angående grunder för för¬ säljning av kronoegendomar m, m.

Kungl. Maj ds proposition Nr 138.

1 Nr 138.

Kungl. Majds proposition till riksdagen angående grunder för försäljning av kronoegendomar m, m.; given Stockholms slott den 25 februari 1929.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansson.

TJtdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 25 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden Lubeck, Wohlin, Beskow, Lund vik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson:

»I skrivelse den 10 mars 1926, nr 70, har riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t måtte efter verkställd undersökning låta utarbeta en plan för styckning av härför lämpade kronoegendomar samt för riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Förenämnda riksdagsskrivelse var föranledd av följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen dels de två likalydande motionerna 1:90 och II: 130, i vilka hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt 111 höft. (Nr 138.) 1

Riksdagens skrivelse nr 70/1926 om styckning av kronoegendomar.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

anhålla, att förslag skyndsammast framlades för riksdagen i fråga om styckning och upplåtande av därtill lämpliga kronoegendomar till mindre jordbruk, dels ock de två likalydande motionerna 1:148 och II: 189, vari hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t efter verkställd undersökning måtte låta utarbeta en plan för styckning av härför lämpade kronoegendomar samt för nästkommande riksdag framlägga förslag i ämnet.

I utlåtande nr 14/1926 hemställde jordbruksutskottet, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Vid utlåtandet var emellertid fogad en reservation av fyra utskottsledamöter, vari uttalades, bland annat, följande. Någon styckning av hel egendom eller försäljning av jordområden av den storlek, att de kunde sägas utgöra fullständiga jordbruk, hade ytterst sällan förekommit, delvis beroende på ringa efterfrågan. Anledningen till att så få egnahemsspekulanter i dessa fall anmält sig till erhållande av jord torde vara att söka i ovissheten om, huruvida en jorduppdelning verkligen komme att ske, eller berodde på att några särskilda för mindre jordbruk lämpliga områden icke varit ifrågasatta till utbrytning. Det vore nödvändigt att i största möjliga mån skaffa utkomst åt vårt befolkningsöverskott, och jordbruket torde därvidlag erbjuda de största möjligheterna. I första hand borde de kronoegendomar, som lämnade obetydlig nettoavkastning och vilkas åbyggnader under den närmaste tiden otvivelaktigt komme att ådraga staten stora kostnader, utläggas till självständiga mindre jordbruk av lämplig storlek, och dessa jordbruk borde upplåtas till mindre bemedlade, kunniga och dugliga jordbrukare efter värdering med hänsyn tagen till den nybildade fastighetens avkastningsvärde. Då det i vissa fall kunde tänkas, att spekulationsintressen skulle kunna göra sig så gällande, att det med upplåtelsen avsedda syftemålet kunde komma att äventyras, borde sådana villkor vid upplåtelsen uppställas, att det upplåtna jordområdet komme att för framtiden bibehålla sin karaktär av självständigt jordbruk. Med denna motivering hemställdes i reservationen, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t efter verkställd undersökning måtte låta utarbeta en plan för styckning av härför lämpade kronoegendomar.

Riksdagen biföll reservationen.

Med anledning av riksdagsskrivelsen infordrades yttranden dels från domänstyrelsen och dels från 1925 års kolonisationssakkunniga. I dessa yttranden förordades utredning i angiven ordning rörande förefintligheten av kronoegendomar lämpliga för uppstyckning till mindre jordbruk. Nämnda sakkunniga ifrågasatte härjämte, att Kungl. Maj:t framdeles vid lämplig tidpunkt ville föranstalta om utredning även beträffande revision av gällande bestämmelser rörande sättet för verkställande av upplåtelser från kronoegendomar; och ansåges en dylik utredning böra utföras i nära anslutningtill en motsvarande undersökning angående formerna och villkoren för upp-

:i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

låtelser från enskild jord, som genom det allmännas bistånd uppbringades för ifrågavarande ändamål.

Den 30 april 1926 anmäldes ärendet inför Kungl. Maj:t av dåvarande ehefen för jordbruksdepartementet, statsrådet 8. Linders. Därvid uppdrogs åt domänstyrelsen att i enlighet med vissa angivna riktlinjer låta verkställa utredning rörande under styrelsens vård ställda kronoegendomars lämplighet för styckning till mindre jordbruk samt vad anginge egendomar, som bleve arrendelediga före den 14 mars 1932, därom till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande före den 1 december 1926. Därjämte bemyndigades domänstyrelsen att tillkalla högst tre sakkunniga personer att inom styrelsen biträda vid utredningen.

Jämlikt detta bemyndigande tillkallade domänstyrelsen ledamoten av riks- års

dagens första kammare lantbrukaren Elof B. Andersson i Fältenborg, leda- ,cron°jordmoten av riksdagens andra kammare lantbrukaren C. Arv. Anderson i’Store- slktZnigl gården samt dåvarande ledamoten av samma kammare lantbrukaren Nils Adier att såsom sakkunniga biträda vid utredningen.

I ett den 31 december 1926 dagtecknat utlåtande hava dessa sakkunniga, vilka plägat benämnas 1926 års kronojordstyckningssakkunniga, avgivit dels ett allmänt yttrande rörande de principer, som enligt de sakkunnigas åsikt borde vara avgörande vid frågan om egnahemsupplåtelser från kronojord, dels ock utlåtande med vissa detaljuppgifter m. m. angående 310 av dem besökta arrendegårdar. Från dessa egendomar föreslogos upplåtelser av 455 jordbrukslotter samt 45 mindre åkerområden till utökning och förstärkning av intilliggande bebyggda mindre jordbrukslägenheter. Av de till upplåtelse förordade jordbrukslotterna skulle 66 stycken erhålla en åkerareal av högst 3 hektar, 293 en åkerareal av 3—15 hektar samt 96 en åkerareal av över 15 hektar. Av de undersökta egendomarna skulle enligt förslaget 120 stycken eller 39 procent avyttras i sin helhet.

Under år 1927 hava ytterligare 255 arrendegårdar besökts av styckningssakkunniga. Antalet till upplåtelse förordade jordbrukslotter utgjorde 359.

Av dessa hade 81 en åkerareal av högst 3 hektar, 187 en åkerareal av 3—

15 hektar och 91 en åkerareal av mer än 15 hektar. 287 stycken voro helt eller delvis bebyggda och 72 voro obebyggda. Härutöver hade åtskilliga obebyggda åkerområden förordats till utökning eller förstärkning av intillliggande bebyggda mindre jordbrukslägenheter. Av de under 1927 undersökta arrendegårdarna skulle enligt förslaget 93 stycken eller 36 procent avyttras i sin helhet — frånsett vissa skogsmarker.

De sakkunnigas verksamhet har fortsatt under år 1929.

Vid avlåtande till riksdagen år 1927 av propsition, nr 166, angående för- 1927 års krosäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana n»jordsakegendomar m. m. uttalade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, kunniga" statsrådet Paul Hellström, bland annat, att det syntes av vikt, att utred-

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

ning snarast igångsattes, i vad mån gällande bestämmelser rörande planläggning, beslutande och verkställande av upplåtelser av jord från kronans jordbruksdomäner borde ändras i syfte att ernå smidigare former, större enkelhet, mera affärsmässighet och ökat tillgodoseende av de sociala synpunkterna vid hithörande verksamhets bedrivande. Detta utredningsspörsmål anmäldes ånyo för Kungl. Maj:t den 27 maj 1927. Därvid bemyndigades chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla fem sakkunniga för verkställande av utredning av frågan om ändringar i förfaringssättet och bestämmelserna rörande försäljningar och andra upplåtelser från kronans jordbruksdomäner.

I enlighet med sagda bemyndigande tillkallades den 23 augusti 1927 byråchefen i domänstyrelsen G. Söderlind, herrar Andersson i Fältenborg och Adler, ledamoten av riksdagens andra kammare A. W. Gustafson i Kasenberg samt revisionssekreteraren S. Ekberg såsom sakkunniga.

Jämlikt beslut den 2 september 1927 uppdrogs åt berörda sakkunniga jämväl att verkställa undersökning rörande åtgärder, ägnade att, där kronan vid försäljning av jord från sina jordbruksdomäner med upplåtelsen förbinder ett socialt syfte, på lämpligt sätt trygga ändamålet med upplåtelsen.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen kronojordsakkunniga, hava den 17 oktober 1928 avgivit betänkande med förslag i ämnet (statens offentliga utredningar 1928:25). För betänkandets innehåll blir jag i tillfälle att framdeles något närmare redogöra i samband med de olika spörsmål, som framställa sig i anledning av förslaget.

Yttranden Över de sakkunnigas betänkande hava infordrade utlåtanden avgivits av över krono- kammarkollegium, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen efter hörande av Stwl länsstyrelserna, domänintendenterna och överjägmästarna samt egnahemsstyrelsen efter hörande av hushållningssällskapens förvaltningsutskott och egnahemsnämnder.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan huvudsaklig erinran av länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorr lands och Västerbottens lan, domänintendenterna i Hallands, Göteborgs och Bohus samt Örebro län, overjägmästarna i Övre Norrbottens, Nedre Norrbottens, Umeå, Härnösands och Dalarnas distrikt, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms, Gotlands, Blekinge och Malmöhus län, Älvsborgs läns norra del, Skaraborgs och Västmanlands län, egnahemsnämnderna i Stockholms, Uppsala, Gotlands och Blekinge län, Älvsborgs läns norra del, Skaraborgs och Örebro län ävensom egnahemsstyrelsen.

Länsstyrelsen samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnd i Norrbottens län hava förklarat sig sakna anledning att ingå i någon granskning av förslaget, då detta saknade praktisk betydelse för

länet.

.r>

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har framhållit, att något behov att genom ny lagstiftning, i avsikt att åstadkomma ökad livaktighet i egnahemsupplåtelser från kronojord inom länet, icke vore av nöden, då sedan år 1911 försålts i det närmaste 1,000 egnahemslägcnheter från dylik jord.

I de övriga yttrandena hava förordats vissa mer eller mindre vittgående ändringar i förslaget. I ett flertal av dessa har samtidigt framhållits, att förslaget syntes vara i stort sett väl avvägt och innebära en lycklig lösning av förevarande spörsmål.

Förslaget har sedermera varit föremål för överarbetning inom jordbruksdepartementet.

Då jag nu för Kungl. Maj:t framlägger detta ärende, kommer jag att, i huvudsaklig anslutning till kronojordsakkunnigas uppställning av ämnet, punktvis uppehålla mig vid följande frågor, till vilka ställning bör tagas, nämligen:

1. Kungl. Maj:ts befogenhet att försälja och upplåta kronojord;

2. planläggningen av upplåtelser från kronojord;

3. ledande synpunkter vid utstyckning av kronoegendomar till lägenheter;

4. uppskattningsnämnden;

5. uppskattningsförrättningen;

6. övriga förberedande åtgärder;

7. hembud i vissa fall;

8. kvalifikationer för köp av egnahemslägenhet;

9. försäljningssättet;

10. försäljning till kommun, hushållningssällskap, egnahemsbolag eller

egnahemsf örening;

11. köpeskillingens erläggande;

12. åtgärder för tryggande av upplåtelsens ändamål;

13. av- och tillträdares inbördes rättsförhållanden;

14. åborätt och tomträtt; samt

15. den tekniska utformningen av författningsbestämmelserna.

1. Kungl. Maj:ts befogenhet att försälja och upplåta kronojord.

I § 77 av regeringsformen stadgas dels att Kungl. Maj:t icke äger att Gäuande be. utan riksdagens samtycke genom försäljning, förpantning eller gåva eller stämmelser. på annat sätt avhända kronan dess jordbruksdomäner och skogsegendomar, dels ock att dessa skola förvaltas efter de grunder, riksdagen därom föreskriver.

Jordbruksdomänerna skola vara för statsverkets räkning utarrenderade. Förvaltningen av nämnda egendomar regleras genom kungörelsen den 4 juni 1908, nr 52. Såsom jordbruksdomäner skola behandlas även vissa för

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

jordbruk lämpade områden av de till bildande av nya eller tillökning av äldre kronoparker inköpta egendomar. Utarrenderande myndigbeten är domänstyrelsen. Beträffande skogsegendomarnas förvaltning, som jämväl tillkommer nämnda myndighet, hava föreskrifter meddelats genom förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, nr 17.

Riksdagen har emellertid genom en följd av särskilda beslut bemyndigat Kungl. Maj:t att utan riksdagens vidare hörande försälja vissa kronoegendomar. Dessa beslut innefattas i riksdagens skrivelser nr 63/1874, nr 66/1879, nr 35/1885, nr 7/1887 B, nr 17/1888, nr 77/1891 och nr 74/1902. I enlighet härmed äger Kungl.'Maj:t under förutsättning, att egendomens bibehållande åt kronan icke på grund av befintlig skogstillgång eller av annan särskild anledning påkallas, förordna om försäljning, helt eller delvis, av

a) sådan under domänstyrelsens förvaltning ställd och för statsverkets räkning utarrenderad kronoegendom, vilken i årligt arrende lämnar högst 600 kronor,

b) sådan kronoegendom, som ej varit för statsverkets räkning utarrenderad men som uppenbarligen är eller vid arrendeuppskattning finnes vara av sådan beskaffenhet, att för densamma icke kan påräknas högre arrende än 600 kronor, samt

c) till inköpt skogsegendom hörande område, som utan olägenhet för skogsskötseln anses kunna avyttras och uppenbarligen är eller vid arrendeuppskattning finnes vara sådant, att för detsamma icke kan påräknas högre arrende än 600 kronor.

Vidare har riksdagen genom skrivelse den 27 juli 1914, nr 92, medgivit, att till statens domäners fond hörande kronoegendom, som utgöres av andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet och som uppenbarligen är eller vid uppskattning finnes vara av sådan beskaffenhet, att för densamma icke kan vid försäljning påräknas högre köpeskilling än 1,000 kronor, må försäljas på sätt och under villkor, som av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämmas.

Då fråga är om försäljning av annan kronoegendom än nu omförmälts, underställes densamma riksdagens prövning.

Köpeskilling, som inflyter vid försäljning av kronoegendom, vilken står under domänstyrelsens förvaltning, skall ingå i statens domäners fond och må jämlikt riksdagens skrivelse den 29 maj 1912, nr 264, disponeras för inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark ävensom till inlösen av ströängar å kronoparkerna i Norrland och Dalarna.

Vad sålunda är stadgat beträffande försäljning av kronoegendom tilllämpas jämväl i fråga om upplåtelser under åborätt jämlikt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord ävensom beträffande tomträttsupplåtelser.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

7 Den Kungl. Maj:t medgivna befogenheten att försälja kronoegendom avsåg till en början allenast egendom med ett arrendevärde av 200 kronor1 men har så småningom utvidgats. Den ursprungliga anledningen för riksdagen att giva Kungl. Maj:t ett sådant försäljningsmedgivande var insikten om att det för staten vore oekonomiskt att behålla egendomar, som i följd av sin obetydlighet eller från andra kronoegendomar avlägsna läge lämnade alltför ringa arrende i förhållande till förvaltningskostnaderna. Sedermera bidrog önskan att genom försäljning av jordbruksdomäner vinna medel till inköp av skogsmark. Med tiden framträdde jämväl kravet på kronojordens användande för egnahemsrörelsens behov.

De första förslag, som mera direkt avsågo försäljning av statens utarrenderade jordbruksdomäner för att befrämja uppkomsten av mindre jordbruk, framkommo under slutet av 1880-talet. Vid riksdagen väckta motioner härom vunno till en början icke någon framgång. På framställning av Kungl. Maj:t beslöt riksdagen år 1891 emellertid vissa åtgärder uti förevarande hänseende. Vid riksdagen år 1894 antogos ytterligare bestämmelser i syfte att genom styckning av kronodomäner eller avsöndringar därifrån bereda möjlighet för mindre bemedlade att bilda egna jordbruk. Dessa bestämmelser meddelades genom brevet den 25 september 1896. Förändrade grunder för åtgärder i berörda syfte meddelades genom kungörelserna den 31 december 1909 och den 17 oktober 1913. De i sistnämnda kungörelse meddelade grunderna äro i huvudsak ännu gällande, ehuru desamma hava i sammanhang med införandet av åborättsinstitutet delvis undergått omarbetning genom förordningen den 17 december 1926 (nr 509) angående grunder för upplåtande från vissa kronoegendomar av jordbrukslägenheter under åborätt enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord samt av egnahemslägenheter med tillämpningsföreskrifter i kungörelse av samma dag. I berörda förordning, här nedan kallad 1926 års upplåtelsegrunder, vidtogs år 1927 on mindre ändring (förordningen den 18 juni 1927, nr 240).

En utvidgning av Kungl. Maj:ts befogenhet att försälja och upplåta kronoegendomar har vid flera tillfällen ifrågasatts. Motioner väcktes i sådant hänseende vid riksdagarna 1907, 1911, 1912, 1914, 1915 och 1916 men vunno ej riksdagens bifall. I detta sammanhang må ock erinras, att i ett flertal motioner vid riksdagen 1926 påyrkades utredning och förslag, avseende att kronans domäner måtte i ökad utsträckning kunna tagas i anspråk för egnahemsbildning, vilka motioner resulterade i riksdagens förut omförmälda hemställan den 10 mars 1926, nr 70. Beträffande det närmare innehållet i omförmälda riksdagsmotioner samt deras behandling i riksdagen får jag hänvisa till den redogörelse, som kronojordsakkunniga lämnat i sitt betänkande sid. 11—17.

Motiv för försäljning av lcronojord.

Tidigare förslag om utvidgning av Kungl. Maj:ts försäljningsbefogenhet.

1 Kungl. brevet den 29 maj 1874.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

Kr ono jordsakkunniga.

Beträffande den omfattning, vari försäljningar av kronoegendomar ägt rum under tiden 1918—1927, hava kr ono j or dsakkunnig a lämnat vissa statistiska uppgifter (se betänkandet sid. 18 — 21). Av dessa framgår, att kronoegendomar försålts till ett sammanlagt belopp av 10,782,738 kronor. Försäljningar för egnahemsändamål hava, räknat i medeltal per år, ökat från cirka 33 procent under 1918—1921 till cirka 56 procent under 1922—1927. Det övervägande antalet försäljningar hava ägt rum efter inhämtande i varje fall av riksdagens samtycke.

De sakkunniga fastslå, att antalet av de egendomar, vilka innefattas i det åt Kungl. Maj:t lämnade bemyndigandet, genom de skedda föryttringarna undergått en avsevärd minskning, vilken ej i nämnvärd mån uppväges av en indragning till statsverket av löneboställen eller nytillkomna egendomar. Enligt de sakkunnigas beräkningar utgör detta antal numera allenast omkring 6.2 procent av samtliga egendomar. De flesta egendomar, som inbegripas under Kungl. Maj:ts nuvarande försäljningsbefogenhet, bliva arrendelediga under de sex närmaste åren. Därefter skulle endast 23 egendomar kunna försäljas utan riksdagens hörande.

De sakkunniga hava vidare anfört i huvudsak följande:

Det vore uppenbart, att den omgång och tidsödan, som uppstode, när riksdagens samtycke i stora flertalet fall måste inhämtas, innebure en avsevärd olägenhet. Ej sällan hade det inträffat, att försäljningen av en egendom ej medhunnits före den löpande arrendetidens utgång. Egendomen hade då måst tillfälligtvis utarrenderas i avbidan på att frågan om försäljningen hunnit vinna sin slutliga lösning. En sådan ordning vore oläglig icke blott för de jordsökande utan även för staten själv. Staten vore uppenbarligen illa betjänt av dylika tillfälliga utarrenderingar, som ej sällan medförde förminskade inkomster och äventyrade arrendegårdarnas goda skötsel.

En ökad egnahemsverksamhet å kronojord krävde först och främst, att formerna för försäljningen gjordes smidigare och mindre tidsödande. För vinnande av detta mål låge en utvidgning av Kungl. Maj:ts befogenhet att försälja och upplåta kronojord för egnahemsändamål närmast för tanken. En sådan utvidgning vore också av omständigheterna oundgängligen betingad. Härigenom torde en betydligt ökad snabbhet vid ärendenas avgörande stå att vinna. Det borde emellertid tillses, att genom väl avpassade normer såväl för försäljningsmedgivandet i sig självt som för det sätt och de villkor varunder försäljningarna utan riksdagens vidare hörande finge bedrivas, skapades betryggande garantier för att icke andra egendomar än de, som därför voro lämpade, komme att tagas i anspråk för egnahemsändamål, ävensom att det sociala syftet med dessa upplåtelser verkligen vunnes. Skedde det, syntes icke böra möta några egentliga betänkligheter mot en ganska avsevärd utvidgning av Kungl. Maj:ts försäljningsrätt.

Ett spörsmål, som i detta sammanhang jämväl borde vinna beaktande, avsåge att bereda rätt och möjlighet för arrendator av kronoegendom, vilken själv eller vilkens släkt under eu längre tid innehaft egendomen och nedlagt arbete och kostnader på dess förbättrande, att friköpa densamma. Eu sådan frilösning vore icke blott en fråga av nationalekonomisk betydelse utan jämväl ett socialt rättfärdighetskrav. Men även härför erfordrades, att riksdagen vidgade Kungl. Maj:ts fullmakt att besluta om arrendegårdars

Kungl. Maj-.ts proposition Nr V18.

försäljning. Kungl. Maj:is försäljningsrätt omfattade nämligen numera huvudsakligen torp och mindre hemman av lägenhetstyp. Försäljning av arrendegårdar av något större typ torde näppeligen kunna inrymmas därunder.

Ville man på ett mera effektivt sätt befordra egnahemsbildningen på kronojord, måste de stora egendomarna, vilka kunde uppdelas i ett flertal egnahemslotter, framför allt tagas i anspråk. Vid sådant förhållande syntes det, mindre lämpligt att, såsom hitintills skett, när riksdagen lämnat Kungl. Maj:t generell fullmakt att försälja kronoegendomar, undantaga de större egendomarna och begränsa fullmakten allenast till de mindre. Åt Kungl. Maj:t borde kunna uppdragas att försälja sådana egendomar, som vore lämpliga att fördelas i egnahemslotter, oavsett deras storlek och det arrende därför utginge. En förutsättning härför borde givetvis vara, att egendomen verkligen komme till den avsedda användningen. Bestämmelsen borde därför erhålla den utformningen, att Kungl. Maj:t skulle äga besluta upplåtelse av sådan kronoegendom, vilken avsåges att huvudsakligen användas till bildande av egnahemslägenheter eller åbolägenheter. Det vore uppenbart att upplåtelse ej borde äga rum, om egendomens bibehållande åt kronan på grund av befintlig skogstillgång eller av annan särskild anledning vore påkallat. Egendom med tillräckliga, i gott stånd varande byggnader borde ej heller som regel få uppdelas i lotter.

Då en större egendom skulle uppdelas i lotter, kunde ej alltid med fördel alla lotter givas typen av egnahemslägenheter. Därest åbyggnaderna vore i brukbart skick, vore det uppenbarligen ej ekonomiskt att tillspillogiva det värde, dessa betingade. För jordbrukets utveckling i landet vore det även av vikt, att jordbruk av större typ än den, som egnahemslägenheter representerade funnes att tillgå. I det ifrågavarande fallet borde ett lämpligt område avsättas till ett något större jordbruk. Att i berörda fall åt kronan bibehålla för utarrendering den lott, som ej lämpligen kunde uppdelas i egnahemslägenheter, vore som regel ej att förorda. Därest vederbörande arrendator uppfyllde därför stadgade förutsättningar, borde denna lott hembjudas honom till friköpning. Enligt de sakkunnigas mening borde således Kungl. Maj:ts försäljningsrätt även omfatta dylika lotter av större typ än egnahemslägenhet, under förutsättning att den huvudsakliga delen av egendomen kunde användas till bildande av mindre jordbruk. Skulle däremot med hänsyn till befintligt byggnadsbestånd huvudkomplexet av egendomen icke kunna lämpligen fördelas i lotter, borde en påtänkt försäljning av egendomen i dess helhet underställas riksdagens prövning.

• Jämte den befogenhet, som sålunda borde givas Kungl. Maj:t att utstycka och upplåta därtill lämpade kronoegendomar till egna hem eller därmed jämförligt ändamål, borde bibehållas rätten för Kungl. Maj:t att utan riksdagens hörande försälja mindre egendomar, vilka kunde odelade användas för berörda ändamål, så ock mindre gårdar eller lägenheter, vilka gåve så ringa arrendeinkomster, att dessa ej täckte förvaltningskostnaderna, eller vilka kronan av andra orsaker icke lämpligen borde behålla i sin ägo. Den i förevarande avseende nu gällande gränsen för Kungl. Majtts försäljningsrätt, nämligen ett arrende av 600 kronor, vore för snäv. Förutom vad i denna fråga förut anmärkts kunde framhållas, att egnahemslån numera kunde beviljas för jordbruksfastighet med ett värde av ända upp till 20,000 kronor. Beräknades arrendeavkomsten av en dylik fastighet efter normal förräntning, komme densamma att väsentligt överstiga 600 kronor. Jämväl häri låge eu anledning till en avsevärd höjning av nämnda gräns. Härför talade

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

också den förändring i penningvärdet, som ägt rum, sedan denna gräns fastställdes.

Med hänsyn till numera rådande värden och särskilt det fastställda värdet för beviljande av egnahemslån hade de sakkunniga funnit ett arrende av 1,000 kronor utgöra en lämplig begränsning för Kungl. Maj:ts befogenhet uti ifrågavarande avseende. Denna befogenhet skulle då komma att omfatta icke blott självständiga torp, lägenheter och mindre gårdar av egnahemstyp utan även något större gårdar, lämpade att friköpas av vederbörande arrendatorer. Vore egendomen ej för kronans räkning utarrenderad, borde i anslutning till vad nu gällde Kungl. Majd äga att försälja densamma, för såvitt egendomen vid verkställd uppskattning funnes vara av sådan beskaffenhet, att högre årligt arrende än 1,000 kronor ej kunde påräknas.

Enligt gällande bestämmelser måste riksdagens samtycke inhämtas, därest från en egendom, vars arrende överstege den fastslagna gränsen för Kungl. Maj:ts försäljningsrätt, skulle frånsäljas ett torp, en lägenhet eller en tomt, även om arrendet eller det uppskattade arrendevärdet för det till försäljning avsedda området väsentligt understege nämnda gräns Detta syntes vara mindre följdriktigt. Förslaget hade därför erhållit den utformningen, att Kungl. Maj:t skulle äga befogenhet att försälja till egendom hörande område, för såvitt det i årligt arrende lämnade högst 1,000 kronor eller, där området ej vore av kronan utarrenderat, vid verkställd uppskattning funnes vara av sådan beskaffenhet, att för detsamma ej kunde påräknas högre årligt arrende än 1,000 kronor, samt området kunde frånskiljas utan olägenhet.

Jämväl lämpliga områden å statens skogsegendomar borde kunna tagas i anspråk för egnahemsbildning. Ä skogsegendomarna funnes enligt från domänstyrelsen infordrade uppgifter den 1 januari 1928 utarrenderade jordbruks- och bostadslägenheter, lämnande arrenden av högst 600 kronor, till ett antal av 4,088 och med arrenden därutöver till ett antal av 114. Överslagsvis torde kunna antagas, att av samtliga lägenheter minst 3,300 vore försedda med åbyggnad.

Frågan huruvida försäljning av ifrågavarande lägenheter finge ske utan riksdagens hörande vore nu beroende av lägenhetens belägenhet inom äldre kronopark eller inom till kronopark avsatt utarrenderad kronoegendom (f. d. löneboställe) eller del därav (bildad kronopark) eller inom inköpt skogsegendom. Enligt gällande bestämmelser omfattade Kungl. Maj:ts försäljningsrätt endast till sistnämnda kategori hörande områden, vilka ansåges ej behöva tagas i anspråk för kronoparks skötsel och varför arrendet kunde beräknas till högst 600 kronor. I andra fall måste riksdagen höras. Någon anledning att i avseende å försäljning eller upplåtelse uppställa olika regler, allteftersom de ifrågavarande lägenheterna tillhörde den ena eller den andra kategorien, syntes ej förefinnas. De regler, som förut omförmälts, kunde vinna tillämpning jämväl i fråga om egendom, som lydde under skogsstaten, eller del av sådan egendom. Uppenbart vore, att försäljning av egendom, som nu sagts, ej borde äga rum, om denna erfordrades t. ex. till skogsarbetarlägenhet eller eljest genom försäljningen skulle förorsakas olägenhet vid skogsskötseln.

Beträffande försäljning av andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet borde gälla samma bestämmelser som hitintills.

I överensstämmelse med vad nu gällde, borde Kungl. Maj ds försäljningsrätt icke avse sådana under domänstyrelsens förvaltning ställda egendomar, vilka vore anslagna för något visst ändamål, såsom egendomar, vilka vore

Kungl. Maj:ts proposition Ar 138.

utarrenderade för vitterhets-, liistorie- och antikvitetsakademiens räkning, eller egendomar, vilkas arrendemedel skulle användas till underhåll och värd av Tullgarns slott in. m.

I fråga om upplåtelser under äborätt och tomträtt borde Kungl. Maj:t äga samma befogenhet, som föreslagits i avseende å försäljning.

För bedömande av förslagets ekonomiska innebörd hava de sakkunniga framhållit, att de egendomar, som lämna en arrendeavkomst från 600 till och med 1,000 kronor, utgöra tillhopa 433, d. v. s. omkring 30 procent av alla jordbruksegendomar, att dessas sammanlagda taxeringsvärde uppgår till 14,755,800 kronor, motsvarande cirka 16 procent av samtliga egendomars taxeringsvärden, samt att desamma i arrende lämna sammanlagt 357,889 kronor eller cirka 14 procent av sammanlagda arrendebeloppen för alla jordbruksegendomar. Av egendomar med arrenden överstigande 600 kronor utgöra nämnda fyra grupper cirka 33 procent, deras taxeringsvärden motsvara cirka 16 procent av summan av taxeringsvärdena och de arrenden, de lämna, cirka 14 procent av arrendena för berörda kategorier av jordbruksegendomar. Återstående egendomar till ett antal av 887, med taxeringsvärde av 73,567,500 kronor och ett sammanlagt arrendebelopp av 2,150,032 kronor, skulle enligt de sakkunnigas förslag väl kunna bliva föremål för upplåtelser i socialt syfte men däremot icke innefattas i Kungl. Maj:ts försäljningsrätt i övrigt.

Till slut hava de sakkunniga erinrat, att någon egentlig risk näppeligen syntes vara förbunden med att riksdagen avstode från sin bestämmanderätt i avseende å de avhändelser av kronojord, varom i förslaget vore fråga, då upplåtelserna skedde efter planläggning enligt av riksdagen själv givna direktiv, ävensom att de genom försäljningarna inflytande medlen borde liksom hittills användas till ökande av statsskogarna, varigenom värdet av kronans fasta egendom kunde bibehållas oförminskat.

I anslutning till vad sålunda anförts har förslaget erhållit följande utformning :

'Efter Kungl. Maj ds beprövande må kronan tillhörig, under domänstyrelsens förvaltning ställd fast egendom, som icke är anslagen för visst ändamål och vars bibehållande åt kronan icke på grund av befintlig skogstillgång eller av annan särskild anledning påkallas, i följande fall helt eller delvis försäljas, nämligen

a) egendom, vilken avses att huvudsakligen användas till bildande av egnahemslägenheter eller åbolägenheter;

b) egendom, vilken i årligt arrende lämnar högst 1,000 kronor eller, där den ej är av kronan utarrenderad, vid verkställd uppskattning finnes vara av sådan beskaffenhet, att för densamma ej kan påräknas högre årligt arrende än 1,000 kronor;

c) till egendom hörande område, som utan olägenhet kan frånskiljas och vilket är av beskaffenhet, som under b) sägs; samt

d) ändel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet, för såvitt andelen vid verkställd uppskattning finnes vara av sådan beskaffenhet, att för densamma ej kan påräknas högre köpeskilling än 1,000 kronor.’

Ifrågavarande bestämmelser hava i de flesta yttrandena lämnats utan erinran. Det har framhållits, att den föreslagna utvidgningen av Kungl. Maj:ts försäljningsbefogenhet vore synnerligen önskvärd och komme att i hög grad underlätta jordupplåtelser för egnahemsändamål.

Betänkligheter hava uttalats allenast av länsstyrelserna i Stockholms och

Yttranden över kronojordsakkunnigas förslag.

Departe-

mentschefen.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

Hallands län. Dessa hava framhållit, att den under punkt c) föreslagna rätten att försälja särskilda områden av egendom, vars arrendevärde överstege 1,000 kronor, kunde få en större verkan än vad de sakkunniga avsett i punkt h). Egendomen kunde nämligen genom en sådan frånsäljning komma att nedgå i arrendevärde under 1,000 kronor och sålunda bliva liänförlig till den grupp av egendomar, som enligt punkt b) fölle under Kungl. Maj:ts försäljningsbefogenhet. På denna grund har den sistnämnda länsstyrelsen ansett, att riksdagens samtycke borde inhämtas till dylik försäljning. Den förstnämnda länsstyrelsen har däremot framhållit, att någon egentlig risk näppeligen kunde anses vara förenad med förslagets antagande, enär, såsom kronojordsakkunniga med skäl framhållit, försäljningarna skulle ske enligt av riksdagen givna direktiv och inflytande försäljningsmedel användas till ökande av statsskogarna.

Några myndigheter hava föreslagit ytterligare utvidgningar av Kungl. Maj:ts försäljningsbefogenhet. Sålunda har över jägmästaren i västra distriktet förordat en höjning av det i punkt b) föreslagna maximiarrendevärdet för egendom, vilken finge i ostyckat skick försäljas, till 1,500 kronor. Domänstyrelsen har ifrågasatt en höjning av denna gräns till 1,200 kronor eller till dubbla beloppet av den för mer än 26 år sedan fastställda, nu gällande maximisiffran. Styrelsen har framhållit, att härigenom skulle antalet egendomar, om vilkas disposition Kungl. Maj:t ägde ensam besluta, ökas med 597 och komma att uppgå till 674.

Beträffande punkt c) har statens egnahemsstyrelse anfört:

Då det sannolikt i åtskilliga fall kunde bliva fråga om, att från en större jordbruksdomän avdela ett område — t. ex. i utkanten -— för användande till bildande av egnahemslägenheter, medan huvudgården, som dock kanske fortfarande bleve mycket stor, bibehölles i kronans ägo, syntes det vara befogat, att Kungl. Maj:t i dylikt fall — för så vitt området utan olägenhet kunde frånskiljas — erhölle ensamrätt att besluta om försäljningen. För tillgodoseende av detta behov föresloge styrelsen, att c) måtte få följande lydelse: ’c) till egendom hörande område, som utan olägenhet kan frånskiljas och vilket är av beskaffenhet, som under a) eller b) sägs’.

Slutligen har en väsentlig höjning ifrågasatts av det maximivärde, som i punkt d) föreslagits beträffande försäljning av andel i samfällighet, Yrkanden härom hava framförts av länsstyrelsen och domänintendenten i Kristianstads län samt domänstyrelsen. I detta avseende har domänstyrelsen anfört:

Det förefölle, som om sagda gräns, 1,000 kronors saluvärde, ej stode i riktig proportion till den föreslagna maximigränsen vid försäljning av annan egendom, 1,000 kronors arrendevärde. En betydande höjning vore här på sin plats och det kunde ifrågasättas, huruvida ej varje begränsning vore onödig.

Den föreslagna utvidgningen av Kungl. Maj:ts befogenhet att vitan riksdagens vidare hörande försälja kronoegendom utgör ett viktigt led i strävandena att genom förenklingar i förfarandet underlätta egnahemsförsälj-

13 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

ningar och därmed jämställda upplåtelser från kronojord. De skäl, som anförts för en dylik utvidgning, synas vara övertygande. Såsom de sakkunniga framhållit, lära knappast några mera bärande betänkligheter kunna anföras mot en vidgad fullmakt' för Kungl. Maj:t uti ifrågavarande hänseende. Förslaget, som i denna del vunnit de hörda myndigheternas nästan enhälliga anslutning, synes mig väl avvägt och i stort sett innebära en god lösning av förevarande spörsmål. Några mindre jämkningar äro dock påkallade.

Beträffande förslagets särskilda bestämmelser och de däremot framställda erinringarna vill jag framhålla följande. Den utvidgning av punkt b), som förordats i vissa yttranden, torde möjligen kunna anses motiverad av den stegring i penningvärdet, vilken ägt rum efter tillkomsten av nu gällande bestämmelser. Emellertid synes densamma vara utan egentlig betydelse för det spörsmål, som här företrädesvis kräver beaktande, nämligen en befordran av egnahemsbildningen å kronojord. Jag har därför icke funnit anledning att rörande denna punkt frångå vad de sakkunniga hemställt.

Egnahemsstyrelsens yrkande beträffande punkt c) anser jag däremot böra beaktas.

I några yttranden har påyrkats en väsentlig utvidgning av den under d) upptagna bestämmelsen rörande försäljning av kronans andel i samfälld mark. Skäl kunna jämväl utan tvivel anföras för en sådan. Den egendom, varom här är fråga, torde i de allra flesta fallen vara utan betydelse för kronan. Samfälligheten torde oftast utgöras av ett soldattorp, ett grustag eller dylikt för flera fastigheter avsatt område eller ock en för flera fastigheter gemensam rättighet. Önska övriga delägare i samfälligheten sälja densamma, torde det i allmänhet ej vara fördelaktigt för kronan att motsätta sig denna åtgärd. Fall äro dock tänkbara, då på grund av att samfällighetens värde är i och för sig ovanligt högt eller att kronan äger en stor andel i densamma, värdet av denna andel kan vara ganska betydande. Med hänsyn härtill kan jag ej förorda, att den begränsning i Kungl. Maj:ts befogenhet att försälja dylik egendom, vilken nu gäller, helt borttages. Då emellertid denna begränsning ej står i rimligt förhållande till det maximivärde, som föreslagits i fråga om försäljning av annan egendom, synes det mig lämpligt, att densamma höjes till 5,000 kronor. Någon större räckvidd torde denna utvidgning av Kungl. Maj:ts befogenhet icke få, då värdet av kronans andel i samfälld mark endast mera sällan överstiger 1,000 kronor.

2. Planläggningen av upplåtelser från kronojord.

De egendomar, varom här är fråga, äro i regel utarrenderade. Fråga om försäljning eller upplåtelse under åborätt eller tomträtt uppstår därför merendels först när arrendetiden lider mot sitt slut. Enligt nu gällande grunder åligger det vederbörande uppskattning smän att vid den uppskattningsförrättning, som äger rum under tredje året före löpande arrendetids utgång,

Gällande bestämmelser.

Kr o noj o rdsa kkunniga.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

beakta, huruvida egendomen eller viss del därav i stället för att ånyo utarrenderas bör försäljas eller upplåtas under åborätt eller tomträtt, samt, om de finna anledning därtill, uppgöra förslag i sådant avseende. Länsstyrelsen skall årligen genom särskild kungörelse tillkännagiva, vilka egendomar inom länet under året komma att undergå uppskattning till försäljning eller förnyad utarrendering, ävensom att spekulant å lägenhet eller område till sådan egendom äger hos domänintendenten eller, där sådan ej finnes anställd, vederbörande landsfiskal göra framställning i fråga om övertagande under åborätt eller med äganderätt av lägenhet eller område. Kungörelsen skall införas i ortstidning och lämplig lantmannatidskrift samt uppläsas i kyrkorna i länet. Kommun och egnahemsnämnd äga att vid uppskattningsförrättning inkomma med framställning rörande upplåtande av lägenheter från egendomen.

I fråga om gällande bestämmelser hava kronojordsakknnniga framhållit, att den verkställda undersökningen bekräftat vad för de sakkunniga av egen erfarenhet redan varit känt, nämligen att försäljning eller annan upplåtelse från kronans utarrenderade egendomar ofta icke medhunnits före den löpande arrendetidens utgång på grund av att de förberedande åtgärderna dragit för långt ut på tiden. Detta förhållande hade visserligen till väsentlig del berott på den omgång och tidsödan, som varit förenad med att riksdagens samtycke merendels måste inhämtas till upplåtelsen. Med största visshet torde därför kunna antagas, att om den utsträckning av Kungl. Maj:ts befogenhet att verkställa dylika upplåtelser, varom de sakkunniga hemställt, vunne statsmakternas gillande, en avsevärd tidsbesparing och väsentlig lättnad lcomme att ernås. Ett annat förhållande, som i detta sammanhang påkallade uppmärksamhet, vore själva planläggningen av upplåtelserna. Härom hava de sakkunniga anfört:

’Det torde vara givet, att där fråga allenast är om upplåtelse av ett mindre område t. ex. ett torp eller en tomt från en större egendom, vilken avses att i övrigt utarrenderas, planläggningen av upplåtelsen ej kan vara förenad med några svårigheter eller vålla tidsutdräkt. Annorlunda kan givetvis förhållandet vara, när det gäller att uppgöra plan för utstyckning av en större egendom i ett flertal ägolotter. Härvid kan vara nödvändigt, att lantmätare eller annan sakkunnig biträder redan från början för undvikande av att felaktigheter begås, vilka sedan måste rättas. I dylika fall har redan nu understundom tillgått så, att ett förslag till egendomens fördelning i lotter vid ett förberedande sammanträde uppgjorts av domänintendenten och lantmätaren och därefter vid uppskattningsförrättningen förelagts övriga förrättningsmän, vilka vidtagit de jämkningar, som ansetts behövliga. Emellertid saknar ett sådant förfaringssätt stöd i gällande bestämmelser och har ej heller allmänt praktiserats. I enlighet med dessa bestämmelser har frågan om egendomens fördelning i lotter merendels upptagits först vid själva uppskattningsförrättningen. Därvid har det understundom visat sig nödvändigt att tillkalla lantmätare för att biträda vid planens uppgörande, och har då förrättningen måst uppskjutas. Då förrättningsmännen på egen hand uppgjort förslag till styckning, har detta ibland måst rättas eller göras om.

Kungl. Maj:ts proposition Nr !HH.

15 I såväl det ena som det andra fallet hava förberedelserna för upplåtelsen dragit ut på tiden. Ett annat missförhållande har varit, att frågan om egendomens lämplighet för bildande av egnahemslägenheter icke alltid uppmärksammats vid uppskattningsförrättningen.’

För undanröjande av dessa olägenheter hava de sakkunniga övervägt olika åtgärder. Sålunda hava de sakkunniga diskuterat lämpligheten av, att de kronoegendomar, som vore lämpade att användas till bildande av jordbruks- och bostadsegnahemslägenheter, skulle mot saluvärdet överlåtas å egnahemsnämnderna, vilka skulle hava att ombesörja utstyckning av egendomarna i egnahemslotter och därefter försälja dessa i egen regi. De sakkunniga hava ansett ett dylikt förfarande vara förenat med vissa ej obetydliga fördelar. Sålunda skulle det icke blott uppfylla befogade fordringar å praktiskhet och enkelhet utan jämväl bidraga till vinnande av viss enhetlighet i jordanskaffningsverksamheten. Emellertid hava de sakkunniga även funnit vissa betänkligheter vara förenade med ett sådant förfarande. Dessa betänkligheter hava för de sakkunniga varit av avgörande betydelse. Härutinnan hava de sakkunniga anfört följande:

'Frånsett att förfarandet näppeligen vore förenligt med den organisation, egnahemsnämnderna erhållit enligt de vid riksdagen 1928 beslutade grunderna för den statsunderstödda egnahemsverksamheten, har i dessa jordanskaffningen i egnahemsnämndens egen regi så starkt begränsats, att en sådan utvidgning av denna verksamhet, som ett exploaterande av kronans för egnahem sändamål lämpade jordbruksdomäner skulle innebära, icke torde låta sig genomföras. Härtill kommer, att det synes varken riktigt eller lämpligt, att de medel, som staten i form av jordförmedlingsfond anslår för anskaffande av jordbruk åt mindre bemedlade, användas för inköp av statens egen jord, vilket skulle bliva resultatet, om exploaterandet av statens jordbruksdomäner överlätes å egnahemsnämnderna i egen regi. Mer följdriktigt och ändamålsenligt lärer vara, att statens befordrande av egnahemsrörelsen allt framgent såsom hitintills bedrives på två linjer, nämligen den ena, avseende att staten mera indirekt genom anslag och lån åt lämpliga förmedlare understödjer anskaffning av enskilda personer tillhöriga egendomar för utstyckning till egna hem, samt den andra, innebärande att staten direkt ställer sin för ifrågavarande ändamål lämpade jord till jordsökandes förfogande mot villkor, som huvudsakligen överensstämma med de för egnahemslån gällande.’

Av skäl, som sålunda anförts hava de sakkunniga ansett, att staten borde liksom hitintills genom sina egna organ omhänderhava både utstyckning och försäljning av sina egendomar för egnahemsändamål. Emellertid borde vid denna verksamhet utnyttjas den erfarenhet och den personkännedom, som egnahemsnämnderna i allmänhet besutte i hithörande spörsmål.

Egnahemsnämnderna borde sålunda hava till åliggande att noga följa frågor om förestående uppskatlningsförrättningar vid kronoegendomar, taga initiativ till och avgiva förslag om lämpligai egendomars tagande i anspråk helt eller delvis för egnahemsbildning, mottaga anbud å egnahemslägenheter, som av kronan salubjödes, och i övrigt biträda kronan med anskaffande av lämpliga köpare till dylika lägenheter ävensom skyndsamt

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

avgiva yttrande över till nämnden hänskjutna frågor rörande upplåtelser från kronoegendomar.

Beträffande planläggningen av upplåtelserna hava de sakkunniga anfört bland annat följande:

Det vore ägnat att i avsevärd mån underlätta och påskynda ifrågavarande ärendens handläggning, om förslag till egendomars fördelning i lotter, särskilt då fråga vore om styckningsplaner av mera invecklad beskaffenhet, bleve väckt och uppgjort på ett tidigare stadium än vad nu gällande grunder för egnaliemsupplåtelser förutsatte. Med utgångspunkt härifrån hade kronojordssakkunniga tänkt sig, att domänstyrelsen borde åläggas att i fråga om egendom, som vore utarrenderad till jordbruk, i god tid före arrendetidens utgång undersöka, huruvida densamma lämpligen borde ånyo utarrenderas eller helt eller delvis försäljas eller upplåtas under åborätt eller tomträtt samt, om egendomen med avseende å föreliggande omständigheter funnes lämplig att helt eller delvis användas till bildande av egnahemslägenheter eller åbolägenheter, föranstalta om upprättande av plan för egendomens fördelning i lotter. Sådan plan skulle kunna uppgöras utan avvaktan av uppskattnings förrättning en och särskilt anmälas för Kungl. Maj.t.

Att fixera någon bestämd tidpunkt för dessa åtgärders vidtagande hade de sakkunniga ej ansett lämpligt eller erforderligt. När denna fråga lämpligen borde upptagas, berodde givetvis på omständigheterna i det särskilda fallet. Sålunda vore i fråga om en större egendom, som kunde tänkas med fördel uppdelas i ett flertal lotter, lämpligt, att domänstyrelsen redan 4 eller 5 år före löpande arrendetids utgång började vidtaga åtgärder i berörda hänseende. I ärende av mera enkel beskaffenhet, såsom då det allenast kunde bliva fråga om avskiljande av ett mindre område från eu fastighet, syntes det icke vara nödigt att ärendet forcerades, utan torde de förberedande åtgärderna mycket väl kunna anstå i avbidan å uppskattningsförrättningen.

För att kunna bedöma, huruvida åtgärder för upplåtelser av lägenheter från en egendom borde vidtagas, skulle domänstyrelsen äga att infordra yttranden från såväl domänintendenten som egnahemsnämnden i orten. Dessa finge anses äga ingående kännedom, huruvida efterfrågan å jord förelåge eller kunde förväntas inträffa under den närmaste tiden. Vidare borde av dem kunna vinnas upplysning, om egendomen vore lämplig att användas för bildande av egnahems- eller åbolägenheter. Endast därest dessa förutsättningar förelåge, borde domänstyrelsen skrida till ytterligare åtgärder för egendomens disposition för sådant ändamål.

