('med förslag till lag om polisväsendet i riket m. in.',)

Kungl. Majt.s proposition nr 58. 1

Nr 58.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om polisväsendet i riket m. in.; given Stockholms slott den 20 februari 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att dels antaga härvid fogade förslag till 1) lag om polisväsendet i riket, 2) lag om ändrad lydelse av 1 § i stadgan den 13 juni 1913 (nr 79) om proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige m. in. samt 3) förordning med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension in. m.; dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med härvid fogat förslag utfärda tillägg till reglementet den 31 december 1919 (nr 878) för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 52 käft. (Nr 58.) 2251 21 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Förslag

till

lag om polisväsendet i riket.

. 1 §• För polisverksamhetens upprätthållande i enlighet med vad i denna lag finnes stadgat skall riket vara indelat i polisdistrikt. Stad, så ock köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig att be­ kosta för köpingen erforderlig polispersonal, skall utgöra särskilt polis­ distrikt. I övrigt skall landsfiskalsdistrikt eller del därav, bestämd i den ordning, som i 9 och 10 §§ här nedan sägs, utgöra polisdistrikt.

2 §.

I stad skola polismän finnas anställda i den omfattning, det erfordras för att i staden upprätthålla allmän ordning och säkerhet, verkställa spaning och annan undersökning angående brott samt i övrigt fullgöra den polis­ verksamhet, som föranledes av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk. I annat polisdistrikt skola i erforderlig omfattning polismän finnas an­ ställda ej mindre för polisverksamhet, som i första stycket sägs, än även till biträde vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning av utskvlder eller böter samt vid annan handräckning. Erfordras i övrigt å viss ort å landsbygden polispersonal för att där upp­ rätthålla ordningen vid enstaka tillfällen utan att anledning finnes att härför anställa polismän, som avses i andra stycket, varde i vederbörande polis­ distrikt en eller flera ordningsmän tillsatta.

3 §- Till förstärkning av den för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet avsedda polisstyrkan inom visst landstingsområde må polismän anställas för landstingsområdet. 4 §• I de polisdistrikt, Konungen bestämmer, skola polismän för hela rikets behov finnas anställda. 5 §' I stad, vars invånarantal uppgår till minst 10,(XX), skall polisstyrkan vara så stor, att staden må kunna, efter ty nedan sägs, av den regelbundet an­ vända polispersonalen tillhandahålla polismän (reservpolismän) för att vid till­ fälligt behov av polisförstärkning å annan ort där biträda vid upprätthållan­ det av allmän ordning och säkerhet. Yad sålunda stadgats skall i län, där stad med minst 10,000 invånare ej finnes, äga tillämpning å den stad inom länet, Konungen bestämmer. Stad, som i första stycket sägs, skall tillhandahålla en reservpolisman för varje fullt tal av 10,000 invånare; uppgår invånarantalet icke till 10,000 eller skulle enligt nämnda grund numerären understiga tre, skola ändock tre reservpolismän ställas till förfogande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68. 3 Stads skyldighet att tillhandahålla reservpolismän skall för värjo år be­ stämmas på grundvalen av de befolkningsuppgifter, som under nästföre­ gående år av vederbörande statsmyndighet offentliggjorts. Konungen äger bestämma, i vad mån reservpolismännen skola utgöras av polisbefiil eller vara beridna.

§• I stad, som jämlikt 5 § skall tillhandahålla reservpolismän, skall i erforder­ lig utsträckning finnas i polisskola utbildad polispersonal för spaning och annan undersökning angående brott (kriminalpolisavdelning). Vid kriminalpolisavdelning, som på grund av stadgandet i första stycket eller eljest i stad inrättas, skola, om och till det antal Konungen förordnar, finnas anställda polismän för kriminalpolisverksamhet huvudsakligen utom staden. 7 §' Jämväl annan polisman än sådan, som avses i 5 § eller 6 § andra stycket, må, därest hans avlöning, efter ty nedan sägs, helt eller delvis bestrides av statsmedel, användas för polisverksamhet utom det område, för vilket han är anställd. Närmare bestämmelser angående polismans användning utom det område, för vilket han är anställd, meddelas av Konungen.

8 §- Polisdistrikt är pliktigt att skäligen avlöna de polismän, vilka jämlikt 2, 4, 5 och 6 §§ skola finnas anställda i distriktet, samt de övriga befattnings­ havare, som för polisverksamhetens upprätthållande äro erforderliga, att med skälig pension förse de befattningshavare, vilkas verksamhet är av stadig­ varande beskaffenhet, att, då befattningshavare avlidit i följd av skada, som åsamkats i tjänsten, till hans änka och barn utgiva skäligt familjeunderstöd samt att till avliden befattningshavares dödsbo utbetala skälig begravnings­ hjälp. Polisdistrikt åligger tillika att draga försorg om uniformering och beväp­ ning av distriktets polispersonal samt om materiel, byggnader, arrestlokal, telefon och övriga för behörig utrustning av distriktets polisväsen erforder­ liga anordningar. För särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet är det polis­ distrikt, Konungen bestämmer, skyldigt att draga försorg. I samband med fastställandet av befattningshavares avlöning skall jämväl bestämmas, huruvida befattningen skall vara av stadigvarande natur. Har landsting beslutat upprättandet av polisavdelning för ändamål, som i 3 § sägs, skall vad i första, andra och fjärde styckena stadgats äga mot­ svarande tillämpning å landstinget. Angående polisdistrikts och landstings rätt till bidrag av statsmedel stadgas i 14 §.

4 Kungl. i\faj:ts proposition nr 58.

9§- Landsfiskalsdistrikts indelning i polisdistrikt skall såsom regel ske på sådant sätt, att i varje polisdistrikt åtminstone en polisman kan antagas erhålla full sysselsättning. Skulle på grund av visst områdes avskilda läge eller annan särskild om­ ständighet området icke lämpligen kunna sammanföras med annat till ett polisdistrikt, må området bilda eget polisdistrikt, ändock att det icke kan giva full sysselsättning åt en polisman. Polisdistrikt bör bildas av en eller flera hela kommuner. Där så icke lämpligen kan äga rum, må indelningen ske utan iakttagande av de särskilda kommunernas gränser. Vid indelnings verkställande skall hänsyn tagas ej blott till folkmängd, ytinnehåll, näringar, kommunikationer, behovet av polispatrullering och övriga på polisverksamhetens omfattning inverkande omständigheter, än även där­ till, ätt det i visst polisdistrikt kan finnas lämpligt, att en eller flera polis­ män sysselsättas med allenast sådan verksamhet, som avses i 2 § första stycket, eller med allenast sådan handräckningsverksamhet, som omförmäles i samma paragrafs andra stycke.

10 §. Då landsfiskalsdistrikt skall indelas i polisdistrikt, skall landsfiskalen lämna varje kommun inom landsfiskalsdistriktet tillfälle att utse två ombud, med vilka landsfiskalen skall överlägga om huru indelningen bör ske. Lands­ fiskalen åligger därpå att med iakttagande av de i 9 § angivna grunderna uppgöra förslag till indelning. Efter det vederbörande kommuner erhållit tillfälle att yttra sig angående förslaget, har länsstyrelsen att besluta i ärendet. Sedan landsfiskalsdistrikt indelats i polisdistrikt, må länsstyrelse, därest förhållandena så kräva, förordna om ny indelning av landsfiskalsdistriktet.

11 §• 1. I Stockholm, så ock i varje län skall finnas en polisstyrelse. Polisstyrelse tillkommer att tillsätta innehavare av sådan befattning vid polisväsendet, som skall vara av stadigvarande natur (ordinarie befattningshavare); att, då ordinarie befattningshavare, vilken icke erhållit konstitutorial, eller extra befattningshavare, som varit anställd vid polisväsendet i minst två år i följd, befinnes för tjänsten olämplig, skilja honom därifrån; samt att behandla frågor om disciplinär bestraffning av befattningshavare vid polisväsendet. Fråga om disciplinär bestraffning skall hänskjutas till polisstyrelse, så snart vederbörande polischef anser strängare straff än varning, förlust av löneförmåner i sju dagar eller mistning .av tjänsten under samma tid böra tillämpas. Annan fråga om disciplinär bestraffning må efter klagan behandlas av polisstyrelse.

Kung!. Maj ds proposition nr 58. 5 2. Av polisstyrelses ledamöter skola två utses av Konungen. De övriga skola väljas av länets landsting och av stadsfullmäktige i den eller de städer inom länet, som eldigt 5 § äro skyldiga att tillhandahålla reservpolismän. Landsting och stadsfullmäktige, som nyss sagts, skola utse vardera tre leda­ möter. Samtliga ledamöter skola utses för en tid av fyra kalenderår i sänder. Av de av Konungen utsedda ledamöterna förordnar Konungen den ene till polisstyrelsens ordförande och den andre till dess vice ordförande. Val av övriga ledamöter skall, där det äskas av minst en fjärdedel av de i valet deltagande, ske proportionellt på sätt därom är särskilt stadgat. För varje ledamot skall utses minst en suppleant för tid och på sätt, som för leda­ moten föreskrivits. I polisstyrelses överläggningar och beslut skola, utom de av Konungen tillsatta ledamöterna, deltaga, om fråga angående polispersonal i viss stad, som enligt 5 § är skyldig att tillhandahålla reservpolismän, skall behandlas, de av stadsfullmäktige i nämnda städ valda ledamöterna, och, om fråga an­ gående annan polispersonal skall behandlas, de ledamöter, som valts av vederbörande landsting. Polisstyrelse är icke beslutför, om ej minst fyra ledamöter äro närvarande. Angående fattande av beslut gälle vad i rättegångsbalken finnes stadgat om omröstande till dom i annan domstol än häradsrätt. En av de av Konungen utsedda ledamöterna skall vara borgmästare, lag­ faren rådman eller häradshövding. Fråga om disciplinär bestraffning må ej behandlas, om ej sistnämnde ledamot är närvarande. Polischef eller någon, som under polischef har anställning vid polisvä­ sendet, må ej vara ledamot eller suppleant i polisstyrelse. Ledamot eller suppleant i polisstyrelse må ej heller den vara, som icke uppnått 25 års ålder, är under förmynderskap eller i konkurstillstånd, är förklarad ovärdig att vidare nyttjas i rikets tjänst eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller är förklarad ovärdig att föra annans talan inför rätta. 3. Befogenhet att antaga extra befattningshavare vid polisväsendet samt att entlediga befattningshavare i fall, då rätt därtill icke är polisstyrelsen förbehållen, tillkommer för landsbygden länsstyrelsen och för stad veder­ börande polischef. Myndighet, som i första stycket av detta moment sägs, äger att, där så erfordras, bestämma den ort, där befattningshavare skall vara bosatt. 4. Vad i denna paragraf föreskrives angående tillsättande, entledigande och disciplinär bestraffning av befattningshavare vid polisväsendet skall icke äga tillämpning å de vid polisväsendet anställda statstjänstemännen, polis-, mästare, andra ledamöter av poliskammare, polisdomare, polisintendenter, stadsfiskaler, polisassessorer, polissekreterare eller polisnotarier.

6 Kuiujl. Maj:ts proposition nr 58.

12 §. 1. I kommun, som bildar eget polisdistrikt, må polisnämnd tillsättas. Polisnämnd tillkommer att upprätta förslag till löne-, omkostnads- och, i förekommande fall, pensionsstat för polisväsendet i polisdistriktet samt till erforderliga ändringar i dess^polisorganisation; att besluta i ärenden angående förvaltningen av de till polisväsendet an­ slagna medlen och av de för polisväsendet använda fastigheterna; samt att till vederbörande myndigheter avgiva yttranden och göra framställningar i frågor av betydelse för polisväsendet. Vad, sålunda stadgats skall icke utgöra hinder för kommun att besluta, att polisnämnd skall utöva allenast viss eller vissa av de ovan angivna be­ fogenheterna. 2. Då ordinarie befattningshavare skall tillsättas i polisdistrikt, som icke enligt 5 § är skyldigt att tillhandahålla reservpolismän, skall, om polisnämnd där finnes, åt nämnden lämnas tillfälle att, efter det polischefen avgivit yttrande angående de sökande, till polisstyrelsen avgiva sådant yttrande. Finnes i polisdistrikt, som nyss sagts, polisnämnd icke tillsatt, skall ytt­ rande angående de sökande i stället avgivas av vederbörande magistrat, stadsstyrelse, kommunalförbundsdirektion eller kommunalnämnd. 3. Tillsättandet av polisnämnd ankommer å vederbörande kommun. Polis­ nämnd skall bestå av fem ledamöter, varjämte för varje ledamot skall finnas minst en suppleant. Val av ledamöter sker för en tid av fyra kalenderår i sänder och skall, där det äskas av minst en sjättedel av de väljande, ske proportionellt på sätt därom finnes särskilt stadgat. Polisnämnd utser inom sig ordförande och vice ordförande. Vad i 11 § stadgas om hinder för att vara ledamot eller suppleant i polisstyrelse skall gälla jämväl i avseende å ledamöter och suppleanter i polisnämnd. 4. Utöver vad i denna paragraf finnes stadgat skola föreskrifterna i 45, 46, 48—53 och 56 §§ i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse i avseende å polisnämnd. 5. För Stockholm skall vad som stadgas i 3 mom. första stycket och 4 mom. lända till efterrättelse allenast i den mån icke Konungen genom sär­ skilt utfärdade bestämmelser annorlunda förordnar.

13 §.

1. V årder i polisdistrikt eller av landsting i avseende å befattningshavare vid polisväsendet beslut fattat angående avlöning, pensionering, familjeunderstöd eller begravningshjälp, skall beslutet underställas länsstyrelsens prövning. Beslut, som sålunda underställes, skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl därtill uppgivas. 2. Finner länsstyrelse, att avlöning, pension, familjeunderstöd eller be­ gravningshjälp av polisdistrikt eller landsting bestämts till lägre belopp än

Kungl. Maj:tv proposition nr 58. 7

Horn kan anses skäligt eller att polisdistrikt eller landsting eljest uppen­ barligen åsidosätter sina åligganden enligt denna lag, skall länsstyrelsen lins polisdistriktet eller landstinget göra framställning om rättelse. Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd, äger länsstyrelsen därom förordna. Finnes det vara av nöden, må länssty­ relsen förelägga lämpligt vite ocli till sådant vite fälla.

14 §. 1. Polisdistrikts kostnader för polispersonal, som i distriktet tinnes an­ ställd för hela rikets behov, för avlöning och pensionering av kriminalpolis­ man, som avses i 6 § andra stycket, för begravningshjälp till sådan kriminal­ polismans dödsbo samt för särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet skola gottgöras polisdistriktet av statsmedel. Kostnaden för polisstyrelsernas verksamhet bestrides av statsmedel. 2. Till kostnaden för avlöning av befattningshavare vid polisväsendet, vilka anställts för landstingsområde eller i polisdistrikt, som avses i 1 § tredje stycket, bidrager statsverket med eu tredjedel. Efter enahanda grund utgiver statsverket bidrag till landstings eller dylikt polisdistrikts kostnad för familjeunderstöd och begravningshjälp samt för sjukvård, som må till­ komma för landstingsområdet eller i polisdistriktet anställd befattninghavare vid skada, som i tjänsten åsamkats honom. 3. Befattningshavare, vilken anställts för landstingsområde eller i polis­ distrikt, som avses i 1 § tredje stycket, må pensionsförsäkras i statsanstalt enligt vad därom finnes särskilt stadgat. Vill landsting eller polisdistrikt på annat sätt ombesörja pensionering av sådana befattningshavare, bidrager staten med två niondelar av den utgående pensionen. 4. Till polisdistrikt, som skall tillhandahålla reservpolismän, utgår stats­ bidrag för varje reservpolisman, som skall tillhandahallas, med en tredjedel av de” sammanlagda löneförmåner, som årligen tillkomma i distriktet anställd polisman med lägsta lön inom den tjänstegrad, reservpolismannen skall tillhöra. Har polisdistrikt tillhandahållit reservpolispersonal, bestrider statsverket ej mindre vad av vederbörande polismans lön belöper å tid, som han tjänst­ gjort utom distriktet, ävensom reservpolispersonalens transport till och från tjänstgöringsorten, personalens bostad och kost under tjänstgöringstiden samt särskilda kostnader för hästar och fordon, än även dagarvode till värjo polisman. 5. Om polisman i annat fall än som avses i 4 mom. på grund av före­ skrift i denna lag tjänstgör utom det område, för vilket han är anställd, bestridas därigenom uppkommande särskilda kostnader av statsverket. Därest polismannens lön endast delvis bekostas av statsverket, skall jämväl vad av lönen belöper å tid, som han sålunda tjänstgör, helt bestridas av statsmedel. 6. Har polisman skadats i tjänsten, medan han på grund av stadgande i denna lag tjänstgjort utom det område, för vilket han är anställd, skola av statsmedel gäldas alla de kostnader, som på grund av skadan må åvila vederbörande landsting eller polisdistrikt.

8 Kung!. 3faj:ts proposition nr 58.

7, Angående statsbidrag till telefonkostnader, så ock angående ersättning, till polisman för skada å kläder är särskilt stadgat.

15 §• Skall polisdistrikt bestå av kommun eller del av kommun, skola polis­ distriktets rättigheter tillkomma och dess skyldigheter åvila kommunen. Om polisdistrikt skall bestå av område från mer än en kommun, äger länsstyrelsen, där det finnes erforderligt, förordna, att de kommuner’ som helt eller delvis ingå i distriktet, skola för polisverksamhetens upprätthål­ lande bilda kommunalförbund. Kan enighet icke uppnås angående förbundsordningen, äger länsstyrelsen att därom förordna. Sedan kommunalförbund enligt länsstyrelsens förordnande kommit till stånd, må länsstyrelsen, på ansökan av förbundsmedlem, förordna om ändring av förbundsordningen. Ej må utan länsstyrelsens medgivande kommunalförbund, som nu sagts, upplösas eller förbundsmedlem vinna utträde. Meddelas ej förordnande, varom i detta stycke förmäles, och överenskomma ej ändock kommunerna att bilda kommunalförbund, ankomme på dem att träffa de avtal, som i följd av gemenskapen må erfordras. För polisverksamhetens upprätthållande bildat kommunalförbund utövar polisdistriktets rättigheter och fullgör dess skyldigheter. Eå polisdistrikt består av område från mer än en kommun, skola polis­ distriktets kostnader för polisväsendet fördelas emellan de olika kommunerna efter polispersonalens sannolika användning i de särskilda delarna av polis­ distriktet. Kan överenskommelse härom icke träffas, ankommer tvistens avgörande på länsstyrelsen. I avseende å polisväsendet skall vad som stadgas angående kommun äga motsvarande tillämpning beträffande köping, som icke utgör egen kommun, så ock beträffande municipalsamhälle, såvida ordningsstadgan för rikets städer äger tillämpning i köpingen eller municipalsamkället.

16 §' Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående 1) chefskapet över polispersonal; 2) polisskola; 3) tillsättning och entledigande av befattningshavare vid polisväsendet; 4) polispeisonalens tjänstedräkt, tjänstetecken och beväpning; 5) befattningshavares skyldigheter; 6) befattningshavares disciplinära bestraffning; 7) polisstyrelses tjänstgöring och förfarandet inför polisstyrelse; samt 8) utbetalning av statsbidrag till polisdistrikt och landsting.

17 §• Vad i denna lag finnes stadgat utgör ej hinder för att polisbevakning på statens bekostnad ombesörjes i annan ordning än i denna lag sägs, ej heller för att dylik bevakning anordnas på enskild bekostnad vid visst företag, vid viss tillställning eller eljest i särskilt fall. r

KungI. Majtfs preposition nr 58. i)

18 §. Vite, som utdömes enligt denna lag, tillfaller kronan.

19 §. Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av annan polischef än. polismästaren i Stockholm, må föras hos länsstyrelse i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd. Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelse eller polismästaren i Stockholm eller polisstyrelse, må föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning, som nyss sagts. Över vägrad fastställelse av beslut, som avses i 13 § 1 mom., må klagan föras jämväl av den, som fattat beslutet.

Denna lag träder, såvitt den avser stad, köping, som omförmäles i 1 § andra stycket, eller landsting, i kraft den 1 januari 1926, från och med vilken dag hittills gällande bestämmelser om bidrag till polispersonal, som an­ ställts för landstingsområde, ävensom övriga, för polisdistrikt, som nu sagts, eller för landstingsområde meddelade, mot denna lag stridande föreskrifter skola upphöra att gälla. Fattas före nämnda dag, men efter det lagen utkommit av trycket, i polis­ distrikt, som ovan sagts, eller av landsting beslut, som avses i 13 § 1 mom. och som skall lända till efterrättelse jämväl efter det lagen trätt i kraft, skall å beslutet i vad det rör sistberörda tid tillämpas vad i denna lag finnes stadgat om underställning av dylikt beslut. Polisstyrelserna skola tillsättas så tidigt, att de i fråga om polispersonal, som är anställd i polisdistrikt, varå denna lag skall äga tillämpning från och med år 1926, eller för landstingsområde, må kunna träda i verksamhet från och med nämnda år. Högre kurs vid polisskolan i Stockholm skall under hösten 1925 bekostas av statsmedel, och skola i följd härav de bestämmelser i denna lag, som hava avseende å nämnda skola, från och med den 1 augusti 1925 träda i tillämpning, i den mån Konungen därom förordnar. Distriktsindelning enligt 9 och 10 §§ bör vara verkställd i god tid före den 1 januari 1926, I övrigt skall lagen vara satt i tillämpning senast den 1 januari 1932, Önskar kommun, som enligt fastställd indelning skall utgöra eget polis­ distrikt, att lagen skall före sistnämnda dag erhålla tillämpning för kommunen, må kommunen göra ansökning därom hos länsstyrelsen. Befinnes, att inom kommunen tjänstgörande fjärdingsmän icke äga att kvarstå i tjänsten efter den tidpunkt, från vilken lagen enligt ansökningen skall bliva tillämplig å kommunen, eller kunna uppsägas till nämnda tidpunkt samt att statsmedel finnas tillgängliga för bidrag till de polismän, som skola vara anställda inom kommunen, varde ansökningen bifallen. Vad sålunda stadgats skall äga mot­

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

svarande tillämpning, om de kommuner, som enligt fastställd indelning helt eller delvis ingå i visst polisdistrikt, göra ansökan om att lagen skall bliva tillämp­ lig för distriktet. Yad ovan stadgats angående sådant före den 1 januari 1926 fattat beslut, som avses i 13 § 1 mom., skall äga motsvarande tillämpning å dylikt beslut, som efter det denna lag utkommit av trycket i polisdistrikt, vai om i detta stycke förmäles, fattats innan lagen erhållit tillämpning för distriktet. Efter det lagen utkommit av trycket, må fjärdingsman tillsättas allenast tills vidare men med rätt för fjärdingsmannen att åtnjuta tre månaders upp­ sägningstid. Fjärdingsman må ej uppsägas utan landsfiskalens samtycke. Beslut, som efter det lagen utkommit av trycket fattas angående fjärdings­ mans avlöning, skall underställas länsstyrelsens prövning. Då lagen trätt i tillämpning med avseende å visst polisdistrikt å lands­ bygden, skall lagen den 29 september 1899 angående fjärdingsmansbestyrets utgörande jämte övriga mot denna lag stridande bestämmelser angående polisväsendet upphöra att där gälla.

Förslag-

till

lag om äudrad lydelse av 1 § i stadgan den 13 juni 1913 (nr 79) om proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige in. m.

Härigenom förordnas, att 1 § i stadgan den 13 juni 1913 om proportio­ nellt valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige m. in. skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse: 1. Då val av kommunalnämnd, drätselkammare, kommunalrådmän, leda­ möter i stadsstyrelse, kyrko- och skolråd, ledamöter i polisstyrelse eller polisnämnd samt landstings förvaltningsutskott, så ock val av två eller flera personer för särskild beredning av ärenden, som skola företagas till avgö­ rande å kommunalstämma, inom kommunalfullmäktige, å allmän rådstuga, inom stadsfullmäktige, å kyrkostämma eller inom landsting, äro proportio­ nella, skall vid valens förrättande iakttagas vad här nedan i 2—7 §§ är föreskrivet. 2. Vid------------------- — efterrättelse.

Kung!. Maj.-ts proposition nr 58. 11

Förslag

till

förordning med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension in. in.

_1 §• 1. Har befattningshavare vid polisväsendet utan eget förvållande i tjänsten åsamkats skada och därigenom blivit hindrad att tjänstgöra, må på grund därav intill dess skyldighet för befattningshavaren att avgå ur tjänsten in­ trätt någon minskning i honom tillkommande löneförmåner icke äga rum, förrän sex månader förflutit från dagen för skadans inträffande. 2. Har befattningshavare förbjudits att tjänstgöra till förekommande av smittofara, må på grund därav intill dess skyldighet för befattningshavaren att avgå ur tjänsten inträtt någon minskning i honom tillkommande löne­ förmåner icke äga rum, förrän sex månader förflutit från det förbudet med­ delades. 3. Med befattningshavare vid polisväsendet avses i denna förordning be­ fattningshavare, vilken tillsättes i den ordning, som i 11 § 1—3 mom. i lagen om polisväsendet i riket finnes föreskriven.

2 §- . Ordinarie befattningshavare, som har full sysselsättning av sin tjänst, är berättigad att utan minskning av honom tillförsäkrade löneförmåner årligen, när det kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjuta semester under eu tid av minst fjorton dagar. 3 §■ 1. Ordinarie befattningshavare vid polisväsendet skall vara skyldig att avgå från sin befattning: a) när han uppnått föreskriven pensionsålder; b) om han i följd av skada, som avses i 1 § 1 mom., finnes vara för fram­ tiden oförmögen att behörigen sköta sin befattning; c) om han i annat fall än som avses under b) i följd av skada eller sjuk­ dom under fem på varandra följande år varit oförmögen att tjänstgöra under sammanlagt mer än 4/s av den tid, som det eljest ålegat honom att tjänst­ göra, och finnes vara för framtiden oförmögen att behörigen sköta sin tjänst; d) om han under fem på varandra följande år varit på grund av smittsam sjukdom tjänstledig eller från tjänstgöring avstängd under sammanlagt mer än 4/ä av den tid, som det eljest ålegat honom att tjänstgöra, och finnes vara av samma anledning för framtiden obehörig att tjänstgöra. 2. Vad i 1 mom. stadgats skall ej utgöra hinder för att undantagsvis meddela befattningshavare, som uppnått pensionsåldern, tillstånd att kvarstå i befattningen, därest och så länge han prövas kunna på ett tillfredsställande sätt sköta tjänsten, dock må sådant tillstånd ej meddelas för mer än ett år i sänder och icke för längre tid än sammanlagt fem år.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Tillstånd, som ovan sägs, må meddelas, om befattningshavaren är anställd vid polisväsendet i stad, av vederbörande polischef och eljest av länsstyrelsen. 3. Då ordinarie befattningshavare avgår från sin befattning efter att hava uppnått föreskriven pensionsålder eller entledigas enligt 1 mom. under b)—d), skall befattningshavaren vara berättigad att genast åtnjuta pension. 4. Befattningshavare är ej pliktig att bidraga till sin pensionering med högre belopp än som svarar mot en tredjedel av de avgifter, som kunna erfordras för att bereda honom pension.

4 §. Upphör ordinarie befattningshavares anställning vid polisväsendet i visst polisdistrikt eller för visst landstingsområde utan att rätt till pension enligt 3 § 3 mom. tillkommer honom, skall han berättigas att senast vid den tid­ punkt, då han uppnått den för befattningen föreskrivna pensionsåldern, åt­ njuta minst så stor pension, som svarar mot den tid, den ordinarie an­ ställningen varat, dock att pension ej tillkommer honom så länge han inne­ har ordinarie anställning vid polisväsendet. Vad sålunda stadgats skall icke utgöra hinder för polisdistrikt eller lands­ ting att från pensionsrätt utesluta befattningshavare, som avsatts från sin tjänst eller på grund av olämplighet blivit därifrån skild. 5 §. Avlider befattningshavare till följd av skada, som avses i 1 § 1 mom., skola hans efterlämnade make och arvsberättigade barn vara berättigade till pension (familjeunderstöd). Rätt till familjeunderstöd tillkommer dock ej efterlevande make, om äkten­ skapet, utan att därigenom barn legitimerades, ingicks efter det skadan in­ träffade och anledning finnes till antagande, att skadans livsfarliga beskaffen­ het vid äktenskapets ingående var bekant för någon av makarna. Dylik rätt tillkommer ej heller adoptivbarn, som adopterats efter det skadan in­ träffade. Familjeunderstöd skall tillkomma efterlevande make, så länge maken lever ogift, och barn, tills det uppnår 21 års ålder eller dessförinnan träder i äktenskap. Därest barn, som har rätt till familjeunderstöd, vid upp­ nåendet av 21 års ålder befinnes vara varaktigt oförmöget till arbete, skall det bibehålla rätt till familjeunderstöd så länge oförmögenheten till arbete fortfar. Innehade den avlidne vid dödsfallet befattning, förenad med rätt till familjepension från anstalt, som helt eller delvis bekostas av vederbörande kommun eller landsting eller av staten, må med hänsyn därtill familjeunderstödets belopp skäligen jämkas.

6 §’ Pension, som utgår till förutvarande befattningshavare vid polisväsendet, må icke tagas i mät. Detsamma skall gälla om familjeunderstöd, som till­ kommer sådan befattningshavares efterlämnade make eller barn, samt om begravningshjälp, som skall utgå till befattningshavares dödsbo.

ICungl. Maj:tr* proposition nr !)8. 13 Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1920. Polis- eller fjärdingsman, som vid polisväsendet liar anställning, som kan betraktas såsom ordinarie, vid den tidpunkt, från vilken lagen om polis­ väsendet i riket skall lända till efterrättelse i avseende å det område, för vilket lian är anställd, äger, då fråga uppstår om honom tillkommande rätt till pension, tillgodoräkna sig hela den tid, som han i en följd innehaft dylik anställning för området.

Förslag

till

kungörelse angående tillägg till reglementet den 31 december 1919 (nr 878) för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl.

Härigenom förordnas, att till reglementet den 31 december 1919 för sta­ tens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. skall fogas ett nytt kapitel av följande lydelse: Kap. VIII. Särskilda bestämmelser angående befattningshavare vid polis­ väsendet. § 79 . Föreskrifterna i §§ 1—4, 6—11 och 13—31 skola, i den mån ej annat stadgas i §§ 80--88, äga tillämpning å pensionering av sådana ordinarie befattningshavare vid polisväsendet, som äro anställda i polisdistrikt, till vars polisväsen statsbidrag utgår jämlikt 14 § 2 mom. i lagen om polis­ väsendet i riket, eller för landstingsområde.

§ 80. Polisdistrikt eller landsting är berättigat att för att bereda befattnings­ havare, som i 79 § sägs, pensionsrätt enligt detta reglemente hos pensionsanstalten anmäla befattningshavaren. Har sådan anmälan skett, skall polis­ distriktet eller landstinget utom i fall, som avses i § 11, § 18 mom. 2 och § 21 mom. 2, betraktas såsom huvudman enligt detta reglemente. "Vad som enligt § 11 och § 18 mom. 2 är stadgat i avseende å huvudman, skall tilllämpas för landsbygden å länsstyrelsen och för stad å vederbörande polis­ chef. Den skyldighet, som jämlikt § 21 mom. 2 åligger huvudman, skall full­ göras av vederbörande polischef.

§ 81. Tjänstepensionsunderlaget skall utgöra två tredjedelar av sammanlagda beloppet av de löneförmåner, som befattningshavaren enligt gällande bestäm­ melser högst må åtnjuta. Om naturaförmåner ingå i avlöningen, skall vid bestämmandet av tjänstepensionsunderlaget den kontanta avlöningen ökas med naturaförmånernas av pensionsanstalten uppskattade värde, varvid dock värdet av bostad och bränsle icke må upptagas högre än till 20 % av löneinkomsten i övrigt.

14 Kwtgl. Maj:ts proposition nr 58.

§ 82. Vid beräkning av tjänstepensionsunderlag i fall, som avses i § 27, skall någon nedsättning av tjänstepensionsunderlaget icke äga rum på den grund, att befattningshavares avgång icke föranletts av befattningens indragning.

§83. Vid bestämmandet av genast börjande tjänstepensions belopp skola tjänster tillgodoräknas befattningshavaren även för den tid han efter fyllda 20 år i eu följd innehaft icke ordinarie befattning vid polisväsendet, därest denna befattning i avseende. å tjänstgöringens art och omfattning finnes svara mot eller vara jämförbar med den, för vilken pension skall åtnjutas, samt befattningshavaren icke samtidigt haft annan polisbefattning, som med­ för ratt till pension. Det tillkommer pensionsanstalten att bestämma de tjänstår, som sålunda må tillgodoräknas befattningshavaren.

„ . § 84. Pensionsåldern är 60 år. § 85. For hel tjänstepension erfordras 30 tjänstår.

§ 86 . Tillstånd för befattningshavare, som uppnått pensionsåldern, att kvarstå i sin befattning må meddelas allenast undantagsvis och för ett år i sänder.

§ 87. 1. Den årliga tjänstepensionsavgiften, som med i § 7 omförmält avdrag skall erläggas av befattningshavaren, är 4 % av tjänstepensionsunderlaget. 2. Huvudmannen erlägger en årsavgift av 51/3 % av tjänstepensions­ underlaget.

§ 88 .

Engångsavgift, som avses i § 9 mom. 1, skall vara lika med sju nionde­ delar av den försäkringsfond, som beräknas svara mot de avgifter, vilka skulle erlagts enligt § 7, om reglementet varit gällande under den före­ gående tiden. Är huvudman pliktig att erlägga engångsavgift, skall staten till pensionsanstalten erlägga ett belopp, motsvarande återstoden av nämnda försäkringsfond.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1926. Har befattningshavare anmälts hos pensionsanstalten och föreligger sådant fall, som avses i § 6, skall pensionsanstalten även utan flarn ställning från huvudmannen bestämma tidpunkten, varifrån reglementet skall anses hava vai it gällande för befattningshavaren; och skall därvid befattningshavaren äga att tillgodoräkna sig tid, som han vid den tidpunkt, då lagen om polisväsendet i riket blev tillämplig å huvudmannen, i en följd innehaft ordi­ narie befattning för vederbörande landstingsområde eller för område, som helt eller delvis ingår i vederbörande polisdistrikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58. lf>

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans May.t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott dm 20 februari 1925. N ärvarande: Statsministern S andler , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden O lsson , N othin , H ansson , L inders , L arsson , W ioforss , M öller , L evinson .

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdeparte­ menten anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller: Frågan om eu reform av rikets polisväsen har under en följd av år varit föremål för statsmakternas intresse. Då jag nu går att anmäla denna re­ formfråga, må det till en början tillåtas mig att lämna en kort redogörelse för den nuvarande polisorganisationen. På landsbygden utom köpingar, tillkomna efter 1864, ankommer ordnin­ Nuvarande gens upprätthållande i första hand på vederbörande landsfiskal, biträdd av polis­ organisation. fjärdingsman och så kallade extra polismän. Varje socken å landet är jämlikt lagen den 29 september 1899 (nr 77, sid. 1) angående fjärdingsmansbestyrets utgörande skyldig att anställa minst eu fjärdingsman, dock må med länsstyrelsens medgivande två eller flera smärre socknar, som gränsa intill varandra, förena sig om en fjärdingsman. Fjärdigsman utses av kommunalstämman för en tid av minst tre år i sänder och skall av kom­ munen förses med skälig lön. Utsedd persons lämplighet prövas av lands­ fiskalen, som, om han anser den utsedde icke lämplig, har att därom göra anmälan hos länsstyrelsen, vilken myndighet äger att, om skäl därtill för­ anleda, förordna om nytt val. Enas icke socknar, som utgöra ett gemen­ samt fjärdingsmansdistrikt, i valet av fjärdingsman, äger landsfiskalen att utse den av de valde, som han finner till befattningen lämpligast. Antagningsbevis för fjärdingsman utfärdas av landsfiskalen. Fjärdingsmännen, för vilka Kungl. Maj:t utfärdat instruktion den 29 september 1899 (nr 77, sid. 4), äro skyldiga att biträda landsfiskalerna ej blott med egentliga polisgöromål utan även med handräckningsgöromål, och utvecklingen har fört därhän, att fjärdingsmännens viktigaste funktion numera är att biträda vid restindrivning. Beträffande andra landskommuner än köpingar, som tillkommit efter år 1864, förefinnes icke någon ytterligare skyldighet att sörja för polis­ väsendet utöver skyldigheten att hålla fjärdingsmän. Åtskilliga kommuner hava emellertid frivilligt dragit försorg om anställandet av särskild polis­ personal för ordningens upprätthållande. Till kostnaden för denna personal, de så kallade extra polismännen, bidrager staten, enligt beslut av 1908 års riksdag, med hälften, om kommun, landsting eller enskilda lämna motsva­ rande tillskott. I fall, då behov av förstärkt polisuppsikt finnes oavvisligt, må emellertid enligt förenämnda riksdagsbeslut extra polismän tillsättas, till vilkas avlöning staten bidrager med mera än hälften; i åtskilliga fall

IG Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

bestrider staten faktiskt hela lönekostnaden. Extra polismän tillsättas tills vidare, i regel av länsstyrelsen. Upphör det från kommun, landsting eller enskilda utgående anslaget till viss polisman, måste befattningen indragas, om icke staten i enlighet med vad som nyss omnämnts kan träda emellan. Förenämnda köpingar äro enligt särskilda bestämmelser i vederbörande köpingsbrev pliktiga att anställa en av länsstyrelsen tillsatt polisuppsynings­ man, som har att i stället för landsfiskalen handhava köpingens säkerhetsocli ordningspolis samt att i ärenden, som angå köpingens befolkning, full­ göra de bestyr, som på landet åligga fjärdingsman. Köping, varom nu är fråga, är därjämte pliktig att anställa det antal polisbetjänter, som till uppsyningsmannens biträde finnes nödigt. Till förstärkning av ordningspolisen å landsbygden finnes i Blekinge, Malmöhus och Östergötlands län så kallad ridande polis, bekostad — från­ sett själva uppsättningskostnaden, till vilken staten ej bidrager — till hälften av statsmedel och till hälften av vederbörande landsting samt kommuner och enskilda. För spaning och annan undersökning angående brott (kriminalpolisverk­ samhet) finnes å landsbygden i regel ingen särskilt utbildad personal. Ett sextiotal av rikets landsfiskaler, ett tjugotal av köpingsåklagarna samt ett antal landsfiskalsaspiranter hava emellertid erhållit någon kriminalpolisut­ bildning. Vidare finnas särskilda länsdetektiver, bekostade till hälften av staten och till hälften av vederbörande landsting, i Stockholms, Uppsala, Älvsborgs, Gävleborgs och Västernorrlands län. Slutligen är att märka, att eu del av den så kallade ridande polisen i Malmöhus län är utbildad för kriminalpolisverksamhet och jämväl användes för sådant ändamål. I städerna omhänderhaves polisverksamheten av polismästare, poliskam­ mare, magistrat, stadsstyrelse eller viss ledamot av magistrat eller stadsstyrelse med biträde av underordnad polispersonal. Stadsfiskalen har i vissa städer icke någon befattning med polisväsendet, i andra har han förmans­ ställning vid poliskåren, i åter andra utövar han under magistraten eller stadsstyrelsen chefskapet över polispersonalen. För kriminalpolisverksam­ het särskilt utbildad polispersonal finnes i åtskilliga större städer. Städer­ nas polispersonal har i denna sin egenskap icke någon befattning med exe­ kutionsväsendet. Uttryckliga bestämmelser angående städernas skyldigheter i fråga om polisväsendet saknas som regel. Den organisation, för vilken nu redogjorts, är närmast avpassad för nor­ mala fall. Till biträde vid ordningens upprätthållande å ort, där oordningar av större omfattningar utbrutit eller hota att utbryta, har en särskild re­ servpolisorganisation tillskapats. Denna reservpolisorganisation innebär, att vissa städer enligt kontrakt med statsverket skola vara skyldiga att mot bestämd gottgörelse tillhandahålla polispersonal på rekvisition av vederbö­ rande länsstyrelse, där polispersonalen erfordras inom det län, vartill den förpliktade staden hör, och eljest på rekvisition av chefen för socialdeparte­ mentet. Det totala antal polismän, som står till förfogande, har intill den 1 januari innevarande år utgjort 185 man.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 58. 17 Beträffande den egentliga polispersonalens ställning — med egentlig polis­ personal förstår jag här liksom i det följande annan polispersonal än fjär­ dingsmannen — förefinnas synnerliga ofullständiga bestämmelser av mera allmän natur. Sålunda saknas rent av föreskrift om vem som skall äga att utfärda reglementariska bestämmelser för polispersonalen, och donna brist har medfört, att spörsmålet härom lösts på olika sätt för olika orter. För städernas del hava polisreglementen utfärdats än av Kungl. Maj:t, än av magistrat, stadsstyrelse eller stadsfullmäktige med eller utan stadfästelse av vederbörande länsstyrelse och än av stadens polischef. För landsbygdens del hava förefintliga reglementariska bestämmelser i regel utfärdats av läns­ styrelsen, men det finnes också exempel på att instruktioner utfärdats av kronofogde, länsman, polisuppsyningsman eller kommunalstämma. Innehållet i de för olika orter gällande bestämmelserna är också i hög grad växlande. Medan sålunda de största städernas polisreglementen och instruktioner inne­ hålla regler angående sättet för polispersonalens tillsättande och entledigande, angående kompetensvillkor för antagande och i vissa fall befordran, angående disciplinär bestraffning samt angående personalens tjänstgöring, innehålla de för orter å landsbygden gällande bestämmelserna ofta föreskrifter allenast i ett enda av här omnämnda avseenden. Polispersonalens tjänsteställning är, såsom torde framgå redan av vad som ovan nämnts om förefintliga polisreglementen och instruktioner, mycket växlande. Medan sålunda på många håll polisman kan utan vidare upp­ sägas att lämna tjänsten efter viss kort uppsägningstid, kan på andra håll polisman icke entledigas utan att hans förhållanden i tjänsten därtill givit anledning. Beträffande sådana landsbygdskommuner, som icke äro skyldiga att anställa egentliga polismän, är polisanställnings fortbestånd, såsom redan berörts, beroende av att medel till polismannens avlöning stå till förfogande. Eu bestämmelse, som ofta förekommer i städernas polisreglementen, är den så kallade olämpliglietsparagrafen, enligt vilken polisman när som helst kan avskedas, då vederbörande myndighet — i regel polischefen — finner polis­ mannen vara för tjänsten olämplig och för honom förlorat förtroendet. över de lokala polischeferna på landsbygden och i städer utan magistrat utövas ledningen över polisväsendet av landsfogden, vilken liksom veder­ börande polischefer i städer med magistrat sorterar under länsstyrelsen. Av landsfogdarna, vilka bland annat äga att leda polisutredningar rörande de grövre brott, som av dem beivras, har endast en tjänstgjort vid krimi­ nalpolisavdelning, medan två någon tid tjänstgjort såsom stadsfiskaler. I Stockholm råder det särskilda förhållandet, att polismästaren, som ut­ övar chefskapet över polispersonalen, äger att utöva överståtkållarämbetet tillkommande beslutanderätt i alla polisväsendet rörande frågor, med vilka överståthållaren ej själv tager befattning. Högsta ledningen av rikets polisväsen tillkommer Konungen i statsrådet. Handläggningen av hithörande frågor inom kansliet ankommer på socialde­ partementet. Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 52 höft. (Nr 58.) 2S5i 24 2

Kung}. Maj.ts proposition nr 58. 19 Den omständigheten, att fjärdingsmannen väljas för relativt kort tid — funktionstiden överstiger ganska sällan tre år — är också ägnad att försvaga deras ställning. Enligt vad erfarenheten visar, utsätter sig en fjärdingsman, som sin plikt likmätigt ingriper mot inflytelserika sockenbor, för risken att icke bliva omvald eller åtminstone få sin lön nedsatt för en följande tjänst­ göringsperiod. Det torde i detta sammanhang böra erinras om att enligt den Linnérska utredningen under tioårsperioden 1911—1920 ej mindre än 143 fjärdingsmansbefattningar växlat innehavare fyra eller flera, högst tio gånger, medan ett, två och tre personbyten skett i respektive 798, 396 och 397 di­ strikt. I åtskilliga av dessa fall hava givetvis vederbörande fjärdingsmän avlidit eller själva frivilligt dragit sig tillbaka, men att fjärdingsmannens dåliga avlöning och beroende ställning spelat in i ett stort antal fall, synes högst antagligt. Det anförda lärer vara nog för att visa, att vår nuvarande fjärdingsmansorganisation icke är tillfredsställande, och det torde väl knappast behöva framhållas, att de myndigheter, statliga såväl som kommunala, vilka måste anlita fjärdingsmännen, allmänt företräda den uppfattningen, att en reform av ifrågavarande organisation är ofrånkomlig. Ofullkomligheten i nuvarande organisation gör sig gällande såväl i av­ seende. å fjärdingsmännens egentliga polisverksamhet som i avseende å deras verksamhet som exekutionsbetjänter. Emellertid är att märka, att fjärdings­ mannen endast i relativt ringa utsträckning tagas i anspråk för egentlig polisverksamhet. Givetvis beror detta delvis på att förhållandena på den egentliga landsbygden över huvud taget mera sällan nödvändiggöra ingri­ pande av polisman. Men på sådana orter, framför allt i samhällen med sammanträngd befolkning, där ett mera regelbundet behov av polispersonal förekommer, torde det ligga i sakens natur, att fjärdingsmannen icke anses kunna utan särskild ersättning betungas med polisbevakning, för vilken han dessutom ofta saknar erforderliga förutsättningar. Man är sålunda här hän­ visad till de så kallade extra polismännen, vilka för övrigt i många kom­ muner samtidigt äro fjärdingsmän. Enligt vad erfarenheten visar vägra emellertid kommunerna i fall, då dylik polispersonal behöves, ofta att ställa medel för avlöning till förfogande. Ehuru staten på åtskilliga ställen trätt emellan — i Yästernorrlands län bekostas sålunda den extra polispersonalen nästan helt och hållet av statsmedel — finnas många orter, i vilka extra polispersonal erfordras men av brist på medel icke kunnat anställas. I kommuner, där anslag verkligen beviljas, äro dessa ofta otillräckliga. Då lönerna sålunda mångenstädes måste bliva alltför låga och polismannen, såsom förut berörts, ständigt riskerar att i följd av anslagsindragning gå miste om sin befattning, är det tydligt, att det måste bliva svårt att erhålla och än mer att behålla dugliga extra polismän. Exempel lära för övrigt icke saknas på att ortsbefolkningen tagit illa upp, att polisman med nit och självständighet fullgjort sin tjänst och på att vederbörande kommun i dylika fall indragit anslaget till polismannens avlöning. Jämväl organisationen av

Kung!. Majds proposition nr 68. 21 Jag vill i detta sammanhang anmärka, att den brist i organisationen, som ligger däri, att åtskilliga landsfiskaler och andra, som handhava undersök­ ningar angående brott, sakna kriminalpolisutbildning, måste betraktas såsom tillfällig, i det att enligt kungörelsen den 14 december 1917 (nr 904) för att kunna utnämnas till landsfiskal kräves, att vederbörande bland annat erhållit utbildning å, detektivavdelning i stad; dock medför alltjämt avlagd länsmansexamen utan dylik utbildning behörighet till landsfiskalstjänst, om sökande efter examens avläggande utan avbrott tjänstgjort inom landsstaten. I fråga om köpiugsåklagare hava länsstyrelserna genom cirkulär den 14 december 1917 (nr 914) anbefallts att draga försorg om att befattning såsom köpingsåklagare senast vid utgången av år 1920 ej innehaves av annan än den, som avlagt examen för vinnande av landsfiskalssyssla; dock skola, då särskild anledning därtill förekommer, äldre innehavare av dylik befattning kunna tills vidare få kvarstå däri. Utom att, såsom av det föregående torde framgå, den personal, som på landsbygden står till landsfiskalernas förfogande, såväl i fråga om kompetens som i fråga om antal icke fyller måttet, lider landsbygdens polisorganisation av det felet, att landsfiskalerna själva av olika anledningar sakna möjlighet att ägna tillräcklig tid åt polisarbetet. Förhållandena hava så småningom utvecklats därhän, att landsfiskalernas tid till övervägande del kommit att upptagas av indrivnings- och utsökningsärenden. De minutiösa bestämmel­ ser, som gälla angående tid och sätt för redovisning i dessa ärenden, för­ anleda ock, att landsfiskalerna tvingas att i första hand ägna sig åt dem och låta polis- och åklagarverksamheten stå tillbaka. I följd av att man nödgas anlita landsfiskalerna för vissa offentliga uppdrag, såsom ordförandeskap i taxeringsnämnder, har landsfiskalernas möjlighet att ägna sig åt polisverk­ samhet ytterligare minskats. Jämväl landsfogdarna hava i vida mindre mån äii som vid den nuvarande landsfogdeinstitutionens tillkomst förutsattes kommit att ägna sig åt polisoch åklagarväsendet. Man tänkte sig då, att landsfogden skulle vara fri från sådana förvaltningsbestyr, som kunde verka hindrande på hans polis- och åklagarverksamhet, och att landsfogden därför skulle tillföra polis- och åklagar­ väsendet på landsbygden eu högst avsevärd förstärkning. I verkligheten har det blivit så, att de flesta landsfogdar kommit att företrädesvis bliva syssel­ satta med inventeringar och arbete inom vederbörande länsstyrelse. I städerna torde ordningspolisverksamheten såsom regel upprätthållas på ett tillfredsställande sätt. Anmärkas bör dock, att polisutbildningen på många håll är bristfällig. Polisskolor finnas för närvarande blott i Stockholm och Uppsala. Den förra bekostas av staden, den senare är en privat inrättning, till vilken dock staten lämnar ett visst årsbidrag. Särskilda poliskurser finnas anordnade vid poliskårerna i Göteborg, Malmö och Hälsingborg. I vissa andra städer sörjes för polisutbildningen på det sätt, att vederbörande polis­ befäl meddela undervisning, framförallt angående polisväsendet rörande för­ fattningar. Vad åter kriminalpolisverksamheten beträffar, är det givetvis en olägenhet, att för sådan verksamhet särskilt utbildad personal saknas i ett stort

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 58. antal städer. Härtill kominer, att den utbildning, som kunnat bestås de kriminalpolismän, som finnas anställda i andra städer än de största, knappast torde vara tillräcklig. Jag kommer härefter till frågan om den tjänsteställning, som tillkommer annan polispersonal än fjärdingsmännen. Även denna är i många avseenden otillfredsställande. Det måste sålunda betecknas såsom en brist, att all­ männa bestämmelser angående polismännens tjänsteställning och formerna för polisinstruktioners utfärdande saknas. Vad angår det materiella inne­ hållet i djlika bestämmelser, är att beakta, att polismännens tjänsteställning ofta är allt för löslig. Den så kallade olämplighetsparagrafen innebär principiellt, att polismännen äro helt beroende av polischefens person­ liga omdöme om dem. Sådana missbruk av densamma som ett obehö­ rigt avskedande torde dock numera förekomma på sin höjd i enstaka undantagsfall. I varje fall har något belägg för att dylikt avskedande före­ kommit icke kunnat erhållas vid den Linnérska utredningen, för vilken protokoll angående så gott som alla under åren 1913 samt 1917—1920 före­ tagna avskedanden infordrats. Men även om man icke kan konstatera, att en obehörig tillämpning av den så kallade olämplighetsparagrafen numera före­ kommer, synes det dock uppenbart, att blotta tillvaron av en sådan föreskrift innefattar ett icke önskligt osäkerhetsmoment för polismännen. Även den egentliga polispersonalens ekonomiska ställning synes förtjäna uppmärksamhet från statsmakternas sida. Om också i de flesta städer till­ fredsställande ekonomiska förmåner äro personalen tillförsäkrade, är detta långt ifrån fallet överallt. Därjämte torde böra erinras om att polisperso­ nalen ofta saknar rätt till pension och till semester. Vad nu anförts angående personalens ställning gäller såväl städerna som landsbygden. Beträffande landsbygden utom köpingar, som erhållit sina rättigheter efter år 1864, tillkommer emellertid den svåra olägenheten, att vederbörande kommuner icke äro pliktiga att vidtaga några åtgärder för polis­ väsendet utöver anställandet av fjärdingsman och att i följd därav bland annat, såsom tidigare framhållits, polisman kan gå miste om sin plats på grund av att därför beviljat kommunalt anslag varder indraget. Med hänsyn till de mångahanda brister, vilka, såsom den föregående fram­ ställningen visar, vidlåda vår nuvarande polisorganisation, torde någon tvekan icke kunna råda därom, att en omfattande och omedelbar reform av den­ samma är av behovet påkallad. Tanken på en polisreform framträder ej heller nu för första gången. Tvärtom har reformspörsmålet vid upprepade tillfällen varit föremål för behandling. Eu summarisk redogörelse för vad som under de sista tjugu åren förekommit i frågan torde därför här vara på sin plats.

