('med förslag till lag örn våg\xad rätt, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 1

Nr 106.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn våg­ rätt, m. m.; given Stockholms slott den 21 februari 1930.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till 1) lag örn vågrätt; . 2) lag om tillägg till 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom; och 3) lag örn ändring i lagen den 12 maj 1917 om expropriation. Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark .

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 83 käft. (Nr 10G.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Förslag

till Lag

örn vågrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §• Har mark enligt medgivande av fastighetens ägare tagits i anspråk för allmän väg, må marken sedan nyttjas för vägen utan hinder av den rätt annan ma äga i avseende å fastigheten. Sådan nyttjanderätt kallas vågrätt. Vågrätten avser vägbanan jämte de områden därinvid, som stadigvarande tarvas för vägbanans bestånd och underhåll. Mark anses hava tagits i anspråk, då vägens sträckning över fastigheten blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet påbörjats a fastigheten.

2 §.

Dar allman vag färdigställts över fastighet utan att ägaren hos vägstyrelsen gjort erinran mot vägens framdragande å hans mark, föreliggc ock vågrätt anda att ägaren icke medgivit, att marken tages i anspråk.

3 §. För upplåtelse av mark till allmän väg så ock för annat intrång, som orsakas av vägens byggande eller begagnande, vare fastighetens ägare berättigad till ersättning av väghållningsdistriktet, där ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts, att ersättning ej skall utgå. Enahanda rätt till ersättning för intrång tillkomme innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits innan marken togs i anspråk. Innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar vid tiden för markens ägande i anspråk, njute mot avskrivning å fordringshandlingen ersättning av vaghallmngsdistnktet för förlust, som genom vågrätten uppstått å fordringen.

4 §. Vid bestämmandet av ersättning till fastighetens ägare skall hänsyn tagas till vad väghållningsdistriktet utgivit eller kan antagas bliva skyldigt att ut­ giva till annan sakägare. Medför vägens framdragande jämväl nytta för fastigheten eller för särskild ratt i avseende å denna, skall den ersättning, som må tillkomma fastighetens ägare eller annan sakägare, jämkas med hänsyn därtill.

Kungl. May.ts proposition nr 106. 3

5 §. Vad i avseende å ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan vägbållningsdistriktet och fastighetens ägare eller annan sakäga­ re, gälle jämväl mot den, som efter det marken togs i anspråk förvärvat sak­ ägarens rätt i avseende å fastigheten.

6 §. Där ej överenskommelse träffats örn ersättning, skall den, som vill framstäl­ la ersättningsanspråk, anhängiggöra sin talan, örn han är innehavare av ford­ ran, inom tio år och eljest inom två år från det vägen blivit färdigställd över fastigheten. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad. Talan instämmes till rätten i den ort, där fastigheten ligger. Väghållningsdistriktet stånde jämväl öppet att få frågan örn ersättning prö­ vad enligt vad nu sagts.

7 §.

Rätten äge utse två gode män att efter syn å marken avgiva yttrande i må­ let med förslag till ersättning åt envar sakägare.

8 §. Väghållningsdistriktet vare pliktigt vidkännas å ömse sidor uppkomna kost­ nader å målet, såvitt ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna. 9 §. Varder allmän väg indragen, upphöre vågrätten; och äge väghållningsdi­ striktet bortföra vad å marken anbragts för vägändamål, där ej Konungens befallningshavande med hänsyn till uppkommen fråga örn markens begagnande som enskild väg aktar nödigt annorlunda bestämma. År vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det vägen indragits eller vid den senare tidpunkt, Konungens befallningshavande på grund av särskilda omständigheter må hava bestämt, tillfälle det fastighetens ägare.

10 §. Denna lag äger icke tillämpning inom område, som ingår i fastställd stads­ plan. I den mån denna lag är tillämplig inom stad, skall vad i lagen är stadgat be­ träffande väghållningsdistrikt gälla staden och vad som är föreskrivet örn vägstyrelse tillämpas a den myndighet i staden, som har befattning med vägväsendet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931 och skall äga tillämpning jäm­ väl i avseende å mark, som dessförinnan tagits i anspråk för allmän väg; dock att, där fråga är om väg, som färdigställts före den dag lagen trätt i kraft, i 6 § stadgade tider skola räknas från sagda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Förslag

till Lag

om tillägg till 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att till 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 örn nytt janderätt till fast egendom skall fogas ett tredje stycke av följande lydelse: Örn nyttjanderätt till mark för allmän väg är stadgat i lagen örn vägrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

F ö r sl a g-

till Lag

om ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

Härigenom förordnas, att i lagen den 12 maj 1917 örn expropriation skall införas en ny paragraf med beteckning 79 a § av följande lydelse:

79 a §. Varder allmän väg, för vilken nyttjanderätt till mark exproprierats, indra­ gen, vare markens ägare berättigad att utan lösen, varom i 68 § sägs, förfoga över marken. Väghallningsdistriktet åge i nu nämnt fall bortföra vad å marken anbragts för vägändamål, där ej Konungens befallningshavande med hänsyn till upp­ kommen fråga örn markens begagnande som enskild väg aktar nödigt annor­ lunda bestämma. Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det vägen indragits eller vid den senare tidpunkt, Konungens befallnings­ havande på grund av särskilda omständigheter må hava bestämt, tillfälle det markens ägare utan lösen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

Kungl. Marits proposition nr 106. 5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 januari 1930.

Närvarande: Statsministern L indman , ministern för utrikes ärendena T rygger , statsråden L ubeck , B eskow , L undvik , B orell , von S teyern , M almberg , L indskog , B issmark , J ohansson , D ahl .

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jord­ bruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Biss­ mark, ett inom departementet upprättat förslag till lag örn vågrätt jämte därav föranledda lagförslag samt anför: »Frågan örn betryggande av det allmännas rätt att förfoga över mark, som tagits i anspråk för allmän väg, har länge varit föremal för statsmakternas uppmärksamhet. Närmast med föranledande av en utav högsta domstolen den 10 februari 1910 meddelad dom (N. J. A. 1910 s. 7) — däri de väghållningsskyldiga ålagts att till ny ägare av ett vid exekutiv auktion försålt hemman utan lösen avträda därå befintlig allmän väg — upptogs förevarande spörsmål till behandling uti en vid 1912 års riksdag inom första kammaren väckt motion (nr 50). I anledning av denna motion anhöll riksdagen i skrivelse den 15 mars 1912 (nr 39), att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning dels bland annat angående ägande- och dispositionsrätten till allmänna vägar och dels huru trygghet kunde vinnas för det allmänna i dispositionsrätten till sådana vägar samt för riksdagen framlägga de förslag, som av utredningen föranled­ des. Denna riksdagens skrivelse blev av Kungl. Maj :t genom remiss den 5 februari 1915 överlämnad till vägkommissionen för att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommissionen lämnade uppdraget. I det förslag till lag om allmänna vägar på landet, som vägkommissionen i sitt betänkande den 15 december 1916 avgav, upptog kommissionen en bestäm­ melse (14 §) av innehåll, att allmän väg finge utan hinder av den rätt annan kunde äga i avseende å mark, som för vägen tagits i anspråk, brukas för sitt ändamål. Denna i förslaget sålunda inrymda föreskrift om en legal vågrätt vilade å följande allmänna grunder: Vågrätten utgjorde en till tiden obe­ gränsad nyttjanderätt till allmän väg, avsedd att utövas av vederbörande väg* hållningsdistrikt för den allmänna samfärdselns räkning. Den skulle utan sär­ skild inskrivning äga företräde framför varje annan sakrätt i den mark, som förvägen tagits i anspråk. Då vägs framdragande över en fastighet förmenades regelrätt förhöja inteckningshavares säkerhet, upptogos icke några bestämmelser

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

till förebyggande av eventuell skada för inteckningshavare. I vågrättens innehåll skulle ingå först och främst varje användande av vägen för fram­ förande av den allmänna trafiken men därutöver rätt att vidtaga alla sådana åtgärder, som erfordrades för ett behörigt underhållande av vägen. Nedlades vägen, skulle marken i ägarens hand vara fri för varje rättsanspråk från väghållningsdistriktets sida. Vid den överarbetning av vägkommissionens förslag, som verkställdes av de under år 1920 tillkallade vägsakkunniga, lämnades ifrågavarande bestäm­ melse utan erinran, varefter stadgandet upptogs oförändrat i 1 kap. 7 § av det förslag till lag örn allmänna vägar på landet, som år 1921 remitterades till lagrådet för granskning. I sitt den 22 februari 1922 dagtecknade utlå­ tande över förslaget förklarade lagrådet, att någon erinran väl icke syntes vara att göra mot att det allmänna erhölle bättre rätt till vägmärken än ny ägare till fastigheten, varifran marken tagits, och innehavare av sakrätt, som uppkommit efter det marken tagits i anspråk, men att däremot betänkligheter mötte, såvitt stadgandet berörde rätt, som tillkomine innehavare av äldre in­ teckning eller annan äldre sakrätt. Lagrådet hemställde därför örn sådan komplettering av det föreslagna stadgandet, att den rätt, som tillagts det all­ männa i avseende a mark, som tagits i anspråk för väg, förklarades icke skola gälla mot innehavare av inteckning eller annan sakrätt, varav marken besvä­ rades, då den sålunda togs i anspråk. Lagrådet tilläde, att även om en dylik lösning av förevarande spörsmål kanske ej syntes fullt tillfredsställande, den­ samma dock pa förhållandevis lyckligaste sätt förenade hänsynstagande till såväl allmän som enskild rätt. I anledning av vad lagrådet erinrat erhöll 1 kap. 7 § i det förslag till väg­ lag, som förelädes 1922 års riksdag (nr 100), följande lydelse: 'Utan hinder av den rätt annan kan äga i avseende å mark, som för väg tagits i anspråk, må vägen för sitt ändamål brukas. Innehavare av inteckning eller annan sak­ rätt, varav marken besvärades, då den sålunda togs i anspråk, vare dock vid sin rätt bibehållen.’ Andra särskilda utskottet, som behandlade propositionen, lämnade i utlå­ tande nr 1 ifrågavarande stadgande utan erinran. Av skäl, som ej beröra fö­ revarande fråga, blev emellertid propositionen avslagen av riksdagen. Med väglagsförslagets fall blev jämväl frågan örn införandet av en legal vågrätt tills vidare avförd. Emellertid hava framställningar i ämnet seder­ mera inkommit, bland annat fran lantmäteristyrelsen och länsvägnämnden i Malmöhus län, med hemställan om vidtagande av åtgärder i saken. Angelägenheten av en snar lösning av frågan örn betryggandet av det all­ männas förfoganderätt till mark, som tagits i anspråk för allmän väg, är uppenbar. Med hänsyn härtill och då detta spörsmål synts mig icke stå i omedelbart samband med frågan örn en allmän revision av väglagen, vilken utan tvivel torde komma att taga en ganska avsevärd tid i anspråk, har jag efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet låtit utreda möjligheten av att utbryta och till lagstiftning särskilt för sig upptaga före­

Kungl. Majlis proposition nr 106.

varande fråga. Som resultat av utredningen föreligger en inom justitiedepar­ tementet utarbetad promemoria i ämnet med tillhörande förslag till lag örn vågrätt jämte därav föranledda förslag till lagar örn ändrad lydelse av 1 kap. 8 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egen­ dom samt örn ändring i viss del av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expro­ priation. Promemorian med lagförslag torde få fogas såsom Bil. P. M. till detta protokoll.» Efter redogörelse för lagförslagen anför departementschefen vidare: »Förslaget till lag örn vågrätt har upptagit den huvudprincip, som ligger till grund för den i 1922 års förslag till ny väglag upptagna bestämmelsen i ämnet. Förslaget har emellertid i olika avseenden fullständigats, närmast på grund av den ståndpunkt som intagits till frågan örn beredande av skydd för mteckningshavare och andra sakägare. Förslagets huvudgrunder äroföljande: Våg­ rätten innebär en till tiden obegränsad rätt att för vägändamål nyttja den i vägen ingående marken. För sin uppkomst förutsätter vågrätten i princip lag­ lig upplåtelse till marken. Det är sålunda icke tillfyllest, såsom enligt 1922 års förslag, att mark utan vidare tagits i anspråk. Då emellertid för upplåtelsen icke ansetts böra fordras skriftligt avtal har, till undanröjande av bevisvanskligheter, uppställts presumtion för ägarens medgivande, därest denne icke inom viss tid framställt erinran mot att mark tagits i anspråk. Eljest avser för­ slaget icke att göra rubbning i de principer för tvångsinlösen av vagmark, som kommit till uttryck i expropriationslagen. Bestämmelser hava meddelats angå­ ende jordägarens rätt att påkalla prövning av frågan örn ersättning för upp­ låtelse av marken, där ej överenskommelse örn ersättningens storlek träffats. I motsats till vad som gällde i 1922 års förslag skall vågrätten med hänsyn till det allmännas intresse att ostört få förfoga över vägmärken under alla för­ hållanden bestå. Nyttjanderättshavares, inteckningshavares och annan rätts­ ägares befogade anspråk hava tillgodose^ genom bestämmelser örn rätt för dem till ersättning av väghållningsdistriktet för det intrång, som vållas av vågrätten, enligt närmare i förslaget innehållna regler. Nedlägges vägen, upphör vågrätten, och marken återfaller till jordägaren. Förslaget avser icke blott allmänna vägar på landet utan jämväl vägar inom område i stad, vilket ej ingår i fastställd stadsplan. Lagen är i princip avsedd att gälla jämväl vägar, som tillkommit före lagens ikraftträdande. Över lagförslagen hava yttranden avgivits av länsstyrelserna, efter landsfi­ skalers och vägstyrelsers hörande, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sven­ ska vägföreningen, svenska vägstyrelsernas förbund, Sveriges allmänna lant­ brukssällskap och svenska stadsförbundet. Samtliga de hörda hava med till­ fredsställelse hälsat framläggandet av förslag i ämnet samt tillika funnit för­ slagen i det väsentliga väl grundade. Mot vissa detaljer hava dock erinringar i rd;inställts Även jag ansluter mig i det stora hela till förslagens innehåll. I anledning av de framställda erinringarna och det övervägande, jag ägnat förslagen, hava desamma underkastats överarbetning inom justitiedepartementet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

tUMa^om ^ v*ssa yttranden har ifrågasatts, huruvida förslagets begränsning att regvägrätt. ^era en(iast frivilliga upplåtelser av mark vore ändamålsenlig, och örn det i Försiaget3 förslaget inrymda förfarandet icke skulle kunna utvidgas att ersätta det om­ ständliga, tidsödande och kostsamma expropriationsförfarandet. I detta sammanhang tillåter jag mig nämna, att länsstyrelsen i Söderman­ lands län i särskild framställning ifrågasatt, huruvida icke i expropriations­ lagen under de särskilda bestämmelserna örn expropriation för allmänna vägar skulle kunna intagas dels stadgande att, där länsstyrelse på grund av särskilda omständigheter funne besittningstagande av mark för anläggning eller förändring av allmän väg nödigt, innan ansökning örn expropriation bi­ fallits eller marken enligt föreskrift i expropriationslagen eljest finge tagas i oesittnmg, länsstyrelsen skulle äga att för viss tid medgiva sådant besittnings­ tagande mot ställande av pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte lanta, dels och stadgande av innebörd, att handräckning enligt 191 § utsökningslagen tillsvidare och intill dess annorledes lagligen förordnats icke finge ske, där. överexekutor prövade besittningstagande av mark eller vattenom­ råde nödigt för öppethållande av allmän samfärdsled samt hos överexekutor ställdes pant eller borgen för den skada, som genom besittningstagande! kunde tillskyndas vederparten. ^Med den starka utveckling på vägväsendets område, som för närvarande lader, lärer behovet av ett förenklat expropriationsförfarande alltmer göra sig kännbart. Tydligt är emellertid, att frågan härom faller utom ra­ men för den nu ifrågasatta lagstiftningen, likaväl som det står klart, att ett upptagande i detta sammanhang av en så vittutseende fråga skulle verka i hög grad fördröjande på ärendets fortsatta behandling. Det är ock att hoppas att föreliggande förslag, därest det upphöjes till lag, skall leda till ett minskat anlitande av expropriationsförfarandet. Anledning föreligger alltså att av­ vakta någon tids erfarenhet av verkningarna av nämnda lag. Lämpligen lärer emellertid den av länsstyrelsen i Södermanlands län gjorda framställningen böra överlämnas till de av chefen för kommunikationsdepartementet jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 29 november 1929 nyligen tillkallade sak­ kunniga för en allmän revision av väglagen m. m. Härutöver finner jag fram­ ställningen icke nu böra föranleda någon åtgärd. lid '%■ ar ^ör riksdagen framlagda förslaget synes hava avsett, att väg- ■»ägrättens frieri skulle uppkomma i och med det att mark togs i anspråk för vägen. Ennppkomst. ligt det utremitterade förslaget inträdde vägrätten först sedan vägen öppnats för samfärdsel. I anledning av denna förslagets ståndpunkt har allmänt ut­ talats såsom ett önskemål, att en tidigare tidpunkt bestämdes för vågrättens uppkomst och att i allt fall tidpunkten närmare fastsloges. Med vågrättens begrepp synes bäst överensstämma, att vågrätt uppkommer i och med det att marken tages i anspråk. När så skall anses hava skett, kan uppenbarligen vara föremål för delade meningar. Ovisshet framträder särskilt da vissa förberedande arbeten, såsom röjning eller trädfällning, måste företa­ gas. Men dessutom gör sig ett behov gällande att erhålla en bestämd, av väg­ arbetets fortskridande oberoende tidpunkt för vågrättens uppkomst beträffa!!-

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

de all den av vägf öretaget berörda mark, som lior till en oell samma fastig­ het. Ur de synpunkter, varom här är fråga, synes det icke böra vacka betänk­ ligheter, att mark skall anses hava tagits i anspråk och därmed vågrätt i regel hava inträtt, då vägens sträckning över fastigheten blivit genom renstaknmg eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet igångsatts å fastigheten, benom upptagandet av bestämmelser i nu angiven riktning lärer 10 § i det utremit e-

Vågrättens Det utremitterade förslaget innehöll stadgande, att vagratten avsag, o - omfattning. utom vägbana, jämväl vägren, slänt, bankett och dike, som erfordrades for vä­ gen I yttrandena har allmänt hemställts, att vägområdet matte utvidgas att omfatta jämväl upplagsplats för vägmateriel men även bland annat stödje­ mur, överdike och dylikt. i. otii Då enligt vad upplysts erforderliga utrymmen invid vägen för upp aggande av väglagningsämnen numera ofta avsättas vid vägs anläggande, och da dylika upplagsplatser icke utan olägenhet kunna undvaras för vägens behöriga un­ derhåll, synas skäl föreligga för att låta jämväl dessa, där de icke allenast aro tillfälliga, utgöra föremål för vågrätt. Att stödjemur, överdike och dylikt inga i vägområdet lärer utan vidare vara klart. Med hänsyn emellertid till de erin­ ringar, som gjorts mot den föreslagna uppräkningen av vad som skall omfattas av vågrätten, och då ett närmare bestämmande av vägområdet, dar sa erfor tras, lämpligen bör ske i den allmänna väglagstifbången, har har endast angi­ vits, att vägrätten omfattar vägbanan jämte de områden a omse sidor, som sta­ digvarande tarvas för vägbanans bestånd och underhåll. Då väghållningsdistriktet ålagts full ersättningsskyldighet gentemot savel jordägaren som annan rättsägare, har det synts icke böra mota någon ulvan liing, att, ändå att ägarens medgivande till markens tagande i anspråk icke erhalli s, låta vågrätt inträda, då vägen blivit färdigställd över fastigheten utan a ägaren gjort någon erinran. Den i det utremitterade förslaget upptagna be­ stämmelsen, att vågrätt i motsvarande fall skulle inträda forst efter e år förflutit sedan vägen öppnats för samfärdsel, har alitsa andrats i enligh härmed. Där ej annat visas, torde väg få anses färdigställd, da den vederbör­ ligen avsynats och därvid tekniskt godkänts. . Från enstaka håll uttalade önskemål om upptagande av bestämmelse dels att ägarens erinran skalle hava skriftlig fonn, dels hos vem erinran skalle göras, hava icke synts påkalla ändring l förslaget. Alf erinran skall ske ll någon, som i förevarande hänseende kan sägas äga företräda vaghallmngs i striktet, lärer utan vidare vara klart. §■ 3 § motsvarar 3—5 §§ i det utremitterade förslaget. „ De i nämnda förslags 3 § innehållna begränsningarna med avseende a para­ grafens tillämplighet hava, såsom giltiga i fråga örn ersättning icke blott til jordägaren utan jämväl till annan rättsägare, icke mflutit , den mot nämnda paragraf svarande 3 § första stycket i det omarbetade forslaget. I stallet ha 6 § som avhandlar ersättningsanspråk i allmänhet, begränsats till att gal a, där överenskommelse ej träffats, varjämte i 5 § upptagits en allman regel, afl, överenskommelse i avseende å ersättning skall äga giltighet 3 am val mot den,

