningen vila i avbidan på lagakraftägande utslag.

Rättsägarna äga överenskomma om jämkning av gränserna för det område, som skall lösas.

Förrättningsmännen skola tillse, att området varder sålunda bestämt, att hinder för meddelande av fastställelse å förrättningen ej möter; och äga förrättningsmännen förordna om sådan jämkning av områdets gränser, som härav kan föranledas_.

Vid 'bestämmandet av löseskillingen skall avdrag göras för värdet av förbättring, som i 1 § andra stycket sägs. Nyttjanderättshavaren skall tillgodo-

40 Kungl. Maj ds proposition nr in-

räknas värdet av dylik förbättring å sådan del av det innehavda området, som icke löses, i den mån förbättringen ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet.

Det åligger lantmätaren att avfatta det område, som skall lösas, å karta, upptagande jämte sagda område sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att områdets läge är fullt bestämt, ävensom att upprätta noggrann beskrivning över områdets storlek, läge och gränser; skolande berörda beskrivning intagas i förrättningsprotokollet. Därest karta, som nu sagts, finnes tillgänglig, vare upprättande av särskild karta vid förrättningen ej erforderligt.

10 §.

Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, gälle vad de flesta säga.

Har var sin mening, gälle, om de kunna jämkas till varandra, den mening, som efter jämkning finnes hava. erhållit de flesta rösterna, men i annat fall vad lantmätaren säger.

11 §-

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, vad rättsägare, som är missnöjd med förrättningen, har att enligt 12 § fullgöra för att fullfölja talan mot förrättningen ävensom vad enligt 13 § åligger nyttjanderättshavaren. Avskrift av det vid förrättningen förda protokollet skall vid förrättningens avslutande eller ock å därvid bestämd dag inom trettio dagar efter förrättningen överlämnas till någon i orten boende person, som av rättsägarna utses att den mottaga; skolande avskriften vara hos honom tillgänglig för envar, som åstundar att den granska eller avskriva.

12 §.

År rättsägare missnöjd med förättningen, äge däremot fullfölja talan hos ägodelningsrätten genom besvär, som skola till ägodelningsrätten eller dess ordförande ingivas inom sextio dagar från det förrättningen förklarats avslutad enligt vad i 11 § sägs; och skall i fråga om rättegången vid ägodelningsrätten samt besvär över ägodelningsrättens beslut gälla vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.

Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande, som i 3 § andra stycket sägs, må detsamma ej vidare åberopas till bestridande av nyttjanderättshavarens anspråk.

13 g.

_ Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger honom vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit laga kraft hos överexekutor nedsätta den bestämda löseskillingen. överexekutor äge dock, när skäl därtill är o, medgiva anstånd av högst nittio dagar med nedsättningen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren gravationsbevis rörande fastigheten, beslutet i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga kraft, ävensom karta över området, vid äventyr att det felande varder på nyttjanderättshavarens bekostnad anskaffat av myndighet, som enligt 14 § har att pröva förrättningen.

År i stad med magistrat Konungens befallningshavande eller viss ledamot av magistraten överexekutor, skola de ingivna handlingarna med underrättelse om nedsättningen överlämnas till magistraten för åtgärd, som i 14 § sägs.,

Löseskillingen skall av överexekutor ofördröjligen insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

Kungl. Maj ds proposition nr Ut2.

14 §.

Finnes område, som skall lösas, ej utgöra tomt eller del av tomt eller eljest särskilt avskild fastighet, skall i den ordning nedan sägs prövning äga rum, huruvida fastställelse å områdets avskiljande må meddelas.

Är fråga om område i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall fastställelse meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 5 kap. 6 och 8 §§ i lagen om fastighetsbildning i stad är stadgat. Meddelas fastställelse, skall, såvitt framställning därom gjorts, det avstyckade området åsättas särskilt namn.

Är fråga om annat område än i andra stycket sägs, skall, utan hinder därav att avhandling rörande områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits, fastställelse meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad om jordavsöndring är stadgat. Vid ärendets prövning skall så förfaras, som vore området av jordägaren avsöndrat och, därest till områdets avsöndrande särskilt tillstånd erfordras, sådant vore sökt.

Ej vare den omständigheten hinder för fastställelse, att fastighet, vari oimråde, som skall lösas, ingår, innehaves såsom fideikommiss.

I denna paragraf omförmäld prövning ankommer å landet samt i städer, som lyda under landsrätt, på Konungens befallningshavande, i Stockholm på överståthållarämbetet och i övriga städer på magistraten.

Då beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig, vunnit laga kraft, vare områdets inlösen fullbordad och upphöre det nyttjanderättsavtal, som legat till grund för lösningsrätten. Den myndighet, som meddelat beslutet, göre om detsamma ofördröjligen anmälan till domaren eller i fråga om stad med magistrat till rådhusrätten ävensom, därest myndigheten ej själv är överexekutor, till denne.

Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst eller annan förmån, varom i 7 § sista stycket sägs. Angående inlöst områdes befriande från ansvar för i stamfastighet intecknad gäld är särskilt stadgat.

15 §.

Sedan beslut, som i 14 § avses, vunnit laga kraft, utbetala överexekutor löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den, som därtill är berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 7 § sista stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning. Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse till sammanträdet genom överexekutors försorg minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren och kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, samt, om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle överexekutor den innehavaren tillkommande ersättning inne, till dess Konungen förordnat, huru därmed skall förfaras.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol, åligger överexekutor att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren i orten eller i fråga om område i stad med magistrat hos rådhusrätten samt tillika insända fördelningslängden.

16 §.

a Kostnad för förrättning, som i 6 § avses, för fastställandet av inlöst områdes avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas av nyttjanderättshavaTen.

42 Eungl. Maj:ts proposition nr lbZ.

17 §.

Har jordägaren, under åberopande av förhållande, som i 3 § andra stycket sägs, bestritt nyttjanderättshavarens anspråk att lösa marken, och kommer på grund därav lösningsrätt ej att äga rum, vare jordägaren pliktig att vid nyttjanderättens upphörande övertaga nyttjanderättshavarens byggnader och för dem, därest av nyttjanderättsavtalet annat icke framgår, utgiva full lösen, ävensom ersätta honom värdet av förbättring, som i 1 § andra stycket sägs, i den mån denna ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avseddda ändamålet.

Vill nyttjanderättshavare påkalla tillämpning av vad sålunda stadgats tillställe jordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från den dag, då skyldighet att avträda området för honom inträtt. Kan överenskommelse ej träffas om vad i löseskilling eller såsom ersättning för markförbättring skall utgå, skall frågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet av den tredje, äger dömaren i orten eller, där fastigheten är belägen i stad med magistrat, rådhusrättens ordförande förordna om valet. Den som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äger draga tvisten under rättens prövning, såframt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

18 §.

Är nyttjanderättshavares rätt att bortföra honom tillhöriga byggnader och annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag begränsad till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, och är, då nyttjanderätten upphör, framställning om inlösen av upplåtet område på prövning beroende, men kommer inlösen ej till stånd, skall tiden för bortförandet räknas från den dag, då han skall avträda området eller rätten till inlösen upphört.

19 §.

Avtal om inskränkning i den nyttjanderättshavare enligt denna lag tillkommande lösningsrätt vare utan verkan.

20 §.

Vad i denna lag stadgas, äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle eller som innehaves med tomträtt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1922, vilken dag lagen den 26 mars 1920 (nr 132) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område skall upphöra att gälla; dock skall ärende angående lösningsrätt, i vilket sådant tillkännagivande, varom i 6 § sistnämnda lag sägs, ägt rum före den 1 september 1922, handläggas och prövas enligt äldre lag.

Vad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 (nr 36) om nytt-i janderätt till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående förlängning av arrendeavtal skall ej tillämpas, då på grund av stadgandet i 6 § sista stycket denna lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens utgång kvarsuttit å område, varom i denna lair förmäles.

Kungl. Maj:ts proposition nr l\2.

43 Bilaga B.

Till KONUNGEN.

Genom remiss den 7 september 1920 har Kungl. Maj:t anbefallt jordkommissionen att avgiva utlåtande över en av borgmästaren Carl Lindhagen hos Kungl. Maj:t gjord hemställan om revision av dels lagen den 26 mars 1920 om rätt i

44 Kung!. Maj:ts proposition nr H2.

vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område och dels expropriationslagens stadganden rörande expropriationsrätt för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden.

Sedan vid innevarande års riksdag i tre motioner, nr 82 i första kammaren av hr Lindhagen, nr 124 i andra kammaren av hr Lövgren i Nyborg och nr 212 i andra kammaren av hr Ericsson i Arboga, förslag väckts om vissa ändringar i ovannämnda lag den 26 mars 1920 samt i hr Lindhagens berörda motion jämväl påyrkats ändringar i expropriationslagen, har Kungl. Maj:t, efter därom av riksdagens andra lagutskott gjord framställning, genom skrivelse den 25 februari 1921 anbefallt kommissionen att till utskottet avgiva yttrande över motionerna.

I anledning härav har kommissionen utarbetat bifogade förslag till revision av omförmälda lag den 26 mars 1920, vilket förslag jämte reservationer härmed överlämnas; och får kommissionen beträffande övriga av hr Lindhagen framställda ändringsförslag och yrkanden hänvisa till bifogade avskrift av det till andra lagutskottet avgivna yttrandet.

Stockholm den 28 april 1921.

Underdånigst

På jordkommissionens vägnar:

J. HANSSON.

Seve Ekberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr

4 5

Förslag;

till

Lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

1 §•

Den som med nyttjanderätt innehar annan tillhörig mark samt därå äger boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, vare berättigad att i^den ordning denna lag stadgar tillösa sig marken under förutsättning dels att sådant boningshus fanns å marken uppfört den 1 januari 1921 och dels a,tt minst en fjärdedel av det värde, den mark, som skall lösas, med därå befintliga byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens byggnader. Ändå att avtal om nyttjanderätt icke visas föreligga, skall vad i föregående punkt stadgas äga motsvarande tillämpning, därest marken den 1 januari 1921 sedan mer än fem ar innehafts av annan än jordägaren samt denne ej före nämnda dag för innehavarens skiljande ^från det innehavda området vidtagit åtgärd, som därefter leder till sådan påföljd; och skall å innehavare av sådan mark tillämpas vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare.

Vid uppskattning av värde, som i föregående stycke sägs, skall ej medräknas värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

Avlider nyttjanderättshavare utan att hava utövat honom enligt första stycket tillkommande lösningsrätt och skall enligt nyttjanderättsavtalet nyttjanderätten hava upphört med dödsfallet, vare dock nyttjanderättshavarens make, bröstarvinge eller adoptivbarn berättigad utöva lösningsrätten.

2 §•

Ingår mark, varom i 1 § förmäles, i tomtindelning, skall utöver vad sagda § stadgar, följande gälla.

Lösningsrätt må utövas endast i det fall, att nyttjanderättshavarens boningshus kan, med hänsyn till läget och beskaffenheten av den tomt, varå det uppförts, anses utgöra ett nöjaktigt bebyggande av tomten.

Omfattar nyttjanderätten mer än en tomt, äger lösningsrätt rum endast till den tomt, varå nyttjanderättshavarens boningshus är beläget.

Utgör den av nyttjanderättshavaren innehavda marken blott del av tomt, äger lösningsrätt rum endast för det fall, att tomtdelen utgör mer än hälften av vad jordägaren äger i tomten samt dennes återstående andel i tomten är obebyggd; och skall i ty fall jämväl sistnämnda del lösas.

Är nyttjanderättshavarens boningshus uppfört i tomtgräns, skall lösningsrätten, såframt parterna ej om annat åsämjas, avse den tomt, varå största delen av boningshuset är beläget; och vare nyttjanderättshavaren, därest det för honom skulle medföra oskälig kostnad eller avsevärd olägenhet att flyttta boningshuset

46 Kung!. Maj:ts proposition nr 14S.

helt in på den tomt, som skall lösas, berättigad att hava huset kvar å den del av den andra tomten, vara detsamma uppförts, intill dess byggnaden nedrives eller avbrinner. För det intrång, jordägaren lider av byggnaden, njute han ersättning, såvida han icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen. Sådan ersättning och lösen bestämmas vid förrättning, som i 6 § sägs.

Är beslut fattat om ändring i gällande tomtindelning beträffande det tomtområde, där den tomt, vartill lösningsrätt göres gällande, är belägen, skall förrättning, som i 6 § sägs, vila, intill dess sig visat, huruvida beslutet bliver fastställt.

3 §-

Lösningsrätt äger ej rum, därest nyttjanderätten, då ansökan om utövande av lösningsrätt göres, är förverkad.

Ej heller må lösningsrätt äga rum, därest avståendet av den till lösning ifrågasatta marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet, Kan sådan olägenhet undvikas därigenom, att från lösning undantages viss del av marken, annan än den, varå nyttjanderättshavarens boningshus är beläget, äge lösningsrätt rum till marken i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle medföra olägenhet, som ovan sägs. må hänsyn icke tagas till anordning, som vidtagits i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt.

4 §‘

Har i nyttjanderättsavtal stadgats, att nyttjanderättshavarens byggnader skola mot lösen tillfalla jordägaren, och framgår icke av avtalet, att lösenbeloppet skall understiga bygnadernas fulla värde, vare dylikt stadgande utan verkan, därest nyttjanderättshavaren vill utöva rätt att lösa marken.

Innefattar avtalet, att nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla jordägaren antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger byggnadernas fulla värde, vare det, därest nyttjanderättshavaren vill utöva lösningsrätt, utan annan verkan än att han är pliktig att till jordägaren utgiva, förutom lösen för marken, skälig gottgörelse för avståendet av den förmån, som enligt avtalet sålunda tillkommer jordägaren.

5 §•

Finnes å mark, som skall lösas, jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren pliktig lösa jämväl sådan byggnad.

6 §. _

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om löseskillingen för marken med vad därtill hör skall på ansökan av nyttjanderättshavaren avgöras vid lantmäteriförrättning i den ordning nedan stadgas.

Ansökan om lantmäteriförrättning skall ingivas till Konungens befallningshavande senast den dag, då, frånsett vad nedan i denna § stadgas, nyttjanderättshavaren är skyldig avträda marken. Varder nyttjanderättshavaren inom sex månader före sagda dag av jordägaren tillspord, huruvida han vill utöva lösningsrätt, vare dock, vid äventyr av lösningsrättens förlust, skyldig att inom nittio dagar efter det han tillspordes söka förrättning. Vill någon på grund av stadgandet i 1 § tredje stycket utöva lösningsrätt, göre ansökan om förrättning inom nittio dagar från den dag, nyttjanderätten upphörde.

Ansökan om förrättning skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande fastigheten.

Har nyttjanderättshavare sökt förrättning, må han icke mot sitt bestridande förpliktas att från den mark, lösningsanspråket avser, avflytta tidigare än å den

Kungl. Maj:ts proposition nr l4%.

fardag som infaller näst efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord. Därest på grund av vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren sitter kvar utöver den dag, då nyltjanderätten upphör, njute jordägaren ersättning med belopp, som, i fall överenskommelse ej träffas, bestämmes vid förrättningen eller, därest så ej kan ske, av skiljemän på sätt i 17 § stadgas.

^ 7 §■

I fråga om förrättning, som i 6 § sägs, skola bestämmelserna i 2 och 3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än laga skifte, i tilllämpliga delar lända till efterrättelse. Hör mark, om vars inlösen är fråga, till stad eller eljest till samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall vad denna lag innehåller i avseende å lantmätare och förordnande för sådana gälla om mätningsman, som må vara anställd i stadens eller samhällets tjänst.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med posten avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem till hända minst fjorton dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående dag och ställe för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är belägen, och införes i tidning inom orten; skolande kungörelsen tillika innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen, äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt 11 kap. 2 .§ jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rätt, som nyss är sagd, skola innehavare av sådan fordran eller rätt, om de äro kända och inom riket boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat.

8 §.

Konungens befallningshavande göre hos domaren i orten eller, då fråga är om område i stad, som ej lyder under landsrätt, hos rådhusrätten anmälan om förordnande av lantmätare. Anteckning om förordnandet skall göras i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag under lagtima ting, så ock i inteckningsboken, eller, då fråga är om område i stad, som ej lyder under landsrätt, i inteckningsprotokollet och i fastighetsboken å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.

9 §•

Vill jordägaren under åberopande av förhållande, som i 3 § första stycket sägs, bestrida nyttjanderättshavarens lösningsanspråk, åligger det honom att vid första sammanträdet under förrättningen antingen visa lagakraftägande utslag, att nyttjanderätten förverkats, eller ock styrka, att talan därom är anhängig; och skall i sistnämnda fall förrättningen vila i avbidan på lagakraftägande utslag.

Rättsägarna äga överenskomma om jämkning av gränserna för det område, som skall lösas.

Förrättningsmännen skola tillse, att området varder sålunda bestämt, att hinder för meddelande av fastställelse å förrättningen ej möter; och äga förrättningsmännen förordna om sådan jämkning av områdets gränser, som härav kan föranledas.

Vid bestämmandet av löseskillingen skall avdrag göras för värdet av förbättring, som i 1 § andra stycket sägs. Nyttjanderättshavaren skall tillgodoräknas värdet av dylik förbättring å sådan del av det innehavda området, som'

48 Kung!,. Maj:ts proposition nr l4Z.

icke löses, i den mån förbättringen ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet.

Det åligger lantmätaren att avfatta det område, som skall lösas, å karta, upptagande jämte sagda område sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att områdets läge är fullt bestämt, ävensom att upprätta noggrann beskrivning över områdets storlek, läge och gränser, skolande berörda beskrivning intagas i förrättningsprotokollet. Därest karta, som nu sagts, finnes tillgänglig, vare upprättande av särskild karta för förrättningen ej erforderligt.

10 §.

Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, gälle vad de flesta säga.

Har var sin mening, gälle, om de kunna jämkas till varandra, den mening som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men i annat fall vad lantmätaren säger.

11 §■

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, vad rättsägare, som är missnöjd med förrättningen, har att enligt 12 § fullgöra för att fullfölja talan mot densamma ävensom vad enligt 13 § åligger nyttjanderättshavaren. Avskrift av det vid förrättningen förda protokollet skall vid förrättningens avslutande eller ock å därvid bestämd dag inom trettio dagar efter förrättningen överlämnas till någon i orten boende person, som av rättsägarna utses att den mottaga; skolande avskriften vara hos honom tillgänglig för envar, som åstundar att den granska eller avskriva.

12 §.

År rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja talan hos ägodelningsrätten genom besvär, som skola till ägodelningsrätten eller dess ordförande ingivas inom sextio dagar från det förrättningen förklarats avslutad enligt vad i 11 § sägs; och skall i fråga om rättegången vid ägodelningsrätten samt besvär över ägodelningsrättens beslut gälla vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.

Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande, som i 3 § andra stycket sägs, må densamma ej vidare åberopas till bestridande alv nyttjanderättshavarens anspråk.

13 §.

_ Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger honom vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit laga kraft hos överexekutor nedsätta den bestämda löseskillingen. Överexekutor äge dock, när skäl därtill äro, medgiva anstånd av högst nittio dagar med nedsättningen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren gravationsbevis rörande fastigheten, beslutet i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga kraft, ävensom karta över området, vid äventyr, att det felande varder på nyttjanderättshavarens bekostnad anskaffat av myndighet, som enligt 14 § bar att pröva förrättningen.

År i stad, som ej lyder under landsrätt, Konungens befallningshavande eller viss ledamot av magistraten överexekutor, skola de ingivna handlingarna med underrättelse om nedsättningen överlämnas till magistraten för åtgärd, som i 14 § sägs.

Löseskillingen skall av överexekutor ofördröjligen insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

Kungl. Maj:ts proposition nr llf2.

14 §.

Finnes område, som skall lösas, ej utgöra tomt eller del av tomt eller eljest särskilt avskild fastighet, skall i den ordning nedan sägs prövning äga rum, huruvida fastställelse å områdets avskiljande må meddelas.

Är fråga om område i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall fastställelse meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 5 kap. 6 och 8 §§ i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad är stadgat. Meddelas fastställelse, skall, såvitt framställning därom gjorts, det avstyckade området åsättas särskilt namn.

Är fråga om annat område än i andra stycket sägs, skall, utan hinder därav att avhandling rörande områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits, fastställelse meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad om jordavsöndring är stadgat. Vid ärendets prövning skall så förfaras som vore området av jordägaren avsöndrat och, därest till områdets avsöndrande särskilt tillstånd skolat erfordras, sådant vore sökt.

Ej må det utgöra hinder för fastställelse, att den fastighet, vari område, som' skall lösas, ingår, innehaves såsom fideikommiss.

I denna § omförmäld prövning ankommer å landet samt i städer, som lyda under landsrätt, på Konungens befallningshavande, i Stockholm på ÖVerståthållarämbetet och i övriga städer på magistraten.

Då beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig, vunnit laga kraft, vare områdets inlösen fullbordad och upphöre det nyttjanderättsavtal, som legat till grund för lösningsrätten. Den myndighet, som meddelat beslutet, göre om detsamma ofördröjligen anmälan till domaren eller i fråga om stad, som ej lyder under landsrätt, till rådhusrätten ävensom, därest myndigheten ej själv är överexekutor, till denne.

Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst eller annan förmån, varom i 7 § sista stycket sägs. Angående inlöst områdes befriande från ansvar för i stamfastighet intecknad gäld är särskilt stadgat.

15 §.

Sedan beslut, som i 14 § avses, vunnit laga kraft, utbetala överexekutor löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den, som därtill är berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 7 § sista stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskillingen för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning. Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse till sammanträdet genom överexekutors försorg minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren och kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, samt, om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle överexekutor den innehavaren tillkommande ersättning inne, till dess Konungen förordnat, huru därmed skall förfaras.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol, åligger överexekutor att därom, sedan fördelningen blivit godkänd éller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren eller i fråga om område i stad, som ej lyder under landsrätt, hos rådhusrätten samt tillika insända fördelningslängden.

16 §.

Kostnad för förrättning, som i 6 § avses för fastställandet av inlöst områdes avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas av nyttjanderättshavaren.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 118 Käft. (Nr 142.)

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2.

17 §.

Har jordägaren, under åberopande av förhållande, som i 3 § andra stycket sägs, bestritt nyttjanderättshavarens anspråk att lösa marken, och kommer på grund därav lösningsrätt ej att äga rum, vare jordägaren pliktig att vid nyttjanderättens upphörande övertaga nyttjanderättshavarens byggnader och för dem, därest av nyttjanderättsavtalet annat icke framgår, utgiva full lösen, ävensom ersätta honom värdet av förbättring, som i 1 § andra stycket sägs, i den mån denna ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet.

Vill nyttjanderättshavare påkalla tillämpning av vad sålunda stadgats, tillställe jordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från den dag, då skyldighet att avträda området för honom inträtt. Kan överenskommelse ej träffas om vad i löseskilling eller såsom ersättning för markförbättring skall utgå, skall frågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedda tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av den tredje, äger domaren i orten förordna om valet. Den som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äger draga tvisten under rättens prövning, såframt han instämmer i sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

18 §.

Är nyttjanderättshavares rätt att bortföra honom tillhöriga byggnader och annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag begränsad till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, och är, då nyttjanderätten upphör, framställning om inlösen av upplåtet område på prövning beroende, men kommer inlösen ej till stånd, skall tiden för bortförandet räknas från den dag, då han skall avträda området eller rätten till inlösen upphört.

19 §•

Avtal om inskränkning i den nyttjanderättshavare enligt denna lag tillkommande lösningsrätt vare utan verkan.

20 §.

Yad i denna lag stadgas, äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör kronan eller som innehaves med tomträtt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1921, vilken dag lagen den 26 mars 1920 (n:r 132) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område skall upphöra, dock att ärende angående lösningsrätt, i vilket sådant tillkännagivande, varom i 6 § sistnämnda lag sägs, ägt rum före den 1 september 1921, skall handläggas och prövas enligt äldre lag.

Vad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna stadgas angående förlängning av arrendeavtal skall ej tillämpas, då på grund av stadgandet i 6 § sista stycket denna lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens utgång kvarsuttit å område, varom i denna lag förmäles.

Kungl. Maj:ts proposition nr Ut2.

f)l

Allmän motivering.

I en den 4 september 1920 till Kung!. Maj :t ingiven skrivelse bär borgmästaren Carl Lindhagen hemställt, att Kungl. Maj :t måtte för 1921 års riksdag framlägga förslag till revision av dels gällande expropriationslag i vad densamma innefattar bestämmelser rörande den i lagens 1 § under 7 omförmälda expropriation för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning, och dels lagen den 26 mars 1920 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (här nedan benämnd friköpningslagen). Därefter har hr Lindhagen i en den 10 september 1920 till Kungl. Maj:t ingiven skrift meddelat några kompletterande uppgifter. Såsom skäl för sagda hemställan har hr Lindhagen anfört huvudsakligen följande.

Expropriationslagens berörda stadgande hade, ehuru ivrigt eftersträvat i orterna,_ ännu icke kommit att tillämpas. Anledningarna härtill vore många. Då rätt till expropriation icke kunde meddelas annan än kommun eller municipalsamhälle., inom vars område den mark, expropriationen skulle avse, vore belägen, hade följden blivit, att det mött svårigheter att åstadkomma beslut om sökande av expropriationsrätt. I ett samhälle vore många eller kanske de flesta ej intresserade av saken och motsatte sig därför att bidraga till infriande av de andras önskemål, då detta kunde föranleda ekonomiska förpliktelser för samhället. Ävenledes uppstode stor tvekan i följd av ovissheten om en expropriationsnämnds värdering, vilken antoges lätt kunna bliva alldeles för betungande först för samhället och sedan för tomtinnehavarna. Vidare mötte vanskligheter beträffande anskaffandet av lån på rimliga villkor för bekostande av expropriationen genom samhället och därefter för tomternas överlåtelse eller upplåtelse till husägarna. Någon lånefond funnes icke upprättad såsom skett för många andra ändamål. Där kommunalförvaltningen helst skulle vilja framdeles frigöra sig från lånet genom tomternas försäljning till vederbörande, hade ock en viss betänksamhet yppats därav att, såsom i fisklägen, många tomter besuttes av fattiga änkor, som ansåges ej hava råd att erlägga någon köpeskilling för dem.

Beträffande friköpningslagen hade en ofantlig missräkning uppkommit i följd av lagens bestämmelse, att friköpning finge äga rum först vid upplåtelsetidens. slut. Vidare hade, då lagen såsom villkor för friköpning stadgade en upplåtelsetid av över 20 år, alla de husägare, som hade upplåtelse på 20 år och därunder, icke kommit att omfattas av lagen. Sistnämnda upplåtelser vore endast formellt begränsade till viss tid i sänder; i regeln hade de omfattat många årtionden, ja generationer för en och samma släkt. Det vore en brutalitet av lagen att utesluta dessa husägare från rätten till friköpning av deras tomter. Det vore svårt att förstå, varför enligt expropriationslagen tomter skulle få exproprieras oavsett upplåtelsetidens längd och utan avvaktan på dess utgång, men enligt friköpningslagen en så stor hänsyn skulle fästas just vid dessa omständigheter. Det förhållande som borde behjärtas vore, att en person och hans familj på platsen skaffat sig ett hem och för ändamålet tillåtits och själv kunnat därå uppföra byggnader. Om de sedan suttit i detta hem några dagar eller längre tid, vore ingen konstitutiv skiljaktighet. Att berövas sitt hem och det väsentliga värdet av sina byggnader vore en lika brutal framfart av livet i bägge fallen. Detta vore tydligen expropriationslagens mening. Samma humanitet borde genomströmma friköpningslagen.

En brist hos friköpningslagen läge även däruti, att den icke ägde tillämpning inom tomtindelade områden eller områden, för vilka stadsplan antagits. De förhoppningar att få friköpa vid upplåtelsetidens slut, som lagen skänkte lägenhets-

Hemställari av hr Lindhagen i september 1920.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 1 Jh2.

ägaren, ginge om intet, därest tomtindelning genomfördes eller stadsplan antoges för det område, inom vilket lägenheten vore belägen.

Motion av I en inom första kammaren vid 1921 års riksdag väckt motion, nr 82, har hr hr Lind- Lindhagen närmare angivit de olika hänseenden, i vilka expropriationslagen, så- 1921 års vilt den rör ifrågavarande slag av expropriation, samt friköpningslagen skulle riksdag, vara i behov av revision.

1918 års fri- Rätt för lägenhetsinnehavare med egna hus å annans mark att friköpa den av döpning slag. ]lonom innehavda marken infördes som bekant genom »lag den 28 juni 1918 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område». Ganska kort tid efter denna lags ikraftträdande visade det sig, att de stora förväntningar, med vilka lagen mottagits, blivit grusade. Anledningarna härtill voro huvudsakligen två, nämligen dels att friköpningsrätten begränsats till att omfatta allenast lägenheter som för det närvarande voro. upplåtna på viss tid, överstigande 20 år, eller på listid, och dels att markägaren i lagen tillerkänts en ovillkorlig rätt att, därest nyttjanderättshavaren begärde att få friköpa den upplåtna marken, i stället få tillösa sig nyttjanderättshavarens byggnader.

Kommissio- Dessa bristfälligheter hos friköpningslagen gav kommissionen anledning att nens förslag utarbeta och i mars 1919 till Kungl. Maj :t avgiva förslag till revision av lagen.

70/qT» Enligt förslaget skulle rätt till friköpning äga rum dels vid upplåtelser på livsrevision av tid, dels vid upplåtelser på viss tid. när det upplåtna markområdet i mer än 20 friköpnings- år innehafts av annan än jordägaren, och dels — för den händelse upplåtelse för lagen. viss tid eller livstid icke visades föreligga •— därest markområdet den 1 januari 1919 i mer än 20 år innehafts av annan än jordägaren. Jordägarens befogenhet att omintetgöra nyttjanderättshavarens anspråk att få friköpa marken medelst yrkande att i stället få tillösa sig nyttjanderättshavarens byggnader skulle inskränkas till de fall, då en friköpning av marken kunde antagas medföra olägenhet för huvudfastigheten. Kommissionen föreslog därjämte ändringar i ett par andra hänseenden.

Ny friköp- I anledning av kommissionens nämnda förslag framlade Kungl. Maj :t vid ning slag ut- 1919 års riksdag förslag till reviderad friköpningslag, i vilket förslag upptagits fardad 19M ^ ay k-ommissionen föreslagna ändringarna med det undantag, att upplåtelseavtal på viss tid skulle, för att berättiga till friköpning, vara slutet på över 20 år. Förslaget blev icke antaget av 1919 års riksdag. Det framlades ånyo vid 1920 års riksdag och blev då godkänt, varefter Kungl. Maj:t den 26 mars 1920 utfärdade den nu gällande friköpningslagen, som trädde i kraft den 1 september samma år.

Kungl. Majrts berörda frånträdande av kommissionens förslag synes närmast hava föranletts av erinringar, som vid förslagets behandling i lagrådet framställdes av tre ledamöter därstädes. Det anfördes därvid av två ledamöter följande: »Att låta lösningsrätt inträda, då på grund av flera upplåtelser på kort tid ett område innehafts av annan än ägaren under mer än tjugu år, synes betänkligt av skäl, som egnahemssakkunpiga anfört.» En tredje ledamot yttrade, att det kunde med skäl betvivlas, att en utvidgning av lösningsrätten i den omfattning kommissionen föreslagit skulle få någon större socialpolitisk betydelse, samt att i de fall, då avtal om upplåtelse på viss kort tid förekommer, åbyggnaderna nog i regel tillhörde jordägaren.

De av egnahemssakkunniga åberopade skälen, vartill de två lagrådsledamöterna hänvisade, återgåvos i Kungl. Maj:ts proposition nT 172 till 1918 års riksdag sålunda: »De sakkunniga hade sålunda ansett sig böra föreslå en upplåtelsetid, överstigande tjugu år, såsom den kortaste för att berättiga lägenhetsinnehavare

Kuncjl. May.ts proposition nr lh2. 5;S

till inlösen av jorden. En längre upplåtelsetid än den av de sakkunniga föreslagna kunde icke fordras, utan att ett stort antal lägenheter på ofri grund skulle uteslutas. Å andra sidan voro en kortare tid än den föreslagna icke tillrådlig, dels därför att upplåtelser på kortare tid måste betraktas såsom alltför tillfälliga för att berättiga innehavaren att inlösa jorden, dels därför att på sådan tid upplåtna lägenheter i regel läge i alltför omedelbar förening med huvudgården för att icke ett särskiljande med full äganderätt skulle kunna medföra, avsevärda olägenheter för densamma, ett förhållande, som icke i närmelsevis så hög grad gällde beträffande de på längre tid eller livstid upplåtna. Vidare torde de fall, i vilka åbyggnader vid kortare upplåtelsetid uppförts på ofri grund, höra till undantagen och antalet dylika lägenheter sålunda vara alltför obetydligt för att hänsyn behövde tagas till dem. Maximitiden för arrendeupplåtelser vore därjämte i allmänhet tjugu år. Det vore ju ingalunda sällsynt, att till en lägenhetsinnehavare på verkligt arrende utlämnades jord, gränsande intill hans lägenhet, och givetvis skulle det vara olämpligt, om dylik jord, som icke kunde räknas tillhöra lägenheten i egentlig mening, skulle kunna bliva föremål för inlösen, vilket kunde bliva fallet, om inlösningsrätten finge tillämpas vid tjuguårsupplåtelser.»

Otvivelaktigt har 1920 års friköpningslag skapat möjlighet för ett betydande antal nyttjanderättshavare med egna hus att få friköpa av dem innehavd mark och därmed bereda nödig trygghet åt sina hem. Lagens största förtjänst torde ligga däruti, att den slopat den i 1918 års lag intagna bestämmelsen om jordägarens ovillkorliga rätt att få tillösa sig nyttjanderättshavarens byggnader. Emellertid kan icke heller 1920 års lag anses på ett nöjaktigt sätt tillgodose de socialpolitiska önskemål, som genom denna lagstiftning skulle vinna beaktande. Enskilda ledamöter av kommissionen hava vid besök å orter, där lagen kunnat tänkas skola vinna tillämpning i någon större omfattning, erfarit, att högst få nyttjanderättshavare därstädes, ehuru de och anförvanter till dem i mycket lång tid innehaft sina lägenheter, kunna begagna sig av den friköpningsrätt, som man genom denna lagstiftning avsett att införa. Orsaken därtill är, att lagen fordrar upplåtelseavtal för en tid av över 20 år, under det att mångenstädes de nu gällande kontrakten angående markupplåtelsen äro på jämnt 20 år eller därunder, och detta även för sådana fall att lägenheten innehafts av nyttjanderättshavaren och hans anförvanter i flera generationer. Likaledes har det, i de fall då friköpningsrätt enligt lagen föreligger, försports stor besvikelse däröver, att denna rätt icke får utövas förrän vid upplåtelsetidens slut. Man har funnit det meningslöst, att en lagligen fastslagen friköpningsrätt icke skall få utövas förrän om kanske 20 eller 30 ja 40 år och således i många fall eventuellt icke alls kunna åtnjutas av de nuvarande nyttjanderättshavarna. Särskilt beträffande livstidsupplåtelserna har man funnit det egendomligt, att friköpning icke alls tillerkänts den som är innehavare av upplåtelsen. En annan egendomlighet hos friköpningslagen förefinnes däruti, att den beträffande lägenhet, som den 1 januari 1919 i mer än 20 år varit skild från jordägarens innehav, medger friköpning för deri händelse upplåtelseavtal icke finns, men vägrar sådan, därest upplåtelseavtal för viss tid finns, men detta endast är på jämnt 20 år eller därunder, och det även för det fall att närmast föregående upplåtelseavtal gällt för tid över 20 år. Man torde således vara berättigad påstå, att en viss prineiplöshet behärskar friköpningslagens regler rörande villkoren för inträdandet av rätt till friköpning.

För bedömande av frågan, huruvida friköpningslagen i sin nu gällande avfattning utesluter ett större antal lägenhetsinnehavare från åtnjutande av den rätt till friköpning, som med ifrågavarande lagstiftning åsyftas, är det givetvis av betydelse att äga kännedom om de faktiska upplåtelseformer, som förekomma beträffande dessa lägenheter. Då denna lagstiftningsfråga var föremål för be-

Allmänt omdöme om 1920 års lag.

Statistik angående lägenheter med egna hus å ofri grund och

54 Kungl. Maids proposition nr H2.

slutled- handling vid 1919 års riksdag, uttalades också inom lagutskottet den åsikten, att statistiken man borde genom länsvis gjorda undersökningar försöka skaffa sig en klar uppm' fattning om ifrågavarande jordupplåtelser, innan man ginge till en revision av lagen. Kommissionen har för den skull sökt åvägabringa en statistik rörande dessa jordupplåtelser, för vilken härmed redogörelse skall lämnas.

Under hösten 1920 utsände kommissionen till kommunalnämnder, municipalnämnder och magistrater blanketter, med anhållan att i blanketterna måtte antecknas samtliga inom kommunen, municipalsamhället eller staden befintliga lägenheter, vars innehavare ägde hus å lägenheten men arrenderade marken; dock skulle dylika lägenheter å kronohemman, kronoparker och vissa boställen icke redovisas i blanketterna. I blanketterna funnos kolumner för anteckning av vissa särskilt angivna uppgifter rörande varje lägenhet. Sålunda skulle uppgift lämnas, huruvida upplåtelseavtal förelåge, samt, däTest så vore förhållandet, om upplåtelsetidens längd. Vidare skulle uppgift meddelas rörande dels den sammanlagda tid, lägenhet innehafts av annan än jordägaren, dels värdet av lägenhetsinnehavarens byggnader och värdet av den upplåtna marken, och dels huruvida upplåtelseavtalet stadgade skyldighet för lägenhetsinnehavaren att vid upplåtelsetidens slut avstå sina byggnader till jordägaren. Från samtliga kommuner, med undantag av 247 lantkommuner och 5 städer, hava uppgifter inkommit.. I uppgifterna från 148 lantkommuner hava uppenbarligen icke redovisats samtliga inom resp. kommuner befintliga lägenheter, varom uppgift bort lämnas.

Det sålunda anskaffade materialet har bearbetats inom kommissionen och hava därvid uppgjorts de vid detta utlåtande fogade tabellerna. Givetvis kan den sålunda uppgjorda statistiken, på grund av vad nyss anförts rörande det inkomna materialet, icke vara i det hänseendet fullständig, att den skulle omfatta samtliga lägenheter av det slag, varom det varit fråga att genom blanketternas ifyllande erhålla upplysning. Statistiken torde det oaktat vara till fyllest för belysning av de förhållanden, varom det ansetts nödigt att vinna kännedom; och man har genom densamma erhållit mera fasta utgångspunkter än som förut stått lagstiftaren till buds för bedömande av frågan, vilka lägenhetsinnehavare böra komma i åtnjutande av friköpningsrätt. Kommissionen skall här nedan lämna en kortfattad redogörelse för de faktiska förhållanden, som kunna utläsas ur de uppgjorda tabellerna.

Statistiken omfattar inalles 40,867 lägenheter, därav 36,923 i lantkommuner och 3,944 i stadskommuner. I tabellerna 1 och 12 hava dessa lägenheter uppdelats med hänsyn till den upplåtelsetid, som för närvarande gäller för var och en av dem. I fråga om 5,076 i blanketterna redovisade lägenheter, därav 4,636 i lantkommuner och 440 i stadskommuner, har uppgift i nämnda hänseende ej lämnats. Huruledes övriga 35,791 lägenheter för närvarande äro upplåtna lämna tabellerna besked. En sammanställning, upptagande upplåtelser på viss tid till och med 20 år, på viss tid över 20 år, på lägenhetsinnehavarens livstid och på obe-

stämd tid, får följande utseende:

Lägenheter nu upplåtna på viss tid till och med 20 år.......3,502

» » » » » över 20 år...........11,072

» » » » lägenhetsinnehavarens livstid.......5,709

» » » » obestämd tid..............15,508

Summa 35,791

Av redovisade 35,791 lägenheter äro således 3,502 eller ungefär 10 % nu upplåtna på 20 år eller kortare tid och följaktligen icke föremål för friköpning enligt gällande lag. Det ojämförligt största antalet sådana lägenheter förekomma i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Gävleborgs län. Såsom av specialtabellerna 2—5 och 13—16

Kungl. May.ts proposition nr 1 Jt,i.

framgår har ett synnerligen stort flertal av dessa 3,502 lägenheter varit ur jordägarnas besittning i över 20 år.

Rörande de i sammanställningen upptagna dels 11,072 lägenheterna, upplåtna på viss tid över 20 år och dels 5,709 lägenheterna, upplåtna på lägenlietsinnehavarens livstid, torde otvivelaktigt friköpningsrätt föreligga vid upplåtelsetidens utgång.

Anmärkningsvärt är, att det om icke mindre än 15,508 lägenheter uppgivits, att de innehavas på obestämd tid. Ganska antagligt torde vara, att denna siffra

1 sig innesluter ett mycket stort antal lägenheter, om vilka det måste antagas, att de på grund av muntlig överenskommelse äro upplåtna för ett år i sänder. I fråga om nästan alla dessa lägenheter har visserligen meddelats, att upplåtelseavtal icke föreligger, men därmed torde i flertalet fall hava åsyftats säga, att skriftligt kontrakt angående deras utarrendering icke finnes upprättat mellan jordägarna och nyttjanderättshavarna. Troligt torde ock vara, att i dylika fall parterna genom att muntligen överenskomma om visst årligt arrende tillika menat, att lägenheten skulle upplåtas för ett år i sänder. I fråga om sådana lägenheter skulle alltså föreligga upplåtelse för viss tid, d. v. s. ett år, och rätt till friköpning av dem icke tillkomma nyttjanderättshavarna.

Beträffande dem av berörda 15,508 lägenheter, som kunna vara att hänföra till jordbrukslägenhetex, är dessutom följande att märka. Jämlikt stadgandet i

2 kap. 2 § av 1907 års nyttjanderättslag skall, därest upplåtelsetiden för dessa lägenheter är mellan kontrahenterna obestämd, lägenheterna anses upplåtna på fem år. Huruvida i sådant fall friköpningsrätt för arrendatorn föreligger, framgår icke med full tydlighet av friköpningslagens bestämmelser. En tolkning efter ordalagen av berörda bestämmelser synes närmast leda till ett förnekande av friköpningsrätt. En tolkning i enlighet med lagens grund och syftemål synes däremot böra leda till motsatt resultat. Beträffande ett mycket stort antal lägenheter föreligger alltså ovisshet, huruvida gällande lag tillägger deras innehavare friköpningsrätt.

I specialtabellerna 2—11 och 13—22 angives, huru länge de i varje tabell upptagna lägenheterna varit ur jordägarens besittning. Icke så få lägenheter hava blivit för första gången upplåtna under de två sista decennierna. Ett överväldigande flertal hava dock varit upplåtna i över 20 år. Beträffande det synnerligen stora antal lägenheter, angående vilka det är obekant huru länge de inalles varit upplåtna, torde det såsom sannolikt kunna antagas, att jämväl de varit ur jordägarens besittning en mycket lång tidrymd. Denna slutsats gäller även de lägenheter, som redovisats såsom numera upplåtna på endast 20 år eller kortare tid.

Enligt vad de inkomna uppgifterna giva vid handen synes det vara ganska vanligt, att lägenheter, som förut varit upplåtna på lång tid, 40—50 år, numera antingen äro upplåtna genom kontrakt för kort tid, 1—20 år, eller också innehavas utan kontrakt år från år. Det sistnämnda torde särskilt vara förhållandet med ett stort antal av de lägenheter, som redovisats såsom upplåtna på obestämd tid.

Såsom här ovan anmärkts avsågs vid uppgifternas insamlande att vinna kännedom jämväl därom, i vilken omfattning gällande upplåtelseavtal stadgade skyldighet för lägenhetsinnehavaren att vid upplåtelsetidens slut avstå sina byggnader till jordägaren. Beträffande 865 lägenheter har det meddelats, att sådan skyldighet föreligger. För 431 av dem har tillagts, att avståendet skall äga rum mot lösen.

Den åvägabragta statistiken visar, att friköpningslagen från rätt till friköpning fortfarande utestänger ett mycket stort antal lägenhetsinnehavare. Otvivelaktigt skulle ett godkännande i hela dess vidd av det förslag, kommissionen framlade i mars 1919, i betydligt större utsträckning hava tillgodosett det socialpoli-

5(5

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Kommis-

sionens

ändrings-

förslag'.

tiska önskemål, varom här är fråga, nämligen åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden för alla lägenhetsinnehavare med egna hus på annans grund. Det insamlade statistiska materialet har ådagalagt, att de skäl, som på sin tid anfördes mot ett utsträckande av friköpningsrätten till den omfattning kommissionen i mars 1919 föreslog och vilka skäl här ovan refererats, voro grundade på antaganden, som icke vunnit bekräftelse i de insamlade uppgifterna.

Upplåtelserna på 20 år och kortare tid kunna icke anses såsom tillfälliga i den mening, egnahemssakkunniga tänkt sig. Det har nämligen visat sig, såsom redan förut framhållits, att det är synnerligen vanligt, att upplåtelser på lång tid, 40 •—50 år, vid kontraktstidens utgång övergå i upplåtelser antingen på kort tid, 1—20 år, eller på obestämd tid. Dessa lägenheter kunna således endast ur formellt juridisk synpunkt anses såsom korttidsupplåtelser; i verkligheten hava de en mycket lång tid, ganska ofta i många generationer eller, såsom det understundom yttras i de inkomna uppgifterna, »alltid» eller »över 100 år», innehafts av annan än jordägaren. Det synes kommissionen förty sakna fog att beteckna alla dessa nu för kort tid slutna upplåtelseavtal såsom alltför tillfälliga för att berättiga lägenhetsinnehavarna att inlösa marken.

Ej heller synes fog finnas för antagandet, att just de lägenheter, som för närvarande äro upplåtna på kort tid, skulle vara belägna i så omedelbar förening med sina resp. huvudfastigheter, att deras friköpande skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheterna. Det största flertalet av dessa lägenheter hava nämligen, såsom ovan framhållits, tidigare varit upplåtna på lång tid. vadan man av upplåtelsetidens nuvarande längd icke synes kunna härleda något stöd för egnahemssakkunnigas berörda antagande. För övrigt torde den inverkan, som ett upplåtet markområdes större eller mindre närbelägenhet till huvudfastigheten bör hava i friköpningsfrågan, vara fullt nöjaktigt beaktad genom lagens stadgande, att jordägaren har möjlighet förhindra friköpning av område, vars skiljande från hans fastighet skulle för denna medföra avsevärd olägenhet.

Vidare hade egnahemssakkunniga uttalat, att de fall, i vilka åbyggnader vid kortare upplåtelsetid uppförts på ofri grund, torde höra till undantagen och att antalet dylika lägenheter sålunda skulle vara alltför obetydligt för att hänsyn behövde tagas till dem. Även i denna punkt synas de sakkunniga icke hava beaktat, att de allra flesta nuvarande korttidsupplåtelser hänföra sig till lägenheter, som vid tiden för deras bebyggande voro upplåtna genom kontrakt på lång tid, merendels 49 eller 50 år. Ej heller på lägenheter, som i senare tid bebyggts, torde berörda antagande äga tillämpning. Av de inkomna uppgifterna framgår nämligen, att det icke är ovanligt, att dylika upplåtits allenast för kort tid.

Slutligen hade egnahemssakkunniga anfört, att jord, som lägenhetsinnehavare arrenderade för jordbruksändamål, i allmänhet vore upplåten på 20 år och att det skulle vara olämpligt, om dylik jord, som icke kunde räknas tillhöra lägenheten i egentlig mening, skulle kunna bliva föremål för inlösen. Av de inkomna uppgifterna, som enligt de utsända blanketterna jämväl skulle innehålla meddelande om lägenheternas areal, synes visserligen framgå, att till åtskilliga lägenheter hör någon jordbruksjord. Det överväldigande flertalet lägenheter består dock endast av tomtplats och nödigt område för trädgård eller potatisland. Genom lagens stadgande om visst värdeförhållande mellan å ena sidan lägenhetsinnehavarens åbyggnader och å andra sidan hela det upplåtna markområdet jämte samtliga därå befintliga byggnader torde vara nöjaktigt sörjt för, att friköpningsrätt ej äger rum till jordbruksjord av alltför stort omfång.

Vad i det föregående anförts torde hava ådagalagt, att friköpningslagen. därest den skall kunna anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose de syftemål, vilka föranlett lagens tillkomst, är i behov av revision i två mera väsentliga punkter. Dels har utredningen visat, att lagen på ett mindre lyckligt sätt uppdragit grän-

Kung!. Maj:ts proposition nr

:>7

ser beträffande de nytt.janderättshavare, som kunna tillgodogöra sig friköpningsrätten, och dels kan det icke förnekas, att denna rätt, även då den faktiskt enligt lagen föreligger, dock för ett mycket stort antal nytt.janderättshavare måste te sig tämligen illusorisk, eftersom det är mycket ovisst, huruvida de själva kunna komma i tillfälle att begagna sig av rätten.

Vidare har kommissionen funnit, att rätten till friköpning bör utvidgas jämväl i ett par andra hänseenden, nämligen dels på det sätt att även mark, som ingår i tomtindelning, och mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, må kunna lösas, och dels sålunda att föreskrift om byggnaders hemfallande till jordägaren icke skall utgöra hinder för nyttjanderättshavaren att utöva lösningsriitt.

De sålunda i korthet anmärkta huvudpunkter, beträffande vilka friköpslagen enligt kommissionens åsikt bör underkastas revision, komma i den ordning, de ovan angivits, att här nedan något utförligare behandlas.

Det i gällande lag såsom förutsättning för rätt till friköpning uppställda lera- ('traktstid°^j vet, att marken skall vara till nyttjanderättshavaren upplåten genom kontrakt på villkor för mer än 20 års tid, har, såsom ovan framhållits, utestängt ett synnerligen stort lösningsrätt. antal lägenhetsinnehavare från åtnjutande av friköpningsrätt. Att de skäl, som egnahemssakkunniga på sin tid anförde för lämpligheten av att uppdraga denna gräns, numera icke kunna tillmätas avgörande betydelse, har påvisats genom den statistiska utredning, för vilken i det föregående redogjorts. Att draga gränsen något längre ned och exempelvis såsom villkor för friköpningsrätt kräva upplåtelseavtal på 20, 15 eller 10 år kan kommissionen ej heller förorda. Varje gräns, som tager hänsyn till längden endast av det sista upplåtelseavtalet, får nämligen en prägel av godtycklighet över sig. Det må blott erinras om vad här förut anförts, nämligen att ett mycket stort antal lägenhetsinnehavare arrendera mark, som synnerligen länge varit ur jordägarens besittning, men numera av dem innehaves på grund av kontrakt på kort tid, ända ned till ett år.

Skall någon begränsning med hänsyn till upplåtelsetidens varaktighet göras, anser kommissionen under alla omständigheter, att hela den tid, lägenheten varit ur jordägarens besittning, bör tagas med i beräkningen. I sitt år 1919 avgivna förslag hade kommissionen, såsom förut nämnts, också intagit denna ståndpunkt, i det att kommissionen för lösningsrätts inträdande föreslagit det villkoret, att lägenheten skulle i mer än 20 år hava innehafts av annan än jordägaren. Kommissionen anser sig emellertid nu icke böra förorda uppställande av en så beräknad tjuguårsgräns. Syftemålet med denna lagstiftning är att bereda skydd och trygghet åt de egna hem, som inretts på annans mark. Med detta syftemål torde icke stämma överens att såsom villkor för lösningsrätt uppställa fordran på att lägenheten under viss tid varit ur jordägarens besittning. Det som konstituerar lösningsrätt är själva förefintligheten av eget hem på annans mark. Att därutöver kräva, att marken under viss sammanlagd tidslängd varit till annan upplåten, leder till godtycklighet. Uppställandet av en dylik tidsgräns kan ej heller antagas innebära någon duglig garanti mot missbruk av friköpningsrätten. Den huvudsakliga garantin härutinnan ligger däri, att lagen har tillämpning endast på lägenheter, som vid viss tidpunkt före dess ikraftträdande voro bebyggda med nöjaktigt boningshus, och stadgande härutinnan har förslaget bibehållit. I det fall att upplåtelseavtal icke visas föreligga, måste därjämte såsom ytterligare säkerhet krävas, att lägenheten varit ur jordägarens besittning så lång tid, att det kan antagas, att jordägaren åminstone givit sitt tysta samtycke till brukarens innehav av lägenheten. Kommissionen har härutinnan ansett sig böra föreslå ett tidsmått av fem år.