Historik I en i riksdagens andra kammare år 1904 väckt motion föreslog herr rörande Adolf Hedin, att riksdagen måtte- påkalla utarbetandet av en för hela riket reformfrågan. gemensam författning rörande polispersonalens tillsättning och avsked samt

Kumjl. Maj:ts proposition nr öH. 23

skyldigheter och befogenheter i tjänsten. I anledning av motionen hem­ ställde andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen hän­ visats, att riksdagen mätte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att lvungl. Maj:t måtte låta utarbeta eu allmän polisförfattning för rikets städer och därmed jämförliga orter. Utskottets hemställan bifölls av kammaren. I rågan behandlades därpå av första kammarens första tillfälliga utskott, som hem­ ställde, att första kammaren måtte biträda andra kammarens beslut. Ut­ skottets hemställan blev emellertid av första kammaren avslagen. ■ _ Vid 1905 års riksdag upprepade herr Hedin sin motion, därvid yrkandet emellertid formulerats i överensstämmelse med andra kammarens nästföre­ gående år fattade beslut. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott gjorde i anledning av motionen eu likalydande hemställan som år 1904, och denna hemställan blev av kammaren godkänd. Första kammarens andra tillfälliga utskott, dit frågan därpå hänvisades, hemställde i avgivet utlåtande, att första kammaren måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täck­ tes föreskriva, att för varje stad eller därmed jämförlig ort, där polis vore anställd, skulle finnas ett av Konungens befallningskavande fastställt reglemente. Denna hemställan blev emellertid av kammaren avslagen. Vid 1906 års riksdag upptogs frågan genom eu av herr G. W. Koos i andra kammaren väckt motion. Motionen hänvisades till kammarens femte tillfälliga utskott, vars utlåtande utmynnade i enahanda hemställan, som gjorts av det fjärde tillfälliga utskottet under föregående år. Utskottets hem­ ställan blev av kammaren bifallen, och detta beslut biträddes därpå av första kammaren i enlighet med förslag av dess andra tillfälliga utskott. Riksda­ gens beslut anmäldes hos Kungl. Maj:t. i skrivelse den 12 maj 1906 (nr 135). Över riksdagens skrivelse erhöll svenska polisförbundet tillfälle att uttala sig. I ett den 13 oktober 1906 inkommet yttrande lämnade förbundet en redogörelse för sina önskemål beträffande den ifrågasatta allmänna polisför­ fattningens innehåll. I anledning av riksdagens skrivelse uppdrog vidare Kungl. Maj:t den 14 september 1906 åt dåvarande sekreteraren hos överståtkållarämbetet för polisärenden Hjalmar- von Sydow att inom civildepartementet biträda med upp­ görande av förslag till allmän polisförfattning för rikets städer och därmed jämförliga orter. Den 28 februari 1907 avlämnade von Sydow till fullgörande av det honom lämnade uppdraget ett av motiv åtföljt förslag till reglemente för polisper­ sonalen i riket. Över detta förslag avgåvos sedermera yttranden av åtskilliga myndigheter, varjämte svenska polisförbundet i anledning av förslaget inkom med eu ny framställning i ämnet. Den 13 november 1911 beslöto stadsfullmäktige i Stockholm, i anledning av eu av herr C. B. Buhre väckt motion, att hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes gå i författning om sådana åtgärder beträffande polis­ väsendet i Stockholm, varigenom eu kommunal polisstyrelse med närmare an­ given sammansättning och befogenheter kunde komma till stånd. Frågan om en reform av själva polisorganisationen hade emellertid över­

24 Kungl. Maj:ls proposition nr 58.

lämnats till den år 1909 tillsatta s. k. fögderiförvaltningskoinmittén, vilken i sitt år 1912 avgivna betänkande framlade förslag till bl. a. vissa förändringar i den för landsbygden gällande polisorganisationen. Fögderiförvaltningskommitténs förslag granskades sedermera av sex år 1912 tillkallade sakkunniga, vilka samma år avgå vo betänkande i ämnet. Emellertid både under år 1909 det av von Sydow utarbetade förslaget till reglemente för polispersonalen i riket enligt vederbörligt uppdrag underkastats överarbetning av dåvarande landssekreteraren Herman Udden, var­ efter nya sakkunniga år 1913 tillkallades för att inom civildepartementet bi­ träda med bland annat utredning och uppgörande av förslag till allmän polisförfattning för rikets städer och därmed jämförliga orter. De sak­ kunniga, som utgjordes av Uddén jämte polismästaren G. Hårleman, dåva­ rande notarien hos överståthållarämbetet för polisärenden Per Cronwall, läns­ mannen Håkan N:son Holmström och t. f. detektivkonstapeln N. O. Dahlin, avlämnade den 11 november 1913 av motiv åtföljt förslag till polisreglemente för riket. På grundvalen av, bland annat, den sålunda verkställda utredningen avläts år 1918 proposition till riksdagen med förslag till lag om polisväsendet i rikets städer; vid propositionen fanns fogat ett utkast till polisreglemente för rikets städer, avsett att, om propositionen bifölles, läggas till grund för en administrativ författning i ämnet. Propositionen hänvisades till lagutskottet, som avstyrkte bifall till den­ samma. Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, medan andra kammaren godkände propositionen. Frågan upptogs sedermera av riksdagens justitieombudsman, som efter att hava infordrat upplysningar från vissa sammanslutningar av polismän under år 1919 ingick till Kungl. Maj:t med en framställning i ämnet, vari justitieombudsmannen bland annat betonade vikten av att förslag till allmän polisförfattning med det snaraste förelädes riksdagen. Under år 1920 in­ kom justitieombudsmannen med en ny framställning i enahanda syfte. I anledning av dessa framställningar och sedan ytterligare framställningar i ämnet från olika håll, bland annat från svenska polisförbundet, inkommit, erhöll dåvarande regeringsrådet S. Linnér den 28 januari 1921 i uppdrag att inom socialdepartementet biträda med utredning angående ordnandet av polisväsendet i riket. Den sålunda igångsatta utredningen förutsattes skola avse samtliga polisväsendet rörande frågor. Den 19 maj 1922 förordnades dåvarande hovrättsrådet Sven Lawski att biträda vid utredningen. Linnér avlämnade i november 1922 betänkande i ämnet, innefattande ut­ redning angående och förslag till omorganisation av polisväsendet i riket. Den 24 november 1922 uppdrogs därpå åt Linnér att jämte Lawski, disponenten Ivar Swartling, direktören Helge Lindholm, riksdagsmannen Sv. Bengtsson, polismästaren G. Hårleman, landskamreraren Knut Gislén, landsfogden Axel Hägg, landsfiskalen E. Ohlin, stadsfiskalen T. K. Wendt, t. f. överkonstapeln N. Strandquist och poliskonstapeln J. F. Almé såsom sakkunniga biträda med en principiell granskning av det Linnérska förslaget,

Kungl. Maj:ls proposition nr 58. 25

varjämte kanslirådet J. Björnström fick i uppdrag att deltaga i granskningsarbetet. De sakkunniga, bär nedan benämnda 1922 års sakkunniga, avgåvo utlåtande över förslaget den 21 december 1922. Över förslaget och de sakkunnigas utlåtande infordrades därpå yttranden från rikets hovrätter, processkommissionen, centrala myndigheter, länssty­ relserna, vissa kommunala sammanslutningar samt föreningar av befattnings­ havare vid polisväsendet. Länsstyrelserna skulle avgiva sina yttranden efter att hava lämnat samtliga städer och vissa representativa landskommuner till­ fälle att yttra sig över förslaget. Någon proposition i ämnet kunde emellertid icke medhinnas till 1923 års riksdag. I statsverkspropositionen till 1924 års riksdag anmärkte min företrädare i ämbetet, att en omorganisation av rikets polisväsen påkallades av ett trängande behov men att ett genomförande av eu sådan enligt det Linnérska förslaget icke kunde ske, förrän en bestämd förbättring av det ekonomiska läget inträtt, samt att ett genomförande av partiella reformer visat sig skola äventyra en enhetlig lösning av polisfrågan, varför tanken på sådana måst övergivas. Vid 1924 års riksdag hemställde herr Adolv Olsson i Gävle i en inom andra kammaren väckt motion, att riksdagen måtte för sin del antaga ett vid motionen fogat förslag till lag om polisväsendet i riket. I anledning av motionen beslöt riksdagen, på förslag av första lagut­ skottet, att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville ägna frågan om omorganisation av rikets polisväsen förnyat övervägande och fort­ satt utredning; därvid jämväl borde undersökas, huruvida eu allmän polis­ författning för rikets städer och därmed jämförliga orter, så ock andra par­ tiella reformer på ifrågavarande område lämpligen kunde genomföras i av­ vaktan på en slutlig lösning av polisreformen i dess helhet, samt för riks­ dagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda, liiksdagens skrivelse expedierades den 8 april 1924 (nr 83). Riksdagsskrivelsen föranledde min företrädare att den 20 juni 1924 an­ hålla om vederbörligt bemyndigande att tillkalla en sakkunnig för att inom socialdepartementet biträda med fortsatt utredning av frågan om omorgani­ sation av polisväsendet i riket, varefter nämnda dag revisionssekreteraren Sven Lavvski tillkallades för att inom departementet biträda med utred­ ningen. Inom departementet utarbetades därpå nytt förslag till omorganisation av rikets polisväsen, i det följande benämnt 1924 års förslag. Den 14 september 1924 kallade dåvarande chefen för socialdepartementet, enligt Kungl. Maj ds samma dag meddelade bemyndigande, landshövdingarna Oscar von Sydow, S. Linnér och S. H. Kvarnzelius samt landssekreteraren Hj. Kjäll att såsom sakkunniga inom departementet biträda med granskning av 1924 års förslag. De sålunda tillkallade sakkunniga, här nedan be­ nämnda sakkunniga av september 1924, avgåvo den 16 oktober 1924 utlå­ tande i ämnet.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 58-

Sedermera tillkallade jag den 5 november 1924, enligt bemyndigande den 31 oktober 1924, ledamöterna av riksdagens andra kammare, pensiousfullmäktigen Bernh. Eriksson, lantbrukaren Sv. Bengtsson i Norup, borgmästa­ ren G. A. Björkman, lantbrukaren Joll. Johansson i Kälkebo och redaktören Adolv Olsson i Gävle att i egenskap av sakkunniga inom socialdepartemen­ tet biträda med granskning av 1924 års förslag. Dessa sakkunniga, här nedan benämnda sakkunniga av november 1924, avgåvo den 8 december 1924. sitt utlåtande, vilket jämte 1924 års förslag samt sakkunnigas av september 1924 utlåtande torde få såsom bilagor fogas vid detta protokoll. -Beträffande det sakliga innehållet i .de ..olika förslag, . som i det före­ gående omnämnts, får jag beträffande vad som förekommit före den Linnér-, ska utredningens framläggande hänvisa till den redogörelse, soni finnes in­ tagen i nämnda utredning, vilken är i tryck tillgänglig (so Statens offentliga utredningar 1922: 49, sid. 47—48, 85—103). Jag torde för övrigt i erforder­ liga delar återkomma till dessa förslag vid behandlingen av de olika spörs­ målen angående polisorganisation. Här må endast framhållas, att utred­ ningarna gått efter två linjer. Fögderiförvaltningskommittén och 1912 års sakkunniga avsågo att tillskapa eu mera effektiv polisorganisation, övriga förslag syftade närmast till en bättre reglering av polispersonalens tjänste­ ställning. Vad åter de följande förslagen beträffar torde redogörelse för grunddragen, i desamma bär böra lämnas. Dot Linnérsia Det Linnérska förslaget sammanfattas i utredningen på följande sätt: »Polisorganisationen vilar på samverkan mellan staten och kommunerna på det sätt, att varje stad eller kommun eller samhälle på landet, där polis­ personal behöver anställas, har att i första hand besluta därom. För större område på landet ankommer beslutet på landstinget. Kommunens beslut angående polisorganisationen skall underställas Konungens befallningshavandes prövning. På den rena landsbygden bestrides polisverksamheten jämte indrivningsverksamhet av fjärdingsmän med distrikt, indelade av Konungens befallningshavande så, att fjärdingsmannen erhålla full sysselsättning. I regel förutsättes således, att den lokala polisorganisationen ordnas genom de kom­ munala besluten. I lag föresjkrives emellertid skyldighet för kommun att sörja för att det lokala behovet av polispersonal blir tillgodosett, och i fall av underlåtenhet äger samma statsmyndighet rätt att ingripa, i sista hand med föreläggande. För att fylla behovet av kriminalpolis i landsorten, skola i varje län i eu eller flera städer anställas särskilt utbildade kriminalpoliser i den omfattning, att därigenom hela länets behov av dylik specialutbildad personal blir tillgodosett. Denna personal ingår i stadens poliskår, men landstinget har att bidraga till kostnaderna, i den mån kåren behöver ut­ vidgas för länets räkning. Hela polispersonalen ställes under ledning av statstjänstemän, närmast landsfiskaler på landet, inberäknat vissa städer samt köpingar och municipalsamhälleu, samt stadsfiskaler eller polismästare i övriga städer. Varje län bildar i avseende å polis- och åklagarväsende en enhet med landsfogden som chef närmast under Konungens befallnings-

Kun yl. Maj.ts proposition nr '38 27

havande. De tre största städerna bilda var för sig dylika enheter med pelis* mästarna såsom chefer för polisväsendet. Hela polispersonalen i stad och på land kan användas efter landsfogdens bestämmande var som helst inom hans tjänstgöringsområde. Tillfälligt biträde med polispersonal skall lämnas från den ene polischefens tjänstgöringsområde till en annans på begäran av denne senare. Sådant biträde får icke vägras i annat fall än då den begärda personalen oundgängligen erfordras för polisskyddet i det egna tjäustgöringsområdet. Hen lägre polispersonalens rättsställning ordnas på det sätt. att all ordinarie personal efter viss tids vid vitsordad tjänstgöring erhåller konstitutorial av Konungens befallniugsliavande. Disciplinär bestraffning, så vitt rör annat än bagatellförseelser, överlämnas till en för varje län, även­ som för Stockholm, Göteborg och Malmö särskilt inrättad polisnämnd, be­ stående av en av Kung! Maj:t utsedd ordförande och två av landstinget eller stadsfullmäktige valda ledamöter. 1 fråga om åklagarväsendet genom­ föras följande detaljförbättringar, vilka anses kunna vidtagas oberoende av eu eventuell reform av straffprocessen. Landsfogdarna. bliva uteslutande åklagare och polischefer för länet och hava i denna egenskap framför allt att själva verkställa eller övervaka utförandet av förundersökning och åtal i grövre brottmål, varvid landsfogdarna äga att själva använda eller ställa till förfogande för underordnad åklagare den särskilt utbildade kriminalpolis, som skall finnas i varje län. Landsfiskalernas åklagar- och polisverksamhet starkes genom att nuvarande redovisning för restindrivninge.n förenklas och landsfiskalerna befrias från handräckning för komnrunalutskylder. De s. k. köpingsåklagarnas åtalsrätt upphör, likaså stadsfiskalsbefattningarna i de minsta städerna, För stadsfiskalerna i de största städerna fordras domar­ kompetens, för övriga stadsfiskaler samma förutsättningar som för lands' fiskalerna. Stadsfiskalerna bliva även i avseende på avlöning statstjänste­ män och erhålla samma ställning i förhållande till landsfogden och under­ ordnad polispersonal på platsen som landsfiskalerna. Staten deltager i kost­ naderna för polisväsendets organisation — utom med stats tjänstemännens avlöning och ersättning för särskilda kostnader i följd av polisverksamheten — genom att bidraga till den övriga polispersonalens avlöning med en fjärdedel av viss minimiavlöning samt med samma andel av kostnaden för polisperso­ nalens pensionering.» Statens årliga kostnader för polisväsendet vid ett genomförande av det Linnérska förslaget beräknades till 6,926,420 kronor, innefattande eu ökning av 4,938,171 kronor 25 öre. Därtill skulle komma vissa engångskostnader, beräknade till 83,300 kronor. 1922 års sakkunniga godtogo i väsentliga delar det Linnérska förslaget. lag års sakkunniga. Den enda mera betydelsefulla anmärkning, varför majoritet vanns bland de sakkunniga, gick ut på att den disciplinära bestraffningsrätt, som enligt förslaget skulle tillkomma polisnämnd, borde överlämnas till vederbörande länsstyrelse. De sakkunniga uttalade såsom allmänt omdöme om förslaget, att det innebure eu väsentlig förstärkning av den nuvarande polisorganisa­ tionen och eu praktisk lösning av den sedan länge svävande frågan om polis­

28 Kungl. Maj.ls proposition nr 58.

väsendets förnyande utan att överskrida de anordningar, som för ändamålet syntes erforderliga, samtidigt som det föreslagna systemet lämnade utväg för framtida utveckling. A id de sakkunnigas utlåtande funnos fogade åtskil­ liga reservationer, till vilka jag torde få anledning att senare återkomma. 1924 Sr» 1^24 ars motion var byggd på 1918 års proposition. Den avvek emeller­ motion. tid däiifiån i liera viktiga avseenden. Sålunda fivsåg motionen en reglering för riket i dess helhet och icke blott för städerna av den polisverksamhet, som icke utövas genom fjärdingsman. Medan 1918 års proposition inne­ fattade inrättande av polisnämnder, som bl. a. skulle äga att avgiva yttrande i fråga om polismans antagande, befordran och ansökan om avsked, skulle enligt motionen inrättas polisnämnder med beslutanderätt i dessa frågor. 1924 års 1924 års förslag innehöll i huvudsak följande: För polisverksamhetens förslag. upprätthållande skulle riket vara indelat i polisdistrikt, vari beslutanderätten skulle tillkomma vederbörande kommunala representationer eller, om polis­ distrikt ej skulle bestå av allenast eu kommun, direktionen i det kommu­ nalförbund, som i detta fall skulle bildas. Polisväsendet skulle fortfarande vara en kommunal angelägenhet, som det såväl på landet som i stad skulle åligga vederbörande polisdistrikt att ombesörja och om vilken det skulle ankomma på de kommunala korporationerna att besluta. Vid uppenbart åsidosättande av de polisdistrikten sålunda åliggande förpliktelserna skulle statsmyndighet dock äga att framtvinga rättelse, i sista hand genom föreläggande och utdömande av vite. Städernas polisorganisation skulle lämnas i huvudsak orubbad, och chefskapet för deras polispersonal skulle fortfarande tillkomma de kommunala myndigheterna. På landsbygden skullo de nuva­ rande extra polismännen och fjärdingsmännen ersättas av polismän, vilka, som regel fullt sysselsatta av sin tjänst, skulle ombesörja såväl egentlig polisverksamhet som indrivning och annan handräckningsverksamhet. Chef­ skapet över landsbygdens polispersonal skulle tillkomma statstjänstemän. Landstingen skulle fortfarande vara berättigade men icke pliktiga att orga­ nisera polisavdelningar för ordningens upprätthållande. Vid tillfälligt behov av polisförstärkning för ordningens upprätthållande skulle städer med minst 20,000 invånare ävensom eu av Konungen bestämd stad i vissa län, där stad med 20,000 invånare saknades, vara skyldiga att mot särskild gottgörelse tillhandahålla reservpolispersonal. Dylik polisförstärkning skulle kunna på­ fordras utom i fall, då reservpolispersonalens bortdragande från stationsorten kunde äventyra ordningens upprätthållande därstädes. Därjämte skulle polis­ personalen å landsbygden utom i vissa köpingar kunna användas till för­ stärkning av ordningspolispersonalen å annan ort, om det kunde ske utan olägenhet. Utbildad kriminalpolispersonal skulle finnas i de städer, som skulle vara pliktiga att tillhandahålla reservpolispersonal, och vid dessa städers kriminalpolisavdelningar skulle, efter Konungens förordnande, kunna anställas ytterligare kriminalpolispersonal för övriga städers och landsbyg­ dens behov. Frågor angående tillsättande och entledigande av den under de lokala polischeferna lydande personalen skulle ankomma i Stockholm å överståthållarämbetet, i annan stad, där polismästare funnes, å denne

Kungl. May,t» proposition nr 58. 29 jämte två ledamöter av magistraten, i övriga städer å magistraten eller stadsstyrelsen och på landet å länsstyrelsen. Polispersonalens tjänsteställning skulle i huvudsak bliva densamma som enligt det Linnérska förslaget. Dis­ ciplinfrågor skulle alltså behandlas av polisnämnder, som emellertid skulle inrättas för varje landstingsområde och för varje stad, som icke deltogo i landsting. I ekonomiskt avseende skulle polispersonalen vara berättigad till skälig lön och skiilig pension samt, i förekommande fall, skälig begravningshjälp och skäligt familjeunderstöd. Beslut härom skulle underställas länsstyrel­ sens prövning. Minimibestämmelser angående löner och pensioner skulle icke finnas, men underlåtenhet att härutinnan utgiva skäliga belopp angavs såsom ett uppenbart åsidosättande av de kommunala förpliktelserna och kunde alltså medföra ingripande från vederbörande statsmyndighet. Åklagar­ väsendet förutsattes oförändrat. Något generellt statsbidrag skulle icke utgå till städer eller till köpingar, som enligt särskilda bestämmelser vore pliktiga att själva bekosta för köpingen erforderlig polispersonal. Däremot skulle landstingen liksom nu erhålla statsbidrag, motsvarande hälften av deras samtliga kostnader, varjämte staten skulle bidraga till landsbygdens perso. nalkostnader i övrigt med en tredjedel. Staten skulle vidare bestrida — utom statstjänstemännens avlöning — dels kostnaden för vissa särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet, såsom polisskola, dels den till förut omnämnda större städer utgående ersättningen för reservpolispersonal, dels avlöning och pensionering av den kriminalpolispersonal, som skulle anställas i nyssberörda städer för användning utom vederbörande stad, dels hälften av vissa kostnader för rikstelefonförbindelse till polismän å lands­ bygden utom förenämnda köpingar, dels ock vassa till personalen utgående ersättningar för resor med mera, varjämte den personal, till vars avlöning procentuellt bidrag ut gin ge av statsmedel, skulle få pensionsförsäkras i statsanstalt. Ett fullständigt genomförande av 1924 års förslag beräknades med­ föra en årlig kostnadsökning för statsverket av 1,500,000 kronor. Det förut­ sattes emellertid, att genomförandet skulle ske successivt under en över­ gångsperiod av något mer än sex år och att i följd härav kostnadsökningen för budgetåret 1925—1926 skulle kunna begränsas till 410,000 kronor. Sakkunniga av september 1924 uttalade i sitt utlåtande sin anslutning i Sakkunniga av sept. 1924. princip till de allmänna grunderna i 1924 års förslag, men framställde vissa detaljanmärkningar mot detsamma Sakkunniga av november 1924 förordade ändrade regler beträffande till­ Sakkunniga av nov. 1924. sättning, entledigande och disciplinär bestraffning av polismän, beträffande den kommunala behandlingen av polisfrågor samt beträffande statens bidrag till polisväsendet. I det förstnämnda avseendet föreslogs, att viktigare frågor om tillsättning eller entledigande av befattningshavare vid polisväsendet samt frågor om disciplinär bestraffning skulle behandlas av en för Stockholm och ett vart av länen bildad polisstyrelse, bestående av två av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter samt tre ledamöter, utsedda, såvitt fråga rörande polis­ personal, anställd i stad med minst 10,000 invånare, skulle behandlas, av

30 Katigt. Afaj:ts proposition nr 58. vederbörande stadsfullmäktige men eljest av vederbörande landsting. Vad angår den kommunala behandlingen av polisfrågor föreslogs, att kommun skulle vara berättigad att tillsätta en av fem personer bestående polisnämnd, vilken skulle äga att dels uppgöra förslag till löne-, omkostnads- och, i före­ kommande fall, pensionsstat för polisväsendet samt till erforderliga ändringar i polisorganisationen, dels besluta i ärenden angående förvaltningen av de till polisväsendet anslagna medel och av de för polisväsendet använda fastig­ heterna och dels till vederbörande myndigheter avgiva yttranden eller göra framställningar i frågor av betydelse för polisväsendet. Vidkommande stats­ bidraget föreslogs, att bidraget till landsbygdens personalkostnader skulle höjas till 50 % och att i samband därmed höjning skulle ske av den vissa städer tillkommande gottgörelsen för tillhandahållandet av reservpolisperso­ nal. I övrigt lämnades förslagets principer utan anmärkning. Beträffande åtskilliga detaljer framställde dock de sakkunniga vissa ändringsförslag. Bland annat föreslogs, att skyldighet att tillhandahålla reservpolispersonal skulle åläggas alla städer med minst 10,000 invånare men att i stället numerären av den av de största städerna till förfogande ställda styrkan skulle minskas. Departements­ Då jag nu övergår till behandlingen av de särskilda reformspörsmålen, chefen. torde det till en början böra framhållas, att jag i likhet med min företrädare måste ställa mig på den ståndpunkten, att man vid eu reform av polisväsen­ det i hög grad måste taga hänsyn till statsfinansiella förhållanden. Det reformförslag, som nu framlägges, har alltså gjorts så omfattande, som det statsfinansiella läget ansetts kunna tillåta, medan de delar av polisorganisa­ tionen, som kunna betraktas såsom mera fristående, lämnats åsido.

Förhållandet Det första spörsmål, som möter vid eu reform av polisväsendet, är frå­ mellan staten och kom­ gan, om detta bör förstatligas eller baseras på en samverkan emellan staten munerna. och kommunerna, eu samverkan, som tydligen kan vara enbart ekonomisk, enbart organisatorisk eller bådadera. Eu tredje möjlighet skulle väl vara att göra polisväsendet helt och hållet kommunalt, men denna möjlighet torde sakna praktisk betydelse. Det Linnérska T den Linnérska utredningen anfördes i denna del bland annat följande: förslaget. För valet kunde icke anses avgörande, huruvida uppgifterna rubricerades såsom statliga eller kommunala, helt eller delvis. Uppgifterna för de flesta befattningshavare vore blandade. Även de rent statsanställda landsfiskaler­ nas arbete bestode för de flesta till den kvantitativt övervägande delen av indrivning av kommunalutskylder, och stadspolisen ombesörjde ett flertal bestyr av rent lokal och kommunal karaktär. För så vitt som huvudvikten lades på polisens verksamhet i rättssäkerhetens tjänst, fyllde den däremot uppenbarligen statsuppgifter. Men det vore ett utmärkande drag för den svenska förvaltningen, att statsändamål ofta tillgodosåges under samverkan mellan stat och kommun. Så vore förhållandet t. ex. med underdomstolama, med hälsovård, socialförsäkring, kommunikationer, kyrka och skola och till och med försvarsväsendet. Delvis vilade förhållandet på historiska grunder, men det hade också på många områden sanktionerats och utvecklats i nya former genom den senaste lagstiftningen. I själva verket torde för när-

Kung!. Maj. Is proposition nr 36'. 31

varande eu mycket avsevärd del av kommunernas verksamhet röra just så­ dana ändamål, som teoretiskt skulle kunna anses tillhöra staten. Den förvaltningsrättsliga gränsen mellan statens och kommunens verksamhetsom­ råden vore visserligen genom lagstiftning och praxis tämligen klart utstakad, men grunden till gränsbestämningen kunde i många fall knappast påvisas vara annat än rena lämplighetsskäl, organisatoriska ocli ekonomiska. I en­ lighet härmed kunde också det föreliggande organisationsspörsmålet i huvud­ sak uppfattas såsom eu lämplighetsfråga. Uppfattningen om allmän ordning och säkerhet såsom en ofrånkomlig fordran, som under alla förhållanden måste upprätthållas, och om polisens personal såsom handliavare av ett ar­ bete, för vars behöriga fullgörande alla medborgare i sista hand vore per­ sonligen ansvariga, syntes icke hava tillräckligt trängt igenom hos den svenska allmänheten, men den torde lättare komma till sin rätt, om polis­ kåren på, varje plats växte in i medvetandet såsom befolkningens egen kår, vilken regelmässigt utövade sin verksamhet för och bland samma befolk­ ning. Och det vore sannolikt, att det bidroge till förståendet av polisväsen­ dets uppgifter och personalens behov, om den kommunala representationen, dess utskott och förvaltningsorgan finge tillfälle att sätta sig in i frågor, som anginge polisväsendet. Framför allt av denna anledning kunde det icke anses tillrådligt att avstå från kommunernas medverkan i en eller annan form. Därtill komme, att en dylik medverkan syntes medföra betydande fördelar ur administrativ synpunkt. Då kommunen toge aktiv del i ordnan­ det av polisväsendet och i dess kostnader, komme de kommunala myndig­ heterna helt säkert att underkasta frågor därom en prövning, som i avseende å de lokala behoven och med statlig kontroll kunde anses fullt betryggande. I synnerhet kunde eu omsorgsfull prövning förväntas i städerna med deras .utbildade vana att sörja för sitt polisväsende. Därjämte kunde de löpande förvaltningsbestyren omhändertagas av kommunens eljest behövliga organ. Det vore till väsentlig del tack vare kommunernas medverkan, som förslaget kunde undgå en över de lokala polismyndigheterna ställd styrelse. För den statliga administrationen vunnes således eu mycket önskvärd decentralisation och förenkling, samtidigt som man undveke att belasta statsbud­ geten med hela kostnaden för polisväsendet, en åtgärd, som väl svårligen skulle kunna genomföras under nuvarande förhållanden. 6 ad nu anförts talade för att inom polisväsendet söka uppehålla en samverkan emellan stat och kommun,

Det Linnér sk a förslaget förutsatte i enlighet härmed samverkan i olika avseenden emellan staten och kommunerna. Kommuner ocli landsting åla­ dos sålunda att sörja för den lokala polisorganisationen, men de kommu­ nala korporationernas beslut skulle underställas statsmyndighets prövning och statsmyndighet skulle äga att ingripa mot kommun eller landsting, som åsidosatte sina skyldigheter i avseende å polisväsendet. Polispersonalen i dess helhet skulle ställas under ledning av statstjänstemän, och polisper­ sonalens tillsättande skulle över allt ankomma på statsmyndighet. I eko­ nomiskt avseende skulle staten åtaga sig att vidkännas — utom vad som skulle utgå till de lokala polischeferna och övriga statstjänstemän — dels procentuell andel i vissa kostnader och dels vissa särskilda kostnader i deras helhet. 1922 års sakkunniga anförde i denna del, att en reform av polisväsendet 1922 års sakkunniga. för närvarande endast syntes kunna förverkligas genom en samverkan mellan

32 Kungl. Maj:Is proposition nr 58.

stat och kommuner. Beträffande omfattningen av denna samverkan förekommo inom de sakkunniga vissa meningsskiljaktigheter av icke principiell natur, vartill jag torde få anledning att senare återkomma. Endast en av de sakkunniga, herr Strandquist, ställde sig principiellt på en annan stånd­ punkt, i det att han uttalade sig för ett förstatligande av polisväsendet en­ ligt ett förslag, som framlagts av Svenska polisförbundet i en i november 1921 dagtecknad och den 12 december samma år till Kungl. Maj:t ingiven framställning. Sv. polis för!). Enligt sistberörda förslag, vilket dock endast var i sina huvuddrag ut­ 1921. format, skulle polisväsendet övertagas av staten och ställas under en av »statsmakterna» tillsatt polisöverstyrelse samt under chefskap av en till justitiedepartementet ansluten polisdirektör. De lokala polisavdelningarna skulle till chefer hava statstjänstemän samt lyda under polisstyrelser, be­ stående av vederbörande polischef, två eller tre kommunalt utsedda leda­ möter och eu eller två av och bland polispersonalen valda ledamöter. Till denna statliga polisorganisation skulle kommunerna lämna ett visst bidrag, beträffande vars belopp förslaget upptog två alternativ. Enligt det ena skulle städer med minst 40,000 innevånare betala 25 % och övriga orter 10 eller 20 % av kostnaden för ordningspolisens avlöning i vederbörande sam­ hälle; enligt det andra skulle förstnämnda städer efter vissa grunder betala cirka 15 % och övriga samhällen, varest ordningsstadgan för rikets städer vore gällande, cirka 10 % av nyssberörda kostnad. Därjämte skulle enligt båda alternativen städer och köpingar själva vidkännas samtliga lokalkost­ nader. Myndigheter I de yttranden, som avgåvos över det Linnérska förslaget, ställde man m. fl. ang. •let Linnérska sig allmänt på den ståndpunkten, att en reform av polisväsendet måste förslaget. grundas på en samverkan emellan stat och kommun. Av de centrala myndigheter, länsstyrelser samt sammanslutningar av kom­ muner eller av befattningshavare vid polisväsendet, som yttrade sig över det Linnérska förslaget, uttalade sig sålunda uttryckligen överståthmarämbetet och länsstyrelsen i Gävleborgs län för en samverkan, organiserad i huvudsak­ lig överensstämmelse med det Linnérska förslaget. Länsstyrelsen i Uppsala län uttalade däremot sympatier för att polismän­ nen gjordes till statsfunktionärer. Länsstyrelsen i Västernorrlancls lön framhöll i denna del, att även om man principiellt sett ville anse polisväsendet böra helt förstatligas, den lösning, det Linnérska förslaget innebure, för närvarande vore mest lämplig. Länsstyrelsen i Västerbottens län anförde: Den grund, varpå det Linnérska förslaget vore byggt, eller en samverkan mellan stat och kommun, vore en­ ligt länsstyrelsens mening den lämpligaste, som för närvarande kunde ifråga­ sättas. Förslaget möjliggjorde också en framtida utbyggnad i riktning mot statens övertagande av hela polisväsendet, om och när'en sådan utbyggnad funnes möjlig att genomföra. Ingen av de övriga länsstyrelserna gjorde något uttalande emot principen om en statlig och kommunal samverkan, varemot i åtskilliga yttranden an­ märkningar framställdes angående de av Linnér föreslagna formerna för dylik samverkan.

KungI. Maj.ts proposition nr 58. 33

Jämväl Svenska polisförbundet ställde sig i det avseendet, varom nu är fråga, principiellt på det Linnérska förslagets ståndpunkt och förklarade sig med hänsyn till de kostnader, varmed ett genomförande av förbundets för­ slag om polisöverstyrelse och polisdirektör skulle vara förenat, icke för när­ varande vilja framföra något yrkande därom. I fråga åter om formerna för statens och kommunernas samverkan hade förbundet åtskilliga anmärkningar mot förslaget. ^ Av dem, som i övrigt yttrade sig över detta, uttalade stadsfullmäktige i Västerås, att det vore önskvärt, att den blivande omorganisationen med hänsyn till de snart sagt enbart statliga funktioner, som av polisen utövades, ginge i riktning mot polisväsendets fulla förstatligande, ehuru stadsfullmäk­ tige icke funne något hinder för att polisväsendets uppgifter fylldes på ett tillfredsställande sätt, om enligt förslaget en samverkan ägde rum mellan staten och vederbörande kommuner. Söderala kommun uttalade sig mot en ekonomisk samverkan, emedan prin­ cipen om lika statsbidrag för alla kommuner förmenades innebära en orätt­ visa mot landsbygden. Sympatier för ett förstatligande av polisväsendet uttalades också av bland andra stadsstyrelsen i Boden, liksom dylika sympatier torde ligga bakom vissa yttranden, i vilka en höjning av statsbidraget till kommunerna för­ ordades.

Jämväl i 1924 års förslag och i de yttranden, som avgivits av de sak­ 1924 fh'6 förslag. kunniga, vilka granskat detsamma, förutsattes en samverkan mellan stat och kommuner, ehuru denna samverkan, såsom av den förut lämnade redogö­ relsen framgår, tänkts skola genomföras på ett annat sätt än i det Linnérska förslaget.

För min del är jag av den åsikten, att ett förstatligande av polis­ Departements­ chefen. väsendet icke inom överskådlig tid torde kunna komma i fråga. Bland de skål, som kunna anföras mot eu sådan lösning av problemet, vill jag särskilt understryka ett, nämligen det statsfinansiella. Ett förstatligande av polisväsendet skulle icke gärna kunna ske utan att staten iklädde sig åtminstone större delen av kostnaden för polisorganisationen. Då enbart avlöningskostnaden för de lokala polisavdelningarna efter en polisreform torde komma att överstiga 16 miljoner kronor, medan staten för närvarande deltager i samtliga poliskostnader med omkring 1 miljon kronor, torde det vara tydligt, att det åtminstone icke för närvarande är möjligt att gå till ett förstatligande av polisväsendet. Ställer man sig på denna ståndpunkt, blir det givetvis nödvändigt att — hur än polisorganisationen utformas — låta den lokala polisorganisationen bliva en huvudsakligen och i första hand kommunal angelägenhet, vars om­ besörjande ålägges vederbörande kommunala bildningar såsom en offentlig­ rättslig förpliktelse.

Även om statsmakterna lära vara formellt berättigade att ålägga kommu­ Kommu­ nernas nu­ nerna en dylik förpliktelse utan att staten på något sätt bidrager till de för varande förpliktelsens fullgörande erforderliga kostnaderna, torde billighetsskäl tala förpliktelser i mot att utan vidare ålägga kommunerna en ny, med utgifter förenad skyldighet. avseende d polisväsendet. Spörsmålet om kommunernas skyldighet att själva ombesörja sitt lokala polisväsen torde därför här böra upptagas till behandling. Bihang till riksdagens protokoll 1925. t sand. 52 höft. (AV 58.) 2251 24 3

34 KungI. Maj:ts proposition nr 58. Städerna. Vad först beträffar städerna, vilka ju för närvarande, praktiskt sett utan något statsbidrag, själva bekosta sitt polisväsen, liava olika åsikter yttrats angående frågan om en dylik skyldighet åligger dem. Von Sydow» Fou Sydon' anförde i motiveringen till sitt förut omnämnda förslag i förslag. denna del bland annat följande: Allt ifrån äldsta tid hade det tillkommit magistraterna att upprätthålla ordning och politi inom städerna. Såsom exekutiva organ härför hade på 1600-talet funnits »stadens svenner» eller stadens betjente». Dessa, som varit den tidens polis, hade räknats till magistratens underlydande, och kostnaderna för deras avlöning hade hört till stadens utgifter för magistraten. För att främja städerna hade kronan redan i äldre tid tilldelat städerna vissa inkomster, som skulle användas till avlöning av städernas magistrater och övriga tjänstemän samt till andra kommunala utgifter. De inkomstkällor, som sålunda anvisats städerna, hade varit jordupplåtelser, rättighet att anlägga och mot avgift tillhandahålla vissa för handel och näringar nödiga inrättningar, rättighet att lägga vissa avgifter å trafiken samt slutligen andel i vissa statsinkomster. Sålunda hade rikets alla stapelstäder under förra delen av 1600-talet åtnjutit tolag. Sedan år 1646 hade vidare alla städer åtnjutit så kallad källarfrihet, varjämte seder­ mera åt vissa städer anslagits andel i accis. Med accisens upphörande hade städernas andel i denna pålaga försvunnit, varemot städerna fortfarande åtnjöte inkomst av tolag och källarfrihet, ehuru i den förändrade form, att kronan betalade ersättning i penningar till varje stad för dess andel i dessa förmåner. Den s. k. källarfriheten hade uttryckligen beviljats för att bereda medel till magistraternas avlöning. Huvudstaden åtnjöte därjämte sedan år 1776 ett särskilt statsbidrag till sitt polisväsen, vilket bidrag numera ut­ gjorde 28,100 kronor om året. Yon Sydow ansåge av det anförda framgå, att rikets städer av kronan förunnats vissa inkomster för, bland annat, polisens vidmakthållande inom deras områden och att de därför hade en juridisk förpliktelse att fullgöra detta onus. 1918 Ars I det förslag till lag om polisväsendet i rakets städer, som genom 1918 proposition års proposition förelädes riksdagen, fanns intaget ett stadgande, enligt vilket det skulle åligga stad att låta anställa och avlöna erforderlig polispersonal ävensom i övrigt vidmakthålla sitt polisverk. I motiveringen till förslaget anfördes Irland annat: Sedan urgammal tid hade städerna skyldighet att själva underhålla sitt polisväsende, och eu sådan skyldighet ansåges även medfölja de stadsrättigheter, som nu för tiden meddelades. Grunden härtill vore att söka däri, att det för ett samhälle innebure en avsevärd fördel att få särskilt för sig bilda en kommun, vilken, såsom fallet vore med en stad, i vissa hänseenden intoge eu undantagsställning. Då behovet av organ, som verkade för upprätthållande av ordning och säkerhet inom ett sålunda tätt befolkat samhälle, bleve större än där befolkningen fortfarande bodde spridd som på landsbygden, förefölle det naturligt, att detta samhälle finge bekosta de utgifter, som blivit nödvändiga på grund av stadsbildningen. Skyldigheten för städerna att bekosta sitt polisväsen grundades, förutom på de allmänna förhållanden, som berörts, dels på privilegiebreven för dem, däld uttalades

Kumjl. Maj:U proposition nr 5H. 35 eller avsåges, att stad på egen bekostnad skulle besörja rättsskipning, upp­ rätthållande av allmän ordning och säkerhet samt underhåll av därför nödiga anstalter, och dels på i vissa fall utfärdade särskilda föreskrifter. I sist­ nämnda avseende åberopades särskilt ett kungl. brev den 20 augusti 1858, vari närmare föreskrifter angående Uppsala poliskårs storlek och avlöning meddelats. I motiveringen polemiserades därjämte mot den av von Sydow framförda uppfattningen om grunden för städernas skyldigheter i avseende å polisväsendet, och det framhölls därvid särskilt beträffande tolagsersättningen, att de äldre städerna bekostat sitt rättsväsen och sin polis redan innan rätt till tolag under 1G00- och 1700-talen tillförsäkrats dem samt att tolagen, som för övrigt ej utginge ens till hälften av Sveriges städer, i all­ mänhet givits städerna »till stadens nytta» och endast i ett fåtal fall »till magistratens och dess betjentes underhåll». I lagutskottets utlåtande (nr 73) över propositionen anfördes i denna del: Lagutskottet Enligt vad den i ämnet förebragta utredningen visade hade städernas ådig- 1918, gande att bekosta sitt polisväsen ej sällan varit förenat med vissa ekono­ miska förmåner av skilda slag, i första rummet tolagsersättning. Även om denna icke kunde anses hava i allmänhet grundat någon skyldighet för stä­ derna i nu angivna hänseende, syntes emellertid i vissa fall tveksamhet här­ utinnan råda. Ej heller torde vid bedömandet av grunderna för städernas nämnda skyldighet böra lämnas ur räkningen den mer eller mindre gynnade ställning, stad i avseende å näringsväsendet kunde hava intagit. Vid sam­ manställande av dessa förhållanden syntes det utskottet kunna med skäl ifrågasättas, huruvida det kunde vara lämpligt att nu för varje fall och under alla omständigheter i lag fastslå städernas skyldighet att bekosta sitt polis­ väsen. I allt fall borde en allsidigare utredning härom företagas. I den utredning, som av numera statsrådet Torsten Nothin i november Den Nothinsk» 1921 avgavs rörande städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i för- »t^dninge». hållande till staten, anfördes beträffande städernas polisväsen bland annat: Städernas särskilda polisväsen hade anor långt tillbaka i tiden; det vore på det närmaste förbundet med stadslivets upjikomst och utveckling. Såsom eu början till ett dylikt polisväsen kunde erinras om exempelvis Magnus Ladulås’ år 1288 för Jönköping utfärdade privilegiebrev, enligt vilket inne­ byggarna i Jönköping ägde utvälja 12 män, som skulle hava bland annat att hålla hand över ordningen i staden. JRedan Björköarätten hade tillagt rådet en viss uppsiktsmyndighet. I stadslagen hade närmare bestämmelser med­ delats därom. Beträffande vakthållningen i stad hade stadslagen i Konungsbalken XV kap. föreskrivit, att »alle skull! the vård ock waku i stadenom göra, som byamän äro ock burskap uthgifwit liafwa, hwat han är lielder husbonde eller sven». Städernas skyldighet att bekosta sitt polisväsen hade i allmänhet ansetts självfallen. Denna skyldighet vore dock icke fastslagen i någon allmän författning. Däremot förutsattes eller till och med direkt omtalades eu sådan skyldighet i privilegiebrev och resolutioner rörande sär­ skilda städer. Vid beviljandet under senare tider av stadsrättigheter hade uttryckligt förbehåll i ämnet brukat göras. I sistnämnda avseende anmärktes

36 Kung}. Majits proposition nr 58. särskilt, att den i stadsbrev för städer med egen jurisdiktion under senare årtionden vanliga föreskriften, att vederbörande stad skulle vara pliktig att avlöna stadens rådstuvurätt och magistrat samt övriga erforderliga tjänste­ män, borde anses hava avseende jämväl å polispersonal och åklagare. Be­ träffande städer utan magistrat erinrades om att Kungl. Maj:t genom brev den 12 maj 1016 — under åberopande av att de jämlikt brev den 20 april 1906 angående beviljande av köpingsrättiglieter Huskvarna åliggande skyldig­ heterna med avseende å polisväsendet borde tillämpas jämväl sedan Hus­ kvarna förunnats stadsrättigheter — meddelat föreskrifter rörande nämnda stads polisväsende (jämför Notion, berörda arbete, sid. Öl ff. och 157). Det Linbråka För den Limiérsi-a utredningen gjordes genom riksarkivets försorg vissa förslaget. arkivundersökningar. Eu av dessa behandlade giltigheten av den Stadga om städernas administration och upkomst i rijket , som i von Stiernmans »Samling av Kongl. Bref, Stadgar och Förordningar etc. angående Sveriges Bikes commerce, politie och oeconomie , Stockholm 1747, dol I, finnes upp­ tagen såsom utfärdad den den 26 december 1619. Denna stadga har eu viss betydelse för spörsmålet, i det att 9 punkten däri föreskriver, att »var stad skall hava sina sven ner, som uträtta borgmästare och råds bud, en två eller flere, som staden är stor till: Item sina bryggekikare en eller två uti sjöstäderne som akta på skeppen, skutor eller båtar, eller ock på handelen, som går in och ut eller drives i staden, att därmed må hållas efter lagen, stadsens privilegier och handelsordinantier». Den härskande uppfattningen angående denna stadga synes vara, att stadgan aldrig blivit i vederbörlig ordning utfärdad, och den ifrågavarande undersökningen avsåg bland annat att få nämnda uppfattning kontrollerad med stöd av det material, som nu­ mera står till förfogande. Undersökningen gav till resultat, att frågan om stadgans utfärdande borde anses slutgiltigt avgjord genom den bevisföring, som av vissa tidigare forskare framförts för den härskande uppfattningen. Av undersökningen framgick vidare, att en mot stadgans 9 punkt svarande bestämmelse införts i de privilegiebrev, som år 1620 utfärdats för Arboga, Jönköping. Kalmar, Norrköping, Västervik och Sala, samt i förslagen till privilegier för Stockholm av åren 1619 och 1624 och för Södertälje av år 1628 samt att stadgan under 1600- och 1700-talen och även under 1800-talet av myndigheterna i många fall betraktats såsom gällande rätt. Den andra undersökningen visade, att stadskällare av den art, som avsåges med be­ nämningen bysven, allmänt funnits i städerna långt före tillkomsten av Gustaf II Adolfs privilegier, vilka i fråga om tillsättandet av dessa tjänste­ män endast varit ett uttryck för gängse praxis. I den Linnérska utredningen yttrades i denna del bland annat: Den verk­ ställda undersökningen syntes lämna såsom resultat, att oaktat man med det nu tillgängliga arkivmaterialet icke kunde påvisa, att 1619 års stadga utfärdats, den åberopade 9 punkten i stadgan endast varit uttryck för vad som långt innan stadgans författande varit sedvänja samt att de i 9 punkten omförmälda stadens sven ner- väsentligen motsvarade nutidens polispersonal. Utredningen visade också, att stadgans grundsatser angående städernas för-

Kungl. Maj:ts proposition nr <5<V, :s7 fattning och förvaltning samt särskilt i fråga om skyldigheten för städerna att bekosta sitt polisväsen tillämpats under 1600-, 1700- och 1800-talen. Samma rättsuppfattning hade sedermera, såvitt känt, fortlevat fullkomligt obruten, och den finge alltså för närvarande anses utgöra gällande sedvaueriitt. Städerna, som därigenom förpliktades i förhållande till staten, kunde icke bliva fria från förpliktelsen utan att ändring skedde genom ny sedvana, lagstiftningsåtgärd eller genom att eu uttrycklig eftergift i speciellt fall medgåves från statsmaktens sida.

Vad som sålunda förekommit synes mig innefatta fullgoda skid för an­ Departements­ chefen. tagande att eu på sedvana grundad, offentligrättslig förpliktelse för städerna att själva besörja sitt polisväsen redan förefinnes. Om, såsom lämpligt torde vara, denna förpliktelse i samband med eu allmän reglering av polisväsen­ det fastslås i lag, innebär detta alltså icke, att någon ny förpliktelse ålägges städerna.

Vad köpingarna angår torde rättsfrågan ligga ännu klarare än beträffande Landsbyyden. städerna. Här är att skilja emellan köpingar, som tillkommit före och efter år 1864. Vad de senare beträffar hava i samtliga ifrågakommande köpings brev intagits stadganden, enligt vilka det skall åligga köpingen att, efter den för kommuualutskylders utgörande bestämda eller annan genom överens­ kommelse avtalad grund, bekosta skälig avlöning åt eu polisuppsyningsman, vilken, antagen av Konungens befallningsliavande, skall åligga att, under åtnjutande av det skydd, som tillkommer kronolänsman eller stadsfiskal, handhava köpingens säkerhets- Och ordningspolis, åtala där timade brott och förseelser av den art, att allmän åklagare äger att dem beivra, samt för övrigt i alla ärenden, vilka angå köpingens befolkning, fullgöra de bestyr, som på landet åligga fjärdingsmän, varjämte enligt köpingsbreven dylik köping är skyldig att, därest det befinnes nödigt att anställa eu eller flere polisbe­ tjänter till uppsyningsmannens biträde, jämväl sådant biträde bekosta. I fråga om köpingar, tillkomna före år 1864, torde det däremot icke kunna påvisas vare sig någon uttrycklig föreskrift eller någon sedvana att för polis­ väsendet vidtaga andra anordningar än som åligga kommunerna å lands­ bygden i övrigt. Och vad sistnämnda kommuner beträffar lärer någon me­ ningsskiljaktighet icke råda om att deras skyldigheter i avseende å polis­ väsendet äro utömmande reglerade genom lagen angående fjärdingsmansbestyrets utgörande, varom jag torde få hänvisa till det tidigare anförda. Ett genomförande av eu allmän skyldighet att ombesörja polisväsendet lärer alltså för här senast omförmälda köpingar och landsbygdskommuner inne­ fatta eu utvidgning av de nuvarande kommunala förpliktelserna.

Lika litet som eu dylik utvidgning, såsom förut framhållits, kan giva upp­ Dcpaiteniontscliofcn. hov till någon rätt till bidrag av statsmedel, lika litet torde den omständig­ heten, att städer och vissa köpingar redan äro pliktiga att själva bekosta sitt polisväsen, innebära något hinder för att staten lämnar bidrag därtill.

38 Kung/. Maj:ts proposition nr 58.

I båda avseendena torde avgörandet böra träffas enligt billiglietsgrunder och under beaktande av statsfinansiella förhållanden. Spörsmålet, om och i vad mån statsbidrag bör utgå, blir emellertid i hög grad beroende av vilken organisation som genomföres. Jag skall därför återkomma till niimnda spörs­ mål. sedan jag fått tillfälle att angiva min ståndpunkt i organisationsfrågorna

Statskontroll Här torde däremot böra beröras frågan, i vilken utsträckning statsmyndig­ över kom­ muner. het bör erhålla rätt att övervaka, att kommunala bildningar vederbörligen fullgöra sina skyldigheter i avseende å polisväsendet. 1918 års I 1918 urs proposition hade, sannolikt efter mönstret av de i administrativ proposition. ordning utfärdade byggnads- och brandstadgorna, upptagits bestämmelser, enligt vilka länststyrelse skulle äga att, om stad underläte att vidmakthålla sitt polisverk, hos stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan göra den framställ­ ning, som ansåges av behovet påkallad, samt, där framställningen icke ledde till åtgärd, anmäla förhållandet hos Kungl. Maj:t. I motiveringen framhölls, att stad torde hava att efterkomma de bestämmelser, som kunde av Kungl. Maj:t meddelas. Dot Linnérska Det Linnér slät förslaget innehöll i förevarande avseende följande: Om stad, förslaget. samhälle på landet eller landsting underläte att utrusta polisväsendet i er­ forderlig omfattning eller om polispersonalen icke försåges med skälig av­ löning, skulle länsstyrelsen hos samhället eller landstinget göra framställ­ ning om rättelse, med befogenhet för länsstyrelsen att, om ej i anledningav framställningen erforderlig åtgärd vidtoges, därom förordna. Funnes det vara av nöden, skulle länsstyrelsen äga att förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla. Därjämte innehöll nämnda förslag, att, om i stad eller samhälle på landet eller av landsting beslut fattades angående polisperso­ nalens antal, utrustning eller avlöning eller i annan fråga, som berörde polis­ väsendets organisation, beslutet skulle underställas länsstyrelsens prövning. Besvär över länsstyrelsens beslut i fråga av här avsedd art förutsattes skola prövas av regeringsrätten. I motiveringen anfördes bland annat: Lagfästes den kommunala förplik­ telsen, innebure detta, att dess fullgörande måste kunna övervakas i likhet med vad som skedde på åtskilliga andra områden. Beträffande frågan, vilken myndighet som borde väljas för övervakningen, vore det onödigt att fram­ hålla, att ett ingripande helt visst endast skulle behöva ifrågakomma i sällsynta undantagsfall. De flesta samhällen komme säkerligen att såsom hittills lojalt sörja för sitt polisväsen i eget naturligt intresse, och, om någon brist skulle framträda, kunde denna antagligen rättas efter blott ett påpekande. Skulle emellertid ett verkligt ingripande visa sig erforderligt, vare sig i form av en erinran eller genom ett föreläggande, syntes frågan däronyicke kunna avgöras av den lokala polischefen eller ens polischefen i länet. Å andra sidan vore det icke lämpligt att förlägga avgörandet i första och sista hand till Kungl. Maj.t. En decentralisation syntes även här vara att föredraga. Prövningen borde därför ankomma på länsstyrelsen, som av ålder vore högsta polis­ myndighet i länet och hade bästa kännedomen om de lokala förhållandena på platsen. Det framhölls tillika i annat sammanhang, att det icke vore lämpligt att i stället för att lagfästa en kommunal skyldighet att sörja för polisväsen­ det stadga, att staten lämnade bidrag till kostnaderna för polisväsendet på de

Kungl. .1 fuj:ts proposition nr 5ti. 35•

orter, tiar särskild polispersonal ansåges erforderlig, under förutsättning att polisväsendet vore ordnat på tillfredsställande sätt, men att, om så ej vore förhållandet, statsbidraget skulle bortfalla, till dess rättelse skett. Denna metod kunde svårligen förordas, då det redan från användningen av det hittillsvarande anslaget till särskild polisstyrka förelåge (ten erfarenheten, att statsbidrag ända till halva kostnaden icke förmått övervinna den på vissa håll förefintliga obenägenheten för ett ordnat polisväsende. Beträffande städernas förpliktelse att ombesörja sitt polisväseu anfördes vidare, bl. a., att det Unge anses sannolikt, att förpliktelsens fullgörande skulle kunna genomdrivas medelst tvång, att det såsom tvångsmedel kunde tänkas att använda antingen föreläggande vid vite eller påföljd att stadsrättigheten förlorades samt att den gjorda undersökningen visade, att med­ len att framtvinga fullgörande av förpliktelsen icke vunnit stark utbildning men att möjligheten att använda tvångsmedel dock icke för närvarande kunde anses utesluten.

1922 arts sakkunniga uttalade i denna del allenast, att den omständigheten, 15)22 sv» sakkunniga. att befogenhet att ingripa mot kommun överlämnades till länsstyrelsen med klagorätt i vanlig ordning, innebure eu garanti för att dylik åtgärd mot kommun komma att vidtagas endast i fall av uppenbart behov och efter omsorgsfull prövning. Myndigheter I de utlåtanden, som avgåvos över det Linnérska förslaget, lämnades det­ i. 11. ang. det samma i ifrågavarande del i allmänhet utan anmärkning. Linnérska förslaget. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolitts lätt anförde sålunda härutinnan bland annat: Det borde vara självklart, att staten på ett så fundamentalt område som det ifrågavarande, uppehållande av ordning och säkerhet, icke kunde frånhända sig eu kontrollerande myndighet; högsta ansvaret för ordningen och säkerheten inom riket måste påvila staten, även om kostnaderna i vissa fall bures av kommunerna. Det kunde med skäl ifrågasättas, om ej staten i fall, då kommun hade att sörja för polisväsendet, redan nu utan uttryckligt lagbud ägde eu sådan befogenhet. För övrigt kunde förutsättas, att stats­ myndighet icke i oträngt mål ingrepe utan med takt och urskiljning be­ handlade dylika, på kommunernas ekonomi inverkande frågor. När det gällde större städer hade erfarenheten visat, att de kommunala organen på mycket tillfredsställande sätt sörjt för ifrågavarande behov. Däremot hade det visat sig. att i mindre samhällen ingripande ingalunda alltid vore obehövligt.

I vissa utlåtanden uttalades dock betänkligheter mot de föreslagna be­ stämmelserna. Sålunda betonades helt allmänt i åtskilliga utlåtanden angelägenheten av att den kommunala självbestämningsrätten ej obehörigen inskränktes, i vilket avseende man syntes förmena, att förslaget gått för långt. Dylika uttala ndeu gjordes av länsstyrelsen i Jönköpings län, stadsfullmäktige i Söderköping. Mjölby, Jönköping, Värnamo, Karlskrona, Uddevalla, Göteborg, Skara och 'L\da­ tt olm samt av kommunalfullmäktige i Älvkarleö, Vara köpings, Stom Tana och Grangärde kommuner. Svenska stadsförbundet samt stadsfullmäktige i Stockholm, Malmö och Lund ävensom kommunalfullmäktige i Saltsjöbaden och magistraten t Uppsala ansågo, i anslutning till den tanke, som kommit till uttryck i 1922 års sak­ kunnigas betänkande, att länsstyrelses rätt att ingripa mot kommun eller landsting borde begränsas till uppenbara fall av försummelse. Mot förslaget att låta länsstyrelse ingripa mot kommun med vitesföre-

4( • Kung], Maj:it proposition nr ÖS.

läggande uttalade sig länsstyrelserna i Stockholms och Västernorrlands län, 1 andsfskalsforeningen i Malmöhus län samt stadsfullmäktige i Växjö, Kungälv, Borås och Ulricehamn. Om vad som borde sättas i stället för vitesbestäm­ melsen uttalades olika meningar, i det att länsstyrelsen i Stockholm ansåg vitesbestämmelsen överhuvudtaget obehövlig, medan länsstyrelsen i Väster­ norrlands län och landsfiskalsföreningen förordade rätt för länsstyrelse att besluta om åtgärders företagande på den försumliges bekostnad, stadsfullmäktige i Kungälv förordade rätt att indraga statsbidrag och stadsfullmäktige i Växjö ville hänskjuta meningsskiljaktighet mellan länsstyrelse och stad till Kungl. Maj:ts avgörande. De övriga framställde icke några positiva förslag. Vad särskilt angår rätten att ingripa mot landsting förklarade sig Svenska landstingsförlnmdet bestämt avvisande mot att tvångsmakt mot landsting till­ erkändes länsstyrelse, och då, enligt förbundets förmenande, erfarenheten visat, att polisväsendet icke alltid kunde tillfredsställande ordnas för större områden å landsbygden utan dylik tvångsmakt, fann förbundet den ur alla synpunkter lämpligaste lösningen vara, att länspolisväsendet helt förstatliga­ des. Jämväl länsstyrelserna i Södermanlands och Kristianstads län funno liksom länsstyrelsen i Stockholms län olämpligt att låta länsstyrelse ålägga landsting vite, och de två sistnämnda länsstyrelserna föreslogo därutinnan, att om tvist uppkomma mellan länsstyrelse och landsting, frågan härom skulle hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning. Magistraten i Ystad förordade, att meddelande av vitesföreläggande förbehölles Kungl. Maj:t.

1024 ars I 1924 års förslag hade underställningsplikten inskränkts till beslut, av­ förslug. seende polispersonalen tillkommande förmåner av ekonomisk natur. I övrigt avvek förslaget i sak från det Linnérska endast därutinnan, att rätt för läns­ styrelse att ingripa mot polisdistrikt eller landsting uttryckligen förklarades föreligga allenast i fall, då ett uppenbart åsidosättande av förpliktelse i av­ seende å polisväsendet förelåge. Dock är att märka, att förslaget icke inne­ fattade skyldighet för landsting att anordna polisbevakning och att i följd därav möjlighet för länsstyrelse att ingripa mot landsting ej kunde tänkas i annat fall än då landsting, som frivilligt inrättat polisavdelning, icke full­ gjorde de skyldigheter, som i följd därav måste åligga landstinget. Sakkunniga av Sakkunniga av september 1924 hade mot de sålunda föreslagna bestämmel­ sopt. 1924. serna ingen annan anmärkning än att underställningsplikt borde statueras jämväl i avseende å den ordinarie polispersonalens antal. Sakkunniga av Sakkunniga av november 1924 ställde sig åter — med undantag av borg­ nov. 1924. mästaren Björkman, vilken härutinnan anslöt sig till den av de föregående sakkunniga förfäktade asikten — tveksamma till hela vitesbestämmelsen. Under framhållande av att polisdistrikten sannolikt skulle ordna sitt polisväsen utan att vitesföreläggande behövde tillgripas men att det icke vore möjligt att helt förneka behovet av ett dylikt tvångsmedel, förklarade sig de sak­ kunniga anse utövandet av rätten att vid vite förplikta polisdistrikt eller landsting att vidtaga viss åtgärd och att till sådant vite fälla vara av så grannlaga natur, att beslutanderätten därutinnan borde förbehållas Kungl. Maj:t i statsrådet.

