('med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr £09. 1

Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m.; given Stockholms slott den 17 mars 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet ocb lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid foga­ de förslag till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar samt lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen,

dels ock föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

förordning om erkända arbetslöshetskassor, förordning om riksförsäkringsanstaltens uppbörd av av­ gifter jämlikt lagen angående bidrag från arbetsgivare till be­ stridande av statens omkostnader för de erkända arbetslöshets­ kassorna och den offentliga arbetsförmedlingen samt förordning om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för för­ säkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäk­ ring för olycksfall i arbete.

Under Hans Maj:ts TVTin allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr £09. 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

Förslag till

lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar.

Härigenom förordnas, att 1, 9, 44 och 89 §§ i lagen den 29 juni 1912 om under­ stödsföreningar, sådana dessa lagrum lyda enligt lag den 26 juni 1931 (nr 279), skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

1 §• Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bi­ stånd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse bereda medlem---------- eller moderskapshjälp; bereda understöd vid arbetslöshet; eller idka------- -—- hänförlig verksamhet. Understödsförening, som----------- lag pensionskassa.

9 §. Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Av­ ser föreningen uteslutande eller huvudsakligen att bereda sjukhjälp eller avser den att bereda understöd vid arbetslöshet, må dock föreningen i stället i firman hava, i förra fallet, ordet »sjukkassa» och, i senare fallet, ordet »arbetslös­ hetskassa». I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som be­ tecknar ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt, att därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller av en bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet »försäkring». Annan förening än den, vilken i enlighet med vad därom fin­ nes särskilt stadgat är antagen till erkänd sjukkassa eller till erkänd arbets­ löshetskassa, må icke i firman hava ordet »erkänd». Firman skall — — -— understödsförenings firma.

44 §. Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två på var­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 3

andra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de röstande. Har beslut om sådan ändring i erkänd sjukkassas eller erkänd arbetslöshets­ kassas stadgar, som må erfordras för erkännandets bibehållande, å samman­ träde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande, vare det ock gillt. Där stadgeändringen----------- understödsberättigades bekostnad. Skall sådan ----------- samtycke därtill. Är för-----------till efterrättelse. Stadgeändring, som----------- sista sammanträdet.

89 §. Rätt till sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till understöd vid arbetslös­ het eller till kapitalunderstöd, i vad det icke överstiger femhundra kronor, kan ej överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld. Hurusom pension-----------i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

4 Kungl. May.ts proposition nr 209.

Förslag

till

I a g

angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkost' nader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbets förmedlingen.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Arbetsgivare, som i sin verksamhet använder arbetare i sådan omfattning, att de motsvara ett antal av minst tio i genomsnitt för kalenderår till fullo sys­ selsatta arbetare, är skyldig att såsom bidrag till bestridande av statens om­ kostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsför­ medlingen erlägga årlig avgift i enlighet med vad nedan sägs. Med arbetsgivare och arbetare förstås i denna lag de, som enligt 2 § i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete anses såsom arbetsgivare och arbetare. Denna lag äger icke tillämpning å staten eller kommun, ej heller å innehavare av anstalt för yrkesutbildning, såvitt angår dem, som vid anstalten åtnjuta undervisning och enligt Konungens förordnande äro att anse såsom arbetare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

2 §.

Avgiften utgår med tre kronor för arbetare och beräknas efter det antal i genomsnitt för kalenderår till fullo sysselsatta arbetare, som de under näst­ föregående år i verksamheten använda arbetarna motsvara, avjämnat till när­ maste hela tal. Användes arbetare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt, svara arbetsgivarna, i den mån avgiftsplikt föreligger, en för alla och alla för en för avgiften. 3 §. Uppbörden av avgifterna ombesörjes av den försäkringsinrättning, i vilken arbetarna äro försäkrade jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i ar­ bete.

Kungl. Maj :ts proposition nr 209. 5

Det ankommer å försäkringsinrättning, som i första stycket sägs, att be­ sluta, huruvida arbetsgivare, vars arbetare där äro försäkrade, är avgiftspliktig, samt att i förekommande fall bestämma avgiftens belopp. Beslut av riksförsäkringsanstalten om avgifts belopp skall, även där beloppet blivit alle­ nast provisoriskt bestämt, utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning i eller befrielse från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt. Avgifter till riksförsäkringsanstalten erläggas på tid och sätt, som av Konung och riksdag bestämmes. Avgifter, som icke på föreskrivet sätt blivit erlagda till anstalten, indrivas i den ordning, som för indrivning av resterande kronoutskylder är stadgad. 4§. Riksförsäkringsanstalten har att till statskontoret inbetala de avgifter, som uppburits av anstalten. Bolag, som avses i 4 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, skall varje år före den 1 september till statskontoret inbetala ett belopp, motsvaran­ de de avgifter, vilkas uppbörd bolaget skolat ombesörja. Samtidigt med inbe­ talningen skall bolaget till riksförsäkringsanstalten skriftligen uppgiva be­ loppet av den avgift, som inbetalats för varje arbetsgivare.

5 §• Summan av de varje budgetår inflytande avgifterna skall beräknas å riksstaten. Av det sålunda beräknade beloppet skall så stor del, som erfordras för be­ stridande av statens omkostnader för den offentliga arbetsförmedlingen, dock högst två tredjedelar, anvisas såsom anslag för detta ändamål. Återstoden skall anvisas såsom anslag för avsättning till en särskild fond, vilken skall användas till bestridande av stadgade förvaltningsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna samt, i den mån medlen finnas därtill förslå, enligt Konungens bestämmande i varje särskilt fall, till åtgärder för utveck­ ling av den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

6 §■ Till bestridande av kostnad för uppbörden av avgifterna samt för täckande av förlust till följd av försummad avgiftsbetalning äger försäkringsbolag av de avgiftspliktiga arbetsgivarna uttaga så stort belopp, som skäligen kan an­ ses belöpa på envar av dem. 7 §• över beslut av försäkringsinrättning i fråga, som avses i 3 eller 6 §, må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde da­ gen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då sådant skedde.

6 Eungl. Maj:ts proposition nr 809.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning gjorts, till prövning upptaga ärende, som här avses. Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt. över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

8 §. De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas er­ forderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konun­ gens förordnande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934; och skola arbetsgivare förty första gången erlägga avgifter under år 1935.

Kungl. May.ts proposition nr 209. 7

Förslag

till

förordning om erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas som följer:

I. Om antagande av erkända arbetslöshetskassor.

1 §• Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar bereder medlem understöd vid arbetslöshet i enlighet med vad i denna förordning stadgas, må på sätt nedan sägs antagas till erkänd arbetslöshetskassa. Understödsförening antages till erkänd arbetslöshetskassa av den i 69 § i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar omförmälda tillsynsmyndig­ heten. Med antagande följer rätt till statsbidrag i enlighet med därför fastställda grunder. Erkänd arbetslöshetskassas firma skall innehålla orden »erkänd arbetslös­ hetskassa». 2 §• Ansökan om antagande till erkänd arbetslöshetskassa skall göras av för­ eningens styrelse. Vid ansökningen skola fogas enligt fastställda formulär avfattade uppgif­ ter rörande medlemmarnas antal samt fördelning efter yrken och tillförsäk­ rade förmåner ävensom angående föreningens tillgångar och skulder samt av samfund, inrättning eller annan gjord utfästelse om bidrag till föreningen. Nämnda handlingar skola vara försedda med styrelseledamöternas bevittnade namnunderskrifter.

3 §• Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd arbetslöshets­ kassa bestå av minst 500 medlemmar. Såvida särskilda omständigheter där­ till föranleda, må jämväl förening med mindre medlemsantal än nyss nämnts antagas. 4 §. Vid prövning av ansökan om antagande skall tillsynsmyndigheten tillse, att föreningens stadgar innehålla tillfredsställande bestämmelser om avgifter,

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

medelsförvaltning och folkbildning samt jämväl i övrigt äro betryggande för medlemmarna. Finnes anledning till anmärkning i sådant hänseende eller överensstämma stadgarna icke med vad under II—"V i denna förordning föreskrives eller innehålla stadgarna bestämmelser, som med hänsyn till ändamå­ let med föreningens verksamhet prövas vara obehöriga, skall antagande vägras. Sammanfaller det avsedda verksamhetsområdet för viss understödsförening helt eller till huvudsaklig del med verksamhetsområdet för redan erkänd ar­ betslöshetskassa, äger tillsynsmyndigheten vägra antagande av förstnämnda förening.

5 §• Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd arbetslöshets­ kassa hava i sina stadgar angivet: 1) föreningens verksamhetsområde; 2) under vilka villkor medlem må uteslutas; 3) under vilka förutsättningar uttaxering å medlemmarna skall äga rum, i vilken ordning beslut om uttaxering skall fattas och efter vilka grunder be­ slutad uttaxering skall verkställas; 4) under vilka förutsättningar beträffande arbetslöshetens omfattning bland kassans medlemmar eller kassans ekonomiska ställning daghjälpens storlek och understödstidens längd må i den i 24 § stadgade ordningen ändras; 5) huru i händelse av föreningens upplösning, där ej överlåtelse, på sätt i 61 § i lagen om understödsföreningar sägs, kommer till stånd, med behållna tillgångar skall förfaras.

6 §.

Erkänd arbetslöshetskassa ma ej utöva annan verksamhet än sådan, som avser beredande av understöd vid arbetslöshet, eller använda medel för ända­ mål, som är främmande för dylik understödsverksamhet.

II. Om stadgarnas bestämmelser rörande medlemskap.

7 §. Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvar­ stå såsom medlem skall uteslutas 1) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader haft ställning såsom självständig företagare utan att samtidigt mot avlöning användas till arbete för annans räkning; 2) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem manader använts till arbete av make, föräldrar eller adoptant, barn eller adoptivbarn; 3) den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa; 4) den som icke uppnått viss i stadgarna angiven ålder; 5) utländsk medborgare, savida han icke tillhör stat, med vilken sådan överenskommelse träffats, som avses i 13 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr Z09. 9

8 §. Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvar­ stå såsom medlem må utöver de i 7 § avsedda personer allenast kunna ute­ slutas 1) den som i fall, då enligt stadgarna kassans verksamhetsområde är så bestämt, att medlem skall tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren, ej uppfyller och ej heller under minst tre av de senast förflutna tolv månaderna uppfyllt sålunda föreskrivet villkor; 2) den som i fall, då enligt stadgarna kassans verksamhetsområde är så bestämt, att medlem skall vara anställd vid visst arbetsföretag eller bosatt inom visst område, ej uppfyller och ej heller under minst en av de senast för­ flutna sex månaderna uppfyllt sålunda föreskrivet villkor; 3) den för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmåga, lättja, osedlig vandel, dryckenskap eller annan dylik anledning synnerlig risk för arbetslöshet är för handen; 4) den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande, som kan antagas vara av betydelse för bedömande av hans rätt till understöd; 5) den som underlåter att ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller styrelsens behörigen utfärdade föreskrifter; 6) den vars ålder överstiger den gräns, som kan vara föreskriven i stad­ garna. Beslut, varigenom rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå såsom medlem förvägras någon av anledning, som under 3) omförmäles, skall av kassans styrelse omedelbart anmälas för tillsynsmyn­ digheten. 9 §. Har beträffande medlem av erkänd arbetslöshetskassa omständighet inträf­ fat, som kassan finner böra föranleda dennes uteslutande, skall det åligga kassans styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens sista kända adress giva honom underrättelse därom, därvid skälig tid må föreskrivas för avgivande av förklaring. 10 §. Är medlem, då han uteslutes ur kassan, på grund av redan inträffad ar­ betslöshet berättigad till understöd, skall uteslutningen anses hava skett först då löpande understödstid gått till ända.

11 §• Häftar medlem av erkänd arbetslöshetskassa vid utgången av åttonde vec­ kan efter den tid, å vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp belöper, fort­ farande för avgift eller belopp som nu sagts, skall han anses hava utträtt ur kassan vid sagda tidpunkt. Tillsynsmyndigheten äger, därest särskilda omständigheter därtill föran­ leda, beträffande viss kassa medgiva, att den tidpunkt, då sådan påföljd skall inträda, bestämmes senast till utgången av tjugusjätte veckan.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

12 §.

I rätten att utträda ur erkänd arbetslöshetskassa må begränsning ej vara föreskriven i kassans stadgar.

13 §. Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse med främmande stat, att medborgare i denna skall vid tillämpningen av denna förordning likställas med svensk medborgare.

III. Om stadgarnas bestämmelser rörande understöd.

14 §. Understöd från erkänd arbetslöshetskassa må endast utgå till arbetslös med­ lem, som 1) fyllt 16 år; 2) är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete; 3) hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbets­ sökande, på sätt i 19 § föreskrives; samt 4) uppfyller de i 21 § stadgade villkor med avseende å avgiftsbetalning.

15 §. Till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, må understöd icke utgivas för de fyra närmast följande veckorna efter det sådant förhållande inträffat. Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning, att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter, att det är förenat med avlöning, som icke understiger den i arbetsorten vanliga avlöningen för sådant arbete, att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur. Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av den särskilda beskaf­ fenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat; dock att inom område, där kollektivavtal gäller, sådan förklaring skall äga giltighet allenast för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må hänskjutas till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten.

16 §. Till den, som deltager i strejk eller är föremål för lockout, må understöd ej utgå för den tid konflikten varar.

Kungl. Maj:ts proposition nr £09. 11

17 §. Understöd från erkänd arbetslöshetskassa må ej utgå i annan form än så­ som ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, samt såsom hjälp till täc­ kande av rese- och flyttningskostnader för tillträdande av arbete a annan ort. Daghjälp må, såvida omständigheterna därtill föranleda, helt eller delvis ut­ givas i naturaförmåner. 18 §. Daghjälp må icke utgivas till medlem för söndag, ej heller för annan helg­ dag, med mindre han var arbetslös nästföregående vardag, eller för dag, för vilken han åtnjuter avlöning. 19 §. Medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp för viss dag, skall den dag hos organ för den offentliga arbetsför­ medlingen personligen söka arbete. Är medlemmen avlägset boende eller skulle av annan anledning skyldigheten att personligen inställa sig bliva synner­ ligen betungande för honom eller föreligga eljest särskilda omständigheter, äger arbetsförmedlingsanstalt för viss dag eller visst antal dagar av varje vecka befria honom från denna skyldighet. Av organ för den offentliga ar­ betsförmedlingen utfärdat intyg om arbetsansökan eller om meddelad befrielse därifrån skall, då understöd sökes, av medlemmen ingivas till kassan. Intyg, varom i första stycket förmäles, skall bevaras bland kassans hand­ lingar. 20 §. 1 mom. Såsom daghjälp må ej utgivas mer än som svarar mot, för med­ lem som är familjeförsörjare, fyra femtedelar och för annan medlem tre femtedelar av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse, och ma vad sålunda utgår icke i något fall överstiga sex kronor om dagen. Daghjälp skall utgöra minst två kronor; dock att daghjälp må utgå med lägre belopp: 1) i fall som följa av första stycket här ovan eller som omförmälas i 2 mom. i denna paragraf eller i 24 § första stycket; 2) till kvinnliga medlemmar eller till medlemmar, vilka ännu icke uppnatt viss i stadgarna angiven ålder; dock, utom i fall som avses under 1), med lägst en krona; 3) då tillsynsmyndigheten på grund av särskilda skäl därtill lämnat med­ givande. Såsom familjeförsörjare skall anses den, som har försörjningsskyldighet mot make eller mot barn eller adoptivbarn under 16 år eller som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant. 2 mom. Är medlem i erkänd arbetslöshetskassa i anledning av arbetslös­ het lagligen berättigad till regelbundet utgående understöd av annan beskaf­ fenhet än fattigvård, må daghjälp till honom utgivas allenast i den mån un­

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

derstödet icke uppgår till den andel av arbetsförtjänsten, som daghjälpen en­ ligt 1 mom. högst må motsvara. Kassa äger i sina stadgar föreskriva, att till medlem, vilken uppbär under­ stöd, som i första stycket nämnts, må utgå daghjälp allenast i den mån un­ derstödet icke uppgår till den medlemmen eljest tillförsäkrade daghjälpen. 3 mom. Erkänd arbetslöshetskassa äger i sina stadgar föreskriva, att dag­ hjälp icke må utgå till medlem, som på grund av driftinskränkning vid det företag, där han är anställd, under varje period om fjorton dagar har arbete ett mindre antal dagar än vid full drift är vanligt. Har sådan föreskrift icke meddelats, skall dock det antal dagar under varje period om fjorton dagar, för vilka han eljest varit berättigad till daghjälp, minskas med två.

21 §.

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa må till medlem, som icke tidigare upp­ burit understöd från kassan, utgiva understöd endast därest han för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna trettiosex månaderna till kassan erlagt avgifter, motsvarande minst femtiotvå veckoavgifter. Har med­ lem, som här avses, övergått från klass med lägre daghjälp till klass med högre daghjälp, må den högre daghjälpen icke utgivas till honom, med mindre summan av hans för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande för­ flutna trettiosex månaderna inbetalade avgifter motsvarar summan av femtio­ två veckoavgifter i den högre klassen, dock att avgifter måste hava efter över­ gången erlagts för minst tjugusex veckor i den högre klassen. Till medlem, vilken tidigare uppburit understöd från kassan, må under­ stöd utgivas, om han för tid under de närmast före arbetslöshetens inträ­ dande förflutna aderton manaderna till kassan erlagt avgifter, motsvarande minst tjugusex veckoavgifter. Har sådan medlem övergått till klass med högre daghjälp, må den högre daghjälpen icke utgivas till honom, med mindre sum­ man av hans för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflut­ na aderton månaderna inbetalade avgifter motsvarar summan av tjugusex veckoavgifter i den högre klassen, dock att avgifter måste hava efter över­ gången erlagts för minst tretton veckor i den högre klassen. Där sjukdom eller värnpliktstjänstgöring varit orsaken till den sista arbetsanställningens avbrytande eller inträffat under tiden efter dennas upp­ hörande, skall vid tillämpning av första och andra styckena bortses från den tid medlemmen av sådan anledning varit förhindrad åtaga sig arbete. Har medlem på grund av bestämmelserna i 15 § första stycket varit av­ stängd från understöd, skall vid tillämpning av första och andra styckena i detta moment arbetslösheten anses hava inträtt först vid avstängningstidens slut. 2 mom. Har någon omedelbart före inträdet i kassan varit medlem i annan erkänd arbetslöshetskassa, ma, saframt mellan kassorna därom träffas över­ enskommelse, som av tillsynsmyndigheten godkännes, de avgifter, vilka han erlagt såsom medlem av annan kassa, kunna vid tillämpning av denna paragraf helt eller delvis räknas honom till godo.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 13

Tillsynsmyndigheten må ock medgiva, att medlem, vilken omedelbart före inträdet i kassan varit medlem i sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp, som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa, må tillgodoräk­ nas avgifter, vilka han erlagt till nämnda sammanslutning. 3 mom. Har överenskommelse träffats eller medgivande lämnats enligt vad i 2 mom. sägs, skall vid tillämpning av denna förordning med understöd som utgivits av den erkända arbetslöshetskassan likställas understöd, vilket ut­ givits av kassa eller sammanslutning, som överenskommelsen eller medgivan­ det avser. 4 mom. Vid tillämpning av 1 och 2 mom. må beträffande medlem, som med mellantider tillhört kassan eller annan erkänd arbetslöshetskassa eller sammanslutning, som avses i 2 mom., allenast tagas i betraktande avgifter, som belöpa å tid efter det han senast saknade medlemsrätt i sådan kassa eller sammanslutning. 5 mom. Medlem må vid tillämpning av denna paragraf allenast tillgodo­ räknas avgift, som erlagts för tid, då han för annans räkning mot avlöning använts till arbete, som utförts annorstädes än i medlemmens hem.

22 §.

Daghjälp må icke utgå till medlem för någon dag, med mindre han under nästföregående fjorton dagar varit arbetslös under sex dagar och för dessa dagar företett intyg, som i 19 § sägs. Vid tillämpning härav må hänsyn ej tagas till arbetslöshet under tid, då av annan orsak understöd ej kunnat utgå. Erkänd arbetslöshetskassa må i sina stadgar föreskriva viss längre karenstid än i första stycket sägs, därvid tiden dock ej må bestämmas längre än till tre månader samt vad i första stycket sägs skall äga giltighet. Vad sålunda föreskrivits om iakttagande av karenstid skall icke äga tilllämpning, då medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller tillfälligt ar­ bete för högst aderton dagar eller på grund av sjukdom eller värnpliktstjänst­ göring eller särskild av tillsynsmyndigheten med stöd av sista stycket i den­ na paragraf meddelad föreskrift ej kan erhålla daghjälp samt omedelbart efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo ansöker om daghjälp. Innesluter understödsförening, som antages eller antagits till erkänd arbets­ löshetskassa, medlemmar tillhörande yrke, inom vilket arbetslöshet årligen re­ gelbundet förekommer, eller föreligga eljest särskilda omständigheter, äger tillsynsmyndigheten beträffande vissa medlemmar föreskriva, att daghjälp ej må utgå förrän efter viss längre karenstid än i första stycket sägs, därvid tiden dock ej må bestämmas längre än till tre månader samt vad i första stycket sägs skall äga giltighet, eller att för viss bestämd tid av året daghjälp över huvud icke må utgå eller att den längsta medgivna understödstiden under loppet av femtiotvå på varandra följande veckor skall uppdelas i två perioder, därvid den ena skall omfatta tid, under vilken arbetslöshet regelbundet före­ kommer.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

23 §. Daghjälp må icke utgå till medlem för mer än sammanlagt etthundratjugu dagar under loppet av femtiotvå på varandra följande veckor. Har erkänd arbetslöshetskassa i sina stadgar bestämt längre karenstid än i 22 § första stycket sägs, må dock understödstiden ökas med högst den tid, varmed karens­ tiden förlängts. Ej må den tid, för vilken daghjälp under loppet av femtiotvå på varandra följande veckor längst må utgå, i annat fall än som omförmäles i 24 § första stycket utgöra mindre än nittio dagar.

24 §. Då någon i 5 § 4) avsedd förutsättning föreligger, må kassans styrelse efter medgivande av tillsynsmyndigheten besluta nedsätta daghjälpens storlek eller minska understödstidens längd. Beslut, varom nu nämnts, skall avse jämväl dem, som vid beslutets fattande på grund av redan inträffad arbetslöshet äro berättigade till understöd, samt må gälla, intill dess tillsynsmyndigheten annorlunda förordnar.

25 §. Medlem, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp, skall hos sin siste ar­ betsgivare anhålla om intyg, utvisande den tid, anställningen varat, och orsaken till att den upphört eller, där fråga är om daghjälp på grund av minskning i antalet arbetsdagar till följd av driftinskränkning, antalet arbetsdagar under varje period om fjorton dagar. Erhållet intyg skall av medlem överlämnas till kassan, som har att förvara det bland sina handlingar.

IV. Om stadgarnas bestämmelser rörande avgifter och fondbildning.

26 §. Erkänd arbetslöshetskassa skall för tid då medlem för annans räkning mot avlöning användes till arbete, som utföres annorstädes än i medlemmens hem, upptaga fasta medlemsavgifter. De fasta avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra för verksamheten avsedda inkomster må antagas förslå till utgivande av till­ försäkrade förmåner, föreskriven fondbildning, förvaltningskostnader och öv­ riga kassan åliggande utgifter. Avgifterna må icke göras olika för olika grup­ per av kassans medlemmar i vidare mån, än som skäligen föranledes av olik­ het medlemmarna emellan i avseende å tillförsäkrade förmåner eller å arbetslös­ hetsrisk. Eöreskrives i stadgarna, att särskild avgift skall erläggas i samband med inträde i kassan eller övergång till högre understödsklass eller av medlem, som underlåtit att i rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp, må dylik sär­ skild avgift icke bestämmas högre än som enligt tillsynsmyndighetens prövning kan anses skäligt.

Eungl. Maj:ts proposition nr 209. 15

27 §. Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande i fråga om kassor med 10,000 medlemmar eller däröver minst genomsnittliga beloppet av de tre sistförflutna årens inkomster i form av erlagda avgifter och erhållet statsbidrag, i fråga om kassor med 500 medlemmar eller därunder minst fyra gånger ett på samma sätt beräknat belopp och i fråga om kassor med flera än 500 men färre än 10,000 medlemmar minst det belopp, tillsyns­ myndigheten med ledning av här angivna siffror bestämmer. Utbetalning av understöd må ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens storlek samt kassans ekonomiska ställning i övrigt därtill lämnat medgivande. överskott å verksamheten skall tillföras fonden. Fonden får endast tagas i anspråk, i den mån kassans inkomster ej förslå till täckande av kassans löpande utgifter. Fondens tillgångar skola redovisas: 1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten; 2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer; 3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, bankbolag eller sparbank; 4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svenska kommuner, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens tillstånd; 5) med tillsynsmyndighetens medgivande i för kassans verksamhet avsedd fastighet; dock att i varje fall åbyggnad å fastigheten skall vara brandförsäkrad i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandför­ säkringsbolag inom riket.

V. Om stadgarnas bestämmelser rörande styrelse och revisorer samt rörande utövande av den befogenhet, som tillkommer sammanträde med arbetslös­ hetskassa.

28 §. Av erkänd arbetslöshetskassas styrelse skall tillsynsmyndigheten efter för­ slag av kassan utse en ledamot. Tillsynsmyndigheten skall jämväl utse en av kassans revisorer. Styrelseledamot och revisor, som utsetts av tillsynsmyndigheten, äga för uppdragets fullgörande uppbära arvode från statsverket med belopp, som av tillsynsmyndigheten bestämmas. 29 §. I erkänd arbetslöshetskassa, som har lokalavdelningar å olika orter, skall den befogenhet, som tillkommer sammanträde med kassan, helt utövas av valda ombud.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

VI. Om tillsyn å erkända arbetslöshetskassor så oek om återkallande av antagande.

30 §. Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända arbetslöshetskassor föras en förteckning, vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvis­ ning till inskrivningar rörande kassan i understödsföreningsregistret samt upp­ gift om kassans verksamhetsområde och postadress. Har kassa medgivits att utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 500, skall uppgift jämväl härom intagas i förteckningen.

31 §. Erkänd arbetslöshetskassas räkenskaper skola avslutas för kalenderår samt föras i enlighet med bokföringslagen den 31 maj 1929 jämte de särskilda före­ skrifter, som tillsynsmyndigheten därutöver meddelar. I balansräkningen skall såsom skuld upptagas ett belopp, minst motsvarande det för kassa av ifrågavarande storlek föreskrivna lägsta fondbeloppet.

32 §. Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att erkänd arbetslöshets­ kassa bedriver sin verksamhet i enlighet med bestämmelserna i denna för­ ordning och på ett i övrigt ändamålsenligt sätt, och har tillsynsmyndigheten jämväl att tillhandagå med råd och upplysningar ej mindre i fråga om åt­ gärder, som må erfordras för antagande, än även beträffande det lämpliga inrättandet av verksamheten. Erkänd arbetslöshetskassa är pliktig att när som helst bereda tillsynsmyn­ digheten eller dess ombud tillfälle att granska kassans räkenskaper, protokoll och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till sammanträden med kassan eller dess styrelse. Kassa åligger ock att till tillsynsmyndigheten in­ sända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som av nämnda myndighet äskas. Närmare bestämmelser om övervakandet av de erkända arbetslöshetskas­ sorna meddelas av Konungen.

33 §. Har medlemsantalet i erkänd arbetslöshetskassa nedgått under 500 eller, i fråga om kassa, som medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 500, under det tal, som tillsynsmyndigheten bestämt, åligger det styrelsen för kassan att ofördröjligen därom göra anmälan hos tillsynsmyndigheten. I anledning av anmälan, som nu sagts, har tillsynsmyndigheten att, så snart ske kan, meddela beslut, huruvida det må vara kassan medgivet att med mindre medlemsantal, än ovan för varje särskilt fall avsetts, fortsätta sin verksamhet som erkänd arbetslöshetskassa. Lämnas sådant medgivande, skall tillsyns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 17

myndigheten tillika bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet återkallas. Har medgivande, som i nästföregående stycke sägs, ej lämnats eller har sådant medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått un­ der det nya talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, skall kas­ san vara pliktig att träda i likvidation.

' 34 §. Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekom­ mer eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd arbetslöshetskassas verksamhet föreligger, äger tillsynsmyndigheten meddela kassan anvisning ått vidtaga den åtgärd eller den förändring av kassans verksamhet, som prö­ vas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall hava vidtagits. Finnes erkänd arbetslöshetskassa icke tillbörligen ställa sig sålunda med­ delad anvisning till efterrättelse, må antagandet återkallas eller kassan för­ klaras vara rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig. Har anvisning enligt 82 § i lagen om understödsföreningar meddelats er­ känd arbetslöshetskassa och finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvis­ ningen till efterrättelse, må tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl före­ ligga att tillämpa i nämnda paragraf därför stadgad påföljd, förfara enligt andra stycket här ovan. Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.

35 §. Om delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt denna förordning, så ock om besvär över sådant beslut skall gälla vad i 83 § i lagen om understödsföreningar finnes stadgat; dock må klagan icke föras över beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats angående beskaffenheten av arbetskonflikt inom område, där kollektivavtal gäller.

36 §. I enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, skall utses en nämnd, bestående av personer med sakkunskap beträffande arbetslöshetsfrågor, vilken nämnd skall hava att sammanträda inför tillsynsmyndigheten för att samråda med denna myndighet i angelägenheter, som röra de erkända ar­ betslöshetskassorna.

VII. Straffbestämmelser.

37 §. Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan om antagande mot bättre ve­ tande meddelar oriktig uppgift, straffes med dagsböter. Bihang till riksdagens protokoll 1033. 1 samt. Nr 209. 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Försummas anmälan, som är föreskriven i 33 §, straffes den försumlige med böter från och med fem till och med trehundra kronor.

38 §. Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas till­ gång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen. Försummelse att göra anmälan, som är föreskriven i 33 §, skall åtalas vid allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse enbgt stadgarna har sitt säte.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 19

Förslag

till

förordning

om riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt lagen angå­ ende bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen.

Härigenom förordnas som följer: I fråga om riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt lagen den 1933 (nr ) angående bidrag från arbetsgivare till bestri­ dande av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den of­ fentliga arbetsförmedlingen skola bestämmelserna i §§ 2, 4—6 och 8 i för­ ordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för för­ säkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycks­ fall i arbete äga motsvarande tillämpning med iakttagande, att avgifterna skola uppbäras i samband med de i förordningen omförmälda avgifterna samt att utanordning enligt § 4 mom. 5 i förordningen icke skall äga rum.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.

20 Eungl. Maj:ts proposition nr 209.

Förslag

till förord ning

om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) an­ gående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att § 5 i förordningen den 31 mars 1922 angående upp­ börd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 5. Skall försäkringsavgift uppbäras i den i § 4 stadgade ordning och uppgår avgiften ensamt eller tillika med avgift jämlikt lagen den 1933 (nr ) angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkost­ nader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmed­ lingen till 1,000 kronor eller mera, må riksförsäkringsanstalten på ansökan av den avgiftspliktige medgiva, att avgiften erlägges med hälften under första och återstoden under andra halvåret.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 21

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 3 mars 1933.

N ärvarande: Statsministern H ansson , statsråden U ndén , N othin , S chlyter , W igforss , M öller , V ennerström , L eo , E ngberg , E kman , S köld .

Departementschefen, statsrådet Möller anför efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet: Vid behandlingen i statsverkspropositionen av frågan om anslag till bekäm­ pande av arbetslösheten (femte huvudtiteln, punkt 9) anmälde jag, att inom departementet med biträde av tillkallade sakkunniga påginge förberedelser för framläggande för innevarande års riksdag av förslag rörande arbetslöshets­ försäkring. Under rubriken socialstyrelsen (punkt 3) anförde jag vidare, att det syntes kunna antagas, att handhavandet av en sådan försäkring skulle kom­ ma att uppdragas åt socialstyrelsen liksom att i samband därmed styrelsens nu­ varande verksamhet rörande arbetsförmedlingen bleve väsentligt utvidgad med därav följande vittgående organisatoriska förändringar av styrelsen. Kostna­ derna för denna omorganisation för nästa budgetår uppskattade jag approxi­ mativt till 50,000 kronor, till vilket belopp hänsyn togs vid beräknande av det extra förslagsanslaget för styrelsens verksamhet. Jag anhåller nu att få anmäla frågan om arbetslöshetsförsäkring till fortsatt behandling.

Till grund för det nu föreliggande förslaget i ämnet ligger ett av 1926 års arbetslöshetssakkunniga under år 1928 avgivet betänkande (Statens offent­ liga utredningar 1928:9). Sedan yttranden över detta betänkande inhämtats från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, har en överarbetning av det i betänkandet innefattade förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring verkställts inom departementet med biträde jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndi­ gande den 7 oktober 1932 av särskilt tillkallade sakkunniga, vilka jämväl ut­ arbetat förslag till ny lagstiftning om arbetsförmedling och statsbidrag till understöd åt arbetslösa. De av dessa sakkunniga utarbetade förslagen inne­ fattas i en »P. M. rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring m. m.», vilken torde såsom bilaga (bilaga G) få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.1 I promemorian återfinnes referat av 1928 års betänkande (sid. 10), och vid promemorian hava fogats redogörelser för de över betänkandet avgivna yttran­ 1 Denna bilaga är här intagen efter statsrådsprotokollet den 17 mars 1933.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

dena samt för den senaste utländska lagstiftningen på området, och torde jag i dessa hänseenden få hänvisa till bilagan. över de sakkunnigas förslag — i det följande benämnt sakkunnigför­ slaget —- hava yttranden inhämtats från vederbörande myndigheter ävensom från av förslaget berörda enskilda sammanslutningar, allt på sätt jag senare torde få närmare omförmäla. Jämväl efter det sålunda infordrade yttran­ den inkommit, hava överläggningar i ärendet ägt rum med de tillkallade sak­ kunniga.

I fråga om de omständigheter, som föranlett de sakkunnigas tillkallande, samt de för deras arbete lämnade direktiven torde jag få hänvisa till nyss­ nämnda promemoria, i vilken statsrådsprotokollet i ärendet återgivits (bilaga G sid. 3). I promemorian återfinnes även en redogörelse för den tidigare be­ handlingen inom vårt land av frågan om arbetslöshetsförsäkring (bilaga G sid. 4 ff.).

Sakkunnigförslaget.

Jag torde sålunda omedelbart kunna övergå till att lämna en sammanfatt­ ning av innebörden av de sakkunnigas förslag. Erkända Det av 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring framlagda förslaget arbetslöshets­ kassor. avser ett system för frivillig arbetslöshetsförsäkring, innebärande att staten lämnar bidrag till av arbetarna själva bildade arbetslöshetskassor, som fylla vissa i lagen givna bestämmelser rörande medlemsantal m. m. och bedriva sin verksamhet i enlighet med givna föreskrifter. De bestämmelser, som reglera kassornas verksamhet, hava sammanställts i en förordning om erkända arbets­ löshetskassor. I föreningsrättsligt hänseende innebär förslaget, att arbetslöshetskassorna skola vara registrerade som understödsföreningar enligt lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar. De särskilda bestämmelser, som i nämnda lag med­ delas för föreningar med godkända stadgar, skola dock icke gälla för arbets­ löshetskassorna. Kassorna måste däremot för att få statsbidrag antagas till »erkända arbetslöshetskassor». Ansökan om antagande skall göras hos social­ styrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet för de erkända arbetslöshetskassorna. Socialstyrelsen har därvid att tillse, att kassans stadgar överensstämma med de i förordningen givna bestämmelserna och i övrigt äro betryggande för medlem­ marna. I förordningen har någon annan begränsning ej gjorts med avseende å kas­ sornas verksamhetsområden, än att medlemmarna skola vara lönearbetare i för­ ordningens mening. Till denna fråga återkommer jag senare. I allmänhet torde kassorna komma att bildas såsom rikskassor för arbetare inom visst yrke eller viss verksamhetsgren, men det möter ej hinder att bilda en kassa för ar­ betarna vid visst företag eller för samtliga lönearbetare, oberoende av yrket, inom visst område. Förordningen medgiver jämväl bildandet av en allmän kassa för hela landet eller viss del därav med tillträde för alla lönearbetare. Såsom villkor för antagande till erkänd arbetslöshetskassa har i förordningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 23

stadgats, att kassan skall hava minst 500 medlemmar; tillsynsmyndigheten dock obetaget att, där särskilda omständigheter därtill föranleda, antaga kassa med lägre medlemsantal. Vidare har tillsynsmyndigheten medgivits rätt att vägra antagande av kassa, om ändamålet med dess verksamhet helt eller till huvud­ saklig del kan anses fyllt av redan erkänd arbetslöshetskassa. De erkända arbetslöshetskassorna skola med de undantag, som angivas i förordningen, vara öppna för alla lönearbetare inom kassans verksamhetsom­ råde. Sålunda får ej såsom villkor för medlemskap uppställas, att vederbö­ rande skola vara anslutna till viss organisation eller sammanslutning. För­ ordningen upptager vissa omständigheter, som obligatoriskt skola utgöra hin­ der mot medlemskap, varjämte kassorna medgivas rätt att därutöver i vissa särskilt angivna fall utesluta från medlemskap. Bland de obligatoriska fordringarna för rätt till medlemskap upptages främst kravet på att vederbörande skall vara lönearbetare. Begreppet löne­ arbetare har dock ej, med hänsyn till vissa svårigheter, positivt bestämts i för­ ordningen. X stället har det negativt bestämts, att den som är självständig före­ tagare skall uteslutas från medlemskap. Prövningen härav anknytes till för­ hållandena under de senast förflutna tolv manaderna. För att rätt att vinna inträde i eller kvarstå som medlem i kassan skall föreligga, får vederbörande under nämnda tid ej hava haft ställning som självständig företagare mer än fem månader. Bland de absoluta uteslutningsgrunderna upptages vidare det fall, att någon är anställd hos viss nära anförvant. Prövningen härav skall på samma sätt, som nyss nämnts, anknytas till förhallandena under de senast förflutna tolv månaderna. Vidare far ingen pa samma gång vara medlem i mer än en erkänd arbetslöshetskassa. Utländsk medborgare kan ej bliva medlem i en er­ känd arbetslöshetskassa, om han ej tillhör stat, med vilken överenskommelse träffats om ömsesidighet. För den händelse att en kassas verksamhetsområde är så bestämt, att med­ lemmarna skola tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren eller vara an­ ställda vid visst företag eller bosatta inom visst område, har kassan medgivits rätt att från medlemskap utesluta de personer, som ej uppfylla sålunda före­ skrivet villkor. Genom bestämmelser av olika slag har kassan dock förhind­ rats att utesluta någon, innan viss tid förflutit, från det villkoret upphörde att vara uppfyllt. Om för någon person synnerlig risk för arbetslöshet är för handen på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmåga, lättja, osedlig vandel, drycken­ skap eller annan dylik anledning, äger kassan rätt att utesluta honom från medlemskap. Beslut härom skall dock omedelbart anmälas för tillsynsmyn­ digheten. Vidare kunna personer, som lämna svikliga uppgifter eller icke stäl­ la sig till efterrättelse kassans stadgar eller av styrelsen i behörig ordning utfärdade föreskrifter, uteslutas från medlemskap. Kassorna kunna i sina stadgar bestämma åldersgränser för medlemmarna. Hava sådana gränser bestämts, kan dispens härifrån endast meddelas beträf­ fande den övre gränsen.

24 Kungl. Maj :ts proposition nr 209.

Särskild bestämmelse har lämnats för att förhindra, att någon uteslutes ur en kassa under tid, då han på grund av redan inträffad arbetslöshet är berät­ tigad till understöd från kassan. I likhet med i förordningen om erkända sjukkassor har införts en bestäm­ melse om automatisk uteslutning av medlem, om han efter viss tids förlopp fortfarande häftar för avgift eller uttaxerat belopp. Den tidpunkt, då påfölj­ den skall inträda, har bestämts till åtta veckor efter den tid, å vilken avgif­ ten eller beloppet belöper, med rätt likväl för tillsynsmyndigheten att för viss kassa bestämma denna tidpunkt senast till utgången av tjugosjätte veckan. För att kunna bliva berättigad till understöd från en erkänd arbetslöshets­ kassa måste en medlem, som icke tidigare åtnjutit understöd från kassan eller från annan erkänd arbetslöshetskassa, hava under de närmast före arbetslös­ hetens inträdande förflutna två åren till kassan erlagt avgifter för minst 52 veckor. För medlem, som tidigare uppburit understöd, kräves 26 erlagda av­ gifter under det närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna året. Vid bedömande av frågan om tiden för arbetslöshetens inträdande skall man bort­ se från den tid efter sista arbetsanställningens upphörande, som medlemmen vant sjuk eller fullgjort värnpliktstjänstgöring. Har medlem åter på grund av eget förvållande varit avstängd från understöd under viss tid, skall arbets­ lösheten anses hava tagit sin början först vid avstängningstidens slut. Om medlem övergått från klass med lägre daghjälp till klass med högre daghjälp, måste han erlägga visst antal avgifter i den högre klassen, innan den högre daghjälpen kan utgå. Efter överenskommelse mellan kassorna, som av tillsynsmyndigheten godkännes, kan medlem få tillgodoräkna sig avgift, som han erlagt såsom medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa. Vidare kan tillsynsmyndigheten medgiva, att medlem må tillgodoräknas avgift, som erlagts till sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp, som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa. Vid prövning av frågan om rätt till under­ stöd kan medlem aldrig få räkna sig tillgodo andra avgifter, än som erlagts för tid, då han för annans räkning mot avlöning använts till arbete, som icke utförts i medlemmens hem. För att bliva berättigad till understöd måste medlem vidare hava fyllt 16 år, vara arbetsför och oförhindrad att åtaga sig arbete samt hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen hava anmält sig såsom arbetssökande. Sådan anmälan skall i regel ske varje dag, men arbetsförmedlingsanstalt äger, om skäl därtill föreligga, för viss dag eller visst antal dagar i varje vecka befria den arbetslöse från anmälningsskyldighet. Om medlem deltager i strejk eller är föremål för lockout, kan han ej erhålla understöd. Ej heller kan understöd utgå för dag för vilken medlem åtnjuter avlöning. Om en medlem i en erkänd arbetslöshetskassa frivilligt utan giltig anled­ ning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt förhållande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, får understöd icke utgivas till honom under fyra veckor, efter det sådant förhållande inträffat. Särskilda bestämmelser reglera förutsättningarna för att ett erbjudet arbete skall anses lämpligt. Prövningen härav tillkommer kassan, som äger uppställa strängare

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 25

regler än som stadgats i förordningen. Om arbetet motsvarar arbetarens krafter och färdigheter, är förenat med avlöning, som icke understiger den i arbetsorten vanliga avlöningen för sådant arbete, och icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt ej heller eljest särskilda omstän­ digheter föreligga med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur, så skall arbetet alltid anses lämpligt. Från bestämmelsen att arbetet icke får hänföra sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, har undantag gjorts för det fall, att konflikten i vederbörlig ordning befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal. Tillsynsmyndig­ heten har därjämte medgivits rätt att beträffande konflikt, som ännu icke varit under arbetsdomstolens eller skiljenämnds bedömande, avgiva förkla­ ring om att konflikten är av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat. Understöd utgår i regel med ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, men kan också utgå såsom hjälp till täckande av rese- och flyttnings­ kostnader för tillträdande av arbete på annan ort. Daghjälp kan utgivas i naturaförmåner. Daghjälp skall bestämmas till belopp ej överstigande sex och i regel ej un­ derstigande två kronor. Kassorna äga själva bestämma daghjälpens storlek inom dessa gränser med den inskränkningen, att daghjälp aldrig får överstiga, för familjeförsörjare fyra femtedelar och för annan medlem tre femtedelar av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. Begreppet familjeför­ sörjare definieras ej i förordningen, utan det överlåtes åt tillsynsmyndigheten att meddela närmare bestämmelser därom. Kassorna kunna införa olika understödsklasser och jämväl medgiva rätt för kvinnliga medlemmar och med­ lemmar, som ännu icke uppnått viss ålder, att såsom halvbetalande uppbära lägre understöd än övriga medlemmar. I allmänhet får daghjälp icke utgivas till medlem, som i anledning av ar­ betslösheten åtnjuter fattigvård för sig själv eller för någon, för vilken han är att anse såsom familjeförsörjare. Undantag göres dock för fattigvård, som avses i 50 § 2 mom. i lagen om fattigvården eller med andra ord fattigvård, som ej utgör hjälp till den dagliga försörjningen, ävensom för fattigvård, som utgöres av vård å sjukvårdsanstalt för någon av familjemedlemmarna. I sam­ band härmed hava fattigvårdsstyrelserna ålagts att underrätta kassans sty­ relse om de fall, då fattigvård i anledning av medlems arbetslöshet meddelats honom eller någon, för vilken han är försörjningsskyldig. Om medlem i anledning av arbetslösheten är lagligen berättigad till regel­ bundet utgående understöd av annat slag än fattigvård, så äga kassorna själ­ va bestämma, om daghjälpen skall minskas med det belopp, som understödet utgör. Dock må daghjälp aldrig utgivas till större belopp, än att summan av daghjälpen och understödet icke överstiger den andel av arbetsförtjän­ sten, vartill daghjälpen högst må uppgå. Om daghjälp utgår till medlem, som på grund av driftinskränkning vid det företag, där han är anställd, har anställning ett mindre antal dagar i veckan

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

än vid full drift är vanligt, får summan av daglrjälpen och arbetsförtjänsten för vecka icke överstiga, vad medlemmen skulle hava erhållit i daghjälp för veckan, om han varit fullständigt arbetslös. Daghjälp får icke utgå till någon medlem förrän efter viss karenstid, som kassorna själva äga bestämma. Karenstiden får dock aldrig bestämmas kor­ tare än till sex dagar, vilka dagar ej behöva ligga i följd utan kunna vara fördelade under de nästföregående fjorton dagarna. Karenstiden får ej heller överstiga tre månader. Vid beräkning av karenstid får hänsyn ej tagas till arbetslöshet under tid, då medlem av annan orsak ej kunnat erhålla understöd. Ny karenstid behöver ej beräknas för medlem, som är berättigad till under­ stöd, om avbrott sker på grund av tillfälligt arbete för kortare tid än ader­ ton dagar eller på grund av sjukdom eller värnpliktstjänstgöring eller på grund av särskild av tillsynsmyndigheten meddelad bestämmelse, därest medlemmen efter arbetets eller hindrets upphörande omedelbart ansöker om daghjälp. För kassor med medlemmar inom säsongbetonade yrken eller eljest, då sär­ skilda omständigheter föreligga, har tillsynsmyndigheten medgivits rätt att beträffande vissa medlemmar föreskriva längre karenstid än eljest, dock ej över tre månader, eller förbjuda utbetalande av understöd under viss del av året eller föreskriva uppdelande av längsta understödstiden under tolv på var­ andra följande månader i två perioder, varvid ena perioden skall omfatta den tid, under vilken arbetslöshet regelbundet förekommer. Understödstiden har bestämts till högst 120 dagar under 52 på varandra följande veckor. Kassorna äga bestämma kortare understödstid, dock ej un­ der 90 dagar. Understödstiden kan förlängas över 120 dagar dels om dag­ hjälp vid korttidsarbete utgått med nedsatt belopp, intill dess sammanlagda daghjälpsbeloppet motsvarar full daghjälp för den arbetslöse under 120 da­ gar, och dels om en kassa bestämt längre karenstid än den kortast möjliga ti­ den med högst den tid, varmed karenstiden förlängts. Vid framställning om daghjälp skall medlem styrka orsaken till arbetslös­ heten och att han innehaft arbete under den tid, för vilken avgifter minst skola vara erlagda. Medlemmens skyldighet härutinnan skall i allmänhet full­ göras genom överlämnande till kassan av intyg från arbetsgivaren. Skyl­ dighet för arbetsgivaren att utfärda sådant intyg har dock ej ansetts behöva särskilt föreskrivas. Erkänd arbetslöshetskassa skall upptaga fasta avgifter av sina medlemmar. Dessa avgifter skola utgå för Jid, då medlem för annans räkning mot avlö­ ning användes till arbete, som ej utföres i medlemmens hem, samt vara så av­ vägda, att de i förening med andra inkomster förslå till föreskriven fondbild­ ning, utgivande av tillförsäkrat understöd och kassans övriga utgifter. Av­ gifterna må ej göras olika för olika medlemmar i vidare mån än som föranledes av olika understödsrätt eller arbetslöshetsrisk. Kassorna ha vidare rätt att upptaga särskild avgift vid inträde i kassan eller övergång till högre understödsklass eller vid försummelse att i rätt tid erlägga fast avgift eller ut­ taxerat belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20S. 27

En erkänd arbetslöshetskassa skall som fond avsätta tillgångar av viss i förordningen med hänsyn till kassans medlemsantal och inkomster angiven storlek. Denna fond, till vilken överskottet å verksamheten alltid skall av­ sättas, får endast tagas i anspråk i den mån inkomsterna ej förslå till täc­ kande av löpande utgifter. Fondens tillgångar skola redovisas på visst i för­ ordningen angivet sätt. I balansräkningen skall alltid som skuld upptagas ett belopp, motsvarande den lägst föreskrivna fonden. Utbetalning av under­ stöd får ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens stor­ lek lämnat medgivande därtill. Om kassans inkomster ej förslå till utgifterna, får, som jag nyss nämnt, fonden tagas i anspråk. Därest så med hänsyn till kassans ekonomiska ställ­ ning eller arbetslöshetens omfattning bland medlemmarna är erforderligt, må kassans styrelse efter medgivande av tillsynsmyndigheten nedsätta daghjäl­ pens storlek eller minska understödstidens längd. Det eljest föreskrivna mi­ nimibeloppet av daghjälpen eller två kronor och kortaste understödstiden eller nittio dagar må därvid underskridas. Visar det sig nödvändigt, skall där­ jämte särskild uttaxering å medlemmarna tillgripas. Förutsättningarna för vidtagande av dessa åtgärder skola finnas angivna i kassans stadgar, varför stadgeändring icke i något fall erfordras. Minskning av understödstidens längd och nedsättning av daghjälpens storlek skola avse jämväl dem, som vid beslu­ tets fattande redan voro understödsberättigade. Beslutet får ej gälla för längre tid än till dess tillsynsmyndigheten annorlunda förordnar. Tillsynsmyndigheten skall utse en ledamot i varje erkänd arbetslöshetskas­ sas styrelse liksom även en revisor. Om en kassa har lokalavdelningar å olika orter, skall den befogenhet, som tillkommer sammanträde med kassan, helt utövas av valda ombud. Tillsynsmyndigheten har erhållit vittgående befogenheter med avseende å övervakandet av kassornas verksamhet. Sålunda är varje kassa skyldig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten eller dess ombud tillfälle att gran­ ska kassans räkenskaper, protokoll och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till sammanträden med kassan eller dess styrelse. Om tillsynsmyn­ digheten finner anledning till anmärkning, skall tillsynsmyndigheten lämna anvisning för kassan att inom viss tid vidtaga den åtgärd eller förändring av kassans verksamhet, som prövas erforderlig. Ställer sig kassan ej meddelad anvisning till efterrättelse, kan tillsynsmyndigheten återkalla antagandet eller förklara kassan vara rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid för­ lustig. Om den anmärkta åtgärden innebär avvikelse emot någon i lagen om understödsföreningar given bestämmelse, kan tillsynsmyndigheten, på sätt i nämnda lag finnes stadgat, hos rätten eller domaren göra ansökning om åläg­ gande för kassan att träda i likvidation. Tillsynsmyndigheten må dock icke återkalla antagande utan att tillfälle lämnats kassan att å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning. Om en kassas medlemsantal nedgått under 500 eller, i fråga om kassa som medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 500, under det tal, som tillsynsmyndigheten kan hava bestämt, åligger det kassans styrelse vid

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

straffansvar att därom ofördröjligen underrätta tillsynsmyndigheten. Denna har därvid att meddela beslut, om kassan skall få fortsätta sin verksamhet, och i så fall fastställa ett nytt lägsta medlemsantal för kassan. Lämnas ej sådant medgivande eller underskrides det fastställda nya talet och uppnås ej detta åter inom tre månader, är kassan skyldig att överlåta sin rörelse på an­ nan erkänd arbetslöshetskassa eller att träda i likvidation. Besvär över beslut, som meddelats av tillsynsmyndigheten kunna anföras hos Konungen. Har tillsynsmyndigheten meddelat beslut angående beskaffen­ heten av en arbetskonflikt, om vilken talan kan föras inför arbetsdomstolen, kunna besvär dock ej föras över beslutet. För att bereda tillsynsmyndigheten möjlighet att i angelägenheter rörande de erkända arbetslöshetskassorna samråda med personer, som äga sakkunskap beträffande arbetslöshetsfrågor, skall i enlighet med bestämmelser, som Ko­ nungen äger meddela, utses en särskild nämnd. Statsbidrag Statens bidrag till de erkända arbetslöshetskassorna skall enligt förslaget utgå dels såsom bidrag till täckande av kassornas utgifter för understöd, s. k. daghjälpsbidrag, dels såsom bidrag till kostnaderna för kassornas förvaltning, förvaltningsbidrag. Det har icke ansetts erforderligt att i den blivande för­ ordningen om erkända arbetslöshetskassor intaga statsbidragsbestämmelserna utan dessa äro avsedda att knytas såsom villkor vid anslagsbeviljandet för ifrågavarande ändamål och att sedan av Konungen sammanfattas i en särskild kungörelse. Daghjälpsbidraget skall, som jag förut nämnt, bestämmas med hänsyn dels till den genomsnittliga daghjälpens storlek inom kassan och dels till arbetslös­ hetens omfattning bland medlemmarna, uttryckt i antalet understödda dagar per medlem och år. I kungörelsen är avsett att angivas, huru många procent av hela kostnaden bidraget skall utgöra vid vissa kombinationer av daghjälpsbelopp och antalet understödda dagar per medlem. Förslaget innebär, att de försäkrade själva skola finansiera ett antal under­ stödda dagar per medlem, svarande mot det genomsnittliga daghjälpsbeloppet i kronor. Överstiger antalet understödda dagar per medlem den sålunda i re­ lation till det genomsnittliga daghjälpsbeloppet fixerade gränsen, skall dag­ hjälpsbidrag börja utgå, till en början med en relativt liten del av hela kost­ naden men därefter växande intill 21 understödda dagar per medlem och år. Bidraget har vid denna gräns bestämts till 75 % av hela kostnaden vid en daghjälp av två kronor och 40 % av hela kostnaden vid en daghjälp av sex kro­ nor. Med utgångspunkt härifrån har i utkastet till kungörelse sammanställts en tabell, utvisande daghjälpsbidragets storlek i procent av hela kostnaden för understöd vid olika antal understödda dagar per medlem och en genom­ snittlig daghjälp från två till sex kronor. Daghjälpsbidraget skall uträknas särskilt för varje understödsklass inom kassan. Förvaltningsbidraget utgår för kalenderår med två kronor för varje årsmedlem i kassan. Statsbidraget utbetalas årsvis i efterskott, med rätt för kassa att efter varje kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å kvartalet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 29

Arbetsgivar- Såsom ett led i förslaget ingå arbetsgivarbidrag, avsedda att användas dels bidrag. till de av försäkringen föranledda merkostnaderna för den offentliga arbets­ förmedlingen, dels till förvaltningsbidragen till arbetslöshetskassorna. Be­ stämmelserna härom hava sammanförts i en särskild lag. Förslaget innebär, att av alla arbetsgivare med minst tio årsarbetare — utom staten och kommunerna — skola, oberoende av om dessa arbetare äro försäkrade eller ej, uttagas avgifter med två kronor för varje årsarbetare. Då antalet årsarbetare hos dessa arbetsgivare år 1929 beräknats till 927,000, kom­ mer härigenom, med hänsyn till att icke alla avgifter kunna väntas inflyta, summan av avgifterna att uppgå till omkring 1,800,000 kronor för år. Av­ gifterna skola debiteras och uppbäras på samma sätt som avgifterna till den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Det belopp, som årligen inflyter, skall inbetalas till statskontoret. Hälften av beloppet skall tillföras statsverket såsom bidrag till kostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen, och andra hälften skall i enlighet med av Ko­ nungen meddelade bestämmelser förvaltas såsom en särskild fond. Medel ur denna fond skola tillhandahållas tillsynsmyndigheten för att användas till bestridande av förvaltningsbidragen till de erkända arbetslöshetskassorna. Uppstår överskott i fonden, kan Konungen på framställning av tillsynsmyn­ digheten bestämma, att visst belopp därav må användas för utveckling av den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen. Såsom komplettering till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen jämte Kommunala understöd allmänna arbeten på öppna marknaden framlägges utkast till kungörelse med stats­ om kommunala understöd med statsbidrag. I huvudsak har den nu gällande bidrag. ordningen för utgivande av kontantunderstöd bibehållits. Understöden skola sålunda utgivas genom en kommunal arbetslöshetskommitté, som jämväl skall hava att taga initiativet till upptagandet av understödsverksamheten. Verk­ samheten skall stå under tillsyn av socialstyrelsen, som med hänsyn till före­ liggande omständigheter äger bestämma, för huru många personer i en kom­ mun statsbidrag må kunna under viss tidsperiod utgå. Från rätt till erhållan­ de av ifrågavarande understöd skola vara uteslutna de, som uppbära daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa, ävensom de, som under de senaste sex månaderna, innan ansökan om understöd gjorts, i anledning av arbetslöshet för sig eller någon familjemedlem uppburit fattigvård av annat än visst an­ givet slag. Vid prövningen av den arbetslöses behov skall hänsyn tagas till inkomster och tillgångar hos samtliga hemmavarande familjemedlemmar. I övrigt ansluta sig bestämmelserna så nära som möjligt till de regler, som skola gälla inom försäkringen. Understödet till arbetslösa på viss ort får icke över­ stiga visst bestämt förhållande till den inom kommunen mera vanligt förekom­ mande lägsta daghjälpen från erkänd arbetslöshetskassa. En särskild tabell över detta förhållande är upprättad och är avsedd att såsom bilaga fogas till den blivande kungörelsen i ämnet. Med hänsyn härtill hava de nuvarande bestämmelserna om hyreshjälp slopats. Bestämmelserna om länshjälpskommittéer hava uteslutits ur förslaget. De sakkunniga föreslå en betydande utvidgning av den offentliga arbets­ Den offentliga arbetsför­ förmedlingen, så att dess organisation kommer att överspänna hela riket. Enmedlingen.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ligt förslaget, som sammanfattats i en särskild lag, skall varje landsting och stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, anordna en arbetsförmedlingsanstalt med ett huvudkontor och erforderligt antal på lämpliga platser förlagda avdelningskontor eller ombud. Enligt en av socialstyrelsen på de sakkunnigas framställning gjord undersökning skulle erfordras 103 nya av­ delningskontor utöver de 100 nu befintliga. Därjämte skulle vid fullt genom­ förd organisation behövas omkring 1,300 ombud. Tillsyn över den offentliga arbetsförmedlingen skall utövas av socialsty­ relsen. Ordförande och suppleant för honom i styrelsen för varje arbetsförmedlingsanstalt skall utses av länsstyrelsen. Till föreståndare för huvudkon­ tor får icke antagas annan än den, som av socialstyrelsen godkännes såsom lämplig för befattningen. Arbetsförmedlingsanstalt skall enligt förslaget erhålla full ersättning av statsmedel för tryckning av vissa blanketter samt för post-, telegraf- och te­ lefonavgifter. Har anstalt bekostat resa, som arbetssökande företagit för till­ trädande av honom å annan ort anvisad anställning, är anstalten under vissa förutsättningar berättigad till ersättning av statsmedel med tre fjärdedelar av kostnaden. För andra utgifter äger anstalt, i den mån de kunna anses hava varit av behovet påkallade, åtnjuta ersättning av statsmedel med hälften av det utgivna beloppet. De sakkunniga beräkna, att genom dessa regler hela den genom omorganisationen uppkomna merkostnaden skall stanna å stats­ verket. Den centrala De sakkunniga föreslå, att inom socialstyrelsen skall upprättas en ny byrå, organisa­ tionen. som skall hava att fullgöra den socialstyrelsen enligt förslaget åliggande till­ synsskyldigheten över de erkända arbetslöshetskassorna, den kommunala understödsverksamheten samt den offentliga arbetsförmedlingen. Kostnads­ De sakkunniga framhålla, att en kostnadskalkyl icke kan bliva fullständig, beräkning. i det att storleken av kostnaderna för statsbidraget till kommunala understöd beror på faktorer, som för närvarande undandraga sig bedömande. Vad angår övriga föreslagna anordningar, nämligen arbetslöshetsförsäkrin­ gen, utbyggnaden av den offentliga arbetsförmedlingen samt av dessa åtgärder betingad utökning av socialstyrelsen, skulle kostnaderna, då försäkringen hun­ nit genomföras i den omfattning, man nu anser sig hava anledning räkna med, eller omkring 700,000 personer och med en arbetslöshet, beräknad efter ge­ nomsnittet för åren 1929—1931, ställa sig på följande sätt:

Kostnader i miljoner kronor belöpande å Landsting Stats­ Arbets­ De för­ och vissa Summa verket givarna säkrade städer

Snmma 14.1 0.9 1.8 14.1 30.9

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 31

Yttranden över sakkunnigförslaget.