Att friköpningslagen i synnerlig grad framkallat besvikelse hos den befolk- ^ t ten sisning, till vars fromma den tillkommit, beror utan tvivel bland annat därpå, att Inträde.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

den medgivna lösningsrätten icke får utövas förrän vid den tidpunkt, då gällande nyttjanderättsavtal upphör. För ett mycket stort antal lägenhetsinnehavare, nämligen dem som hava livstidskontrakt och dem vilkas avtal utlöpa först om ett avsevärt antal år, betyder detta uppskov med lösningsrättens inträde ett faktiskt negerande av sådan rätt. Vad lagen ger med ena handen, tager den åter med den andra. Visserligen kvarstår för lägenhetsinnehavaren utsikten, att hans barn skola få njuta till godo den förmån, lagen vill skänka, men han skall tvivelsutan säga sig, att lagstiftaren vid utformandet av de särskilda lagbestämmelserna varit alltför försiktig och njugg. Och jordägaren till gagn kan denna lagstiftarens betänksamhet näppeligen icke vara på annat sätt än att därigenom hos jordägaren väckes och underhålles en förhoppning, att lägenhetsinnehavaren genom någon uraktlåtenhet i fråga om sina kontraktsenliga åligganden skall gå förlustig sin lösningsrätt.

Kommissionen får i denna punkt framhålla, att då riksdagen år 1913 skrev till Kungl. Maj :t och begärde påskyndandet av en lagstiftning till betryggande av ifrågavarande lägenhetsinnehavares ställning, man näppeligen hade tänkt sig annat än att en framdeles beslutad friköpningsrätt skulle kunna göras gällande utan avvaktan på kontraktens utlöpande. I motiveringen till riksdagens skrivelse anfördes nämligen bland annat: »Otvivelaktigt befunne sig lägenhetsinnehavare, som vore ägare till byggnader på ofri grund, i de flesta fall i en synnerligen otrygg ställning. Även om de genom inteckning eller, enligt den nya lagen angående nyttjanderätt till fast egendom, genom skriftlig avhandling kunde trygga sin besittningsrätt till tomten eller lägenheten under upplåtelsetiden, äventyrade de i allt fall att vid nyttjanderättstidens slut nödgas bortflytta sina byggnader eller, för att undgå detta, på vida hårdare villkor än förut söka få upplåtelsen förnyad, därest ej, såsom ofta torde vara fallet, åbyggnaderna vid besittningstidens slut skulle jämlikt upplåtelseavtalet utan lösen tillfalla markägaren. Även under själva besittningstiden kunde vilkoren mången gång vara obilliga och värdet av besittningen förringas genom varjehanda vid densamma fästade villkor eller äventyr.»

I Kungl. Ma-j:ts proposition till 1918 års riksdag angående den då antagna friköpningslagen motiverades ifrågavarande stadgande sålunda, att då det nödläge för lägenhetsinnehavaren, vilket lagstiftningen hade till ändamål att undanröja, icke inträdde förrän vid nyttjanderättens upphörande, torde det knappast vara befogat att låta tvångsrätt före denna tid utövas mot jordägaren.

Gentemot vad sålunda anförts i propositionen kan framhållas, att nödläge för lägenhetsinnehavaren kan föreligga även under löpande kontraktstid, för den händelse han, såsom i berörda riksdagsskrivelse framhållits, är underkastad obilliga villkor och värdet av hans besittning är förringad genom varjehanda vid densamma fästade villkor och äventyr, samt att friköpningslagstiftningen givetvis varit tänkt att bringa skydd och hjälp jämväl åt egna hem, som existera under dylika mindre gynnsamma betingelser. Bortsett från vad sålunda anförts må det^ framhållas, att då friköpningsrätt. ehuru till sitt utövande ställd så att säga på framtiden, faktiskt föreligger, jordägarens intresse torde vara bättre betjänt av, att denna rätt realiseras ju förr dess hellre. I flertalet fall torde nämligen få antagas, att köpeskillingen för den lilla jordbit, varom merendels är fråga, bereder honom större nytta och avkastning än det ofta nog obetydliga belopp han uppbär i arrende. Det enda gagn, som det nuvarande stadgandet i regel torde bereda jordägaren, synes ligga däri, att, såsom redan anmärkts, lägenhetsinnehavaren kan förverka kontraktet och därmed också friköpningsrätten, men detta ^förhållande torde näppeligen kunna åberopas såsom skäl för stadgandets bibehållande. Kommissionen bär förty formulerat föreliggande förslag så, att lägenhetsinnehavaren icke behöver vänta till kontraktstidens utgång- med att göra sitt lösningsanspråk gällande.

Kungl. Maj:ls proposition nr l.yt.

.r>9

Att friköpningslagcn icke fått tillämpning på mark, som ingår i tomt indel- <-') /-«*«< »isning, och på mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de f/wnci

för stad meddelade bestämmelser, har, såsom också framgår av motiveringen till mary m\ m 1918 års lag, icke sin grund däri, att det beträffande ifrågavarande lägenheter skulle råda någon så väsentlig skillnad allt efter som de äro belägna inom eller utanför stadsområden, att endast i det senare fallet rätt till friköpning bör tillerkännas lägenhetens innehavare.

Hos kommissionen har framhållits, hurusom inom stationsområden ofta nog marken vore tomtindelad och att i anledning därav lägenhetsinnehavarna med egna hus saknade möjlighet att få friköpa sina innehavda jordområden. Det bör också beaktas, att till följd av nämnda begränsning av lagens tillämplighet eu enligt lagen bestående rätt till friköpning kan gå om intet därigenom att tomtindelning genomföres för det område, där lägenheter med friköpningsrätt äro belägna, eller därigenom att dylikt område inkorporeras med stad. Med lagens syfte kan icke anses överensstämma, att en redan i utsikt ställd rätt till friköpning skall gå om intet till följd av dylika administrativa åtgöranden.

I sitt under år 1920 avgivna betänkande rörande skifteslagstiftningen har Jordstyckningskommissionen föreslagit de ändringar i friköpningslagen, som föranledas av samma kommissions förslag till lag om delning av jord å landet m. in., och därvid såsom föremål för friköpning medtagit jämväl mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

På grund av vad ovan anförts anser Jordkommissionen, att även mark, som ingår i tomtindelning, bör vara föremål för friköpning, och har kommissionen utarbetat föreliggande förslag i enlighet härmed. Härvid har dock av naturliga skäl måst göras den viktiga inskränkningen, att friköpning av tomt får äga rum endast för den händelse tomtinnehavarens byggnader kunna, i förhållande till tomtens läge . och beskaffenhet, anses utgöra ett nöjaktigt bebyggande av tomten.

Då således enligt förslaget även tomt kan friköpas, har därmed måst uppgivas det i gällande lag uppställda kravet, att den mark, som kan komma i fråga att friköpas, skall utgöra del av fastighet. Någon saklig betydelse torde den begränsning av friköpningsrätten, som inneslutes i ett sådant krav, näppeligen hava.

Såsom ovan anmärkts föreslår kommissionen, att lösningsrätt får äga rum L°sni”9s~ även i det fall, att nyttjanderättshavarens byggnader enligt avtal skola vid upp- tyggnaderlåtelsetidens slut tillfalla jordägaren. Kontraktens detaljbestämmelser härutinnan na enligt avkunna vara av mycket skiftande innehåll. Två huvudfall kunna dock särskiljas, tal skola det ena att byggnaderna skola mot full lösen tillfalla jordägaren och det andra . tillfalla att de skola tillfalla honom utan lösen eller mot lösen, som är lägre än byggna- ■]0>( a^a> en' dernas värde. I sistnämnda fall är det icke ovanligt, att jordägaren i kontraktet utfäst en viss låg penningsumma att erläggas vid kontraktstidens utgång.

Vad först beträffar det fall, att nyttjanderättshavarens byggnader skola vid nyttjanderättens upphörande mot full lösen övertagas av jordägaren, torde ett dylikt stadgande, därest detsamma innebär icke endast en rätt utan även en skyldighet för jordägaren att lösa byggnaderna, i de flesta fall hava tillkommit i nyttjanderättshavarens intresse. För att trygga denne mot den förlust, ett bortförande av hans byggnader vid nyttjanderättens upphörande skulle förorsaka honom, hava kontrahenterna i avtalet infört ett stadgande angående inlösande av nyttjanderättshavarens byggnader. Stadgandet har alltså tillkommit ej för att bereda jordägaren en förmån utan för att trygga nyttjanderättshavaren, och det bör alltså icke möta några betänkligheter, att tillerkänna den senare rätt att friköpa den åt honom upplåtna marken.

Ej heller i den händelse att bestämmelsen i avtalet angående byggnadernas inlösen så avfattats, att densamma måste anses innebära en jordägaren ensidigt tillagd rätt att, därest han det vill, mot full lösen övertaga byggnaderna, böra

<10

Kungl. Maj:ts proposition nr l4£.

några betänkligheter möta mot att låta rätt inträda för nyttjanderättshavaren att lösa marken. En dylik avtalsbestämmelse innebär nämligen icke annat än vad jämväl utan upptagande av densamma i kontraktet skulle enligt 2 kap. 18 § nyttjanderättslagen eller beträffande äldre avtal enligt 24 § i lagen om hemmansklyvning m. m. hava gällt. Det synes därför kommissionen, som borde någon avgörande vikt icke fästas därå, att i avtalet intagits en dylik likväl enligt lag gällande bestämmelse.

Skola nyttjanderättshavarens byggnader tillfalla jordägaren utan lösen eller mot lösen, som är lägre än deras fulla värde, föreligger, såsom; ofta påpekats, stor sannolikhet för att byggnaderna, då det lider mot slutet av upplåtelsetiden, endast nödtorftigt underhållas av nyttjanderättshavaren, så att de, då nyttjanderätten till marken upphör, befinna sig i ett mer eller mindre förfallet skick. Den fördel, ett övertagande av dylika byggnader kan bereda jordägaren, är givetvis ganska ringa. Under de första förberedelserna till friköpningslagstiftningen betonades kraftigt, huru ringa förutseende statsmakterna visat i behandlingen av egnahemsfrågan, i det att man beviljade anslag och företog många nyttiga åtgärder för grundande av nya egna hem, men med likgiltighet åsåg, huruledes äldre bestående sådana, till följd av deras innehavares otrygghet i besittningen av marken, gingo till spillo. Friköpningslagstiftningen skulle råda bot härutinnan, men man ansåg sig höra respektera avtalsenliga bestämmelser, ehuru de voro ägnade att medföra samma resultat för ett icke så litet antal egna hem. Kommissionen förmenar, att steget nu bör tagas fullt ut och friköpningsrätt tillerkännas även den nyttjanderättshavare, som i sitt kontrakt har förbehåll därom, att hans byggnader skola vid kontraktstidens slut tillfalla jordägaren utan lösen eller mot lösen, som är lägre än byggnadernas fulla värde. Genom ett dylikt stadgande komma förvisso icke så få egna hem att räddas undan förintelse. Och ett stadgande härutinnan synes desto hellre böra införas, som det kan ske utan att jordägarens ekonomiska intresse trädes för när, därest det nämligen samtidigt stadgas, att han är berättigad till skälig gottgörelse för avståendet av den förmån, som är honom tillförsäkrad i kontraktet.

Därest de av kommissionen sålunda föreslagna ändringarna i friköpningslagen bliva genomförda, är det att antaga, att lagen skall i väsentlig mån komma att infria de förhoppningar, som alla dessa mer eller mindre bekymmersamt situerade lägenhetsinnehavare landet runt ställt till denna lagstiftning.

Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att bestämmelserna rörande sättet för genomförande av ett lösningsanspråk blivit i någon mån förenklade; och kommer redogörelse därför ävensom för en del andra ändringar av mindre betydelse att lämnas i den härefter följande speciella motiveringen.

Speciell motivering.

1 §'

I denna § angivas de förutsättningar, under vilka lösningsrätt äger rum. Föreligger avtal om nyttjanderätt på viss tid, obestämd tid eller livstid, inträder på skål, som i den allmänna motiveringen angivits, lösningsrätt utan avvaktan på nyttjanderättstidens utgång och, därest avtalet avser viss tid, utan hänsyn till huruvida denna är längre eller kortare. Förslaget har bibehållit fordran på. att det upplåtna området skall hava bebyggts viss tid före lagens trädande i tillämpning. Önskvärt är nämligen, att lösningsrätten så mycket som möjligt göres oberoende av åtgärder, som nyttjanderättshavare kan komma att vidtaga endast i syfte att förvärva äganderätt till den upplåtna jorden. Därest lösningsrätt medgives även i det fall, att upplåtet område bebygges efter lagens ikraftträdande, torde man jämväl kunna befara, att jordägarna bliva mindre benägna

Kungl. Maj:ts proposition nr JJt ;.

Öl

att upplåta mark i de fall, då behov kunde föreligga för någon att arrendera ett markområde för att åt sig uppföra bostad.

Beträffande det utvidgande av lösningsrätten, som följer därav att den tid, då området skall hava varit på angivet sätt bebyggt, bestämts till den 1 januari 1921, torde några vägande invändningar knappast kunna göras. En liknande utvidgning skedde genom 1920 års lag.

Av skäl, för vilka redogjorts i den allmänna motiveringen, har villkoret, att det upplåtna området skall utgöra del av fastighet, icke bibehållits, utan inträder enligt förslaget lösningsrätt jämväl i det fall, att det upplåtna området utgör en särskild fastighet för sig.

Då lagen avser att lämna endast innehavare av mindre lägenheter möjlighet att lösa den mark, varå deras hem uppförts, har kommissionen ej kunnat biträda den i hr Lindhagens motion uttalade uppfattningen, att villkoret om ett visst förhållande mellan markens och byggnadernas värde borde utgå ur lagen. Såsom i motionen erinrats visar den av kommissionen föranstaltade utredningen, att lägenheter av ifrågavarande slag hava en jämförelsevis ringa areal och ett i förhållande därtill så högt taxeringsvärde å byggnaderna, att enligt gällande lag i regel lösningsrätt förefinnes. Härtill kommer, att därest brukaren av ett större jordområde skulle hava åt sig uppfört bostad av jämförelsevis ringa värde, det ej kan, som ovan anförts, anses överensstämma med lagens grund att i dylikt fall medgiva lösningsrätt. Att för sådant fall, såsom i motionen i andra hand förutsatts, lämna befogenhet åt förrättningsmännen att begränsa det område, som skall lösas, så att detsammas värde ej kommer att stå i missproportion till värdet av de uppförda byggnaderna, synes ej heller tillrådligt. Att angiva några allmänna normer för, hur en dylik begränsning av området skulle verkställas, torde näppeligen låta sig göra, utan skulle man nödgas lämna förrättningsmännen frihet att i de särskilda fallen förfara på sätt dem syntes lämpligast. Detta skulle lätt kunna leda till tvister mellan parterna. Därtill kommer, att den bostad, en brukare å det upplåtna området uppfört åt sig, ofta nog torde hava erhållit sådant läge, att inlösen av området närmast densamma i väsentlig mån skulle försvåra brukandet av området i övrigt.

Såsom i motionen framhållits förefinnes emellertid i 1920 års lag den inkonsekvensen, att ehuru markförbättringar i viss utsträckning vid bestämmandet av löseskillingen tillgodoföras nyttjanderättshavaren, desamma vid den värdejämförelse, som skall äga rum för att utröna, huruvida lösningsrätt över huvud taget föreligger, tillgodoräknas jordägaren. Detta kan uppenbarligen ej anses riktigt. Att vid nämnda värdejämförelse, såsom i motionen föreslagits, låta markförbättringarna tillgodoräknas nyttjanderättshavaren, kan ej heller anses befogat, utan bör enligt kommissionens uppfattning vid värdejämförelsen helt bortses från markförbättringarna. Då nämligen den lösningsrätt, som enligt lagen tillerkännes nyttjanderättshavare, grundar sig å det förhållandet, att han å det upplåtna området åt sig uppfört ett eget hem, kan det ej anses överensstämma med lagens grund, att han skulle kunna genom vidtagande av mera omfattande markförbättringar tillförsäkra sig en lösningsrätt, som eljest ej enligt lagen skulle tillkomma honom. Det är ej heller antagligt, att därest kommissionens förslag härutinnan godtages, någon nyttjanderättshavare, som skäligen kan anses därtill berättigad, blir utesluten från rätt att lösa den mark, varå hans hem uppförts.

Stadgandet angående beräknandet av markförbättringsvärdet har formulerats i överensstämmelse med 100 § i expropriationslagen. Anledningen härtill har, såsom närmare angives vid 9 §, varit att bringa de båda lagarna i närmare överensstämmelse med varandra.

Vid upplåtelse på livstid tillkommer enligt gällande lag, då den upplåtna nyttjanderätten upphör, lösningsrätt nyttjanderättshavarens stärbhusdelägare.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr H2.

Med den utsträckning av lösningsrätten, som kommissionen föreslagit, torde detta stadgande förlora största delen av sin betydelse. Medgives nämligen, såsom enligt förslaget skett, nyttjanderättshavaren rätt att redan, innan nyttjanderätten upphört, utöva lösningsrätt, torde några vägande skäl icke kunna åberopas för att, därest han avlider utan att hava begagnat sig av sin lösningsrätt, tillerkänna hans stärbhusdelägare utan begränsning sådan rätt. Endast i fråga om vissa närmare anhöriga torde billigheten kräva detta. Med livstidsupplåtelse bör enligt kommissionens åsikt i ifrågavarande hänseende jämställas sådana upplåtelser å viss tid, vid vilka stärbhuset i händelse av nyttjanderättshavarens dödsfall icke äger att njuta nyttjanderätten till godo.

2 §.

Av skäl, för vilka redogjorts i den allmänna motiveringen, har kommissionen ansett, att den omständigheten att upplåtet område ingår i tomtindelning ej i och för sig bör utgöra hinder för nyttjanderättshavaren att komma i åtnjutande av förmånen att förvärva den mark, vara hans hem uppförts. Självklart är emellertid, att man måste tillse, att nyttjanderättshavarens lösningsrätt ej kommer att utövas på ett sådant sätt, att samhällets ordnade bebyggande därigenom äventyras. På grand härav har för det fall, att upplåtet område ingår i tomtindelning, utöver de allmänna villkoren för lösningsrättens utövande, vissa speciella villkor måst uppställas. Dessa upptagas i denna §.

Skälet till det först uppställda villkoret har anmärkts i den allmänna motiveringen.

Då varje tomt enligt tomtindelningen är avsedd att särskilt för sig bebyggas, bör nyttjanderättshavaren, även om upplåtelsen omfattar mark, som bildar flera tomter, ej erhålla lösningsrätt till mer än en tomt och då uppenbarligen till den, varå hans boningshus är beläget. Lösningsrätt bör nämligen ej äga ram till annan mark än den, som är nödvändig för tryggande av nyttjanderättshavarens hem.

Då olika delar av samma tomt så vitt möjligt böra vara i samma ägares hand, bör nyttjanderättshavaren ej tilläggas en lösningsrätt, som kan bidraga till att en tomt i äganderättshänseende bliver splittrad i flera delar än vad redan kan vara händelsen. Äger lösningsrätt rum, bör densamma alltså omfatta allt vad jordägaren äger i tomten. Denna grundsats skulle, därest lösningsrätt endast medgåves till det upplåtna området, medföra, att lösningsrätt endast skulle bliva tillerkänd den nyttjanderättshavare, som innehade jordägarens hela andel i tomten. Kommissionen har emellertid ansett sig böra utsträcka nyttjanderättshavarens lösningsrätt att i vissa fall omfatta mer än det upplåtna området. Har jordägaren nämligen till nyttjanderättshavaren upplåtit mer än hälften av vad han äger i tomten och är hans återstående andel i tomten obebyggd, synes det kommissionen ej utgöra någon obillighet mot jordägaren, att nyttjanderättshavaren tillägges lösningsrätt jämväl till jordägarens åt nyttjanderättshavaren icke upplåtna obebyggda tomtdel.

En tomtindelning kan uppenbarligen understundom vara så genomförd, att nyttjanderättshavarens boningshus kommit att ligga i tomtgräns. Enligt kommissionens mening bör lösningsrätten i sådant fall, såframt parterna ej om annat åsämjas, avse den tomt, varå största delen av boningshuset är beläget. Nyttjanderättshavaren har såsom regel, sedan sistnämnda tomt lösts, att dit flytta boningshuset. Skulle emellertid vid lösningsförrättningen förrättningsmännen finna flyttning av huset medföra oskälig kostnad eller avsevärd olägenhet för nyttjanderättshavaren, äge de, därest nyttjanderättshavaren vill ersätta jordägaren för det intrång han lider, berättiga nyttjanderättshavaren att hava huset kvar intill dess byggnaden nedrives eller avbrinner. Vill jordägaren hellre avstå

Kungl. Maj:ts proposition nr JJfU.

(53

tomtdelen, ar nyttjanderiittshavaren skyldig lösa densamma. Ersättning för intrång och lösen bestämmes av förrättningsmännen.

Då tomtindelning utövar inflytande på lösningsrättens omfång, bör uppenbarligen lösningsförrättning vila i avvaktan på avgörande av frågan om ny tomtindelning. En bestämmelse härom har intagits i §:en.

3 §.

I denna § behandlas de fall, då på grund av särskilda omständigheter en eljest förefintlig lösningsrätt bortfaller.

I likhet med vad för närvarande gäller har kommissionen ansett, att lösningsrätt icke bör få äga rum, då nyttjanderättshavare, innan förrättning för lösningsanspråkets realiserande påkallats, låtit komma sig till last något sådant förhållande, som enligt lag medför ett förverkande av nyttjanderätten. Att i sådant fall, såsom hr Lindhagen i sin motion påyrkat, medgiva nyttjanderättshavaren lösningsrätt mot skyldighet för honom att gottgöra jordägaren den förlust, denne åsamkats till följd av nyttjanderättshavarens kontraktsbrott, har kommissionen icke ansett lämpligt. Då jordägaren enligt nyttjanderättslagen allenast för det fall, att vad nyttjanderättshavaren låtit komma sig till last icke är av ringa betydenhet, äger påfordra avtalets upphörande, synes någon fara icke föreligga att, därest kommissionens förslag härutinnan vinner gillande, någon nyttjanderättshavare, som skäligen bör komma i åtnjutande av lösningsrätt, går miste därom. Har nyttjanderättshavaren, först efter det han gjort ansökan om förrättning för lösningsanspråkets förverkligande, låtit komma sig till last förhållande, som ovan omförmäles, bör detta icke kunna mot honom åberopas till bestridande av hans lösningsanspråk, enär eljest jordägaren lätteligen skulle kunna inledas i frestelse att från nyttjanderättshavarens sida söka framprovocera åtgärder, vilka sedermera skulle kunna av jordägaren åberopas såsom förverkandeskäl. I 9 § angives vad jordägaren har att iakttaga, därest han vill till bestridande av nyttjanderättshavarens lösningsanspråk göra gällande, att nyttjanderätten förverkats.

Kommissionen har vidare ansett, att lösningsrätt icke bör äga rum, därest avståndet av den till lösning ifrågasatta marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. Det i 3 § av 1920 års lag upptagna specialfallet av sådan olägenhet nämligen att jordägaren å sin fastighet äger boningshus, tomtplats eller trädgård på mindre avstånd än 200 meter från det område, vars inlösen ifrågasatts, har kommissionen ansett icke lämpligen böra bibehållas. Förnekas kan nämligen icke, att i många fall någon olägenhet av områdets inlösen icke torde kunna uppstå för jordägaren, även om området är beläget inom det angivna avståndet från hans boningshus, tomtplats eller trädgård. Kommissionen har därför ansett sig böra avstå från att i lagtexten angiva exempel på fall, i vilka avsevärd olägenhet genom områdets inlösen skall anses uppkomma. Givet är emellertid, att det till inlösen ifrågasatta områdets närbelägenhet till jordägarens boningshus, tomtplats eller trädgård bland andra utgör en omständighet, till vilken hänsyn bör tagas vid bedömande av, huruvida områdets friköpande skulle medföra avsevärd olägenhet.

Då det i åtskilliga fall kan tänkas, att den olägenhet, som är förenad med inlösandet av upplåtet område, kan undvikas genom att viss del av området undantages från inlösen, har kommissionen föreslagit, att i sådana fall lösningsrätt må äga rum till den övriga delen av området. Självfallet är dock, att det för att lösningsrätt skall föreligga erfordras, att den nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnaden är belägen å det område, som skall lösas. Uppenbart är och, att vid bedömande av huruvida utövande av lösningsrätt medför olägenhet för jordägaren, hänsyn icke får tagas till anordning, som vidtagits i syfte att för-

64 Kungl. Maj:ts proposition nr lJt2.

hindra utövandet av lösningsrätt. Ett påpekande härav har ansetts böra inflyta i lagtexten.

Vill jordägaren åberopa olägenhet, som ovan nämnts, till bestridande av nyttjanderättshavarens lösningsanspråk skall detta ske vid den förrättning, då lösningsanspråket prövas. Härom stadgas i 12 § andra stycket. Har jordägaren gjort sådant bestridande och kommer på grund därav lösningsrätt ej att äga rum, föreligger, därest nyttjanderättshavaren det påfordrar, plikt för jordägaren att vid nyttjanderättens upphörande lösa nyttja.nderättshavarens byggnader ävensom att gottgöra honom värdet av förbättring, som han nedlagt å marken. Härom skiljes närmare i 17 §.

4 §.

Såsom i den allmänna motiveringen närmare omförmälts, har kommissionen ansett, att bestämmelse i nyttjanderättsavtal därom att byggnader, som av nyttjanderättshavaren uppförts å det upplåtna området, skola mot eller utan lösen tillfalla jordägaren, icke får utgöra hinder för utövande av lösningsrätt. Stadgande härom återfinnes i denna §.

Bestämmelse i nyttjanderättsavtal därom att nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla jordägaren antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger dessas fulla värde, torde i allmänhet hava tillkommit i anledning därav, att nyttjanderättshavaren fått av jordägaren åtnjuta viss motsvarande förmån, i det att exempelvis arrendebeloppet bestämts lägre än eljest skulle hava skett eller nyttjanderättshavaren utan ersättning av jordägaren mottagit virke eller annat material till byggnaderna. På grund härav måste det anses skäligt, att nyttjanderättshavaren, när han i ty fall vill utöva lösningsrätt, har att till jordägaren utgiva, förutom lösen för marken, skälig gottgörelse för avståendet av den förmån enligt avtalet sålunda tillkommer jordägaren.

5 §

motsvarar 4 § i 1920 års lag.

6 §•

Enligt 1920 års lag åligger det nyttjanderättshavare, som vill utöva honom tillkommande lösningsrätt, vid äventyr av lösningsrättens förlust, att dels inom viss längre tid före nyttjanderättsavtalets upphörande, på sätt som om uppsägning av arrendeavtal är stadgat, giva jordägaren till känna sin avsikt att lösa det upplåtna området, dels ock sist å dagen för områdets avträdande påkalla förrättning för lösningsanspråkets realiserande. Då det kommit till kommissionens kännedom, att i ett flertal fall nyttjanderättshavare på grund av försummelse att iakttaga dessa fatalietider gått förlustiga sin lösningsrätt, har kommissionen ansett önskvärt, att lagen i detta avseende så mycket som möjligt förenklas och dess bestämmelser om fatalietid så anordnas, att. iakttagandet därav icke kommer att vålla nyttjanderättshavarna några större svårigheter. Kommissionen har sålunda funnit, att bestämmelsen om skyldighet för nyttjanderättshavaren att inom viss tid och på visst sätt giva jordägaren till känna sin avsikt att lösa utan större olägenhet torde kunna utgå ur lagen. Jordägarens befogade anspråk att inom viss tid före nyttjanderättsavtalets upphörande få avgjort, huruvida nyttjanderättshavaren kommer att begagna sig av sin lösningsrätt, torde bliva tillräckligt tillgodosett, därest i lagen stadgas plikt för nyttjanderättshavaren att inom viss tid, efter det han blivit av jordägaren därom tillspord, vid äventyr av lösningsrättens förlust söka förrättning.

7 §•

överensstämmer i princip med 10 § i 1920 års lag. I §:ens första stycke har, med anledning av att enligt förslaget lösningsrätt medgivits jämväl beträf-

Kungl. Maj:ts proposition nr 1J/2. (>5

fande jord i sinder och stadsliknande samhällen, införts bestämmelse därom, att vad i lagen stadgas om lantmätare, skall, då fråga är om sådan jord, gälla om mätningsman, som är anställd i stadens eller samhällets tjänst.

8 §•

Denna § motsvarar 11 § i 1920 års lag. Skiljaktigheterna hava föranletts därav, att enligt förslaget lösningsrätt må äga rum jämväl i fråga om stadsjord.

9 §

ävensom följande §§ innehålla bestämmelser om vad som skall iakttagas vid förrättning för realiserande av lösningsanspråk.

Såsom i det föregående framhållits, må lösningsrätt ej äga rum, därest den upplåtna nyttjanderätten förverkats. Då avgörandet härav, vilket ankommer på domstol, bör vara träffat, innan förrättningsmännen företaga de åtgärder, som för områdets lösande och avskiljande äro erforderliga, har kommissionen ansett nödigt stadga skyldighet för jordägaren att, därest han vill åberopa sådant förhållande, vid första sammanträdet under förrättningen antingen visa laga kraftägande utslag, att nyttjanderätten förverkats, eller ock styrka, att talan därom är anhängig.

Det torde, ligga i sakens natur, att det står rättsägarna fritt att överenskomma om jämkning av gränserna för det område, som skall lösas. Kan överenskommelse om jämkning ej träffas, böra förrättningsmännen tillse, att gränserna för området varda sålunda bestämda, att hinder för meddelande av fastställelse å avsöndringen eller avstyckningen ej möter, samt förordna om sådan jämkning av områdets gränser, som därav kan föranledas. Bestämmelse härom har införts i förevarande §.

Såsom redan vid 1 § anförts, har kommissionen vid angivandet av, vilka markförbättringar, som skola tillgodoräknas nyttjanderättshavaren, i förslaget upptagit samma formulering, som finnes i 100 § expropriationslagen. Det synes nämligen var det riktigaste, att ifrågavarande lag och expropriationslagen i förevarande avseende innehålla analoga bestämmelser. 1920' års lag och expropriationslagen förete härutinnan den skiljaktigheten, att 1920 års lag i motsats till expropriationslagen begränsar den nyttjanderättshavaren tillkommande ersättningen för markförbättringar till den för arbetets utförande nödiga kostnad. Beträffande anledningen till den sålunda gjorda begränsningen anförde departementschefen vid framläggandet av propositionen till 1918 års lag, som härutinnan överensstämde med 1920 års lag, att brukaren vid arbetenas utförande icke hade haft någon som helst utsikt att ens få sina egna kostnader ersatta av jordägaren, att jordägaren icke begärt förbättringarna, och att förbättringarna ej sällan vore för sitt fulla värde beroende av att området fortfarande förbleve självständigt bebyggt och brukat, under det att deras betydelse minskades, därest området sammanlades till gemensamt bruk med huvudfastigheten.

Kommissionen kan icke anse de sålunda anförda skälen vara avgörande. En genom nedlagt arbete åstadkommen jordvärdeökning bör rätteligen tillkomma den, som tillskapat densamma. Har ett jordområde till följd av sin naturliga beskaffenhet varit särskilt lätt att förbättra och har i anledning därav den av nyttjanderättshavaren därå nedlagda kostnaden varit ringa, kommer jämväl med den av kommissionen föreslagna formuleringen hänsyn att tagas härtill. Ty ett områdes beskaffenhet att vara mer eller mindre lättodlat inverkar uppenbarligen jämväl på dess värde i oodlat skick; och hava två oodlade områden bragts i samma kultur, blir värdet av den skedda förbättringen minst beträffande det av områdena, som varit lättast att odla och vars odlande alltså dragit den minsta kostnaden. Därest vid bestämmandet av värdet av markförbättringar behörig hänsyn tages till dessa förhållanden, torde nyttjanderättshavaren icke

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 samt. 118 käft. (Nr H2.) 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr Ufi.

på något obehörigt sätt bliva gynnad på jordägarens bekostnad. Härtill kommer, att icke så sällan svårighet torde möta att på ett tillfredsställande sättberäkna den för arbetets utförande nödiga kostnad.

Att, såsom hr Lindhagen i sin motion yrkat, i lagen fastslå, att hälften av den värdestegring, som den upplåtna marken undergått under de senaste tio åren, skall tillgodoräknas nyttjanderättshavaren, kan kommissionen icke anse vara överensstämmande med rättvisa och billighet.

I övrigt överensstämmer 9 § i huvudsak med 12 § i 1920 års lag.

10 §

är lika med 13 § i 1920 års lag.

11 §

motsvarar 14 § i 1920 års lag, utom därutinnan, att i §:en intagits en bestämmelse därom, att i samband med besvärshänvisning nyttjanderättshavaren skall erhålla erinran om sin skyldighet att inom viss tid hos överexekutor nedsätta löseskillingen ävensom om det äventyr underlåtenhet härutinnan medför.

12 §.

Första stycket motsvarar 15 § 1 stycket i 1920 års lag.

Förrättningsmännen hava jämte annat att avgöra befogenheten av jordägarens påstående, att inlösen av upplåtet område skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. På grund härav har ansetts lämpligt stadga, att hänsyn icke skall tagas till dylikt påstående, som framstäiles senare än vid förrättningen.

13 §.

Denna § motsvarar 16 § i 1920 års lag. Kommissionen har ansett billigheten kräva, att en nyttjanderättshavare skall kunna medgivas anstånd med nedsättandet av löseskillingen, när särskilda skäl tala därför.

Stadgandet har därjämte, på grund av att lösningsrätt medgivits jämväl beträffande mark i städer och därmed likställda samhällen, undergått en mindre omarbetning.

14 §.

Denna § motsvarar 17 § i 1920 års lag. De ändringar, som vidtagits, äro i huvudsak betingade därav, att lösningsrätt kan ifrågakomma även beträffande tomter och annan mark i städer och därmed likställda samhällen.

15 och 16 §§

motsvara 18 och 19 §§ i 1920 5ts lag.

17 §.

Såsom härovan under 3 § redan omförmälts, inträder, därest jordägaren, under förmenande att upplåtet områdes inlösen skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet, bestrider nyttjanderättshavarens lösningsanspråk och inlösen av området på grund därav ej kommer till stånd, plikt för jordägaren att vid nyttjanderättens upphörande lösa nyttjanderättshavarens byggnader ävensom att godtgöra honom värdet av förbättring, som han nedlagt å marken. Härom meddelas närmare bestämmelser i denna §. Uppenbart är, att, därest avtalet innehåller bestämmelse om att nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla jordägaren antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger deras fulla värde, sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr lJt2.

(57

bestämmelse skall lända till efterrättelse och jordägaren sålunda icke kunna förpliktas för byggnaderna utgiva högre värde än i avtalet förutsatts.

Bestämmelserna i §:en angående verkställande av uppskattning av vad i löseskilling för byggnaderna och ersättning för markförbättring skall utgå överensstämma med 8 § i 1920 års lag.

18 §

överensstämmer i huvudsak med 20 § i 1920 års lag. Den vidtagna ändringen har betingats därav, att framställning om lösningsrätt enligt förslaget kan göras jämväl under löpande arrendeperiod.

19 §.

Kommissionen har ansett, att det icke må lämnas parterna fritt att genom avtal inskränka den nyttjanderättshavaren enligt denna lag tillförsäkrade förmånen att lösa åt honom upplåtet område. Bestämmelsen härom har influtit i denna §.

20 §.

I likhet med vad som stadgas i 21 § i 1920 års lag, har kommissionen ansett, att lösningsrätt icke bör äga rum i fråga om område, som tillhör kronan. Då nyttjanderättshavare, som innehar tomt med tomträtt, måste anses hava tillräcklig trygghet i besittningen av tomten, bör lösningsrätt ej tillerkännas dylik nyttjanderättshavare.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr lJf2.

Tabell 1. Antal lägenheter med egna hus å ofri grund inom rikets

lantkommuner.

Län

Stockholms..........

Uppsala.............

Södermanlands.......

Östergötlands........

Jönköpings..........

Kronobergs..........

Kalmar.............

Gotlands............

Blekinge............

Kristianstads........

Malmöhus...........

Hallands............

Göteborgs och Bohus.

Ålvsborgs...........

Skaraborgs..........

Värmlands..........

Örebro..............

Västmanlands........

Kopparbergs.........

Gävleborgs..........

Västemorrlands......

Jämtlands...........

Västerbottens........

Norrbottens.........

Hela riket

Eungl. May.ts proposition nr ]Jt2. 69

Tabell 2. Lägenheter med mark nu upplåten på 1—5 år.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr lh%.

Tabell 4. Lägenheter med mark nu upplåten på 11—15 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr lktl. 71

Tabell <>. Lägenheter med mark nu upplåten på. 21—SO år.

72 Kung!. Maj:ts proposition nr lig.

Tabell 8. Lägenheter med mark nu upplåten på 41 år och däröver.

Tabell 9. Lägenheter med mark nu upplåten på lägenhetsinnehavarens livstid.

73 Kungl. Maj:ts proposition nr lits.

Tabell 10. Lägenheter med mark nu upplåten på obestämd tid.

74 Eungl. Maj:ts proposition nr 142.

Tabell 12. Antal lägenheter med egna hus å ofri grund inom rikets

stadskommuner.

75 Kungl. Maj:ts proposition nr lA®.

Tabell 13. Lägenheter med mark nu upplåten på 1—6 år.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 14®.

Tabell lo. Lägenheter med mark nu upplåten på 11—15 år.

Tabell 16. Lägenheter med mark nu upplåten på 16—20 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142. 77

Tabell 17. Lägenheter mod mark nu upplåten på 21—30 år.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr lh2.

Tabell 19. Lägenheter med mark nu upplåten på 41 år och däröver.

Tabell 20. Lägenheter med mark nu upplåten på lägenhetsinnehavarens livstid.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2.

79 Tabell 21. Lägenheter med mark nu upplåten på obestämd tid.

80 Kung!,. Maj:ts proposition nr 142.

Reservationer inom jordkommissionen:

A) av C. Lindhagen.

Sedan jag i två framställningar i september 1920 till dels regeringen och dels jordkommissionen sökt översiktligt angiva behovet av en effektiv jordreform till förmån för innehavare av lägenheter med egna hus å annans grund i stället för den nuvarande enligt min uppfattning i det stora hela verkningslösa obstruktiva och på stridiga grundsatser byggda lagstiftningen, så har jag i motionerna nr 82 och 83 inom första kammaren närmare utvecklat detta ämne samt även till regeringen framburit det i dessa motioner innefattade definitiva förslaget.

Uti motionen nr 82 gives först en historisk överblick (sid. 1—12) över det förberedande arbetet i ärendet och den slutligen åstadkomna lagstiftningen i såväl expropriationslagen som ensittarlagen. Därefter lämnas en jämförelse emellan och kritik av dessa båda lagar med sina motsägande grundsatser och stora brister, de senare särskilt beträffande ensittarlagen (sid. 12—38). Slutligen har (sid. 38—42) framställts åtskilliga yrkanden om ändring och tillägg till de båda lagstiftningarna. Uti motionen nr 83, som remitterats till statsutskottet, ha framlagts yrkanden om den genom de båda lagarna inledda jordreformens finansiering. Det hade varit önskligt, att denna framställning kunnat återgivas även här för att den måtte komma till synes även i lagutskottets betänkande. Men då detta bleve för vidlyftigt, nödgas jag hänvisa till motionens olika framställningar, över vilka till lättnad för återfinnandet vidfogats motionen en innehållsförteckning (sid. 43). Beträffande jordkommissionens utlåtande får jag därför med hänvisning till motionens motiveringar nu ytterligare anföra allenast följande.

•

A. Beträffande lagen den 26 mars 1920.

1) Jordkommissionen har med bifall till motionen (motiv sid. 12—13) och i överensstämmelse med expropriationslagens motsvarande stadganden förordat, att icke blott del av en fastighet utan även självständiga fastigheter må hunna avlösas, såsom ock egnahemssakkunnige föreslogo.

2) Jordkommissionen har med bifall till motionen (motiv sid. 13, 18) och i överensstämmelse med expropriationslagen förordat, att rätt att påkalla avlösning skall äga rum, oavsett upplåtelsetidens längd. Den grundläggande hänsynen är ju ock här, att en person och hans familj faktiskt på platsen skaffat sig ett hem och för ändamålet tillåtits och själv kunnat därå uppföra egna byggnader. Kommissionen har emellertid föreslagit, att, då avtal om nyttjanderätt icke visas föreligga, skall för lösningsrätt marken i över fem år hava innehafts av annan än jordägaren. Detta är igen en schablon, ett oklart och opåkallat undantag enligt min mening. I denna punkt är jag således skiljaktig.

3) Jordkommissionen har med bifall till motionen (motiv sid. 19—20) och i överensstämmelse med expropriationslagen förordat, att avlösningen må kunna äga rum när som helst och ej behöva uppskjutas till besittningstidens slut. Därmed är en av lagens kardinala brister avhjälpt.

4) Jordkommissionen har bibehållit villkoret om ett visst talförhållande mellan markens och byggnadernas värde samt icke heller tillstyrkt motionärens alternativa yrkande, att till byggnadernas värde även måtte läggas värdet av nytt-

Kungl. Majrts proposition nr lJ/2.

janderättshavarens jordförbättringar. Pa de i motionen anförda skid (sid. 18

-19) hemställes, alt detta talförhållande såsom godt,vekligt och ej av några tvingande förhållanden påkallat måtte utgå.

5) Jordkommissionen har föreslagit, att rutten för stärbhusdelägare att vid livstidsupplåtelsers utgång lösa fastigheten skall utsträckas till utgången av all upplåtelse, som avses i lagen, men inskränker å andra sidan denna rätt till make, bröstarvinge och adoptivbarn. Mot detta förslag har jag ej något att erinra dock med någon tvekan, huruvida ej även syskon och syskons avkomling borde tillerkännas lösningsrätt.

ti) Jordkommissionen har med bifall till motionen (motiv sid. 29—,30) och i överensstämmelse med expropriationslagen ej bibehållit gällande lags föreskrifter, att nyttjanderättshavares rätt att få från markvärdet avdraga värdet av egna jordförbättringar begränsas till den för arbetets utförande nödiga kostnad. Däremot har kommissionen ej biträtt motionärens förslag att, på sätt 1913 års andra kammare ock beslöt, vid värdering av själva jorden, då den löses av nyttjanderättshavaren,. måtte bestämmas, att hälften av jordvärdestegringen under senaste tio åren. tillgodoräknas honom. Detta förslag vidhålles.

7) Jordkommissionen har bibehållit gällande föreskrift, att lösningsrätt ej må göras gällande, då nyttjanderätten till marken förverkats. I motionen (sid. 40 mom. 4; motiv sid. 27 o. f.) har ifrågasatts ett visst hänsynstagande även i detta fall till nyttjanderättshavaren. Detta yrkande vidhålles.

8) Jordkommissionen har i frågan om lösningsrätts olägenheter för jm-dägaren med bifall till motionen förordat borttagande helt och hållet av någon jordägarens rätt att lösa nyttjanderättshavarens hus — en rätt som står i uppenbar strid med lagens syfte att värna om nyttjanderättshavarens hem — samt även av den godtyckligt konstruerade gränsen av ett visst minimiavstånd från jordägarens hus, tomt och trädgård såsom villkor för rätt till lösen.

Däremot bär kommissionen ej tillstyrkt motionens förslag (sid 40 mom. 5; motiv sid. 20 o. f.) om skyldighet för jordägaren att, därest lösen ej får äga rum, i stället lösa byggnaderna eller ock upplåta annat lämpligt område. Detta förslag vidhålles.

. Enligt motionen skulle »synnerlig» olägenhet för jordägaren medföra lösningsrättens förlust. Kommissionen åter föreslår i stället »avsevärd» olägenhet, vilket är något mindre och mera svävande på samma gång. Motionens yrkande vidhålles.

Det^gives nämligen åtskilliga sätt, på vilka en social lag, den må innehålla hur många formella anvisningar som helst, dock i tillämpningen kan bliva verkningslös. Formuleringen av vad som skall anses vara tillräcklig olägenhet för jordägaren för att lösningsrätten skall upphävas erbjuder ett sådant äventyr. Faran ligger i förrättningsmännens subjektiva omdöme om vad som är avsevärt och benägenhet att lyssna till jordägarens invändningar. I synnerhet föreligger en sådan fara, då såsom här den ledande förrättningsmannen skall vara en självskriven person och icke en för tillfället uppletad kvalificerad bedömare.

Ännu värre ställer det sig, om, på sätt jordkommissionen år 1919 på förslag av hr Wohlin i en hastig vändning beslöt, även ordet avsevärd borttages. Lägges då därtill, såsom vid nämnda tillfälle jämväl föreslogs, hänvisningar till sådana förhinder, som pläga i allmänhet från jordägares sida resas mot social jordlagstiftning, måste lagens bristande effektivitet vara med visshet att motse, sålunda ingav exempelvis uttrycket »intrång eller olägenhet för skogsskötsel» farhågor, såvitt jag förstår, för att lagen mångenstädes skall bliva alldeles otilllämplig. De flesta lägenheter lära väl befinna sig inom eller i närheten av någon _ skog. För den, som sysslat åtskilligt, med jordfrågorna, är det väl bekant, att ifrågasätta utbrytningar av jordlägenheter i allmänhet plägat mötas med de invändningarna, att sadana lägenheter äro oundgängliga för jordägaren, som

Bihang till riksdagens protokoll 1025. 1 samt. 118 höft. (Nr 142.) 6

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

har eller kan få behov av att där bosätta en skogsarbetare, ävensom att dylik avsöndring alltid är vansklig även ur den synpunkten, att på lägenheten kunde, när jordägaren ej längre hade någon kontroll över densamma, komma någon familj, som på olovligt eller vårdslöst sätt for illa med den omgivande skogen. Den av kommissionen år 1919 sålunda i anslutning till torpkommissionens förslag föreslagna förändrade lydelsen av gällande lag lämnade just genom sin specifikation och sättet för formuleringen fritt fält för förrättningsmännen att under jordägarnas påtryckning avvisa en myckenhet ansökningar. Därigenom skulle jordägaren dessutom beredas förmånen att vid upplåtelsens slut tilltvinga sig byggnaderna för en ringa betalning. Riksdagen beslöt år 1920 på förslag av lagutskottet i anledning av väckt motion lyckligtvis att antaga gällande lags formulering i denna del.

Expropriationslagen innehåller ingen bestämmelse om att expropriation ej får äga rum med hänsyn till olägenhet, som därav kan förorsakas jordägaren. Det må ock härvid ej förglömmas, att lagen uppenbarligen avser endast sådana fall, då husens uppförande skett med jordägarens uttryckliga eller tysta samtycke eller varit en förutsättning i övrigt för nyttjanderättens upplåtelse. Vid sådana upplåtelser har jordägaren givetvis tagit hänsyn till utväljandet av en sådan plats, som ej vållar honom någon olägenhet. Upplåtelser från en jordägares sida, som vålla honom olägenheter, äro högst osannolika,

I övrigt hänvisas i denna punkt till motionens motivering (sid. 20—27).

9) Jordkommissionen har med bifall till motionen ifrågasatt (motiv sid. 27 —28) bestämmelser, som skola till nyttjanderättshavarens förmån reglera även sådana fall, då byggnaderna enligt avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren, för vilket fall enligt nu gällande lag lösningsrätt icke äger rum. Den formulering, som av kommissionen i sådant avseende föreslagits, tar dock icke hänsyn till att avtal om att hus skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren utan lösen mer eller mindre kan vara och sannolikt i de flesta fall är ett ockeravtal. Motionen vidhålles därför i den delen.

10) Jordkommissionen har ej tillstyrkt yrkandet i motionen (sid 39 punkt

3) 2; motiv sid. 31): »Finnes på lägenhet hus, som tidigare tillhört lägenhetshavare, som övergått till jordägaren för lämnad hjälp, såsom till reparationsvirke eller dylikt, eller föreligga eljest omständigheter, som jämlikt denna lags grunder skäligen påkalla dess tillämplighet, oaktat lägenhet shav ar en formellt ej är ägare till byggnaderna, må lösningsrätt till området jämte byggnader enligt denna lag ävenledes äga rum.» Liksom man i denna lagstiftning, som närmast avser bostadslägenheter, ansett sig skäligen kunna medtaga även en del jordbrukslägenheter, synes mig än mer ej böra från lösningsrätt undantagas sådana bostadslägenheter, varom i ovannämnda formulering sägs. Detta är i full överensstämmelse med lagens grund och ett synnerligen tillåtligt lagande efter lägligheten. Annars kommer lagen även i dessa, låt vara sannolikt fåtaliga, fall att verka som en schablon och en orättvisa.

11) Jordkommissionen har tagit hänsyn till yrkandet i motionen (sid 41 punkt 7; motiv sid. 31—32), att lagen skall äga tillämpning även å område, som ingår i tomtindelning samt i fråga om mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser. Redan nu har, utan att den så kallade lagstiftaren reflekterat därå, ensittarlagen vunnit tillämpning å område med sammanträngd befolkning, så snart blott ej nämnda administrativa förfoganden där vunnit tillämpning. Ensittarlagen äger därför tillämpning exempelvis på Mölle och Arilds fisklägen i Skåne, men kan i alla fall ej därstädes få någon verkan, därför att upplåtelserna där ske i regel på tio år i sänder. Det finnes ingen mening att utesluta denna tillämpning, om administrativ tomtindelning tillkommer. Saken är densamma och behovet så mycket större, som expropriationslagen visat sig fullständigt ineffektiv. Egna

Kungi. Majds proposition nr 1 Jt ,i.

lius på annans grund förekomma i regeln endast i smärre samhällen och trädgårdsstäder. En mängd stationssamhällenvexempelvis do vars förhållande gåvo första upphovet till ifrågavarande lagstiftning, skulle på detta sätt bliva berövade dess fördelar.

12) Jordkommissionen har icke fästat något som helst avseende vid motionens yrkande (sid. 41 punkt 8; motiv sid. 33—35), att till ensittarlagen måtte läggas en paragraf så lydande: »Vad nyttjanderättshavaren enligt denna lag äger iakttaga för inlösen av det jordområde, varå hans byggnader äro uppförda, kan, där han det begär, ^övertagas och fullgöras av kronan, kommun eller municipalsamhällc såsom malsman för honom i berörda avseende. Konungen äger meddela närmare föreskrifter för denna verksamhet.»

Denna sociala lag, den må innehålla hur många formella anvisningar som helst, kan dock i tillämpning, utom på sätt under punkt 8 härovan sägs, bliva verkningslös även därigenom, att en vanlig liten medborgare utan juridiska kunskaper och ekonomiska resurser ej kan bemästra alla former eller våga risken av ett ovisst avgörande.. Det borde dessutom någon gång uppmärksammas, att den verkan en sådan.social lagstiftning möjligen kan få just av nämnda omständighet kommer att inskränka sig till de mera bemedlade av dem, som lagen skulle hjälpa. Man kan därför fråga sig, när den tid kan komma, att man börjar med att räcka en hjälpande hand främst åt dem, som stå hjälplösa, vilket nog merendels är det stora flertalet.

liten ansats till en sådan förnimmelse finnes dock i de kungörelser, den senaste av den 26 mars 1920, som utfärdats »angående bestridande i vissa’ fall med allmänna medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område m. m.» Enligt denna kungörelse skall en, säger en, person i varje län förordnas av befallningshavanden för att lämna nyttjanderättshavare biträde i ärenden angående lösningsrätt. Vidare skall vid på visst sätt styrkt medellöshet befallningshavanden äga att av allmänna medel bestrida kostnaderna för lantmätenförrättning, för fastställande av inlöst områdes avskiljande och för löseskillmgs fördelning. Till dessa olika ändamål har på regeringens förslag av riksdagen anslagits för hela riket 10,000, säger 10,000, kronor. D°etta ma vara till fyllest för en lag, som icke kan få någon verkan. Men för en effektiv lagstiftning bör man förstå, att dylika ansatser äro mycket otillräckliga. Den i lagstiftningens och administrationens labyrinter bortkomne lille medborgen behöver då en effektiv vägledning, och detta icke minst att föra talan vid förrättningen gentemot den mäktigare jordägaren och inför de enväldiga förrättningsmännen samt dessutom möjligheter att få den ekonomiska sidan av saken ordnad på ett överkomligt sätt genom ett rimligt amorteringslån, ställt på längre tids avbetalning.

Dessa oavvisliga krav för lagens effektivitet och hjälp i synnerhet åt de minst bemedlade, kräva omsider ett det allmännas målsmanskap, när det begäres och befinnes rimligt. Motionens yrkande i denna punkt förordas således fortfarande.

B. Beträffande expropriationslagen den 12 maj 1917 (1 § 7 mom, och

99—101 §§).

Det har i motionen ådagalagts, att denna lagstiftning alldeles förfelat sitt ändamål, och ändock anser jordkommissionen, att den ej bör förorda någon åtgärd i anledning därav. I sådant fall bör man väl angiva skälen därför och eventuellt påkalla lagens upphävande.

o 13) I motionen har yrkats (sid 41 B 1; motiv sid. 31—32), att, på samma gång det enskilda initiativet enligt ensittarlagen utsträckes till hela riket, så

84 Kungl. Maj:ts proposition nr lh2.

skall även det allmänna initiativet enligt expropriationslagen utsträckas till hela riket. Även i landskommuner kan det vara av intresse, att det allmänna på en gång inskrider till förmån för alla eller åtskilliga ensittare inom kommunen på annans grund. Det yrkas bifall till motionen.