Även om sålunda initiativet till en egendoms användning för bildande av egnahems- eller åbolägenheter i första hand borde ankomma å domänstyrelsen, borde uppskattningsmännen icke uteslutas från möjligheten att väcka förslag härom. Hade sålunda domänstyrelsen i något fall icke ansett anledning föreligga att vidtaga åtgärder för upplåtelser från egendomen, borde uppskattningsmännen vara oförhindrade att, därest de vid uppskattningsförrättningen funne det påkallat, föreslå, att egendomen för dylikt ändamål helt eller delvis fördelades i lotter, ävensom uppgöra plan för fördelningen.

Då det emellertid vore att förutse, att uppskattningsmännens initiativ i berörda frågor komme att begränsas till fall av mera enkel natur, torde den föreslagna ordningen komma att medföra om icke en snabbare handläggning av ärendena så likväl den ej oviktiga fördelen, att försäljning eller annan upplåtelse medhunnes i tid före löpande arrendeperiods utgång.

17 Kungl. Maj:ts proposition Nr Idb.

De för kronan ogynnsamma utarrenderingarna av egendomar på kort tid — vilka med nu gällande bestämmelser ingalunda vore ovanliga, när fråga om egendoms disposition för egnahemsåndamal väckts men ej hunnit genomföras före löpande arrendetids utgång — torde genom den föreslagna ord ningen väsentligen förekommas. En annan avsevärd fördel vore att tiden för uppskattningsförrättningens hållande utan olägenhet kunde framflyttas till andra året före löpande arrendetids utgång. Denna ändring, som i ej i inga man skulle komma att bidraga till ernåendet av ett riktigare uppskattnings värde å de till försäljning föreslagna fastigheterna, ansåge de sakkunniga emellertid lämpligen böra anstå till en blivande revision av grunderna för utarrendering av kronans jordbruksdomäner.

Plan för egendoms fördelning i lotter borde i överenstämmelse med vad nu gällde i regel uppgöras av de uppskattningsmän, vilka hade att verkställa arrende- och saluvärdering å kronoegendom. Vore företaget av mycket ringa omfattning, såsom i fråga om upplåtelse av en mindre jordbrukslägenhet å en skogsegendom eller tomt för bostadsändamål, syntes tillkallandet av uppskattningsmännen icke vara behövligt. * I dylika fall borde domänstyrelsen äga frihet att förordna lämplig person att uppgöra planen.

Då således enligt de sakkunnigas förslag styckningsplanen i regel skulle uppgöras av_ samma personer, som sedermera hade att verkställa uppskattningsförrättningen, torde det kunna invändas, att förslaget komme att medföra en fördyring av kronans utgifter för ifrågavarande upplåtelser. Häremot ville de sakkunniga framhålla, att det icke borde komma ifråga, att styckningsplan uppgjordes före uppskattningsförrättningen i andra fall än sådana, som vore av mera invecklad beskaffenhet. Men i dylika fall erfordrades ofta redan nu flera sammanträden av uppskattningsnämnden, varför sakkunnigförslaget näppeligen i realiteten komme att medföra några ökade kostnader för kronan. Och även om någon ringa kostnadsökning skulle uppstå, torde denna mer än väl uppvägas av de fördelar för det allmänna, som förslaget kunde förväntas medföra.

nära anslutning till vad nu gällde vid uppskattningsförrättning syntes föreskrift böra meddelas, att lantmätare, skogstjänsteman, ombud för egnahemsnämnden eller annan sakkunnig person kunde, när domänstyrelsen funne det, lämpligt, tillkallas att biträda vid uppgörande av plan för egendoms fördelning i lotter. Vore fråga om uppgörande av stadsplan, borde kunna anlitas en härför speciellt utbildad person i överensstämmelse med vad redan gällde enligt kungl. brevet den 10 november 1916.

Av den ordning för uppgörande av styckningsplan, som de sakkunniga förordat, följde att gällande bestämmelse om årlig kungörelse angående vilka egendomar under året komme att undergå uppskattning för försäljning eller förnyad utarrendering icke borde bibehållas.

1 vissa yttranden över förslaget har upptagits tanken, att utstyckning och Yttranden försäljning av kronoegendomar, som äro lämpliga till bildande av egna- jZsakZl hemslägenheter, borde ske genom egnahemsnämnderna i egen regi. Sålunda nigas förslag. har anförts av

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och domänintendenten i Östergötlands lön: Det vore en rätt obetydlig skillnad beträffande arbetets art och omfattning, som komme att förefinnas mellan de uppgifter, som enligt sakkunnigförslaget skulle åligga egnahemsnämn- Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 111 häft. (Nr 138). 2

18 Kunyl. Maj:ts proposition Nr 131H.

derna och dem, som skulle komma att påvila dessa, därest de handhade exploaterandet i dess helhet. En egnahemsnämnds åligganden komme enligt förslaget till karaktären att bliva desamma, som en egendomskommissionär i allmänhet utförde. Det vore egentligen endast proceduren med köps avslutande, som nämnden ej skulle komma att taga befattning med, och ej heller kungörande av försäljningen. En närmare granskning av sakkunnigförslaget i berörda hänseende kvarlämnade onekligen det intrycket, att hela den föreslagna anordningen vore onödigt omständlig, tidsödande och besvärlig i sitt genomförande samt föga ägnad att tillgodose kraven på ett enhetligt och i möjligaste mån rationellt förfarande vid exploaterandet av kronans för egnahemsändamål lämpade jordbruksdomäner. De betänkligheter, som de sakkunniga anfört mot att överlåta sådant exploaterande på egnahemsnämnderna, vore ej av avgörande betydelse. Den snäva begränsning, som enligt de sakkunnigas förmenande nu gällande bestämmelser för jordanskaffning i egnahemsnämnds egen regi innebure, förelåge ej. Egnahemsnämndernas allmänna lämplighet att handhava exploaterandet av kronans jordbruksdomäner torde icke -allvarligt kunna ifrågasättas. De av staten anlitade organen för egnahemsverksamhetens bedrivande och i första hand hushållningssällskapens egnahemsnämnder torde numera på grund av under en lång följd av år samlade erfarenheter och jämväl till följd av den nydaning, som sagda organ undergått i samband med den nu beslutade omorganisationen, erhållit en så fast konstruktion och torde för övrigt i sig innesluta eu så pass god fond av kunskap i hithörande avseenden, att åtminstone större delen av de sakkunnigas betänkligheter icke syntes böra tillmätas allt för stor vikt. Härtill komme, att genom tillkomsten av statens egnahemsstyrelse, staten numera torde förfoga över ett eget organ, som säkerligen vore val skickat att bistå egnahemsnämnderna vid de försäljningar m. in., varom här skulle bliva fråga, liksom också att därvid i full utsträckning tillvarataga statens intressen. De sakkunniga medgåve även själva, att överlåtandet mot saluvärdet till egnahemsnämnderna av för egnahemsändamål lämpade kronoegendomar skulle bidraga till enkelhet och enhetlighet vid jordanskaffningsverksamheten. Det förefölle som dessa och övriga fördelar, som med säkerhet i ty fall kunde påräknas, skulle vara så eftersträvansvärda, att de av de sakkunniga anförda skälen icke borde få stå hindrande i vägen för realiserandet av en sådan anordning, som den, att egnahemsnämnderna finge sig ålagt att ombesörja utstyekning av ifrågavarande kronoegendomar i cgnahemslotter och därefter handhava försäljningen i dess helhet. Den invändningen, som de sakkunniga anfört, att statens medel komme att användas för inköp av statens egen jord, kunde icke frånkännas en viss betydelse, men å andra sidan framstode den som långt ifrån avgörande. Utan allt för stora svårigheter kunde saken ordnas så, att de kronoegendomar, varom bär vore fråga, i kommission överlätes på egnahemsnämnderna, vilka efter genomförd styckning och avslutad försäljning hade att till domänstyrelsen redovisa ett belopp, motsvarande egendomens uppskattade saluvärde. Härigenom komme man ifrån den olägenhet, som de sakkunniga förmenat vara förbunden med att statens medel direkt användes för inköp av statens egen jord, samtidigt som man vunne en synnerligen värdefull förenkling av hela försäljningsproceduren. Vid ett dylikt överlämnande i kommission till egnahemsnämnderna av ifrågavarande jordbruksdomäner, kunde det naturligtvis tänkas, att till vissa av de avstyckade lotterna ingen köpare anmälde sig. Sedan nämnden vidtagit alla åtgärder för att mot det åsatta saluvärdet erhålla köpare till dessa, finge nämnden till domänstyrelsen anmäla, att inga

l!i

Kun yl. Maj: In proposition År 13S.

anbud kunnat erhållas. Därefter hade detta ämbetsverk att besluta, vilka åtgärder i anledning härav skulle vidtagas. I och för sig kunde ;ju det nyss anförda framstå som en viss olägenhet, men torde redan nu ej så sällan inträffa, att vid utstyckning och försäljning av kronodomäner dylika icke säljbara lotter bleve över, varför det skisserade förfarandet ej heller i detta avseende syntes innebära någon svårighet.

Domänintendenten i Malmöhus län: Försäljning av krouojord med hjälp av egnahemsnämnden kunde knappast ifrågasättas vid enstaka försäljningar men vore av praktisk betydelse vid utbjudande av hela kronoegendomar eller större delar därav, lämpade för styckning till nya brukningsdelar.

Över jägmästaren i Härnösands distrikt: De kronoegendomar, som vore lämpade att i styckat skick användas till bildande av ett flertal jordbruksoch bostadsegnahemslägenheter, borde mot saluvärdet överlåtas å egnahemsnämnderna, som därefter skulle hava att ombesörja utstyckning av egendomarna i egnahemslotter och försälja dem i egen regi. Denna organisationsform vore utan gensägelse den bästa, särskilt sedan egnahemsnämnderna numera medgivits att — visserligen under hushållningssällskapens direktiv och kontroll — själva inköpa enskilda fastigheter för utstyckning. Nämnda organ torde dock vara det, som i varje län sutte inne med bästa kännedomen för ordnandet av ifrågavarande försäljningsverksamhet även med avseende å kronans jord. Alldenstund domänverket vore och borde vara allenast ett affärsdrivande verk, syntes intet varken oriktigt eller olämpligt vara förbundet med en sådan anordning, att egnahemsnämnderna använde de medel, statsmakterna ställde till nämndernas förfogande för anskaffande av jordbruk åt mindre bemedlade, till inköp från domänverket av lämplig kronojord.

Ä andra sidan har av ett flertal myndigheter uttalats, att det ej vore lämpligt att anförtro kronans egnahemsförsäljningar åt egnahemsnämnderna. Statens egnahemsstyrelse har sålunda förklarat sig ense med de sakkunniga därom, att kronan själv som regel borde omhänderhava lägenheternas försäljning.

Det föreslagna sättet för planläggningen av försäljningar och andra upplåtelser har av det övervägande flertalet bland dem, som yttrat sig över sakkunnig förslaget, lämnats utan erinran. I många yttranden har framhållits, att förslaget innefattade avsevärda fördelar i jämförelse med det förfarande, som nu tillämpas.

Vissa erinringar hava emellertid jämväl framförts. Sålunda har anförts av

Länsstyrelsen i Stockholms län: Det vore önskvärt, att föreskrift meddelades därom, att domänstyrelsen fem år före arrendetids utgång skulle undersöka egendoms lämplighet för styckning, samt att förutom domänintendent och egnahemsnämnd jämväl länsstyrelsen lämnades tillfälle att avgiva yttrande därom. På grund av sin befattning med kronodomänernas utarrendering, skötsel och tillsyn torde länsstyrelsen få anses besitta nödig kännedom för bedömande av sådan fråga. Vidare syntes det böra föreskrivas, att sedan tillförlitlig karta över egendomen befunnits vara tillgänglig, domänstyrelsen skulle låta genom uppskattningsnämnden, biträdd av lantmätare och jägmästare, under fjärde året före arrendetidens utgång uppgöra styckningsplan för egendomen och omedelbart därefter anmäla

20 Iiungl. Mcij:ls proposition Nr 138.

ärendet till Kungl. Maj:t, ävensom att den slutliga uppskattningen skulle verkställas först andra året före arrendetidens utgång. I likhet med de sakkunniga ansåge länsstyrelsen, att, då fråga endast vore om avskiljande av enstaka område av egendom, styckningsplan härför borde uppgöras av domänintendenten ensam eller annan lämplig person med biträde av erforderlig sakkunnig, ävensom att uppskattningsmännen, därest de funno det påkallat, borde vara oförhindrade att vid själva uppskattningsförrättningen väcka förslag om egendoms styckning. När domänintendenten (ev. annan person) erhållit uppdrag att uppgöra styckningsplan (med eller utan biträde av nämnd), borde denne hava frihet att hos länsstyrelsen eller domänstyrelsen anhålla om tillkallande av särskild sakkunnig, enär förrättningsmannen själv bäst borde kunna bedöma, huruvida behov av sådan sakkunnig förelåge.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Länsstyrelsen förbisåge icke fördelen av värderingsförrättningens framskjutande ur synpunkten av ernåendet av riktigaste möjliga uppskattningsvärden men måste ställa sig skeptisk till den ifrågasatta anordningen med dubbla förrättningar. Dels komme härigenom väsentligen ökade förrättningskostnader att uppstå, dels skulle — enär förslaget förutsatte, att jämväl styckningsplanerna skulle upprättas av värderingsmännen •— dessas arbete komma att ökas i så stor omfattning, att i vissa fall olägenheter därav kunde förutses, och dels och framför allt syntes det uppenbart att alla frågor, som rörde arrende- och saluvärderingar, lämpligast borde handläggas av förrättningsmännen i ett sammanhang, vadan förrättningen alltjämt torde böra äga rum under tredje året före arrendetidens utgång med bibehållande i princip av hittills gällande förfaringssätt.

Domänintendenten i Kalmar län: Uppskattningsmännens styckningsförslag hade i ett stort antal fall måst helt eller delvis rättas eller omgöras, sedan överjägmästaren i sista instans haft ärendet för yttrande, vilket helt naturligt föranlett stor tidsutdräkt och betydligt ökade omkostnader. Det snabbaste, billigaste och till målet bäst ledande tillvägagångssättet vore att revirförvaltaren och domänintendenten tillsammans året före det lantmäteriförrättningen å egendomen skulle verkställas i samråd uppgjorde förslag till avstyckningar i huvudsaklig överensstämmelse med av kronojordstyckningssakkunnigas preliminärt gjorda utkast. Sedan därefter överjägmästarens yttrande och domänstyrelsens fastställande, eventuellt ändrande, erhållits, kunde omedelbart lantmäteriförrättningen igångssättas, varefter eu möjligast fullständig uppskattning kunde verkställas. Härigenom skulle en mängd tidsödande återremisser undvikas och den egentliga uppskattningen

— med biträde av jägmästare, uppskattningsmän och eventuellt ombud för egnahemsnämnden — så gott som undantagslöst kunna medhinnas på en sommardag, och genom nu föreslagna förenklingar i arbetets gång skulle vidare de ogynnsamma utarrenderingarna på kort tid, ett å två år, undvikas. Att tillämpa olika förfaringssätt för egendomar med större eller mindre styckningsomfattning vore icke att förorda, enär varje särskild avstyckning — möjligen med undantag av bostadslägenhet och tomtområde

— måste ägnas samma omtanke och samma noggranna undersökning. Ej heller vore behövligt, att en preliminär styckningsplan anmäldes för Kungl. Maj:t, som ju dock icke kunde bedöma frågan såsom domänstyrelsen.

Domänintendenten i Malmöhus län: En lättnad i de förberedande uppskattningsåtgärderna, så att det icke oupphörligen och icke i vart endaste

Kanyl. Maj:ls proposition .\i l.iS.,

fall vore behövligt att parallellt lägga upp försäljnings-, äborätts- och arrendeförslag, tillstyrktes. Att låta domänstyrelsen förberedande besluta, vilketdera som skulle göras, läte nog säga sig. Men kunde detta låta sig göra utan att domänintendenten i förväg ställde en ganska ingående utredning till förfogande? Om detta antagande vore riktigt, förutsatte proceduren ökat arbete och skriverier, möjligen också extra resor, m. a. o. ökade administrationskostnader.

Domänintendenten l Älvsborgs län: För vinnande av tid borde planen uppgöras av lantmätare och domänintendenten vid kartans justering. Det vore mindre tidsödande att någon gång ändra ett sålunda uppgjort förslag än att lantmätare vägrade genomföra ett helt utarbetat förslag.

Över jägmästarna i östra och västra distrikten: Vid upprättande av

styckningsplan borde, när till egendomen hörde skog, jägmästaren alltid närvara.

Domänstyrelsen: Starka skäl talade för att uppskattningen i regel föreginges av uppgörande utav plan för egendomens disposition. Det vore ett gammalt synnerligen befogat önskemål, att saluvärderingen hölles så nära tillträdesdagen som möjligt. Endast härigenom kunde vinnas tillförlitlig bedömning vid uppskattningstillfället av fastighetens skick vid tillträdet och framför allt skulle härigenom avlägsnas en starkt bidragande orsak till att försäljningen av lägenheter från kronans jord ej toge större fart. Styrelsen intoge i huvudsak samma ståndpunkt som de sakkunnige i nu förevarande fråga men ansåge eu förenkling kunna och böra äga rum i det föreslagna tillvägagångssättet. Förslag till plan för disposition av egendom skulle i de fall domänstyrelsen ansåge så lämpligt på anmodan av domänstyrelsen uppgöras vid den förrättning, som jämlikt kungl. skrivelsen till domänstyrelsen den 2 december 1892 angående reglementariska bestämmelser för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner skulle hållas under fjärde arrendeåret innan arrendeperioden gått till ända för befintlig kartas jämförande med marken eller upprättande av karta. Därvid skulle närvara, förutom lantmätaren, domänintendenten i länet eller, i de län, där domänintendent ej funnes anställd, annan av domänstyrelsen därtill förordnad person ävensom, där till egendomen hörde skogsmark av avsevärd omfattning eller fastigheten utgjordes av å eller intill kronopark befintliga inägor, vederbörande revirförvaltare. Över förslaget skulle inhämtas yttrande av länsstyrelsen och, där revirförvaltaren deltagit i sammanträdet, vederbörande över jägmästare, varefter plan för egendomens disposition skulle fastställas av domänstyrelsen i god tid före uppskattningsförrättningen, som skulle hållas under andra arrendeåret före arrendeperiodens utgång. Uppskattningsinstrumentet skulle av domänintendenten såsom ordförande i uppskattningsnämnden insändas till domänstyrelsen före oktober månads utgång det år uppskattningen hållits. Härefter skulle proceduren huvudsakligen följa de linjer de sakkunnige föreslagit.

Lantmäteristyrelsen: Betydelsen därav, att styckningsplan uppgjordes på sådant sätt, att densamma kunde följas vid avstyckningsförrättningen å egendomen, syntes ej hava tillräckligt beaktats. Det vore till fyllest att påpeka den omgång och det dröjsmål, som måste uppstå, därest avstyckning ej kunde äga rum enligt den uppgjorda planen. Lantmätare borde därför alltid vara tillstädes vid uppskattningsmännens förrättning och därvid å marken inmäta och å kartan utmärka de gränser, som av dem förlagsvis bestämdes, samt upprätta beskrivning över varje lott, varefter och sedan beslut om egendomens disposition och försäljning ägt rum, lantmätaren hade

22 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 138.

att i vanlig ordning verkställa erforderlig lantmäteriförrättning för försålda, lotters avskiljande från egendomen. Efter ikraftträdandet av den är 1926 beslutade nya jorddelningslagen hade det blivit av än större betydelse, att vederbörande lantmätare komme att närvara vid uppgörande av styckningsplanen. Man torde knappast kunna förutsätta, att uppskattningsmännen skulle behärska den nya lagstiftningen på ett så ingående sätt, att de utan hjälp av sakkunnigt biträde bleve i stånd att, utom i undantagsfall, med säkerhet bedöma, huruvida ett av dem uppgjort styckningsförslag i allo kunde följas vid en blivande a vsty ckningst or rättning. Fall hade ock redan inträffat, där vid företagande av avstyckningsförrättning lantmätaren funnit sig icke kunna verkställa avstyckningen efter uppgjord plan, vilket givetvis vållat olägenhet och dröjsmål beträffande frågan om markupplåtelse från kronoegendomen. Av vad sålunda anförts framginge, att vid ifrågasatt försäljning av mark från kronoegendom i de flesta fall — där icke styckningsförslaget vore av synnerligen enkel beskaffenhet eller av mycket ringa omfattning — det bleve nödvändigt att tillkalla lantmätare för att biträda vid uppgörandet av förslaget. Såsom regel borde därför gälla, att lantmätare biträdde vid styckningsplanens uppgörande, och hölle lantmäteristyrelsen före, att detta borde komma till tydligt uttryck i föreliggande författningsförslag. Lämpligen torde så kunna ske därigenom, att i 2 § i förslaget till kungörelsen med tillämpningsföreskrifter infördes bestämmelse om att uppskattningsnämnden vid planens uppgörande skulle biträdas av vederbörande lantmätare. Styrelsen ville vidare ifrågasätta, huruvida det icke vore lämpligt att, innan styckningsplanen av domänintendenten eller den i hans ställe förordnade överlämnades till domänstyrelsen, yttrande i ärendet avgåves av vederbörande överlantmätare. Genom den av lantmäteristyrelsen föreslagna bestämmelsen om lantmätares biträde vid planens uppgörande torde få anses i allmänhet väl sörjt för att planen upprättades på ett tillfredsställande sätt och så, att densamma skulle kunna följas vid blivande avstyckning. Fall av tveksamhet kunde emellertid tänkas uppkomma liksom ock att uppskattningsmännen ansåge sig icke kunna följa av lantmätaren framförd mening i fråga om planens utformande. Under sådana förhållanden ävensom, där plan upprättades utan anlitande av uppskattningsnämnden, syntes överlantmätarens hörande kunna bliva till nytta. Jämväl i övriga fall torde överlantmätaren mången gång kunna lämna upplyslysningar och meddela anvisningar, som kunde föranleda till jämkningar i planen samt hindra anmärkningar vid den slutliga fastställelseprövningen av styckningen. Den tidsutdräkt, som genom inhämtande av överlantmätarens yttrande i viss mån skulle uppkomma, torde knappast bliva av den betydelse, att den borde utgöra hinder för den ifrågasatta anordningens genomförande, helst det givetvis skulle åligga överlantmätaren att skyndsamt avgiva ifrågavarande yttrande.

Ett flertal förvaltningsutskott och egnahemsnämnder liksom statens egnahemsstyrelse hava ifrågasatt, att ombud för egnahemsnämnden alltid borde närvara vid upprättande av styckningsplan. Egnahemsnämnderna linge anses besitta särskild sakkunskap på området. Med hänsyn till de uppgifter, som vore tiilämnade nämnden vid lotternas försäljning, vore det önskvärt, att densamma redan från början bleve i tillfälle följa styckningsfiirslaget. Om nämnden ej kunde godkänna detta, komme nämnden dessutom i eu brydsam situation, då egnahemslån söktes för uppförande av erforderliga byggnader.

KuihjI. Maj:ts proposition AV 136. -•’>

Av skäl, soiu de sakkunniga anfört, häller jämväl jag före, att det vore mindre lämpligt, att de kronan tillhöriga egendomar, som skola upplåtas till egna hem, avyttras till egnahemsnämnderna för utförsäljning i deras egen regi. Såsom av det föregående framgår, delas denna mening även av statens egnahemsstyrelse och flertalet övriga hörda myndigheter. Enligt min uppfattning bör således staten liksom hitintills genom sina egna organ omhänderhava både utstyckning och försäljning av sina egendomar för egnahemsändamäl. I likhet med de sakkunniga anser jag emellertid, att staten vid denna sin verksamhet hör tillgodogöra sig den sakkunskap, erfarenhet och ortskännedom, som i hithörande frågor såsom regel torde förefinnas hos egnahemsnämnderna. Jag kan sålunda helt ansluta mig till vad de sakkunniga föreslagit rörande egnahemsnämndernas medverkan vid ifrågavarande upplåtelser. Förslaget synes mig i denna del fylla befogade anspråk å praktiskhet och enkelhet samt bidraga till vinnandet av enhetlighet i den allmänna egnahemsverksamheten.

Även i fråga om planläggningen av upplåtelserna kan jag i stort sett giva sakkunnigförslaget min anslutning. Såsom hland andra domänstyrelsen erinrat, tala starka skäl för att plan för egendomens disposition i de mera invecklade fallen uppgöres före uppskattningsförrättningen. Mot det föreslagna tillvägagångssättet har huvudsakligen anmärkts, att tillkallandet av uppskattningsmännen skulle utgöra en alltför omständlig procedur och dessutom åsamka statsverket onödiga kostnader. Domänstyrelsen har av dessa skäl förordat, att planen borde uppgöras av domänintendenten i länet i samråd med lantmätaren och i vissa fall revirförvaltaren. Ehuru en dylik anordning onekligen skulle medföra en viss förenkling av förfarandet, kan jag emellertid ej förorda densamma. Enligt min uppfattning hava uppskattningsmännen eu särskilt angelägen uppgift att fylla just i fråga om planläggningen av upplåtelserna. På grund av de praktiska insikter och den kunskap om ortens förhållanden dessa merendels äga synes deras medverkan vara av en betydelse, som ej kan underskattas, såväl för det riktiga bedömandet av en egendoms lämplighet till styckning som ock för skapandet av lämpliga, bärkraftiga jordbruk. Därigenom att uppskattningsmännen lämnas tillfälle att redan vid planläggningen av upplåtelserna vinna en ingående kännedom om den ifrågavarande egendomen, kommer uppskattningsförrättningen jämväl i väsentlig mån att underlättas och förenklas. Såsom de sakkunniga framhållit, bör det uppenbarligen ej heller ifrågakomma, att styckningsförslag uppgöres i förtid utom vid företag av större omfattning eller mera invecklad beskaffenhet. I fall av enkel natur kan dylik åtgärd utan olägenhet anstå till uppskattningsförrättningen. Vid angivna förhållanden synes den kostnadsökning, som de sakkunnigas förslag kan förväntas medföra, icke bliva så avsevärd, att den bör avhålla från införande av en anordning, som otvivelaktigt äger bestämda fördelar framför såväl den nu tillämpade som dem, vilka förordats i vissa yttranden.

Av skäl, som lantmäteristyrelsen anfört, finner jag lämpligt, att lant-

Departe-

raentschefen

1926 års kronojordstyckningssakkunniga.

24 Kungl. Majrts proposition Nr 138.

mätare alltid biträder vid uppgörande av plan för egendoms fördelning i lotter, liksom ock att yttrande över planen infordras från överlantmätaren. Däremot är jag ej övertygad om nödvändigheten av att ombud för egnahemsnämnden alltid skall närvara vid planens utarbetande. Väl finner jag i likhet med kronojordsakkunniga lämpligt, att sådant ombud får deltaga vid planläggningen av företag, som avser en större egendoms fördelning i ett flertal egnahemslägenketer. Men då fråga allenast är om skapande av en eller annan lägenhet, synes tillkallandet av dylikt ombud vara onödigt och ådraga statsverket kostnader, vilka ej svara mot de fördelar för det allmänna, som därigenom vinnas. Tillräcklig garanti lärer ändock förefinnas för en lämplig och ändamålsenlig uppdelning av fastigheten.

I detta sammanhang må det tillåtas mig att upptaga ett spörsmål, som nära berör det nu förevarande. Jag åsyftar frågan om upplåtelse av odlingslägenheter å vissa kronoparker i de nordligare länen. I yttrande över ett av domänstyrelsen den 19 september 1928 avgivet förslag i denna fråga har statens egnahemsstyrelse framhållit vikten av att sådana till jordbruksnybildning tjänliga områden å ifrågavarande kronoparker, som ej erfordrades för tillgodoseende av behovet av arbetskraft på skogen och således ej lämpade sig för upplåtelser till kronotorp, måtte kunna jämte erforderliga skogsområden avskiljas från domänverkets förvaltning och försäljas för egnahemsändamål. Såsom jag närmare utvecklat vid behandlingen av berörda förslag, har jag funnit egnahemsstyrelsens framställning synnerligen beaktansvärd. Lämpligt synes mig vara, att i upplåtelsegrunderna intages en erinran om denna sida av kolonisationen å kronojord.

3. Ledande synpunkter vid utstyckning' av kronoegendomar till

lägenheter.

Här möter först spörsmålet om vilka egendomar böra styckas. I sitt utlåtande den 31 december 1926 anförde 1926 års kronojordstyckningssakkunniga rörande denna fråga följande:

'De egendomar, som av de sakkunniga föreslagits till uppdelning, äro i första hand sådana, som med hänsyn till läge, beskaffenheten hos byggnader och jord och dylika förhållanden ej kunna lämna statsverket skälig avkastning. Däremot hava de sakkunniga icke ansett sig kunna föreslå styckning på sådant sätt eller under sådana förhållanden, att befintliga byggnader icke kunna ekonomiskt utnyttjas. Hava de viktigare byggnaderna varit fullgoda eller efter en eller annan komplettering tillräckliga, har styckning i regel icke ansetts böra ifrågakomma. Där uppdelning föreslagits, har sådan ej heller ansetts böra drivas längre än som med hänsyn till befintliga byggnaders utnyttjande och de lokala förhållandena i övrigt varit ändamålsenligt. En följd härav har blivit, att efter uppdelningen en del större eller mindre restgårdar eller huvudgårdar blivit kvar, som antingen föreslagits till försäljning eller att tillsvidare bibehållas i kronans ägo för att framdeles, när byggnaderna ej längre äro dugliga, kunna göras till föremål för ytterligare uppdelning. Styck-

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 138. 23

niiifS för jordbruk har ej ansetts böra ifrågasättas, då egendom pa grund av närbelägenhet till stad eller industrisamhälle kan förväntas få tomtvärde och möjligheter för spekulation i sådant värde kunna befaras uppstå. I några fall bär med hänsyn till skogsmarkens storlek och åkerjordens belägenhet i förhållande till skogen försäljning av inägorna icke lämpligen ansetts böra förordas. Vid bedömandet av frågan om en egendoms disposition har jämväl, i den mån så ansetts kunna ske utan åsidosättande av statens berättigade intressen, hänsyn tagits till arrendatorns förmåga att vid arrendeledighetens inträffande förvärva egendomen eller, där denna inbjudit till styckning, dess huvuddel, och hava därför på grund av bristande förmåga i sådant hänseende hos arrendator enstaka egendomar, som eljest varit av beskaffenhet att de kunnat ifrågsättas till försäljning, föreslagits att bibehållas under ytterligare någon tid. Främjandet av utkomstmöjligheter för landets befolkning torde nämligen ske icke blott genom anskaffande av nya jordbruk utan även medelst anordningar, som avse att vid jorden bibehålla dem, som redan •lårå hava sin bärgning. Det torde därför icke vara lämpligt, då starkare skäl ej föreligga, meddela beslut om försäljning av kronojord, där detta skulle medföra, att en dugande brukare av ekonomiska skäl nödgades frånträda innehavet.’

Även 1925 års kolonisationssakkunniga hava i sitt den 14 juli 1927 avgivna betänkande framhållit, att egendom med tillräckliga i gott stånd varande byggnader och för större jordbruk särskilt lämplig jord och ägofigur icke borde, utan synnerliga skäl, genom den av dem förordade jordanskaffningsverksamheten styckas i annan mån än beträffande sådan del, som utan olägenhet för egendomens rationella drift kunde avskiljas och i övrigt lämpade sig för egnahemsändamål.

Till de principer, som sålunda samstämmigt uttalats av såväl kronojordstyckningssakkunniga som kolonisationssakkunniga, hava jämväl kronojordsakkunniga givit sin anslutning. De sakkunniga hava betonat vikten av att egendomar, som på grund av föreliggande förhållanden väl lämpade sig för bedrivande av större jordbruk, icke utan trängande skäl styckades. Det borde ej förbises, att det större jordbruket ägde sin betydelse för jordbruksnäringens rationella utveckling och för tillgodoseende av folkhushållets behov av brödsäd. I sitt förslag hava de sakkunniga därför upptagit en bestämmelse av innehåll, att egendom, som vore försedd med för jordbrukets bedrivande erforderliga, i gott stånd varande byggnader, ej finge fördelas i lotter, där ej särskilda skäl därtill förelåge, men att hinder icke borde förefinnas att därifrån avskilja område, som kunde undantagas utan men för jordbruket å egendomen. I

I fråga om storleken av egnahems- och åbolägenheter gälla enligt 1926 års upplåtelsegrunder följande bestämmelser:

Storleken av jordbrukslägenhet bestämmes med hänsyn tagen till möjligheten för blivande åbo eller köpare att, i den mån behov därav må föreligga, kunna erhålla lån ur egnahemslånefonden. Där ej särskilda skäl därtill föranleda, må sådan lägenhet ej göras större än att den i uppodlat

1925 års kolonisationssakkunniga.

Kronojord-

sakkvnniga.

(vällande, bestämmelser.

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

1920 års kronojordstyclcningssakkitnnigo.

skick kan brukas utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft. Bostadslägenhet bör i allmänhet ej tilltagas större än att en blivande köpare för lägenhetens förvärvande och bebyggande bör kunna erhålla lån ur egnahemslånefonden.

Maximivärdet för lägenheter, varå kunna beviljas egnahemslån, är för obebyggd jordbrukslägenhet 15,000 kronor, för bebyggd jordbrukslägenhet

12.000 kronor och för bostadslägenhet 10,000 kronor. För visst län eller särskild ort äger Kungl. Maj:t emellertid medgiva låneförmedlare, efter därom gjord ansökning, rätt att utlämna egnahemslån för obebyggda jordbrukslägenheter, där lägenhetens värde överstiger 15,000 kronor men icke

20.000 kronor, ävensom för bebyggda jordbrukslägenheter, där värdet överstiger 12,000 kronor men icke 16,000 kronor. Dessutom skall vid beviljande av egnahemslån iakttagas bland annat följande. Jordbrukslägenhet bör befinnas lämplig till jordbruk med härför tjänlig jord och ändamålsenlig storlek samt erforderlig tillgång av olika markslag. Jordbrukslån bör företrädesvis beviljas för förvärv av lägenhet av den storlek, att bärkraftigt jordbruk uppstår, varå brukaren med familj erhåller bärgning och sysselsättning; dock må jordbrukslån ock beviljas för förvärv av jordbrukslägenhet av mindre storlek, avsedd till hantverkar- eller arbetarsmåbruk eller dylikt. Lägenhet må anses såsom jordbrukslägenhet, därest å densamma kunna födas minst två kor. Annan lägenhet betraktas i lånehänseende såsom bostadslägenhet. Lägenhet må dock betraktas såsom jordbrukslägenhet, även om två kor icke kunna födas därå, för så vitt innehavaren beräknas kunna, genom anläggande av växthus eller liknande anordning, erhålla sin väsentliga utkomst av trädgårdsbruk å lägenheten.

I detta sammanhang må jämväl erinras om bestämmelserna i 19 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet. Enligt detta lagrum skali ägovidd, som avstyckas, till omfång och belägenhet samt beskaffenhet i övrigt vara sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande förhållanden lämpligen kan antingen såsom fastighet för sig på varaktigt sätt användas för det med styckningen avsedda ändamålet eller ock, där den skall sammanläggas med annan fastighet, bilda en fastighet gemensamt med denna. Avstyckning må ej ske sålunda, att stam fastigheten ej lämpligen kan bestå såsom särskild fastighet. Hör till fastighet, varifrån avstyckning skall ske, skogsmark, må avstyckning ej ske på sådant sätt, att icke såväl stamfastigheten som avstyckad del, envar så framt däri ingå åker, äng eller därtill odlingsbar mark av den omfattning, att fastigheten varder tjänlig till jordbruk, i mån av tillgång erhåller för dess nyttjande för sådant ändamål erforderlig skog. I fråga om sammanläggning skall dock vid beräkningen av behovet av skog tagas hänsyn även till skogstillgång å den fastighet, varmed den avstyckade delen är avsedd att sammanläggas. I ort med ringa skogstillgång må, där det för skogens bestånd prövas angeläget eller eljest skäl därtill äro, avstyckningen verkställas på sådant sätt, att skogsmarken i sin helhet tillfaller en i förrättningen ingående jordbruksfastighet, Vad sålunda stadgas om skogstilldelning, utgör emellertid ej hinder för avstyckning av mark för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter eller för beredande av plats för industriell anläggning eller därmed jämförliga ändamål.

Beträffande uppgörandet av styckningsplaner hava 1926 års kronojords tyck n ing esa kkun n ig a anfört följande i sitt utlåtande den 31 december 1926:

Kn it yl. Maj: tu proposition Nr 138. 27

'JM liar i möjligaste män tillsetts, att, där skilda jordarter förekommit, jord av olika slag tilldelats varje jordbruk; och hava de sakkunniga icke ansett lämpligt att föreslä nybildning av mindre jordbruk, där enbart mossjord, myllfattig sandjord eller alltför styv lerjord stått till förfogande för ändamålet. För de särskilda lotterna bär i regel endast angivits den ungefärliga arealen åker. Vid den definitiva planläggningen av lotterna bör emellertid tillses, att varje jordbrukslott, där så lämpligen kan ske, får sig tilldelad äng, odlingsmark, betesmark, skog samt del i fiske eller annan förmån. Vad särskilt skogsmark och skog beträffar anse de sakkunniga det vara en angelägenhet av stor vikt för det mindre jordbrukets fortbestånd och framtida utveckling, att denna icke tilltages alltför snäv. Där tillgång till skog finnes och så lämpligen kan ske, bör jordbrukslott tilldelas skog till erforderliga hägnader, reparationer och vedbrand samt—vid lotter, som behöva helt eller delvis nybyggas — till erforderliga nybyggnader. — I den mån användbara byggnader funnits, hava lägenheter utlagts med dessa åbyggnader såsom stomme för fastighetsbildningen; och för lotter, som sakna byggnader, har iakttagits, att de i görligaste mån fått sig tilldelade passande byggnadsplatser, lämpliga områden för trädgård och dylikt. Likaså bär hänsyn tagits till befintliga vägar och tillsetts, att såväl gemensamma som enskilda utfartsvägar kunnat lämpligen anläggas. — I övrigt hava vid lotternas utläggning jordbruken i möjligaste mån tilltagits så stora, att en familj å ett sådant jordbruk kan hava sin fulla sysselsättning och bärgning. I trakter, där jordens beskaffenhet är god samt avsättningsförhållandena gynnsamma, hava jordbrukslägenheter kunnat bildas med något mindre inägoareal än i trakter, där jordbruket har sämre ekonomiska betingelser. Emellertid hava åtskilliga lägenheter, som föreslagits till upplåtelse, ej erhållit den storlek eller blivit så ändamålsenligt utlagda, som varit önskvärt, beroende därav, att jord i närheten ej funnits tillgänglig för lägenheternas utökning, den redan verkställda bebyggelsen och angelägenheten att i möjligaste mån utnyttja befintliga byggnader m. fl. dylika omständigheter. Där sådant på grund av förhållandena ansetts lämpligt, hava utlagts hantverkareller arbetarlägenheter med en härför lämpligt anpassad areal.’ I

I huvudsak enahanda principer hava 1925 års kolonisationssakkunniya ansett böra gälla vid egnahemsnämndernas jordanskaffningsverksamhet i egen regi. De sakkunniga hava bland annat anfört följande:

Vid styckning av äldre egendomar måste den redan befintliga bebyggelsen komma att öva inverkan på styckningsplanens allmänna läggning samt kunde i sådant hänseende påkalla bibehållande av en huvudgård av lämplig storlek eller utläggande av medelstora fastigheter med utgångspunkt från förefintliga utgårdar eller underlydande arrendeställen. Det vore alltså ingalunda säkert, att en egendom lämpligen borde användas för egnahemsbildning annat än till viss del. Vid utläggandet av lotter för bildande av egnahemsjordbruk borde tillses, att dessa erhölle en ändamålsenlig storlek. Därvid borde eftersträvas, att brukningsdelarna bleve sådana, att bärkraftiga jordbruk därigenom uppstode, varå bärgning och sysselsättning kunde beredas brukaren med familj. Såsom ett normalmått torde möjligen It) hektar medelgod åker kunna angivas. Där så kunde ske och ortens förhållanden det påkallade, borde tilläggas så mycket skogs- och betesmark, att husbehovet av gagnvirke och bränsle kunde vid uthålligt skogsbruk tillgodoses från lottens skogsskifte ävensom erforderligt bete erhållas å härför lämplig mark.

1925 års kolonisationssakkiinniga.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

Xronoj ordsakkunniga.

yttranden över kr onojordsakkunnigas förslag.

Kronojordsakkunniga hava uttalat sin anslutning till de principer, som sålunda anförts i fråga om upprättande av styckningsplaner, samt hava vidare anfört huvudsakligen följande:

Det vore en angelägenhet av stor betydelse, att de nya jordbruk, som skapades, erhölle en ändamålsenlig storlek. Där ej särskilda omständigheter till annat föranledde, borde dessa jordbruk icke göras mindre än att brukarna kunde erhålla sin huvudsakliga bärgning på dem. Särskilt angeläget vore, att, där möjlighet därtill funnes, brukningsdelarna erhölle tillräckligt skogsanslag, även om sådant ej vore oundgängligen betingat av föreskrifterna i gällande jorddelningslag. Likaledes borde, så vitt ske kunde, tillgång till nödigt bete beredas å därför lämpad mark. Vid upprättandet av styckningsplaner torde jämväl böra uppmärksammas, huruvida angränsande, enskilda personer tillhöriga jordbruk, vilka icke lämnade sin brukare nödtorftig bärgning, lämpligen kunde förstärkas genom tillägg av något område från egendomen. Förstärkning av ofullständiga jordbruk vore en fråga av stor nationalekonomisk och social betydelse. Denna fråga borde därför vid utstyckning av kronodomänerna icke förbigås. De sakkunniga ville vidare erinra, att där upplåtelser under åborätt ifrågakomme, de härför avsedda lägenheterna, så vitt möjligt, utlades gruppvis för nedbringande av statens kostnader för tillsyn, avgäldssättning m. m. Då styckningsförslag tydligen ej kunde uppgöras utan att hänsyn toges till det ändamål, vartill respektive lotter skulle upplåtas, borde i förslaget uttryckligen angivas i fråga om varje lott, huruvida den vore avsedd att upplåtas såsom jordbruksegnahemslägenhet eller åbolägenhet etc.

I anslutning härtill hava i förslaget intagits bestämmelser, att jordbruksegnahemslägenhet i regel ej må göras mindre än att brukaren därav kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, samt att till sådan lägenhet skall, där så lämpligen kan ske, läggas den skogs- och betesmark, som erfordras för husbehov.

Beträffande den föreslagna minimistorleken för jordbruksegnahemslägenheter och åbolägenheter har anmärkts av

Domänintendenten i Malmöhus län: ’Det torde icke alltid vara klokt att alltför schablonmässigt fasthålla vid begreppet ’full sysselsättning för familjen’. Här och där är det säkert plats för verkliga småjordbruk, passande för personer, som använda dylika såsom övergångsform till fullt självständig jordbrukargärning eller såsom hantverkarlägenheter, eller för personer, vilka av en eller annan anledning vilja ha dels hemarbete och dels arbete hos andra.’

Domänintendenten i Älvsborgs län: För länets vidkommande funnes intet behov av att skapa nya småbondehemman, utan behovet vore att på något vis binda industriens lösa, mycket rörliga befolkning vid jorden. Vid uppdelning av statens jord borde därför ej pekats på 'besuttna jordbruk’, utan lagförslaget hade bort vara sådant, att varje landsända kunde tillgodose sitt speciella behov av mindre jordbruk.

Liknande erinran har framställts av överjägmästaren i Stockholm— Gävle distrikt. I

I anledning av de föreslagna bestämmelserna om tilldelning av skogsoch betesmark har anförts av överjägmästaren i södra distriktet: Behovet av stora skogsanslag vore åtminstone i södra Sverige ej så stort som ofta

2!»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

framhållits. Skogsområdena höjde prisen på lägenheterna rätt avsevärt utan att köparen finge motsvarande gagn av desamma. Endast i ringa mån kunde lägenhetsinnehavaren taga sitt liusbehovsvirke direkt från skogen. Stängselvirke och ved kunde han oftast få från skogen, men byggnads- och reparationsvirkc finge lian i allmänhet och lämpligare köpa i öppna marknaden, då behov av dylikt virke förolåge. Skogen å dessa små lägenheter vore i allmänhet synnerligen illa skött, ej minst därför att skogen samtidigt användes till betesmark. Skogstillståndet å lägenheter ocli mindre hemman syntes vara genomgående sämre än å större skogsegendomar. Om skogen ej vore av så stor betydelse för egnahemsägarna, vore däremot lämpliga betesmarker av stort värde. Vid utstyckning borde detta behov såvitt möjligt tillgodoses, dock ej i större omfattning än som kunde behövas om betesmarken underkastades rationell kultur.

Liknande synpunkter hava framförts av över jägmästarna i mellersta Norrlands, Stockholm— Gävle, västra och Smålands distrikten. Dessa hava betonat önskvärdheten av att skogsanslaget begränsades till vad som oundgängligen erfordrades för gårdens husbehov. Skogen ökade en lägenhets saluvärde sa väsentligt, att försäljning i hög grad försvårades. Förefunnes möjlighet att till skäligt pris köpa nödigt virke, vore lämpligt att till sådan lägenhet lägga endast betesmark men ej skogsmark. I vissa fall kunde ock vara lämpligt, att kronan före försäljningen avverkade och försålde lämplig del av den å lägenheten befintliga avverkningsbara skogen för nedbringande av köpeskillingen.

Överjägmästaren i Bergslagsdistriktet har påpekat, att det förefunnes mycket små förutsättningar, att skogen å en försåld lägenhet komme att skötas med hänsyn till en ändamålsenlig hushållning.

Domänintendenten i Malmöhus län har erinrat, att när styckning företoges, borde i jordbrukstrakter, där åkerbruket kunde reda sig på egen hand under intensiva former, i regeln icke skog eller annan kronoegendoms tillgång eller förmån bliva föremål för uppdelning, så länge en huvud- eller restgård funnes kvar.

Under åberopande av de uttalanden, som gjorts av överjägmästaren i södra distriktet samt domänintendenten i Malmöhus län, har domänstyrelsen anfört följande: I skrivelse till domänstyrelsen den 13 november 1928 hade lantmäteristyrelsen meddelat, att kronojordstyckningssakkunniga vid besök hos styrelsens chef givit uttryck åt den uppfattning, att bestämmelserna i lagen om delning av jord å landet rörande tilldelning av skogsmark till en för jorbruksändamål avstyckad ägolott understundom gåves eu tolkning, som enligt de sakkunnigas mening omöjliggjorde eller avsevärt försvårade utstyckningen av kronojord för egnahemsändamål, till stöd varför åberopats en promemoria upptagande närmare redogörelse för några fall, där förrättningsmannen för avstyckningens beviljande fordrat, att till avstyckningslott skulle läggas mera skogsmark än de sakkunniga ansett erforderligt. Uppenbart vore att man numera gått alldeles för långt i strävan att tilldela jordbrukslägenheterna fullt erforderliga arealer skogs- och betesmark. Tilldelningen hade i en del fall blivit för stor och ekonomiskt betungande, och fara vore att en dylik tillämpning av jorddelningslagen kunde omöjliggöra eller åtminstone avsevärt försvåra utstyckningen av kronojord för egnahemsändamål. För skogsbeståndet å ifrågavarande marker utgjorde den också en väsentlig fara vid det förhållande, som överjägmästaren i Bergslagsdistriktet framhållit och som styrelsen för sin del finge med skärpa

Departe-

mentschefen.

Gällande bestämmelser.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

understryka, att i allmänhet funnes mycket små förutsättningar för att skogen å en försåld lägenhet komme att skötas med hänsyn till en ändamålsenlig hushållning.

