('angående upphävande av förbud mot skatteköp i vissa fall',)

Kungl. Maj:is proposition Nr 246. 1

Nr 246.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående upphävande av förbud mot skatteköp i vissa fall; given Stockholms slott den 14 mars 1930. Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bi­ falla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt. Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Adolf Dahl.

Mimny lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 209 hafi. (Nr 21,6.) 1

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 14 mars 1930.

Närvarande: Statsministern L indman , ministern för utrikes ärendena T rygger , statsråden L ubeck , B eskow , L undvik , B orell , von S teyern , M almberg , L indskog , B issmark , J ohansson , D ahl .

Departementschefen, statsrådet Dahl, anför:

1919 år8 för­ I en till 1919 års urtima riksdag avlåten proposition, nr 11, föreslog bud mot skatteköp i Kungl. Maj:t riksdagen besluta att, i avbidan på utredning och förslag vissa fall. rörande revision av gällande bestämmelser örn skatteköp, tills vidare och intill dess annorlunda kunde varda beslutat, skatteköp i andra fall, än så­ vitt anginge de halländska kyrkornas hemman, Danviks hospitals hemman, Visingsö skolegodshemman samt rekognitionsskogs- och därmed likställda hemman, icke skulle äga rum. I proposition nr 14 till samma riksdag före­ slog Kungl. Maj:t vidare riksdagen besluta, bland annat, att skatteköp i den ordning, kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga örn användande av de till bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogar utfärdade författningar föreskreve, icke vidare skulle äga rum. Båda propositionerna vunno riksdagens bifall. Genom kungörelse den 17 oktober 1919 (nr 660) förordnades därefter, dels att skatteköp i den ordning, kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga örn användande av de till bruken och bergverken upplåtna rekogni­ tionsskogar utfärdade författningar föreskreve, icke vidare skulle äga rum, dels ock att, i avbidan på utredning och förslag rörande revision av gäl­ lande bestämmelser örn skatteköp, tills vidare och intill dess annorlunda kunde varda beslutat, skatteköp i andra fall icke skulle, utom vad anginge de halläudska kyrkornas hemman, Danviks hospitals hemman och Visingsö skolegodshemman, äga rum. Under det skatteköp av rekognitionsskogshemman enligt 1811 års kun­ görelse m. fl. författningar sålunda definitivt inställts, har den genom 1919 års kungörelse vidtagna åtgärden i övrigt karaktären av ett allenast provi­ soriskt förbud i avvaktan på utredning rörande revision av skatteköpsbestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246. 3

I anledning av två inom riksdagen väckta, likalydande motioner har Riksdagens riksdagen sedermera i skrivelse den 17 maj 1929, nr 183, anhållit, att den W 29 i nyssnämnda proposition nr 11 till 1919 års urtima riksdag omnämnda revisionen av gällande bestämmelser för skatteköp måtte skyndsamt slut­ föras och att det förslag, vartill denna revision kunde föranleda, måtte så­ vitt möjligt föreläggas 1930 års riksdag.

Frågan örn igångsättande av den utredning, som åsyftats med 1919 utredning års propositioner, anmäldes i statsrådet den 13 februari 1920. Enligt de ändrade^beriktlinjer, som därvid av departementschefen angåvos, borde utredningen stämmelser till en början omfatta en speciell del, avseende de särskilda fastigheter, om skattek0pvilka enligt gällande bestämmelser kunde bliva föremål för skatteköp. Där­ efter borde utredas de principiella grunderna för ändrade bestämmelser i ämnet. Den speciella delen av utredningen syntes böra avse, bland annat, följande förhållanden rörande ifrågavarande fastigheter: 1) omfånget och beskaffenheten i övrigt av den besittningsrätt, varmed fastigheterna innehades samt, örn möjligt, hur besittningsrätten tillkommit, 2) huruvida innehavaren av besittningsrätten själv bebodde och brukade fastigheten, 3) huruvida fastigheten läge i samfällighet med eller vore oskiljaktigt förenad med fastighet, som av besittningshavaren innehades under ägande­ rätt, 4) fastighetens areal med särskilt angivande av in- och avrösningsjord, samt 5) fastighetens taxeringsvärde. Med bifall till därom gjord hemställan bemyndigade Kungl. Majit departe­ mentschefen att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom finansdeparte­ mentet utföra den ifrågavarande utredningen. Verkställandet av utredningens speciella del uppdrogs med stöd av sagda bemyndigande åt dåvarande sekreteraren i kammarkollegium, numera borgar­ rådet G. Söderlund. I skrivelse den 10 januari 1923 anmälde Söderlund, att det honom anförtrodda utredningsuppdraget slutförts, samt överlämnade såsom resultat av utredningen länsvis uppgjorda förteckningar å hemman och lägenheter, vilka i jordeboken redovisades såsom kronoegendomar under enskild disposition, därvid särskilt för sig upptagits dels sådana fastigheter, vilka, enligt vad vid undersökningen kunnat utrönas, vore av beskaffenhet att kunna till skatte köpas, dels annan under enskild disposition i jorde­ boken upptagen kronojord, som antingen disponerades till allmänna ända­ mål eller ock innehades av enskilda under särskilda villkor utan rätt till skatteköp, dels ock hemman, vilka, ursprungligen skattesålda under bruk, förvärvats av eller återvunnits till kronan. Beträffande en särskild fråga av principiell betydelse för de föreliggande spörsmålens bedömande, nämligen frågan örn åbons rätt till skog å krono­ hemman under stadgad åborätt, Ilar sedermera utredning verkställts av

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

justitierådet Nils Alexanderson, vilken sammanfattat utredningsresultatet i en den 13 juni 1926 dagtecknad promemoria i ämnet. Härefter har ärendet ytterligare beretts inom finansdepartementet. Bland annat hava nyssnämnda av borgarrådet Söderlund upprättade förteckningar blivit genomgångna för iakttagande av sedermera inträdda förändringar beträffande fastigheternas redovisning i jordeboken.

Stadganden Då jag nu bar att för Kungl. Majit anmäla ifrågavarande spörsmål, an­ angående skatteköp. håller jag att först få lämna en kortfattad redogörelse för de under olika tider gällande bestämmelserna rörande skatteköpsinstitutet. Jag följer här­ vid i huvudsak den framställning i ämnet, som lämnades i propositionen nr 11 till 1919 års urtima riksdag. De äldsta skatteförsäljningarna av kronohemman i större skala företogos i slutet av 1500-talet med anledning av kronans penningbehov. I början av 1600-talet medgavs i flera fall köp av skatterätt, varigenom köparen berättigades besitta hemmanet »såsom andra Kungl. Majlis undersåtar deras skattehemman», under villkor att utskylderna ordentligen utgjordes, vartill sedermera fogades förbehåll örn ny jordrevning eller förhöjning i skatten, örn hemmanet betydligen förbättrades. År 1639 förklarades, att inga krono­ gods vidare skulle få försäljas till skatte. De följande åren förekommo några exempel på skatteköp, men varje gång efter regeringens eller kam­ marens särskilda tillstånd. Skatteköpeskillingen bestämdes endast efter huvudräntans storlek (spannmål och smör), till dess genom kungl, brevet till kammarkollegium den 22 mars 1683 förordnades, att avseende även skulle fästas å hemmanets förmåner, såsom skog, ägornas beskaffenhet, m. m., vilket borde utrönas genom en på stället hållen skattevärdering. Då konung Karl XI under senare delen av sin regering till följd av rikets goda ekonomiska ställning såg sig ej behöva försälja kronans egendom, inställde han all skatteförsäljning; men konung Karl XII tillät ånyo genom brev den 20 mars 1701 kammarkollegium att handla om skatteköp på för­ delaktigaste sätt. Härvid framhölls första gången såsom motiv till försälj­ ningen landets bättre kultur i självägande jordinnehavares händer, var­ jämte åbon tillerkändes företrädesrätt till skatteköp i allmänhet och ute­ slutande rätt därtill å rusthåll. Vid Karl XII:s död förklarades genom kungl, brevet den 18 april 1719 skatteköpen böra fortfara, och genom kungl, resolutionen på allmogens besvär den 3 juni samma år försäkrades åborna örn företrädesrätt till skatteköp efter skedd värdering. Den 19 september 1723 utfärdades en förordning, huru med de hemman och kronolägenheter, som till skatte försäljas, förhållas skall. I denna för­ fattning finnes närmare angivet, dels vilka kategorier av kronans fasta egendom kunna bliva föremål för skatteköp, och dels själva skatteköpsproceduren, innefattande bland annat grunderna för skatteköpeskillingens be­ stämmande. Skatteköpeskillingen skulle bestämmas efter värdering och fick

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246. 5

ej sättas lägre än till sex års sammanlagda ränta, beräknat efter den ränta, som var i kronans räkenskaper hemmanet påförd, eller räntans kronovärde, men väl högre efter hemmanets belägenhet och godhet samt andra förmå­ ner. Rätten att skatteköpa var principiellt tillerkänd åbon med undantag endast för de fall, att hemmanet antingen vore omistligt för bruk eller bergverk eller ock utgjorde augmentshemman, som lände rusthåll till styrka, då i förra fallet bruksägaren och i senare fallet rusthållaren ägde företrä­ desrätt till skatteköpet. Vad särskilt angår skatteköpeskillingen, påbjöds genom kungl, brev den 18 juni 1754, att, då kronans rätt till skattevärderingar icke alltid tillbörligen iakttagits, vederbörande vid skattevärderingen å kronolägenheter alltid skulle därmed nagelfara och enligt 1723 års förordning om skatteköp efter egendomens egentliga och rätta värde så proportionera och utsätta köpeskillingen därå, att kronan finge fullt genfullo. Härför skulle värderingsmännen vara Kungl. Majit och rikets stän­ der ansvariga. Den utveckling, som härefter följde, visade emellertid, att föreskriften i 1754 års brev att vid skatteköpen noga iakttaga kronans rätt beträffande skatteköpeskillingens belopp icke upprätthölls. Också stadgades genom beslut vid 1770 års riksdag vissa inskränkningar i skatteköpsrätten, varefter genom kungl, brev den 28 september 1773 förordnades, att med alla skatteköp skulle tillsvidare innehållas. Emellertid blev genom den i samband med Förenings- och säkerhetsakten utfärdade förordningen den 21 februari 1789 skatteköpsförordningen av år 1723 till alla delar återupplivad. Vid 1792 års riksdag anhöll allmogen, att kronoliemmans åbor i allmänhet måtte tillåtas att köpa sina hemman till skatte utan föregående värdering och annan omgång, än att de erlade åtta års ränta efter kronovärde. I brev den 10 oktober 1793, kungjort av kam­ markollegium den 29 i samma månad, meddelade Kungl. Majit, att Kungl. Majit vid övervägande av denna ansökning funnit, att, ehuru genom själva skatteköpsförordningen och kungl, brevet den 18 juni 1754 vore påbjudet, att värderingarna borde så verkställas, att kronan för lägenheten finge fulla värdet, erfarenheten dock visat, att sådant aldrig skett eller annorlunda kunde ske, än att antingen lägenheten försåldes på auktion till den mest­ bjudande eller ock därför betaltes vad skattehemman man och man emellan gällde. Kungl. Majit hade likväl icke desto mindre velat förunna allmo­ gen befrielse från de dittills brukliga och med många omgångar, tidsspil­ lan, kostnader och besvär förknippade skattevärderingarna samt medgiva, att allmogen därefter icke skulle mera utgiva, än vad den dittills betalt uti köpeskilling och andra därifrån oskiljaktiga omkostnader såsom värderingsmännens förplägning, skjutsande och betalande, tingsbevisets lösande och försummade dagsverken. Då dessa kostnader tillika med själva löseskillingen hade funnits överhuvud minst gå till tio års kronovärderingsräntor, medgåve Kungl. Majit alltså, att dessa skulle bliva lösningspriset, dock på det sätt, att å ena sidan landshövdingen, ifall han funne en eller annan lägenhet vara mera värd, skulle låta anställa värdering dära till

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

bevakande av kronans rätt och, å den andra sidan, att dem av allmogen, som trodde förenämnda lösningspris vara för dyrt, skulle vara obetaget att på det förr vanliga sättet genom värdering förvärva skatterättigheten. Tidigare eller genom förordningen den 22 september 1756, återupplivad ge­ nom § 4 i förordningen den 24 januari 1790, hade beträffande kronorust­ håll skatteköpeskillingen bestämts till allenast sex års kronovärderingsräntor utan någon värdering. Genom kungörelsen den 15 december 1848 angående förändring uti hit­ tills gällande stadganden i avseende å sättet för vinnande av skattemannarätt till hemman och lägenheter av krononatur förordnades slutligen, att skattemannarätt icke allenast till kronorusthåll, säterier och bergsmanshem­ man utan ock till sådana under åborätt upplåtna kronohemman och lägenheter, vilkas åbor av Kungl. Maj:ts befallningshavande antagas och som enligt dittills gällande föreskrifter emot till staten ingående avgift kunde till skatte köpas, därefter finge utan föregående värdering eller annan omgång än erläggande av den efter grundräntans kronovärde bestämda köpeskillin­ gen erhållas av den person, som därå innehade lagligen befästad besittnings­ rätt eller prövades vara därtill berättigad. 1848 års kungörelse innehåller därjämte stadganden angående proceduren vid skatteköp m. m. och lämnar jämte 1723 års förordning de ännu gällande huvudföreskrifterna örn skatteköp. I avseende å skattläggning av rekognitionsskogar och skatteköp av där­ vid uppkomna hemman, s. k. rekognitionsskogshemman, hade jämlikt beslut vid 1809 års riksdag utförliga föreskrifter lämnats i kungörelsen den 4 februari 1811 angående användande av de till bergverken och bruken upp­ låtna rekognitionsskogarna. Beträffande skatteomföring av krononybyggen i de norrländska länen gälla särskilda bestämmelser, enligt vilka nybyggena efter odlings- och ny­ byggnadsskyldighetens fullgörande omföras till skatte utan lösen. Med det i författningarna omnämnda kronovärdet avses de i den ursprung­ liga grundräntan ingående naturapersedlarnas värde, sådant detta genom ständernas biavsked den 26 juni 1621 samt kungl, mandatet till 1622 års riksdag bestämts i daler silvermynt. En daler silvermynt räknas i nutida mynt lika med 50 öre.

Gällande be 1848 års kungörelse örn skatteköp är, såsom nyss nämnts, tillämplig å stämmelser orri stadgad kronorusthåll, säterier, bergsmanshemman samt sådana under åborätt upp­ åborätt. låtna kronohemman och lägenheter, vilkas åbor av länsstyrelsen antagas. Jag vill emellertid här anmärka, att samtliga kronorusthåll och kronobergsmanshemman redan skatteköpts och att av säterierna allenast ett ännu redo­ visas bland kronoegendomar under enskild disposition'.