14) I motionen har yrkats (sid. 41 punkt B 2; motiv sid. 35), att ett förtydligande skall äga rum i syfte, att icke blott kommun och municipalsamhälle utan även kronan äger påkalla expropriation i lagens syfte. Detta särskilt för det fall, att kommunens eller municipalsamhällets majoritet ej kunnat förmås inskrida, ehuru skäl därtill förefinnes. Möjligen kan redan gällande formulering tolkas såsom innefattande en rätt i detta avseende för kronan, vartill även ett yttrande i motiven för lagen ger anledning. Kronan har emellertid icke på något sätt inrättat sig för en sådan tydligen välbehövlig uppgift. Och är därför åtminstone en påstötning från riksdagen synnerligen befogad. Det förordas bifall till motionen och en riksdagsskrivelse i antytt syfte på sätt under C) 17 här nedan närmare påkallas.

15) I motionen har även tagits hänsyn till den lika viktiga angelägenheten att bereda tomtmark för framtida behov av nya egna hem, där sådan mark oskäligen undanhålles landets befolkning (yrk. sid. 41 B 3; motiv sid. 35—38). Ifrågavarande jordreform till förmån för egna hemmen blir eljest endast halvgången. Riksdagsskrivelsen av år 1907 förutsätter expropriation även för sådant ändamål och regeringspropositionen 1918 diskuterade saken och erkände dess vikt, ehuru den till sist avstod från handling. Lagen om fastighetsbildning i stad innehåller ej tillräckliga bestämmelser och den bereder i varje händelse ej utvägar för att skaffa tomtmark på landet från stora jordpossessioner, som vägra sin medverkan till det nödvändiga. Genom lagens utbyggning med omtanke även för framtida behov bortfaller ock kommissionens hemställan, att efter förebild av gällande ensittarlag även den reviderade ensittarlagen endast skall avse hus, som funnos uppförda den 1 januari 1921. (Jfr motionens motivering.) Det hemställes alltså om bifall till motionen.

16) I motionen har yrkats (sid. 42 punkt 4; motiv sid. 29—30), att vid uppskattning enligt expropriationslagen av jordlösen hänsyn icke får tagas till mer än hälften av jordvärdestegring under de senaste tio åren (jfr ovan nr 7). Det yrkas bifall till motionen även i denna del.

Rätteligen skulle i detta sammanhang påyrkats, att i detta fall sådan förenkling skedde i formerna för jordlösens bestämmande, som påyrkats uti det lagförslag, vilket framburits i motionen nr 84 år 1921 inom första kammaren. Detta bortglömdes vid motionens författande, men lagutskottet är oförhindrat att upptaga frågan.

C, Beträffande det allmännas ingripande för effektivt genomförande av

ifrågavarande jordreform.

17) I motionen har därutinnan yrkats (sid. 42 punkt D; motiv sid. 33—35), att regeringen måtte anmodas »att, med stöd av det i expropriationslagen redan givna och i ensittarlagen nu jämväl enligt riksdagens beslut erhållna bemyndigande, måtte ej mindre omedelbart skridas till verket för organiserandet och inspekterandet av ifrågavarande jordreform utan även på det sätt, som i motiven ifrågasatts, bringas till intresserades i orterna kännedom en berättelse med praktiska anvisningar om ifrågavarande lagstiftning och dess tillämpning». Detta yrkande vidhålles högeligen.

Kung!. Maj ds proposition nr Ut2.

85 I). Lagarnas finansiering.

18) I motionen nr 82 (motiv sid. 32—33) har framhållits nödvändigheten av att finansiera den påbörjade jordreformen för frigörelse av de hundratusenden jordbruks- och bostadslägenheterna (hemmen) med egna hus å annans grund (expropriations- och ensittarlagarna).

Uti motionen nr 83 har föreslagits anslag för åren 1921 och 1922 till det mest brådskande ändamålet eller att anskaffa lånemedel för att kunna skydda de många lägenhetshavare, vilkas nyttjanderättskontrakt utgå åren 1921 och 1922, ävensom lägenhetshavare, som sitta löst på obestämd tid och hotas att bliva uppsagda under nämnda två år.

Denna senare motion är visserligen hänvisad till jordbruksutskottet, men sammanhänger intimt med motionen nr 82. Frågan borde därför rätteligen behandlas av sammansatt jordbruks- och lagutskott såsom ock skett med den vid riksdagen väckta frågan om avlösning av ströängarna i lappmarken. Jordkommissionen har i varje fall haft anledning att yttra sig även om motionen nr 83. Då så ej skett återstår för mig att åtminstone för min del erinra om det intima sammanhanget mellan de båda motionerna och påyrka frågans lösning effektivt.

Det gives^ nämligen åtskilliga sätt, på vilka denna sociala lag, den må innehålla hur många formella anvisningar som helst, dock i tillämpningen kan bliva verkningslös. Ett sådant sätt är, utöver dem som ovan i punkterna 8 och 12 omförmälas, ett förbiseende av nödvändigheten av den ifrågavarande stora jordreformens finansiering.

B) av O. Olsson.

Lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område har undergått omarbetning under år 1920. Att redan nu ånyo företaga en bearbetning av sagda lag synes mig vara mindre tillrådligt eller lämpligt utan torde enligt min mening med de ändringar däri, som kunna visa sig vara av ett verkligt behov påkallade, böra anstå, till dess kommissionen hunnit slutligen utforma sin ståndpunkt beträffande friköpningsfrågan i dess helhet och framlägga definitivt förslag härutinnan. Fara torde eljest föreligga att i anledning av sistnämnda förslag ändringar i den s. k. ensittarlagen ånyo måste vidtagas.

Vidare vill jag i fråga om det av kommissionens majoritet förordade lagförslaget framhålla, att en tillämpning därav skulle i många fall medföra en fastighetsbildning, såväl för den utbrutna delen som för den återstående stamfastigheten, vilken komme att stå i direkt strid mot de principer för en sund och för framtiden gagnelig fastighetsbildning, som kommit till uttryck i det av jordstyckningskommissionen framlagda betänkandet, i vars utarbetande jag deltagit. Med mindre de principer för jorddelning, som däri uttalas, bliva lagfästa, torde en så långt gående friköpning, som förevarande förslag innebär, icke utan största risker kunna ske.

På nu anförda skäl får jag för min del avstyrka, att det av kommissionens majoritet förordade förslaget blir upphöjt till lag, och har jag med den mening, som jag sålunda hyser, icke ansett mig böra ingå på närmare granskning av förr slagets olika detaljer.

C) av N. Wohlin.

Då jordkommissionen den 7 mars 1919 avlät skrivelse till chefen för justitiedepartementet med förslag till vissa ändringar i lagen den 28 juni 1918 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet om-

86 Kungl. Maj ds proposition nr 1J+2.

råde (den s. k. ensittarlagen), gav jag till kommissionens protokoll samma dag (intagit i Kungl. Maj:ts proposition nr 385 till 1919 års lagtima riksdag-) uttryck för någon tveksamhet med avseende å sagda förslag till lagändringar. Jag framhöll sålunda bl. a., att frågan om lösningsrätt för ägare till byggnader å ofri grund utgjorde en mindre del av den större frågan om en mera omfattande friköpningslagstiftning och att det framdeles skulle bliva nödvändigt att bringa den förstnämnda speciallagstiftningen i överensstämmelse med de allmänna grundsatser, som borde komma till tillämpning vid den senare mera vidsträckta lagstiftningen. I sammanhang härmed påpekade jag flera stadgande!! i den av kommissionen förordade reviderade ensittarlagen, vilka för vinnande av sagda enhetlighet och konsekvens sannolikt skulle komma att behöva väsentligt omarbetas, om ej helt upphävas, för att ersättas med i den allmännare friköpningslagstiftningen ingående nya bestämmelser. Bl. a. framhöll jag såsom osannolikt, att en lösningsrätt för vissa grupper av arrendatorer och torpare skulle komma att göras beroende av det förbehåll, att vidkommande jordområden över tjugu år i följd innehafts av annan än ägare, samt att det vore ovisst, om jordkommissionen komme att föreslå att lösningsrätten för arrendatorer och torpare först skulle inträda vid nyttjanderättsavtalens utgång. Efter att hava berört vissa punkter i det av jordkommissionen då framlagda lagförslaget förklarade jag mig emellertid, oaktat de uttalade betänkligheterna, icke vilja för min del motsätta mig samma lagförslags framläggande, enär jag delade kommissionens uppfattning om ensittarlagens bristande effektivitet i dess dåvarande lydelse och gillade de viktigaste ändringar, som blivit föreslagna. Man borde, tilläde jag, icke overksamt åse, huru under den tid, som komme att förflyta till dess att den allmännare friköpningslagstiftningen förverkligades, ytterligare ett antal lägenheter å ofri grund i följd av en uppenbart otillfredsställande lagstiftning återfölle till jordägarna och försvunne såsom egna hem.

I anledning av jordkommissionens nu omförmälda skrivelse avlät Kungl. Maj:t proposition till 1919 års lagtima riksdag med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, vilken proposition icke av riksdagen bifölls. Sedan emellertid Kungl. proposition i samma ämne avlåtits till 1920 års riksdag, godkändes denna proposition av riksdagen och utkom i anslutning härtill den nu gällande lagen den 26 mars 1920 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. Med avseende å de delar, vari jordkommissionen i sin skrivelse den 7 mars 1919 föreslog ändringar i den då gällande ensittarlagen, samt den punkt, vari Kungl. Maj:ts proposition till 1920 års riksdag och lagen den 26 mars 1920 väsentligen skilde sig från jordkommissionens förenämnda förslag, hänvisas till historiken i jordkommissionens härvarande skrivelse.

Då fråga nu blivit väckt om ytterligare en revision av ensittarlagen, så kan jag visserligen icke underlåta att giva uttryck åt samma synpunkter i fråga om sammanhanget mellan den förevarande lagstiftningen och en eventuell allmännare friköpningslagstiftning, vilka jag anförde till jordkommissionens protokoll den 7 mars 1919. Det hade obestridligen varit lyckligast, om den nu föreslagna revisionen av ensittarlagen hade kommit till stånd samtidigt med genomförandet av den allmännare friköpningslagstiftningen. I sådan händelse hade möjligheter förefunnits till att överblicka och i ett sammanhang taga ståndpunkt till frågan om friköpning av under nyttjanderätt innehavda områden i denna frågas hela vidd och endast i sådant fall hade garantier vunnits för ernående av full enhetlighet och konsekvens på detta viktiga område av den sociala jordlagstiftningen. Med hänsyn härtill måste jag givetvis förstå och respektera uppfattningen, att med den av jordkommissionen nu tillstyrkta förnyade revisionen av ensittarlagen borde anstå, intill dess att jordkommissionen blir i tillfälle att framlägga sina utredningar och förslag till allmännare friköp-

Kungl. Maj:ts proposition nr

ningslagstiftning och dessa förslag hinna bliva i vederbörlig ordning granskade och slutbehandlade. Avseende bör även fästas därpå, att det av jordkommissionen nu framlagda förslaget till ny lagstiftning i fråga om lägenheter på ofri grund föranletts av inom riksdagen väckt motion och, därest det eventuellt skulle bliva av riksdagen bifallet, icke dessförinnan kommer att remitteras till vederbörande myndigheter för yttrandens avgivande.

Då jag, oaktat dessa betänkligheter, har funnit mig böra i vissa delar biträda det här framlagda förslaget, har detta i första rummet berott på likartat skäl, som var för mig bestämmande, när jag biträdde jordkommissionens förslag den 7 mars 1919, nämligen att lagstiftningen även i dess nuvarande form visat sig vara i väsentliga delar mindre effektiv för sitt syfte. Dels måste jag fortfarande vidhålla uppfattningen, att det vid upplåtelser på viss tid icke kommer an på huruvida slutna upplåtelseavtal på samma tid föreligga, utan på huruvida det upplåtna markområdet under sagda tid varit ur jordägarens besittning. Jag kan m. a. o. icke frångå den uppfattning på förevarande punkt, som jordkommissionen enhälligt intog i mars 1919, men som icke lades till grund för Kungl. Maj:ts propositioner vid 1919 och 1920 årens riksdagar och som icke funnit Tittryck i den nu gällande lagen. Härtill kommer emellertid vidare, att jag icke kan annat än dela jordkommissionens här utvecklade mening, att den nu stadgade upplåtelsetiden av tjugu år i själva verket är villkorligt vald och att bestämmelsen härom, utan att betingas av några hållbara jordbruksekenomiska eller andra skäl, från lösningsrätt utestänger ett icke ringa antal ägare av hus på ofri grund, vilkas överförande till jordägare är ur social synpunkt lika önskvärt som beredandet av friköpningsrätt åt husägare i motsvarande ställning, vilkas markområden längre tid varit ur jordägarnas besittning. I denna del instämmer jag i vad jordkommissionen anför i sin förevarande skrivelse. Dels slutligen har jag liksom jordkommissionen den åsikten, att friköpningsrätt bör kunna inträda utan avvaktan på kontraktens utlöpande och instämmer jämväl i denna del i jordkommissionens föreliggande uttalanden. Det var också i första rummet dessa båda punkter, som jag hade i tankarna, när jag under debatten i första kammaren om förevarande fråga den 10 mars 1920 förklarade mig i själva verket i vissa punkter av ensittarlagens 1 § vilja gå längre än Kungl. Maj:t hade gjort i den dåvarande propositionen.

Med hänsyn till vad jag ovan anfört om sammanhanget mellan förevarande lagstiftning och en allmännare friköpningslagstiftning har jag givetvis övervägt, huruvida de nu omberörda, av jordkommissionen föreslagna ändringarna i den gällande ensittarlagen skulle kunna i någon mån föregripa den ståndpunkt, som jag kommer att intaga till ett eventuellt framtida förslag om friköpningsrätt för vissa grupper av nyttjanderättshavare, vilka icke själva äga husen. Jag har emellertid, i viss anslutning till mina anmärkningar till kommissionens protokoll den 7 mars 1919, funnit att så icke kan bliva förhållandet. En friköpningsrätt för brukare av jord, vilka icke heller äga därå uppförda hus, måste visserligen enligt mitt förmenande omgärdas med starka garantier av annan art, nämligen så att friköpningsrätt icke tillerkännes brukare av jordområden, vilkas frånskiljande från huvudfastigheterna kunna lända dessa fastigheters jordbruk eller skogsbruk till men, och ej heller sådana nyttjanderättshavare, av vilkas arbetsprestationer huvud fastigheternas ekonomiska ställning är väsentligt beroende. Det blir på dessa båda punkter, som inskränkningar i en framtida rätt till friköpning framför allt bliva behövliga, och det är härmed förenade spörsmål ävensom frågorna om vidkommande brukningsdelars lämplighet såsom självägda jordbruk, behovet av mulbctesmark och skogsfångst m. m., vilka framför allt kräva ingående utredningar och omsorgsfullt övervägande. Däremot kan jag icke tänka mig. att i ett framtida förslag till friköpningslagstiftning beträffande arrendegårdar, utgårdar, större torp

88 Kungl. Maj ds proposition nr 1^2.

etc. under bolagsdomäner, fideikommiss och andra större godskomplexer rätten till friköpning bör göras beroende av om nyttjanderättshavarens mark underminst tjugu år varit undandragen jordägarens självförvaltning, och jag tänker mig icke heller, sedan jag under de gångna åren övervägt frågan, att friköpningsrätt skall inträda först vid upplåtelsetidens utgång. För min del anser jag således icke, att sammanhanget mellan förevarande lagstiftning och en allmännare friköpningslagstiftning sönderbrytes genom nu omberörda, av jordkommissionen här tillstyrkta ändringar i den gällande ensittarlagen.

_ Även om man emellertid i detta hänseende hyser en motsatt uppfattning, vilket jag väl förstår kan vara fallet, torde dock den här föreliggande frågan om rätt för innehavare av hus å ofri grund att inlösa marken utgöra ett ganska starkt avgränsat område för lagstiftningen. Detta framgår redan därav, att statsmakterna sedan flera år upptagit denna fråga till särskild behandling och här vidtagit särskilda lagstiftningsåtgärder. Denna kategori av lägenheter är också av väsentligt annan karaktär än vanliga arrendegårdar och torp, där jordägaren även äger husen. De förra äro i regel bostadslägenheter med antingen endast tomtområde eller ock något mindre, för självständiga jordbruk sällan tillräckligt, jordområde. Några överväganden, huruvida dessa lägenheter kunna bestå såsom självständiga jordbruk, äro sålunda obehövliga, och någon särskild tanke på att åt dem tillförsäkra mulbete, skogsfångst och andra sådana rättigheter behöver i regel icke finnas. Ej heller bruka innehavarna av sådana lägenheter på ofri grund utgöra avgälden för jorden i form av arbetsprcsta tioner, som äro för huvudfastigheterna av nämnvärd betydelse. Det förefaller mig sålunda som kunda man, om det även icke är ur alla synpunkter det lyckligaste, liksom hittills skett träffa särskilda lagstiftningsåtgärder för ifrågakommande lägenheter, utan att därmed binda sig i fråga om en senare eventuell friköpningslagstiftning för brukare av jordområden, vilka varken äga marken eller de därå uppförda byggnaderna.

År jag sålunda enig med kommissionens majoritet beträffande de viktigaste ändringarna i ensittarlagens 1 §, så nödgas jag emellertid reservera mig mot majoritetens ståndpunkt i tvenne andra punkter av betydelse.

Den nu gällande ensittarlagen är, såsom kommissionen i förevarande skrivelse anför, icke tillämplig å mark, som ingår i tomtindelning, ej heller mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser. På av kommissionen anförda skäl finner jag hinder icke möta mot att utsträcka lagens tillämplighetsområde till mark. för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser och som icke ingår i tomtindelning, men jag kan icke biträda förslaget om att lagen jämväl skall göras tillämplig å mark, som ingår i tomtindelning. De av kommissionen till stöd för sistnämnda utsträckning av lagen anförda skälen finner jag icke bärande och vill dessutom erinra därom, att ensittarlagens utsträckning till att gälla mark, som ingår i tomtindelning, såväl torde strida mot de grundtankar, som från början varit vägledande för ifrågavarande lagstiftnings förespråkare, som även medföra flera för ifrågavarande samhällen icke förutsedda konsekvenser. Man har med ensittarlagen åsyftat att rädda en mängd på landsbygden förefintliga egna hem på ofri grund, med utgångspunkt från att den jord, varom i sådant fall är fråga, i regel har ett mindre värde såväl för ägaren som för andra personer än nyttjanderättshavaren. Mark åter, som ingår i tomtindelning, ligger ofta på platser med högre jordvärden och det synes, ej minst med hänsyn till möjlig spekulation, mindre lämpligt att, åtminstone genom en utvidgning av den förevarande lagstiftningens tillämpningsområde, tillerkänna ägare till hus å sådan mark expropriationsrätt till densamma. Jag är dessutom icke i tillfälle att överblicka följderna av en sådan expropriationsrätt med hänsyn till stadsplaner m. m., förutom att vissa bestämmelser i 2 § av kommis-

Kungl. Maj.is proposition nr Ut2. 89

sionsmajoritetens lagförslag förefalla mig invecklade och ur vissa synpunkter äventyrliga.

Den andra huvudpunkt, vari jag är skiljaktig gentemot kommissionens majoritet, har avseende å bestämmelserna i 3 § av majoritetens lagförslag. Jag erinrar härvid därom, att jordkommissionen i sitt förslag till reviderad ensittarlag av den 7 mars 1919 med alla röster utom en förordade en närmare precisering av de förhållanden, som enligt kommissionens mening borde grunda lösningsrätt för jordägaren till nyttjanderättshavarens byggnader, och kommissionen följde därvid den formulering, som den s. k. torpkommissionen på sin tid i detta hänseende använde. Ifrågavarande formulering, som nu är av betydelse som garanti mot att lösningsrätt tillerkännes nyttjanderättshavare, när markområdenas frånskiljande skulle bliva till olägenhet och skada för huvudfastighetema, upptogs av Kungl. Maj:t i propositionerna till 1919 och 1920 årens riksdagar, men ändrades av andra lagutskottet vid sistnämnda riksdag i en riktning, som gör garantien i fråga avsevärt svagare, och riksdagen följde på denna punkt utskottet, ehuruväl inom första kammaren en stark minoritet röstade för den av Kungl. Maj.-t föreslagna formuleringen. Var den av Kungl. Maj:t då föreslagna formuleringen enligt min uppfattning lämpligare än den av riksdagen godkända, så måste jag givetvis anse det såsom ännu viktigare att nu förorda den förra, eftersom lösningsrätten i flera andra hänseenden föreslås väsentligen utvidgad. I detta sammanhang bör uppmärksamheten även fästas därpå, att den s. k. jordstyckningskommissionen, vars förslag till lag om delning av jord å landet för närvarande är föremål för granskning inom justitiedepartementet, föreslagit åtgärder med syfte att åvägabringa effektiva garantier mot olämplig delning av jord och att man, därest sagda kommissions förslag uti i huvudsak oförändrad form framdeles upphöjes till lag, torde få anpassa föreskrifterna i föreliggande 3 § så, att de icke komma i strid med den blivande nya skiftesstadgans bestämmelser. Såvitt jag kan döma, närmar sig den formulering, som jag här förordar, mera grundtankarna i sagda förslag till ny skiftesstadga än den av kommissionsmajoriteten här föreslagna.

En tredje mindre viktig punkt, vari jag är av olika åsikt mot kommissionens majoritet, gäller det i lagförslagets 1 § förekommande datum. Kommissionsmajoriteten föreslår att detta datum, som i gällande lag är den 1 januari 1919, ändras till den 1 januari 1921. Det synes mig mindre lämpligt att gång efter annan, när ensittarlagen revideras, framflytta sagda datum, och jag föreslår alltså bibehållande av det nu gällande. Kommissionsmajoriteten har ej heller enligt min uppfattning kunnat påvisa några nämnvärda olägenheter av att bibehålla nu gällande datum.

Med anledning av vad jag sålunda anfört anser jag, att jordkommissionen bort hos riksdagens andra lagutskott förorda följande

Lag

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

1 §.

= 1 § i kommissionsmajoritetens förslag utom att det på två ställen i paragrafen förekommande årtalet 1921 ändras till 1919.

2 §.

Lösningsrätt må icke äga rum, därest nyttjanderätten, då ansökan om utövande av lösningsrätt göres, är förverkad.

90 Kungl. May.ts proposition nr l-i-2.

Ej heller må lösningsrätt äga rum, därest å huvudfastigheten den 1 januari 1919 fanns och vid den tid, då lösningsrätt av nyttjanderättshavaren göres gällande, fortfarande finnes boningshus, tomtplats eller trädgård på mindre avstånd än tvåhundra meter från området, eller området eljest har sådant läge i förhållande till huvudfastighetens ägor eller å densamma befintlig anläggning eller arbetsplats, som ej är tillfällig, att intrång eller olägenhet för jordbruk, skogsskötsel eller eljest kan genom områdets frånskiljande tillskyndas huvudfastigheten.

3 §.

= 4 § i kommissionsmajoritetens förslag.

4 §.

= 5 § i kommissionsmajoritetens förslag.

5 §•

= 6 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom- att hänvisningen till 17 § utbytes mot hänvisning till 16 §.

6 §.

= 7 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningen till 6 § utbytes mot hänvisning till 5 §.

7 §•

— 8 § i kommissionsmajoritetens förslag.

8 §.

— 9 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningen till 3 § utbytes mot hänvisning till 2 §.

9 §.

= 10 § i kommissionsmajoritetens förslag.

10 §.

= 11 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningarna till 12 och 13 §§ utbytas mot resp. 11 och 12 §§.

11 §.

= 12 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningarna till 11 och 3 §§ utbytas mot resp. 10 och 2 §§.

. 12 §.

= 13 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningarna till 14 § utbytas mot 13 §.

13 §.

Finnes område, som skall lösas, ej utgöra särskilt avskild fastighet, skall i den ordning nedan sägs prövning äga rum, huruvida fastställelse å områdets avskiljande må meddelas.

Efterföljande stycken av paragrafen = motsvarande stycken i 14 § av kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningen till 7 § utbytes mot 6 §.

14 §.

= 15 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningarna till 14 och 7 §§ utbytas mot resp. 13 och 6 §§.

15 §.

= 16 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningen till 6 § utbytes mot 5 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 h2.

ill

bytes

16 §.

17 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningen till 3 § utmot 2 §.

17 §.

18 § i kommissionsmajoritetens förslag.

= 19

18 §.

i kommissionsmajoritetens förslag.

19 §.

Vad i denna lag stadgas, äge ej tillämpning beträffande område, som tillhör kronan eller ingår i tomtindelning.

Övergångsbestämmelserna.

= övergångsbestämmelserna i kommissionsmajoritetens förslag.

92 Kung!. Mai ds proposition nr 142.

Bilaga.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse den 25 februari 1921 har Kungl. Maj:t anbefallt jordkommissionen att till andra lagutskottet avgiva utlåtande över vissa till utskottet remitterade motioner, bland dem motionerna nr 82 i första kammaren av hr Lindhagen om en effektiv jordreform till förmån för innehavare av lägenheter med egna hus å annans grund m. m., nr 124 i andra kammaren av hr Lövgren i Nyborg om ändrad lydelse av 1 § i lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, samt nr 212 i andra kammarm av hr Ericsson i Arboga om utsträckning av nämnda lag till att avse vissa områden i Arboga stad m. m. I anledning härav får kommissionen anföra följande.

Kommissionen har i anledning av dels en av hr Lindhagen den 4 september 1920 till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse, vilken för yttrande remitterats till kommissionen, och dels ovannämnda motioner utarbetat bilagda förslag till revision av lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttj ander ätt upplåtet område, vilket förslag jämte reservationer härmed överlämnas. Med detta förslag få anses behandlade de ändringsyrkanden i fråga om sagda lag, vilka framställts i motionen nr 82 under A, samt i motionerna nr 124 och 212. I fråga om motionen nr 212 torde det icke hava varit avsett, att kommissionen skulle avgiva yttrande i annat hänsende än såvitt anginge frågan om friköpningslagens eventuella tillämplighet inom stadsområden i allmänhet.

De i motionen nr 82 under B framställda yrkandena om vissa angivna ändringar i expropriationslagen har kommissionen icke ansett sig böra biträda. Därest den utvidgning av den enskildes rätt till friköpning och den förenkling av lösnipgsförfarandet, som kommissionen föreslagit, vinner godkännande, torde på ett nöjaktigt sätt bliva sörjt för att, såvitt på lagstiftningen ankommer, möjlighet föreligger för lägenhetsinnehavarna med egna hus på annans mark att friköpa marken. Kör lägenhetsinnehavare, som vill utöva lösningsrätt, är genom kungörelsen den 26 mars 1920 (S. F. S. nr 133) om bestridande i vissa fall med allmänna^ medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område, m. in., möjlighet redan beredd att erhålla biträde i ärende angående lösningsrätt, varjämte enligt samma kungörelse kostnad för lantmäteriförrättning m. m. må, bestridas av allmänna medel, därest lägenhetsinnehavaren icke äger tillgång till gäldande av kostnaden eller efter dess utgivande skulle sakna medel för eget och sin familjs uppehälle. Vid dessa förhållanden har det synts kommissionen icke föreligga behov av att, på sätt hr Lindhagen under Bl) yrkat, utvidga den i expropriationslagens 1 § under 7 omförmälda expropriationsrätt att avse varje ort, där friköpningslagen äger tillämpning.

I anledning av yrkandet under B 3) vill kommissionen erinra, att lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad medger rätt till expropriation av obebyggd tomtmark, som är för samhällets utveckling oundgängligen erforderlig och icke annorledes kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggande.

Beträffande yrkandet under B 4) hänvisas till vad som anförts vid 9 § i kommissionens förslag till reviderad friköpningslag.

Vidkommande slutligen hr Lindhagens yrkanden i motionen nr 82 under B anser kommissionen något målsmanskap genom staten för tillämpning av fri-

Kungl. Maj ds proposition nr 1 Jt2.

köpningslagen icke erforderligt. Däremot synes det önskvilrt, att lämpliga anordningar vidtagas för bringande till vederbörandes kännedom av friköpningslagens bestämmelser ävensom av föreskrifterna om förordnande av biträde i ärenden angående lösningsrätt och om bestridandet i vissa fall med statsmedel av kostnader för lantmäteriförättning m. m. Att härom intaga något stadgande i friköpningslagen torde ej vara erforderligt, utan synes syftemålet kunna ernås genom särskild framställning därutinnan hos Kungl. Maj:t.

Av förarbetena till gällande expropriationslag framgår, att man tänkt sig, att staten skulle kunna träda emellan för realiserande av den i expropriationslagens 1 § under 7 omförmälda expropriationsrätt. Därest svårigheter av ett eller annat slag skulle möta att genom samhällets egen försorg åstadkomma sådan expropriation, torde följaktligen hinder icke möta för de av saken intresserade att påkalla statens medverkan för genomförande av expropriation. På grund härav anser kommissionen några, åtgärder av det slag, som åsyftas i sistnämnda yrkande icke vara erforderliga i fråga- om expropriationslagen.

I ärendets avgörande hava kommissionens samtliga ledamöter deltagit.

Stockholm den 28 april 1921.

På jordkommissionens vägnar: J. HANSSON.

S. Ekberg.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr H2.

Bilaga C.

Yttranden

avgivna med anledning av jordkommissionens förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

och ej upptagna i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden

den 3 mars 1922.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Att en lagstiftning, som kommit till stånd år 1918 och år 1920 genomgått en icke oväsentlig revision, nu åter blivit föremål för omfattande ändringsförslag, kan ej undgå att i och för sig väcka någon betänksamhet. Då det emellertid här gäller ett område, där man måste pröva sig fram för att komma till bestämmelser, som motsvara det med lagstiftningen avsedda syftet, och då efter tillkomsten av 1920 års lag jordkommissionen föranstaltat vissa undersökningar rörande här ifrågavarande upplåtelser, vilka undersökningar onekligen lämnat en del nytt material, vill länsstyrelsen icke motsätta sig att frågan ånyo upptages till prövning.

Av den genom kommissionen åvägabragta utredningen synes framgå, att nu gällande bestämmelser, enligt vilka friköpningsrätt icke är medgiven i sådana fall, då avtal om upplåtelse på tjugu år eller därunder föreligger, icke kan anses tillfredsställande. Om, såsom kommissionen gör gällande, ett synnerligen stort flertal av de lägenheter, som nu angivas vara upplåtna på viss tid intill tjugu ar faktiskt vant ur jordägarens besittning i över tjugu år, torde kommissionen hava skäl för sin uppfattning, att sådana upplåtelser icke kunna anses såsom tillfälliga i den meningen, att de böra utestänga från friköpningsrätt. Länsstyrelsen anser, att dylika fall böra likställas med upplåtelser på tid över tjugu år. Vad angår den mängd upplåtelser, vilka i kommissionens utredning rubricerats såsom gjorda på obestämd tid, anser kommissionen det vara troligt, att i flertalet fall likväl muntlig överenskommelse föreligger om visst årligt arrende, vilket skulle föranleda, att även dessa upplåtelser såsom gjorda på viss tid, ett år, äro undantagna från friköpningsrätt, men finner sig samtidigt kunna konstatera, att även här ifrågavarande lägenheter i mycket stort antal varit ur jordägarens besittning under en tid överstigande tjugu år. Om så är förhållandet, utgör detta tydligen ytterligare ett starkt skäl för en lagändring i nyss angiven riktning.

Vad sålunda anförts synes peka på ett upptagande av jordkommissionens tidigare, år 1919 avgivna förslag, att friköpningsrätt måtte vid upplåtelse på viss tid medgivas, så snart det upplåtna området i mer än tjugu år innehafts av annan än jordägaren, oberoende av den för närvarande stadgade upplåtelsetiden. En sådan bestämmelse skulle enligt länsstyrelsens mening också stå i god överensstämmelse med vad som redan nu är -— genom 2 § i 1920 års lag — stadgat om friköpningsrätt för sådana fall, då upplåtelseavtal för livstid eller viss tid icke visas föreligga, men lägenheten redan mer än tjugu år innehafts av annan än jordägaren.

Kommissionen har emellertid, såsom ovan är omnämnt, nu gått betydligt längre

95 K inuti. Maj ds proposition nr 1 Jt2.

än 1919 ocli föreslår — under förutsättningar i övrigt, som i detta sammanhang kunna lämnas å sido — friköpningsrätt dels för varje nyttjanderättsinnehavare, oberoende av nyttjanderättsavtalets tidslängd, dels i sådana fall, då avtal om nyttjanderätt icke visas föreligga, om marken sedan mer än fem år innehafts av annan än jordägaren. Länsstyrelsen kan icke finna, att kommissionen tillräckligt motiverat en så långt gående utsträckning av friköpsrätten. Den statistiska utredningen och kommissionens egen kommentar därav synes tvärtom, på sätt nyss framhållits, giva vid handen, att det socialpolitiska syfte, som avsetts med ifrågavarande lagstiftning, väsentligen skulle tillgodoses genom det förutnämnda förslaget av år 1919. Det må vara att, såsom kommissionen framhåller, varje visst tidsmått för upplåtelse såsom villkor för friköpningsrätt måste innebära en godtycklighet. Hela lagstiftningen om friköpningsrätten har dock hitintills varit byggd på den förutsättningen, att ett sådant villkor ansetts erforderligt för att icke kränka jordägarens rätt. Om upplåtelse endast skett på mycket kort tid, och om det upplåtna området icke förut under längre tid varit ur jordägarens besittning, kan sådan upplåtelse innebära ett fullt avsiktligt förbehåll från jordägarens sida, vilket lagstiftaren näppeligen bör utan vidare åsidosätta. I all synnerhet skulle ett sådant åsidosättande te sig betänkligt i sådana fall, då upplåtelsen skett efter tillkomsten av 1918, respektive 1920 års lagstiftning och sålunda den korta upplåtelsetiden kan antagas vara tillkommen i direkt syfte att uppåtelsen ej skall falla under denna lagstiftning. Det kan också vara anledning att befara, att därest kommissionens nu framlagda förslag bleve genomfört, detta skulle verka förhindrande gentemot fortsatta upplåtelser, vilket uppenbarligen icke kan anses överensstämma med hela denna lagstiftnings allmänna ändamål. Slutligen må erinras, att vid frågans behandling under 1920 års riksdag även de yrkanden, som gingo ut på en utsträckning av den då föreslagna friköpningsrätten, bibehöllo villkoret om viss upplåtelsetid, låt vara att densamma i dessa yrkanden nedsatts till fem år.

Likaledes vill länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida det i förslagets 1 § införda datum, från vilket friköpningsrätten räknas, bör ändras från det. år 1920 stadgade — 1 januari 1919 — till 1 januari 1921. Därest villkoret om tjugu års upplåtelsetid bibehålies, torde detta visserligen kunna ske, men om sagda villkor uppgives, synes framflyttningen omotiverad och betänklig med hänsyn till de upplåtelser, som skett efter 1920 års lagstiftning och under förutsättning, att det i denna bestämda datum skulle förbliva gällande.

I formellt avseende kan mot kommissionens redaktion av 1 § anmärkas, att denna kan tolkas så, som skulle friköpningsrätten gälla, även om jordägaren ägde det å den upplåtna marken uppförda boningshuset den 1 januari 1921 (1 jan. 1919), vilket väl icke kan vara meningen.

Kommissionens förslag att utsträcka friköpningsrätten även till mark, som ingår i tomtindelning, och till mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, anser länsstyrelsen till syftemålet berättigat. Emellertid synes detta förslag medföra så avsevärda, svårigheter och olägenheter med hänsyn till de nödvändiga reglerna för fastighetsbildningen inom ifrågavarande samhällen, att detsamma icke lärer, åtminstone i nu föreliggande form, kunna förordas. Länsstyrelsen hänvisar i detta avseende till det yttrande, som i ärendet avgivits av länsarkitekten på anmodan av Kungl. byggnadsstyrelsen.

Kommissionen föreslår i 4 §, att förbehåll i nyttjanderättsavtal om att nyttjanderättsinnehavarens byggnader skola vid avtalstidens utgång mot lösen tillfalla jordägaren, skall vara utan verkan, om friköpningsrätten begagnas, samt att, där avtalet stadgar att byggnaderna skola tillfalla jordägaren utan lösen eller mot lösen understigande deras fulla värde, sådant förbehåll endast skall medföra, att nyttjanderättshavaren är pliktig att till jordägaren utgiva sär-

96 Kungl. Maj:ts proposition nr

skild »skälig gottgörelse» för den förmån, som denne sålunda betingat sig. Nu gällande lag föreskriver däremot, att lösningsrätt för nyttjanderättsinnehavare icke äger rum, om de nyttjanderättsinnehavaren tillhöriga byggnaderna, enligt avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren. I denna del innebär alltså förslaget en fullständig förändrad ståndpunkt. Länsstyrelsen kan icke förbise, att denna förändring ur principiell synpunkt kan väcka vissa betänkligheter, men vill dock icke motsätta sig densamma, därest den på grund av faktiska förhållanden kan anses påkallad, vilket icke fullt tydligt framgår av kommissionens utredning.

I sådant fall torde emellertid enligt länsstyrelsens mening den av kommissionen föreslagna nya bestämmelsen böra förtydligas på så sätt, att den »skäliga gottgörelsen» skall beräknas med hänsyn till att jordägarens i avtalet gjorda förbehåll i denna del kan hava föranlett sänkning i den överenskomna avgiften för upplåtelsen, under vad som utan sådant förbehåll skulle hava stadgats.

Mot kommissionens förslag i 3 paragrafen, senare stycket, hava av en reservant, herr Wohlin, gjorts vissa anmärkningar, som länsstyrelsen finner i huvudsak befogade. Let kan ifragasättas, om icke i denna del en sammanarbetning borde ske av reservantens och kommitténs förslag, så att till det förstnämnda fogas de två sista punkterna i kommittéförslaget — »Kan sådan olägenhet undvikas ---utövande av lösningsrätt» —. På så sätt skulle å ena sidan den

»avsevärda olägenhet för huvudfastigheten», vilken kommittén erkänner såsom hinder för lösningsrätt, bättre och klarare angivas, å andra sidan möjlighet beredas att undanröja sådant hinder genom undantagande av viss del av marken, samt förebyggas, att sådant hinder avsiktligt skapas av jordägaren.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Då i avseende på ett föregående förslag sagts, att lagen skulle få uteslutande retroaktiv verkan, så torde detta uttalande numera äga endast formell giltighet. Vid det periodiska förnyandet av lagen framflyttas nämligen den kritiska tidpunkten, från den 1 januari 1918 till den 1 januari 1919 i 1920 års lag, liksom enligt 1919 års proposition, och till den 1 januari 1921 i den nu föreslagna. Det är antagligt, att intresserade nyttjanderättshavare komma att känna »besvikelse», om ej sådant framflyttande även framdeles sker, under successivt uppgivande av förut stadgade villkor. Med hänsyn till sannolikheten därav, att sådana känslor förebyggas eller att anledning till desamma undanröjes, torde den föreslagna lagen höra bedömas.

Egendomligt är emellertid, att, i strid mot det allmänna syftet, den nu föreslagna lagen innefattar en skärpning av de förut stadgade villkoren för' lösningsrätt. I 1 g förutsättes nämligen, att nyttjanderättshavaren å ifrågavarande mark »äger boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj», medan 1920 års lag blott fordrar, att den till brukande upplåtna fastighetsdelen så; bebyggts, att nöjaktig bostad för brukare och hans familj finnes å området och att brukaren tillhöriga byggnader hava visst relativt värde, ett värde, som naturligtvis mycket väl kan uppnås av ett eller flera uthus, när boningshuset tillhör jordägaren.

I alla händelser medför det upprepade framflyttandet av den kritiska tidpunkten dels missräkningar för jordägare, som i förlitande på lagstiftningens stabilitet, och kanske även på motivens uttalanden, upplåtit mark, dels en frestelse för jordägare utan fri försäljningsrätt att kringgå de för honom gällande inskränkningar i förfoganderätten. Det förra får tydligen ökad betydelse, om i överensstämmelse med förslaget fordran på viss minsta kontraktstid såsom villkor för lösningsrätt uppgives. Förslaget giver ej ens vid handen, att ett avtalat förbud mot nybyggnad skulle hindra nyttjanderättshavaren att åberopa sig på tillvaron av byggnader, som han i strid mot förbudet uppfört. När motiveringen säger, att den huvudsakliga garantien mot missbruk av friköpningsrätten ligger

97 Kungl. Maj.ts proposition nr 1J/3.

diilutsalt lagen liar tillämpning endast på lägenheter, som vid viss tidpunkt voro pa visst satt bebyggda, bevisar detta blott, att författaren liksom föregånpunkt UV °C11J19 Vant bvortyf?ade om sin lagtexts oföränderlighet i denna

Från lagens tillämpningsområde undantages, jämte mark, som innehaves med tomträtt, allenast mark, som tillhör kronan. Befallningshavanden vill ei nu uppehålla sig därvid, huruvida staten bör tillerkänna sig själv såsom jordägare ei,11 pnvilegmrad ställning, fri från förpliktelser, som i verkligt eller förment allmänt intresse alaggas menigheter och enskilda. Men befallningshavanden anser sig hora fästa uppmärksamheten därpå, att fideikommisshavare, kommuner säl elser och andra, som äga befogenhet att bortlega, men icke försälja mark! skulle, under förutsättning av ett fortgående på den inslagna lagstiftningsvägen kunna fritt avhanda sig mark utan annan tidsutdräkt, än som kräves för uppförande av ett boningshus. Detta gäller även om man blott genomför den ena av de tva forsta föreslagna reformerna, nämligen att viss kontraktstid ej utgör vi Ikor för lösningsrätt och att lösningsrätten inträder utan avbidan på kontraktstidens utgång.

Båda dessa reformer synas för övrigt i sig själva vara i hög grad betänkliga. ..or. °®nin&sratt.torde böra förutsättas, att den inlösande nyttjanderättshavaren till ifrågavarande mark star i ett någorlunda varaktigt förhållande, som åtminsione i viss man gör sannolikt, att inlösningen ej sker i syfte att föryttra lägenlieten Och vidare lärer det verka onödigt upplösande, om överkorsandet av frivilligt mgangna och till innehållet inyändningsfria avtal sträckes ända därhän, „ uen, som atagit sig att såsom nyttjanderättshavare under en följd av år fullgöra vissa prestationer,_ kan, sedan jordägaren på grund av dessa prestationers art och omfattning medgivit upplåtelsen, när som helst genom inlösen befria sig från sina förpliktelser. De bada i motiven anförda skälen för omedelbar inlösningsrätt — det ena, att nyttjanderättshavaren kan vara underkastad obilliga villkor, det andra, att.i flertalet fall jordägaren får ett blott obetydligt arrende -_

kunna åtminstone icke gärna äga giltighet samtidigt.

Lösningsrättens utsträckande till tomtindelad mark föranleder invecklade bestämmelser och stora tillämpningssvårigheter.

där i avbidan på tomtindelning får byggas endast med särskilt tillstånd, bor byggnad, som uppförts utan sådant tillstånd, ej kunna grunda lösningsrätt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen är tveksam, huruvida det kan vara lämpligt att redan nu företaga en revision av ovannämnda lag den 26 mars 1920 da lagen vant så kort tid gällande. Det av kommissionen framlagda förslaget synes bland annat utgå från att själva förefintligheten av ett eget hem pa annans mark bör medföra lösningsrätt. Enligt länsstyrelsens uppfattning torde man såsom villkor för lösningsrätt även böra uppställa fordran på att lagenheten under viss tid varit ur markägarens besittning. Däremot anser lansstyrelsen, att man icke bör fästa allt för stor vikt vid att marken skall vara upplåten till nyttjanderättshavaren genom kontrakt på vissa år. Har lägenheten taktiskt vant ur jordägarens besittning under ett viss antal år, synes det länsstyrelsen som om denna tidrymd borde tagas i beräkning vid lösningsrättens utövande vare sig marken varit upplåten genom kontrakt eller icke. 'Den tid under vilken lågenheten^skulle hava varit ur jordägarens besittning, bör skäligen bestämmas till 20 år. Det torde äga sin riktighet, att friköpningslagen framkallat en viss besvikelse hos en del lägenhetsinnehavare, på grund av att lösningsrätten icke får utövas förrän vid nyttjanderättsavtalets slut. Särskilt galler detta personer, som innehava livstidskontrakt. Dylika kontrakt torde förefinnas till ett icke ringa antal. Länsstyrelsen kan icke heller finna, Bihang till riksdagens protokoll 1035. 1 samt. 118 höft. (Nr lJf3.) 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr l-t2.

att några vägande skäl tala emot lösningsrättens utövande redan före kontraktstidens utgång. Särskilt för innehavare av livstidskontrakt skulle ju lösningsrätten mången gång bliva till ingen eller ringa nytta. Även jordägaren torde hava intresse av att på förhand få klart, huruvida lösningsrätten kommer att begagnas eller icke. Jordkommissionen har i sitt förslag upptagit tomtindelad mark såsom föremål för friköpning. Det synes emellertid länsstyrelsen, som om ifrågavarande lagstiftning icke borde utsträckas till mark, som ingår i tomtindelning. Genom ovannämnda lag den 26 mars 1920 har man velat rädda en del egna hem på ofri grund å landsbygden och därvid tagit hänsyn till, att marken vore av mindre värde för ägaren. Länsstyrelsen kan för sin del icke finna, att vägande skäl tala för att friköpningslagen bör gälla även beträffande tomtindelad mark, vilken mark på många platser kan hava ett ganska ansenligt värde. Dessutom synes möjligheten till spekulation icke utesluten, därest friköpningslagen komme att tillämpas inom dylikt område.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Då denna ömtåliga, mycket omtvistade och i den enskilda äganderätten, som är en av rättssamhällets grundvalaT, djupt ingripande lagstiftning är alldeles ny — endast tre år gammal — pell redan för ett år sedan undergått en betydande revision, som ytterligare tillgodosett flera socialpolitiska önskemål, synes större erfarenhet om lagstiftningens verkningar böra vinnas, innan lagen ånyo göres till föremål för revision och därtill en så omfattande revision, som nu ifrågasatts att äga rum i fortgående socialpolitisk riktning. Aktning för lag och lagstiftning synes ock fordra, att en lag ej göres till föremål för ändring genast sedan den trätt i kraft.

Redan_av dessa anledningar anser sig länsstyrelsen böra avstyrka det förevarande lagförslaget.

För den händelse Kungl. Maj :t emellertid skulle finna sig föranlåten att för riksdagen framlägga en på jordkommissionens förslag grundad proposition i ämnet, får länsstyrelsen ytterligare göra följande erinringar mot förslaget.

På de skäl, som före utfärdandet av 1920 års lag framfördes av lagrådet och egnahemssakunniga, anser länsstyrelsen, att en upplåtelsetid, överstigande tjugu år, är den kortaste, som bör berättiga lägenhetsinnehavare till inlösen av jorden. En utökning, som möjligen kunde böra ifrågakomma, av lägenhetsinnehavarnas rätt att inlösa den mark, varå hans hus äro belägna, synes dock vara, att 1 § i lagen ändrades så, att inlösen kunde äga rum, så snart 20 år av upplåtelsetiden tilländagått. Upplåtelsetidens slut, om tiden är längre än 20 år, t. ex. 49 år, såsom ofta är förhållandet, skulle sålunda ej behöva avvaktas, på sätt nu är fallet. Enligt den statistik, som jordkommissionen i det nu föreliggande betänkandet framlagt, skulle redan enligt 1920 års lag ungefär hälften av alla under nyttjanderätt upplåtna lägenheter, vars innehavare ägde hus därå, vare föremål för lösningsrätt eller tillsammans omkring 17,000 lägenheter; och om lösningsrätten utvidgades på sätt nu nämnts, skulle ytterligare ett antal lägenheter kunna friköpas.

Med avseende å tomtindelat område torde fråga om inlösen av mark så sällan förekomma, att bestämmelse därom torde sakna egentlig praktisk betydelse. I varje fall torde förslaget i denna del vara olämpligt på grund av de invecklade bestämmelser, som det föranleder beträffande dessa undantagsvis förekommande fall.

I avseende å de stora, icke tomtindelade områden, som särskilt efter inkorporeringar ofta förekomma i städer, torde däremot i stort sett råda samma förhållanden, som på landsbygden, varför friköpning av mark där möjligen bör införas.

Slutligen har kommissionen hemställt om lösningsrätt för nyttjanderättshavare även i sådana fall, då byggnaderna enligt avtal skola tillfalla jordäga-

Kungl. Maj ds proposition nr Upi. 99

ren. Vidkommande dessa fall anser emellertid länsstyrelsen, att avtal ovillkorligen bör gälla.

Av det nu anförda framgår, att länsstyrelsen avstyrker det föreliggande förslaget på den grund, att större erfarenhet bör vinnas om verkningarna av 1920 års lag i ämnet samt därför att aktning för lag och lagstiftning synes bjuda, att denna endast tre år gamla lagstiftning, vilken omedelbart efter dess införande blivit föremål för en genomgripande revision, ej genast bör ånyo revideras; men att, därest Kungl. Maj:t ändock skulle pröva skäligt framlägga proposition till riksdagen i ämnet, andra ändringar i den nu gällande lagen ej synas böra ifrågasättas än dels att inlösningsrätten utsträckes sålunda att, om upplåtelsen avser längre tid än 20 år, t. ex. den vanliga tiden av 49 år, friköp ningen kan ske, så snart 20 år tilländalupit, dels och att friköpningsrätten utsträckes att omfatta jämväl icke tomtindelade områden i stad.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Man får väl antaga, att i ämnet nu gäl-

lande lag, den s. k. ensittarlagen, vid tillkomsten ansågs komma att i erforderlig grad reglera de förhållanden, lagen hade till syfte att ordna. En sådan uppfattning synes åtminstone dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet hava hyst, att döma av hans yttrande vid lagförslagets behandling i första kammaren vid 1920 års riksdag. Departementschefen framhöll nämligen därvid, bland annat, hurusom den då ifrågavarande lagstiftningen ingalunda avsett att generellt reglera förhållandena mellan brukare och jordägare, att söka vinna rättelse i de villkor, på vilka nyttjanderätt i allmänhet överlätes. Man hade i första hand allenast sökt hjälpa en grupp av nyttjanderättshavare, vilka på område, som under längre tid innehafts av dem, hade uppfört ett eget hem, och inskränkte man sig till att söka nå endast därhän, syntes lagstiftningens syfte i skälig omfattning tillgodosett i det förslag, riksdagen hade under omprövning och som i huvudsak blev av riksdagen godkänt.

Efter det den lag i ämnet, vilken emellertid nu ansetts böra revideras och som i sin ordning ersatt en lag av så färskt datum som den 28 juni 1918, den 1 september 1920 trätt i tillämpning, har någon större erfarenhet om verkningarna av lagen i dess nya gestalt givetvis icke kunnat vinnas, och det statistiska material, på vilket jordkommissionen huvudsakligen synes hava grundat sitt nu föreliggande lagförslag,_ kan med hänsyn till sättet för tillkomsten, enligt länsstyrelsens förmenande, icke anses innebära en utredning nog tillförlitlig för att tagas såsom stöd för lagstiftningsåtgärder. Det vill därför synas länsstyrelsen som hade jordkommissionen bort finna vanskligt att redan nu, innan någon erfarenhet om den nyss tillkomna lagens verkningar föreligger och en verkligen tillförlitlig mera ingående utredning, huruvida och i vilken omfattning en lagrevision här är av nöden, kommit till stånd, framlägga ett så långt gående ändringsförslag, som det kommissionen utformat.

Den friköpningsrätt, som den nu ifrågavarande lagen avser att reglera, står givetvis i intimt samband med den större frågan om en mera omfattande friköpningslagstiftning, beträffande vilken utredning jämväl pågår. Det torde väl också med hänsyn härtill skäligen kunna ifrågasättas, om det kan vara välbetänkt att nu återigen vidtaga ändringar i en lag, som sannolikt skall befinnas ånyo mogen för revision, så snart riktlinjerna för friköpningslagstiftningen i dess helhet ligga klara.

Länsstyrelsen vill emellertid icke bestrida, att om man skall fortgå på den nu beträdda vägen och en nöjaktig utredning beträffande här ifrågavarande nog så betydelsefulla spörsmål vunnits, en revision av de bestämmelser, som nu gälla rörande sådan lösningsrätt, varom här är fråga, kan finnas i vissa avseenden påkallad även i syfte att giva denna rätt större utsträckning, men måhända kan därvid också bliva anledning att taga i övervägande, huruvida

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 1J/.2.

icke jordägarintresset redan i gällande lag blivit tillräckligt beskuret, kanske till och med ej i alla hänseenden erforderligen beaktat.