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

som efter vågrättens uppkomst förvärvat sakägarens rätt avseende å fastigheten. ^Vadangårfrågnn om nyttjanderättshavares och därmed jämförlig sakägares ersattningsratt har, i överensstämmelse med lagen örn enskilda vägar, upptagits bestammdse av innebörd, att ersättning alltid skall utgå, där sakägaren genom vagratten lider intrång. I fråga örn inteckningshavares rätt till ersättning bär någon ändring i sak ej vidtagits. Med inteckningshavare har likställts an nan innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar. •i S. I 4 §, som svarar mot det utremitterade förslagets 8 §, har icke vidtagits någon ändring i sak. K J5“Jer förevarande Paragraf har i yttrandena upptagits frågan örn angeläg eten för det allmänna att i en eller annan ordning på effektivt sätt tillgo ogora sig den värdestegring, som framdragandet av ny väg medför. Denna Ti k«r TeUftld la anS6S falk Utanför ramen för denna lagstiftning. §■ .Betra! lande 5 §, som ar ny, hänvisas till vad därom anförts vid 3 § 6 °Ck 7 §§' .. Pa Satt anSÖvits vid 3 §, har 6 § uttryckligen begränsats att gälla, där ej överenskommelse träffats i ersättningsfrågan. ■ Enllft det utremitterade förslaget skulle inteckningshavare till bevarande av sin ratt instämma talan örn ersättning inom två år från det förlusten inträdde. Da möjligen tvekan kail råda, när förlusten i varje särskilt fall skall anses ava mtratt, har fristen i stället bestämts till tio år från det vägen färdigställts över fastigheten. Den salunda utmätta tiden torde praktiskt taget under alla iorhallanden vara tillräcklig. Fran enstaka håll har ifrågasatts, huruvida icke ersättningsfrågan skulle kunna avgöras pa enklare och billigare sätt än medelst anlitande av domstol såsom genom skiljemän eller genom permanent värderingsnämnd för varje län med befogenhet att avgöra dessa frågor. De gjorda erinringarna hava icke föranlett annan ändring an att antalet gode män i 7 § bestämts till två. as 1 ■?. 1 8 §, som svarar mot 9 § i det utremitterade förslaget, har vidtagits en mindre redaktionell jämkning. Bestämmelsen i 9 §, att vägrätten upphör vid vägs avlysande, hade sin mot­ svarighet i det utremitterade förslagets 1 § andra stycke. Mot stadgandet i det utremitterade förslagets 11 §, att väghållningsdistrikt vid vägs nedläggande skulle äga bortföra vad det påkostat å marken, hava från liera hall framställts erinringar i så måtto, att en viss prövningsrätt därutinnan ansetts bora tillkomma länsstyrelsen. Särskilt har detta synts önskvärt, då fråga uppstått örn vägens bevarande som enskild väg. Då berättigad erinran mot att i nämnda fall tillägga länsstyrelsen en dylik befogenhet icke lärer kunna gö­ ras, har stadgande härom upptogits. Att vid utövandet av denna befogenhet länsstyrelsen har att noga aktgiva på det helas bästa, lärer vara självfallet, likaval som det torde vara klart att länsstyrelsen, i brist av åsämjande intres­ senterna emellan, ager bestämma, på vilka villkor väghållningsdistriktet skall vara p i tigt att avstå från det å marken för vägändamål anbragta. I anslutning till därom gjorda yrkanden har den tid, inom vilken väghåll­ ningsdistrikt skulle äga utöva den rätt, varom nu är fråga, utsträckts från tidi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

gare föreslagna nittio dagar efter anmaning till ett år efter vägens avlysning. Då med hänsyn till särskilda omständigheter behov av an längre tid kan loreligga, har länsstyrelsen jämväl härutinnan tillagts en viss prövningsrätt. Slutligen har den i det utremitterade förslaget upptagna bestämmelsen örn skyldighet för visst fall att återställa marken i det skick, van den befann sig, då den togs i anspråk, efter yrkanden från flera håll borttagits.. 10 §. I 10 §, som svarar mot det utremitterade förslagets 12 §, har icke vidtagits någon ändring i sak. „ , , . . ia„i tw

Ikraft­

Lagen har lämpligen synts böra träda i kraft den 1 januari 1931. Den trädande. är avsedd att liksom enligt det utremitterade förslaget gälla jamval vagar, som tillkommit före lagens ikraftträdande. Vägar, vartill mark forvarvats inea äganderätt, som vederbörligen tryggats, bliva uppenbarligen oberorda av den nya lagstiftningen. Med avseende å övriga äldre vägar torde vågrätt fa anses inträda i och med lagens ikraftträdande. Tiden för anhängiggöra^ av even­ tuella ersättningsanspråk räknas från samma dag. Fran olika hall har gjo s gällande, att till förekommande av rättegångar ersättning ej borde utgå to mark, som tagits i anspråk för väg, vilken redan vid lagens ikraftträdande va­ rit upplåten för allmän trafik under viss, ej alltför lang tid. Även örn vissa praktiska hänsyn tala för en sådan begränsning, har någon ändring i över­ gångsbestämmelserna dock icke ansetts böra ske.

öfriga lag­

Förslaget till lag örn ändring i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom har förslag. redaktionellt jämkats. . ,. i Förslaget till lag örn införande av en ny paragraf i expropriationslagen, svarande mot 9 § i förslaget till lag örn vågrätt, har omarbetats i anslutning till sistnämnda paragraf. Den nya paragrafens räckvidd har samtidigt begra sats till att avse det fall, då vägen avlysts.»

Föredraganden uppläser härefter de sålunda överarbetade lagförslagen av den lydelse de vid detta protokoll fogade bilagor utvisa, samt hemställer, att lag­ rådets yttrande måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhäm­ ta s över förslagen. Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Majit Konungen. Ur protokollet: Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Förslag

till

Lag

örn Tagrätt.

Härigenom förordnas som följer:

män V k enllf medgivande av fastighetens ägare tagits i anspråk för all­ man väg, ina marken sedan nyttjas för vägen utan hinder av den rätt annan må aga ! avseende a fastigheten. Sådan rätt kallas vågrätt. tariff—T” Vä«banfn J‘ämte de områden å ömse sidor, som stadigvarande tarvas för vagbanans bestånd och underhåll. Mark anses hava tagits i anspråk, då vägens sträckning över fastigheten sStr611 S 6ller 6ljeSt tydHgt Utmärkt °ch Vägarbetet igångsatts

rån mot v^enl f n ® °Vf faStlghet utan att ägaren framställt erin- TLTiZ 1 frmdiag?de a banS mark’ föreligge ock vågrätt, ändå att agaren icke lamnat sitt medgivande till markens tagande i anspråk.

3 §. För upplåtelse av mark till allmän väg så ock för annat intrång, som or-

hålSng^strik^ Vare faStighetenS ägare berättigad tiU ersättniag - yäg-

intrång tillkomme ock innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild ratt i avseende a den mark, som beröres av vägrätten Innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar vid tiden för vägrättens uppkomst njuta mot avskrivning å fordringshandlingen ersättning av väghallningsdistnktet for förlust, som genom vägrätten uppstått å fordringen.

I §• Vid bestondet “V ersättning till fastighetens »gare *.11 hansy, tågås i vad vaghalhungsdistnktet utg.vit eller kai, antagas bliva skyldigt att utgiva lili annan sakagare. e

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. lo

Medför vägens framdragande jämväl nytta för fastigheten eller för särskild rätt i avseende å denna, skall den ersättning, som må tillkomma fastighetens ägare eller annan sakägare, jämkas med hänsyn därtill.

5 §. Överenskommelse, som i avseende å ersättning träffats mellan väghållningsdistriktet och fastighetens ägare eller annan sakägare, gälle jämväl mot den, som efter vägrättens uppkomst förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastig­ heten. 6 §. Där ej överenskommelse träffats om ersättning, skall den, som vill framstäl­ la ersättningsanspråk, anhängiggöra sin talan, om han är innehavare av ford­ ran, inom tio år och eljest inom två år från det vägen blivit färdigställd över fastigheten. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad. Talan instämmes till rätten i den ort” där fastigheten ligger. Väghållningsdistriktet stånde jämväl öppet att få frågan örn ersättning pro­ vad enligt vad nu sagts. 7 §■ Rätten äge utse två gode män att efter syn å marken avgiva yttrande i må­ let med förslag till ersättning åt envar sakägare.

8 §• Väghållningsdistriktet åligge att gottgöra motpart hans utgifter a malet, såvitt ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda för­ ordna. 9 §• yarder allmän väg avlyst, upphöre vägrätten; och äge vägliållningsdistriktet bortföra vad å marken anbragts för vägändamål, där ej Konungens befallningshavande med hänsyn till uppkommen fråga om markens begagnande som enskild väg aktar nödigt annorlunda bestämma. Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det vägen avlysts eller vid den senare tidpunkt, Konungens befallningshavande på grund av särskilda omständigheter må hava bestämt, tillfälle det fastighetens ägare.

10 §.

Denna lag äger icke tillämpning inom område, som ingår i fastställd stads-

Vad i denna lag är stadgat beträffande väghållnmgsdistrikt skall, i den mån lagen är tillämplig inom stad, gälla denna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931 och skall äga tillämpning jäm­ väl i avseende å mark, som dessförinnan tagits i anspråk for allman väg; dock att, där fråga är örn väg, som färdigställts före den dag lagen tratt i kraft, i G § stadgade tider skola räknas från sagda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Förslag

till

Lag

om andrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.

• ■®ä]'igenom ^örordnas, att till 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 om nytt­ janderätt till fast egendom skall fogas ett nytt tredje stycke av följande ly- Q61S6 • Örn nyttjanderätt till mark för allmän väg är stadgat i lagen örn vågrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

Förslag

till

Lag

örn ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

Härigenom förordnas, att i lagen den 12 maj 1917 örn expropriation skall inforas en ny paragraf med beteckning 79 a § av följande lydelse: 79 a §. Varder allmän väg, för vilken nyttjanderätt till mark exproprierats, avlyst, vare markens ägare berättigad att utan lösen, varom i 68 § sägs, förfoga över marken. f.. ^äfifballningsdistriktet äge i nu nämnt fall bortföra vad å marken anbragts för vägändamål, där ej Konungens befallningshavande med hänsyn till upp­ kommen fråga örn markens begagnande som enskild väg aktar nödigt annor­ lunda bestämma. Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det vägen avlysts eller vid den senare tidpunkt, Konungens befallnings­ havande på grund av särskilda omständigheter må hava bestämt, tillfälle det markens ägare utan lösen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

Kungl. Majlis proposition nr 106. 15

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Majlis lagråd den 17 februari 1930.

Närvarande: justi tieråden S tenberg , A ppelberg , T iselius , regeringsrådet S öderwall .

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 9 januari 1930, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till lagt om vågrätt, lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom och lag örn ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) erni expropriation. Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­ gits av chefen för justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet John Alsén.

Förslaget till lag om vågrätt

föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

1 och 2 §§. Lagrådet: Den tid, från vilken vågrätt skall anses föreligga, bestämmes olika i 1 och 2 §§; enligt den förra räknas tiden från det marken tagits i anspråk för vä­ gen, enligt den senare från det vägen färdigställts över fastigheten. Inneha­ varen av en inteckning, som meddelats i fastigheten sedan vägarbete igång­ satts å densamma men före vägens färdigställande, kan alltså, örn vägmärken tagits i anspråk utan uttryckligt medgivande av jordägaren, göra gällande rätt enligt 3 § tredje stycket, men däremot icke, därest sådant medgivande läm­ nats. Ehuru i 3 § andra stycket icke tydligt utsäges, att rätt till ersättning tillkommer innehavare av nyttjanderätt allenast om nyttjanderätten fanns re­ dan vid tiden för vågrättens inträde, får detta antagas vara meningen. Följ­ aktligen skulle exempelvis den, som förskaffat sig arrenderätt till en fastig­ het medan arbetet å vägen pågick, vara berättigad till ersättning, därest ut­ tryckligt medgivande till väganläggningen icke lämnats av jordägaren, men

Kungl. May.ts proposition nr 106.

i annat fall ej äga dylik rätt. En sådan åtskillnad är enligt lagrådets mening icke tillfredsställande. Då vågrätten även enligt 2 § får anses grundad på medgivande från jordägarens sida, ehuru endast ett tyst sådant, blir frågan. örn 1 eller 2 § skall anses i visst fall tillämplig, praktiskt taget beroende1 av huruvida tillräcklig bevisning örn jordägarens medgivande föreligger eller ej, något som i stor utsträckning undandrager sig sakrättsägares och andra utom ståendes bedömande. En sådan oklarhet torde böra undanröjas genom stad­ gande^ som lämna möjlighet till ett konstaterande på mera objektivt sätt av tiden för .vägrättens inträde. Lämpligast är måhända att låta samma omständighet bliva avgörande i båda fallen. Av skäl, som framhållits i motiven, bör vågrätten inträda sa tidigt som möjligt, och den erforderliga ändringen synes därför böra ske så, att vågrätten även i det i 2 § avsedda fallet skall anses hava inträtt när marken togs i anspråk. Då emellertid, i överensstämmelse med för­ slaget, fastighetsägaren bör kunna hindra markens användande ända till dess vägen blivit färdigställd, skulle den nu ifrågasatta ändringen medföra, att i sistnämnda fall endast en villkorlig vågrätt uppkommer då marken tages i an­ språk. Någon olägenhet av att vågrätten sålunda en tid består endast villkor­ ligt synes dock ej vara att befara. Det svävande tillståndet kan icke komma att fortvara längre än till dess vägen blivit färdig, och örn uttryckligt med­ givande av jordägaren skulle tillkomma under byggnadstiden, får vägrätten givetvis än tidigare definitiv karaktär. Den av lagrådet nu förordade ändringen av förslaget skulle kunna genom­ föras så att, med uteslutande av 2 §, i första stycket av 1 § såsom förutsätt­ ning för vågrätt uppställes, att antingen mark enligt medgivande av fastighe­ tens ägare tagits i anspråk för allmän väg eller ock sådan väg färdigställts över fastighet utan att ägaren framställt erinran mot vägens framdragande, samt att i ett stycke mellan de föreslagna första och andra styckena i 1 § stad­ gas,. att vågrätt anses hava uppkommit då vägens sträckning över fastigheten blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet igångsatts å fastigheten. Därest emellertid den i 2 § upptagna bestämmelsen örn vägrättens inträde först vid vägens färdigställande anses böra bibehållas, skulle de i det föregå­ ende framhållna olägenheterna av osäkerhet beträffande vägrättens inträde kunna väsentligen undgås därigenom, att stadgandet i 1 § göres tillämpligt endast för det fall, att jordägarens medgivande lämnats skriftligt. Sker så. skulle i fråga örn vägrättens giltighet i förhållande till ej blott nyttjanderättsliavare utan även ny ägare av fastigheten komma att gälla samma princip, som kommit till uttryck i nyttjanderättslagens bestämmelse i 2 kap. 28 § örn ar­ rendeavtals giltighet mot ny ägare.

Om en fastighetsägare, som, ehuru han icke lämnat uttryckligt medgivande, låtit vägarbete å hans mark pågå, vill hindra uppkomst av vågrätt, har han, såsom antytts, enligt 2 § att, innan vägen färdigställts över fastigheten, fram­ ställa erinran mot dess framdragande. Huru vid sådan erinran skall tillgå, är ej angivet. I yttranden över ett preliminärt lagförslag i ämnet hade ut-

Kungl. May.ts proposition nr 100. 17

talats önskemål örn upptagande i lagen av bestämmelse, hos vem erinran skulle göras, men dessa önskemål hava ansetts icke påkalla ändring i förslaget, enär utan vidare vore klart, att erinran skulle ske hos någon, som i förevarande hänseende kunde sägas äga företräda väghållningsdistriktet. Vem som in­ tager en sådan ställning är dock ingalunda alltid klart. Med hänsyn till den rättsliga betydelse en dylik protest skall äga anser lagrådet, att densamma bör framföras till vägstyrelsen såsom verkställande organ inom väghållnings­ distriktet, vilket får betraktas som bärare av vågrätten å det allmännas vägnar; och synes bestämmelse härom böra införas i lagen, då det är av vikt för jordägaren att veta, till vem han har att vända sig för att protesten ina hava laga verkan. I fråga örn ödebygdsvägama, vilka anläggas genom statens för­ sorg, kan möjligen vara tveksamt, örn erinran mot framdragande av väg böi göras hos vägstyrelsen, men lagstiftningen örn dessa vägar tillägger dock de väghållningsskyldiga sådan befattning med dem, att en avvikelse från den av lagrådet ifrågasatta regeln ej synes erforderlig med avseende å ödebygdsvägarna. På grund av det anförda hemställer lagrådet, att i lagen utsäges, att erinran skall framställas hos vägstyrelsen. Vad angår område inom stad, bör erinran göras hos den stadsmyndighet, som har befattning med \ ägväsendet. Med hänsyn härtill torde i 10 § andra stycket böra vidtagas en ändring, varigenom vad i lagen stadgas beträffande vägstyrelse blir inom stad tillämp­ ligt å vederbörande myndighet i staden.

B §• Lagrådet: , . Sedan i förslaget stadgats örn uppkomsten av vägrätt, vilken jämlikt 1 g kan grundas därpå, att mark till väg tagits i anspråk enligt medgivande av fastighetens ägare, och jämlikt 2 § därpå, att väg färdigställts över fastighet utan erinran från dess ägare, gives i B § första stycket en efter sin lydelse ovillkorlig bestämmelse därom, att fastighetens ägare är berättigad till ersätt­ ning för upplåtelse av marken och annat intrång. I praktiken har det emeller­ tid på grund av den stora nytta, som en fastighet kan hava av en över den­ samma gående allmän väg, sedan gammalt ofta förekommit, att fastighetsäga­ ren gratis tillhandahållit mark, och detta lärer allt framgent bliva ganska vanligt, örn icke vid vägs rätande eller breddning så dock vid nyanläggning av väg. Örn nu fastighetsägaren vid markens upplåtelse eller senare förklarat sig avstå från ersättning, bör sådan självfallet icke utgå. Detsamma synes emellertid böra gälla för det fall, att fastighetsägaren icke uttryckligen avstått från ersättning eller ett sådant avstående åtminstone icke kan bevisas ^ men av omständigheterna framgår, att fastighetsägaren icke tänkt erhålla någon er­ sättning. Även då vågrätten uppkommit enligt stadgandet i 2 §, vilket får anses vila på presumtion örn ett tyst medgivande från fastighetsägarens sida, lärer det ofta med allt skäl kunna antagas, att detta medgivande avsett, icke blott att marken skulle få tagas i anspråk utan också att detta skulle ske utan ersättning. Bland de omständigheter, som kunna giva anledning till ett sådant antagande, märkes främst det förhållandet, att en avsevärd tid förflutit efter Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 83 haft. (Nr 106.) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 10G.

markcnss upplåtelse eller vägens färdigställande utan att fastighetsägaren fram­ ställt krav på ersättning eller ens bragt ersättningsfrågan på tal. I samma avseende är av betydelse, att ägarna till närliggande fastigheter allmänt avstatt fran ersättning. Kan det nu på grund av samtliga föreliggande om­ ständigheter tågås för visst, att en fastighetsägare avsett att upplåta mark utan ersättning, bör efter vägrättens uppkomst varken han själv eller någon senare ägare kunna göra gällande ersättningsanspråk. Till förekommande av obefogade rättegångar är det enligt lagrådets mening av vikt, att den begränsning fastighetsägarens ersättningsrätt sålunda bör vara underkastad kommer till tydligt uttryck i lagtexten. Detta har måhända mindre praktisk betydelse i fråga om de vägar, som framdeles komma till s and enar beträffande dessa oftast lärer antingen åvägabringas medgivande enligt 1 § och därvid träffas uttrycklig överenskommelse i ersättningsfrågan eller örn detta icke kan ske, expropriation äga rum, vartill kommer, att enligt b § ifrågavarande ersättningsanspråk preskriberas två år från det vägen blivit färdigställd över fastigheten. Men enligt den till lagen fogade övergångs­ bestämmelsen ar 3 § tillämplig även beträffande gamla vägar, och i fråga örn dessa ar i den mån icke krav kan anses uteslutet av den allmänna tioårs- P restriktion en..— ersåttnmgsstadgandet i 3 §:s första stycke obegränsat till­ ämpligt och räknas den i 6 § stadgade tvåårspreskriptionen från dagen för den nya lagens ikraftträdande. Det är icke otänkbart, att under de första två åren efter nämnda dag komma att i ganska stor utsträckning väckas mindre be- °gad® iersattninfsansPråk med åberopande av nu ifrågavarande lagrum. Med hänsyn till de förhållanden lagrådet nu berört hemställes, att ersätt­ ningsregeln 11 forsta stycket av 3 § förtydligas genom ett tillägg, som utesluter stadgandets tillämpning för den händelse, att det avtalats eller uppenbarligen varit avsett, att ersättning ej skall utgå. Med den avfattning andra stycket av samma paragraf erhållit i förslaget torde motsvarande förtydligande ej där

Enligt 3 §:s tredje stycke skall ersättning för förlust i följd av vågrätten tillkomma innehavare av fastighet åvilande fordran endast örn denna redan vid tiden för vågrättens uppkomst belastade fastigheten. I det preliminära lag­ förslaget fanns en motsvarande begränsning stadgad även för den ersättningsratt, som skall tillkomma innehavare av nyttjanderätt, servitut eller annan liknande sakratt, men i andra stycket av 3 § i det till lagrådet remitterade forslaget saknas dylik begränsning. Örn anledningen härtill förekommer i motiven ej annat an en allmän hänvisning till lagen om enskilda vägar. Det kan emellertid, såsom lagrådet redan haft anledning beröra, knappast vara avsett att, dar ej annat avtalats, ersättning för intrång skall tillkomma exempelvis den, som arrenderat fastigheten efter vägrättens tillkomst. Då likväl en föreslagna avfattningen av 3 §:s andra stycke, särskilt vid jämförelse med aT SaTla Paragraf’ glver anledning till en sådan tolkning synes ett förtydligande erforderligt. Lagrådet hemställer därför, att stadgandet i

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 19

andra stycket av 3 § måtte omformuleras så, att det uttryckligen endast avser innehavare av sådan sakrätt till fastigheten, som förefanns vid tiden för våg­ rättens uppkomst.

