('med förslag till lag om hä- radsaUmänningar',)

Kungl. Majlis proposition Nr 10. 1

Nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om häradsaUmänningar; given Stockholms slott den 18 december 1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag örn häradsallmänningar.

GUSTAF.

B. v. Stockenström.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 10 haft. (Nr 10.) 1

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Förslag

till

lag om häradsaUmänningar.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser örn häradsaUmänningar.

1 $.

Med häradsallmänning förstås i denna lag av ålder bestående härads­ allmänning.

2 $.

Häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter inom häradet, vilka äro satta i mantal eller med vilka, enligt vad vid jorddelning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i allmänningen. Med häradet förstås här det område, som häradet omfattat enligt den av ålder gällande häradsindelningen. Ägarna av de i första stycket angivna fastigheter åtnjuta delaktighet i allmänningen efter oförmedlade hemmantalet eller, i fråga örn fastigheter, för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den därvid

stadgade grund.

Är genom urminnes hävd, dom eller särskild av Konungen meddelad föreskrift eller på annat lagligt sätt annorledes än ovan sägs bestämt om rätt till delaktighet i häradsallmänning, vare det gällande.

3 $. Är med fastighet, som innehaves med fideikommissrätt eller med ständig eller ärftlig besittningsrätt eller såsom boställe, förenad rätt till delaktig­ het i häradsallmänning, äge innehavaren tillgodonjuta sagda rätt samt i frågor rörande allmänningen utöva rösträtt för fastigheten.

4 *.

Delägare må ej å annan överlåta sin rätt till delaktighet i häradsallmän­ ning annorledes än gemensamt med den fastighet, varmed rätten är för­ enad. överlåtelse, som sker i strid häremot, vare ogin.

Kungl. May.ts proposition Nr 10. 3

Utan hinder av vad nu stadgats må delägare å annan överlåta den rätt till utdelning från häradsallmänning, som enligt vad nedan sägs tillkom­ mer honom. Sådan överlåtelse gäller ej mot ny ägare eller innehavare av fastigheten, dock att, där överlåtelsen skett genom avtal, enligt vilket nyttjanderätt upplåtits till fastigheten, överlåtelsen skall, örn ej annat avtalats, gälla, så länge nyttjanderätten äger bestånd, överlåtelse, som här avses, medför ej befogenhet att utöva delägaren tillkommande rösträtt i frågor rörande allmänningen.

5 §. Häradsallmänning skall bibehållas oförminskad, där ej här nedan annor­ lunda stadgas. Häradsallmänning må ej med inteckning belastas, ej hel­ ler tagas i mät för annan fordran än sådan, för vilken åtnjutes förmåns­ rätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden till betalning ur allmänningen.

6 $.

Häradsallmänning skall under uppsikt av skogsvårdsstyrelsen skötas ef­ ter hushållningsplan på sätt i denna lag sägs.

7 $. Delägarnas rätt till häradsallmänning skall, där ej för särskilt fall an­ norlunda stadgas, tillgodogöras för delägarnas gemensamma räkning. Har någon genom urminnes hävd, dom eller särskild av Konungen med­ delad föreskrift eller på annat lagligt sätt erhållit rätt att i visst avseende nyttja häradsallmänning, vare det gällande.

8 §.

Häradsallmänning jämte vad därifrån härflyter skall, där ej i denna lag annorlunda stadgas, förvaltas av en av delägarna utsedd allmänningsstyrelse. Denna utövar delägarnas beslutanderätt i alla frågor, i vilka beslutanderätten ej genom lag eller för allmänningen gällande reglemente förbehållits delägarna. Hos allmänningsstyrelsen skall såsom biträde vid förvaltningens handh avande vara anställd en person med högre skoglig utbildning. I fall, då beslutanderätten tillkommer delägarna, utövas denna å allmänningsstämma.

9 *. För varje häradsallmänning skall i den ordning nedan sägs fastställas reglemente med bestämmelser rörande allmänningens förvaltning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Om avyttring och införlivning av mark.

10 §.

Till häradsallmänning hörande område må avyttras genom försäljning eller annorledes, örn avsevärd förmån för delägarna därigenom vinnes eller eljest synnerliga skäl därtill äro samt avyttringen ej länder skogsskötseln å allmänningen till men. Rätt att besluta örn dylik avyttring tillkommer delägarna, men varder avyttringen ej giltig, med mindre den godkännes av Konungen.

11 $.

1 mom. Vilja delägarna inköpa mark för häradsallmännings utvidgstånde dem fritt att därom besluta. Beslutanderätt i sådant av­ seende tillkommer även allmänningsstyrelsen, örn reglementet det med­ giver. 2 mom. Mark, som av delägarna förvärvats, må av dem åter avyttras, där ej marken i den ordning nedan sägs blivit med allmänningen inför­ livad eller eljest laga binder möter mot avyttringen. Det ankommer på delägarna att därom besluta, dock att beslutanderätt härutinnan må i reg­ lementet tillerkännas även allmänningsstyrelsen. Örn avyttring av mark, vars införlivning med allmänningen vägrats, stadgas i 21 §.

12 $.

Har efter denna lags ikraftträdande mark förvärvats av delägarna i häradsallmänning och har marken ej åter avyttrats sist inom tre år efter det förvärvet skedde, åligger det allmänningsstyrelsen att inom samma tid till länsstyrelsen ingiva ansökan örn markens införlivning med all­ männingen.

13 §.

Införlivning av mark med häradsallmänning må äga rum under villkor: 1) att marken i sin helhet eller till huvudsaklig del är skogbärande eller till skogsbörd tjänlig samt så belägen, att den lämpligen kan förvaltas gemensamt med allmänningen, eller ock att den är behövlig för allmänningens bevakning eller skötsel; 2) att marken genom rågång eller genom lantmäteri- eller mätningsförrättning, som fastställts eller eljest är lagligen gällande, är skild från an­ nan mark; 3) att marken såsom särskild fastighet upptagits i jord- eller fastighets­ registret; 4) att lagfart meddelats å delägarnas fång till marken; 5) att klander ej instämts å fånget, att delägarnas rätt till marken ej heller eljest finnes tvistig, samt att marken ej utmätts eller beslut medde-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 5

lats om dess försäljning i den ordning, som örn utmätt fast egendom är stadgad; 6) att marken icke besväras av återköpsrätt eller av någon vare sig sökt eller beviljad inteckning för fordran eller rätt till avkomst eller annan för­ mån samt ej heller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar för fordran eller sådan rätt; samt 7) att marken ej heller är belastad med sådan nyttjande- eller servituts­ rätt, som förhindrar tillämpande av planmässig skogshushållning å mar­ ken eller eljest strider mot det med införlivningen avsedda syftet.

14 $. Vid ansökan örn införlivning av mark med häradsallmänning skall fogas: 1) den handling, varigenom marken förvärvats av delägarna, 2) utdrag av jord- eller fastighetsregistret samt äganderätts- och grava­ tionsbevis rörande marken eller den fastighet, vartill marken hör, 3) av lantmätare eller mätningsman upprättad karta över marken, an­ givande dess gränser och ägovidd samt utmärkande dess läge i förhållande till allmänningen jämte utredning, i vad mån till marken hör andel i om­ råde, som vid lantmäteri- eller mätningsförrättning undantagits för ge­ mensamt ändamål eller eljest är samfällt, eller i särskilda rättigheter och förmåner, samt 4) tillförlitlig utredning rörande markens fördelning i olika ägoslag, sär­ skilt angivande, i vilken omfattning marken är skogbärande eller till skogsbörd tjänlig. Har, efter det förvärv, som i 12 § avses, ägt rum, viss del av den förvär­ vade marken avyttrats, innan ansökan ingives örn införlivning av den återstående delen av marken, skola, då sådan ansökan göres, därvid fogas, förutom de i första stycket angivna handlingar, jämväl handling, varige­ nom avyttring ägt rum, samt av lantmätare eller mätningsman upprättad karta över den avyttrade marken, angivande dess gränser och ägovidd. Sökanden skall därjämte förebringa den utredning, som i övrigt må er­ fordras för bedömande, huruvida ansökningen är lagligen grundad. Underlåter sökanden att vid ansökningen foga handling, som i första stycket 1) omförmäles, eller, där i andra stycket angivet fall är för handen, handling, som nyss sagts, eller handling, varigenom avyttring av mark ägt rum, äge länsstyrelsen förelägga sökanden vid vite att ingiva sådan handling. Pinnes eljest av sökanden förebragt utredning i något hänseende ofull ständig, förelägge länsstyrelsen sökanden lämpligt rådrum att inkomma med den ytterligare utredning, som anses erforderlig, vid äventyr att, örn det försummas, ärendet ändock företages till avgörande.

Kungl. Majus proposition Nr 10.

15 $. I ärende, som i 14 § avses, skall länsstyrelsen Inhämta yttrande från skogsvårdsstyrelsen. Länsstyrelsen äge ock, där så nödigt finnes, i ärendet hora domaren i den domsaga eller rätten i den stad, där den ifrågavarande marken är belägen.

16 $. Har, sedan införlivning sökts, avyttring ägt rum av mark, som ansök­ ningen avser, skall sökanden ofördröjligen därom göra anmälan till läns­ styrelsen och vid denna foga den handling, varigenom avyttringen skett, samt av lantmätare eller mätningsman upprättad karta över den avyttrade marken, angivande dess gränser och ägovidd. Beträffande mark, varom anmälan enligt första stycket skett, skall an­ sökningen örn införlivning anses förfallen. Har vid anmälan ej fogats handling eller karta, som i första stycket sägs, skall vad i 14 § fjärde och femte styckena är stadgat äga motsvaran­ de tillämpning. 17 §. Finnér länsstyrelsen laga hinder ej möta för bifall till ansökningen, meddele länsstyrelsen förordnande örn markens införlivning med hä­ radsallmänningen. Prövas det i 13 § 1) stadgade villkor för införlivning med avseende å marken vara för handen men möter på grund av bestämmelserna i 13 § 2)—7) hinder för ansökningens beviljande, eller begär sökanden anstånd med ärendets prövning för avyttring av viss del av marken och finnes införlivning av återstoden enligt 13 § 1) kunna äga rum, förelägge läns­ styrelsen sökanden att inom viss tid, högst tio år, styrka, att hindret un­ danröjts eller att avyttringen ägt rum, vid äventyr att ärendet eljest företages till avgörande i befintligt skick. Begär sökanden före utgången av den i föreläggandet stadgade tid upp­ skov med fullgörande därav, äge länsstyrelsen, örn skäl därtill äro, be­ vilja ytterligare uppskov under tid, ej överstigande tio år.

18 §. Beträffande mark, som införlivats med häradsallmänning, skola, med undantag som i 19 § sägs, de enligt denna lag för allmänningen gällan­ de bestämmelser så ock vad eljest i lag eller författning är stadgat örn nyttjande av allmänningen äga tillämpning. Vad i första stycket är sagt skall ock gälla i fråga örn andel i sam­ fälld äga, där sådan andel hör till mark, som införlivats med häradsall­ männing. Införlivad mark skall i jord- eller fastighetsregistret bibehållas såsom särskild fastighet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. ‘

19 §. 1 moni. införlivning medför ej rubbning i den införlivade markens ansvarighet för fordran eller annan rätt, därför marken särskilt häftar. 2 mom. Varder efter klander å delägarnas fång till införlivad mark denna vunnen från delägarna, vare förordnandet örn införlivning utan verkan. . . , 3 mom. Är med mark, som införlivas med häradsallmänning, iorenad rätt till delaktighet i allmänningen, skall genom införlivnmgen sagda rätt upphöra att gälla. Varder marken sedermera skild från all­ männingen. skall rätten åter tillkomma marken.

20 %.

Har förordnande meddelats örn införlivning av mark med häradsall­ männing, skall skriftlig underrättelse därom genom vederbörande myn­ dighets försorg ofördröjligen lämnas den allmänna underrätt, inom vars domvärjo marken är belägen, och varde anteckning örn förordnandet å nästa rättegångsdag för lagfarts- och inteckningsärenden verkställd x rättens lagfarts- och inteckningsprotokoll samt lagfarts- och inteckningsböcker eller fastighetsbok. Örn förordnande, som nu sagts, skola därjämte ej mindre skogsvårdsstyrelsen än även överlantmätaren eller, örn marken är belägen i stad eller i samhälle på landet, för vilket fastighetsregister föres enligt de för stad meddelade bestämmelser, vederbörande registerförare skriftligen underrättas. Genom överlantmätarens eller registerförarens försorg skall anteckning örn förordnandet göras i jord- eller fastighetsregistret. Vad nu stadgats angående förordnande örn införlivning skall i tillämp­ liga delar gälla, där sådant förordnande upphävts eller enligt domstols utslag är utan verkan.

21 §.

Varder ansökan örn införlivning av mark med häradsallmänning av­ slagen, skall marken, där ej delägarnas förvärv av denna för sådan hän­ delse förfaller, av allmänningsstyrelsen försäljas, då så lämpligen kan ske, och i varje fall, då försäljning kan äga rum utan förlust för del­

Det åligger allmänningsstyrelsen att, sedan försäljning skett, darom ofördröjligen göra anmälan till länsstyrelsen samt därvid foga försäljningshandlingen i huvndskrift eller bestyrkt avskrift.

22 §.

Länsstyrelsen har att övervaka, att allmänningsstyrelse fullgör vad densamma åligger enligt 12 och 21 $$. Varder skyldighet, som nu sagts, av allmänningsstyrelse eftersatt, åge länsstyrelsen genom vite tillhå a allmänningsstyrelsen att fullgöra skyldigheten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

23 §. Har mark förvärvats av delägarna i häradsallmänning före ikraft­ trädandet av denna lag, och har Konungen på framställning av delagar­ dimarken må tilläggas allmänningen, eller har förvärvet helt eller delvis skett med medel, som delägarna enligt föreskrift av Konungen eller särskild myndighet ägt använda för inköp av mark under villkor att marken tillädes allmänningen, eller har eljest Konungen orordnat örn markens läggande till allmänningen, vare allmänningsstyrelsen pliktig att sist inom tre år efter denna lags ikraftträdande till länsstyrelsen ingiva ansökan örn markens införlivning med allmänningen, och skola beträffande sagda skyldighet och införlivning, som på grund därav sökes, bestämmelserna i 13-22 §§ äga motsvarande tillämpning, dock att ansökningen må bifallas utan hinder av det i 13 § 1) stadgade villkor. Har mark eljest förvärvats av delägarna i häradsallmänning före denna ags ikraftträdande, åligge det allmänningsstyrelsen att sist inom tio år efter ikraftträdandet, där ej den förvärvade marken dessförinnan avyttrats, lil länsstyrelsen ingiva ansökan örn markens införlivning med allmän­ ningen, och skola i sådant fall bestämmelserna i 13—22 §§ äga motsva­ rande tillämpning.

Om vård av häradsallmänning.

24 §. .Hushållningsplan för häradsallmänning skall omfatta viss tid, ej över­ stigande tjugu kalenderår, och vara lämpad efter skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden samt hava till ändamål att försätta och bibehålla skogen i skogligt tillfredsställande skick samt bereda största och möjligast jämna behållna avkastning därifrån. I planen skall in­ begripas förefintlig kal skogsmark. • rLTT<!rknmg’ som överskjuter skogens normala virkesavkastning, skall i hushållningsplanen särskiljas från övrig avverkning. Är mark, som enligt denna lag införlivas med häradsallmänning, be­ svarad av avverknings- eller annan nyttjande- eller servitutsrätt, skall vid upprättande eller ändring av hushållningsplan för allmänningen tdlses, att innehavaren av dylik rätt icke vid planens tillämpning lider V!. ,...,1.Ilskl'ällklling än som är nMig för bevarande av skogens återvaxtmojligheter eller till förebyggande av sådan avverkning i yngre skog, som ej är förenlig med en god skogsskötsel å allmänningen.

25 §. Hushållningsplan, som enligt förordningen den 26 januari 1894 angå­ ende hushållningen med de allmänna skogarna i riket fastställts av do­

Kungl. Majus proposition Nr 10. 9

mänstyrelsen, lando till efterrättelse intill dess tiden för planens giltig­ het tilländalöper eller ändring av planen sker enligt 28 §. 26 §. 1 mom. I god tid före utgången av giltighetstiden för hushållningsplan skall verkställas undersökning till utrönande av de förändringar, sko­ gen undergått, samt, där hinder ej möter, upprättas och fastställas ny plan. 2 mom. Undersökning, som i 1 mom. sägs, samt övriga för upprättande av förslag till ny plan erforderliga åtgärder må genom allmänningsstyrelsens försorg företagas av person med högre skoglig utbildning. Sålunda uppgjort förslag till ny plan skall insändas till skogsvårdsstyrelsen se­ nast ett år före utgången av den förutvarande planens giltighetstid eller, örn denna tid utlöper inom aderton månader efter det denna lag trätt i kraft, senast sex månader efter ikraftträdandet. Vid förslaget skola fogas över skogen upprättad karta i lämplig skala samt erforderlig beskrivning med uppskattning av virkesförrådet ävensom uppgifter angående skogen åvilande avverknings- och annan nyttjande- eller servitutsrätt. På skogsvårdsstyrelsen ankommer att efter prövning meddela fastställelse å förslaget oförändrat eller med erforderliga jämkningar eller ock vägra fastställelse å detsamma. 3 mom. Har förslag till ny hushållningsplan ej inkommit till skogs­ vårdsstyrelsen inom den i 2 mom. angivna tid eller har fastställelse å in­ givet förslag vägrats, läte skogsvårdsstyrelsen föranstalta örn hushållningsplans upprättande genom därför av styrelsen förordnad person med högre skoglig utbildning. Sålunda förordnad förrättningsman har att verkställa den undersökning och vidtaga de övriga åtgärder, som erfordras för upp­ rättande av förslag till plan, vilket förslag, åtföljt av karta och handlin­ gar, som i 2 mom. sägs, skall insändas till skogsvårdsstyrelsen för pröv­ ning och fastställelse, över förslaget skall allmänningsstyrelsen beredas tillfälle att yttra sig. Meddelas fastställelse å förslaget, skola kostnaderna för nämnda åtgärder och för handlingarnas anskaffande gäldas av allmänningskassan. Skogsvårdsstyrelsen har att i sammanhang med beslut an­ gående förslagets fastställande meddela yttrande i kostnadsfrågan. Rörande förrättning, varom nu sagts, och örn gottgörelse, som tillkommer förrättningsman, meddelas närmare bestämmelser av Konungen. 27 i Utgår giltighetstiden för hushållningsplan, innan ny plan fastställts, åge skogsvårdsstyrelsen med tillämpning av de i 24 § angivna grunder med­ dela bestämmelser rörande skogshushållningen å allmänningen att gälla intill dess fastställelse å den nya planen meddelats. 28 §. I fastställd hushållningsplan må ändring av skogsvårdsstyrelsen göras, då styrelsen finner detta på grund av införlivning av mark med allmän

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

ningen eller andra förelupna omständigheter nödvändigt för det med pla­ nen avsedda ändamålet, eller då från delägarnas sida synnerliga skäl där­ till anföras, skolande i förstberörda fall tillfälle beredas allmänningsstyrelsen att yttra sig i ärendet.

29 §. Sker överträdelse av vad i fastställd hushållningsplan föreskrivits eller av bestämmelser, som meddelats jämlikt 27 §, och bliva i anledning härav särskilda åtgärder nödiga för skogens behöriga skötsel, åge skogsvårdsstyrelsen föreskriva sådana åtgärder.

30 §. Har åtgärd, som enligt fastställd hushållningsplan eller meddelade före­ skrifter skolat företagas, blivit eftersatt, och är densamma nödvändig för skogens behöriga skötsel, må länsstyrelsen på framställning av skogsvårdsstyrelsen förelägga allmänningsstyrelsen vid visst lämpligt vite att före­ taga åtgärden. Försittes vite, må länsstyrelsen, jämte utdömandet av det försuttna vitet, antingen meddela nytt vitesföreläggande eller ock, där omständig­ heterna därtill föranleda, förordna, att allmänningens förvaltning skall övertagas av en eller flera gode män, som av länsstyrelsen utses.

31 §. Beträffande gode män, som i 30 § omförmälas, skall vad i denna lag samt allmänningens reglemente är stadgat örn allmänningsstyrelse i till­ lämpliga delar lända till efterrättelse. För sin förvaltning äge gode männen njuta arvode, som i brist på åsämjande bestämmes av länsstyrelsen. God man må av länsstyrelsen entledigas, när anledning därtill före­ kommer. Förvaltning av gode män upphöre, där sådant av delägarna yrkas och länsstyrelsen efter skogsvårdsstyrelsens hörande finner omständigheterna det medgiva.

32 i Vid prövning av fråga örn fastställelse eller ändring av hushållnings­ plan eller fråga, som avses i 27 eller 29 §, skall skogsvårdsstyrelsen bestå, förutom av det antal ledamöter, som föreskrives i gällande förordning an­ gående skogsvårdsstyrelser, av en särskild ledamot, utsedd av Konungen för tre år i sänder. Till sådan ledamot må förordnas allenast den, som av­ lagt fullständig avgångsexameni från skogsinstitutets högre kurs eller skogshögskolans jägmästarekurs och som genom föregående verksamhet förvärvat omfattande insikt i skogsindelningsfrågor. Ledamot, som nu

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 11

sagts, må ej vara anställd i skogsvårdsstyrelsens tjänst. Till suppleant för denne förordnar Konungen person, som är behörig att utses till ledamot. Äro vid omröstning rörande fråga, som i första stycket sägs, meningarna inom skogsvårdsstyrelsen delade, bliver den mening gällande, varom de flesta förenat sig; äro rösterna för olika meningar lika delade, gälle den mening, som biträdes av den särskilde ledamoten. För fullgörande av sitt uppdrag äge denne att ur skogsvårdskassan upp­ bära ersättning enligt grunder, som bestämmas av Konungen.

Om häradsallmännings avkastning samt annan inkomst, som härtlyter irån sådan allmänning.

33 %. Till häradsallmännings avkastning räknas i denna lag all den inkomst in natura eller i penningar, som erhålles genom tillgodogörande av del­ ägarnas rätt till allmänningen, i den mån sådant tillgodogörande skall ske för gemensam räkning, dock med undantag av kapitalinkomst, som här­ flyter från allmänningen. Till kapitalinkomst från häradsallmänning hänföras i denna lag medel, som inflyta genom avyttring av mark från allmänningen, ersättning för mark, som genom expropriation, inlösen enligt lagen örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område eller annat dylikt förfarande skiljes från allmänningen, samt ersättning för nyttjande- eller servitutsrätt, som genom sådant förfarande upplåtes till allmänningen, ävensom, där ersättning för skada eller intrång, som allmänningen genom dylikt förfarande tillskyndas, bestämts att utgå i penningar på en gång, sådan ersättning. Avkastning, som erhålles genom avverkning, varom förmäles i 24 § andra stycket, benämnes i denna lag extra avkastning. Annan avkast­ ning benämnes ordinarie. 34 §. 1 mom. Häradsallmännings ordinarie avkastning skall i första rummet användas till gäldande av kostnader, som äro nödiga för allmänningens behöriga vård och förvaltning, däri inbegripet kostnader för upprättande eller ändring av hushållningsplan. Därefter må sådan avkastning använ­ das till bestridande av utgifter, som, utan att vara av nyssangiven be­ skaffenhet, dock äro ägnade att befrämja en god hushållning med allmän­ ningen, eller till inköp av mark för allmänningens utvidgning eller till ut­ delning åt allmänningens samtliga delägare efter deras delaktighet i all­ männingen. För ändamål, som i första stycket sägs, må fondering av ordinarie av­ kastning äga rum, där denna ej erfordras för gäldande av nödiga kostna­ der för allmänningens behöriga vård och förvaltning.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

2 memi. Extra avkastning från häradsallmänning skall användas eller fonderas för verkställande av sådana grundförbättringar å all­ männingen, som äro ägnade att öka skogsproduktionen å denna, eller för inköp av mark för allmänningens utvidgning eller för annat dy­ likt ändamål. På framställning av allmänningsstyrelsen åge dock läns­ styrelsen efter hörande av skogsvårdsstyrelsen medgiva, att dylik av­ kastning må användas eller fonderas för utdelning till samtliga delägare efter deras delaktighet i allmänningen, där detta finnes nödigt för be­ redande åt delägarna av en i möjligaste mån jämn inkomst från all­ männingen.

35 §. Kapitalinkomst från häradsallmänning skall användas eller fonderas för ändamål, som i 34 § 2 mom. första punkten är sagt. Det ankommer på Konungen att efter framställning av allmänningsstyrelsen meddela närmare föreskrifter härutinnan.

36 §. Rätt att besluta örn användande av ordinarie avkastning för annat i 34 § 1 mom. angivet ändamål än gäldande av nödig kostnad för allmän­ ningens behöriga vård och förvaltning samt örn fondering enligt sagda moment av dylik avkastning tillkommer delägarna. På dessa ankom­ mer även att fatta beslut örn användande eller fondering av extra av­ kastning efter vad i 34 § 2 mom. sägs. De äga jämväl bestämma, huru­ vida utdelning av avkastning skall ske in natura eller, efter försäljning, i penningar. Vilja delägarna använda fonderad avkastning till annat i 34 § 1 eller 2 mom. omförmält ändamål än det, för vilket fonderingen ägt rum, vare beslut därom icke giltigt, med mindre det biträtts avröstande för ett sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande minst två tredjedelar av allmänningens hela delaktighetstal. Delägarnas beslutanderätt enligt första stycket må, med undantag för fall som i sista punkten avses, helt eller delvis genom reglementet upp­ dragas åt allmänningsstyrelsen.

37 §. Har mark, som av delägarna förvärvats för medel, vilka härflutit från allmänningen, ej lagligen införlivats med denna, skall, där försäljning av marken sker, köpeskillingen i avseende å det ändamål, vartill den­ samma må användas eller fonderas, och den ordning, vari frågan härom skall prövas, anses vara av samma natur som förstnämnda medel.

38 §. Vad i denna lag är stadgat örn ordinarie avkastning från häradsall­ männing skall äga motsvarande tillämpning beträffande ränta å extra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 13

avkastning och å kapitalinkomst från dylik allmänning, så ock beträf­ fande avkastning från mark, som avses i 37

39 $. Länsstyrelsen har att övervaka, att bestämmelserna i 34 § 2 mom. och 35 § samt föreskrifter, som meddelats enligt sistnämnda paragraf, varda av delägarna och allmänningsstyrelsen iakttagna. Har extra avkast­ ning eller kapitalinkomst använts i strid mot sagda bestämmelser eller föreskrifter, äge länsstyrelsen, där omständigheterna därtill föranleda, förordna, att förvaltningen av dylik avkastning eller inkomst, som vid förordnandets meddelande finnes i delägarnas ägo eller därefter infly­ ter, skall övertagas av en eller flera gode män, som av länsstyrelsen ut­ ses. Beträffande gode män, som nu sagts, och deras förvaltning skall vad i 31 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. Det åligger gode männen att årligen till allmänningsstyrelsen utbetala upplupen och för­ fallen ränta å avkastning och kapitalinkomst, som av dem förvaltas.

Om reglemente.

40 $. Reglemente för häradsallmänning skall angiva: den ort, där allmänningsstyrelsen skall hava sitt säte; huru styrelsen skall sammansättas, den tid, för vilken styrelsen skall utses, samt grunderna för dess beslutförhet; antalet av de revisorer, som skola granska styrelsens förvaltning, samt den tid, för vilken dessa skola utses; tiden för räkenskapsavslutning; de tider, inom vilka styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas berättelse skola avgivas; tiden för hållande av ordinarie allmånningsstämma; huru de kommuner, där fastigheter äro belägna, med vilka rätt till del­ aktighet i allmänningen är förenad, skola vara indelade i distrikt för val av distriktsombud; det antal distriktsombud jämte suppleanter, som skall utses föi varje distrikt; samt huruvida, i vad mån eller på vilka villkor biträde, varom i 8 * andra stycket förmäles, må med sin befattning förena annan tjänst eller an­

I reglemente må ej intagas bestämmelse örn rätt för allmanningsstyrelsen eller delägarna i allmänningen att besluta skyldighet for del­ ägarna att med egna medel bidraga till bestridande av utgifter, ej heller eljest bestämmelse, som är stridande mot föreskrift i denna lag eller i lag och författning i övrigt eller mot fastställd hushållningsplan. Förslag till reglemente skall uppgöras av delägarna samt underställas

■*■4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Konungens prövning och fastställelse. Konungen prövar förslagets överensstämmelse med bestämmelserna i första och andra stycket och dess ändamålsenlighet i övrigt, så ock örn ytterligare föreskrifter röran­ de allmannmgens förvaltning må erfordras. Innan fastställelse medde­ las, låter Konungen i ärendet höra vederbörande skogsvårdsstyrelse. Ändring av fastställt reglemente må efter förslag av delägarna med­ givas av Konungen. Örn prövning av sådant förslag galle vad i tredie stycket sägs.

Om allmänningsstyrelse och revisorer samt örn delägare- och allmänningsstämmor.

41 §. Antalet ledamöter i allmänningsstyrelse må ej bestämmas till flera än fern, där ej for allmänningens behöriga förvaltning prövas nödigt, att an­ talet sättes högre. Av allmänningsstyrelses ledamöter skall flertalet vara delägare i all­ männingen, dock att, där bolag eller annan samfällighet eller stiftelse är delägare, ledamot av samfällighetens eller stiftelsens styrelse må utan hinder av vad nu stadgats utses till ledamot av allmänningsstyrelsen. Ledamot av allmänningsstyrelse skall vara här i riket bosatt svensk medborgare, där ej Konungen för särskilt fall härifrån medgiver un­ dantag. Ledamot av allmänningsstyrelse må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av allmännin gsstämman. _ Avgår styrelseledamot, innan den tid, för vilken han blivit vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger det övriga styrelseledamöter att ofördröjligen föranstalta örn val av ny ledamot för återstående tiden. Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock med valet kunna anstå till nästa ordinarie allmänningsstämma, så framt styrelsen är beslutför med kvarstående ledamöter samt uppskovet ej strider mot bestämmelse i reg­ lementet. 42 §. Allmänningsstyrelse äge att själv eller genom ombud ej mindre gent­ emot tredje man handla å delägarnas vägnar än även inför domstolar och andra myndigheter företräda delägarna. Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning i mål, som rör delägarna, så ock annat meddelande i fråga örn dessa skall vad i’ 11 kap. 15 § rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande tillämpning. Vill styrelsen kära till delägarna, utlysa styrelsen allmänningsstämma för val av ombud att i tvisten föra delägarnas talan. Stämning skall anses delgiven, då den blivit föredragen å stämman.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 15

43 $.

Är enligt reglementet allmänningsstyrelsen beslutför, utan att samt­ liga ledamöter äro tillstädes, må likväl ärende, som ankommer på styrel­ sen, ej företagas, utan att, så vitt ske kunnat, samtliga erhållit tillfälle att deltaga i ärendets behandling. Såsom allmänningsstyrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är bestämt i reglementet, den mening, örn vilken vid sammanträde de flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföran­ den vid sammanträdet. Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan honom och delägarna, ej heller angående avtal' mellan del­ ägarna och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot delägarnas. Vad sålunda stadgats äge motsva­ rande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelse­ ledamoten eller tredje man.

44 §.

Allmänningsstyrelsen skall årligen inom tid, som i reglementet angives, till revisorerna avlämna en av styrelsens ledamöter underskriven för­ valtningsberättelse för det förflutna räkenskapsåret tillika med redovis­ ning över behållen avkastning och annan inkomst från allmänningen samt huru sådan inkomst i förekommande fall blivit av styrelsen använd eller fonderad. Redovisningen skall tillika innefatta uppgift å de för all­ männingen bestridda utgifter under året. Där till följd av bestämmelse i denna lag eller reglementet det ankom­ mer på delägarna att besluta rörande användning eller fondering av in­ komst, som i första stycket avses, har styrelsen att i förvaltningsberättel­ sen avgiva förslag härom. En bestyrkt avskrift av förvaltningsberättelsen jämte därvid fogad redovisning skall inom tid, som i första stycket sägs, av allmänningssty­ relsen insändas till länsstyrelsen.

45 §.

Styrelseledamöter, som genom att överskrida den dem tillkommande befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda del­ ägarna skada, svare för skadan en för alla och alla för en; svare ock pa sätt nu nämnts för den skada, som de genom överträdelse av denna lag, reglementet eller annan föreskrift, som myndighet enligt denna lag med­ delat eller fastställt, tillskynda tredje man.

46 $.

Allmänningsstyrelsens förvaltning och räkenskaper skola granskas av två eller flera revisorer, därav en utses av länsstyrelsen samt den eller de övriga av delägarna.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Till revisor må ej utses den, som är i delägarnas eller styrelseledamots tjänst. Den tid, för vilken revisor utses, må ej utgå före nästa ordinarie allmänningsstämma. Revisor må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den eller dem, som utsett honom. Avgår av delägarna vald revisor, innan den tid, för vilken han blivit vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger det allmänningsstyrelsen att ofördröjligen föranstalta örn val av ny revisor. Avgår revisor, som utsetts av länsstyrelsen, skall anmälan därom genast göras bos nämnda myndighet. Av länsstyrelsen utsedd revisor njute ersättning från allmänningskassan med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen.

47 §. Allmänningsstyrelsen skall bereda revisor tillfälle att när sorn helst in­ ventera de under styrelsens förvaltning ställda kontanta medel och öv­ riga tillgångar samt granska alla till förvaltningen börande böcker, rä­ kenskaper och andra handlingar; och må av revisor begärd upplysning angående förvaltningen ej av styrelsen förvägras. Vid fullgörande av sitt uppdrag hava revisorerna att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som av delägarna meddelas och ej avse inskränkning i deras i lag stadgade befogenhet eller eljest strida mot lag eller författning eller mot reglementet. Revisorerna skola för varje räkenskapsår inom den i reglementet före­ skrivna tid över granskningen avgiva och till styrelsen överlämna en av dem underskriven berättelse. En bestyrkt avskrift av denna berättelse skall inom samma tid av revi­ sorerna insändas till länsstyrelsen.

48 §. Hava revisorerna i sin berättelse eller annan handling, som framlägges å allmännbasstämma, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i hand­ ling, som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, delägarna ansva­ riga för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

49 $. Å allmänningsstämma utövas delägarnas beslutanderätt genom distriktsombud, där ej i 52 § annorlunda stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 17

50 %. 1 morn. Vid val av distriktsombud skall varje kommun, där fastigheter äro belägna, med vilka rätt till delaktighet i allmänningen är förenad, utgöra ett distrikt. 1 reglementet må dock, örn skäl därtill äro, före­ skrivas, att två eller flera sådana kommuner, som gränsa intill varandra, skola vid dylikt val utgöra ett distrikt. För varje distrikt skall å delägarestämma väljas ett eller flera distrikts­ ombud jämte suppleanter enligt vad i reglementet närmare bestämmes. 2 mom. Å delägarestämma åge envar ägare eller i 3 § omförmäld inne­ havare av fastighet inom distriktet, med vilken rätt till delaktighet i all­ männingen är förenad, rösträtt efter grunden för sagda delaktighet. Vid stämman skall genom allmänningsstyrelsens föranstaltande finnas till­ gänglig en längd över samtliga dylika fastigheter inom distriktet med uppgift å varje fastighets delaktighetstal beträffande allmänningen. Se­ dan denna längd godkänts, lände densamma till efterrättelse å stämman. För omyndig delägare röstar förmyndare, som har vederbörande fastig­ het under sin förvaltning, eller, där flera sådana förmyndare finnas, den, som de bland sig utse. För oskiftat dödsbo, bolag eller annan samfällig­ het må ej mera än en person utöva rösträtt. Frånvarande delägares rösträtt må å stämman utövas genom ombud. Ej må dock någon på grund av fullmakt rösta för mera än en delägare. 3 morn. Delägarestämma utser bland de röstberättigade, som äro boen­ de inom distriktet, en ordförande och en vice ordförande för fyra kalen­ derår. Avgår den valde under uppdragstiden, utses i hans ställe annan för den återstående delen av samma tid. Underrättelse örn sådant val, med angivande av den eller de valdas namn och postadress, skall oför­ dröjligen insändas till allmänningsstyreisen. d morn. Kungörelse örn delägarestämma utfärdas av ordföranden eller, vid hinder för honom, av vice ordföranden och skall innehålla bestämd uppgift örn tid och ställe för stämman samt örn ärende, som därvid skall förekomma. Kungörelsen skall på föranstaltande av ordföranden eller vice ordföranden sist å fjortonde dagen före stämman dels uppläsas i kyrkorna för de församlingar, som distriktet omfattar, dels ock införas i minst en bland delägarna i distriktet spridd tidning. Delägarestämman skall hållas å den ort inom distriktet eller å annat, ställe, som stämman därtill bestämt. I fråga örn delägarestämma skola bestämmelserna i 21 § första, tredje och fjärde styckena, 22 §, 23 § 1 mom. första, andra och tredje styckena, 26 § första, andra och tredje styckena samt 27 § i lagen örn kommunal­ styrelse på landet äga motsvarande tillämpning. Sedan vid delägarestämma fört protokoll justerats, skall detta genom ordförandens försorg hållas tillgängligt för delägarna å plats, som stäm­ man därtill bestämt. Biliana lill riksdagens protokoll /.9.'!2. / saini . lil häri ■ (Nr lil .) 2

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

51 *. 1 morn. Till distriktsombud må utses allenast den, som vid val av så­ dant ombud är röstberättigad inom distriktet. 2 morn. Distriktsombud väljes för fyra år, räknat från oell med den 1 januari året näst efter det, då valet skett, oell skall sådant val förrättas före den 1 oktober. Distriktsombud ma, ändå att den tid, för vilken ombudet utsetts, ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av delägarestämman. Avgår distriktsombud, innan den tid, för vilken ombudet utsetts, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligge det ordföranden eller, vid hinder för honom, vice ordföranden att ofördröjligen föranstalta örn val av nytt ombud för den återstående tiden. Örn val av distriktsombud skall genom ordförandens försorg underrät­ telse, med angivande av den eller de valdas namn och postadress, oför­ dröjligen insändas till allmänningsstyrelsen. 3 mom. Har delägarestämma för val av distriktsombud ej blivit i före­ skriven ordning utlyst före den 1 oktober det år, då, ordinarie sådant val skall äga rum, eller har i fall, som avses i 2 moni. tredje stycket, del­ ägarestämma ej blivit för där angivet ändamål utlyst inom en månad efter det distriktsombud avgått, skall länsstyrelsen, på anmälan av all­ männingsstyrelsen eller delägare, uppdraga åt vederbörande landsfiskal eller annan lämplig person att ofördröjligen utlysa sådan stämma. Örn röstberättigade för en tiondel av distriktets hela delaktighetstal skriftligen begärt stämmas hällande för behandling av fråga, som avses i 2 mom. andra stycket, men stämma icke inom en månad därefter blivit utlyst, skall länsstyrelsen på anmälan föranstalta örn stämmas utlysande i den ordning, varom stadgas i detta moment första stycket.

52 §.

Distriktsombud äge å allmänningsstämma utöva rösträtt för det delak­ tighetstal beträffande allmänningen, som sammanlagt tillkommer del­ ägarna i det distrikt, för vilket ombudet utsetts. Företrädes å stämman distrikt av flera ombud, äge dessa rösta för lika andel av sagda tal. En­ skild delägare vare dock obetaget att, själv eller genom ombud, å stäm­ man utöva rösträtt för honom tillkommande delaktighetstal, som i ty fall avräknas från vederbörande distriktsombuds röstetal. Å allmänningsstämma skall genom allmänningsstyrelsens försorg för varje distrikt finnas tillgänglig sådan längd, som i 50 § 2 mom. sägs. I längden skall angivas jämväl det delaktighetstal, som sammanlagt till­ kommer delägarna i distriktet. Sedan dylik längd godkänts, lände den till efterrättelse å stämman.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 19

53 $. Vad i 51 och 52 §§ är stadgat om distriktsombud åge motsvarande tilllämpning beträffande suppleant för sådant ombud.

54 %. Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å allmänningsstämma deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan honom och delägarna, ej heller angående avtal mellan dessa och tredje man, där hail i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridan­ de mot delägarnas. Vad sålunda stadgats åge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man. Ledamot av allmänningsstyrelse må ej deltaga i beslut örn ansvarsfri­ het för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val av re­ visor.

55 §. Allmänningsstämma skall hållas å ort inom häradet, där ej annorlunda stadgats i reglementet. Kungörelse örn allmänningsstämma utfärdas av allmänningsstyrelsen samt skall innehålla bestämd uppgift örn tid, ställe och överläggningsämne för stämman. Kungörelsen skall på föranstaltande av styrelsen sist å fjortonde dagen före stämman dels uppläsas i kyrkorna för de försam­ lingar, där fastigheter äro belägna, med vilka rätt till delaktighet i all­ männingen är förenad, dels ock införas i minst en bland delägarna spridd tidning. Örn stämman skola därjämte vederbörande distriktsombud un­ derrättas genom särskilda kallelser, vilka styrelsen skall med posten av­ sända till dem senast fjorton dagar före stämman. Ärende, som ej blivit i kungörelsen angivet, må ej å stämman före­ tagas till avgörande, där det ej enligt lag eller reglementet skall förekom­ ma å stämman eller omedelbart föranledes av klående, som där skall av­ göras. Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock å stämman kunna fattas beslut örn utlysande av extra stämma för behandling av visst ärende. Har delägare, innan kungörelse örn allmänningsstämma utfärdats, hos allmänningsstyrelsen yrkat att få ärende hänskjutet till prövning å stäm­ man, skall sådant ärende i kungörelsen upptagas.

56 %. Där ej annat finnes stadgat i reglementet, välje allmänningsstämma själv ordförande att leda förhandlingarna. Såsom allmänningsstämmas beslut gälle, där ej för särskilt fall i denna lag eller i reglementet annorlunda bestämts, deras mening, vilkas röster utgöra mer än hälften av de avgivna rösterna efter röstvärdet. Vid lika

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

röstetal avgöres val genom lottning men i övriga frågor bestämmes ut­ gången enligt den mening, som ordföranden biträder. Över beslut, som fattas å stämman, skall genom allmänningsstyrelsens försorg föras protokoll, som underskrives av ordföranden och minst en å stämman närvarande och därtill utsedd delägare eller ombud för delägare. Senast fjorton dagar efter stämman skall genom styrelsens föranstaltan­ de protokollet hållas tillgängligt för delägarna å plats, som stämman där­ till bestämt.

57 §.

Ordinarie allmänningsstämma skall hållas en gång örn året å tid, som bestämmes i reglementet. Å sådan stämma skola allmänningsstyrelsens förvaltningsberättelse för det förflutna räkenskapsåret jämte därvid fogad redovisning samt revi­ sorernas berättelse för samma år framläggas, och skall å stämman frå­ gan örn beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid förvaltnings­ berättelsen omfattar företagas till avgörande. Med nämnda fråga skall dock anstå till fortsatt stämma å viss dag, minst fyra och högst åtta veckor därefter, i fall så påfordras av röstande för ett sammanlagt delaktighetshelopp, utgörande minst en tiondel av allmänningens hela delaktighetstal. Utöver sagda tid vare uppskov ej med­ givet. Val av allmänningsstyrelse och revisorer må företagas endast å ordina­ rie stämma, dock att fyllnadsval, varom i 41 § sista stycket och 46 § femte stycket stadgas, må äga rum å extra stämma.

58 i Allmänningsstyrelsen äge, när den finner lämpligt, utlysa extra all­ männingsstämma. Revisorerna må, örn deras granskning föranleder därtill, skriftligen med angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra stäm­ ma att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äge revi­ sorerna själva utlysa stämma. Äro ej samtliga revisorer ense örn stäm­ mas utlysande, gälle den mening, varom de flesta förena sig, eller vid lika röstetal den mening, som biträdes av den av länsstyrelsen utsedde revisorn. Extra stämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet ända­ mål skriftligen påfordras av delägare med sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande minst en tiondel av allmänningens hela delaktighetstal eller den mindre del därav, som må vara bestämd i reglementet. Länsstyrelsen äge ock, när så finnes nödigt, anmoda allmänningsstyrel­ sen att utlysa extra stämma. Efterkommer allmänningsstyrelsen ej inom en vecka sådan anmodan, må länsstyrelsen själv utlysa stämman.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

59 $. Underlåter allmänningsstyrelsen att i föreskriven ordning utlysa ordi­ narie allmanningsstämma eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran, som i 58 § tredje stycket sägs, utlyst stämma att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, har läns­ styrelsen att, på anmälan av delägare, ofördröjligen utlysa stämma.

Örn talan mot allmänningsstyrelse och revisorer så ock om klander av del­ ägarestämmas och allmänningsstämmas beslut.

60 $. Varder talan å allmänningsstyrelsens förvaltning under den tid förvalt­ ningsberättelsen omfattar ej anställd inom sex månader från det berät­ telsen framlades å allmänningsstämma, vare så ansett, som örn ansvars­ frihet blivit styrelsen beviljad. . Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan a för­ valtningen, som grundas därpå, att styrelseledamot begått brottslig hand­ ling, kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även den handling. o Talan mot revisorerna enligt 48 § må ej anställas, sedan två år förllutit från det revisorernas berättelse framlades å allmänningsstämma, utan så är, att talan grundas därpå, att brottslig handling blivit begången.

61 §. Menar delägare, att beslut, som fattats å delägare- eller allmännings­ stämma, icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller författning eller mot reglementet eller annan föreskrift, som myndighet enligt denna lag meddelat eller fastställt, äge han tala därå genom stäm­ ning å allmänningsstyrelsen inom trettio dagar från beslutets dag. För­ summas det, vare rätt till talan förlorad. Ändå att talan föres mot be­ slutet, gånge det i verkställighet, där ej domstolen annorlunda förordnar. Domstols utslag, varigenom delägare- eller allmänningsstä,mmas beslut upphävts eller ändrats, galle jämväl för de delägare, som ej instämt klan­ dertalan.

Örn laga domstol.

62 §. Delägarna i häradsallmänning vare uti de mål, för vilka ej annor­ lunda genom lag stadgas, lydande under allmän underrätt i den ort, diir allmänningsstyrelsen enligt reglementet har sitt säte.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Om vissa till socknar hörande allmänningar.

63 §. Har häradsallmänning enligt Konungens medgivande delats mellan sock­ narna inom häradet under villkor, att varje socken tilldelad allmännings­ lott ej finge skiftas mellan hemmanen i socknen, skall vad i denna lag är stadgat örn häradsallmänning i tillämpliga delar gälla örn sådan till sockeil hörande allmänning. För varje dylik allmänning skall i den ordning, som i 40 § sägs, upp­ göras och fastställas reglemente med bestämmelser rörande allmänningens förvaltning.

Straffbestämmelser.

64 §. 1 moni. Företager eller föranstaltar någon, som i förvaltningen av allmanning lydande under denna lag företräder delägarna, avverkning eller annan åtgärd å allmänningen i strid mot fastställd hushållningsplan el er föreskrift, som skogsvårdsstyrelsen jämlikt denna lag meddelat straffes med dagsböter. 2 mom. Förbryter sig innehavare av avverknings- eller annan nytt­ jande- eller servitutsrätt å allmänning, som lyder under denna lag, vid utövningen därav mot fastställd hushållningsplan eller föreskrift, som i 1 mom. omförmäles, vare lag, som där sägs. Hörnes innehavare av dylik rätt enligt detta moment till straff för olovlig avverkning, skall tillika det avverkade virket, där det ligger å skogen kvar, eller, örn det är bortfört, fortfarande är i avverkarens be­ sittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke be­ slag, skall den, som dömes, utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet ay samma virke. Har efter avverkningen föreskrift, som över­ tratts, blivit genom laga kraftvunnet beslut upphävd, förty att densam­ ma icke bort meddelas, må icke virke dömas förbrutet eller ersättning ut­ dömas, som bär är sagt.

65 i

Använder någon, som i förvaltningen av allmänning lydande under denna lag företräder delägarna, avkastning eller annan inkomst från all­ männingen uppsåtligen i strid mot lagen eller enligt denna meddelad föreskrift, straffes med dagsböter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 23

66 §.

Innefattar förseelse, varom i 64 § 1 morn. eller 65 § förmäles, förbrytelse mot allmänna strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen är för likartat fall stadgat.

67 §.

Allmänne åklagaren och skogsvårdsstyrelsen äge lika behörighet att åtala förseelser, som omförmälas i 64 §, samt att med beslag belägga virke, som kan dömas förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkommc jämväl läns­ jägmästare eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig utbildning; skolande i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan och senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade. Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i laga ord­ ning anställt, vare beslaget förfallet, ägande skogsvårdsstyrelsen att, innan åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av någon dess befatt­ ningshavare.

68 $.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas å offentlig auktion, så kungjord, som örn auktion å utmätt lös egendom ar stadgat. Begär, innan frågan örn virkes förverkande slutligen prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finnér, på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse eller att kostna­ den för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne öveiexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för honom mot­ taga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas örn auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av full­ ständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

69 §.

Böter, som ådömas enligt 64 §, samt vite, vartill någon fälles enligt 30 §, så ock genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, tillfalla skogsvårdskassan. Böter oell vite, vartill någon eljest fälles enligt denna lag, tillfalla kronan. Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess

“4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall örn sådana medels insätt­ ning i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

70 $.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter eller vite, vartill någon enligt denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

Om fullföljd av talan och örn underställning.

71 §. Över beslut, som skogsvårdsstyrelse enligt denna lag meddelat, må, där beslutet ej enligt bestämmelserna i andra stycket skall underställas Ko­ nungens prövning, klagan föras hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen från den dag klaganden erhöll del av beslutet. Har skogsvårdsstyrelse beträffande fråga, som i 32 § första stycket sägs, fattat beslut i strid mot den särskilde ledamotens mening, skall beslutet underställas Konungens prövning. Vill part hos Konungen yttra sig i ärendet, åge att ingiva påminnelser före klockan tolv å trettionde dagen från den dag beslutet delgavs honom. Över beslut rörande förordnande av förrättningsman enligt 26 § 3 mom. må klagan förås allenast i sammanhang med fullföljd av talan mot beslut angående fastställelse av hushållningsplan, som upprättats enligt förord­ nandet.

72 §. Över beslut, som länsstyrelse enligt denna lag meddelat, föres klagan i den ordning, som i 71 § första stycket sägs.

Övergångsbestäm melser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934. Genom denna lag upphävas: 16 kap. byggningabalken i vad det avser häradsallmänningar; kap. II av förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket samt bestämmelserna angående häradsall-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 25

männingar i kap. VIII, IX oell X av samma förordning, dock med undan­ tag av bestämmelsen i § 71, såvitt deli avser ersättning för olovlig avverk­ ning av ek oell storverksträd å häradsallmänning; så ock vad eljest i lag eller författning finnes stadgat stridande mot denna lag. Med avseende å införandet av nya lagen skall iakttagas: 1) Äger enligt avtal, som träffats före nya lagens ikraftträdande, arren­ dator av kronan tillhörig jordbruksdomän eller ecklesiastikt löneboställe rätt att tillgodonjuta till domänen eller bostället hörande andel i härads­ allmänning, vare arrendatorn berättigad att under den tid avtalet gäller utöva jordägaren tillkommande rösträtt i frågor rörande allmänningen. 2) Finnes ej för allmänning, som i 63 § avses, av domänstyrelsen fast­ ställd liushållningsplan, skall, sedan nya lagen utfärdats, med tillämpning av dess bestämmelser hushållningsplan för allmänningen upprättas samt, där hinder ej möter, fastställas att lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1934. Det åligger skogsvårdsstyrelsen att bereda allmänningsstyrelsen tillfälle att inom av skogsvårdsstyrelsen förelagd tid uppgöra förslag till planen enligt 26 § 2 mom. samt därmed till skogs­ vårdsstyrelsen inkomma. Ilar förslag ej avgivits inom den bestämda tiden eller fastställelse å ingivet förslag vägrats eller har frågan örn fastställelse ej kunnat slutligen prövas före den 1 januari 1934, vare lag, som i 26 § 3 mom. eller 27 § sägs. 3) Före den 1 januari 1933 skall för varje häradsallmänning och i 63 § avsedd allmänning förslag till reglemente, avfattat enligt bestämmelserna i nya lagen, uppgöras av delägarna samt insändas till länsstyrelsen. Den­ na åligge att, sedan skogsvårdsstyrelsens yttrande infordrats, med bifo­ gande härav och av eget utlåtande före den 1 april 19o3 översända försla­ get till jordbruksdepartementet för prövning och fastställelse av Ko­ nungen. 4) Sedan enligt bestämmelsen under 3) reglemente fastställts för härads­ allmänning, har länsstyrelsen att för varje i reglementet angivet distrikt förordna en lämplig person jämte en suppleant för denne att före den 1 oktober 1933 eller, örn hinder möter, så snart ske kail, i egenskap av ord­ förande utlysa och hålla delägarestämma enligt nya lagen för utseende av distriktsombud ävensom av ordförande och vice ordförande i stämman, samtliga för fyra år, räknat från och med den 1 januari 1934. Har i reg­ lementet föreskrivits, att distriktsombud för vissa av de till allmänningen hörande distrikt första gången skola utses för två år, räknat från och med berörda dag, hinde dock sådan föreskrift till efterrättelse. Stämma, som nu sagts, hålles å den ort inom distriktet, som ordföranden bestämmer och i kungörelsen örn stämman angiver. 5) Beträffande allmänning, som i nya lagen avses, skall redovisning för allmänningens förvaltning under år 1933 eller, där räkenskapsåret för all­ männingen ej sammanfaller med kalenderår, under det räkenskapsår, som

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

löper deli 1 januari 1934, avgivas i enlighet nied de före sagda dag gällande bestämmelser, och skall i fråga örn allmänning, varå förordningen den 26 januari 1894 ägt tillämpning, med avseende å sådan redovisning vad i § 13 av förordningen är stadgat lända till efterrättelse, dock att redovisningen skall hållas delägarna tillhanda vid allmänningsstämma, varom i nya lagen förmäles, samt under trettio dagar efter dylik stämma å tid och ort, som bestämmes av länsstyrelsen och i kungörelsen örn stämman angives. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Kungl. Martts proposition Nr 10. 27

Utdrag av protokollet över jordbruks^enden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stock holms slott den 10 april 1931.

Närvarande: Statsministern E kman , ministern tor utrikes ärendena friherre R amel , stats­ råden G ärde , H amrin , von S tockenström , S tädener , G yllenswärd , L arsson , H olmbäck , J eppsson , H ansén , R undqvist .

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför departementschefen statsrådet von Stockenström:

I skrivelse den 22 mars 1904, nr 26, anhöll riksdagen örn utarbetande Inledning. och framläggande av förslag till de lagbestämmelser, som kunde prövas erforderliga och lämpliga för att bereda delägare i häradsallmänning möj­ lighet att få med allmänningen för framtiden införliva mark, som blivit för sådant ändamål inköpt. Därjämte hemställde riksdagen i skrivelse den 24 maj 1907, nr 185, örn utredning, huruvida kronans rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänning kunde upphöra, samt framläggande av det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde giva anledning. Den 16 juni 1911 uppdrog Kungl. Maj:t åt en särskild kommitté, den s. k. skogslagstiftningskommittén, att verkställa utredning angående, bland andra, de i nyssnämnda riksdagsskrivelser angivna frågor. Under full­ görandet av detta uppdrag fick kommittén anledning att upptaga jämväl en annan fråga rörande häradsallmänningarna, nämligen sättet för handhavandet av dessas förvaltning, i vilket avseende en framställning gjorts hos kommittén den 27 augusti 1913 av kommitterade för häradsaUmänningsintressenter i Östergötland. I det av kommittén den 9 december 1918 avgivna betänkande framlade kommittén, förutom andra lagförslag, tvenne sådana rörande häradsall­ männingarna, nämligen förslag till lag örn häradsallmänningar och för­ slag till lag om upphörande av kronans rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänning. Förstnämnda förslag upptager nya eller ändrade bestämmelser dels rörande häradsallmänningarnas vård och förvaltning och dels i fråga örn införlivning av mark med häradsallmänning. Kommitténs ordförande, landshövdingen K. S. Husberg, avgav i reserva­ tion till kommitténs betänkande ett särskilt förslag till lag angående

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

häradsallmänningar, i väsentliga delar avvikande från kommitténs mot­ svarande förslag. Reservantens förslag behandlar, förutom nyssangivna frågor, jämväl spörsmålet örn ändrad reglering av delägarskapet i häradsallmänningarna. Redan före avgivandet av skogslagstiftningskommitténs berörda betän­ kande bade frågan örn ny lagstiftning för häradsallmänningarna på an­ nan väg underställts Kungl. Majit. Den s. k. sydsvenska skogskommittén, vilken hade i uppdrag att verk­ ställa utredning örn åstadkommande av en rätt förvaltning och skötsel av kronans och andra allmänna skogar i mellersta och södra delarna av riket, hade i sitt den 17 december 1915 avgivna betänkande framhållit såsom ett önskemål, att samtliga häradsallmänningar fördes under skogsstatens förvaltning, samt — under förutsättning att en dylik reform ge­ nomfördes — föreslagit, att de allmänna skogarna i förvaltningshänseende skulle uppdelas på tvenne olika grupper revir, benämnda kronoparksrevir och ecklesiastika med flera skogars revir, på det sätt, att till den förra gruppen fördes kronoparker samt vissa andra staten tillhöriga sko­ gar och till den senare gruppen bland annat häradsallmänningar och ecklesiastika skogar. För dryftande av detta förslag sammanträdde den 21 juni 1916 i Stock­ holm ombud för 38 häradsallmänningar, och beslöto dessa därvid upp­ draga åt en vid sammanträdet utsedd kommitté att verkställa en ingåen­ de granskning av förslaget och i sammanhang härmed låta utreda åtskil­ liga på förslagets bedömande inverkande frågor ävensom att å ombu­ dens vägnar till Kungl. Majit ingå med denna utredning samt det ytt­ rande, vartill granskningen av förslaget föranledde. Resultatet av berörda granskning och utredning sammanfattade kom­ mittén i en år 1918 från trycket utgiven skrift »Sveriges häradsallmän­ ningar», däri kommittén, bland annat, framlade förslag till grunder för ett nytt administrationssystem för allmänningarna. Med skrivelse den 8 juni 1918 överlämnade kommittén berörda skrift till Kungl. Majit un­ der hemställan, att däri framförda synpunkter måtte vinna beaktande. I anslutning till de i skriften angivna grunder utarbetade kommittén sedermera ett förslag till förordning angående häradsallmänningarna i riket jämte motiv, vilket förslag vid sammanträde i Stockholm med ojnbud för 37 häradsallmänningar den 20 september 1918 i huvudsak god­ kändes. Med skrivelse den 30 september 1918 överlämnade kommittén enligt ombudens uppdrag sagda förslag (bil. A) till Kungl. Majit. Över förenämnda, av skogslagstiftningskommittén och kommittéreser­ vanten avgivna förslag rörande häradsallmänningarna jämte övriga i kommitténs betänkande innefattade lagförslag hava infordrade yttran­ den avgivits av kammarkollegium, domänstyrelsen, samtliga länsstyrel­ ser, landsting, hushållningssällskaps förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelser, dock med undantag av hushållningssällskapens förvaltningsut-

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

skott i Södermanlands och Jämtlands län samt Älvsborgs läns södra del, ävensom av vederbörande skogsstatstjänstemän. Härförutom liava dels åtskilliga korporationer, föreningar och sammanslutningar, varibland Sollentuna, Långhundra och Åkers härads allmänningsstyrelser, Sveriges häradsallmänningsförbund och Sveriges skogsägareförbund, yttrat sig över berörda förslag, dels ock delegerade för rikets skogsvårdsstyrelser jämlikt dem lämnat uppdrag med. anledning av samina förslag utarbetat ett den 19 augusti 1920 dagtecknat betän­ kande med förslag till lag angående vård av enskildes och andra till sta­ tens ej hänförliga skogar, avseende jämväl häradsallmänningarna, vil­ ket betänkande — sedan detsamma med en mindre jämkning godkants vid extra möte med sko gsvår dsstyr elser na den 25 och 26 november 1920 — av skogsvårdsstyrelsemötets förvaltningsutskott den 22 januari 1921 över­ lämnats till Kungl. Majit. Över omförmälda av allmänningsombuden avgivna förslag hava in­ fordrade yttranden avgivits dels av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län, skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län samt ledamöter i styrelserna för häradsallmänningarna i Älvsborgs och Skaraborgs län, dels ock av skogslagstiftningskommittén, kammarkolle­ gium, domänstyrelsen samt vederbörande skogsstatstjänstemän. Kammarkollegium, som avgivit ett den 27 maj 1921 dagtecknat ge­ mensamt yttrande över kommitténs, kommittéreservantens och allmänningsombudens förslag, har däri förordat en sådan ändrad regle­ ring av dispositionsrätten till häradsallmänningarnäs avkastning, att dessa erhölle karaktären av verklig samfundsegendom för vederbörande härad samt att i enlighet härmed avkastningen från dessa skogar an­ visades till främjande av sådana ekonomiska intressen, som vore gemen­ samma för befolkningen inom de landskommuner, vilka av ålder tillhört de respektive häradenas gamla områden. Sedan kollegium med anledning härav den 1 november 1924 anmodats att inkomma med utformat förslag till de författningsbestämmelser, som kunde erfordras för genomförande av vad kollegium sålunda föreslagit, har kollegium i stagelse den 17 september 1929 på anförda skäl hem­ ställt att bliva befriat från nämnda uppdrag, och har Kungl. Majit den 4 oktober samma år bifallit kollegii hemställan. Efter avgivandet av skogslagstiftningskommitténs och allmänningsomhudens omförmälda förslag rörande häradsallmänningarna hava ge­ nom särskilda riksdagsskrivelser ytterligare ändringar ifrågasatts i gäl­ lande bestämmelser angående dessa skogar. I skrivelse den 7 juni 1922, nr 252, har riksdagen sålunda anhållit om skyndsam utredning, huruvida vissa lägenhetsägares på allmänningarna ställning kunde rättsligen ordnas på det sätt, att dem tillförsäkrades an­ tingen tryggad besittningsrätt eller full äganderätt till disponerat mark-

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

område, samt örn vidtagande av de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda. Vidare Ilar riksdagen i skrivelse den 27 april 1927, nr 140, anhållit örn utredning rörande lämpligheten av bestämmelser i syfte att delägare i häradsallmänning eller därmed i vissa hänseenden jämställd allmänning, som grundade sitt delägarsltap på avstyckning enligt 1926 års jorddel­ ningslag, erhölle samma formella ställning som övriga delägare, även­ som örn vidtagande av de åtgärder, som den verkställda utredningen kun­ de föranleda. Över sistnämnda skrivelse hava infordrade yttranden avgivits av kam­ markollegium och lantmäteristyrelsen, varjämte Sveriges häradsallmänningsförbund efter därtill erhållet tillfälle yttrat sig i ärendet. Sedan förenämnda uppdrag till kammarkollegium genom Kungl. Maj:ts beslut den 4 oktober 1929 återkallats, har frågan örn ny lagstiftning för liäradsallmänningarna varit föremål för beredning inom jordbruksdepar­ tementet, därvid enligt särskilt uppdrag revisionssekreteraren Thor Sjö­ fors bitiätt. Härförutom hava på grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 oktober 1930 ledamöterna av riksdagens första kammare, landshöv­ dingen G. R. Sederholm och professorn K. G. Westman, byråchefen i do­ mänstyrelsen F. Aminoff och godsförvaltaren Å. Joachimson tillkallats att jämte revisionssekreteraren Sjöfors i egenskap av sakkunniga inom departementet deltaga i överläggningar angående sagda fråga. Vid den beredning, som sålunda ägt rum, hava i samråd med de sakkunniga på grundval av skogslagstiftningskommitténs och allmänningsombudens ut­ redningar i ärendet och de däröver avgivna yttrandena utarbetats för­ slag till lag örn härads- och vissa sockenallmänningar samt till förord­ ning örn upphörande av kronans rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänningar. Jag anhåller nu att få anmäla förstnämnda förslag för Kungl. Maj:t. Det senare förslaget torde jag framdeles få tillfälle att underställa Kungl. Maj:ts prövning.

Historik. Innan jag ingår på förslaget till lag örn härads- och vissa sockenallmänn i ilga r, tolde jag fa lämna en kortfattad översikt av d© bestämmelser, som tidigare gällt för förstnämnda skogar. Landskapslagarna innehålla blott sparsamma bestämmelser örn liäradsallmänningar. Dessa bestämmelser giva dock vid handen, att häradsallmänningarna vid tiden för lagarnas avfattande ansågos tillhöra veder­ börande härad. Enligt lagarna fick sålunda uppodling å dylik allmän­ ning ej äga rum utan tillstånd av häradet. Häradets inbyggare voro be­ rättigade att nyttja allmänningen till skogsfångst, mulbete och fiske m. m., under det utom häradet boende voro därifrån uteslutna. I vissa lagar funnos straffbestämmelser för obehörigt nyttjande av häradsall­ männing ävensom stadganden örn sättet för bestämmande i vissa fall av sådan allmännings område m. m. Landslagarnas bestämmelser örn häradsallmänningar överensstämde i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 31

stort sett med den äldre lagstiftningen i ämnet. 1 landslagarna använ­ des ordet ilga för att beteckna häradets rätt till dess allmänning. 1 ör rätten att göra intaga å häradsallmänning erfordrades liksom förut till­ stånd av häradet, och förvärvade den, som erhållit dylikt tillstånd, ärft­ lig besittningsrätt till den mark han uppodlat. Såsom allmän regel gäll­ de, att nybyggaren skulle årligen till häradet utgöra avgäld för odlingen. Försummades fullgörandet av denna skyldighet under tre på varandra följande år, förverkade nybyggaren rätten till odlingen, och ägde för så­ dant fall häradshövdingen med häradets samtycke upplåta denna till an­ nan. Av de avgälder, som utgingo för nybyggen å häradsallmänningarna, ägde Konungen rätt till en tredjedel och vederbörande härad till åter­ stoden. Örn grunden till Konungens rätt i berörda avseende lämna la­ garna ej någon upplysning. Möjligt är, att bestämmelserna härutinnan ägde samband därmed, att Konungen redan före landslagarnas tillkomst, enligt vad urkunderna visa, beträffande liäradsallmänningarna i vissa landskap (Östergötland och Småland) gjort gällande och stundom genom­ drivit anspråk på äganderätt till en tredjedel av allmänningsjorden, vil­ ket anspråk dock ej, såvitt känt är, vunnit erkännande i lagstiftningen. Avgälder för nybyggen å liäradsallmänningarna torde hava utgått till vederbörande härad ännu under början av nyare tiden. Sedan dylika ny­ byggen under 1500-talet allmänt blivit skattlagda till kronan, har utgö­ randet av sagda avgälder upphört. — Förutom rättigheten att göra intagor å häradsallmänning ägde enligt landslagarna häradets inbyggare, liksom förut, rätt att tillgodogöra sig skogen och övriga naturtillgångar ä allmänningen, och var denna rätt ej i lagarna underkastad någon be­ gränsning. Den vidsträckta befogenhet att nyttja häradsallmänning, som enligt landslagarna sålunda tillkom häradets inbyggare, inskränktes avsevärt genom 1647 och 1664 års skogsordningar. Dessa asyftade att skapa ett skydd för landets skogstillgångar, vilka på grund av bergs- och brukshanteringens utveckling vid ifrågavarande tid erhållit större värde än förut. Enligt sagda skogsordningar fick häradsallmänning nyttjas en­ dast till husbehov för hemmanen och gårdarna inom häradet. Den, som iigde hemman inom visst härad men bodde utom detta, ägde nyttja hära­ dets allmänning allenast för sagda hemmans behov, såvida han ej å hä­ radstinget erhållit tillstånd till en mera utsträckt nyttjanderätt, och var tillståndshavaren i sistnämnda fall pliktig att till häradet utgiva viss er­ sättning. Även rätten att göra intagor å häradsallmänning begränsades högst väsentligt genom skogsordningarna. I 1647 års skogsordning för­ bjöds sålunda anläggning av nya gårdar, torp eller backstugor å härads­ allmänning, så vida ej allmänningen vore så stor, öde elior vidlyftig, att hemman eller torp utan häradets .skada kunde därå byggas och brukas. Beträffande de å häradsallmänning redan anlagda gårdar, torp och back­ stugor stadgades i samma skogsordning, att dessa skulle dömas bort och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

utrivas, såframt ej lägenheten nått den utveckling, att den kunde bära de utskyldei, som vanligen ålades V* hemman, eller* ock urminnes hävd åkommit lägenheten. Nyssangivna förbud mot upptagande av odlingslägenheter å häradsallmänning modererades dock i 1664 års skogsordning, däri stadgades, att, örn å häradsallmänning funnes någon till nyodling tjänlig plats, som kunde undvaras av häradet, Kungl. Majit ägde besluta örn upplåtande därav till nybygge samt att häradets inbyggare hade före­ trädesrätt till erhållande av dylik upplåtelse. Lägenhet, som upplåtits enligt detta stadgande, skulle åsättas visst hemmantal, eller ock skulle innehavaren av lägenheten förpliktas utgiva en bestämd avgift, rekogni­ tion, till kronan. Enligt skogsordningarna skulle uppsikt över häradsallmänningarna utövas av landshövdingarna och kronobetjänte. Den tendens att begränsa häradsbornas rätt att nyttja häradsallmänningarna, som kommit till uttryck i förenämnda skogsordningar, fullfölj­ des i 1734 års lag och skogsordningen den 12 december samma år. För­ budet att görn intagor å häradsallmänning förnyades sålunda i sistnämn­ da lagstiftning och gjordes där ovillkorligt. Häradsborna bibehöllos vis­ serligen i denna vid sin rätt att till husbehov nyttja allmänningen, men fick sagda rätt i flera fall utövas allenast efter särskilt tillstånd. I 16 kap. 1 § byggningabalken av 1734 års lag stadgades sålunda, att den, som ville hugga timmer, ved, gärdsel eller stör å häradsallmänning, skulle göra anmälan därom vid tinget och låta rätten pröva det föreliggande behovet, varefter han hade att söka tillstånd till avverkningen hos Ko­ nungens befallningshavande. I skogsordningen, vari rätten till avverk­ ning å häradsallmänning närmare reglerades, medgavs visserligen, att vindfällen, torra grenar o. d. finge obehindrat avliämtas å sådan allmän­ ning till bränsle, men föreskrevs, att förtorkade eller skadade träd ej finge därå fällas utan tillåtelse av skogsbetjäningen. Till huggning av den friska skogen kunde, såsom i lagen stadgades, allenast Konungens be­ fallningshavande giva lov. Enligt skogsordningen skulle häradsallmän­ ning bevakas av en särskild skogvaktare, vilken skulle stå under uppsikt dels av jägeri- och kronobetjäningen och dels av fyra av häradsrätten år­ ligen valda uppsyningsman. Det ålåg därjämte häradsrätten att vart an­ nat eller vart tredje år besiktiga allmänningen. Örn vid dylik besiktning eller eljest skogens återväxt å allmänningen befanns äventyrad eller an­ nan giltig orsak därtill förelåg, kunde viss del av allmänningen fridly­ sas, vilket innebai, att avverkning av skog a sadan del ej fick äga rum. Ifrågavarande inskränkningar i häradsbornas rätt att nyttja häradsallmänningarna stodo i samband med det intresse, som kronan vid ifrå­ gavarande tid hade att disponera över allmänningarnas skogstillgångar till förmån för bergverks- och bruksrörelsen i landet. Redan i Kungl. Maj:ts fullmakt för bergskollegium den 6 juli 1649 hade stadgats, att de skogar, som vidhängde allehanda bruk och gruvor och antingen redan vore under publika eller privata bruk bebrevade eller till nya bruks upp-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 33

rättande prövades nödiga och nyttiga, skulle till Kungl. Maj:ts och rikets tjänst iörvaras såsom ett »särdeles regale» genom skogarnas införande i en jorde- och bergsbok. I anslutning till den i sagda fullmakt uttalade grundsatsen hade det under senare hälften av 1600-talet blivit vanligt att till understödjande av gruvor och bruk anslå skogsområden å allmänna skogar, däribland även häradsallmänningar. Denna praxis bekräftades i 1734 års skogsordning, däri stadgades, att, örn hjälp av någon allmänning begärdes till gruva eller berg- eller metallmanufakturverk samt allmän­ ningen eller någon del därav kunde utan landets, häradets eller socknens avsaknad umbäras, densamma kunde i viss ordning av bergskollegium an­ slås till understöd åt gruvan eller verket. Med anledning härav hava även under 1700-talet betydande områden av häradsallmänningarna tagits i anspråk för nyssangivna ändamål. Kort efter utfärdandet av 1734 års lagstiftning befanns nödigt att mildra det däri upptagna ovillkorliga förbudet mot att göra intagor å hä­ radsallmänning. I en år 1739 utfärdad förklaring till 1734 års skogsord­ ning stadgades sålunda, att landshövdingarna i länen ägde medgiva, att å häradsallmänningarna befintliga ansenliga och till skogsväxt odugliga mossar och kärr finge efter föregången undersökning upptagas till äng. Därjämte medgavs genom förklaringen den 5 oktober 1741 över 1740 års förordning örn mossars, kärrs och annan oländig marks uppodlande, att sådana å häradsallmänning belägna, dittills såsom obrukbara ansedda kärr och mossar, å vilka ingen stor och duglig skog växte och som kunde till äng förvandlas, finge delas mellan de hemman i häradet, vilkas inne­ havare sådant önskade, till hjälp och förbättring medelst höets forme­ rande. De genom sådan delning uppkomna lägenheter skulle ofördröjli­ gen skattläggas, dock med rätt för innehavaren till vissa frihetsår. För­ summade häradsborna att verkställa dylik delning, ägde enligt förkla­ ringen den 12 augusti 1752, med visst undantag, den av häradsborna rätt till mossens eller kärrets uppodlande, som sig först därtill anmälde hos landshövdingen. 1734 års skogsordning upphävdes genom skogsordningen den 10 decem­ ber 1793, vilken i sin ordning ersattes av skogsordningen den 1 augusti 1805. I sistnämnda två skogsordningar blev häradsbornas rätt till allmänningarna ytterligare kringskuren. Grundsatsen, att häradsborna al­ lenast till husbehov ägde nyttja häradsallmännings skog, genomfördes i dessa skogsordningar så strängt, att den, som hade egen skog eller farit illa med denna, helt utestängdes från rätt till utsyning å allmänningen. Därjämte meddelades till förfång för häradsborna vissa bestämmelser örn företrädesrätt för det allmänna till häradsallmännings avkastning. En­ ligt dessa bestämmelser skulle av det timmer och byggnadsvirke, som år­ ligen finge utsynas å sådan allmänning, i främsta rummet tillgodoses be­ hovet dels för militära, civila och ecklesiastika boställen och dels för all­ männa broar oell byggnader. Först därefter ägde de enskilda häradsbor- Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 10 haft. (Nr 10). 3

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

na, i män av tillgång, erhålla virke för vissa angivna behov, och skulle dessa behov med hänsyn till den mer eller mindre trängande beskaffen­ heten därav tillgodoses i viss bestämd ordning. Skyldigheten att söka utsyning utsträcktes till att avse även torra grenar och vindfällen. I fråga örn rätten att göra intaga å häradsallmänning bibehölls det förut gällande förbudet, dock att sådan allmänning kunde uppröjas för anlägg­ ning av skogvaktareboställen eller skogsplanteringar, varjämte tillstånd till uppodling av kärr och mossar å häradsallmänning i viss ordning kunde meddelas såväl för inbyggare i häradet som för annan. Överinseen­ det över häradsallmänning tillkom fortfarande Konungens befallningshavande. Denne hade att upprätta förslag å det antal och det slag av virke, som årligen kunde med allmänningens bestånd och utan dess skada till utsyningssökandenas behov upplåtas, och fick detta förslag ej vid utsyningars beviljande överskridas. Den närmare vården och bevakning­ en av allmänningarna var anförtrodd åt skogs- och jägeristaten. Den rättsutveckling i fråga örn häradsallmänningarna, varåt 1793 och 1805 års skogsordningar gåvo uttryck, blev ej bestående oförändrad un­ der någon längre tidsperiod. Redan under 1700-talet hade den uppfatt­ ningen gjort sig gällande i vårt land, att de allmänna skogarna skulle bliva föremål för bättre vård och skötsel, örn de avyttrades till enskilda för brukande. I anslutning härtill hade allmogen vid 1734 års riksdag anhållit örn tillåtelse att dela häradsallmänningarna, men blev denna anhållan avslagen genom Kungl. Maj:ts resolution den 17 decem­ ber 1734, däri förklarades, att dessa allmänningar vore en kronans till­ hörighet samt att kronan, örn allmänningarna delades, skulle bliva be­ tagen all disposition över dessa och sålunda icke vara i stånd att med virke från dessa skogar hjälpa brandskadade eller underhålla publika byggnader m. m. Frågan örn häradsallmänningarnas delning återkom emellertid vid riksdagarna 1762, 1809—1810 och 1823. I en till sistnämnda riksdag avlåten proposition nr 23, däri förslag framlades örn försäljning till enskilda av kronoparker och vissa andra slag av allmänna skogar, upptogs till behandling jämväl spörsmålet örn delning av häradsallmän­ ningarna mellan vederbörande intressenter. Under framhållande, att dy­ lik allmänning borde betraktas såsom häradets tillhörighet, föreslog Kungl. Maj:t i propositionen, att Kungl. Majit skulle äga tillåta, att hä­ radsallmänningarna upplätes till intressenternas egen disposition gemen­ samt eller till delning dem emellan, när efter gjord ansökning Kungl. Majit funne sådant lämpligt och något laga hinder däremot ej mötte. Vad Kungl. Majit sålunda föreslagit bifölls av ständerna med det tilllägg, att, då Kungl. Majit i den i propositionen föreslagna ordningen be­ viljade häradsallmänningars upplåtande, dessa borde fördelas mellan de socknar, som däri ansåges äga del, varefter frågan, huruvida sockenbor­ na skulle bibehålla sina andelar i samfällighet eller utbryta och enskifta sina lotter, enligt ständernas mening lämpligast kunde bestämmas efter de grunder, som stadgades i avseende å sockenallmänningar i 8 § av 1805

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 35

års skogsordning. Sedan ständerna i skrivelse nr 444 till Kungl. Majit anmält sitt ifrågavarande beslut, meddelade Kungl. Maj :t i brev till kam­ markollegium den 16 mars 1824 närmare bestämmelser i ämnet, vilket brev kungjordes genom kollega cirkulär den 14 april 1824. Enligt cirkuläret, däri propositionens uttalande, att häradsallmänning borde anses såsom häradets tillhörighet, återkommer, ägde Kungl. Majit på ansökan, då sådant funnes lämpligt och laga hinder däremot ej mötte, medgiva, att häradsallmänning upplätes till intressenternas egen disposi­ tion gemensamt eller till delning socknar eller enskilda hemmansägare emellan, som däri ansåges äga del. De, som åstundade delning av sådan allmänning eller att emottaga densamma under egen gemensam disposi­ tion, hade att därom ingiva ansökan till Konungens befallningsliavande. Sedan genom befallningshavandens försorg erforderlig utredning i ären­ det verkställts, hade befallningshavanden att översända handlingarna däri jämte eget och häradsrättens yttrande till kammarkollegium, som överlämnade saken till Kungl. Majits avgörande. I händelse av bifall till ansökningen bestämde Kungl. Majit de grunder, som borde tillämpas vid verkställandet av häradsallmänningens delning. De hemman, som erliölle del i allmänningen, skulle, med undantag för kungsgårdar och boställen, åläggas att för deras skogsandel utgöra årlig ränta efter mar­ kens sämre och bättre beskaffenhet med en fjärdedels till och med en kappe spannmål för varje geometriskt tunnland. — För den händelse ett härads inbyggare ej önskade vare sig delning av häradets allmänning eller att emottaga den under gemensam disposition eller Kungl. Majit ej fann lämpligt bevilja därom gjord ansökan och allmänningen förty komme att i sitt dåvarande skick bibehållas, skulle det ankomma å Ko­ nungens befallningsliavande att vidtaga lämpliga åtgärder till allmänningens riktiga och ändamålsenliga skötsel. Bevakningen av sådan all­ männing skulle imder befallningshavandens överinseende utövas av skogsbetjänte. — Enligt cirkuläret ålåg det även Konungens befallnings­ kavande att noggrant tillse, att inga obehöriga personer inflyttade å allmänningarna. Med tillämpning av bestämmelserna i 1824 års cirkulär ägde delning rum av ett betydande antal häradsallmänningar mellan vederbörande socknar eller intressenter. Vissa mindre häradsallmänningar, som ej lämpligen kunde skiftas mellan intressenterna, indelades i lotter och för­ såldes för intressenternas räkning. Beträffande de allmänningar, som ej blevo föremål för delning eller försäljning, förordnades sedermera genom brevet till kammarkollegium den 23 mars 1849, att delägarna i sådan allmänning kunde, efter skedd anmälan till länsstyrelsen, erhålla tillstånd att genom utsedda depute­ rade under vissa villkor deltaga i uppsikten och vården av allmänningen, dock att de deputerade icke finge inblanda sig i den vetenskapliga sköt­ seln och behandlingen av skogen, vilken skulle handhavas av skogssta-

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

tens förvaltande personal, samt att den av häradsborna för de deputerade utfärdade instruktion alltid borde underkastas granskning av länssty­ relsen. Den 20 juni 1855 tillsatte Kungl. Majit en kommitté för utredning an­ gående de åtgärder, som borde vidtagas för befrämjande av en förbätt­ rad skogshushållning i landet, och avgav denna kommitté den 28 juni 1856 betänkande med förslag till ny förordning örn skogarna i riket. Detta förslag upptog jämväl vissa bestämmelser angående häradsallmänningarna, enligt vilka bestämmelser dessa skogar skulle, på lika sätt som kronoskogarna, stå under skogsstyrelsens vård och förvaltning samt bibehållas oförminskade och på allmän bekostnad indelas till regelbunden hushåll­ ning, där så ej redan skett. Den avkastning, häradsallmänning årligen lämnade, skulle förvandlas i penningar och, efter avdrag av kostnaden för skogens vård och skötsel, tillfalla häradsborna samt av Konungens befallningshavande fördelas mellan dem efter oförmedlade hemmantalet. —■ I motiveringen till förslaget framhöll kommittén, att, då häradsallmänningarna icke torde vara att betrakta annorlunda än såsom upplå­ telser av kronans skogar till häradenas begagnande, kommittén icke fun­ nit betänkligt, att föreskrift meddelades, huru denna menigheterna med­ givna rätt för framtiden skulle utövas. Kommittén, som ansett allmänningarnas delning mellan häradsborna, vilken redan flerstädes lett till skogarnas vanvård och förfall, icke vidare böra medgivas, hade i övrigt trott skogarnas bevarande och menigheternas egen fördel bäst främjas därigenom, att häradsallmänningarna ställdes under allmän vård och för­ valtning, på alldeles lika sätt som kronoskogarna. Den rätt till åtnju­ tande av skogens alster in natura, som varit häradsborna medgiven, skulle då komma att upphöra och i stället den behållna avkastningen utdelas efter oförmedlade hemmantalet. Härigenom skulle undvikas icke blott det ämne till stridigheter, som de årliga utsyningarna av allmänningens produkter dittills givit, utan även orättvisan av stadgandet, att den, som hade egen skog, ej vore berättigad till utsyning från allmän­ ningen, ett stadgande, vilket icke kunde anses uppmuntrande för omsor­ gen örn den egna skogens vård. I skrivelse nr 107 till 1856—1858 års riksdag framlade Kungl. Majit ett på kommitténs utredning byggt förslag till vissa allmänna bestämmel­ ser, avsedda att läggas till grund för ny lagstiftning angående skogarna i riket. Dessa bestämmelser överensstämde, såvitt angick häradsallmän­ ningarna, i stort sett med kommitténs förslag utom i fråga örn dispositio­ nen av häradsallmänningarnas avkastning. I sistnämnda hänseende före­ slog Kungl. Majit, att de, som efter dittills gällande grunder kunde anses såsom delägare i häradsallmänningarna, skulle äga tillgodonjuta den be­ hållna avkastningen av dessa, antingen in natura eller med de därför in­ flytande penningar, på sätt delägarna kunde sinsemellan överenskomma. Kungl. Majlis förslag godkändes i vad det avsåg häradsallmänningarna

Kungl. Mårts proposition Nr 10.

av riksdagen. I skrivelse till Kungl. Hajd den 27 februari 1858 inlade emellertid bondeståndet sin gensaga mot riksdagens beslut. Under fram­ hållande, att alla skogsrättigheter, upplåtna åt korporationer eller en­ skilda, borde oförminskade allt framgent komma dessa till godo samt att någon förändring alltså icke borde äga rum i vad då gällande författ­ ningar stadgade örn begagnandet av bland annat häradsallmänning^:, hemställde ståndet, att lagen i detta fall måtte oförändrad förbliva vid vad den dittills varit. I brev den 21 januari 1859 uppdrog Kungl. Majit åt chefen för skogs­ styrelsen att granska och omarbeta det för 185d—1858 års riksdag fram­ lagda förslaget till ny skogslagstiftning. Med anledning av bondestån­ dets berörda skrivelse medgav Kungl. Majit därvid den ändring i for­ slaget, att häradsallmänningarna, där menigheterna så önskade, skulle stå under vård och förvaltning av delägarna eller deras ombud men un­ der skogsstyrelsens kontroll och tillsyn, så att de erhölle samma regel­ bundna behandling som kronoskogarna. Till fullgörande av berörda uppdrag avgav chefen för skogsstyrelsen den 9 maj 1859 förslag till förordning örn skogarna i riket. Innan detta förslag hann att slutligen prövas av Kungl. Maj :t, blev emellertid frågan örn ny skogslagstiftning till följd av ett flertal motioner föremål för be­ handling av 1862—1863 års riksdag. Med anledning av motionerna, dari yrkats, å ena sidan, att vederbörande jägeritjänstemän skulle erhålla större inflytande på häradsallmänningarnas förvaltning och, å den andra, att myndigheterna skulle tillhållas att lämna okvald delägarnas »åbo­ rätt» till häradsallmänningarna, avlät riksdagen en skrivelse i amnet till Kungl. Majit den 30 november 1863 nr 187, däri riksdagen gjorde vissa uttalanden beträffande det innehåll, som enligt riksdagens mening borde givas åt den föreslagna nya skogsordningen så vitt anginge liäradsallmänningarna. I skrivelsen framhölls sålunda, att riksdagen, som ansett sig ej böra bryta mot det gängse föreställningssättet, enligt vilket haradsallmänningarna vore häradenas tillhörighet, funnit de av Kungl. Maj-t i berörda brev den 21 januari 1859 angivna grunder för ordnande av sagda allmänningars hushållning på ett lyckligt sätt förena delägar­ nas anspråk att själva få förvalta sin egendom med det nödvändiga av­ seendet på dessa skogars bevarande undan vanvård och förödelse.. I sam­ band med en dylik reglering av allmänningarna torde emellertid vissa föreskrifter i fråga om fördelningen av allmänningarnas avkastning, vilka kvarstode i lagstiftningen sedan den tid, då dessa skogar ansågos för kronans egendom, böra förändras. Dessa föreskrifter, som innefattades i den förmånsrättsordning till utsyning å häradsallmänningarna, vilken förekomme i 3 § av 1805 års skogsordning och innebure, att boställen ägde bästa rätt och lika med häradet för dess allmänna byggnader och broar men framför häradsborna, syntes ej förenliga nied häradets ägande­ rätt. Vidare hade riksdagen fästat sin uppmärksamhet vid olämpligheten

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

i det stadgande, som inneliölles såväl i sagda paragraf av skogsordningen som i 16 kap. 1 § byggningabalken och enligt vilket de, som ej hade egen skog, framför andra skulle njuta allmänningens avkastning. För att be­ fordra intresset för hushållningen med dessa allmänningar hade riksda­ gen ansett, att, på samma gång deras förvaltning överlämnades till häradsborna, sådana föreskrifter örn avkastningens fördelning, vilka i all­ mänhet tillämpades på samfälld egendom, skulle meddelas. Då det torde stå bäst tillsammans med den uttalade åsikten örn äganderätten till ifrå­ gavarande allmänningar, att delägarna i dessa själva finge besluta, örn virkesavkastningen skulle fördelas mellan dem in natura eller avyttras och försäljningssumman fördelas, syntes något stadgande örn ovillkorlig försäljning av virkesavkastningen icke böra meddelas. Likaledes följde det, enligt riksdagens förmenande, av den uttalade åsikten örn ägande­ rätten till allmänningarna samt vad i övrigt av riksdagen anförts, att varken skoglösa hemman och boställen eller andra allmänna broar och byggnader än sådana, som delägarna i allmänningarna själva byggde och underhölle, borde för framtiden njuta någon företrädesrätt till utsyning utan att alla hemman, boställena däri inberäknade, borde njuta sin del i allmänningens avkastning allenast efter deras oförmedlade hemmantal. Pa sålunda anförda skäl uttalade riksdagen den önskan, att häradsallmännings avkastning måtte, sedan därav använts vad som erfordrades till betäckande av kostnaden för allmänningens indelning och förvalt­ ning samt till broar och andra för delägarna gemensamma byggnader, fördelas mellan dem, som enligt dittills gällande grunder ansetts såsom delägare i allmänningen, antingen in natura eller i penningar, på sätt de därom själva beslutade, efter oförmedlat hemmantal. Efter avlåtandet av nämnda riksdagsskrivelse utfärdades slutligen den 29 juni 1866 förordning angående hushållningen med de allmänna skogar­ na i riket. I kap. II av denna förordning upptogos bestämmelser örn häradsallmänningar, i allt väsentligt överensstämmande med de i riks­ dagsskrivelsen angivna grunder. 1866 års skogsordning upphävdes genom förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, vilken förordning ännu gäller. Föreskrifterna örn häradsallmänningar i’ sistnämnda förordning äro, bortsett från vissa detaljbestämmelser, lika­ lydande med motsvarande stadganden i 1866 års skogsordning.