De principer, som de sakkunniga anfört för utstyckning av kronoegendomar, kan jag i huvudsak gilla. Vad beträffar storleken av egnahemslägenlieter, vill jag i anledning av de anmärkningar, som framställts mot förslaget, framhålla, att hinder uppenbarligen ej bör möta, att, där omständigheterna därtill föranleda, jordbrukslägenheter erhålla mindre omfattning än vad som i regel anses önskvärd. Lägenheternas storlek bör tydligen i främsta rummet anpassas efter de förhållanden, som råda på varje särskild ort. Detta torde ock stå i överensstämmelse med de sakkunnigas uppfattning.

Jag är ense med de sakkunniga om vikten av att de nya jordbruk, som bildas, erhålla tillräckligt skogsanslag, om tillgång därtill finnes och sådant påkallas av ortens förhållanden. Sålunda synes det mig vara ett önskemål, att inom de trakter av landet, där för jordbrukets bedrivande erfordras stödskog, sådan i lämplig omfattning tillägges de nybildade brukningsdelarna. Vad å andra sidan de delar av landet beträffar, där kusbehovsskog ej erfordras för ett rationellt jordbruk, finner jag det varken nödigt eller lämpligt, att egnahemslägenheterna tilläggas skogsområden i andra fall än då sådant påkallas för en ändamålsenlig uppdelning av den ifrågavarande egendomen. Enligt min uppfattning bör således frågan om de nybildade brukningsdelarnas skogstilldelning bedömas med hänsyn till de föreliggande förhållandena i varje särskilt fall. På grund härav och dä den nya jorddelningslagens bestämmelser lära uti förevarande hänseende innebära eu tillräcklig garanti för en lämplig fastighetsbildning, anser jag det obehövligt, att i detta sammanhang meddelas särskilda föreskrifter i ämnet. I det förslag till upplåtelsegrunder, som jag nu anmäler för Kungl. Maj:t, har därför den av de sakkunniga föreslagna föreskriften om tilldelning av skogs- och betesmark utgått.

4. Uppskattningsnämnden.

Uppskattning för försäljning eller annan upplåtelse av kronans jordbruksegendom sker enligt gällande författningar (Kungl. Maj:ts brev den 18 maj 1888 och förordningen den 17 december 1926) i regeln i samband med uppgörande av arrendeförslag för egendomen och i den ordning, som för arrendeuppskattning stadgats. Nämnda förrättning verkställes (kungörelsen den å juni 1908) av domänintendent eller i län, där sådan ej finnes anställd, av vederbörande kronobetjänt med biträde av två i lantbruks- och affärsförhållanden kunniga män, vilka jämte lika antal suppleanter för länet i dess helhet eller viss av länsstyrelsen bestämd del årligen utses, den ene av

Kungl. Muj:ts proposition Nr 138. ;}1

landstinget och den andre av hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller, där hinder därför möter, bägge av landstinget. Eftersom nödigt prövas kunna skogstjänsteman, lantmätare, lantbruksingenjör och byggnadskunnig person tillkallas för att vid förrättningen biträda. .Därest (ill egendomen hör skogsmark, skall skogstjänsteman vara tillstädes för meddelande av upplysningar rörande skogens värde.

Beträffande till skogsegendomar hörande inägoområden skall saluvärdering äga rum i den ordning domänstyrelsen bestämmer.

Krom)jord sakkunniga hava framhållit, att det vore av synnerlig vikt, att uppskattningsnämnden erhöllc en sådan sammansättning, att betryggande garanti funnes för en allsidig, opartisk och sakligt riktig värdering. Den nu gällande ordningen för utseende av uppskattningsmän vore i stort sett tillfredsställande. Flertalet av de hörda myndigheterna hade ej heller funnit någon anledning föreligga att föreslå ändring beträffande sättet för tillsättande av uppskattningsmän. I fråga om försäljning av ett mindre område såsom en bostadslägenhet eller tomt vore tillkallandet av uppskattningsnämnden för saluvärderingen understundom icke behövligt och ådroge statsverket kostnader, som ej stode i skäligt förhållande till företagets vikt och beskaffenhet. I sådana fall borde domänstyrelsen äga att förordna om saluvärdering pa annat lämpligt sätt t. ex. genom domänintendenten ensam eller vederbörande jägmästare. Beträffande till skogsegendomar hörande områden borde liksom nu saluvärdering äga rum i den ordning domänstyrelsen bestämde. Emellertid vore det oeftergivligt, att två uppskattningsmän alltid skulle biträda vid saluvärdering av område, som vore avsett att upplåtas för jordbruk.

De sakkunniga hava vidare föreslagit, att de av landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott utsedda uppskattningsmännen skulle väljas för en tid av fyra år i sänder. Att såsom nu gällde nyval årligen ägde rum, vore mindre lämpligt. Ledamöterna i de ecklesiastika boställsnämnderna utsåges för tre år. Ledamöterna i de nämnder, som enligt åborättslagen hade att fastställa avgäld för åbolägenheter under ny avgäldstid, tillsattes för fyra år. De sakkunniga funne sistnämnda tidrymd vara lämplig.

De sakkunniga hava funnit det vara av stor vikt, att den ställning de biträdande uppskattningsmännen intaga vid förrättningen väsentligen stärkes. Deras befogenhet vore nu huvudsakligen begränsad till rådgivande. De biträdande uppskattningsmännen ägde visserligen rätt att till protokollet anteckna sin reservation, om domänintendenten vore av annan mening än de, men denna rätt torde ingalunda alltid begagnas. I såväl den ecklesiastika boställsnämnden som avgäldsnämnden vid åborättsupplåtelser ägde ledamöterna lika röster; allenast om de alla hade var sin mening, ägde ordföranden utslagsröst. Enligt de sakkunnigas åsikt borde en liknande ordning tillämpas vid uppskattningsförrättningarna.

Kronojordsakhnnniga.

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

Yttranden vver kronojcrdsakkunnigas förslag.

I fråga om sakkunniga biträden vid uppskattningsförrättningar liava do sakkunniga ansett, att såsom dylikt biträde borde kunna tillkallas ej blott, liksom nu gällde, skogstjänsteman, lantmätare, lantbruksingenjör eller byggnadskunnig person utan jämväl ombud för egnahemsnämnden eller annan sakkunnig. Då enligt förslaget domänstyrelsen skulle förordna om hållande av uppskattningsförrättningar, borde jämväl den ändringen vidtagas av gällande bestämmelser, att det borde ankomma å domänstyrelsen i stället för länsstyrelsen att bestämma om tillkallandet av sakkunnig person. Domänstyrelsen kunde bättre än länsstyrelsen på förhand bedöma, i vad mån behov av dylikt biträde förelåge. Där så funnes nödigt och lämpligt, kunde domänstyrelsen samtidigt som förordnande om uppskattnings förrättningen meddelades bemyndiga domänintendenten eller uppskattningsnämnden att såsom sakkunnigt biträde tillkalla den person, som domänintendenten eller nämnden funne lämplig för uppdraget.

1 fråga om upp skattningsnämndens sammansättning har länsstyrelsen i Stockholms län föreslagit, att nämnden borde bestå av domänintendenten jämte två biträdande, rådgivande ledamöter, av vilka den ene borde utses av hushållningssällskapets egnahemsnämnd och den andre av länsstyrelsen, som härtill företrädesvis borde förordna ordföranden i vederbörande ecklesiastika bostäl lsnämnd eller, därest denne tillika vore domänintendent, ersättaren för ordföranden. Härigenom förekommes, att ej verkligt sakkunniga och opartiska ledamöter bleve utsedda, och tillgodosåges såväl statens jordägareintresse som även den rena jordbrukssakkunsltapen och förtrogenheten med egnahemsverksamheten. Vidare ernåddes därigenom enhetlighet i uppskattningarna av statens och kyrkans jord. Genom att hushållningssällskapets egnahemsnämnd i stället för dess förvaltningsutskott bemyndigades utse en uppskattningsman, vunnes ytterligare den fördelen, att särskild sakkunnig i styckningsfrågor i regel bleve obehövlig. I fråga om bostadslägenhet eller tomt torde, såsom de sakkunniga föreslagit, domänintendenten (eller jägmästaren) böra erhålla i uppdrag att ensam verkställa uppskattning, men vid upplåtelse för jordbruk borde däremot alltid två uppskattningsmän biträda vid saluvärderingen. — Länsstyrelsen i Hallands län har framhållit, att formerna borde kunna än ytterligare lättas, så att domänintendenten bleve behörig att ensam verkställa uppskattning av alla slags egnahemslägenheter. — Länsstyrelsen i Västmanlands län har erinrat, att den av de sakkunniga framförda tanken att låta boställsnämndens ordförande vara ledamot i uppskattningsnämnden vore väl värd att närmare undersökas. Genom en sådan anordning skulle överensstämmelse ernås med uppskattningen av de ecklesiastika boställena. I de fall, då domänintendenten tillika vore ordförande i boställsnämnden, kunde närvaro av annan ledamot från sistberörda nämnd anses överflödig, vadan i sådant fall båda de andra uppskattningsmännen borde tillkallas. —• Även länsstyrelsen i Värmlands län har uttalat tvivel, huruvida nämnden erhållit en lämplig sammansättning. — Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i Jönköpings län hava anfört, att det vore ett billigt krav, att den i hög grad ansvariga förmedlaren vid försäljningen bereddes rätt att deltaga uti de förberedande åtgärderna. Representant för egnahemsnämnden borde beredas plats i uppskattningsnämnden. Visserligen öppnade förslaget en möjlighet härtill

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 13S. 33

genom att hushållningssällskapets förvaltningsutskott, som ägde välja eu representant i uppskattningsnämnden, kunde härtill utse någon av egnahemsnämndens ledamöter, men någon garanti för egnahemsnämnden innebure denna möjlighet icke. Det syntes som om de betänkligheter, som från åtskilliga håll yppats mot att landstingen skulle bibehållas som valkorporation for uppskattningsnämnden, hade så starkt fog för sig, att de bort föranleda förslag om ändring. Härtill komme, att landstingen i övrigt icke berördes av förevarande angelägenhet. På goda grunder torde denna landstingens rätt därför kunna överflyttas på egnahemsnämnderna.

Överjägmästarna i Skellefteå och Bergslags distrikten hava, under framhållande att kronans intresse borde bättre tillgodses vid uppskattningsförrättnmgarna, hemställt, att en ledamot av nämnden borde utses av länsstyrelsen i stället för av landstinget. — Av samma skäl har över jägmästaren i västra disti iktet förordat, att i stället för landstinget domänstyrelsen borde utse en ledamot, helst för längre tid.

I anslutning till uttalanden av länsstyrelsen i Stockholms län och överjägmastaren 1 Skellefteå distrikt har domänstyrelsen förklarat sig ej kunna biträda förslaget, att ledamöterna i uppskattningsnämnden skulle äga lika rösträtt. Vid bestämmandet av priset å kronans jord borde en kronans ansvarige tjänsteman hava det avgörande ordet. — Länsstyrelsen i Södermanlands län bär i detta sammanhang erinrat, att skyldighet borde stadgas för reservant att låta till protokollet göra anteckning om sin skiljaktiga mening.

I fråga om tillkallande av sakkunniga biträden hava flera myndigheter, nämligen länsstyrelsen i Värmlands län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott och egnahemsnämnderna i Västmanlands län och Jämtlands län samt egnahemsnämnden i Uppsala län, framhållit, att ombud för egnahemsnämnden alltid borde närvara vid värdering av egnahemslägenheter.

I likhet med kronojordsakkunniga finner jag ej anledning att frångå den nu gällande ordningen för utseende av biträdande uppskattningsmän, enligt vilken den ene utses av landstinget och den andre tillsättes av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Jag ansluter mig till förslaget om utsträckning av tiden för uppdraget till fyra år. Såsom de sakkunniga erinrat, lärei det vara av vikt, att de biträdande uppskattningsmännens ställning stärkes. Övertygande skäl synas mig sålunda föreligga för att ledamöterna av nämnden äga lika röster samt att, allenast om de alla hava var sin mening, ordföranden äger utslagsröst. Jämväl vad de sakkunniga i övrigt hemställt i detta sammanhang, kan jag biträda.

5. Uppskattningsförrättningen.

Försäljning av kronoegendom skall föregås av en uppskattning av egendomens saluvärde, varvid även skall uppgöras förslag till arrendeavgift och Övriga arrendevillkor. Denna uppskattning skall ske i den ordning, som för arrendeuppskattningar stadgas.

Enligt praxis tillgår förrättningen på följande sätt:

Sedan uppskattningsnämnden verkställt undersökning om alla egendomens förhållanden, såsom byggnader, in- och utägor m. in., samt om dess belägenhet, kommunikations- och avsättningsförhållanden, åsättes densamma ett

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 111 häft. (Nr 138.) ;j

Departe-

mentschefen.

Gällande stämmvlppr.

34 Kungl. May.ts proposition Nr 138.

försäljningsvärde beräknat efter å-pris per hektar av de särskilda ägoslag, varav egendomen består, tagna för sig; härtill läggas de värden, vartill egendomens förmåner såsom av fiske, bete och dylikt uppskattas, vidare kapitaliserade värdet av egendomens andel i allmänning eller samfällighet eller rätt till annan förmån utom egendomens område och slutligen av jägmästaren uppskattade värdet av egendomens skogstillgång.

Vid värdering av skogstillgång skall enligt domänstyrelsens cirkulär den 21 december 1905 i allmänhet uppräkning ske av timmerträd och timmerämnen i skilda grovleksklasser efter diameter vid brösthöjd och upptagas annat avsättningsbart virke av andra slag, såsom pappersmasseved, pitprops, ved in. m. i kubikmeter, allt med angivande av värdet å rot, så att av uppskattningsintrumentet vinnes fullständig utredning, på vad sätt ståndskogens totalvärde erhållits. Vidare skall markvärdet bestämmas efter bördighetsgrad och beräknas jämväl å de mossar och kärr, vilka genom avdikning kunna göras produktiva. Slutligen skall skogens realisationsvärde efter gällande pris vid uppskattningen i allmänhet vara bestämmande, dock att, därest uppskattningsnämnden vid förrättningen så önskar, värdet av det årliga husbehovsvirket vid egendomen jämväl bör angivas.

Värdering sker med beräkning att skatt åvilar egendomen. Ibland förekommer, att egendomens åbyggnad särskilt värderas.

Slutligen sammanfattas egendomens värde i dess helhet, varvid understundom förekommer, att jämkning av slutsumman vidtages med hänsyn till vissa speciella förhållanden vid egendomen, såsom delaktighet i odlingslån och dylikt.

Arrendevärdet för egendomen beräknas på sätt därom är stadgat eller vedertaget.

Uppskattningsnämnd har att emottaga och behandla vid förrättningen inkomna framställningar från kommun eller hushållningssällskaps egnahemsnämnd rörande upplåtande av lägenheter. Jämväl utan sådan framställning har nämnden att beakta, huruvida egendomen är lämplig att i sin helhet eller delvis upplåtas för bildande av egnahems-eller åbolägenheter. Finner nämnden detta vara förhållandet, skall nämnden förfara på följande sätt:

Är fråga om jordbrukslägenhet, skall i uppskattningsförslaget för varje lägenhet upptagas dels utredning med yttrande, huruvida lägenheten bör uppupplåtas såsom åbolägenhet med rätt för åbon att inlösa lägenheten i enlighet med 33 § åborättslagen eller såsom åbolägenhet under förbehåll att sådan inlösningsrätt ej må förekomma eller såsom jordbruksegnahemslägenhet, dels ock, vare sig den ena eller den andra upplåtelseformen förordas, såväl särskilda försäljnings- och arrendevärden som även den avgäld, som vid upplåtelse under åborätt bör utgå för första avgäldstiden, och den köpeskilling, som i dylikt fall bör av åbo erläggas för kronan tillhöriga byggnader å lägenheten. Då fråga är om bostadslägenhet, upptagas särskilda försäljnings- och arrendevärden. I fråga om varje lägenhet skall dessutom i den mån sä kan ske i protokollet över förrättningen anteckning verkställas angående lägenhetens areal och dess fördelning i olika ägoslag, jordens beskaffenhet och hävd, diknings- och dräneringsförhållanden, växtföljd och medelskörd under de sista fem åren av samtliga förekommande slag av jordbruksprodukter, beskaffenheten av trädgårdsanläggning, antal kreatur och dragare, som finnas å lägenheten, med angivande tillika huruvida förefintligt antal kreatur är att anse såsom litet, normalt eller stort, ävensom förhållanden i övrigt, som anses vara av betydelse för bedömande av jordens skick och produktionsförmåga. Därest till den egendom, från vilken upp-

Kung]. Maj ds proposition Nr 138. 35

låtelse föreslås, hör del i allmänning eller samfällighet eller rätt till annan förmån utom egendomens område, avgives yttrande, huruvida och i vilken omfattning lägenheten må tillerkännas rätt till sådan del eller förmån. Därest skog eller torvmosse finnes å till upplåtelse föreslagen lägenhet, skall bland villkoren för upplåtelse under åborätt angivas, huruvida åbon bör medgivas rätt till skogsfång eller torvtäkt för lägenhetens behov. Anses rätt till skogsfång böra medgivas åbon, skall tillika föreslås den myckenhet virke, åhon i mån av tillgång och behov årligen högst skall äga avverka. Vidare skall undersökning verkställas, huruvida vid upplåtelse av lägenhet förbehåll bör göras om rätt för kronan att till förmån för närbelägen, kronan tillhörig fastighet begagna väg över lägenheten eller att framdraga elektrisk ledning över densamma. Härjämte skall yttrande avgivas angående den tid, för vilken avgäld för lägenhet, som upplåtes under åborätt, bör bestämmas. För avgäldens bestämmande — den skall bestämmas i naturaprodukter men utgå efter senast bestämda medelmarkegångspris — verkställes uppskattning av den behållna avkastning, som under medelgoda år erhålles av fastigheten, därest den brukas på sätt, som bäst överensstämmer med dess läge, storlek och beskaffenhet, varvid behörig hänsyn skall tagas till de förpliktelser, vilka, utöver skyldigheten att utgiva avgäld, åligga åbon enligt åborättslagen. I förrättningsprotokollet verkställes anteckning om det uppskattade värdet ävensom angående de grunder, efter vilka avgäldens storlek föreslås.

I sammanhang med dessa åtgärder har uppskattningsnämnden, då till upplåtelse föreslaget område må liembjudas brukaren, att vidtaga vissa åtgärder, för vilka närmare redogörelse lämnas i det följande.

Är fråga om upplåtelse under tomträtt, verkställes av uppskattningsnämnden uppskattning av tomtavgäld och föreslås övriga villkor för upplåtelsen såsom tiden därför m. m.

Beträffande tillvägagångssättet vid uppskattningsförrättningen hava kronojordsakkunniga anfört huvudsakligen följande:

Det nu stadgade förfaringssättet vid uppskattningsförrättningen vore alltför invecklat och omständligt. Särskilt den omläggning av detta förfaringssätt, som skett i samband med införandet av åborättsinstitutet, hade vållat åtskilliga svårigheter i den praktiska tillämpningen. Enligt de bestämmelser, som då antoges, skulle vid uppskattningsförrättningen verkställas icke blott arrende- och saluvärdering utan jämväl värdering för upplåtelse under åborätt och företagas de olika uppskattningar, som därmed sammanhängde, oavsett om uppskattningsmännen förordade denna upplåtelseform eller ej, och även om någon efterfrågan å åbolägenheter icke förelåge eller kunde förväntas uppstå. Detta hade nästan i regel blivit förbisett av uppskattningsmännen. Ärendena hade därför ofta måst återförvisas till dem för verkställande av åborättsvärdering. Vid sådan värdering hade dessutom begåtts än det ena och än det andra felet, vilket även föranlett återförvisning av ärendet till uppskattningsmännen. Att härav uppstått avsevärd tidsutdräkt, låge i öppen dag. Tydligt vore visserligen, att under den första tiden efter de nya åborättsbestämmelsernas ikraftträdande arbetet med åborättsvärderingen måste vara mera besvärligt och tidsödande än vad det kunde förväntas bliva framdeles, sedan uppskattningsmännen vunnit större erfarenhet på området. Men det vore likväl obestridligt, att vissa förenklingar av det nu tillämpade förfaringssättet vid uppskattningsförrättningarna skulle i väsentlig mån bidraga till ett snabbare avgörande av ärenden angående upplåtelse från

Kronojord-

saJckunniga.

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

kronoegendomarna. Riksdagen hade också 1928 i anledning av väckt motion om upphävande av åborättslagen uttalat sig för en ändring i nu gällande regler, ägnad att förenkla förfarandet och nedbringa kostnaderna.

Vid övervägande, huruvida och i vad mån en dylik ändring läte sig genomföras, hade de sakkunniga funnit det vara mindre lämpligt att redan nu, innan tillräcklig praktisk erfarenhet vunnits angående denna nya upplåtelseform, vidtaga några jämkningar i principerna för densamma. De sakkunniga hade förty icke ansett sig böra framlägga något förslag i berörda hänseende.

Eu viss förenkling syntes emellertid kunna vinnas på annan väg. Den nu gällande ordningen hade tillkommit för att dispositionsförslaget ej skulle föregripa det slutliga valet av upplåtelseform. Kungl. Maj:t, eventuellt riksdagen, skulle med andra ord vid beslutet om upplåtelsen hava fria händer att bestämma formen för densamma.

Det slutliga valet av upplåtelseform borde tydligen ankomma å den myndighet, som hade att besluta om upplåtelsen. I överensstämmelse med vad departementschefen i proposition, nr 24, vid riksdagen 1926 anfört, borde vid detta val de föreliggande omständigheterna som regel vara avgörande i varje särskilt fall, ävensom därvid särskild hänsyn tagas till de önskemål, som förefunnes hos jordspekulanterna, i den mån ett beaktande av dessa önskemål icke strede mot det allmännas intresse. Med dessa utgångspunkter syntes emellertid i det stora flertalet fall kunna redan på ett tidigt skede med tämligen stor säkerhet bedömas, vilket upplåtelsesätt borde komma till användning. Det syntes därför mycket väl kunna överlämnas åt domänstyrelsen och vederbörande uppskattning smän att preliminärt avgöra denna fråga och därefter lämpa förfarandet. I anslutning härtill hade de sakkunniga tänkt sig följande ordning böra tillämpas.

Domänstyrelsen borde i god tid före löpande arrendetids utgång undersöka, huruvida den utarrenderade egendomen skulle ånyo utarrenderas eller ock försäljas eller upplåtas under åborätt eller tomträtt. Fördenskull borde domänstyrelsen sätta sig i förbindelse med såväl vederbörande domänintendent som egnahemsnämnden. Dessa finge antagas äga ingående kännedom ej blott om den ifrågavarande egendomens lämplighet för den ena eller andra upplåtelseformen utan även om jordspekulanters önskemål uti förevarande hänseende. I fråga om större styckningsföretag borde, innan uppskattningsförrättningen hölles, uppgöras plan för egendomens fördelning i lotter. Därvid skulle även i fråga om varje lott avgivas förslag angående formen för dess upplåtande. Med stöd av de utlåtanden, som sålunda inkommit, borde domänstyrelsen merendels kunna bedöma, vilken upplåtelseform i det särskilda fallet borde tillämpas. Till ledning för uppskattningsförrättningen borde domänstyrelsen därefter, då förordnande om denna förrättning meddelades, för- varje lott, varom fråga vore, angiva den rätt. varunder lotten avsåges att upplåtas. Skulle tvekan om upplåtelseformen i något fall råda, syntes intet hinder föreligga, att domänstyrelsen underställde denna fråga Kungl. Maj:ts prövning redan innan uppskattningsförrättningen hölles. Härigenom skulle vinnas den ej oväsentliga fördelen, att vid uppskattningsförrättningen värdering behövde verkställas allenast med hänsyn till en upplåtelseform. Emellertid syntes uppskattningsmännen böra vara oförhindrade att, om de funne en annan form lämpligare än den i förordnandet angivna, väcka förslag därom. I dylikt fall torde det böra åligga dem att verkställa uppskattning både för upplåtelse i enlighet med vad domänstyrelsen förordnat ock för upplåtelse under den rätt, de förordade.

Kungl. Maj:ts proposition Nr I3M. 'M

Det slutliga avgörandet av denna fråga borde emellertid tillkomma Kungl. Maj:t, eventuellt efter riksdagens hörande.

Där frågan om upplåtelseformen icke blivit särskilt underställd, vore oj uteslutet, att Kungl. Maj:t i något fall kunde finna ett annat upplåtelsesätt böra tillämpas än det, som låge till grund för den hållna uppskattningen. I sådant fall bleve det givetvis nödvändigt, att ny uppskattningsförrättning ägde rum. Detta vore onekligen en viss olägenhet. Emellertid torde med största sannolikhet kunna förutses, att dylika fall icke bleve talrika. Med hänsyn härtill torde berörda olägenhet mer än väl uppvägas av de fördelar i form av en snabbare behandling av ärendena och större enkelhet i förfaringssättet, som de sakkunnigas förslag i regel torde komma att medföra.

Beträffande saluvärder ingen hava de sakkunniga anfört:

Det låge mycken vikt uppå, att såväl saluvärdering som arrende- och annan avgäldssättning skedde på ett i alla avseenden riktigt sätt. Uppenbart vore sålunda, att det måste tillses, att statens rätt icke träddes för nära genom att värdet sattes lägre än skäligt. Men å andra sidan vore det också av stor social betydelse, att egendomen ej heller åsattes sådana värde"h, att det av köparen investerade kapitalet omöjligen kunde förräntas genom det å egendomen drivna jordbruket. Av enahanda anledning hade i de reglementariska föreskrifterna rörande den statsunderstödda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamlieten intagits bestämmelse, att jord, som tillhandahölles genom denna verksamhet, borde upplåtas till sådant pris och under sådana villkor i övrigt, att tillträdarens kostnad för förvärvet och vad därmed sammanhängde icke bleve högre än att företaget kunde av honom i fortsättningen genomföras. I riksdagens skrivelse den 10 mars 1926 (nr 70), däri anhållits om utarbetandet av en plan för styckning av därför lämpade kronoegendomar m. m., hade framhållits, att de ifrågavarande jordbruken borde upplåtas till mindre bemedlade, kunniga och dugliga jordbrukare efter värdering med hänsyn tagen till de nybildade fastigheternas avkastningsvärde. I vissa yttranden i anledning av de sakkunnigas enquéte hade emellertid erinrats, att det förhållande, som nu berörts, ingalunda alltid beaktats vid uppskattningsförrättningarna. Även av egen erfarenhet hade de sakkunniga funnit, att den sociala sidan ej alltid tillbörligen uppmärksammats vid saluvärderingen. De sakkunniga ansåge följaktligen det böra i grunderna för upplåtelserna direkt uttalas, att saluvärdet för egendom, som hembjödes arrendator eller vore avsedd att användas till jordbruksegnahemslägenhet, ej finge sättas till högre belopp än egendomen kunde bära. Därvid borde tydligen i fråga om obebyggd fastighet tagas hänsyn jämväl till kostnaderna för uppförandet av nödiga byggnader. Värdet å jorden borde således ej sättas högre än att jordbruket kunde förränta icke blott detta värde utan jämväl byggnadskostnaderna.

De bestämmelser, som nu gällde i fråga om växande skog, vore ej heller fullt lämpliga. Funnes å fastigheten mogen skog, skulle vid värdesättningen dess realisationsvärde huvudsakligen vara avgörande. Vid upplåtelser för egnahemsändamål torde det emellertid icke vara riktigt att utgå från att skogen omedelbart avverkades. Innan köpeskillingen i sin helhet vore betald, finge enligt såväl gällande grunder för egnahemsupplåtelser som de sakkunnigas förslag annan avverkning ej bedrivas än för husbehov. Och även om köparen skulle erlägga köpeskillingen kontant och således äga rätt att obehindrat förfoga över skogen, torde målet böra vara mera att

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

möjliggöra för köparen att driva ett ändamålsenligt och uthålligt bruk av skogen än att genom högt saluvärde tvinga köparen att fortast möjligt realisera densamma. Det anförda ägde giltighet även vid friköpning av arrendegårdar. De sakkunniga föresloge därför i fråga om nu nämnda upplåtelser en bestämmelse av innebörd, att växande skog skulle åsättas värde med hänsyn till en ändamålsenlig hushållning av densamma.

Yttranden

över

kronojord-

sakkunnigas

förslag.

Beträffande den föreslagna förprövningen av upplåtelseformen hava inga erinringar framställts. Domänstyrelsen har framhållit, att enligt det av styrelsen förordade förberedande förfaringssättet skulle av förrättningsmännen vid det sammanträde, som hölles i samband med kartläggningen, avgivas yttrande jämväl om sättet för upplåtelse av ägolotter, som till äventyrs föresloges till avstyckning, och därefter skulle domänstyrelsen träffa avgörande om sättet för upplåtelsen till efterrättelse vid uppskattningen. Härigenom skulle i regel undvikas värderingar av olika slag.

I fråga om reglerna för bestämmandet av saluvärdet å till försäljning ifrågasatt egendom har det övervägande flertalet bland myndigheterna ej haft något att erinra. I flera yttranden har uttryckligen betonats, att förslaget i denna del syntes vara värt allt beaktande. Sålunda har bland andra statens egnahemsstyrelse framhållit, att förslaget anslöte sig till sådana allmänna principer, vilka jämväl styrelsen ansåge riktiga i fråga om egnahemsbildning. Emellertid hava även vissa erinringar framförts.

Härutinnan har anförts följande.

Länsstyrelsen i Uppsala län. Några allmänna grunder, efter vilka saluvärdering skulle ske, hade icke föreslagits. Föreskrifter härom torde emellertid vara desto mera av behovet påkallade, som för vissa fall uttryckligen stadgats, att värdet icke finge sättas högre än egendomen kunde bära. Länsstyrelsen ansåge sig visserligen icke kunna antaga, att det varit de sakkunnigas mening, att i övriga fall helt skulle bortses från möjligheten för en blivande köpare att bereda sig utkomst av egendomen, men då avsikten syntes vara att i viss mån olika beräkningsgrunder skulle tillämpas, vore ofrånkomligt, att närmare anvisningar i detta avseende meddelades. Länsstyrelsen ville erinra om bestämmelsen, att fastighetstaxeringsvärde skulle åsättas till belopp, som motsvarade ortens pris (allmänna värdet), samt att därmed skulle förstås det belopp, som en förståndig köpare kunde antagas vilja betala för fastigheten, om den tänktes såld inom den kundkrets, som för en dylik egendom kunde antagas vara att påräkna, och köpt för ett med hänsyn till fastighetens beskaffenhet lämpligt utnyttjande. Det ville synas, som om dessa synpunkter borde kunna tjäna till ledning även då det gällde saluvärdering av kronojord, utan risk för att kronans berättigade ekonomiska intresse därigenom bleve åsidosatt. Särskilt vid uppskattning av växande skog borde försiktighet iakttagas. Hos revirförvaltarna rådde en viss benägenhet för övervärdering i detta avseende. Av vikt vore också, att vid tidpunkten för en egendoms utbjudande större förändringar icke inträffat i de förhållanden, som varit rådande vid uppskattningsförrättningen och då lagts till grund för värderingen. Därest dessa förhållanden undergått förändring vare sig genom nedgående konjunkturer eller genom försämring av till egendomen hörande beståndsdelar — exempelvis genom avverkning av skog -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138. ii!)

borde den ursprungliga uppskattningen underkastas revision samt den jämkning i saluvärdet vidtagas, vartill omständigheterna kunde föranleda.

Länsstyrelsen i Hallands län: Därest med bestämmelsen, att saluvärdet

i vissa fall ej finge siittas högre än egendomen kunde hära, åsyftades, att detta värde skulle sättas kanske långt under marknadsvärdet, kunde riktigheten av principen starkt betvivlas, enär den i tillämpningen lätt kunde leda till spekulation, i det att den direkta köparen inom kort försålde fastigheten för dess verkliga saluvärde och alltså inhöstade en vinst, som rätteligen bort tillkomma kronan såsom den ursprungliga säljaren. Genom förbehåll om återköpsrätt kunde detta missförhållande visserligen i någon mån neutraliseras. Det borde dock såvitt möjligt även eljest förebyggas, vilket lämpligast skedde genom att saluvärdet icke sattes alltför mycket under marknadsvärdet. Detta gällde icke minst när avverkningsbar skog funnes å fastigheten.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Föreskriften, att egendomen ej finge asättas högre saluvärde än den kunde bära, borde vara allmängiltig.

Domänintendenten i Älvsborgs län: Det vore svårt att förstå ifrågava-

rande föreskrift. Därigenom skulle vid dålig konjunktur egendomen och ägolotterna ej kunna åsättas något värde alls. Det enda riktiga vore allmänna saluvärdet. Staten borde ej slumpa bort sin jord till något socialt underpris. Föreskriften vore även onödig, ty det kunde väl knappast påvisas, att statens jord realiserats till ockerpris.

Över jägmästaren i västra distriktet: Det kunde starkt ifrågasättas, om utfärdande av sådana direktiv för värdering vore välbetänkt. Dessa direktiv måste nämligen anses alltför vaga och skulle lämna rum för en ganska godtycklig, på värderingsmännens subjektiva omdöme allt för mycket beroende värdering. Det vore mycket svårt att fixera, hur stor köpeskilling exempelvis en lägenhet, på vilken föddes tre kor, kunde »bära». Den ene kunde anses 500 kronor, en annan kanske 2,000 kronor. Om inga hus funnes och jordbruket måste bära jämväl byggnadskostnaderna, torde en bärighetskalkyl ofta giva till resultat, att jorden hade ett negativt värde, vilket dock skulle vara absurt. Och i de flesta fall skulle fastställande av sådana normer för uppskattningen ge anledning till allt för låg värdesättning, särskilt i depressionstider, då jordbrukets produkter stode lågt i pris. Såsom grund för värderingen syntes böra läggas skäligt gängse pris. De förmåner, som ansåges nödiga, för att en köpare skulle kunna reda sig, torde lämpligast böra lämnas i form av förmånliga betalningsvillkor. Detsamma gällde den föreslagna grunden för värdering av växande skog. Denna norm skulle lämna rum för allt för stor subjektivitet och godtycke vid värderingen samt leda till för låg värdesättning. De av domänstyrelsen genom cirkulärskrivelse den 30 juni 1928 meddelade föreskrifterna syntes vara i huvudsak lämpliga. Möjligen kunde skäl anses föreligga för någon jämkning nedåt av värdet, särskilt å egnahemslägenheter.

Överjägmästarna i mellersta Norrlands, Härnösands och östra distrikten hava jämväl ansett den föreslagna normen för värdering av växande skog vara för vag och otydlig.

Domänstyrelsen har i likhet med länsstyrelsen i Uppsala län ansett, att allmänna saluvärdet borde tjäna till ledning vid saluvärdering av all kronojord oavsett dess blivande användning. Genom gynnsamma betalningsvillkor hade det sörjts för att köpevillkoren ändå bleve mindre betungande än fallet i allmänhet vore med enskild jord. Även vid värdering av växande skog borde allmänna saluvärdet tjäna till ledning.

Departe-

mentschefen.

-10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

Liknande uttalanden hava gjorts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i Södermanlands lön.

De sakkunnigas förslag om förberedande prövning av upplåtelseformen och därigenom möjliggjorda förenklingar i förfarandet vid uppskattningsförrättningen anser jag vara välgrundat. I denna del kan jag således helt giva förslaget min anslutning.

Det har anmärkts, att några allmänna grunder, efter vilka saluvärdering skall ske, icke meddelats i förslaget. Tydligen har emellertid de sakkunnigas mening varit, att till grund för saluvärdets bestämmande i första rummet skulle läggas i orten gällande skäligt pris. I anledning av de erinringar, som framställts i detta hänseende, synes det lämpligt, att denna princip kommer till uttryck i författningen.

De sakkunniga hava ansett, att i vissa fall jämkning skulle ske i det sålunda bestämda saluvärdet. De hava föreslagit, att jordbruksegnahemslägenhet eller egendom, som hembjudes vederbörande arrendator, icke finge åsättas högre saluvärde än egendomen kunde bära. Jag är ense med de sakkunniga därom, att det vid dylika upplåtelser bör tillses, att jordpriset ej sättes så högt, att köparen i fortsättningen icke kan genomföra sitt egnahemsföretag. Detta är säkerligen av vikt för en sund utveckling av statens jordpolitik. Enligt de grunder, som fastställts för den av staten understödda jordanskaffningsverksamheten, skall, såsom de sakkunniga erinrat, ägnas särskild uppmärksamhet åt förevarande spörsmål. Att detsamma vinner beaktande jämväl vid statens egna jordupplåtelser, synes vara i sin ordning. Genom att kronan beredes möjlighet att knyta förbehåll om återköpsrätt vid försäljningen, kan korrektiv vinnas mot missbruk från köparens sida av det förtroende det allmänna visar honom i detta hänseende.

Vad angår växande skog synes det icke riktigt, att skogens realisationspris under alla förhållanden lägges till grund för bestämmandet av saluvärdet. Såsom jag framdeles blir i tillfälle att närmare belysa, föreslås vissa inskränkningar beträffande köparens dispositionsrätt till skogen. Regeln är att, innan köpeskillingen är till fullo gulden, köparen icke äger utan särskilt tillstånd bedriva annan avverkning å fastigheten än som erfordras för husbehov. I betraktande härav får vid försäljning av jordbruksegnahemslägenheter och friköp av arrendegårdar den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att skogen skall värderas med hänsyn till en ändamålsenlig hushållning, anses vara betingad av billighet. Även i denna del kan jag alltså giva förslaget min anslutning. Detta kan jag desto mera, som enligt vad jag erfarit domänstyrelsen redan i praktiken i viss mån givit principen sin anslutning. I vissa yttranden hava uttalats farhågor, att berörda bestämmelse skulle till sin innebörd vara allt för svävande och lämna rum för godtycklig tillämpning. Här avses emellertid allenast att giva uttryck åt en allmän grundsats, som bör följas vid uppskattningsförrättningarna. De närmare anvisningar, som kunna erfordras för en enhetlig tillämpning

41 Kungl. Ma j .ds proposition Nr 13H.

av denna princip, torde det böra ankomma å domänstyrelsen att sedermera lämna, liksom det tydligen ock bör åligga styrelsen att med uppmärksamhet följa hithörande frågor och åstadkomma rättelse av förlupna misstag.

(>. Övriga förberedande åtgärder.

Beträffande de åtgärder, som i övrigt erfordras före försäljningen, hava kronojordsakkunniga anfört:

Sedan uppskattningsförslaget upprättats, skulle enligt gällande föreskrifter länsstyrelsen avgiva yttrande över detsamma. Därefter skulle förslaget översändas till domänstyrelsen. Det torde mera sällan hända, att länsstyrelsen föresloge någon ändring i uppskattningsnämndens förslag. I allmänhet besutte länsstyrelsen icke den ingående kännedom om egendomen i fråga, som erfordrades härför. Ifrågavarande bestämmelse vore därför ägnad att fördröja ärendena utan att i allmänhet bidraga till en grundligare beredning av dem. Härtill komme, att länsstyrelserna vore så överhopade med arbete, att en lättnad i deras arbetsbörda, där den utan olägenhet kunde genomföras, vore påkallad. Enligt de sakkunnigas mening kunde därför berörda bestämmelse utgå.

Liksom nu gällde, borde domänstyrelsen pröva uppskattningsförslaget samt därefter med eget utlåtande underställa frågan om egendomens disposition Kungl. Maj:ts prövning. Sedan egendoms uppdelning i lotter blivit av Kungl. Maj:t i vederbörlig ordning beslutad, skulle så skyndsamt som möjligt verkställas avstyckning av dessa lotter. I vissa yttranden över enquéten hade anmärkts, att lantmäteriförrättningen understundom dragit långt ut på tiden och att försäljningen därigenom fördröjts. Det kunde emellertid förväntas, att den nya jorddelningslagstiftningen komme att medföra eu skyndsammare behandling av styckningsfrågorna. Bereddes vederbörande lantmätare, såsom de sakkunniga föreslagit, tillfälle att medverka redan vid upprättandet av styckningsplanerna, syntes jämväl en väsentlig tidsbesparing kunna vinnas i fråga om själva lantmäteriförrättningen. Man torde därför kunna förutsätta, att avstyckningen av ägolotterna skulle kunna medhinnas i tid före det åtgärder behövde vidtagas för salubjudande av dem. Skulle motsatsen i något fall inträffa, syntes intet hinder böra möta, att ägolotterna ändock utbjödes till salu och jämväl köp avslutades med villkor att köparna vore skyldiga underkasta sig de jämkningar i områdena, som vid avstyckningsförrättningen funnes påkallade. Några större avvikelser från den uppgjorda planen kunde nämligen därvid näppeligen tänkas komma att äga rum, varför i regel den ungefärliga arealen av ägolotterna redan dessförinnan läte sig bedömas.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands och Jämtlands län ävensom domänintendenten i Malmöhus län hava uttalat viss tvekan i anledning av den föreslagna avkopplingen av länsstyrelsernas befattning med försäljningsärendenas förberedande behandling. Det har härutinnan framhållits, att det ibland kunde behövas granskning ur juridiska synpunkter, att en del frågor kunde behöva bedömas ur mera enhetliga administrationssynpunkter såsom exempelvis frågor om fördelning av egendomens naturtillgångar i fråga om skog och annat ävensom att styckningsförslag ur samhällsbildandets synpunkter vid stationssamhällen m. fl. orter kunde behöva en eftergranskning.

Kronojord-

sakkunniga.

Yttranden över kronojordsakkunnigas förslag.

Departe-

mentschefen.

Gällande

bestämmelser.

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

Liknande synpunkter hava framförts av länsstyrelsen i Hallands län, som anfört:

Med den allmänna kännedom om länets förhållanden, som länsstyrelserna horde förutsättas äga, vore deras uppfattning av stor betydelse. Det vore icke alltför sällsynt, att länsstyrelserna därvid företrädde synpunkter av social natur, som kunde stå i strid mot domänpersonalens åsikter, vilka kunde befaras vara alltför starkt påverkade av kronans jordägareintresse och domänverkets egenskap av affärsdrivande verk. Särskilt gällde detta i de fall, då från domänpersonalens sida tendenser visade sig att söka alltför mycket begränsa lägenhetsförsäljningarna.

Domänstyrelsen har även ställt sig betänksam på denna punkt. Med den procedur styrelsen tänkt sig, enligt vilken länsstyrelsernas yttranden alltid skulle inhämtas över de uppgjorda förslagen till plan för egendomarnas disposition, hade emellertid styrelsen ansett, att betänkligheterna borde vika.

Beträffande de sakkunnigas förslag, att köp i visst fall kunde avslutas med villkor att köparen skulle vara underkastad de jämkningar i området, som vid avstyckningsförrättningen funnes påkallade, har över jägmästaren i västra distriktet anmärkt, att en sådan osäkerhet i avseende på försäljningslottens blivande omfattning otvivelaktigt skulle göra den å köpet reflekterande tveksam samt nedbringa värdet och dessutom mången gång giva anledning till missnöje från köparens sida, ja kanske till tvist mellan denne och kronan.

Med den omläggning av förfarandet, som nu förordas, synes föreskrift, att yttrande i dessa frågor alltid skall inhämtas från länsstyrelsen, vara obehövlig. Då det dessutom är av vikt, att ärendena vinna sitt avgörande så skyndsamt som möjligt, anser jag mig kunna biträda de sakkunnigas förslag om borttagandet av stadgandet rörande länsstyrelsens obligatoriska hörande över dessa ärenden. Som emellertid fall otvivelaktigt kunna förekomma, däri det kan vara av betydelse för ärendets allsidiga belysande, att länsstyrelsen får tillfälle att uttala sin mening, förutsätter jag, att domänstyrelsen icke på grund av denna ändring i författningen känner sig förhindrad att, när helst styrelsen finner det lämpligt, infordra yttrande från länsstyrelsen.

Ej heller i övrigt har jag funnit anledning att frångå vad de sakkunniga hemställt uti ifrågavarande sammanhang.

7. Hembud i vissa fall.

Enligt gällande bestämmelser kan brukare av kronoegendom i vissa fall erhålla förköpsrätt till egendomen. Sålunda stadgas i 1926 års upplåtelsegrunder, att om upplåtelse av egnahemslägenliet eller åbolägenhet blivit beslutad, lägenheten må hembjudas:

1) i fall lägenheten är bebyggd med enskild person tillhörigt boninghus, husägaren; samt

2) i fall lägenheten är bebyggd med kronan tillhöriga hus, vederbörande brukare under förutsättning att denne är mindre bemedlad eller obemedlad

Kungl. Maj:Is proposition Nr 138.

samt antingen brukaren själv eller ock lian och medlemmar av hans familj före honom tillsammans innehaft lägenheten under en tid av minst fem år och därunder väl hävdat densamma.

Lägenheten skall hembjudas antingen med åborätt på därom stadgade villkor och mot fastställd avgäld, för såvitt vederbörande är behörig att antagas till åbo, varvid å lägenheten befintliga, kronan tillhöriga byggnader likaledes skola hembjudas honom till inlösen mot den byggnaderna åsatta köpeskillingen, eller till inlösen med äganderätt mot det lägenheten åsatta försäljningsvärdet eller ock med tomträtt.

Den, som är berättigad till liembud, skall, om han kan anträffas, kallas till uppskattningsförrättningen samt erhålla del av de förändringar i ägoområdet, som anses nödiga. Då området avses till bostadslägenhet, skall han underrättas om det saluvärde, som vid förrättningen åsatts lägenheten. Är fråga om upplåtelse av område såsom jordbrukslägenhet, skall meddelande lämnas honom angående såväl det lägenheten åsatta saluvärdet som ock de föreslagna villkoren för upplåtelse med åborätt. Han skall vidare tillfrågas, huruvida han önskar få lägenheten åt sig upplåten med äganderätt eller med åborätt eller med tomträtt. Anteckning härom skall göras i förrättningsprotokollet.

Sedan därefter sättet för upplåtelsen blivit beslutad i vederbörlig ordning, skall länsstyrelsen delgiva den hembudsberättigade de beslutade villkoren för upplåtelsen samt förelägga honom att inom trettio dagar från erhållen del av föreläggandet inkomma med förklaring, huruvida han önskar få lägenheten upplåten åt sig på dessa villkor.

Antages ej hembudet, ankommer det på domänstyrelsen att pröva, huruvida lägenheten skall utbjudas i vanlig ordning eller disponeras på annat sätt.

En utvidgning av ifrågavarande bestämmelser, vilka i stort sett varit gällande sedan år 1909, har vid flera tillfällen ifrågasatts. Jag hänvisar härutinnan till den redogörelse, som ltronojordsakkunnigas betänkande innehåller å sid. 78 o. f.

Kronojordsakkunniga hava beträffande denna fråga först lämnat en statistisk redogörelse för de försäljningar till icke hembudsberättigade arrendatorer, som förekommit under åren 1918—1927 (sid. 89 o. f.). Av denna framgår, att jordbruksegendomar eller delar av sådana jämlikt riksdagens beslut hembjudits arrendatorn till inköp, utan att han författningsenligt varit berättigad därtill, i 26 fall, motsvarande omkring 17 procent av under sagda tid försålda gårdar.

Härefter hava de sakkunniga anfört bland annat följande:

Ur såväl nationalekonomiska som sociala synpunkter måste det anses vara en önskvärd utveckling, att de självägande jordbrukarnas antal ökas genom att arrendatorer och andra brukare av annans jord med äganderätt förvärva de områden, som de nyttja. Huru de bestämmelser, som reglera arrendeförhållandet, än utformas, torde detta ändock på grund av sin egen natur icke för arrendatorn kunna medföra samma trygga och oberoende ställning, som äganderätten till jorden skänker. Härav blir ock en följd,

Kr ono jordsakkunniga,.

44 Kungl. Maj:ls proposition Nr 138.

att hos en arrendator mera sällan är till finnandes det intresse för jordens förbättrande i olika avseenden, som merendels utmärker den självägande jordbrukaren.