A ifrågavarande säteri - mantal Botten nr 1 i Regna socken av Östergötlands län) har emellertid lagfart beviljats, första gången den 12 mars 1889, och med avseende å denna fastighet torde förutsättningarna för tjuguårig hävd föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246. 7

De fastigheter, å vilka 1848 års kungörelse är tillämplig, innehavas un­ der ärftlig besittningsrätt, s. k. stadgad åborätt. För ett klarläggande av de nu till behandling föreliggande spörsmålen torde det vara erforderligt att i korthet redogöra för jämväl bestämmelserna om förvärv och upp­ hörande av åborätt ävensom angående abons rättigheter och skyldigheter under tiden för åborättens bestånd. Med hänsyn till vad jag nyss anfört rörande det nuvarande tillämpningsområdet för 1848 års kungörelse torde denna redogörelse kunna begränsas till att avse allenast allmänna krono­ hemman och lägenheter. De huvudsakliga stadgandena rörande dylika kronoegendomar återfinnas i förordningen den 21 februari 1789 och kungl, hrevet den 5 februari 1808 samt kammarkollegii därpå grundade kungörelse den 29 sistnämnda manad ävensom kungörelsen den 8 maj 1863. Genom 1789 års förordning tillförsäkrades alla åbor på kronohemman att, så länge de till hus och jord väl och försvarligen hävdade sina åboende hemman, de och deras barn skulle därå odrivna sitta man efter man i den ordning, som särskilt stadgats; och skulle en sådan åbo framför andra äga företrädesrätt att sitt åboende hemman till skatte köpa. Enligt 1808 års kungörelse skall den bonde, som beflitar sig att väl hävda det kronohem­ man, varå han blivit till åbo antagen, för sig och sina barn och efterkom­ mande njuta den säkerhet, att han och de allt framgent vid hemmanet varda bibehållna och orubbade. Vid åbons frånfälle äger hans äldste son företrädesrätt till åboskapet, där han ej innehar annat eget eller kronohemmans bruk på särskilt ställe. Är äldste sonen död, skola dennes barn efter vanlig successionsordning hava samma rätt som sin fader och således före­ träde framför dennes yngre syskon. Endast i fall äldste sonen dött utan att lämna barn efter sig, övergår åborätten till den efter åldern honom när­ mast varande brodern eller hans barn och sa vidare, sa länge några söner efter den avgångne åbon finnas. Därefter och i fall söner eller deras barn ej äro till, förhålles på samma sätt mellan döttrarna, så att det äldsta bar­ net inom varje kön alltid äger företrädesrätt framför yngre syskon av sam­ ma kön. Efterlevande make, som kommit till hemmanet genom giftermål med den avlidne, får behålla hemmanet, så länge han eller hon är ogift, dock utan rätt att lösa detsamma till skatte, den avlidnes arvingar till förfång. Efterlämnar åbo flera barn, må hemmanet, om det sådant tål, klyvas i två eller flera delar och varje sådan del förses med åbo. Den till åboskapet berättigade inrymmes i hemmanet efter föregången prövning av länsstyrelsen. Åborätten kan överlåtas jämväl till annan än den, som enligt nu angivna bestämmelser är därtill närmast berättigad. Enligt 1808 års författning var härvid den, som jämlikt de i författningen angivna grunderna vid åbons död hade företrädesrätt till åboskapet, berättigad att inom viss tid övertaga hemmanet utan att därför behöva utgiva lösen till den som förvärvat besittningsrätten. Genom 1863 års kungörelse vidtogs här-

° Kungl. Maj:ts proposition Nr 246. utinnan den viktiga förändringen, att företrädesrätt att i dylikt fall övertaga hemmanet icke skulle tillkomma härmare skyldeman till den förre åbon än syskonbarn och dem, som vore i lika led med dessa, varjämte företrädes­ rätten gjordes beroende av erläggande av den vid överlåtelsen betingade löseskillingen. Den, till vilken åborätten överlåtits, skall vid anmälan därom till länsstyrelsen uppgiva och med företeende av överlåtelsehandlingen styrka beloppet av den löseskilling, som för överlåtelsen kan vara betingad. För att lämna de till åborätten berättigade tillfälle att anmäla sig skall genom länsstyrelsens försorg kungörelse, vilken skall innehålla uppgift om löseskillingen, utfärdas och uppläsas i häradets kyrkor med föreläggande för dem, som tro sig äga bättre rätt till hemmanet, att inom natt och år från uppläsandet hos länsstyrelsen anmäla och fulltyga sin rätt samt därvid nedsätta löseskillingen ävensom ställa borgen för den ersättning, som for nödig och nyttig å egendomen under tiden nedlagd förbättring kan varda avträdaren tillerkänd. Efter utgången av nämnda tid är varje rätt till klander utesluten. Enligt praxis lärer numera i regel samma kun­ görelseförfarande tillämpas även i andra fall än då åborätten överlåtits. Enligt särskilda av högsta domstolen meddelade domar har åborätt till kronohemman ansetts kunna utmätas och till följd därav ingå i åbons konkurs. I fråga om förverkande av åborätten till följd av vanhävd gäller vad i 16 kap. 4 § jordabalken sägs angående landbo jämte Kungl. Maj:ts förklaring i brev den 8 augusti 1750. Något fall, där åborätten med tillämpning av be­ rörda föreskrifter förverkats, lärer emellertid, vad allmänna kronohemman och lägenheter angår, icke under senare tider hava inträffat. Därest åbon icke efterlämnade några bröstarvingar och ej heller förord­ nat örn åborätten, skulle enligt tidigare bestämmelser hemmanet ånyo upplåtas under åborätt. Genom kungl, brev den 9 november 1849 förordnades emeller­ tid, att i sådant fall frågan örn det åbolediga hemmanets disponerande skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning. Tvist örn företrädesrätt till åboskap å kronohemman avgöres av länssty­ relsen. Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos kammarkollegium, från vilken myndighet talan fullföljes hos Kungl. Majit i regeringsrätten. Fråga, huruvida åborätt är förverkad eller eljest bör upphöra, tillkommer däremot allmän domstols prövning. Kronoåbos rätt till hemmanet består i rätt att bruka jorden och tillgodo­ njuta dess avkastning. Beträffande inägojorden gäller denna rätt utan in­ skränkning. Å andra sidan har åbon skyldighet att hålla hemmanet vid makt och att väl bruka åker och äng, varjämte han har underhålls- och nybyggnadsskyldighet beträffande hemmanets hus. I överensstämmelse med nu angivna allmänna grundsats har åbo genom ut­ tryckliga lagstadganden i olika hänseenden likställts med ägare. Sålunda äger kronoåbo på grund av 1 kap. 17 § lagen örn delning av jord på landet samma ratt att framställa och biträda yrkande om laga skifte eller att påfordra äldre

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246. 9

delnings bestånd, som enligt sagda lag tillkommer ägare av jord inom skiftes­ lag. Enligt 6 § lagen den 8 november 1912 örn rätt till jakt har åbo jakt­ rätt å fastighetens ägor. Likaså äger han nyttja det fiske, som hör till fastigheten. Enligt 31 § 1 mom. lagen den 30 juni 1913 örn gemensamhetsfiske är åbo i avseende å tillämpningen av nämnda lag att anse såsom ägare av fastigheten. I fråga örn jordägarandel i gruva är åbo, jämlikt 17 § gruvstadgan, likställd med enskild ägare av fastighet. Även i avseende å de rättigheter och skyldigheter, som enligt vattenlagen äro förenade med äganderätten till fast egendom, är åbon jämlikt 14 kap. 2 § nämnda lag likställd med ägare. Vad angår åbons rätt till skogen å hemmanet stadgas i § 34 förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, att skog å kronohemman och lägenheter, som innehavas under stadgad åborätt, må, därest icke för något fall särskilda medgivanden och föreskrifter annat förmå, i allmänhet endast till husbehov av åbon användas. Dock äger, när skäl därtill förefinnas, länsstyrelsen på ansökning av åbon med­ giva honom rätt att under behörigt iakttagande av den hushållningsplan, som för skogen kan varda fastställd, densamma även till avsalu begagna. Enligt kap. VII av samma förordning äro ek och storverksträd å dylika hemman i viss utsträckning förbehållna kronan. Till frågan örn innebörden av stadgandena rörande åbons rätt till skog skall jag längre fram återkomma. Med avseende å husesyn å kronohemman under stadgad åborätt äro be­ stämmelserna i 27 kap. byggningabalken ännu gällande; dock är enligt förordning den 12 maj 1892 tiden för hållande av syn bestämd till vart femte år. Enligt vad jag inhämtat torde emellertid syn å åbohemman såsom regel numera icke förekomma. Grundskatternas avskrivning — jämlikt kungörelsen den 5 juni 1885 och lagen den 2 december 1892 — omfattade jämväl ränta och kronotionde å de kron oegendomar, som kunna till skatte köpas, ehuru dessa avgälder till sin uppkomst utgjorde avrad för brukande av annans jord och icke skatt i egentlig mening. Efter grundskatteavskrivningen åtnjuter kronan icke någon avkomst av ifrågavarande egendomar.

Från olika utgångspunkter hava vid skilda tillfällen förslag framställts Förslag orri beredande av örn revision av gällande bestämmelser örn skatteköp. Då vad härvid före­ skattemannakommit torde i viss mån kunna tjäna till belysning av de föreliggande spörs­ rätt till kro­ nojord utan målen, anhåller jag att få lämna en kort redogörelse för de härutinnan lösen. framkomna förslagen och deras behandling. De tidigare förslagen örn ändring i skatteköpsförfarandet gingo ut på av­ Skatte förenklingskomskrivning av återstående köpeskillingar för hemman och lägenheter, som mittén den 30 finge till skatte köpas, samt beredande av skatterätt till desamma utan lösen. april 1847. Redan de för behandling av frågan örn beskattningsväsendets samt uppbördsoch redogörelseverkets förenkling utsedda kommitterade — den s. k. skatte-

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

förenklingskommittén — framställde i sitt den 30 april 1847 avgivna be­ tänkande förslag i sådant syfte. I denna del anförde kommittén bland annat följande. Sedan staten tid efter annan åt kronojordens innehavare medgivit utvid­ gade rättigheter, vore förhållandet sådant, att innehavarna av rusthåll, be­ rustade säterier och bergsmanshemman redan hade så fri dispositionsrätt, att de vöre i det närmaste jämförliga med skattehemman allenast att de icke finge köpas och säljas på fullt lika sätt som de senare, samt att i av­ seende å övriga kronohemman huvudsakligen annan skiljaktighet icke ägde rum än att besittningsrätten vid åboledighet överginge till äldste sonen eller den arvinge, som annars efter vissa stadgade grunder vore därtill när­ mast berättigad och vilken även, örn åbon till annan person avstode åborätten, ägde att hemmanet utan lösen tillträda, varigenom dylika hemman utgjorde en art fideikommisser. Under sådana omständigheter måste det höra till sällsynta undantag, örn ett dylikt hemman återfölle till statens fria disposition, särdeles vid sådan period då behov av dess användande för sta­ tens räkning möjligen kunde inträffa, emedan i annat fall detsamma borde med en ny åbo förses. Vid övervägande av allt detta vore det uppenbart, att statens så kallade jordäganderätt till ifrågavarande kronohemman vore en benämning, som saknade all egentlig betydelse, samt att, då krononaturen icke medförde någon högre skattskyldighet, än örn sådant hemman vore skatte, staten av nämnda rätt icke ägde annan fördel än att åtnjuta lösen, därest åbo ville förvärva skattemannarätt. Då innehavarna av kronojorden svårligen kunde åläggas att lösa densamma till skatte, utan sådant måste vara till deras fria vilja överlämnat, kunde skattelösen därefter som dittills endast efter hand komma att inflyta och således blott beräknas såsom en årlig inkomst. Denna inkomst hade i medeltal icke uppgått till mera än 5,843 riksdaler 24 skillingar 3 runstycken, varuti likväl tillika inbegrepes lösen för de under denna tid till skatte försålda andelar av rekognitionsskogar och kronoallmänningar, så att skattelösen för äldre kronohemman, varom fråga vore, vida understege nämnda belopp, varjämte borde erinras, att denna inkomst förminskades och slutligen upphörde i den mån kronohemmanen bleve till skatte lösta. Efter att hava erinrat, att därest kronohemmanen genast erliölle skattenatur staten kunde påräkna åtskilliga inkomster av charta sigillata, enär avhandlingar örn överlåtelse av åborätt endast charterades till hälften emot köpebrev samt fastebrev och inteckningar icke för kronohemman ifrågakomme, likasom deras värde ej kunde i bouppteckningar beräknas, vari­ genom däremot svarande chartering icke bleve av nöden, anförde kommittén bland annat följande. Däremot medförde bibehållandet av statens jordäganderätt till kronohem­ manen flera, ganska väsentliga olägenheter och även uppoffringar å statens sida, i vilket avseende kunde anmärkas: att kronobetjäningen nödgades icke blott varje tredje år utan även vid varje åboombyte anställa syn å dessa hemman, i förra fallet utan all ersättning, vilket för nämnde i allmänhet illa lönade tjänstemän utgjorde ett betungande onus; att vid tvister, som rörde dylik egendom, särskilda kronoombud måste förordnas, vilket ej sällan orsakade utgifter för staten; samt att alla frågor örn åboombyten skulle av Kungl. Maj:ts befallningshavande handläggas och ofta vidare dragas under kammarkollegii och Kungl. Maj:ts prövning. Det vore emellertid efter kom­ mitténs åsikt en icke ringa fördel, örn alla dessa bestyr och den betydliga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246. 11

mängd göromål, som utan något gagn för det allmänna därigenom till­ skyndades tjänstemän och auktoriteter, kunde upphöra, och, då fråga vore örn tillvägabringande av möjligaste enkelhet i förvaltningen, skulle denna förändring därtill mycket bidraga, vadan dess vidtagande, ensamt ur denna synpunkt, hade stora skäl för sig, även örn sådant vore med någon upp­ offring förenat. Kommittén föreslog, att kronorusthåll, säterier och bergsmanshemman samt andra sådana under åborätt upplåtna kronohemman och lägenheter, vilkas åbor av Kungl. Maj:ts befallningshavande antoges och som, enligt dittills gällande stadganden, emot till staten ingående avgift, kunde till skatte köpas, och varvid således icke avsåges de hemman, som av särskilda verk och inrättningar eller fromma stiftelser på ett eller annat sätt dispo­ nerades, skulle utan lösen erhålla kronoskatte natur, under iakttagande att denna skattemannarätt för varje egendom tillfölle den person, som inne­ hade lagligen befästad besittningsrätt eller prövades vara därtill berät­ tigad. Vad kommittén i denna del föreslagit upptogs icke av Kungl. Majit i den 1848 års riksdag. för 1848 års riksdag framlagda propositionen örn beskattningsväsendets för­ enkling. För underlättande av skatteköp framlades i stället i samma pro­ position vissa förslag, vilka av riksdagen godkändes och föranledde utfärdandet av den förut omförmälda kungörelsen av den 15 december 1848.