Allmän över promemorian infordrades yttranden från socialstyrelsen, statens arbetsöversikt. löshetskommission, statskontoret, kommerskollegium, försäkringsinspektionen, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Vidare anmodades lantbruksstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, riksräkenskapsverket, arbetsdomstolen och kammarrätten samt statens inspektör för fattigvård och barnavård att avgiva yttrande i ärendet. Därjämte hava följande sammanslutningar, vilka därtill beretts tillfälle, inkommit med yttranden: svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska arbetsgi­ vareföreningen, svenska lantarbetsgivarnes centralförening, landsorganisatio­ nen i Sverige, Sveriges industriförbund, svenska kontoristföreningarnas för­ bund, de anställdas centralorganisation i Sverige för tjänstemannaorganisa­ tionernas arbetslöshetskommitté och Sveriges arbetsledares förbund samt de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening. Genom vissa av nyssnämnda myndigheter och organisationer hava vidare yttranden inhämtats från bland andra handelskamrarna i riket, Sveriges redareförening, fullmäktige i järn­ kontoret, Sveriges skogsägareförbund och skilda fackförbund. Av de anförda myndigheterna och sammanslutningarna hava följande till­ styrkt eller förklarat sig icke hava något att erinra mot en frivillig arbetslös­ hetsförsäkring enligt de huvudprinciper, som angivits i promemorian, nämligen statens arbetslöshetskommission, försäkringsinspektionen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands, Malmöhus, Hallands och Koppar­ bergs län samt landsorganisationen i Sverige. Kommerskollegium, statskontoret, länsstyrelserna i Skaraborgs, Värmlands, Västernorrlands och Norrbottens län samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare hava icke velat i princip motsätta sig förslagets genomföran­ de men ansett det olämpligt att för närvarande införa försäkringen. Följande myndigheter och sammanslutningar hava icke uttalat någon be­ stämd åsikt i fråga om lämpligheten av införande av en arbetslöshetsförsäk­ ring, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Krono­ bergs, Blekinge och Västmanlands län, svenska stadsförbundet samt svenska landskommunernas förbund. Statens inspektör för fattigvård och barnavård har förklarat sig vidhålla den ståndpunkt han intagit såsom ledamot av 1926 års arbetslöshetssakkunniga. Följande myndigheter och sammanslutningar hava av principiella skäl av­ styrkt införandet av en arbetslöshetsförsäkring, nämligen socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län, svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivarnes centralförening, Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening, Sveriges skogsägareförbund, fullmäktige i järnkontoret samt flertalet handelskammare. Av utlåtandena från de myndigheter och sammanslutningar, som i princip I princip tillstyrkande uttalat sig till förmån för en försäkring av den nu föreslagna läggningen, ehuru yttranden.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

vissa av dem ansett tidpunkten mindre lämplig härför eller avstyrkt genom­ förandet nu omedelbart, må här återgivas följande. Statens arbetslöshetskommission: Vid den prövning, som kommissionen ägnat _ det nu utarbetade förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring, har kommissionen kunnat konstatera, att åtskilliga av de i tidigare yttranden från kommissionen påtalade bristerna blivit hävda. Obestridligen har det före­ liggande förslaget utarbetats under vederbörligt hänsynstagande till de er­ farenheter, som gjorts såväl i utlandet som inom den hjälpverksamhet för ar­ betslöshetens lindrande, vilken bedrivits i vårt eget land. Kommissionen fin­ ner sig därför kunna vidhålla sin tidigare uttalade anslutning till tanken på införandet av en arbetslöshetsförsäkring i vårt land, men anser det icke förty nödvändigt att alltfort framhålla de stora svårigheter, varmed genomförandet av en dylik lagstiftning måste bliva förknippat, svårigheter, som överhuvud taget icke torde kunna övervinnas ens genom de mest noggrant utformade lag­ bestämmelser. Det får nämligen icke bortses från att man här både vid lag­ stiftningen och lagtillämpningen konfronteras med en mängd av de inveck­ lade problem, som en såväl inom arbetsgivar- som arbetarsidan genomorganiserad arbetsmarknad ständigt aktualiserar. Även med erkännande av de sak­ kunnigas allvarliga bemödanden att komma till rätta med dessa frågor, torde likväl icke kunna bestridas, att dessa äro av natur att i åtskilliga avseenden helt enkelt icke kunna lösas på ett ur samhällets synpunkter i allo tillfreds­ ställande sätt, enär de bottna i arbetsmarknadens egen natur. Kommissionen framhåller vidare, hurusom det alltjämt är synnerligen svårt att angiva det objektiva kriteriet på förhandenvaro av oförvållad arbetslöshet, vars konstaterande dock utgör grundförutsättningen för rätten till arbetslös­ hetsunderstöd. Motsvarande svårigheter möta däremot icke inom andra for­ mer av socialförsäkring såsom exempelvis sjuk- och ålderdomsförsäkring. Att arbetslöshetskassorna komma att irppbyggas efter yrkeslinjer innesluter obe­ stridligen risk för utveckling av en viss stelhet hos arbetskraften, medan gyn­ nandet av en större rörlighet hos densamma eljest varit önskvärd. Arbetslös­ hetsförsäkringens intima beroende av arbetsmarknadens problem medför ovill­ korligen krav på ytterst väl avvägda bestämmelser, särskilt i vad det gäller försäkringens förhållande till den öppna arbetsmarknadens konflikter. Även den invändningen kan framställas mot arbetslöshetsförsäkringen, att den i själva verket utgör en form av lönesubvention. Härvid bör dock icke förbises, att varje form av socialt motiverad hjälpverksamhet — reservarbeten, kontant understödsverksamhet och allmän fattigvård härvid ej undantagna — både skapar större ekonomisk motståndskraft hos hjälpmottagaren och i viss utsträckning påverkar den fria löneprisbildningen. Enligt författningsförslaget står det fritt för alla medborgare att bilda ar­ betslöshetskassor eller tillhöra sitt yrkes kassor. Det kan dock förutses, att de oorganiserade arbetarna skola i praktiken rätt allmänt avböja anslutning till arbetslöshetskassorna, då ju dessas medlemmar huvudsakligen torde kom­ ma att utgöras av personer med direkt anknytning till den organiserade arbe­ tarrörelsen. Att döma av den erfarenhet, som hittills vunnits i utlandet, synes den frivil­ liga arbetslöshetsförsäkringen ha fungerat någorlunda tillfredsställande under normala tider men däremot icke mäktat bära extraordinära tiders belastning. Skulle fördenskull en arbetslöshetsförsäkring införas i vårt land och mera kris­ artade förhållanden på arbetsmarknaden komma att bestå under de närmaste åren, torde man även hos oss böra räkna med att de utförsäkrades antal så småningom skall bliva betydligt. För deras vidkommande bleve då andra hjälpanordningar oundgängliga. Då det vid en mångårig, fortbestående ar­ betslöshet icke är osannolikt, att kommunernas möjlighet att ställa lämpliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 33

arbetsobjekt till förfogande efter hand uttömmes, skulle för de utförsäkrade då komma att återstå möjligheten av hänvisning i viss utsträckning till bered­ skapsarbeten men för de flesta sannolikt ett överförande till den kontanta understödslinjen. En utveckling i denna senare riktning måste givetvis emotses med bekymmer. Under alla förhållanden synes det kommissionen uppenbart, att en blivande arbetslöshetsförsäkring icke kan ur rent praktiska synpunkter beräknas föra med sig den effekt ur hjälpsynpunkt, som man på många håll och icke minst bland arbetarna förväntar. Detta torde få anses tydligt nog ådagalagt av de undersökningar, som genom de sakkunnigas försorg verk­ ställts medelst granskning av medlemsstocken i ett par av våra största fack­ förbund. Även om det nu föreliggande förslaget — såvitt man kan bedö­ ma — medför, att understödsprocenten torde komma att ställa sig något för­ delaktigare än nu förutsättes, torde man, även om detta genomföres, speciellt under tider av större arbetslöshet, nödgas räkna med att ett mycket stort antal personer kommer att utförsäkras och således tvingas till att söka komma i åtnjutande av det allmännas hjälp i andra former. Kommissionen anför slutligen, att det föreliggande förslaget till arbetslös­ hetsförsäkring måste betecknas såsom det mest genomtänkta, som hittills fram­ kommit och såsom sådant ägnat att läggas till grund för en lagstiftning på området, därest en sådan nu anses böra komma till stånd.

Kommerskollegium anser, att den av de sakkunniga framlagda lösningen i det väsentliga torde få anses som den bästa, som under förhandenvarande för­ hållanden lärer kunna presteras. Kollegium anför vidare: Den kritik, som från näringslivets sida även nu anförts, berör också endast i underordnad grad själva förslagets utformning i och för sig, utan fastmer den grundläggande principen, d. v. s. lämpligheten av någon arbetslöshetsför­ säkring överhuvud taget. Denna principfråga torde numera få anses så genomdebatterad i samband med de olika utredningar, som verkställts under en följd av år och rörande vilkas resultat en sammanfattande redogörelse inlednings­ vis lämnas i den nu föreliggande promemorian, att inga nya synpunkter av större vikt för frågans bedömande lära vara att framföra. Kollegium anser visserligen, att de förut anförda betänkligheterna, som vid­ låda den frivilliga försäkringslinjen, alltjämt i viss omfattning kvarstå, men det framstår dock såsom ovedersägligt, att desamma genom den nu skedda sakkunniga överarbetningen av 1928 års förslag i icke oväsentlig mån för­ svagats. _ . __ . Genom den närmare preciseringen av villkoren för ledamotskap i erkänd arbetslöshetskassa samt genom de befogenheter, som tillagts tillsynsmyndig­ heten, att övervaka kassornas verksamhet och att beivra missbruk synes så­ lunda en viss garanti hava ernåtts mot bristande opartiskhet i fråga om be­ viljande av eller uteslutande från medlemskap, liksom mot bristande iaktta­ gande av föreskriven neutralitet vid inträffade arbetskonflikter. Genom den i förslaget verkställda kompletteringen av bestämmelserna rö­ rande åtnjutande av understöd från erkänd arbetslöshetskassa, av kommunalt understöd med statsbidrag vid arbetslöshet samt slutligen av fattigvårdsunderstöd har vidare ett steg av viss betydelse tagits i riktning mot den av herr von Koch i 1928 års betänkande förordade rationaliseringen av undprstödsverksamheten. Särskild vikt torde härvid böra tillmätas den omständigheten, att socialstyrelsen enligt förslaget skulle utgöra tillsynsmyndighet såväl för de erkända arbetslöshetskassorna, som över de kommunala understödsorganen (arbetslöshetskommittéerna) och utöva viss bestämmanderätt i fråga om utanordnandet av statsbidrag till arbetslöshetsunderstöd. Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209. 3

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Kollegium har i annat samband uttalat såsom sin åsikt, att arbetslinjen ge­ nom reservarbeten ävensom, i den mån förhållandena och förefintligheten av lämpliga arbetsobjekt därtill föranleda, statliga och kommunala samt stats­ understödda enskilda beredskapsarbeten i första hand böra vinna tillämpning för beredande av lättnader i arbetslöshetens verkningar. Med hänsyn till de väsentliga förbättringar, som det nu utarbetade förslaget till frivillig arbets­ löshetsförsäkring måste anses erbjuda, och till den ganska allmänna uppfatt­ ningen därom, att vidtagande från det allmännas sida av någon åtgärd i be­ rörda syfte innebure ett tillmötesgående av ett rättfärdighetskrav gentemot en mängd anställda, vilka oförskyllt ■— t. ex. såsom en direkt följd av vissa rationaliseringsåtgärder — drabbats av arbetslöshet, anser sig kollegium i princip icke nu böra motsätta sig genomförandet av en frivillig försäkring i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Även de föreslagna grunderna, för statsbidrag till kommunalt understöd vid arbetslöshet ävensom bidrag från arbetsgivarna anser sig kollegium på samma sätt böra i princip biträda. Kollegium vill dock starkt ifrågasätta, huruvida den nuvarande tidpunk­ ten kan anses lämplig för ett omedelbart genomförande av de föreslagna åt­ gärderna. Under nu rådande ekonomiska och industriella kris komma ju de statliga liksom de kommunala resurserna att i en utsträckning, som saknar motstycke under senare tider, behöva tagas i anspråk och ansträngas till det yttersta för att bereda mera omedelbar lindring i följderna av iråkad arbets­ löshet. Den lättnad, som härvidlag skulle kunna beredas genom arbetslös­ hetsförsäkringens genomförande, torde, såvitt kollegium kan finna, komma att inskränkas till ett mycket begränsat antal fall, omfattande enbart redan bestående arbetslöshetskassor, vilka vunnit den ekonomiska styrka, att de mer eller mindre omedelbart kunde vinna inregistrering såsom erkända sådana. Dessa kassor torde emellertid bland sina medlemmar knappast räkna sådana grupper av anställda, vilka hårdast drabbats av de nu rådande förhållandena. För dessa senare måste verkningarna av försäkringens genomförande, speciellt med hänsyn till de högt spända förväntningar, som under en följd av år fästs vid densamma, i stället komma att medföra en stor besvikelse. Det torde vara att befara, att denna besvikelse t. o. m. kan komma att utlösa sig i en avoghet mot hela försäkringen från stora grupper av anställda, vilka beräknats komma att utgöra en större del av dess klientel.

Kommerskollegium sammanfattar sin ståndpunkt på följande sätt: Kollegium, som finner övervägande skäl tala för godkännande i princip av det i den remitterade sakkunnigpromemorian föreslagna systemet för frivillig arbetslöshetsförsäkring, dock med ovan angivna modifikationer, hemställer, att med hänsyn till det rådande allvarliga krisläget, såväl på arbetsmark­ naden som i finansiellt avseende, ävensom till den synnerliga angelägenheten att koncentrera alla ansträngningar i arbetslöshetsfrågan på det nuvarande nödläget, med förslagets genomförande måtte få tills vidare anstå, i varje fall under nästa budgetår och intill dess en vändning i krisen kunnat med någor­ lunda stor tillförlitlighet konstateras, samt att frågan om en förenkling av den planerade kontrollapparaten över de arbetslöshetsförsäkrades arbetsvillighet ävensom rörande en mera omfattande centralisering av den sociala understödsverksamhetens ledning inom de kom­ munala förvaltningsområdena göres till föremål för vidare omprövning.

Emot kommerskollegii beslut hava anförts skiljaktiga meningar av två leda­ möter. En ledamot har i sådant hänseende anfört, att han med hänsyn till den ståndpunkt till frågan, som intagits av de representativa organ för nä­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 35

ringslivet, från vilka yttranden inkommit till kollegium, samt den av dem därför anförda motiveringen ansåge sig icke kunna biträda kollegii principiella uttalande till förmån för det remitterade förslaget. En annan ledamot bar i princip biträtt det föreliggande förslaget samt för­ klarat sig anse, att de skäl, som anförts för ett uppskov med genomförandet av förslaget ej vore övertygande utan tillstyrkt, att förslag i ämnet i huvud­ saklig överensstämmelse med det i promemorian intagna inom en snar framtid gjordes till föremål för statsmakternas beslut.

Statskontoret: Det torde vara i någon mån tvivelaktigt, huruvida verkligen försäkringen, därest den genomföres, kan komma att erhålla den av de sakkun­ niga eftersträvade räckvidden. Uppmärksammas må även, att realiserandet av det framlagda förslaget skulle draga en årskostnad av något över 30,000,000 kronor enligt en av de sakkunniga gjord beräkning, i vilken dock icke ingår statsbidrag till kommunala understöd. Det lärer med fog kunna ifrågasättas, huruvida ett så avsevärt belopp, till vilket statsverket skall bidraga med inemot hälften, kan anses erhålla den bästa användningen under nu rådande förhållan­ den, därest det disponeras för genomförandet av en frivillig arbetslöshetsförsäk­ ring. För visso skulle en dylik försäkring, om den beslutades och genomfördes under mera normala förhållanden än de nu rådande, kunna redan från början erhålla bättre stadga och en fastare grund än en försäkring, som avses att träda i tillämpning, då ekonomiska svårigheter hos en stor del av försäkrin­ gens klientel måste göra dess medverkan vid försäkringens ordnande ganska osäker. Även om man i likhet med statskontoret är av den uppfattningen, att ur sociala synpunkter en arbetslöshetsförsäkring, grundad på frivilliga av­ gifter, måste anses önskvärd, torde dock betänkligheter resa sig mot att refor­ men nu genomföres och att så pass betydande belopp, som skulle åtgå till för­ säkringen, bindas under tider, då anskaffandet av arbete och disponerandet av medel för detta ändamål är av sådan betydelse, att tillgängliga statsmedel i första hand synas böra härför tagas i anspråk.

Försäkring sinspektionen: Spörsmålet om försäkringens effektivitet synes i den föreliggande promemorian hava blivit mera ingående behandlat än i nå­ gon tidigare verkställd undersökning i vårt land. För detta ändamål har det varit av särskilt värde att erhålla en belysning av frågan, huru effektiviteten av den föreslagna försäkringen gestaltar sig i sådana fall, där risken endast i mindre grad kan anses vara försäkringsbar. Enligt försäkringsinspektionens mening böra icke alltför korta arbetslöshetsfall göras till föremål för en arbetslöshetsförsäkring, lika litet som försäkrin­ gen rimligen bör fortsätta att. utgiva understöd vid alltför långvariga arbetslöshetsfall, då arbetslösheten icke längre torde kunna anses vara av den ka­ raktär, att den lämpar sig att omhänderhavas genom en försäkring. Detta innebär, att försäkringens effektivitet bör vara låg vid korta samt långa arbetslöshetsfall och uppnå ett maximum däremellan. Den undersökning rö­ rande grov- och fabriks- samt metallindustriarbetareförbunden, som utförts genom de sakkunnigas försorg, utvisar, att med hänsyn till det sätt, varpå försäkringsvillkoren fixerats, en låg effektivitet hos försäkringen föreligger vid de kortare och längre arbetslöshetsfallen samt relativt hög effektivitet vid arbetslöshetsfall av cirka fem till tio veckors varaktighet. Den varia­ tion i effektiviteten, som framgår av undersökningen, torde i stort sett kunna anses tillgodose ovan anförda krav. Den föreslagna försäkringen har beräknats komma att absorbera ungefär en tredjedel av den totala arbetslösheten inom de arbetargrupper, som antagas

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

komma att bilda arbetslöshetskassor. Denna begränsning visar, att en försäk­ ring av förevarande art ingalunda kan betraktas såsom en lösning av frågan om samhällets hjälpåtgärder till lindrande av arbetslöshetens verkningar och framkallar omedelbart spörsmålet, huruvida tillräckliga skäl kunna anses vara för handen att under sådana förhållanden införa en arbetslöshetsförsäkring. Till belysning av detta spörsmål må erinras om den naturliga och från olika länders erfarenhet bekräftade konsekvensen av ifrågavarande begränsning, nämligen att anspråken på en utökning av försäkringens prestationer under tider av mera omfattande arbetslöshet stegras i betydande grad. Dessa steg­ rade anspråk hava som regel medfört, att villkoren för rätt till understöd upp­ mjukats, föranledande starkt ökade utgifter, vilka i huvudsak måst finansie­ ras genom ökade bidrag från det allmänna. Vad som en gång kunnat betrak­ tas som försäkring har omvandlats till att i huvudsak bli ren understödsverksamhet. En utveckling efter dessa linjer vore olämplig och även skad­ lig, framför allt därför, att den rätt till understöd, som försäkringen, oberoende av individuella behovet, skänker, kommer att med styrka göra sig gällande, gentemot den understödsverksamhet, som framgått ur försäkringen. Principen att en försäkringsverksamhet skall vara självförsör­ jande i den mening, att försäkringens utgifter skola bestridas med dess efter viss plan fixerade inkomster, lärer icke böra eftersättas, även om en del av dessa inkomster, såsom i socialförsäkringen genomgående är fallet, härrör från andra källor än de försäkrade själva. Försäkringsinspektionen, vars verksam­ het bland annat är inriktad på att tillse, att denna princip upprätthålles be­ träffande den enskilda försäkringen, betraktar för sin del principen i fråga så­ som grundläggande för all försäkringsverksamhet. Med denna inställning sy­ nas förekommande tendenser till förskjutning i proportionen mellan det all­ männas bidrag och de försäkrades avgifter i en social försäkring i riktning mot relativt större bidrag böra ge anledning till prövning av frågan, huru­ vida icke den hjälpverksamhet från det allmännas sida, som utövats genom bidrag till försäkringen, i stället bör utövas såsom ren understödsverksamhet. I anslutning till dessa synpunkter och under erinran om erfarenheterna från arbetslöshetsförsäkringens utveckling i berörda avseende inom vissa andra län­ der synes frågan, huruvida en arbetslöshetsförsäkring enligt det föreliggande förslaget bör införas, bliva beroende av bland annat, huruvida förslaget kan anses innebära tillräckliga garantier till förhindrande av en liknande utveck­ ling i vårt land. . En nödvändig förutsättning härför synes vara, att man redan från början tillmäter försäkringen en klart avgränsad uppgift och inrangerar den som ett led i en allmän försörjningsplan för de arbetslösa. Till skillnad från tidigare förslag i ämnet innebär det nu remitterade förslaget, att försäkringen tillde­ lats just en dylik begränsad uppgift. Förslaget innehåller nämligen även be­ stämmelser rörande, hjälpverksamhet i annan form än försäkring för sådana arbetslösa, som antingen icke. ingått som medlemmar i en arbetslöshetskassa eller uttömt, sin rätt till daghjälp från kassan. Genom en dylik konstruktion synes i varje fall en. nödvändig förutsättning hava skapats till tryggande av en önskvärd utveckling i nu berörda hänseende. Beträffande frågan huruvida en arbetslöshetsförsäkring kan betraktas såsom ett lämpligt led i den allmänna försörjningsplanen för de arbetslösa vill för­ säkringsinspektionen även framhålla följande. Det förutsättes härvid, att fråga endast är om personer, som oförvållat drabbats av arbetslöshet, och att det icke varit möjligt skaffa dessa arbetslösa lämpligt arbete vare sig i öppna marknaden eller vid arbeten, som i en eller annan form anordnats genom det allmännas försorg. Under sådana.förhållanden synes det naturligt, att samhäl­ let ingriper hjälpande, och att hjälpen meddelas i annan form än fattigvård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 37

Här uppstår då frågan, huruvida den kontanta understödsverksamhet, som under de givna förutsättningarna skulle få tillgripas, hör finansieras uteslu­ tande av allmänna medel. Ur det allmännas synpunkt synes det enligt försäkringsinspektionens mening böra betraktas som en fördel, ju större del av kost­ naden för arbetslöshetshjälpen, som kan finansieras av arbetarna själva. Un inkoppling av dylika bidrag kan tänkas ske antingen i form av ett individuellt sparande, där sparmedlen på visst sätt spärras för det avsedda ändamålet,^ el­ ler också i form av avgifter till en arbetslöshetsförsäkring. Av dessa bada alternativ synes det senare ur olika synpunkter vara att föredraga, bland an­ nat på den grund, att de medel, som åstadkommas, kunna göras mera effek­ tiva genom den möjlighet till utjämning, som försäkringen erbjuder. Vid varje försäkring ligger det emellertid vikt uppå, att hos de ekonomiskt intresserade parterna skapa ett med försäkringen solidariskt intresse av sådan art, att de bidragslämnande parterna var för sig bliva ekonomiskt intresserade av att i görligaste mån reducera arbetslösheten och därmed även försäkringens utgifter. Denna synpunkt har vid olika tillfällen framförts i diskussionen rö­ rande arbetslöshetsförsäkring och måste enligt försäkringsinspektionens me­ ning tillmätas stor betydelse. Frestelsen till ett illojalt utnyttjande av för­ säkringen gör sig i större eller mindre utsträckning gällande inom alla försäk­ ringar, socialförsäkring såväl som enskild försäkring, i den mån svårigheter föreligga att konstatera, huruvida försäkringsfallet verkligen inträffat och huruvida sådana omständigheter alltjämt äro för handen, som berättiga den försäkrade till ersättning. Den metod, som inom privatförsäkringen i viss ut­ sträckning tillämpats till förebyggande av dylika missförhållanden består däri, att man låtit den försäkrade stå en viss självrisk, alltså i grunden samma förfaringssätt som i det föreliggande förslaget kommit till uttryck bland annat i bestämmelserna om karenstid och maximering av daghjälpen till ett belopp, som för icke familjeförsörjare understiger arbetsförtjänsten med minst 40 och för familjeförsörjare med minst 20 procent. Den omständigheten, att det föreliggande förslaget avser införande av en frivillig arbetslöshetsförsäkring, möjliggör för de olika arbetslöshetskassorna att avväga de försäkrades avgifter med hänsyn till riskförhållandena inom de arbetargrupper, från vilka kassans medlemmar rekryteras. Härav torde ^man kunna vänta en viss verkan i sådan riktning, att kassorna som regel få ett intresse av att missbruk av försäkringen förhindras. I detta sammanhang torde även böra beaktas den omständigheten, att arbetslöshetsrisken i stor utsträck­ ning är att betrakta såsom en risk, som mera drabbar vissa individer än andra. Detta förhållande torde även komma att bidraga till att inom kassorna skapa intresse för att tillse, att ej personer, som av en eller annan anledning i högre grad än andra äro utsatta för ifrågavarande risk, skola missbruka för­ säkringen.

Beträffande frågan, huruvida det kan anses lämpligt att låta en arbetslöshets­ försäkring träda i kraft under en depressionsperiod sådan som den nuvarande, då arbetslösheten tagit en krisartad omfattning, anför försäkringsinspektionen: Enligt det sätt, varpå försäkringen är konstruerad, kommer densamma givet­ vis att icke spela någon som helst roll för personer, som vid tidpunkten för för­ säkringens införande äro att betrakta såsom kroniskt arbetslösa. Vad åter angår personer, som vid samma tidpunkt äro tillfälligt arbetslösa, kunna dessa, i den mån de åter vinna anställning, ingå som medlemmar i en arbetslöshets­ kassa och där genom föreskriven avgiftsbetalning förvärva understödsrätt. Vad slutligen beträffar de arbetare, som även under nuvarande depression alltjämt hava arbetsanställning, torde dessa ur arbetslöshetssynpunkt rent av kunna be­ traktas såsom särskilt goda risker. Med hänsyn till dessa förhållanden kan för-

38 Kungi. Maj:ts proposition nr 209.

säkringsinspektionen för sin del icke finna, att den omständigheten att arbets­ lösheten för närvarande är mera omfattande, skulle i och för sig kunna anföras såsom skäl mot att en arbetslöshetsförsäkring nu införes, så mycket mer som förslaget förutsätter (27 §), att utbetalning av understöd ej må påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens storlek därtill lämnat medgivande. Försäkringsinspektionen förutsätter härvid, att dylikt medgivande icke lämnas, förrän erforderlig konsolidering kan anses hava ägt rum.

Överståthållarämbetet: Vad först beträffar själva huvudförslaget, om in­ förandet av en av staten reglerad och understödd frivillig arbetslöshetsförsäk­ ring, har överståthållaren redan tidigare i annan egenskap givit uttryck åt den uppfattningen, att en arbetslöshetsförsäkring under statens medver­ kan vore av behovet påkallad även i vårt land och därför så snart förhål­ landena det medgåve borde komma till stånd, samt att, i valet mellan obliga­ torisk eller frivillig^ arbetslöshetsförsäkring, det senare alternativet avgjort vore att föredraga, da nämligen all offentlig understöds- eller försäkringsverksamhet avseende arbetsföra personer ovillkorligen syntes i främsta rummet böra grundas på principen om egen förtänksamhet och, där så kräves, hjälp till självhjälp, såsom det i längden enda riktiga och hållbara. Med bestämt avstyrkande av tidigare föreliggande kommittéförslag om obligatorisk arbets­ löshetsförsäkring, har överståthållaren vidare redan då (år 1928) -— visserligen under framhållande av de ofullkomligheter och i vissa avseenden icke enbart gagnande verkningar varmed även alla system med frivillig sådan, försäkring otvivelaktigt äro förenade, särskilt med hänsyn till dels svårigheten att skapa erforderliga garantier gentemot missbruk vid handhavandet, och dels varje försäkrings på detta område (nära nog absoluta) otill­ räcklighet vid mera omfattande, allmänna arbetslöshetsperioder (såsom den vari vi nu befinna oss) — ansett sig böra giva sin principiella anslutning till det da (1928) föreliggande alternativa förslaget till frivillig arbetslöshetsför­ säkring (i huvudsak överensstämmande med de båda äldre förslagen i ämnet av ar 1922 och 1925) samt förorda, att detsamma lades till grund för en lag­ stiftning i ämnet, därvid en överarbetning syntes böra äga rum särskilt i syfte att så vitt möjligt utvinna ökade garantier i ovan angivna hänseende. Den sålunda hävdade uppfattningen synes överståthållarämbetet sedan dess hava vunnit i styrka. Det vill synas ämbetet, att någon större meningsskilj­ aktighet numera icke borde råda därom, att skadeverkningarna av den för stora_ grupper av samhällsmedlemmar även under mera normala tider alltid förefintliga arbetslöshetsrisken, äro så stora såväl för dem själva som för sam­ hället i dess helhet, att även ganska långt gående uppoffringar från det all­ männas sida böra vara väl motiverade för att i görligaste mån vinna ett så gagneligt ändamål som att förhindra eller i varje fall mildra dessa skadeverk­ ningar. Då därjämte nu föreligger ett med stor sakkunskap och omsorg ut­ arbetat förslag, däri man med öppen blick för vanskligheterna sökt råda bot mot desamma, synes detsamma i huvudsak böra vinna allmän anslutning och det fortsatta meningsutbytet böra koncentreras kring förslagets detaljer, alltså icke längre gälla om arbetslöshetsförsäkring skall genomföras utan huru den skall utföras.

Ämbetet vill trots vissa betänkligheter angående det lämpliga i att nu införa försäkringen dock icke tillstyrka ett uppskov med frågans avgörande, särskilt som förslaget icke omedelbart skulle föranleda några större anslagsbelopp.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Så som näringslivet numera är organi­ serat och fungerar, måste det enligt länsstyrelsens mening anses rimligt, att det allmänna efter förmåga icke blott i tider av krisartad arbetslöshet ingriper

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 39

till mildrande av dess verkningar, främst genom beredande av arbetstillfällen, utan även söker åstadkomma någon slags permanent försäkringsorganisation till skydd för dem, som oförvållat bliva offer för arbetslöshet av mera normal art. I sistnämnda hänseende vore naturligtvis införandet av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, omfattande alla lönearbetare samt kontors- och affärsanställda, den i sig mest effektiva utvägen, men skulle förvisso möta oöver­ stigliga hinder bland annat av statsfinansiell natur. En frivillig arbetslöshets­ försäkring sådan som den i föreliggande promemoria skisserade ligger där­ emot inom möjlighetens gränser, och länsstyrelsen anser sig — trots de i ögonen fallande svagheter, varmed den föreslagna försäkringen är behäftad — icke kunna avstyrka ett försök därmed. Huruvida detta bör påbörjas under nu­ varande tid av katastrofal arbetslöshet eller uppskjutas tills mera normala förhållanden inträtt, är en politisk lämplighetsfråga, på vilken länsstyrelsen icke anser sig böra ingå.

Länsstyrelsen i Gotlands län: På sätt det föreliggande förslaget utformats såsom en frivillig arbetslöshetsförsäkring genom arbetslöshetskassor, vilka skulle åtnjuta statsbidrag, synes det länsstyrelsen som om mera vägande prin­ cipiella invändningar mot detsamma knappast skulle kunna göras. Statens beräknade utgifter för en sådan försäkring uppgå icke heller till belopp, som verka i och för sig alltför avskräckande. Länsstyrelsen finner det önskvärt, att ytterligare uppmärksamhet ägnas hithörande stadganden, och håller före, att om man lyckas så långt detta är möjligt skapa dylika garantier mot miss­ bruk, arbetslöshetsförsäkringen enligt de linjer, som nu uppdragits, skall visa sig vara ett viktigt led i kampen mot arbetslöshetens verkningar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Vid granskning av de olika förslag rörande arbetslöshetsförsäkring, som hittills under åtskilliga utredningar i frågan framkommit, har länsstyrelsen för sin del funnit, att det nu föreliggande för­ slaget äger företräde framför de föregående. Utan att ingå närmare på frå­ gan i vilka avseenden detta enligt länsstyrelsens förmenande gäller får läns­ styrelsen särskilt framhålla såsom en fördel, att förslaget komme att omfatta även grupper som tidigare, även vid den frivilliga försäkringsformen, uteslu­ tits. Härigenom har en av de mest vägande invändningarna mot tidigare förslag eliminerats. Även i andra, viktiga avseenden synes det nya förslaget förete förbättringar, och ehuru hela frågan är särdeles svårbedömlig med hän­ syn till dess konsekvenser i ekonomiskt och socialt avseende och således ett ställningstagande är vanskligt, anser sig länsstyrelsen kunna uttala den me­ ningen, att tiden synes vara inne att ordna denna fråga och att det föreliggande förslaget i huvudsak synes ägnat att därvid kunna ligga till grund.

Länsstyrelsen i Hallands län erinrar om sitt yttrande över 1928 års betänkan­ de och förklarar, att befogenheten av de anmärkningar, som länsstyrelsen då framfört, kvarstår i väsentliga delar även gentemot det nu framlagda förslaget. Länsstyrelsen erkänner emellertid, att det framlagda förslaget innefattar många förbättringar och förklarar, att länsstyrelsen med hänsyn till de senare årens erfarenheter rörande svårigheten att bemästra arbetslösheten icke vill motsätta sig ett försök att nå målet även på förevarande väg.

Länsstyrelsen i Värmlands län befarar på närmare anförda skäl, att en ar­ betslöshetsförsäkring skulle kunna menligt ingripa på arbetsmarknaden. Läns­ styrelsen ställer sig därför betänksam mot lämpligheten av att sådan för­ säkring stödjes av staten. Å andra sidan kan icke förbises, att den arbets­ löshetsrisk, som på grund av den även under mera normala tider förefintliga arbetslösheten föreligger för stora grupper av samhällsmedlemmar, för så­ väl dessa som för samhället i dess helhet måste anses vara av sådan betydel­

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

se, att skadeverkningarna härav böra från det allmännas sida motverkas och i varje fall mildras. Från denna synpunkt lär under vanliga förhållanden en arbetslöshetsförsäkring, reglerad och på ett väl avvägt sätt understödd av staten, äga ett visst berättigande. Den nu rådande exceptionellt stora arbets­ lösheten har dock icke kunnat undgå att sätta sin prägel på det föreliggan­ de förslaget till arbetslöshetsförsäkring. En dylik försäkring torde ock för närvarande kunna anses mindre påkallad, då från det allmännas sida vidtagas andra synnerligen omfattande åtgärder till arbetslöshetens bekämpande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån: Bland offentliga åtgärder till motver­ kande av arbetslöshetens följder intager utomlands den statsunderstödda ar­ betslöshetsförsäkringen ett framträdande rum och bärande skäl synes läns­ styrelsen föreligga för införande av sådan hjälpverksamhet även i vårt land. Under de senare årens tyngande arbetslöshet hava arbetarorganisationernas arbetslöshetskassor, som omfatta mer än 300,000 medlemmar, varit av stor betydelse för lindrande av arbetslöshetens följder bland medlemmarna. Ge­ nom t. ex. metallindustriarbetareförbundets betydelsefulla insats i detta av­ seende har den offentliga hjälpverksamheten på ett erkännansvärt och verk­ samt sätt lättats och de betydande bidrag, som det av arbetslöshet bland med­ lemmarna hårt drabbade gruvindustriarbetareförbundet lämnat de arbetslösa visar en inbördes hjälpvilja, som påkallar statsmakternas uppmärksamhet. De arbetslöshetskassor, som arbetarna genom egna ansträngningar åstadkommit, förmå icke annat än till viss del bära den stora ekonomiska bördan, men de ha visat sig vara av den stora betydelse, att samhället icke bör tveka vidtaga åtgärder för verksamhetens utbyggande och understödjande. Genom ett be­ slut av statsmakterna om statens verksamma organisatoriska och ekonomiska stöd till en frivillig arbetslöshetsförsäkring lägges en grund för verksamhe­ ten, som kommer att sporra arbetarnas självverksamhet på detta område till båtnad för dem själva och för samhället. Det är helt naturligt, att en arbets­ löshetsförsäkring endast i begränsad omfattning kan täcka behovet vid en allmänt omfattande och långvarig arbetslöshetsperiod. Men denna omstän­ dighet synes länsstyrelsen icke utgöra något bärande skäl för avvisande av försäkringen. Likaväl som den nu tillämpade arbetslinjen måste kompletteras med lämnande av direkt understöd, kan det icke utgöra något verkligt skäl mot försäkringen, att densamma vid långvarig arbetslöshet måste kompletteras med allmänna arbeten och direkt understöd.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Sant är att anordnande av försäkring såsom form för avhjälpande av den oförvållade arbetslöshetens följder erbju­ der synnerligen stora vanskligheter, och att mot densamma kan anföras myc­ ket sakligt välgrundade anmärkningar. Med allt erkännande av dessa an­ märkningar, vilka böra bjuda statsmakterna att i ämnet framgå med mycket stor försiktighet och under iakttagande av all den omsorg, som är möjlig, för övervägande av de konsekvenser i olika avseenden genomförandet av en för­ säkring av detta slag kan medföra, anser sig dock länsstyrelsen, på grund av den uppfattning länsstyrelsen kunnat bilda sig i ämnet av verkställda om­ fattande utredningar och undersökningar av olika slag, såväl de, som tidigare utförts, som de i den föreliggande promemorian intagna, böra såsom sin prin­ cipiella mening uttala, att, då en på lämpligt och väl avvägt sätt anordnad arbetslöshetsförsäkring, sedan den vunnit nödig såväl organisatorisk som eko­ nomisk fasthet,_ otvivelaktigt skulle vara ägnad att på effektivt sätt lindra de menliga följderna av den arbetslöshet, som under normala förhållanden på arbetsmarknaden förekommer, en sådan försäkring bör genomföras så snart ekonomiska förutsättningar därför kunna anses föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 41

Länsstyrelsen uttalar vidare, att det är av grundläggande betydelse för att det med försäkringen avsedda syftet skall nås, att försäkringen startar under sådana konjunkturförhållanden, att den ej genast behöver ^ tagas i anspråk i full utsträckning utan att nödigt tidsutrymme gives för åstadkommande av erforderlig fasthet såväl i organisatoriskt som i ekonomiskt avseende.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: När länsstyrelsen nu haft att taga stånd­ punkt till föreliggande, överarbetade förslag till arbetslöshetsförsäkring m. m., har länsstyrelsen ej kunnat helt frigöra sig från sina tidigare principiella be­ tänkligheter. Dessa betänkligheter äro emellertid icke av den art, att läns­ styrelsen anser sig böra motsätta sig användandet över huvud av hjälpformen försäkring å detta område av socialpolitiken. Och vad angår länsstyrelsens förut uttalade kritik beträffande olika praktiska detaljer ställer sig saken numera väsentligen annorlunda än tidigare. Sa vitt länsstyrelsen förstår be­ döma, har det nämligen lyckats de sist arbetande utredningsmännen att alla besvärligheter till trots — i avsevärd man undanröja förut befintliga mera påtagliga anledningar till farhågor för olägenheter med avseende å för­ säkringens tillämpning. Länsstyrelsen finner dock uppenbart, att nuvarande tidpunkt ej kan anses lämplig för införandet av en arbetslöshetsförsäkring utan att därmed bör an­ stå till dess normala tider åter inträtt.

Landssekretariatet: Arbetslöshetsförsäkringen måste betraktas såsom en gren av socialförsäkringen, av minst samma betydelse -— såväl för individen som samhället — som övriga socialförsäkringsgrenar, för att icke säga ännu viktigare, ty med den utveckling, som vårt lands näringsliv undergått, från jordbruk med därtill hörande binäringar till modern storindustri,^har frågan om arbetslösheten och vad med denna sammanhänger med varje ar som gatt fått en mycket större betydelse än tidigare. Under det att övriga sociala försäkringsgrenar vid varje given tidpunkt i sina praktiska verkningar endast beröra ett mindre antal personer, skulle en arbetslöshetsförsäkring — särskilt med de förhållanden, som under de senaste 15 åren utvecklat sig inom vårt lands näringsliv — varit av betydligt mera omfattande betydelse. En försäk­ ring på detta område skulle enligt vår mening förvisso vara ägnad att starkt bidraga till en pacificering av arbetsmarknaden i vårt land. Det finns näm­ ligen icke någon omständighet, som så kraftigt påverkar den enskilde arbe­ tarens inställning till samhällsförhållandena, som den förefintliga risken för arbetslöshet, varigenom han ställes utan arbete och inkomst, och en anordning, som redan på förhand säkerställer honom för att vid inträffad arbetslöshet under längre eller kortare tid erhålla medel för de nödvändiga utgifterna, rnåste betraktas såsom ytterst betydelsefull. Men denna betydelse för individen sträcker sina verkningar även till samhället i sin helhet, ty såsom förhållan­ dena sedan 1907 utvecklat sig på vårt lands arbetsmarknad, där visserligen sedan 1914 provisoriska anordningar genomförts till hjälp för oförvållat ar­ betslösa personer, har i varje fall inom många kommuner endast fattigvården varit den institution, till vilken de arbetslösa måst vända sig, sedan egna till­ gångar förbrukats och det blivit nödvändigt för arbetarna att från annat håll anhålla om hjälp och medverkan för en nödtorftig utkomst. De olika kommu­ nernas fattigvård har därför på många håll i landet blivit synnerligen hårt pressad genom den arbetslöshet, som näringslivets utveckling till modern stor­ industri fort med sig, och förvisso skulle det för såväl individen som samhäl­ let medfört en ökad trygghet, därest en arbetslöshetsförsäkring tidigare hade varit genomförd och alla på förhand varit medvetna om, att en dylik arbetslös­ hetsförsäkring alltid var beredd att så att säga taga den första stöten av en

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

uppdykande depression på landets arbetsmarknad. Skillnaden mellan en ar­ betslöshetsförsäkring och sådana provisoriska anordningar, som tillämpas i vårt land, ligger väsentligen däruti, att en arbetslöshetsförsäkring med av ar­ betarna själva erlagda avgifter skapar en laglig rätt att, då oförvållad arbets­ löshet föreligger, erhålla bidrag i den omfattning, som härför kan vara stad­ gad, under det att de provisoriska anordningar, vilka för närvarande tilläm­ pas, icke för den enskilde skapa någon dylik rätt. Sedan arbetslösheten in­ trätt, kunna visserligen av arbetslöshet drabbade personer hos det allmännas organ anmäla sig för sökande av hjälp i de former, som härför gälla, men då denna hjälpverksamhet helt och hållet bygger på behovsprineipen, så kan i många fall erhållandet av hjälp bliva föremål för undersökningar och över­ väganden, vilka för den enskilde arbetslöse uppfattas såsom förödmjukande. Det är vid jämförelse mellan de anordningar, som hittills kommit i tillämp­ ning i° vårt land, och en lagstadgad arbetslöshetsförsäkring, som arbetarklas­ sen måste ined all kraft göra gällande, att behovsprincipens tillämpning inga­ lunda är tillfredsställande, utan man vill, att sådana anordningar skola kom­ ma till stånd, som skapa en tydlig och klar rätt för den enskilde att vid oför­ vållad arbetslöshet utan några ingående undersökningar — och då arbete icke kan erbjudas — erhålla hjälp från en dylik arbetslöshetsförsäkring. o Såvitt vi kunna finna, bygger det nu föreliggande förslaget på en genom­ gående sund princip att vara en hjälp till självhjälp. Genom en arbetslöshets­ försäkring av frivillig karaktär, som det nu föreliggande förslaget, kan sam­ hället utnyttja den erfarenhet och den administrativa kunskap, som arbetarna själva förskaffat sig under många års verksamhet på detta område, och det måste kraftigt framhållas, att ett bidrag från det allmännas sida till denna verksamhet endast innebär en riktig uppskattning av de stora kostnader och det betydelsefulla arbete, som arbetarna själva nedlagt under många år för att hjälpa blottställda kamrater. Inom 53 fackförbund i vårt land har en­ bart under åren 1913—1930 i arbetslöshets- och reshjälpsunderstöd till medlemmar utbetalats kronor 35,330,228:20, av vilket belopp kronor 33,585,191:17 komma på till landsorganisationen anslutna fackförbund. Att arbetarklassen i vårt land med otålighet väntar på en lösning av arbetslöshetsförsäkringsfrågan, bör ingalunda te sig egendomligt, ty då andra län­ der på olika sätt ha visat sig både vilja och kunna genomföra en lagstiftning på detta område, synes även vårt land kunna göra detta — kanske t. o. m. så mycket lättare, som man ju haft tillfälle att inhämta stöd av de erfarenheter, som försäkringen medfört i andra länder. Men i vårt land har diskussionen om arbetslöshetsförsäkringen klart och tydligt givit vid handen, att innerst inne föreligger ett klart motsatsförhållande mellan arbetarnas åskådningar och övriga samhällsgruppers. Det intensiva motstånd, som hittills gjort sig gällande mot en arbetslöshetsförsäkring, vittnar i varje fall icke om någon samförståndsvilja och ej heller om att man på borgerligt håll kunnat sätta sig in i alla de svårigheter av skiftande slag, som arbetslösheten för med sig för industriarbetarklassen eller andra grupper av samhällsmedborgare, vilka i alltmer ökad omfattning under de senaste åren drabbats av dylik oförvållad arbetslöshet. Ett sådant sakernas tillstånd, som för närvarande föreligger på landets arbetsmarknad i fråga om dålig arbetstillgång och katastrofal arbets­ löshet, med tusentals ohjälpta och oförvållat arbetslösa, kan helt enkelt icke längre få förekomma. Vi vilja för vårt vidkommande göra gällande, att de samhällsgrupper och enskilda personer, vilka motarbeta en lösning av arbets­ löshetsförsäkringen, främja ingalunda en sund samhällsutveckling. Med de resurser, varöver vårt land numera förfogar, måste man göra gällande, att det ingalunda kan vara beroende på några ekonomiska skäl, att icke detta spörs­ mål redan förts fram till en lösning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 43

Utöver dessa mera allmänna synpunkter på den föreliggande frågan tillåta vi oss att framhålla, att det förslag till frivillig arbetslöshetsförsäkring, som nu föreligger, synes oss i åtskilliga avseenden innefatta förbättringar mot ti­ digare förslag i samma fråga. På arbetarsidan hava visserligen delade me­ ningar gjort sig gällande — och göra det förvisso fortfarande — huruvida en lösning av detta problem bör sökas i en s. k. obligatorisk försäkring eller i en frivillig, men tvisterna härom kunna enligt vår mening icke få medföra, att en lösning — på endera linjen — förhalas. Detta bör så mycket mindre tillå­ tas, som inga större svårigheter torde möta, därest praktiska erfarenheter, se­ dan frågan erhållit en lösning efter den frivilliga linjen, skulle giva vid han­ den, att man bör taga ett steg ytterligare och utveckla försäkringen till en mer eller mindre omfattande obligatorisk sådan. Det synes tvärt om vara mera önskvärt, att man från dessa utgångspunkter börjar med den frivilliga, där man kan förutse en lugn och säker utveckling fram mot ständigt ökad omslut­ ning, än att börja med en obligatorisk, som redan från början på grund av sin karaktär av tvångsförsäkring kommer att omfatta många personer, vilka kan­ ske icke själva önska att bliva omfattade av en dylik försäkring. Med särskild tillfredsställelse konstatera vi, att de sakkunniga uppbyggt föreliggande förslag på ett sådant sätt, att möjligheter föreligga för inom vårt land arbetande arbetslöshetskassor att kunna bliva antagna till erkända ar­ betslöshetskassor, utan att något uppehåll i kassornas verksamhet behöver före­ komma. Yi hysa nämligen den förhoppningen, att flertalet arbetande kassor skola finna den nu föreslagna lagstiftningen till sitt innehåll vara sådan, att ansökan skall göras om att bliva antagna till erkända arbetslöshetskassor, och vidare, att de olika fackförbunden skola hava möjligheter att till dessa erkän­ da nykonstituerade kassor överlåta medel i den omfattning, att tillsynsmyn­ digheten skall kunna lämna medgivande till att kassorna tillerkännas rätt att utan uppehåll i verksamheten fortsätta denna som erkända arbetslöshets­ kassor.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare: Den frivilliga försäk­ ringen är obestridligen att föredraga framför den tidigare förordade obligato­ riska. Försäkringen, såsom den nu framföres, giver sig icke heller ut för an­ nat än vad den i verkligheten är: vad de sakkunniga med ordalag, lånade från den engelska arbetslöshetskommissionens betänkande, beteckna såsom en för­ sta försvarslinje emot arbetslösheten. De farhågor, som tidigare framförts emot försäkringen såsom hindrande ar­ betskraftens rörlighet, ha de sakkunniga sökt eliminera genom uttryckligt betonande utav den arbetslöses skyldighet att antaga erbjudet arbete. De arbetslöshetskassorna lämnade direktiven rörande oavvislig skyldighet att rätta understödsverksamheten efter kassornas bärkraft, och de sakkunnigas uttryckliga betonande, att den uppdragna kostnadsramen icke får överskridas, måste likaledes betecknas såsom en fördelaktig utveckling av tidigare vaga förslag. Den skarpa avgränsning från såväl fattigvård som annan understödsverksamhet, som de sakkunniga vilja genomföra, är ävenledes en otvivel­ aktig förbättring Det är givetvis handelskammarens principiella uppfattning, att försäkring mot arbetslöshet är en angelägenhet, som borde tillkomma arbetarna själva respektive deras organisationer att draga försorg om. Samtidigt har emel­ lertid arbetslösheten blivit ett bola samhällets bekymmer, och i den form för­ slaget för närvarande framföres vill handelskammaren icke ställa sig helt främ­ mande för tanken, att ett statsbidrag till densammas ordnande kan vara be­ rättigat. Däremot kan handelskammaren icke finna något motiv för att be­ tunga arbetsgivarna med kostnader för verksamhetens organisation.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

Då försäkringens genomförande emellertid komme att betunga statsbudge­ ten med betydande kostnader, utan att densamma under innevarande krisperiod torde kunna påräknas bidraga till lindrande utav arbetslöshetens verkningar, finner handelskammaren sig för närvarande icke kunna tillstyrka förslagets genomförande.

Yttranden Av yttrandena från de myndigheter och sammanslutningar, vilka ej uttalat ståndpunkt?- n^Son bestämd åsikt angående lämpligheten av införandet av en arbetslöshetstagande. försäkring, torde här få återgivas följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Utan en allsidig prövning av en i möjli­ gaste mån klarlagd sammanställning med svensk arbetslöshetspolitik i dess helhet torde det efter länsstyrelsens mening icke låta sig göra att med någon vederhäftighet taga ståndpunkt till ett förslag om arbetslöshetsförsäkring. I det skick frågan nu föreligger måste länsstyrelsen anse den vara alltför snävt upplagd för att möjliggöra ett sådant ståndpunktstagande. Detta innebär icke, att länsstyrelsen a priori vill ställa sig avvisande eller oförstående till en arbetslöshetsförsäkring. Redan i sitt yttrande den 6 mars 1923 över socialförsäkringskommitténs betänkande har länsstyrelsen förklarat sig kunna i princip acceptera denna kommittés uppfattning, att staten icke bör undandraga sig att i lämplig form medverka även till en sådan typ av social försäkringsverksamhet, och denna principiella inställning fann länssty­ relsen ej heller anledning att frånträda i sitt senare yttrande över 1926 års arbetslöshetssakkunnigas betänkande, även om i detta betänkande skäl mot ändamålsenligheten av statens medverkan till en dylik försäkring med mycken styrka framfördes från en manstark grupp bland de sakkunniga. Länssty­ relsen har allt fortfarande den uppfattningen, att ett samhälle sådant som det nutida Sverige icke bör och icke kan avvisa tanken på statens hjälp även till denna form av medborgarnas självhjälp, vilken för så stora samhälls­ lager oförnekligen blivit en högviktig social angelägenhet — även om dessa samhällslager efter länsstyrelsens mening fästa allt för stora förhoppningar vid en arbetslöshetsförsäkrings möjligheter att hjälpa, i all synnerhet i verkliga nödtider. Men detta, att ett försök med frivillig arbetslöshetsförsäkring i och för sig synes länsstyrelsen värt att göras, kan uppenbarligen på intet sätt förminska det oundgängliga kravet på att planen för en sådan måste kunna allsidigt prövas. Bland annat erinrar länsstyrelsen om att frågan, huru den s. k. försäkringslinjen och den s. k. arbetslinjen böra bringas i samverkan med varandra, icke upptagits till behandling av de sakkunniga liksom ej heller frågan om konfliktdirektiven och om vad som skall anses vara skälig lön vid erbjudet arbete. Att besluta en arbetslöshetsförsäkring utan att hava genom­ arbetat dessa och andra med försäkringen sammanhängande problem, så att de samtidigt kunna få en tillfredsställande lösning, måste länsstyrelsen anse så­ som ett vådligt förhastande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län förklarar, att om en arbetslöshetsförsäkring över huvud anses böra komma till stånd, synes det kunna ifrågasättas, om ej dess genomförande borde anstå till dess mera normala tider inträtt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Ordet försäkring har i detta samman­ hang en bedräglig klang. Det låter som om man på den vägen kunde vinna säkerhet även mot risker, vilka, som fallet är när det gäller arbetslöshet, till sin omfattning äro alldeles oberäkneliga. Under en kristid sådan som den när­ varande kommer försäkringsinstitutets hjälplöshet att innebära en djup be­ svikelse för de stora befolkningsgrupper, som under åratal ställt allt större och större förhoppningar på detsammas realiserande, förhoppningar som steg-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 45

rats allt efter som krisen drivit ut växande skaror i arbetslöshet. Ett miss­ lyckande i begynnelsen kommer också med naturnödvändighet att framkalla sådana krav på institutets utbyggande, som statsmakterna även med bästa vilja icke kunna tillmötesgå. Man måste säga sig, att tidpunkten för genom­ förandet av den ifrågasatta reformen är illa vald. Arbetslöshetsförsäkringen är avsedd att göra sin nytta när »normala tider» åter inträda. Finnes det verkligen anledning att antaga, att så snart skall bliva fallet? Den engelska arbetslöshetskommissionen gör i sitt i november 1932 fram­ lagda betänkande en analys av arbetslöshetens natur efter kriget och fram­ håller, att densamma är helt artskild från arbetslösheten före kriget._ Större delen av arbetslösheten under perioden 1923—1929 kan ej, säger kommissionen, anses hava berott på depressionen i affärslivet utan på andra orsaker, såsom sjunkande konkurrensförmåga hos industrien, arbetsbesparande uppfinningar och den bristande överensstämmelsen mellan priser och arbetslöner. Den nu­ varande depressionen hade enligt kommissionen visserligen orsakat arbetslöshet i hög grad, men skillnaden vore den, att denna arbetslöshet komme att för­ svinna, när affärslivet förbättrades, medan den övriga arbetslösheten troligen komme att kvarstå. . . „ , Med denna uppfattning borde den engelska kommissionen val närmast hava ställt sig helt avvisande mot all arbetslöshetsförsäkring. Att så icke var fallet har sin naturliga förklaring däri, att sedan en nation väl gatt in för en försäk­ ring av arbetslösheten, det erbjuder oöverstigliga folkpsykologiska svårigheter att helt övergiva systemet. De engelska fackförbunden hade visserligen fram­ ställt ett förslag att helt slopa försäkringen, men ville i stället att till alla ofri­ villigt arbetslösa, oberoende av behovsprövning, skulle under hela arbetslöshetstiden av statsmedel utbetalas ett fixt kontantunderstöd, ett förslag, varpå kom­ missionen icke ansåg sig kunna reflektera. ^ „ Det finnes ingen anledning att antaga, att förhallandena i vart land i nu ifrå­ gavarande avseende skulle vara annorlunda än i England. Detta^ innebär, att vi under avsevärd tid framåt hava anledning att räkna med en bestående arbets­ löshet, som icke kommer att erbjuda någon likhet med de »normala tider» — det vill säga förkrigsperiodens tider — under vilka arbetslöshetsförsäkringen enligt förslaget är avsedd att kunna gagna. Det förefaller länsstyrelsen, som om även ur denna synpunkt alla skäl talade för att vila på hanen i avbidan på att själva förutsättningen för institutet, normala tider, åtminstone befinner sig inom synhåll. Även praktiska skäl tala härför. Ty en parallellt med beredskapsarbeten f reservarbeten) samt kontantunderstöd verkande arbetslöshetsförsäkring vallar yigs desorganisation och en uppenbar svårighet att sammanhålla det hela.