Detta förhållande har från statsmakternas sida vid flera tillfällen erkänts, då fråga varit om frilösning av enskilda jordbrukare tillhöriga arrendebruk, och jämväl föranlett dem att vidtaga åtgärder för befordrande av sådan frilösning.

Uppenbart torde vara, att staten, då det gäller dess egen jord, icke bör ställa sig avvisande mot en utveckling, som den anser sig böra befrämja i fråga om jord i enskild ägo. I all synnerhet torde det framstå icke blott såsom ett önskemål utan såsom ett socialt rättfärdighetskrav, att åtgärder i ovan angivna hänseende vidtagas, därest statsmakterna besluta en mera omfattande försäljning av kronans jordbruksdomäner. Det kan nämligen varken ur nationalekonomisk eller ur social synpunkt vara försvarligt, att staten, samtidigt som den vidtager omfattande åtgärder för bildandet av nya egna hem, förorsakar ett förödande av de redan befintliga.

Den av de sakkunniga verkställda utredningen angående förhållandet mellan saluvärdena och de erhållna köpeskillingarna vid de senaste årens försäljningar av kronoegendomar har icke givit stöd för någon farhåga, att en utvidgning av hembudsrätten skulle komma att ställa sig oekonomisk för kronan. Och även om kronan i enstaka fall genom utbud i allmänna marknaden skulle kunna erhålla högre köpeskilling än som vid hembud kunde påräknas, lärer detta säkerligen komma att uppvägas av den intensivare skötsel av ifrågavarande fastigheter i gemen med därav följande stegring i fastighetsvärdena, som med visshet är att förvänta, därest arrendatorerna erhålla trygghet att vid eventuell försäljning av egendomen äga förköpsrätt till densamma. Visserligen är ingalunda otänkbart, att sådan förköpsrätt medgives allenast mot den köpeskilling, som vid en förutgående offentlig auktion bjudits för egendomen. Men det torde vara ett allmänt intresse av väsentlig betydelse, att arrendatorerna icke tvingas att för dessa egendomar betala mera än jordbruket förmår förränta. Då fråga om frilösning av enskilda arrendebruk varit under diskussion, har man också ansett det utgöra eu ofrånkomlig betingelse, att lösen ej finge överstiga jordbrukets värde.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att frågan om hembud ej borde såsom nu prövas från fall till fall. Hembudsrätten avsåge att skänka vederbörande arrendator trygghet att vid försäljning få framför andra förvärva egendomen mot dess värde. Genom den känsla av oberoende, som sålunda skapades hos arrendatorn, ville man bland annat vinna, att arrendatorn med större nit ägnade sig åt jordbrukets förkovran. Men detta mål kunde icke ernås, om hembudsrätten icke bleve fastslagen genom bestämda normer utan utrymme funnes för godtycke och växlande praxis, vilket näppeligen läte sig alldeles undvikas vid en prövning från fall till fall. Enligt de sakkunnigas uppfattning vore det oeftergivligt, att vederbörande arrendator redan under ett tidigt skede av sin arrendetid kunde själv med tämlig visshet bedöma, huruvida han kunde påräkna hembud eller ej vid arrendetidens slut. Hembudsrätten måste därför bindas vid fasta, lagstadgade regler.

I förslaget hava de sakkunniga skilt mellan friköpning av egentliga arrendegårdar å ena och friköpning av bostadslägenheter å andra sidan. Då gränsen mellan de båda grupperna understundom är flytande, har efter mönster från bestämmelserna om egnahemslån föreslagits, att lägenhet, därå

Kanyl. Maj:In proposition Kr 188. 45

ej kunna födas minst två kor, skull i förevarande avseende betraktas såsom bostadslägenhet.

Beräffande friköpning av arrendejordbruk hava de sakkunniga anfört huvudsakligen följande:

Hembudsrätt borde icke medgivas i andra fall än då arrendatorn eller åtminstone lians släkt under eu något längre tid innehaft fastigheten, sä att arrendatorn vore bunden vid densamma med de starka band, endast ett långvarigare innehav skapade. Den tid av fem år, som vore stadgad för optionsrätt vid förnyad utarrendering, syntes i förevarande avseende icke vara tillräcklig. Enligt gällande bestämmelser skulle arrende av jordbruksegendom i allmänhet omfatta tjugo år. Emellertid tillämpades numera oftast en kortare arrendetid. En tid av tio år vore i förevarande avseende lämplig. Såsom förutsättning för hembud föz'ordades därför, att vederbörande arrendator själv eller ock han och medlemmar av hans eller hans hustrus släkt före honom under en tid av minst tio år innehaft fastigheten.

I överensstämmelse med vad som gällde i fråga om optionsrätt vid förnyad utarrendering och jämväl i fråga om hembudsrätt till torp, borde vidare stadgas såsom villkor för hembud, att egendomen blivit väl hävdad under den tid, den varit i arrendatorns eller hans släkts besittning.

Hem budsrätten borde icke få utgöra hinder för egendomens användning för visst ändamål av allmän vikt. På grund av sin belägenhet och andra förhållanden kunde egendomen behöva tagas i anspråk av en kommun för byggnadstomter eller dylikt. Vidare borde hembud icke komma i fråga, därest arrendatorn gjort sig skyldig till olovlig avverkning å egendomens skog eller låtit annat förverkandeskäl komma sig till last. På grund härav förordades, att hembud icke skulle äga rum, för såvitt särskilda omständigheter talade däremot.

Givet vore, att hembudsrätten ej heller finge hindra en ändamålsenlig uppstyckning av egendomen till mindre jordbruk. Ansåges egendomen böra uppdelas i lotter, borde emellertid den lott, som utgjorde huvudgården, hembjudas arrendatorn.

Av vad i det föregående anförts följde, att det nu stadgade villkoret, att arrendatorn skulle vara mindre bemedlad eller obemedlad, ej kunde bibehållas.

De särskilda hänsyn, som talade för att tillförsäkra en arrendator av en mindre eller medelstor egendom viss förköpsrätt till densamma, förelåge icke eller i varje fall i avsevärt ringare grad, då fråga vore om större utarrenderade egendomar. Liksom man i fråga om den sociala arrendelagstiftningen ansett sig böra från dess tillämpning undantaga rena s. k. affärsarrenden, syntes man även på det område av den sociala lagstiftningen, varom här vore fråga, böra göra en motsvarande begränsning. Var denna gräns lämpligen skulle dragas, därom kunde råda olika meningar. De sakkunniga trodde emellertid, att en tillfredsställande lösning vunnes, om hembudsrätten i detta fall begränsades till arrendebruk, som icke lämnade mer än 2,000 kronor i årligt arrende. Fastigheter med ett högre värde än 50,000 kronor kornme då icke i regel att omfattas av denna rätt. Även i fråga om större egendomar kunde i vissa fall föreligga sådana omständigheter att det, trots att de stadgade förutsättningarna för hembudsrätt icke vore för handen, måste anses vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att egendomen hembjödes till vederbörande arrendator. I dessa fall. vilka torde vara att betrakta såsom undantag och varför inga bestämda regler kunde uppställas, borde det ankomma på Kungl. Maj:t och riksdagen att gemensamt besluta, huruvida hembud skulle ske.

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

Nu omförmälda bestämmelser borde med vissa modifikationer gälla jämväl torp eller annan under huvudgård lydande jordbrukslägenhet, som med kronans begivande brukades för sig. Givet vore, att en förutsättning för hembud beträffande dylik lägenhet borde vara, att den kunde frånskiljas utan men för den egendom, vartill lägenheten hörde. Men även fordringarna på den tid, jorden skulle hava varit i brukarens eller hans släkts innehav, syntes i dessa fall understundom böra modifieras. Enligt nu gällande bestämmelser kunde hembud ske, därest lägenheten vore bebyggd med brukaren tillhörigt boningshus, så ock därest brukaren vore mindre bemedlad eller obemedlad samt lägenheten under en tid av allenast fem år innehafts av brukaren och hans släkt och därunder väl hävdats. De sakkunniga funne visserligen en tid av fem år såsom regel vara för kort men ansåge å andra sidan, att omständigheterna understundom kunde vara sådana, att hembud i fråga om torp och dylika lägenheter borde kunna ske, ändå att området icke innehafts av brukaren och medlemmar av hans släkt under tio år. Det förhållandet, att brukaren ägde boningshuset å en jordbrukslägenhet, syntes ej heller ensamt för sig böra föranleda till hembud men torde i förening med andra omständigheter såsom en god hävd och en längre tids innehav böra berättiga därtill, även om innehavet ej uppginge till tio år. De sakkunniga ansåge följaktligen, att det borde ankomma å Kungl. Maj:t att i dylika fall förordna om hembud till brukaren.

Då egendomen skulle hembjudas vederbörande arrendator, borde det stå honom öppet att förvärva den antingen med äganderätt eller, för såvitt han vore behörig att antagas till åbo, med åborätt.

Avsåge hembudet inlösen med äganderätt, skulle egendomen hembjudas arrendatorn mot det åsatta saluvärdet. Emellertid syntes i vissa fall jämkning av detta värde böra företagas till arrendatorns förmån. Enligt gällande grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner vore arrendatorn i vissa fall berättigad till gottgörelse för vidtagna förbättringar å fastigheten. Hade arrendatorn vidtagit sådana förbättringar såsom större odlingseller täckdikningsarbete, särskilda åtgärder för anordnande av varaktigt betesbruk, elektrisk anläggning, större överbyggnadsarbete eller dylikt företag och skedde inlösen, innan han kunde anses hava blivit gottgjord för dessa, borde vid bestämmandet av köpeskillingen skäligt avdrag ske å saluvärdet. Arrendatorn borde tydligen ej genom att han begagnade sig av sin förköpsrätt komma i en sämre ställning än om han eljest avträtt fastigheten. Enligt vad de sakkunniga hade sig bekant, torde redan tidigare, ehuru uttryckliga bestämmelser därom icke funnits, berörda förhållanden hava i viss mån beaktats. Vid bestämmandet av avdraget torde i överensstämmelse med vad som gällde vid utarrendering jämväl böra tagas hänsyn till den nytta arrendatorn dragit av företaget under arrendetiden. Även förbättringar, som utförts av en förutvarande arrendator, vars rätt övergått å den ifrågavarande, torde böra tillgodoräknas denne, där de ej kunde anses gottgjorda.

Hembud om upplåtelse under åborätt borde ske på villkor, som vore stadgade för dylik upplåtelse, och mot fastställd avgäld. Sådant hembud skulle jämväl innefatta inlösen av kronan tillhöriga byggnader å området efter deras saluvärde. Hade arrendatorn verkställt större överbyggnadsarbete, borde avdrag ske i enlighet med vad ovan sagts i fråga om inlösen under äganderätt.

I fråga om friköpning av bostadslägenheter hava de sakkunniga erinrat om de bestämmelser, som nu gälla enligt lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 138.

område (den s. k. ensittarlagen) samt lagen den 4 januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt. Härefter hava de sakkunniga bland annat anfört följande:

För vinnande av i görligaste mån likartade normer angående ensittares rätt till inlösen av den mark, de nyttjade och bebyggt, vore det önskvärt, att bestämmelserna beträffande kronojord uti ifrågavarande hänseende utformades i så nära överensstämmelse med lagarna den 18 juni 1925 och den 4 januari 1927 som möjligt. Såsom förutsättning för rätt till hembud i förevarande fall borde sålunda först och främst stadgas, att marken vore bebyggd med enskild nyttjanderättshavare tillhörigt, för stadigvarande bruk avsett boningshus, vilket lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj.

Tydligt vore, att hembud icke borde ske, då fråga vore om en del av en fastighet och denna ej kunde frånskiljas utan men för huvudfastigheten. Sådant men kunde vara av olika art. Såsom exempel nämndes, att området låge inne uti huvudgårdens åkermark eller alldeles invid huvudgårdens gårdsplan. Vore området beläget utmed allmän väg, som löpte genom huvudgårdens inägor, torde områdets frånskiljande näppeligen i regel kunna anses medföra något sådant men, som här avsåges, även om området på tre sidor stötte till huvudgårdens åkerskiften.

Hembud borde ej heller äga rum, därest särskilda omständigheter förelåge vilka prövades böra utgöra hinder för hembud. Något närmare bestämmande av vad som skäligen borde hänföras till dylika särkilda omständigheter, kunde ej givas. Såsom exempel därpå anfördes, att inlösen skulle medföra mera avsevärd olägenhet för det allmänna samt att brukaren förverkat sin nyttjanderätt eller gjort sig skyldig till olovlig skogsavverkning. Vidare kunde nämnas, att innehavaren av lägenheten utan kronans tillstånd bebyggt densamma i tydlig avsikt att därigenom bereda sig liembudsrätt.

Även vid nu ifrågavarande grupp borde det stå den hembudsberättigade öppet att själv välja sättet för upplåtelsen, därest olika sätt kunde ifrågakomma. Sålunda borde tomträtt kunna komma till användning, i fall fråga vore om tomt å område, som blivit i vederbörlig ordning planlagt för bebyggande.

Skulle området förvärvas med äganderätt, borde vid köpeskillingens bestämmande göras avdrag från saluvärdet för förbättring, som nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å denne, vidtagit utan att kunna anses gottgjord därför. Uti förevarande fall syntes det nämligen skäligt, att hänsyn toges jämväl till andra jordförbättringar än dem, som borde beaktas vid inlösen av arrendejordbruk. Att i detta avseende uppställa strängare regler i fråga om kronans jord än som gällde enskild och ecklesiastik jord, vore ej heller lämpligt.

Funnes å marken kronan tillhörig byggnad, borde hembudet innefatta jämväl inlösen av denna efter dess uppskattningsvärde.

Skulle området upplåtas under tomträtt, borde upplåtelsen ske på därom stadgade villkor och mot fastställd avgäld.

I detta sammanhang hava de sakkunniga jämväl upptagit frågan om hembud till ägare av ofullständigt jordbruk för komplettering av detsamma. De sakkunniga hava framhållit, att utveckling av ofullständiga jordbruk till större bärkraft vore en angelägenhet av synnerlig vikt. Vid de upplåtelser från kronans domäner, som statsmakterna kunde komma att

48 Kungl. Muj:ts 'proposition Nr 138.

besluta för egnahemsändamål, borde denna fråga ej förbises. Upplåtelser av kronojord hade redan tidigare vid flera tillfällen skett för komplettering av mindre bärkraftiga jordbruk. I grunderna borde därför upptagas bestämmelse, att därest enskild ägare av jordbruk, vilket vore av den beskaffenhet, att brukaren icke kunde därav erhålla sin huvudsakliga bärgning, önskade för fullständig ande av detsamma förvärva viss kronan tillhörig jord, som lämpligen kunde sammanläggas därmed, denna jord finge hembjudas honom mot köpeskilling, ej understigande det åsatta saluvärdet. Såsom villkor för dylikt hembud torde dock böra stadgas, att genom sammanläggningen icke bildades ett större jordbruk än att detta kunde betraktas såsom en jordbruksegnahemslägenhet. Hembud, som nu sagts, borde jämväl kunna ske, därest enskild ägare av bostadslägenhet ville omlägga denna till jordbrukslägenhet.

Beträffande tillvägagångssättet vid hembud ansluter sig förslaget i det väsentliga till nu gällande anordning.

Rörande den föreslagna rätten till hembud för arrendator hava allenast

Sålunda har över jägmästaren i västra distriktet ifrågasatt, huruvida en sådan rätt kunde hava skäl för sig. — Domänintendenten i Södermanlands län har framhållit, att det vore påtagligt, att hexnbudsrätt vid försäljning av arrendejordbruk ej alltid kunde förordas. För optionsrätt till förnyat arrende fordrades minst fem års innehav av arrendet och vitsord om god skötsel. Optionsrätten hade varit till stor nytta för såväl kronan som arrendatorn såsom en sporre till ökad arbetslust och omtanke. I fråga om företrädesrätt vid köp förelåge icke samma klara bevis. Därmed skapades ej någon som helst större säkerhet, att första köparen stannade vid jordegendomen. Fara förelåge, att han till förhöjd köpeskilling avyttrade egendomen till annan köpare. Det syntes därför vara lämpligast att pröva hembudsfrågan fall från fall. Därmed komme kronan också bäst i tillfälle att vidtaga en fullt rationell uppdelning av egendomen och avkopplades den mången gång obehörigt drivna hänsynen till arrendatorns önskningar, vilken kunde förhindra styckning.

Övriga myndigheter hava ej funnit anledning till principiell erinran mot stadgande om rätt till hembud för arrendator. I vissa yttranden har påyrkats en utvidgning av den föreslagna hembudsrätten.

Sålunda har anförts av länsstyrelsen i Stockholms län: Begränsningen av hembudsrätten till arrendebruk, som lämnade högst 2,000 kronor i årligt arrende, vore godtycklig. Enär egendomar med högre arrendevärde än 1,000 kronor enligt förslaget icke skulle kunna försäljas ostyckade utan riksdagens hörande, förelåge ej heller skäl för sådan begränsning av hembudsrätten. Därest en större egendom, som i ostyckat skick lämnade mer än 2,000 kronor i årligt arrende, vore lämpad att till större delen användas till bildande av mindre jordbruk, torde såväl nationalekonomiska och sociala synpunkter som statens ekonomiska intresse bjuda, att sådan egendoms arrendator i fråga om hembudsrätt till egendomens huvuddel icke ställdes i sämre läge än arrendator av en i övrigt likvärdig egendom med blott 2,000 kro-

Yttranden över kronoj or dsakkunnigas förslag.

helt få erinringar framställts.

49 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

nors arrendevärde. Då enligt förslaget icke fordrades, att hembudsberättigad skulle vara mindre bemedlad eller obemedlad, borde ej heller den omständigheten, att den större egendomens arrendator till äventyrs vore bättre ekonomiskt situerad än den mindre egendomens medföra begränsning av hembudsrätten. Även av hänsyn till de större jordbrukens betydelse för folkhushållningen och för jordbrukets i dess helhet utveckling i landet vore det av vikt, att en dugande brukare av en fiir styckning avsedd egendom, vars arrendevärde överstege 2,000 kronor, jämväl bereddes tillfälle att förvärva den del av egendomen, som med hänsyn till en ändamålsenlig styckningsplan och egendomens byggnadsbestånd ansåges böra bibehållas ostyckad.

Jämväl domänintendenten i Örebro län har ansett, att denna begränsning borde borttagas, enär en arrendator av en större egendom kunde för sitt och sin familjs uppehälle vara lika beroende av hembudsrätt som en brukare av en mindre gård. — Enahanda förslag har framställts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnd i Jönköpings län samt av förvaltningsutskotten i Malmöhus och Örebro län.

Å andra sidan hava över jägmästaren i västra distriktet samt förvaltningsutskottet och egnahemsnämnden i Kalmar läns norra del ansett, att gränsen borde sänkas till 1,000 kronor.

Även i fråga om det föreslagna villkoret för hembud, att arrendatorn eller före honom hans släkt väl brukat fastigheten under minst tio år, hava förslag framförts såväl om lindring som skärpning.

Sålunda har länsstyrelsen i Östergötlands län ansett, att med hänsyn till syftet med hembudsrätten tiden lämpligen borde förkortas till fem år i överensstämmelse med vad som vore stadgat såsom villkor för optionsrätt. — Å andra. sidan hava länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län påyrkat höjning av tiden till 20 år. — Jämväl domänintendenten i Malmöhus län har funnit hembudsrätt efter allenast tioårigt innehav knappast vara tillräckligt motiverad, då en åborättsinnehavare trots sina förstahandsinsatser finge vänta längre tid. — Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län har ansett, att likställighet borde råda mellan arrendatorer och andra torpare i fråga om den tids innehav, som erfordrades för hembud. Vidare har länsstyrelsen i Uppsala län anmärkt, att då brukningstiden borde räknas i en följd, orden 'under en tid av minst tio år’ borde ändras till 'under oavbrutet minst tio år’ eller liknande uttryck.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har erinrat, att undantaget från regien om hembud borde erhålla en klarare formulering än att 'särskilda omständigheter föreligga, vilka prövas böra utgöra hinder för hembud’. Eljest torde antagligen ojämnheter i tillämpningen och tvistiga anspråk framkomma. Rättelse syntes på enkelt sätt kunna vinnas, om de av de sakkunniga sid. 99 anförda fallen upptoges i förordningen såsom exempel.

Beträffande bestämmelserna om avdrag å saluvärdet i vissa fall har anmärkts av

Domänintendenten i Malmöhus län: Frågan om avdrag borde handhavas försiktigt. Sådant borde i varje fall ej medgivas, då förbättringen endast avsåge jordbrukets normala förbättring och framsteg i jämbredd med andra orters jordbruk. Man borde akta sig för att härvidlag lova så mycket, att en stor del av köpeskillingen runne bort.

Domänintendenten i Skaraborgs län: Det vore ganska svårt att få sådana förbättringar, som gärna i innehavarens ögon växte, fixerade till storlek och värde, vadan det lämpligen torde i lagförslaget inrymmas den bestämmelsen,

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 111 höft. (Nr 138.)

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

Departe-

mentschefen.

att det ålåge innehavaren att med intyg av kände och vederhäftige personer styrka förbättringarnas art och värde.

Över jägmästaren i västra distriktet: Bestämmelsen komme säkerligen ofta att föranleda oberättigade yrkanden om avdrag för alla möjliga förbättringar av jord, byggnader, diken, hägnader och vägar m. m. De skulle dessutom säkerligen ofta giva anledning till klagomål från arrendatorer, som ansåge, att i värderingen tillräcklig hänsyn ej tagits till deras yrkande om avdrag. Det kunde därför ifrågasättas, om bestämmelser om dylikt avdrag vore lämpliga. I varje händelse torde begränsning av rätten till avdrag: vara nödvändig på det sätt, att förbättringen skulle vara uppenbar och hava ägt rum under de senaste 5, möjligen 10 åren.

Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus län och domänintendenten i Älvsborgs län hava yrkat, att bestämmelserna om avdrag å saluvärdet måtte utgå.

Att arrendatorer och andra brukare av kronoegendom i vissa fall beredes förköpsrätt till den nyttjade fastigheten eller, där den skall styckas, viss del därav, är utan tvivel, såsom kronojordsakkunniga framhållit, en angelägenhet av synnerlig vikt. De bestämmelser, som de sakkunniga i detta hänseende föreslagit, synas mig i det stora hela vara väl avvägda. Vad beträffar förutsättningarna för hembudsrätt till jordbruksegendom, är jag sålunda ense med de sakkunniga därom, att dylik rätt icke bör lagfästas vid arrenden, som äro att hänföra till s. k. affärsarrenden. Vid dessa arrenden torde arrendatorn i regel befinna sig i en sådan ekonomisk ställning, att någon anledning icke föreligger att tillförsäkra honom rätt att förvärva egendomen till lägre pris än den betingar vid en öppen tävlan mellan hugade spekulanter. Ej heller böra i dessa fall tillämpas de förmånliga betalningsvillkor med en lång amorteringstid, som äro påkallade vid försäljning av mindre och medelstora gårdar. Var gränsen för hembudsrätten lämpligen bör dragas, är tydligen med de skiftande förhållanden, som råda i olika delar av landet, en fråga, vilken kan lämna rum för olika meningar. Jämlikt min uppfattning är emellertid den av de sakkunniga föreslagna begränsningen, enligt vilken hembudsrätt skulle förefinnas vid arrendebruk, som lämna högst 2,000 kronor i årlig lega, i stort sett väl avpassad. Hinder bör givetvis ej möta, att även en arrendator av en större egendom kan medgivas hembudsrätt, där omständigheterna därtill föranleda. Men frågan härom lärer, såsom de sakkunniga föreslagit, böra efter riksdagens hörande avgöras från fall till fall.

Lika med de sakkunniga håller jag vidare före, att hembudsrätt som regel bör tillerkännas allenast sådana brukare, som själva eller vars anförvanter under en längre tid innehaft egendomen och därunder väl hävdat densamma. Den tidsrymd av tio år, som de sakkunniga i förevarande avseende förordat, synes mig lämplig. Emellertid torde denna tid, såsom de sakkunniga jämväl föreslagit, böra kunna eftergivas i fråga om torp eller dylik jordbrukslägenhet, därest särskilda omständigheter det påkalla.

Det torde vara med billighet och rättvisa överensstämmande, att skäligt avdrag å saluvärdet medgives den arrendator, som genom särskilda förbätt-

Kungl. Muj:ts proposition Nr 138.

ringsarbeten väsentligen höjt fastighetens värde utan att han kan anses hava erhållit gottgörelse för sin nödiga kostnad genom den nytta, som företaget berett honom, eller på annat sätt. Dylikt avdrag bör emellertid, såsom de sakkunnigas mening också torde få anses hava varit, begränsas till sådana fall, däri ett påvisbart förbättringsarbete såsom ett större odlings- eller täckdikningsarbete, särskilda anordningar för varaktigt betesbruk, större överbyggnadsarbete eller dylikt, ägt rum. En allmän höjning av jordbruket å egendomen lärer lika litet i detta fall som i andra arrendeförhållanden böra föranleda någon särskild gottgörelse.

Mot de bestämmelser, som de sakkunniga föreslagit i fråga om hembudsrätt till bostadslägenhet, synes icke vara något att erinra.

Likaledes biträder jag vad de sakkunniga förslagit rörande hembud till ägare av ofullständigt jordbruk för komplettering av detsamma. Härvid vill jag emellertid framhålla, att i detta fall icke såsom beträffande arrendejordbruk och bostadslägenheter föreligger någon lagfäst rätt till hembud, varför det städse blir en ren lämplighetsfråga, huruvida hembud skall ske. Kungl. Maj:t äger således härutinnan full frihet att förfara efter omständigheterna, vilket i lagtexten (11 §) kommit till uttryck genom orden ’må hembjudas’.

8. Kvalifikationer för köp av egnahemslägenhet.

Enligt gällande bestämmelser om egnahemsupplåtelser från kronoegendom fordras för köp av egnahemslägenhet, att köparen uppfyller vissa kvalifikationer. Dessa överensstämma i huvudsak med dem, som gälla för erhållande av egnahemslån. Sålunda stadgas, att till köpare av egnahemslägenhet må antagas allenast mindre bemedlad eller obemedlad, som gjort sig känd för arbetsamhet, sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel samt, vad jordbrukslägenhet angår, äger förutsättningar för drivande av ett mindre jordbruk. Vidare föreskrives, att lägenhet, där ej särskilda skäl därtill föranleda, ej må upplåtas till den, som redan äger eller under åborätt innehar fast egendom av den storlek, att därå kan födas en familj, samt att ej mer än en lägenhet må upplåtas till samma person.

Kronojor dsakkunnig a hava icke föreslagit ändring i gällande bestämmelser annat än i två avseenden. Enligt de sakkunnigas uppfattning vore sålunda uttrycket 'mindre bemedlad eller obemedlad’ icke fullt lämpligt. De sakkunniga funne ej anledning att frångå den nu gällande principen, att den person, som borde komma i åtnjutande av bistånd från det allmännas sida vid bildandet av eget hem, måste kunna själv i någon mån bidraga till det egna hemmets förvärvande. Härmed överensstämde ej att benämna honom ’obemedlad’. I de sakkunnigas förslag har därför detta ord utgått.

Vidare hava de sakkunniga ansett, att då fråga är om bostadslägenheter, icke obetingat skulle behöva fordras, att köparen vore 'mindre bemedlad’. I

Gällande bestämmelser.

Kronojord-

sakkunniga.

52 Kungl. Muj:ts 'proposition Nr 138.

vissa trakter torde icke annan tomtmark stå att förvärva för bebyggande än kronans. Att i dessa trakter helt utestänga andra än dem, som tillhörde sagda kategori, från att kunna förvärva tomtmark för skapandet av ett eget hem, vore tydligen icke tillfredsställande. Med hänsyn härtill syntes det höra lämnas Kungl. Maj:t öppet att, där anledning därtill förelåge, förordna, att bostadslägenhet finge försäljas jämväl till annan än den, som vore mindre bemedlad.

Yttranden över kronojordsakkunnigas förslag.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands län har anfört: Det syntes, som om även bemedlade personer borde i vissa fall kunna beredas tillfälle till jordförvärv av ifrågavarande art. Visserligen torde jord i allmän ägo i första rummet böra reserveras för mindre bemedlade, men den omständigheten, att en person genom arbetsamhet och sparsamhet skaffat sig en god ekonomi, borde icke utgöra ett hinder för dylikt jordförvärv, såvida han i övrigt kunde anses vara en önskvärd köpare. Lämpligen finge det på vederbörande länsstyrelses prövning ankomma, huruvida jämväl mera bemedlad person borde antagas till köpare eller icke. Detta borde enligt utskottets mening även gälla i fråga om försäljning av jord till bostadslägenhet.

Jämväl förvaltningsutskottet och egnahemsnämnden i Stockholms län samt egnahemsnämnderna i Uppsala och Värmlands län hava ifrågasatt, om icke bemedlade personer borde äga möjlighet till jordförvärv av ifrågavarande slag.

Statens egnahemsstyrelse har anfört: Då de åsyftade jordbruksegna-

hemmen i regel torde bliva så stora, att full försörjning därav erhölles, komme kostnaderna för jordens inköp och eventuella bebyggande samt anskaffande av inventarier att bliva ganska betydande, vilket förutsatte, att köparen själv kunde bidraga med ett rätt väsentligt eget kapital. Styrelsen förutsatte därför, att uttrycket 'mindre bemedlade’ komme att så tolkas, att den, som hade egna tillgångar av åsyftad storlek, icke utstängdes från rätten att från kronan förvärva egnahemslägenheter.

Domänstyrelsen har ansett det ur praktisk och allmännyttig synpunkt vara att föredraga att i fråga om bostadslägenheter ej uppsätta fordran på egenskapen 'mindre bemedlade’, men vid tävlan mellan flera anbud lämna företräde åt mindre bemedlad.

Slutligen må erinras, att länsstyrelsen i Kristianstads län ansett, att för uppnående av en smidigare försäljningsordning undantagsprövningen utan olägenhet kunde anförtros åt vederbörande länsstyrelse.

Departe-

mentschefen.

De framställda erinringarna synas mig ej vara av beskaffenhet att föranleda ändring i de principer, som de sakkunniga föreslagit röx-ande egnahemsköpares kvalifikationer. Liksom hitintills torde ifrågavarande upplåtelser böra i främsta rummet hava till uppgift att bereda personer, som tillhöra den ekonomiskt svagast ställda gruppen av samhällsmedlemmar, möjlighet att förvärva ett eget jordbruk eller ett eget hem. Som regel torde därför böra fordras, att köparen är 'mindre bemedlad’. Jag förbiser ej, att detta uttryck är svävande till sin innebörd. Det har emellertid använts uti ifrågavarande sammanhang, alltsedan egnahemsupplåtelserna från

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138. 53

kronans domäner togo sin början. Då uttrycket sålunda vunnit viss burskap samt, så vitt jas har mig bekant, den praktiska tillämpningen icke givit anledning till några anmärkningar, synes det mig mindre lämpligt att nu utbyta detsamma mot en annan benämning. Såsom statens egnahemsstyrelse förutsatt, bör uttrycket uppenbarligen ej givas en så snäv tolkning, att den, som med egna tillgångar kan även i väsentlig mån bidraga till inköp av egnahemslägenhet, skulle vara utestängd från rätten att förvärva dylik.

De sakkunniga hava föreslagit, att Kungl. Maj:t skulle äga med hänsyn till särskilda omständigheter besluta undantag från regeln, att köpare av bostadsegnahemslägenhet skall vara mindre bemedlad. Domänstyrelsen har ur praktisk och allmännyttig synpunkt ansett det vara att föredraga, att i detta sammanhang ej uppställdes fordran på 'mindre bemedlad’ men vid tävlan mellan flera anbud företräde skulle lämnas åt sådan anbudsgivare. Ett bifall till domänstyrelsens förslag synes mig emellertid innebära, att åt ifrågavarande undantag gives en vidsträcktare tillämpning än som kan anses av förhållandena påkallad. Jag har följaktligen ej funnit mig böra frångå de sakkunnigas hemställan i berörda del.

9. Försäljningssättet.

Beträffande försäljningssättet gälla nu olika regler, allteftersom försäljningen skall ske enligt 1874 års brev eller 1926 års upplåtelsegrunder. Enligt nämnda brev skall försäljning av annan egendom än egnahemslägenhet ske på offentlig auktion till den högstbjudande under villkor bland andra, att högsta budets antaglighet skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Auktionen hålles inför länsstyrelsen eller den kronobetjänt, som av länsstyrelsen därtill förordnas.

Enligt 1926 års upplåtelsegrunder skall egnahemslägenhet genom länsstyrelsens försorg utbjudas under hand mot köpeskilling, ej understigande det åsatta saluvärdet. Inkomma från två eller flera lämpliga personer anbud som uppgå till saluvärdet, skall företrädet mellan dem avgöras efter auktion. Avgives ej antagligt anbud, skall lägenheten, där så av domänstyrelsen befinnes ändamålsenligt, genom dess försorg utarrenderas för viss kortare tid, varunder utbud fortfarande skall ske. Varder ej lägenheten sålunda utarrenderad eller avgives ej, där så skett, antagligt anbud å övertagande av densamma, ankommer det å Kungl. Maj:t att avgöra, huruvida lägenheten där så kan ske skall återföras under stamhemmanet, eller om fortsatta försök skola göras med utbud under hand, eller om lägenheten skall försäljas å auktion till den högstbjudande, eller, där fråga är om jordbruksegnahemslägenhet, huruvida densamma skall utbjudas såsom åbolägenhet.

Kronojordsakkunniga hava framhållit, att ehuru det utan tvivel vore önskligt, att enhetliga bestämmelser kunde vinna tillämpning i fråga om

Gällande

bestämmelser.

Kronojord-

sakkunniga.

54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

all försäljning av kronojord, det likväl vore ofrånkomligt, att framdeles liksom hitintills i viss mån olikartade regler uppställdes beträffande upplåtelser för egnahemsändamål och övriga försäljningar. De sociala hänsyn, som vid de förstnämnda upplåtelserna krävde ett vidsynt beaktande, föranledde nämligen till att icke blott i fråga om köpeskillingens betalning utan även rörande själva sättet för upplåtelsen andra regler måste gälla i dessa fall än vid de försäljningar, där övervägande ekonomiska synpunkter borde vara avgörande. Tydligt vore, att försäljning företrädesvis borde ske för egnahemsändamål.

Rörande sättet för försäljning av egnahemslägenheter anse de sakkunniga det icke kunna komma i fråga att frångå det nu tillämpade förfarandet med utbud under hand och återvända till auktionsförfarandet. Härutinnan hava de sakkunniga särskilt framhållit, att statens intresse vid ifrågavarande försäljningar icke borde vara inriktat på att med alla till buds varande medel framtvinga det högsta möjliga priset för jorden. Avsikten borde fastmera vara att möjliggöra för därtill lämpliga personer att förvärva egnahemslägenheter till skäligt pris. Särskilt då fråga vore om bildandet av nya jordbruk, torde det ligga synnerlig vikt uppå att köpeskillingen ej sattes högre än jordbruket kunde bära. Det vore mot ifrågavarande försäljningars syfte direkt stridande att uppdriva försäljningspriset utöver det värde, jorden vid en opartisk och objektiv värdering befunnes äga. Enligt de sakkunnigas mening borde således egnahemslägenhet utbjudas till försäljning under hand mot en köpeskilling, ej understigande det därå satta saluvärdet.

Av samma skäl hava de sakkunniga funnit, att auktion ej heller borde användas, då två eller flera personer, som uppfyllde de för köpare av egnahemslägenhet föreskrivna kvalifikationerna, avgivit anbud, som uppginge till minst det åsatta saluvärdet. I likhet med vad för närvarande vore stadgat för det fall, att antagliga anbud å övertagande av utbjuden åbolägenhet avgåves av flera behöriga personer, borde företrädet emellan anbudsgivarna avgöras i första hand efter omprövning av deras allmänna lämplighet och, om även härutinnan förelåge lika förhållanden, med hänsyn tagen till anbudsgivarnas behov att erhålla egnahemslägenheten. Vid prövningen av anbudsgivarens allmänna lämplighet borde, då fråga vore om jordbruksfastighet, uppmärksamhet även ägnas åt hustruns förutsättningar att biträda mannen i jordbruket. De sakkunniga hava vidare framhållit, att de ingalunda förbisåge, att understundom svårighet kunde möta att enligt angivna regler avgöra företrädet mellan två anbudsgivare. Då emellertid egnahemsnämnden i orten, vilken finge förutsättas äga en omfattande personkännedom, hade att yttra sig angående anbudsgivarnas kompetens och jämväl i övrigt biträda vid ifrågavarande försäljningar, syntes man icke böra tillmäta denna omständighet alltför stor betydelse. De sakkunniga föreställde sig, att i tvivelaktiga fall frågan komme att vinna en

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 138. 5.r>

praktiskt tillfredsställande lösning därigenom, att annan fastighet genom egnahemsnämndens försorg anvisades endera av de jordsökande.

De sakkunniga hava vidare anfört följande:

’Utbud och försäljning av egnahemslägenhet ske enligt gällande bestämmelser genom länsstyrelsens försorg. Detta sammanhänger med att den lokala förvaltningen av kronans jordbruksdomäner sedan gammalt ankommit å länsstyrelserna. De sakkunniga vilja väl ej bestrida, att många länsstyrelse]' visat stort intresse och nedlagt ett förtjänstfullt arbete i fråga om egnahemsförsäljningar från kronans jordbruksdomäner, men det torde likväl icke kunna frånses, att länsstyrelsernas befattning med ifrågavarande ärenden av huvudsakligen jordbruksteknisk och praktisk art mången gång burit prägeln av en övervägande formell behandling, som ej varit till gagn för saken. Tydligt är också, att hos länsstyrelsen näppeligen kan finnas den personkännedom, som uti dessa ärenden är önskvärd hos jordförmedlaren, och att ej heller med det nuvarande systemet den personliga kontakt mellan köparen och säljaren kan vinnas, vilken erfordras för att den jordsökande allmänheten med förtroende skall omfatta detsamma. De mångahanda göromål, varmed länsstyrelserna äro överhopade, i förening med brist på tillräckliga arbetskrafter hos dem, hava dessutom understundom föranlett, att försäljningsfrågorna icke kunnat vinna en så skyndsam handläggning, som varit önskvärd. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga undersökt möjligheten att frigöra länsstyrelserna från befattningen med dessa frågor.

Bland annat hava de sakkunniga övervägt, huruvida icke det kunde uppdragas antingen åt egnahemsnämnden eller domänintendenten att för kronans räkning omhänderhava ifrågavarande försäljningar. Emellertid synes ingendera av dessa besitta de rent juridiska betingelser, som erfordras för avslutande å kronans vägnar av köpeavtal samt ombesörjande av andra med försäljningen sammanhängande formaliteter. Ej heller hava de sakkunniga funnit lämpligt, att övervakandet av köpevillkorens fullgörande lägges varken å egnahemsnämnden eller å domänintendenten. Härtill kommer, att enligt åborättslagen det tillkommer länsstyrelsen att träffa avtal om kronojords upplåtande under åborätt samt hava tillsyn över upplåten jord. Det vore tydligen mindre tilltalande, att så likartade upplåtelser från kronans jordbruksdomäner som åborättsupplåtelser och egnahemsförsäljningar komme att handhavas av olika organ. Med hänsyn härtill och då en ändring uti ifrågavarande hänseende av den blott två år gamla åborättslagen icke ansetts böra ifrågakomma, hava de sakkunniga stannat vid att förorda, att försäljningen av egnahemslägenhet er fortfarande må ankomma på länsstyrelsen, därvid de sakkunniga dock funnit vissa modifikationer böra vidtagas i den nu gällande ordningen.

Enligt de sakkunnigas mening torde en väsentlig fördel vinnas, om länsstyrelsen vid försäljning av egnahemslägenheter äger påräkna biträde av egnahemsnämnden. Sålunda anse de sakkunniga anskaffandet av köpare och de förberedande underhandlingarna med honom böra uppdragas åt egnahemsnämnden. Denna nämnd får efter den beslutade omorganisationen antagas äga god kännedom om jordsökande. Genom ombud och kommittéer i orterna kommer nämnden att stå i intim kontakt med dem, som önska förvärva egnahemslägenheter. Hos nämnden skall föras en särskild förteckning över inkomna jordansökningar. Egnahemsnämnden torde sålunda få anses äga de bästa förutsättningar för att kunna anvisa lämpliga köpare till av kronan saluhållna egnahemslägenheter. Genom egnahemsorganisa-

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

tionens medverkan kan dessutom en mera personlig kontakt mellan spekulanter och representanten för kronan-säljaren erhållas än som med den nu tillämpade ordningen för försäljningen är möjlig. En viktig faktor är också, att egnahemsnämnderna och deras ortsrepresentanter åtnjuta allmänhetens förtroende. Mångenstädes har allmänheten redan vant sig vid att i frågor om förvärv av egnahemslägenheter hänvända sig till dessa. Efter den beslutade omorganisationen av egnahemsrörelsen torde sådan hänvändelse säkerligen bliva regel. Men egnahemsnämndens medverkan vid ifrågavarande försäljningar bör ej begränsas till underhandling med spekulanter och mottagandet av anbud å utbjudna egnahemslägenheter. Nämnden bör också avgiva yttrande rörande anbudsgivares lämplighet och, om flera antagliga anbud å samma lägenhet avgivits, rörande företrädet dem emellan. Den slutgiltiga prövningen av anbuden bör emellertid ankomma å länsstyrelsen liksom ock utfärdandet av köpehandlingar.

För ovan nämnda medverkan torde egnahemsnämnderna böra tillerkännas viss gottgörelse av kronan. Lämpligen kan denna gottgörelse bestämmas till en procent å köpeskillingen för varje lägenhet, som genom nämndens medverkan försäljes. Räkning härå bör kvartalsvis ingivas till domänstyrelsen.

I överensstämmelse med vad nu gäller, torde anbud å egnahemslägenheter böra avfattas skriftligen. Då företrädet mellan anbudsgivarna icke avgöres efter budens storlek, torde icke behöva fordras, att anbuden äro förseglade. Vid anbuds avfattande äger den jordsökande påfordra biträde av egnahemsnämnden eller dess ortsrepresentanter.

Någon viss tid, inom vilken anbud skola vara ingivna vid äventyr att de eljest icke vinna beaktande, synes icke böra fastställas. För att bereda spekulanter erforderlig betänketid och tillfälle att närmare hese lägenheten synes emellertid böra meddelas föreskrift, att inkomna anbud icke få företagas till prövning förr än viss tid, förslagsvis fjorton dagar förflutit efter det annons om försäljningen första gången varit införd i tidning. Inkommer anbud efter förloppet av denna tid men innan länsstyrelsen hunnit pröva de förut ingivna anbuden, bör detta anbud icke avvisas utan upptagas till prövning i samband med övriga anbud.’ I

I anslutning till vad sålunda anförts har följande förfarande föreslagits vid försäljning av egnahemslägenheter:

1) Sedan i vederbörlig ordning beslut fattats om egendoms försäljning för egnahemsändamål, har domänstyrelsen att underrätta såväl länsstyrelsen som egnahemsnämnden om beslutet samt meddela de kompletterande föreskrifter, som kunna erfordras.

2) Länsstyrelsen går omedelbart i författning om kungörande av försäljningen. Kungörelsen, som bör avfattas i kortfattade ordalag, skall införas i en eller flera av länets tidningar samt, där så finnes lämpligt, jämväl i en eller flera andra i länet allmänt spridda tidningar ävensom i lantmannatidskrift. Den bör dessutom anslås å lämpliga platser inom orten såsom i kommunalhus och tingshus samt å andra vanliga anslagsställen. Enligt gällande bestämmelser skall kungörelsen uppläsas i kyrkan tre gånger. Ett dylikt kungörande har emellertid synts de sakkunniga mindre effektivt. De sakkunniga hava därför icke upptagit någon bestämmelse härom i förslaget.

3) Egnahemsnämnden underhandlar med spekulanter, mottager anbud och biträder vid uppsättande av sådana. Sedan minst 14 dagar förflutit efter

Kungl. Maj:tu proposition Nr 138.

r>7

annonseringen, översänder nämnden inkomna anbud jämte yttrande över an budsgivarnas lämplighet oeli företrädet dem emellan till länsstyrelsen.

4) Länsstyrelsen prövar anbuden. Anbud, som uppgår till minst saluvärdet, mä antagas. Hava flera antagliga anbud avgivits, skall företrädet avgöras i första hand efter omprövning av anbudsgivarnas allmänna lämplighet och, därest i övrigt lika förhållanden äro för handen, med hänsyn tagen till deras behov att erhålla upplåtelse av lägenheten.

f>) Länsstyrelsen utfärdar köpekontrakt och köpebrev, mottager köpeskillingen och övervakar övriga villkors fullgörande.

6) Erhålles icke något antagligt anbud inom de forsta fjorton dagarna, fortsättes annonseringen. Inkommer nu anbud, bör detta genast översändas till länsstyrelsen, som företager det till prövning, även om fjorton dagar ännu icke förflutit efter sista annonsen. Någon sådan väntetid, som oinförmäles under 3) här ovan, har i detta fall icke ansetts vara påkallad. Avgives ej heller nu antagligt anbud, upprepas annonseringen med viss tids mellanrum, förslagsvis fjorton dagar, ända till dess försäljning sker eller order kommer från domänstyrelsen, att utbuden skola upphöra. De sakkunniga hava nämligen ansett lämpligast, att domänstyrelsen, som bäst kunde bedöma vid vilken tidpunkt eventuell åtgärd för annan disposition av fastigheten borde vidtagas, själv toge initiativ till inställande av salubjudandet.

Å domänstyrelsen skall liksom hitintills ankomma att utarrendera lägenheten på viss kortare tid, varunder utbud under hand fortfarande må ske. Varder ej lägenheten utarrenderad, eller avgives ej, där utarrendering skett, antagligt anbud, bör förhållandet liksom nu anmälas för Kungl. Maj:t, som har att avgöra, huruvida frågan om försäljningen skall förfalla eller om fortsatta försök skola göras att avyttra lägenheten. Härvid bör Kungl. Maj:t hava frihet att förordna, att egnahemslägenliet må försäljas å offentlig auktion, därvid reglerna om dylik försäljning bliva att tillämpa. Även bör Kungl. Maj:t liksom nu kunna föreskriva, att fastighet, som varit avsedd att försäljas såsom jordbruksegnahemslägenhet, i stället skall utbjudas såsom åbolägenhet, om anledning är att antaga, att spekulant å övertagande av dylik lägenhet finnes.

I fråga om förfaringssättet vid annan försäljning än för egnahemsändamål hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande:

Även om övervägande ekonomiska synpunkter måste läggas på frågan om försäljningssättet, vore det mindre lämpligt, att auktionsförfarandet gjordes obligatoriskt. Detta förfarande vore ingalunda alltid för kronan förmånligast. Fall hade förekommit, då ett fördelaktigare pris kunnat vinnas genom utbud under hand än vid försäljning å auktion. Svårighet kunde alltid möta att till en viss tid framkalla spekulanter. Inom riksdagen hade även gjorts gällande, att det nu tillämpade förfarandet vore föga tidsenligt. Vad anginge statsverkets krav på skälig köpeskilling, kunde detta ej äventyras genom en försäljning under hand, då utbudet föregåtts av en tillförlitlig uppskattning av värdet genom en väl kvalificerad nämnd. Enligt de sakkunnigas mening borde det följaktligen lämnas Kungl. Maj.t Öppet att efter omständigheterna avgöra, huruvida försäljningen uti ifrågavarande fall skulle ske genom utbud under hand eller å auktion.