Det intrång, för vilket ersättning tillerkännes fastighetsägaren samt inne­ havare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å vägmärken, angives såsom »intrång, som orsakas av vågrätten». Under denna beteckning kan ej gärna inbegripas annat intrång än det, som uppkommit efter vågrät­ tens tillkomst. Med sådant intrång bör emellertid i ersättningshänseende lik­ ställas intrång, som tidigare föranletts av väganläggningen; att olika regler, exempelvis i fråga örn preskription av ersättningstalan, skola gälla allt efter­ som intrång skett före eller efter tiden för vågrättens uppkomst, kan ej vara lämpligt. Har vågrätten, enligt 1 §, uppkommit redan vid vägarbetets igång­ sättande å fastigheten, lärer väl i regel annat intrång icke tidigare hava ägt rum än möjligen i samband med arbetet för utmärkande av vägens sträckning över fastigheten, men örn, med bibehållande av 2 § utan den av lagrådet däri föreslagna ändringen beträffande tiden för uppkomst av vågrätt, denna tid i här avsedda fall skall inträffa först då vägen färdigställts, skulle ifrågavarande ersättningsbestämmelse icke komma att omfatta det ofta ganska betydande in­ trång, som vållas medan arbetet med vägens anläggande pågår. Lagrådet föranlåtes följaktligen hemställa örn sådan ändring i första stycket av föreva­ rande paragraf, att intrång, som berättigar till ersättning, betecknas såsom or­ sakat av vägens byggande eller begagnande; förebild för en sådan avfattning finnes i 5 § av 1926 års lag om enskilda vägar. Den nu gjorda erinringen äger giltighet endast med avseende å intrång, som uppkommit för markägaren eller nyttjanderättshavare. Den förlust, för vilken ersättning enligt tredje stycket tillerkännes inteckningshavare, har uppkommit genom själva vågrätten till följd av att lagen tillerkänt densamma företräde framför den intecknade fordnngsrätten, och den föreslagna avfattningen av sistnämnda stycke bör därför bibe­ hållas. 5 §. Lagrådet: Därest 3 § första stj-cket ändras på sätt lagrådet föreslagit, torde avfatt­ ningen av 5 § böra jämkas så, att det där givna stadgandet icke blir begränsat till fall, då uttrycklig överenskommelse föreligger.

8 §. Justitieråden Stenberg och Tiselius samt regeringsrådet Söderwall: Enligt denna paragraf synes rätten hava befogenhet att göra undantag från regeln örn väghållningsdistriktets skyldighet att gälda motpartens rättegångs­ kostnader endast så till vida, att motparten kan förpliktas att själv svara för sina kostnader. Till stävjande av uppenbart obefogade rättegångar torde stadgandet böra ändras så, att rätten, när omständigheterna föranleda därtill, även kan tillerkänna väghållningsdistriktet kostnadsersättning av motparten.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 106. Justitierådet Appelberg: Därest den till lagen fogade övergångsbestämmelsen ändras i enlighet med den hemställan jag kommer att göra, synes förevarande stadgande kunna bibe­ hållas i den föreslagna lydelsen. I annat fall bör även enligt min mening i detta sistnämnda vidtagas den av lagrådets övriga ledamöter påyrkade ändringen.

10 §• Lagrådet: Beträffande en ändring i denna paragraf hänvisas till vad lagrådet därom anfort vid 1 och 2 §§.

övergångsbestämmelsen. Justitierådet Appelberg: Det förlag till införande av vågrätt, som framlades i proposition örn ny väglag till 1922 ars riksdag, vidrörde icke frågan örn ersättning till jordägare J°f uPPlatelse av den mark, som vägrätten skulle avse. Man utgick tydligen fran att har vöre fråga örn frivillig upplåtelse, uttrycklig eller tyst, och att darfor spörsmålet örn jordägarens rätt till ersättning vore att behandla enligt vanliga civilrattsliga normer. Även förevarande förslag bygger på att väg­ märken frivilligt upplåtits, men det har i allt fall funnits riktigast att i försla­ get upptaga regler beträffande ersättning till jordägaren. För min del är jag tveksam örn lämpligheten att i förevarande lag reglera Dagan örn dy ik ersättning, särskilt ersättning för mark till vägar, som anlagts före iagens ikraftträdande. Förslagets bestämmelser i denna del innefatta emellertid, fransett preskriptionsregeln, väsentligen endast vad i allt fall skulle galla, örn vanliga regler vore tillämpliga. Det viktigaste undantaget utgöres av estammelsen i 8 §, vars innebörd är, att även örn ersättningssökandes talan avvisas gottgorelse för rättegångskostnaderna skall utgå till honom, såvitt ej omständigheterna finnas föranleda annat. Såsom skäl för en dylik bestäm­ melse kan val anföras, att man därigenom torde lättare kunna förmå jord­ ägare att lämna medgivande till marks användande för allmän väg, även om överenskommelse angående ersättningens belopp icke kunnat träffas, och att salunda det dyrare expropriationsförfarandet ofta kunde undgås. Men något skal att da det galler ersättning för mark, som före lagens ikraftträdande upplatits tiH väg, gora undantag från vanliga regler beträffande rättegångskostsomYen^s’ ^ förellgga‘ Givet är> att en bestämmelse sådan som den i 8 § upptagna uppmuntrar enskilda att söka erhålla så stor ersätt­ ning som möjligt samt att gå till rättegång, även örn utsikten att vinna är iinga, och särskilt ar att märka, att det avhållande moment, som ligger i fruk­ tan att eventuellt behöva gotröra motpartens kostnader, här icke alls föremnes, därest 8 § bibehålies i den föreslagna lydelsen. Då det följaktligen iffrsTr8 kaQ h0fa/aS> att övergångsbestämmelsen i samband med stadfae aWi § “T f Tleda 611 1161 dd °bef°gade Pr°cesser’ hemställer jag, att i övergångsbestämmelsen göres inskränkning så till vida, att stadgan-

Kungl. Majlis proposition nr 106. 21

det i 8 § icke blir tillämpligt i fråga om ersättning till jordägare för mark, till vars användande för allmän väg lämnats medgivande före lagens ikraftträ­ dande, eller för mark till väg, som då var färdigställd. Beträffande ersättning till inteckningshavare eller andra sakrättsägare har vad nu sagts icke tillämpning. Stadgandet örn vågrätt innebär ett inkräktande på den rätt till fastigheten, som enligt lag eljest tillkommer dem; det tillägges dem i stället en rätt till ersättning, och det synes befogat att vid prövandet av frågor härom tillämpa regler angående rättegångskostnaden, väsentligen mot­ svarande de vid expropriation gällande.

De båda övriga lagförslagen

lämnades av lagrådet utan anmärkning.

Ur protokollet: Ragnar Kihlgren.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Utdrag av protokollet över justitiédepartementsärendm, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 21 februari 1930. Närvarande: Statsministern L indman , ministern för utrikes ärendena T rygger , statsråden L ubeck , B eskow , B orell , von S teyern , M almberg , B issmark , J ohansson D ahl .

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruks­ departementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, lagrådets den 17 februari 1930 avgivna utlåtande över det den 9 januari 1930 till lagrådet remitterade förslaget till lag örn vågrätt nied flera lagförslag. Efter redogörelse för utlåtande! anför departementschefen: »Av lagrådet vid förslagets 1 och 2 §§ förordad ändring medför visserligen större klarhet i fråga örn tiden för vågrättens inträde men innebär å andra sidan den olägenheten, att vågrätten under en tid kan komma att bestå endast villkoriSt'° Tl11 lämpliglleten av denna ändrinS ställer jag mig tveksam. Vad lagrå­ det asyftat lärer emellertid, utan rubbning av förslaget i övrigt, kunna vinnas, därest som förutsättning för inteckningshavares, nyttjanderättshavares eller annan sakägares rätt till ersättning stadgas, att sakrätten skall förefinnas — icke såsom enligt förslaget vid tiden för vågrättens uppkomst — utan vid en på mera objektivt sätt konstaterbar tidpunkt, nämligen då marken tages i anspråk. I enlighet härmed hava 3 §:s andra och tredje stycken ändrats, i överensstämmelse varmed 5 § jämkats. Lagrådets hemställan, att i 2 § utsäges att där nämnd erinran skall framställas hos vägstyrelsen, har jag ansett inig kunna biträda. Därav påkallad jämkning jämväl i 10 § har vidtagits Av lagrådet i övrigt föreslagna förtydliganden i 3(5) och 8 §§ har jag låtit verkställa. I förslagen hava därjämte vidtagits smärre redaktionella jämk­ ningar.»

Föredraganden uppläser härefter i enlighet med vad sålunda anförts delvis jamkade förslag till lag om vågrätt, lag örn tillägg till 1 kap. 8 § lagm den U lunt 1907 om nyttjanderätt till fast egendom och lag örn ändring i lagen dm 12 maj 1917 örn expropriation samt hemställer, att förslagen matte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Re­ genten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den ly­ delse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: H. Sief enson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10G. 23

Bil. P. M. till statsrådsprotokollet den 9 januari 1930.

Från det allmännas sida framstår det såsom en angelägenhet av synnerlig vikt, att den mark, som tagits i anspråk för allmän väg, får utan hinder av den rätt, som enskilda kunna äga till marken, användas för den allmänna sam­ färdseln. Såsom förhållandena utvecklat sig, föreligger emellertid ingalunda alltid den trygghet för samhällets ostörda förfoganderätt till dylik väg, som måste anses påkallad för trafikintressets vederbörliga tillgodoseende. Här­ utinnan må hänvisas till den utredning, som pa Kungl. Maj :ts uppdrag verk­ ställts av den under år 1911 tillsatta vågkommissionen.

I sitt betänkande den 15 december 1916 har denna kommission beträf- Vägkommis- _ _ _ . n 81071671 CL71Q. lande berörda fråga anfört bland annat lönande: dc allmänna 1876 års vägkommitté hade vid avfattande av sitt betänkande, vilket låg till grund för 1891 års väglag, utgått från den, åtminstone på vissa orter rätt liga stm. allmänt antagna ståndpunkt, att äganderätten till de allmänna vägarna och ning. den däri ingående mark skulle tillkomma staten. Berörda uppfattning, för vilken i övrigt kommittén icke anfört några skäl, vore emellertid knappast hållbar. Ett stöd för densamma kunde möjligen hämtas från det i 25 kap. 1 § byggningabalken upptagna stadgandet örn rätt för by, som till landsväg miste ägor i åker eller äng, att därför njuta sin fyllnad av kronan. Även örn salunda på grund av berörda, numera upphävda föreskrift staten i vissa^ fall fått vid­ kännas kostnaden för förvärv av den mark, som tagits i anspråk för väganläggningen, torde därav emellertid icke utan vidare följa, att den för vägen erforderliga marken med äganderätt övergått pa staten. Vid det förhållande, att den väghållningsskyldiga samfälligheten sedan uråldriga tider i vart land regelrätt utgjorts av häradet, torde man fast hellre vara berättigad antaga att — därest vid allmän vägs anläggande någon förändring av äganderätten till den erforderliga vägmärken överhuvud taget inträtt det varit häradet och icke staten, till vilken äganderätten övergått. Vidare kunde av historiska skäl med fog sättas i fråga, huruvida i allmänhet under aldre tider någon förändring överhuvud taget beträffande äganderätten till vägmärken kommit till stånd i och genom själva väganläggningen. Enligt gammal svensk ratt och med all säkerhet jämväl enligt 1734 års lag gällde nämligen såsom regel, att mark till allmän landsväg skulle tagas av bys oskif tade ägor. K agon iorändring i denna marks förutvarande karaktär av en byalagets gemensamma egendom torde därvid icke hava inträtt eller ens varit åsyftad. Undantags­ vis kunde emellertid inträffa att jämväl skiftad mark fick anlitas tor vag­ anläggningen. Allenast för detta sistnämnda fall torde man kunna antaga,

Kungl. Maj:ts proposition nr 10G.

att äganderätten till själva marken varit avsedd att från förutvarande ägaren °verga till den vaghallningsskyldiga samfälligheten eller häradet. , i,r!ge" ^ade i aldre tid den skiftade jorden allenast i sällsynta undantagsfail kommit till användning för anläggandet av allmän väg, och man torde således beträffande vara aldre vagar kunna fastslå, att i de allra flesta fall någon förändring i äganderätten till vägmärken icke ägt rum i samband med vaganlaggnmgen I fråga örn dessa vägar kunde man följaktligen uppställa såsom regel, att de nuvarande väghållmngsdistrikten icke vore att anse såsom ägare till mark, som för dessa vägar tagits i anspråk. f fande åter de jägar, som blivit anlagda under senare tider, ställde sig oi lallandet väsentligt olika. I och med skiftesväsendets utveckling och de a tinera stegrade fordringarna på vägarnas bekvämare sträckning och deras mer andamalsenliga byggnad hade under det senaste århundradet allt oftare Kommit att inträffa, att den skiftade jorden erfordrats för vägändamål. Be­ rörda förhållande hade givetvis bidragit därtill att äganderätten till själva vagmarken ofta nog kommit att upplåtas i sammanhang med väganläggningen Emellertid hade detta ingalunda alltid varit förhållandet. I ett stort antal lall kunde salunda jämväl beträffande vägar, som anlagts under senare tid nagon annan rätt än nyttjanderätt icke i fråga örn vägmärken åberopas av vaghallningsdistriktet. frå-aram, huruvida vägmärken upplåtits med ägandea i°e+ i a*}enast. nyttjande, nära sammanhängde med frågan huruvida upplåtelsen kommit till stånd på grund av ett med jordägaren Sffat a^ta] Bibimgen-0m anvandan.^e av expropriation, anförde kommissionen: Enligt den tillämpning, som givits förordningen den 14 april 1866 angående jords och lagenhets avstående för allmänt behov, erfordrades för, giltigheten av ett Konungens medgivande av expropriationsrätt icke med nödvändighet att detta lägglnX^av nvn«flnS-°medelbart'“ 1 ViSSa fa^ -°ch detta eallde särskilt an‘ J tf1 allmaa vag> ansaSes expropriationsrätten medelbart följa av det beslut varigenom Konungen i samband med beviljande ur allmänna vägbyggnadsfonden av anslag for vaganläggningen fastställde arbetsplan för den­ samma. Hade ater statsanslag för företaget icke blivit sökt eller beviljat samt arbetsplan följaktligen icke heller av Konungen fastställd måste för expropriationsrätts vinnande särskild ansökning därom i vanlig ordning göras hos Konungen. Härav följde, att för dåvarande i fråga örn förvärv av mark tihl allman väg expropriationsinstitutet regelrätt kunde anses ligga till grund för forvarvet beträffande alla sådana företag, för vilka anslag ur vägbyggnadsfonden beviljats eller salunda vid företag, som avsåge anläggning eller Ä%.avt väg eller förbättring av vägs profil. I fråga däremot örn sådana \agforetag, för vilka dylikt anslag icke vore avsett, såsom t. ex. företag tor vägs utläggning till bredden, komme expropriationsförfarande icke till användning vid andra tillfällen, än då godvillig överenskommelse om mark­ upplåtelsen och villkoren därför icke kunnat åvägabringas Het förtjänade än vidare framhållas, att expropriationsmålets anhängig", rande vid domstol icke enligt 1866 års lag utgjorde en nödvändig förakt-' mg för expropnationens genomforande. Det avgörande härutinnan läge nämigen i expropriationsmedgivandet. Hade dylikt medgivande lämnats __ oav sett huruvida det skett omedelbart eller ock allenast medelbart i nyss angivna drang ansages enligt 1866 års lag markförvärv, som grundade sig på berörda medgivande, hava skett efter expropriation och följaktligen medföra expropriatmnens rattsverkningar. — På grund av de förhållanden, för vilka nu edogjorts, syntes man beträffande vägföretag, som under senare tider kommit till utförande, vara berättigad till den slutsats, att förvärvet av den mark som for andamalet tagits i anspråk, i det långt övervägande antalet fall grun-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 25

dat sig på expropriation. Äganderätten till marken skulle således i alla dessa fall kunna antagas hava övergått å den vägbyggnadsskyldiga samfällighet^!. Vad åter anginge de tillfällen, då markupplåtelsen icke kunde anses grundad på expropriation, måste innehållet i det avtal, genom vilket upplåtelsen kom­ mit till stånd, vara avgörande för frågan, huruvida någon förändring i ägan­ derätten till marken ägt runi eller icke. ^ Enligt vad kommissionen hade^ sig bekant hade sedan gammalt dylika avtal i rätt stor utsträckning blivit ingång­ na, utan att åt desamma givits vare sig den form eller det innehåll, som er­ fordrades för överlåtelse av äganderätt till fast egendom. I sadant fall kunde väghållningsdistriktet icke åberopa annat än en mer eller mindre begränsad för­ foganderätt över vägmärken. Såsom sammanfattning av den lämnade redogörelsen framhöll kommissio­ nen, att något allmängiltigt svar icke kunde lämnas på frågan, huruvida ägan­ derätt till de allmänna vägarna och den däri ingående mark tillkomme väghållningsdistrikten eller örn så icke vore händelsen. Eörhallandena gestaltade sig härutinnan olika för de särskilda fallen, och detta gällde icke blott i fråga örn olika vägar eller vägsträckor utan jämväl beträffande mark, som utgjorde del av en och samma vägsträcka. Det kunde nämligen exempelvis ofta in­ träffa, att den mark, som tagits i anspråk vid anläggandet av själva vägen, förvärvats efter expropriation och följaktligen med äganderätt tillkomme di­ striktet, under det att mark, som erfordrats för en senare verkställd breddning av vägen, av jordägaren genom frivilligt avtal upplåtits allenast till brukande.