Gällande be­ Jag torde nu få övergå till att redogöra för de huvudsakligaste av de stämmelser. bestämmelser, som för närvarande gälla angående häradsallmänningar. Dessa bestämmelser återfinnas, såsom förut nämnts, väsentligen i 1894 års skogsordning, varjämte särskilda föreskrifter i ämnet inrymmas i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet samt lagarna den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) örn rätt till fiske och den 8 november 1912 (nr 289) örn rätt till jakt. Härförutom upptagas vissa stadganden örn

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

häradsallmänningar i 16 kap. byggningabalken, vilka stadgande!! dock numera, elium ej formellt uppbävda, i det väsentliga förlorat gallande kraft. . . 1894 års skogsordnings bestämmelser örn liäradsallmänningar reglera dels rätten till delaktighet i dessa skogar, dels grunderna för dessas vård och förvaltning oell dels rätten till storverksträd och ekar å käradsallmänningar. I förstnämnda hänseende stadgas, att delägare i häradsall­ männing äro, där ej för särskilda fall blivit annorlunda bestämt, de, som i häradet bygga och bo, efter deras oförmedlade hemmantal. Dessa äga att årligen å tid och ort, som av länsstyrelsen utsättes och kungöres, ge­ nom ombud, valda socknevis medelst omröstning efter oförmedlade hem­ mantalet, utse en allmänningsstyrelse, som i alla frågor rörande allmän­ ningen utövar delägarnas beslutanderätt, där ej i reglemente för allmän­ ningen annorlunda stadgas. Reglementet uppgöres av delägarna samt fastställes av länsstyrelsen. I anslutning till dessa bestämmelser föreskrives rörande användningen av häradsallmännings avkastning, att den­ na, sedan därur guldits vissa kostnader för allmänningens vård och för­ valtning samt virke undantag^ för sådana broar och. allmänna bygg­ nader, som delägarna själva bygga och underhålla, årligen må fördelas mellan samtliga delägare i allmänningen efter oförmedlat hemmantal. På delägarnas beslut ankommer, huruvida denna utdelning skall ske in natura eller, efter försäljning, i penningar. — Beträffande grunderna för häradsallmänningarnas vård och förvaltning stadgas, att häradsallmänningarna skola bibehållas oförminskade samt behandlas efter sådana på vetenskapliga regler grundade, för olika ortsförhållanden lämpade hushållningsplaner, som avse skogens framtida bestånd och högsta avkast­ ning. Det tillkommer domänstyrelsen att fastställa dylika planer samt att meddela de särskilda föreskrifter, som i avseende på hushållningen med ifrågavarande skogar kunna finnas nödiga. Förvaltningen ombesörjes principiellt av skogsstaten, men hava delägarna medgivits rätt att själva övertaga häradsallmännings vård och förvaltning under vissa vill­ kor. Har förvaltningen övertagits av delägarna, skola emellertid veder­ börande skogstjänstemän hålla uppsikt över att de i avseende å skogs­ hushållningen meddelade föreskrifter noggrant iakttagas.. Därest, för­ summelse härutinnan finnes hava ägt rum samt rättelse ej vidtagits inom av länsstyrelsen förelagd tid eller ock å allmänningen större avverkning verkställes, än enligt hushållningsplanen är tillåtet, äger länsstyrelsen förordna, att allmänningen åter skall ställas under skogsstatens vård och förvaltning. Skogsordningen innehåller därjämte i förevarande avseen­ de dels vissa bestämmelser örn redovisning för förvaltningens handhavande samt örn klagan över allmänningsstyrelsens och delägarnas, beslut m. m., dels ock åtskilliga stadganden örn utsyning och försäljning av virke från häradsallmänning samt tillgodogörande av mulbete och gräs­ slätter därå. — Vad slutligen angår rätten till storverksträd och ekar

40 Kungl. May.ls proposition Nr 10. å häradsallmänning stadgar skogsordningen, att dessa träd äro kronan förbehållna, och meddelas i sammanhang härmed vissa bestämmelser örn sattet för tillgodogörandet av dessa träd för kronans räkning. 1894 års skogsordnings bestämmelser örn rätt till delaktighet i härads­ allmänning hava i visst hänseende ändrats genom 1926 års jorddelnings­ lag. Enligt skogsordningen äger fastighet, som ej är satt i mantal, prin­ cipiellt ej del i häradsallmänning. Jämlikt jorddelningslagen kan emel­ lertid rätt till delaktighet i sådan allmänning tillkomma även fastighet som bildats genom avstyckning och som sålunda ej blivit åsatt mantal! I 19 kap. 12 § av lagen stadgas i detta hänseende, att vid avstyckning skall bestämmas, örn och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa ratt till delaktighet i område, som vid lantmäteriförrättning avsatts för gemensamt ändamål, i äga, som eljest är samfälld för stamfastigheten och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som till­ komma stamfastigheten. Därest i ägovidd, som avstyckas, ingår åker, äng eller därtill odlingsbar mark av den omfattning, att fastigheten var­ der tjänlig till jordbruk, och avstyckningen ej sker för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter eller för beredande av plats för industriell anläggning eller därmed jämförligt ändamål, må dock bestämmelse ej meddelas, varigenom den avstyckade ägovidden uteslutes från rätt till delaktighet i allmänning eller därmed likställd samfällighet, utan skall vad av stamfastigheten tillkommande andel i sådan samfällighet kan skäligen anses belöpa å den avstyckade ägovidden tilläggas denna. I sistnämnda fall gäller sålunda såsom ovillkorlig regel, att den fastighet som bildas genom avstyckningen, skall erhålla rätt till delaktighet i hä­ radsallmänning. Enligt 19 kap. 19 § jorddelningslagen skall å den karta, vara avstyckning skall av lantmätaren utmärkas, tecknas beskrivning med uppgift, bland annat, i vad mån med avstyckad ägovidd följer rätt till .delaktighet. i äga, som är samfälld för stamfastigheten och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stamfastigheten. Kan beskrivningen ej lämpligen tecknas å kartan, skall den mföras i särskild handling. I anslutning till bestämmelsen i 1894 års skogsordning, att häradsall­ männing skall bibehållas oförminskad, har i 1 kap. 8 § jorddelningslagen stadgats, att, där enligt föreskrift i lag eller särskild författning skifte å viss fastighet eller äga icke är tillåtet, dylikt förbud skall lända till efterrättelse. Enligt 9 § i. lagen örn rätt till fiske hava delägarna i häradsallmänning rätt att fiska i de fiskevatten, som höra till allmänningen. Åker och äng vid stranden skola dock vara fria från intrång av de fiskande, då annan utväg finnes att komma till fiskevattnet. I annat fall skall ersättning givas för skada och intrång. Allmänningsfiske må av delägarna utar­ renderas för gemensam räkning, i fall beslut därom fattas i enlighet med gällande föreskrifter örn allmänningens förvaltning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Slutligen stadgas i 2 § av lagen om rätt till jakt, att jakträtten å härads­ allmänning må tillgodogöras för delägarnas gemensamma räkning i över­ ensstämmelse med de föreskrifter, som i övrigt gälla för allmänningens vård och förvaltning.

De reformsträvanden, som framträtt beträffande nu gällande lagstift- tJfr1>alJ»* ning för häradsallmänningarna, avse i första rummet frågan örn ändring härads- och i grunderna för rätten till delaktighet i dessa skogar och det i samband vl«w Mokenhärmed stående spörsmålet om ändrad användning av avkastningen från gar. dem. A) Fråga

orri ändrade

Berörda frågor hava vid upprepade tillfällen under de senare åren varit sr™"^*r (°u föremål för uppmärksamhet inom riksdagen. delaktighet i I en motion vid 1910 års riksdag hemställdes sålunda örn skrivelse till Kungl. Majit med anhållan örn utredning, huru och på vad sätt avkast- Historilc_ ningen från s. k. allmänningsskogar, företrädesvis i Svea och Göta land, kunde och borde på ett annat sätt än nu skedde för det allmännas nytta användas. Till stöd för denna hemställan framhölls, bland annat, att allmänningarna från att vara en gemensam egendom till hjälp för de med skog svagast försedde och till hjälp för häradet vid gemensamma allmän­ na byggnader under adertonliundratalet blivit en egendom, varifrån alla ägare av oförmedlade mantal kunde påräkna en viss inkomst, samt att under tiden ägarna av oförmedlade mantal, som förr utgjorde huvuddelen av underhåll och byggande av vägar, tingshus, prästgård m. m., erhållit skattebidrag av alla skattdragande i kommunerna utan att behöva till de nya skattdragarna avstå någon del av allmänningarnas avkastning. Det vore fördelaktigt, örn de penningmedel, som inflöte från allmänningarna, kunde kapitaliseras för allmännyttiga ändamål, enär sådana allt­ jämt uppstode men svårigheter mötte att få gemensamma anordningar ge­ nomförda vare sig inom kommunen eller häradet på grund av de med fö­ retaget förenade kostnaderna. I sitt över motionen avgivna utlåtande nr 20 uttalade jordbruksutskot­ tet, att, då motionären icke anfört något vägande skäl för sin mening samt utskottet för sin del ej heller eljest funnit skäl till erinran mot gällande bestämmelser i förevarande ämne, utskottet ej kunde biträda motionärens förslag, som förty avstyrktes. Denna utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna. Vid 1913 års riksdag hemställde en motionär, att riksdagen ville i skri­ velse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte taga i övervägan­ de, huruvida och på vad sätt rätt till andel i häradsallmänning kunde be­ redas även annan jordbruksfastighet än i mantal satt jord. Motionären framhöll, att vid avsöndring av lägenhet denna uteslötes från delaktighet i stamfastighetens andel i häradsallmänning, men att det måste anses obilligt, att sålunda innehavaren av en lägenhet med lika stort eller

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

kanske större jordbruk än grannen, som innehade i mantal satt jord, icke skulle i likhet med denne bekomma en kanske väl behövlig utsyning å häradsallmänningen. Jordbruksutskottet yttrade i utlåtande nr 33 rörande denna motion • Det läge i det nuvarande jordavsöndringsinstitutets egen natur, att den avsöndrade lägenheten icke knnde övertaga någon del av stamhemmanet etter mantal tillkommande särskilda rättigheter eller förmåner, således e3 heller del i häradsallmänning. Ett avsöndringsavtal avsåge upplåtan­ de av ett visst å marken begränsat område. Det torde således vara klart, an§ivna syftemålet —• att vinna förändring och utvidgning av nu gällande grund för delägarrätt i häradsallmänning — ej möjliggjordes endast genom en enkel omredigering av § 6 i 1894 års skogsordning, utan a i^U^Sa^e en Principiell omgestaltning av jordavsöndringsbegreppet. Allramest yppade sig dock betänklighet mot motionärens förslag, tilllämpat på redan verkställda avsöndringar. Dessa hade uppstått genom avtal, som uppenbarligen förutsatte, att ingen andel av någon stamhem­ manet tillkommande rättighet skulle övergå på därifrån avsöndrad lä­ genhet, utan att hemmanet skulle odelade behålla såväl mantalet som där­ med förenade förmåner. I fråga örn sådan lägenhet skulle alltså en re­ form av i motionen angiven innebörd medföra retroaktiv verkan och innebära ett otvetydigt ingrepp i redan bestående äganderättsförhållan­ den. Under åberopande av vad utskottet sålunda samt i övrigt anfört hem­ ställde utskottet örn avslag å motionen, och blev denna hemställan av riksdagen bifallen.

Vidare väcktes vid 1915 års riksdag en motion, däri hemställdes, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga i övervägande, hu­ ruvida, i vad man och pa vad sätt en revision kunde erfordras av för­ fattningarna rörande häradsallmänningar och andra genom kronans för­ sorg tillkomna allmänningsskogar i syfte, att avkastningen måtte efter rättvisa grunder komma ortsbefolkningen i dess helhet till godo samt beslutanderätten i allmänningens angelägenheter demokratiseras. I mo­ tiveringen till motionen uttalades, att det ej kunde vara annat än billigt, att den lagstiftning, som tillagt den i mantal satta jorden vissa inkomster såsom vederlag för de från densamma numera avlyftade bördorna, ändra­ des sa, att även sagda inkomster tillf olle alla dem, på vilka dessa bördor nu blivit lagda. Därjämte ifrågasattes, huruvida ej häradsallmänningarna borde återföras i någon mån åtminstone att tjäna sitt ursprungliga ändamål, nämligen ett omedelbart tillgodoseende av ortsbefolkningens virkesbehov, när tillgång därtill på annat sätt saknades. Ett dylikt behov gjorde sig naturligtvis även nu ofta högeligen gällande från den jord- och skoglösa befolkningens sida och mycket missnöje alstrades ge­ nom att, med den nuvarande förvaltningen av allmänningarna, fram­ ställda anspråk därpå brukade avvisas. Slutligen uttalades, att, oavsett de olika meningar, som tilläventyrs kunde yppas örn befogenheten att utsträcka delägarnas antal på sätt i det föregående ifrågasatts till även

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 43

andra än ägare av i mantal satt jord, det borde vara uppenbart, att det inbördes maktförhållandet mellan de nuvarande delägarna behövde en tidsenlig reglering såväl i fråga örn rösträtts utövning som åtnjutande av andel i avkastningen. Jordbruksutskottet avstyrkte i utlåtande nr 42 ifrågavarande motion samt anförde till stöd härför, bland annat: Då motionären påyrkade en sådan förändrad lagstiftning, varigenom den behållna avkastningen från häradsallmänning skulle, med upphävan­ de av eller inskränkning i hemmansägarnas ensamma förfoganderätt över densamma, få användas till gagn för häradets samtliga medlemmar, vile det av motiveringen otvetydigt förefalla, som örn han avsåge, att en dylik utvidgad dispositionsrätt skulle grundas på ett rättsligen erkänt delägarskap i allmänningen för häradets övriga innebyggare. Motionären Drägasatte nämligen uttryckligen ett utsträckande av delägarnas antal till även andra än ägare av i mantal satt jord. Uppenbarligen mötte allvar­ liga betänkligheter mot genomförandet av en sådan ordning, vars för­ enlighet med häradsallmännings natur, sådan denna av alder gestaltat sig, icke syntes ostridig, och som även oavsett detta för rådande rättsupp­ fattning lätteligen tedde sig såsom ett avsteg från eljest följda äganderättsgrundsatser. Å andra sidan torde den förevarande frågan ej ovill­ korligen böra tillmätas en sådan principiell räckvidd, som ovan förut­ satts. Helt uteslutet vore det måhända icke, att sådana i någon man andrade bestämmelser i förevarande hänseende vore tänkbara, som, utan att förutsätta en rubbning i själva äganderättsförhållandena, toge sikte pa önskemålet att medelst virkesavkastning från häradsallmänning tillgodo­ se vissa kommunala eller eljest allmännyttiga ändamål, Även örn det sålunda kunde ifrågasättas, huruvida icke, med lämnande åsido av de antydda principiella svårigheterna, motionärens synpunkter förtjänade beaktande i den mån de icke vore stridande mot häradsallmännings ursprungliga och väsentliga syfte, saknade emellertid utskottet anled­ ning att närmare uttala sig örn motionen i denna del, enär vid skogslagstiftningskommitténs behandling av den dit överlämnade frågan örn änd­ rad lagstiftning rörande häradsallmänningar jämväl spörsmålet örn för­ foganderätten över och fördelningen av häradsallmännings avkastning torde bliva uppmärksammat. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, i andra kammaren efter vo­ tering med 96 röster mot 78, som avgåvos för bifall till motionen.

Vid 1919, 1920 och 1922 års riksdagar väcktes motioner av väsentligen enahanda innehåll som förenämnda motioner vid 1910 och 1915 års riks­ dagar, men föranledde, på hemställan av vederbörande utskott, ej heller dessa motioner någon riksdagens åtgärd.

Skogslag - Skogslagstiftningskommittén ingick i sitt betänkande ej i saklig pröv­ stiftning skom­ ning av frågan örn utsträckning av delägarrätten i häradsallmänning mittén. till andra än nuvarande delägare eller användning av sådan allmännings avkastning för allmännyttiga ändamål. Kommittén ansåg, att ifrågava­ rande spörsmål folie utanför skogslagstiftningen samt att varken det kommittén direkt lämnade uppdrag eller vad vid dettas fullgörande

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

framkommit givit anledning att ingå på samma spörsmål, för så vitt det kunde falla inom kommitténs kompetens. Beträffande det av jordbruks­ utskottet vid 1915 års riksdag gjorda uttalandet örn vidtagande av sådana ändringar i lagstiftningen angående häradsallmänningarna, som, utan att förutsätta en rubbning i själva äganderättsförhållandena, toge sikte på önskemålet att medelst virkesavkastning från dylik allmänning tillgodo­ se vissa allmännyttiga ändamål, framhöll kommittén, att utskottet här­ vid torde hava tänkt sig en utvidgning av den nuvarande bestämmelsen örn undantagande från häradsallmännings avkastning av det virke, som erfordrades till sådana broar och allmänna byggnader, som delägarna i allmänningen själva byggde och underhölle, till att omfatta även andra allmännyttiga ändamål. Men i samma mån som dessa nya ändamål vore andra än till häradet eller häradsborna såsom sådana anknutna och allt­ så skulle lända andra än dessa till godo, bleve detta enligt kommitténs mening detsamma som en utvidgning av delägarrätten i häradsallmän­ ningarna eller deras avkastning till andra än de nuvarande delägarna. I anslutning till vad kommittén sålunda anfört bibehöll den i sitt för­ slag till lag örn häradsallmänningar såväl de nuvarande bestämmelserna örn delägarrätt i dessa skogar som gällande grunder i fråga örn använ­ dande av häradsallmännings avkastning oförändrade.

Kommitté- Kommittéreservanten, som ansåg sig böra i sak pröva frågan örn änd­ reservanten. rad reglering av delägarskapet i häradsallmänning, upptog härvid först till behandling spörsmålet örn äganderätten till häradsallmänningarna. Reservanten besvarade detta i 2 § av det av honom framlagda förslaget sålunda, att häradsallmänning tillhörde allmänningslaget, vilket, där ej undantag härifrån i särskilda fall ägde rum, bestode av dem, som inom häradet ägde eller med stadgad åborätt eller fideikommissrätt innehade i mantal satt jord. Delaktigheten i laget skulle enligt förslaget principiellt bestämmas efter oförmedlade hemmantalet. Med avseende å nu angivna bestämmelser framhöll reservanten i moti­ veringen till ifrågavarande paragraf, att dessa torde överensstämma i sak, örn också ej i själva uttryckssättet, med vad som vore vår nu gäl­ lande rätt, samt anförde till utveckling härav: Den meningen, att häradsallmänningarna skulle tillhöra staten, torde etter senare tiders rättshistoriska undersökningar icke kunna vidhållas. Äganderätten torde nog. tillkomma dem, som i vår nuvarande lagstiftning kallades delägare i allmänningen, dock visserligen icke på sådant satt, att rättigheten skulle kunna betecknas såsom samäganderätt Än mindre ägde de var för sig någon geografiskt bestämd andel av allmänningsmarken. Det riktiga vore tvivelsutan att tänka sig »delägare» i häradsallmänningen såsom sammanslutna till en enhetlig association, ett rättssubjekt, vilket senare rätteligen borde betecknas såsom allmännin­ gen® ägare. Denna organiserade enhet, detta särskilda rättssubjekt, be­ nämndes av reservanten allmänningslaget. Ätt på detta sätt erkänna till­ varon av en särskild juridisk personlighet såsom ägare till häradsallmän-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 45

ningen innebure icke en tom juridisk konstruktion. Det hade^ tvärtom avsevärd praktisk betydelse. Det gåve ledning tor lösandet av åtskilliga till ämnet börande frågor och vore ägnat att bestämma liela lagens for­ mella byggnad. . Beträffande frågan, huruvida i den nya lagstiftningen for haradsalfmänningarna någon ändring borde vidtagas beträffande delaktigheten i dessa och särskilt, huruvida denna borde utsträckas till andra än de nu­ varande delägarna, intog reservanten en negativ ståndpunkt. Efter fram­ hållande, att berörda i 2 § av hans förslag upptagna bestämmelser vore uttryck för den grundsatsen, att i nyss angivna hänseende någon ändring ej borde göras i bestående rätt genom den a bane varande lagstiftningen, anförde reservanten vidare härutinnan: Han delade de betänkligheter, som jordbruksutskottet vid 1915 års riks­ dag uttalat mot vidtagande av en ordning, varigenom bestående ägande­ rättsförhållanden i fråga örn häradsallmänningar bleve rubbade. I allmänningsinstitutets historia hade, såvitt reservanten kunnat finna, inga sådana omständigheter förekommit, som skulle göra en omläggning av äganderättsförhållandet i större eller mindre mån för närvarande pakallad, och det syntes honom, som skulle åtgärder i dylik syftning icke stå tillsammans med en rättsåskådning, som ville lämna välförvärvade rättigheter orubbade, där ej inskränkning däri påkallades av något myc­ ket talande allmänt intresse. I anslutning till historiskt givna förhål­ landen vore äganderätten till häradsallmänningarna redan nu underkastad väsentliga inskränkningar i sill utövning genom föreskrift att allmänningarna skulle bibehållas oförminskade, genom en sträng regim i fråga örn skogsskötseln, genom särskilda bestämmelser rörande användning av haradsallmännings avkastning — inskränkningar som torde komma att i en eller annan punkt ytterligare skärpas i den förestående nya lagstiftningen .__ meri att härutöver genom lagstiftningen inrymma nya sakägare i allmänningarna skulle enligt reservantens uppfattning överskrida vad hän­ synen till förefintliga allmänna intressen kunde anses billigtvis kräva. I överensstämmelse med den av reservanten sålunda intagna ståndpunkt bibehöll han, i likhet med kommittén, nu gällande grunder i fråga örn dispositionen av liäradsallmännings avkastning samt avvisade förty tan­ ken på avkastningens användande, helt eller delvis, för allmänna ända­ mål. Reservanten upptog därjämte i sitt förslag vissa detaljbestämmelser i förevarande avseende, till vilka jag i det följande torde få återkomma.

Det av allmänningsombuden avgivna förslaget innehåller i 2 § den nu­ Allmänningsombuden. varande delägarebestämmelsen oförändrad samt ansluter sig jämväl i frå­ ga örn grunderna för avkastningens disposition i stort sett till gällande bestämmelser.

Kammar- Av de i ärendet hörda myndigheterna har kammarkollegium äg­ lcollegii ytt­ nat förevarande fråga en särskild uppmärksamhet. Kollegium bär så­ rande. den 27/s 1921. lunda i förenämnda yttrande den 27 maj 1921, såsom förut antytts, fram-

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

lagt förslag om en genomgripande revision av nn gällande bestämmelser örn delägarskapet i häradsallmänningarna, åsyftande en sådan reglering av dispositionsrätten till dessas avkastning, att häradsallmänningarna erkölle karaktären av verklig samfundsegendom för vederbörande härad samt att i överensstämmelse härmed avkastningen anvisades till främ­ jande av sådana ekonomiska intressen, som vore gemensamma för be­ folkningen inom de landskommuner, vilka av ålder tillhört häradet. Till stöd för detta förslag har kollegium till en början anfört: Efter övervägande av alla de omständigheter, som måste öva inverkan på bedömandet av den förevarande lagstiftningsfrågan, hade kollegium hänletts till den uppfattning,_ att innehållet av bestämmelserna örn delägarskap i häradsallmänning icke blott icke stöde i god överensstämmelse med allmänningsinstitutets historiska utveckling utan även — icke minst genom den i slutet av det sistförflutna seklet åvägabragta omläggningen av både den statliga och kommunala jordbeskattningen — väsentligen un­ danryckts stödet av förhållanden, som vid stadgandenas tillkomst kunde varit ägnade att låta dem framstå med en viss särskild grad av billighet eller berättigande. Kollegium, som härvid hänsyftade å den privilegierade rätt till avkastningen av dessa allmänningar, som från och med tillkom­ sten av 1866 års skogsordning kommit att tillgodonjutas endast av den mantalssatta jordens ägare efter avkastningens fördelning dem emellan i förhållande till det ägande mantalets storlek, ville jämväl påvisa, att detta delägarskap av förhållandenas makt ekonomiskt utvecklat sig be­ tydligt olämpligt, för att icke säga irrationellt. Till närmare utveckling av sitt påstående, att de nuvarande delägare­ bestämmelserna ej överensstämde med allmänningsinstitutets historiska utveckling, har kollegium framhållit, att redan de under 1600-talet utfär­ dade skogsordningarna byggt på den grundsatsen, att häradsallmänning finge nyttjas endast till gagn för hemmanen och gårdarna i det härad, till vilket allmänningen hörde, samt att häradsbornas rätt till skogsfångst å dylik allmänning sålunda genom dessa författningar begränsats till att avse allenast husbehovet. Denna grundsats hade sedermera bibehål­ lits i 1/34, 1793 och 1805 års skogsordningar, av vilka den sistnämnda va­ rit gällande, intill dess 1866 års skogsordning trätt i kraft. I 1866 års skogsordning hade emellertid berörda princip frånträtts, i det däri be­ träffande delägarnas rätt att tillgodogöra sig skogen å häradsallmänning­ arna upptagits väsentligen enahanda bestämmelser, snm sedermera influ­ tit i 1894 års skogsordning. Därjämte vore att märka, att såväl enligt landskaps- och landslagarna som enligt de före 1866 gällande skogsordningarna rätten att nyttja häradsallmänning i princip tillkommit alla jordbruksidkare inom häradet, vilken beteckning under ifrågavarande tid kunde anses sammanfalla med de i häradet bofasta. Under hänvisning till vad sålunda anförts har kollegium gjort gällan­ de, att de grunder för delägarskapet i häradsallmänningarna, som upptogos i 1866 års skogsordning, innefattade en nyhet av anmärkningsvärt slag, och har kollegium till ytterligare belysning härav anfört:

Kungl. May.ts proposition Nr 10. 47

Medan häradsbornas rätt till avkastningen från liäradsallmänningarna före 1866 under en mer än 200-årig utveckling strängt begränsats till liusbebovet för häradets skogfattiga eller skoglösa jord, bade 1866 års be­ stämmelser i ämnet inneburit snarast en ideell uppdelning av dessa all­ männingar på häradets mantalssatta jordbruksfastigheter, med varje an­ del såsom en adpertinens till motsvarande dylik fastighet. Häradsallmänningarna bade genom 1866 års lagstiftning satts så att säga på aktier, där aktiebeloppet bestämts i proportion till hemmansägarens fastiglietsinnebav efter mantal. Den sålunda skedda brytningen med liäradsallmänningsinstitutets föregående historiska utveckling vore omisskännelig, sedd i belysning av innehållet i de två förutgångna århundradenas skogsordningar. För 1866 års lagstiftare torde emellertid denna brytning hava framstått med en väsentligt annan innebörd än vad fallet måste bliva vid ett bedömande från nuvarande tid. För en riktig uppfattning här­ utinnan torde följande omständigheter böra uppmärksammas. De 1866 års författning närmast föregående skogsordningarna hade upptagit bestämmelser, som nog så snävt beskurit möjligheten för käradsborna att tillgodogöra sig häradsallmänningen iulia avkastning. Dessa bestämmelser hade ingalunda tillkommit allenast i skogsskyddssyfte utan lika mycket avsett att för kronan tillskapa förmånsrätter av rent ekonomisk art. Det bade blivit en medveten uppgift för 1866 års lagstiftning att undanröja spåren av dessa kronans förmånsrättigketer, vilka ansetts icke väl förenliga med den natur av att vara häradets »tillkörigketer», som bamera rätt allmänt tillagts liäradsallmänningarna. Det sätt, varpå nämnda uppgift lösts, hade emellertid kommit att medföra andra konsekvenser, med säkerhet varken åsyftade eller förutsedda. Så länge häradsallmänningens skogsavkastning av bäradsborna till­ godonjutits allenast i form av utsyning för fastigheternas inom häradet husbehov, hade väl näppeligen förelegat någon fara för att beteckningen »intressenter» eller »delägare» i allmänningen kunde leda föreställningen på villospår rörande sådan allmännings jordrättsliga natur. Kollegium syftade härvid ingalunda på det inom den svenska rättsdoktrinen med mycken iver diskuterade spörsmålet, huruvida — rättshistoriskt sett — äganderätt till liäradsallmänningarna, med det innehåll modern svensk rättsdoktrin inlade i denna juridiska kategori, kunde anses tillkomma kronan eller icke. Kollegium bade däremot i tankarna föreställningen, att liäradsallmänningarna i själva verket skulle vara att anse som inte­ grerande delar av hemmanen inom häradet på samma sätt som en bys eller ett skifteslags oskiftade ägor tillhörde hemmanen inom dessa samfälligheter. Tvivelsutan bade något verkligt stöd för denna uppfattning hittills icke kunnat framföras. Ett kriterium för åsiktens ohållbarhet hade ju också med fog ansetts ligga däri, att ett särskilt hemman inom ett härad mycket sällan torde hava kunnat visas vara skattlagt för rätt till hä­ radsallmänningens nyttjande. Såsom subjekt för denna rätt — den mån­ de i modern rättsterminologisk mening benämnas ägande- eller besitt­ ningsrätt — torde man däremot rent historiskt sett med grundat, skäl hava att betrakta häradet såsom menighet, och torde detta äga giltighet, vare sig man sökte härleda nämnda rätt från en häradet ursprungligen tillkommande samfunds- (dier höghetsrätt över den ouppodlado jorden inom dess område eller från upplåtelser av kronan. Denna uppfattning av liäradsallmänningarna såsom en samfundsegen-

48 Kungl. Martts proposition Nr 10.

dom för häradet såsom menighet betraktad — icke såsom föremål för en de särskilda hemmansägarnas samäganderätt — torde också i själva ver­ ket ligga till grund även för 1866 års och nu gällande lagstiftning. Orda­ lagen i de i nämnda författningar i ämnet upptagna bestämmelserna hade emellertid, såsom synts, kommit att mycket illa motsvara denna åskådning. Ännu vid tiden för sagda lagstiftnings tillkomst hade väl förhållandet varit så, att de till häradet såsom menighet anslutna prak­ tiskt taget — örn man frånsåga tjänsteklassen eller sådana personer, som vore i andras bröd — motsvarats av dem, som ägt eller eljest besuttit hemmansjord. Den å landsbygden stationerade militära, civila och eck­ lesiastika tjänstemannakåren hade sålunda såsom regel innehaft bostäl­ len med hemmans natur. De självständiga jordbruk, som bestått enbart av icke i mantal satt jord, torde icke hava varit talrika och torde för övrigt i regel hava varit av ålder, med avseende å häradsallmänningarnas nyttjande, lika berättigade med de mantalssatta fastigheterna. Under tidsskedet efter 1866 hade åter, såsom bekant, strukturen av den å landsbygden bosatta befolkningen undergått avsevärda förändringar. Genom tillämpning av jordavsöndringsinstitutet i tidigare okänd omfatt­ ning hade sålunda gradvis en helt ny klass av jordägare uppkommit inom häradet. Inom befolkningen i landskommunerna hade därjämte yrkes­ grupper urskilt sig, som icke vare sig såsom jordägare eller blott brukare ägnade sig åt jordbruksnäring. På detta sätt hade helt natiirligt de be­ folkningselement tillväxt, som genom konsekvenserna av 1866 års bestäm­ melser utestängts från delaktighet i den tillgång, som liäradsallmänningarna, historiskt sett, representerat för häradet såsom menighet.

Till stöd för sin anmärkning, att delägarskapet i häradsallmänning, sådant det vunnit sin reglering genom 1866 års skogsordning, ekonomiskt utvecklat sig till ett ganska irrationellt system, har kollegium framhållit, att med den nu gällande ordningen förekomme såsom regel årligen den anomali, att den icke sällan ansenliga nettobehållningen av häradsallmän­ ningarnas avkastning icke blott icke bleve föremål för fondering eller bomme till användning för gemensamma allmännyttiga ändamål utan fastmer genom utdelning till delägarna förskingrades på så många hän­ der, att den på var och en belöpande utdelningskvoten — med undantag av ett mindretal större fastighetsinnehav i godsägares och bolags ägo — genom sin ofta kuriösa litenhet saknade varje ekonomisk betydelse till och med för mottagarna. Till belysande av detta påstående har kollegium låtit upprätta en tabell, som fogats vid kollegii ifrågavarande yttrande och däri beträffan­ de tjugo särskilda häradsallmänningar, från vilka avkastning under åren 1911—1915 utdelats bland delägarna allenast i penningar, upptagits den utdelning, som under sagda tid årligen beräknats belöpa å de sär­ skilda utdelningsberättigade fastigheterna inom vederbörande härad, vil­ ka i tabellen fördelats i olika grupper efter mantalets storlek. Samtliga ifrågavarande fastigheter hava i tabellen beräknats till 18,154, och har enligt tabellen den å varje fastighet belöpande årliga utdelningen under sagda tid ej överstigit för 12,458 fastigheter 10 kronor och för 9,049 fastig-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 49

heter 4 kronor samt för 2,010 fastigheter ej ens uppgått till 1 krona. De i tabellen lämnade uppgifterna örn antalet utdelningsberättigade fastig­ heter och dessas mantal äro, såsom kollegium i yttrandet påpekat, grun­ dade på vissa beräkningar, verkställda för den s. k. emigrationsutredningen och avseende år 1900, samt sålunda hänförande sig till förhållanden, sorn numera i viss mån ändrats, varförutom uppgifterna avse nuvarande mantal, ej oförmedlade sådana. De härav föranledda felaktigheterna i beräkningarna torde emellertid — framhåller kollegium -— för det av kollegium med beräkningarna avsedda syftet vara skäligen betydelselösa. Kollegium har sammanfattat sin ståndpunkt i förevarande fråga på följande sätt: Kollegium ansåge sig hava ådagalagt, att den nu gällande lagstiftning­ en rörande häradsallmänningarna i dess viktigaste del, nämligen örn delägarskapet, saknade grundfäste både i historiska samt nutida sociala och ekonomiska förhållanden. Varje förslag till revision av denna lagstift­ ning, som icke byggde på ny grund härutinnan, måste kollegium följakt­ ligen avstyrka. Vid sådant förhållande och då såväl skogslagstiftningskommitténs och kommittéreservantens som allmänningsombudens förslag lämnade orubbad den nu gällande lagstiftningens ståndpunkt i berörda avseende, kunde kollegium icke giva sin tillslutning till någotdera av dessa förslag. Den nuvarande lagstiftningens omläggning förefölle emel­ lertid kollegium oundgänglig och borde enligt ämbetsverkets mening åsyfta en sådan reglering av dispositionsrätten till häradsallmänningarnas avkastning, att dessas historiskt givna natur av verklig samfundsegendom återställdes. Att ett förverkligande av detta syfte numera, med hänsyn till helt ändrade ekonomiska förhållanden, förutsatte andra for­ mer än i gången tid vore däremot givet. Det torde framgå redan av det sålunda yttrade, att tanken på dessa skogars indragning till staten i fiskaliskt syfte vore kollegium helt främ­ mande. Häradsallmänningarnas historia gåve enligt kollegii mening in­ tet hållbart stöd för en sådan åtgärd. Den ofrånkomliga omregleringen syntes kollegium fastmera höra gå i den riktningen, att avkastningen av dessa naturtillgångar anvisades till främjande av sådana ekonomiska intressen, som vore gemensamma för befolkningen inom de landskommu­ ner, vilka av ålder tillhört de respektive häradenas gamla områden. Kollegium lämnade härvid ingalunda obeaktat, att en omläggning av lagstiftningen i nu antydd riktning skulle för ett mindretal av de nuva­ rande delägarna — särskilt för bolag och andra ägare av större fastighetskomplex — genom mistningen av den nuvarande direkta avkomsträtten medföra någon egentligen nämnvärd ekonomisk förlust. Kollegium delade i icke mindre mån än 1915 års jordbruksutskott de betänkligheter, som i allmänhet måste vara förenade med en anordning, som utan ersätt­ ning rubbade bestående äganderättsförhållanden. Kollegium holle till och med före, att rättigheter, även där de — såsom fallet torde vara med »delägarskapet» i häradsallmänningarna — icke kunde benämnas .ägande­ rätt, generellt påkallade icke mindre skydd. Det vore emellertid till en början att märka, att den rätt till avkomstcn från häradsallmänningarna, som nu tillkomme de s. k. delägarna, tillagts dem av lagstiftningen utan att de därför behövt utgiva något vederlag, men å andra sidan utan nå­ gon försäkran örn rättighetens bestånd för all framtid. Nämnda rätt Bihang lill riksdagens protokoll 11132. t smal. lil höft. (Ar lii-' •

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

grundade sig frist hellre på en lagstiftning, vars förutsättningar i en vik­ tig del bortfallit. Avgörande betydelse syntes kollegium emellertid böra tillerkännas den omständigheten, att det intrång i de nuvarande delägar­ nas må vara väl förvärvade rättigheter, som ett genomförande av det av kollegium antydda förslaget skulle innebära, motsvarades av ett till­ godoseende av lika väl grundade anspråk å de hittills utestängdas sida. Förslaget innebure, enligt kollega mening, i sak endast ett återställande av ett tidigare rättsläge. Att vid sådant förhållande genom någon slags ersättning hålla de nuvarande hittills obehörigen gynnade »delägarna» skadeslösa, därtill saknades enligt kollega mening all anledning. Då kollegium ovan föreslagit, att nettobehållningen av häradsallmän­ ningarna borde genom en blivande lagstiftning anvisas till främjande av sådana ekonomiska intressen, som vore gemensamma för befolkningen inom de landskommuner, vilka av ålder tillhört de respektive häradena, hade kollegium icke tänkt sig, att denna behållning skulle omedelbart efter någon fördelning dem emellan tillföras kommunerna för att ingå i dessas drätsel. Jämsides med en fondering i lämplig omfattning av be­ rörda behållning syntes de inflytande medlen lämpligen böra komma till användning genom särskilda anslag för sådana ändamål, som för kom­ munerna i allmänhet vore nödiga eller gagneliga. Det syntes kollegium stå väl överens med häradsallmänningsinstitutionens historiska utveckling’, att vid fastställandet av dessa ändamål jordbruksnäringens behov gåves ett visst företräde. Icke minst ur denna synpunkt erbjöde sig själv­ mant yägväsendet såsom särskilt och i främsta rummet ägnat att komma i åtnjutande av delaktighet i understöd av allmänningsmedlen. Även andra jordbruksnäringen i bygden främjande anordningar och åtgärder borde härvid lämpligen kunna påräkna sådant understöd, såsom jord­ brukets förbättring genom torrläggning eller annorledes, boskapssköt­ selns utveckling m. m. Ej heller ansåge kollegium det böra anses ute­ slutet, att bidrag av dessa medel i särskilda fall kunde tilldelas kom­ munerna för tillgodoseende av rent kommunala behov med avseende exempelvis å folkundervisningen, fattigvård, läkarvård eller dylikt. Förvaltningen av do tillgångar, som härflutit från häradsallmänningen, syntes under Konungens befallningshavandes inseende lämpligen böra uppdragas åt en styrelse, vars ledamöter utsåges av de särskilda kom­ munerna å kommunalstämma. På förslag av denna styrelse eller av kommunerna torde det böra ankomma å länsstyrelsen att fatta beslut örn användningen av de årligen disponibla medlen.

I sitt yttrande har kollegium slutligen uttalat sig i frågan, huruvida spörsmålet örn kronans äganderätt till häradsallmänningarna borde be­ svaras i en ny lagstiftning angående dessa skogar, och därvid framhållit, att detta spörsmål enligt kollegii mening saknade varje real betydelse för ett bedömande av den för närvarande aktuella lagstiftningsfrågan rö­ rande häradsallmänningarna. Kollegium, som med denna sin uppfatt­ ning avsiktligt uraktlåtit att i sitt yttrande ingå på en granskning av gjerda föi soken att vindicera en äganderätt till dessa allmänningar med modeint privaträttsligt innehall at endera kronan eller »häradet», holle nämligen före, att ett återupptagande i förevarande sammanhang av diskussionen härom blott kunde vara ägnat att bortskymma den sakliga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 51

innebörden av den fråga, som nu påkallade lagstiftningens medverkan för sin lösning. — Dispositionsrätten över häradsallmänningarna hade av ålder reglerats och reglerades alltjämt uteslutande genom positiva lagbestämmelser. För en förfoganderätt över dessa allmänningsskogar, som skulle härflyta såsom en rättsverkan av äganderätten i och för sig, gåves följaktligen intet som helst utrymme. Kollegium föreställde sig, att någon ändring härutinnan icke borde genom en eventuell blivande lagstiftning ifrågasättas. Helt bestridas kunde emellertid icke att med hänsyn till framdeles skeende markförvärv vid häradsallmänningar­ na och dessas lagfartsbehandling — en legal konstruktion av ett ägandesubjekt för häradsallmänningarna numera skulle tillgodose ett visst praktiskt behov. Därest den blivande lagstiftningen ansåges böra upp­ taga en bestämmelse härutinnan, syntes kollegium ingen betänklighet möta mot att såsom ägare av häradsallmänningarna angåves exempelvis häradet såsom sammanfattning av de kommuner, som av ålder tillhört dess område.

Sveriges häradsallmänningsförbund har i det av förbundet i ärendet Övriga ytt­ randen. avgivna yttrandet i huvudsak anslutit sig till kommittéreservantens för­ slag i förevarande avseende samt i överensstämmelse härmed hemställt, att 2 § i allmänna!gsombudens förslag måtte erhålla följande ändrade lydelse: »Häradsallmänning tillhör allmänningslaget, vilket, där ej för särskil­ da fall blivit annorlunda bestämt, består av dem, som i häradet äga i mantal satt jord. Mellan allmänningslagets medlemmar inbördes be­ stämmes delaktigheten i allmänningslaget efter oförmedlade hemman­ talet.» I övriga yttranden i ärendet har förevarande spörsmål i allmänhet ej berörts. Domänstyrelsen har i sitt yttrande särskilt framhållit, att sty­ relsen ej inginge på någon närmare prövning av frågan, vem som vore rätt ägare till häradsallmänningarna. En jägmästare har beträffande dispositionen av häradsallmänningarnas avkastning framfört väsentli­ gen enahanda synpunkter som kammarkollegium samt alternativt ifrå­ gasatt häradsallmänningarnas indragande till kronan, vilket sistnämnda förslag vunnit understöd av ännu en skogsstatstjänsteman.

1 den tidigare omnämnda skrivelsen den 17 september 1929 har kam­ Kammar • kollega skri­ markollegium beträffande sättet för genomförandet av det av kollegium velse den 17/i> i yttrandet den 27 maj 1921 framlagda förslaget hävdat en uppfattning, 1920. som väsentligen avviker från den i berörda yttrande uttalade. Kollegium har sålunda i skrivelsen gjort gällande, att delägarnas rätt till härads­ allmänning ej lagligen torde kunna rubbas annat än genom en av Konung och riksdag jämlikt 87 § 1 mom. regeringsformen beslutad lag samt alle­ nast under förutsättning, att full ersättning gåves. En lagstiftning, som

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

avsåge genomförande av kollega i nyssnämnda yttrande framställda för­ slag, torde därför, därest man ej ville avvika från hävdvunna lagstiftningsgrundsatser, böra förlänas expropriationslags karaktär.

DtP<chefrnntS Me(1 hänsyn tin vad i ärendet förekommit har jag ansett, att spörsmå­ let örn ändrad reglering av delägarskapet i häradsallmänningarna bör upptagas till behandling i samband med den ifrågasatta nya lagstiftning­ en för dessa skogar. För ett rätt bedömande av de i berörda avseende framställda försla­ gen är det av vikt att söka klargöra innebörden av nu gällande bestäm­ melser i ämnet. Av den historiska översikt, som jag i det föregående lämnat av lag­ stiftningen rörande häradsallmänningarna, torde framgå, att dessa all­ männingar sedan äldsta tider tillhört respektive härad. Häradenas rätt till dessa allmänningar har visserligen periodvis underkastats djupgåen­ de inskränkningar, föranledda saväl av behovet att skydda allmänningar nas skogstillgångar mot förödelse som av kronans intresse att förfoga över dem för vissa allmänna ändamål, men har denna rätt dock städse i viss omfattning bibehållits i lagstiftningen. Sedan häradenas rätt i förevarande avseende vunnit ett betydelsefullt erkännande genom kammarkollegii cirkulär den 14 april 1824, däri uttalades, att häradsallmän­ ning borde anses såsom häradets tillhörighet, samt under vissa villkor medgavs, att häradsallmänning finge upplåtas till delning mellan veder­ börande socknar eller enskilda hemmansägare, blevo genom 1866 års skogsordning de förmånsrätter till dessa skogar, som tidigare tillkommit kronan, i allt väsentligt undanröjda, och stadgades samtidigt, att allmänningarnas avkastning finge, sedan kostnaderna för allmänningarnas vård och förvaltning därur guldits samt virke undantagits för broar och andra för häradet gemensamma byggnader, i sin helhet användas för utdelning mellan allmänningsdelägarna efter oförmedlat hemmantal. Såsom delägare i allmänningarna angåvos i förordningen ägarna av i mantal satt jord inom respektive härad, därvid dock förutsattes, att för vissa fall särskilda bestämmelser härutinnan kunde gälla. Såsom framgår av den riksdagsskrivelse, som ligger till grund för förordningens stadganden angående liäradsallmänningar, vila dessa stadganden på den upp­ fattningen, att sagda allmänningar med äganderätt tillhörde respektive härad. Bestämmelserna i 1866 års skogsordning angående häradsallmänningar upptogos sedermera i det närmaste oförändrade i nu gällande skogsordning av år 1894. På grund av vad sålunda anförts finner jag den nuvarande lagstift­ ningen angående häradsallmänningar vara grundad därå, att häradsall­ männing med äganderätt tillhör vederbörande härad samt att med hä­ rad i detta sammanhang förstås, där ej för särskilda fall annorlunda be­ stämts, ägarna av i mantal satt jord inom häradet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 53

Nu angivna uppfattning angående äganderätten till häradsallmänningarna Ilar bekräftats av de ingående rättsbistoriska undersökningar i detta ämne, som under senare tid ägt rum, samt jämväl vunnit stöd i rätts­ praxis. Av särskilt intresse äro de uttalanden rörande förevarande frå­ ga, som gjordes av vederbörande domstolar i en tvist mellan delägarna i Rasbo häradsallmänning, å ena, samt inmutaren av en järnmalmsfyndighet å allmänningen, å andra sidan, angående rätt för delägarna att åtnjuta jordägarandel i fyndigheten. Häradsrätten, varest inmutaren gjort gäl­ lande, att sagda allmänning tillhörde kronan och att delägarna däri för­ ty vore uteslutna från dylik andel, förklarade i meddelat utslag, att del­ ägarna vore berättigade till jordägarandel, samt åberopade till stöd här­ för, att enligt 1866 års skogsordning, jämförd med Kungl. Maj:ts hrev den 16 mars och kammarkollegii cirkulärbrev den 14 april 1824, härads­ allmänning vore att anse såsom under äganderätt tillhörig dem, vilka hyggde och bodde i häradet. Högsta domstolen, dit målet fullföljdes, fann genom dom den 1 december 1875 (N. J. A. 1875 sid. 538) skäl ej vara an­ fört, som kunde verka ändring i berörda utslag. I detta sammanhang må jämväl erinras, att i ett annat mål, avseende fråga huruvida lösnings­ rätt enligt den s. k. ensittarlagen förelåge till ett i häradsallmänningen Kungsörs allmänning nr 1 ingående område, högsta domstolen i utslag den 26 oktober 1928 (N. J. A. 1928 sid. 463) förklarat den omständigheten, att det med lösningsanspråket avsedda området tillhörde sagda allmän­ ning, icke medföra, att bestämmelserna i ensittarlagen ej skulle äga tilllämpning beträffande området. Då kronan tillhörig mark principiellt är undantagen från ensittarlagens tillämpning, framgår av utslaget, att sag­ da häradsallmänning ansetts i varje fall ej tillhöra kronan. I gällande lagstiftning angående liäradsallmänningar har delägarnas rätt att förfoga över dessa skogar underkastats betydelsefulla inskränk­ ningar. Enligt 1894 års skogsordning skola allmänningarna sålunda bibe­ hållas oförminskade, och skall skogsskötsel därå handhavas enligt hushållningsplaner, som fastställas av domänstyrelsen. Jämväl i övrigt äro delägarna med avseende å allmänningarnas förvaltning i skogsordningen underkastade vissa reglerande föreskrifter. Då emellertid samtliga hit­ hörande stadganden uteslutande åsyfta att trygga allmänningarnas be­ stånd och ändamålsenliga förvaltning, kunna de ej anses oförenliga med delägarnas äganderätt till allmänningarna. Jag vill erinra, att liknande inskränkningar gälla med avseende å sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogar i Väs­ terbottens och Norrbottens län, vilka skogar dock, med något enstaka un­ dantag, ostridigt tillhöra ägarna av i mantal satt jord inom vederböran­ de socknar. Till belysning av innebörden av delägarnas rätt till häradsallmänning tillåter jag mig även erinra örn stadgandena i 19 kap. 12 § i 1926 års jord delningslag. Enligt dessa stadganden skall vid avstyckning bestämmas,

Kungl. Majus proposition Nr 10.

om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktighet i område, som vid lantmäteriförrättning avsatts för gemensamt ändamål, i aga, som eljest är samfälld för stamfastigheten och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stamfastigheten. I 'issa angivna fall må dock enligt berörda stadganden bestämmelse ej meddelas, varigenom den avstyckade ägovidden uteslutes från rätt till delaktighet i allmänning eller därmed likställd samfällighet, utan skall vad av stamfastigheten tillkommande andel i sådan samfällighet kan skä­ ligen anses belöpa å den avstyckade ägovidden tilläggas denna. I nu an­ givna stadganden har sålunda rätt till delaktighet i allmänning, vilket be­ grepp här otvivelaktigt omfattar även häradsallmänning, angivits såsom en fastighet tillkommande enskild rättighet av samma karaktär som rätt till andel i bysamfällighet. Enligt gällande lagstiftning bör häradsallmänning sålunda anses till­ höra dem, som äga i mantal satt jord inom häradet, där ej för särskilda lall annorlunda bestämts. Med avseende å frågan örn delägarnas rätt till häradsallmänning bör vidare beaktas, att häradsallmänningarna så­ väl i lagstiftningen som, såvitt känt är, i kameral praxis städse behand­ lats såsom särskilda för sig bestående fastigheter och ej såsom samfälligheter för den mantalssatta jorden inom respektive härad. En dylik upp­ fattning örn häradsallmänningarnas kamerala natur torde ock ligga till grund lör högsta domstolens förenämnda utslag den 26 oktober 1928. Vi­ dare ma erinras, att enligt 1894 års skogsordning häradsallmänning skall bibehållas oförminskad och sålunda ej må skiftas samt att allmänningsdelägarna i skogsordningen organiserats såsom en särskild kommun eller menighet. Med hänsyn härtill finner jag övervägande skäl tala därför att häradsallmänning ej utgör föremål för delägarnas samäganderätt utan tillhör dessa såsom sammanslutna till ett enhetligt rättssubjekt, en särskild juridisk person. Vad härefter angår de förslag, som i ärendet framställts örn ändrad reglering av delägarskapet i häradsallmänning, åsyfta dessa, såsom förut nämnts, huvudsakligen en sådan omläggning därav, att häradsallmännings avkastning leonline alla inom häradet boende till godo och att dylik allmänning sålunda erhölle karaktären av samfundsegendom för häradet eller de kommuner, som äro belägna inom detta. Dessa förslag innebära alltså, att rätten till delaktighet i häradsallmänning skulle utsträckas till alla inom häradet eller nämnda kommuner boende. Beträffande ifrågavarande förslag må till en början erinras, att, då lätt till delaktighet i häradsallmänning genom 1866 års skogsordning för­ klarades tillkomma allenast ägare av i mantal satt jord inom häradet, där ej för särskilda fall blivit annorlunda bestämt, detta, på sätt av för­ arbetena till sagda förordning uttryckligen framgår, ansågs överens-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

stämma med de grunder, som dessförinnan gällde i detta hänseende. Rik­ tigheten av denna åsikt bekräftas ock av de bestämmelser örn rätten att nyttja häradsallmänning, som återfinnas i 1734 års lag och skogsordning samt skogsordningarna av åren 1793 och 1805. Beträffande de i 1734 års lag och skogsordning upptagna bestämmel­ serna i ämnet må erinras, att enligt 16 kap. 1 § första punkten byggningabalken häradsallmänning fick nyttjas av dem, som voro i häradet. Denna regel kompletterades av föreskriften i andra punkten av samma paragraf, enligt vilken de, som ej hade sådant å egna ägor, ägde å häradsallmän­ ning njuta mulbete, timmer, ved, gärdsel, löv, näver, torv, bast och annat, som där funnes, till egen nödtorft, men ej något därav till annan upplåta eller sälja. Av denna föreskrift ävensom av följande stadgande!! i berörda kapitel framgår, att enligt 1734 års lag allenast innehavare av jord inom häradet ägde nyttja häradets allmänning. Den jordlösa be­ folkningen var sålunda enligt lagen utestängd från sådan rätt. Då vid tiden för tillkomsten av 1734 års lag å landet i regel ej funnos anelia fa­ stigheter än sådana, som antingen åsatts visst mantal eller som i fråga örn rättigheter och skyldigheter voro med dessa likställda och sålunda i allmänhet avsedda att mantalssättas, voro innehavarna av jord inom häradet vid berörda tid i stort sett identiska med dem, som ägde eller in­ nehade hemmansjord därstädes. Vad angår brukare av annans jord, tor­ de denne enligt 1734 års lag och skogsordning ägt nyttjanderätt till hä­ radsallmänning allenast såom representant för vederbörande jordägare. Enligt nyssnämnda lagstiftning var sålunda rätten att nyttja häradsall­ männing praktiskt taget begränsad till ägare av hemmansjord inom hä­ radet. Den ståndpunkt, som 1734 års lag och skogsordning sålunda mtogo i förevarande avseende och som i det väsentliga överensstämde med de före 1734 härutinnan gällande regler, bibehölls sedermera i princip oför­ ändrad i 1793 och 1805 års skogsordningar. Av det anförda framgår, att en ändrad reglering av delägarskapet i häradsallmänning i enlighet med vad i förenämnda förslag åsyftas ej kan, såsom kammarkollegium i ärendet gjort gällande, anses innefatta ett återställande av ett tidigare rättsförhållande utan i verkligheten in­ nebär en genomgripande omläggning av de grunder, som sedan äldsta ti­ der gällt i detta avseende. En följd av den uppfattning örn delägarnas rätt till häradsallmänning, som jag i det föregående hävdat, torde vara, att denna rätt bör åtnjuta enahanda skydd som annan enskild rätt. dag vill erinra, att, då genom 1866 års skogsordning de materiella inskränkningar i delägarnas föreva­ rande rätt, som i äldre tider genomförts till förmån för kronan, upphävdes, detta skedde efter det riksdagen uttryckligen uttalat, att sagda inskränk­ ningar oj syntes förenliga med häradenas äganderätt lill dessa skogar. Den

Kungl. Majlis proposition Nr 10. ståndpunkt, sorn sålunda intogs av statsmakterna i samband med utfär­ dandet av 1866 års skogsordning, torde nu ej böra frångås. I detta av­ seende bör jämväl uppmärksammas, aft ett stort antal av de hemman, varmed delägarrätt i häradsallmänning nu är förenad, efter tillkomsten av 1866 års skogsordning varit föremål för försäljning samt att därvid sådant hemmans andel i häradsallmänning självfallet tagits i beräkning vid köpeskillingens bestämmande. Ett inrymmande av nya delägare i ve­ derbörande allmanning skulle uppenbarligen för ägaren till dylikt hem­ man te sig såsom en direkt kränkning av hans genom köpet förvärvade rättigheter. I enlighet med vad sålunda anförts torde frågan, huruvida gällande grunder för rätten till delaktighet i häradsallmänning böra i den nya lagstiftningen ändras, vara att bedöma från enahanda synpunkter, som 1 all“anhet tillämpa^ med avseende å ingripanden i enskild rätt från det allmannas sida. Till följd härav lärer såsom förutsättning för genomfö­ randet av en dylik ändring böra gälla, att densamma är påkallad av hän­ syn till något allmänt intresse av synnerlig vikt samt att de nuvarande delagarna tillerkännes full ersättning för den förlust, som de genom änd­ ringen tillskyndas. De av kammarkollegium till stöd för dess förslag i amnet åberopade skäl kunna ej enligt min mening anses representera nå­ got dylikt allmänt intresse. Ej heller eljest kan för närvarande, såsom ock kommittéreservanten påpekat, något sådant intresse anses föreligga dag vill i detta sammanhang framhålla, att jag ej kan biträda kammarkollegn uttalande, att de nuvarande bestämmelserna örn dispositionen av haradsallmännings avkastning förlorat sitt berättigande på grund där­ av, att grundskatterna samt övriga den mantalssatta jorden särskilt be­ tungande skatter och onera avskrivits eller fördelats på samtliga skatt­ skyldiga inom häradet eller kommunen — en uppfattning, som kommit till synes jämväl i vissa av de inom riksdagen väckta motionerna i äm­ net. Mot detta uttalande torde nämligen med fog kunna invändas att haradsallmänningarnas historia ej giver vid handen, att rätten att nyttja sadan allmanning eller tillgodonjuta dess avkastning varit betingad av skyldigheten att utgöra berörda skatter och onera. Vidare torde bora betonas, att kollega anmärkning rörande de ekono­ miska konsekvenserna av nu gällande bestämmelser örn delägarskap i hä­ radsallmänning, nämligen att vid utdelning av sådan allmännings avastning den på varje delägare belöpande kvoten i många fall bleve alltför obetydlig, i själva verket ej riktar sig mot de materiella reglerna örn delägarskapet utan mot tillämpningen av stadgandena örn disposi­ tionen av berörda avkastning. En utväg att minska den av kollegium påtalade olägenheten i detta avseende synes vara att i lagen uttryckligen medgiva delagarna rätt att besluta fondering av avkastningen samt att underlätta avkastningens användande för allmänningens utvidgande el­ ler for främjande av skogsproduktionen därå. I övrigt torde det kunna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 57

förväntas, att delägarna med det allt mera stegrade intresse för allmänningarnas rationella förvaltning, som under senare tid framträtt, själv­ mant komma att vidtaga åtgärder för undanröjande i möjligaste män av berörda olägenhet. På grund av vad sålunda anförts har jag ej funnit mig böra tillstyrka någon utsträckning av delägarrätten i häradsallmänning till andra än de nuvarande innehavarna av denna rätt eller någon rubbning i övrigt av de grunder, som nu gälla härutinnan. Däremot har jag ansett lämpligt, att den rätt till häradsallmänning, som enligt det förut anförda tillkommer de nuvarande delägarna, uttryck­ ligen erkännes i den nya lagstiftningen. Ett stadgande härom torde med­ föra ett stegrat intresse bland delägarna för allmänningarna och deras rationella skötsel samt därjämte i många fall utgöra en förutsättning för att delägarna, såsom det föreliggande lagförslaget åsyftar, skola vidtaga åtgärder för införlivande med allmänningarna av de betydande mark­ områden, som delägarna under senare tid förvärvat. Med anledning av omförmälda bestämmelse i 19 kap. 12 § i 1926 års jorddelningslag torde i den nya lagstiftningen, i anslutning till den upp­ fattning, som uttalats i riksdagens förenämnda skrivelse den 27 april 1927 nr 140, såsom delägare i häradsallmänning böra angivas, förutom ägare av i mantal satt jord inom häradet, jämväl ägare av sådana fastigheter därstädes, som enligt berörda bestämmelse vid avstyckning tillagts del­ aktighet i allmänningen. I fråga örn fastighet, för vilken rätten till del­ aktighet i allmänningen sålunda bestämts, bör uppenbarligen den vid av­ styckningen stadgade delaktighetsgrunden vara normerande för sagda rätt. Att, såsom kommittéreservanten föreslagit, i den nya lagen införa en särskild benämning å det rättssubjekt, som äger häradsallmänning, har jag ej ansett lämpligt, särskilt med hänsyn därtill att uttrycket delägare i häradsallmänning numera vunnit hävd inom lagstiftningen och upp­ tagits jämväl i andra författningar än 1894 års skogsordning. I överensstämmelse med vad sålunda anförts har i det föreliggande lag­ förslaget stadgats, att häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter inom häradet, vilka äro satta i mantal eller med vilka, enligt vad vid jorddelning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i allmänningen, samt att ägarna av dessa fastigheter åtnjuta delaktighet i allmänningen efter oförmedlade hemmantalet eller, i fråga örn fastigheter, för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den därvid stad­ gade grund. Enligt förslaget äger den nu angivna delägarebestämmelsen, i likhet med motsvarande bestämmelse i 1894 års skogsordning, ej oinskränkt gil­ tighet för alla häradsallmänningar, utan förutsättes, att för vissa härads allmänningar större eller mindre avvikelser därifrån kunna äga rum. Till dessa avvikelser torde jag få återkomma i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

I anslutning till den ståndpunkt, som sålunda intagits i förslaget med avseende å delägarnas rätt till häradsallmänning, har däri ej ifrågasatts någon rubbning i nu gällande principer för disponerande av sådan all­ männings avkastning. Enligt förslaget skall denna förty, sedan därur guldits nödiga kostnader för allmänningens behöriga vård och förvalt­ ning, i sin helhet komma delägarna till godo vare sig genom att använ­ das för vissa för delägarna samfällt nyttiga ändamål eller genom utdel­ ning bland dem. För att befrämja en ändamålsenlig tillämpning av utdelningsrätten har i förslaget delägarna uttryckligen medgivits befogenhet att fondera avkastning för längre eller kortare tid samt sålunda beretts möjlighet att uppbringa för utdelning avsett belopp till lämplig storlek. Till de bestämmelser, som härutinnan samt beträffande avkastningens disponerande i övrigt upptagits i departementets förslag, återkommer jag i det följande.

örnhäradsö// torcle härefter få övergå till frågan örn häradsallmänningarnas känningarnas förvaltning och sättet för utövande av tillsyn därå. förvaltning utövande av Såsom förut nämnts gäller enligt 1894 års skogsordning som regel, att tillsyn därå. häradsallmännings vård och förvaltning skall handhavas av skogssta- Nuvarande ten. Härifrån medgiver emellertid skogsordningen det undantag, att del- ^ system38 ägarna hava rätt att själva övertaga allmännings vård och förvaltning under villkor, att hushållningsplan och reglemente för allmänningen fast­ ställts samt nödiga indelningsarbeten på delägarnas bekostnad utförts. Dessa villkor äro sålunda av den art, att det i verkligheten beror av del­ ägarnas egen vilja, huruvida allmänningens förvaltning skall av dem övertagas. Har sådant övertagande ägt rum, skola dock vederbörande skogsstatstjänstemän hålla uppsikt däröver, att skogshushållningen å all­ männingen haiulhaves enligt meddelade föreskrifter. Eftersättas dessa och \idtages ej lättelse inom av länsstyrelsen förelagd tid eller sker å allmänning större avverkning än i hushallningsplanen är medgivet, äger länsstyrelsen förordna, att allmänningen åter skall ställas under skogsstatens förvaltning. Något dylikt förordnande har dock, såvitt känt är, ej meddelats. Av den lätt att övertaga häradsallmänningarnas förvaltning, som skogsordningen sålunda medgiver delägarna, hava dessa under de se­ nare decennierna begagnat sig i allt större utsträckning. Till belysning härav har jag med ledning av domänstyrelsens årliga förvaltningsberät­ telser låtit upprätta en tablå över den omfattning, vari de i skogsord­ ningen medgivna två olika förvaltningssätten tillämpats under ett vart av åren 1900, 1905, 1910, 1915, 1920, 1925 och 1929. Denna tablå är av föl­ jande innehåll:

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 10. 59

1910 1915 1920 1925 1929 1 | Areal Areal | Areal Areal Areal Areal Areal An- Ali- An-! An- i An-i i An- i An- i tal hektar tal hektar tal hektar tal hektar tal ! hektar tal hektar tal | hektar Allmänningar under skogsstatens 20 29,195 Allmänningar under delägarnas 73,720 C 0 5 G 0 0 1 551102,915 Summa 55 96,290 55^97,791 55 5 O 55 100,829 55 102,638 55'102,809

Tablån visar, att antalet av delägarna förvaltade allmänningar under åren 1900—1929 vuxit från 14 till 35 saint att arealen dylika allmänningar under samma tid ökats från 28,488 till (3, f20 hektar eller från ciika 30 till omkring 72 procent av samtliga allmänningars areal. Enligt tablån Ilar allmänningarnäs totalareal under ifrågavarande tid undergått vissa förändringar, beroende därpå att mark inköpts till vissa allmänningar m. m. Står häradsallmänning under skogsstatens förvaltning, utövas denna av vederbörande jägmästare under överjägmästarens överinseende. För för­ rättning, som jägmästare verkställer å dylik allmänning, utgår friligt Kungl. Maj :ts brev den 29 november 1889 gottgörelse med reseersättning och dagtraktamente, vilken gottgörelse tillgodoföres statsverket av allmänningens avkastning. Från vad sålunda föreskrivits har dock genom Kungl. Maj :ts brev den 17 juni 1908 stadgats det undantag, att särskild ersättning icke skall utgå till jägmästare för indelnings- och uppskattningsförrättningar å de allmänna skogar inom hans revir, som stå under skogsstatens förvaltning. Förutom den ersättning, som enligt vad nu anförts erlägges för skogsstatens ifrågavarande förvaltning, utgår ej någon gottgörelse härför till statsverket. Bevakningen av de under skogsstatens förvaltning stående häradsallmänningarna handhaves av kro­ noskogvaktare, vilka tillsättas av domänstyrelsen men helt avlönas av allmännin garnäs avkastning. 1 vissa fall hava dock fastigheter a 5 kionan upplåtits till boställen åt kronoskogvaktare. Vad angår häradsallmänning, som förvaltas av delägarna och varå skogsstaten sålunda allenast har att utöva kontroll å skogsskötsel^ liandhavande, ankommer det likaledes å vederbörande jägmästare att under över jägmästarens överinseende utöva denna kontroll. Enligt instruktionen för domänverket den 11 februari 1921 (nr 64) skall jägmästaren minst vart tredje år på stället undersöka, huruvida de för sådan häradsallmänning meddelade föreskrifter behörigen iakttagits. För de rese- och andra kost­ nader, som dylika undersökningar medföra, utgår ej någon ersättning till statsverket, och erhåller detta ej heller någon gottgörelse för det ar­ bete, som skogsstatens tjänstemän åsamkas för utövande av ifrågavaran-

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

de kontroll. Bevakningen av allmänning, som liär avses, utövas av skog­ vaktare, vilken anställes av allmänningsstyrelsen och avlönas av allmänningens avkastning. Även dessa skogvaktare innehava i vissa fall av kronan upplåtna fastigheter såsom boställen.

Historik. Frågan örn revision av det nuvarande systemet för häradsallmänningarnas förvaltning är av gammalt datum. Redan 1896 års skogskommitté framlade i sitt den 9 september 1899 avgivna betänkande ett förslag i detta avseende, åsyftande att häradsallmänningarna ovillkorligen skulle stå under skogsstatens vård och för­ valtning. Till stöd för berörda förslag åberopades den goda skötsel, var­ av häradsallmänningarna kommit i åtnjutande under den år 1866 till­ komna lagstiftningen, och det stora intresse, varmed de omfattats av delägarna, samt framhölls, att delägarna blivit allt mera benägna att överlämna allmänningarna till skogsstatens vård och förvaltning och att, där sådant skett, icke, såvitt veterligt vore, någon gång förekommit, att delägarna sedermera själva övertagit allmänningens skötsel och bevak­ ning. Dessa förhållanden utmärkte, att fördelen av allmänningarnas ställande under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning blivit allt mera insedd. Ehuru även de av delägarna förvaltade allmänningarna i allmänhet vöre väl skötta, funnes likväl ej trygghet, att ett lika tillfreds­ ställande förhållande för framtiden skulle fortfara. Sedan infordrade yttranden avgivits över nyssnämnda förslag och det­ samma därefter inom jordbruksdepartementet undergått vissa jämkning­ ar, blev förslaget genom proposition nr 47 förelagt 1903 års riksdag. Det särskilda utskott, till vilket propositionen hänvisades, hemställde emel­ lertid örn avslag å densamma och anförde till stöd härför, bland annat: Utskottet hade väl funnit de till stöd för förändringarna anförda skäen delvis beiättigade, meri för utskottets uppfattning hade varit bestämmande, att det med hänsyn till önskvärdheten av häradsallmänningarna,s fortfarande bestånd och tillväxt torde vara av vikt, att delägarnas intresse för dem bibehölles. Känslan av egentlig delaktighet i allmänningsskogen vore en nödvändig förutsättning för ett sådant intresse, men örn skogen ovillkorligen måste stå under förvaltning och vård av sta­ tens skogstjänsteman, torde denna känsla icke i samma grad förefinnas, som örn delägarna hade möjlighet att genom en av dem utsedd styrelse ",a a^männingen. Såsom bevis för att ett sådant intresse med nu gallande lagstiftning verkligen förefunnes kunde anföras, att inom Ös­ tergötlands län flera häradsallmänningar blivit genom inköp av skogsmark tillökade i avsevärd mån. Det torde för övrigt icke vara en ena­ stående företeelse, att häradsallmännings område sålunda ökats, och örn man finge antaga, att en tendens i nämnda riktning gjorde sig gällande vöre detta en anledning att ej vidtaga en åtgärd, som kunde slappa delägarnas intresse av sådana utvidgningar, särskilt då, såsom av kommit­ tén jämväl vitsordats, den föreslagna förändringen i sättet för härads­ allmännings vård och. förvaltning icke syntes alldeles nödvändig för åstadkommande av en tillfredsställande skötsel av ifrågavarande skogar.

Kungl, Maj:ts proposition Nr 10. 61

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

En lösning av förevarande fråga i en riktning, motsatt den av 1896 års skogskommitté föreslagna, förordades av kommitterade för härads- ^j^änningsallmänningsintressenter i Östergötlands län i förenämnda av dem till -intressenter^ skogslagstiftningskommittén inlämnade skrivelse den 27 augusti 1913. I 9 berörda skrivelse uttalades nämligen såsom högeligen önskvärt, att häradsallmänningarna i gemen stöde under delägarnas egen vård och för­ valtning under sakkunnig kontroll, och anfördes till utveckling av denna mening, bland annat: Enligt vad kommitterade trott sig finna vore orsaken till att vissa all­ männingar icke stöde under självförvaltning endast att söka i rena till­ fälligheter, i det att vederbörande på sin tid ej kommit sig för att be­ gära dylik självstyrelse. Den nu gällande bestämmelsen örn allmänning­ arnas ställande under skogsstatens förvaltning i vissa fall hade uppen­ barligen tillkommit för att tjäna till korrektiv mot otillfredsställande skogsvård. Det gällde nu att utan att släppa detta syfte ur.sikte utfinna en förvaltningsanordning, som därjämte erbjöde större möjligheter un de nu förefintliga att tillvarataga delägarnas eget initiativ och samtidigt vore ägnad att befordra en ännu mera rationell skötsel av allmännmgsskogarna. Det vaknade intresse, som försports bland allmännmgsdelägarna, hade bland annat tagit sig uttryck i en önskan örn åstadkomman­ de av samarbete allmänningarna emellan för nedbringande av kostnaderna för gemensamma behovs fyllande, såsom för gemensamma inköp av frö och plantor (fröklängningsanstalter, plantskolor). De svårigheter, med vilka man härvidlag hade att arbeta under nuvarande förhållanden, torde vara allmänt kända. Nu angivna mål syntes efter noggrann pröv­ ning bäst kunna nås genom tillsättande av särskilda allmänningsjägmastare såsom de praktiska handhavarna av allmänningarnas skötsel vid si­ dan av och i oavlåtlig kontakt med allmänningsstyrelserna. Genom att sålunda överlåta skötseln av häradsallmänningarna åt särskilda tjänste­ män skulle den uppdelning av revir, som stöde på dagordningen, cd be­ höva genomföras i samma utsträckning, som. eljest vöre nödvändigt. Så­ som ett centralorgan för allmänningarna inom varje allmännmgsjägmästares tilltänkta tjänstgöringsområde hade kommitterade tänkt sig in­ rättandet av allmänningsdistrilotsstyrelsen huvudsakligen bestående av delegerade från områdets allmänningar. Distriktsstyrelsernas . framsta uppgifter skulle vara att samtidigt med befrämjande av allmänningarnas förkovran och utvidgning övervaka allmänningsjägmästarnas tjänsteut­ övning och handhava allmänningarnas ekonomi, såvitt rörde deras ge­ mensamma anstalter och verksamhet.

Förevarande spörsmål upptogs även, såsom i det föregående i korthet Sy^nska omnämnts, av sydsvenska skogskommittén. I sitt den 17 december 1915 mutén. avgivna betänkande framhöll kommittén såsom önskvärt, att häradsall­ männingarna ovillkorligen ställdes under skogsstatens förvaltning, och föreslog kommittén i anslutning härtill, att häradsallmänningarna jämte ecklesiastika m. fl. skogar skulle sammanföras i särskilda revir, under ■det kronoparker och vissa andra staten tillhöriga skogar skulle hänföras

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

till s. k. kronoparksrevir. Till stöd för detta förslag anförde kommit­ tén, bland annat, att i jämförelse med de större egentliga statsskogarna en sämre vård ditintills kommit häradsallmänningarna samt de smärre domänskogarna, skogar till boställen och allmänna inrättningars hem­ man till del samt att detta förhållande i övervägande grad berodde därpå, att förvaltningspersonalens arbete av flera samverkande orsaker kommit att ägnas huvudsakligen åt kronoparkerna och därmed likställda domänskogar. För att rada bot härpå borde enligt kommitténs mening förvaltningsområdena så uppdelas, att de olika grupperna allmänna skogai komma att tillhöra skilda revir med särskilda förvaltare, varigenom personalen kunde i viss mån specialisera sig på de olika skogarna och sålunda bättre utnyttja do möjligheter, som dessa erbjöde.

Skogslagstift Skogstagstiftningskommittén har i viss mån anslutit sig till de önske­ tang skom­ mittén. mål, som uttalats i berörda skrivelse från kommitterade för häradsallmänningsintressenter i Östergötlands län, och ansett, att allmänningsdelägarnas nuvarande fakultativa förvaltningsrätt borde utbytas mot en allmänt gällande sådan. I överensstämmelse härmed har kommittén före­ slagit, att häradsallmännings vård och förvaltning städse skall ombesör­ jas av en av delägarna utsedd allmänningsstyrelse. Denna skall enligt kommitténs förslag i likhet med vad nu gäller väljas av allmänningsstamman samt äga utöva delägarnas beslutanderätt i alla frågor rörande allmänningen, där ej i reglementet för denna är annorlunda stadgat. Kom­ mitténs förslag förutsätter, att närmare bestämmelser rörande allmänningsstyrelsens organisation och förvaltningens handhavande i övrigt in­ rymmas i reglementet. Sådant skall enligt förslaget uppgöras för värjo allmänning och fastställas av länsstyrelsen. I samband med den sålunda föreslagna ändringen beträffande liandha- ' andet av häradsallmänningarnas förvaltning har kommittén framlagt förslag rörande omläggning av sättet för utövande av kontroll å förvalt­ ningen. Enligt detta förslag skall skogsstatens uppsikt över häradsall­ männingarna upphöra och dessa i stället förläggas under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn. Sistnämnda styrelser skola sålunda enligt kommitténs förslag hava att pröva och fastställa hushållningsplaner för allmänningarna samt övervaka dessas efterlevnad ävensom att under vissa villkor medgiva ändring i fastställd plan. Sker överträdelse av vad i sådan plan föreskrivits och bliva i anledning härav särskilda åtgärder nödiga för skogens behöriga skötsel, tillkommer det enligt förslaget skogsvårdsstyrelsen att föreskriva sådana åtgärder. Förslaget upptager därjämte vissa stadganden, som åsyfta att trygga fullgörandet av hushållningsplanens bestämmelser och särskilda av skogsvårdsstyrelsen meddelade föreskrif­ ter. Till dessa stadganden återkommer jag i det följande. Såsom motivering för förslaget i dessa delar har kommittén _ efter

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 63

erinran örn sydsvenska skogskommitténs uttalande rörande den jämfö­ relsevis mindre goda vård, som kommit häradsallmänningarna till del, och de av sagda kommitté föreslagna åtgärder för avhjälpande av detta missförhållande — framhållit, att, även örn den ökning i omsorg och sta­ bilitet vid skötseln av häradsallmänningarna, som sydsvenska skogskommittén avsett med sitt förslag, skulle bliva förverkligad, vad 1903 års riksdagsutskott anfört örn vikten, att delägarnas intresse för häradsall­ männingarna bibehölles, och nödvändigheten härför av delägarnas be­ stämmanderätt över desamma fortfarande ägde giltighet. Särskilt borde betonas, hurusom utskottets antagande, att med bibehållande av delägar­ nas bestämmanderätt den yppade tendensen att genom markinköp utöka allmänningarna skulle ytterligare göra sig gällande, blivit i avsevärd mån besannat. Då kommittén sålunda icke kunnat ansluta sig till de för­ slag, som åsyftade en utvidgning av skogsstatens nuvarande befogenhet med avseende på häradsallmänningarna, överensstämde detta också med kommitténs uppfattning, att skogsstaten icke borde hava befattning med andra skogar än sådana, som tillhörde staten eller vilkas avkastning komme ett allmänt ändamål tillgodo. Med denna uppfattning hade kom­ mittén icke heller kunnat stanna vid de nuvarande bestämmelserna örn häradsallmänningarnas vård och förvaltning utan ansett sig böra fram­ lägga de förslag till ändringar härutinnan, som förut angivits. Kommitténs förslag örn häradsallmänningarnas ställande under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn stod i visst sammanhang med ett annat av kom­ mittén framlagt förslag, avseende anställande inom jordbruksdeparte­ mentet av en skogsvårdsinspektör, vilken skulle fungera såsom ett cen­ tralorgan för skogsvårdsstyrelserna och, bland annat, hava till uppgift att granska av skogsvårdsstyrelserna fastställda hushållningsplaner samt att, där omständigheterna sådant påkallade, hos Kungl. Majit söka änd­ ring i planerna. Kommitténs förslag i sistberörda avseende upptogs emel­ lertid ej i den proposition nr 160, varigenom frågan örn ändrad organisa­ tion av skogsvårdsstyrelserna förelädes 1923 års riksdag. Samtidigt med förslaget örn häradsallmänningarnas ställande under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn framlade kommittén förslag därom, att även kommunskogar, sockenallmänningar samt vissa stiftelsers, förening­ ars och sällskaps skogar skulle ställas under uppsikt av nämnda styrel­ ser samt att styrelserna med avseende å dessa skogar skulle äga väsent­ ligen samma befogenheter som i fråga örn häradsallmänningaina. Sist­ nämnda förslag, som efter viss omarbetning genom proposition nr 157 förelädes 1923 års riksdag, vann emellertid ej riksdagens bifall. I motiveringen till sitt förslag örn handhavandet av häradsallmänningarnas förvaltning har kommittén till granskning upptagit förenämnda, av kommitterade för häradsallmänningsintressenter i Östergötlands Ilin föreslagna förvaltningssystem, och har kommittén därom anfört:

64 Kungl. Martts proposition Nr 10.

Att detta system med allmänningsstyrelser, distriktsstyrelser och en för flera allmänningar gemensam jägmästare skulle vara lyckligt syntes kommittén synnerligen tvivelaktigt. De för de olika allmänningarna gemensamma angelägenheter, vilkas kandhavande skulle utgöra distrikts­ styrelsernas mera konkreta uppgift, torde bliva skäligen begränsade, och till följd därav icke heller den generellare uppgiften att befrämja allmänningarnas rationella skötsel och utvidgning kunna få någon större betydelse. De angivna syftemålen syntes därför kommittén både kunna och böra eftersträvas på ett mindre tungrott sätt än medelst en apparat av dubbla styrelser, men framför allt torde det icke vara riktigt eller lämpligt att, så ojämnt som häradsallmänning^’ förekomma inom olika delar av landet, i lag föreskriva deras sammanförande i vissa distrikt och förläggande inom varje sadant under en gemensam allmänningsjägmästare, utan i stället böra överlåtas at de särskilda allmänningarnas intressen­ ter att, örn de så funne fördelaktigt, närmare sammansluta sig för till­ godoseendet av vissa intressen — något, vartill visserligen östgötaallmänningarna särskilt torde erbjuda sig.

Kommitté- Kommittéreservanten har jämväl beträffande förevarande spörsmål i reservanten. vissa avseenden intagit en från kommittén skiljaktig ståndpunkt. I fråga örn allmänningsstyrelsens befogenhet i förhållande till delägar­ na har reservanten ansett lämpligt, att lagen själv, i den mån sådant läte sig göra, uppdroge bestämda gränser mellan, å ena sidan, styrelsens och, å den andra, allmänningsdelägarnas beslutanderätt samt att alltså allmänningsreglementet i detta avseende ej erhölle en så principiell be­ tydelse som enligt nuvarande lagstiftning. Reservanten har i enlighet härmed i 4 § av sitt förslag upptagit en bestämmelse av innehåll, att allmänningsstyrelsen skall äga att för delägarnas räkning handla och be­ sluta rörande frågor örn allmänningens förvaltning, i den mån ej enligt särskilda bestämmelser i den föreslagna lagen beslutanderätt tillkommer delägarna. Beträffande allmänningens skogliga förvaltning har reservanten givit allmänningsstyrelsen en vidsträcktare befogenhet än kommittén förordat. Enligt reservantens förslag tillkommer det sålunda allmänningsstyrelsen att själv antaga hushållningsplan för allmänningen. Den av styrelsen an­ tagna planen skall emellertid i viss ordning granskas av skogsvårdsstyrelsen. Reservanten har därjämte förutsatt, att även den föreslagna skogsvårdsinpektören i jordbruksdepartementet skulle äga att granska planen och, örn anledning därtill förelåge, söka ändring i denna hos Kungl. Majit. Därest allmänningsstyrelse skulle underlåta att antaga hushåll­ ningsplan för allmänningen, äger enligt reservantens förslag skogsvårdsstyrelsen fastställa sådan plan. Beträffande ändring av eller tillägg till gällande hushållningsplan upptager förslaget bestämmelser, i huvudsak motsvarande dem, som gälla örn antagande av ny sådan plan. Med hän­ syn, bland annat, till den ökade befogenhet, som enligt förslaget sålunda tillkommer allmänningsstyrelse, har reservanten föreslagit, att Kungl. Majit skall äga för häradsallmänningarna i allmänhet eller för viss all-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

manning förordna, att allmänningsstyrelse skall bestå, förutom av de av delägarna valda ledamöterna, av ytterligare en ledamot, utsedd på sätt Konungen bestämmer. Reservanten har därjämte — under framhållan­ de, att allmänningsstyrelse borde kunna åläggas att anställa särskild skogsförvaltare för allmänningsskogens skötsel — föreslagit, att erfor­ derliga bestämmelser härom samt örn den förstuga personal i övrigt, som skall vara anställd för nämnda ändamål, skola meddelas i hushållningsplanen för allmänningen. Reservantens förslag skiljer sig vidare från kommitténs därutinnan, att detsamma upptager ingående och detaljerade bestämmelser angående allmänningslagets organisation, avfattade i huvudsaklig överensstäm­ melse med de föreskrifter, som i motsvarande hänseende gälla för aktie­ bolag. Förslaget innehåller sålunda i särskilda avdelningar bestämmel­ ser örn allmänningsstyrelse, revision och allmänningsstämma samt örn talan mot styrelse och revisorer och klagan över allmänningsstämmas beslut. Reservantens förslag förutsätter dock, i likhet med kommitténs, att för varje allmänning skall finnas ett reglemente, fastställt av läns­ styrelsen, men avser reservantens förslag, att reglementet skall upptaga allenast mera speciella föreskrifter rörande vederbörande allmännings förvaltning. — Såsom en följd av sin ståndpunkt beträffande allmän­ ningslagets organisation har reservanten föreslagit, att den befattning med utsättande och kungörande av ordinarie allmänningsstämma samt de funktioner med avseende ä redovisning för häradsallmännmgs förvalt­ ning, som nu tillkomma länsstyrelse, skola upphöra. Under erinran, att i allmänningslagets ägo kunde finnas annan egen­ dom än häradsallmänningen och vad därifrån härflutit samt att dylik egendom ej borde vid den ifrågasatta lagstiftningen lämnas ur räkningen, har reservanten vidare i sitt förslag upptagit vissa bestämmelser rörande förvaltningen av sådan egendom, vilka bestämmelser sakna motsvarighet i kommitténs förslag. Enligt dessa bestämmelser skall egendom, som här avses, förvaltas av allmänningsstyrelsen för allmänningslagets ge­ mensamma räkning, och skola angående denna förvaltning gälla ena­ handa stadganden som örn allmänningsstyrelsens förvaltning i övrigt. Utgöres egendomen av skog, är denna enligt förslaget underkastad ena­ handa tillsyn av skogsvårdsstyrelsen som enskilda tillhöriga skogar. Reservanten har slutligen i 45 § av förslaget inrymt vissa stadganden örn rätt för två eller flera allmänningsstyr elser att anordna gemensam förvaltning för befrämjande av ändamål, som styrelserna enligt den före­ slagna lagen äga att var för sig tillgodose men som kan med större för­ del gagnas genom samfällt åtgörande. Enligt dessa stadganden anordnas dylik förvaltning på sätt och enligt grunder, varom styrelserna överens­ komma, och har varje styrelse för förvaltningen gent emot sitt allmänningslag samma redovisningsskyldighet och ansvarighet som för sin iiv­ riga förvaltning. Därest det för åvägabringande av sådan överenskom Fallang till riksdagens protokoll 1 sami. lii haft. (Nr lii.)