Dopartcments- Med hänsyn framför allt till statens intressen av rättsordningens upp­ chefcnrätthållande lärer någon tvekan icke kunna råda om att staten bör vara be-

Kiimjl. MajUs proposition nr AV. II

rättigad att vaka över att kommunerna och, i den man det kan förekomma, jämväl landstingen fullgöra sina skyldigheter i avseende å polisväsendet. Såsom den föregående framställningen v isar, har icke från något håll gjorts gällande, att eu dylik rätt icke borde tillkomma staten, och tvist råder endast om, i vilka former statens övervakningsmyndighet lämpligast bör utövas. Att vid avgörandet av detta spörsmål all möjlig hänsyn bör tagas till den kommunala självbestämningsrätten, är även min åsikt. Jag finner det alltså riktigt, att statsmyndighets rätt att ingripa begränsas till uppenbara fall av pliktförsummelse, och jag saknar anledning att föreslå, att underställningsplikt införes i fråga om andra kommunala beslut än sådana, som avse befattningshavarna tillkommande ekonomiska förmåner. Medan i av­ seende å beslut av sistnämnda art underställningsplikten torde vara nöd­ vändig av hänsyn till befattningshavarna, för vilka även en ringa löne­ sänkning kan vara av stor betydelse, torde i andra fall värdet av en före­ skrift om underställningsplikt icke böra överskattas. Jag utgår naturligtvis ifrån såsom något självklart, att kommunerna i regel skola lojalt fullgöra sina skyldigheter; i vanliga fall lärer följaktligen eu kommun, som beslutat eu icke motiverad nedsättning av polispersonalens antal, komma att beakta redan en enkel hänvändelse från länsstyrelsernas sida. Men skulle det undantagsfall inträffa, att en kommun verkligen önskar obelxörigen försvaga sitt polis väsen, blir det icke tillräckligt med en underställuingsföreskrift, utan länsstyrelsen måste, oavsett eu sådan, på annat sätt ingripa mot vederbörande. Och för dylika undantagsfall torde det vara nödvändigt, att statsmyndigheterna er­ hålla fullt effektiva maktmedel. Det är ur denna synpunkt, som rätten att förelägga och utdöma vite bör bedömas. De betänkligheter, som framkommit mot att eu dylik rätt överhuvudtaget tillerkännes statsmyndigheterna, före­ falla mig knappast befogade. Det är dock här icke fråga om att införa något nytt. Den meningen saknar ju icke förespråkare, att statsmyndighet redan nu är berättigad att använda vite såsom tvångsmedel mot kommun, som icke fullgör sina skyldigheter i avseende å polisväsendet. På andra områ­ den är en dylik rätt statsmyndigheterna medgiven än i kraft av särskilda bestämmelser och än utan sådana. Redan i hälsovårdsstadgan den 25 sep­ tember 1874 tillerkändes sålunda länsstyrelse rätt att, där det funnes vara av nöden, förelägga kommun lämpliga viten; i nu gällande hälsovårdsstadga den 19 juni 1919 är denna rätt bibehållen. Enligt den sistnämnda dag ut­ färdade epidemilagen hava länsstyrelserna att vaka över att bl. a. städer och landsting fullgöra sina åligganden enligt samma lag, för vilket ändamål länsstyrelse äger att, där sådant finnes vara av nöden, förelägga lämpliga viten. Enligt praxis har länsstyrelse vidare ansetts äga befogenhet att, ehuru uttryckliga lagbestämmelser om rätt att förelägga vite saknas, genom före­ läggande av vite tillhålla kommun att fullgöra sina skyldigheter i avseende å skolväsendet (so regeringsrättens årsbok 1912, ref. nr 46, och 1914, not. E. 52). Likaledes har förekommit, att länsstyrelse, utan stöd av lagbestäm­ melser av nyssberörda art, ålagt församling att vid vite verkställa försam-

42 Kitngl. Maj-.ts proposition nr 58.

lingen åliggande reparation av kyrka (jfr regeringsrättens årsbok 1923, ref. ur 3). Jag kan också erinra om att i vanliga rättegångsmål, i vilka kommun är part, domstol ocli, i vissa fall enligt 38 § utsökningslagen, överexekutor kan förelägga kommun vite och till sådant vite falla, Och det kan naturligt­ vis icke med fog göras gällande, att de ändamål, för vilka vite sålunda kan av statsmyndighet användas, skulle vara viktigare än det för rättsordningens upprätthållande organiserade polisväsendet. Det nu anförda visar också, att man näppeligen har anledning att med förbigående av länsstyrelserna i detta speciella fall låta Kung! Maj.t i statsrådet omhänderhava rätten att förelägga och utdöma vite. Härvid bör för övrigt beaktas, att frågan om eu kommun eller ett landsting vederbörligen fullgör sina skyldigheter i avse­ ende å polisväsendet icke är en lämpliglietsfråga utan eu rättsfråga, som redan av detta skäl bör liksom övriga bär omnämnda vitesfrågor behandlas av administrativ domstolsmyndighet. Jag måste således komma till det resultatet, att anledning saknas att på denna punkt frångå 1924 års förslag.

Lands­ Jag övergår härefter till frågan om huru polisväsendet lämpligen bör fogdarna och åklagar­ organiseras och skall då börja med den ifrågasatta omorganisationen av väsendet. landsfogdebefattningarna och i samband därmed jämväl behandla spörsmålet om eu reform av åklagarväsendet. Det Liimérskit Bet Linnérska förslaget innefattade i denna del, att ledningen av polisförslaget. ocli åklagarväsendet skulle för varje län läggas i händerna på en landsfogde, vilken sålunda skulle få jämväl städernas polispersonal under sitt befäl. I ndantag skulle endast göras för de tre största städerna, i vilka polis­ mästarna skulle få enahanda ställning i avseende å polisväsendet som lands­ fogdarna i landet i övrigt. Landsfogdarna och nämnda polismästare skulle i egenskap av under länsstyrelserna högsta polischefer hava att bland annat i förekommande fall dirigera dem underlydande personal från ort till annan inom distriktet samt att, där det erfordrades, från annat distrikt begära polishjälp. Landsfogdarna skulle därjämte hava ledningen av åklagarväsendet i sina distrikt och i enlighet härmed, såvida hinder icke mötte, själva beivra alla brott, varå enligt lag kunde följa straffarbete, fängelse i mera än sex manader, avsättning eller mistning av ämbete eller tjänst under viss tid. varjämte landsfogde skulle vara berättigad att beivra andra brott. Medan ledningen av ett läns polisväsende icke ansågs kunna fullt sysselsätta lands­ fogden, förutsattes däremot upprätthållandet av åtalsverksamheten i nu angiven utsträckning i allmänhet icke kunna medhinnas av landsfogden ensam, varför landsfogdarna dels, med undantag av landsfogden i Gotlands lån, skulle befrias från dem nu åliggande administrativ verksamhet och dels, med undantag av landsfogdarna i Gotlands, Kronobergs och Blekinge län, skulle förses med särskilda tjänstebiträden, benämnda läiispolisassessorer. Lör att de blivande landsfogdarna skulle kunna vederbörligen fullgöra den verksamhet, som sålunda uppdrogs åt dem, skulle de nu för landsfogdarna stadgade kompetensvillkoren strängt upprätthållas och de landsfogdar, som

Kung! Maj:tu proposition nr AV. 43 icke fylla nämnda villkor, ställas på iudraguingsstat. I samband därmed borde landsfogdarna i löneavseende jämställas med länsstyrelsernas avdel­ ningschefer. Av polisassessorerna skulle samma kvalifikationer fordras som av landsfogdarna. Jämväl å åklagarna i städerna skulle högre kompetens­ krav ställas, varjämte åklagarbefattningarna i de minsta städerna skulle in­ dragas och åtalsrätten i dem överlämnas åt landsfiskalen i något närliggande distrikt. Likaledes skulle de nuvarande köpingsåklagarna såsom åklagare ersättas av vederbörande landsfiskaler. Slutligen föreslogos i vissa avseenden ändringar i landsfiskalernas verksamhet i syfte att möjliggöra, att landsfiska­ lerna mera odelat finge ägna sig åt polis- och åklagarverksamhet, som be­ tecknades såsom deras huvuduppgift, varjämte vissa landsfiskaler skulle förses med statsavlönade biträden. 1922 års sakkunniga hade intet att anmärka mot den sålunda föreslagna 1922 ar» sak­ kunniga. reformen. Två ledamöter uttalade sig emellertid för att stad skulle kunna med Kungl. Maj ds medgivande undantagas från landsfogdedistrikt, därest staden hade särskild polismästare och icke genom undantagandet möjligheten att inom länet i dess helhet upprätthålla skäligt polisskydd i avsevärd grad förminskades. Tre ledamöter uttalade såsom sin åsikt, att lands- och stadsfiskalernas åtalsrätt genom förslaget blivit för starkt begränsad. Myndigheter Av dem, som yttrade sig över det Linnérska förslaget, restes invändningar in. ti. ang. mot den föreslagna organisationen framför allt av ett stort antal länsstyrelser, det Linnérska vilka särskilt betonade, att det skulle bliva svårt för länsstyrelserna att få förslaget. kompetent folk att förrätta de funktioner, som nu, utöver polis- och åklagarverksamheten, åvila landsfogdarna. Av föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler jämte åtskilliga stads- och landsfiskaler samt länssammanslutningar av landsfiskaler upprepades de redan inom 1922 års sak­ kunniga reservationsvis framställda anmärkningarna om att lands- och stadsfiskalernas åtalsrätt blivit alltför starkt begränsad, varav dessas auktoritet förmenades komma att bliva lidande. Föreningen för åklagare. / Sveriges köpingar förmenade, att det icke kunde anses med rättvisa och billighet för­ enligt, att nuvarande köpingsåklagare skulle underkasta sig eu så obefogad degradering, som förslaget innebure. 1924 års förslag innefattade i nu ifrågavarande delar, att den nuvarande 1924 års förslag. organisationen skulle bibehållas. Någon gensaga häremot framfördes icke av de sakkunniga, som granskat sistnämnda förslag.

Departements­ Då jag funnit mig böra, i överensstämmelse med 1924 års förslag, avstå chefen. från att söka genomföra en omorganisation av landsfogde- och åklagarorganisationerna, äro skälen därtill framför allt, att eu omläggning av polisorganisa­ tionen icke med nödvändighet förutsätter ändring av landsfogde- och åklagarorganisationerna, ävensom att ett genomförande av det Linnérska förslaget här­ utinnan skulle vara förenat med högst betydande kostnader. Frånsett dyrtidsoch ålderstillägg samt pensioneringskostnad skulle eu omorganisation av lands­ fogdeinstitutionen enligt detta förslag draga eu årlig merkostnad för staten av mer än 300,000 kronor, vartill skulle komma — utom vissa engångskost-

44 Kungl. Maj:ts proposition nr ÖS.

oädel-, beräknade till 50,000 kronor — ett icke oväsentligt belopp för resor, traktamenten, telefonsamtal och telegram. Även om man frånser den kostnad, som, i den mån de nuvarande landsfogdarna ej kunna härför påräknas, skulle vara förenad med ett överlämnande av landsfogdarnas utanför polis- och åklagarverksamheten fallande uppgifter åt andra, skulle den årliga merkost­ naden sannolikt komma att överstiga 500,000 kronor. Ett ytterligare skäl att låta med nu omförmälda reform anstå är, att frågan om åklagarväsendets slutliga utformning i vårt land alltjämt är oavgjord. Slutligen bör beaktas, att landsfogdeinstitutionen, vilken infördes såsom ett led i 1917 års omorga­ nisation av fögderiförvaltningen, ännu befinner sig i eu övergångsperiod, vilket gör, att det är omöjligt att bedöma institutionens verkliga värde, något, som torde kunna ske först då samtliga landsfogdar tillsatts under iaktta­ gande av nu gällande kompetensfordringar. Såsom av det anförda framgår, ligger däri icke något bedömande och underkännande i sak av den föreslagna organisationen, utan jag lämnar öppet, om den kan godtagas eller icke. Vad angår de föreslagna ändringarna av landsfiskalernas arbetsuppgifter, i den mån dessa icke röra åklagar- och polisväsendet, samt inrättandet av statsavlönade biträdesbeställningar hos vissa landsfiskaler hava frågorna därom överlämnats till ytterligare behandling av de sakkunniga, som den 31 december 1923 tillkallats för att inom socialdepartementet biträda med bland annat utarbetandet av förslag till lönereglering för fögderiförvaltningens tjänste­ män. I det av nämnda sakkunniga den 20 november 1924 avgivna be­ tänkandet hava också åtskilliga förslag i berörda hänseenden framlagts. Då dessa förslag lämpligen torde böra behandlas i samband med löneregleringsfrågan och sistnämnda fråga av skäl, som jag vid framläggandet av social­ departementets avdelning av statsverkspropositionen angivit, icke kan före­ läggas årets riksdag, kan jag icke nu framlägga något förslag i här omför­ mälda avseende.

Landsbygdens •Jag övergår härefter till frågan om huru ordningspolis väsende t på lands­ ordningspolis. bygden bör organiseras. Fögderi* Härutinnan framlades förslag redan av fögderiförvaltningskommittén. Nämnda förvaltningskommittén. kommitté föreslog, att man skulle bibehålla den nuvarande fjärdingsmansorganisationen utan någon som helst förändring. Den nuvarande extra polispersonalen, av kommittén benämnd lokalpolis, skulle likaledes bibe­ hållas, dock med vissa ändringar. Sålunda skulle Kungl. Maj:t kunna ålägga socken eller municipalsamliälle att med hälften, dock högst 600 kronor om året, bidraga till avlöning av lokalpolisen. Vidare skulle, då landsting, socken, municipalsamliälle eller enskilde frivilligt åtoge sig bekostande av lokalpolis, det frivilliga bidraget icke behöva överstiga 600 kronor om året. Slutligen skulle den del av lokalpolisens avlöning, som icke utginge från nämnda korporationer eller enskilda, oavsett beloppet bekostas av staten. Därjämte föreslog kommittén inrättandet av eu ny organisation, s. k. distriktspoliser, vilka skulle vaka över upprätthållandet av allmän ordning och säker­ het, envar inom sitt distrikt. För sådant ändamål skulle distriktspolis bland

Kung!. Mnj.U proposition nr ÖS. 4 -:) unnat tjänstgöra vid tillfällen, dä större folkmängd vore samlad, och, i flen män sådant erfordrades, verkställa patrullering inom sitt distrikt. Distriktspolis skulle vidare vara skyldig att i olika avseenden biträda do lokala polis­ cheferna. Han skulle sålunda bland annat äga att själv verkställa polisundersökning och uppsätta rapporter däröver samt liksom varje annan polis­ man söka upptäcka brott och efterspana brottslingar. Distriktspoliserna, som emellertid i främsta rummet skulle ägna sig åt ordningspolis verksamhet, skulle vara skyldiga att tjänstgöra utanför vederbörande distrikt, bland annat på den grund, att de jämväl skulle ersätta den nuvarande reservpolisorganisationen. Distriktspoliserna skulle avlönas uteslutande av statsmedel. Deras antal skulle enligt de fyra alternativ, som kommittén preliminärt föreslog för fögderiorganisationen, utgöra respektive 420, 335, 250 och 2;>0. Av dessa alternativ torde det, som förutsatte 420 distriktspoliser, närmast över­ ensstämma med den numera gällande fögderiorganisationen. Kommittén förordade tillika bibehållandet av länsdetektiver, ridande polis och till­ fällig polis, till vilka samtliga statsverket skulle lämna bidrag efter vissa grunder. 1912 års sakkunniga anslöto sig beträffande polisväsendet på landsbygden 1912 års sakkunniga. till kommitténs förslag i fråga om lokalpolis, länsdetektiver, tillfällig polis och ridande polis. Beträffande distriktspolisen samt kommitténs i samman­ hang därmed framställda förslag om upphörandet av den särskilda reservpolisstyrkan avrådde de sakkunniga på det bestämdaste från det av kom­ mittén föreslagna sättet att söka ordna landsbygdens polisväsende och ut­ talade, att den förstärkning av landsbygdens polisskydd, som vore möjlig, tills vidare måste beredas genom utveckling av den av kommittén föreslagna lokalpolisen samt ett kraftigt understödjande av den ridande polisens ut­ bredning till allt flera orter. Det Linnérska förslaget innefattade först och främst eu fullständig om­ Det Linnérska förslaget. organisation av fjärdingsmansinstitutionen. Landsfiskalsdistriktet skulle in­ delas i fjärdingsmansdistrikt på sådant sätt, att varje dylikt distrikt i regel skulle giva bill sysselsättning åt eu fjärdingsman. För ändamålet skulle eu kommun kunna uppdelas på flera distrikt eller distrikt bildas av en eller flera kommuner eller delar därav. Kommun skulle dock kunna bilda ett distrikt med flera fjärdingsman, liksom undantagsvis distrikt skulle kunna göras så litet, att fjärdingsmannen icke skulle kunna få full sysselsättning av sin tjänst. Förslaget förutsatte, att fjärdingsmansdistrikten i södra och mellersta Sverige normalt skulle få ett innevånarantal av cirka 4,000 personer, medan däremot ett avsevärt mindre innevånarantal måste antagas för den norra delen av landet. I de till förslaget hörande ekonomiska beräkningarna antogs fjärdingsmännens antal för hela riket bliva 1,500, av vilka dock icke alla skulle bliva fullt sysselsatta. Fjärdingsmännens verksamhet skulle vara av två slag. Dels skulle de ägna sig åt egentlig polisverksamhet, i vilket avseende de skulle vara verk­ samma för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, verkställa efter­ spaning angående brott samt i övrigt fullgöra den polisverksamhet, som

4 0 Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

kunde föranledas av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk. Dels skulle de vara exekutionsbetjänter och i sådan egenskap biträda vid åtgärder i utsökningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter samt vid annan hand­ räckning. Vid sidan av fjärdingsmännen skulle i de landskommuner, köpingar ellei andra samhällen, där den regelbundna polisverksamheten icke kunde upp­ rätthållas allenast genom fjärdingsmännen, anställas erforderligt antal polis­ män, vilka senare endast skulle ägna sig åt egentlig polisverksamhet, något som dock ej hindrade, att fjärdingsmans- och polismansbefattning skulle kunna förenas på vissa orter, där vardera befattningen för sig ej gåve full sysselsättning åt sin innehavare. Antalet polismän för landsbygden beräk­ nades på grundvalen av nuvarande personalbestånd till 383, därav 93 i köpingar. Fjärdingsmännen skulle allt efter den dyrortsgrupp, vederbörande stationsort tillhörde, åtnjuta en minimilön av i lägsta löneklassen 1,980 till 2,520 kronor och i högsta löneklassen, vilken skulle uppnås efter tolv års tjänst, a^ 2,4(30 till 3,144 kronor. Polisman skulle hava eu lön av lägst 2,100 till 2,676 kronor och högst 2,580 till 3,300 kronor. Även här förut­ sattes tolv års tjänst för uppnående av högsta löneklassen. Löneskillnaden emellan fjärdingsmännen och polismännen föranleddes därav, att de förra men icke de senare vid sidan av lönen kunde påräkna indrivningsprovision. Beträffande såväl fjärdingsmän som polismän skulle gälla, att i förekommande fall skulle utgå kallortstillägg, begravningshjälp och familjeunderstöd, fast­ ställda till vissa minimibelopp, varjämte fjärdingsman såväl som polisman skulle erhålla eu pension av 1,760 kronor. För att kunna antagas till ordi­ narie fjärdingsman eller polisman skulle krävas 21 års ålder; för att kunna erhålla ordinarie polisbefattning i samhälle med minst 5,000 innevånare skulle därjämte fordras att hava genomgått lägre kurs i polisskola. Utom fjärdingsmän och polismän skulle på landet enligt länsstyrelsens förordnande kunna tillsättas ordningsmän, vilka skulle vara verksamma för ordningens upprätthållande å viss ort vid enstaka tillfällen. Ordningsman skulle åtnjuta ett arvode av 15 kronor för varje dag, som han tjänstgjorde i sådan egenskap. Kommunernas inflytande på fjärdingsmansinstitutionen skulle vara relativt begränsad. De skulle — frånsett tillsättningsfrågor, till vilka jag återkommer i annat sammanhang — allenast äga att yttra sig över förslag till distriktsindelning. Beträffande eventuell polisorganisation vid sidan av fjärdings­ männen hade kommunerna att i första hand fatta beslut på sätt förut om­ nämnts. I lönefrågor skulle kommunerna, vilka skulle vara skyldiga att med skäligt belopp avlöna såväl fjärdingsmän som polismän, äga att besluta om vad som borde tillkomma dessa utöver fastställda minimibelopp. 1922 flis 1922 års sakkunniga anförde, att den i det Linnérska förslaget förordade sakkunniga. omläggningen av distrikten till större områden och utbyte av nuvarande menighetsbestyr mot reglerade tjänster, fullt sysselsatta av polis- och indrivningsverksamhet, vore ägnat att åstadkomma eu fjärdingsmansinrättning, motsvarande de anspråk, man skäligen kunde ställa därpå. Därjämte fram-

Kunyl. Maj:tn proposition nr US. 47

hölls, att (ten ökade kostnad, omläggningen maste medföra, delvis bordo komma att kompenseras genom att indrivningen förbättrades. Eu av de sakkunniga, herr Bengtsson, förordade, att fjärdingsmannen skulle med hänsyn till det vanrykte, vari fjiirdingsmansinstitutionen pa många håll råkat, benämnas distriktspoliser. Eu annan av de sakunniga, herr Strandquist, ansåg, att handräckningsverksamhet och egentlig polis­ verksamhet borde rationellt skiljas från varandra.

I de yttranden, som av centrala myndigheter, sammanslutningar av kom­ Myndigheter in. II. ang. det muner eller befattningshavare vid polisväsendet samt av länsstyrelserna av- Linnérska gåvos över det Linnérska förslaget, förordades allmänt vad nämnda förslag- förslaget. innehöll till lantpolisorganisationens förbättring. Processkommissionen framhöll sålunda såsom en förtjänst hos förslaget, att fjärdingsmannen, vilkas ställning och verksamhet för närvarande vore synner­ ligen otillfredsställande, skulle bliva verkliga polismän, som kunde göra god nytta. Föreningen Sveriges landsfogdar instämde i det allmänna slutomdöme, som 11122 års sakkunniga fällt om förslaget. Föreningen Sveriges landsfiskaler hade ej någon principiell anmärkning mot den föreslagna organisationen men uttryckte farhågor för att fjärdingsmansdistrikten skulle bliva för stora och ansåg det icke kunna förväntas, att fjärdingsmannen skulle i ett så stort distrikt som det såsom normaldistrikt antagna kunna fullgöra samvetsgrann tjänstutövning, då på honom överlätes såväl polis- som indrivningsarbetet i distriktet. Föreningen förmenade där­ för, att fjärdingsmansdistrikt borde i varje fall lämpas efter föreliggande förhållanden. Svenska polisförbundet hade icke någon anmärkning mot den föreslagna fjärdingsmansorganisationen. Länsstyrelsen i Stockholms län, som ställde sig avvisande till vad förslaget innehöll 'angående omorganisation av städernas och köpingarnas polis- och åklagarväsende, hemställde under hänvisning till det Linnérska förslagets motivering, att fjärdingsmansbefattningarna omorganiserades i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Länsstyrelsen i Uppsala län, vilken, såsom förut nämnts, uttalade sympatier för ett förstatligande av polisväsendet, synes dock anse förslaget innebära en höjning och förbättring av fjärdingsmansinstitutionen. Länsstyrelsen i Södermanlands län tillstyrkte genomförandet så snart som möjligt av bland annat den föreslagna förbättringen av fjärdingsmansinstitu­ tionen i huvudsaklig överensstämmelse med det Linnérska förslaget. Där­ jämte anslöt sig länsstyrelsen väsentligen till samma förslag i vad rörde den egentliga polispersonalen på landsbygden. Länsstyrelsen i Östergötlands län anslöt sig i princip till grundtankarna i den föreslagna polisreformen och framställde icke någon särskild anmärkning mot förslagets ^^polisorganisation. Länsstyrelsen i Kronobergs lön betonade, att den måhända mest betydande bristen i' landsbygdens polisväsen bestode i fjärdingsmansinrättningens otill­ fredsställande beskaffenhet, samt uttalade, att det Linnérska förslaget lyckats lösa uppgiften att åstadkomma en reformering av vårt polisväsen på ett i det stora hela tillfredsställande sätt. Länsstyrelsen instämde i det allmänna omdöme om förslaget, som avgivits av 1922 års sakkunniga. Länsstyrelsen i Gotlands län betraktade såsom ett av de mest framträdande och Överklagade bristerna i vårt polisväsen det obestridligen mindre tillfreds-

4S Kungl. Maj:t*' proposition nr Sfi

ställande sätt, på vilket detsamma vore ordnat på landsbygden, och ansåg de medel, som för avhjälpande av denna brist föreslogos, i huvudsak ända­ målsenliga. Länsstyrelsen i Blekinge län anförde: Yad förslaget innehölle i fråga om fjärdingsmansbefattningarna syntes kunna utan vidare godtagas, dock att fjärdingsmännen borde helt avlönas av kommunmedel. Reformen syntes vara så praktisk och fördelaktig, att dess genomförande utan avvaktan på huru förslaget i övrigt kunde komma att behandlas måste förordas. Länsstyrelsen t Kristianstads län yttrade: Den föreslagna nya organisa­ tionen av fjärdingsmannakåren syntes utgöra ett riktigt steg mot lösningen av det sedan lång tid aktuella spörsmålet om ett effektivt ordnande av frågan om ordningspolisen på landet. Någon slutlig lösning i sistnämnda avseende ansåge länsstyrelsen dock förslaget knappast innebära, ty något fullt tillfreds­ ställande polisskydd torde den nya organisationen icke bereda landsbefolkningen. Givetvis vore eu kvalitativ förbättring av ifrågavarande kår att för­ vänta. Men genom den utvidgning av fjärdingsmansdistrikten, som i all­ mänhet skulle bliva en följd av förslaget, minskades möjligheten för polis­ männen att övervaka ordningen inom distrikten och vid uppkommande oroligheter inom rimlig tid komma tillstädes. Länsstyrelsen betonade i detta sammanhang fördelen av ridande polis. Länsstyrelsen i Malmöhus län förordade förslaget till omläggning av fjärdingsmannainstitutionen med den modifikation, att distrikten borde göras mindre än som i förslaget förutsatts, så att för Malmöhus län medelbefolknings­ siffran för distrikten borde minskas från 4,000 till 2,500. Länsstyrelsen fram­ höll därvid, att ett mindre distrikt medförde större möjlighet för fjärdingsmannen att komma tillstädes, där polisuppsikt behövdes, och att denna för­ del hos det nuvarande systemet näppeligen kunde anses fullt uppvägas av det större ansvar för och den ökade förmåga till upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, som borde kunna påräknas hos fjärdingsmännen enligt den föreslagna ordningen. Länsstyrelsen hade intet att erinra mot en an­ ordning, enligt vilken polisman, där så eljest vore lämpligt, bleve fjärdings­ man inom den kommun, inom vilken hans polisverksamhet vore förlagd. Av länets 57 polisuppsyningsmiin vore 42 tillika fjärdingsmän. Samman­ föringen av dessa båda befattningar hade varit gynnsam för polisväsendets utveckling i Linet. Eu dylik anordning syntes emellertid strida mot grun­ derna och kostnadsberäkningarna för den föreslagna organisationen. Länsstyrelsen i Hallands län framhöll såsom en av de huvudsakliga bristerna i landsbygdens nuvarande polisorganisation den nuvarande fjärdingsmannainstitutionens otillräcklighet för de uppgifter, eu dylik institution numera borde fylla, samt uttalade såsom sin åsikt, att den reform, som i detta av­ seende föreslagits, vore i stort sett ägnad att råda bot på nu förefintliga missförhållanden. Häruti och i förslagets bestämmelser angående kriminal­ polis ansåge länsstyrelsen förslagets största styrka ligga. Länsstyrelsen i (dötehorgs och Bohus län förmenade, att den föreslagna om­ läggningen av fjärdingsmannainstitutionen borde leda till gynnsammare re­ sultat än det nuvarande systemet. Dock ifrågasattes, om man ej borde hava större möjlighet än förslaget medgåve att anställa fjärdingsmän, som ej finge full sysselsättning av sin tjänst. Erfarenheten hade nämligen visat, att man i vissa fall lyckats få förträffliga fjärdingsmän, även om lönen varit mindre iin den föreslagna minimilönen, vilken i allt fall syntes för hög. Länsstyrelsen i Skaraborgs län ansåg förslaget bvggt på riktiga principer och ägnat att avhjälpa rådande olägenheter. Länsstyrelsen / Värmlands län ansåg, att vad förslaget innehölle till fjärdingsmannainstitutionens utvecklande och stärkande vore i sina allmänna riktlinjer ändamålsenligt.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 58. 4!l

Länsstyrelsen i Örebro län yttrade: Förslagets största förtjänst återfunnes i de bestämmelser, som reglerade fjärdingsmannaväsendet och polisbevak­ ningen i de särskilda orterna. Härigenom vunnes eu betydande förbättring i polisförhållandena, varjämte landsfiskalerna jämväl i andra avseenden skulle kunna påräkna ett helt annat biträde av fjärdingsmannen än som för när­ varande vore fallet. Slutligen måste det såväl för vederbörande befattnings­ havare sjiilva som ur rekryteringssynpunkt anses synnerligen värdefullt, att dessa erhölle eu självständig och av tillfälliga majoriteter inom de kommu­ nala representationerna oberoende ställning. Lätt sst yreisen i Kopparbergs län anslöt sig till förslaget, i vad det rörde, bland annat, den lokala polisorganisationen. Länsstyrelsen i Gävleborgs län hade beträffande förslagets sätt att förbättra fjärdingsmannainstitutionen intet att i huvudsak erinra. Länsstyrelsen i Västernorrlands län ansåg förslaget i stort innebära eu god lösning av frågan om ett tillfredsställande ordnande av polisväsendet i riket. Länsstyrelsen i Jämtlands län hade intet att erinra mot den föreslagna organisationen av polisväsendet på landet och förmenade, att genom denna reform, vilken, såsom särskilt nödig, syntes kunna och böra genomföras utan sammankoppling med polisorganisationen i dess helhet, skulle ernås eu mera tillfredsställande ordningspolis å landsbygden. Länsstyrelsen i Västerbottens län ansåg förslaget böra genomföras med av­ seende å den nya organisationen av fjärdingsmansbestyret, ehuru länssty­ relsen räknade med högre kostnader än som förutsatts, emedan länsstyrelsen dels antog, att det särskilt i Norrland skulle bliva nödvändigt att i större utsträckning än förslaget avsåge medgiva anställandet av fjärdingsmän, som icke erhölle full sysselsättning, och dels ville höja statsbidraget. Länsstyrelsen i Norrbottens län ansåg det föreliggande förslaget väl lämpat för ordnandet av polisväsendet och fann särskilt tillfredsställande, bland an­ nat, att fjärdingsmannaväsendet enligt förslaget kunde ordnas utan de olä­ genheter i fråga om fjärdingsmannens tillsättande och avlöning, vartill nu gällande bestämmelser icke sällan gåve anledning.

Några uttalanden i motsatt riktning föreligga dock.

Svenska landskommunernas förbund yttrade sålunda: Förbundet erkände, att den nuvarande fjärdingsmansorganisationen i flera avseenden vore otill­ fredsställande, men ansåge det nödvändigt, att distrikten gjordes så små, att fjärdingsmännen kunde hava möjligast intima kännedom om människor och förhållanden inom sitt distrikt. Då förslagets princip, att fjärdings­ männen skulle erhålla full sysselsättning av sin tjänst, icke kunde förenas med förbundets krav på relativt små distrikt, avstyrktes förslaget. Länsstyrelsen i Jönköpings län kunde ej tillstyrka förslaget om minskning av antalet fjärdingsmansdistrikt. Avsevärda olägenheter skulle enligt läns­ styrelsens förklenande uppstå, om ej varje kommun hade minst en fjärdings­ man; fjärdingsmännen skulle ej få nog ingående kännedom om befolkningen, och allmänheten skulle få större kostnader vid anlitande av fjärdingsmännen. Länsstyrelsen i Alvsborgs län yttrade: Länsstyrelsen ansåge väl, att för­ slagets fjärdingsmän bättre fyllde måttet än de nuvarande, men förmenade, att distriktens storlek skulle medföra bristande lokal- och personalkännedom, vilket skulle vara till nackdel för såväl polis- som framför allt indrivningsverksamheten. Dessutom skulle distriktens storlek göra det svårt för fjär­ dingsmannen att i tid inställa sig å ort, där hans närvaro såsom ordnings­ polis erfordrades. Länsstyrelsen avstyrkte därför den föreslagna fjärdings- Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 52 käft. (Nr 58.) 225124 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 58. mansorganisationen och ville bibehålla det nuvarande systemet, dock med större rätt för länsstyrelse att ingripa beträffande tillsättning och löner. Jämväl det stora flertalet av de yttranden, som i övrigt avgåvos över det Linnérska förslaget, innefattade i denna del ett tillstyrkande av detsamma. I några yttranden förordades dock ett bibehållande i huvudsak av nu­ varande organisation. Detta var sålunda fallet med de yttranden, som av­ gåvos av landsfogden i Alvsborgs län , polisuppsyningsmannen i Tierps köping samt kommunalfullmäktige i Åkers, Osby, Essunga , Ovansjö, Undersåkers och Ströms socknar. I dessa yttranden åberopades särskilt, att den föreslagna organisationen skulle medföra för stora distrikt och bliva förenade med allt för stora kostnader för stat och kommun. En likartad ståndpunkt låg må­ hända till grund för vissa av de av kommunalfullmäktige avgivna yttranden, vari förslaget utan att detaljerna närmare behandlades helt avstyrktes. Dessa yttranden uppgingo till ett tjugutal. Farhågor för att distrikten skulle bliva för stora hava för övrigt uttalats i vissa utlåtanden, i vilka några principiella invändningar mot den föreslagna organisationen icke framställts. I några yttranden uttalades också sympatier för det av herr Bengtsson framställda förslaget om att fjärdingsmannen skri Ilo benämnas distriktspoliser. 1924 års Enligt 1924 års förslag skulle på landsbygden för upprätthållande av den förslag. verksamhet, som enligt det Linnérska förslaget skulle ankomma på fjärdingsmän och egentlig polispersonal, endast finnas befattningshavare av en enda typ. Dessa skulle benämnas polismän, men deras verksamhet skulle kunna organiseras så, att vissa av dem bleve sysselsatta med allenast egentligt polisarbete, andra med allenast handräckningsarbete och åter andra med såväl egentligt polisarbete som handräckningsarbete. Dessa polismän skulle vara anställda i de särskilda polisdistrikten, och landsbygdens indelning i polisdistrikt skulle ske på sådant sätt, att såsom regel i varje polisdistrikt åtminstone en polisman kunde antagas hava full sysselsättning. Indelningen skulle, där det lämpligen kunde ske, verkställas så, att kommun ej upp­ delades på flera distrikt. Köping, som på grund av särskild bestämmelse vore skyldig att själv bekosta sitt polisväsen, skulle utgöra eget distrikt. På grund av särskilda omständigheter skulle visst område kunna få bilda eget distrikt, ehuru det icke kunde giva full sysselsättning åt en polisman. Antalet fullt sysselsatta polismän å landsbygden utom köpingar, som nyss berörts, beräknades till 1,724 mot nuvarande 533 helt eller delvis sysselsatta polismän, inklusive sådana, som samtidigt äro fjärdingsman, och 2,763 helt eller delvis sysselsatta fjärdingsmän, som ej tillika äro polismän. Indel­ ningen skulle bestämmas av länsstyrelsen, men övriga frågor om polisväsen­ dets organiserande, såsom angående antalet polismän, angående polisbefatt­ nings egenskap av ordinarie eller extra ordinarie m. in. skulle det tillkomma vederbörande kommunala representation att avgöra. I fråga om beloppen av de till befattningshavarna utgående ekonomiska förmånerna skulle ej gälla annan inskränkning i den kommunala beslutanderätten än att beloppen skulle vara skäliga. Till klargörande av vad härmed avsågs må erinras om att i de till förslaget hörande ekonomiska beräkningarna räknades med en medel-

Kung!. Maj:ts proposition nr SB. 51 lön av 2,200 kronor. I avseende å kompetensfordringarna föreslogs, att till ordinarie polisman ej skulle antagas annan än den, som fyllt 21 år. Yad angår köping, som skulle bilda eget polisdistrikt och vars innevånarantal överstege 2,000, eller annat polisdistrikt, vars innevånarantal överstege o,000, skulle ej utan länsstyrelsens medgivande till polisman få antagas annan än den, som genomgått lägre kurs i polisskola. 1924 års förslag lämnades i liär refererade delar utan anmärkning av sak­ Sakkunniga av sopt. och kunniga av september 1924 samt, frånsett reglerna för tillsättning, vartill jag, nov. 1914. såsom nämnt, skall återkomma i annat sammanhang, jämväl av sakkunniga av november 1924. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för de brister, som Departements­ chefen. vidlåda den nuvarande polisorganisationen på landsbygden, hänföra sig dessa förnämligast till dels fjärdingsman sbefattningens karaktär av bisyssla, dels sättet för fjärdingsmännens tillsättande, dels landsbygdspersonalens av­ löning och dels samma personals osäkra och beroende ställning. Det måste enligt min uppfattning betraktas såsom en väsentlig förtjänst hos de före­ liggande förslagen, att de sökt i största möjliga utsträckning förvandla lands­ bygdens polismän till av tjänsten fullt sysselsatta befattningshavare. Att en dylik omorganisation icke kan ske utan att distrikten göras väsentligt större än de nuvarande, är uppenbart, men de framkomna farhågorna för att med den föreslagna organisationen polismännen på landsbygden skulle få allt för stora distrikt och i följd härav bland annat få svårt att inställa sig å plats, där deras närvaro påkallades, torde icke vara befogade. Först och främst må därutinnan erinras om att polismännens antal icke skall på för­ hand bestämmas och att de föreslagna bestämmelserna möjliggöra ett hän­ synstagande till • förhållandena å de särskilda, orterna. Vidare bör tagas i betraktande, att den ändrade organisationen måste komma att höja befatt­ ningshavarnas kompetens och rutin, varigenom större arbetseffekt måste nås. Slutligen synes böra framhållas, att polisdistrikten själva icke komma att sakna möjligheter att bidraga till ett bättre resultat av polismännens verk­ samhet genom att förse dem med velocipeder eller motorcyklar samt telefon. Yad särskilt telefon beträffar torde för övrigt sådan kunna undvaras endast på ett fåtal platser. Även i fråga om befattningshavarnas ekonomiska ställning torde de före­ slagna bestämmelserna vara ägnade att undanrödja nu rådande missförhål­ landen. Det ligger emellertid vikt på att kommunerna ej söka att av miss­ riktad sparsamhet pressa ned lönerna utan hålla dem ungefär vid de belopp, som i de föreliggande utredningarna förutsatts. Ty ju mindre lönen sättes, desto större är risken för att befattningshavarna skola tvingas att till nack­ del för tjänsten skaffa sig extra inkomster. Den hittillsvarande erfarenheten torde dock vara av sådant slag, att man väl bör kunna hoppas, att polis­ distrikten, därest en omorganisation efter här föreslagna grunder sker, komma att vara benägna att av eget initiativ följa de givna riktlinjerna. Av det anförda framgår, att jag icke bär något att erinra mot de gemen­ samma principer, på vilka de föreliggande förslagen i här refererade delar

52 Kungl. Maj:(s proposition nr 58.

äro byggda. I den man förslagen skilja sig från varandra synes mig 1924 års förslag, vid vars utarbetande de mot det Linnérska förslaget framställda anmärkningarna kunnat beaktas, vara att föredraga. Dess förtjänst ligger huvudsakligen däri, att det giver större möjlighet att utan onödiga kostnader oi dna polisverksamheten med hänsyn till förhållandena på varje särskild ort. Därjämte synes det vara en fördel, att det mångenstädes missbrukade fj.iidingsmansnamnet försvinner, så att de nya polismännen redan från början över allt må kunna framträda med nödig auktoritet. Jag är alltså beredd att förorda genomförandet av en nyorganisation av landsbygdens polisväsen på grundvalen av 1924 års förslag.

Ordnings- I den Linnérska utredningen framhölls, att någon anmärkning knappast vflTätUinm.1 kunde i'iktas mot städernas sätt att sörja för ordningens upprätthållande. I Den Linnérska enlighet härmed föreslogs också, att stadspolisorganisationen skulle i väsentutredniugen. liga delar bibehållas oförändrad. Städerna skulle liksom nu äga att i första hand, dock under den kontroll av statsmyndighet, som tidigare om­ nämnts, besluta om sitt polisväsen. I fråga om chefskapet för städernas polispersonal föreslogos dock viktiga ändringar. Magistrater och stadsstyrelser skulle upphöra att hava befattning med ledningen av polisväsendet och detta skulle i stället tillkomma i vissa större städer polismästare och i övriga städer utom de minsta stadsfiskal. I de minsta städerna skulle såsom jag tidigare omnämnt, stadsfiskalstjänsterna indragas och chefskapet över polisen överlämnas till landsfiskalen i något närliggande landsfiskalsdistrikt. Såväl nyssberörda polismästare som stadsfiskalerna skulle bliva statstjänstemän och i tjänsten lyda under landsfogdarna utom i de tre största städerna, där, såsom förut berörts, polismästarna skulle hava enahanda ställ­ ning som landsfogdarna i landet i övrigt. ^'1S 1522 års sakkunniga gjorde i denna del icke någon anmärkning, men tre ledamöter förordade, att även poliskommissarierna skulle bliva statstjänste­ män. Av dem, som avgåvo yttranden över förslaget, uttalade sig vissa länsstylelser, åtskilliga stadsfullmäktige och ett flertal av magistraterna mot de föreslagna ändringarna, varjämte ett stort antal magistrater och stadsfullmäk­ tige, bland annat med hänsyn till förslagets stadspolisorganisation, helt av­ styrkte detsamma. 1924 års förslag lämnade i de delar, som här berörts, städernas polis­ organisation väsentligen oförändrad. De sakkunniga, som granskat sistnämnda förslag, framställde i sagda delar icke någon anmärkning mot detsamma.

Dopaitcmente- Därest, i enlighet med vad jag tidigare yttrat, eu omorganisation av lands­ fogdeorganisationen nu icke bör ske, följer därav, att anledning saknas att låta magistraternas och stadsstyrelsernas befattning med polisväsendet upphöra. Att lägga ledningen av polisväsendet i städerna i händerna på de nuvarande landsfogdarna torde icke böra ifrågakomma. Av enahanda skäl torde man jämväl böra avstå från ett förstatligande av polismästare-, stads-

KungI. Maj:ta proposition nr DS. 53 fiskals- och poliskommissariebefattningarna i städerna. Vad särskilt stadsfiskals- och poliskommissariebefattningarna beträffar, torde det näppeligen låta sig göra att låta statsanställda polismän inordnas i eu kommunal orga­ nisation. Jag har härvid utgått ifrån att, såsom i det Linnérska förslaget förordades, stadsfiskalerna skola vara på eu gång åklagare och polismän. Skulle man åter vilja skilja åklagarväsendet från polisväsendet, förefunnes intet hinder att låta åklagarna bliva statstjänstemän. Men man måste då också se till, att de nya åklagarbefattningarna giva sina innehavare full sysselsätt­ ning, något som för närvarande icke skulle bliva fallet i ett stort antal städer. Något utarbetat förslag i sistnämnda riktning föreligger ej heller. Jag ser sålunda icke någon möjlighet att nu upptaga frågan om ett förstat­ ligande av åklagarväsendet i städerna. De framställningar i sådant syfte, som av föreningen Sveriges stadsfiskaler ingivits dels den 13 juni 1921 och dels den 19 juni 1924, måste således alltjämt förbliva obeaktade. Utan betydelse för stadsfiskalerna skulle dock en polisreform icke bliva. Ett genomförande av 1924 års förslag skulle nämligen medföra, att stadsfiska­ lerna, i den mån de samtidigt äro polismän, skulle få garanti för eu tillfreds­ ställande ekonomisk ställning och att, bland annat, pension tillförsäkrades dem. Uppenbart torde vara, att vid bestämmande av de stadsfiskalerna i egenskap av polismän tillkommande förmånerna hänsyn måste tagas till vad de ägde åtnjuta såsom åklagare. Härigenom erhölles en viss statlig kontroll över stadsfiskalernas löner överhuvudtaget. Till sist vill jag beträffande stadspolisorganisationen anmärka, att om man, såsom i 1924 års förslag skett, icke anser sig kunna tillerkänna stä­ derna något generellt statsbidrag, häri ligger eu ytterligare anledning att lämna städernas lokala polisorganisation i möjligaste män orubbad. Det sist sagda träffar dock givetvis icke förslagen om ett förstatligande av polis­ mästare-, stadsfiskals- och poliskommissarietjänsterna i städerna, varigenom med det Linnérska förslagets lönesatser vid genomförd omläggning från städernas till statens budget skulle hava överflyttats, frånsett ålders- och dyrtidstillägg samt pensioneringskostnad, belopp å i runda tal respektive 135,000, 460,000 och 310,000 kronor. Den totala merbelastningen av stats­ budgeten skulle säkerligen hava ej oväsentligt överstigit eu miljon kronor.

Sedan jag sålunda klarlagt de grunder, enligt vilka den lokala ordnings­ Statsbidrag polisen efter min mening bör vara ordnad, kan jag återkomma till frågan, till den lokala ordnings­ om och i vilken utsträckning statsbidrag till kostnaderna för densamma bör polisen. utgå till städer och landskommuner. Enligt clet Linnérska förslaget skulle till nämnda kommuner utgå ett gene­ Det Linnérska förslaget. rellt statsbidrag å 25 % av kostnaden för den i kommunerna anställda polispersonalens avlöning och pensionering, därvid bidraget dock skulle beräknas icke på de verkligen utgående beloppen utan på vissa minimibelopp. Vidare skulle statsverket vidkännas enahanda procent av inträdes-, anlägg­ nings- och årsavgift för rikstelefonförbindelse, som efter länsstyrelsens beslut anordnades till kommunalt anställda befattningshavare vid polisväsendet.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Slutligen skulle statsverket helt vidkännas dels kostnaden för polisskola och vissa andra för riket i dess helhet gemensamma anordningar, dels särskilda kostnader för polishjälp från ort till annan samt för telefonsamtal, telegram och dels skada, som kunde uppkomma för polisman på den grund, att han vid utövningen av sin tjänst fått sina kläder sönderrivna. Såsom ett statsbidrag bör ock betecknas, att pensionering av befattningshavarna vid polisväsendet skulle ske uti eu statsanstalt, statens anstalt för pensionering av folkskol­ lärare in. fl. Linnér anförde till motivering av sitt förslag bland annat: Det kunde icke förnekas, att starka billighetsskäl talade för att staten trädde emellan här som på många andra områden, där staten genom ekonomisk hjälp be­ fordrade ett ändamål, som eljest överlämnades åt kommunen att besörja. För detta sitt bistånd finge staten en viktig gottgörelse på det sätt, att varje samhälles polisstyrka skulle stå till förfogande för polisverksamhet utom samhället, varhelst dess biträde påkallades för spaningstjänst eller för ord­ ningens upprätthållande och detta utan särskild ersättning till kommunen. Eljest torde en kommun ålagd skyldighet att sörja för ett visst offentligt ändamål icke hava ansetts böra sträcka sig utöver behovet för kommunen själv. I vilken omfattning staten borde lämna bidrag, kunde givetvis vara föremål för olika meningar. Här hade föreslagits eu fjärdedel av kostnanaderna för personalens avlöning. Förslaget utginge således ifrån att alla andra kostnader — med särskilt undantag —- och således framför allt kost­ naderna för såväl uppförande och underhåll av de för polisväsendet erfor­ derliga byggnaderna som bränsle, belysning, beväpning, tjänstedräkt, hästar, automobiler m. m. skulle bestridas av vederbörande kommun. För denna ståndpunkt talade — utom den omständigheten, att skäliga anspråk från kommunerna syntes uppfyllda med statens föreslagna deltagande i personal­ kostnaderna — framförallt administrativa hänsyn. Ett deltagande från statens sida i utgifter av det slag, som här berörts, spridda över hela landet och sönderfallande i löpande småutgifter, skulle helt säkert draga med sig eu avsevärd tillsyns- och revisionsapparat med betydande döda kostnader. Finge kommunerna däremot själva bära dessa utgifter, kunde hela den ekonomiska kontrollen ingå i den kommunala finansförvaltningen. Tillsyn över anord­ ningarnas tillräcklighet måste i varje fall ankomma på statsmyndighet i likhet med vad som gällde om personalorganisationen. Den föreslagna be­ gränsningen av kostnadsfördelningen överensstämde med vad som gällde be­ träffande folkundervisningen. Om det från landsbygdens sida anmärktes där­ emot, att landsbygden, som i varje fall icke kunde utrustas med ordnings­ polis på samma sätt som städerna, icke rimligen borde bidraga till städernas poliskostnader, kunde denna invändning besvaras dels med hänvisning till att just för indrivningen av kommunalutskylderna på landet de av staten helt avlönade landsfiskalerna anlitades i en grad, som icke närmelsevis uppvägdes av deras andel i indrivningsprovisionen, och dels att städernas tillgång på poliskrafter skulle komma även landsbygden till godo.

1922 års sak­ 1922 års sakkunniga lämnade det Linnérska förslaget utan anmärkning i kunniga. ifrågavarande delar. Fyra ledamöter, herrar Swartling, Lindholm, Hårleman och Almé, förordade emellertid, att statsbidraget skulle beräknas ej på minimilöner och minimipensioner utan på de verkligen utgående löne- och pensionsbeloppen. En ledamot, herr Bengtsson, förordade, att statsbidraget till landsbygdens personalkostnad skulle utgå med hälften av minimibeloppen.

Kun yl. .1 faj:ts proposition nr 58. '• *i)

Bland dem, som yttrade sig över det Linnérska förslaget, förklarade sig Myndigheter länsstyrelsen i Gotlands län vilja ifrågasätta, huruvida statsbidrag till städernas »>• «•_ »%'• det kommunalanställda polismän verkligen kunde anses bliva av förhållandena påkallat. Därvid framhölls, att städerna sannolikt icke skulle få vidkännas ökade kostnader på grund av skyldigheten att tillhandahålla polishjälp samt att vissa städer skulle få eu betydande fördel genom att staten övertoge stadsfiskalernas avlöning. Länsstyrelsen förmenade, att, om ersättning där­ utöver borde utgå, detta lämpligen borde ske i den form, att städerna erliölle ersättning för tillhandahållande av reservpolisstyrka. Vissa av dem, som helt avstyrkte omorganisationen av städernas polis­ väsen, torde jämväl hava menat, att statsbidrag till städer icke bolde utgå. I åtskilliga yttranden förordades eu höjning av statsbidraget till saväl städer som landskommuner. Medan i vissa yttranden någon bestämd procent­ sats icke föreslogs, innehöllo andra förslag om det procentuella bidragets höjande till respektive 33 V3, 50, GG 2/„ 75 och 90 %. För det av herr Bengtsson i hans reservation framställda förslaget ut­ talade sig i princip Svenska landskommunernas förbund, länsstyrelserna i Ole­ in och Västerbottens län samt ett stort antal landskommuner. Svenska lands­ kommunernas förbund anförde därvid bland annat: De faktiskt föi ©liggande skiljaktigheterna i förhållandena i städerna och på landsbygden motiverade, att statsbidrag för avlöning av landsbygdens polispersonal sattes högre än för städernas. Det läge ju i sakens natur, att städerna behövde en jämförelsevis mycket talrikare dylik personal än landsbygden, och härigenom komme lands­ bygdens befolkning under förutsättning, att procenten av statsbidraget sattes lika, att i stor utsträckning bidraga till avlöning av städernas polispersonal. Gentemot kravet på högre statsbidrag till landsbygdens polispersonal an­ fördes av Svenska stadsförbundet: Uppenbart vore, att den nya organisationer stode eller folie med möjligheten att för landsbygdens behov utnyttja stä­ dernas större resurser, i den mån dessa icke oundgängligen erfordrades för det egna områdets skyddande. Tanken på en sämre behandling av städerna i statsbidragsavseende måste redan med hänsyn härtill anses stridande mot elementära billighetskrav. Därtill komme, att skattetrycket beträffande stads­ samhällena i allmänhet numera väl kunde mäta sig med det genomsnittliga skattetrycket å landsbygden. Skäl saknades alltså att ur utjämningssynpunkt anlägga olika måttstock på statens insats till förmån för det ena eller det andra slaget av kommuner. Likställiglietsprincipen kunde härvid icke billigtvis frångås, såsom ock under senare år uttryckligen erkänts i åtskilliga när­ besläktade frågor, exempelvis vid ordnandet 1920 av statsbidragen till epide­ misjukvården. ... Länsstyrelsen i tTÖtebo?’c/s och Hokus lätt framhöll, att clet med hänsyn till den svaga ekonomin inom vissa smärre samhällen, där behov förelåge av särskild ^ordningspolis, syntes önskvärt, att möjlighet förefunnes för staten att bidraga med större del av kostnaden än som i allmänhet förutsattes. För det inom 1922 års sakkunniga reservationsvis framställda yrkandet om att statsbidraget skulle beräknas på de verkliga kostnaderna uttalade sig bland andra Svenska stadsförbundet , överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kalmar och Gävleborgs län samt åtskilliga stadsfullmäktige och magistrater.

1924 års förslag innefattade, att städerna och de köpingar, som enligt 1924 ärs förslag. särskilda bestämmelser äro pliktiga att själva bekosta sin polispersonal, icke skulle erhålla något generellt statsbidrag till sitt polisväsen. Däremot skulle enligt detta förslag, som saknade bestämmelser om minimireglering av löner och pensioner, övriga polisdistrikt å landsbygden erhålla statsbidrag till per-

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

sonalkostuaden med en tredjedel. Därjämte skulle staten med hälften bi­ draga till inträdes-, flyttnings-, års- och vissa hyresavgifter för rikstelefonförbindelse, som anordnades till polisman, anställd i dylikt distrikt, ävensom hava att ersätta skada, som kunde uppkomma för sådan polisman på den grund, att lian vid utövningen av sin tjänst fått sina kläder sönderrivna. A idare skulle staten vidkännas dels kostnaden för polisskola och andra för riket i dess helhet gemensamma anordningar, dels ersättning till vissa städer för att de ställde personal till förfogande till förstärkning av ordningspolisen i annan stad eller å ort a landsbygden och dels särskilda kostnader för polisförstärkning från ort till annan samt för telefonsamtal och telegram. Polis­ distrikt å landsbygden skulle äga att pensionsförsäkra sin polispersonal i statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. Sakkunniga Sakkunniga av september 1924 lämnade, under framhållande av att det av av eopt. 1924. statsfinansiella skäl för närvarande uppenbarligen vore omöjligt att genom­ föra en polisreform på basis av statsbidrag till städer och omförmiilda köpingar, 1924 års förslag i nyss refererade delar utan anmärkning. Sakkunniga Sakkunniga av november 1924 uttalade sig i enahanda riktning som de av nov. 1924. föregående sakkunniga angående generellt statsbidrag till städerna och berörda köpingar. Vidkommande däremot landsbygdens polispersonal uttalade sig sakkunniga av november 1924 för att bidraget till personalkostnaden höjdes till 50 %. En av de sakkunniga förordade dock 1924 års förslag.