Styrelsen för svenska stadsförbundet: Den nu föreslagna försäkringsfor­ men skulle icke tynga kommunernas budget. Den kunde i framtiden tvärt­ om, i vart fall i viss omfattning, väntas lätta deras utgifter för arbetslöshe­ ten. Bedömt endast ur snävt kommunalekonomiska synpunkter måste _ för­ slaget därför te sig nog så tilltalande för kommunerna, i all synnerhet i be­ traktande av de tunga bördor, arbetslösheten under senaste åren pålagt

Uppenbart är emellertid, att frågan maste ses även ur vidare synpunkter, och därvid gå bland kommunalmännen som bland andra grupper av medborgare meningarna med nödvändighet isär. Styrelsen hemställer, att i händelse av ett genomförande av förslaget skalig hänsyn måtte tagas till vissa av styrelsen framförda önskemål och erinringar.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

En minoritet inom styrelsen har anmält avvikande mening i så måtto, att den ansett styrelsens yttrande böra utmynna i ett tillstyrkande av det föreliggan­ de förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring med hemställan, att skälig hänsyn matte tagas till av styrelsen framförda önskemål och erinringar.

Avstyrkande Jag övergår härefter till att i korthet redogöra för de i de avstyrkande ytt- 811 en' randena åberopade skälen mot införande över huvud taget av en arbetslöshets­ försäkring. I ett flertal yttranden framhålles, att en arbetslöshetsförsäkring komme att medföra ett minskat intresse hos den enskilde individen att söka sin utkomst genom arbete, samt att försäkringen skulle uppamma en understödsanda ge­ nom att hos de arbetslösa ingötes tro på att de alltid kunde erhålla hjälp från det allmänna. Vidare framhålles i yttrandena, att all hjälp från det allmänna till arbets­ lösa personer borde lämnas först efter prövning av behovet i varje enskilt fall. Det primära i den samhälleliga hjälpen borde vara att bereda arbete och ej att utgiva kontanta understöd, vare sig dessa lämnades direkt eller under form av försäkringsbidrag. Försäkringen vore nämligen med hänsyn till det stora statsbidraget intet annat än ett förklätt understödssystem. I varje fall maste försäkringen kombineras med allmänna arbeten av reservarbetstyp, så att arbetsvilligheten hos de försäkrade på ett effektivt sätt skulle kunna prövas. Arbetslöshetsförsäkringens inverkan på lönenivån behandlas i flera yttran­ den. Försäkringen säges hava den inverkan på lönenivån, att den skulle för­ hindra en sänkning av lönen, även där lönen vore monopolartad eller en sänk­ ning ur olika synpunkter kunde anses lämplig. Försäkringen vore sålunda en försäkring mot risken, att lönen skulle kunna sänkas. Vidare framhålles, att den stora skillnaden i lönenivå, som i vårt land finnes dels mellan olika ar­ betaregrupper och dels mellan städer och landsbygd, innebure en synnerligen försvårande omständighet vid införandet av en arbetslöshetsförsäkring. Detta förhållande vore ej på långt när så utpräglat i de länder, där försäkring redan införts. Den föreslagna formen för försäkring med av arbetarna själva upprättade kassor komme att bliva en yrkesförsäkring och medföra risk för stelhet på arbetsmarknaden samt förhindra arbetskraftens rörlighet. Den skulle verka fastlåsande på befintligt överskott av arbetskraft inom de särskilda yrkena. Arbetslösheten vore över huvud taget icke en försäkringsbar risk med hän­ syn till att arbetarna själva, såväl enskilt som kollektivt, genom egna åt­ göranden kunde medverka till försäkringsfallets inträde. Härmed samman­ hängde, att det i många fall vore omöjligt att objektivt fastställa, om arbets­ lösheten vore oförvållad, så att rätt till understöd från försäkringen skulle föreligga. Farhågor uttalas för att försäkringen, trots att den vore frivillig och att statsbidraget utginge med större procentuell andel till sämre ställda arbetar­ grupper, endast skulle komma de bättre ställda arbetarna till godo. Troligen skulle endast organiserade arbetare komma att inträda i de av fackförbunden skapade arbetslöshetskassorna. I varje fall skulle säkerligen anslutningen från lånt- och skogsarbetarna ej på långt när komma att motsvara de sakkun-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 47

nigas förväntningar. Icke försäkrade eller sålunda i allmänhet de sämre ställda arbetarna finge ändock genom ökade skatter bidraga till kostnaderna för försäkringen. Nu arbetslösa personer skulle tills vidare i allmänhet ställas utanför försäkringen liksom även en mängd personer, som vore självständiga företagare samtidigt som de vore lönearbetare. Försäkringens effekt bleve härigenom obetydlig, och detta komme att ytterligare understrykas genom de föreslagna villkoren för rätt till understöd. Genom försäkringen skulle även för de försäkrade endast erhållas en temporär och begränsad hjälp. Just med hänsyn till denna ringa effekt vore det olämpligt att bygga upp en sådan stor och dyrbar organisation. Någon lättnad, som svarade mot de dryga kost­ naderna, skulle icke erhållas för det allmännas övriga hjälpåtgärder mot arbetslösheten. I ett flertal yttranden betonas, att de blivande arbetslöshetskassorna icke skulle komma att helt frigöras från fackförbunden utan att de i stort sett skulle få samma funktionärer. Statens bidrag till kassorna bleve härigenom ett bidrag till fackföreningsrörelsen. Särskilt betänkligt vore, att de av fackförbunden beroende kassorna själva skulle avgöra lämpligheten av arbete, som anvisades de arbetslösa. Slutligen har i flera yttranden framhållits den risk, som funnes för att en gång fastslagna försäkringsregler skulle komma att uppmjukas på grund av ständiga krav om lättnader från dem, som redan uttömt sin rätt till under­ stöd från försäkringen. Krav skulle säkerligen även komma att ställas på staten om hjälp till täckande av underskott i kassorna. Erfarenheterna från utlandet vore i båda dessa avseenden avskräckande.

Av de i princip avstyrkande myndigheternas och sammanslutningarnas ytt­ randen torde här få återgivas följande, därvid i allmänhet förbigås synpunk­ ter, vilka sammanfalla med dem som återgivits i den ns^ss lämnade samman­ fattningen.

Socialstyrelsen erinrar till en början om några av de anmärkningar av mer principiell betydelse, som framställts under behandlingen av tidigare förslag till arbetslöshetsförsäkring, samt anför vidare: Sålunda har framhållits, att arbetslöshetsförsäkring måste anses såsom en i och för sig oriktig och ohållbar anordning, enär den för varje försäkringssy­ stem grundläggande faktorn av riskens beräknelighet och oberoende av de försäkrades vilja icke här vore för handen. Enligt en annan anmärkning skulle arbetslöshetsförsäkring i avsevärd mån öka den stelhet och orörlighet, som redan i stor utsträckning kännetecknar arbetsmarknaden och utgör en icke oviktig medverkande orsak till arbetslösheten. Anföras må även erinringen, att staten genom lämnande av bidrag åt arbetslöshetsförsäkringen måste an­ ses till förmån för arbetarparten frånträda den opartiska ställning, den bör iakttaga i förhållande till parterna å arbetsmarknaden. En ingående kritik har ägnats arbetslöshetsförsäkringen, såväl i allmänhet som i dess obligatoriska och frivilliga form, av socialstyrelsen i dess den 13 juni 1931 avgivna yttrande över 1926 års arbetslöshetssakkunnigas betän­ kande och förslag angående arbetslöshetsförsäkring m. m. (Sociala Meddelan­ den 1931, s. 515).

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

Ser man till den senaste tidens erfarenheter beträffande arbetslöshetsför­ säkring i länder med en mer utvecklad dylik försäkring, träffar man ofta uppgifter och omdömen, som tyda på att härovan åsyftade kritik icke saknar skäl. Bland annat finner man sålunda ej sällan uttalan­ den, som gå ut på att det i regel ej lyckats hålla understödsverksamheten inom den från början försäkringsmässigt fastställda ramen och att försäkringen måste anses ägnad att i viss mån »konservera» arbetslösheten. Att arbets­ löshetsförsäkring ej kan bereda någon avsevärd bot mot följderna av den nu rådande katastrofala arbetslösheten anses uppenbart.

Efter att i korthet hava redogjort för tidigare förslag till arbetslöshetsför­ säkring framhåller styrelsen, att tanken på en arbetslöshetsförsäkring även i de väsentliga frågorna oavlåtligt befunnit sig på glid och att man beträffande de tidigare förslagen kan konstatera, att de med utgångspunkt från en och samma grundåskådning förkastats såsom mindre lämpliga. Styrelsen fort­ sätter härefter. Tidigare förslag synas alla i mer eller mindre grad ha bottnat i den uppfatt­ ningen, att en arbetslöshetsförsäkring såsom sådan skulle utgöra ett fullt ef­ fektivt eller åtminstone ett mycket verksamt medel till mötande av de sociala och ekonomiska skadeverkningarna av arbetslösheten. I sitt utlåtande år 1931 tror sig styrelsen ha visat, att dessa förhoppningar sakna grund; en ar­ betslöshetsförsäkring enligt då föreliggande förslag skulle, enligt vad närma­ re beräkningar om arbetslöshetens faktiska omfattning och struktur nogsamt utvisade, endast ha fyllt en ringa del av det hjälpbehov inom samhället, som berodde på arbetslöshet. Även med utgångspunkt från gynnsamma förutsätt­ ningar skulle den obligatoriska försäkringen ha tillgodosett endast cirka en tredjedel och den frivilliga försäkringen blott omkring en sjättedel av hjälp­ behovet. Även om dessa siffror ju icke ange något för alla förhållanden giltigt mått på försäkringens effektivitet —- denna kan av olika skäl komma att bli både större och mindre allt efter försäkringens utformning och arbetslöshetens be­ skaffenhet — så vore i allt fall en dylik ringa effektivitet i förhållande till hjälpbehovet icke ett tillfälligt utan ett konstitutivt drag hos arbetslöshetsför­ säkringen. Erfarenheterna från andra länder bekräfta detta. När de sakkunniga nu betecknat det remitterade förslaget såsom en »sam­ hällets första försvarslinje mot arbetslösheten», är detta erkännande åt ett ovedersägligt faktum synnerligen betydelsefullt.. Man kan emellertid ifrågasätta, om sådan insikt vunnit någon avsevärd ut­ bredning bland de stora befolkningslager, som nu äro hårt tryckta av arbetslös­ hetens tyngd. Man har anledning befara, att efter genomförande av en arbets­ löshetsförsäkring den ringa effektiviteten av densamma skulle föranleda bitter besvikelse. En av de mest vägande erinringarna, som kunde riktas mot 1928 års för­ slag, särskilt i vad angick den obligatoriska försäkringslinjen, var, att för­ säkringssystemet med hänsyn till den ringa effektiviteten med nödvändighet måste utbyggas med s. k. utsträckt daghjälp, en anordning, som, enligt.vad erfarenheten visat, funnits påkallad i andra länder i form av s. k. »Krisenfiirsorge», »extented benefit» eller liknande. Särskilt måste en dylik anord­ ning träffas för tillgodoseende av de s. k. utförsäkrades hjälpbehov. Den utsträckta daghjälpen finge väsentligen finansieras med statsmedel och verk­ samheten, som icke vore någonting annat än statlig fattigvård i försäkringsmässig dräkt och utan behovsprövning, skulle, enligt vad erfarenheten från utlandet på flera håll utvisade, kunna komma att genom sin omfattning och

Kungl. Maj:ts proposition nr '209. 49

oberäknelighet svårt hota statens finanser, på samma gång som systemet innebure ett avgörande steg bort från grundvalarna för vårt nuvarande fattigvårdsväsen. Uppenbart vore också, att dylik utsträckt daghjälp åt de utförsäkrade skulle undanrycka själva den försäkringsmässigt ekonomiska grunden för arbetslöshetsförsäkringssystemet. I den remitterade promemorian har man med styrka hävdat, att ett dylikt hot mot den ekonomiska basen för försäkringssystemet måste avlägsnas. Det är också med tillfredsställelse man iakttager, att de sakkunniga gått in för kompletterande hjälpanordningar, nämligen genom förslaget om kommunalt understöd med bidrag av statsmedel, anordningar som falla utanför försäkrin­ gens ram och sålunda icke behöva sönderbryta densamma. Vid utarbetande av förslaget rörande arbetslöshetsförsäkring har man syn­ barligen — liksom också i fråga om den kommunala understödsverksamheten med statsbidrag — sökt att genom bestämmelser av starkt restriktiv natur förhindra ej blott en olycklig utveckling i nyss berörda riktning utan även befarade missbruk och mindre lyckliga konsekvenser av systemet överhuvud taget. Emellertid må framhållas, att berörda restriktiva drag flerstädes, fram­ träder så accentuerat, att man kan ifrågasätta, huruvida den hjälp, som i verk­ ligheten skulle komma de arbetslösa till del, i rimlig mån skulle motsvara det faktiska hjälpbehovet. Redan i 1931 års utlåtande fann sig styrelsen böra påpeka, att en hjälporga­ nisation av den oerhörda omfattning, som då ifrågasattes, borde fylla kravet att i rimlig mån tillgodose det föreliggande legitima hjälpbehovet. Man har att beakta båda synpunkterna, å ena sidan kravet på hjälpsystemets effektivitet och å den andra kravet på trygghet för missbruk och en måttlös expansion av hjälpverksamheten. Vad styrelsen här vill framhålla är .närmast, att båda synpunkterna knappast låta sig förena. Tillgodoser man i nöjaktig mån den ena, kan man knappast undgå att eftersätta den andra och vice versa. Det är enligt socialstyrelsens mening skillnad mellan massarbetslöshet och omsättningsarbetslöshet, låt vara att man i det individuella fallet sällan kan avgöra, om arbetslöshet av det ena eller andra slaget föreligger. På liknande sätt förefinnes en principiell skillnad mellan säsongarbetslöshet och annan ar­ betslöshet, ehuruväl icke heller här gränserna dem emellan kunna uppdragas i de individuella fallen. Enligt socialstyrelsens mening varken kan eller bör en arbetslöshetsförsäkring åsyfta att täcka hjälpbehovet vid massarbetslöshet, exempelvis sådan som den nu rådande. I en dylik situation är det en hela samhällets — kommunernas och, såsom numera väl allmänt erkännes, även statens -— samfällda sociala angelägenhet att tillse, att ingen får gå under på grund av den nöd, som arbetslösheten kan förorsaka.. . I den remitterade promemorian lär man också ha givit sin anslutning, till dylika synpunkter. Försäkringen är av begränsad räckvidd och måste princi­ piellt kompletteras med det allmännas hjälpanordningar, närmast enligt den i detta sammanhang förordade författningen om statsbidrag till kommunalt un­ derstöd vid arbetslöshet och beredskapsarbeten, reservarbeten eller liknande. Om man betraktar arbetslöshetsförsäkringen ur synpunkten av dess faktiskt begränsade räckvidd och likaledes begränsade uppgift, ter sig frågan om det allmännas insatser i själva försäkringen i klarare dager. Försäkringen får enligt styrelsens mening icke utgöra ett normalt återkommande tillskott till lönen. Särskilt tydligt framstår detta vid säsongarbetslöshet. Om exempel­ vis ett yrke är av sådan karaktär, att det normalt medgiver sysselsättning endast under 10 av årets 12 månader och arbetskraften inom yrket har ringa utsikt att inom kompletterande hjälpyrken skaffa sig uppehälle under de åter­ stående 2 månaderna, lår lönen inom yrket böra såttas sa, att den faktiska arbetsförtjänsten under 10 månader räcker för livsuppehället under hela året. Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. Nr 209. 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

I verkligheten torde också säsongarbetslösheten av arbetstagareparten till­ räckligt framhävas vid avtalsförhandlingar och, åtminstone inom de mera betalningskraftiga grenarna av näringslivet, taga sig sjmliga uttryck vid löne­ sättningen. En arbetslöshetsförsäkring, som rubbade detta förhållande, skul­ le i själva verket påverka den naturliga löneprisbildningen på ett för den­ samma främmande och irrationellt sätt, vilket i det långa loppet näppeligen skulle vara någondera parten till båtnad. Vidare har styrelsen tidigare givit uttryck åt den uppfattningen, att ar­ betslöshetsförsäkringen icke borde och i verkligheten ej heller kunde inverka på den fria löneprisbildningen så, att man genom densamma finge utfyllda de stora klyftor, som nu faktiskt förefinnas mellan lönenivåerna inom olika yrken. Försäkringen finge ej utgöra en lönekompensation för de lågt betalda yrkena. En sådan kompensation skulle i realiteten motverka en löneprisutveckling i riktning mot jämnare avvägda nivåer. Beträffande en försäkring, som måste begränsas till att väsentligen råda bot för endast omsättningsarbetslöshetens ekonomiska följder för arbetstagaren, synes man också berättigad hävda den synpunkten, att näringslivet på samma sätt, som det bör tillförsäkra säsongarbetaren hans livsuppehälle jämväl under lågsäsongen, bör tillförsäkra den arbetskraft nödigt uppehälle, vilken på­ kallas och står till förfogande för mötande av spetsbelastningarna vid efter­ frågan på arbetskraft. Med tanke på här berörda förhållanden fann sig sty­ relsen i sitt 1931 avgivna utlåtande böra beteckna det som ett företräde hos den då föreslagna obligatoriska försäkringen, att den vid reguljär tillämpning ekonomiskt bars upp av bidrag från de båda närmast intresserade parterna, nämligen arbetsgivarna och arbetarna själva. Genom att basera den på omsättningsarbetslösheten och i viss mån säsong­ arbetslösheten inriktade försäkringen på bidrag av arbetsgivarna och arbetarna tillgodosåge man den riktiga synpunkten, att försäkringen skulle ingå såsom en naturligt verkande faktor i löneprisbildningen. Försäkringen är enligt sty­ relsens mening ingenting annat än ett organiserat sparande av medel, hänför­ liga till näringslivets produktionskostnader och avsedda att användas vid en given situation, nämligen oförvållad arbetslöshet. Styrelsen vill här icke när­ mare uppehålla sig vid de nära till hands liggande skäl, som tidigare ansetts föranleda, att en frivillig försäkring icke i praktiken skulle kunna baseras på bidrag jämväl från arbetsgivareparten. Det torde vara nog påpeka, att en sådan belastning för arbetsgivaren ansetts skola föranleda, att han vid an­ ställandet av arbetskraft av ekonomiska skäl komme att föredraga icke för­ säkrad sådan. I den remitterade promemorian har man emellertid anvisat ett förfarande, som skulle medgiva uttagandet av kollektiva, tvångsmässigt utgående avgif­ ter från arbetsgivarna till försäkringen, oberoende av om den individuella ar­ betstagaren vore försäkrad eller ej, alltså obligatorisk medverkan från arbets­ givarna men frivillig anslutning från arbetskraftens sida. Tanken har emeller­ tid i förslaget vunnit mycket ringa praktisk tillämpning. Endast ett för­ hållandevis obetydligt belopp, 1.8 milj. kronor, skulle på denna väg uttagas, och försäkringen skulle ekonomiskt till väsentlig del bäras upp av bidragen från arbetstagarna och staten. Statens bidrag innebär, att försäkringen skulle medföra ett utifrån tillkom­ mande komplement till lönen på den öppna arbetsmarknaden, d. v. s. åväga­ bringa ett statligt lönetillägg till näringslivets arbetskostnader. Det allmänna bör enligt styrelsens mening visserligen lämna aktiv medverkan till motver­ kande av arbetslöshetens sociala skadeverkningar, men denna medverkan bör anordnas så, att den icke inverkar på löneprisbildningen å den öppna arbets­ marknaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr £09. 51

Enligt styrelsens mening har man i den remitterade promemorian i denna fråga icke blott underlåtit att beakta här anförda synpunkter, utan gått in för en motsatt princip, då man förordar högre statshjälp till arbetslöshets­ kassor, som omfatta ett mindre betalningskraftigt klientel. Det må icke be­ stridas, att förslaget i denna del tillgodoser önskemål, som te sig högeligen behjärtansvärda. Ej heller kan man bestrida, att det remitterade förslaget i den­ na del anvisat en ur rent försäkringsteknisk synpunkt lycklig lösning av frå­ gan. Varken den förra eller senare omständigheten kan emellertid undan­ skymma det förhållandet, att det framlagda försäkringsförslaget principiellt går in för att i försäkringsväg söka förbättra levnadsstandarden inom vissa stora yrkesgrupper, där lönenivån är odisputabelt låg. Alla sådana försök att använda sig av arbetslöshetsförsäkringen såsom hävstång för levnadsstan­ dardens höjande äro emellertid enligt styrelsens mening dömda att förfela sin verkan och snarast ägnade att åtminstone på längden motverka en sund utveck­ ling. Styrelsen har i sitt yttrande över 1928 års betänkande anfört, att ej blott de försäkrade utan även arbetsgivarna och kommunerna hade stort intresse av försäkringen. Vad särskilt anginge arbetsgivarna kunde dessa genom att an­ vända korttidsarbete vid vikande ordertillgång utdryga arbetstillfällena, även om detta innebure ett eftersättande av de driftsekonomiska synpunkterna. Om nu en försäkring i ett dylikt fall funnes att tillgå, på vilken de försäkrade kunde falla tillbaka vid arbetslöshet, vore det föga sannolikt, att en arbets­ givare i strid med sina egna och i själva verket även arbetarnas ekonomiska intressen skulle upprätthålla intermittent drift. Vad kommunerna anginge låge det uppenbarligen i deras intresse att hjälpbehovet i största utsträckning skulle kunna fyllas genom försäkringen. Vad det nu föreslagna hjälpsystemet beträffar, ligger det bland annat i öppen dag, att kommunerna äga ett direkt ekonomiskt intresse av, att för­ säkringen anlitas framför den under kommunernas ekonomiska medverkan etablerade understödsverksamheten. I försäkringen är kommunen enligt för­ slaget icke ekonomiskt medansvarig. En annan intressemotsättning, kanhända den mest betydelsefulla, komme att råda mellan arbetslöshetskassornas centrala ledning och deras lokala or­ gan. Det råder enligt socialstyrelsens mening näppeligen tvekan om, att den lokala förvaltningen, ställd inför det omedelbara hjälpbehovet och av natur­ liga skäl med starka samhörighetsband knuten till den lokala kamratkretsen, måste känna sig manad att tillgodose de närstående kamraternas intressen så långt detta överhuvud taget kan ske, även om man i viss mån, låt vara icke formellt, skulle åsidosätta rikskassans gemensamma intressen. Att märka är härvid, att man icke i detta hänseende kan peka på den omständigheten, att dylika motsättningar och tendenser ej starkare framträtt i fackorganisationer­ nas nuvarande arbetslöshetskassor. Dessa arbeta under alldeles speciellt gynnsamma betingelser, i det de kunna lita till de utomordentligt starka solidaritetsband, som utmärka fackföreningsrörelsen. Dessa band måste enligt sakens natur på ifrågavarande hjälpområde bli väsentligt lösare i och med att verksamheten i avsevärd mån ekonomiskt stödes med utifrån kommande medel. Gentemot det nu anförda kan man givetvis hänvisa till den kontroll, som komme att utövas, i främsta rummet av tillsynsmyndigheten. Självfallet skulle därigenom uppenbara åsidosättanden av reglerna för försäkringen kun­ na och iiven komma att beivras, men det är att märka, att en försäkringsverksamhet även inom ramen av de för densamma givna reglerna lämnar en bred latitud, där ett diskretionärt bedömande efter strängare eller mildare mått­ stock kan ifrågakomma. Enligt styrelsens mening är det av väsentlig betydelse för försäkringen och hjälpverksamheten beträffande arbetslösa överhuvud taget, att dess behöriga

52 Kungl. Ma,j:ts proposition nr 209.

bedrivande i främsta rummet bygger på en naturlig intressekonstellation, där de egna intressena hos vederbörande åtminstone i sina grunddrag samman­ falla med statens. Om man i stället för intressegemenskap måste konsta­ tera intressemotsättningar av konstitutiv natur, kan enligt styrelsens mening ej ens den mest rigorösa kontroll uppväga, vad sålunda brister i systemets struktur. I 1931 års utlåtande påpekade styrelsen, att man icke kunde begränsa dag­ hjälpens relativa storlek med hänsyn allenast till viss lön å orten eller viss lön inom yrket. Ville man verkligen undvika att ge en försäkring karak­ tären av s. k. yrkesförsäkring, borde den arbetslöse vara pliktig att åtaga sig överhuvud vilket arbete som helst å den öppna marknaden, för såvitt den därför erbjudna lönen motsvarade den för sådant arbete gängse samt arbets­ tagaren ägde nödiga färdigheter och kroppskrafter för arbetets utförande. Man finge sålunda icke begränsa sig till att låta daghjälpen ställas i re­ lation till lönen inom visst yrke eller å viss ort, utan daghjälpen måste •— om man ville upprätthålla den öppna marknadens naturliga dragningskraft på klientelet ■— kunna ställas i relation till vilken som helst lön, som under nyss angivna förutsättningar skulle kunna ifrågakomma. Styrelsen nödgas konstatera, att spörsmålet icke på nöjaktigt sätt vunnit lösning i det remitterade förslaget. Uppdragandet av fasta försäkringsmässiga normer förutsätter ett ingående studium av verkningarna av deras tillämpning, om man icke vill utsätta sig för att dessa verkningar bliva olyckliga. Som ett exempel härå kan anföras följande. Antag, att en verkstadsarbetare vid iråkad arbetslöshet är berät­ tigad till högsta möjliga daghjälp. Han har emellertid vid arbetslöshetens inträffande möjlighet att vinna anställning exempelvis i skördearbete eller eventuellt vid ett beredskapsarbete, i båda fallen mot en lön, som kanske understiger den, som tidigare gjort honom berättigad till nämnda höga dag­ hjälp. Skall daghjälpen då bliva beroende av den lägre lönen vid reserv­ arbetet eller skördearbetet, och, när detta arbete tryter, den försäkrade genom lägre daghjälp så att säga straffas för sin dokumenterade arbetsvillighet att taga lägre betalt arbete? Uppenbarligen skulle sådana konsekvenser för de försäkrade göra dem högst obenägna till att acceptera kortvariga arbetstill­ fällen i öppna marknaden. Framhållas må för övrigt, att sådana arbetstill­ fällen i öppna marknaden ej sällan kunna avlönas med belopp, som t. o. m. understiga daghjälpen; göres åter daghjälpen alltför beroende av den arbets­ förtjänst, arbetstagaren har under den senare delen av försäkringstiden, måste detta skapa en strävan hos arbetstagaren att med uppbjudande av alla krafter söka komma i åtnjutande av även förhållandevis kortvariga arbetstillfällen å dyrare orter för att sedermera kunna njuta den större daghjälpen. Styrelsen erinrar om att styrelsen i sitt yttrande över 1928 års betänkande anfört, att vid en försäkring enligt den frivilliga linjen skulle varje särskild rikskassa komma att få kämpa med samma svårigheter beträffande lokal­ organisationen, som förelåge vid organiserandet av en för alla yrken gemen­ sam riksorganisation enligt den obligatoriska linjen. Styrelsen påpekade bland annat, att man med hänsyn till den ringa befolkningstätheten i Sverige härvid icke kunde stödja sig på erfarenheterna av det frivilliga systemet i utlandet. Styrelsen nödgas konstatera, att man i den remitterade promemorian icke lämnat bestämda anvisningar, hur denna betydelsefulla fråga bör lösas. Bri­ sten på. organisationsplan blir särskilt kännbar i betraktande av att man söker sig in på nya, hittills oprövade områden för en organiserad hjälp­ verksamhet, då man försöker låta försäkringen omfatta lantarbetarna samt skogs- och flottningsarbetarna. Organisationen skulle nämligen härmed ut­ sträckas till mycket glest befolkade områden, där svårigheterna att åstad-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 53

komma en nöjaktig lokalorganisation säkerligen skulle bliva synnerligen stora. I promemorian kringgår man dessa svårigheter genom att hänvisa till prak­ tiska verkställighetsåtgärder av tillsynsmyndigheten. I anslutning till det sist anförda får styrelsen slutligen rikta den principiella erinringen mot för­ slaget, att man i en hel del mycket viktiga frågor huvudsakligen ^nöjt sig med att hänvisa till tillsynsmyndighetens praktiska verkställighetsåtgärder. Såsom exempel, utöver det nyss berörda, kan nämnas, att det ankommer på tillsynsmyndigheten att närmare bestämma det ytterst vanskliga företagare­ begreppet. Tillsynsmyndigheten skall vidare söka förebygga, att försäk­ ringen utvecklar sig till vad man kallar »yrkesförsäkring», alltså en fråga av vital betydelse. Tillsynsmyndigheten blir också i själva verket avgörande i konfliktfrågorna, alltså spörsmål av utomordentligt ömtålig natur. Slut­ ligen har myndigheten bland annat att tillse, att avgifterna till kassorna sät­ tas till sådana belopp, att kassorna bliva solventa inför sina ekonomiska för­ pliktelser till klientelet. Socialstyrelsen vill ej göra sig till tolk för den uppfattningen, att försäk­ ringssystemet utan vägande skäl bör göras stelt; ej heller vill styrelsen be­ strida, att icke stora befogenheter böra inrymmas åt tillsynsmyndigheten, så att denna blir i stånd att under hänsynstagande till verklighetens mång­ skiftande krav i görligaste mån laga efter lägligheten på ett praktiskt och ändamålsenligt sätt. Ett medgivande härav innebär emellertid icke ett god­ tagande av att särskilt svårlösta frågor förbigås i författningarna allenast med hänvisning till tillsynsmyndighetens befogenheter. Styrelsen framhåller härefter att, ehuru valet av frivillig försäkring från social synpunkt giver anledning till den viktiga anmärkningen, att det antag­ ligen kom me att lämna de sämst ställda arbetargrupperna utanför försäkrin­ gen, så måste likväl valet anses välmotiverat med hänsyn bland annat till den särskilt under nu rådande kristid bjudande nödvändigheten att framgå med försiktighet.

En ledamot av socialstyrelsen har givit sin anslutning till det förslag till frivillig arbetslöshetsförsäkring, som innefattas i promemorian, samt anfört: De kritiska synpunkter, som från socialstyrelsens sida framförts, synas vara väl förtjänta att beaktas, i den mån så kan ske utan att rubba grunderna för det föreliggande förslaget. Även den, som anser det önskligt, att det förelig­ gande förslaget i huvudsak blir genomfört, kan dock icke undgå att se, att det skulle föras ut i livet vid en tidpunkt, som vore särdeles ogynnsam ej blott på grund av de svåra förhållandena på det statsfinansiella området utan även med hänsyn till att under rådande, massarbetslöshet försäkringen måste få mycket ringa effektivitet i förhållande till föreliggande hjälpbehov. Det torde ej vara tillrådligt att omedelbart avskaffa det hittills tillämpade, med stöd av långvarig erfarenhet utformade hjälpsystemet.

Lantbrulcsstyrelsen framhåller att, såvitt det vill synas, en arbetslöshets­ försäkring måste i vårt land, för att icke själva organisationsfrågan skall vålla alltför stora svårigheter, i det stora hela tänkas bliva anknuten till arbetarnas fackliga organisationer. Härav följer åter, att svagt organise­ rade och till följd härav även svagt avlönade arbetarkategorier — lantbruksstyrelsen tänker härvid närmast på lantarbetare ocli skogsarbetare — bliva ställda utanför. I den mån försäkringen i mera avsevärd grad bygger sin eko­ nomi på bidrag av statsmedel, skulle staten genom försäkringen komma att i främsta rummet ekonomiskt gynna arbetare inom mera välavlönade yrkesom­ råden, under det att de sämst ställda lönearbetarna, däribland lantarbetarna,

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

icke skulle kunna draga någon större fördel därav men väl i likhet med öv­ riga skattedragare få i sin mån bära kostnaderna härför. Arbetarnas fackliga lönepolitik har ej sällan varit en bidragande orsak till uppkomsten av arbetslöshet. En arbetslöshetsförsäkring torde därför i hög grad vara en av de fackliga arbetarorganisationernas egen angelägenhet och kostnaderna för en sådan torde till övervägande del böra bäras av organisatio­ nerna själva. Det synes jämväl kunna förutsättas att, för den händelse fack­ organisationerna, det vill säga arbetarna själva, i huvudsak få bära kostna­ derna för försäkringen, en effektiv kontroll skall utövas mot missbruk av den­ samma. Lantbruksstyrelsen vill dock härmed ingalunda hava sagt, att staten bör undandraga sig att, därest så anses påkallat, lämna sin medverkan till att reglera och legalisera en dylik av fackorganisationerna anordnad försäkringsverksamhet. Lantbruksstyrelsen finner det icke heller uteslutet, att härvid bidrag till° verksamheten lämnas av statsmedel. Detta bidrag bör dock icke givas en sådan storlek, att verksamheten närmast får karaktären av en utav det allmänna anordnad understödsverksamhet. Med avseende härå vill lant­ bruksstyrelsen icke heller underlåta att framhålla såsom sin åsikt, att ett dy­ likt bidrag skäligen bör avpassas så, att det kommer varje arbetslös till godo i ungefär samma utsträckning, oberoende av daghjälpens och arbetsförtjän­ stens storlek. Genom den föreslagna fördelningen av kostnaderna skulle arbetslöshetsför­ säkringen till övervägande del endast bliva en ny form för den av det allmänna redan nu bedrivna understödsverksamheten bland de arbetslösa. Vill man up­ pehålla försäkringstanken, synas de försäkrade själva böra bära en väsentligt större del av de utav försäkringen föranledda kostnaderna. Lantbruksstyrel­ sen föranledes till detta uttalande särskilt med hänsyn till de ökade bördor, förslagets genomförande skulle medföra för jordbruket och även lantarbetarna utan antaglig däremot svarande nytta. Då emellertid jordbruksarbetarna och i mycket stor utsträckning även de självständiga företagarna inom jordbruket i ekonomiskt hänseende i allmänhet intaga en långt svagare ställ­ ning än industriarbetarna, torde orimligheten uti den föreslagna fördelningen av försäkringskostnaderna ligga i öppen dag. I själva verket skulle en ar­ betslöshetsförsäkring, anordnad enligt föreliggande förslag, komma att verka på sådant sätt, att jordbruksarbetarna och även de mindre jordbrukarna med sina låga arbetsinkomster skulle ekonomiskt få bidraga till att för industriens arbetare säkerställa ett vid tider av arbetslöshet utgående, efter dessa arbe­ tares högre lönestandard avpassat understöd. Såsom lantbruksstyrelsen anfört i sitt utlåtande den 16 november 1928 angå­ ende 1926 års arbetslöshetssakkunnigas förslag till arbetslöshetsförsäkring, skulle införandet av en dylik försäkring även i andra avseenden kunna befaras medföra menliga verkningar för jordbruket. Det är, såsom lantbruksstyrelsen framhåller däri, sålunda anledning antaga, att en arbetslöshetsförsäkring, som huvudsakligen skulle komma industriarbetare och andra i lönehänseende gyn­ nade arbetare till godo, i sin mån skall bidraga till att öka den lockelse, som dessa arbetares^löne- och levnadsstandard utöva på landsbygdens folk i all­ mänhet, varav åter måste följa en tendens till knapphet på arbetskraft inom jordbruket och höjda arbetskostnader för dess produktion.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Under den nuvarande krisen torde en dylik försäkring icke få någon betydelse för arbetslöshetsproblemets lö­ sande. Snarare kommer föreliggande förslag till frågans ordnande endast att tillskynda såväl arbetare som statsverket och enskilda arbetsgivare ökade ut­ gifter. Mer än någonsin torde det dock under denna våldsamma kris vara an­ geläget, att dylikt undvikes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 55

Eu annan synpunkt, som också gör det mindre önskvärt att under nu rå­ dande ogynnsamma ekonomiska förhållanden upptaga försäkringsfrågan till behandling, är, att åsikterna rörande lämpligheten av den ifrågasatta lagstift­ ningen äro så delade. Även synes, innan några, åtgärder vidtagas på området, enligt länsstyrel­ sens mening böra avvaktas slutliga resultatet av den särskilda utredning, som avser arbetslöshetens bekämpande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att den frivilliga arbetslöshetsför­ säkringen i realiteten icke är något annat än en statlig subvention till nuva­ rande och utvidgad fackföreningsverksamhet. Därmed är naturligtvis icke en avgörande dom fälld över försäkringen. Genom bidrag till enskild verk­ samhet utlöser staten i en mångfald fall krafter, varigenom nyttan av det statliga bidraget mångfaldigas. Men genom att så göra upphör staten att vara neutral i förhållande till den enskilda verksamheten. Och hittills har upprätthållandet av statens neutralitet i förhållande till såväl fackföreningar som arbetsgivarföreningar varit en säkerligen nyttig regel.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att åtskilliga tidigare detaljanmärk­ ningar beaktats vid överarbetningen och föranlett förbättringar. Länsstyrel­ sen anser emellertid, att de principiella anmärkningarna emot systemet över huvud kvarstå orubbade, samt anför vidare. Även bortsett härifrån giver emellertid förslaget i och för sig anledning till vägande anmärkningar. Det är uppbyggt i första hand på ett system av för­ säkring med — förutom avgifter från medlemmarna — statsbidrag samt bidrag från vederbörande arbetsgivare. Härutöver ifrågasättes emellertid såsom nöd­ vändigt supplement kommunala understöd utan fattigvårds karaktär, likaledes med bidrag av statsmedel, och slutligen skall i händelse dylikt understöd icke kan ifrågakomma, understödsbehovet tillgodoses genom fattigvård. De° sak­ kunniga hava väl sökt att genom vissa bestämmelser avgränsa de fall, då för­ säkringen eller den ena eller andra av nyssnämnda båda understödsf ormer. skall träda i verksamhet. Det synes länsstyrelsen emellertid uppenbart, att i tilllämpningen en dylik avgränsning skall bliva mycket svår att uppehålla och att en sammanblandning av de förhållanden, vid vilka ett ingripande från ena eller andra hållet bör äga rum, knappast kan undvikas. Detta torde ytterligare be­ kräfta riktigheten av vad ledamoten i 1926 års kommitté, kanslirådet von Koch, i nämnda kommittés betänkande anfört beträffande organisationen av en allmän hjälpverksamhet, vilken skulle omfatta jämväl arbetslöshetshjälp. Länsstyrel­ sen. som redan i sitt yttrande över berörda kommittébetänkande förordade en utredning i fråga om möjligheten att åvägabringa en dylik organisation, finner sig sålunda hava ökad anledning att vidhålla denna ståndpunkt.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar, att man icke enbart på grund av rå­ dande abnorma förhållanden synes behöva uppskjuta åtgärder, som med av länsstyrelsen föreslagen begränsning kunna främja en fortsatt utveckling av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Länsstyrelsen, som emellertid icke anser sig kunna tillstyrka en försäkring med statsbidrag enligt föreslagna grunder, anför bland annat. I den mån de sakkunnigas förslag icke bäver rådande betänkligheter, beror detta emellertid i stort sett icke på förslagets detaljer utan på den grundläg­ gande frågan, huruvida arbetslöshetsförsäkringen med sin erkänt begränsade uppgift lämpligen bör vara en samhällets »första försvarslinje», i detta fall karakteriserad av att staten skulle betala, ungefär halva kostnaden, eller i huvudsak en de försäkrad,es egen försvarslinje, medan det allmänna i huvud­ sak svarar för sådana ofrånkomliga åtgärder och kostnader, som en försäk­ ring under inga förhållanden kan påtaga sig.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

. Länsstyrelsen anser sig böra av principiella och praktiska skäl bestämt Inträda den senare uppfattningen. Icke därför att den ekonomiska bördan skulle avlastas från det allmänna eller från arbetsgivarna ■— de få ändock i sista hand bära sin skäliga del därav — utan för att försäkringen icke skall motverka sitt eget syfte på grund av den växelverkan, som råder och alltid måste råda mellan löneläge, konkurrensförmåga och arbetslöshet. Allmänna bidrag till försäkringen måste praktiskt sett försvåra arbetskraftens rörlig­ het mellan närbesläktade yrken och mellan rikets olika delar, med påföljd även att en anpassning efter ändrade mer eller mindre ofrånkomliga produk­ tionsbetingelser motverkas. Endast genom att arbetslöshetskassorna i huvud­ sak stå på egna ben torde man kunna påräkna den nödvändiga inre kontrollen och korrektiv mot sådana missbruk, som eljes svårligen kunna undgås. Man synes vid ärendets prövning icke heller kunna bortse från att det i förevarande avseende mindre gäller ett statsmakternas ställningstagande till enskilda arbetslösa utan till arbetslöshetskassor och dessa närstående organisa­ tioner, därvid frågan om vad som är ur lönepolitiska synpunkter »oförvållat» alltid blir flytande och svårbedömd. — Förutsättningarna äro helt andra ifrå­ ga om statsbidrag till olycksfalls- och sjukförsäkring, där kontrollen kan grundas på faktiska orsaker. Denna ståndpunkt innebär, såsom förut berörts, icke att hela bördan av den under normala konjunkturer inom respektive yrken framträdande arbetslös­ heten helt skulle läggas på de anställda, även om detta i första hand synes vara fallet. I förhandlingar om löne- och arbetsvillkor komma skäliga kost­ nader för arbetslöshetsförsäkring alltid att spela in såsom en erkänt angelägen faktor i de anställdas utgifter och levnadsstandard, därvid på ett ur lönepoli­ tisk ^synpunkt naturligt sätt efter hand avlastande på arbetsgivarna eller rätta­ re på själva företagen, vad dessa förmå bära. Det rör sig icke om några i och för sig avskräckande belopp. Av kostnadssammandraget i sakkunnigas promemoria finner man, att om hela det beräknade statsbidraget, c:a 14.1 miljoner kronor, skulle fördelas på antagna 693,000 medlemmar i arbetslöshetskassor, så betyder detta vid en effektiv arbetstid av i genomsnitt 2,000 timmar per år en belastning av c:a 1 öre per timme. Med hänsyn till storleksordningen föreligger sålunda ej hinder för att försäkrings­ kostnaden vinner skäligt beaktande vid avtalsförhandlingar. Det är emellertid enligt länsstyrelsens mening ett allmänt intresse, att den redan långt beträdda vägen med »egna» arbetslöshetskassor målmedvetet full­ följes, och synas i detta syfte vissa statsåtgärder kunna ifrågakomma utan avsevärt uppgivande av förenämnda grundsatser. Organisationsbidrag till fri­ stående arbetslöshetskassor böra sålunda kunna utgå, möjligen också i särskil­ da fall.bidrag under ett antal år för att stödja ytterligare behövliga sådana kassor i starten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller till en början, att antalet arbets­ lösa på grund av den alltjämt pågående världskrisen under de senaste åren i oroväckande grad stegrats och att problemet huru man på lämpligaste sätt skall bringa dem hjälp och bereda dem arbetstillfällen alltmera träder i för­ grunden med krav på en lösning. Länsstyrelsen anför vidare. Vid bedömande av arbetslöshetssiffrorna bör emellertid uppmärksammas, att förhållandena särskilt i ett avseende nu äro annorlunda än förr. Den tid är ännu icke avlägsen, då säsongarbetare även betraktade sig själva såsom sådana, d. v. s. hade klart för sig att den arbetsförtjänst, som av dem intjänades under arbetsperioderna, skulle räcka för deras eget och deras familjers uppehälle till dess nästa arbetsperiod började. Denna uppfattning är emellertid, säkerligen närmast till följd av den allmänt höjda levnadsstandarden och de stegrade kraven på vad till livets nödtorft hör, väsentligt försvagad. Så snart en arbetsperiod

Iiungl. Maj:ts proposition nr S09. 57

är slut, anmäla sig numera i regel säsongarbetarna och bland dem även s. k. hemmasöner och andra hos arbetsförmedlingen såsom arbetslösa. Genom bidrag i avsevärd omfattning från det allmänna och ju mera, ju större andel av kostnaderna som täckes genom sådant bidrag, ändra arbetslöshetskas­ sorna helt karaktär. Från att ha varit ett led i strävan till självhjälp, ett ut­ tryck för medlemmarnas vilja och förmåga att även under bistra tider lita till egen kraft, övergå de, i den mån huvuddelen av försäkringen bäres av det all­ männa, att alltmera bliva en organisation för meddelande av understöd från det allmänna eller, om man vill tillspetsa uttrycket, att bli ett slag av fattig­ vård utan fattigvårds karaktär. Länsstyrelsen anser det vara lyckligt, att författningsförslaget så långt möjligt i formellt avseende ansluter till gällande bestämmelser rörande erkända sjukkassor, enär därigenom tolkningen vid tillämpningen av förordningen un­ derlättas. Arbetslösheten är emellertid ojämn och oberäknelig i jämförelse med sjukligheten. De senare understödsfallen fortlöpa ganska jämnt och åter­ komma i stort sett varje år något så när beräkneligt till antal och varaktighet. Trots de ökade statsbidrag, som skulle tillgodokomma sämre avlönade yrkes­ arbetare med beräknad större arbetslöshetsrisk, kan det befaras, att somliga grupper av arbetare, exempelvis lantarbetare och skogsarbetare, på grund av att de äro spridda på ett ofantligt stort antal från varandra vitt skilda arbets­ platser endast med största svårighet skola kunna sammansluta sig och bilda erkända arbetslöshetskassor. Under sådana förhållanden kan det tänkas, att statsbidragen till de bättre ställda arbetslöshetskassorna kunna komma att i sin mån belasta även de båda nämnda arbetargrupperna utan att de själva få hjälp av någon arbetslöshetskassa. Det kan under sådana förhållanden starkt befaras, att de fördelar, som de erkända arbetslöshetskassorna äro avsedda att lämna, i huvudsak skulle kom­ ma allenast de organiserade arbetarna till godo, under det att de oorganiserade praktiskt taget skulle bliva ställda utanför eller åtminstone möta mycket stora svårövervinneliga hinder för att bli delaktiga av en erkänd arbetslös­ hetskassas förmåner. Med den betydande andel, som staten skulle taga i bördan av för­ säkringen och den starka övervakning, som tillsynsmyndigheten skulle utöva, så torde röster snart komma att höjas med krav på att staten skall inträda och garantera daghjälpens utbetalande till och med efter den stipulerade försäkringstidens utgång. Det behöves endast, att förhållan­ dena härför äro gynnsamma, för att yrkanden skola framställas på högre daghjälp och längre understödstid med större bidrag till försäkringen från det allmänna och från arbetsgivarna. Länsstyrelsen anser, att det under nuva­ rande förhållanden finnes fullgod anledning att påyrka en ingående utredning med förslag till uppdragande av bestämda gränslinjer mellan olika slag av understödsverksamhet och med klarläggande av olika myndigheters befogen­ het och begränsning vid meddelande av understöd, så att icke till samma understödstagare utgår understöd från olika håll eller, där detta på grund av gällande lag är oundvikligt, underrättelse därom tillställes vederbörande myn­ dighet för att hänsyn därtill skall tagas vid meddelande av ytterligare under­ stöd. Då fråga nu blivit aktuell om införande av arbetslöshetsförsäkring, blir kravet på verkställande av en sådan ingående utredning och därpå grundade förslag oeftergivligt. Och denna utredning måste enligt länsstyrelsens för­ menande verkställas, innan frågan om införande av arbetslöshetsförsäkring kan upptagas till slutlig prövning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att en arbetslöshetsförsäkring, vare sig den utarbetas enligt 1928 års förslag eller genomföres på sätt nu

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

föreliggande promemoria anvisar, icke är ägnad att undanröja alla de svårig­ heter, som innefattas i arbetslöshetsproblemet. En arbetslöshetsförsäkring kan endast medföra hjälp under en begränsad tid av några månader. En dylik mer kortvarig arbetslöshet torde i de flesta fall varje förtänksam arbe­ tare kunna uthärda utan någon mera ingående hjälp. Försäkringen blir icke så mycket en försäkring mot arbetslöshet som fast mer mot risken att nödgas mottaga arbete med lägre lön. Det är intet att invända emot att en arbetar­ organisation med egna medel och med bidrag av arbetarna söker ordna en form av försäkring för sådant ändamål, men saken ställer sig annorlunda, då det blir fråga om bidrag från annat håll. Det kan rimligtvis icke sättas ifråga, att arbetsgivare, som stå inför tvånget att minska sina produktionskostnader, skola bidraga till en dylik försäkringsform. Lika litet kan det vara rimligt, att staten bidrager att stödja en sådan försäkring, då i dylikt fall en mång­ fald arbetare, som ej kunna få någon nytta av försäkringen och som få nöja sig med den arbetsinkomst de kunna få, genom erläggande av skatt till staten få bidraga till att uppehålla en kanske allt för hög lönenivå för andra.

Svenska arbetsgivareföreningen: Tidigare utredningar i fråga om erfaren­ heterna utomlands på detta område ha skapat betänksamhet mot försäkringsplanerna. _ Under tiden har emellertid försäkringsprincipen varit i tillämpning inom åtskilliga av de fackliga arbetarorganisationerna. Att så skett finner arbetsgivareföreningen vara naturligt med hänsyn till dessa organisationers uppgift att tillförsäkra arbetarna inflytande över lönesättningen. De förbe­ håll, vilka ett fackförbund eller en fackförening i lönepolitiskt syfte ålägger sina arbetssökande medlemmar, måste med nödvändighet verka i arbetslöshetsfrämjande riktning. En av de principiella invändningar, som måste re­ sas mot tillämpning av försäkring på detta område, nämligen att de försäk­ rade kunna väsentligen påverka den risk försäkringen avser, framträder mindre, när försäkringen omhänderhaves och bekostas av de fackliga organi­ sationer, vilka ha i sin hand utstakningen av de för arbetslösheten betydelse­ fulla lönepolitiska riktlinjer, som deras arbetssökande medlemmar äro förplik­ tade att följa. Ett nära samband förefinnes otvivelaktigt mellan lönebildningen på arbets­ marknaden och arbetslöshetsfrekvensen. Härmed sammanhänga i många fall svårigheter, när det gäller att draga en gräns mellan å ena sidan oförvållad och å andra sidan självförvållad eller konstlad arbetslöshet. Enligt förslaget skulle vidare försäkringen vara begränsad till »att avse allenast viss när­ mare angiven del av arbetslösheten» eller med andra ord »att vara samhällets första försvarslinje mot arbetslösheten». En nödvändig följd härav är emel­ lertid, att det efter vissa försäkringstekniska grunder avvägda understöd, som försäkringen lämnar, måste under de tider, då försäkringsförmånerna icke ut­ gå, suppleras med understöd avvägda efter det individuella hjälpbehovet en­ ligt någon av de nu tillämpade hjälpformerna. Den föreslagna försäkringen skulle sålunda i stället för att innebära ett steg till behövlig rationalisering komma att ytterligare komplicera den redan nu alltför heterogent organise­ rade sociala hjälpverksamheten. Den understödssökandes arbetsvillighet skall styrkas genom daglig anmälan hos den offentliga arbetsförmedlingen, som skall anvisa tillgängligt lämpligt arbete. Den dugligaste och skickli­ gaste skall sålunda äga företräde till anvisning, vilket i och för sig är rik­ tigt; härav följer emellertid att tillfälle mindre ofta erbjuder sig till pröv­ ning av arbetsvilligheten hos den mindre lämplige och sämre kvalificerade ar­ betaren respektive den som underlåter att dokumentera sina kvalifikationer. ] vissa tidigare utredningar och förslag till arbetslöshetsförsäkring har an­ visats en mera tillförlitlig form för en nöjaktig prövning av arbetsvilligheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 59

genom kombination med arbetshänvisning till reservarbeten. Arbetsgivareför­ eningen finner det vara en allvarlig brist hos det nu föreliggande förslaget, att det icke erbjuder någon motsvarighet i dylikt hänseende. De sakkunniga ha icke kunnat förbigå risken, att de yrkesbetonade kas­ sorna skola visa benägenhet att vid prövningen anse såsom lämpligt allenast sådant arbete, som faller inom medlemmens eget yrke; härigenom skulle för­ säkringen få karaktären av en försäkring mot risken att nödgas antaga arbete inom ett nytt yrke med eventuellt lägre avlöning och sålunda minska arbets­ kraftens rörlighet mellan olika yrken och lokala områden. Åtskilliga för Sve­ rige särpräglade förhållanden betinga, att det svenska näringslivet i hög grad bygger på arbetskraftens rörlighet. Att denna rörlighet icke hämmas är för övrigt nu av större betydelse än tidigare på grund av de förändringar i ar­ betskraftens sysselsättning, som ofta följa med produktionens fortskridande rationalisering. Framför allt måste med hänsyn till lönebildningen på arbets­ marknaden allvarliga invändningar resas mot den befogenhet att pröva lämp­ ligheten av erbjudet arbete och därmed förenad avlöning, som förslaget tilläg­ ger arbetslöshetskassorna. Kassans styrelse kommer sannolikt att företrädes­ vis bestå av personer, vilka äro funktionärer inom fackföreningsrörelsen eller på annat sätt stå densamma nära. Enligt förslaget kommer visserligen till­ synsmyndigheten att utse en av styrelsens ledamöter, men socialstyrelsen är vid detta val hänvisad till förslag av kassan. Man kan icke beräkna, att det för dessa personer skall vara möjligt att på ett ur samhällets synpunkt lämp­ ligt och med hänsyn till parterna på arbetsmarknaden objektivt sätt pröva den erbjudna arbetslönens skälighet. Även kassans funktionärer torde komma att tagas ur fackföreningsrörelsens led. Det inflytande den av socialstyrelsen ut­ sedda ledamoten av kassastyrelsen kan utöva som motvikt till de övriga leda­ möternas eller funktionärernas förutbestämda inställning till arbetsmarkna­ dens lönefrågor, erbjuder enligt arbetsgivareföreningens mening icke någon garanti för nöjaktig objektivitet. Praktiska svårigheter torde för övrigt läg­ ga hinder i vägen för effektiv övervakning eller efterhandskontroll av den dagliga tillämpningen av försäkringsreglerna. Man riskerar sålunda, att för­ säkringen i det enskilda fallet mången gång kommer att verka såsom en av staten understödd »garanti mot för låg lön». Sett i stort innebär detta, att fackföreningsrörelsen beredes tillfälle att å staten överlåta sitt ekonomiska ansvar för arbetslöshetskassorna under bibehållen möjlighet till lönepolitiskt inflytande över kassornas verksamhet. De ökade förutsättningar, som här­ igenom skapas för fackförbunden att stärka sin ekonomiska stridsberedskap, betyda skärpta svårigheter för en lönebildning med nöjaktig anpassning efter marknadslägets förändringar. Eu dylik utveckling lämnar ökat utrymme för de arbetslöshetsskapande faktorerna inom samhället. Erfarenheterna från den frivilliga försäkringens tillämpning i exempelvis Danmark giva belägg för befogenheten av denna invändning. Den utveckling, som på sina håll fattigvårdens understödsverksamhet ge­ nomgått under de senaste åren, ger också anledning till farhåga, därest en ar­ betslöshetsförsäkring i nu föreslagen form blir införd, att krav inom kort skola framföras på ökat statsbidrag för en höjning av försäkringens förmåner i syf­ te att stimulera anslutningen från lägre avlönade arbetargruppers sida. I samma mån proportionen mellan den försäkrades avgifter och det statliga bi­ draget till kostnaderna förändras genom höjning av det senare, förlorar denna hjälpform sin karaktär av försäkring och övergår till ren understödsverksam­ het; dock bibehålies hos de »försäkrade» föreställningen om förvärvad rätt till denna hjälp forms förmåner. Har detta betraktelsesätt en gång vunnit insteg inom en gren av hjälpverksamheten är det fara för dess spridning även till övriga grenar; en dylik inställning leder till avtrubbning av den enskildes

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

sunda drift att i första hand lita till sina egna krafter, som är en av de vär­ defullaste tillgångarna i kampen mot arbetslöshetens utbredning.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening anför bland annat: Oaktat för­ säkringens nytta för jordbrukets och skogsbrukets arbetare skulle bliva rela­ tivt ringa, skulle dessa ekonomiskt svaga näringar dock på olika vägar nödgas bära en mot försäkringens nytta ej svarande, ekonomisk belastning. Yad lantoch skogsbruket beträffar ligger häruti en speciell anledning till betänksamhet emot arbetslöshetsförsäkringen. Icke för ty undginge icke jordbruket dels genom ökning i skatterna, dels genom de direkta arbetsgivarbidragen att i samma mån som andra näringar ekonomiskt medverka till densamma. Därtill kommer emellertid, att jordbruket sannolikt finge bära även den mot de försäkrades egna utgifter svarande kostnaden. Med hänsyn till jordbruksarbetarnas proportionsvis låga löner komme det väl nämligen för dessa arbetare att framstå som en nödvändighet att erhålla ökning av lönerna för att kunna betala medlemsavgifterna till ar­ betslöshetskassan. Vad i detta senare avseende framhållits om jordbruket torde i allt väsent­ ligt även gälla skogsbruket. Med hänsyn till vid nämnda näringar således påvisade speciella förhållan­ den, kan man ej blunda för att arbetslöshetsförsäkring för särskilt dessa må­ ste framstå som betänklig. Detta omdöme förstärkes därav, att även de stora grupper inom ifrågavarande näringar sysselsatta arbetare, vilka ej komme att ansluta sig till försäkringen, genom ökning av skatter dock komme att få bi­ draga till densamma. Föreningen anser, att en lagstiftning i föreslagen riktning bör anstå med hänsyn bland annat till den avvaktande hållning, som lämpligen synes böra intagas för vinnande av erfarenhet om andra åtgärder, vilka från statens sida komme att vidtagas för att snarast avhjälpa den aktuella arbetslösheten.