I ett den 8 januari 1869 avgivet utlåtande angående den s. k. administra­ Kammarkolle­ gium den 8 tiva domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänse­ januari 1869. enden återupptog kammarkollegium skatteförenklingskommitténs nyss om­ förmälda förslag. Efter att hava framhållit, att alla de skäl, kommittén till stöd för för­ slaget anfört, enligt kollegii åsikt fortfarande ägde sin fulla giltighet, utan annan ändring än att i den mån skatteköp försiggått, de med tillsynen och vården av kronoliemmanen förenade göromål och bestyr avtagit i mängd, anmärkte kollegium, hurusom det icke kunde annat än fästa uppmärksamhet, att försäljning av lägenheterna dittills skett i den låga proportion emot hemmanen, att, under det nära fyra femtedelar av de senare föryttrats, icke en tredjedel av de förra funnit avnämare. En av anledningarna till detta förhållande ansåge kollegium utan allt tvivel vara den, att vid hållna jordran nsn ku in gar flera bland dessa lägenheter icke kunnat å marken utvisas samt blivit, då vid anställd vederbörlig undersökning de ej heller kunnat igenfinnas, ur jordaboken avförda, utan att kollegium nu vore i tillfälle uppgiva antalet på dessa lägenheter. För många andra, vilka lika litet vore till belägenhet och gränser kända, hade det oaktat och ehuru någon åbo icke på långliga tider därå antagits, skatterna likväl i behörig ordning blivit redovisade, till följd varav berörda lägenheter nu i jordeboken kvarstode. Huru det lyckats indriva alla de särskilda skattebeloppen, eller örn icke uppbördsmännen av egna medel inbetalt ett eller annat däribland, kunde kollegium icke uppgiva, men ansåge det vara otvivelaktigt, att i många fall, då någon sägen varit gängse därom, att lägenheten blivit inlagd inom ett eller annat hemmans område, hemmansägaren hellre än att vid­ kännas det besvär och de understundom icke obetydliga utgifter, som skulle

12 Kungl. Majlis proposition Nr 246.

föranledas av en närmare undersökning örn förhållandet, underkastat sig att årligen betala även lägenhetens vanligtvis ringa skatt. Att en i förenämnda belägenhet stadd hemmansägare, i saknad som han vore av varje slags åt­ komsthandling, skulle anse mödan värt att till skatteköp sig anmäla eller vilja vidkännas omgången och kostnaden därför, finge ingalunda förutsättas. Och trodde sig kollegium sålunda hava givit fullgiltiga skäl för antagandet, att de köpeskillingsbelopp, som blivit beräknade, icke, åtminstone vad lägen­ heterna beträffade, skulle fullständigt inflyta, och lika säkert vore, att vad för dem likasom för hemmanen inginge komme att endast småningom in­ flyta och med belopp, som med åren förminskades. — Bn ibland de om­ ständigheter, vilka fördröjde skatteköpen, funne sig kollegium nu desto mindre böra förbigå, som densamma även i övrigt visat sig medföra be­ klagansvärda och för enskilde förlustbringande verkningar, de där icke vidare skulle uppstå, därest det förevarande förslaget bleve antaget. Denna skatteköpen fördröjande omständighet vore, att ett ej ringa antal kronoåbor trodde sig med full äganderätt redan innehava de hemman och lägenheter, som de brukade och besutte. Denna deras övertygelse kunde i viss mån vara ursäktlig. Den grundade sig på kännedomen därav, att lagfart på kronojord icke finge av domstol beviljas, och tillförsikten därpå att de uppbud och de fastebrev, som för dem och deras fångesman ofta i flera led blivit av domstolar meddelade, innefattade örn jordens rätta natur ett fullständigt bevis, vida säkrare och tillförlitligare än det, som skulle kunna erhållas av kronans jordeböcker, vilka, såsom tillförene aldrig underkastade en allvarlig och genomförd granskning, kunde i detta hänseende vara och vid närmare undersökning ej sällan befunnits oriktiga. Följder av dylika misstag örn jordnaturen hade varit, att rättegångar uppstått och genom instanserna full­ följts därom, huruvida köpslut örn hemman, å vilka, såsom skatte, säljaren erhållit oklandrad lagfart, skulle, efter det egendomens rätta natur av krono blivit uppdagad, vara för köparen förbindande eller icke, ävensom att fordrings­ ägare, vilka, då fastebrev blivit uppvisat, ansett sig trygga i avseende å hem­ manets skattenatur och därför icke tvekat att antaga däruti erbjuden inteck­ ning såsom full säkerhet för lämnad försträckning, sedermera, när misstaget blivit upplyst, funnit inteckningen utan allt värde. I övrigt komme enligt kollegii åsikt genom förenämnda kronoegendomars samtidiga förvandling till skatte att vinnas den fördel, att dessa egendomar i de då för hela riket under arbete varande jordeböcker kunde under sin nya titel omföras. På grund av vad sålunda blivit i ämnet anfört hemställde kollegium, att Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga förslag av enahanda inne­ börd som det av skatteförenklingskommittén på sin tid framställda. 1870 års riks- Med anledning av vad kollegium sålunda anfört föreslog Kungl. Majit i dag- proposition nr 20 till 1870 års riksdag att med upphävande av kungörelsen den 15 december 1848 måtte förordnasi l:o) att skattemannarätt icke allenast till kronorusthåll, säterier och bergs­ manshemman utan ock till andra sådana under åborätt upplåtna, kronan tillhöriga hemman och lägenheter, vilkas åbor av Kungl. Majits befallningshavande antoges och som enligt dittills gällande föreskrifter emot till stats­ verket ingående avgift kunde till skatte köpas, skulle utan erläggande av särskild köpeskilling eller annan avgift, tillkomma den person, som därå vid den tid, då denna förändring vidtoge, innehade lagligen befästad, med

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246. 13

skatteköpsrätt förenad besittning eller prövades vara därtill berättigad; samt 2;o) att, efter behörig utredning angående innehavarens besittningsrätt och när densamma funnits vara ostridig och av beskaffenhet att, enligt dit­ tills gällande stadganden, skatteköpsrätt därmed varit förenad, Kungl. Martts befallningsliavande skulle hava att förordna örn nämnda hemmans och lägen­ heters omföring i jordaboken ifrån krono till skatte och därom hos kammar­ kollegium göra anmälan; därvid Kungl. Maj:ts befallningshavandes resolu­ tion i ämnet, vilken skulle skrivas på stämplat papper och beläggas med lösen såsom för resolutioner i allmänhet vore stadgat, bomme att utgöra den handling, varmed skattemannarätten bestyrktes. Kungl. Maj:ts förslag vann emellertid icke riksdagens bifall. I skrivelse den 10 maj 1870, nr 49, anförde riksdagen härom bland annat följande. Vid behandling av detta ärende hade riksdagen visserligen å ena sidan funnit, att den föreslagna åtgärden onekligen skulle i sin mån bidraga till en önskvärd förenkling av förvaltningen och det särdeles invecklade kameialväsendet, samt att denna fördel skulle vinnas utan någon avsevärd upp­ offring från det allmänna. Men å andra sidan syntes enligt riksdagens tanke icke utan skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke samma mål inom en icke alltför avlägsen framtid kunde vinnas utan vidtagande av någon sådan åtgärd, som Kungl. Maj:t föreslagit. Då skatteköpen under gällande lagstiftning visat sig ganska skyndsamt fortgå, hade det synts riksdagen icke vara av verkligt behov påkallat att däri för det dåvarande vidtaga någon förändring, helst skatteköpens vidare fortgående syntes kunna i väsentlig mån påskyndas, därigenom att sådana förteckningar över krono­ hemman och lägenheter, som i kungörelsen den 15 december 1848 omför, mäldes, icke blott för en gång utan åtminstone vart annat år upplästes från predikstolarna i socknekyrkorna och ansloges vid tingsställena, genom vilken åtgärd dessutom skulle förebyggas sådana misstag i avseende å hemmanens och lägenheternas natur, som, enligt vad i propositionen omförmäldes, på flera ställen förelupit. I anslutning härtill anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes anbefalla, att sådana förteckningar över till skatte icke lösta kronohemman och lägenheter, som i kungörelsen den 15 december 1848 om­ förmäldes, måtte åtminstone vart annat år uppläsas från predikstolarna i de socknars kyrkor, där hemmanen eller lägenheterna vore belägna, och vid tingsställena anslås. Med anledning härav förständigades genom kungl, cirkulär den 19 augusti Kungl, jrku- 1870 länsstyrelserna att låta, tills vidare och intill dess annorlunda kunde augusti 1870. varda förordna!, vart annat år särskilt för varje socken och tingslag upp­ rätta förteckningar å alla hemman och lägenheter, som, ehuru av beskaffen­ het att kunna till skatte köpas, ännu icke blivit till skatte omförda, för att uppläsas i kyrkorna och anslås vid tingsställena. Förslaget om omförande till skatte utan lösen av ifrågavarande hemman 1872 riks-

14 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 246.

och lägenheter upptogs ånyo i en vid 1872 års riksdag väckt motion men föranledde ej heller vid detta tillfälle någon riksdagens åtgärd. 1905 års riks- Vid 1905 års riksdag yrkades i en inom andra kammaren väckt motion, att den återstående skatteköpeskillingen skulle avskrivas för alla de hemman och lägenheter, som finge till skatte lösas. Motionen avstyrktes av stats­ utskottet och föranledde icke någon riksdagens åtgärd. skrivelse”6!!S Jämväl vid 1906 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion i 19 maj 1906 . enahanda syfte. I anledning härav anhöll riksdagen i skrivelse den 19 maj 1906, nr 133, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida sådana under åborätt upplåtna kronan tillhöriga hemman och lägenheter, som kunde till skatte lösas, kunde få utan erläggande av särskild köpeskilling eller annan avgäld förvärvas av den person, som därå innehade med skatteköpsrätt förenad besittning eller prövades vara därtill berättigad, samt seder­ mera i jordeboken omföras från krono till skatte, ävensom till riksdagen inkomma med det förslag, en sådan utredning kunde föranleda. Därvid anförde riksdagen, bland annat, att då ett efterskänkande av de obetydliga skatteköpeskillingarna för dessa hemman och lägenheter antagligen komme att uppvägas av stämpelavgifterna å köpebreven samt andra ifrågavarande fastigheter rörande handlingar och sålunda icke medföra någon eller i allt fall icke någon avsevärd förlust för statsverket, riksdagen funne anledning föreligga att föranstalta örn utredning, huruvida icke ett sådant efterskän­ kande borde äga rum. Mot en dylik åtgärd hade anförts, att den måste förutsätta vidlyftiga och besvärliga undersökningar örn åbornas besittnings­ rätt, vilken i många fall icke torde vara fullt ostridig. Men riksdagen föreställde sig, att kammarkollegium vid uppläggande av de nya jordeböckerna, varom förslag vöre under utarbetande inom kammarkollegium, därest ifrågavarande kronohemmansåbor skulle anses böra såsom sådana i dem införas, icke komme att föranstalta örn ett sådant införande utan att förut hava underkastat deras rätt till innehavet vederbörlig granskning, vadan i båda fallen undersökningar i förevarande avseende komme att äga rum. Kammarkol- Häröver avgav kammarkollegium den 10 december 1915 utlåtande. Efter defrndecem-att hava meddelat> a*t fråga örn upprättande av nya jordeböcker förfallit, ber 1915. anförde kollegium därvid bland annat följande. Riksdagen syntes hava utgått från den föreställningen, att jordeböckerna, vad ifrågakomna hemman och lägenheter anginge, skulle innefatta uppgift örn, vilka såsom åbor innehade dem, och att jämväl i de jordeböcker, varom förslag till uppläggande förekom vid tiden för riksdagens skrivelse, uppgift i enahanda avseende skulle komma att införas. Detta antagande överens­ stämde emellertid icke med verkliga förhållandet. De äldre jordeböckerna — vilka hade upprättats nästan årligen och utgjort så att säga verifika­ tioner till landsboksräkenskaperna — hade visserligen uppgifter i angivna hänseende, men sådana uppgifter hade i följd av jordebokssystemets om­ gestaltning icke kommit att inflyta i de senast upprättade, gällande jorde­ böckerna, och det hade icke heller varit meningen, att i de jordeböcker, örn

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246. 15

vilkas uppläggande förslag varit före, intaga dylika speciella upplysningar, och detta så mycket mindre som kollegium, örn detta skulle, såsom riks­ dagen synts hava förutsatt, i första hand pröva, vem åboskap till krono­ jord rätteligen tillkomme, då skulle hava att från de olika orterna inför­ skaffa allt det material, som skulle utgöra grundvalen för ett dylikt be­ dömande. Försök till granskning örn rätten till innehav av åborätt hade visserligen skett beträffande fyra län, men hade undersökningen visat sig vara synnerligen tidsödande, vartill ju komme att vid en tidpunkt möjligen vunna resultat ofta i följd av den ständiga växling i innehavet av åborätt, som ägde rum, inom helt kort tid skulle förlora sin betydelse för det ända­ mål riksdagen därmed avsett. — Vad själva saken anginge, ansåge sig kollegium, då någon giltig anledning icke förelåge, varför kronan utan vederlag skulle avstå från sin äganderätt till ifrågavarande hemman och lägenheter, och detta så mycket mindre som ju kronan alltid på grund av Kungl. Maj:ts brev den 9 november och kollegii därpå grundade cirkulär­ brev den 13 december 1849 angående åbolediga kronohemmans disponerande hade den möjligheten öppen att vid inträffande åboledighet med sin ägande­ rätt förena en fri och oinskränkt dispositionsrätt över fastigheterna, böra hemställa, att riksdagens skrivelse icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Under det sålunda yrkanden framkommit örn de ifrågavarande krono- Förslag orri inskränkning egendomarnas omförande till skatte utan lösen, hava emellertid förslag fram­ i eller upp­ förts även örn inskränkning i eller upphävande av rätten till skatteköp. hävande av rätten till Vid 1912 års riksdag hemställdes i en inom andra kammaren väckt motion, skatteköp. att riksdagen måtte för sin del besluta, att författningarna angående skatte­ 1912 års riks­ köp och skatteomföring av kronojord skulle i allo tills vidare upphöra att dag. gälla. Jordbruksutskottet, som avgav utlåtande över motionen, ansåg sig i fråga örn sådana kronoåbor, vilka kunde antagas själva bruka den upplåtna marken, icke kunna tillstyrka upphävande av den sedan århundraden tillbaka före­ fintliga rätten att på visst sätt och under vissa villkor få den brukade jorden köpt ellet omförd till skatte. Däremot ställde sig saken enligt utskottets mening annorlunda, då fråga vore örn bolag eller andra icke individuella rättssubjekt. Utskottet hemställde därför, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Majit, sedan närmare blivit utrett, i vilken omfattning kronojord, som kunde bliva föremål för skatte­ köp eller skatteomföring, innehades av bolag, föreningar eller andra dylika rättssubjekt, taga under övervägande, huruvida för dessa rättssubjekt rätten till skatteköp och skatteomföring vidare borde bibehållas, samt, därest Kungl. Majit funne sådant erforderligt, för riksdagen framlägga förslag örn suspen­ derande under den tid utredningen påginge av nyss omförmälda rätt. I en av sju utskottsledamöter avgiven reservation yrkades avslag å motionen. Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren men avslogs av första kammaren. Vid 1913 och 1915 års riksdagar väcktes motioner i samma syfte, och 1913 och 1915 års riksdagar. ärendet fick i huvudsak samma utgång i riksdagens båda kamrar.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Motion Vid I en vid 1919 års lagtima riksdag inom andra kammaren väckt motion tima riksdag, ylades, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit begära skyndsamma åtgärder och förslag till riksdagen därom, att bolags förvärv av åborätt och skatte­ köp av kronojord måtte fortast möjligt förhindras och upphöra. Kammar- I ett över denna motion den 17 april 1919 avgivet yttrande anförde kamlåtandé' den raar kollegium bland annat följande. 17 april 1919. Vad anginge den väckta frågan örn åtgärder till förhindrande av bolags förvärv av åborätt och skatteköp av kronojord, vöre att iakttaga, att enligt gällande rättstillämpning den norrländska förbudslagen torde få anses ut­ göra hinder mot förvärv efter lagens ikraftträdande av åborätt till krononybyggen, samt att de fall, då bolag på grund av tidigare förvärvad åbo­ rätt erhållit skattemannarätt till sådan jord, alltmera avtagit i antal, varför frågan i denna del numera syntes sakna praktisk betydelse. Ansökan av bolag om skatteköp av kronojord enligt kungl, kungörelsen den 15 december 1848 hade icke förelegat annat än i rena undantagsfall. Kollegium samman­ fattade sin åsikt angående spörsmålet sålunda, att frågan på grund av för­ hållandenas egen utveckling knappast längre ägde sådan praktisk betydelse, som skulle motivera en lagstiftningsåtgärd i motionens syfte. En annan fråga vore den, huruvida rätten att skatteköpa kronoegendom fortfarande över huvud borde bibehållas eller, örn så funnes böra ske, huruvida de mer eller mindre ålderdomliga stadgandena örn skatteköp icke borde överses och jämkas till bättre överensstämmelse med förhandenvarande ekonomiska och samhälleliga förhållanden. Dessa stadganden kunde nämligen — särskilt beträffande under bruk skatteköpta, till kronan återvunna åbohemman — lätt försätta kronan i situationen att utan rimligt vederlag bliva avhänd sin fasta egendom under omständigheter, som näppeligen stöde i god över­ ensstämmelse med modern rättsuppfattning. Kollegium uttalade alltså som sin mening, att en revision av gällande bestämmelser örn skatteköp vore önsklig samt att, för att denna revision icke skulle fullständigt förfela sitt ändamål, en suspension av skatteköpsrätten under tiden för revisionen vöre nödvändig.