Kommissionen fäste vidare uppmärksamheten a det förhållande, att de väghållningsskyldiga samfälligheterna i regel icke ansett några särskilda åtgär­ der erforderliga för säkerställande av den rätt de förvärvat i avseende a vägen och däri ingående mark. Salunda hade bland annat den äganderätt till väg­ märken, som av samfälligheten kunde hava förvärvats, ytterst sällan plägat tryggas genom lagfart. Anledningen härtill vöre möjligen till någon del att söka i vederbörandes önskan att i möjligaste mån undvika det besvär och ce omkostnader som vore förenade med markens avsöndrande och lagfarande. Den huvudsakliga grunden för distriktens underlåtenhet i berörda avseende syntes emellertid snarast härleda sig från den säkerligen vitt utbredda upp­ fattning, att lagfart eller annan inskrivning överhuvud taget icke skulle vara erforderlig för tryggande av den väghållningsskyldiga samlallighetens för­ foganderätt över vägen. Till stöd för berörda uppfattning hade man aberopat tillvaron av en alldeles särskild nyttjanderätt till allmän väg; en nyttjande­ rätt med företräde framför varje annan sakrätt i den mark, som tor vägen tagits i anspråk. Enligt denna åskådning skulle, så länge vägen nied stod av o-ällande bestämmelser vore att anse såsom allmän, nu ifrågavarande »våg­ rätt» — eller rätten att för den allmänna trafiken förfoga över vägen — kun­ na göras gällande helt och hållet oberoende av tredje mans anspråk pa sjal™ marken. För vågrättens inträde och fortbestånd vöre det följaktligen likgi tigt huruvida äganderätt till själva vägmärken tillkomme den våghål mngsskyidiga samfälligheten eller icke. Nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan sakrätt, som i fråga örn själva vägmärken tillkomme annan an berörda sam­ fällighet, skulle givetvis icke — lika litet som annans äganderätt — kunna.in­ verka till hinder för vågrättens utövande. Ett skyddande medelst Jägta ■ eller annan inskrivning av samlallighetens ägande- eller dispositionsrätt till vägen eller den däri ingående mark hade salunda tett sig såsom skäligen be­ tydelselöst för tryggande av det trafikintresse, vägen avsage att tdlgodose Ej nog härmed. Antagandet örn befintligheten av en dylik särskild vågrätt torde jämväl i sin mån förringat uppfattningen örn betydelsen överhuvud av det fång, genom vilket samfällighet^ åtkommit själva vägmärken, hangels lie-

26 Kungl. Maj:ts proposition 7 ir 106.

skaffenhet utgjorde i och för sig icke någon betingelse för vågrättens upputövande. Härav förklarades den ringa vikt vederbörande i ali be“”Belser' “nder "lk“ »vståtl,

Uppfattningen att svensk rätt beträffande allmän väg skulle erkänna till­ varon av en särskild vågrätt av ovan angivet slag hade emellertid av rätt- 10Pfebrnari1iqeingO<itaiftii ?etta b®styrk.tes. av en utav högsta domstolen den 10 lebruan 1910 meddelad dom. Kommissionen fann följaktligen förhållandfir:V+adanai"iP:rakflskt i86* stalldc sig’ icke medföra den trygghet för 1 lk,tens ostorda forfoganderatt till allmän väg, som måste anses önskvärd. .Visserligen skulle enligt 1866 ars expropnationsförordning i alla de fall då expropriation kommit till användning vid förvärvandet av vagmark, denna mark hava till distriktet övergått befriad från sakrättsliga förpliktelser till annan. Ilen äganderätt distriktet sålunda vunnit kunde följaktligen i distrikinIer igCin säkerställd och detta även för den händelse di- W^.tet r?dei’ -atlt fullgöra den ^skyldighet, som enligt lag ålåge distriktet, att lagiara lang järnvä! av nu ifrågavarande beskaffenhet. K1LltM^Tianh.aQTn anmärkte|> att ett eventuellt antagande av det utav linnid i u . f3, r!ksdag framlagda förslaget till ny exproprial onsdag med all säkerhet skulle medföra den verkan, att expropriationsinsti ses havaieSt tillen ° W ^ ^ls skulle 1 det särskilda fallet kunna an­ ses Pava legat till grund for forvarvet av vagmark. Nämnda förslag ut gange narn hgen, bland annat, från den allmänna ståndpunkt att expropria tionsratt Unge beviljas endast efter därom gjord särskild ansökning Fabert få^!aSe- fiedfdrde sålunda Konungens fastställelse av arbetsplan för’ ett vägoretag icke såsom enligt 1866 års författning ansåges vara fallet — i och för sig någon ratt att expropriera den erforderliga marken. För vinnande av därom ^nationsratt skau:le följaktligen i varje fall erfordras särskild ansökning darom. Vidare skulle den, som erhållit expropriationsrätt fullfölja fråsan Sphörd?mStälnincrdtT|Sd01 vid äventyr att expropriationsrätten i annat fall upphörde, stamning till domstol utgjorde således enligt förslaget — i mot­ sats till vad förut gällde — en nödvändig förutsättning för expropriationens genomforande. Foredroge den exproprierande att utan stämning söka träffa godvillig överenskommelse med samtliga sakägare, skulle det naturligtvis ne då"inhe ZTa hH(mi °betag0t följa denna vä®- Men hans förvärv komne da icke att medföra expropriationens rättsverkningar i fråga om fastighet ineSföliaktHffpn ST 7llandf förpliktelser. Expropriationsinstitutet komntt viri e g rd 11 anta£ande av den ifrågasätta nya expropriationslagen Ä nd angmg(r f‘1,rvary av vagmark, mer än hittills antaga karaktären av en nödfallsutväg för den händelse godvillig överenskommelse rörande upplåtandet av mark och betingelserna för detsamma icke kunde ernås. Givetvis kunde vederbörande i de flesta fall antagas hellre söka åvägabringa en uppgörelse somlu a0mhldhlpiarf"PPla+te an att lgangsatta ett expropriationsförfarande, som ju alltid bleve förenat med avsevard kostnad och tidsutdräkt. Vad därefter angmge upplåtelser av vagmark, vilka grundade sig på frivillig hInrWn°TelSa’rre dl,stnkt„etS °störda ägande- eller nyttjanderätt till mai­ ken beroende pa, huruvida ifrågavarande rätt blivit genom lagfarts- eller an »" msknvnmgsåtgard behörigen tryggad. I fribom det fedin befi„t%a vagnatet hade emellertid, såsom _i det föregående framhållits, lagfart eller !in!1]nniinSViTtlll\f:!iltfa/id 1C^e Plägat förekomma annat än i sällsynta undantagsfall. Vid detta förhållande kunde sålunda i fråga om en säkerligen icke oväsentlig del av vara nuvarande vägar fara anses föreligga, att vederborande vaghallningsdistnkt — i likhet med vad som inträffat i det antydda

maj ?917a fÖrS’ag 6verensstämde 1 väsentliga delar med nu gällande lag om expropriation av den 12

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 27

rättsfallet — dömdes skyldigt att avträda en väg eller del därav. Beträffande åter de frivilliga upplåtelser av vägmark, som framdeles komme att äga rum, skulle man möjligen kunna göra gällande, att nuvarande eller blivande väghållningsdistrikt för framtiden skulle låta sig allt mera angeläget vara att genom lagfart eller inteckning skydda den rätt de förvärvat till marken. Man borde emellertid icke bortse från möjligheten —- för att icke säga sannolik­ heten — att jämväl för framtiden komme att göra sig gällande samma upp­ fattning som hittills beträffande obehövligheten av att lagfara eller inteckna rätt till vägmark. En särskild anledning för distriktet att söka undandraga sig sin skyldighet att lagfara fång av nu föreliggande beskaffenhet komme dessutom givetvis alltid att ligga i de kostnader och besvär, bland annat tor vägmärkens frånstyckande eller avsöndrande, vilka vore förenade med lag­ farten och vilka, särskilt för den händelse vägen skulle dragas över ett Herta! fastigheter, kunde bliva högst avsevärda. Det syntes följaktligen kunna tågås för givet, att, utan särskild åtgärd från lagstiftarens sida, full trygghet i förevarande avseende icke ens i framtiden alltid komme att föreligga. Det borde vidare erinras örn de fall, då vägmärken icke blivit med äganderätt avstådd utan allenast upplåtits till begagnande, att de tid efter annan i lag givna bestämmelser rörande viss längsta tid för nyttjanderättsavtals bestånd måste anses hava medfört inskränkning av den tid, för vilken nyttjanderattsavtal jämväl av nu föreliggande beskaffenhet kunnat ingås med bindande ver­ kan. Med nu gällande lagstiftning i ämnet kunde sålunda ett upplåtande av nyttjanderätt till vägmark icke med bindande verkan göras för längre tid än den i 1 kap. 1 § i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907 stadgade maximitid. Ett intecknande av distriktets nyttjanderätt till sadan mark torde sålunda icke under några förhållanden bereda distriktet trygghet för mer än en jämförelsevis kort tidsperiod.

Då den i det föregående omförmälda domen, jämte de därvid av vissa domstolsledamöter avgivna särskilda yttrandena, äro i hög grad belysande för ^om ^en ^ förevarande spörsmål torde det vara lämpligt att här i korthet närmare redo- /etan

Sedan Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län år 1895 förordnat, att en å ett hemman befintlig enskild väg skulle såsom allmän väg ingå i vägdelning inom Västra Hisings härads väghållningsdistrikt, beslöto de väghållningsskyldiga inom distriktet år 1896, att distriktet skulle från hemmanets ägare inlösa nämnda väg, för vilken utsedda gode män bestämde ersättningen till 10,700 kronor, och detta belopp blev jämväl till hemmans­ ägaren erlagt. Emellertid blev under år 1901 ifrågavarande hemman försålt å exekutiv auktion. Först därefter eller i januari 1903 anhöllo de väghåll­ ningsskyldiga vid vederbörande häradsrätt örn lagfart å den av dem inlösta vägsträckan, men häradsrätten förklarade den 16 februari 1903 berörda an­ sökning vilande, enär vägområdet i fråga icke blivit i behörig ordning^såsom avsöndring fastställt. Samma dag beviljades av häradsrätten lagfart å hem­ manet för den person, som å den exekutiva auktionen inköpt detsamma. På­ följande år instämde hemmanets nya ägare de väghållningsskyldiga till hä­ radsrätten med yrkande, bland annat, att enär berörda vägområde icke vid den exekutiva auktionen undantagits och köparen ej heller ägt kännedom om att området varit frånsålt hemmanet, den för de väghållningsskyldiga gjorda lagfartsansökningen måtte ogillas och dem åläggas att till hemmanets nya

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ägare genast avträda vägen. _ Den instämda talan ogillades av häradsrätten, men Gota hovrätt förklarade i dom den 14 juni 1907 de väghållningsskyldiga ic e vara berättigade att på grund av sin lagfartsansökning erhålla lagfart å ifrågavarande väg samt förpliktade dem att avträda vägen till hemmanets nya ägare. Såsom skal for sm dom anförde hovrätten, att hemmanet blivit tran förra ägaren mkopt vid exekutiv försäljning samt att denna försäljning jamval omfattat ifrågavarande väg. Vid sådant förhållande och jämlikt stadgandena i 82 § utsöknmgslagen vore — även örn det av de väghållningsskyl­ diga aberopade forvarvet av vägen vore att anse såsom ett lagligen gällande lang - hemmanets nya ägare i förhållande till de väghållningsskyldiga att anse såsom ratt ägare till vägen. I denna hovrättens dom gjorde högsta dom­ stolen ej ändring. Två av högsta domstolens ledamöter voro emellertid av skiljaktig mening. Dessa ledamöter funno, lika med hovrätten, att den nya hemmansägaren genom sitt inköp a exekutiv auktion av hemmanet förvärvat äganderätt jämväl till den till hemmanet hörande mark, som upptoges av ifrågavarande väg och fastställde o jaktligen hovrattens dom, såvitt därigenom de väghållningsskyldiga förkla­ rats icke vara berättigade att på grund av sin lagfartsansökning erhålla lagfart a vägen- Da emellertid, vidkommande saken i övrigt, av handlingarna framgmge, att sedan genom Konungens befallningshavandes utslag år 1895 förord­ nats, att vägen, vilken redan år 1878 funnits anlagd såsom enskild, skulle ingå i vagdelning såsom allmän väg, samt på grund härav under år 1896 träffats överenskommelse mellan vederbörande jordägare och väghållningsskyldiga där­ om att vägen skulle av de sistnämnda övertagas, vägen blivit till allmänt begag­ nande upplåten, samt vid sådant förhållande hemmanets nya ägare icke genom ln°P,fV„ d.6t llemman> varover vägen franninge, förvärvat någon som helst ratt att förhindra vägens användande för omförmälda ändamål, prövade dessa ada ledamöter rattvist att, med upphävande av hovrättens dom i denna del iaststalla det slut, vartill häradsrätten därutinnan kommit. Ett av de justitieråd, som biträtt pluralitetens uppfattning, anförde: »Enligt aldre svensk rätt skulle den mark, som behövdes till allmän väu i regel tågås av oskifto, d. v. s. av bys oskiftade ägor (7 kap. byggningabalken i landslagen) eller av socken-, härads- eller landsallmänning. (Jfr 29°kap samma balk.) Vagens anläggning medförde vid sådant förhållande icke^ågon 1 1agandeFa1tten td} den mark, som togs i anspråk. Vid utarbetande av 1734 ars lag utgick man likaledes från den förutsättning, att mark till all­ man väg såvitt mö,iligt borde tagas av oskifto. I 1692 års förslag till bvo-e-mngabalk 30 kap. 1 § heter det: 'Hvar landshöfding skall i sitt län låta landt­ mätare lagga landsväg, där så tarf vas, hvar till sin ort så rätt och jämn som ske kan, och dar till af oskifto taga hvad ägor, som möta och föreligga kunna, swfp 1 Vagfn hoga backar berg eller vatten, som antingen intet eller med för , ! besvär brytas, fyllas och med bro byggas kan, tages då till vägen på sidan hvad jord och agor, som näst ligger, och där emot håfve ingen makt att neka- It Ä ?°m mäktigt mister af sina ägor, särdeles uti Ser och fvflnld^ iaf na"? afor’,,eller1 °ck af häradsboer samtlige sin del och oS fto ^ Sal!futtryckligen, att mark till väg skall tagas av Un<|ailtagsvis kunde det dock bliva nödvändigt, att skiftad mark ('sär­ deles aker eller äng’) togs i anspråk. Det är huvudsakligen för detta fall man

Kungl. Majlis proposition nr 106. 29

tänkt sig, att för marken skulle lämnas ersättning, vilken borde utgå av nästa ägor eller av samtliga häradsboer. I de närmast .följande förslagen (1694, 1713, 1723) återfinnas samma bestämmelser. Först i 1728 års förslag finnér man stadgat, att ersättning — för åker eller äng, men ej för andra ägor — skulle utgå av kronan, ett stadgande, som sedan ingick i lagen. Vid granskningen av 1692 års förslag hade anmärkts, att vederlaget borde utgå under form av nedsättning av hemmanets ränta (förarbetena I sid. 4(38, VII sid. 299), men huruvida denna form av ersättning åsyftats vid införandet i 1728 års förslag av bestämmelsen örn kronans ersättningskyldighet, är obe­ kant. I allt fall torde en ersättning in natura, som stadgandet närmast synes innebära, endast sällan kunnat åvägabringas. . Själva förutsättningen, att aker eller äng måste avstås, har för övrigt i äldre tid säkerligen endast i undantagsfall förelegat; oskiftad mark var i regel att tillgå. ^ j . Det i samtliga förslag före 1728 förekommande stadgandet, att mark tili allmän landsväg skall tagas av oskifto, upptogs visserligen icke i 25 kap. byggningabalken av 1734 års lag, men detta är tydligen beroende endast av den sam­ mandragna form, som lagverket slutligen erhöll. Måhända ansags grundsatsen tillräckligt tydligt uttalad i 4 kap. 1 § byggmngabalken, som torde bora tolkas i överensstämmelse med motsvarande stadgande i 7 kap. av landslagens bygg­ ningabalk. Jfr ock resolutionen på prästerskapets besvär den 9 december 17bb. Det finnes ingen anledning att antaga, att genom själva väganlaggmngen ägan­ derätten till marken ansetts i allmänhet undergå någon ändring. I detta avse­ ende står säkerligen 1734 års lag på samma ståndpunkt som landslagen. Jj Ta­ tran om äganderätten till de allmänna vägarna är alitsa att besvara, i enlighet härmed. Svaret blir varken mer eller mindre obestämt än besvarandet av sam­ ma fråga rörande olika slag av allmänningar och andra oskiftade ägor, varav mark till vägarna i regel tagits. Att, där undantagsvis skiftad mark (aker eller äng’) måste tagas till väg, den sålunda i anspråk tagna marken i rättsligt hänseende delade vägens karaktär i övrigt, torde icke böra betvivlas. 1 detta fall, men också endast i detta, är man berättigad att antaga en ändring i ägande­ rätten. Särskilda omständigheter hava emellertid föranlett, att full klarhet icke varit rådande i fråga om ett dylikt markförvärvs rättsliga natur. Alltsedan medeltiden synes — särskilt vad allmänna landsvägar angar häradet i regel hava utgjort väghållningsdistrikt, men väghallningsbesvarethar endast i ringa mån vilat på häradet såsom sådant, utan huvudsakhgen pa de särskilda fastigheterna. Denna ståndpunkt intager ock 1734 ars lag. Lagen före­ skriver i 25 kap. 8 § byggningabalken, att alla de, som å landet hemman aga eller bruka, skola vägar röja samt att envar skall sitt skifte fa efter den del han i by äger. Häradet har väl i regel fortfarande varit väghållningsdistrikt meli till följd av det sätt, varpå väghållningsbesvärets utgörande varit bestämt bär häradet icke framträtt såsom bärare av rättigheter och skyldigheter i nu före­ varande avseende. Härigenom har, där markförvärv kommit i fråga för anlägg­ ning av väg, förvärvets likställighet med andra laga fäng fördunklats, och lag­ fart, där eljest sådan på grund av härom för varje tiel gällande föreskrifter bort ske, kunnat anses överflödig. Det har icke varit tydligt för vem lagfart skulle sökas; de väghållningsskyldiga inom ett visst distrikt hava icke enligt den allmänna uppfattningen utgjort en sådan sammanslutning att markförvärvet ansetts såsom ett deras förvärv. Då ersättning för nastad aker eller äng eniig^ lagens stadgande skulle lämnas av kronan , bidrog även detta därtill^att markens tagande i anspråk icke synts förutsätta ett förvärv fran de vaghaUmngsskyl-

<h Härutinnan har en väsentlig ändring skett genom lagen angående väghåll­ ningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891. Hot kan icke rada något tvivel därom, att den 'gemensamhet för sig , varom talas i o § av nämnda

30 Kungl. Maj-.ts proposition nr 106.

lag utgör ett s. k särskilt bildat rättssubjekt. Vid sådant förhållande och då Sa,?d.et onl smidighet för kronan att utgiva ersättning upphävts, måste de vaghalhnngsskyldiga med hänsyn till villkoren för förvärvande av mark till väg vara underkastade vad i allmän lag och gällande expropriationsförfattninoforeskrives örn forvärv av fast egendom. Att i 1891 års lag bestämmelser härn kanr ^ork,aras därav, att lagen, som över huvud ytterst knapphändigt behandlar Dagan om anläggning av ny väg, utgått därifrån att en reglering av sattet för markförvärv för sådant ändamål folie utanför lagens uppgift. Vad salunda gäller örn markförvärv för allmän vägs an­ läggning mäste enligt sakens natur även äga tillämpning å förändring av enskild väg till allmän. Tydligt är, att gällande expropriationsförfattning icke tomtsätter annat an förvärv av äganderätt till den mark, som för allmän väg exproprieras. För frivillig överenskommelse torde, då särskilda bestämmelser härom saknas, icke heller finnas annan form än överlåtelse av ägancle-

..Vad sålunda anförts avser endast allmänna vägar. Jämlikt lagen om enskilda Vägar pa landet den 5 juli 1907 ställer sig saken annorlunda. I 5 § talas om ersättning för upplåtelse av mark till väg så ock för annat intrång. Här är salunda icke fråga örn överlåtelse av mark, utan örn upplåtelse. Skillnaden har sm historiska förklaring däri, att, såsom ovan antytts, allmänna vägar leda sitt ursprung au oskifto medan rätten till enskild väg är en rätt att taga annans mark (skiftad mark) i anspråk. Vad i berörda hänseende stadgats i 1907 års ag utgör emellertid undantag från eljest gällande regler om upplåtelse av fast egendom.»

Den rättstillämpning, som kommit till uttryck i omförmälda dom, har i se­ nare rättsfall ånyo hävdats av högsta domstolen, ehuru icke utan meningsskilj­ aktighet. [Se N. J. A. 1916 sid. 630 samt jämväl 1926: 119.]