Sveriges industriförbund: Det brukar åberopas såsom ett skäl för införande av arbetslöshetsförsäkring i Sverige, att sådan försäkring flerstädes införts i utlandet, och att Sverige skulle vara att anse såsom i särskild grad efterblivet på detta område. Förbundet önskar betona, att det dock gäller att taga i be­ aktande icke i främsta rummet huru många länder, som infört försäkring, utan huru denna utfallit ekonomiskt och socialt. Utlandets erfarenheter torde kun­ na sammanfattas däri, att de farhågor, som framförts vid de respektive för­ säkringssystemens införande, blivit väl bekräftade eller överträffade. De missbruk, till vilka denna försäkringsgren onekligen i särskild grad inbjuder, hava visat sig leda till nya hart när olösliga problem och de ekonomiska an­ språken hava visat en ständig och snabb stegring. Det ofta diskuterade spörsmålet, huruvida arbetslösheten överhuvud taget är försäkringsbar, d. v. s. uppfyller de olika förutsättningar, som böra stäl­ las på ett försäkringsobjekt, anser förbundet i detta sammanhang hava huvudsak­ ligen akademiskt intresse. Onekligen omfattar det moderna försäkringsvä­ sendet numera försäkringsobjekt av den mest skiftande beskaffenhet, vilkas försäkringsbarhet ofta kan synas problematisk. Ändock torde det icke fin­ nas något försäkringsobjekt, där man i så stor utsträckning som beträffande arbetslösheten avstått från den elementära fordran, att försäkringsfallet må­ ste vara oberoende av den försäkrades egna åtgärder. Den försäkrade liar onekligen mycket stora möjligheter att själv influera på, om och när han blir arbetslös. Den precision, med vilken försäkringen visat sig bliva utnyttjad av de försäkrade, så snart detta överhuvud taget är möjligt, är ett vittnesbörd härom. Härtill kommer att även den, som är övertygad om att arbetslöshet

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 61

kan göras till föremål för försäkring, måste medgiva att den nu såväl i Sve­ rige som i utlandet rådande massarbetslösheten är oförsäkringsbar. Ett av huvudargumenten till förmån för försäkringsformen vid en social hjälpverksamhet har alltid varit, att den skapar en rent juridisk rätt för den försäkrade till de belopp han erhåller vid försäkringsfallet. Denna juridiska rätt tillskrives ett särskilt moraliskt värde, såsom befriande den försäkrade, i detta fall den arbetslöse, från det såsom förödmjukande ansedda tvånget att liänvända sig till fattigvården. Förbundet underskattar icke, betydelsen av denna synpunkt och ansluter sig till den väl allmänt antagna standpunkten, att den hjälp samhället lämnar till de oförvållat arbetslösa icke får givas karak­ tären av en nådegåva. Men förbundet vill å andra sidan kraftigt framhålla vådan av sådana hjälpformer, att den enskilde tror sig berättigad att alltid kräva samhällets hjälp och icke skyldig att söka i första hand hjälpa sig själv. Understödsandan är en farlig och smittosam företeelse, som befordrar arbetslöshetens vidmakthållande och som verkar undergrävande på samhällslivet. Varje form av socialförsäkring, som grundar sig på användandet av andra medel än de försäkrades egna insatser, måste med avseende på dessa främ­ mande medel betraktas såsom en ren hjälpverksamhet. En hjälpverksamhet, som har annan grundval än ett konstaterat och kontrollerat behov, är icke socialt och ekonomiskt försvarlig. , En av denna hjälpforms betänkligaste egenskaper är, att den i hög grad för­ svårar handhavandet av annan nödvändig hjälpverksamhet, ödeläggande både dess effektivitet och dess rättvisa. Det finnes särskild anledning att här un­ derstryka detta förhållande. En av svagheterna i det föreliggande förslaget,är nämligen, att det, trots dess i ögonen fallande och av alla erkända otillräcklig­ het som arbetslöshetshjälp, icke på klart och utrett sätt har satts i relation till redan i gång varande hjälpsystem. Detta försvårar ända till omöjlighet ett bedömande av förslagets innebörd i flera viktiga avseenden. Det föreligger emellertid, såsom redan inledningsvis erinrats, ett skrämmande material av olika försäkringssystems verkningssätt i utlandet. Likväl måste man konstatera att i Sverige särskilda omständigheter föreligga, som göra en arbetslöshetsförsäkring alldeles särskilt svårhanterlig. Även försäkringstan­ kens anhängare medgiva exempelvis, att säsongarbetslösheten är en försvårande faktor, och i kanske intet annat land med motsvarande industrialiseringsgrad spelar säsongarbetet och säsongarbetslösheten en sådan roll som i Sverige. Få industriländer torde vidare erbjuda så skiftande arbetsförhållanden och löne­ nivåer. Och framförallt torde intet land i så stor, utsträckning som Sverige använda ackordslöner. Begreppet »den i orten vanliga avlöningen», som kom­ mer att utgöra kärnpunkten vid hänvisningsförfarandet, blir därigenom,i många fall svävande, vilket är särskilt betänkligt, eftersom det är,de oundvikligt fackföreningsbetonade arbetslöshetskassorna, som skulle få till uppgift att fast­ ställa vad som är att anse som vederbörlig lönenivå,. Det har sagts, att för­ säkringen under sådana förhallanden maste övergå till att bliva en med stats­ medel bekostad garanti för oförändrad lönenivå. Industriförbundet nödgas in­ stämma häri. Vid prövning av arbetsvilligheten skall det erbjudna arbetet vara »lämpligt» ej blott med avseende på lönens storlek utan även med avse­ ende på »arbetarens krafter och färdigheter». Det har sagts härom, att genom dessa utomordentligt obestämda uttryck, arbetslöshetsförsäkringen övergår till att bliva en »yrkesförsäkring», d. v. s. en med statsmedel bekostad garanti ej blott för bibehållen lönenivå utan även för bibehållet yrke. Industriförbundet nödgas instämma även häri. Det är i själva verket karakteristiskt för hela arbetslöshetsförsäkringstanken, att den på sätt och vis är tillbakablickande. Arbetslöshetsförsäkringen söker

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

— i här föreliggande fall med användandet av samhällets ekonomiska resurser — att bevara ett tillstånd beträffande arbetets fördelning och betalning, som det kanske helt enkelt icke är möjligt att orubbat bevara eller komma tillbaka till. Intet lands och intet samhälles ekonomiska resurser förslå att bekosta åt­ gärder, som innerst innebära ett spjärn mot den ekonomiska utvecklingens la­ gar. Särskilt gäller detta beträffande ett litet land såsom Sverige, som för sin levnadsstandard är i avgörande grad beroende av avsättningsmöjligheterna på en världsmarknad, över vilken det icke har någon bestämmanderätt och mycket litet inflytande. Det bakåtriktade draget hos försäkringen är särskilt farligt för ett land, som nått en av världens högsta industriella lönenivåer och en ena­ stående hög levnadsstandard. Den föreslagna försäkringsformen innebär ofrån­ komligt, att hjälpen genom försäkringen till övervägande del når de högst av­ lönade arbetarna. Genom den ständiga uppressningen av lönerna har man fak­ tiskt gjort vissa grenar av det industriella arbetet med dess förmåner till ett monopol för en elitklass av arbetare, medan andra svenska arbetare icke kunna bereda sig arbete ens till avsevärt lägre lönenivå. Det synes därför varken ekonomiskt eller socialt rättvist, att en arbetslöshetsförsäkring i Sverige orga­ niseras med bidrag av allmänna medel eller överhuvud taget på ett sådant sätt, att fackföreningarnas hittillsvarande egna, till synes på riktiga principer ba­ serade försäkringsverksamhet blir avlöst. Även under normala förhållanden med en av måttliga variationer i arbetstillgången betingad arbetslöshet måste införandet av en försäkring medföra många oväntade problem och svårigheter, och man måste säkerligen även i gynn­ sammaste fall räkna med en flerårig begynnelsetid av anpassningsförsök och justeringar. Det behöver här endast erinras om att det föreliggande förslaget bland annat räknar med en avsevärd fondbildning under gynnsammare år för att underlätta finansieringen av ekonomiskt ansträngande perioder. Även för­ säkringstankens anhängare måste medgiva, att det knappast är möjligt att tänka sig en olyckligare tidpunkt än den närvarande för införandet av en so­ cial försäkringsform.

Fullmäktige i järnkontoret: Försäkring som medel för avhälpande av ar­ betslöshetens följder bär redan i sig själv ett irrationellt moment, då de risker, vilkas mötande man avser, stå utom kontroll på ett helt annat sätt än vad fal­ let är inom andra grenar av försäkringsverksamhet. Arbetslösheten kan fram­ kallas såväl kollektivt som individuellt under sådana former, att den formellt oantastligt ter sig som en oförvållad arbetslöshet men i realiteten är frivillig, beroende på upprätthållande av lönekrav, som omöjliggöra en ekonomisk pro­ duktion. Det är ingalunda fullmäktiges uppfattning, att arbetslösheten som ett nutida fenomen i sin helhet eller kanske ens huvudsakligen är att tillskriva denna omständighet — otvivelaktigt föreligger här ett mer än eljest svårutrett problemkomplex — men att det allmänna löneläget och dess större eller mindre förmåga till smidig anpassning efter konjunkturerna har en betydlig inverkan å arbetsmarknadens förmåga att absorbera arbetskraft torde vara ställt utom allt tvivel. Den kollektiva löneregleringen har fullständigt genomträngt vårt lands in­ dustriella liv och där haft sina verkningar på både gott och ont av så ingri­ pande art, att man knappast längre kan tänka sig förhållandena annorlunda gestaltade. Men att denna reglering kunnat genomföras och verka på ett sätt, som gagnat arbetarnas krav på bättre villkor utan att på samma gång fullständigt ödelägga det näringsliv, som haft att möjliggöra kravens upp­ fyllande, torde uteslutande böra tillskrivas den omständigheten, att den för­ handlande organisationen å arbetarsidan måste bära ansvaret för den arbets­ löshet, som ofrånkomligt uppstår, om löneläget skulle fixeras i ett plan, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 63

är högre än produktionen mäktar bära. På denna grund vilar i själva ver­ ket hela kollektivavtalssystemet, och för att detta skall uppbäras av ett inre berättigande, måste denna princip uppehållas. Den verksamhet, som det all­ männa igångsätter till lindrande av arbetslöshet, måste därför — om den icke skall verka undergrävande på landets ekonomiska liv — vara så beskaffad, att den i första hand syftar att befordra arbete i produktiv verksamhet och underlättar övergången till sådan. I detta avseende håller arbetslöshetsförsäkringen — i den mån den ej helt uppbäres av de försäkrade själva — icke måttet. Det föreliggande förslaget bygger på en skala, varigenom den daghjälp, som vederbörande försäkrings­ tagare erhåller, ställes i proportion till hans föregående inkomst, en propor­ tion, som för övrigt förhöjts i förhållande till senast föreliggande förslag. Detta förhållande är ägnat medverka till uppehållandet av en redan förut irrationell lönesättning. Arbetare inom vissa verksamhetsgrenar — vilka en gång i tiden varit starkt säsongbetonade och allt fortfarande i viss mån äro det, såsom t. ex. byggnads- och anläggningsarbetare — hava under årens lopp tillkämpat sig en lönenivå, som ligger långt över andra arbetargruppers, under motivering bl. a. att den är avsedd för säsongarbete och alltså bör täcka även den nödtvungna sysslolösheten under vissa delar av året. Dessa arbetare erbjudas numera genom arbetslöshetsförsäkringen en möjlighet icke endast till utkomst under den tid de eljest icke skulle hava haft arbete, utan dessutom tillförsäkras de under samma tid en daghjälp, som satts i förhållan­ de till den högre inkomst i facket, som bestämts just med hänsyn till de långa arbetslöshetsperioderna. Exemplen på olägenheter av denna art kunna mång­ faldigas och det står utom allt tvivel, att arbetslöshetsförsäkringen är ägnad att fastlåsa — ja, genom bestämmelserna om daghjälpens förhållande till före­ gående arbetslön -— premiera en lönebildning, till vars försvar några objek­ tiva skäl knappast kunna låta sig uppdrivas. I vårt land ha, som i promemorian anföres, sedan länge en del fackförbund bedrivit dylik verksamhet, och det ligger utom allt tvivel, att en motsvarande verksamhet skulle utan större svårighet kunna öppnas även inom andra orga­ nisationer. Det är icke påvisat, att den verksamhet, som sålunda bedrives, skulle ligga utom fackorganisationernas möjligheter, även i långt större ut­ sträckning än vad som för närvarande äger rum. Statens bidrag — om man undantager de ökade utgifterna för arbetsförmedlingen — beräknas komma att utgöra 13.2 miljoner. Denna summa motsvarar en genomsnittlig årlig avgift för landsorganisationens medlemmar av endast omkring 20 kronor per medlem. Med den ständigt ökade fondbildning, som landsorganisationen med anslutna förbund utvisar, torde — förutsatt att kalkylen är riktig -—en finansiering av försäkringen med egna medel ej ligga utom möjligheternas gräns för flertalet hithörande organisationer. De fördelar, som genom dylik försäkring kunna vinnas för vissa, i tider av större arbetslöshet mycket begränsade kategorier av arbetslösa, stå icke i rätt förhållande till de utgifter, samhället genom detsamma skulle ikläda sig, och de möjligheter det öppnar till en utveckling, som knappast någon torde anse önskvärd.

Stockholms handelskammare: Den permanenta arbetslöshet, som varit rå­ dande i vårt land under det senaste decenniet, torde till väsentlig del vara orsakad av alltför höga arbetslöner. Därmed följer också, att skyldigheten att i första hand vårda sig om de arbetslösa måste anses åvila arbetarnas egna sammanslutningar. I den mån ansvaret för den första försvarslinjen gent emot arbetslöshetens verkningar övervältras å utomstående — staten eller näringsidkarna — uppkommer fara för uppehållandet av en konstlad arbets-

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

löshet. Hjälpåtgärder av det slag, som här avses, äro ägnade att förhindra den arbetslösa befolkningens naturliga återströmning till landsbygden, där de billigaste försörjningsmöjligheterna erbjuda sig och där överhuvud ta­ get anpassningsförmågan i fråga om livsuppehället är större än i städerna. En frivillig försäkring med dess starka yrkes- eller lokalbetoning skulle mot­ verka övergången till nya yrken och medföra en hämmande inverkan på ar­ betskraftens rörlighet. Att arbetskraften alltför starkt bibehålies bunden vid respektive yrken, är givetvis betänkligt särskilt i en tid, då tekniken undergår en stark utveckling, vilken i samband med pågående rationaliseringssträvanden kan inom vissa yrkesgrenar leda till minskat behov av ar­ betskraft. Den på grund härav åsamkade arbetslösheten bör ej, i enlighet med vad handelskammaren redan tidigare anfört, på ett konstlat sätt uppe­ hållas genom försäkring i växelverkan med övriga välfärdsanordningar i detta hänseende från samhällets sida. Att försäkringen endast i begränsad omfatt­ ning kan eliminera de ekonomiska verkningarna av arbetslösheten, torde — såsom handelskammaren påpekat redan i sitt förra yttrande i ämnet — kom­ ma att medföra krav på en efter hand ständigt växande utbyggnad av försäkringsapparaten, ej endast i avseende på omfattningen av den krets, som skulle komma i åtnjutande av försäkringen, utan också i fråga om varaktig­ heten av utgående bidrag.

Handelskammaren i Göteborg: Den organisation, som föreslås, synes vara synnerligen tung och kostsam samt står icke i tillbörlig proportion med den effekt, som antagligen kan uppnås. Den fondsamling, som förutsättes skola äga rum hos arbetslöshetskassorna, kan icke undgå att väcka betänkligheter från den synpunkten, att härigenom ökas en redan förefintlig tendens att ge­ nom fondbildningar undandraga landets näringsliv det behövliga kapitalet. Det synes böra vara angeläget att motverka denna tendens och icke genom ny­ skapade organisationer ytterligare skärpa densamma. En enligt handelskammarens mening allvarlig anmärkning mot det i pro­ memorian framlagda förslaget ligger i dess begränsade effektivitet både i det hänseendet, att den åsyftade hjälpen endast kommer ett relativt begränsat antal personer till godo, och att densamma behöver kompletteras genom ytter­ ligare kostbara stats- och kommunala åtgärder. Den föreslagna frivilliga arbetslöshetsförsäkringen torde verka lockande huvudsakligast på den i eko­ nomiskt hänseende bäst ställda delen av arbetarna med relativt höga arbets­ löner, och vilka borde även utan denna statsunderstödda hjälp kunna med egna medel överkomma den åsyftade korta arbetslösheten, under det att de relativt lågt avlönade arbetarna väl få antagas komma att endast i mindre utsträck­ ning biträda de erkända arbetslöshetskassorna. En följd härav torde även bliva, att fattigvården och annan hjälpverksamhet icke i någon väsentlig grad kunna komma att övervältra sina kostnader på arbetslöshetsförsäkringen utan måste vid sidan av denna i föga mindre utsträckning än hittills anlitas. En för näringslivet betänklig sida av den föreslagna arbetslöshetsförsäk­ ringen, och som även sammanhänger med den ovan antydda kategori av arbe­ tare, som kunna förväntas inträda i kassorna, blir, att arbetslönerna komma att i viss utsträckning förlora den nödvändiga elasticiteten och fastlåsas vid en så hög nivå, att näringslivets sanering och konkurrenskraft kan äventyras. Ävenledes kan det befaras, att arbetslöshetsförsäkringen kan komma att vid­ makthålla en inträffad arbetslöshet. Handelskammaren delar socialstyrelsens i dess utlåtande över 1928 års för­ slag uttalade mening, att fackföreningarna komma att erhålla ett domine­ rande inflytande på kassornas ledning, vilket gör det troligt, att arbetslöshets-

• Kungl. Maj:ts proposition nr 809. 65

försäkringens möjligheter att inverka på bestämmandet av lönenivån även komma att utnyttjas.

Allmän motivering.

Den betydande del av landets medborgare, som för sin existens är hänvisad Allmänna till lönearbete, känner särskilt under nuvarande tidsförhållanden arbetslösheten synpunkter. såsom ett ständigt och mycket skrämmande hot. Ingen kan känna sig säker för att icke drabbas därav. En längre tids arbetslöshet medför alltid risken av fullständigt socialt sammanbrott. I de fall, då familjeförsörjare drabbas av arbetslöshet, går sammanbrottet också ut över familjerna. Även om dessa icke upplösas, bliva de oftast svårt lidande; hemmen förfalla och barnens upp­ fostran försvåras. Samhället kan icke stå likgiltigt inför sådana missförhållanden. Dess första omsorg bör därvid tydligen vara att söka bereda arbetstillfällen. Den normala vägen därför är, att staten genom den offentliga arbetsförmedlingen söker åstad­ komma, att tillgängliga arbetstillfällen utan kostnader kunna på bästa sätt fördelas på de arbetssökande. Under kristider bliva dessa åtgärder emellertid icke tillräckliga. I den mån samhället icke kan undanrödja arbetslöshetens orsaker, återstår då att sörja för direkt arbetsanskaffning i olika former, främst genom anordnande av statliga arbeten men även genom bidrag till kom­ munala arbeten och främjande av enskild företagareverksamhet. Till den del det icke heller på sådan väg lyckas att bibehålla den tillgäng­ liga arbetskraften i arbete, måste det vara ett uppenbart samhällsintresse, att den enskilde, oförvållat arbetslöse hjälpes över perioden av nödtvungen sysslo­ löshet. Även om man lämnar det naturliga medlidandet med den arbetslöse och hans närmaste anhöriga åsido, skulle hänsynen till den samhälleliga skadan av de arbetslösas ekonomiska, sociala och moraliska förfall utgöra en tillräck­ lig uppfordran till samhället att ingripa i syfte att organisera en arbetslöshetshjälp, varigenom den arbetslöse kan hålla sig och de sina ekonomiskt uppe, till dess han åter erhåller arbete. Vid valet mellan olika former för dylik hjälp måste man i och för sig giva principiellt företräde åt sådana anordnin­ gar, att arbetaren kan känna trygghet för att, i händelse han drabbas av ar­ betslöshet, han icke skall stå utan varje inkomst; han bör även känna sig hava genom egna åtgöranden förvärvat en rätt till de bidrag, som utgå till honom, varför dessas mottagande icke på samma sätt som ett rent understöd kan verka nedsättande på hans självkänsla och ambition. Här som på andra områden måste den socialt mest värdefulla hjälpformen vara den, som kan innefattas under beteckningen hjälp till självhjälp. Nödvändigheten av samhällets ingripande i här avsedda fall torde i vårt land principiellt erkännas av alla, men då fråga blivit om arten av hjälpåtgärder, om deras omfattning och om de grundsatser, som böra tillämpas vid utmätandet av statshjälpen, hava meningarna gått vida isär. En av följderna härav har blivit en betydande brist på planmässighet. Den s. k. arbetslinjen har visserligen tillerkänts principiellt företräde, vare sig den kommit till ut­ tryck i statliga eller s. k. statskommunala — d. v. s. av staten understödda —- Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 809. 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

eller rent kommunala— d. v. s. uteslutande med kommunala medel bedrivna — arbetsföretag. Tidvis har därjämte kontant understödsverksamhet med eller utan bidrag av statsmedel haft en betydande omfattning. Därjämte har en stor del av de arbetslösa varit hänvisade att få sitt hjälpbehov fyllt genom den allmänna fattigvården. Vid sidan av denna det allmännas hjälpverksamhet har ett stort antal arbetare fått understöd från till deras fackorganisationer anslutna arbetslöshetskassor, i vilka de frivilligt tagit försäkring. Omfattningen av dessa hjälpåtgärder har även i relation till arbetslöshetens omfattning varit mycket skiftande under olika år. Ser man på de hjälpformer, till vilka staten bidragit, gäller det sagda i särskild grad därom, vartill kommer, att endast en del av de anmälda arbetslösa blivit hjälpta genom åtgärder av statens för ändamålet arbetande organisation, statens arbetslöshetskommission. För närvarande torde endast omkring 50 % av de hos kommissionen anmälda erhålla hjälp genom statliga och statskommunala reservarbeten samt genom kommunal arbets- och kontantunderstödsverksamhet med eller utan statsbidrag. Det är visserligen sant, att de tillämpade statistiska metoderna medföra, att en icke obetydlig del av de anmälda arbetslösa redovisas såsom icke hjälpta, utan att ansvaret härför påvilar staten eller kommunerna. I siffrorna för anmälda hjälpsökande ingår sålunda ett stort antal personer, för vilka kommunerna med sin känne­ dom om de individuella fallen icke påkallat bistånd från statens sida. Be­ träffande andra anmälda kan gälla, att samhällets organ förklarat sig beredda att hjälpa dem, men att de själva av en eller annan anledning vägrat att mot­ taga hjälpen i den form den erbjudits. Men även om man tager dessa för­ hållanden i betraktande, synes disproportionen mellan siffrorna på anmälda och hjälpta vara alltför stor. Särskilt gäller detta under en tid som den nu­ varande, då i det stora flertalet fall arbetslösheten redan sträckt sig över en lång period och då man kan utgå från att en högst betydande andel av de nyanmälda hjälpsökande äro sådana, vilka i det längsta försökt att lita till egna resurser men tvungits att söka det allmännas hjälp, då dessa blivit uttömda. Ett hållbart program för det allmännas arbetslöshetshjälp måste för den skull, i varje fall under förhållanden sådana som de nuvarande, gå ut på, att alla under längre tid oförvållat arbetslösa skola, i den mån de därav äro i behov, i en eller annan form erhålla hjälp. Detta är också syftemålet med regeringens arbetslöshetsprogram. I anslutning till det nyss sagda bygger detta program framför allt på en arbetslinje; regeringen avser sålunda att fram­ lägga förslag till ett mycket omfattande program för allmänna arbeten till lindrande av arbetslösheten. Man nödgas dock säkerligen utgå från att man icke ensamt genom tillämpandet av arbetslinjen kan tillgodose oundgängliga behov av arbetslöshetshjälp i tider, då arbetslösheten tagit sådan omfattning som för närvarande. Detta beror bland annat därpå, att det alltid finnes vissa arbetargrupper, som det måste bliva svårt att bereda sysselsättning i de former, som bliva tillgängliga genom de allmänna arbetena. Härtill kom­ mer, om man ser saken på längre sikt, att även om det i och för sig finnes mycket stora resurser av särskilt vissa slag av arbeten, staten näppeligen kan,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 67

ifall arbetslösheten sjunker till en mera normal nivå än den nuvarande, hålla en särskild arbetsberedskap av stor omfattning. Som ett led i programmet måste därför ingå beredandet av kontant under­ stöd åt vissa kategorier av arbetarna. I anslutning till den nyss uttalade principiella uppfattningen bör enligt regeringens uppfattning denna hjälp­ verksamhet i främsta rummet erhålla formen av statlig medverkan till arbetslöshetsförsäkring såsom den bästa vägen för hjälp till självhjälp; detta särskilt då det gäller att nu utstaka linjerna för arbetslöshetspolitiken för en längre tid framåt. Vad sålunda anförts gäller med särskild styrka för en grupp av fall, som i hög grad blivit aktuell under det senaste årtiondet. Jag syftar på vissa följder av rationalisering såtgärderna. Om man accepterar teorien, att ratio­ nalisering i det långa loppet leder till bättre försörjning av folket i dess helhet och alltså anser, att rationalisering bör främjas och icke motarbetas, torde man emellertid också ha skyldighet att se till, att de tillfälliga offer rationaliseringen kräver icke bliva onödigt betungande. Rationaliserings­ processen fortskrider ofta på det sättet, att man inom en bestämd industri­ gren koncentrerar driften till ett mindre antal fabriker. Därvid inträffa tra­ gedier, som man icke kan gå förbi med en axelryckning. Det har hänt och kommer säkerligen även i framtiden att hända, att ett gammalt bruk eller en gammal fabrik i rationaliseringens intresse nedlägges. Den gamla arbetar­ stammen står utan någon slags egen förskyllan arbetslös. Har fabriken haft stor betydelse för försörjningen av en orts befolkning, kan rationaliseringsåtgärden leda till katastrofala följder för en hel bygd. Arbetarna äro kanske knutna till orten icke blott med traditionens band utan ha också skaffat sig ett eget hem, i vilket de nedlagt det väsentliga av gjorda besparingar. Till­ varon av en försäkring, från vilken de under närmare ett halvår kunde er­ hålla sin försörjning, skulle ge dem en andhämtningspaus, under vilken de åt­ minstone i någon mån kunde ordna sin framtid, undersöka möjligheterna för sin övergång till annat arbete och överhuvud taget underlätta den omflyttningsprocess, som så ofta måste äga rum såsom en följd av rationaliseringen. Utan stöd av en försäkring skulle de måhända nödgas realisera sina tillgångar i sådan takt, att deras besparingar skulle helt gå till spillo, vilket sannerligen icke kan ligga i samhällets intresse. Värdet av arbetslöshetsförsäkring såsom medel för arbetshjälpen har också redan i stor utsträckning erkänts av arbetarna själva, och den har kommit i tillämpning i betydande omfattning. Omkring 330,000 arbetare hava redan sådan försäkring anordnad, vilken kunnat fylla en betydande del av hjälp­ behovet; utan densamma hade otillräckligheten i det allmännas åtgärder fram­ stått i än starkare dager. För mycket stora arbetargrupper har det emeller­ tid icke varit möjligt att på detta sätt bereda sig ens en relativ trygghet. Även i de fall, då arbetslöshetskassor bildats, äro för övrigt oftast de ut­ gående understöden alltför små eller alltför kortvariga för att kunna fylla den sociala uppgiften för cn arbetslöshetsförsäkring. Då försäkringslinjen erkänts såsom den principiellt riktigaste av olika for-

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

mer av kontantunderstöd vid arbetslöshet, gäller det alltså här närmast att taga ståndpunkt till frågan, huruvida det kan vara erforderligt att gå där­ hän, att staten helt övertager organisationen av försäkringen och genom tvingande lagbud åstadkommer en allmän anslutning till denna eller om man i stället för genom denna s. k. obligatoriska försäkring kan nå ett tillfreds­ ställande resultat genom att ingripa stödjande, uppmuntrande och reglerande på den frivilliga försäkringsverksamheten.

Invändnin­ Innan jag ingår på behandling av denna fråga, torde emellertid först böra gar av undersökas, huruvida de invändningar, som tidigare gjorts och i nu av­ principiell natur. givna yttranden framställts mot arbetslöshetsförsäkringen såsom sådan, äro av den bärighet, att man bör avstå från försäkringstanken trots dess redan framhållna principiella företräden. Därvid må först såsom en ytterligare ut­ gångspunkt för diskussionen framhållas, å ena sidan att försäkringen tyd­ ligen icke kan och icke bör eftersträva att bereda mera än ett begränsat mått av trygghet och hjälp; den verkliga krisarbetslösheten, som omfattar en större del av arbetarstyrkorna och räcker i åratal, måste mötas med andra medel. Men å andra sidan kan konstateras, att om man kompletterar ett väl utfört program för allmänna arbeten till motverkande av arbetslöshet med en väl­ ordnad arbetslöshetsförsäkring, man torde kunna erhålla ett system, som bör vara tillräckligt omfattande och tillräckligt smidigt för att under normala skiftningar i konjunkturerna bereda alla oförvållat arbetslösa hjälp, så att endast under svåra kristider detta system skulle behöva kompletteras genom en kontantunderstödsverksamhet i ena eller andra formen. Jag övergår alltså nu till att söka bemöta några av de mera principiella invändningar, som riktats emot arbetslöshetsförsäkringen. Ehuru jag där­ igenom i viss mån föregriper den efterföljande diskussionen av olika former av arbetslöshetsförsäkring, torde det vara praktiskt att redan i detta sam­ manhang vid behandlingen av de olika framställda invändningarna söka på­ visa, i vad mån eventuellt befintliga anledningar till erinringar mot tidigare förslag kunna anses undanröjda i det nu föreliggande förslaget. Beträffan­ de detta vill jag också redan här tillkännagiva, att jag ansluter mig till för­ slagets principer, vilka fastslagits under samråd mellan mig och de tillkal­ lade sakkunniga. Den oftast hörda invändningen mot arbetslöshetsförsäkringen är, att denna skulle inverka på den allmänna lönenivån sålunda, att försäkringen skulle förhindra en sänkning av lönen, där en sådan med hänsyn till konjunkturerna och det ekonomiska jämviktsläget kunde anses nödig eller befogad. Att in­ verka härutinnan läge inom arbetarorganisationernas intresse, och det vore där­ för klart, att dessa organiserade och understödde en arbetslöshetsförsäkring. Men då staten skulle ingripa stödjande, kunde detta innebära ett avsteg från neutraliteten på arbetsmarknadens område. Att visst samband alltid finnes mellan lönenivån och arbetslösheten, och att en försäkring kan komma att försvåra möjligheterna att omedelbart ned-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 69

bringa lönenivån torde ej kunna förnekas. Men det måste vara alldeles för ensidigt att tillmäta denna omständighet någon nämnvärd betydelse såsom ett försvårande moment för krisen eller dess avveckling. Det förtjänar att i detta sammanhang erinras därom, att lönenivån i de olika europeiska länderna är högst skiftande, från löner som i Sverige alla, oavsett samhällsåskådning, skulle anse orimligt låga, till löner, som ligga å nästan alldeles samma nivå som hos oss och vad åtminstone ett land beträffar något därutöver. Under den nuvarande krisen ha emellertid alla länder drabbats av arbetslöshet. Länder med låga löner och länder med höga löner ha sett sina arbetslöshetsarméer växa utan att man kunnat spåra något särskilt sam­ band mellan arbetslöshetens utbredning och lönenivån. Ett land som Tysk­ land, där lönenivån är ur skandinavisk och engelsk synpunkt synnerligen låg, har redovisat de högsta arbetslöshetssiffrorna. Sverige har, trots en hög löne­ nivå, ännu i denna dag lägre arbetslöshetssiffror än vissa länder med mycket låga löner. Det är också utan vidare klart, att även utan varje arbetslöshetshjälp skulle för närvarande, om arbetarna överhuvud skola tänkas kunna existera på sin arbetsförtjänst, ingen lönesänkning kunna vara nog stor för att väsentligen ändra karaktären av det nuvarande läget. Vidare skulle den gjorda anmärk­ ningen kunna med lika stort skäl riktas mot varje hjälp, som lämnas de arbets­ lösa, men ingen lärer vilja påstå, att man för den skull borde lämna samtliga arbetslösa åt sitt öde. Att fastställa, om den allmänna lönenivån ligger över eller under den lön, där ekonomiskt jämviktsläge uppstår, och om alltså en lönenedsättning är »berättigad» eller icke, torde för övrigt endast vara teore­ tiskt tänkbart. Slutligen kan den framställda anmärkningen icke äga giltig­ het med avseende å en försäkring, som lämnar bistånd endast under en nog­ grant begränsad tid; den förstärkning i arbetarnas motståndskraft, som en sådan försäkring kan innebära, skulle tydligen icke i längden kunna motverka en lönenedsättning, som vore sakligt nödvändig. Om det sålunda synes klart, att något betänkligt icke kan ur denna synpunkt ligga i ett understöd från det allmännas sida till arbetarnas försäkring mot arbetslöshet, återstår att i anledning av vissa avgivna yttranden söka klargöra, varför ett sådant understödjande är erforderligt. Svaret ligger närmast däri, att anledningen att trots de fördelar, som allmänt anses vara förenade med en försäkring, inom många fackförbund kassor icke kommit till stånd i allt väsentligt kan anses vara, att arbetarnas ekonomiska förhållanden icke till­ låtit dem att binda sig för de erforderliga utgifterna. Resultatet har bli­ vit, att försäkring saknas på många arbetsområden, där den skulle vara som mest behövlig med hänsyn till arbetslöshetsriskens storlek och den låga löne­ nivån. I viss utsträckning behöves emellertid understöd även till de bättre ställda arbetargrupperna. Här må tilläggas ytterligare en viktig omständighet, som i allmänhet förbisetts. Genom att bereda bidrag till kassorna får det allmänna möjlighet att föreskriva sina villkor för hur försäkringen skall vara anordnad för att å ena

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

sidan bereda hjälp i den omfattning, som ur allmänna sociala synpunkter anses berättigad och erforderlig, och för att å andra sidan innebära garantier mot sådana skadeverkningar av försäkringen, som möjligen skulle kunna följa av en okontrollerad verksamhet på området. Just ur deras synpunkt, som se olägenheter i arbetslöshetsförsäkringens nära sammanhang med fackförenings­ rörelsen, borde det vara angeläget att understödja en åtgärd, som högst vä­ sentligt minskar detta beroende och i stället inordnar hela denna arbetarnas imponerande självverksamhet under det allmännas tillsyn och leder utveck­ lingen därav i linjer, som för samhället i dess helhet anses lämpliga. Visser­ ligen kan det sägas, att vissa fackförbund nödgats lämna tillskott till sina medlemmars försäkring och att ett statsbidrag, som skulle befria dem därifrån, kan innebära ett stärkande av organisationernas ställning. Emellertid är till en början förhållandet det, att statsbidragen äro avsedda och i allt väsentligt säkerligen komma att konsumeras för den utvidgning av de försäkrades för­ måner, som kommer att stadgas i förhållande till vad som nu är det vanliga inom fackförbundens arbetslöshetskassor; någon övervältring av kostnader från fackförbunden till statsverket lärer sålunda icke vara att förvänta. Vidare gäller anmärkningen i praktiken sådana organisationer, som säkerligen icke, oavsett detta, av ekonomiska skäl skulle behöva avstå från en strid, som de funne vara till gagn för medlemmarnas intressen. I varje fall skulle invänd­ ningen icke kunna gälla de fackförbund, vilka för närvarande sakna arbets­ löshetskassor. Om man emellertid skulle underkänna vad nyss anförts därom, att statsbidragen skulle komma att åtgå till ökning av förmånerna, och alltså göra gällande, att det allmännas bidrag skulle innebära en möjlighet för fack­ förbunden att öka avgifterna till strejkkassorna, så skulle man med lika stort skäl kunna säga, att arbetarna inom de fackförbund, som på grund av de stora kostnaderna hittills icke upprättat arbetslöshetskassor, genom att ingå i för­ säkringen och erlägga avgifter dit skulle få minskad förmåga att lämna bi­ drag till strejkkassorna. I

I detta sammanhang må beröras den invändning, som gjorts därom, att funktionärerna sannolikt skulle bliva desamma i kassorna som i fackförbunden och att dessa alltså skulle genom sitt folk behärska tillämpningen av försäkringsreglerna. Detta vore, heter det, särskilt betänkligt, då det gäller att avgöra vilket anvisat arbete, som en försäkrad vore berättigad att avvisa såsom icke lämpligt utan att därför förlora sin försäkringsrätt. Häremot må invändas, att i den mån funktionärerna bliva desamma — vilket ingalunda är säkert — detta skulle medföra övervägande fördelar på grund av den kännedom om de försäkrade, som kassans ledning därigenom komme att erhålla; jag delar således icke uppfattningen att särskilda regler skulle vara erforderliga för tryggande av nödig kompetens hos personalen. Förvisso finnes det icke anledning att befara, att i här avsedda fall försäkringsreglerna skulle följas mindre noggrant än eljest. Det är säkerligen en fullständig felsyn, då man antager, att funktio­ närerna av s. k. humanitära hänsyn skulle överskrida de stadgade bestämmel­ serna. De äro ju för övrigt icke representanter blott för de arbetslösa utan även

Kungl. Maj:ts proposition nr 809. 71

för alla deras försäkrade kamrater, som liava allt intresse av att deras försäk­ ringsavgifter icke åtgå till bidrag, vartill vederbörande icke äro berättigade.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har visserligen icke haft något att erinra mot att visst understöd lämnas de frivilliga arbetslöshetskassorna men ansett, att försäkringen bör vara en de försäkrades egen försvarslinje, medan det all­ männa i huvudsak svarar för endast sådana ofrånkomliga åtgärder och kost­ nader, som en försäkring under inga förhållanden kan påtaga sig; endast ge­ nom att arbetslöshetskassorna i huvudsak stå på egna ben torde man enligt länsstyrelsen kunna påräkna den nödvändiga inre kontrollen och korrektiv mot missbruk. Det allmänna borde alltså inskränka sig till organisationsbidrag till kassorna, möjligen i särskilda fall utökat med bidrag under de första åren för att hjälpa kassorna vid starten. Mot denna linje må här endast anföras, att man lärer nödgas utgå från att ett sa strängt begränsat statsbidrag icke skulle vara tillräckligt för att åstadkomma erkända arbetslöshetskassor i er­ forderlig omfattning. I varje fall bleve detta icke möjligt beträffande sadana arbetargrupper, där dylika kassor anses framför allt önskvärda men där lönerna ligga på en så låg nivå, att det icke är att vänta, att arbetarna själva skulle kunna erlägga hela den mot försäkringsförmånerna svarande avgiften. Det må emellertid understrykas, att det nu föreliggande sakkunnigförslaget principiellt står på en linje, som ganska nära sammanfaller med den av nämnda länssty­ relse förordade. Sakkunnigförslaget innebär ju, att statsbidraget till varje kassa utmätes efter en så noggrant som möjligt avvägd behovsprincip. Efter­ som detta är fallet, blir följden, att statsmedel icke bliva tillgängliga för en kassa till användning för sådana ändamål, att ur allmänna synpunkter olägliga verkningar därav skulle kunna följa. Behovsprincipen innebär nämligen, sett från andra sidan, att man förutsätter, att de försäkrade skola erlägga så stora avgifter, som med hänsyn till deras löneläge och arbetsförhållanden i övrigt kunna anses rimliga. Det bar vidare sagts, att en arbetslöshetsförsäkring skulle innebära en premiering av industriarbetarna på bekostnad av, bland andra, lånt- och skogs­ arbetarna och leda till ett förstorande av den redan befintliga skillnaden mel­ lan industriens och jordbrukets löner. Denna anmärkning har möjligen med någon rätt kunnat riktas emot tidigare framlagda förslag till arbetslöshets­ försäkring, eftersom lånt- och skogsarbetarna enligt 1928 års förslag till obliga­ torisk arbetslöshetsförsäkring voro helt uteslutna och de enligt det samtidigt lik­ som enligt de tidigare framlagda förslagen rörande frivillig försäkring icke be­ räknats kunna komma att bilda arbetslöshetskassor. En dylik invändning kan emellertid icke med fog riktas mot förevarande förslag. Som i annat samman­ hang framhållits, bygger detta, bland annat, på den principen, att de arbetar­ kategorier, som hava den lägsta arbetsförtjänsten, skola understödjas genom statsbidrag till försäkringen i betydligt kraftigare omfattning än sina mera gynnsamt ställda kamrater. De avgifter, som enligt förslaget skulle komma att behöva uttagas av arbetarna inom de lägsta lönegrupperna, äro i själva verket icke högre, än att man är berättigad att säga, att ekonomiska hinder icke kunna stå i vägen för att även dessa arbetare skola bliva delaktiga av försäkringen.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

Att så blir fallet kommer följaktligen att bero på huruvida intresse och kraf­ ter finnas för det erforderliga organisationsarbetet; att det hela icke skall, såsom pa något hall befaras, behöva stranda på otillräcklig utbyggnad av arbetsförmedlingen är nämligen något, som uppenbarligen kan och bör från det allmännas sida förhindras. I bestämmelserna rörande arbetsgivarbidrag ingår vidare ett stadgande, enligt vilket möjlighet skulle finnas att lämna extra bidrag till organisationskostnaderna. Detta stadgande är avsett att tilllämpas just i sådana fall som de här diskuterade. Man är alltså berättigad till det uttalandet att, därest ifrågavarande arbetargrupper icke komma att bliva delaktiga av försäkringen, detta måste bero på bristande intresse eller initiativkraft hos dessa arbetare eller deras ledning. Det är också betecknande, att, samtidigt som man från vissa håll uttalar här angivna farhågor för att försäkringen skulle komma att tjäna till att öka löneklyftan mellan industriens och jordbrukets arbetare, socialstyrelsen såsom en mycket betänklig sida hos förslaget anför, att detsamma skulle komma att innebära en lönekompensation för de sämst avlönade arbetarna, ja, att för­ slaget rent av skulle vara uttryck för en strävan att utjämna lönerna mellan olika arbetsområden — en strävan som visserligen enligt styrelsen vore dömd att misslyckas. Vad socialstyrelsen sålunda anmärkt kan dock icke gärna vara befogat. I genomsnitt per försäkrad lånt- eller skogsarbetare kan det beräknas, att statsbidraget kan komma att uppgå till 20 ä 30 kronor om året, ett belopp, som i detta sammanhang tydligen måste vara utan betydelse. Det må tilläggas, att det daghjälpsbelopp, med vilket man räknat för dessa arbetargrupper, är så lågt, att de icke gärna kunna tänkas annorlunda erhålla sin försörjning billigare. Och det sätt, varpå deras oundgängligaste levnadsbehov täckas, kan icke gärna inverka rubbande på den lönenivå och den lönespänning olika yrken emellan, som socialstyrelsen anser icke böra på denna väg påverkas. Farhågor hava vidare uttalats för att en arbetslöshetsförsäkring skulle min­ ska rörligheten hos arbetskraften samt verka fastlåsande på förefintligt över­ skott på arbetskraft inom därav berörda industrier, även då överskottet är permanent. I samband därmed har anförts, att det i vårt land skulle ställa sig vanskligare än på andra håll att genomföra en försäkring, detta på grund av de stora skiljaktigheterna i lön ej blott inom olika yrken utan också olika orter emellan. Häremot må till en början invändas, att det kan förväntas, att de blivande erkända arbetslöshetskassorna till största delen komma att utgöras av riks­ kassor enligt yrkeslinjen. Då arbetskraftens rörlighet är betydligt större rent lokalt sett än mellan olika yrken, torde man ej behöva frukta några större konsekvenser med avseende å den lokala rörligheten. Det må nämligen till­ läggas, att vad angår skillnaden i lön olika orter emellan de avsedda bestäm­ melserna icke kunna väntas motverka, att en arbetare tager anställning i sitt yrke på en ort, där lönen är lägre än i hans hemort. Han är nämligen berättigad att kvarstå i samma understödsklass som före flyttningen, och maximum av daghjälpen bestämmes efter den genomsnittliga lönen å den ort, där han har sin bostad. Om han under arbetslösheten stannar kvar på den senaste arbets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 73

platsen, får lian alltså fördelen av de lägre levnadskostnaderna därstädes; åter­ flyttar lian till sin tidigare boningsort, beräknas daghjälpen efter levnadsför­ hållandena å den orten. Vidare må erinras om att en arbetare kan få kvarstå i en kassa, även om han intill nio månader varje år arbetar inom andra yrken, samt att kassorna kunna träffa överenskommelse om att medlem vid övergång till annan kassa kan få tillgodoräkna sig avgifter, som erlagts i den tidigare kassan. Dylika överenskommelser kunna av allt att döma väntas bliva allmänt gällande, en utveckling, vartill statsmyndigheterna givetvis böra på allt sätt medverka.

I flera yttranden över 1928 års betänkande och sakkunnigförslaget förklaras, att den föreslagna lagstiftningen innebure en fara för att de produktiva krafter, som vore tillfinnandes hos envar individ, skulle komma att förkvävas och att vissa element inom samhället komme att begagna sig därav för att på ett be­ kvämt sätt utan arbete bereda sig försörjningmöjligheter. Emellertid är det just på denna punkt, som försäkringslinjens företräden kanske bäst komma till synes. En anmärkning av detta slag kan nämligen synas berättigad, då det gäller understöd, som lämnas utan motprestation från mottagarens sida. In­ om försäkringen däremot måste en medlem, innan rätt till understöd inträder, hava erlagt ett betydande antal avgifter till kassan. Den sämre arbetskraft, som kunde väntas hava nyss avsedda tendenser, torde därför, såsom även under goda tider mer eller mindre permanent arbetslös, icke kunna komma i åtnju­ tande av understöd från försäkringen. För övrigt torde vetskapen om att understödet är begränsat såväl till storleken som till tiden betaga lusten hos dem, som hava arbete, att vidtaga några manipulationer för att såsom »oförvållat» arbetslösa få understöd. De riskera ju dessutom alltid att bliva ge­ nomskådade och att understöd därför ej kommer att utgå.

I samband härmed må beröras den invändningen, att statsbidraget enligt förslaget skulle komma att utgå till för stor andel av hela försäkringskostna­ den, så att systemet icke innebure någon försäkring utan utgjorde en maskerad understödsanordning. Ett dylikt påstående är icke berättigat. Man behöver endast hänvisa till den sociala olycksfallsförsäkringen, i vilken arbetarna icke alls bidraga till premierna men som ändock säkerligen av dem förnimmes så­ som en försäkring, till vilken de genom sitt tidigare arbete förvärvat rättig­ het. För övrigt förutsätter invändningen, att en arbetare skulle hava förut­ sättningar att bedöma, om den avgift, som han erlägger till sin kassa, försäkringstekniskt förslår att täcka de honom tillförsäkrade förmånerna, något som är orimligt, så mycket mer som enligt det föreslagna systemet ej ens kassans ledning kan angiva, hur stort bidrag som belöper på de varje medlem tillerkända förmånerna, eftersom statsbidraget beräknas i förhållande till kas­ sans sammanlagda utgifter. Från motståndare till arbetslöshetsförsäkringen plägar vidare särskilt be­ tonas, att all hjälp till de arbetslösa, särskilt då den utgår i form av kontantbidrag, bör lämnas först efter prövning av behovet i varje särskilt fall. Som orsak härtill framhålles, att arbetarnas egna åtgärder såviil individuellt som

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

kanske än mer kollektivt kunna utöva stort inflytande på arbetslöshetens om­ fattning. Den hjälp till de arbetslösa, som lämnades utan behovsprövning, borde därför helt och hållet bekostas av arbetarnas egna organisationer. Svaret på denna invändning är givet redan i det föregående. Ett av försäkringens största värden ligger i den trygghet den bereder arbetaren, en känsla, vars psykologiska verkningar man på många håll synes benägen att i brist på närmare kännedom om förhållandena underskatta. Ändock borde det kunna allmänt anses såsom en angelägen uppgift att söka upphäva den arbetarnas osäkerhetskänsla, som gör dem benägna att känna sig stå vid sidan av den bestående samhällsordningen, och att i stället knyta dem fastare till samhället. Det nu sagda utesluter icke att, då det individuella arbetslöshetsfallet utsträckes över en längre tid, en behovsprövning kan vara berättigad; det före­ liggande förslaget uppdrager ju också i detta hänseende en mycket bestämd gräns. Visserligen anföres från olika håll, att erfarenheterna från utlandet utvisa, hur lätt en sådan gräns utsuddas och försäkringen uppmjukas, så att rätten till hjälp utsträckes till kanske obegränsad tid. De ekonomiska förut­ sättningarna för försäkringen skulle härigenom rubbas, och staten skulle få en moralisk skyldighet att ansvara för underskottet å verksamheten. Det framlagda förslaget visar på åtskilliga punkter, att vikten av denna anmärk­ ning beaktats. Just med hänsyn härtill har försäkringsförslaget komplette­ rats med detaljförslag till huru en på behovsprövning grundad anordning skall uppbyggas, avsedd att taga vid omedelbart där försäkringen slutar. Det fin­ nes med en dylik samordning icke någon rimlig anledning antaga, att de rätts­ anspråk på understöd, som skilja försäkringen från understödsverksamheten, skulle komma att utsträckas inpå den tid, för vilken ett understödssystem fin­ nes i funktion. Likaledes måste det bestämt understrykas, att staten icke genom den ifråga­ satta anordningen ikläder sig någon som helst skyldighet att täcka eventuellt underskott inom kassorna. Vid större påfrestningar hava kassorna i stället skyldighet att på angivet sätt begränsa sin verksamhet, varjämte särskild ut­ taxering å medlemmarna bör ske, om så erfordras. Statens ekonomiska åta­ ganden äro enligt den föreslagna metoden fullt klart begränsade, och det är icke någon svårighet att uträkna, till vilket belopp de maximalt kunna under de ogynnsammast tänkbara förutsättningar komma att uppgå. I yttrandena över förevarande förslag har man ånyo mött den invändningen, att arbetslösheten icke skulle vara en försäkringshar risk; antingen så att dess omfattning skulle vara omöjlig att försäkringsmässigt förutse eller så, att den försäkrade själv skulle hava möjlighet att inverka på försäkringsfallets in­ trädande. Häremot må det vara tillräckligt att hänvisa till att försäkringsinspektionen i sitt utlåtande icke ansett hinder föreligga att genomföra för­ slaget utan endast uppehållit sig vid de erforderliga garantierna för en försäkringsmässig utformning av det ifrågasatta systemet. Även må framhållas, att då försäkringen enligt förslaget är begränsad till de första 20 veckorna av varje arbetslöshetsfall, man därmed erhållit ett begränsat område, som i och för sig måste anses försäkringsbart. Vad angår de försäkrades möjlighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 75

att genom egna åtgöranden inverka på försäkringsfallets inträdande, torde er­ forderliga garantier ligga dels i den omsorgsfulla prövning av försäkringsfallen, som förutsattes under kontroll av tillsynsmyndigheten, dels i daghjälpsbeloppens begränsning till belopp understigande den normala arbetsförtjänsten och dels till de övervägande goda erfarenheter, som man lärer hava haft i det­ ta hänseende inom de hittillsvarande arbetslöshetskassorna.

Samtidigt som från vissa håll farorna med försäkringen kraftigt understru­ kits, har från andra håll invänts, att försäkringen enligt det föreslagna syste­ met skulle få en så begränsad verkan, att den icke försvarade sin plats i ett arbetslöshetsprogram. Denna synpunkt har särskilt tillspetsats av socialsty­ relsen, som tycks anse, att man för att undgå försäkringens förmenta skade­ verkningar måste skapa så många restriktioner, att försäkringen blir värdelös, Och socialstyrelsen synes förmena, att det sista skulle vara fallet beträffande sakkunnigförslaget. Redan av vad jag i annat sammanhang anfört har framgått, att det varit med full avsikt, som försäkringens förmåner begränsats till ett visst bestämt område, utanför vilket behovsprövningen bör taga vid. Att inom det sålunda bestämda området vissa restriktiva bestämmelser kunna komma att avskära en del försäkrade från understödsrätt, kan visserligen ur individens synpunkt synas beklagligt. Men eftersom det icke är avsett, att de för den skull skola lämnas helt utan hjälp, torde man vara fullt berättigad att se på verkningarna för det hela. Då socialstyrelsen uppgiver, att enligt 1928 års — alltså väsent­ ligen även enligt föreliggande -— förslag endast en sjättedel av den förekom­ mande arbetslöshetstiden skulle bliva föremål för hjälp från försäkringen, är detta med all säkerhet en alldeles för låg siffra. De sakkunniga hava på grund­ val av de genom deras försorg verkställda noggrannare undersökningarna kom­ mit till det resultatet, att enligt deras förslag ungefär en tredjedel av all arbets­ löshet skulle bliva understödd från försäkringen. Räknar man emellertid i motsats mot de sakkunniga bort den föreskrivna karenstiden från de samman­ lagda arbetslöshetsperioderna och tager man vidare hänsyn till den uppmjukning i viss punkt, som jag ämnar förorda, kan man utgå ifrån att ungefär hälften av all arbetslöshet för de försäkrade kommer att understödjas från kassorna. Att icke effektiviteten blir än större beror till en del på att understödstiden är be­ gränsad, varigenom en väsentlig del av de längsta arbetslöshetsfallen kommer att lämnas utan daghjälp. Delvis av denna anledning blir också bilden mera gynnsam, därest man i stället undersöker, huru många arbetslösa personer, som komma i åtnjutande av försäkringsförmånerna. De förefintliga statistiska upp­ gifterna utvisa, att procenttalet hjälpta arbetslösa genomgående är större än procenttalet understödda arbetslöshetsveckor. Som exempel må nämnas, att den verkställda undersökningen ger vid handen, att inom metallindustriarbetare­ förbundet under år 1931 i det närmaste 60 procent av de arbetslösa skulle hava med de sakkunnigas utformning av förslaget erhållit bidrag från försäkringen. Av bilaga II till statsrådsprotokollet i detta ärende framgår, att denna siffra skulle med de av mig ifrågasatta jämkningarna i förslaget icke oväsentligt

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

höjas. Den gjorda uträkningen för år 1931 beträffande mekaniska verkstä­ der utvisar sålunda, att procenttalet understödda för årets fyra kvartal kunde beräknas stiga med i genomsnitt 6 enheter eller något mer än 10 %. Om denna ökning motsvarar förhållandena på andra arbetsområden, skulle procenttalet hjälpta personer följaktligen komma att uppgå till närmare 70. De personer, som därefter icke skulle komma i åtnjutande av understöd, skulle väsentligen vara sådana, som uteslutas därifrån på grund av bristande avgiftsbetalning. Med nu angivna siffror som utgångspunkt lärer det icke vara möjligt att från­ känna försäkringen en mycket stor betydelse. Vad angår en liknande invänd­ ning eller att effekten av förslaget skulle vara alltför obetydlig för den erfor­ derliga omfattande organisationen, är det tillräckligt att hänvisa till att för­ månerna skulle bliva avsevärt större än inom de nu existerande kassorna, där man dock funnit med sin fördel förenligt att vidtaga anordningar, som icke skulle behöva bliva mycket mera komplicerade, i händelse förslaget genom­ föres.

I 1928 års förslag var försäkringslinjen på visst sätt kombinerad med en reservarbetslinje, vilken var avsedd att tjäna, bland annat, till medel att pröva de försäkrades arbetsvillighet, innan de komme i åtnjutande av försäkrings­ förmånerna. Det har nu anförts som en brist, att i de sakkunnigas promemo­ ria icke upptagits något motsvarande stadgande, och man har efterlyst be­ stämmelser om hur försäkringen skulle sammanbindas med en blivande arbets­ linje. Härtill må framhållas, att så länge arbetslösheten är av särskilt stor omfattning, staten torde komma att sörja för tillgång till allmänna arbeten, vid vilka arbetskraften skall uttagas bland dem, som hos arbetsförmedlings­ kontoren anmält sig såsom arbetssökande. Dessa arbeten kunna alltså på sam­ ma sätt som de hittillsvarande reservarbetena användas som kontroll på arbetsvilligheten, eftersom en förutsättning för utbekommande av försäkringsför­ måner bör vara, att vederbörande, i regel dagligen, hos arbetsförmedlingen an­ mäler sig såsom arbetssökande. Med vad sålunda anförts torde jag hava be­ svarat jämväl frågan om försäkringens ställning till den blivande arbetslinjen: arbetshänvisning bör alltid äga företräde, och försäkringsförmåner böra utgå blott till den, som icke kunnat erhålla för honom lämpligt arbete.