66 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 10.

melise, som nyss sagts, befinnes önskvärt att erhålla medverkan av offent­ lig myndighet, åligger det länsstyrelsen att efter framställning av allmänningsstyrelse till sammanträde inför sig kalla de styrelser, som sa­ ken kan angå, och ankommer det på länsstyrelsen att i övrigt för berörda ändamål lämna den medverkan, vartill länsstyrelsen kan finna anledning. Jämväl i vissa andra hänseenden föreligga skiljaktigheter mellan kom­ mitténs och reservantens förslag beträffande sättet för förvaltningens handhavande. Då dessa skiljaktigheter emellertid hänföra sig till frå­ gor av mindre betydelse, torde jag här få förbigå desamma. Såsom skäl för sin ståndpunkt att tillerkänna allmänningsstyrelse be­ fogenhet att själv antaga hushållningsplan för allmänningen har reser­ vanten åberopat, att det borde vara ett utmärkande drag vid all skogsvårdslagstiftning att, i den mån denna kunde låta sig bygga på förtroen­ de till den vårdnadsskyldiges egna åtgöranden, så också borde ske, samt vidare anfört: »Tvekan kan råda, huruvida allmänningsstyrelse må förutsättas äga erforderlig vilja att genomföra den på framtiden riktade ordning, som det planmässiga uthålliga skogsbruket avser, samt huruvida styrelsen, där den goda viljan får anses vara befintlig, också äger förmåga att rätt träffa de bestämmelser, enligt vilka regimen skulle anordnas. Vid kommunskogar har icke ifrågasatts, att de kommunala myndig­ heterna skulle bestämma hushållningsplanens innehåll. Är då en häradsallmänningsstyrelse mer ägnad för en slik uppgift? En skillnad mellan allmänningslaget och kommunen är omedelbart gi­ ven, bestående i den olika sammansättning, som allmänningslaget och kommunen äger. Det förra utgöres av ägarna utav den i mantal satta jorden och — frånsett några smärre betydelselösa avvikelser i ett eller annat enstaka fall — av dem allenast. Kommunen åter omfattar jämte jordägarna en mängd element av en helt annan karaktär. Denna olikhet dem emellan har enligt mitt förmenande en avgörande betydelse för det spörsmål, som här är å bane; allmänningslagets starka bundenhet vid jorden bildar en grundläggande skiljaktighet härutinnan. Häradsallmänningens anslutning till jorden inom distriktet medför, att varje förbättring, som allmänningen vinner, blir på samma gång en vär­ deförhöjning av de hemman, till vilka allmänningen hörer; avstå hem­ mansägarna nu från en utdelning av allmänningens avkastning för att i stället låta densamma komma allmänningen och dess vård tillgodo, ha de därmed verkställt en kapitalplacering, vars förmåner i framtiden skola lända till fromma för dessa samma hemman, som en gång avstodo från en tillfällig intäkt. Det är givet, att detta förhållande skall vara särskilt ägnat att rikta blicken och intresset på framtiden och detta på ett sätt, vartill någon full jämförelse icke förefinnes och icke kan före­ finnas inom en kommun.

Ligger i nu anmärkta omständigheter en åtskillnad, ägnad att giva all­ männingslaget en annan och större beslutanderätt än kommunen i fråga örn planläggningen av hushållningen med den skog, som laget eller kom­ munen äger, så finnas därutöver andra, som gå i samma riktning. Den skogshushållning, som kan tillkomma en kommun, är allenast en del —

Kungl. Majrts proposition Nr 10. 67

och blott en sidoordnad — av den mängd olika uppgifter, som tillhöra kommunen. Allmänningsskogens vård åter är den stora och så gott som enda uppgiften för allmänningslaget och dess styrelse. Med uppgiftens koncentration och begränsning följer naturligen en större intensitet i det intresse, som därvid fästes. Styrelsen, som väljes uteslutande för berör­ da uppgift, blir till sin sammansättning bestämd just med hänsyn till denna; inom samfälligheten befintlig särskild insikt och håg bör kunna bliva för allmänningens vård särskilt tillgodogjord, och då allmänningsdistriktet är vida större än kommunen och omfattar flera kommuner, fin­ nes ock för allmänningslaget en vida större möjlighet än för den enskilda kommunen att få lämpliga personer till styrelse för skogen. Vid tal örn vad som inom ett allmänningslag kan tjäna till att låta allmänningsskogen framträda såsom föremål för ett speciellt omhuldande intresse bör kanske ej heller förbises betydelsen därav, att allmänningen stammar från gamla tider, att dess uppkomst ligger långt bortom den nu levande generationens hågkomst eller vetskap och att den för den skull kan påräkna något av den pietet, som hos oss — lyckligtvis — ännu följer det, som av gammalt varit.» Beträffande de av reservanten föreslagna bestämmelserna rörande allmänningslagets organisation har denne framhållit, att det syntes honom uppenbart, att en ny lag örn häradsallmänningar borde begagna det sätt och de former, som kommit till användning inom den grupp av la­ gar, som avsåge kollektiva juridiska personers legislativa reglering, till vilken grupp häradsallmänningslagen enligt sin natur hörde.

Vad härefter angår allmänningsombudens förslag, åsyftar detta en än AUmänHtngsombuden mera genomgripande omläggning av häradsallmänningarnas förvalt­ ningssystem än skogslagstiftningskommittén och reservanten föreslagit. Allmänningsombudens förslag avser sålunda att utsträcka principen örn delägarnas självbestämmanderätt över förvaltningen ända därhän, att jämväl kontrollen å denna utövas av organ, som antingen i huvudsak ut­ setts av delägarna själva eller vid vilkas utseende delägarna i allt fall ägt utöva ett väsentligt inflytande. Allmänningsombudens förslag överensstämmer med kommitténs därutinnan, att de särskilda allmänningarna skola förvaltas av allmänningsstyrelser, utsedda av delägarna i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande regler. I motsats till kommittéförslaget upptager emellertid allmänningsombudens förslag en uttrycklig bestämmelse därom, att allmänningsstyrelserna vid handhavandet av allmänningarnas förvaltning skola biträdas av personer, som avlagt avgångsexamen från skogsinsti­ tutet eller skogshögskolan. Dessa biträden skola i regel utses av styrel­ serna. Enligt förslaget må två eller flera allmänningsstyrelser förena sig örn ett dylikt biträde, därest de av styrelserna förvaltade allmänning­ arnas sammanlagda areal produktiv skogsmark ej överstiger 7,000 hektar. För samtliga allmänningar skall enligt allmänningsombudens förslag finnas en överstyrelse, bestående av minst sex ledamöter. Dessa skola

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

samtliga utom en utses av delägarna genom valda ombud. Sistnämnde ledamot skall utses av Kungl. Majit efter det de av delägarna valda leda­ möterna avgivit förslag på tre personer. På förslaget må uppföras endast den, som genomgått skogsinstitutets högre kurs eller skogsliögskolans jägmästarkurs och som genom praktisk verksamhet inom skogsbruket och utgivna skrifter eller på annat liknande sätt visat sig äga praktisk duglighet och goda teoretiska kunskaper. Den av Kungl. Majit utsedde ledamoten skall tjänstgöra såsom föredragande och sekreterare hos över­ styrelsen. Överstyrelsens väsentligaste uppgifter enligt förslaget äro att hand­ hava allmänningarnas gemensamma angelägenheter samt att övervaka skogshushållningen å allmänningarna och därvid särskilt öva tillsyn å efterlevnaden av gällande hushållningsplaner. Därest sådan plans be­ stämmelser överträdas eller icke efterföljas, har överstyrelsen eller i visst fall den av Kungl. Majit utsedde ledamoten i denna att, sedan allmänningsstyrelsen förelagts att vidtaga rättelse inom viss tid men detta un­ derlåtits, göra anmälan örn saken till länsstyrelsen, som, efter verkställd syn och sedan i särskilda fall allmänningsstyrelsen ånyo lämnats till­ fälle att vidtaga rättelse, äger förordna, att allmänningen skall ställas under överstyrelsens förvaltning, till dess rättelse skett. Förutom dessa uppgifter har överstyrelsen jämväl vissa andra funktioner av mindre vikt såsom att antaga förstuga biträden åt allmänningsstyrelserna i vissa fall, att pröva ansökningar örn smärre jämkningar i gällande hushållningsplaner, att avgiva yttranden örn uppgjorda reglementen samt att årligen utarbeta och till Kungl. Majit och vederbörande länsstyrelser av­ giva berättelse rörande sin verksamhet m. m. Av det anförda framgår, att överstyrelsen ej har att granska eller fast ställa hushållningsplaner för allmänningarna. Detta tillkommer enligt förslaget en särskild kommission, bestående av föredraganden i översty­ relsen såsom självskriven medlem samt två andra ledamöter, utsedda en av Kungl. Majit för fem år bland skogshögskolans eller statens skogsför söksanstalts professorer eller lektorer inom rent skogliga ämnesgrupper samt en av vederbörande allmänningsstyrelse. Denna kommission har jämväl till uppgift att pröva sådan jämkning i gällande hushållnings Plan, sorn innebär väsentlig rubbning i denna, ävensom att, innan arbetet med upprättandet av viss hushållningsplan påbörjas å marken, angiva grunderna för skogshushållningen. Beträffande förvaltningsorganisationen i övrigt innehåller förslaget allenast ett fåtal bestämmelser, avseende, bland annat, sättet för utseende av de ledamöter i överstyrelsen, som väljas av allmänningsdelägarna, samt revision av överstyrelsens förvaltning. Förslaget förutsätter, att övriga bestämmelser i ämnet meddelas i de reglementen, som enligt för­ slaget skola upprättas för allmänningsstyrelserna, överstyrelsen och plan­ kommissionen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Kostnaderna tor överstyrelsens verksamhet skola enligt iörslaget be­ stridas utav allmänningarna själva, därvid varje allmänning skall deltaga i förhållande till sin totalytvidd. Även plankommissionen skall bekostas av allmänningarna på det sätt, att varje allmänning gäldar kostnaderna för de arbeten, som kommissionen utför för dess räkning. Enligt förslaget har domänstyrelsen eller skogsvårdsstyrelserna ej att taga befattning med häradsallmänningarnas förvaltning i annan mån än att hos dem anställda tjänstemän äga att till överstyrelsen anmäla miss­ förhållanden i allmänningarnas skogsskötsel. Såsom motivering för det sålunda föreslagna förvaltningssystemet hava förenämnda av allmänningsombuden utsedda kommitterade i omförmäkla tryckta arbete »Sveriges häradsallmänningar» anfört, bland annat: »Att statens och under de senare mansåldrarna skogsstyrelsens och do­ mänstyrelsens förmynderskap varit liäradsallmänningarna till gagn un­ der de svåra tider svenska jordbruket haft att genomgå, vilja kommitte­ rade visst icke bestrida. De under årens lopp vidtagna lattnaderna uti förmynderskapet torde emellertid böra tolkas såsom ett utslag av stats­ makternas förvissning, att myndlingen i allt större utsträckning vunnit mognad och erfarenhet för egen skötsel av egna angelägenheter. Kommitterade äro övertygade örn, att myndlingens nn uppnadda mognad oc erfarenhet medgiva en ytterligare begränsning av det statlig'a ionnynderskapet. Betingelserna härför anse kommitterade ligga uti följande omständigheter: . . .. , att allmänningsdelägarna äga att utan inskränkning disponera o\e allmänningsjordens hela avkastning, av vilket slag den vara ma, att allmänningsdelägarna vilja sköta sina allmänningar val samt att allmänningsdelägarna utan statligt förmynderskap kunna gora

Den första satsen har åtminstone hittills varit obestridd. För alla, som genom den fria rättshistoriska forskningen, lagstiftningen och rättspraxis äro förvissade om häradenas fulla äganderätt till sina allmänningar, ar den en självfallen sanning. Ej heller de,. som bestrida den fulla ägande­ rätten. hava veterligen någonsin angripit delägarnas ratt till hela av­ kastningen, och även örn ett sådant angrepp skulle hava gjorts — allt kan ju angripas — har det aldrig kunnat genomföras. Antingen haradena innehava full eller begränsad äganderätt till silia allmänningar ar det uppenbart, att de besitta en nyttjanderätt, som ar sa vidsträckt, att den från varje annan synpunkt än juridisk är alldeles likvärdig med full äganderätt. Från äganderättssynpunkt har kronan sålunda intet intresse av allmänningarnas skötsel, då den aldrig kan påräkna andel i avkas nänsen Att den eller kanske riktigare staten har samma intresse av skogens goda vård å häradsallmänningarna som å landets andra i en­ skild ägo varande skogar är uppenbart, For dessa liksom menigheter till­ höriga skogar. såsom häradenas oell städernas, bär såsom bekant lag­ stiftats i syfte att befrämja skogsbruket. Att därvid ett starkare ingrepp uti den fria förfoganderätten gjorts beträffande det sistnämnda slaget av skogar i det att, bland annat, hushållningsplaner tor dem skola upp­ rättas genom och fastställas av domänstyrelsen, kan icke anses vara be tingat av en statens rätt till eller större rättighet över dem, utan av en statens större skyldigdiet att övervaka, att menighelornas ekonomiska moa-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

ligheter nu och framdeles rätt tillvaratagas. Kunna en grupp menigheter eller ma sman för sådana, exempelvis allmänningsstyrelserna lämna be stäilfudo^ttlSvllt°r SU1 Vilja10ch förmå8'a att själva på ett tillfreds­ ställande satt förvalta sina angelagenheter, i detta fall skogarna skulle statens skyldigheter beträffande dem bortfalla eller inskränkas till be­ lakandet av att den givna säkerheten icke försämras. Givetvis skulle sta ten härigenom besparas en del kostnader och dessutom skulle hågen att pa egen hand bedriva ett gott skogsbruk på så sätt äggas, vilket SnUe fran den enskilda skogsvårdens synpunkt hava stor betydelse. Att allmannmgsdelagarna önska bedriva bästa möjliga skogsbruk å sina allmänningar, torde icke böra betvivlas. Skulle så likväl varn fallet kaa tvndet latt nedsIas Senom ett stort antal fakta. Så kan anföras att större*? os Glader än ,skogSodIiag och »verkning nedlägga jämförelsevis jone kostnader an kronoparkerna i samma landsdelar Detta kan möt igen påstås vara en följd av de fastställda hushMlfingsplanernf Zen whri <e CS icke forhållandet, ty skulle de utförda skogsodlingarna verkställts pa grund av tvang från statens sida. så skulle aldrig allmänmngarna i och för skogsodling inköpt stora områden kalmark Siälva i0föAålkndrtni°vtS1h 1 dVllka tiU Tea!en omfatta nära 12,000 hektar eller torbal lande. till j tvidden procentuellt mera än kronoparkernas vittna cm ett stort intresse for allmänningarna. Den omständigheten, att torraggnmgar skett i betydligt större utsträckning än hushållningsplanerna 'ihhdpfT' S,ir VtagaT’ ti;ansportleder och skogsarbetarelägenheter byggts alldeles fnviihgt och på eget initiativ, att så gott som allt genom be ståndsvardshuggningar uttaget virke genom förvaltningens försorg och av fri vilja uppliuggits huvudsakligen för undvikande av skadegörelse å kVtTSften?e tj?d samt att betydande andelar utav avkastningen fou de rats för framtida markförvärv, allt detta vittnar örn delägarnas obemt vtferfv* V?a-tii1..%tt ^ SkÖta °Ch UtÖka bäradsallmlnrdngarna. Ett ytterligare bevis harfor lämnar föreliggande utredning genom sitt syftemål att skapa ett gott administrationssystem. Att delägarna vilja 5ta alJmannmgarna pa bästa sätt, är således ställt utom varje tvivel och skulle någon delägare eller allmänningsstyrelse i detta hänseende glömma sill plikt, så är det visserligen beklaglig! men av ringa betydelse träda i'™”? kontrollorgan bora kunna organiseras på så sätt, att de träda, i verksamhet, innan verklig skada uppstått. hor att kunna sköta allmänningarna på ett gott sätt erfordras tvenne saker, nämligen slint lekmannaförstånd och fackkunskap. Det förra är tm ovei flod representerat bland allmänningsdelägarna och i styrelserna Foi varvet av den senare arén kostnadsfråga. Få allmänningsdelägarna sjalva anställa sina skogsförvaltare och bevakare samt likaledes siälva bestämma deras avlöningsvillkor, kunna de i konkurrens med staten och arnal lmvak?fedmtr'ie- t0rSka!'fa §lg baS.ta mö;iliga Personal, ty allmänning­ arna hav a i detta hänseende genom sina möjligheter till mycket stor av kastning en särdeles förmånlig ställning. Anställandet utav duglig skogsförvaltare innebar givetvis en stor säkerhet för allmänningar^ goda vard och skötsel. Ytterligare sådan kan lämnas staten därigenom att någon av Konungen eller statlig myndighet utsedd ämbetsman del-’ täger uti övervakandet av skogsbruket. Erhåller denne dessutom tillfalle att gemensamt med någon på liknande sätt utsedd erkänt fram­ stående representant for skogsvetenskapen medverka vid upprättande?^ skogshusliallningsplanerna och uppstakandet av grundlinjerna för dem torde ingen behova befara, att skogsbruket icke blir det bästa möjliga. ’

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

T i - a kronan sålunda icke har något äganderättsintresse av allmanningarnas skötsel samt delägarna både vilja och kunna samt lämna säkerhet för att sa sker, så synes staten som sagt icke längre behöva belasta sig med ett vidsträcktare ^“^^allmännings'vakandet av att denna säkerhet icke forsamras Att det deläsarna skulle vara av största intresse att sjalva ia administrera a männingarna är uppenbart, liksom ock att detta i . ordmn ekuUe tafrämjande påverka den enskilda skogsvården uti de landsdelar, inom ka allmänningar äro belägna.» Kommitterade hava därjämte i berörda arbete framhållit att den om­ ständigheten, att enligt allmänningsombudens förslag det skulle tillkom ma överstyrelsen att övervaka skogsvården å allmänningar^, natur ig vis ej uteslöte, att staten för ändamålet anordnade den ytterligare ontroll häröver, som från det allmännas synpunkt kunde vara pakallad.

Skogsvårds Skogsvårdsstyrelsernas delegerade hava i det av dem avgivna betan­ styrelsernas kandet föreslagit, att häradsallmänningarna skulle vara underkastade delegerad? enahanda skogsvårdsbestämmelser som enskildes skogar samt sta under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn, såvitt anginge tillämpningen av dessa be­ stämmelser. De delegerade hava emellertid forutsatt, att förutom be da bestämmelser särskilda föreskrifter skulle antagas att galla beträf­ fande skötseln av häradsallmänningarna, och i sådant avseende hänvisa till de stadganden i detta ämne, som utarbetats av allmanningsombuden.

Yttranden Även i de i ärendet avgivna yttrandena hava väsentligen olika me­ ningar gjort sig gällande i förevarande fråga. I de yttranden, som avgivits över kommitténs och reservantens förslag, har det förra förslaget i huvudsak tillstyrkts av länsstyrelserna och hus­ hållningssällskapens förvaltningsutskott i Kronobergs och Västmanlands län, landstinget i sistnämnda län, skogsvårdsstyrelserna i Kronobergs och Kalmar län samt över jägmästarna i Dalarnas och Smalands distrikt samt Ber g slag sdistriktet. Länsstyrelsen i Västmanlands Ian har dock harvi framhållit, att varje allmänningsstyrelse borde berättigas att utse en edamot i vederbörande skogsvårdsstyrelse att deltaga i handläggningen av frågor rörande allmänningen ävensom vara pliktig att under kontroll av sakkunnig myndighet anställa en forstligt bildad person såsom biträde vid allmänningens förvaltning. Hushållningssällskapets förvaltningsut­ skott i sistnämnda län har ansett, att skyldighet för allmänningsstyrelse att anställa dylikt biträde borde föreligga beträffande allmanning, sorn vore större än 500 hektar. Överjägmästaren i Dalarnas distrikt har till­ styrkt förslaget allenast under villkor, att en särskild överstyrelse över skogsvårdsstyrelserna inrättades eller ock den skogliga tackkunskapen i dessa ökades. Liknande villkor hava uppställts jämväl av övriga två

Reservantens förslag bar i huvudsak förordats av lansstyrelserna i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Uppsala, Kristianstads, Älvsborgs och Örebro län, landstingets förvalt­ ningsutskott. i Kalmar läns södra del, hushållningssällskapets förvalt­ ningsutskott i Uppsala län samt styrelsen för Långhundra häradsallmänning. Övriga myndigheter, korporationer och sammanslutningar, som yttrat sig över kommitténs och reservantens förslag, hava ej givit förslagen sin tillslutning. Flertalet av dessa har tillstyrkt det av skogsvårdsstyrelsernas delegerade framlagda förslaget, vilket tillstyrkande dock ej särskilt hänfört sig till förslagets bestämmelser örn häradsallmänningar utan av­ sett förslaget i dess helhet. Länsstyrelsen i Kalmar län och hushållnings­ sällskapets förvaltningsutskott i länets södra del hava föreslagit, att hä­ radsallmänningar, som vore belägna inom närliggande områden, själva skulle få förena sig örn gemensam överförvaltning och anställa fackligt utbildade tjänstemän men att allmänningar, som ej på dylikt sätt anord­ nade gemensam förvaltning, skulle sortera under skogsvårdsstyrelserna. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län samt styrelserna för Sollentuna och Åkers häradsallmänningar hava uttalat sig för bibehållande av nu gäl­ lande bestämmelser oförändrade. Vad angår de av domänstyrelsen, kam­ markollegium, Sveriges häradsallmänningsförbund och Sveriges skogs­ ägareförbund avgivna yttranden torde jag få redogöra för dessa i det följande. Från de myndigheters sida, som sålunda ej anslutit sig till kommitténs och reservantens förslag, har såsom skäl härför huvudsakligen anförts, bland annat, att det vore olämpligt, att skogsvårdsstyrelserna betungades med uppsiktsskyldighet över häradsallmänningarna. Med sin nuvarande organisation skulle skogsvårdsstyrelserna ej räcka till för det ökade verk­ samhetsfält, som enligt kommitténs och reservantens förslag skulle till­ komma dem, och skulle i alla händelser denna ökning i deras arbete vara till skada för deras egentliga uppgift. I de yttranden, som avgivits över allmänningsombudens förslag, Ilar detta i huvudsak tillstyrkts av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Sö­ dermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Skaraborgs och Örebro län, skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län samt fem jägmästare. Två av lansstyrelserna hava dock förordat vissa ändringar i förslaget, delvis av djupgående natur. Länsstyrelsen i Östergötlands län har sålunda hävdat, att plankommissionen vore överflödig samt att för varje län en tremannanämnd borde inrättas med uppgift att ombesörja vissa av de åligganden, som enligt förslaget skulle åvila överstyrelsen, varigenom arbetet inom denna kunde bliva mera tillfredsställande. Länsstyrelsen i Örebro län har förordat bibehållandet av nuvarande bestämmelser örn länsstyrelser­ nas befattning med avseende å allmänningsstyrelsernas tillsättande och dem åliggande redovisningsskyldighet ävensom upptagande i förslaget av närmare föreskrifter om redovisnings avgivande och sättet för verkstäl­ lande av revision m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Flertalet övriga myndigheter, som hörts över allmänningsombudens förslag, har avstyrkt detsamma. Denna ståndpunkt har sålunda in­ tagits av länsstyrelsen i Kopparbergs län, samtliga över förslaget hörda Överjägmästare samt femton jägmästare. Från dessa myndigheters sida har framhållits, att ett genomförande av förslaget skulle medföra, att kostnaderna för allmänningarnas förvaltning ökades utan att en bättre skogsskötsel å dessa åstadkommes. Därjämte har anmärkts, att översty­ relsen enligt förslaget ej erhållit en tillräckligt opartisk sammansättning samt att föredraganden i denna ej skulle medhinna all den inspektion, som av honom borde utövas. Härtill komrne. att förslaget förbisåge de mindre allmänningarnas intressen. Domänstyrelsen har anfört, att häradsallmänningarna med hänsyn till den organisation, som redan funnes för större delen av desamma, enligt styrelsens åsikt kunde givas ett ganska stort mått av självstyrelse i hu­ vudsaklig anslutning till det av allmänningsombuden framlagda försla­ get under villkor, att i en blivande förordning angående dessa skogar vissa grunder angåves, varpå hushållningen med desamma skulle baseras, samt att det allmännas intressen kunde utöva verkligt inflytande på för­ valtningen. Den plankommission, som enligt allmänningsombudens för­ slag skulle övervaka och leda upprättandet av hushållningsplanerna samt granska och fastställa desamma, syntes emellertid överflödig, och torde detta uppdrag lämpligen kunna överflyttas på en överstyrelse, bestående av tre ledamöter, av vilka en skulle utses av Kungl. Majit och tjänstgöra såsom ordförande, en av domänstyrelsen och en av allmänningsstyrelserna. Hos överstyrelsen borde finnas anställd en skogligt bildad sekrete­ rare. Överstyrelsen borde avlönas av allmänningarna, som också borde be­ strida alla med upprätthållande av styrelsens verksamhet förenade kost­ nader. _ Beträffande kommitténs förslag örn överflyttande a skogsvårdsstyrelserna av befogenheten att fastställa hushållningsplaner för härads­ allmänningarna har domänstyrelsen framhållit, att skogs var dsstyrelserna icke vore utrustade med tillräcklig fackkunskap för att rätt kunna utöva sagda befogenhet, Skogsvårdsstyrelserna kunde härvid stallas in­ för spörsmål av så vittgående art, att det icke vore möjligt att utan in gående sakkunskap kunna avgöra desamma. Kammarkollegium har förordat bibehållande av de nuvarande bestäm­ melserna angående häradsallmänningarnas iörvaltning. Kollegium har därvid beträffande kommitténs förslag framhållit, att kollegium ej kände sig övertygat örn giltigheten av det skäl, som föranlett kommittén att på­ yrka skogsstatens definitiva skiljande från befattningen med häradsallmänningarnas förvaltning, eller att delägarnas intresse för häradsallmänningarna härigenom skulle bibehållas. Till stöd för detta påstående har kollegium åberopat, att delägarna i de allmänningar, som stöde under skogsstatens vård och förvaltning, visat större intresse för allmänningar­ nas utvidgande genom markinköp än delägarna i övriga allmänningar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Kollegium Ilar därjämte framhållit, att de uppgifter, som enligt kommitténs förslag skulle tillkomma skogsvårdsstyrelserna, skulle falla alldeles utom ramen för den betydelsefulla verksamhet, varåt dessa styrelser hit­ intills författningsenligt haft att ägna sig, samt att de goda resultaten av denna verksamhet måhända i väsentlig mån kunnat tillskrivas just dess begränsning. Kollegium har slutligen gent emot allmänningsombudens förslag anmärkt, att den förvaltningsapparat, som i detta förslagförordats, måste anses i hög grad överorganiserad. Sveriges häradsallmänning sförbund och Sveriges skogsägareförbund hava förordat allmänningsombudens förslag. Häradsallmänningsförbundet, som upptagit kommitténs och reservantens förslag till närmare granskning, har härvid till en början ifrågasatt lämpligheten därav, att, pä sätt reservantens förslag åsyftade, ingående bestämmelser meddelades i lagen angående allmänningarnas administrationssystem och sålunda det befogenhetsområde, som tillmättes reglementena, gjordes mycket knappt. Förbundet ansåge för sin del, att en blivande lag endast borde innehålla grundläggande stadganden, varemot detaljföreskrifterna borde överläm nas åt reglementena. Härigenom bleve det i högre grad än eljest möj­ ligt att »laga efter lägligheten». Förbundet har vidare uttalat tvekan, huruvida skogsvårdsstyrelserna kunde anses skickade och lämpliga att fullgöra de åligganden, som enligt kommitténs oell reservantens förslag skulle åvila dem, och särskilt huruvida dessa styrelser och deras förstuga biträden, länsjägmästarna, besutte den speciella kunskap och erfarenhet, som erfordrades för granskandet och fastställandet av husliållningsplaner. Häradsallmänningsförbundet har i detta avseende erinrat, att det i fråga örn statens skogar befunnits nödvändigt att för handhavandet av nyssangivna uppgifter utbilda särskilda organ, samt uttalat farhågor för att skogsvårdsstyrelserna skulle komma att dragas bort från sitt egentliga och för landet mera betydelsefulla arbetsområde, örn de erhölle en så om­ fattande arbetsuppgift beträffande häradsallmänningarna, som kommit­ tén och reservanten föreslagit. Förbundet har till stöd härför påpekat, att häradsallmänningarna ej allenast omfattade tämligen stora ytvidder utan även vore mycket virkesrika och värdefulla samt att skogsbruket å dem särskilt under de senaste åren gjort betydande framsteg, vilket allt medverkade till att skogsvårdsstyrelsernas arbete å dem skulle bliva garn ska omfattande. Slutligen har förbundet i sitt yttrande understrukit vik­ ten därav, att allmänningsstyrelserna, därest förvaltningen av härads­ allmänningarna generellt uppdroges åt dem, underkastades skyldighet att till sitt biträde anställa skogsförvaltare med högre skoglig utbildning. Till belysning härav har förbundet anfört, bland annat: Att skogsförvaltare borde finnas syntes förbundet självfallet. Hushållningsplanen såsom sådan vore ett dött ting, som finge liv och bety­ delse, först när det funnes någon, som utförde dess bestämmelser. Att såsom kommittén och delvis också reservanten uppdraga detta åt allmän­ ningsstyrelserna torde vara att ställa för stora anspråk på dem. Styrelserna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

vöre visserligen mycket lämpliga för att angiva de ekonomiska liktlinjerna för hushållningen, övervaka dess utförande samt behandla och av­ göra större administrativa och skogliga frågor, men man kunde knappast förvänta, att de i detalj skulle kunna ombesörja skogsskötseln. Man måste erinra sig, att deras medlemmar ofta bodde långt från allmännin­ gen, att de vanligen vore i allmänna värv mycket anlitade personer och att de i regel hade egen stor verksamhet. Det vore ej heller alltid säkert, att allmänningsstyrelsen uti sin krets hade i skogshushållningens detal­ jer fullt erfarne män. Ganska många åtgärder inom skogsskötseln vore dessutom av den art, att de ej kunde uppdragas åt skogvaktarna utan å marken lämnade noggranna anvisningar av personer med högre fackut­ bildning. Detta vore exempelvis fallet med föryngringshuggningar, ljus­ huggningar, planläggning av avdikningsföretag och vägbyggnader. Den högre fackutbildningen vore ännu mer behövlig för att kunna se och på­ visa bristfälligheter i hushållningsplanerna samt få dem rättade. A alla de större allmänningarna kunde en verkligt god skogsskötsel förväntas endast örn det funnes skogsförvaltare, vilka ägnade hela eller nästan hela sin arbetskraft och tid åt dem. Framför allt för dem, men även för övriga allmänningar syntes det därför nödvändigt, att lagen innehölle bestämmelser örn skyldighet att anställa skogsförvaltare.

På min anmodan har domänstyrelsen i skrivelse den 15 januari 1931 avgivit yttrande, huruvida och i vad mån en sådan ändring i förvalt- staring i ningssättet beträffande häradsallmänningarna, som av kommittén föreslagits, möjliggjorde inskränkning i behovet av tjänstemän vid domän- ^er v^ ett verket eller eljest kunde antagas föranleda besparing i verkets driftskostnader. delägarna av I berörda skrivelse har domänstyrelsen — efter erinran, att häradsall- häradsaOmttormänningar förekomme i Stockholm—Gävle, Bergslags, Östra, Västra, förvaltning. Smålands och Södra överjägmästaredistrikten — framhållit, att, därest den förvaltning av vissa häradsallmänningar, som nu handhades av skogsstaten, komma att upphöra, indragning skulle kunna ske dels av Norra Roslags s. k. revirdel i Stockholm—Gävle distrikt dels ock av ett revir inom vart och ett av Bergslags- och Östra distrikten men att i samband med dessa indragningar inom vart och ett av Stockholm— Gävle och Bergslagsdistrikten en ny extra assistent under sex av årets månader borde förordnas. Den ifrågasatta indragningen av revir inom Bergslags- och Östra distrikten syntes böra ifrågakomma först i samband med inträffande avgång av revirförvaltare inom sagda distrikt, i vilket avseende finge framhållas, att pensionsålder uppnåddes beträffande Bergslagsdistriktet av en jägmästare under vart och ett av åren 1931— 1934 samt beträffande Östra distriktet av en jägmästare under år 1935 och av tre jägmästare under år 1936. Den besparing i domänverkets drifts­ kostnader, som skulle föranledas av ifrågavarande reglering av revir, torde kunna för är beräknas till 31,582 kronor. Domänstyrelsen har till närmare upplysning örn de grunder, enligt vilka sagda beräkning verkställts, i skrivelsen lämnat en specifikation över

Kungl. Majda proposition Nr 10. 77

under inbegripet granskning och fastställande av hushållningsplaner för dessa skogar, dels ock frågan om anordnande av gemensam förvaltning för två eller flera liäradsallmänningar. Vad först angår sättet för handhavande av häradsallmännings förvalt- ^jäamet^för ning må erinras, att de nuvarande bestämmelserna i ämnet, enligt vilka ^ häradsaiiförvaltningen principiellt skall handhavas av skogsstaten men under vis- manning för­ sa villkor må övertagas av delägarna, först upptogos i 1866 års skogsord- saltning, ning såsom uttryck för den då rådande uppfattningen, att delägarna bor­ de vara berättigade att, örn de så önskade, själva ombesörja allmänningens förvaltning. Såsom förut framhållits, äro ock de villköl, varunder förvaltningen må övertagas av delägarna, av sådant innehåll, att det i verkligheten beror på delägarnas egen vilja, huruvida sådant övertagande skall äga rum. Ifrågavarande bestämmelser torde hava varit ändamåls­ enliga vid tiden för tillkomsten av 1866 års skogsordning, då delägarnas intresse för bedrivandet av en rationell skogshushållning å allmänningarna ännu mångenstädes var ringa och insikten örn de härför lämpliga metoderna var mycket begränsad. I samband med den betydande ut­ veckling, som skogsbruket undergått sedan mitten av 1800-talet, hava emellertid förhållandena i berörda hänseenden avsevärt förändrats, och numera torde ej med fog kunna göras gällande, att en god skötsel av häradsallmänningarna förutsätter, att dessa helt eller delvis förvaltas av skogsstaten. Riktigheten härav bekräftas av det sätt, varpå skogs­ hushållningen handhaves å de allmänningar, vilka redan stå under del­ ägarnas förvaltning. Enligt den utredning härom, som lämnats i förenämnda arbete »Sveriges liäradsallmänningar», är skötseln av nyssnämn­ da allmänningar i stort sett lika god som den, vilken kommer de av skogs­ staten förvaltade allmänningarna till del. I detta sammanhang må även framhållas, att enligt uppgifter, som jag under år 1930 låtit infordra från samtliga allmänningsstyrelser, styrelserna för ej mindre än 25 under del­ ägarnas förvaltning stående allmänningar till sitt biträde anställt perso­ ner med högre skoglig utbildning. Av det anförda torde framgå, att för tillgodoseende av kravet på en god skogshushållning å allmänningarna ett bibehållande av skogsstatens nuvarande förvaltningsbefogenhet i fråga örn dem ej är påkallat. Däremot måste ett upphörande av denna befogenhet anses önskvärt med hänsyn till vikten att befordra vederbörande delägares intresse för dessa skogar och deras rationella skötsel. Det torde nämligen vara obestridligt, att ett dylikt intresse lättare skapas, örn delägarna själva ombesörja för­ valtningen, än i motsatt fall. I detta sammanhang må omnämnas, att under åren 1913—1930 för utvidgning av de under delägarnas egen för­ valtning stående allmänningarna inköpts en markareal av 4,154.38 hektar för en köpesumma av 1,489,104 kronor, under det motsvarande inköp be­ träffande de av skogsstaten förvaltade allmänningarna under samma tid

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

omfattat en areal av 3,991.41 hektar och avsett en köpesumma av 771,325 kronor. Även må erinras örn det livliga intresse för övertagande av allmänningarnas förvaltning, som delägarna visat under de senaste decennierna och som haft till resultat, att vid utgången av 1929 allenast 20 allmänningar med en areal av sammanlagt 29,195 hektar kvarstodo un­ der skogsstatens förvaltning. Slutligen må framhållas, att tillämpandet av en god skogsvård å allmänningarna torde vara ägnat att i högre grad stimulera delägarnas intresse för främjande av skogsbruket å deras egna fastigheter, örn sagda vård utgör resultatet av delägarnas förvaltning, än örn den är en följd av vederbörande skogsstatstjänstemäns arbete. Ett generellt överflyttande å delägarna av häradsallmänningarnas för­ valtning är även påkallat från statsfinansiella och skogsadministrativa synpunkter. Med den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit till frågan örn äganderätten till häradsallmänningarna och sättet för använ­ dande av dessas avkastning, kan det nämligen ej anses ligga i statens in­ tresse, att dess organ betungas nied uppgiften att handhava förvaltningen av hithörande skogar. Det torde här böra erinras, att den gottgörelse, som för närvarande utgår till statsverket för skogsstatens förvaltning av vissa häradsallmänningar, avser allenast att täcka utgifterna för de förrätt­ ningar,^ som. vederbörande jägmästare verkställa å dessa skogar, vadan ersättning ej gäldas för den tidsförlust och det besvär, som skogsstatstjanstemännen åsamkas i och för förvaltningen. Statsverket tillskyndas sålunda årligen en ej obetydlig kostnad till följd av skogsstatens ifråga­ varande förvaltning. Beträffande storleken av denna kostnad tillåter jag mig hänvisa till förenämnda av domänstyrelsen verkställda utredning rörande den besparing, som skulle uppstå för domänfonden genom del­ ägarnas övertagande av samtliga häradsallmänningars förvaltning och vilken besparing av domänstyrelsen beräknats till cirka 31,500 kronor för år. Tydligt är, att statsverkets berörda kostnad måste antagas uppgå till minst sistnämnda belopp. Därest, såsom domänstyrelsen vid upprepade tillfällen föreslagit, vederbörande allmänningsdelägare ålades att till fullo ersätta sagda tjänstemäns arbete å de av dem förvaltade häradsall­ männingarna, skulle detta sannolikt få till följd, att flertalet dylika all­ männingar övertoges av delägarna. På grund av vad sålunda anförts har jag i likhet med kommittén, reser­ vanten och allmänningsombuden samt flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna funnit mig böra föreslå, att förvaltningen av häradsall­ männingarna generellt uppdrages åt delägarna och utövas genom av dem valda allmänningsstyrelser. Beträffande sättet för utseende av allmänningsstyrelse och den befo­ genhet, som skall tillkomma sådan styrelse i förhållande till delägarna, har jag, jämväl i överensstämmelse med kommitténs, reservantens och allmänningsombudens förslag, ansett nu gällande bestämmelser böra i hu­ vudsak bibehållas. Den nuvarande regeln, att allmänningsstyrelse skall

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

väljas genom sockenombud å tid och ort, som utsattes och kungöres av länsstyrelsen, torde dock böra ändras, på sätt jag i det följande skall när­ mare angiva. Därjämte har jag i likhet med reservanten funnit önsk­ värt, att gränsen mellan allmänningsstyrelsens och delägarnas beslutan­ derätt, i den mån så lämpligen kan ske, uppdrages i själva lagen och att alltså allmänningsreglementet ej härutinnan erhåller en så avgörande betydelse som nu är fallet. Enligt det inom departementet utarbetade förslaget skall sålunda allmänningsstyrelsen utöva delägarnas beslutan­ derätt i alla frågor, i vilka denna rätt ej genom lag eller för allmänningen gällande reglemente förbehållits delägarna. Såsom frågor, i vilka be­ slutanderätten principiellt skall tillkomma delägarna, hava i förslaget angivits, bland andra, inköp av mark för allmännings utvidgning, ansök­ ning örn införlivning av mark med allmänning i vissa fall, uppgörande av reglemente samt vissa spörsmål örn användande eller fonder ing av allmänningens avkastning ävensom huruvida utdelning av sådan av­ kastning skall ske in natura eller, efter försäljning, i penningar. Beträf­ fande vissa av dessa frågor har i förslaget beslutanderätten förbehållits delägarna, allenast under förutsättning att reglementet ej innehåller an­ nan bestämmelse. Såsom jag förut omnämnt, hava styrelserna för det övervägande fler­ talet av de under delägarnas förvaltning stående allmänningarna an­ ställt personer med högre skoglig utbildning såsom biträden vid allmänningarnas förvaltning. Med högre skoglig utbildning förstås här av­ gångsexamen från skogsinstitutet eliel* skogshögskolan eller därmed jäm­ förlig utbildning. För tryggande av en fullt rationell vård av allmän­ ningarna, därest förvaltningen av dessa generellt övertages av del­ ägarna, torde ock vara erforderligt, att, på sätt allmänningsombuden före­ slagit och häradsallmänningsförbundet i sitt yttrande närmare motiverat, allmänningsstyrelserna underkastas skyldighet att anställa dylika biträ­ den. En bestämmelse i detta syfte har därför upptagits i departementsförslaget. Beträffande frågan, huruvida person med högre skoglig utbildning må anställas såsom biträde i förevarande avseende hos två eller flera allmänningsstyrelser, har jag i likhet med allmänningsombuden funnit hin­ der därför ej böra möta, under förutsättning att garantier beredas för att biträdets verksamhetsområde ej bestämmes större än att biträdet på ett tillfredsställande sätt kan fullgöra sina åligganden. Den form, vari en­ ligt ombudens förslag dylika garantier skola vinnas, har jag dock ej fun­ nit ändamålsenlig utan ansett, att berörda syfte lämpligen bör tillgodoses på det sätt, att för varje allmänning bestämmelser meddelas, huruvida och i vad mån sådant biträde åt allmänningsstyrelsen, som här avses, må med sin befattning förena annan tjänst eller anställning. Dylika bestäm­ melser synas lämpligen böra upptagas i de särskilda allmänningarnas reg­ lementen, och torde dessa i regel böra åsyfta, att biträde, varom nu är

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

fråga, ej må innehava annan tjänst eller anställning, nied mindre skogsvårdsstyreisen därtill lämnar tillstånd.

b) Organisa­ Av den i det föregående uttalade uppfattningen, att varje häradsalltionen av för männings delägare böra anses utgöra ett särskilt rättssubjekt, vilket är vattningen. innehavare av äganderätten till allmänningen, torde följa, att detta rätts­ subjekt bör med hänsyn till allmänningens förvaltning organiseras i an­ slutning till de bestämmelser, som i allmänhet gälla angående kollektiva juridiska personer. Vad kommittéreservanten härutinnan föreslagit har jag förty funnit välgrundat och i huvudsak böra följas i den nya lagstift­ ningen. Jag har dock ej ansett tillräckliga skäl föreligga att, såsom reser­ vanten föreslagit, tillerkänna Kungl. Majit befogenhet att förordna örn sättet för utseende av en ledamot i allmänningsstyrelse. Jämväl i övrigt avviker departementsförslaget beträffande delägaresamfällighetens orga­ nisation i vissa avseenden från reservantens förslag, såsom jag i det föl­ jande skall närmare angiva. I samband med genomförande av den nu ifrågasatta organisationen torde den befattning med kungörande av ordinarie allmänningsstämmor och emottagande och framläggande av redovisningar för häradsallmänningarnas förvaltning, som för närvarande tillkommer länsstyrelserna, böra upphöra. En förutsättning för delägarnas organiserande på nyss angivna sätt är, att dessa ålägges att för varje häradsallmänning uppgöra reglemente, inrymmande föreskrifter rörande sådana organisationsfrågor, som äro av natur att böra regleras olika för skilda allmänningar. I 40 § av de­ partementsförslaget har upptagits en förteckning å dylika frågor, varav framgår, att enligt förslaget reglementet är avsett att erhålla väsentligen samma betydelse för delägaresamfälligheten som bolagsordningen för ak­ tiebolaget. Med hänsyn till vikten, att reglementena gives en avfattning, som i möjligaste mån tryggar en rationell förvaltning av allmänningarna, och att reglementena tillika upprättas efter i viss mån enhetliga grunder, har jag ansett, att uppgiften att fastställa dessa bör överflyttas från länsstyrelserna till Kungl. Majit. I departementsförslaget regleras allenast förvaltningen av häradsallmänningarna jämte vad därifrån härflyter. Jag har sålunda ej funnit be­ hövligt att, såsom reservanten föreslagit, meddela särskilda föreskrifter rörande förvaltningen av andra delägarnas tillgångar än de nyss an­ givna. Jag vill härvid påpeka, att enligt departementets förslag under häradsallmännings avkastning inbegripes jämväl sådan fast och lös egen­ dom, som förvärvats för medel, vilka äro att hänföra till dylik avkast­ ning. Tillgångar, som ej äro häradsallmänning och ej heller härflutit från sådan allmänning, torde i mycket ringa omfattning finnas i del­ ägarnas ägo. Enligt uppgifter, som infordrats från allmänningsstyrelserna, finnas för närvarande dylika tillgångar allenast hos delägarna

Kungl. Marits proposition Nr 10. 81

i ett fåtal allmänningar, och utgöras dessa tillgångar av vissa fas­ tigheter, som delägarna erhållit i gåva eller inköpt för av delägar­ na sammanskjtitna eller till dem skänkta medel. Berörda fastigheter förvaltas för närvarande av vederbörande allmänningsstyrelser enligt väsentligen samma grunder som respektive allmänningars avkastning och därför inköpt egendom. Behov av särskilda lagföreskrifter, som när­ mare reglera denna förvaltning, torde ej föreligga. Det hör härvid jäm­ väl uppmärksammas, att enligt departementsförslaget vederbörande del­ ägare berättigas att söka införlivning av ifrågavarande fastigheter med respektive allmänningar samt att, örn sådan ansökning beviljas, försla­ gets regler örn häradsallmännings förvaltning bliva direkt tillämpliga å nämnda fastigheter. Vad angår den eventualitet, att egendom efter den nya lagens ikraftträdande skulle tillfalla allmänningsdelägare ge­ nom gåva eller annat benefikt fäng, har i förslaget detta fall uppmärk­ sammats så vitt angår fast egendom. Såsom i det följande skall närmare angivas, förutsätter förslaget, att delägarna i detta fall äro pliktiga att låta införliva fastigheten med allmänningen och sålunda inordna denna under den föreslagna lagen. Skulle fånget åter avse lös egendom, torde med avseende å förvaltningen av sådan egendom behov av legal reglering lika litet föreligga som i fråga om förenämnda redan skedda benefika förvärv.

c) Sättet för Beträffande härefter sättet för utövande av tillsyn å häradsallmänningutövande av arnas förvaltning hava, såsom av den föregående redogörelsen framgått, tillsyn å för­ valtningen. i de avgivna förslagen och yttrandena väsentligt olika meningar fram­ förts. Enligt kommitténs och reservantens förslag skulle denna tillsyn uppdragas åt skogsvårdsstyrelserna, enligt allmänningsombudens förslag åt en överstyrelse och en plankommission och enligt domänstyrelsens för­ slag allenast åt en överstyrelse. Därjämte har av kammarkollegium samt vissa andra i ärendet hörda myndigheter gjorts gällande, att tillsynen fortfarande borde utövas av domänstyrelsen och densamma underlydande personal. Vid bedömandet av denna fråga torde såsom ledande grundsats böra uppställas, att tillsynen skall utövas av ett organ, som kan anses repre­ sentera det allmänna skogsvårdsintresset och tillika är underkastat an­ svar såsom offentlig myndighet för tillsynens handhavande. På grund av liäradsallmänningarnas stora skogliga betydelse synes det nämligen uppenbart, att dessa skogar, som för närvarande stå under skogsstatens uppsikt och kontroll och i många fall även under dess förvaltning, ej böra helt befrias från tillsyn från det allmännas sida. Vidare torde härvid böra fasthållas, att uppgiften att granska och fast­ ställa hushållningsplaner för allmänningarna samt åliggandet att öva tillsyn å efterlevnaden av planerna ej bör uppdragas åt helt skilda or­ gan. En dylik uppdelning synes nämligen ägnad att minska intresset Bihang till riksdagens protokoll lini‘2. 1 saini, lil haft. (Nr 10.)

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

för uppgifternas behöriga fullgörande oell innebära risk för konflikter mellan vederbörande organ. Med nu angivna uppfattning bär jag ej kunnat biträda allmänningsombudens förslag i förevarande avseende. Särskilt Ilar jag funnit betänk­ ligheter möta mot detta förslag av den grund, att de av ombuden före­ slagna organen för tillsynens utövande, överstyrelsen och plankommissio­ nen, med hänsyn till det sätt, varpå dessa skulle utses, till övervägande del måste anses såsom delägarnas representanter. Beträffande yrkandena, att ifrågavarande tillsyn fortfarande skulle ut­ övas av domänverket, finner jag av förut angiven orsak det vara önsk­ värt, att domänverket befrias från all befattning med dessa skogar. I likhet med kommittén och reservanten samt flera i ärendet hörda myn­ digheter har ock domänstyrelsen själv uttalat sig för tillsynens överflyt­ tande å annan myndighet. Vid nu angivna förhållanden synes ett bibe­ hållande av denna hos domänverket ej böra ifrågasättas. _ Det återstår då att undersöka, huruvida en särskild myndighet bör tillskapas för utövande av kontroll å häradsallmänningarnas förvaltning eller örn denna uppgift lämpligen kan anförtros åt de organ, som redan handhava uppsikten över enskildas och med dem likställda skogar, näm­ ligen skogsvårdssty reiser na. Härvid torde till en början böra uppmärksammas, att, då häradsallmän­ ningarnas antal enligt kommitténs betänkande uppgår till 55 och dessa ligga spridda i tio län samt en effektiv tillsyn å allmänningarnas för­ valtning torde förutsätta, att varje allmänning i regel underkastas be­ siktning varje år, en central myndighet i och för sig är mindre lämpad att utöva en dylik tillsyn. De tvivel, som uttalats beträffande skogsvårdsstyrelsernas lämplighet i förevarande avseende, hava i första rummet grundats därå, att styrel­ serna genom tillsynens övertagande skulle erhålla en allt för stor arbets­ börda samt därjämte dragas bort från sitt egentliga och mera betydelse­ fulla verksamhetsfält. Jag tillåter mig med anledning härav erinra, att ifrågavarande tillsyn huvudsakligen skulle omfatta dels granskning och fastställande av hushållningsplaner för allmänningarna och dels överva­ kande av planernas efterlevnad. Vad den förra uppgiften angår är att mär­ ka, att den genomsnittliga giltighetstiden för en hushållningsplan, varom nu är fråga, torde kunna beräknas till minst tio år samt att inom de sär­ skilda skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområden följande antal häradsallmänningar finnas: i Östergötlands län 13, i Uppsala län 10, i Sö­ dermanlands län 8, i ett vart av Örebro och Västmanlands län 6, i ett vart av Stockholms och Skaraborgs län 4, i Älvsborgs län 2 och i ett vart av Jönköpings och Kalmar län 1. Med undantag för skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län skulle sålunda ingen skogsvårdsstyrelse i medeltal kom­ ma att årligen granska och fastställa mer än en hushållningsplan av ifrå­ gavarande slag. Beträffande Östergötlands län må erinras, att vissa av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 83

de där belägna häradsallmänningarna äro relativt små, vadan faststäl­ lande av hushållningsplaner för dessa ej kommer att kräva något mera om­ fattande arbete. Med hänsyn härtill och då, såsom jag i det följande skall närmare angiva, skogsvårdsstyrelse vid prövning av här avsedda frågor städse skall hava tillgång till ett av sakkunnig person upprättat förslag till hushållningsplan, torde ej med fog kunna påstås, att ett överflyttande å skogsvårdsstyrelserna av de göromål, varom nu är fråga, kommer att för dem medföra en allt för stor ökning i deras arbetsbörda. Det bör även uppmärksammas, att uppgiften att granska och fastställa hushållningsplaner ej kan anses i väsentlig grad skilja sig från de skogsvårds­ styrelserna nu tillkommande arbetsuppgifter, vadan sagda överflyttning ej heller kommer att medföra någon skadlig splittring i styrelsernas verk­ samhet. Beträffande skyldigheten att övervaka hushållningsplanernas efterlevnad kommer fullgörandet härav att i första rummet åvila skogsvårdsstyrelsernas förstuga biträden och allenast i ringa grad taga styrel­ sernas egen tid i anspråk. För skogsvårdsstyrelserna i de län, där de flesta häradsallmänningarna äro belägna, kommer måhända övertagandet av sagda skyldighet att nödvändiggöra anställandet av ytterligare först­ uga biträden, men synes denna omständighet i och för sig ej kunna åberopas såsom skäl mot ifrågavarande överflyttning. Kostnaderna för des­ sa biträdens anställande liksom för liandhavandet av ifrågavarande tillsyn i övrigt torde till fullo täckas av de skogsvårdsavgifter, som författnings­ enligt skola erläggas för å häradsallmänningarna avverkat virke och vilka avgifter vid genomförande av det nu föreslagna förvaltningssystemet för dessa allmänningar torde böra bibehållas. Beträffande förslagen örn ifrågavarande tillsyns överflyttande å skogs­ vårdsstyrelserna har vidare invänts, att dessa ej kunde anses besitta till­ räcklig kompetens för uppgiften att granska och fastställa hushållningsplaner, därvid särskilt framhållits, att det beträffande statens skogar an­ setts nödigt att för denna verksamhet utbilda särskilda organ. Jag torde med avseende å denna invändning få erinra, att i det förslag till lag angående vård av kommun- m. fl. skogar, som genom proposition nr 157 förelädes 1923 års riksdag, skogsvårdsstyrelserna beträffande dessa skogar tillagts en funktion, motsvarande den nyss angivna, samt att i mo­ tiveringen till berörda förslag föredragande departementschefen uttryck­ ligen hävdade, att skogsvårdsstyrelserna syntes besitta tillräcklig kompe­ tens härför. Till närmare utveckling av denna mening framhöll departe­ mentschefen i motiveringen till det vid samma riksdag genom proposition nr 160 framlagda förslaget till förordning angående skogsvårdsstyrelser, att den närmaste granskningen av uppgjorda planförslag tillkomme vederbörande skogsvårdsstyrelses fackutbildade tjänsteman samt att sty­ relsens egna ledamöter vore för sin uppgift intresserade män, som genom flera liknande frågors behandling förvärvat en icke ringa erfarenhet örn även rent skogstekniska spörsmål. Därjämte åberopades, att i berörda

84 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

lagförslag ytterligare säkerhet för en sakkunnig prövning av hithörande frågor beretts vederbörande skogsägare därigenom, att dessa medgivits rätt att hos domänstyrelsen överklaga skogsvårdsstyrelses beslut i samma frågor. Jag finner mig i stort sett kunna biträda den av departementschefen år 1923 sålunda hävdade uppfattning. Med hänsyn till liäradsallmänningarnas stora skogliga betydelse synes det dock befogat, att särskilda krav på sakkunskap i förevarande avseende ställas på de myndigheter, som beklä­ das med befogenhet att granska och fastställa hushållningsplaner för dessa skogar. Jag anser det därför önskvärt, att, därest sagda befogenhet upp­ drages åt skogsvårdsstyrelserna, dessa vid uppdragets fullgörande beredes viss förstärkning i sin fackliga kompetens. Beträffande sättet för ernå­ ende av en dylik förstärkning synes en lämplig utväg vara, att de särskilda skogsvårdsstyrelserna vid prövning av hithörande frågor utökas med en av Kungl. Majit utsedd ledamot, som besitter kvalificerad högre skoglig utbildning och som tillika genom föregående verksamhet förvärvat om­ fattande insikt i skogsindelningsfrågor. Denne ledamot torde böra deltaga i behandlingen, förutom av frågor om fastställande av hushållningsplaner, jämväl av ärenden örn ändring av sådana planer samt örn meddelande i vissa fall av särskilda föreskrifter rörande skogsskötsel!! å allmänningarna. Då antalet dylika ärenden hos respektive skogsvårdsstyrelser torde komma att utgöra allenast ett ringa fåtal årligen samt häradsallmänningar finnas blott inom tio skogsvårdsstyrelseområden, vilka samtliga äro beläg­ na i mellersta och södra Sverige, torde hinder ej möta, att samme person utses att tjänstgöra såsom dylik sakkunnig ledamot i alla eller ett flertal av de skogsvårdsstyrelser, varom här är fråga, varigenom ökad möjlighet vinnes att förvärva för uppdraget fullt kompetenta personer. För att trygga erforderligt inflytande åt hemälde ledamot vid ifrågavarande ären­ dens avgörande torde böra stadgas, att, därest skogsvårdsstyrelsen fattar beslut i strid mot dennes mening, ärendet skall underställas Kungl. Majits prövning. Härförutom torde i nära anslutning till de bestämmelser i detta ämne, som upptagits i förslaget till lag örn kommunskogar, böra gälla, att i fall, då underställning av skogsvårdsstyrelses beslut i här avsedda frågor enligt vad nu nämnts ej skall ske, besvär över beslutet må anföras hos Kungl. Majit. Därest på nu angivet sätt garantier skapas för en sak­ kunnig prövning av dessa frågor vid deras hänläggande under skogsvårdsstyrelsernas kompetens, synes betänklighet ej böra möta mot en dylik utvidgning av dessas befogenhetsområde. I anslutning till vad sålunda anförts har i departementsförslaget ifrågavarande tillsyn uppdragits åt skogsvårdsstyrelserna, och hava i sammanhang härmed i förslaget upptagits bestämmelser av förut angivet innehåll i syfte att trygga en sakkunnig behandling av hithörande spörs­ mål. Av vad nu anförts framgår, att jag beträffande omfattningen av den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

befogenhet, som i förevarande avseende bör tillkomma skogsvårdsstyrelserna, ansett mig böra biträda kommitténs förslag. De av reservanten före­ slagna inskränkningarna i sagda befogenhet, åsyftande att tillerkänna al männingsstyrelserna ett ökat inflytande i fråga örn hushållningsplanerna, har jag ej funnit ägnade att, såsom därmed avsetts, befordra styrelsernas intresse för skogsskötseln å allmänningarna eller eljest vara till gagn for

Till kommitténs förslag örn befogenhet för skogsvårdsstyrelse att, då överträdelse ägt rum av fastställd hushållningsplan, meddela vissa före­ skrifter rörande skogsskötseln, återkommer jag i det följande. Såsom förut nämnts, har reservanten i sitt förslag upptagit vissa stad- f°“ gauden örn anordnande av gemensam förvaltning mellan tva eller liera vältning tor allmänningsstyrelser, och har i allmänningsombudens förslag förutsatts, att den däri omförmälda överstyrelsen skulle handhava, förutom tore- ning»r. nämnda tillsyn, jämväl förvaltningen av allmänningarnas gemensamma angelägenheter. Möjligt är, att även domänstyrelsen avsett, att en liknan­ de uppgift skulle tillkomma den av styrelsen föreslagna överstyrelsen. En­ ligt min mening äro emellertid de förvaltningsfrågor, som äro gemensam­ ma för två eller flera allmänningar, av den art, att frågornas handhavande lämpligen kan ordnas genom frivillig överenskommelse mellan vederbö­ rande allmänningsstyrelser, vadan något ingripande från lagstiftningens sida i detta avseende ej erfordras. Redan under nu galande lagstiftning har ett flertal allmänningsstyrelser på nu angivet sätt sammansluta sig för tillvaratagande av gemensamma intressen, och har det av dem bildade Sveriges häradsallmänningsförbund utan stöd av några orgamsativa för­ fattningsbestämmelser nått en betydande utveckling.

På grund av de svårigheter, som för närvarande möta för avyttring CJ ArjWfa av mark från häradsallmänning, synes frågan örn dylik avyttring bora häradsal,_ upptagas till behandling i den nya lagstiftningen. Jag torde nu fa över- maning. gå till denna fråga. Gällande be­ Såsom förut nämnts stadgas i 1894 års skogsordning, att häradsall­ stämmelser. männing skall bibehållas oförminskad. Denna bestämmelse som upptoo-s redan i 1866 års skogsordning och varigenom stadgandena i 1824 års förenämnda cirkulär örn delning av häradsallmänningarna mellan vederbörande intressenter upphävdes, innebär, dels att häradsallmän­ ning ej ina skiftas mellan delägarna och dels att mark ej ina lorsaljas eller annorledes avyttras från sådan allmänning. Däremot lia.- bestäm­ melsen ej ansetts utgöra hinder, att till häradsallmänning hörande mark tages i anspråk genom expropriation eller därmed jämförligt ioifarande. Ej heller har bestämmelsen ansetts hindra verkställande av ägoutbyte mellan häradsallmänning oell angränsande fastigheter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

naTiUha™£ nV i,r4savarande ,Us** 1 »towmtotaw, lava deläga,a i häradsallmänning ej ansetts berättigade att därifrån avyttra mark med mindre tillstånd därtill lämnats av Kungl. Majit ecb riksdagen' ' “‘"f*;" av 1866 “ra skogsordning hava i åtskilliga fall dylika

t;*;11. Dlr,h,ava vesel avselt

gällt avvtoinJ. Wrdbl"Ma**äl>ä‘«- I enstaka fall hava tillstånden n .. “jyttiingar av områden, som varit avsedda att användas för visst al mant ändamål (ex. skolhustomter). Där avyttringen skett genom för säljning, har vid lämnande av tillstånd därtill i regel föreskrivits att ningen'11 T^visi skuIle anv^das till inköp av mark att tilläggas allmänb ‘ issa lall har tillstånd till avyttringen lämnats under villkor at annan av delagarna inköpt mark till motsvarande eller högre värde tillädes allmänningen.

Kommitté­ I sav al kommitténs och reservantens som allmänningsombudens för­ reservanten och albnän- slag har grundsatsen, att häradsallmänningarna skola bibehållas oförningsomlnskade, upptagits. I sistnämnda två förslag har denna grundsats buden. dock ej iorlanats ovillkorlig giltighet utan möjlighet i vissa fall beretts delagarna i häradsallmänning att därifrån avyttra mark under mindre tunga lonner än som nu tillämpas i detta avseende. Reservanten har sålunda i 13 § av sitt förslag infört en bestämmelse hal1’ att fran häradsallmänning någon del må kunna föryttras °r sa Vltt dangenom märkligare förmån för allmänningen skulle kun­ na vinnas, men att sådan försäljning ej må av styrelsen göras utan sam­ tycke av allmänningsstörnman och ej erhåller giltighet, med mindre den godkannes av Konungen. Förslaget upptager även vissa stadganden örn användande av köpeskilling, som inflyter genom dylik föryttring Till dessa stadganden återkommer jag i det följande. Till stod för forslaget i denna del har reservanten anfört, att det läte sig a t for val tänka, att några till en allmänning hörande ägor, som med hänsyn till sm beskaffenhet eller sin belägenhet vore av föga gagn tor allmänningen, kunde genom att försäljas bereda tillgång till förvärv av områden, som vore lämpliga att nied allmänningen införlivas Även örn dylika fall ej bleve talrika, syntes de dock böra av lagen uppmärk­ sammas. De i förslaget upptagna bestämmelserna vore avsedda att trygga, att foryttring ej kunde komma till stånd utan synnerliga skäl och efter bästa möjliga prövning. Allmänningsombudens förslag innehåller i förevarande avseende, att del av häradsallmänning må efter Kungl. Maj:ts tillstånd försäljas', örn detta anses vara till märklig nytta samt de behållna försäljningsmedlen anvandas för förvärv av fastigheter, som huvudsakligen bestå av skogs­ mark. Allmannmgsombuden hava såsom motiv för förslaget framfört väsentligen samma synpunkter som reservanten.

Kungl. May.ts proposition Nr 10. 87

Reservantens oell allmänningsombudeus förslag i förevarande avse- yttranden ende hava i allmänhet ej föranlett några särskilda uttalanden i de av­ givna yttrandena. Sveriges liäradsallmänningsförhund har dock vits­ ordat, att försäljning av mark från häradsallmänning i vissa fall kunde vara påkallad, och länsstyrelsen i Kristianstads län har förordat reser­ vantens förslag under framhållande, att fall kunde tänkas, då det vore möjligt att genom fördelaktig avyttring av mindre områden av en all­ männing vinna erforderliga medel till allmänningens utvidgning. Do­ mänstyrelsen har ansett det nödvändigt, att delägarna i häradsallmän­ ning tillerkändes rättighet att avyttra sådana parceller av allmänningen, som ej med fördel kunde skötas i sambruk med. allmänningen i övrigt, under förutsättning att garantier gåves för att en dylik handlingsfrihet icke orättmätigt utnyttjades i syfte, som ej hade något sammanhang med häradsallmänningarnas uppgift. rasa års riks­ Under de senare åren har frågan örn avyttring av vissa lägenheter å dagsskrivelse häradsallmänningarna aktualiserats genom riksdagens skrivelse den 7 nr 252. juni 1922 nr 252. I denna skrivelse har riksdagen, såsom tidigare om­ nämnts, anhållit örn utredning, huruvida vissa lägenhetsägares på allmänningarna ställning kunde rättsligen ordnas på det sätt, att dem till­ försäkrades antingen tryggad besittningsrätt eller full äganderätt till disponerat markområde, samt örn vidtagande av de åtgärder, vartill ut­ redningen kunde föranleda. Till grund för berörda anhållan låg en motion i andra kammaren nr 163. I denna påpekades, att det på allmänningarna funnes en del oskattlagda torp, vilkas innehavares besittningsrätt till den mark de dispone­ rade vore synnerligen oklar, samt hemställdes örn avlåtande av skrivelse till Kungl. Majit med begäran örn skyndsam utredning rörande lägen­ hetsägares på allmänningarna rättsliga ställning. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen hänvi­ sades, inhämtade yttrande från kammarkollegium över motionen. I detta tillstyrkte kollegiet den ifrågasatta utredningen under framhål­ lande, att densamma torde avse sådana lägenheter a allmänningarna, som upptagits utan vederbörligt tillstånd och som ej heller undergått skattläggning och som sålunda saknade de betingelser, som fordrades för att de enligt äldre skogsordningar skulle kunna anses såsom lagliga. Kollegiet påpekade i yttrandet, att häradsallmänningarna i gällande jordeböcker voro uppförda under kronotitel samt att med hänsyn här­ till lagen örn rätt i vissa fall för nyttjanderättsinnehavare att inlösa un­ der nyttjanderätt upplåtet område, den s. k. ensittarlagen, ej kunde vin­ na tillämpning å lägenheter, upptagna å dylik jord. Under nuvarande lagstiftning torde emellertid enligt kollcgii mening lägenhetshavare å häradsallmänning, vilka icke redan förvärvat en tryggad besittnings­ rätt, vara med avseende å sin ställning gentemot jordägaren som här

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

representerades icke av kronan utan av allmänningsdelägarna — mera likställda med motsvarande grupp av lägenhetshavare å jord under en­ skild äganderätt än vad förhållandet vore beträffande lägenhetshavare å egentlig kronojord. — En ledamot av kollegiet var av skiljaktig me­ ning och ansåg den ifrågasatta utredningen icke vara av behovet på­ kallad. Utskottet hemställde i sitt över motionen angivna utlåtande nr 4 örn avlåtande av skrivelse till Kungl. Majit i enahanda syfte, som angives i riksdagsskrivelsen, samt anförde till stöd härför, bland annat: „ ^en som påyrkats i motionen, syntes vara en av billigheten fordrad konsekvens av den jordpolitik, som statsmakterna den senaste ti­ den sokt utveckla och som bland annat tagit sig uttryck i tillsättandet av jordkommissionen. Visserligen kunde det anmärkas, att kronan icke genom lagstiftning eller annorledes uppmuntrat utan tvärtom sökt hindra uppkomsten av ifrågavarande lägenheter å allmänningarna, men då be­ byggande av allmänningar likväl ägt rum, torde det reellt sett vara ett allmänt intresse, att dessa förhållanden bleve föremål för omsorgsfull undersökning samt såvitt möjligt rättsligen ordnade. Det borde nämnas, att antalet lägenheter av här ifrågavarande slag, såvitt utskottet kun­ nat finna, åtminstone inom vissa delar av landet torde vara avsevärt. Andra kammaren beslöt i enlighet nied utskottets hemställan. Första kammaren hänvisade ärendet till sitt andra tillfälliga utskott, som i utlåtande nr 12 hemställde, att kammaren måtte biträda andra kammarens beslut, och såsom skäl härför anförde: De i motionen omtalade lägenheterna torde huvudsakligast vara så­ dana å häradsallmänningar. En avsöndring av dylika och därmed tryg­ gad besittningsrätt för nyttjanderättsinnehavaren torde dock förhind­ ras genom förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket § 5, jämförd med § 1, varigenom förordna­ des, att häradsallmänningar skulle bibehållas oförminskade. Den s. k. ensittarlagen, som annars eventuellt skulle kunna vinna tillämpning i dessa fall, syntes därför icke utan bestämt stadgande, att så skulle ske, kunna användas. Då nu statsmakterna genom den senaste tidens jord­ reformer sökt trygga besittningsrätten för vissa kategorier av nyttjanderattsmnehavare, syntes billigheten fordra, att även nu förevarande lägenhetsinnehavares rättsliga ställning undersöktes och ordnades. Första kammaren biföll utskottets hemställan.

Utredning an­ Den i riksdagsskrivelsen begärda utredningen anförtroddes till en bör­ gående lägen­ heter å hä- jan åt jordkommissionen. Denna upplöstes emellertid, innan utredningen radsalhnänhunnit verkställas. Sedermera tillkallades inom jordbruksdepartemen­ ningarna. tet en särskild sakkunnig för frågans utredande. Genom dennes försorg hava under år 1926 uppgifter infordrats från vederbörande allmänningsstyrelser och jägmästare rörande antalet och beskaffenheten av de å häradsallmänningarna belägna jordbruks- och bostadslägenheter. Enligt dessa uppgifter finnas å sagda allmänningar sammanlagt 353 dylika lägenheter, därav 234 äro jordbrukslägenheter och 119 bostadslägenheter.

Kungl. Marits proposition Nr 10. 89

Cirka hälften av dessa lägenheter disponeras såsom boställen för skog­ vaktare, tillsyningsman eller skogsarbetare eller för annat ändamål, av­ seende delägarnas gemensamma intresse. Allenast 4 lägenheter inneha­ vas enligt uppgifterna med ständig eller ärftlig besittningsrätt, under det övriga lägenheter, med undantag av 2, som vid tiden för uppgifter­ nas avgivande ej disponerades för något ändamål, upplåtits under nytt­ janderätt för bestämd eller obestämd tid. Ifrågavarande lägenheter upp­ givas i regel vara försedda med boningshus; 49 lägenheter sakna dock dylika lius. Beträffande äganderätten till boningshusen å lägenheterna uppgives, att dessa hus tillhöra å 205 lägenheter allmänningsdelägarna, å 90 lägenhetshavarna och å 9 kronan. Slutligen har i uppgifterna angi­ vits, huruvida inlösen av ifrågavarande lägenheter för vederbörande bru­ kares eller innehavares räkning skulle lända respektive allmänningsdelägare till men, och har denna fråga bejakats i fråga örn 236 lägenheter men besvarats nekande beträffande 117.

Med anledning av omförmälda riksdagsskrivelse har spörsmålet örn ensittarlagens tillämplighet beträffande lägenheter å häradsallmännin- tillämplighet gar under år 1928 varit föremål för undersökning inom justitiedeparte- ä ^adsaiimentet i samband med väckt fråga örn ändring i vissa hänseenden av ensittarlagen. Den 15 november 1928 anmälde dåvarande chefen för justitiedeparte­ mentet för Kungl. Majit ett inom departementet utarbetat förslag till lag örn ändring i vissa delar av ensittarlagen, vilket förslag avsåg, bland annat, att till 19 § i lagen — enligt vilken paragraf lagen ej äger tillämp­ ning beträffande mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipal­ samhälle — skulle fogas ett tillägg av innehåll, att utan hinder av denna bestämmelse inlösen finge ske av mark, som vöre samfälld. för flera fastigheter med skilda ägare, för så vitt kronan eller samhället icke ägde mera än hälften däri. I förslagets motivering erinrade föredra­ gande departementschefen örn förenämnda av högsta domstolen den 26 oktober 1928 meddelade utslag (N. J. A. 1928 sid. 463) rörande frågan örn ensittarlagens tillämplighet beträffande häradsallmänning ävensom örn ett av regeringsrätten rörande samma ämne den 22 september 1927 med­ delat utslag (regeringsrättens årsbok 1927 sid. 113), däri hävdats en upp­ fattning motsatt den i högsta domstolens utslag uttalade, samt anförde vidare, bland annat: Spörsmålet örn ensittarlagens tillämplighet å häradsallmänning hade sammanställts med frågan örn vem som skulle anses vara agara till häradsallmänning. Enligt departementschefens mening borde emellertid förstnämnda fråga lösas oberoende av berörda äganderättssporsmal, varom olika meningar rådde. Avgörande för det förra spörsmålet torde vara, att, såsom kammarkollegium i sitt yttrande över motionen nr 16.5 vid 1922 års riksdag framhållit, ensittarna å häradsallmänningarna be­ funne sig gentemot jordägaren i en ställning, som mera likstol bie dem

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

med innehavare av lägenheter a jord under enskild äganderätt än med lägenhetsinnehavare å kronojord. I betraktande därav, att merendels avsevar ela svårigheter^ motte emot en friköpning på frivillighetens väg av ensittarlagenlieter a haradsallmänningar, syntes det endast vara med billigheten överensstämmande, att även innehavare av lägenheter å häradsallmännmgar åtnjöte det skydd, som ensittarlagen beredde. Härtill torde föreligga desto större anledning, som ensittarlagens tillämpning å dylik jord enligt departementschefens mening näppeligen kunde tänkas komma att medföra några mera avsevärda olägenheter för allmänningsd ela gärna. Skulle nämligen avståendet av ett till lösning ifrågasatt om­ råde medföra avsevärd olägenhet för allmänningen såsom sådan, mötte enligt 2 § i lagen hinder mot lösningen. Vid utarbetande av det _ föreliggande lagförslaget hade departementschelen utgått fran att ensittarlagen borde äga tillämpning å häradsall­ männing. För att tvekan härom ej skulle råda hade departementschefen ansett en erinran böra göras i 5 § av 1894 års skogsordning. Då i denna orordning föreskrift saknades örn förvaltningen av köpeskilling, som inflote vid försäljning av allmänningsjord, torde dessutom erfordras be­ stämmelse, huru den löseskilling, som erhölles för inlöst område, skulle anvandas och förvaltas. Dylik löseskilling syntes böra företrädesvis an­ vända^ eller Anderas för inköp av skogsmark för allmänningens utvidg­ ning eller för verkställande av sådana grundförbättringar å denna, som vöre agnade att höja allmänningens skogsproduktion, eller annat dvlikt ändamål. Lämpligt syntes vara, att Kungl. Maj:t skulle äga förordna darom för värjo särskilt fall. Bestämmelsen torde lämpligen kunna inflyta^ såsom ett nytt stycke i 11 § av berörda förordning. Områden, som blivit vid avvittring utlagda till samfälld husbehovsskog eller allmänningsskog, skulle enligt lag bibehållas oförminskade liksom häradsallmänning. Bestämmelser härom meddelades i lagen den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden och forördningen den 18 juni 1920 angående allmänningsskogar i Västerbottens och björr bottens lan. Motsvarande jämkningar syntes böra vidtagas i dessa tor fattningar. I samband med berörda förslag till lag örn ändring i vissa delar av ensittarlagen anmäldes för Kungl. Majit förslag till lag örn ändrad ly­ delse ay 7 § i lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden, till kungörelse örn ändrad Lidelse av 5 och 11 §§ i 1894 års skogsordning samt till kungörelse örn ändrad lydelse av 1 och 12 §§ i förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmännings­ skogar i Västerbottens och Norrbottens län, vilka förslag utarbetats i överensstämmelse med vad departementschefen anfört i motiveringen till förslaget örn ändring i ensittarlagen. På vederbörande departementschefers hemställan beslöt Kungl. Majit berörda den 15 november 1928 inhämta lagrådets yttrande över förslagen till lag örn ändring i ensittarlagen samt till lag örn ändrad lydelse av 7 § i lagen angående husbehovsskogar. I det yttrande, som lagrådet avgav över förstnämnda förslag, gjorde en ledamot av lagrådet erinran däremot, att i förslaget ej upptagits

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 91

någon uttrycklig föreskrift örn ensittarlagens tillämplighet beträffande häradsallmänning, samt anförde till utveckling härav: Att från lagstiftningssynpunkt icke någon anledning förelåge att undantaga häradsallmänningar från tillämpningen av ensittarlagen syn­ tes uppenbart. Där lagens tillämpande å dem hittills blivit med stöd av dess 19 § förvägrat, hade det berott av att dessa allmänningar av gam­ malt ansetts tillhöra kronan. Samma uppfattning i fråga örn ägande­ rätten till dem läge till grund för lagstiftningen inom annat område. Till statens allmänningsskogar, vilka enligt 6 § väglagen vore skyldiga att deltaga i vägunderhåll, räknades sålunda enligt motiven till lag­ rummet bland annat häradsallmänningar, med undantag för vissa i senare tid tillkomna, belägna i Kopparbergs och Norrbottens län, vilka ansåges tillhöra menigheter; av denna grund gällde å häradsallmänningar den i 33 § samma lag stadgade rättigheten att å kronans allmänning utan ersättning taga väglagningsämnen. Den ståndpunkt till frågan örn ägan­ derätten till häradsallmänningar, vilken sålunda intagits av lagstift­ ningen, torde icke utan vidare höra frånkännas vitsord. I remissproto­ kollet framhölles också, att avsikten icke vore att nu taga ställning till spörsmålet. Likväl utginge förslaget från att lagen borde, utan att änd­ ring vidtoges i densamma, vinna tillämpning beträffande häradsallmänningarna. Följdriktigare syntes vara att i 19 § upptaga såsom ett sär­ skilt stadgande, att lagen ägde tillämpning å dem. Övriga tre ledamöter av lagrådet framhöllo, att man med hänsyn till högsta domstolens omförmälda utslag kunde förutsätta, att ensittarlagen skulle bliva tillämpad å häradsallmänningar utan att något uttryckligt stadgande därom infördes i lagen. I sitt yttrande över förslaget till ändrad lydelse av 7 § i lagen angå­ ende husbehovsskogar framhöll lagrådet, att den lösningsrätt, som enligt ensittarlagen tillkomme nyttjanderättsliavare, icke vöre att uppfatta så­ som innebärande undantag från den i nyssberörda paragraf meddelade bestämmelsen, att område, som vid avvittring blivit utlagt till samfälld husbehovsskog, skulle bibehållas oförminskat, saint att det därför ej “v ore erforderligt och mindre egentligt att, såsom förslaget avsage, i para­ grafen inrycka en erinran örn denna lösningsrätt. Gjordes sådan erinran, borde likaväl erinras örn exempelvis det ingrepp en expropriation inne­ buro. Beträffande det i förslaget inrymda stadgandet, att Konungen ägde förordna rörande användningen och förvaltningen av löseskilling för inlöst område, anmärkte lagrådet, att, örn ett dylikt stadgande ansages erforderligt, detsamma borde utvidgas att avse alla de fall, då ersätt­ ning utginge för mark, som genom expropriation, inlösning enligt en­ sittarlagen eller annat liknande förfarande avskildes fran samfälld hus­ behovsskog. Förslagen till lag örn ändring i ensittarlagen och till kungörelse örn ändring i 1894 års skogsordning förelädes sedermera genom propositioner nr 3ti och 122 1929 års riksdag. Förslagen till lag örn ändrad lydelse av 7 § i lagen angående husbehovsskogar och till kungörelse örn ändrad ly-

92 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

delse av 1 och 12 §§ i förordningen angående allmänningsskogar i Väster­ bottens och Norrbottens län föranledde däremot med anledning av vad lagrådet anmärkt mot det förra förslaget ej propositioner till riksdagen. Propositionen med förslag till lag örn ändring i ensittarlagen anslöt sig i fråga örn lagens tillämplighet beträffande häradsallmänning till före­ dragande departementschefens ståndpunkt. Den av en ledamot av lag­ rådet framställda erinran mot förslaget härutinnan föranledde sålunda ej ändring i detta. Förslaget till ändring i 1894 års skogsordning jäm­ kades med anledning av vad lagrådet anmärkt beträffande förslaget örn ändrad lydelse av 7 § i lagen angående husbehovsskogar på det sätt, att den i 5 § av det förra förslaget inrymda erinran örn ensittarlagens till­ lämplighet i fråga örn häradsallmänning uteslöts samt den i 11 § upp­ tagna bestämmelsen angående användningen och förvaltningen av löse­ skilling, som inflöte vid inlösen enligt ensittarlagen, utvidgades till att inbegripa jämväl ersättning för mark, som genom expropriation eller annat liknande förfarande skildes från häradsallmänning. Riksdagen, som anslöt sig till departementschefens uppfattning, att ensittarlagen borde utan uttrycklig föreskrift anses tillämplig beträf­ fande häradsallmänning, biföll förenämnda två propositioner oför­ ändrade.

Departements­ Då jag i likhet med kommittén och allmänningsombuden ansett, att chefen. den nu gällande grundsatsen, att liäradsallmänningarna skola bibehållas oförminskade, hör upptagas i den nya lagstiftningen, har en bestämmelse härom inrymts i departementets förslag. Jag vill erinra, att en liknande regel gäller i fråga örn sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län. På sätt framgår av lagrådets yttrande över omförmälda förslag till ändrad lydelse av 7 § i lagen angående husbehovsskogar innebär ej berör­ da grundsats, att liäradsallmänningarna äro undantagna från tillämp­ ningen av lagstiftningen örn expropriation eller därmed jämförligt förfarande. Med hänsyn till de uttalanden rörande ensittarlagens tillämplighet å häradsallmänningar, som gjorts i förenämnda proposition nr 36 till 1929 års riksdag och vilka uttalanden godkänts av riksdagen, bör denna lag numera anses äga giltighet även i fråga örn dylika allmänningar. Någon åtgärd för utsträckande av lagens tillämpning till dessa är sålunda ej i detta sammanhang påkallad. Då jämlikt omförmälda inom jordbruks­ departementet verkställda undersökning rörande de å häradsallmänningarna befintliga lägenheter ett nittiotal av dessa äro försedda med bo­ ningshus, vilka tillhöra respektive lägenhetsinnehavare, synes antagligt, att lösningsrätt enligt ensittarlagen föreligger beträffande ett ej obetyd­ ligt antal lägenheter å sagda allmänningar. Tillämpningen beträffande

Kungl. Majlis proposition Nr 10.

dessa av nämnda lag torde sålunda bliva av viss betydelse, för tillgodo­ seende av det i riksdagens omförmälda skrivelse den 7 juni 1922 nr 252 angivna syftet. .. , Såsom nämnda undersökning visar, finnes emellertid a baradsailmanningarna jämväl ett avsevärt antal lägenheter, som sakna boningshus eller varå boningshusen tillhöra allmänningsdelägarna eller kronan och beträffande vilka ensittarlagen sålunda ej äger tillämpning. Även örn dessa lägenheter till stor del erfordras såsom boställen åt skogvaktare, tillsyningsmän eller skogsarbetare eller för tillgodoseende av annat för delägarna gemensamt intresse, synes dock av utredningen framgå, att åtskilliga av sagda lägenheter kunna utan men för skogsskötseln å allmänningarna därifrån avyttras. Där detta är fallet, torde lagstiftningen ej böra lägga ovillkorligt hinder i vägen för sådan avyttring. . Med. hän­ syn till vikten, att allmänningsjorden i möjligaste män bibehålies i de ägarnas händer, torde dock i nyssangivna fall avyttring ej bora med­ givas, med mindre denna medför någon mera avsevärd förmån för del­ ägarna eller eljest synnerliga skäl därtill äro för handen. Dylika skal torde böra. anses föreligga, därest någon önskar förvarva en Dore bruks- eller bostadslägenhet å häradsallmänning till eget hem och lagen­ heten är därtill lämplig. Möjligheten att avyttra mark från häradsallmänning torde emellertid ej böra begränsas allenast till jordbruks- eller bostadslägenheter. Pa satt reservanten framhållit, kan det i vissa fall vara till fördel för en än a målsenlig skogshushållning å sådan allmänning, att en del därav, som med hänsyn till beskaffenhet eller läge är mindre väl ägnad att brukas tillsammans med allmänningen i övrigt, försäljes och att annan för anda­ målet lämplig mark inköpes att med allmänningen införlivas. Vidare kan det tänkas, att ett område å häradsallmänning lämpligen bor tågås i anspråk för tillgodoseende av något allmänt eller allmännyttigt ända­ mål och att möjlighet föreligger att till allmänningen förvärva ett annat för skogsbruk lika lämpligt område av motsvarande storlek. Aven i dessa och därmed jämförliga fall torde avyttring av mark från härads­ allmänning böra kunna äga rum. _ Någon uppräkning av de särskilda fall, då avyttring av mark fran häradsallmänning må ske, torde ej lämpligen böra göras i lagen, utan lärer denna böra begränsas till att upptaga de allmänna förutsättningar, varunder dylik avyttring är tillåten. I anslutning till vad sålunda anförts har i departementets förslag stad­ gats, att till häradsallmänning hörande område må avyttras genom för­ säljning eller annorledes, örn avsevärd förmån för delägarna därigenom vinnes eller eljest synnerliga skäl därtill äro samt avyttringen en länder skogsskötsel!! å allmänningen till men. Då rätten att besluta örn dylt v avyttring synes böra vara förbehållen delägarna själva samt utövningen av denna rätt bör vara underkastad en effektiv och enhetlig kontroll,

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 10.

Ilar i departementsförslaget därjämte, i överensstämmelse med reservanens förslag, föreskrivits, att beslutanderätten beträffande avyttring varom har ar fråga, tillkommer delägarna men att avyttringen ej varder giltig, med mindre den godkännes av Kungl. Majit. Beträffande frågan örn användande av de medel, vilka inflyta genom avyttring av mark från häradsallmänning, torde jag få återkomma här­ till i det följande.

1 defU 1nya. lagstiftningen torde vidare böra uppmärksammas frågan häradsö//- °m mforlivnmg med haradsallmänningarna av de betydande skogsområmannmg. en, sorn delägarna under de senare decennierna förvärvat för att till­ äggas de ursprungliga allmänningarna eller eljest brukas i samband med dessa, samt darmed sammanhängande spörsmål.