Länsstyrelsen anser sig för den skull i det outredda skick, vari frågan nu föreligger, icke böra förorda någon ändring i gällande lag i ämnet.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Erfarenheten har givit vid handen, att även

den reviderade lagen är behäftad med många brister, vilkas avhjälpande länsstyrelsen anser vara synnerligen önskvärt. I flera viktiga avseenden kan den nuvarande lagen knappast sägas tillgodose de syftemål, vilka föranlett dess tillkomst. Särskilt vill länsstyrelsen understryka angelägenheten av, att de i 1920 års lag såsom villkor för rätt till friköpning uppställda fordringarna, att marken under viss sammanlagd tidslängd skall vara till annan upplåten samt att lösningsrätten icke får utövas förrän vid den tidpunkt, då nyttjanderätten upphör, måtte helt och hållet bortfalla.

Länsstyrelsen har i stort sett intet väsentligt att erinra mot jordkommissionens förslag, men vill dock ifrågasätta, om det icke ur flera synpunkter vore lämpligare, om det på två ställen i 1 § förekommande årtalet 1921 bleve förändrat till 1919 eller med andra ord att i detta avseende den nuvarande bestämmelsen bibehölles.

Länsstyrelsen i Gotlands län: Länsstyrelsen ställer sig tveksam rörande

behovet och lämpligheten av att den s. k. ensittarlagens tillämplighetsområde utvidgas att omfatta mark, som ingår i tomtindelning, samt håller i varje fall före att frågan härom, efter att hava gjorts till föremål för en fullständigare utredning än som synes vara fallet med förslaget i denna del, lämpligen bör komma under övervägande i samband med avgörandet av den för närvarande aktuella frågan om ny stadsplanelag och byggnadsstadga. Endast om så sker, torde konsekvenserna av den ifrågasatta lösningsrätten till tomtindelaa mark kunna fullt överskådas.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Vid genomläsandet av ifrågavarande förslag

kan man icke undgå att få den allmänna uppfattningen, att jordkommissionen tillagt nyttjanderättshavare allt för stora förmåner på bekostnad av jordägarnas berättigade intressen. Att en del förbättringar i nuvarande lagstiftning i ämnet till båtnad för nyttjanderättshavare kunna anses erforderliga må icke förnekas. Såsom sådana förbättringar kunna betecknas, att beträffande upplåtelser på livstid avlösning må kunna äga rum utan avvaktan av tidpunkten för besittningstidens upphörande, samt att lösningsrätten kan omfatta jämväl mark, som ingår i tomtindelning. I dessa avseenden instämmer länsstyrelsen i jordkommissionens förslag; dock beträffande upplåtelser på livstid att det upplåtna området skall hava mer än tjugu år innehafts till brukande av annan än ägaren.

Villkoret om minst tjuguårig upplåtelsetid anser länsstyrelsen böra i allmänhet bibehållas. Det får nämligen antagas, att om upplåtelse skett för en så pass lång tidsperiod, jordägaren varit eller blivit förtrogen med tanken, att det upplåtna området kan av honom för framtiden avvaras. Detta kan däremot knappast förmodas i allmänhet vara fallet vid upplåtelser på kortare tid.

Att en arrendator genom att utan jordägarens tillstånd eller kanske till och med mot hans uttryckliga bestridande å det arrenderade området uppföra bostadsbyggnad skall kunna tilltvinga sig lösningsrätt eller påtvinga jordägaren skyldighet att inlösa byggnaden anser länsstyrelsen icke vara riktigt. En dylik juridisk rätt bör väl icke kunna förvärvas genom en av allenast den ena parten vidtagen åtgärd till och med mot den andra partens uttryckliga bestri-

Kungl. Mai ds proposition nr 1 h it.

elände. Ett annat förhållande inträder däremot om jordägaren medgivit nyttjanderättshavaren rättighet att uppföra byggnader. För sådant fall kan jordkommissionens förslag i detta stycke anses hava berättigande men icke i den utsträckning jordkommissionen nu föreslagit.

Vidare anser länsstyrelsen icke böra godtagas de inskränkningar i jordägares rätt, som finnas stadgade i förslaget 4 och 19 §§. Är ett avtal ingånget under lagliga former och under förutsättning eller förbehåll att det utarrenderade området ovillkorligen efter viss tid skall återgå till jordägaren eller befintliga byggnader tillfalla denne, kan det näppeligen anses överensstämmande med god rättsuppfattning, att ett dylikt avtal genom senare lagstiftning omintetgöres. Det kan förutsättas, att nyttjanderättsavtalet aldrig kommit till stånd om ej förenämnda återgångsvillkor kunnat med laga verkan däri upptagas. Skulle jordkommissionens förslag i dessa delar vinna gillande, torde med skäl kunna befaras vad jordkommissionen själv i annat sammanhang framhåller, nämligen »att jordägarna bliva mindre benägna att upplåta mark i do fall, då behov kunde föreligga för någon att arrendera ett markområde för att åt sig uppföra bostad». Det kan för en jordägare vara ganska stor skillnad på att upplåta ett område på viss tid med utsikt att därefter få det tillbaka eller att stå risken att bliva av med området för alltid.

I 2 § näst sista stycket föreslås stadgande därom, att boningshus i vissa fall skulle få kvarstå å delvis annans tomt intill dess byggnaden nedrives eller avbrinner. Härtill synes böra fogas jämväl alternativet: eller erfordrar reparation, som är att hänföra till nybyggnad.

Då länsstyrelsen, på sätt av det ovan sagda framgår, i flera väsentliga avseenden icke anser sig kunna dela jordkommissionens mening, håller länsstyrelsen för sin del före, att förslaget i fråga icke bör i oförändrat skick läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen anser sig ej kunna förorda

en lagstiftning, där inskränkningen i äganderätten syftar så långt som förevarande förslag. Särskilt finner länsstyrelsen det vara betänkligt, att framflytta den i 1 § av 1920 års lag omförmälda tidpunkt, den 1 januari 1919, till den 1 januari 1921, då dylik ändring synes ägnad att avhålla ägare från att upplåta jord till bostadsändamål, då de kunna befara att genom ytterligare lagändring i detta avseende bliva underkastade föreskrifterna i lagen. Däremot skulle länsstyrelsen icke hava något att erinra mot en sådan ändring av lagen, att villkoret om över 20 års upplåtelsetid vid nyttjanderättsavtal borttoges och att i stället, både då avtal funnes och då det ej funnes, föreskreves, att fastigheten den 1 januari 1919 skulle hava brukats av annan än ägaren sedan mer än 20 år. Då brukningsrätten varit skild från äganderätten så lång tid, finnes det åtminstone i många fall en viss sannolikhet för, att ägaren endast vill hava en arbetsfri avkomst av fastigheten. Att i sådant fall tvångsvis för ägaren förvandla fastigheten till ett kapital, som även kan göras räntebärande, torde kunna anses försvarligt.

Beträffande förslagets särskilda bestämmelser gör länsstyrelsen erinringar i ett par punkter.

Enligt 9 § skall vid bestämmandet av löseskillingen för fastighet, varom här är fråga, nyttjanderättshavaren tillgodoräknas värdet av dylik förbättring å sådan de! av det innehavda området, som icke löses, i den mån förbättringen ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet. Länsstyrelsen kan ej finna, att den ägaren tillkommande rätt blivit riktigt avvägd genom denna bestämmelse. Avgörande i frågan bör, enligt länsstyrelsens mening, vara, icke huruvida förbättringen är främmande eller icke främmande för nämnda ändamål utan huruvida förbättringen har något värde för ägaren,

102 Kungl. Mai ds proposition nr 1J/.2.

och anser länsstyrelsen följaktligen, att bestämmelsen bör ändras i enlighet därmed.

Vidkommande 17 § första stycket gör länsstyrelsen samma erinran som vid 9 §.

Länsstyrelsen i Hallands län: Friköpningslagen tillkom år 1918 och ändrades i väsentliga delar år 1920. Det kunde då synas föga lämpligt att redan nu ånyo ändra densamma, och en reservant inom jordkommissionen har också ansett lagens omarbetning böra anstå, helst kommissionen icke ännu hunnit slutligen utforma sin ståndpunkt beträffande friköpningsfrågan i dess helhet. Länsstyrelsen håller före, att de sålunda åsyftade, mer omfattande reformerna ännu torde vara till sin innebörd så oklara och beträffande utsikterna för sitt realiserande så ovissa, att de icke böra stå hindrande i vägen för genomförande av de förbättringar i den nuvarande friköpningslagen, som må finnas befogade.

Att sagda lag är i behov av jämkningar finner länsstyrelsen vara genom jordkommissionens utredning ådagalagt. Vid en utvidgning av nyttjanderättshavares lösningsrätt är det visserligen nödvändigt att framgå med försiktighet, så att icke jordägarens berättigade intressen utan tillräckliga skäl åsidosättas, men den oro, de föreslagna lagändringarna möjligen kunna vara ägnade att uppväcka, bör dock undanröjas, om man ihågkommer, va,d herr Lindhagen i sin reservation framhåller, nämligen att lagen uppenbarligen avser endast sådana fall, då husens uppförande skett med jordägarens uttryckliga eller tysta samtycke eller varit en förutsättning för nyttjanderättens upplåtelse. Därest det kan tänkas, att en nyttjanderättshavare utan lov eller i strid mot förbud uppfört å lägenheten byggnad, som enligt lagen kunde grundlägga lösningsrätt, bör således dylik lösningsrätt icke därigenom erhållas. Det vore önskvärt, om ett påpekande härav kunde för tydlighetens skull inflyta i lagtexten. Länsstyrelsen anser det även böra övervägas, huruvida icke vad kommissionen i speciella motiveringen till 1 § anför om att lagen avser ellenast mindre lägenheter av egna hems karaktär bör erhålla något uttryck i lagen till undvikande av att även jämförelsevis större jordbruksområden må bliva föremål för lösningsrätt. Detta skulle nämligen eljest icke vara alldeles omöjligt i betraktande av att byggnadskostnaderna även för en rätt obetydlig bostadsbyggnad lätt kunna överstiga en tredjedel av jordvärdet för en ganska stor jordareal.

Yad de särskilda nu föreslagna ändringarna vidkommer, finner länsstyrelsen dem i allmänhet välgrundade och förtjänta att tillst5rrkas. Särskilt vill länsstyrelsen uttala, att den icke finner något vara att erinra mot att lagen vinner tillämpning jämväl å tomtindelad mark. Sker icke detta, skulle lagens avsedda effekt högst betydligt förringas och detta troligen just i de fall, där lagens användande vore kanske mest behövligt.

Mot förslaget i 1 § att framflytta tidpunkten för byggnadernas uppförande från den nu stadgade, 1 januari 1919, till den 1 januari 1921 vill länsstyrelsen uttala betänklighet. Kommissionen har i sin motivering till denna paragraf avstyrkt att medgiva lösningsrätt, när ett upplåtet område bebyggdes efter lagens ikraftträdande. Det synes då icke fullt följdriktigt att genom lagändring sätta dem, som upplåtit lägenheter under tiden efter den 1 januari 1919 och därvid litat till den nuvarande friköpningslagens stadganden, i en icke av dem avsedd situation.

Förslaget i 6 § att borttaga nyttjanderättshavarens nu stadgade skyldighet att sist inom viss tid före avtalstidens slut giva jordägaren till känna sin avsikt att inlösa området och i stället tillerkänna honom dylik rätt senast å avträdesdagen samt att hänvisa jordägaren att, därest han vill tidigare få reda på hur det kommer att gå, anordna ett tillspörjningsförfarande synes vara att utan skäl sätta jordägaren i en alltför oförmånlig ställning. Ifall nyttjanderätts-

Kungl. Maj ds proposition nr H2.

liavaren önskar att annat skall vid avtalstidens slut inträffa än avtalet innehåller, synes det böra åligga honom att i tid vidtaga, åtgärder i dylikt syfte. Nämnda ändring avstyrkes därför.

Ifall överexekutor enligt 13 § medgiver anstånd med nedsättande av löseskilling, bör gäldas ränta från den dag nedsättningen bort ske.

Bestämmelsen i 17 §, att nyttjanderättshavare skall äga att så sent som inom 30 dagar, efter det skyldighet för honom att avträda området inträtt, påkalla tillämpning av jordägarens åliggande att lösa husen, synes olämplig, och bör sagda tidrymd begränsas till avträdesdagen.

Med ovan angivna tillägg och ändringar tillstyrker länsstyrelsen jordkommissionens förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Genom det nu föreliggande förslaget har rätten för den som med nyttjanderätt innehar _ annan tillhörig mark samt därå äger boningshus, att tillösa sig marken blivit i högst väsentlig grad utsträckt. Också innebär förslaget synnerligen stora fördelar för de nyttjanderättshavare, som beröras av detsamma, men det förefaller likväl som om kommissionen kommit att se på förhållandena alltför ensidigt. Fortfarande torde det vara önskvärt, att upplåtelse av mark för bebyggande kommer till stånd. Med införande av en lagstiftning som den föreslagna torde dock i regel jordägarna bliva betänksamma i fråga om dylik upplåtelse, då en jordägare knappast kan känna någon säkerhet för att icke området för lagens tillämplighet kan komma att så utvidgas, att dess bestämmelser jämväl omfatta senare upplåtelser. Skulle sålunda en begränsning i dylika upplåtelser för framtiden inträda, torde detta onekligen medföra sociala vådor. Genom framflyttande från den 1 januari 1919 till den 1 januari 1921 av tidpunkten, före vilken boningshuset å den mark, som vore avsedd att lösas, skulle vara uppfört — varför över huvud taget något bärande skäl icke anförts — torde också särskilt hava sörjts för att ett visst osäkerhetstillstånd i ovan angivna hänseende komme att inträda.

I fråga om tomtindelat område torde enligt länsstyrelsens förmenande någon annan lösningsrätt icke böra förekomma än den som kan erfordras för områdets ändamålsenliga bebyggande. Andra paragrafen bör därför utgå ur förslaget.

För vinnande av bättre reda torde den i 13 § i förslaget omförmälta löseskillirigen nedsättas å landsbygden och i stad under landsrätt hos länsstyrelse samt för annan stad hos magistrat. Dessa myndigheter hava jämväl att verkställa den i 15 § omförmälda utbetalning. Den nu föreslagna ändringen nödvändiggör en omredigering av sjätte stycket i 14 §.

Enligt förslaget skulle överexekutor äga, när skäl därtill vore, medgiva anstånd med nedsättningen av löseskillingen.

Enligt länsstyrelsens förmenande är denna bestämmelse synnerligen olämplig. Har nämligen löseskillingen en gång blivit bestämd, bör under alla förhållanden tidpunkten för dess erläggande vara i lag bestämd. Det får icke överlåtas åt myndighet att bestämma densamma, i synnerhet icke om avgörandet härutinnan skall bero på billighetsskäl, vilket merendels måste medföra ett visst godtycke.

Länsstyrelsen finner sig på grund av det anförda icke kunna förorda antagandet av föreliggande lagförslag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Enligt länsstyrelsens mening bör en lagstiftning om rätt för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område hava till syftemål att allenast skydda sådana egna hem, som av en

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

nyttjanderättshavare inretts å mark, vartill denne haft dispositionsrätt för angre tid framåt Det bör fasthållas, att upplåtelsetiden skall vara av sådan längd, att nyttjanderättshavaren vid uppförandet av sin bostad haft fullgod anledning räkna med att under längre tid hava sitt hem å den upplåtna marken. .Nu gällande lagstiftning i ämnet vilar också på denna princip.

Att, såsom jordkommissionen • år 1919 i fråga om nyttjanderättstiden föreslagit, medgiva lösningsrätt, om allenast marken under mer än 20 år innehafts av. annan än markägaren, synes länsstyrelsen innebära ett frånträdande av den princip för lagstiftningen, som, enligt vad ovan nämnts, torde böra vara bestämmande.

Då enligt det nu föreliggande förslaget någon viss upplåtelsetid icke skulle utgöra villkor för inlösningsrätt, har därmed ett ytterligare avsteg gjorts från den ovan angivna princinen. I stället för att inskränka sig till att skydda redan befintliga hem, som tillkommit under medvetandet, att bebyggaren eu längre tid komme att innehava området, skulle förslaget, om det upphöjdes till lag, komma att medföra, att en person, som för allenast några få år fått åt sig upplåtet ett område och därpå uppfört byggnader utan tillräckligt stöd i en tillförsäkrad längre tids besittning av området, skulle kunna tilltvinga sig eget hemvist för all framtid a området. Lagstiftningen torde ursprungligen hava tillkommit med tanke på de inånga ömmande fall, som säkerligen förefunnits.o En utvidgning av år 1920 års lag därhän, att varje villkor i fråga om upplåtelsetidens flängd slopades, skulle givetvis leda därtill, att av de fall, där inlösen kunde få aga rum, flertalet icke vore av ömmande beskaffenhet. Det kraftiga ingrepp i den enskilda äganderätten, som redan nu gällande lagstiftning i ämnet innebär, synes böra föranleda därtill, att lagstiftningen icke utsträckes till att omfatta andra fall än sådana, där ömmande förhållanden för nyttjanderättshavaren äro för handen.

I fråga om den tidpunkt, då inlösningsrätten bör få utövas, synes den av länsstyrelsen ovan intagna ståndpunkten fordra, att lösningsrätten icke bör få utövas förrän vid arrendetidens slut, enär dessförinnan det uppförda hemmets bestånd icke kan anses vara äventyrat.

Länsstyrelsen finner det icke vara lämpligt att inlösningsrätten utsträckes att gälla inom tomti ndelade områden, enär det synes lämpligast att inom ett i utveckling statt samhälle låta förhållandena få utveckla sig fritt och utan tvång. Inlösningsrätten inom sådana områden torde lätt komma att förhindra eller motverka ett ändamålsenligt och modernt bebyggande och i många fall föra med sig, att den stegring i tomtvärdena, som alltid följer av samhällsbildningen, skulle komma den till godo, som med lagens hjälp tilltvinga! sig äganderätt till en tomt, till förfång för den ursprungliga ägaren.

Då länsstyrelsen sålunda icke kan tillstyrka, att inlösningsrätt medgives inom tomtindelade samhällen, finner länsstyrelsen icke heller något skäl för inlösningsrättens utsträckande till att omfatta jämväl självständiga fastigheter.

Icke heller bestämmelsen om inlösningsrätt i fall, då byggnaderna enligt avtal mellan_ markägaren och nyttjanderättshavaren skola efter upplåtelsetidens utgång tillfalla markägaren, finner länsstyrelsen lämplig, alldenstund bestämmelsen allenast skulle förhjälpa nyttjanderättshavaren att ensidigt frånträda ett ordentligen träffat avtal, vid vars ingående markägaren måhända till och med fäst så väsentlig vikt vid villkoret i fråga om äganderätten till byggnaderna, att ^han utan detta villkor alls icke skulle hava ingått avtalet eller i allt fall däråt givit ett väsentligen annat innehåll än vad som med villkoret blev fallet.

På grund av vad sålunda anförts och då det intresse, som lagstiftningen å ifrågavarande område rimligen bör avse, synes fullt tillgodosett genom lagen av den 26 mars 1920, får länsstyrelsen för sin del i underdånighet avstyrka det föreliggande förslagets upphöjande till lag.

Kungl. Maj ds proposition nr läs.

105 Länsstyrelsen i Värmlands län: Genom vad framhållits i motiven till föreliggande förslag synes hava förebragts starka skäl för vidare fortgående å den väg, varpå^ inslagits genom de i samma motiv med »1918 års friköpningslag» och »1920 års friköpningslag» betecknade lagar. Länsstyrelsen ställer sig dock tveksam om lämpligheten att utsträcka friköpningsrätten i den omfattning, som nu ifrågasatts, då därigenom jordägarna torde göras mindre benägna för markupplåtelser under nyttjanderätt samt på sådant sätt det syfte, förslaget avser att främja, lärer kunna motverkas. Även om man eftergiver förutsättningen för friköpningsrätt, att upplåtelseavtalet skall avse en tid av över 20 år, bör dock, håller länsstyrelsen före, uppställas den betingelsen, att markägaren under viss längre tid, åtminstone ej understigande tio år i följd, icke haft under egen brukning sådan mark, som kan bliva föremål för friköpningsrätt.

Länsstyrelsen i Örebro län: Ifrågavarande lagstiftning är av sent datum,

i det att den första lagen i ämnet tillkom först år 1918.

Denna lag ersattes redan år 1920 av en ny, i vissa avseenden ändrad och utvidgad författning.

^Det synes vid sådant förhållande mindre lämpligt att redan nu och innan någon erfarenhet om denna författnings verkningar knappast hunnit vinnas, ånyo ingripa med lagstiftningsåtgärder, om vilkas lämplighet och rättvisa, även rent principiellt sett, meningarna ju ostridigt äro synnerligen delade.

Att behovet av ifrågavarande lösningsrätt icke är särdeles stort, synes länsstyrelsen jämväl framgå därav, att under den tid, förenämnda lagar varit gällande, endast tvenne framställningar till länsstyrelsen inkommit om förordnande av förrättningsman för lantmäteriförrättning i och för inlösen av under nyttjanderätt innehavda områden.

Länsstyrelsen finner sig på grund härav böra i första hand i underdånighet hemställa, att någon ändring i nu gällande lagstiftning i ämnet icke måtte för närvarande företagas.

Därest emellertid sådant ändock anses höra äga rum, bör enligt länsstyrelsens uppfattning i alla händelser endast sådan utvidgning av löseninstitutet tills vidare ifrågakomma, att beträffande områden, som nu få lösas, ansökan härom må kunna framställas även utan avvaktan på utgången av den för nyttjanderätten bestämda tiden.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Såsom skäl för friköpningsrätten enligt nu gällande och den föreslagna lagstiftningen bär i första hand åberopats den sociala vikten av att bereda en mera tryggad ställning åt de många ägarna av hus å annans mark. Detta sociala krav borde få tillgodoses, när det område, som upplåtits åt annan till bebyggande, icke vore av någon större betydelse för huvudfastigheten. Vidare har framhållits, att det i sådana fall måste anses ur ekonomisk synpunkt önskvärt, att äganderätten till byggnaderna och marken förenades i samma hand.

Det är, bortsett från det på socialpolitisk grund vilande huvudskälet för ifrågavarande friköpningsrätt, enligt länsstyrelsens mening icke enbart det lilla jordområdets större eller mindre betydelse för huvudfastighten, som i förevarande avseende bör vara avgörande. Den omständigheten, att jordägaren genom nyttjanderättens övergång till äganderätt förlorar möjligheten att i viss mån själv välja sin närmast omgivning, synes ock vara en faktor, från vilken man icke alldeles bör bortse. Vanligen avsåg den första upplåtelsen, att bereda en gammal trotjänare eller en person, till vilken jordägaren eljest stått i närmare förbindelser, tillfälle att kvarbo å den egendom, vid vilken han direkt eller indirekt varit knuten. Sedermera fick kanske en annan trotjänare eller en för jordägaren såsom fullt respektabel ansedd familj inflytta. En om trevnaden för sig och sitt folk mån jordägare tillät ej vem som helst att bosätta sig på ägorna,

106 Kungl. Maj:ts proposition nr lb2.

och ju flera smålägenheter av ifrågavarande slag funnos å ägorna, desto större omsorg nedlades å valet av dess bebyggare. Genom friköpningsrätten går denna jordägares rätt om intet och ju fler lägenheter jordägaren i sitt tillmötesgående upplåtit, desto bekymmersammare får han, ifall hans ägor till följd av friköpningslagstiftningen småningom bliva befolkade med besvärliga individer.

Det synes länsstyrelsen som om garantier för jordägarna mot en utveckling i sådan riktning borde lämnas, och att sådana också kunna utfinnas, utan att den socialpolitiska synpunkten trädes för nära.

Vid 1920 års riksdag, då ett förslag till ändring av 1918 års friköpningslag förelåg, yttrade sig andra lagutskottet beträffande förutsättningarna för lösningsrätten sålunda:

»Vid ett skäligt avvägande av jordägarens och brukarens motsatta intressen synes såsom förutsättning för den senares lösningsrätt böra krävas, att upplåtelsen eller brukandet utan upplåtelse på viss tid erhållit en mera betydande utsträckning i tiden. Såsom skäl för att, som i gällande lag skett, sätta gränsen i sådant avseende vid 20 år, har i 1918 års proposition i ämnet åberopats yttrande av de så kallade egnahemssakkunniga, i vilket yttrande anförts bland annat, att en längre upplåtelsetid än 20 år icke kunde fordras, utan att ett stort antal lägenheter på ofri grund skulle bliva uteslutna, och att å andra sidan upplåtelser på kortare tid än 20 år måste betraktas såsom alltför tillfälliga för att berättiga innehavaren att inlösa jorden, varjämte på sådan tid upplåtna lägenheter i regel läge alltför nära huvudgården, för att icke särskiljande med full äganderätt skulle kunna medföra avsevärda olägenheter för densamma.»

Förutsättningen blev ock enligt statsmakternas beslut år 1920 avtal för viss tid, överstigande tjugu år. Redan nu, ej två år därefter, föreslås en ändring särskilt beträffande sistberörda förutsättning, som visserligen i åtskilligt kan hava goda skäl för sig, men som dock, sådan den utformats, sannolikt skulle komma att medföra vittgående, om än i förslaget undanskymda konsekvenser. Den som med nyttjanderätt innehar annan tillhörig mark, kanske endast sedan ett eller annat år, samt därå äger boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, tillerkännes lösningsrätt under förutsättning att sådant boningshus fanns å marken uppfört den 1 januari 1921 och äger visst värde. Föreligger ej nyttjanderättsavtal, äger lösningsrätt även rum, dock att i sådant fall marken den 1 januari 1921 skall hava sedan mer än fem år innehafts av annan än jordägaren.

Kommissionen har ansett, att uppställandet av någon viss tidsgräns, vare sig 20 år eller annan, icke kan antagas innebära någon duglig garanti mot missbruk av friköpningsrätten, utan läge den huvudsakliga garantien härutinnan däri, att lagen hade tillämpning endast på lägenheter, som vid viss tidpunkt före dess ikraftträdande vore bebyggda med nöjaktiga boningshus.

Det är svårt att förstå den av kommissionen föreslagna garantiens duglighet mot missbruk av friköpningsrätten i det av länsstyrelsen ovan angivna avseendet. Den inlösta jorden kan ju omedelbart efter dess friköpande obehindrat överlåtas på vilken annan som helst och således gå i handel såsom all annan handelsvara.

Kommissionen åberopar själv den trygghet, som för jordägare skulle ligga däri, att de lägenheter, vilka bebyggts efter den 1 januari 1921, icke skulle få friköpas. Jordägarna skulle således i framtiden utan risk i antytt avseende kunna låta aktningsvärda personer bygga sig bostad på sina ägor. Denna garanti är dock ringa, ty lagstiftningen kan ändras och den visar kraftig tendens härtill. Lagstiftningen i ämnet av år 1918 undantog lägenheter med hus, uppförda efter den 1 januari 1918, och 1920 års lag undantog lägenheter, som bebyggts efter den 1 januari 1919. Den nu föreslagna lagstiftningen framskjuter samma tidsbegränsning till den 1 januari 1921.

Kungl. Maj:ts proposition nr lh2.

107 Det torde dock ej kunna förnekas, att garantien bleve större och jordägarens missräkning mindre, om den tid, lägenheten skall hava varit ur jordägarens hand, bestämdes till viss, ej alltför kort tidrymd, exempelvis tio år. Därjämte borde fordras, att sålunda friköpt jord icke finge gå i handel till andra än anhöriga i rätt nedstigande led eller adoptivbarn, med mindre jordägaren lämnades tillfälle att inlösa densamma på lämpliga och jämväl för nyttjanderättshavaren betryggande villkor. Härigenom kunde nyttjanderättshavarnas intresse till fullo tillgodoses, utan att jordägaren, om han bevakade sin rätt, därav hade någon större olägenhet i härovan anmärkta hänseende.

Att mark, som ingår i tomtindelning och mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, icke vidare undantagas från friköpningslagens tillämpning, synes hava mycket goda skäl för sig, och skulle vad Västmanlands län vidkommer, särskilt för Arboga stad innebära en efterlängtad lösning av en där sedan länge vilande friköpningsfråga.

Länsstyrelsen vill avsluta sitt yttrande med en allmän reflexion, nämligen den, om det verkligen i längden kan vara lämpligt att genom lagstiftningsåtgärder av tillfällig, men för jordägarna nog så ingripande natur för framtiden tvinga dessa till att, av fruktan för obehagliga konsekvenser, intaga en avvisande hållning till eljest naturliga upplåtelser av här ifrågavarande slag. Bättre vore väl att i ämnet åstadkomma en lagstiftning av bestående karaktär, så att jordägarna visste, vad de hade att hålla sig till. Huvudtankarna i den gällande lagstiftningen torde i allt fall kunna ingå i en ny lag, som omfattade även regler för inlösningsrätt till framtida upplåtelser.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Såväl föregående som nu föreslagna lagstiftning angående friköpning av med nyttjanderätt upplåten mark har ju haft sin grund i det socialpolitiska syftet att åstadkomma tryggade bostadsförhållanden och befrämja uppkomsten av egna hem.

Skapandet av trygga bostadsförhållanden och uppkomsten av egna hem är för samhället av den stora betydelsen, att det faktiska intrång i äganderätten, som genom friköpningsrätt inträder, enligt länsstyrelsens förmenande, mer än väl försvaras, och länsstyrelsen har ej heller något att erinra mot den utsträckning av friköpningsrätten, som genom förslaget införes. Men om å ena sidan markägaren för ett samhällsnyttigt ändamål pålägges inskränkningar i sin äganderätt till marken, bör han också å andra sidan hava garanti för att hans uppoffring icke skett förgäves.

Förslaget innehåller icke några som helst bestämmelser om att område, som en gång friköpts, skall användas för det ändamål, för vars tillgodohavande friköpningsinstitutet införts.

Såvitt länsstyrelsen kan finna, möter intet hinder för en nyttjanderättsinnehavare att få friköpa sitt arrenderade område även med olägenhet för fastighetsägaren samt att sedan omedelbart i spekulationssyfte försälja samma område till exempelvis fabrikstomt med därav följande avsevärda olägenheter för den ursprungliga ägaren.

Häri ligger enligt länsstyrelsens förmenande en brist i förslaget, mot vars upphöjande till lag i övrigt länsstyrelsen icke har något att erinra.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Sedan länsstyrelsen den 2 september 1913 avgivit underdånigt utlåtande i anledning av riksdagens skrivelse den 24 maj 1912 angående utredning rörande den norrländska fiskarbefolkningens bostadsförhållanden, hade Kungl. Maj:t den 16 april 1920 med hänsyn till de åtgärder i olika hänseenden, som från det allmännas sida därefter vidtagits för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden samt för underlättande av enskilda personers förvärv av bostadslägenheter, anmodat länsstyrelsen att avgiva yttrande,

108 Kung!,. Maj:ts proposition nr 142.

huruvida behov av ytterligare åtgärder från statens sida erfordrades för tryggande av fiskarnas bostadsförhållanden å fisklägen i enskild ägo inom länet.

I sitt i anledning härav den 28 september 1920 avgivna yttrande uttalade länsstyrelsen den mening, att för tryggande av fiskarbefolkningens bostadsförhållanden å dylika fisklägen då gällande lagbestämmelser icke vore till fyllest. Beträffande lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område den 26 mars 1920 ansåg länsstyrelsen densamma icke kunna förväntas föranleda, att områden vid fisklägen bleve i enlighet med lagen inlösta, åtminstone icke i större omfattning. Visserligen skulle antagligen, framhöll länsstyrelsen, fiskare kunna på grund av bestämmelsen i 2 § av lagen vara berättigade att lösa område, varav de vore av behov, men då, på sätt vederbörande fiskeriintendent i avgivet yttrande erinrat, fiskarena vore i hög grad beroende av att av jordägarna erhålla andra rättigheter än allenast rätt till bostadsområde, såsom rätt till mulbete och husbehovsbränsle m. in., samt sådana rättigheter icke kunde av dem förvärvas annat än på överenskommelsens väg, fiskarena icke torde komma att mot jordägarnas vilja anlita den i lagen medgivna utväg.

Länsstyrelsens antagande att sistnämnda lag icke skulle, lika litet som lagen den 12 maj 1917 om expropriation, komma att anlitas för tryggande av fiskares bostadsförhållanden å fisklägen i enskild ägo inom länet har visat sig vara befogat. Allt hitintills har nämligen av fiskare icke utövats lösningsrätt till under nyttjanderätt upplåtet område vid fiskläge. Huruvida detta föranletts av ovan antydda förhållanden eller till äventyrs andra avhållande omständigheter förelegat är icke för länsstyrelsen känt. Men med hänsyn till vad förut anförts synes det länsstyrelsen böra tagas under omprövning, huruvida icke, för det fall att nyttjanderättshavare i allmänhet skall äga att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, med lösningsrätten skall vara förenad rätt att lösa jämväl rätt till servitut till förmån för samma område, då sådan rätt varit förenad med nyttjanderätten.

Vad nu föreliggande förslag angår, äger det enligt länsstyrelsens mening betydande förtjänster framför nu gällande författning i ämnet.

Beträffande förslagets detaljbestämmelser torde dock kunna ifrågasättas lämpligheten av stadgandet i 3 § 2 stycket, att lösningsrätt ej må äga rum, därest avståendet av den till lösning ifrågasatta marken skulle medföra »avsevärd olägenhet» för jordägaren. Bibehållandet av detta stadgande kan nämligen befaras föranleda, att jämväl den nu föreslagna lagen till följd av de lokala förhållandena blir tämligen verkningslös på flera ställen här i länet, t. ex. i Ulvöhamns fiskläge, där eljest en lämpligt avvägd lag i ämnet med all sannolikhet komme att vinna allmännare tillämpning. Länsstyrelsen finner sig därför böra i denna del förena sig med den reservant i jordkommissionen, som hemställt, att ordet »avsevärd» skall utbytas mot det mindre svävande »synnerlig».

Länsstyrelsen, som i övrigt icke funnit något att erinra mot det föreliggande förslaget, får sålunda tillstj^rka dess upphöjande till lag med de ändringar, som må föranledas av vad länsstyrelsen här ovan anmärkt och föreslagit.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Länsstyrelsen har ej vidare att i avseende å förslaget anmärka, än att bestämmelserna om lösningsrätt av mark, som ingår i tomtindelning, synas böra på sätt och av grunder, som av reservanten herr Wohlin framhållas, icke i lagen medtagas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Den nu gällande lagen i ämnet lider i sin utformning av vissa brister, som göra det svårt för lägenhetsinnehavare att tillgodogöra sig densamma. I detta avseende kan framhållas, utom vad i övrigt av jordkommissionen anmärkts, att upplåtelserna, som ofta grunda sig på allenast muntligt avtal eller medgivande, icke sällan äro synnerligen svävande beträf-

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

10SJ

fande lägenheternas omfattning och gränser och ofta endast innefatta rätt att hava stuga uppförd utan att i övrigt något blivit bestämt i fråga om tomt-» området.

Det bör emellertid icke förbises, att lagens utnyttjande i sin fulla utsträckning kan i vissa fall vara till skada för ett rationellt tillgodogörande av jorden genom främjande och befästande av en mindre lämplig jordsplittring. Dessutom kan befintligheten av ett litet och dåligt beläget eget hem ofta binda fast en familj vid eu trakt, där utkomstmöjligheterna äro dåliga, och hindra densamma från att söka sig till de vida och bättre lottade bygder, där större utvecklingsmöjligheter förefinnas. I nordligaste Sverige skulle det otvivelaktigt vara till mera nytta med en reglerad jordfördelning än med en sådan, som uppstår genom tillämpande av lagen på alla nu befintliga lägenheter.

Länsstyrelsen är på grund härav mest böjd för att i anslutning till O. Olssons reservation förorda, att jordkommissionens slutliga förslag beträffande friköpningsfrågan i dess helhet avvaktas, därest detta anses lämpligen kunna ske.

Slutligen tillåter sig länsstyrelsen i underdånighet erinra därom att under den medgivna lösningsrätten väl knappast böra innefattas de upplåtelser av mera tillfällig art, som avse områden för s. k. sommarnöjen. Beträffande dessa områden kan jordägaren tänkas hava ett långt större intresse av jordens rationella tillgodogörande än den mer eller mindre tillfälliga sommarnöjesinnehavaren.

Ö v erst åthållar ämbetet: Ifrågavarande förslag innebär en utvidgning av den

lagstiftning, som kommit till uttryck i den s. k. ensittarlagen. Bland alla de lagar på civillagstiftningens område, varmed vårt land under de senare åren blivit begåvat, torde det vara få, som så rubbat på bestående rättsförhållanden som nämnda lag. En jordägare, som upplåtit en del av sitt område till bebyggande under den givna förutsättningen att efter ett visst antal år skall området åter tillföras hans fastighet, finner sig helt oförmodat försatt i den situationen att lägenhetsinnehavaren blivit berättigad att med äganderätt förvärva det av honom innehavda området med de framtida svårigheter, som för ägaren av stamfastigheten därav kunna bliva en följd. Det är visserligen synnerligen önskvärt att uppamma bildandet av egna hem, men det torde vara nödvändigt att tillse att detta icke sker på sådant sätt att nya missförhållanden därav skapas.

Den nuvarande ensittarlagen uppställer emellertid vissa fordringar, som skola vara uppfyllda för att den medgivna lösningsrätten skall få inträda. Det förslag, som nu blivit väckt och blivit för yttrande till överståthållarämbetet överlämnat, innebär, att man skall i synnerligen avsevärd mån eftergiva på dessa fordringar och låta inlösningsrätten inträda vida oftare än nu är förhållandet. Det är tydligt att överståthållarämbetet med sin ovan uttalade uppfattning av den redan nu gällande lagen finner stora betänkligheter föreligga mot att gå än vidare på den inslagna vägen.

Undersöker man de eftergivanden, som nu föreslås, så äro de ingalunda små.

För närvarande stadgas att för att ifrågavarande lösningsrätt skall kunna erhållas skall en del av en fastighet vara upplåten på viss tid, överstigande tjugu år, varjämte samma rätt uppkommer på grund av upplåtelse för livstid. Nu är meningen att borttaga varje tidsbestämmelse i fråga om upplåtelsen liksom fordran att marken skall vara del av fastighet. Medgivandet skall nämligen gälla även för en hel fastighet. Och härtill kommer att det icke ens kräves en tydlig upplåtelse utan det behövs bara att en person innehaft ett markområde under 5 år före den 1 januari 1921 utan att ägaren under den tiden vidtagit åtgärd för innehavarens skiljande från området för att lösningsrätten skall inträda. E>n jordägare kan således hava. upplåtit ett område allenast på ett par år före den 1 januari 1921 eller tills vidare med rätt för sig att när som helst återtaga området. Har endast innehavaren varit nog företagsam att därå uppföra byggnader,

no

Kungl. Maj:ts proposition nr l4%.

så är han enligt förslaget berättigad att lösa till sig den av honom innehavda marken. Eller han kan hava uppfört byggnader utan lov och jordägaren kan av beskedlighet låtit detta passera, viss om att han när som helst kan få inkräktaren avhyst. Hava bara fem år förflutit före den 1 januari 1921 så inträder lösningsrätten. Det förefaller dock som skulle detta vara ett något lättvindigt sätt att beröva en person hans välfångna egendom, utan att tillräckliga garantier finnas för att det allmännyttiga ändamål, som skulle utgöra grunden för ett sådant statens förfarande, i själva verket är för handen.

Det ifrågavarande lösningsrättsinstitutet har i förslaget blivit utsträckt att gälla jämväl för mark, som ingår i tomtindelning. Såväl i den nu gällande lagen om fastighetsbildning i stad som i det förslag till stadsplanelag, som blivit av särskild kommitté framlagt den 15 december nästlidna år, förekomma emellertid åtskilliga stadganden om lösningsrätten. Huru den av jordkommissionen föreslagna rättigheten till inlösen skall förhålla sig till dessa lösningsrätter, därom har jordkommissionen icke lämnat någon upplysning. Det är väl antagligt att stadsplanelagens bestämmelser få gå före de nu ifrågasatta, men denna fråga torde böra bliva vederbörligen utredd och klarlagd.

För närvarande äger jordägaren rätt att inlösa nyttjanderättsinnehavarens byggnader om dessa äro belägna på mindre än tvåhundra meter från boningshus, tomtplats eller trädgård å jordägarens huvudfastighet eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. Denna bestämmelse om visst avstånd skulle nu borttagas och lösningsrätten kunna förhindras endast om begagnandet av densamma skulle medföra avsevärd olägenhet för jordägarens nämnda fastigheter. I de flesta fall torde det icke bliva lätt för en fastighetsägare att påvisa dessa »avsevärda olägenheter», även om de komma att förefinnas, och den sålunda erbjudna garantien bliver säkerligen än mera illusorisk än den nu förefintliga, då dock den nämnda avståndsbestämmelsen förefinnes.

^Sedan jordkommissionen konstaterat att i ett flertal fall nyttjanderättshavare på grund av försummelse att iakttaga fastställda fatalietider gått förlustiga sin lösningsrätt, föreslår nu kommissionen en förenklad procedur vid begagnandet av denna rätt, samt hemställer därjämte om ett stadgande att jordägaren skulle kunna tillspörja nyttjanderättshavaren, huruvida han vill utöva lösningsrätten med skyldighet för denne att inom viss tid därefter söka vederbörlig lantmäteriförrättning, jför att jordägaren på så sätt skulle i god tid före nyttjanderättstidens utgång få frågan om lösningsrättens begagnande avgjord. Försöket att på sådant sätt förmå jordägaren att påminna nyttjanderättshavaren att i tid göra sin rätt emot honom gällande torde emellertid vara dömt att misslyckas. Det lärer icke vara någon jordägare, som låter sig lockas till ett sådant steg, och bestämmelsen torde aldrig komma i tillämpning.

. Det är tydligt att när man i likhet med överståthållarämbetet icke anser ensittarlagen, icke ens i dess ursprungliga skick, vara ett steg i rätt riktning, så kan man icke tillstyrka ett vidare fortskridande på den väg, varpå man sålunda slagit in, allra minst när detta fortskridande sker i det tempo, som nu är ifrågasatt Det torde icke råda olika meningar därom att man bör uppmuntra och stödja en sund egnahemsrörelse men det finnes säkerligen så mycken jord ännu till övers i detta land att denna uppmuntran och detta stöd kunna lämnas utan att man därför behöver beröva nuvarande ägare av jord mot deras vilja mark, som de vilja behålla och själva bruka.

På anförda skäl får överståthållarämbetet avstyrka att det remitterade förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

Byggnadsstyrelsen: Jordkommissionen har verkställt statistisk utredning rörande inom kommuner, municipalsamhällen och städer befintliga lägenheter, vars innehavare ägde hus å lägenheten men arrenderade marken, dock med undantag

Kungl. Maj:ts proposition nr lh2.

för dylika lägenheter å kronohemman, kronoparker och vissa boställen. Den uppgjorda statistiken kan emellertid, 1'ramhäller kommissionen, på grund av att begärda uppgifter från 247 lantkommuner och 5 städer icke inkommit, ej vara i det hänseendet fullständig, att den skulle omfatta samtliga lägenheter av ifrågavarande slag. Statistiken omfattar inalles 40,867 lägenheter. Av dessa finnas 36,923 i lantkommuner och 3,944 i stadskommuner.

Även om statistiken, som sagt, icke är fullständig, torde dock kunna sägas, att ifrågavarande slags lägenheter äro få inom stadskommunerna mot i lantkommunerna. Ett kompletterande av statistiken skulle med hänsyn till ovannämnda stora antal uteblivna uppgifter från lantkommunerna med säkerhet än mera bekräfta detta omdöme. I det stora hela synes därför ett utsträckande av nyttjanderättslagens tillämpning till städer och stadsliknande samhällen, såsom föreslagits, icke vara av större betydelse ur social synpunkt. Med hänsyn till att detta utsträckande kolliderar med åtskilliga viktiga intressen från dessa kommuners sida, är sagda utvidgning av lagområdet helt visst betänklig.

Oaktat ovannämnda antal lägenheter i stadskommunerna är litet i förhållande till dem i lantkommunerna, äro de dock tillräckligt många att, därest nyttjanderättslagen i sitt föreslagna vidgade skick komme att gälla även dem, spela en avsevärd roll inom stadskommunerna.

Skulle lagförslaget alltså upphöjas till lag, infördes därmed beträffande städerna och de samhällen å landet, där stadsfastighetsregister skall föras, ett nytt viktigt fastighetsbildningsinstitut, i vissa avseenden söndersprängande den efter mycket arbete vunna enhetligheten i metoderna för fastighetsbildningen därstädes.

Lagförslaget har tydligen icke avsett att åt byggnadsnämnden tillmäta någon funktion vid bedömandet av ifrågavarande slags fastighetsbildning. Av en tillfällighet synes dock i vissa samhällen nämnden hava fått en roll sig tilldelad. Nämnden är utestängd från bedömandet av förevarande fastighetsbildning inom icke tomtindelat område i samhällen med stadsfastighetsregister, under det att, på grund av den avfattning 14 § tredje stycket i lagförslaget erhållit, nämnden inom motsvarande områden i municipalsamhällen, där jordregister föres, tillkommer vad som i 5 kap. 14 § andra stycket och 22 § andra stycket i fastighetsbildningslagen föreskrives.

Endast byggnadsnämnderna i de från landsbygdens förhållanden minst frigjorda samhällena skulle alltså enligt lagförslaget äga möjlighet att utöva tillsyn över dylik fastighetsbildning. Detta är givetvis ett stort missförhållande.

Alldeles särskilt iögonfallande äro bristerna i lagförslaget i fråga om byggnadsnämndens ställning, när det gäller tomtindelat område. Då är nämnden åsidosatt även i samhällen, där jordregister föres. Ej ens är det tillförsäkrat byggnadsnämnden att yttra sig huruvida, såsom i 2 § säges, nyttjanderättshavarens boningshus kan, med hänsyn till läget och beskaffenheten av den tomt, vara det uppförts, anses utgöra ett nöjaktigt bebyggande av tomten. Dylik prövning synes tillkomma endast stadens mätningsman, där sådan finnes, eller också den förordnade lantmätaren, i båda fallen tillsammans med tvenne gode män. Då för förrättningen skola i tillämpliga delar enligt lagförslagets 7 § gälla bestämmelserna i 2 och 3 kap. skiftesstadgan, vill det synas som om även föreskriften i 2 kap. 18 § samma stadga därav, att gode männen skola vara två i jordbruk kunniga och erfarna män, skulle i dylikt fall lända till efterrättelse.

I regel torde varken mätningsmannen eller lantmätaren eller ännu mindre de gode männen äga kompetens att bedöma nyssberörda byggnadsfrågor. Den föreslagna kontrollen över att byggnaderna skola utgöra nöjaktigt bebyggande av respektive tomter torde därför få anses värdelös, sådan den är tänkt. Det kan rent av ifrågasättas, om kontroll anordningen icke kan komma att göra mera skada än nytta, särskilt med tanke å bestämmelsen i 10 § i lagförslaget, att,

112 Eungl. Maj:ts proposition nr 14-2.

därest lantmätaren (mätningsmannen) och gode männen stanna i olika meningar, skall gälla vad de flesta säga.

Berörda slag av kontroll är emellertid otvivelaktigt i sak nödvändigt. Föreskriften härom i 2 § andra stycket hade dock bort få klarare innehåll, så att därav tydligt framginge, att ett nöjaktigt bebyggande av tomten måste bestå däri, att huset är i överensstämmelse med alla de för tomtens bebyggande gällande föreskrifter alltså även fastställda särskilda bestämmelser med avseende å sättet för byggnadskvarterens användande. När jordkommissionen emellertid i femte stycket i samma paragraf upptager utförliga bestämmelser huru förfaras skall, när nyttjanderättshavarens boningshusor uppfört i, det vill säga såsom tydligen menas, utöver tomtgräns, är detta en inkonsekvens med hänsyn till innehållet i nyssnämnda andra stycket. Ty det torde näppeligen kunna anses riktigt, att ett boningshus, som skjuter över tomtgränsen in på granntomten, får betraktas som utgörande ett nöjaktigt bebyggande av tomten.

Fjärde styckets i samma paragraf innehåll utvisar, att jordkommissionen haft en känsla av att fastighetsbildning på nu ifrågavarande sätt inom tomtindelat område har sina vanskligheter.. Den har däri föreslagit bestämmelser, att om den av nyttjanderättshavaren innehavda marken blott utgör del av tomt, äger lösensrätt rum endast för det fall, att tomtdelen utgör mera än hälften av Vad jordägaren äger i tomten samt dennes återstående andel är obebyggd. I ty fall skulle jämväl sistnämnda del lösas.

Kommissionen synes emellertid hava förbisett de säkerligen ej så få fall, då jordägaren själv ej äger all mark, som tomten omfattar. Genom den i lagförslaget föreskrivna förrättningen skulle i dylikt fall fastighet komma att bildas, som icke helt sammanfölle .med tomtens, gränser. Denna situation kunde under vissa förutsättningar utnyttjas av den blivande markägaren till att med stöd av 1 kap. 18 § fastighetsbildningslagen i spekulationssyfte påfordra fastighetens inlösen av staden. Under särskilt ogynnsamma förhållanden skulle staden kunna genom dylik fastighetsbildning bliva skyldig att lösa hela tomten.

Det vill dessutom synas, som om hinder icke förelåge, när fråga vore om tomtindelad mark, att låta dylik fastighet omfatta även gatumark enligt fastställd stadsplan, blott boningshuset bleve lämpligt för tomten. Därmed skulle fastighetsbildning kunna uppkomma inom tomtindelat område i strid både mot gällande stadsplan och tomtindelning.

Förutom beträffande tomtmarken kunde sålunda lösensrisk uppkomma även i fråga om. gatumarken jämlikt bestämmelserna i 1 kap. 14 § andra stycket fastighetsbildningslagen.

Enär genom förrättning enligt lagförslaget skulle uppkomma bestående bebyggda nya fastigheter utan att nybyggnad förekomme, synes kunna ifrågasättas, huruvida icke staden därigenom i själva verket berövades den ersättning för gatumark, som i 1 kap. 36—38 §§ fastighetsbildningslagen föreskrives. Ävenledes torde icke vara uteslutet, att svårigheter för staden orsakades vid tillämpningen av stadgandena i 34 och 35 §§ i fråga om gatans upplåtande och underhåll.

Under alla förhållanden torde, därest den blivande fastigheten icke komme att helt sammanfalla med tomtens gränser, ökade svårigheter för staden kunna uppstå för både stadsplans och tomtindelnings genomförande, och fråga är, om icke även i andra fall allvarsamma olägenheter kunna, såsom nyss antytts,’ befaras. Betydande skäl tala alltså för att nyttjanderättslagen icke bör utsträckas till tomtindelad mark inom städer, köpingar och municipalsamhällen. Också är att märka, att genom senare årens lagstiftning praktiskt sett all fastighetsbildning genom andra förrättningar än de i samband med tomtindelningens tillkomst och genomförande föreskrivna, utestängts från tomtindelat område. Att nu genom lagändring i motsatt riktning införa ny fastighetsbildningsmetod för tomtindelad

Kungl. Maj:ts proposition nr lh2. 113

mark och därmed rubbande den vunna enhetligheten torde iå anses mindre lämpligt.

De skäl, som talat för berörda enhetlighets genomförande i lagstiftningen, lära helt visst, förutom vad ovan sagts, påfordra att nyttjanderättslagen icke vinner tillämpning inom något tomtindelat område, vare sig i stad eller å landet.

Utgör område, som skall lösas, ej tomt eller del av tomt eller eljest avskild fastighet samt är fråga om område i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall, enligt lagförslagets 14 §, fastställelse meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 5 kap. 6 och 8 §§ fastighetsbildningslagen är stadgat. Motsvarande bestämmelser skola äga tillämpning även inom municipalsamhälle, där jordregister föres. _ '

Är stadsplan för området fastställd får således fastighetens gränser ej så bestämmas, att stadsplanens genomförande eller kvarterens lämpliga indelning i tomter därigenom försvåras. Prövningen härav ankommer enligt förslaget å landet samt i städer, som lyda under landsrätt, på länsstyrelserna, i Stockholm på överståthållarämbetet och i övriga städer på magistraten. Byggnadsnämnden är i den grad ovan framhållits åsidosatt.

Emellertid torde med nödvändighet böra krävas, i fall då stadsplan är gällande för området, att nyttjanderättshavarens byggnad är sådan, att den utgör ett nöjaktigt bebyggande av den uppkommande fastigheten, på sätt ovan sagts, när fråga var om tomtindelad mark.

Skall enskild person medgivas i den utsträckning, som föreslagits, expropriation inom samhälle av annan tillhörig mark. varå han uppfört boningshus, är ej mera än skäligt, att som villkor fordra, att bebyggandet skall vara i överensstämmelse med de för samhällets bebyggande gällande regler. I motsatt fall skulle tvångsvis fastighetsbildning genomföras genom statens ingripande i lagstiftningsväg ej blott gentemot markägarna utan även mot samhället, i strid mot de på grundval av annan lagstiftning för samhället till efterrättelse fastställda bestämmelser för bebyggandet.