Innan jag lämnar behandlingen av de mot arbetslöshetsförsäkring överhuvud taget eller det föreliggande förslaget framställda mera allmänna anmärknin­ garna, må slutligen skärskådas de uttalanden, som socialstyrelsen och vissa andra myndigheter gjort i den riktningen, att man borde avstå från förslagets framläggande även på den grund, att den blivande försäkringen skulle komma att valla bittra missräkningar bland dem, för vilka den är avsedd. Jag tror mig våga försäkra, att dylika bekymmer äro överflödiga. Alla de, som skulle komma att få med ledningen av den blivande försäkringsorganisationen att göra, hava numera säkerligen klart för sig, att försäkringen, särskilt i en tid som den nuvarande, endast kan bringa hjälp för en del av arbetslösheten. Men det oaktat har från deras sida icke en röst höjts mot den uppfattningen, att man dock nu borde tacksamt mottaga vad som erbjudes. Och vad angår

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 77

de störa arbetarskarorna själva skulle besvikelsen först då bliva stor och bitter, ifall, trots att arbetslöshetens fruktansvärda allvar nu måste stå klart för var och en, även detta försök till genomförande av en försäkring skulle misslyckas.

Såsom framgått av den föregående redogörelsen för avgivna yttranden, har Tiden för på åtskilliga håll bland dem, som i princip ställt sig välvilliga till genomföran- J^ns^genom de av ifrågavarande förslag, den uppfattningen gjort sig gällande, att tid- förande. punkten därför icke nu vore lämplig. Som skäl för denna mening har åbe­ ropats dels det ansträngda statsekonomiska läget, dels den rådande krisarbets­ lösheten, som gjorde, att alla tillgängliga tillgångar borde användas på di­ rekt arbetslöshetslindrande åtgärder, och dels den omständigheten, att de nu­ varande tidsförhållandena icke vore lämpliga för organiserandet av en fond­ bildning i de blivande kassorna. Vad först angår de budgetära förhållandena är läget det, att statsbidragen till försäkringen icke komma att utgå förrän i efterhand och att alltså, även om försäkringen redan under år 1934 skulle komma i sådan tillämpning, att försäkringsförmåner redan då skulle utbetalas — vilket av olika skäl knappast är sannolikt — kostnaderna för staten skulle drabba möjligen till en ringa del riksstaten för 1934/1935 men till större delen först riksstaten för det därpå följande budgetåret. Full verkan på budgeten kan väntas först under år 1938. Vidare bör kraftigt framhållas, att statsbidragen till försäkringen för visso ut­ göra en synnerligen billig form av understöd vid en arbetslöshet, som, därest krisen då skulle fortsätta, säkerligen icke skulle kunna lämnas utan understöd från statens sida. Av liknande skäl kan försäkringens genomförande icke sägas draga några allmänna medel från det belopp, som under de närmaste åren kan användas för arbetslöshetslindrande åtgärder. Däremot kunna givetvis på sina håll svårigheter uppstå, då det gäller att av medlemmarna uttaga avgifter eller på annat sätt erhålla tillgångar i och för erforderlig fondbildning. Men att så kan vara fallet lärer icke behöva medföra ett uppskjutande av försäkringens genomförande på de områden, där så utan tvivel snart nog skulle låta sig göra. Jag syftar då närmast på de stora yrkes­ kategorier, vilka redan hava en ordnad arbetslöshetsförsäkring och där utta­ gandet av försäkringsavgifter alltså icke kommer att innebära någon ny pålaga. Det är visserligen sant, att till följd av de nödvändiga restriktiva bestämmel­ serna många nu arbetslösa icke kunna omedelbart bliva delaktiga av försäk­ ringens förmåner, men ej heller detta kan väl behöva utgöra en rimlig an­ ledning att från försäkringen utestänga deras lyckligare lottade kamrater och därigenom riskera, att även dessa försättas i motsvarande nödläge. Även om ikraftträdandet skulle uppskjutas, skulle ju dessa nu arbetslösa icke en dag tidigare bliva i tillfälle att genom avgiftsbetalning förvärva försäkringsrätt. Däremot kan det med fog sägas innebära en viss styrka för försäk­ ringen, därest denna igångsättes vid en tidpunkt, då svårartad arbetslös­ het en längre tid varit rådande. Därigenom hava rent automatiskt de försäk­ ringsmässigt sämre risker, som eljest skulle tynga försäkringen under dess

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

första tid, blivit utmönstrade; de som ännu mera regelbundet hava arbete, äro till största delen sådana, som hava utsikt att hålla sig kvar i sin an­ ställning och alltså icke behöva befaras komma att hårt betunga försäkringen. När denna väl hunnit växa sig starkare, kan den vara i stånd att mottaga de nu arbetslösa, i den imån de till följd av konjunkturernas förbättring då fått arbete.

Obligatorisk Om således de framställda invändningarna mot en försäkring över huvud e^lig synas kunna på goda grunder bemötas, återstår att ur mera prinsäkring. cipiella synpunkter taga ståndpunkt till frågan om företrädet mellan obliga­ torisk försäkring, frivillig försäkring i den vanliga formen eller den form av modifierad frivillig försäkring, som av 1932 års sakkunniga utarbetats. Av de förslag till arbetslöshetsförsäkring, som hittills framlagts i Sverige, hava såväl socialförsäkringskommitténs förslag av år 1922 som det s. k. departementsutkastet av år 1925 varit lagda som frivillig försäkring. Stats­ bidraget utgick enligt socialförsäkringskommitténs förslag efter viss begräns­ ning med belopp, motsvarande medlemmarnas fasta avgifter, och enligt departementsutkastet med hälften av den daghjälp, som utbetalats utöver viss tid. 1926 års arbetslöshetssakkunniga framlade år 1928 alternativa förslag till obligatorisk och frivillig försäkring. Enligt det obligatoriska förslaget skulle staten bekosta förvaltningskostnaderna och familjetilläggen, varemot övriga kostnader skulle lika fördelas mellan de försäkrade arbetarna och deras arbets­ givare. Enligt det frivilliga förslaget skulle staten lämna bidrag med belopp, motsvarande medlemmarnas avgifter. Arbetsgivarbidrag förekommo icke i något av de frivilliga förslagen. 1932 års sakkunnigas förslag innebär en frivillig försäkring, där statens bidrag graderats i förhållande till daghjälpens storlek och antalet understödda dagar per medlem och år inom varje arbetslöshetskassa, vilken gradering skett så, att kassor med lägre daghjälp och större arbetslöshet få förhållandevis större bidrag, medan i nämnda avseenden bättre ställda kassor få förhållan­ devis mindre bidrag. Dessutom lämnar staten ett förvaltningsbidrag av två kronor per årsmedlem i varje kassa. Av arbetsgivare med minst tio årsarbe­ tare uttages ett bidrag med två kronor per årsarbetare, vilket bidrag är avsett att användas med hälften till de ökade kostnaderna för arbetsförmedlingen och med hälften till förvaltningsbidragen till kassorna. Den obligatoriska och den frivilliga försäkringsformen hava båda sina för­ delar och sina nackdelar. Vid en obligatorisk försäkring bliva praktiskt taget alla därav omfattade arbetare försäkrade, vare sig de själva önska detta eller ej. Inom en gemen­ sam ram skapas en allmän riksförsäkring. Arbetarnas inbördes solidaritet tages i anspråk genom att de bättre lottade yrkena få bidraga till understöden åt de sämre lottade. Man uppnår härigenom på ett enkelt och naturligt sätt en riskutjämning mellan olika yrken. Då vid en obligatorisk försäkring samt­ liga arbetare äro försäkrade, kan man där med skäl fordra, att jämväl arbets­ givarna skola deltaga i kostnaderna för själva försäkringen. Det är princi-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 79

piellt tilltalande, att produktionen direkt får deltaga i bärandet av bördan av arbetslösheten. Ett sådant förhållande bleve ju en motsvarighet till säsong­ yrkena, där arbetslönen plägat bestämmas med hänsyn till att arbetarna skola kunna erhålla sin försörjning jämväl under de tider, då de normalt gå arbets­ lösa. Arbetsgivarbidragen komme för övrigt naturligtvis att belasta produk­ tionskostnaderna och åtminstone i den s. k. hemmaindustrien att direkt över­ vältras på konsumenterna. Med alla sina obestridliga fördelar har den obligatoriska försäkringen dock, som redan antytts, vissa nackdelar. För yrken med ringa arbetslöshetsrisk kunna sålunda avgifterna för arbe­ tare och arbetsgivare komma att te sig såsom dem ovidkommande, huru prin­ cipiellt riktigt det än må vara, att de alla bidraga till de arbetslösas försörj­ ning. Framför allt är det dock den stora och dyrbara förvaltningsapparaten, som utgör en svaghet hos ett sådant försäkringssystem. En betydande del av kostnaderna kommer sålunda icke de försäkrade tillgodo. Förvaltningen blir lätt stel och byråkratisk, och då man icke har att räkna med det intresserade frivilliga arbetet vid försäkringens administrering, blir kontrollen trots allt sämre. Härtill kommer, att inordnandet av vissa kategorier arbetare i särskilt stort behov av försäkring, nämligen lånt- och skogsarbetare, visat sig möta stora administrativa svårigheter. Uppbörden av avgifterna har beträffande dessa arbetare ansetts näppeligen kunna ske i den form, som eljest föreslagits för den obligatoriska försäkringen. Men att för lånt- och skogsarbetarnas räkning skapa ett annat uppbördssystem, som möjliggör en individuell bok­ föring av erlagda avgifter, så att det i varje särskilt fall med lätthet kan avgöras, i vilken utsträckning avgifter erlagts, skulle otvivelaktigt medföra avsevärda kostnader. Med hänsyn till dessa svårigheter hade, som förut an­ förts, nämnda arbetarkategorier uteslutits ur 1928 års förslag. Detsamma är i allmänhet förhållandet i de länder, där obligatorisk arbetslöshetsförsäkring finnes, och det är betecknande, att ännu i det nyligen avgivna engelska kom­ mittéförslaget, för vilket redogörelse lämnats i en bilaga till de sakkunnigas promemoria, man ansett sig nödgad att avstå från att i försäkringen inbegripa jordbrukets arbetare, detta på grund av de med deras försäkring förenade mycket stora svårigheterna. I de flesta nu angivna punkter äger den frivilliga försäkringen företräde. Även en dylik försäkringsform har emellertid i sin hittills vanliga gestalt­ ning sina bestämda olägenheter. Försäkringsområdet blir svart att pa för­ hand överblicka, och dess avgränsning blir i viss mån beroende på tillfäl­ ligheter. Om det allmännas bidrag utmätes lika för olika arbetargrupper, torde försäkringen sannolikt icke komma att omfatta de arbetare, som befinna sig i det sämsta läget. Hjälpen kommer härigenom att närmast och med största beloppet lämnas till dem, som borde hava lättast att reda sig på egen hand. Den frivilliga försäkringen ger sålunda mindre möjligheter än en obligatorisk försäkring att inskränka samhällets övriga hjälpåtgärder. Härtill kommer, att en på olika yrken splittrad frivillig försäkring av vanlig typ ur synpunkten av riskutjämning tydligen är vida underlägsen ett enhetligt ordnat försäkrings-

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

system, sådant som det obligatoriska, där även de högst avlönade och av den minsta arbetslöshetsrisken hotade arbetargrupperna få med sina avgifter bi­ draga till finansieringen för sina sämre lottade kamrater. Slutligen lämnar en frivillig försäkring mindre möjlighet till uttagande av arbetsgivarbidrag än en obligatorisk försäkring, något som i anslutning till det nyss anförda lärer få anses såsom en brist. Avgörande vid valet av försäkringsform har, då alltså intetdera systemet i och för sig kan tillerkännas ett bestämt företräde, synts mig böra vara den omständigheten, på vilken väg man lättast skulle kunna på ett effektivt sätt under försäkringen inbegripa nyssnämnda särskilt illa ställda arbetarkatego­ rier, framför allt lånt- och skogsarbetarna. Vid en undersökning, som med den­ na utgångspunkt verkställts, har det visat sig möjligt att genom särskilda an­ ordningar åstadkomma ett frivilligt försäkringssystem, som synes i sig förena fördelarna av obligatorisk och frivillig försäkring, ett förslag som medför en sådan utjämning av försäkringskostnaderna och sådana lättnader för arbetar­ grupper med särskilt hög arbetslöshetsrisk och särskilt låg arbetsinkomst, att, som redan antytts, förutsättningar måste, såvida intresse och initiativkraft finnas, föreligga för deras inbegripande under försäkringen. Genom att stats­ bidraget göres beroende av nämnda båda faktorer, har man, såsom framgått av de sakkunnigas promemoria, kunnat åstadkomma en verksam utjämning av försäkringskostnaderna. Då sålunda statsbidragen utmätas till de blivan­ de kassorna efter behovsprincipen, kan man nämligen faktiskt åstadkomma ungefär samma utjämning som inom en obligatorisk försäkring. Härtill kommer, att man undgår sistnämnda försäkringsforms byråkratiska admini­ stration och bibehåller de med den frivilliga försäkringen förenade fördelarna av självhjälp, självkontroll, personkännedom hos ledningen, kunskap om ar­ betsmarknaden, kontakt med den organiserade arbetarrörelsen, samverkan med annan lokal hjälpverksamhet m. m. Att märka är också, att det förordade systemet visat sig medgiva uttagande av arbetsgivarbidrag, om också i myc­ ket begränsad omfattning. Traditionerna från de redan befintliga arbetslös­ hetskassorna torde slutligen komma att medverka till framskapandet av en på en gång smidig och effektiv förvaltning för en förhållandevis ringa kostnad. Närmast härefter torde jag få behandla vissa punkter av större betydelse för att därefter lämna en specialmotivering till de särskilda författningsförslagen.

Särskilda punkter i förslaget.

Försäk­ Enligt sakkunnigförslaget skall det principiellt stå öppet för alla löneringens om­ fattning arbetare att ansluta sig till försäkringen, oberoende av vilket yrke de till­ med hänsyn höra. Däremot skola personer, som under längre tid än fem månader av året till sär­ skilda yrkes­ hava ställning såsom självständiga företagare, i princip vara uteslutna från grupper. rätt till medlemskap i kassorna. De sakkunniga framhålla, att de vid försla­ gets utarbetande tagit särskild hänsyn till vissa yrkesgruppers och särskilt då lånt- och skogsarbetarnas säregna arbets- och anställningsförhållanden i av­ sikt att möjliggöra för dem att ansluta sig till försäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 81

I de inkomna yttrandena över promemorian göras beträffande vissa yrkes­ grupper särskilda uttalanden om försäkringens omfattning och därmed sam­ manhängande spörsmål.

Sålunda må av yttrandena i fråga om skogs- och lantarbetarna omnämnas följande. Sveriges skogsägareförbund vitsordar riktigheten av den i promemorian in­ tagna uppgiften angående antalet skogsarbetare men förklarar, att den an­ givna fördelningen å självägande och icke självägande skogsarbetare ej vore riktig. Till den förra kategorien borde nämligen även föras arrendatorerna, enär dessa med hänsyn till sin ställning till försäkringen bliva fullt jämställda med de självägande. Förbundet anför vidare: Enligt förbundets mening är, om man ser på landet i dess helhet, det över­ vägande flertalet skogsarbetare samtidigt självständiga jordbrukare, vare sig de nu sitta i självägare- eller arrendatorsställning. I södra Sverige upptaga bondeskogarna övervägande största delen av skogsarealen. Å dessa utföres nästan allt skogsarbete av ägarna själva. På i sagda landsdel förefintliga gods- och bolagsskogar fullgöra arrendatorerna det mesta skogsarbetet. I den mån bolagen sålt sina arrendegårdar, har dock en väsentlig del av skogs­ arbetet bibehållits av de forna arrendatorerna. I Bergslagens brukstrakter delas visserligen skogsarbetet mellan självägare, arrendatorer och rena lös­ arbetare, men de båda förra grupperna lägga dock beslag på huvudparten. Enahanda är förhållandet i största delen av Norrland. Förbundet har ansett sig böra särskilt påpeka detta, enär skogsarbetarnas och deras arbetsgivares eventuella gagn av försäkringen nära sammanhänger med frågan om arbetarnas karaktär av »självständiga företagare» eller av lönearbetare. »Självständiga företagare» få, såsom rätt och rimligt är, enligt förslaget ej mottagas i kassorna. Till självständiga företagare skola i allmän­ het räknas egna jordbrukare, vare sig de äro självägare eller arrendatorer. Mot detta har förbundet intet att erinra. En person som till betydande del försörjer sig genom eget jordbruk, må vara att han under viss del av året utfyller denna försörjning genom skogsarbete, blir ej arbetslös och blottställd på samma sätt som en obesutten lönearbetare, vilken är utan sysselsättning. Jordbrukaren har alltid, även under de tider, då säsongstiltje råder inom hans jordbruk, vissa arbetsuppgifter inom detta, som skola fullgöras. Djuren skola ha sin skötsel, nödiga reparationer och underhåll av åbyggnadema kunna då utföras, redskap och inventarier överses o. s. v. Förbundet tillstyrker sålunda förslaget om att personer med egna jordbruk skola i egenskap av självständiga företagare stå utanför försäkringen. Till dessa företagare räknar förbundet emellertid då icke skogsarbetare med eget boställe med potatisland och fo­ derproduktion för 1 å 2 kor. Dessa små jordbrukare äro nämligen för sin för­ sörjning helt beroende av skogsarbetsförtjänsterna. Förbundet ingår därjämte på en granskning av huru de föreslagna bestäm­ melserna om förbud för självständiga företagare att vara medlemmar i en erkänd arbetslöshetskassa skulle komma att verka med hänsyn till de skogs­ arbetare, som samtidigt äro självägande jordbrukare eller arrendatorer. För­ bundet anser dessa bestämmelser vara irrationella och framhåller, att de kom­ ma att leda till att det i allmänhet torde vara väderleken under vårmånader­ na, som kommer att bli avgörande för frågan om stora jordbrukargrupper kunna inträda eller kvarstå i kassorna. Förbundet fortsätter härefter: Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209. 6

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Än värre är emellertid, att det i promemorian föreslagna systemet kommer att göra det synnerligen lätt för en jordbrukare, som enligt 7 § lyckats komma in i en kassa, att skaffa sig arbetslöshetsersättning under den tid, han arbetar i sitt jordbruk. Därest han fullgjort de i 21 § stadgade villkoren för under­ stöd, vilket i allmänhet bör kunna hava skett under vinterarbetet, behöver han blott, sedan sagda vinterarbete slutat, i föreskriven ordning anmäla sig hos arbetsförmedlingsanstalten såsom arbetslös och arbetssökande för att vara berättigad till understöd under den tid, han sedan under våren och somma­ ren går i sitt eget jordbruk. Risken för att han under denna tid skall er­ hålla något arbete genom förmedlingsanstalten är icke så stor. 90 % av allt skogsarbete utföres på vintern. För de fåtaliga sommararbetena i skogen fin­ nes i allmänhet gott om lös arbetskraft, vilken anmäler sig som sökande di­ rekt hos skogsarbetsgivarnas skogvaktare eller andra förmän. Sagda arbets­ givare komma säkerligen att i tämligen ringa omfattning anlita arbetsförmedlingsanstalterna. Det lärer sålunda få emotses, att en arbetslöshetsförsäkring av skogsarbe­ tarna kommer att leda till talrika försök till missbruk. Det kan emellertid då sägas, att kassorna jämlikt 22 § kunna stadga, att daghjälp ej får utgå till skogsarbetare under sommarhalvåret. En dylik bestämmelse komme emeller­ tid att träffa jämväl de lösa skogsarbetarna utan jordbruk, vilka just under sommaren kunna vara i verkligt behov av hjälp. Förhållandet är ägnat att visa, att det. knappast är möjligt att på ett rättvist sätt ordna en arbetslöshets­ försäkring inom skogsbruket.

Statens arbetslöshetskommission förmenar, att bestämmelserna om uppdel­ ning av företagare och lönearbetare med hänsyn till deras rättigheter att kvar­ stå respektive uppbära understöd från kassorna vid omsättandet i praktiken komme att föra med sig åtskilliga tvistigheter.

Socialstyrelsen och svenska stadsförbundets styrelse hemställa, att en när­ mare definition å begreppet självständig företagare måtte intagas i förordnin­ gen, då det ej syntes vara lämpligt att överlämna ifrågavarande begreppsbe­ stämning åt en framtida praxis.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anför: Problemet att i försäkringsklientelet införliva även de arbetargrupper, som i 1928 års förslag ställdes utanför, torde 1932 års sakkunniga ha löst i den mån lösning är möjlig. . Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida lösning överhu­ vud taget är möjlig.. Vad beträffar skogs- och flottningsarbetare, föreligga härvid alldeles särskilda omständigheter. En mycket stor del av denna grupp har små jordbruk, vilka icke föda sin man utan nödga till biförtjänster för levebrödet, och inom övre Norrland sökas dessa biförtjänster mest i skogs­ arbete på vintern, i flottningsarbete på våren och försommaren samt till viss del även i sågverksarbete. Det rör sig alltså här om en stor arbetarstam, som till en del.är egen företagare, till en annan del anställd hos arbetsgivare. Det är ^ samtidigt att märka, att denna grupp är svår att organisera, och det är svårt att kontrollera dess förhållanden. Särskilt torde detta gälla hemma­ varande, vuxna barn. En effektiv kontroll i de spridda, fåtaligt bebodda byar, där denna grupp har sitt hemvist, kan icke ske med det ombudsantal för försäkringen, som promemorian antager.

Lantbruksstyrelsen yttrar härom: Vad angår behovet av en arbetslöshetsför­ säkring för jordbrukets arbetare, vill lantbruksstyrelsen framhålla, att numera på grund av ökad användning inom .jordbruket av motorer och andra maski­ ner samt tvånget att så långt möjligt inknappa på arbetskraften en viss arbets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 83

löshet otvivelaktigt på sina håll förekommer även bland jordbrukets arbetare. Denna är emellertid begränsad till daglönare och andra mer löst anställda arbetare och kan knappast sägas i högre grad beröra den övervägande delen av jordbruksarbetarna, nämligen de årsanställda. Med aA^seende härå må jäm­ väl anmärkas, att det överhuvud icke är möjligt att permittera arbetare inom jordbruket på samma sätt som inom. vissa andra näringsgrenar, då ju jord­ bruksdriften under alla förhållanden måste upprätthållas. Enligt lantbruksstjrrelsens uppfattning föreligger icke för jordbrukets arbetare något mera kännbart behov av en arbetslöshetsförsäkring. Såsom framgår av förevarande promemoria, hava de sakkunniga \ud utarbe­ tande av sitt förslag till arbetslöshetsförsäkring särskilt haft till ögonmärke att utforma detta på sådant sätt, att jämväl lantarbetare och skogsarbetare skulle kunna bliva delaktiga därav. Formellt sett skulle enligt förslaget jäm­ väl lantarbetarna kunna ansluta sig till försäkringen genom att bliva medlem­ mar i en erkänd arbetslöshetskassa. Såvitt lantbruksstyrelsen kan döma, skulle emellertid i verkligheten anslutningen till försäkringen från lantarbe­ tarnas sida bliva förhållandevis ringa, bland annat beroende på det bristan­ de intresset för sammanslutning bland jordbrukets arbetare. De sakkunniga synas räkna med att 50,000 lantarbetare skola bliva delaktiga av försäkrin­ gen. Denna siffra synes emellertid lantbruksstyrelsen vara alltför hög. För­ modligen torde man kunna förvänta, att svenska lantarbetareförbundet skulle, därest förslaget genomföres, söka bilda en arbetslöshetskassa bland sina med­ lemmar, men torde man hava anledning antaga, att anslutningen till arbets­ löshetsförsäkringen från jordbruksarbetarnas sida åtminstone tillsvidare komme att huvudsakligen begränsa sig till denna medlemsstock. Härigenom skulle emellertid de försäkrade lantarbetarnas antal komma att stanna vid en siffra, som icke uppgår ens till en tredjedel av den utav de sakkunniga angivna. Såsom nämnt, torde icke något mera trängande behov av inrättande utav en arbetslöshetsförsäkring för jordbrukets arbetare föreligga. Den nytta, dessa skulle kunna draga av försäkringen, torde jämväl, såsom av det sagda lärer framgå, bliva förhållandevis obetydlig.

Rörande sjöfolkets särskilda arbetsförhållanden har förekonimit följande. Sveriges redareförening framhåller, att det torde bliva en oö\rerstiglig svå­ righet att beträffande sjömännen konstatera de fall, då verklig arbetslöshet föreligger eller icke, enär sjömännen i större utsträckning än andra arbets­ tagare skifta arbetsplats.

Kommerskollegium yttrar härom: Med hänsyn till vad Sveriges redareför­ ening framhållit beträffande tillämpningen av en arbetslöshetsförsäkring å sjöfolket måste otvivelaktigt vissa betänkligheter göra sig gällande i fråga om denna yrkesgrens, inrymmande under en dylik försäkring. Det är sålunda till en början tydligt, att antalet fall, då inom sjöfarten fråga uppstår om prövning av arbetslöshetens karaktär av oförvållad eller icke ofrivillig, blir förhållandevis stort. Det torde vidare icke kunna bestridas, att svårigheterna att verkställa en objektiv prövning av arbetslöshetens karaktär bli särskilt framträdande i fråga om sjömansyrket. Dessa svårigheter torde komma att visa sig bland annat däri, att den ena parten i det avbrutna arbetsförhållandet, nämligen fartygsbefälhavaren, kan förutsättas merendels vara svår att anträffa, då han i regel befinner sig till sjöss eller i varje fall på annan ort än den, där den ifrågava­ rande prövningen skall äga rum. I fall, då avmöiistring ägt rum och veder­ börande mönstringsförrättare kan förväntas vara i besittning av upplysningar om anledningen till det senaste hyresavtalets upphörande, befinner sig sjöman­ nen ofta på annan ort än den, dilr avmönstringen ägt rum.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Den omständigheten, att antalet prövningsfall beträffande sjöfolket kan vän­ tas bliva relativt stort, synes kollegium emellertid icke i och för sig böra för­ anleda till att utesluta sjöfolket från försäkringen. Kollegium kan icke heller finna, att de befarade svårigheterna vid prövningen av de olika arbetslöshetsfallens orsaker äro av den art, att de med nödvändighet behöva medföra en dylik konsekvens. Svårigheterna torde beträffande det i den inrikes farten sysselsatta sjöfolket bliva mindre framträdande, då givetvis här större möjlig­ heter föreligga att, i händelse av behov, med båda parternas bistånd erhålla er­ forderlig utredning och vad angår den utrikes sjöfarten, så lärer kunna förutsät­ tas, att en sjöman, som är medlem av erkänd arbetslöshetskassa och utan eget förvållande gått förlustig en anställning, icke försummar att vid anställnin­ gens upphörande förskaffa sig intyg av befälhavaren om anledningen härtill. I händelse av tvist om denna anlednings art, torde dylik tvist redan med hän­ syn till avräkningen ofta komma under mönstringsförrättarens prövning (43 § sjömanslagen), i samband varmed sjömannen, därest mönstringsförrättaren slitit tvisten till hans förmån, kan förse sig med hans bevis härom att jämte sjöfartsboken företes vid arbetslöshetskassan. Svårare ställer det sig i de fall då hyresavtalet upphört på grund av enkel uppsägning av endera parten och eventuell bakomliggande tvist på grund härav icke kommer under mönstrings­ förrättarens prövning. Möjligen kan det framdeles i händelse av arbetslös­ hetsförsäkringens realiserande visa sig erforderligt att utvidga mönstringsförrättares skyldigheter till att på anmodan verkställa prövning av den ytter­ sta anledningen till avtalsförhållandets upphörande även i fall av nu antydd art. Kollegium anser sålunda icke skäl föreligga att förorda ett uteslutande av sjöfolket från en försäkring, som befinnes böra komma till stånd beträffan­ de andra yrkesgrupper.

Svenska transportarbetareförbundet anför beträffande hamn- och stuveriarbetarna följande. De till svenska transportarbetareförbundet anslutna hamn- och stuveriarbetarna skulle icke ha någon nytta av en försäkringskassa enligt försla­ get, om man undantar den mera säsongbetonade hamn- och stuveriarbetarekåren i Norrland, till vilken vi senare skola återkomma. Flertalet hamnoch stuveriarbetare äro sysselsatta vid hamnar, där sjöfart pågår året runt. De där sysselsatta — tillhörande ordinarie kåren — äro i allmänhet icke utsatta för så pass långa perioder av arbetslöshet, att de skulle komma i åtnjutande av arbetslöshetshjälp. Även om så skulle inträffa, äro de förhindrade att hos ar­ betsförmedling söka arbete, enär de måste stå till arbetsgivarens förfogande i händelse något nytt arbete inkommer. De kunna därför icke heller, utnyttja den medgivna rätten till arbetslöshetshjälp vid korttidsarbete. Förhållandena äro i stort sett analoga även för de s. k. speditionsarbetarna, vilka emellertid i allmänhet icke ha någon bestämd arbetsgivare, utan arbeta för en mängd fir­ mor vid förefallande behov av arbetskraft. Beträffande hamn- och stuveriarbetarna i Norrland, vilka allmänt „ måste räknas till säsongarbetare med säsonger varierande mellan 5 och 10 månader (hit höra även hamnarbetarna vid Mälare- och Vänernhamnarna), torde det bliva nästan ogörligt att kunna inpassa dem i en frivillig försäkring, även om föreliggande försäkringsförslag skulle medgiva dylik inkorporering av ar­ betare med årligt återkommande arbetslöshet. Försäkringsavgifterna skulle i så fall bliva så stora att de skulle verka avskräckande.

Jämväl rörande de s. k. anställda hava framförts vissa särskilda synpunkter. De anställdas centralorganisation anser, att bestämmelserna i sakkunnigförslaget äro så utformade, att en anslutning för det övervägande antalet an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 85

ställda till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen icke kommer att innebära någon som helst ekonomisk hjälp. Organisationen anser sålunda, att statsbidraget icke bör göras avhängigt av daghjälpens storlek utan endast av arbetslöshetsfrekvensen. Svenska kontorist föreningarnas förbund anför bland annat: Då arbetslös­ hetskassor i någon form icke förefunnits inom de kontorsanställdas organisa­ tioner, saknas allt material för att bygga en sannolikhetsberäkning över de kostnader, som en för de kontorsanställda avpassad försäkring skulle medföra. En sådan kassa, byggd på frivillig anslutning, undandrager sig ännu mera varje beräkning, särskilt med hänsyn till att det torde få anses sannolikt, att en sådan kassa skulle vinna anslutning företrädesvis från de kategorier av an­ ställda, som ansåge sin ställning mer eller mindre osäker, varigenom kassan komme att drabbas av en oproportionerligt stor arbetslöshet. Premierna för de anslutna skulle därigenom stiga till sådan höjd, att man vidare hade anledning befara, att kassan skulle övergivas av dem, som hunnit fram till en anställ­ ning av mera fast karaktär, men samtidigt ständigt nyrekryteras. av de mera osäkert engagerade, varigenom den ekonomiska ställningen alltjämt förvär­ rades. Om sålunda från förbundets synpunkt en frivillig arbetslöshetskassa icke synes bli en tillfredsställande lösning av problemet för de kontorsanställda, anse vi oss dock kunna tillstyrka lagförslaget såsom ett steg för vinnande av vidgad erfarenhet på området. Såsom redan i annat sammanhang antytts, är en av de enligt min uppfatt­ Departementschefen. ning mera vägande anmärkningar, som framställts emot de tidigare framlag­ da förslagen till frivillig arbetslöshetsförsäkring, att försäkringssystemen val utformats på sådant sätt, att möjlighet principiellt funnits för alla arbetar­ grupper att ansluta sig till försäkringen men att anslutning faktiskt icke kun­ nat påräknas från betydande yrkeskategorier. Detta torde jämväl hava stått klart för de sakkunniga, som utarbetat de olika förslagen. Huvudanledningen till att åtskilliga arbetargrupper sålunda skulle hava kommit att stå utanför en frivillig arbetslöshetsförsäkring enligt de tidigare förslagen är, att de icke kun­ nat bliva delaktiga av försäkringens förmåner utan erläggande av så stora för­ säkringsavgifter, att dessa med hänsyn till arbetarnas svaga ställning i löneavseende hade överstigit deras ekonomiska bärkraft. Vad speciellt lånt- och skogsarbetarna beträffar, hava jämväl organisato­ riska svårigheter gjort sig gällande mot att inbegripa dessa arbetargrupper under en arbetslöshetsförsäkring. Svårigheterna hava huvudsakligen fram­ trätt i fråga om den obligatoriska försäkringen och föranledde 1926 års arbetslöshetssakkunniga att utesluta ifrågavarande grupper från delaktighet i en sådan försäkring. Det kan dock ej förnekas, att även i ett frivilligt försäk­ ringssystem, där likväl exempelvis registrering av medlemmarna och uppbörd av avgifter kunna ordnas på ett enkelt och smidigt sätt, vissa svårigheter äro förbundna med konstaterande av arbetslösheten och kontrollerande av arbetsvilligheten för lånt- och skogsarbetarna, vilka i allmänhet äro bosatta på stora avstånd från organen för arbetsförmedlingen och arbetslöshetskassan. Ett uteslutande — rättsligt eller endast faktiskt ■— av dessa arbetargrup­ per från arbetslöshetsförsäkringen, vare sig denna lägges efter det obligato-

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

riska eller det frivilliga systemet, skulle dock verka synnerligen orättvist, sär­ skilt som de ju finge skattevägen bidraga till försäkringens finansiering och få anses tillhöra dem, som äro i stort behov av försäkring. Vid tillkallan­ det av 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring uttalade jag även till statsrådsprotokollet, att utredningen borde taga sikte på att försäkringen bor­ de inbegripa största möjliga antal arbetargrupper, framför allt lånt- och skogsarbetare samt affärsanställda, vilken sistnämnda grupp jämväl varit undantagen från delaktighet i försäkringen enligt 1928 års obligatoriska förslag. De sakkunniga framhålla nu i promemorian, att förslaget utformats så, att möjlighet skapats för alla de kategorier av arbetare och anställda, vilkas an­ ställnings- och avlöningsförhållanden äro så beskaffade, att de överhuvud kun­ na tänka på någon form av arbetslöshetsförsäkring, att utan oskäligt stora kostnader komma i åtnjutande av de förmåner, som försäkringen kan erbjuda. De sakkunniga syfta därvid främst på utformningen av bestämmelserna om statsbidraget. De sakkunniga hava vidare föreslagit en betydande utvidgning av den offentliga arbetsförmedlingen, så att dennas verksamhet skulle över­ spänna hela landet. Såsom framgått redan av den allmänna motiveringen, anser jag mig kunna helt ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning, att härigenom beretts möj­ lighet även för dåligt ställda arbetargrupper såsom lånt- och skogsarbe­ tare att ansluta sig till försäkringen och få del av dess förmåner. Åven om anslutningen till en början från dessa arbetargruppers sida ej torde bliva sa stor, bland annat därför att de ännu ej äga erforderlig organisationsvana, torde man kunna hysa berättigade förhoppningar om att anslutnin­ gen så småningom vid en ökad kunskap om försäkringen skall bliva allmän. Som jag nyss anfört, bjuder spörsmålet om inbegripandet av lånt- och skogs­ arbetarna under en arbetslöshetsförsäkring på vissa organisatoriska svårighe­ ter. Jag syftar därvid främst på svårigheten att utskilja de självständiga företagarna. På sätt de sakkunniga anfört, är det ett mycket stort antal själv­ ägande bönder, arrendatorer och småbrukare, som vintertiden söka sin utkomst genom skogsarbete. Dessa kategorier böra i regel icke tillåtas att ingå såsom medlemmar i en erkänd arbetslöshetskassa. Men om deras jordbruk är litet och kanske kan skötas huvudsakligen med hjälp av hemmavarande barn samt om de verkligen större delen av året hava anställning som lönearbetare, synes man ej rimligen kunna förvägra dem rätt att ansluta sig till försäkringen. Kontrollen över att de verkligen äro arbetslösa kommer visserligen att bliva svår, och missbruk torde väl ej helt kunna undvikas. För att bliva berättigade till understöd måste de dock i regel varje dag anmäla sig såsom arbetssökande hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen samt vara beredda att antaga varje erbjudet arbete. Dessutom lärer arbetslöshetskassan, som ju är ekono­ miskt intresserad i saken, genom sina organ, vilka kunna förväntas besitta god orts- och personkännedom, komma att utöva en stark kontroll över att ve­ derbörande verkligen äro arbetslösa och ej tillåtas uppbära understöd, un­ der det de sköta det egna jordbruket, ömsesidig kontroll förekommer också

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 87

alltid i dylika fall medlemmarna emellan, och det kan påräknas, att på det sättet tillsyn torde kunna utövas även å de medlemmar, som äro tämligen av­ lägset boende. För övrigt torde de personer, som under den döda säsongen i skogen i regel sköta det egna jordbruket, ej i någon större utsträckning kom­ ma att anmäla sig såsom medlemmar i en arbetslöshetskassa. De riskera ju att under större delen av året få erlägga avgifter till kassan utan att sedan få något understöd. Vad Sveriges skogsägareförbund anfört om att en jordbrukare, som under vintern arbetat som skogsarbetare och då inbetalat erforderligt antal avgifter, under sommaren, då han sköter det egna jordbruket, blott behöver anmäla sig hos arbetsförmedlingen för att bliva berättigad till understöd, måste bero på en missuppfattning. Det är, som jag nyss anfört, självklart, att en sådan per­ son ej kan anses såsom arbetslös, och detta är dock den primära förutsättnin­ gen för att understödsrätt skall föreligga. Det sätt, varpå de sakkunniga dragit gränsen gentemot de självständiga fö­ retagarna, anser jag vara ändamålsenligt och ägnat att i möjligaste mån för­ hindra missbruk. Jag finner det likaledes lämpligt att icke i förordningen in­ föra någon närmare definition å begreppet självständig företagare, utan anser, att bestämmandet av omfattningen härav bör överlämnas åt de tillämpande organen. Till lantbruksstyrelsens uppfattning om att en arbetslöshetsförsäkring icke skulle vara erforderlig för lantarbetarna kan jag ej ansluta mig. Under de senare åren hava den svåra jordbrukskrisen och den fortlöpande rationalise­ ringen i förening medfört, att en betydande del av lantarbetarna, såväl dag­ lönarna som de fast anställda, äro arbetslösa eller utsatta för stor arbetslös­ hetsrisk. På sätt Sveriges redareförening och kommerskollegium anfört, torde vissa svårigheter komma att uppstå, då det gäller att bedöma karaktären av sjö­ männens arbetslöshet; detta särskilt med hänsyn till att sjömännen mycket ofta växla anställning och att befälhavaren å det fartyg, från vilket avmönst­ ringen skett, kan vara svår att anträffa. Dessa svårigheter — vilka beaktats vid de sakkunnigas arbete — torde dock ej vara oöverkomliga, något som också kommerskollegium vitsordat. Man torde kunna förvänta, att befälhavaren å den båt, från vilken avmönstringen sker, sedan en försäkring väl införts, kom­ mer att i sjömansboken anteckna den verkliga orsaken till anställningens upp­ hörande. Har så ej skett, kan sjömannen, om avmönstringen skett i svensk hamn, omedelbart och innan fartyget avgått begära kassans förmedling för undersökning om orsaken till avmönstringen. Avmönstring i utländsk hamn torde mera sällan förekomma och då främst på grund av sjukdom, varför i allmänhet fyra veckor lära hava förflutit, innan sjömannen i Sverige kan an­ mäla sig som arbetslös. Anledningen till avmönstringen är i så fall i detta sammanhang likgiltig. Från en representant för svenska sjöfolksförbundet hava hos de sakkunniga framställts vissa önskemål i avseende på försäkringen. På sätt som framgår

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

av de sakkunnigas promemoria (bilaga G sid. 51 f.), hava de sakkunniga ej ansett sig kunna beakta dessa önskemål i vidare mån, än att möjlighet skapats för utsträckande av den tid, inom vilken förfallna avgifter till kassan skola vara erlagda, intill 26 veckor. Till vad de sakkunniga i detta sammanhang an­ fört kan jag ansluta mig.

Beträffande de av transportarbetareförbundet omnämnda hamn- och stuveriarhetarna torde det, såsom förbundet anfört, vara ogörligt att ordna så att de kunna förväntas komma att ansluta sig till arbetslöshetsförsäkringen. En nödvändig förutsättning för rätt till understöd från försäkringen är nämligen, att arbetslösheten och arbetsvilligheten konstateras genom att ansökan om er­ hållande av arbete göres hos den offentliga arbetsförmedlingen. Dessa arbe­ tare måste emellertid alltid finnas tillgängliga vid hamnen för att kunna mot­ taga arbete vid eventuellt inkommande fartyg. Om man bortser från den sä­ songmässiga arbetslösheten, under vilken understöd från försäkringen sanno­ likt ändock ej skulle utgå, torde dessa arbetare ej heller hava några längre sammanhängande arbetslöshetsperioder. Till hjälpform vid ofta återkomman­ de arbetslöshetsfall, vart och ett om kanske endast några få dagar, äi försäk­ ringen ej avsedd. Däremot torde ej, såsom förbundet antagit, något hinder mot anslutning till försäkringen kunna förefinnas på den grund, att medlem­ marnas egna avgifter skulle bliva för betungande, detta med hänsyn till det sätt varpa statsbidraget till arbetslöshetskassorna konstruerats. Vad beträffar kontors- och affärsanställda samt arbetsledare, förefinnas inga som helst principiella svårigheter mot att inbegripa dessa grupper under en frivillig arbetslöshetsförsäkring. Däremot är det givet, att den skillnad i arbetsuppgiften, som finnes mellan dessa grupper och de egentliga kropps­ arbetarna, skall medföra vissa för de affärsanställda mindre tilltalande kon­ sekvenser vid tillämpningen å dem av försäkringens bestämmelser. Jag av­ ser härvid särskilt skyldigheten att antaga varje erbjudet arbete, som enligt de stadgade reglerna skall anses såsom lämpligt. Vidare synas åtminstone arbetsledarna anse det högsta medgivna daghjälpsbeloppet vara för lågt för denna organisations medlemmar. Därjämte har framhållits, att arbetslösheten bland dessa gruppers medlemmar relativt sett ej är så stor, men att i stället varje enskilt arbetslöshetsfall är mycket långt och att sålunda en stor del av de arbetslösa kommer att hava uttömt sin rätt till understöd, långt innan ny anställning kunnat erhållas. I arbetslöshetsförsäkringens natur ligger, att den skall avhjälpa den nöd, som uppkommer genom arbetslöshet. Däremot kan en arbetslöshetsförsäkring, till vilken bidrag utgår från det allmänna, aldrig få användas till att upprätthålla en förutvarande hög standard i levnadsföringen. Försäkringen avser endast att erbjuda nödtorftig försörjning, och som villkor för erhållande av understöd måste krävas, att vederbörande arbetslöse ej kunnat erhålla lämpligt arbete. Det är sålunda uppenbart, att hän­ syn ej kan tagas till de framställda önskemålen om annan bedömning av skyl­ digheten att antaga erbjudet arbete, än som gäller för övriga arbetare, eller om utökning av daghjälpens storlek. Däremot torde kunna beaktas vad som

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 89

anförts angående längden av de enskilda arbetslöshetsfallen inom dessa grup­ per i förhållande till den medgivna understödstidens längd. De sakkunniga hava också upptagit ett stadgande om rätt att förlänga karenstiden intill tre månader och att i samband därmed utsträcka understödstiden med den tid, var­ med karenstiden förlängts. Om denna möjlighet användes, kommer rätten till understöd ej att upphöra förrän närmare elva månader efter arbetslöshetens inträdande. Inom denna tid torde under normala tider nytt arbete i regel kun­ na hava erhållits.

Socialstyrelsen har till särskild behandling upptagit frågan om klassindel­ Klassindelning. ning i arbetslöshetskassorna och därom anfört följande: En fråga av viss principiell betydelse, vilken icke synes ha ägnats tillbör­ lig uppmärksamhet av de sakkunniga, är den om klassindelning i arbetslös­ hetskassorna. Arbetsförtjänsten ställer sig, såsom tidigare berörts, mycket olika för skil­ da arbetare och detta ej blott inom olika yrken eller sysselsättningar utan även inom samma verksamhetsområden, sågom för vuxna och minderåriga samt för män och kvinnor. Samma slags arbete betingar också olika ersättning, allt eftersom det utföres mot tid- eller ackordslön ävensom vanligen med hän­ syn till olika levnadskostnader å skilda orter. I samma arbetslöshetskassor skulle sålunda antagligen oftast förekomma medlemmar med vitt skilda ar­ betsförtjänster. Jämväl i kassor, som endast avsåge ett enda arbetsställe, skulle detta vanligen bli förhållandet, då det å ett sådant ställe i allmänhet finnes användning för olika kategorier av arbetare. Emellertid talar för klassystem skälig hänsyn ej blott i allmänhet till varierande betalningsförmåga och understödsbehov utan även till de av de sakkunniga föreslagna begränsningarna av daghjälpens belopp. Eljest skulle en lågt avlönad arbetare, som av en eller annan anledning funnit sig för­ anlåten eller nödgad att ingå i en arbetslöshetskassa med höga avgifter och däremot svarande daghjälp, d. v. s. en kassa med i allmänhet högt avlönade medlemmar, i många fall ej komma i åtnjutande av full daghjälp utan få nöja sig med avkortad sådan, d. v. s. bli orättvist behandlad. Den föreslagna åtskillnaden mellan daghjälpens begränsning för familjeförsörjare och andra kassamedlemmar samt den i förslaget medgivna rätten för kassa att ned­ sätta daghjälpen för kvinnliga och minderåriga medlemmar torde väl också, ehuru de sakkunniga ej nämna något därom, förutsätta klassindelning med skälig anpassning av avgifterna i förhållande till daghjälpen. Klassindelning skulle möjligen också lämpligen kunna komma till använd­ ning i fråga om kassamedlemmar med mer eller mindre säsongbetonad sys­ selsättning, en användning, som med hänsyn till säsongföreteelsens synner­ ligen omfattande förekomst skulle kunna få avsevärd betydelse. Styrelsen förbiser icke, att klassindelning antagligen i viss mån skulle vara ägnad att öka den oförmånliga inverkan på arbetskraftens rörlighet, som försäkringen anses komma att utöva. Sådan indelning måste dock på här­ ovan anförda skäl i många fall anses ofrånkomlig. Med hänsyn till det anförda synes det finnas anledning att taga under över­ vägande, huruvida icke klassindelningens betydelse borde mer beaktas, bl. a. vid omförmälda, av de sakkunniga föreslagna bestämmelser — i den mån de behållas. Prövas borde måhända vidare, om ej klassindelningen lämpligen kunde hänföra sig icke blott till beloppet av avgifter och understöd utan även mer allmänt till kassamedlemmarnas rättigheter och skyldigheter, t. ex. i fråga om karenstidens längd. Ifrågasättas må också, om ej tillsynsmyndig-

90 Kungl. Maj:is proposition nr 209.

heten lämpligen borde uttryckligen tillerkännas befogenhet att påbjuda så­ dan indelning. Samma fråga har också berörts av statens arbetslöshetskommission, som anfört: Den i förslaget medgivna klassindelningen syntes kunna medföra vissa olägenheter, därest medlemmar resa och erhålla arbete på orter med växlande löne- och inkomstförhållanden. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida icke något stadgande borde införas, som ålade vederbörande styrelse för kassorna att tillse, att exempelvis medlemmar å resp. orter överfördes i de klasser och till ^erhållande av de understödsbelopp, som för arbetslösa personer tilllämpas å vederbörande uppehållsort. I det sammanhanget må även framhål­ las, att de sakkunniga eftersträvat att genomföra en uppdelning av företagare och lönearbetare med hänsyn till deras rättigheter att kvarstå resp. uppbära understöd från kassorna. Dessa bestämmelsers omsättande i praktiken lär enligt kommissionens förmenande komma att föra med sig åtskilliga tvistigheter. Departe­ I anledning av vad socialstyrelsen anfört må först anmärkas, att sakkunnig­ mentschefen. förslaget utgår från att klassindelning skall kunna förekomma inom arbets­ löshetskassorna. Detta framgår direkt av avfattningen av 2 § i förslaget till förordning om erkända arbetslöshetskassor samt av 21 och 26 §§ i samma för­ slag, som tala om övergång från klass med lägre daghjälp till klass med högre daghjälp. Enligt förslaget är det emellertid en kassas sak att själv bestäm­ ma, huruvida kassan skall hava ett enhetligt daghjälpsbelopp och gemensam understödstid etc., eller om kassan skall bjuda sina medlemmar att därutinnan välja på olika möjligheter. Socialstyrelsens yrkande synes nu gå ut därpå, att klassindelningen skulle närmare regleras och att föreskrift skulle meddelas om skyldighet för kassorna att efter tillsynsmyndighetens bestämmande bereda tillgång till försäkring med åtminstone olika daghjälpsbelopp, varjämte sty­ relsen ifrågasätter klasser med olika bestämmelser för säsongarbetare och andra arbetare. Det synes varken erforderligt eller lämpligt att genom mera detaljerade, obligatoriska bestämmelser i detta hänseende ytterligare minska de blivande kassornas frihet att ordna sina förhållanden så som de finna lämpligast. Visserligen är det uppenbart att, med hänsyn till bestämmelsen att dag­ hjälpen icke får överstiga visst belopp av den i orten vanliga arbetsförtjän­ sten, en enstaka arbetare, som är bosatt på en ort med särskilt låg arbetsför­ tjänst och som är medlem i en kassa, vilken uteslutande har hög daghjälp, skulle kunna få sin daghjälp nedsatt under vad som svarade mot de erlagda av­ gifterna. Likaledes är det möjligt, att en arbetare, som är bosatt på en dyr ort men medlem i en kassa, där flertalet försäkrade bo på billigare ort och där alltså daghjälpen är låg, skulle önska försäkra sig till högre belopp än som i kassan är möjligt. Här som på andra punkter är det emellertid icke rimligt att för de enstaka fallens skull införa bestämmelser, som binda kassorna på ett sätt, vilket för den övervägande massan av försäkrade måste kännas som ett onödigt tvång. Skulle däremot ett större antal medlemmar i en kassa vara i en sådan ställning som nyss angivits, lärer det säkerligen kunna för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 91

väntas, att hänsyn tages därtill vid utformandet av stadgarnas bestämmelser om daghjälpsbelopp m. m. Det må även erinras om att, enligt det framlagda utkastet till grunder för statsbidrag till arbetslöshetskassorna, daghjälpsbidraget från staten skall beräknas särskilt för varje klass; den omständigheten, att en kassa i enskilda arbetargruppers intresse bildar en särskild klass, kommer alltså icke att inverka på statsbidragets storlek för övriga med­ lemmar. Då socialstyrelsen framhåller, att den föreslagna åtskillnaden mellan dag­ hjälpens begränsning för familjeförsörjare och andra kassamedlemmar samt den i förslaget medgivna rätten för kassa att nedsätta daghjälpen för kvinn­ liga och minderåriga medlemmar borde förutsätta klassindelning med skälig anpassning av avgifterna i förhållande därtill, må anmärkas, att dessa för­ hållanden uppenbarligen äro sådana, som redan enligt det föreliggande förslaget skäligen kunna föranleda uppdelning i klasser med skilda avgifts­ belopp. En annan sak vore emellertid att föreskriva detta såsom obligatoriskt. Vad angår familjeförsörjarna lärer det ofta kunna påräknas, att övriga med­ lemmar i solidaritetens intresse icke påkalla att i avgiftshänseende bliva gynn­ sammare ställda än familjeförsörjarna. Vad beträffar kvinnliga och minder­ åriga medlemmar torde socialstyrelsens erinran icke förtjäna avseende vid det förhållandet, att dessa medlemmar i nuvarande kassor pläga hänföras till s. k. halvbetalande medlemmar och det i sakkunnigförslaget icke finnes något, som antyder, att man avsett att göra någon ändring i detta hänseende. Slutligen må anmärkas, att förslaget utan vidare medgiver möjlighet till att vid klass­ indelningen också taga hänsyn till »kassamedlemmarnas rättigheter och skyl­ digheter i allmänhet», t. ex. i fråga om karenstidens längd. En ändring i förslaget erfordras således icke för införande av en dylik möjlighet. En annan sak är, att utnyttjandet därav endast i undantagsfall kan tänkas bliva lämpligt.

Erkänd arbetslöshetskassa har enligt sakkunnigförslaget möjlighet att från uteslutning rätt att vinna inträde i kassan eller att där kvarstå såsom medlem utesluta ur ^ass,a.-av subjektiv bland annat den, för vilken på grund av vissa uppräknade subjektiva or- orsak. saker synnerlig risk för arbetslöshet är för handen. Beslut om uteslutning av sådan orsak skall av kassans styrelse omedelbart anmälas för tillsyns­ myndigheten. De sakkunniga hava beträffande denna uteslutningsgrund huvudsakligen hänvisat till 1928 års betänkande. Det heter där, att den risk, som ligger i för­ säkringstagarens person, den s. k. subjektiva risken, vid denna försäkringsgren spelar en viktig roll. Arbetslöshetsrisken är •— anföres vidare -— i hög grad olika för olika personer, även om de tillhöra samma yrke. Yrkesskickliga och skötsamma personer bliva i mindre grad utsatta för arbetslöshet än de, som icke eller i mindre grad äga dylika egenskaper. En arbetslöshets­ kassa bör därför vara befogad att vägra försäkring åt personer, för vilka på grund av särskilda omständigheter synnerlig risk för arbetslöshet föreligger. Skyldigheten för kassans styrelse att till tillsynsmyndigheten göra anmälan

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

om beslut i sådant hänseende kommer att verka som en hållhake på möjligen förekommande tendenser att härvid förfara oriktigt.

Departe­ Jag vill understryka den stora vikten av att den sålunda givna befogenheten mentschefen. att utesluta någon från medlemskap begagnas med mycket stor varsamhet. Att tillhöra en erkänd arbetslöshetskassa och därigenom skydda sig mot följderna av en möjligen kommande oförvållad arbetslöshet måste, sedan försäkringen införts, betraktas såsom en medborgerlig rätt för de personer, som tillhöra yrke, där försäkringskassa finnes. Endast i alldeles uppenbara fall böra kassorna, begagna sig av den medgivna befogenheten. Eljest synes det vara lämpligt att använda den i 26 § beredda möjligheten att uttaga högre avgifter av den, som är utsatt för större arbetslöshetsrisk, än av övriga medlemmar i kassan.

Förhållan­ Den blivande försäkringens förhållande till fattigvården har i de avgivna det till yttrandena varit föremål för stor uppmärksamhet. Majoriteten av 1926 års fattig­ vården. sakkunniga föreslog i detta hänseende en regel av den innebörd, att, ifall en medlem i arbetslöshetskassa i anledning av iråkad arbetslöshet åtnjöt fatvårdsunderstöd, daghjälp skulle få till honom utgivas allenast i den mån fat­ tigvård icke utginge till det för daghjälpen föreskrivna maximum. Samma regel skulle tillämpas, då någon, i förhållande till vilken den försäkrade vore att anse såsom familjeförsörjare, på grund av den försäkrades arbetslöshet åtnjöte understöd från fattigvården. Två av de sakkunniga ansågo en sådan regel icke böra meddelas; enligt deras förslag skulle alltså daghjälpen utgå oberoende av huruvida vederbörande uppbar fattigvård eller icke. I det nu föreliggande sakkunnigförslaget förordas en annan lösning av frågan. I 20 § 3 mom. av förslaget till förordning om erkända arbetslöshets­ kassor föreslås nämligen att, ifall en försäkrad i anledning av arbetslöshet uppbär fattigvård av annat slag än kläder, underhåll eller annat, som avser att sätta barn i tillfälle att begagna- skolundervisning, läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i för­ ening med vård å anstalt, eller begravningshjälp, så skall daghjälp icke alls fä till honom utgivas. Detsamma skall gälla, då någon, för vilken den försäk­ rade har försörjningsplikt, i anledning av hans arbetslöshet uppbär fattig­ vård; här har dock gjorts det ytterligare undantaget, att vård å sjukvårdsanstalt icke skall inverka på daghjälpen. Om medlemmen själv bleve intagen å sjukvårdsanstalt, så vore han ju icke längre arbetsför och daghjälp kunde av denna anledning icke utgå till honom. Någon särskild regel i sådant hän­ seende har alltså icke föreslagits. Beträffande motiven till detta de sak­ kunnigas förslag får jag hänvisa till bilaga G, sid. 34—35. Från många håll har i de avgivna yttrandena uttalats tillfredsställelse med sakkunnigförslaget i denna del. Man framhåller såsom ett framsteg, att det på detta sätt skulle erhållas en bestämd avgränsning i förhållande till fattigvården, och i samband därmed vitsordas, att med nuvarande system missförhållanden förekommit därutinnan, att i betydande omfattning hjälp samtidigt utgått till en och samma person såväl från fattigvården som i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr S09. 93

om kontant arbetslöshetshjälp, utan att hänsyn tagits till denna dubbelersätt­ ning. Sålunda anför statens arbetslöshetskommission, att kommissionen, som tidigare uttalat sig till förmån för åtgärder, ägnade att åvägabringa en boskillnad mellan arbetslöshetshjälp och fattigvårdshjälp, med tillfredsstäl­ lelse hälsat sakkunnigförslaget i denna del. Å andra sidan hava i vissa yttranden framställts bestämda erinringar mot ifrågavarande förslag. Kammarrätten anför: Att de olika formerna av social hjälpverksamhet så­ vitt möjligt hållas från varandra skilda, anser även kammarrätten vara önsk­ värt, och det synes också uppenbart, att i den mån nya sådana former och nya organ för deras handhavande tillskapas, det bliver allt mera angeläget att tillse, att de olika organen icke tränga in på varandras arbetsfält. Kam­ marrätten anser även, i likhet med de sakkunniga, självfallet, att om en arbets­ löshetsförsäkring över huvud taget skall åvägabringas, förmånerna för de för­ säkrade böra vara sådana, att de i allmänhet skola kunna av dessa förmåner få sin nödtorftiga försörjning. Emellertid förekomma givetvis fall, då daghjälpen, även om den bestänimes till det högsta medgivna beloppet, icke är för sitt ändamål tillräcklig, och det är för dessa fall bestämmelser erfordras till förekommande av att fattigvårdsstyrelsen och arbetslöshetskassans styrelse var för sig och utan vetskap om varandras åtgärder besluta understöd åt samma person.