Ä” +.Bfträfandf omfattningen av berörda förvärv har i kommitténs benin,, adelag ar- tankande redogjorts för vissa av kommittén från vederbörande revirför "°S T"**'- lal}.aTf ffordrade uppgifter i ämnet, avseende tiden till och med år 1912 Enligt dessa uppgifter hava till och med sagda år delägarna i 33 allmannmgar för nämnda ändamål inköpt sammanlagt 9,909.66 hektar mark för en köpesumma av cirka 1,260,000 kronor samt delägarna i en allmännmg erhållit 9 hektar mark såsom gåva. Sistnämnda förvärv avser fem intakter å Vartofta häradsallmänning, vilka i samband med ett mellan allmänningen och en angränsande fastighet förrättat ägoutbyte överläm­ nats utan vederlag till allmänningsdelägarna. Ifrågavarande förvärv som sålunda omfattat sammanlagt 9,918.66 hektar, hava ägt rum under arén 1863—1.912. I fråga örn det närmare innehållet av berörda uppgif­ ter får jag hänvisa till kommittébetänkandet (sid. 455). ^ad an8rål de förvärv för ifrågavarande ändamål, som skett efter år J12, har jag infordrat uppgifter från vederbörande allmänningsstyrelser, och har med ledning av dessa uppgifter utarbetats föliande tablå över dessa förvärv, vilka samtliga skett genom köp:

I Västerrekarnes » — 1915—1922 11.182 6,800 Åkers —

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

A\ tablån fiamgår, att under aren 1913—1930 till häradsallmänningarna inköpts sammanlagt 8,045.8848 hektar mark för en köpesumma av 2,260,429 kronor 90 öre. Hela arealen av den till allmänningarna förvärvade marken uppgår sålunda enligt de lämnade uppgifterna till 17 , 964.5448 hektar, vilken areal - bortsett från förenämnda 9 hektar, som förvärvats genom gåva _betingat en köpesumma av cirka 3.5 miljoner kronor. Varje hektar mark har sålunda i medeltal betingat en köpeskilling av cirka 195 kronor. Ifrågavarande inköp hava i regel verkställts för medel, som erhållits genom avverkning av skog å allmänningarna. För möjliggörande av dy­ lika inköp har i många fall Kungl. Maj:t eller domänstyrelsen lämnat tillstånd till extra eller för skottsav verkningar å allmänningarna, varige­ nom en större kvantitet virke på en gång kunnat uttagas. Ofta hava emellertid delägarna genom fondering under längre tid av allmänningarnas årliga avkastningsmedel förskaffat sig tillräckligt stora kontanta tillgångar för likviderande av inköpen. Understundom hava medel för ändamålet anskaffats genom lån, som sedermera amorterats med de från allmänningarna inflytande inkomsterna. Undantagsvis hava delägarna berett sig medel till inköpen genom att, sedan tillstånd därtill i vederbörlig ordning utverkats, försälja mark från allmänningarna. I två fall 1 hava medel för ändamålet erhållits genom utdelning från vederbörande härads tingshuskassor och i ett fall genom försäljning av tingshustomt. I detta sammanhang må påpekas, att hos delägarna i ett flertal all­ männingar förefinnas fonder för inköp av skogsmark i förevarande syfte, a ilka fonder i regel bildats av för ändamålet avsatta avkastningsmedel. Enligt särskilda från allmänningsstyrelserna i slutet av år 1930 infordrade uppgifter finnas dylika fonder hos delägarna i 15 allmänningar, och uppgå fondernas sammanlagda belopp till cirka 250,000 kronor. Slutligen må omnämnas, att enligt uppgift av ordföranden i styrelsen för Hardemo häradsallmänning delägarna i denna allmänning, som står under skogsstatens förvaltning, under år 1923 inköpt J/« mantal Äljevad, omfattande 22 tunnland åker och 51 tunnland produktiv skogsmark, för en köpeskilling av 17,800 kronor, vilket belopp anskaffats genom uttaxe­ ring bland delägarna. Fastigheten förvaltas av allmänningsstyrelsen, och föras över förvaltningen särskilda, räkenskaper. Av den lämnade upp­ giften synes framgå, att ifrågavarande fastighet ej förvärvats för att tilläggas allmänningen eller brukas gemensamt med denna.

.Riksdagens I skiivelse den 22 mars 1904 anhöll riksdagen, såsom förut berörts, örn skrivelse den utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag till de lagbe­ ”/» 1904. stämmelser, som kunde prövas er fördel-] iga och lämpliga för att bereda delägai-e i häradsallmänning möjlighet att få med allmänningen för framtiden införliva mark, som blivit för sådant ändamål inköpt. Till stöd för denna anhållan anfördes i skrivelsen:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 97

Av enskild motionär hade ifrågasatts ändring av § 5 i förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, närmast i syfte att erhålla en lämplig forin, varigenom av delägare i en häradsall­ männing inköpt mark kunde på ett varaktigt och betryggande sätt inför­ livas med allmänningen. Enhart genom inköp av marken och dess bru­ kande i sammanhang med häradsallmänningen bleve icke lagens bestäm­ melser örn dylik allmän skog tillämpliga på det inköpta området, och någon utväg för köparna att genom andra åtgärder förskaffa området i fråga häradsallmänning^ natur torde e,j heller finnas. Kommande del­ ägare skulle sålunda kunna obehindrat avyttra mark, som av föregåen­ de delägare inköpts och förenats med häradsallmänningen; och då för sådant område inga andra bestämmelser beträffande skogshushållningen funnes än de, som gällde för varje annan privat skogsmark, torde ej hel­ ler någon säkerhet finnas för att icke skogen i en framtid komme att skövlas eller åtminstone behandlas på annat sätt, än som avsetts med områdets inköp och dess förening med häradsallmänningen. Då emeller­ tid en utvidgning genom markinköp av de befintliga häradsallmänningarna, vilka enligt lagens föreskrift skulle bibehållas oförminskade och under statens kontroll behandlas efter särskilda, på vetenskapliga regler grundade hushållningsplaner, syntes vara av vikt och dylika markin­ köp icke torde vara ovanliga, funne riksdagen lämpligt och ändamålsen­ ligt, att till förebyggande av ovan antydda olägenheter genom lag be­ stämdes, under vilka former till häradsallmänning inköpt mark lämp­ ligen kunde på ett varaktigt sätt införlivas med densamma. De bestäm­ melser, som kunde finnas lämpliga beträffande mark, som blivit av del­ ägare inköpt i ändamål att förenas med häradsallmänning, torde också böra vinna tillämpning i fråga örn mark, som annorledes, t. ex. genom gåva, för sådant ändamål förvärvats, och möjlighet torde böra beredas att på liknande sätt bilda nya allmänningar.

Skogslagstiftningskommittén Ilar med anledning av berörda skrivelse Skogslagstiftframhållit, att behovet av de däri begärda bestämmelserna torde vara ställt utom tvivel, samt till belysning härav anfört: Kommittén ville erinra örn det i skogsvårdsavseende otillfredsställande uti att, såsom nu ägde runi, nyförvärvade skogsområden och gamla häradsallmänningar sammanfördes under gemensamma hushållningsplaner, oaktat de förra när som helst kunde bortsäljas; skedde sådant efter en längre eller kortare tids gemenskap, kunde nämligen detta medföra en allvarlig rubbning i skogshushållningen på den egentliga häradsallmän­ ningen. Skulle någon tänkas invända, att ett fastlåsande för framtiden av frivilligt inköpta skogsmarker vid de gamla allmänningsområdena skulle vara ägnat att motverka det nu livliga intresset för dylika utvidg­ ningar av häradsallmänningarna, kunde detta sägas redan vara bemött genom vad i riksdagsskrivelsen anförts. För de allmänningsdelägare, som villo inköpa skogsmark för berörda ändamål, borde det nämligen, såsom i riksdagsskrivelsen antytts, ingalunda vara otacknämligt, örn den inköpta markens återförsäljande och därmed undandragande från det avsedda ändamålet kunde i laga ordning förekommas, utan tvärtom.

I anslutning till vad kommittén sålunda anfört har denna i sitt för­ slag upptagit vissa bestämmelser dels angående befogenhet för deliigare

Bihang lill riksdagens protokoll link.’. I sami. lil hofi. (Nr 10.) <

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

i .häradsallmänning att inköpa marle för utvidgning av sådan allmän­ ning och dels angående införlivning med häradsallmänning av mark, som delägarna förvärvat för nämnda ändamål.

a) Delägarna® 1 iråga örn delägarnas befogenhet att inköpa mark för liäradsallmänbefogenhet att inköpa mark mngs utvidgning innehåller kommitténs förslag, att, örn delägarna vilja för häradsall­ ior tillökande av sådan allmänning inköpa därför lämpligt markom­ männing^ ut­ vidgning. råde, de aga darom besluta i den ordning, som i förslaget är stadgad för val av allmänningsstyrelse. Sådant val skall enligt förslaget förrättas år­ ligen a den ordinarie allmänningsstämman. När fråga örn inköp, som nyss sagts, skall förekomma å allmänningsstämman, skall detta tillkännagi­ vas i den rörande stämman utfärdade kungörelsen. Förslaget upptager därjämte en bestämmelse örn delägares skyldighet att svara för kostnadei för köp, i arom nu är fråga, oell stadgas härutinnan, att delägare ej är pliktig att lämna bidrag till dylika kostnader nied andra medel än sm del i allmanmngens avkastning. Slutligen stadgas örn köpets lagfa­ rande, att härutinnan skall gälla vad i förordningen den 16 juni 1875 an­ gående lagfart å fång till fast egendom finnes föreskrivet. I förslagets motivering Ilar kommittén diskuterat, huruvida för gil­ tigheten av beslut örn markinköp för liäradsallmännings utvidgning bordo toull as, att beslutet iattats med kvalificerad majoritet. Kommittén bär emellertid ej funnit några betänkligheter mot att låta en enkel plurahtet besluta i ämnet efter elen grund, som stadgats för utövande av rösträtt å allmänningsstämma. Kommittén har påpekat, att det syntes sorn ett krav på kvalificerad majoritet skulle bliva förenat nied vissa vanskligheter på grund av det förhållandet, att vid omröstningen genom sockenombud varje sockens sammanlagda oförmedlade hemmantal räk­ nades såsom en helhet, liven örn de av ombudet representerade jordägar­ na moni socknen vore av olika meningar. Kommittén bär ock framhål­ lit det betydelse!ulla däruti, att här avsedda utvidgningar av häradsallmänningarna befrämjades. Kommittén bar vidare i motiveringen berört frågan, huruvida delägar­ nas befogenhet att inköpa mark för ifrågavarande ändamål borde begrän­ sas att avse allenast skogsmark eller mark, som vore behövlig för allmän­ ningen s bevakning eller skötsel — såsom i det följande skall närmare an­ givas må enligt kommitténs förslag i regel allenast dylik mark införli­ vas med häradsallmänning. Kommittén, som ej föreslagit någon be­ stämmelse i berörda syfte, har rörande förevarande fråga åberopat ett av kammarkollegium i ärendet avgivet yttrande, däri kollegium anfört, bland annat: Den meningen kunde göras gällande, att delägare icke borde äga att besluta örn inköp av mark, som företrädesvis vore att anse som jordbruksfastighet. Det kunde emellertid tänkas inträffa, att ett hemman tillhörande skog, vilken man önskade införliva med en häradsallmänning, icke skulle kunna för dylikt ändamål förvärvas, med mindre inköp sked-

Kungl. Majlis proposition Nr 10.

de av liela hemmanet. För sådant fall skulle det ej vara välbetänkt att Betaga allmänningsdelägarna befogenhet att besluta om inköp av hem­ manet, vars inägor ju sedermera efter skedd ägostyckning kunde ater avyttras. Av sådan anledning och då det dessutom ej torde vara att be­ fara, att delägarna i en häradsallmänning skulle komma att sia under sig jordbruksfastigheter i avsikt att fortfarande bruka dem som sådana, samt i allt fall medgivande till inkorporering av mark, som företrädes­ vis voro att anse såsom jordbruksfastighet, icke torde kunna komma att utverkas, ansåge kollegium någon inskränkning i delagarnas berörda befogenhet ej behöva stadgas. Men innan beslut örn inkorporering med­ delades, borde undersökning verkställas för utrönande, huruvida mai­ ken vore skogsmark eller behövlig för allmänningens bevakning och sköt­ sel. Ett avskiljande av inägor efter inkorporeringen torde under sedana förhållanden näppeligen kunna ifrågakomma. Kommitténs förslag inrymmer ej någon bestämmelse örn befogenhet för delägarna att inköpa mark för annat ändamål än allmänningens ut­ vidgning. Av förslagets avfattning och motivering synes framgå, att sådan befogenhet ej varit avsedd att tillkomma delägarna. Förslagets ståndpunkt i detta hänseende äger samband därmed, att häradsallmännings avkastning enligt förslaget ej må användas för markinköp för an­ nat ändamål än allmänningens utvidgning, samt att delägare i häradsall­ männing i allmänhet ej förfoga över andra medel än sådana, som härflutit från allmänningen. I förslagets motiv har dock framhållits, att det måhända i något enstaka fall kunde förekomma, att jämväl andra medel än de nyss angivna funnes i delägarnas ägo samt att, där så vöre fallet, hinder ej borde möta, att jämväl dessa medel disponerades till in­ köp av mark för allmänningen. b) Införliv- Vad härefter angår frågan örn införlivning nied häradsallmänning av ning med hä­ mark, som delägarna förvärvat för utvidgning av allmänningen, upp­ radsallmän­ tager kommitténs förslag utförliga bestämmelser härutinnan så vitt an­ ning av mark, som delägavgår mark, vilken delägarna för ändamålet inköpt. Dessa bestämmelser na förvärvat skola enligt förslaget i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande för allmän­ ningens ut­ mark, som genom annat laga fång förvärvats för berörda ändamål. vidgning. Enligt förslaget skall varje avhandling rörande köp av område, av­ sett för utvidgning av häradsallmänning, ingivas till länsstyrelsen för prövning av frågan örn införlivning. I förslaget bär emellertid ej stad­ gats någon tid, inom vilken ifrågavarande skyldighet skall fullgöras. Så­ som motiv för förslaget i denna del har framhållits, att det syntes otvi­ velaktigt, att delägarnas beslut örn inköp av mark för häradsallmännings utvidgning borde prövas och fastställas av myndighet, oell att det syntes naturligast, att denna prövning oell fastställelse förlädes till länsstyrel­ sen Dels stöde nämligen denna myndighet i kontakt med haradsallmanningarna och deras skötsel och dels erbjöde förhållandet analogi med jorda vsöndringar. Såsom villkor för meddelande av fastställelse å köp, som bär avses.

100 Kungl. Mcij:ts proposition Nr 10.

Ilar i förslaget stadgats, att det inköpta området är skogbärande eller till skogsbörd tjänligt samt så beläget, att det lämpligen kan förvaltas oell brukas i sammanhang med den förutvarande allmänningen, eller ock att området är behövligt för allmänningens bevakning och skötsel, att om­ rådet kartlagts och genom lantmäteriförrättning eller eljest är behörigen avskilt från annan mark, samt att området icke besväras av någon sökt eller beviljad inteckning. Då köpehandling, varom nu är fråga, ingives till länsstyrelsen, skola därvid fogas handlingar, som styrka, att berör­ da villkor med avseende å den inköpta marken äro för handen. Beträffande handläggningen hos länsstyrelsen av ärende, som här av­ ses, innehåller förslaget, att, därest länsstyrelsen nied hänsyn till de före­ slagna bestämmelserna finner hinder ej möta för fastställelse av köpet, länsstyrelsen har att meddela sådan med förklarande, att det förvärvade området skall tilläggas den förutvarande allmänningen. Denna förkla­ ring medför enligt förslaget den verkan, att det tillagda området seder­ mera tii att behandla på samma sätt som allmänningen i alla avseenden utom dem, som hänföra sig till jordnaturen. Området skall sålunda i förvaltnings- och skogsvårdshänseende ävensom beträffande rätten till jakt och fiske samt andra dylika rättigheter vara underkastat samma regler som den förutvarande allmänningen, och må området i likhet med denna ej heller pantförskrivas eller belastas med inteckning. Däremot skall ej genom förklaringen ske ändring i områdets förutvarande jord­ natur. Till stöd för förslagets ståndpunkt i sist berörda avseende har kommit­ tén åberopat ett av kammarkollegium i ärendet avgivet yttrande, däri kollegium anfört: Införlivad mark utgjorde delägarnas tillhörighet, ehuruväl den ej finge säljas, och därför vore det ej lämpligt, att marken skulle i jordeboken upptagas under kronotitel (under denna titel hava häradsallmänningarna införts i jordaboken), utan borde marken upptagas med samma natur som förut, men givetvis med anmärkning i jordeboken, att den införlivats. Alltså borde någon förändring så mycket mindre förekomma i de skyl­ digheter, vilka förut ålegat marken såsom självständig fastighet eller del av sådan, som därigenom eljest rubbning skulle ske i gällande vägdelningar och prästlönekonventioner.

Då fastställelse å köp enligt förslaget meddelats, skall länsstyrelsen örn beslutet underrätta dels kammarkollegium i och för verkställande av an­ teckning i jordeboken örn inkorporeringen, dels vederbörande skogsvårdsstyrelse för iakttagande av vad å styrelsen må ankomma i anledning av allmänningens utvidgning och dels vederbörande häradsrätt. Bätten har att örn fastställelsen göra anteckning i dess lagfarts- och inteckningsprotokoll samt i lagfarts- och inteckningsböckerna. Denna anteckning avser enligt motiven att förebygga, att det inköpta området åter förytt­ ras eller belastas med inteckning. Vägrar länsstyrelsen att meddela fastställelse å köp, som här avses.

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 10. 101

skall enligt förslaget, där ej för sådan händelse köpet förfaller, det in­ köpta området åter avyttras, när så prövas lämpligt och i varje fall, när det kan ske utan förlust, och åligger det länsstyrelsen att hålla hand över att vad sålunda stadgats varder iakttaget. Över länsstyrelses heslut, varigenom sökt fastställelse vägrats, ma en­

De av kommittén sålunda föreslagna bestämmelserna örn mförlivning med häradsallmänning av mark, som förvärvas av dess delägare, skola enligt förslaget äga giltighet även beträffande område, som före den nya lagens trädande i kraft förvärvats för att sammanläggas med häradsall­ männing. Har förvärvet skett med Kungl. Maj:ts medgivande, skall det dock anses som örn fastställelse å förvärvet enligt nya lagen meddelats. I motiveringen till förslaget i nyssnämnda del har kommittén anfort: De markområden, som hittills tillköpts gamla häradsallmanningar, hade i kanske flertalet fall blivit indelade till hushållning i sammanhang med skogen å dessa, och därmed vore ju det egentliga andamalet med inkö­ pen ernått. Men oavsett det osäkra i nämnda förhållande — dela»arna kunde när som helst besluta örn ett annat sätt att handhava skogen a des­ sa områden än det i 1894 års förordning föreskrivna — biheholle dessa inköpta områden alltjämt den natur, de före inköpet hade, och kunde av delägarna intecknas eller avyttras. Att dessa förhållanden icke väteHill fredsställande, vore uppenbart, och i förslaget hade för den skull stack gats, att vad som sagts örn efter lagens ikraftträdande skeende inköp a mark för införlivande med häradsallmänning lia mval skulle galla örn område, som för sådant ändamål förvärvats före lagens fredande j t kraft Skulle vid den prövning, som sålunda borde av länsstyrelsen företagas effe de i förslaget angivna grunderna, något av de hittillsvarande tillaggsomområdena befinnas icke uppfylla berörda förutsättningar, torde det icke heller vara annat än riktigt, att detsamma ånyo avyttrades effei ty förslaget stadgades. . Ett undantag från de föreslagna bestämmelserna hade dock synts bora göras, för den händelse förvärvet av det nya området skett nied Kungl. Maj :ts medgivande. I dylikt fall skulle det nämligen icke vara lämp­ ligt med en ny prövning av ärendet genom länsstyrelsen, vare sig jesu tatet härav bleve bifall till eller avslag å ansökningen örn fastställelse, utan borde vid det av Kungl. Maj:t konfirmerade förhållandet fooliva med alla de verkningar, som enligt den föreslagna lagen utförde en fast­ ställelse. I samband nied frågan örn införlivning av mark med häradsallmän­ c) Fråga örn bildande av ning har kommittén till behandling upptagit det i 1904 års riksdags fore- nya allmän­ nämnda skrivelse väckta spörsmålet om bildande av nya allmänningar. ningar. Kommittén har ej föreslagit några bestämmelser i detta amne samt till stöd härför framhållit, att de nuvarande häradsallmänningarna vöre kvarlevor från äldre tiders förhållanden med därifrån härledda specifika bestämmelser, däribland först och främst föreskriften örn begränsningen av delägarna däri till innehavarna av den i mantal satta jorden. A ytterligare tillskapa nya domäner av nämnda art hade icke synts vara

Kungl. Muj:ts proposition Nr 10.

överensstämmande med nutida åskådningar och förhållanden, och det så mycket mindre som ansatser försports till en omkring av häradsallmänningarna till modernare karaktär, närmast medelst en utsträckning av delägarskapet till andra än de nuvarande delägarna. För så vitt riks­ dagen med bildandet av nya häradsallmänningar kunde hava avsett åstad­ kommande av sådana, tillhörande häradet i dess helhet, kunde det enligt kommitténs mening icke vara av något behov påkallat eller eils lämpligt att bereda häradet såsom sådant möjlighet att förvärva och äga skogar. Ai kastningen av sådan skog skulle i det stora hela ej få annan använd­ ning än att gå till delning mellan de i häradet ingående primärkommu­ nerna. Att för ifrågavarande ändamål tillskapa en särskild förvaltnings­ apparat och representation för häradet skulle därför icke motsvaras av den däimed vunna nyttan. Ville däremot de ett härad utgörande sock­ narna eller eljest två eller flera socknar förena sig örn en skog, mötte naturligtvis intet hinder därför.

Kommitté- Med avseende å delägarnas befogenhet att förvärva mark och sådan reservanten. marks införlivande med allmänningen göres i kommittéreservantens för­ slag principiell åtskillnad mellan de fall, att mark inköpes av delägarna för medel, som härflutit från allmänningen, samt att mark annorledes av dem förvärvas. Beträffande det förra fallet upptager reservantens förslag bestämmel­ ser, i huvudsak överensstämmande med kommitténs. Vissa skiljaktig beter av betydelse förefinnas dock mellan förslagen. Enligt reservantens förslag' ma salunda beslut örn markinköp, varom nu di flaga, fattas saväl a ordinarie sorn a extra allmänningsstämma. I öi slaget förutsätter dock, att ärenden örn dylika köp städse prövas av allmänningsstämman. Allmänningsstyrelsen må följaktligen ej avsluta sådant köp utan stämmans samtycke. t olikhet med kommittén Ilar reservanten vidare föreslagit, att, därest köp, sorn här avses, ej inom skälig tid anmäles hos länsstyrelsen för pröv­ ning av frågan om införlivning, länsstyrelsen äger genom vite tillhålla allmänningsstyrelsen att fullgöra sådan anmälan. I fråga om villkoren för meddelande av fastställelse å dylikt köp avvi­ ker reservantens förslag från kommitténs därutinnan, att reservanten funnit den omständigheten, att det inköpta området besväras av sökt eller beviljad inteckning för nyttjande- eller servitutsrätt, ej höra ut­ göra ovillkorligt hinder för fastställelse. I reservantens förslag stadgas härom, att, därest området är belastat med någon vare sig intecknad eller utan inteckning gällande nyttjanderätt eller servitut, utredning härom skall förebringas hos länsstyrelsen, och förutsätter förslaget, att läns­ styrelsen i varje särskilt fall har att pröva, huruvida en området besvä­ rande nyttjande- eller servitutsrätt är av beskaffenhet att böra hindra fastställelse å köpet.

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 10. 103

1 motiveringen till förslaget i denna del Ilar reservanten anfelt. Att område, som inköpts för att införlivas med häradsallmänning, hör­ de vara fritt från inteckning för fordran, därom vöre reservanten visser­ ligen ense med kommittén, men reservanten kunde icke finna tillräcklig grund för stadgandet, att en befintlig nyttjanderättsinteckning skulle ut­ göra ett ovillkorligt hinder för införlivningen. En a. området befintlig nyttjanderätt kunde tänkas vara sådan, att den gjorde områdets in­ korporerande olämpligt, så länge sagda rättighet ägde bestånd, meli för­ hållandet kunde ock vara, att nyttjanderätten alls icke kunde anses län­ da till meli för sammanläggningen. Vad som föranledde, att inteckning för fordran borde anses såsom ett avgörande hinder, vore naturligen den omständigheten, att en penninginteckning alltid hade till korrelat en be­ fogenhet att få den graverade fastigheten försåld, och da nian i princip vidhölle, att häradsallmänning ej finge minskas, borde givetvis dess om­ råde ej få tillökas nied någon mark, som möjligen kunde bliva allmän­ ningen i exekutiv väg frånhänd. Något motsvarande ägde ej runi i fråga örn nyttjanderätter. Beträffande deni borde det tillkomma länsstyrelsen att pröva, om de kunde anses innebära något hinder eller ej. Mot kom­ mitténs ståndpunkt kunde för övrigt frågas, valdor det just skulle vara allenast intecknacl nyttjanderätt, som skulle hindra fångets godkännande. En nyttjanderätt kunde ju stå sig mot nye ägaren utan inteckning lika väl sorn vore den intecknad, allenast den avtalats i skriftlig form. Vad härefter angår det senare fallet eller att mark förvärvas av del­ ägarna genom annat fång iin köp eller genom köp, till vars likviderande användas andra medel än sådana, som härflutit från allmänningen, upp­ tager reservantens förslag bestämmelser, som väsentligt avvika fran kom­ mitténs förslag. Reservanten förutsätter sålunda, att dylikt fång kail äga rum för annat ändamål än införlivning med allmänningen av den förvärvade marken, och skola, där detta är fallet, delägarna ej vara un­ derkastade någon skyldighet att anmäla fånget för länsstyrelsen för prov­ ning oell fastställelse. Enligt förslaget är allmänningsstämman dock oför­ hindrad att besluta, att dylik anmälan skall göras. Har däremot fäng, varom nu är fråga, avsett, att deli förvärvade marken skall införlivas med allmänningen, föreligger enligt förslaget skyldighet att anmäla fan­ get hos länsstyrelsen för nyss berörda ändamål. I detta fall sa ock da lång enligt allinänningsstämmans beslut anmäles hos länsstyrelsen, skola de av reservanten föreslagna bestämmelserna örn införlivning av mark, sorn inköpts för allmänningsmedel, äga tillämpning; dock skall skyldig­ het att åter avyttra mark, som förvärvats genom här avsett feng, ej före­ finnas, dii rest länsstyrelsen vägrar att meddela fastställelse å fånget. Av­ vikelse från vad sålunda föreslagits skall ilga rum i dea man donationsvillkor eller andra omständigheter med avseende å fanget kunna sadan.

föranleda.

Allmänaingsombudens förslag upptager ej några bestämmelser örn in­ Allmänningsombuden. förlivning av mark med häradsallmänning. Förslaget förutsätter dock, att förvärv av mark för delägarnas räkning kan ilga ruin, i det dari

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. stadsus att medel, som inflyta genom försäljning' av område från härads

= ä =5£ ä - äsäsä

Yttranden. JnnnwkoHögin,» har uttalat sig angående frågan örn införning av liv med häradsallmänning under den förutsättning, att kollega förslag rörande omläggning av dispositionsrätten till häradsallmänningarnas av tid spörsm27onrrdinramt härti11 sitt uttalande fdl i r , mkorporerrng av deri mark, som delägarna förvärvat lietta ZeZtZlT **»*«*> Kollegium ha, i

na^gTe "ö*'ande Uradsallmänningarlegium tydligt atfiämJh T™ foreslfSna.Aktningen, förefölle det kol-

ssåsSSriS?

vet Nåsan S i l 5 S! * densamma, torde detta utan vidare vara gi­ de behfndlin? 7 v dl t01‘d? fmelIertid 'd keller mota mot en likna®-

HlÄiigll

S alla sig 1 deri mån markförvärv av den beskaffenhet, varom bär vöre

.ÄS-sarrsiritis:

att t; zrrra tei, i..fÖreVarande avseende syntes knappast ägnade , ... . d*a kaiadsallmanningarnas utvidgning. Till utveckling härav bär förbundet anfört, bland annat: toi 4 evirr 7 älÄtm“an skulle besluta örn inköp av kömskniinili dÄ’f- iSnan dyllkt„vore sä betydande, att utgivandet niirnöi^6- kagen daifoi kunde ova något mera väsentligt inflytande Då underställfs 11 stämman1' 7 "7 f£å®or °m kÖp nödvandigtvis skulle understallas stamman, syntes dock vara överflödigt och till och To 7 PlmanTbetmkSim 7 ^ fynnsam“a förvärv kunde förhindras. -toge man i beti aktande, att styrelsen å många allmänningar utan stärn mans hörande ombesörjde arbeten för en kostnad uppgående till nera.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10, 105

tiotal tusen, ja, i vissa lall överstigande hundra tusen kronor ärligen, så torde den även kunna anförtros att göra mindre markförvärv, exempel­ vis för högst tiotusen kronor årligen. Gränsen för dess befogenhet måste hilva olika för olika allmänningar och rättas efter inkomsternas storlek oell delägarnas benägenhet att lämna sin styrelse större eller mindre fri­ het. Detta spörsmål hörde för den skull rätteligen hemma i allmänningsreglementena. Kommitténs förslag, att frågor av denna art nödvändigt­ vis skulle avgöras å den ordinarie endast en gång örn året hållna allmänningsstämman, syntes alldeles olämpligt och bomme säkerligen att för­ hindra allmänningsstyrelserna att begagna sig av många goda tillfällen till köp. Erfarenheten utvisade, att en säljare ställde ofta, för att icke säga oftast, såsom villkor för en eventuell försäljning, att den skulle kunna genomföras inom en ej alltför långt tilltagen tid, och vore den ej avslutad dessförinnan, förfölle hela saken. Detta gällde i all synnerhet förvärv utav smärre lägenheter. Allmänningsstyrelsen syntes i alla de fall, uti vilka den icke själv kunde besluta, böra hava möjlighet att när som helst kunna sammankalla delägarna för att för dem framlägga sa­ ken till avgörande. Förbundet har därjämte framhållit, att förbundet hyste stora betänk­ ligheter mot kommitténs och reservantens förslag att före lagens ikraft­ trädande förvärvade områden skulle antingen införlivas med allmännin­ gen. eller försäljas därifrån. Förbundet har vidare angivit, huru enligt dess mening frågan örn införlivning av mark med häradsallmänning borde ordnas, samt härom an­ fört: Förbundet ville uppdela delägarnas markförvärv i tre olika slag, näm­ ligen 1 ) sådana som tillf olle allmänningen såsom gåva eller genom testa­ mente, 2 ) sådana som skedde med medel, vilka delägarna utan inskränk­ ning ägde att disponera, såsom exempelvis den behållna inkomsten från den ordinarie vir kesa vkastningen eller sammanskjutna medel, och 3) så­ dana som skedde med medel, vilka härflutit ur allmänningen och vilka delägarna icke fritt finge disponera, exempelvis inkomster^ för försåld extra avverkning, för vars beviljande markinköp uppställts såsom villkor. Det första slaget av förvärv vore och komme troligen att bliva ganska sällsynt, och huruvida på detta sätt bekomna områden skulle införlivas med den ursprungliga allmänningen och skötas efter samma bestämmel­ ser som denna, torde få bero på gåvobrevets eller testamentets ordalydelse. Det andra slaget av förvärv komme att bliva ganska vanligt. Då de områden, som förvärvats på ifrågavarande sätt, köpts med medel, över vilka delägarna ägde fri rådighet, syntes det ligga i sakens natur,. att delägarna själva finge bestämma, huruvida områdena skulle införlivas nied den ursprungliga allmänningen och därigenom bliva underkastade do strängare bestämmelser, som gällde för denna, eller huruvida do för delägarnas gemensamma räkning finge förvaltas och skötas efter de la­ gar, som gällde för de enskilda skogarna. Det tredje slaget av förvärv vore sådana, som åstadkommes för medel, vilka härflutit nr allmänningen och över vilka delägarna icke fritt finge disponera. Förutom sådana me­ del, som inflöte för extra avverkning utöver det i skogshushållnmgsplanen beräknade avverkningsbeloppet, skulle härtill enligt allmänningsombudens förslag räknas även inkomsterna för den del utav huvudavverknin-

106 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

gen, som översköte tillväxten. Denna del kunde anses havn uppkommit genom en under generationer för låg avverkning och utgjorde sålunda i .vei’ket inbesparat virke, som borde varit avverkat, men det syntes likväl icke böra utdelas på de för tillfället befintliga delägarna, utan även framtida delägare borde beredas nytta därav. Det syntes därför lämpligt, att inkomsterna av dylikt i enlighet med skogsvårdens fordringar lös­ gjort virkeskapital användes för förvärv av annan kapitaltillgång, exem­ pelvis skogsfastighet, oell att denna införlivades med den ursprungliga allmänningen. Under alla omständigheter torde det dock vara oundgängligen nödvän­ digt att påfordra, att förvärvat område före införlivningen vöre behöri­ gen skilt från annan fastighet och icke besvärades av inteckning för fordran, tyngande nyttjanderätt eller servitut. Nu skulle det emellertid kun­ na inträffa, att dessa villkor förhindrade förmånliga köp. Ofta kunde delar av en fastighet förvärvas, innan de genom lantmäteriförrättning skilts från stamfastigheten, och det komme säkerligen att inträffa ganska ofta, att tillräckligt med medel icke för tillfället funnes för köp av ett ef­ tersträvansvärt område, oell i sådant fall stöde utvägen med inteckning lättast öppen. Förbundet ville därför föreslå, att med införlivningen finge uppskjutas tio år efter förvärvet och efter prövning av länsstyrelsen yt­ terligare så lång tid, som i särskilda fall kunde befinnas nödvändigt. Un­ der denna tid skulle givas tillfälle att icke allenast ombesörja områdets kartläggning och behöriga skiljande från andra fastigheter, utan från detsamma kunde därunder även avsöndras inägor och andra för allmän­ ningen mindre lämpliga områden. Dessutom bereddes allmänningsdelägarna möjlighet till inköp, även örn de för tillfället icke besutte därför till­ räckliga medel. För att vara säker pa, att ingen otillfredställande tillökning skedde, ville förbundet föreslå, att länsstyrelsen prövade det förvärvade områdets lämplighet, men att de bestämmelser, som i detta syfte upptagits i lagför­ slagen, bortfölle, enär de kunde omöjliggöra önskvärda förvärv. Läns­ styrelsen torde få anses äga tillräcklig kompetens att fullgöra denna prövning utan några därför i lagen angivna riktlinjer.

I anslutning till vad förbundet sålunda anfört har förbundet föreslagit, att i det av allmänningsombuden avgivna förslaget skulle införas en ny paragraf, betecknad § 14 a, av följande lydelse:

»§ 14 a. Morn. 1 . Inköp av område för liäradsallmännings tillökning må, så framt reglemente icke annorlunda stadgar, ske endast efter delägarnas beslut å i reglementsenlig tid kungjort sammanträde. Morn. 2. Skall köpeskillingen för förvärvat område gäldas av medel, vilka härflutit ur allmänningen och över vilka delägarna icke äga fri rådighet, åligger det allmänningsstyrelsen att senast en månad efter kö­ pet insända handlingarna därom jämte översiktskarta och beskrivning ävensom andra upprättade kartor och handlingar till länsstyrelsen. Den­ na Ilar att pröva, huruvida området må tilläggas allmänningen samt an­ giva villkoren härför, bland vilka alltid bör intagas bestämmelse därom, att området skall vara behörigen avskilt från annan mark och icke be­ sväras av inteckning för fordran eller för nyttjanderätt, som kan vara hindersam för skogsbruket. Beviljas införlivning, må därmed dröjas i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

högst tio år efter köpet, så framt länsstyrelsen på särskild ansökan icke medgiver längre tid. , .. Före den tidpunkt, införlivning skall ske, Ilar allmannmgsstyrelsen a för länsstyrelsen styrka, att de uppställda villkoren fullgjorts, varefter länsstyrelsen förklarar området tillagt allmänningen och darom hamnar kammarkollegium och häradsrätten meddelande. Beviljas icke införlivning eller uppfylles icke de stadgade villkoren här­ för, skall området, så snart sådant utan förlust kan ske, försäljas oell de influtna försäljningsmedlen disponeras på sätt i § 14 föreskrives örn in­ komster för den del av huvudavverkningen, som överstiger tillväxten. Morn. 3. Område, som förvärvas för andra medel än de i morn. 2 an­ givna, må, örn delägarna så besluta, efter ansökan hos länsstyrelsen pa i nyssnämnda morn. föreskrivet sätt och, örn däri angivna villköl- provas

Med område, erhållet genom gåva eller testamente, fortares i fråga örn dess tilläggande till allmänningen efter gåvobrevets eller testamentets ioreskrifter, varvid bestämmelserna i mom. 2 i tillämpliga delar skola landa till efterrättelse. . Morn. 4. Över länsstyrelsens beslut må allmannmgsstyrelsen eller del­ ägare föra klagan hos Konungen genom besvär inom trettio dagar elter delfående!.» Domänstyrelsen har funnit det vara nödvändigt för bedrivande av en målmedveten skogshushållning å häradsallmänningarna, att delägarna i dessa tillerkändes rättighet att förvärva för utvidgning och arrondering av allmänningar na lämpade skogsfastigheter, varvid dock garantier bor­ de givas för att en dylik handlingsfrihet ej orättmätigt utnyttjades i syfte, som ej ägde sammanhang med allmänningarnas uppgift. Beträf­ fande kommitténs förslag i förevarande avseende Ilar styrelsen erinrat, att, därest häradsallmänningarna skulle givas den friare ställning som kommittén avsett genom deras utbrytande från de allmänna skogarna, förslaget icke syntes ägnat att verkligen underlätta ett utvidgande eliel en arrondering av de särskilda allmänningarnas områden. Mot härads allmänningsförbundets förslag i ämnet har styrelsen anmärkt, att sty­ relsen funne detta synnerligen märkligt. Hela den föreslagna procedu­ ren med att för delägarnas räkning hålla de förvärvade fastigheterna sa att säga på hand under en längre tid innebure givetvis ett visst osakerhetstillstånd, i det att sådana markförvärv, vilka icke tillagts allmänningarna, syntes komma att stå utanför den offentliga kontroll, vilken föreslagits beträffande dessa. Styrelsen kunde därför icke underlåta att uttala stora betänkligheter mot de av förbundet i ämnet föreslagna före­ skrifterna. Även örn det hade sin stora betydelse, att i en del fall härads allmänningarnas områden kunde utökas och givas en för förvaltningen viii avpassad arrondering, torde man likväl ingalunda kunna påstå, att det 1 'örelåge ett så trängande behov därav, att man för den skull borde giva allmänningsstyrelserna och delägarna så fria händer som nu före­ slagits. I fråga om reservantens förslag i ämnet har styrelsen ej utta­ lat sig.

108 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

I övriga i ärendet avgivna yttranden hava de framlagda förslagen i allmänhet ej föranlett några uttalanden. Länsstyrelsen i Kalmar län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länets södra del hava dock framhållit, att inköp av mark för häradsallmännings utvidgning borde kunna göras av allmänningsstyrelsen efter uppdrag av »delegerade för häradet» samt att den omständigheten, att en skogsmark besvärades av inteckning för fordran, ej borde utgöra hinder för markens inköpande till häradsallmänning.

Departements- -^-v den lämnade redogörelsen framgår, att delägarna i häradsallmänc hefen. ningarna under de senaste sju decennierna verkställt betydande inköp av mark för att tilläggas de ursprungliga allmänningarna eller eljest bru­ kas gemensamt med dessa. Enligt utredningen i ärendet hava delägarna för berörda ändamål inköpt under åren 1863—1930 sammanlagt eirka 18,000 hektar mark för en köpesumma av omkring 3.5 miljoner kronor. Här förutom hava delägarna i en häradsallmänning för ändamålet erhål­ lit ett mindre markområde såsom gåva.

a) Vilken lag- Beträffande de markområden, som allmänningsdelägarna sålunda för- ,ti,^rinfvSdei- värvat’ äga bestämmelserna angående häradsallmänningar i 1894 års ägarna för- skogsordning i regel ej tillämpning, utan lyda dessa områden i allmänhet ' hilden ?°m" uat^er ^923 års skogsvårdslag. Delägarna hava sålunda principiellt fri förfoganderätt över områdena och kunna förty avyttra eller låta inteckna dem, när de så vilja, ävensom besluta, vilket skogshushållningssätt därå skall tillämpas. Ofta hava visserligen ifrågavarande områden på allmänningsdelägarnas begäran sammanförts med respektive allmän­ ningar under gemensamma hushållningsplaner, men torde ett dylikt sam­ manförande i och för sig ej hava medfört någon inskränkning i delägar­ nas rätt att förfoga över dem. I vissa fall hava emellertid de av allmänningsdelägarna förvärvade markområdena genom särskilda föreskrifter av Kungl. Majit (eller Kungl. Majit och riksdagen) eller i annan ordning blivit underkastade de för häradsallmänningar gällande författningsbestämmelser. Detta är sålunda händelsen, då dylikt område inköpts för medel, vilka enligt föreskrifter av Kungl. Majit (eller Kungl. Majit och riksdagen) eller annan myndighet skolat av delägarna användas för förvärv av mark att tilläggas allmänningen. Jag vill erinra, att föreskrifter av denna in­ nebörd vanligen meddelas i samband med lämnande av tillstånd till för­ säljning av visst område från häradsallmänning, i det sådan försäljning i regel medgives under villkor, att för området inflytande köpeskilling an­ vändes till inköp av mark samt att den mark, som inköpes, erhåller all­ männings natur och sammanföres under gemensam hushållning med all­ männingen (eller tillägges allmänningen och förenas under gemensam förvaltning med denna). Liknande föreskrifter pläga även meddelas av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Kungl. Majit eller domänstyrelsen vid lämnande av tillstånd till extra eller förslcottsavverkningar å häradsallmänningarna i ändamål att bere­ da delägarna tillgång å medel för inköp av mark eller till likviderande nv redan inköpt mark. Dylikt tillstånd beviljas sålunda i allmänhet un­ der enahanda villkor, som nyss sagts. Understundom har dock Kungl. Majit vid meddelande av sådant tillstånd ej uppställt något villkor i be­ rörda hänseende utan allenast förklarat, att från Kungl. Majits och kro­ nans sida hinder ej mötte för vederbörande delägare att använda de ge­ nom avverkningen inflytande medel för inköp av mark att tilläggas all­ männingen. Sålunda meddelad förklaring torde innebära, att delägarna ej äro pliktiga att använda medlen för inköp av mark, men att, örn med­ len disponeras för sådant ändamål, skyldighet föreligger för delägarna att låta den därför inköpta marken tilläggas allmänningen. Slutligen må erinras, att Kungl. Majit i vissa fall föreskrivit, att medel, som influ­ tit genom expropriation av visst område från häradsallmänning, skulle användas till inköp av mark och att den inköpta marken skulle tilläggas allmänningen och sammanföras under gemensam hushållning med denna. Gällande författningsbestämmelser angående häradsallmänningar tor­ de vidare hava vunnit tillämpning å här ifrågavarande områden i sådana fall, då Kungl. Maj it medgivit avyttring av mark från häradsallmänning, under villkor att annan av delägarna förvärvad mark i stället tillädes allmänningen att förvaltas enligt de för denna gällande stadganden, eller då Kungl. Majit på särskild framställning av allmänningsdelägare med­ givit, att av dem förvärvat område finge tilläggas allmänningen och sam­ manföras under gemensam hushållning med denna, eller förklarat hinder från Kungl. Majits och kronans sida ej möta mot områdets införlivande med allmänningen. Däremot torde dylik verkan ej hava följt i de fall, då liknande medgivande lämnats av domänstyrelsen. Sådant medgivan­ de torde nämligen få anses allenast hava avsett, att gemensam hushallningsplan skulle upprättas för allmänningen och det förvärvade området. I de fall, då enligt vad nu angivits av allmänningsdelägare förvärvade områden underkastats 1894 års skogsordnings bestämmelser örn härads­ allmänningar, hava emellertid i regel ej sådana åtgärder vidtagits, att tillämpningen av nämnda bestämmelser beträffande områdena tryggats. Någon undersökning, huruvida områdena vid tiden för deras förening med respektive allmänningar varit besvärade av inteckning för fordran, har sålunda i allmänhet ej ägt rum, och hava i regel ej heller i samband med nämnda förening anordningar vidtagits till förhindrande därav, att nya inteckningar framdeles meddelades i områdena eller att dessa av delägarna åter avyttrades. Såvitt känt är, har i herörda syfte anteck­ ning örn föreningen gjorts i lagfartsprotokollet allenast i ett fall, var­ jämte i några fall kammarkollegium underrättats örn föreningen för verk­ ställande av anteckning därom i jordeboken. Någon ändring i jordnatu­ ren för ifrågavarande områden har, såvitt vid undersökning av jorde-

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

boken kunnat utrönas, ej skett med anledning av deras förenande med respektive häradsallmänningar.

av enhetliga ^eu 1J nci]miella åtskillnad i skogsvårds- och förvaltningshänseende,

bestämmelser som för närvarande äger runi mellan de ursprungliga allmänningarna, å iiingarn”och ena’ sam*' flö^talet av de av delägarna i senare tid förvärvade områdena, av delägarna a andra sidan, kan i allmänhet ej anses betingad av olikhet i de å all- ^områden** n|änningarna och berörda områden rådande skogliga förhållanden eller eljest motiverad av sakliga skäl. Vid sådant förhållande måste det tyd­ ligen anses önskvärt, att enhetliga bestämmelser i nyssangivna hänseen­ den i möjligaste mån genomföras för allmänningarna och dessa områden. Lii lagstiftning i detta syfte är desto mera påkallad, som det nu rådande systemet beträffande förvaltningen och skötseln av ifrågavarande om­ råden är ägnat att skapa osäkerhet rörande delägarnas rätt till dessa samt medföra tvekan rörande det skogshushållningssätt, som skall å dem tilllämpas, och huru kontrollen därå skall utövas. Tydligt är, att risk här­ igenom kan uppstå för eftersättande av skogsskötsel å områdena. Så­ som kommittén framhållit, måste det därjämte anses otillfredsställande, att områden, som sammanförts under gemensamma hushållningsplaner med häradsallmänningarna, när som helst kunna av delägarna åter av­ yttras. Tydligt är, att olämpliga rubbningar härigenom kunna uppstå i skogshushållningen å allmänningarna och möjligheter skapas att elu­ dera de bestämmelser, som meddelats för tryggande av en god skötsel av dessa skogar. Slutligen må påpekas det oegentliga däruti, att i de undan­ tagsfall, då 1894 års skogsordnings bestämmelser angående häradsallmänningar erhållit tillämpning å ifrågavarande områden, åtgärder ej vid­ tagits till förebyggande, att områdena åter avyttras av delägarna eller belastas med fordringsinteckningar. På grund av vad sålunda anförts har jag i likhet med kommittén och reservanten ansett, att spörsmålet örn införlivning med häradsallmän­ ningarna av ifrågavarande områden bör upptagas till behandling i den nya lagstiftningen. Innan jag närmare ingår på detta spörsmål, torde jag emellertid få angiva min ståndpunkt till de förslag, som kommittén och reservanten i sammanhang därmed framställt rörande befogenhet för del­ ägarna i häradsallmänning att förvärva mark för allmänningens utvidg­ ning.

c) Delägarnas Beträffande sistnämnda spörsmål finner jag, lika nied kommittén, över­ befogenhet att förvärva mark vägande skäl tala för att den befogenhet i berörda avseende, som för allmän­ nu anses tillkomma delägarna, i den nya lagstiftningen bibehålies. ningens ut­ vidgning. Från allmän skogsvårdssynpunkt är det tydligen önskvärt, att häradsallmänningarna även framdeles kunna utvidgas, då den mark, som förenas med dem, bliver underkastad planmässig skogshushållning och skogen därå sålunda i regel göres till föremål för en bättre vård än som eljest sko­ lat komma denna till del. Det är ock uppenbart, att delägarnas intresse

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. lil

för allmänuingarna oell deras skötsel koni iner att stegras, därest möjlig­ het föreligger att göra allmänningarna större och därigenom mera läm­ pade för rationell skogshushållning. I detta sammanhang må erinras, att åtskilliga allmänningar äro så små, att bedrivande därå av ett fullt ända­ målsenligt skogsbruk svårligen kan äga rum. Även ina framhållas, att förvärvande av nya områden till häradsallmänningarna kan vara av vikt för säkerställande av tillgången på virke i skogsfattiga trakter. Däremot har jag ej funnit lämpligt, att, såsom reservanten föreslagit, delägarna i den nya lagstiftningen tillerkännes rätt att förvärva mark för annat ändamål än allmänningens utvidgning. I anslutning till den uppfattning jag nyss uttalat örn önskvärdheten därav, att enhetliga be­ stämmelser i möjligaste mån genomföras för allmänningarna och av del­ ägarna förvärvade områden, har jag ansett den nya lagstiftningen höra hyggås på den grundsats, att all av delägarna förvärvad mark, så^ itt ej laga hinder däremot möter, i förvaltnings- och skogsvårdsavseende under­ kastas samma regler som den ursprungliga allmänningen. Med denna principiella ståndpunkt är tydligen ej förenligt att åt delägarna inrym­ ma någon sådan befogenhet som nyss sagts. På sätt framhållits i kommitténs betänkande, torde delägarnas befo­ genhet att förvärva mark för allmänningens utvidgning ej böra begrän­ sas till att uteslutande avse skogsmark eller annan mark, som lämpligen må införlivas med allmänningen. Det lärer nämligen mera sällan före­ komma, att dylik mark särskilt för sig utbjudes till försäljning, vadan en dylik begränsning skulle utgöra en kännbar inskränkning i delägar­ nas möjligheter att förvärva mark för ifrågavarande ändamål. Såsom jag i det följande skall närmare omnämna, innehåller departementets förslag, att delägarna skola vara pliktiga att söka införlivning med all­ männingen av all mark, som av dem förvärvas förutsatt att marken ej av dem avyttras inom viss tid efter förvärvet — att ansökan örn in­ förlivning må bifallas allenast beträffande mark, som i sin helhet eller till huvudsaklig del är skogbärande eller tjänlig till skogsbohl eller sorn är behövlig för allmänningens bevakning eller skötsel, samt att mark, vars införlivande nied allmänningen vägras, ovillkorligen skall av allmänningsstyrelsen åter försäljas. Då dessa bestämmelser enligt mili me­ ning innebära tillräckliga garantier för att delägarna ej komma att in­ låta sig på olämpliga markförvärv, har jag ej ansett det behörigt att föreslå någon särskild restriktion i detta hänseende. I anslutning till det nu anförda hava i departementets förslag delägar­ na i häradsallmänning medgivits befogenhet att inköpa mark för allmän­ ningens utvidgning. Däremot har jag ej funnit behövligt att i förslaget införa något särskilt stadgande örn rätt för delägarna att genom annat fång än köp förvärva mark för berörda ändamål. Att en dylik lätt föieligger såvitt angår förvärv genom gåva eller testamente, torde få anses självfallet, och i fråga örn byte har spörsmålet örn delägarnas befogenhet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

att verkställa sådant reglerats genom förut omförmälda bestämmelser örn avyttring av mark från häradsallmänning. Med avseende å utövningen av delägarnas befogenhet att inköpa mark for allmänningens utvidgning har förslaget avfattats i nära anslutning till den ståndpunkt, som intagits av häradsallmänningsförbundet. För­ slaget innebär sålunda, att rätt att besluta örn dylikt inköp tillkommer delägarna såväl å ordinarie som å extra allmänningsstämma samt att delagarnas beslutanderätt härutinnan jämväl kan genom reglementet helt eller delvis uppdragas åt allmänningsstyrelsen. Nu angivna bestäm­ melser hava ansetts betingade av önskvärdheten, att ifrågavarande köp kunna avslutas nied erforderlig skyndsamhet. I samband med dessa bestämmelser har i förslaget upptagits ett stad­ gande örn delägares skyldighet att bidraga till kostnad för köp, varom nu är fråga, vilket stadgande nära överensstämmer med den av kommit­ tén i detta hänseende föreslagna föreskriften. Då enligt förslaget även andra medel än allmänningens avkastning kunna tagas i anspråk för bestridande av dylik kostnad, har stadgandet avfattats med hänsyn här­ till. Den i förslaget upptagna bestämmelsen, att det står delägare i härads­ allmänning fritt att inköpa mark för allmänningens utvidgning, innebär ej,, att, örn köpet sker för annat ändamål, köpeavtalet såsom sådant är ofint- Berörda ändamålsbestämmelse är blott att betrakta såsom en an­ visning för delägarna. Då enligt förslaget ansökan örn införlivning skall göras beträffande all mark, som av delägarna förvärvas — förutsatt att den ej åter avyttras inom viss kort tid efter förvärvet — måste i själva verket varje inköp av mark från delägarnas sida, där ej avyttring av denna är avsedd att äga rum inom sagda tid, ske för allmänningens ut­ vidgning.

d) Införli Tr­ Jag övergår nu till spörsmålet örn införlivning med häradsallmänning oing av mark, som förvärvas av mark, som delägarna förvärva efter den föreslagna lagstiftningens efter nya ikraftträdande. lagens ikraft­ trädande. Med avseende å detta spörsmål må till en början framhållas, att syftet med här avsedd införlivning bör vara, att den av delägarna förvärvade maiken på ett varaktigt sätt sammanföres med allmänningen under ge­ mensam hushållning och förvaltning. För vinnande av detta syfte torde erfordras, att marken inordnas under de bestämmelser, som i berörda av­ seende gälla för allmänningen, härunder inbegripet stadgandet örn all­ männingens bibehållande oförminskad. Däremot synes för detta ända­ mål ej vara påkallat, att marken formligen sammanlägges med allmän­ ningen till en fastighet. En dylik sammanläggning skulle, utan att vara till större gagn med hänsyn till nämnda ändamål, i hög grad inveckla förfarandet och jämväl i övrigt medföra svårigheter, bland annat, vid ordnandet av ansvarigheten för sådana gravationer, som belasta marken och fi ån vilka denna ej lämpligen kan vid införlivningen frigöras.

Kungl. May.ts proposition Nr 10. 113

Vid prövningen av föreliggande spörsmål möter vidare frågan, i vilken omfattning mark, som här avses, bör införlivas. Såsom jag redan framhållit, torde såsom ledande grundsats härutinnan böra gälla, att all av delägarna förvärvad mark skall införlivas med all­ männingen, örn ej laga hinder däremot möter. Att stadgande av en dylik skyldighet skulle minska delägarnas intresse för markinköp torde, på sätt kommittén framhållit, ej behöva befaras. I all synnerhet synes en dylik farhåga vara ogrundad, därest, såsom departementsförslaget förut­ sätter, häradsallmänningarna i den nya lagen uttryckligen förklaras ut­ göra respektive delägares tillhörighet. I anslutning härtill har i departementets förslag, i nära överensstäm­ melse med kommitténs, skyldighet principiellt stadgats för vederbörande allmänningsstyrelse att söka införlivning med häradsallmänning av all mark, som delägarna förvärva efter nya lagens ikraftträdande. För att göra denna skyldighet effektiv har i departementsförslaget bestämts viss tid, inom vilken skyldigheten skall fullgöras, och har vederbörande läns­ styrelse ålagts att övervaka efterlevnaden härav samt medgivits befogen­ het att, örn skyldigheten eftersättes, tillhålla allmänningsstyrelsen vid vite att fullgöra denna. Principen, att införlivning skall sökas beträffande all mark, som för­ värvas av delägarna efter den nya lagens ikraftträdande, har dock ej ansetts böra oinskränkt genomföras i det föreliggande förslaget. Med hänsyn till den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit till frågan örn delägarnas befogenhet att förvärva mark för allmänningens utvidg­ ning, har en modifikation i berörda grundsats befunnits påkallad. Då delägarnas berörda befogenhet av praktiska skäl ej begränsats att uteslu­ tande avse sådan mark, som må införlivas med allmänningen, har det nämligen framstått såsom ett önskemål, att delägarna beträffande om­ råden, som av dem förvärvas för ifrågavarande ändamål, medgives befo­ genhet att, innan frågan örn markens införlivning med allmänningen slutligen prövas, åter försälja sådana delar av dessa, som enligt delägar­ nas åsikt ej lämpligen böra införlivas. Såsom i det föregående bli­ vit omnämnt, förutsätter förslaget visserligen, att all mark, vars in­ förlivning med häradsallmänning vägras, skall av allmänningsstyrelsen åter försäljas, men har det ej ansetts ändamålsenligt, att avskiljandet av ägor, som ej äro lämpade för införlivning, uteslutande skall ankomma å den myndighet, som har att pröva införlivningsfrågan. Fm dylik anord­ ning skulle kunna medföra, att i vissa fall med allmänningen komme att införlivas markområden, som delägarna själva funné vara därtill mindre väl ägnade och därför önskat försälja. Att framtvinga en av delägarna ej avsedd utvidgning av allmänningen synes ej lämpligt. Härtill kom­ mer, att, därest försäljning av den för införlivning ej lämpade marken alltid måste anstå, intill dess införlivningsfrågan prövats, möjligheten att avyttra denna till fördelaktigt pris kan avsevärt minskas. Av dessa Bihang lill riksdagens protokoll 10:1?. 1 sami. 10 hafi. (Nr lil.)

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

grunder Ilar jag funnit det vara av vikt, att delägarna med avseende å. områden, som av elem förvärvas för allmänningens utvidgning, tillerkännes en sådan försäljningsbefogenhet, som förut sagts. Vid utformningen av förslaget i denna del bär jag ej funnit nödigt att uttryckligen begränsa berörda befogenhet till sådana områden, som eje lämpligen böra införlivas med allmänningen. Med hänsyn till samman­ sättningen av de organ, som kunna komma att å delägarnas vägnar be­ sluta örn här avsedd försäljning, allmänningsstämman och allmänningsstyrelsen, torde det ej behöva befaras, att befogenheten kommer att miss­ brukas, även örn denna ej underkastas någon begränsning i berörda av­ seende. En förutsättning för att en dylik begränsning skulle bliva effek­ tiv torde för övrigt vara, att försäljningen, innan den erhölle giltighet* skulle prövas och godkännas av viss myndighet. En dylik anordning skulle emellertid tydligen väsentligt försvåra och fördröja genomförandet, av försäljningen. I enlighet med vad sålunda anförts har i förslaget delägarna tiller­ känts generell befogenhet att åter avyttra mark, som av dem förvärvats, efter den nya lagens ikraftträdande, under villkor att marken ej i veder­ börlig ordning införlivats med allmänningen samt laga hinder eljest ej möter för avyttringen. Sådant hinder kan exempelvis föreligga på grund därav, att marken skänkts till delägarna med förbehåll örn dess införlivning med allmänningen. I överensstämmelse med den sålunda intagna ståndpunkten har i förslaget förenämnda skyldighet att söka införlivliing av mark, varom nu är fråga, förklarats gälla allenast under förut­ sättning, att marken ej av delägarna åter avyttrats före den tidpunkt, då införlivning sist skall sökas, samt vidare stadgats, att, därest efter sö­ kande av införlivning avyttring äger rum av mark, som ansökningen av­ ser, samt anmälan därom göres till A^ederbörande myndighet, ansökning­ en skall anses förfallen beträffande den avyttrade marken. Rätten att besluta örn sådan avyttring av mark, varom nu är fråga* har i förslaget förbehållits delägarna, dock att denna rätt kan i regle­ mentet tillerkännas även allmänningsstyrelsen.

För tillgodoseende av det med införlivningen avsedda syftet torde, på sätt kommittén och reservanten framhållit, vissa fordringar böra upp­ ställas i fråga örn beskaffenheten av den mark, som må införlivas, samt beträffande de med avseende å marken föreliggande intecknings- och andra rättsförhållanden. I överensstämmelse härmed hava i departemen­ tets förslag upptagits åtskilliga bestämmelser örn de villkor, varunder införlivning av mark med häradsallmänning må äga runi. Dessa bestäm­ melser ansluta sig i stort sett till kommitténs och reservantens förslag men förete i vissa hänseenden betydelsefulla avvikelser därifrån. Enligt sistnämnda två förslag skall mark, som må införlivas, i sin hel­ het vara skogbärande eller tjänlig till skogsbörd, förutsatt att marken ej

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 115

är behövlig för .allmän nia gens bevakning eller skötsel. I departementets förslag bar detta villkor ändrats därhän, att marken skall till huvudsak­ lig del vara så beskaffad som nyss sagts. Denna ändring har ansetts be­ tingad därav, att det i vårt land mera sällan förekommer, att ett skogs­ område uteslutande består av ren skogsmark, utan att det vanliga förhål­ landet är, att i ett dylikt område mindre moss- eller kärrtrakter, ängs­ marker eller andra ägor, som ej äro att hänföra till egentlig skogsmark, ligga insprängda. Att fordra, att dylika mindre ägor ovillkorligen skola avskiljas, innan införlivning av skogsområdet må medgivas, vore uppen­ barligen olämpligt, då ett dylikt avskiljande i många fall är praktiskt omöjligt samt i andra skulle medföra, att området erhölle en för dess sambrukande med allmänningen olämplig form. Någon olägenhet därav, att sådana ägor, som nyss sagts, må införlivas med allmänningarna, torde ej kunna uppstå. I såväl kommitténs som reservantens förslag stadgas, att område, som må införlivas med häradsallmänning, skall genom lantmäteriförrättning eller eljest vara behörigen avskilt från annan mark. Då det synes uppen­ bart, att vad sålunda föreslagits bör utgöra villkor för införlivning, har en liknande föreskrift upptagits i departementets förslag. Denna föreskrift innebär, att, därest till det område, vars införlivande sökes, hör andel i samfälld mark, sådan andel skall hava i laga ordning utbrutits, innan området må införlivas med allmänningen. Kan sådan utbrytning lagligen ej äga rum, må införlivning ej medgivas. Område, som genom lantmäteriförrättning eller eljest är behörigen av­ skilt från annan mark, skall enligt jordregisterförordningen eller lagen örn fastighetsbildning i stad införas såsom särskild fastighet i jord- eller fastighetsregistret. Då det synes lända till ordning och reda, att ett dy­ likt införande skei1, innan området införlivas med allmänningen, har en bestämmelse i detta syfte upptagits i departementets förslag. Jag vill erinra, att enligt förslaget området även efter införlivningen skall i sagda register bibehållas såsom en särskild fastighet. Då för införlivning uppenbarligen bör krävas, att delägarna hava klar och ostridig äganderätt till det område, vars införlivning sökes, har i de­ partementets förslag såsom villkor för införlivning stadgats, att lagfart meddelats å delägarnas fång till sagda område, att klander ej instämts å fånget samt att delägarnas rätt till området ej heller eljest finnes tvis­ tig. Enligt kommitténs och reservantens förslag skall visserligen för­ värv av område för häradsallmännings utvidgning lagfaras i likhet med annat fång till fast egendom, men upptaga förslagen ej någon uttrycklig bestämmelse därom, att meddelando av lagfart å området utgör villkor för dess införlivande med allmänningen. Även örn delägarnas äganderätt till det område, vars införlivning sö­ kes, är klar och ostridig, synes likväl införlivning därav ej böra med-

116 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 10.

givas, därest beträffande området någon åtgärd vidtagits, som direkt åsyftar ett nppliävande av sagda äganderätt. I överensstämmelse här­ med innehåller departementets förslag, att införlivning ej må äga rum, därest det område, varom fråga är, utmätts eller beslut meddelats örn dess försäljande i den ordning, som är stadgad örn utmätt fast egendom. Nå­ gon motsvarande bestämmelse återfinnes ej i kommitténs eller reservan­ tens förslag. I detta sammanhang må framhållas, att införlivning självfallet ej bör medgivas, därest förfarande inletts angående exproprierande av det område, vars införlivning sökes, eller angående dess inlösande enligt den s. k. ensittarlagen eller därest området blivit föremål för annat dylikt förfarande. Då detta utan särskild föreskrift lärer vara tydligt, har nå­ got stadgande i ämnet ej upptagits i förslaget. I likhet med kommittén och reservanten har jag ansett, att införliv­ ning ej bör äga rum, därest den mark, varom fråga är, besväras av sökt eller beAuljad inteckning för fordran. Med inteckning för fordran bör emellertid i förevarande avseende likställas inteckning för rätt till avkomst eller annan förmån, då även dylik inteckning kan leda till den in­ tecknade fastighetens försäljning i exekutiv ordning. Därjämte är tyd­ ligt, att, örn mark, som här avses, enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar för fordran eller sådan rätt, som nyss sagts, dylik gravation bör i lika mån som inteckning hindra införlivning. Är marken åter belastad med nyttjande- eller servitutsrätt, torde i nära överensstämmelse med Arnd re­ servanten föreslagit införlivning böra vara utesluten, allenast under för­ utsättning att nyttjande- eller serA-itutsrätten är av den beskaffenhet, att den förhindrar tillämpande av planmässig skogshushållning å mar­ ken eller eljest strider mot det med införlivningen avsedda syftet, men bör för sådan händelse rätten utgöra hinder för införlivning, vare sig denna är intecknad eller ej. Vid bedömande, huruvida rätten strider mot syftet med införlivningen, bör självfallet tagas i betraktande längden av den tid, varunder rätten, där införlivning skulle beviljas, komme att äga giltighet efter det beslutet härom meddelats. Omfattar denna tid allenast ett fåtal år, synes ansökningen örn införlivning ej böra avslås, även örn rätten i och för sig ej är väl förenlig med det å allmänningen tillämpade hushallningssättet. Vad slutligen angar det fall, att marken är besvärad aAr rätt till elektrisk kraft eller återköpsrätt, synes den förra rätten ej i något fall böra hindra införlivning, varemot den senare städse torde böra utgöra sådant hinder. I överensstämmelse med vad nu anförts har såsom ytterligare villkor för införlivning i förslaget stadgats, att marken ej besväras av återköps­ rätt eller sökt eller beviljad inteckning för fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån och ej heller häftar för fordran eller dylik rätt en­ ligt 11 kap. 2 § jordabalken samt att marken ej är belastad med sådan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

nyttjande- och servitutsrätt, som förhindrar tillämpande av planmässig skogshushållning å marken eller eljest strider mot det med införlivningen avsedda syftet. I detta sammanhang må erinras, att mark, som är avsedd att införli­ vas med häradsallmänning, kan vara belastad jämväl av andia gravationer än de nyss omförmälda. Marken kan sålunda exempelvis häfta för tionde, ränta eiler annan sådan avgäld, för lån från statens avdikningslånefond eller för ersättning, varom fönnäles i lagen örn säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte eliel annan jorddelningsförrättning. Nu angivna gravationer, vilka samtliga äro förenade med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden, torde emellertid lika litet som andra belastningar, vilka hava enahanda för­ månsrätt, böra utgöra hinder för införlivning. Dels äro dessa belastning­ ar i allmänhet av jämförelsevis ringa ekonomisk betydelse, och dels al­ ett frigörande av marken fran dem i vissa fall ej möjligt utan särskild lagstiftning och i andra förenat nied betydande svårigheter. Därest för införlivning krävdes, att marken ej häftade för någon gravation av nu ifrågavarande beskaffenhet, skulle detta sannolikt få till följd, att i ej få fall införlivning omöjliggjordes beträffande områden, som i och di­ sig vore härför väl lämpade. Med hänsyn härtill och då införlivande med häradsallmänning av område, varå gravation av förevarande beskaf­ fenhet vilar, i praktiken ej torde medföra någon risk för att området tages i anspråk för gravationens gäldande, har i förslaget ej införts nå­ gon föreskrift örn frigörande av här avsett område från dylik gravation. En följd av denna ståndpunkt är, att enligt förslaget införlivning ej medför någon rubbning i dylik gravations giltighet. I fråga örn sättet för prövning av ansökning örn införlivning Ilar jag med hänsyn till arten av de spörsmål, som vid denna prövning komma under bedömande, i likhet nied kommittén, reservanten och liäradsallmänningsförbundet, ansett sagda prövning böra anförtros åt länsstyrel­ serna. För vinnande av trygghet, att frågan örn införlivningens lämp­ lighet behörigen skärskådas från skoglig synpunkt, Ilar i departe­ mentets förslag vederbörande länsstyrelse ålagts att i ärende, som här avses, infordra yttrande från skogsvårdsstyrelsen. Då det därjämte uppenbarligen kan vara av vikt, att länsstyrelsen i dylikt ärende äger infordra uppgift från vederbörande domare eller rådstuvurätt rörande de äganderätts- eller inteckningsförhållanden, som föreligga beträffande den för införlivning avsedda marken, eller annat för ärendets bedömande relevant spörsmål av rättslig natur, har i förslaget sadan befogenhet till­ erkänts länsstyrelsen. Över länsstyrelsens beslut i ärende, varom här är fråga, må enligt förslaget klagan föras hos Kungl. Majit. Beträffande förfarandet i övrigt i införlivning särende torde, på sätt kommittén och reservanten förutsatt, sökanden böra vara pliktig att före-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

bringa den utredning, som erfordras för bedömande, huruvida ansök­ ningen örn införlivning är lagligen grundad. En dylik skyldighet har därför stadgats i departementets förslag, däri jämväl meddelats närmare bestämmelser örn utredningens beskaffenhet och huru skyldigheten skall göras effektiv. I samband härmed hava i förslaget införts vissa stadgan­ de^ som åsyfta att underlätta fullgörandet av berörda skyldighet. Till dessa bestämmelser liksom till förslagets hithörande stadganden i övrigt återkommer jag i det följande. Såsom förut berörts, bör här avsedd införlivning åsyfta, att den mark, som införlivas, underkastas de bestämmelser, som gälla för häradsallmänningaina i f^åga örn förvaltning och hushållning. I överensstämmelse härmed har beträffande verkan av meddelat förordnande örn införlivning i departementets förslag stadgats, att i fråga örn mark, som införlivats, skola, med vissa undantag, de i den föreslagna lagen upptagna bestäm­ melserna örn häradsallmänning så ock vad eljest i lag eller författning finnes föreskrivet örn nyttjande av sådan allmänning äga tillämpning. Jag v ill erinra, att stadganden i sistberörda avseende för närvarande återfinnas, förutom i 1894 års skogsordning, jämväl i lagarna den 27 juni 1896 örn rätt till fiske samt den 8 november 1912 örn rätt till jakt, samt att de i sistnämnda lagar meddelade bestämmelserna i ämnet äro avsedda att gälla även efter ikraftträdandet av den föreslagna lagen. Enligt, förslaget skola, såsom nyss antytts, bestämmelserna örn härads­ allmänning i den nya lagen ej oinskränkt gälla beträffande införlivad mark. Till frågan örn de undantag, som härutinnan äro påkallade, åter­ kommer jag i det följande. I överensstämmelse med den uppfattning, som jag i det föregående ut­ talat, åsyftar ej förslaget, att mark, som införlivas, sammanlägges med vederbörande allmänning till en fastighet. För att klargöra införlivmngens innebörd i detta avseende innehåller förslaget, att införlivad mark skall i jord- eller fastighetsregistret bibehållas såsom särskild fas­ tighet. Denna bestämmelse innebär, att den införlivade marken även behåller sin förutvarande jordnatur. Då det emellertid ansetts lämpligt, att anteckning örn införlivningen göres i nyssnämnda register, har en föreskrift härom meddelats i förslaget. För att trygga bibehållandet i delägarnas ägo av införlivad mark och därmed den fortsatta tillämpningen beträffande marken av de rörande häradsallmännings vård och förvaltning gällande bestämmelserna stad­ gas i departementets förslag, i nära överensstämmelse med kommitténs, att skriftlig underrättelse örn införlivningsförordnandet skall genom ve­ derbörande myndighets försorg ofördröjligen lämnas den allmänna un­ derrätt, inom vars domvärjo marken är belägen, samt att anteckning örn förordnandet skall å nästa allmänna rättegångsdag för lagfarts- och inteckningsärenden verkställas i rättens lagfarts- och inteckningsproto-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Ikoll samt lagfarts- oell inteckningsböcker eller fastiglietsbok. Härförutom skall enligt förslaget underrättelse om införlivmngsforordnande lämnas dels vederbörande skogsvårdsstyrelse och dels överlantmätaren i länet eller, örn den införlivade marken är belägen i stad eller samhälle på landet, för vilket fastighetsregister föres enligt de för stad meddelade bestämmelser, vederbörande registerförare. Däremot har det e 3 ansetts behövligt att, såsom kommittén föreslagit, meddela föreskrift örn läm­ nande av dylik underrättelse jämväl till kammarkollegium, då, såsom nyss påpekats, införlivningen ej är avsedd att medföra någon ändring i den införlivade markens jordnatur oell anteckning i jordeboken örn inför ry­

Vad angår verkan därav, att ansökan om införlivning avslas, inne la ler departementets förslag, att i dylikt fall den mark, ansökningen avser, •skall_ där ej delägarnas förvärv av denna till följd av avslaget å. an­ sökningen förfaller — av allmänningsstyrelsen försäljas, då så lämpligen kan ske och i varje fall då försäljningen kan äga rum utan förlust för delägarna. Denna bestämmelse, som väsentligen överensstämmer med kommitténs förslag, utgör en konsekvens av den i förslaget intagna prin­ cipiella ståndpunkten i fråga örn delägarnas skyldighet att lata med all­ männingen införliva mark, som förvärvas efter den nya lagens ikraft­ trädande. För att göra berörda försäljningsskyldighet effektiv har i for­ slaget vederbörande länsstyrelse ålagts att övervaka skyldighetens full­ görande samt medgivits befogenhet, att, örn skyldigheten eftersättes, till­ kalla allmänningsstyrelsen genom vite att fullgöra densamma. Jag torde härefter få övergå till spörsmålet örn införlivning av mark, sorn delägarna förvärvat före den nya lagens ikraftträdande. förvärrats Såsom förut omnämnts, inneliava delägarna i regel fri förfoganderätt före de° nya beträffande dylik mark. I särskilda fall har emellertid, såsom jämväl i ^ ' <det föregående angivits, marken redan under nu gällande lagstiftning formellt inordnats under de för häradsallmänning^ gällande författ­ ningsbestämmelserna. I samband härmed hava i allmänhet ej vid­ tagits erforderliga åtgärder för att trygga den fortsatta tillämpningen beträffande marken av dessa bestämmelser, i det delägarna i regel e] betagits möjligheten att avyttra marken eller att belasta denna med fordringsinteckningar. , ... I de fall, då delägarna innehava fri förfoganderätt beträffande har avsedd mark, finner jag principiella betänkligheter möta mot stadgande av skyldighet för delägarna att låta med respektive allmänningar inför­ liva denna. En dylik bestämmelse skulle innebära, att delägarna tving­ ades att underkasta sig kännbara inskränkningar i sin rätt till marken .-såväl med avseende å befogenheten att avyttra denna som beträffande tillgodogörande av därå växande skog och användande av därifrån här-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

flytande avkastning. Ett ingrepp av denna art i delägarnas berörda rätt synes ej förenligt med allmänna rättsgrundsatser. Å andra sidan torde någon mera vägande erinran ej kunna göras där­ emot, att delägarna i fall, varom nu är fråga, medgives rätt att i den ord­ ning, som i allmänhet gäller för fattande av beslut å allmänningsstämma, uppdraga åt allmänningsstyrelsen att söka införlivning av marken. Det må härvid fiamhållas, att markens införlivande med allmänningen i verk­ ligheten torde få anses vara till gagn för delägarna samt att en dylik åt­ gärd jämväl är påkallad med hänsyn till det allmännas intresse. Tydligt ar, att, örn för införlivning av här avsedd mark skulle fordras, att del­ ägarna enhälligt beslutat att därom göra ansökan, införlivning därav skulle i vissa fall kunna omöjlig'göras. Uppdraga delägarna i nu förevarande fall åt allmänningsstyrelsen att söka införlivning, torde de i förslaget upptagna bestämmelserna angåen­ de införlivning av mark, som förvärvas efter den nya lagens ikraftträ­ dande, bora äga motsvarande tillämpning, dock att, då skyldighet att söka införlivning i här avsett fall ej föreligger, förpliktelse att sälja marken, där ansökningen örn införlivning avslås, ej bör inträda. Beti äftande härefter de fall, då av delägarna förvärvad mark redan formellt inordnats under nu gällande författningsbestämmelser beträf­ fande häradsallmänningar men åtgärder ej vidtagits för tryggande av bestämmelsernas fortsatta tillämpning med avseende å marken, torde för ernående av sadan trygghet så vitt angår bestämmelserna i den nya lag­ stiftningen delägarna böra åläggas att inom viss tid efter sagda lagstift­ nings ikraftträdande söka införlivning av marken enligt denna lagstift­ ning. Fullgörandet av sagda skyldighet synes i likhet med vad som före­ skrivits beträffande mark, vilken förvärvas efter berörda ikraftträdande, böra ankomma å allmänningsstyrelsen, och torde jämväl i övrigt de i för­ slaget upptagna bestämmelserna angående införlivning av dylik mark böra äga motsvarande tillämpning i förevarande fall. Någon ny prövning, huruvida marken nied hänsyn till beskaffenhet eller läge är lämplig att införlivas med allmänningen, torde dock ej böra äga rum. Vad i nya lagen är stadgat i detta avseende bör följaktligen ej utgöra hinder för in­ förlivning. En lösning av föreliggande spörsmål enligt nu angivna grunder torde medföra, att beträffande en del områden, som förvärvats före den nya la­ gens ikraftträdande, ansökningar om deras införlivande med respektive allmänningar ej komma att göras och att dessa områden sålunda för fram­ tiden bliva underkastade en annan lagstiftning än allmänningarna i öv­ rigt, Denna olägenhet lärer dock ej bliva av större betydelse, enär det får antagas, att delägarna i allmänhet komma att begagna sig av möj­ ligheten att söka införlivning av ifrågavarande områden. Det bör även uppmärksammas, att enligt förslaget ett av delägarna förvärvat område

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

ej må sammanföras under gemensam' hushållningsplan med allmännin­ gen, med mindre området blivit införlivat med denna, och att sålunda den med nu rådande praxis förefintliga möjligheten, att ett dylikt sammanfö­ rande sker i syfte att erhålla större utsyning å allmänningen samt att, da berörda syfte vunnits, det förvärvade området åter avyttras, enligt for­ slaget är utesluten.

Jag torde härefter få övergå till de särskilda bestämmelserna i depar- E) Specielt motivering . tementsförslaget.

Rubriken.

Då den föreslagna lagen, såsom under 1 och 63 §§ skall närmare angi­ vas, ansetts böra erhålla giltighet, förutom för häradsallmänningar och med dessa införlivad mark, även för vissa genom delning av sådana all­ männingar bildade sockenallmänningar, har rubriken avfattats med hän­ syn härtill.

1 kap. Om häradsallmänningar.

1 §• Komm. oell reserv. 1 §.

Enligt kommitténs och reservantens förslag skall den ifrågasatta nya lagen erhålla tillämpning å områden, som av ålder utgjort eller räknats såsom häradsallmänningar, jämte mark, som i laga ordning blivit med sådant område införlivad, I kommitténs betänkande (sid. 453 __ 455 ) har intagits en förteckning å de häradsallmänningar, som sålunda äro avsedda att falla under lagen. Dessa äro belägna i Stockholms, Upp­ sala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Älvsborgs, Ska­ raborgs, Örebro och Västmanlands län. Kommittén har framhållit, att genom den av kommittén i förevarande avseende föreslagna bestämmelsen från lagens tillämpningsområde uteslötes vissa i Kopparbergs och Norrbottens län belägna besparings- och allmänningsskogar, som, ehuru tillkomna pa ett helt annat sätt än de söder om Dalarna förefintliga häradsallmänningarna, erhållit samma be­ nämning som dessa. Såsom dylika skogar har kommittén angivit Svärd­ sjö och Envikens socknars allmänningar, Transtrands och Lima socknars besparingsskogar samt allmänningskogarna i Pajala, Tärendö och Muo­ nionalusta socknar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Beträffande Svärdsjö oell Envikens socknars allmänningar har reser­ vanten erinrat, att desamma bildats genom ett kungl, brev den 9 november 1861, däri förordnats, att två invid sjöarna Balungen och Storsjön beläg­ na skogstrakter, utgörande omkring 17,000 tunnland, skulle för Svärdsjö sockens gemensamma räkning — Envikens socken var då förenad med Svardsjö — avsättas och utbrytas såsom häradsallmänningar, därå ve­ derbörande krono- och jägeribetjäning ägde hålla tillsyn och vård på sätt angående sådana allmänningar funnes eller framdeles kunde bliva stad­ gat. Under hänvisning till innehållet i detta brev har reservanten fram­ hållit, att vid den ifrågasatta lagstiftningen rörande liäradsallmänningarna måste tågås i övervägande, huruvida de nya bestämmelserna bleve lampade jämväl för Svärdsjö och Envikens allmänningar samt att, örn sa ej funnes vara fallet, särskilda föreskrifter rörande vården av dessa skogar borde av Kungl. Majit meddelas. Den av allmänningsombuden föreslagna lagstiftningen är avsedd att äga tillämpning, förutom å de skogar, som falla under kommitténs för­ slag, jämväl å Svärdsjö och Envikens allmänningar, och har häradsallmänningsförbundet härutinnan anslutit sig till ombudens förslag.

Departements I likhet med kommittén och reservanten anser jag, att den föreslagna chefen. lagstiftningen bör äga tillämpning — förutom å vissa sockenallmänningar, som omförmälas under 63 § — allenast å skogar, som utgöra av ål­ der bestående häradsallmänningar, jämte områden, som i laga ordning införlivats med dessa skogar. I enlighet härmed stadgas i förevarande paiagraf, att med häradsallmänning förstås i den föreslagna lagen av ålder bestående häradsallmänning. Beträffande lagstiftningens giltighet för område, som behörigen införlivats med dylik allmänning, har en sär­ skild bestämmelse införts i 18 §. Till häradsallmänningar, som äro av ålder bestående, äro ej att räkna de i Dalarna och ^Norrland belägna allmännings- och besparingsskogarna. Dessa skogar, Svärdsjö och Envikens allmänningar härunder inbegripna, äro, på sätt kommittén och reservanten framhållit, av väsentligen annan natur än de söder örn Dalarna belägna liäradsallmänningarna och böra därför ej i lagstiftningen likställas med dessa. Med hänsyn till innehål­ let i förenämnda kungl, brev den 9 november 1861 bör dock, såsom reser­ vanten anmärkt, vid utfärdandet av en ny lag för dessa häradsallmän­ ningar undersökas, huruvida densamma är lämpad jämväl för Svärdsjö och Envikens allmänningar och, örn så befinnes ej vara fallet, speciella föreskrifter rörande vården och förvaltningen av dessa allmänningar av Kungl. Majit meddelas. Bland de häradsallmänningar, som enligt kommitténs förslag äro av­ sedda att falla under den nya lagstiftningen, har upptagits även Daga härads allmänning i Södermanlands län. Då emellertid denna allmän­ ning blivit med Kungl. Majits medgivande delad mellan socknarna inom häradet, är den ej längre att betrakta såsom en bestående häradsallmän-

Kungl. Marits proposition Nr 10. 123

ning. De föreslagna bestämmelserna angående dylika allmänningar hava därför ej ansetts böra förlänas direkt giltighet för sagda allmänning, utan har jag funnit särskilda föreskrifter höra meddelas rörande denna samt ytterligare en häradsallmänning, vilken enligt Kungl. Maj:ts med­ givande delats mellan vederbörande socknar. Till dessa föreskrifter åter­ kommer jag vid 63 §.

2 $.

Romin., reserv, oell allm. omb. 2 §. Förevarande paragraf, som avhandlar frågan örn delägarnas rätt till häradsallmänning, upptager i första stycket det grundläggande stadgan­ det, att häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter inom häradet, vilka äro satta i mantal eller med vilka, enligt vad vid jorddelning bestämts, hr förenad rätt till delaktighet i allmänningen, samt angiver i tredje stycket de grunder, enligt vilka ägarna av nämnda fastigheter åtnjuta delaktighet i allmänningen. Beträffande motiven för dessa stadganden får jag hänvisa till vad jag i det föregående (avd. A) anfört.

Reservanten har i 2 § av sitt förslag upptagit en bestämmelse av inne­ Ändring i häradsindeihåll, att med häradet i förevarande sammanhang förstås det område, som ning. dit räknats enligt den häradsindelning, som varit av ålder, utan hänsyn till ändring, som i samma indelning kan hava skett eller framdeles kan komma att äga rum. Från denna bestämmelse skall dock enligt förslaget avvikelse äga rum, i den mån sådant kan föranledas av urminnes hävd •eller dom eller ock, där sådant fall ej är för handen, avvikelsen ägt rum vid tiden för den nya lagens ikraftträdande och då varit att anse såsom rättsgiltigt erkänd. Till stöd för förslaget i denna del har reservanten anfört, bland annat: En ändring av häradsindelningen, där sådan hädanefter kunde äga rum, skedde tvivelsutan av hänsyn, som vore fullständigt främmande för frå­ gan örn allmänningslaget och ledamotskap i detta. Att lata därutinnan bestående rättsförhållanden undergå ändring på grund av ändamål, för vilkas tillgodoseende någon förändring i fråga örn häradsallmänning och rätten till denna icke kunde vara behövlig, torde ej kunna erkännas så­ som riktigt. Såvitt reservanten kunde förstå, borde ej heller vid de änd­ ringar av den befintliga häradsindelningen, vilka hittills ägt rum, någon förändring i berörda rättsförhållanden hava behövt eller bort äga rum. Uppfattningen därutinnan hade emellertid varit osäker. Exempel funnes därpå, att hemman, flyttade från ett härad, där allmänning fun­ nits, dock ansetts trots överflyttningen böra vara bibehållna vid sin rätt i allmänningen, men exempel, vilande på motsatt uppfattning än den, som sålunda vunnit erkännande, saknades ej heller. Något upprivande av vad som i de särskilda fallen tidigare kunde hava blivit erkänt och vunnit tillämpning, borde givetvis nu icke ske.

Den av reservanten hävdade uppfattningen, att ändring i bestående hä­ liep ari erne ni #— chefen. radsindelning ej i och för sig bör medföra rubbning i rätten till håiadsall-

Kungl. Majlis proposition Nr 10.

manning, torde överensstämma med do grunder, varpå gällande bestäm­ melser örn delägarskap i häradsallmänning vila. I överensstämmelse här­ med plägar ock, då Kungl. Majit förordnar örn överflyttning av hemman från ett härad till ett annat, i förordnandet föreskrivas, att genom över­ flyttningen ej sker rubbning i hemmanets rätt i berörda avseende. Lik­ nande bestämmelser förekomma jämväl i flere allmänningsreglementen. Jag får i detta avseende hänvisa till reglementena för Lagunda, Trögds, Kasbo, Norrbo, Tuhundra och Viste häradsallmänningar. Beträffande fö­ revarande fråga har emellertid en uppfattning, motsatt den nu angivna, uttalats i två av högsta domstolen den 6 december 1909 och den 9 decem­ ber 1916 meddelade domar (N. J. A. 1909 sid. 589 och 1916 not A: 693), däri ägarna till vissa från Frökinds till Vilske härad överflyttade hemman förklarades berättigade att erhålla del i avkastningen från det senare hä­ radets allmänning Gryten för tiden efter det överflyttningen ägt rum. Till stöd härför åberopades bestämmelsen i 6 § av 1894 års skogsordning angående delägarskap i häradsallmänning samt att varken i det Kungl. Majlis brev, varigenom förordnats örn överflyttning av ifrågavarande hemman fran Frökinds till Vilske härad, eller eljest någon bestämmelse meddelats angående de överflyttade hemmanens del i sistnämnda härads allmänning. Från domslutet den 6 december 1909 voro emellertid två le­ damöter i högsta domstolen skiljaktiga och ansågo ägaren till det hem­ man, varom da var fråga, ej berättigad till andel i avkastningen från be­ rörda allmänning. Till stöd för denna åsikt anfördes, bland annat, att stadgandet i 16 kap. 1 § byggningabalken örn rätt för dem, som vore i häradet, att nyttja häradsallmänning måste antagas vila på den förutsätt­ ning, att häradsindelningen, såvitt den vore bestämmande för rätten till häradsallmänning, skulle fortfarande äga bestånd sådan den i varje fall varit av ålder. Möjligt är, att jämväl i andra fall än dem, som avses i nyssnämnda domar, från ett till annat härad överflyttat hemman erhållit del i det senare häradets allmänning. Ett dylikt förhållande kan hava uppkom­ mit däiigenom, att delägarna i sistnämnda allmänning medgivit det över­ flyttade hemmanet delaktighet i allmänningen — enligt den äldre lagstift­ ningen örn häradsallmänningar torde delägarna i sådan allmänning^hava ansetts befogade att medgiva inrymning i denna av nya delägare — eller att utan sådant medgivande det överflyttade hemmanet tillåtits i likhet med övriga hemman inom häradet nyttja allmänningen eller njuta del i dess avkastning under så lång tid, att urminnes hävd åkommit förhål­ landet. I anslutning till den uppfattning, som jag i det föregående uttalat an­ gående verkan av här avsedd överflyttning med avseende å rätten till delaktighet i häradsallmänning, har i andra stycket av förevarande pa­ ragraf, i nära överensstämmelse med reservantens förslag, stadgats, att med häradet förstås här det område, som häradet omfattat enligt den av ålder gällande häradsindelningen. Då den sålunda föreslagna hestämmel-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 125

sen (lock självfallet ej är avsedd att medföra någon rubbning i rättsför­ hållanden, som uppkommit före den nya lagens ikraftträdande och vid sagda tidpunkt äro att anse såsom lagligen bestående, bär i fjärde styc­ ket av denna paragraf införts ett förbehåll örn den fortsatta giltigheten av sådant rättsförhållande. Till detta förbehåll återkommer jag i det följande.