Ämna lagun Motionen behandlades av andra lagutskottet, som i avgivet utlåtande ani 9 i °9 årsdag- förde bland annat följande. tima riksdag. Vad först anginge frågan örn aktiebolags förvärv av åborätt till eller skatteköp av kronan tillhörig jord, hade utskottet i likhet med kammar­ kollegium funnit denna fråga numera vara av så ringa praktisk betydelse, att det icke syntes lämpligt att vidtaga lagstiftningsåtgärd enbart i syfte att förhindra dylika förvärv. Däremot hade utskottet ansett frågan örn revision av det svenska skatteköpsväsendet, sådant det för närvarande bestode och verkade, vara av den betydelsefulla och trängande art, att utskottet funnit sig böra till behand­ ling upptaga nämnda fråga, även i den mån den finge anses falla utom ramen av motionärernas yrkanden. Utskottet hyste i denna fråga en upp­ fattning, som i allt väsentligt överensstämde med den av kammarkollegium i dess utlåtanden uttalade. Det syntes nämligen ur de av kollegium anförda synpunkterna vara uppenbart, att även örn skatteköpsinstitutet vid dess upprättande icke varit stridande mot grunderna för god statshushållning och varit ändamålsenligt för de därmed avsedda syftena, detta icke kunde anses gälla för närvarande,

Kungl. Marits proposition Nr 246. 17

i allt fall icke i den form institutet enligt gällande ålderdomliga, ett flertal gånger ändrade bestämmelser för närvarande hade. Stora förluster kunde tillskyndas kronan, utan att därigenom berättigade enskilda intressen på motsvarande sätt befrämjades, och kronan saknade fullständigt kontroll över att den sålda fastigheten komme till lämplig användning och att befintliga åboars intressen iakttoges. Utskottet ansåge alltså, att en allmän revision borde företagas av gällande bestämmelser rörande skatteköp. Detta syntes böra gälla såväl rekognitionshemman som hemman, vilka eljest vore under­ kastade skatteköpsmöjlighet. Ändamålet med en sådan revision, som alltså föresloges, syntes böra vara att åstadkomma enhetliga, fullständiga regler rörande dispositionen över ifrågavarande slag av kronojord, varvid hänsyn borde tagas till moderna statsekonomiska och sociala synpunkter samt jämväl övervägas, huruvida de enskildes lösningsrätt borde i reviderad form bestå eller ersättas med andra regler för rättsförhållandets ordnande. Därvid syntes böra iakttagas, att nu i vissa fall för åboar befintlig lösningsrätt icke rubbades på ett sätt, som strede mot nutida strävanden att stödja egnahemsbildning och jordkolonisation. Då ett dylikt revisionsarbete sannolikt måste bliva jämförelsevis lång­ varigt, holle utskottet i likhet med kammarkollegium före, att, för und­ vikande av skatteköpens påskyndande i avsikt att undgå en kommande lag­ stiftning, gällande bestämmelser borde tillsvidare sättas ur tillämpning och skatteköpsförfarande därigenom förhindras eller uppehållas, dock att dylik suspension ej syntes böra ifrågakomma, såvitt anginge skatteomföring av krononybyggen. På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, bland annat, att riksdagen måtte dels i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn verkställande av allmän och fullständig revision av gällande bestämmelser angående skatteköp, dels ock för sin del besluta, att tillämpning av sagda bestäm­ melser, i andra fall än så vitt anginge skatteomföring av krononybyggen, tills vidare icke skulle äga rum. Frågans be­ Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren men avslogs av den handling i första, vadan alltså frågan vid nämnda riksdag hade förfallit. kamrarna. Såsom jag tidigare nämnt upptogs frågan av Kungl. Majit i proposition Kungl. Maj:ts proposition nr 11 till 1919 års urtima riksdag. Enligt det vid sagda proposition fogade nr 11 till 1919 års ur­ utdraget av statsrådsprotokollet över finansärenden den 2 augusti 1919 an­ tima riksdag. förde departementschefen huvudsakligen följande. Såsom kammarkollegium framhållit kunde de nu gällande, mer eller mindre föråldrade bestämmelserna örn skatteköp lått fö i anleda, att kronan utan rimligt vederlag avhändes sin fasta egendom under omständigheter, som icke stöde i god överensstämmelse med allmän rättsuppfattning. De­ partementschefen funne det därför samt på de av kammarkollegium och riksdagens andra lagutskott anförda skäl i hög grad påkallat, att en allman revision av gällande bestämmelser angående skatteköp, så snart ske kunde, komme till stånd; och departementschefen kunde, även i vad anginge ett provisoriskt förbud av skatteköp i avbidan pa den sålunda erforderliga, ut­ redningen, inskränka sig till att åberopa de skäl, som anlörts av kollegium och utskottet, vars hemställan i ifrågavarande delar biträtts av riksdagens andra kammare. Några konstitutionella eller juridiska hinder för en sådan åtgärd funne ej heller departementschefen vara för handen. Bihang lill riksdagens protokoll 19110. 1 saini. 209 höft. (Nr 246.)

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Kiksdagens I skrivelse den 9 oktober 1919, nr 19, vari riksdagen tillkännagav, att skrivelse den 9 oktober propositionen av riksdagen bifallits, anförde riksdagen, bland annat, följande. 1919. På de skäl, som chefen för finansdepartementet anfört, funne riksdagen angeläget, att en allmän revision av bestämmelserna angående skatteköp komme till stand. Syftet borde härvid enligt riksdagens mening vara i första hand att, sedan de rättsförhållanden, som berördes av dessa bestäm­ melser, blivit utredda, på grundval härav ett förslag uppgjordes, varigenom ordning och reda infördes i hithörande, för närvarande bristfälligt reglerade förhållanden. Särskilt ville riksdagen framhålla önskvärdheten av att vid utarbetandet av ett sådant förslag foges under omprövning, huruvida icke åboar, vilka själva brukade sin jord, eller med dem likställda kunde bibe­ hållas vid lämpligt anordnad lösningsrätt till inägojord, samt att jämväl tillsåges att deras husbehov av skog kunde tillgodoses. Vidare delade riks­ dagen departementschefens uppfattning därom att, i avbidan på utredningens resultat, ett provisoriskt förbud av skatteköp måste meddelas, örn icke ut­ redningens resultat skulle äventyras.

Utredning rörande de På sätt förut nämnts, har genom särskilt tillkallad sakkunnig utredning fastigheter , å verkställts rörande de fastigheter, å vilka bestämmelserna örn skatteköp äro vilka skattetillämpliga. köpsbestämmelserna är o De av den sakkunnige — numera borgarrådet Söderlund — upprättade tillämpliga. förteckningarna över kronoegendomar under enskild disposition upptaga sammanlagt 3,193 egendomar, som kunna till skatte köpas men vilka ännu icke skatteköpts. Av dessa fastigheter utgöra 301 hemman eller hemmans­ delar örn tillhopa 26.7 7 mantal. De upprättade förteckningarna innehålla uppgifter — i den mån sådana kunnat erhållas — angående fastigheternas areal, med särskilt angivande av inrösningsjord och avrösningsjord, den fastställda skatteköpeskillingens belopp, vid 1922 års fastighetstaxering åsatt taxeringsvärde, besittningsrättshavarens namn samt huruvida besittningsrättshavaren själv brukar och bebor fastigheten, huruvida besittningsrätten blivit lagligen erkänd (genom besittningsrättshavarens inrymning såsom åbo) samt huruvida lagfart blivit å fastigheten meddelad, m. m. Med avseende å ett mycket stort antal lägenheter innehålla förteckningarna uppgift örn att i samband med arbetet å jordregistrets uppläggande anmälan jämlikt § 27 i jordregisterförordningen blivit av vederbörande överlant­ mätare gjord därom, att fastigheten, ehuru upptagen i jordeboken, är att anse såsom icke för sig bestående eller ej vidare befintlig. Beträffande dylika lägenheter har i stor utsträckning förekommit, att de ingått i skifte tillsammans med det eller de hemman, under vilka de nyttjats, utan att några ägor vid skiftesförrättningen utlagts för desamma. De av överlant­ mätarna gjorda anmälningarna prövas av kammarkollegium. I den mån den verkställda utredningen giver vid handen, att lägenheterna äro obe­ fintliga eller äro att anse såsom i kameralt hänseende icke för sig bestående fastigheter, förordnar kammarkollegium örn deras uteslutande ur jordeboken. I denna ordning hava ett stort antal av de lägenheter, som uppförts i för-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246. 19

teckningarna, sedermera blivit ur jordaboken uteslutna. I några fall hava vidare i förteckningarna angivna fastigheter blivit omförda till skatte eller — i anledning av kronans förvärv av besittningsrätten — till kronoegendomar under allmän disposition, till följd varav skåtteköpsförfattningarna icke längre äro å dem tillämpliga. Med hänsyn till de förändringar, som sålunda inträffat efter förteck­ ningarnas upprättande, hava dessa blivit genomgångna och jämförda med jordeböckerna. Efter denna granskning kvarstå såsom kronoegendomar under enskild disposition, vilka kunna till skatte köpas, 2,050 fastigheter, varav 289 hemman eller hemmansdelar örn sammanlagt 25.38 man­ tal1 samt 1,761 lägenheter. Ej mindre än 1,131 av de i förteckningarna uppförda lägenheterna hava alltså uteslutits ur jordeböckerna eller om­ förts till skatte eller krono under allmän disposition. över de kvarstående fastigheterna hava upprättats tvenne länsvis upp­ ställda sammandragstabeller, upptagande den ena hemman eller hemmans­ delar, den andra lägenheter. Dessa taheller torde få såsom bilagor nr 1 och 2 fogas vid statsrådsprotokollet. De i förteckningarna kvarstående lägenheter, som enligt vad utred­ ningen givit vid handen äro till läget okända eller beträffande vilka eljest anmälan enligt § 27 i jordregisterförordningen blivit gjord, hava i tabellen upptagits under rubriken »obefintliga». Såsom dylika redovisas i tabellen 247 lägenheter. Det är att antaga, att flertalet av dessa lägenheter komma att, i den mån ifrågavarande anmälningar bliva slutligen handlagda, ur jordeboken uteslutas. Trots egendomarnas krononatur har i ett jämförelsevis stort antal fall lagfart för enskilda meddelats å desamma. Beträffande en väsentlig del av sist avsedda fastigheter torde innehavarna genom tjuguårig hävd vara skyddade mot klander från kronans sida. De lagfarna egendomarna ut­ göras — såvitt upplysning därom kunnat vid utredningen vinnas — av 61 hemman eller hemmansdelar om tillhopa 7.31 mantal samt 151 lägen­ heter. Skatteköpeskillingarna för de lagfarna fastigheterna uppgå till sammanlagt 2,439 kronor 22 öre. Frånräknas de fastigheter, å vilka lagfart meddelats eller vilka redovisas såsom obefintliga, återslå 228 hemman eller hemmansdelar örn tillhopa 18.07 mantal samt 1,363 lägenheter. Skatteköpeskillingarna för de förra uppgå till sammanlagt 2,049 kronor 2 öre, för de senare till 6,268 kronor 74 öre eller tillhopa 8,317 kronor 76 öre. Taxeringsvärdena å dessa fastig­ heter uppgå till sammanlagt inemot 1,800,000 kronor. Härvid är emel­ lertid att märka, att särskilda taxeringsvärden icke blivit åsätta ett rätt betydande antal fastigheter. Av de sammanlagt 1,761 i tabellen upptagna lägenheterna redovisas 102 i jordeboken såsom fiskerier. De å dessa belöpande skatteköpeskillingarna

Häri har inräknats det förut omnämnda ännu kvarvarande kronosäteriet.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

och taxeringsvärdena uppgå till 1,336 kronor 58 öre respektive 91,000 kronor. Flera av de förslag, som före tillkomsten av 1919 års förbud mot skatte­ köp framställdes rörande inskränkning i rätten till skatteköp togo såsom förut nämnts särskilt sikte på frågan örn bolags förvärv av kronojord genom skatteköp. Med hänsyn härtill har en särskild sammanställning gjorts av de i förteckningarna upptagna fastigheter, vilka innehavas av bolag. En på grundval av denna sammanställning upprättad tabell torde få såsom bilaga nr 3 fogas vid statsrådsprotokollet. Därav framgår, att 9 hem­ man eller hemmansdelar örn sammanlagt 0.9 9 mantal samt 195 lägen­ heter innehavas av bolag. Av lägenheterna redovisas 31 såsom obefint­ liga. Å 3 hemman om tillhopa 0.4 2 mantal samt å 42 lägenheter har lagfart meddelats. För övriga 6 hemman eller hemmansdelar örn till­ hopa 0.5 7 mantal och 122 lägenheter uppgå skatteköpeskillingarna till sammanlagt 674 kronor 66 öre och taxeringsvärdena till sammanlagt 145,000 kronor. I detta sammanhang torde böra framhållas, att de i lagarna den 4 maj 1906 och den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och för­ ening att förvärva fast egendom givna bestämmelserna äga tillämpning jämväl å bolags förvärv av åborätt till kronoegendomar under enskild disposition eller skatteköp av sådana egendomar. Däremot har genom Kungl. Maj:ts i regeringsrätten i särskilda mål meddelade utslag1 fast­ slagits, att hinder icke möter för bolag att antagas till åbo å kronoegen­ dom eller att få sådan egendom skatteomförd, därest bolaget fått åborätten på sig överlåten, innan 1906 års lag trädde i kraft. Under det att 1906 års lag icke ägde tillämpning å fastighet, som vid tiden för lagens trä­ dande i kraft ägdes av bolag eller förening och sedermera alltjämt till­ hört dylik samfällighet, kräves enligt 1925 års lag Kungl. Maj:ts tillstånd för bolag att i sådant fall förvärva fastighet. Denna skärpning gäller efter sistnämnda lags ikraftträdande även beträffande bolags förvärv av åborätt till egendom, varom här är fråga. På sätt framgår av den förut lämnade redogörelsen, tillstyrkte kammar­ kollegium i sitt den 17 april 1919 avgivna utlåtande skatteköpens suspen­ derande särskilt med tanke på sådana under bruk skatteköpta åbohemman, som redan återvunnits eller kunde komma att återvinnas till kronan. Med hänsyn till den uppmärksamhet, som under förarbetena till nu gällande förbud mot skatteköp ägnades denna art av kronoegendomar, må nämnas, att de hemman, som, efter att tidigare hava varit under bruk skatteköpta, nu­ mera av kronan genom rättegång återvunnits, äro: % mantal Måshult nr 1 Norregården i Bondstorps socken, Jönköpings län; '/4 mantal Nygård nr 1 och 1/t mantal Yttratorp nr 1 i Hälleberga socken, Kronobergs län; 139/M2 mantal Hallen nr 7 i Hanebo socken, Gävleborgs län; samt 23/ar,t. mantal

Se ref. nr 90 i regeringsrättens årsbok för år 1909 samt nr 53 och 85 för år 19:0.