Efter erinran om bestämmelserna i ämnet i 1928 års och det nu föreliggande förslaget anför kammarrätten vidare. Den lösning av spörsmålet om uppdragande i lagstiftningen av en hållbar gräns mellan fattigvården och arbetslöshetshjälpen samt om anordnande av en ändamålsenlig samverkan vid tillämpningen av dessa bestämmelser mellan fattigvårdsmyndigheterna och styrelserna för de föreslagna arbetslöshetskas­ sorna, som innefattas i den remitterade promemorian, synes kammarrätten giva anledning till allvarliga erinringar ur olika synpunkter. _ Den står i bestämd motsättning till den grundläggande bestämmelsen i fattigvårdslagen, att fattigvård skall lämnas endast, där behovet av medel till livsuppehället icke annorledes avhjälpes, och den står i lika bestämd strid mot den prin­ cipiella innebörden av ett försäkringsavtal därigenom att den, oaktat för­ säkringstagaren fullgjort allt vad enligt avtalet på honom ankommer, för­ klarar honom bliva genom mottagande av fattigvård oberättigad att komma i åtnjutande av de honom genom avtalet tillförsäkrade förmånerna och sålunda vid ett tillfälle, då behovet av hjälp mot arbetslösheten är som störst, berövar honom de fördelar han genom försäkringen betingat sig. Att förslaget i sistberörda avseende icke är tillfredsställande, synas även de sakkunniga medgiva, i det de nämligen uttala, att den arbetslöse genom erlagda avgifter måhända anser sig hava förvärvat en rätt till den daghjälp, som han enligt förslaget skulle genom mottagande av fattigvård gå förlustig, och framhålla, att återbetalningsskyldighet enligt förslaget skulle komma att åligga den arbetslöse för hela det belopp han mottagit och sålunda även för den del, som han eljest skulle hava erhållit i daghjälp. Den sålunda i prome­ morian påvisade rättsförlusten reduceras emellertid omedelbart därefter till en »obillighet», vilken de sakkunniga söka i någon mån undanröja genom så­ dan ändring i de av 1926 års sakkunnigmajoritet föreslagna författningstex­ terna, att vissa slag av fattigvård, vilka anses så att säga ligga utanför den normala försörjningen, icke skulle utgöra hinder för utanordnande av dag­ hjälp. De av minoriteten inom 1926 års arbetslöshetssakkunniga ur princi-

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

piella och praktiska synpunkter gjorda, enligt kammarrättens mening beaktansvärda uttalandena i nu förevarande avseende hava icke blivit i promemo­ rian vederlagda eller ens bemötta. I överensstämmelse med vad nyssnämnda minoritet uttalat håller kammar­ rätten före, att de fall, då daghjälpen icke vore tillräcklig för försörjning av en arbetslös person och hans familj och då daghjälpen sålunda skulle behöva ut­ fyllas med fattigvård, icke skulle bliva av någon större omfattning. Och i varje fall kan kammarrätten, som i anledning av remissen lärer hava att tillse, att enhetligheten i fattigvårdslagstiftningen icke äventyras, icke underlåta att även ur denna synpunkt motsätta sig det i promemorian innefattade för­ slaget. Om fattigvården -— i enlighet med vad nu är och enligt kammarrättens mening alltjämt bör förbliva gällande — skall vara den sista resursen och till­ gripas först, då andra tillgängliga utvägar till försörjning äro uttömda, kan det icke vara riktigt, att en försäkring mot arbetslöshet sättes ur kraft därför att den icke kan fullt täcka det föreliggande behovet. Det skulle även inne­ bära en stötande brist på konsekvens inom fattigvårdslagstiftningen, om en mot arbetslöshet försäkrad person skulle i fattigvårdshänseende behandlas på ett sätt, som principiellt skilde sig från behandlingen av den, som kommit i åtnjutande av pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. På vissa närmare anförda skäl förklarar sig kammarrätten slutligen anse, att kostnaden för fattigvård även efter ett genomförande av de föreliggande förslagen skulle komma att till största delen kvarstå.

Tva ledamöter av kammarrätten voro på denna punkt av avvikande mening och anförde: Visserligen tala principiella skäl för att fattigvård skall lämnas först om och i den mån daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa icke förslår till täckande av det föreliggande hjälpbehovet och att således icke — på sätt förslaget innebär — fattigvården övertager hela försörjningsbördan, när den­ samma till en del kan lättas genom att den arbetslöse får uppbära daghjälp. Men å andra sidan kunna vi icke annat än dela de sakkunnigas uppfattning om vikten av att den offentliga hjälpverksamheten så anordnas, att understöd icke samtidigt utgår från flera håll. Vid sådant förhållande synes det vara en lycklig lösning av problemet, om en sådan anordning kunde vidtagas, att fattigvården finge i förekommande fall uppbära och tillgodogöra sig den ar­ betslöse understödstagaren tillkommande daghjälp. Skulle en dylik anordning av ett eller annat skäl — lagtekniska eller andra — icke kunna lämpligen genomföras, synas de principiella skälen icke vara av sådan vikt, att icke praktiska hänsyn böra få göra sig gällande. I en sådan situation kan — med andra ord — de sakkunnigas förslag på nu ifrågavarande punkt möjligen vara att föredraga framför en anordning, som tillstädjer, att en person samtidigt mottager understöd från två håll.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård vitsordar till en början, att sakkunnigförslaget icke innebär någon ändring i sak i förhållande till 1928 års majoritetsförslag, samt anför vidare. I och för sig är det ju ett önskemål, att en bestämd gräns uppdrages mellan de båda hjälpformerna, men man bör ej blunda för att den föreslagna åtgär­ den kan medföra en viss övervältring av arbetslöshetens börda på fattig­ vården, vilket torde bli särskilt framträdande i dyrortskommunerna. Detta är dock ej det väsentliga. Viktigare är, att man berövar medlemmen en för­ mån, som han genom sina avgifter anser sig berättigad till. Det är för ho­ nom svårt att förstå att han, som exempelvis på grund av en stor barnskara ej kan vid arbetslöshet försörja familjen allenast genom daghjälpen, här-

Kungl. Maj:ts proposition nr S09. 95

igenom helt skall gå miste om kassans förmåner. Invändningen, att han väl borde känna till bestämmelsen i fråga och undvika att försäkra sig, för­ faller på grund därav, att, såsom kassorna väntas bli ordnade, många fack­ föreningsmedlemmar torde känna sig tvingade tillhöra kassan. Vid en jäm­ förelse mellan förmånerna för den försäkrade och den, som uppbär understöd av kommunala medel, finner man, att de på denna punkt behandlas ungefär lika, och dock har den förra kanske under flera år sökt bereda sig en förmån genom erläggande av avgifter. En rättelse av nu ifrågavarande bestämmelse kan tänkas ske på olika sätt. Sålunda kan medlemmen berättigas uppbära både daghjälp och den ytter­ ligare hjälp av fattigvården, som hans behov kräver, varefter fattigvården sedan erhåller ersättning av arbetslöshetskassan för ett belopp, motsvarande daghjälpen. Härefter blir medlemmen ersättningsskyldig gent emot fattig­ vården allenast för det överskjutande understödet. Eller också kan saken så ordnas, att undantaget i 20 § 3 mom. något ytterligare utvidgas, så att i sär­ skilt trängande fall, såsom stor försörjningsplikt, daghjälp finge utgå jämte bidrag från fattigvården. Om någon av dessa utvägar anlitas, ernås den fördelen, att fattigvårdsstyrelsen får en särskild anledning att undersöka, om den arbetslöse hjälpsökande åtnjöte hjälp av kassan. Skulle, såsom i förslaget avses, medlemmens hjälpbehov helt överflyttas från kassan till fattigvårds­ styrelsen, hade denna senare föga intresse av att meddela kassan om att fat­ tigvård utginge, varför den föreslagna tilläggsbestämmelsen till 26 § i fat­ tigvårdslagen kunde befaras bli i stor utsträckning ej iakttagen. Helt an­ norlunda vore, om fattigvårdsstyrelsen hade rätt att av kassan kräva den daghjälp, han vore berättigad till om fattigvård ej utgått. Inspektören anför ytterligare, att om fattigvård befunnes böra diskvalifi­ cera för erhållande av daghjälp, detsamma borde gälla, när den försäkrades barn omhändertages enligt lagen om samhällets barnavård.

Statskontoret: Då fattigvård i tider av allmänt nödtillstånd ofta nödgades utfylla samhällets i andra former lämnade hjälp, vore det icke praktiskt möjligt att särskilja former av samhällsingripande, varjämte en sådan an­ ordning kunde leda till att hjälpsökande med den största försörjningsskyldigheten bleve lidande. Sakkunnigförslaget strede mot hittills i allmänhet gällande grunder för samhällets hjälpverksamhet. En anordning sådan som den föreslagna hade icke tillämpats vid sjukförsäkringen och utgjorde ett avsteg från de synpunkter, som förut av staten anlagts, då understöd och i vissa fall även avlöning utmätts med hänsyn tagen till försörjningsplikten.

Stadsförbundets styrelse förklarar, att den föreslagna principen — antingen daghjälp eller fattigvård -— ur allmänna synpunkter syntes fullt riktig. Eör den försäkrade arbetslöse kunde det dock kanske synas mindre naturligt, att han vid otillräcklig daghjälp skulle kunna lämnas helt i sticket av försäk­ ringen. De föreslagna modifikationerna i huvudregeln voro därför väl moti­ verade. Det skulle icke vara rimligt, att varje kontakt med fattigvården skulle medföra återbetalningsskyldighet även för belopp, som icke överstege den el­ jest utgående daghjälpen. Härefter anför styrelsen: Sedda ur kommunens synpunkt torde ifrågava­ rande regler icke kunna anses i allo tillfredsställande. Det framhålles i pro­ memorian, att en avkoppling från daghjälpen må upphöra, när förhållandena så förändrats, att försäkringen åter räcker till den arbetslöses »nödtorftiga bärgning». Man utgår således ifrån, att, om intet särskilt tillstöter, daghjäl­ pen normalt skall vara tillräcklig. Denna förutsättning torde i åtskilliga fall vara felaktig. Daghjälpens maximum även för en familjeförsörjare är satt till

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

sex kronor per dag. I orter med uppdrivna hyror och höga levnadskostnader i övrigt torde detta belopp stundom visa sig otillräckligt och icke utesluta behov av hjälp av den art, som överför vederbörande arbetslöse till fattig­ vården. Att döma av föreliggande statistik torde åtminstone i Stockholm detta icke så sällan bliva fallet. I de kommuner, där daghjälpen på detta sätt skulle visa sig otillräcklig, skulle kommunen i fråga således i första hand och sannolikt i de flesta fall definitivt få svara för utgifter, som i andra kom­ muner med lägre levnadskostnader skulle betalas av försäkringen. Olika ut­ vägar torde kunna tänkas för att avlägsna berörda olägenheter såsom t. ex. det lagstadgade maximibeloppets ersättande med enbart en prövning för varje kassas del. Styrelsen är icke beredd att anvisa den lämpligaste utvägen, men vill påkalla en närmare undersökning av möjligheterna att undvika berörda ojämnheter i försäkringens verkningar med avseende å olika kommuners fattigvårdsbörda. Flera fackförbund anmärka, att den föreslagna lösningen innebär avsteg från vanliga försäkringsprinciper. Svenska byggnadsträarbetareförbundet anser sålunda bestämmelsen innebära ett avsteg från försäkringsprincipen och en orättvisa mot de försäkrade. Liknande synpunkter anläggas av svenska metallindustriarbetareförbundet. Departe­ Uppenbarligen skulle det ur olika synpunkter vara till stor fördel, om det i mentschefen. förevarande sammanhang läte sig göra att uppdraga en klar gräns mellan ar­ betslöshetsförsäkringen och fattigvården. Ehuru sakkunnigförslaget därför äger företräde framför 1928 års förslag, vill det emellertid synas, som om förutsättningarna för en dylik gränsdragning icke nu äro för handen. Den bör ingå som ett led i ett allmänt åtskiljande av den med återbetalningsskyldigbet förenade fattigvården och den hjälp, som i skiftande former lämnas till följd av arbetslöshet. De hittills påvisade svårigheterna och olägenheter­ na lära knappast heller med särskild styrka hava förekommit i förhållandet mellan de frivilliga arbetslöshetskassor, som nu finnas, och fattigvården. I stället har det från olika håll vitsordats, att samarbete visat sig vara i praktiken möjligt, så att dubbelersättning i de flesta fall kunnat undvikas. Vad däremot angår förhållandet mellan kommunal arbetslöshetshjälp och fattigvård äro förhållandena säkerligen mindre tillfredsställande, men den nu behandlade frågan lämnar icke möjlighet till ett ingripande därvidlag. Vis­ serligen kan det i allt fall sägas vara av betydelse, att man, då statsverk­ samheten nu är ifrågasatt att utsträckas till ett nytt område, ser till, att er­ sättning från två håll icke kan komma ifråga. Därvidlag är emellertid att märka vad kammarrätten erinrat därom, att en dylik gränsdragning icke skett beträffande de former av socialförsäkring, som redan reglerats; sålunda fin­ nes icke någon motsvarande bestämmelse i fråga om den statsunderstödda sjuk­ försäkringen, och vad angår pensionsförsäkringen utgår pension och understöd samtidigt med fattigvård utom i de fall, då denna vård består i vård å an­ stalt, i vilket fall vederbörande fattigvårdsmyndighet har rätt att uppbära pensionen i avräkning å sina kostnader. Vid sådant förhållande torde man böra bedöma frågan med hänsyn till dess verkningar för de närmast intresserade parterna. Vad då först angår de för­ säkrade, kan det visserligen icke vara riktigt, då kammarrätten säger, att sak-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 97

kunnigförslaget skulle strida mot de allmänna principerna för fattigvården samt mot försäkringsmässiga grunder. Det är nämligen klart, att, då den ifrågasatta bestämmelsen skulle inflyta i kassornas stadgar, den försäkrade i de fall, då fattigvården behöver ingripa, stadgeenligt icke skulle vara berätti­ gad till någon daghjälp från kassan och alltså vara helt hänvisad till fattig­ vården, liksom också att den försäkrade, vilkens ställning till kassan regle­ ras genom dennas stadgar, får anses hava underkastat sig ifrågavarande in­ skränkning i rätten till daghjälp. Det bör för övrigt ihågkommas, att den genom avgiftsbetalning förvärvade understödsrätten enligt förslaget skulle kvarstå ograverad vid fattigvårdstidens slut. Allt detta utesluter dock icke, att förhållandena i praktiken te sig annorlunda, i det att den försäkrade givetvis måste få mycket svårt att förstå, varför han icke, när övriga förutsättningar föreligga, skall kunna utfå sin daghjälp just i de fall, då han är i så stort behov därav, att han dessutom skulle behöva anlita fattigvården. Till denna de försäkrades naturliga inställning till frågan måste man taga stor hänsyn. Härtill kommer, att man icke heller från kommunalt håll är tillfredsställd med förslaget, något som framgår av stadsförbundets yttrande. Från den sidan ser man saken så, att man befarar, att ifrågavarande regel skulle omintetgöra den avlastning från fattigvården, som försäkringen eljest vore ägnad att med­ föra, ja kanske medföra ökade bördor för fattigvården i förhållande till för närvarande. Visserligen har därvid sannolikt icke fästs tillräckligt avseende vid den fara, som måste anses föreligga för missbruk av fattigvården genom att, då daghjälp utgår från försäkringen, man genom ett relativt ringa bidrag från fattigvården skulle kunna åstadkomma möjlighet till en mindre knapp existens. Hänsyn torde det oaktat böra tagas till förbundets i frågan uttalade uppfattning. På sålunda angivna grunder har jag på denna punkt icke ansett mig kunna följa sakkunnigförslaget. Icke heller vill jag tillstyrka någon av de linjer, som förordas av reservanterna i kammarrätten eller av fattigvårdsinspektören, nämligen antingen att daghjälpsbeloppet skulle överföras till fattigvårdsmyndigheterna såsom avbetalning beträffande den understöddes återbetalningsskyldighet eller att undantag ytterligare skulle göras från huvudregeln i det fall, att fattigvården föranletts av särskilt stor försörjningsskyldighet. En regel av först avsedda innebörd förutsätter i förhållande till kassorna tillämpandet av hela den vanliga kontrollapparaten, något som måste te sig egendomligt särskilt i förhållande till de oförsäkrade, vilka utan att fullgöra några särskilda skyl­ digheter uppbära samma ersättning från fattigvården. Och ett ytterligare un­ dantag från huvudregeln skulle utsudda de gränslinjer man velat upprätthålla och öppna vägen för en skälighetsprövning, som icke kan vara på sin plats i detta fall. Jag har därför ansett mig böra föreslå, att ifrågavarande regel helt utgår ur förslaget. Detta innebär, att daghjälpen från försäkringen kom­ mer att kunna i alla fall, då behov föreligger, suppleras av fattigvården, och att detta icke inverkar på daghjälpens belopp. I anslutning till de nyss omförmälda erfarenheterna från de nuvarande arbetslöshetskassorna lärer man kun- Bihani 7 till riksdagens protokoll 1938. 1 samt. Nr 209. 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

na utgå från att ett sådant underrättelse- och förbindelseväsen skall kunna upprättas mellan arbetslöshetskassornas ledning och fattigvårdsmyndigheterna, att även med en sådan regel oberättigad dubbelersättning i de flesta fall skall kunna undvikas. En särskild fråga, som uppkommer i detta sammanhang, är, bur de fall skola behandlas, då en försäkrad i anledning av arbetslöshet är lagligen be­ rättigad till regelbundet utgående understöd av annan beskaffenhet än fattig­ vård. Det mest praktiska fallet därvidlag är det, att en arbetare, som anser den daghjälp hans kassa lämnar vara för låg, berett sig supplerande försäk­ ring i en annan, icke erkänd arbetslöshetskassa. För sådana fall stadgar sak­ kunnigförslaget, att daghjälp må utgå allenast i den mån understödet icke uppgår till det i förhållande till lönens storlek föreskrivna maximum för daghjälpen. Härjämte stadgas, att kassa äger i sina stadgar föreskriva, att till medlem, vilken uppbär dylikt understöd, daghjälp må utgå allenast i den mån understödet icke uppgår till den daghjälp, som han tillförsäkrat sig. Den sålunda fastslagna principen har av de sakkunniga motiverats så, att det all­ männa icke gärna kan lämna bidrag till understöd åt någon medlem, om detta understöd tillsammans med vad han regelbundet kan i anledning av arbetslös­ heten erhålla från annat håll uppgår till belopp, som nära motsvarar den in­ komst, som han skulle hava haft, om han ej varit arbetslös. Då detta skäl synes mig äga giltighet alldeles oavsett den ståndpunkt man intager till mot­ svarande spörsmål beträffande den med återbetalningsskyldighet förenade och på hehovsprövning grundade fattigvården, har jag icke ansett tillräcklig an­ ledning föreligga att på den senast omförmälda punkten frångå sakkunnig­ förslaget. Här avses emellertid endast sådana fall, då en medlem »i anledning av arbetslöshet» är lagligen berättigad till understöd av annan beskaffenhet än fattigvård. Om en medlem eljest är lagligen berättigad till understöd, exem­ pelvis pension eller livränta, kommer daghjälpens storlek ej att röna inflytande härav. Detta resultat synes mig rättvist. I anslutning till sitt förslag rörande fattigvårdens inverkan på daghjäl­ pen hava de sakkunniga framlagt ett särskilt förslag om ändring i fat­ tigvårdslagen av innehåll, att fattigvårdsstyrelsen skulle vara skyldig att skyndsamt lämna underrättelse till kassans styrelse i de fall, då fattigvård utgivits på grund av arbetslöshet för medlem i erkänd arbetslöshetskassa. Detta förslag har från olika håll gjorts till föremål för anmärkningar. Då förslaget i händelse av bifall till vad jag nyss förordat rörande försäkrin­ gens förhållande till fattigvården kommer att sakna underlag, lärer jag icke hava anledning att ingå på yttrandena i denna del. Förslaget torde böra helt utgå. Å andra sidan kan jag icke finna tillräcklig anledning föreligga att, såsom kammarrätten ifrågasatt, stadga en anmälningsskyldighet i motsatt riktning eller så, att arbetslöshetskassorna skulle för fattigvårdsmyndigheterna anmäla alla försäkringsfall eller åtminstone alla, i vilka det vore tänk­ bart, att fattigvård skulle ifrågakomma. Nödig kännedom om sådana fall tor­ de på enklare sätt kunna beredas fattigvårdsmyndigheterna, vartill kommer,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 99

att en dylik anmälningsskyldighet måste ur kassornas och de försäkrades synpunkt te sig motbjudande, särskilt i den mån de ärligt sträva att övervinna svårigheterna utan att anlita fattigvården.

Som bekant har det under den nuvarande arbetslöshetskrisen i allt större Korttids­ arbete. utsträckning praktiserats, att företag, som nödgats inskränka driften, i stället för att helt avskeda en del av sin personal inskränka arbetstiden för den tidigare arbetsstyrkan, antingen så att den dagliga arbetstiden inskränkes eller så att varje arbetare sysselsättes endast visst antal dagar i varje vecka eller också så att arbetet bedrives med alternerande arbetslag med ombyte efter en eller flera veckor eller månader. Dessa förhållanden hava gjorts till föremål för undersökning genom socialstyrelsens försorg, och i Sociala Meddelanden år 1933, nr 1, finnes en redogörelse för verkställd utredning om förhållandena i detta hänseende i november 1932. Av denna redogörelse framgår, att den genomsnittliga veckoarbetstiden för samtliga de i undersök­ ningen medtagna arbetarna —- till antalet ungefär 240,000 —• beräknades till 43.5 timmar. Antalet arbetare, som vid undersökningstillfället haft oav­ kortad arbetsvecka, uppgick endast till omkring 55.5 °/°, en siffra, som dock av särskilda skäl uppgives vara för låg. De arbetare, för vilka arbetstiden utgjorde högst 40 timmar, uppgingo till över 26 %. Det antal arbetare, som hade en arbetstid av högst 24 timmar, motsvarande 3 fulla arbetsdagar, upp­ gick emellertid endast till 3.4 % av hela styrkan. Beträffande detaljerna i undersökningen får jag i övrigt hänvisa till Sociala Meddelanden. Enligt vad jag inhämtat kommer inom kort att framläggas en kompletterande undersök­ ning, avseende frågan i vad mån arbetstidsförkortningen tagit sig uttryck genom minskning av antalet arbetsdagar per vecka eller genom minskning av antalet arbetstimmar per dag eller genom permittering växelvis av viss del av arbetsstyrkan. Resultaten av denna undersökning, av vilka jag varit i tillfälle att under hand taga del, kunna sammanfattas sålunda: Undersökningen har avsett omkring 225,000 arbetare, av vilka över 95,000 varit sysselsatta vid företag med förkortad arbetstid. Denna arbetstidsför­ kortning har beträffande omkring 55,000 arbetare åstadkommits genom minsk­ ning av antalet arbetsdagar per vecka antingen enbart eller i förbindelse med s. k. växelpermittering, d. v. s. att olika arbetargrupper växelvis permitterats för tidsperioder omfattande minst en vecka. Endast för ungefär 11,000 ar­ betare hade minskningen av arbetstiden åstadkommits genom nedsättning av antalet arbetstimmar per dag, enbart eller jämte växelpermittering. För om­ kring 12,000 arbetare hade såväl arbetsdagarnas antal som deras längd ned­ satts, och för omkring 19,000 arbetare slutligen hade arbetstidsförkortningen åstadkommits enbart genom växelpermittering. En minskning av antalet ar­ betsdagar har alltså varit den form av arbetstidsinskränkning, som i främsta rummet tillgripits av industrien i vårt land under den nu rådande depressio­ nen. Mer än 2/3 av de arbetare, som överhuvud taget drabbats av arbetstids­ inskränkning, synas hava fått korttidsarbete i denna form, antingen enbart eller i förening med andra inskränkningar, och nära 30 procent av industriens hela arbetarstyrka skulle, om de vid undersökningen funna siffrorna kunde antagas vara representativa för hela näringslivet, regelbundet hava en eller flera arbetsfria dagar i veckan.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Med hänsyn till den här behandlade frågan äro de sålunda vunna resultaten i två hänseenden av intresse: dels har det visat sig, att arbetstidsnedsättning i form av minskning av antalet arbetstimmar per dag har en mycket be­ gränsad betydelse, något som tydligen minskar olägenheterna därav, att det icke lärer vara tekniskt möjligt att genom försäkringen bistå arbetare, som på den vägen fått sin normala inkomst förminskad, och dels har det också visat sig, att frågan om arbetslöshetsförsäkringens ställning till den genom minskning av antalet arbetsdagar per vecka uppkommande intermittenta ar­ betslösheten är av ganska begränsad räckvidd. Med hänsyn till de allmänna reglerna för försäkringen kan en försäkrad endast i det fall, att han haft arbete högst tre dagar i veckan, ifrågakomma till utbekommande av daghjälp; har arbetstiden per vecka varit längre, kan han nämligen icke uppfylla före­ skrifterna om viss karenstid under tiden närmast före daghjälpens utgående. Det har nu visat sig, att det endast är i mycket begränsad omfattning, som antalet arbetsdagar per vecka icke överstiger tre. Av över 240,000 redovisade arbetare är det sålunda endast något över 8,000, som haft en arbetstid av högst 24 timmar, och man torde kunna utgå ifrån att samtliga arbetare, vilka haft längre arbetstid, uttryckt i timmar, haft denna fördelad på flera än 3 dagar. Emellertid har frågan, hur ett arbete, vars intermittens berott på drift­ inskränkning vid vederbörande företag, skall behandlas ur arbetslöshetsför­ säkringens synpunkt, varit föremål för olika meningar. I 1928 års förslag ställde sig halva antalet av de sakkunniga på den stånd­ punkten, att i sådant fall daghjälp icke alls skulle få utgå för de dagar, då den försäkrade icke hade sysselsättning; man ansåg tydligen, att en arbetare, som hade anställning, även om denna icke gav honom full sysselsättning, icke skulle betraktas såsom arbetslös. De övriga sakkunniga föreslogo emellertid en regel av innebörd, att ifall kassans stadgar medgåve, att daghjälp utginge i dylika fall, det dock skulle iakttagas, att sammanlagda beloppet av dag­ hjälp och arbetsförtjänst för vecka icke fick överstiga vad han skulle hava erhållit i daghjälp för veckan, om han varit fullständigt arbetslös. Ur moti­ veringen för dessa särskilda ståndpunkter må anföras följande: De av de sakkunniga, som ansågo att daghjälp borde utgå, framhöllo bland annat: Den arbetslöshet, som har sin grund i ransonering av ar­ betstiden, kan till sin orsak och sina verkningar vara av alldeles samma art som den fullständiga. Särskilt om den blir av längre varaktighet, kan den sålunda leda till rent nödtillstånd för vederbörande arbetare och tvinga des­ sa att söka hjälp från samhällets sida. Vid genomförandet av en arbetslös­ hetsförsäkring bör man därför, såvitt möjligt är, ordna denna så, att jämväl arbetslöshet av nu antydd art inbegripes under densamma. Härigenom skulle ock från samhällets sida givas ett stöd åt arbetsgivarna i deras strävan att om möjligt hålla sin arbetarstam samlad och undvika avskedanden. Erkännas måste väl, att åtskilliga svårigheter i administrativt hänseende inställa sig vid en dylik anordning. Dessa synas dock närmast vara för handen beträffande en ransonering av arbetstiden medelst avkortning av den dagliga arbetstiden. Begränsar man sig däremot till sådana fall, där hela dagar bliva arbetslösa, torde ett system med ersättning för dessa kunna låta sig ordna utan alltför stark belastning av försäkringsapparaten. Visserligen kan synas irrationellt

Kungl. Maj:ts proposition nr S09. 101

att sålunda lämna förstnämnda slag av arbetsransonering utanför, men man lärer kunna räkna med att, därest ersättning kan utgå till arbetarna vid visst slag av ransonering, arbetsgivarna i alla de fall, där möjligheter finnas för användande av denna ransoneringsform, skola begagna sig av densamma och att således den andra formen skall mera sällan tagas i bruk. Vid bestämmandet av ersättningens storlek måste emellertid uppenbarligen hänsyn tagas till att ifrågavarande arbetare dock hava viss arbetsförtjänst i veckan att taga i an­ språk för sitt uppehälle. Enligt nämnda sakkunnigas mening bör man be­ gränsa ersättningen sålunda, att densamma jämte arbetsförtjänst för vecka icke överstiger vad vederbörande arbetare, därest han varit fullständigt arbets­ lös, skulle erhållit i ersättning från försäkringen. För övrigt böra samma för­ utsättningar gälla som i fråga om ersättning vid fullständig arbetslöshet. Bl. a. skola sålunda karenstidsbestämmelserna lända till efterrättelse. Detta medför, att ersättning ej kan utgå, med mindre tre dagar i veckan äro arbetslösa. Vi­ dare skall vederbörande arbetare under de arbetslösa dagarna inställa sig hos arbetsförmedlingens organ och söka arbete. Det är ju nämligen möjligt, att arbetsanställning finnes att tillgå, vid vilken full sysselsättning kan beredas honom. Är detta fallet, måste ur försäkringens synpunkt fasthållas vid kra­ vet, att sådant arbetstillfälle begagnas och försäkringen således avlastas från ersättningsskyldighet. Givetvis bör emellertid vid bedömande av frågan, om hänvisning till annat arbete skall äga rum, hänsyn tagas till den omständig­ heten, att vederbörande dock innehar en anställning, som ger honom viss in­ komst. Är det fråga om rent tillfälligt arbete under någon dag, då vederbörande är ledig i sin anställning, möta ju inga betänkligheter. Men gäller det en kort­ varig anställning, som skulle nödga honom att lämna den plats, han innehar, synes hänvisning icke böra äga rum. Man skulle då riskera, att vederbörande efter kort tid vore helt utan anställning och försörjningsmöjligheter. Utsik­ terna för att ransonering av arbetstiden vid det företag, där vederbörande är anställd, skall upphöra måste ock beaktas. Övriga sakkunniga funno principiella och praktiska skäl tala emot att försäkringsersättning utgår vid korttidsarbete och anförde bland annat: En dylik anordning skulle innebära en premiering av arbetsgivare, vilka hölle ett större antal arbetare anställda vid sitt företag än som vore ekonomiskt riktigt. Den skulle sålunda motverka näringslivets anpassning efter rådande ekono­ miska förhållanden. För samhället är det emellertid lyckligast, om denna an­ passning genomföres snarast möjligt. Systemet skulle också införa i viss mån osunda förhållanden å lönemarknaden, vilka under givna omständigheter skulle kunna vända sig till skada för arbetarna. Härtill kommer, att ersättnings utgi­ vande till arbetare, vilka allenast delvis vore arbetslösa, måste bliva en ganska invecklad och besvärlig sak. En ständig kontakt mellan arbetsförmedlingen och respektive arbetsgivare måste krävas och det bleve säkerligen många gån­ ger svårt att utöva någon verklig kontroll. Beträffande de av övriga sakkunni­ ga föreslagna bestämmelserna kunde för övrigt ifrågasättas, om de, ens från för­ slagsställarnas egna utgångspunkter sett, hade något större värde. Med hänsyn till deras starkt begränsade räckvidd torde det praktiska resultatet bliva ringa eller intet.

I det nu föreliggande sakkunnigförslaget har man följt den uppfattningen, att daglijälp i begränsad utsträckning skulle kunna få utgå även vid kort­ tidsarbete. Under diskussionen om förslaget har det emellertid från represen­ tanterna för arbetargrupper, som i större utsträckning varit utsatta för en för­ kortning av arbetstiden, framhållits såsom i hög grad önskvärt, att deras ställ­ ning i förhållande till försäkringen kunde förbättras.

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

Departe­ Vid övervägande av denna fråga synes man böra utgå från att det av sociala

mentschefen.

hänsyn måste anses vara att föredraga, att arbetarna icke helt skiljas från sin anställning utan att den tillgängliga arbetsmängden fördelas mellan dem på ena eller andra sättet. Jämväl ur industriens egen synpunkt måste det vara av intresse att på detta sätt söka hålla samlad en arbetarstam, vars kun­ skaper och erfarenhet man omedelbart kan utnyttja, därest omständigheterna skulle möjliggöra att utöka driften. Vid valet mellan olika former av ar­ betstidsförkortning synes vidare ur samma synpunkt den metoden vara att föredraga, enligt vilken uppehållen mellan arbetsperioderna bli så korta som möjligt, d. v. s. att arbete beredes åtminstone någon del av varje vecka. Emellertid måste det ur ekonomisk synpunkt för företagarna ofta vara fördelaktigare att arbeta med längre perioder, så att arbetarna alternera varje eller varannan vecka eller med längre mellanrum. Med den av de sakkunniga på denna punkt föreslagna regeln skulle arbetarna icke hava något ekonomiskt intresse av att motsätta sig en dylik, för arbetsgivarna önskvärd förläggning av arbetstiden. Snarare skulle de ofta hava fördel av att först arbeta helt under viss tid och därefter under en fullständigt arbetslös tid uppbära full ersättning från försäkringen. Erfarenheterna från utlandet hava också visat, att samförstånd kunnat uppstå mellan arbetsgivare och arbetare om att på detta sätt utnyttja försäkringsförmånerna. Till motverkande av en dylik icke önskad utveckling synes det lämpligt att något modifiera sakkunnigförslaget, så att arbetarna komma att åtnjuta högre sammanlagd inkomst under viss vecka, ju större del därav som de arbetat. .Visserligen må medgivas, att man i så måtto bör taga hänsyn till behovssynpunkten, att full daghjälp icke bör medgivas för hela antalet arbetslösa da­ gar. Jag har emellertid låtit undersöka möjligheterna att finna en medelväg och därvid funnit mig böra förorda en sådan regel, att vid korttidsarbete dag­ hjälp skall kunna utgå med fullt belopp, därvid dock en arbetslös dag i varje vecka skall lämnas helt utan daghjälp. Effekten av en dylik regel blir i all­ mänhet, att den sammanlagda inkomsten för arbetaren kommer att ställa sig något bättre för varje dag av perioden, som han haft arbete. Endast för det fall, att daghjälpen uppgår till 60 % av arbetsinkomsten och han blott haft arbete en dag under veckan, skulle den föreslagna regeln medföra en inkomst, som obetydligt understiger vad han skulle hava uppburit enligt sakkun­ nigförslaget. Då detta fall säkerligen saknar varje praktisk betydelse, har jag ansett mig kunna bortse från detsamma. Emellertid har det vid övervägandena i saken observerats, att om man stan­ nade härvid, en följd av karenstidsbestämmelserna skulle bliva, att den fördel­ aktigaste anordningen för arbetarna bleve den, att varannan vecka vore arbets­ vecka och varannan arbetsfri; de skulle då äga uppbära daghjälp för hela den lediga tiden; om däremot perioderna skiftade var fjortonde dag, skulle för varje arbetsfri period avgå en karenstid om sex dagar. Då det synes olägligt med en dylik ojämnhet i serien, torde man böra utsträcka den nyss förordade regeln därhän, att för varje fjortondag årsperiod skola avdragas två dagar, för vilka den försäkrade eljest skulle hava varit daghjälpsberättigad. I samband med den nu förordade jämkningen i sakkunnigförslaget har jag

Eungl. Maj:ts proposition nr 809. 103

ansett lämpligt att på det sätt taga hänsyn till den erfarenhet, som på sina håll lärer hava gjorts inom de nuvarande arbetslöshetskassorna därom, att ut­ betalning av daghjälp vid korttidsarbete överhuvud kan medföra olägenheter, att de nya kassorna böra medgivas möjlighet att i sina stadgar intaga bestäm­ melse om att ersättning överhuvud taget icke skall utgå i dylika fall; vad som innehålles i det nu framlagda författningsförslaget är endast en regel om vad kassorna högst få utgiva. En konsekvens av den förordade omläggningen lärer böra bliva, att man icke behöver taga hänsyn till hithörande fall, da det gäller att bestämma de omständigheter, under vilka den maximala understödstiden av 120 dagar får utsträckas.

Säsong- Enligt sakkunnigförslaget hava ånga direkta inskränkningar stadgats be­ arbets­ träffande rätten -för arbetare inom yrken med utpräglad säsongkaraktär att lösheten. utfå understöd på grund av arbetslöshet under den döda säsongen. Däremot har tillsynsmyndigheten tillerkänts vittgående befogenheter att ingripa i be­ rörda hänseende. Således har tillsynsmyndigheten erhållit rätt att föreskriva en till högst tre månader utsträckt karenstid eller att förbjuda utbetalning av understöd under viss bestämd tid av året eller att föreskriva uppdelning av den längsta medgivna understödstiden under året i två perioder, därvid den ena skall omfatta den tid, då arbetslöshet regelbundet förekommer. De sakkunniga uttala om dessa bestämmelser, att det torde vara att för­ vänta, att tillsynsmyndigheten särskilt begagnar sig av denna rättighet,, då avlöningen inom yrket är sa hög, att medlemmarna skäligen höra äga möjlig­ het att försörja sig genom egna medel under den inom yrket normalt före­ kommande arbetslösheten, såsom inom byggnadsindustrien. Frågan om en arbetslöshetsförsäkrings förhållande till säsongarbetslösheten behandlas i en del av de inkomna yttrandena. Beträffande socialstyrelsens och fullmäktiges i järnkontoret yttranden i denna punkt hänvisas till förut atergivna utdrag av dessa yttranden (sid. 49—50 och 63). Svenska by g g nadsträarbetare förbundet anför: Det kan antagas, att kassor med medlemmar inom utpräglade säsongfack finna sig böra bestämma en längre karenstid än sex dagar. Detta bör vara tillätet. Aderton dagar förefaller dock kunna betraktas som maximum. Ett åläggande från tillsynsmyndigheten an­ se vi dock vara ett oberättigat ingripande i medlemmarnas rätt att råda över sina egna tillgångar, tillkomna genom medlemsavgifterna. Skulle det ovillkorligen anses, att restriktion bör sättas för statsbidraget, bör dock kassans rätt att av egna medel lämna medlemmarna understöd icke beskäras. Svenska textilarbetareförbundet framhåller: Konstruktionen av statsbidraget kommer att medföra, att ett tämligen stort bidrag kommer att lämnas en sådan grupp som byggnadsarbetarna, där arbetslöshetsprocenten är synnerligen hög, till stor del beroende på fackets säsongkaraktär, men där löneinkomsterna äro så goda, att gruppen det oaktat får räknas till de bäst ställda i landet. Å andra sidan komma textilarbetarna, vilkas löner höra till de lägsta i landet men vilka ha en relativt låg arbetslöshetsprocent, att endast få ett obetydligt bidrag till sin försäkring.

104 Kungl. Ma] ds proposition nr 209.

iJt^h^f" kan i°ke förnekas, att säsongarbetslösheten utgör ett allvarligt pro­ blem, vars behandling vid införandet av en arbetslöshetsförsäkring kräver noggrant övervägande. Inför sådana uttalanden som nyss anförts av två re­ presentativa arbetarorganisationer inom tvenne yrken med diametralt mot­ satta anställnings- och avlöningsförhållanden måste man inse frågans bety­ delse. ; Det är emellertid icke inom alla yrken med utpräglad säsongkaraktär, som lönerna äro så avpassade, att de skäligen kunna förslå till livsuppehället un­ der den döda säsongen. Exempel därå erbjuda sockerfabrikernas kampanj­ arbetare. Beträffande dessa arbetare förutsättes, att de under den tid fabri­ kerna äro stängda finna sysselsättning inom andra verksamhetsområden; då de misslyckas däri, bpra de vara berättigade till daghjälp. Inom bygg­ nadsindustrien åter är lönenivån, i varje fall inom de större städerna, så hög, att den uppenbarligen varit avsedd att bereda uppehälle “under en säsong­ arbetslöshet av normal längd. Det kan då icke vara rimligt, att statsbidrag utgar till understöd åt dessa arbetare under den tid, då de normalt äro ar­ betslösa. Säsongarbetslösheten kan sålunda icke skäras över en kam utan måste behandlas från fall till fall. Det är därför klart, att man ej gärna kan i själva författningen i detalj föreskriva .särskilda regler rörande säsongarbetarnas rätt till understöd. I stället lärer man, såsom ock i de tidigare svenska förslagen till arbetslöshets­ försäkring gjorts, böra lämna tillsynsmyndigheten vidsträckt befogenhet att för varje särskilt yrke meddela inskränkande bestämmelser angående understödsrätten. Med den stora kännedom om arbetsmarknadens problem, som tillsynsmyndigheten besitter, och med den särskilda sakkunskap, som är av­ sedd att ställas till dess förfogande, torde man kunna förvänta, att tillsyns­ myndighetens handhavande av dessa frågor kommer att medföra rättvisast möjliga resultat. De av textilarbetarförbundet anförda farhågorna för att de högt betalade byggnadsarbetarna skulle komma att erhålla oskäligt stort stats­ bidrag torde därför vara obefogade. Byggnadsträarbetareförbundets förslag, att en kassa skulle äga rätt att under tid, då tillsynsmyndigheten förbjudit utgivande av understöd, av egna medel lämna medlemmarna understöd, kan jag icke biträda. Med den kon­ struktion av kassorna, som förslaget innebär, komma kassornas samtliga till­ gångar att förvaltas gemensamt, och något avskiljande av viss del av medlem­ marnas egna avgifter blir ej möjligt. Det torde ej heller ur andra synpunk­ ter vara lämpligt att för de erkända arbetslöshetskassornas del medgiva en så­ dan uppdelning av verksamheten. Däremot står det en erkänd arbetslöshets­ kassas medlemmar fritt att bilda en fristående, icke erkänd kassa för bere­ dande av understöd under den döda säsongen.

Erbjudet I enlighet med erhallna direktiv hava 1932 års sakkunniga i den avlämnade lämplighet Promemorian utan att ingå Pa diskussion av frågan beträffande lönen vid armed hänsyn bete, som arbetslös skall vara skyldig antaga, upptagit en bestämmelse, att Storlek18 ei'i-,J'ufiet ari)ete skail anses lämpligt och alltså ej få föranleda arbetsvägran, såvida lönen motsvarar den i orten vanliga avlöningen för sådant arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 105

I 1928 års betänkande anföres i denna fråga: En omständighet, som för den arbetslöse måste vara av utomordentlig be­ tydelse, då han ställes inför ett arbetserbjudande, är den lön, som kommer att betalas för arbetet i fråga. I detta avseende gäller utomlands genomgående, att den arbetslöse äger avböja anställning, som är förenad med lägre avlöning än den, som å orten vanligen betalas för liknande arbete. Ofta utsäges direkt, att den arbetslöse äger vägra arbeta för lägre lön än gällande kollektivavtal stadgar. De tidigare svenska förslagen hava båda på denna punkt upptagit ett stadgande, att lönen ej får understiga den i orten vanliga avlöningen för arbete av ifrågavarande art. Socialförsäkringskommittén anförde i motive­ ringen till detta stadgande, att därest kollektivavtal gällde för företaget, hän­ syn borde tagas till bestämmelserna i sådant avtal. I sitt yttrande över 1925 års departementsutkast ifrågasatte socialstyrelsen, om man icke borde något kraftigare understicka skyldigheten att åtaga sig arbete genom att låta denna gälla för alla fall, där avlöningen ej avsevärt understege den i orten vanliga avlöningen för liknande arbete. Bland de sakkunniga hava skilda meningar gjort sig gällande. Herrar Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson och von Kock förorda ett stadgande, enligt vilket den arbetslöse skall vara pliktig antaga erbjudet arbete, för den händelse detta är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete. Vad som härmed åsyftas är i första rummet, att icke genom arbetslöshetsförsäk­ ringen skall komma att beredas stöd för åtgärder, som i sig själva verka arbetslöshetsskapande. Det rådande läget på arbetsmarknaden bör giva utsla­ get för den lönenivå, som skall upprätthållas, och om av någon anledning lö­ nenivån kommit att ligga högre än som motsvarar förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft, så är det icke meningen, att en sådan lönenivå skall erhålla ett nytt skydd genom försäkringen. Om försäkringen icke fun­ nes, skulle den därigenom skapade arbetslösheten innebära ett tryck på kollektivavtalslönen samt till följd därav föranleda en efter marknadsläget bättre avpassad lön, om icke förr så i varje fall när tiden komme för en revidering av gällande kollektivavtal. En arbetslöshetsförsäkring, som ändrade detta förhållande, skulle alltså icke blott innebära partitagande för arbetarna i löne­ striderna utan själv medverka till utbredning av de riskfall, den vore avsedd att utgöra försäkring emot. Enligt dessa sakkunnigas mening bör därför vid hänvisning till arbete hän­ syn alltid tagas till den lönenivå, som motsvarar det verkliga läget på arbets­ marknaden. Då en så formulerad bestämmelse emellertid förmodligen skulle te sig svårtillämpad i åtskilliga fall, har det förefallit lämpligast att i någon mån binda lönebestämmelsen vid den på arbetsorten förekommande avlöningen för det arbete, varom fråga är; men det har icke ansetts möjligt att låta de därvid gällande lönesatserna utan vidare vara tillämpliga. Stadgandet inne­ fattar givetvis skyldighet att antaga arbete, som avlönas i enlighet med even­ tuellt förefintligt kollektivavtal eller eljest är avlönat på sätt som är gängse i orten. Men ehuru dessa normer sannolikt i flertalet fall komma att bli ut­ slagsgivande, böra de icke få stå i vägen för hänvisning till arbete, där en dylik avlöning icke fullt står att vinna. Det är fullt möjligt, att en mindre ofta men dock stundom förekommande lönesats utgör enda förutsättningen för att överhuvud bereda sysselsättning åt do arbetslösa; och understundom skulle nya arbeten på en ort kunna upptagas endast under förutsättning, att en nå­ got lägre lön än som för tillfället existerade finge betalas. Om kollektivavtal råda, äro dessa möjligheter visserligen som regel obefintliga; men särskilt i fråga om den stora del av Sveriges befolkning, som står i förbindelse med jordbruket utan att tillhöra detta, har man att räkna med att frågan kan äga

106 Kungl. Maj:ts proposition nr %09.

större betydelse. Finge dylika arbetstillfällen icke tagas i anspråk, uppstode just den icke oundvikliga arbetslöshet, som nyss omtalats, och det är därtill som försäkringen icke bör få bidraga. Att några starka avvikelser från van­ lig avlöning därvid skulle behöva komma i fråga, är visserligen osannolikt, men det bör åligga arbetsförmedlingsanstalten att i varje särskilt fall noga pröva, i vad mån arbetstillfällen skulle kunna beredas genom dylika avvikel­ ser, ty ingen meningsskiljaktighet torde råda om att arbete på öppna mark­ naden är fördelaktigare för en person än ett torftigt underhåll åt honom så­ som arbetslös. Herrar Lindqvist, Hagman och Odelstierna förorda sådan formulering av bestämmelserna på ifrågavarande punkt, att den arbetslöse äger —■ utan att förlora sin ersättningsrätt — vägra antaga arbete, för vilket avlöningen understiger den i arbetsorten vanligen förekommande avlöningen för sådant arbete. Ett dylikt stadgande ansluter sig till den praxis, som utvecklat sig inom den hittillsvarande offentliga hjälpverksamheten med avseende å de ar­ betslösa. Och den princip, som sålunda trängt igenom, måste anses vara ännu mera berättigad i ett försäkringssystem, där arbetarna själva i väsentlig mån bidraga till täckande av kostnaderna för de utgående ersättningarna. Den har också nästan undantagslöst vunnit godkännande i den utländska lagstift­ ningen å området. För de fall, där kollektivavtal är gällande, lära för övrigt möjligheterna för anställande av arbetare till lägre löner än de avtalsenliga vara praktiskt taget uteslutna. Det synes ej heller ur samhällets synpunkt önskvärt, att dessa möjligheter på något sätt underlättas. Det skulle inne­ bära ett äventj^rande i viss mån av den ordning och reda å arbetsmarknaden, som utgör en av det kollektiva avtalssystemets bästa frukter, socialt sett. Från arbetarklassens sida kommer också med all säkerhet att resas ett bestämt motstånd mot alla försök i sådan riktning. Har man sålunda anledning anta­ ga, att ett krav att den arbetslöse skall åtnöja sig med en lön, vilken under­ stiger den i orten vanligen förekommande, icke låter sig med framgång upp­ ställas, såvitt angår sådana fall, där kollektivavtal äro gällande, synes så mycket mindre anledning föreligga att hävda ett dylikt krav beträffande ar­ betsområden, inom vilka anordningen med kollektivavtal ännu ej trängt ige­ nom. Inom sådana områden torde nämligen de allmänt gällande lönesatserna ställa sig väsentligen ogynnsammare för arbetarna än de i kollektivavtalen fastslagna och något behov att jämna vägen för en ytterligare nedpressning kan rimligen icke vara för handen. För övrigt bör framhållas, att ett stad­ gande sådant som det av de övriga sakkunniga föreslagna otvivelaktigt skulle hava till följd föga önskvärda friktioner och slitningar vid tillämpningen. Av­ görandet, huruvida viss bjuden lön vore att anse som skälig, skulle alltid vara en mycket ömtålig och grannlaga sak, och utfölle det i jakande riktning, skulle säkerligen i många fall påståenden framkomma om ett partitagande för ar­ betsgivarna. För bevarandet av det förtroende bland försäkringsklientelet, varav varje social försäkring är i hög grad beroende, synes angeläget att i möjligaste mån hålla den utanför den aktuella kampen mellan motsatta in­ tressen å arbetsmarknaden.

I de över sakkunnigförslaget avgivna yttrandena hava ett flertal myndig­ heter och sammanslutningar anmärkt på den formulering, som givits ifråga­ varande bestämmelse. I allmänhet förklaras den avfattning av bestämmelsen, som föreslagits av majoriteten bland 1926 års arbetslöshetssakkunniga, vara att föredraga.

Sålunda anför länsstyrelsen i Hallands län: Enligt 15 § skall erbjudet arbete anses lämpligt under förutsättning bland

Kungl. Maj:is proposition nr 809. 107

annat, att det är förenat med avlöning, som icke understiger den i arbets­ orten vanliga avlöningen för sådant arbete. Denna bestämmelse är bibehållen från herr Lindqvists författningsutkast i 1928 års förslag. De sakkunniga hava varit förhindrade att föreslå ändring häri. En sådan ändring är dock enligt länsstyrelsens åsikt absolut nödvändig. Ty försäkringen skall icke syfta till eller ens medverka till att i allmänna marknaden fastlåsa någon viss lönestandard. Den bör garantera ett skäligt belopp till livsuppehälle under viss tid åt de arbetslösa. Men den får under inga villkor bliva en löneförsäkring och den får icke utgöra ett vapen i fackföreningarnas kamp för bibehål­ lande vid en viss tidpunkt av ett löneläge, som under de då rådande förhål­ landena är omotiverat. Huruvida den ändring, som i detta syfte måste göras bör gå ända därhän att den försäkrade arbetslöse skall vara skyldig att i av­ seende å lönen antaga arbete i fria marknaden, så snart för detta erbjudes en lön, som uppgår till minst hans daghjälp från försäkringen, eller om någon annan regel bör uppställas, vill länsstyrelsen nu ej närmare diskutera, men fin­ ner i varje fall en betydligt utvidgad dylik skyldighet oavvislig. Det är vis­ serligen sant, att den av de sakkunniga nu föreslagna formuleringen av lag­ texten endast uttalar, att arbetet skall under angivna förutsättning anses lämpligt, och icke stadgar, att arbete med lägre lön alltid skall anses olämp­ ligt, men enligt länsstyrelsens åsikt räcker icke denna uppmjukning av 1928 års förslag. Då det är arbetslöshetskassan, som skall bedöma — i första hand — huruvida vägran att antaga lämpligt arbete skall beröva den väg­ rande daghjälp, bör skyldighetsregeln göras strängare och kassans prövnings­ rätt starkare begränsas.

Länsstyrelsen i Stockholms län förmenar, att bestämmelsen är ägnad att framkalla många tvister.

Länsstyrelsen i Blekinge län hemställer, att bestämmelsen formuleras så, att det klart framgår, att även ett av staten eller kommun ordnat nödhjälpsarbete med något reducerat avlöningsbelopp skall anses såsom lämpligt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför, att försäkringen, om ifrågavarande bestämmelse skall gälla, icke så mycket blir en försäkring mot arbetslöshet som fastmer mot risken att nödgas antaga arbete med lägre lön.

Beträffande svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund hänvisas till de utdrag av föreningens och förbundets yttranden, som tidigare återgivits å sid. 59 och sid. 61.

Stockholms handelskammare: Prövningen, huruvida ett arbete skall anses såsom lämpligt, skall ske genom arbetslöshetskassans styrelse. Här möter en av förslagets mest betänkliga bestämmelser. Det torde vara uppenbart, att kassorna komma, att bildas efter yrkeslinjer och att deras funktionärer följ­ aktligen komma att utses bland fackföreningsrörelsens målsmän. En av de i paragrafen angivna förutsättningarna för ett arbetes lämplighet är, att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter, en annan att det är förenat med en avlöning, som icke understiger den i orten vanliga för sådant arbete. Man kan knappast förutsätta, att prövningen härutinnan kommer att ske med erforderlig objektivitet. Vad avlöningens storlek beträffar, kommer givetvis att finnas en stark frestelse att söka normalisera densamma på en så hög nivå som möjligt. Den officiellt erkända befogenheten att granska, om avlö­ ningen är skälig eller icke, lärer säkerligen komma att begagnas såsom en hävstång till en höjning av det allmänna löneläget inom yrket.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län: Ett avgörande skål mot ett lagfästande av det framlagda förslaget är, att detta även komme att

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

förhindra en fri lönebildning. Den arbetslöse skulle ju nämligen ej vara plik­ tig att taga annat arbete än sådant som avlönas med belopp, som ej under­ stiger den i arbetsorten vanliga avlöningen för sådant arbete. Försäkringen skulle sålunda otvivelaktigt bliva ytterligare ett hinder för den sänkning av arbetslönerna, som torde vara ofrånkomlig, för att vårt näringsliv överhuvud skall kunna repa sig ur sitt betryckta läge. Ett genomförande av försäk­ ringen lärer därför otvivelaktigt hava ökad arbetslöshet till följd genom den fastlåsning av arbetslönerna, som blir en följd av stadgandena om avtalsenliga löner.

Departe­ I denna fråga kan jag till alla delar ansluta mig till vad som i 1928 års mentschefen, betänkande anförts av herrar Lindqvist, Hagman och Odelstierna. Särskilt vill jag understryka vad dessa sakkunniga framhållit därom att, i händelse man skulle gå motsatt väg, avgörandet, huruvida viss erbjuden lön vore att anse som skälig, vore en ömtålig och grannlaga sak. I själva verket skulle en dylik bestämmelse medföra allvarliga faror och svårartade tvistigheter och därigenom vålla betydande svårigheter beträffande försäkringens tillämpning i en mycket central punkt. Det må för övrigt erinras om att den av sist­ nämnda sakkunniga föreslagna lagtexten i det nu föreliggande förslaget för­ tydligats på ett sådant sätt, att den uppenbarligen endast föreskriver, att ar­ bete, under förutsättning att lönen icke understiger den i orten vanliga för sådant arbete, alltid skall anses lämpligt, men att lagtexten icke stadgar, att arbete med lägre lön alltid skall anses olämpligt.