Riksdagens Närmast i anledning av nu refererade rättsfall blev uti en vid 1912 års riks­ hemställan 1912 . dag inom första kammaren väckt motion (nr 50) förslag framställt örn åväga­ bringande av utredning bland annat i fråga örn ägande- och dispositionrätten till allmän väg. Motionären anförde bland annat: Mångå olägenheter föranleddes genom den rådande osäkerheten på ifrånaknd^^nm"^6' . Fransett den omständigheten, att, åtminstone i flera delarna v landet, allmänt gjort sig gallande den föreställningen, att kronan eller väe-bålinmgsdistriktet hade äganderätt till de allmänna vägarna, så hade till följd av senare tiders andrake samfärdselbehov och framför allt de talrika järnvägsan­ läggningarna, de allmänna vagarna under de sista femtio åren undergått mvcket stora forandnngar. Salunda hade en mängd nya allmänna vägar blivit uteshFt under.d®t1att andra vägar upphört att underhållas såsom allmänna och uteslutits ur vagdelningarna, Marken till de sålunda anlagda nya vägarna torres ™“era-atfrtonf 1 Tllersta och södra klarna av landet - i7rfgeT utesfu bn dV sklftad mar|5;- Antingen hade ersättning lämnats för marken, eller ock hade den avstatts utan ersättning. Endast i undantagsfall hade ordentlig ropeavtal om^ marken upprattats, och lagfart å sådan mark hade ytterst sällan hadelin admSänba+tlden ^ÄT^dr^ marken lämnats utaa ersättning, flade val i allmänhet en upplatelsehandlmg upprättats, men densamma torde mTrkfrtidYo 1.nn,el|!alllt endast “ »upplåtelse» eller ett »tillsläppande» av uarken till allmänt begagnande och ej en överlåtelse med äganderätt. Upplåta­ ren torde i sadant fall fortfarande hava varit att anse såsom ägare av marken mit UlfstanTord01?"miSen !U^ åtitS mot ersättning, utan att köpeavtal kom­ mit till stand, torde förhållande! hava varit detsamma och äganderätten sålunda

Kungl. Maj:is proposition nr 100. 31

hava bibehållits av upplåtaren. Hade köpeavtal skett, hade i allt fall marken icke kunnat lagfaras förr än från och med år 1895, då nya väglagen tratt i kraft och väghållningsdistriktet blivit ett rättssubjekt, som kunnat söka och er­ hålla lagfart, vilket dock, såsom förut angivits, nästan aldrig torde förekommit å vagmark. Utan lagfart bleve emellertid enligt nu gällande lagstiftning ägan­ derätten och jämväl dispositionsrätten till allmän väg ofta_ illusorisk. _ Sedan motionären till stöd för sin uppfattning härutinnan redogjort tor Kungl. Maj :ts ovan omförmälda dom, framhölls i motionen ^vidare, att alla de åtgärder —■ bland dem jämväl avsöndrande av samtliga från olika hemmanslotter upplåtna delar av en allmän väg — vilka nu vöre behövliga för erhållande av lagfart å samt därigenom även trygg ägande- och dispositionsrätt till dylik väg vore allt för omständliga och att desamma skulle väsentligt förhöja de ändock dryga kostnaderna för tillkomsten av allmän väg. Det syntes dar or vara nödvändigt, att lagstiftningen toge frågan örn hand och införde enklare åtgärder till ägande- eller dispositionsrättens tryggande. Bland de åtgärder, som lämpligen borde vidtagas för vinnande av nämnda ändamål, liragasatte motionären jämväl införande beträffande vagmark av ett särskilt lagfartsforfarande i ungefärlig överensstämmelse med vad som vöre gällande angående järnväg ävensom att i samband därmed ett enklare expropnationsiorlarande b°/motiomen upptogs i detta samband en.annan närliggande fråga. Enligt mo­

tionärens uppfattning vore det nämligen icke blott beträffande tryggad besitningsrätt till allmänna vägar, som nya lagbestämmelser erfordrades. Aven med avseende å nedlagda allmänna vägar vore det av nöden, att bestämmelser ut­ färdades örn dispositionsrätten till desamma. Da väg mdroges fran allmänt underhåll eller omlades, hade nämligen stor osäkerhet uppstått örn ratten att förfoga över marken till den indragna vägen eller till den vägsträcka, som vid omläggningen upphörde att vara allmän väg. Det vanliga vöre darfur, .atu vägen antingen finge kvarligga. oanvänd eller ock utan vidare foges i besittning av jordägarna invid vägen. Ofta nog hade sedermera pa området för elen ur­ sprungliga vägen uppförts dyrbara byggnader eller vidtagits andra åtgärder med densamma, vartill vederbörande jordägare, som mahanda någon tid. etter vägförändringen icke ens ägt kännedom om densamma, i allt tall ansett sig be­ rättigad, särskilt örn han av egen mark, ehuru på annan plats, slappt till mark för vägens omläggning. Sådan jordägare kunde sedermera, örn den verkliga ägaren förr eller senare gjorde anspråk på marken, nödgas med stor förlust avträda densamma eller därför betala dryg ersättning. Motionären hade där­ för tänkt sig en lagstiftning i den riktning, att jordägare nirud förutvarande allmän väg, som ville använda vägen och lägga den till sm fastighet, skulle äga rätt därtill, örn han gjort anmälan hos domaren och kungörelse darom av domaren utfärdats med föreläggande för den, som kunde hava något att erinra i saken, att inom viss tid ingiva erinringar, men sådana icke inom iorelagd tiel inkommit. Med anledning av berörda motion avlät riksdagen den 15 mars 1912 skrivelse i ämnet till Kungl. Majit, i vilken skrivelse huvudsakligen anfördes följande: Ifrågavarande motion avsåge lagstiftningsåtgärder dels för vinnande av trygghet i ägande- och dispositionsrätten till i bruk varande allmänna vagai, vare sig redan befintliga eller sådana, som kunde komma att anlaggas, och dels för ordnande av de rättsförhållanden, som kunde uppsta därigenom att aldre vägar upphört att tagas i bruk för deras ursprungliga ändamål Beträdande förstnämnda fråga — angående nu befintliga och framdeles tillkommande all­ männa vägar — funne riksdagen behov föreligga att genom lagstiftningen fa rättsförhållandena i förevarande avseende beträffande dessa vagar och vad dar-

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

med sammanhörde ordnade på ett tillfredsställande sätt. I fråga örn grund­ linjerna för en blivande lagstiftning hade framställts åtskilliga förslag. Ehuru i sdagen icke i fragans närvarande skede kunde göra något bestämdare utta­ lande örn den lösning, som framför andra borde sökas, funne riksdagen sig dock bora framhålla såsom sin mening, att det syntes i hög grad tvivelaktigt, huru­ vida det skulle vara lämpligt att för tryggande av rätten till allmänna vä­ gar nodgas tillita ett mer eller mindre vidlyftigt och kostsamt lagfartsförfarande. Enklast kunde fragen möjligen lösas genom sådana lagbestämmelser att sedan i vederbörlig ordning viss vägsträcka förklarats skola utgöra allmän vag och antingen ingått i vägdelning eller övertagits till underhåll av vägkassan, vägen, aven örn den fortfarande vore att anse såsom en del av den fastig­ het, yanfran marken till densamma tagits, dock så till vida ställdes utom fastiglietsagarens förfoganderätt, att dess användande för sitt ändamål icke kunde förhindras. Påen blivande utredning borde emellertid få ankomma att när­ mare utfinna sattet, huru en sadan lösning, som här antytts, kunde stå att vinna elfer huru lösningen av frågan eljest skulle kunna ernås. i fråga örn ordnande av äganderättsförhållandena beträffande sådan vag­ mark, som vant allmän väg men upphört att användas för sitt ändamål, funne riksdagen jamval behov av en utredning föreligga. Däremot ställde sig riks­ dagen tveksam, huruvida en sådan utredning kunde leda till en enhetlig lös­ ning av Dagan pa lagstiftningens väg eller på annat sätt. Det syntes fast,mera kunna ifrågasättas, huruvida överhuvud taget tvistefrågor i detta avse­ ende lämpligen kunde lösas annorledes än genom myndighets eller domstols avgörande i varje särskilt fall. Enligt riksdagens uppfattning torde det emel­ lertid icke vara lämpligt att, såsom blivit ifrågasatt, förvärv av sådan mark som utgjordes av en nedlagd allmän väg, skulle kunna grundas på en i viss ordning hos domaren gjord anmälan. En överflyttning i nämnda forin av ^dispositionsrätten till dylikt område syntes nämligen icke vara illradlig. Pa grund av vad sålunda anförts anhöll riksdagen, att Kungl. “utte låta verkställa utredning dels angående ägande- och dispositions­ rätten till allmänna vägar och till mark, som utgjordes av nedlagd sådan väg, och dels huru trygghet kunde vinnas för det allmänna i dispositionsrätten till allman väg samt för riksdagen framlägga de förslag, som av denna utredning föranleddes.

Berörda skrivelse blev av Kungl. Majit genom remiss den 5 februari 1915 överlämnad till vägkommissionen för att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommissionen meddelade uppdraget.

Vägkommis Det förslag till lag örn allmänna vägar på landet, som vägkommissionens sionens för­ slag. förut berörda betänkande innehåller, upptager i 14 § en bestämmelse av inne­ hall, att allmän väg finge utan hinder av den rätt annan kunde äga i avseende å mark, som för vägen tagits i anspråk, brukas för sitt ändamål. f1-1 Cleitita stacJgan<-le1 lla,r kommissionen — under åberopande av den utredning, for vilken redogörelse lämnats här förut — anfört bland an­ nat följande:

f0°;rst. angår riksdagens ifrågavarande skrivelse i vad den avser lag­ stiftningsåtgärder för vinnande av trygghet i ägande- och dispositionsrätten till i bruk varande allmänna vagar, vare sig desamma redan äro befintliga eller rSKr^de eS k°mma. ntt anläggas, synas enligt kommissionens uppfattning de iorhaUanden, för vilka ovan redogjorts, kraftigt tala för behovet av en oadan lagstiftning. Lika med riksdagen anser jämväl kommissionen, att frå-

Kungl. Mai:ts proposition nr 100. 33

gans lösning knappast lärer kunna vinnas genom att beträffade de allmänna vägarna införa något särskilt lagfartsförfarande. Med avseende å det redan nu befintliga vägnätet skulle ett dylikt särskilt lagfarts- eller annat inskrivningsförfarande, omfattande liela detta vägnät, näppeligen kunna, med tillhörligt aktgivande på rättssäkerheten, genomföras, utan att detsamma tillika simile för väghållningsdistrikten medföra högst betydande kostnader och besvär. Däremot skulle man möjligen — på sätt jämväl skett i den motion, som le­ gat till grund för riksdagens skrivelse — kunna sätta i fråga, huruvida icke den önskade säkerheten kunde vinnas genom vissa ändringar pa expropriationsiagstiftningens område. Örn nämligen anordningar vidtoges därhän, att i varje fall, då mark förvärvades för vägändamal, detta förvärv skulle kunna anses grunda sig på expropriation, så skulle i varje sådant fall den förvärvade mar­ ken också komma i åtnjutande av expropriationens rättsverkningar med avse­ ende å markens frigörande från därå vilande privaträttsliga förpliktelser. De erforderliga lagändringarna skulle salunda gå ut på att göra expropriationsförfarandet obligatoriskt beträffande allt förvärv av vagmark. Endast såme­ delst kunde nämligen full säkerhet vinnas, att all mark av ifrågavarande slag verkligen komme att övergå till väghållningsdistrikten befriad från tredje mans anspråk. Bestämmelser av nu angivna innebörd synas emellertid förut­ sätta, bland annat, den avvikelse från gällande lag, att expropriationsrättens medgivande göres beroende på beslut av Konungens befallningshavande i stäl­ let för av Kungl. Maj:t. — — — Ett obligatoriskt hänskjutande under Konungen av alla frågor rörande förvärv av vagmark synes---------- icke böra komma i betraktande. Enligt gällande väglag skola däremot alla ärenden rorande anläggning och omläggning av allmän väg ävensom beträffande övertagande till allmänt underhåll av redan befintlig enskild väg, eller med andra ord praktiskt taget varje vägbyggnadsfråga av beskaffenhet att förutsatta för­ värv av mark, prövas och avgöras av Konungens befallningshavande. ia be­ slut av Konungens befallningshavande är det sålunda i varje sådant fall bero­ ende, huruvida det ifrågasatta vägföretaget skall komma till stånd eller ej och därmed är jämväl avgjord frågan örn vägdistriktets skyldighet att förvarva den för ändamålet nödiga marken. ... Man skulle nu kunna tänka sig en anordning, enligt vilken järnvä! skyldig­ heten för vederbörande att avstå eller upplåta den erforderliga vägmärken ställ­ des i samband med Konungens befallningshavandes beslut_ i själva vägfragan, antingen så, att expropriationsrätt ansåges omedelbart följa ur berörda beslut eller ock så att expropriationsrätten gjordes till föremål för ett särskilt av Konungens befallningshavande i sammanhang med huvudfrågan meddelat ytt­ rande. En dylik anordning skulle i huvudsak innebära en återgång till vad be­ träffande expropriation av vägmark varit gällande före införandet av 1845 års expropriationsförordning. . , , „ Frånsett de fördelar ett expropriationsförfarande av ovan angivna art skulle kunna medföra till säkrande av vägarnas ställning, bär kommissionen likväl för sin del icke ansett sig kunna förorda en anordning, som för sitt genom­ förande erfordrade en avvikelse av ovan angivet slag fran den eljest fallande regeln, att endast Konungen äger medgiva expropriationsrätt. Härtill kommer, att ovan antydda förfarande ju skulle erhålla sin betydelse uteslutande för framdeles skeende förvärv av vägmark. Anordningen skulle salunda Idiva utan verkan med avseende å det redan nu befintliga nätet av allmänna vägar. . På sätt i det föregående omförmälts har riksdagen i sin ovan berörda skri­ velse för sin del framhållit, att frågan möjligen kunde enklast losas genom sådana lagbestämmelser, att sedan viss vägsträcka i vederbörlig ordning för­ klarats skola utgöra allmän väg oell antingen ingått i vaggning eller överta­ gits till underhåll av vägkassan, vägen, även örn den fortlarande vore att an- Bihang lill riksdagens protokoll 19X0. 1 sami, SO haft. (Nr 100.) 3

34 Kungl. Maj:is proposition nr 106.

se såsom en del av den fastighet, varifrån marken till densamma tagits, dock *a p1 . a ställdes utom fastighetsägarens förfoganderätt, att dess användan­ de tor sitt ändamål icke kunde förhindras. Den tanke, som legat till grund tor detta riksdagens yttrande, har synts jämväl kommissionen i hög grad värd beaktande och detta så mycket hellre, som genom en åtgärd i nu antydd riktn--?5 i-iTar..^ag inträs uttryckligt stadgande örn den särskilda nyttjande­ rätt till väg, vilken under benämning »vågrätt» redan i det föregående när mare omtalats. Lagbestämmelserna härom skulle helt säkert komma att för vidsträckta kretsar framstå såsom allenast ett lagfästande av redan gällande rätt. Da härtill kommer att genom dylika bestämmelser den erforderliga tryggheten synes kunna beredas väghållningsdistrikten i deras förfoganderätt till allman vag, har kommissionen för sin del icke tvekat att i sitt förslag inrymma uttryckliga föreskrifter om en legal vågrätt enligt följande allmänna grun­ der. Enligt förslaget i denna del skall vågrätten utgöra en av lagen själv fast­ slagen, till tiden obegränsad nyttjanderätt till allmän väg. Denna rätt skall utövas av vederbörande väghållningsdistrikt för den allmänna samfärdselns räkning och skall äga företräde framför varje annan sakrätt i den mark. som för vägen tagits i anspråk. Härav följer att vägen, så länge den överhuvud ar att anse såsom allmän, skall kunna brukas för sitt ändamål alldeles oberoende av de rättsanspråk annan ma kunna äga till själva vägmärken. Vägbehöver således icke skyddas genom något inskrivningsförfarande. „ ör att ett vägbyggnadsföretag skall kunna överhuvud taget komma till stand, erfordras givetvis att vederbörande distrikt förvärvat rätt till den mark. som atgar för vägen, detta förvärv må nu avse äganderätt eller allenast nytt­ janderätt till marken. Ett dylikt markförvärv utgör sålunda den faktiska för­ utsättningen för vägbyggnadens verkställande. Bör nu ett förvärv av marken jämväl i lagen uppställas såsom ett uttryckligt villkor för vågrättens uppkomst? Kommissionen har ansett sig kunna besvara denna fråga nekande. Såsom nyss framhållits, utgör ju markens förvärvande den faktiska förutsättningen för vägbyggnadens verkställande. Har väganlaggningen kommit till stånd, lärer man alitsa kunna utan vidare utgå från det antagande, att en upplåtelse av mark till vagdistriktet också verkligen ägt rum. Huruvida vid denna upplå­ telse behörig hänsyn tagits till^samtliga rättsägares anspråk är en annan sak. ilar upplåtelsen kommit ^till stand genom anlitande av expropriation, hava givetvis alla hithörande frågor i och med densamma erhållit sin slutgiltiga lös­ ning^ Samma garanti föreligger emellertid icke i de fall, då upplåtelsen grun­ dar sig allenast på frivilligt avtal, ett förhållande, som kan hava sin särskilda betydelse för innehavare av penninginteckning i den fastighet, som beröres av vägen. _ Vågrättens egenskap att jämväl utan inskrivning äga företräde fram­ för övrig^a sakrätter skulle nämligen — synes det — kunna komma att till nackdel för mteckningshavaren förminska fastighetens värde. Enligt kom­ missionens uppfattning torde förhallandena emellertid i själva verket komma att i de allra flesta fall gestalta sig så, att vägens framdragande för fastigheten i dess helhet medför en värdestegring långt överstigande den sänkning av värdet, som ina framkallas av vågrättens befintlighet. Vägens framdragande över en fastighet bör sålunda regelrätt långt ifrån förminska inteckningshayarens säkerhet; snarare torde en ökning av hypotekets värde vara att förvänta. Under sådana förhållanden synes det från rättssäkerhetens synpunkt vara skä­ ligen betydelselöst, huruvida vid markupplåtelser för vägändamål hänsyn ta­ gits till de i egendomen befintliga inteckningarna eller icke. Några särskilda bestämmelser till förebyggande av eventuell skada för sådan inteckningska vare lära således icke vara av nöden. Det förtjänar härvid påpekas, att gällan­ de lag örn enskilda, vägar på landet icke heller upptager några dylika bestäm-

Kungl. Maj:ts proposition nr IVO. 35

melser till säkerhet för innehavare av fordran intecknad i fastighet, som beröres av ett enskilt vägföretag. o Vid besvarande av den här ovan uppställda fragan är vidare att marka, att det för vägrättens vidkommande är helt och hållet likgiltigt, huruvida väg­ märkens åtkomst skett med äganderätt eller allenast till nyttjande. Då våg­ rätten skall hava företräde framför alla andra sakrätter, måste det nämligen för utövande av densamma sakna betydelse, huruvida äganderätten till mar­ ken i fråga eller en mer eller mindre omfattande nyttjanderätt till densamma tillkommer annan än väghållningsdistriktet. Man torde vidare enligt kommis­ sionens uppfattning kunna med en viss grad av sannolikhet antaga, att ett even­ tuellt antagande av kommissionens förslag i ämnet skulle medföra, att de nya vägstyrelserna i icke ringa utsträckning komme att i avseende a den för vägbyggnadsföretag erforderliga marken låta sig åtnöjas med förvärv allenast av sådan vågrätt, som avses med förslaget. Det torde nämligen kunna för­ väntas att berörda, i åtskilliga avseenden inskränkta nyttjanderätt till väg­ märken skall kunna av distriktet förvärvas mot vederlag understigande den eventuella köpeskillingen för samma mark.------ - — — ;-------------Ti77 T T Då av skäl, för vilka nu redogjorts, några särskilda i lagen uppställda iorclringar beträffande distriktets åtkomst till vägmärken icke synas erforderliga såsom villkor för uppkomsten av vågrätt, har kommissionen ansett sig kunna så«om förutsättning för inträdandet av dylik rätt i sitt lagförslag uppställa allenast den fordran, att mark, varom fråga är, faktiskt tagits i anspråk lör och således ingår i allmän väg. Den nya lagens besämmelse i ämnet skall givetvis hava tillämpning icke blott på de vägar, som framdeles anläggas, utan även på de vägar, som ingå i det redan nu befintliga vägnätet, i den man de­ samma efter lagens införande fortfarande utgöra allmän väg. Jämväl i fråga om dylik väg skall vägens tillvaro såsom sådan innefatta presumtion om be­ hörig åtkomst till den i vägen ingående mark. Vågrätten innebär, såsom ovan framhållits, att vägen skall kunna tor sif ändamål brukas utan hinder av de anspråk annan må äga till själva vägmärken. I vägrättens sålunda bestämda innehåll ingar först och främst varje ^använ­ dande av vägen för framförande av den allmänna trafiken. Vidare mäste gi­ vetvis till vägens ändamålsenliga brukande hänföras alla sådana åtgärder, som erfordras för ett behörigt underhållande av vägen, såväl den. tid mark är bai som vintertiden. Längre än vad sålunda angivits skola vägrättens verkningar emellertid icke sträcka sig. Härutav framgår, att berörda, rätt icke skall för övriga rättsägare medföra inskränkning i deras förfoganderätt till marken i vidare mån än som med nödvändighet betingas av vägrättens ovan angivna inne­ håll Den ägande- eller nyttjanderätt, som i fråga örn vägmärken tillkommer annan än väghållningsdistriktet, skall sålunda av denne kunna, utan hinder av vågrätten, allt fortfarande utövas i den utsträckning sådant kan ske utan in­ trång för vägens ändamålsenliga brukande. Vägrätten i och för.sig kommer följaktligen icke att utgöra hinder mot att vägmärken t. ex. gar i försäljning eller upplåtes på arrende jämte den fastighet, under vilken marken lyder. _ Slutligen skall vägrätten vara till tiden obegränsad och detta i den mening, att vägrätten, sedan densamma en gång inträtt, fortfarande skall vara .Kallande så länge vägen överhuvud taget äger bestånd såsom allmän. Och härmed ar man inne på ett ämne, som nära sammanhänger med det i riksdagens ovan örnförmälda skrivelse vidrörda spörsmålet om ordnande av vissa rättsförhållanden, vilka uppstå, då allmän väg helt eller delvis upphört eller upphör att såsom sådan tagas i bruk. Indragandet av en allmän väg medför givetvis icke i och för sig någon förändring i äganderätten till den mark, som varit tagen i an­ språk för vägen. Örn t. ex. äganderätt en till sadan mark tillkommit ett väghållningsdistrikt, rubbas ju detta äganderättsförhållande icke i någon man