Kungl. May.ts proposition Nr 246. 21

Jämtön nr 5 i Råneå socken, Norrbottens län. Dessutom Ilar kronan i sam­ band med inköp av fastigheter för skogsväsendet* räkning återförvärvat följande under bruk skatteköpta hemman, nämligen 3/» mantal Trehörningen nr 1 i Finnerödja socken samt Va mantal Djäknatorp nr 1, V4 mantal Spåndalen nr 1 och 1/ll mantal Svärtebäcken nr 1 i Undenäs socken, allt Skaraborgs län. Närmare uppgifter rörande samtliga ifrågavarande hem­ man hava sammanställts i en särskild tablå, vilken torde få såsom bilaga nr 4 fogas vid statsrådsprotokollet.

Utredning an­ Av väsentlig betydelse för bedömandet av de föreliggande spörsmålen är gående åbis frågan, i vilken utsträckning åbo å kronohemman under stadgad åborätt rätt till skog å kronohem • äger tillgodogöra sig avkastningen av hemmanets skog. I denna fråga har man under såsom förut nämnts utredning verkställts av justitierådet Alexanderson. I stadgad åbo­ rätt. sin i ämnet avgivna promemoria, vilken torde få såsom bilaga nr 5 fogas till statsrådsprotokollet, har justitierådet Alexanderson såsom slutresultat av undersökningen uttalat, att kronan måste anses hava genom en småningom försiggången historisk utveckling, som slutligen befästats genom uttryckliga författningsbestämmelser, tillkomna under båda statsmakternas medverkan, avstått från allt anspråk på avkastning av åbohemmans skog, med undan­ tag i viss mån för ek och storverksträd, samt medgivit att, i den mån till­ gång av skog utöver husbehovet konstaterats vara för handen, denna må av åbon under iakttagande av givna kontrollföreskrifter — olika för olika delar av landet — fritt disponeras. En starkt medverkande faktor vid denna utveckling har tydligen - anför justitierådet Alexanderson vidare — varit, att såsom på 1850-talet genom en av skogslagstiftningskommittén föranstaltad undersökning konstaterades, redan då högst få kronohemman med tillgång över husbehovet eller ens tillräcklig för husbehovet funnos i behåll. En annan faktor har varit rättsövertygelsen, att den i 1789 års förordning åbostammen tillförsäkrade rätten att skattelösa vore ovillkorligt gällande och kronans eventuella rättsanspråk således av den mest prekära art. Beträffande särskilt de under bruk skatteköpta, till kronan återvunna hemmanen har justitierådet Alexanderson yttrat, att enligt hans mening några hållbara grunder mot deras jämställande med övriga åbohemman icke kunna anföras. Justitierådet Alexanderson har också ansett den slutsatsen oavvislig, att efter hemmans återfall åbon efter vunnen inrymning är att likställa med annan kronoåbo jämväl beträffande dispositionsrätt över hem­ manets skog. I detta sammanhang må nämnas, att beträffande det förut omförmälda hemmanet Måshult nr 1 Norregården Kungl. Hajd i statsrådet i ett ge­ nom resolution den 18 maj 1928 avgjort besvärsmål angående tillstånd för åborna att till avsalu begagna hemmanets skog, förklarat dem, vilka såsom åbor innehade ifrågavarande hemman, berättigade att under behörigt iakt­ tagande av den hushållningsplan, som för skogen å hemmanet kunde bliva

22 Kungl. Majlis proposition Nr 246.

fastställd, tills vidare, intill dess annorlunda kunde varda förordnat, den­ samma även till avsalu begagna.

1929 års riks­ Såsom jag förut i korthet angivit, föreligger även en av 1929 års riks­ dag. dag gjord framställning i ämnet. Härom ber jag att vidare få meddela följande. Motioner om I två likalydande motioner yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till upphävande avförbudet mot Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsam utredning och förslag till upphävande skatteköp. av förbudet mot skatteköp. Kammarkoiöver motionerna avgav kammarkollegium den 22 februari 1929 infordrat legii utlåtande den 22 februari utlåtande och anförde därvid, efter att hava redogjort för tillkomsten av 1929. ifrågavarande förbud, följande. Såsom av det anförda framginge, hade det nu gällande förbudet mot skatteköp tillkommit för att ej äventyra resultatet av en blivande revision utav gällande bestämmelser angående skatteköp. Vid förbudets tillkomst hade emellertid uttryckligen förutsatts, att det skulle bliva av jämförelsevis kort varaktighet. Detta oaktat hade förbudet kommit att bestå i snart tio år. Vid sådant förhållande måste det givetvis anses önskvärt, att förbudet snarast möjligt upphörde att gälla. En revision av bestämmelserna an­ gående skatteköp torde ansetts önskvärd huvudsakligen ur statsekonomisk synpunkt, vilket förhållande åter föranlett tillkomsten av ifrågavarande förbud, men torde det från nämnda synpunkt viktigaste skälet för en revision numera lia bortfallit. I sitt den 17 april 1919 avgivna utlåtande hade kollegium föranletts att förorda en allmän revision av bestämmelserna angående skatteköp särskilt med tanke på de under bruk skatteköpta åbohemman, vilka redan återvunnits eller kunde komma att återvinnas till kronan. Efter en erinran örn de slutsatser, till vilka justitierådet Alexanderson kommit i sin utredning i fråga om åbos rätt till skog å kronohemman under stadgad åborätt, har kollegium vidare anfört följande. Av justi­ tierådet Alexandersons utredning framginge, att kronan varken genom att vid skatteförsäljningar av kronohemman, som innehades under stad­ gad åborätt, undantaga hemmanens skogsmark eller eljest genom föränd­ rad lagstiftning örn skatteköp kunde, utan frångående av vedertagna lagstiftningsgrundsatser, komma i åtnjutande av någon rätt till skogs­ marken och dess avkastning. Då detta emellertid varit det förnämsta syftet med förbudet mot skatteköp, syntes förbudets upprätthållande icke längre vara motiverat. Kollegium, som icke ansåge särskilda bestämmelser er­ forderliga beträffande vissa i motionerna särskilt omförmälda kronolägen­ heter i de skånska fiskelägena, funne alltså för sin del icke anledning till erinran mot den i motionerna gjorda framställningen. Andra lag­ Andra lagutskottet yttrade i utlåtande över motionerna bland annat utskottet följande. vid 1929 års riksdag. Skälet för den allmänna revision av bestämmelserna angående skatteköp,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246. 23

vilken ifrågasatts i 1919 års proposition om provisoriskt förbud av skatte­ köp, hade varit farhågan att kronan skulle kunna utan rimligt vederlag avhändas sin fasta egendom under omständigheter, som icke stöde i god överensstämmelse med allmän rättsuppfattning. Revisionen hade förordats av kammarkollegium särskilt med tanke på de under bruk skatteköpta åbo* hemman, vilka redan återvunnits eller kunde komma att återvinnas till kronan. Frågan örn aktiebolags förvärv av åborätt till eller skatteköp av kronan tillhörig jord hade däremot ansetts vara av ringa praktisk betydelse. Det hade varit med hänsyn till den sålunda avsedda revisionen som beslutet örn provisoriskt förbud av skatteköp år 1919 fattats. I sitt till utskottet avgivna yttrande hade kammarkollegium uttalat, att av justitierådet Alexandersons utredning framginge att kronan varken genom att vid skatteförsäljningar av kronohemman, som innehades under stadgad åborätt, undantaga hemmanens skogsmark eller eljest genom förändrad lag* stiftning örn skatteköp kunde, utan frångående av vedertagna lagstiftningsgrundsatser, komma i åtnjutande av någon rätt till skogsmarken och dess avkastning. Då’ detta emellertid varit det förnämsta syftet med förbudet av skatteköp, hade kammarkollegium ansett, att förbudets upprätthållande icke längre vore motiverat. Då det provisoriska förbudet mot skatteköp icke syntes böra bibehållas längre än det allmännas intresse krävde, syntes anledning föreligga, att den ifrågasatta utredningen skyndsamt slutfördes och att såvitt möjligt för 1930 års riksdag framlades det förslag, vartill densamma kunde föranleda. På grund härav hemställde utskottet, att riksdagen med anledning av förevarande motioner måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att den i Kungl. Maj:ts proposition nr 11 till 1919 års urtima riksdag omnämnda revisionen av gällande bestämmelser för skatteköp måtte skyndsamt slut­ föras och att det förslag, vartill denna revision kunde föranleda, måtte såvitt möjligt föreläggas 1930 års riksdag. Denna hemställan bifölls av båda kamrarna utan debatt. Frågans be­ handling i kamrarna.

Syftet med utfärdandet av nu gällande provisoriska förbud mot Departements­ chefen. skatteköp var, såsom av den föregående redogörelsen framgår, att vinna tid för verkställande av utredning angående den kronans jord, som är underkastad bestämmelserna örn skatteköp, ävensom röran­ de lämpligheten av en revision av dessa bestämmelser. En full­ ständig och ingående undersökning rörande de kronoegendomar, som här avses — under stadgad åborätt upplåtna hemman och lägenheter — har nu också blivit utförd. För det huvudsakliga resultatet av den sålunda verkställda undersökningen har jag i det föregående redogjort. Av den­ na redogörelse torde framgå, att det härvidlag mestadels är fråga om smärre fastigheter, vilkas värden uppgå till mindro betydande belopp. Detta

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

gäller såväl hemman som lägenheter. Beträffande de förra vill jag här endast påpeka, att de i förteckningarna upptagna 289 hemmanens eller hemmansdelarnas sammanlagda skattetal icke uppgår till 26 mantal. Vad lägenheterna angår synes ett stort antal icke utgöra i brukningshänseende självständiga fastigheter utan nyttjas under hemman i enskild ägo. De kronans fastigheter, varom nu är fråga, utgöra i själva verket blott en ringa återstod av de en gång mycket talrika kronoegendomar, som under loppet av ett par århundraden genom skatteköp överförts i bondeklas­ sens ägo. De krav, som före skatteköpsförbudets utfärdande framställdes örn åt­ gärder i sådan riktning, hade sin grund bland annat i farhågor, att be­ tydande kronoegendomar skulle genom skatteköp överföras i bolags ägo. Den nu utförda undersökningen har visat, att bolagen endast i ring'a om­ fattning innehava kronojord med sådan rätt, att de jämlikt skatteköpsförfattningarna äga lösa densamma till skatte. Utredningens resultat be­ kräftar alltså riktigheten av andra lagutskottets uttalande vid 1919 års lagtima riksdag, att frågan örn bolags förvärv av åborätt till eller skatte­ köp av kronan tillhörig jord är av ringa praktisk betydelse. Enligt gällande grunder för skatteköpeskillingarnas bestämmande upp­ gå dessa till efter nuvarande förhållanden mycket obetydliga belopp; för de ännu kvarstående kronohemmanen utgör skatteköpeskillingen i medel­ tal icke fullt tio kronor för varje fastighet. Det må under sådana förhållanden vara ganska naturligt, att den uppfattningen kommit att göra sig gällande, att kronan genom skatteköpsförfarandet utan rim­ ligt vederlag avhänder sig sin fasta egendom; skatteköpen hava också karakteriserats såsom »gåva» från kronans sida. För ett riktigt bedöman­ de av denna fråga är det emellertid nödvändigt att för sig klargöra, vilka rättigheter äro i kronans behåll med avseende å fastigheter, som upplåtits med åborätt. Uppenbarligen är det endast värdet av dessa rättigheter, som kronan avhänder sig vid skatteköp. Av redogörelsen rörande åborättens innehåll framgår, att åbon, såvitt angår inägojorden, äger utan någon inskränkning tillgodogöra sig fastig­ hetens avkastning. Vad beträffar skogen å fastigheten torde genom den av justitierådet Alexanderson verkställda utredningen vara ådagalagt, att kronan avstått från allt anspråk på avkastningen av åbohemmans skog, med undantag i viss mån för ek och s. k. storverksträd. Detta undantag torde under nutida förhållanden ur kronans synpunkt vara av skäligen ringa värde. Åborätten utesluter alltså, på nyssnämnda undantag när, varje möjlig­ het för kronan att under tiden för åborättens bestånd utnyttja fastigheten. Något vederlag för sina från fastigheten åtnjutna förmåner har åbon efter grundskatternas avskrivning ej att utgöra. Vad angår kronans möjlighet att under egen disposition återbekom-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246. 25

ma en under åborätt upplåten fastighet, torde denna med nu gällande lagstiftning vara inskränkt till dels det fall, att fastigheten återvinnes till kronan på grund av vanhävd — något sådant fall lärer, som jag förut nämnt, icke under senare tid hava inträffat — och dels det fall, att åbo­ aren utdör utan att den siste åbon förordnat örn åborätten. Med hänsyn till åbon lagligen tillkommande rättigheter och till det för­ hållandet, att kronan genom försäljning till skatte avstår allenast sin så gott som innehållslösa, formella äganderätt, synes den föreställningen, att kronan skulle genom skatteköpsförfarandet tillskyndas förlust, sakna grund. Vid prövning av frågan örn kronans och åbons respektive rättigheter har justitierådet Alexanderson ansett en utgångspunkt kunna tagas i § 77 regeringsformen, i vilket grundlagsrum vid stadgandet att kronans fasta egendom skall förvaltas efter de grunder, riksdagen föreskriver, fästes detta allmänna förbehåll: »dock att de personer och menigheter, som efter hittills gällande författningar sådana kronans tillhörigheter nu innehava och nyttja, må njuta laglig rätt därå till godo». Detta förbehåll — vilket uppenbarligen åsyftat att gentemot riksdagens dispositioner säkerställa vissa redan före 1809 existerande rättigheter — har justitierådet Alexan­ derson ansett gälla till förmån ej blott för dem, som vid regeringsformens tillkomst innehade kronohemman under stadgad åborätt utan jämväl för sedermera inrymda åbor av ätten, liksom ock för den, som, efter det åbo å honom överlåtit sin besittningsrätt, vunnit inrymning såsom åbo. Därest, efter den gamla äboättens utslocknande, inrymning av ny åbo ägt rum utan tillkännagivande av någon inskränkning i eljest gällande besittnmgsrättsregler, har justitierådet Alexanderson likaledes ansett det riktiga vara att tillerkänna den nya åbostammen samma rättstrygghet som den gamla. I anslutning till den av justitierådet Alexanderson verkställda utred­ ningen har kammarkollegium i sitt förutnämnda den 22 februari 1929 av­ givna utlåtande, vad särskilt angår rätten till skogsavkastningen å åbohemman, uttalat, att kronan varken genom att vid skatteförsäljningar av kronohemman, som innehavas under stadgad åborätt, undantaga hemma­ nens skogsmark eller eljest genom förändrad lagstiftning örn skatteköp kan, utan frångående av vedertagna lagstiftningsgrundsatser, komma i åt­ njutande av någon rätt till skogsmarken och dess avkastning. Vad sa­ lunda anförts beträffande rätten till skog å kronojord under ärftlig be­ sittningsrätt gäller enligt min uppfattning också med avseende å de åborna i övrigt tillförsäkrade rättigheterna till dylik jord, beträffande vilka, så­ som jag förut anfört, åbon i flera hänseenden kan stödja sig pa uttryck­ liga bestämmelser av civillags natur. För min del finner jag det därföi uteslutet, att Kungl. Maj:t och riksdagen skullo anse sig berättigade att i lagstiftningsväg bereda kronan såsom jordägare större förmåner av den nu under stadgad åborätt upplåtna kronojorden än som enligt gällande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

författningar tillkommer kronan. Jag finner det ej heller gärna kunna komma i fråga, att kronan skulle begagna sin ställning såsom ägare av jorden till att söka avpressa åborna ett högre vederlag vid avlösningen av kronans innehållslösa äganderätt. Vad betraffar sådana åborättigheter, som redan blivit av bolag förvär­ vade, synes det mig lika litet förenligt med gällande rättsgrundsatser, att staten skulle genom en ändrad lagstiftning försämra besittningsrättshavarnas stallning i jämförelse med andra åbor. Möjligheten för bolag att i ortsättningen förvärva åborätt till kronohemman och lägenheter och där­ med rätt att skatteköpa desamma är — såsom jag förut antytt — numera begränsad genom gällande lagstiftning örn förbud för bolag att förvärva last egendom. Med avseende å de tidigare under bruk skatteköpta hemman, som nu­ mera återfallit till kronan, har justitierådet Alexanderson uttalat den upp­ fattningen, att dessa äro att jämställa med övriga åbohemman samt att följaktligen åbo å dylikt hemman efter vunnen inrymning är likställd med annan kronoåbo. Beträffande vissa av nu ifrågavarande hemman hava myndigheterna i ett fall efter prövning av Kungl. Majit i regeringsrät­ ten meddelat hemmanens brukare inrymning i åboskapet. De åbor, som sålunda vunnit eller kunna komma att vinna lagligen befästad besittningsrätt till hemman av den art, som här avses, torde icke kunna uteslutas från de förmåner och rättigheter, som tillkomma andra åbor å kronohemman under stadgad åborätt. Då staten således torde sakna möjlighet att inskränka de rättigheter, som äro tillförsäkrade innehavare av kronan tillhörig, under stadgad åborätt upplåten jord, synes anledning icke förefinnas att längre uppehålla det år 1919 stadgade provisoriska förbudet mot skatteköp. I sitt förutnämnda år 1929 avgivna utlåtande har också kammarkollegium för sin del utta­ lat, att förbudets upprätthållande icke längre synes vara motiverat. Jag finner mig därför böra tillstyrka, att förslag underställes riksdagen örn upphävande av ifrågavarande förbud. Någon fastighet av beskaffenhet att kunna skatteköpas i den ordning, som är föreskriven i författningarna örn användande av de till bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogarna, lärer ej längre finnas. Emellertid är det, likaledes år 1919 stadgade, definitiva förbudet mot skatteköp av sådana fastigheter ej avsett att upphävas.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag,

att Kungl. Majit måtte genom proposition föreslå riksdagen för sin del besluta upphävande av det ge­ nom kungörelsen den 17 oktober 1919 (nr 660) utfär­ dade, tills vidare gällande förbudet mot skatteköp i vissa fall.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246. 27

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll ut­ visar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Olga Gjörloff.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246. 31

Bil. 3.