Erbjudet Beträffande frågan om skyldigheten för arbetslös medlem av erkänd arbets­ arbetes löshetskassa att vid risk av understödets indragande antaga erbjudet arbete, lämplighet med hänsyn som hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt pågår, anföres i de över till pågå­ sakkunnigförslaget avgivna yttrandena bland annat följande. ende arbetskonflikt. Arbetsdomstolen anför i enhälligt yttrande: _ Invändningar torde icke kunna framställas mot att det lagts i tillsynsmyn­ dighetens hand att beträffande konflikter på icke avtalsreglerade områden be­ döma, huruvida skälig anledning till arbetsvägran förelegat. Det skulle icke vara rimligt, att man alltid läte bero vid arbetsvägran på grund av dylik kon­ flikt, även när bakom denna icke står någon ansvarsmedveten facklig organi­ sation. Det hade naturligen varit en fördel, därest i lagtexten kunnat givas närmare regler om de principer tillsynsmyndigheten i dylika fall har att följa. På grund av de utomordentligt skiftande omständigheter, som kunna föreligga, lära dock mera uttömmande bestämmelser icke lämpligen kunna åstadkommas. Vidkommande tillsynsmyndighetens provisoriska prövningsrätt på avtals­ reglerade arbetsområden kan det naturligen möta betänkligheter att olika myn­ digheter behandla ett och samma spörsmål med möjlighet att de stanna i stri­ diga beslut. Det oaktat torde förslaget på denna punkt vara dikterat av nöd­ vändigheten. Därest anstalter icke vidtagas för provisoriska avgöranden i fråga om konflikter på kollektivavtalsreglerade områden, skulle lagstiftnin­ gen på denna punkt förete en lucka, som kunde föranleda åtskilliga olägen­ heter i praktiken. Det må erinras, att talan vid arbetsdomstolen eller skilje­ nämnd i regel endast kan anhängiggöras av de kollektivavtalsslutande organi­ sationerna och i varje fall icke av enskilda arbetare, som sakna anknytning till dessa organisationer. För övrigt ligger det i sakens natur, att tvist om en konflikts laglighet oftast måste anhängiggöras från arbetsgivarsidan. En ar-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 109

betare, som hänvisats till arbetsplats, där konflikt råder, står sålunda — sär­ skilt när han icke tillhör den avtalsslutande arbetarorganisationen — i regel utan möjlighet att inverka på frågan om sakens dragande under arbetsdomstol eller skiljenämnd. Det föreligger sålunda stor sannolikhet för att frågan om anhängiggörandet av rättegång om konflikten kan förbliva svävande under den tidsperiod, då det för den arbetssökande är av vikt att få fastslaget, huru­ vida konflikten är laglig eller icke. Naturligen vore det lyckligast, om även de provisoriska avgöranden, som sålunda äro nödvändiga, kunde uppdragas åt arbetsdomstolen — skiljenämnd måste anses här vara helt utesluten. Utredningen vid arbetsdomstolen är emel­ lertid huvudsakligen byggd på partsförhandling under domstolens ledning och icke på en från domstolen å ämbetets vägnar igångsatt undersökning. Då de provisoriska avgörandena — enligt vad som påvisats — särskilt föranledas av att de behöriga parterna icke tagit upp frågan, måste dessa avgöranden före­ gås av utredning, grundad på den beslutande myndighetens egna undersöknin­ gar. En administrativ myndighet lämpar sig bättre härför än en domstol, och i varje fall skulle de provisoriska beslutens överlämnande till arbetsdom­ stolen förutsätta särskilda lagregler om den verksamhet domstolen _ i detta av­ seende hade att utöva. Det må ock erinras därom, att exempel icke saknas på att ett beslut, avsett att gälla tills vidare, fattas av administrativ myndighet, under det att det slutliga avgörandet tillkommer domstol. Förhållandet mellan administrativa organ i deras egenskap av överexekutor och domstolarna torde här erbjuda vissa paralleller. Under hänvisning till vad sålunda anförts får arbetsdomstolen förklara, att den för sin del icke finner anledning till anmärkning mot innehållet i 15 §, till den del detta här blivit berört. I 35 § av förslaget har föreskrivits, att klagan icke må föras över beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats angående beskaffenheten av arbetskonflikt, därom talan må föras inför arbetsdomstolen. Anledningen till denna bestämmelse har tydligen varit önskan att undvika en kollision i beslut mellan Kungl. Maj:t och arbetsdomstolen. Det torde dock kunna ifrågasättas, om icke samma skäl och med än större styrka tala för ett bortfallande av klagorätten även i de fall, då frågan om arbetskonfliktens beskaffenhet i sista hand skall avgöras av skiljenämnd.

Socialstyrelsen yttrar: Enligt de föreslagna bestämmelserna kan det an­ komma på tillsynsmyndigheten att förklara, att en konflikt eljest är »av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat», i vilket fall understöd ej må utgå. Bestämmelserna medgiva sålunda ett fritt bedömande i dessa frågor av synnerlig vikt. Man måste ställa sig tveksam beträffande den uppdelning av prövningen av konflikts lovlighet, som bestämmelsen innebär. I sådana fall där fråga är, om en konflikt strider mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal, skulle enligt förevarande bestämmelse, jämförd med 35 §, jämte hithörande motive­ ring tillsynsmyndigheten först kunna meddela beslut, och skulle tvistefrågan ändock sedermera kunna upptagas till prövning av arbetsdomstolen. _ Till för­ klaring av möjligheten härav angives i motiveringen, att det administrativa avgörandet endast vore att fatta såsom provisoriskt. Något dylikt utsäges emellertid ej i författningstexten, och i brist på särskild bestämmelse i annan riktning skulle väl tillsynsmyndighetens beslut få definitiv karaktär —- i 35 § stadgas t. o. m. uttryckligen, att beslutet i fall, då tvistefrågan kan dragas inför arbetsdomstolen, icke får överklagas. Önskar man få till stånd en an­ ordning, varigenom tillsynsmyndighetens beslut skall kunna ändras av arbets­ domstolen, torde det vara nödvändigt att, liksom i fråga om klagan över överexekutors beslut (11 kap. utsökningslagen), meddela uttryckliga regler där-

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

för. I annat fall synas de bägge myndigheternas beslut komma att, båda gil­ tiga, stå mot varandra, vilket, även om motsvarigheter därtill finnas, icke lär kunna anses lämpligt. Vad här sagts torde väsentligen äga motsvarande til­ lämpning i fall, där skiljenämnd trätt i arbetsdomstolens ställe. Förutom nu berörda betänkligheter av formell innebörd torde det även från mer saklig synpunkt få anses önskvärt, att tillsynsmyndighetens samt arbets­ domstolens resp. eventuell skiljenämnds kompetens såvitt möjligt hållas isär, d. v. s. att tillsynsmyndigheten fritages från sådana frågor, som falla inom arbetsdomstolens eller skiljenämnds behörighetsområde. Skiljaktiga beslut i samma sak skulle nämligen tydligtvis i en del fall kunna leda till besvärande olägenheter, och tillsynsmyndighetens auktoritet skulle otvivelaktigt tillfogas skada genom korrigerande beslut av arbetsdomstolen eller en skiljenämnd. Nå­ got hinder för en utökning av arbetsdomstolens uppgifter i förevarande avseen­ de torde ej heller kunna anses föreligga med hänsyn till önskvärdheten av snabb handläggning. I 22 § i lagen om arbetsdomstol meddelas föreskrifter i sådant syfte, och möjligt skulle kanske också vara att för domstolens befattning med ärenden, varom i förevarande stycke är fråga, anordna ett särskilt, mer summa­ riskt förfarande. Påpekas må, att det torde vara tvivelaktigt, om här åsyftade frågor rörande kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal i regel skulle komma under arbets­ domstolens prövning i andra fall, än då målet instämts i annat syfte, än varom här är fråga. Parterna i försäkringsavtalet, arbetslöshetskassan och den ar­ betslöse, lära nämligen med hänsyn till 13 § i lagen om arbetsdomstol anses obehöriga att väcka talan. En annan och med hänsyn särskilt till tillsynsmyndigheten kanske ännu mera betydelsefull erinran föranledes därav, att förevarande bestämmelse med sin allmängiltiga läggning åt tillsynsmyndigheten uppdrager att pröva alla möjliga slag av arbetskonflikter, sålunda ej blott rättstvister utan även in­ tressetvister av vitt skiftande innebörd och karaktär, såväl »okynneskonflikter» som tvister med avsevärt reellt underlag. Härigenom skulle i viss mån i vårt land införas obligatorisk skiljedom i intressetvister på arbetsmarkna­ den. Att befattningen med dessa frågor skulle för tillsynsmyndigheten bliva synnerligen betungande och bekymmersam, torde vara uppenbart. Den före­ slagna tillsynsmyndigheten, socialstyrelsen, har visserligen till sitt förfogande tvenne experter på förevarande område, nämligen socialfullmäktige, men an­ tagligen skulle det bliva påkallat att i avsevärt större utsträckning, än de sakkunniga tänkt sig, för ifrågavarande ärendens handläggning, taga i an­ språk den i 36 § omförmälda nämnden. I motiveringen omtalas konflikter, som icke godkännas av vederbörande till landsorganisationen anslutna fackförbund, och uttalas den meningen, att dy­ lika konflikter ej skulle behöva respekteras. För tillsynsmyndigheten lär det emellertid måhända ställa sig svårt att tillämpa en dylik uppfattning utan uttryckligt stöd av en författningsbestämmelse. Osäkert torde väl också vara, om ej en person, som tillhör en utom landsorganisationen stående organisation, kan anses ha skälig anledning till arbetsvägran vid strejk, som påbjudits av hans egen organisation men ogillas av landsorganisationens resp. fackför­ bund.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter, om icke alla beslut av till­ synsmyndigheten beträffande konflikters laglighet borde kunna överklagas hos arbetsdomstolen såsom slutinstans.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anmärker, att det torde böra uttryckligen angivas i lagtexten, att tillsynsmyndigheten äger meddela provisoriskt beslut om beskaffenheten av en konflikt, innan arbetsdomstolens beslut erhållits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 111

Svenska byggnadsträarbetareförbundet anser det vara uteslutet, att åt till­ synsmyndigheten skulle givas befogenhet att förklara en konflikt vara av sådan beskaffenhet, att understödsberättigade medlemmar av erkänd arbetslös­ hetskassa icke skulle äga rätt att vägra mottaga arbete vid av konflikten be­ rörd arbetsplats. Det måste anses vara ett uppenbart samhällsintresse, att avtalsstridiga kon­ Departe­ mentschefen. flikter och rena okynneskonflikter ej skola behöva respekteras, utan att hän­ visning av arbetskraft skall kunna ske till arbetsplats, där sådan konflikt på­ går, med skyldighet för den hänvisade att antaga arbetet vid risk av förlust av varje understöd, vari ingår allmänna medel. I princip ansluter jag mig alltså till sakkunnigförslaget i denna del. Att avstängning från understöd skall vidtagas vid arbetsvägran i alla de fall, då en konflikt av arbetsdomstolen eller skiljenämnd förklarats strida emot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal, därom torde ingen tvekan kunna råda. Diskussionen lärer därför endast behöva röra sig om det be­ rättigade i att införa ett särskilt administrativt förfarande för bedömande dels av de konflikter, vilka ligga utanför området för kollektivavtal och vilka sålunda ej kunna komma under arbetsdomstolens avgörande, och dels av kon­ flikter inom området för kollektivavtal, beträffande vilka konflikter beslut av arbetsdomstolen eller skiljenämnd ännu ej föreligga. Vad först angår konflikterna utanför området för kollektivavtal äro dessa, såsom de sakkunniga framhållit, emellanåt av en sådan okynneskaraktär, att det måste anses uteslutet att respektera en vägran att antaga arbete pa grund av att sådan konflikt pågår. Jag anser det därför böra vara möjligt att i så­ dant syfte få till stånd ett avgörande rörande beskaffenheten av sådana kon­ flikter. I likhet med de sakkunniga finner jag därvid lämpligast, att denna prövning anförtros åt tillsynsmyndigheten. Att meddela närmare föreskrif­ ter för tillsynsmyndighetens prövning lärer ej vara att förorda. Med anled­ ning av vad socialstyrelsen anfört vill jag emellertid framhålla, att avsikten ingalunda är att åstadkomma en obligatorisk skiljedom i intressetvister på arbetsmarknaden. Tillsynsmyndigheten skall ju endast hava att avskilja sådana konflikter, som äro av den särskilda beskaffenhet, att skälig anled­ ning till arbetsvägran icke förekommit. Så snart det är klart, att en kon­ flikt icke är av denna särskilda karaktär, har tillsynsmyndigheten icke att ingå på närmare bedömande av densamma. Häri ligger, att det aldrig kom­ mer i fråga att bedöma rättmätigheten av konflikter, som så att säga tillhöra de normala stridsåtgärderna på arbetsmarknaden, allra minst sådana som för­ anletts av motsättningar i rättmätiga intressen. Vad i motiveringen anförts om konflikter, som ej godkänts av landsorganisationen eller vederbörande fack­ förbund, har endast avsett att ge en anvisning på ett indicium, som dock na­ turligen ingalunda avsetts att vara ensamt avgörande. Vidkommande härefter tillsynsmyndighetens prövningsrätt på områden, där kollektivavtal slutits, anser jag i likhet med arbetsdomstolen, att det skulle uppstå en lucka i lagstiftningen, om sådant avgörande ej kunde träffas. Just den av socialstyrelsen anförda omständigheten, att frågan om beskaffenheten

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

av konflikterna i allmänhet ej kan väntas komma under arbetsdomstolens pröv­ ning, såvida ej målet dit instämts i annat syfte, anser jag utgöra ett syn­ nerligen starkt skäl för nödvändigheten av att tillskapa annan väg för att vinna ett auktoritativt avgörande. Såsom arbetsdomstolen påpekat, torde denna pröv­ ning, eftersom utredningen måste verkställas av den prövande myndigheten själv, lämpligen ej böra överlämnas till arbetsdomstolen. Enligt min mening bör även här bestämmandet ankomma på tillsynsmyndigheten. Ehuru ej ound­ gängligt, eftersom avgörandet sker i olika syfte och med hänsyn till skilda slag av rättsverkningar, torde det vara lämpligast, att tillsynsmyndighetens beslut om nu ifrågavarande konflikter erhåller allenast provisorisk karaktär, och alltså, därest saken dragés inför arbetsdomstolen eller skiljenämnd, äger giltighet allenast för tiden intill dess i sådan ordning beslut meddelats i sa­ ken. Detta förhållande torde böra komma till tydligt uttryck i lagtexten. Något besvärsförfarande från tillsynsmyndigheten till arbetsdomstolen lärer däremot ej böra stadgas. För att beskaffenheten av en konflikt skall kunna komma under arbetsdomstolens prövning, måste den alltså i vanlig ordning vara instämd av därtill behörig part. Vad socialstyrelsen yttrat därom att tillsynsmyndighetens auktoritet skulle tillfogas skada genom beslut i annan riktning av arbetsdomstolen eller en skiljenämnd kan icke tillmätas betydelse. Tillsynsmyndighetens beslut till­ kommer på grund av vägran av en enskild kassamedlem att antaga erbjudet arbete, medan ett beslut av arbetsdomstolen eller skiljenämnd förutsätter in­ gående förhandlingar med de avtalsslutande parterna. Förutsättningarna för besluten äro sålunda fullständigt olika, och besluten kunna därför ej gärna ställas mot varandra. Socialstyrelsen erinrar för övrigt själv om beslut av överexekutor — d. v. s. ofta länsstyrelsen — som ändras av domstol. Med hänsyn till vad länsstyrelsen i Malmöhus län anfört angående önsk­ värdheten av att tillsynsmyndighetens rätt att meddela provisoriskt beslut uttryckligen omnämnes i lagtexten vill jag framhålla, att av lagtexten fram­ går, att någon inskränkning i tillsynsmyndighetens rätt att utlåta sig om be­ skaffenheten av konflikt, som ännu ej varit föremål för rättsligt avgörande, ej finnes stadgad. Det torde sålunda redan med de sakkunnigas avfattning av texten vara fullt klart, att tillsynsmyndighetens rätt till provisorisk pröv­ ning även omfattar konflikter, som ligga under arbetsdomstolens behandling; dock att, där ej särskilda omständigheter föreligga, det lärer vara lämpligt att avvakta arbetsdomstolens beslut. I likhet med arbetsdomstolen anser jag övervägande skäl tala för att rätten till besvär hos Kungl. Maj:t över ett av tillsynsmyndigheten meddelat provi­ soriskt beslut skall bortfalla även i de fall, då konflikten kan komma under skiljenämnds avgörande. Med anledning härav har ändring verkställts i 35 §.

Arbetskon- Jag övergår härefter till frågan om arbetskonflikternas inverkan på ut­ flikters in­ givande av understöd. Vid behandlingen av denna fråga torde jag först få verkan på utgivande —- huvudsakligen med ledning av 1928 års betänkande — lämna en redogö­ av under­ relse för de i utlandet gällande bestämmelserna i ämnet. stöd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 113

I England gäller såsom grundregel, att understöd på grund av försäkringen icke får utgå till den, som förlorat sin anställning i följd av driftinställelse, orsakad av strejk eller lockout vid samma fabrik, verkstad eller företag, där han var anställd. I följd härav uteslutas från understöd alla, som direkt del­ taga i strejk eller äro föremål för lockout, samt därutöver alla vid det konflikt­ berörda företaget anställda, som i anledning av konflikten bliva arbetslösa. De, som redan före konfliktens utbrott voro arbetslösa, beröras däremot icke i sin understödsrätt av denna. Uttrycket »samma företag» har för övrigt en be­ gränsad räckvidd. Där särskilda grenar av arbetet, vilka i regel äro anordnade såsom särskild verksamhet i särskilda lokaler, i något fall äro anordnade i sär­ skilda avdelningar av samma lokal, skall nämligen varje avdelning anses såsom särskilt företag. Avstängningen från understöd gäller, så länge konflikten pågår, med undantag för det fall att den arbetslöse under denna tid bona fide erhållit annan anställning i det yrke, han vanligen utövar, eller fått varaktig anställning i annat yrke. — Emellertid gives det ett undantag från angivna grundregel. Styrker den arbetslöse, att han själv icke deltager i, ekonomiskt understödjer eller är direkt intresserad av konflikten samt att han icke heller tillhör någon grad eller klass av arbetare vid det konfliktberörda företaget, vars medlemmar deltaga i, ekonomiskt understödja eller äro direkt intresserade av konflikten, är hans understödsrätt oberoende av denna. Det må slutligen an­ märkas, att numera uteslutits en förut befintlig bestämmelse, enligt vilken huvudregeln icke skulle vara tillämplig, därest den arbetslöse styrkte, att kon­ flikten orsakats av att arbetsgivaren handlat i strid mot gällande kollektiv­ avtal. Enligt den tyska lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkring uteslutas från understödsrätt alla, vilkas arbetslöshet orsakats av en inländsk strejk eller lockout; avstängningen gäller så länge konflikten pågår. Detta stadgande avser såväl i konflikt direkt indragna arbetare som alla, vilkas arbetslöshet är en indirekt följd av inländsk arbetskonflikt. Vid dylik indirekt konfliktskapad arbetslöshet och särskilt då det är fråga om en konflikt vid annat företag eller inom annat yrkesområde än det, den arbetslöse tillhör, eller det gäller konflikt utanför dennes arbets- eller bostadsort, skall emellertid understöd utgå, därest förvägrandet av understöd skulle framstå såsom en obillig hårdhet. Närmare riktlinjer för avgörandet, huruvida obillig hårdhet skall anses vara för handen, skola meddelas av Riksanstaltens förvaltningsråd. Prövning av de enskilda fallen har överlämnats åt landsanstalternas förvaltningsutskott, förstärkt på visst sätt; de lägre försäkringsorganen ha således här skjutits åt sidan. Det bör bemärkas, att jämväl enligt tysk lagstiftning arbetskonflikt icke utövar något inflytande å understödsrätten för dem, vilka redan före konfliktens utbrott voro arbetslösa. Den österrikiska lagen stadgar helt kort, att understöd icke får utgå till den, vars arbetslöshet är en följd av driftinställelse, orsakad av strejk eller lockout. Fråga, huruvida sådant orsakssammanhang är för handen, skall prövas av skiljenämnden vid det lokala arbetslöshetskontoret, vars beslut omedelbart skall underställas vederbörande industriella kretskommission. Jämväl den italienska lagen av 1923 innehåller ett liknande stadgande: ar­ betslöshet, som orsakats av konflikt mellan arbetare och arbetsgivare, medför icke rätt till understöd, så länge driften vid företaget av sådan anledning helt eller delvis ligger nere. Från nu behandlade lagar skiljer sig den i Valen år 1924 antagna såtillvida, som den allenast uttalar, att understöd icke får utgå till den, som är utan ar­ bete i följd av strejk; förbudet gäller så länge strejken varar. Av lagens tyst­ nad beträffande lockout måste dragas den slutsatsen, att sådan konflikt icke inverkar å understödsriitten. Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209. 8

114 Kungl. Maj:is proposition nr £09.

Den bulgariska lagstiftningen av år 1925 intager en liknande ståndpunkt. I fråga om länder med frivilligt försäkringssystem må följande anmärkas. Enligt den nya danska lagstiftningen av den 23 juni 1932 får en erkänd arbetslöshetskassa icke utgiva understöd till de medlemmar, som omfattas av strejk eller lockout. Ej heller må understöd under en konflikt inom kassans verksamhetsområde utgivas till sådana arbetare inom det i konflikten in­ dragna yrket, vilkas uppehållsort bort föranleda hänvisning till de av kon­ flikten berörda arbetsplatserna. — I en av socialministern den 11 november 1932 utfärdad kungörelse hava bland annat meddelats följande bestämmelser angående förfarandet vid arbetskonflikter. Om en strejk eller lockout utbryter inom en kassas verksamhetsområde, skall meddelande därom omedelbart till­ ställas arbetsdirektören. Kassans styrelse skall samtidigt meddela tillfälligt beslut om indragande av understöden. Arbetsdirektören bestämmer härefter i vilken omfattning kassan skall hållas stängd för utbetalning av understöd i enlighet med följande regler. Beröras kassans samtliga avdelningar av kon­ flikten, skall kassan helt stängas. Beröres åter endast en eller flera av avdel­ ningarna, skola blott dessa avdelningar stängas, därvid emellertid skall iakt­ tagas, att, om konflikten berör ett fackområde, till vilket vanligtvis blott hänvisning sker från en bestämd grupp arbetare, avstängning endast skall ske för medlemmar, vilkas vanliga arbete inom vederbörande fackområde eller vilkas utbildning gör en hänvisning välgrundad. Finnes skäl att antaga, att hän­ visning till de av konflikten berörda arbetsplatserna vid brist på arbetskraft skulle hava ägt rum bland medlemmar, som tillhöra en angränsande avdelning, skall jämväl denna avdelning stängas. Sysselsättes vid de av konflikten berörda arbetsplatserna blott ett i förhållande till avdelningens storlek mycket ringa antal medlemmar, så att avstängning av avdelningens alla medlemmar skulle vara uppenbart orimlig, skall avstängningen blott avse de personer, som direkt omfattas av konflikten, eller sådana arbetslösa, som inom de sistförflutna åtta veckorna haft mer än tillfälligt arbete inom det av konflikten berörda verksamhetsområdet. En avdelning får icke ånyo öppnas för ut­ betalningar, såframt medlemmarnas möjlighet att erhålla arbete i avgörande hänseende kan antagas bliva påverkad av konflikten. — Genom huvudregeln, att understöd icke får utgivas till personer, som omfattas av konflikter, ute­ slutas alla, som direkt deltaga i konflikten. Däremot betraktas icke personer, som indirekt bliva arbetslösa genom konflikten — exempelvis genom brist på material, drivkraft eller medhjälpare — såsom omfattade av konflikten. Gällande norsk lagstiftning innehåller allenast ett stadgande, enligt vilket arbetslöshet, som orsakats av strejk eller lockout, icke är att anse såsom oför­ vållad och således icke kan grunda rätt till understöd från arbetslöshetskassa, I praxis har åt detta stadgande givits en ganska inskränkande tolkning. Un­ derstöd vägras sålunda icke, med mindre den arbetslöse själv eller organisation, som han tillhör, är implicerad i konflikten. Enligt den tjeckoslovakiska lagstiftningen utgår icke understöd till personer, som deltaga i strejk eller äro föremål för lockout. Vidare tillägges, att till­ fälligt avskedande av arbetare på grund av brist på råmaterial eller halv­ fabrikat eller på grund av trafikinställelse, till vilken de avskedade arbetarna äro utan skuld, icke skall anses såsom lockout, även om bristen i fråga orsakats av strejk eller lockout. I Belgien får understöd från arbetslöshetskassa aldrig utgå till dem, som äro direkt indragna i arbetskonflikt. Därutöver skola under vissa förhållanden från understöd avstängas personer, vilkas arbetslöshet är direkt orsakad av strejk. Ådagalägges det nämligen, att strejken förklarats i samförstånd med dem och att de hava ett direkt intresse av konfliktens utgång, får understöd icke utgå

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 115

till dem. Samma regel gäller även för det fall, att strejken liar till ändamål att genomdriva ett krav, som ej har facklig karaktär, samt de på grund av strejken arbetslösa själva understödja eller tillhöra en organisation som under­ stödjer de strejkande, så att konflikten härigenom förlänges eller dess utvidg­ ning underlättas. Om en strejk hotar utbryta, och arbetsgivarna icke anlita den förlikningsmannainstitution, som den 25 november 1929 införts, skola de strejkande anses såsom oförvållat arbetslösa och vara berättigade till under­ stöd. De holländska arbetslöshetskassorna måste för att komma i åtnjutande av bidrag från det allmänna, i sina stadgar hava intagit en bestämmelse, att un­ derstöd icke får utgå till den, vars arbetslöshet är en följd av strejk eller lock­ out. Den schweiziska lagstiftningen innehåller en i viss mån egenartad bestäm­ melse. Enligt denna får understöd icke utgivas till den, vars arbetslöshet är en följd av kollektiv arbetskonflikt, och förbudet gäller icke blott den tid, kon­ flikten varar, utan även de 30 närmast följande dagarna. I Spanien utgives icke understöd till dem, som äro indragna i en strejk eller lockout, med mindre strejken eller lockouten icke berör den industri eller det yrke, vari den försäkrade personen arbetar och förutsatt att han icke deltagit i strej­ kens förklarande och ej har direkt intresse av konfliktens biläggande.

I 1928 års betänkande erinras först om att socialförsäkringskommittén i sitt förslag till lag om offentlig arbetsförmedling och statsbidrag till arbetslöshets­ kassor förordat, att tidigare tillämpade grundsatser måtte vinna stadfästelse i försäkringslagstiftningen, men att en minoritet inom kommittén föreslagit viss uppmjukning av reglerna. Vidare framhålles, att i 1925 års departementsutkast rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring föreslagits, att understöd från arbetslöshetskassa icke skulle utgå till medlem, som deltoge i strejk eller vore föremål för lockout, under den tid konflikten varade. Härefter anföres i betänkandet: Vid de sakkunnigas prövning av förevarande fråga har till en början den tanken varit under övervägande, huruvida icke den principiellt riktigaste lös­ ningen vore att för varje särskilt fall av arbetskonflikt prövades, i vad mån de stridande parternas krav kunde anses berättigade ur samhällets synpunkt, d. v. s. med hänsyn till det av statsmakterna uppställda målet för arbetslöshetspolitiken, och att denna prövnings resultat vore avgörande för frågan, i vilken utsträckning försäkringsersättning skulle utgå till de arbetslösa un­ der konflikten. Funnes arbetarnas krav vara berättigade ur nämnda synpunkt, skulle man då helt och hållet bortse från konflikten och låta ersättning utgå som vanligt, men ansåges motsatsen vara fallet, skulle en strängt restriktiv hållning iakttagas. Oavsett vilka principiella skäl, som kunna tala för ett sådant förfaringssätt, hava de sakkunniga emellertid funnit detsamma av praktiska skäl omöjligt att genomföra. Samtliga sakkunniga anse sålunda ofrånkomligt, att vissa mera formella regler uppställas rörande frågan, om och i vilken utsträckning ersättning på grund av försäkringen skall utgå under tid, då arbetskonflikt pågår. När det gällt att utforma sådana regler, har enighet bland de sakkunniga rått därom, att försäkringsersättning icke bör, så länge arbetskonflikten va­ rar, utgå till någon, som är direkt indragen i konflikten, d. v. s. deltager i strejk eller är föremål för lockout. Att strejkande icke kunna tillerkännas er­ sättning följer redan därav, att en arbetslöshetsförsäkring principiellt måste vara begränsad till att avse skydd mot följderna av oförvållad arbetslöshet.

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Då lockoutade arbetare här jämställas med strejkande, har detta sin grund däri, att det mestadels är en tillfällighet eller en fråga om lämpligaste stridstaktik, huruvida en arbetskonflikt framträder i form av strejk eller lockout. Den ståndpunkt, de sakkunniga härutinnan intagit, har också vunnit uttryck i så gott som all utländsk lagstiftning på området. Vissa bland de sakkunniga, nämligen herrar Lindqvist, Hagman och Odelstierna, anse ett stadgande av nu angivet innehåll tillräckligt och motsätta sig således bestämmelser, som skulle gå ut på att i anledning av arbetskonflikt avstänga ytterligare grupper av arbetslösa från erhållande av försäkrings­ ersättning. För införandet av sådana bestämmelser kan enligt nämnda sak­ kunnigas mening icke åberopas, att andra grupper av arbetslösa än de direkta deltagarna i konflikten eventuellt någon gång i framtiden kunna få skada eller gagn av konfliktens utgång. Väl är sammanhanget i det ekonomiska livet så beskaffat, att utgången av en arbetskonflikt kan få inflytande långt utöver den krets, det närmast gällt. Men detta inflytande går likt en böljerörelse åt alla håll. Om stora medborgargruppers köpkraft ökas eller minskas, röner avsättningen av olika slags varor påverkan därav. Stigningar och sänkningar av lönenivån inom ett yrke, särskilt om detta omfattar ett större antal arbetare, komma i regel så småningom arbetare och arbetsgivare till godo över hela lin­ jen. Söker man räkna med de indirekta verkningarna för de arbetslösas del av arbetskonflikterna, måste man därför riskera att i det övervägande antalet fall begå orättvisor mot de arbetslösa. Den avgörande synpunkten måste vara, huruvida de arbetslösa kunna anses deltaga i konflikten eller på ena eller andra sättet materiellt understödja någon av de stridande parterna. Företagna utredningar beträffande den svenska fackföreningsrörelsen giva emellertid vid handen, att de arbetslösa i regel äro uteslutna från deltagande i omröstningar, som gälla arbetskonflikter, samt att de äro befriade från erläggande av regel­ mässigt utgående avgifter och beslutade extra uttaxeringar. Slutligen vilja de ifrågavarande sakkunniga framhålla, att om man vill med hänsyn till en utbruten arbetskonflikt från ersättning avstänga andra grupper av arbetslösa än de direkta deltagarna i konflikten, bestämmelserna härom med nödvändighet måste bliva synnerligen obestämda och tänjbara. Och det kan icke nog starkt understrykas, att framför allt på denna punkt krävas enkla och klara regler, som icke tillåta, att obehöriga synpunkter göra sig gällande vid de enskilda fallens avgörande. Övriga sakkunniga finna däremot påtagligt, att i många fall en sådan in­ tressegemenskap kan föreligga mellan de i en arbetskonflikt direkt indragna arbetarna och vissa kategorier arbetslösa, att det måste anses berättigat och nödvändigt att från åtnjutande av försäkringsersättning avstänga även andra än de i konflikten deltagande. Förut har påpekats, att det mestadels är tak­ tiska synpunkter från de stridande parternas sida som avgöra, huruvida en arbetskonflikt utbryter i form av strejk eller lockout. Liknande synpunkter torde enligt dessa sakkunnigas mening i ännu högre grad vara bestämmande för den omfattning, en utbruten arbetskonflikt erhåller. Då dessutom genom­ förandet av en arbetslöshetsförsäkring i och för sig måste innebära ett kraftigt stärkande av arbetarklassens ställning i kampen med arbetsgivarna angående löne- och anställningsvillkor, synes man göra klokt i att låta bestämmelserna om ersättnings utgivande under aktuella konfliktfall präglas av en viss åter­ hållsamhet. Det kan också hänvisas därtill, att man inom utländsk lagstift­ ning rörande arbetslöshetsförsäkring, bortsett från enstaka undantag, ingalun­ da nöjt sig med att förbjuda utbetalning av ersättning eller understöd allenast såvitt angår deltagarna i konflikten. Då det gällt att närmare bestämma, vilka grupper av arbetslösa som ytter-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 117

ligare böra avstängas från ersättning i händelse av arbetskonflikt, har bland ifrågavarande sakkunniga viss meningsskiljaktighet gjort sig gällande. Herrar Carlström, Heclcscher, Johansson och von Koch hava i detta läge velat undvika alla åtgärder, som kunde vara ägnade att innebära en påtryck­ ning på någondera parten i konflikten att offra mera av sina intressen än mot­ parten. Av detta skäl förorda de ett stadgande, enligt vilket från ersättningsrätt skulle uteslutas, förutom de i konflikten direkt indragna, sådana vilka bli­ vit arbetslösa i anledning av konflikten och vilkas löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Då sålunda för avstängning förutsättes, att vederbörande blivit arbetslös i anledning av konflikten, följer härav, att alla sådana, vilka redan före konfliktens utbrott voro arbetslösa, icke i sin ersättningsrätt skulle påverkas av denna. Härutinnan förordas alltså en ändring i de grundsatser, som tillämpats beträffande den hittills bedrivna hjälp­ verksamheten. Ändringen avser emellertid en punkt, där dessa grundsatser varit föremål för den starkaste kritiken, och skulle föra den svenska lagstift­ ningen i närmare överensstämmelse med vad som gäller utomlands. Där be­ gränsar man, såsom den föregående redogörelsen utvisar, mestadels avstäng­ ningen till att avse allenast konfliktskapad arbetslöshet. En dylik begräns­ ning gör också, att man får ett betydligt fastare grepp på frågan än om man uteslutande tar hänsyn till vederbörandes intresse av konfliktens utgång. För avstängning kräves emellertid ytterligare enligt den föreslagna regeln, att den arbetslöses löne- och anställningsvillkor kunna antagas röna inverkan av kon­ flikten. Härvid bör man emellertid icke räkna med alltför avlägsna, mer eller mindre sannolika verkningar. Det får krävas ett mera påtagligt sammanhang. Eörutom konfliktens art och omfattning synes böra komma i betraktande, huru pass nära den arbetslöse är knuten till det konfliktberörda yrket eller företa­ get, i vad mån en lokal konflikt på orten, där den arbetslöse är bosatt, men i annat yrke kan ha inflytande på anställningsvillkoren överhuvud i orten o. s. v. Då det emellertid är ogörligt att i själva lagen upptaga de omständigheter, till vilka hänsyn bör tagas, och angiva vilken vikt som i de särskilda fallen bör tillmätas dem, föreslå dessa fyra sakkunniga, att socialstyrelsen bemyndigas utfärda närmare föreskrifter rörande tillämpningen av konfliktbestämmelserna. Härigenom skulle ock vinnas möjlighet till en smidig anpassning efter olika situationers krav. Herr Bernström ansluter sig till sist angivna fyra sakkunnigas mening men anser den paritetiska behandling, som dessa åsyfta, kräva vissa tillägg till de­ ras förslag. Omfattar konflikten övervägande antalet arbetare tillhörande visst yrke inom särskilt område eller hela riket eller är den av mindre omfattning men kan antagas i avseviird mån påverka de allmänna löne- och anställnings­ villkoren för yrket inom området eller riket, bör sålunda enligt nämnde sak­ kunniges mening ersättning icke utgå till någon, som tillhör detta yrke inom området eller riket. Detta bör gälla oavsett om vederbörande var arbetslös vid konfliktens utbrott eller icke. En dylik regel tillämpas för närvarande vid den offentliga hjälpverksamheten för arbetslösa och någon anledning att frångå densamma har icke visats föreligga. Att det i förevarande samman­ hang är fråga om ett försäkrings- och icke ett rent understödssystem synes så mycket mindre kunna åberopas, som det föreslås, att arbetsgivarna i denna sin egenskap skola bära en mycket väsentlig del av försäkringskostnaderna. Man synes då vara skyldig ägna särskild uppmärksamhet åt att icke arbets­ givarnas rättmätiga intressen obehörigen åsidosättas. Med hänsyn till den ut­ bredning fackorganisationerna numera fått och till den starka solidaritet, som råder mellan de organiserade arbetarna inom ett fack, måste den angivna regeln anses väl motiverad. Emellertid är tydligt, att bestämmelsen, strängt tilläm-

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

pad, kan i vissa fall leda till icke önskvärda konsekvenser. Inom den nuva­ rande hjälpverksamheten medgives också en mjukare tillämpning av densam­ ma genom överförandet av vissa arbetslösa till s. k. lokalt arbetskraftsöverskott. Med hänsyn härtill föreslår herr Bernström, att socialstyrelsen får ett allmänt bemyndigande att, där tillämpningen av de föreslagna konfliktbestäm­ melserna i visst fall uppenbarligen skulle innebära en obillig hårdhet, medgiva undantag från desamma. Genom ett sådant generellt bemyndigande torde vara sörjt för tillgodoseendet av befogade humanitära krav.

I enlighet med erhållna direktiv har i 1933 års sakkunnig förslag upptagits en regel av den lydelse, som förordats av herr Lindqvist m. fl. I de över sakkunnigförslaget avgivna yttrandena ha beträffande denna fråga anförts starka betänkligheter mot de verkningar av en dylik bestäm­ melse, som i skilda fall anses skola uppkomma. Av yttrandena i denna del torde här få återgivas följande.

Socialstyrelsen anför härom: En av de viktigaste men på samma gång mest svårlösta och ömtåliga frå­ gor, som statsmakterna ställts inför vid den hittillsvarande hjälpverksamhe­ ten för oförvållat arbetslösa, har gällt förfarandet vid arbetskonflikter. Frå­ gan har också vid upprepade tillfällen gjorts till föremål för statsmakternas ingående överväganden. Särskilt må i detta avseende hänvisas till de utred­ ningar och principiella uttalanden i ämnet, som återfinnas i arbetslöshetskommissionens skrivelse till statsutskottet den 9 mars 1923 och utskottets memorial nr 36 av den 22 i samma månad. Utgångspunkten för alla hithörande överväganden lärer vara att söka i den av såväl parterna på arbetsmarknaden som statsmakterna hittills städse och väl alltjämt hyllade grundsatsen, att det allmänna bör intaga en neutral håll­ ning i nämnda parters intressekonflikter. Vid varje under det allmännas medverkan anordnad hjälpverksamhet för oförvållat arbetslösa frånträder emellertid det allmänna alltid till viss grad berörda neutrala position och inskrider — av humanitära skäl —- till arbetarpartens förmån, i den mån man därmed påverkar en av de faktorer, som äro bestämmande för den fria löneprisbildningen. Det råder en konstitutiv, ofrånkomlig motsättning mellan å ena sidan de arbetsmarknadspolitiska hänsynstagandena och å den andra de humanitära, och det har då gällt att så avväga dessa mot varandra, att det allmännas in­ skridanden mot arbetslösheten, med bevarande av deras syfte, i minsta möjliga mån åsidosätta de arbetsmarknadspolitiska synpunkterna och i minsta möj­ liga mån innebära ett frånträdande av principen om det allmännas neutralitet i omförmälda parters intressekonflikter. Det motsatsförhållande, som här berörts, återspeglar sig också i det allmän­ na åskådningssätt, som man hittills ansett sig böra anlägga vid överväganden i den ena eller andra riktningen. I den mån hjälpåtgärderna äro att be­ döma ur humanitär synpunkt har man att taga i betraktande individens ■— eller familjens — hjälpbehov. Vid överväganden av arbetsmarknadssynpunkterna har man däremot hittills ansett sig nödsakad att betrakta spörs­ målet ur kollektiv synvinkel under hänsynstagande till fackorganisationer och hela yrken. Man har sålunda i de senare fallen icke ansett sig kunna bortse från ett sådant för hela vår arbetsmarknads gestaltning grundläggande faktum som den förefintliga intressegemenskapen de enskilda arbetstagarna emellan, vilken binder dem solidariskt samman och på vilken hela systemet för arbetarpartens löneaktioner via fackorganisationerna är uppbyggt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 119

Delade meningar ha, allt efter intresseinställningen, varit rådande, huru långt man därvid borde sträcka sig, men i det stora hela lär enighet rått därom, att denna på solidaritet grundade intressegemenskap över huvud taget måste beaktas. I vissa fall har också intressegemenskapen för ett visst yrke eller för en viss organisation ansetts oomtvistlig. Så till exempel har vid så kallad all­ män konflikt inom ett yrke samtliga till yrket hörande ansetts äga ett klart, samfällt intresse av konfliktens utgång och därmed vara benägna för och i stånd att påverka utgången av densamma. Vid konflikter av denna art har man också ansett, att det allmännas hjälp åt de enskilda arbetslösa inom yrket skulle utgöra ett kollektivt stöd åt hela arbetargruppens strävanden och på den grund ej böra ifrågakomma. I den remitterade promemorian upptagas i resp. författningsförslag be­ stämmelser om förfarandet vid arbetskonflikt beträffande dels arbetslöshets­ försäkring (16 §) och dels understödsverksamhet vid arbetslöshet (4 §). En­ ligt dessa — i båda fallen överensstämmande — bestämmelser må understöd ej utgå till den, som deltager i strejk eller är föremål för lockout under den tid konflikten varar. Det må vara tillfyllest att här konstatera, att man med sådan formule­ ring av nämnda bestämmelse helt bortser från den faktiska, solidaritet och intressegemenskap, som kan råda mellan de i konflikten direkt invecklade och andra arbetargrupper inom yrken eller fackförbund i orten eller i vissa fall inom hela landet. Därmed har man också bortsett från ett för hela lönebildningssystemet grundläggande faktum.

Statens arbetslöshetskommission: De föreslagna bestämmelserna rörande verkningarna av de arbetslösas deltagande i strejk eller lockout och om understödsfrågornas bedömande med hänsyn härtill äro visserligen enkla och lätttolkade. Sannolikheten synes dock tala för möjligheten av besvärande kom­ plikationer, därest statsmakterna komme att godtaga de sakkunnigas formu­ lering av bestämmelserna härutinnan. Enligt författningsförslaget möter det sålunda inga hinder för att exempelvis en obetydlig grupp av arbetare etable­ rar arbetsinställelser såsom led i en större aktion och härigenom förorsakar arbetslöshet för andra mycket större och även ur produktionssynpunkt långt betydelsefullare arbetargrupper. I dylika fall skola jämlikt förslaget endast de direkt strejkande utestängas från understöd, under det att huvudstyrkan vid en fabrik eller inom ett yrke anställda, som sålunda blivit arbetslös på grund av de andras konflikt, berättigades att uppbära understöd,_ så länge en på detta sätt uppkommen arbetslöshet vore för handen. En ändring av dessa ifrågasatta bestämmelser synes kommissionen påkallad. Sedan det hänvisningsförfarande vid vissa arbetskonflikter, som infördes genom beslut av 1926 års riksdag, i modifierad form intagits i 15 § i utkastet till förordning om erkända arbetslöshetskassor, anser kommissionen, att de av 1922 års riksdag fastställda bestämmelserna beträffande konfliktdirektivens ut­ formning böra bliva normgivande. Dessa innebära närmast, att icke blott de av en konflikt direkt berörda deltagarna skola avstängas från åtnjutandet av arbetslöshetshjälp, utan att sådan avstängning även skall drabba övriga av konflikten berörda inom ett yrke, en ort eller hela landet, alltefter den tolk­ ning, som vederbörande myndigheter må komma att från fall till fall giva åt den föreliggande konfliktens karaktär.

Sveriges skog säg are förbund yttrar: Om strejk råder vid en flottled, av­ stängas arbetarna vid denna från understöd från kassan.^ Blir sagda konflikt långvarig, kunna de träförädlingsindustrier, som få sin råvara ur samma flott-

120 Kungl. Maj:is proposition nr 209.

led, bliva utan virke och nödgas att slå igen, till dess konflikten i flottleden är löst. Så vitt förbundet kunnat finna av förslaget, erhålla sagda industriers arbetare under tiden fullt understöd. Här blir i realiteten det förhållandet radande, att med statsbidrag arbetslöshet understödjes, som indirekt är fram­ kallad av strejk. Att berörda understöd åt industriernas arbetare kommer att påverka möjligheterna för konfliktens lösande, är höjt över varje tvivel. Kommerskollegium uttalar med anledning av vad skogsägareförbundet så­ lunda anfört, att, det icke lärer kunna undgås, att indirekt samband mellan ar­ betskonflikter på ett arbetsområde och nödtvungna driftsinskränkningar på andra i åtskilliga fall kan tänkas uppkomma. Överståthållarämbetet finner, att konfliktparagrafen visserligen icke är av den betydelse, som den fått i den offentliga diskussionen, men anser dock sak­ liga skäl tala för att den gives ungefärligen den avfattning, som föreslagits av majoriteten av 1926 års sakkunniga, dock med det tillägget att tillsynsorganet äger icke allenast att utfärda närmare bestämmelser angående tillämpningen utan även att i förekommande fall vidtaga jämkningar och giva förklaringar huru de utfärdade bestämmelserna in casu skola tillämpas. Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar en avfattning av paragrafen, som överensstämmer med vad majoriten av 1926 års arbetslöshetssakkunniga före­ slagit. Svenska arbetsgivareföreninaen anser förslaget i denna del giva uttryck åt en principiell inställning till den statliga hjälpverksamheten, som föreningen icke kan dela. Föreningen avstyrker med hänsyn till konsekvenserna bestämt varje uppmjukning av de nu gällande direktiven.

Departe­ Den fråga, som nu berörts, är av synnerlig vikt, vilket torde framgå bland mentschefen. annat därav, att allvarliga politiska kriser två gånger framkallats i vårt land på grund av delade meningar om den inverkan arbetskonflikter rätteligen borde tillåtas få på samhällelig arbetslöshetshjälp. Enligt de grundsatser, som tillämpats i hittillsvarande svensk arbetslöshetspolitik, skola, då konflikt utbryter, de arbetslösa, vilka åtnjuta understöd av stat och kommun eller äro sysselsatta vid reservarbeten, undandragas vidare hjälp, om de tillhöra det fack, inom vilket arbetskonflikten pågår, och denna konflikt är allmän. Det har ansetts, att staten endast genom sådana avstängningsåtgärder upprätthölle den neutralitet i arbetstvister, som det tillkomme staten att iakttaga. Riktigheten av denna uppfattning om hur statens neutralitet bör hävdas kan icke medgivas. Man bör icke blunda för det fak­ tum, att arbetsgivarna genom en samfälld aktion (sympatilockouter) vid sådana reglers tillämpning kunna försätta hela den statliga hjälpverksamheten ur funktion. Regeln måste anses vila på den tankegången, att de arbetslösa dela ansvaret för att konflikt utbrutit eller hava intresse av konfliktens utgång, men dessa förutsättningar äro ingalunda givna annat än i undantagsfall. Med tillfredsställelse konstaterar jag, att samtliga 1926 års arbetslöshets­ sakkunniga utom en funnit sig böra förorda, att »bakåt verkande» konflikt­ direktiv icke böra införas i lag eller stadga om arbetslöshetsförsäkring. För min del ansluter jag mig till den formulering, som förordats av herrar Lind­ qvist, Hagman och Odelstierna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 121

Då man emellertid i yttranden över det senaste förslaget återkommit till den gamla problemställningen i fråga om konfliktdirektiven, anser jag mig böra något utförligare motivera mitt ståndpunktstagande. Socialstyrelsen säger visserligen ingenting positivt om den formulering, som enligt dess mening skulle vara den rätta, men då styrelsen hänvisar till den »faktiska intresse­ gemenskapen» mellan de i en konflikt direkt indragna och andra arbetare­ grupper, torde yttrandet innebära, att styrelsen anser nu gällande konflikt­ direktiv böra införas bland de bestämmelser, som leda till avstängning av bidrag från arbetslöshetsförsäkringen. I samma riktning uttalar sig statens arbetslöshetskommission. Svenska arbetsgivareföreningen förordar positivt nu gällande direktiv. Det synes mig vara obestridligt riktigt, såsom herrar Lindqvist, Hagman och Odelstierna anföra, att avgörande för omdömet, huruvida de arbetslösa skola anses stå utanför eller vara inblandade i arbetskonflikterna, bör vara, huruvida de på ena eller andra sättet materiellt stödja den ena av de stridande parterna, och icke, huruvida de eventuellt någon gång i framtiden kunna få skada eller gagn av en konflikts utgång. Denna principiella ståndpunkt till­ godoser också enligt min mening anspråket, att staten skall iakttaga neutralitet i striderna på arbetsmarknaden, i den mån detta krav överhuvud har någon gripbar mening. Om det är ett samhällsintresse att arbetskonflikter undvikas, kan det vara lika viktigt, att arbetsgivarnas stridslust dämpas därigenom att de arbetslösa anses stå utanför striden som att arbetarnas stridslust dämpas därigenom att dessa själva få ensamma taga hand om de arbetslösa vid konflikter. Ingenting vinnes för arbetsfreden genom att samhället indirekt bistår arbetsgivarsidan vid arbetskonflikter och inräknar i arbetstvisterna arbetare, som ingenting hava otalt med sina arbetsgivare av det enkla skälet, att de vid konflikttillfället ingen arbetsgivare ha. Så snart man söker räkna med de indirekta verknin­ garna för de arbetslösas del av arbetskonflikterna, riskerar man att i övervä­ gande antalet fall begå orättvisor. Det har sagts, att arbetarna skulle kunna upprätthålla hemliga blockader, varigenom staten skulle kunna tvingas att utbetala arbetslöshetsbidrag till ar­ betslösa, som råkat i sin ställning genom konstlade åtgärder från arbetarorga­ nisationernas sida. Då det emellertid föreskrives, att arbetslös skall förete av arbetsförmedlingen utfärdat intyg, att han icke kunnat erhålla arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, synes det fullständigt uteslutet, att ar­ betarna vid hemliga blockader skulle kunna erhålla stöd från arbetslöshetsför­ säkringen. Man har vidare antagit, att arbetarorganisationerna skulle kunna använda arbetslöshetskassorna i sin stridsstrategi. Det har sålunda tänkts, att en ar­ betarorganisation, som planerar en strejk, skulle kunna vidtaga åtgärder i syfte att strax före slutet av en avtalsperiod ha skapat ett större eller mindre antal arbetslösa, vilkas understöd under kommande konflikt skulle utgå ur arbets­ löshetskassorna, medan strejkkassorna sålunda skulle slippa undan med att underhålla ett mindre antal av dem, som faktiskt deltaga i strejken. Sådana

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

manövrer torde emellertid också stranda på regeln, att den arbetslöse skall vara skyldig antaga av arbetsförmedlingen anvisat arbete. Den enda förutsättnin­ gen, under vilken dylika manövrer kunde äga rum, skulle vara den, att ett hem­ ligt samförstånd rådde mellan arbetare och arbetsgivare därom, att arbetsgi­ varna under den konstlade arbetslösheten strax före avtalstidens slut skulle underlåta att från den offentliga arbetsförmedlingen begära arbetskraft. An­ tagandet av ett dylikt samförstånd torde emellertid tillhöra de orimligheter, som kunna lämnas ur räkningen. I yttranden av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Malmöhus län för­ ordas den bestämmelse, som herrar Carlström, Heckscher, Johansson och von Kock föreslagit i 1928 års sakkunnigbetänkande och som lyder på följande sätt: »Under tiden för arbetskonflikt utgives icke ersättning enligt denna lag 1) till den som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är föremål för lockout). 2) till den som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av den­ samma. Närmare bestämmelser angående tillämpningen av ovan angivna regler med­ delas av socialstyrelsen.» Det må i detta sammanhang nämnas, att enligt yttrande av skogsägareför­ bundet en arbetskonflikt vid en flottled kan medföra arbetslöshet vid föräd­ lingsindustrierna, varför sådana arbetslösa icke borde erhålla bidrag från försäkringen. Det nyss citerade förslaget skulle emellertid icke utestänga dessa arbetslösa från understöd, då förutsättningen är icke blott att de skola ha blivit arbetslösa i anledning av en arbetskonflikt utan även att deras egna löne- och anställningsvillkor skola röna inverkan av konflikten. Det är att förmoda, att sakkunnigförslaget år 1928 närmast tagit sikte på att förhindra en strejkstrategi, som avsåge att vid en planerad strejk kasta över huvudbördan av understödet från strejkkassorna till arbetslöshetsförsäkringen och sålunda utnyttjade statsunderstödet till att finansiera en strejk. En när­ mare granskning torde emellertid giva vid handen, att en dylik strejkstrategi icke blir möjlig att praktiskt genomföra. Följande exempel må anföras. Inom de flesta industrier finnas olika grupper av arbetare, och arbetets ostörda gång beror därpå, att samtliga grupper fullgöra sitt arbete. En enda liten grupp — t. ex. vävlagarna eller maskinisterna inom textilindustrien -— kan genom strejk lägga hela industrien stilla och alltså skapa stor arbetslöshet. Risken skulle då vara, att den större och den mindre gruppen i samråd planlade strejken så, att endast den mindre ginge ut i strejk. Fabrikerna skulle då nödgas inställa driften, och den större gruppen skulle förklaras för arbets­ lös och sålunda falla arbetslöshetskassan till last. Fallet torde få anses till­ höra konstruktionernas område. Om den mindre gruppen går ut i strejk under den tid avtal gäller för den större gruppen, kan den senare icke begagna den mindre gruppens strejk till förbättring av sina förmåner. Den större gruppen skulle sakna allt intresse av strejken. Dess intresse skulle i stället vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 123

motsatt, ty strejken skulle beröva densamma normala arbetsinkomster. Om avtalstiden för bägge grupperna utlöper samtidigt och avtalen bliva uppsagda till samma tid, bliva de praktiska verkningarna annorlunda. Då skulle den större gruppen kunna tänkas vara beredd att sluta avtal med arbetsgivaren, medan däremot överenskommelse icke kan uppnås mellan den mindre gruppen och arbetsgivaren. Därest arbetsgivaren för sin del träffar avtal med den större gruppen men den mindre gruppen ej kan förmås till uppgörelse utan går i strejk, skulle den större gruppen genom driftinställelsen betraktas såsom ar­ betslös och berättigad till bidrag från försäkringen. Detta vore ju i och för sig riktigt, eftersom den större gruppen, så långt ifrån att ha föranlett drift­ inställelse, genom sin medverkan till uppgörelsen sökt förebygga densamma. Men man måste fråga sig, huruvida det kan tänkas sannolikt, att en arbets­ givare skulle handla på angivet sätt. Hela hans intresse måste gå ut på att få samtidig uppgörelse med bägge grupperna, eftersom han i annat fall ändå icke kan hålla driften i gång. Kräver arbetsgivaren samtidig uppgörelse och arbetarna motsätta sig detta, så uppstår en regelrätt arbetskonflikt mellan honom och båda grupperna och rätten till försäkringsbidrag bortfaller. Överhuvud taget torde i dylika fall varje försök att spekulera i arbetslös­ hetsförsäkringens utnyttjande vid arbetskonflikter korsas genom att lockout (sympatilockout) vidtages mot de övriga arbetarna. Dylika åtgärder äro i regel medgivna även under avtalstiden.

Beträffande frågan om daghjälpens storlek hava en del myndigheter och sammanslutningar framfört yrkanden om sänkning såväl av maximi- och mi­ nimigränsen som av den andel utav lönen, till vilken daghjälpen högst må utgå. Sålunda ifrågasätta länsstyrelserna i Stockholms och Blekinge län, om den höjning av daghjälpen, som vidtagits i förhållande till 1928 års förslag, kan anses lämplig vare sig beträffande maximigränsen eller andelen av lönen. Kommerskollegium, överståthållarämbetet och Stockholms handelskammare anse, att daghjälpen för icke familjeförsörjare ej bör få överstiga hälften av arbetsförtjänsten. Skillnaden emot familjeförsörjarna bleve därigenom större, överståthållarämbetet yrkar vidare, att maximigränsen för icke familjeför­ sörjare bestämmes till tre kronor. Däremot finner ämbetet ej anledning till erinran mot att maximigränsen för familjeförsörjare bestämts till sex kronor. Lantbruksstyrelsen anför: \rad särskilt den föreslagna daghjälpen beträf­ far, synes densamma vara väl hög i förhållande till arbetsförtjänsten och ägnad att minska den arbetslöses iver att genom egna åtgöranden skaffa sig arbete. Åtminstone synes den böra ytterligare något _ nedsättas för icke­ familjeförsörjare. Skäligen bör jämväl daghjälpens maximibelopp sänkas, så att större rättvisa skipas olika arbetarkategorier emellan. Med hänsyn till de inom jordbruket för närvarande utgående daglönerna finner lantbruksstyrelsen även den nedre gränsen för daghjälpen väl hög. De sakkunniga framhålla visserligen i motiveringen, att oberoende av daghjäl-

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

pens minimibelopp, 2 kronor, förhållandet mellan daghjälpen och arbetsför­ tjänsten alltid måste gälla och att sålunda daghjälpen skall kunna utgå med belopp, understigande 2 kronor. En dylik tolkning kan lantbruksstyrelsen emellertid icke utläsa ur den föreslagna författningstexten. Försäkring sinspektionen å andra sidan anser sig icke kunna förorda en starkare reduktion av daghjälpen i förhållande till lönen än 20 respektive 40 procent, av den anledningen att en dylik skärpning i ett betydande antal fall torde komma att omöjliggöra för den försäkrade att under perioder av ar­ betslöshet uppehålla sig själv och familjen på den hjälp han skulle erhålla från försäkringen. Härtill kommer även enligt försäkringsinspektionen, att försäkringens prestationer icke synas kunna nedpressas alltför starkt, detta med hänsyn till att de kontantunderstöd, som enligt den föreslagna planen skulle komma att utgå till icke försäkrade, skola hållas lägre än nämnda pre­ stationer.

Stockholms handelskammare förklarar, att försäkringen blir fotad på ett tämligen obestämt och tänjbart begrepp, då daghjälpen skall sättas i förhål­ lande till »den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse». Handelskammaren i Göteborg anser, att en avsevärt lägre daghjälp än som fastställts torde möjliggöra en hjälplig existens. Handelskammaren anser ut­ trycket »den i orten vanliga arbetsförtjänsten» vara mångtydigt och, såvitt där­ med avses den förtjänst, som kan uppnås genom ackordsarbete, icke blott svårberäkneligt utan även olämpligt. Handelskammaren förklarar, att timlönen torde lämna en bättre utgångspunkt för bedömande av den inkomst, som måste anses skälig.