Såsom i det föregående berörts, hava nu gällande regler angående ratt till delaktighet i häradsallmänning ej oinskränkt giltighet, utan äga be- 'om ”m HU träffande vissa häradsallmänningar avvikelser rum från dessa regler, deiaktjhet^i Dessa avvikelser åsyfta väsentligen antingen att begränsa kretsen av i häradsallmänning delägande fastigheter till allenast en del av de inom häradets gamla område belägna hemmanen, så att övriga hemman inom häradet äro uteslutna från delaktighet — från avstyckade fastigheter bortses i detta sammanhang — eller ock att utvidga denna krets till att omfatta, förutom hemmanen inom sagda område, jämväl vissa hemman utom detsamma. Därjämte torde i enstaka fall förekomma, att särskilda i mantal satta fastigheter med hänsyn till sättet för sin tillkomst ej äga del­ aktighet i häradsallmänning. Möjligt är, att även andra avvikelser från berörda regler undantagsvis äga rum. Vad förstnämnda två undantagsfall angår, har redogörelse för vissa sådana, hänförande sig till Ulleråkers, Tierps södra, Norunda och Rasbo häradsallmänningar, lämnats i skogslagstiftningskommitténs betänkan­ de (sid. 457), och får jag nu hänvisa till denna redogörelse. Härförutom må erinras, att genom kungl, resolutionen den 1 september 1854 och kammarkollegii utslag den 11 december 1855 Herrestads, Örberga, Strå och Hovs socknar i Dals härad på grund av kungl, brevet den 13 maj 1731 förklarats berättigade till sparsam utsyning av timmerhygge och ved­ brand för oundgängliga behov på Göstrings härads allmänning samt att genom kungl, resolutionerna den 15 maj 1724 och den 18 mars 1748, vilka stadfästats genom Kungl. Maj:ts dom den 23 januari 1844, Visingsö sock­ nemän i Vista härad av Jönköpings län tillerkänts rättighet att, »så vitt det skedde utan skogens utödande och skada för jakten samt utan för­ fång för de övriga intressenterna, under uppsikt av vederbörande jägeribetjänte erhålla utsyning av nödiga skogseffekter» å Vartofta härads all­ männing Hökensås i Skaraborgs län. Vidare har styrelsen för Österrekarnes häradsallmänning i samband med lämnande av uppgift å till all­ männingen inköpt mark meddelat, att, då genom kungl, resolutionen den 7 maj 1802 vissa delar av Daga, Selebo, Åkers och Österrekarnes härads­ allmänningar upplåtits till Åkers styckebruk mot rekognition, bestäm­ melse meddelats, att de skoglösa hemman, som vore belägna å berörda de­ lar av allmänningarna, skulle bibehållas vid sin rätt till utsyning av liusbehovsvirke å dessa delar, samt att med anledning härav 25 hemman inom Österrekarnes härad örn sammanlagt 3 3U mantal fortfarande åtnjöte naturautsyning på Åkers styckebruks rekognitionsskog ävensom att med

126 Kungl. Majlis proposition Nr 10.

hänsyn till denna utsyning från och med år 1930 den kontanta utdelningen från Österrekarnes häradsallmänning till samma hemman indragits. Slut­ ligen må framhållas, att enligt uppgift i Kungl. Marits brev den 30 no­ vember 1832 till kammarkollegium angående reglering av häradsallmänningarna i Stockholms län Garns socken, som då var belägen i Lång­ hundra härad men sedermera överflyttats till Vallentuna härad, i sam­ band med väckt fråga örn reglering av förstnämnda härads allmänning avsagt sig »all fortfarande delaktighet» i allmänningen samt att liknande avsägelse torde hava förekommit även beträffande vissa andra häradsallmänningar. Där nu angivna eller liknande undantag från reglerna örn rätt till delaktighet i häradsallmänning kunna anses äga gällande kraft vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande, torde deras giltighet av sagda lagstiftning böra lämnas orubbad.

Beträffande härefter det fall, att i mantal satta fastigheter med hänsyn till sättet för sin tillkomst ej äga delaktighet i häradsallmänning, må erinius, att enligt förordningen den 19 december 1827 angående grun­ derna och villkoren för hemmansklyvning samt avsöndring av jord och andra lägenheter från hemman mantalsatt fastighet kunde bildas, som ej åtnjöt andel i samfällda ägor eller rättigheter. I 2 kap. 14 § av denna löieldning stadgades, att, örn av jord, som vore tillåten till avsöndring, större andel än som svarade mot en tiondedel av hemmanets ägorymd utan behörigt tillstånd för alltid avsöndrats från hemman av viss natur och innehavaren ville, då klander därå väcktes av vederbörande, under åtagande av andel i mantal och ränta i förhållande till hemmanets ägo­ rymd, behålla hela jorden, lian bade rätt därtill under förutsättning, att lägenheten uppfyllde villkoren för besutenhet. Samma regel gällde för det fall, att odaläga och äng blivit för alltid skilda från hemmanet. I båda dessa fall skulle den avsöndrade jordens andel i mantal och ränta bestäm­ mas i den ordning skattläggningsförfattningarna innehölle med förbin­ delse för innehavaren att för jordavsöndring^! utgöra ränta och andra allmänna utskylder utan åtnjutande av frihetsår. Det mantal, som be­ stämdes å sådan jord, skulle avräknas från stamhemmanets mantal oell utskylderna å detta senare minskas i förhållande därefter. En liknande regel intogs i § 13 mom. 1 i förordningen den 6 augusti 1881 angående hemmansklyvning och jordavsöndring. Den mantalsfördelning, som i dessa fall företogs, torde allenast hava tjänat syftet att fördela grundskatt och jorden åvilande besvär mellan avsöndring och stamfastighet. Däremot lärer den ej hava medfört nå­ gon verkan med avseende å de till mantalet knutna rättigheterna och för­ månerna. Jag hänvisar i detta avseende till vad skifteslagstiftningskommissionen härom anfört i sitt den 26 oktober 1918 avgivna betänkande (sid. 129). Kommissionens uttalande i ämnet är av följande innehåll: Huruvida vid ifrågavarande mantalsfördelning hänsyn skulle tagas till hemmanets andel i samfällda undantag eller i områden, som vid skifte lämnats odelade, framginge ej av omförmälda lagrum, ej heller örn den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 127

förutvarande lägenheten skulle hava andel i ägor av nyss nämnda be­ skaffenhet eller i andra hemmanet tillkommande förmåner, såsom t. ex. rätt till andel i häradsallmänning. Emellertid torde få anses otvivelak­ tigt, att mantalssättningen icke medförde den verkan, att till den förut­ varande lägenheten bomme att höra annat och mera än vad före mantals­ sättningen tillkommit densamma. Tvekan syntes endast föreligga med avseende å sådana förmåner, som tillkommit stamhemmanet till lindring: eller hjälp i därå vilande besvär, såsom augmentsränta, men, oavsett att detta spörsmål efter grundskatternas och indelningsverkets avskaffande hade ringa praktisk betydelse, saknade det intresse för nu förevarande fråga eller vad som kunde anses höra till den mantalssatta lägenheten i jord. Skedde delning av oskiftad äga, borde stamhemmanet hava andel däri efter sitt mantal före mantalssättningen; och efter sistnämnda man­ tal borde stamhemmanet hava del i häradsallmänning, sockenallmänning och dylikt, varemot andel däri icke tillkomme den nya hemmansdelen. Den förutvarande lägenheten hade övergått till i mantal satt jord utan. mantalsrättigheter. Kommissionen har i sitt betänkande jämväl erinrat därom, att berörda lagrum i förordningen den 6 augusti 1881 ofta enligt meddelad föreskrift kommit till användning, då visst område av ett hemman överflyttats från ett förvaltningsområde till ett annat. Den uppfattning, som kommissionen sålunda hävdat angående verkan av mantalssättning i här avsett fall, överensstämmer med högsta domsto­ lens utslag den 26 februari 1908 (N. J. A. 1908 sid. 105). Av det anförda framgår, att, då lägenhet enligt nyss angivna lagrum åsatts mantal, lägenheten ej därigenom erhållit andel i stamhemmanet tillkommande rätt till häradsallmänning, utan att sagda rätt fortfarandei sin helhet är förenad med stamhemmanet. Beträffande det undantag, som sålunda gäller från regeln örn mantalssatt fastighets rätt till delak­ tighet i häradsallmänning, torde genom nya lagstiftningen ej böra ske ändring. I anslutning till vad sålunda anförts och då, såsom förut nämnts, jäm­ väl omförmälda inskränkningar i regeln, att rätten till delaktighet i hä­ radsallmänning är grundad på den av ålder bestående häradsindelningen, böra i den nya lagstiftningen lämnas orubbade, har i fjärde stycket av denna paragraf stadgats, att, där genom urminnes hävd, dom eller sär­ skild av Konungen meddelad föreskrift eller på annat lagligt sätt är an­ norledes än i paragrafens tre första stycken sägs bestämt örn rätt till del­ aktighet i häradsallmänning, sådan bestämmelse skall vara gällande. 3

3 §. Reserv. 2 §.

Den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, enligt vilken deli, som innehar fastighet med fideikommissrätt oller med ständig eller ärft­ lig besittningsrätt eller såsom boställe, äger tillgodonjuta fastigheten till­ kommande rätt till delaktighet i häradsallmänning och i frågor rörande

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

sådan allmänning utöva rösträtt för fastigheten, torde överensstämma med vad nu gäller. Utan särskild föreskrift lärer vara tydligt, att med boställe här avses allenast sådant av publik natur.

4 §. Reserv. 3 §, allm. omb. § 13 fjärde stycket.

Reservanten har i 3 § av sitt förslag upptagit vissa bestämmelser an­ gående delägares befogenhet att å annan överlåta sin rätt i allmänningslaget. Enligt dessa bestämmelser skall dylik befogenhet i regel äga rum, men har överlåtelsen ej giltighet utöver den tid, varunder enligt 2 § av förslaget delägarskap tillkommer överlåtaren. Denna regel är emellertid enligt förslaget underkastad den inskränkning, att, därest innehavare av nyttjanderätt till fastighet, varmed delägarskap i allmänningslag är för­ enat, i nyttjanderättsavtalet uttryckligen tillagts delaktighet i allmän­ ningen, denne äger under sin nyttjanderättstid tillgodonjuta vad avtalet sålunda medgivit honom. I sammanhang härmed föreskrives, att nyttjanderättshavare till fastighet, som nyss sagts, icke allenast på grund av sin nyttjanderätt är att anse såsom delägare i allmänningslaget. I para­ grafen meddelas därjämte vissa bestämmelser till skydd för den rätt i förevarande avseende, som kan tillkomma innehavare av nyttjanderätter, vilka upplåtits före den nya lagstiftningens trädande i kraft. Som motivering för förslaget i denna del har reservanten anfört bland annat: Givetvis måste det från det allmännas synpunkt anses vara angeläget, att rätten till allmänningen stannade hos dem, som kunde förväntas hava ett livligare intresse för en god och på framtiden inriktad skötsel av allmänningen. Utan avsevärd risk för allmänningens rätta vård torde man dock kunna tillägga delägare i allmänningslaget befogenhet att till annan överlåta sin rätt i laget, försåvitt denna befogenhet begränsades därhän, att överlåtelsen icke bleve gällande utöver den tid, varunder överlåtarens delägarskap i allmänningen varade. Ginge äganderätten till hemmanet över till annan man, vore ock den gjorda upplåtelsen förfal­ len. Hade överlåtelse skett till arrendator, syntes dock den sistnämnde böra vara behållen vid delaktigheten i allmänningslaget så länge arren­ det bestode, även örn upplåtaren före denna tids utgång lämnade ägande­ rätten till fastigheten. Att arrendator skulle enbart i sin egenskap av arrendator vara delägare i allmänningslaget syntes icke vara riktigt; hade ej delägarskapet i detta uttryckligen innefattats i arrendeupplåtel­ sen, kvarbleve det i jordägarens hand. På ett eller annat håll torde nog hittills arrende ansetts utan vidare omfatta även rätten i allmänningen. Nödigt förbehåll örn beståndet av rättsförhållande, som i sådant avseende uppkommit, innan den eventuella nya lagen bleve gällande, vore gjort i paragrafens sista stycke. I § 13 av allmänning sombudens förslag har upptagits en bestämmelse angående arrendators rätt att tillgodogöra sig å den arrenderade fastig­ heten belöpande andel i häradsallmännings avkastning och för fastighe­ ten utöva rösträtt i frågor rörande allmänningen. I dessa hänseenden

Kungl. Marits proposition Nr 10. 129

stadgas i förslaget, att arrendator icke i annan män, än arrendeavtalet uttryckligen innehåller, är berättigad till sådan andel eller att utöva den på fastigheten belöpande rösträtten, utan att jordägaren med nämnda inskränkning skall anses vara vid sin rättighet härutinnan bibehållen. I motiveringen till bestämmelsen har framhållits, att det läge i sakens na­ tur, att arrendatorerna icke kunde hava samma intresse för en god och på framtiden inriktad skogsskötsel som jordägarna. Inom ett flertal or­ ter hade emellertid bortarrenderade fastigheter mycket stor andel i häradsallmänningar, och för att i görligaste mån stävja det mindre goda in­ flytande på allmänningarnas skogsbruk, som detta kunde medföra, hade förevarande bestämmelse upptagits i förslaget. För denna talade även den omständigheten, att de förmåner, som uppstode genom fastighets del­ aktighet i häradsallmänning, vid arrendeavtals avslutande ofta ej beak­ tades eller komme till sin rätt vid avgäldens bestämmande. Sveriges häradsallmänningsförbund har framställt vissa erinringar mot den av reservanten föreslagna befogenheten för delägare i allmänningslag att överlåta sin rätt i laget och i sådant avseende anfört, bland annat: Även örn sådan överlåtelse, på sätt reservanten förutsatt, begränsades till att gälla endast den tid, under vilken överlåtaren själv ägde fastig­ het med andel i laget, kunde man dock tänka sig, att härigenom skapades en utväg för vissa kapitalstarka delägare att skaffa sig ett allt för stort inflytande på allmänningens angelägenheter. Förbundet tänkte härvid företrädesvis på för allmänningarud främmande personer och industri­ företag, vilka för sin produktion gärna ville köpa och förarbeta allmän­ ningarnas mycket grova och värdefulla virke. Det syntes även förbun­ det, som örn dylika överlåtelser skulle komma att skapa strid och splitt­ ring bland delägarna. Av naturliga skäl kunde ej heller nämnda mera tillfälliga delägare vara lika villiga att göra utgifter för skogsvårdens förkovran som de verkliga jordägarna. Dessutom skulle de avkastningsoch röstberättigade kunna komma att växla i ganska hög grad, vilket skulle kunna vålla ett visst besvär vid avkastningens fördelning och vid upprättandet och justerandet av röstlängder. Svårigheter skulle även kunna uppstå vid fördelning av fonderade medel. Domänstyrelsen har i huvudsak anslutit sig till vad häradsallmänningsförbundet sålunda anfört.

Enligt nuvarande lagstiftning torde delägare i häradsallmänning prin­ Departements­ chefen . cipiellt ej äga befogenhet att å annan överlåta sin rätt i allmänningen annorledes än gemensamt med den fastighet, varmed rätten är förenad. Rätten är, med andra ord, oskiljaktigt förbunden med sagda fastighet. Riktigheten av denna uppfattning bekräftas därav, att enligt 13 § i la­ gen örn kommunalstyrelse på landet rösträtt vid sådan kommunalstäm­ ma, å vilken delägare i häradsallmänning hava att utse ombud till ali männingsstämman, tillkommer allenast dem, som innehava i mantal satt jord inom kommunen. Enligt sagda lag är dock delägare oförhindrad att genom fullmakt i den ordning, som i 14 § av lagen sägs, åt annan del- {) Bihang lill riksdagens protokoll 1932. 1 saini. Ill hafi. (Nr lil.)

130 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

ägare uppdraga att utöva honom tillkommande rösträtt vid dylik kom­ munalstämma. Sådan fullmakt innefattar dock ej någon överlåtelse av delägarrätten. Vad nu anförts har avseende allenast å den i delägarrätten ingående viktigaste befogenheten eller rätten att föra talan och rösta i frågor rö­ rande allmänningen. Däremot torde enligt gällande lagstiftning hinder principiellt ej möta för delägare att å annan överlåta rätten till erhål­ lande av utdelning från allmänningen. En dylik överlåtelse torde dock ej medföra befogenhet att utöva delägarens rösträtt i allmänningens an­ gelägenheter, och lärer densamma ej heller äga giltighet mot ny ägare till vederbörande fastighet. Är delägaren åter berättigad att individuellt nyttja allmänningen i något avseende, torde en dylik rättighet ej kunna överlåtas. Jag erinrar härvid, att enligt ett av högsta domstolen den 18 juni 1890 meddelat utslag (N. J. A. 1890 sid. 270) delägare i häradsall­ männing ansetts ej berättigad att å annan överlåta honom tillkommande rätt till bete å allmänningen. Nu angivna regler örn överlåtelse av delägarrätt i häradsallmänning torde i allt väsentligt gälla även med avseende å sådan överlåtelse till arrendator eller annan innehavare av nyttjanderätt till den fastighet, varmed rätten är förenad. Dock lärer i delägarrätten ingående befogen­ het att individuellt nyttja allmänningen kunna överlåtas å dylik inne­ havare. Beträffande överlåtelse å denne av delägarrätten i övrigt är att märka, att enligt 2 kap. 20 § första stycket i allmänna nyttjanderättslagen ari endator ej i annan man än arrendeavtalet bestämmer äger nyttja den arrenderade fastighetens skog samt att jämlikt en av högsta domsto­ len den 16 november 1918 meddelad dom (N. J. A. 1918 sid. 499) en lik­ nande grundsats gäller beträffande arrendators rätt till å fastigheten belöpande andel i häradsallmännings avkastning, där denna utgår i pen­ ningar. Sådan andel tillkommer alltså fastighetsägaren, örn ej annor­ lunda bestämts i arrendeavtalet. Vad nu sagts örn arrendators rätt till penningavkastning från häradsallmänning torde äga giltighet jämväl för det fall, att avkastningen utgår in natura. Har i arrendeavtalet fastighetens andel i avkastningen förbehållits arrendatorn, torde emel­ lertid vad i allmänna nyttjanderättslagen är stadgat örn arrendeavtals giltighet mot ny ägare äga tillämpning jämväl i fråga örn dylikt förbe­ håll, och lärer motsvarande gälla, där annan innehavare av nyttjanderätt till fastigheten tillförsäkrats enahanda förmån. Då enligt det nu anförda arrendator principiellt ej äger rätt till å fastigheten belöpande utdelning från häradsallmänning, kan arrende­ avtalet såsom sådant tydligen ej medföra befogenhet för honom att för fastigheten utöva rösträtt i frågor rörande allmänningen. Sådan be­ fogenhet torde emellertid ej heller tillkomma honom i det fall, att arrendeavtalet uttryckligen tillerkänner honom rätt till utdelning, som nyss sagts. Det bör nämligen uppmärksammas, att den beslu­ tanderätt, som tillkommer delägare i häradsallmänning, ej är be-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 131

gränsad till frågor om utdelning av allmänningens avkastning, utan jämväl avser spörsmål örn sättet för allmänningens förvaltning, upp­ görande av reglemente för allmänningen, val av allmänningsstyrelse, inköp av mark till allmänningen, avyttring av mark från denna m. m., i vilka spörsmål beslutanderätten enligt sakens natur bör vara för­ behållen fastighetens ägare. Även må framhållas, att det ej lärer väl överensstämma med de grunder, varå gällande bestämmelser örn utövan­ de av kommunal rösträtt vila, att rösträtt vid val av ombud till allmänningsstämma i vissa fall skulle tillkomma vederbörande fastighets ägare och i andra dess arrendator, beroende på arrendeavtalets innehåll. I en­ lighet med det nu anförda torde sålunda som regel gälla, att i fråga örn utarrenderad fastighet, varmed delägarrätt är förenad, rösträtt i allmän­ ningens angelägenheter lagligen må utövas allenast av fastighetens äga­ re, denne dock obetaget att genom sådan fullmakt, som förut nämnts, överlåta rösträtten å annan röstägande. Från nyssangivna regel lärer dock undantag böra göras i fråga örn kronans jordbruksdomäner och ecklesiastika löneboställen. Enligt be­ stämmelserna i punkten 12 av kungörelsen den 4 juni 1908 angående för­ ändrade grunder för förvaltningen av sagda domäner och 29 § i eckle­ siastika arrendeförordningen den 21 november 1925 (nr 4o2) skall näm­ ligen, därest till utarrenderad kronodomän eller ecklesiastikt löneboställe hör andel i härads- eller sockenallmänning eller rätt till annan förmån utom egendomens område, sådant komma arrendatorn till godo, där ej för visst fall undantag finnes böra göras. På grund av dessa bestäm­ melser torde det vara en allmänt förekommande praxis, att, örn utarren­ derad egendom, som nyss sagts, är förenad med delägarrätt i häradsall­ männing, arrendatorn tillåtes utöva rösträtt för denna i frågor rörande allmänningen, förutsatt att han ej i kontraktet uttryckligen frånkänts rätt till andel i allmänningens avkastning. Då berörda praxis synes kunna tilläggas karaktären av sedvanerätt, torde i fråga örn sådan egendom del­ ägarrätten böra anses tillkomma arrendatorn, för så vitt ej förbehåll, som nyss sagts, intagits i arrendekontraktet. Vad härefter angår frågan, huruvida ändring i vad sålunda gäller örn överlåtelse av delägarrätt i häradsallmänning bör ske i den nya lagstift­ ningen, har jag funnit allvarliga betänkligheter möta att, på sätt reser­ vanten föreslagit, tillerkänna vederbörande fastighetsägare en generell befogenhet att överlåta sagda rätt. En lagbestämmelse i sådant syfte skulle innebära en rubbning av nu gällande grunder för delägaresamfällighetens organisation, vilken rubbning näppeligen kan anses påkallad av något mera vägande skäl. Däremot skulle densamma, såsom häradsallmänningsförbundet framhållit, obestridligen kunna medföra risk för häradsallmänningarnas rationella skötsel och lugna utveckling. Härförutom är tydligt, att stadgande av en dylik befogenhet skulle väsentligt försvåra såväl förfarandet vid omröstning för val av ombud till allmän-

132 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

ningsstämman som verkställande av utdelning av allmänningens avkast­ ning och förfogande i övrigt över denna. Det nu anförda äger i viss mån giltighet även beträffande de förslag, som i ärendet framställts örn medgivande av befogenhet för vederbörande fastighetsägare att överlåta delägarrätten å innehavare av nyttjande­ rätt till fastigheten. Denne måste nämligen förutsättas hava ett väsent­ ligt intresse att under sin nyttjanderättstid söka erhålla största möjliga utdelning från häradsallmänningen och sålunda motarbeta avkastning­ ens användande för bevarande eller höjande av allmänningens kapital­ värde. Därjämte är att märka, att, såsom förut påpekats, delägarrätten till sitt innehåll är väsentligt mera omfattande än den rätt, som i all­ mänhet tillkommer en nyttjanderättshavare, vadan dess överlåtande å denne skulle framstå såsom en onaturlig utvidgning av hans befogenhetsområde. Nyttjanderättshavarens eventuella intresse att för den av ho­ nom brukade fastighetens husbehov erhålla del i allmänningens virkesavkastning kan tydligen, utan överlåtande å honom av själva delägarrät­ ten, tillgodoses genom att fastighetsägaren å honom transporterar sin rätt till utdelning av virke från allmänningen. Då i särskilda fall från fastighetsägarens synpunkt är önskvärt, att nyttjanderättshavaren äger utöva fastighetsägarens rösträtt i frågor rörande allmänningen, kan detta önskemål vinnas genom utvidgande av ägarens nuvarande befogenhet att i dylika frågor rösta genom befullmäktigat ombud. Med hänsyn till vad sålunda anförts och då tillräckliga skäl att i före­ varande avseende göra åtskillnad mellan kronans jordbruksdomäner och ecklesiastika löneboställen, å ena, samt övriga fastigheter, å andra sidan, ej synas föreligga, har i första stycket av förevarande paragraf nu gäl­ lande grundsats, att delägarrätt ej må överlåtas annorledes än gemen­ samt med vederbörande fastighet, upptagits samt där förlänats giltighet även beträffande berörda domäner och boställen. I fråga örn sådan do­ män eller boställe, som utarrenderats före den nya lagstiftningens ikraft­ trädande, torde dock i denna förbehåll böra göras örn den fortsatta gil­ tigheten av den befogenhet, som på grund av det träffade arrendeavtalet må tillkomma arrendatorn att utöva rösträtt för egendomen i frågor rö­ rande häradsallmänning. Ett sådant förbehåll har därför införts bland övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen. Utan hinder av nyssangivna grundsats bör emellertid delägare i hä­ radsallmänning, i likhet med vad nu gäller, vara berättigad att å annan överlåta honom tillkommande rätt till utdelning från allmänningen. Så­ dan överlåtelse bör dock, jämväl i överensstämmelse med nuvarande lag­ stiftning, ej gälla mot ny ägare eller innehavare av fastigheten, där ej överlåtelsen skett genom avtal, enligt vilket nyttjanderätt upplåtits till fastigheten. Där i dylikt fall nyttjanderätten gäller mot ny ägare eller innehavare av fastigheten, torde sådan giltighet böra tillkomma även överlåtelsen. I överensstämmelse med nuvarande regler lärer överlåtelse, varom här är fråga, ej böra medföra befogenhet att utöva rösträtt för

Kungl. May.ts proposition Nr 10. 133

fastigheten i frågor rörande allmänningen. Stadgande!! i dessa hanseen­ den, överensstämmande med det nu anförda, hava upptagits 1 andra styc­ ket av förevarande paragraf. a„_ I detta sammanhang må erinras, att delägare enligt oO § 2 mom. ager befogenhet att vid val av ombud till allmänningsstämman utöja sin rost­ rätt genom ombud. Då härtill må utses även annan person an delägare samt för sådant ombud utfärdad fullmakt enligt förslaget äger giltighet utan tidsbegränsning, torde det behov, som i vissa fall ma Winnås för delägare, särskilt då denne utarrenderat sm fastighet, att kunna fora talan och rösta i allmänningens angelägenheter genom ombud, bliva ge­ nom nyss angivna bestämmelse tillgodosett. 5 $. Korum. 4 §, reserv. 5 §, allm. omb. § 1. Beträffande den i första punkten av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, att häradsallmänning skall bibehållas oförminskad, dar ej i den föreslagna lagen annorlunda stadgas, hänvisas till vad jag 1 det föregående (avd. C) anfört. Såsom en följd av denna bestämmelse har i andra punkten av paragra­ fen föreskrivits, att häradsallmänning ej må utmätas eller med mtec ning belastas. Denna föreskrift är formellt ny men överensstämmer 1 sak med vad nu gäller. Ett uttryckligt stadgande i ämnet har ansetts önsk­ värt med hänsyn till den ändrade karaktär, som häradsallmanningarna enligt den föreslagna lagstiftningen komma att erhålla genom deras ut­ brytande från de i 1894 års skogsordning upptagna allmänna skogarna och inordnande bland menigheter tillhöriga allmänningsskogar.

6 §. Kamm. 4 §, reserv. 14, 21 och 23 §§, allm. omb. §§ 1 och 6. Samtliga häradsallmänningar, som äro avsedda att falla under den före­ slagna lagen, skötas numera enligt hushållningsplaner, och bör tydligen ändring härutinnan ej ske. På grund härav och då, såsom 1 det före­ gående (avd. B) framhållits, uppgiften att öva tillsyn å skogsskötsel a dessa allmänningar bör överflyttas från skogsstaten till vederbörande skogsvårdsstyrelser, har i förevarande paragraf stadgats, att häradsall­ männing skall under uppsikt av skogsvårdsstyrelsen i orten skotas efter hushållningsplan på sätt i den föreslagna lagen sägs. Till de närmare reglerna rörande skogshushållningens bedrivande å ifrågavarande all­ männingar återkommer jag i det följande. 7 $. Korum. 3 oell 8 §§, reserv. 6 §, allm. omb. §§ 3 och 13. Denna paragraf upptager den grundläggande bestämmelsen om sättet för tillgodogörande av delägarnas rått till häradsallmänning. dd Ilande be­ Enligt kap. II i 1894 års skogsordning tillkommer rätten att nyttja sko­ stämmelser. gen å häradsallmänning delägarna gemensamt, och utövas denna rätt, Så­

134 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

som nämnt, antingen av delägarna själva och deras organ allmännings­ styrelsen eller ock av skogsstaten för delägarnas samfällda räkning. En­ ligt skogsordningen förefinnes sålunda ej någon rätt för de särskilda del­ ägarna att för egen räkning nyttja skogen å allmänningen. I fråga örn användande av den avkastning, som erhålles genom skogs­ skötsel å häradsallmänning, gälla bestämmelserna i §§ 10 och 11 av skogsordningen, enligt vilka denna avkastning i första rummet skall an­ vändas för gäldande av kostnader för allmänningens vård och förvalt­ ning samt återstoden må, sedan erforderligt virke undantagits till sådana broar och allmänna byggnader, som delägarna i allmänningen själva bygga och underhålla, mellan samtliga delägarna efter oförmedlat hem­ mantal fördelas. På delägarnas beslut ankommer, huruvida denna utdel­ ning skall ske in natura eller, efter försäljning, i penningar. Beträffande sättet för försäljning av virke från häradsallmänning föreskrives i kap. VIII av skogsordningen, att dylik försäljning i regel skall ske å offentlig auktion. De bestämmelser, som enligt det nu anförda meddelats i fråga örn del­ ägarnas rätt att nyttja skogen å häradsallmänning, torde i tillämpliga delar äga giltighet även beträffande delägarnas rätt att tillgodogöra sig andra naturtillgångar å allmänningen, såsom sten, sand, grus, torv m. m., samt i fråga örn rätten att nyttja allmänningens område för annat ändamål än skogsbörd, såsom för odling eller till byggnadstom­ ter, upplagsplatser etc. Nyttjande av allmänningen för sistangivna ändamål må dock ske allenast i den mån detta kan anses förenligt med den för allmänningen fastställda hushållningsplanen eller andra röran­ de skogshushållningen meddelade föreskrifter. Rörande tillgodogörande av mulbete och grässlätter å häradsallmän­ ning gälla emellertid enligt skogsordningen vissa särskilda föreskrifter. Härom stadgas i § 63 av denna, att å häradsallmänning betning eller grässlätter ej må äga rum annorledes än i hushållningsplan är föreskri­ vet eller av domänstyrelsen för särskilda fall kan medgivas, samt att det tillkommer allmänningsstyrelsen att förfoga över mulbete, som enligt vad nyss nämnts får upplåtas å allmänningen. Beträffande upplåtan­ de av grässlätter upptager skogsordningen bestämmelser allenast med avseende å skogar, som förvaltas av skogsstaten och å vilka grässlätter ej av enskild disponeras, och innehålla dessa bestämmelser, att grässlät­ ter å dylika skogar må upplåtas på bestämd tid samt att det åligger vederbörande jägmästare att årligen upprätta förslag å sådan slåtter, varefter med förslagets granskning och rättighetens upplåtande förfares på sätt som är stadgat örn skogsalsters försäljning, d. v. s. upplåtelsen sker i regel genom utbud å offentlig auktion. Nu angivna föreskrifter torde aga tillämpning å häradsallmänningar, som stå under skogsstatens för­ valtning. I fråga örn häradsallmänningar, som förvaltas av delägarna, torde gälla, att delägarna på grund av sin allmänna förvaltningsrätt äio befogade att själva eller genom allmänningsstyrelsen besluta örn

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 135

upplåtande av grässlätter, då sådan enligt gällande hushållningsplan eller domänstyrelsens särskilda medgivande må äga rum. Bestämmelsen, att det tillkommer allmänningsstyrelsen att förfoga över mulbete, som får upplåtas å häradsallmänning, torde närmast åsyfta, att dylikt bete skall av styrelsen genom upplåtelse mot ersättning eller annorledes tillgodogöras för delägarnas gemensamma räkning. Beträf­ fande vissa allmänningar har emellertid delägarna i vederbörande reglementen medgivits rätt att för sina egna fastigheters behov nyttja sådant mulbete. Detta är exempelvis fallet med Askers, Hardemo och Kumla häradsallmänningar, därvid dock i fråga örn förstnämnda två allmänningar utgörande av viss betesavgift föreskrivits (jmfr N. J. A. 1890 sid. 270). Medel, som inflyta genom upplåtelse av mulbete eller grässlätter a hä­ radsallmänning, skola användas för delägarnas räkning enligt omförmälda i §§ 10 och 11 av skogsordningen upptagna bestämmelser. Den rätt att tillgodonjuta häradsallmännings naturtillgångar, som en­ ligt det anförda tillkommer vederbörande delägare, är i vissa fall under­ kastad inskränkningar till förmån för andra rättsägare. I § 63 fjärde stycket av skogsordningen stadgas i detta hänseende, att, därest rätt till mulbete eller slåtter å allmän skog blivit vissa hemman eller menighe­ ter genom särskilda resolutioner eller överenskommelser tillagd eller av dem på grund av urminnes hävd åtnjutits, de skola vara bibehållna vid sådan rätt, intill dess i laga ordning annorlunda förordnats. Enligt uppgifter, som på mitt föranstaltande under år 1930 infordrats fran allmänningsstyrelserna, förefinnas dylika särskilda rättigheter i fråga örn fyra häradsallmänningar (Sollentuna, Bro, Åkers och österrekarnes häradsallmänningar), och avse samtliga dessa rättigheter betesformåner. Särskilda betesrätter förekomma även beträffande Glansham­ mars häradsallmänning enligt för denna gällande reglemente. Harforutom förekomma i enstaka fall rättigheter till erhållande av virkesutsyning. I detta avseende må erinras, att enligt kungl, brevet den 22 fe­ bruari 1684 samtliga bönder i Kungsbarkarö socken av Åkerbo harad medgivits rätt att å »allmänningsskogen» erhålla vedbrand samt stor och gärdsel och så mycket timmer, som de tarvade för deras gardars be­ byggande och vidmakthållande, samt att genom kungl, resolutionen den 13 februari 1688 allmogen »av skatte och krono» i Björskogs socken av samma härad tillerkänts rätt att från »allmänningen» erhålla så myc­ ket timmer, ved och gärdsel, som de nödtorfteligen behövde till husbe­ hov samt för visst annat ändamål. Sedan genom en av hogsta domsto­ len den 26 april 1850 meddelad dom bestämts, att hemmansägarna i Kungsbarkarö socken på grund av berörda brev den 22 februari 1684 tillkomme lika och enahanda rätt till skogsfång från Kungsörs och Sat­ terbo allmänningar som de inom häradet belägna allmänna boställen, har Kungl. Majit i brev till kammarkollegium den 29 september 1868 angå-

Kungl. Majlis proposition Nr 1().

ende hushållningen å Kungsörs och Sätterbo allmänningar förklarat sig anse, att de i 1866 års skogsordning för häradsallmänningar meddelade bestämmelser kunde å nyssnämnda allmänningar tillämpas, dock så att hemmansägarna inom Kungs-Barkarö socken borde, oaktat den företrä­ desrätt till skogsfång, som vid tiden för berörda doms meddelande jäm­ likt 1805 års skogsordning tillkom boställen, dåmera upphört, fortfalande få åtnjuta en sådan företrädesrätt ävensom i övrigt de menigheter eller enskilda hemmansägare, som kunde lagligen visa sig äga någon ännu gällande särskild rätt i avseende på allmänningarnas begagnande, borde därvid bibehållas. Enligt uppgift av styrelsen för Åkerbo härads­ allmänning, vari Kungsörs och Sätterbo allmänningar ingå, erhålla för närvarande ägarna av jordbruksfastigheter i Kungs-Barkarö och Björ­ skogs socknar på grund av förenämnda kungl, brev och resolution år­ ligen 450,37 kubikmeter virke från häradsallmänningen. Förutom beträf­ fande Åkerbo häradsallmänning förekomma enligt uppgifter av veder­ börande allmänningsstyrelser särskilda rättigheter till erhållande av virkesutsynmg jämväl i fråga örn Lagunda och Snevringe häradsall­ männingen Såsom under 2 § omnämnts, hava därjämte beträffande några häradsallmänningar vissa utom respektive härad belägna hem­ man tillagts rätt till utsyning å allmänningarna, vilken rätt, åtminstone i fråga örn en del av sagda allmänningar, ansetts hava medfört delägarskap i allmänningarna för ägarna av de sålunda gynnade hemmanen. Vad slutligen angår delägarnas rätt till jakt och fiske å häradsall­ männing hava, såsom förut nämnts, särskilda bestämmelser härom med­ delats genom lagarna den 8 november 1912 om rätt till jakt och den 27 juni 1896 örn rätt till fiske. Enligt 2 § i förstnämnda lag skall jakt­ rätten utövas för delägarnas gemensamma räkning i överensstämmelse med de föreskrifter, som i övrigt gälla för allmänningens vård och för­ valtning. Beträffande rätten till fiske gäller däremot enligt 9 § i sist­ nämnda lag såsom primär regel, att varje enskild delägare har rätt att fiska i till allmänningen hörande fiskevatten. Denna rätt äger emeller­ tid rum allenast under förutsättning, att fisket ej av delägarna utarren­ derats för gemensam räkning, varom beslut må fattas i enlighet med nyssnämnda föreskrifter.

Skogslagstift- De grunder, som enligt det nu anförda gälla med avseende å delägar­ ningskommittén m. fl. nas rätt att nyttja häradsallmänning, skola enligt kommitténs förslag i huvudsak bibehållas oförändrade. Beträffande sättet för utövningen av sagda rätt skall dock enligt förslaget, såsom förut nämnts, rätten i alla fall, då den tillkommer delägarna gemensamt, jämväl utövas av dem och skogsstatens befattning härutinnan sålunda upphöra. Såsom en följd av kommitténs ståndpunkt i sist angivna hänseende innehåller förslaget, att omförmälda särskilda bestämmelser rörande tillgodogörande av mul­ bete och grässlätter å häradsallmänning ävensom de i kap. VIII av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 137

skogsordning^! upptagna föreskrifter om försäljning av vilcke från så­ dan allmänning skola upphöra att gälla. Kommittén har därjämte före­ slagit, att den nuvarande föreskriften örn undantagande från häradsallmännings avkastning av virke till sådana broar och allmänna byggna­ der, som delägarna i allmänningen själva hygga och underhålla, icke vidare skall äga tillämpning. Reservantens förslag ansluter sig i förevarande avseende i huvudsak till kommitténs. Keservanten har i 6 § av sitt förslag upptagit en be­ stämmelse i ämnet av innehåll, att allmänningens naturliga tillgångar i skogseffekter eller annat skola tillgodogöras för delägarnas gemen­ samma räkning samt att i den man de icke användas a allmänningen för dennas vård inkomst av dem skall beredas genom försäljning eller annan upplåtelse mot ersättning. I motsats till kommittén har emeller­ tid reservanten föreslagit, att någon utdelning av nämnda tillgångar in natura till delägarna icke skall äga rum. I motiveringen till sitt förslag i denna del har reservanten framhållit, att den nuvarande bestämmelsen örn undantagande från häradsallmännings avkastning av virke till förenämnda broar och allmänna byggna­ der påtagligen vore grundad därå, att den i mantal satta jorden vore underkastad en densamma särskilt åvilande byggnads- och underhålls­ skyldighet, men att denna skyldighet genom de senaste årtiondenas lag­ stiftning utsträckts till även andra skattskyldiga än ägarna av i mantal satt jord, vadan grunden för sagda bestämmelse bortfallit. Såsom motivering för förbudet mot naturautdelning av häradsallmännings avkastning har reservanten anfört: Från skogsvårdens synpunkt och med hänsyn till önskvärdheten av att vårdnaden utav allmänningen lades i möjligast stora drag och, sa vitt ske kunde, hölles oberoende av delägarnas individuella, mangen gång kanske kortsynta intressen, trodde reservanten lämpligast vara att icke låta någon naturautdelning från allmänningen äga ram. För tillgodoseende av ortens virkesbehov torde dylik utdelning sakna be­ tydelse; allmänningsstyrelsen torde nog vid sina virkesförsäl,]ningar kunna så ordna, att allmänningstillgångarna komme de lokala virkesbehoven så mycket som möjligt och så rättvist som möjligt till godo.^ lid­ punkten syntes nu kunna vara inne att förverkliga den tanke, pa vil­ ken redan 1855 års skogskommitté byggde sitt förslag rörande haradsallmänningarna, nämligen att den årliga virkesavkastmngen skulle för­ vandlas i penningar och allt delägarnas omedelbara åtnjutande av sko­ gens alster upphöra. , Genomfördes nu denna grundsats, skulle därmed det mal i allt väsent­ ligt vara uppnått, vartill tidigare utveckling påtagligen tenderat. Fran den tid då häradsallmänningen tillgodogjordes uteslutande genom an­ litande in natura från de enskilda rättsägarnas sida hade densamma i successivt ökad omfattning blivit föremål för en i allas samfällda in­ tresse och för allas gemensamma räkning bedriven hushållning, henom borttagande av naturauttagets sista återstod skulle sistnämnda hushållsform hava — såsom reservanten ville tro till avsevärd fromma för det allmänna skogsvårdsintresset — fullt brutit igenom.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Från regeln, att häradsallmännings naturliga tillgångar skola till­ godogöras för delägarnas gemensamma räkning, äger enligt reservan­ tens förslag undantag rum i de fall, då rätt att för sin enskilda räkning tillgodogöra sig allmänningen, enligt annorstädes i lag därom givna be­ stämmelser eller till följd av urminnes hävd eller dom, tillkommer en­ skild delägare eller annan eller ock sådant undantag eljest ägt rum vid tiden for den nya lagens ikraftträdande och då varit att anse så­ som rättsgiltig! erkänt. Även allmänningsombudens förslag överensstämmer i förevarande hänseende i stort sett med kommitténs. Ombuden hava dock förordat en utsträckning av den delägarna nu tillkommande rätten till naturautdelning därhän, att delägarna skola vara befogade att mellan sig för­ dela även den del av allmänningens virkesavkastning, som eljest sko­ lat försäljas för gäldande av allmänningens driftskostnader, under vill­ kor, att tillräckliga medel för dessa kostnaders bestridande sammanskjutas eller på annat sätt anskaffas. Allmänningsombuden hava här­ vid framhållit, att en dylik utsträckning av rätten till naturautdelning kunde i virkesfattiga nejder tänkas vara till fördel för delägarna. Sveriges häradsallmänningsförbund har hävdat, att frågan örn virkesavkastningens försäljning eller utdelning in natura borde i den nya lagstiftningen liksom nu vara beroende på allmänningsreglementets be­ stämmelser, så att det härutinnan kunde ordnas på det för varje all­ männing lämpligaste sättet. Beträffande många allmänningar kunde det finnas verkliga skäl för utdelandet av hela virkesskörden, beträf­ fande andra borde den i sin helhet försäljas och i fråga örn en tredje grupp borde en part utdelas, exempelvis till mera skogfattiga trakter, och återstoden försäljas. Förbundet har i detta sammanhang framhållit, att under åren 1911—1915 av hela virkesskörden å häradsallmänningarna utdelats in natura bland delägarna omkring 24 procent samt att dy­ lik utdelning vore särskilt omfattande i Upplands och Västmanlands samt vissa delar av Östergötlands län.

Departements­ A\ den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit med avseende å chefen. delägarnas rätt till häradsallmänning, torde följa, att nu gällande grundsats, att denna rätt skall nyttiggöras för delägarnas gemensamma räkning, bör upptagas i den nya lagstiftningen. Det undantag från den­ na grundsats, som innehålles i 9 § i lagen örn rätt till fiske, torde dock fortfarande böra äga giltighet. Någon anledning att nu ifrågasätta ett upphävande av denna bestämmelse har ej framkommit under utred­ ningen. I övrigt torde något undantag från sagda grundsats ej vara påkallat i den nya lagstiftningen. I överensstämmelse härmed har i första stycket av förevarande paragraf stadgats, att delägarnas rätt till häradsallmänning skall tillgodogöras för dessas gemensamma räkning, där ej .för särskilt fall annorlunda stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 139

Vad angår det sätt, varpå nämnda tillgodogörande bör ske, anser jag i likhet med kommittén och reservanten och på de av den senare anför­ da skäl den nuvarande bestämmelsen örn undantagande av virke från häradsallmännings avkastning till sådana broar och allmänna byggna­ der, som delägarna i allmänningen själva bygga och underhålla, ej böra upptagas i den nya lagstiftningen. Därjämte anser jag, lika med kom­ mittén och allmänningsombuden men i motsats till reservanten, att något förbud mot utdelning in natura bland delägarna av virke eller andra naturtillgångar från häradsallmänning ej bör meddelas. De skäl, som reservanten anfört till stöd för sitt förslag i denna del, finner jag ej vara övertygande. Från skogsvårdens synpunkt torde det näppeligen vara av större betydelse, huruvida behållen virkesavkastning från all­ männingen säljes eller in natura fördelas bland delägarna. Däremot skulle ett dylikt förbud i många fall och särskilt å virkesfattiga trakter för delägarna själva innebära en kännbar olägenhet. Enligt från allmänningsstyrelserna i slutet av år 1930 infordrade uppgifter förekom­ mer naturautdelning av virke ännu i fråga örn 21 häradsallmänningar — för flera av dessa omfattar naturautdelningen betydande virkeskvantiteter per år — och har det övervägande flertalet styrelser för berör­ da allmänningar förordat bibehållande av rätten till dylik utdelning. Styrelserna för 10 allmänningar hava därvid såsom skäl åberopat, att vederbörande delägares hemman vore skoglösa eller lode brist på husbeliovsskog. I det av allmänningsombuden avgivna förslaget har ock delägarna, såsom förut nämnts, tillerkänts en utsträckt rätt till natura­ utdelning av virke från allmänningarna. Syftet med allmänningsombudens förslag i detta hänseende torde dock kunna tillgodoses utan sär­ skilda lagföreskrifter. Till frågan örn den närmare regleringen av delägarnas rätt till natura­ utdelning liksom av sättet för användande i övrigt av häradsallmän­ nings avkastning återkommer jag i det följande. Reservanten har i sitt förslag upptagit en bestämmelse därom, att inkomst skall beredas av häradsallmännings naturliga tillgångar, i den nian dessa ej användas å allmänningen för dennas vård, genom för­ säljning eller annan upplåtelse mot ersättning. Någon motsvarande föreskrift har ej inrymts i departementets förslag, då jag funnit med­ delande av någon uttrycklig bestämmelse i detta ämne vara obehövligt. Det ligger i sakens natur, att, därest förvaltningen av liäradsallmän ningarna, såsom i förslaget förutsattes, generellt anförtros åt delägarna utan andra inskränkningar jin dem, som föranledas av reglerna om hushållningen med ifrågavarande skogar och örn allmänningarnas bibehål­ lande oförminskade, delägarna liro berättigade att inom de gränser, som utstakas av nämnda regler, för sig nyttiggöra allmänningarnas natur­ tillgångar, på sätt do i värjo fall finna lämpligast. Att delägarna där­ vid — i den mån utdelning in natura av dessa tillgångar ej äger nuti

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

komma att tillse, att tillgångarna tillgodogöras på ett ekonomiskt ändamålsenligt sätt, torde utan särskilda föreskrifter i ämnet kunna förväntas. I vissa fall hava, såsom förut nämnts, ägare av särskilda hemman genom urminnes hävd, dom, särskild av Konungen meddelad före­ skrift eller på annat lagligt sätt erhållit rätt till mulbete, virkesutsyning eller annan förmån å häradsallmänning. Då enskilda rättigheter av nu angiven art höra lämnas orubbade av den nya lagstiftningen, har i andra stycket av förevarande paragraf upptagits en erinran härom.

8 §. Romin. 3 §, reserv. 4 §, allm. omb. §§ 3 och 4.

Bestämmelserna i första och tredje styckena, vilka principiellt upp­ draga förvaltningen av häradsallmänning jämte vad därifrån härflyter åt en av delägarna utsedd allmänningsstyrelse och tillika angiva allmannmgsstyrelsens allmänna befogenhet i förhållande till delägarna samt huru delägarnas beslutanderätt skall av dem utövas, hava i det före­ gående (avd. B) i huvudsak motiverats. Detsamma är fallet med stad­ gandet i andra stycket örn skyldighet för allmänningsstyrelsen att så­ som biträde vid allmänningens förvaltning hava anställd en person med högre skoglig utbildning. Enligt 30 § i förslaget kan under vissa förutsättningar befogenheten att förvalta häradsallmänning fråntagas allmänningsstyrelsen och över­ lämnas åt en eller flera gode män. En erinran härom har upptagits i första stycket. De frågor, vari beslutanderätten i den föreslagna lagen förbehållits delägarna, äro dels sådana, som årligen eller eljest med viss regelbun­ denhet skola handläggas å allmänningsstämma, dels ock vissa andra spörsmål av särskild betydelse för delägarna. De viktigare av sist­ nämnda spörsmål hava i det föregående (avd. B) angivits. Här må blott tilläggas, att i de förvaltningsfrågor, som avses i 2 § i lagen örn rätt till jakt samt 9 § andra stycket i lagen örn rätt till fiske, beslutande­ rätten enligt den nya lagstiftningen tillkommer allmänningsstyrelsen, örn ej i allmänningsreglementet annorlunda stadgas. Do i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna liksom övriga förslagets stadganden rörande häradsallmännings förvaltning hava i allmänhet avseende allenast å de befogenheter beträffande allmännin­ gen, som tillkomma delägarna gemensamt. Den individuella rätt att nyttja allmänningen, som i vissa fall tillkommer enskilda delägare eller andra, beröras ej av samma bestämmelser, där ej detta direkt framgår av bestämmelsernas innehåll.

Kungl. Maurts proposition Nr 10. 141

9 $.

Korum. 3 §, reserv. 4 §, allm. omb. § 4. I överensstämmelse med. vad jag förut (avd. B) anfört stadgas här, att för varje häradsallmänning skall fastställas reglemente med bestäm­ melser rörande allmänningens förvaltning. Rörande innehållet av dy­ likt reglemente och ordningen för dess uppgörande och fastställande upptagas bestämmelser i 40 §.

10 $.

Reserv. 13 §, allm. omb. § 1. Den i förevarande paragraf inrymda bestämmelsen, som reglerar del­ ägarnas rätt att avyttra mark från häradsallmänning, har förut moti­ verats (avd. C).

11 *.

Komm. 15 §, reserv. 7, 8 och 67 §§. 1 mom. Jämväl beträffande stadgandet i detta moment, som avhand­ lar frågan örn delägarnas befogenhet att inköpa mark för häradsallmännings utvidgning, får jag hänvisa till den föregående redogörelsen (avd. D). 2 mom. Därest delägarna efter den nya lagens ikraftträdande för­ värva mark för häradsallmännings utvidgning, böra dessa, såsom i det föregående (avd. D) påpekats, vara berättigade att åter avyttra mar­ ken, så länge denna ej i vederbörlig ordning införlivats med allmän­ ningen. Jämväl i fråga örn mark, som förvärvats före sagda tidpunkt, torde en liknande befogenhet höra tillkomma delägarna. I båda dessa fall förutsättes dock, att delägarna ej förvärvat marken under sådana villkor, att avyttring därav lagligen ej må äga rum. En bestämmelse i förevarande hänseende har upptagits i detta moment. I överensstäm­ melse med den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit till fragan örn behörighet att inköpa mark för allmänningens utvidgning, innehål­ ler sagda bestämmelse, att berörda befogenhet att avyttra förvärvad mark skall principiellt tillkomma delägarna men att i reglementet den­ samma må tilläggas även allmänningsstyrelsen. I momentet har även införts en erinran örn det undantag från nyss angivna bestämmelse, som föranledes av stadgandet i 21 §, enligt vilket det åligger allmanningsstyrelsen att verkställa försäljning av mark, vars inforlivnmg med all­ männingen vägrats. 12—22 §§. Komm. 16—19 §§, reserv. 9 —11 oell 67 §§. Dessa paragrafer upptaga bestämmelser rörande inf drifning med hä­ radsallmänning av mark, som delägarna förvärva efter den föreslagna lagens ikraftträdande. De särskilda paragraferna avhandla, 12 $ all-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

m^mngsstyreW skyldighet att söka införlivning av dylik mark, 13 § villkoren for mforhvning, 14 § sökandens skyldighet att förebringa utredning i mförlivningsärende, 15 § sättet för anskaffande av annan erforderlig utredning dari, 16 § anmälan örn avyttring av mark, vars mforhvning sokts, 17 § sättet för handläggning och prövning av införlivmngsärende, 18 och 19 §§ verkan av förordnande örn införlivning, 01 ' åtgärder för tryggande av effektiviteten av sådant förordnande’, 21 § allmanningsstyrelsens skyldighet att sälja mark, vars införlivning vagrats, samt 22 § sättet för utövande av tillsyn å fullgörandet av sist­ nämnda skyldighet samt av skyldigheten att söka införlivning. For det närmare innehållet av dessa bestämmelser och de skäl som hgga till grund för dessa, har jag förut (avd. D) i huvudsak redogjort. Föreskrifterna i 14, 16, 17 och 19 §§ samt tidsbestämmelsen i 12 §, vilka stallgården i den föregående redogörelsen väsentligen lämnats åsido, torde dock här böra utförligare motiveras. is §• Enligt . nämnda tidsbestämmelse skall ansökan örn införlivning av mark ingivas till länsstyrelsen sist inom tre år efter det marken för­ varvats. . Denna tid har bestämts med hänsyn därtill, att sökanden skall > iva i tillfälle att, innan ansökan örn införlivning ingives, vidtaga er­ forderliga åtgärder för fullgörande av de för införlivning stadgade villkor. Det ar sålunda avsett, att sökanden skall under berörda tid kunna erhålla lagfart å förvärvet samt frigöra marken från densamma eventuellt besvärande fordringsinteckningar eller andra hithörande gravationer ävensom avyttra sådana delar av marken, som ej lämpligen höra införlivas med allmänningen. För undanröjande av nu angivna och andra förekommande hinder för införlivning torde den föreslagna tiden av tre år få anses väl avvägd. I särskilda fall lärer dock för ändamålet kunna erfordras längre tid, och har för dessa fall sökanden i. förslaget beretts möjlighet att efter det ansökningen ingivits erhålla visst uppskov med ärendets slutliga prövning i och för undanröjande av här avsett hinder. Till denna fråga återkommer jag vid 17 §. 14 g. Enligt de i 14 § upptagna bestämmelserna skall sökanden vid ansökan örn införlivning foga, bland annat, den handling, varigenom delägarna förvärvat den för införlivning avsedda marken. Har, efter det mark av delägarna förvärvats, viss del därav avyttrats, innan ansökan ingi­ ves örn införlivning av den återstående delen, skall enligt samma be­ stämmelser, då sådan ansökan göres, därvid fogas, förutom den angå­ ende delägarnas förvärv upprättade handlingen, jämväl handling, var­ igenom avyttring ägt rum. Då företeendet av nu angivna handling­ ar är påkallat dels för att länsstyrelsen skall kunna bedöma, huru­ vida allmänningsstyrelsen behörigen fullgjort sin skyldighet att söka in­ förlivning, dels ock, där ansökningen avslås, för framtvingande av allmänningsstyrelsens skyldighet att åter försälja den förvärvade mar­ ken, har i fjärde stycket av paragrafen stadgats, att, örn sökanden un-

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 10. 143

derlåter att vid ansökningen, foga handling, som nu sagts, länsstyrelsen äger förelägga sökanden vid vite att ingiva handlingen. I övrigt tor­ de bestämmelserna i denna paragraf ej tarva någon motivering. Såsom i det föregående omnämnts, förutsätter förslaget, att utan hin­ der därav att införlivning sökts avyttring må äga rum av mark, som ansökningen avser. Sker sådan avyttring, hör emellertid anmälan örn avyttringen ofördröjligen göras till länsstyrelsen, och hör därvid fogas den handling, varigenom avyttringen ägt rum, jämte vederbörlig karta över den avyttrade marken. Bestämmelser härom hava införts i 16 §. I paragrafen har därjämte stadgats, att beträffande mark, varom an­ mälan enligt det nyss anförda skett, ansökningen örn införlivning skall anses förfallen samt att, örn vid sådan anmälan ej fogats föreskrivna handlingar, bestämmelserna i 14 § fjärde och femte styckena skola äga motsvarande tillämpning. I 17 § hava, såsom förut antytts, upptagits vissa bestämmelser i syfte att bereda sökande i införlivningsärende tillfälle att, under det ärendet är anhängigt hos länsstyrelsen, vidtaga anstalter för undanröjande av sådana hinder för införlivning, som äro beroende på åtgärd från sö­ kandens sida. Dessa bestämmelser innebära, att, därest länsstyrelse vid prövning av ansökan örn införlivning finner sådant hinder föreligga för ansökningens beviljande eller därest sökanden begär anstånd med ären­ dets prövning för avyttring av viss del av den i ansökningen avsedda marken, länsstyrelsen har att förelägga sökanden att inom viss tid, högst tio år, styrka, att hindret undanröjts eller att avyttringen ägt rum, vid äventyr att ärendet eljest företages till avgörande i befintligt skick.. Dy­ likt föreläggande må dock ej meddelas av länsstyrelsen, med mindre länsstyrelsen finner den mark, ansökningen avser, eller, där sökanden begärt anstånd för avyttring av viss del av marken, den återstående de­ len av denna vara av sådan beskaffenhet och belägenhet, att den övei huvud enligt bestämmelserna i 13 § må införlivas med allmänningen. Är detta ej förhållandet, bör uppskov med prövningen självfallet ej beviljas, utan bör för sådant fall ansökningen genast avslås. Då det är tänkbart, att i särskilda fall undanröjande av hinder eller verkställande av av­ yttring, varom nu är fråga, kan taga längre tid i anspråk än länssty­ relsen i meddelat föreläggande förutsatt, har därjämte i förevarande paragraf föreskrivits, att, örn sökanden före utgången av den tid, som stadgats i dylikt föreläggande, begär uppskov med fullgörande därav, länsstyrelsen äger, örn skäl därtill äro, bevilja sadant uppskov undei viss tid, ej överstigande tio år. Genom nu angivna bestämmelser torde de önskemål, som häradsallmänningsförbundet framfört örn beredande av tillräckligt rådrum för delägarna att, innan fråga örn införlivning av mark slutligen företages till prövning, frigöra denna från fordringsinteckningar samt därifrån avyttra för införlivning ej lämpade parceller, bliva behörigen tillgodo-

Kungl. Majus proposition Nr 10.

Sed?\. Med dansyn till de svårigheter, som i särskilda fall torde kunna mota tor undanröjande av dylika samt eventuellt andra förekommande lunder för mforlivnmg, torde å andra sidan de i förslaget medgivna uppskovsmojligheterna ej liava gjorts mera omfattande än behovet verkligen kräver.

19 §. Enligt 18 § medför införlivning principiellt den verkan, att bestäm-

melserna örn häradsallmänning i den nya lagen erhålla giltighet he­ trattande den. införlivade marken. Denna regel gäller dock ej oin­ skränkt, i det införlivad mark enligt förslaget i vissa fall ansetts böra undantagas från tillämpningen av bestämmelsen i 5 §. Ifrågavarande undantagsfall angivas i 19 § 1 och 2 mom. svarande Eman jag ingår på berörda undantagsfall, må framhållas, att mark, som införlivats med häradsallmänning, ej på grund härav är undan­ tagen fran tillämpningen av gällande jorddelningslagstiftning. Därest marken ingår i ett skifteslag, varå nytt laga skifte enligt sagda lagstift­ ning må äga rum, utgör sålunda införlivningen ej något hinder för verkställande av sådant skifte. Då nu angivna förhållande torde fram­ gå av bestämmelsen i 18 § andra stycket, enligt vilken marken även efter införlivningen skall i jord- eller fastighetsregistret bibehållas så­ som en särskild fastighet, har någon uttrycklig föreskrift i ämnet ej ansetts påkallad. Jag vill erinra, att enligt 1926 års jorddelningslag så­ som förutsättning för verkställande av laga skifte å förut skiftade ägor i allmänhet gäller, att ägorna genom skiftet kunna erhålla en för deras skötsel lämpligare indelning och därigenom uppbringas till större av­ kastning och högre värde samt att skiftet för delägarna i skifteslaget i allmänhet kommer att medföra fördelar, som väsentligen överväga de av skiftet följande kostnader och olägenheter, samt att på grund här­ av det näppeligen torde behöva befaras, att, där införlivad mark ingår \ dylikt skifte, detta skall medföra någon större olägenhet med hänsyn till skogsskötseln å allmänningen. Skulle de ägor, som vid skiftet kom­ ma att tilläggas allmänningsdelägarna för sagda mark, till någon del vara av den beskaffenhet, att de ej lämpligen kunna brukas gemensamt med allmänningen, förefinnes enligt förslaget möjlighet för delägarna att avyttra dylika ägor efter medgivande av Kungl. Maj:t. _ Såsom förut (avd. D) nämnts, medgiver förslaget, att mark må inför­ livas med häradsallmänning utan hinder därav, att marken häftar för sådan fordran eller allmänt besvär, som äger förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Härav följer, att marken kan tagas i anspråk för gäldande av dylik fordran genom utmätning och försäljning i exekutiv ordning. Då detta innebär en inskränkning i tillämpningen beträffan­ de marken av omförmälda bestämmelse i 5 § av förslaget, har i 19 § 1 mom. införts en erinran härom. En förutsättning för införlivning är, såsom tidigare framhållits, att allmänningsdelägarna hava äganderätt till den mark, som är avsedd att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 145

införlivas. En följd härav torde vara, att, om äganderätten till mar­ ken, sedan införlivning därav skett, efter klander av delägarnas fång frånkännes dessa, förordnandet örn införlivningen bör vara utan ver­ kan. Då marken sålunda även i detta fall är undantagen från tillämp­ ningen av bestämmelsen i 5 §, bar en föreskrift härom upptagits i 19 § 2 mom. I samband härmed bar jag övervägt, huruvida i den föreslagna lagen något stadgande bör inrymmas med avseende å det fall, att, sedan mark införlivats med häradsallmänning, det befinnes, att marken före inlivningen blivit av delägarna överlåten till ny ägare. Da emellertid berörda fall näppeligen kan anses äga någon praktisk betydelse, har jag ej ansett nödigt att i förslaget upptaga någon bestämmelse därom. Av det i 19 § 2 mom. upptagna stadgandet lärer för övrigt följa, att, där i sagda fall nye ägaren i god tro förvärvat marken av delägarna, inför­ livningen ej äger giltighet mot honom. Det synes ligga i sakens natur, att, därest mark, varmed rätt till del­ aktighet i häradsallmänning är förenad, införlivas med allmänningen, sagda rätt bör upphöra att gälla. En bestämmelse härom har iniörts i 19 § 3 morn. Då emellertid införlivningen ej bör medföra ett definitivt utslocknande av berörda rätt, bar i sagda moment jämväl stadgats, att, örn marken sedermera varder skild från allmänningen, rätten åter skall tillkomma marken.

23 $.

Korum. 20 §, reserv. 12 och 67 §§. Beträffande bestämmelserna i denna paragraf, som angå införlivning av mark, vilken delägarna förvärvat före den nya lagens ikraftträdan­ de, hänvisas till den föregående redogörelsen (avd. D).

24 $. Komm. 4 § 2 morn., reserv. 15, 24 och 35 §§, allm. omb. § 1 andra stycket och § 9. I denna paragraf givas regler örn innehållet av hushallningsplan för häradsallmänning. I 1894 års skogsordning stadgas i detta ämne, att häradsallmänningarna skola »behandlas efter sådana på vetenskapliga regler grundade, för olika ortförhållanden lämpade hushållningsplaner, som avse skogens framtida bestånd och högsta avkastning». I nära anslutning härtill har i domänstyrelsens den 27 maj 1916 utfärdade föreskrifter angåen­ de de allmänna skogarnas indelning till ordnad hushållning föreskri­ vits, att förslag till hushållningsplan skall grundas såväl på skogens tillstånd som ock på det ändamål, hushållningen i varje särskilt fall har att fylla, samt att »såsom allmänt mål hör vid planläggningen ef- Bihang lill riksdagens protokoll 1932. 1 saini 10 haft. (Nr 10) 10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

tersträvas högsta uthålliga nettoavkastning, som kan uppnås i sam­ band. med skälig förräntning av i hushållningen engagerade kapital».

Skogslagstift- Kommittén har beträffande innehållet av hushållningsplan för härads ning skom,' mittén m. f , allmänning föreslagit, att dylik plan skall omfatta en tid av minst tio, högst tjugu kalenderår samt vara lämpad efter allmänningens beskaf­ fenhet och rådande ortsförhållanden och upprättad enligt sådana på ve­ tenskapen och erfarenheten grundade regler, som äro ägnade att för­ sätta och bibehålla skogen i forstligt tillfredsställande skick samt be­ reda största och möjligast jämna behållna avkastning därifrån. Några närmare föreskrifter örn innehållet av här avsedd plan hava ej upptagits i kommitténs förslag. Föi slaget i denna del ansluter sig till vad kommittén i motsvarande a\ seende föreslog beträffande kommun- m. fl. skogar. X motiveringen till det av kommittén beträffande sistnämnda skogar framlagda lagför­ slaget anförde kommittén i förevarande avseende: Det vöre att ihågkomma, att en hushållningsplan skulle för den skog, varom lråga vore, utgöra en fullständig skogsvårdslag. Den borde där­ för törst och främst vara byggd på samma grunder, som kännetecknade gällande allmänna skogsvårdslag. Därutöver hörde det till en hushållningsplans begrepp, att i densamma stadgades noggranna, konkretiseiade föreskrifter, som icke kunde meddelas i en allmän skogsvårdslag, lör vinnande av det uppställda målet med en planskogs skötsel. I själva lagen torde det vara tillfyllest att angiva detta mål, medan när­ mare föreskrifter rörande hushållningsplanernas uppställning, innehåll m. m. borde. överlåtas åt skogsvårdsstyrelserna att meddela. Härige­ nom kunde visserligen skiljaktigheter uppkomma mellan de olika skogsvårdsstyrelseområdena, men detta kunde i mångt och mycket vara av förhållandena betingat och i den mån dessa skiljaktigheter skulle vara av ondo, borde de kunna förebyggas eller avlägsnas genom ingripande av den av kommittén föreslagno skogsvårdsinspektören. Enligt kom­ mitténs förmenande skulle ett mera detaljerat utformande och avvägan­ de av de förstuga och ekonomiska synpunkterna vid en skogs skötande efter hushållningsplan vara förenat med stora vanskligheter ur både teoretisk och praktisk synpunkt utan att i någon mån medföra några motsvarande fördelar. I förslaget till lag örn kommun- m. fl. skogar upptog kommittén med avseende å innehållet av hushållningsplan, förutom förenämnda genelella stadgande, jämväl en bestämmelse, som åsyftade att förebygga att vid uppgörande av sådan plan innehavare av avverkningsrätt å skogen, där sådan rätt upplåtits, innan skogen underkastades plantvång, finge vidkännas allt för kännbara inskränkningar i sin rätt. Denna bestäm­ melse innehöll, att i fall, som nyss sagts, det skulle vid planens upprät­ tande tillses, att avverkningsrättsinnehavaren icke vid rättens utövan­ de leda vidare inskränkning än som kunde vara nödig för bevarandet av skogens återväxtmöjligheter eller till förebyggande av sådan av­ verkning i växtlig ungskog, som ej vore förenlig med en god skogssköt-

Kungl. May.ts proposition Nr 10. 147

sel å egendomen i dess helhet. Till stöd lör ifrågavarande bestämmelse aniörde kommittén, bland annat: I fråga örn avverkningsrätt, som annan än ägaren förvärvat till en skog, torde icke andra grunder böra gälla, örn skogen skulle vara un­ derkastad den föreslagna lagen örn kommun- m. fl. skogar, än örn därå skulle tillämpas den allmänna skogsvårdslagen. De punkter, där uti den sistnämnda konflikt kunde uppstå mellan en avverkningsrätt och) lagens bestämmelser, vore beträffande skyddet av växtlig ungskog och skyddsskogar eller skogar i exponerat läge. I det förra hänseendet hade, på sätt under 5 § i omförmälda lag anförts, tillkomsten av lagen den 28 juni 1918 örn tillfälliga åtgärder till förekommande av skovling av skog å fastighet i enskild ägo samt det sätt, varpå bestående avverk­ ningsrätter där behandlats, medfört, att i kommitténs förslag till allmän skogsvårdslag något eftergivande icke gjorts i ungskogsskyddsbestämmelserna till förmån för tillgodogörandet av före lagens ikraftträdande upplåtna avverkningsrätter. Beträffande i nämnda förslag angivna skyddsskogar och skogar i exponerat läge läge det i sakens natur, att någon sådan eftergift icke kunde ske i de meddelade skyddsbestämmelserna. Tillämpades nu detta på en skog, som skulle skötas efter en särskild hushållningsplan, måste oeftergivligheten av sistberörda bestämmelser gälla även här. Vad skyddet av växtlig ungskog beträffade, vore inne­ börden av de därom i den föreslagna lagen angående vård av enskildes skogar givna bestämmelserna, att å de därunder lydande markerna, då i fråga örn skogen i övrigt därå intet vore stadgat, skulle tryggas före­ fintligheten av skogsbestånd. Å skogar, som folie under kommunskogs­ lagen, skedde detta bevarande i fullständigare ordning och omfattning, så att även äldre skog därunder innefattades, och detta hade till följd, att här icke varje växtligt ungskogsbestånd nödvändigtvis behövde läggas under förbudsskydd för att det avsedda ändamålet av en för varje tid­ punkt tillfredsställande förekomst av skogsbestånd å en egendom skulle kunna ernås. En avverkningsrätt, tillkommen före lagens utfärdande, hade alltså ansetts icke böra genom densamma lida annan inskränkning beträffande ungskogsavverkning än som vore nödvändig till förebyggan­ det av sådan avverkning i växtlig ungskog, som ej vore förenlig med en god skogsskötsel å egendomen i dess helhet. Reservanten har i sitt förslag upptagit dels de av kommittén föreslag­ na allmänna bestämmelserna rörande innehållet av hushållningsplan för häradsallmänning, dels ock utförliga bestämmelser örn de särskilda frågor, som skola behandlas i sådan plan. Enligt dessa senare skola i hushållnings­ plan inrymmas ej mindro do föreskrifter, som för planens tillämpningstid kunna vara påkallade i och för tillgodogörande av befintlig trädtill­ gång genom avverkning, än även bestämmelser rörande åtgärder, som under sagda tid kunna bliva erforderliga för beredande av återväxt av skog, för beståndsvärd eller eljest för befrämjande av hushållningen med skogen, såsom utdikningar, väganläggningar eller annat. Vid beräk­ ning i planen av avverkningsbeloppet för perioden skall enligt försla­ get skillnad göras mellan föravverkning och huvudavverkning. Förav-

148 Kungl. May.ts proposition Nr 10.

verkning skall föreskrivas i den omfattning, som anses motsvara be­ ståndets behov; utbytet därav skall dock endast förslagsvis beräknas. Hu\ udavverkningens storlek må enligt förslaget i regel icke bestämmas till mera än som motsvarar skogens tillväxt. Där å allmänningsskogen äldre eller medelålders skog förekommer utöver vad som enligt den an­ tagna omloppstiden är normalt, eller där skäl eljest föreligger, må emel­ lertid huvudavverkningen bestämmas högre. Den del av huvudavverk­ ningen, som överskjuter tillväxten, skall i planen särskiljas från övrig avverkning. Förslaget förutsätter därjämte, att Kungl. Majit äger giva närmare förskrifter i avseende å de allmänna grunder i övrigt, vilka beträffande planens innehåll böra följas. Eeservanten har vidare i förslaget inrymt vissa stadganden örn pla­ nens giltighet mot innehavare av avverknings- eller annan rätt å den skog, planen angår, och innehålla dessa stadganden, att planen princi­ piellt skall gälla även mot dylik rättsägare, dock med det förbehåll att, därest skogsområde i laga ordning införlivats med allmänningen till dennas utvidgning, planbestämmelser, som bliva gällande för nämnda område, icke skola lända till inskränkning i avverknings- eller annan rätt, som kan hava uppkommit å samma område, innan införlivningen skedde. Beträffande rättens utövning i sistangivna fall skall emeller­ tid enligt förslaget gälla vad som stadgats i den av reservanten före­ slagna allmänna skogsvårdslagen. Vad reservanten sålunda föreslagit rörande husliållningsplan för hä­ radsallmänning överensstämmer i allt väsentligt med de i reservan­ tens nyss angivna lagförslag införda bestämmelserna rörande hushållningsplan för kommunskogar. Allmänningsombudens förslag innehåller beträffande de grunder, en­ ligt vilka hushållningsplan för häradsallmänning skall upprättas, alle­ nast, att häradsallmänningarna skola skötas efter på vetenskapliga grunder upprättade och för varje särskild allmänning allt efter dess beskaffenhet och uppgift lämpade hushållningsplaner. I fråga om pla­ nens innehåll i övrigt upptager förslaget föreskrifter, som väsentligen överensstämma med reservantens förslag. Enligt ombudens förslag må dock i planen huvudavverkningen bestämmas högre än som motsvarar skogens tillväxt allenast under villkor, att delägarna förbinda sig att fondera eller för inköp av skogsmark eller för vidtagande av grundför­ bättringar å allmänningen använda behållna försäljningsmedlen för den del av huvudavverkningen, som överskjuter tillväxten. I förslagets motivering hava allmänningsombuden i förevarande av­ seende anfört, bland annat: Då avverkningens storlek vore av grundläggande betydelse för varje allmännings skogsbruk från såväl rent skoglig som ekonomisk synpunkt, hade det ansetts nödvändigt att meddela bestämmelser örn grunderna för dess beräknande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 149

Med den ännu ganska ringa och otilliörlitliga kunskapen örn skogsbe­ ståndens utveckling vore det oita ytterst vanskligt att riktigt avgöia, huru stor virkesmassa, som under en indelningsperiod, vanligen omfat­ tande 20 år, kunde uttagas genom iöravverkning, d. v. s. gallring och ljushuggning. Eriarenheten visade, att iöravverkning oitast föreskri­ vits med för lågt belopp, vilket inverkat ogynnsamt på beståndens ut­ veckling. För att undvika detta stadgades, att storleken av denna av­ verkning skulle endast förslagsvis bestämmas. Detta medförde frihet för skogsförvaltningen att allt efter omständigheterna uttaga ett större eller mindre belopp än som föreslagits. Någon fara för beståndens för starka anlitande funnes knappast, enär, örn iöravverkningarna bedreves för hårt, de i förslaget upptagna kontrollbestämmelserna trädde i tillämpning. .. A ... . . ... Vid beräknandet utav huvudavverkningen finge enligt forslaget viita vetenskapliga metoder som helst användas, blott de vöre lämpliga för den allmänning, som planen avsåge. Det hade emellertid ansetts nöd­ vändigt att uppåt begränsa totala avverkningsbeloppet, d. v. s. summan av föravverkning och huvudavverkning. Då föravverkningen alltid skulle utgå efter beståndens behov därav, kunde begränsningen uppen­ barligen icke påläggas denna utan måste avse huvudavverkningen. Motivet till stadgandet örn denna begränsning vöre att söka i den så­ väl inom skogsbruket som inom många andra näringar allmänt veder­ tagna uppfattningen, att den ena generationen icke borde utnyttja de förefintliga tillgångarna i så hög grad. att avkastningen under en kom­ mande generation väsentligen förminskades. Å allmänningarna funnes emellertid icke obetydliga mängder övermogen och gammal skog med mycket nedsatt tillväxt, varför den av eko­ nomiska skäl snarast borde tillgodogöras. Skulle all skog av förenämn­ de beskaffenhet avverkas under en indelningsperiod. skulle å mångå all­ männingar avkastningen under följande indelningsperiod ävensom än­ nu längre fram i tiden kunna komma att betydligt understiga sin nu­ varande storlek. Här stöde sålunda två intressen mot varandra, näm­ ligen dels önskan att varje generation måtte få åtnjuta lika stor nytta utav allmänningen, för vilket ändamål avverkning borde under värne indelningsperiod vara ungefärligen lika stor. dels önskan att snarast tillgodogöra sådana skogsbestånd, vilkas tillväxt vore så ringa, att den icke längre berättigade till deras bibehållande. Denna motsats kunde emellertid utjämnas, örn förenämnda skogsbestånd avverkades och vir­ ket försåldes samt av inkomsterna bildades fonder av en eller annan art, av vilka endast avkastningen finge utdelas till delägarna. Sedan sålunda en begränsning befunnits lämplig, gällde det avgöra, huru den skulle ändamålsenligast anordnas. Härvid erbjöde. sig fida olika tillvägagångssätt, vilka samtliga hade vissa fördelar i ett eller annat avseende men i andra olägenheter av skilda slag. Naturligast vore att sätta avverkningens storlek i förhållande till tillväxten vid indelningstillfället eller don tillväxt, som under perioden kundo beräknas uppstå. Detta tillvägagångssätt hade dessutom en stor fördel därigenom, att tillväxten, oberoende av den mera spekulativa och på hypoteser byggda forskningen, kunde med tillfredsställande noggrann­ het beräknas. .. Vid uppgörande av skogshushållnmgsplan måste alitsa tillväxten all-

Kunc/l. Maj:ts proposition Nr 10.

tid beräknas. Skulle det visa sig, att den beräknade huvudavverkningen överstege denna, skulle allmanningsdelägarna tillirågas, huruvida 6 .T9 ,Vllh.ga sätt 1 årslaget stadgades, använda f örsäljningsmedlen tor överskottet, sedan försäljningskostnaderna avdragits. I de a .tra äesta lal1 dessa vara villiga till fondering av en eller annan emellertid sa icke vara fallet, finge huvudavverkningen 1 ianlaggas pa det satt, att den kvarstående äldre skogens förmåga till tillväxt stimulerades oell på bästa sätt utnyttjades.

Yttranden. Domänstyrelsen har beträffande de av kommittén föreslagna bestäm­ melserna i förevarande avseende erinrat, att en skogshushållningsplan, upprättad enligt sagda bestämmelser, icke toge den hänsyn till skogs­ brukets bärighet såsom affär, som skogsägaren med rätta kunde fordra, samt för egen del såsom lämpliga grunder för skogsskötsel föreslagit, att vid upprättande av hushållningsplaner skulle, där icke särskilda för­ hållanden annat, påkallade, såsom allmänt mål eftersträvas den högsta möjliga avkastning, som kunde erhållas med skälig förräntning av det i hushållningen bundna kapitalet. I fråga örn de stadganden i ämnet, som upptagits i reservantens förslag, har domänstyrelsen anfört: Berörda stadganden gåve vid handen, att reservanten utgått från att huvudavverkningen i regel skulle motsvara skogens tillväxt. Men då lian därjämte ifrågasatte föravverkningar, visserligen icke till fixerat belopp, men vilka dock med hänsyn till kravet på beståndsvårdande huggningar kunde förutsättas bliva rätt betydande, så innebura detta en advard överavverkning och ett tydligt avsteg från den allmänt fastslagna, grundläggande regeln för hushållning i allmänhet och hus­ hållning med skog i synnerhet att icke konsumera mer än vad som ka­ pitalet verkligen avkastade. Domänstyrelsen måste därför taga bestämt avstand från sådana skogshushållningsprinciper. Det bolde därjämte erinras, att reservanten med sin hushållningsplan avsett att redan vid dess fastställande fastslå föreskrifter även i detalj galande under planens hela tillämpningstid. Han ville sålunda fast­ ställa planen till efterrättelse och ej till ledning vid skogsskötsel. Här­ med hade emellertid reservanten kommit att klavbinda hushållningen pa dessa skogar på ett sätt, som för deras behöriga skötsel ej kunde vara gagneligt.

Beträffande allmänningsombudens förslag har domänstyrelsen åbero­ pat vad styrelsen anfört i fråga örn reservantens förslag samt därjämte anmärkt, att i ombudens förslag saknades erforderliga föreskrifter rö­ rande de principer, som skulle vara grundläggande för skogshushåll­ ningen å häradsallmänningarna. Det syntes emellertid vara en oavvis­ lig fordran, att i ett lagförslag rörande skogar av den art och betydelse som nämnda allmänningar vore upptoges fullt klara och tydliga bestäm­ melser i nämnda avseende. Sveriges här adsaUmänningsförbund har mot den av kommittén före­ slagna principiella bestämmelsen i ämnet anmärkt, att denna vore dels

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 151

oklar ock dels olämplig därutinnan, att den bunde hushållningen vid ett bestämt liushållningssystem. Örn med »avkastning» i sagda bestäm­ melse menades penninginkomsten, vore därmed hushållningen å alla allmänningar fjättrad vid skogsränteläran, vilken i allt större och större utsträckning övergåves å såväl allmänna som enskilda skogar, enär den helt frånsåga nödvändigheten av skogskapitalets skäliga förräntning. Skulle åter med sagda ord förstås virkesavkastning, komma hela hus­ hållningen att uppbyggas utan hänsyn till ekonomiska synpunkter. Förbundet har för sin del instämt i allmänningsombudens förslag, att häradsallmänningarna skola skötas efter på vetenskapliga grunder upp­ rättade och för varje särskild allmänning allt efter dess beskaffenhet och uppgift lämpade hushållningsplaner, samt till stöd för denna ståndpunkt anfört: Sagda förslag innebure, att planerna måste upgöras på sådant sätt, att allmänningarna nu och framdeles i görligaste mån och på bästa sätt kunde fylla sin uppgift. Denna kunde vara mycket växlande. I vissa skogfattiga härader bestode den uti att producera största möjliga virkesmängd, i andra, där delägarna å egna fastigheter visserligen hade tillräckligt med klenare skog men saknade grövre sådan, kunde allmänningens uppgift vara att framalstra grovt virke, och i andia återigen, varest delägarna för sitt husbehov i regel hade tillräckligt med skog av alla slag, bestode den i att lämna bästa möjliga ekonomiska resultat. Vid upprättandet av skogshushållningsplan måste för värjo särskild allmänning utrönas, vad som borde anses vara dess uppgift, och därvid kunde det ofta inträffa, att olika delar utav allmänningen hade olika upp­ gift. Att allmänningens beskaffenhet skulle beaktas vid uppgörande av hushållningsplaner läge i öppen dag.

Förbundet har därjämte betonat, att på hushållningsplanerna för hä­ radsallmänningarna måste ställas mycket större anspråk än på mot­ svarande planer för kronoparkerna, enär dessa planer för de förra sko­ garna utgjorde så att säga en speciell skogslag, vilken ovillkorligen skulle åtlydas av allmänningsstyrelserna, medan det beträffande de se­ nare skogarna berodde på de förvaltande organens beslut, huruvida större eller mindre avvikelser finge ske från sagda planer.

1923 års för­ Jag torde i detta sammanhang få erinra, att det förslag till lag angå­ slag till lag ende”™^ av kommun- m. fl. skogar, varöver Kungl. Maj:t den 27 okto­ orri vård av kommunber 1922 beslöt inhämta lagrådets yttrande, anslöt sig i fråga örn husm. fl. skogar. hållningsplans innehåll nära till kommitténs förslag.. Med hänsyn till vad domänstyrelsen i sitt yttrande anfört hade dock i förstnämnda för­ slag den jämkning vidtagits i de av kommittén föreslagna bestämmel­ serna angående hushållningsplan, att såsom norm för sådan plans upp­ rättande angavs, bland annat, att den skulle grundas å regler, ägnade att bereda den »högsta möjliga behållna avkastning, som kunde erhallas

Kungl. Majus proposition Nr 10.

med skälig förräntning av det i hushållningen bundna kapitalet». Där­ jämte hade i det till lagrådet remitterade förslaget, bland annat, den ändring vidtagits i den av kommittén föreslagna bestämmelsen örn skydd i vissa lall för innehavare av avverkningsrätt till skogen, att sagda be­ stämmelse utsträckts att gälla innehavare av såväl avverkningsrätt som annan nyttjanderätt till denna. I sitt yttrande över förslaget anmärkte lagrådet, att den däri upp­ tagna nya normen för upprättande av hushållningsplan förefölle syn­ nerligen oklar, samt anförde vidare härom: Närmast tydde ordalagen på att man med sagda norm åsyftat något slags begränsning i avkastningen med hänsyn till att skogsägaren borde åtnojas med skalig ränta å sitt kapital, men uttrycket kunde ni­ anda ock vara av den motsatta innebörd, att skogsägaren borde bere­ das skalig ränta å kapitalet, även örn för uppnåendet härav avkastnin­ gen under ett visst år måste uppdrivas högre än som finge beräknas för värjo ar kunna ur skogen uttagas. Tveksamt kunde ock vara vad som skulle anses såsom i hushållningen bundet kapital. Vad här borde utsagas vöre val egentligen, att man borde söka tillse, att storleken av den ;f.a 1avkastningen icke bleve allt för mycket växlande utan, så vitt modigt, lika år efter år, oavsett om därigenom skogens ägare å sitt skogskapital finge skälig ränta eller mer eller mindre än vad som kun­ de anses vara skälig avkastning. Detta uttalades med full klarhet i kommitténs förslag; och hemställdes förty, att ifrågavarande uttryck jamkades till överensstämmelse med vad kommittén sålunda föreslagit. Med anledning av vad lagrådet sålunda anfört upptogs i det förslag till lag angående kommun- m. fl. skogar, som genom proposition nr 157 förelädes 1923 års riksdag, den av kommittén föreslagna principiella be­ stämmelsen angående hushållningsplans innehåll oförändrad, dock med ett av lagrådet i tydlighetens intresse föreslaget tillägg, att i hushåll­ ningsplan skulle inbegripas förefintlig kalmark. Den i det remitterade förslaget införda föreskriften örn skydd för vissa innehavare av avverk­ nings- eller andra nyttjanderätter till den skog, för vilken plan skulle upprättas, bibehölls likaledes oförändrad i propositionsförslaget. Propositionen vann, såsom förut nämnts, ej riksdagens bifall, då en särskild lagstiftning för de skogar, som voro avsedda att inordnas un­ der den föreslagna lagen, ej ansågs påkallad.