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

i och genom vägens indragande. _ Då det allenast i mera sällsynta undantags­ fall lärer hava förekommit, att vid indragandet av en väg eller vägsträcka ve­ derbörande väghållningsskyldiga samfällighet föranstaltat örn något formligt upplåtande av den äganderätt, som i fråga örn vägmärken må tillkommit samfälligheten, eller överhuvud vidtagit några som helst åtgärder för att ordna rättsförhållandena beträffande denna mark, måste givetvis ofta nog inträffa, att mark, som en gång ingått i numera nedlagd väg, allt fortfarande med ägan­ derätt tillhör den väghållningsskyldiga samfälligheten. Något allmänt svar på frågan, i huru stor omfattning så verkligen är förhållandet, kan emellertid icke lämnas, bland annat på grund av den ovisshet, som på sätt i det föregående framhållits är rådande beträffande äganderätten överhuvud taget till mark, som ingår i allmän väg. Det torde nu icke kunna bestridas, att den osäkerhet, vilken sålunda råder i avseende å äganderätten till mark, som ingått i seder­ mera nedlagd väg, kan medföra och i åtskilliga fall verkligen medfört olägen­ het och detta särskilt för ägare eller innehavare av den fastighet, över vilken vägen varit lagd.------------------------------------------------------------------------ --- Kommissionen delar till fullo den av riksdagen uttalade uppfattning om det mindre lampliga i att införa något slags ockupationsförfarande till mark som ingått i nedlagd väg. Enligt kommissionens uppfattning lärer det knappast vara möjligt att pa lagstiftningens väg allmängiltigt ordna hithörande frågor, i vad de avse redan nn befintliga förhållanden. Har vägen blivit nedlagd till tö jd av förändring i det befintliga vägnätet, lärer det nämligen med hänsyn till den ovan lamnade redogörelsen få anses utan vidare uppenbart att — såsom jamval riksdagen uttalat — tvistefrågor örn äganderätten till den mark, varav den nedlagda vägen bestått, knappast kunna lösas annorledes än genom domstols avgörande i varje särskilt fall. Vad däremot angår de förändringar i det nuvarande vagnätet, vilka framdeles kunna komma i fråga ställer sig saken annorlunda. Möjligen skulle därvid — på sätt jämväl blivit inom riksdagen vid tidigare tillfällen ifrågasatt — en tillfredsställande lösning kunna i särskilda lall vinnas genom införande av vissa förändrade bestämmelser örn agoutbyten till underlättande av att den för vägföretaget erforderliga nya mark skulle kunna tågås l.byte mot den mark, som ingått i den äldre vägen. Lie lagstiftningsåtgärder, vilka härutinnan kunde finnas av behovet påkallade, lära emellertid lämpligen böra vidtagas i samband med den på dagordningen stående frågan örn ny skifteslagstiftning, och det torde följaktligen icke an­ komma pa kommissionen att i berörda avseende avgiva något förslag Emel­ lertid anser sig kommissionen icke böra underlåta att framhålla, hurusom den av kommissionen förordade bestämmelsen rörande vågrätt synes kunna erhålla en viss betydelse jämväl för åstadkommande framdeles av mera tillfredsstäl­ lande rättsförhållanden beträffande mark, som ingått i nedlagd väg. Enligt berörda bestämmelse är vågrätten, såsom redan erinrats, ställd i beroende av den omständighet, att mark, som utgör rättens föremål, allt fortfarande ingår i allmän väg. ^Om emellertid vägen förlorar sin allmänegenskap, kommer väglätten såsom sadan att i samma stund automatiskt upphöra och därmed jämväl den inskränkning i ägares eller brukares fria dispositionsrätt till marken, som ma Aa1Ta- *öra?“et.ts 8'e.nom vågrättens befintlighet. Antager man nu, att ett väghallningsdistrikt vid anläggande framdeles av viss vägsträcka förvärvat den erforderliga marken allenast med den mer eller mindre inskränkta befogen­ het vågrätten medför, skall, därest berörda vägsträcka sedermera indrages, den mark som för ändamålet tagits i anspråk, i samma stund i sin ägares hand vara befriad från varje rättsanspråk från distriktets sida. För det nu angivna tallet skall sålunda den omständighet, att marken under någon tid, längre eller v 5 *r^are, ingått i allmän väg, icke i och för sig utöva något inflytande på den rättsliga ställning marken efter vägens indragande kommer att intaga. Stad-

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 37

gandet om en legal vågrätt skall följaktligen kunna erhålla betydelse jämväl såsom möjliggörande en viss förenkling beträffande ordnandet av hithörande förhållanden i fråga om vägar, som i framtiden byggas men längre fram i tiden nedläggas.»

Vid den överarbetning av vägkommissionens förslag, som verkställdes av de Vägsakunder år 1920 tillkallade vägsakkunniga, lämnades ifrågavarande bestämmelse utan erinran. Denna upptogs jämväl oförändrad i 1 kap. 7 § av det förslag departetill lag örn allmänna vägar på landet, som år 1921 remitterades till lagrådet mentsför^ för granskning. Föredragande departementschefen anförde därvid beträffande * age förevarande spörsmål bland annat: »De av kommissionen föreslagna bestämmelserna synas mig ägnade att av­ hjälpa den osäkerhet, som hittills rått uti ifrågavarande avseende. Såsom vägkommissionen anmärkt, kan det visserligen tänkas, att uppkomsten av vågrätt i vissa fall skulle kunna medföra minskning i vederbörande fastighets värde och förty lända vederbörande inteckningshavare till förfång. Sådant lärer dock endast i sällsynta undantagsfall kunna inträffa, varför denna omständighet icke sjmes böra tillmätas större betydelse. Då vågrättens uppkomst gjorts beroende allenast av det faktiska förhållandet, att mark tagits i anspråk för allmän väg, och icke av laga åtkomst till marken, torde här böra erinras, att om i något fall vägmärken tagits i anspråk utan jordägarens tillstånd, denne givetvis av vågrättens uppkomst är oförhindrad att mot vägdistriktet göra sina ersätt­ ningsanspråk gällande. I det mycket vanliga fall, att jordägaren helt formlöst förklarat sig tillsläppa vägmärken, lärer däremot varken upplåtaren eller den­ nes efterträdare i äganderätten sedermera kunna med framgång framställa nå­ got ersättningsanspråk mot vägdistriktet i anledning därav, att vågrätten in­ skränker jordägarens dispositionsrätt.» I

I den 28 februari 1922 dagtecknat utlåtande framställde lagrådet följande Lagrådet 1922. anmärkningar mot bestämmelsen: »Till betryggande av det allmännas rätt att förfoga över mark, som tagits i anspråk för allmän väg, har föreslagits införande av en legal s. k. vågrätt. Denna är konstruerad såsom en till tiden obegränsad nyttjanderätt, som utan inteckning gäller mot ny ägare liksom mot innehavare av vilken som helst an­ nan sakrätt till marken. Principen är icke någon fullständig nyhet för svensk rätt; den finnes redan upptagen i lagen den 5 juli 1907 örn enskilda vägar på landet. Genom det föreslagna stadgandet tryggas otvivelaktigt pa ett enkelt och praktiskt sätt det allmännas rätt till vägarna. Vad angår stadgandets verkan å enskildas rätt, synes någon erinran ej vara att göra mot att det allmänna er­ håller bättre rätt till vägmärken än ny ägare till fastigheten, varifrån marken tagits, och innehavare av sakrätt, som uppkommit efter det marken tagits i an­ språk för vägen. Däremot mäste betänkligheter möta, såvitt stadgandet berör rätt, som tillkommer innehavare av äldre inteckning eller annan aldre sakrätt. Föredragande departementschefen har i sitt yttrande till statsrådsprotokollet medgivit, att det visserligen kunde tänkas, att uppkomsten av vågrätt i vissa fall skulle kunna medföra minskning i vederbörande fastighets värde och förty lända vederbörande inteckningshavare till förfång, men departementschefen har dock, under åberopande av att sådant endast i sällsynta undantagsfall torde kunna inträffa, förklarat sig anse denna omständighet icke böra tillmätas större betydelse. Härmed bör sammanställas vad departementschefen i annat sam­ manhang anfört därom, att förhållandena kunde vara sådana, att en jordägare

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

genom vägens framdragande lede så stor förlust av värdefull mark att det ej skäligen kunde begäras, att han utan ersättning avstode från densamma. iJet ar säkerligen också fullt riktigt, att framdragandet av väg över en fastig­ hets område kan medföra sådan minskning av fastighetens värde, att innehavare av inteckning dan kan komma att göra verklig förlust. Man tanke sig Vld indragandet av väg till ett municipalsamhälle vägen mäste framdragas över en obetydlig lägenhet och därvid en värdefull del av densamma tagas i anspråk. . yissprligen kan invändas, att någon fara för intrång i inteckningshavares rätt ej inträffar, örn vägmärkens förvärvande skett genom expropriation, och att i tall, sådana som det exemplifierade, man måste antaga, att expropriationsföriarandet bleve anlitat.. Det dr emellertid att märka, att örn förevarande stad­ gande införes, expropriationsförfarandet antagligen skulle i ännu mindre om­ fattning än hittills komma att begagnas till förvärv av vägmark, då ett av de skal, som för närvarande kunna nödvändiggöra anlitande av nämnda förfa­ rande, nämligen behovet att få vägmärken befriad från ansvar för inteckningar 1 ±astlghet. varifrån vägmärken tages, icke vidare skulle göra sig gällande. h örslagets ståndpunkt i förevarande avseende kan enligt lagrådets mening svårligen godtagas. Föreligger möjlighet för att inteckningshavare eller andra sakrättsägare kunna drabbas av avsevärd skada, bör det ej spela någon roll örn detta kan väntas inträffa i flera eller färre fall. Det torde därför vara komplettera stadgandet med bestämmelse, som bereder tillfredsställande skydd för dessa rättsägare. I forenämnda lag om enskilda vägar på landet ges visserligen ej något direkt stadgande angående skydd för inteckningshavares befogade intressen men til! vä^n^di;1 T” J \0TJuX Sk5;11digllet att enliSt densamma upplåta mark till väg, att det ej kan landa till märkligt men för den fastighet, över vars omdr?6S' i Synnerlieen effektivt är väl ej det skydd, som härigenom berede,. inteckningshavare; men da ju marken måste bekostas av de enskilda vagm tassen terna, sjalva, h2?er det 1 sakens natur, att det ej gärna kan ifråga­ komma att för vägen taga i anspråk någon värdefullare del av en fastighet. Att uppstalla ett dylikt oeftergivligt villkor beträffande allmän vägs fram­ dragande kan likväl svårligen sättas i fråga; tydligt är nämligen, att det un­ derstundom kan Wiva nödigt att för erhållande av den fördelaktigaste sträck­ ningen at en allman väg taga en nog så värdefull del av en fastighet i anspråk hor skyddande av inteckningshavares rätt torde man följaktligen här vara nödgad välja annan utväg. Därvid synes lämplig förebild erbjuda sig i det förslag till stadsplanelan som sted gar iSfråttf20 framla«ts av särskilda kommitterade. Detta förslag sel bemanna5 nisk /°r- ad t Under VJSS? fö™tsättningar för allmän samfärd ovillkK denkSl markVSOm mg?r 1 gata‘ Denna rätt är emellertid icke ovillkorlig, den galler visserligen mot senare ägare av vägmärken men icke låtelsen6 la4tarie av,lnte.ckning eller annan sakrätt med bättre rätt än vägupp- Wst Xt till tflT -inneb i"’ T °m ^ Utbud ä exckutiv auktion den fastighet, till vilken vagmarken hor, med den belastning, som stadens berörda nyttjanderätt innebar, köpeskillingen icke uppgår till belopp, sorn täcker nämn- StadfnlTvH8 f°rdringar. fastlgketen måste utbjudas utan samma belastning. Stadens nyttjanderätt skulle följaktligen i dylikt fall kunna gå förlorad. Med upptagande av den princip, som i nämnda förslag kommit till uttryck synes det som örn det nu föreliggande förslaget lämpligen skulle kunna kombestämmelse av det innehåll, att den rätt, som enligt förevarande paragraf hilagts det allmänna i avseende å mark, som tagits i anspråk för väg, iorklaras icke skola galla mot innehavare av inteckning eller annan sak­ ratt, varav marken besvärades, då den sålunda togs i anspråk. Genom en

Kungl. Majlis proposition nr 106. 39

dylik bestämmelse torde enskildas befogade intressen i tillbörlig man tillgodo­ ses. Däremot vinner det allmänna mahanda icke till fullo den trygghet i för­ foganderätten över vägarna, som man eftersträvar. Visserligen behöver vägdistriktet ej för att skydda sin rätt mot senare ägare av den fastighet, va royer väg dragits, inköpa och lagfara marken eller, örn endast nyttjanderätt förvär­ vats, inteckna den. Men vägstyrelsen tvingas att i varje fall, da fran en fastighet mark förvärvas till väg, taga i övervägande, huruvida med hansyn tiiliorefintliga inteckningar i fastigheten och vägmärkens värde någon sannolikhet föreligger för att vägdistriktets rätt kan sättas i fara, samt att, dar sa finnes vara fallet, antingen genom uppgörelse med lnteckningshavarna eller genom tillgripande av expropriationsförfarandet befria vägmärken fran ansvar tor inteckningarna. Därest vägstyrelsen härutinnan misstoge sig eller visade för­ sumlighet, kunde det tänkas, att vederbörande vägdistnkt i något enstaka taff lede förlust. Några betydande utgifter torde det dock ej kunna Wiva fråga örn. Vad särskilt de redan förefintliga allmänna vägarna betra!får kan man utgå från att, åtminstone örn de äro några decennier gamla, skyddet tor dem skulle bliva praktiskt taget fullständigt. Den lösning av förevarande spörsmål, som man genom införande i forslaget av den ifrågasatta bestämmelsen skulle vinna, synes kanske ej fullt tillfreds­ ställande. Men det är att märka, att örn man anser nödigt att torskälla ovill­ korligt skydd åt det allmännas rätt till vägarna utan att, såsom löftaget ^gor lämna hänsyn till inteckningshavares rätt alldeles åsido och utan att, såvitt angår nya vägar, för varje fall tvinga vederbörande att anlita expropriations­ förfarandet, annan utväg ej torde finnas än att i samband med beslut om vägs anläggande samt, vad angår redan befintliga vagar, i samband med fajens ikraftträdande anordna ett preklusionsförfätande i en eller annan form vilket förfarande dock, huru enkelt man än sokte gestalta detsamma, skulle åsamka vederbörande rättsägare och myndigheter mera besvär och kostnader an som kunde anses skäliga för vinnande av det avsedda ändamalet. Det synes grådet fördenskull, att örn förslaget fullständigas med stadgande av ovan ifrå­ gasätta innehåll, detsamma kommer att pa förhållandevis lyckligaste satt torena hänsynstagande till såväl allmän som enskild rätt.»

I anledning av vad lagrådet erinrat erhöll 1 kap. 7 § i det förslag till väglag, Riksdagen som förelädes 1922 års riksdag, följande lydelse : »Utan hinder av den rätt annan kan äga i avseende å mark, som för väg tagits i anspråk, ma vägen tor sitt ändamål brukas. Innehavare av inteckning eller annan sakrätt, varav marken besvärades, då den sålunda togs i anspråk, vare dock vid sm rätt bibe­ hållen.» . Andra särskilda utskottet, som behandlade propositionen, lamnade i utlå­ tande nr 1 ifrågavarande stadgande utan erinran. Av skäl, som ej beröra före­ varande fråga, blev emellertid propositionen avslagen av riksdagen.

Sedermera hava framställningar i ämnet inkommit från dels lantmäteristy- Framstäf reisen dels länsvägnämnden i Malmöhus län dels ock majoren Ingemar Deters- iantmäterison. I samtliga framställningar hemställes örn vidtagande av åtgärder för be- styrelsen tryggande av det allmännas förfoganderätt till mark, som tagits i anspråk ör allmän väg. Lantmäteristy reisen har sålunda i skrivelse den 17 oktober 1928 anfort: Under senare år hade inom skilda delar av landet, huvudsakligen med bidrag av statsmedel, utförts omfattande arbeten för omläggning och förbättring av

Kungl. Majlis proposition nr 106.

landets redan befintliga vägnät. Vid av generaldirektören företagna tjänsteresor hade konstaterats, att vagstyrelserna, när ny mark tagits i anspråk för äSfnderWP°nmnfginme“l ei nyby«*n.a1d> 1 ett avsevärt antal fall icke förvärvat agwideratteii tdl den salunda i anspråk tagna marken utan allenast lämnat nu­ varande markagaren en dem emellan överenskommen ersättning. Ett dylikt förfarande medförde icke någon tryggad rätt för det allmänna gentemot ny ägare av den fastighet, vara vagområdet vore beläget. Styrelsen hade ansett sig bora bringa berörda förhållande till Kungl. Maj:ts kännedom i ändamS att vederbörande vagstyrelsers uppmärksamhet måtte kunna fästas å angelagenheten av att vagomrade förvärvades med en för framtiden betryggande latt I anslutning härtill ansage sig styrelsen vidare böra bringa till erinran att de mojligheter till tryggande av det allmännas rätt till vägområde, som lili gallande lagstiftning medgave, nämligen expropriering av mark eller inköp under hand och, i förekommande fall, det inköpta områdets befriande från det­ samma avilande inteckningar, i många fall måste medföra alltför stora kost­ nader och avsevärd tidsutdrägt. Styrelsen ansåge, att det för landet skulle vara till stort gagn, därest frågan örn väghållmngsdistriktens rätt till mark som tagits eller framdeles foges i anspråk till väg, kunde ordnas genom vågrätt med samma verkan som ett vid laga skifte upplåtet servitut. Länsvags nämnden i Malmöhus län har i skrivelse den 8 januari 1926 fram­ hållit : • Lai™-Vtgn-rmn<?en’ S01? utgj°rcle en sammanslutning av samtliga vägstvrelser

positionsrätten till i W diskuterat trugan angående äganderätten och dis­ positionsrätten till allman vag. Bestämmelserna härom vore synnerligen svä vande. I den man intresset för vägarnas förbättring ökats samt Xfassorna övertagit vagarnas underhåll hade olägenheterna med avseende å föreskrifterna o n aganderatten till vagmark allt mera framträtt. Vägutvidgningar och vägreg eringar hade i stor utsträckning vidtagits eller planerats. När mark här­ na! träffad n“hHCe ovfere"sk.ommelse, merendels på godvillighetens väg kun­ nat traffas. Da den erforderliga marken vid skifte avsatts till vä o- hade denamma^ i de flesta fall ansetts kunna utan vidare tagas i anspråk liärför men annan åsikt hade även uttalats. Ofta inträffade, att en väg inom ett hemmans område vid skifte utlagts till ansenlig bredd under det att samma vägTett angränsande hemmans mark utlagts till en bredd, som icke lämnade utrymme or erforderlig utvidgning. Vad detta ville säga vid reglering av en större väg som gmge över kanske flera hundra fastigheter med olika ägare, vore lätt att forsta. Visserligen kunde marken tagas i besittning jämlikt lagen örn expro­ priation, men expropnationsförfarandet undvekes helst nied hänsyn till därmed förenade expropriation- och lagfartskostnader samt besvär, särskilt örn frågan rörde sig om smärre områden. På grund härav hade under senare lider en mangd större och mindre jordarealer utlagts till allmän viig utan att vara på något satt avsöndrade eller franshilda de fastigheter, vartill de hörde Dera-; egenskap av allman väg utmärktes således varken å befintliga kartor eller i haradsratternas lagfarts- eller mteckmngsböcker. När fastigheten varifrån jorden tagits, overgmge till ny ägare, kunde denne möjligen med fog göra gallande att jorden orättmätigt frånhänts fastigheten. — Vid utstakning av redan befintlig väg hade aven tvistigheter uppstått angående huru mätningen skulle verkställas. Oftast saknades skälstenar eller andra punkter varifrån matningen kunde utgå. I dylika fall rådde tvekan örn mätningen skulle ske tran vagens mitt eller från vägbanans kant, om dike skulle medräknas från dikets mitt eller fran dess ytterkant o. s. v. Direkta bestämmelser härom sak­ nades. Korande nyttighet å allmän väg rådde även olika uppfattningar. På

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

dylika nyttigheter, såsom gräs och träd, gjorde jordägaren ibland anspråk. Yäghållaren, som skötte vägen och vårdade träden, ansåge sig emellertid vara den som ensam ägde taga befattning med hithörande saker. Särskilt tor Malmöhus län, där alléträd i stor utsträckning förekomme utmed de allmänna vägarna och där intresset för trädplantering vore synnerligen stort, vöre Dagan om dispositions- och äganderätten till träden av största betydelse. Med stod av det anförda och då möjligheterna att åstadkomma goda vagar och ett ratio­ nellt vägunderhåll i hög grad vore beroende på att erforderlig mark pa ett praktiskt, billigt och betryggande sätt kunde tagas i anspråk tor ändamalet, hemställdes, att Kungl. Maj :t ville låta utreda frågan om ägande- och disposi­ tionsrätten till mark, som upplåtits till allmän väg, ävensom t ragan örn åstad­ kommande av ett enkelt och praktiskt samt ensartat förfarande vid marks upp­ låtande till allmän väg. Majoren Petersson har i skrivelser den 14 augusti 1927 och den 2 januari 1928 anfört bland annat följande: Med hänsyn till nuvarande svårigheter och stora onödiga kostnader i fråga om markförvärv för vägändamål vore vissa lagändringar och lagkomplet teringar önskvärda, nämligen först och främst i fråga om dispositionsrätt tili mark, som omedelbart behövde tagas i anspråk för vägars nyanläggning om­ läggning eller breddning. Härutinnan sträckte sig önskemålen darhan att de nu föreliggande svårigheterna med relaxering av inteckningar a mark, som toges i besittning för vägändamål, måtte bortfalla liksom alla dryga kost­ nader för lantmäteri och lagfart. Vidare borde genom lag det allmänna till­ försäkras dispositionsrätten till äldre vagmark till vilken numera inga atkomsthandlingar funnes. I många fall — antagligen de flesta — hade sådana aldrig funnits. Det borde vidare i väglagen uttryckligen angivas vad som hörde till väg och sålunda disponerades av det allmänna. Enligt nuvarande bestämmelser visste man exempelvis icke i vad man bankdiken, dikesrenar, överdiken, upplagsplatser för vägmatenalier etc. inginge i vagmarken a aldre vägar.