Skulle egendom utbjudas under hand, borde liksom vid upplåtelser av egnahemslägenheter det ankomma å länsstyrelsen att verkställa försäljningen. Emellertid syntes länsstyrelsen därvid böra biträdas av domänintendenten. De förberedande underhandlingarna med spekulanter borde sålunda omhänderhavas av denne. Likaledes borde han äga mottaga anbud. Här-

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

Yttranden över kronojordsakkunnigas förslag.

igenom åsyftades att vinna samma mera personliga kontakt mellan köparen och säljaren, som förslaget om egnahemsnämndens biträde vid egnhemsupplåtelser avsåge att befrämja. I övrigt torde beträffande denna grupp av försäljningar böra tillämpas samma regler som vid egnahemsupplåtelser med de avvikelser, vilka vore betingade av att å förevarande försäljningar borde läggas företrädesvis ekonomiska hänsyn. Sålunda borde fordras, att anbud vore förseglat. Avgåves flera anbud, som uppginge till minst saluvärdet, borde företräde givas åt det anbud, som vore högst. Vore två eller flera anbud lika höga, borde länsstyrelsen genom rekommenderad tjänsteskrivelse underrätta dem, som avgivit dessa anbud, och anmana dem att inkomma med högre bud. Kunde ej heller på sådant sätt erhållas ett högsta bud, borde företrädet emellan dem, som bjudit högst, avgöras efter de grunder, som föreslagits ifråga om egnahemslägenbeter.

Även försäljning å offentlig auktion borde ske genom länsstyrelsen. Auktionen borde alltså, i överensstämmelse med vad nu gällde, förrättas inför länsstyrelsen eller, där länsstyrelsen funne det lämpligare, att auktionen förrättades i den ort, där egendomen vore belägen, av vederbörande landsfogde eller annan, som länsstyrelsen förordnade därtill. Skriftliga anbud borde icke få avgivas.

Nu gällde, att högsta budets antaglighet alltid skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning. Härigenom vållades tydligen tidsutdräkt. Enligt de sakkunnigas mening förelåge intet skäl, att länsstyrelsen icke skulle äga att omedelbart antaga det högsta budet, för så vitt detta uppginge till det åsatta saluvärdet. Däremot torde budet, om det understege saluvärdet, alltjämt böra underställas Kungl. Maj:ts prövning. I sistnämnda fallet syntes i likhet med vad nu gällde böra föreskrivas, att det ålåge länsstyrelsen att med yttrande, huruvida budet borde antagas, skyndsamt översända protokollet över auktionen till domänstyrelsen, ävensom att styrelsen hade att fortast möjligt med eget utlåtande underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. För att förebygga att inroparen i det fall, att hans bud sålunda icke omedelbart antoges, sedermera droge sig undan köpet, torde i anslutning till gällande bestämmelser böra stadgas, att inroparen skulle tillförbindas, att i händelse budet skulle av honom ryggas, ej mindre ersätta kronan den förlust, som kunde uppkomma därigenom, att egendomen vid nytt utrop ginge till lägre belopp än han bjudit, än även gälda kostnaden för den nya försäljningen i den mån denna kostnad ej kunde täckas genom överskott å köpeskillingen. För förbindelsens fullgörande borde säkerhet ställas. I

I fråga om det föreslagna sättet för försäljning av egnahemslägenheter har domänintendenten i Kristianstads län anmärkt, att det nu tillämpade förfarandet vore bättre. I några yttranden har ifrågasatts, huruvida ej ett inkopplande av egnahemsnämnderna i handläggningen av ärenden, som röra egnahemsbildning å kronojord, borde i förenklingssyfte leda till avkoppling av länsstyrelserna.

Sålunda har anförts av länsstyrelsen i Jönköpings län: Genom att inkoppla hushållningssällskapens egnahemsnämnder i försäljningsproceduren torde förvisso åtskilliga beaktansvärda fördelar vinnas. Men konsekvensen härav syntes böra vara, att länsstyrelsernas befattning med ifrågavarande försäljningar borde utan någon som helst olägenhet kunna upphöra. Vad de sakkunniga anfört såsom stöd för länsstyrelsernas fortsatta handhavande av dessa ärenden vore icke övertygande. Ifrågavarande ärenden vore icke mera

Kutigl. Muj:ts proposition Nr 138.

invecklade eller krävde större juridisk sakkunskap än att de borde kunna omhändertagas av vederbörande egnahemsnämnder. Med hänsyn såviil till försäljningsprocedurens förenklande som önskvärdheten av lättnad i länsstyrelsernas arbetsbörda syntes de sakkunnigas förslag i nu angivna hänseende böra göras till föremål för en överarbetning.

Liknande uttalanden hava gjorts av länsstyrelsen i Örebro län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i Jönköpings län.

Överjägmästarna i Stockholm—Gävle och Bergslags distrikten hava framhållit såsom det naturligaste, att hela försäljningen ombesörjdes av domänverket självt och dess organ, domänintendenter, överjägmästare och jägmästare, vilka säkerligen besutte lika stor lokal- och personkännedom som egnahemsnämnderna.

Beträffande kungörandet av saluhållna egendomar har i några yttranden anmärkts, att annonskostnaderna komme att bliva alltför dyra. Bestämmelsen att annonsering skulle upphöra efter order av domänstyrelsen vore icke betryggande. Domänstyrelsen kunde knappast hava sin uppmärksamhet riktad på annonseringen av varje lägenhet.

Till förebyggande av alltför dyra kostnader har länsstyrelsen i Östergötlands lön, med instämmande av domänstyrelsen, föreslagit, att om anbud ej inkommit, sedan annonsering skett tre gånger med 14 dagars mellanrum, annonseringen skulle upphöra och anmälan omedelbart göras till domänstyrelsen, som ägde besluta om annonseringen skulle fortsätta. I så fall borde ånyo tre annonser införas med 14 dagars mellanrum. Erhölles då ej heller anbud, borde ny anmälan ske till domänstyrelsen etc. — Liknande förslag hava framställts av länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län. — Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i Skaraborgs lön hava erinrat, att det mången gång vore möjligt att inbespara kostnaden för en offentlig kungörelse om upplåtelsen. Egnahemsnämnderna och deras ortsombud kunde nämligen ofta tänkas ha kvalificerade köpare omedelbart till hands. Endast i den mån lämpliga köpare på den vägen ej kunde uppbringas, borde offentlig kungörelse utfärdas.

Länsstyrelserna i Uppsala och Kristianstads län hava förordat viss bestämd anbudstid.

I fråga om företrädet mellan flera anbudsgivare har anförts av länsstyrelsen i Kristianstads län: Den i förevarande avseende förordade bestäm-

melsen vore synnerligen olämplig och komme alltid att alstra missnöje med den avgörande myndigheten, som helt naturligt måste fatta sitt beslut efter inhämtande av upplysningar och rekommendationer om anbudsgivarna. Den eller de vid sådan omprövning uteslutna komme säkerligen att på alla sätt giva sitt misshag tillkänna och förebrå prövningsmyndigheten, att den fällt sitt avgörande på grund av obehöriga hänsyn. Skulle det gamla förfaringssättet att genom auktion skilja mellan lika berättigade anbudsgivare, av vilket länsstyrelsen överhuvudtaget hittills haft god erfarenhet, icke anses böra bibehållas, hemställdes, att avgörandet mellan lika kvalificerade anbudsgivare måtte ske medelst lottdragning, då allt tal om obehörigt gynnande av den ene eller den andre förstummades.

Liknande erinringar hava framställts av länsstyrelsen i Malmöhus län samt över jägmästarna i Skellefteå och Bergslags distrikten, vilka förordat, att i förevarande fall auktion måtte anställas mellan anbudsgivarna. Även

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

Departe-

mentschefen.

länsstyrelsen i Östergötlands län har betonat de svårigheter, inför vilka länsstyrelsen i dylika fall ställdes.

Domänstyrelsen har anfört: Det uttalande, som gjorts av länsstyrelsen i Kristianstads län, vore svårt att lämna obeaktat och man funne det förvånande, att de sakkunniga på samma gång de vitsordade, att hos länsstyrelserna näppeligen kunde finnas den personkännedom, som uti dessa ärenden vore önskvärd för jordförmedlaren, velat anförtro dem nu ifrågavarande ömtåliga uppgift. De sakkunniga hade hänvisat länsstyrelserna till inhämtande av upplysningar från egnahemsnämnderna, vilka finge förutsättas äga en omfattande personkännedom. Föga tilltalande förefölle det emellertid att låta en annan myndighet än den som faktiskt bleve den avgörande bära ansvaret för avgörandet. Enligt styrelsens mening borde företrädet mellan två eller flera anbudsgivare i sista hand avgöras genom lottning.

I formellt hänseende har framhållits av statens egnahemsstyrelse, att då det vore av vikt, att egnahemsnämnderna erhölle underrättelse om fattade beslut rörande egnahemsförsäljningar — de skulle ju mottaga köpeanbud — borde föreskrift härom inflyta i kungörelsen (jmfr. sid. 111 i betänkandet).

Beträffande gottgörelsen till egnahemsnämnden för dess medverkan vid försäljning av lägenheter från kronoegendomar hava ett flertal förvaltningsutskott (nämligen i Östergötlands, Kronobergs, Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens län) samt egnahemsnämnder (nämligen i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens län) ansett densamma vara för låg. I anslutning härtill har statens egnahemsstyrelse ifrågasatt, att gottgörelsen måtte utgå efter två procent å köpeskillingen för varje lägenhet, som genom nämndens medverkan såldes, dock med minst 30 kronor och högst 250 kronor per lägenhet.

Beträffande försäljning för annat ändamål än till egna hem har länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasatt, huruvida förslaget, att förberedande underhandlingar och mottagande av anbud skulle ske genom domänintendenten, vore ur allmänhetens synpunkt att förorda, åtminstone i de län, där såsom i Västmanlands län domänintendenten vore bosatt utom länet. Fråga vore om ej även i här berörda fall egnahemsnämnden vore den lämpligaste förmedlaren, eventuellt länsstyrelsen. — Beträffande företrädet mellan lika höga underhandsanbud har domänstyrelsen av samma skäl, som tidigare berörts hemställt, att detsamma måtte avgöras genom lottning. — Domänintendenterna i Stockholms och Alvsborgs lön hava anmärkt, att de förordade bestämmelserna om skadestånd i fall att å auktion avgivet bud sedermera ryggades vore ägnade att verka avskräckande å spekulanter och borde därför ej bibehållas. — Domänintendenten i Skaraborgs län har av samma anledning förordat, att viss tid t. ex. sex månader fastställdes för skadeståndsförbindelsens giltighet.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att avslutandet av köpeavtal beträffande kronoegendomar fortfarande bör ske genom länsstyrelsernas försorg. De sakkunnigas förslag, att anskaffandet av köpare och de förberedande underhandlingarna med denne böra anförtros åt egnahemsnämnden i fråga om försäljningar för egnahemsändamål samt i andra fall åt vederbörande

61 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

domänintendent, synes mig värt allt beaktande. Jag biträder således härutinnan förslaget. Emellertid må erinras, att om domänintendent ej finnes anställd inom länet eller om han är bosatt utom länet, såsom förhållandet är i Västmanlands län, anbud i de sist åsyftade fallen böra ingivas direkt till länsstyrelsen.

Beträffande kungörandet av saluhållna egendomar synes mig den jämkningen böra vidtagas i förslaget, att sedan annons första gången blivit införd i tidning, ny annonsering ej må äga rum förrän efter förloppet av tre veckor, samt att om upplåtelse efter tre annonseringar med tre veckors mellanrum varje gång icke kommit till stånd, förhållandet bör av länsstyrelsen anmälas för domänstyrelsen, vilken har att avgöra, huruvida fortsatta utbud skola ske.

Jag finner de bestämmelser, som de sakkunniga föreslagit ifråga om avgörandet av företrädet mellan flera antagliga anbud, i stort sett riktiga och lämpliga. Då det emellertid, såsom i vissa yttranden anmärkts, understundom torde kunna vara synnerligen vanskligt att enligt de föreslagna reglerna rättvist avgöra företrädet mellan två anbudsgivare, har jag ansett dessa regler böra kompletteras med föreskrift, att i sista hand lottning må anställas.

De erinringar, som framställts mot den föreslagna gottgörelsen till egnahemsnämnden för dess medverkan vid kronans egnahemsupplåtelser, torde böra beaktas. I överensstämmelse med vad statens egnahemsstyrelse hemställt, synes densamma lämpligen kunna bestämmas att utgå för varje lägenhet, som genom nämndens förmedlan försäljes, med två procent å köpeskillingen, dock med minst 30 kronor och högst 250 kronor.

Vad egnahemsstyrelsen anmärkt i formellt hänseende finner jag jämväl böra iakttagas.

10. Försäljning till kommun, hushållningssällskap, egnahemsbolag

eller egnahemsförening.

Enligt 1926 års upplåtelsegrunder får område, som befinnes lämpligt att användas till bildande av egnaliemslägenheter, av Kungl. Maj:t försäljas till kommun eller till bolag eller förening, som uppfyller villkoren för erhållande av lån från jordförmedlingsfonden, under förutsättning, dels att fråga är om egendom, som faller inom Kungl.Majt:s försaljningsrätt,dels ock att köpeskillingen ej understiger det området åsatta saluvärdet. Genom denna bestämmelse har man avsett att vinna den fördelen, att anbud kunde tidigare antagas än som vore möjligt, om riksdagens samtycke skulle inhämtas, samt att den kommun eller sammanslutning, som övertager området, således skulle kunna lättare medhinna att före tillträdesdagen få alla förberedande åtgärder för försäljning till egnahemslägenheter undangjorda. Stadgandet, att upplåtelsen endast finge ske, dä-

Gällande bestämmelser.

Kronojord-

sakkunniga.

Yttranden över kronojordsakkunnigas förslag,

Departe-

mentschefen

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

rest anbudet uppginge till minst uppskattningsvärdet, har ansetts vara tillfyllest för att trygga staten mot förlust.

Kronojordsakkunniga hava i denna fråga anfört:

Därest ett bolag eller en förening, som uppfyllde villkoren för utövande av statsunderstödd egnahemsverksamhet, önskade förvärva en lämplig kronoegendom för utstyckning till egna hem, borde från det allmännas sida icke möta några betänkligheter mot att Kungl. Maj:t beslutade om egendoms försäljning till bolaget eller föreningen. En förutsättning härför borde givetvis vara, att köpeskillingen ej understege det åsatta saluvärdet. Detta fall borde alltså jämställas med det fall, där staten själv verkställde utstyckning och försäljning av en större egendom till egnahemsändamål.

För att möjliggöra för ett egnaliemsföretag att i god tid före löpande arrendetids utgång vidtaga nödiga förberedelser för en egendoms exploaterande för egnahemsändamål, syntes lämpligen böra i tillämpningsföreskrifterna stadgas, att det skulle åligga domänstyrelsen att i god tid underrätta företaget om arrendeledigheten, för såvitt detta framställt anhållan om att få dylik underrättelse. Bolaget eller föreningen finge därefter ingiva köpeanbud å egendomen. Över anbudet borde statens egnahemsstyrelse höras. Efter det saluvärdering i vanlig ordning ägt rum och domänstyrelsen yttrat sig, borde Kungl Maj:t kunna besluta om egendomens upplåtande till bolaget eller föreningen utan att utbud därav skett i allmänna marknaden.

Samma regler borde gälla om försäljning till kommun.

Statens egnahemsstyrelse har — i likhet med länsstyrelserna i Södermanlands och Jämtlands län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Jämtlands och Västerbottens län samt egnahemsnämnden i Jämtlands län — hemställt, att om något hushållningssällskap genom sin egnahemsnämnd i visst särskilt fall önskade att — med anlitande av jordanskaffningslån — förvärva kronoegendom eller del därav för egnahemsbildning eller t. ex. odlingsområde å kronopark i Norrland, hinder härför ej måtte möta.

I detta sammanhang må ock erinras, att lantmäter istyr elsen hemställt, att kommun, inom vilken kronoegendomen vore belägen, erhölle meddelande om kronoegendomens arrendeledighet, även om så icke av kommunen begärts, liksom att tillkännagivande i allmänhet gjordes om arrendeledigheten i en eller flera av ortens tidningar.

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om försäljning till kommun och till egnahemsbolag eller egnahemsförening, som uppfyller villkoren för utövande av statsunderstödd egnakemsverksamhet, kan jag biträda.

De sakkunniga hava av skäl, som i det föregående återgivits (sid. 15), ansett, att kronoegendomar icke borde försäljas till egnahemsnämnderna för utstyckning i egen regi. Förslaget har i denna del mött gensaga av ett flertal myndigheter. Även om jag delar de sakkunnigas uppfattning, att det vore mindre lämpligt att samtliga, för uppdelning i egnahemslotter av-

Kungl. Maj:ts proposition Sr 138.

sedda kronoegendomar överlåtas å vederbörande egnahemsnämnder till utförsäljning i deras egen regi, finner jag dock ej anledning föreligga, att staten ställer sig avvisande mot att ett hushållningssällskap genom sin egnahemsnämnd i ett enstaka fall förvärvar en egendom, som sällskapet önskar exploatera. Enligt min uppfattning böra hushållningssällskapen i förevarande avseende vara jämställda med kommuner. I förslaget till upplåtelsegrunder har därför verkställts en häremot svarande jämkning.

Såsom lantmäteristyrelsen erinrat, torde den kommun, däri egendomen är belägen, böra erhålla underrättelse om arrendeledigheten, även om särskild begäran därom icke framställts.

It. Köpeskillingens erläggande.

I fråga om betalning av köpeskillingen gälla olika regler, allteftersom upplåtelsen sker enligt 1874 års brev eller enligt 1926 års upplåtelsegrunder.

Vid försäljning, som äger rum jämlikt 1874 års brev, är köparen berättigad att inbetala köpeskillingen under loppet av sex år med */,. årligen, för såvitt han begärt det vid auktionen och tillika ställer säkerhet för behöriga inbetalningen av köpeskillingen.

Enligt 1926 års upplåtelsegrunder gäller följande:

Köpeskillingen skall betalas antingen kontant eller genom avbetalningar. Skall köpeskillingen betalas kontant, skall 7m erläggas vid köpehandlingens upprättande och 7m vid tillträdet. Emellertid kan även med betalningen av den förstnämnda tiondelen få anstå till tillträdet, om två personer, vilka av länsstyrelsen anses vederhäftiga, ingå solidarisk proprieborgen för betalningen av densamma.

Köpeskillingen kan få erläggas genom avbetalningar, om köparen framställer begäran därom vid anbudets avgivande. I fråga om jordbruksegnahemslägenhet har köparen två olika möjligheter att välja på:

1) 7m av köpeskillingen erlägges kontant vid köpehandlingens upprättande; härmed kan dock få anstå till tillträdet, om borgen ställes. Återstoden amorteras liksom ett egnahemslån. Den uppdelas alltså i två delar, en amorteringsdel och en stående del. Amorteringsdelen skall motsvara -/, av den återstående delen av köpeskillingen och den stående delen % därav. Ä amorteringsdelen skall erläggas en annuitet av 6 '/2 procent, intill dess densamma blivit till fullo betald. Därvid räknas såsom ränta 4 '/2 procent å det oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten inträder med sjätte året efter utgången av det kalenderår, varunder tillträde ägt rum. Amorteringsskyldigheten kan emellertid efter länsstyrelsens beprövande framflyttas intill femtonde året efter året för tillträdet, under förutsättning att lägenheten vid upplåtelsen är till avsevärd del ouppodlad eller saknar nödiga byggnader eller andra liknande skäl för anstånd föreligga. Intill dess kapitalavbetalningen börjar, är köparen emellertid skyldig att erlägga ränta å den oguldna delen av köpeskillingen efter 4 '/, procent. Dock kan räntefoten nedsättas till allenast 4 procent under de fem första åren. Å den stående deien skall gäldas ränta efter 4 1/t procent. Denna del får icke utom i vissa undantagsfall uppsägas förr än amorteringsdelen till fullo guldits. Inom fem år från det sista avbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras skall hela den stående delen vara gulden.

Gällande

bestämmelser.

64 Kungl. Maj:ls -proposition Nr 138.

Kr ono jord sakkunnig a.

2) Köpeskillingen erlägges med 1/10 årligen, därvid den första delen och ränta erläggas som under 1) sagts.

Detta betalningssätt skall alltid tillämpas i fråga om bostadslägenheter. Oguldet belopp av köpeskillingen för dylik lägenhet skall förräntas efter 5 procent.

Vilket betalningssätt köparen än väljer, är han skyldig att samtidigt med den första inbetalningen överlämna skuldförbindelse å återstående beloppet jämte inteckningsmedgivande. Denna förbindelse intecknas i fastigheten med bästa förmånsrätt. Efter länsstyrelsens beprövande må denna inteckning dock, där i fråga om jordbruksegnahemslägenhet egnahemslån beviljats till nödiga byggnaders uppförande, kunna nedflyttas att gälla med lika rätt som den till säkerhet för egnahemslånet meddelade inteckningen.

Köparen är berättigad att när som helst inbetala hela köpeskillingen.

Staten är berättigad att i förtid uppsäga ogulden del av köpeskillingen för egnahemslägenhet i följande fall:

1) om köparen icke ordentligt fullgör föreskrivna ränte- och kapitalavbetalningar,

2) därest lägenheten icke bebygges inom avtalad tid,

3) därest lägenheten till jord och byggnader vanvårdas,

4) därest å lägenheten befintlig skog avverkas hårdare än som erfordras för gårdens behov eller för uppodling av därtill tjänlig mark, samt

5) därest lägenheten övergår till annan än efterlevande make eller bröstarvinge, eller efterlevande make och bröstarvinge, vilka behålla lägenheten oskiftad, och den nye innehavaren icke prövas uppfylla villkoren för att kunna antagas till köpare i första hand.

I nu angivna fall äger lägenhetsinnehavaren icke åtnjuta någon uppsägningstid. Vill staten i andra fall uppsäga ogulden köpeskilling, skall lägenhetsinnehavaren åtnjuta sex månaders uppsägningstid.

Beträffande erläggandet av köpesumman för jordbruksegnahemslägenheter hava kronojordsakkunniga ej funnit anledning att föreslå ändrade bestämmelser. För underlättande av friköpning av arrendejordbruk hava de sakkunniga föreslagit, att då jordbruksegendom hembjudes vederbörande arrendator, samma förmånliga betalningsvillkor skulle gälla som vid försäljning av jordbruksegnahemslägenheter, även om egendomen icke kan hänföras till dylik lägenhet. Enligt de sakkunnigas uppfattning borde härvid ej göras någon åtskillnad, om arrendatorn vore att anse såsom mindre bemedlad eller ej. Gränsen mellan bemedlade och mindre bemedlade vore i förevarande fall ofta svävande. Och jämväl en arrendator, som genom idoghet och sparsamhet lyckats avsätta några besparingar, kunde mången gång vara i behov av ifrågavarande lättnader i betalningshänseende, om han skulle kunna lyckligt genomföra en friköpning av sitt arrendeställe.

Alla övriga försäljningar hava inordnats under en gemensam grupp för undvikande av alltför många och skiftande bestämmelser på detta område. Härutinnan hava de sakkunniga förordat följande bestämmelser: Vid köpets avslutande erlägges liksom vid den förstnämnda gruppen en tiondel av köpeskillingen kontant i form av handpenning. Med betalningen härav må dock kunna meddelas anstånd till tillträdesdagen, därest betryggande säkerhet i form av borgen av två vederhäftiga personer eller annorledes ställes

Kanal. Maj:ta proposition Nr 138.

lor betalningen. A tillträdesdagen erlägges ytterligare en tiondel. Återstående åtta tiondelar av köpeskillingen få innestå i fastigheten emot inteckning däri med hasta förmånsrätt och avbetalas med lika stora annuiteter under loppet av högst tio år, räknade från utgången av det kalendeiår, varunder tillträde ägt rum. Ärligen skall sålunda erläggas minst åtta procent av köpeskillingen. Intet hinder möter att, om köparen föredrager att amortera do ifrågavarande åtta tiondelarna av köpeskillingen under kortare tid, de årliga avbetalningarna fastställas till högre belopp än nn sagts. Utestående köpeskillingsbelopp bör förräntas efter en räntefot av fem procent.

Beträffande de sistnämnda bestämmelserna hava de sakkunniga anfört följande:

Jämlikt förslaget skulle en femtedel av köpeskillingen vara gulden, då tillträde av fastigheten ägde rum. Detta kunde synas vara mindre förmånligt för köparen än det betalningssätt, som nu gällde såväl enligt 1874 års brev vid försäljning å auktion som enligt 1926 års upplåtelsegrunder vid försäljning av bostadslägenheter. Den förstnämnda gruppen omfattade enligt gällande bestämmelser försäljningar, som icke vore att hänföra till egnahemsupplåtelser. Från denna grupp hade emellertid enligt förslaget utbrutit alla försäljningar till hembudsberättigade arrendatorer, vilka försäljningar inordnats under samma bestämmelser som jordbruksegnahemslägenheter. Vad anginge övriga fall, som omfattades av 1874 års brev, vore att märka, att köparen nu måste ställa borgen för att tillgodonjuta däri medgivna avbetalningssätt. De sakkunniga hade emellertid ansett, att fordran å dylik säkerhet som regel kunde eftergivas. Fn förutsättning härför vore likväl, att den kontanta inbetalningen höjdes från en sjättedel till en femtedel. Till den lättnad, som ett eftergivande av fordran på borgenssäkerhet finge anses innebära för köparen, komme den förmån, vilken den av de sakkunniga föreslagna längre amorteringstiden medförde. Även om hänsyn toges till att enligt 1874 års brev skyldighet att betala ränta å oguldet köpeskillingsbelopp icke ålåge köparen under amorteringstiden, men att förslaget stadgade sådan plikt, torde likväl det föreslagna betalningssättet i realiteten vara för flertalet köpare att föredraga.

Vad beträffade försäljning av egnahemslägenheter för bostadsändamål, kunde det ej förnekas, att förslaget så till vida vore mindre förmånligt för köparen än nu gällande bestämmelser, som den kontanta insatsen skulle komma att ökas. Emellertid vore köpeskillingen vid ifrågavarande försäljningar merendels så ringa, att denna ökning måste anses vara av mindre betydelse. Det vore endast mera sällan köpeskillingen för det markområde, varom här vore fråga, överstege 1,000 kronor. I allmänhet torde den högst belöpa sig till 500 å 600 kronor. Därest förslaget vunne gillande, skulle den kontanta insatsen stiga i förra fallet från 100 till 200 kronor och i senare fallet från 50 å 60 kronor till 100 å 120 kronor. I gengäld erhölle köparen en något längre amorteringstid. Möjligheten att erhålla egnahemslån öppnade dessutom en utväg för köparen att bereda sig erforderliga lättnader vid köpeskillingens erläggande.

Beträffande kronans säkerhet för utestående köpeskilling hava de sakkunniga erinrat, att medan vid försäljning enligt 1874 års brev fordrades såväl inteckningssäkerhet som även borgenssäkerhet, kronan enligt 1926 års Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 111 häft. (Nr 138.) 5

66 Kungi. Maj:ts proposition Nr 138.

upplåtelsegrunder åtnöjdes med den säkerhet, som vunnes genom köpeskillingens intecknande med bästa rätt i fastigheten. En dylik eftergift hade man ansett sig kunna göra, enär i sistnämnda fall fastigheten ej åtföljdes av någon större skogstillgång, genom vars disponerande fastighetens värde kunde försämras. Denna fråga hade emellertid numera i viss mån kommit i ett förändrat läge. Härutinnan hava de sakkunniga anfört följande:

1926 års kronojordstyckningssakkunniga hade i sina styckningsförslag understundom tillagt egnahemslägenheter relativt avsevärda skogsområden. Den nya jorddelningslagen krävde ökat skogsanslag. Kronojordsakkunniga hade även för egen del uttalat sig för att dessa lägenheter erhölle tillräcklig skog för husbehov. Den växande skogen komrae följaktligen att utgöra eu större del av fastighetens värde än förut. Uteslutet vore ingalunda, att skogsvärdet komme att överstiga den inbetalta delen av köpeskillingen och att sålunda den mot inteckning i fastigheten innestående delen därav icke kunde erhålla full täckning ur panten, därest skogen nedhögges. Ifrågasättas kunde därför, om kronans säkerhet till betalning bleve fullt tillgodosedd genom allenast inteckning i lägenheten.

Det kunde emellertid ej frånses, att en fordran på ytterligare säkerhet skulle utesluta ett stort antal mindre bemedlade personer från möjligheten att förvärva jordbrukslägenheter. Mången, som ägde de hästa förutsättningar för drivandet av ett eget jordbruk, kunde ej anskaffa borgen eller ställa annan säkerhet. Ett relativt knappt eget kapital hos en egnahemssökande uppvägdes ej sällan av stor duglighet, gynnsamma arbetsförhållanden eller andra omständigheter, som ökade hans möjligheter att genomföra ett egnahemsföretag. De personer, som företrädesvis borde hjälpas genom statens egnahemsverksamhet, skulle icke kunna reflektera på att inköpa kronojord för att därå bygga sitt hem, om kronan för köpeskillingen fordrade annan säkerhet än den fastigheten i sig erbjöde. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga ansett, att ändring ej borde vidtagas i de bestämmelser, som nu gällde angående kronans säkerhet vid försäljning av egnahemslägenheter. Vid sådant förhållande bleve det emellertid nödvändigt, att med urskillning pröva anbudsgivares personliga egenskaper, så att därigenom vunnes en borgen för att fastighetens värde icke genom den blivande köparens åtgärder förminskades. Egnahemsnämndernas medverkan vid köpens avslutande syntes uti ifrågavarande avseende bliva av särskild betydelse. På grund av den närmare kännedom om de jordsökande, som såmedelst kunde vinnas, torde de betänkligheter, som kunde möta mot den ifrågasatta ordningen, väsentligen förlora sin styrka.

Vad nu sagts i fråga om egnahemslägenheter gällde även försäljning av arrendejordbruk till hembudsberättigade arrendatorer. Jämväl för dessa torde ofta möta svårighet att anskaffa annan säkerhet för köpeskillingen än inteckning i fastigheterna. Den omständigheten, att för hembud fordrades att vederbörande arrendator eller före honom hans släkt under en längre tid på ett förtjänstfullt sätt brukat fastigheten, utgjorde dessutom i detta fall en särskild garanti, att fastighetens värde icke komme att förminskas genom köparens åtgöranden. De sakkunniga hade följaktligen icke tvekat föreslå, att även vid denna grupp icke uppställdes fordran på annan säkerhet för köpeskillingens behöriga erläggande än inteckning i fastigheten.

Vad slutligen övriga försäljningar anginge, kunde det ej förnekas, att jämväl här anspråk å borgen mången gång kunde försvåra avyttringen. Ej heller vore sådan säkerhet under alla förhållanden påkallad för behörigt till-

(>7

Kun yl. Ma): In proposition Nr 138.

varatagande av kronans intresse. I de fall, där å fastigheten icke funnes någon skog eller skogstillgången allenast vore av ringa värde, kunde tydligen ett eftergivande av borgenssäkerhet ske utan risk. Höjdes i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit den del av köpeskillingen, som köparen före tillträdet skulle erlägga, från en sjättedel till en femtedel, vore som regel icke nödigt att kräva annan säkerhet för de avbetalningar, som återstode, än inteckning med bästa rätt i fastigheten. I de fall åter, där den växande skogen representerade en större del av fastighetens värde — t. ex. där skogsvärdet närmade sig hälften av fastighetens totala värde — syntes anspråket å borgen eller annan säkerhet alltjämt böra bibehållas.

Av det anförda framginge, att frågan, huruvida sådan säkerhet skulle ställas, borde prövas från fall till fall. Såsom regel borde ej uppställas fordran därpå. I de fall, där borgen skulle ställas, behövde denna icke avse större belopp än att värdet av skogen täcktes. Prövningen huruvida dylik säkerhet erfordrades borde lämpligen ske i samband med beslutet om försäljningen. Att förlägga denna prövning till tiden för köpets avslutande syntes mindre ändamålsenligt, då länsstyrelsen, vilken i dylikt fall skulle hava att avgöra frågan, icke kunde utan ett ofta tidsödande arbete förvärva den ingående kännedom om fastighetens värde, som den beslutande myndigheten ägde. I enlighet med vad sålunda anförts borde föreskrivas, att om å egendom funnes värdefull skog, Kungl. Maj:t skulle i samband med beslutet om egendomens försäljning kunna föreskriva såsom villkor för betalningsanstånd, att jämte den säkerhet av inteckning i egendomen, som alltid skulle lämnas, skulle ställas ytterligare säkerhet intill visst belopp. Denna säkerhet borde utgöra antingen solidarisk proprieborgen av vederhäftiga personer eller sådan säkerhetshandling, som enligt gällande bestämmelser godtoges för arrende. A länsstyrelsen borde ankomma att pröva, huruvida den säkerhet, köparen ei'bjöde, kunde tagas för god.

Skulle köpeskillingen på sätt nu förordats innestå mot säkerhet av allenast inteckning i fastigheten, bleve emellertid för skyddande av statens betalningsrätt nödigt att genom förbehåll i köpekontraktet begränsa köparens förfoganderätt över växande skog.

Beträffande frågan om köparens förfoganderätt över växande skog hava de sakkunniga framhållit, att nu gällande bestämmelse ej vore fullt tillfredsställande. Å ena sidan vore den för sträng, enär det icke kunde vara påkallat, att köparens förfoganderätt över skogen begränsades i de fall, då så stor del av köpeskillingen vore inbetald, att den mer än väl motsvarade värdet av skogen. Å andra sidan vore bestämmelsen ej heller fullt betryggande, i det att den öppnade möjlighet för köparen att i föregivet odlingssyfte disponera hela skogsvärdet. De sakkunniga hava därför föreslagit, att ifrågavarande bestämmelse bör erhålla den ungefärliga lydelsen, att innan köpeskillingen för egendomen blivit till fullo gulden, må ej bedrivas annan avverkning av därå befintlig skog än som med tillämpning av en ändamålsenlig hushållning kan anses erforderlig för egendomens behov, utan så är att säkerhet blivit ställd för så stor del av köpeskillingen, som motsvarar skogens värde, eller ock länsstyrelsen givit tillstånd till avverkningen. Tillstånd, som nu sagts, bör givas allenast, så framt därigenom kronans säkerhet till betalning icke märkligen minskas.

68 Kungl. Muj:ts proposition Nr 138.

Till förtydligande av detta förslag hava de sakkunniga anfört följande:

Det borde ej möta något hinder för köparen att förfoga över skogen även till avsalu, därest han i enlighet med Kungl. Maj:ts förordnande redan vid köpet ställt godkänd säkerhet för skogsvärdet. Vore så ej förhållandet, borde inskränkningarna i köparens dispositionsrätt till skogen eftergivas i den män han genom avbetalningar minskade kronans i fastigheten innestående fordran. När de inbetalda beloppen fullt motsvara skogsvärdet, borde inskränkningarna helt bortfalla och köparen äga att fritt förfoga över skogen med allenast de begränsningar, som gällande skogslagstiftning uppställde. Så borde ock vara förhållandet, där köparen ställde säkerhet för det belopp, varmed skogens värde överstege den inbetalta delen av köpeskillingen. Ville köparen allenast verkställa avverkning till avsalu av mindre omfattning, borde det tydligen ej förmenas honom, för såvitt det kunde ske utan att kronans säkerhet för det oguldna köpeskillingsbeloppet minskades i märklig mån. Då det emellertid vore uppenbart, att det icke kunde lämnas åt köparen att själv bedöma, huruvida och i vad mån kronans säkerhet till betalning kunde röna inflytande av en tillärnad avverkning, borde såsom villkor för sådan avverkning gälla, att länsstyrelsen givit tillstånd därtill. För prövning av dylika ärenden borde länsstyrelsen äga påkalla biträde av vederbörande jägmästare. Understundom torde det därvid kunna vara lämpligt, att beträffande skogen fastställdes en avverkningsplan, som på köparens bekostnad uppgjorts av jägmästaren eller granskats av honom.

Köparen borde ej heller äga en obegränsad rätt till avverkning för husbehov. Både kronans intresse att den säkerhet, fastigheten utgjorde för ogulden köpeskilling, icke äventyrades och nationalekonomiska hänsyn krävde, att sådan avverkning ej bedreves annorledes än i överensstämmelse med eu god skogshushållning. Innan köparen ägde fri dispositionsrätt till skogen, torde därför böra fordras, att köparen icke utnyttjade fastighetens hela skogsbestånd för husbehovet, utan att han, där skogen med tillämpning av en ändamålsenlig och uthållig hushållning icke kunde fylla gårdens hela behov av virke och bränsle, anskaffade det felande på annat sätt.

I fråga om köparens rätt att avverka a fastigheten befintlig skog för uppodling av därtill tjänlig mark hade de sakkunniga ansett vissa skärpningar av nu gällande bestämmelse böra vidtagas. Tydligen borde hinder ej möta, att köparen verkställde uppodling av eu hagmark, även om därå funnes enstaka träd. De inskränkningar i odlingsrätten, som vore påkallade, hänförde sig allenast till mark, som kunde i egentlig mening sägas vara bevuxen med skog. Om köparen önskade uppodla sådan mark, borde han däremot begära tillstånd av länsstyrelsen. För beviljandet av dylikt tillstånd borde fordras, att köparen kunde ställa betryggande garanti, att det tillämnade odlingsföretaget verkligen komme till stånd. Vore fråga om ett större odlingsföretag å skogsmark, kunde det sålunda vara lämpligt, att köparen lämnade en skriftlig förbindelse att inom viss tid hava utfört företaget vid äventyr att eljest vara skyldig att omedelbart erlägga det belopp, varmed den avverkade skogens värde överstege den inbetalta delen av köpeskillingen, ävensom ställde säkerhet härför. Det borde nämligen förhindras, att köparen i föregivet odlingssyfte disponerade fastighetens skogstillgång. Uppenbarligen borde man emellertid härvid ej förfara så strängt, att köparen tvingades att söka tillstånd för uppodling av varje om än så obetydligt område, vilket vore skogbeväxt. En sådan ordning vore tydligen högst otillfredsställande. Redan den köparen medgivna rätten att förfoga över skogen till husbehov öppnade en möjlighet för den köpare, som ville verk-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138. 69

ställa uppodling av skogsmark, att förverkliga detta syfte genom att i första hand fylla sitt husbehov av virke från den till uppodling påtänkta marken, över huvud taget förutsatte de sakkunniga, att ifrågavarande bestämmelser komme att tillämpas med hovsamhet och urskillning, så att köparen icke behövde befara ett statens ingripande i sina åtgöranden i andra fall än då han läte komma sig till last något, som vore av mera avsevärd betydelse.

De nu omförmälda bestämmelserna angående köparens dispositionsrätt till skogen å fastigheten borde gälla såväl egnahemslägenheter som större egendomar.

Åsidosattes dessa bestämmelser, borde påföljden liksom nu bliva, att de oguldna delarna av köpeskillingen genast vore till betalning förfallna.

De sakkunniga liava vidare ansett omsorgen om kronans säkerhet till betalning kräva, att där köparen medgives anstånd med köpeskillingens erläggande, han skall vara pliktig att på egen bekostnad hålla såväl å fastigheten vid köpet befintliga åbyggnader som därå växande skog brandförsäkrade till fulla värdet. De sakkunniga hava framhållit, att en sådan försäkring låge ej minst i köparens eget intresse. Några mera betungande utgifter torde ej heller genom fordran å dylik försäkring läggas på köparen. Enligt vad de sakkunniga hade sig bekant, kunde brandförsäkring å växande skog erhållas för en premie, beräknad per 1,000 träd efter 3 kronor för plantskog, 2 kronor för ungskog upp till 6 tum vid brösthöjd samt 1 krona 50 öre för äldre skog. Vid större försäkringar lämnades dessutom viss rabatt, så att premien i genomsnitt belöpte sig till cirka 1 krona per 1,000 träd.

Enligt förslaget skulle försäkringen tagas i inrättning, som länsstyrelsen kunde godkänna. För kontroll över att brandförsäkringen vidmakthölles borde köparen årligen till länsstyrelsen ingiva bevis, att premierna betalts. Försummelse härutinnan skulle medföra, att oguldet köpeskillingsbelopp vore genast förfallet till betalning. Inträffade brandskada, skulle i fråga om rätten till ersättningen gälla de regler, som upptagas i lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal.

I fråga om förtidsbetalning, nedsättning i visst fall av kronans inteckning för ogulden köpeskilling och övervakning av köpevillkorens fullgörande ansluter sig förslaget i det väsentliga till vad nu gäller.

Slutligen hava de sakkunniga i detta sammanhang upptagit frågan om kostnaderna för köpet. Härutinnan hava de sakkunniga anfört följande.

'Enligt den ordning, som hittintills tillämpats, brukar köparen förpliktas att ensam vidkännas kostnader för lagfart, inteckning av förbindelser, som han i anledning av köpet avgivit, och övriga med köpet förenade utgifter. Understundom göres dock i denna regel den modifikationen, att kronan själv bekostar avstyckning av området, eller att kostnaden härför delas mellan kronan och köparen. Vad sålunda tillämpats synes alltjämt böra gälla. I grunderna bör därför intagas föreskrift, att där ej Kungl. Maj.t annorlunda förordnar, köparen skall ensam vidkännas kostnad för lagfart, inteckning, avstyckning och övriga med köpet förenade utgifter.'

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

Yttranden över kronojordsakkunnigas förslag.

Beträffande betalningssättet vid upplåtelser av jordbruksegnahemslägenheter (22 § A) har länsstyrelsen i Stockholms län anmärkt, att det syntes obehövligt att hava en så lång amorteringstid som 45 å 50 år. På grund av annuiteternas ringa storlek kunde en minskning av amorteringstiden för dessa lägenheter till tio år enligt reglerna för andra försäljningar (22 § B) ej komma att få någon menlig inverkan på efterfrågan av lägenheterna. Med hänsyn till syftet med dessa upplåtelser kunde dock den föreslagna räntesatsen, 4 l/„ procent, bibehållas. — Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i Kronobergs lön hava framhållit, att egnahemslägenheterna borde försäljas endast mot kontant betalning, medan vederbörande egnahemsnämnd beviljade egnahemslån till lägenheternas förvärvande enligt de grunder, som eljest gällde för dylika lån. Genom en sådan anordning borde arbete sparas för länsstyrelserna och övriga myndigheter, som handhade uppbörden av köpeskillingarna.

I fråga om amorteringstiden vid andra försäljningar (22 § B) har anmärkts av länsstyrelsen i Östergötlands lön: Lämpligheten av den föreslagna anordningen kunde ifrågasättas. Fall kunde nämligen inträffa, där endast eu mycket kort tid förflöte mellan köpekontraktets underskrivande och tillträdesdagen. Förhållandet kunde alltså bliva det, att under en mycket kort tid 7av köpeskillingen måste erläggas, vilket mången gång torde kunna bereda köpare av bostadslägenheter stora svårigheter. Med hänsyn härtill syntes förslaget böra i nu förevarande avseende underkastas någon lämplig modifiering. — Enahanda erinran har gjorts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands lön.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört: Bestämmelserna komme att föranleda, att till säkerhet för ogulden köpeskilling avlämnad inteckningsförbindelse måste förnyas under sista avbetalningsåret. Kvarstående skuld vore då synnerligen liten, ofta endast 40 å 50 kronor eller kanske ännu mindre. Att för ett så litet belopp belasta köparen med i proportion till skulden avsevärda kostnader för inteckningsförnyelse vore icke lämpligt. Fördenskull förordades, att köpeskilling för bostadslägenhet måtte betalas såsom hittills, då någon olägenhet härav icke försports och ej heller någon köpare hos länsstyrelsen anmält, att han funnit betalningssättet betungande. — Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i berörda län hava av samma skäl föreslagit, att likviden borde ske under högst 10 år med en tiondel vid köpekontraktets underskrivande, en tiondel vid tillträdet och åtta tiondelar med en tiondel av ursprungliga köpeskillingen årligen. — Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län har förordat bibehållande av nu gällande betalningsföreskrifter, enär dessa i tillbörlig mån täckte statens intressen och även på behörigt sätt för köparen underlättade fastighetsförvärvet.

Beträffande räntesatserna har domänintendenten i Älvsborgs län anmärkt, att det vore oegentligt, att den, som fullgjorde köpeskillingsbetalningen på ett för staten gynnsammare sätt, ålades högre räntesats, än den, som fullgjorde betalningen under en lång följd av år. Lika grundränta borde föreskrivas. — I detta uttalande har domänstyrelsen instämt.

Beträffande frågan om ställande av säkerhet för ogulden köpeskilling har erinrats av länsstyrelsen i Stockholms län, att med hänsyn till risken, att fastighetens värde genom avverkning av värdefull skog nedginge under utestående köpeskillingsbelopp, särskild säkerhet alltid borde fordras utöver inteckning i fastigheten, åtminstone vid försäljningar av egendomar med saluvärde över 15,000 kronor. — Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län har an-

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 138.

sett det tvivelaktigt, huruvida kronan borde, i den utsträckning de sakkunniga föreslagit, avstå från kravet på särskild säkerhet för köpeskillingens behöriga erläggande; detta desto mera som ju icke någon del av köpeskillingen behövde betalas omedelbart vid anbuds avgivande utan först 'vid köpekontraktets utgivande’. Enligt länsstyrelsens åsikt borde särskild säkerhet fordras åtminstone i de fall, då försäljning skedde å offentlig auktion. Någon anledning att göra frågan beroende av, huruvida avgivet anbud vore av beskaffenhet att genast kunna antagas eller icke, torde knappast förefinnas.

över jägmästaren i västra distriktet har uttalat den största tvekan om lämpligheten av de utav de sakkunniga föreslagna bestämmelserna rörande köparens förfoganderätt till skogen. För länsstyrelsen bleve det ofta mycket svårt att hålla reda på, om och i vad mån försäljning av skog verkställts i sådan utsträckning att kronans fordran för den sålda fastigheten äventyrades. Den föreslagna skyldigheten för jägmästaren att härutinnan åvägabringa utredning måste anses främmande för hans övriga tjänsteförvaltning, och förrättningarna för utrönande av förhållandena härutinnan skulle inkräkta på hans förut strängt upptagna tid. Övervakandet, att å sålda kronoegendomar avverkning ej skedde i större utsträckning än som vore tilllåtet, förutsatte dessutom besiktningar tid efter annan. De sakkunniga hade ej angivit, vem som skulle verkställa sådana förrättningar, och hur ersättningen därför skulle utgå. — I viss mån liknande synpunkter hava framhållits av länsstyrelsen i Östergötlands län och över jägmästaren i södra distriktet. — Egnahemsnämnden i Södermanlands län har ansett, att den del av köpeskillingen, som belöper sig på avverkningsbar skog, borde betalas kontant vid tillträdet eller också större säkerhet än endast inteckningssäkerhet fordras även vid försäljningar enligt A) i § 22. Försiktigheten bjöde, att avbetalning på så lång tid, som föreslagits, ej borde få avse mera än s/i; av fastighetens värde, sedan värdet av avverkningsbar skog frånräknats (= för egnahemslån).

Domänstyrelsen har funnit de föreslagna kontrollföreskrifterna ej kunna vinna tillämpning utan alltför stora uppoffringar från statsverkets sida. Den enda rätta utvägen vore att köparna ålades ställa sådan säkerhet att bevakning ej behövde äga rum. Skyldighet att hålla växande skog brandförsäkrad syntes ej böra åläggas köpare.

I andra yttranden åter har understrukits, att kravet på borgen skulle kunna utestänga många, som just ägde de personliga förutsättningarna för att arbeta sig upp såsom egnahemsbyggare. Dessutom hade det visat sig, att borgensförbindelser i liknande fall kunde hava ganska ringa värde, vilken försiktighet som än iakttoges vid deras prövning. Sådana uttalanden hava gjorts av länsstyrelsen samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i Jämtlands län.