Departements­ Den i första stycket av denna paragraf upptagna bestämmelsen, som chefen. angiver de allmänna grunder, enligt vilka hushållningsplan för härads­ allmänning skall upprättas, ansluter sig nära till det för 1923 års riks­ dag framlagda förslaget till lag örn vård av kommun- m. fl. skogar. Då emellertid under senare år i samband med en ökad insikt örn betydelsen att anpassa skogsbruket efter rådande konjunkturer på trävarumarkna­ den och de vid varje tid rådande skogliga förhållanden en tendens fram­ trätt att begränsa hushållningsplanernas giltighetstid till kortare perm-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 153

der än de förut härutinnan tillämpade, har i förevarande stycke ej in­ förts någon föreskrift om viss minimitid för liushållningsplan utan alle­ nast stadgats, att sådan plan skall omfatta viss tid, ej överstigande tjugu år. Enligt det föreliggande förslaget skall kushållningsplan vara lämpad efter skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden. Då denna be­ stämmelse bör anses innebära, att å orter, där skog saknas eller före­ kommer i otillräcklig omfattning, hushållningsplanen skall, i den mån så lämpligen ske kan, tillgodose ortens och särskilt allmänningsdelägamas husbehov av virke, torde de av häradsallmänningsförbundet härutin­ nan framställda önskemål bliva genom förslaget tillgodosedda. Vidare må här framhållas, att, då i förslaget hushållningsplanens ändamål angives vara, bland annat, att bereda största och möjligast jämna be­ hållna avkastning från skogen, härmed självfallet åsyftas en värdeav­ kastning av nyssangivna beskaffenhet, ej en till kvantiteten bestämd virkesavkastning. I nära överensstämmelse med den ståndpunkt, som intagits av reser­ vanten och allmänningsombuden, har jag ansett, att vid beräkning i pla­ nen av det virkesbelopp, som må avverkas under planens giltighetstid, den del av detta belopp, som överskjuter skogens normala virkesavkast­ ning, bör särskilt angivas. Ett dylikt angivande är betingat därav, att enligt förslaget berörda del av virkesbeloppet, såsom i det följande kom­ mer att närmare framhållas, skall principiellt fonderas eller användas för höjande av allmänningens kapitalvärde. I anslutning härtill har i andra stycket av denna paragraf stadgats, att avverkning, som överskjuter skogens normala virkesavkastning, skall i hushållningsplan särskiljas från övrig avverkning. Beträffande innebörden av uttrycket »skogens normala virkesavkast­ ning» får jag hänvisa till förordningen den 27 juni 1927 med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid allmän fastighets­ taxering år 1928 samt till de vid 1928 års kommunalskattelag fogade an­ visningarna. Enligt sagda förordning och anvisningar skall skogsmarks normala avkastningsförmåga beräknas efter den årliga avkastning, som anses kunna erhållas vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk och under antagande, att marken vore beväxt med ett tillfredsställande samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd (normal skogstillgång), och skall den normala årliga virkesavkastningen uppskattas i kubikme­ ter per hektar såsom uttryck för markens virkesproducerande förmåga (bonitet). Då sålunda enhetliga grunder fastställts för beräkning av en skogsmarks normala virkesavkastning, har jag vid utformningen av för­ slagets bestämmelser i förevarande avseende ansett nyssangivna begrepp bättre ägnat att läggas till grund för dessa bestämmelser än det av re-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

servanten och allmänningsombuden föreslagna obestämda begreppet »tillväxten». Säborn framgår av de i 13 § upptagna bestämmelserna örn villkoren för mförlivning med häradsallmänning av mark, som förvärvats av delagarna, utgör den omständigheten, att sådan mark är besvärad av av­ verknings- eller annan nyttjande- eller servitutsrätt, ej ovillkorligt hin­ der för införlivning. Då det sålunda kan förekomma, att mark, som inför­ livas med häradsallmänning, är belastad med dylik rätt, har jag ansett en bestämmelse böra i förslaget meddelas örn den reglering av rättens utövning, som må upptagas i blivande hushållningsplan för allmännin­ gen, och har jag härvid funnit de grunder, som i motsvarande avseende mrymts i kommitténs förslag till lag örn kommun- m. fl. skogar, böra följas. Ifrågavarande bestämmelse har upptagits i tredje stycket av denna paragraf. Utöver nu angivna stadganden hava ej i förslaget upptagits några föreskrifter örn vad hushållningsplan för häradsallmänning skall inne­ hålla. Med avseende å sådan plans innehåll torde dock viss ledning kunna hämtas även från stadgandena i 26 § angående sättet för dylik plans upprättande samt de föreskrifter, som Kungl. Maj:t enligt 3 mom. i berörda paragraf äger meddela i detta avseende. I övrigt torde det, på sätt kommittén framhållit, böra överlåtas åt skogsvårdsstyrelserna att meddela närmare föreskrifter rörande hushållningsplans innehåll. Med den föränderlighet, som grunderna för bedrivande av ett rationellt skogsbruk äro underkastade, synes det ej lämpligt att i en lagstiftning närmare bestämma dessa grunder. Därest vid den föreslagna lagens tilllämpning i förevarande avseende olika åsikter skulle göra sig gällande hos de särskilda skogsvårdsstyrelserna, torde erforderlig enhetlighet i tillämpningen kunna vinnas dels genom den särskilde ledamot, som enligt 32 § av förslaget skall inom respektive skogs vårdsstyrelser deltaga i prövning av frågor örn fastställelse eller ändring i hushållningsplan för häradsallmänning, dels ock genom medverkan av det år 1925 bildade skogsvårdsstyrelsernas förbund, vilket under sin verksamhetstid blivit ett betydelsefullt organ för genomförande av enhetliga grunder i skogsvårdslagarnas handhavande.

25 §. Kamm. 4 § 1 morn., reserv. 71 §. I överensstämmelse med vad kommittén och reservanten föreslagit har här stadgats, att hushållningsplan, som enligt 1894 års skogsordning fastställts av domänstyrelsen, skall lända till efterrättelse intill dess ti­ den för planens giltighet tilländalöper. Jag erinrar, att hushållningsplaner enligt berörda skogsordning nn-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 155

mera fastställts för samtliga häradsallmänningar, som äro avsedda att falla under den föreslagna lagen.

26 $.

Komm. 4 § 2, 3 och 5 mom. samt 8 §; reserv. 16—21 §§ och 23 § första, Ijarde och femte styckena; allm. omb. §§ 8 och 13. Förevarande paragraf upptager regler rörande sättet för uppgörande och fastställande av hushållningsplan för häradsallmänning samt huru kostnaden för sådan plans upprättande skall gäldas m. m.

I förstnämnda hänseende innehåller kommitténs förslag, att före ut- u^h gången av hushållningsplans giltighetstid revision skall företagas till fastställande utrönande av de förändringar, skogen undergått, och upprättas ny plan samt att till ledning för planens uppgörande skola över allmänningen upp­ rättas karta i erforderlig skala, därest sådan ej förut finnes, samt allmän beskrivning och noggrann beståndsbeskrivning med uppskattning av vir­ kesförrådet. Dylik utredning samt upprättande av därpå grundat för­ slag till ny plan må enligt kommitténs förslag verkställas genom allmänningsdelägarnas försorg av sakkunnig person samt för prövning in­ givas till skogsvårdsstyrelsen senast ett år före utgången av den förut­ varande planens giltighetstid eller, örn denna tid utlöper inom ett år efter det den nya lagen trätt i kraft, tre månader efter ikraftträdandet. Finner skogsvårdsstyrelsen den föreslagna planen lämpad att oförändrad eller med jämkningar av mindre väsentlig omfattning ligga till giund för skogens skötsel, skall densamma, i senare fallet efter skedda jämk­ ningar, fastställas av styrelsen. Kommitténs förslag upptager vidare bestämmelser med avseende å det fall, att förslag till ny hushållnings­ plan ej ingivits till skogsvårdsstyrelsen inom nyss berörda tid eller att ingivet förslag underkänts. I dylikt fall har enligt kommittéförslaget styrelsen att vidtaga åtgärder för revision och ny plans upprättande, och skall för sådant ändamål förordnande meddelas sakkunnig^ person att verkställa erforderlig utredning efter ty förut sagts samt på grund därav avgiva förslag till hushållningsplan. Sådant förordnande utfär­ das antingen av styrelsen eller på dess begäran av den skogsvårdsinspektör, som kommittén förutsatte skola anställas i jordbruksdeparte­ mentet. Över förslag till plan, som upprättas enligt dylikt förordnande, skall allmänningsstyrelsens yttrande inhämtas, och har skogsvårdssty­ relsen därefter att pröva och fastställa förslaget på sätt förut sagts. Slutligen stadgas i kommitténs förslag, att, sedan fastställelse meddelats, planen ofördröjligen skall insändas till skogsvårdsinpektören, sand att denne äger, där han finner planen avvika från de i förslaget angivna grunder för upprättande av hushållningsplan, i viss ordning söka änd­ ring i planen hos Kungl. Majit. Kommitténs förslag i nu angivna delar överensstämmer i huvudsak

156 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

med vad kommittén i motsvarande hänseenden föreslog beträffande kommun- m. fl. skogar. I moti\eringen till kommitténs förslag beträffande sistnämnda skogar framhöll kommittén, bland annat, att, då ägaren till skog, som vore unuerkastad plantvång, borde vara intresserad av att hushållningsplan föi skogen bomme till stånd, kommittén i förslaget såsom det regelrätta angivit, att initiativet till upprättande av sådan plan utginge från skogsägaien. Med skogsägarens initiativrätt borde naturligen vara förenad rätt att bland därtill kompetenta personer utse förrättningsman. Att för sådan kompetens uttryckligen fordra genomgången utbildningskurs av högre eller lägre valör hade icke funnits erforderligt, utan tillfyllest att iöi förrättningen kräva »sakkunnig» person. Att avgöra, örn eller när denna förutsättning vore för handen, torde icke möta någon svårig­ het lör skogsvårdsstyrelsen; i regel sammanfölle den givetvis med ge­ nomgången examen från skogshögskolan, men även utan en dylik hallstämpling kunde en person hava förvärvat en sådan insikt och rutin i förevarande arbeten, att det icke borde vara en skogsvårdsstyrelse, som hade kännedom därom, betaget att såsom förrättningsman godtaga en sådan person. Enligt reservantens förslag skall hushållningsplan, såsom förut nämnts, antagas av allmänningsstyrelsen. Innan så sker, skall även enligt reservantens förslag av därtill förordnad sakkunnig person verk­ ställas undersökning av skogen samt avgivas förslag till plan. Med av­ seende å dylik förrättning har reservanten i olikhet med kommittén före­ slagit, att förordnande att verkställa sådan städse skall meddelas av skogsvårdsinspektören samt att villkoren för behörighet att erhålla dy­ likt iöi ordnande skola bestämmas av Kungl. Majit. Enligt reservan­ tens förslag skall det därjämte ankomma på Kungl. Majit att, i den mån så prövas behövligt, giva närmare bestämmelser örn tillvägagångssättet vid lörrättningen samt örn de handlingar, som därvid skola upprättas. Sedan hushållningsplan antagits av allmänningsstyrelsen, skall pla­ nen enligt reservantens förslag ofördröjligen insändas till skogsvårdsstyrelsen, som har att med de anmärkningar, vartill styrelsen finner skäl, överlämna densamma till skogsvårdsinspektören, vilken i sin ordning äger efter granskning av planen söka ändring däri hos Kungl. Majit. Reservantens förslag upptager även vissa bestämmelser beträffande det fall, att allmänningsstyrelsen underlåter att inom skälig tid antaga hushållningsplan för allmänningen. I dylikt fall äger enligt förslaget skogsvårdsstyrelsen fastställa sådan plan. Beträffande utredning, som kan erfordras, innan skogsvårdsstyrelsen meddelar sitt slutliga beslut i saken, skola de i förslaget upptagna bestämmelserna i fråga örn hushåll­ ningsplan, som antages av allmänningsstyrelse, i tillämpliga delar gälla. Även av skogsvårdsstyrelsen fastställd plan skall enligt reservantens förslag för ändamål som förut sagts tillställas skogsvårdsinspektören.

Kungl. May.ts proposition Nr 10. 157

I allmänning sombudens förslag föreskrives, att hushållningsplan skall utarbetas av en förrättningsman, som antages av allmänningsstyrelsen, samt att härtill må utses allenast den, som genomgått skogsinstitutet, skogskögskolan eller utländsk högre skoglig läroanstalt. Den sålunda utarbetade planen skall enligt förslaget, såsom förut nämnts, granskas och fastställas av en särskild plankommission. Domänstyrelsen har beträffande kommitténs förslag i förevarande av­ seende anmärkt, att i lagen borde något närmare än förslaget avsåge angivas kvalifikationerna hos den sakkunnige person, som kunde erhålla uppdrag att verkställa skogsindelning. Sveriges häradsallmänningsförbund har hävdat, att kompetensvillko­ ren för den, som ägde behörighet att upprätta hushållningsplan, borde lagfästas samt att vad allmänningsombuden i detta hänseende föreslagit vore välgrundat. Det förslag till lag örn vård av kommun- m. fl. skogar, som genom proposition nr 157 förelädes 1923 års riksdag, anslöt sig beträffande sät­ tet för uppgörande och fastställande av hushållningsplan nära till kom­ mitténs förslag. Förstnämnda förslag innehöll dock ej något stadgan­ de, att vederbörande skogsägare skulle, där förslag till plan upprätta­ des genom dennes försorg, härvid anlita sakkunnig person. Beträffan­ de det fall, att planförslag skulle uppgöras genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltande, föreskrevs däremot, att förslaget skulle upprättas genom av styrelsen eller, på dess begäran, av domänstyrelsen förordnad sak­ kunnig person samt att närmare föreskrifter rörande dylik förrättning skulle meddelas på sätt Kungl. Maj:t bestämde. Kommunskogsförslaget avvek från kommittéförslaget jämväl därutinnan, att det förra ej för­ utsatte, att av skogsvårdsstyrelse fastställd plan skulle obligatoriskt underkastas granskning av någon central myndighet.

De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna rörande upprät- Departemen tande och fastställande av hushållningsplan överensstämma i huvudsak chefen' med kommitténs förslag. Vissa mindre skiljaktigheter föreligga dock mellan förstberörda bestämmelser och de av kommittén i ämnet före­ slagna. Enligt kommittéförslaget skola vid uppgörande av förslag till ny hus­ hållningsplan, vare sig detta sker genom allmänningsstyrelsens eller skogsvårdsstyrelsens försorg, de för berörda ändamål erforderliga åt­ gärderna företagas av en »sakkunnig» person. I departementsförslaget har kravet på förrättningsmannens kompetens närmare bestämts på det sätt, att denne skall vara en person »med högre skoglig utbildning», vil­ ken föreskrift, såsom förut nämnts, innebär, att förrättningsmannen skall hava avlagt avgångsexamen från skogsinstitutet eller skogsliögskolan eller hava förvärvat därmed jämförlig utbildning. En dylik bestäm­ melse har ansetts påkallad för att trygga, att förrättningsmannen besit-

158 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 10.

ter erforderlig fackkunskap för uppdragets behöriga fullgörande. Er­ inras må, att enligt departementsförslaget varje allmänningsstyrelse skall anställa en person med högre skoglig utbildning såsom biträde vid allmänningens förvaltning samt att detta biträde ofta torde komma att anlitas för uppgörande av förslag till hushållningsplan för allmän­ ningen. Vidare skola enligt kommitténs förslag till ledning för utarbetande av ny hushållningsplan över skogen upprättas karta i erforderlig skala, örn sådan ej förut finnes, samt allmän beskrivning och noggrann beståndsbeskrivning med uppskattning av virkesförrådet. Förslaget an­ sluter sig härutinnan nära till de föreskrifter, som den 27 maj 1916 ut­ färdats av domänstyrelsen rörande de allmänna skogarnas indelning till ordnad hushållning. Under de senare åren har emellertid inom domän­ styrelsen utredning pågått rörande omläggning och förenkling i vissa avseenden av sagda föreskrifter, särskilt i fråga örn sättet för upprättan­ de av nyssnämnda beskrivningar, vilken utredning dock ännu ej slut­ förts. Med hänsyn härtill torde de handlingar, som skola upprättas till ledning för hushållningsplans uppgörande, böra i lagen angivas mera generellt än kommittén föreslagit samt Kungl. Majit tillerkännas be­ fogenhet att i ämnet utfärda närmare bestämmelser. Sistnämnda be­ fogenhet torde dock böra avse allenast det fall, att förslag till hushållnings­ plan upprättas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. I enlighet härmed och da, såsom förut nämnts, vid upprättande av hushållningsplan för häradsallmänning hänsyn bör tagas till sådana avverknings- och andra nyttjande- eller servitutsrätter, som besvära med allmänningen införlivad mark, har i departementsförslaget stadgats, att vid insändande till skogsvårdsstyrelsen av upprättat förslag till hushållningsplan detta skall åtföljas av karta över skogen i lämplig skala samt erforderlig be­ skrivning med uppskattning av virkesförrådet ävensom uppgifter angå­ ende sådana skogen åvilande rättigheter, som nyss sagts, samt att rö­ rande förrättning, som avser upprättande av hushållningsplan efter för­ ordnande av skogsvårdsstyrelsen, närmare föreskrifter meddelas av Kungl. Majit. Slutligen hava de i kommitténs förslag införda bestämmelserna angå­ ende befogenhet för den tilltänkte skogsvårdsinspektören att i visst fall förordna förrättningsman samt att granska av skogsvårdsstyrelse fast­ ställd hushållningsplan och söka ändring däri uteslutits i departemen­ tets förslag, då frågan örn inrättande av en dylik befattning i jord­ bruksdepartementet numera förfallit. Såsom förut berörts, åsyftar de­ partementets förslag att tillgodose kravet på anlitande av erforderlig fackkunskap vid fastställandet av hushållningsplaner för häradsallmänningarna genom medgivande av befogenhet för Kungl. Majit att i skogsvårdsstyrelse, som har att pröva frågor örn dylik fastställelse, utse en särskild ledamot med speciella kvalifikationer i skogsindelningsspörs-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 159

mål. Enligt departementets förslag må därjämte, såsom jämväl förut berörts, besvär över skogsvårdsstyrelsens beslut i fråga örn sådan fast­ ställelse anföras hos Kungl. Majit. De skiljaktigbeter, som i övrigt föreligga mellan kommitténs och de­ partementets förslag i förevarande avseende, torde ej tarva någon moti­ vering.

Kommitténs och reservantens liksom allmänningsombudens förslag Kostnad för förutsätta, att kostnaden för upprättande av förslag till hushållningsplan för häradsallmänning skall gäldas av allmänningens medel. Be- rättande. träffande beloppet av den ersättning, som må utgå till förrättningsmannen, skall enligt reservantens förslag föreskrift meddelas av Kungl. Majit, vare sig genom utfärdad taxa å arvode för här avsedd förrätt­ ning eller, där sådan taxa ej givits men tvist örn heloppet i något fall uppkommer, genom särskild föreskrift. Kommitténs och allmännings­ ombudens förslag innehålla ej några bestämmelser i nu angivet avseende. Omförmälda förslag till lag örn vård av kommun- m. fl. skogar, som genom proposition nr 157 förelädes 1923 års riksdag, upptog i 5 § en be­ stämmelse, att, där förslag till hushållningsplan upprättats genom skogs­ vårdsstyrelsens försorg, skogens ägare skulle vidkännas kostnaden för förslagets upprättande, häruti inbegripet utgifter för anskaffande av för ändamålet erforderliga handlingar, under förutsättning att förslaget fastställdes av skogsvårdsstyrelsen, samt att denna hade att i samman­ hang med beslut angående förslagets fastställande meddela yttrande i kostnadsfrågan. Därjämte stadgades, att beträffande gottgörelse, som tillkomme förrättningsman för uppgörande av dylikt förslag, närmare föreskrifter skulle meddelas på sätt Kungl. Majit bestämde. Nu angiv­ na föreskrifter hade avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådet i sitt utlåtande över lagförslaget hemställt.

Spörsmålet, huru kostnaden för upprättande av förslag till hushåll- Pepartementsningsplan för häradsallmänning hör gäldas, torde höra i lagen regleras c ,e en' allenast med avseende å det fall, att sådant förslag uppgöres genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Sker förslagets upprättande genom allmänningsstyrelsens eget föranstaltande, ligger det i sakens natur, att utgifterna härför böra bestridas av allmänningskassan. Vad först­ nämnda fall angår torde även i detta fall allmänningskassan böra svara för ifrågavarande kostnad, under förutsättning att det upprättade för­ slaget varder oförändrat eller med vissa jämkningar fastställt av skogs­ vårdsstyrelsen. Vägras åter fastställelse a förslaget, synes kostnaden böra gäldas av skogsvårdskassan. I anslutning till motsvarande bestäm­ melser i det för 1923 års riksdag framlagda förslaget till lag angående kommun- m. fl. skogar torde skogsvårdsstyrelse böra åläggas att i sam­ manhang med beslut angående fastställande av planförslag meddela

160 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

yttrande i kostnadsfrågan. Beträffande slutligen de grunder, enligt vilka i förevarande fall ersättning bör utgå till vederbörande förrättningsman, synes det böra ankomma å Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser härutinnan. I enlighet med vad nu anförts hava de i förevarande paragraf upp­ tagna bestämmelserna i ämnet avfattats.

27 §. Reserv. 35 §. Bestämmelserna i 26 § åsyfta att trygga, att, innan giltighetstiden för hushållningsplan beträffande häradsallmänning tilländalöper, ny sådan! plan för allmänningen upprättas och fastställes. I undantagsfall torde dock kunna inträffa, att ny plan ej hinner komma till stånd, innan den äldre planen upphör att gälla. Detta lärer särskilt kunna bliva händel­ sen, därest klagan föres över skogsvårdsstyrelsens beslut rörande fast­ ställande av plan eller örn giltighetstiden för plan, som fastställts enligt 1894 års skogsordning, utgår kort efter den nya lagens ikraftträdande. För dylika fall synes skogsvårdsstyrelsen böra äga att med tillämpning av de i 24 § angivna grunder meddela bestämmelser rörande skogshus­ hållningen å allmänningen att gälla, intill dess den nya planen fast­ ställts. En föreskrift i detta syfte har upptagits i förevarande paragraf. Jag vill erinra, att liknande bestämmelser upptagits i 14 § andra stycket i kommitténs förslag angående vård av kommun- m. fl. skogar samt i 7 § av det förslag rörande samma skogar, som genom proposition nr 157 förelädes 1923 års riksdag. 28 §. Komm. 4 § 4 morn., reserv. 22 § och 23 § andra stycket, allm. omb. § 6 och § 8 andra stycket. De här upptagna bestämmelserna, som reglera skogsvårdsstyrelses befogenhet att vidtaga ändring i fastställd hushållningsplan, ansluta sig nära till vad kommittén i detta hänseende föreslagit. I överensstäm­ melse med motsvarande stadgande i 10 § av det för 1923 års riksdag framlagda förslaget till lag örn kommun- m. fl. skogar har dock i före­ varande paragraf det tillägg gjorts till kommittéförslagets föreskrifter i ämnet, att, örn här avsedd ändring vidtages på skogsvårdsstyrelsens eget initiativ, tillfälle skall beredas allmänningsstyrelsen att yttra sig i ämnet. 29-31 §§. Komm. 5 — 7 §§, reserv. 23 § tredje stycket och 32 — 34 §§, allm. omb. §§ 10—12. Sko g slag stift­ Kommittén har i 5—7 §§ av sitt förslag upptagit vissa stadganden med ning skom­ mittén m. fl. avseende å de fall, att överträdelse sker av hushållningsplanens bestäm­ melser eller att fullgörandet av dessa eller av särskilda av skogsvårds-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 161

styrelsen beträffande skogsskötsel meddelade föreskrifter eftersattes. Beträffande det förra fallet stadgas, att, om överträdelse av hushållningsplanen äger rum samt i anledning därav särskilda åtgärder bliva nödiga för skogens behöriga skötsel, skogsvårdsstyrelsen äger föreskriva sådana åtgärder. Med avseende å det senare fallet innehåller förslaget, att, örn åtgärd, som enligt fastställd hushållningsplan eller av skogsvårdsstyrel­ sen meddelade föreskrifter skolat företagas, blivit eftersatt samt den eftersatta åtgärden är nödvändig för skogens behöriga skötsel, länssty­ relsen äger på framställning av skogsvårdsstyrelsen meddela föreläg­ gande för allmänningsstyrelsen vid vite att vidtaga den eftersatta åtgär­ den. Försittes förelagt vite, må länsstyrelsen, jämte utdömandet av det försuttna vitet, antingen meddela nytt vitesföreläggande eller och för­ ordna örn fråntagande av allmänningens förvaltning från allmännings­ styrelsen och dess överlämnande till en eller flera gode män, som av länsstyrelsen utses. Har sådant förordnande meddelats, länder detsamma enligt' förslaget till efterrättelse, intill dess länsstyrelsen på yrkande av delägarna finner omständigheterna medgiva dess upphävande. För gode män, som nyss sagts, skall i tillämpliga delar gälla vad i allmänningens reglemente är stadgat örn allmänningsstyrelsen. För sin förvaltning äga gode männen njuta arvode, som i brist av åsämjande skall bestämmas av länsstyrelsen. X motiveringen till det av kommittén framlagda förslaget angående kommun- m. fl. skogar, vilket förslag i berörda hänseenden upptog stadganden av enahanda innehåll som förslaget angående häradsallmänningar, erinrade kommittén örn bestämmelserna i § 8 av 1894 års skogs­ ordning samt framhöll, att allvarliga invändningar kunde göras mot det i sagda paragraf stadgade systemet, att vid försummat iakttagande a\ de föreskrifter, som meddelats beträffande skogshushållningen å härads­ allmänning, vilken förvaltades av delägarna, länsstyrelsen ägde för­ ordna, att allmänningen skulle ställas under skogsstatens vård och för­ valtning. Till utveckling härav anförde kommittén: Visserligen skulle, i händelse av en förelupen oegentlighet, vederbö­ rande först anmanas att vidtaga rättelse, men örn detta ej gjorde någon effekt måste skogens ställande under skogsstaten tillgripas, antingen det begångna felet vore stort eller litet, och detta torde mången gång inne­ bära en onödig disproportion mellan fel och botemedel. Avensa vöre detta en alltför tungrodd apparat. Sedan skogsstatens förvaltning en gång kommit till stånd å en skog, torde den vara svår att få borttagen. I 1894 års förordning funnes ej några bestämmelser i sagda riktning, oell ej heller vore något uttalande i detta ämne att hämta från förar telena till densamma. Kommittén framhöll vidare, att kommittén nied hänsyn till de sålunda anmärkta omständigheterna sökt utfinna andra sätt att gå tillväga, där ett åsidosättande av den fastställda liusliållningsplanens föreskrifter ägt rum, samt anfördo härom: Hilland till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 10 hafi. (STr 10.> "

162 Kungl. Maj.ts proposition Nr 10.

Ett dylikt åsidosättande kunde vara positivt: överträdande av något i planen förbjudet, eller negativt: uraktlåtenhet att fullgöra något i pla­ nen föreskrivet. Emellan dessa båda fall syntes kommittén en skillnad fö­ religga, som icke beaktats i 1894 års förordning. I det förra vore ett kri­ minellt drag övervägande, och det borde därför såväl vara belagt med straff som medföra botningsskyldighet, d. v. s. skyldighet att vidtaga vad som erfordrades för de skedda skadornas avhjälpande. I sistberörda avseende gällde det alltså att få de erforderliga åtgärderna fastslagna; härutinnan innehölle förslaget bestämmelser, varigenom skogsvårdsstyrelsen tillerkändes befogenhet att giva föreskrifter efter de före­ liggande omständigheterna. Några åtgöranden för att få skogsägaren att fullgöra sin berörda förpliktelse torde däremot icke i detta sammanhang vara av behovet påkallade. Härav följde, örn fråntagandet av skogens förvaltning från ägaren icke vore en ren straffpåföljd, utan i sig innebure ett sätt att få till stånd nödiga skogsvårdsåtgärder, att ett skogsäga­ rens berövande av skogens förvaltning icke hade sin plats såsom en åtgärd till följd av en positiv förseelse mot de för skogens skötsel fastställda före­ skrifterna. Hade återigen i skogens vård och förvaltning något blivit uraktlåtet, som bort företagas, vore detta till sin innebörd redan bestämt — vare sig i den fastställda planen eller genom meddelade föreskrifter — och det gäll­ de endast att få det utfört. Här kunde alltså ett fråntagande av skogens förvaltning från dess ägare passa i stycke, men därförutan syntes i många fall ett utförande av det uraktlåtna kunna pressas fram av skogsägaren själv, nämligen därigenom att vite förelädes honom beträffande utföran­ det. Skulle emellertid detta förfela sin verkan, kunde även annat vara behövligt att tillgripa. Ett sätt vore härvidlag att låta verkställa de fe­ lande åtgärderna genom vederbörande myndighets försorg på ägarens be­ kostnad, i enlighet med vad som vore stadgat beträffande skogar, som tolle under lagen angående vård av enskildes skogar. Lämpligt för dessa sistnämnda, skulle emellertid ett dylikt tillvägagående här bliva ett spora­ diskt utförande av en eller flera i ett systematiskt helt ingående åtgärder, vilket vore föga lyckligt. Icke heller kunde här gälla, att ett fråntagande av skogens förvaltning från dess ägare borde undvikas, ty hade vederbö­ rande icke låtit rätta sig utav vitesföreläggandet, hade de därmed visat så ringa icke blott intresse utan även ansvarskänsla, att deras berövande av förvaltningen måste anses befogat. Därvid behövde detta dock icke få smaken av ett ställande under förmynderskap, genom överlämnandet av förvaltningen åt skogsstaten, utan kommittén hade i stället funnit ett lämpligt sätt vara, att förvaltningen uppdroges åt särskilt utsedde gode män. Medelst denna form för förvaltning genom andra vunnes större smidighet och ett lättare återgående till den normala förvaltningen utav ägaren själv. Reservantens förslag ansluter sig i förevarande hänseenden väsentligen till kommitténs. Allmänning sombudens förslag innehåller, att, örn hushållningsplanens bestämmelser överträdas eller icke efterföljas, den av ombuden föreslagna överstyrelsen har att fästa allmänningsstyrelsens uppmärksamhet härpå samt utsätta .tid, inom vilken rättelse skall vara vidtagen. Sker ej sådan inom förelagd tid, har överstyrelsen att ingiva anmälan örn saken till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

länsstyrelsen, vilken, sedan syn ägt ram och, i vissa fall, allmänuingsstyrelsen ånyo lämnats tillfälle att vidtaga rättelse, förordnar, att allmännin­ gen skall ställas under överstyrelsens förvaltning, intill dess förelagd rät­ telse vidtagits.

Det förslag till lag angående vård av kommun- m. ii. skogar, varöver 1923 /&>- Kungl. Majit den 27 oktober 1922 beslöt inhämta lagrådets yttrande, över- angående våld ensstämde i hithörande delar med kommitténs motsvarande förslag. T av kommu .«sitt yttrande över förslaget avstyrkte lagrådet, att diiri avsedda kom- sl ja munskogar underkastades den i förslaget stadgade anordningen, att vid eftersättande av liushållningsplanens bestämmelser eller särskilda av skogsvårdsstyreisen meddelado föreskrifter förordnande under vissa för­ utsättningar skulle kunna meddelas örn skogens ställando under gode mäns vård och förvaltning, samt hemställde, att i berörda fall förvalt­ ningen av sådan skog i stället skulle överlämnas åt skogsstaten. Till stöd härför anfördes, bland annat, att tillämpande av en dylik anordning skulle medföra praktiska svårigheter, i det medel måste ställas till gode männens förfogande för uppdragets behöriga fullgörande. I det för 1923 års riksdag framlagda förslaget angående nyssnämnda skogar bibehöllos emellertid det remitterade förslagets bestämmelser i ämnet oförändrade. Mot lagrådets förslag, att en försummad kommun­ skog eventuellt skulle kunna ställas under skogsstatens vård och för­ valtning, framhöll föredragande departementschefen, att det beträffande den föreslagna lagen systematiskt iakttagits, att icko någon tillsyn eller finnån befattning med lagens efterlevnad tillagts skogsstaten samt att det redan med hänsyn härtill skulle te sig främmande att för ifrågava­ rande fall göra någon rubbning häruti. Det kunde därjämte enligt depar­ tementschefens åsikt göras erinringar mot en anordning, i arigenom skogsstatstjänstemännen i utövningen av dessa åligganden skulle komma att stå under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt. Beträffande påståendet, att det skulle vara förenat med praktiska svårigheter att få erforderliga medel ställda till godo männens förfogande för uppdragets behöriga full­ görande, påpekade departementschefen, att kravet pa de lindel lagen hörande skogarnas behandling i förslaget vore lämpat efter deras för­ måga att bära upp åtgärder av större eller mindro omfattning.

På sätt kommittén föreslagit, tordo skogsvård sstyrelse, där överträ- Departement,delse sker av vad i fastställd hushållningsplan föreskrivits samt i anled­ ning därav särskilda åtgärder bliva nödiga för skogens behöriga skötsel, böra äga befogenhet att föreskriva sådana åtgärder. Fm dylik befogenhet synes böra tillkomma skogsvå^styrelsen även i det fall, att bestäm­ melser, som meddelats jämlikt 27 §, blivit överträdda. Ett stadgande i ämnet, överensstämmande med det nu anförda, har upptagits i 29 § a\ departementets förslag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Vad. Ilai efter angar sättet iör iramtvingande av åtgärder, som enligt fastställd hushållningsplan eller av skogsvårdsstyrelsen meddelade före­ skrifter skolat vidtagas men av allmänningsstyrelsen blivit eftersatta, Ilai jag äv en härutinnan funnit kommitténs förslag böra förordas. Att med avseende å dylik försummelse från allmänningsstyrelsens sida bibe­ hålla den nuvarande anordningen med allmänningens ställande under skogsstatens vård oell förvaltning bär jag ej ansett lämpligt, då skogsstatens befattning i övrigt med hithörande skogar enligt det föreliggande förslaget är avsedd att upphöra. Det skäl, som lagrådet i sitt yttrande över 1923 års förslag till kommunskogslag anfört mot genomförande av de av kommittén föreslagna bestämmelserna i ämnet, eller att det skulle kunna möta praktiska svårigheter att få erforderliga medel ställda till vederbörande gode mäns förfogande för uppdragets behöriga fullgöran­ de, torde ej i nämnvärd omfattning äga giltighet i fråga örn häradsallmänningarna, då med hänsyn till dessa skogars beskaffenhet möjlighet i regel torde föreligga att beträffande dem i förekommande fall anskaffa för förvaltningens liandhavande behövliga medel. På grund av vad så­ lunda anförts hava de i departementets förslag upptagna bestämmelser­ na i ämnet, vilka inrymts i 30 och 31 §§, avfattats i nära anslutning till vad kommittén förordat. De avvikelser från kommittéförslaget, som vid utformningen av berörda bestämmelser i vissa hänseenden ägt rum, torde ej tarva särskild motivering.

32 §. I första stycket av förevarande paragraf givas regler örn skogsvårdsstyrelses sammansättning vid prövning av fråga örn fastställelse eller ändring av hushållningsplan eller fråga, som avses i 27 eller 29 §. Be­ träffande de skäl, som ligga till grund för dessa regler, hänvisas till vad jag i det föregående (avd. B) anfört. Enligt 3 § i förordningen den 15 juni 1923 (nr 213) angående skogsvårdsstyrelser skall, där vid omröstning inom sådan styrelse meningarna äro delade, den mening gälla, varom de flesta förenat sig, samt, örn rösterna för olika meningar äro lika delade, den mening, som biträdes av ordfö­ randen. Då denna bestämmelse ej lämpligen bör oförändrad äga tillämp­ ning för det fall, att skogsvårdsstyrelse har sådan sammansättning, som i första stycket av denna paragraf avses, utan, örn i dylikt fall lika antal röster tillfalla skilda meningar, den mening torde böra segra, som om­ fattas av den av Kungl. Majit utsedde särskilde ledamoten av styrelsen, har en bestämmelse i detta syfte upptagits i andra stycket. Jämlikt 7 § i förordningen angående skogsvårdsstyrelser skola ordfö­ rande och ledamöter i dylik styrelse för varje sammanträde ävensom för de resor, vilka föranledas av deras berörda uppdrag och äro att anse såsom nödiga, ur skogsvårdskassan erhålla ersättning enligt gällande resereg­ lemente. Då ersättning till sådan särskild ledamot av skogsvårdsstyrelse,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 165

som avses i förevarande paragraf, torde böra utgå efter i viss mån andra grunder än deni, som enligt det nu anförda gidia för övriga ledamöter av dylik styrelse — särskilt må påpekas, att sådan ledamot bör äga erhålla jämväl visst arvode för det med uppdraget förenade arbetet — samt det synes böra ankomma å Kungl. Majit att härutinnan meddela erforderliga bestämmelser, bär en föreskrift av detta innehåll inrymts i tredje stycket. Ordförande och övriga ledamöter i skogsvårdsstyrelse äro enligt 9 § av skogsvårdsstyrelseförordningen i utövningen av sina befattningar un­ derkastade det ansvar och den påföljd, som i allmän lag stadgas örn sta­ tens ämbets- och tjänstemän. Utan särskild föreskrift lärer vara tydligt, att i förevarande paragraf avsedd ledamot skall i berörda avseende vara likställd med övriga skogsvårdsstyrelseledamöter.

33-35 §§. Kontin. 8 §, reserv. 7 § oell 13 § andra stycket, allm. omb. §§ 13 och 14. Förevarande paragrafer upptaga bestämmelser örn sättet för användan- sattet får an ds av häradsallmännings avkastning och annan inkomst, som nartJytGr avkastning från sådan allmänning. annalin Kommitténs förslag, som innehåller föreskrifter allenast örn anvandan- häradsaiide av häradsallmännings avkastning, ansluter sig i detta avseende, såsom manning. förut nämnts, väsentligen till nu gällande bestämmelser. Enligt förslaget skall sålunda av häradsallmännings avkastning i första rummet gäldas kostnaden för allmänningens vård och förvaltning ävensom övriga av hushållningsplanen eller särskilda föreskrifter föranledda kostnader, däruti inbegripet utgifter för upprättande av hushållningsplan och revision därav. Därefter skall, enligt förslaget, avkastningen användas till sådana utgifter, som avse delägarnas gemensamma nytta, såsom skogskultur, an­ läggning och underhåll av erforderliga vägar och broar eller dylikt, och. må den behållna avkastning, som sedan återstå!’, antingen för gemensam räkning fonderas eller användas för inköp av mark till allmänningens utvidgande eller ock emellan samtliga delägarna fördelas efter deras del­ aktighet i allmänningen. Reservanten — som i sitt förslag till häradsallmännings avkastning hänfört all sådan inkomst från allmänningen, som erhålles genom för­ säljning eller annan upplåtelse mot ersättning av allmänningens natur­ liga tillgångar i skogseffekter eller annat — har i förslaget inrymt be­ stämmelser örn användande dels av dylik avkastning och dels av köpe­ skilling för mark, som föryttras från allmänningen. Förslagets bestämmelser i förstberörda hänseende överensstämma i vä­ sentliga delar med kommittéförslaget i ämnet. Mellan förslagen före­ ligga dock vissa skiljaktigheter, som här torde böra omnämnas. Reservanten uppdelar i olikhet med kommittén häradsallmännings av-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

kastning med hänsyn till användningssättet i två olika slag, det ena om­ fattande inkomst, som erhålles genom upplåtelse av sådan del av huvudavveikningen, som överskjuter tillväxten, och det andra annan avkast­ ning. Båda dessa slag skola enligt förslaget i första rummet användas för bestridande av kostnaden för åtgärder, som äro nödiga för allmänningens behöriga förvaltning oell vård. Sedan sagda kostnad guldits, må det förra slaget av avkastning användas antingen till åtgärder, som, utan att kunna sägas vara nödiga för allmänningens behöriga förvaltning och vård, dock äro ägnade att befrämja en god hushållning med denna, eller till inköp av mark för allmänningens utvidgning. Det senare slaget må i nyssangivna fall användas antingen för ändamål, som nu sagts, eller till utdelning mellan allmänningslagets samtliga medlemmar efter grunden för deras delaktighet i laget. Såsom skäl för att inkomst, som erhålles genom upplåtelse av berörda del av huvudavverkningen, ej bör fä utdelas mellan delägarna, har reser­ vanten anfört: Sådan överskjutande avverkning, varom här vore fråga, påkallades av allmänna skogligt ekonomiska skäl. Den kunde mången gång bliva av ganska betydande omfattning. Det kunde då icke gärna vara riktigt att låta inkomsten av densamma gå till utdelning bland dem, som vore del­ ägare i allmänningslaget den tid, då sagda avverkning skedde. Hushåll­ ningen med allmänningen borde vara riktad på framtiden även i den be­ märkelsen, att senare generationer finge från allmänningen åtnjuta unge­ färligen likartade förmåner med den närvarande; men om sådan överskottsavverkning, som under en indelningsperiod bleve och borde bliva verkställd, vore av större omfattning, kunde avkastningen under en föl­ jande period ävensom ännu längre fram i tiden komma att betydligt un­ derstiga den, som då uttoges ur skogen. Vid sådant förhållande torde den föreslagna inskränkningen i fråga örn avkomstmedlens användning få an­ ses välgrundad. Örn sådana medel, som enligt det nu sagda icke borde gå till utdelning, icke finge omedelbar användning för ändamål, vartill de finge anlitas, utan fonderades, boude dock ränta, som å dem kunde vinnas, få disponeras pa sätt som vanlig avkomst av skogen, och torde de föreslagna bestämmel­ sernas avfattning finnas icke lägga hinder i vägen härför. Beträffande användande av köpeskilling för mark, som avyttrats från häradsallmänning, innehåller reservantens förslag, att Kungl. Majit här­ utinnan äger meddela de föreskrifter, som för allmänningslagets bästa prövas lämpliga. I den mån sådana föreskrifter ej givits, skall örn köpe­ skillingens användande gälla vad i förslaget stadgas om avkastning i all­ mänhet. dock att köpeskillingen bör i främsta rummet användas till in­ köp av mark för allmänningens utvidgning samt att någon utdelning där­ av till delägarna ej må äga rum. Allmänning sombudens förslag i förevarande ämne överensstämmer i stora drag med reservantens. Enligt ombudens förslag skall av häradsallmännings virkesavkastning i första rummet försäljas så stor del, att de

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 167

behållna försäljningsmedlen äro tillräckliga för gäldandet av allmännin­ gen driftskostnader, delägarna dock obetaget att mellan sig fördela sagda del av avkastningen, under villkor att tillräckliga medel sammanskjuta* eller eljest anskaffas för bestridande av nämnda kostnader. Därefter skall enligt förslaget, örn behov därav föreligger, i överensstämmelse med vad nu är stadgat, virke undantagas för sådana broar och allmänna bygg­ nader, som delägarna i allmänningen själva bygga och underhålla. Sedan dylikt undantag skett, skall, örn hushållningsplanen sådant bestämmer, den del av huvudavverkningen, som överskjuter tillväxten, försäljas, och skola därvid inflytande medel användas för inköp av mark eller grund­ förbättringar, vilka äro allmänningen till väsentligt gagn, dock att räntan å dessa medel må disponeras enligt delägarnas beslut. Vad därefter åter­ står av allmänningens avkastning skall enligt förslaget fördelas mellan samtliga delägare efter oförmedlat hemmantal. I förslagets motivering hava allmänningsombuden framhållit, att såsom grundförbättringar borde betraktas skogsodling å av ålder kai mark, torr­ läggning av impediment, byggandet av transportleder, förädlingsverk och arbetarebostäder samt över huvud varje åtgärd, som icke vidtoges för driftens uppehållande eller underhåll och som innebure en ökning utav ka­ pitaltillgångar och omedelbart eller framdeles bomme att öka allmännmgens avkastning. . Beträffande köpeskilling för mark, som avyttras från häradsallmänning, stadgas i allmänningsombudens förslag, att dylik köpeskilling skall an­ vändas för förvärv av fastigheter, vilka huvudsakligen bestå av skogs-

Sveriges häradsallmänningsförbuncl har mot reservantens förslag an­ märkt, att enligt detsamma inkomster, som erhölles genom avverkning ut­ över tillväxten, eller s. k. extra inkomster finge användas till gäldande av allmänningens driftskostnader. Detta medförde, att den del av de ordi­ narie inkomsterna, som rätteligen skulle begagnats för driftskostnadernas bestridande, bleve disponibel för utdelning bland delägarna, valigenom sålunda en förtäckt utdelning av extra inkomster komme att aga runi.

Departements­ Frän principiell synpunkt torde olika regler böra gälla rörande an\ and­ chefen. ningen av sådana inkomster från häradsallmänning, som erhållas genom utnyttjande av markens alstringsförmåga och sålunda kunna beräknas inflyta årligen eller eljest periodvis, samt inkomster, som utvinnas fran dylik allmänning genom avyttring av därtill hörande mark, genom ti godogörande av därå befintliga fyndigheter (grus, sten, lera, torv o. d.) eller eljest genom realiserande av allmänningens kapitaltillgångar. Me­ dan inkomster av det förra slaget äro att betrakta såsom avkastning i egentlig mening, över vars användning delägarna principiellt bora hava en vidsträckt förfoganderätt, utgöra inkomster av del senare slaget ett från allmänningen lösgjort kapital, som i anslutning till grundsatsen, att

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

häradsallmänning skall bibehållas oförminskad, rätteligen bör på lämp­ ligt sätt återföras till allmänningen eller, med andra ord, användas för böjande av allmänningens kapitalvärde och med avseende varå delägarna böra hava förfoganderätt allenast så vitt angår därifrån härflytande av­ kastning. Ett genomförande i hela dess vidd av en dylik princip i fråga örn användande av olika slag av inkomster från häradsallmänning skulle dock medföra betydande praktiska olägenheter och synes ej böra ifråga­ sättas. Vad som inflyter genom tillgodogörande av fyndigheter å all­ männingen torde sålunda i överensstämmelse med nu gängse praxis i all­ mänhet böra betraktas såsom egentlig avkastning och sålunda få dispone­ ras i likhet med dylik. För ernående av erforderlig enkelhet och reda i allmänningarnas förvaltning torde berörda regel örn användande av kapi­ talinkomster böra begränsas till sådana inkomster av denna beskaffenhet, som äro av större ekonomisk betydelse och därjämte utan särskild svå­ righet kunna särskiljas från övriga inkomster. I anslutning härtill torde till kapitalinkomster, med avseende varå sagda regel skall gälla, böra räknas allenast medel, som inflyta genom avyttring av mark från all­ männingen, ersättning för mark, som genom expropriation, inlösen enligt ensittarlagen eller annat dylikt förfarande skiljes från allmänningen, er­ sättning för nyttjande- eller servitutsrätt, som genom sådant förfarande upplåtes till allmänningen, ävensom ersättning för skada eller intrång, som tillskyndas allmänningen genom dylikt förfarande, sistnämnda er­ sättning dock under villkor, att densamma bestämts i penningar att utgå på en gång. I enlighet med det nu anförda har i 33 § av departementets förslag stad­ gats, att till häradsallmännings avkastning räknas i den föreslagna lagen all den inkomst in natura eller i penningar, som erhålles genom tillgodogö­ rande av delägarnas rätt till allmänningen, i den mån sådant tillgodogö­ rande skall ske för gemensam räkning, dock med undantag av kapitalin­ komst, som härflyter från allmänningen, samt att till inkomst av sist an­ givna beskaffenhet i lagen hänföras nyss angivna särskilda inkomster. Beträffande användande av de inkomster från häradsallmänning, som enligt 33 § äro att räkna till allmänningens avkastning, meddelas bestäm­ melser i 34 §. Enligt dessa skola olika regler gälla i förevarande avseende i fråga om avkastning, som erhålles genom avverkning, vilken överskjuter skogens normala virkesavkastning (extra avkastning), samt annan avkast­ ning (ordinarie avkastning). Dessa regler överensstämma beträffande or­ dinarie avkastning med reservantens förslag samt beträffande extra av­ kastning väsentligen med allmänningsombudens förslag. Extra avkast­ ning må sålunda enligt nämnda regler i allmänhet användas allenast för verkställande av sådana grund förbättringar å allmänningen, som äro äg­ nade att öka skogsproduktionen å denna, eller för inköp av mark för all­ männingens utvidgning eller för annat dylikt ändamål. På skäl, som an-

Kungl. Maj.ts proposition Nr 10.

förts av häradsallinänningsförbundet, har jag ej ansett lämpligt, att, så­ som reservanten förordat, extra avkastning må användas även för bestri­ dande av nödiga kostnader för allmänningens vård och förvaltning. Då emellertid uttagandet av dylik avkastning kan medföra, att under viss tid efter sådant uttagande allmänningens virkesavkastning nedgår under vad som är att anse såsom normalt för allmänningen, har i departementets förslag medgivits, att extra avkastning må användas jämväl till utdelning mellan delägarna efter deras delaktighet i allmänningen, därest detta fin­ nes nödigt för beredande åt dem av en i möjligaste mån jämn inkomst från allmänningen. Frågan, huruvida och i vilken omfattning sådan utdel­ ning må ske, har i varje fall ansetts böra prövas av myndighet, och har i förslaget uppdraga åt länsstyrelsen att på framställning av allmänningsstyrelsen och sedan skogsvårdsstyrelsen hörts i ärendet verkställa så­ dan prövning. Däremot har jag, särskilt med hänsyn till den kontroll, som enligt 39 § skall utövas å efterlevnaden av hithörande bestämmelser, ej funnit nödigt, att spörsmålet örn extra avkastnings användande för förstangivna ändamål underkastas prövning av myndighet, utan ansett det kunna överlämnas åt delägarna eller allmänningsstyrelsen att härut­ innan fritt besluta. För de ändamål, vartill liäradsallmännings avkastning enligt förevaran­ de paragraf sålunda får användas, må enligt förslaget fondering därav äga rum, dock att ordinarie avkastning må fonderas allenast i den mån den ej erfordras för gäldande av nödiga kostnader för allmänningens be­ höriga vård och förvaltning samt att extra avkastning må fonderas för utdelning bland delägarna, blott under villkor att länsstyrelsen i förut an­ given ordning därtill lämnar medgivande. Beträffande ränta å extra avkastning skall enligt 38 § vad i lagen stad­ gas örn användande och fondering av ordinarie avkastning äga motsva­ rande tillämpning. Vad härefter angår användande av sådana inkomster från häradsallmän­ ning, som enligt 33 § äro att hänföra till kapitalinkomster, hava bestäm­ melser härom inrymts i 35 Då dylika inkomster, såsom förut berörts, principiellt böra användas för höjande av allmänningens kapitalvärde och utdelning därav bland delägarna sålunda ej bör vara medgiven, har i berörda paragraf föreskrivits, att ifrågavarande inkomster skola använ­ das eller fonderas för enahanda ändamål, vartill extra avkastning enligt förslaget må utan myndighets prövning disponeras. Därjämte har i para­ grafen stadgats, att det ankommer på Kungl. Majit att efter framställ­ ning av allmänningsstyrelsen meddela närmare föreskrifter rörande an­ vändning eller fondering av hithörande inkomster. Sistnämnda stadgande ansluter sig till bestämmelserna i § 11 andra stycket av skogsordningen, enligt vilka Kungl. Majit har att förordna rörande användning av er-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

sättning för mark, som genom expropriation eller annat liknande förfaran­ de skiljes från häradsallmänning, ävensom till rådande praxis vid läm­ nande av tillstånd till försäljning av mark från häradsallmänning. I frå­

ga örn inkomst, som erhålles genom dylik försäljning, torde föreskrift i

nyssangivna avseende i allmänhet komma att av Kungl. Majit meddelas i samband med lämnande av tillstånd till försäljningen. Beträffande ränta å kapitalinkomst från häradsallmänning skall enligt 38 § vad i den föreslagna lagen är stadgat örn användande och fondering av ordinarie avkastning från sådan allmänning äga motsvarande tillämp-

if '^avkastning ,.B.e„traffaf de förvaltningen av häradsallmänning^ avkastning samt annan Ch annan in- därifrån Inflytande inkomst följer av 8 § i förslaget, att sagda förvalthmadllu” nin® ar aysedd att handhavas av allmänningsstyrelsen. Detta innebär, manning, såvitt angar extra avkastning samt sådana inkomster, som enligt förslaget äro att hänföra till kapitalinkomster, ändring i vad nu gäller. Beträflande ersättning för mark, som genom expropriation eller annat liknande förfarande skiljes från häradsallmänning, stadgas uttryckligen i § 11 andra stycket av skogsordningen, att Kungl. Majit äger förordna örn för­ va tningen av dylik ersättning. Enahanda befogenhet har ansetts tillkomma Kungl. Majit i fråga örn extra avkastning samt köpeskilling för mark, som forsäljes från häradsallmänning. I regel har, då Kungl. Majit med­ få, 01 ordnande örn förvaltningen av nu angivna medel, denna unnHrn- ,, „.. ,, . * “■uuKi. a±«ij:L uock meagivit, att förvaltningen av extra avkastningsmedel finge handhavas av allmänningsstyrelsen mot skyldighet att avgiva redovisning därför till länsstyrelsen eller att hos denna förete bevis, att medlen blivit använda för det ändamål, som av Kungl. Majit särskilt bestämts. Med hänsyn till den kontroll, som enligt 39 § skall utövas över allmänningsstyrelsens för­ valtning av extra avkastningsmedel och kapitalinkomster från häradsall­ männing, samt de garantier mot lagstridigt förfarande vid förvaltningens handlande, som förslaget i övrigt innehåller, har jag funnit betänkligcj nuna inut över länman de ai sagda förvaltning åt allmänningssty reisen.

36 §. Homin, .i, 8 och lo §§, Reserv. 1 § första stycket, 7 Sj 2 mom. andra stycket och 8 S, allm. omb. §§ 4, 13 och 14. Då det ändamål, vartill häradsallmänning^ avkastning enligt 1894 års skogsordning må användas, för varje fall bestämts genom de däri upptegna foreskr1 terna, har i skogsordningen ej inrymts något stadgande att för delagard eller allmänningsstyrelsen att besluta härutinnan

Kunni. Majlis proposition Nr 10.

Däremot innehåller skogsordningen, som förut berörts, en bestämmelse, en­ ligt vilken det ankommer på delägarnas beslut, huruvida utdelning av häradsallmännings avkastning skall ske in natura eller, efter försäljning, i penningar. I vissa allmänningsreglementen har emellertid, utan hän­ syn till denna bestämmelse, beslutanderätten i berörda avseende tillagts allmänningsstyrelsen. . Rätten att besluta örn användande av häradsallmännings avkastning tillkommer enligt kommitténs förslag allmänningsstyrelsen, örn ej i regle­ mentet för allmänningen är annorlunda stadgat. Enligt forslaget ankom­ mer det dock på delägarna att besluta örn inköp ar mark för Ilaradsallmännings utvidgning ävensom att bestämma, huruvida utdelning av arkastning skall ske in natura eller, efter försäljning, i penningar Även enligt reservantens förslag äger allmänningsstyrelsen i legel ut­ öva delägarnas beslutanderätt i förevarande avseende, Inköp av mark för allmänningens utvidgning må dock enligt förslaget ej göras av all­ männingsstyrelsen utan allmänningsstämmans samtycke. Allmännmgsstämman äger därjämte att lämna särskilda föreskrifter beträffande allmänningsmedlens användande till sådana åtgärder, som, utan att vara nö­ diga för behörig förvaltning och vård av allmänningen, dock äro ägnade att befrämja en god hushållning med denna, eller till utdelning mellan allmänningslagets medlemmar. Dylika föreskrifter skola enligt föi slaget underställas länsstyrelsen och av denna prövas efter enahanda grundel, som i förslaget stadgas beträffande allmänningsreglemente. I motiveringen till förslaget i denna del har reservanten framhållit, att allmänningsstämman ej borde vara befogad att meddela några bestäm­ melser rörande allmänningsmedlens användning för sådana åtgärder, som vore nödiga för allmänningens behöriga förvaltning och vård, men att stämman däremot borde vara skäligen berättigad att, örn den därtill funné anledning, giva föreskrifter till allmänningsstyrelsens efterrättelse beträf­ fande sagda medels användande till andra åtgärder, som vore nyttiga för befrämjande av en god hushållning med allmänningen, eller till utdel­ ning mellan delägarna. Det hade dock synts reservanten, att dylika lein skrifte!' ej borde bliva bindande för allmänningsstyrelsen, med mindre de efter prövning blivit godkända av länsstyrelsen. En obetingad rätt hos allmänningsstämman att lämna föreskrifter av nu ifrågavarande art. al­ lenast dessa föreskrifter icke vore lagstridiga eller stridande mot hushåll ningsplanen, kunde leda till resultat, som vore föga tacknämliga. Sålun­ da skulle exempelvis delägarnas önskan att få högsta möjliga utdelning från allmänningen kunna hindra genomförande av högst nyttiga — örn än ej oundgängligen nödiga — förbättringsåtgärder å allmänningen, som mycket väl borde kunna tillgodoses, allenast utdelningen hölles inom skä­ liga gränser. I allmtinninysombudens förslag stadgas i förevarande hänseende, att ränta å fonderad extra avkastning skall disponeras efter delägarnas be-

172 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

slut. Beträffande rätten att besluta om avkastningens användande i öv­ rigt innehåller förslaget ej några uttryckliga bestämmelser men synes åsyfta, att sagda rätt skall tillkomma delägarna. Förslaget upptager lik­ som kommittéförslaget det nuvarande stadgandet örn delägarnas rätt att bestämma, huruvida naturautdelning skall äga rum eller ej. Sveriges häradsallmänningsförbund bar bestämt avstyrkt reservantens förslag örn stadgande av skyldighet för allmänningsstämman att under­ ställa av densamma lämnade föreskrifter rörande avkastningens använ­ dande länsstyrelsens prövning. Förslagets genomförande skulle enligt förbundets mening i det närmaste upphäva delägarnas inflytande över den ekonomiska delen av allmänningens hushållning.

DepZ?f™ntS' 1 likLet med reservanten anser jag, att det ej bör ankomma på delägarna utan på allmänningsstyrelsen att besluta om användande av häradsallmännings ordinarie avkastning för gäldande av sådana kostnader, som äro nö­ diga för allmänningens behöriga vård och förvaltning. Däremot torde delägarna principiellt böra förbehållas befogenhet att besluta örn användan­ de a\ dylik avkastning för annat i lagen medgivet ändamål ävensom örn vederbörlig fondering av sådan avkastning, där densamma ej erfordras för bestridande av kostnader, som nyss sagts. På delägarna torde jämväl böla ankomma att besluta örn användande eller fondering av extra av­ kastning för sådana ändamål, vartill densamma enligt förslaget må dispo­ neras utan länsstyrelsens medgivande, ävensom att bestämma, huruvida utdehiing av avkastning bland delägarna skall ske in natura eller, efter försäljning, i penningar. Att, såsom reservanten föreslagit, stadga skyl­ dighet för delägarna att underställa av dem i förevarande hänseende med­ delade föreskrifter länsstyrelsens prövning finner jag ej behövligt. Erfa­ renheten från allmänningarnas förvaltning under de senare decennierna giver ej grundad anledning antaga, att delägarna för att tillfälligtvis er­ hålla okad utdelning från allmänningarna skulle motsätta sig vidtagande av åtgärder för främjande av en god skötsel av dessa skogar. Sagda er­ farenhet giver tvärtom vid handen, att delägarna i allmänhet hysa ett livligt intresse för dylika åtgärder. Örn sålunda beslutanderätten rörande användande eller fondering av avkastning från häradsallmänning samt sättet för utdelning därav bland delägarna torde, med nyss angivna inskränkningar, principiellt böra till­ komma delägarna, synas dessa emellertid böra vara oförhindrade att i reg­ lementet helt eller delvis uppdraga sagda rätt åt allmänningsstyrelsen. Enni*as må, att under nuvarande lagstiftning delägarna i särskilda fall genom reglementet bemyndigat allmänningsstyrelsen att besluta, huru­ vida och i vad mån naturautdelning av avkastning skall äga rum bland dem. I enlighet med nu angivna grunder hava bestämmelserna i förevarande paragraf avfattats.

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

37 §. Reserv. 11 § andia stycket. Enligt 11 § 2 mom. må mark, som förvärvats av delägarna, av dem åter avyttras, där marken ej i föreskriven ordning införlivats med allmännin­ gen samt laga hinder eljest ej möter för avyttringen. . Därjämte skall en­ ligt 21 § mark, vars införlivning med häradsallmänning vägrats, av allmänningsstyrelsen åter försäljas. Medel, som i nu angivna fall inflyta genom markens avyttrande, torde i avseende å det ändamål, vartill desam­ ma må användas eller fonderas, samt den ordning, vari frågan härom skall prövas, böra anses vara av samma natur som de medel, vilka an­ litats för markens förvärvande. En bestämmelse härom har inrymts i denna paragraf. 38 §. De i 34 och 36 §§ upptagna bestämmelserna örn användande och fondering av ordinarie avkastning från häradsallmänning samt örn sättet för utövande av delägarnas beslutanderätt härutinnan torde höra äga mot­ svarande tillämpning i fråga om ränta å extra avkastning och å kapital­ inkomst från dylik allmänning. En bestämmelse härom återfinnes i före­ varande paragraf. Utan särskild föreskrift lärer vara tydligt, att avkastning från mark, som delägarna förvärvat för allmänningsmedel men som ej införlivats med allmänningen, i fråga örn det ändamål, vartill sådan avkastning må användas eller fonderas, samt sättet för fattande av beslut härom är att likställa med ränta å de medel, vilka anlitats för markens förvärvande.

39 §. De i förslaget inrymda bestämmelserna rörande användning av häradsallmännings avkastning och därifrån härflytande kapitalinkomst åsyfta, att dylik avkastning och inkomst skola, i den mån de ej må utdelas bland delägarna, i huvudsak disponeras för främjande och utvecklande av skogs­ hushållningen å sådan allmänning. Från allmän skogsvårdssynpunkt är det sålunda av vikt, att efterlevnaden av dessa bestämmelser tryggas. För vinnande av detta syfte torde i första rummet ansvar böra stadgas i vissa fall, då överträdelser av ifrågavarande bestämmelser ägt rum. Till denna fråga återkommer jag närmare i det följande. Härförutom torde emellertid i överensstämmelse med den ståndpunkt, som jag vid 30 § in­ tagit med avseende å ingripande av myndighet vid eftersättande av före­ skrifter i fastställd liushållningsplan eller särskilda av skogsvårdsstyrelsen meddelade bestämmelser, möjlighet böra i lagen beredas att fram­ tvinga fullgörandet av de däri upptagna stadgandena i förevarande avse­ ende. Vad angår underlåtenhet att iakttaga föreskriften i 34 § 1 morn., att häradsallmännings ordinarie avkastning skall i första rummet använ-

174 Kungl. May.ts proposition Nr 10.

(las till gäldande av nödiga kostnader för allmänningens behöriga för­ valtning och vård, torde emellertid dylik underlåtenhet i regel medföra ett eftersättande av vad i hushållningsplanen stadgats eller av skogsvårdsstyrelsen särskilt föreskrivits och alltså kunna föranleda ett ingripande enligt 30 §. Någon speciell bestämmelse för att säkra fullgörandet av nyssangivna föreskrift torde därför ej vara påkallad. Däremot lärer en tillämpning av stadgandena i 30 § i regel ej kunna ifrågakomma vid åsi­ dosättande av förslagets bestämmelser örn användande av extra avkast­ ning från häradsallmänning eller av medel, som utgöra kapitalinkomst från sådan allmänning. Då dylikt åsidosättande ej torde böra föranleda ingripande i förenämnda syfte från det allmännas sida för annat fall än att avkastning eller medel, som nyss sagts, använts i strid mot nyssnämn­ da bestämmelser eller enligt desamma meddelade föreskrifter samt för sådant fall ingripandet hör hava till ändamål att förebygga, att nya över­ trädelser av dylikt slag äga rum, torde en reglering i ämnet böra åsyfta medgivande av befogenhet för viss myndighet att i nyssangivna fall för­ ordna örn överflyttning av förvaltningen av avkastning och medel, varom nu är fråga, från allmänningsstyrelsen till ett organ, som kan anses er­ bjuda säkerhet för förvaltningens lagenliga handhavande. Uppgiften att i fall, som nu sagts, meddela förordnande i berörda hän­ seende, synes lämpligen böra anförtros åt vederbörande länsstyrelse, och torde denna i samband härmed jämväl böra erhålla i uppdrag att överva­ ka efterlevnaden av ifrågavarande bestämmelser. I överensstämmelse med vad i 30 § stadgats rörande sättet för hand­ havande av häradsallmännings förvaltning, då denna fråntages allmän ningsstyrelsen, synes i fall, som här avses, förvaltningen av ifrågavarande avkastning och medel böra anförtros åt en eller flera gode män, som utses av länsstyrelsen, och torde beträffande dylika gode män och deras för­ valtning stadgandena i 31 § böra äga motsvarande tillämpning. För vin­ nande av ändamålet med här avsett ingripande böra gode männen över­ taga förvaltningen ej allenast av den extra avkastning och de kapital­ inkomster, som finnas i delägarnas ägo vid förordnandets meddelande, utan även av de tillgångar av denna beskaffenhet, som inflyta efter sagda tidpunkt. Upplupen och förfallen ränta å avkastning och inkomst, som nyss sagts, böra gode männen vara pliktiga att årligen utbetala till all­ männingsstyrelsen. Bestämmelser i ämnet, avfattade enligt ovan angivna grunder, hava upptagits i förevarande paragraf. Erinras må, att utövningen av den tillsyn, som enligt dessa bestämmel­ ser ankommer på länsstyrelsen, väsentligen underlättas genom stadgan­ dena i 44, 46 och 47 §§, enligt vilka länsstyrelsen har att utse en av de re­ visorer, som skola granska allmänningsstyrelses förvaltning och räken­ skaper, samt erhålla del av de berättelser, vilka allmänningsstyrelse och revisorer årligen hava att avgiva.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 175

40 i Homin. 3 §, reserv. 04 — 00 §§, allni. omb. § 4 sisla stycket. Bestämmelserna i förevarande paragraf avhandla sättet för uppgörande och fastställande av reglemente för häradsallmänning samt angiva vad sådant reglemente skall innehålla. Beträffande dessa bestämmelser hänvisas till vad jag förut (avd. B) härom anfört. Här må blott tilläggas, att i anslutning till vad kommittén föreslagit i förevarande paragraf upptagits en föreskrift, att, innan upp­ rättat reglemente fastställes, Kungl. Majit låter däröver höra vederböran­ de skogsvårdsstyrelse. En dylik föreskrift har ansetts påkallad bland annat med hänsyn till den reglering av rätten för forstligt biträde åt allmänningsstyrelse att med sin befattning förena annan tjänst eller anställ­ ning, som skall ske i reglementet, och vilken reglering kan vara av stor betydelse för skogsskötseln å allmänningen.

41 §. Reserv. 30 § första stycket saint fjärde till oell med sjunde styckena. Anialet leda­ 1894 års skogsordning upptager ej några bestämmelser örn allmänningsmöter i ali» styrelses sammansättning utan överlämnar åt de särskilda allmänningar- manning»s ty reise. nas reglementen att härutinnan meddela föreskrifter. Av reglementena framgår, att antalet ledamöter i allmänningsstyrelserna ofta satts i relation till antalet socknar i häradet, så att för varje sådan socken en eller flera ledamöter i styrelsen skola utses. En dylik anordning har, såvitt av reglementena framgår, genomförts beträffande 27 allmänningar eller cirka hälften av samtliga. Till följd härav har antalet styrelseleda­ möter i flera fall bestämts relativt högt. Enligt reglementena samt en från länsstyrelsen i Östergötlands län infordrad särskild uppgift uppgåi antalet ledamöter i allmänningsstyrelserna beträffande 8 allmänningar till tre, 2 till fyra, 18 till fem, 1 till fem å åtta, 4 till sex, 10 till sju, 3 till åtta, 2 till nio, 4 till tio och 2 till elva. Beträffande ej mindre än tjugu­ fem allmänningar uppgår sålunda nämnda antal till mer än fem. Då det för häradsallmännings rationella förvaltning är av stor vikt, att allmänningsstyrelsen ej är större än behovet verkligen kräver, men delägarsamfällighetens organisation medför en tendens att utan hänsyn till nämnda behov sätta styrelsens ledamotsantal i förhållande till antalet socknar inom häradet, har jag ansett en bestämmelse örn begränsning av förstnämnda antal böra upptagas i den nya lagstiftningen. En dylik begränsning torde lämpligen böra åsyfta att fastställa det maximiantal ledamöter, varav allmänningsstyrelse i regel må bestå, men tillika bereda möjlighet att i undantagsfall, då behov därav föreligger, öka antalet ut­ över vad sålunda generellt bestämts. Enligt nu angivna grunder har be­ stämmelsen i första stycket av denna paragraf avfattats. I denna har

176 Kungl. Martts proposition Nr 10. berörda maximiantal fastställts till fem, då detta antal för det övervä­ gande flertalet allmänningar torde vara tillfyllest.

Behörighet att Enligt gällande allmänningsreglementen må i regel till ledamot av allmot av ali- männingsstyrelse utses allenast delägare i vederbörande allmänning. Från manninge- denna regel finnas dock vissa undantag. Enligt reglementena för Selebo, styrelse. Akers, Västerrekarnes och Österrekarnes häradsallmänningar må sålunda till ledamöter av respektive allmänningsstyrelser utses delägare eller i hä­ radet boende, för allmänningen nitälskande personer, och enligt reglemen­ tet för Daga häradsallmänning skola ledamöterna i styrelserna för de särskilda sockenallmänningar, vari sagda allmänning uppdelats, väljas bland socknens delägare i allmänningen eller sådana inom socknen bosatta personer, som anses äga intresse för allmänningens vård. Då det i vissa fall kan vara ägnat att befrämja en god förvaltning av vederbörande allmänning, att även andra personer än delägare kunna utses till ledamöter av styrelsen, torde för behörighet i detta avseende ej böra ovillkorligen fordras att vara delägare i allmänningen. Å andra sidan lärer för tryggande åt delägarna av vederbörligt inflytande på allmän­ ningens förvaltning och därmed av en på framtiden inriktad hushållning med allmänningens skogstillgångar böra krävas, att flertalet styrelse­ ledamöter utgöras av delägare. I fråga örn behörighet att utses till styrel­ seledamot torde, där bolag eller annan samfällighet eller stiftelse är del­ ägare i allmänningen, ledamot av sådan samfällighets eller stiftelses sty­ relse böra vara likställd med delägare. En bestämmelse i ämnet, avfattad i anslutning till vad nu anförts, har upptagits i andra stycket av denna paragraf. I nära anslutning till motsvarande stadgande i 57 § fjärde stycket i lagen örn aktiebolag har i tredje stycket av denna paragraf föreskrivits, att ledamot av allmänningsstyrelse skall vara här i riket bosatt svensk medborgare, där ej Kungl. Majit för särskilt fall härifrån medgiver undantag.

Styrelseleda- I fjärde och femte styckena hava införts bestämmelser örn befogenhet m°från''u^-de för allmänningsstämman att skilja styrelseledamot från uppdraget samt draget m. m. örn sättet för utseende av efterträdare, då styrelseledamot avgår, innan den tid, för vilken han blivit vald, gått till ända, och suppleant ej finnes. Berörda bestämmelser överensstämma i allt väsentligt med motsvarande stadganden i 57 § av lagen örn aktiebolag.

42 i Reserv. 4 § andra stycket samt 40 §. Bestämmelsen i första stycket örn befogenhet för allmänningsstyrelse att själv eller genom ombud ej mindre gent emot tredje man handla å delägarnas vägnar än även inför domstolar och andra myndigheter före-

Kungl. May.ts proposition Nr 10. 177

träda delägarna överensstämmer med reservantens förslag samt ansluter sig nära till motsvarande stadgande i 58 § aktiebolagslagen. Tydligt är, att i reglementet sådan befogenhet kan uppdragas även åt särskilda leda­ möter i allmänningsstyrelsen. Jämväl andra och tredje styckena i denna paragraf, vilka upptaga bestämmelser örn befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning för delägarna och annat meddelande rörande dessa samt örn förfarandet, då styrelsen vill kära till delägarna, överensstämma i huvudsak med vad reservanten härutinnan föreslagit.

43 Resen’. 38 och 39 §§. Förevarande paragraf, som innehåller föreskrifter örn styrelseledamots rätt att deltaga i behandlingen av på styrelsen ankommande ärenden samt örn sättet för fattande av beslut inom styrelsen, ansluter sig nära till 61 och 62 §§ i aktiebolagslagen samt motsvarande stadganden i reservantens förslag. 44 §. Romin. 9 §, reserv. 41 §. Enligt § 12 i skogsordning^ åligger det allmänningsstyrelse att årligen inom augusti månads utgång till länsstyrelsen ingiva redovisning över allmänningens behållna avkastning och huru densamma blivit mellan del­ ägarna fördelad eller till andra ändamål anordnad. Står allmänningen under delägarnas egen vård och förvaltning, skall redovisningen tillika innefatta uppgift å avverkningen ävensom å de för allmänningen bestridda utgifter under året. Kommittén har bibehållit denna bestämmelse med vissa mindre jämk­ ningar, föranledda av kommitténs förslag örn häradsallmänningarnas ovillkorliga ställande under delägarnas egen förvaltning. Reservanten — vilken såsom förut nämnts föreslagit upphörande dels av delägarnas rätt till erhållande av naturautdelning från häradsallmän­ ning dels ock av länsstyrelses nuvarande befattning med frågor örn redo­ visning för allmänningsstyrelses förvaltning — har avfattat hithörande bestämmelser i sitt förslag i anslutning till de av honom sålunda intagna principiella ståndpunkterna. Enligt reservantens förslag skall allmän­ ningsstyrelse årligen till de för granskning av styrelsens förvaltning ut­ sedda revisorer avlämna å den tid efter förvaltningsårets utgång, som i reglementet bestämmes, förvaltningsberättelse för det föregående förvalt­ ningsåret tillika med redogörelse för inkomster och utgifter under året samt för behållna tillgångarna vid årets början och vid dess slut. Där till följd av bestämmelse i reglementet eller särskild av allmänningslaget gi­ ven föreskrift användning av befintlig tillgång är beroende av allmän Ritning till riksdagens protokoll 19:12. 1 sinni, lil hiifl. (Sr 10.) lii

178 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

ningsstämmas beslut, bär styrelsen att i berättelsen göra förslag till stäm­ man rörande användningen.

Departements• chefen. Bestämmelserna i förevarande paragraf ansluta sig beträffande sättet för avgivande av redovisning för allmänningsstyrelses förvaltning samt de förslag, som i sådan redovisning skola framställas till allmänningsstämman, nära till reservantens förslag. I fråga örn redovisningens inne­ håll i övrigt överensstämma däremot sagda bestämmelser väsentligen med kommittéförslaget, vilket är en konsekvens därav, att rätten till naturautdelning bibehållits i departementets förslag. Vid utformningen av ifrå­ gavarande bestämmelser har hänsyn tagits till att redovisningen bör avse även andra från allmänningen härflytande inkomster än dem, som äro att hänföra till allmänningens avkastning. För underlättande av den tillsyn, som länsstyrelsen enligt 22 och 39 §§ har att utöva över allmänningsstyrelses förvaltning i vissa hänseenden, har allmänningsstyrelse i sista stycket av denna paragraf ålagts att före den tid, inom vilken styrelsens förvaltningsberättelse jämte därvid fogad redovisning skall avlämnas till vederbörande revisorer, insända en be­ styrkt avskrift av sagda berättelse och redovisning till länsstyrelsen.

45 §. Reserv. 42 §. Bestämmelserna i denna paragraf, enligt vilka ledamöter i allmännings­ styrelse i vissa fall äro solidariskt ersättningsskyldiga för skada, som av dem tillskyndats delägarna eller tredje man, motsvara stadgandena i 70 § och 135 § andra stycket aktiebolagslagen.

46—48 Komm. 9 § andra stycket, reserv. 46—49 §§. De här införda stadgandena örn revision av allmänningsstyrelses för­ valtning ansluta sig i huvudsak till motsvarande föreskrifter i reservan­ tens förslag. Mellan departementets och reservantens förslag i denna del föreligger dock den skiljaktighet, att enligt det förra en av de revisorer, som hava att granska allmänningsstyrelses förvaltning och räkenskaper, städse skall utses av länsstyrelsen, medan enligt det senare länsstyrelsen allenast under vissa förutsättningar, motsvarande de i 73 § aktiebolags­ lagen angivna, har att utse sådan revisor. Den i departementets förslag intagna ståndpunkten i förevarande avseende har betingats av de åliggan­ den att övervaka allmänningsstyrelsens förvaltning i olika hänseenden, som enligt förslaget tillkomma länsstyrelsen. Med hänsyn härtill har ock i 47 § sista stycket av departementets förslag skyldighet stadgats för re­ visorerna att inom den tid, före vilken revisionsberättelsen skall av dem avgivas, insända en bestyrkt avskrift därav till länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 179

49—50 §§. Kontin. 3 §, reserv. 50 §, allm. omb. § 4.

Enligt 1894 års skogsordning skall val av allmänningsstyrelse ske ge­ Gällande bestämmelser. nom sockenombud, utsedda genom omröstning efter oförmedlat hemman­ tal, och torde förordningen förutsätta, att delägarnas beslutanderätt jäm­ väl i övriga frågor, som förbehållits deras avgörande, skall utövas på samma sätt. Sockenombud väljes, där ej för särskilt fall annorlunda be­ stämts, å sådan kommunalstämma, som omförmäles i 13 § i lagen örn kom­ munalstyrelse på landet. Ehuru tillämpningen av berörda bestämmelse örn beslutanderättens ut­ övning genom sockenombud ej i skogsordningen begränsats, hava dock beträffande flera häradsallmänningar undantag därifrån stadgats i ve­ derbörande reglementen. Dessa undantag åsyfta dels att medgiva del­ ägarna befogenhet att i särskilda frågor utöva beslutanderätten direkt utan anlitande av ombud, dels ock att med bibehållande som regel av den i skogsordningen stadgade formen för beslutanderättens utövning tiller­ känna den enskilde delägaren rätt att personligen eller genom särskilt om­ bud föra talan och rösta vid allmänningsstämma. Bestämmelser i sist­ nämnda hänseende hava upptagits i reglementena för ej mindre än 17 all­ männingar. Vad angår de undantagsfall, då delägarnas beslutanderätt utövas di­ rekt, må omnämnas, att enligt reglementena för Vilske, Torstuna, Norrbo och Siende häradsallmänningar allmänningsstyrelse skall väljas på det sätt, att delägarna i varje socken, där fastigheter med delägarrätt i re­ spektive allmänningar äro belägna, å kommunalstämma utse en eller flera ledamöter i styrelsen, samt att enligt reglementet för Vartofta hä­ radsallmänning val av allmänningsstyrelse skall ske sålunda, att för varje pastorat, där i allmänningen delägande fastigheter finnas, en ledamot av styrelsen skall utses å kommunalstämma med de till pastoratet hörande delägarna. Vidare gäller i fråga örn Grimstens och Glanshammars hä­ radsallmänningar, att delägarna själva eller av dem befullmäktigade om­ bud hava att vid sammanträde besluta örn ansvarsfrihet för allmänningsstyrelsens förvaltning, samt i fråga örn Kumla härads allmänning, att delägarna skola årligen vid allmänt sammanträde välja revisorer för granskning av allmänningsstyrelsens förvaltning. Skogsordningen innehåller ej någon bestämmelse angående det antal sockenombud, som skall utses för de särskilda socknarna inom häradet, och upptaga i regel ej heller allmänningsreglementena någon föreskrift härutinnan. I reglementet för Norra Möre häradsallmänning stadgas dock, att varje socken inom häradet skall utse två ombud till allmänningsstämman samt att varje ombud äger att vid stämman utöva rösträtt för sin sockens hela oförmedlade hemmantal. Även enligt reglementena för Olands och Norrbo häradsallmänningar äga de särskilda socknarna inom

180 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

respektive härad att utse var och eu två ombud till allmänningsstämman, och skall, där så sker, varje ombud rösta för socknens halva röstetal. Såsom förut omnämnts, förekommer i särskilda fall, att allenast en del av de inom en socken belägna hemmanen äga rätt till delaktighet i hä­ radsallmänning. Med avseende å dylika fall stadgas i reglementena för Ulleråkers och Norunda häradsallmänningar, att ombud till allmänningsstämma skola utses dels för de i respektive allmänningar delägande sock­ narna, dels ock särskilt för de sockendelar, som i allmänningarna hava delaktighet. Slutligen må i detta sammanhang påpekas, att gällande reglemente för häradsallmänningarna i Östergötlands län upptager en bestämmelse be­ träffande sättet för utseende av soekenombud för det fall, att vederböran­ de socken inkorporerats med stad. I dylikt fall skall enligt reglementet sockenombud utses inför magistraten. Liknande föreskrifter hava .stund­ om meddelats av Kungl. Majit vid förordnande örn överflyttning av hemman, som äger del i häradsallmänning, från landskommun till stad.

Skogslagstift- Kommittén har i sitt förslag upptagit skogsordningens bestämmelser ningskommittcn m. fl. om sättet för utövande av delägarnas beslutanderätt i frågor, som förbe­ hållits deras avgörande. Även reservanten har i huvudsak bibehållit de nu gällande grunderna i detta avseende. Enligt reservantens förslag gäller sålunda såsom regel, att delägarnas talan å allmänningsstämma föres genom ombud, som bli­ vit därtill kommunvis utsedda å kommunalstämma av de till kommunen hörande delägarna i allmänningen efter den för envars delaktighet i all­ männingen stadgade grund, och äger dylikt ombud utöva rösträtt vid stämman för det delaktighetstal, som efter berörda grund sammanlagt tillkommer samtliga till kommunen hörande delägare. Från denna regel skall dock enligt förslaget gälla det undantag, att enskilda delägare äro berättigade att vid allmänningsstämma själva eller genom ombud, varom flera delägare kunna förena sig, utöva rösträtt för dem tillkommande del aktighetstal, som för sådan händelse avräknas från det kommunala om­ budets röstetal. Allmänning sombudens förslag i förevarande avseende överensstämmer i huvudsak med reservantens.

Departements­ Med hänsyn till det betydande antal medlemmar, som varje delägarechefen. samfällighet omfattar, och den geografiska utsträckningen av det om­ a) Formen för utövningen av råde, inom vilket dessa äro boende, torde den beslutanderätt, som i de­ delägarna för­ partementets förslag förbehållits delägarna, ej lämpligen böra av dem behållen be­ slutanderätt. utövas direkt, utan lärer, i likhet med vad nu gäller, denna principiellt böra uppdragas åt särskilda av delägarna distriktsvis utsedda ombud. Genom användande av ett dylikt representativt system för beslutandeiättens utövning vinnes fördelen av större enkelhet i förvaltningens or-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

ganisation saint tryggas en mera omsorgsfull och snabbare provning av de på delägarnas beslut ankommande frågorna. Med den utveckling, som skogsbruket å allmänningarna undergått, är det tydligen av stor vikt, att de organ, som handhava allmänningarnas förvaltning, gives en sådan sammansättning, att förvaltningen kan av dem ombesörjas på ett fullt rationellt sätt. Såsom i det följande skall närmare framhållas, torde dock den representativa formen i förevarande avseende ej böra oin­ skränkt tillämpas utan de enskilda delägarna medgivas befogenhet att, örn de så vilja, själva eller genom särskilda ombud deltaga i avgörandet av hithörande frågor. Beträffande omfattningen av de distrikt, för vilka ombud i förevarande syfte böra av delägarna utses, torde i anslutning till nuvarande bestäm- ti]] alll]Diin. meisel* sådant distrikt i regel böra sammanfalla med kommun, inom vik »instämma, ken fastigheter med rätt till delaktighet i häradsallmänning äro belägna. I vissa fall torde dock sådan kommun ej lämpligen böra ensam utgöra ett valdistrikt, utan detta böra omfatta två eller flera dylika kommuner. Till belysning härav må till en början erinras, att det stundom före­ kommer, att av hemmanen inom en kommun allenast ett fåtal eller blott ett enda äger rätt till delaktighet i häradsallmänning. Såsom exempel på dylika fall ina omnämnas, att genom Kungl. Maj:ts beslut den 6 maj 1886 ett hemman i Långtora socken av Lagunda härad överflyttats till Vårfrukyrka socken av Åsunda härad, därvid förklarats, att genom över­ flyttningen ej skedde rubbning i hemmanet tillkommande rätt till andel i Lagunda häradsallmänning, samt att genom Kungl. Maj:ts beslut den II mars 1887 två hemman överflyttats från Vists socken av Hanekinds härad till Grebo socken av Bankekinds härad, därvid enahanda förklaring lämnats beträffande hemmanens rätt till andel i Hanekinds häradsall­ männing. Även må omnämnas, att under de senare åren vid upprepade tillfällen inträffat, att enstaka fastigheter med rätt till delaktighet i häradsallmänning överflyttats från landskommuner till städer. Tydligt är, att i nu angivna och liknande fall regeln att varje kommun, där fastigheter med rätt till delaktighet i häradsallmänning äro belägna, skall utgöra ett valdistrikt, ej bör äga tillämpning. Denna regel bör ej heller gälla, där de särskilda kommunerna inom häradet äro så små, att ombud till allmänningsstämman lämpligen bör utses gemensamt för två eller flera av dessa. Jag vill i detta hänseende erinra, att ledamöterna i styrelsen för Vartofta häradsallmänning, vilka ledamöter motsvara de i skogsordningen omförmälda sockenombud, ut­ ses av delägarna pastoratsvis och att sålunda i regel två eller flera kom­ muner gemensamt välja en ledamot. Av nu angivna grunder har i 4!) § och 50 § 1 mom. första stycket stad­ gats, att å allmänningsstämma delägarnas beslutanderätt skall — med visst undantag, som i det följande kommer att närmare angivas — ut­ övas genom distriksombud samt att vid val av dylikt ombud varje kom-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

mun, där fastigheter med rätt till delaktighet i allmänningen äro belägna, skall utgöra ett distrikt, dock att, där skäl därtill äro, i reglementet må föreskrivas, att två eller flera sådana kommuner, som nyss sagts och som gränsa intill varandra, skola utgöra ett distrikt.

buksöm bör , V.ad anfar. det an.tal distriksombud, som bör utses för varje distrikt,

utses för de torde med hänsyn till den olika omfattning, som de särskilda distrikten distrikten. att erhålla’ och de skiljaktigheter i fråga örn antalet distrikt, som omma att förefinnas mellan de olika allmänningarna, några enhetliga stadganden härutinnan ej höra meddelas. Jag har därför ansett mig böra föreslå, att särskilda föreskrifter i detta avseende utfärdas för varje allmänning och upptagas i respektive reglementen. En bestämmelse i detta syfte har införts i 50 § 1 mom. andra stycket.

utseende äy" Beträffande sättet för utseende av distriksombud torde det ligga i sadistrikts- kens natur, att val av dylikt ombud bör ske i anslutning till de regler, ombud. Som gälla örn kommunalstämma för behandling av ärende, vilket angår endast i mantal satt jord. Å andra sidan följer av den ståndpunkt, som jag nyss intagit med avseende å omfattningen av hithörande distrikt, att berörda regler ej kunna oförändrade tillämpas beträffande sådant val. Därjämte är att märka, att rösträtt vid valet bör tillkomma ej allenast ägare av. i mantal satt jord inom distriktet — förutsatt att dessa äro delägare i allmänningen — utan även ägare av sådana avstyckade fastig­ heter därstädes, som enligt jorddelningslagen tillagts rätt till delaktig­ het i allmänningen. Vidare må påpekas, att delägare bör vara berätti­ gad att vid val, som här avses, utöva sin rösträtt genom ombud utan att vara underkastad de i 14 § första och andra styckena av lagen örn kommunalstyrelse på landet upptagna restriktiva bestämmelserna, att dylik valförrättning bör kungöras på i viss mån annat sätt än kommu­ nalstämma, samt att ordförande vid sådan förrättning lämpligen bör vara en inom distriktet boende delägare i allmänningen. På grund här­ av och då rörande dylik förrättning jämväl i vissa ytterligare hänseen­ den andra bestämmelser böra gälla än beträffande sådan kommunalstäm­ ma, som förut sagts, har i förslaget stadgats, att val av distriktsombud skall ske å särskild stämma med delägarna inom distriktet, vilken stäm­ ma i förslaget benämnes delägarestämma. Rörande dylik stämma hava i 50 § 2—4 mom. meddelats närmare föreskrifter, vilka i anslutning till vad förut anförts i vissa punkter avvika från motsvarande bestämmelser rörande kommunalstämma men i övrigt ansluta sig till dessa. Enligt 50 § 2 mom. första stycket skall vid delägarestämma genom allmänningsstyrelsens föranstaltande finnas tillgänglig en längd över samt­ liga de fastigheter inom distriktet, med vilka rätt till delaktighet i all­ männingen är förenad, och skall denna längd angiva varje fastighets delaktighetstal beträffande allmänningen. Sagda längd är avsedd att ligga till grund för omröstning vid stämman, och har i anslutning här-

Kungl. Majlis proposition Nr 10.

till föreskrivits, att längden skall, sedan den godkants, landa till efter­ rättelse å stämman. Enligt förslaget skall emellertid längden e3 upp­ taga ägarna till de däri angivna fastigheterna. Att ålägga allmännings styrelsen att vid delägarestämma framlägga längd jämväl över nämnda fastighetsägare, har jag ej ansett böra ifrågakomma, da de ta skulle hilva avsevärt betungande för styrelsen samt med hänsyn till den be. gränsade omfattningen av här avsett distrikt sagda fastighetsägare i regel torde vara kända för stämmans ordförande och övriga därvid nai-

^Ibot'2 morn. sista stycket stadgas, att frånvarande delägares rösträtt mä å delägarestämma utövas genom ombud men att ingen ager vid sa­ dan stämma på grund av fullmakt rösta för mera än en delägare. Be­ träffande den förra föreskriften hänvisas till vad jag härom anfort un 4 §. Den senare åsyftar att förebygga, att personer, som vilja exploatera allmänningens virkestillgångar utan hänsyn till skogsvårdens krav, orskaffa sig avgörande inflytande på valet av distriksombud. Enligt 26 § fjärde stycket av lagen örn kommunalstyrelse pa landet skall tillkännagivande örn justering av protokoll vid kommunalstamma ske i församlingens kyrka nästa sön- eller helgdag, då gudstjänst därstädes hålles. Denna bestämmelse ansluter sig till stadgandena örn anförande av besvär över kommunalstämmas beslut, enligt vilka dylika besvär skola ingivas till länsstyrelsen inom 30 dagar från den dag, då tillkännagivan­ de örn justering av det över beslutet förda protokollet enligt nyssangivna bestämmelse ägt rum. Då jämlikt 61 § i förevarande förslag talan mot delägarestämmas beslut skall förås vid domstol samt anhängiggöra inom trettio dagar från beslutets dag, bar berörda bestämmelse i 26 § fjärde stycket av lagen örn kommunalstyrelse på landet ej ansetts bora forg­ näs motsvarande tillämpning i fråga örn delägarestamma. Beträffande vid sådan stämma fört protokoll bar i 50 § 4 mom. av förslaget i anslut­ ning till motsvarande bestämmelse i 78 § aktiebolagslagen, stadgats, att, sedan sådant protokoll justerats, detsamma skall genom ordförandens för­ sorg hållas tillgängligt för delägarna å plats, som stamman därtill be­ stämt. 51 §. 1 moni. Virr att åt delägarna trygga erforderligt inflytande pa avgö­ randet av de frågor, som ankomma på allmänningsstämmas beslut, har i förevarande moment stadgats, att till distriktsombud må utses allenast den som vid val av sådant ombud är röstberättigad inom distriktet. ‘/mom, I 1894 års skogsordning angives ej, huruvida val av sockenom­ bud skall äga rum varje gång, då allmänningsstämma skall hallas, eller ombuden skola väljas för viss tid. Ej heller i kommitténs eller reservan­ tens förslag liava några uttryckliga bestämmelser i ämnet upptagits. Reservanten synes dock förutsätta, att valen skola forrattas i enlig e

Kungl. Majlis proposition Nr 10.

med det torra alternativet. Mot en dylik ordning torde dock befogade erinringar kunna göras, i synnerhet om utseendet av här avsedda ombud såsom jag i det föregående förordat, skall ske vid särskilda distrikts™! hallna delagarestämmor. Att hålla dylika stämmor en eller flera gånger om året i samtliga till respektive allmänningar hörande distrikt skulle tydligen medföra betydande omgång och kostnad. Det torde ock vara tydligt, att örn val av ombud måste äga rum varje år eller oftare, detta ar agnat att menligt påverka ombudens intresse för ifrågavarande uppd™?8 f”Ug0rande' Med hänsyn härtill har jag ansett, att ombuden böra valjas för viss ej alltför kort tid, och har jag funnit denna lämpligen bora bestammas till fyra år. På grund härav och då ifrågavarande tid synes bora avse kalenderår, har i första stycket av detta moment stad­ gats, att distriksombud väljes för fyra år, räknat från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Då sådant val tydligen bör aga rum i god tid före valperiodens inträde, har i berörda stycke jämväl föreskrivits, att valet skall förrättas före den 1 oktober. I samband med nu angivna föreskrifter hava i förevarande moment upptagits bestämmelser, i andra stycket, örn befogenhet för delägarestäm­ ma att skilja distnktsombud från uppdraget, ändå att den tid, för vilken ombudet utsetts, ej gått till ända, samt, i tredje stycket, örn skyldighet för ordförande respektive vice ordförande i delägarestämma, att, örn distriktsom ud avgår före utgången av berörda tid och suppleant ej finnes, oför­ dröjligen föranstalta örn val av nytt ombud för den återstående tiden. .i morn. Därest ordförande i delägarestämma skulle underlåta att under kalenderår, da ordinarie val av distnktsombud skall äga rum, före den 1 oktober i föreskriven ordning utlysa stämma för förrättande av dylikt val torde allmänningsstyrelsen eller delägare i allmänningen böra äga att genom hänvändelse till länsstyrelsen få stämman utlyst genom länssty­ relsens försorg. Detsamma torde böra gälla, därest sådant fall inträffar som avses i 2 morn. tredje stycket, samt ordföranden i delägarestämman u derlater att utlysa stamma för där angivet ändamål inom en månad ef­ ter det distriksombud avgått. Bestämmelser i dessa hänseenden hava upptagits i förevarande moment.