När stadsplan för ett samhälle blivit fastställd, inträder nybyggnadsförbud för kvartersmarken, intill dess tomtindelning i vederbörlig ordning tillkommit. Detta för att förhindra ett olämpligt bebyggande av kvarteren. Med hänsyn till svårigheterna att, med mindre tomtindelning av kvarteret är verkställd, bedöma huruvida en enligt den föreslagna lagen bildad fastighet har ett lämpligt bebyggande av kvartersmarken enligt stadsplan och gällande bestämmelser, synes tomtindelning av sakliga skäl böra påfordras föreligga inom kvarter, där område, som skulle lösas, är beläget.

Tillkommer emellertid tomtindelning, inträda de olägenheter, varom ovan talats. Det torde därför med vägande skäl kunna sägas, att nyttjanderättslagen varken bör omfatta tomtindelad eller icke tomtindelad mark inom område, vilket finnes upptaget i gällande stadsplan.

I fråga om icke planlagt område i städer och stadsliknande samhällen kunna ovan åberopade skäl mot utvidgande av nyttjanderättslagens tillämplighetsområde givetvis icke i samma grad vara gällande. Är fråga om inlösen av enstaka här och var belägna men icke till grupp samlade lägenheter torde, därest de ej ligga tämligen omedelbart intill planlagt område, några svårigheter ur byggnads- eller stadsplanesynpunkt i regel icke behöva befaras för samhället genom dylik fastighetsbildning. Äro de däremot tätt belägna, torde, för bedömande av huruvida markens ändamålsenliga bebyggande försvåras av fastigheters uppkomst. med stöd av nyttjanderättslagen tarvas en utredning i planhänseende. Sådan plan lär nog icke markägaren vilja bekosta och sannolikt kunna ej nyttjanderättsinnehavarna göra det. Kostnaden skulle väl i sådant fall komma att vila å samhället. Detta skulle i och med fastigheternas bildande troligen även

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 118 höft. (Nr l42.) 8

114 Kungl. Maj:ts proposition nr lh%.

bli utsatt för anspråk på framdragande av vatten- och avloppsledningar, elektriska ledningar och dylikt, där dessa bekvämligheter eljest tillkomma samhällets invånare i de tätare bebyggda delarna, utgifter alltså, som icke i någon mån kompenseras genom ökad inflyttning till samhället i samband med fastigheternas tillkomst.

Således torde betänkligheter föreligga även mot lagens utsträckande till samhällenas icke planlagda områden.

I lagförslaget är icke särskilt angivet, huruvida av samhällena själva utarrenderad mark, som blivit bebyggd med boningshus på sätt nyttjanderättslagen förutsätter, skulle falla under lagens räckvidd, men synes så vara avsett. Är detta meningen, lära samhällena i många fall finna lagen lägga synnerliga svårigheter för regleringen av bebyggandet.

Nödvändigheten för samhället att äga relativt fria händer vid framtida planläggning av marken, torde i allmänhet vara orsaken till att den samhället tillhöriga marken icke försäljes utan endast upplåtes med nyttjanderätt i en eller annan form.

Ej heller är klart om städernas utarrenderade donationsjord, även i de fall Kungl. Maj :t icke medgivit att den finge försäljas, skulle vara hemfallen under lagen. Då fideikommissjord icke skulle vara undantagen från lagens tillämpning, synes detta mycket väl kunna vara avsett. Är sa fallet, komma stadens jordförhållanden därtill ej sällan i ett olidligt osäkerhetstillstånd, då det icke på förhand torde kunna beräknas, när en arrendator kunde finna med sin fördel förenligt att påyrka friköpning av den jord, varå han med stadens goda minne byggt sig ett boningshus.

Slutligen må framhållas den meningen, att därest ifrågavarande lagförslag med dess starka ingrepp i jordäganderätten bleve lag, komme säkerligen för framtiden så gott som varje upplåtande i arrendeform av mark för egnahemsbyggande att utebliva. Visserligen står den utvägen åter, °att kommun och municipalsamhälle och möjligen även kronan skulle kunna från enskilda tvångsvis genom expropriation förskaffa en del mark för ändamålet. Men säkerligen vore det en missräkning, om man förväntade, att på det sättet, behovet bleve fyllt. Kommunerna och municipalsamhällena lära i regel icke vilja påtaga sig medföljande ekonomiska risker.

Även om man skulle kunna finna skälen för lagens tillämpning i eljest föreslaget skick avgörande, när fråga är om mark å egentliga landsbygden — varom byggnadsstyrelsen ej torde hava att yttra sig — sa kan icke fördöljas, att förhållandena äro annorlunda inom samhällena, där marken väl undantagslöst har ett annat och i regel vida högre värde och där fordran är oundgänglig å ett samhällsmässigt bebyggande av marken. . ..... .

Den enskildes förfoganderätt över sin mark är därstädes, i alla de boendes intresse. starkt begränsad. Samhället äger ju till och med en vidsträckt befogenhet att expropriera honom tillhörig mark. Att än mera betvinga äganderätten ända dithän, att det även skulle tillkomma enskilda att tvångsvis frånhända annan enskild honom tillhörig mark och detta icke i något allmänt utan enbart samma enskildes, måhända rent spekulativa intresse, måste, enligt byggnadsstyrelsens mening, betecknas som högst betänkligt.

På grund av vad sålunda ovan anförts får byggnadsstyrelsen som sin åsikt underdånigst uttala, att föreliggande lagförslag icke bör utan väsentlig omarbetning upphöjas till lag. I all synnerhet synes den ändringen av lagförslaget med nödvändighet böra vidtagas, att nuvarande lagens tillämplighetsområde icke utvidgas till att omfatta område, som ingår i tomtindelning, ej heller mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser. . .

Då emellertid upprättande av stadsfastighetsregister för ett municipalsamhälle

Kungl. Maj:ts proposition nr lj,m.

icke konstituerar någon real skillnad mellan dylikt samhälle och sådan, där jordregister lores, synes det meningslöst att i fråga om nyttjanderättslagens tilllämpning sätta gränsen såsom i nuvarande lag gjorts. Därest Kungl. Maj:t skulle finna skäl att i övrigt beakta det av jordkommissionen framlagda förslaget. får byggnadsstyrelsen underdånigst hemställa, att Kungl. Maj :t ville vidtaga sådan förändring i förslaget, att mark i städer, köpingar och municipalsamhällen undantages från lagens tillämpning.

Lantmäteristyrelsen: Här och var inom landet förekomma å de ecklesiastika

boställena bebyggda lägenheter, som innehavas med nyttjanderätt. Till den del dessa boställen äro av enskild natur torde ifrågavarande lagstiftning vara och fortfarande bliva tillämplig men däremot icke i händelse boställena äro av krono natur. Kör att emellertid ändamålet med lagstiftningen på ifrågavarande område må vinnas anser lantmäteristyrelsen angeläget, att densamma må kunna i största möjliga utsträckning göras tillämplig även i fråga om ecklesiastik jord av krono natur och att åtgärder för vinnande av detta syfte därför böra vidtagas.

Jordstyckningskommissionens förslag till ändrad lydelse i vissa delar av 1920 års lag på ifrågavarande område innehåller såsom villkor för fastställelse å avstyckning av till inlösning föreslaget område, att ägodelningsdomaren har att tillse, att områdets avskiljande överensstämmer med vad i 22 kap. 3 § andra stycket, 12 § första stycket och 15 § i lagen om delning av jord å landet ävensom; i 8 och 10 §§ i lagen om nämnda lags införande är stadgat i vad angår avstyckning av ägovidd till särskild fastighet. Det enda av nu angivna stadganden, som har någon betydelse till förekommande av en olämplig fastighetsbildning, är det förstnämnda. Detta innehåller, att avstyckning ej må ske sålunda, att stamfastigheten ej lämpligen kan bestå såsom särskild fastighet samt att från jordbruksfastighet ej må ske avstyckning på sådant sätt, att fastighetens jordbruk därigenom märkligen försvagas eller, där den är försedd med tillräckliga åbyggnader för jordbrukets behov, att uppenbart missförhållande kommer att äga rum mellan samma åbyggnader samt ägovidden i åker och äng eller därtill odlingsbar mark å den fastighet, de enligt planen för styckningen skola tillhöra.

Det torde vara tydligt, att förhandenvarande förhållanden i fall, då inlösning ifrågasättes, i regel äro sådana, att nyss angivna bestämmelser i mycket ringa mån kunna vara av någon betydelse. Dessa bestämmelser äro avfattade med tanke på vanliga avstyckningar, där jordägarens intresse i regel sammanfaller med det allmännas, och där inskridande med särskild bestämmelse därför ansetts erforderligt endast, där omständigheterna visa, att så ej är förhållandet. Vid fall av friköpning föreligger analoga förhållanden endast i den mån man kan antaga, att jordägaren vid eventuell upplåtelse av nyttjanderätten anlagt samma synunkter som därest fråga varit om upplåtelse för självständigt brukande eller av äganderätt. Då man emellertid måste utgå ifrån att mången gång så icke varit fallet, framstår för lantmäteristyrelsen behov av bestämmelser till förekommande av uppkomsten av olämplig fastighetsbildning.

Av vad redan meddelats framgår, att behovet av sådana på det hela taget är lika stort vare sig man tänker sig jordstyckningskommissionens förslag genomfört eller icke. Förekommande av olämplig fastighetsbildning blir alltså så gott som uteslutande beroende av bestämmelserna i förevarande lag särskilt 3 § andra stycket. Emellertid synas dessa bestämmelser vara allt för allmänt hållna för att giva förrättningsmän och domstolar tillräcklig grund för avslag å framställda yrkanden på lösningsrätt, i händelse att bifall skulle leda till en olämplig fastighetsbildning. I denna del anser styrelsen, att direktiv böra meddelas.

Då det i åtskilliga fall kan tänkas, att den olägenhet, som är förenad med inlösandet av upplåtet område, kan undvikas genom att viss del av området

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2.

undantages från inlösen, har jordkommissionen föreslagit, att i sådana fall lösningsrätt må äga rum till den övriga delen av området. För lantmäteristyrelsen ligger det nära till hands, att i anslutning härtill erinra om den utväg, som finnes att genom ägoutbyte eller förflyttning . av lägenheten lösa uppkommen tvist huruvida lösningsrätt må medgivas eller icke. Givetvis tänker sig styrelsen att anlitande av sistberörda utväg skall ifrågakomma endast på yrkande av jordägaren. Statsverket har åtagit sig att bestrida hälften av kostnaderna för utflyttning vid laga skiften och hemmansklyvningar och fråga om ytterligare ökning av statsbidraget härtill kan anses stå på dagordningen. Statsbidrag torde vid inlösning av nyttjanderättslägenheter i många fall bliva motiverat minst i samma omfattning som vid nyssnämnda slag av förrättningar. Återstoden av kostnaderna torde allt efter förhallandena i det särskilda fallet kunna aläggas jordägaren eller lägenhetsinnehavaren eller båda till fördelning i lämplig proportion. o T I

Jordkommissionen har meddelat, att hos densamma framhållits, hurusom inom stationsområden ofta nog marken vore tomtindelad. och att i anledning därav lägenhetsinnehavarna med egna hus saknade möjlighet att få friköpa sina innehavda jordområden. Inom landet finnas 101 köpingar och municipalsamhällen, för vilka stadsplan fastställts, samt 83 samhällen, som ännu äro utan stadsplan. Endast inom ungefär ett fyrtiotal samhällen, för vilka stadsplan finnes, förekommer tomtindelning. Åtskilliga av dessa samhällen äro icke järnvägsstationer. På grund härav och med hänsyn till att antalet järnvägsstationer uppgår till närmare 2.800, torde jordkommissionens ovan återgivna meddelande vara byggt på den icke ovanliga missuppfattningen om förekomsten av tomtindelning endast därför att fastigheterna i verkligheten te sig såsom tomter och möjligen även så benämnas. Det behov, som antagits förefinnas och som legat till grund för kommissionens förslag om att utsträcka lösningsrätten även till tomtindelad mark, torde på grund av vad nu meddelats knappast förefinnas och i allt fall endast i obetydlig omfattning i jämförelse med vad man kan antaga hava föresvävat kommissionen.

Om man alltså, såsom sig bör, endast tar hänsyn till rättsligen gällande tomtindelning anser styrelsen, att avgörande avseende måste fästas vid de synpunkter, som anförts av herr Wohlin. Han har bland annat framhållit, att man med ifrågavarande lagstiftning åsyftat att rädda en mängd på landsbygden förefintliga egna hem på ofri grund med utgångspunkt från att den jord, varom i sådant fall vore fråga, i regel hade ett mindre värde såväl för ägaren som för andra än nyttjanderättshavaren, men att däremot mark, som inginge i tomtindelning, ofta läge på platser med högre jordvärden, att han ej vore i tillfälle att överblicka följderna av den föreslagna lösningsrätten med hänsyn till stadsplaner m. in. samt att vissa bestämmelser i 2 § i förslaget förefölle honom invecklade och ur vissa synpunkter äventyrliga.

I anslutning härtill finner sig lantmäteristyrelsen vad angår andra stycket av denna paragraf höra erinra, att det knappast är tillräckligt med stadgande att boningshuset kan anses utgöra ett nöjaktigt bebyggande av tomten utan att föreskrift erfordras om att det bör ses till att tomten är lämpligt bebyggd med hänsyn även till granntomterna. Formuleringen av näst sista stycket är hämtad från 1 kap. 10 § fastighetsbildningslagen. Sistberörda författningsrum syftar emellertid på att byggnad på grund exempelvis av mätningsfel eller andra tillfälliga omständigheter helt obetydligt skjuter in på grannens tomt. I förevarande stycke förutsättes däremot, att huset kan sträcka sig väsentligt in på andra tomten. Att under sådana förhållanden tillåta inlösen av marken kan ju helt och hållet förrycka tomtindelningen. Bestämmelse saknas om förbud för ändring å byggnader av sådan art som är att hänföra till nybyggnad. Beträffande sista stycket har lantmäteristyrelsen stannat i ovisshet huruvida

Kungl. Maj:ts proposition nr

detta bör läsas fristående eller om detsamma avser den ändring av tointindelningen, som påkallas av sådan inlösen av tomtdel, som omtalas i närmast föregående stycke. Ett förtydligande synes bär vara erforderligt därom att även i sådant fall förrättningen skall vila.

Bestämmelsen i 6 § tredje stycket att ansökan om förrättning skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande fastigheten torde till väsentlig del vara ändamålslös, om det ej sörjes för att gravationsbeviset överlämnas med förordnandet till förrättningsmannen. Så torde ske i alla fall, då länsstyrelsen expedierar förordnandet genom påskrift å ansökningen eller såsom cmslagsresolution. Då emellertid på en del håll förordnandena utfärdas såsom fristående resolutioner och ansökningshandlingarna såsom följd därav kvarstanna hos vederbörande, erfordras med hänsyn till dylika fall bestämmelser att gravationsbeviset skall på samma gång som förordnandet översändas till förrättningsmannen.

Bestämmelsen i 7 § första stycket lämnar ingen upplysning huru skall förfaras i fall att mätningsman ej finnes förordnad. Närmast till hands ligger eu tolkning därhän, att i dylika fall förordnandet skall meddelas vederbörande lantmätare. Avsikten torde emellertid vara att vad som gäller för mätningsman även skall gälla förrättningsman för avstyckning. En klarläggande ändring synes erforderlig i avseende å detta stadgande, och torde härvid böra tagas i övervägande huruvida icke med hänsyn till beskaffenheten av ifrågavarande förrättning bestämmelse bör avfattas i enlighet med vad som gäller för laga skifte. I fråga om förrättning inom stad eller inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, torde bestämmelse höra meddelas att byggnadsnämnden skall underrättas om tid och ställe för förrättningen.

I 12 § 1 gällande lag finnes stadgat att förrättningsmannen skola meddela beslut, i händelse de finna nyttjanderättshavaren berättigad till inlösen. Från lantmätarhåll har erinrats om att bestämmelse saknades för det fall att förrättningsmännen körnare till det slut att rätt till inlösen ej kunde medgivas. I föreliggande förslag har förstberörda stadgande utgått. Lantmäteristyrelsen håller före, att detta icke är lyckligt och att ovanberörda erinran bör vinna beaktande.

Därest förrättningen rör tomtindelad mark, är det givet, att möjligheterna att ändra gränserna äro yttrest begränsade. Kommer rätt till inlösen av tomtindelad mark att införas, torde måhända en erinran om hänsynen härtill och innehållet i 2 § sista stycket vara till gagn i samband med andra och tredje stycket i 9 §.

För det fall att gräns för lägenhet, som skall lösas, sammanfaller med ägogräns, som är underkastad tvist, synes vara erforderligt, att bestämmelse meddelas i likhet med vad som gäller för avstyckning enligt 5 kap. 5 § fastighetsbildningslagen. Ej minst med hänsyn till innehållet i 14 § andra stycket i förevarande förslag torde bestämmelse böra meddelas om möjlighet att i viss utsträckning lägga servitut å stamfastigheten och på det hela taget skapa förutsättning för tillämpning av 5 kap. 6 § fastighetsbildningslagen.

I sista stycket av 9 § stadgas, att upprättande av särskild karta ej är erforderligt, därest karta finnes tillgänglig. Det torde emellertid ej vara tillräckligt endast att karta är tillgänglig, utan desslikes vara erforderligt att detsamma ställes till förfogande till konceptkarta.

_ För närvarande saknas beklagligt nog stadgande om utstakning och rörläggning av gränserna för avsöndrad lägenhet. Däremot finnes sådant vad angår tomtgräns och gräns för avstyckat område. Förstberörda omständighet torde emellertid icke böra hindra att bestämmelse här meddelas om utstakning och rörläggning av gränserna för område, som inlöses.

I 11 § saknas bestämmelse huru skall förfaras, därest rättsägarna icke kunna förmås att överenskomma om den person, till vilken avskriften av protokol-

118 Kungl. Maj:ts proposition nr liä.

let skall överlämnas. Emellertid bör enligt lantmäteristyrelsens mening i likhet med vad gäller för avstyckning även ett exemplar av kartan utgivas, och synes nyttjanderättshavaren lämpligen kunna berättigas, att efter klagotidens utgång utfå akten att användas för det ändamål, som avses i 13 §.

Direktören i svenska stadsförbundet Helge Lindholm: Den undantagsställning, nuvarande lag bereder stadssamhällena, torde i främsta rummet vara motiverad av de särskild krav, vilka måste göras gällande med avseende å_ fastighetsbildningen i dylika samhällen och vilka icke ansetts kunna i skälig grad tillgodoses vid ett lösningsförfarande enligt de i lagen angivna regler (prop. 1918 nr 172). Dock framskymtar även den uppfattningen, att lagens sociala förutsättningar icke eller blott i ringa män äro för handen beträffande ifrågavarande samhällen, varför ett ingripande från statens sida i den jordpolitik, som där föres, näppeligen vore av något praktiskt behov påkallat.

Denna åren 1918 och 1920 till synes utan någon meningsskiljaktighet fastställda ståndpunkt skall enligt jordkommissionens framställning hava medfört vissa olägenheter för lägenhetsinnehavare inom »stationsområden», i det att dessa, därest marken vore tomtindelad eller underkastad fastighetsregistrering såsom för stad, saknade möjlighet att få friköpa sina innehavda jordområden. Det borde också beaktas, att till följd av ifrågavarande begränsning av lagens tilllämplighet en enligt lagen bestående rätt till friköpning kunde gå om intet, därigenom att tomtindelning (eller fastighetsregistrering) åvägabragtes för det område, där lägenheter med friköpningsrätt vore belägna, eller därigenom att dylikt område inkorporerades med stad. Med lagens syfte kunde icke anses överensstämma att en redan i utsikt ställd rätt till friköpning ginge om intet till följd av dylika administrativa åtgöranden.

Uppenbart är, att kommissionen, för att komma till rätta med de sålunda påtalade olägenheterna, icke behövt tillgripa ett sådant radikalmedel som att fullständigt utplåna skillnaden mellan stads- och landsbygd i förevarande hänseende. Åtgärdens räckvidd täckes icke tillnärmelsevis av den förebragta motiveringen. Vad genom denna möjligen ådagalagts är behovet av undantagsbestämmelsernas differentiering, vartill mångahanda utvägar erbjuda sig. Men därifrån och till dessa bestämmelsers avskaffande är steget alltför långt för att utan risk kunna tagas blott därför att jordkommissionen av okänd anledning funnit sig böra rekommendera en sådan marschtakt.

Stadssamhällenas huvudintresse i frågan knyter sig otvivelaktigt till deras ställning såsom jordägare, respektive innehavare av donerad jord.

Många städer äro i det lyckliga läget att från gammalt förfoga över betydande, av kronan donerade markområden. Dessa jordinnehav hava tid efter annan formerats genom köp, gåvor, byten o. s. v. Även städer och samhällen, som icke hugnats med kronodonationer, hava låtit sig angeläget vara att efter råd och lägenhet förvärva mark i syfte att trygga kommunens behov av tomter för offentliga byggnader, utrymme för trafikleder, kommunalindustriella anläggningar, begravningsplatser o. s. v. samt först och sist för att hava i möjligaste mån fria händer vid stadsplanens utsträckande och för att kunna kraftigt befrämja en sund bostads- och tomtpolitik. I stor utsträckning har sålunda erhållen mark, i avvaktan på lämplig tidpunkt för dess tagande i anspråk för avsett ändamål eller för fastställande av en planmässig ändamålsbestämning, upplåtits med nyttjanderätt under sådana förhållanden, att nyttjanderättshavaren, i händelse jordkommissionens förslag godtages, blir berättigad att inlösa området. Det säger sig självt, att en sådan utveckling, varigenom i vissa fall själva grunden skulle undanryckas en måhända mödosamt uppbyggd kommunal fastighetspolitik och svårmistliga eller rent av omistliga värden förloras för det allmänna, på det håll, där risker härför föreligga, motses med allra

Kungl. Maj:ts proposition nr UpJl.

största bekymmer. Och dessa minskas icke av medvetandet, att de upptill ringar, som sålunda avkrävdes kommunen, i många, kanske flertalet fall alls icke tjänade sociala syftemål utan krassa enskilda affärsintressen. •

Några konkreta exempel torde åskådliggöra, hur frågan praktiskt ligger till inom vissa orter, om vilkas förhållanden jag kunnat göra mig underrättad.

Där nyttjanderättsupplåtelser i större omfattning ägt rum under omständigheter, som enligt förslaget konstituera lösningsrätt, torde de oftast avse markkomplex, som, då upplåtelserna skedde, räknades till ortens periferier men antingen redan kommit eller inom närmare eller härmare framtid väntas komma inom den egentliga byggnadsrayonen och därför, med eller utan formligt beslut, reserverats för stadsplanens utsträckande. Betydande sådana områden finnas exempelvis i Karlskrona (donationsjord), Örebro (mestadels donationsjord), Norrköping (stadsäga utan donationsjords natur), m. fl. städer.

Gemensamt för ifrågavarande områden i de nu särskilt nämnda städerna är, att nyttjanderättsupplåtelserna, vilka i allmänhet sträcka sig långt tillbaka i tiden, skett på primitivt nybyggarmaner. Ingen tillfredsställande eller ens elementära krav motsvarande stadsplan kan upprättas, utan att vid dess förverkligande så gott som varje i enlighet med upplåtelsen bestämd ägolott måste rubbas till omfång och gränser. I alla tre fallen står man just i begrepp att med stadsplanen införliva åsyftade områden eller väsentliga delar därav. Och staden har för avsikt att, i den mån hinder härför icke reses från annat håll (på grund av markens donationsnatur), på humanast möjliga villkor försälja de i överensstämmelse med stadsplanen bildade tomterna, varvid företrädesrätt självfallet tillerkännes den nyttjanderättshavare, som i varje fall ur billighetssynpunkt kan anses stå närmast att ifrågakomma.

Utarbetande och fastställande av stadsplan eller (såsom i Örebro närmast är tänkt), en s. k. byggnadsplan kräver enligt sakens natur vidlyftiga förberedelser och lång tid. Blir jordkommissionens förslag upphöjt till lag, kan det förväntas, att många lägenhetsinnehavare begagna tillfället att omedelbart lösa, så mycket hellre som de därigenom erhålla just det markstycke, de av vana eller andra individuella skäl finna bäst. Måste staden det oaktat fullfölja planläggningen, något som särskilt i Karlskrona är en trängande nödvändighet, blir resultatet blott det, att staden en tid efter friköpningen får för gator o. dyl. expropriera tillbaka en mängd större eller mindre tomtsplittror och därjämte taga sig an tomtdelar i olika ägares hand antingen på grund av laga tvång (18 § 1 kap. FBL) eller för att från området avlyfta det byggnadsförbud. som i annat fall bleve rådande (9 § 1 kap. FBL; jfr ock 16 och 18 §§). Vilket gagn det allmänna eller nyttjanderättsinnehavarna skulle hava av en lag, som leder och lockar till dylika absurditeter, är ofattbart.

Till fullständigande av ovan lämnade uppgifter må några detaljer meddelas.

I Karlskrona väntas trenne stora områden, av vilka emellertid ett ligger utanför stadens jurisdiktionsområde, falla under den nya ensittarlagen, förutsatt att denna har avseende å donationsjord. Det viktigaste bland dessa områden tillhör stamfastigheterna Sunna, Sillemåla och Gullbernatorp om inalles cirka 120 hektar och är för närvarande fördelat på 31 lägenheter men kan efter planläggning uppdelas på ett mångdubbelt antal tomter. Områdets avhändande skulle för staden beteckna en oersättlig förlust. Det innesluter nämligen så gott som allt av jord, som inom Karlskrona kan tagas i anspråk för egnahemsbyggande, enär den i övrigt odisponerade byggnadsmarken nästan helt utgöres av berg och annan oländig terräng. Redan 1919 väcktes från arbetarhåll inom stadsfullmäktige motion om att använda en del av området till egnahemslotter, och plan för sådant användande håller på att upprättas. För en annan del av samma område föreligger stadsplaneförslag färdigt hos byggnadsnämnden. Den vikt och betydelse, man i Karlskrona fäster vid förevarande fråga, har på ett synnerligen

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

fullständigt sätt belysts i tvenne skrivelser från drätselkammaren, vilka jämte tillhörande kartor, förteckningar över verkställda upplåtelser och övriga handlingar, om så önskas, skola ställas till herr statsrådets förfogande. Ett i dessa skrivelser förekommande allmänt uttalande torde förtjäna återgivas: »Vi sakna här i Karlskrona», heter det, »all förståelse för ett förslag, som, till förmån för några få enskilda, skulle beröva samhället möjligheterna att på ett tillfredsställande sätt tillgodose sin utveckling och samhällsinvånarnas generella intresse av bostadsfrågans rationella lösning.»

I Örebro har Kungl. Maj:ts tillstånd redan utverkats att till enskilda försälja tomter inom ett stort område av donationsjordnatur, beläget inom Södra stadsdelen. Plan för områdets exploatering är i huvudsak klar men kommer av vissa skäl icke att fastställas såsom stadsplan annat än i vad den avser allmänna platser. Den är dock ämnad att följas vid de blivande tomtförsäljningarna. Det tomtpris, som därvid tillämpas, skall, enligt meddelade föreskrifter, bestämmas enligt värdering av en särskild nämnd på tre personer, av vilka länsstyrelsen å kronans vägnar samt stadsfullmäktige och köparen utse vardera en. En tilllämpning av ifrågavarande lag å detta område skulle, enligt vad från stadens sida upplysts, lätteligen äventyra hela det syfte, staden genom sina åtgärder velat vinna. Bland annat skulle enskilda personer kunna tilltvinga sig delar av de områden, som enligt den föreliggande planen avsatts till naturparker och byggnader för offentliga institutioner, samt tomter av helt annan storlek och beskaffenhet än i planen förutsatts.

Invid Norrköpings nuvarande stadsplanegräns ligger ett område å cirka 28 hektar, på vilket i äldre tider, innan området år 1907 kom i stadens ägo, ett stort antal personer, ofta utan att fråga någon om lov, åt sig uppfört bostadshus. Syftet med stadens förvärv var i främsta rummet att stävja den oreglerade byggnadsverksamheten och leda denna in i förnuftiga banor. På framställning av lägenhetsägarna hava stadens myndigheter i princip uttalat sig för att friköpning må äga rum av den mark, som vederbörande sökande utnyttjade för bostadsändamål. Dock skulle dessförinnan regleringsplan upprättas till förekommande av att staden vid friköpningen avhände sig mark för erforderliga gator och öppna platser eller onödigtvis ådroge sig skyldighet att återlösa genom stadsplanen söndertrasade ägofigurer. Planen är under arbete. Framtvingas friköpning i större omfattning, innan planen är färdig, eller ordnas friköpningsförfarandet så, att planen ej behöver följas, riskerar staden att till ingen nytta få vidkännas avsevärda kostnader och besvär.

Såsom ett allmänt omdöme om lägenhetsinnehavares ställning till samhälletjordägaren i de fall, då upplåtelsen avser byggnadsmark, som ingår i stadsplan eller är reserverad för framtida sådan plan eller saknar speciell ändamålsbestänining, kan utan ringaste tvekan sägas, att redan den omständigheten, att jordägarrätten tillhör samhället nutilldags innebär fullt betryggande garantier för de sociala synpunkternas behöriga iakttagande. Här finnes icke någon plats för eller behov av lagstiftningens ingripande. Och det skulle efter alla de uppoffringar, stadssamhällena särskilt under krisåren men även dessförinnan gjort för upphjälpande av befolkningens bostadsförhållanden, te sig högeligen egendomligt, om staten nu i eklatant form gåve till känna sitt misstroende gentemot kommunernas sociala ansvarskänsla beträffande den för bostadsfrågan grundläggande jordpolitiken.

Mindre tillfredsställande kan naturligtvis lägenhetsinnehavarens ställning bliva, därest upplåtelsen avser mark, som inom en närmare eller fjärmare framtid behöver tagas i anspråk för något kommunens speciella ändamål, exempelvis en hamnutvidgning, en gatubreddning, en vattenkraftsanläggning e. dyl. Upplåtelser av detta slag torde hava förekommit i ganska stor omfattning. En

Kungl. Maj:ts proposition nr lliä.

sjöstad har exempelvis i god tid försäkrat sig om lämpligt expansionsområde för hamnen, låtit gamla nyttjanderättsupplåtelser bestå och ingått nya, exempelvis för uppförande av sommarvillor, som sedermera på grund av stadens förskjutning åt det hållet, bostadsbristen e. dyl. fått iordningställas för permanent bruk. Många sådana och därmed jämförliga fall kunna helt visst framdragas. Sålunda kan nämnas, att ännu i dag på en central del av Malmö hamnområde en lägenhet finnes, som, enligt vad stadens ombudsman meddelat, otvivelaktigt faller under ensittarlagen i dess av jordkommissionen föreslagna lydelse. Likartade upplåtelser hava gjorts och äga alltjämt bestånd inom Malmö gasverks område. Från egendomen Stockby, som Lidingö köping för några år sedan inköpte för tillgodoseende av åtskilliga kommunens behov, hade den förre ägaren under nyttjanderätt upplåtit flera av de allra bästa och för kommunen nödvändigaste delarna, nämligen en rad strandtomter vid den såsom vattentäkt för köpingen använda Kotlasjön. Ursprungligen hade dessa av burgna stockholmare bebyggts med sommarvillor, av vilka åtskilliga sedermera vinterbonats och av ägarna bebos året runt. Få dessa lägenheter tvångsvis frånskiljas, är syftet med köpingens förvärv av egendomen i väsentliga avseenden förfelat.

Möjligen invändes nu, att förslagets 3 § lämnar tillräckligt stöd för bestridande av inlösning, för det fall att berättigade kommunala intressen därigenom skulle trädas för nära. Så torde dock ingalunda vara förhållandet. Bestämmelsen i fråga avser tydligen närmast de olägenheter, som ur jordbruks- och liknande synpunkter kunna tillskyndas stamfastighet i följd av en påstådd lösningsrätts utövande, men är alls icke ägnad att bereda ett verksamt skydd emot kommunens frånbändande av mark, som ur allmän kommunal synpunkt eller med hänsyn till speciella förvaltningsgrenars behov icke kan utan skada avstås.

Naturligtvis kan det sägas, att det i ovan omnämnda och snarlika fall vore för lägenhetsinnehavaren önskvärt, om han kunde komma i besittning av den till lägenheten hörande marken. Någon enstaka gång torde väl också hända, att verkligt ömmade skäl tala för en sådan anordning. Ingen lagstiftning lärer helt kunna röja ur vägen dylika konflikter mellan stridiga, var för sig behjärtansvärda intressen. Hur man beter sig, kan det dock aldrig undgås, att individuella anspråk och önskemål, de må uppbäras av än så respektabla skäl, ibland nödgas vika för ett gemensamt samhällsbehov. Envar med någon förtrogenhet om nutida svensk stadsförvaltning vet, att en sådan företrädesrätt icke göres från samhällets sida gällande i oträngt mål. Laggarantier härutinnan kunna i realiteten ingenting förbättra men väl bidraga att prisgiva samhällsintressen, som det borde vara staten angeläget att trygga.

Det måste nämligen än eu gång understrykas, att de fall torde vara ytterligt sällsynta, då verkligt legitima enskilda anspråk på lösningsrätt till lägenhet å ett för kommunens speciella ändamål erforderligt område förefinnas. Ojämförligt oftare lärer kommunen här få att göra med enskilt vinstbegär, ohöljt framträdande eller mer eller mindre maskerat alltefter situationens krav. Vilka lockande möjligheter skulle icke exempelvis innehavet av de förut omnämnda lägenheterna å Malmö hamn- och gasverksområden öppna under en lagstiftning enligt jordkommissionens förslag. Att kommissionen helt bortsett från denna sida av saken är ett bland de många bevisen på kommissionens ringa förtrogenhet med städernas fastighetsmarknad och de faktorer, som påverka denna. Klart borde eljest vara, att en för städerna avsedd friköpningslag måste taga hänsyn bl. a. till det starkt spekulativa inslag, som är utmärkande för fastighetsomsättningen därstädes. I annat fall torde lagstiftningens sociala resultat bliva skäligen klena men desto bättre konjunkturer randas för det

122 Kungl. May.ts proposition nr H2.

näringsfång, som plägar kallas tomtjobberi och icke veterligen inom något läger räknas bland de skyddsbehövande.

Belysande i detta avseende är vad fastighetsdirektören i Göteborg anfört rörande den föreslagna lagens verkningar på nämnda stads fastighets- och bostadspolitik.

Göteborg förfogar över vidsträckta marker, som staden förskaffat sig i syfte att hava nyckeln till den framtida stadsplaneutvecklingen i sin hand, men om vilkas användande i detalj ännu intet bestämts. Såsom ett led i stadens med ovanlig intensitet och framgång bedrivna bostadspolitik har å dessa ägor avsatts och iordningställts ett flertal byggnadsområden, vilka indelats i s. k. torplägenheter. Det för ifrågavarande lägenheter utmärkande är, att de bortarrenderas till enskilda för att under stadens ekonomiska medverkan men genom arrendatorns egen försorg bebyggas med enkla, men dock fullt nöjaktiga bostadshus. Upplåtelsen avser i allmänhet en tid av 50 år, men kortvarigare upplåtelser förekomma även, då fråga är om lägenheter i närheten av stadsplanegränsen. Huvudanledningen till att arrende- och icke tomträttsinstitutet valts är just den, att man nu ej varit beredd att genom stadsplan definitivt binda sig för markens användande på visst sätt utan önskat att i sådant avseende hava fria händer vid den tid, då ställningen och behoven kunna till fullo överblickas. Arrendeavgifterna hava satts mycket låga och beräknats med hänsyn till att byggnaderna vid arrendetidens slut äro avsedda att avröjas. Dessa torplägenhetsinnehavare äro vanligen icke i den ekonomiska situation, att de själva kunna antagas vilja eller vara i stånd att lösa den innehavda marken, vartill heller icke något skäl för närvarande finnes.

Men i samma stund jordkommissionens förslag upphöjdes till lag, bleve situationen i grund förändrad. Utsikten att kunna med äganderätt förvärva marken skulle säkerligen i många fall locka spekulanter, som funne med sin fördel förenligt att ställa sig bakom lägenhetsinnehavaren för att sedermera av honom övertaga den friköpta fastigheten, i avsikt icke att behålla och nyttja denna såsom bostadstorp utan att låta den cirkulera vidare eller eljest exploateras för syften, som icke hava någon gemenskap med den ursprungliga upplåtelsen. Oavsett att den hjälp, som staden med ifrågavarande verksamhet velat giva de bostadsbehövande, på detta sätt gjordes om intet, bleve staden till tack berövad områden, som måhända för den blivande planläggningen vore av största värde och icke kunnat staden frånhändas, därest denna ej till lindrande av social nöd inlåtit sig på dessa arrendeupplåtelser utan låtit marken ligga. Det torde ej förvåna, om sådana konsekvenser av den föreslagna lagen verka i hög grad avkylande på det kommunala intresset för bostadsfrågan. Fastighetsdirektören har ock såsom sin mening uttalat, att det, i händelse förslaget godkännes, icke kan bli tal om att fortsätta med dylika arrendeupplåtelser. Den omständigheten, att lösningsrätten gjorts beroende av bl. a. att förefintlig byggnad vore uppförd före den 1 januari 1921 måste i detta sammanhang anses skäligen betydelselös, då någon säkerhet ej funnes för att en sådan tidsbegränsning framdeles respekterades, utan tvärtom sannolikheten talade för dess successiva framflyttning, på sätt skett med likartade bestämmelser i den ursprungliga lagen. Bostadstorpens avförande från stadens program i bostadsfrågan vore desto mera att beklaga, som denna form för upplåtelse visat sig synnerligen ägnad att främja bildandet av egna hem för personer i små ekonomiska villkor.

Liknande synpunkter hava gjorts gällande med avseende å koloniträdgårdsrörelsen, som, särskilt i Göteborg men jämväl annorstädes, understundom så ordnats, att för detta ändamål gjorda upplåtelser torde kunna bliva föremål för inlösning enligt förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr

123 Förut liar framhållits, vilka svårigheter en in lösningsrätt av den art och omfattning, jordkommissionen föreslagit, mångenstädes skulle medföra, då det gäller att upprätta stadsplan för område i kommuns ägo. Även med avseende ä mark i enskild ägo torde liknande svårigheter uppkomma. Bland alla de hinder, som kommunerna vid stadsplaneväsendets utvecklande hava att övervinna, vållar sällan något så stora bekymmer som en redan bestående, ur stadsplanesynpunkt otjänlig fastighetsbildning. Om ett enskilt, under nyttjanderättens form uppdelat område skall läggas under stadsplan, kan man åtminstone hysa någon förhoppning att genom godvillig överenskommelse kunna bringa ordning i förhållandena, så länge äganderätten är samlad på en hand. Men denna förhoppning får nog i de flesta fall helt uppgivas, sedan äganderätten övergått till de olika pareellinnehavarna. Vid pågående revision av stadsplanelagen hava den planlösa parcelleringens vådor tilldragit sig särskild uppmärksamhet (se stadsplanelagskommitténs betänkande av den 15 december 1920) och förslag framställts, åsyftande dels att stävja en dylik fastighetsbildning, dels att öka kommunernas möjligheter att komma till rätta med de olägenheter, som vållas av bestående, olämpliga jorddelningar. Dessa mål höra otvivelaktigt till dem, på vilka reformsträvandena måste inriktas. Såsom föga tidsenligt framstår därför ett förslag, vilket i likhet med jordkommissionens helt och hållet eliminerat stadsplanesynpunkterna från den fastighetsbildning å stadssamhällenas områden, som man i lagstiftningsväg önskar uppmuntra. I så måtto är den föreslagna lösningsrätten beträffande stadsjord i enskild ägo ägnad att på kommunalt håll väcka starka betänkligheter. Härmed skall dock ingalunda vara sagt, att ej socialt bärande skäl kunna finnas för en tillämpning jämväl å enskildas ägoområden i stadssamhällena av den grundtanke, ensittarlagen avsett att förverkliga. På denna sida av frågan saknar jag emellertid anledning att närmare ingå.

Något som däremot icke kan förbigås är de anledningar till kollision mellan stadsplanelagen (1 kap. fastighetsbildningslagen) och ensittarlagen, som uppkomme, i händelse sistnämnda lag, på sätt jordkommissionen föreslagit, utsträcktes att gälla även i fråga om tomtindelat område. En av kommissionens ledamöter, professor N. Wohlin, har redan med hänsyn till de påtagliga avvikelser från lagstiftningens ursprungliga syfte, en sådan utvidgning innebär, ansett sig böra bestämt frånråda densamma, varvid han tillika framhållit svårigheterna att överblicka åtgärdens inverkan å stadspianeväsendet samt låtit förstå, att de av kommissionen till överbyggande av klyftan mellan stadsplaneoch ensittarlag upptagna bestämmelserna (§ 2), trots deras invecklade beskaffenhet, enligt hans mening icke äro till fyllest. Detta omdöme är otvivelaktigt riktigt.

Utan att ingå på alla de egendomligheter, vartill förslaget i förevarande hänseende kan komma att giva anledning, må blott anmärkas, att stad enligt stadsplanelagen tillerkänd lösningsrätt eller ålagd lösningsplikt på många punkter kolliderar med den lösningsrätt, nyttjanderättshavaren enligt förevarande förslag äger utöva. Något medel för hävande av dylika konflikter har dock icke anvisats. Ett par förtydligande exempel må nämnas.

Av tomten A äger staden den bebyggda och större delen A1, vilken är upplåten med nyttjanderätt. Den mindre, obebyggda delen A2 äges av enskild person. Enligt föreliggande förslag är nyttjanderättshavaren berättigad att lösa A1 men icke A2. Staden å sin sida är enligt stadsplanelagen (18 §) berättigad och på ägarens yrkande pliktig att lösa A2, varjämte dess rätt att lösa jämväl A1 torde fortbestå. Om både nyttjanderättshavaren och staden vilja åt sig trygga äganderätten till A1, vem vinner då i denna tävlan? Kan icke den av nyttjanderättshavaren eventuellt friköpta delen lösas tillbaka av staden? Och hur skall nyttjanderättshavaren mot stadens vilja komma i besittning av

124 Kungl. Maj:ts proposition nr l-'tg.

delen A", vilket är en förutsättning för vidtagande av varje till nybyggnad hänförlig åtgärd med avseende å byggnaden å A1? På dessa och andra sådana frågor lämnar kommissionens förslag intet svar.

En tomt B utgöres av fyra särskilda ägolotter, X, Y, Z och Å, ingen upptagande halva tomten. Delen X är bebyggd och upplåten under nyttjanderätt till byggnadens ägare, vilken kan inlösa denna del. Men enligt stadsplanlagen är staden, då det äskas av ägaren till markdelen X eller någon av ägarna till delarna Y, Z och Å, pliktig att inlösa vederbörandes tomtdelar. Om sådant äskande framställes av ägaren till X, men nyttjanderättshavaren även vill lösa, skall då staden eller nyttjanderättshavaren hava företräde? Eller skall staden kunna tvingas att förvärva Y, Z och Å men icke äga möjlighet att komma i besittning av X och sålunda på en hand förena hela tomten?

Dessa exempel kunna lätt mångfaldigas. Säkerligen skulle det ganska ofta förekomma att under nyttjanderättshavarens inlösningsrätt fallande ägolott enligt gällande stadsplan bestode av dels tomtmark, dels gatumark. Att under sådana förhållanden ett uppordnande av mellanhavandet mellan gatumarksägaren och staden lämpligen borde företagas i samband med lösningsproceduren torde vara påtagligt. Någon föreskrift i sådant syfte har likväl ej meddelats.

Med vad ovan anförts torde hava ådagalagts, att ett genomförande av jordkommissionens förslag skulle tillskynda stadssamhällena såsom markägare stora skador och olägenheter utan något som helst gagn ur social synpunkt samt jämväl i andra hänseenden lända utvecklingen i dessa samhällen till men.

Till förekommande härav torde först och främst från lagens tillämpningsområde böra undantagas mark, som tillhör stad. köping eller municipalsamhälle ävensom mark av donationsjords natur, en anordning om vilken meningarna så mycket lättare borde kunna samlas, som den i själva verket blott är en konsekvens av samma tanke, som föranlett kronojords undantagande från lagen. I bägge fallen utgör jordägarens ställning tillräcklig borgen för ett frivilligt fullföljande av den ifrågasatta lagens intentioner, så långt detta utan åsidosättande av ännu viktigare hänsyn är möjligt. Och denna garanti är, vågar jag påstå, snarare starkare beträffande kommunerna än kronan, främst emedan kommunernas mindre verksamhetsområde gör det lättare för den kommunala ledningen att vinna personlig kännedom om de verkliga behoven i förevarande hänseende och. rätta sina åtgärder därefter.

Även på andra punkter är en begränsning av lagen, i vad den har avseende å stadssamhällena, nödvändig. Denna begränsning kan åstadkommas på flera sätt. Närmast till hands ligger det måhända att undantaga mark, som vid lagens ikraftträdande (eventuellt redan vid den första lagens ikraftträdande) ingår i fastställd stadsplan. Härigenom skulle visserligen icke de ovan berörda svårigheterna vid ny stadsplans läggande över nyttjanderättsområden i enskild ägo bringas ur världen, men man undginge åtminstone, att vederbörande stadssamhällen ådroges kalamiteter, med vilka de icke vid tiden för gällande stadsplaners uppgörande haft den ringaste anledning att räkna. En ovillkorlig förutsättning för lagens utsträckande att avse stadsplanemark synes emellertid vara, att förut anmärkta inadvertenser i förhållande till stadsplanelagen avlägsnas. Om sättet härför torde det icke ankomma på mig att göra något uttalande.

Med sålunda angivna inskränkningar synes lagen väl ägnad att i här ifrågavarande avseenden fylla de uppgifter, jordkommissionen sagt sig vilja genom revisionen främja, Att stationssamhällen själva äro ägare av mark, från vilken nyttjanderättsupplåtelser skett, torde knappast någonsin förekomma. Dessa samhällen, vilkas förhållanden tagits till utgångspunkt för kommissionens reformförslag, skulle alltså icke beröras av kommunjordens undantagande. Däremot finnes för åtskilliga stationssamhällen fastställd stadsplan och tomtindel-

Kungl. Maj:ts proposition nr lA%.

ning, vilka dock säkerligen blott sällan innefatta enligt lagförslaget friköpningsbar mark. Tillkomsten av ny eller utvidgad stadsplan eller ett inkorporeringsförordnande skulle icke vidare påverka friköpningsfrågan och alltså den oegentligheten försvinna, att en i utsikt ställd friköpning understundom kan göras om intet till följd av dylika administrativa åtgöranden. Grundad anledning finnes att antaga, att praktiskt sett alla områden, som ingå i nu gällande stadsplaner, i följd av fastighetsregisterklausulen från början varit ställda utom ensittarlagen. Genom att låta denna göra halt vid bestående stadsplanegränser kunna sålunda icke gärna några av lagen väckta förhoppningar om friköpning grusas. Då från jordkommissionens sida andra motiv än de här genomgångna icke förebragts, vill det förefalla, som även kommissionen borde kunna finna sig till freds med en nedskärning av förslaget enligt ovan skisserade grunder.

126 Kungl. Maj.-ts proposition nr HZ.

Bilaga IV.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd torsdagen den 20 april 1922.

r Närvarande:

justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin, Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3 mars 1922, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag om rätt i vissa fjäll för nyttjanderältshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av t. f. expeditionschefen, revisionssekreteraren Michael Ehrenborg.

Detsamma föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Det måste givetvis väcka starka betänkligheter att, sedan den år 1918 införda lagstiftningen i förevarande ämne år 1920 underkastats betydande förändringar, redan nu skrida till ny revision av densamma. Av jordkommissionens utredning synes emellertid framgå, att denna lagstiftning lider av vissa brister, vilka, därest densamma skall medföra avsedd praktisk nytta, höra avhjälpas. De ändringar, som förslaget innefatta, gå dock enligt lagrådets mening vida längre än som kan anses påkallat.

Den lagstiftning, varom här är fråga, innefattar rubbning av eljest gällande principer om avtals förbindande kraft, i det att den åt redan ingångna avtal ger andra rättsverkningar än därmed avsetts. Det är åtskilliga omständigheter, som göra att man här liksom på vissa andra områden kan anse det riktigt och påkallat att låta hänsynen till helgden av ingångna avtal vika för billighetsskäl. Äldre tiders jordlagstiftning, ställd i beroende som den var av skattelagstiftningen, uppställde sådana hinder för jorddelningen, att uppkomsten av självständiga egna hem för den mindre bemedlade befolkningen i stor utsträckning omöjliggjordes. Enda sättet att förskaffa sig egen bostad å landet var ofta nog för de mindre väl situerade att förvärva nyttjanderätt till ett jordområde och därå åt sig uppföra boningshus. Enligt nu rådande socialpolitiska och nationalekonomiska åskådningar i fråga om betydelsen av egna hem för så många som möjligt av vårt lands inbyggare måste den otrygga ställning, vari det stora antalet lägenhetsinnehavare av nu berörda kategori befinna sig, betraktas såsom ett missförhållande av den betydenhet, att ett ingripande av lagstiftningen

Kungl. Maj:ts proposition nr

kan anses försvarligt. Och billigheten talar för att dessa lägenhetsinnehavare, som genom äldre lagstiftning försatts i ogynnsam belägenhet, erhålla det stöd för vinnande av bättre villkor, som utan avsevärt ingrepp i jordägarnas berättigade intressen kan beredas dem. Vad nu sagts gäller egentligen lägenheter, som ursprungligen upplåtits för lång tid tillbaka (omkring mitten av 1800-talet och tidigare), men har i viss mån tillämpning även på upplåtelser, som skett sedan de av lagstiftningen förut uppställda hindren för utbrytning av mindre jordområden väsentligen undanröjts. Dels av rent ekonomiska skäl och dels på grund av jordägares obenägenhet att upplåta jord med äganderätt torde nämligen, åtminstone innan egnahemsrörelsen hos oss tagit starkare fart och vunnit understöd från det allmännas sida, ett visst tvångsläge ofta hava förelegat för den, som velat förskaffa sig eget hem på landet.

Behåller man i sikte den nu antydda karaktären av ifrågavarande lagstiftning, är det tydligt att man vid utformandet av dess detaljer har att väga mot varandra icke blott nyttjanderättshavarens och jordägarens skilda intressen utan ock å ena sidan statens intresse av att syftet med lagstiftningen på bästa sätt tillgodoses och å andra sidan skadan ur allmän synpunkt av att tilliten till ingångna avtals helgd i alltför stark utsträckning rubbas. Märkas bör ock, att en på detta område långt gående lagstiftning kunde komma att medföra en obenägenhet hos jordägarna att för framtiden upplåta jord med nyttjanderätt, varigenom uppkomsten av önskvärda sådana upplåtelser måhända ofta komme att förhindras. Vad särskilt angår avvägandet mellan jordägarnas och nyttjanderättshavarnas intressen är uppenbart, att ju längre upplåtelsetid avtalats eller ju längre tid ett område varit ur jordägarens besittning, desto mindre intresse måste denne antagas äga att återfå området och desto mindre olägenhet måste det anses medföra för honom att avstå äganderätten till detsamma.

Söker man ur nu angivna synpunkter bedöma nyheterna i det remitterade förslaget, torde man finna, att tva av de viktigaste av dessa innefatta övervägande förbättringar, i det att de i synnerlig mån öka lagstiftningens effektivitet utan att, i andra hänseenden medföra alltför stora olägenheter.

I första rummet torde det få anses som en brist i den nuvarande lagstiftningen, att tillbörlig hänsyn icke tagits därtill att lägenhet, som numera är upplåten allenast för viss kortare tid, likväl kan hava varit ur jordägarens besittning en lång följd av år. Mången gång kan densamma utgöra en typisk sådan gammal avsöndring, som efter all sannolikhet skulle gjorts för alltid, om icke tidigare gällande lagstiftning lagt hinder i vägen. Den av förslaget intagna standpunkten att lata lösningsrätt inträda oberoende av den sista upplåtelsetidens längd synes därför höra principiellt godtagas. Men att, såsom förslaget gör, genomföra nämnda princip utan att samtidigt göra något som helst förbehåll beträffande den tid, varunder det upplåtna området varit ur ägarens besittning, leder otvivelaktigt längre än som ur ovan anförda synpunkter kan anses försvarligt. Till frågan om de inskränkningar, som härutinnan må anses påkallade, återkommer lagrådet under 1 §.

Det förefaller vidare bättre överensstämma med förevarande lagstiftnings sociala uppgift, att nyttjanderättshavaren i de fall då förutsättningarna för

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 1J/.2.

inlösen föreligga försättes i tillfälle att omedelbart förvärva den tryggare ställning, som äganderätten medför, utan att behöva avbida upplåtelsetidens utgång. Det har visserligen mot förslagets ståndpunkt att medgiva inlösen av upplåtet område under upplåtelsetidens fortgång anmärkts, att om nyttjanderättsavtalet ålägger nyttjanderättshavaren att fullgöra prestationer, vilka äro behövliga för stamfastighetens brukande, jordägarens berättigade intresse fordrar, att han intill upplåtelsetidens slut kommer i åtnjutande av dessa prestationer. Så beskaffade villkor torde emellertid mera sällan vara förknippade med upplåtelser av här ifrågavarande slag. Och i de fall, då så är förhållandet samt de prestationer, som förbehållits jordägaren, äro för brukandet av fastigheten av avsevärd betydelse, torde bestämmelsen i förslagets 3 § andra stycket, särskilt om däri, på sätt nedan påyrkas, ordet synnerlig utbytes mot avsevärd, erbjuda tillräckligt skydd för jordägaren.