Flera myndigheter hava ansett förslaget för strängt. Sålunda har länsstyrelsen i Hallands län framhållit, att det vore alltför strängt att under alla förhållanden kräva, att köparen skulle på egen bekostnad hava den växande skogen brandförsäkrad till fulla värdet. Detta vore, åtminstone i vissa landsdelar, befogat i avseende å plantskog och helt ung skog men ingalunda i avseende å utvuxen skog. — Även domänintendenterna i Stockholms län och Älvsborgs län hava erinrat, att brandförsäkring å skog komme att medföra alltför dryga kostnader. — Överjägmästaren i Skel-

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

lefteå distrikt liar föreslagit, att då skogen i många fall kunde antingen vara av alltför ringa omfattning för att åtgärden skulle vara motiverad eller vara av beskaffenhet att ringa eller ingen brandrisk förefunnes, brandförsäkring av skogen borde åläggas köparen endast i de fall, där uppskattningsnämnden förordat sådan. — Över jägmästaren i västra distriktet bär förordat, att försäkring ej borde påfordras beträffande relativt ringa skogstillgång med ett värde understigande visst belopp, förslagsvis 500 eller 1,000 kronor, och ej heller för skog, vars värde understege viss del, förslagsvis en fjärdedel eller en tredjedel, av hela fastighetens värde.

Länsstyrelsen i Värmlands län har anmärkt, att det föreslagna stadgandet om dispens från avverkningsförbudet kunde vålla svårighet. Det borde fastslås, att dispens finge meddelas i de fall, då värdet å fastigheten, efter det avsedd avverkning övergått densamma, med en femtedel överstege kronans återstående lånefordran. Vid beräkning av återstående värdet torde en särskild värdering endast i undantagsfall vara behövlig och beräkningen alltså i regel kunna göras med ledning av uppskattningsinstrument och andra tillgängliga handlingar.

Vidare har erinrats, att därest länsstyrelsen jämlikt 87 § i 1927 års lag om försäkringsavtal i egenskap av inteckningshavare lämnade försäkringsgivaren sådan uppgift, som avses i sagda paragraf, det knappast vore behövligt att fordra, att ägaren eller åbon skulle årligen till länsstyrelsen insända bevis, att brandförsäkringen vidmakthölles.

I anledning av de föreslagna bestämmelserna om förtidsbetalning i vissa fall har länsstyrelsen i Stockholms län anmärkt, att ogulden köpeskilling borde vara förfallen till omedelbar betalning förutom i de fall, som de sakkunniga föreslagit, jämväl då avlämnad säkerhet så försämrades, att densamma ej längre kunde av länsstyrelsen godkännas och köparen underläte att inom förelagd tid ställa annan säkerhet, ävensom då köparen underläte att i behörig tid förnya avlämnad borgen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har erinrat, att ifråga om köpeskilling, som uppdelats i amorteringsdel och stående del, rättigheten att göra avbetalningar utöver amorteringsplanen borde, såsom hittills, begränsas till den stående delen.

Länsstyrelsen i Blekinge län har hemställt, att köpare eller åbo måtte kunna medgivas rätt att avlämna mer än en skuldförbindelse å oguldet kapital för att således erhålla möjlighet att återfå förbindelserna i den mån kapitalavbetalning ägt rum.

Mot den föreslagna bestämmelsen om nedsättning i visst fall av kronans inteckning för ogulden köpeskilling hava i åtskilliga yttranden framställts vissa erinringar, vilka emellertid synas härröra av missuppfattning angående bestämmelsens innehåll. Såsom statens egnahemsstyrelse erinrat, får egnahemslån icke utbetalas, med mindre länsstyrelsen så förfar med kronans inteckning i egnahemslägenheten, som föreslagits av de sakkunniga, samt möter ej hinder för hushållningssällskap, som så önskar, att bevilja så stort egnahemslån, att detta även förslår att lösa kronans inteckning i fastigheten.

I anledning av de föreslagna bestämmelserna om gäldande av kostnaderna för lagfart, inteckning och avstyckning samt övriga med köpet förenade utgifter har anmärkts av domänintendenten i Stockholms län, att dessa borde delas mellan köparen och säljaren, samt av domänintendenten i Kri-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

stianstads län, att kostnaderna för avstyckning borde gäldas av säljaren. — Statens egnahemsstyrelse har anfört: Visserligen vore det riktigt, att köparen skulle betala kostnaden för lagfart och inteckning, men däremot syntes det vara tveksamt, om kostnaden för lantmäteriförrättningen — särskilt då fråga vore om ett större områdes uppdelning på en gång i flera lotter — skulle direkt betalas av de olika lägenhetsköparna. Styrelsen förutsatte emellertid, att Kungl. Maj:t i dylika fall i regel medgåve, att lantmäterikostnaden finge stanna på jordsäljaren.

Slutligen har domänstyrelsen hemställt, att till fonden för inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark ävensom till inlösen av ströängar å kronoparker i Norrland och Dalarna ej skulle ingå hela köpeskillingsbeloppet utan sagda belopp efter avdrag av kostnaderna för avstyckning och försäljning.

Jag biträder i huvudsak vad de sakkunniga föreslagit i fråga om köpeskillingens erläggande genom avbetalningar. I ett hänseende finner jag emellertid en jämkning böra vidtagas däri. Såsom de sakkunniga själva erinrat, äro de bestämmelser, som förslaget innehåller i fråga om erläggandet av köpeskilling för bostadsegnahemslägenhet, i viss mån oförmånligare för köparen än nu gällande. Medan denne nu icke behöver erlägga mer än en tiondel av köpeskillingen före tillträdet, ökas hans kontanta insats enligt förslaget till en femtedel. Uppenbarligen kunna understundom för en mindre bemedlad köpare möta vissa svårigheter att anskaffa detta belopp. Enligt min mening bör därför bestämmelsen i fråga kompletteras med en föreskrift, att länsstyrelsen, när skäl därtill äro, må kunna medgiva köpare av bostadsegnahemslägenhet anstånd med betalningen av den tiondel, som skall erläggas vid tillträdet, och förordna, att denna del må erläggas i samband med gäldandet av återstående åtta tiondelar genom årliga avbetalningar under högst tio år.

I gällande författningar saknas föreskrift om dagen för erläggandet av de årliga amorteringarna jämte upplupna räntor. Enligt vad jag erfarit, har emellertid den praxis utvecklat sig, att betalningen skall fullgöras den 14 mars. Föreskrift härom plägar intagas i köpekontrakten. Lämpligt synes vara, att denna praxis stadfästes genom en uttrycklig bestämmelse i tillämpningsföreskrifterna. Härigenom torde också den av länsstyrelsen i Kristianstads län påtalade oegentligheten, att förnyelse av kronans inteckning för ogulden köpeskilling måste äga rum under det sista avbetalningsåret, kunna förekommas.

De räntesatser, som de sakkunniga förordat, överensstämma med dem, som nu tillämpas enligt 1926 års upplåtelsegrunder. De anmärkningar, som i detta hänseende framställts i vissa yttranden, hava ej givit mig anledning att frångå vad sålunda redan gäller vid flertalet försäljningar.

I fråga om den säkerhet, som bör fordras för utestående köpeskilling, delar jag de sakkunnigas uppfattning. Det synes sålunda uppenbart, att anspråk på borgen eller annan säkerhet utöver den, som beredes genom in-

Departe-

mentschefes.

74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

teckning i fastigheten, mången gång kan utgöra ett hinder för en mindre bemedlad, vilken besitter de bästa personliga förutsättningar för genomförande av ett egnabemsföretag, att av kronan förvärva den härför erforderliga jorden. Ej heller torde, åtminstone då fråga är om förvärv av egnahemslägenheter eller friköpning av arrendegårdar, kronans utsikt till betalning kunna äventyras, om kronan såsom säkerhet erhåller bästa inteckning i fastigheten och dessutom köparens förfoganderätt över skogen till avsalu begränsas på sätt de sakkunniga föreslagit. Annorlunda kan tydligen förhållandet vara, då köpare av en egendom med avsevärda skogstillgångar medgives betalningsanstånd. I dylikt fall bereder emellertid förslaget möjlighet att fordra betryggande säkerhet utöver inteckning i fastigheten. Jag anser mig således kunna i denna del ansluta mig till vad de sakkunniga föreslagit.

Det är redan antytt, att omförmälda eftergift i fråga om säkerheten för utestående köpeskillingsbelopp betingar vissa inskränkningar i köparens rätt att förfoga över fastighetens skog. De bestämmelser, som de sakkunnigas förslag i detta avseende innehåller, synas mig i tillbörlig mån tillgodose såväl kronans som köparens berättigade intressen. Det har anmärkts, att det kunde möta stora svårigheter att övervaka, att de stadgade inskränkningarna i köparens dispositionsrätt till skogen ej överskredes. Det synes mig emellertid, som om berörda svårigheter något överskattats. Jag föreställer mig, att en avverkning av större omfattning näppeligen kan försiggå utan att vederbörande kronobetjänt erhåller kännedom därom. De skogar, varom här är fråga, stå dessutom under skogsvårdsstyrelsens och dess tjänstemäns ständiga uppsikt. Jag finner det självfallet, att om dessa konstatera överträdelse av ifrågavarande föreskrifter angående skogens vård, anmälan ofördröjligen sker till länsstyrelsen, vilken därefter har att vidtaga erforderliga åtgärder.

Att köparen, så länge köpeskillingen ännu ej är i sin helhet gulden, håller såväl de åbyggnader, som vid tiden för köpet finnas å egendomen, som därå växande skog, där denna är av större omfattning eller mera värdefull beskaffenhet, försäkrade mot brandskada till fulla värdet, finner jag helt i sin ordning. Såsom i vissa yttranden erinrats, kan det emellertid ej anses påkallat, att köparen betungas med kostnad för brandförsäkring, då skogstillgången är relativt ringa eller dess värde är obetydligt i förhållande till egendomens totala värde. Frågan om brandförsäkring av växande skog bör således enligt min uppfattning lämpligen prövas från fall till fall. I anslutning härtill har jag låtit företaga erforderlig jämkning av sakkunnigförslaget.

Vad länsstyrelsen i Stockholms län anmärkt mot bestämmelserna om förtidsbetalning i vissa fall, har jag ansett böra beaktas. Jag har följaktligen låtit vidtaga den ändring av de sakkunnigas förslag, att vad av köpeskillingen återstår oguldet jämte ränta skall vid påfordran vara till betalning

Kungl. Maj ris proposition Nr 13ti.

förfallet förutom i de av de sakkunniga angivna fallen jämväl då säkerhet, som ställts för köpeskillingens betalning, väsentligen försämras och köparen ej inom eu månad efter det han därom anmodats ställer ny säkerhet, som kan godtagas.

De sakkunnigas förslag avser ej att göra ändring i de principer, som nu tillämpas i fråga om gäldande av de med köpet förenade kostnaderna. Det torde sålunda liksom hitintills böra från fall till fall prövas, huruvida köparen skall vidkännas kostnaden för avstyckning av det försålda området eller om denna skall helt eller delvis stanna å kronan.

I likhet med domänstyrelsen finner jag lämpligt, att kronans utgifter för försäljningen avräknas från köpeskillingen, innan denna redovisas till domänfonden.

12. Åtgärder för tryggande av upplåtelsens ändamål.

1926 års upplåtelsegrunder innehålla vissa bestämmelser med syfte att Gällande betrygga, att de upplåtna egnahemslägenheterna komma att användas för avsett ändamål. Föreskrifterna om vissa kvalifikationer hos köparen äga dylik innebörd. Vidare stadgas, att ogulden del av köpeskillingen genast är förfallen till betalning, om lägenheten övergår till person, som ej står i närmare släktskapsförhållande till den ursprunglige köparen och icke uppfyller villkoren för köp i första hand. Slutligen föreskrives, att köpare av obebyggd egnahemslägenhet skall vid tillträdet avlämna förbindelse att senast vid utgången av sjätte kalenderåret näst efter det, då tillträde ägt rum, hava lägenheten bebyggd med bostad och, där fråga är om jordbruksegnahemslägenhet, jämväl med för lägenhetens skötsel i övrigt nödiga byggnader, vid äventyr, därest så icke sker, att utöver den avtalade köpeskillingen gälda ytterligare ett belopp, motsvarande en femtedel av köpeskillingen. Denna förbindelse intecknas i lägenheten. Möjlighet till dispens förefinnes emellertid i visst fall. Efter framställning av köpare, som äger för lägenhetens skötsel lämplig, å annan fastighet belägen byggnad, äger nämligen länsstyrelsen medgiva befrielse från byggnadsskyldighetens fullgörande.

Beträffande dessa bestämmelsers tillkomst och de förslag till andra åtgärder uti detta hänseende, som tidigare framkommit, tillåter jag mig hänvisa till kronojordsakkunnigas betänkande sid. 130 o. f. Här må allenast göras följande erinringar.

I syfte att betrygga ändamålet med samhällets jordupplåtelser framlades Riksdagen av Kungl. Maj:t vid riksdagen år 1924 proposition (nr 190) med förslag till 1R24lag om återköpsrätt till fast egendom m. m. Första lagutskottet hemställde i utlåtande, nr 40, att riksdagen måtte lämna propositionen utan bifall. I en vid utlåtandet fogad reservation av fem utskottsledamöter föreslogs, att riksdagen måtte bifalla propositionen med den ändring, att användningen av det nya institutet begränsades till städer och vissa därmed likartade samhällen. Såsom skäl för denna begränsning framhölls i reservationen, att de

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

framlagda lagförslagen icke för yttrande varit remitterade till annan myndighet än lagrådet. Vad särskilt anginge frågan om det föreslagna rättsinstitutets införande för landsbygden, hade det enligt reservanternas mening varit önskvärt, att länsstyrelserna samt de centrala myndigheter, vilka förvaltningen av kronans jord ålåge, beretts tillfälle att yttra sig över förslagen. För städernas del framträdde avsaknaden av yttranden över förslagen vida mindre skarpt mot bakgrunden av de framställningar, som tidigare framkommit i syfte att närmast för användning i städerna erhålla just en lagstadgad återköpsrätt. Efter en redogörelse för dessa framställningar funno reservanterna, att det egentligen blott för städernas och de stadsliknande samhällenas del kunde anses tillfullo ådagalagt, att ett behov av lagstiftning i den ifrågasatta riktningen verkligen förelåge.

Kamrarna biträdde nämnda reservation, första kammaren utan votering och andra kammaren med 115 röster mot 68. Kiksdagens beslut anmäldes i skrivelse den 6 juni 1924 (nr 331), varefter lag i ämnet utfärdades den 20 i samma månad.

Lagen om återköpsrätt till fast egendom.

Beträffande de viktigaste bestämmelserna i den sålunda antagna lagen om återköpsrätt till fast egendom må här i korthet erinras.

Förbehåll om rätt för säljaren av en fastighet att i viss i lagen angiven ordning köpa fastigheten åter (återköpsrätt) får göras vid försäljning av kronan, kommun eller munipalsamhälle tillhörig eller eljest i allmän ägo befintlig fastighet, vilken är belägen inom stad eller inom stadsliknande samhälle. Sådant förbehåll får endast göras i samband med uppställandet av visst villkor om skyldighet för fastighetens innehavare att använda densamma för särskilt ändamål eller ock underlåta viss användning av fastigheten. Detta villkor kan exempelvis avse, att fastigheten skall få användas för 'jordbruk’, 'ett självständigt jordbruk’, 'ett av ägaren drivet självständigt jordbruk’, 'eget hem om högst fyra rum och avsett för en familj,’ eller att fastigheten icke får användas för 'industriellt ändamål’, 'affärs- eller nöjeslokaler’. Såväl förbehållet om återköpsrätt som villkoret angående fastighetens användning måste göras i själva köpehandlingen. Förbehållet om återköpsrätt kan göras antingen för obegränsad tid eller också för allenast viss tid framåt. Det blir giltigt, endast om inteckning till säkerhet för återköpsrätten sökes i stad inom tre månader och å landet sist vid det ting, som infaller näst efter sex månader sedan lagfart beviljades å den persons fång, som köpte fastigheten av samhället. Förbehållet om återköpsrätt gäller blott så länge inteckningen består.

Om det i samband med återköpsrätten avtalade villkoret angående fastighetens användning blir oskäligt betungande för ägaren till följd av ändrade förhållanden, som icke äro att hänföra till ägaren eller bero av honom, kan domstol förordna, att återköpsrätten skall avlösas. Sådan avlösning sker på samma sätt som avlösning av ett servitut.

I lagen äro de fall noga angivna, då återköpsrätt må utövas. Dessa fall äro

1) om det i samband med återköpsrätten avtalade villkoret angående fastighetens användning åsidosättes och vad i sådant hänseende förekommit icke finnes vara av ringa betydenhet;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 188. 77

2) om fastigheten vanvårdas, så att det ändamål, för vilket densamma enligt det avtalade villkoret skall användas, uppenbarligen äventyras;

3) om fastigheten på grund av ändrade förhållanden befinnes uppenbarligen olämplig att användas enligt det avtalade villkoret;

4) om fastighetens ägare enligt vad ovan sagts instämt talan om återköpsrättens avlösning och den återköpsberättigade gör rätten till återköp gällande, innan det visat sig, huruvida stämningen leder till avlösning, eller, där talan bifallits, nittio dagar förflutit från det utslaget vann laga kraft;

5) om fastighetens ägare skriftligen liembjudit fastigheten eller del därav till återköp och den återköpsberättigade gör sin rätt gällande inom nittio dagar från det hembudet skedde; samt

6) om, utan att sådant liembud ägt rum eller sedan mer än två år förflutit från det hembudet skedde, fastigheten helt eller delvis överlåtes å någon, som ej äger lott i fastigheten och som ej är ägarens make, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, adoptivbarn, syskon eller syskons avkomlig, samt rättighetens innehavare gör densamma gällande inom nittio dagar från det lagfart söktes å nye ägarens fång.

Har villkor angående fastighetens användning åsidosatts eller vanvård ägt rum, men sker rättelse, innan talan om återköp anhängiggjorts, får ej förhållandet sedermera åberopas såsom grund för återköp.

Återköpsrätt får ej, även om så avtalats, göras gällande i andra fall än ovan nämnts.

Den, som vill göra gällande återköpsrätt, skall, för såvitt saken ej kan ordnas under hand, instämma fastighetsägaren till domstolen i den ort, där fastigheten är belägen. Prövar domstolen, att återköp får äga rum, skall inför rätten tillsättas en återköpsnämnd för bestämmandet av löseskillingen. Dock äro kontrahenterna oförhindrade att dessförinnan med laga verkan träffa överenskommelse om denna summa, för såvitt icke inteckningshavare eller andra rättsägare därigenom bliva lidande.

Beträffande återköpsnämndens sammansättning skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om expropriationsnämnd.

Löseskillingen skall motsvara fastighetens fulla värde, sådant detta befinnes under antagande dels att varje ägare är bunden av återköpsrätten så länge denna varar och av det i samband med återköpsrätten avtalade villkoret angående fastighetens användning och dels att fastigheten i övrigt icke besväras av andra sakrätter än dem, som vid exekutiv försäljning äga företräde framför återköpsrätten eller ock äro oberoende av sådan försäljning. I övrigt skall vid löseskillingens bestämmande i huvudsak förfaras på samma sätt som är stadgat om expropriationsersättning.

Sedan återköpsnämnden meddelat sitt beslut, skall detta underställas domstols prövning. Har löseskillingen av återköpsnämnden bestämts till lägre belopp än återköparen erbjudit, vidtager rätten i sitt utslag jämkning till det belopp som erbjudits. Eljest får rätten ej göra ändring i uppskattningen. Katten skall vidare meddela bestämmelser om ränta, tillträde av fastigheten och erläggandet av löseskillingen.

Fastigheten övergår till återköparen fri från andra fordringar än dem, som påvila densamma med bättre rätt än återköpsrätten. Skall i anledning av återköpet fordran eller annan gravation upphöra att gälla i fastigheten, skall löseskillingen nedsättas hos länsstyrelsen och fördelas på samma sätt som köpeskillingen för exekutivt försåld fastighet.

Riksdagen

1926.

78 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

Vid riksdagen år 1926 framlade Kungl. Maj:t i proposition (nr 22) förslag till lag om upplåtelse under åborätt av viss jord m. in. Första lagutskottet, som behandlade propositionen jämte ett flertal i samband därmed väckta motioner, tillstyrkte i utlåtande, nr 25, lagförslaget med vissa jämkningar. Utskottet anförde därvid bland annat följande:

’Då utskottet föreslår, att åbo under vissa villkor bör kunna med äganderätt inlösa den av honom innehavda jorden, vill utskottet därmed icke hava uttalat, att dylik inlösen alltid skall medföra oinskränkt äganderätt. De olägenheter, som äro förenade med upplåtelse under full äganderätt, hava ovan berörts. Med hänsyn därtill synes det utskottet erforderligt, att möjlighet beredes kronan att i vissa hänseenden begränsa inlösarens rätt att förfoga över den förvärvade fastigheten. Utskottet har emellertid icke ansett sig böra föreslå, att bestämmelser i detta syfte infogas i nu föreliggande förslag. Behov av dylika bestämmelser torde förefinnas ej blott vid föryttring av fastigheter, som varit upplåtna under åborätt, utan även vid försäljning av annan kronojord. En tillfredsställande anordning synes därför kunna vinnas endast genom skapande av en från åborätten fristående form av modifierad äganderätt. Förslag i detta syfte hava framställts såväl i de av herrar Lyberg och Pålsson samt Löfgren och Jönsson väckta motioner som i de motioner, vilka avgivits av herr Ekman in. fl. och herr Hamrin m. fl. Märkas bör även, att riksdagen i skrivelse den 10 mars innevarande år framhållit, att vid upplåtelse av kronojord sådana villkor borde uppställas, att det upplåtna jordområdet komme att för framtiden bibehålla sin karaktär av självständigt jordbruk. Införandet av en form för jordinnehav sådan som den föreslagna kan emellertid icke ske utan en fullständig utredning rörande institutets lämpligaste gestaltning. Utskottet föreslår, att eu dylik utredning verkställes genom Kungl. Maj:ts försorg. Vid institutets utformning bör i främsta rummet tillses, att det syfte, för vars främjande upplåtelse av jorden skett, i erforderlig mån tryggas. Sålunda bör kronan äga möjlighet att ingripa, därest den upplåtna fastigheten göres till föremål för spekulation, varjämte garantier böra skapas mot att jorden vanhävdas eller upplåtelsens ändamål annorledes förfelas. Därjämte bör vid utredningen upptagas till prövning, huruvida statens intresse att i vissa fall kunna under enklare former än expropriation återtaga jorden och att helt eller delvis tillgodogöra sig därå uppkommen värdestegring kan tillgodoses utan åsidosättande av ägarens berättigade krav på säkerhet och oberoende. De angivna önskemålen kunna måhända lämpligen tillgodoses genom en utsträckning av tillämpningsområdet för nu gällande lag om återköpsrätt. Emellertid synes böra undersökas, huruvida icke syftet kan vinnas även på andra vägar. Ett avgörande av denna fråga förutsätter ett noggrannt avvägande av de intressen, som här stå mot varandra. Tillika torde komma att övervägas, huruvida användningen av den ifrågasatta upplåtelseformen bör begränsas till kronans jord eller omfatta även annan jord i allmän ägo.’

Jämte det utskottet såsom redan nämnts tillstyrkte förslaget med vissa jämkningar, hemställde utskottet sålunda, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville med beaktade av de utav utskottet anförda synpunkterna låta utreda, huruvida och i vilken omfattning genom lagstiftningsåtgärder kunde beredas möjlighet till försäljning av jord i allmän ägo under sådana villkor, att bland annat syftet med upplåtelsen behörigen tryggades, samt för riksdagen framlägga det förslag, var-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

till utredningen kunde föranleda. Riksdagen biföll denna hemställan, varefter riksdagens beslut anmäldes i skrivelse den 20 april 1926 (nr 162).

Över denna skrivelse infordrades yttranden från länsstyrelserna, över- yttranden ståthållarämbetet, domänstyrelsen och kammarkollegium. En samman- dagens sicriställning över dessa yttranden finnes fogad såsom bilaga till kronojordsak- velse nr kunnigas betänkande sid. 229 o. f. 12 länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Hallands,

Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län, ävensom domänstyrelsen tillstyrkte lagstiftning i syfte att vid statens egnahemsupplåtelser och andra försäljningar i visst socialt ändamål betrygga detta ändamål eller ansågo andra åtgärder böra vidtagas i berörda syfte. Överståthållarämbetet samt 10 länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kalmar, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, avstyrkte lagstiftningsåtgärder uti ifrågavarande avseende. Kammarkollegium och länsstyrelsen i Kronobergs län förklarade sig icke vara övertygade om behovet av sådan lagstiftning men ansågo å andra sidan, att det icke kunde vara förenat med någon egentlig betänklighet, om återköpslagen utsträcktes att gälla å landsbygden.

Sedan kronojordsakkunniga jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 2 september Kronojordsak- 1927 anmodats att verkställa utredning i förevarande fråga, utsände dessa unm9aunder år 1927 till länsstyrelserna, hushållningssällskapens förvaltningsutskott och domänintendenterna en rundfråga, huruvida från kronojord upplåtna egnahemslägenheter använts för annat ändamål än det vid upplåtelsen avsedda. Denna besvarades jakande av 10 länsstyrelser (nämligen i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Västmanlands län), 9 domänintendenter (nämligen i Östergötlands, Jönköpings och Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Värmlands,

Skaraborgs samt Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län) samt 7 hushållningssällskaps förvaltningsutskott (nämligen i Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs läns norra del,

Värmlands och Jämtlands län). 11 länsstyrelser, 4 domänintendenter samt 14 hushållningssällskaps förvaltningsutskott svarade, att de icke hade sig bekant några dylika fall. Sina intryck av enquéten hava kronojordsakkunniga sammanfattat sålunda:

'De myndigheter, som besvarat frågan jakande, hava så gott som utan undantag framhållit, att de för dem kända fall, däri egnahemslägenhet använts för annat än det avsedda ändamålet, varit enstaka. Såsom allmänt omdöme av enquéten torde därför kunna sägas, att de lägenheter, som från kronojord upplåtits för egnahemsändamål, i regel använts för det avsedda ändamålet. Några av sistnämnda myndigheter hava uttryckligen framhållit, att något behov av ingripande genom lagstiftning uti ifrågavarande av-

80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

seende icke förelåge. Endast hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län har ansett, att kontroll över att lägenhet användes på sätt, som vid köpet avsetts, vore av behovet påkallad.

I de fall, där missbruk förekommit, har detta givetvis varit av olika beskaffenhet. Det har sålunda omförmälts, att ägaren av en angränsande fastighet genom bulvan inköpt obebyggd jordbrukslägenhet för att utöka sitt jordbruk, att far och son eller andra anförvanter förvärvat var sin dylik lägenhet, vilka de därefter sammanslagit till ett gemensamt jordbruk, att köpare av obebyggd jordbrukslägenhet utarrenderat densamma till en granne i stället för att i vederbörlig ordning bebygga den, att under kristiden med dess prisstegring å skogsprodukter jordbrukslägenheter, som inköpts av förutvarande brukare med därå växande skog, omedelbart försålts till virkeshandlare, att köpare, som vid verkställd undersökning ansetts uppfylla egnabemsförfattningens bestämmelser, visat sig vara bulvan för person, som befunnit sig i så god ekonomisk situation, att han ej kunnat antagas till köpare, att köparen visserligen vid förvärvet avsett att behålla lägenheten såsom eget hem men efter någon tids förlopp — förmodligen med vinst — försålt densamma till närboende jordägare, som därmed utökat sitt jordinnehav, samt att köpare av obebyggd tomt försålt denna till ägare av granntomt att användas såsom trädgårdsland o. d.’

De sakkunniga hava framhållit, att det vore av stor vikt, att där från kronans sida uppoffringar gjordes för vinnande av ett visst socialt ändamål, det tillsåges, att detta ändamål ej förfelades genom den enskildes åtgöranden. Den föreliggande utredningen liade väl ådagalagt, att av staten upplåtna egnahemslägenheter i regel använts för det avsedda ändamålet. Emellertid finge det anses utrett, att här och var förekommit fall av missbruk. Nu gällande bestämmelser vore icke betryggande. Behovet av bättre korrektiv bleve än mera framträdande, därest kronojorden bleve i ökad omfattning tagen i anspråk för egnahemsändamål. Gällande korrektiv medförde dessutom för köparna olägenheter, som icke uppvägdes av det gagn, de beredde det allmänna. Därigenom att visst äventyrsbelopp intecknades i lägenheten, begränsades eller omintetgjordes egnahemsköparnas kreditmöjligheter. De sakkunniga ansågo därför angeläget, att andra vägar beträddes för betryggande av upplåtelsernas sociala ändamål.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att särskilda åtgärder icke behövdes för att bereda staten möjlighet att under enkla former återtaga jorden för visst statsändamål eller tillgodogöra sig värdestegring å jorden. De bestämmelser, som i förevarande hänseende erfordrades, borde därför huvudsakligen hava till uppgift att skapa garantier för att, där staten verkställde äganderättsupplåtelser från sin jord för vissa sociala ändamål, dessa ändamål icke förfelades. De upplåtelser, som här företrädesvis komme i beaktande, vore dels egnahemsupplåtelser och dels friköpning av arrendegårdar. De sakkunniga hava vidare erinrat, att vid bestämmelsernas utformande stor varsamhet vore av nöden.

De sakkunniga hava undersökt olika möjligheter för frågans lösning samt slutligen stannat vid att förorda en försiktig tillämpning av återköpsrätts-

<S1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

institutet. För detta ändamål borde Aterköpslagen utsträckas att gälla kronans å landet belägna egendomar.

Huvuddragen i de sakkunnigas förslag beträffande återköpsrättsinstitutets närmare tillämpning äro följande:

Såsom allmän regel vid försäljning av jord bruksegnahemslägenheter borde uppställas, att försäljningen skedde under villkor, att lägenheten skulle av ägaren brukas såsom ett självständigt jordbruk, samt förbundes med förbehåll om rätt för kronan att köpa lägenheten åter inom en tidrymd av 25 år. Vid försäljning av arrendejordbruk till hembudsberättigad arrendator borde i huvudsak gälla samma regler. Då emellertid för friköp av dylika jordbruk fordrades, att egendomen under minst 10 år väl brukats av arrendatorn eller hans släkt, kunde återköpsrätten begränsas till 15 är. Inlösen av åbolägenliet borde jämväl ske under villkor, att lägenheten skulle av ägaren brukas såsom ett självständigt jordbruk, och förbindas med förbehåll om återköpsrätt, vilket förbehåll dock med hänsyn till den långa brukningstid, som fordrades för inlösen, kunde begränsas till allenast 5 år. Vid försäljning av bostadsegnahemslägenheter borde knytas dels villkor, att lägenheten användes till eget hem för ägaren, dels ock förbehåll om återköpsrätt under 25 år. I samtliga nu omförmälda fall skulle Kungl. Maj:t äga frihet att, där omständigheterna det påkallade, besluta, att försäljning skulle få ske utan återköpsrätt eller under skärpta villkor och förbehåll.

Andra försäljningar borde i regel ej förbindas med återköpsrätt. Det skulle dock vara Kungl. Maj:t obetaget att annorlunda förordna.

Ytterligare åtgärder för betryggande av det sociala ändamålet erfordrades ej. Föreskriften i nu gällande upplåtelsegrunder om skyldighet för köpare av obebyggd egnahemslägenhet att avlämna förbindelse om dess bebyggande kunde således utgå.

Ville ägaren av en fastighet, som besvärades av återköpsrätt, söka ändring i det avtalade villkoret angående fastighetens användning, skulle han ingiva ansökan till länsstyrelsen. Efter det domänintendenten hörts, skulle länsstyrelsen så skyndsamt som möjligt översända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till domänstyrelsen, som underställde ärendet Kungl. Maj:ts prövning.

Vore fråga om fastighet, till vars försäljning riksdagens samtycke inhämtats, borde riksdagens medgivande till ändringen inhämtas. Eljest borde Kungl. Maj:t äga att ensam besluta om sådan.

Ville ägaren hembjuda kronan fastigheten till återköp, skulle skriftlig framställning därom göras till länsstyrelsen, som hade att skyndsamt översända densamma till domänstyrelsen. Denna liade därefter att behandla ärendet liksom andra frågor om återköp. Vid hembud borde kronan som regel begagna sig av sin återköpsrätt. Detta gällde särskilt egnahemslägenheter. Underläte kronan att återköpa en sådan lägenhet, då den hembjödes. hade kronan därmed förlorat all kontroll över att lägenheten icke överlätes å en person, som ur det allmännas synpunkt icke vore önskvärd såsom ägare till densamma. Genom att återköpa fastigheten vunne kronan å andra sidan möjlighet att försälja den till annan egnabemssökande. Någon förlust torde kronan i allmänhet ej kunna göra på en dylik affär, då återköpssumman borde motsvara lägenhetens värde.

De sakkunniga erinrade, att rätten till hem bud icke blott beredde det allmänna möjlighet att öva ett kontrollerande inflytande över försäljningar av fastigheterna utan jämväl innebure en väsentlig fördel för fastighets- Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt 111 häfl. (Nr 138.)

(i

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

ägarna. För eu köpare av egnahemslägenhet måste nämligen vissheten att kunna på sådan väg utan någon mera avsevärd ekonomisk förlust komma ifrån ett företag, som han funne sig icke vara mäktig att genomföra, skapa en känsla av verklig trygghet. Försummade han emellertid att före överlåtelsen av fastigheten hembjuda den till staten, utsattes enligt återköpslagen den nye ägaren för risken att staten gjorde sin rätt till återköp gällande. Tydligt vore, att staten icke alltid hade anledning att ingripa. Då återköpsrättens uppgift i regel borde begränsas till att trygga det sociala ändamålet med dessa upplåtelser och således ej samtidigt avse att möjliggöra för staten att vid behov återtaga fastigheterna eller tillgodogöra sig därå uppkommen värdestegring, torde från statens sida icke möta några betänkligheter mot sådana överlåtelser, vilka icke kunde äventyra det sociala ändamålet. Om t. ex. en egnahemsköpare på skäliga villkor sålde sin lägenhet till en person, som uppfyllde de betingelser, vilka vore stadgade för en köpare i första hand, kunde staten tydligen ur den nu angivna synpunkten ej hava något att invända däremot. Vid sådant förhållande hade det synts de sakkunniga lämpligt, att länsstyrelsen erhölle befogenhet alt pröva, huruvida överlåtelse utan hembud till kronan finge äga rum. Denna regel borde emellertid icke gälla utan inskränkning. Där Kungl. Maj:t i något fall funne återköpsrätt Iröra komma till användning icke blott för att trygga det sociala syftet vid överlåtelsen utan även för att möjliggöra för staten att framdeles återtaga fastigheten för något sitt behov eller att tillgodogöra sig därå uppkommen värdestegring, borde återköpslagens bestämmelser uti nu ifrågavarande avseende tillämpas utan sådan modifikation, som nu nämnts. I dylikt fall borde emellertid föreskrift härom givas i samband med beslutet om försäljningen.

Då det vore av vikt, att köparna erhölle upplysning om de möjligheter de ägde att överlåta fastigheterna utan risk, att återköpsrätten gjordes gällande, borde i köpehandlingen intagas uttömmande föreskrifter härom. Sålunda borde erinras, att ägaren finge utan hembud till kronan överlåta egendomen å make, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, adoptivbarn, syskon, syskons avkomling eller någon, som ägde lott i fastigheten. För såvitt ej Kungl. Maj:t funne undantag böra göras för särskilt fall, skulle tilläggas, att han jämväl ägde utan hembud till kronan överlåta egendomen å annan än nu sagts, om länsstyrelsen gåve tillstånd därtill. Slutligen borde med den jämkning, som följde av det sagda, även erinras om vad i 4 § återköpslagen vore stadgat beträffande utövandet av återköpsrätten.

Upplåtelsegrunderna borde jämväl innehålla vissa närmare anvisningar rörande meddelandet av tillstånd till överlåtelse. En förutsättning för dylikt tillstånd borde vara, att överlåtelsen ej strede mot det ändamål, vilket återköpsrätten vore avsedd att skydda. I fråga om egnahemslägenhet borde sålunda tillstånd givas, därest den ifrågasatte nye ägaren vore behörig att antagas till köpare i första hand och försäljningen skedde på skäliga villkor. Till ledning vid prövningen borde länsstyrelsen äga inhämta yttrande från egnahemsnämnden. Det borde stå vederbörande öppet att överklaga länsstyrelsens beslut i ärende, som nu sagts.

Beträffande frågan om vem som skulle äga att besluta om återköp hava de sakkunniga anfört:

Det vore av stor vikt, att beslutet om återköp kunde meddelas utan allt för lång tidsutdräkt. Rätten till återköp vore i flera fall beroende av att den gjordes gällande inom nittio dagar efter det ett visst förhållande in-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138. 83

träffat, som gjort återköpsrätton aktuell. Försuttes denna tid, ginge rätten förlorad. Att märka vore vidare, att återköpsrätton icke kunde göras gällande utan genom rättegång. Genom en uppgörelse i godo kommo icke till stånd något återköp i lagens mening utan allenast en vanlig överlåtelse, vars giltighet och rättsverkningar betingades av de för en sådan gällande regler. Därest fastigheten, efter det förbehåll om återköp gjordes, blivit intecknad, måste det gä till rättegång, om staten önskade, att de meddelade inteckningarna skulle vika för återköpsrätten, och en underhandsuppgörelse icke kunde träffas även med' inteckningshavarna. Och denna rättegång måste vara anhängiggjord genom delgivning av stämning å ägaren inom den ovan angivna tid. önskligt vore också, att beslutet om återköp skedde i så god tid, att en uppgörelse under hand kunde hinna komma till stånd, innan stämningstiden ginge till ända. I annat fall måste staten för att tillvarataga sin riitt uttaga och delgiva stämning, oaktat underhandlingar blivit inledda och kunde förväntas leda till en frivillig uppgörelse. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga ansett, att i de mera enkla fallen, nämligen dä fråga vore om egnahemslägenheter eller om friköpta arrendegårdar och lägenheter, det kunde anförtros åt domänstyrelsen att besluta om återköp. T dessa fall krävde ju ifrågavarande lagstiftnings mening, att återköp som regel ägde rum. Avgörandet torde därför merendels icke bereda några svårigheter. I andra fall än de nämnda åter berodde frågan om återköp mången gång på omständigheter, som endast Kungl. Maj:t kunde eller borde bedöma. Med hänsyn härtill torde i sist nämnda fall avgörandet böra ankomma å Kungl. Maj.t. Att så borde vara förhållandet, även om riksdagens medverkan krävts till försäljningen av den ifrågavarande egendomen, vore med hänsyn till vad ovan anförts uppenbart.

Hade återköp av egendom i vederbörlig ordning beslutats, borde det ankomma å domänstyrelsen att utföra och bevaka kronans talan i återköpsmålet. Givetvis vore det ur alla synpunkter lämpligast, att en underhandsuppgörelse komme till stånd angående återköpet. Skulle emellertid en sådan kunna medhinnas inom den begränsade tid, som ofta stode till förfogande innan stämning måste uttagas, vore det oundgängligt, att domänstyrelsen er höl le bemyndigande att på eget ansvar handla uti ifrågavarande avseende. I upplåtelsegrunderna borde därför meddelas föreskrift, att om återköpsrätt skulle utövas, det skulle åligga domänstyrelsen att såvitt möjligt träffa överenskommelse under hand om återköpet och löseskillingen.

Tydligen borde i regel eu dylik överenskommelse icke träffas utan att egendomen i fråga först undergått saluvärdering. Emellertid vore det ej uteslutet, att en sådan under vissa omständigheter kunde vara onödig. Sålunda kunde en uppgörelse kanske gå ut på, att en egnahemsköpare, som, utan att därtill vara berättigad, överlåtit sin lägenhet å en person, vilken kronan ej ville godkänna, skulle själv återtaga lägenheten. Vidare kunde frågan om återköpet komma att ligga en förut verkställd saluvärdering å egendomen så nära i tiden, att en ny värdering icke vore erforderlig för ett riktigt bedömande av egendomens värde. Den föreskrift, som i detta avseende erfordrades i grunderna, borde därför erhålla det innehållet, att till ledning vid frågan om återköpet skulle, där så funnes erforderligt, skyndsamt förrättas värdering av fastigheten. För denna värdering borde gälla samma regel, som enligt 10 § återköpslagen vore stadgad i fråga om löseskillingens bestämmande av återköpsnämnd.

Yttranden över kronojordsakkunnigas förslag.

84 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

Beträffande den tillsyn, som erfordras, hava de sakkunniga anfört:

’Det torde böra åligga länsstyrelsen att ombesörja, att inteckning meddelas till säkerhet för återköpsrätten ävensom de i samband med denna stadgade villkoren angående fastighetens användning, där dessa äro av sådan beskaffenhet, att inteckning därför kan beviljas. Vidare bör länsstyrelsen genom kronobetjäningen öva tillsyn, att omförmälda villkor efterlevas, så ock att fastigheten icke överlåtes å någon, som ej är behörig att antagas till köpare. För underlättande av denna tillsyn torde, då inteckning för återköpsrätt beviljas, anteckning om denna rätt böra göras icke blott i inteckningsboken utan jämväl i lagfartsboken ävensom domaren å landet och rätten i stad böra åläggas att, när lagfart sökes för ny ägare å en fastighet, som besväras av återköpsrätt, ofördröjligen giva länsstyrelsen underrättelse därom. Förekommer anledning till återköp, har länsstyrelsen efter det, där så finnes erforderligt, egnahemsnämnden skyndsamt blivit hörd att med eget yttrande underställa domänstyrelsen frågan.’

Beträffande verkningarna av den föreslagna anordningen hava de sakkunniga anfört följande:

' Bifalles vad de sakkunniga föreslagit, synes en smidig anpassning av återköpsrätten vinnas efter rådande förhållanden. Den föreslagna anordningen kommer, såvitt de sakkunniga kunna finna, icke att för fastighetens ägare medföra några mera väsentliga inskränkningar i hans dispositionsrätt till fastigheten. Han äger inom den angivna ramen till fullo utnyttja alla fastighetens möjligheter liksom eu vanlig ägare. Han har den avsevärda förmånen att kunna till kronan återlämna fastigheten mot återbekommande av dess värde. Han äger utan inskränkning avyttra fastigheten till sina närskylda. Även till utomstående äger han försälja den med länsstyrelsens tillstånd. En ägare, vilken använder fastigheten på det sätt, som är avsett, och vilken ställer sig till efterrättelse de givna föreskrifterna i fråga om överlåtelse, behöver således icke riskera, att återköpsrätten kommer att göras gällande. Enligt förslaget blir detta som regel händelsen allenast, om fastighetsägaren vanvårdar fastigheten eller brukar den till något främmande ändamål eller om han överlåter fastigheten till annan än närskyld och överlåtelsen ej kan godkännas. De fall, då återköpsrätten kan utövas, äro sålunda mycket begränsade. Några farhågor synes man därför icke med fog kunna hysa, att återköpsrätten skall komma att hos de jordägare, som därav beröras, uppväcka en känsla av otrygghet eller olust, vilken kan menligt inverka på deras intresse för jordbrukets förkovran. Ej heller torde man vara berättigad befara, att en sålunda utformad återköpsrätt skall komma att utöva någon skadlig inverkan på ägarens kreditmöjligheter. I de fall, varom här företrädesvis är fråga, nämligen försäljning av egnahemslägenheter och friköpning av mindre arrendegårdar, är för övrigt staten själv den huvudsakliga kreditgivaren antingen direkt därigenom att staten medgiver en lång amorteringstid för köpeskillingen eller mera indirekt genom understödjandet av egnahemslånerörelsen.’

I fråga om utsträckning av återköpslagen hava olika meningar gjort sig gällande bland myndigheterna. Dylik utsträckning har tillstyrkts av 9 länsstyrelser (nämligen länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och

Ktingl. Majrts proposition Nr 138.

S5

Gävleborgs län) och överjägmästaren i Umeå distrikt samt avstyrkts av il länsstyrelser (nämligen i Kristianstads, Älvsborgs och Jämtlands län), 5 domänintendenter (nämligen i Stockholms, i Södermanlands, i Jönköpings och Kronobergs, i Älvsborgs och Skaraborgs län), överjägmästaren i södra distriktet, 7 hushållningssällskaps förvaltningsutskott (nämligen Stockholms läns och stads, i Kalmar läns norra del, i Kristianstads, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län), 7 egnahemsnämnder (nämligen i Stockholms och Uppsala län, Kalmar läns norra del, Kristianstads, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län), domänstyrelsen och kammarkollegium. Utan att direkt avstyrka förslaget hava 4 länsstyrelser (nämligen i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Jönköpings län), 3 förvaltningsutskott och 3 egnahemsnämnder (nämligen i Södermanlands, Jönköpings, och Skaraborgs län) uttalat viss tvekan om lämpligheten av detsamma. Övriga myndigheter, som yttrat sig över förslaget, hava ej haft något att erinra däremot. Erinras må vidare, att föredraganden i kammarkollegium tillstyrkt utsträckning av åter köpslagen, samt att en ledamot av egnahemsstyrelsen avstyrkt densamma.

Av de yttranden, däri förslaget tillstyrkts, må återgivas följande uttalanden:

Länsstyrelsen i Kronobergs lön: Länsstyrelsen, som redan tidigare uttalat sig för att genom återköpsrätt ökad möjlighet borde beredas kronan att tillvarataga dess intresse vid egnahemsupplåtelser, funne sådan rätt i den utformning, som förslaget innefattade, välbetänkt och väl avvägd. Någon avsevärd olägenhet vore icke att därav befara.

Länsstyrelsen i Hallands län: Visserligen vore detta korrektiv icke i allo tillfyllest, men då något annat icke stode till buds, oaktat mångfaldiga utredningar och förslag i dylikt syfte under senare årtionden, ville länsstyrelsen härutinnan ansluta sig till förslaget. Dock ville länsstyrelsen betona, att den icke torde vara i stånd att utan initiativ från domänverkets organ i orterna utöva den kontroll över de försålda fastigheternas skötsel m. m., som krävdes för att bedöma huruvida återköpsförutsättningar inträffat.

Länsstyrelsen i Örebro län: Det torde med tämligen stor visshet kunna antagas, att dessa bestämmelser, som innebure något särskilt för landsbygdens befolkning ganska oförståeligt, skulle till en början försvåra försäljningar. Men då en utsträckt tillämpning av återköpslagen dock torde vara det säkraste och bland framkomna förslag det bästa sättet att erhålla trygghet för att med en upplåtelse avsedda ändamål också vunnes och då förslaget i detta avseende även ginge särdeles försiktigt fram, syntes detsamma dock kunna förordas till antagande.

De skäl, som anförts mot användning av återköpsrätt, äro i huvudsak följande: Den förebragta utredningen hade, såsom de sakkunniga själva påpekat, ådagalagt, att av staten upplåtna egnahemslägenheter i regel använts för det avsedda ändamålet. Något missbruk i större omfattning kunde således icke sägas hava förekommit. Behov av lagstiftningsåtgärder uti ifrågavarande avseende syntes sålunda icke föreligga. Huruvida det förhållande, att kronojorden enligt de sakkunnigas förslag vore avsedd att i

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

ökad omfattning tagas i anspråk för egnahemsändamål och andra sociala syften, gjorde behovet av en sådan lagstiftning mera framträdande kunde icke bedömas. — Upplåtelse mot återköpsrätt innebure allvarliga rubbningar i det gängse äganderättsbegreppet och komme att med misstro mötas av landsbygdens befolkning. Villkor om återköpsrätt komme därför att menligt inverka på köplusten och dymedelst verka i nedpressande riktning på köpeskillingarnas storlek. — För en köpare måste dylikt villkor skapa ett osäkerhetstillstånd, som i många fall komme att verka hämmande på odlings- och kulturarbetet å den inköpta jorden. — Återköpsrätten komme att försämra fastigheten såsom kreditobjekt. Dessa anmärkningar syntes icke hävda genom de lindringar och inskränkningar i återköpsrätten, som de sakkunniga föreslagit. — Vidare finge det ej förbises, att utövande av återköpsrätt komme att medföra kostnader för staten.