Departements­ A id bedömandet av det spörsmål, varom här är fråga, torde man hava att chefen. välja emellan endera av två principer. Den ena är att med hänsyn till om­ fattningen av de ifrågakommande ändringarna i den nuvarande organisationen och särskilt under beaktande av de nya bördor, en reform skulle innebära för kommunerna, reglera frågan om statens skyldighet att bidraga till deras kostnader. Den andra är att oavsett de för närvarande ifrågasatta reformer­ nas omfattning nu bestämma, i vilken utsträckning kostnaderna för polis­ väsendet lämpligen böra fördelas emellan staten och kommunerna med hän­ syn till den mer eller mindre statliga karaktären av de olika funktioner, som ankomma pa polismyndigheterna. Det Linnérska förslaget stod närmast pa den senare ståndpunkten, och det kan icke förnekas, att de skäl, som kunna anföras för densamma, icke utan vidare kunna jävas. Emellertid är att märka, att ett godkännande av denna ståndpunkt medför utomordentligt störa nya ekonomiska förpliktelser för statsverket. Det procentuella bidraget till kostnaden för städernas och förut omnämnda köpingars ordningspolis­ personal skulle enligt det Linnérska förslaget hava belöpt sig till i runt tal 3,450,000 kronor. Motsvarande siffror för landsbygden hade belöpt sig till i runt tal 1,650,000 kronor. Nämnda förslag räknade emellertid med ett vida högre dyrtidstillägg än det nu till statstjänstemän utgående. Tillämpas nu­ varande grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst, torde de angivna beloppen kunna minskas med i runt tal respektive 500,000 kro­ nor och 225,000 kronor. Ett godkännande av kravet på bidrag till faktiskt utgående löner och pensioner skulle emellertid A andra sidan hava höjt bi-

Kungl. Maj:ts proposition nr JS’. 57 draget till städernas och köpingarnas personalkostnader med minst 200,000 kronor. Tillika må erinras om att de anförda siffrorna icke äro alldeles full­ ständiga, i det att åtminstone städernas personalbestånd torde hava ökats ej så obetydligt sedan år 1920, till vilket år de till grund för utredningen liggande uppgifterna hänföra sig. De anförda siffrorna utvisa icke, med vilket belopp statens kostnader för den lokala polisorganisationen skulle ökas. För att få kännedom härom måste man från desamma subtrahera vad som av nuvarande anslag till avlöning och underhåll av särskild polis­ styrka på landet belöper å reservpolisstyrka och å extra polismän. Efter eu dylik subtraktion skulle för år 1920 merkostnaden för städernas och vissa köpingars polisväsen hava — under antagande, att bidraget beräknats å de verkliga kostnaderna — uppgått till omkring 3,550,000 kronor och merkost­ naden för landsbygden i övrigt belöpt sig till omkring 650,000 kronor. Den stora ökningen av statsutgifterna, som sålunda skulle vara förenad med ett genomförande av det Linnérska förslaget, gör det för mig omöjligt att förorda ett godtagande av detsamma, och det torde för närvarande icke stå annan utväg öppen än att avväga ett eventuellt statsbidrag med hänsyn till de ökade krav, som en ny organisation kan lägga på vederbörande kom­ muner. Med denna ståndpunkt måste man i fråga om städerna, av vilka några nya utgifter för polisväsendet icke skulle krävas, komma till det resul­ tatet, att städerna liksom nu böra själva bekosta sitt ordningspolisväsen. Detsamma gäller de köpingar, som enligt särskilda bestämmelser äro plik­ tiga att själva bekosta för dem erforderlig polispersonal. Vad landsbygden beträffar har statens kostnader för den lokala organisa­ tion, som upptagits i 1924 års förslag, i de till förslaget hörande kostnads­ kalkylerna beräknats till ett belopp, som motsvarar en totalkostnad för staten och kommunerna gemensamt av i runt tal 4,900,000 kronor. De så­ lunda verkställda beräkningarna hava så till vida kontrollerats, som från Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län införskaffats genom vederbörande länsstyrelses försorg uppgjorda förslag till polisdistriktsindelningar för nämnda län. Förslagsindelningarna upptaga för Stockholms län 93 polismän, därav 86 fullt sysselsatta, 1 -till hälften syssel­ satt och 6 till en fjärdedel sysselsatta, mot beräknade 113 fullt sysselsatta polismän, för Malmöhus län 131 polismän, därav 111 fullt sysselsatta, 1 sysselsatt till tre fjärdedelar, 11 sysselsatta till två tredjedelar, 4 sysselsatta till hälften och 4 sysselsatta till en tredjedel, mot beräknade 128 fullt syssel­ satta polismän, för Göteborgs och Bohus län 71 polismän, därav 2 ej fullt sysselsatta och 4 sysselsatta endast under sommarmånaderna, mot beräknade 66 fullt sysselsatta polismän samt för Västernorrlands län 118 polismän, därav 115 fullt sysselsatta och 3 delvis sysselsatta, mot beräknade 105 fullt sysselsatta. De verkställda försöksindelniugarna synas sålunda ganska väl stämma med beräkningarna. Angående beloppet av den nuvarande totalkostnaden för landsbygdens lokala polisorganisation hava fullständiga uppgifter icke kunnat erhållas. Enligt uppgifter, som hänföra sig till förhållandena vid början av år 1923,

58 Kung!. Maj:ts proposition nr 58. utgjorde kommunernas kostnader för fjärdingsmannens avlöning i runt tal 1.500.000 kronor. Beträffande denna summa är dock att beakta, att för vissa fjärdingsmän, som samtidigt med bidrag av statsmedel tjänstgjorde såsom polismän, hela lönen torde hava uppgivits såsom fjärdingsmanslön. Kost­ naden för extra polismän å den egentliga landsbygden torde frånsett dyrtidstillägg nu utgöra omkring 1,000,000 kronor, därav staten betalar ej fullt 600.000 kronor. Ökningen av landsbygdens poliskostnader skulle sålunda komma att belöpa sig till något mindre än 2,400,000 kronor. Att denna siffra endast är approximativ, framgår av det redan anförda. För att underlätta genomförandet av en nyorganisation torde det vara lämpligt, att statsverket tager på sig en icke alltför obetydlig del av nyss­ nämnda kostnadsökning. Ett statsbidrag på 25 %, vartill skulle åtgå 1,225,000 kronor, skulle betyda, att statsverket påtoge sig omkring en fjärdedel av nämnda ökning, ett statsbidrag å 33 1j , %, vilket skulle medföra en utgift på ungefär 1,630,000 kronor, skulle innebära, att statsverket finge vidkännas något mindre än halva ökningen, med ett statsbidrag å 50 %>, vartill skulle behövas ytterligare omkring 815,000 kronor, skulle statsverket komma att påtaga sig mer än tre fjärdedelar av kostnadsökningen. Av de sålunda om­ nämnda alternativen, vilka torde vara de, emellan vilka valet bör stå, före­ faller mig det från 1924 års förslag hämtade mellanalternativet vara att föredraga. Åtminstone så länge städer och vissa köpingar icke alls få något statsbidrag, synes nämnda alternativ icke för landskommunerna vara mindre förmånligt än de skäligen kunna kräva. Om på sätt jag här förordat städerna liksom med dem jämställda köpingar icke erhålla något generellt statsbidrag, torde därav böra följa, att de i en­ lighet med 1924 års förslag erhålla särskild gottgörelse, om och i den män man av dem kräver hjälp till polisväsendets upprätthållande utom veder­ börande stad eller köping. Om dylik hjälp, vilken framför allt torde komma landsbygden till godo, gottgöres av statsmedel, ligger häri indirekt ett ytter­ ligare bidrag till landsbygdens poliskostnader. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att ett godkännande av den stånd­ punkt, som jag sålunda intagit, icke innebär något hinder för en avveckling av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i avseende å polisväsen­ det, varom numera statsrådet Torsten Notion framlagt vissa förslag i sin här förut omnämnda utredning i detta ämne. Det synes mig dock, som om av statsfinansiella skäl med eu dylik avveckling måste tills vidare anstå, vartill kommer, att en sådan avveckling torde förutsätta en utredning, om och i vad mån städerna böra i samband med att de befrias från skyldig­ heten att helt bekosta sitt polisväsen vidkännas nedsättningar i dem nu tillförsäkrade särskilda rättigheter av ekonomisk art. Ifrågasättas kunde, att man utan hänsyn till den lösning, frågan om ett generellt statsbidrag erhåller, kunde i detta sammanhang tillerkänna av polisväsendet särskilt betungade stads- och landskommuner något bidrag till utgifterna härför. Det synes mig emellertid icke lämpligt att nu lösa spörsmålet härom; mera rationellt torde vara att upptaga detsamma till be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5<V. 59 handling vid eu revision av reglerna om understöd åt synnerligen skattetyngda kommuner. Utöver det generella bidraget till landsbygdens personalkostnader torde i enlighet med 1924 års förslag landsbygden böra tillerkännas bidrag till kostnaden för rikstelefonförbindelse. Då jag sålunda härutinnan förordar, att staten tager på sig eu del av realkostnaden samt till och med bidrager till ifrågavarande realkostnad efter en högre norm än beträffande personal­ kostnaderna, äro anledningarna härtill dels angelägenheten av att på lands­ bygden upprättandet av telefonförbindelser till polispersonalen på allt sätt främjas och dels att hänsyn synts mig böra tagas till att rikstelefonlednings anordnande samtidigt tillför staten en inkomst. Slutligen förefaller det mig lämpligt, att staten principiellt åtager sig de särskilda kostnader, som anskaffandet av polisförstärkning kan medföra. Härför talar ej blott, att denna kostnad redan nu bestrides av statsmedel, utan ock svårigheten att låta kommuner eller landsting bära utgift, som uppstår i följd av statsmyndighets beslut. Till frågan om de grunder, enligt vilka ersättning bör utgå för polisförstärkning, skall jag återkomma i sam­ band med spörsmålet om, huru dylik polisförstärkning bör organiseras. Yad angår frågan, om särskild minimireglering av löner och pensioner bör ske, må erinras om att det Linnérska förslaget härutinnan avsåg att medföra verkningar i två olika avseenden. Å ena sidan skulle minimiregleringen inne­ bära en garanti för personalen, å andra sidan skulle densamma hava möjliggjort en begränsning av statsbidraget för vissa orter, särskilt de större städerna, i vilka de föreslagna minimibeloppen skulle hava understigit de verkligen utgående lönerna. Då på landsbygden lönerna mera sällan torde behöva överskrida de föreslagna minimibeloppen, skulle med den ståndpunkt, vartill jag kommit i statsbidragsfrågan, det föreslagna systemets betydelse i sistnämnda avseende liava blivit skäligen begränsat. I den mån det kan förekomma, att en relativt hög lön måste utlästas på landsbygden, synes mig emellertid rättvisan fordra, att staten lämnar bidrag till den verkliga lönekostnaden. Ytterligare ett skäl mot minimiregleringen ligger däri, att en sådan måste medföra ganska vittgående rubbningar i städernas lönesystem. Då härtill kommer, att lönerna vid en dylik reglering otvivelaktigt måste tendera till att även å särskilt dyra orter till personalens nackdel inställa sig efter minimibeloppen, samt man lärer kunna räkna med, att länsstyrelserna och i sista hand rege­ ringsrätten skola visa sig i stånd att vederbörligen tillvarataga personalens berättigade intressen, har jag kommit till det resultatet, att någon minimi­ reglering icke bör genomföras. Beträffande till sist frågan, om pensioneringen bör ordnas genom trängs­ el slutning till statsanslag, så torde, därest man bestämmer sig för att icke giva städerna generellt statsbidrag, anledning saknas för staten att om­ händertaga pensioneringen av städernas polispersonal. Men även för lands­ kommunernas del kan det vara befogat att låta pensioneringen ske på annat sätt; fall torde förekomma, då det för en större landskommun kan vara eu fördel, om kommunen kan i en gemensam anstalt pensionsförsäkra samtliga

60 Kungl. Maj-.ts proposition nr 58.

i kommunens tjänst anställda befattningshavare. Jag förordar alltså, att staten icke alls tager någon befattning med pensioneringen av polisperso­ nalen i städer och därmed jämställda köpingar samt att anslutning till statens anstalt för pensionering av folkskollärare in. fl. göres fakultativ för personal, anställd i polisdistrikt på landsbygden.

Hjälp- Samtliga de föreliggande förslagen utgå ifrån att de lokala polisstyrkorna °'tiTner' böra avPassas allenast för normala förhållanden och att man, om man vill hålla kommunernas poliskostnader inom rimliga gränser, måste på annat sätt sörja för anskaffandet av den reserv, som anses behövlig för ordningens upprätthållande vid en mera exceptionell påfrestning. Deförel^et** Lmnérslca förslaget sökte lösa reservproblemet på det sätt, att hela ° landets polispersonal gjordes mobil. Då polishjälp för ordningens upprätt­ hållande erfordrades å viss ort, skulle vederbörande landsfogde kunna ditbeordra personal från annan ort inom sitt distrikt och, om han icke på detta sätt kunde hopbringa eu tillräckligt stor polisstyrka, skulle han äga hos annan landsfogde eller lios polismästaren i någon av de tre största städerna rekvirera ytterligare hjälp, och sådan hjälp skulle ej få vägras i vidare mån än som för polisverksamhetens utövande i det område, varifrån hjälp rekvirerades, vore oundgängligen nödigt. Enahanda rätt att påfordra hjälp skulle tillkomma nyssnämnda tre polismästare. Därjämte skulle lands­ fiskal kunna beordra personal från ort till annan inom sitt distrikt. Ehuru den polishjälp, som sålunda skulle lämnas, otvivelaktigt skulle komma att huvudsakligen tagas från de större städerna, föreslogs icke någon särskild ersättning för skyldigheten att tillhandahålla polishjälp, utan det generella statsbidraget betraktades såsom eu gottgörelse även härför. Däremot skulle, såsom förut omnämnts, de särskilda kostnader, som av personals kommen­ dering från ort till annan kunde föranledas, bestridas av statsmedel. För­ slagsställaren räknade emellertid med att någon egentlig ökning av personal­ beståndet icke skulle föranledas av nyssnämnda skyldighet, varjämte han för att möjliggöra en tillfällig utökning av personalen i fall, då densamma icke räckte för vederbörande samhälles eget behov i följd av att polishjälp lämnats eller eljest, föreslog skapandet av eu särskild reservorganisation, som skulle åstadkommas på det sätt, att polisman, som pensionerats före 60 års ålder — den allmänna pensionsåldern för poliskonstapel föreslogs till bo ar skulle, intill dess han uppnått 60 års ålder, vara skyldig att, om han vore bosatt på sin gamla stationsort, under högst tjugu dagar om året tjänstgöra vid dess polisväsen, därest för ordningens upprätthållande behov yppades av tillfällig ökning av personalen. En ytterligare hjälporganisation förefanns i det Linnérska förslaget därutinnan, att enligt förslaget landsting skulle vara pliktigt att, där det er­ fordrades för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet inom större område på landsbygden än kommun eller samhälle, organisera särskild polis­ avdelning för landstingsområdet. Tankegången i förslaget i denna del var närmast den, att då särskilda åtgärder i ordningens intresse måste vidtagas för större områden av landsbygden, ett åläggande för någon eller några

Kungl. Maj.is proposition nr DS. 61

kommuner att sörja för erforderlig polisbevakning kunde drabba dessa allt för tungt och måhända orättvist i förhållande till grannkommunerna och att det därför vore nödvändigt att kunna ålägga landstinget skyldighet härutinnan. Statsbidrag till ifrågavarande polisavdelning skulle utgå på enahanda sätt som till de lokala polisorganisationerna, alltså med en fjärdedel av vissa personalkostnader. Deras pensionering skulle likaledes ordnas på enahanda siitt som de lokala polisavdelningarnas. 1922 års sakkunniga gjorde mot det Linnérska förslaget i denna del alle­ 1922 åra sak­ kunniga. nast den anmärkningen, att vid inkallelse av pensionerad polisman hänsyn borde tagas till att polismannen icke diirigenom leds allvarligt men i sin näring. Tre av de sakkunniga uttalade sig i avgivna reservationer mot skyldighet för pensionerad polisman att tjänstgöra och förordade i stället, att reservpolisorganisationen ordnades på frivillighetens väg. Av dem, som yttrade sig över det Linnérska förslaget, anförde länsstyrelsen Myndigheter m. fl. ang. det i Värmlands län , att det måste befaras, att polispersonalen i städerna för att Linnérska i någon större utsträckning kunna komma till användning å landsbygden förslaget. måste utökas och att härav för städerna skulle föranledas olägenheter och särskilda kostnader, vartill knappast behörig hänsyn tagits. Jämväl vissa stadsfullmäktige, magistrater och poliskammare uttalade sig mot den ifrågasatta skyldigheten för städerna att låta sin ordningspolis­ personal utan särskild ersättning användas utom vederbörande stad, och det uttalades därvid farhågor för att städerna skulle bliva nödsakade att vid­ kännas ej oväsentliga kostnader för att kunna hålla så stor personal, att behovet av polishjälp kunde bliva tillgodosett. Beträffande den ifrågasatta tjänstgöringsskyldigheten för pensionerad polispersonal uttalades i vissa yttranden, bland annat de av länsstyrelsen i Värmlands län, föreningen Sveriges stadsfskaler, Svenska polisförbundet och polisföreningen Kamraterna i Stockholm avgivna, sympatier för att densamma ordnades på frivillighetens väg. Vad slutligen angår den föreslagna landstingspolisen uttalade sig, såsom redan förut berörts, Svenska landstingsförbundet mot vad förslaget därutinnan innehöll. Förbundet anförde bland annat: Inom landstingsförvaltningen hade gällt, att länskommunen utan något som helst tvång från administrativ myn­ dighets sida prövat, vilka åtgärder som under givna förhållanden på olika om­ råden borde och kunde vidtagas. Någon lämplighetsprövning av landstingens åtgärder från länsstyrelses eller annan myndighets sida förekomma praktiskt sett icke. Förbundet, som till fullo uppskattade betydelsen av landstingen såsom ett skatteutjämnande led i den kommunala självförvaltningen, ville emellertid framhålla den fara, som onekligen förelåge i att landstingens fria beslutanderätt över sina utgifter inskränktes beträffande uppgifter, som en­ bart eller huvudsakligen i skatteutjämningssyfte pålades dem. Det kunde icke anses lämpligt, att landstingen för skatteutjämnings vinnande pålades uppgifter, som vore främmande för deras verksamhet i övrigt. Ordningsväsendets handhavande hade aldrig varit ett obligatoriskt åliggande för landstingen, vilkas verksamhet huvudsakligen hänförde sig till hälso- och sjukvård, anstaltsvård i allmänhet samt undervisnings- och kommunikationsväsen, och landstingen hade under de sista tio åren visat allt mindre be­ nägenhet att åtaga sig ekonomiska uppoffringar för ordningens upprätthål­ lande inom länet. Härtill komme, att landstingen skulle få hittills för ända­ målet utgående statsbidrag väsentligt reducerade. Tillika påpekades risken för att meningsskiljaktigheter skulle uppstå beträffande frågan, om polisbe­ vakningen i visst fall borde åligga kommun eller landsting. Förbundet för­ ordade ett förstatligande av landstingspolisen.

62 liungl. Maj:ts proposition nr 58.

1924 års I 1924 års förslag både för behovet av personalförstärkning för ordningens förslag. upprätthållande sörjts på det sätt, att stad, vars invånarantal överstege 20,000, förklarades pliktig att på rekvisition mot särskild ersättning av den regelbundet använda polispersonalen för ordningspolisändamål tillhanda­ hålla tre s. k. reservpolismän för varje påbörjat tal av 20,000 invånare. I län utom Stockholms, varest stad med 20,000 invånare saknades, skulle vi­ dare den stad, Konungen bestämde, på enahanda sätt tillhandahålla tre reservpolismän. Reservpolispersonal skulle tillkallas av länsstyrelsen, då personalen skulle användas inom det län, där den förpliktade staden läge, och eljest av chefen för socialdepartementet. Såsom gottgörelse för skyldig­ heten att tillhandahålla reservpolispersonal skulle till vederbörande stad för varje reservpolisman utgå statsbidrag med en tredjedel av de sammanlagda löneförmåner, som årligen tillkomme i staden anställd polisman med lägsta lön inom den tjänstegrad, reservpolismannen skulle tillhöra. Toges ifrågava­ rande skyldighet i anspråk, skulle statsverket dessutom gälda vederbörande polismans lön under kommendenngen samt alla av denna föranledda kost­ nader, däribland dagarvode till de utbeordrade polismännen. Därjämte skulle enligt 1924 års förslag all polispersonal på landsbygden utom de med städerna jämställda köpingarna kunna användas på enahanda sätt som reservpolisen, dock under förutsättning, att personalen utan olä­ genhet kunde undvaras å stationsorten. Rekvisitionsrätten skulle utövas av enahanda myndigheter som beträffande reservpolispersonalen, men därjämte skulle landsfiskal kunna inom sitt tjänstgöringsdistrikt beordra polismän från ett polisdistrikt till ett annat. De särskilda kostnader, som kunde föranledas av här omförmäld kommendering, skulle åvila statsverket. Landstingens nuvarande polisorganisation lämnades av 1924 års förslag väsentligen orubbad. Landstingen skulle alltså icke hava skyldighet att organisera polisavdelningar, men om landsting frivilligt till förstärkning av den för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet avsedda polisstyrkan inom vederbörande landstingsområde organiserade ordningspolisavdelning, skulle statsverket påtaga sig hälften av landstingets samtliga kostnader. Angående anslutning av landstingens polispersonal till statlig pensionsanstalt skulle gälla detsamma som angående anslutning av personal, anställd i annat polisdistrikt å landsbygden än med stad jämställd köping. Landstingens polispersonal skulle i enahanda ordning som annan landsbygdspersonal kunna användas utom landstingsområdet. 1924 års förslag innefattade icke bestämmelser om tjänstgöringsskyldighet för pensionerad personal. Sakkunniga Sakkunniga av september 1924 lämnade 1924 års förslag i förevarande delar av sept. 1924. utan anmärkning. I en vid de sakkunnigas utlåtande fogad reservation före­ slog emellertid landshövdingen Linnér beträffande anordningarna för bere­ dande av tillfällig polisförstärknihg, att stad med mer än 10,000 invånare eller, vad anginge län, där någon stad med sådant invånarantal icke funnes, den stad inom länet, Konungen bestämde, skulle vara pliktig att mot den i 1924 års förslag upptagna gottgörelsen tilhandahålla en reservpolisman för varje påbörjat tal av 10,000 invånare, dock minst tre polismän, samt att

KungI. Maj:ts proposition nr 98, <13 därjämte landets polispersonal i dess helhet skulle stå till förfogande för ordningens upprätthållande mot skyldighet för statsverket att betala dels den utkommenderade personalens hela lön under eventuell utkommendering och dels alla de särskilda kostnader, som kunde föranledas av kommenderingen. Sakkunniga ar november 1924 föreslogo dels, att skyldigheten att tillhanda­ Sakkunniga av nov. 1924. hålla reservpolismän skulle bestämmas så, att stad med minst 10,000 invå­ nare förpliktades att tillhandahålla en polisman för varje fullt tal av 10,000 invånare, dock minst tre polismän, samt att skyldighet att tillhandahålla tre polismän därjämte, efter Kungl. Maj:ts förordnande, skulle åläggas en stad i varje län, som icke ägde någon stad med 10,000 invånare, och dels, såsom en konsekvens av den av de sakkunniga förordade höjningen av det gene­ rella statsbidraget till landsbygdens personalkostnad, att gottgörelsen till stad, som skulle hålla reservpolis, skulle höjas med 50 %. I övrigt gjordes icke någon anmärkning mot 1924 års förslag i förevarande delar.

Vid bedömandet av de olika spörsmål, som sammanhänga med frågan, huru för Departomentschefen. ordningspolisändamål behövliga hjälporganisationer lämpligast böra anordnas, är först att taga ståndpunkt till frågan, om en allmän skyldighet att tillhanda­ hålla polisförstärkning bör åläggas samtliga kommunala bildningar eller icke. De farhågor, som i yttranden över det Linnérska förslaget framförts i den riktningen, att en dylik skyldighet skulle ålägga städerna tvång att öka sin polispersonal, synas knappast befogade. Genom att man 'tillfälligt omlägger tjänstgöringen, ökar aspiranters tjänstgöring, ändrar semesterindelning eller vidtager andra dylika åtgärder torde, åtminstone vad de större städerna angår, ett tillfälligt avstående av personal för annan orts behov kunna ske utan att någon ökning av den ordinarie polisstyrkan erfordras. Möjligen kan ett till­ fälligt inkallande av extra personal behövas, för vilket ändamål möjligheten att använda pensionerad personal skulle vara av värde, men kostnaden härför skulle säkerligen icke bliva avsevärd. Om jag likvisst icke, vad städerna och därmed jämställda köpingar angår, vill förorda vare sig det Linnérska systemet eller den modifierade form därav, som föreslogs i reservationen till det av sakkunniga av september 1924 avgivna utlåtandet, är anledningen härtill att söka däri, att man enligt min uppfattning icke skäligen kan ålägga samhälle en förpliktelse av här ifrågavarande art för annat samhälles behov utan att härför lämna en icke alltför snävt tillmätt ersättning. Då det generella stats­ bidrag, som föreslås till den egentliga landsbygdspersonalen, torde inne­ fatta tillräcklig gottgörelse för en dylik förpliktelse, finnes intet hinder att ålägga landsbygden en sådan. Men den reserv, som härigenom skulle ställas till förfogande, skulle måhända icke visa sig vara tillräcklig, om man vill hava garanti för att ordningens upprätthållande även vid exceptionella fall av mera allvarliga störningar skall kunna genomföras utan militärhjälp. Härför erfordras framför allt, att reservpolismännen hava nödig rutin. Av värde är vidare, att de särskilda polismännen icke komma från ett flertal olika orter utan på förhand känna till varandra. Man torde således icke kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 58. G5 Jag förbiser ingalunda, att då skyldigheten att tillhandahålla reservpolis­ män sannolikt icke för vederbörande städer skall medföra någon egentlig kostnad, reservpolisens numerär huvudsakligen kominer att hava betydelse såsom norm för det statsbidrag, vilket, såsom förut framhållits, huvudsakligen i landsbygdens intresse skall tilldelas städerna. Men även med hänsyn tagen härtill lärer man med fog kunna göra gällande, att normen för statsbidraget icke kan behöva baseras på ett större behov av reservpolis än det nuvarande. I fråga om storleken av den ersättning, som bör tillkomma ifrågavarande större städer, innefattar 1924 års förslag en icke alldeles oväsentlig höjning i förhållande till vad som för närvarande erlägges för reservpolis. Medan sålunda den nuvarande gottgörelsen är beräknad efter 500 kronor för vanlig poliskonstapel och ett något högre belopp för befäl, skulle den i 1924 års förslag upptagna gottgörelsen för Stockholms del innebära, att ersättningen för varje polisman skulle, oberäknat dyrtidstillägg, ökas till mer än det dubbla. För övriga städer har höjningen, exklusive dyrtidstillägg, approximativt be­ räknats till 300 kronor för varje polisman. Såsom jag redan- framhållit, bör gottgörelsen till städerna icke utmätas alltför snävt. Fn höjning torde vidare vara motiverad redan på den grund, att gottgörelsen skall en gång för alla fastställas i lag och icke bestämmas efter överenskommelse. En ytterligare anledning till eu dylik höjning föreligger otvivelaktigt, om man i enlighet med 1924 års förslag förpliktar de städer, som skola tillhandahålla reservpolis, att ensamma stå kostnaden för den för staden erforderliga kriminalpolisperso­ nalen men för övriga städers del låter staten träda emellan. Med hänsyn till det anförda har jag för min del funnit mig böra på denna punkt förorda en höjning av ifrågavarande ersättning i enlighet med 1924 års förslag. Där­ emot synes mig anledning saknas att förorda den ytterligare höjning av ersättningen, som föreslagits av sakkunniga av november 1924. Deras förslag var för övrigt betingat av en motsvarande höjning av det generella stats­ bidraget till landsbygdens personalkostnader och torde därför icke böra följas annat än i samband med en sådan höjning. Vad angår de kostnader i övrigt, som staten bör påtaga sig för det fall, att ordningspolispersonal från ett distrikt användes i ett annat, torde stats­ verket böra vidkännas ej blott, såsom i 1924 års förslag upptagits, de sär­ skilda av kommenderingen föranledda kostnaderna, utan jämväl hela den avlöning, som belöper å kommenderingstiden. I övrigt synes mig 1924 års förslag i ifrågavarande del kunna godkännas. De erinringar, som av svenska landstingsförbundet framförts mot tanken att ålägga landstingen skyldighet att hålla centrala polisavdelningar, äro enligt mitt förmenande värda beaktande. Å andra sidan torde det icke vara lämpligt, att staten, såsom förbundet föreslagit, organiserar dylika avdel­ ningar, vilka torde erfordras allenast i vissa län. En sådan anordning skulle otvivelaktigt framstå som ett särskilt gynnande av dessa län och medföra risk för eu överorganisation i andra. Det lämpligaste torde därför vara att liksom nu låta organiserandet av landstingspolis bliva beroende av frivilligt åtagande från landstingets sida. Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 52 höft (Nr 58.) 2251 21 5

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 58. Såsom i den Linnérska utredningen framhölls, hava landstingens polis' avdelningar betydelse ej blott såsom hjälporganisationer utan även såsom skatteutjämningsfaktorer. Däremot saknas anledning att jämväl låta dem hava verkan i skattelindrande syfte. Jag kan därför icke förorda, att stats­ bidraget till landsting utgår efter andra grunder än till polisdistrikt på lands­ bygden. I övrigt bär jag intet att erinra mot vad 1924 års förslag inne­ håller angående landstingens polisavdelningar. Yad angår möjligheten att skapa en reservorganisation genom att ålägga pensionerade polismän tjänstgöringsskyldighet hade, såsom i en av de inom 1922 års sakkunniga avgivna reservationerna framhölls, en reservorganisation av den typ, som det Linnérska förslaget innehöll, lätt kunnat göras alldeles värdelös genom att den pensionerade personalen bosatte sig utom den gamla stationsorten. Jag saknar därför anledning att förorda bestämmelser av dylik art, men jag räknar däremot med att polisdistrikten i följd av sin skyldig­ het att draga försorg om erforderlig personal icke skola underlåta att ge­ nom frivilliga överenskommelser bereda sig tillgång till reservpersonal, för vilket ändamål säkerligen i många fall pensionerade polismän torde kunna engageras.

Till fyllande av bristen å duglig, specialutbildad kriminalpolispersonal föreslogs i det Linnérska förslaget , att polispersonal, särskilt utbildad för ^efterspaning angående brott (kriminalpolisavdelning), skulle finnas i minst en stad i varje län med undantag av Stockholms och Gotlands. Stad, vars invånarantal uppginge till minst 20,000, skulle alltid hava kriminalpolisavdelning. Beträffande annan stad skulle det ankomma på länsstyrelsen att avgöra, huruvida kriminalpolisavdelning skulle finnas i staden. Kriminalpolisavdelningarna inom varje län skulle vara så stora, att de räckte för att tillgodose behovet av dylik personal i länet i dess helhet. Stockholms kriminalpolisavdelning skulle tillgodose behovet av dylik personal för Stock­ holms stad samt Stockholms och Gotlands län. Till kostnaden för kriminalpolisavdelningarna skulle statsverket bidraga med eu fjärdedel av personal­ kostnaden. Återstående kostnad skulle bestridas av vederbörande stad, dock att, om stad nödgades hålla större kriminalpolisavdelning än som erfordrades för stadens eget behov, den härigenom uppkommande kostnadsökningen skulle fördelas mellan staden och vederbörande landsting eftersom skäligt funnes med avseende å avdelningens sannolika användning för staden och det om­ råde i övrigt, för vars behov avdelningen vore avsedd. Landsfogde skulle hava att bestämma angående kriminalpolispersonalens användning utom stations­ orten men inom hans distrikt och, vad anginge Stockholms, Gotlands, Malmö­ hus samt Göteborgs och Bohus län, rekvirera sådan polispersonal från Stock­ holm, Malmö eller Göteborg. Dessutom skulle på enahanda sätt som i fråga om ordningspolispersonal kriminalpolispersonal kunna i särskilda fall rekvi­ reras från kriminalpolisavdelning, som icke enligt vad ovan nämnts normalt skulle stå till förfogande. De särskilda kostnader, som kunde föranledas av att kriminalpolisman tjänstgjorde utom sitt egentliga tjänstgöringsområde, skulle liksom i fråga om ordningspolismän gäldas av statsmedel.

Kitiif/l. Maj:ts proposition nr f)8. 67

I motiveringen anmärktes, att det på grundvalen av föreliggande uppgifter om åtals- och brottsfrekvens vore svårt att få någon tillförlitlig beräknings­ grund för behovet av ökad detektivpersonal för användning å landsbygden samt att man med en beräkning av blott eu detektivpolis på 50 åtal komme till en siffra av nära ett hundratal såsom sammanlagd ökning. Vidare an­ fördes: Med den osäkerhet, som vidlådde beräkningen, syntes det vara lämpligare att till en början organisera denna del av polisväsendet allenast i så stor omfattning, som med visshet kunde antagas vara erforderlig för att säkerställa systemets genomförande. Efter vunnen erfarenhet finge där­ efter personalen ökas i mån av behov Därigenom bleve det också lättare att rekrytera med lämpligt urval än om nuvarande detektivpersonal skulle ökas med mer än en tredjedel. Beträffande placeringen av de ifrågavarande avdelningarna syntes det för Stockholms län avgjort vara lämpligast att för­ lägga den för länet avsedda polispersonalen till Stockholms stad, som vore länets centrum i alla avseenden och där landsfogden även komme att vara bosatt. Till Gotlands län kunde knappast någon detektivavdelning lämpligen förläggas. Då länet hade sina bästa förbindelser med Stockholm, borde det få anlita Stockholms detektivkår. Någon ökning av dess numerär av sist­ nämnda anledning borde dock icke erfordras med hänsyn till det ringa an­ talet brott i Gotlands län. I vart och ett av övriga län borde man utgå från ett minimum av två detektivpoliser efter ökningen. Vid antalets be­ stämmande hade hänsyn tagits till den relativa åtalsfrekvensen och nuva­ rande detektivpersonal ävensom till länets kommunikationer och areal. Efter dessa grunder föresloges ökning av poliskårerna i nedannämnda städer med följande detektivpersonal: I Stockholm med 1 överkonstapel och 5 konstaplar, i Uppsala med 2 konstaplar, i Nyköping med 2 konstaplar, 1 Linköping med 2 konstaplar, i Jönköping med 3 konstaplar, i Växjö med 2 konstaplar, i Kalmar med 2 konstaplar, i Karlskrona med 1 konstapel, i Kristianstad med 2 konstaplar, i Malmö med 2 konstaplar, i Halmstad med 2 konstaplar, i Göteborg med 2 konstaplar, i Vänersborg med 2 kon­ staplar, i Skövde med 2 konstaplar, i Karlstad med 3 konstaplar, i Örebro med 2 konstaplar, i Västerås med 2 konstaplar, i Falun med 4 konstaplar, 1 Gävle med 3 konstaplar, i Härnösand med 2 konstaplar, i Sundsvall med 2 konstaplar, i Östersund med 2 konstaplar, i Umeå med 3 konstaplar och i Luleå med 3 konstaplar eller tillhopa med 58 man.

1922 års sakicunniga godtogo i huvudsak förslaget i denna del. De sak­ 1922 års sak­ kunniga. kunniga påpekade, att för det fall, att nya kriminalpolismän skulle anställas i viss stad, ehuru de icke i någon mån erfordrades för stadens eget behov, ett förtydligande kunde vara påkallat för att utmärka, att icke någon del av kostnaden borde drabba staden. Vidare framhölls, att det förefölle, som om det föreslagna antalet nya kriminalpolismän icke gånge utöver det omedel­ bara behovet. Fördelningen av kriminalpolisen på de olika städerna gjordes icke till föremål för de sakkunnigas granskning, utan erinrades därutinnan om att vad motiveringen till det Linnérska förslaget i denna del innehölle vore att anse allenast såsom eu plan för ordnandet, icke såsom ett definitivt förslag. I flertalet av de över det Linnérska förslaget avgivna yttrandena lämnades Myndigheter m. 11. ang. dot den föreslagna kriminalpolisorganisationen utan anmärkning. Linnérska Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anförde sålunda, att den sakkunnige förslaget. här syntes hava funnit en både enkel, praktisk och relativt billig lösning av

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

problemet genom anknytningen till poliskårerna i de större städerna. Läns­ styrelsen ansåge i hög grad angeläget, att — även om förslagets övriga delar av ekonomiska skäl ej skulle kunna omedelbart genomföras — den ifrågasatta förstärkningen av kriminalpolisen kunde komma till stånd, därvid staten givetvis borde ikläda sig hela den kostnad, som utökandet av kriminalpolisen kunde medföra.

I vissa yttranden framställdes anmärkningar mot den föreslagna organisa­ tionen. Svenska landstingsförbundet, som av skäl, vilka förut berörts, motsatte sig, att skyldigheter i avseende å polisväsendet ålades landstingen, förordade kriminalpolisväsendets förstatligande, i vad landsbygden anginge, därvid kri­ minalpolisorganisationen lämpligen borde anknytas till poliskårerna i de större städerna. Svenska polisförbundet uttalade sig för en mera spridd förläggning av kriminalpolisavdelningarna, varigenom kriminalpolismännen fortare skulle kunna ingripa, sedan anmälan om brott ingått. Länsstyrelsen i Alvsborgs län ansåg frågan om kriminalpolisväsendets ord­ nande böra lösas genom anställande av statsavlönade länsdetektiver samt vid behov genom överenskommelser med vissa städer. Länsstyrelsen i Värmlands län ansåg behovet av kriminalpolis på lands­ bygden kunna åtminstone för närvarande fyllas genom att länsdetektiver för ändamålet anställdes i varje län till den omfattning, som förhållandena påkallade. Länsstyrelsen i Gotlands län förordade förläggandet av kriminalpolis till Gotland. Landsfogden i Gotlands län och två landsfiskaler därstädes uttalade sig i enahanda riktning som länsstyrelsen i länet, medan magistraten i Visby fann det Linnérska förslaget tillfredsställande på denna punkt. Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler uttalade såsom sin åsikt, att stä­ dernas kriminalpolis icke med gott resultat kunde användas å landsbygden, och förordade i stället skyldighet för landsting att, där så erfordrades, in­ rätta och bekosta särskild kriminalpolisavdelning på landsbygden. Stadsfullmäktige i Sollefteå förmenade, att behovet av kriminalpolismän kunde fyllas genom att i Stockholm för hela rikets behov anställa ett fåtal väl utbildade och skickliga detektivpoliser.

I vissa av de yttranden, vari själva organisationen av kriminalpolisen lämnades utan anmärkning, framställdes förslag om andra grunder för be­ stridande av kostnaden för densamma. Sålunda påyrkades i några yttranden, däribland de av Svenska stadsför­ bundet , överståthållarämbetet samt stadsfullmäktige i Stockholm och Malmö av­ givna, att staten skulle vidkännas hälften av personalkostnaden för kriminal­ polisen. I andra yttranden, däribland i det av länsstyrelsen i Blekinge län avgivna, förordades, att staten skulle vidkännas hela kostnaden för kriminalpolisväsendet. Länsstyrelsen i Södermanlands län ansåg staten helt böra bära kostnaden för den utvidgning av kriminalpolisavdelningarna, som föranleddes av små­ städernas ocli landsbygdens behov.

1924 års Enligt 1924 års förslag skulle stad, vilken enligt samma förslag skulle förslag. vara skyldig att hålla reservpolispersonal, vara pliktig att jämväl organisera

JCungl. Maj-As proposition nr H8. 69 kriminalpolisavdelning för stadens behov. För tillgodoseendet av behovet av kriminalpolis i mindre städer och å landsbygden skulle vid kriminal­ polisavdelning i stad kriminalpolismän anställas, i den mån Konungen därom förordnade. Dylika polismän, vilkas avlöning och pensionering skulle helt bestridas av statsmedel, skulle få användas såväl utom som inom staden. Om sådan polisman behövdes utom staden vid tidpunkt, då han inom sta­ den vore sysselsatt med visst arbete, som icke lämpligen kunde avbrytas, skulle staden kunna ställa för dess eget behov anställd polisman till för­ fogande. Enligt förslaget skulle skyldighet att hålla reservpolis ej åligga någon stad i Stockholms län; för länets behov skulle kriminalpolismän an­ ställas vid Stockholm poliskår. Däremot skulle kriminalpolisavdelning finnas i Visby. Antalet för mindre städers och landsbygdens behov anställda kri­ minalpolismän beräknades i förslaget till 60. Vid behov av kriminalpolis för mindre stad eller ort å landsbygden skulle personal av vederbörande undersökningsledare rekvireras från kriminalpolisavdelning inom länet eller, vad anginge Stockholms län, från Stockholm. Sakkunniga av september 1924 lämnade 1924 års förslag i dess ifrågava­ Sakkunniga av sept. 1924. rande delar i princip utan anmärkning men förordade, att genom én särskild övergångsbestämmelse Malmöhus län skulle få möjlighet att bibehålla sin av landstinget organiserade, här förut omnämnda kriminalpolispersonal, för vilket ändamål nämnda landsting skulle berättigas att organisera kriminal­ polisavdelning, vars avlöning skulle helt bestridas av statsmedel. Landshövdingen Linnér förordade i avgiven reservation, att rikets hela kriminalpolispersonal skulle kunna användas över allt i riket på enahanda sätt, som av honom förordats beträffande ordningspolispersonalen. Sakkunniga av november 1924 lämnade på denna punkt 1924 års förslag Sakkunniga av nov. 1924. utan anmärkning. Den organisation av kriminalpolisen, som upptagits i det Linnérska för­ Departements­ chefen. slaget och i anslutning därtill i 1924 års förslag och som går ut på att kri­ minalpolispersonal, erforderlig för orter, där en specialutbildad detektiv icke kan få full sysselsättning, anslutes till de större städernas poliskårer, synes mig utgöra en avgjord styrka i de föreliggande förslagen. Därigenom vinnes bland annat ökad garanti för att personalen kommer att helt ägna sig åt kriminalpolisverksamhet, och kvalificerat befäl för den för landsbygden och de mindre städerna avsedda personalen erhålles utan särskild kostnad. I organisatoriskt avseende synes mig således nämnda förslag böra godtagas, och jag saknar anledning att förorda något undantag för Malmöhus läns del. Yad angår frågan om vem som bör bekosta kriminalpolisverksamheten kan naturligtvis icke förnekas, att denna verksamhet i hög grad tillgodoser ett statligt ändamål. Att helt lägga denna kostnad på statsverket synes mig av statsfinansiella skäl omöjligt. Redan kostnaden för den nuvarande personalen, som i antal uppgår till mer än 300, överstiger — dyrtidstillägg oberäknat — 1,000,000 kronor. Kostnadsfrågan torde därför böra lösas enligt billighetsgrunder på enahanda sätt som motsvarande spörsmål för ordningspolisen. Då för

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

närvarande de större städerna redan, i enlighet med sin allmänna skyldighet att bekosta sitt polisväsen, torde hålla särskild kriminalpolis, innefattar ett fast­ slående av denna förpliktelse för dem icke någon egentligen ökad tunga; för Övriga städer och landsbygden torde staten, oavsett den skyldighet, som åvila dessa städer och vissa köpingar, böra träda emellan, och jag har därutinnan funnit mig böra, i överensstämmelse med 1924 års förslag, gå så långt, att jag vill förorda, att staten helt påtager sig personalkostnaderna härför. Därvid kom­ mer i betraktande, att den i första hand föreslagna utvidgningen av krimi­ nalpolispersonalen med G0 man icke beräknats innebära större årlig kostnads­ ökning för staten än omkring 165,000 kronor jämte vad som åtgår till pensio­ nering samt ålders- och dyrtidstillägg, så att kostnadsökningen torde komma att stanna vid omkring 240,000 kronor. Vidare är att beakta det motstånd, som från landstingshåll framkommit mot att nya förpliktelser läggas på lands­ tingen, samt den svårighet, varmed det, om landstingens biträde icke skall tagas i anspråk, skulle vara förenat att verkställa en uppdelning av den kostnad, som staten icke skulle åtaga sig, emellan vederbörande kommuner. Beträf­ fande frågan, var gränsen siffermässigt bör dragas emellan de större städer, som skola vara pliktiga att halla egna kriminalpolisavdelningar, och övriga Polisdistrikt, synes det mig lämpligt att låta skyldigheten att tillhandahålla reservpolis och förpliktelsen att hålla kriminalpolisavdelning följas åt. Såsom förut berörts, skulle därigenom den förra skyldigheten, som snarast utgör eu förmån, i viss mån kompensera den senare. En ytterligare kompensation skulle erhållas genom att stationsorten berättigas att, då med statsmedel avlönade kriminalpolismän icke behövas för undersökning å annat håll, använda dem utan annan ersättning än den, som ligger i skyldigheten att hålla kriminal­ polismännen med lokal och beväpning samt att ombesörja deras pensione­ ring och utbetalning av deras löner. Mot att, såsom här föreslås, skyl­ dighet att hålla kriminalpolisavdelningar ålägges tolv städer med mellan 10,000 och 20,000 invånare, vilka enligt 1924 års förslag icke skulle hava sådan skyldighet, torde näppeligen vara något att invända. Påpekas må, att av dessa städer i själva verket åtminstone fem redan hava särskilda kriminalpolisavdelningar. Den föreslagna anordningen möjliggör, att krimi­ nalpolispersonal för landsbygden i Gotlands län stationeras i Visby, vilket synes mig vara en fördel. Bland de städer, som skulle bliva skyldiga att hålla kriminalpolisavdelningar, skulle även vara en stad i Stockholms län, nämligen Södertälje. Det torde dock icke vara anledning att på grund härav frångå tanken att anställa kriminalpolismän för Stockholms läns behov vid Stockholms poliskår. Att i övrigt definitivt avgöra, huru de föreslagna 60 nya kriminalpolismännen skola placeras, torde icke på detta stadium vara möjligt, utan lärer frågan därom sedermera böra avgöras av Kungl. Maj:t efter vederbörandes hörande. Vad angår det inom sakkunniga av september 1924 reservationsvis fram­ ställda förslaget att göra kriminalpoliskåren i dess helhet mobil torde det av enahanda skäl, som anförts beträffande motsvarande förslag i fråga om ordningspolisen, icke böra lagfästas. Däremot torde det vara lämpligt att

Knngl. Maj:ts proposition nr 58. 71

tillåta, att för landsbygdens eller mindre städers behov av staten bekostade kriminalpolismän rekvireras från vilken kriminalpolisavdelning som helst, där särskilda omständigheter därtill föranleda.

Jag har i det föregående angivit min ståndpunkt till de organisatoriska övergången till den nija huvudpunkterna i de föreliggande förslagen. Såsom min framställning visar, ordningen. har jag kunnat i väsentliga delar ansluta mig till 1924 års förslag, och det återstår mig beträffande polisväsendets yttre organisation blott att med några ord beröra den ordning, i vilken det nya systemet bör genomföras. 1924 urs förslag innehöll därom, att den föreslagna lagen om polisväsen­ 1924 års förslag. det i riket skulle, såvitt den avsåge stad, köping, som vore skyldig att själv bekosta sin polispersonal, samt landsting, träda i kraft den 1 januari 1926. För att tillgodose behovet av aspiranter till de nya kriminalpolisbefattningar, som sålunda skulle tillsättas omedelbart efter nyssnämnda dag, skulle stats­ verket påtaga sig kostnaden för polisskolans högre kurs redan från och med hösten 1925. Vad åter angår polisdistrikt på landsbygden utom nyssberörda öpingar skulle omläggningen genomföras under tiden till den 1 januari 1932 eller alltså under 6 1j2 budgetår. Under denna övergångstid skulle kommu­ nerna äga att, där det kunde ske utan förnärmande av vederbörligen till­ satta fjärdingsmäns rätt, frivilligt övergå till den nya ordningen. Härför förutsattes dock ytterligare, att av det statsanslag, som beviljades för den nya organisationen, bidrag kunde erhållas till de polismän, som skulle vara an­ ställda i vederbörande kommun. Och statsanslaget skulle bestämmas på sådant sätt, att för varje år polisdistrikt med 200 fullt sysselsatta nya polis­ män skulle kunna övergå till det nya systemet. Då antalet nya polismän beräknades till något mer än 1,200, skulle sålunda ej fullt V6 av landsbygden kunna öveigå under vart och ett av de sex första budgetaren och återstoden under det sista. Härigenom skulle ett kontinuerligt genomförande av den nya organisationen kunna vinnas. Mot den sålunda föreslagna övergångsregeln anmärkte sakkunniga av sep­ Sakkunniga av september tember 1924 , att det icke vore sannolikt, att mer än på sin höjd de kom­ 1924. muner, för vilka den nya organisationen innebure besparing eller åtminstone icke medförde nämnvärd utgiftsökning, skulle frivilligt genomföra densamma samt att man sålunda riskerade, att den nya organisationens genomförande för den egentliga landsbygdens del praktiskt sett skulle uppskjutas ända till .år 1932. Under erinran om det trängande behovet av en nyorganisation samt svårigheten att eventuellt på eu gång rekrytera mellan 1,000 och 2,000 nya polisbefattningar föreslogo de sakkunniga, att man skulle låta Kungl. Maj:t bestämma, när varje särskilt polisdistrikt skulle övergå till det nya systemet. Vid beslut härom borde hänsyn tagas till behovet av en förbätt­ ring av polisväsendet i den ena eller andra orten. Sakkunniga av november 1924 lämnade övergångsbestämmelsen i 1924 års Sakkunniga av nov. 1924. förslag utan anmärkning. För min del kau jag väl icke förneka, att de farhågor, som uttalats av Departements­ chefen. förstnämnda sakkunniga, kunna hava ett visst berättigande. Men å andra

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

sidan skulle det enligt min mening icke vara lyckligt att avstå från möjliglieten att låta övergången ske på frivilliglietens väg, och jag föreställer migr att man bör kunna hava så mycket förtroende såväl till kommunerna som till länsstyrelserna, vilka givetvis måste vara verksamma för att tillse, att övergången verkligen sker efter den i förslaget förutsatta planen, att man kan räkna med att nämnda plan kommer att i huvudsak följas. Skulle det efter några år visa sig, att denna förhoppning icke är befogad, torde stats­ makterna icke sakna möjlighet att längre fram genomföra de tvångsbestäm­ melser, som kunna visa sig nödiga. Jämväl övergången synes mig alltså böra ordnas i enlighet med 1924 års förslag.

Polis­ I det föregående har jag icke kunnat undgå att på olika punkter beröra personalens tjänste­ frågor, som avse polispersonalens tjänsteställning. Jag skall emellertid nu ställning. i ett sammanhang upptaga samtliga hithörande spörsmål av mera principiell natur. Dessa spörsmål äro de, som avse formen för polispersonalens an­ ställning, personalens ekonomiska ställning samt ordningen för befattnings­ havarnas tillsättande, entledigande och disciplinära bestraffning. Sistnämnda spörsmål sammanhänger nära med frågan, om åt de kommunala representa­ tionerna bör tillerkännas rätt att genom valda förtroendemän öva inflytande å polisväsendet, och jag skall därför i detta sammanhang behandla jämväl denna fråga. Personalens Vad först angår formen för polispersonalens anställning innehöll von anställning. Sydows förslag , att polisman skulle tillsättas medelst förordnande samt att v. Sydows förslag. polisman, som antagits till provtjänstgöring, när helst tjänsten krävde, skulle kunna skiljas därifrån, medan polisman, som funnits för tjänsten i hög grad olämplig, skulle kunna uppsägas att lämna tjänsten efter en månad. 1913 års för­ Enligt 1913 årsförslag till polisreglemente skulle polisman tillsättas medelst slag. skriftligt förordnande. Polisman, som antagits till provtjänstgöring, skulle, när helst tjänsten så krävde, kunna skiljas därifrån. Annan polisman, som funnits för tjänsten olämplig, skulle, så vida icke mer än två år förflutit från det han vunnit fast anställning, kunna uppsägas att lämna tjänsten in­ om två månader. Trop. 1918. 1918 års proposition överensstämde med 1913 års förslag. Det Linnérska Enligt det Linnérska förslaget skulle ordinarie befattningshavare tillsättas förslaget. antingen genom konstitutorial eller genom förordnande tills vidare. Konsti­ tutorial skulle meddelas den, som erliölle ordinarie befattning efter att hava under minst två år i följd varit anställd vid polisväsendet, liksom ordinarie befattningshavare, som efter det han blivit ordinarie uppnått dylik tjänste­ tid. Konstitutorials meddelande skulle dock kunna uppskjutas under viss tid, ej kortare än ett år och ej längre än sammanlagt tre år. Den, som erliölle konstitutorial, skulle icke kunna i administrativ ordning skiljas från tjänsten annat än såsom påföljd av svår förseelse i densamma, i vilket fall, på sätt jag senare skall komma till, den disciplinära bestraffningsrätten skulle utövas av en särskild disciplindomstol, benämnd polisnämnd. Ordi­ narie befattningshavare, som icke erhållit konstitutorial, skulle kunna, om.

Kanyl. Maj-.ts proposition nr 58. 73 lian på grund av upprepade fel eller försummelser i tjänsten, mindre gott uppförande eller annan anledning funnits för tjänsten olämplig, skiljas däiifråu, dock med rätt till två månaders avlöning. Extra befattningshavare, som varit anställd vid polisväsendet i minst två ar, skulle kunna skiljas från tjänsten i följd av indragning av befattning, liksom på grund av olämplig­ het för tjänsten. I båda fallen skulle dylik extra befattningshavare vai’a be­ rättigad till två månaders lön. Annan extra befattningshavare skulle, när helst tjänsten det krävde, kunna skiljas från sin anställning, dock med rätt till en månads avlöning. Därjämte skulle samtliga befattningshavare, som icke erhållit konstitutorial, kunna skiljas från tjänsten i enahanda ordning som konstituerade. 1922 års 1922 års sakkunniga lämnade de sålunda föreslagna bestämmelserna utan sakkunniga. anmärkning. Detsamma var förhållandet med så gott som alla dem, som avgav o ytt­ Myndigheter in. fl. ang. det randen över det Linnérska förslaget. Linnérska för­ Anmärkas må, att Svenska landskommunernas förhund, som ju ville bibe­ slaget. hålla nuvarande fjärdingsmansorganisation, föreslog, att fjärdingsman skulle tillsättas genom förordnande på viss tid, vilket borde och kunde förnyas, sa länge vederbörande tillfredsställande skötte sin tjänst. _ I ett av de avgivna yttrandena förordades, att även konstituerad polis­ man, som befunnes olämplig för tjänsten, skulle kunna skiljas från sin be­ fattning utan att hava gjort sig skyldig till svårt tjänstefel. 1924 års förslag, som i ifrågavarande delar väsentligen överensstämde med 1924 års för­ slag. det Linnérska, lämnades därutinnan utan anmärkning av de för granskning av förslaget tillkallade sakkunnigkommissionerna. Departements­ Genom här omhandlade bestämmelser skulle polispersonalen äntligen få chefen. den fasta, med statstjänstemännens överensstämmande anställning, som så länge utgjort det viktigaste målet för deras strävanden. Klart torde vara, att dessa bestämmelser skulle komma att tillgodose ej blott personalen utan även det allmännas intressen. Endast om polismännen kunna utföra sitt vik­ tiga värv utan att behöva riskera, att en samvetsgrann pliktuppfyllelse skall medföra olägenheter för dem själva i det ena eller andra avseendet, äro de i stånd att nå ett för det allmänna tillfredsställande arbetsresultat. Då de i 1924 års förslag härutinnan förekommande bestämmelserna synas mig rik­ tigt utformade, kan jag uttala min anslutning till desamma. .

Yad angår personalens ekonomiska ställning har jag redan vid behand­ Personalens ekonomiska lingen av organisationen av ordningspolisväsendet behandlat frågan om huru ställning. lönernas och pensionernas belopp för ordningspolispersonalen böra bestäm­ Lön och dylikt. mas. Det där sagda gäller jämväl övriga kommunalt anställda befattnings­ havare vid polisväsendet. Utöver lön och pension ingå såväl enligt det Linnérska förslaget som enligt 1924 års förslag bland de personalen tillför­ säkrade förmånerna rätt till begravningshjälp och rätt till familjeunderstöd, att åtnjutas av efterlevande make och barn i fall, då befattningshavare av­ lidit i följd av skada, som åsamkats honom i tjänsten utan hans eget för­ vållande. I enlighet med de båda förslagens allmänna ståndpunkt i avseende

74 Kungl. Maj: ta proposition nr 58.

å de befattningshavarna tillförsäkrade förmånerna skulle enligt det förra föislaget jämväl de nu ifrågavarande åtnjutas med belopp, som skulle be­ stämmas i enlighet med närmare reglerade minimiföreskrifter, medan enligt det senaie förslaget allenast skulle gälla, att berörda förmåner skulle vara skäliga. Någon anmärkning mot att dessa förmåner tillförsäkras personalen har icke på något håll framkommit, och det synes även mig vara i sin ordning, att nämnda förmåner utgå.

Semester. Såsom en löneförmån torde även rätten till semester kunna betraktas. Det Linnérska Det Linnérska förslaget reglerade semesterrätten för annan polispersonal förslaget. med ordinarie anställning än fjärdingsmannen i enlighet med vad som finnes föreskrivet i de under senare år utfärdade avlöningsreglementena för be­ fattningshavare i statens tjänst, varemot fjärdingsmännen, under hänvisning till deras mera omväxlande sysselsättning, deras vistelse å landsbygden och särskilt den omständigheten, att landsfiskalerna icke hava rätt till kostnads­ fri ledighet, förklarades icke böra äga rätt till semester. 1922 års Medan dessa föreskrifter lämnades utan anmärkning av 1922 års sakkun­ sakkunniga. Myndigheter niga, framställdes i vissa yttranden, däribland det av Svenska polisförbundet m. fl. avgivna, önskemal om att jämväl fjärdingsman borde erhålla kostnadsfri semestei, medan i andra yttranden anmärktes, att de föreslagna semesterti­ derna vore för långa. 192-i års förslag innehöll icke någon detaljreglering av semestertidens längd för olika befattningshavare, utan stadgade allenast, att alla ordinarie befattningshavare, som hade full sysselsättning av sin tjänst, årligen skulle åtnjuta semester under en tid av minst fjorton dagar.

DeohefeTntS' Mot denna reglering av semesterrätten, som ju jämväl låter de befattnings­ havare, vilka skola ersätta fjärdingsmännen, erhålla semester, har någon anmärkning icke framställts av de två under år 1924 inkallade granskningskommissionerna, och för min del har jag icke heller någon erinran däremot.

Tillsättnings- Jag kommer slutligen till frågorna om ordningen för befattningshavares polisstyrelse tillsättande, entledigande och disciplinära bestraffning samt om de kommu- °ch polis- nala representationernas rätt att genom valda förtroendemän öva inflytande nämnd, ä polisväsende^ . V°försfa»)WS VoU SydoW föresl°g 1 denna del, att tillsättandet av polismän skulle an­ komma i Stockholm pa överstathallarämbetet, i stad, där polismästare funnes på denne, i annan stad med magistrat på borgmästaren eller den ledamot av magistraten, som förestode stadens polis, i stad med stadsstyrelse på nämnda styrelses ordförande och på landsbygden på länsstyrelsen. Den rätt att skilja polisman från tjänsten, som von Sydows förslag upptog, skulle utövas av tillsättningsmyndigheten, vilken tillika skulle utöva chefskapet ö'er den a\ densamma tillsatta personalen. Den disciplinära bestraffnings­ rätten skulle tillkomma chefsmyndigheten, dock att varning skulle kunna meddelas även av annan förman.