Allmän

Såsom vägkommissionen närmare utvecklat, förefinnes icke enligt,svensk lag

motivering:.

någon särskild rätt för det allmänna att oberoende av de rättsanspråk, som en­ skilda kunna äga till den mark, vilken tagits i anspråk för allmän väg, använda denna för samfärdseln. Gällande lag angående väghållningsbesvärets utgöran­ de på landet av den 23 oktober 1891 innehåller över huvud ganska knapphändiga bestämmelser örn förfarandet vid anläggning av ny väg och lämnar frågan örn förvärvet av den för vägen erforderliga marken alldeles obesvarad. Vid lagens tillkomst torde denna fråga hava ansetts ligga utanför lagens uppgift. Be­ träffande förvärv av vägmark äro alltså väghållningsdistrikten underkastade de regler, som enligt allmän lag och gällande expropriationsbestämmelser äro stadgade beträffande förvärvande av fast egendom. För frivillig överenskom­ melse torde för närvarande icke finnas annan användbar form än överlåtelse med äganderätt. Den i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom stadgade längsta tiden för beståndet av nyttjanderättsavtal torde nämligen utgöra hin­ der för upplåtelse av mark till allmän viig under dylik rätt. Kan ej frivilligt avtal örn klip av vägmärken åvägabringas, måste expropriation äga rum. Reglerna örn expropriation återfinnas i lagen den 12 maj 1917 örn expro­ priation. Bland de i berörda lag angivna ändamål, för vilkas tillgodoseende

Kungl. Maurts proposition nr 106.

expropriation må äga rum, upptages jämväl, att mark erfordras för allmän väg på landet eller i stad. I dylik ordning kan följaktligen vinnas äganderätt men också enbart nyttjanderätt till erforderlig vagmark. Förfarandet vid expro­ priation är i stora drag följande. Ansökan örn expropriation skall ingivas till onungen. Den skall åtföljas av fullständig beskrivning över det tillämnade löftaget med avfattning på karta av vägens sträckning, styrkt uppgift på äga­ re och innehavare av fastighet, varöver vägen skall framdragas, samt, örn i nå­ got avseende överenskommelse träffats, redogörelse därför. Sedan jordägaren och annan, som kan lida men av expropriationen, lämnats tillfälle att avgiva ytt­ rande över ansökningen, beslutar Konungen, huruvida expropriation må aga rum. Den, som erhållit expropriationsrätt, är pliktig att inom viss i expropriationsmedgivandet utsatt tid fullfölja frågan genom ansökan örn stäm- • ning till domstol vid äventyr att expropriationsrätten eljest går förlorad. Göres sadan ansökning, utfärdar rätten eller domaren stämning å fastighetens ägare och andra ersättmngsberättigade samt föranstaltar örn kungörande av tiden för målets företagande i kyrkan och tidningar. Vid rätten skall företes gravations­ bevis rörande den fastighet, varom fråga är. Sedan målets förberedande be­ handling avslutats, skall inför rätten tillsättas en expropriationsnämnd. Komma parterna överens örn valet av denna nämnd, äga de bestämma, huru många och vilka personer skola deltaga i nämnden. Antalet skall dock alltid vara ojämnt. Kunna ^de ej enas, skall nämnden bestå av en självskriven ordförande, utsedd tor tre ar i sänder av länsstyrelsen, och fyra ledamöter. Av dessa utser vardera parten en och rätten två bland ett större antal personer, vilka valts för sådant ändamål för en tid av tre år, till visst antal av landstinget, till visst antal av s adsiullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, och till visst antal av läns­ styrelsen. Sedan nämnden verkställt de uppskattningar, som påkallas i anled­ ning av expropriationen, företager rätten målet till slutligt avgörande. Nämn­ dens beslut i ersättningsfrågan är i stort sett bindande för rätten. Sedan rätten aststallt expropriationsersättningen, skall denna inom viss tid nedsättas hos länsstyrelsen. Försittes den tid, är expropriationsrätten förverkad. Sedan nedsättning skett, är expropriationen fullbordad och den exproprierande är berättigad att taga marken i besittning. Ställes pant eller borgen för ex­ propriationsersättningen jämte ränta, äger den exproprierande jämväl tidi­ gare taga marken i anspråk, dock icke förr än stämning i målet utfär­ dats. Har fastighet exproprierats med äganderätt, övergår densamma till nye agaren fri från alla penninginteckningar och andra särskilda rättigheter, som besvara marken. Nyttjanderätt, som förvärvas genom expropriation, äger företräde framför all annan rätt till fastigheten. Löseskillingen utbetalas av länsstyrelsen till den, som därtill är berättigad. Besväras fastigheten av intecknmg för fordran, skall löseskillingen fördelas på samma sätt som köpe­ skilling för utmätningsvis såld fast egendom. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, är expropriationsförfarandet orenat icke blott med en omständlig och tidsödande procedur utan jämväl med kostnader, som måste anses ganska avsevärda i förhållande till de obetydliga vardén, örn vilka ofta är fråga vid vägföretag. Tydligt är, att väghållnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

distrikten därför såvitt möjligt undvika expropriation. Enligt inhämtade uppgifter hava under år 1921 allenast två fall av expropriation förekommit bland 143 statsunderstödda vägföretag och under 1928 28 fall bland 444. Under år 1929 hava före den 15 oktober inkommit 38 ansökningar örn expropriation. Antalet ansökningar örn statsunderstöd för nya vägföretag utgjorde för samma tiel 483. . . v Vid frivilliga förvärv av vagmark är vägdistriktens ostörda dispositions­ rätt till denna mark i första rummet beroende av att förvärvet skett i laga form. Vare sig fånget har karaktär av köp eller gåva, äger överlåtelsen av mar­ ken icke giltighet, med mindre den skett skriftligen med två vittnen. Vidare erfordras, att gentemot ny ägare fånget tryggas genom lagfart. Sådan kan emellertid ej vinnas utan att vägmärken först blivit genom lantmatentorrät ning i laga ordning avskild från den fastighet, vartill den hör. Besväras den­ na fastighet av inteckning för fordran, är för en tryggad rätt till vägmärken jämväl erforderligt, att denna mark befrias från ansvarigheten för den i hu­ vudfastigheten intecknade gälden. Av den föreliggande utredningen framgår, att vid mångå vagföretag <mförmälda villkor för en tryggad rätt till vägmärken icke blivit uppfyllda. Sa­ lunda torde i ett ej så ringa antal fall vägmärken hava tagits i anspråk utan att överenskommelsen örn markens upplåtande erhållit lagenlig form. Bar laga fång till marken föreligger, har vägstyrelsen mången gång försummat att avsöndra vägmärken och lagfara fånget. Något skydd gentemot ett anspråk på vägmärken från ny ägare av den fastighet, vartill marken hor, förefin­ nes icke i dylika fall för vederbörande väghållningsdistnkt. Härtill kommer, att åtgärder för befriande av vägmärken från ansvar för huvudfastigheten besvärande inteckningar endast ytterst sällan torde hava vidtagits. Otänk­ bart är sålunda icke, att vagmark kan komma att exekutivt forsaljas for gäl­ dande av intecknat belopp, varför betalning ej kan utgå ur köpeskillingen för huvudfastigheten. I såväl förra som senare fallet löper vederbörande vaghaliningsdistrikt risk att nödgas antingen ånyo utgiva betalning for vagmarken eller nedlägga vägen. ... Det osäkerhetstillstånd, som sålunda råder i fråga om en säkerligen ej ovä­ sentlig del av våra nuvarande allmänna vägar, verkar tydligen olägligt i manga avseenden. Såsom riksdagen i den förutnämnda skrivelsen den 15 mars 1912 framhållit och vägkommissionen närmare utvecklat, måste följaktligen ett på­ tagligt behov anses föreligga att genom lagstiftning bereda det allmänna trygg­ het i förfoganderätten till dessa vägar. Vad beträffar de Vägar, som framdeles komma att anlaggas, kan behovet av lagstiftningsåtgärder uti ifrågavarande hänseende möjligen synas vara mindre trängande. Det torde nämligen kunna förväntas, att sedan uppmärksam­ heten fästs å förhållandet, väghållningsdistrikten vid kommande förvärv av vag­ mark skola låta sig angeläget vara att såväl upprätta lagliga fangeshandlingar som genom lagfart trygga förvärven. Härtill kommer att genom lagen den 14 juni 1929 örn begränsning eller avlösning av avstyckat områdes an­ svar för inteckning i stamfastigheten möjlighet beretts att pa ett enklare

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

sätt än som förut stod till buds få avstyckade områden befriade från ansvar for stamfastigheten besvärande inteckningar. Emellertid får det ej förbises, att de kostnader och den omgång, som äro förenade med vägmärkens avskil­ jande från huvudfastigheten och lagfarts vinnande, vid mindre vägföretag så­ som de numera allt talrikare omregleringarna och breddningarna av äldre vä­ gar ofta icke kunna anses stå i skäligt förhållande till värdet av den vag­ mark, örn vilken är fråga. Av denna anledning har riksdagen, såsom i det föregående närmare omförmälts, uttalat tvivel örn lämpligheten av att för tryggande av rätten till allmänna vägar tillita ett mer eller mindre vidlyftigt och kostsamt lagfartsförfarande. Såväl inom som utom riksdagen hava framforts krav på förenklingar nti förevarande hänseende. Denna lagstiftningsfråga synes vara av den angelägna och brådskande be­ skaffenhet, att densamma med det snaraste bör bringas till lösning. Med hän­ syn till frågans fristående natur kunna icke några betänkligheter möta mot att densamma brytes ut ur det komplex av spörsmål, som vid en förestående re­ vision av väglagen böra komma under omprövning, och göres till föremål för särskild lagstiftning. Härtill lärer desto större anledning föreligga, som den antydda revisionen av väglagen på grund av de många och svårlösta frå­ gor, vilka därvid möta, torde komma att taga en ganska avsevärd tid i an­ språk. Bland de åtgärder, som äro tänkbara för betryggande av det allmännas för­ foganderätt till vagmark, synes företräde böra givas åt vägkommissionens förutnämnda förslag örn införande av legal vågrätt. Genom lagfästandet av en dylik rätt torde det eftersträvade målet kunna vinnas på ett enkelt och praktiskt sätt utan att väghållningsdistrikten som regel betungas med särskilda kostnader utöver dem, som äro nödiga för förvärvet av vägmärken. Som en väsentlig vinst framstår, att förvärvandet av vägmärken icke bindes vid tyngande och tidsödande former. Det nu utarbetade förslaget till lag om vågrätt åsyftar allenast att reglera sådana upplåtelser av vagmark, som tillkommit på frivillighetens väg genom överenskommelse mellan vederbörande väghållningsdistrikt och markens ägare. Förslaget avser således ej att göra rubbning i de principer för tvångsinlösen av vagmark, som kommit till uttryck i expropriationslagen. Då enligt berörda ag expropriation kan ske med nyttjanderätt, förefinnes redan möjlighet för väghållningsdistrikt att i denna ordning vinna samma förfoganderätt till marken,^ som det föreliggande förslaget avser att skapa vid frivilliga upplåtelser. Såsom i det föregående redan antytts, är det föreliggande lagförslaget i hu­ vudsak byggt på samma principer, som det för 1922 års riksdag framlagda för­ slaget till ny väglag innehöll uti ifrågavarande hänseende. Endast i ett par punkter hava mera väsentliga avvikelser skett från sistnämnda förslag. Enligt 1922 års proposition var vågrätten underkastad den begränsningen, att densamma ej skulle gälla mot innehavare av inteckning eller annan sak­ ratt, varav marken besvärades, då den togs i anspråk för allmän väg. Detta innehar, att örn vid utbud å exekutiv auktion av den fastighet, till vilken väg­ märken hörde, med den belastning, som vågrätten utgjorde, köpeskillingen icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 45

uppginge till belopp, som täckte nämnda rättsägares fordringar, fastigheten skulle utbjudas utan berörda belastning. Yägrätten skulle följaktligen i dylikt fall kunna gå förlorad. Tydligt är, att vid utformandet av bestämmelserna örn vågrätt tillbörligt skydd bör beredas innehavare av sakrätt, som uppkommit tidigare än vägrätten. Men det torde näppeligen vara lämpligt eller erfor­ derligt att av denna anledning låta vägrätten vid exekutiv försäljning av fa­ stigheten vika för sådan sakrätt. Det allmännas intresse att ostört disponera vägmärken synes vara så starkt, att vägrätten bör få bestå under alla förhållan­ den. Inteckningsliavarnas befogade anspråk torde kunna vederbörligen till­ godoses, genom bestämmelse, att de för den skada, som av vägrätten vållas, få njuta ersättning av väghållningsdistriktet. För intecknat belopp, som på grund av vägrätten icke kan uttagas ur fastigheten, skulle alltså väghållningsdistriktet svara gentemot inteckningshavaren. Då en dylik anordning icke torde kunna förringa inteckningshavarnas säkerhet till betalning, synas näppeligen av hän­ syn till fastighetskrediten några betänkligheter möta mot en jämkning av för­ slaget i antydd riktning. Tänkbart är, att bestämmelserna kunna medföra, att ett väghållningsdistrikt under vissa förhållanden blir nödsakat att ut­ giva ersättning för mark, som den en gång till fullo betalt till ägaren. En dylik konsekvens var emellertid möjlig jämväl enligt 1922 års förslag och torde knappast kunna undvikas. Fallet torde dock inträffa ytterst sällan, och några mera betydande kostnader torde därav, såsom lagrådet 1922 erinrat, sannolikt icke kunna uppkomma. I 1922 års förslag var vågrättens uppkomst beroende allenast av det faktiska förhållandet, att mark tagits i anspråk för allmän väg. Laga åtkomst till mar­ ken var utan betydelse för vägrätten. Örn vägmärken tagits i anspråk utan jordägarens tillstånd, var denne allenast hänvisad till att göra ersättnings­ anspråk gällande gentemot väghållningsdistriktet. Det synes emellertid be­ tänkligt att tillerkänna blotta besittningstagandet av marken en dylik avgörande betydelse. För mången jordägare koinme detta säkerligen att verka stötande. Ej heller synes det vara påkallat av de föreliggande förhallandena. För våg­ rättens uppkomst torde sålunda i regel böra uppställas fordran på att marken blivit av jordägaren frivilligt upplåten för vägändamålet. Det bör emellertid ej förbises, att upplåtelse av vagmark, särskilt då fråga är örn obetydliga eller mindre värdefulla områden, ofta sker allenast genom en muntlig överenskommelse mellan jordägaren och vägstyrelsen. Det torde knap­ past kunna antagas, att ifrågavarande lagförslags genomförande skall komma att medföra någon ändring härutinnan. För såvitt man ej vill för vågrättens uppkomst fordra, att skriftligt avtal örn markens upplåtande träffats — något, som näppeligen torde vara av behovet påkallat — måste man således räkna med att muntliga avtal allt framgent komma att avslutas i ej ringa omfattning. Så­ dana avtal erbjuda emellertid efter en tids förlopp stora svårigheter i bevisningshänseende. För undanröjande av de olägenheter, som härav vållas, har i förslaget upptagits bestämmelse, att vågrätt skall, ända att avtal örn upplåtelse av marken icke visas, anses medgiven, saframt icke senast inom ett ar efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

det vägen öppnats för samfärdsel markens ägare framställt erinran mot att mar­ ken tagits i anspråk för vägen. I anledning av den föreslagna lagen örn vågrätt påkallas mindre jämkningar dels i lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom dels ock i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

»»Hvering. Beträffande de särskilda bestämmelserna i lagförslagen må erinras följande.

1) Förslaget till lag om vågrätt.

1 §• „I denna Paragraf angives innebörden av vågrätten. Såsom redan i det före­ gående har antytts, utgör vågrätten en rätt för det allmänna att med företräde framför alla sakrättsägare använda vägmärken till allmän väg. Den förut­ sätter i princip för sin uppkomst, att det allmänna genom vederbörande väghåll­ nings distrikt i laga ordning förvärvat dispositionsrätt till marken på grund av ett laga fång eller en nyttjanderättsupplåtelse. Det som konstituerar uppkom­ sten av vågrätt är dock, att vägen tages i bruk för samfärdsel. Detta förhål­ lande medför samma rättsverkan som lagfart till tryggande av äganderättsfång och inteckning till skyddande av nyttjanderätt. Tydligt är, att lagen endast avser sådana vägar, som enligt gällande lag örn yaghållningsbesvärets utgörande på landet äro att anse såsom allmänna. Den ager alitsa tillämpning å landsvägar, bygdevägar och ödebygdsvägar, vilka tillkommit i laga ordning. Det har redan erinrats, att vågrätten uppkommer först i och med det att marken börjat begagnas såsom allmän väg. Det är nämligen angeläget, att föl vågrättens inträde bestämmes en tidpunkt, som är lätt att fastställa och dessutom toremad med en viss publicitet. Vill man ej för vågrättens uppkomst uppställa fordran på inskrivning — en anordning, vilken med hänsyn till därmed före­ nad omgång och kostnad, synes mindre ändamålsenlig — torde vägens öpp­ nande för allmän trafik vara den uti berörda hänseenden lämpligaste begyn­ nelsepunkten för vågrätten. I överensstämmelse med 1922 års förslag avser vågrätten allenast sådant nyttjande av marken, som erfordras för vägändamålet. Däri ingår således såsom vägkommissionen närmare utvecklat, varje användande av vägmärken ör framförande av den allmänna trafiken, men även alla dispositioner, som erfordras för ett behörigt underhåll av vägen, inbegripas i vågrätten. Å vägmärken växande träd, som äro till hinder för trafiken, få sålunda de väghållningsskyldiga borttaga. (Jmfr rättsfall i N. J. A. 1926:119.) Vågrätten äger liksom enligt tidigare förslag bestånd, så länge vägen använ­ des såsom allmän väg. Nedlägges vägen, upphör rätten och markens ägare är berättigad att fritt förfoga över densamma. Uti andra stycket av 1 § har lämnats närmare förklaring örn vilken mark vågrätten avser. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med 2 § i 1922 års

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

förslag. Enligt berörda förslag skulle jämväl i samband med vägen liggande upplagsplats höra till vägen. Någon motsvarande föreskrift har emellertid ej uppptagits i förevarande förslag. Det synes nämligen knappast böra ifråga­ komma, att dylika platser, vilka kunna vara av mycket skiftande storlek och beskaffenhet, förvärvas med vågrätt.