Till dessa skäl har domänstyrelsen tillagt, att styrelsen ännu hade till sitt förfogande ett mycket stort antal gårdar, som kunde styckas och försäljas utan att någon olägenhet kunde väntas uppstå därav att de försåldes med obegränsad äganderätt, samt att jordhungern icke vore större än att det sannolikt dröjde mycket länge, innan anledning funnes att i större utsträckning överväga försäljning av sådana egendomar, där en möjlighet till återköp måste förefinnas, eller det vore nödvändigt att förhindra en avsedd användning av lägenhetsupplåtelser.

Kammarkollegium har ansett, att syftet med de sakkunnigas förslag, nämligen fastighetens bibehållande till avsett ändamål, kunde i möjligaste mån vinnas utan rubbning av äganderättens hävdvunna innehåll genom lämplig utvidgning av nu gällande bestämmelser i sådant avseende, sålunda en anordning motsvarande den som de sakkunniga å sid. 156 o. f. diskuterat.

Av de yttranden, däri återköpsrätt väl ej direkt avstyrkts men tveksamhet uttalats om lämpligheten, må återgivas följande uttalanden:

Länsstyrelsen i Stockholms län: Uti sitt yttrande över riksdagens hem-

ställan om utsträckning av återköpslagen hade länsstyrelsen uttalat tvekan, huruvida en sådan åtgärd vore av förhållandena påkallad, ävensom såsom sin åsikt framhållit, att förbehåll och inskränkningar i äganderätten vid jordförsäljningar av vad slag de vara må med visshet komme att menligt inverka på såväl köplust som försäljningspris. Utan att frångå denna sin uppfattning ville länsstyrelsen dock medgiva, att de sakkunnigas förslag utgjorde en synnerligen försiktig och efter de särskilda förhållandena väl anpassad tillämpning av lagen enligt givna direktiv. Något skäl att begränsa återköpslagens giltighet till kronojord förelåge ej, utan syntes den, om den skulle utsträckas, böra avse all jord i allmän ägo.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsstyrelsen ställde sig synnerligen tvek-

sam mot förslaget om utvidgning av återköpsrätten. Införandet i köpevillkoren av en sådan bestämmelse komme säkerligen — särskilt då fråga vore om hembud av arrendejord — att kännas som en besvikelse och kunde antagas få till följd, att eljest hågade spekulanter hellre anlitade den privata fastighetsmarknaden.

87 Kungl. Maj ds proposition Nr 138.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen insåge väl behovet av

garantier mot att upplåtelser från kronans jordar nyttjades för andra ändamål än som avsetts, men hyste betänksamhet inför den osäkerhet i förfoganderätten, som ett godkännande av förslaget komme att medföra.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: De inskränkningar i äganderätten, som

genom försäljning med återköpsrätt skapades, vore så avsevärda och till sina konsekvenser så omfattande, att försäljning under denna form icke borde tillgripas utom i rena undantagsfall. Det vore mindre välbetänkt att för blotta möjligheten att missbruk kunde förekomma äventyra hela syftet med upplåtelserna genom att med försäljningen förbinda sådana inskränkningar i köparens förfogande över fastigheten, att äganderätten bleve illusorisk. Länsstyrelsen kunde därför icke biträda de sakkunnigas förslag om återköpsrätt i vidare mån än som vore betingat av den rena egnahemsverksamhetens befrämjande.

Beträffande de särskilda bestämmelserna bär anmärkts av

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Frestelsen att använda en fastighet för annat ändamål än vid upplåtelsen avsetts uppkomme tydligen först, sedan densamma förvärvats med äganderätt. Dessförinnan hade innehavaren icke haft någon möjlighet att använda fastigheten såsom spekulationsobjekt. Det syntes vid angivna förhållande icke föreligga någon anledning att stipulera olika tid för åter köpsrätten i de särskilda fallen. På grund härav och då länsstyrelsen därjämte ansåge, att den tid, under vilken sagda rätt finge göras gällande, icke borde allt för mycket begränsas, borde för samtliga fall fastställas en tid av tjugofem år.

Över jägmästaren i Bergslags distriktet: Det syntes bliva tillräckligt sörjt för tillgodoseendet av det allmännas intresse, att egnahemslägenhet användes för med densamma avsett ändamål, om kronans återköpsrätt inskränktes till 10 år.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands län: Hembud torde icke behöva förbindas med återköpsrätt. Vid försäljning av jordbrukslägenhet utan hembud kunde äganderätt säkerligen utan större risk få inträda efter 5, högst 10 år, såvida å lägenheten funnes eller under perioden uppförts för jordbruket nödiga hus och fastigheten väl hävdats. Äganderätten till bostadslägenhet borde kunna inträda så snart den av köparen bebyggts på tillfredsställande sätt.

Föredraganden inom kammarkollegium e. o. assessorn Skoglund: I det resultat majoriteten beträffande återköpslagens utsträckning till landsbygden kommit kunde föredraganden icke instämma. Ehuru det icke kunde förnekas, att de skäl, som anförts emot en sådan åtgärd, sedda ur en viss synpunkt, hade sitt berättigande, kunde man å andra sidan ej bortse från det ur samhällelig synpunkt bärande motiv, som framförts för återköpsinstitutets införande och nu dess utsträckning till landsbygden. Med vissa modifikationer i de sakkunnigas förslag torde åtskilliga av de invändningar, som överhuvudtaget kunde anföras mot återköpsrätten, bortfalla eller förlora i betydelse. För en egnaliemslägenhets bibehållande för avsett ändamål låge givetvis en god och i regel tillräcklig garanti däri, att lägenheten blivit bebyggd på för den avsedda användningen erforderligt sätt. Sedan en för jordbruk avsedd fastighet blivit försedd med för jordbrukets drift nödiga byggnader, torde nämligen i regel dess användning till annat ändamål, vare sig genom styckning, sammanläggning med annan fastighet

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

eller på annat sätt icke bliva ekonomiskt möjlig och faran för dess indragande i spekulation vara avvärjd. På enahanda sätt torde förhålla sig med bostadslägenheter. Sedan desamma blivit bebyggda, torde i regel det allmännas intresse vara tillgodosett. Rätt till återköp torde sålunda erfordras under allenast så lång tid, som skäligen kunde erfordras för att lägenheten skulle bliva bebyggd. Med hänsyn därtill torde denna tid icke behöva tilltagas så lång som de sakkunniga föreslagit utan avsevärt förkortas, till exempelvis 5 eller högst 10 år. Hade icke lägenheten före denna tids utgång blivit vederbörligen bebyggd eller ock kommit till icke avsedd användning, skulle den kunna av kronan återköpas. Med denna utgångspunkt torde förbehåll om återköpsrätt icke vara erforderligt vare sig vid frilösning av arrendegårdar eller vid inlösen av åbolägenheter, vilka fastigheter ju redan vore försedda med för jordbrukets drift nödiga byggnader. Fall kunde givetvis förekomma, då förhållandena vore sådana, att återköpsrätt borde förbehållas även vid sistnämnda upplåtelser, som ock att återköpstiden borde utsträckas utöver den normala. För reglering av dessa undantagsförhållanden syntes i den föreslagna försäljningsförordningen vara sörjt därigenom, att däri inrymts befogenhet för Kungl. Maj:t att i särskilda fall besluta, huruvida och i vilken omfattning återköpsrätt borde förbehållas. — I 34 § försäljningsförordningen hade de sakkunniga föreslagit stadgande av innehåll att egendom, som besvärades av återköpsrätt, finge utan hembud till kronan överlåtas å andra än vissa närstående personer allenast efter tillstånd av länsstyrelsen. Då stadgandet i 4 § 6) återköpslagen om utövning av återköpsrätt vid fall av överlåtelse till andra än vissa närstående personer vore motiverat av statens intresse att kunna återfå en fastighet under enklare former än genom expropriation men de sakkunnigas förslag om införande av återköpsrätt vid försäljning av kronojord å landsbygden uteslutande vore betingat av statens intresse, att ändamålet med försäljningen upprätthölles, syntes anledning saknas att göra överlåtelse till oskylda beroende av särskilt tillstånd. Sådant tillstånd skulle enligt förslaget givas, såframt överlåtelsen ej funnes strida mot ändamål, vilket återköpsrätten vore avsedd att skydda. Därest en överlåtelse skulle komma att medföra, att villkoret angående fastighetens användning åsidosattes, förefunnes emellertid, oavsett överlåtelsen, möjlighet, att göra återköpsrätten gällande. Genom att göra sådan överlåtelse oberoende av myndighets tillstånd vunnes dels att köparen erhölle större frihet, dels ock att myndigheternas arbetsbörda med institutets handhavande bleve lättad, utan att syftet med detsamma på något sätt äventyrades.

Chefen för statens egnahemsstyrelse: Hembuds- och egnahem sförsäljningar borde icke förenas med förbehåll om återköpsrätt annat än efter särskilt beprövande av Kungl. Maj:t från fall till fall.

I fråga om tillsynen över att försåld fastighet användes enligt försäljningsvillkoren har länsstyrelsen i Stockholms lön framhållit såsom lämpligast, att domänintendenten finge i uppdrag att, utan bemyndigande i varje särskilt fall, utöva sådan under sina tjänsteresor. — Länsstyrelsen i Östergötlands län har i samma fråga framhållit, att övervakning genom länsstyrelsen bleve tämligen illusorisk i vad den skulle avse lägenheters skötsel och vård, avverkning av skog, otillåten överlåtelse etc. Kronobetjäningen torde icke hava tid ägna hithörande frågor något större intresse. En effektivare övervakning erbjöde sig genom egnahemsnämndernas ombud och kommittéer i socknarna.

Kungl. Muj-.ts proposition Nr 138. 89

I likhet med kronojordsakkunniga fiimer jag ej erforderligt, att kronan i anledning av ifrågavarande försäljningar beredes möjlighet att framdeles återtaga fastigheterna under enklare former än expropriation. Såsom de sakkunniga erinrat, bör kronan icke avhända sig sådana egendomar, vilka kunna tänkas i en framtid bliva behövliga för något allmänt ändamål. Likaledes böra egendomar, beträffande vilka på grund av särskilt förhållande såsom närbelägenhet till stad eller dylikt kan förväntas en framtida värdestegring, bibehållas i kronans ägo. Dylika egendomar böra följaktligen upplåtas allenast med nyttjanderätt. Arrende, åborätt utan rätt till inlösen och tomträtt äro de upplåtelseformer, som härvid böra komma till användning.

Jag är jämväl ense med de sakkunniga därom, att staten icke bör tillåta, att det ändamål, för vilket ifrågavarande upplåtelser ske och för vars befrämjande staten gör avsevärda uppoffringar, förfelas genom köparnas åtgöranden. Där dylikt missbruk med fog kan befaras, synes det mig vara berättigat att uppställa krav på vissa korrektiv.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att de korrektiv, som nu gälla uti detta hänseende, äro mindre tillfredsställande. Sålunda synes det mig föga tilltalande, att fastigheten i sådant syfte belastas med en inteckning, vilken ej är grundad å ett förefintligt fordringsanspråk. Ur denna synpunkt finner jag det önskvärt, att andra möjligheter för ordnande av förevarande angelägenhet tagas under övervägande.

Den av de sakkunniga föreslagna anordningen, innebärande tillämpning av återköpsrättsinstitutet, synes mig emellertid giva anledning till starka betänkligheter. Det kan ej förbises, att detta rättsinstitut även med de modifikationer, som de sakkunniga föreslagit, innebär ett allvarligt ingrepp i äganderätten, sådant detta begrepp av gammalt uppfattats av landsbygdens befolkning. Enligt min mening lärer egnahemsverksamheten å kronojord bäst befrämjas, om den får utvecklas utan några tryckande band på den enskilde medborgarens rörelsefrihet. Den otrygghet, som ett förbehåll om återköpsrätt, även i en förmildrad form, skapar hos fastighetsägaren, måste i viss mån inverka menligt på hans intresse för jordbrukets utveckling och på hans trivsel i allmänhet. För gemene man torde det särskilt framstå såsom oförståeligt, att den, som köpt en egnahemslägenhet från kronans domäner, skulle vara underkastad inskränkningar i sin förfoganderätt till lägenheten, vilka icke gälla för en annan, vilken med hjälp och understöd från den statliga egnahem sorganisationen förvärvat ett eget hem på enskild jord.

Ej heller har jag genom den utredning, som föreligger i ärendet, blivit övertygad om behovet av så vittgående bestämmelser uti förevarande avseende, som de sakkunniga föreslagit. De sakkunniga hava själva anfört såsom resultat av sin undersökning, att av staten försålda egnahemslägenheter i regel använts för det avsedda ändamålet. Missbruk synes således icke hava förekommit i större omfattning. De fall, då egnahemslägenheter

Departe-

mentschefen.

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

kommit att tjäna främmande ändamål, hava hitintills varit enstaka. Det lärer näppeligen vara att förvänta, att om kronojorden i ökad omfattning tages i anspråk för egnahemsbildning, dylika fall skola bliva allt för talrika. Jag erinrar om domänstyrelsens förut återgivna uttalande, att ett mycket stort antal gårdar förefinnas, vilka kunna styckas och försäljas med obegränsad äganderätt utan att någon olägenhet kan väntas uppstå därav, samt att det sannolikt kommer att dröja mycket länge, innan anledning finnes att i större utsträckning överväga försäljning av egendomar, beträffande vilka förbehåll om återköpsrätt kan vara befogat. Av dessa skäl har tillämpning av återköpsrättsinstitutet avstyrkts av såväl domänstyrelsen och kammarkollegium som ett flertal av de lokala myndigheterna,

Det är därför allenast efter stor tvekan jag ansett mig böra föreslå bestämmelser med dylik innebörd. Att mina betänkligheter fått vika, har huvudsakligen sin grund uti att jag ej kunnat frånse, att sådana fall kunna förekomma, i vilka det vore lämpligt, att kronan äger möjlighet att vid försäljningen göra förbehåll om återköpsrätt. Jag har redan i ett tidigare sammanhang antytt, att då jämkning företages av saluvärdet i syfte att underlätta för köparen att genomföra sitt egnaliemsföretag, det kan vara önskvärt att medelst dylikt förbehåll vinna korrektiv mot att köparen avyttrar fastigheten till högre belopp än han givit och sålunda tillgodogör sig en vinst, som rätteligen bort tillkomma staten. Vidare kan det särskilt vid avyttring av obebyggda egnahemslägenheter understundom vara erforderligt, att det allmänna genom att förbinda försäljningen med återköpsrätt erhåller garanti, att lägenheten blir använd för egnahemsändamål och ej sammanlägges med ett angränsande jordbruk. Även andra fall äro tänkbara, då det ur allmän synpunkt är av vikt att hava en kontroll över att försåld fastighet ej utnyttjas i spekulationssyfte eller användes för annat ändamål än det, för vilket den upplåtits. Ett ytterligare skäl för tillämpning av återköpsrättsinstitutet utgör, att detta rättsinstitut, smidigt anpassat efter förhållandena på skilda orter och i olika fall, torde äga vissa fördelar framför den nu gällande ordningen.

Emellertid kan jag ej tillstyrka, att med hänsyn till förut berörda fall, vilka mera äro att betrakta såsom undantag, en generell regel om förbehåll rörande återköpsrätt införes vid försäljningar med socialt syfte. Det ingrepp i äganderätten, som genom dylikt förbehåll förorsakas, bör enligt min mening icke erhålla en vidsträcktare omfattning än som oundgängligen påkallas av förhållandena. Tillämpningen av återköpsrättsinstitutet bör följaktligen göras beroende av prövning från fall till fall. Vidare synes den ytterligare modifikationen böra ske, att återköpsrätt icke under några omständigheter får förbehållas kronan för längre tid än tio år från köparens tillträde av fastigheten. Efter förloppet av denna tid torde nämligen näppeligen föreligga någon sådan fara för missbruk, att ytterligare kontroll från statens sida kan anses vara befogad. Äganderätten bör därefter vara oinskränkt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138. 91

Då återköpslagen avser allenast jord i stad eller stadsliknande samhälle, betingar tillämpningen av detta rättsinstitut vid försäljning av kronans på landsbygden belägna egendomar utsträckning av lagens giltighetsområde. Förslag härom har utarbetats inom justitiedepartementet och redan tidigare denna dag anmälts av chefen för detta departement.

De särskilda bestämmelser, som i förevarande sammanhang erfordras för tillämpningen av återköpslagen, lära i anslutning till vad jag förut anfört böra erhålla följande innebörd: Där omständigheterna därtill föranleda, må Kungl. Maj:t förordna, att försäljning av kronoegendom skall ske under villkor om skyldighet för innehavaren att använda egendomen för visst ändamål eller ock underlåta viss användning samt förbindas med förbehåll om rätt för kronan att under en tid av högst tio år efter tillträdet köpa egendomen åter enligt lagen om återköpsrätt till fäst egendom. Det skall åligga uppskattningsnämnden vid saluvärderingen att avgiva yttrande, huruvida dylika villkor och förbehåll böra fästas vid köpet. Vare sig förslag härom göres eller ej, bör det åligga nämnden att verkställa dubbla saluvärderingar vid upplåtelser av social natur. Kungl. Maj:t bör nämligen äga möjlighet att utan återförvisning av ärendet för ny saluvärdering besluta, huruvida försäljningen skall ske med återköpsrätt eller utan sådan rätt. Jordbruksegnaliemslägenliet eller arrendegård, som skall hembjudas vederbörande arrendator, bör således åsättas dels särskilt saluvärde, under antagande, att försäljningen sker med villkor, att fastigheten brukas av ägaren såsom ett självständigt jordbruk, och förbindes med förbehåll för kronan att under en tid av tio år efter tillträdet återköpa fastigheten, dels ock särskilt saluvärde med utgångspunkt från, att försäljningen sker utan återköpsrätt. Likaledes bör nämnden ifråga om bostadsegnahemslägenhet föreslå dels särskilt saluvärde under förutsättning, att försäljningen äger rum under villkor, att lägenheten användes till eget hem för ägaren, i förening med förbehåll om återköpsrätt under tio år efter tillträdet dels ock särskilt saluvärde för det fall att lägenheten säljes utan dylik rätt. Föreslår nämnden vid annan försäljning än nu nämnts särskilt villkor ifråga om fastighetens användning i förening med förbehåll om återköpsrätt, bör nämnden likaledes göra dubbla värderingar. Så bör tydligen ock förfaras, då domänstyrelsen förordnat därom. I andra fall kan fastigheten allenast åsättas saluvärde utan hänsyn till återköpsrätt. De villkor, som kunna förbindas med dylik rätt, äro nämligen av skiftande beskaffenhet. Utan en närmare kännedom om de villkor, som i det särskilda fallet avses att fästas vid försäljningen, torde det därför icke vara möjligt att bedöma i vad mån saluvärdet kan röna inflytande av ett förbehåll om återköpsrätt. Ej heller kan i sist åsyftade fall någon egentlig olägenhet tänkas uppstå därigenom att saluvärdet bestämmes utan hänsyn till ett eventuellt förbehåll om dylik rätt. Då nämligen fastigheten skall utbjudas i allmänna marknaden till den högstbjudande, synes det knappast vara erforderligt, att om Kungl.

Gällande bestämmelser.

Kronojordsakkunniga.

92 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

Maj:t finner försäljningen böra ske med återköpsrätt, ärendet återförvisas till uppskattningsnämnden för ny värdering.

Gillas de bestämmelser, som jag nu förordat, lärer föreskriften om skyldighet för köpare av obebyggd egnahemslägenhet att avlämna inteckningsförbindelse till säkerhet för byggnadspliktens fullgörande icke vidare behöva bibehållas. Däremot torde bestämmelsen, att innestående del av köpeskillingen förfaller till betalning, om lägenheten ej inom fem år bebygges, böra alltjämt äga giltighet.

I fråga om de föreskrifter, som ytterligare erfordras för tillämpning av återköpsrättsinstitutet, såsom om ändring av avtalat villkor angående fastighetens användning, hembud, tillstånd till överlåtelse i vissa fall m. m., kan jag biträda vad de sakkunniga föreslagit. Jag vill emellertid i detta sammanhang understryka vikten av att, om anledning till återköp förekommer, vederbörande myndigheter vinnlägga sig om att träffa uppgörelse under hand. Ett hot om utövande av återköpsrätt torde i de flesta fall vara tillräckligt för åvägabringande av rättelse i förhållandet. Där sådan ej kan vinnas, torde böra undersökas, huruvida återköp kan genomföras på frivillighetens väg. Intresset att på enklaste sätt ordna mellanvarandet kan nämligen förutsättas som regel göra rättslig procedur onödig.

13. Av- och tiliträdares inbördes rättsförhållanden.

Enligt Kungl. Maj:ts brev den 1 juni 1912 till domänstyrelsen skall försäljning av utarrenderad kronoegendom verkställas under villkor, att köparen genom köpet inträder i de rättigheter och skyldigheter, kronan ägt i förhållande till den arrendator eller brukare, som avträder egendomen.

Beträffande tillkomsten av dessa bestämmelser hänvisas till kronojordsakkunnigas betänkande sid. 171.

Kronojordsakkunniga hava förklarat sig hysa stora betänkligheter mot den ifrågavarande anordningen. De sakkunniga hava härutinnan anfört följande:

'Arrendatorn torde ingalunda vara betjänt av att de fordringsanspråk, han kan äga, överflyttas å en köpare, som merendels är mindre bemedlad. Olägenheten härav torde bliva ännu mera framträdande, om, såsom de sakkunniga hava anledning förmoda, staten finner sig föranlåten att tillerkänna en avträdande arrendator, som nedlagt arbete och kostnader å fastighetens förbättring, en vidgad rätt till ersättning härför. Uppenbart är också, att arrendatorn löper risk att utsättas för allehanda trakasserier av köparen, som här kanske finner ett tillfälle att söka återvinna något av vad han givit för fastigheten. En viss fara förefinnes således, att ifrågavarande bestämmelse kan komma att framkalla tvistigheter, som eljest kunnat undvikas.

Ur köparens synpunkt är anordningen också betänklig. Denna vilar uppenbarligen därpå, att prissättningen för eu egendom, som är behäftad med vissa brister, sker med hänsyn till att köparen äger rätt att få dessa

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138. 93

brister botade eller ock uppbära ett mot bristerna svarande belopp i penningar. Köpeskillingen kommer alltså att ställa sig något högre än som betingas av fastighetens skick vid köpet. Underlåter arrendatorn att bota bristerna, är köparen hänvisad att efter syn å egendomen utfå ersättning för bristerna av arrendatorn. Uteslutet är ej, att såväl denne som hans borgensmän äro insolventa. I dylikt fall får köparen bära en förlust, som rätteligen bort vara statens. En annan olägenhet är, att köparen näppeligen kan vid köpet överblicka, vilka genkrav arrendatorn möjligen kan vara berättigad att framställa. Det torde vara givet, att en förtänksam jordsökande avhåller sig från ett köp, som innesluter så osäkra moment. Dessutom är det mindre tilltalande, att staten på detta sätt fritager sig från sina förpliktelser. Särskilt synes detta olämpligt, då fråga är om försäljning till mindre bemedlade för grundande av eget hem.

Enligt de sakkunnigas mening böra således föreskrifterna i Kungl. Maj:ts brev den 1 juni 1912 icke längre vinna tillämpning vid försäljning av kronoegendom. Arrendeförhållandet och köpet böra i görligaste mån vara oberoende av varandra. Såsom jordägare bör staten gentemot den avträdande arrendatorn själv svara för de fordringsanspråk denne på grund av arrendeförhållandet kan äga, liksom staten bör vara den, gentemot vilken arrendatorn har att svara för fullgörandet av de honom åliggande förpliktelserna. Den tillträdande köparen bör i sin tur icke hava att hålla sig till annan än staten för de rättsanspråk, som bero av köpet. Då detta följer av rättsförhållandenas egen natur, äro uttryckliga bestämmelser härom icke erforderliga.

Biträdes denna de sakkunnigas mening, blir det emellertid av vikt, att saluvärderingen hålles i tiden så nära tillträdesdagen som möjligt så att därvid kan vinnas en tillförlitlig bedömning av fastighetens skick vid tillträdet. De sakkunnigas förslag torde bereda möjlighet härför. Givetvis kunna förändringar i fastighetens skick tänkas uppstå mellan saluvärderingen och tillträdesdagen. I den män dylika förändringar låta sig bedömas vid värderingen, bör hänsyn därvid tagas till dem. Äro t. ex. fastighetens åbyggnader i bristfälligt skick och vill den avträdande arrendatorn sin rätt likmätigt själv bota dessa brister, innan han avträder fastigheten, bör värdering ske, såsom om åbyggnaderna vore i fullgott skick. I köpekontraktet kan i sådant fall lämpligen intagas bestämmelse, att bristerna skola vara avhjälpta före tillträdet sand, om så ej sker, köparen må njuta avdrag från köpeskillingen med mot bristerna svarande belopp. Föreskrifter härom synas böra intagas i upplåtelsegrunderna.’

I förslaget till upplåtelsegrunder hava de sakkunniga rörande detta spörsmål intagit följande bestämmelser:

7 § andra stycket: Finnes å utarrenderad egendom i anseende till byggnad, hägnad eller dylikt väsentlig brist, vars botande åligger arrendatorn, skall saluvärdet bestämmas som om bristen vore botad.

16 §: Är egendom som utbjudes behäftad med brist, som i 7 § andra stycket sägs, skall utbudet ske under förbehåll, att bristen varder avhjälpt före tillträdet, samt att, om så ej sker, köparen må njuta mot bristen svarande avdrag å köpeskillingen.

94 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

Yttranden Öl er kronojordsakkunnigas förslag.

Departe-

mentschefen

Beträffande de föreslagna bestämmelserna om av- och tillträdares inbördes rättsförhållanden har flertalet av de hörda myndigheterna ej haft något att erinra. Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att därigenom tillgodosåges ej blott köparens berättigade intresse ntan även på ett fullt tillfredsställande sätt statens ekonomiska intresse. Med nu gällande bestämmelser om köparens inträde i kronans rättigheter gentemot avträdande arrendator hade staten ej kunnat uttaga ersättning av avträdaren för brister, vilka uppenbarligen nedpressat försäljningspriset, och därigenom fått vidkännas ej beräknad förlust. — Domänstyrelsen har tillstyrkt förslaget.

I sju yttranden hava emellertid uttalats vissa betänkligheter. Det har framhållits, att förslaget torde medföra åtskilliga praktiska svårigheter. Köparen visste i själva verket ej huru mycket han skulle betala, då värdet av förefintlig brist vore ovisst. Vid oenighet mellan parterna härom vore process den enda utvägen. Detta vore föga tilltalande. Fall förekomme ofta, där åbyggnaden vore så dålig, att den ej kunde iståndsättas. Huru skulle man förfara i dylika fall?

För undvikande av berörda olägenheter har förordats av domänintendenterna i Södermanlands och Örebro län, att gällande bestämmelser måtte bibehållas; av länsstyrelsen i sistnämnda län och över jägmästaren i östra distriktet, att egendom skulle försäljas i det skick den befunnes vid saluvärderingen; av länsstyrelsen i Västmanlands län, att uppskattningsnämnden finge med för parterna bindande verkan bestämma bristens storlek vid tillträdet; av domänintendenten i Skaraborgs län, att statens ersättningsskyldighet för förbättringar bestämdes vid värderingstillfället av uppskattningsmännen, samt att bristande underhåll värderades enligt gällande lag, varefter köparen skulle inträda i säljarens rättigheter, dock med skyldighet för staten att svara för belopp, som ej kunde utfås av arrendatorn eller hans borgensmän; samt slutligen av överjägmästaren i Bergslags distriktet, att då en hel del brister vore av sådan natur, att det ej kunde förutsättas, att arrendatorn kunde eller ville avhjälpa dem före tillträdet, bestämmelsen måtte erhålla följande lydelse: 'Finnes å utarrenderad egendom i anseende till byggnad, hägnad eller dylikt väsentlig brist, vars botande åligger arrendatorn och vilken brist kan förväntas bliva avhjälpt före köparens tillträde, skall saluvärdet, då försäljning sker utan hembud, bestämmas som om bristen vore botad’, ävensom att till förebyggande av tvist om värdet av brist bestämmelse borde meddelas, att bristen skulle beräknas antingen enligt de värden, som åsattes densamma vid avträdessyn mellan arrendatorn och kronan, eller ock till de i saluvärderingsinstrumentet angivna värden.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning beträffande den nuvarande ordningen för avveckling av rättsförhållandet mellan avträdare och tillträdare. Sålunda måste jag finna det vara mindre lämpligt, att kronan överflyttar sina rättigheter och skyldigheter gentemot den avträdande arrendatorn å köparen av egendomen. I likhet med de sakkunniga anser jag både rättvist och billigt, att arrendatorn har att hålla sig direkt till kronan för de anspråk, vilka han på grund av arrendeförhållandet kan äga gentemot jord-

95 Kungl. Alaj:ls proposition Nr 138.

ägaren, liksom ock att kronan bör vara den, gentemot vilken arrendatorn bör svara för fullgörande av de honom åliggande förpliktelserna. Naturligt torde vara, att de anspråk, som härflyta ur ett köp av kronoegendom, ordnas mellan kontrahenterna i detta rättsförhållande. Vidare är att märka, att den nu tillämpade ordningen ur ekonomisk synpunkt ingalunda varit till kronans fördel. För brister, vilka uppenbarligen nedpressat försäljningspriset, har kronan saknat möjlighet att uttaga ersättning av arrendatorn, utan har den gottgörelse, denne på grund av arrendeförhållandet varit pliktig utgiva, i stället kommit köparen tillgodo. Enligt min uppfattning framstår sålunda den av de sakkunniga förordade lösningen av förevarande spörsmål såsom välbetänkt.

Emellertid torde vissa jämkningar i de bestämmelser, som sakkunnigförslaget innehåller, vara påkallade. Den föreslagna lydelsen av 7 § andra stycket i upplåtelsegrunderna synes sålunda medgiva en något för vidsträckt tolkning. Av de sakkunnigas motivering framgår, att såväl detta lagrum som 16 § äro avsedda att tillämpas allenast i fråga om sådana hrister, vilka kunna förväntas bliva avhjälpta av arrendatorn. Såsom i yttrandena erinrats, vore det nämligen ändamålslöst att låta dessa bestämmelser vinna tillämpning jämväl i de fall, då det redan från början är uppenbart, att arrendatorn ej kommer att bättra bristerna före arrendets avträdande. Detta har emellertid ej kommit till klart uttryck i den föreslagna lagtexten. Bestämmelserna böra tydligen ej heller gälla, då egendomen hembjudes arrendatorn själv till inlösen. Jämväl på denna punkt lämnar förslaget rum för tvekan. Jag har följaktligen ansett en omredigering vara erforderlig.

Såsom i vissa yttranden erinrats, torde man kunna förutse, att meningsskiljaktighet mellan kronan och köparen kan uppstå såväl angående huruvida den sistnämnde skall äga åtnjuta avdrag som ock beträffande storleken av sådant. Dylik tvist synes mig lämpligen böra lösas av tre skiljemän i den ordning, som i 2 kap. 8 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgas för där avsett fall. Vardera parten skall alltså utse en skiljeman, och de sålunda utsedda skola tillkalla den tredje.

14. Åborätt och tomträtt.

I de föreskrifter, som i 1926 års upplåtelsegrunder äro meddelade i fråga om upplåtelser under åborätt och tomträtt, hava kronojordsakkunniga icke föreslagit andra sakliga ändringar än sådana, som äro betingade av de sakkunnigas förslag beträffande egnahemsupplåtelser. För åvägabringande av enkelhet och reda i författningens uppställning hava de olika upplåtelseformerna behandlats i skilda avdelningar.

I fråga om upplåtelser under åborätt hava de sakkunniga ansett, att anbud å övertagande av åbolägenhet borde infordras genom domänintendenten. Beträffande betalning av löseskillingen vid inlösen av åbolägenhet

Kronojord-

sakkunniga.

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

Yttranden över kronojor dsakkunnigas förslag.

Departe-

mentschefen,

Kro noj ordsakkunnig a.

hava samma regler föreslagits som i fråga om erläggandet av köpeskilling för jordbruksegnahemslägenhet.

Beträffande upplåtelser under tomträtt hava de sakkunniga anfört:

»I överensstämmelse med vad nu gäller, torde det höra ankomma å Kungl. Ma.j:t att för varje särskilt fall meddela närmare bestämmelser angående sättet för åsättande av avgäld, de närmare villkoren för upplåtelsen, infordrande av anbud o. s. v.

Nu är föreskrivet, att kronan icke må utan riksdagens särskilda medgivande betungas med skyldighet att vid besittningstidens utgång lösa å området uppförda byggnader eller andra inrättningar. Denna bestämmelse anse de sakkunniga icke böra bibehållas. Frågan om jordägarens lösningsplikt till de å tomten uppförda byggnaderna och andra därå befintliga anläggningar vid tomträttens upphörande är av utomordentlig betydelse för tomträttshavaren. Särskilt för tomträttens utnyttjande som kreditunderlag är det angeläget, att dylik lösningsplikt finnes stadgad i tomträttsavtalet. Enligt vad de sakkunniga hava sig bekant, bar kronan i de fall, där tomträttsupplåtelser förekommit från de under domänstyrelsens förvaltning ställda egendomarna, iklätt sig vissa förpliktelser i nu ifrågavarande hänseende. Att härtill i varje fall inhämta riksdagens samtycke synes icke vara behövligt, utan torde det kunna överlämnas åt Kungl. Maj:t att efter omständigheterna förorda därom.»

I anslutning till uttalanden av länsstyrelsen i Jämtlands län, domänintendenterna i Södermanlands och Hallands län samt överjägmästaren i Stockholm—Gävle distrikt har domänstyrelsen anfört bland annat: Något nämnvärt intresse för åborätt torde ej förefinnas. Såsom herr Andersson i Storegården framhållit i en motion vid 1928 års riksdag, medförde denna upplåtelseform ej obetydliga kostnader och ganska avsevärt arbete, särskilt betungande för domänintendenterna. Styrelsen ansåge därför, att någon anledning ej förefunnes att bibehålla lagbestämmelser om åborätt.

Frågan om upphävande av åborättslagen har i anledning av den utav domänstyrelsen omförmälda motionen varit föremål för riksdagens provning sistförflutna år. Att nu återupptaga detta spörsmål synes mig därför ej lämpligt.

De bestämmelser, som kronojordsakkunniga föreslagit beträffande upplåtelser under åborätt och tomträtt, kan jag biträda.

15. Den tekniska utformningen av författningsbestämmelserna.

I fråga om den lagtekniska utformningen hava kronojordsakkunniga ansett lämpligt, att de bestämmelser rörande upplåtelser från kronojord och vad därmed sammanhänger, vilka nu äro fördelade på ett flertal författningar, sammanfördes i en förordning angående grunder för försäljning av kronoe g endomar samt upplåtelser från sådana egendomar under tomträtt eller åborätt jämlikt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord. Häri

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138. 97

borde upptagas de allmänna principer, som vore avsedda att av statsmakterna fastställas rörande dylika upplåtelser. De särskilda föreskrifter, som därutöver kunde erfordras för tillämpningen av berörda principer, torde det liksom hittills varit vanligt böra ankomma å Kungl. Maj:t att meddela i administrativ ordning. De föreskrifter, som de sakkunniga i sistnämnda hänseende funnit nödiga, hava därför upptagits i ett särskilt förslag till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen angående grunder för försäljning av kronoegendomar samt upplåtelser från sådana egendomar under tomträtt eller åborätt jämlikt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord.

De sakkunniga hava ansett önskvärt, att bestämmelserna vunne tillämpning så fort omständigheterna det medgåve. Beträffande de nya bestämmelsernas förhållande till äldre författningar borde samma principer vinna tillämpning, som hitintills brukats, då förändrade bestämmelser meddelats i fråga om grunderna för egnahemsupplåtelser från kronojord. De äldre bestämmelserna borde således även efter ikraftträdandet av de nya författningarna äga tillämpning dels beträffande sådana upplåtelser, som beslutats dessförinnan, dels ock i avseende å sådana åtgärder i övrigt, varom vederbörligt förslag utarbetats eller för vilkas genomförande mera ingående förarbeten vidtagits före sagda tidpunkt.

Till slut hava de sakkunniga framhållit, att de nya bestämmelserna ej vore avsedda att vinna tillämpning beträffande upplåtelser av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna, ej heller i fråga om upplåtelse av mark för ändamål, för vars tillgodoseende enligt gällande lag om expropriation annan än kronan kunde förpliktas avstå fastighet eller upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt därtill.

Såsom kronojordsakkunniga föreslagit, lära de bestämmelser, vilka erfordras uti förevarande ämne, böra uppdelas på två författningar. Den ena, vilken bör innehålla de allmänna principerna, torde böra givas formen av en av riksdagen stadfäst förordning. I den andra böra upptagas de ytterligare föreskrifter, som kunna erfordras för tillämpningen av dessa principer. Tydligt är, att det under det praktiska handhavandet av ärendena kan visa sig nödvändigt att i ett eller annat avseende komplettera eller förändra de tillämpningsföreskrifter, som från början utfärdats. Att härför inhämta samtycke av riksdagen, synes näppeligen behövligt. Det torde således kunna uppdragas åt Kungl. Maj:t att utfärda dessa tillämpningsföreskrifter. För att emellertid riksdagen må bliva i tillfälle att överblicka frågan i hela dess vidd, torde det vara lämpligt, att såsom bilaga (E) till propositionen fogas ett förslag till tillämpningsföreskrifter, vilket jag har för avsikt att framdeles, sedan det varit föremål för ytterligare granskning, förelägga Kungl. Maj:t.

Den av de sakkunniga föreslagna rubriken till omförmälda förordning torde kunna förkortas något. En lämplig lydelse synes mig vara: förordning Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 111 häft. (Nr 138.) 7

Departe-

mentschefen.

Hemställan.

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m. I författningarnas text hava, förutom tidigare berörda ändringar av mera principiell art, vidtagits vissa jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur.

Bestämmelserna lära böra träda i kraft den 1 juli i år. Vad de sakkunniga föreslagit beträffande deras förhållande till äldre författningar, kan jag biträda, övergångsbestämmelserna synas böra kompletteras med en erinran om de särskilda bestämmelser, som föreslagits beträffande upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

1) dels antaga de i bilaga A till detta protokoll föreslagna grunder för försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m.;

2) dels godkänna den i bilaga B till detta protokoll föreslagna ändringen i förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, att tillämpas från och med den 1 juli 1929;

3) dels godkänna de i bilaga C till detta protokoll föreslagna ändringarna i de av riksdagen 1908 antagna förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner, att tillämpas från och med den 1 juli 1929;

4) dels ock godkänna den i bilaga D till detta protokoll föreslagna ändringen i de efter riksdagens hörande den 8 juni 1928 utfärdade reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten, att tillämpas från och med den 1 juli 1929.»

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Rune Thygesen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

99 Bilaga A.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts förordning

angående försäljning i vissa fält av kronoegendom m. m.

Kungl. Maj:t har — sedan riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts framställning godkänt grunder för försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m. — funnit gott förordna som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 $•

Denna förordning avser kronan tillhörig fast egendom under domänstyrelsens förvaltning. Där ej av särskilt stadgande annat följer, göres ej åtskillnad mellan egendom, vilken är att anse såsom jordbruksdomän, och sådan, som ingår i kronopark.

2 $.

Med egnahemslägenhet förstås i denna förordning lägenhet, som upplåtes med äganderätt antingen för jordbruk (jordbruksegnahemslägenhet) eller för bostadsändamål (bostadsegnahemslägenhet).

Med åborätt avses besittningsrätt för obegränsad tid enligt lagen den 4 juni 1926 om upplåtelse under åborätt av viss jord. Lägenhet, som för jordbruk upplåtes under sådan rätt, kallas åbolägenhet.

Om befogenhet att försälja och upplåta egendom.

3 §.

1 mom. Efter Kungl. Maj-.ts beprövande må helt eller delvis försäljas:

a) egendom, vilken avses att huvudsakligen användas till bildande av lägenheter, som i 2 § sägs,

b) egendom, vilken i årligt arrende lämnar högst 1,000 kronor eller, där den ej är av kronan utarrenderad, vid verkställd uppskattning finnes ej kunna lämna högre årligt arrende än nu sagts,

c) till egendom hörande område, vilket utan olägenhet kan frånskiljas och

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

antingen avses att användas till bildande av lägenheter, som i 2 § sägs, eller ock är av beskaffenhet, som under b) omförmäles, samt

d) andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet, vilken andel vid verkställd uppskattning finnes kunna betinga en köpeskilling av högst 5,000 kronor,

under förutsättning, att egendomen ej är anslagen för visst ändamål samt ej heller på grund av befintlig skogstillgång eller annan särskild anledning bör bibehållas åt kronan.

2 mom. I annat fall än i mom. 1 avses skall fråga om egendoms försäljning underställas riksdagens prövning.

4 *.

Vad i 3 § stadgats om försäljning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om upplåtelse under åborätt eller tomträtt.

Om förberedande åtgärder.

5 *.

Domänstyrelsen äger, när styrelsen finner lämpligt, väcka fråga om försäljning av egendom eller dess upplåtande under åborätt eller tomträtt. Beträffande egendom, som är utarrenderad till jordbruk, åligger det styrelsen att i god tid före arrendetidens utgång undersöka, huruvida densamma bör ånyo utarrenderas eller helt eller delvis försäljas eller upplåtas såsom nu är sagt. Styrelsen bör jämväl uppmärksamma, i vad mån å skogsegendomar befintliga odlingsmarker kunna avskiljas och upplåtas till lägenheter, som i 2 § sägs.

Befinnes egendom lämplig att helt eller delvis användas till bildande av dylika lägenheter, ankommer det å styrelsen att låta upprätta plan för dess fördelning i lotter. Där ej särskilda skäl därtill föranleda, må ej egendom, som är försedd med för jordbrukets bedrivande erforderliga, i gott stånd varande byggnader, fördelas i lotter; dock må från sådan egendom avskiljas område, såframt det kan ske utan men för jordbruket å egendomen.

Fråga om egendoms försäljning eller upplåtelse under åborätt eller tomträtt så ock om dess fördelning i lotter må jämväl väckas vid den uppskattningsförrättning, som hålles i anledning av egendomens utarrendering.

6 §.

Storleken av egnahemslägenhet eller åbolägenhet bör bestämmas med hänsyn till möjligheten för blivande köpare eller åbo att erhålla lån ur egnahemslånefonden. Jordbruksegnahemslägenhet eller åbolägenhet bör i regel ej göras större än att den i uppodlat skick kan brukas utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft, ej heller mindre än att brukaren därav kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

Kangl. Maj:ts proposition Nr 138.

7 $.

Finner domänstyrelsen egendom eller viss del därav böra försäljas eller upplåtas under åborätt eller tomträtt, åligger det styrelsen att föranstalta om värdering av densamma.

Till grund för saluvärdets bestämmande bör läggas i orten gängse skäligt pris. I fall, som avses i 9 § eller 13 § a), bör jämväl tagas hänsyn till vad egendomen kan bära. Växande skog å sådan egendom bör värderas med hänsyn till en ändamålsenlig hushållning.

Finnes å utarrenderad egendom i anseende till byggnad, hägnad eller dylikt väsentlig brist, vars botande åligger arrendatorn, och kan det förväntas, att arrendatorn avhjälper bristen, skall vid försäljning utan hembud till arrendatorn saluvärdet bestämmas som om bristen vore botad.

Om avdrag i vissa fall å saluvärdet skils i 9 och 10 §§.

8 §.

Sedan värdering skett, åligger det domänstyrelsen att med eget utlåtande underställa frågan om egendomens försäljning eller upplåtelse under åborätt eller tomträtt Kungl. Maj:ts prövning.

Om hembud i vissa fall.

9 *.

Nu skall till jordbruk utarrenderad egendom, för vilken årliga arrendeavgiften icke överstiger 2,000 kronor, försäljas eller upplåtas under åborätt; har egendomen innehafts av arrendatorn själv eller ock av arrendatorn och medlemmar av hans eller hans hustrus släkt före honom under en tid av minst tio år i följd, samt har den därunder väl hävdats, skall egendomen eller, om den skall styckas, den lott, som utgör huvudgården, hembjudas arrendatorn, utan så är att på grund av särskilt förhållande hembud anses icke böra ske eller, då fråga är om upplåtelse under åborätt, arrendatorn ej är behörig att antagas till åbo.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om torp eller annan jordbrukslägenhet, som med kronans begivande brukas för sig och kan frånskiljas utan men för huvudgården; dock må med hänsyn till särskilda omständigheter hembud ske, ändå att brukaren och medlemmar av hans eller hans hustrus släkt icke innehaft lägenheten under tio år i följd.

Hembud, som avser inlösen med äganderätt, skall ske mot det åsatta saluvärdet. Har nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å denne, genom större odlings- eller täckdikningsarbete, särskilda åtgärder för anordnande av varaktigt betesbruk, elektrisk anläggning, större överbyggnadsarbete eller annat dylikt företag väsentligen höjt fastighetens värde, må skäligt avdrag ske å saluvärdet i den mån nyttjan-

102 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

derättshavaren icke genom den nytta han dragit av företaget eller annorledes kan anses gottgjord för sin nödiga kostnad.

Hembud, som avser upplåtelse under åborätt, skall ske på därom stadgade villkor och mot fastställd avgäld samt jämväl innefatta inlösen av kronan tillhöriga byggnader å området efter deras uppskattade värde. I fråga om större överbyggnadsarbete skall tillämpas vad i tredje stycket stadgas om avdrag å saluvärdet.

10 %.

År bostadslägenhet, som skall försäljas eller upplåtas under tomträtt, bebyggd med enskild nyttjanderättshavare tillhörigt, för stadigvarande bruk avsett boningshus, vilket lämnar nöjaktig bostad åt nyttjanderättshavaren och hans familj, skall lägenheten hembjudas honom, utan så är att på grund av särskilt förhållande hembud anses icke böra äga rum.

Hembud, som avser inlösen med äganderätt, skall ske mot det lägenheten åsatta saluvärdet efter avdrag för värdet av förbättring, som nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å denne, vidtagit utan att kunna anses därför gottgjord. Finnes å lägenheten kronan tillhörig byggnad, bör hembudet innefatta jämväl inlösen av denna efter vad i 9 § sista stycket är stadgat.

I denna paragraf avses allenast lägenhet, därå ej kunna födas två kor.

11 %.

Åstundar enskild ägare till jordbruk, vilket icke kan giva sin brukare huvudsaklig bärgning, för fullständigande av detsamma förvärva kronan tillhörig jord, som lämpligen kan sammanläggas därmed, och bildas ej genom sammanläggningen större jordbrukslägenhet än i 6 §> sägs, må jorden hembjudas honom mot köpeskilling, ej understigande det åsatta saluvärdet.

Vad nu är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där enskild ägare av bostadslägenhet vill omlägga densamma till jordbrukslägenhet.

12 %.

Antages ej hembud, äger domänstyrelsen avgöra, huruvida egendomen skall utbjudas till salu eller disponeras på annat sätt.

Om försäljning utan hembud.

13 §.

Försäljning utan hembud bör företrädesvis ske för egnahemsändamål. Egnahemslägenhet skall utbjudas till salu under hand mot köpeskilling, ej understigande det åsatta saluvärdet. Erhålles ej därvid antagligt anbud, må lägenheten utbjudas å offentlig auktion till den högstbjudande.

Vid utbud under hand skall gälla:

103 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

a) Till köpare av jordbrukslägenhet må ej antagas annan än mindre bemedlad, som gjort sig känd för arbetsamhet, sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel samt äger förutsättningar för drivande av ett mindre jordbruk.

b) Till köpare av bostadslägenhet må allenast antagas den, som gjort sig känd för arbetsamhet, sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel. För såvitt ej Kungl. Maj:t med hänsyn till särskilda omständigheter finner undantag böra göras, må ej heller antagas annan än den, som är mindre bemedlad.

c) Egnahemslägenhet må ej utan särskilda skäl försäljas till den, som redan äger eller under åborätt innehar fast egendom av den storlek, att därå kan födas en familj.

d) Ej må mer än en lägenhet upplåtas till samma person.

e) Anbud skall vara skriftligen avfattat och försett med intyg av två personer angående anbudsgivarens egenhändiga underskrift. Det skall ingivas till hushållningssällskapets egnahemsnämnd.

f) Inkomma två eller flera antagliga anbud, skall företrädet emellan anbudsgivarna avgöras efter omprövning av deras allmänna lämplighet och, därest de anses lika lämpliga, med hänsyn till deras behov att erhålla upplåtelse av lägenheten. I sista hand må företrädet avgöras genom lottning.