Kamm. 3 §, reserv. 50 § oell 53 § andra stycket, allm. omb. § 4.

Enligt sakens natur bör distriktsombud principiellt äga att å allmänningsstamma utova rösträtt för det delaktighetstal beträffande allmän­ ningen, som sammanlagt tillkommer delägarna i det distrikt, för vilket ombudet utsetts. Företrädes distrikt å stämman av flera sådana ombud bora dessa äga att rösta för lika andelar av nämnda tal Såsom förut antytts, torde emellertid det nu anförda ej böra gälla un-

Kungl. Majlis proposition Nr 10. 185

dantagslöst. I anslutning till de bestämmelser örn utövande av rösträtt å allmänningsstämma, som redan införts i reglementena för ett flertal allmänningar, torde enskild delägare i häradsallmänning böra tillerkän­ nas befogenhet att, örn han så önskar, själv eller genom särskilt ombud föra talan och rösta å sådan stämma. En dylik anordning synes särskilt påkallad för skyddande av de delägares intressen, som vid val av distriktsombud stannat i minoriteten. Med hänsyn härtill torde ock rätt böra förefinnas för ett flertal enskilda delägare att å allmänningsstämma föra talan genom gemensamt av dem befullmäktigat ombud. Bestämmelser i ämnet, avfattade enligt nu angivna grunder, hava in­ rymts i 52 § första stycket. Enligt andra stycket i denna paragraf skall å allmänningsstämma ge­ nom allmänningsstyrelsens försorg finnas tillgänglig för varje till all­ männingen hörande distrikt sådan längd, som omförmäles i 50 § 2 mom. Ifrågavarande längder äro avsedda att ligga till grund för omröstning å stämman. I enlighet härmed har i förevarande stycke föreskrivits, att i dylik längd skall angivas jämväl det delaktighetstal, som sammanlagt tillkommer delägarna i det distrikt, längden avser, samt att längden, se­ dan den godkänts, skall lända till efterrättelse å stämman.

58 §. Enligt förevarande paragraf skall vad i 51 och 52 §§ är stadgat örn distriktsombud äga motsvarande tillämpning beträffande suppleant för sådant ombud.

54 §. Reserv. 51 §. Be här upptagna bestämmelserna örn jäv för delägare och ombud för delägare samt ledamot i allmänningsstyrelse att å allmänningsstämma deltaga i behandlingen eller avgörandet av vissa frågor ansluta sig till stadgandena i 77 § aktiebolagslagen.

55 §. Reserv. 52 §. Allmänningsstämma torde i regel böra hållas å ort inom häradet. I sär­ skilda fall kan det emellertid befinnas lämpligt, att sådan stämma hålles i stad eller annat samhälle utom häradets område. Till belysning härav må erinras, att enligt gällande reglementen för Norrbo och Tuhundra häradsallmänningar ordinarie sammanträden med delägarna i dessa allmän­ ningar skola hållas i Västerås stad, där ej länsstyrelsen finner skäligt bestämma annan ort. I anslutning härtill har i första stycket av denna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

paragraf föreskrivits, att allmänningsstämma skall hållas å ort inom häradet, där ej annorlunda stadgats i reglementet. I andra stycket hava inrymts bestämmelser örn kungörande av allmän­ ningsstämma. Dessa bestämmelser ansluta sig nära till stadgandena i 50 § 4 mom. örn kungörande av delägarestämma. Bestämmelserna i tredje stycket angående de ärenden, som må företa­ gas till avgörande å allmänningsstämma, samt i fjärde stycket angående rätt för delägare att under viss förutsättning få ärende hänskjutet till prövning å sådan stämma motsvara stadgandena i 81 § tredje och fjärde styckena av aktiebolagslagen.

56 §. Reserv. 53 §. Ordförande I anslutning till föreskriften i 78 § andra stycket aktiebolagslagen torde vid allmän ningsstämma. det principiellt höra ankomma på allmänningsstämma att själv utse ord­ förande vid stämman, men bör undantag från denna regel kunna stadgas i reglementet. En bestämmelse i detta syfte har införts i första stycket av denna paragraf.

Sättet för I fråga örn sättet för fattande av beslut å allmänningsstämma har re­ fattande av beslut å all- servanten föreslagit, att å stämman deras mening skall gälla, vilkas röster männingsutgöra mera än hälften av de avgivna rösterna efter röstvärdet samt att stämma. vid lika röstetal val skall avgöras genom lottning men i övriga frågor ut­ gången bestämmas enligt den mening, som ordföranden biträder. I fråga örn ansvarsfrihet för styrelsen må dock enligt förslaget sådan frihet ej anses vara styrelsen beviljad, så framt röstande för sammanlagt mera än en femtedel av hela delaktighetstalet för allmänningen röstat däremot. De i departementets förslag upptagna bestämmelserna i förevarande avseende, vilka inrymts i andra stycket av förevarande paragraf, ansluta sig nära. till den av reservanten föreslagna huvudregeln i ämnet. Då det emellertid i vissa fall kan befinnas önskvärt, att ärenden å allmänningsstamma avgöras med kvalificerad majoritet eller att beslut ej vinner giltighet, med mindre det fattas å två eller flera på varandra följande allmänningsstämmor, har i departementets förslag den inskränkning stad­ gats i forenämnda huvudregel, att denna skall äga tillämpning, allenast dar ej för särskilt fall i reglementet annorlunda bestämts. Erinras må, att enligt flera nu gällande reglementen förslag örn ändring av dessa ej skola anses antagna av respektive delägare, med mindre förslagen god­ kants vid två på varandra följande delägaresammanträden, samt att en­ ligt andra reglementen dylika ändringsförslag skola anses antagna, allenast om de bifallits med viss kvalificerad majoritet. I motsats till reservantens förslag upptager ej departementsförslaget någon särskild föreskrift örn sättet för besluts fattande i fråga örn ansvars-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 187

frihet för allmänningsstyrelsens förvaltning. Den av reservanten härut­ innan föreslagna bestämmelsen motsvarar stadgandet i 86 § första stycket av aktiebolagslagen, vilket stadgande avser att skydda en aktieägaremino­ ritets intressen. Med hänsyn till den begränsade förvaltningsbefogenhet, som enligt departementsförslaget tillkommer allmänningsstyrelse, och den kontroll, som jämlikt förslaget i olika avseenden skall utövas å sty­ relsens förvaltning, föreligger tydligen i fråga örn sagda förvaltning ej samma behov att meddela bestämmelser till skydd för minoriteten som beträffande förvaltningen av ett aktiebolag. Den gemensamhet i intres­ sen, som på grund av delägaresamfälligbetens sammansättning måste an­ tagas vara för banden mellan dess medlemmar, talar i samma riktning. Vid sådant förhållande bar jag ej funnit mig böra föreslå meddelande av någon allmän föreskrift örn rätt för en minoritet bland delägarna att å samfälligbetens vägnar vägra styrelsen ansvarsfrihet för dess förvaltning. Därest i särskilt fall behov av en dylik bestämmelse skulle göra sig gäl­ lande, möter enligt departementets förslag ej binder att tillgodose detta behov genom upptagande i reglementet av erforderligt stadgande i ämnet.

I tredje stycket av denna paragraf hava införts vissa bestämmelser örn Protokoll vid förande av protokoll vid allmänningsstämma och örn protokollets justering samt örn skyldighet för allmänningsstyrelsen att i viss ordning bålla pro­ tokollet tillgängligt för delägarna, vilka bestämmelser nära ansluta sig till motsvarande stadganden i 78 § sista stycket aktiebolagslagen.

57 §. Komm. 3 §, reserv. 54 50 §§. De i första och andra styckena inrymda bestämmelserna örn hållande av ordinarie allmänningsstämma samt örn de ärenden, som skola före­ komma å sådan stämma, motsvara stadgandena i 82 § samt 85 § första stycket aktiebolagslagen. Föreskriften i tredje stycket örn uppskov i visst fall med avgörande av fråga örn beviljande av ansvarsfrihet åt allmänningsstyrelsen anslu­ ter sig till bestämmelsen i 85 § andra stycket aktiebolagslagen. I överensstämmelse med vad reservanten föreslagit bar i fjärde styc­ ket stadgats, att val av allmänningsstyrelse och revisorer må företagas endast å ordinarie stämma, dock att fyllnadsval, som omförmälas i 41 § sista stycket och 46 § femte stycket, må äga rum å extra stämma.

58 §. Reserv. 57 oell 58 §§. Bestämmelsen L första stycket örn befogenhet för allmänningsstyrelse att utlysa extra allmänningsstämma samt föreskrifterna i andra och tredje styckena örn skyldighet för styrelsen att efter påfordran av reviso-

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 10.

renia eller delägare med visst delaktiglietsbelopp utlysa sådan stämma motsvara stadgandena i 83 § lörsta, andra och tredje styckena i aktie­ bolagslagen. Föreskriften i fjärde stycket av förevarande paragraf örn skyldighet för allmänningsstyrelsen att på anmodan av länsstyrelsen utlysa extra stämma överensstämmer i huvudsak med vad reservanten härutinnan föreslagit.

59 §.

Reserv. 58 §, Jämväl stadgandet i denna paragraf, enligt vilket det i vissa fall ålig­ ger länsstyrelse att utlysa allmänningsstämma, ansluter sig nära till re­ servantens förslag.

60 §.

Romin. 11 § 1 inom., reserv. 59—62 §§, allm. omb. § 17.

I § 13 andra stycket av 1894 års skogsordning stadgas, att klander mot allmänningsstyrelses redovisning för allmänningens behållna avkast­ ning och dennas fördelning mellan delägarna eller anordning till andra ändamål tillhör vederbörlig domstols upptagande och prövning. Vill del­ ägare i häradsallmänning i övrigt föra klagan över allmänningsstyrelses åtgärder och beslut, skall enligt berörda paragraf vad i förordningen den 21 mars 1862 finnes stadgat i fråga örn besvär, vilka medlem av kommun vill anföra över kommunalstämmas beslut, lända till efterrättelse. Kommittén Ilar i sitt förslag bibehållit nu angivna bestämmelser utan annan ändring än att desamma utsträckts att äga tillämpning även i fråga örn sådana gode män, som länsstyrelse enligt förslaget i visst fall äger förordna att övertaga häradsallmännings förvaltning. Reservanten Ilar beträffande talan mot allmänningsstyrelse och reviso­ rer i sitt förslag upptagit bestämmelser, som i allt väsentligt ansluta sig till motsvarande stadganden i lagen om aktiebolag.

Departements­ De i förevarande paragraf införda bestämmelserna örn talan mot allchefen. männingsstyrelse och revisorer motsvara stadgandena i 86 § tredje och fjärde styckena samt 89 § andra stycket i aktiebolagslagen. I överensstämmelse med den ståndpunkt, som jag under 56 § intagit med avseende å sättet för fattande av beslut i fråga örn ansvarsfrihet för all­ männingsstyrelses förvaltning, har i förslaget ej upptagits någon före­ skrift örn rätt för en minoritet bland delägarna att å samtliga delägares vägnar föra talan å förvaltningen. Ej heller har jag funnit påkallat, att något stadgande i lagen meddelas örn rätt för minoriteten att föra dylik, talan mot revisorerna. Såsom framgår av vad jag under 56 § framhål-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 189

lit, möter emellertid enligt förslaget ej hinder, att, där i särskilda fall rätt i berörda hänseenden anses böra tillkomma en minoritet, bestämmel­ ser härom införas i vederbörande reglementen.

61 §. Romin. 11 § 1 morn., reserv. 63 §, allm. omb. § 17. I förevarande paragraf givas regler om klander av delägarestämmas och allmänningsstämmas beslut. I § 18 andra stycket av 1894 års skogsordning stadgas, att, örn delägare i häradsallmänning vill föra klagan över beslut, som blivit fattade vid delägarnas allmänna sammanträden, vad i förordningen den 21 mars 1862 finnes stadgat i fråga örn besvär, vilka medlem av kommun vill an­ föra över kommunalstämmas beslut, skall lända till efterrättelse. Kommittén har bibehållit denna bestämmelse oförändrad. Även re­ servanten har i sitt förslag upptagit ett liknande stadgande i ämnet.

Av den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit i fråga örn del- Departementsägaresamfällighetens organisation, synes böra följa, att klander av all- chefen. männingsstämmas och delägarestämmas beslut bör ske i väsentligen sam­ ma ordning, som enligt aktiebolagslagen gäller för klander av bolagsstämmobeslut. Dylik klandertalan torde sålunda böra föras vid domstol. Ett .särskilt skäl att förlägga prövningen av sådan talan till domstol torde ligga däruti, att vid stämma, som här avses, frågan, huruvida och i vad mån med fastighet är förenad rätt till delaktighet i häradsallmänning, kail bliva föremål för bedömande samt att klander av stämmans beslut härutinnan i varje fall torde böra ske vid domstol. De i denna paragraf upptagna bestämmelserna i förevarande avseeende hava därför avfattats i nära anslutning till motsvarande stadganden i 95 § aktiebolagslagen. I överensstämmelse med vad nu gäller bär dock rätten att klandra all­ männingsstämmas och delägarestämmas beslut ansetts böra tillkomma allenast delägare i allmänningen. Sådan ledamot av allmänningsstyrelsen, som ej är delägare, har salunda enligt förslaget ej klandenätt. Vid utformningen av förslagets bestämmelser i ämnet hava stadgandena i 3 kap. 23 § vattenlagen rörande klandrande av beslut, som fattats vid sammanträde med deltagare i vattenregleringsföretag, delvis tjänat till förebild.

62 §. I anslutning till forumbestämmelsen i 136 § aktiebolagslagen stadgas bär, att talan, varom i 60 och 61 §§ förmäles, skall, där ej annorlunda i lag stadgas, anhängiggöras vid allmän underrätt i den ort, där allmänningsstyrelsen har sitt säte.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

2 kap. Om vissa sockenallmänningar.

63 §.

“list kommittén, förslag arn avi Daga härad. sedda att iada under deri nya lagstiftningen, har, såsom under 1 § om­ nämnts, upptagits även Daga härads allmänning i Södermanlands län. Beträffande denna allmänning är emellertid att märka, att genom Kungl. Maj:ts brev till kammarkollegium den 3 augusti 1838 medgivits, att all­ männingen finge delas mellan samtliga socknarna inom nämnda härad efter oförmedlade hemmantalet och emottagas under socknemännens e<mn skotsei och vård, dock med förbud att, utan Kungl. Majlis särskilda tlll- . else, på hemmanen inom socknen fördelas, samt tillika förklarats, att till följd av berörda förhud någon ränta för marken icke komme i frå­ ga. Pa grund av berörda medgivande har nämnda allmänning sedermera skiftats ^ mellan häradets sex socknar, Björnlunda, Dillnäs, Frustuna, Gryt, Gasinge och Kattnäs, i överensstämmelse med ett av Kungl. Majit i brev till kammarkollegium den 17 mars 1840 fastställt förslag. Se­ dan efter utfärdandet av 1866 års skogsordning fråga uppstått, huruvida de lotter, vari allmänningen sålunda delats, beträffande skogshushållnin­ gen vore underkastade sagda förordnings bestämmelser angående häradsallmänningar, har Kungl. Majit i brev till kammarkollegium den 6 augu­ sti 1869 uttalat, att berörda lotter icke vore att hänföra till sådana sockenallmanningar, som omförmäldes i §§ 8—10 i skogsordningen den 1 au­ gusti 1805 och vilka såsom utgörande socknarnas tillhörighet blivit från allmänt inseende fnkallade, utan att allmänningen måste, fastän fördelad på socknarna, fortfarande anses hava bibehållit sin förutvarande natur, i följd varav de uti 2 kap. av 1866 års skogsordning för häradsallmänning meddelade föreskrifter vore på allmänningslotterna tillämpliga. I anslut­ ning härtill har ock jämlikt nyssangivna föreskrifter länsstyrelsen i Sö­ dermanlands län fastställt reglemente för Daga häradsallmänning, däri allmannmgens förvaltning reglerats i överensstämmelse med de för ode­ lade haradsallmannmgar gällande bestämmelser, dock med iakttagande att varje sockens allmänningslott därvid i allt väsentligt behandlats så­ som självständig allmänning. Enligt reglementet skall sålunda dylik lott förvaltas av en allmänningsstyrelse, som årligen utses av delägarna inom socknen och skall lottens årliga avkastning, sedan kostnaderna för dess vard och förvaltning därav gnidits samt undantag av virke till broar eller andra för häradet eller socknen gemensamma behov skett, fördelas mellan samtliga delägarna i socknen efter oförmedlat hemmantal Varje socknens delägare äga besluta örn ansvarsfrihet beträffande förvaltningen av socknens allmänningslott. För samtliga allmänningslotter skall dock en lgt reglementet finnas en gemensam representation, bestående av ett ombud for varje allmänningsstyrelse, vilken representation skall samman-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 191

träda en gång årligen för behandling och avgörande av sådana allmänna frågor, som angå allmänningens gemensamma vård och skötsel samt äro av beskaffenhet att icke kunna av sockenstyrelserna prövas. Såsom dy­ lik fråga angives särskilt i reglementet anställande av en gemensam skogvaktare för allmänningens bevakning.

Av det anförda framgår, att Daga häradsallmänning jämlikt det i Pepartements- Kungl. Maj :ts berörda brev den 3 augusti 1838 innefattade medgivandet che,endelats i ses sockenallmänningar, vilka allmänningar dock med hänsyn till det i samma brev stadgade förbudet mot deras uppdelande på hem­ manen i respektive socknar ansetts hava bibehållit naturen av härads­ allmänning, samt att i anslutning härtill en var av berörda allmänningar numera förvaltas i huvudsaklig överensstämmelse med de för häradsall­ männing gällande författningsbestämmelser. Då ändring i de grunder, som sålunda gälla för förvaltningen av Daga förutvarande häradsallmänning, ej torde böra ske i den nya lagstiftnin­ gen, synas de i förslaget upptagna bestämmelserna angående häradsallmänningar ej böra förlänas direkt tillämpning å sagda allmänning. Där­ emot torde hinder ej möta, att berörda bestämmelser förklaras skola i till­ lämpliga delar gälla beträffande envar av de lotter, vari sagda allmän­ ning uppdelats.

Vidare torde här böra erinras, att genom Kungl. Maj:ts brev till kam- sockenmarkollegium den 16 december 1836 medgivits, att Björkekinds häradsall- f^^inds männingar i Östergötlands län, bestående av häradets andel i allmänning- härad. en Kolmården samt Kuddby, Lönsås, Knivsäters, Merinus, Näsängsuddens och Friggesäters allmänningar, finge delas mellan häradets sex socknar, Kuddby, Östra Ny, Å, Rönö, Tåby och Konungsund, på enahan­ da villkor, som angivas i berörda brev den 3 augusti 1838 angående Daga häradsallmänning. Såsom skäl för sagda medgivande anfördes i först­ nämnda brev, att ifrågavarande allmänningar vore till läget spridda inom alla socknar i Björkekinds härad och delvis genomskurna av od- 'lingslägenheter samt nästan skoglösa och av hemmanen inom häradet, vilka i allmänhet ägde inskränkt område, begagnade till betesmark. På grund av det sålunda lämnade medgivandet skiftades allmänningarna sedermera mellan häradets berörda socknar i överensstämmelse med en av Kungl. Maj:t den 27 juli 1839 fastställd plan. I motsats till omförmälda sockenallmänningar i Daga härad hava ifrågavarande sockenall­ männingar i Björkekinds härad ej förvaltats enligt de för häradsallmänningar gällande bestämmelser, utan med tillämpning av stadgandena örn sockenallmänningar i 1805 års skogsordning, dock med iakttagande av för budet mot allmänningarnas skiftande mellan vederbörande hemman. I skrivelse den 9 mars 1931 har skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län, på anmodan av förenämnda sakkunniga, lämnat vissa uppgifter rörande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

storleken av ifrågavarande allmänningar och skogstillståndet å dessa samt angående allmanningarnas förvaltning. Enligt dessa uppgifter omfatta berörda allmänningar följande arealer. Kuddby sockens allmänning fjS 1heik,tar’ Jdai'aV 400 hektar skogsmark, Östra Ny sockens allmänning 236 hektar, därav 200 hektar skogsmark, Å sockens allmänning 292 hekt­ ar, varav 242 hektar skogsmark, Rönö sockens allmänning 225 hektar lo/uV*65 hfktar Sk°gsmark, Täby sockens allmänning 356 hektar, varav 321 hektar skogsmark, samt Konungsunds sockens allmänning 229 hektar därav 150 hektar skogsmark. Av uppgifterna framgår vidare, att skogstillgangen och skogstillståndet å flertalet allmänningar är tillfredsstälande eller tämligen tillfredsställande samt att skogsodlingar och stämplmgar a samtliga ifrågavarande allmänningar med undantag av de till laby och Konungsunds socknar hörande, för vilkas skötsel särskild skogvaktare anstald, numera utföras genom skogsvårdsstyrelsens perso­ nal. Skogsvardsstyrelsen har även upplyst, att med hänsyn till ifrågavarande skogars karaktär en uthållig avkastning från dem borde säter­ sta las samt att det därför vore önskvärt, att skogarna sköttes efter lmshallningsplaner. Varje sockens allmänning förvaltades av en för den­ samma utsedd styrelse, och disponerades dess avkastning av hemmanen inom socknen.

Departements­ l)å ifrågavarande allmänningar i Björkekinds härad äro av samma chefen. natur som berörda sockenallmänning^- i Daga härad, torde de förra bora i den nya lagstiftningen likställas med de senare. Andra soctenallmänningar av denna natur förefinnas ej, såvitt känt är 1 anslutning till vad sålunda anförts har i första stycket av denna paragraf stadgats, att, därest häradsallmänning enligt Konungens medgivande deiats mellan socknarna i häradet under villkor, att varje soc­ ken tilldelad allmänningslott ej finge skiftas mellan hemmanen i sock­ nen, vad i den nya lagen stadgas örn häradsallmänning skall i tillärna liga delar gälla beträffande sådan lott eller sockenallmänning För varje dylik sockenallmänning torde reglemente böra uppgöras och fast­ ställas i den i 40 § angivna ordning, och synas däri böra införas de när­ mare bestämmelser, som må erfordras för reglering av lagens tillämp­ ning med avseende å allmänningen. En föreskrift i detta hänseende har inrymts i andra stycket av paragrafen. 3

3 kap. Straffbestämmelser.

64—66 §§. Romin. 12 §, reserv. 25, 28 och 85 §§. Förevarande paragrafer upptaga bestämmelser örn ansvar i vissa fall or överträdelse av stadgandena i den föreslagna lagen eller föreskrifter, som enligt denna meddelats.

Kungl. Marits proposition Nr 10. 193

Kommitténs förslag innehåller straffbestämmelser allenast med avseende å det fall, att någon, som i förvaltningen av häradsallmänning före- mif(gn m. fl. träder delägarna, företager eller föranstaltar avverkning eller annan åt­ gärd, som enligt den föreslagna lagen eller jämlikt denna meddelad före­ skrift ej må äga rum. Enligt förslaget skall straffet i dylikt fall vara böter från och med tjugofem till och med tiotusen kronor. Frihet från straff må dock enligt förslaget inträda, där förseelse ej avsevärt inverkar på skogens skötsel och uppenbarligen är att tillskriva oaktsamhet eller oförstånd. Likaså skall, där flera varit i det olovliga förfarandet del­ aktiga, den av dessa, som finnes hava allenast i ringa mån bidragit till förseelsen, vara från ansvar fri. Innefattar handling, som enligt nyssangivna bestämmelser är underkastad straff, jämväl förseelse mot allmän­ na strafflagen, skall enligt förslaget, utom straff för sistnämnda förseelse, särskilt ansvar för överträdelse av den föreslagna lagen ådömas. I motiveringen till förslaget i denna del har kommittén fram­ hållit, att de, som hade att i förvaltningen av häradsallmän­ ning företräda delägarna, själva kunde vara och väl i regel även vore delägare. För sådant fall skulle väl principiellt vara riktigast, att en företagen olovlig avverkning medförde förbrytande av den på brottssubjektet belöpande andelen i det avverkade, men dels skulle detta icke vara förenligt med den höga straffskala, som i förslaget stadgats, utan föran­ leda en särskild bötesskala för berörda fall, medan den högre skalan måste förefinnas för sådana fall, där brottssubjektet vore någon, som icke vore delägare i allmänningen, en uppdelning mellan olika fall, vilken uppen­ barligen icke skulle vara så lämplig, och dels torde det skydd mot olovlig avverkning, som skulle ligga i påföljden av vederbörandes förlust av sm andel i det avverkade, kunna i samma grad ernås genom den högre straff­ satsen. På grund härav hade i förevarande lag några bestämmelser örn beslag och förbrytande av avverkat virke icke upptagits. — I samband härmed har kommittén påpekat, att någon a häradsallmänningar upp­ låten avverkningsrätt icke torde förekomma. Reservanten —• som förutsatt, att upplåtelse av avverknings- eller an­ nan rätt å skogen till häradsallmänning kan äga rum och att utövningen av dylik rätt skall vara underkastad hushållningsplanens bestämmelser — har i sitt förslag upptagit stadganden örn ansvar, förutom för det i kommitténs förslag angivna fall, jämväl för den händelse, att någon, som innehar dylik rätt å häradsallmännings skog, företager eller föranstaltar avverkning eller annan åtgärd, som enligt meddelade bestämmelser ej må äga rum. Enligt förslaget skall i dylikt fall straffet vara böter från och med tjugofem till och med femhundra kronor. Förslaget innehåller där­ jämte dels föreskrifter örn beslagtagande och förverkande av virke, som i nyssangivna fall olovligen avverkas, och örn utgivande av ersättning för sådant virke, där detta undgår beslag, dels ock bestämmelser, att sträf frihet skall under vissa villkor i förevarande fall inträda, vilka be- Tiihanq till riksdagens protokoll 19.12. 1 sand. lil hafi. (Nr lil.) ' ^

194 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

stämmelser ansluta sig till kommitténs motsvarande föreskrifter. Vidare stadgas i förslaget, att, där förseelse, som nyss sagts, innefattar överträ­ delse jämväl av allmänna strafflagen, förseelsen skall straffas allenast efter sistnämnda lag. Såsom förut nämnts, förutsätter reservantens förslag, att mark, vilken är besvärad av nyttjande- eller servitutsrätt, må efter länsstyrelsens pröv­ ning införlh as med. häradsallmänning. Medgives införlivning av sådan mark, må enligt förslaget blivande planbestämmmelser för marken ej hin­ da till inskränkning i sagda rätt, utan skall beträffande utövningen av denna efter införlivningen allenast gillia de i reservantens förslag till all­ män skogsvårdslag upptagna bestämmelserna. Någon överträdelse av hushållningsplanens föreskrifter kan sålunda vid utövningen av rätten enligt förslaget ej ifrågakomma.

förslag till lag Det fÖrslag tiU la~ angående vård av kommun- m. fl. skogar, varöver angående v drd Kungl. Majit den 27 oktober 1922 beslöt inhämta lagrådets yttrande, uppr t0f? 1 14 § bestammelser om straff för de fall, att någon, som i förvaltnin- '"9ar av under lagen hörande skog företrädde ägaren, föranstaltade avveikning eller annan åtgärd, som enligt lagen eller jämlikt densamma meddelad föreskrift icke finge äga rum, samt att innehavare av avverk­ nings- eller annan rätt å skogen vid utövningen härav förbröte sig mot lagen eller i enlighet därmed given föreskrift. Straffet skulle i förra fal­ let utgöra böter från och med tjugofem till oell med tvåtusen kronor och i senare fallet böter från och med tjugofem till och med femhundra kro­ nor. Beträffande det förra fallet innehöll förslaget därjämte en föreskrift örn konkurrens mellan de föreslagna bestämmelserna och allmänna straff­ lagen av innehåll, att, örn åtgärd, som förevarande fall avsåge, innefatta­ de förseelse mot allmänna strafflagen, skulle, utom straff för sistnämnda förseelse, särskilt ansvar ådömas den felande för överträdande av den före­ slagna lagen. Med avseende å det senare fallet upptog förslaget bestäm­ melser örn beslagtagande och förverkande av avverkat virke samt om ut­ givande av ersättning för sådant virke, där detta undginge beslag. I lagrådets yttrande över förslaget framhölls av två ledamöter, att skäl av rättslig och ekonomisk art talade emot att beträffande kommunskogar och andra skogar av offentlig karaktär med straff belägga begångna över­ trädelser av den föreslagna lagen eller enligt denna meddelade föreskrif­ ter. Stadgande därom förekomme icke i gällande förordning angående för­ valtningen av städernas skogar och syntes ej heller för framtiden vara be­ hövligt eller lämpligt vare sig för dessa eller andra skogar av antydd art. Fogo syntes jämväl saknas för de föreslagna stadgandena om konfiskation av å sådana skogar avverkat virke. Därest, såsom lagrådet i yttrandet lorordat, från tillämpningen av den föreslagna lagen undantoges skogar, tillhöriga stiftelser av enskild karaktär, torde alltså enligt nämnda leda-

Kungl. May.ts proposition Nr 10. 195

möters förmenande bestämmelserna i förslaget angående böter oell kon­ fiskation böra bortfalla. Beträffande den i förslaget upptagna föreskriften örn konkurrens mel­ lan de föreslagna ansvarsbestämmelserna oell allmänna strafflagen an­ märkte samtliga ledamöter i lagrådet, att tillräcklig anledning torde sak­ nas att vid dylik konkurrens tillämpa annan regel än det allmänna stad­ gandet i 4 kap. 1 § strafflagen. Berörda föreskrift syntes alltså böra i överensstämmelse härmed ändras. I det förslag till lag angående kommun- m. fl. skogar, som genom propo­ sition nr 157 förelädes 1923 års riksdag, följdes ej den hemställan, som framställts av förenämnda två ledamöter av lagrådet. Däremot iakttogs i förslaget det ändringsyrkande, som gjorts av samtliga lagrådsledamöter.

1894 års skogsordning upptager ej några stadganden örn ansvar för det Uevarr^™‘*fali, att ledamot av allmänningsstyrelse eller hos sådan styrelse anställd tjänsteman vid häradsallmännings förvaltning överträdei skogsordnin gens bestämmelser eller enligt dessa meddelade föreskrifter. Detta inne­ bär dock ej, att dylik ledamot eller tjänsteman överhuvud ej drabbas av straff för sådan överträdelse. Da delägare i häradsallmänning enligt högsta domstolens utslag den 4 augusti 1891 (N. J. A. 1891 sid. 333) aro att hänföra till sådan menighet, som avses i 25 kap. 22 § strafflagen, tor­ de nämligen, där ledamot eller tjänsteman, som nyss sagts, göi sig skyldig till sådan överträdelse, denne i regel kunna fällas till ansvar enligt tilllämpligt lagrum i berörda kapitel för förbrytelse i fullgörandet av det honom lämnade uppdraget. Den straffpåföljd, som en dylik förbrytelse enligt sagda kapitel medför, lärer i allmänhet vara begränsad till att sty­ relseledamoten eller tjänstemannen antingen helt skiljes från uppdraget eller entledigas under viss tid eller ådömes böter. Vad nu anförts örn delägare i häradsallmänning och lagstridigt för­ farande vid förvaltningen av dylik allmänning torde äga motsvarande tillämpning i fråga örn sådan sockenallmänning, som avses i 63 §. Då departementsförslaget ej åsyftar att göra ändring beträffande den offentligrättsliga karaktär, som enligt det nyss anförda tillkommer del­ ägare i häradsallmänning eller i sockenallmänning, som här avses, torde även efter den nya lagstiftningens genomförande ledamot av styrelse för dylik allmänning eller hos sådan styrelse anställd tjänsteman, där denne vid uppdragets fullgörande åsidosätter vad honom lagligen alig­ ger, kunna fällas till ansvar enligt 25 kap. strafflagen. Det straff, som för dylik förbrytelse kan ådömas enligt sagda kapitel, lärer i all­ mänhet få anses tillräckligt effektivt för tryggande av efterlevnaden från allmänningsstyrelsernas och hos dessa anställda tjänstemäns sida av do i förslaget upptagna bestämmelserna. Beträffande vissa överträ­ delser av dessa bestämmelser är emellertid att märka, att överträdelserna framträda mera såsom kränkningar av det allmänna skogsvardsintressef

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

an såsom förbrytelser i fullgörandet av allmänt uppdrag, och torde dy­ lika överträdelser ej lämpligen böra straffas enligt 25 kap. strafflagen. Till överträdelser av denna beskaffenhet är att hänföra företagande eller föranstaltande av avverkning eller annan åtgärd å här avsedd allmänning i strid mot fastställd hushållningsplan eller särskilda av skogsvårdsstyrelsen enligt den föreslagna lagen meddelade föreskrif­ ter samt användande av avkastning eller annan inkomst från allmän­ ningen i strid mot vad härutinnan är i lagen stadgat. Beträffande nu ungh na överträdelser torde särskilda föreskrifter örn ansvar böra med­ delas i den föreslagna lagen. På giund av vad salunda anförts hava i 64 § 1 mom. och 65 § av departementets förslag upptagits straffbestämmelser för de fall, att leda­ mot av allmänningsstyrelse eller annan, som i förvaltningen av under den föreslagna lagen lydande allmänning företräder delägarna, begår sådana överträdelser av lagen, som nyss sagts. I anslutning till det förslag örn införande i vår lagstiftning av ett dagsbotssystem, som genom proposition nr 188 framlagts för innevarande års riksdag, skola enligt berörda be­ stämmelser de däri avsedda förseelserna straffas med dagsböter. Med tillämpning av de grunder, som följts vid utarbetande av nyssberörda förslag, har jag ansett något särskilt bötesminimum ej böra stadgas be­ träffande ifrågavarande förseelser, och har jag med hänsyn till förseel­ sernas art ej heller funnit särskilt bötesmaximum böra för dem fast­ ställas. För det lall, att förseelsen avser olovlig avverkning, har jag lika med kommittén funnit någon bestämmelse örn konfiskation av virke ej böra meddelas. I 66 § har inrymts en föreskrift örn konkurrens mellan berörda straff­ bestämmelser i departementets förslag och allmänna strafflagen. Denna föreskrift har avfattats i överensstämmelse med motsvarande stadgande i det för 1923 års riksdag framlagda förslaget till kommunskogslag och innebär sålunda, att vid dylik konkurrens den allmänna regeln i 4 kap. 1 § strafflagen skall tillämpas. Såsom förut omnämnts, må enligt departementets förslag mark, som är besvärad av nyttjande- eller servitutsrätt, i vissa fall införlivas med allmänning, som i förslaget avses. Det torde ock kunna inträffa, att så­ dan lätt till allmänningen upplåtes av delägarna eller allmänningsstyrelsen. Även må erinras, att, på sätt vid 7 § framhållits, vissa häradsallmänningar äro besvärade av äldre servitutsrättigheter. Med hänsyn härtill har jag funnit påkallat, att i den nya lagen inrymmes en straffbestämmelse för den händelse, att innehavare av dylik rätt vid utövningen härav för­ bryter sig mot fastställd hushållningsplan för allmänningen eller särskild av skogsvårdsstyrelsen för denna meddelad föreskrift. Ett stadgande i detta hänseende har inrymts i 64 § 2 mom. Även i berörda stadgande har straffet bestämts till dagsböter, och har jag ej heller i detta fall funnit

Kungl. Majlis proposition Nr 10. 197

fastställande av särskilt minimum eller maximum för dessa böter vara påkallat. Då någon konkurrens mellan berörda stadgande och allmänna strafflagen ej lärer kunna ifrågakomma, har någon föreskrift härom ej upptagits i det föreliggande förslaget.

67 i Kamm. 13 §, reserv. 26 och 29 §§. De här upptagna bestämmelserna örn rätt att åtala sådana förseelser, som omförmälas i 64 §, att med beslag belägga virke, som kan dömas för­ brutet, och örn giltighet av verkställt beslag överensstämma med motsva­ rande stadganden i 26 § av 1923 års skogsvårdslag. Beträffande förseelse, som avses i 65 §, torde åtalsrätt böra tillkomma allenast allmänne åklagaren. 68 §. Reserv. 30 §. Bestämmelserna i denna paragraf rörande försäljning av virke, som ta­ gits i beslag eller dömts förbrutet, äro likalydande med motsvarande stadganden i 27 § skogsvårdslagen. 69 §. Homin. 14 § första stycket, reserv. 27 § första stycket och 31 § första och andra styckena. I anslutning till bestämmelsen i 28 § första stycket skogsvårdslagen stadgas i första stycket av denna paragraf, att böter, som ådömas för förseelse, varom förmäles i 64 §, samt genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som und­ gått beslag, skola tillfalla den av vederbörande skogsvårdsstyrelse omhänderhavda skogsvårdskassan. Då jämväl vite, vartill någon fälles en­ ligt 30 §, torde böra tillfalla nämnda kassa, har även en föreskrift härom inrymts i första stycket av förevarande paragraf. Böter och vite, vartill någon eljest fälles enligt den föreslagna lagen, torde böra tillfalla kronan. Ett stadgande härom återfinnes i andra styc­ ket. Bestämmelsen i tredje stycket rörande förfarandet med medel, som in­ flyta vid försäljning av beslagtaget men ej förverkat virke, överensstäm­ mer med 28 § andra stycket skogsvårdslagen.

70 §. Homin. 14 § andra stycket, reserv. 27 Sj andra stycket och 31 § tredje stycket. Enligt denna paragraf skola böter och vite, vartill någon fälles enligt don föreslagna lagen, vid bristande tillgång förvandlas enligt allmänna strafflagen.

198 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

4 kap. Örn fullföljd av talan samt om underställning av vissa enligt denna lag meddelade beslut.

71 §. Konon. 11 § 2 och 3 inom., reserv. 21 § tredje och fjärde styckena samt 23 § sista stycket, allm. omb. § 17.

Enligt den föreslagna lagen har skogsvårdsstyrelse att pröva frågor om fastställelse eller ändring av hushållningsplan för allmänning, som i lagen avses, örn meddelande enligt 27 eller 29 § av särskilda föreskrifter angående skogsskötsel!! å sådan allmänning samt örn skyldighet för allmänningsdelägare att i fall, som avses i 26 § 3 morn., gälda kostnaderna föi upprättande av förslag till dylik plan. Över skogsvårdsstyrelses beslut i dessa frågor torde, såsom jag beträffande vissa av dem redan i det föregående (avd. B) framhållit, klagan böra få föras hos Kungl. Majit. Denna regel bör dock ej äga tillämpning i det fall, att skogsvårdsstyrelse rörande fastställelse eller ändring av hushållningsplan eller fråga, som a\ses i 27 eller 29 §, fattat beslut i strid mot den mening, som hävdats av i 32 § omförmäld särskild ledamot av styrelsen. I dylikt fall torde nämligen, såsom jag jämväl i det föregående (avd. B) betonat, skogsvårdsstyrelsens beslut böra underställas Kungl. Majlis prövning. Bestämmelser i dessa hänseenden, avfattade i överensstämmelse med det nu anförda, hava inrymts i första och andra styckena av denna paragraf. Utan särskild föreskrift lärer vara tydligt, att, därest beslut rö­ rande fastställelse av hushållningsplan enligt dessa bestämmelser skall underställas Kungl. Majlis prövning, underställning även bör äga rum av yttrande, som skogsvårdsstyrelsen i samband därmed må hava medde­ lat angående skyldighet för delägarna att gälda kostnaderna för upprät­ tande av förslag till planen. Skogs! å lässi yre Ises beslut rörande förordnande av förrättningsman en­ ligt 26 § 3 mom. torde ej böra få överklagas annorledes än i samband med fullföljd av talan mot beslut angående fastställelse av hushållnings­ plan, som upprättats i anledning av sådant förordnande. En föreskrift härom har inrymts i tredje stycket.

72 §. Romin. 11 § 2 mom. och 1C § sisla stycket, reserv. 9 § sisla stycket.

Då även länsstyrelses beslut i frågor, som enligt den föreslagna lagen ankomma på dess avgörande, torde böra få överklagas hos Kungl. Majit, bär en bestämmelse härom upptagits i förevarande paragraf.

Kungl. Majlis proposition Nr 10. 199

Övergångsbestämmelser.

Romin. 3 § tredje stycket och 10 §, reserv. (58—71 §§, allm. ornö. § 18.

Tiden för ikraftträdandet av den föreslagna nya lagen torde — under förutsättning att proposition i ämnet kommer att avlåtas till 1932 års riksdag — lämpligen böra bestämmas till den 1 januari 1934. Att stadga en tidigare dag i detta avseende Ilar jag ej ansett mig kunna förorda, då efter den nya lagens utfärdande en avsevärd tid erfordras för bere­ dande av övergången till denna. Jag vill erinra, att, innan den före­ slagna lagen träder i kraft, nya reglementen, avfattade enligt bestäm­ melserna i denna, böra uppgöras för samtliga i lagen avsedda häradsoch sockenallmänningar samt fastställas av Kungl. Maj :t. Då dessa regle­ menten böra uppgöras vid allmänningsstämmor eller, i fråga örn berörda sockenallmänningar, vid kommunalstämmor med vederbörande delägare, samt, innan fastställelse å de uppgjorda reglementena meddelas av Kungl. Maj :t, vederbörande skogsvårdsstyrelser och länsstyrelser böra däröver yttra sig, är tydligt, att en jämförelsevis lång tid kommer att krävas för ändamålet. Därjämte bör uppmärksammas, att, sedan ifrågavarande nya reglementen fastställts, distriktsombud böra med tillämpning av de i reg­ lementena bestämda distriktsindelningar beträffande samtliga liäradsallmänningar utses i god tid före den nya lagens ikraftträdande.

Såsom förut nämnts, liava bestämmelserna örn häradsallmänningai i 16 kap. byggningabalken numera i det väsentliga förlorat gällande kraft. Då dessa bestämmelser, i den mån de kunna anses ännu äga giltighet, er­ satts genom stadganden i den nya lagen, skola enligt förslaget sagda be­ stämmelser helt upphävas. Därjämte avser förslaget, att genom nya la­ gen skola upphävas dels bestämmelserna örn häradsallmänningar i 1894 års skogsordning, dock med undantag av stadgandena rörande kronans rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänningar, vilka stadganden ej beröras av nya lagen, dels ock vad eljest i lag eller författning finnes stadgat stridande mot nya lagen. Sistnämnda bestämmelse innebär bland annat, att föreskrifterna om häradsallmänningar i instruktionen för do­ mänverket den 11 februari 1921 förlora sin giltighet vid nya lagens ikraft­ trädande, där ej annat följer av de under 5) upptagna övergångsbestäm­ melserna. Enligt 33 § första stycket i lagen den 23 oktober 1891 (nr 68 sid. 1) an­ gående väghållningsbesvärets utgörande på landet må sand, ginis eller sten tagas till allmän viigs underhåll utan ersättning å kronans allmän­ ning efter vederbörande skogstjänsteman anvisning. Såsom motiven till nämnda lag (N. J. A. avd. II 1892 nr 1 sid. 23) synas utvisa, torde till »kronans allmänning» i berörda paragraf böra hänföras även häradsall-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

manning. l)a uj ssangivna bestämmelse ej kail anses vara förenlig med de i nja lagen upptagna stadgandena angående häradsallmänningar, har jag övervägt, liuiuvida förslag örn upphävande av berörda bestämmelse i a ad den avser häradsallmänning borde framläggas i samband med den nu föieslagna lagen, likt dylikt upphävande torde förutsätta, att de i 33 § tredje stycket av 1891 års väglag införda bestämmelserna örn av­ hämtande av sand, grus eller sten till allmän vägs underhåll å annan mark än kronans allmänning och kronans jordbruksdomäner förklaras skola äga tillämpning a häradsallmänning. Jag vill emellertid erinra, att frågan örn en allmän revision av 1891 års väglag för närvarande är föremål för utredning genom särskilda inom kommunikationsdeparte­ mentet tillkallade sakkunniga samt att enligt vad jag från de sakkun­ niga inhämtat det ej är uteslutet, att sagda utredning kommer att slut­ föras inom sådan tid, att förslag till ny lagstiftning i ämnet kan före­ läggas 1933 års riksdag. Med hänsyn härtill har jag ansett, att spörsmå­ let örn vidtagande av ändring i förenämnda syfte av omförmälda be­ stämmelser i 33 § av samma lag bör tillsvidare anstå.

1) Beträffande den här upptagna bestämmelsen örn rätt för arrendator av kronan tillhörig jordbruksdomän eller ecklesiastikt löneboställe, var­ med delägarrätt i häradsallmänning är förenad, att, där arrendeavtalet träffats före njra lagens ikraftträdande, i Ausst fall utöva jordägaren till­ kommande rösträtt i frågor rörande allmänningen, hänvisas till motive­ ringen vid 4 §. 2) Då de under 63 § omförmälda sockenallmänningar i Björkekinds hä­ rad för närvarande ej skötas efter hushållningsplaner, förutsätter ett in­ ordnande av dessa allmänningar under den nya lagen, att dylika planer för dem uppi ättas och fastställas. Med ai7seende å uppgörande av sådana planer torde bestämmelserna i 26 § böra tillämpas, och synes önskvärt, att de för ändamålet erforderliga arbetena igångsättas, så snart den nya lagen utfärdats, så att, där ej hinder möter, liushållningsplanerna må kunna fastställas att lända till efterrättelse från och med den dag, då nja lagen trädei i kraft. En föreskrift i ämnet, aiTfattad i enlighet med vad nu anförts, har upptagits i förevarande punkt. 3) Såsom i det föregående berörts, förutsätter genomförandet av dea föreslagna lagen, att nya reglementen, avfattade enligt bestämmelserna i denna, upprättas och fastställas för samtliga i lagen avsedda härads- och sockenallmänningar. En bestämmelse härom har upptagits i förevarande punkt. Utan särskild föreskrift lärer Amra tydligt, att ifrågavarande reg­ lementen skola, där ej för viss allmänning annorlunda bestämts i nu gäl­ lande reglemente, av delägarna uppgöras vid allmänningsstämmor i den ordning, som stadgas i § 6 i 1894 års skogsordning, eller, i fråga örn före­ nämnda sockenallmänningar, vid kommunalstämmor med delägarna. Så­ som framgår av bestämmelsen i punkt 4), böra, där så ske kan, berörda

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

reglementen fastställas av Kungl. Majit så tidigt under år 1933, att med tillämpning av reglementena val av distriktsombud må kunna äga rum senast den 1 oktober samma år. 4) I denna punkt givas föreskrifter, huru distriktsombud samt ordfö­ rande och vice ordförande i delägarestämma första gången skola valjas. Enligt förslaget skola dessa val för de särskilda distrikten förrättas å del­ ägarestämma enligt nya lagen inför en av länsstyrelsen förordnad ordfö­ rande senast den 1 oktober 1933 eller, där hinder härför moter, så snart ske kan efter sagda dag samt i regel avse fyra år, räknat från och med den 1 januari 1934. Då det emellertid i särskilda fall kan befinnas önskvärt, att, för undvikande av samtidig avgång av ombuden för alla till viss häradsall­ männing hörande distrikt, ombuden för en del av dessa första gången utses allenast för två år, har i förevarande punkt stadgats, att, därest bestäm­ melse i berörda syfte upptagits i reglementet för viss allmänning, den­ samma skall lända till efterrättelse. 5) Beträffande häradsallmänning, som står under skogsstatens förvalt­ ning, skall enligt § 12 i 1894 års skogsordning vederbörande jägmästare årligen å tid, som domänstyrelsen bestämmer, dock ej senare än mars månads utgång, för det nästförflutna året avgiva redovisning ej mindre över allmänningens avkastning i skogseffekter än även över de medel, som hail till bestridande av utgifter för allmänningen samt till gottgörelse åt statsverket för av honom å allmänningen verkställda förrätt­ ningar uppburit. Av denna redovisning överlämnas ett exemplar jämte de till redovisningen hörande verifikationer genom överjägmästaren till länsstyrelsen. Allmänningsstyrelsen har därefter i sin ordning att inom augusti månads utgång till länsstyrelsen ingiva redovisning över allmän­ ningens behållna avkastning och huru densamma blivit mellan delägarna fördelad eller till andra ändamål anordnad. De avgivna redovisningarna skola av länsstyrelsen hållas delägarna till handa å den ordinarie allmänningsstämman och under trettio dagar därefter å tid och ort, som av länsstyrelsen bestämmes och kungöres. I samband med genomförande av en ändrad bokföring för domänver­ ket har i det sålunda stadgade redovisningssättet den ändring vidtagits, att jägmästaren för av honom omhänderhavda kontanta allmänningsmedel månatligen redovisar till domänstyrelsen samt att denna i sin ord­ ning avgiver årsredovisning för dylika medel till vederbörande allmänningsstyrelse. I fråga om allmänning, som står under delagarnas förvaltning, skall allmänningsstyrelsen enligt § 12 i skogsordningen likaledes årligen inom augusti månads utgång ingiva redovisning till länsstyrelsen, som seder­ mera tillhandahåller redovisningen för delägarna i förut angiven ord-

Enligt § 13 andra stycket i skogsordningen skall klander av allmän

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

ningsstyrelses redovisning ske vid domstol. Någon viss tid för anförande av sådant klander stadgas ej. Nu angivna bestämmelser torde böra äga tillämpning även efter nya lagens ikraftträdande så vitt angår redovisning, vilken skall avgivas för häradsallmännings förvaltning under år 1933 eller, örn räkenskapsåret for sadan allmänning ej sammanfaller med kalenderår, under det räken­ skapsår, som löper den 1 januari 1934. Att detta bör gälla i fråga örn dylik redovisning, som avgives av vederbörande jägmästare eller domän­ styrelsen, synes uppenbart. Beträffande sådan redovisning, som avgives av allmänningsstyrelse, må erinras, att tillämpande av nva lagens be­ stämmelser beträffande dylik redovisning ej kan ifrågakomma i de fall, da enligt de äldre reglementena särskilda revisorer för granskning av allmänningsstyrelses förvaltning ej utses. Dessa fall äro dock relativt få. Men även där de äldre reglementena föreskriva utseende av reviso­ rer, synes det mest följdriktigt att låta de nuvarande bestämmelserna äga giltighet i fråga örn här avsedd redovisning. Dock torde den inskränk­ ning i bestämmelsernas tillämpning härutinnan böra stadgas, att redo- Ausningen skall framläggas Aud allmänningsstämma enligt nya lagen. Vad nu anförts örn redovisning för häradsallmännings förvaltning torde i tillämpliga delar böra gälla ifråga om sådan sockenallmänning, som av­ ses i nya lagen. Enligt dessa grunder har bestämmelsen i förevarande punkt avfattats.

Departementschefen uppläser härefter ifrågaA’arande förslag till lag om harads- och vissa soekenallmänningar, vilket är av den lydelse bi­ laga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att för det i § 87 rege­ ringsformen angivna ändamål lagrådets utlåtande över förslaget måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträd­ da hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall.

Ur protokollet: Rune Thygesen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Bilaga.

Förslag

till

lag om härads- och vissa sockenallmänningar.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Om häradsallmänningar.

Allmänna bestämmelser.

1 %.

Med häradsallmänning förstås i denna lag av ålder bestående härads­ allmänning. 2 %. Häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter inom häradet, vilka äro satta i mantal eller med vilka, enligt vad vid jorddelning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i allmänningen. Med häradet förstås här det område, som häradet omfattat enligt den av ålder gällande häradsindelningen. Ägarna av de i första stycket angivna fastigheter åtnjuta delaktighet i allmänningen efter oförmedlade hemmantalet eller, i fråga örn fastigheter, för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den därvid stadgade grund. Är genom urminnes hävd, dom eller särskild av Honungen meddelad föreskrift eller på annat lagligt sätt annorledes än ovan sägs bestämt örn rätt till delaktighet i häradsallmänning, vare det gällande.

3 Är med fastighet, som inneliaves med fideikommissrätt eller med ständig eller ärftlig besittningsrätt eller såsom boställe, förenad rätt till del­ aktighet i häradsallmänning, åge innehavaren tillgodonjuta sagda rätt samt i frågor rörande allmänningen utöva rösträtt för fastigheten.

204 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

4 *. Delägare må ej å annan överlåta sin rätt till delaktighet i häradsall­ männing annorledes än gemensamt med den fastighet, varmed rätten är förenad, överlåtelse, som sker i strid häremot, vare ogin. Utan hinder av vad nu stadgats må delägare å annan överlåta den rätt till utdelning från häradsallmänning, som enligt vad nedan sägs till­ kommer honom. Sådan överlåtelse gäller ej mot ny ägare eller innehavare av fastigheten, dock att, där överlåtelsen skett genom avtal, enligt vilket nyttjanderätt upplåtits till fastigheten, överlåtelsen skall, där nyttjanderätten gäller mot ny ägare eller innehavare, även hava sådan giltighet, överlåtelse, som här avses, medför ej befogenhet att utöva delägaren till­ kommande rösträtt i frågor rörande allmänningen.

5 §. Häradsallmänning skall bibehållas oförminskad, där ej här nedan annor­ lunda stadgas. Häradsallmänning må ej utmätas eller med inteckning belastas.

6 §.

Häradsallmänning skall under uppsikt av skogsvårdsstyrelsen i orten skötas efter hushållningsplan på sätt i denna lag sägs.

7 i Delägarnas rätt till häradsallmänning skall, där ej för särskilt fall annor­ lunda stadgas, tillgodogöras för delägarnas gemensamma räkning. Har någon genom urminnes hävd, dom eller särskild av Konungen med­ delad föreskrift eller på annat lagligt sätt erhållit rätt att i visst avse­ ende nyttja häradsallmänning, vare det gällande.

8 $. Häradsallmänning jämte vad därifrån härflyter skall, där ej i denna lag annorlunda stadgas, förvaltas av en av delägarna utsedd allmänningsstyrelse. Denna utövar delägarnas beslutanderätt i alla frågor, i vilka beslutanderätten ej genom lag eller för allmänningen gällande reglemente förbehållits delägarna. Hos allmänningsstyrelsen skall såsom biträde vid förvaltningens handhavande vara anställd en person med högre skoglig utbildning. I fall, då beslutanderätten tillkommer delägarna, utövas denna å allmänningsstämma. 9 $. För varje häradsallmänning skall i den ordning nedan sägs fastställas reglemente med bestämmelser rörande allmänningens förvaltning.

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

Om avyttring och införlivning av mark.

10 %. Till häradsallmänning hörande område må avyttras genom försäljning eller annorledes, örn avsevärd förmån för delägarna därigenom vinnes eller eljest synnerliga skäl därtill äro samt avyttringen ej länder skopskötseln å allmänningen till men. Kätt att besluta om dylik avyttring till­ kommer delägarna, men varder avyttringen ej giltig, med mindre den god­ kännes av Konungen.

11 *.

1 mom. Vilja delägarna inköpa mark för liäradsallmännings utvidg­

ning, stånde dem fritt att därom besluta. Beslutanderätt i sådant av seende tillkommer även allmänningsstyrelsen, om reglementet det med giver. , ... Delägare vare ej pliktig att till kostnad för köp, som nu sagts, bidraga med mera än sin andel i allmänningens avkastning eller annan inkomst från denna.

2 mom. Mark, som av delägarna förvärvats, må av dem ater avyttras,

där ej marken i den ordning nedan sägs blivit med allmänningen inför­ livad samt laga binder eljest ej möter för avyttringen. Det ankommer på delägarna att därom besluta, dock att beslutanderätt härutinnan må i reglementet tillerkännas även allmänningsstyrelsen. Om avyttring av mark, vars införlivning med allmänningen vägrats, stadgas i 21 §.

12 i

Ilar efter denna lags ikraftträdande mark förvärvats av delägarna i häradsallmänning och har marken ej åter avyttrats sist inom tre år efter det förvärvet skedde, åligger det allmänningsstyrelsen att inom samma tid till länsstyrelsen ingiva ansökan örn markens införlivning med all­ männingen. 13 §. Införlivning av mark med häradsallmänning må äga rum under villkor: 1) att marken i sin helhet eller till huvudsaklig del är skogbärande eller till skogsbörd tjänlig samt så belägen, att den lämpligen kan för­ valtas gemensamt med allmänningen, eller ock att den är behövlig for allmänningens bevakning eller skötsel; 2) att marken genom rågång eller genom lantmäteri- eller mätningsförrättning, som fastställts eller eljest är lagligen gällande, är skild från annan

3) att marken såsom särskild fastighet upptagits i jord- eller fastighets­ registret; 4) att lagfart meddelats å delägarnas fång till marken; 5 ) klander ej instämts å fånget, att delägarnas rätt till marken ej

206 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

heller eljest linnes tvistig, samt att marken ej utmätts eller beslut meddelats om dess försäljning i den ordning, som örn utmätt fast egendom är stadgad; 6) att marken icke besväras av återköpsrätt eller av någon vare sig sökt eller beviljad inteckning för fordran eller rätt till avkomst eller annan för­ mån samt ej heller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar för fordran eller sådan rätt; samt 7) att marken ej heller är belastad med sådan nyttjande- eller servituts­ rätt, som förhindrar tillämpande av planmässig skogshushållning å marken eller eljest strider mot det med införlivningen avsedda syftet.

14 §. Vid ansökan örn införlivniug av mark med häradsallmänning skola fogas: 1) den handling, varigenom marken förvärvats av delägarna, 2) utdrag av jord- eller fastighetsregistret samt äganderätts- och grava­ tionsbevis rörande marken eller den fastighet, vartill marken hör, 3) av lantmätare upprättad karta över marken, angivande dess gränser och ägovidd samt utmärkande dess läge i förhållande till allmänningen, jämte utredning, i vad mån till marken hör andel i område, som vid lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt ändamål eller eljest är samfällt, eller i särskilda rättigheter och förmåner, samt 4) tillförlitlig utredning rörande markens fördelning i olika ägoslag, sär­ skilt angivande, i vilken omfattning marken är skogbärande eller till skogsbörd tjänlig. Har, efter det förvärv, som i 12 § avses, ägt rum, viss del av den för­ värvade marken avyttrats, innan ansökan ingives örn införlivning av den återstående delen av marken, skola, då sådan ansökan göres, därvid fogas, förutom de i första stycket angivna handlingar, jämväl handling, varigenom avyttring ägt rum, samt av lantmätare upprättad karta över den avyttrade marken, angivande dess gränser och ägovidd. Sökanden skall därjämte förebringa den utredning, som i övrigt må er­ fordras för bedömande, huruvida ansökningen är lagligen grundad. Underlåter sökanden att vid ansökningen foga handling, som i första stycket 1) omförmäles, eller, där i andra stycket angivet fall är för handen, handling, som nyss sagts, eller handling, varigenom avyttring av mark ägt rum, åge länsstyrelsen förelägga sökanden vid vite att ingiva sådan handling. Finnes eljest av sökanden förebragt utredning i något hänseende ofull­ ständig, förelägge länsstyrelsen sökanden lämpligt rådrum att inkomma med den ytterligare utredning, som anses erforderlig, vid äventyr att, örn det försummas, ärendet ändock företages till avgörande.

15 §. I ärende, som i 14 § avses, skall länsstyrelsen inhämta yttrande frän skogsvårdsstyrelsen. Länsstyrelsen åge ock, där så nödigt finnes, i ärendet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 207

höra domaren i den domsaga eller rätten i den stad, där den ifrågavarande marken är belägen. 16 §. Har, sedan införlivning sökts, avyttring ägt rum av mark, som ansök­ ningen avser, skall sökanden ofördröjligen därom göra anmälan till läns­ styrelsen och vid denna foga den handling, varigenom avyttringen skett, samt av lantmätare upprättad karta över den avyttrade marken, angivande dess gränser och ägovidd. Beträffande mark, varom anmälan enligt första stycket skett, skall an­ sökningen örn införlivning anses förfallen. Har vid anmälan ej fogats handling eller karta, som i första stycket sägs, skall vad i 14 § fjärde och femte styckena är stadgat äga motsvarande tillämpning.

17 §. Finner länsstyrelsen laga hinder ej möta för bifall till ansökningen, med­ dela länsstyrelsen förordnande örn markens införlivning med häradsallmän­ ningen. Prövas det i 13 § 1) stadgade villkor för införlivning med avseende å marken vara för handen men möter på grund av bestämmelserna i 13 § 2)—7) hinder för ansökningens beviljande, eller begär sökanden anstånd med ärendets prövning för avyttring av viss del av marken samt finnes införlivning av återstoden enligt 13 § 1) kunna äga rum, förelägge läns­ styrelsen sökanden att inom viss tid, högst tio år, styrka, att hindret undanröjts eller att avyttringen ägt rum, vid äventyr att ärendet eljest företages till avgörande i befintligt skick. Begär sökanden före utgången av den i föreläggandet stadgade tid upp­ skov med fullgörande därav, äge länsstyrelsen, örn skäl därtill äro, bevilja sådant uppskov under viss tid, ej överstigande tio år.

18 §. Beträffande mark, som införlivats med häradsallmänning, skola, med undantag som i 19 § sägs, de enligt denna lag för allmänningen gällande bestämmelser så ock vad eljest i lag eller författning är stadgat om nytt­ jande av allmänningen äga tillämpning. Mark, varom i första stycket förmäles, skall i jord- eller fastighetsregi­ stret bibehållas såsom särskild fastighet.

19 §. 1 moni. Införlivning medför ej rubbning i den införlivade markens an­ svarighet för allmänna besvär och fordringar, som åtnjuta förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden. 2 mom. Varder efter klander å delägarnas fång till införlivad mark

208 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

denna vunnen från delägarna, vare förordnandet om införlivning utan verkan. 3 morn. Är med mark, som införlivas med häradsallmänning, förenad rätt till delaktighet i allmänningen, skall genom införlivningen sagda rätt upphöra att gälla. Varder marken sedermera skild från allmänningen, skall rätten åter tillkomma marken.

20 $.

Har förordnande meddelats örn införlivning av mark med häradsallmän­ ning, skall skriftlig underrättelse därom genom vederbörande myndighets försorg ofördröjligen lämnas den allmänna underrätt, inom vars domvärjo marken är belägen, och varde anteckning örn förordnandet å nästa allmänna rättegångsdag för lagfarts- och inteckningsärenden verkställd i rättens lag­ farts- och inteckningsprotokoll samt lagfarts- och inteckningsböcker eller fastighetsbok. Örn förordnande, som nu sagts, skola därjämte ej mindre skogsvårdsstyrelsen än även överlantmätaren eller, om marken är belägen i stad eller i samhälle på landet, för vilket fastighetsregister föres enligt de för stad meddelade bestämmelser, vederbörande registerförare skriftligen underrättas. Genom överlantmätarens eller registerförarens försorg skall anteckning örn förordnandet göras i jord- eller fastighetsregistret. Vad nu stadgats angående förordnande örn införlivning skall, där sådant förordnande genom domstols utslag förklarats vara utan verkan, i tillämp­ liga delar gälla örn dylikt utslag.

21

Varder ansökan örn införlivning av mark med häradsallmänning avsla­ gen, skall marken, där ej delägarnas förvärv av denna för sådan händelse förfaller, av allmänningsstyrelsen försäljas, då så lämpligen kan ske, och i varje fall, då försäljning kan äga rum utan förlust för delägarna. Det åligger allmänningsstyrelsen att, sedan försäljning skett, därom oför­ dröjligen göra anmälan till länsstyrelsen samt därvid foga försäljningshandlingen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

22 §.

Länsstyrelsen har att övervaka, att allmänningsstyrelse fullgör vad den­ samma åligger enligt 12 och 21 §§. Varder skyldighet, som nu sagts, av allmänningsstyrelse eftersatt, äge länsstyrelsen genom vite tillhålla allmän­ ningsstyrelsen att fullgöra skyldigheten.

23 §. Har mark förvärvats av delägarna i häradsallmänning före ikraftträdan­ det av denna lag, och har Konungen på framställning av delägarna med-

Kungl. May.ts proposition Nr 10. 209

givit, att marken må tilläggas allmänningen, eller har förvärvet helt eller delvis skett med medel, som delägarna enligt föreskrift av Konungen eller annan myndighet ägt använda för inköp av mark, under villkor att mar­ ken tillädes allmänningen, eller har Konungen eljest förordnat örn markens läggande till allmänningen, vare allmänningsstyrelsen pliktig att sist inom tre år efter denna lags ikraftträdande till länsstyrelsen ingiva ansökan om markens införlivning med allmänningen, och skola beträffande sagda skyl­ dighet och införlivning, som på grund därav sökes, bestämmelserna i 13 —

22 §§ äga motsvarande tillämpning, dock att vad i 13 § 1) är stadgat ej skall utgöra hinder för ansökningens bifallande. Har mark eljest förvärvats av delägarna i häradsallmänning före denna lags ikraftträdande, äge dessa uppdraga åt allmänningsstyrelsen att hos läns­ styrelsen göra ansökan örn införlivning med allmänningen av marken eller viss del därav, och skola, där sådan ansökning skett, bestämmelserna i 13—

20 §§ äga motsvarande tillämpning.'

Om vård av häradsallmänning.

24 §.

Hushällningsplan för häradsallmänning skall omfatta viss tid, ej översti­ gande tjugu kalenderår, och vara lämpad efter skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden samt hava till ändamål att försätta och bibehålla skogen i skogligt tillfredsställande skick samt bereda största och möjligast jämna behållna avkastning därifrån. I planen skall inbegripas förefintlig

kal skogsmark-! Avverkning, som överskjuter skogens normala virkesavkastning, skall i hushållningsplanen särskiljas från övrig avverkning. År mark, som enligt denna lag införlivas med häradsallmänning, besvä­ rad av avverknings- eller annan nyttjande- eller servitutsrätt, skall vid upp­ rättande eller ändring av hushällningsplan för allmänningen tillses, att innehavaren av dylik rätt icke vid planens tillämpning lider vidare in­ skränkning än som är nödig för bevarande av skogens återväxtmöjligheter eller till förebyggande av sådan avverkning i yngre skog, som ej är för­ enlig med en god skogsskötsel å allmänningen.

25 §.

Hushällningsplan, som enligt förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket fastställts av domänstyrelsen, lände till efterrättelse intill dess tiden för planens giltighet

tilländalöper.

Bihang till riksdagens protokoll 1 sand. lil käft. (Nr 10.) ' *

210 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

26 §. 1 mom. I god tid före utgången av giltighetstiden för hushållningsplan skall verkställas undersökning till utrönande av de förändringar, sko­ gen undergått, samt, där hinder ej möter, upprättas och fastställas ny plan. 2 mom. Undersökning, som i 1 mom. sägs, samt övriga för upprättande av förslag till ny plan erforderliga åtgärder må genom allmänningsstyrelsens försorg företagas av person med högre skoglig utbildning. Sålunda uppgjort förslag till ny plan skall insändas till skogsvårdsstyrelsen se­ nast ett år före utgången av den förutvarande planens giltighetstid eller, örn denna tid utlöper inom aderton månader efter det denna lag trätt i kraft, senast sex månader efter ikraftträdandet. Vid förslaget skola fogas över skogen upprättad karta i lämplig skala samt erforderlig beskrivning med uppskattning av virkesförrådet ävensom uppgifter angående skogen åvilande avverknings- och annan nyttjande- eller servitutsrätt. På skogsvårdsstyrelsen ankommer att efter prövning meddela fastställelse å förslaget oförändrat eller med erforderliga jämkningar eller ock vägra fastställelse å detsamma, 3 morn. Har förslag till ny hushållningsplan ej inkommit till skogs­ vårdsstyrelsen inom den i 2 mom. angivna tid eller har fastställelse å in­ givet förslag vägrats, läte skogsvårdsstyrelsen föranstalta örn hushållningsplans upprättande genom därför av styrelsen förordnad person nied högre skoglig utbildning. Sålunda förordnad förrättningsman har att verkställa den undersökning och vidtaga de övriga åtgärder, som erfordras för upprättande av förslag till plan, vilket förslag, åtföljt av karta och handlingar, som i 2 mom. sägs, skall insändas till skogsvårdsstyrelsen för prövning och fast­ ställelse. Över förslaget skall allmänningsstyrelsen beredas tillfälle att yttra sig. Meddelas fastställelse å förslaget, skola kostnaderna för nämnda åt­ gärder och för handlingarnas anskaffande gäldas av allmänningskassan. Skogsvårdsstyrelsen har att i sammanhang med beslut angående förslagets fastställande meddela yttrande i kostnadsfrågan. Rörande förrättning, varom nu sagts, och örn gottgörelse, som tillkommer förrättningsman, meddelas närmare bestämmelser av Konungen.

27 §. Utgår giltighetstiden för hushållningsplan, innan ny plan fastställts, åge skogsvårdsstyrelsen med tillämpning av de i 24 § angivna grunder med­ dela bestämmelser rörande skogshushållningen å allmänningen att gälla in­ till dess fastställelse å den nya planen meddelats.

28 §. I fastställd hushållningsplan må ändring av skogsvårdsstyrelsen göras, då yreisen finner detta på grund av införlivning av mark med allmänningen 'er andra förelupna omständigheter nödvändigt för det med planen av-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 211

sedda ändamålet, eller från delägarnas sida synnerliga skäl därtill anföras, skolande i förstberörda fall tillfälle beredas allmänningsstyrelsen att yttra sig i ärendet. 29 §. Sker överträdelse av vad i fastställd hushållningsplan föreskrivits eller av bestämmelser, som meddelats jämlikt 27 §, och bliva i anledning hären särskilda åtgärder nödiga för skogens behöriga skötsel, äge skogsvårdsstyrelsen föreskriva sådana åtgärder.

30 §. Har åtgärd, som enligt fastställd hushållningsplan eller meddelade före­ skrifter skolat företagas, blivit eftersatt, och är densamma nödvändig för skogens behöriga skötsel, må länsstyrelsen på framställning av skogsvårdsstyrelsen förelägga allmänningsstyrelsen att vidtaga den eftersatta åtgärden vid visst lämpligt vite. Försittes vite, må länsstyrelsen, jämte utdömandet av det försuttna vitet, antingen meddela nytt vitesföreläggande eller ock, där omständigheterna därtill föranleda, förordna, att allmänningens förvaltning skall övertagas av en eller flera gode män, som av länsstyrelsen utses.

31 Beträffande gode män, som i 30 § omförmälas, skall vad i denna lag samt allmänningens reglemente är stadgat örn allmänningsstyrelse i tillämp­ liga delar lända till efterrättelse. För sin förvaltning äge gode männen njuta arvode, som i brist pa asamjande bestämmes av länsstyrelsen. God man må av länsstyrelsen entledigas, när länsstyrelsen därtill linner anledning. Förvaltning av gode män upphöra, där sådant av delägarna yrkas och länsstyrelsen efter skogs vårdsstyr el sens hörande linner omständigheterna det medgiva. 32 §. Vid prövning av fråga om fastställelse eller ändring av hushållningsplan eller fråga, som avses i 27 eller 29 §, skall skogsvårdsstyrelsen bestå, för­ utom av det antal ledamöter, som föreskrives i gällande förordning angående skogsvårdsstyrelser, av en särskild ledamot, utsedd av Konungen för tre år i sänder. Till sådan ledamot må förordnas allenast den, som avlagt full­ ständig avgångsexamen från skogsinstitutets högre kurs eller skogshögskolans jägmästarekurs samt genom föregående verksamhet förvärvat omfattande insikt i skogsindelningsfrågor. Ledamot, som nu sagts, må e.i vara anställd i skogsvårdsstyrelsens tjänst, Såsom suppleant för denne förordnar Konungen för ovanangivna tid person, som är behörig att utses till ledamot.

212 Kutig/. Maj:ts proposition Ni 10.

Äro vid omröstning rörande fråga, som i första stycket sägs, meningarna inom skogsvårdsstyrelsen delade, bliver den mening gällande, varom de flesta förenat sig; äro rösterna för olika meningar lika delade, gällö den mening, som biträdes av den särskilde ledamoten. För fullgörande av sitt uppdrag äge denne att ur skogsvårdskassan upp­ bära ersättning enligt grunder, som bestämmas av Konungen.

Örn häradsallmänning^ avkastning samt annan inkomst, som härflyter från sådan allmänning.

33 %. Till häradsallmännings avkastning räknas i denna lag all den inkomst in natura eller i penningar, som erhålles genom tillgodogörande av del­ ägarnas rätt till allmänningen, i den mån sådant tillgodogörande skall ske för gemensam räkning, dock med undantag av kapitalinkomst, som här­ flyter från allmänningen. Till kapitalinkomst från häradsallmänning hänföras i denna lag medel, som inflyta genom avyttring av mark från allmänningen, ersättning för mark, som genom expropriation, inlösen enligt lagen örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område eller annat dylikt förfarande skiljes från allmänningen, samt ersättning för nyttjande- eller servitutsrätt, som genom sådant förfarande upplåtes till all­ männingen, ävensom, där ersättning för skada eller intrång, som allmän­ ningen genom dylikt förfarande tillskyndas, bestämts att utgå i penningar på en gång, sådan ersättning. Avkastning, som erhålles genom avverkning, varom förmäles i 24 § andra stycket, benämnes i denna lag extra avkastning. Annan avkastning benämnes ordinarie.

34 §. 1 mom. Häradsallmännings ordinarie avkastning skall i första rummet an­ vändas till gäldande av kostnader, som äro nödiga för allmänningens behöriga vård och förvaltning, däri inbegripet kostnader för upprättande eller ändring av hushållningsplan. Därefter må sådan avkastning användas till bestri­ dande av utgifter, som, utan att vara av nyssangiven beskaffenhet, dock äro ägnade att befrämja en god hushållning med allmänningen, eller till inköp av mark för allmänningens utvidgning eller till utdelning mellan allmänningens samtliga delägare efter deras delaktighet i allmänningen. För ändamål, som i första stycket sägs, må fondering av ordinarie av­ kastning äga rum, där denna ej erfordras för gäldande av nödiga kostnader för allmänningens behöriga vård och förvaltning. 2 morn. Extra avkastning från häradsallmänning skall användas eller fonderas föi verkställande av sådana grundförbättringar å allmänningen,

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

görn äro ägnade att öka skogsproduktionen å denna, eller för inköp av mark för allmänningens utvidgning eller för annat dylikt ändamål. På fram­ ställning av allmänningsstyrelsen äge dock länsstyrelsen efter hörande av skogsvårdsstyrelsen medgiva, att dylik avkastning må användas eller fon­ deras för utdelning mellan samtliga delägare efter deras delaktighet i all­ männingen, där detta finnes nödigt för beredande åt delägarna av en i möjligaste mån jämn inkomst från allmänningen.

35 §. Kapitalinkomst från häradsallmänning skall användas eller fonderas för ändamål, som i 34 § 2 mom. första punkten är sagt. Det aukommer på Konungen att efter framställning av allmänningsstyrelsen meddela närmare föreskrifter härutinnan. 36 %. Rätt att besluta örn användande av ordinarie avkastning för annat i 34 § 1 mom. angivet ändamål än gäldande av nödig kostnad för allmänningens behöriga vård och förvaltning samt örn fondering enligt sagda moment av dylik avkastning tillkommer delägarna. På dessa ankommer jämväl att besluta örn användande eller fondering av extra avkastning för ändamål, som omförmälas i 34 § 2 mom. första punkten, samt att bestämma, huru­ vida utdelning av avkastning skall ske in natura eller, efter försäljning, i penningar. ,,,,,,, Delägarnas beslutanderätt enligt första stycket må i reglementet helt eller delvis uppdragas åt allmänningsstyrelsen.

37 §. Sker försäljning av mark, som av delägarna förvärvats för medel, vilka härflutit från allmänningen, men ej lagligen införlivats med denna, skall den genom försäljningen inflytande köpeskilling i avseende å det ändamål, vartill densamma må användas eller fonderas, och den ordning, vari frå­ gan härom skall prövas, anses vara av samma natur som förstnämnda medel. 38 §. Vad i denna lag är stadgat örn ordinarie avkastning från häradsallmän­ ning skall äga motsvarande tillämpning beträffande ränta å extra avkast­ ning och å kapitalinkomst från dylik allmänning.

39 §. länsstyrelsen har att övervaka, att bestämmelserna i 34 § 2 morn. och 35 § samt föreskrifter, som meddelats enligt sistnämnda paragraf, varda av delägarna och allmänningsstyrelsen iakttagna. Har extra avkastning eller

214 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

kapitalinkomst använts i strid mot sagda bestämmelser eller föreskrifter, åge länsstyrelsen, där omständigheterna därtill föranleda, förordna, att för­ valtningen av dylik avkastning eller inkomst, som vid förordnandets med­ delande finnes i delägarnas ägo eller därefter inflyter, skall övertagas av en eller flera gode män, som av länsstyrelsen utses. Beträffande gode män, som nu sagts, oell deras förvaltning skall vad i 31 § är stadgat äga motsva­ rande tillämpning. Det åligger gode männen att årligen till allmänningsstyrelsen utbetala upplupen och förfallen ränta å avkastning och kapital­ inkomst, som av dem förvaltas.

Örn reglemente.

40 §.

Reglemente för häradsallmänning skall uppgöras av delägarna samt angiva: den ort, där allmänningsstyrelsen skall hava sitt säte; huru styrelsen skall sammansättas, den tid, för vilken styrelsen skall ut­ ses, samt grunderna för dess beslutförhet; antalet av de revisorer, som skola granska styrelsens förvaltning, samt den tid, för vilken dessa skola utses; tiden för räkenskapsavslutning; de tider, inom vilka styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas be­ rättelse skola avgivas; tiden för hållande av ordinarie allmänningsstämma; huru de kommuner, där fastigheter äro belägna, med vilka rätt till delak­ tighet i allmänningen är förenad, skola vara indelade i distrikt för val av distriktsombud; det antal distriktsombud jämte suppleanter, som skall utses för varje distrikt; huruvida och i vad mån biträde, varom i 8 § andra stycket förmäles, må med sin befattning förena annan tjänst eller anställning; så ock vad i övrigt kan finnas nödigt. I reglemente må ej intagas bestämmelse, som finnes stridande mot denna eller annan lags föreskrifter eller mot hushållningsplan, som för allmän­ ningen blivit fastställd. Reglementet skall för att bliva gällande fastställas av Konungen. Innan fastställelse meddelas, låter Konungen i ärendet höra vederbörande skogsvårdsstyrelse. Beslutad ändring i reglementet äge ej giltighet, med mindre den blivit i nyssnämnda ordning fastställd.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 10.

örn allmänningsstyrelse och revisorer samt örn delägare- och allmänningsstämmor.

41 §•

Antalet ledamöter i allmänningsstyrelse må ej bestämmas till flera än fem, där ej för allmänningen behöriga förvaltning prövas nödigt, att an-

taAvSal!män°n1ngsstyrelses ledamöter skall flertalet vara delägare i allmän­

ningen. dock att, där bolag eller annan samfällighet eller stiftelse ar del

ägare, ledamot av den samfällighets eller stiftelses styrelse ma utan hinder av vad nu stadgats utses till ledamot av allmänningsstyrelsen. Ledamot av allmänningsstyrelse skall vara här i riket bosatt svensk med borgare där ej Konungen för särskilt fall härifrån medgiver undantag.

Ledamot av allmänningsstyrelse må, ändå att den tid, ^ J^en han blivit utsedd, ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut

m AvgåfstyreSeledamot, innan den tid, för vilken han blivit vald, gått Lil ända, och finnes ej suppleant, åligger det övriga styrelseledamöter att oför­ dröjligen föranstalta örn val av ny ledamot för återstående fadern Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock med valet kunna ansta till nasta ordinarie allmänningsstämma, så framt styrelsen ar beslutför med kvar­ stående ledamöter samt uppskovet ej strider mot bestämmelse i reglementet.

42 §. Allmänningsstyrelse äge att själv eller genom ombud ej mindre gent­

emot tredje man handla å delägarnas vägnar än aven inför domstolar och

andra myndigheter företräda delägarna.

Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stamning i i , som rör delägarna, så ock annat meddelande i fråga örn dea» skall vad

11 kap 15 § rättegångsbalken är stadgat aga motsvarande tillämpning.

Vill styrelsen kära till delägarna, utlyse styrelsen allmänmngsstamma för val av ombud att i den tvist föra delägarnas talan. Stämning skall anses delgiven, då den blivit föredragen å stämman.

43 Är enligt reglementet allmänningsstyrelsen beslutför, utan att samtliga

ledamöter »ro tillstädes, må likväl ärende, som pommer ^ styrelse», ej

företagas, utan att, sa vitt ske kunnat, samtliga erhållit tillfälle att deltaga

Såsom allmänningsstyrelse™ beslut galle, där ej annorlunda ar bestämt i reglementet, den mening, örn vilken vid sammanträde de flesta rostande

Kungl. Majda proposition Nr JO.

förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet. Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan honom och delägarna, ej heller angående avtal mellan delagarna och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot delägarnas. Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten eller tredje man.

44 §. Allmannmgsstyreisen skall årligen inom tid, som i reglementet angives, till de i 46 § nämnda revisorer avlämna en av styrelsens ledamöter under­ skriven förvaltningsberättelse för det förflutna räkenskapsåret tillika med redovisning över behållen avkastning och annan inkomst från allmänningen samt huru sådan inkomst i förekommande fall blivit av styrelsen använd eller fonderad. Redovisningen skall tillika innefatta uppgift å de för all­ männingen bestridda utgifter under året. Där till följd av bestämmelse i denna lag eller reglementet det ankom­ mer på delagard att besluta rörande användning eller fondering av inkomst, som i forsta stycket avses, har styrelsen att i förvaltningsberättelsen avgiva förslag härom. En bestyrkt avskrift av förvaltningsberättelsen jämte därvid fogad redo­ visning skall inom tid, som i första stycket sägs, av allmänningsstyrelsen insändas till länsstyrelsen.

45 §. Styrelseledamöter, som genom att överskrida den dem tillkommande be­ fogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda delägarna skada, svara för skadan en för alla och alla för en; svara ock på sätt nu nämnts för den skada, som de genom överträdelse av denna lag, reglementet eller annan föreskrift, som myndighet enligt denna lag meddelat eller fast­ ställt, tillskynda tredje man.