Sammandrag ar förteckning över kronoegendomar linder enskild disposition, som innehavas av bolag.

Lagfarna Obefintlig a Övriga Skatte- Taxe­ Skatte- Taxe­ Skatte- Taxe­ köpe- rings­ kope- rings­ köpe- rings­ An­ An­ Antal M antal skilling värde Mantal skilling värde Mantal skil ling värde tal tal kr. ö. kr. kr. ö. kr. kr. ö. kr.

A) Hemman.

3 0.4166 64 87 9,400 - — — — — 6 0.67 1 56 39 10,900

B) Lägen­ heter.

42 — 434 2 8 169,101 31 — 432 ftl 43,900 122 — 618 27 134,100

45 0.4166 499 10 178,500 31 _ 432 ö 1 43,900 128 0.671 674 66 145,000

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Förteckning 1 å under bruk skntteköpta, sedermera till kronan

h emman e t a

Are al i h e k t a r Taxeringsvärde Sättet för kronans Län Namn, nummer, återförvärv av och socken mantal och jord­ Inrös­ Avrös- Jord­ Skogs- hemmanet natur nings­ nings- Summa bruks­ värde jord jord värde

Jönköpings Bondstorp Måshult nr 1 — — 880.00 29,200 53,400 Återvunnet till kro­ Norregården, 6/s (omkr.) nan genom Kungl. mantal krono Maj:ts dom ss/6 1915 under enskild disposition

Kronobergs 1 Hälleberga Nygård nr 1, l/t 16.62 92.86 109.4 8 9,200 8,000 OÅtervunnet till kro­ mantal krono nan genom Kungl. under enskild Maj:ts dom 2/2 1916 disposition

D:o Yttratorp nr 1, 1/t 2.43 157.13 159.38 15,400 13,600 D:o mantal krono under enskild disposition

Skaraborgs Finnerödja Trehörningen nr 1, 34.38 12,000 Inköpt för skogs- 3/s mantal krono väsendets räkning under allmän enligt kungl, brev disposition 7i2 1892

! !

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246. 33

Bil. 4.

återfallna eller av kronan återförvärvade hemman.

Besittningsrätts- Bestämmelser örn Besittningsrätt erkänd Anteckningar havare skogen

J. K. Svenningsson Genom resolution (6/<8 mantal) ,8/« 1928 har Kungl. C. Svensson Majit förklarat dem, (5/<8 mantal) vilka som åbor inne­ A. Svensson hava ifrågavarande (6/<8 mantal) kronohemman, be­ Av länsstyrelsen antagna till åbor A. Johansson rättigade att under 15/4 och 4/s 1920. behörigt iakttagan­ (6/48 mantal) E. G. Svenningsson de av den hushåll- (6/48 mantal) ningsplan, som för J. P. Magnusson skogen å hemmanet J (6/<s mantal) kan bliva fastställd, tills vidare, intill dess annorlunda kan varda förord­ nat, densammaäven till avsalu begagna.

Karl Alfred Jakobs­ Orrefors bruks aktiebolag antogs son av länsstyrelsen till åbo 28/u 1923. Efter besvär av kammaradvokatfiskalsämbetet och Karl Alfred Jakobsson förklarade kammarkol­ legium S2/n 1925 bolaget icke kunna antagas till åbo och återförvisade målet till länsstyrelsen. Sedan efter besvär av bolaget kammar- . • • ltollegii utslag 29/4 1929 fastställts av Kungl. Maj:t, har Jakobsson ge­ nom länsstyrelsens utslag I8/n 1929, som vunnit laga kraft, antagits till åbo. Karl Oskar Johans­ Av länstyrelsen antagen till åbo son (l/s mantal) sl/i2 1919. •Iohan Gustaf Pet­ Av länsstvrelsen antagen till åbo tersson ('/s mantal) 16/a 1885.

Viktor Jansson C/ b a mantal) Gustaf Henning Karlsson (S/3S mant.) Gustaf Adolf Jo­ Ej inrymda i åborätten. hansson C/64 mant ) Gustaf Julius Karls­ son ("/oi mantal) Gustaf Emil Eriks­ son ( s / bb mantal) Mildrig till riksdagens /irolokoll WHO. 1 sami. 209 hafi. (Nr 2'di.J Ii

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

m m a n

Län Areal i hektar Taxeringsvärde Namn, nummer, Sättet för kronans och socken mantal och jord­ återförvärv av Inrös- Avrös- Jord­ natur Skogs­ hemmanet ! nings- nings- Samma bruks­ jord jord vård värde

Undenäs Djäknatorp nr 1, 38.09 Taxerat till Inköpt för skogs- 'Va mantal krono sammans med väsendets räkning under allmän kronoparken enligt kungl, brev disposition Granvik *7® 1890 D:t> Spåndalen nr 1, 59.8 7 D:o D:o V4 mantal krono under allmän disposition

D:o Svärtebäcken nr 1, 33.4 0 6,800 600 D:o

V® mantal krono

under allmän disposition

Gävleborgs

Hanebo Hallen nr 7, lm/svi 15.00 61.00 76.00 13,0001 1,300 Återvunnet till kro­ mantal krono (omkr.) (omkr.) (omkr.) nan enligt Kungl.' under enskild Maj:ts dom n/< 1923] disposition Norrbottens

Råneå Jämtön nr 5, S3/2 k 80.74 94.74 14.00 6,600' 1,100 Återvunnet till kro-i mantal krono i från A. Swed-! under enskild berg enligt Råneå disposition häradsrätts utslag! 'h 1921

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246. 35

I

Besittnings rätts- Bestämmelser örn Besittningsrätt erkänd Anteckningar havare skogen

Alfred Andersson Ej inrymd i åborätten.

Erik Gustal Karls­ Genom särskilda resolutioner 20/6 son (‘/is mantal) 1919 fann länsstyrelsen av Karlsson, Gustaf Adolf Jans­ J. P. Andersson och K. A. Jansson son (1/m mantal) gjorda ansökningar att bliva inrym­ da i åborätten icke föranleda vidare åtgärd. Sedan kammarkollegium efter besvär av sökandena genom

utslag 1 V* 1924 återförvisat målen

till länsstyrelsen, har länsstyrelsen genom utslag le/n 1929 inrymt Karlsson och Anderssons son G. A. Jansson vardera i åborätten till V» mantal av hemmanet men beträf­ fande återstående */u mantal låtit bero vid av K. A. Jansson gjord av­ sägelse av sina anspråk å åborätten. Carl Johansson Genom resolution 7/ii 1914 för­ (Vse mantal) klarade länsstyrelsen en av Johans­ son gjord ansökning om åborätt till 2/i8 mantal av hemmanet icke kunna bifallas. Sedan kammarkollegium efter besvär av sökanden genom ut­ slag 17/9 1924 återförvisat målet till länsstyrelsen, har länsstyrelsen ge­ nom utslag 16/n 1929 funnit ansök­ ningen icke kunna bifallas. Sist­ nämnda utslag har av Johansson överklagats hos kammarkollegium. Lotten Lindberg Ej inrymd i åborätten. (1/ia mantal)

Lars Erssons döds­ bo

Enligt en i åbo- A. Swedberg kommitténa betän­ kande IV, sid. 290, lämnad uppgift sy­ nes skatterätten till 78/ jjs mantal av hemmanet, som skatteköpts under Meldersteins bruk, hava övergått till åborna. Jämlikt kungörelsen M/s 1878 äger åbon i sådantfall att varda bibehållen vidskattomannarätten även i det fall, att bruket sedermera nedlagd

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Bil. 5.

P. M.

angående åbos rätt till skog å kronohemman under stadgad åborätt.

Vid prövning av frågan om kronans och åbons respektive rättigheter i avseende å kronohemman, upplåtna under »ständig» eller »ärftlig» be­ sittningsrätt, torde en utgångspunkt kunna tagas i 77 § regeringsformen. I detta grundlagsrum fästes vid stadgandet att kronans fasta egendom skall förvaltas efter de grunder, riksdagen föreskriver, detta allmänna förbehåll: »dock att de personer och menigheter, som efter hittills gällande författningar sådana kronans tillhörigheter nu innehava och nyttja, må njuta laglig rätt därå till godo». I Malmgrens grundlagskommentar ut­ talas — uppenbarligen med rätta — att med detta förbehåll åsyftas att gentemot riksdagens dispositioner säkerställa vissa redan före 1809 exi­ sterande rättigheter, som tillkommo kronoåbor, bruksägare med nytt­ janderätt till rekognitionsskogar, städer med donationsjordar o. s. v., samt tillägges: »Riksdagen kan sålunda icke föreskriva sådana grunder för för­ valtningen av kronojord, att dylika rättigheter trädas för nära, även örn rättigheterna vila på författningar, vid vilkas tillkomst riksdagen icke medverkat.» — Självklart är, att dylik befogenhet än mindre tillkommer Kungl. Majit i administrativ väg. Emellertid framställer sig till en början spörsmålet, huru man rätte­ ligen skall förstå uttrycket i paragrafen: »de personer--------- som---------- sådana kronans tillhörigheter nu innehava och nyttja». Medan i fråga örn exempelvis boställen, å vilka stadgandet jämväl torde hava avseende, dess räckvidd tydligen icke kan sträckas längre än till att gälla den, som vid regeringsformens tillkomst var boställshavare, och bestämmelsen alltså lämnade riksdagen för framtiden fria händer, lärer beträffande åbohemman under ständig besittningsrätt en motsvarande tolkning inga­ lunda vara förenlig med stadgandets åsyftade innebörd, liksom den ej heller kan sägas vara den som ensam stämmer med ordalydelsen. Sedan åbostammens ständiga besittningsrätt genom kungl, brev den 5 februari 1808 och kammarkollegii kungörelse den 29 i samma månad vunnit slutlig trygghet och stadga, måste det desto hellre gälla, att förbehållet i 77 § re­ geringsformen omfattar jämväl sedermera inrymda åbor av ätten, och likaså måste det förhålla sig med den, som efter det åbo å honom överlåtit

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

sin besittningsrätt vunnit inrymning såsom åbo. Därest åter, sedan åboätten efter regeringsformens tillkomst gått ut, ny upplåtelse från kronans sida ifrågakommer, möter tydligen i grundlagsbudet intet hinder för att åt denna nya upplåtelse giva ett annat och mera begränsat rättsinnehåll. Men har utan tillkännagivande av någon inskränkning i eljes gällande besittningsregler inrymning av ny åbo utom den gamla ätten ägt rum, synes det riktiga vara att även i nu förevarande avseende tillerkänna den nya åbostammen samma rättstrygghet som den gamla. En åtskillnad härutinnan bleve i tillämpningen desto mera stötande, som det vad en något äldre tid beträffar ingalunda alltid lärer blivit så väl klarlagt hu­ ruvida en inrymning skett på grund av tillhörighet till den gamla åboätten eller åt en alldeles oskyld. Med avseende å kronohemmans skogstillgång voro rättsförhållandena kronan och åbon emellan reglerade genom skogsordningen den 1 augusti 1805. Boställshavare och kronoåbor med ärftlig besittningsrätt äro i denna författning nära sammanförda och i stort sett likställda. Ek och bok sägas vara av gammalt »kronan förbehållne». Kronans rätt till eken utövas enligt förordningen genom avverkning för kronans eget behov eller genom »upplåtelse mot betalning»; men såsom en uppmuntran till ekskogens vård förunnades i båda fallen åbon halva värdet efter särskild taxa. Nyttjande av bokskogen i kronans intresse omnämnes ej; åbon får efter vederbörligt tillstånd i varje särskilt fall samt efter utsyning och stämpling nyttja den »utan betalning» till husbehov. Storverksträd sägas vara »kronan tillhörige», och deras värde tillgodogöres av kronan liksom beträffande eken antingen för eget behov eller genom försäljning å auk­ tion. Även av storverksträden bekommer åbon halva värdet, dock inskärpes det — »icke såsom någon rättighet, utan såsom en belöning och uppmuntran för åbons sorgfällighet att vårda sådana för riket angelägna träd». Minimidimensioner å storverksträd angivas i författningen: rak­ växta träd av minst 60 fots längd, 16 tum i storändan och 11 tum i lilländan. .. Beträffande all amian skog stadgas att boställshavare eller abo ager nyttja den till husbehov, men ej till avsalu. Det tillägges, att skulle bo­ ställen finnas med ansenlig skog, därav kolning till avsalu förut skett, må sådan tillåtas i den mån skogstillgången medgiver, dock endast inom ett av Konungens befallningshavande efter undersökning fastställt maximum. Motsvarande medgivande finnes icke omnämnt för kronoåbo. Visserligen kan det antagas att — frånsett förhållandena i de norra länen med deras å allmän skog upptagna och från denna oftast oavvittrade nybyggen — det redan vid denna tid icke funnos synnerligen många kronohemman i be­ håll med skogstillgång utöver husbehovet. Skatteköp hade redan i väldig utsträckning ägt rum, och just de skogrikare hemmanen, som tidigare hänvisats att med kolfångst betjäna visst bruk, hade i regeln blivit av bruksägaren med begagnande av lians företrädesrätt lösta till skatte. Men