14 §.

Avgives av kommun eller hushållningssällskap eller av bolag eller förening, som uppfyller villkoren för statsunderstödd egnahemsverksamhet, köpeanbud å egendom eller del därav för bildande av egnahemslägenheter, må anbudet antagas, därest det ej understiger det åsatta saluvärdet.

15 §.

I annat fall än i 13 eller 14 § avses må egendom, efter ty Kungl. Maj:t finner lämpligt, utbjudas till salu antingen under hand mot köpeskilling, ej understigande det åsatta saluvärdet, eller ock å offentlig auktion.

Anbud under hand skall vara skriftligen avfattat, försett med intyg av två personer angående anbudsgivarens egenhändiga underskrift och förseglat Det skall ingivas till domänintendenten eller länsstyrelsen i länet.

Inkomma två eller flera anbud, vilka minst uppgå till saluvärdet, skall det högsta antagas. Åro två eller flera anbud lika höga, skall dem, som avgivit dessa bud, beredas tillfälle att inkomma med nya anbud. Kan ej heller sålunda ett högsta bud erhållas, skall företrädet mellan dem, som bjudit högst, avgöras enligt 13 § f).

16 §.

År egendom behäftad med brist, som avses i 7 § tredje stycket, skall den utbjudas med förbehåll, att bristen varder avhjälpt före tillträdet, samt, om så ej sker, köparen må njuta mot bristen svarande avdrag å köpeskillingen,

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

vilket i händelse av tvist skall bestämmas av skiljemän såsom i 2 kap. 8 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom är stadgat för där avsett fall.

17 §.

Vid utbud under hand ankommer det å länsstyrelsen att pröva avgivna anbud. Sådan prövning får ej ske förr än minst fjorton dagar förflutit från det egendomen blivit genom kungörelse i tidning salubjuden. Anbud, som understiger det åsatta saluvärdet, må länsstyrelsen ej antaga.

Anbud, som i 14 § sägs, skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.

18 §.

Erhålles icke antagligt anbud under hand, må domänstyrelsen, där så anses lämpligt, utarrendera egendomen på viss kortare tid, varunder utbud under hand fortfarande skall ske.

Varder egendomen icke utarrenderad, eller avgives ej, där utarrendering skett, antagligt anbud, ankommer det på Kungl. Maj:t att avgöra,

huruvida frågan om försäljningen skall förfalla, och, då fråga är om lägenhet, denna skall återförenas med stamhemmanet, eller om fortsatta försök skola göras med utbud under hand, eller om försäljning skall ske å auktion,

eller om, då fråga är om jordbruksegnahemslägenhet, lägenheten skall utbjudas såsom åbolägenhet.

19 %.

Beträffande arrende, som i 18 § sägs, skall i tillämpliga delar gälla vad i allmänhet är stadgat angående arrende av kronans jordbruksdomäner.

20 §.

Offentlig auktion å egendom skall förrättas inför länsstyrelsen å landskontoret eller, där särskilda omständigheter det påkalla, efter länsstyrelsens förordnande av landsfogde eller annan i den ort, där egendomen är belägen.

Skriftliga bud få ej mottagas.

Högsta budet må antagas av länsstyrelsen, för såvitt det uppgår till saluvärdet, men skall eljest underställas Kungl. Maj:ts prövning. Antages ej genast högsta budet, skall inroparen tillförbindas att, i händelse budet skulle av honom utan medgivande från kronans sida ryggas, ersätta kronan den förlust, som kan uppstå därigenom att egendomen vid nytt utrop går till mindre än han bjudit, ävensom gälda kostnaden för den nya försäljningen i den mån denna ej täckes genom överskott å köpeskillingen. För denna förbindelse skall säkerhet ställas.

Erhålles ej bud eller finnes avgivet bud ej böra antagas, ankommer å Kungl. Maj:t att förordna, huru egendomen skall disponeras.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

105 Om köpeskillingens erläggande m. m.

21 $.

Av köpeskillingen skall en tiondel erläggas vid köpekontraktets utgivande. Anstånd må dock medgivas till tiden för tillträdet, därest betryggande säkerhet ställes för beloppet.

Återstående nio tiondelar skola erläggas vid tillträdet, för såvitt ej köparen medgives att gälda detta belopp genom avbetalningar enligt 22 §.

22 §.

Köpare, som därom anhåller före köpets avslutande, må kunna medgivas att gälda det helopp av köpeskillingen, som i 21 § andra stycket sägs, genom avbetalningar i den ordning, nedan stadgas.

A) Vid försäljning enligt 9 § eller 13 § a) skall gälla följande:

a) Beloppen uppdelas i en amorteringsdel, utgörande två femtedelar, och en stående del, utgörande tre femtedelar av detsamma.

b) Å amorteringsdelen erlägges från och med sjätte året efter utgången av det kalenderår, varunder tillträde ägt rum, intill dess densamma hlivit till fullo gulden, en annuitet av sex och en halv procent, varvid såsom ränta räknas fyra och en halv procent å det oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen. Efter länsstyrelsens beprövande må dock amorteringsskyldighetens inträdande framflyttas intill femtonde året efter året för tillträdet, därest vid försäljningen egendomen är till avsevärd del ouppodlad eller ej försedd med nödiga byggnader eller ock andra liknande skäl för beviljande av anstånd föreligga.

c) Intill dess kapitalavbetalningen börjar, erlägges ränta å hela det oguldna beloppet intill sjätte året efter året för tillträdet med fyra procent samt därefter med fyra och en halv procent om året.

d) Sedan kapitalavbetalningen börjat, erlägges, jämte annuiteten å amorteringsdelen, ränta å stående delen, efter fyra och en halv procent om året, intill dess jämväl denna del till fullo inbetalts.

e) Utom i fall, varom i 27 § förmäles, får icke den stående delen från statens sida uppsägas till betalning, förr än amorteringsdelen tillfullo guldits, och åtnjuter köparen därvid sex månaders uppsägning. I varje fall skall likväl den stående delen vara gulden inom fem år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.

f) Därest köparen så önskar, må avbetalningen ske på sätt här nedan under B) stadgas.

B) I annat fall än under A) avses skall gälla:

a) En tiondel av köpeskillingen erlägges vid tillträdet. När skäl därtill äro, må dock länsstyrelsen medgiva köpare av bostadsegnahemslägenhet att gälda detta belopp såsom nedan under b) sägs.

b) Återstående del av köpeskillingen uppdelas på lika stora, årliga av-

106 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

betalningar under högst tio år, räknade från utgången av det kalenderår, varunder tillträde ägt rum.

c) Å oguldet belopp skall erläggas ränta efter fem procent om året.

d) Finnes å egendomen värdefull skog, må Kungl. Maj:t vid beslutet om egendomens försäljning kunna föreskriva såsom villkor för betalningsanstånd, att jämte inteckningssäkerhet, som i 28 § sägs, ställes ytterligare säkerhet intill visst belopp.

23 $.

Det står köpare, som skall erlägga köpeskillingen medelst avbetalningar, fritt att när som helst inbetala köpeskillingen i dess helhet jämte upplupna räntor samt att göra de ytterligare avbetalningar han önskar, dock i fall, som i 22 § A) avses, företrädesvis å den stående delen.

24 §.

Då köpeskillingen erlägges genom avbetalningar, skall fastighetens ägare i köpekontraktet tillförbindas att, intill dess köpeskillingen i sin helhet guldits, hålla de byggnader, som vid tiden för köpet finnas å egendomen och äro nödiga för fastighetens bruk, så ock därå växande, värdefull skog brandförsäkrade till fulla värdet.

25 §.

Innan köpeskillingen blivit i sin helhet gulden, vare ägaren ej tillåtet att bedriva annan avverkning av egendomens skog än som med tillämpning av en ändamålsenlig hushållning kan anses erforderlig för egendomens behov, utan så är att säkerhet, som i 22 § B) d) sägs, blivit ställd eller länsstyrelsen givit tillstånd till avverkningen. Sådant tillstånd må givas allenast, såframt därigenom kronans säkerhet till betalning icke märkligen minskas.

26 §.

Köpare av obebyggd egnahemslägenhet skall i köpekontraktet tillförbindas att före utgången av femte kalenderåret efter det, varunder tillträde ägt rum, hava å lägenheten uppfört boningshus ävensom, då fråga är om jordbrukslägenhet, övriga för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader.

Äger köparen för lägenhetens skötsel lämplig byggnad å annan fastighet, må länsstyrelsen helt eller delvis medgiva befrielse från byggnadsskyldighetens fullgörande.

27 §.

Vad av köpeskillingen återstår oguldet jämte ränta skall, där kronan det påfordrar, genast vara till betalning förfallet:

a) om föreskrivna ränte- och kapitalavbetalningar icke ordentligt fullgöras;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138. 107

b) om ägaren åsidosätter sin skyldighet att hava byggnader och skog brandförsäkrade;

c) om egendomen genom vanvård eller annorledes så försämras, att kronans säkerhet till betalning märkligen minskas, eller avverkning av därå växande skog bedrives i strid mot vad i 25 § stadgas;

d) om egnahemslägenhet ej inom avtalad tid bebygges;

e) om ställd borgen eller annan säkerhet väsentligen försämras, och ägaren ej inom en månad efter tillsägelse lämnar ny säkerhet, som kan godtagas; samt

f) om egendomen helt eller delvis överlåtes å någon, som ej äger lott i densamma och ej är ägarens make, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, adoptivbarn, syskon eller syskons avkomling.

I fall, som under f) nämnts, må länsstyrelsen dock, när skäl därtill äro, medgiva den nye ägaren att övertaga betalningsansvaret för ogulden köpeskilling på oförändrade villkor.

28 §.

Medgives köparen att erlägga köpeskillingen genom avbetalningar, skall han, då köpekontraktet utgives, avlämna skuldförbindelse å de oguldna delar av köpeskillingen, vilka omförmälas i 21 § andra stycket, jämte ränta. Denna förbindelse skall vara avfattad i överensstämmelse med vad i 22— 27 §§ är stadgat samt försedd med inteckningsmedgivande.

29 $.

Har i fråga om jordbruksegnahemslägenhet egnahemslån beviljats till nödiga byggnaders uppförande, må kronans inteckning för ogulden köpeskilling kunna efter länsstyrelsens beprövande nedsättas att gälla med lika rätt, som den till säkerhet för egnahemslånet meddelade inteckningen.

30 §,

Där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, skall köparen ensam vidkännas kostnad för lagfart, inteckning och avstyckning samt övriga med köpet förenade utgifter.

31 §.

Sedan köpebrev utfärdats, skall egendomen, såvitt den avser i mantal satt jord, i jordeboken upptagas under titeln »utsockne eller allmänt frälse».

32 $.

Köpeskillingen skall, efter avdrag av kronans utgifter på grund av försäljningen, ingå i statens domäners fond för att användas för inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark ävensom till inlösen av ströängar å kronoparker i Norrland och Dalarna.

108 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

Om återköpsrätt.

33 $.

Där omständigheterna därtill föranleda, må Kungl. Maj:t förordna, att försäljning skall ske under villkor om skyldighet för innehavaren att använda egendomen för visst ändamål eller ock underlåta viss användning samt förbindas med förbehåll om rätt för kronan att under en tid av högst tio år från tillträdet köpa egendomen åter enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom.

34 $.

Åstundar beträffande egendom, som besväras av återköpsrätt, ägaren ändring av villkor, som i samband med denna rätt avtalats angående egendomens användning, skall ansökan därom ingivas till länsstyrelsen.

Är fråga om egendom, som försålts jämlikt 3 § 1 mom., må Kungl. Maj:t besluta om ändring, som nu sagts. I annat fall skall ärendet underställas riksdagens prövning.

35 §.

Vill ägaren hembjuda kronan egendom till återköp, göre skriftlig framställning därom hos länsstyrelsen.

36 §.

Egendom, som besväras av återköpsrätt, må utan hembud till kronan överlåtas å ägarens make, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, adoptivbarn, syskon, syskons avkomling eller någon, som äger lott i egendomen. För såvitt ej Kungl. Maj:t vid beslutet om egendomens försäljning annorlunda förordnat, må egendomen jämväl utan hembud till kronan överlåtas å annan än nu sagts, där länsstyrelsen giver tillstånd därtill.

Sådant tillstånd må givas, såframt överlåtelsen ej finnes strida mot ändamål, vilket återköpsrätten är avsedd att skydda.

37 $.

Om återköp av egnahemslägenhet så ock annan fastighet, som försålts enligt 9 eller 10 §, äger domänstyrelsen förordna. Beträffande återköp i andra fall ankommer å Kungl. Maj:t att besluta.

38 $.

Det åligger domänstyrelsen att föra kronans talan i mål om återköpsrätt.

39 §.

Skall återköpsrätt utövas, åligger det domänstyrelsen att, så vitt möjligt, träffa överenskommelse under hand om återköpet och köpeskillningen.

Till ledning härvid skall, där så finnes erforderligt, skydsamt förrättas

109 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

värdering av egendomen. Värdet skall bestämmas enligt de grunder, som äro stadgade i 10 § i lagen om återköpsrätt till fast egenom.

Löseskillingen samt kronans kostnader i anledning av återköpet skola gäldas av den i 32 § omförmälda fond.

Om upplåtelse under åborätt.

40 §.

Har upplåtelse av åbolägenhet blivit beslutad, och skall den ej hembjudas viss person efter ty i 9 § är stadgat, skall lägenheten utbjudas under hand till upplåtelse under de om åborätt stadgade villkor och mot fastställd avgäld för åborätten och fastställd köpeskilling för byggnader.

41 $.

Till åbo må antagas allenast den, som enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord är behörig därtill.

Vad i 13 § a), c)—f) samt 17 § första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning; dock skall anbud ingivas till domänintendenten eller länsstyrelsen.

42 §.

Varder antagligt anbud å övertagande av lägenheten icke avgivet, och lägenheten icke heller av domänstyrelsen utarrenderad för viss kortare tid, skall det ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra,

huruvida lägenheten skall återförenas med stamhemmanet,

eller om fortsatta försök skola göras med utbud under hand,

eller om lägenheten skall utbjudas på nytt med den skillnad i upplåtelsevillkoren, att köpeskillingen för byggnader må bestämmas efter auktion, därvid antagligheten av det högsta budet skall underställas Kungl. Maj:ts prövning,

eller om lägenheten skall försäljas.

43 $.

I fråga om köpeskilling, som skall av åbo erläggas för kronan tillhöriga byggnader, skall gälla vad i 21 §, 22 § A), 23 och 32 §§ stadgas.

44 Vad av köpeskillingen återstår oguldet jämte ränta skall, där sådant från kronans sida påfordras, genast vara till betalning förfallet:

a) därest föreskrivna ränte- och kapitalavbetalningar icke ordentligt fullgöras;

b) därest sådant förhållande inträder, att kronan jämlikt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord är berättigad återtaga åborätten eller skilja åbon från åborätten; samt

no

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

c) därest åborätten övergår till ny innehavare.

I fall, som i c) sagts, må dock den nye innehavaren medgivas övertaga betalningsansvaret för oguldet köpeskillingsbelopp på oförändrade villkor, för såvitt han antingen varder godtagen såsom åbo på grund av 5 § andra stycket i nyss nämnda lag, i vilket fall dylikt övertagande i regel icke bör förvägras, eller ock eljest antages till åbo och därvid prövas lämplig att på oförändrade villkor övertaga betalningsansvaret.

45 $.

Medgives åbon att erlägga köpeskillingen genom avbetalningar, skall han, då köpehandlingen utgives, avlämna skuldförbindelse å oguldna delar av köpeskillingen jämte ränta, vilken förbindelse skall vara avfattad i överensstämmelse med vad i 43 och 44 §§ är föreskrivet.

46 §.

Inlösen av åbolägenhet må, där Kungl. Maj:t vid beslutet om lägenhetens upplåtande därom förordnat, ske under villkor och förbehåll, som i 33 § sägs.

47 $.

Inlöser åbon lägenheten, gälle vad i 21 §, 22 § A), 23—25, 27—32, 34—36, 38 och 39 §>§ stadgas.

Om återköp av inlöst åbolägenhet äger domänstyrelsen förordna.

Om upplåtelse under tomträtt.

48 §.

Upplåtelse under tomträtt må ske på villkor, som Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämmer.

Tillämpningsbestämmelser.

49 §.

Kungl. Maj:t äger meddela de närmare bestämmelser, som kunna finnas erforderliga för tillämpningen av här ovan angivna grunder.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1929.

Genom denna förordning upphävas med nedan angivna undantag:

Kungl. brevet den 29 maj 1874 i fråga om försäljning av åtskilliga kronans mindre lägenheter,

Kungl. förordningen den 17 december 1926 (nr 509) angående grunder för upplåtande från vissa kronoegendomar av jordbrukslägenheter under åborätt enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord samt av egnahemslägenheter med däri sedermera vidtagen ändring,

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 138.

in

tillika med alla de särskilda brev och kungörelser, vilka innehålla bestämmelser angående försäljning utan riksdagens vidare hörande av under förvaltning av domänstyrelsen ställda och för statsverkets räkning utarrenderade jordbruksegendomar eller till inköpta skogsegendomar hörande områden eller innefatta ändring eller förklaring av nämnda föreskrifter eller tillägg därtill, i den mån dessa författningar avse berörda egendomar eller områden,

så ock vad i övrigt finnes stadgat stridande mot denna förordning.

Äldre bestämmelser skola fortfarande tillämpas dels beträffande sådana upplåtelser, som beslutats före denna förordnings ikraftträdande, dels ock i avseende å sådana åtgärder i övrigt, varom vederbörligt förslag utarbetats eller för vilkas genomförande mera ingående förarbeten vidtagits före sagda tid.

Beträffande upplåtelse av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna, upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker ävensom upplåtelse av mark för ändamål, varför enligt gällande lag annan än kronan kan förpliktas avstå fastighet eller upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt därtill, är särskilt stadgat.

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

Bilaga B.

Förslag

till

ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket.

Om kungl. Djurgården vid Stockholm ävensom om de till vissa ändamål, verk eller inrättningar upplåtna, kronan tillhöriga allmänningar är särskilt stadgat; så ock om försäljning i vissa fall av område från kronopark.

Kungl. Maj:ls proposition Nr 138.

113 Bilaga C.

Förslag

till

ändrad lydelse av 6 och 7 inom. i de av riksdagen 1908 antagna förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner.

6:o) Då utarrendering förestår av kronan tillhörig jordbruksegendom, skall, efter noggrann undersökning av alla egendomens förhållanden, så till byggnad som in- och utägor, uppgöras förslag till sättet för egendomens utarrendering, till de närmare arrendevillkoren i avseende på nybyggnads- och andra skyldigheter samt till den arrendeavgift, emot vilken egendomen kan anses skäligen böra upplåtas.

Förslag, som nu sagts, skall efter domänstyrelsens förordnande upprättas av en uppskattningsnämnd, bestående av domänintendenten i länet eller, där sådan ej finnes anställd, annan, som domänstyrelsen därtill förordnar, tilllika ordförande, jämte två i lantbruks- och affärsförhållanden kunniga män, vilka, med lika antal suppleanter, för länet i dess helhet eller viss av Konungens befallningshavande bestämd del för fyra år åt gången utses, den ene av landstinget och den andre av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

-4U

Domänstyrelsen må, efter som nödigt prövas, tillkalla skogstjänsteman, lantmätare, ombud för egnahemsnämnden eller annan sakkunnig person för att biträda nämnden.

Det åligger ordföranden att föra protokoll över allt vad vid förrättningen förekommer samt avfatta nämndens förslag. Stanna nämndens ledamöter i olika meningar, gälle vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle ordförandens.

Sedan förslaget blivit av nämndens ledamöter undertecknat, åligger det ordföranden att skyndsamt till domänstyrelsen insända detsamma jämte upprättad beskrivning över egendomen och det vid förrättningen förda protokollet.

7:o) Sedan arrendevillkoren blivit av domänstyrelsen fastställda, skall, därest förre arrendatorn enligt äldre kontrakt är berättigad till optionsrätt eller innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans med återstående delen av arrendetiden uppgår till fem år, och han egendomen väl brukat, vilket tillhör domänstyrelsen att efter därom vid arrendeuppskattningen av- Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 111 haft. (Nr 138.) 8

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

givet yttrande pröva, arrendet, innan detsamma offentligen utbjudes, till det fastställda arrendevärdet hembjudas förre arrendatorn eller, i händelse han med döden avgått, hans änka och barn; börande i senare fallet, därest arrendatorn efterlämnat både änka och barn eller flera barn, dessa föreläggas att, om de vilja arrendet gemensamt bibehålla, till handhavande för deras räkning av egendomens skötsel anmäla lämplig person.

Har under de sista fem arrendeåren — — — besittning av arrendet.

Har arrenderätt--— barn.

Göres ej — — — emottagas.

Styrelsen äger —--utbjudas.

På styrelsen — — — förordna.

Ej må —--antagits.

Kungl. Dlaj:ts proposition Nr 138.

115 Bilaga D.

F örslag

till

ändrad lydelse av 7 § i de efter riksdagens hörande den 8 juni 1928

utfärdade reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten.

Hushållningssällskap egnahemsnämnd — — — — — jordbehov.

Egnahemsnämnd bör för den skull för sitt områdes vidkommande

a) söka — — — — — uppgifter;

b) verka — — — — — jord;

c) lämna jordsökande, som avses i §• 5, anvisning å i den allmänna marknaden salubjuden lämplig jord samt, i mån av behov och möjlighet, biträde vid jordområdes och köpevillkors bedömande, köps avslutande och härmed sammanhängande angelägenheters ordnande;

d) granska jordsäljares styckningsplaner, salupris och försäljningsvillkor, i anledning därav göra de erinringar och vidtaga de åtgärder, som kunna vara av behovet påkallade, samt medverka vid utväljandet av köpare ävensom, där så befinnes lämpligt, för jordsäljares räkning och på hans risk enligt skriftligt avtal ombestyra hithörande verksamhets utförande, ävensom

e) noga följa frågor om förestående uppskattningsförrättningar vid kronoegendomar, taga initiativ till och avgiva förslag om lämpliga egendomars tagande i anspråk helt eller delvis för egnahemsbildning, i enlighet med vad särskilt är stadgat mottaga anbud å egnahemslägenheter, som av kronan salubjudas, och i övrigt biträda kronan med anskaffande av lämpliga köpare till dylika lägenheter ävensom skyndsamt avgiva yttrande över till nämnden hänskjutna frågor rörande upplåtelser från kronoegendomar.

Egnahemsnämnden äger för sitt ovan angivna biträde vid upplåtelser från kronoegendomar åtnjuta gottgörelse, beräknad för varje lägenhet, som genom dess medverkan försäljes, efter två procent å köpeskillingen, dock med minst trettio och högst tvåhundrafemtio kronor. Räkning härå må kvartalsvis ingivas till domänstyrelsen.

116 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 138.

Bilaga E.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts kungörelse

med tillämpningsföreskrifter till förordningen angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m.

Kungl. Maj:t — som denna dag enligt riksdagens beslut utfärdat förordning angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m. — har med stöd av 49 § i förordningen funnit gott att beträffande tillämpningen av däri intagna grunder förordna som följer:

Om plan för fördelning' av egendom i lotter.

1 §•

Beträffande egendom, som är utarrenderad till jordbruk, åligger domänstyrelsen att i god tid före den löpande arrendetidens utgång från vederbörande domänintendent och hushållningssällskaps egnahemsnämnd införskaffa upplysning, huruvida egendomen eller viss del därav lämpligen bör upplåtas till egnahemslägenheter eller åbolägenheter samt huruvida efterfrågan å dylika lägenheter finnes i orten.

Kommun, däri egendomen är belägen, liksom oek egnahemsförening eller egnahemsbolag, som framställt begäran därom, skola underrättas om arrendeledigheten.

2 §.

Plan för egendoms fördelning i lotter skall uppgöras av den uppskattningsnämnd, som enligt vad därom är stadgat har att verkställa arrendevärdering å kronoegendom. Skulle anlitande av uppskattningsnämnd föranleda kostnader, vilka icke kunna anses stå i skäligt förhållande till värdet av egendomen, må dock planen uppgöras på sätt, domänstyrelsen bestämmer.

Vid planens uppgörande skall lantmätare biträda. Där domänstyrelsen finner det lämpligt, må ock skogstjänsteman, ombud för egnahemsnämnden eller annan sakkunnig tillkallas. Sedan planen upprättats, skall överlantmätaren höras över densamma.

Efter domänstyrelsens beprövande må planen uppgöras utan avvaktan av

Kungl. Maj:ls proposition Nr 138.

den uppskattningsförrättning, som skall hållas i anledning av egendomens försäljning eller utarrendering, och särskilt anmälas hos Kungl. Maj:t.

3 *.

Vid uppgörande av plan för egendoms fördelning i lotter skall, jämte föreskrifterna i 5 och 6 §§ i ovan nämnda förordning, iakttagas, att yttrande avgives i fråga om varje lott angående den rätt, varunder densamma bör upplåtas, samt därest till egendomen hör del i allmänning eller samfällighet eller rätt till annan förmån utom egendomens område, i vad man lott må tillerkännas rätt till sådan del eller förmån.

Om uppskattningsförrättning'.

4 §.

Värdering av jordbruksegendom till försäljning eller upplåtelse under åborätt eller tomträtt skall verkställas i den ordning, som är stadgad beträffande arrendeuppskattning. Är allenast fråga om upplåtelse från sådan egendom av bostadslägenhet eller tomt, må dock domänstyrelsen förordna därom efter omständigheterna. Värdering av område, som tillhör skogsegendom, må ske i den ordning, som styrelsen bestämmer, med den inskränkning likväl att i fråga om upplåtelse för jordbruksändamål alltid skola tillkallas två av ledamöterna eller suppleanterna i uppskattningsnämnd för utarrendering av jordbruksegendom.

Vad särskilt iir stadgat om sådan uppskattningsnämnd gälle ock den eller dem, som enligt första stycket förordnats att verkställa värdering av egendom.

5 §.

När uppskattningsförrättning skall hållas, underrätte domänstyrelsen domänintendenten eller annan, som skall föra ordet vid förrättningen, och angive tillika beträffande varje lott den rätt, varunder lotten avses att upplåtas.

6 §.

Ordföranden utsätte tid för förrättningen och underrätte därom ej mindre övriga förrättningsmän och sakkunnig, som skall biträda därvid, än även å egendomen varande arrendator och annan nyttjanderättshavare ävensom egnahemsnämnden.

7 §.

Avser uppskattningsförrättningen försäljning, skall iakttagas:

a) att yttrande avgives, huruvida särskilda villkor angående egendomens användning samt återköpsrätt böra förbehållas;

b) att undersökning verkställes, huruvida förbehåll bör göras om rätt för

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

kronan att till förmån för närbelägen kronan tillhörig fastighet begagna väg över egendomen eller att framdraga elektrisk ledning över densamma;

c) att brist, som avses i 7 § tredje stycket av ovan nämnda förordning, anmärkes och beskrives i protokollet;

d) att egendomen åsättes saluvärde med beaktande av andra och tredje styckena i sagda lagrum;

e) att i fall, som i 9 eller 13 § a) av ovan nämnda förordning sägs, fastigheten skall, oavsett huruvida nämnden förordar sådana villkor och förbehåll, åsättas särskilda saluvärden dels under antagande, att försäljningen sker under villkor, att fastigheten skall av ägaren brukas såsom ett självständigt jordbruk, och förbindes med förbehåll om rätt för kronan att under en tid av tio år köpa fastigheten åter enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom, dels ock under antagande att försäljningen sker utan dylika betingelser;

f) att i fall, som i 13 § b) av sagda förordning avses, lägenheten alltid skall åsättas särskilda saluvärden dels under antagande, att försäljningen sker under villkor, att lägenheten skall användas till eget hem för ägaren, och förbindes med förbehåll, som här ovan i e) sägs, dels ock under förutsättning, att försäljningen sker utan sådana betingelser;

g) att där nämnden i annat fall än här ovan under e) eller f) avses förordar särskilt villkor angående fastighetens användning i förening med återköpsrätt, nämnden skall åsätta egendomen särskilda saluvärden dels under antagande, att försäljningen sker enligt nämndens förslag, dels ock under antagande, att försäljningen sker utan sådana betingelser;

h) att därest egendomen är avsedd att fördelas i lotter, särskilda saluvärden enligt d)—g) åsättas varje lott, samt

i) att jämväl särskilt arrendevärde åsättes varje lott,

8 $.

Avser uppskattningsförrättningen upplåtelse under åborätt, skall iakttagas :

a) att därest skog eller torvmosse finnes å lägenheten, yttrande avgives, huruvida åbon bör medgivas rätt till skogsfång eller torvtäkt för lägenhetens behov; skolande, om rätt till skogsfång anses böra medgivas åbon, tillika föreslås den myckenhet virke, åbon i mån av tillgång och behov årligen högst skall äga avverka;

b) att yttrande avgives angående den tid, för vilken avgäld för lägenheten bör bestämmas;

c) att anteckning sker i protokollet om värdet, uppskattat på sätt i 31 § i lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord sägs, av behållna avkastningen av lägenheten ävensom angående de grunder, efter vilka avgäldens storlek föreslås;

d) att yttrande avgives, huruvida åbo bör äga rätt att enligt 33 § i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

11!)

nämnda lag inlösa lägenheten, samt huruvida särskilda villkor angående lägenhetens användning och återköpsrätt böra förbehållas vid inlösen;

e) att uppskattning verkställes för bestämmande av köpeskilling för kronan tillhöriga byggnader å lägenheten;

f) att undersökning företages, huruvida förbehåll, som avses ovan i 7 §.

b), bör göras; samt

g) att jämväl arrendevärde åsättes lägenheten.

Avser uppskattningsförrättningen upplåtelse under tomträtt, skall iakttagas:

a) att yttrande avgives angående den tid, för vilken tomträtten hör upplåtas ;

h) att förslag avgives angående den avgäld, som för tomträtten årligen hör utgå;

c) att anteckning i protokollet sker, huruvida och i vad mån särskilda villkor anses böra fastställas för tomtens bebyggande eller eljest förbindas med tomträtten; samt

d) att jämväl arrendevärde åsättes tomten.

10 §.

Förordar i visst fall uppskattningsnämnden annan upplåtelseform än som angives i domänstyrelsens förordnande, åligger det nämnden att verkställa uppskattning ej mindre för upplåtelse i enlighet med förordnandet än även för upplåtelse jämlikt sitt eget förslag.

11 $.

Finnes å egendomen arrendator eller annan nyttjanderättshavare, som enligt 9 eller 10 § i ovan nämnda förordning är berättigad till hembud, skall han, om han är tillstädes eller kan anträffas, erhålla underrättelse om de förändringar i ägoområdet, som äro ifrågasatta, det saluvärde eller den avgäld och de villkor i övrigt, som föreslås, samt tillfrågas, huruvida han önskar hembud med äganderätt, åborätt eller tomträtt.

Om vad sålunda förekommit skall anteckning ske i protokollet. Däri skall ock anmärkas:

A) därest sådant fall föreligger, som avses i 9 § av ovan nämnda förordning,

a) huru lång tid nyttjanderättshavaren och före honom medlemmar av hans eller hans hustrus släkt innehaft egendomen;

b) huruvida egendomen därunder väl hävdats;

c) i vad mån särskilda omständigheter anses böra föranleda till att hembud icke bör äga rum;

d) huruvida i fall, som i 9 § andra stycket sägs, hembud bör äga rum,

120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

oaktat brukaren och medlemmar av hans eller hans hustrus släkt icke innehaft lägenheten under tio år, samt, därest så anses böra ske, skälen härför; ävensom

e) huruvida och till vilket belopp avdrag för förbättringar må ske å det enligt 7 § i denna kungörelse åsatta saluvärdet;

B) därest sådant fall föreligger, som avses i 10 § av ovan nämnda förordning,

a) huruvida det å området befintliga, iiyttjanderättshavaren tillhöriga boningshuset är avsett för stadigvarande bruk och kan anses lämna nöjaktig bostad åt nyttjanderättshavaren och hans familj;

b) huruvida jordens frånskiljande skulle medföra men för den egendom, vartill den hör, eller eljest särskilda omständigheter föreligga, på grund varav hembud anses icke böra äga rum;

c) värdet av kronan tillhöriga byggnader å området; samt

d) huruvida och till vilket belopp avdrag för förbättringar må ske å saluvärdet.

Önskar den, som är berättigad till hembud, upplåtelse under annan rätt än i domänstyrelsens förordnande angives, och kan sådan upplåtelseform tillämpas, skall vad ovan i 10 § stadgas äga motsvarande tillämpning; och åligger det uppskattningsnämnden desslikes att avgiva eget yttrande rörande upplåtelseformen.

12 $.

Framställer vid uppskattningsförrättningen enskild jordägare begäran att för ändamål, som avses i 11 § av ovan nämnda förordning, förvärva visst område, eller förekommer eljest anledning därtill, åligger det uppskattningsnämnden att undersöka, huruvida hembud enligt sagda lagrum lämpligen bör äga rum, ävensom verkställa erforderlig saluvärdering.

Beslut om upplåtelse.

13 §.

Sedan protokollet över uppskattningsförrättningen inkommit till domänstyrelsen, åligger det styrelsen att med eget utlåtande skyndsamt underställa frågan om egendomens disposition Kungl. Maj:ts prövning. Därvid bör jämväl angivas, huruvida och under vilka villkor hembud bör ske till viss person, ävensom, där fråga är om försäljning av annan egendom än egnahemslägenhet, huruvida utbud bör ske under hand eller genom offentlig auktion.

Innan fråga om försäljning av egendom med skogsmark till avsevärt större omfattning än för egendomen hel eller styckad erfordras underställes Kungl. Maj:ts prövning, skall kommun, inom vilken egendomen är belägen, beredas tillfälle att yttra sig, huruvida den önskar förvärva sålunda icke erforderlig skogsmark eller del därav.

121 Kungl. Maj:ts proposition Nr 188.

Är fråga om försäljning, som avses i 14 § av ovan nämnda förordning, skall vid utlåtandet fogas yttrande från statens egnahemsstyrelse.

I beslut om hembud hör angivas den bestämmelse i samma förordning, därå beslutet är grundat.

14 §.

Sedan upplåtelse av egendom blivit i föreskriven ordning beslutad, ankommer det å domänstyrelsen att tillse att beslutet bringas till verkställighet samt giva de föreskrifter, som därför kunna erfordras. Sålunda åligger det styrelsen att underrätta länsstyrelsen ävensom, då utbud skall ske, den, som bar att emottaga anbud.

Upplåtelse av egendom verkställes jämlikt de i ovan nämnda förordning intagna grunder och de av Kungl. Maj:t i överensstämmelse härmed för varje fall meddelade föreskrifter samt med iakttagande i övrigt av här nedan givna närmare bestämmelser.

Om hembud.

15 §.

Skall hembud ske till viss person, förelägge länsstyrelsen honom att inom trettio dagar efter erhållen del av föreläggandet inkomma med förklaring, huruvida han vill antaga hembudet.

Föreläggandet skall avfattas enligt formulär, fastställt av domänstyrelsen. Däri skall angivas:

A) då fråga är om inlösen under äganderätt,

a) köpeskillingen;

b) de villkor, som enligt 21—25, 27 och 28 §§ i ovan nämnda förordning äro stadgade angående köpeskillingens erläggande;

c) de villkor, som fastställts i samband med beslutet om egendomens upplåtande ;

d) dagen för tillträdet; samt

e) upplysning, att antagande av liembudet skall avfattas skriftligen, innehålla uppgift huru hemhudstagaren önskar erlägga köpeskillingen samt förses med intyg av två personer om hans egenhändiga underskrift;

B) då fråga är om upplåtelse under åborätt,

a) den avgäld, som fastställts för första avgäldstiden;

b) köpeskillingen för kronan tillhöriga byggnader å området;

c) de villkor, som enligt 43—45 §§ i ovan nämnda förordning äro stadgade angående köpeskillingens erläggande;

d) de villkor, som i samband med beslutet om upplåtelsen fastställts, ävensom, då åbolägenhet skall upplåtas med rätt för åbo till skogsfång för lägenhetens husbehov, erinrad att, på sätt i 24 § här nedan förmäles, jämkning kan ske i den myckenhet virke, åbo må äga årligen avverka;

e) huruvida och under vilka villkor åbo äger rätt att inlösa lägenheten* Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 111 höft. (Nr 138.)

122 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 138.

f—g) upplysning enligt vad ovan under A) d) och e) är föreskrivet; samt O) där fråga är om upplåtelse under tomträtt,

a) den avgäld, som fastställts;

b) den tid, upplåtelsen avser;

c) de villkor, som i övrigt fastställts för upplåtelsen; samt

d—e) upplysning i tillämpliga delar enligt vad under A) d) och e) är föreskrivet.

16 §.

Varder hembud ej antaget, skall länsstyrelsen därom göra anmälan hos domänstyrelsen.

Om upplåtelse utan hembud.

17 §.

Sedan beslut om upplåtelse av egendom eller del därav, som skall utbjudas under hand eller å offentlig auktion, inkommit till länsstyrelsen, åligger denna att, såvitt ej annorlunda förordnats, skyndsamt låta i en eller flera av länets tidningar samt, där så finnes lämpligt, jämväl i en eller flera andra i länet allmänt spridda tidningar ävensom i lantmannatidskrift införa kortfattad kungörelse om upplåtelsen. Kungörelse, som nu sagts, skall ock anslås å lämpliga platser inom orten.

I kungörelsen skall, förutom egendomens benämning, belägenhet, ägovidd och ägoslag samt sättet för upplåtelsen och tiden för tillträdet, angivas:

A) där fråga är om upplåtelse under hand,

a) vid försäljning det åsatta saluvärdet, vid upplåtelse under åborätt den fastställda avgälden och det å byggnaderna satta saluvärdet samt vid upplåtelse under tomträtt den fastställda avgälden och den tid, upplåtelsen avser;

b) att köpeanbud icke får understiga saluvärdet;

c) att anbud skall vara skriftligen avfattat och försett med intyg av två personer angående anbudsgivarens egenhändiga underskrift, samt i fall, som avses i 15 § av ovan nämnda förordning, jämväl förseglat; ävensom

d) varest anbud mottagas och vidare upplysningar kunna erhållas;

B) där fråga är om upplåtelse genom offentlig auktion,

a—b) tid och ort för auktionen;

c) att skriftliga bud ej mottagas; samt

d) varest vidare upplysningar kunna erhållas.

Sker ej upplåtelse, må annonseringen med minst tre veckors mellanrum upprepas två gånger. På anmälan av länsstyrelsen ankommer det därefter å domänstyrelsen att aArgöra, huruvida ytterligare utbud skall ske.

18 §.

Sedan minst fjorton dagar förflutit efter det kungörelsen första gången varit införd, skola anbud, som inkommit till domänintendenten eller, där

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 138. 123

fråga är om egnahemslägenliet, till egnahemsnämnden, överlämnas till länsstyrelsen.

I fråga om egnahemslägenliet eller åbolägenhet skall bifogas yttrande, huruvida anbud enligt vad därom är stadgat må antagas, ävensom, i fall flera antagliga anbud avgivits, vilken anbudsgivare företräde bör givas.

19 §.

Avgives vid utbud under band endast ett anbud, och innebär detta godtagande av samtliga upplåtelsevillkor, samt kan anbudsgivaren enligt vad därom är stadgat godkännas såsom köpare eller åbo, äger länsstyrelsen antaga anbudet.

Avgivas två eller flera anbud, som enligt vad ovan sagts äro antagliga, skall företrädet dem emellan avgöras efter ty i 13 § f) eller 15 § av ovan nämnda förordning för varje fall är stadgat. Skall jämlikt sist nämnda lagrum tillfälle beredas anbudsgivare att inkomma med nya bud, förelägge länsstyrelsen dem genom rekommenderad tjänsteskrivelse viss tid härför. Vid upplåtelse under tomträtt skall företrädet mellan anbudsgivarna avgöras med hänsyn tagen till deras behov att erhålla upplåtelsen samt i sista band genom lottning.

Erhålles ej antagligt anbud, och varder ej egendomen utarrenderad enligt 18 § i berörda förordning, har domänstyrelsen att göra anmälan därom hos Kungl. Maj:t.

20 §.

Vid egendoms försäljning å offentlig auktion skall stadgande om vad enligt 20 § tredje stycket i ovan nämnda förordning åligger inroparen intagas i auktionsprotokollet bland övriga auktionsvillkor. Protokollet skall förses med godkännande och bevittnad namnunderskrift av inroparen.

Uppgår ej det högsta budet till saluvärdet, åligger det länsstyrelsen att med yttrande angående budets antaglighet skyndsamt översända auktionsprotokollet till domänstyrelsen. Erhålles ej bud, skall anmälan därom göras till styrelsen. Denna har därefter att med eget utlåtande underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.

21 §.

Antages hembud eller anbud, skall länsstyrelsen upprätta avtal om upplåtelsen.

Vid upprättande av köpekontrakt bar länsstyrelsen att jämlikt 21 och 22 \>§ i ovan nämnda förordning bestämma sättet för köpeskillingens erläggande. I kontraktet skola intagas samtliga villkor för köpet. Är köparen skyldig att bekosta brandförsäkring, skall i kontraktet intagas bestämmelse av innehåll, som följer av 25 § här nedan. År köpet förbundet med återköpsrätt, skall erinras om vad köparen enligt 34—36 §§ i berörda förordning har att iakttaga ävensom med den jämkning, som härav kan följa, om vad enligt

124 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 138.

4 § i lagen om återköpsrätt till fast egendom gäller beträffande återköpsrättens utövande.

I åbokontrakt skola intagas de i samband med beslutet om upplåtelsen fastställda villkor samt bestämmelser av det innehåll, som framgår av 24 och 25 §§ i denna kungörelse.

Såsom säkerhet må mottagas borgen eller säkerhetshandling, som enligt vad därom är stadgat må godtagas vid arrende. Säkerhet, som avses i 22 § B) d) av omförmälda förordning, skall ställas, innan köpekontraktet utgives.

Sedan föreskrivna köpevillkor blivit uppfyllda, skall vid tillträdet av egendomen köpebrev utfärdas av länsstyrelsen å kronans vägnar.

Om avslutandet av avtal, som i första stycket sägs, så ock om utfärdandet av köpebrev skall länsstyrelsen ofördröjligen lämna domänstyrelsen underrättelse.

Formulär till upplåtelseavtal fastställas av domänstyrelsen.

Om övervakning av upplåtelsevillkorens fullgörande m. m.

22 §.

Köpeskilling ävensom avgäld för åbolägenhet eller tomt, som upplåtitsunder tomträtt, skall erläggas till länsstyrelsen.

Årliga ränte- och avbetalningar så ock avgäld, som nu sagts, skola, där ej annorlunda avtalats, erläggas å dag, närmast före den 14 mars, som av länsstyrelsen bestämmes. Beloppen inbetalas till länsstyrelsen eller till de tjänsteman i orten, som förordnats att uppbära dem.

23 §.

Det åligger länsstyrelsen tillse, att inteckning meddelas till säkerhet för beståndet av förbehållen återköpsrätt och villkor, som i samband därmed fastställts och varför inteckning må meddelas, ävensom för skuldförbindelse,, som skall avlämnas med inteckningsmedgivande. Länsstyrelsen skall ock ombesörja behörig förnyelse av meddelade inteckningar.

Då inteckning för återköpsrätt beviljas, skall anteckning därom göras i lagfartsboken. Sökes, medan återköpsrätten består, lagfart för ny ägare, åligger det domaren på landet och rätten i stad att ofördröjligen underrätta länsstyrelsen därom.

24 §.

Därest förhållandena föranleda därtill, äger länsstyrelsen efter vederbörande skogstjänstemans hörande företaga jämkning i den myckenhet virke, åbo vid lägenhetens upplåtande berättigats årligen avverka.

Avverkning av virke för lägenhetens behov skall ske efter utsyning eller anvisning av vederbörande skogstjänsteman.

Knnyl. Maj:ts proposition Ni 1SH.

25 $.

Brandförsäkring, vilken ägare eller åbo är skyldig att bekosta, skall tagas i brandförsäkringsinrättning, som av länsstyrelsen godkännes. Ägaren eller abon skall årligen till länsstyrelsen insända bevis, att brandförsäkringen vidmak thålles.

Inträffar brandskada, och häftar fastigheten på grund av sökt eller beviljad inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken för fordran, eller häftar åborätten för fordran, varför njutes förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, vare ägaren eller åbon ej berättigad att lyfta ersättningsbeloppet, med mindre detta utgör eller understiger en tiondel av det belopp, för vilket försäkringen är gällande, eller ock, om ersättningen är större, fordringsägaren medgiver utbetalning eller ägaren eller åbon avhjälpt skadan eller ställt av länsstyrelsen godkänd siikerhet för ersättningens återbärande i händelse skadan ej inom skälig tid avhjälpes. Visar ej ägaren eller åbon inom två månader efter det ersättningsbeloppet till betalning förfallit, att han är berättigad lyfta detsamma, eller har lyftat belopp återburits, skall beloppet nedsättas hos länsstyrelsen samt i första hand användas till gäldande av fordran, som nyss sagts. Uppstår överskott, utbetalas det till ägaren eller åbon.

Det åligger länsstyrelsen tillse, ätt i försäkringsavtalet intagas föreskrifter i enlighet med vad i andra stycket stadgats.

26 §.

n Länsstyrelsen åligger att övervaka, att de för upplåtelsen fastställda villkor behörigen iakttagas.

På länsstyrelsen ankommer sålunda] att, därest omständighet inträffar, på grund av vilken köpeskilling skall vara genast förfallen till betalning, låta indriva ogulden del därav jämte upplupen ränta ävensom, därest köpet skett under förbehåll om återköpsrätt och anledning till återköp föreligger, ofördröjligen anmäla förhållandet hos domänstyrelsen.

Om återköpsrätt.

27 §.

Sökes ändring av villkor, som i samband med återköpsrätt avtalats angående egendoms användning, åligger det länsstyrelsen att, efter hörande av domänintendenten, skyndsamt insända handlingarna i ärendet jämte eget yttrande till domänstyrelsen för att underställas Kungl. Maj:ts prövning.

28 $.

Hembjudes egendom, som besväras av återköpsrätt, till kronan, har länsstyrelsen att skyndsamt insända handlingarna i ärendet till domänstyrelsen. Bihanc/ till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. lil häft. (Nr 138.)

in

126 Kungl. Majrts proposition Nr 138.

29 §.

Sökes tillstånd till överlåtelse av egendom enligt 36 § i ovan nämnda förordning, äger länsstyrelsen infordra yttrande i ärendet från egnahemsnämnden.

30 §.

Angående värdering, som i 39 § av förut nämnda förordning sägs, gälle i tillämpliga delar vad ovan i 4—6 §§ är stadgat. Till förrättningen skall fastighetsägaren genom ordförandens försorg i god tid kallas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1929. Dock skall kungörelsen den 17 december 1926 (nr 514) med tillämpningsföreskrifter till förordningen samma dag (nr 509) angående grunder för upplåtande från vissa kronoegendomar av jordbrukslägenheter under åborätt enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord samt av egnahemslägenheter fortfarande äga tillämpning dels beträffande lägenheter, om vilkas upplåtande beslut fattats före den 1 juli 1929, dels ock i avseende å sådana i kungörelsen den 17 december 1926 omförmälda åtgärder i övrigt, varom vederbörligt förslag utarbetats eller för vilkas genomförande mera ingående förarbeten vidtagits före sagda tid.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.