Kung!. Maj:ts proposition nr 38. Ti» I motiveringen berörde von Sydow frågan om lämpligheten av en kom­ munal polisstyrelse, bestående av vederbörande polischef jämte kommunalt utsedde ledamöter, varom förslag framställts i svenska polisförbundets den tö oktober 190(5 i ämnet avgivna yttrande. Von Sydow avstyrkte nämnda förslag under åberopande av att det vilade på den oriktiga uppfattningen, att polisens upprätthållande helt och hållet eller till största delen vore icke ett statsintresse utan allenast eu kommunal fråga, att det strede mot den viktiga principen, att polisstyrelse icke borde hava kollegial fox-m — vilket i sin tur motiverades med att polisverksamheten vore av den natur, att den borde ledas av eu enda kraftig vilja, icke av ett flertal personer, som sins­ emellan kunde vara oeniga — samt att förslaget även strede mot den vik­ tiga principen, att ingen annan borde hava ledningen av polisen än den, som själv hade samma ansvar för den allmänna ordningens och säkerhetens upprätthållande som den underordnade personalen och därför måste antagas leda polisen ur synpunkten av rättstillståndets upprätthållande. I Stockholms stadsfullmäktiges skrivelse den 13 november 1911 föreslogs, Stockholms stadsfullmäk­ att för Stockholm skulle tillsättas en kommunal polisstyrelse, bestående av tig# 1911. polismästaren jämte fyra av stadsfullmäktige utsedda ledamöter. Polissty­ relsen skulle äga att dels förvalta för polisverkets behov anslagna medel och till polismyndighetens förfogande ställda fastigheter, dels uppgöra förslag till stat för polisverket och ändringar i dess organisation, dels omliänderhava utbildningsväsendet, dels till stadsfullmäktige avgiva förslag angående all­ männa grunder för befordringar, avskedanden och bestraffningar, dels till­ sätta alla polisbefattningar utom polismästares och polisintendents, dels ut­ färda alla instruktioner rörande polispersonalens tjänsteförhållanden och plikter, dels handlägga klagomål från personalens sida, dels avgöra bestraff­ ningar av svårare art än varning, dels besluta i frågor rörande den allmänna ordningen och trafikväsendet, i den mån överståtkållarämbetets genom lag bestämda befogenhet ej därigenom berördes, och dels till stadsfullmäktige avgiva förslag i frågor rörande polisväsendet. Enligt 1913 års förslag skulle tillsättandet av polismän ankomma i Stock­ 1913 års förslag. holm å överståthållarämbetet för polisärenden, i annan stad med polis­ mästare å denne, i övriga städer å magistraten eller stadsstyrelsen samt å landet å länsstyrelsen. Den rätt att uppsäga olämplig polisman ur tjänsten, som detta förslag innehöll, skulle tillkomma tillsättningsmyndigheten, som ock skulle hava att bevilja begärt avsked. Rätt att skilja till provtjänst­ göring antagen polisman från tjänsten skulle tillkomma vederbörande polis­ chef. Chefsmyndigheten skulle tillkomma för stad polismästare, borgmästare eller den ledamot av magistraten, som förestode stadens polis, eller stadsstyrelsens ordförande samt för landet landsfiskalen eller i köping anställd poliskommissarie. Den disciplinära bestraffningsmyndigheten skulle utövas i stad med polismästare av denne och eljest av tillsättningsmyndigheten, dock att varning skulle få meddelas av polischefen. I stad med polismästare skulle finnas polisråd, bestående av fyra av stadsfullmäktige utsedda leda­ möter. Polisrådets ledamöter skulle äga att vid sammanträde inför polis­ mästaren yttra sig i frågor, som anginge polisverkets organisation, upp­ görande av förslag till stat för polisverket, den allmänna förvaltningen av

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 58. till polismyndighetens förfogande ställda medel, allmänna grunder för an­ ställning, befordran, avsked och bestraffning inom poliskåren, tillsättning av poliskommissarietjänst, ådömande av annan bestraffning än varning, liandläggning av fråga om uppsägning ur tjänsten, förslag i övrigt från polis­ myndigheten samt andra ärenden av beskaffenhet att böra av stadsfullmäk­ tige behandlas, varjämte, då polismästaren därtill funne anledning, jämväl ärenden av annan beskaffenhet skulle kunna behandlas i polisrådet. I de fall, då polismästare handlade ärende, som omförmäldes i §§ 21 och 23 i ordningsstadgan för rikets städer, skulle sådant ärende behandlas på ena­ handa sätt. I motiveringen framhölls beträffande förslaget om polisråd, att det i de städer, där närmaste ledningen av och ansvaret för polisverkets funktion vore lagd i en mans hand, skulle vara en vinning såväl med hänsyn till ekonomin som med hänsyn till tryggheten för polispersonalen, om inflytande av en kommunal institution kunde bliva verksamt, men att däremot en dylik anordning ej behövdes i städer, där magistrat eller annan stadsstyrelse med polischefen delade ansvaret för polisväsendets förvaltning och ej heller å landet, där inseendet över polisbevakningen vore lagt i länsstyrelsens händer. 1918 års 1918 års proposition, som ju endast avsåg städerna, överensstämde i fråga prop. om befogenheten att tillsätta och på begäran entlediga polisman samt i fråga om chefskapet över polispersonalen med 1913 års förslag. Vidare innehöll propositionen föreskrift om att i varje stad regelmässigt skulle finnas en polis­ nämnd, bestående av polischefen såsom ordförande, en ledamot, vilken magi­ straten eller stadsstyrelsen skulle välja inom eller utom sig, samt tre leda­ möter, valda av stadsfullmäktige eller, där sådana ej funnes, allmän rådstuga. I mindre städer med fåtalig polispersonal kunde länsstyrelsen medgiva, att med inrättandet av polisnämnd skulle tills vidare anstå, i vilket fall magi­ straten, respektive stadsstyrelsen, skulle övertaga polisnämndens funktioner. Polisnämnden, som icke skulle äga att taga någon befattning med befälet över polisen, skulle hava till åliggande att uppgöra förslag till löne-, om­ kostnads- och pensionsstat för polisverket, ändringar i dess organisation, instruktion för polispersonalen samt densammas uniformering och beväpning, ävensom andra rörande polisväsendet erforderliga föreskrifter; att besluta i ären­ den angående förvaltningen av de till polisverkets behov anslagna medel och till dess förfogande upplåtna fastigheter; att i förekommande fall uppgöra för­ slag till organisation av och hava inseende över polisskola samt utse före­ ståndare och lärare vid densamma; att avgiva yttrande i fråga om polismans antagande, befordran och ansökan om avsked; att besluta angående polis­ mans uppsägning från tjänsten; att ådöma polispersonalen disciplinär be­ straffning för förseelse i tjänsten, därest polischefen ej funne förseelsen allenast föranleda till varning; att i övrigt till vederbörande myndigheter avgiva yttranden eller göra framställningar i frågor av betydelse för polis­ verket; samt att fullgöra de åligganden, som enligt särskilda författningar ankomme på polisnämnd. Skiljande från tjänsten av till provtjänstgöring antagen polisman liksom meddelande av varning skulle ankomma på polis­ chefen, vilken ensam skulle utöva befälet över polispersonalen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58. 77 I det statsrådsyttrande, som åtföljde propositiönen, framhölls beträffande den föreslagna polisnämnden, att polischefens moraliska ansvar i flera avse­ enden skulle lättas därigenom, att lian visste sig äga stöd för sina anord­ ningar hos eu kommunal delegation, att polisnämnden skulle för polisper­ sonalen i dess prövande arbete för allmänt väl innebära en högst betydande trygghet, att det för den anslagsbeviljande kommunen måste vara av syn­ nerlig vikt, att den ltomme i tillfälle att öva ett mera direkt inflytande på användningen av de betydande belopp, polisverket årligen förbrukade, samt att kommunalstyrelsens genom polisnämndsinstitutet åstadkomna inti­ mare samverkan med och kontroll i vissa avseenden över polismakten skulle i sin män vara ägnad att med tiden allt mera utplåna den misstro mot polisverket, vilken understundom visat sig, och åt polismyndigheten förläna ökad auktoritet. I en den 12 december 1921 till Kungl. Maj:t ingiven framställning före­ Svenska polisförbundet slog Svenska polisförbundet, att polisväsendet skulle förstatligas och ställas 1921. under ledning av en central polisöverstyrelse. Ledningen av det lokala polisväsendet skulle tillkomma jämte vederbörande polischef en polisstyrelse, bestående av polischefen, två till tre av kommunal korporation utsedda leda­ möter och eu till två representanter för polispersonalen. Polisstyrelsen skulle äga att avgiva yttrande och förslag vid tillsättande av stadsfiskal, landsfiskal och poliskommissarie, som vore polischef, att anställa, befordra och be­ straffa lägre polispersonal upp till kommissarie, som ej vore polischef, att hos vederbörande göra framställning om anslag för inrättande, underhåll, uppvärmning och belysning av lokaler för ortens polisväsende samt låta inrätta dessa lokaler enligt av polisöverstyrelsen meddelade anvisningar, att till polisöverstyrelsen avgiva förslag å det antal kriminalpolismän av olika grader, som borde finnas i orten, att i övrigt fullgöra de åligganden, som enligt ordningsstadgan för rikets städer ålåge poliskammare, magistrat eller däremot svarande styrelse, att avgiva förslag å det antal ordningspolismän, som borde finnas i orten, samt att hos polisöverstyrelsen och ortens beslu­ tande myndigheter hemställa om godkännande av ordningsföreskrifter, att av polisen övervakas. Enligt det Linnér ska förslaget skulle det ankomma på länsstyrelsen att Det Linnérska förslaget. såväl för städerna som för landsbygden tillsätta ordinarie personal, extra befattningshavare av stadigvarande natur och ordningsmän, ävensom att på begäran entlediga ordinarie personal, att från tjänsten skilja ej konstituerad ordinarie personal och extra personal med minst två års anställning vid polisväsendet samt att återkalla förordnande för ordningsman. Innan ordi­ narie fjärdingsmansbefattning besattes, skulle vederbörande kommunalnämnd hava erhållit tillfälle att yttra sig angående de sökande. Extra befattnings­ havare vid kriminalpolisavdelning skulle antagas av landsfogden, respektive polismästaren i någon av de tre största städerna. Annan extra personal skulle antagas av den lokala polischefen, som skulle vara i stad med polismästare denne, i annan stad med stadsfiskal stadsfiskalen och å övriga orter lands­ fiskalen samt, vad anginge för landstingsområde anställd polispersonal, lands­ fogden eller den lokala polischef, han bestämde. Nämnda polischefer skulle ock hava att entlediga av dem antagen personal, i den mån ej sådant, en-

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

ligt vad nyss nämnts, skulle ankomma på länsstyrelsen. Den disciplinära bestraffningsrätten skulle tillkomma vederbörande polischef, därest han ansåge förseelsen kunna sonas med varning, förlust av löneförmåner under högst en vecka eller mistning av tjänsten under högst samma tid. I annat fall skulle bestraffningmyndigheten utövas av en för varje län samt för Stockholm tillsatt polisnämnd, till vilken därjämte skulle kunna klagas över polischefs beslut i disciplinmål. Nämnden skulle bestå av tre ledamöter, av vilka ordföranden skulle tillsättas av Kungl. Maj:t och de övriga av lands­ tinget eller, vad beträffade de tre största städerna, av stadsfullmäktige. Ord­ föranden skulle vara lagfaren ordinarie underdomare, och ytterligare eu av ledamöterna skulle hava fullgjort vad författningarna föreskriva om dem, som må nyttjas i domarevärv. Ledamöterna skulle jämte suppleanter titses för eu tid av fyra år i sänder. I Kalmar län skulle vartdera landstinget varannan gång utse ledamöter.

I motiveringen till förslaget yttrade Linnér, efter att hava erinrat om svenska polisförbundets framställningar i ämnet, bland annat följande: Ett av de grundläggande dragen i den föreslagna organisationen vore, att hela polisväsendet ställdes under enhetlig ledning av statens egna tjänstemän. Därmed fullföljdes den i städerna redan skedda utvecklingen, varigenom polisväsendet från en kollegial myndighet flyttats till en ansvarig chef. Om polisförbundets framställning skulle genomföras, syntes däremot organisatio­ nen sönderfalla i lokalt bestämda polisgrupper, i verkligheten beroende av flermannästyrelser. Att t. ex. låta anställning och befordran vid en krimi­ nalpolisavdelning, som hade att betjäna hela länet, avgöras av polisstyrelsen i en viss stad, syntes allt för mycket strida mot den åsyftade enhetligheten. Från den hävdvunna formen för statstjänstemäns anställning och befordran genom överordnad myndighets beslut vore det helt visst en skarp avvikelse, om man läte nämnda frågor avgöras av eu institution, i vilken sökandenas kamrater komrne att äga ett väsentligt inflytande. Den av polisförbundet förordade formen för anställning skulle sannolikt medföra den konsekvensen, att man finge avstå från den i förslaget förordade oavsättligheten. Ur per­ sonalens egen synpunkt syntes det åtminstone vara mycket tvivelaktigt, om bättre garantier mot partiskhet och godtycke skulle vinnas genom att anlita medlemmar av personalkorporationerna med deras starka inbördes stridig­ heter än genom beslut av länsstyrelsen. På smärre orter kunde det också bliva mycket svårt att få polisstyrelsen lämpligt sammansatt. Det kommu­ nala intresset åter för polisväsendet sökte förslaget befordra på ett annat och kraftigare sätt genom att överlämna till kommunen hela beslutande­ rätten i första hand angående lokalpolisens organisation. Med den tjänste­ ställning, som föresloges för befattningshavarna vid polisväsendet, skulle det kunna ifrågasättas att, i överensstämmelse med vad som gällde för statstjänstemännen, överlämna den disciplinära bestraffningsrätten till närmaste överordnade chefsmyndighet. Emellertid talade polispersonalens synnerligen vanskliga ställning, som lätt utsatte den för klander och misstankar för fel­ aktigt förfarande i tjänsten, för att söka låta den allmänna medborgerliga uppfattningen medverka vid bedömandet och därigenom avlägsna varje fruktan för godtycke, för slapphet eller alltför stor stränghet. Även den omständig­ heten, att klandervärt leverne behandlades såsom tjänstefel, kunde motivera ett undantagsförfarande. Därmed kunde man också på denna punkt vinna samverkan mellan det statliga och det kommunala inflytandet. Av dessa skäl syntes det lämpligt att skapa eu särskild disciplindomstol. För att denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 68. 79

skulle få tillräcklig auktoritet och vara helt upphöjd över alla lokala intres­ sen och inflytelser samt på samma gång landsbygdens och de mindre sam­ hällenas polistjänstemän icke skulle kunna befara, att man vid val av polis­ nämndens ledamöter icke skulle fästa tillräckligt avseende vid kännedomen om deras förhållanden, borde disciplindomstolen äga hela polisdistriktet (län _ samt de tre största städerna) till domkrets. Därigenom löstes också svårigheten att få eu lämplig sammansättning för smärre orter, och därigenom vunnes den bästa garantien för eu enhetlig tillämpning av straffbestämmel­ serna. Av 1922 års sakkunniga avstyrkte majoriteten den föreslagna polisnämn­ 1922 urs sakkunniga. den och förordade i stället, att den disciplinära bestraffningsmyndighet, som enligt förslaget uppdragits åt polisnämnderna, skulle överlämnas åt länsstyrel­ serna. Såsom huvudskäl härför åberopades, att den, som icke hade något in­ seende över en personals tjänstgöring och icke något ansvar för göromålens handhavande, icke heller borde utöva någon administrativ myndighet över personalens tjänsteställning. Därjämte påpekades, att polisnämndens leda­ möter icke skulle komma att äga sådan på erfarenhet i tjänsten grundad kännedom om förhållandena inom polisen, som syntes vara erforderlig för att de med tillräcklig säkerhet skulle kunna bedöma alla de fall av försum­ melser och dylikt, som komme under nämndens avgörande. De sakkunniga framhöllo särskilt, att inrättandet av polisnämnder måste befaras medföra ett försvagande av länsstyrelsernas ställning såsom högsta polismyndighet samt i viss mån rubba sammanhanget i polisorganisationen. Fem ledamöter av de sakkunniga förordade det Linnérska förslaget; en ledamot förordade tillskapandet av en polisnämnd eller en polisstyrelse, som borde behandla och besluta i alla polisväsendet å vederbörande ort vidkom­ mande frågor utom befälsföringen över polisen. Vissa av minoriteten ut­ talade därjämte skiljaktiga meningar i fråga om huru polisnämndernas tjänstgöringsområden borde bestämmas och huru polisnämnderna boi’de vara sammansatta. Bland dem, som yttrade sig över det Linnérska förslaget, uttalade sig ett Myndigheter nittiotal för den mening, som vunnit majoritet bland de sakkunniga. Bland a. fl. ang. det Linnérska dem, som intogo denna ståndpunkt, voro föreningarna Sveriges landsfogdar förslaget. och Sveriges stadsfiskaler, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands , Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Got­ lands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands och Jämtlands län. För det Linnérska förslaget uttalade sig uttryckligen ett tjugutal, däribland Svenska landskommunernas förbund, polisföreningen Kamraterna i Stockholm samt länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Västerbottens och Norrbottens län. Det bör ock framhållas, att det Linnérska förslaget i princip tillstyrktes i ett sextiotal yttranden, vari frågan om inrättande av polisnämnder icke ut­ tryckligen berördes. För en polisstyrelse med utvidgad kompetens uttalade sig ett tiotal, däribland Svenska polisförbundet. Enligt 1924 års förslag skulle befogenhet att tillsätta och att på begäran 1924 års bevilja avsked åt befattningshavare vid polisväsendet, ävensom att från förslag. tjänsten skilja sådan befattningshavare, som icke erhållit konstitutorial, till-

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 58. komma i Stockholm överståthållarämbetet, i annan stad, där polismästare funnes, denne jämte två ledamöter i magistraten, i övriga städer magistraten eller stadsstyrelsen och för landsbygden länsstyrelsen. Innan ordinarie polis­ man tillsattes i polisdistrikt på landsbygden, skulle kommunalnämnden eller, om för polisväsendets upprätthållande bildats kommunalförbund, förbundets direktion hava erhållit tillfälle att yttra sig över de sökande. I fråga om den disciplinära bestraffningsrätten överensstämde förslaget med det Linnérska, dock med vissa avvikelser. Polisnämnd skulle inrättas för varje lands­ tingsområde och för varje stad,, som ej deltoge i landsting. Ingen av de kommunalt tillsatta ledamöterna skulle behöva vara jurist. Valet av sist­ nämnda ledamöter skulle kunna ske proportionellt. En ytterligare avvikelse låg däri, att chefsmyndigheten var uppdragen för stad med polismästare åt denne, för annan stad med magistrat åt borgmästaren eller den ledamot av magistraten, som förestode stadens polisväsen, för stad utan magistrat åt kommunalborgmästaren eller, om sådan ej funnes, stadsstyrelsens ordförande samt för landstings polispersonal åt landsfogden. Sakkunniga Sakkunniga av september 1924 gjorde i denna del ingen annan anmärkning ar sept. 1924. än att de i fråga om omfattningen av polisnämndernas tjänstgöringsområde förordade en återgång till det Linnérska förslaget. Sakkunniga Sakkunniga av november 1924 föreslogo däremot ruttgående ändringar i av noy. 1924. nu ifrågavarande avseenden. Enligt de sakkunniga borde för varje län lik­ som för Stockholm inrättas en polisstyrelse, åt vilken borde uppdragas att tillsätta ordinarie befattningshavare vid polisväsendet, uppsäga ordinarie be­ fattningshavare, vilken icke erhållit konstitutorial, och extra befattningshavare, som varit anställd vid polisväsendet i minst två år, ävensom utöva den disciplinära bestraffningsmyndiglieten. Gränsen mellan sådana disciplinmål, som polisstyrelse skulle pröva i första hand, och sådana, i vilka polissty­ relse skulle vara besvärsinstans, föreslogs skola bestämmas på enahanda sätt som i fråga om polisnämnd skett i 1924 års förslag. Polisstyrelse skulle bestå av två av Kungl. Maj:t tillsatta ledamöter samt tre ledamöter, utsedda, för så vitt polisstyrelsen skulle behandla fråga rörande polispersonal på lands­ bygden eller i stad med mindre än 10,000 invånare, av vederbörande lands­ ting och, om fråga, avseende personal i stad med minst nämnda invånar­ antal, skulle behandlas, av vederbörande stadsfullmäktige. Samtliga leda­ möter jämte suppleanter skulle utses för fyra år i sänder. Av de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna, vilka skulle komma att deltaga i avgörandet av alla hithörande frågor för länet, skulle den ena vara polisstyrelsens ord­ förande. En av sistnämnda ledamöter skulle — med hänsyn till att disciplin­ frågor skulle inför polisstyrelsen företagas till muntlig handläggning — vara ordinarie lagfaren underdomare. Disciplinfrågor skulle icke få behandlas, om ej sistnämnde ledamot vore närvarande. I kommun, som icke ingått i ett för polisverksamhetens upprätthållande bildat kommunalförbund, skulle vidare vederbörande fullmäktige, respektive allmänna rådstugan eller stäm­ man, äga att tillsätta en polisnämnd, bestående av fem ledamöter jämte suppleanter. Dylik polisnämnd, vilken lika litet som polisstyrelse finge

Kungl. Maj:ts proposition nr 58. 81 taga befattning med befälet övor polispersonalen, skulle Lava att dels upp­ göra förslag till löne-, omkostnads- och, i förekommande fall, pensionsstat för polisväsendet i polisdistriktet samt till erforderliga ändringar i dess polisorganisation, dels besluta i ärenden angående förvaltningen av de till polisväsendet anslagna medlen och av de för polisväsendet använda fastig­ heterna och dels till vederbörande myndigheter avgiva yttranden eller göra fram­ ställningar i frågor av betydelse för polisväsendet. Till ledamot av polis­ styrelse eller polisnämnd skulle, med hänsyn till vederbörandes tjänsteställ­ ning, ej få utses polischef eller någon, som under polischef hade anställning vid polisväsendet. Såväl de kommunalt tillsatta ledamöterna i polisstyrelse som polisnämnds ledamöter skulle jämte suppleanter utses proportionellt, om yrkande om sådant valsätt i vederbörlig ordning framställdes. Innan ledig polisbefattning tillsattes, skulle vidare i polisdistrikt, som icke hade egna representanter i polisstyrelse, polisnämnden, eller, om sådan ej blivit tillsatt, för polisdistrikt på landsbygden kommunalnämnden eller, vad anginge kommunalförbund, dess direktion och för stad magistraten eller stadsstyrelsen avgiva yttrande över sökande till befattningen. I utlåtandet framhölls, att med hänsyn till att dels polisväsendet vore i hög grad en statlig angelägenhet och dels kommunerna helt eller till eu väsentlig del skulle gälda kostnaderna för polisväsendet såväl staten som kommunerna borde tillerkännas inflytande på tillsättande och bestraffning av polispersonalen, att genom den föreslagna anordningen såväl kommuner­ nas som polispersonalens intressen skulle bliva vederbörligen tillgodosedda samt att på detta sätt skulle skapas en möjlighet att. med borteliminerande av rent lokala synpunkter, bereda befolkningen tillfälle att genom valda för­ troendemän medverka vid utseende av polismännen, varförutom en demo­ kratisk ordning för förvaltningen av de för polisväsendet anslagna medlen förverkligades. De sakkunniga påpekade också, att enligt deras uppfattning behov av en polisnämnd knappast kunde förefinnas mer än i de större städerna.

En av de sakkunniga, borgmästaren Björkman, var av skiljaktig mening och förordade 1924 års förslag. Till den ståndpunkt, som sistnämnda sakkunnigas majoritet sålunda in­ Departements­ chefen. tagit, kan jag i allt väsentligt ansluta mig. Inrättandet av polisstyrelser kommer icke att inverka på nyrekryteringen av polispersonal, då anställandet av extra befattningshavare förbeliålles läns­ styrelser och polischefer. Polisstyrelsernas syfte är att garantera polisper­ sonalen en fullt objektiv prövning vid behandling av frågor om tillsättning av ordinarie befattningshavare, varunder befordran inbegripes, vid ifråga­ satt avskedande och i disciplinfrågor. Om polisstyrelserna få den samman­ sättning och de verksamhetsområden, som förslaget förutsätter, torde också nödiga garantier mot obehöriga inflytelser vid styrelsernas behandling av ärendena ha skapats. De farhågor, som uttalats, för att polischefernas auktoritet skulle komma att lida på inrättandet av polisstyrelser med i för­ slaget ifrågasatt befogenhet komma säkerligen icke att besannas. Förslagets genomförande bör i fråga om både bestraffningar och befordringar komma Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sant, 52 käft. (Nr 58.) 225124 6

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 58. såväl allmänhetens som polispersonalens tilltro till rättvisan i träffade av­ göranden att bliva större än om som hittills vederbörande polischef nästan suveränt skulle ha att förfoga över personalens väl och ve i nämnda avse­ enden. Ökat förtroende är alltid en tillgång,’ och därför är det berättigat att antaga, att anordningen med polisstyrelser skall visa sig komma att stärka polisväsendets ställning hos den allmänna opinionen. Yad inrättandet av polisnämnder beträffar har därmed endast avsetts att giva kommunerna möjlighet att bättre än hittills kunna handhava den eko­ nomiska förvaltningen av polisväsendet. Jag erinrar om att, såsom av för­ slaget framgår, varken polisstyrelser eller polisnämnder skola hava någon befattning med vidtagandet av åtgärder för ordningens upprätthållande. I 192d års Vad jag i det föregående yttrat torde giva vid handen, att 1924 års för­ förslag ingå­ ende författ- slag lämpligen kan läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Enligt nämnda ningsförslag. förslag skola de olika spörsmål, som här ifrågakomma, regleras delvis genom lag av kommunallags eller allmän civillags natur och delvis genom författ­ ningar, utfärdade av Kungl. Maj:t i vissa fall med och i andra fall utan riksdagens bemyndigande. 1924 års förslag innehåller sålunda förslag till tre författningar av kom­ munallags natur, nämligen till 1) lag om polisväsendet i riket; 2) lag om ändrad lydelse av 1 § i stadgan den 13 juni 1913 om propor­ tionellt valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige m. m.; samt 3) förordning med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m. Vidare innehåller förslaget förslag till fyra lagar av allmän civillags ka­ raktär, nämligen till 4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 § kandelsbalken; 5) lag om ändrad lydelse av 4 och 162 §§ utsökningslagen; 6) lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman; samt 7) lag om ersättning till polisman för skada å kläder. Slutligen innehåller förslaget ett antal förslag till författningar, avsedda ak av Kungl. Maj:t i administrativ ordning utfärdas. Av dessa skulle fyra utfärdas på grund av bemyndigande, meddelat i den under 1) avsedda lagen. Dessa fyra utgöras av förslag till 8) polisreglemente för riket; 9) kungörelse angående utbetalning av statsbidrag till polisväsendet; 10) kungörelse angående ersättning åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet för vissa av deras polisverksamhet föranledda utgifter; samt 11) kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 30 december 1863 angående nämndemäns rätt till ersättning för extra förrättningar samt om gottgörelse till fjärdingsmän för vissa uppdrag. Av dessa innefatta de under 10) och 11) anmärkta föreskrifter, som måste medföra eu ökning av statens utgifter och som redan i följd härav, vad grunderna för desamma angår, böra underställas riksdagens prövning.

Kanal. Maj:ts proposition nr 58. 8;}

Till utfärdande av ytterligare en av de administrativa författningarna skulle riksdagens bemyndigande erfordras, nämligen till utfärdande av den, som innefattas i förslaget till 12) kungörelse angående tillägg till reglementet den 31 december 1919 för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. Återstående förslag till administrativa författningar äro betingade av att de under 4)—7) upptagna förslagen varda upphöjda till lag. Dessa äro för­ slag till 13) kungörelse om ändrad lydelse av § 3 i förordningen den 14 december 1917 angående föreskrifter om indrivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m. (restindrivningsförordning); 14) kungörelse om ändrad lydelse av § 7 i förordningen den 14 december 1917 angående indrivning och redovisning av böter; samt 15) förordning med vissa bestämmelser om tillämpningen av lagen om ersättning till polisman för skada å kläder. Departements­ I de under 1)—3) upptagna lagförslagen har jag låtit vidtaga de änd­ chefen. ringar, som föranledas av vad jag redan anfört, varjämte vissa mindre vik­ tiga jämkningar av saklig eller redaktionell natur företagits såväl i dem som i de under 8) och 12) anmärkta förslagen. Jag skall i det följande något närmare behandla de särskilda bestämmelserna i vissa av dessa förslag och särskilt nyssberörda mindre viktiga ändringar av saklig natur. De under 4)—6) samt 13)—14) omförmälda förslagen innefatta de legislativa ändringar, som äro erforderliga för att genomföra, att utmätningsman befrias från ansvar för förskingring eller fel eller försummelse i tjänsten av substitut. Med polisreformen sammanhänga de på det sätt, att berörda be­ frielse lämpligen bör äga rum i samband med att fjärdingsmännen, vilka äro utmätningsmännens nuvarande substitut på landsbygden, ersättas med befattningshavare, vilka skola tillsättas enligt så betryggande regler och er­ hålla så förmånliga ekonomiska villkor, att man på dem kan ställa helt andra fordringar än på fjärdingsmännen och bl. a., på sätt i det under 8) upptagna förslaget stadgats, av dem kräva, att de ikläda sig kostnaden för eu garantiförsäkring hos svensk försäkringsanstalt. De under 7) och 15) anmärkta förslagen innefatta regler angående statsverkets och vissa polis­ distrikts skyldigheter i fall, då polisman under utövning av sin tjänst fått sina kläder sönderrivna. Av nu berörda författningsförslag avse de under 4)—7) och 14)—15) upptagna ämnen, vilkas vidare behandling torde ankomma på justitiedepartementet. De hava i följd härav för sådant ändamål dit över­ lämnats, och lärer chefen för nämnda departement komma att senare i dag anmäla frågan härom. Det under 13) anmärkta förslaget rör ett ämne, vars behandling torde tillkomma finansdepartementet, dit nämnda förslag för dylikt ändamål överlämnats. Jag övergår härefter till den närmare behandlingen av vissa av förslagen och börjar då med

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

1. Förslaget till lag om polisväsendet i riket.

§ !■ Polisdistrikts- I förevarande paragraf liar, närmast av lagtekniska skid, upptagits en sär­ termen. skild benämning, polisdistrikt, på den kommunala organisation, till vilken skyldigheter och rättigheter i avseende å polisväsendet hänföras. Såsom av 15 § framgår, tillskapas härigenom icke någon ny kommunal enhet, utan polisdistriktets rättigheter och skyldigheter komma att uppbäras av redan förefintliga kommunala bildningar eller, i vissa fall, där flera dylika måste förena sig för att ombesörja polisväsendet, av ett jämlikt lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund för polisväsendets upprätthållande bildat sådant förbund. Polisdistrikts - Paragrafen innehåller emellertid också i överensstämmelse med 1924 års indelningen. förslag den materiella bestämmelsen, att städer liksom köpingar, vilka enligt särskilda bestämmelser äro pliktiga att bekosta för dem erforderlig polis­ personal, skola bilda egna polisdistrikt. Härigenom fastslås alltså, att till ett polisdistrikt ej må förenas kommunala bildningar, av vilka den ena åt­ njuter och den andra icke åtnjuter generellt statsbidrag. Reservation Mot denna materiella bestämmelse har inom sakkunniga av september inom sakk. av sept. 1924. 1924 i en av landshövdingen Linnér avgiven reservation anmärkts, att det av organisatoriska skäl vore önskvärt att kunna förena vissa av berörda köpingar med kringliggande landsbygd till gemensamma polisdistrikt. Departements­ De fördelar, som skulle vara att vinna genom en bestämmelse sådan som chefen. den i reservationen föreslagna, synas mig icke vara synnerligen avsevärda. Endast i ett obetydligt antal fall torde det kunna komma i fråga att låta köping bilda gemensamt distrikt med en eller flera hela, till köpingen glansande kom­ muner. Och att förena köping med de till köpingen angränsande delarna av grannkommunerna och sålunda uppdela dessa på flera polisdistrikt förefaller mig för vanliga fall föga tillrådligt. Därtill kommer, att den föreslagna anord­ ningen skulle medföra vissa direkta svårigheter. Den landsbygdsdistrikten tillerkända rätten till anslutning till den statliga pensionsanstalten skulle kär näppeligen kunna vinna tillämpning, och det skulle exempelvis i fall, då en i ett sådant distrikt anställd polisman under tjänstutövning finge sina kläder sönderrivna, bliva svårt att avgöra, om ersättningsskyldighet för skadan skulle åligga statsverket eller köpingen. På grund av det anförda har jag i förevarande avseende godtagit 1924 års förslag, vilket torde vara ägnat att göra hela systemet redigare och lättfattligare.

2 §■ _ Polis­ Den här upptagna bestämmelsen att i varje polisdistrikt polismän skola personalens storlek. anställas i erforderlig omfattning torde icke innehålla annat än vad som ligger i sakens natur. Bestämmelsen överensstämmer ej blott med 1924 års förslag utan även med det Linnérska förslaget, mot vilket härutinnan i vissa ytt-

Kung!. Majis proposition nr 58. 85 randen, bland annat det av Svenska polisförbundet avgivna, anmärkts, att eu ungefärlig, på invånarantalet grundad norm för ordningspolisstyrkans storlek borde i lag angivas. Denna anmärkning synes mig icke kunna godkännas. Därtill äro förhållandena alltför växlande på olika orter. Eu dylik norm måste givetvis bestämmas såsom ett teoretiskt medeltal, och man riskerade med eu sådan eu överorganisation å platser, där polisbehovet i verklig­ heten understege det normala, medan å orter, vilka från polissynpunkt äro särskilt arbetskrävande, normen skulle kunna fresta vederbörande att icke anställa tillräckligt stor personal.

I Svenska polisförbundets nyssnämnda yttrande har också gjorts gällande, Polisatt man genom att ålägga polisdistrikt att hålla polispersonal för fullgörande av den polisverksamhet, som föranledes av hävdvunnet bruk, skulle legali­ sera det hittills på sina håll förekommande bruket att ålägga polispersonalen uppdrag, som liava litet eller intet att skaffa med polistjänsten. Anmärkningen synes mig näppeligen träffa den här föreslagna bestämmelsen, i det att denna alltid kräver, att det skall vara fråga om verklig polisverksamhet. Bestäm­ melsen lärer således icke kunna tagas till intäkt för att ålägga personal, som anställts för polisverksamhet, sådant som utbetalande av avlöning till kom­ munalarbetare, vilket i yttrandet anföres såsom ett exempel på icke polisiär verksamhet, som på någon ort skulle ålegat polispersonalen så länge, att man därutinnan kunde tala om ett hävdvunnet bruk. Framhållas må vidare, att i stadgandet är fråga om arten av viss verksamhet och ej om sättet för polisverksamhets fullgörande. Den omständigheten, att polisverksamheten å en ort av ålder bedrivits genom t. ex. en på visst sätt organiserad patrul­ lering, innefattar sålunda icke skyldighet att anställa personal för denna patrullerings upprätthållande på förut brukligt sätt, därest någon förändring av systemet finnes fördelaktig; dock bör därvid erinras om att den kommu­ nala korporationen icke lärer äga att giva polischefen någon direkt föreskrift om huru polisarbetet skall bedrivas. Till sist må erinras om svårigheten, för att icke säga omöjligheten att i korthet angiva vad som innefattas under begreppet polisverksamhet och om att försiktigheten därför bjuder att icke genom uteslutning av orden »av hävdvunnet bruk» riskera att nämnda be­ grepp blir bestämt på ett för snävt sätt.

Beträffande de i tredje stycket omnämnda ordningsmännen, som från Ordningsman början föreslogos i den Linnérska utredningen, anfördes i denna: Det kunde Det Linnérsla hända, att en avlägset liggande by med fredlig och ordningsälskande befolk- f,>r8lagct' ning bleve hemsökt av en skara lösa arbetare vid en helg eller dylikt till­ fälle och att dessa under rusets inflytande störde invånarnas hemfrid och understundom förövade våld å person eller egendom. Själva uppträdena av­ löpte ofta på så kort tid, att det icke vore möjligt för landsfiskal eller annan polisman att hinna inställa sig. Det förefölle emellertid sannolikt, att om någon av de bofasta lantbrukarna på platsen, som besutte personlig aukto­ ritet, utrustades med polismans myndighet, han skulle kunna ingripa och

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 58. avstyra ofog. Ett förordnande till dylikt uppdrag skulle icke innebära annat än rätt och förpliktelse att uppträda som ordningspolis inom ett visst i för­ ordnandet angivet område vid de tillfällen, då det enligt den förordnades egen uppfattning erfordrades för ordningens upprätthållande på platsen. Då den förordnade uppträtt såsom ordningspolis, hade han att så snart ske kunde göra anmälan därom hos landsfiskalen. Benämningen på en sålunda förordnad person borde lämpligen vara ordningsman för att utmärka skill­ naden mellan hans uppgift och den vanlige polismannens och att han icke hade samma tjänstgöringsskyldighet som polismän eller fjärdingsmän. Verkan av den föreslagna anordningen berodde helt och hållet på, om man lyckades finna de rätta personerna, som vore villiga att åtaga sig uppdraget och ägde erforderlig respekt och ansvarskänsla. Departements­ Såsom av det citerade uttalandet framgår, skall ordningsmansuppdraget chefen. hava karaktär av ett hedersuppdrag, även om det funnits lämpligt att till­ erkänna ordningsmannen skälig gottgörelse, vilken väl, såsom det Linnérska förslaget uttryckligen fastslog, torde böra beräknas till visst belopp för varje dag, som ordningsmannen uppträtt i denna sin egenskap. I enlighet med det anförda bör möjligheten att förordna ordningsmän icke användas i fall, i vilka ett temporärt men regelbundet återkommande behov av polisman föreligger, t. ex. för polisbevakning vid marknad eller under badsäsongen vid eu brunnsort; i dylika fall bör, om den ordinarie polispersonalen icke kan räcka härtill, extra polispersonal i vanlig ordning anställas. Ordningsmännen få ej heller förväxlas med sådan personal, som jämlikt 17 § bekostas av staten eller enskild och av länsstyrelse utrustas med polismans skydd. Såsom av 11 § framgår, skall ordningsman, vilken är att betrakta såsom extra befattningshavare, förordnas av länsstyrelsen. I ett yttrande över det Linnérska förslaget förordades, att rätt att förordna ordningsman i bråd­ skande fall skulle medgivas landsfiskal. Detta förslag kunde måhända varit förenligt med det Linnérska förslaget, enligt vilket länsstyrelsen skulle såväl bestämma, om ordningsmän skulle finnas, som tillsätta sådana. I förevarande förslag åter, där rätten att besluta, om ordningsmän skola tillsättas, liksom att avgöra övriga angelägenheter, som kunna medföra utgifter för kommu­ nerna, tillagts vederbörande kommunala representation, är ett godtagande av anmärkningen icke möjligt.

3 §• Beträffande denna paragraf har jag endast att hänvisa till vad jag yttrat vid behandlingen av grunderna för den nya polisorganisationen.

4 §■ Polis­ Av förevarande paragraf följer, att de polismän, som erfordras för hela anordningar för hela rikets rikets behov, skola inordnas i visst polisdistrikts poliskår. Polisdistriktets behov. samtliga kostnader för dylik personal ersättas emellertid jämlikt 14 § 1 mom. av statsverket. Paragrafen avser t. ex. den personal, som erfordras för polis­ utbildning, för centralbyrån för fingeravtryck, för tidningen »Polisunder-

Kungl. Maj:ts proposition nr 58. 87

rättelser», för särskilda polisavdelningar för övervakande av utlänningar och för gränsbevakningen i Norrbottens län. Paragrafen reglerar endast skyldigheten att anställa nödig personal och bör jämföras med 8 § 3 stycket, genom vilket stadgande skyldigheten att draga försorg om de realanordningar, som för ifrågavarande ändamål erfor­ dras, regleras på enahanda sätt.

5 §• Själva grunderna för denna paragraf har jag redan tidigare behandlat. Reserv- Endast beträffande några detaljbestämmelser torde erinringar vara på sin P°hsmänplats. Då stadgandet bygger på att de större städernas polispersonal är i besittning av en speciell rutin, som bör tillgodogöras vid tillfälliga oord­ ningar å landsbygden och i andra städer, torde det endast vara i sin ord­ ning, att skyldigheten att tillhandahålla reservpolismän icke får fullgöras på det sätt, att de ifrågavarande större städerna mot en obetydlig gottgörelse anställa extra personal för att användas såsom reservpolismän. För att för­ hindra en dylik möjlighet har här stadgats, att reservpolismännen skola till­ höra den regelbundet använda polispersonalen. Ehuru man näppeligen kan förutsätta, att en stad skulle känna sig manad att på nyssnämnda sätt söka göra rätten att från staden tillkalla reservpolispersonal värdelös, synes dock berörda bestämmelse böra bibehållas såsom en erinran om att endast van personal och följaktligen regelrätt ordinarie sådan skall ställas till förfogande. Bestämmelsen i tredje stycket, varigenom de för närvarande av statis­ tiska centralbyrån årligen utgivna uppgifterna angående folkmängden inom administrativa områden komma att bland annat läggas till grund för de skyldigheter, som denna och nästföljande paragraf stadga, avser att för­ hindra, att ändringar i berörda skyldigheter inträda annat än vid ingången av nytt kalenderår. I fjärde stycket har sådan komplettering av motsvarande föreskrift i 1924 års förslag skett, att det skall tillkomma Kungl. Maj:t att avgöra jämväl, i vilken utsträckning reservpolismännen skola vara beridna. Ändringen torde icke tarva särskild motivering. 6 §• Utöver vad som tidigare anförts rörande stadgandet i förevarande para- KHminalgraf torde böra erinras om att skyldigheten för de större städerna att hålla polut°^g"tsa kriminalpolispersonal endast är en närmare bestämning av den i 2 § första stycket meddelade föreskriften samt att stadgandet givetvis icke får tolkas så, att all kriminalpolisverksamhet skall utföras av specialutbildade detek­ tiver. Tvärtom bör det — frånsett att gränsen emellan kriminalpolis- och ordningspolisverksamhet är flytande — vara klart, att en viss del av det polisarbete, som kan erfordras för en undersökning angående brott, kan utföras av vanlig ordningspolispersonal, liksom att det, för att kriminal­ polisen, särskilt på landsbygden, skall kunna utan tidsförlust komplettera sin kännedom om lokala förhållanden och erhålla behövligt biträde vid sitt .arbete i övrigt, torde bliva nödvändigt, att kriminalpolismännen samarbeta

$8 Kungl. Maj:ts proposition nr Ö8.

med de vanliga, å platsen verksamma ordningspolismännen. Det sagda, torde för övrigt framgå av 2 § 2 stycket, som beträffande ordningspolismän på landet föreskriver, att sådana skola anställas i polisdistrikt på lands­ bygd011 för, bland annat, spaning och annan undersökning angående brott.

7 §• Tjänstgöring Genom stadgandet i första stycket blir det, bland annat, möjligt att an­ utom, veder­ börande vända ordningspolispersonal, anställd för landstingsområde eller i polis­ område. distrikt med generellt statsbidrag, för egentlig polisverksamhet utom vederbörandes tjänstgöringsområde. De närmare bestämmelser därom, som avses i andra stycket, återfinnas liksom de föreskrifter, som på grund av stadgandet i samma stycke av Konungen må meddelas angående dylik an­ vändning av den i 5 och 6 §§ avsedda personalen, i 6 och 7 §§ i förslaget till polisreglemente för riket. Då den i sistnämnda paragraf omnämnda möjligheten att i stället för statsavlönad kriminalpolisman ställa kommunalt avlönad sådan till förfogande icke innefattar annat än en huvudsakligen i ■vederbörande polisdistrikts intresse given rätt till sådant utbyte, torde någon erinran härom icke behöva göras i lagen.

8 §• Löne - och På sätt förut angivits, har det synts mig riktigast, att man icke i detalj pensionsreglerar polispersonalens löne- och pensionsvillkor utan nöjer sig med att bestämmelser. låta polisdistrikten under viss kontroll av statsmyndighet bestämma vad som i nämnda avseenden skall anses skäligt. På några punkter bär det dock synts lämpligt att fastställa vissa minimiregler. Dessa återfinnas i förslaget till förordning med vissa bestämmelser angående befattningshavares, vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m. TJni formering, I fråga om den i andra stycket omnämnda skyldigheten för polisdistrikt arv estlokaler. att draga försorg om uniformering av distriktets polispersonal kan jag in­ stämma i vad de sakkunniga av november 1924 anfört därom, att det enligt förslaget bör anses stå polisdistrikt fritt att välja emellan att tillhandahålla uniformspersedlar in natura och att ålägga befattningshavarna att själva anskaffa sådana mot särskild beklädnadsersättning eller mot det att lönen bestämmes med hänsyn till ifrågavarande skyldighet. Jag tillåter mig också, att erinra om vad samma sakkunniga yttrat beträffande den likaledes i andra stycket omhandlade skyldigheten att draga försorg om arrestlokal. Beträffande tredje stycket hänvisas till det under 4 § anförda. Ordinarie Den i fjärde stycket förekommande bestämmelsen bör jämföras med stad­ och extra gandet i 11 § 1 mom., varav framgår, att befattningshavarnas indelning i befattnings hatare. sådana av stadigvarande och av icke stadigvarande natur ligger till grund för indelningen i ordinarie och extra befattningshavare.

9 §• Polisdistrikts- Såsom av vad jag förut yttrat framgår, ligger en av de viktigaste ny­ indelningen på lands­ heterna i den föreslagna lantpolisorganisationen däri, att de blivande befatt­ bygden. ningshavarna regelrätt skola vara helt sysselsatta av sin tjänst, och med

Kungl. Maj:ts proposition nr 58. 89 hänsyn härtill skall, såvitt möjligt, indelningen ske. Antalet befattnings­ havare inom visst polisdistrikt tillkommer det vederbörande kommunala representation att bestämma, men principen om full sysselsättning för be­ fattningshavarna får därvid icke obehörigen åsidosättas. I ett distrikt, där polisverksamheten kan skötas av två fullt sysselsatta polismän, får alltså icke tillsättas t. ex. en fullt och två delvis sysselsatta polismän. Då en kommuns uppdelning på flera polisdistrikt torde medföra vissa olägenheter, måste huvudregeln bliva, att polisdistrikt bildas av en eller flera hela kommuner. Undantagsfall torde dock förekomma, där en uppdelning kan vara lämplig; i vissa fall, nämligen sådana, då en och samma kommun är uppdelad på mer än ett landsfiskalsdistrikt, är eu dylik uppdelning nödvändig. Såsom av paragrafens fjärde stycke framgår, skall polisverksamheten på Frågan om särskilda landsbygden kunna ordnas på olika sätt allt efter förhållandena i de olika kommunala orterna, och skola bland annat i polisdistrikten kunna anställas polismän, exekutions­ betjänter. som uteslutande ägna sig åt indrivnings- och annan handräckningsverksamhet. Emellertid hava sakkunniga av november 1924 föreslagit, att möjlighet måtte Sakkunniga av nov. 1924. beredas kommun att vid sidan av de enligt förevarande lag tillsatta befatt­ ningshavarna erhålla särskilda exekutionsbetjänter, tillsatta av länsstyrelsen och bekostade av kommunen. Då polisdistrikt skulle bliva oförhindrat att i de former, förevarande lag­ Departements­ chefen. förslag utstakar, besluta inrättandet av ny polismansbefattning med uteslu­ tande handräckningsverksamhet och man måste förutsätta, att den av de sakkunniga själva förordade polisstyrelsen skall kunna träffa ett lika gott personval som länsstyrelsen, skulle den av de sakkirnniga föreslagna anord­ ningen huvudsakligen innebära, att man skulle möjliggöra uppkomsten av nya befattningshavare med samma funktioner som polismännen men med lösligare ställning och utan garanti för skälig avlöning. Den nya institutio­ nen skulle alltså komma att lida ungefär av samma fel som den nuvarande organisationen av extra polismän å landsbygden. Då därtill kommer, att de av de sakkunniga föreslagna befattningshavarna uppenbarligen skulle efter vederbörande utmätningsmans gotttinnande komma att alternera med polismännen i fråga om restindrivningars verkställande, synes mig mycket litet vara att vinna med de sakkunnigas förslag, och jag kan alltså icke för­ orda detsamma.

10 §. I enlighet med vad sakkunniga av november 1924 föreslagit har jag i Ökning av det kom­ denna paragraf upptagit föreskrift om att landsfiskal skall vara skyldig att, munala infly­ innan han upprättar förslag till polisdistriktsindelning för sitt distrikt, därom tandet å distriktsöverlägga med två ombud för varje kommun inom detsamma. indelningen.

11 §• Vad förevarande paragraf innehåller angående polisstyrelses samman­ Polisstyrelse . sättning och kompetens överensstämmer väsentligen med det av sakkunniga

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

av november 1924 framförda förslaget, vilket jag, såsom förut nämnts, ansett mig böra godtaga. I några detaljer liava dock avvikelser skett. Sålunda hava de städer, som skola vara skyldiga att tillhandahålla reservpolismän, tillerkänts rätt till egna representanter i polisstyrelse, medan de sakkunniga ville giva sådan rätt blott åt städer med minst 10,000 invånare. Genom ändringen skulle dylik rätt tillerkännas ytterligare en stad i ett vart av Kronobergs, Got­ lands, Skaraborgs och Västerbottens län. Skillnaden är ju icke synnerligen stor och kommer att helt försvinna, så snart den största staden i ett vart av nämnda län kommit upp till ett invånarantal av 10,000. Ändringen har vidtagits för att göra lagens distinktioner mera enhetliga. Enligt 1924 års förslag skulle till ledamot i polisnämnd ej kunna utses den, som icke uppnått 27 års ålder. Häremot gjordes icke någon anmärk­ ning av någon av de båda granskningskommissionerna. Emellertid före­ ligger här enligt min uppfattning eu avvikelse från de vanliga reglerna för tillsättande av kommunala förtroendeposter. För valbarhet till ordförande och vice ordförande i kommunalstämma, till kommunalfullmäktig, till stads­ fullmäktig, till ledamot av kyrko- eller skolråd och till ledamot av hälsovårds­ nämnd kräves allenast 25 års ålder, och samma ålder är föreskriven för ut­ övande av domarämbete. Endast för valrätt och valbarhet till landsting kräves eu ålder av 27 år, en regel, vilken som bekant sammanhänger med att landstingen hava att tillsätta ledamöter av första kammaren. Med hänsyn till det anförda och då enligt förevarande förslag ej blott landstingen utan även vissa stadsfullmäktige skola tillsätta ledamöter i polisstyrelse, har det synts mig naturligt att uppställa 25 års ålder såsom villkor för valbarhet. Det av sakkunniga av november 1924 avgivna utlåtandet innehöll icke något om utseende av vice ordförande i polisstyrelse. Med hänsyn till att ordföranden vid val skall hava utslagsröst och att utslagsrösten torde böra tillkomma en statens representant även i det fall, att den av Konungen ut­ sedda ordföranden är frånvarande, föreslås här, att av de av Konungen ut­ sedda ledamöterna i polisstyrelse den ene skall vara dess ordförande och den andre dess vice ordförande. Genom de i 3 mom. valda ordalagen har avsetts att utmärka, att det till­ kommer länsstyrelse, respektive polischef ej mindre att från tjänsten på grund av olämplighet skilja extra befattningshavare med mindre än två års sam­ manhängande anställning vid polisväsendet än även att entlediga polisman, då han därom gör framställning eller enligt gällande pensionsbestämmelser skyldighet föreligger för honom att avgå från tjänsten på grund av inträdd pensionsålder eller oförmögenhet eller obehörighet att sköta densamma.

12 §. Polisnämnd. De här upptagna bestämmelserna överensstämma väsentligen med vad som föreslagits av sakkunniga av november 1924. För att icke belasta para­ grafen med ett antal föreskrifter om tid och ställe för sammanträdena, om suppleants inkallande, om beslutförhet, om ordförandeskapets utövande, då

Kungl. Maj:ts proposition nr 38. 91 både ordförande och vice ordförande äro förhindrade att närvara, om fattande av beslut, om protokollsföring och om tillsättande av kassaförvaltare har härutinnan hänvisning gjorts till vad som i nämnda avseenden gäller för kommunalnämnd. Stadganden sådana som 71 och 72 §§ i förordningen om kommunalstyrelse på landet lära liksom motsvarande föreskrifter i för­ ordningarna om kommunalstyrelse i stad och kommunalstyrelse i Stockholm vara utan vidare tillämpliga å polisnämnd. För Stockholms del har ett undantag synts böra göras. Den organisa­ tion av Stockholm kommunalförvaltning, som genomfördes under år 1920, innefattar bland annat, att ordförandeskapet i de i staden tillsatta nämn­ derna regelrätt skall uppdragas åt det borgarråd, stadskollegiet därtill utser. Av stadsfullmäktige tillsatta ledamöter i nämnderna väljas för två kalen­ derår i sänder. Jämväl i vissa av de ämnen, som regleras i paragrafens fjärde moment, gälla för nämnderna i Stockholm andra bestämmelser än de i förordningen om kommunalstyrelse på landet upptagna. Då anledning icke torde föreligga att i här omhandlade avseenden genomföra andra regler föl­ en eventuell polisnämnd i Stockholm än för stadens övriga nämnder, har härutinnan, efter mönstret av 19 § i lagen om samhällets barnavård, upp­ tagits ett stadgande om rätt för Kungl. Maj:t att meddela särföreskrifter för Stockholm. 13 §. Angående det sakliga innehållet i denna paragraf har jag tidigare ordat. Underställ­ ning av kom­ Vad angår den formella utformningen av 1 mom. torde såväl i det Linnérska munala beslut förslaget som i 1924 års förslag beträffande motsvarande föreskrifter hava ang. polis­ väsendet. förutsatts, att de i kommunallagarna angående underställning gällande reglerna skola utan särskilt stadgande vara i förevarande fall tillämpliga, För att emellertid undanröja varje tvekan härutinnan har ett uttryckligt stadgande synts böra upptagas. Då underställningsskyldiglieten till und­ vikande av tvistigheter angående stadgandets innebörd icke begränsats till beslut, som meddela nya eller ändrade föreskrifter, synas polisdistrikten hava anledning att ordna så, att ett upprepande av ett och samma beslut med ty åtföljande underställning icke behöver förekomma.

14 §• Av en jämförelse mellan paragrafens första, femte och sjätte moment Kostnader för kriminal framgår, på vad sätt kostnaderna för kriminalpolisman, som avses i 6 § polismän. andra stycket, skola i detalj fördelas emellan stationsorten och staten. Staten bestrider helt avlönings- och pensioneringskostnaden liksom kost­ naden för begravningshjälp, alldeles oavsett i vad mån polismannen använts för stationsortens eller annan orts behov. Likaledes bestrider staten alla av kommendering utom stationsorten föranledda särskilda kostnader. Skadas dylik polisman under tjänsteutövning för stationsortens räkning, skall där­ emot stationsorten vidkännas därav föranledd kostnad, varunder särskilt kl­ ätt hänföra familjeunderstöd samt läkar- och sjukvård, i den män sådan vård genom stationsortens försorg tillhandahålles befattningshavaren. I övriga fall

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

liar staten att vidkännas berörda kostnad. Under den kostnad, som sålunda aligger staten, faller, enligt vad ordalagen torde visa, icke den avgift, som enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete åligger stationsorten i egenskap av arbetsgivare. De belopp, varom bär är fråga, synas mig allt för obetydliga för att behöva behandlas på annat sätt än eventuella realkostnader, vilka jämväl helt åvila stationsorten. Dessa realkostnader äro likaledes föga betydande. Vad som kan komma i fråga är huvudsakligen kostnad för beväpning och möjligen något förhöjd kostnad för lokal för kriminalpolisavdelning. Till de grunder, efter vilka ersättning bör utgå i fall, som avses i 5 mom., torde jag få återkomma, då jag får tillfälle att anmäla fråga om den av om­ organisationen föranledda ökuingen av anslaget för polisväsendet. Det sagda gäller ock grunderna för bidrag till telefonkostnad. I 4 mom. har komplettering vidtagits för att fastslå, att statsverket bör vidkännas de särskilda kostnader, vilka kunna uppstå för beriden reservpersonals hästar, liksom för motorcyklar och andra fordon, som av reservpolispersonal medföras.

15 §. Polisdistrikt Det Linnérslca förslaget lät, då liera kommuner eller delar av kommuner med mer än skulle höra till ett och samma fjärdingsmansdistrikt, de på kommunerna eu kommun . Det Linnérska belöpande kostnaderna utgöras efter enahanda grund, som för kommunalutiorslaget. skylder i allmänhet vore eller kunde varda bestämd. Något gemensamt organ, som kunde representera den samfällighet, distriktet bildade, före­ slogs ej. 1922 års 1922 ars sakkunniga föreslogo i ett avseende en reglering av den sam­ sakkunniga. verkan, som måste äga rum emellan nyssberörda kommuner. De sakkunniga förordade nämligen, att de yttranden, som av kommunalnämnderna skulle avgivas över sökande till ledig fjärdingsman sbefattning, skulle få avgivas vid ett inför landsfiskalen hållet gemensamt sammanträde med samtliga kommunalnämnder. 1924 års Enligt 1924 års förslag skulle, då polisdistrikt skulle bestå av område förslag. från mer än en kommun, de till distriktet hörande kommunerna vara pliktiga att bilda kommunalförbund, och, i den mån överenskommelse emellan kom­ munerna ej kunde uppnås angående förbundsordningen, skulle det åligga länsstyrelsen att därom förordna. Därvid hade länsstyrelsen att till grund för kostnadsfördelningen lägga polispersonalens sannolika användning i de olika delarna av polisdistriktet. Sakkunniga Mot detta förslag gjorde sakkunniga av september 1924 två anmärkningar. av sept. 1924. Under erinran om att ett gemensamt organ ofta kunde erfordras förklarade sig de sakkunniga anse det icke nödvändigt att undantagslöst kräva upp­ rättandet av kommunalförbund. I stället borde stadgas, att länsstyrelse skulle vara berättigad att ålägga de till ett och samma polisdistrikt hörande kommunerna att bilda kommunalförbund. I fråga om grunden för fördelningen av kostnaden förordades en återgång till det Linnérska förslaget. Dock förut-

Kungl. Maj-M proposition nr 58. 93 sattes, att kommunerna i fall, då den där föreslagna fördelningsgrunden icke kunde anses lämplig, själva skulle överenskomma om annan fördelningsgrund, varjämte föreslogs, att, då länsstyrelse förordnade, att kommunalför­ bund skulle bildas, länsstyrelsen tillika skulle äga att bestämma den grund för kostnadernas fördelning, som kunde anses skälig. Sakkunniga av november 1924 anslöto sig beträffande frågan, om skyldig­ Sakkunniga av nov. 1924. het att bilda kommunalförbund borde stadgas, till de föregående sakkun­ nigas åsikt, varemot de i fråga om grunden för fördelningen av polisdi­ strikts kostnader godkände 1924 års förslag. I det förra avseendet fram­ hölls samtidigt, att de sakkunniga icke ville hava sagt, att det skulle vara förenat med några synnerliga svårigheter för kommunerna att bilda kommu­ nalförbund, helst statsmyndigheterna icke kunde underlåta att till vederbörandes ledning utarbeta ett normalreglemente för dylika förbund. Vidare erinrades om att kommunalförbundsformen medförde vissa fördelar. I det senare avseendet framhölls, att vid en från arbetssynpunkt lämplig distriktsreglering en kommun, i vilken varken polis- eller exekutionsarbetet vore sär­ skilt besvärligt, med den i det Linnérska förslaget antagna fördelningsgrun­ den kunde befara att få sina poliskostnader ökade på grund av förhållandena i grannkommunerna. Till vad de senare sakkunniga anfört kan även jag ansluta mig, och jag Departements­ chefen. har också i enlighet därmed låtit omarbeta förevarande paragraf. Vad angår sista stycket i paragrafen må erinras om att de skattskyldiga i municipalsamhälle eller i köping, som icke utgör egen kommun, måste komma att få vidkännas kostnad för polisväsendet såväl såsom medlemmar av municipalsamhället eller köpingen som i egenskap av medlemmar av kommunen i dess helhet. Detta är emellertid en följd av det sätt, varpå dessa samhällens samhörighet med kommunen i övrigt reglerats. Hinder att beakta berörda förhållande vid överenskommelse, som i avseende å polis­ väsendet träffas mellan dylikt samhälle och kommunen, förefinnes givetvis icke. 16 §. Förevarande paragraf överensstämmer med 1924 års förslag med det un­ Åt Kungl. Maj:t över­ dantag, att vad nämnda förslag innehöll om att Konungen skulle meddela lämnad de­ bestämmelser om befattningshavares rätt till ersättning vid tjänstgöring utom taljreglering. det område, för vilket han vore anställd, av mig uteslutits. Såsom jag redan tidigare påpekat, är det här fråga om bestämmelser, vilka såsom medförande ökning av statens utgifter, skola underställas riksdagen. Bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda berörda föreskrifter lärer därför ej böra meddelas i denna ordning. Av de i paragrafen avsedda närmare bestämmelserna återfinnas de under 1), 3), 5), 6) och 7) avsedda i det föreslagna polisreglementet. De under 8) åsyftade föreskrifterna återfinnas i det i 1924 års förslag ingående förslaget till kungörelse angående utbetalning av statsbidrag till polisväsendet. För­ slag till de under 2) och 4) avsedda bestämmelserna hava ännu icke utarbe­ tats.