2 §• Beträffande denna paragraf hänvisas till vad i det föregående anförts. Till­ läggas må allenast, att sådan erinran från jordägarens sida, som enligt para­ grafen utgör hinder för uppkomsten av vågrätt, kan ske helt formlöst. Så­ lunda är ej erforderligt, att markägaren inom den stadgade tiden uttagit stämning eller sökt handräckning rörande avstängning av vägen. Emeller­ tid är tydligt, att, om väghållningsdistriktet i tvist örn förefintligheten av vågrätt bestrider, att erinran skett, ägaren måste vara beredd att förebringa bevisning därom, då eljest avseende icke torde kunna fästas vid hans påstående. Uppkommer vågrätt under de omständigheter, som angivas i förevarande paragraf, är jordägaren uppenbarligen oförhindrad att gentemot väghallningsdistriktet göra gällande det ersättningsanspråk, vartill han kan äga fog. Närmare bestämmelse härom meddelas i 3

3 §• Det avtal örn markens upplåtande, som ligger till grund för vågrätten, torde böra vara bindande för ny ägare, mot vilken vågrätten gäller, icke blott i av­ seende å förfoganderätten till marken utan jämväl i fråga örn de villkor, som förbundits med upplåtelsen. Har alltså mellan vederbörande väghållningsdistrikt och markens ägare överenskommits, att marken skall upplåtas utan er­ sättning, eller att visst vederlag skall utgå antingen på en gång eller i årlig avgäld, bör en senare ägare till marken icke kunna göra gällande några ytter­ ligare krav mot väghållningsdistriktet för markens begagnande. Har där­ emot marken tagits i anspråk för allmän väg utan att någon uppgörelse träf­ fats angående vederlag därför, bör det tydligen stå markägaren öppet att, i fall denna fråga ej kan lösas genom överenskommelse mellan kontrahenterna, på­ kalla prövning av densamma i laga ordning. Bestämmelser härom meddelas i denna paragraf.

4 §. Såsom i det föregående erinrats, äger enligt förslaget i vissa fall innehavare av inteckning eller annan sakrätt, som besvärar vägmärken, att av väghåll­ ningsdistriktet erhålla gottgörelse för den skada, som vågrätten vållar. Be­ stämmelser härom meddelas i 4 och 5 §§. Förutsättning för skadeståndsskyldighet är, att den ifrågavarande rättigheten besvärade marken redan då vä­ gen öppnades för samfärdsel. Har sakrätt till marken uppkommit eftei nämnda tidpunkt, är innehavaren icke berättigad till någon ersättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

I denna paragraf behandlas frågan om ersättning till innehavare av penningmteckning eller därmed likställd fordran. Grunden till väghållningsdistriktets ersättningsplikt utgör i detta fall, att för väganläggningen tagits i anspråk en sa väsentlig eller värdefull del av fastigheten, att den återstående delen icke forslar till täckande av de inteckningar, som besvära fastigheten. Huruvida dylik skada uppkommit i följd av vågrätten, kan med säkerhet bedömas forst sedan det vid en exekutiv försäljning av fastigheten eller därmed jäm­ förlig förrättning visat sig, att full betalning för fordringen ej kunnat erhållas ur köpeskillingen. I sådant fall bör fordringens innehavare äga att av väg­ la ningsdistriktet utbekomma så stor del av det bristande beloppet, som enligt uppskattning borde hava kunnat vinna täckning, därest fastigheten icke varit besvärad av vågrätten. 5 §. Enligt allmänna regler gäller, att örn någon för samma tid upplåtit nyttjande­ rätt till sin fastighet åt flera, vid tvist dem emellan den upplåtelse skall äga företräde, varför inteckning först söktes. Har inteckning sökts samtidigt för bada rättigheterna, äger den upplåtelse, som först skedde, företräde. Sist­ nämnda regel gäller jämväl, därest inteckning icke sökts för någondera upp­ låtelsen.^ Andra kollisioner mellan begränsade sakrätter löses på liknande sätt. Da fråga är i vad mån innehavare av rättighet, som nu nämnts, bör erhålla ratt till skadestånd av väghållningsdistriktet för men, som vållas av våg­ rätten, torde en viss avvikelse från nu berörda allmänna principer vara ofrån­ komlig. En konsekvent tillämpning av dessa principer med den tanke, som ligger till grund för förslaget, nämligen att vägens öppnande för samfärdsel bor medföra samma rättsverkan, som örn inteckning för vågrätten sökts vid sagda tidpunkt, skulle leda till att allenast innehavare av sådan nyttjanderätt servitutsrätt eller annan dylik rättighet, för vilken inteckning sökts före vägens öppnande skulle erhålla rätt till skadestånd. En dylik lösning är emellertid mindre tilltalande. Därigenom bleve t. ex. en arrendator, som underlåtit att inteckna sitt kontrakt, försatt i en sämre situation än om expropriation av väg­ märken ägt rum. Enligt expropriationslagen göres nämligen icke någon åts lllnad mellan mtecknad rättighet av ifrågavarande beskaffenhet och sådan som icke äger skydd av inteckning. Förslaget har därför erhållit den utform­ ningen, att i regel varje innehavare av rättighet, varom nu är fråga, skall vara berättigad att erhålla ersättning av väghållningsdistriktet för skada eller in­ trång i följd av vågrätten, under förutsättning allenast, att rättigheten besvä­ rade marken vid tidpunkten för vägens öppnande. Endast för det fall att rät­ tigheten grundar sig på avtal, som tillkommit efter det överenskommelse träffats örn markens upplåtande till vägen, skall enligt förslaget avseende fästas vid huruvida inteckning sökts eller ej.

6 §. Då i tvister örn ersättning enligt 3, 4 eller 5 § kunan uppkomma rena rättsiragor, torde dylika tvister böra avgöras i vanlig domstolsordning. Rätt dom­ stol bor tydligen vara domstolen i den ort, där marken är belägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 49

I detta sammanhang framställer sig frågan, huru domstol skall förfara, örn det i tvist örn ersättning upplyses, att expropriation blivit sökt beträffande marken. Tydligt är, att om stämning i expropriationsmålet redan utfärdats, den jämlikt denna lag väckta talan bör avvisas. Har expropriationsfragan icke fortskridit så långt, att stämning ågått, torde målet böra förklaras vi­ lande i avbidan på huruvida expropriation kommer till stånd. Att märka är, att en beviljad expropriationsrätt förfaller, därest densamma icke fullföljes genom stämning inom viss utsatt tid. Fullföljes ej expropriationen, förelig­ ger uppenbarligen intet hinder för talans prövning enligt förevarande lag. Det torde vara lämpligt, att väghållningsdistrikt beredes möjlighet att få samtliga tvistiga ersättningsanspråk rörande ett vägföretag avgjorda i ett sammanhang. Talan örn ersättning bör därför kunna väckas jämväl av väg­ hållningsdistrikt. Av vikt är, att slutlig uppgörelse beträffande ersättningsanspråk fram­ tvingas inom en tid, då tillförlitlig uppskattning av skadan kan astadkommas. Skäl synes sålunda föreligga, att i förevarande fall stadga en särskild kortare preskriptionstid. Jämväl faran, att väghallningsdistrikten efter en längre tids förlopp utsättas för ohemula krav, torde motivera en dylik bestäm­ melse. Det må erinras, att särskild preskriptionstid finnes stadgad i ett fler­ tal författningar. Sålunda har en tvåårig preskriptionstid införts beträffande fordringsanspråk på grund av arrende- och hyresavtal samt rörande vissa ersättningsanspråk för skada av elektrisk anläggning. I överensstämmelse härmed har i förevarande paragraf föreslagits, att talan om ersättning skall anhängiggöras inom två år, räknat i fall, som avses i 3 eller 5 §, från det vägen öppnades för samfärdsel och i fall, varom i 4 § sägs, från det förlusten in­ trädde, vid äventyr att rätten till talan eljest är försutten.

7 §• De ersättningsfrågor, som avses i föreliggande förslag, torde säkerligen i åtskilliga fall icke kunna avgöras utan besiktning av marken. Då de meren­ dels torde röra sig örn ganska ringa belopp, skulle genom syn av häradsrät­ ten vederbörande väghållningsdistrikt, vilket i regel lärer komma att få bära rättegångskostnaden, åsamkas utgifter, som icke kunna anses sta i skäligt förhållande till de värden, varom tvistas. Av denna grund har föreslagits, att rätten, örn den finner det erforderligt, äger utse tre ojäviga gode män att efter syn avgiva yttrande med förslag rörande ersättning för skada eller in­ trång, som förorsakas av vägrätten. Uppenbart är, att rätten i sitt utslag icke är bundet av ett dylikt yttrande utan äger att fritt pröva, vilket värde bör tillerkännas detsamma.

8 §. Vid bestämmande av ersättning, varom i förslaget är fråga, torde de prin­ ciper, som stadgats för fastställande av expropriationsersättning, böra vinna tillämpning, i den mån förhallandcna äro likartade dem, som föreligga vid Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 83 käft. (Nr 106i) 4

50 Kungl. Majlis proposition nr 106.

expropriation. I första stycket av denna paragraf Ilar därför upptagits en bestämmelse, motsvarande 9 § expropriationslagen. I andra stycket har införts en erinran om att vid bestämmande av ersätt­ ning till markens ägare skall såvitt möjligt tagas hänsyn till vad väghållnmgsdistriktet kan komma att utgiva i ersättning till innehavare av fordringsinteckning eller annan sakrätt. Då förslaget förutsätter, att väghållningsdistriktet ej skall gentemot markens ägare hava regressrätt för det skade­ stånd, som distriktet kan kännas skyldigt utgiva till inteckningshavare, måste tydligen, i den mån vidden av denna ersättningsskyldighet låter sig bedöma, skälig jämkning ske av det belopp, som skall utgå till markägaren.

9 §• Vid expropriation åligger det den expropierande att gälda all av expropriationen föranledd kostnad. Beträffande motiven till denna föreskrift anförde 1908 års expropriationskommitté bland annat, att kommittén funnit övervägan­ de billighetsskäl tala för att en sakägare, utan risk att drabbas av någon kost­ nad, skulle kunna få egendomens värde bestämt av sakkunniga och opartiska värderingsmän. Att han icke utan vidare ville godkänna den exproprierandes anbud, behövde nämligen icke bero på någon tredska, även om uppskattningen sedermera skulle visa, att anbudet vore tillfredsställande. Det vore möjligt, att sakägaren, som kanske aldrig haft en tanke på att avhända sig sin egen­ dom, icke själv kände dess värde. Den behövliga utredningen borde göras på den exproprierandes bekostnad. Den rättsgrundsats, som sålunda fastslagits i expropriationslagen, synes i princip böra äga motsvarande tillämpning i mål örn ersättning enligt den före­ slagna lagen örn vägrätt. På frågan bör ej inverka, örn rättegången anhängiggjorts av distriktet självt eller av motparten. Emellertid bör det ej förbises, att en bestämmelse örn skyldighet för väghållningsdistriktet att under alla förhållanden ersätta motparten rättegångskostnaden sannolikt komme att framkalla obefo­ gade tvister samt försvara åstadkommandet av överenskommelser mellan kon­ trahenterna. I förslaget har därför vidtagits viss modifikation av regeln, in­ nebärande möjlighet för rätten att, där den med hänsyn till omständigheterna finner det skäligt, annorlunda förordna örn gäldandet av rättegångskostna­ derna.

10 §. Det torde ofta inträffa, att olika delar av väg öppnas för trafik på skilda tider. Tydligt är, att i sadant fall vägrätt uppkommer i den mån vägmärken upplåtes för samfärdsel. Skulle delar av vägmark, som tillhör samma fastig­ het, upplåtas för samfärdsel pa olika tider, bör vägrätt till denna mark anses föreligga först då marken i sin helhet blivit iordningsställd och öppnad för trafik eller med andra ord vid den senaste tidpunkten. Utlägges äldre väg till större bredd, bör givetvis vad i denna lag stadgas örn väg gälla allenast den nya vägdelen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 51

11 §.

I det föregående är redan framhållet, att vågrätten upphör, därest vägen nedlägges. Vid bedömandet av denna fråga böra de principer, som i 10 § uttalats beträffande uppkomsten av vågrätt, äga motsvarande tillämpning. Nedlägges vägen, får vägmärken disponeras av den, som enligt allmänna rättsprinciper har äganderätten till marken. 68 § expropriationslagen stad­ gar för motsvarande fall, att ägaren skall vara pliktig att utgiva lösen for marken. En sådan bestämmelse synes emellertid mindre lämplig i fråga örn mark, som upplåtits med vågrätt. I dylikt fall torde vara billigt, att mark­ ägaren är berättigad att förfoga över marken utan någon ersättning till väghållningsdistriktet. Detta bör emellertid äga rätt att bortföra bro, trumma samt vad det eljest påkostat å marken. Begagnar sig ej väghållningsdistnktet av denna rätt inom viss tid efter det anmaning därom skett, böra anlägg­ ningarna tillfalla markens ägare. Bestämmelser i sistnämnda hänseenden hava upptagits i denna paragraf. De överensstämma i huvudsak med motsvarande stadganden i 70 § expropriationslagen och 2 kap. 18 § allmänna nyttjanderättslagen.

12 §.

Denna lag avser icke blott allmänna vägar på landet utan jämväl sådana vägar inom område i stad, vilket ej ingar i fastställd stadsplan.

Övergångsbestämmelserna.

Såsom närmare utvecklats i det föregående, är denna lag avsedd att galla jämväl vägar, som tillkommit före lagens ikraftträdande. I fråga örn dylika vägar bör den i 6 § stadgade preskriptionstiden räknas tidigast från lagens ikraftträdande.

2) Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

I det föregående har framhållits, att vägrätten förutsätter en upplåtelse av marken till väghållningsdistriktet. Denna upplåtelse kan ske antingen under äganderätt eller ock med nyttjanderätt. Beträffande dylik nyttjanderattsupplåtelse böra tydligen bestämmelserna i 1 kap. nyttjanderättslagen örn viss maximitid m. m. icke äga tillämpning. I 8 § av sagda kapitel har därför in­ tagits en erinran härom.

Kungl. May.ts proposition nr 100.

3) Förslaget till lag om ändring i viss del av lagen den 12 maj 1917 örn expropriation.

Enligt 68 § expropriationslagen får mark, som exproprierats med nyttjande­ rätt men ej längre användes för sitt ändamål, återlösas av ägaren, försåvitt talan därom instämmes inom tjugo år efter det expropriationen fullbordades. Under 11 § i förslaget örn vågrätt har framhållits, att en dylik bestämmelse vöre mindre lämplig i fråga örn vägmark. Enligt sagda lagförslag är därför ägaren, om allmän väg nedlägges, berättigad att återtaga vägmärken utan lösen Uppenbarligen är det emellertid mindre tillfredsställande, att olika bestämmel­ ser gälla i detta fall och i det fall, då vägmärken exproprierats under nyttjande­ rätt. Av denna anledning har vidtagits en mindre jämkning av expropriationskgen. Efter 79 § har införts en ny paragraf, upptagande i sak enahanda före­ skrifter, som 11 § i förslaget örn vågrätt innehåller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 53

Förslag

till

Lag

om Tagrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §• Varder mark med ägarens begivande tagen i anspråk för allmän väg, ma marken, sedan vägen öppnats för samfärdsel, nyttjas för sådant ändamål utan hinder av den rätt, som kan tillkomma ny ägare eller annan. Vågrätt, varom nu sagts, gälle så länge vägen användes för sitt ändamål. Vägrätten avser, förutom vägbana, jämväl vägren, slänt, bankett och dike, som erfordras för vägen.

2 §. Ändå att avtal örn upplåtelse av marken icke visas, skall vågrätt anses med­ given, såframt ej markens ägare senast inom ett år efter det vägen öppnats för samfärdsel framställt erinran mot att marken tagits i anspråk.

3 §. Innebär ej medgivande, som avses i 1 §, att marken skall upplåtas utan er­ sättning, och har ej heller visst vederlag för upplåtelsen avtalats, vare ägaren berättigad att av väghållningsdistriktet undfå ersättning enligt vad nedan sägs. 4 §• Häftar marken, då vägen öppnas för samfärdsel, på grund av sökt eller beviljad inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken för fordran, samt visas, att vägrätten förorsakat förlust å denna, äge fordringens innehavare rätt till ersättning av väghållningsdistriktet mot avskrivning å handling, varå ford­ ringen grundas. 5 §. Besväras marken, då vägen öppnas för samfärdsel, av nyttjanderätt, servi­ tutsrätt eller annan sakrätt, som ej avses i 4 §, och vållar vägrätten skada eller intrång i rättigheten, skall vad i nämnda paragraf stadgas äga motsvarande tillämpning, utan så är att rättigheten grundar sig på avtal, som tillkommit först efter det överenskommelse träffats örn markens upplåtande till vägen, och inteckning för rättigheten icke sökts, innan vågen öppnades för samfärdsel.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

6 §• Den, som vill vinna fastställelse av ersättningsanspråk, instämma sin talan till rätten i den ort, där marken är belägen, inom två år räknat i fall, som avses i 3 eller 5 §, från det vägen öppnades för samfärdsel och i fall, varom i 4 § sägs, från det förlusten inträdde. Försummas det, vare rätten till talan försutten. Talan, som nu sagts, må jämväl anhängiggöras av väghållningsdistriktet.

7 §• Föres talan örn ersättning, ina rätten, örn den finner det erforderligt, utse tre ojäviga gode män att efter syn avgiva yttrande med förslag till ersättning för skada eller intrång, som av vägrätten förorsakas.

8 §. Föranleder vägföretaget, förutom skada eller intrång, jämväl nytta för den fastighet, vartill marken hör, skall ersättning för sådant men gäldas endast i den mån det överstiger nyttan. Vid bestämmande av ersättning enligt 3 § skall, såvitt möjligt, tagas hänsyn till vad väghållningsdistriktet enligt 4 och 5 §§ kan antagas komma att utgiva.

9 §• Väghållningsdistriktet åligger att gottgöra motparten hans utgifter å målet, där ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda för­ ordna.

10 §.

Hava vid ett vägföretag delar av väg, vilka tillhöra samma fastighet, öpp­ nats för samfärdsel på skilda tider, skall i de avseenden, varom denna lag för­ mäler, så anses, som örn de alla hade öppnats för samfärdsel först vid den senaste tidpunkten. Vid utläggning av äldre väg till större bredd skall vad i denna lag sägs örn väg avse allenast den nya vägdelen.

11 §•

Nedlägges vägen, vare väghållningsdistriktet berättigat att bortföra bro, trumma samt vad det eljest å marken påkostat; återställe dock, där så sker, marken i det skick, vari den befann sig, då den togs i anspråk för vägen. Är ej vad sålunda må från marken skiljas bortfört inom nittio dagar efter det an­ maning därom skett, tillfälle det markens ägare.

12 §.

Denna lag äger icke tillämpning inom område, som ingår i fastställd stads­ plan. I fråga örn annan mark i stad skall vad ovan är stadgat beträffande väghållningsdistrikt gälla staden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 55

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930 men äger tillämpning jämväl i av­ seende å mark, som dessförinnan tagits i anspråk för allmän väg; dock skall den i 6 § stadgade tid för anhängiggörande av talan örn ersättning räknas från dagen för lagens ikraftträdande, där det förhållande, från vilket tiden skall räk­ nas, inträtt före sagda dag.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att till 1 kap. 8 § i lagen den 14 juni 1907 om nytt­ janderätt till fast egendom skall fogas ett nytt tredje stycke av följande ly­ delse : Örn nyttjanderätt till mark, som tagits i anspråk för allmän väg, är särskilt stadgat. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.

Förslag

till

Lag

örn ändring i viss del av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

Härigenom förordnas, att i lagen den 12 maj 1917 örn expropriation skall införas en ny paragraf med beteckning 79 a § av följande lydelse: 79 a §. Har mark, som med nyttjanderätt exproprierats för allmän väg, ej kommit till användning för sådant ändamål, eller nedlägges vägen, vare markens ägare berättigad att utan lösen, varom i 68 § sägs, och oberoende av där stadgad be­ gränsning av tiden för talans anhängiggörande förfoga över marken. Yäghållningsdistriktet vare i fall, som nu sagts, berättigat att bortföra bro, trumma samt vad det eljest a marken pakostat; aterställe dock, där sa sker, marken i det skick, vari den vid expropriationen befann sig. Ä.r ej vad sålunda må från marken skiljas bortfört inom nittio dagar efter det anmaning därom skett, tillfälle det markens ägare utan lösen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.