Nuvarande lagstiftning äger ej tillämpning inom tomtindelat område och ej heller över huvud inom stad eller samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister såsom för stad. Enligt det remitterade förslaget skulle dessa undantag bortfalla, varemot, i motsats till vad jordkommissionen hemställt, undantag skulle göras för jord, som tillhör stad, köping eller municipalsamhälle. Vad särskilt beträffar införande av lösningsrätt i fråga om tomtindelat område hava häremot framförts synnerligen vägande skäl såväl av en utav jordkommissionens ledamöter som i vissa av de över kommissionens förslag avgivna yttrandena. Till väsentlig del gälla dessa skäl även mot förevarande lagstiftnings tillämplighet över huvud å mark, som ingår i stadsplan. Särskilt synes påtagligt, att införande av friköpningsrätt till sådan mark skulle gynna en ur stadsplanesynpunkt otjänlig fastighetsbildning. Med hänsyn härtill och då den i förevarande avseende ifrågasatta utvidgningen av lagstiftningens tillämplighetsområde i allt fall torde genom undantagandet av jord, som tillhör stad, köping eller municipalsamhälle, hava praktiskt sett förlorat det mesta av sin betydelse samt i övrigt någon utredning ej förebragts om behovet av friköpningsrätt till enskild jord inom område, varom nu sagts, synes riktigast att begränsa lagens tillämplighetsområde så, att därifrån undantages all jord inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd. Däremot synes skäl ej föreligga att i vidsträcktare mån än förslaget innebär från friköpningsrätt undantaga jord i stad eller samhälle utom dess planlagda område.

1 §•

Justitieråden Molin och Appelberg:

Förevarande lagstiftning är till sin innebörd uteslutande retroaktiv; detta framgår av den ovillkorliga bestämmelsen att för rätt till inlösen fordras, att det ifrågavarande området var ur jordägarens besittning samt på angivet sätt bebyggt vid viss förfluten tidpunkt, enligt gällande lag den 1 januari 1919. Lagen kan sålunda väl komma att äga tillämpning på framdeles skeende avtal beträffande ett sådant område; det därigenom uppkommande, strängt taget nya rättsförhållandet betraktas av lagen såsom en fortsättning av det förut bestående (det är den nyttjanderättshavaren tillkommande äganderätten till husen,

Kungl. Maj ds proposition nr 1 lp2.

som är det förbindande ledet). Men upplåtelse av mark, som en jordägare första gången gör efter nämnda tidpunkt, beröres på intet sätt av lagen. Det skulle tydligen också vara mindre rimligt att stifta en lag, som tilläde dylika i framtiden inträffande nya upplåtelser andra rättsverkningar än parterna avsåge, såvida ej lagstiftaren åsyftade att över huvud förhindra uppkomsten av sådana upplåtelser. Men är detta rätt, kan det ej heller vara rimligt eller riktigt att allt efter som tiden framskrider framflytta den tidpunkt för bebyggandet, som skall vara den avgörande, och alltså göra lagen tillämplig i fråga om upplåtelser, som vid den ursprungliga lagens tillkomst ännu ej skett, naturligtvis såvida icke särskilda omständigheter tillkommit, som påkalla, att friköpning medgives även till senare upplåtna och bebyggda lägenheter. Att så skulle vara fallet med avseende å dessa, under de senare åren upplåtna lägenheter, har icke ens påståtts. Då den avgörande tidpunkten, som enligt 1918 års lag var den 1 januari 1918 och genom 1920 års lag, oegentligt nog, framflyttades till den 1 januari 1919, nu enligt förslaget skulle ytterligare framflyttas, nämligen till den 1 januari 1921, ger detta lätteligen anledning till det antagande, att ytterligare framflyttanden av den kritiska tidpunkten så småningom komme att ske. Tydligt är, att härav skulle alstras ett beklagligt osäkerhetstillstånd och tilltron till de lagstiftande myndigheterna rubbas. Den härutinnan föreslagna ändringen måste därför bestämt avstyrkas.

Regeringsrådet Ernberg:

Nu ifrågavarande lagstiftning är till sin innebörd uteslutande retroaktiv. Dess uppgift har, såsom redan förut inom lagrådet berörts, alltifrån början varit att söka undanröja de sociala olägenheter, som uppkommit i följd av den under tidigare förhållanden rådande svårigheten för den mindre bemedlade befolkningen att å landet förvärva egna hem å fri och egen grund. Syftet har sålunda allenast -varit att åstadkomma en övergående reglering för avhjälpande av redan befintliga missförhållanden men däremot icke att ingripa reglerande i fråga om framtida jordupplåtelser i annan mån än försåvitt dessa utgjort en omedelbar fortsättning av äldre, under trycket av ovanberörda, tidigare rådande förhållanden gjorda upplåtelser. Att detta var den ifrågavarande lagstiftningens innebörd och ändamål framhölls ock med styrka av föredragande departementschefen redan vid framläggande för riksdagen av det lagförslag, som resulterade i den år 1918 antagna lagen i ämnet.

Lagstiftningens nu angivna ståndpunkt har fått sitt uttryck i den för rätt till inlösen uppställda fordran att det område, som skall lösas, varit ur jordägarens besittning samt på angivet sätt bebyggt vid viss förfluten tidpunkt. Denna tidpunkt, som enligt 1918 års lag bestämdes till den 1 januari samma år, framflyttades visserligen genom 1920 års lag till den 1 januari 1919. Redan denna ändring torde emellertid i själva verket hava fört längre än som varit förenligt med den ifrågavarande lagstiftningens ovan angivna syftemål. Sålunda framhöllo de s. k. egnahemssakkunniga, vilkas betänkande och förslag i väsentliga delar ligger till grund för den ifrågavarande lagstiftningen, att jordupplåtelser av den beskaffenhet, som det här gäller att reglera, numera endast

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 saml. 118 käft. (Nr H2.) 9

130 Kungl. Mai ds proposition nr lJf®.

undantagsvis förekomma, enär jord för bildande av verkliga egna hem på egen grund så gott som överallt funnes att köpa. Enligt det remitterade förslaget skulle nu den kritiska tidpunkten ytterligare framflyttas till den 1 januari 1921. För en sådan åtgärd har icke något skäl förebragts; och den verkställda utredningen giver icke något som helst stöd för att den föreslagna åtgärden skulle vara av på senare tid uppkomna förhållanden påkallad.

Uppenbart är ock, att en framflyttning av den avgörande tidpunkten med de förändrade rättsverkningar i fråga om ingångna upplåtelseavtal, som därav följa, måste framkalla farhågor, att ytterligare åtgärder i samma riktning efter hand komme att vidtagas. Att härav skulle alstras en betänklig rättsosäkerhet och tilliten till de lagstiftande myndigheterna undergrävas, ligger i öppen dag. Och tydligt är att därigenom jordägarnas benägenhet för eljest önskvärda jordupplåtelser skulle i hög grad motverkas.

Den i nu berörda avseende föreslagna lagändringen måste därför bestämt avstyrkas.

Justitierådet Berglöf:

Då det ej påvisats, att några särskilda omständigheter tillkommit, som skulle påkalla en ytterligare framflyttning av den tidpunkt, inom vilken, för att lagen skall bliva tillämplig, nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus skall finnas uppfört, och en sådan framflyttning jämväl enligt min mening skulle medföra de av lagrådets övriga ledamöter angivna beklagliga följder, instämmer jag i det av dessa ledamöter härutinnan gjorda avstyrkande.

Lagrådet:

Av vad ovan inledningsvis anförts framgår, å ena sidan, att hänsyn icke lärer böra tagas endast till längden av sista upplåtelseavtalet men att, å andra sidan, man måste ur angivna synpunkter anse förslaget gå för långt, då det, på samma gång det medger lösningsrätt även vid avtal på kort tid, icke gör något som helst förbehåll beträffande den tid, varunder det upplåtna området bör hava varit ur ägarens besittning. Riktigast synes vara att i detta hänseende följa det förslag, jordkommissionen år 1919 avgav, och alltså fordra att området varit ur ägarens besittning över tjugu år. Därest emellertid lösningsrätt medgives även under nyttjanderättstiden, torde man icke, på sätt 1919 års berörda förslag innebar, böra för alla fall uppställa fordran på att lägenheten, då lösningsanspråket framställes, skall hava över tjugu år i följd innehafts av annan än jordägaren, utan torde under sådan förutsättning bestämmelsen i 1919 års förslag böra undergå modifikation. Det hemställes därför, att i första punkten upptages ytterligare den förutsättningen för lösningsrätt, att antingen marken under tjugu år i följd innehafts av annan än ägaren eller ock den tid, marken innehafts av annan än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal om nyttjanderätt till marken, uppgår till över tjugu år.

Tydligt är, att då jord innehaves med sådan sämre rätt, som omförmäles i andra punkten av förevarande paragraf, betingelserna för lösningsrättens inträde måste sättas minst lika höga som då fråga är om det i första punkten av-

Kungl. Maj ds proposition nr lJtZ.

sedda fall. Ändras förslaget på sätt som hemställts beträffande första punkten, bör därför den i andra punkten föreskrivna tid förlängas; och synes denna lämpligen kunna bestämmas i enlighet med vad i fråga om första punkten föreslagits eller till mer än tjugu år. Däremot är det måhända icke tillräckligt påkallat att fordra, att denna tid av mer än tjugu år skall räknas från den 1 januari 1921 (eller, om lagrådets hemställan om återgång till nu gällande utgångspunkt vinner bifall, den 1 januari 1919) utan torde det få anses tillräckligt, att vid lösningsanspråkets framställande området mer än tjugu år i följd innehafts av annan än jordägaren.

Enligt den hittillsvarande lagstiftningen inträder lösningsrätt endast i händelse det upplåtna området utgör en del av en fastighet. Förslaget medger lösningsrätt även till hel fastighet. Anledningen till denna ändring är enligt jordkommissionens motiv att söka däri, att förslaget medger friköpning även av tomt. Jordkommissionen anser berörda hittillsvarande begränsning av friköpningsrätten vara utan saklig betydelse. Vad departementschefen i anslutning till torpkommissionens förslag i denna del anförde vid 1 § av det år 1918 framlagda förslaget lärer emellertid få anses utvisa, att bestämmelsen icke saknar reell innebörd. Den nu förebragta motiveringen föranleder i allt fall ingen annan ändring än att, om rätten till lösning av tomt bibehålies, detta bör upptagas såsom undantag från den allmänna regeln att friköpningsrätt blott äger rum till område, som utgör del av fastighet. Och om, på sätt ovan förordats, lagen kommer att innehålla sådana bestämmelser, att den ej blir tillämplig beträffande område, som ingår i tomtindelning, bortfaller den åberopade anledningen helt och hållet.

2 §•

Lagrådet:

Därest lagrådets hemställan om uteslutande från lagens tillämplighetsområde av jord inom område, för vilket stadsplan fastställts, vinner bifall, bör förevarande paragraf utgå ur förslaget.

Om emellertid paragrafen bibehålies, äro följande erinringar att gorå.

Bestämmelser saknas för det fall, att nyttjanderätten omfattar, jämte tomt eller del av tomt, område, som ingår i gata, torg eller annan allmän plats, eller mark, som eljest ligger utanför det tomtindelade området.

Stadgandena synas kunna medföra den olägenheten för jordägaren att han, sedan nyttjanderättshavaren inlöst den tomt eller tomtdel, varå byggnaderna ligga, får återtaga i sin besittning ett eller flera för sig liggande markstycken, vilka han på grund av deras oformlighet eller obetydliga vidd får svårt att tillgodogöra sig. I vissa fall vore det no g ur fastighetsbildningssynpunkt olämpligt, att brukaren löste även dylika områden. Men åtminstone om denna synpunkt ej göres gällande, borde jordägaren ej vara pliktig att återtaga en sådan del av den upplåtna lägenheten.

I anslutning till det senast anförda må slutligen erinras, att i den mån hänsyn skall tagas till stadsplans genomförande —• och av 14 § andra stycket framgår att denna synpunkt icke skall lämnas obeaktad — anledning finnes att, på

132 Kungl. Maj ds proposition nr lb2.

sätt ock i avgivna yttranden skett, ifrågasätta, huruvida icke byggnadsnämnden bör beredas tillfälle att i ärendet bevaka samhällets intresse.

Justitieråden Molin och Appelberg:

Uttrycket i andra stycket »nöjaktigt bebyggande» synes alltför svävande för att kunna godkännas. Yad som åsyftas torde vara, icke att tomten är bebyggd i enlighet med de för samhället gällande byggnadsföreskrifter, ty i sådant fall skulle bestämmelsen så gott som alldeles omöjliggöra friköpning av tomtmark, utan att byggnaderna äro av sådan beskaffenhet, särskilt av sådant värde i förhållande till tomtvärdet, att de kunna antagas bliva någon längre tid kvarstående, och att sålunda skäl finnas för antagande att det egna hem, man vill trygga, verkligen skall bliva såsom sådant bestående.

3 §•

Lagrådet:

Den skärpning gentemot jordägaren, som ligger däri, att uttrycket »avsevärd» olägenhet utbytts mot »synnerlig» olägenhet, måste enligt lagrådets mening anses vara obefogad och innebära ett obilligt eftersättande av jordägarens berättigade intressen. Det hemställes därför, att förstnämnda uttryck bibehålies.

Regeringsrådet Ernberg och justitierådet Molin:

Enligt 1920 års lag äger jordägare under alla förhållanden avvärja friköpning av område, som ligger på mindre avstånd än tvåhundra meter från honom tillhörigt boningshus, tomtplats eller trädgård. Anledning att nu beröva jordägaren den förmån, som sålunda funnits böra tillerkännas honom, synes icke föreligga.

Regeringsrådet Ernberg:

Det synes mindre lämpligt och föga följdriktigt att frånkänna den omständigheten att nyttjander ätten förverkats all betydelse med avseende å lösningsrätten, ifall förverkandet ägt rum efter det ansökningen om inlösen skett. Det skäl, som från jordkommissionens sida härför åberopats, torde icke böra tillmätas någon vidare vikt. På grund härav hemställes, att gällande lags ståndpunkt i förevarande hänseende måtte bibehållas.

6 §•

Lagrådet:

Då i förevarande paragraf uttalas, att frågan om nyttjanderättshavares lösningsrätt skall prövas vid förrättning, varom där sägs, är detta såtillvida icke riktigt, som förekomsten av förhållande, vilket jordägaren enligt 3 § första stycket kan vilja åberopa till bestridande av lösningsanspråk från nyttjanderättshavares sida, icke -— på sätt framgår av 9 § — får prövas vid dylik förrättning utan skall avgöras av domstol. Härutinnan avviker förslaget från gällande lag (9 §). En erinran om undantaget synes lämpligen böra givas i förevarande paragraf.

Vid sådan förrättning, som omförmäles i denna paragraf, skall bestämmas löseskillingen för marken »med vad därtill hör». Med dessa ord, som återfin-

Kungl. Maj:ts proposition nr lh'Z.

nas i 1918 och 1920 års lagar, torde få anses uttryckt, att i löseskillingen skall ingå jämväl ersättningen för jordägaren tillhörig byggnad, vilken det åligger nyttjanderättshavaren att lösa (5 § i förslaget). Däremot kan icke gärna härunder hänföras gottgörelse för förmån, som avses i förslagets 4 § andra stycket. Då emellertid även frågan om skyldighet för nyttjanderättshavaren att utgiva sådan gottgörelse och om dennas belopp bör avgöras vid förrättningen, samt vad nyttjanderättshavaren i dylikt hänseende har att utgiva torde höra i det avseende, varom sägs i 15 §, likställas med löseskillingen för själva marken -— ehuru måhända från rent principiell synpunkt olika meningar härom kunna råda — synes det lämpligt, att första stycket av förevarande paragraf avfattas så, att därav otvetydigt framgår, att vid förrättningen skola behandlas jämväl ersättningsfrågor enligt 4 och 5 §§ och att löseskillingen omfattar även på grund av bestämmelserna i sagda paragrafer bestämda belopp.

Stadgandena i fjärde stycket torde böra kompletteras med föreskrift att för det fall, som avses i 1 § tredje stycket, nyttjanderättshavarens där omförmälda stärbhusdelägare icke må mot sitt bestridande förpliktas att avflytta under den i andra stycket av förevarande paragraf omförmälda tid av nittio dagar från den dag nyttjanderätten upphör.

9§.

Justitieråden Berglöf, Molin och Appelberg:

Bestämmelserna i första stycket synas vara alltför stränga mot jordägaren. Förhållande, som medför nyttjanderättens förverkande, kan hava inträffat eller blivit jordägaren bekant så kort tid före första förrättningssammanträdet, att han icke medhunnit att dessförinnan anhängiggöra talan mot nyttjanderättshavaren. Det bör därför vara tillräckligt att jordägaren å nämnda sammanträde anmäler, att han vill föra dylik talan; sker det, böra förrättningsmännen förelägga honom viss tid att visa, att han anhängiggjort sin talan, vid påföljd att han eljest går förlustig rätten att åberopa förhållandet.

Regeringsrådet Ernberg:

Med hänvisning till vad av mig anförts beträffande 3 § första stycket hemställes, att därest detta vinner godkännande, stadgandet i första stycket, av förevarande paragraf måtte sålunda jämkas, att ifall jordägaren vill åberopa förhållande, som avses i förstnämnda stadgande, det skall åligga honom att därom vid förrättningen göra anmälan samt att, därest ej visas att talan därom redan instämts, honom skall föreläggas viss tid att visa, att så skett, vid äventyr att han eljest går förlustig rätten att åberopa förhållandet.

Lagrådet:

Vår gällande allmänna arrendelag tillerkänner ej, förutom i vissa undantagsfall, arrendatorn någon legal rätt till ersättning av jordägaren för verkställda jordförbättringar. I 11 § av den s. k. norrländska arrendelagen av den 25 juni 1909 har till arrendatorns förmån i viss utsträckning gjorts avvikelse från den-

134 Kungl. Majds proposition nr l4%.

na rättsnorm. Jämväl å nu förevarande lagstiftningsområde bär, för det fall att nyttjanderättshavare gör gällande sin friköpningsrätt, frän början skett en liknande avvikelse, och det är väsentligen efter mönstret av förenämnda paragraf i den norrländska arrendelagen, som frågan i vad mån värdet av jordförbättring skall tillkomma nyttjanderättshavaren eller jordägaren blivit reglerad i såväl 3 och 9 §§ av 1918 års lag som 5 och 12 §§ av 1920 års lag. Enligt dessa bestämmelser får nyttjanderättshavaren tillgodoräkna sig värdeökningen, dock endast i den mån densamma ej överstiger den för arbetets utförande nödiga kostnaden.

I överensstämmelse med jordkommissionens förslag har nu såväl i fjärde stycket av förevarande paragraf som i förslagets 17 § sist omförmälda begränsning uteslutits. Såsom skäl härför har kommissionen i första hand hänvisat till önskvärdheten av att åstadkomma överensstämmelse med stadgandet i 100 § expropriationslagen. Denna synpunkt må väl medgivas vara befogad då det gäller att bestämma den löseskilling, nyttjanderättshavaren skall hava att erlägga vid friköpning av marken. Men någon analogi med expropriation föreligger icke, då fråga är om fastställande av värdet av jordförbättring å sådan del av lägenhet, som icke löses (fjärde stycket andra punkten i förevarande paragraf), eller av det belopp, varmed jordägare, som bestritt friköpningsanspråk och på den grund får vid upplåtelsetidens utgång från nyttjanderättshavaren återtaga den upplåtna marken (17 § i förslaget), skall hava att gottgöra nyttjanderättshavaren för jordförbättring. Då det icke torde vara lämpligt, ehuru principiellt ingalunda uteslutet, att för de båda angivna fallen uppställa olika regler för uppskattningen, har man alltså att välja mellan de förebilder, som erbjuda sig i expropriationslagen och i den norrländska arrendelagen. Under förarbetena till 1918 års lag utgick man från att sistberörda lagstiftning i det senare av de angivna fallen utgjorde den naturliga förebilden samt lät de härifrån hämtade grunderna bliva gällande för uppskattningen i det förra fallet. Jordkommissionen har nu gått den motsatta vägen. Enligt lagrådets mening kan det näppeligen anses föreligga anledning att frångå den gällande lagens bestämmelser.

Jordkommissionen har vidare såsom ett reellt skäl för den vidtagna ändringen anfört, att en genom nedlagt arbete åstadkommen jordvärdeökning rätteligen bör tillkomma den, som tillskapat densamma. Det ligger emellertid i öppen dag, att den princip, åt vilken kommissionen sålunda velat giva allmängiltighet, från rättslig synpunkt måste lida väsentlig inskränkning för det här föreliggande fallet, att ägande- och besittningsrätten ej äro förenade i samma hand. Och i den mån billighetsskäl kan hava föranlett uttalandet, må särskilt erinras därom, att det ingalunda är så självklart, att jordägaren alltid är den ekonomiskt starkare parten. Även då så är fallet, är för övrigt hans övertag oftast endast relativt och i själva verket begränsat av'den för vår jordbrukande befolkning i allmänhet föreliggande svårigheten att komma ut med kontanter.

Mot de av kommissionen i detta sammanhang givna anvisningar för ett riktigt bestämmande av markförbättringens värde är visserligen i och för sig ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2. 135

något att erinra. Men även om de följas, hindrar detta förvisso ej alltid, att nyttjanderättshavaren obehörigen gynnas på jordägarens bekostnad. Bortsett från markens större eller mindre »ingångsvärde» är det ju här fråga om en värdeökning, vilken synnerligen ofta, t. ex. vid dikningsföretag, kan väsentligt överskjuta den för dess utvinnande nedlagda kostnaden. Det torde näppeligen kunna bestridas, att jordägaren är närmast till att få räkna sig till godo den del av värdeökningen, som sålunda överskjuter kostnaden.

På grund av det anförda hemställes om bibehållande av nu gällande bestämmelse i förevarande hänseende.

13 §.

Lagrådet:

Jordkommissionen har ansett billigheten kräva, att en nyttjanderättshavare skall kunna erhålla anstånd med nedsättandet av löseskillingen, när särskilda skäl tala därför. Bestämmelse härom har influtit i förslaget. En dylik bestämmelse anser lagrådet icke vara här mera än i fråga om andra i lag reglerade fatalietider påkallad eller lämplig. Att märka är ock, att då nyttjanderättshavare enligt förslaget äger själv välja tiden för anhängiggörande av sitt lösningsanspråk, han ju är i tillfälle att dessförinnan göra sig noga reda för sina möjligheter att anskaffa nödiga medel för anspråkets realiserande; och då han icke äger skyldighet nedsätta löseskillingen förrän nittio dagar efter det beslut om honom tillerkänd lösningsrätt vunnit laga kraft, synas hans intressen i nu berörda hänseende vara tillräckligt beaktade. Tydligt är även, att prövningen, huruvida skäl till uppskov föreligga, icke gärna kan bliva annat än tämligen godtycklig. Det hemställes därför, att den ifrågavarande bestämmelsen måtte utgå ur förslaget.

14 §.

Lagrådet:

Därest lagrådets hemställan om uteslutande från lagens tillämplighetsområde av jord inom område, för vilket stadsplan fastställts, vinner bifall, erfordras jämkningar i vissa delar av förevarande paragraf.

Härjämte må anmärkas följande.

Enligt stadgandet i andra stycket skall, innan fastställelse meddelas, prövning ske, huruvida områdets avskiljande överensstämmer med vad i 5 kap. 6 och 8 §§ i lagen om fastighetsbildning i stad är stadgat. Att bestämmelserna i den förra av dessa paragrafer sålunda skola komma till tillämpning beträffande område av nu ifrågavarande beskaffenhet, torde näppeligen vara påkallat och synes ej heller vara förutsatt i 9 § av förslaget. I likhet med vad 21 § i lagen om hemmansklyvning m. m. innehåller beträffande avsöndring i vissa samhällen torde det vara tillräckligt att göra hänvisning till 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen .

Stadgandet i andra punkten av sista stycket är avfattat under förutsättning att endast del av fastighet må lösas. Vidhålles förslagets ståndpunkt att även inlösen av hel fastighet är tillåten, bör stadgandet i berörda punkt

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 1-42.

undergå jämkning. I samband härmed må anmärkas, att om nämnda ståndpunkt vidhålles, ändring bör ske även i avfattningen av 36 § 2 mom. inteckningsförordningen.

17 §.

Lagrådet:

Stadgandet i 3 § andra stycket av den nuvarande lagen innebär, att jordägaren, därest han under åberopande av där angivna omständigheter bestrider nyttjanderättshavarens lösningsanspråk, är skyldig att i stället tillösa sig nyttjanderättshavarens byggnader. Denna skyldighet för jordägaren har i det remitterade förslaget bibehållits. Då emellertid enligt förslaget nsdtjanderättshavaren tillerkänts rätt att tillösa sig åt honom upplåten mark redan innan nyttja nderättsavtalet gått till ända, men jordägarens inlösning av byggnaderna tydligen icke bör äga rum förrän vid upplåtelsetidens slut, hava den nu gällande lagens föreskrifter i ämnet icke kunnat oförändrade bibehållas.

Förslagets motsvarande bestämmelser innehållas i förevarande paragraf. Dessa bestämmelser synas emellertid försätta jordägaren i en svårare ställning än som är nödvändigt. Enligt desamma skulle jordägaren tvingas att, därest han av ovan angiven grund ville motsätta sig nyttjanderättshavarens lösningsanspråk, inlösa de denne tillhöriga byggnaderna ävensom åstadkomna jordförbättringar vid en framtida, måhända långt avlägsen tidpunkt utan att vid tiden för invändningens framställande vara i tillfälle att bedöma omfattningen av de förpliktelser, han därigenom åtoge sig. Byggnaderna och marken kunna vid tiden för nyttjanderättsavtalets upphörande hava genom nyttjanderättshavarens åtgörande undergått betydande förändringar, och jordägarens möjligheter att inlösa byggnaderna och jordförbättringarna kunna då vara helt andra än de, som förelågo vid den tid, då frågan om nyttjanderättshavarens rätt att lösa marken var föremål för prövning. Billigheten kräver därför enligt lagrådets mening, att stadgandet om jordägarens lösningsplikt till byggnaderna undergår viss modifikation. En utväg är att ålägga jordägaren lösningsplikt till byggnaderna endast ifall nyttjanderättshavarens talan anställts vid upplåtelsetidens slut. Därest nyttjanderättshavarens anspråk skulle göras gällande tidigare men avvisas på grund av jordägarens invändning, skulle ju nyttjanderättshavaren äga möjlighet att vid upplåtelsetidens slut ånyo begära att få lösa området och därigenom, i händelse jordägaren åter gjorde invändning, tvinga honom att lösa byggnaderna. En annan utväg är att medgiva jordägaren att möta nyttjanderättshavarens enligt förevarande paragraf i förslaget framställda yrkande om lösen för byggnaderna med erbjudande till nyttjanderättshavaren att friköpa marken. För avgivande av dylikt erbjudande skulle givetvis viss tid fastställas; och likaledes skulle viss tid stadgas, inom vilken nyttjanderättshavaren, därest han ville begagna sig av erbjudandet, hade att göra ansökan om lantmäteriförrättning enligt 6 §, vid påföljd att jordägarens ifrågavarande lösningsplikt eljest förfölle.

Därest den vid 9 § fjärde stycket framställda anmärkningen godkännes, bör motsvarande jämkning ske i första stycket av förevarande paragraf.

Kungl. Maj ds proposition nr lh2.

18 §.

Lagrådet:

I det fall, som avses i 1 § tredje stycket, bör tiden för bortförande av byggnader och annat räknas från den dag, då området skall avträdas, även om framställning om inlösning icke är beroende på prövning, då nyttjanderätten upphör. Bestämmelse härom torde böra upptagas i förevarande paragraf.

19 §•

Regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin och Appelberg:

På områden, där enligt lagstiftningens allmänna grundsatser rättsförhållanden regleras genom avtal mellan de enskilda, lärer inskränkning i den fria avtalsrätten icke böra göras i andra fall än då sådant påkallas av synnerligen vägande skäl. Sådana torde knappast kunna anses föreligga för det i förevarande paragraf upptagna stadgandet. Detta stadgande har varken av jordkommissionen eller departementschefen befunnits kräva någon motivering. Kommissionen yttrar vid denna paragraf allenast, att kommissionen ansett det icke böra lämnas parterna fritt att genom avtal inskränka den nyttjanderättshavaren enligt denna lag tillförsäkrade förmånen att lösa åt honom upplåtet område. Förmodligen har det befarats, att jordägare skulle, då fråga uppkommer om förlängning av äldre avtal, begagna sig av siD starkare ställning till att få förbehåll av antytt innehåll inryckt i kontraktet och därigenom göra lagstiftningen i dylika fall illusorisk. Detta förutsätter, att nyttjanderättshavaren vid det äldre avtalets upphörande icke är i tillfälle att friköpa området. Under sådana omständigheter är det emellertid fara värt, att den jordägare, som icke önskar utsätta sig för risken att området framdeles friköpes, om han icke lagligen kan göra förbehåll, som tryggar honom mot en sådan eventualitet, vägrar att förnya avtalet. Det föreslagna stadgandet medför sålunda risken att mången, som gärna skulle avstå från den mer eller mindre ovissa möjligheten att framdeles kunna friköpa marken och som på sådant villkor skulle kunna erhålla förnyad upplåtelse, kanske på lång tid, nödgas avflytta och se det egna hemmet spolierat.

Om stadgandet sålunda med hänsyn till blivande avtal är ägnat att motverka förevarande lagstiftnings ändamål, innebär detsamma, tillämpat på äldre avtal, ett knappast försvarligt åsidosättande av jordägarens intresse. Om denne, efter det friköpningsinstitutet införts genom 1918 års lag, angående förut upplåtet och bebyggt område träffat nytt avtal för sådan tid att friköpningsrätt enligt den gällande lagstiftningen skulle inträtt vid avtalstidens slut, men därvid gjort förbehåll, enligt vilket nyttjanderättshavaren avstått från lösningsrätt, synes det icke kunna försvaras, att dylikt enligt hittillsvarande lagstiftning giltigt förbehåll nu förklaras icke vara gällande. Möjligen har det icke heller varit jordkommissionens avsikt att giva stadgandet dylik retroaktiv verkan. Kommissionens ovan återgivna uttalande syftar nämligen egentligen endast på avtal, som framdeles komme att träffas. Men stadgandets avfattning har blivit sådan, att detsamma måste anses omfatta även äldre avtal.

138 Kungl. Maj:ts proposition nr it®.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att denna paragraf måtte utgå ur förslaget.

Justitierådet Molin tilläde:

I samband med vad sålunda anförts synes höra erinras, att jordägare, som efter ifrågavarande lagstiftnings införande träffat nytt avtal angående tidigare upplåtet och bebyggt område, kan hava valt den utvägen att trygga sig mot friköpning, att han upplåtit området på så kort tid, att enligt gällande lag friköpningsrätt vid avtalstidens utgång ej förelegat. Även för sådant fall måste det, på sätt ock torde framgå av det vid 1 § anförda, anses vara mindre tilltalande, att genom lagändring förbinda med avtalet den rättsverkan, att nyttjanderättshavaren äger inlösa området. Av denna anledning borde från det förordade stadgandet i 1 § första punkten hava gjorts undantag för det fall att nyttjanderättsavtalet ingåtts under den tid 1918 eller 1920 års lag varit gällande och icke avsett längre tid än tjugu år. Anledningen därtill att jag för min del icke förordat stadgande av dylik innebörd, har varit den, att den nya lagen med en sådan bestämmelse synts komma att drabba mycket ojämnt, i det att det säkerligen ofta berott på en tillfällighet, om äldre upplåtelser, för vilka avtalstiden utgått under berörda period, förlängts genom särskilt avtal eller på annat sätt. Det har synts mig vara försvarligt att gorå skillnad mellan det fall, att nyttjanderättshavaren uttryckligen avsagt sig lösningsrätt, och det att han ingått avtalet på villkor, som enligt vid den tiden gällande lag icke medförde lösningsrätt.

20 §.

Lagrådet:

Med hänvisning till vad inledningsvis anförts angående den föreslagna lagens tillämplighetsområde hemställes, att undantag måtte göras även i fråga om mark, som ingår i fastställd stadsplan.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11$.

139 Bilaga V.

Yttranden

infordrade år 1924 rörande i vilka avseenden lagen den 26 mars 1920 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område givit anledning till erinran.

Länsstyrelsen i Stockholms län hänvisar till sitt i anledning av jordkommissionens förslag den 28 april 1921 avgivna yttrande. (Se bilaga C till statsrådsprotokollet den 3 mars 1922.)

Länsnotarien E. Åman, som förordnats att inom berörda län biträda nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt enligt ifrågavarande lag: De ärenden, med vilka jag på grund av förordnandet haft att taga befattning, hava varit anmärkningsvärt fåtaliga, och mitt i desamma till allmänheten lämnade biträde har varit inskränkt till meddelandet av upplysningar angående det förfaringssätt, vilket vederbörande nyttjanderättshavare bort iakttaga för realiserandet av sina anspråk. Jag anser mig därför icke hava vunnit tillräcklig erfarenhet angående verkningarna av ifrågavarande lag för att kunna uttala några erinringar beträffande dess bestämmelser.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Erfarenheterna inom detta län hava ej lämnat stöd för något förslag om ändring i berörda lag.

E. o. hovrättsnotarien Å. Pontén: Sedan jag den 16 maj 1922 förordnats att tillsvidare inom Uppsala län på anmodan lämna nyttjanderättshavare biträde i ärenden angående lösningsrätt till områden enligt gällande ensittarlag, hava allenast fyra eller fem nyttjanderättshavare påkallat mitt biträde. Av dessa hava åtminstone två varit nyttjanderättshavare, till vilka jordområde upplåtits för deras livstid, vadan, då upplåtelsetiden icke gått till ända, lösningsrätt icke förelegat. Övriga nyttjanderättshavare, som påkallat mitt biträde, hava, sedan de erhållit meddelande om, att lösningsrätt förelåge, icke påkallat vidare åtgärder enligt lagen, vadan de sannolikt på grund av frivillig överenskommelse med jordägaren förvärvat äganderätt till upplåtet område. Mot bestämmelserna i lagen har jag ingen annan erinran än, att det, enligt min mening, synes vara med billighet överensstämmande, att nyttjanderättshavare, till vilken jordområde upplåtits för hans livstid och av honom innehafts under tjugu år, erhölle rätt att lösa området.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Tillämpning av ifrågavarande lag har förekommit i mycket få fall, därvid lagen, vars innehåll knappast torde vara i större omfattning känt bland vederbörande nyttjanderättshavare, ej givit anledning till erinran.

Länsassessorn S. Ljungstedt, som inom berörda län intill den 27 september 1923 innehaft förordnande att biträda nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt, har även anfört, att bestämmelserna uti lagen icke, såvitt han kunnat finna, givit anledning till erinran.

140 Kungl. Maj:ts proposition nr lhH.

Länsnotarien E. Gustafsson, som därefter innehaft sådant förordnande: Under den tid av omkring ett år tre månader, som jag innehaft förordnandet, har jag endast i två eller möjligen tre fall rådfrågats i dylika ärenden. I dessa fall hava några vidare åtgöranden från min sida ej förekommit, emedan ännu en längre tid, i de två fallen, såvitt jag minnes, över fem år återstått till upplåtelsetidens slut. Bestämmelserna i lagen i fråga hava därför ej givit anledning till erinran från min sida.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har instämt uti följande yttrande av

E. o. hovrättsnotarien G. Ingemarsson, som förordnats att inom länet biträda nyttjanderättshavare i ifrågavarande ärenden: Bestämmelserna i ensittarlagen hava över huvud taget varit synnerligen svåra, för att icke säga omöjliga att tolka, vilket givit upphov till alldeles onödiga tvister och stridigheter emellan jordägare och nyttjanderättshavare. Tolkningssvårigheterna hava dock numera tiU stor del försvunnit, tack vare ett flertal prejudikat, men hava dock långt ifrån upphört.

Beträffande lagens detaljbestämmelser anser jag särskilt stadgandet, att lösningsrätt endast må äga rum vid nyttjanderättstidens slut, olämpligt, ja rentav motverkande lagens syfte. Såsom exempel härpå vill jag nämna.

Un person vände sig till mig i slutet av förra året med anhållan om hjälp vid inlösen av ett jordområde, som han sedan 1906 innehaft på obestämd tid. Enligt promulgationslagen till nya jordabalken skall nya lagen tillämpas på avtalet, och nyttjanderättstiden utgår därför den 14 mars 1925. Nyttjanderättshavaren ägde ej kännedom härom — vilket man ej gärna kan förtänka honom — och hade därför ej delgivit jordägaren i rätt tid, att han ville lösa området. Jordägaren har nu uppsagt nyttjanderättshavaren till avflyttning och denne, som förlorat sin lösningsrätt, måste därför riva sina byggnader.

I flera fall äro avtal om arrende av jord ingångna på livstid eller på lång tid under för nyttjanderättshavaren synnerligen betungande villkor. Särskilt är detta fallet, när arrendet skall utgå i dagsverken, vilket i Östergötlands län är ganska vanligt. I dessa fall synes mig lämpligt om nyttjanderättshavaren före nyttjanderättstidens slut kunde få lösa jordområdet.

På grund av den korta delgivningstiden vid arrende på livstid hava stärbhusdelägarna ofta försummat att delgiva i rätt tid och därigenom förlorat sin lösningsrätt.

Såsom en brist i lagen synes mig slutligen avsaknaden av bestämmelser huru löseskillingen skall beräknas, vilket medfört, att olika nämnder förfarit på olika sätt. Så till exempel har en nämnd till grund för löseskillingen lagt själva jordvärdet, en annan »i orten gängse priset», vilket pris ofta betydligt överstiger själva jordvärdet, och en tredje har kapital iserat arrendesumman, vilket ofta givit till resultat en oskälig löseskilling.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Hos länsstyrelsen hava efter utfärdandet av lagen den 26 mars 1920 endast ett fåtal förfrågningar gjorts om rätt att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område under sådana förhållanden, då lagen ej medgivit detta. I de flesta av dessa fall har nyttjanderättshavaren av en eller annan anledning fått den uppfattningen, att han för en mycket ringa ersättning till jordägaren skulle fa tillösa sig jordområdet, och den ekonomiska vinst, nyttjanderättshavaren därigenom skulle göra på jordägarens bekostnad, synes hava varit den största drivfjädern till hans önskan att tillösa sig området.

Under de två sista åren, då jordbruket varit betryckt och jordägaren därför varit särskilt benägen att sälja även jordområden av ifrågavarande slag, synes ofta överenskommelser om dylik inlösen hava kommit till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2.

141 Något egentligt behov av utvidgad rätt att inlösa jord enligt förutnämnda lag synes, vad detta län beträffar, därför knappast för närvarande föreligga. Möjligen skulle dock sådant behov förefinnas med avseende å icke tomtindelat område inom städer och andra samhällen, för vilka skola föras fastighetsregister enligt do för stad meddelade bestämmelser. 1 detta hänseende lär ju ock av den s. k. jordstyckningskommissionen hava utarbetats förslag till ändringar i 1920 års lag, vilket förslag sedermera behandlats i samband med det pågående arbetet på ny jorddelningslagstiftning och torde böra framläggas till slutligt antagande i sammanhang därmed.

De ändringar i 1920 års lag, vilka möjligen böra komma i fråga — förutom eu omläggning av det lantmäteritekniska förfarandet vid inlösen av de i lagen avsedda lägenheter och varom förslag lär vara utarbetat i sammanhang med skifteslagstiftningen — torde böra syfta dels på att inlösa på livstid upplåtet område efter ett visst antal år och dels på att efter något kortare innehav än tjugu år, till exempel 15 år, inlösa på viss tid upplåtet område.

Landsfogden F. Hjortsberg, som förordnats att inom länet biträda nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt: Åtskilliga personer, vilka innehava till nyttjande för viss tid upplåtet område, men för vilka upplåtelsetidens slut ligger långt fram i tiden, hava hos mig hört sig för om sina utsikter att få inlösa innehavda områden. Dessa hava ibland varit genom sådana upplåtelser ur jordägarens hand i många år tillbaka, och alla förutsättningar för lösningsrätt, med undantag av tidpunkten för dess inträdande, hava synts vara till finnandes. Givetvis har det hinder att nu inlösa jordområdena, som ligger i lösningsrättens framskjutande till upplåtelsetidens slut framkallat besvikenhet hos nyttjanderättshavarna. Men fall torde, ock förekomma, då bestämmelsen om lösningstiden avskurit möjligheten för nuvarande nyttjanderättshavaren att komma över den livligt åtrådda äganderätten till området.

Det arbete, som en nyttjanderättshavare anser sig kunna nedlägga för underhåll å sina byggnader och å jorden, bestämmes ej sällan just av möjligheten att med äganderätt förfoga över jorden. Har han utsikter att inom nära tid få förvärva området, ligger det i hans intresse att väl vårda hus och jord. Står åter den möjligheten för ögonen att han får avflytta från området och därvid antingen sälja sina byggnader till underpris eller bortföra dem, kan det förväntas, att allenast nödtorftiga arbeten därå utföras.

Genom en inlösen av området tidigare än vid upplåtelsetidens slut, torde väl jordägaren icke behöva bliva lidande. Man lärer få antaga, att lösesumman för lägenhet, för vilken årligt arrende utgått, blir så stor, att räntan å lösesumman motsvarar åtminstone årliga arrendeavgiften. Andra ekonomiska följder, som av en inlösen kunna för jordägaren uppstå, såsom områdets friande från inteckningar, torde med hänsyn till att områdena i regel äro små vara av ringa betydelse. Jag anser därför, att möjlighet bör beredas nyttjanderättshavare att på tidigare stadium än vid upplåtelsetidens slut inlösa innehaft jordområde.

Enahanda möjlighet torde också böra beredas innehavare av livstidsupplåtelse.

Vidare hava personer, som innehava område, tillhörande kronan, gjort förfrågan, huruvida rätt för dem att inlösa innehaft område föreligger. Anledning synes mig saknas att undantaga kronojord från lagens tillämpning. Kronan lärer i förevarande avseende icke böra tillerkännas förmånligare ställning än den enskilde jordägaren. Om detta undantag försvinner, torde med all säkerhet ett stort antal lägenheter bliva fria.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: På sätt i bifogat yttrande av länsnotarien Bror Sandmark erinrats, torde böra tagas i övervägande, huruvida icke nyttjanderättshavares lösningsrätt bör omfatta jämväl område, som vid tiden för

142 Kungl. May.ts proposition nr lbZ.

upplåtelsen utgjorde del av en fastighet, men som sedermera före upplåtelsetidens slut genom styckning av stamfastigheten kommit att utgöra en särskild fastighet. Enligt nu gällande bestämmelser synes nämligen fastighetsägare, som har att emotse anspråk på lösningsrätt från nyttjanderättshavares sida, kunna göra denna lösningsrätt illusorisk. Länsstyrelsen anser sig i detta hänseende höra hänvisa till ett mål, som dragits under Kungl. Maj:ts provning och avgjorts i Högsta domstolen genom utslag den 7 november 1922 (Nytt Juridiskt Arkiv sid. 439).

I övrigt har länsstyrelsen icke funnit anledning till erinran mot bestämmelserna i ifrågavarande lag.

Länsnotarien B. Sandmark, som förordnats att inom länet biträda nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt: Det synes mig böra ifrågasättas, huruvida icke nyttjanderättshavares lösningsrätt bör omfatta jämväl område, som vid tiden för upplåtelsen utgjorde del av en fastighet, men som sedermera före upplåtelsetidens slut genom styckning av stamfastigheten kommit att utgöra en särskild fastighet.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Dylika ärenden hava härstädes ej förekommit i någon avsevärd utsträckning, varför länsstyrelsen härvidlag ej kan åberopa någon större erfarenhet. Bestämmelserna i lagen hava emellertid från länsstyrelsens sida ej givit anledning till erinran. Det väckta förslaget om utgivande av en kortfattad P. M. i ämnet för den intresserade allmänheten synes länsstyrelsen förtjänt av beaktande.

Länsnotarien J. W. Cederblad, som förordnats att inom länet biträda nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt: I allmänhet är det allmogepersoner med jämförelsevis klen underbyggnad, som beröras av lagen. Då lagens bestämmelser äro invecklade och svåra att förstå, synes det vara lämpligt, att en lättfattlig broschyr över lagen med exempel beträffande de olika fallen av lösningsrätten trycktes och i stor upplaga spriddes över landet.

Länsstyrelsen i Gotlands län har hänvisat till nedanintagna yttrande av

Landsfogden G. A. Broms, som sedan den 31 augusti 1920 innehaft förordnande att inom länet biträda nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt: Hittills hava allenast i två fall nyttjanderättshavare anmält sig till erhållande av biträde i ärende angående inlösningsrätt till område enligt ifrågavarande lag. Uti första fallet har ärendet icke fullföljts. Det andra inlösningsärendet är för närvarande under förberedande behandling. Åtskilliga fall hava däremot förekommit, då innehavare av nyttjanderätt till område av ecklesiastik natur ifrågasatt lagens tillämpning. Med avseende å stadgandet i 21 § i lagen föreligger emellertid i dylika fall icke någon inlösningsrätt.

Tillämpningen av bestämmelserna i denna lag har hittills icke givit anledning till erinran i vidare mån än att tveksamhet synes föreligga, huruvida en nyttjanderättshavare, som på grund av skriftligt avtal under en tid, överstigande tjugu år, innehaft och, efter det avtalstiden utgått, med jordägarens goda minne fortfarande innehar en till brukande upplåten del av en fastighet, kan, oaktat avtalstiden utlupit, göra lösningsrätt gällande jämlikt 2 § i lagen. Efter ordalydelsen i 2 § torde, då avtal, avseende unnlåtelse för viss tid eller för livstid, visas hava förelegat, efter avtalstidens utgång lösningsrätten få anses vara försutten. Härigenom bringas en dylik nyttjanderättshavare i sämre ställning än den, som med nyttjanderätt innehar område utan avtal om upplåtelse på viss tid eller livstid. Då det icke synes föreligga något skäl att utestänga den förre från lösningsrätt, torde en ändring eller ett förtydligande av § 2 vara av omständigheterna påkallad.

Kungl. Maj:ts proposition nr

143 Länsstyrelsen i Blekinge län åberopar till en början som sitt extra länsnotarien Hellströms här nedan intagna yttrande, därvid länsstyrelsen särskilt framhåller angelägenheten av genomförandet av den däri förordade lagändringen i riktning att möjliggöra för den, som sitter å en lägenhet enligt ett kontrakt å brukarens livstid eller i ålit fall å längre tid än den i lagen stadgade minimitiden för lösningsrätts inträde, att redan vid nämnda minimitids slut inlösa lägenheten i fråga. Härutöver framhåller länsstyrelsen följande synpunkter.

Vid närmare utformande av förutsättningarna för inlösningsrättens inträde gäller det att taga behörig hänsyn å ena sidan till intresset hos den, som sitter å lägenheten, att få sin besittningsrätt förvandlad till äganderätt samt å andra sidan till den nuvarande jordägarens intresse att ej behöva utan vägande skäl tåla inskränkning i sin äganderätt. Det synes länsstyrelsen vara underkastat tvivel, huruvida det för närvarande stadgade huvudvillkoret för lösningsrätts inträde kan sägas utgöra resultatet av ett behörigt vägande av dessa båda intressen gent emot varandra. Å ena sidan synes det nämligen kunna ifrågasättas, huruvida ej den stadgade minimitiden av tjugu år skulle kunna förkortas till exempelvis femton år. Den, som oavbrutet suttit å en lägenhet av nu ifrågavarande art så pass lång tid som femton år, synes i regel kunna förutsättas hava ett så stort inlresse av att få sin besittningsrätt utbytt mot äganderätt, att den nuvarande ägarens äganderätt bör under de i lagen i övrigt givna förutsättningarna och villkoren få vika. Men å andra sidan synes detta icke vara fallet, då. fråga är om en lägenhetsinnehavare, som allenast mycket kort tid, exempelvis endast ett år, själv suttit å lägenheten, låt vara att lägenheten under nog så lång tid varit ur ägarens omedelbara besittning. Med stöd av vad som sagts ifrågasätter länsstyrelsen, huruvida icke de nuvarande förutsättningarna för lösningsrätts inträde skulle kunna modifieras därhän, att den tid, under vilken fastighetsdelen i fråga skall hava oavbrutet innehafts av annan än ägaren, något nedsättes, exempelvis från tjugu till femton år, men att å andra sidan i sammanhang med en sådan nedsättning — med återgång i viss mån till den före 1921 års lagändring tillämpade principen — som ytterligare villkor för lösningsrätts uppkomst stadgas, att den, som vill begagna sig av densamma, själv suttit å fastighetsdelen i fråga under viss ej alltför kort tid, exempelvis under fem år i följd.

Slutligen gör länsstyrelsen en framställning, som icke har avseende å varje sådan fastighetsdel, som faller inom den nuvarande lagens tillämplighetsområde, utan gäller allenast sådan fastighetsdel, som utgör bostadstomt. De bostadstomter, varom här är fråga, utgöras ej sällan, ja, kanske oftast, av mycket små, nära intill varandra liggande tomter, lämnande plats i huvudsak för allenast ett mycket obetydligt och otidsenligt bostadshus. Genom en tillämpning av lösningsrätten å dylika tomter kommer äganderätten till jorden att oftast splittras på ett — med särskild tanke på deras framtida bättre bebyggande — synnerligen olämpligt sätt. Å andra sidan kan det där grundade hemmet, trots sin oansenlighet, äga sitt stora värde för den, som för närvarande sitter å tomten, samt denne på grund därav önska få sin besittningsrätt till tomten tryggad. Länsstyrelsen hemställer på grund härav, att möjlighet lagstadgas för en dylik tomtinnehavare att i de fall, då rätt till inlösen med äganderätt av dylik tomt eljest skulle föreligga, få i stället tilltvinga sig förlängd besittningsrätt för sin livstid. En dylik lagändring skulle — förutom att den skulle i avsevärd grad motverka en olämplig söndersplittring av jorden — vara ägnad att i många fall medföra beaktansvärda fördelar jämväl för tomtinnehavarna. Dessa skulle beredas möjlighet att för mindre kostnad, än om fråga vore om inlösning med äganderätt, förskaffa sig tryggad besittningsrätt till sitt hem. Yederbörandes kostnad härför torde kunna antagas komma att i många fall bliva mycket obetydlig icke minst med hänsyn därtill att — enligt vad erfarenheten inom detta län giver vid handen — en jordägare bör antagas — särskilt då det gäller dennes eget hem närbelägna bo-

144 Kungl. Maj:ts proposition nr HZ.

stadstomter — hellre benägen att på särdeles billiga villkor trygga besittningsrätten för dem, som sedan länge suttit på tomterna och som han väl känner till, än villig att för all framtid avhända sig äganderätten till samma tomter med den osäkerhet med avseende å innehavarnas person, som därav blir en given följd.

Extra länsnotarien E. G. Hellström, som förordnats att inom' länet biträda nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt: Vid tillämpningen av bestämmelserna i ifrågavarande lag synes densamma i stort sett fyllt det ändamål, för vilket lagen varit avsedd.

Beträffande bestämmelserna om själva inlösensförfarandet torde icke någon ändring vara erforderlig. I praktiken har bestämmelsen om att vederbörande lantmätare skall handhava såväl frågan om prövningen av nyttjanderättshavarens lösningsrätt som avskiljandet av området från stamfastigheten visat sig vara lämplig. Detta förfaringssätt medför en enklare och snabbare handläggning av inlösningsärendena än om dessa bägge frågor skulle handhavas av skilda myndigheter och ställer sig även ur kostnadssynpunkt lämpligt.