94 KungL May.ts proposition nr 58. 19 §. Några nya bestämmelser om vem det skall tillkomma att i högsta instans pröva besvär i mål angående polisväsendet hava icke synts erforderliga, utan har frågan härom ansetts kunna tillfredsställande besvaras med hjälp av redan förefintliga lagstadganden. Jämlikt 2 under 2:o) i lagen den 26 maj 1909 om Konungens regerings­ rätt skola sålunda av regeringsrätten prövas besvär i mål om beslut, som av landsting eller polisdistrikt eller deras representationer fattas angående polisväsendet i fall, då beslutet icke skall underställas länsstyrelsens pröv­ ning. Till regeringsrättens prövning hör vidare jämlikt nämnda paragraf under 17:o) besvär i mål, vari länsstyrelse vid vite meddelat landsting eller polisdistrikt föreläggande, och lärer såsom konsekvens därav prövningen tillkomma regeringsrätten jämväl i fall, då länsstyrelse icke funnit vites ut­ sättande nödvändigt. Jämlikt sistnämnda stadgande skall slutligen rege­ ringsrätten pröva besvär över polisstyrelses beslut angående disciplinär be­ straffning. Av Kungl. Maj:t i statsrådet prövas besvär i övriga mål. I sistnämnda ordning prövas alltså besvär över länsstyrelses beslut angående polisdistriktsindelning, angående åläggande för kommun att bilda kommunalförbund, an­ gående fastställande av förbundsordning för sådant förbund samt angående befattningshavares boningsort. Kungl. Maj: t i statsrådet tillkommer också att pröva besvär i mål angående tillsättande (befordran), förordnande och entledigande av befattningshavare vid polisväsendet. Efter det regerings­ rätten avgivit utlåtande har slutligen Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva besvär över länsstyrelses beslut i anledning av sökt fastställelse å beslut, som av landsting eller i polisdistrikt fattats rörande polisväsendet.

Övergångsbestämmelsen. Polisskola. På sätt förut omnämnts, måste staten övertaga kostnaden för den högre kursen vid polisskolan i Stockholm redan från början av höstterminen 1925. En särskild erinran härom har synts böra inflyta i övergångsbestämmelsen. Tid för di- Vid avfattandet av femte stycket har hänsyn tagits till vad sakkunniga striktsindelav november 1924 erinrat om att hinder kan möta att verkställa polisdistriktsnings verk­ ställande. indelning redan i god tid före den 1 januari 1926. Övergången Innan länsstyrelse på ansökan medger polisdistrikt tillstånd att före den till det nya 1 januari 1932 övergå till det nya systemet, skall enligt förevarande stad­ systemet. gande hava konstaterats, att statsmedel för bidrag till de polismän, som skola vara anställda inom distriktet, finnas tillgängliga. Detta konstaterande kan givetvis icke ske på annat sätt än att Kungl. Maj:t, på framställningav länsstyrelsen, meddelar, att medel finnas att tillgå. Härigenom erhåller Kungl. Maj:t tillfälle att, därest ansökningar inkomma från så stort antal polisdistrikt, att tillgängliga medel ej förslå för alla, tillse, att anslaget för­ delas på lämpligaste sätt. Anslag till I övergångsbestämmelsen till 1924 års förslag finnes upptaget ett stadgande, Stockholms polisväsen. enligt vilket Stockholms stad fortfarande skulle tillförsäkras det till stadens

Kung!. Maj:ts proposition nr 58. 95 polisväsen utgående anslaget, för närvarande uppgående till 28,100 kronor (jämför förut omförmälda, av numera statsrådet Torsten Notion verkställda utredning, sid. 53). Vid den reglering av polisväsendet, som med förevarande lagstiftning sker, synes anledning saknas att för Stockholms stad, för vars polisbudget nyssberörda belopp icke torde Lava nämnvärd betydelse, bibe­ hålla någon undantagsställning i förevarande avseende. Jag har därför ute­ slutit berörda bestämmelse. I 1924 års förslag är såsom ett sista stycke i övergångsbestämmelsen Ang. tillämp­ lighet å vissa upptagen en föreskrift om att vad i lag eller författning finnes stadgat an­ polismän av gående fjärdingsman regelrätt skall gälla i avseende å polisman, som om- bestämmel­ ser om fjär förmäles i 2 § andra stycket. Då emellertid denna föreskrift, om också en­ (lingsmän. dast formellt, synes komma att innefatta ändring av, bl. a., vissa stadganden i rättegångsbalken, har föreskriften uteslutits ur förevarande övergångs­ bestämmelse och den legislativa behandlingen av den fråga, föreskriften skall reglera, överlämnats till justitiedepartementet, och torde chefen för nämnda departement komma att senare i dag anmäla jämväl berörda fråga.

2. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § i stadgan den 13 juni

1913 om proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting och stads­ fullmäktige in. in.

Genom förevarande förslag föreslås allenast de ändringar, som äro erfor­ derliga för att möjliggöra proportionella val, då kommunal representation skall utse ledamöter i polisstyrelse eller polisnämnd.

3. Förslaget till förordning med vissa bestämmelser angående befatt­ ningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m.

Förevarande förslag innefattar allenast vissa minimiregler, som ansetts böra fastslås i personalens intresse. Sannolikt skulle redan de i den före­ slagna lagen om polisväsendet i riket förefintliga bestämmelserna om skyl­ dighet att låta personalen åtnjuta skälig lön och pension leda därtill, att ungefär de här upptagna reglerna utan särskilt stadgande skulle bliva genomförda. Emellertid torde det bl. a. för att personalens villkor icke skola bliva alltför olika å olika orter vara lämpligt att upptaga vissa minimi­ regler, om vilkas skälighet tvekan icke kan råda och som icke hava avseende å löners och pensioners belopp. I övrigt torde man val, särskilt vad lands­ bygdens personal angår, kunna förutsätta, att de bestämmelser, som finnas upptagna i reglementet för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl., komma att i många fall tagas till förebild för de pensioneringsbestämmelser, vilka av vederbörande skola meddelas beträffande personal,, som icke anslutits till anstalten.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

, 1 §‘ Tillämplighet I avseende å denna liksom 5 § i förevarande förslag må erinras om att av lagen om lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är att tillämpa försäkring för olycksfall å befattningshavare vid polisväsendet samt att under olycksfall i arbete i arbete. enligt nämnda lag inbegripes jämväl skada, förorsakad genom annans upp­ såtliga handlande. I. den mån bestämmelserna i nämnda lag och de nu föreslagna författningarna angående polisväsendet samtidigt kunna bliva till­ lämpliga — detta kan jämväl inträffa i fråga om begravningshjälp — äro de sistnämnda i allmänhet för personalen förmånligare. Möjlighet erbjuder sig sålunda för polisdistrikt och landsting att jämlikt 3 § i 1916 års lag få sin polispersonal undantagen från lagens tillämpning eller att jämlikt 15 § i samma lag erhålla nedsättning i avgifterna.

2 §-

Semester. Att det för polisdistrikten på landsbygden kommer att vara förenat med vissa svårigheter att erhålla vikarier för semesterlediga polismän i fall, då i polisdistriktet blott en polisman finnes anställd, är uppenbart. Emellertid torde man böra räkna med att, om semestertiden sättes till den del av året, då arbetsbördan är minst, man genom överenskommelser mellan granndistrikt skall kunna ordna så, att det ena distriktets polisman kan bliva förordnad till polisman jämväl i det andra, medan polismannen i detta åtnjuter semester.

3 §• Pension. I 3 § i det i 1924 års förslag ingående förslaget till förevarande förord­ ning har upptagits stadgande om att befattningshavare vid polisväsendet skall vara berättigad till pension ej blott vid avgång efter uppnådd pen­ sionsålder utan även i vissa fall, då han på grund av skada eller sjukdom blivit oförmögen eller obehörig att tjänstgöra. Bestämmelser av sådant innehåll torde icke få avsedd betydelse, om de icke förbindas med före­ skrift om att befattningshavare i de angivna fallen skall-vara skyldig att avgå ur tjänsten. Jag har därför låtit här upptaga föreskrift i sistnämnda avseende jämte regulativ för det fall, att anledning föreligger att låta be­ fattningshavare, som uppnått föreskriven pensionsålder, ytterligare någon tid kvarstå i tjänsten.

4 §■ Pensionsrätt Förevarande paragraf innehåller den föreskrift, som i 1924 års förslag vid avgång i förtid. finnes upptagen såsom sista stycket i 3 §. De ändringar, som föreskriften undergått, äro icke av saklig natur, om jag undantager bestämmelsen om att pension ej skall behöva tillförsäkras den, som på grund av olämplighet skiljes från tjänsten. Bestämmelserna i denna paragraf avse framför allt att för befattnings­ havare underlätta en övergång från ett polisdistrikt till ett annat. Då det icke funnits möjligt att låta polispersonalens pensionering ombesörjas av en gemensam anstalt, ligger det i sakens natur, att det icke heller är möjligt

Kung! Alaj:ts proposition nr 58. 97 att vid övergång från ett distrikt till annat i pensionsavseende giva befatt­ ningshavaren alldeles samma ställning, som han skulle hava haft, om han under hela sin tjänstetid varit anställd i det sista polisdistriktet. Men i allt väsentligt lära ifrågavarande bestämmelser vara ägnade att säkerställa befatt­ ningshavarens rätt. Man torde för övrigt böra hava grundad anledning att antaga, att man genom överenskommelser mellan polisdistrikten och befatt­ ningshavaren skall kunna komma ifrån de ojämnheter, som icke kunna und­ vikas i en minimiregel av här ifrågavarande art.

5§. Beträffande denna paragraf, som motsvarar förslagets 4 §, erinras om vad som yttrats vid 1 §.

Övergångsbestämmelsen. Hit har överflyttats en i 1924 års förslag såsom övergångsbestämmelse Pensionsrätt för äldre till förslaget till polisreglemente för riket upptagen föreskrift, som avser personal. att tillförsäkra den vid den nya lagstiftningens ikraftträdande förefintliga ordinarie polispersonalen pension i förhållande till den tid, den ordinarie anställningen för vederbörande område varat.

4. Förslaget till kungörelse angående tillägg till reglementet den 31 december 1919 för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl.

Beträffande detta förslag må erinras om att de bestämmelser, som härmeddelas, icke må vara för befattningshavarna mindre gynnsamma än de allmänna föreskrifter, som upptagits i nästföregående författningsförslag. De föreslagna bestämmelserna överensstämma i allt väsentligt med 1924 års förslag.

5. Förslaget till polisreglemente.

1 §• Angående chefskapet för polispersonalen innefattar förevarande paragraf Chefskapet över köpings väsentligen ett bibehållande av gällande regler, dock har landsfiskalens chefs­

-

åklagare. befogenhet ansetts böra utsträckas jämväl till den i köpingar inom landsfiskalsdistriktet anställda polispersonalen. Till köpingsåklagarna har dock hänsyn tagits på det sätt, att ej landsfiskalen utan landsfogden erhållit den med polischefsbefattningen förenade disciplinära myndigheten över dem lik­ som över vissa andra kommunalt anställda polismän med åtalsrätt. Stadgandet i 2 mom. har insatts i enlighet med förslag av sakkunniga av november 1924. I en den 2 innevarande februari ingiven framställning har föreningen Sveriges landsfiskaler föreslagit, att i förevarande reglemente skulle intagas bestämmelse om rätt för polischef att deltaga i polisnämnds förhandlingar. För min del förutsätter jag, att polisnämnd liksom, där polisnämnd ej finnes Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 52 käft. (Nr 58.) 2251 24 7

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 58. tillsatt, vederbörande kommunala myndighet måste få anledning att i åt­ skilliga frågor samråda med polischefen och i följd härav ej sällan måste påkalla polischefens närvaro vid sammanträde. Däremot kan jag ej finna motiverat, att en ovillkorlig rätt för polischefen att närvara vid här avsedda sammanträden föreskrives.

2 §• Entledigande De avvikelser, som 2 mom. första stycket företer i förhållande till 1924 vid års förslag, äro föranledda därav, att entledigande kan förekomma ej blott pensionsfall. vid tjänstefel och då befattningshavaren själv gör ansökan därom utan även då skyldighet att avgå nr tjänsten föreligger jämlikt de för vederbörande polisdistrikt eller landstingsområde gällande pensioneringsbestämmelserna.

3 §• Yttrande över Stadgandet i 2 mom. andra stycket har upptagits för att möjliggöra den utiTedig för vissa kommunala myndigheters yttrande över sökande till ledig polisbefatt- polisbefattning, som föreslagits av sakkunniga av november 1924. ning. 5 §• Polisslcole- Förevarande paragraf är, såvitt den behandlar polispersonal, anställd i utbärning polisdistrikt, avfattad i enlighet med 1924 års förslag, vilket härutinnan bygdens och lämnats utan anmärkning av de för granskning därav tillsatta sakkunnigsmåstädemas kommissionerna. Paragrafen överensstämmer så tillvida med vad det Linpolispetsonat. n£rgj_a förslaget härutinnan innehöll, som den i likhet med sistnämnda förslag ej kräver polisskoleutbildning för den ordningspolispersonal, som skall anställas i de minsta städerna och köpingarna och i polisdistrikten å den egentliga landsbygden. Från olika håll både i de över det Linnérska förslaget avgivna yttrandena påfordrats polisskoleutbildning jämväl för de i sistnämnda förslag förutsatta fjärdingsmännen. Enligt min uppfattning skulle ett sådant krav, som säkerligen måste medföra fordran på högre löner, vara alltför strängt. Däremot förefaller det mig lämpligt att, på sätt sakkunniga av november 1924 föreslagit, kortare kurser i poliskunskap och exekutionsväsende genom det allmännas försorg anordnas för landsbygdens och småstädernas polispersonal. Yad angår för landstingsområde anställd polispersonal har kravet på polisskoleutbildning icke synts mig kunna eftergivas. Föreskrift härom har därför upptagits i andra momentet.

6 §. Tjänstgöring Till förevarande paragraf har jag fogat ett andra moment, innehållande 'dom veder- regfer angående rätt att använda statssubventionerad personal för annan distrikt. egentlig polisverksamhet än sådan, som avser ordningens upprätthållande. Jag tänker framför allt på sådana fall som att anhållen person måste föras från ort till annan eller att eljest resa från ett polisdistrikt till ett annat för biträde vid en kriminalpolisåtgärd befinnes nödvändig.

Kung!. Mnj:t» proposition nr 58. 9!) Med hänsyn till att statsverket även i detta fall jämlikt 14 t} i den före­ slagna lagen om polisväsendet i riket skall vidkännas vederbörande polis­ mans lön, lär denna utvidgning av rätten att använda de lokala polisavdel­ ningarna icke kunna betraktas såsom för polisdistrikten betungande.

10 §. I 1913 års förslag och i det vid 1918 åer proposition fogade förslaget till Skriftlig order i vissa polisreglemente fanns liksom i det Linnérska förslaget upptagen en före­ fall . skrift om att befallning, som avsåge persons anhållande eller husrannsakan, Äldro förslag. skulle, såvitt omständigheterna det tilläte, utfärdas skriftligen. I 1924 års förslag saknades motsvarighet till denna föreskrift. 1924 ars förslag. Medan sakkunniga av september 1924 härutinnan lämnade 1924 års för­ Sakkunniga 1924. slag utan anmärkning, hemställde sakkunniga av november 1924, att berörda bestämmelse åter måtte upptagas i förslaget. Till vad sålunda hemställts kan jag icke förorda bifall. Att i ett polis­ Departements­ chefen. reglemente meddela regulativ angående rättsinstitut, beträffande vilka man i svensk rätt i övrigt icke har några som helst bestämmelser, förefaller mig betänkligt. Därtill kommer, att bestämmelsen numera har en relativt be­ gränsad praktisk betydelse, i det att befallning om någons anhållande på grund av förhållandenas natur oftast måste meddelas i telefon, medan hus­ rannsakan säkerligen så gott som aldrig uppdrages åt underordnad personal. På grund av det anförda har jag i avseende å förevarande paragraf bibe­ hållit 1924 års förslag oförändrat.

14 §• En förutsättning för att den här upptagna bestämmelsen skall kunna Uppbörds­ borgen. genomföras är givetvis att uppbördsborgen kan erhållas på tillfredsställande villkor. För vinnande av kännedom härom har från de svenska försäkringsanstalter, som för närvarande medgiva ansvarsförsäkring, upplysning begärts om de premier, som anstalterna kunde antagas komma att tillämpa för här ifrågavarande försäkring. I anledning härav har från Nya försäkringsaktie­ bolaget Hansa, försäkringsaktiebolaget Fylgia, försäkringsbolaget Bore ömse­ sidigt, brandförsäkringsaktiebolaget Norrland, försäkringsaktiebolaget Securitas, försäkringsanstalten Gothia ömsesidig, försäkringsaktiebolaget Heimdall, försäkringsaktiebolaget Malmö, försäkringsaktiebolaget Iris, ömsesidiga försäkringsföreningen Garanti och försäkringsaktiebolaget Nornan inkommit meddelande om, att bolagen, under förutsättning att kontrollen över exekutionsbetjäntes förvaltning och redovisning ordnades i enlighet med det för­ slag, som den 30 december 1922 av särskilt tillkallade sakkunniga avgivits angående magistraternas befriande i visst avseende från ansvar för kronouppbörden m. m., eller ock på annat för försäkringsgivaren lika betryggande sätt, vore villiga att tillämpa en premie av 1 1/2 % per år. Utom av nämnda försäkringsanstalter meddelas garantiförsäkring jämväl av försäkringsaktie­ bolaget Ocean, från vilket meddelats, att nämnda bolag icke för närvarande hade något intresse av ifrågavarande art av garantiförsäkring. Då de erfor-

100 Kungi. Maj:ts proposition nr 58. liga borgensbeloppen oftast torde hålla sig omkring 3,000 kronor och mera sällan torde överstiga 5,000 kronor, lärer kostnaden för uppbördsborgens anskaffande kunna betecknas såsom överkomlig. Beaktas bör, att i fall, då eu relativt stor borgen måste krävas av en exekutionsbetjänt, denne kan påräkna en motsvarande ökning av sin inkomst av indrivningsprovision. Skulle de villkor, som av försäkringsbolagen erbjudits, mot förmodan komma att i framtiden bliva väsentligt mindre gynnsamma eller försäkring i visst fall icke kunna erhållas, står det ju alltid Kungl. Maj:t öppet att bevilja dispens. 15 §. Köpings- I 15 § har jag vidtagit sådan ändring, att med åklagare i köping jämmagare. ställts de med åtalsrätt utrustade polismän, som finnas anställda i vissa municipalsamkällen. Därigenom vinnes också överensstämmelse med 1 §.

17 §. Uppmaning Enligt förevarande paragrafs lydelse i 1924 års förslag skulle såsom tjänstetMsabotage^ ^ av sv&r beskaffenhet betraktas bland annat, att befattningshavare inför samlade befattningshavare vid polisväsendet uppmanade till hindrande av tjänstens behöriga fullgörande genom nedläggande av arbetet utan att ledig­ het eller avsked beviljats eller genom uraktlåtenhet att fullgöra tjänstegöromål. Sakkunniga av november 1924 hemställde om denna föreskrifts ute­ slutande under åberopande av att densamma å personalhåll uppfattats såsom riktad mot personalens föreningsrätt och att varje föreskrift, åt vilken en sådan tydning kunde givas, borde undvikas. Farhågorna för att omförmälda föreskrift skulle kunna möjliggöra en in­ skränkning i föreningsrätten synas mig knappast grundade, men då före­ skriften skulle kunna föranleda inskridande mot medlem av polismansförening i bagatellfall, har jag lika med de sakkunniga funnit mig böra för­ orda densammas uteslutande. Klart synes mig dock vara, att med hänsyn till polismannens ställning och uppgift i samhället en uppmaning till kam­ rater att nedlägga arbetet eller underlåta att fullgöra tjänstegöromål kan vara att betrakta såsom tjänstefel och således vara underkastad disciplinär bestraffning enligt paragrafens första moment. I 3 mom. har en omredigering verkställts för att fastslå, att rätten att vidtaga disciplinär åtgärd på grand av handling, som varit föremål för dom­ stols bedömande, är inskränkt till sådana fall, i vilka domstolen icke haft att undersöka, om handlingen innefattat tjänstefel.

21 §. Klagan över På sätt sakkunniga av november 1924 föreslagit, har här rätt att föra varning, klagan över meddelad varning medgivits.

Övergångsbestämmelsen. övergångs- I denna bär föreskrift om den ordning, i vilken den nuvarande instrukbestämmelsen . pionen för fjärdingsmännen skall upphöra att gälla, ansetts böra införas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58. 101 I enlighet med 1924 års förslag hava nuvarande ordinarie polismän, såvitt sig göra låtit, förklarats berättigade att utan särskilda villkor behålla av dem innehavda befattningar.

Föredraganden uppläser härefter de av honom, på sätt i hans anförande angivits, omarbetade förslagen till 1) lag om polisväsendet i riket; 2) lag om ändrad lydelse av 1 § i stadgan den 13 juni 1913 om propor­ tionellt valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige m. in.; 3) förordning med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m.; 4) kungörelse angående tillägg till reglementet den 31 december 1919 för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl.; samt 5) polisreglemente för riket; och hemställer föredraganden härefter, dels att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga de under 1)—3) anmärkta förslagen ävensom bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med det under 4) anmärkta förslaget utfärda tillägg till reglementet för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. och dels att ett exemplar av det under 5) anmärkta förslaget måtte få såsom bilaga fogas vid detta protokoll. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Cour. Falkenberg.

Kttngl. Maj:ts proposition nr 08 . 1

Bil.

Förslag:

till

polisreglemente för riket.

1 §• 1. Chefskapet över befattningshavare vid polisväsendet tillkommer, under länsstyrelsen, i stad, där polismästare finnes, denne, i annan stad borg­ mästaren eller den ledamot av stadens magistrat, som förestår dess polis­ väsen, eller, där magistrat ej finnes, kommunalborgmästaren eller, om sådan ej finnes, stadsstyrelsens ordförande samt i annat polisdistrikt landsfiskalen; dock skall, vad angår i köping eller municipal samhälle anställd polisman med åtalsrätt, chefskapet i fall, som avses i 16, 18 och 19 §§ i detta reglemente, utövas av landsfogden. Chefskapet över polispersonal, som anställts för landstingsområde, utövas av vederbörande landsfogde. Angående den befälsrätt, som i övrigt tillkommer landsfogde, gäller vad därom finnes särskilt stadgat. Sammandrages polisstyrka från olika orter, utövas chefskapet, där ej länsstyrelsen annorledes förordnar, av polischefen i det polisdistrikt, där polisstyrkan är sammandragen. 2. Polischef är skyldig att lämna polisstyrelse, polisnämnd och de övriga myndigheter, som enligt gällande bestämmelser hava att taga befattning med polisväsendet, alla de upplysningar angående polisväsendet, som de för full­ görandet av sitt uppdrag må behöva. 3. Med befattningshavare vid polisväsendet avses i detta reglemente befattningshavare, vilken tillsättes i den ordning, som i 11 § 1 3 mom. i lagen om polisväsendet i riket finnes föreskriven.

2 §- 1. Ordinarie befattningshavare vid polisväsendet tillsättes antingen genom konstitutorial eller genom förordnande. Extra befattningshavare tillsättas genom förordnande tills vidare. 2. Ordinarie befattningshavare, som erhållit konstitutorial, må i admini­ strativ ordning skiljas från tjänsten allenast på grund av stadgande i all­ män författning eller för vederbörande polisdistrikt eller landstingsområde gällande pensioneringsbestämmelser eller såsom påföljd av svårt tjänstefel. Annan ordinarie befattningshavare må därjämte, om han på grund av mindre gott uppförande eller av annan anledning finnes för tjänsten olämplig, skiljas därifrån, dock med rätt att åtnjuta avlöning under två månader. Indrages ordinarie befattning, är befattningshavaren skyldig att i det polisdistrikt eller föi' det landstingsområde, där han är anställd, tjänstgöra å annan befattning, där sådan tillbjudes honom. 3. Extra befattningshavare, som varit anställd vid polisväsendet i minst två år i följd, må skiljas från sin anställning ej blott av anledning, som i

2 Kungl. Maj-.ts proposition nr 58. '

2 mom. andra stycket avses, utan även i följd av indragning eller ändring av befattning; dock äger befattningshavaren rätt till avlöning, som i nyss­ nämnda stadgande sägs. Förordnande för ordningsman må när som helst återkallas. Annan extra befattningshavare må, när helst tjänsten det kräver, skiljas från sin anställning, dock med rätt till eu månads avlöning.

3 §. 1. År vid tillsättning av ordinarie befattning den, som finnes böra erhålla befattningen, sedan minst två år anställd vid polisväsendet, skall han till­ sättas genom konstitutorial, där ej polisstyrelsen efter polischefens hörande finner frågan om konstitutorials meddelande böra uppskjutas. Beslut om uppskov må ej avse kortare tid än ett år, ej heller längre tid än sammanlagt tre år. Yad nu är sagt skall äga motsvaranda tillämpning, då den, som för­ ordnats till ordinarie befattningshavare utan att innehava eu tjänstetid av minst två år i följd, uppnår sådan tjänstetid. Där enligt vad sålunda stad­ gats konstitutorial ej meddelas, sker tillsättandet medelst förordnande. 2. Polischef åligger att, då ordinarie befattningshavare skall tillsättas, till polisstyielsen avgna yttrande rörande sökande till befattningen. I fall, som avses i 12 § 2 mom. i lagen om polisväsendet i riket, skall en avskrift av yttrandet snarast möjligt tillställas myndighet, som enligt nämnda stadgande äger avgiva yttrande över de sökande.

4 §- Innan sökt avsked beviljas, bör, där fråga föreligger om den avskedsta­ gandes rätt till pension, sådan fråga vara prövad i därför stadgad ordning.

5 §• 1. Till ordinarie befattningshavare må allenast antagas den, som uppnått 21 år. Där den, som anmäler sig till ordinarie befattning, innehar eller tidigare innehaft anställning vid polisväsendet eller eljest i statens eller kommuns tjänst, må han ej antagas till befattningen, med mindre hans tjänstgöring blivit väl vitsordad. ° 2. I stad eller i köping, som bildar eget polisdistrikt, må ej, där invånar­ antalet överstiger 2,000, utan länsstyrelsens medgivande till ordinarie polis­ man antagas annan än den, som genomgått lägre kurs vid en av staten be­ kostad polisskola. Detsamma skall gälla beträffande annat polisdistrikt, vars invånarantal överstiger 5,000. För landstingsområde må ej till ordinarie polisman antagas annan än den, som genomgått lägre kurs vid polisskola, som nyss sagts. 5. Ordinarie anställning vid kriminalpolisavdelning må ej vinnas av annan än den, som genomgått högre kurs vid polisskola, som i 2 mom. sägs.

3 §• 1. Yppas inom polisdistrikt på landsbygden för ordningens upprätthållande tillfälligt behov av polisförstärkning och kan erforderlig personal utan oläeen-

Kung!. Maj:ts proposition nr 58. 3 het erhållas från annat, inom samma landsfiskalsdistrikt beläget polisdistrikt, till vars polisväsen statsverket jämlikt 14 § 2 mom. i lagen om polisväsendet i riket lämnar bidrag, äger landsfiskalen tillkalla sålunda tillgängliga polis­ män. Då eljest av anledning, som nyss sagts, polisförstärkning erfordras inom visst polisdistrikt, ankommer det på länsstyrelsen att från stad inom länet tillkalla reservpolispersonal eller ock att ditbeordra inom länet anställda polismän, till vilkas avlöning statsverket jämlikt 14 § 2 mom. i lagen om polisväsendet i riket bidrager och som utan olägenhet kunna tillhandahållas. Kan ej ordningen på sådant sätt upprätthållas, har länsstyrelsen att därom göra anmälan hos chefen för socialdepartementet, som äger att från annat län tillkalla reservpolispersonal eller polismän, till vilkas avlöning stats­ verket jämlikt nyssnämnda stadgande bidrager och som utan olägenhet kunna tillhandahållas. Reservpolispersonal må ej tillkallas från stad, varest ordningens upprätthållande genom reservpolispersonalens bortdragande skulle äventyras. 2. Vad i 1 mom. stadgas angående användande av annan polispersonal än reservpolispersonal skall äga motsvarande tillämpning, om i annat fall än där sägs behov yppas att för ändamål, som avses i 2 § 1 mom. i lagen om polisväsendet i riket, beordra polisman, vars avlöning helt eller delvis bestrides av statsmedel, till tjänstgöring utom det område, för vilket han är anställd. 7 §• Landsfogde eller annan, som har att i polisdistrikt, varest kriminalpolis­ avdelning icke finnes, leda förberedande undersökning i brottmål, må hos polischefen i stad, där kriminalpolisman, avsedd för kriminalpolisverksamhet huvudsakligen utom staden, finnes anställd, rekvirera för sådan undersökning erforderlig kriminalpolispersonal. Rekvisitionen skall, så vitt ej särskilda omständigheter föranleda annat, ske från stad inom det län, där undersök­ ningen sker, eller, vad angår Stockholms län, från Stockholm. År kriminal­ polisman, som är avsedd för verksamhet huvudsakligen utom den stad, där han är anställd, inom staden sysselsatt med visst arbete, som icke lämpligen kan avbrytas, må i stället annan i staden anställd kriminalpolisman ställas till förfogande. 8§- Polischef har att i sådan egenskap ägna tillsyn åt personalens förhållande jämväl utom tjänsten, i den mån det kan vara av betydelse för upprätt­ hållande av den personalen åliggande verksamheten.

9 §• Befattningshavare liar att under åtnjutande av laga skydd med nit och drift fullgöra de tjänsteplikter, som enligt allmän lag eller författning, hävd­ vunnet bruk eller särskild instruktion åligga honom. Polisman är skyldig att tjänstgöra ej mindre inom det område, för vilket han är anställd, än även å ort, dit han enligt 6 eller 7 § i detta reglemente beordrats.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Polismål! äger att för fullföljd av begynt spaning eller av annan tvingande orsak utsträcka sin polisverksamhet utom det område, för vilket han är an­ ställd. 10 §. Det åligger befattningshavare att visa förman ovillkorlig hörsamhet i tjänsten, så framt det icke är uppenbart, att dennes befallning strider mot lag eller författning. Förmenar befattningshavare eljest, att förman vid med­ delande av befallning överskridit sin befogenhet, äger han, utan eftersättande av sin lydnadsplikt, att för vinnande av rättelse anmäla förhållandet hos för­ mannens närmaste överordnade.

11 §■ I tjänsten såväl som i sin enskilda vandel skall befattningshavare så för­ hålla sig, att icke aktningen för polistjänsten sättes i fara.

12 §. Där ej i villkoren för befattningshavares anställning är annorlunda be­ stämt, skall han ägna hela sin verksamhet åt sin tjänst och må förty icke utan tillstånd av polischefen innehava annan avlönad befattning eller själv eller genom annan driva näring. Befattningshavare må icke åtaga sig uppdrag, som är oförenligt med hans ställning såsom polisman. 13 §. Befattningshavare må ej utan tillstånd av polischefen mottaga gåva eller belöning med avseende å sitt förhållande i tjänsten.

14 §. Polisman, på vilken sådan handräckningsverksamhet ankommer, vilken avses i 2 § andra stycket i lagen om polisväsendet i riket, skall vara pliktig att för de av befattningshavaren i tjänsten omhänderhavda medlen ställa uppbördsborgen av svensk försäkringsanstalt till det belopp, länsstyrelsen för varje särskilt fall bestämmer. 15 §. Med ledning av eu genom socialdepartementets försorg utarbetad nor­ malinstruktion skall länsstyrelsen för polispersonalen inom varje polisdistrikt i länet ävensom för polispersonal, som anställts för landstingsområde, ut­ färda instruktion, vilken utöver vad i detta reglemente stadgas skall reglera: 1) om och i vad mån de polischef enligt 3, 7, 8, 12 och 13 §§ i detta reglemente tillkommande befogenheterna må utövas av polisintendent, stadsfiskal eller i köping eller municipalsamhälle anställd polisman med åtalsrätt; 2) vilka befattningshavare som äga att utöva förmanskap vid polisav­ delning; 3) de närmare grunderna och villkoren för polispersonalens antagande och avsked;

Kung!. Alaj:ts proposition nr 38. 5

4) sättet och villkoren för beviljandet av semester eller tjänstledighet samt om vikaries förordnande. Instruktion skall därjämte innehålla upplysning angående befattnings­ havares rättigheter och skyldigheter ävensom anvisningar rörande befatt­ ningshavares förhållande i och utom tjänsten. Innan instruktion utfärdas, skall länsstyrelsen i ärendet höra vederbörande polischef ävensom i Stockholm stadskollegiet, i annan stad magistraten eller stadsstyrelsen, i polisdistrikt på landet kommunalnämnden eller, om för polisväsendets upprätthållande bildats kommunalförbund, förbundets direk­ tion samt för landstingsområde landstingets förvaltningsutskott.

16 §. Har befattningshavare gjort sig skyldig till brott eller förseelse av sådan beskaffenhet, att åtal vid vederbörande underrätt finnes böra äga rum, har polischefen att föranstalta om åtals anställande eller, om polischefen ej själv är åklagare, göra anmälan hos allmänna åklagaren i orten, med rätt för polis­ chefen att i sammanhang därmed avstänga den felande från tjänstgöring, till dess i anledning av åtalet blivit över honom slutligen dömt eller dom­ stol annorlunda förordnat. Beslut om avstängning går genast i verkställighet.

n §• 1. Överskrider befattningshavare sin befogenhet eller åsidosätter han vad honom åligger eller visar han eljest oförstånd eller oskicklighet i tjänsten eller förhåller han sig i sin enskilda vandel på sådant sätt, att aktningen för polistjänsten sättes i fara, och är ej fråga om brott eller förseelse, som i 16 § sägs, må han för tjänstefel bestraffas med varning, förlust av löne­ förmåner i högst en månad eller mistning av tjänsten under högst tre månader. Har den, som begått tjänstefel, tidigare undergått bestraffning, som nu är omförmäld, utan att låta sig därav rätta, eller är tjänstefel av svår be­ skaffenhet eller har befattningshavaren blivit under framtiden ställd för brott, som kan medföra påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, må han dömas till avsättning. 2. Befattningshavare, som lägger hinder i vägen för tjänstens behöriga fullgörande genom nedläggandet av arbetet, utan att ledighet eller avsked beviljats honom, skall anses därigenom hava gjort sig skyldig till tjänstefel av svår beskaffenhet, därå enligt 1 mom. avsättning kan följa. 3. Har befattningshavare vid domstol tilltalats för annan brottslig gär­ ning än tjänstefel, må han utan hinder därav på grund av samma brottsliga gärning dömas till disciplinär bestraffning enligt 1 mom.

18 §. Varning, förlust av löneförmåner under högst sju dagar samt mistning av tjänsten tmder högst samma tid må åläggas av polischefen. Angående polisstyrelses befogenhet att ålägga disciplinstraff är stadgat i lagen angående polisväsendet i riket.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

19 §• Beträdes befattningshavare med gärning, som är. enligt allmän lag straff­ bar, eller med annan förseelse, må den, som över honom utövar förmanskap, om det erfordras för behörig ordning i tjänsten, försätta honom ur tjänst­ göring. Annan förman än polischefen skall dock omedelbart anmäla sin åtgärd till polischefen, som äger att därom vidare förordna. Befattningshavare, som försatts ur tjänstgöring, äger rätt påkalla, att hans förseelse så snart ske kan underkastas vederbörlig prövning, men be­ slutet går genast i verkställighet. 20 §. 1. Disciplinär bestraffning må ej åläggas befattningshavare, med mindre förhör i ärendet hållits med honom. Underlåter den, som kallats till sådant förhör, att utan styrkt laga förfall därvid inställa sig, eller har den, å vilken kallelse till svaromål utfärdats, icke kunnat med kallelsen anträffas, må dock utan hinder därav ärendet prövas på förhandenvarande skäl. 2. Inför polisstyrelse skall talan angående disciplinärt ansvar föras av allmänna åklagaren i orten, dock med rätt för landsfogden att mot befatt­ ningshavare, som är anställd inom hans tjänstgöringsområde, i stället föra sådan talan. Den, å vilken disciplinstraff yrkas, är berättigad att för sin talans utförande anlita biträde. Till biträde må ej antagas annan än den, som enligt allmän lag är behörig till rättegångsbiträde. 3. Över handläggning av disciplinmål såväl inför polisstyrelse som inför polischef skall föras protokoll, vari jämväl det slutliga beslutet och skälen därför skola antecknas. 21 §. 1. Över polischefs beslut, varigenom befattningshavare avstängts från eller försatts ur tjänstgöring, må klagan ej föras. 2. Mot beslut, som av polischef meddelas i disciplinmål, må talan föras hos polisstyrelsen före klockan 12 å trettionde dagen efter erhållen del av beslutet. Besvärsskriften ingives eller insändes med allmänna posten till länsstyrelsen, som överlämnar den till polisstyrelsens ordförande. 3. Mot beslut, som i övrigt enligt detta reglemente meddelas av annan polischef än polismästaren i Stockholm eller av den, som jämlikt föreskrift i gällande instruktion har att i visst avseende utöva polischefs myndighet, må talan föras hos länsstyrelsen före klockan tolv å trettionde dagen från erhållen del av beslutet. 4. Klagan över beslut, som av länsstyrelse eller av polismästaren i Stock­ holm meddelas, må föras hos Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter erhållen del av beslutet.

Detta reglemente skall från och med den dag, lagen om polisväsendet i riket blir gällande för visst polisdistrikt eller för polisbevakning, som an­ ordnas för visst landstingsområde, lända till efterrättelse i avseende å de för distriktet eller landstingsområdet anställda befattningshavarna. Då sådan

Kung]. Maj:ls preposition nr 58. 7

instruktion, som avses i 15 ij, utfärdats och tratt i kraft för visst polis­ distrikt å landsbygden, skall instruktionen den 29 september 1899 för fjär­ dingsmannen upphöra att där gälla. Polisman, som den 1 januari 1926 i stad eller i köping, som avses i 1 § andra stycket i lagen om polisväsendet i riket, eller för landstingsområde innehar polisbefattning, som bör betraktas såsom ordinarie, skall utan hinder av bestämmelserna i 5 § förordnas till ordinarie befattningshavare. Den, som vid den tidpunkt, från vilken detta reglemente skall lända till efterrättelse i annat polisdistrikt å landsbygden än i andra stycket sagts, är anställd såsom polis- eller fjärdingsman för ort, som ingår i distriktet, skall där han har full sysselsättning av sin befattning samt denna kan betraktas såsom ordinarie, framför den, som icke innehar sådan befattning, och utan hinder av bestämmelserna i 5 § förordnas till ordinarie polisman i distriktet. I fall, som avses i andra eller tredje stycket, skall om konstitutorials meddelande gälla vad i 6 § i detta reglemente finnes stadgat. Polis- eller fjärdingsman, som har anställning vid polisväsendet vid den tidpunkt, från vilken detta reglemente skall lända till efterrättelse i avse­ ende å det område, för vilket han är anställd, äger, då fråga uppstår om hans konstituerande eller om beräkning av tid, som avses i 2 § 3 inom., tillgodoräkna sig tjänstgöring, som infallit före nämnda tidpunkt, därest den tidigare anställningen i avseende å tjänstgöringens art och omfattning finnes svara mot eller vara jämförbar med den senare.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Bil.

Förslag

till

lag om polisväsendet i riket.

1 §■

För polisverksamhetens upprätthållande i enlighet med vad i denna lag finnes stadgat skall riket vara indelat i polisdistrikt. Stad, så oek köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig att be­ kosta för köpingen erforderlig polispersonal, skall utgöra särskilt polisdistrikt. I övrigt skall landsfiskalsdistrikt eller del därav, bestämd i den ordning, nedan sägs, utgöra polisdistrikt. 2 §■ I stad skola polismän finnas anställda i den omfattning, det. erfordras för att i staden upprätthålla allmän ordning och säkerhet, verkställa spaning och annan undersökning angående brott samt i övrigt fullgöra den polisverk­ samhet, som föranledes av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk. I annat polisdistrikt skola polismän finnas anställda ej mindre för polis­ verksamhet, som i första stycket sägs, än även till biträde vid åtgärd i ut­ sökningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter samt vid annan hand­ räckning. Erfordras i övrigt å viss ort å landsbygden polispersonal för att där upp­ rätthålla ordningen vid enstaka tillfällen utan att anledning finnes att härför anställa polismän, som avses i andra stycket, varde i vederbörande polis­ distrikt en eller flera ordningsmän tillsatta.

3 §• Till förstärkning av den för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet avsedda polisstyrkan inom visst landstingsområde må polismän anställas för landstingsområdet. 4§- I de polisdistrikt, Konungen bestämmer, skola polismän för hela rikets behov finnas anställda. 5 §• I stad, vars invånarantal överstiger 20,000, skall polisstyrkan vara så stor, att staden av den regelbundet använda polispersonalen må kunna för varje påbörjat tal av 20,000 invånare tillhandahålla tre polismän (reservpolismän) för att vid tillfälligt behov av polisförstärkning å annan ort där biträda vid upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet. Där i annat län än Stockholms icke finnes stad med så stort invånar­ antal, som i första stycket sägs, skall vad där stadgats äga motsvarande tilllämpning i avseende å den stad inom länet, Konungen bestämmer, och skall antalet reservpolismän, sådan stad skall tillhandahålla, utgöra tre.

Kung!. Maj:tf! proposition nr f)H. i)

Konungen ägor bestämma, i vad mån reservpolismännen skola utgöras av polisbefäl. 6 §• I stad, som på grund av stadgandet i 5 § skall tillhandahålla reservpolis­ män, skall finnas i polisskola utbildad polispersonal för spaning och annan undersökning angående brott (kriminalpolisavdelning). Vid kriminalpolisavdelning, som på grund av stadgandet i första stycket eller eljest i stad inrättas, skola, i den män Konungen därom förordnar, finnas anställda polismän för kriminalpolisverksamhet jämväl utom staden.

7 §• Jämväl annan polisman än som avses i 5 § eller 6 § andra stycket må, därest hans avlöning, efter ty nedan sägs, helt eller delvis bestrides av stats­ medel, användas för polisverksamhet utom det område, för vilket han är anställd. Närmare bestämmelser angående polismans användning utom det område, för vilket han är anställd, meddelas av Konungen.

8 §• Polisdistrikt är pliktigt att skäligen avlöna de polismän, vilka jämlikt 2, 4, 5 och 6 §§ skola finnas anställda i distriktet, samt de övriga befattnings­ havare, som för polisverksamhetens upprätthållande äro erforderliga, att med skälig pension förse de befattningshavare, vilkas verksamhet är av stadig­ varande beskaffenhet, att då befattningshavare avlidit i följd av skada, som åsamkats i tjänsten, till hans änka och barn utgiva skäligt familjeunderstöd samt att till avliden befattningshavares dödsbo utbetala skälig begravningshjälp. Polisdistrikt åligger tillika att draga försorg om uniformering och beväp­ ning av distriktets polispersonal samt om materiel, byggnader, arrestlokal, telefon och övriga för behörig utrustning av distriktets polisväsen erforder­ liga anordningar. För särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet är det polis­ distrikt, Konungen bestämmer, skyldigt att draga försorg. I samband med fastställandet av befattningshavares avlöning skall jämväl bestämmas, huruvida befattningen skall vara av stadigvarande natur. Har landsting beslutat upprättandet av polisavdelning för ändamål, som i 3 § sägs, skall vad i första, andra och fjärde styckena stadgats äga mot­ svarande tillämpning å landstinget. Angående polisdistrikts och landstings rätt till bidrag av statsmedel stad­ gas i 14 §. 9§. Landsfiskalsdistrikts indelning i polisdistrikt skall såsom regel ske på sådant sätt, att i varje polisdistrikt åtminstone en polisman kan antagas er­ hålla full sysselsättning. Här polisdistrikt icke lämpligen kan bildas av eu eller flera hela kom­ muner, må indelning ske utan iakttagande av de särskilda kommunernas gränser.

10 Rungl. Maj:ts proposition nr 58. Skulle på grund av visst områdes avskilda läge eller annan särskild om­ ständighet området icke lämpligen kunna sammanföras med annat till ett polisdistrikt, må området bilda eget polisdistrikt, ändock att det icke kan giva full sysselsättning åt en polisman. Yid indelnings verkställande skall hänsyn tagas ej blott till folkmängd, ytinnehåll, näringar, kommunikationer, behovet av polispatrullering och övriga på polisverksamhetens omfattning inverkande omständigheter, än även där­ till, att det i visst polisdistrikt kan finnas lämpligt, att en eller flera polis­ män sysselsättas med allenast sådan verksamhet, som avses i 2 § första stycket, eller med allenast sådan handräcknings verksamhet, som omförmäles i samma paragrafs andra stycke. 10 §. Då landsfiskalsdistrikt skall indelas i polisdistrikt, åligger det lands­ fiskalen att med iakttagande av de i 9 § angivna grunderna uppgöra förslag till indelning. Efter det vederbörande kommuner erhållit tillfälle att yttra sig angående förslaget, har länsstyrelsen att besluta i ärendet. Sedan landsfiskalsdistrikt indelats i polisdistrikt, må länsstyrelse, därest förhållandena så kräva, förordna om ny indelning av landsfiskalsdistriktet.

' 11 §' Befogenhet att tillsätta, så ock att på begäran bevilja avsked åt befatt­ ningshavare vid polisväsendet, ävensom att från tjänsten skilja sådan befatt­ ningshavare, vilken icke erhållit konstitutorial, tillkommer i Stockholm överståthållarämbetet, i annan stad, där polismästare finnes, denne jämte två ledamöter av magistraten, i stad, där polismästare ej finnes, magistraten eller stadsstyrelsen samt på landsbygden länsstyrelsen. Myndighet, som i första stycket sägs, äger, där så erfordras, att i sam­ band med befattningshavares tillsättande eller eljest bestämma den ort, där befattningshavaren skall vara bosatt. "Vad sålunda stadgats skall icke äga tillämpning i fråga om tillsättande av, avsked åt eller skiljande från tjänsten av de vid polisväsendet anställda statstjänstemän, polismästare, andra ledamöter av poliskammare, polisdomare, polisintendenter, stadsfiskaler, polisassessorer, polissekreterare eller polis­ notarier. ’ ^ 12 §• I varje landstingsområde, så ock i stad, som ej deltager i landsting, skall finnas polisnämnd för behandling av dit hänskjutna frågor om disciplinär be­ straffning av de befattningshavare vid polisväsendet, vilka tillsättas i den ordning, som i 11 § första stycket sägs. Sådan fråga hänskjutes till polis­ nämnden, så snart vederbörande polischef anser strängare straff än varning, förlust av löneförmåner i sju dagar eller mistning av tjänsten under samma tid böra tillämpas. Polisnämnden skall bestå av tre ledamöter, av vilka ordföranden tillsättes av Konungen och de övriga av landstinget eller, vad beträffar stad, som ej deltager i landsting, av stadsfullmäktige. Samtliga ledamöter utses för en tid av fyra kalenderår i sänder.

Kiintji. Maj:ts preposition nr 58. 11 Till ordförande må förordnas allenast borgmästare, lagfaren rådman eller häradshövding. Val av de ledamöter, som icke tillsättas av Konungen, skall, där det äskas av minst en tredjedel av de i valet deltagande, ske propor­ tionellt. För varje ledamot skall utses eu suppleant för tid och på sätt, som för ledamoten föreskrivits. Ledamot eller suppleant i polisnämnd må ej den vara, som icke uppnått 27 års ålder, är under förmynderskap eller i konkurstillstånd, är förklarad ovärdig att vidare nyttjas i rikets tjänst eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller genom utslag, vilket icke ännu vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra nämnda påföljd, eller är förklarad ovärdig att föra annans talan inför rätta.

13 §. 1. Varder i polisdistrikt eller av landsting i avseende å befattningshavare vid polisväsendet beslut fattat angående avlöning, pensionering, familjeunderstöd eller begravningshjälp, skall beslutet underställas länsstyrelsens prövning. 2. Finner länsstyrelse, att avlöning, pension, familjeunderstöd eller begrav­ ningshjälp av polisdistrikt eller landsting bestämts till lägre belopp än som kan anses skäligt eller att polisdistrikt eller landsting eljest uppenbarligen åsidosätter sina åligganden enligt denna lag, skall länsstyrelsen hos polis­ distriktet eller landstinget göra framställning om rättelse. Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd, äger länsstyrelsen därom förordna. Finnes det vara av nöden, må länssty­ relsen förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla.

14 §. L. Polisdistrikts kostnader för polispersonal, som i distriktet finnes an­ ställd för hela rikets behov, för avlöning och pensionering av kriminalpolis­ man, som avses i G § andra stycket, för begravningshjälp till sådan kriminal­ polismans dödsbo samt för särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet skola gottgöras polisdistriktet av statsmedel. Kostnaden för polisnämndernas verksamhet bestrides av statsmedel. 2. Till kostnaderna för polisbevakning, som anordnas av landsting, bi­ drager statsverket med hälften, dock att beträffande pensioneringskostnad gäller vad i 4 mom. bär nedan finnes stadgat. 3. I polisdistrikt, som avses i 1 § tredje stycket, bidrager statsverket till kostnaden för de vid distriktets polisväsen anställda befattningshavarnas avlöning med en .tredjedel. Efter enahanda grund utgiver statsverket bidrag till dylikt polisdistrikts kostnad för familjeunderstöd och begravningshjälp samt för sjukvård, som må tillkomma i distriktet anställd befattningshavare vid skada, som i tjänsten åsamkats honom. Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 52 käft. (Nr 58.) 2251 24 8

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 68 .

A. Befattningshavare, vilken anställts för landstingsområde eller i polis­ distrikt, som avses i 1 § tredje stycket, må pensionsförsäkras i statsanstalt enligt vad därom finnes särskilt stadgat. Vill landsting eller polisdistrikt på annat sätt ombesörja pensionering av sådan befattningshavare, bidrager staten, såvitt angår för landstingsområde anställd befattningshavare, med hälften och eljest med en tredjedel av den utgående pensionen. 5. Till polisdistrikt, som skall tillhandahålla reservpolismän, utgår stats­ bidrag för varje reservpolisman, som skall tillhandahållas, med en tredjedel av de sammanlagda löneförmåner, som årligen tillkomma i distriktet anställd polisman med lägsta lön inom den tjänstegrad, reservpolismannen skall tillhöra. Har polisdistrikt tillhandahållit reservpolispersonal, bestrider statsverket ej mindre vad av vederbörande polismans lön belöper å tid, som han tjänst­ gjort utom distriktet, ävensom reservpolispersonalens transport till och från tjänstgöringsorten samt bostad och kost under tjänstgöringstiden, än även dagarvode till varje polisman. (3. Om polisman i annat fall än som avses i ö mom. på grund av före­ skrift i denna lag tjänstgör utom det område, för vilket han är anställd, bestridas därigenom uppkommande särskilda kostnader av statsverket. 7. Har polisman skadats i tjänsten, medan han på grund av stadgande i denna lag tjänstgjort utom det område, för vilket han är anställd, skola av statsmedel gäldas alla de kostnader, som på grund av skadan må åvila vederbörande landsting eller polisdistrikt. 8. Angående statsbidrag till telefonkostnader, så ock angående ersättning till polisman för skada å kläder är särskilt stadgat.

15 §. Skall polisdistrikt bestå av kommun eller del av kommun, skola polis­ distriktets rättigheter tillkomma och dess skyldigheter åvila kommunen. Skall polisdistrikt bestå av område från mer än en kommun, skola de kommuner, som helt eller delvis ingå i polisdistriktet, för polisverksamhetens upprätthållande bilda kommunalförbund, och skall förbundet utöva polis­ distriktets rättigheter och fullgöra dess skyldigheter. Kan enighet icke uppnås angående förbundsordningen, äger länsstyrelsen att därom förordna, och skall därvid, i brist på överenskommelse, den grund, enligt vilken polisdistriktets kostnader skola fördelas emellan de olika kom­ munerna, bestämmas efter polispersonalens sannolika användning i de olika delarna av polisdistriktet. Sedan kommunalförbund kommit till stånd, må länsstyrelse, där ändrade förhållanden finnas hava inträtt, på ansökan av förbundsmedlem, besluta om ny grund för kostnadernas''fördelning emellan kommunerna. Ej må kommunalförbund, som nu sagts, upplösas eller för­ bundsmedlem vinna utträde, där det ej föranledes av ny polisdistriktsindelning. I avseende å polisväsendet skall vad som stadgas angående kommun äga motsvarande tillämpning beträffande köping, som icke utgör egen kommun,

Kungl. Maj:tå proposition nr 58. 13 så ock beträffande municipalsamhälle, såvida ordningsstadgan för rikets städer äger tillämpning i köpingen eller municipalsamliället.

16 §. Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående 1) chefskapet över polispersonal; 2) polisskola; 3) tillsättning av och avsked åt befattningshavare vid polisväsendet; 4) dylik befattningshavares rätt till ersättning vid tjänstgöring utom det område, för vilket han är anställd; 5) polispersonalens tjänstedräkt, tjänstetecken och beväpning; 6) befattningshavares skyldigheter; 7) befattningshavares disciplinära bestraffning; 8) polisnämnds tjänstgöring och förfarandet inför polisnämnd; samt 9) utbetalning av statsbidrag till polisdistrikt och landsting.

17 §. Yad i denna lag finnes stadgat utgör ej hinder för att polisbevakning på statens bekostnad ombesörjes i annan ordning än i denna lag sägs, ej heller för att dylik bevakning anordnas på enskild bekostnad vid visst företag, vid viss tillställning eller eljest i särskilt fall. 18 §. Vite, som utdömes enligt denna lag, tillfaller kronan.

19 §. Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av magistrat eller stadsstyrelse eller av polismästare jämte ledamöter av magistrat, må föras hos länsstyrelse i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndig­ heters och ämbetsverks beslut är bestämd. Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelse eller polisnämnd, må föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning, som nyss sagts.

Denna lag träder, såvitt den avser stad, köping, som omförmäles i 1 § andra stycket, eller landsting, i kraft den 1 januari 1926, å vilken dag hit­ tills gällande bestämmelser om bidrag till polispersonal, som anställts för landstingsområde, skola upphöra att gälla. Fattas före nämnda dag, men efter det lagen utkommit av trycket, i polis­ distrikt, som nyss sagts, eller av landsting beslut, som avses i 13 § första stycket och som skall äga tillämpning jämväl efter det lagen trätt i kraft, skall beslutet i vad det rör sistberörda tid underställas länsstyrelsens prövning. Polisnämnderna skola tillsättas så tidigt, att de i fråga om polispersonal, som är anställd i polisdistrikt, varå denna lag äger tillämpning, eller för landstingsområde, må kunna träda i verksamhet från och med år 1926,

14 Kungl. Maj:ts proposition nr f)B. Distriktsindelning enligt 9 § skall verkställas i god ticl före den 1 januari 1926. I övrigt skall lagen vara satt i tillämpning senast den 1 januari 1932. Önskar kommun, som enligt fastställd indelning skall utgöra eget polis­ distrikt, att lagen skall före nämnda dag erhålla tillämpning för kommunen, må kommunen göra ansökning därom hos länsstyrelsen. Befinnes, att inom kommunen tjänstgörande fjärdingsmän icke äga att kvarstå i tjänsten efter den tidpunkt, från vilken lagen enligt ansökningen skall bliva tillämplig å kommunen, eller kunna uppsägas till nämnda tidpunkt samt att statsmedel finnas tillgängliga för bidrag till de polismän, som skola vara anställda inom kommunen, värde ansökningen bifallen. Yad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, om de kommuner, som enligt fastställd indelning helt eller delvis ingå i visst polisdistrikt, göra ansökan om att lagen skall bliva tillämplig för distriktet. Yad ovan stadgats angående sådant före den 1 januari 1926 fattat beslut, som avses i 13 § första stycket, skall äga mot­ svarande tillämpning å dylikt beslut, som, efter det denna lag utkommit av trycket, i polisdistrikt, vilket avses i detta stycke, fattats innan lagen erhållit tillämpning för distriktet. Efter det lagen utkommit av trycket, må fjärdingsman tillsättas allenast tills vidare men med rätt för fjärdingsmannen att åtnjuta tre månaders upp­ sägningstid. Fjärdingsman må ej uppsägas utan landsfiskalens samtycke. Beslut, som efter det lagen utkommit av trycket, fattas angående fjärdings­ mans avlöning, skall underställas länsstyrelsens prövning. Då lagen trätt i tillämpning med avseende å visst polisdistrikt å lands­ bygden, skall lagen den 29 september 1899 angående fjärdingsmansbestyrets utgörande jämte övriga mot denna lag stridande bestämmelser angående polisväsendet upphöra att där gälla. Vad i denna lag finnes stadgat skall icke utgöra hinder för Stockholms stad att fortfarande tillgodonjuta det statsanslag till stadens polisväsen, som enligt nu gällande bestämmelser tillkommer staden. Vad som i lag eller författning finnes stadgat angående fjärdingsman skall, där ej annorledes förordnats, gälla i avseende å polisman, som avses i 2 § andra stycket.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 1 § i stadgan den 13 juni 1913 om proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § i stadgan den 13 juni 1913 om proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige m. m. skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade.lydelse:

Knwjl. Atuj.is projiusitiun nr ri.fi. 15 1. Då val av.kpmmunalniimncl, drätselkammare, kommuualrådmän, leda­ möter i stadsstyrelse,. kyrkoråd och skolråd,, gemensamt ltyrko- och skolråd, ledamöter i polisnämnd samt landstings förvaltningsutskott, så ock. val av två eller liera personer för särskild beredning av ärenden, som skola företagas till avgörande å kommunalstämma, inom kommunalfullmäktige, a allmän rådstuga, inom stadsfullmäktige, å kyrkostämma eller inom landsting, äro proportionella, skall vid valens förrättande iakttagas vad bär nedan i 2—7 §§ är föreskrivet, . - . 2. Vid —------ efterrättelse. . . ‘Denna lag träder genast i kraft.