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

häri ligger väl dock ej den egentliga anledningen till skogsordningens absoluta förbud för kronoåbo att avverka över husbehov. Denna stånd­ punkt är ju densamma som de äldre skogsordningarna och allmänna la­ gen intagit. Och efter de väsentliga förbättringar, som genom kungl, för­ ordningen den 21 februari 1789 och därpå byggda författningar införts i åbornas ställning, har det säkerligen icke ansetts tillrådligt att släppa ef­ ter på begränsningen i dispositionsrätt över skogen. Sedan man övergivit den av Gustaf III beträdda vägen att återuppliva åboavraden i form av städja för vissa år eller för varje nytillträdande åbo samt genom stad­ gande av den ärftliga besittningsrätten frånhänt sig möjligheten att i annat fall än vid åboättens utdöende återgå till strängare upplåtelsevill­ kor, gav abohemmanet som sådant åt kronan ingen annan avkastning än skattehemman, d. v. s. skatten. Däremot inflöt vid skattelösen en skatteköpeskilling, som vid lagtrogen tillämpning av då gällande bestämmelser ingalunda var någon obetydlighet. Det förelåg alltså för kronan ett be­ stämt intresse av att vidhålla sådana inskränkningar i dispositionen av kronohemman, jämfört med vad som gällde skattehemman, att åbon för­ måddes begära hemmanets skattelösande. 1 varje fall har den stadgade begränsningen i åbons dispositionsrätt med säkerhet icke åsyftat att bereda kronan tillfälle att tillgodogöra sig skogstillgång, som överstiger husbehovet. Någon sådan rätt har kronan varken tidigare utövat eller i någon form förbehållit sig i 1805 års skogs­ ordning. Visserligen kan av skogsordningens tystnad härutinnan någon bestämd slutsats icke dragas, att kronan skulle hava för framtiden av­ sagt sig all egen avverkningsrätt. Den av gammalt brukade lagtekniska metoden att angiva rättsförhållandet mellan ägare och brukare i avseende å skogen har varit den att begränsa brukarens befogenhet till husbehovet, varvid ägarens principiella rätt att med respekterande av detta bruka­ rens intresse tillgodogöra sig sin egendom underförståtts. Så i 10: 7 B. B. av 1784 års lag. I enlighet härmed betraktades också saken i fråga örn de med åbo besatta hemman, som kommo i enskild ägares hand genom bruks­ ägares skatteköp (Jfr N. J. A. Avd. I 1922, sid. 482 ff.). Att utan vidare anlägga samma betraktelsesätt i fråga örn kronohemman under ärftlig åborätt, utan hänsyn till det historiska faktum, att kronan aldrig ifråga­ satt ett eget nyttjande av skogstillgången, vore emellertid alltför formellt och i dålig överensstämmelse med de reala förhållandena. Den stadgade åborättens innehavare, med tillförsäkrad skatteköpsrätt, har en ställning, sorn icke längre kan likställas med »landbons» eller dens, »som annans jord brukar». Man finner ock under 1800-talets förra del flerstädes i utlå­ tanden och utredningar det beteckningssättet att å kronohemman — i motsats till skattehemman — den mork, varå åbons skog växer, tillhör kronan. Det är oek att uppmärksamma, att samma 1805 års skogsord­ ning, som ej har något att förmäla om avverkning å kronohemman aA' vanlig skog för kronans räkning, däremot giver regler dels örn avverk-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246. Sft

niny å egentliga kronoskogar, dels — såsom nämnt — örn tillgodogörande jämväl genom försäljning av de »kronan tillhöriga» storverksträden och eken samt beträffande boken »förbehåller» den åt kronan, ehuru tillsvi­ dare utan att den tages i anspråk. Någon saklig motsägelse mellan att åbon tillägges uteslutande dispositionsrätt till skogen och att denna dis­ positionsrätt likvisst är begränsad till husbehovet torde icke behövt fram­ stå för den tids uppfattning, som här är i fråga. Vid saknad av all ordnad eftersyn — att ej tala örn indelning enligt hushållningsplan — kan den nämnda begränsningen användas såsom det enda tillgängliga, något så när effektiva medlet mot fara för utödande av en rikare skogstillgång, frånsett att den, såsom tidigare påpekats, tjänstgör såsom motiv till gäl­ dande av skattelösen. Emellertid hör erinras örn skogsordningens bestämmelser örn skadestånd för skogsåverkan å hemmanet av tredje man. Detta skadestånd tillägges kronan och åbon till hälften var. Talerätt och målsägandeböter tillkomma i första hand åbon, men örn han försummar sig, allmän åklagare (kronooch skogsbetjänte). Dessa stadganden — vartill motsvarighet saknas i se­ nare skogsordningar — giva visserligen ingen säker utgångspunkt för be­ svarandet av här behandlade spörsmål; lämplighetssynpunkter av olika art torde väl ha förestavat den rent empiriska lösning, som i desamma givits. Men i viss mån tala de dock emot att anse kronans anspråk på skogsavkastning vara fullt bortfallna. — Örn eldskadad skogs disponeran­ de nämnes — med undantag för ek och storvirksträd — intet. Slutligen må ock påpekas att särskilt vad de större hemmanen angår det framtida husbehovet kunde komma att väsentligt förökas genom hem­ manets klyvning intill besuttenhetsgränsen, vilket i 1808 års kungörelse var ej blott medgivet, utan för vissa fall t. o. m. föreskrivet. Såsom resultat av det anförda torde kunna uttalas, att någon fast utbil­ dad rätt för åbo till uteslutande disposition av skogen ännu ej förelåg vid tiden för regeringsformens tillkomst, men att utvecklingen starkt ten­ derade i riktning av en sådan rätt. Under de närmast följande årtiondena har lagstiftningen icke i här nämnvärd mån sysslat med åbohemmanen. Men genom ett kungl, brev den 5 april 1839 medgåvos innehavare av kronohemman och nybyggen i vissa delar av Norrbottens län rätt att tillsvidare dels utan utsyning och kontroll till avsalu kola torra träd och vindfällen, dels efter gjord ansökan till avsalu kola eller sälja ett visst antal stavrum ved av växande skog, blott att skogen ej hårdare anlitades än med dess framtida bestånd vore förenligt. Denna författning utsträcktes efter hemställan av riksdagen genom kungl, brev den 11 april 1844 att tillsvidare gälla de fyra nordli­ gaste länen i deras helhet och tillika berättigades hemmans- och nybyggesinnehavare i Väster- och Norrbottens län att från sina genom avvittring eliel' eljes bestämda områden till sågverken avyttra sågtimmer av viss minimidimension, under samma villkor som i fråga örn kolningen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

stadgats. Sedermera upptogs frågan om kr orion bornas rätt till skogen i bela dess vidd av den på 1850-talet arbetande skogslagstiftningskommittén. Redan dessförinnan hade emellertid åbons allmänna rättsställning av­ sevärt förstärkts genom kungl, kungörelsen den 15 december 1848, som av­ skaffade värdering av hemman vid skattelösen och fixerade löseskillingen till kronovärdi. Förslaget till denna reform utgick från ett uppslag inom skatteforenklingskommittén. Kommitténs egen hemställan gick emellertid vida längre; i sitt betänkande den 30 april 1847 föreslog den avskaffande av all skatteköpeskilling, i det att alla under åborätt upplåtna hemman borde utan lösen tilläggas kronoskattenatur. Kommitténs skäl för denna radikala hemställan äro så belysande för uppfattningen vid förevarande tid inom sakkunnigas krets av åbons rättsställning, att ur betänkandet må här anföras följande passus: Kommittén erinrar först därom att »sedan staten, tid efter annan, åt kronojordens innehavare medgivit utvidgade rättigheter, är förhållandet numera sådant att, enligt vad här ovan blivit upplyst, innehavare av rust­ håll, berustade säterier och bergsmanshemman redan hava så fri dispo­ sitionsrätt, att de äro i det närmaste jämförliga med skattehemman, alle­ nast att de icke få köpas och säljas på fullt lika sätt med de senare, samt att i avseende å övriga kronohemmanen huvudsakligen annan skiljak­ tighet icke äger rum än att besittningsrätten vid åboledighet övergår till äldste sonen eller den arvinge, som annars efter vissa stadgade grunder är därtill berättigad och vilken även, örn åbon till annan person avstår åborätten, äger att hemmanet utan lösen tillträda, varigenom dylika hem­ man utgöra en art fideikommiss.» Vid sådant förhållande måste det en­ ligt kommittén höra till sällsynta undantagsfall att dylikt hemman åter­ faller till staten, särdeles vid den tidpunkt, då det kunde fylla något be­ hov. »Vid övervägande av allt detta» — heter det härpå — »är det uppen­ bart att statens så kallade jordäganderätt till ifrågavarande hemman är en benämning, som numera saknar all betydelse, samt att då krononaturen icke medför någon högre skattskyldighet, än örn ett sådant hem­ man vore skatte, staten av nämnda rätt icke äger annan fördel än att åt­ njuta lösen, därest åbon vill förvärva skattemannarätt», vartill han emel­ lertid icke kan tvingas. Med hänsyn till skatteköpeskillingens låga be­ lopp, olagenheter och kostnader för syn, ombud vid tvister, prövning vid åboombyte m. m. samt i betraktande av den statsinkomst i stämpelskatt, som skulle följa av skatteomföringen, och av de nationalekonomiska för­ delarna av fri enskild dispositionsrätt ledes kommittén därefter till den ovannämnda hemställan. I en vid betänkandet fogad reservation fram­ ställdes ingen erinran vid kommitténs karaktäristik av åbons rättsställ­ ning, men reservanten ansåg onödigt att eftergiva skatteköpeskillingen. Han föreslog i stället, att då de i lag föreskrivna besiktningarna av bygg­ nad och hävd vart tredje år vore dess mindre nödvändiga som »efter det

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

åbornas och deras arvingars besittningsrätt numera vunnit nära nog orubblighet, det enskilda intresset vore bästa garantin mot vanhävd», be­ siktning skulle hädanefter hållas blott vart tionde år. Tillsättandet av 1855—1856 års skogslagstiftningskommitté var närmast föranlett av en riksdagsskrivelse den 5 december 1854, däri riksdagen be­ gärt övervägande av åtgärder mot vanskötsel av skog sa å enskilda som kronans ägor. Beträffande de senare omförmälde skrivelsen dels de under kronans omedelbara disposition varande skogar, dels allmänningar, dels slutligen boställen. Börande de sistnämnda framhölls, att de gällande för­ fattningarna, vilka i regel tilläte ett nyttjande utan eftersyn till husbe­ hov men ej till avsalu, i praktiken ledde till att å boställen med ringa skogstillgång densamma för husbehov tillitades långt mer än den tålde, medan å dem med riklig tillgång boställshavaren på grund av bristande eget intresse i saken lämnade skogen utan vård; och det hemställdes att hushållningsplan skulle å boställena upprättas med skyldighet för boställs­ havaren att — under tillsyn från skogsstatens sida — rätta avverkningen efter densamma, men å andra sidan med rätt för honom att av de årliga avverkningarna föryttra för egen räkning vad som överstege boställets behov. Örn åbohemmanen yttrades i riksdagsskrivelsen intet. Kommit­ téns förslag (kap. 3 § 7 och 8) gick ut pa att ej blott boställens, utan jäm­ väl bland annat åbohemmanens skog skulle till regelbunden hushållning indelas på statens bekostnad; att intill dess så skett, skogen finge be­ gagnas blott till husbehov; men att därefter äbo skulle vara berättigad att med iakttagande av hushållningsplanen jämväl till avsalu eller annorle­ des fritt använda skogen, i den mån den ej åtginge till hemmanets behov, samt att boställshavare skulle hava enahanda rätt i fråga örn en skogs­ vidd av 500 tunnland å lägre tjänstemäns och 1,000 tunnland å högre tjänstemäns boställen (i de norra länen dubbla arealen), men den ö\ erskjutande arealen vore underkastad Kungl. Maj:ts prövning, huruvida den finge till bostället nyttjas eller såsom annan kronoskog förvaltas. Beträffande boställsskogarna rådde stark meningsskiljaktighet i kom­ mittén. Ett flertal reservanter hävdade med skärpa, att det saknades all anledning att, såsom förslaget innebure, till boställshavarna bortskän­ ka de betydande tillgångar varom här vore fråga. Örn åbohemmanens skog var däremot enighet i kommittén, dock att i huvudreservationen (av L. B. Falkman) gjordes den modifikation, att åbon endast på villkor att han åtoge sig skogens skötsel ägde tillgodogöra sig överskott över hus­ behovet. I nämnda reservations motivering heter det att å utarrenderade domäner »deras avkastning är kronans tillhörighet, men ingalunda hennes arrendatorer^, vidare än till husbehov bör dem tillkomma. Beträffande så­ dana kronohemman, som under stadgad åborätt innehavas, är förhållandet annorlunda----------- .» Skogslagstiftningskommitténs förslag förelädes ej riksdagen. Kungl. Majit framlade vid 1856—1858 års riksdag i en avlåten proposition endast

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

vissa huvudgrunder för en skogslagstiftning, under förklaring att nied gianskning av kommittéförslagets detaljer ansetts lämpligen kunna an­ stå. Dessa huvudgrunder innefattade, beträffande hemman under stadgad åborätt, att såframt den vid indelning föreskrivna hushållning iakttoges, innehavaren linge fritt använda den årliga avkastningen av skogen, vil­ ken intill dess sådan indelning skett finge endast till husbehov användas samt i händelse hushållsplanen överträddes kunde på lämplig tid ställas under förbud. Örn denna punkt i de föreslagna huvudgrunderna förklarade emellertid riksdagen i svarsskrivelse (nr 219), att »sådana betänkligheter förekom­ mit», som förhindrat riksdagen att godkänna den. Av vilken art dessa betänkligheter voro, angiver skrivelsen icke, och detta synes hava fram­ kallat någon villrådighet. I vilken riktning bondeståndets betänkligheter gingo, framgick visserligen av en särskild protestskrivelse, som ståndet avlät den 27 februari 1858 och vari det yrkades, att kronohemmansåbor borde i avseende å dispositionen av hemmanets eller lägenhetens skog bibehållas vid samma rätt som de hittills åtnjutit. Men även rörande riks­ dagens i dess helhet ståndpunkt synes erforderlig klarhet kunna hava vun­ nits vid studium av sammansatta stats-, lag- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottets utlåtande nr 31, vilket låg till grund för riksdagsbeslu­ tet och vari det heter att beträffande det i förevarande punkt förekom­ mande stadgandet utskottet ansåge de särskilda förhållandena inom de sex norra länen påkalla för innebyggare i dessa län ett friare användande av skogen redan innan den blivit till regelbunden hushållning indelad. I motiven till ett av skogsstyrelsen uppgjort förslag till skogsordning av den 9 maj 1859 — en överarbetning av skogslagstiftningskommitténs för slag — förmodades emellertid anledningen till riksdagsbeslutet rörande punkten i fråga vara att man icke funnit något antagligt skäl att tillägga innehavaren rätt till avkastningen från skogarna, då hemmanen ännu vore kronans och åboskapet på varjehanda sätt kunde förloras. Men detta ansåge styrelsen vederläggas av den omständigheten att, då hemmanen när som helst kunde överföras till skatte, de borde hellre jämföras med skattehemman, vad friheten beträffade, än med andra kronans hemman. Till undanröjande av en eventuell betänklighet i motsatt riktning, näm­ ligen mot att åbons fria handhavande av skogen till husbehov belädes den 9 maj 1859 — en överarbetning av skogslagstiftningskommitténs för­ slag och i de av Kungl Majit framlagda huvudgrunderna, att indelning alltid kunde av kronan på dess bekostnad införas till åbons efterlevnad, emellertid nu förfalla. Det av skogsstyrelsen föreslagna stadgandet lydde: »Skog å krono- och allmänna inrättningars hemman och lägenheter, vilka under stadgad åborätt innehavas, må, därest icke för något fall sär­ skilda medgivanden och föreskrifter annat förmå, hädanefter endast till husbehov användas, så framt icke, på därom gjord ansökning, Vår Befall ningshavande åt kronoåbo eller den myndighet, under vars vård bär