46 §. Allmänningsstyrelsens förvaltning och räkenskaper skola granskas av två eller flera revisorer, därav en utses av länsstyrelsen samt den eller de övriga av delägarna. Till revisor må' ej utses den, som är i delägarnas eller styrelseledamots tjänst Den. tid, for vilken revisor utses, må ej utgå före nästa ordinarie allmänningsstämma. Revisor må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den eller dem, som utsett honom.

Kungl. Marits proposition Nr 10. 217

Avgår av delägarna vald revisor, innan den tid, för vilken han blivit vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger det allmänningsstyrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor. Avgår revisor, som ut­ setts av länsstyrelsen, skall anmälan därom genast göras hos nämnda myn­ dighet. Av länsstyrelsen utsedd revisor njute ersättning från allmänningskassan med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen.

47 §.

Allmänningsstyrelsen skall bereda revisor tillfälle att när som helst in­ ventera de under styrelsens förvaltning ställda kontanta medel och övriga tillgångar samt granska alla till förvaltningen hörande böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av revisor begärd upplysning angående för­ valtningen ej av styrelsen förvägras.

Vid fullgörande av sitt uppdrag hava revisorerna att ställa sig till efter­ rättelse de särskilda föreskrifter, som av delägarna meddelas och ej avse inskränkning i deras i lag stadgade befogenhet eller eljest strida mot lag eller författning eller mot reglementet. Revisorerna skola för varje räkenskapsår inom den i reglementet före­ skrivna tid över granskningen avgiva och till styrelsen överlämna en av dem underskriven berättelse. En bestyrkt avskrift av denna berättelse skall inom samma tid av revi­ sorerna insändas till länsstyrelsen.

48 Hava revisorerna i sin berättelse eller annan handling, som framlägges å allmänningsstämma, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller upp­ såtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling, som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat vårdslöshet, vare: de, som låtit sådant komma sig till last, delägarna ansvariga för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

49 §. A allmänningsstämma utövas delägarnas beslutanderätt genom distriktsombud, där ej i 52 § annorlunda stadgas.

50 §. 1 morn. Vid val av distriksombud skall varje kommun, där fastigheter äro belägna, med vilka rätt till delaktighet i allmänningen är förenad, ut­ göra ett distrikt. I reglementet må dock, där skäl därtill äro, föreskrivas, att två eller flera sådana kommuner, som gränsa intill varandra, skola vid dylikt val utgöra ett distrikt. För varje distrikt skall å delägarestämma väljas ett eller flera distriks­ ombud jämte suppleanter enligt vad i reglementet närmare bestämmes.

218 Kunni. Maj:ts proposition Nr 10.

2 morn. A delägarestämma äge envar ägare eller i 3 § örn förmäld inne­ havare av fastighet inom distriktet, med vilken rätt till delaktighet i all­ männingen är förenad, rösträtt efter grunden för sagda delaktighet. Vid stämman skall genom allmänningsstyrelsens föranstaltande finnas tillgänglig en längd över samtliga dylika fastigheter inom distriktet med uppgift å varje fastighets delaktighetstal beträffande allmänningen. Sedan denna längd godkänts, lände densamma till efterrättelse å stämman. För omyndig delägare röstar förmyndare, som har vederbörande fastighet under sin förvaltning, eller, där flera sådana förmyndare finnas, den, som de bland sig utse. För oskiftat dödsbo, bolag eller annan samfällighet må ej mera än en person utöva rösträtt. Frånvarande delägares rösträtt må å stämman utövas genom ombud. Ej må dock någon på grund av fullmakt rösta för mera än en delägare. 3 mom. Delägarestämma utser bland de röstberättigade, som äro boende inom distriktet, en ordförande och en vice ordförande för fyra kalenderår. Avgår den valde under uppdragstiden, utses i hans ställe annan för den återstående delen av samma tid. Underrättelse örn sådant val, med angi­ vande av den eller de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen in­ sändas till allmänningsstyrelsen. 4 mom. Kungörelse örn delägarestämma utfärdas av ordföranden eller, vid hinder för honom, av vice ordföranden och skall innehålla bestämd uppgift örn tid och ställe för stämman saint örn ärende, som därvid skall förekomma. Kungörelsen skall på föranstaltande av ordföranden eller vice ordföranden sist å fjortonde dagen före stämman dels uppläsas i kyrkorna för de församlingar, som distriktet omfattar, dels ock införas i minst en bland delägarna i distriktet spridd tidning. Delägarestämman skall hållas å den ort inom distriktet eller å annat ställe, som stämman därtill bestämt. I fråga örn delägarestämma skola bestämmelserna i 21 § första, tredje och fjärde styckena, 22 §, 23 § 1 mom. första, andra och tredje styckena, 26 ■§, första, andra och tredje styckena samt 27 § i lagen om kommunal­ styrelse på landet äga motsvarande tillämpning. Sedan vid delägarestämma fört protokoll justerats, skall detta genom ord­ förandens försorg hållas tillgängligt för delägarna å plats, som stämman därtill bestämt.

51 §. 1 moni. Till distriktsombud må utses allenast den, som vid val av sådant ombud är röstberättigad inom distriktet. 2 mom. Distriktsombud väljes för fyra år, räknat från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett, och skall sådant val förrättas före den 1 oktober. Distriktsombud må, ändå att den tid, för vilken ombudet utsetts, ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av delägarestämman.

Kungl, Maj:ts proposition Nr 10.

Avgår distriktsombud, innan den tid, för vilken ombudet utsetts, gått till anda, och finnes ej suppleant, åligge det ordföranden eller, vid hinder för honom, vice ordföranden att ofördröjligen föranstalta om val av nytt om­ bud för den återstående tiden. Örn val av distriktsombud skall genom ordförandens försorg underrättelse, med angivande av den eller de valdas namn och postadress, ofördröjligen insändas till allmänningsstyrelsen. 3 morn. Har delägarestämma för val av distriktsombud ej blivit i före­ skriven ordning utlyst senast den 1 oktober det år, då ordinarie sådant val skall äga rum, eller har i fall, sorn avses i 2 mom. tredje stycket, delägarestämma ej blivit för där angivet ändamål behörigen utlyst inom en månad efter det distriktsombud avgått, skall länsstyrelsen, på anmälan av allmän­ ningsstyrelsen eller delägare, uppdraga åt vederbörande landsfiskal eller annan lämplig person att ofördröjligen utlysa sådan stämma.

52 §. Distriktsombud äge å allmänningsstämma utöva rösträtt för det delaktiglietstal beträffande allmänningen, som sammanlagt tillkommer delägarna i det distrikt, för vilket ombudet utsetts. Företrädes distrikt av flera ombud, äge dessa rösta för lika andelar av sagda tal. Enskild delägare vare dock obetaget att, själv eller genom ombud, å allmänningsstämman utöva röst­ rätt för honom tillkommande delaktighetstal, som i ty fall avräknas från vederbörande distriktsombuds röstetal. Å allmänningsstämma skall genom allmänningsstyrelsens försorg föi varje distrikt linnas tillgänglig sådan längd, som i 50 § 2 mom. sägs. I längden skall angivas jämväl det delaktighetstal, som sammanlagt tillkommer delägarna i distriktet. Sedan dylik längd godkänts, lände den till efterrättelse å stämman. 53 §. Vad i 51 och 52 §§ är stadgat örn distriktsombud äge motsvarande tilllämpning beträffande suppleant för sådant ombud.

54 §. Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å allmänningsstämma deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan honom och delägarna, ej heller angående avtal mellan dessa och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot delägarnas. Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tiedje man. Ledamot av allmänningsstyrelse må ej deltaga i beslut örn ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val av revisor.

55 §. Allmänningsstämma skall hållas ä ort inom häradet, där ej annorlunda stadgats i reglementet.

220 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Kungörelse om allmänningsstämma utfärdas av allmärmingsstyrelsen samt skall innehålla bestämd uppgift örn tid, ställe och överläggningsämne för stämman. Kungörelsen skall på föranstaltande av styrelsen sist å fjortonde dagen före stämman dels uppläsas i kyrkorna för de församlingar, där fastigheter äro belägna, med vilka rätt till delaktighet i allmänningen är förenad, dels ock införas i minst en bland delägarna spridd tidning. Örn stämman skola därjämte vederbörande distriktsombud underrättas genom särskilda kallelser, vilka styrelsen skall med posten avsända till dem senast fjorton dagar före stämman. Ärende, som ej blivit i kungörelsen angivet, må ej å stämman företagas till avgörande, där det ej enligt lag eller reglementet skall förekomma å stämman eller omedelbart föranledes av ärende, som där skall avgöras. Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock å stämman kulina fattas beslut om utlysande av extra stämma för behandling av visst ärende. Har delägare, innan kungörelse örn allmänningsstämma utfärdats, hos allmänningsstyrelsen yrkat att få ärende hänskjutet till prövning å stämman, skall sådant ärende i kungörelsen upptagas.

56 §. Där ej annat finnes stadgat i reglementet, välje allmänningsstämma själv ordförande att leda förhandlingarna. Såsom allmänningsstämmas beslut galle, där ej för särskilt fall i regle­ mentet annorlunda bestämts, deras mening, vilkas röster utgöra mer än hälften av de avgivna rösterna efter röstvärdet. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning men i övriga frågor bestämmes utgången enligt den mening, som ordföranden biträder. över beslut, som fattas å stämman, skall genom allmänningsstyrelsens försorg föras protokoll, som underskrives av ordföranden och minst en å stämman närvarande och därtill utsedd delägare eller ombud för delägare. Senast fjorton dagar efter stämman skall genom styrelsens föranstaltande protokollet hållas tillgängligt för delägarna å plats, som stämman därtill bestämt.

57 §. Oidinarie allmänningsstämma skall hållas en gäng örn året å tid. som bestämmes i reglementet. Ä sådan stämma skola allmänningsstyrelsens förvaltningsberättelse för det förflutna räkenskapsåret jämte därvid fogad redovisning samt reviso­ rernas berättelse för samma år framläggas, och skall å stämman frågan örn beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid förvaltningsberättelsen omfattar företagas till avgörande. Med nämnda fråga skall dock anstå till fortsatt stämma å viss dag, minst fyra och högst åtta veckor därefter, i fall så påfordras av röstande för ett

Kungl. Maj:ts provosition Nr 10. 221

sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande minst en tiondel av allmänningens hela delaktighetstal. Utöver sagda tid vare uppskov ej medgivet. Val av allmänningsstyrelse och revisorer må företagas endast å ordinarie stämma, dock att fyllnadsval, varom i 41 § sista stycket och 46 § femte stycket stadgas, må äga rum å extra stämma.

58 §. Allmänningsstyrelsen äge, när den tinner lämpligt, utlysa extra allmänningsstämma. Revisorerna må, örn deras granskning föranleder därtill, skriftligen med angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra stämma att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sadan påfordran, äge revisorerna själva utlysa stämma. Äro ej samtliga revisorer ense örn stämmas ut­ lysande, gälle den mening, varom de flesta förena sig, eller vid lika röstetal den mening, som biträdes av den av länsstyrelsen utsedde revisorn. Extra stämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet ända­ mål skriftligen påfordras av delägare med sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande minst en tiondel av allmänningens hela delaktighetstal eller den mindre del därav, som må vara bestämd i reglementet. Länsstyrelsen äge ock, när så finnes nödigt, anmoda allmänningsstyrelsen att utlysa extra stämma. Efterkommer allmänningsstyrelsen ej inom en vecka sådan anmodan, må länsstyrelsen själv utlysa stämman.

59 §. Underlåter allmänningsstyrelsen att i föreskriven ordning utlysa ordinarie allmänningsstämma eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran, som i 58 § tredje stycket sägs, utlyst stämma att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, har länsstyrelsen att, på anmälan av delägare, ofördröjligen utlysa stämma.

Om talan mot allmänningsstyrelse och revisorer så ock örn klander av del­ ägarestämmas och allmänningsstämmas beslut.

60 §. Varder talan å allmänningsstyrelsens förvaltning under den tid förvalt­ ningsberättelsen omfattar ej anställd inom sex månader från det berättelsen framlades å allmänningsstämma, vare så ansett, som örn ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad. Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan ä förvalt­ ningen, som grundas därpå, att styrelseledamot begått brottslig handling, kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även den handling.

222 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Talan mot revisorerna enligt 48 § må ej anställas, sedan två år förflutit från det revisorernas berättelse framlades å allmänningsstämma, utan så är, att talan grundas därpå, att brottslig handling blivit begången.

61 $. Menar delägare, att beslut, som fattats å delägare- eller allmännings­ stämma, icke i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författning eller mot reglementet eller annan föreskrift, som myndighet enligt denna lag meddelat eller fastställt, åge han tala därå genom stämning å allmänningsstyrelsen inom trettio dagar från beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej domstolen annorlunda förordnar. Domstols utslag, varigenom delägare- eller allmänningsstämmas beslut upphävts eller ändrats, gälle jämväl för de delägare, som ej instämt klander­ talan.

62 %. Talan, varom i 60 och 61 §§ förmäles, skall, där ej annorlunda i lag stadgas, anhängiggöras vid allmän underrätt i den ort, där allmänningsstyrelsen har sitt säte.

2 kap. Om vissa sockenallmänningar.

63 §. Har häradsallmänning enligt Konungens medgivande delats mellan sock­ narna inom häradet under villkor, att varje socken tilldelad allmännings­ lott ej finge skiftas mellan hemmanen i socknen, skall vad i denna lag är stadgat om häradsallmänning i tillämpliga delar gälla om sådan sockenall­ männing. För varje dylik sockenallmänning skall i den ordning, som i 40 § sägs, uppgöras och fastställas reglemente med bestämmelser rörande allmänningens förvaltning. 3

3 kap. Straffbestämmelser.

64 %. 1 mom. Företager eller föranstaltar någon, som i förvaltningen av under denna lag lydande allmänning företräder delägarna, avverkning eller annan åtgärd å allmänningen i strid mot fastställd hushållningsplan eller före­ skrift, som skogsvårdsstyrelsen jämlikt denna lag meddelat, straffes med dagsböter. 2 morn. Förbryter sig innehavare av avverknings- eller annan nyttjande-

Kungl. May.ts proposition Nr 10. 223

eller servitutsrätt å allmänning, sorn lyder under denna lag, vid utövningen därav mot fastställd liushållningsplan eller föreskrift, som i 1 mom. omförmäles, vare lag, som där sägs. Dömes innehavare av dylik rätt enligt detta moment till straff för olovlig avverkning, skall tillika det avverkade virket, där det ligger å skogen kvar, eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, vare han skyldig utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke. Har efter avverkningen föreskrift, som överträtts, blivit genom laga kraftvunnet beslut upphävd, förty att densamma icke bort meddelas, ma icke villie dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som här är sagt.

65 §. Använder någon, som i förvaltningen av under denna lag lydande all­ männing företräder delägarna, avkastning eller annan inkomst från all­ männingen uppsåtligen i strid mot lagen eller enligt denna meddelad före­ skrift, straffes med dagsböter.

66 §. Innefattar förseelse, varom i 64 § 1 morn. eller 65 § förmäles, förbrytelse mot allmänna strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen är för likartat fall stadgat.

67 §. Allmänne åklagaren och skogsvårdsstyrelsen åge lika behörighet att åtala förseelser, som omförmälas i 64 §>, samt att med beslag belägga virke, som kan dömas förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkomme jämväl länsjäg­ mästare eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig utbildning; skolande i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan och senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade. Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i laga ord­ ning anställt, vare beslaget förfallet; ägande skogsvårdsstyrelsen att, innan åtal anhän gigg jolis, häva beslag, som verkställts av någon dess befatt­ ningshavare.

68 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas å offentlig auktion, så kungjord, som örn auktion å utmätt lös egendom är stadgat. Begär, innan frågan örn virkes förverkande slutligen prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse eller att kostna­ den för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne över-

224 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

exekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas örn auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av full­ ständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

69 §. Böter, som ådömas enligt 64 §, samt vite, vartill någon fälles enligt 30 §, så ock genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, tillfalla den av veder­ börande skogsvårdsstyrelse omhänderhavda skogsvårdskassan. Böter och vite, vartill någon eljest fälles enligt denna lag, tillfalla kronan. Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riks­ banken på sätt särskilt är stadgat; och skall örn sådana medels insättning i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

70 §. Saknas medel till fulla gäldandet av böter eller vite. vartill någon enligt denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

4 kap. Om fullföljd av talan samt örn underställning av vissa enligtj denna lag meddelade beslut.

71 §. Över beslut, som skogsvårdsstyrelse enligt denna lag meddelat, må, där beslutet ej enligt bestämmelserna i andra stycket skall underställas Konungens prövning, klagan föras hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet. Har skogsvårdsstyrelse beträffande fråga, som i 32 § första stycket sägs, fattat beslut i strid mot den mening, som hävdats av där omförmäld sär­ skild ledamot, skall beslutet underställas Konungens prövning. Vill part hos Konungen yttra sig i ärendet, äge att dit ingiva påminnelser före klockan tolv å trettionde dagen från den dag beslutet delgavs honom. över beslut rörande förordnande av förrättningsman enligt 26 § 3 mom. må klagan föras allenast i sammanhang med fullföljd av talan mot beslut angående fastställelse av hushållningsplan, som upprättats enligt för­ ordnandet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

72 %. Över beslut, som länsstyrelse enligt denna lag meddelat, föres klagan i den ordning, som i 71 § första stycket sägs.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934. Genom denna lag upphävas: 16 kap. byggningabalken i vad det avser häradsallmänningar, kap. II av förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket samt bestämmelserna angående härads­ allmänningar i kap. VIII, IX; och X av samma förordning, dock med undantag av bestämmelsen i § 71, såvitt den avser ersättning for olovlig avverkning av ek och storverksträd a häradsallmänning, så ock vad eljest i lag eller författning finnes stadgat stridande mot denna lag. Med avseende å införandet av nya lagen skall iakttagas: 1) Äger enligt avtal, som träffats före nya lagens ikraftträdande, arrendator av kronan tillhörig jordbruksdomän eller ecklesiastikt löneboställe rätt att tillgodonjuta till domänen eller bostället hörande andel i häradsallmänning, vare arrendatorn berättigad att under den tid avtalet gäller utöva jord­ ägaren tillkommande rösträtt i frågor rörande allmänningen. 2) Finnes ej för sockenallmänning, som i 63 § avses, av domänstyrelsen fastställd hushållningsplan, skall, sedan nya lagen utfärdats, med tillämp­ ning av bestämmelserna i denna hushållningsplan för allmänningen upp­ rättas samt, där hinder ej möter, fastställas att lända till efterrättelse fran och med den 1 januari 1934. Det åligger skogsvårdsstyrelsen att bereda allmänningsstyrelsen tillfälle att inom av skogsvårdsstyrelsen förelagd tid uppgöra förslag till planen enligt 26 § 2 mom. samt därmed till skogs­ vårdsstyrelsen inkomma. Har förslag ej avgivits inom den bestämda tiden eller har fastställelse å ingivet förslag vägrats, vare lag som i 26 § 3 mom. sägs. . eQ . 3) Före den 1 januari 1933 skall för varje häradsallmänning och i b3 * avsedd sockenallmänning reglemente, avfattat enligt bestämmelserna i nya lagen, uppgöras av delägarna samt insändas till länsstyrelsen. Denna åligge att, sedan skogsvårdsstyrelsens yttrande infordrats, med bifogande härav och av eget utlåtande före den 1 april 1933 översända reglementet till jordbruksdepartementet för granskning och fastställelse av Konungen. 4) Sedan enligt bestämmelsen under 3) reglemente fastställts för härads­ allmänning, har länsstyrelsen att för varje i reglementet angivet distrikt förordna en lämplig person jämte en suppleant for denne att senast den l oktober 1933 eller, örn hinder därför möter, så snart ske kan efter sagda Bihang lill riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 10 höft. (Nr 10.) !•>

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

dag i egenskap av ordförande utlysa och hålla delägarestämma enligt nya lagen för utseende av distriktsombud ävensom av ordförande och vice ord­ förande i stämman, samtliga för fyra år, räknat från och med den 1 januari 1934. Har i reglementet föreskrivits, att distriktsombud för vissa av de till allmänningen hörande distrikt första gången skola utses för två år, räknat från berörda dag, lände dock sådan föreskrift till efterrättelse. Stämma, som nu sagts, hålles å den ort inom distriktet, som ordföranden bestämmer och i kungörelsen örn stämman angiver. 5) Beträffande allmänning, som i nya lagen avses, skall redovisning för allmänningens förvaltning under år 1933 eller, där räkenskapsåret för all­ männingen ej sammanfaller med kalenderår, under räkenskapsår, som löper den 1 januari 1934, avgivas i enlighet med de före sagda dag gällande bestämmelser, och skall i fråga örn allmänning, varå förordningen den 26 januari 1894 ägt tillämpning, med avseende å sådan redovisning vad i § 13 av förordningen är stadgat lända till efterrättelse, dock att redovisningen skall hållas delägarna tillhanda vid allmänningsstämma, varom i nya lagen förmäles, samt under trettio dagar efter dylik stämma å tid och ort, som bestämmes av länsstyrelsen och i kungörelsen örn stämman angives. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 227

Bilaga A.

Förslag

till

förordning angående häradsallmänningarna i riket.

§ 1 .

Häradsallmänningarna skola bibehållas oförminskade. Efter Kungl. Maj:ts tillstånd må likväl, örn så anses vara till märklig nytta, del utav allmänning försäljas, under villkor att de behållna försäljnmgsmedlen användas för förvärv utav fastigheter bestående huvudsakligen av skogs-

märk»

Häradsallmänningarna skola skötas efter på vetenskapliga grunder upprättade och för varje särskild allmänning allt efter dess beskaffenhet och uppgift lämpade skogshushållningsplaner.

§ 2 .

Delägare i häradsallmänning äro, där ej för särskilda fall blivit annor­ lunda bestämt, de, som i häradet bygga och bo efter deras oförmedlade hemmantal.

§ 3. Allmänning förvaltas av en allmänningsstyrelse, utsedd i den ordning som i § 4 omnämnes. Allmänningarnas gemensamma angelägenheter handhavas utav en över­ styrelse tillsatt på sätt i § 5 säges.

§ 4. Val av allmänningsstyrelse verkställes av delägarna genom sockenom­ bud varvid röstvärdet beräknas efter de i allmänningen delägande fastig­ heternas oförmedlade hemmantal med undantag för Envikens och Svardsjö allmänningar, beträffande vilka det beräknas efter delägande soldatrotar. Vid sammanträdet närvarande enskild delägare må, örn han så önskar, själv föra sin talan och utöva rösträtt för eget röstvärde, vilket i ty fall avräknas å det, för vilket vederbörande sockenombud eljest skulle rostat. Sammanträden för val liksom övriga sammanträden med delagard skola i god tid kungöras av allmänningsstyrelsen efter reglementets best jim mel ser» Allmänningsstyrelsen har att i överensstämmelse med fastställt regle­ mente handhava och ansvara för allmänningens skogliga och ekono­ miska förvaltning. , in u™- Senast inom ett år efter denna förordnings ikraftträdande skall allmanningsstyrelsen såsom skogligt biträde anställa från kungl, skogsinstitutet eller skogshögskolan utexaminerad person. Örn ett sådant biträde ma

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

emellertid flera allmänningar intill en sammanlagd ytvidd av 7,000 hektar produktiv skogsmark kunna förena sig. Om i något fall skulle ifrågasättas att lägga större ytvidd under ett skogligt biträde, skall fråga härom underställas överstyrelsens prövning. Skulle allmänningsstyrelse inom nänmda tid icke hava anställt på ovansätt utbildat skogligt biträde och icke kan visa giltig anledning härför, äger överstyrelsen att på allmänningens bekostnad antaga sådant. Delägarna uppgöra reglemente för förvaltningen, vilket efter översty­ relsens hörande fastställes av länsstyrelsen.

§ 5. Den i § 3 omnämnda överstyrelsen skall bestå av minst sex medlemmar, av vilka samtliga, med undantag av en, å i § 16 omnämnt årsmöte väljas utav allmänningsdelägarna för en tid av fem år. Suppleanter till lika antal som valda ledamöter utses för samma tid och på enahanda sätt. Den återstående ledamoten utnämnes av Kungl. Majit efter av de valda ledamöterna upprättat förslag upptagande tre personer, av vilka en läm­ nas motiverat förord. På förslag må endast den uppföras, som genomgått kungl, skogsinstitu­ tets högre kurs eller skogshögskolans jägmästarekurs och som genom praktisk verksamhet inom skogsbruket och utgivna skrifter eller på annat liknande sätt visat sig äga praktisk duglighet och goda teoretiska kun­ skaper. Den av Kungl. Majit utnämnde ledamoten skall tjänstgöra såsom före­ dragande och sekreterare hos styrelsen. Lönens storlek bestämmes av styrelsens valda ledamöter. Dock må den­ samma icke underskrida av Kungl. Majit fastställt belopp.

§ 6 .

överstyrelsen har att övervaka skogshushållningen å allmänningarna, att i vissa fall enligt bestämmelserna i § 10 övertaga allmännings för­ valtning, att enligt § 4 antaga skogligt biträde, där allmänningsstyrelse utan gil­ tig orsak underlåtit detta, att pröva ansökningar angående smärre jämkningar i skogshushållnmgsplaner, att besluta i frågor, huruvida under ett skogligt biträde må läggas större ytvidd än 7,000 hektar produktiv skogsmark, att avgiva yttranden örn uppgjorda reglementen. att handhava och redovisa för sin verksamhet nödiga medel och . a^} årligen utarbeta och till Kungl. Majit och vederbörande länsstyrelser ingi va berättelse rörande sin verksamhet under näst föregående år. Av överstyrelsen för dess verksamhet uppgjort reglemente prövas och fastställes av Kungl. Majit.

§ 7. Kostnaderna för överstyrelsens verksamhet skola bestridas utav allmänningarna, varvid varje allmänning skall deltaga i förhållande till sin to­ talytvidd. Envikens och Svärdsjö allmänningar skola dock, per ytenhet räk­ nat, deltaga endast med hälften mot övriga allmänningar.

Kungl. Mai:ts proposition Nr 10.

§ 8 . Skogshushållningsplan utarbetas av förrättningsman, som antages utav allmänningsstyrelsen, varvid endast den må ifrågakomma som genomgått kungl, skogsinstitutet, skogshögskolan eller utländsk högre skoglig läroan­ stalt. Innan arbetet å marken påbörjas, skola grunderna för skogshus­ hållningen angivas av en kommission. Denna skall även granska och fast­ ställa det upprättade förslaget till skogshushållningsplan. Föreslagen jämkning i gällande hushållningsplan, varigenom sadan vä­ sentligen rubbas, skall hänskjutas till kommissionens prövning. Kommissionen skall bestå av tre medlemmar. Av dessa utses en av Kungl. Majit på fem år bland skogshögskolans och statens skogsiorsoksanstalts professorer och lektorer inom rent skogliga ämnesgrupper. Styreisen för den allmänning, vilken hushållningsplanen avser, väljer en med­ lem, varjämte föredragande i överstyrelsen är självskriven. Reglemente för kommissionens verksamhet uppgöres och faststalles i samband med överstyrelsens i § 6 omnämnda reglemente.

§ 9. Vid avverkuingsbeloppets beräknande skall åtskillnad göras mellan för­ avverkning och huvudavverkning. . Föravverkning skall föreskrivas i en omfattning som anses motsvara beståndens behov därav. Utbytet skall endast förslagsvis bestämmas.. Huvudavverkningens storlek skall beräknas ef ter. för varje .allmanning lämpade skogsvetenskapliga metoder och må i regel icke överstiga, skogens tillväxt. Å sådana allmänningar, varest äldre och medelålders skog före­ kommer utöver vad som enligt omloppstiden är normalt eller örn eljest skäl därför förefinnas, må den dock, örn kommissionen anser lämpligt, be­ stämmas högre, under villkor att allmänningsdelägarna förbinda sig att fondera eller för inköp av skogsmark eller för vidtagande utav grund­ förbättringar använda behållna försäljningsmedlen för den del av huvudavverkningen, som överskjuter tillväxten. Denna skall i hushallmngsplanerna särskiljas från övrig avverkning.

§ 10 . Skulle hushållning splanernas bestämmelser överträdas eller icke efter­ följas vare sig genom det fastställda huvudavverkmngsbeloppets över­ skridande, för starkt utförda föravverkningar eller försummelse rörande skogsodling eller beståndens omvårdnad, har överstyrelsen att fasta affmänningsstyrelsens uppmärksamhet härpå samt utsätta, tid, inom vilken rättelse skall vara vidtagen. Skulle sådan icke ntföras inom förelagd tid, skall anmälan härom av överstyrelsen ingivas till länsstyrelsen, vilken för­ anstaltar örn syn å allmänningen utav tvenne skogsstatstjänsteman, vilka över syneförrättningen till länsstyrelsen avgiva protokoll. . Finna dessa, att missgrepp eller försummelser föreligga, vilka aro skogs­ bestånden eller skogsmarken till märklig skada, förordnar länsstyrelsen, att allmänningen skall ställas under överstyrelsens förvaltning, till dess förelagd rättelse vidtagits. . , Skulle missgreppen eller försummelserna befinnas vara av mindre an-

230 Kungl. May.ts proposition Nr 10.

märkningsvärd art, men dock av sådan betydelse, att rättelse snarast bör vidtagas, utsätter länsstyrelsen på förslag av synemännen en viss tid, inom vilken detta bör ske. Underlåtes detta, förfares såsom bestämts i föregående moment. Kostnaderna för syneförrättning bestridas i de fall, där densamma för­ anleder åtgärd av länsstyrelsen, av allmänningen, i annat fall av för överstyrelsen anslagna medel.

§ 11 .

Skogsstatens liksom skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän äga att till över­ styrelsen anmäla missförhållande uti allmänningarnas skogsskötsel.

§ 12 .

Skulle vid behandling inom överstyrelsen av sådana frågor, som om­ nämnas i § 10, den av Kungl. Majit utnämnda ledamoten anse, att åt­ gärd bör vidtagas, äger han, även örn styrelsen i övrigt håller dylik för obehövlig, att på egen hand göra sådan anmälan, som i § 10 säges.

§ 13. Utav allmännings virkesavkastning skall i första rummet försäljas så stor del, att de behållna försäljningsmedlen äro tillräckliga för gäldandet utav driftskostnaderna, vari inbegripas utgifterna för såväl skogsindelning, avverkning, skogsodling, avdikning, bevakning, underhåll av bo­ ställen och andra byggnader som för på grund av hushållningsplanens be­ stämmelser eller särskilda föreskrifter företagna arbeten liksom även kost­ naderna för allmänningens andel i överstyrelsens verksamhet. Det må lik­ väl vara delägarna obetaget att mellan sig fördela ovannämnt virke, un­ der villkor att tillräckligt med medel sammanskjutes eller på annat sätt anskaffas för driftskostnadernas bestridande. Därefter skall, örn behov därav föreligger, undantagas virke för sådana broar och allmänna byggnader, som delägarna i allmänningen själva byg­ ga och underhålla. Därnäst skall, örn så finnes uti hushållningsplanen bestämt, den del av huvudavverkningen, som överskjuter tillväxten, för-1 säljas. Återstoden skall fördelas mellan samtliga delägare efter oförmed­ lat hemmantal eller beträffande Envikens och Svärdsjö allmänningar efter delägande soldatrotar. På delägarnas beslut ankommer, huruvida denna utdelning skall ske in natura eller, efter försäljning, i pengar. Är hemman utarrenderat, vare arrendator icke i annan mån, än arren­ deavtalet uttryckligen innehåller, berättigad till den på hemmanet belö­ pande andelen i allmänningens avkastning eller att utöva den på det­ samma belöpande rösträtten, utan skall jordägaren anses vara vid sin rät­ tighet härutinnan bibehållen. Står allmänning under överstyrelsens förvaltning, skall den behållna avkastningen, evad den utgår i pengar eller in natura, tillhandahållas allmänningsstyrelsen, som verkställer fördelningen efter nyssnämnda grunder.

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

§ 14. Försäljningsmedlen för den. del utav huvudavverkningen, som över­ skjuter tillväxten, liksom därav enligt § 9 bildade fond, ma icke samman­ blandas med allmännings övriga penningtillgångar och icke anvandas för andra ändamål än inköp av mark samt efter överstyrelsens provning for grundförbättringar, vilka äro allmänningen till väsentligt gagn. Ränteavkastningen av förenämnda fonder disponeras efter allmanning delägarnas beslut. § 15. Överstyrelsen åligger att senast den 10 februari till revisorerna avlämna redovisning för nästföregående år omhänderhavda medel ave“som berattelse örn sin verksamhet. Senast den 1 mars skall redovisningen och be­ rättelsen vara granskade och revisionsberättelse utsänd till samtliga all ”AvSoreSå!'vilka Ull antalet äro tre, välja* tvä utav^allmänningedelägarna på enahanda sätt och grunder som valda styrelseledamöter, var­ jämte en utses av Kungl. Majit. Revisorerna utses för ett år i sänder.

§ 16. Årligen efter av överstyrelsen minst 15 dagar i förväg utfärdad av före­ dragningslista åtföljd kallelse sammanträda ombud för allmannmgarna. Delägarna inom varje allmänning äga att utse ett ombud. , Mötet fattar sina beslut medelst enkel pluralitet efter i § 4 omnamnda röstegrunder, varvid dock intet ombud far rosta for mera an en femtedel utav representerade röstenbeter. Vid lika röstetal äger ordförande utslagsröst. På årsmötet förekommer: 1) Granskning av fullmakter. , 2) Styrelsens berättelse över föregående års verksamhet. 3) Revisionsberättelse och beslut angående ansvarsfrihet för styrelsen 4) Val av styrelsemedlemmar och suppleanter efter dem, som aro i t att avgå, samt av två revisorer med suppleanter. 5) övriga föreliggande ärenden. Frågor rörande överstyrelsens verksamhet skola, for att kunna vid års­ mötet till prövning upptagas, skriftligen avfattas samt till styrelsen in­ komma senast åtta dagar före årsmötets hållande.

§ 17. Besvär över överstyrelsens beslut eller åtgärder ingivas till jordbruks­ departementet sist inom kl. 12 å trettionde dagen efter det klaganden av

Klagande menighet äger likväl tillgodonjuta femton dagars längre be-

3VVnf'delägare i häradsallmänning föra klagan vare sig över allmänna gsstvrelses åtgärder och beslut eller över beslut, som blivit fattade vid del­ ägarnas allmänna sammanträden, skall iakttagas vad i nå.^ga f,en den 21 mars 1862 finnes stadgat i fråga örn besvär, vilka medlem av kommun vill anföra över kommunalstämmas beslut.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

§ 18 .

Sedan denna kungörelse trätt i kraft, föranstaltar Kungl. Maj:t om i ^ v- ®mnamnt årsmöte för val av styrelseledamöter och suppleanter. ... ^ södra valet efter förordningens tillämpande väljas tre ledamöter jamte lika många suppleanter för endast fyra år. . ^ör samtliga käradsallmänningar gällande reglementen skola senast inom två år efter denna förordnings ikraftträdande omarbetas till över­ ensstämmelse med densamma.

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. May.ts lagråd den 15 maj 1931.

Närvarande:

justi tieråden C hristiansson , E delstam , S tenbeck , regeringsrådet A fzelius .

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­ rådet den 10 april 1931, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets ut­ låtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­ hämtas över upprättat förslag till lag om härads- och vissa sockenallmänningar. Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av revisionssekreteraren Thor Sjöfors.

I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden:

2 %.

Lagrådet: Såsom i den uti remissprotokollet intagna historiken framliålles, ansågos häradsallmänningarna redan vid tiden för landskapslagarnas upptecknande tillhöra vederbörande härad. Den däremot stridande åskådningen, att häradsallmänningarna tillhörde kronan vilken under 1600- och 1700talen stundom kom till uttryck — torde hava sammanhängt med den då rådande skatterättsliga läran örn den delade äganderätten till jorden. I den mån denna lära mot slutet av 1700-talet råkade i glömska, framträdde uppfattningen om häradernas äganderätt till häradsallmänningarna med ökad styrka, och den uttalades klart i samband med utfärdandet av bestäm­ melserna om delning av häradsallmänningar i cirkuläret den 14 april 1824. Vid tillämpningen av detta cirkulär erkändes ägarna av den i man­ tal satta jorden inom häradet såsom innehavare av dess rätt till härads­ allmänning, och i 1866 års skogsordning, liksom i nu gällande skogsord­ ning av år 1894, har uttryckligen stadgats, att delägare i häradsallmän­ ning äro de, som i häradet bygga och bo, efter deras oförmedlade hem­ mantal. Härigenom har dessa jordägares äganderätt till häradsallmän­ ningarna under 1800-talet vunnit ett erkännande inom lagstiftningen,

234 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

som enligt lagrådets mening icke medgiver, att denna rätt ånyo sättes i fråga, vartill nyare rättshistoriska forskningar icke heller giva anledning. Av samma skäl kan rätten till delaktighet i häradsallmänning icke utan vederlag till nämnda jordägare utsträckas till alla inom häradet boende. Anledning till en sådan ändring i fråga om delägarrätten synes icke föreligga. Lagrådet har därför intet att erinra mot den i förevarande paragraf upptagna grundläggande regeln, att häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter inom häradet, vilka äro satta i mantal eller med vilka, enligt vad vid jorddelning bestämts, är förenad rätt till delaktig­ het i allmänningen.

5 §. Lagrådet: Med bestämmelserna i förevarande paragraf torde icke hava avsetts, att hinder skall föreligga mot utmätning av häradsallmänning för fordran, därför förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden äger rum. Såsom exempel på sådan fordran kan nämnas fastighetsskatt för häradsallmän­ ningen. Skulle delägarna underlåta att erlägga fastighetsskatten, måste utmätning av allmänningen kunna företagas. Det här upptagna utmätningsförbudet synes därför böra begränsas till annan fordran än sådan, för vilken åtnjutes förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden till be­ talning ur allmänningen.

11 $.

Lagrådet: På skäl, som komma att anföras vid 40 §, hemställer lagrådet, att andra stycket i 1 mom. av förevarande paragraf måtte utgå. Skulle emellertid stycket finnas böra kvarstå, torde likväl delägares där angivna frihet från bidragsskyldighet förklaras gälla hans egna medel, då allmänningens icke utdelade avkastning eller inkomst i övrigt tillhör delägarna såsom me­ nighet.

13 §. Lagrådet: Bland de villkor, som i förevarande paragraf uppställts för införlivning av mark med häradsallmänning, har under 2) upptagits, att marken skall vara genom rågång eller genom lagligen gällande lantmäteri- eller mätningsförrättning skild från annan mark. Enligt motiveringen till para­ grafen skulle denna föreskrift innebära, att örn till det område, vars in­ förlivande sökes, hör andel i samfälld mark, andelen skall hava i laga ordning utbrutits, innan området må införlivas med allmänningen; kunde sådan utbrytning lagligen ej äga rum, finge införlivning ej medgivas. Den tolkning av nämnda föreskrift, som sålunda gjorts gällande, synes dock icke vara betingad av föreskriftens ordalydelse; även om, exempel-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

vis, med ett skogsskifte, som avskilts från ett hemman och vars införlivning med häradsallmänning sökes, är förenad någon rätt till delaktighet i hemmanets samfälligheter, torde det ligga närmast till hands att antaga att med det i lagtexten använda ordet »marken» avses själva skogsskifte och icke därjämte dess ännu ej utbrutna samfällighetsandel. Ej heller torde den omförmälda tolkningen kunna sägas grunda sig å sakens natur. I stället synas praktiska skäl av ingalunda betydelselös art kunna åbe­ ropas till förmån för den motsatta innebörden av föreskriften. Det lärer nämligen vara obestridligt, att den i remissprotokollet häv­ dade tolkningen skulle, örn den vunne godkännande, komma att utgöra ett i många fall besvärligt — stundom kanske oöverstigligt — hinder mot införlivning av områden, väl lämpade att tilläggas häradsallmänning, samt att de kostnader, som skulle krävas för att undanröja hindret dar så läte sig göra, ej sällan komme att uppgå till avsevart belopp. Vad nu sagts gäller i främsta rummet vissa områden, som delagarna redan förvärvat för häradsallmänningarnas utökande. Åtskilliga av dessa områden äro visserligen jordavsöndringar och således icke delaktiga i stamfastigheternas samfälligheter. Andra områden bestå av hela hemman, enstaka eller utlagda vid laga skifte, eller ock hemmansdelar, utbrutna vid laga skifte eller genom hemmansklyvning. Och dessa områden torde i allmänhet — på grund av stadgandet i förevarande paragraf under — komma att bliva föremål för avstyckning av mark, som är av beskaf­ fenhet att kunna införlivas, på det sätt, att med den avstyckade marken icke följer någon rätt till delaktighet i stamfastighetens samfälligheter. (Den rätt till nödiga vägar, som enligt 19 kap. 12 § forsta stycket jor delningslagen måste tilläggas avstyckad ägovidd, kan jämlikt Kungl. Majlis utslag den 27 mars 1929 - N. J. A. 1929 s. 218 - beredas genom bestämmelse örn vägservitut.) Men i ett stort antal fall hava områden utlagts vid ägostyckning, och dessa ägostyckningslotten torde undantags­ löst äga andel i åtminstone vissa av ägostycknmgsfastighetens samfällig­ heter, vägar, grustag o. s. v. I dessa fall måste då ske avstyckning i syfte att från ägostyckningslotten avskilja dess samfällighetsandel. Sådan avstyckning skall på grund av stadgandena i jorddelningslagen innefatta ett avskiljande jämväl av visst område på marken, med vilket samfällighetsandelen i dess helhet kan förenas. Det är, med hänsyn till de för avstycknings tillåtlighet gällande bestämmelserna, knappast antag­ ligt, att sådan alltid skall kunna komma till stånd. Och även da av­ styckning kan ske, måste, i händelse ägostyckningslotten består uteslutande av ett skogsskifte, avstyckningen medföra, att en del av skogsmarken den del, med vilken samfällighetsandelen förenas - icke kan införlivas. Tilläggas må, att en ren utbrytning jämte försäljning av ett områdes hela samfällighetsandel i regel lärer stranda såsom ledande till förfång för annan delägare åtminstone beträffande någon av samfälligheterna. Vad nu sagts rörande redan inköpta områden torde ej sällan aga till-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

lämplighet jämväl i fråga örn områden, som delägare i häradsallmänning efter lagens ikraftträdande önska förvärva. Med hänsyn till det anförda finner lagrådet den här kritiserade tolk­ ningen av omförmälda föreskrift icke grundad utan anser den motsatta höra godtagas. Med denna uppfattning skulle således införlivning av ett område gälla även den rätt till andel i samfälligheter, som må vara för­ enad med området. Betänklighet häremot synes icke möta. I tydlig­ hetens intresse torde emellertid böra i 18 § såsom ett andra stycke in­ föras den bestämmelsen, att vad i första stycket är sagt skall ock gälla i fråga örn andel i samfälld äga, där sådan andel hör till mark, som in­ förlivats med häradsallmänning. Därest andelen sedermera utbrytes, möter under de i 10 § stadgade förutsättningarna ej hinder mot försälj­ ning av andelen. Även utan sådan utbrytning må försäljning av an­ delen enligt 10 § äga rum, örn sådan försäljning eljest lagligen kan verkställas.

18 §. Lagrådet: Lagrådet erinrar om sitt yttrande vid 13 §, däri hemställts örn upp­ tagande av ett ytterligare stycke i förevarande paragraf.

19 $. Lagrådet: Vinner vad lagrådet erinrat vid 5 § beaktande, kommer utmätning av häradsallmänning att kunna ske för fordran, för vilken förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden äger rum. I långt vidsträcktare om­ fattning än beträffande en av ålder bestående häradsallmänning kan sådan fordran ifrågakomma i avseende å fastighet, som införlivats med häradsallmänning. Den i förevarande paragraf 1 mom. upptagna be­ stämmelsen innebär, att den införlivade fastigheten, ej häradsallmänningen x dess helhet, efter införlivningen fortfarande svarar för fordringen. Emellertid är det ej avsett, att örn den införlivade fastigheten eljest skulle särskilt häfta för fordran eller annan rätt exempelvis på grund av in­ teckning, införlivningen skall medföra ansvarighetens upphörande (jfr 57 § i lagen den 22 juni 1921 örn ströängars indragande till kronan). Då en dylik missuppfattning icke synes utesluten, hemställer lagrådet om sådan jämkning i den föreslagna lydelsen av nämnda moment, att därav framgår, att införlivningen icke medför rubbning i den införlivade mar­ kens ansvarighet för fordran eller annan rätt, därför marken särskilt häftar.

20 $.

Lagrådet:

Bestämmelsen i tredje stycket av denna paragraf torde böra omfatta aven det — låt vara sällan förekommande — fall, att länsstyrelsens för-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10- 237

ordnande om införlivning blivit av Kungl. Maj:t efter lord klagan upp­ hävt. Med hänsyn härtill och då domstols utslag, varigenom införlivad mark frånvinnes delägarna, måhända icke alltid kommer att innehålla uttrycklig förklaring, att förordnandet om införlivning är utan verkan, hemställer lagrådet, att paragrafens bestämmelser angående förordnande om införlivning förklaras skola i tillämpliga delar gälla, där sådant för­ ordnande upphävts eller enligt domstols utslag är utan verkan.

23 §. Lagrådet: Enligt såväl skogslagstiftningskommitténs förslag till lag örn häradsallmänningar som det av landshövdingen Husberg reservationsvis fram­ lagda lagförslaget skulle skyldighet att söka införlivning av mark, som förvärvats av delägarna i häradsallmänning, föreligga, vare sig förvärvet skett efter den nya lagens ikraftträdande eller dessförinnan. Också i sistnämnda fall skulle, örn införlivning ej kunde medgivas, försäljning av marken äga rum senast när det kunde ske utan förlust för delägarna. Beträffande mark, som av delägarna i häradsallmänning förvärvats före ikraftträdandet av nya lagen, förefinnes enligt det remitterade förslaget skyldighet att söka införlivning allenast örn Kungl. Maj:t på framställ­ ning av delägarna medgivit, att marken må tilläggas allmänningen, eller om förvärvet helt eller delvis skett med medel, som delägarna enligt före­ skrift av Kungl. Majit eller särskild myndighet ägt använda för inköp av mark under villkor att marken tillädes allmänningen, eller örn Kungl. Majit eljest förordnat örn markens läggande till allmänningen. I annat fall äro delägarna icke pliktiga att söka införlivning och marken får be­ hållas såsom en dem tillhörig särskild fastighet, vilken icke är under­ kastad bestämmelserna om förvaltning av häradsallmänning.

Såsom departementschefen framhåller, är den åtskillnad i skogsvårdsoch förvaltningshänseende, som för närvarande äger rum mellan de ur­ sprungliga allmänningarna, å ena, samt av delägarna förvärvade områden, å andra sidan, ej betingad av olikhet i de å dessa områden och de å all­ männingarna rådande skogliga förhållandena eller eljest motiverad av sak­ liga skäl. Departementschefen, som jämväl erinrar om de av denna åt­ skillnad härflytande praktiska olägenheterna, finner det önskvärt, att en­ hetliga bestämmelser i möjligaste mån genomföras för dessa områden och för allmänningarna. Å andra sidan torde det, på sätt jämväl utvecklats av departementschefen, icke böra ifrågakomma, att skyldighet stadgas för delägarna att med häradsallmänningen införliva mark, över vilken de vid lagens ikraftträdande äga fri dispositionsrätt och vars värde följaktligen de nuvarande delägarna äro berättigade tillgodogöra sig. Hänsynen här­ till synes emellertid icke kräva lagfästandet av en ordning, enligt vilken delägarna i en häradsallmänning skulle kunna för framtiden vara ägare ej blott av häradsallmänning utan jämväl av mark, som ej är underkastad

238 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

de för häradsallmänning gällande bestämmelserna. Det synes vara till­ räckligt, att därest delägarna föredraga att tillgodogöra sig markens värde framför att sammanlägga densamma med allmänningen, skäligt rådrum beredes dem till markens försäljning, och betänkligheter mot en sådan ståndpunkt i fråga om redan förvärvad mark synas så mycket mindre möta, som det knappast kan hava stått i god överensstämmelse med den tidigare lagstiftningens grunder, att en enligt lag å delägarskap i härads­ allmänning grundad menighet förvärvar mark i annat ändamål än mar­ kens förening med häradsallmänningen. Den osäkerhet i fråga om ägande­ rätten till häradsallmänning, som torde hava varit det främsta skälet mot åtgärder för förvärvad marks införlivning med häradsallmänning, synes, om detta förslag upphöjes till lag, icke med fog kunna åberopas. Lagrådet hemställer därför, att i fall, som avses i förevarande paragraf andra stycket, det skall åligga allmänningsstyrelsen att sist inom tio år efter ikraftträdandet av denna lag, där ej den förvärvade marken dess­ förinnan avyttrats, till länsstyrelsen ingiva ansökan om markens inför­ livning med allmänningen, och att i sådant fall bestämmelserna i 13— 22 §§ skola äga motsvarande tillämpning. Örn delägarna vilja tillgodo­ göra sig markens kapitalvärde och följaktligen icke önska dess införliv­ ning med häradsallmänningen, synes en tid av tio år för markens för­ säljning i allmänhet vara tillräcklig. Dessutom föreligger enligt stadgandena i 17 och 21 §§ möjlighet för delägarna att erhålla ytterligare anstånd. Fara för att delägarna skola tvingas till en förlustbringande försäljning förefinnes således icke.

25 §. Lagrådet: En jämlikt 1894 års skogsordning tillkommen hushållningsplan skall enligt denna paragraf även efter nya lagens ikraftträdande fortfarande lända till efterrättelse under sin giltighetstid. Detta stadgande utesluter dock ej, att ändring av sådan plan kan ske uti den ordning i 28 § sägs. Ett tillägg av detta innehåll synes lämpligen böra fogas till bestämmelsen i förevarande paragraf.

36 §. Lagrådet: I förevarande paragraf första stycket stadgas, att delägarna i härads­ allmänning äga besluta örn användande av såväl ordinarie som extra av­ kastning enligt bestämmelserna i 34 § 1 och 2 mom. De föreslagna stadgandena avse jämväl fonderad avkastning och innebära således, att i fråga om ordinarie avkastning, som fonderats för visst i 34 § 1 mom. omförmält ändamål t. ex. inköp av mark för allmänningens utvidgning, del­ ägarna kunna fatta beslut om de fonderade medlens användande för annat i nämnda moment omförmält ändamål t. ex. utdelning. Förändrade för-

Kungl. Maj:ts proposition Kr 10.

hållanden kunna naturligtvis utgöra skäl för ändrad användning av fon­ derade medel, men fall kunna inträffa, då ett beslut av en måhända till­ fällig majoritet exempelvis örn utdelning av medel, som under en lång följd av år fonderats för allmänningens utvidgning eller befrämjande av en god hushållning med allmänningen, skulle te sig mindre tilltalande. Och det skulle därför enligt lagrådets mening kunna ifrågasättas att i viss omfattning för beslut örn ändrad användning av fonderade medel fordra, att länsstyrelsen efter skogsvårdsstyrelsens hörande lämnar sitt medgivande. Då emellertid en bestämmelse härom måhända skulle vara ägnad att minska delägarnas benägenhet att fondera medel för framtida behov, har lagrådet ansett sig icke böra föreslå en sådan bestämmelse. Däremot anser lagrådet krav på kvalificerad majoritet lämpligen böra uppställas, så snart fråga är om ändrad användning av fonderade medel. Lagrådet hemställer fördenskull, att i förevarande paragraf första stycket upptages ett stadgande av innehåll, att om delägarna vilja använda fonderad avkastning till annat i 34 § 1 eller 2 mom. omförmält ändamål än det, för vilket fonderingen ägt rum, beslut därom icke skall vara giltigt, med mindre det biträtts av röstande för ett sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande minst två tredjedelar av allmänningens hela delaktighetstal. Om en sådan bestämmelse upptages, måste hänvisningen i förevarande paragraf andra stycket inskränkas till de nuvarande första och andra punkterna i första stycket. Därjämte erfordras viss jämkning i 56 § andra stycket.

38 %. Lagrådet: Samma regel, som i denna paragraf stadgas beträffande ränta å medel, tillkomna genom extra avkastning eller kapitalinkomst från allmänning, bör tydligen, på sätt departementschefen framhållit, gälla för avkastningen av mark, inköpt för dylika medel men ännu ej införlivad med allmän­ ningen. Sådan avkastning är således liksom nämnda ränta att hänföra till ordinarie avkastning. Att detsamma gäller örn avkastningen från mark, inköpt för tillgångar av ordinarie avkastnings natur, likaväl som örn ränta å ordinarie avkastning, är självklart. För tydlighets skull och av praktiska skäl synes emellertid i lagtexten böra utsägas, att stadgandet i förevarande paragraf gäller även avkastning från mark, som i 37 § avses.

40 §. Lagrådet: Enligt förevarande paragraf skall reglemente för häradsallmänning upp­ göras av delägarna men för att bliva gällande fastställas av Kungl. Majit. De i lagtexten använda ordalagen torde icke giva stöd för annan tolkning än den, att därest ett av delägarna ingivet förslag finnes icke kunna god­ kännas i föreliggande skick, Kungl. Majit har att vägra fastställelse och

240 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

delägarna därefter hava att inkomma med nytt förslag. Av uttalanden i remissprotokollet synes emellertid framgå, att stadgandet är avsett att inrymma befogenhet för Kungl. Majit att göra de ändringar eller tillägg, vilka — tydligen med iakttagande av att de icke inkräkta på delägarnas i lagen angivna bestämmanderätt — prövas nödiga eller lämpliga, och följaktligen att efter sådan granskning utfärda reglemente i en från för­ slaget avvikande form. Anses en prövningsrätt av denna innebörd böra tillkomma Kungl. Majit, lärer en omarbetning av lagtexten vara erforderlig. Förslaget förutsätter, att reglementet städse skall innehålla, bland annat, bestämmelser, huruvida och i vad mån det biträde, som enligt 8 § andra stycket skall vara anställt hos allmänningsstyrelse, må med denna sin befattning förena annan tjänst eller anställning. Det vill förefalla, som örn ett upptagande i reglementet av dylika föreskrifter knappast skulle kunna vara till någon egentlig båtnad. Antingen komma de att erhålla en så allmän avfattning, att de i verkligheten lämna frågan om biträdets anställningsvillkor helt öppen samt, såsom väl i regel bleve fallet och för övrigt lärer vara det naturliga, överlåta åt allmänningsstyrelsen att därom träffa avgörande efter omständigheterna. Eller ock kunna sådana i förväg givna bestämmelser, om de innefatta en mer detaljerad och bindande reglering, lätteligen visa sig vara till hinder för att till befattningen skall kunna förvärvas den lämpligaste personen. Endast i fråga om några sär­ skilda allmänningar torde förhållandena vara sådana, att med någon säker­ het kan allmängiltigt fastställas, om tjänsten kommer att taga biträdets tid helt i anspråk, men ej heller för dessa allmänningar synes böra gälla tvång att i reglementet införa bestämmelser därom. Måhända har med stadgandet främst åsyftats, att därigenom tillfälle skulle beredas Kungl. Majit att vid prövning av förslag till reglementen hålla hand över att icke i större utsträckning, än som med hänsyn till allmänningarnas be­ lägenhet och göromålens beskaffenhet kan vara ändamålsenligt, samma person kommer att förena uppdrag att vara biträde hos mer än en all­ männingsstyrelse. För ett sådant syfte torde dock stadgandet i sin före­ slagna avfattning ej göra tillfyllest, då lagen icke i fråga örn biträdets anställande begränsar delägarnas handlingsfrihet i vidare mån än som följer av kompetensföreskriften i 8 § andra stycket. Anses av nöden, att delägarnas bestämmanderätt härutinnan inskränkes, synes detta kunna ske på det sätt, att till bestämmelsen i nyssnämnda stycke fogas ett stad­ gande av innehåll, att anställning ej må ske av den, som är biträde hos annan allmänningsstyrelse, med mindre skogsvårdsstyrelsen det medgiver. Lagrådet hemställer i varje fall, att nu anmärkta bestämmelse i 40 § måtte uteslutas.

Det lärer ligga i sakens natur, att delägare i häradsallmänning ej är pliktig att med egna medel bidraga till kostnad för inköp av mark i ända-

Kungl. Maj:ts proposition Ar 10. 241

inål att utvidga allmänningen eller till andra utgifter för denna, Enligt en i remissprotokollet intagen uppgift skulle emellertid delägarna i en häradsallmänning liava inköpt en fastighet för medel, som anskaffats genom uttaxering; och i reglementet för en annan häradsallmänning har intagits bestämmelse om rätt till uttaxering bland delägarna. Lagrådet hemställer på grund av det anförda, att andra stycket i förevarande paragraf måtte — även med vissa jämkningar av styckets nuvarande lydelse — få det inne­ håll, att i reglemente ej må intagas bestämmelse om rätt för allmänningsstyrelsen eller delägarna i allmänningen att besluta skyldighet för del­ ägarna att med egna medel bidraga till bestridande av utgifter, ej heller eljest bestämmelse, som är stridande mot föreskrift i denna lag eller i lag och författning i övrigt eller mot fastställd hushållningsplan. Vid 11 § har lagrådet hemställt örn uteslutande av andra stycket i 1 mom. av paragrafen. Vad där upptagits uttrycker blott för ett visst fall en, på sätt ovan framhållits, allmänt gällande regel.

51 §. Lagrådet: Enligt 2 mom. andra stycket i denna paragraf må distriktsombud under valperioden skiljas från sitt uppdrag genom beslut å delägarestämma. Huru en stämma för sådant ändamål skall åvägabringas, därest ordföran­ den uraktlåter att på begäran utlysa sådan, finnes dock ej i lagen angivet. Ett stadgande härom synes lämpligen böra inflyta i 3 morn. av innehåll, att örn röstberättigade för en tiondel av distriktets hela delaktighetstal skriftligen begärt stämmas hållande för dylik frågas behandling men stämma icke inom en månad därefter blivit utlyst, länsstyrelsen skall på anmälan föranstalta örn stämmas utlysande i den ordning sistnämnda moment stadgar.

56 §. Lagrådet: Rörande viss jämkning i andra stycket av förevarande paragraf hänvisar lagrådet till sitt yttrande vid 36 §.

61 §. Regeringsrådet Afzelius, med vilken justitieråden Ldelstam och Stenbeck instämde: Delägarna i en häradsallmänning bilda enligt gällande rätt en särskild menighet av kommunal natur. Då nu fullständigare regler skola upp­ ställas för den med allmänningarnas förvaltning förbundna verksamheten och de rättsförhållanden, som därav uppkomma, har sambandet med kom­ munallagstiftningen i viktiga hänseenden icke kunnat bibehållas, utan har därvid den lagstiftning, som gäller för bolag och föreningar, i mängt och mycket tjänat såsom förebild. Den juridiska konstruktion, som sålunda Hiliana till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 10 höft■ fAr 10.) IS

242 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

genomförts, har fullföljts även i förslagets processuella bestämmelser; talan i mål och ärenden, som röra häradsallmänningar och deras förvaltning,, är enligt förslaget — med undantag allenast för vissa beslut, som med­ delas av länsstyrelse och skogsvårdsstyrelse — hänvisad till utförande i rättegångsväg. Även örn någon erinran icke är att göra mot den uppfattning, på vilken alltså förslagets grundläggande bestämmelser vila, lärer dock härav icke med nödvändighet följa, att nyss nämnda ordning för tvisters avgörande skulle alltigenom vara den mest ändamålsenliga och följdriktiga. Den gemenskap, som utgöres av delägarna i en häradsallmänning, erhåller genom den nya lagstiftningen ett underlag av civilrättsliga bestämmelser som förut saknats, men dess samhörighet med den kommunala förvalt­ ningsorganisationen är därmed icke löst. Gemenskapen uppkommer icke genom avtal eller frivillig anslutning utan är på grund av lag bestående mellan samtliga ägare av den i mantal satta jorden inom samma härad. För att reglera utövningen av delägarnas befogenheter betjänar sig även förslaget av ett representativt system, vilket, i varje fall i sitt praktiska framträdande, torde förete långt flera beröringspunkter med ordningen på det kommunala området än med dess motsvarighet i bolag och föreningar. Att deltagande i förvaltningen av en häradsallmänning fortfarande såsom hittills blir att betrakta såsom ett uppdrag av kommunal karaktär, fram­ går därav, att, såsom ock är förslagets ståndpunkt utan att detta särskilt uttalats i lagen, bestämmelserna i 25 kap. strafflagen skola därutinnan äga tillämplighet. Det lärer vid dessa förhållanden icke kunna anses oegentligt, om i den nya lagen komma att ingå bestämmelser, vilka ansluta sig till reglerna för avgörande av kommunala rättstvister. I saknaden av dylika bestämmelser skiljer sig det remitterade förslaget från de förslag, som avgivits av skogslagstiftningskommittén och av reservanten inom kommittén. Till domstols upptagande och prövning höra tydligen — förutom varje mot allmänningsorganisationen riktad civilrättslig talan likasom ock en talan mot dess styrelse eller tjänstemän om ansvar eller skadestånd — sådana mål, som avses i 60 § av förslaget. I de fall, som behandlas i 61 synes däremot den administrativa proceduren erbjuda en enklare och natur­ ligare ordning för avgörandet av tvister. Den prövning, som i dylika mål skall företagas, sker efter kommunalrättsliga grunder, och den tillhör där­ för ordinärt området för den administrativa domsrätten. Åtminstone för det övervägande flertalet av de fall, som kunna förekomma, måste det framstå såsom föga lämpligt eller rimligt, att den delägare, som vill söka rättelse i mål eller ärende av detta slag, exempelvis en valförrättning å delägare- eller allmänningsstämma, skall för detta ändamål vara hänvisad till att anhängiggöra rättegång mot allmänningsstyrelsen. En efterbild­ ning av förhållandena inom ett bolag eller en förening torde här näppe­ ligen riktigt återgiva det verkliga läget inom allmänningsorganisationen,

Kungl. May.ts proposition Nr 10. 243

utan synes det ligga vida närmare att i detta likasom i vissa andra avse­ enden på organisationen tillämpa reglerna för kommunala menigheter. Mot den återgång till de tidigare förslagen, som sålunda av mig tillstyrkes, kan tilläventyrs göras gällande, att här ifrågavarande tvister, även där de framträda i formen av en på de kommunala besvärsgrunderna byggd talan, i verkligheten stundom hava sin kärnpunkt i spörsmål av privaträttslig natur, särskilt rörande äganderätten till fast egendom, och därför i annat sammanhang kunna bliva föremål för domstols prövning. Häri ligger dock icke något för dessa tvister säreget, och ej heller kan det antagas, att olägenheterna av att samma fråga kan från skilda syn­ punkter komma under bedömande hos judiciell och administrativ myn­ dighet, skola beträffande dessa mål bliva avsevärda. Ställningen blir här icke någon annan än i talrika hos administrativ myndighet förekommande mål, i vilka ingå mer eller mindre invecklade kamerala spörsmål. Jag hemställer alltså örn sådan ändring i förslaget, att klagan över beslut av delägare- eller allmänningsstämma skall i enlighet med de grunder, som för motsvarande fall äro stadgade i lagen om kommunal­ styrelse på landet, föras i den ordning som där sägs. Vidtages sådan ändring i förslaget, komma på grund av stadgandet i 2 § 2:o) lagen örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt besvär i nu avsedda mål att i sista instans tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande.

Justitierådet Christiansson: Även för min del finner jag på de skäl, som anförts av regeringsrådet Afzelius, det med fog kunna ifrågasättas, örn ej beträffande talans full­ följande en annan anordning är att föredraga framför den, som anvisats i remitterade förslaget. Vöre fråga allenast örn fullföljd av talan mot beslut å delägarestämma, synes ock en klagan i administrativ ordning vara natur­ lig såsom häst överensstämmande med beskaffenheten av dylika beslut. Men då det nu även gäller beslut å allmänningsstämma, ställer sig för mig saken mera tveksam. Under allmänningsstämmans beslutanderätt höra ämnen av materiellrättslig innebörd, främst dispositionen av avkast­ ningen genom utdelning till delägarna eller för andra ändamål. Talan mot stämmans beslut kan i sådant fall hänföra sig till tvist örn delägarskapet i häradsallmänningen. Vidare må beaktas, att enligt förslaget av­ görandet i dylika frågor kan genom reglementet vara uppdraget åt allmänningsstyrelsen. Det synes mindre lämpligt, att enahanda fråga skulle avgöras beträffande en allmänning i administrativ ordning, beträffande en annan åter i domstolsväg. Och att låta jämväl beslut av allmånningsstyrelsen i vissa fall bliva underkastade prövning i administrativ väg torde möta stora svårigheter, då ingen verklig åtskillnad lärer kunna göras mellan å ena sidan styrelsens beslut och å den andra åtgärder, som falla under uttrycket allmänningsstyrelsens förvaltning i 60 § och mot vilka redan enligt allmänna rättsregler klander i annan ordning än efter

244 Kungl. May.ts proposition Nr 10.

stämning till domstol lärer vara uteslutet. Det har heller icke inom lag­ rådet förordats att utsträcka rätten till fullföljd i administrativ ordning till att avse jämväl beslut av allmänningsstyrelsen. Med hänsyn till de svårigheter, som sålunda möta, om man söker finna en lämplig gräns sinsemellan för de olika fullföljdssätten, och olägenheten såväl för den klagande som för det allmänna därav, att beträffande när­ stående menigheter eller i likartade frågor skilda förfaringssätt skola komma till användning, har jag för min del stannat vid att icke hemställa om någon ändring i de föreslagna bestämmelserna rörande sättet för full­ följd av talan. Därvid har jag heller icke kunnat lämna obeaktat, att man med anlitande av skilda vägar för talans fullföljande säkerligen skulle öka den inom vårt rättssystem på vissa områden förefintliga risken för dubbel prövning — såväl i administrativ ordning som i domstolsväg — av samma rättsfråga. Mål rörande häradsallmänningarnas eller deras delägares inre angelägen­ heter hava, såvitt känt är, hittills blott sällan förekommit. Det torde därför med fog kunna förväntas, att de låt vara tunga former, som enligt för­ slaget måste anlitas för talans fullföljande, icke skulle komma att medföra vare sig avsevärda olägenheter för allmänningarnas delägare och styrelser eller ökat arbete för domstolarna.

62 i Lagrådet: Det synes lagrådet lämpligt, att i förevarande paragraf — på sätt skett i 136 § aktiebolagslagen — upptages en regel örn den domstol, inför vilken delägarna i häradsallmänning böra svara i tvistemål, som angå gäld i all­ mänhet (jfr 10 kap. 1 och 6 §§ rättegångsbalken). Däremot lärer lika litet i denna lag som i aktiebolagslagen erfordras en särskild regel om behörig domstol för sådan talan, som avses i 60 § denna lag. Tillräcklig ledning torde vinnas av bestämmelserna i 10 kap. 4 § rättegångsbalken. Lagrådet hemställer därför, att i förevarande paragraf måtte föreskrivas, att del­ ägarna i häradsallmänning skola uti de mål, för vilka ej annorlunda genom lag stadgas, vara lydande under allmän underrätt i den ort, där allmän­ ningsstyrelsen enligt reglementet har sitt säte. Godtages denna hemställan, torde före 62 § höra införas underrubriken »Om laga domstol».

63 $. Lagrådet: Såsom av innehållet i denna paragraf framgår, är där icke fråga örn sockenallmänningar i egentlig mening utan örn lotter, som vid delning av häradsallmänning tillagts socknarna inom häradet under det i paragrafen omförmälda villkoret. I betraktande härav synes ordet sockenallmänning böra — såväl i paragrafen som i rubriken till 2 kap. — utbytas mot be­ teckningen »till socken hörande allmänning». Därjämte torde i övergångs-

Kungl. May.ts proposition Nr 10. 245

bestämmelsernas tredje stycke under 2) och 3) nämnda ord böra ändras till allenast »allmänning».

66 §.

Lagrådet: Den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen motsvarar stadgandet i 25 § 3 mom. första punkten skogsvårdslagen den 15 juni 1923. Med bestämmelsen avses allenast att uttala, att därest förseelse, varom förmäles i 64 § 1 mom. eller 65 §, innefattar förbrytelse mot allmänna strafflagen, gärningen skall i överensstämmelse med allmänt gällande regler om sam­ manträffande av brott bedömas jämlikt 4 kap. 1 § strafflagen. Då de i 64 § 1 mom. och 65 § upptagna stadgandena — på sätt i remissprotokollet framhållits — utgöra särskilda straffbestämmelser för där angivna över­ trädelser, kan ej beträffande dessa överträdelser i anledning av den före­ slagna bestämmelsen fråga uppkomma örn ådömande av straff enligt 25 kap. strafflagen med tillämpning av reglerna örn ideell konkurrens. Lag­ rådet anser sig därför icke på grund av innehållet i 25 kap. 18 § straff­ lagen hava anledning framställa erinran mot bestämmelsen.

övergångsbestämmelserna. Lagrådet: Enligt tredje stycket punkten 2) skall för allmänning, där hushållningsplan vid tiden för lagens tillkomst icke gäller, sådan plan fastställas att lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1934. Skulle detta av någon anledning, exempelvis fullföljd av talan mot fastställelsebeslutet, icke medhinnas, synes skogsvårdsstyrelsen, på sätt i 27 § för där avsett fall föreskrives, böra äga meddela bestämmelser rörande skogshushåll­ ningen å allmänningen för tiden intill dess plan blivit fastställd. Lag­ rådet hemställer, att tillägg av dylikt innehåll göres till ifrågavarande punkt. Vidare erinrar lagrådet om sitt yttrande vid 63 §.

Lagens rubrik och kap itel indel ning. Lagrådet . De inom skogslagstiftningskommittén utarbetade förslagen till lag i före­ varande ämne hava rubricerats såsom avseende häradsallmänningar. Det remitterade förslaget avser enligt sin rubrik härads- och vissa socken­ all männingar. Ändringen av rubriken har motiverats därmed, att lagen skall gälla ej blott för de häradsallmänningar, som kvarstå odelade, utan även för de i 63 § såsom sockenallmänningar betecknade allmänningslotter, vilka uppkommit vid delning sockenvis av ett par häradsallmän­ ningar.

246 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Lagrådet hemställer, att rubriken måtte erhålla lydelsen »Lag örn häradsallmänningar». Denna lydelse torde vara att föredraga håde ur språklig synpunkt och rent sakligt sett. I sistnämnda hänseende erinrar lagrådet örn sitt yttrande vid 63 §. Vinner den sålunda gjorda hemställan bifall, synes den föreslagna kapitel­ indelningen böra bortfalla, dock med bibehållande av rubrikerna till 2, 3 och 4 kap. — rubriken till 2 kap. med den ändrade avfattning, som av lagrådet förordats vid 63 § — såsom underrubriker i likhet med de inom nuvarande 1 kap. befintliga. I sammanhang därmed kunde lydelsen av den första underrubriken ändras till »Allmänna bestämmelser örn häradsallmänningar». Ur protokollet: Hagnar Kihlgren.

Kungl. Majlis proposition Nr 10. 247

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 december 1931.

Närvarande: Statsministern E kman , ministern för utrikes ärendena friherre R amel , stats­ råden G ärde , H amrin , von S tockenström , S tädener , G yllenswärd , L ars ­ son , H olmbäck , J eppsson , H ansén , R undqvist .

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler departementschefen statsrådet von Stockenström lagrådets den 15 maj 1931 avgivna utlåtande över det den 10 april 1931 till lagrådet remitterade för­ slaget till lag om härads- och vissa sockenallmänningar. Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden: Såsom av den lämnade redogörelsen framgår avser flertalet av de erin­ ringar, som i lagrådets utlåtande framställts, lagförslagets detaljbestämmel­ ser eller formella avfattning. De grunder, varå förslaget vilar, hava så­ lunda i stort sett av lagrådet lämnats utan anmärkning. Tvenne i ut­ låtandet gjorda erinringar äro dock av mera principiell natur. Den ena av dessa erinringar avser 23 §. Enligt första stycket i denna paragraf skall beträffande mark, som av delägarna i häradsallmänning för­ värvats före ikraftträdandet av nya lagen, skyldighet att söka införlivning av marken med allmänningen föreligga, örn Kungl. Majit på framställning av delägarna medgivit, att marken må tilläggas allmänningen, eller örn förvärvet helt eller delvis skett med medel, som delägarna enligt föreskrift av Kungl. Majit eller annan myndighet ägt använda för inköp av mark under villkor att marken tillädes allmänningen eller örn Kungl. Majit eljest förordnat örn markens läggande till allmänningen. I annat fall äro del­ ägarna enligt andra stycket i 23 § väl berättigade men ej förpliktade att söka införlivning, och äga de, örn införlivning ej sökes, behålla maiken såsom en dem tillhörig särskild fastighet, vilken ej är underkastad bestäm­ melserna örn förvaltning av häradsallmänning. Till stöd för den ståndpunkt, som sålunda intagits i förslaget, anförde jag vid förslagets remitterande till lagrådet, bland annat, att jag i de fall, da delägarna innehade fri förfoganderätt beträffande den förvärvade marken, funne principiella betänkligheter möta mot stadgande av införlivningsskyldighet med avseende å denna. En dylik bestämmelse skulle innebära, att delägarna tvingades att underkasta sig kännbara inskränkningar i sin rätt till marken, vilket ej syntes förenligt med allmänna rättsgrundsatser.

248 Kungl. Maj:ts 2 >>oposition Nr 10 Lagrådet Ilar i anslutning till den av mig sålunda uttalade uppfattningen framhållit, att det icke borde ifrågakomma, att skyldighet stadgades för del­ ägare i häradsallmänning att med allmänningen införliva mark, över vil­ ken de vid lagens ikraftträdande ägde fri dispositionsrätt och vars värde följ­ aktligen de nuvarande delägarna vore berättigade tillgodogöra sig. Hän­ synen härtill syntes emellertid icke kräva lagfästandet av en ordning, en­ ligt vilken delägarna i en häradsallmänning skulle kunna för framtiden vara ägare ej blott av häradsallmänning utan jämväl av mark, som ej vore underkastad de för häradsallmänning gällande bestämmelserna. Det syntes vara tillräckligt, att, därest delägarna föredroge att tillgodogöra sig markens värde framför att sammanlägga densamma med allmänningen, skäligt råd­ rum bereddes dem till markens försäljning, och betänkligheter mot en sådan ståndpunkt i fråga örn redan förvärvad mark syntes så mycket mindre möta, som det knappast kunde hava stått i god överensstämmelse med den tidigare lagstiftningens grunder, att en enligt lag å delägarskap i härads­ allmänning grundad menighet förvärvade mark i annat ändamål än mar­ kens förening med häradsallmänningen. Den osäkerhet i fråga örn ägande­ rätten till häradsallmänning, som torde hava varit det främsta skälet mot åtgärder för förvärvad marks införlivning med häradsallmänning, syntes, örn det remitterade förslaget upphöjdes till lag, icke med fog kunna åbe­ ropas. Lagrådet hemställde därför, att i fall, som avsåges i 23 § andra stycket, det skulle åligga allmänningsstyrelsen att sist inom tio år efter ikraftträdandet av den föreslagna lagen, där ej den förvärvade marken dess­ förinnan avyttrats, till länsstyrelsen ingiva ansökan örn markens införlivning med allmänningen, och att i sådant fall bestämmelserna i 13—22 §§ skulle äga motsvarande tillämpning. Örn delägarna ville tillgodogöra sig markens kapitalvärde och följaktligen icke önskade dess införlivning med häradsall­ männingen, syntes en tid av tio år för markens försäljning i allmänhet vara tillräcklig. Dessutom förelåge enligt stadgandena i 17 och 21 §§ möj­ lighet för delägarna att erhålla ytterligare anstånd. Fara för att delägarna skulle tvingas till en förlustbringande försäljning förefunnes således icke. Ehuru det med fog torde kunna antagas, att, örn delägarna i häradsall­ männing medgives befogenhet att söka införlivning av mark, som av dem förvärvats före nya lagens ikraftträdande och varöver de vid sagda tid­ punkt äga fri dispositionsrätt, de i allmänhet komma att begagna sig av en dylik befogenhet, är det dock tydligen från allmän synpunkt önskvärt, att verklig säkerhet vinnes för att införlivning sökes beträffande sådan mark, därest denna kvarstannar i delägarnas ägo. Då lagrådet funnit någon be­ tänklighet ej möta mot stadgande av skyldighet i sådant avseende under förutsättning att delägarna, därest de ej önska införlivning, beredes skä­ ligt rådrum att försälja marken, har jag ansett mig böra tillstyrka upp­ tagande av en bestämmelse i detta syfte i förslaget. Beträffande den när­ mare utformningen av denna bestämmelse har jag funnit den frist av tio år efter nya lagens ikraftträdande, som enligt lagrådets förslag skulle till-

Kungl. May.ts proposition Nr 10. 249

komma delägare i häradsallmänning för genomförande av dylik försäljning, vara väl avvägd, särskilt i betraktande därav, att delägarna jämlikt 17 § kunna erhålla ytterligare anstånd för detta ändamål. Ej heller i övrigt har jag funnit något att erinra mot vad lagrådet i denna del hemställt. Den andra anmärkningen av principiell natur, som framställts i lagrå­ dets utlåtande, gäller 61 §. Enligt denna paragraf äger delägare, där be­ slut, som fattats å delägare- eller allmänningsstämma, enligt hans mening icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller författ­ ning eller mot reglementet eller annan föreskrift, som myndighet enligt den föreslagna lagen meddelat eller fastställt, föra talan mot beslutet vid dom­ stol efter stämning å allmänningsstyrelsen. I remissprotokollet har jag såsom motiv för denna bestämmelse framhållit, att av den ståndpunkt, som i förslaget intagits ifråga örn delägaresamfällighetens organisation, syntes böra följa, att klander av allmänningsstämmas och delägarestämmas beslut borde ske i väsentligen samma ordning, som enligt aktiebolags­ lagen gällde för klander av bolagsstämmobeslut, och sålunda böra föras vid domstol. Ett särskilt skäl att förlägga prövningen av sådan talan till dom­ stol läge enligt min mening däruti, att vid dylik stämma frågan, huruvida och i vad mån med fastighet vore förenad rätt till delaktighet i häradsall­ männing, kunde bliva föremål för bedömande samt att klander av stäm­ mans beslut härutinnan i varje fall torde böra ske vid domstol. Tre ledamöter av lagrådet hava hemställt om sådan ändring i denna be­ stämmelse, att klagan över beslut av delägare- eller allmänningsstämma skulle i enlighet med de grunder, som för motsvarande fall vore stadgade i lagen örn kommunalstyrelse på landet, föras i den ordning, som där föreskreves. Till stöd härför har anförts, bland annat, att den gemenskap, som utgjordes av delägarna i en häradsallmänning, icke genom den nya lagstift­ ningen blivit löst från sin samhörighet med den kommunala förvaltnings­ organisationen samt att vid sadant förhållande det icke kunde anses oegent­ ligt, örn i den nya lagen bomme att ingå bestämmelser, vilka anslöte sig till reglerna för avgörande av kommunala rättstvister. I de fall, som be­ handlades i 61 §, syntes den administrativa proceduren erbjuda en enklare och naturligare ordning för avgörandet av tvister än domstolsvägen. Den prövning, som i dylika mål skulle företagas, skedde efter kommunalrätts­ liga grunder, och tillhörde därför ordinärt området för den administrativa domsrätten. Åtminstone för det övervägande flertalet av de fall, som kunde förekomma, måste det framstå såsom föga lämpligt eller rimligt, att den delägare, som ville söka rättelse i mål eller ärende av detta slag, exempel­ vis en valförrättning å delägare- eller allmänningsstämma, skulle för detta ändamål vara hänvisad till att anhängiggöra rättegång mot allmännings­ styrelsen. En ledamot av lagrådet har ansett sig ej böra hemställa om någon änd­ ring i det remitterade förslaget i delina del. Nämnde ledamot har framhållit, att, därest fråga vore allenast örn ful Höijd av talan mot beslut a delägare- Bihang lill riksdagens protokoll 1032. I sami. 10 hafi. (Sr 10). ' ~

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

stämma, en klagan i administrativ ordning syntes vara naturlig såsom bäst överensstämmande med beskaffenheten av dylika beslut men att, då det nu även gällde beslut å allmänningsstämma, saken ställde sig mera tveksam. Under allmänningsstämmans beslutanderätt hörde ämnen av materiellrättslig inne­ börd, främst dispositionen av avkastningen genom utdelning till delägarna eller för andra ändamål. Talan mot stämmans beslut kunde i sådant fall hänföra sig till tvist örn delägarskapet i häradsallmänningen. Vidare finge beaktas, att enligt förslaget avgörandet i dylika frågor kunde genom reglementet vara uppdraget åt allmänningsstyrelsen. Det syntes mindre lämpligt, att enahanda fråga skulle avgöras beträffande en allmänning i administrativ ordning, beträffande en annan åter i domstolsväg. Och att låta jämväl be­ slut av allmänningsstyrelsen i vissa fall bliva underkastade prövning i administrativ väg torde möta stora svårigheter, då ingen verklig åtskillnad torde kunna göras mellan å ena sidan styrelsens beslut och å den andra åt­ gärder, som folie under uttrycket allmänningsstyrelsens förvaltning i 60 § och mot .vilka redan enligt allmänna rättsregler klander i annan ordning än efter stämning till domstol torde vara uteslutet. Med hänsyn till de svårigheter, som sålunda mötte, om man sökte finna en lämplig gräns sinsemellan för de olika fullföljdssätten, och olägenheten såväl för den klagande som för det allmänna därav, att beträffande när­ stående menigheter eller i likartade frågor särskilda förfaringssätt skulle komma till användning, hade nämnde ledamot för sin del stannat vid att icke hemställa örn någon ändring i de föreslagna bestämmelserna rörande sättet för fullföljd av talan. Därvid hade han heller icke kunnat lämna obeaktat, att man med anlitande av skilda vägar för talans fullföljande säkerligen skulle öka den inom vårt rättssystem på vissa områden före­ fintliga risken för dubbel prövning — såväl i administrativ ordning som i domstolsväg — av samma rättsfråga. Vad sistnämnde ledamot anfört synes mig innefatta mycket vägande skäl för bibehållande av den i 61 § föreslagna ordningen för avgörande av tvister. Särskilt vill jag understryka det oegentliga däruti, att, därest talan mot delägarestämmas och allmänningsstämmas beslut skulle föras i admini­ strativ' ordning, klagomål rörande dispositionen av häradsallmännings av­ kastning med hänsyn till de olika sätt, varpå delägarnas beslutanderätt härutinnan enligt förslaget må utövas för skilda allmänningar, kunde komma att prövas beträffande vissa allmänningar av administrativa myndigheter och i fråga örn andra av domstolarna. Då nämnda spörsmål torde vara det, med avseende varå meningsskiljaktighet mellan delägarna företrädes­ vis kan antagas uppstå, vore det enligt min mening mindre lämpligt att för avgörandet av dylika tvister tillämpa olika förfaringssätt för skilda allmänningar. För bibehållande av det remitterade förslagets stånd­ punkt i förevarande avseende talar ock den omständigheten, att delägareoch allmänningsstämmors beslut mera sällan torde komma att överklagas på rent formella grunder utan att klander av dylika beslut i regel lärer

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 251

lora niedas av olika uppfattningar rörande frågor örn delägarskap eller andra spörsmål av materiellrättslig natur, vilka frågor lämpligen synas böra prövas av domstol. Med hänsyn härtill och då beträffande vissa andra på grund av lag bestående samfälligheter, som i viss mån äro jämförliga med delägarna i en häradsallmänning, exempelvis by- samt diknings- och vägsamfälligheter, en ordning för prövning av tvister finnes stadgad, som överensstämmer med bestämmelserna i 61 § av det remitterade förslaget, har jag ansett dessa bestämmelser böra lämnas oförändrade. Vad härefter angår de i lagrådets utlåtande framställda detaljanmärk­ ningar har jag ansett lagrådets erinran mot avfattningen av 40 § i fråga örn Kungl. Maj:ts befogenhet att fastställa reglemente för häradsallmänning böra föranleda en sådan ändrad lydelse av denna paragraf, att därav otvetydigt framgår, att Kungl. Majit vid meddelande av fastställelse å ett av delägarna uppgjort förslag till reglemente äger göra de ändringar i och tillägg till förslaget, som prövas erforderliga med hänsyn till allmänningens ändamålsenliga förvaltning. Däremot har jag funnit mig ej böra bi­ träda lagrådets hemställan örn uteslutande av bestämmelsen i 40 § första stycket, att reglemente för häradsallmänning skall angiva, huruvida och i vad mån biträde, varom i 8 § andra stycket förmärs, må med sin befatt­ ning förena annan tjänst eller anställning, utan ansett denna bestämmelse med en mindre jämkning i dess avfattning böra bibehållas. Med den befogen­ het, som enligt det nyss anförda skall tillkomma Kungl. Majit med avseende å ett av delägarna uppgjort förslag till reglemente, torde omförmälda bestämmelse bliva av viss betydelse för tillgodoseende av önskemålet, att till biträden åt allmänningsstyrelserna vid allmänningarnas förvaltning komma att utses allenast sådana personer, som i erforderlig omfattning kunna ägna tid och intresse åt denna viktiga uppgift. De föreskrifter i detta ämne, som böra upptagas i allmänningsreglementena, torde, såsom jag i remissprotokollet framhållit, i regel böra åsyfta, att dylikt biträde ej må med sin befattning förena annan tjänst eller anställning, med mindre vederbörande skogsvårdsstyrelse därtill lämnat tillstånd. Vad lagrådet i övrigt hemställt beträf­ fande 40 § har jag funnit välgrundat och förty böra iakttagas, och har jag i anslutning härtill ansett 11 § 1 mom. andra stycket böra utgå. Den tolkning av bestämmelsen under 13 § 2), som lagrådet hävdat, eller att, där område, vars införlivning med häradsallmänning sökes, ager andel i samfälld mark, utbrytning av sådan andel ej utgör villkor för mförlivningen utan att denna skall gälla även sagda andel, är, såsom lag­ rådet utvecklat, betingad av vägande praktiska skäl. Då lagrådet funnit betänklighet ej möta mot införlivande med häradsallmänning även av dylik andel, har jag ansett sagda tolkning av ifrågavarande bestämmelse böra godtagas. I överensstämmelse härmed torde, på sätt lagrådet föreslagit, i 18 § böra såsom ett andra stycke upptagas bestämmelse därom, att vad i första stycket är sagt skall ock gälla i fråga örn andel i samfälld äga, där sådan andel hör till mark, som införlivats med häradsallmänning. Örn

252 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

dylik samfälld äga utgöres av skogsmark — detta torde dock i de delar av landet, varom nu är fråga, allenast undantagsvis förekomma — och sagda mark vid införlivningen lyder under 1923 års skogsvårdslag, torde i an­ slutning till regeln i 2 § 2 mom. samma lag vara tydligt, att genom införlivmngen ej sker ändring i skogsvårdslagens tillämplighet med avseende å marken, så länge denna ligger i samfällighet. Jämväl vad lagrådet i övrigt erinrat mot det remitterade förslaget har jag funnit välbetänkt och böra iakttagas. I enlighet med vad nu anförts har jag låtit inom jordbruksdepartementet omarbeta sagda förslag, därvid, på sätt lagrådet förordat, den föreslagna lagens rubrik ändrats till lag örn häradsallmänningar. I samband med be­ rörda omarbetning hava jämväl i övrigt vissa mindre redaktionella jämk­ ningar vidtagits i förslaget.

Departementschefen uppläser härefter det sålunda omarbetade förslaget samt hemställer, att detsamma måtte genom proposition föreläggas riks­ dagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Hugo Nordlander .

310918. Slockholm, Isaac Malcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931 .