Förslag

till polisreglemente för riket.

■ - 1 §• ' Chefskapet över befattningshavare vid polisväsendet tillkommer, under länsstyrelsen,., i stad, där polismästare tinnes, denne, i annan stad borg­ mästaren eller den ledamot av stadens magistrat, som förestår dess polis­ väsen, eller, där magistrat ej tinnes, kommunalborgmästaren eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelsens ordförande samt i annat polisdistrikt landsfiskalen, dock skall, vad angår i köping eller municipalsamhälle anställd polisman med åtalsrätt, chefskapet i fall, som avses i 16, 18 och 19 .§§ i detta regle­ mente, utövas av landsfogden. . Chefskapet över polispersonal, som anställts för landstingsområde, utövas av landsfogden. Angående den befiilsrätt, som i övrigt tillkommer landsfogden, gäller vad därom finnes särskilt stadgat. Sammandrages polisstyrka från olika orter, utövas chefskapet, där ej läns­ styrelsen annorledes förordnar, av polischefen i det polisdistrikt, där polis­ styrkan är sammandragen. Med befattningshavare vid polisväsendet avses i detta reglemente befatt­ ningshavare, vilken tillsättes i den ordning, som i 11 § första stycket i lagen om polisväsendet i riket finnes föreskriven.

2 §. . . -1. Innehavare av befattning av stadigvarande beskaffenhet (ordinarie be­ fattningshavare) tillsättes antingen genom konstitutorial eller genom förord­

Övriga befattningshavare (extra befattningshavare) tillsättas genom förord­ nande tills vidare. 2. Ordinarie befattningshavare, som erhållit konstitutorial, må icke i annan administrativ ordning skiljas från tjänsten än som föreskrives i lagen om polisväsendet i riket eller detta reglemente.

16 Kungl, Maj:ts proposition nr 58.

Annan ordinarie befattningshavare må, där han på, grund av mindre gott uppförande eller av annan anledning finnes för tjänsten olämplig, skiljas därifrån, dock med rätt att åtnjuta avlöning under två månader. Indrages ordinarie befattning, är befattningshavaren skyldig att i det polisdistrikt eller för det landstingsområde, där han är anställd, tjänstgöra å annan befattning, där sådan tillbjudes honom. 3. Extra befattningshavare, som varit anställd vid polisväsendet i minst två år i följd, må skiljas från sin anställning ej blott av anledning, som i 2 mom. andra stycket sägs, utan även i följd av indragning eller ändring av befattning; dock äger befattningshavaren rätt till avlöning, som i nyssnämnda stadgande sägs. Förordnande för ordningsman må när som helst återkallas. Annan extra befattningshavare må, när hälst tjänsten det kräver, skiljas från sin anställning, dock med rätt till en månads avlöning.

1. År vid tillsättning av ordinarie befattning den, som finnes böra erhålla befattningen, sedan minst två år anställd vid polisväsendet, skall han till­ sättas genom konstitutorial, där ej den myndighet, å vilken tillsättandet ankommer, efter polischefens hörande finner frågan om konstitutorial med­ delande böra uppskjutas. Beslut om uppskov må ej avse kortare tid än ett år, ej heller längre tid än sammanlagt tre år. Vad nu är sagt skall äga motsvarande tillämpning, då den, som förordnats till ordinarie befattnings­ havare utan att innehava en tjänstetid av minst två år i följd, uppnår sådan tjänstetid. Där enligt vad sålunda stadgats konstitutorial ej meddelas, sker tillsättandet medelst förordnande. 2. Innan ordinarie polisman tillsättes i polisdistrikt på landsbygden, skall vederbörande kommunalnämnd eller, där för polisväsendets upprätthållande bildats kommunalförbund, förbundets direktion hava erhållit tillfälle att yttra sig angående de sökande. 4 §• Innan sökt avsked beviljas, bör, där fråga föreligger om den avskeds­ tagandes rätt till pension, sådan fråga vara prövad i därför stadgad ordning.

5 §' 1. Till ordinarie befattningshavare må allenast antagas den, som uppnått 21 år. Där den, som anmäler sig till ordinarie befattning, innehar eller tidigare innehaft anställning vid polisväsendet eller eljest i statens eller kommuns tjänst, ma han ej antagas till befattningen, med mindre hans tjänstgöring blivit väl vitsordad. 2. I stad eller i köping, som bildar eget polisdistrikt, må ej, där invånar­ antalet överstiger 2,000, utan länsstyrelsens medgivande till ordinarie polis­ man antagas annan än den, som genomgått lägre kurs vid en av staten be­ kostad polisskola. Detsamma skall gälla beträffande annat polisdistrikt, vars invånarantal överstiger 5,000.

KungI. Maj:ts proposition nr 58. 17

3. Ordinarie anställning vid kriminalpolisavdelning ma ej vinnas av annan än den. som genomgått högre kurs vid polisskola, som i 2 inom. sägs.

(» §• Yppas inom polisdistrikt på landsbygden för ordningens upprätthållande tillfiilligt behov av polisförstärkning och kan erforderlig personal utan olägen­ het erhållas från annat, inom samma landsfiskalsdistrikt beläget polisdistrikt, till vars polisväsen statsverket jämlikt 14 § 3 mom. i lagen om polisväsendet i riket lämnar bidrag, äger landsfiskalen tillkalla sålunda tillgängliga polis­ män. Då eljest av anledning, som nyss sagts, polisförstärkning erfordras inom visst polisdistrikt, ankommer det på länsstyrelsen att från stad inom länet tillkalla reservpolispersonal eller ock att ditbeordra inom länet anställda polismän, till vilkas avlöning statsverket jämlikt U § 2 eller 3 mom. i lagen om polisväsendet i riket bidrager och som utan olägenhet kunna tillhanda­ hållas. Kan oj ordningen på sådant sätt upprätthållas, har länsstyrelsen att därom göra anmälan hos chefen för socialdepartementet, som äger att från annat län tillkalla reservpolispersonal eller polismän, till vilkas avlöning statsverket jämlikt något av nyssnämnda stadganden bidrager och som utan olägenhet kunna tillhandahållas. Reservpolispersonal må ej tillkallas från stad, där ordningens upprätthållande genom reservpolispersonalens bortdra­ gande skulle äventyras. 7 §• Landsfogde eller annan, som har att i polisdistrikt, varest kriminalpolis­ avdelning icke finnes, leda förberedande undersökning i brottmål, må hos polischefen i stad, där kriminalpolisman, avsedd för kriminalpolisverksamhet utom staden, finnes anställd, rekvirera för sådan undersökning erforderlig kriminalpolispersonal. Rekvisitionen skall ske från stad inom det län, däi undersökningen sker, eller, vad angar Stockholms län, från Stockholm. Äi kriminalpolisman, som är avsedd för verksamhet utom den stad, där han är anställd, inom staden sysselsatt med visst arbete, som icke lämpligen kan avbrytas, må i stället annan i staden anställd kriminalpolisman ställas till förfogande. 8 §• Polischef har att i sådan egenskap ägna tillsyn åt personalens förhållande jämväl utom tjänsten, i den mån det kan vara av betydelse för upprätthål­ lande av den personalen åliggande verksamheten.

9 §- Befattningshavare har att under åtnjutande av laga skydd med nit och drift fullgöra de tjänsteplikter, som enligt allmän lag eller författning, hävdvunnet bruk eller särskild instruktion åligga honom. Polisman är skyldig att tjänstgöra ej mindre inom det område, för vilket han är anställd, än även å ort, dit han enligt 6 eller 7 § i detta reglemente beordrats.

18 Kung!. Maj:ts proposition nr 68 .

Polisman äger att for fullföljd av begynt spaning eller av annan tvingande orsak utsträcka sin polisverksamhet utom det område, för vilket lian är anställd. 10 §. Det åligger befattningshavare att visa förman ovillkorlig hörsamhet i tjänsten, så framt det icke är uppenbart, att dennes befallning strider mot lag eller författning. Förmenar befattningshavare eljest, att förman vid meddelande av befallning överskridit sin befogenhet, äger han, utan efter­ sättande av sill lydnadsplikt, att för vinnande av rättelse anmäla förhållandet hos förmannens närmaste överordnade.

11 §■ * ljailsteu såväl som i sin enskilda vandel skall befattningshavare så förhålla sig, att icke aktningen för polistjänsten sättes i fara.

12 §. Dar ej i villkoren för befattningshavares anställning är annorlunda be­ stämt, skall han ägna hela sin verksamhet åt sin tjänst och må förty icke utan tillstånd av polischefen innehava annan avlönad befattning eller själv eller genom annan driva näring. Befattningshavare må icke åtaga sig uppdrag, som är oförenligt mod hans stallning såsom polisman. 13 §. Befattningshavare må ej utan tillstånd av polischefen mottaga gåva eller belöning med avseende å sitt förhållande i tjänsten.

14 §. Polisman, på vilken sådan handräckningsverksamhet ankommer, vilken avses i 2 § andra stycket i lagen om polisväsendet i riket, skall vara pliktig att for de av befattningshavaren i tjänsten omhänderhavda medlen ställa uppbordsborgen av svenskt försäkringsbolag till det belopp, länsstyrelsen för varje särskilt fall bestämmer. 15 §. . 3e(lning av en genom socialdepartementets försorg utarbetad normal­ instruktion skall lansstyrelsen för polispersonalen inom varje polisdistrikt i lanet ävensom för polispersonal, som anställts för landstingsområde, utfärda instruktion, vilken utöver vad i detta reglemente stadgas skall reglera: 1. om och i vad mån de polischef enligt 3, 7, 8, 12 och 13 §§ i detta reglemente tillkommande befogenheterna må utövas av polisintendent, stadsfiskal eller i köping anställd polisman med åtalsrätt; 2. vilka befattningshavare, som äga att utöva förmanskap vid polisav­ delning; 3. de närmare grunderna och villkoren för polispersonalens antagande och avsked; 4. sattet och villkoren för beviljandet av semester eller tjänstledighet samt om vikaries förordnande.

Kumjl. Maj:ts proposition nr ö 8 . Ht

Instruktion skull därjämte innehålla upplysning angående befattnings­ havares rättigheter och skyldigheter ävensom anvisningar rörande befattnings­ havares förhållande i och utom tjänsten. Innan instruktion utfärdas, skall länsstyrelsen i ärendet höra vederbörando polischef ävensom i Stockholm stadskollegiet, i annan stad magistraten eller stadsstyrelsen, i polisdistrikt på landet kommunalnämnden eller, om för polisväsendets upprätthållande bildats kommunalförbund, förbundets direk­ tion samt för landstingsområde landstingets förvaltningsutskott.

16 §. Har befattningshavare gjort sig skyldig till brott eller förseelse av sådan beskaffenhet, att åtal vid vederbörande underrätt finnes böra äga rum, har polischefen att föranstalta om åtals anställande eller, om polischefen ej själv är åklagare, göra anmälan lxos allmänna åklagaren i orten, med rätt för polischefen att i sammanhang därmed avstänga den felaktiga från tjänst­ göring, till dess i anledning av åtalet blivit över honom slutligen dömt eller domstol annorlunda förordnat. Beslut om avstängning går genast i verkställighet.

17 §• 1. Överskrider befattningshavare sin befogenhet eller åsidosätter han vad honom åligger eller visar han eljest oförstånd eller oskicklighet i tjänsten eller förhåller han sig i sin enskilda vandel på sådant sätt, att aktningen för polistjänsten sättes i fara, och är ej fråga om brott eller förseelse, som 1 6 § sägs, må han för tjänstefel bestraffas med varning, förlust av löne­ förmåner i högst eu månad eller mistning av tjänsten under högst tre månader. Har den, som begått tjänstefel, tidigare undergått bestraffning, som nu är omförmäld, utan att låta sig därav rätta, eller är tjänstefel av svår be­ skaffenhet eller har befattningshavaren blivit under framtiden ställd för brott, som kan medföra påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, må han dömas till avsättning. 2. Befattningshavare, som lägger hinder i vägen för tjänstens behöriga fullgörande genom nedläggande av arbetet, utan att ledighet eller avsked beviljats honom, eller genom uraktlåtenhet att fullgöra tjänstegöromål eller som inför samlade befattningshavare vid polisväsendet uppmanar till sådan handling, som nu är nämnd, skall anses därigenom hava gjort sig skyldig till tjänstefel av svår beskaffenhet, därå enligt 1 inom. avsättning kan följa. 3. Ändå att befattningshavare för brott eller förseelse dömts till ansvar vid domstol, må han på grund av samma brott eller förseelse dömas till avsättning enligt 1 mom. 18 §. Varning, förlust av löneförmåner under högst en vecka samt mistning av tjänsten under högst samma tid må åläggas av polischefen. Angående polisnämnds befogenhet att ålägga disciplinstraff är stadgat i lagen angående polisväsendet i riket.

20 Kung!. Maj:ts proposition nr ÖS.

19 §. Beträdes befattningshavare med gärning, som är enligt allmän lag straff­ bar, eller med annan förseelse, må den, som över honom utövar förmanskap, om det erfordras för behörig ordning i tjänsten, försätta honom ur tjänst­ göring. Annan förman än polischefen skall dock snarast möjligt anmäla sin åtgärd till polischefen, som äger därom vidare förordna. Befattningshavare, som försatts ur tjänstgöring, äger rätt påkalla, att hans förseelse så snart ske kan underkastas vederbörlig prövning, men beslutet går genast i verkställighet. 20 §. 1. Disciplinär bestraffning må ej åläggas befattningshavare, med mindre förhör i ärendet hållits med honom. Underlåter den, som kallats till sådant förhör, att utan styrkt laga förfall därvid inställa sig. eller har den, å vilken kallelse till svaromål utfärdats, icke kunnat med kallelsen anträffas, må dock utan hinder därav ärendet prövas på förhanden varande skäl. 2. Inför polisnämnd skall talan angående disciplinärt ansvar föras av allmänna åklagaren i orten, dock med rätt för landsfogden a.tt mot befatt­ ningshavare, som är anställd inom hans tjänstgöringsområde, i stället föra sådan talan. Den, å vilken disciplinstraff yrkas, är berättigad att för sin talans utförande anlita biträde. Till biträde må ej antagas annan än den, som enligt allmän lag är behörig till rättegångsbiträde. 3. Över handläggning av disciplinmål såväl inför polisnämnd som inför polischef skall föras protokoll, vari jämväl det slutliga beslutet och skälen därför skola antecknas. 21 §' 1. Över polischefs beslut, varigenom befattningshavare avstängts från .tjänstgöring eller försatts ur tjänstgöring eller erhållit varning, må klagan ej föras. 2. Mot beslut, som eljest av polischef i disciplinmål meddelas, må talan föras hos polisnämnden före klockan tolv å trettionde dagen efter erhållen del av beslutet. Besvärsskriften ingives eller insändes med allmänna posten till länsstyrelsen, som överlämnar den till polisnämndens ordförande. 3. Mot beslut, som i övrigt enligt detta reglemente meddelas av polis­ chef eller den, som jämlikt föreskrift i gällande instruktion har att i visst avseende utöva polischefs myndighet, må talan föras hos länsstyrelsen före klockan tolv å trettionde dagen från erhållen del av beslutet. 4. Klagan över beslut, som av länsstyrelsen meddelas, må föras hos Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter erhållen del av beslutet.

Detta reglemente skall från och med den dag, lagen om polisväsendet i riket blir gällande för visst polisdistrikt eller för polisbevakning, som anord­ nas för visst landstingsområde, lända till efterrättelse i avseende å de för distriktet eller landstingsområdet anställda befattningshavarna.

Kung!. Mdj:is proposition nr 58. 21 Polisman, som den 1 januari 1926 i stad eller i köping, som avses i 1 § andra stycket i lagen om polisväsendet i riket, eller för landstingsområde innehar polisbefattning, som bör betraktas såsom ordinarie, skall utan hinder av bestämmelserna i 5 § förordnas till ordinarie befattningshavare. Den, som vid tidpunkt, från vilken detta reglemente skall lända till efter­ rättelse i annat polisdistrikt å landsbygden än i andra stycket sagts, är anställd såsom polis- eller fjärdingsman för ort, som ingår i distriktet, skall, där han bär full sysselsättning av sin befattning samt denna kan betraktas såsom ordinarie, framför den, som icke innehar sådan befattning, och utan hinder av bestämmelserna i 5 § förordnas till ordinarie polisman i distriktet. I fall, som avses i andra eller tredje stycket, skall om koustitutorials meddelande gälla vad i 3 § i detta reglemente finnes stadgat. Polis- eller fjärdingsman, som har anställning vid polisväsendet vid den tidpunkt, från vilken detta reglemente skall lända till efterrättelse i avseende å det område, för vilket han är anställd, äger, då fråga uppstår om hans konstituerande eller om beräkning av tid, som avses i 2 § 3 mom. eller om rätt till pension, tillgodoräkna sig tjänstgöring, som infallit före nämnda tidpunkt, därest den tidigare anställningen i avseende å tjänstgöringens art och omfattning finnes svara mot eller vara jämförbar med den senare; dock skall i fråga om rätt till pension vad sålunda stadgats gälla endast tid, då polismannen i en följd innehaft ordinarie befattning för område, där han var anställd vid tidpunkt, som nyss sagts.

Förslag

till

förordning med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m.

1 §• 1. Har befattningshavare vid polisväsendet utan eget förvållande i tjänsten åsamkats skada och därigenom blivit hindrad att tjänstgöra, må på grund därav intill dess skyldighet för befattningshavaren att avgå ur tjänsten in­ trätt någon minskning i honom tillkommande löneförmåner icke äga rum, förrän sex månader förflutit från dagen för skadans inträffande. 2. Har befattningshavare förbjudits att tjänstgöra till förekommande av smittofara, må på grund därav intill dess skyldighet för befattningshavaren att avgå ur tjänsten inträtt någon minskning i honom tillkommande löne­ förmåner icke äga rum, förrän sex månader förflutit från det beslutet med­ delades.

3. Med befattningshavare i polisväsendet avses i denna förordning be­ fattningshavare, vilkeD tillsättes i den ordning, som i 11 § första stycket i lagen om polisväsendet i riket finnes föreskriven.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr å8.

2 ■§■■ ■■ Ordinarie befattningshavare, som bär full sysselsättning av sin tjänst, är berättigad att utan minskning av honom tillförsäkrade löneförmåner årligen, när det kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjuta semester under eu tid av minst fjorton dagar. . 3§. Ordinarie befattningshavare vid polisväsendet är berättigad till pension, då lian avgår från sin befattning: . a) efter att hava uppnått föreskriven pensionsålder; b) om han i följd av skada, som avses i l § 1 möm., tinnes vara för framtiden oförmögen att behörigen sköta sin befattning; c) om lian i annat fall än som avses under bj i följd av skada eller sjuk­ dom under fem på varandra följande år varit oförmögen ätt tjänstgöra under sammanlagt mer än 4/ä av den tid, som det eljest ålegat honom att tjänst­ göra, och finnes vara för framtiden oförmögen att behörigen sköta sin tjänst ; d) om han under fem på varandra följande år varit på grund av smittsam sjukdom tjänstledig eller från tjänstgöring avstängd under sammanlagt mer än 4/j' av den tid, som det eljest ålegat honom att tjänstgöra, och finnes vara av samma anledning för framtiden obehörig att tjänstgöra. Befattningshavare är ej pliktig att bidraga till sin pensionering med högre belopp än som svarar mot en tredjedel av de avgifter, som kunna erfordras för att bereda befattningshavaren full pension. Befattningshavare, som avsatts från sin tjänst, är icke berättigad till pension. Avgår befattningshavare eljest utan att rätt till pension enligt första stycket tillkommer honom, vare befattningshavaren berättigad till så stor pension, som svarar mot den tid, han haft ordinarie anställning vid polisväsendet för det landstingsområde eller i det polisdistrikt, där han vid avgången är anställd. 4 §• Avlider befattningshavare till följd av skada, som avses i 1 § 1 inom., skola hans efterlämnade make och arvsberättigade barn vara berättigade till pension (familjeunderstöd). Rätt till familjeunderstöd tillkommer dock ej efterlevande make, om äktenskapet, utan att därigenom barn legitimerades, ingicks efter det skadan inträffade och anledning finnes till antagande, att skadans livsfarliga be­ skaffenhet vid äktenskapets ingående var bekant för någon av makarna. Dylik rätt tillkommer ej heller adoptivbarn, som adopterats efter det skadan inträffade. Familjeunderstöd skall tillkomma efterlevande make, så länge maken lever ogift, och barn, tills det uppnår 21 års ålder eller dessförinnan träder i äktenskap. Därest barn, som bär rätt till familjeunderstöd, vid uppnåendet av 21 års ålder befinnes vara varaktigt oförmöget till arbete, skall det bibehålla rätt till familjeunderstöd så länge oförmögenheten till arbete fortfar. Innehade den avlidne vid dödsfallet befattning, förenad med rätt till familjepension från anstalt, som helt eller delvis bekostas av vederbörande

Kanyl. May.ts proposition nr 58. 23 kommun eller landsting eller av staten, må med hänsyn därtill familjeunderstödets belopp skäligen jämkas. 5 §• Pension, varom i 3 § förmäles, må icke tagas i mät. Detsamma skall giilla om familjeunderstöd, som tillkommer befattningshavares änka och barn, samt om begravningshjälp, som skall utgå till befattningshavares dödsbo.

Denna förordning träder i kraft den ! januari 1920.

Förslag-

tiii

kungörelse angående utbetalning av statsbidrag till polisväsendet.

Belopp, som jämlikt 14 § i lagen om polisväsendet i riket skall av stats­ medel utgå till polisdistrikt eller landsting såsom bidrag till polisväsendet, utbetalas av länsstyrelsen på rekvisition av vederbörande polisdistrikt eller landsting. Rekvisition göres hos länsstyrelsen för varje kvartal efter kvartalets ut­ gång och skall vara försedd med intyg om granskning av vederbörande polischef. År i visst polisdistrikt eller för landstingsområde anställd befattnings­ havare pensionsförsäkrad i statsanslag, skall vid utbetalning, som ovan sägs, avdrag ske för de pensionsavgifter, som belöpa på polisdistriktet eller lands­ tinget och på befattningshavaren. Angående ersättning till befattningshavare, då han på grund av stadgande i 5, b eller T § i lagen om polisväsendet i riket tjänstgör utom det område, för vilket han är anställd, är särskilt stadgat.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1926.

Förslag-

tiii

kungörelse angående tillägg till reglementet den 31 december 1919 för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl.

Härigenom förordnas, att till reglementet den 31 december 1919 för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. skall fogas ett nytt kapitel av följande lydelse:

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

Kap. VIII. Särskilda bestämmelser angående befattningshavare vid polis­ väsendet. § 78. Föreskrifterna i §§ 1—4, 6—11 och 13—31 skola, i den mån ej annat stadgas i §§ 79—87, äga tillämpning å pensionering av sådana ordinarie befatt­ ningshavare vid polisväsendet, som äro anställda för landstingsområde eller i polisdistrikt, till vars polisväsen statsbidrag ntgår jämlikt 14 § 3 mom. i lagen om polisväsendet i riket.

§ 79. Polisdistrikt eller landsting är berättigat att för att bereda befattnings­ havare, som i 78 § sägs, pensionsrätt enligt detta reglemente hos pensionsanstalten anmäla befattningshavaren. Har sådan anmälan skett, skall polis­ distriktet eller landstinget atom i fall, som avses i § 11, § 18 mom. 2 och § 21 mom. 2, betraktas såsom huvudman enligt detta reglemente. Yad som enligt § 11 och § 18 mom. 2 är stadgat i avseende å huvudman, skall tilllämpas å den myndighet, som jämlikt 11 § i lagen om polisväsendet i riket äger att tillsätta befattningshavaren. Den skyldighet, som jämlikt § 21 mom. 2 åligger huvudman, skall fullgöras av vederbörande polischef.

§ 80' Tjänstepensionsunderlaget skall utgöra två tredjedelar av sammanlagda beloppet av de löneförmåner, som befattningshavaren enligt gällande be­ stämmelser högst må åtnjuta. Om naturaförmåner ingå i avlöningen, skall vid bestämmandet av tjänstepensionsunderlaget den kontanta avlöningen ökas med naturaförmånernas av pensionsanstalten uppskattade värde, varvid dock värdet av bostad och bränsle icke må upptagas högre än till 20 % av löneinkomsten i övrigt. § 81 . Vid beräkning av tjänstepensionsunderlag i fall, som avses i § 27, skall någon nedsättning av tjänstepensionsunderlaget icke äga rum på den grund, att befattningshavares avgång icke föranletts av befattningens indragning.

§ *2. Vid bestämmande av genast börjande tjänstepensions belopp skola tjänsteår tillgodoräknas befattningshavaren även för den tid, han efter fyllda 20 år i eu följd innehaft icke ordinarie befattning vid polisväsendet, därest denna befattning i avseende å tjänstgöringens art och omfattning finnes svara mot eller vara jämförbar med den, för vilken pension skall åtnjutas, samt befatt­ ningshavaren icke samtidigt haft annan polisbefattning, som medför rätt till pension. Det tillkommer pensionsanstaltens styrelse att bestämma den tjänstetid, som sålunda må tillgodoräknas befattningshavaren.

§ 83. Pensionsåldern är 60 år. § 84. För hel tjänstepension erfordras 30 års tjänstetid.

Kungl. Majtts proposition nr 08 .

§ 85 . Tillstånd för befattningshavare, som uppnått pensionsåldern, att kvarstå i sin befattning,må meddelas allenast undantagsvis och för ett år i sänder. Tillstånd, som i första stycket sägs, må ej meddelas, utan att huvud­ mannen blivit i ärendet hörd. § 86 . 1. Den årliga tjänstepensionsavgift, som skall erläggas av befattnings­ havaren, utgör 4 % av tjänstepensionsunderlaget. Från nämnda avgift skall göras i § 7 omförmält avdrag. 2. År polisdistrikt huvudman, åligger det polisdistriktet att i pensions­ avgift erlägga 1 */3 av det belopp, som enligt 1 mom. första punkten åligger befattningshavaren. Landsting, som är huvudman, har att erlägga enahanda belopp som befattningshavaren. § 87. Engångsavgift, som avses i § 9 mom. 1 andra stycket, skall vara lika med sju niondedelar eller, om huvudmannen är landsting, två tredjedelar av den försäkringsfond, som beräknas svara mot de avgifter, som skulle erlagts enligt § 7, om reglementet varit gällande under den föregående tiden. År huvudman pliktig att erlägga engångsavgift, skall staten till pensionsanstalten erlägga ett belopp, motsvarande återstoden av nämnda försäkringsfond.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1926. Har befattningshavare anmälts hos pensionsanstalten och föreligger sådant fall, som avses i § 6. skall pensionsanstalten även utan framställning från huvudmannen bestämma tidpunkten, varifrån reglementet skall anses hava varit gällande för befattningshavaren; dock må därvid befattningshavaren tillgodoräknas allenast tid, då han i en följd innehaft ordinarie befattning för område, där han var anställd vid den tidpunkt, från vilken polisregle­ mentet för riket blev tillämpligt i avseende å sagda område.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 11 § handelsbalken skall erhålla följande ändrade lydelse: Därefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors, fattigkassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare; kronans, rikets ständers, städers och allmänna av Konungen stadfästade kassors, penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjänstemän, som äro satte att deras inkomster uppbära, för vad av sådan uppbörd hos dem innestå!'; fordringar

26 Kungi. Maj:ts proposition nr 58. lios utmätningsman och dem, som i deras ställe äro satte eller eljest fått deras uppdrag att verkställa indrivning eller utmätning, för vad de i sådan egenskap omhändertagit, men ej redovisat; så ock fordringar i övrigt hos kronans ämbets- eller tjänstemän, för egendom, som desse, i och för ämbete eller tjänst, emottagit. Har ersättning av allmänna medel utgått för vad av ämbets- eller tjänsteman eller av annan, som haft att verkställa indrivning eller utmätning, tillgripits och förskingrats, skall, där kronan av honom söker sitt åter, den fordran utgå med förmånsrätt, som nu är sagd. Sedan uttages fordran å sådana på tiden efter konkursansökningens in­ givande belöpande sjukhjälp eller livränta, som det enligt lag angående er­ sättning för skada till följd av olycksfall i arbete åligger gäldenären att utgiva. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, men skall icke äga tillämp­ ning i konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 4 och 162 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 4 och 162 §§ utsökningslagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

^ §•

I Stockholm, så ock i annan stad, där utmätningsmannabefattningen anses icke kunna av eu stadsfogde ensam fullgöras, må, om Konungen finner gott sådant medgiva, stadsfogde äga att för bestämt fall i sitt ställe till utmät­ ningsman sätta annan man, som av överexekutor är antagen. Ej må stads­ fogde åt annan uppdraga försäljning av fartyg, som i 94 § sägs, ej heller fördelning av köpeskilling för lös egendom i fall, då enligt 140 eller 141 § sammanträde för fördelningen erfordras; och äge Konungen även i övrigt föreskriva villkor för stadsfogdes rätt att i sitt ställe sätta annan man. 162 §. Är ej utmätning förrättad och, där lös egendom av annat slag, än i 163 och 165 §§ sägs, tagits i mät, försäljning därav verkställd inom två månader, sedan landsfiskal mottagit de handlingar, som i 54 och 56 §§ nämnas, och inom en månad, sedan stadsfogde sådana handlingar emottagit; svare utmät­ ningsmannen själv för det belopp, varför utmätning bort ske, i den mån han ej förmår visa, att skada av hans dröjsmål ej uppkommit. Styrker utmätningsmannen, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med betalningen eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som utmät­ ningsmannen ej kunnat förekomma, vare lian från all ansvarighet fri. Möter sådant hinder, bör det, vid äventyr att det eljest ej må till ursäkt räknas, genast antecknas i den dagbok, som skall av utmätningsmannen hållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58. 27

Vall ovan i denna paragraf är stadgat skall liga tillämpning jämväl å den, som stadsfogde jämlikt 4 § satt till utmätningsman i sitt ställe; dock galle, att hinder, som avses i andra stycket, skall för att till ursäkt lända omedel­ bart anmälas lfos stadsfogden. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman.

Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman, skall erhålla följande ändrade lydelse: »Lag om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med derå», dels att 5 § i nämnda lag skall erhålla den ändrade lydelse, nedan sägs, och dels att till lagen skall såsom dess 6 § fogas ett stadgande av nedanstående avfattning:

5 §• Vad förut i denna lag är stadgat skall äga tillämpning jämväl där ämbetseller tjänsteman, varom i 1 § sägs, tillgriper och förskingrar vad han fått om händer enligt lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta, gods, penningar eller annat, som vid handräckning enligt lagen om av­ betalningsköp av honom tagits om händer, vad han fått om händer enligt särskilda stadganden om indrivning av kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera, influtna bötesandelar, vilka ej tillkomma kronan, eller vad för fullföljd av talan blivit nedsatt och å tjänstens vägnar av honom tagits om händer; så ock där landsfiskal tillgriper och förskingrar andra medel, som av honom å tjänstens vägnar till redovisning emottagits. I fall, som i denna § sagda äro, skall dock ersättning av allmänna medel ej utgå för vad ledamot i magistrat eller stadsfogde tillgriper och förskingrar av stadens medel. 6 §• Vad ovan finnes stadgat om ämbets- eller tjänsteman skall ock i tillämpliga delar gälla i avseende å den, som jämlikt 3 eller 4 § utsökningslagen satts till utmätningsman eller som enligt särskilda stadganden om indrivning av kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera eller om indrivning och Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 52 käft. (Nr 58.) 2251 24 9

28 Kungl . 3fa/:te proposition nr 58.

redovisning av böter av utmätningsman erhållit i uppdrag att verkställa in­ drivning eller utmätning. Ersättning av allmänna medel skall dock ej utgå för vad den, som av stadsfogde satts till utmätningsman, eller exekutionsbetjänt i stad tillgriper och förskingrar av stadens medel. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, men skall icke äga tillämp­ ning i avseende å tillgrepp och förskingring, som dessförinnan skett.

Förslag

till

lag om ersättning till polisman för skada å kläder.

Härigenom för ordnas som följer

1 §• Har polisman under utövning av sin tjänst fått sina kläder sönderrivna eller eljest skadade, äge rätt till ersättning härför av statsverket eller, om polismannen är anställd i polisdistrikt, vilket utgöres av stad eller av köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig att bekosta för köpingen erforder­ lig polispersonal, samt skadan ej inträffade under tjänstgöring, som polis­ mannen jämlikt 5, 6 eller 7 § i lagen om polisväsendet i riket haft att full­ göra utom det område, för vilket han är anställd, av polisdistriktet. Länsstyrelsen bestämme det ersättningsbelopp, som må tillkomma polis­ mannen. Ansökan om ersättning må icke ske senare än tre månader efter det skadan skedde, där icke sökanden visar laga förfall, och skall vara åtföljd av utredning angående skadans uppkomst och värde. Beslut om ersättning, varom ovan sägs, gånge i verkställighet ändå att det icke vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall, där det begäres, utan avgift tillhandahållas ersättningssökanden.

2 §- Har skada, som i denna lag sägs, orsakats genom brottslig gärning, pröve domstolen i samband med åtal för den brottsliga gärningen, på yrkande av allmän åklagare, om och intill vilket belopp tilltalad, som orsakat skadan, skall återgälda statsverket eller polisdistrikt ersättning, som enligt denna lag utgivits eller kan komma att utgivas.

härmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, å vilken dag lagen den 30 mars 1920 om ersättning i vissa fall av allmänna medel till polisman för skada å kläder skall upphöra att gälla.

Kungl. Majds proposition nr <r)8. 29

Förslag till

kungörelse angående ersättning åt befattningshavare vid polis- och åklagar­ väsendet för vissa av deras verksamhet föranledda utgifter.

Med upphävande av kungörelserna den 17 maj 1867 angående rättighet för fjärdingsman, som beordrats till tjänstgöring utom sitt distrikt vid beväringsmönstringar, marknader och dylikt, att för sådan förrättning uppbära särskild ersättning, den 16 september 1892 angående gottgörande av kronobetjäntes utgifter för telefonsamtal i tjänsteärende, den 31 december 1908 angående länsman tillkommande ersättning av statsmedel för vissa resor, den 14 december 1917 angående ersättning åt landsfogdar för tjänsteresor m. m., den 14 juni 1918 angående ersättning åt landsfiskaler för vissa av deras polisverksamhet föranledda utgifter ävensom för telefonavgifter samt den 20 juni 1924 angående ersättning av statsmedel för handräckning i vissa fall enligt 72 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, så ock av brevet den 2 februari 1877 angående utbetalning av ersättning till fjärdingsman enligt förstnämnda kungörelse in. m. förordnas som följer.

1 §• Då landsfogde företager resa i och för tjänsten, utgår reseersättning av statsmedel enligt gällande resereglemente; och må landsfogde jämväl åt­ njuta dagtraktamente under såväl resa som därmed sammanhängande för­ rättning. För särskilda utgifter i övrigt, som landsfogde fått vidkännas för sin polis- och åklagarverksamhet, äger han ock utfå ersättning av statsmedel.

2 §-

1 mom. Då landsfiskal i fall, då ersättning ej utgår enligt gällande rese­ reglemente, företager tjänsteresa 1) efter Konungens befallningshavandes kallelse, till och från länsresidens­ staden ; 2) för verkställande av undersökning, varom förmäles i 16 § 1 punkten av förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall; 3) för förebyggande av brott eller brottslingars efterspanande och gri­ pande ; 4) för annan undersökning eller utredning med anledning av sådan över­ trädelse av lag eller allmänna stadganden, som utgör föremål för allmän åklagares beivran; 5) för verkställande av beslag eller av kvarstad å tryckt skrift; 6) för inställelse vid ting, där befattningshavaren har att å tjänstens vägnar uppvakta;

30 Kungl. Maj-.ts proposition nr 58.

7) för inställelse a plats, där händelse, som stör allmän ordning och säkerhet, inträffat eller i följd av förekomna omständigheter kan befaras; 8) för lösdrivares anhållande; 9) för verkställande av vägsyn eller formlig efterbesiktning av väg; 10) för åtgärd, som ankommer på befattningshavaren enligt lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister; 11) för undersökning, som avses i 21 § i lagen den 17 juni 1916 om för­ säkring för olycksfall i arbete, i kungörelsen den 21 december 1917 angående anmälan om olycksfall i arbete m. m. eller i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; eller 12) för undersökning eller utredning enligt lagen den 14 juni 1918 om fattigvården eller lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård eller för handräckning enligt någon av nämnda lagar; utgår ersättning därför av statsmedel enligt gällande resereglemente; dock må dagtraktamente varken under resa eller förrättning beräknas. 2 mom. Ersättning skall ej utgå, med mindre väglängden, beräknad på sätt i resereglementet sägs, utgör minst 3 kilometer. 3 mom. För särskild utgift, som landsfiskal, utöver kostnader för eget behov, måst vidkännas för behörigt verkställande av sådan undersökning, ut­ redning eller åtgärd i övrigt, som i 1 mom. sägs, åtnjuter han jämväl er­ sättning av statsmedel. 3 §' Til] lesenpolisman utgår för varje dygn, som helt eller delvis använts för tjänstgöring eller resa, som anbefallts jämlikt 6 § i polisreglementet för riket, ett dagtraktamente av fem kronor, eller, om polismannen innehar befälsgrad, åtta kronor. 4 §’ Hai polisman pa grund av stadgande i b eller 7 § i lagen om polis­ väsendet i riket tjänstgjort utom det område, för vilket lian är anställd, eller har annan polisman än landsfiskal för meddelande av handräckning jämlikt lagen den 14 juni 1918 om fattigvården eller lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård företagit resa utom område, som nyss är sagt, utgår härför av statsmedel reseersättning och dagtraktamente enligt reseregle­ mentet. Har eljest polisman, som är anställd för landstingsområde eller i annat polisdistrikt å landsbygden än som avses i 1 § andra stycket i lagen om polisväsendet i riket, enligt överordnads befallning företagit resa för ända­ mål, som avses i 2 § 1 mom., eller för delgivning av stämning eller före­ läggande i brottmål och har resan förorsakat polismannen särskilt stora ut­ gifter, äger länsstyrelsen på framställning av statsmedel tilldela honom er­ sättning för resekostnaden eller någon del därav. Vad sålunda stadgats skall tillämpas jämväl å fjärdingsman. För särskild kostnad, som polisman, varom i denna paragraf är fråga, utöver kostnaden för eget behov, fått vidkännas för behörigt verkställande av

Kung). Maj ds proposition nr 68. 31 åtgärd, som avses i 2 § 1 inom., är polismannen jämväl berättigad till er­ sättning av statsmedel. 5 §• Landsfogde, så oek landsfiskal äger av statsmedel undfå ersättning för inträdesavgift och, i förekommande fall, flvttningsavgift för rikstelefonförbindelse, som varder till tjänstelokalen eller bostaden inrättad, ävensom för årsavgift för sådan telefonförbindelse, som dit anordnas, samt för hyresavgift för ledning, som anlägges och underliålles av telegrafverket men enligt gäl­ lande bestämmelser skall bekostas av abonnent. Ersättning må dock ej utgå för mer än en telefonledning till tjänstelokalen och en sådan till bostaden.

<> §• Har annat polisdistrikt å landsbygden än som avses i 1 § andra stycket i lagen om polisväsendet i riket beslutat att förse i distriktet anställd polis­ man med rikstelefonförbindelse, äger distriktet av statsmedel utfå ersättning för hälften av de avgifter, som omförmälas i 5 §. Detsamma skall gälla om landsting beslutat förse för landstingsområdet anställd polisman med riks­ telefonförbindelse. 7 §• Har befattningshavare, som ovan i denna kungörelse omförmäles, haft särskild utgift för telefonsamtal eller telegram i tjänsteärende, är han be­ rättigad att av statsmedel åtnjuta ersättning för vad lian visar sig därför hava utgivit. 8 §- Räkning å sådan ersättning, som omförmäles i denna kungörelse, skall jämte behöriga verifikationer avgivas till länsstyrelsen för vederbörlig gransk­ ning; och skall räkningens godkända belopp, i fall, som avses i 1 §, 2 §, 4 § 3 st. eller 7 §, efter prövning jämväl, huruvida resa eller annan utgift, för vilken ersättning begäres, varit av omständigheterna påkallad, av läns­ styrelsen utanordnas från femte huvudtitelns anslag till vissa ersättningar åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. Räkning å ersättning till annan befattningshavare än landsfogde och lands­ fiskal skall vara av vederbörande polischef attesterad.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1926; dock skall 6 § icke tillämpas i avseende å annat polisdistrikt än sådant, beträffande vilket lagen om polisväsendet i riket erhållit tillämpning.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Förslag

till

kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 30 december 1863 angående nämndemäns rätt till ersättning för extra förrättningar, samt om gottgörelse till fjärdingsmän för vissa uppdrag.

Härigenom förordnas dels att rubriken till kungörelsen den 30 december 1863 angående nämndemäns rätt till ersättning för extra förrättningar, samt om gottgörelse till fjärdingsmän för vissa uppdrag skall lyda »Kungörelse angående nämndemäns rätt till ersättning för extra förrättningar» och dels att § 11 i sagda kungörelse skall upphöra att gälla. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1926.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av § 3 i förordningen den 14 december 1917 angående föreskrifter om indrivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera (restindrivningsförordning).

Härigenom förordnas, att § 3 i förordningen den 14 december 1917 an­ gående föreskrifter om indrivning av krono- och kommunalutskylder, all­ männa avgifter med mera (restindrivningsförordning) skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse: Utmätningsman må åt fjärdingsman eller exekution sbetjänt, utsedd i Stock­ holm av överståthållarämbetet, i stad, där magistrat ej finnes, av Konungens befallningshavande efter stadsstyrelsens hörande och i övriga städer av magistraten, uppdraga att för indrivning av medel, som i denna förordning avses, förrätta utmätning av lös egendom. Då — —-------------------förfara. Av------ ---------------- — redovisas. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1926.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av § 7 i förordningen den 14 december 1917 angående indrivning och redovisning av böter.

Härigenom förordnas, att § 7 i förordningen den 14 december 1917 an­ gående indrivning och redovisning av böter skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

Kungl. Majt:s proposition nr 58. 33 Landsfiskal ävensom annan utmätningsman må .åt fjärdingsman eller veder­ börligen utsedd exekutionsbetjänt uppdraga att för indrivning av böter för­ rätta utmätning av lös egendom. Vad i 6 § utsökningslagen stadgas om jäv mot utmätningsman är ock gällande med avseende å fjärdingsman eller exekutionsbetjänt, som förrättar sådan utmätning, som nyss är sagd. Då---------- —-------- --------förfara. Av--------------------------- — redovisas. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1926.

Förslag

till

förordning med vissa bestämmelser om tillämpningen av lagen om ersättning till polisman för skada å kläder.

till polisman för skada å kläder förordnas som följer:

1 §•

Ersättning, som enligt lagen om ersättning till polisman för skada å kläder blivit polisman tillerkänd av allmänna medel, utbetalas av länsstyrelsen i det län, där polismannen är anställd, samt avföres från riksstatsanslaget till polisväsendet i riket. 2 §. Varder i fall, som avses i 2 § av ovannämnda lag, ersättning tillerkänd annan än vederbörande allmänne åklagare, skall myndighet, som meddelat beslutet om ersättningen, om beslutet underrätta åklagaren. 3 §• År anledning att antaga, att tilltalad, som orsakat skada, som avses i ovannämnda lag, saknar förmåga att återgälda ersättning, som jämlikt omförmälda lag skall utgivas av statsverket eller polisdistrikt, må utredning angående skadan genom vittnens hörande eller eljest ej ske, om därigenom kostnader skulle uppkomma. 4 §' Där tilltalad ålagts att till statsverket eller polisdistrikt återgälda ersätt­ ningsbelopp, skall inom en månad efter utslagets dag transumt därav över­ sändas till länsstyrelsen eller polisdistriktet; och åligger det länsstyrelsen, när ersättning av allmänna medel blivit polisman tillerkänd, att låta verk­ ställa utslaget i vad därigenom återgäldningsplikt blivit ålagd. Medel, som efter ty nu är sagt återgäldas till statsverket, skola i räken­ skaperna uppdebiteras såsom inkomst för det i 1 § omförmälda riksstats­ anslaget. ___________

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1926, å vilken dag förord­ ningen den 30 mars 1920 med vissa bestämmelser om tillämpningen av lagen om ersättning i vissa fall av allmänna medel till polisman för skada å kläder skall upphöra att gälla. ___ _

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

P. M.

angående den kostnadsökning, som det inom socialdepartementet utarbe­ tade förslaget till omorganisation av polisväsendet kan antagas medföra för statsverket.

Nedanstående kostnadsberäkningar, vilka givetvis endast äro approxima­ tiva, bland annat emedan tillgängliga uppgifter angående nuvarande polis­ personal ej äro alldeles fullständiga, hava uppgjorts enligt följande grunder: Antalet polismän har beräknats på det sätt, att dels antagits, att alla nu förefintliga s. k. extra polismän skola, utom i fall, då polisverksamheten, av avlöningen att döma, varit av helt oväsentlig omfattning, ersättas av samma antal fullt sysselsatta polismän, och dels förutsatts, att därutöver för upp­ rätthållande av den verksamhet, som nu utövas av fjärdingsmännen, erfordras en polisman på ungefär 3,000 personer. Beträffande de nu förefintliga extra polismännens antal hava uppgifterna för budgetåret 1924—1925 funnits till­ gängliga. Vid beräkningen av antalet polismän har förutsatts, att statsverket fortfarande skall helt vidkännas avlöning av nu förefintliga, från polisan­ slaget helt avlönade extra landsfiskaler. Vad lönernas belopp beträffar har för de nu förefintliga extra polismännen räknats med faktiskt utgående löner, där dessa ej understigit 2,000 kronor, i vilket fall sistnämnda belopp lagts till grund för kalkylen. För de nya polismän, som skola komma i stället för de nuvarande fjärdingsmännen, har räknats med en medellön av 2,200 kronor. För med statsmedel avlönade kriminalpolismän har räknats med en medel­ lön av 2,800 kronor. Dessa polismäns antal har beräknats till 60. Kostnaden för polisnämnderna äro inbegripna i den för resor och traktamentsersättningar in. m. beräknade merkostnaden. Dyrtidstillägg kar beräknats enligt nu gällande grunder. I fråga om pensionskostnaden har förutsatts, att omkring 600 av de nu­ varande extra polismännen och fjärdingsmännen skola vara berättigade att tillgodoräkna sig hittillsvarande tjänstgöring i pensionsavseende. Sannolikt komma emellertid de i anledning härav beräknade retroaktiva pensionsav­ gifterna liksom för övrigt en del av de vanliga pensionsavgifterna icke att utgå i form av årsavgifter till statens anstalt för pensionering av folkskol­ lärare, utan i stället kommer staten att få direkt bidraga till de utgående pensionerna allt eftersom pensionsfall inträffa. Ifrågavarande kostnad kom­ mer sålunda att träffa statsverket senare än här antages. Beträffande övergången till den nya organisationen har antagits, att de nya kriminalpolismännen skola tillsättas från och med den 1 januari 1926 samt att i övrigt den nya organisationen skall successivt genomföras under tiden 1926 1932 på sadant sätt, att staten för varje budgetår ökar sitt anslag med vad som motsvarar kostnaden för statsbidrag till 200 nya polistjänster. I fråga om polisskola förutsättes därjämte, att kostnaden för polisskolan i Stockholm, vad den högre kursen beträffar, bestrides av statsverket redan från och med hösten 1925, för att det skall bliva möjligt att få kvalificerade aspiranter till de nya kriminalkonstapelsbefattningarna.

Kungl. Maj:ls proposition nr 08. 37

Bil.

Till Hen • Statsrådet och Chefen för Kung!. Socialdepartementet.

Enligt Kungl. Maj:ts den 14 september 1924 givna bemyndigande bär Herr Statsrådet kallat undertecknade att såsom sakkunniga inom departe­ mentet biträda med granskning av ett inom departementet utarbetat förslag till omorganisation av polisväsendet. Sedan den sålunda begärda granskningen slutförts, få de sakkunniga av­ giva följande utlåtande över berörda förslag, vilket jämte tillhörande kost­ nadsberäkning finnes bär bifogat. Den närmaste anledningen till att frågan om en omorganisation av polis­ väsendet upptagits till förnyad behandling är, såsom av Herr Statsrådets yttrande till statsrådsprotokollet den 20 juni 1924 framgår, riksdagens skri­ velse den 8 april 1924, vari riksdagen, i anledning av en av herr Adolf Olsson i Gävle inom andra kammaren väckt motion, hemställde, att Kungl. Maj:t ville ägna frågan om omorganisation av rikets polisväsen förnyat över­ vägande och fortsatt utredning, därvid jämväl borde undersökas, huruvida en allmän polisförfattning för rikets städer och därmed jämförliga orter, så ock andra partiella reformer på ifrågavarande område lämpligen kunde genomföras i avvaktan på en slutlig lösning av polisreformen i dess helhet. I berörda motion hade gjorts gällande, att frågan om en reglering av polis­ personalens ställning, den så kallade polisförfattningsfrågan, borde lösas utan sammankoppling med de ekonomiska frågorna, och motionären föreslog i enlighet härmed, att riksdagen måtte antaga ett motionen bifogat förslag till lag om polisväsendet i riket, vilket förslag, i väsentlig överensstämmelse med ett genom proposition för 1918 års riksdag framlagt förslag, innehöll bestämmelser angående kommuns skyldighet att draga försorg om sitt polis­ väsende samt angående polispersonalens ställning. I nu föreliggande förslag har man synbarligen försökt att åstadkomma en så fullständig omorganisation av rikets polisväsende som med nuvarande statsfinansiella förhållanden över huvud taget är möjlig. Att man sålunda i huvudsak undvikit att gå de partiella reformernas väg, synes de sakkun­ niga vara en given fördel hos förslaget. Ett trängande behov av en reform av polisväsendet föreligger nämligen ej blott i avseende a polispersonalens ställning utan även i åtskilliga andra, för det allmänna utomordentligt vik­ tiga avseenden. Sålunda är det otvivelaktigt, att man icke genom att allenast reformera polispersonalens ställning kan åstadkomma en ens någorlunda tillfredsställande effektivitet hos polis- och indrivningsväsendet å den egent­ liga landsbygden. Härför erfordras en bättre organisation av den verksam­ het, som nu upprätthålles av fjärdingsmännen, ävensom större möjlighet att

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

vid tillfälligt behov åstadkomma nödig förstärkning av landsbygdens glesa polisbevakning än som med det gällande, på frivilliga överenskommelser grundade systemet numera lärer förefinnas. Ej heller kan man längre dröja med att ställa utbildad kriminalpolispersonal till förfogande för undersök­ ningar angående brott, som förövats på landsbygden och i mindre städer. Det nu sagda innefattar givetvis intet förnekande av att, åtminstone vad landsbygden beträffar, den osäkerhet, som kännetecknar polispersonalens och fjärdingsmännens ställning icke blott rättsligt, utan i minst lika hög grad ekonomiskt, innebär både en synnerligen allvarlig olägenhet för per­ sonalen själv och eu fara för rättssäkerheten. Men denna fråga kan icke tillfredsställande lösas utan att man upptager till behandling vissa av orga­ nisationens grunddrag, och den får ej heller skymma undan andra reform­ spörsmål. Förslaget, som i väsentliga punkter ansluter sig till det av undertecknad Linnér under år 1922 utarbetade, är byggt på följande principer: Polis­ väsendet skall liksom hittills vara en kommunal angelägenhet, och även i den mån det är fråga om polisverksamhet, som avser riket i dess helhet, skall den kommunala organisationsformen bibehållas. Polisväsendet i stä­ derna och de köpingar, som enligt gällande bestämmelser äro pliktiga att själva bekosta sin polispersonal, kommer att i stort sett bliva organiserat på samma sätt som nu. På landsbygden i övrigt ersättas de nuvarande polismännen och fjärdingsmannen av polismän av ny typ, vilka, såsom regel fullt sysselsatta av sin tjänst, skola på en gång ombesörja såväl den egent­ liga polisverksamheten som indrivnings- och annan handräckningsverksamhet. De största städerna äro skyldiga att mot viss gottgörelse tillhandahålla reservpolispersonal för att vid tillfälligt behov av polisförstärkning å annan ort där biträda vid upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet. I de största städerna skola vidare stationeras kriminalpolismän för de orter, där man icke kan räkna med stadigvarande behov av dylik personal, alltså fram­ för allt för användning å landsbygden. Kostnaderna för de under normala förhållanden behövliga polisanordningarna i städerna och de köpingar, som enligt gällande bestämmelser äro pliktiga att själva bekosta sin polisperso­ nal, skola fortfarande helt bäras av vederbörande kommuner. Till personal­ kostnaderna för landsbygden utom berörda köpingar bidrager staten med en tredjedel, medan övriga kostnader åvila vederbörande kommuner. Staten bestrider därjämte ej blott kostnaden för de för hela rikets behov erforder­ liga anordningarna, däribland eu för riket gemensam, till Stockholm förlagd polisskola, utan jämväl kostnaden för reservpolispersonal samt för ovän­ berörda, i de största städerna stationerade kriminalpolispersonal. Lands­ tingens polisorganisation lämnas i huvudsak orubbad. Polispersonalens ställning regleras, därvid å ena sidan sörjes för att anställningen erhåller sådan fasthet, att personalen kan fullgöra sitt viktiga värv utan personliga hänsyn, och å andra sidan personalen garanteras en tillfredsställande gott­ görelse för sitt arbete. En viss kontroll över den kommunala organisatio­ nens effektivitet har förbehållits statens myndigheter.

Kunrjl. Mnj.-ts proposition nr <r)8. ii!)