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

ifrågavarande övriga hemman och lägenheter stå, ät deras innehavare vidsträcktare rätt till skogens begagnande meddelat, med därvid fästat vill­ köl1, att, innan denna förmån får åtnjutas, skogen på sökandens bekost­ nad skall vara indelad till regelbunden hushållning för att, under vedel börande skogstjänstemans tillsyn, vårdas och nyttjas efter fastställd plan och givna föreskrifter för avverkning och skötsel.» På en erinran av kammarkollegium att i de norra länen rätt att kola till avsalu vore kronoåbo tillförsäkrad samt att timmerhuggning a kro­ nans mark vore i Norr- och Västerbottens län medgiven, vilken senare rätt kollegium föreslagit skola utsträckas att gälla samtliga noirländska län, och att vid sådant förhållande äbor i dessa län borde bliva delaktiga av den avverkningsrätt till avsalu å egna områden, vilka vissa av dem redan åtnjöte, svarade skogsstyrelsen med hänvisning till en planerad för­ fattning örn utsyning i de sex norra länen även för avsalu för kronoåbo!1 med avvittrat eller eljes avrösat område. Sedan skogsstyrelsen, i anledning av framställda anmärkningar, den 26 april 1862 framlagt ett nytt slutligt förslag — i här förevarande del dock likalydande med det äldre —, har man emellertid före utfärdandet av skogsordning velat försäkra sig örn klart samförstånd med riksdagen i fråga örn åbos dispositionsrätt till skog. Tillfälle härtill erbjöd sig vid behandlingen av vissa vid 1862—1863 års riksdag väckta motioner i ämnet. Eli av dessa motioner, däri föreslagits, att kronoåbo med skog över hus­ behov skulle vara skyldig att tåla utsyning för närbeläget skoglöst kronohemmans behov, avstyrktes av sammansatta stats-, lag- samt allmänna ekonomi- och besvärsutskottet (betänkande nr 50), enär det syntes »icke vara förenligt med åborättens nuvarande betydelse att förplikta åbon att i vissa fall avstå någon del av hemmanets avkastning.» Men utskottet hade tillika beretts tillfälle att taga del av skogsstyrelsens nyss omförmälda förslag och citerade därur det ovan återgivna stadgandet samt det numera uppgjorda särskilda författningsförslaget örn nyttjanderätt till kronoskogsmarkerna i Stora Kopparbergs och de norrländska länen med däri medgiven utsyningsrätt för kronohemmans- och nybyggesåbo!1. Härom yttrar utskottet, att det föreslagna stadgandet i den allmänna skogsordningen visserligen formellt såtillvida innefattade en inskränkning i förhållande till skogskommitténs och i Kungl. Maj:ts vid 1856 1858 års riksdag framlagda förslag, som rätten att fritt begagna avkastningen nu föreslagits bliva beroende av Konungens befallningshavandes eller annan vederbörande myndighets medgivande; men denna inskränkning vore »al­ lenast skenbar och väl grundad i den omständigheten att, då det i anseende till åborättens natur måste hero på åbon själv, örn indelning skall komma till stånd, det tiven måste bero på anmälan från hans sida om han skall komma i åtnjutande av den för det fall att indelning skett honom till­ kommande rätt.» Och vad åhor i de norra länen anginge, syntes de ge­ nom den föreslagna författningen komma att åtnjuta åtminstone så stora

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

skogsrättigheter som förut, ehuru ställda under befogad kontroll mot miss­ bruk. Utskottet föreslog därför ett riksdagens uttalande, som beträffan­ de mellersta och södra delarna av riket ordagrant överensstämde med skogsstyrelsens förslag samt i fråga örn de norra länen yrkade att deras åbor bleve bibehållna vid de större friheter de i jämförelse med andra åbor dittills åtnjutit, under den noggrannare kontroll, som kunde bliva föreskriven. Genom ett dylikt uttalande skulle, framhöll utskottet, de hin­ der för en ny skogslagstiftning undanröjas, som hittills rest sig ur osäker­ heten örn riksdagens åsikter i förevarande punkt. I den härav föranledda riksdagsskrivelsen yttrades, med anslutning till utskottets hemställan, den övertygelse, att orsaken till att Kungl. Maj:ts tidigare förslag röran­ de skogens disponerande å åbohemman ej godkänts, huvudsakligen vore att söka i det förhållande att förslaget ej gjort åtskillnad mellan allmän­ na kronohemman och nyhemmanen och nybyggena i de norra länen. Riksdagen hemställde slutligen örn vidtagande av åtgärder i överensstäm­ melse med riksdagens nu yttrade mening. Vid en överarbetning inom finansdepartementet blev emellertid det förevarande stadgandet i skogsstyrelsens förslag omarbetat och fick i 1866 års skogsordning följande — i 1894 års skogsordning sakligt oförändrade -— lydelse: »§ 29. Skog å krono- samt allmänna inrättningars hemman och lägen­ heter, som under stadgad åborätt innehavas, må, därest icke för något fall särskilda medgivanden och föreskrifter annat förmå, i allmänhet en­ dast till husbehov av åbon användas. Dock äger, när skäl därtill förefin­ nes, i avseende på kronohemman Väre Befallningshavande och i avseende på övriga ifrågavarande hemman de myndigheter, under vilkas vård de stå, att på ansökning av åboen medgiva honom rätt att under behörigt iakttagande av den hushållningsplan, som för skogen kan varda fastställd, densamma även till avsalu begagna. § 30. Har sådant särskilt tillstånd vunnits, varom i 29 § sagt är, anmäle sig åboen hos Vår Skogsstyrelse örn erhållande av hushållnings­ plan. ----------- .» Den i riksarkivet förvarade akten med förarbeten till 1866 års skogs­ ordning innehåller icke någon motivering för den företagna omarbetnin­ gen av stadgandet. Efter allt att döma har den avsett att vara uteslutan­ de av redaktionell natur. Onekligen var lydelsen i skogsstyrelsens förslag så till vida mindre tillfredsställande, som den närmast syntes angiva, att stadgandet innefattade en begränsning i dispositionsrätten i förhållande till äldre rätt. Denna onöjaktighet har i den slutliga redaktionen bortar­ betats. Vad som i den sistnämnda emellertid väcker särskild uppmärk­ samhet äro de inskjutna orden: »när skäl därtill förefinnes.» Det måste emellertid anses fullkomligt uteslutet att häri skulle ligga förstucket ett förbehåll örn frihet för kronan att undanhålla åbon en skogstillgång, som verkligen förefinnes utöver husbehovet. Lagstiftningsärendets hela för­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

historia talar bestämt häremot, och i all synnerhet dess slutakt: riksda­ gens — uppenbarligen efter underhandsöverenskommelse med regeringen — gjorda uttalande i form av en uttrycklig ordagrann anslutning till skogsstyrelsens förslag och med särskild tryckning på att villkoret örn myndighets »tillstånd» vore att uppfatta såsom en ren formalitet. Härtill kan läggas, att även den omständigheten att den »beviljande» myndig­ heten i fråga örn allmänna kronohemman enligt skogsordmngen icke är Kungl. Majit, utan hans befallningshavande i länet, giver vid handen, att någon art av fri prövning ur allmännare skogspolitiska synpunkter all­ deles icke kan hava varit åsyftad. Till jämförelse kan ock dragas kungl, förordningen örn utsyning och försäljning av skogsalster från kronans skogar i Stora Kopparbergs län och de norra länen den 18 september 1874, där det i 2 § heter: »§ 2. Uteslutande rätt till utsyning inom vissa områden tillkommer: l:o kronoliemmans- och nybyggesåbor med avseende å de områden, som bli­ vit åt dem genom avvittring bestämda och avrösade----------- •» I sin mån belysande synes jämväl vara att redan tre och ett halvt år efter skogsordningens utfärdande Kungl. Majit i proposition till 1870 års riksdag upptog skatteförenklingskommitténs ovan omnämnda förslag att avskriva allt anspråk på skatteköpeskilling och utan vidare omföra åbohemmanen och åbolägenheterna till skatte. Riksdagens avslag å proposi­ tionen motiverades huvudsakligen med att skatteköpen ganska skyndsamt fortginge, vadan någon särskild åtgärd icke syntes erforderlig för vin­ nande av propositionens syfte att avveckla åborättsinstitutet och bringa fastigheterna i fråga under enskild äganderätt.

Bestämmelserna av 1805 örn ek, bok och storverksträd lämnades oberör­ da av 1866 års skogsordning. Beträffande bok föreskrevs sedermera i kungl, skrivelse till skogsstyrelsen den 12 april 1873, att utsyning såsom till­ förene finge äga rum till åbons husbehov å oindelad skog, men att sedan indelning skett, bokskogen finge utan utsyning avverkas, även till av­ salu, efter hushållningsplanen på samma sätt som annan skog. Motsva­ rande regler hava sedan influtit i 1894 års skogsordning § 40. Enligt nämnda författning är ek alltjämt kronan förbehållen, likasom storverks­ träd. Begagnas de för kronans (sjöförsvarets) behov, utgår ersättning en­ ligt särskilda stadgande^ Utsyning av ek kan äga rum för vissa husbe­ hov, nämligen byggnad av laga hus eller kvarn, samt av storverksträd utan angiven inskränkning till visst ändamål. Kronan förutsättes ock kunna tillgodogöra sig ek och storverksträd genom försäljning. — Då kronan genom kungl, förordning den 8 oktober 1875 avstod fran sin rätt till ek och storverksträd å kronoskattemark, vilken dess ägare förut en­ dast genom erläggande en gång för alla av en särskild lösen kunnat för­ värva, kom denna åtgärd indirekt även kronoåbor till godo, i det man an­ såg sig böra i förordningen stadga, att »i följd härav» den särskilda lösen

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 246.

utöver skatteköpeskillingen, som åbo enligt äldre författningar haft att erlägga för sådana träd vid skattelösningsrättens utövande, för framti­ den skulle upphöra. Man har tydligen utgått från att åbo genom blotta erläggandet av den i 1848 års författning fixerade skatteköpeskillingen äger en ovillkorlig rätt att i allo bliva delaktig av samma rättsställning som vid tiden för skatteköpet tillkommer skattehemmans ägare. Stadgandena i 1805 års skogsordning om skadestånd och talerätt i hän­ delse av tredje mans åverkan å skogen äga ingen motsvarighet i de se­ nare skogsordningarna och äro måhända att anse såsom, formellt åtmin­ stone, ännu i gällande kraft. Från lagstiftning å andra områden torde belysning av frågan om åbons rätt till skogen endast i ringa mån och blott mycket indirekt vara att finna. Det förtjänar emellertid erinras därom att 1827 och 1866 års skif­ tesstadgor — vilka i likhet med den nyss antagna nya lagen om delning av jord å landet tillägga kronoåbon skiftesvitsord utan inhämtande av offentlig myndighets samtycke (med boställshavare är förhållandet i sist­ nämnda lag ett armat) — i sina stadganden örn skiftesdelägares skyldig­ het att utgiva ersättning för vunnen ståndskog icke omnämna från vilken ersättningen skall utgå, men uppenbarligen förutsätta, att åbon, vare sig han själv eller annan delägare begärt skiftet, och däremot aldrig kronan har att gälda denna ersättning. Enahanda regel gäller väl boställshavare men har för deras del föranlett särskilda stadganden örn fördelning av kostnaden på vissa år. Örn klyvning gäller detsamma som örn skifte. Vi­ dare kan erinras att det villkor av besuttenhet å klyvningsdelarna, som tidigare uppställts för klyvning av åbohemman, bortföll genom kungl. förordning den 6 augusti 1881. I förarbetena till denna författning före­ kommer ingen antydan om någon synpunkt, som kunde föranleda, att åbohemmanen i detta avseende behandlades annorlunda än hemman under enskild äganderätt.

Såsom slutresultat av den förda undersökningen får jag såsom min upp­ fattning uttala, att kronan mäste anses hava genom en småningom för­ siggången historisk utveckling, som slutligen befästats genom uttryck­ liga författningsbestämmelser, tillkomna under båda statsmakternas med- \ elkan, avstatt fran allt anspråk pa avkastning av åbohemmans skog, med undantag i viss mån för ek och storverksträd, samt medgivit att, i den mån tillgång av skog utöver husbehovet konstaterats vara för han­ den, denna må av åbon under iakttagande av givna kontrollföreskrifter olika för olika delar av landet — fritt disponeras.

En starkt medverkande faktor vid denna utveckling har tydligen varit, att, såsom på 1850-talet genom en av skogslagstiftningskommittén föran­ staltad undersökning konstaterades, redan då högst få kronohemman med tillgång över husbehovet eller ens tillräcklig för husbehovet funnos i be­ håll. En annan faktor har varit rättsövertygelsen, att den i 1789 års för­

Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.

ordning åbostammen tillförsäkrade rätten att skattelösa vore ovillkorligt gällande och kronans eventuella rättsanspråk således av den mest pre­ kära art. En i viss mån ny typ av åbohemman har på sista tiden tillkommit ge­ nom att kronan genom förverkande av skatterätten återvunnit vissa un­ der bruk skatteköpta med åbo försedda hemman. Och fråga uppstår då huruvida jämväl i fråga örn dessa — stundom med mycket värdefulla skogstillgångar försedda — hemman kronans äganderätt är av samma innehållslösa natur som beträffande allmänna åbohemman i övrigt. Med ett jakande svar å denna fråga inträder en i viss mån paradoxal situation. Den, som mot skatteköparen äger talerätt örn skatterättens återgång mot återställande av erlagd skattelösen, är, enligt vad i teori och praxis fast­ slagits, kronan, ej åbon. Men hela fördelen av återgången komme att tillfalla åbon, medan kronan hade att stå risken för kostnaderna i en till utfallet oviss rättegång, av vars lyckliga utgång den ej hade något eko­ nomiskt intresse. I viss mån är det paradoxa i situationen för närvaran­ de bortskymt, då man ansett sig berättigad att .tillsvidare inhibera skatte­ köp. Men även örn detta förbud anses kunna för obegränsad tid upprätt­ hållas, bleve resultatet för kronan i det närmaste lika oförmånligt, därest åbons uteslutande rätt till skogsavkastningen måste jämväl i fråga om dessa hemman bejakas. Mot deras jämställande med övriga åbohemman kunna emellertid en­ ligt min mening inga hållbara grunder anföras. Den författning, 1766 års Förbud mot flyttning av smiden och hammarskatt, varå hemmanens återfall till kronan grundar sig och som notoriskt tillkommit i främsta rummet i åbointresse, stadgar ju att vid hemmans återfall till kronan »åbon vid sin lösningsrätt bibehålies»; och uppenbarligen avsåg detta att innebära att åbon återinträdde i samma rättsställning, som tillkom kronohemmans åbor i allmänhet. Ehuru den »odrivenhet», som medan hem­ manet var i enskild bruksägares hand tillkom åbon, vid tiden för ifråga­ varande författnings utfärdande måhända ej kan sägas hava inneburit en fast rättsligt rotad ärftlig besittningsrätt, har ju emellertid utveck­ lingen av åborättsinstitutet i allmänhet härutinnan kommit även dessa åbostammar till godo. Vid sådant förhållande synes den slutsats oav­ vislig att efter hemmans återfall åbon efter vunnen inrymning är att likställa med annan kronoåbo jämväl beträffande dispositionsrätt över hemmanets skog. Den utveckling, som för andra åbor kommit till stånd under den långa tidrymd, under vilken det under bruk skatteköpta hem­ manets åbo varit begränsad i dispositionen genom skattemannens rätt till skogen, synes vid återfallet till kronan automatiskt komma jämväl honom till godo, utan hänsyn till att faktiska förhållanden medföra att den där­ vid bliver av ett värde, vartill hänsyn ej tagits vid gällande lagstadgandens utformning. Stockholm den 13 juni 1926. Nils Alexanderson.