Vidkommande åter frågan om den nyttjanderättshavaren tillkommande rätten att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område torde dock en utsträckning i gällande lags bestämmelser härom vara av behovet påkallad. Enligt nu gällande bestämmelser äger nyttjanderättshavare under vissa särskilt angivna villkor, som ej här behöva beröras, rätt att vid upplåtelsetidens slut inlösa område, som mer än tjugu år i följd till brukande eller såsom bostadslägenhet innehafts av annan än ägaren. Vid tillämpningen av denna bestämmelse har det visat sig, att åtskilliga personer, i följd av lagens stadgande, icke skulle kunnat erhålla rätt att inlösa av dem innehavda jordområden, ändock att starka billighetsskäl talat för att en sådan rätt bort vara dem medgiven. Ett flertal av de personer, som kunna tänkas skola använda sig av det nu medgivna inlösensförfarandet, hava genom kontrakt vanligen på 49 års tid eller på livstid förvärvat sig nyttjanderätt till de av dem innehavda områdena. I enlighet med nu gällande bestämmelser får inlösen av sådant område ej äga rum förrän vid upplåtelsetidens slut, även om jordområdet innehafts i mer än 20 år i följd av annan än ägaren. För vederbörande nyttjanderättshavare kan detta ofta vara till avsevärt men. En nyttjanderättshavare, som innehaft ett område, vilket under nyttjanderätt upplåtits i 49 år, i till exempel 40 år, är nu ej berättigad att inlösa detta, förrän efter de i kontraktet stadgade 49 åren gått till ända. Ofta händer i sådant fall att byggnaderna äro dåliga och tarva ombyggnad. De kostnader, som i sådant avseende nedläggas å området, äro icke sällan fullständigt bortkastade, om ej inlösen å området sedermera kommer att äga rum. I sådant fall våga i regel vederbörande nyttjanderättshavare sig ej på att nedlägga några ytterligare kostnader å området, förrän de blivit tillförsäkrade äganderätten till området i fråga. Detta kan emellertid ej sällan vara menligt för ett rätt tillgodogörande av jordområdet. I andra fall händer det, att nyttjanderättshavaren på grund av ålder eller sjuklighet ej mäktar fullgöra honom åliggande dagsverksskyldighet. För den händelse längre tid återstår å upplåtelsetiden, finnes vanligen ej annat för brukaren att göra än överlåta nyttjanderätten till annan person.

En ändring därhän att nyttjanderättshavare bleve berättigad att före upplåtelsetidens slut få inlösa område, som i mer än 20 år i följd innehafts av annan än ägaren, skulle helt säkert i åtskilliga fall bidraga till att ifrågavarande lag bättre skulle kunna fylla det ändamål, för vilket densamma varit avsedd.

För vederbörande jordägare torde en sådan ändring icke åstadkomma någon större olägenhet, då området ej får inlösas förrän detsamma varit ur ägarens besittning den tid, 20 år, som generellt stadgas för rätt till inlösen av under nyttjanderätt upplåtna områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr

145 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Ifrågavarande lags tillämpning har icke givit länsstyrelsen anledning till någon erinran.

Länsnotarien C. Jepsson, som förordnats att inom länet biträda nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt: I de inom länet förekommande fall av lösnmgsanspråk, vari mitt biträde påfordrats, har frågan om huruvida nyttjanderättshavaren ägt rätt till inlösen eller ej i allmänhet varit sä klar och tydlig, att någon särskild erinran mot lagens bestämmelser vare sig härutinnan eller i övrigt funnits att från mm sida andraga. Såvitt jag har mig bekant, hava i de flesta av de fall, däri förordnande för lantmätare härstädes utfärdats’ nyttjanderättshavaren förklarats berättigad inlösa det av honom innehavda området. . För övrigt hava de inom länet förekommande fall av lösnmgsanspråk enligt ifrågavarande lag. varit relativt få, varför min erfarenhet rörande de brister, som kunna anses vidlåda samma lag, är synnerligen ringa. I ett par fall har det upplåtna området varit beläget å en byallmänning, och i dessa fall har nyttjanderättshavaren ansett det alltför ekonomiskt betungande att behöva anskaffa gravationsbevis, för samtliga de hemman, varunder det upplåtna området hört, varför han tillsvidare avstått från lösningsanspråks framställande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Ifrågavarande lag torde, vad Malmöhus

län angår, icke hava vunnit tillämpning i någon större utsträckning, och länsstyrelsen °har under sin ämbetsförvaltning ej varit i tillfälle att vinna någon mera ingående erfarenhet om lagens verkningar. På grund härav finner ”sm länsstyrelsen böra inskränka sig till att hänvisa till det yttrande, som avgivits av advokaten Pearson, vilken innehar länsstyrelsens förordnande att biträda nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt enligt omförmälda lag.

Advokaten J. A. Pearson: Sedan 1920 års lag trätt i kraft hava endast7ett fatal förfrågningar gjorts hos mig, varav jag drager den slutsatsen, att intresset för lagens tillämpning icke är stort, vare sig detta nu beror på, att lägenhetshavarna icke känna till lagen eller att de anse förfarandet för besvärligt och dyrt eller att de icke bry sig om att vidtaga några åtgärder, enär de föredraga att fortsätta på det gamla sättet i samförstånd med jordägaren. Av de fall, jag haft tillfälle att taga del av, tycks det framgå, att lägenhetshavaren i regel icke har någon handling, som visar, att upplåtelse av nyttjanderätt någonsin ägt rum. Ibland hava lägenhetshavarna en handling från mitten av 1800talet, som visar, att ett hus salts av en person till en annan, och i vilken handling nämnes om, att köparen får samma nyttjanderätt till jorden som säljaren. Av dessa, handlingar kan man oftast icke se vem som är stamhemmansägare, och i varje fall är det svart att nu utan närmare undersökning avgöra, vem. som. är stamhemmansägare. Dessutom händer det ju, att ett hemman blivit skiftat mellan stärbhusdelägarna. I ett sådant fall kan det möta stora svårigheter att delgiva en ansökning om lösningsrätt, då man inte kan få kunskap^. om, varest stärbhusdelägarna befinna sig. Enär, som jag nämnt, några upplåtelsehandlingar angående nyttjanderätten i regel icke finnas, är det svårt att saga, när .avtalet upphör. Jag anser därför, att lösningsrätt bör vara medgiven nyttjanderättshavare när som helst och icke som nu, endast vid upplåtelsetidens slut. I ett fall delgav en lägenhetshavare, som trodde, att hans arrendetid utgick den 14 mars 1923. under hösten 1922 skriftligen genom stämnmgsmän sin önskan att lösa jorden. I december 1922 anhöll lägenhetshavaren om förordnande av lantmätare. På hösten 1923 sammanträdde lantmätare. och godemän för värdering. De förklarade då, efter vad för mig upp givits, att upplåtelsetiden icke utgick före den 14 mars 1925, varför ansökningen^ ogillades och lägenhetshavaren fick betala kostnaderna. Lägenhetshavaren får nu göra om alltsammans, till och med ansökningen till jordägaren skall göras om. Då enligt vad lägenhetshavaren för mig uppgivit jorden

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 118 höft. (Nr 1.(2.) 10

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 1\2.

(ursprungligen flygsandsfält) icke har stort värde, kan det ju bliva dyrt nog att lösa jorden.

Jag anser likaledes, att lägenhetshavaren skall äga rätt att delgiva jordägaren sin avsikt att lösa under hela arrendetiden och ända till dess att han blir uppsagd, enär det har hänt, att lägenhetshavare gått miste om sin rätt genom att, okunnig om lagen, försumma tiden av 3 månader före upplåtelsetidens slut.

Den tid, inom vilken stärbhusdelägarna efter innehavare av livstidsarrende hava att göra anmälan till jordägaren om lösningsrätt, är nu satt till 30 dagar. Denna tid är för kort, och bör sättas till minst 3 månader. Jag har försport klagomål häröver.

Lägenhetshavare inom tomtindelat område bör enligt mitt förmenande hava rätt att lösa. Ett sådant fall hade jag för några år sedan, då en jordägare, enligt lägenhetsinnehavarens uppgift, fordrade, att lägenhetshavaren skulle bortflytta ett stort bra hus av högt värde, utan att lägenhetshavaren kunde hindra detta endast därför att händelsevis tomtindelning blivit fastställd för området i fråga.

Jag anser likaledes, att den omständigheten, att kronan har en liten del i en allmänning, icke bör utgöra hinder för lösningsrätt. Jag har haft en mängd förfrågningar i detta fall från en by, i vilken finnes ett kronohemman. En massa lägenheter finnas å en allmänning, men endast därför att där råkar till att finnas ett litet kronohemman i byn, kunna dessa lägenhetshavare aldrig få lösa jorden.

Jag anser, att lagen borde kompletteras med en lag om förbud för jordägare att under viss tid uppsäga och vräka lägenhetshavare. Nu få ofta lägenhetshavare kasta ut pengar på förklaringar över vräkningsansökningar, som aldrig fullföljas, så snart förklaring inkommit. Detta kan upprepas mot samme lägenhetshavare flera gånger för att tillfoga honom skada och oro.

Jag anser, att staten bör anslå en fond till hjälp åt lägenhetshavare, som vilja lösa, men som i regel sakna medel därtill.

Till slut anser jag, att en sakkunnig bör finnas i varje domsaga och att upplysning härom skall anslås å rättens dörr, samt annonseras i ortstidningarna.

Länsstyrelsen i Hallands lån åberopar här nedan intagna yttrande av

Advokaten B. Jönsson, som förordnats att inom länet biträda nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt: Enligt bestämmelserna i 2 § har

nyttjanderättshavare, då området är upplåtet utan avtal om nyttjanderätt på viss tid eller för livstid, rätt att under vissa villkor lösa det upplåtna området. Lagrummet avser sålunda nyttjanderätt på obestämd tid, som upphör efter uppsägning. Enligt gällande lagbestämmelser kan nyttjanderättshavaren, åtminstone såvitt fråga är om egentligt tomtområde, icke få inlösa upplåtna området, om icke jordägaren vidtager åtgärder för nyttjanderättens upphörande. Nyttjanderätten på obestämd tid förekommer så gott som uteslutande i fråga om tomtområde, å vilket bostadsbyggnad är uppförd. Sådan nyttjanderättshavare kan icke tilltvinga sig lösningsrätt eller mera tryggad besittning, vadan hans ställning är mycket osäker. En stark önskan föreligger vanligen hos dessa nyttjanderättshavare att kunna med äganderätt få förvärva tomter. Då tomtområdet så länge som i lagrummet bestämmes eller i tjugu år varit avskilt från stamfastigheten, synes icke jordägarens rätt trädas för nära, om tomtinnehavaren tillerkändes lösningsrätt, då han så påfordrade, även om jordägaren icke vidtagit någon åtgärd för nyttjanderättens upphörande. En mängd nyttjanderättshavare skulle säkerligen begagna sig av en dylik lösningsrätt, som skulle hava stor social betydelse. Bestämmelserna i 3 § av lagen lämna ju korrektiv för, att jordägarens berättigade intressen iakttagas.

Kungl. Maj:tn proposition nr l4Sl.

147 Länsstyrelsen i Göteborgs och Tiohus län: Sedan lagstiftningen angående rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område började tillämpas, här inom Göteborgs och Bohus län lantmätare förordnats i sammanlagt 74 fall i och för prövning av frågor om nyttjanderättshavares lösningsrätt. Ehuru således gällande bestämmelser i ämnet i ganska stor omfattning kommit i tillämpning inom länet, hava från vederbörande rättsägares sida några önskemål i avseende å ändringar i lagen icke för länsstyrelsen givits tillkänna. Länsstyrelsen, som genom länskungörelserna, genom tidningspressen och på annat sätt sökt bringa lagstiftningens innehåll till allmänhetens kännedom, har av nyss antydda förhållande dragit den slutsatsen, att, vad detta länet beträffar, någon verklig anledning till erinran mot den ifrågavarande lagen icke föreligger.

Emellertid synes vad länsnotarien Lindow i sitt yttrande anfört angående önskvärdheten för nyttjanderättshavare att kunna även innan nyttjanderätten upphört göra lösningsrätt gällande icke sakna berättigande, så vitt angår nyttjanderättsavtal på nyttjanderättshavarens livstid. Då dylika avtal emellertid under senare tid sällan torde hava träffats och det fördenskull kan antagas bliva fråga om allenast äldre upplåtelser, synes önskemålet kunna tillfredsställande tillgodoses på det sätt, att innehavare av nyttjanderätt på livstid till sådan fastighetsdel, varom i lagen är fråga, därest han den 1 januari 1919 i minst 20.år besuttit fastighetsdelen, likställes med sådan nyttjanderättshavare, som enligt 2 § i lagen äger lösningsrätt. Dock bör givetvis icke härigenom den lösningsrätt, som enligt 1 § kan tillkomma dödsbodelägare, betagas dessa, för den händelse nyttjanderättshavaren i sin livstid själv underlåter att begagna rätten.

Vad däremot beträffar de av Lindow i hans yttrande i övrigt berörda spörsmålen, är länsstj^relsen av den uppfattningen, att de skäl, som av vederbörande departementschef anförts i samband med proposition nr 172 till 1918 års riksdag (sidan 57), alltjämt tala mot införande av lösningsrätt i fråga om såväl mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister i enlighet med de för stad meddelade bestämmelser, som kronan tillhörig mark. Länsstyrelsen kan för den skull icke i dessa hänseenden tillstyrka någon ändring.

Länsnotarien O. Lindow, som inom länet innehar förordnande att biträda nyttjanderättshavare vid inlösen av lägenhet: Vad som enligt min uppfatt-

ning givit mest anledning till besvikelse med gällande lagstiftning i ämnet är stadgandet, att lösningsrätt får utövas först vid den tidpunkt, då nyttjanderätten upphör. Särskilt är detta förhållandet i fråga om nyttjanderättsavtal, ingångna för nyttjanderättshavarens livstid. Visserligen äger en nyttjanderättshavare, som innehar en lägenhet under sin livstid, den tillfredsställelsen, att hans stärbhusdelägare efter hans död kunna få lösa jorden, men då t. ex. en nyttjanderättshavare, som utan kontrakt innehaft en lägenhet i tjugu år, enligt gällande lagstiftning i allmänhet äger rätt lösa till sig jorden, torde den omständigheten, att nyttjanderättshavaren innehar lägenheten enligt livstidsupplåtelse,.icke böra medföra, att han, om förutsättningarna för lösningsrätt i övrigt förefinnas, därigenom förhindras att bliva ägare till den jord, som i många fall tack vare hans arbete betingar något värde.

Enligt nu gällande bestämmelser äger lagen icke tillämplighet i fråga om mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser. Flera personer, som äga byggnader å ofri grund i stad, hava hos mig gjort förfrågan, huruvida icke,jämväl i sådana fall lösningsrätt kunnat äga rum. I allmänhet har det varit fråga om jord, belägen å område, för vilket stadsplan icke upprättats och för vilken sådan plan, såvitt kan förutses, icke inom avsevärd tid kommer att upprättas. Tillräckliga skäl torde därför icke förefinnas för att en person endast på den grund att jorden, vara

148 Kungl. Maj:ts proposition nr lhH.

hans byggnader äro uppförda, är belägen inom stads område, är förhindrad att lösa jorden.

Slutligen hava personer, som ägt byggnader, uppförda på kronan tillhörig mark uttalat såsom önskemål att mark tillhörig kronan icke bort vara undantagen från lagens bestämmelser.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Enligt formuleringen av § 1 skulle däri omförmälta rätt kunna göras gällande t. ex. av person, som först efter den 1 januari 1919 genom avtal med ägaren förvärvat kortvarig nyttjanderätt till ett vid nämnda tidpunkt med ägaren tillhörande bostadsbyggnad försett område, som under mer än 20 år i följd ehuru till olika personer av ägaren utarrenderats, blott den nye nyttjanderättshavaren därå själv uppfört någon byggnad till värde motsvarande av området med byggnader. Är så lagstiftarens mening, förfaller ju anmärkningen, men eljest bör omformulering ske.

Föreskriften i 1 §, att nyttjanderättshavarens lösningsrätt skall inträda »vid upplåtelsetidens slut», behöver kompletteras med föreskrift, att ansökan om tillsättande av förrättningsman ej må till länsstj^relsen ingivas förr än viss tid före nämnda tidpunkt. Det har i praktiken förekommit fall, då vid ansökningens ingivande till länsstyrelsen upplåtelsetidens slut legat ända till exempelvis femton år fram i tiden, och att giva ett förordnande avseende förrättning, som skall taga hänsyn till förhållanden vid en så avlägsen tidpunkt, kan ej vara lämpligt. Det bör också utsägas, att länsstyrelsen är berättigad vägra förordnande i sådant fall, ty eljest blir ju följden, att sökanden åsamkas onödiga kostnader för en för tidigt väckt fråga.

I sammanhang härmed bör ock uttryckligen angivas, huruvida länsstyrelsen utan någon som helst sakprövning bör meddela förordnande enligt 10 §, vilket synes vara uppfattningen i allmänhet, eller om, såsom formuleringen av nämnda § kan giva anledning antaga, länsstyrelse för bifall till ansökningen om förordnande skall fordra dels bevis, att området är till brukande eller som bostadslägenhet för viss tid eller livstid upplåtet till sökanden eller person, vars dödsbo sökanden representerar, eller att sökanden eljest för enahanda ändamål innehar området, ehuru utan sådant avtal, som nyss sagts — vilket ju synes vara av praktiska hänsyn påkallat, då eljest person, som ej har det ringaste med saken att göra, skulle kunna sätta i gång med här ifrågavarande besvärliga och kostsamma förrättning fullkomligt i onödan — dels ock att ansökningen inkommit i sådan tid. som i § 10, 1 :a och 2:a styckena, föreskrives.

Även § 7 har, enligt vad länsstyrelsen erfarit, vållat tveksamhet, i det man frågat sig om bestämmelsen i dess andra stycke, att nyttjanderättshavare ej må mot sitt bestridande förpliktas avflytta från område tidigare än å den fardag »för arrenderad fastighet» (ej förhyrd?), som infaller näst efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord, är bindande för överexekutor eller domstol, där frågan om nyttjanderättshavarens vräkning väckts. Att frågan har ett visst berättigande torde ej kunna nekas, ty, för att taga ett extremt fall, nog synes det egendomligt, om, därest avtalet är förverkat på grund av underlåten betalning av arrendet, arrendatorn skulle kunna hindra vräkningsutslaget blott genom att ingiva en kanske från början hopplös begäran om förrättning enligt nu förevarande lag.

Vidare höra gränserna för länsstyrelsens befogenhet även i ett annat avseende uttryckligen angivas. Då det i 16 § föreskrives, att det »vid lösningsrättens förlust» åligger den till inlösen berättigade att nedsätta den bestämda löseskillingen inom 90 dagar efter det förrättningsmännens beslut vunnit laga kraft, uppstår nämligen frågan, om det skall åligga länsstyrelsen att ingå i prövning, huruvida dessa villkor — att det är hela löseskillingen och att. föreskrivna tiden iakttagits — uppfyllts eller icke, d. v. s. om länsstyrelsen i sist-

Kungl. Maj:ts proposition nr lh2.

nämnda fall skall vägra att mottaga löseskillingcn och att vidtaga de ytterligare åtgärder, som skulle på länsstyrelsen ankomma, en fråga, varom, enligt vad erfarenheten ger vid handen, tveksamhet råder.

Slutligen är det önskvärt, att lagen skingrar rådande ovisshet om innebörden av den svävande bestämmelsen i 18 § 2 st., att stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom skall äga motsvarande tillämpning. Denna anmärkning drabbar ju ej blott den nu ifrågavarande utan ett flertal andra författningar, och ämnet är alltför vidlyftigt för att något förslag här skulle kunna framläggas, men länsstyrelsen har dock velat fästa uppmärksamheten på denna synnerligen svåra fråga, vilken redan vållat ^såväl .praktik som teori allvarliga bekymmer, såsom bland annat torde framgå av förhandlingarna vid 1921 och 1922 års sammanträden med föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges lanthypoteksföreningar samt av en artikel av presidenten Axel Östergren i Svensk Juristtidning år 1921 (sid. 277). Enklare, mera praktiska och först och främst klarare bestämmelser på området i fråga äro behövliga.

E. o. hovrättsnotarien II. V. Rundberg, som inom berörda län förordnats att biträda nyttjanderättshavare i nu ifrågavarande ärenden, har icke funnit anledning till några erinringar i avseende å bestämmelserna i ifrågavarande lag.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen har ej funnit anledning till

erinran mot bestämmelserna i förevarande lag i vidare mån, än att det synes önskvärt, att i lagen intages stadgande om skyldighet för länsstyrelsen att underrätta den, som är berättigad att lyfta hos länsstyrelsen nedsatt löseskilling, om när sådan lyftning kan äga rum, jämväl i de fall, där stamfastigheten icke är intecknad för fordran och ej heller häftar för ogulden köpeskilling.

Länsnotarien Harry Rosén, som förordnats att inom länet biträda nyttjanderättshavare i ärenden av förevarande slag, framhåller önskvärdheten av att i lagen intages bestämmelse om skyldighet för lantmätaren att underrätta den person, som enligt § 9 i kungörelsen den 26 mars 1920 om bestridande i vissa med allmänna medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område m. m. förordnats till biträde, om tiden för förrättningens företagande. Då nämnda biträde nu allenast från nyttjanderättshavaren erhåller sådan upplysning och då nyttjanderättshavarna -—• ofta knappast läs- eller skrivkunniga — i allmänhet ej förstå innebörden av de till dem från lantmätaren översända förrättningshandlingarna, kan det lätteligen inträffa, att missnöje över förrättningen, när skäl därtill kan finnas, icke kommer att anmälas eller att löseskil lingen ej i rätt tid bliver nedsatt hos länsstyrelsen.

Distriktslantmätaren Gunnar Linde, som på begäran av Rosén avgivit yttrande: Härmed får jag anföra nedanstående från min erfarenhet rörande verkningarna av den s. k. ensittarelagen.

§ 1.

Angående huruvida nöjaktig bostad fanns den 1 januari 1919 har detta redan nu i vissa fall befunnits svårt att avgöra, allra helst där reparationer eller ombyggnad verkställts efter detta datum, innan förrättningen företagits.

Vad beträffar bestämmelsen om att minst en fjärdedel av det värde, hela fastigheten med hus representerar, bör belöpa å byggnaderna, har det ej hänt, att lösensanspråken avslagits på grund härav, men väl har lösningsrätt med stöd av bestämmelsen medgivits, ehuru byggnaderna varit av så primitiv beskaffenhet, att, även om de kunnat anses vara nöjaktig bostad för brukaren, de dock ej motiverat en överflyttning av äganderätten till jorden.

Å andra sidan har det inträffat, att tvenne mindre områden upplåtits från olika fastigheter av olika ägare, vilka tillsammans bildat ett för eget hem lagom

.Kung!. May.ts proposition nr l4$2.

stort område. Därefter har blott det ena området bebyggts, och vid företagen förrättning har lösensrätt beviljats jämlikt lagens bestämmelser blott å det bebyggda området. Den olägenhet detta medför för nyttjanderättshavaren är uppenbar, då den bebyggda delen är upptagen av hus och nödigt utrymme i övrigt kommer att saknas.

Ett beviljande av lösensrätt torde även vara väl motiverat, där en del av en värdefull byggnad står på annans mark, vilket inträffar av olika orsaker, t. ex. överenskommelse med jordägaren vid byggandet, ändring av gräns vid laga rågångsutstakning eller osäkerhet om gränsen vid byggandet o. s. v.

Här står fältet öppet för trakasserier från en jordägares sida, vara jag sett fyrfaldiga bevis.

Vidare har befunnits, att ifrågavarande lag fått en icke förutsedd verkan till jordägarens nackdel, då det under nyttjanderätt upplåtna området är beläget å en för gemensamt behov avsatt allmänning, som ännu användes för det ändamål, vartill den avsatts, eller: då områdets upplåtande eljest länder till förfång, vilket torde kunna prövas på samma sätt som då allmänning skiftas; då området är fridlyst; då det utgör för stor del av stamfastighet för att avsöndring lämpligen skall kunna ske, eller å området vilar servitut, eller servitut ang. t. ex. rätt till väg, grus eller dylikt rättvisligen bör påläggas det område, som frånskiljes.

§ 3.

2. stycket.

Det stipulerade avståndet 200 meter från tomt eller trädgård, inom vilket jordägaren skulle äga rätt lösa nyttjanderättshavarens hus, har visat sig leda till inkonsekvenser.

I ena fallet kan nyttjanderättsområdet vara skilt från stamfastighetens tomt genom berg, vatten eller dylikt och i verkligheten mera avsides, ehuru på ett mindre avstånd, än ett nyttjanderättsområde på 200 meters avstånd, t. ex. på en större gård, som tarvar större utrymme för sin utveckling. Det synes rent av vara olämpligt i vissa fall att i hjärtat av en gård utlägga en särskild fastighet, vilket t. o. m. strider mot de fundamentala grundsatserna i skiftesstadgan angående skiftesläggning.

Även här torde frågan om verkligt men lämpligen böra prövas.

§ 6.

Vederbörande hava ej sällan stått oförstående inför bestämmelsen, att lösningsrätt ej kan beviljas före upplåtelsetidens slut.

En nyttjanderättshavare på livstid torde nämligen hava mera intresse av att få lösningsrätt och erhålla eget hem på fri grund än hans arvingar.

Det har inträffat, att en jordägare med vetskap om att arvingar möjligen komma att begagna sig av lösningsrätt, trakasserat nyttjanderättshavaren för att få denne att avflytta.

I ett fall sålde jordägaren gården med förbehåll om nyttjanderätt på livstid för nyttjanderättshavaren utan dennes vetskap och intecknade därefter kontraktet. Vid lantmäteriförrättningen enligt förevarande lag påstod jordägaren och visade inteckningen som bevis på att nyttjanderättshavaren hade tryggad rätt på livstid, vilket denne bestred och yrkade lösningsrätt, vilket avslogs på anförda skäl. Vare sig upplåtelsen skett på bestämd tid eller livstid, sjmes lyckligast, om frågan om lösningsrätt kunde avgöras före upplåtelsetidens slut.

§ 8.

Skiljenäm.ndsförfarandet synes ej böra förekomma annat än, då jordägaren och nyttjanderättshavaren äro överens om, att jordägaren skall lösa husen, då saken endast blir en ren värderingsfråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2.

151 Bestrides återigen lösningsanspråket, blir följden en ingående prövning av frågor, vilka böra avgöras vid lantmäteri förrättning, därmed även vinnes den stora fördelen, att alla frågor kunna prövas och avgöras vid en förrättning.

Onödiga uppskov skulle härigenom undvikas, och totalkostnaden för lösningsfrågans avgörande bliva mindre, än då lantmäteriförrättningen föregås av skiljenämnd.

Det har t. ex. inträffat att vid lantmäteriförrättningen det befunnits ostridigt, att jordägaren i laga ordning tillkännagivit sin avsikt att begagna sig av sin lösningsrätt, men då skiljenämnd ännu icke prövat frågan, har nyttjanderättshavarens anspråk för det närvarande avslagits.

§.10.

1. stycket.

Efter den erfarenhet jag har om skiftesgodemännens insats vid ensittarelagens tillämpning, tvekar jag om lämpligheten av nuvarande system. Skiftesgodemännen äro vanligen representanter för ortens fastighetsägareintressen och på grund härav i viss mån jäviga som domare över anspråken från en jordlös klass. Vid flera tillfällen synas också dessa förrättningsmän hava varit fallna för åsättande av väl höga priser på åtrådda jordområden.

4. stycket.

Det har visat sig oerhört betungande att, då ett nyttjanderättsområde är beläget å en allmänning t. ex. till ett byalag, gravationsbevis tarvas för varje fastighet i byn, utan till synes praktisk nytta.

§ 15.

Vid en social tvångslösen av jord, som här är i fråga, med ärenden av i allmänhet ringa omfattning, synes den ordning, i vilken förrättningar av ifrågavarande slag nu överklagas, vara ej blott tidsödande utan även ekonomiskt betungande.

Om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader etc.

Ersättning med statsmedel till mindre väl situerade synes lättare och från statens sida billigare ordnas på samma sätt som statens hjälp med avsöndringskostnader, varigenom förfarandet betydligt komme att förenklas. Beträffande avsöndringar är det ju lantmätaren, som kostnadsfritt utreder behovet av hjälp samt meddelar råd och upplysningar, uppsätter skrifter m. m.

Till sist ville jag hava framhållit, att blotta tillvaron av ensittarelagen ofta varit den drivande orsaken till att en uppgörelse i godo mellan parterna kommit till stånd utan laga förrättning, men att nyttjanderättshavaren då vanligen för att undgå en omständligare procedur gått in på hårdare villkor än som kunnat stipuleras vid en i laga ordning tillkommen förrättning.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Erfarenheten från lagens tillämpning inom Värmlands län har icke givit anledning till erinringar av större vikt. De smärre iakttagelser, som förekommit, hava sammanfattats av den person, länsbokhållaren A. Bergström, som av länsstyrelsen förordnats biträda vid ifrågavarande ärendens handläggande. Vad denne anfört, åberopar länsstyrelsen såsom eget yttrande. Länsstyrelsen anser sig böra tillfoga, att den inlösningsrätt, vartill ifrågavarande lag givit anvisning, inom länet omfattats med livligt intresse, i det att från lagens tillkomst antalet hithörande ärenden uppgått till inemot 200.

Länsbokhållaren A. Bergström: I lagens första paragraf har såsom villkor för inlösen föreskrivits, att den 1 januari 1919 skall hava funnits nöjaktig bostad för brukaren och hans familj. Då nu, sex år efter nämnda tidpunkt, i många fall nybyggnader och reparationer äro utförda och det därför ofta är

152 Kungl. Maj:ts proposition nr lk%.

svårt att saga, i vilket skick byggnaderna befunnit sig den 1 januari 1919 har nämnda bestämmelse visat sig medföra olägenhet.

Någon erinran mot övriga i lagen angivna förutsättningar för att inlösen skall kunna äga rum har jag icke att göra, då lagen nu synes mig på ett tillfredsställande sätt hava tagit hänsyn till såväl nyttjanderättshavarens som jordägarens berättigade intressen.

„ Emellertid har inträffat, att trots det alla reella förutsättningar för inlösen förelegat, inlösen dock ej kunnat ske av nedan angivna orsaker.

I §16 lagen föreskrives, att nyttjanderättshavare, som förklarats berättigad till inlösen, har att vid lösningsrättens förlust inom nittio dagar efter det beslutet ^vunnit laga kraft hos länsstyrelsen nedsätta nämnda löseskilling. Sedan lantmätare förordnats verkställa förrättningen, har jag — stundom två, tre gånger — erinrat nyttjanderättshavaren om denna hans skyldighet. Då emellertid lantmäteriförrättningen brukar äga rum åtskilliga månader efter det förordnandet utfärdats, synes nyttjanderättshavaren hava glömt ovannämnda föreskrift eller i allt fall ej observerat dess betydelse. Jag anser det därför önskvärt, att i förrättningsprotokollet, i samband med besvärshänvisningen, angives denna nyttjanderättshavarens skyldighet.

Vidare har det inträffat, att då lantmätare och gode män inställt sig för att verkställa förrättning, denna ej då kunnat äga rum, enär den i § 6 föreskrivna tiden efter det nyttjanderättshavaren för jordägaren tillkännagivit sin önskan att lösa området ännu icke förflutit. För att undvika onödiga kostnader borde lantmätaren åläggas att före förrättningens utsättande göra sig underrättad om huruvida nyssnämnda tid efter »uppsägningen» ägt rum.

Länsstyrelsen i Örebro län har funnit vad i nedan omförmälda yttrande anförts av den. person, som innehar förordnande att inom länet biträda nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt, förtjänt av beaktande men därutöver icke funnit anledning till erinran mot lagens bestämmelser.

Föreståndaren för länets rättshjälpsanstalt Sigurd Beckman, vilken innehar sagda förordnande: Enligt 1 § föreligger inlösningsrätt allenast beträffande del av fastighet eller fastigheter, alltså icke beträffande självständiga fastigheter. Ej heller föreligger lösningsrätt, om jordområdet, som vid upplåtelsen icke var självständig fastighet, sedermera under upplåtelsetiden genom ägostyckning eller hemmansklyvning utbrytes som särskild fastighet för sig (N. J. A. 1922 sid. 439). Det synes mig, att under upplåtelsetiden inträffad delning av stamfastigheten, vari jordområdet ingått som självständig fastighet, ej bör medföra hinder för nyttjanderättshavaren att inlösa området, därest förutsättningarna därför i övrigt äro för handen.

1 § i ifrågavarande lag torde förutsätta, att den nyttjanderättsupplåtelse, som grundlägger nyttjanderättshavarens inlösningsrätt, skall vara juridiskt oantastlig eller med andra ord att invändningar mot den ursprungliga upplåtelsen framställda under inlösenförfarandets fortgång, vare sig vid lantmäteriförrättningen eller vid domstolsförfarandet, måste beaktas, oavsett nyttjanderättshavaren under de gångna åren utan invändning från stamfastighetens ägare besuttit och nyttjat jordområdet. Vid jämförelse med 2 § i lagen synes detta föga tilltalande. En person, som utan tillstånd gjort en intaga i en fastighet skulle alltså vara bättre ställd än en, som stöder sin rätt på en upplåtelsehandling, som är formellt eller materiellt oriktig. Även om man i dylikt fall kan anse en bristfällig upplåtelsehandling såsom obefintlig och tillerkänna nyttjanderättshavaren lösningsrätt enligt 2 §, torde dock, till undvikande av osäkerhet, förtydligande bestämmelser i lagen böra införas.

Lösningsrätt enligt 1 § inträder vid upplåtelsetidens slut. Därest försäljning av fastigheten äger rum samt arrendeavtalet är muntligt, gäller enligt Nya J. B.

Kungl. Maj:ts proposition nr l-bSS.

2:28 avtalet icke mot nye ägaren av fastigheten, därest han uppsäger avtalet inom 3 månader efter det överlåtelsen skedde. I lagen är ej utsagt, huruvida nyttjanderättshavare, som vid tiden för försäljningen i över 20 år nyttjat ett fastigheten tillhörande jordområde, i dylikt fall äger lösningsrätt. Ej heller finnas bestämmelser, som reglera inlösningsrätten vid exekutiv försäljning av fastigheten, varvid nyttjanderätten allenast i vissa fall respekteras.

Skenförsäljningar till omintetgörande av eljest obestridlig lösningsrätt synas kunna göras. Till förhindrande härav och bevarande i övrigt av nyttjanderättshavarens rätt i dylika fall, synes mig nödiga bestämmelser böra införas.

Lösningsrätt enligt § 1, d. v. s. då ett uttryckligt nyttjanderättsavtal träffats, inträder, som ovan nämnts, vid nyttjanderättstidens utgång. Vid livstidsstädja inträder ej lösningsrätten förrän efter brukarens död. Enligt 2 § synes lösningsrättens inträde vara beroende på uppsägning från någondera parten. _ Det förhållandet kan då inträffa, att en person, som utan tillstånd slagit sig ned på annans fastighet, brutit mark, odlat och bebyggt ett område, tidigare tår äganderätt till området än den, som gått den riktiga vägen och med jordägaren träffat avtal. Och än mer. Den som innehar ett område med nyttjanderätt under sin livstid, kan aldrig få uppleva den tillfredsställelsen att få kalla den torva han uppodlat och bebyggt för sin egen. Bestämmelserna i lagen om tiden för lösningsrättens inträde vid de olika slagen av nyttjanderätt synes mig föga korrespondera med varandra.

Beträffande 2 § i lagen torde ovisshet råda därom huru begreppet »tomtplats» skall tolkas. Av förarbetena till lagen synes framgå, att lagstiftarna ansett, att tomtplatsen skall vara bebyggd för att kunna tjäna som grund för jordägarens lösningsanspråk. Lagtexten utsäger därom intet.

I 6 § givas bl. a. bestämmelser angående tillvägagångssättet vid det tillkännagivande från nyttjanderättshavaren, som inleder inlösningsförfarandet. Detta skall ske på sätt i 2 kap. 38 § N. J. B. stadgas. Denna § hänvisar i sin tur till 11 kap. 11—19 §§ rättegångsbalken. Synnerliga svårigheter för nyttjanderättshavaren eller hans stärbhusdelägare att lagenligt uppfylla dessa fordringar kunna därvid uppkomma på grund därav att tillkännagivandet skall enligt 6 § vara fullgjort viss kortare tid före eller efter upplåtelsetidens slut. Därest stamfastigheten har flera ägare, av vilka en eller flera vistas å annan ort eller okänd ort inom riket, eller utrikes ort, synes den situation kunna inträda, att lagens fordringar omöjligen kunna uppfyllas. Att detta med säkerhet ej kan ske i vissa fall vid upplåtelse å nyttjanderättshavarens livstid är uppenbart. Ytterligare är att märka, att en viss osäkerhet torde råda därom, vem som skall anses vara jordägare. Skall därmed förstås siste lagfarne ägaren eller den faktiske ägaren? Fastigheten kan givetvis vid tiden för lösningsförfarandets påbörjande byta ägare, varvid osäkerhet för nyttjanderättshavaren kan uppstå, med vilken person delgivningen skall äga rum, helst som han måhända, innan lagfarten sökes, kan sakna kännedom om nye ägarens namn.

Av ett rättsfall ref. i N. J. A. 1924 sid. 9 synes framgå, att lagen ej tillerkänner nyttjanderättshavaren rätt att inlösa ett av honom utan tillstånd av jordägaren uppodlat område, som sträcker sig utöver den ursprungliga upplåtelsen. Då lagens 2 § giver en nyttjanderättshavare, som utan tillstånd brutit och odlat mark å annans fastighet, under vissa förutsättningar denna rätt, synes mig egendomligt, att en annan nyttjanderättshavare, som stöder sin lösningsrätt på samma § beräffande den del av jorden, som ej ingår i den ursprungliga upplåtelsen, men därjämte äger rätt till inlösen enligt 1 §, skall sakna denna rätt, därest stamfastighetens ägare utan invändning tillåtit detta brukande uti i lagen angiven tid. Man torde väl här liksom för tillämpning av 2 § böra presumera, att markens uppodling och brukande skett med jordägarens minne. Att nyttjanderättsha-

154 Kungl. Maj:ts proposition nr lh2.

varen ej har denna rätt, torde i synnerhet verka hårt i det fall att den ursprungliga upplåtelsen allenast innefattade en till gränser och areal bestämd byggnadstomt samt nyttjanderättshavaren brutit upp angränsande mark till potatisland och grönsaksland.

Ett spörsmål är, huruvida icke vid lantmäteriförrättningen jämväl frågan om utfartsväg för lägenheten bör upptagas till prövning. En minskning i kostnader torde därigenom uppkomma för parterna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Vidkommande länsstyrelsens egen ämbetsförvaltning kan lagen icke sägas hava givit anledning till erinran. I det fåtal fall — allenast fem stycken — då nedsättning av löseskilling, som bestämts enligt lagen, härstädes ägt rum, har ej annan friktionsanledning yppat sig, än att i ett fall vederbörande försummat iakttaga den för dylik nedsättning stadgade tidsfrist.

Eörfrågningar hava dock från en del håll förekommit, huruvida lagen vore tillämplig å ecklesiastik jord.

Det förordnade biträdet ifrågasätter på grund av vunnen erfarenhet, om icke övervägande skäl få anses tala för att nyttjanderättshavare utan avvaktan å upplåtelsetidens slut tillerkändes rätt att efter det tjugu år av tiden förlupit göra lösningsanspråk gällande.

Ehuruväl ett eventuellt stadgande av sådan innebörd skulle medföra en väsentlig utvidgning av lösningsrätten, synes det jämväl länsstyrelsen, att en tilländalupen upplåtelseperiod å tjugu år får anses tillräcklig att grundlägga å ena sidan rätt för en nyttjanderättshavare att väcka anspråk om inlösen och å andra sidan skyldighet för jordägare att finna sig i att sådant anspråk framställes.

Advokaten K. J. Boström, som den 13 november 1923 förordnats att inom länet biträda nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt: Min medverkan till inlösen av i lagen avsett område har icke lämnats i något fall. I de få fall, som på grund av förfrågningar kommit under mitt bedömande, har i ett på grund av kontraktets bestämmelse, att nyttjanderättshavarens byggnader vid upplåtelsetidens slut skulle tillfalla jordägaren utan lösen, lösningsrätt icke förelegat samt i övriga fall lösningsrätten icke kunnat för närvarande göras gällande på grund av att upplåtelsetiden icke gått till ända.

När lagen åsyftar att giva nyttjanderättshavaren möjlighet att förvärva äganderätt till av honom brukat jordområde, som i över tjugu år i följd innehafts av annan än ägaren, så synes mig den av lagen uppställda begränsningen, att lösningsrätten icke kan göras gällande förrän vid upplåteJsetidens slut, icke numera sakligen kunna motiveras. Till stöd för samma begränsande av lösningsrätten i förut gällande lagen av den 28 juni 1918 kunde anföras, att frångående av denna tidsbestämmelse icke innebar någon fördel för nyttjanderättshavaren gentemot en jordägare, som hade ovillkorlig rätt att förhindra inlösen av jorden genom att själv inlösa byggnaderna, enär en nyttjanderättshavare, som gjorde framställan om inlösen före avtalstidens slut därmed också riskerade att i förtid bliva frånhänd lägenheten. Då enligt den nu gällande lagen någon ovillkorlig rätt för jordägaren att förhindra inlösen av jorden genom att själv lösa nyttjanderättshavarens byggnader icke föreligger, utan endast rätt att lösa byggnaderna under vissa faktiska förhållanden, vilkas förhandenvaro lätt kan konstateras, har förutnämnda skäl att göra lösningsrättens inträde beroende av att upplåtelsetiden gått till ända icke längre samma betydelse som förut. En nyttjanderättshavare kan nämligen på förhand lätt avgöra, om de faktiska förhållandena äro sådana, att jordägaren kan förekomma lägenhetens inlösen genom att själv lösa byggnaderna. Och där sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr lipa.

rätt för jordägaren föreligger skola säkert många nyttjanderättshavaro hava intresse av att få sitt äganderättsanspråk avgjort utan att avvakta upplåtelsetidens slut. Till min kännedom har kommit ett fall, där nyttjanderättshavaren innehaft lägenheten på grund av för 50 år gällande kontrakt men redan efter något mer än 20-årig besittningsrätt önskat lösa lägenheten för att bliva i tillfälle att vidtaga nybyggnadsarbeten, och ett annat, där vid livstidsupplåtelse en änka, som på grund av orkeslöshet icke kunde sköta jorden och ej heller härför anskaffa lämplig hjälp, skulle varit synnerligen betjänt av att få utöva tvångsrätt mot jordägaren för att komma ur den för henne ohållbara situationen. Även om i ett dylikt fall godvillig uppgörelse är tänkbar, blir det förklarligt nog en uppgörelse till nackdel för nyttjanderättshavaren.

Bortfallande av begränsningen om lösningsrättens inträde först vid upplåtelsetidens slut skulle även komma att minska de rättsförluster, som nu uppkomma därigenom, att lägenhetsinnehavare på grund av okunnighet om lagens föreskrifter försumma att iakttaga de i § 6 stadgade tiderna för lösningsrättens påkallande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Lagen har icke givit anledning till någon erinran från länsstyrelsens sida.

Extra länsnotarien G. Geele, som under hösten 1920 förordnats att inom länet biträda nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt: Sådant

biträde har lämnats åt allenast 4 personer. Dessutom hava 2 personer rådfrågat mig i hithörande ärenden. — I samtliga de 4 fall, jag lämnat biträde, har länsstyrelsen meddelat förordnande för lantmätare jämlikt § 10 i lagen. I två av dess fall har brukaren vid lantmäteriförrättningen fått rätt att inlösa det av honom nyttjade jordområdet. I ett fall har brukaren vid lantmäteriförrättningen återkallat sitt lösningsanspråk. I det fjärde fallet har lantmäteriförrättningen ännu ej, såvitt till min kännedom kommit, påbörjats.

Då jag sålunda allenast i 4 fall haft att mera ingående taga någon befattning med ärenden av ifrågavarande art, är min erfarenhet av lagen ju tämligen ringa. I samtliga de fyra fall, vid vilka jag, som nämnts, biträtt nyttjanderättshavare har 2 § i lagen åberopats till stöd för lösningsanspråken. Jag anser mig böra framhålla, att detta lagrums vidsträckta räckvidd synes, vad beträffar Dalarna, vara synnerligen fördelaktig. Utan denna vida räckvidd skulle troligen knappast något enda fall av lagens tillämpning hittills hava förekommit. Den enda erinran, vilken lagens bestämmelser kunna sägas hava givit mig anledning till, är ett påpekande av svårigheten i de fall, med vilka jag tagit befattning, att bestämma den tidpunkt, vid vilken jordområdena skulle avträdas. Då några upplåtelseavtal i dessa fall alls ej förelegat, har meddelande från bruksägarna, att de velat lösa de av dem brukade områdena, lämnats jordägarna, ehuru någon skyldighet för brukarna att avträda jordområdena ej funnits. Då jordägarna ej inom 30 dagar lämnat meddelande om önskan att inlösa byggnaderna, har förordnande för lantmätare sökts, varefter lantmäteriförrättningen ägt ruin. Måhända vore det önskvärt, att bestämmelse infördes i lagen därom, att efter meddelande till jordägaren om lösninganspråk enligt 2 § i lagen lantmäteriförrätttning efter 30 dagar kan äga rum, oavsett att brukaren icke är pliktig att avträda det brukade jordområdet. Huruvida en dylik tolkning redan nu kan givas 6 § torde väl vara tvivelaktig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Under åren 1921 till och med 1924 hava till länsstyrelsen inkommit tillsammans 20 ansökningar om förordnande av lantmätare i och för dylik inlösen.

Av dessa ärenden hava hittills endast tre föranlett nedsättning hos länsstyrelsen av löseskilling.

156 Kungl. Maj:ts proposition nr lb2.

.Denna till synes jämförelsevis ringa grad, vari ifrågavarande lagstiftning kommit till användning inom länet, torde dock icke vara att tillskriva någon bristande effektivitet hos densamma eller några större brister i lagens bestämmelser, utan får nog i väsentlig grad tillskrivas det förhållandet, att lagens tillvaro underlättat frivilliga överenskommelser om inlösen. Den ringa tillämpningen av lagen gör det emellertid svårt för länsstyrelsen att göra något på egen erfarenhet grundat uttalande om eventuella brister hos dess bestämmelser.

Advokaten C. B. Berggren, som förordnats att inom länet biträda nyttjanderättshavare i ifrågavarande ärenden: I ett till min kännedom kommet fall har

förekommit, att en fastighetsägare i tydlig avsikt att kringgå lagens bestämmelser till annan person såsom avsöndring försålt ett något mindre område än den gårdsplats, å vilken nyttjanderättshavare hade byggnader uppförda. Denna sak bilades dock i godo så att nyttjanderättshavaren, en gammal änka, fick livstids dispositionsrätt till marken. Fallet ger emellertid anledning till betänkligheter. Man kan tänka sig, att en fastighetsägare lång tid innan den upplåtna nyttjanderätten utlöper verkställer avsöndring av precis den mark, å vilken den nyttjanderättshavaren tillhöriga bostadsbyggnaden finnes uppförd. Lägenhetens yta sammanfaller fullkomligt med byggnadens bottenplan. Nyttjanderättshavaren kan då omöjligt göra anspråk på att få lösa en del av en fastighet. Nu torde nyttjanderättshavaren likväl vara berättigad att lösa marken, även om jordägaren på ovan anfört sätt sökt kringgå lagen, men frågan kan vara tvistig, och förhållandet torde vid revision av lagen böra beaktas, särskilt med hänsyn till att nyttjanderättshavaren i allmänhet är mindre bemedlad och har ytterligt svårt att bekosta en process, för den händelse han anses äga så stora tillgångar, att han ej kan få kostnaderna bestridda av allmänna medel.

En avsevärd olägenhet med lagen i dess nuvarande formulering är, att lösningsrättens utövande sammankopplats med nyttjanderättens upphörande. Mycket skulle vinnas utan att jordägarens rätt förnärmades, därest nyttjanderättshavare i stället skulle medgivas generell rätt att å i lagen angivna villkor göra sin rätt till inlösen gällande, samt att. om nyttjanderättshavare ville inlösa området före upplåtelsetidens slut, köpeskillingen för detsamma skulle ökas med det kapitaliserade värdet av vad nyttjanderättshavaren till nyttjanderättstidens slut varit skyldig prestera till jordägaren. För nyttjanderättshavare skulle det vara av största vikt att genast få lösa område, och jordägaren bleve ju gottgjord genom att han dels erhölle köpeskilling för området och dels kapitalvärdet av vad han till nyttjanderättens slut varit berättigad erhålla av nyttjanderättshavaren.

Varför skall vidare inlösningsrätten vara inskränkt till tiden på nu stadgat sätt? Det förekommer ofta, att nyttjanderättstiden går ut. Jordägaren och nyttjanderättshavaren äro de bästa vänner och ingen av dem tänker på annat än att stugan även i fortsättningen skall få stå. Sedan kommer ny jordägare och då får nyttjanderättshavaren kanske flytta. Det lämpligaste torde vara, att nyttjanderättshavaren ålades att utöva sin lösningsrätt senast inom t. ex. sextio dagar efter det att jordägaren påyrkat rivning eller bortflyttning av de nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnaderna.

Lagens 3 § stadgar, att lösningsrätt icke äge rum, om område frånträdes på den grund, att nyttjanderätten förverkats. Men nyttjanderätten är förverkad, om nyttjanderättshavaren åt annan upplåter brukandet av fastigheten eller del därav utan jordägarens medgivande. Dessa byggnader å ofri mark gå emellertid allmänt i köp och byggnadernas ägare hava mycket sällan begrepp om att jordägarens samtycke skall inhämtas, innan byggnaderna försäljas. Såsom grund för nyttjanderättens förverkande i dessa fall torde därför överlåtelse till annan icke böra vara giltig och under inga förhållanden bör rätten till inlösen vara förverkad, därför att byggnaderna sålts och därmed nyttjanderätten överlåtits.

I ena fallet går nyttjanderättstiden ut, nyttjanderättshavaren inlöser området

Kungl. Maj:ts proposition nr lh2.

■och försäljer därefter sin fastighet till annan person. I andra fallet försäljer nyttjanderättshavaren sina byggnader och jordägaren begagnar sig av sin vräkningsrätt. Och ändå ligga fallen så nära varandra, att det är en stor orättvisa, att de skola behandlas olika. För min del håller jag före, att ändring bör ske i antytt avseende, och tror jag, att det lämpligaste sättet att åstadkomma denna ändring vore ett medgivande för nyttjanderättshavaren att på ovan anfört sätt när som helst få inlösa området.

Emot lagens 21 § göres den anmärkningen, att lagen bör äga tillämpning även beträffande område, som tillhör kronan, därest området varit under enskild äganderätt, då nyttjanderättshavarens byggnader uppfördes. Jag äger kännedom om åtminstone ett fall, då kronan inköpt enskilt område och därefter sökt vräkning å en nyttjanderättshavare, som skolat vara berättigad till inlösen av marken, därest marken fortfarande befunnit sig i enskild ägo. Detta kan icke vara med rättskänslan förenligt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopar nedan omförmälda yttrande av

Länsnotarien S. A. Svedberg, som förordnats att inom länet biträda nyttjanderättshavare i ifrågavarande ärenden: Lagen har i flera hänseenden berett svårigheter vid tolkningen och tillämpningen. Yad först beträffar beskaffenheten av det nyttjade området föreskriver lagen, att allenast »del av en fastighet» d. v. s. del av rättsligen bestämd (kameral) fastighet är föremål för inlösen, samt att dylik del skall vara bebyggd. Hör det nyttjade området i sin helhet till en fastighet, ställer sig saken enkel, men ibland inträffar, att det nyttjade området lyder under självständiga fastigheter, samt att endast till viss fastighet hörande del av området är bebyggd. Huruvida i senare fallet lösningsrätt förefinnes till de obebyggda delarna av området är ett spörsmål, Rom icke fått sin lösning i lagen, om än rättspraxis i något fall medgivit dylik rätt. Är dylik obebyggd del av område behövlig för det ändamål nyttjandet är avsett att fylla — i detta fall det egna hemmet — bör i lag fastslås, att lösningsrätten skall omfatta jämväl dylik del. Anmärkningsvärd är härjämte den omständigheten, att om lösningsrätten gäller allenast delar av rättsligen bestämda fastigheter, jordägaren symes äga möjlighet att betaga brukaren lösningsrätten genom att låta utbryta det nyttjade området som självständig ägolott eller jordavsöndring.

Yärt beaktande vid en eventuell lagändring är även det förhållandet, att en brukare, som innehar ett område på obestämd tid, därest övriga förutsättningar för rätt till inlösen föreligga, vid en exekutiv auktion är bättre ställd än den, som fått området upplåtet på bestämd. Den senare avskäres genom försäljningen från sin lösningsrätt, varemot den förre kan använda sig av inlösningsförfarandet för att erhålla äganderätt till området. Vore icke lämpligt, att för detta fall föreskreves beträffande viss tids upplåtelser, att som »upplåtelsetidens slut» skulle anses den dag, då på grund av uppsägning avtalet upphörde att gälla. Den omständigheten, att områden, som bliva föremål för inlösen, ofta skulle hava blivit överlåtna med full äganderätt, om ej på den tid upplåtelserna skedde lagen lagt hinder i vägen, bör föranleda till att lösningsrätten omgärdas med möjligast starka skydd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: 1918 års lag, vilken ersatts av nu gällande

lag, ledde sitt upphov från en skrivelse av Hushållningssällskapet i Östergötlands län med syfte att hjälpa torpare och dylika lägenhetsägare, vilka uppfört hus på ofri grund, till friköpning. För att avskilja dessa slag av jord passar i regel jordavsöndringen, och detta torde varit anledning till att lagstiftningen med den givna begränsningen använt sig av avsöndringen såsom, tekniskt medel. I Jämtlands län förekommer nyttjanderätt till jordbruksfastighet hu-

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 1]i%.

vudsakligen såsom arrende av inägojord å bolag tillhöriga fastigheter. Torpupplåtelserna hava däremot minskats i antal och omfattning. För de områden, som sålunda här i länet i allmänhet äro upplåtna under nyttjanderätt, är avsöndringen i regel icke användbar, därför att den ofta skulle komma att strida mot 20 § 1 mom. avsöndringslagen. Detta torde vara ett av skälen till att lagen i Jämtlands län erhållit mycket ringa tillämpning.