Av statsfinansiella skäl är det för närvarande uppenbarligen omöjligt att genomföra en polisreform på basis av statsbidrag till städer och ovanberörda köpingar. Vid sådant förhållande torde det också få anses skäligt, att stats­ makterna icke i vidare mån än som förslaget medgiver göra anspråk på för­ foganderätt över nämnda samhällens polispersonal. Enligt de sakkunnigas mening lärer man ock, så vitt nu kan bedömas, med den i förslaget upp­ tagna organisationen kunna på ett tillfredsställande sätt sörja för den allmänna ordningen. De sakkunniga vilja även i övrigt uttala sin anslutning i prin­ cip till förslagets allmänna grunder. Vidkommande åter förslagets detaljbestämmelser hava de sakkunniga — som icke ansett sig hava att ingå på granskning av de i förslaget förekom­ mande pensioneringsbestämmelserna av teknisk natur och icke heller haft anledning att överväga, huruvida vid en viss tidpunkt polisskola bör inrättas å annan eller andra orter än i Stockholm — beträffande förslaget till lag om polisväsendet i riket funnit sig böra framställa anmärkningar i följande hänseenden. I 12 § har upptagits bestämmelse om att polisnämnd skall finnas såväl i varje landstingsområde som i varje stad, som ej deltager i landsting. 1922 års förslag innehöll däremot föreskrift om att polisnämnd skulle finnas i varje län och därutöver i städerna Stockholm, Göteborg och Malmö. De nya poli snämnd sdistrikt, som genom den föreslagna ändringen skulle till­ skapas, synas emellertid de sakkunniga vara allt för små, och det föreligger i följd härav enligt de sakkunnigas förmenande i fråga om dessa distrikt risk för att polisnämndernas ledamöter icke skulle kunna i så hög grad, som önskligt vore, frigöra sig från lokala synpunkter och intressen. De sakkunniga hemställa härutinnan om eu återgång till 1922 års förslag. Bifalles denna hemställan, erfordras jämväl föreskrifter angående den ordning, i vilken landstingen i Kalmar län skola utöva sin rätt att tillsätta ledamöter i länets polisnämnd. Dessa föreskrifter kunna lämpligen avfattas i över­ ensstämmelse med de stadganden, som härom förefinnas i 13 § 4 stycket i 1922 års förslag till lag om polisväsendet i riket samt i sista stycket av den vid samma förslag fogade övergångsbestämmelsen. Medan enligt 1922 års förslag varje beslut, som av kommunal korpora­ tion fattades i fråga, som berör polisväsendets organisation, skulle under­ ställas Konungens befallningshavandes prövning, innehåller 13 § i nu ifråga­ varande lagförslag eu bestämmelse, enligt vilken underställning skall ske allenast i fråga om beslut, som avser polispersonalen tillkommande förmåner av ekonomisk art. Konsekvensen av ändringen är uppenbarligen den, att Konungens befallningshavande i andra frågor än nyssberörda avlöningsfrågor kan öva inflytande på kommuns åtgöranden beträffande polisväsendet endast i den formen, att Konungens befallningshavande, då kommun finnes uppen­ barligen åsidosätta sina skyldigheter i avseende å polisväsendet, uppmanar och eventuellt ålägger kommun att fullgöra desamma. Den mjukare form för ingripande, som ligger i Konungens befallningshavandes rätt att vägra fastställelse, skulle således icke stå till buds. Visserligen torde underställ-

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 58. ningsinstitutet erbjuda allenast en begränsad möjlighet till inverkan på kom­ munerna, i det att Konungens befallningsliavande säkerligen icke skulle kunna anses berättigad att vid prövning av underställt beslrrt ålägga kom­ mun en utvidgning av den förefintliga polisorganisationen. Men den rätt att förhindra en nedskärning därav, som en underställningsföreskrift skulle lämna Konungens befallningsliavande, måste betraktas såsom en garanti av värde. De sakkunniga hava icke förbisett, att den ändring, som på ifråga­ varande punkt vidtagits, föranletts därav, att man velat i görligaste män undvika bestämmelser, som kunna sägas på något sätt innebära en inskränk­ ning av den kommunala självbestämningsrätten. Utan att vilja förneka det riktiga i att kommunens rätt att i första hand besluta angående sitt polis­ väsende bör lämnas obeskuren, måste dock de sakkunniga ifrågasätta, om man ej här gått för långt. Åtminstone i det fall, att en kommun utan bä­ rande skäl vill inskränka sin personalorganisation, synes underställningsplikten innefatta ett välbehövligt skyddsmedel mot förhastade beslut. De sakkunniga förorda alltså, att underställningsskyldigliet statueras ej blott i de avseenden, förevarande paragraf upptager, utan jämväl i avseende å den ordinarie polispersonalens antal. 15 § i ifrågavarande lagförslag innehåller i andra stycket bestämmelse om att, då något av de polisdistrikt, vari riket enligt förslaget skall vara indelat, skall bestå av område från mer än en kommun, de i distriktet ingående kommunerna skola bilda kommunalförbund för polisverksamhetens upprätt­ hållande. Ehuru det icke kan förnekas, att i det här avsedda fallet ett gemensamt organ ofta kan erfordras, synes det dock de sakkunniga icke nödvändigt att undantagslöst betunga vederbörande med plikten att bilda ett kommunalförbund. Då exempelvis förhållandena icke äro mera inveck­ lade än att kommunernas hela polisverksamhet består i avlönandet av en polisman, torde erforderliga åtgärder kunna åstadkommas genom överens­ kommelse kommunerna emellan. De sakkunniga förorda därför, att plikt att bilda kommunalförbund stadgas allenast för det fall, att Konungens befallningsliavande prövar dylikt förbund erforderligt. Yerkställes en ändring enligt vad sålunda anförts, erfordras jämväl ett direkt stadgande om huru kostnaden för polisverksamheten skall fördelas emellan kommuner, som till­ sammans bilda polisdistrikt men icke sammanslutit sig till kommunalförbund. Medan enligt nu gällande lag om fjärdingsmansbestyrets utgörande — liksom enligt 1922 års förslag — avlöning till fjärdingsman, som är gemen­ sam för flera kommuner, skall utgöras efter enahanda grund, som för kommunalutskylder i allmänhet är eller kan varda föreskriven, låter förslaget kommuner, som tillsammans bilda ett polisdistrikt, deltaga i polisdistriktets utgifter i förhållande till polispersonalens sannolika användning i de olika kommunerna. Enligt de sakkunnigas förmenande saknas emellertid anled­ ning att härutinnan helt frångå gällande lags ståndpunkt. I flertalet fall torde man med denna komma till fullt tillfredsställande resultat; i de fall, där den sålunda förordade fördelningsgrunden icke kan anses lämplig, lärer man i allmänhet kunna förvänta, att kommunerna själva skola överenskomma

Kungl. Maj;ts proposition nr >56'. 41

om annan fördelningsgrurul. Med do undantagsfall, i vilka en dylik över­ enskommelse ej kan komma till stånd, synes man lämpligast komma till rätta genom ett stadgande om att Konungens befallningsliavande, då Konun­ gens befallningsliavande — i enlighet med vad ovan föreslagits — åliigger kommuner att bilda kommunalförbund, tillika skall äga att bestämma den grund för kostnadernas fördelning, som kan anses skälig. Härigenom skulle Konungens befallningsliavande erhålla möjlighet att framtvinga en för det särskilda fallet biittre lämpad fördelningsgrund än den allmänna utan att nödsakas att för mer än ett fåtal fall företaga den grannlaga prövning, som enligt förslaget skulle åläggas Konungens befallningsliavande. De sak­ kunniga hemställa alltså, att fördelningen av polisdistriktets utgifter måtte regleras i enlighet med vad här yttrats. Beträffande övergången till den nya polisorganisationen innehåller för­ slaget, att de nya bestämmelserna skola träda i kraft den 1 januari 1926 i avseende å städer, vissa köpingar och landsting, eller med andra ord, såvitt förslaget angår kommunala bildningar, å vilka man enligt förslaget icke lägger några egentligen nya bördor i ekonomiskt avseende. Övriga polisdistrikt på landsbygden erhålla åter en övergångstid av ej mindre än sex år, och det förutsättes därvid, att kommunerna frivilligt skola genom­ föra den njra organisationen i ungefär den utsträckning, som statsmedel härför ställas till förfogande, det vill — efter vad av den till förslaget hörande kostnadsberäkningen framgår — säga, att för vart och ett av över­ gångsåren polisdistrikt med sammanlagt ungefär 200 fullt sysselsatta polis­ män skola bringa den nya lagstiftningen i tillämpning. Aven om man kunde räkna med, att kommunerna frivilligt överginge till det nya systemet i den omfattning, som sålunda förutsatts, skulle den här föreslagna anordningen medföra den olägenheten att den under övergångstiden icke möjliggjorde ingripande mot kommun, i vilken en förbättrad polisorganisation vore sär­ skilt av behovet påkallad. Denna olägenhet har måhända ansetts uppvägd genom de fördelar, som onekligen äro förenade med den relativa disposi­ tionsrätt, förslaget medgiver kommunerna. Emellertid synes det de sak­ kunniga föga sannolikt, att mer än på sin höjd de kommuner, för vilka den nya organisationen innebär besparing eller åtminstone icke medför nämn­ värd utgiftsökning, skola frivilligt genomföra densamma. Under sådana för­ hållanden riskerar man, att den föreslagna övergångsregeln leder därtill, att den nya polisorganisationens genomförande för den egentliga landsbygdens del praktiskt sett uppskjutes ända till år 1932. Att ett dylikt icke åsyftat uppskov skulle vara förenat med olägenheter i olika avseenden, torde ligga i öppen dag. Att behovet av ett genomförande av den nya organisationen jämväl för berörda del av landsbygden är av trängande natur så väl med hänsyn till personalens berättigade intressen som med hänsyn till rätts­ säkerheten, har redan framhållits. Och svårigheten att på en gång över så gott som hela landet genomföra en omfattande nyordning liksom svårigheten att samtidigt rekrytera mellan 1,000 och 2,000 nya polisbefattningar tarvar ingen närmare utläggning. För att de olägenheter, som sålunda äro för-

42 Rungl. Maj:ts proposition nr 58. bundna med det föreslagna systemet, må kunna undvikas, torde enligt de sakkunnigas uppfattning någon annan utväg icke förefinnas än att låta Kungl. Maj:t inom ramen av det anslag, som för varje år ställes till förfogande, och med hänsyn till nuvarande befattningshavares anställningsvillkor be­ stämma, när varje särskilt distrikt skall övergå till det nya systemet. Det torde därvid böra i lagen uttryckligen angivas, att vid beslut härom hänsyn skall tagas till behovet av en förbättring av polisväsendet i den ena eller andra orten. De sakkunniga hemställa alltså, att övergångsbestämmelsen måtte omarbetas i enlighet med vad sålunda anförts. På sätt av den förut lämnade redogörelsen för förslaget framgår skall landsbygdens och de mindre städernas behov av kriminalpolispersonal fyllas därigenom, att vid de största städernas poliskårer anställas polismän för kriminalpolisverksamhet utanför vederbörande stad. Denna organisation hava de sakkunniga, såsom redan framhållits, förordat. Däremot synes för ett visst fall ett undantag från de föreslagna bestämmelserna påkallad. I Malmöhus län är för närvarande den av landstinget anställda polispersonalen huvudsakligen organiserad för kriminalpolisverksamhet. Av nämnda per­ sonal, som består av en kommissarie och tio konstaplar, äro kommissarien och åtminstone två av komstaplarna fullt lämpliga för kriminalpolisverk­ samhet, för vilket ändamål de under de senaste åren jämväl varit näx-a nog uteslutande använda. Ifrågavarande personal har också i stor utsträckning av landsfogden och landsfiskalerna i länet anlitats för spaningsverksamhet. Då sålunda i Malmöhus län finnes en kriminalpolisorganisation, som enligt vad de sakkunniga inhämtat fungerat på ett fullt tillfredsställande sätt, synes det lämpligt att låta denna organisation fortfarande bestå. De sakkunniga hemställa i följd härav om upptagandet av en särskild övergångsbestäm­ melse, enligt vilken landstinget i Malmöhus län skall äga att organisera sådan kriminalpolisavdelning, som avses i 6 § 2 stycket av förslaget, och följaktligen för denna avdelning åtnjuta statsbidrag i den omfattning, som föreslagits beträffande kriminalpolisavdelning av nyssberörda art. Särskilt yttrande av undertecknad Linnér bifogas. OSCAR von SYDOW. S. L innér . S. H. K varnzelius . H. t . K jäll . Stockholm den 16 oktober 1924.

Bil.

Särskilt yttrande av landshövdingen Linnér.

Beträffande förslagets allmänna grunder. Den år 1922 föreslagna polisorganisationen vilade på samverkan mellan stat och kommun på det sätt, att varje primärkommun och landsting skulle äga att i första hand besluta angående polisväsendet inom sitt område med därefter följande kontroll av statsmyndighet. Någon ökning av nuvarande numerär föreskrevs däremot icke utom med avseende å kriminalpolisen.

KungI. Majds proposition nr 58. 43

För att det oaktat vinna en verklig förbättring av organisationens effektivitet, stadgades, att hela personalen, både ordningspolis och kriminalpolis, skulle få användas var som helst i riket, blott med det förbehåll, att biträde till annat område borde vägras i den mån det var oundgängligen nödvändigt för att kunna upprätthålla polisverksamheten i det område, varifrån hjälp begärdes. Befattningshavarnas rörlighet skulle således ersätta svagheten i antalet. Därjämte stärktes polisväsendet genom att de särskilda lokalavdel­ ningarna voro sammanfogade till länsenheter under ledning av en gemensam chef med åklagar- och polisverksamheten till uteslutande uppgifter. I det föreliggande departementsförslaget har man avstått från chefsinstitutionen. Ekonomiska skäl torde också göra denna reduktion nödvändig. Vida betänkligare synes det vara, att man inskränkt möjligheten att förfoga över de lokala polisstyrkorna till ett relativt obetydligt, i lag fastställt antal. Därmed bär organisationen förlorat den elasticitet, som var det äldre för­ slagets styrka. I fråga om spaningsverksamheten får man nu icke ens vid grova brott möjlighet att alltid använda de bäst utbildade krafterna. Då det gäller att upprätthålla ordningen, kan man bliva nödsakad att anlita militärhjälp, även om ett antal skolade polismän skulle gjort bättre verkan och utan olägenhet kunnat avvaras i sin hemort. Den försämring, som det föreliggande förslaget sålunda innebär i jäm­ förelse med det tidigare, synes icke med nödvändighet sammanhänga med den av finansiella skäl intagna ståndpunkten att statsbidrag icke skall utgå till städer eller köpingar, vilka på grund av äldre bestämmelser äro skyldiga att bekosta erforderlig polispersonal. Förslaget fastslår kommunernas skyldig­ het att hålla den polisorganisation, som kräves för polisverksamheten inom deras eget område. För städerna på grund av sedvanerätt liksom för nyss­ nämnda köpingar på grund av positiva föreskrifter torde skyldigheten över­ ensstämma med vad som redan nu gäller. Måttstocken för den organisation, skyldigheten omfattar, är visserligen det lokala behovet, men därav behöver icke följa att organisationens användning för utomlokala behov skall förut­ sätta statsbidrag. Det lärer kunna påvisas andra områden, där eu av viss kommun bekostad anordning för ett statligt ändamål får tagas i anspråk för att fylla ett större behov än det själva kommunens invånare representera. Om detta är riktigt synes det dock vara skäligt, att alla de större städerna, vilkas polispersonal liksom hittills i de flesta fall kommer att anlitas för polishjälpen, kunna påräkna ett regelbundet bidrag till sitt polisväsende efter ungefär den metod, det föreliggande förslaget anvisar. Det förefaller emellertid i anslutning till de nuvarande kontrakten angående reservpolis lämpligt att gå något längre ned i avseende å städernas storlek än som skett i departementsförslaget. Sistnämnda förändring har den praktiska betydelsen, att man särskilt i Norrland ger ett visst stöd åt de större stä­ dernas polisorganisationer. Efter den här förordade beräkningsgrunden blir däremot sammanlagda antalet av de polismän, för vilka bidrag alltid skall utgå, något lägre än enligt departementsförslaget. Utöver det fasta stats­ bidraget bör staten åtaga sig utgifterna för varje förekommande förflyttning. Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 52 käft. (Nr 58.) 2251 24 JO

44 Kungl. M«j:ts proposition nr 58.

Enligt vad sålunda antytts bör stadgas, att om den för visst område an­ ställda polispersonalen vid särskilt tillfälle befinnes otillräcklig för att upp­ rätthålla allmän ordning och säkerhet inom området eller där verkställa spaning eller annan undersökning angående brott, må befattningshavare från annat område för ändamålet användas, såvitt det kan ske med behörigt upprätthållande av polisverksamheten inom sistnämnda område. I stad med mer än 10,000 invånare eller, där i annat län än Stockholms icke finnes någon stad med sådant invånarantal, i den stad inom länet, Konungen bestämmer, skall polisstyrkan vara så stor, att under vanliga förhållanden en polisman för varje påbörjat tal av 10.000 invånare, dock minst 3 polismän, kunna användas till biträde med ordningens upprätt­ hållande å annan ort. I fråga om kriminalpolisen bör departementsförslagets personalförstärk­ ning bibehållas vid sidan av den allmänna disponibiliteten av hela kriminalpolispersonalen. I fråga om statsbidrag bör stadgas, att till stad med mer än 10,000 in­ vånare eller annan stad, som enligt Konungens förordnande skall hava sär­ skild förpliktelse att tillhandahålla polispersonal, skall statsbidrag utgå med V.i av sammanlagda årliga löneförmånerna i lägsta löneklassen för varje polisman, som enligt vad förut angivits beräknas för användning till biträde med ordningens upprätthållande å annan ort. Har polisman tjänstgjort utom det område, för vilket han är anställd, skola kostnaderna för reseoch dagtraktamenten och andra särskilda utgifter samt, om den tjänstgörande polismannens avlöning eljest icke helt bekostas av statsverket, jämväl hans avlöning under tjänstgöringstiden ersättas av statsmedel. Bestämmelserna i departementsförslaget 14 § 1 —4 samt 7 och 8 mom. bibehållas oförändrade.

Beträffande 1 §.

Termen polisdistrikt är i första paragrafen av departementsförslaget använd såsom beteckning för ett visst område, vilket ur polisorganisationens synpunkt passar att utgöra en enhet. Däremot framgår av 15 § i förslaget, att det icke är avsett att polisdistriktet såsom sådant skall vara någon kom­ munal bildning med ekonomisk innebörd. Av organisatoriska skäl är det önskvärt att kunna förena vissa av de köpingar, som enligt särskild be­ stämmelse äro pliktiga att bekosta för köpingen erforderlig polispersonal, med kringliggande landsbygd till ett gemensamt polisdistrikt. Man torde därigenom vinna en billig och smidig anordning för några landsbygdsom­ råden. Vid sådant förhållande förefaller det mindre lämpligt att, på sätt förslaget innehåller, genom lagen förhindra en dylik förening. .Tåg hem­ ställer därför att andra stycket i första paragrafen måtte inskränkas till städerna. Den här föreslagna ändringen förutsätter icke med nödvändighet den av mig förut förordade omläggningen till större rörlighet, ehuru den givetvis står i god överensstämmelse därmed.

Kungl. Maj:t» proposition nr fifi. 45

Bil.

Till Harr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.

Enligt Kungl. Maj:ts den 31 oktober 1924 givna bemyndigande har Herr Statsrådet kallat undertecknade att inom socialdepartementet biträda med granskning av ett inom departementet utarbetat förslag till omorganisation av polisväsendet i riket. Sedan den sålunda påkallade granskningen slutförts, få de sakkunniga avgiva följande utlåtande över förslaget. För de sakkunniga står det klart, att behovet av en reform av rikets polisväsen numera av olika anledningar gör sig gällande med sådan styrka, att med ett genomförande av en dylik reform icke längre bör anstå. Den organisation, som i det föreliggande förslaget utformats, är enligt de sak­ kunnigas förmenande i sina huvuddrag väl lämpad för våra förhållanden. De sakkunniga kunna alltså förorda, att nämnda förslag lägges till grund för lagstiftning i ämnet. Såsom en väsentlig svaghet hos förslaget måste emellertid betecknas, att de kommunala representationerna erhållit ett alltför ringa inflytande å polis­ väsendet. Kravet på eu ökning av nämnda representationers inflytande härutinnan är nästan lika gammalt som kravet på eu polisreform, och enligt de sakkunnigas övertygelse är ett tillmötesgående av det förra kravet en nödvändig förutsättning för en lycklig lösning av polisreformen i dess hel­ het. De sakkunniga vilja visserligen icke förneka, att den i förslaget upp­ tagna bestämmelsen om disciplinfrågors prövning av en polisnämnd, be­ stående av en domare såsom ordförande och två ledamöter, utsedda av ve­ derbörande landsting eller stadsfullmäktige, innefattar ett framsteg gentemot vad som nu gäller. Men man kan ej stanna härvid. I en reformerad polis­ lagstiftning måste man ej blott — såsom här skett — tillgodose personalens intresse av ett fullt objektivt disciplinärförfarande, vid vilket den allmänna opinionen kan bliva tillbörligt beaktad. Av ännu större vikt är, att de folkligt-kommunala synpunkterna få göra sig gällande vid polispersonalens tillsättande samt att kommunerna erhålla möjlighet att, där så finnes be­ hövligt, genom ett särskilt kommunalt organ iakttaga sina intressen, speciellt de ekonomiska, i avseende å polisväsendet. De bestämmelser, varmed för­ slaget i enlighet med det anförda bör kompletteras, böra enligt de sak­ kunnigas förmenande lämpligen erhålla följande innehåll. För varje län liksom för Stockholm uppdrages tillsättandet av ordinarie befattningshavare vid polisväsendet — med de undantag, som angivas i 11 § sista stycket i

4(5 Kvni/l. Maj:1s proposition nr 58. förslaget till lag om polisväsendet i riket — ävensom uppsägning av ordi­ narie befattningshavare, vilka icke erhållit konstitutorial, och av extra be­ fattningshavare, som varit anställda vid polisväsendet i minst två år, samt den disciplinära bestraffningsmyndigheten åt en av staten bekostad polis­ styrelse. Gränsen emellan de disciplinmål, som polisstyrelsen skall pröva i första hand, och dem, vari polisstyrelsen skall vara besvärsinstans, kan lämpligen bestämmas på det sätt, som skett i förslaget. Polisstyrelsen bör bestå av två av Kungi. Maj:t tillsatta ledamöter samt tre ledamöter, utsedda, för så vitt polisstyrelsen skall behandla fråga rörande polispersonal på landsbygden eller i stad med mindre än 10,000 invånare, av vederbörande landsting och, om fråga, avseende personal i stad med minst nämnda in­ vånarantal, skall behandlas, av stadens fullmäktige. Samtliga ledamöter utses jämte suppleanter för fyra år i sänder. Av de av Ivungl. Maj:t till­ satta ledamöterna, vilka ju skulle komma att deltaga i avgörandet av alla hithörande frågor för länet, bör den ena vara polisstyrelsens ordförande. En av dessa ledamöter bör — med hänsyn till att disciplinfrågor skola in­ för polisstyrelsen företagas till muntlig handläggning — vara ordinarie lag­ faren underdomare. Disciplinfrågor böra icke få behandlas, om ej sist­ nämnda ledamot är närvarande. I övrigt bör för beslutmässighet erfordras, att minst fyra ledamöter äro närvarande. Då beslut skall fattas i disciplin­ mål, bör omröstning ske enligt de regler, som i rättegångsbalken finnas meddelade angående omröstning till dom i brottmål. I tillsättningsfrågor däremot bör avgörandet ske enligt reglerna för omröstning till dom i civila mål, det vill bär säga, att som polisstyrelsens beslut skall gälla den mening, för vilken enkel röstövervikt erhållits, eller om lika röstetal förefinnes för olika meningar, den mening, till vilken ordföranden eller, därest ordföran­ den står ensam och de övriga två mot två, vice ordföranden anslutit sig. Tillsättande av icke ordinarie personal bör liksom meddelande av begärt avsked samt uppsägning av extra personal med mindre anställningstid än två år ankomma för landsbygden å länsstyrelsen och för stad å vederbö­ rande polischef. I varje kommun, som icke ingått i ett för polisverksam­ hetens upprätthållande bildat kommunalförbund — och under kommuner inbegripas här liksom i det följande jämväl municipalsamhällen och köpingar, vilka icke utgöra egna kommuner — böra vidare vederbörande fullmäktige, respektive allmänna rådstugan eller stämman, äga att tillsätta en polisnämnd, bestående av fem ledamöter jämte suppleanter. Dylik polisnämnd, vilken lika litet som polisstyrelsen må taga befattning med befälet över polisper­ sonalen, skall hava att dds uppgöra förslag till löne-, omkostnads- och, i förekommande fall, pensionsstat för polisväsendet i polisdistriktet samt till erforderliga ändringar i dess polisorganisation, dels besluta i ärenden an­ gående förvaltningen av de till polisväsendet anslagna medlen och av de för polisväsendet använda fastigheterna och dels till vederbörande myndig­ heter avgiva yttranden eller göra framställningar i frågor av betydelse för polisväsendet, I de kommuner, där polisnämnd icke finnes tillsatt, lärer det även utan uttryckligt stadgande vara klart, att polisnämndens funktioner

ku nr/!, .\laj:lit /ivti/iotiHimt nr .TV. 47

Hkola tillkomma redan förefintliga kommunala organ, liksom något stadgande icke torde erfordras för att fastslå, att för landsting eller för kommunalförbund, som nyss berörts, berörda funktioner skola utövas av landstingets förvaltnings­ utskott, respektive förbundets direktion. Till ledamot av polisstyrelse eller polisnämnd bör. med hänsyn till vederböraiules tjänsteställning, ej få utses polischef eller någon, som under polischef bär anställning vid polisväsendet. Sä väl de kommunalt tillsatta ledamöterna i polisstyrelsen som polisnämn­ dens ledamöter böra jämte suppleanter utses proportionell!, om yrkande om sådant valsätt i vederbörlig ordning framställes. Vad angår kommun eller kommunalförbund på landet eller stad, som har mindre än 10,000 invånare, lämnar den sålunda föreslagna organisationen icke med visshet polisstyrelsen tillfälle att erhålla kännedom om den opinion, som i tillsättningsfråga kan förefinnas i den särskilda orten. För befordrande av ett förtroendefullt förhållande emellan polispersonalen och befolkningen måste det emellertid, även med den av de sakkunniga före­ slagna ordningen för personalens tillsättande, anses motiverat, att veder­ börande polisdistrikt här erhåller rätt att genom något sitt organ yttra sig över sökande till ledig polisbefattning. I polisdistrikt, i vilket polisnämnd tillsatts, kan nämnda organ icke gärna bliva något annat än polisnämnden. I polisdistrikt, där polisnämnd icke befinnes erforderlig — och behov av polisnämnd lärer knappast förefinnas mer än i de större städerna — torde befogenheten att avgiva yttrande angående de sökande böra uppdragas åt något redan förefintligt kommunalt organ. Efter övervägande av' de olika möjligheter, som härutinnan erbjuda sig. hava de sakkunniga stannat för att föreslå, att ifrågavarande uppgift överlämnas åt den verkställande kom­ munala myndigheten, alltså på landsbygden vederbörande nämnd eller, vad beträffar kommunalförbund, dess direktion och i stad magistraten eller stadsstyrelsen. Innan här omförmälda yttrande avgives, torde lämpligen veder­ börande polischefs yttrande i ärendet böra föreligga. Till närmare motivering av den sålunda föreslagna organisationen, vilken torde böra i dess helhet regleras genom lag och icke i administrativ ord­ ning, må ytterligare följande framhållas. Polisväsendet är i hög grad eu statlig angelägenhet. Vid sådant förhållande är det motiverat, att staten, oavsett i vad mån den förpliktar sig att deltaga i kostnaden för polisvä­ sendet, erhåller ett icke alltför ringa inflytande på tillsättning och bestraff­ ning av polispersonalen. Att exempelvis låta statliga organ sakna all be­ fogenhet att medverka vid tillsättandet av kriminalpolismän, särskilt sådana, som helt bekostas av statsmedel, skulle uppenbarligen icke vara tillfreds­ ställande. Men å andra sidan måste jämväl kommunerna, vilka helt eller till en väsentlig del skola gälda kostnaden för polisväsendet, tillerkännas inflytande i ifrågavarande avseenden. De sakkunniga hava därför funnit sig böra föreslå en statlig-kommunal institution för behandling av bestraffningssamt viktigare tillsättningsfrägor. Mot den föreslagna polisstyrelsen kommer kanske att anmärkas, att i densamma icke inrymts någon representant för de myndigheter, som hava ansvaret för rättssäkerhetens upprätthållande.

48 Kanyl, Maj:ts proposition ur 08 .

En sådan anmärkning skulle dock icke vara befogad. Vid tillsättande av ledamöter i polisstyrelse lärer nämligen Kungl. Maj:t otvivelaktigt komma att tillse, att berörda myndigheter bliva däri företrädda. I de flesta län torde det väl finnas lämpligast, att vederbörande landshövding utses till ledamot och ordförande i styrelsen, om också en sådan anordning icke synts böra fastslås såsom undantagslös regel. Genom den föreslagna ordningen med polisstyrelse och kommunala polis­ nämnder vill det synas, som om såväl kommunernas som polispersonalens intressen skulle bliva vederbörligen tillgodosedda. Därigenom skapas en möjlighet att, med borteliminerande av rent lokala synpunkter, likväl be­ reda befolkningen tillfälle att genom valda förtroendemän medverka vid ut­ seende av polismännen, och därigenom förverkligas eu demokratisk ordning för förvaltningen av de för polisväsendet anslagna kommunala medlen. Med de grunder, enligt vilka polisstyrelsen och polisnämnden enligt de sak­ kunnigas förslag skola vara sammansatta, hade det uppenbarligen icke varit förenligt att låta lokal polischef eller representant för personalen erhålla plats i den ena eller den andra av de två institutionerna. Då de sak­ kunniga därvid gått så långt, att de föreslagit förbud för polischef och honom underordnad polispersonal att taga säte i polisstyrelse eller polis­ nämnd, hava de sakkunniga framför allt tänkt på angelägenheten av att ifrågavarande institutioner skola framstå såsom fullständigt opartiska i de frågor, som de skola hava att handlägga. Det sagda har avseende ej blott på tillsättnings- och bestraffningsfrågor, utan även å bland annat löne- och övriga anslagsspörsmål, i vilka såväl polischef som annan befattningshavare vid polisväsendet lätteligen måste komma att åtminstone ujjpfattas såsom representant mera för egna och kårens intressen än för vederbörande sam­ hälles. Var gränsen bör dragas emellan de städer, som själva skola utse represen­ tanter i polisstyrelsen, och dem, som skola representeras av de av landsting utsedda ledamöterna, är givetvis en lämplighetsfråga. Klart är emellertid, att gränsen måste bestämmas så, att de särskilda ledamöternas deltagande i polisstyrelsen icke blir alldeles sporadiskt. Med hänsyn härtill synes sär­ skild representationsrätt ej böra tillerkännas stad med mindre än 10,000 invånare. I fråga om kostnaden för polisreformens genomförande hava de sakkuuliga funnit de statsfinansiella skälen mot ett generellt statsbidrag till stä­ derna och de köpingar, som enligt särskilda bestämmelser äro pliktiga att bekosta för dem erforderlig polispersonal, vara så vägande, att de sakkun­ niga därutinnan måste ansluta sig till förslagets ståndpunkt. Vad åter landsbygdens poliskostnader beträffar vilja däremot de sakkunniga uttala sig för samma procentuella bidrag, som nu utgår till de så kallade extrapoliserna, och det har synts de sakkunniga skäligt, att därest statsbidraget till personalkostnaden å landsbygden sålunda höjes till 50 %, jämväl de städer, som skola tillhandahålla reservpolis, erhålla motsvarande höjning av den gottgörelse härför, som enligt förslaget skall utgå.

Kanyl. Maj:t# /»■ofiosition nr ■~)S. 4.»

Utöver de mera principiella anmärkningar mot förslaget, som de sak­ kunniga sålunda funnit sig böra framställa, hava de sakkunniga — Dika liksom de sakkunniga, som tidigare granskat förslaget, icke ansett sig hava att ingå på bedömande av de i förslaget förekommande pensioneringsbestämmelserna av teknisk natur - beträffande vissa detaljbestämmelser funnit erinringar i följande avseenden befogade. I it § av den föreslagna lagen om polisväsendet i riket föreslås upp­ rättandet av eu reservpolisorganisation, varigenom med nuvarande befolk­ ningssiffror de större städerna skulle bliva förpliktade att tillhandahålla eu reservpolisstyrka av intill 234 man. De sakkunniga hava för sin del funnit, att en dylik i lag reglerad reservpolisorganisation bör förefinnas samt att densamma bör göras så omfattande, att för ordningens upprätthållande militär hjälp icke skall behöva anlitas, men de sakkunniga hava icke blivit övertygade om att eu så stor numerär som den föreslagna är nödvändig. Utan att förbise, att skyldigheten att tillhandahålla reservpolispersonal i regel kan fullgöras av vederbörande städer utan ökning av personalen och att det således närmast är fråga om. med huru stort belopp staten skall ersätta städerna för att de bespara staten den högst betydande kostnaden för eu helt statsavlönad reservpolisstyrka — eu organisationsform, som av skäl. vilka bär icke torde behöva närmare utvecklas, icke är att förorda — och om vad staten skall kräva för denna ersättning, förmena de sakkunniga, att med hänsyn till den förbättring, som landsbygdens polisväsen genom det föreliggande förslaget bör vinna, ungefär den numerär, som man for närvarande genom frivilligt åtagande av kommunerna organiserat, kan be­ traktas såsom tillräcklig. T enlighet härmed föreslås, att skyldigheten att hålla reservpolis bestämmes så, att stad med minst 10,000 invånare för­ pliktas att tillhandahålla en polisman för varje fullt tal av 10,000 invånare, dock minst tre polismän, samt att skyldighet att tillhandahålla o polisman därjämte, efter Kungl. Maj:ts förordnande, ålägges eu stad i varje län, som icke äger någon stad med 10,000 invånare. Härigenom skulle reservpolisstyrkan erhålla en numerär av 18b man mot nuvarande 18o. Enligt 8 § i förslaget till lag om polisväsendet i riket skall det åligga polisdistrikt att draga försorg om bland annat uniformering av distriktets polispersonal. Skulle denna bestämmelse innefatta, att polisdistrikt alltid skall vara pliktigt att in natura tillhandahålla personalen erforderliga uni­ formspersedlar, måste de sakkunniga rikta en bestämd gensaga mot den­ samma, De sakkunniga förutsätta emellertid, att bestämmelsen icke fast­ slår, på vad sätt polisdistriktet skall fullgöra sin skyldighet i förevarande avseende, utan att det enligt förslaget skall sta polisdistrikt fritt att \ äljn emellan att tillhandahålla uniformspersedlar in natura och att ålägga befatt­ ningshavarna att själva, anskaffa sadana mot särskild beklädnadseisättning eller mot det att lönen bestämmes med hänsyn till ifrågavarande skyl­ dighet. Nämnda paragraf ålägger vidare polisdistrikt att draga försorg om arrestlokal. Då enligt de sakkunnigas förmenande erfarenheten från landsbygden

50 Kungl Maj:ts proposition nr ÖS.

visat, att man där icke längre kan reda sig med allenast de fåtaliga och ofta avlägset belägna häradshäktena, äro bestämmelser, varigenom för landsbyg­ dens del tillskapandet av erforderligt antal arrestlokaler garanteras, av be­ hovet påkallade. De sakkunniga kunna ej heller finna annat än att den föreslagna bestämmelsen är så avvägd, att den möjliggör ett hänsynstagande till förhallandena a \arje särskild ort, och man torde med densamma ej be­ höva befara, att polisdistrikt skall förpliktas att hålla arrestlokal i fall, då en^ sådan ej verkligen är av nöden. Lyckligt är också, att polisdistriktens ifrågavarande skyldighet icke genom rigorösa byggnadsföreskrifter eller andra detaljbestämmelser gjorts onödigt betungande. Framhållas bör för övrigt, att det även utan särskilt stadgande torde vara klart, att den skyldighet, som här ålägges polisdistrikt, kan fullgöras bland annat på det sätt, att flera polisdistrikt gemensamt anordna arrestlokal, eller så, att ett polisdistrikt träffar avtal med ett annat om att få använda dess arrestlokal. Särskilt måste man räkna med att städer och köpingar skola visa sig villiga att mot eu relativt ringa gottgörelse låta sina arrestlokaler begagnas för angränsande lantdistrikts behov. Då de sakkunniga, såsom av det föregående framgår, tillstyrka förslagets polisorganisation, avser givetvis tillstyrkandet framför allt omläggningen av polis- och exekutionsväsendet på landsbygden/ Icke desto mindre vilja de sakkunniga förorda, att på landsbygden möjlighet beredes kommun att, helt och hållet på egen bekostnad, erhålla särskild, av länsstyrelsen antagen exekutionsbetjänt för kommunen. Ansvaret för skada, som genom en dylik befattningshavares fel eller försummelse må uppkomma, liksom för brist, som må uppstå i honom åliggande redovisning, torde böra åvila kommunen. Osannolikt är visserligen icke, att landskommunerna — med hänsyn till att exekutionsverksamlieten enligt förslaget skall ombesörjas av de med bidrag av statsmedel avlönade polismännen — icke i större utsträckning skola an­ vända sig av en dylik möjlighet, vilken givetvis icke får förminska de skyl­ digheter, som enligt förslaget åligga vederbörande polisdistrikt. Men om eu kommun vill bekosta en särskild exekutionsbetjiint, bör något hinder härför icke förefinnas. Vad sålunda föreslagits, torde icke medföra någon ändring i förslaget till lag om polisväsendet i riket. Däremot nödvändiggöras därav vissa ändringar i restindrivnings- och bötesindrivningsförordningarna, även­ som i lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman. 10 § i den föreslagna lagen om polisväsendet i riket innehåller, att för­ slag till polisdistriktsindelning skall uppgöras av landsfiskalen, varefter vederbörande kommuner skola erhålla tillfälle att yttra sig över förslaget. Enligt de sakkunnigas förmenande är det angeläget, att kommunerna redan från början få tillfälle att framföra sina synpunkter på indelningen. Det torde därför böra stadgas, att landsfiskal, vars distrikt omfattar mer än en kommun, skall upprätta sitt förslag efter samråd med exempelvis två ombud för varje kommun. I andra stycket av 13 § 2 mom. i förslaget till lag om polisväsendet i

Kumjl. Maj.ts jiriipnuiliim nr AV. ol riket liar föreslagits, att statsmyndigheterna skola äga att använda sig av vite såsom tvångsmedel mot polisdistrikt eller landsting, som uppenbarligen åsidosätter sina skyldigheter i avseende å polisväsendet. Enligt de sakkun­ nigas mening är det av synnerlig vikt, att lagstiftningen framgår med stor varsamhet, då det gäller att fastslå normer för statsmyndigheternas rätt att ingripa mot kommunala organisationer, och särskilt måste frågan, om vite bör betraktas såsom ett lämpligt tvångsmedel, noga övervägas. Visserligen finnas förebilder till förevarande stadgande i hälsovårdsstadgan och epidemi­ lagen, men de sakkunniga vilja ifrågasätta, om användandet av ett tvångs­ medel sådant som det nu föreslagna kan anses likaberättigat i här avsedda fall som då fråga är om åtgärder till förekommande av hälsofara eller hindrande av epidemiska sjukdomars spridande. Och efter all sannolikhet komma polis­ distrikten att ordna sitt polisväsen utan att vitesföreläggande behöver till­ gripas. Å andra sidan är det icke möjligt att helt förneka behovet av ett dylikt tvångsmedel. Anser man sig icke kunna undvara en bestämmelse om rätt för statsmyndighet att vid vite förplikta polisdistrikt eller landsting att vidtaga viss åtgärd och att till sådant vite fälla, torde dock utövandet av denna rätt vara av så grannlaga natur, att beslut härom icke bör få med­ delas av annan myndighet än Kung!. Maj:t i statsrådet. De sakkunniga hem­ ställa alltså, att förevarande stadgande omarbetas i enlighet med vad sålunda anförts. Iakttages denna hemställan, lärer i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt böra intagas föreskrift om att mål angående skyldighet för polisdistrikt eller landsting att fullgöra åliggande enligt lagen om polis­ väsendet i riket skall utan hinder av vad i 2 § under 2:o) och 17:o) i först­ nämnda lag stadgas behandlas i den i 3 § i samma lag föreskrivna ord­ ningen. Beträffande frågan, huruvida då ett polisdistrikt består av mer än eu kommun, kommunalförbundsformen bör vara obligatorisk, på sätt i 15 § av den föreslagna lagen om polisväsendet i riket stadgas, eller — såsom av de förut omnämnda tidigare sakkunniga förordats — skyldighet att bilda kom­ munalförbund bör inträda först om länsstyrelsen det beslutar, kunna de sakkunniga instämma med nämnda sakkunniga. De sakkunniga vilja dock därmed icke hava sagt, att det skulle vara förenat med några synnerliga svårigheter för kommunerna att bilda kommunalförbund, helst statsmyndig­ heterna icke lära underlåta att till vederbörandes ledning utarbeta ett nor­ malreglemente för dylika förbund. Ej heller vilja de sakkunniga förneka, att kommunalförbundsformen medför vissa fördelar, framför allt därigenom, att i kommunalförbundet finnes ett i lag reglerat, gemensamt organ för för­ bundets medlemmar. Yad åter beträffar den grund, enligt vilken kostnaden för polisväsendet bör fördelas emellan olika kommuner, som tillsammans bilda ett polisdistrikt, hava de sakkunniga visserligen funnit, att fördelningen kan bliva något lät­ tare att verkställa, om antalet bevillningskroDor i de olika kommunerna antages till fördelningsgrund, men då den i förslaget valda fördelningsgrunden otvivelaktigt är den rättvisare, vilja de sakkunniga, i motsats till förenämnda

52 Katigt. Maj:ts proposition nr 5A. sakkunniga, i denna del ansluta sig till förslagets ståndpunkt. Framhållas hör för övrigt, att en rationell polisdistriktsindelning ofta skulle komma att möta opposition från vederbörande kommuner, om den förra grunden tilllämpades. Vid eu från arbetssynpunkt lämplig distriktsreglering skulle nämligen med denna grund eu kommun, i vilken varken polis- eller exekutionsarbetet är särskilt besvärligt, kunna befara att få sina poliskostnader ökade på grund av förhållandena i grannkommunerna. Mot övergångsbestämmelsen till den föreslagna lagen om polisväsendet i riket hava de sakkunniga ingen annan erinran än att det torde kunna in­ träffa, att hinder möter att verkställa polisdistriktsindelning så tidigt, som i bestämmelsens fjärde stycke förutsättes. Sistberörda stadgande torde därför böra avfattas så, att det ej blir ovillkorligt. I förslaget till polisreglemente för riket torde böra intagas föreskrift om skyldighet för polischef att lämna polisstyrelse och polisnämnd alla de upp­ lysningar angående polisväsendet, som styrelsen eller nämnden för fullgö­ rande av sitt uppdrag må behöva. Enligt 5 § 2 mom. i sistnämnda förslag kräves icke polisskoleutbildning av polispersonalen i stad eller köping med högst 2,000 invånare eller i annat polisdistrikt med högst 5,000 invånare. Den här antagna gränsen synes de sakkunniga lämpligt avvägd, i all synnerhet som den föreslagna bestämmel­ sen gör det möjligt att i samma polisdistrikt anställa såväl skolutbildad som icke skolutbildad personal, och de sakkunniga kunna icke ansluta sig till ett från personalhåll framfört yrkande om att polisskoleutbildning skulle göras obligatorisk för alla polismän. De sakkunniga hava emellertid icke förbisett, att ett visst behov av specialutbildning dock förefinnes för all polispersonal, och de vilja därför framhålla önskvärdheten av att genom det allmännas försorg kortare kurser i poliskunskap och exekutionsväsende an­ ordnas för landsbygdens och småstädernas polispersonal. Dessa kurser torde lämpligen böra förläggas till residensstäderna. Ur 10 § av det nu föreliggande förslaget till polisreglemente har uteslu­ tits den i äldre förslag förekommande föreskriften, att befallning, som avser persons anhållande eller husrannsakan, skall, såvitt omständigheterna det tillåta, utfärdas skriftligen. De sakunniga hemställa, att denna bestämmelse åter måtte upptagas i förslaget. I 17 § 2 mom. i förslaget till polisreglemente stadgas, i överensstäm­ melse med åtskilliga nu gällande instruktioner, att befattningshavare, som lägger hinder i vägen för tjänstens behöriga fullgörande genom nedläggande av arbetet, utan att ledighet eller avsked beviljats honom, eller genom ur­ aktlåtenhet att fullgöra tjänstegöromål eller som inför samlade befattnings­ havare vid polisväsendet uppmanar till sådan handling, som nu är nämnd, skall anses därigenom hava gjort sig skyldig till tjänstefel av svår beskaffen­ het. Då vad paragrafen sålunda innehåller om uppmaning till strejk eller sabotage ä personalhåll uppfattats såsom riktat mot personalens förenings­ rätt och då, enligt de sakkunnigas förmenande, varje föreskrift, åt vilken eu sådan tydning kan givas, bör undvikas, få de sakkunniga hemställa om ute­ slutande ur förevarande moment av orden »eller som — — ------ * nämnd».

Kimgl. Maj:ts proposition nr ~>8. 5o Enligt de sakkunnigas åsikt bör polisman, som erhållit varning, vara be­ rättigad att i vanlig ordning överklaga varningsbeslutet. De sakkunniga hemställa förty, att ur 21 § i det föreslagna polisreglementet måtte uteslutas vad där stadgas angående förbud mot klagan över meddelad varning. Särskilda yttranden av undertecknade Björkman och Johansson bifogas.

BEltNH. ERIKSSON. Sv. B engtsson . G. A. B jörkman . J oh . J ohansson . A dolv O lsson , Stockholm den b december 1924.

Bil.

Särskilt yttrande av borgmästaren G. A. Björkman.

I likhet med övriga sakkunniga finner jag det föreliggande förslaget i sina huvuddrag väl lämpat för våra förhållanden och ägnat att läggas till grund för lagstiftningen. Visserligen anser jag, att det skulle varit önskvärt, om en polisreform kunnat genomföras på basis av statsbidrag till städer och de köpingar, som enligt gällande bestämmelser äro pliktiga att själva bekosta för dem erforderlig polispersonal. Av statsfinansiella skäl är detta för närvarande emellertid uppenbarligen omöjligt. Men samma skäl synas mig bestämt tala emot att såsom de sakkunniga hemställt statens bidrag till landsbygdens polisväsen höjes utöver vad förslaget innebär, en höjning, som därjämte skulle, oavsett att densamma föreslås gälla jämväl städerna för deras till­ handahållande av reservpolis, oskäligt betunga städerna. De sakkunnigas yttrande i fråga om inrättande av polisstyrelse och polisnämnd kan jag icke biträda utan anser att i ifrågavarande hänseenden någon ändring eller något tillägg icke är erforderligt i avseende å det föreliggande förslaget. Därmed tillgodoses polispersonalens önskningar att den allmänna medborgerliga uppfattningen skall få medverka vid bedömandet av discipli­ nära fall av viss beskaffenhet och att fullt objektiva grunder skola få göra sig gällande vid polistjänsternas tillsättande. Och det nödiga kommunala inflytandet på de ekonomiska frågorna kan komma till sin rätt. Inrättandet av de av övriga sakkunniga föreslagna institutionerna med de dem tillkom­ mande uppgifterna skulle däremot lätteligen innebära, att ansvaret för de synnerligen grannlaga polisuppgifterna för ordningens och rättssäkerhetens upprätthållande i verkligheten skulle komma att undandragas vederbörande chefsmyndighet. I några detaljfrågor har jag inom de sakkunniga förfäktat avvikande me­ ning. Så har jag ansett, att den i förslaget till lag om polisväsendet i riket givna rättighet att för visst fall förelägga kommuner vite bör såsom förslaget innebär lämpligen förbehållas Kung! Maj:ts befallningsliavande. Vidare har jag på skäl, som föreslagits vid den föregående granskningen av förslaget,

54 Kungl. Maj ds proposition nr 58. ansett, att den i 13 § angivna imderställningsskyldighet skulle gälla ej blott i de avseenden, sagda paragraf upptager, utan jämväl i avseende å den or­ dinarie polispersonalens antal. Slutligen har jag ej funnit nödigt, att någon ändring i det föreliggande förslaget till polisreglemente göres i 10 § och 17 § 2 mom. I förra fallet vill det synas, som om ett införande i 10 § av de angivna bestämmelserna ej skulle kunna i praktiken bliva av någon betydelse. Och ett uteslutande ur 17 § 2 mom. av den av övriga sakkunniga angivna del lärer ej vara nödigt, då från intet håll ens antytts, att med paragrafens föreslagna ordalydelse skulle avses något ingrepp i personalens föreningsrätt, och para­ grafen således allenast svarar mot kravet på att under alla omständigheter samhället i ordningens intresse skall hava tillgång till sin ordningsmakt.

Bil

Särskilt yttrande av riksdagsmannen Joh. Johansson.

Uti det förslag, varom de sakkunniga haft att yttra sig, föreslås inrät­ tande av polisnämnder. De sakkunniga hava föreslagit polisnämndernas er­ sättande genom polisstyrelser och förordat, att dessa skola erhålla en ut­ vidgad verksamhet samt större antal ledamöter. Beträffande verksamhetens omfattning kunna givetvis delade meningar finnas. De sakkunniga hava emel­ lertid ansett, att kommunalövervakning i viss utsträckning i fråga om polis­ väsendet bör förefinnas. I alla dessa avseenden är jag ense med övriga sak­ kunniga. Att polisstyrelsernas verksamhet kommer att bliva av maktpå­ liggande och delvis grannlaga natur, kan med säkerhet förutses. Det måste därför vara av största betydelse, att ledningen för desamma lägges i kom­ petenta personers händer. Förslaget stadgar, att ordförande i polisnämnd skall vara antingen borgmästare, lagfaren rådman eller häradshövding, och jag vill för min del förorda, att beträffande polisstyrelse detta stadgande bibehålies.

Kungi. Mnj:ts proposition nr -‘tS.

Dil.,

Sammanställning av uppgifter rörande reservpolisstyrkans användning.

P. M. angående reservpolisstyrkans användning.

Reserv poli sstyrkan står till förfogande för ordningens upprätthållande »å ort inom riket, varest oordningar av större omfattning utbrutit eller hota att utbryta». Gäller utkallelse ort inom det län, där vederbörande stad, som tillhanda­ håller reservpolisstyrka, är belägen, ankommer det på länsstyrelsen att be­ sluta om utkallelsen. Avser utkallelsen ort utom länet, förordnar chefen för socialdepartementet om polisstyrkans utkallande. Enligt cirkulär den 5 februari 1909 åligger det länsstyrelse att, så snart reservpolisstyrka enligt gällande kontrakt utkallats från stad inom länet, därom ofördröjligen göra anmälan hos chefen för socialdepartementet och därvid uppgiva den utgångna styrkans storlek, tiden då och orten dit den kallats samt anledningen till utkallelsen. Enligt vad som vid flera till­ fällen kunnat konstateras hava dessa bestämmelser icke alltid efterkommits. På grund härav äro uppgifterna beträffande reservpolisstyrkans användning icke fullständiga beträffande anledning till utkallelse, styrkans storlek och tjänstgöringstid. Ej heller torde uppgifterna kunna anses alldeles fullstän­ diga beträffande utkallelsernas antal. Enligt förenämnda cirkulär den 5 februari 1909 åligger det vidare läns­ styrelse att efter utkallelse av reservpolisstyrka, så snart lämpligen kan ske eller omständigheterna påkalla, hos Kungi. Maj:t till ersättning anmäla vad som kontraktsenligt förskottsvis utgivits för den utkallade styrkan. I åtskilliga fall har emellertid framställning om ersättning icke gjorts. Detta torde bero på antingen att kostnaderna kunnat bestridas av för vederbörande länsstyrelse tillgängliga medel för polisbevakning eller att utgifterna helt eller delvis bestritts av kommunala eller enskilda medel. I vissa fall, där ersättning begärts, synes av summornas belopp eller andra omständigheter framgå, att kostnaderna till någon del utgått av kommunala eller enskilda medel.

Ktingl. Mnj:U proposition nr f>S. ;>7

användning.

Statens K. brev ang.l Styrkans storlek Tj {trist göringstid A nm. kostnad j ersättning

1 inspektiouskonsta-' 4 man Va—7/s, 4,038: f)5 28 is 1909 pel, 7 "konstaplar. 4 man Vo—"Vs. 1 inspektionskonsta- I pel, 2 konstaplar. H 80«. Kostnaden be- 2 konstaplar. I stridd av en- 5 konstaplar. skilda medel. Ej angiven. Ej angiven. [Särskilda tider under 5,272: 25 8/.o 1910 3 polismän. juni, augusti—deeem- 1 2 polismän. I ber. Ej angiven. 4 polismän. 1 »/7-Vs. 338: — 27/i 1911 och 31/io 1912 1 inspektionskonsta- j 67-Sf'S. 2,255: 30 1910 pel, 5 konstaplar. i ! a« 7_is, ‘Vo 1910 3 polismän. 1.277: 50

1 4 man 2/s—27/o, _ Ersättning ej be-! 6 polismän. | 2 man s/8—Vio. gård. 1 överkonstapel, 1,/8. Ersättning ej be- 10 konstaplar. gärd. _ Ersättning ej be-' 1 överkonstapel, ! 7 man Vs— 17 konstaplar. 3 man 6/s—I8/a. gärd. 4 man '7/s—18/s, 18 man 18/8—2*/s, 8 man 2Vs—°/o, 4 man Vo—"Vo.

5 polismän. ! 2 man 22/9—2D/e, 2.088: 72 23.« 1910 i

[ 5 man 25/9—Vio, I 3 man Vio—'Vio, ■ 1 man u/io—16/io, | 3 man ‘Vio—l8/io, t 5 man ia/io—Vu, i 2 man 8,/is—7 i 1910. jl överkonstapel, j Vo—17/o. 1 ! 2 konstaplar. j 910:75 23 6 1 9 10 i 17 konstaplar. »Va-—lT;o. ! 2 man 10/7—‘2/s, 1 4 konstaplar. 720: - 23/s 1910 2 man ‘Vs—‘/o. 2 polismän. ‘Vs—28/o. 378:40 23/io 1909 /Ersättningsbeloppetingår sanno­ 2 polismän. 1 ‘»/o—27/o. 138: — 23/io 1909 likt i det ovan 3 polismän. Vi»—17/n. — — för Stockholm 1 inspektionskonsta- 2 Ao—2 /ii. 1,098: 22 ‘% 1910 m. fl. angivna bepel, 3 konstaplar. loppet 5,272: 25; 3 polismän. k. br. 8/io 1910?: j\*‘/io—17/ll. 60:- 8/s 1912 2 polismän. 1 överkonstapel, 4 man 8/io—15/io. 1.580: 72 ‘Ve 1910 Ersättning ej be-; 5 konstaplar. 2 man 8/io—28/tn. gärd utom i fråga _ om polisstyrkor-j 2 polismän. i 5/io—l,/io. _ — na från Stock- 2 polismän. 5/io—(tid för återkallelse ej angiven). holm och Sunds-, _ _ vall. Att döma av 3 polismän. 2 man 5/io—15/io, 1 man Vio—28/io. ett k. brev so/i 2 4 konstaplar. 2 man Vio—‘Vio. 908: 44 Ve 1911 1911 synes san-, 2 man Vio—28/io. nolikt, att kost-! __ _ naderna i övrigt 1 polisman. { Vio—15/u>- 2 polismän. 8/io—16/l0. — — bestritts av för 2 konstaplar. VlO-28/lO. — länsstyrelsen i Norrbottens län tillgängliga me­ del.

Kungi. Maj:t» proposition nr 58. 59 »

Statens K. brev ang. Styrkans storlek Tjänstgöringstid Anm. kostnad ersättning

15 polismän. 2 man '%—a/7, 3 man I7/«—16,7, ) 3 man <2/n—*®/n. 12 polismän. 10/o-«/7, **/n—**/n. 6 polismän. 4 man »Vu 1909—V* 1910, 10,461:74 *°/u 1910 2 man °/s —S6/2 » 4 man 26/s—llA » 6 man »Va—»Vs » 2 man 25/ g —2Va ») 4 man 23/s—a8/« » 2 man »Vo—’/12 4 polismän. 3/x—Vt. 57: 33 »Vi 1911

1 överkonstapel, ”/»-"A. 396: 67 °°/ta 1910 3 konsta-plar. 1 2 polismän. 30/7_31/7> 32:80 *7i 1911 j

1 överkonstapel, *VlO-»»/lO. 141:53 "A 1911 7 konstaplar. 1

|2 konstaplar. Va—‘A, ) '4 konstaplar. SO/i, 1911 V8—V4, 1 2,143:92

|2 konstaplar. Va—'A. 1 j

3 polismän. “A—**A och »Va. 110:85 •Va 1911 |

5 polismän. "A—*A och ,0A. 698: 75 »Vis 1911 I

2 konstaplar. *»/»—*•/». — — Ersättning ej be-! gärd.

3 polismän. 20 A—■"/». 1,010: 90 Vs 1912

4 polismän. »Va — w / j . 388: 98 >/« 1912

2 polismän. 24 dagar i juni. 176: 60 “/• 1913 i

2 konstaplar. «/7-“/7. — — Ersättning ej be-! gård. 1 konstapel. — — Ersättning ej be-! gird. i

6 polismän. 18/n — Via. 1,176:14 »Va 1913

12 polismän. 4 dagar i juni. | 237:10 »Va 1914 \2 polismän. 8 dagar i juni. 2 polismän. Va—»Va. — — Ersättning ej be- * gärd.

i 1 4 polismän. 3 man 9A — 2A, 1.005: 60 V* 1915 1 man */»— 4/s. 1 överkonstapel, Särskilda tider mellan 3,611: 71 «/i» 1914 10 konstaplar. Ve och Vs. 2 polismän. Ej angiven (K. B:s med- — — Ersättning ej begivande »högst en mil- gärd. nåd»).

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 52 hå/t. (Kr 58.t 2151 24 11

Kungl. A/aj:ts proposition nr 58. 61 i

] Statens K. brev ang. Styrkans storlek Tjänstgöringstid Anm. kostnad ersättning

• 6 polismän. 28/.o. | 375:06 Va 1918 10 polismän. “/io. ■ ' 1 överkonstapel, 3/s—10/a. 716: 28 J/e 1917 5 konstaplar. /Ersättning ej be- 1 polisman. Fr. o. m. 25/s tills vidare — — (tid för återkallelsen /Även militär (300 ej angiven). 1 man) utkallad. i 3 polismön. Tiden närmast efter 5,428:85 24/i, Vo och J Kostnaderna S1/6. 23/o 1919

I härför ingå ij

' beloppet.

2 polismän. 13/n—15/n*. — — Ersättning ej be-j

gård.

5 polismän. Fr. o. m. 7/s under erfor- 1,409: 70 I4/s 1919 derlig tid (dag för åter­ kallelsen ej angiven). Ersättning ej be-j 2 polismän. 27/a. — —

gård.

•

_ — Ersättning ej be- 4! polismän. Vio. 1 överkonstapel, 6 man 9/n—Via, gärd. 7 konstaplar. 2 man 9/ii—*4/ia. 6,069: 52 2«/s 1920 14 polismän. 10 man 9/a—7/s, r 1 4 man 9/a—14/g. i . 19,546:56 “A 1920 10 polismän. “/a—14/*. ■. ■ i

20 polismän. “/«—v». 8 polismän. 3 man 'Va—12/'i, 2,483: 75 4/e 1922 5 man le/ 2 —28/s. V». — — Ersättning ej be- 2 polismän.

gärd.

1 överkonstapel, 323:65 >V j 1921 7 konstaplar.

2 polismän. I4A (tid för återkallelsen ' --- — Ersättning ej beej angiven). gård. 1 inspektionskon- 28/4-2/5. 1,539:51 2,/io 1921 stapel, 5 kon­ staplar. 155: 70 17/i 1922 1 3 polismän. Vo.

3 polismän. |18/s. Ersättning ej be- 3 polismän. gård. 1 överkonstapel. 4/ j -13/ j . — Ersättning ej be-

gärd.

1 konstapel. 25/6—!%. — — Kostnaden be-

stridd av en­ skilda medel.

3 konstaplar. 1 man 4%—u/n, 2,149: 65 17/io 1924 1 man *%—8/io, | Beloppet utan-] 1 man 7/io—14/n. J ordnat av över-j 1 överkonstapel, 20 man 16/i—29/a, 22,962: 78 — 19 konstaplar. 16 man */s—6/s, 1 tet den 26/4 1924 10 man 7/s—'Va. • v j

Stockholm den 31 oktober 1924.

Aclce Westling.