En annan anledning är säkerligen den i lagen stadgade förutsättningen, att nyttjanderättshavaren skall äga byggnad på fastigheten till ett visst värde. Bebyggandet å bolagens utarrenderade jordlotter har nämligen på grund av den norrländska arrendelagens bestämmelser i de flesta fall kommit att utföras av bolagen.

Huruvida lagen för framtiden skall erhålla någon större betydelse i detta län, sådana som äganderättsförhållandena till jorden där äro, torde, enligt vad här framhållits, komma att sammanhänga med den blivande jorddelningslagstiftningen och dess inverkan på lagen. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det härvid önskvärt, att man underlättar ett avskiljande av inägojord med nödig husbehovsskog från den för affärsmässig stordrift lämpade skogen. Att ett friköpningsinstitut i detta syfte skulle erfordras, därom föreligger icke någon tillräcklig utredning. För närvarande synes det sannolikt, att genom en lämplig avvägning av husbehovsskogens omfattning stora vidder av inägojord skulle bliva åtkomliga för frivillig försäljning.

Beträffande detaljerna av lagen, med bibehållande av dess nuvarande principiella utgångspunkt, vill länsstyrelsen allenast anmärka, att det förefaller, som om en ändring av tiden för lösningsrättens påkallande från nyttjanderättsha.varens sida vore önskvärd i två riktningar, dels sålunda att lösningsrätt skulle kunna påfordras redan före nyttjanderättstidens utgång, då förutsättningarna i övrigt äro för handen, och dels på det sätt att något utrymme, t. ex. 6 månader efter nyttjanderättstidens slut borde lämnas nyttjanderättshavaren, för att förebygga att den nu gällande fristen förlöper med underhandlingar, vilka bliva resultatlösa.

Det av länsstyrelsen till nyttjanderättshavarnas biträde förordnade ombudet har icke haft något att erinra i.fråga om lagens bestämmelser.

Länsstyrelsen i Västerbottens län åberopar nedan omförmälda yttrande av

Länsassessorn E. Almgren: Sedan jag den 1 april 1924 förordnats att bi-

träda nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt, har jag rådfrågats i endast ett ärende. Då där var fråga om upplåtelse på livstid till tvenne makar, av vilka den ena ännu lever, är frågan om lösningsrätt ännu icke aktuell. Då jag jämväl före den 1 april 1924 ehuru inom annat län tagit befattning med ärenden, varom nu är fråga, har jag funnit allmänt missnöje bland nyttjanderättshavare råda i anledning av stadgandet, att lösningsrätt må inträda först vid upplåtelsetidens slut. Särskilt gäller detta innehavare av upplåtelse på livstid. Då förutsättningarna för lösningsrätt i övrigt föreligga, synes det synnerligen hårt, att äldre personer, som nedlagt kanske ett helt livs arbete på uppodling och bebyggande av en lägenhet, icke i livstiden, när krafterna avtaga, skola kunna helt tillgodogöra sig frukterna av sitt arbete. Besvikelsen är därför stor hos ett avsevärt antal nyttjanderättshavare, och önskvärt är, att en ändring i lagen, varigenom lösningsrätt medgives utan hinder av att upplåtelsetiden icke är ute, snarast kommer till stånd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Ifrågavarande lag har för Norrbottens

läns vidkommande vunnit tillämpning i ett avsevärt antal fall, till övervägande del i gränssocknarna mot Finland. Så gott som undantagslöst har därvid kostnadsfritt biträde begärts och erhållits. Det torde vara otvivelaktigt, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

ifrågavarande lag lider av en del bristfälligheter och att densamma med anledning härav är i behov av överarbetning. Särskilt vill länsstyrelsen framhålla, att en viss oklarhet förefinnes, huru under förrättningen uppkommande rättstvister skola behandlas och avgöras. Det torde nämligen icke så sällan förekomma, att förrattningsmannen både saknar kompetens och möjligheter i övrigt att under förrättningens gång avgöra dylika tvister. Annan utväg synes då icke föreligga än att förrättningen förklaras vilande och parterna hänvisas till domstol, vilket ock skett här i länet i vissa fall, ehuru lagbestämmelser härom saknas.

Föreståndaren för länets rättshjälpsanstalt Georg Linse, som förordnats att biträda nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt: Såsom framgår av det stora antal mål, som under den korta tid inlösningslagen varit i kraft varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning, lider inlösningslagen av väsentliga olägenheter och brister, som göra en genomarbetning av lagen önskvärd.

160 Kungl. Maj ds proposition nr 148.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 mars 1925.

N ärvarande:

justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren, justitierådet Christiansson, justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 23 januari 1925, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område samt till lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av förordnade revisionssekreteraren Seve Ekberg.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

1 §•

Lagrådet:

1 förevarande och följande paragrafer givas bestämmelser, som i flera riktningar betydligt utvidga gränserna för lösningsrättens utövning i förhållande till vad nu gäller. Det torde till förekommande av missuppfattning böra betonas, att om och i den man dylika utvidgningar vid den nu företagna granskningen funnits vara att förorda eller i allt fall kunna lämnas utan erinran, detta i väsentliga delar skett med hänsyn till att förslaget bibehållit de nu gällande allmänna villkoren, att saväl före den 1 januari 1919 som vid tiden för lösningsrättens utövning nyttjanderättshavare ägde och bebodde nöjaktigt boningshus a området samt att vid sistnämnda tidpunkt nyttjanderattshavarens byggnader ägde ett värde motsvarande minst en fjärdedel av hela lägenhetens. Skulle vid en blivande lagstiftning dessa förutsättningar rubbas, komma, såsom lätt torde inses, frågorna om villkoren beträffande områdets beskaffenhet, upplåtelsetiden, verkan av avtal om att byggnader och förbättringar tillfalla jordägaren o. s. v. i ett väsentligt förändrat läge, till vilket det för närvarande icke funnits anledning att taga ståndpunkt.

Kungl. Mai ds proposition nr 142.

1(51

Gällande lag medgiver icke lösningsrätt, om det upplåtna eller eljest nyttjade området utgör en fastighet för sig. I jordkommissionens år 1921 avgivna förslag likasom i det år 1922 till lagrådets granskning remitterade förslaget hade denna inskränkning fått bortfalla, närmast såsom en konsekvens av att lösningsrätt avsågs skola äga rum även i fråga om tomt å tomtindelad mark. I samband med att sistnämnda utvidgning avstyrktes, hemställde lagrådet år 1922 om återgång till regeln, att endast område, som utgör del av fastighet, må lösas. Enligt det föreliggande förslaget skall, i överensstämmelse med nyssnämnda avstyrkande, tomtindelad mark alltjämt vara utesluten från lagens tillämplighetsområde. Det oaktat har åt förevarande paragraf givits en avfattning, som innebär, att jämväl område, som utgör självständig fastighet, skall kunna lösas. Till förmån för denna ståndpunkt har departementschefen anfört bland annat, att nu gällande inskränkning medför, att därest det upplåtna området vid en under upplåtelsetiden företagen ägostyckning av den fastighet, det tillhör, utlägges till en särskild ägolott, inlösen av området ej vidare kan ifrågakomma. Så är tydligen fallet, även om lösningsrätt redan vid tiden för ägostyckningen har mträtt men ännu ej tagits i bruk. Onekligen föreligger här ett missförhållande. Undantagsvis kan även vid hemmansklyvning området bliva utlagt till en särskild ägolott. Därtill kan läggas, att det icke lärer vara utan exempel, att det upplåtna området, ehuru det plägat anses ingå i en större fastighets ägovälde, dock utgör en kameralt självständig lägenhet. Även kan förekomma, att en för alltid avsöndrad lägenhet, sedan den återkommit i samma hand som stamfastigheten, upplåtits under villkor, som, bortsett från dess egenskap av självständig fastighet, skulle betinga lösningsrätt, eller att ett upplåtet område under upplåtelsetiden försäljes — med tillträdesrätt efter dess utgång -— till tredje man och i anledning härav omedelbart avsöndras för alltid. Av det anförda framgår, att den i gällande lag uppställda begränsningen ter sig såsom alltför godtycklig och i tillämpningen kan leda till otillfredsställande resultat, varpå exempel ej heller saknats. Särskilt betänkligt är, att den öppnar för jordägaren en ganska lätt tillgänglig utväg att omintetgöra lagens syfte, t. ex. genom områdets utläggande till en särskild ägostyckningslott. Å andra sidan är det icke alldeles utan betänkligheter att låta begränsningen helt bortfalla. Departementschefen har visserligen åberopat expropriationslagens ståndpunkt i detta hänseende. Men häremot kan erinras, att frågan, huruvida expropriation för ett visst allmänt ändamål, med därav följande verkningar för inteckningshavare och andra sakrättsägare, må äga rum, är föremål för Kungl. Maj:ts prövning, medan förevarande lösningsrätts fråga prövas av lantmätare och gode män. Det är ej heller uteslutet, att i ett dylikt lösningsärende jordägare och nyttjanderättshavare operera i samförstånd i syfte att tvångsavlösa fastigheten åvilande gravationer. Även garantierna för en riktig värdering äro vida mindre betryggande än vid expropriation, vilket kunde bliva av betydelse, om förfarandet skulle vinna tillämpning på mera omfattande och svårbedömda värderingsfrågor. Om emellertid lagrådet finner sig icke böra tillmäta dessa synpunkter tillräcklig betydelse för att föranleda anmärkning mot förslaget i förevarande del, så beror detta, såsom inledningsvis antytts, därpå, att särskilt det

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 118 käft. (Nr 142.) 11

1(52

Kungl. Maj ds proposition nr lh%.

villkor för lösningsrätten, att området redan före den 1 januari 1919 skall hava varit av nyttjanderättshavare bebyggt med eget boningshus, synes utgöra eu ganska betryggande garanti emot, att lösningsrätt till självständig fastighet komme att i någon nämnvärd utsträckning leda till lagens tillämpning å förhållanden och i syften, för vilka den icke är avsedd.

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Christiansson:

Vad man med förevarande lagstiftning, alltifrån det frågan därom först väcktes, åsyftat att vinna torde vara bibehållande och säkerställande av sådana egna hem, som ägt bestånd sedan en längre tid tillbaka, men som dock, till följd av att där bosatta ägare av byggnaderna icke till marken innehava annan rätt än en i bästa fall efter viss tid utlöpande nyttjanderätt, måste beräknas komma att förr eller senare frångå dem. Det synes därvidlag förnämligast vara upplåtelsetidens längd, som ansetts äga avgörande betydelse. Ty först genom en längre tids okvald besittning kan nyttjanderättshavaren anses hava fått skälig anledning att betrakta hemmet såsom något annat och mer än en tillfällig bostad och hava så sammanvuxit därmed, att ett skiljande därifrån för honom måste framstå som ett rubbande av en väsentlig levnadsbetingelse. A andra sidan kan antagas, att sambandet mellan det upplåtna området och den fastighet, vartill det hör, alltmer försvagats även från jordägarens synpunkt sett, så att ett definitivt avskiljande av detsamma icke längre för honom innebär ett så allvarligt ingrepp i dittillsvarande förhållanden, som fallet tilläventyrs skulle varit, därest ett dylikt område utan längre mellantid frångått fastigheten.

Med denna utgångspunkt måste det väcka stora betänkligheter att uppgiva den hittills inom detta lagstiftningsområde uppställda fordran på att marken en längre tid njdtjats av annan än jordägaren såsom förutsättning för lösningsrättens inträde. Den tid av över tjugu år, som från början varit gällande, har även av lagrådet vid dess granskning år 1922 ansetts böra bibehållas, ehuru med viss modifikation så till vida, att lösningsrätt borde äga rum, även då den tid, marken innehafts av annan än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal om nyttjanderätt till marken, uppgår till över tjugu år.

I remitterade förslaget har ock den av lagrådet sålunda förordade principen vunnit beaktande men sammanlagda tiden har nedsatts till över tio år, med vilken tidsperiod lösningsrätten även i övriga fall förknippats. Det må emellertid framhållas att, om tiden icke sättes längre än sålunda skett, den därmed förbundna förutsättningen bleve av ringa betydelse. Då nämligen såsom ett ytterligare och huvudsakligt villkor för lösningsrätt kvarstår, att före den 1 januari 1919 å marken fanns uppfört nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus av viss angiven beskaffenhet, och detta villkor lärer få anses innebära, att samma förhållande alltsedan dess oavbrutet fortfarit, skulle ju redan vid den föreslagna nya lagens ikraftträdande den 1 september 1925 nära sju år av tioårsperioden hava gått till ända, vadan bestämmelsen kunde väntas få betydelse

Kungl. Maj:ts proposition nr lh2.

l(!o

allenast i de fall, då blott omkring tre år eller mindre återstode av nyttjanderättstiden eller denna vore obestämd och uppsägning inom närmaste åren ägde ram. Att helt och hållet uppgiva villkoret om en viss längre tids nyttjande — avtalat eller blott faktiskt — synes dock föga förenligt med lagstiftningens ändamål och grund, och tjuguårsperioden synes vara väl avpassad, ej minst med hänsyn till de betydande lättnader, som enligt förslaget i andra avseenden komme att beredas de lösningsberättigade. Det bör ock beaktas, att de myndigheter, som i avgivna yttranden hemställt om förkortande av tiden till exempelvis femton år, därvid icke haft att taga i beräkning nämnda lättnader.

Justitierådet Christiansson:

Förslagets stadgande om inberäknande i den för lösningsrättens inträde fastställda tidsperioden även av den återstående upplåtelsetiden medför icke för alla grupper av nyttjanderättshavare möjlighet till tidigare inlösen, särskilt icke för innehavare av nyttjanderätt på livstid. Beträffande dessa sistnämnda kan med skäl ifrågasättas, om ej i stället villkoret om viss tid, varunder marken skall hava varit ur jordägarens hand, kunde helt eftergivas, detta så mycket hellre som någon motsvarande fordran icke i nu gällande lag finnes för dem uppställd, utan lösningsrätt enligt denna inträder, så snart upplåtelse på livstid förelegat, ehuruväl först vid innehavarens död. Redan den omständigheten att upplåtelse skett på livstid synes ock utgöra grundat skäl till antagande, att upplåtelsen av kontrahenterna å ömse sidor uppfattats såsom beståndande för lång tid framåt och medförande en annan och mera definitiv rätt än ett vanligt markarrende.

Att den, som innehar mark allenast på grund av avtal för obestämd tid eller utan bevislig! avtal, bör för vinnande av lösningsrätt kunna åberopa, att marken mer än tjugu år varit ur jordägarens hand, synes däremot icke innefatta en för sträng fordran.

Justitierådet Alexanderson:

Såsom villkor för lösningsrätt förutsattes enligt förslaget en sammanlagd besittningstid, överstigande tio år. Vid beräkning av besittningstiden skall, enligt en grundsats, varom man synes numera blivit tämligen ense, den som kan åberopa viss tids upplåtelse äga tillgodoräkna sig även den framtida besittning, som genom upplåtelseavtalet är honom tillförsäkrad. Motsvarande förmån kan naturligtvis ej tillkomma den, som fått mark åt sig upplåten på livstid eller obestämd tid eller måhända besitter mark utan stöd av formlig upplåtelse. Mot de lättnader i kravet på viss besittningstid, som förslagets nu angivna regler innebära i förhållande till gällande lag, har jag icke något att erinra. Men har man intagit denna ståndpunkt, framställer det sig till övervägande, huruvida ej de gångna årens uppskov med en revision av 1920 års lag bragt förevarande fråga i det läge, att numera varje bestämmelse om en viss minsta besittningstid bör bortfalla. Den nya lagen är avsedd att träda i kraft den 1 september 1925, och då fordran på att nyttjanderättshavare ägde nöjaktigt boningshus redan före den 1 januari 1919 är bibehållen, kan lagen oberoende av särskilda

164 Kungl. Maj:ts proposition nr H2.

villkor rörande besittningstiden ändock ej vinna tillämpning på andra lägenheter än dem, å vilka sedan nära sju år eller längre tid suttit en nyttjanderättshavare i eget hus. Har vid tiden för ikraftträdandet nyttjanderättshavaren upplåtelse på viss tid, som sträcker sig över tre år fyra månader framåt, inträder omedelbart lösningsrätt. Annan nyttjanderättshavare är däremot beroende av om han lyckas kvarsitta utan uppsägning över denna kritiska tid av tre år fyra månader. Då först inträder för honom den tidpunkt, då han, därest hans byggnader hava föreskrivet värde i förhållande till hela lägenhetens, är lösningsberättigad. Den statistik, jordkommissionen framlagt, utvisar emellertid, i huru stor utsträckning det hittills varit förhållandet, att oaktat upplåtelserna gällt helt kort tidsperiod eller för obestämd tid eller ingen formlig upplåtelse överhuvud förelegat, besittare med egna hus likvisst fått hava sin besittning okvald under långliga tider; och det torde kunna med stor sannolikhet antagas, att så i synnerhet varit brukligt, där husens värde, relativt till lägenhetens, varit så pass betydande som i gällande lag och enligt förslaget fordras för lösningsrätt. I det stora hela torde väl detsamma kunna förväntas bliva fallet med den •— efter den nyss åberopade statistiken att döma — rätt fåtaliga grupp av besittare, om vilka här är fråga. Med andra ord, redan i de uppställda villkoren beträffande äganderätten till byggnaderna synes ligga en tillräcklig garanti för att det rör sig om upplåtelser, som å ömse sidor tänkts skola fortvara en längre tid. Det kan visserligen sägas, att vid sådant förhållande den föreslagna bestämmelsen om besittningstid, överstigande tio år, för nyttjanderättshavarna i fråga regelmässigt endast innebär några få års uppskov med lösningsrättens inträde. Men om under denna väntetid nyttjanderättshavaren avlider, går lösningsrätten förlorad för hans efterlevande familj, enligt vad av sista stycket i förevarande paragraf framgår. Och uteslutet är ej heller att den i lagen givna tidsbestämmelsen framkallar en frestelse för jordägaren att förekomma lösningsrättens uppkomst genom en uppsägning, om vilken måhända alls ej blivit tal, därest ej lagen funnits. Har åter lösningsrätt redan uppkommit, bör, på sätt lagrådets övriga ledamöter vid 2 § första stycket nedan erinra, en därefter gjord uppsägning icke i och för sig få verka till hinder för lösningsrättens utövning.

Såsom redan antytts, torde visserligen den praktiska räckvidden av den här förordade ändringen i förslaget icke vara synnerligen stor. Men å andra sidan lärer den knappast heller kunna föranleda betänkligheter av principiell art. På grund av det anförda föranlåtes jag hemställa, att den i paragrafen upptagna bestämmelsen om viss besittningstid såsom förutsättning för lösningsrätt måtte utgå. Härigenom skulle också en önskvärd förenkling och bättre överskådlighet hos de grundläggande bestämmelserna i lagen vinnas. Beaktas denna hemställan, lärer, i enlighet med en ovan berörd grundsats, böra därav följa, att det undantag från lösningsrätt, som stadgas i 2 § första stycket för det fall, varom i 1 § andra stycket sägs, begränsas att gälla blott i händelse åtgärd för innehavarens skiljande från det innehavda området vidtagits redan före lagens ikraftträdande eller måhända före den 1 januari 1925. För den händelse åter att min hemställan ej vinner avseende, förenar jag mig med justitierådet Christiansson i den mening, att i fråga om mark, som är upplåten på livstid, lös-

Kungl. Maj:ts proposition nr lJt2, 165

ningsrätt bör medgivas oberoende av bura lång tid marken varit ur ägarens besittning.

Lagrådet:

Bestämmelsen rörande den sist upptagna förutsättningen för inlösningsrätt synes böra underkastas en redaktionell jämkning till undvikande av det missförstånd, som eljest vid jämförelse med 2 § andra stycket andra punkten'synes möjligt, eller att det värde, varom bestämmelsen bandiar, icke under alla förhållanden skulle hänföras till hela det område, nyttjanderättshavaren innehar, utan i det i nyssnämnda lagrum angivna fallet avse allenast den mark, som återstår, sedan viss del därav undantagits från lösning.

Sista stycket i paragrafen synes med hänsyn till det nära sammanhanget med första stycket böra uppflyttas närmast efter detta. lakttages detta, föranledas härav redaktionella jämkningar i vissa efterföljande paragrafer. I varje fall torde till förevarande stycke böra fogas eu bestämmelse av innehåll att beträffande sådan dödsbodelägare efter avliden nyttjanderättshavare, som här avses, vad i lagen sägs om nyttjanderättshavare skall i tillämpliga delar gälla, där ej annat är särskilt stadgat (jfr motsvarande bestämmelse i nuvarande andra stycket). Missförstånd torde eljest kunna uppkomma exempelvis i fråga om innebörden av 5 § sista stycket första punkten.

2 §•

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Christiansson:

Beträffande det fall, som avses i 1 § andra stycket, eller att avtal om nyttjanderätt till marken icke visas föreligga, förutsätter gällande lag för lösningsrätt bland annat, att marken den 1 januari 1919 sedan mer än tjugu år innehafts av annan än ägaren, samt uppställer i sammanhang därmed det villkoret, att jordägaren icke före nämnda dag för innehavarens skiljande från det innehavda området vidtagit åtgärd, som därefter leder till sådan påföljd. På samma sätt har i såväl jordkommissionens förslag av år 1921 som det år 1922 till lagrådet remitterade, i vilka förslag berörda tid av tjugu år ändrats till fem år räknat tillbaka från den 1 januari 1921, upptagits det villkoret att jordägaren icke före sistnämnda dag vidtagit dylik åtgärd. När i det nu remitterade förslaget i fråga om förevarande fall stadgas, att marken skall hava mer än tio år i följd innehafts av annan än ägaren, innehåller förslaget vidkommande möjligheten för jordägaren att genom den angivna åtgärden för innehavarens skiljande från marken förekomma lösningsrätt, att sådan åtgärd skall hava vidtagits före den tidpunkt, då ansökan om utövande av lösningsrätt göres. Från förslagets utgångspunkt torde ett sådant stadgande icke vara följdriktigt och i allt fall innebära en skärpning, som icke synes påkallad. Om nämligen lösningsrätt förvärvas, sedan marken mer än tio år i följd innehafts av annan än ägaren, lärer det icke böra lämnas jordägaren öppet att göra lösningsrätten om intet genom att därefter men förrän innehavaren gjort ansökan om lantmäteriförrättning vidtaga åtgärd, som ovan

löt!

Kung!. Maj:ts proposition nr 142.

sagts. Förslaget synes därför hava bort erhålla den avfattningen, att i ifrågavarande fall lösningsrätt ej äger rum, därest jordägaren, innan marken mer än tio år i följd innehafts av annan än ägaren, för innehavarens skiljande från den innehavda marken vidtagit åtgärd, som därefter leder till sådan påföljd.

Justitierådet Alexander son instämde i detta yttrande med erinran emellertid om vad han vid 1 § uttalat om det innehåll förevarande stadgande borde erhålla i händelse bestämmelserna i 1 § om viss besittningstid såsom förutsättning för lösningsrätt funnes böra utgå.

5 §•

Lagrådet:

Vid behandlingen av 1922 års förslag framhöll lagrådet, att då i 6 § (motsvarande 5 § i förevarande förslag) uttalades, att frågan om nyttjanderättshavares lösningsrätt skulle prövas vid lantmäteriförrättning, detta vore så till vida icke riktigt som fråga, huruvida nyttjanderätten förverkats, enligt förslaget i motsats mot föreskrift i gällande lag icke finge prövas vid dylik förrättning utan skulle avgöras av domstol, samt att en erinran om undantaget lämpligen syntes böra givas i denna paragraf. Nu har i första stycket av 5 § införts ett stadgande, att fråga, huruvida förhållande, som i 2 § första stycket sägs, föreligger, skall prövas i den ordning i 8 § första stycket omförmäles. Genom hänvisningen till 2 § första stycket, såsom detta i förslaget avfattats, kommer undantaget att avse ej blott det av lagrådet åsyftade fallet att jordägaren påstår, det nyttjanderätten förverkats, utan även det fallet att jordägaren invänder, att han vidtagit åtgärd för att skilja innehavare, som icke kan åberopa avtal om nyttjanderätt, från den innehavda marken. Om det också må vara lämpligt för undanröjande av missförstånd att, vid sidan av bestämmelsen i 8 §, i lagen utsäga, det förrättningsmännen icke äga ingå i prövning av de särskilda omständigheter, som lagligen kunna utgöra förverkandeskäl, torde det dock vara överflödigt att göra motsvarande uttalande beträffande det senare fallet. Redan av den avfattning, 2 § första stycket erhållit, framgår, att i detta fall, där det endast gäller det faktiska förhållandet att jordägaren vidtagit den avsedda åtgärden för innehavarens skiljande från marken, intet utrymme finnes för någon prövning i sak från förrättningsmännens sida. Åt ifrågavarande stadgande synes därför böra givas det innehållet, att fråga huruvida nyttjanderätten förverkats ej må prövas i annan ordning än i 8 § första stycket omförmäles.

Den i andra stycket första punkten gjorda hänvisningen torde böra förtydligas så att det framgår, att densamma endast avser sista stycket i paragrafen.

Enligt sista punkten i andra stycket skall det stå nyttjanderättshavarens efterlevande make, bröstarvinge eller adoptivbarn öppet att dröja med väckande av frågan om lösningsrätt intill dess nittio dagar förflutit, sedan nyttjanderätten upphörde. Billigheten kräver, att ett väl tillmätt rådrum beredes

Kungl. Maj:ts proposition nr lJt2.

dessa stärbhusdelägare, och den gällande lagens ståndpunkt är utan tvivel för sträng. Men fråga är, om ej genom förslagets stadgande alltför ringa hänsyn tagits till jordägarens berättigade intressen. Vid livstidsarrende skall, enligt 2 kap. 39 och 43 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom, avträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader från arrendatorns eller hans änkas frånfälle. Därav följer, att nyttjanderätten kan komma att upphöra så sent som nästan ett och ett halvt år efter dödsfallet. Enligt förslaget skall det stå de efterlevande öppet att ytterligare tre månader dröja med väckande av lösningsanspråket. X ej mindre än ett och tre fjärdedels ar kan jordägaren alltså få sväva i ovisshet, huruvida han genom arrendatorns eller hans änkas frånfälle skall bliva i tillfälle att disponera över lägenheten. Aven en mycket vittgående hänsyn till de efterlevande synes icke behöva betinga ett dylikt resultat. I själva verket torde icke någon annan avvikelse från regeln i styckets första punkt behöva göras till förman för nyttjanderättshavares efterlevande, än att det stadgas, att tid för anmälan under alla förhållanden skall stå dem öppen under nittio dagar från dödsfallet.

6 §.

Lagrådet:

Enligt vad inkomna yttranden giva vid handen, har understundom yppats tvekan, om och i vad man I£onungens befallmngshavande, da ansökning inkommit om förordnande för lantmätare att verkställa förrättning av förevarande slag, ägde inlåta sig på prövning av frågan, om dylik förrättning lagligen kunde äga rum eller ej, och i senare fallet avsla ansökningen. Det år tydligt, att då det enligt lagen tillkommer förrättningsmännen att avgöra, om förutsättningarna för lösningsrätt förefinnas eller ej, denna fråga i vanliga fall icke kan upptagas till bedömande redan vid ansökningen om förordnandet. Men å andra sidan kan det icke vara lämpligt, att en förrättning ovillkorligen skall komma till stånd i anledning av varje ansökning, även den mest obefogade. Om t. ex. ansökningen avser kronan tillhörig mark eller mark, som ingår i stadsplan eller som eljest faller utom lagens tillämplighetsområde, synes Konungens befallningshavande böra vägra att meddela, förordnande. Likaså om det av annat skäl är uppenbart, att lösningsrätt ej kan äga rum, såsom då det av själva ansökningen framgår eller eljest är veterligt, att marken är obebyggd eller att annan än sökanden är innehavare av marken eller ägare av de därå befintliga byggnaderna. Ett särskilt skäl, som gör en dylik förprövning önskvärd, synes ligga däri, att man eljest kan hava att befara missbruk av lagen i den riktningen, att en nyttjanderättshavare, ehuru medveten om att lösningsrätt icke för honom kan ifrågakomma, kunde, då tiden för avträde nalkades, begära förrättning enligt denna lag för att med stöd av 5 § sista stycket obehörigen kvarsitta under den tid, som åtgår till dess lösningsfrågan blivit i vanlig ordning slutligen avgjord.

Med hänsyn härtill hemställes, att första punkten i 6 § måtte erhålla sådan lydelse, att stöd därav kan hämtas för en prövning i ovan angiven omfattning redan före meddelande av förordnande. Exempelvis kunde stadgas, att där

168 Kungl. Maj:ts proposition nr lk%.

ansökan ingivits såsom i 5 § sägs och det ej är uppenbart, att lösningsrätt icke kan äga rum, Konungens befallningshavande har att förordna lantmätare att med biträde av gode män verkställa förrättning, som i nämnda paragraf avses.

8 §.

Lagrådet:

I första stycket av denna paragraf stadgas, att jordägaren i angivna fall är begränsad till att antingen visa lagakraftägande utslag att nyttjanderättshavaren på grund av sådant förhållande, som i 2 § första stycket sägs, förpliktats att avträda det innehavda området eller ock styrka, att talan därom är anhängig. Med hänvisningen till 2 § första stycket avses således, att antingen nyttjanderätten förverkats eller ock jordägaren för innehavarens skiljande från den innehavda marken vidtagit åtgärd, som därefter leder till sådan påföljd. För sistnämnda fall synes det använda uttryckssättet icke otvetydigt angiva den åsyftade meningen. Och i det fall att nyttjanderätten förverkats lärer ett utslag icke nödvändigtvis behöva tillika innehålla ett förpliktande att avträda det innehavda området, t. ex. om vederbörande redan före eller under rättegången avflyttat därifrån. Stadgandet torde lämpligen kunna avfattas sålunda, att jordägaren skall antingen med lagakraftägande utslag visa, att nyttjanderätten är förverkad eller att nyttjanderätt ansetts icke förefinn as, eller ock styrka, att talan därom är anhängig.

Föreskriften att jordägaren skall redan vid första sammanträdet förebringa ifrågavarande utredning skulle sannolikt ej sällan visa sig omöjlig att efterkomma. Exempelvis torde i avlägsna landsorter det kunna möta svårighet att inom fjorton dagar anskaffa bevis om att talan är anhängig i högre instans. Och om talan väckes först efter emottagen kallelse till lantmäteriförrättning, kan det bliva omöjligt att inom samma tid få delgivning verkställd och sålunda talan anhängig. Då bestämmelsen i 8 § första stycket måste anses preklusiv, kan jordägaren genom sådana omständigheter följaktligen gå miste om en uppenbar rätt, som lagen dock avsett att bevara åt honom. Till detta stycke torde därför höra fogas ett tillägg av innehall, att där jordägaren gör gällande, att han ej kunnat till första sammanträdesdagen anskaffa bevis att talan är anhängig eller att uttagen stämning ännu ej hunnit delgivas, förrättningsmännen skola förelägga honom viss skälig tid att förebringa den ännu felande utredningen.

Med uttrycket rättsägare i andra stycket avses i detta sammanhang tydligen endast sökanden och jordägaren. Då emellertid samma beteckning i det följande bär en vidsträcktare innebörd, hemställes om förtydligande på denna punkt.

12 och 14 §§.

Lagrådet:

Enligt förstnämnda paragraf skall löseskillingen omhändertagas av överexekutor, som jämlikt 14 § har att verkställa fördelning därav till vederbö-

Kungl. Maj:ts proposition nr lå2.

1 (JO

rande rättsägare. Valet av myndighet överensstämmer varken med det som träffats i expropriationslagen, enligt vilken Konungens befallningshavande har motsvarande åligganden, ej heller med vad som gäller om köpeskillingslikvid efter exekutiv fastighetsauktion, i ty att sådan likvid åligger auktionsförrättaren, vilken å landet kan och i vissa städer, jämlikt 23 § promulgationslagen till utsökningslagen, skall vara en annan än överexekutor. Lämpligast synes vara, att befattningen med löseskillingens mottagande och fördelning städse tillkommer Konungens befallningshavande, som har sig anförtrodda de närbesläktade uppgifterna i fråga om expropriationsersättning. Därest denna hemställan vinner beaktande, erfordras vissa jämkningar i 18 §.

Tillräcklig anledning att lämna likvidmyndigheten befogenhet att medgiva anstånd med nedsättning av löseskillingen utöver de lagstadgade nittio dagarna från det beslutet om lösningsrätt vunnit laga kraft synes icke förefinnas. Förhölle det sig i överensstämmelse med departementschefens uppfattning så, att det för jordägaren —- och väl även för inteckningshavare — vore utan intresse att kunna beräkna den tid, då betalning sist bör vara att emotse, skulle likvidmyndigheten visserligen sakna anledning att i något fall avslå begärt anstånd. Men nämnda antagande torde icke motsvara verkligheten. Härtill kommer, att den lösningsberättigade numera inom vida gränser själv kan välja tidpunkten för lösningsanspråkets väckande och ännu efter dess avgörande har rymlig tid sig tillmätt att anskaffa de nödiga medlen. Jordägaren å sin sida svävar ända till dess nedsättning skett i ovisshet, om nyttjanderättshavaren kommer att begagna den honom tillerkända lösningsrätten eller ej och om jordägaren alltså har att för sin del räkna med fortfarande äganderätt till marken eller med att dess värde blir vänt i kontanta medel. Det hemställes därför, att andra punkten i första stycket måtte utgå ur förslaget.

16 §.

Lagrådet:

Stadgandet i 3 § andra stycket gällande lag innebär, att jordägare, som vill emot framställt lösningsanspråk åberopa, att områdets avstående skulle medföra avsevärd olägenhet för hans fastighet, kan påyrka att i stället själv få inlösa nyttjanderättshavarens byggnader och måste framställa sådant yrkande för att det åberopade förhållandet skall vinna beaktande. Denna regel, som har till förutsättning bland annat, att fråga om inlösen kan av nyttjanderättshavaren väckas endast vid besittningstidens slut, har naturligtvis icke kunnat bibehållas oförändrad i förslaget, som medgiver inlösen under löpande besittningstid, och där man alltså har att räkna med att, om nyttjanderättshavarens lösningsanspråk ogillas, äganderätts- och besittningsförhållandena kunna komma att tillsvidare fortbestå som förut. Den nämnda regeln har därför ersatts med bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf om viss skyldighet för jordägaren att — efter det nyttjanderättshavarens lösningsanspråk ogillats under hänvisning till med inlösningen förenad olägenhet för jordägarens fastighet — vid besittningstidens slut inlösa nyttjanderättshavarens byggnader.

170 Kungl. May.ts proposition nr 1-I/2.

I deri lydelse, lagrummet ägde i det till lagrådet år 1922 remitterade förslaget, innehöll det endast det stadgande, som nu utgör första punkten. Lagrådet anmärkte, att en ovillkorlig sliskighet att lösa, omfattande även den byggnad och förbättring, som tillkommit efter det nyttjanderättshavarens lösningsanspråk ogillats, försatte jordägaren i en svårare ställning än nödvändigt vore, samt framlade ett par alternativa förslag till en mera tillfredsställande lösning. Antingen kunde jordägarens lösningsskyldighet begränsas att gälla det fall att nyttjanderättshavarens lösningsanspråk väckts vid besittningstidens slut; nyttjanderättshavaren vore ju, därest dylikt anspråk av honom framställts på ett tidigare stadium men ogillats, oförhindrad att ånyo väcka frågan vid avträdestiden och därmed i allt fall framtvinga lösningsskyldighet för jordägaren i fråga om byggnaderna. Eller ock kunde stadgas, att jordägaren kan befria sig från skyldighet att lösa genom att, då yrkande därom framställes, å sin sida erbjuda nyttjanderättshavaren att få lösa marken.

Departementschefen har funnit anmärkningen böra beaktas, men har ansett detta lämpligen böra ske i form av ett stadgande att vid bestämmande av löseskilling för byggnader och jordförbättring icke skall tagas i beräkning värdeökning, som uppstått genom att nyttjanderättshavaren, efter det hans lösningsanspråk ogillats, utan jordägarens samtycke nedlagt mera avsevärd kostnad å området. I enlighet härmed har andra punkten i stycket tillagts. Det torde emellertid bliva en alltför svår uppgift för skiljemän eller domstol att på tillfredsställande sätt draga gränsen emellan smärre kostnader, som skola ersättas till fulla värdet, och mera avsevärda kostnader, vilkas resultat tillfalla jordägaren utan någon som helst ersättning. Men betänkligare synes det vara, att stadgandet, såvitt angår byggnad och jordförbättring, som tillkommit under den måhända avsevärda tidsperioden mellan lösningsanspråkets ogillande och nyttjanderättens upphörande, försätter en jordbruks- eller lägenhetsarrendator i väsentligt sämre ställning än som, i fall stadgandet ej funnits, skulle tillkommit honom i kraft av allmänna nyttjanderättslagens bestämmelser. Enligt 2 kap. 18 och 43 §§ nämnda lag äger nämligen arrendator rätt att, där jordägaren ej vill lösa vad lian påkostat det arrenderade området i byggnad och annat, bortföra det påkostade, blott jord eller byggnad återställes i sitt förra skick och jordägaren får ersättning för material, som hämtats från fastigheten. Förevarande stadgande innebär däremot, att jordägarens skyldighet att lösa de vid lösningsanspråkets ogillande befintliga byggnaderna och förbättringarna är förknippad med eu rätt att utan lösen övertaga vad senare påkostats, om detta värderas till mera avsevärt belopp. Att åter, med bibehållande i övrigt av de i stycket antagna grundsatserna, söka råda bot på den sist anmärkta bristen torde leda till uppställandet av alltför invecklade bestämmelser, vilka dessutom, även bortsett från denna sin karaktär, bleve vanskliga att tillämpa.

En ur alla synpunkter fullt tillfredsställande lösning av den föreliggande uppgiften torde svårligen stå att vinna. Men ett bestämt företräde framför den i förslaget valda utvägen sjmes dock böra tillerkännas den ovan först omnämnda av de båda, som förslagsvis angåvos i lagrådets år 1922 avgivna yttrande. Lagrådet hemställer därför, att andra punkten i första stycket måtte

Kungl. Maj:ts proposition nr lh2.

utgå ur förslaget samt första punkten så omredigeras, att lösningsskyldigliet, som grundas å där givna stadgande, inträder endast för det fall att nyttjanderättshavarens lösningsanspråk framställts inom viss kort tid, exempelvis etthundraåttio dagar, före den tidpunkt, då, frånsett stadgandet i 5 § sista stycket, nyttjanderätten skall upphöra.

Övergångsbestämmelsen.

Lagrådet:

Enligt gällande lag tillkommer lösningsrätt ej den, som fått område åt sig upplåtet på livstid till brukande eller bostadslägenhet, men väl efter hans frånfälle stärbhusdelägarna. Enligt förslaget är förutsättning för efterlevandes lösningsrätt vid livstidsupplåtelse alltid, att den avlidne haft lösningsrätt. Avlider nu en innehavare av område på livstid under de sista trettio dagarna före nya lagens ikraftträdande och hava ej före sistnämnda tidpunkt stärbhusdelägarna gjort tillkännagivande enligt den äldre lagens 6 §, skulle de efter ordalydelsen i övergångsbestämmelsens första stycke vara sin lösningsrätt förlustiga, oaktat den i förstnämnda lagrum medgivna fristen icke lupit till ända. En sådan tolkning vinner i styrka vid beaktande, att för motsvarande fall uttrycklig bestämmelse i motsatt riktning var given i den äldre lagens övergångsbestämmelse första stycket andra punkten. Det hemställes, att en punkt av enahanda lydelse måtte inflyta på motsvarande plats i förslagets övergångsbestämmelse.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Lagrådet lämnade detta förslag utan anmärkning.

Ur protokollet: A. V. Stenkula.

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Larsson, Wiqforss, Möller,

Levinson.

Chefen för j ustitiedepartementet statsrådet Nothin anmäler lagrådets den 5 mars 1925 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 23 januari 1925 remitterade förslagen till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område samt till lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Etter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden:

»Inom lagrådet hava yppats olika meningar beträffande längden av den tid, marken skall hava varit ur jordägarens besittning, för att lösningsrätt därtill skall föreligga. Tre ledamöter hava i likhet med 1924 års lagråd ansett, att den tidrymd av över 20, år, som i gällande lag uppställes såsom villkor för csningsrätt vid andra upplåtelser än för livstid, borde bibehållas med den modifikation, som 1922 års lagråd förordat, medan en ledamot framhållit, att bland annat med hänsyn till att såsom villkor för lösningsrätt stadgats, att marken den 1 januari 1919 skall hava varit bebyggd med nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, samt lagen vid dess föreslagna ikraftträdande den 1 september 1925 sålunda icke kunde vimla tilllämpning på andra lägenheter än dem, å vilka sedan nära sju år eller längre tid suttit en nyttjanderättshavare i eget hus, bestämmelsen om viss minsta besittningstid borde bortfalla. Inom riksdagen hava, såsom ag vid förslagets remitterande till lagrådet närmare berört, yppats skiljaktiga meningar i denna fråga. Då vad inom lagrådet till stöd för de olika meningarna åberopats icke innefattar andra synpunkter än som redan före förslagets remitterande till lagrådet varit föremål för övervägande samt, vad särskilt angår den förordade ändringen, att bestämmelsen om viss besittningstid såsom förutsättning för lösningsrätt måtte utgå, den praktiska räckvidden härav icke torde vara synnerligen stor, har jag ansett anledning icke föreligga att i nu ifrågavarande hänseende frångå förslaget, såvitt rörer upplåtelser på viss tid och obestämd tid samt de fall, däri bevislig! avtal om upplåtelse icke förefinnes.

Beträffande upplåtelser för nyttjanderättshavarens livstid har jag däremot unnit vad två ledamöter av lagrådet anmärkt mot förslaget böra beaktas

Kungl. Maj:ts proposition nr ih'i.

samt sålunda villkoret om viss besittningstid vid dessa upplåtelser böra eftergivas. I enlighet härmed och med beaktande jämväl av vad lagrådet i formellt hänseende anmärkt vid 1 §, har detta stadgande blivit omarbetat.

Lagrådets anmärkning beträffande 2 § har föranlett ändring i nämnda a tf. paragraf.

5 § har likaledes omarbetats i enlighet med vad lagrådet hemställt. 5 §.

Vid 6 § har lagrådet hemställt, att första punkten i första stycket måtte 6 §. erhålla en sådan lydelse, att Konungens befallningshavande skulle äga att avslå en ingiven ansökan om förrättning enligt förevarande lag, där det vore uppenbart, att lösningsrätt icke kunde äga rum. Då en sådan prövning torde vara till fördel för båda parterna, vilka därigenom besparas utgifter för eu förrättning, som icke kan leda till inlösen av det upplåtna området, har paragrafen omarbetats i enlighet med berörda hemställan.

Lagrådet har i huvudsak anslutit sig till den princip, som ligger till grund för s §. stadgandet i första stycket av 8 §, nämligen att därest jordägaren vill såsom grund för bestridande av nyttjanderättshavarens lösningsanspråk åberopa, att nyttjanderätten är förverkad, det skall åligga honom att vid första förrättningssammanträdet antingen visa lagakraftägande utslag, att nyttjanderätten är förverkad, eller ock styrka att talan härom är anhängig. Emellertid har lagrådet ansett, att ifrågavarande stadgande borde undergå viss modifikation med hänsyn därtill, att det kunde visa sig vara omöjligt för jordägaren att redan till första sammanträdet skaffa bevis, att talan vore anhängig exempelvis i högre instans, eller, där talan väckts först efter mottagen kallelse till lantmäteriförrättning, få delgivning verkställd och talan sålunda anhängiggjord. För att förekomma att jordägaren genom sådana omständigheter ginge miste om en rätt, som lagen dock avsett att bevara åt honom, har lagrådet föreslagit, att till första stycket i ifrågavarande paragraf skulle fogas ett tillägg av innehåll, att där jordägaren gjorde gällande, att han ej kunnat till första sammanträdesdagen anskaffa bevis, att talan vore anhängig, eller att uttagen stämning ännu ej hunnit delgivas, förrättnings männen skulle förelägga honom viss skälig tid att förebringa den ännu felande utredningen. Det torde väl vara anledning att antaga, att sådana omständigheter, som av lagrådet härutinnan åberopats, äro att hänföra till sällsynta undantagsfall, men då det icke kan anses uteslutet, att därigenom kan uppkomma en rättsförlust, har till ifrågavarande bestämmelse fogats ett tillägg av det innehåll, lagrådet förordat.

Jämväl de anmärkningar av formell natur, som lagrådet framställt vid denna paragraf, hava beaktats.

I enlighet med lagrådets hemställan har i 12, 14 och 18 §§ av förslaget ia, 14 och vidtagits den ändring, att befattningen med löseskillingens mottagande och 18 §§■ fördelning städse skall tillkomma Konungens befallningshavande.

Lagrådet har i likhet med 1922 års lagråd hemställt, att andra punkten i första stycket av 12 § måtte utgå. Jag har emellertid icke ansett mig böra biträda denna hemställan. Det torde nämligen icke kunna frånses, att fall kunna inträffa, i vilka det för nyttjanderättshavaren icke är möjligt att inom

174 Kungl. Maj:ts proposition nr lJ^.

den i första punkten angivna fristen anskaffa löseskillingen och i vilka fall någon inlösen sålunda ej skulle komma till stånd, därest möjlighet att vinna anstånd med nedsättningen ej förefunnes. Särskilt i sådana fall, där nyttjanderätten upphör omedelbart vid nyttjanderättshavarens död, innan denne varit i tillfälle att begagna sig av honom tillkommande lösningsrätt, samt hans efterlevande sålunda ställas inför nödvändigheten att inom en relativt kort tid söka förrättning vid äventyr att de eljest gå förlustiga lösningsrätten, kan det vara av stor betydelse, att en möjlighet till förlängning av den vanliga fristen för löseskillingens nedsättning inrymmes i lagen. Någon egentlig olägenhet för jordägaren synes detta näppeligen kunna medföra. Han äger i regel uppbära ersättning av nyttjanderättshavaren för jordens brukande ända till dess områdets inlösen är fullbordad, vilket inträffar först sedan löseskillingen nedsatts och fastställelse å områdets avskiljande meddelats eller prövats icke vara erforderlig. I flertalet fall torde väl dessutom, därest förevarande förslag blir upphöjt till lag, lösningsanspråket komma att anhängiggöras redan under löpande arrendeperiod, vadan en eventuell förlängning av fristen för löseskillingens nedsättning merendels icke torde kunna utöva någon inverkan å jordägarens rätt att förfoga över jorden. Härtill kommer, att länsstyrelsen, såsom av lagtexten framgår, icke torde böra medgiva något anstånd med nedsättningen av löseskillingen utom i sådana fall, i vilka särskilda skäl tala därför.

16 §. Andra punkten i första stycket av 16 § har jag på grund av vad lagrådet anmärkt mot densamma ansett böra utgå ur förslaget. En ur alla synpunkter fullt tillfredsställande lösning av det spörsmål, som härvid framställer sig, torde näppeligen stå att vinna. De av lagrådet framställda förslagen synas mig icke behörigen tillgodose nyttjanderättshavarens berättigade intresse, att, därest jordägaren under åberopande av, att det upplåtna områdets inlösen skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten, bestrider nyttjanderättshavarens lösningsanspråk och inlösen i följd därav ej kommer till stånd, nyttjanderättshavaren skall kunna påräkna, att vid upplåtelsetidens slut de nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnaderna och av honom vidtagna markförbättringarna bliva av jordägaren inlösta. Den ovisshet, som ett lagfästande av dessa förslag skulle medföra för nyttjanderättshavaren, synes mig föga överensstämma med de principer, som ligga till grund för det nu ifrågavarande lagförslaget. Man har nämligen därigenom velat skapa möjlighet för nyttjanderättshavaren att på ett tidigare skede än vid upplåtelsetidens slut få sin hemfråga ordnad, men genom båda de utvägar, som av lagrådet anvisats, skulle detta i nu avsedda fall omintetgöras och nyttjanderättshavaren alltjämt förbliva i ovisshet, huru det slutligen skall bliva. Vid övervägande av de intressen, som här stå emot varandra, har jag därför funnit det riktigaste vara att återgå till jordkommissionens förslag och sålunda föreslagit, att därest jordägaren under åberopande av sådant förhållande, som nyss nämnts, bestrider nyttjanderättshavarens anspråk att lösa marken samt lösningsrätt på grund därav ej kommer att äga rum, jordägaren skall under alla omständigheter vara pliktig att vid nyttjande-

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 h2.

rättens upphörande övertaga nyttjanderättshavarens byggnader och för dem, därest av nyttjanderättsavtalet annat icke framgår, utgiva full lösen ävensom ersätta nyttjanderättshavaren värdet av de markförbättringar, som han åstadkommit, i den mån dessa ej uppenbarligen äro främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet. Detta har jag så mycket hellre kunnat göra, som en dylik lösningsskyldighet i fråga om markförbättringar redan finnes stadgad vid arrenden, som falla under den s. k. norrländska ari’endelagen. Någon orättvisa synes ett sådant stadgande näppeligen innebära gentemot jordägaren. Honom ålägges icke någon utgift, som icke motsvaras av ökat värde å hans egendom. Ytterst ringa anledning synes dessutom vara att antaga, att en nyttjanderättshavare skulle, efter det hans lösningsanspråk ogillats, nedlägga några mera avsevärda kostnader å området eller byggnaderna därå, vilka jordägaren icke kunnat förutse vid bestridandet av lösningsanspråket. Skulle så likväl i något enstaka fall ske, torde den obillighet, stadgandet på sätt, lagrådet år 1922 anmärkt, i sådant fall till äventyrs kan innebära gentemot jordägaren, likväl betyda föga mot den olägenhet, som skulle uppkomma för nyttjanderättshavarna genom ett lagfästande av ettdera av de förslag, som framställts för att avhjälpa omförmälda obillighet.

Vad lagrådet anmärkt i fråga om övergångsbestämmelserna har föranlett ett tillägg till första stycket av det innehåll, lagrådet föreslagit.

I redaktionellt hänseende hava därjämte mindre jämkningar vidtagits i vissa paragrafer.

I detta sammanhang vill jag till slut framhålla, att jag vid den nu ifrågavarande revisionen av ensittarlagen jämväl tagit under övervägande vad inom riksdagen framhållits angående behovet av ändring i gällande bestämmelser angående expropriation av mark för att inom bebyggt område å ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden. Denna fråga har emellertid synts mig lämpligast böra upptagas i samband med fråga om vissa andra jämkningar i expropriationslagen. De ändringar, som i följd härav möjligen kunna komma att erfordras i ensittarlagen, lära lämpligen kunna företagas samtidigt med de ändringar i denna lag, som nödvändiggöras av den nya jorddelningslagstiftningen.»

Föredraganden uppläser härefter dels det i enlighet med vad sålunda anförts jämkade förslaget till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område dels ock förslaget till lag om ändrad lydelse av 36 §2 mom. i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, vilket sistnämnda förslag av lagrådet lämnats utan erinran, samt hemställer, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan täckes Hans Maj:t Konungen lämna bifall; och skall till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

17G

Kungl. Maj:ts proposition nr lhZ.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område...................... 2

Förslag till lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni

1875 angående inteckning i fast egendom................10

Utdrag av statsrådets protokoll den 23 januari 1925 ............ 11

Bilaga I. Det till lagrådet 1925 remitterade förslaget till ensittarlag ... 24

II. Det till lagrådet 1925 remitterade förslaget om ändring av 36 §

2 mom. i inteckningsförordningen..............32

III. Utdrag av statsrådets protokoll den 3 mars 1922 ....... 33

Bilaga A. Det till lagrådet 1922 remitterade förslaget till enens ittarlag ...................37

B. Jordkommissionens förslag till revision av ensittarlagen den 28 april 1921:

Skrivelse..................43

Lagförslag..................45

Allmän motivering..............51

Speciell motivering....... 60

Statistik..................68

Reservationer inom jordkommissionen:

A) av C. Lindhagen............80

B) av O. Olsson..............85

C) av N. Wohlin.............85

Jordkommissionens yttrande till andra lagutskottet den 28 april 1921..............92

C. Yttranden över jordkommissionens lagförslag .... 94

IV. Utdrag av lagrådets protokoll den 20 april 1922 126

V. Yttranden, infordrade 1924 rörande i vilka avseenden lagen den

26 mars 1920 givit anledning till erinran..........139

Utdrag av lagrådets protokoll den 5 mars 1925 .............. 160

Utdrag av statsrådets protokoll den 6 mars 1925..............172

Stockholm 1925. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.