Departe­ På sätt de sakkunniga anfört har man vid bedömandet av frågan om stor­ mentschefen. leken av daghjälpen att taga hänsyn till å ena sidan att beloppen ej få sättas högre, än att intresse för den arbetslöse kvarstår att skaffa sig arbete, och å andra sidan att beloppen ej få sättas lägre, än att nödtorftig försörjning uppnås. Det är på grund av den stora skillnaden i lönenivån och levnadskostnaderna å olika orter i landet en vansklig sak att från dessa utgångspunkter i en författ­ ning bestämma gränserna för daghjälpens storlek såväl absolut som relativt taget. Det torde också vara nödvändigt att lämna kassorna en ganska stor frihet härvidlag. Genom att möjlighet finnes för kassorna att införa olika klasser med högre daghjälp å dyrare orter torde största möjliga rättvisa kunna ernås. Med den konstruktion av statsbidraget, som föreslås, lära några betänk­ ligheter från det allmännas sida ej kunna resas häremot. De av de sakkun­ niga föreslagna maximi- och minimigränserna samt daghjälpens avvägning i förhållande till lönen finner jag också ur olika synpunkter lämpliga. Med hänsyn till vad lantbruksstyrelsen anfört har i 20 § vidtagits viss om­ redigering, så att det av lagtexten klart framgår, att oberoende av minimibe­ loppet förhållandet mellan daghjälpen och arbetsförtjänsten alltid måste gälla. Till den av handelskamrarna i Stockholm och Göteborg omfattade meningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 125

att man vid daghjälpens bestämmande ej bör taga hänsyn till ackordsförtjänsten utan endast till timlönen, kan jag ej ansluta mig. Det är uppenbart, att timlönen, då arbetet utföres på ackord, ofta endast är en nominell faktor, och att man vid bedömandet av arbetarens inkomst måste taga hänsyn till den verkliga arbetsförtjänsten. Begreppet kan ingalunda anses obestämt och tänj­ bart. Det torde i allmänhet ej komma att erbjuda några större svårigheter att bestämma medelackordsförtjänsten för arbetarna inom visst yrke och å viss ort. Med hänsyn till vad socialstyrelsen anfört i sitt yttrande angående beräk­ ningen av daghjälpens storlek, om en yrkesarbetare omedelbart före arbetslös­ hetens inträdande haft ett kortvarigt arbete inom annat verksamhetsområde (sid. 52), må anföras följande. Om en yrkesarbetare bar en arbetsinkomst, som berättigar honom till en daghjälp av exempelvis fyra kronor, och han jämväl erlagt erforderligt antal avgifter i klass med sådan daghjälp, överensstämmer det med författningstex­ ten, att han vid arbetslöshet erhåller en daghjälp av fyra kronor, även om han omedelbart före arbetslöshetens inträdande haft ett allenast kortvarigt arbete inom annat yrke med lägre arbetsinkomst, exempelvis på grund av hänvisning till skördearbete. Å andra sidan kan ej en arbetare, som före arbetslöshetens inträdande haft ett kortvarigt arbete med högre lön än inom det egna yrket, på den grund erhålla högre daghjälp, än han eljest skulle varit berättigad till. Detta måste vara förhållandet, även om han tidigare erlagt avgift i klass med högre daghjälp, än han skulle vara berättigad att erhålla på grund av avlö­ ningen inom hans vanliga arbete. I nu omförmälda fall skall daghjälpens storlek sålunda beräknas med bortseende från den tillfälliga anställningen inom annat yrke. Något särskilt stadgande härom torde emellertid ej vara erfor­ derligt. I samband med frågan om försäkringens inverkan på arbetskraftens rörlighet har jag behandlat de förhållanden, som uppkomma, då en arbetare flyttar till ort med lägre lönenivå än den, efter vilken han beräknat sin försäkringsklass.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande bland annat anfört följande. Sparsystem. I alla försäkringssystem vilja givetvis försäkringstagarna, som tvingas att genom inbetalande av avgifter hopbringa ett sparkapital, ha största möjliga nytta därav, men inom flertalet försäkringsgrenar, som motsvara kraven på försäkring i egentlig mening, ha de icke mycket utrymme för sin företagsam­ het. Annorlunda är förhållandet med arbetslöshetsförsäkringen. Denna före­ ter nämligen, såsom förut berörts, en avsevärd löshet och osäkerhet i avseende å riskmomentet, i det uppkomsten av arbetslöshet för försäkringstagaren i stor utsträckning kan vara beroende av hans egna avsiktliga åtgöranden eller un­ derlåtanden. Till motverkande av detta missförhållande ha de sakkunniga, så­ som jämväl tidigare framhållits, på ett erkännansvärt sätt sökt bereda det av dem utarbetade försäkringssystemet såvitt möjligt erforderlig stadga genom ett ganska strängt beaktande av försäkringstekniska principer. Huruvida man härmed lyckats att säkerställa en tillfredsställande tillämpning av för­ säkringen, förefaller dock tveksamt. De föreslagna stränga bestämmelserna skulle nämligen sannolikt i många fall visa sig svåra att förverkliga. Försäkringstagarens ekonomiska intresse komme också ej sällan att vinna starkt stöd av humanitära, praktiska och kam-

126 Kungl. Maj:ts proposition nr S09.

ratliga hänsyn. I betraktande härav synes man ha anledning ifrågasätta, huruvida det ej vore påkallat att i den tillämnade lagstiftningen vidtaga vissa anordningar till minskande av försäkringstagarnas antydda frestelse att obe­ hörigt utnyttja försäkringen. Det mest effektiva medlet häremot skulle givet­ vis vara ett bättre respekterande av försäkringstagarnas intresse att njuta för­ del av sin tvångssparsamhet, och fullständigast skulle detta mål vinnas genom en sådan omläggning av försäkringssystemet, att understödsförmånen för de särskilda försäkringstagarna, oavsett eventuellt statsbidrag, väsentligen bleve beroende av de för dem inbetalda avgifternas värde, premiereserven, och att detta värde på något sätt tillgodofördes dem, i den mån det icke utnyttjades av dem genom tillämpning av försäkringen. En så långtgående förändring, som skulle till förmån för det individuella sparintresset i betydande mån un­ dantränga försäkringens solidaritetsidé, lär visserligen icke kunna ifrågakom­ ma, men torde det vara nödvändigt, att berörda intresse i vissa avseenden mera beaktas. Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, huruvida ej, såsom i det senaste engelska förslaget förordats, ett direkt samband borde skapas mellan understödstiden och erlagda avgifter, så att den, som erlägger avgifter i full eller större utsträckning, blir mer gynnad vid beräkning av understödstidens längd än den härutinnan mer försumlige.

Departe­ I dessa yttranden beröres ett betydelsefullt problem, som ej närmare disku­ mentschefen. terats i de tidigare förslagen. Det gäller här avvägning mellan tvenne i grunden skilda system för arbetslöshetshjälp, nämligen å ena sidan ett rent sparsystem, där de inbetalade avgifterna spärras för dens räkning, som verk­ ställt inbetalningen, och endast få utbetalas, därest denne drabbas av arbets­ löshet, å andra sidan försäkring, där de av olika personer inbetalade avgif­ terna utnyttjas för täckande av kostnaderna för de arbetslöshetsfall, som in­ träffat bland de försäkrade, oberoende av huruvida de drabba den ene eller den andre. Det rena sparsystemet innebär i motsats till försäkring ingen ut­ jämning mellan olika individer; ingen kan i ett visst fall få ut mer än han in­ betalat. Skulle ett sparsystem göras effektivt för den enskilde individen, krävdes tydligen inbetalningar av en storlek, som för flertalet icke vore möj­ lig att åstadkomma. Det är i huvudsak på dessa grunder, som jag icke an­ sett mig böra förorda en anordning, där större plats beretts åt sparsystemet, än som kommit till uttryck i de sakkunnigas förslag. De premier, som inbe­ talas av dem, som äro i arbete, äro i huvudsak att betrakta som riskpremier, vilka skola användas för dem, som drabbas av arbetslöshet. Med denna ut­ gångspunkt kan man därför vid understödets beräkning icke lämpligen till­ godoräkna den arbetslöse sådana avgifter, som ligga långt tillbaka i tiden. Försäkringen måste med användande av solidaritetsprincipen vara en till en förhållandevis kort tidrymd koncentrerad riskutjämning. I en viss utsträckning bör man emellertid naturligtvis vid understödsrättens fastställande taga hänsyn till de erlagda avgifterna. Detta sker i förevarande förslag liksom i de flesta redan införda försäkringssystemen i utlandet genom att såsom villkor för rätt till understöd kräves, att ett visst antal avgifter erlagts under viss förfluten tid. Den bakomliggande tanken är, att envar

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 127

måste i viss utsträckning hava bidragit till kassans fondbildning, innan han blir berättigad att uppbära medel från kassan. Det ligger emellertid vidare i försäkringens nyss angivna idé, att detta system måste bakåt verka avklip­ pande, låt vara att detta för enskilda försäkrade, som före arbetslöshetens in­ trädande just under den bestämda tiden ej kunnat erlägga föreskrivet antal avgifter, måste kännas obilligt. I England har försök gjorts att gradera understödstidens längd mellan olika försäkrade personer efter antalet inbetalade avgifter. Enligt de be­ stämmelser, som gällde före 1927 års lagstiftning, krävdes visserligen för att rätt till understöd över huvud skulle föreligga, att minst 30 avgifter er­ lagts sedan början av det första av de två närmast föregående försäkrings­ åren. Däremot var understödstidens längd helt beroende av antalet erlagda avgifter. För varje inbetalad veckoavgift erhölls understödsrätt under en dag, dock att understödstiden under ett understödsår icke fick överstiga 26 veckor. Denna s. k. sjättedelsregel innebar ursprungligen, att samtliga av de försäkrade från försäkringens införande inbetalade avgifter toges i beräk­ ning, med avdrag för varje tidigare uppburet understöd. Med vissa ändrin­ gar gällde sjättedelsregeln till år 1927, då den fullständigt avskaffades. Den sista engelska arbetslöshetskommittén har, såsom framgår av den i prome­ morian å sid. 207 intagna redogörelsen, diskuterat frågan om återinförandet av principen om ett direkt samband mellan understödstiden och de erlagda avgifterna samt föreslagit införandet av en regel, som gör understödstidens längd utöver ett minimum av 13 veckor beroende av förhållandet mellan an­ talet under de fem sistförflutna försäkringsåren inbetalade avgifter och un­ der samma tid uppburet understöd. Tanken att gradera understödstidens längd -— utöver ett visst minimum — mellan de försäkrade i förhållande till antalet under viss tid erlagda avgifter verkar onekligen till en början bestickande. Enligt min uppfattning hör denna tanke dock rätteligen ej hemma inom socialförsäkringen. Där bör i den all­ männa solidaritetens intresse någon sådan skillnad mellan de olika försäkrade ej ske. Den som haft förmånen att under en lång tid hava arbete och kunna betala avgifter bör ej ytterligare, på sina sämre lottade kamraters bekostnad, premieras genom att erhålla en längre understödstid än dessa. Jag anser mig sålunda ej kunna föreslå några åtgärder i av socialstyrelsen och länssty­ relsen i Kronobergs län antydd riktning. I

I de avgivna yttrandena har från arbetarhåll gjorts en bestämd erinran emot Förstärk­ det föreslagna villkoret, att för rätt till understöd skulle krävas, att visst an­ ning av försäkrin­ tal avgifter erlagts under en viss bestämd tidsperiod före arbetslöshetens in­ gens effekti­ trädande. vitet genom ändring av bestämmel­ Landssekretariatet anför härom, att inom de nuvarande kassorna i allmän­ serna om er­ het endast tillämpats den principen, att vissa avgifter skola hava erlagts, om lagda avgif­ ter för rätt framställning om understöd skall kunna godkännas, men att dessa avgifter till under­ kunna hava erlagts under obestämd tid före arbetslöshetens inträdande. stöd.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Svenska by g gnadsträarbetareförbundet uttalar, att verkningarna av bestäm­ melsen skulle bliva så vittgående, att de bleve ett avgörande hinder för en kas­ sas bildande eller fortvaro inom förbundets verksamhetsområde.

Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet: Den på sakkunnigas initiativ inom förbundet företagna utredningen giver vid handen, att för år 1930 icke mindre än 63 % av arbetslöshetsveckorna skulle blivit diskvalificerade på grund av ej erlagda 26 veckoavgifter. Ett lagfästande av angivna antal veckoavgifter som villkor för erhållande av arbetslöshetsunderstöd skulle göra det praktiskt omöjligt för stora delar av de till förbundet anslutna arbetargrupperna, att kunna bilda arbetslöshetskassor, och då lönerna för många av de i säsongindu­ strierna sysselsatta arbetarna, t. ex. kalk- och tegelbruksarbetarna, i allmänhet äro så låga, att inkomsten vid säsongarbetet är otillräcklig för livets uppehälle, äro även dessa arbetare i lika eller till och med i högre grad än andra arbetare berättigade till den ekonomiska hjälp, som de genom en arbetslöshetsförsäkring kunna beredas. För att icke dessa arbetare alldeles skola lämnas utan möjlighet att bilda arbetslöshetskassor förordar förbundet, att antalet erlagda veckoavgifter för såväl nyinträdande som äldre medlemmar något reduceras. Svenska nietallindustriarbetareförbundet: I 21 § av förslaget till förordning om erkända arbetslöshetskassor föreskrivna villkor i fråga om avgifters erläg­ gande till kassan för att understödsrätt skall kunna inträda måste anses vara alltför hårda. Förbundet ifrågasätter om någon tid för de 52 veckoavgifternas erläggande behöver stipuleras. Om kassans bärighet kalkyleras på betalda 52 veckors avgifter, bör ^det vara likgiltigt, om dessa erläggas under en längre tid än 2 år. Ett vidhållande av föreskriften om 2 år medför sannolikt, att en stor del av de arbetslösa med nu rådande arbetsförhållanden aldrig komma i understödsrätt. Samma erinran gäller stadgandet, att 26 veckoavgifter skola erläggas under det närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna året. Detta kommer att medföra, att de som bäst behöva arbetslöshetshjälpen ej kunna få den, emedan deras arbetslöshet sträcker sig över så långa perioder, att de ej kunna full­ göra den inbetalning som erfordras per år för att få understöd. Av nu existerande kassor har ingen en så restriktiv fordran rörande avgif­ ters erläggande under viss fastställd tid.

Svenska skogs- och flottning sarbetareförbundet: Bestämmelserna om 52 vecko­ avgifter under loppet av två år samt att den som uppburit understöd en gång ej under, en efterföljande arbetslöshetsperiod kan få understöd på nytt, såvida han ej under närmast förflutna år erlagt avgifter för minst 26 veckor, äro för stränga för skogsarbetarnas vidkommande. Enligt inom förbundet förd sta­ tistik skulle mer än 60 procent av dess medlemmar genom denna bestämmelse utestängas från möjligheterna att tillförsäkra sig arbetslöshetsunderstöd. Alla dessa skulle således gå förlustiga de fördelar, staten enligt förslaget skulle tillförsäkra dem, som ofta stå inför risken att bli utan arbete och inkomst. Då det här gäller sadana, som alldeles särskilt behöva en handräckning, anse vi bestämmelsen obillig. Vi bortse ej ifrån, att en försäkring till viss del måste uppbäras av de försäkrade själva, men anse ändå, att en jämkning kan göras, sa att något större antal ur de sämst ställda grupperna kunna inrymmas i densamma. Vi ha tänkt oss att bestämmelsen skulle kunna ändras till 28 resp.. 14 veckor, mot det. att antalet dagar, för vilka daghjälp skulle utbeta­ las, i motsvarande grad inskränkas. Därigenom skulle det bli större möjlig­ heter att bilda arbetslöshetskassor bland skogsarbetarna, vilket eljest torde bli mycket svårt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 129

Svenska textilarbetareförbundet: Bestämmelsen om att 52 veckokontingenter skola ha erlagts under de två senaste åren, innan rätt till understöd första gån­ gen inträder, torde böra uppmjukas åtminstone så långt, att de tre senaste åren få räknas. Nu förefintliga kassor, bl. a. detta förbunds, kräva i sina stad­ gar allenast att 50 veckoavgifter skola ha betalts och att medlemskapet skall ha varat minst ett år. Den föreslagna bestämmelsen betyder alltså en för­ sämring jämfört med förutvarande ordning. Även bestämmelsen om att med­ lem, som redan uppburit understöd, icke är berättigad till nytt understöd, om ej 26 veckoavgifter erlagts under senaste året, är liktydig med en försämring och synes för övrigt vara för sträng. Det må erinras om att flera förbund i stadgarna för sina kassor ha bestämmelser om att medlem, som uppburit ett visst antal dagars understöd, blir berättigad till förnyat understöd efter två eller tre månaders arbete. Följden av den föreslagna bestämmelsen skulle bliva, att en medlem efter ett halvt års arbetslöshet uteslutes från förnyat understöd, även om han har arbete i olika omgångar om 2—3 månader var. Under inga förhållanden bör det antal betalda veckor, som fordras för för­ sta understöd och förnyat understöd, sättas högre än respektive 50 och 25. Ett stort antal fackförbund, måhända de flesta, upptaga avgifter för endast 50 veckor per år. Första och sista veckorna äro i regel avgiftsfria. Denna ordning torde förbunden vilja bibehålla. Då det av praktiska skäl är omöj­ ligt att upptaga 52 avgifter per år för arbetslöshetskassan och 50 för den övriga verksamheten, skulle förslagets genomförande på denna punkt bety­ da, antingen att förbunden nödgas övergå till upptagande av 52 veckoavgifter, vilket med hänsyn till arbetsförhållandena kring årsskiftet är olämpligt, eller också att det faktiskt komme att krävas erläggande av avgifter för mer än resp. ett och ett halvt år för utbekommande av ett första och ett förnyat un­ derstöd. Svenska typograf-, bokbindare- och litografförbunden förklara, att ifråga­ varande bestämmelser under oöverskådlig tid komme att utestänga dem, som nu äro arbetslösa, från försäkringens förmåner, enär de flesta av dem endast kunna erhålla arbete under några korta perioder per år. Förbunden föreslå, att av­ gifterna skola få erläggas under fyra resp. två år. Bestämmelserna om att visst antal avgifter skola hava erlagts under viss Departe­ mentschefen. tid för att rätt till understöd skall förefinnas hava till huvudändamål att utgöra en fast grundval för kassornas ekonomi. Såsom jag nyss i annat sammanhang anfört, kan man för vinnande av riskutjämning mellan de försäkrade ej lämp­ ligen tillgodoräkna en arbetslös medlem avgifter, som ligga långt tillbaka i tiden. På grund härav är det tydligt, att jag ej kan ansluta mig till de av skilda fackförbund framställda yrkandena, att samtliga avgifter, som en med­ lem erlagt, skola utan tidsbegränsning få tillgodoräknas honom för rätt till understöd. Genom förevarande bestämmelser vinnes emellertid även något annat än ett stärkande av kassornas ekonomi. Då andra avgifter ej få tillgodoräknas än som belöpa å tid, då medlem haft lönearbete, avskiljes därigenom på ett effektivt sätt alla, som under en större del av året hava ställning såsom själv­ ständiga företagare. Försäkringen blir härigenom vad den är avsedd att vara, nämligen en försäkring för lönearbetare. Det är emellertid uppenbart, att de av de sakkunniga — i anslutning till 1928 års förslag — utarbetade bestämmelserna på ett synnerligen restriktivt Bihang till riksdagens protokoll 1983. 1 samt. Nr 209. 9

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

sätt komma att avskära stora grupper av de försäkrade från att komma i åt­ njutande av försäkringens förmåner. Såsom framgår av den genom de sak­ kunnigas försorg inom grov- och fabriksarbetareförbundet samt metallindu­ striarbetareförbundet verkställda undersökningen, skulle för det förstnämnda förbundets del — även om man bortser från sockerbrukens kampanjarbetare och torvindustriens arbetare — ej mindre än 65 resp. 61 procent av antalet arbetslösa veckor under åren 1929 och 1930 hava blivit diskvalificerade från understöd enbart på grund av att 26 veckoavgifter ej erlagts under det närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna året. För metallindustriarbetareför­ bundets del äro motsvarande siffror 54 och 42 procent. Det är under sådana omständigheter tydligt, att man måste ställa sig betänksam inför konsekven­ serna av de föreslagna reglerna. Såsom jag tidigare anfört, har det varit med full avsikt, som försäkringen begränsats till att avse endast ett visst bestämt område av den samlade arbets­ lösheten. Denna begränsning kan emellertid ej få drivas för långt; det är då fara värt, att försäkringen, i enlighet med vad socialstyrelsen förmenar, ej längre försvarar sin plats i ett arbetslösbetsprogram. Ur skilda synpunkter anser jag det därför vara lyckligt, om bestämmelserna på denna punkt något uppmjukas, även om detta komme att medföra ökade avgifter för de försäk­ rade. Rimlig hänsyn synes mig även böra tagas till den å arbetarhåll, enligt vad som framgår av yttrandena, allmänna opinionen i frågan. Jag har därför med utgångspunkt från det av de sakkunniga sammanbragta materialet i nyssnämnda två fackförbund låtit verkställa en undersökning angående den verkan på försäkringens effektivitet, som skulle ernås genom att förevarande villkor omlades så, att för rätt till understöd första gången från en erkänd arbetslöshetskassa krävas 52 erlagda avgifter under de när­ mast före arbetslöshetens inträdande förflutna tre åren och för rätt till under­ stöd därpå följande gånger krävas 26 avgifter under ett och ett halvt år före arbetslöshetens inträdande. Den över denna undersökning upprättade pro­ memorian är såsom bilaga (bilaga H) fogad till detta protokoll.1 Innan jag ingår på undersökningens resultat, torde jag få nämna några ord om den verkan, som en sådan utsträckning av tiden för erläggandet av avgif­ terna kan få på det nyss omnämnda önskemålet att från försäkringen utesluta dem, som ej huvudsakligen äro lönearbetare. Det är tydligt, att denna ut­ sträckning av tiden kommer att medföra en svagare verkan i detta hänseende. Men med hänsyn till att den i 7 § punkt 1 stadgade tidsbegränsningen allt­ jämt skall kvarstå och då i allt fall en medlem för att bliva berättigad till understöd måste hava haft arbete som lönearbetare under minst en tredjedel av den stadgade tiden före arbetslöshetens inträdande, synes det mig, som om man ej skulle behöva hysa några större farhågor för ogynnsamma verkningar i detta avseende av den ifrågasatta förändringen av villkoret. Den av textilarbetareförbundet gjorda anmärkningen om att man av tek­ niska skäl ej borde kräva mer än 50 resp. 25 avgifter skulle förlora sin be­ tydelse genom att tiden för erläggandet av avgifterna utsträckes.

1 Denua bilaga är här — liksom den tidigare omförmälda bilagan G — intagen efter statsråds­ protokollet den 17 mars 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 131

.Vid den nyssnämnda kompletterande utredningen har icke undersökts, hur många procent av antalet arbetslösa veckor, som skulle diskvalificeras genom en bestämmelse om att 52 respektive 26 avgifter skola hava erlagts under tre re­ spektive ett och ett halvt år, utan i stället hur stor procent av antalet arbetslösa veckor, som skulle hava understötts efter en sådan utsträckning av tiden för erläggandet av avgifterna. Detta innebär emellertid endast olika sidor av samma sak. Hela det tillgängliga materialet har icke blivit genomgånget vid undersökningen, utan denna har blott utförts beträffande viss del av mate­ rialet för vissa särskilt valda kvartal. Undersökningen torde dock ge besked om den ungefärliga stegring i effektiviteten, som skulle nås genom för­ ändringen. Vad först angår huvudvillkoret eller att för rätt till understöd andra och föl­ jande gånger från en erkänd kassa skulle fordras 26 erlagda avgifter under ett och ett halvt år i stället för, såsom enligt sakkunnigförslaget, under ett år, giver undersökningen vid handen, att för metallindustriarbetareförbundets del en steg­ ring i försäkringens effektivitet skulle äga rum med omkring 20 procent eller från 37.2 till 44.6 procent. För grov- och fabriksarbetareförbundet skulle steg­ ringen uppgå till 35 procent eller från 27 till 36.5 procent. Verkan på försäkringens effektivitet genom en utsträckning från två till tre år av kravet på 52 erlagda avgifter för att medlem första gången skulle bliva berättigad till understöd har på grund av materialets beskaffenhet endast kun­ nat beräknas för metallindustriarbetareförbundet. Resultatet skulle för järnbruksarbetarna bliva en stegring med 54 procent eller från 26 till 39.9 procent. De erhållna resultaten, som väl i stort sett torde kunna anses signifikativa för försäkringsklientelet i allmänhet, giva alltså vid handen, att en betydande ökning i försäkringens effektivitet erhålles genom att till tre respektive ett och ett halvt år utsträcka den tid, inom vilken det fastställda antalet avgifter skall hava erlagts. Då, såsom framgår av det nyss anförda, denna ökning av effektiviteten nås utan att själva försäkringssystemet rubbas, vill jag för min del förorda en ändring i sådant avseende. För att erhålla en uppfattning rörande storleksordningen av den ökning av statsbidraget, som härigenom kan komma att erfordras, hava vissa beräkningar utförts, varvid med ledning av nyssnämnda undersökning antagits, att försäk­ ringens effektivitet och därmed även antalet understödda dagar per medlem genomsnittligen skulle komma att ökas med 25 procent. Detta kommer givetvis att innebära en motsvarande ökning av de sammanlagda kostnaderna för för­ säkringen. Däremot kan en liknande slutsats icke dragas beträffande stats­ bidraget, som, i det fall då antalet understödda dagar är mindre än 21, gi­ vetvis kommer att ökas mer än 25 procent, alldenstund statsbidraget utgår med en relativt större del av den sammanlagda kostnaden ju större antalet under­ stödda dagar per medlem är. Skulle åter antalet understödsdagar per med­ lem redan på grund av bestämmelserna i de sakkunnigas förslag komma att närma sig 21 eller överstiga detta antal, kommer en ökning av försäkringens effektivitet icke att medföra någon höjning av statsbidraget. Hela ökningen måste i detta fall bäras av de försäkrade. Jag återkommer senare till vissa kostnadsberäkningar i detta hänseende.

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Jag har särskilt övervägt lämpligheten av att, i stället för att utsträcka tiden, bibehålla två, respektive ett år och i stället sänka antalet avgifter till 40 respektive 20. Även då skulle man ernå en ökning i effektiviteten av unge­ färligen samma storleksgrad som vid den här ifrågasatta utsträckningen av tiden. Man skulle i sådant fall även undvika, att den tid, inom vilken avgif­ terna skulle få erläggas, fastställdes till en del av ett år. Detta måste nämli­ gen för säsongyrkenas del föra med sig vissa variationer för de enskilda medlemmarna, beroende på vid vilken tidpunkt arbetslösheten inträffar. Här­ vidlag finnes dock ingen möjlighet att beräkna verkningarna, enär man ej kan förutsäga, vilka inskränkande bestämmelser för de olika säsongyrkena, som kunna komma att meddelas av tillsynsmyndigheten. Det är således tydligt, att man torde kunna välja vilken som helst av de båda vägarna och ernå samma resultat. Då jag, som nyss nämnts, stannat för att förorda en utsträckning av tiden beror detta närmast därpå, att det synes önskvärt, att rätt till understöd icke i något fall kan inträda förrän efter ett års medlemskap, motsvarande 52 erlagda veckoavgifter. Det har icke förbisetts, att en utsträckning av tiden för erläggande av av­ gifterna på sätt här ifrågasatts kan under särskilda förhållanden medföra icke önskvärda påföljder med hänsyn till understödsrätten. Då det emellertid torde röra sig om undantagsfall samt en jämkning av bestämmelserna med hänsyn därtill visat sig leda till ojämnheter i andra avseenden, har jag ansett det anmärkta förhållandet icke böra föranleda någon åtgärd. I

Karenstids­ I vissa yttranden har gjorts gällande, att den förordade allmänna karens­ bestämmel­ tiden av 6 arbetslösa dagar, liggande inom 14 dagar närmast före daghjäl­ serna. pens utgående, vore alltför kort. Någon ändring synes mig emellertid icke böra ske på denna punkt, i vilken förslaget överensstämmer med de tidigare framlagda betänkandena. I ett annat hänseende synes emellertid viss ändring i karenstidsbestämmel­ serna böra vidtagas. Enligt 22 § andra stycket i förslaget kan erkänd arbets­ löshetskassa i sina stadgar föreskriva längre karenstid än den nyssnämnda, dock ej över 3 månader. Denna undantagsbestämmelse har, såsom framgår av motiveringen, framför allt tillkommit för att tillgodose behovet i sadana kas­ sor, där arbetslöshetsfallen icke äro särskilt talrika men där arbetslöshetspe­ rioderna däremot i regel äro långvariga; detta gäller särskilt kontorister och med dem likställda. Emot bestämmelsen i och för sig har jag intet att erinra men anser erforderligt, att densamma i visst hänseende kompletteras. Då be­ stämmelsen innefattar ett medgivande för en kassa att ga längre i inskränk­ ningar i medlemmarnas rättigheter än förordningens allmänna regler medgiva, torde det nämligen utan särskilt stadgande vara klart, att bestämmelsen in­ nebär, att i stadgarna kunna — såsom mindre långt gående inskränkningar i förhållande till medlemmarna — intagas föreskrifter om att den längre ka­ renstiden skall kunna ligga inom en längre tid, exempelvis liksom beträffan­ de grundbestämmelsen inom dubbla den tid, som fastställts såsom karenstid, och att den alltså ej behöver omedelbart föregå daghjälpens utgående. Emel­ lertid skulle en dylik bestämmelse kunna leda till icke önskvärda resultat,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 133

därest man icke samtidigt upprätthåller kravet på att jämväl i dylika fall den grundläggande föreskriften skall iakttagas, så att daghjälp även då endast må utgå för den händelse den sökande under minst 6 dagar under nästföre­ gående 14 dagar varit arbetslös. Ett tillägg av sådan innebörd synes följakt­ ligen böra göras. En motsvarande jämkning bör vidtagas i fjärde stycket i samma paragraf, som handlar om tillsynsmyndighetens rättighet att i vissa fall stadga längre karenstid än den normala.

I yttrandena har icke anförts någon erinran mot att understödstidens längd bestämts till högst 120 och lägst 90 dagar under ett år. Ej heller jag finner anledning till erinran emot de sakkunnigas förslag härutinnan. Länsstyrelsen i Kronobergs län har emellertid ifragasatt, om ej ett direkt samband borde skapas emellan understödstiden och de erlagda avgifterna. Beträffande denna fråga hänvisar jag till vad jag i annat sammanhang (sid. 127) därom anfört.

Socialstyrelsen har med hänsyn till försäkringens genomförande ansett det Arbets•vara nödvändigt att åvägabringa en lagstadgad förpliktelse för arbetsgivare Sua,ein VSTatt på begäran av arbetare utfärda intyg av sådant slag, som omförmäles i 25 §. I likhet med de sakkunniga anser jag ej skäl föreligga för vidtagande av en sådan åtgärd. Det torde kunna förväntas, att arbetsgivarna ändock skola tillhandahålla ifrågavarande intyg. I det troligen försvinnande fåtal fall, då begärt intyg ej lämnas, bör utredning likväl lätt kunna ske genom kassans försorg. Tvingande bestämmelser i ämnet — vilka förutsätta lagstiftning av civillags karaktär -— torde ej böra införas, om ej under försäkringens tillämp­ ning behov därav skulle framträda.

Socialstyrelsen har mot sakkunnigförslaget riktat den principiella erinrin- Tillsynsgen, att man i en hel del mycket viktiga frågor huvudsakligen nöjt sig med att hetlns ställhänvisa till tillsynsmyndighetens praktiska verkställighetsåtgärder. Såsom ning. exempel på vad härmed avses har socialstyrelsen anfört dels den befattning tillsynsmyndigheten skulle få med genomförandet av den lokala organisationen, dels att det skulle ankomma på tillsynsmyndigheten att bestämma det ytterst vanskliga företagarbegreppet, dels att tillsynsmyndigheten skulle hava att söka förebygga, att försäkringen utvecklade sig till vad man kallade yrkesförsäkring, samt att tillsynsmyndigheten i själva verket skulle bliva avgörande i konfliktfrågorna. Slutligen hade myndigheten, bland annat, att tillse, att avgifterna till kassorna sattes till sådana belopp, att kassorna bleve solventa inför sina ekonomiska förpliktelser till klientelet. Rörande styrelsens utta­ landen i detta hänseende liksom angående lokalförvaltningen, får jag hänvisa till den föregående sammanfattande redogörelsen för avgivna yttranden (sid. 53).

Svenska arbetsgivareföreningen har ansett det betänkligt att på tillsynsmyn­ digheten lägga hela ansvaret för försäkringens tillämpning vid säsongarbets­ löshet.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Å andra sidan har socialstyrelsen i andra sammanhang yrkat, att tillsyns­ myndigheten skulle erhålla en förstärkt kompetens i olika hänseenden. Så­ lunda har styrelsen ifrågasatt, att tillsynsmyndigheten skulle tillerkännas ut­ trycklig rätt att, ifall ett verkställighetsorgan hos arbetslöshetskassa befun­ nes missköta sitt uppdrag, efter varning påbjuda personalförändring. Jäm­ väl överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Värmlands län hava framhållit önskvärdheten av att tillsynsmyndigheten hade större befogenhet att regleran­ de ingripa för tryggande av en rätt tillämpning.

Departe­ Det framgår icke av socialstyrelsens utlåtande, hur styrelsen tänkt sig, att mentschefen. en i detalj genomförd reglering i förordningen av de frågor, som enligt sak­ kunnigförslaget skulle bero på tillsynsmyndighetens närmare bedömande, skulle vara möjlig. Det lärer också ligga i öppen dag, att i vissa hänseenden den närmare regleringen måste kunna avpassas efter de skiftande förhållandena. En sådan ordning innebär icke heller någon nyhet utan förekommer regel­ bundet på liknande områden och i motsvarande omfattning. Vad styrelsen avser med sin antydan, att särskilt svårlösta frågor skulle hava av de sak­ kunniga förbigåtts i författningarna allenast med en hänvisning till tillsyns­ myndighetens befogenheter, är svårt att inse; jag utgår från att styrelsen icke därmed avsett, att de sakkunniga skulle hava på detta sätt sökt undgå vissa besvärligheter i sitt arbete. Endast på en punkt har jag funnit en yt­ terligare precisering av lagtexten vara möjlig. Ehuru det ur vissa synpunk­ ter kunde vara lämpligt att även beträffande familjeförsörjarbegreppet kunna taga hänsyn till skiftande förhallanden, har jag nämligen ansett övervägande skäl tala för att, pa sätt närmare skall utföras i den speciella motiveringen, i förordningen intaga en bestämmelse om innebörden av detta begrepp. Från vissa håll har, såsom framgår av det föregående, å andra sidan ut­ tryckts önskvärdheten av att tillsynsmyndigheten erhölle starkare befogenhe­ ter att ingripa reglerande gentemot kassorna. Detta gäller särskilt frågan om de åtgärder, som böra vidtagas i de fall, då de ekonomiska förhållandena medföra ökad påfrestning på kassorna. Härutinnan bygger sakkunnigför­ slaget på den principen, att avgörandet och ansvaret tillkomma kassornas ledning men att tillsynsmyndighetens samtycke är erforderligt, detta tydli­ gen närmast i syfte att denna myndighet skulle bevaka de försäkrades intres­ sen gentemot en kassaledning, som möjligen alltför starkt ville tillgodose kas­ sans ekonomiska intressen. Då man här ifrågasätter, att tillsynsmyndigheten skulle hava rätt att föreskriva exempelvis nedsättning av daghjälpsbelopp eller förkortning av understödstiden, innebär detta alltså en fullständig om­ läggning. Denna kan enligt min mening knappast anses berättigad. Det fin­ nes icke anledning att underkänna ansvarskänslan hos de blivande kassornas ledning, och genom bestämmelserna om tillsynsmyndighetens övervakande ställning är det sörjt för att de i tillräcklig tid erhålla kännedom om sådana omständigheter, som böra föranleda övervägande av här avsedda åtgärder. Där­ est uppenbara missförhållanden skulle förekomma, kan myndigheten tillgripa sin allmänna möjlighet att lämna anvisningar, vilka måste följas vid risk att statsbidraget indrages eller eventuellt, att antagandet som erkänd arbetslös­ hetskassa återkallas.

Kungl. Maj :ts proposition nr 209. 135

Jämväl i andra här ifrågavarande hänseenden anser jag sakkunnigförslaget vara väl avvägt beträffande tillsynsmyndighetens ställning i förhållande till de blivande kassorna. Det frivilliga försäkringssystemet har valts bland annat för att man, i den mån detta vore möjligt, skulle kunna undgå en byråkratisering. Med fasthållande vid denna tanke måste det uttalas en bestämd var­ ning emot alla tendenser i motsatt riktning. Vad särskilt angår socialstyrel­ sens uttalande om behovet av en närmare reglering av kassornas lokala förvalt­ ning måste det anses avgjort olämpligt att insnöra denna i enhetliga och stela normer. Utan risk torde man kunna överlåta åt kassorna att ordna härmed på sätt, som ur ekonomiska och andra synpunkter finnes mest praktiskt. Genom samarbetet med arbetsförmedlingens organ samt med den noggranna gransk­ ning av räkenskaperna, som skall föregå utbetalandet av statsbidrag, finnas enligt min mening fullt tillräckliga möjligheter att erhålla en säker uppfatt­ ning om huruvida en kassas lokala förvaltning skötes på sätt, som varit av­ sett, och att alltså ingripa mot kassan enligt förordningens bestämmelser i de fall, då så befinnes icke vara förhållandet.

Av den inledande redogörelsen för sakkunnigförslaget har framgått, att grundsatsen, att statsbidraget till de olika kassorna skulle variera efter an- grunderna. talet understödsdagar per medlem och daghjälpsbeloppens genomsnittliga storlek, tillämpats med följande utgångspunkter, nämligen att statsbidraget skulle vid en daghjälp av 2 kronor utgöra högst 75 % och vid en daghjälp av 6 kronor högst 40 % av hela kostnaden. Dessa maximibelopp skulle stats­ bidraget uppnå, då antalet understödda dagar per medlem uppginge till 21. En annan utgångspunkt var, att daghjälpsbidrag skulle börja utgå först, då antalet understödda dagar var lika stort som genomsnittliga daghjälpsbidraget uttryckt i kronor, alltså i det fall, att daghjälpen var 2 kronor, först då antalet understödda dagar per medlem översteg 2 o. s. v. Från dessa förut­ sättningar har uppgjorts en tabell rörande daghjälpsbidragets procentuella storlek vid olika kombinationer av genomsnittlig daghjälp och antal under­ stödda dagar per medlem. Denna tabell återfinnes på sidan 160 i bilaga G. Hur statsbidraget i olika fall skulle komma att ställa sig, uträknat i pro­ cent och i kronor, framgår av tabeller å sidorna 76—77 i samma bilaga. Vid exempelvis 10 understödda dagar per medlem och år skulle statsbidragsprocenten utgöra vid en daghjälp av 2 kronor 53 %, vid en daghjälp av 3 kro­ nor 38.4 %, vid en daghjälp av 4 kronor 29.2 %, vid en daghjälp av 5 kronor 22.1 % och vid en daghjälp av 6 kronor 16.3 %. Med samma antal understödda dagar skulle försäkringsavgiften komma att utgöra för en daghjälp av 2 kro­ nor 9 kronor 40 öre om året, för en daghjälp av 3 kronor 18 kronor 50 öre om året o. s. v. . Rörande de invändningar, som från vissa håll, särskilt från socialstyrelsen, framställts mot denna principiella läggning av statsbidragen, vilken ju är grundläggande för hela förslaget, har jag uttalat mig i det föregående. Här må nu å andra sidan anmärkas, att statskontoret icke funnit något vara att erinra mot förslaget i denna del.

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

.Vad angår det sätt, på vilket principen tillämpats, hava ävenledes gjorts vissa uttalanden. Sålunda har landssekretariatet anfört, att det ville förefalla, som om visst fog skulle föreligga för en kritik av bestämmelserna i så måtto, att därest inom ett visst fack förekomme mycket låga löner och samtidigt låg arbetslöshet, ett dylikt fack erhölle ett mycket lågt statsbidrag, ehuruväl åt­ skilliga skäl skulle kunna anföras för att även dessa fack just på grund av den mycket låga avlöningen borde tillerkännas högre statsbidrag än som en­ ligt förslaget vore möjligt.

Svenska textilarbetareförbundet har närmare utfört samma synpunkter på i huvudsak följande sätt. Förslaget till grunder för statsbidraget innebär, att låg daghjälp och stor arbetslöshet skola tillförsäkra en kassa ett procentuellt högre statsbidrag, och att statsbidraget skall bli procentuellt mindre, ju högre daghjälpen och ju lägre arbetslöshetsprocenten är. Denna princip kan vid ett mera ytligt be­ traktelsesätt synas vara den rättvisaste, och i så måtto gör den ju rättvisa, att den tillförsäkrar de lägst avlönade arbetargrupperna på landsbygden, t. ex. skogsarbetare och lantarbetare, ett relativt högt statsbidrag och därigenom möjliggör dessa gruppers inordnande i försäkringen. Vid närmare granskning visar det sig dock, att de föreslagna bestämmelserna för industriarbetarnas vidkommande skulle få verkningar, som icke kunna betecknas som tillfreds­ ställande. Utredningsmännen synas i det fallet icke tillräckligt ha beaktat ett par betydelsefulla omständigheter. För det första ha vi en arbetargrupp så­ dan som byggnadsarbetarna, där arbetslöshetsprocenten är synnerligen hög, till stor del beroende på fackets säsongkaraktär, men där löneinkomsterna äro så goda, att gruppen det oaktat får räknas till de bäst ställda i landet. För det andra finnes en grupp _ textilarbetare, vars löner höra till de lägsta i lan­ det men som haft en relativt låg arbetslöshetsprocent. Det föreliggande för­ slagets verkningar med avseende å dessa båda arbetargrupper skulle bli, att de högt avlönade byggnadsarbetarna, som på några månader tjäna mer, ofta mångdubbelt mer, än textilarbetarna på ett helt år, tillförsäkras ett tämligen stort statsbidrag, medan de på gränsen av existensminimum ständigt balanse­ rande textilarbetarna skulle få ett obetydligt bidrag till sin försäkring. Då det knappast kan anses rättvist, att arbetare, som ha möjligheter att, så länge de äro i arbete, erlägga tämligen höga försäkringsavgifter, erhålla betydligt större hjälp från staten än^arbetare, vars möjligheter att erlägga tillräckliga avgifter, på grund av de låga lönerna, alltid äro ytterligt små, måste vi be­ teckna förslaget i denna del såsom synnerligen otillfredsställande. När man bedömer det ifrågavarande förslaget, torde man sålunda icke en­ bart böra betrakta verkningarna för t. ex. skogs- och lantarbetarnas vidkom­ mande. Att dessa arbetargrupper böra ha största möjliga bidrag från sta­ ten torde alla vara ense om. Man måste emellertid ägna största uppmärksam­ het även åt förhållandena inom den störa industriarbetareklassen. Textilar­ betarna kunna i lönehänseende närmast jämföras med lantarbetare och skogs­ arbetare. Däremot föreligger såtillvida en skillnad mellan t. ex. skogsarbe­ tare och textilarbetare, att arbetslösheten bland de förra är synnerligen om­ fattande, medan den bland textilarbetarna hittills varit jämförelsevis måttlig. Utredningsmännen synas emellertid ha förbisett en sak, som gör att en dylik jämförelse blir åtskilligt missvisande. Medan skogsarbetarna, liksom lantar­ betarna, . äro bosatta pa rena landsbygden, där hyrorna äro obetydliga och även övriga levnadskostnader äro relativt låga, bo textilarbetarna i regel i stä­ der och större samhällen, där hyror och andra levnadskostnader äro betydligt högre. Textilarbetarnas levnadsförhållanden bli därigenom, även vid en mind-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 137

re arbetslöshet, långt ifrån avundsvärda, sedda t. o. m. ur en skogsarbetares eller lantarbetares synvinkel. Nämnda förhållande gör bl. a., att textilarbetarna icke i regel kunna existera på den lägsta daghjälpen, medan denna för skogs- och lantarbetarnas vidkom­ mande kan vara fullt tillräcklig. Därigenom bli textilarbetarna automatiskt uteslutna från den möjlighet att erhålla högsta statsbidrag, som står öppen för de båda andra arbetargrupperna. Såvitt vi kunna se, kunna textilarbetarna nämligen icke ens inför utsikten av högre statsbidrag reflektera på att gå ned till en daghjälp av 2 kronor. De äro tvingade att hålla sin daghjälp åtskil­ ligt högre, vilket medför högre avgifter och, även vid ökad arbetslöshet, bidrar till att hålla statsbidraget nere. I detta sammanhang vilja vi erinra om att förhållandena i den nuvarande arbetslöshetskassan icke kunna läggas till grund för beräkning av daghjälp och statsbidrag enligt föreliggande förslag. Att den genomsnittliga daghjälpen t. ex. år 1931 stannat vid kronor 2: 84 be­ ror på att daghjälpsbelopnet nu är bestämt med hänsyn till medlemstidens längd och antalet betalda kontingenter. Då en dylik ordning icke torde vara möjlig efter den föreslagna lagstiftningens genomförande och då vi icke kun­ na sänka beloppen för äldre medlemmar och sådana med försörjningsplikt, torde den genomsnittliga daghjälpen framdeles komma att bli betydligt högre, vilket ytterligare bidrar till att ställa textilarbetarna i ett ogynnsamt läge med avseende å statsbidrag. Såvitt vi fattat förslaget till grunder för statsbidragets utgående rätt, skulle bidraget börja utgå efter ett antal understödda dagar per medlem, som utgör 2 vid en daghjälp av kronor 2:—, 2: 25 vid en daghjälp av kronor 2: 25, 2: 50 vid en daghjälp av kronor 2: 50 o. s. v. Ju högre daghjälp en kassa betalar, ju senare skulle rätten till statsbidrag inträda. Redan vid en daghjälp av kronor 2: — skulle utsikten till statsbidrag vid mindre arbetslöshet för textil­ arbetarnas vidkommande bli synnerligen liten. Av skäl som redan nämnts kan daghjälpen emellertid icke hållas nere vid 2 kronor. Till alla dessa skäl kommer bl. a., att daghjälpen framdeles skulle bli normerande för kontantunderstöden till arbetslösa. Det torde måhända även bli nödvändigt att upp­ dela kassan i fem understödsklasser med hänsyn till orternas placering i löneoch dyrortshänseende. Enligt förslaget skall emellertid för kassa, i vilken medlemmarna äro fördelade i olika understödsklasser, daghjälpsbidraget be­ räknas särskilt för varje klass. Detta betyder, att de understödsklasser, som omfatta de dyraste orterna, där arbetarna ha det svårast, skulle bli utan stats­ bidrag eller i bästa fall få ett så ringa bidrag, att det saknade betydelse. Följden skulle bli att avgifterna i dessa klasser finge hållas så höga, att med­ lemmarna icke mäktade bära dem. Textilarbetarnas löner befinna sig emeller­ tid på en nivå, som icke tillåter någon höjning av nu utgående avgifter. Det bör måhända också erinras om att textilarbetarna på grund av sina då­ liga löner äro i större behov av hjälp under arbetslösheten än arbetare med relativt god lön. Textilarbetarna kunna självfallet icke åstadkomma några besparingar. De leva »ur hand i mun» och detta betyder, att så snart arbets­ lösheten inträder, träder också nöden in i hemmet.

Svenska typograf-, bokbindar- och litograf förbunden ha anfört: Vi finna det rimligt och riktigt, att statsbidragets storlek normeras efter arbetslöshetens omfattning, så att ett mindre statsbidrag utgår vid ringa ar­ betslöshet och ett större bidrag utgår vid mer omfattande arbetslöshet. Där­ emot finna vi det oriktigt att statsbidraget ilven skall normeras efter dag­ hjälpens storlek, så att ett större statsbidrag utgår vid lägre daghjälp ocli ett mindre statsbidrag utgår vid högre daghjälp. Då de sakkunniga förordat en dylik princip ha de tydligen utgått ifrån det antagandet, att de högre daghjälpsbeloppen endast komma att utgå i kassor, som omfatta i ekonomiskt

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

hänseende bättre ställda arbetargrupper, medan de lägre daghjälpsbeloppen komma att utgå i kassor, som omfatta i ekonomiskt hänseende sämre ställda arbetargrupper. Detta antagande är emellertid knappast riktigt. En i eko­ nomiskt avseende mindre lyckligt lottad grupp kan mycket väl söka åstad­ komma en god försäkring, emedan de vid arbetslöshet omedelbart äro i behov av ett betydande ekonomiskt stöd, medan en bättre ställd grupp kan ha mindre intresse för försäkringen, enär understödsbehovet vid arbetslöshet ej för dem är så trängande, och de kunna därför nöja sig med ett lägre daghjälpsbelopp. Om staten skall taga hänsyn till arbetarnas ekonomiska ställning vid fast­ ställande av statsbidragets storlek, bör den genomsnittliga årsinkomsten vara avgörande härför och icke daghjälpsbeloppets storlek. Enligt förslaget får den, som uppbär understöd från erkänd arbetslöshetskassa, icke samtidigt upp­ bära understöd från fattigvården. Arbetare, som i allmänhet ha sin syssel­ sättning i städerna, måste därför vara försäkrade för ett relativt högt dag­ hjälpsbelopp, enär utgifterna för isynnerhet mat och husrum äro större i städerna än i landskommunerna. Det synes oss även vara ett samhällsintresse att uppmuntra arbetslöshetskassorna att hålla högsta möjliga daghjälp, så att de arbetslösa verkligen kunna reda sig på det erhållna understödet. Vi få därför hemställa, att statsbidragets storlek endast normeras i för­ hållande till arbetslöshetens omfattning.

Departe­ Vad först angår önskemålet, att statsbidraget skulle normeras med hänsyn mentschefen. tagen direkt till den genomsnittliga arbetsförtjänsten, kan detta visserligen ur en del synpunkter anses vara principiellt riktigast. De sakkunniga hava också vid sitt arbete utgått härifrån men nödgats konstatera att, med hänsyn till de särskilt i vårt land i mycket stor utsträckning varierande lönerna såväl mellan olika fack som mellan olika orter, det skulle erbjuda alltför stora svå­ righeter att lägga den genomsnittliga arbetsförtjänsten direkt till grund. De sakkunniga hava därför nödgats göra det antagandet, att daghjälpsbeloppets växlingar i regel motsvaras av olikhet i arbetsinkomsten, och därför ansett sig kunna bygga statsbidragssystemet på den genomsnittliga daghjälpen. Om detta antagande i ett visst fall är felaktigt, kan det tydligen vara för­ hållandet antingen så att daghjälpen är lägre i förhållande till årsinkomsten än man antagit, eller också så att en kassa beräknat en högre daghjälp, än som enligt de antagna normerna skulle svara mot den genomsnittliga arbetsinkom­ sten. I förra fallet blir verkan av de föreslagna bestämmelserna, att statsbi­ draget blir högre i förhållande till arbetsförtjänsten än enligt de grundsatser, på vilka förslaget bygger. Det skulle därför möjligen kunna tänkas, att man införde en bestämmelse av ungefär den innebörden, att statsbidrag i varje fall icke finge beräknas efter lägre daghjälp, än som kunde antagas motsvara viss procentuell andel av den genomsnittliga arbetsinkomsten. Även om med en dylik bestämmelse uträkning av sådan inkomst endast skulle behöva ske i särskilda fall, kunna tydligen samma invändningar som nyss anförts göras mot densamma. Då det icke heller lärer kunna antagas, att medlemmarna, som ju hava allt intresse av att få en daghjälp, som någorlunda står i för­ hållande till deras vanliga inkomst, skulle för att utfå ett något högre stats­ bidrag åtnöjas med lägre daghjälp, har jag icke ansett mig böra föreslå en dy­ lik bestämmelse. — I det andra fallet eller då daghjälpen är högre än den an­ tagna proportionen till arbetsinkomsten, blir ju statsbidraget något lägre, än om det beräknats direkt i förhållande till den sistnämnda. Icke heller här

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 139

synes mig någon ändring erforderlig, eftersom det angivna förhållandet lärer få anses tyda på att, undantagsvis, denna kassas medlemmar sett sig ekono­ miskt i stånd att bära de för sådan daghjälp erforderliga utgifterna. Då det vidare anföres, att det förordade systemet skulle kunna leda till att vissa yrkesgrupper med högt avlönat arbete av säsongkaraktär skulle komma i åtnjutande av orimligt högt statsbidrag, eftersom i antalet understödda da­ gar per medlem skulle för deras del komma att ingå den tid av året, då de­ ras arbete normalt läge nere, bör det på det kraftigaste understrykas, att man vid framställande av denna anmärkning förbisett 22 § i förslaget. På sätt jag i annat sammanhang anfört kan tillämpningen härav med säkerhet väntas medföra, att för dylika arbetargrupper antalet understödsdagar ingalunda kommer att uppgå till vad man vid kritikens framställande antagit och att även statsbidraget följaktligen kommer att hålla sig till ett betydligt blyg­ sammare belopp. Vad däremot angår anmärkningarna därom, att det vore önskvärt, att stats­ bidraget skulle utgå med något högre andel för det fall, att lönen -— alltså daghjälpen — vore låg och även arbetslösheten vore relativt obetydlig, bar jag icke kunnat undgå att finna visst fog för vad sålunda yrkats. Väl är det principiellt riktigt, att i sådana fall behovet av statsbidrag är mindre än i de övriga; härtill bidrager bland annat, att då arbetslösheten är mycket låg, kassans förvaltningskostnader komma att nedgå, så att på statens förvaltningsbidrag uppstår ett överskott, vilket direkt kan föras själva försäkringsverksamheten tillgodo. Detta utesluter emellertid icke, att det kan vara önsk­ värt att vid bidragsskalans utarbetande tillmäta daghjälpsfaktorn en något större betydelse än enligt sakkunnigförslaget. Med denna utgångspunkt har jag låtit undersöka, huruvida det skulle vara möjligt att vidtaga en sådan jämkning i förslaget. Efter övervägande av olika tänkbara möjligheter har jag därvid stannat vid att såsom den utväg, vilken utan omläggning av hela systemet är närmast framkomlig, förorda följande. Medan sakkunnigförslaget, såsom redan anförts, bygger på att varje kassa skall utan daghjälpsbidrag från staten själv bestrida kostnaden för ett antal understödsdagar per medlem lika stort som det genomsnittliga daghjälpsbeloppet uttryckt i kronor, skulle enligt mitt förslag daghjälpsbidraget börja utgå redan då antalet understödda dagar per medlem med en halv understiger daghjälpsbeloppet i kronor eller med and­ ra ord: daghjälpsbidrag skulle börja utgå vid en daghjälp av 2 kronor, då an­ talet understödda dagar är 11/2, vid en daghjälp av 3 kronor, då motsvarande antal är 2^2 o. s. v. Genom en dylik anordning åstadkommes den effekten, att den relativa ökningen av statsbidraget kommer att bli särskilt utpräglad, då daghjälpen och arbetslösheten samtidigt äro låga. För beräkning av statsbidraget i procent av hela kostnaden för understöd hava de sakkunniga (se bilaga G sid. 74) infört formeln P = a [log ~)4 + c

där P = daghjälpsbidraget i procent av hela kostnaden för understöd, d = genomsnittliga daghjälpen i kronor,

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

u = antalet understödda dagar per medlem och år samt a, b och c äro vissa konstanter, som av de sakkunniga bestämts. På grund av nyss angivna förändring i villkoren för statsbidrags utgå­ ende har föreliggande formel omändrats till

r=a ii°° d^i+c

De sakkunniga erhöllo för konstanterna följande värden: a = 73.46, 6 = 1 , c = 0.

För beräkning av konstanterna i förevarande fall har i likhet med de sakkun­ niga antagits, att P = 40 för d = 6 och u = 21 och P = 75 för d = 2 och u = 21.

Härigenom erhållas följande värden: a = 66 09,

b = 0.9272,

c = 0. Uttrycket för beräkning av daghjälpsbidraget för olika värden på u och d antager sålunda formen u \ 0.9272 P = 66.09 [log d - O.s)

Med tillhjälp av denna formel har gjorts en beräkning av daghjälpsbidraget i procent av hela kostnaden för daghjälpsbelopp av två, tre, fyra, fem och sex kronor, kombinerade med olika antal understödda dagar per medlem. Re­ sultatet har sammanställts i tabell A (sid. 142). Hela kostnaden för dag­ hjälpen från en kassa erhålles genom multiplikation av daghjälpsbeloppet och antalet understödda dagar per medlem. Med utgångspunkt från dessa kostnadssiffror och med ledning av de i tabellen angivna procenttalen har gjorts en omräkning av bidragsbeloppet i kronor jämfört med de försäkrades avgif­ ter för olika kombinationer av daghjälp och antal understödda dagar per med­ lem. Resultatet av denna beräkning har sammanförts i tabell B (sid. 143). Dessa båda tabeller motsvara tabellerna 1 och 2 i de sakkunnigas förslag (bilaga G sid. 76—77). För att man lättare skall kunna överblicka, i vilken utsträckning daghjälps­ bidraget under de av mig gjorda förutsättningarna avviker från nämnda bidrag enligt de sakkunnigas förslag, har lämnats en grafisk framställning (sid. 141) av daghjälpsbidraget i procent av hela kostnaden för understöd såväl enligt de sakkunnigas förslag som enligt den här förordade omläggningen. Såsom synes kommer bidragsprocenten att väsentligt höjas vid lägre daghjälpsbelopp och lägre antal understödda dagar per medlem, medan för högre daghjälps-

%

70

65

60

55 K u 50 n g l. 45 M a j: 40 ts 35 p ro p 30 o si 25 tio n 20 n r 2 15 0 9 . 10

5

I 2 3 4 5 6 7 8 9 10 II 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30

Antal understödda dagar per medlem

Daghjälpsbidraget i procent av samtliga kostnader för understöd, beräknat för vissa daghjälpsbelopp och olika antal understödda dagar per medlem. Heldragna kurvor representera de sakkunnigas förslag, streckade kurvor det den 3 mars 1933 framlagda förslaget.

144 Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

bliva en följd av ett godkännande av mitt förslag, hava vidtagits i den tabell, som ingår i det vid detta protokoll fogade utkastet till grunder i sådant hän­ seende.

Beträffande förvaltning sbidrag et slutligen har en länsstyrelse yrkat, att detsamma borde differentieras alltefter kassornas storlek; en annan länssty­ relse har ansett, att bidraget borde minskas. För min del har jag icke funnit anledning till ändring i sakkunnigförsla­ get i denna del. Jag hänvisar i övrigt till vad jag därutinnan nu kommer att anföra beträffande frågan om arbetsgivarbidrag till försäkringen.

Ärbetsgwar- XJr allmänna synpunkter måste det, som redan förut (sid. 78 f.) framhållits, anses principiellt riktigt, att en del av kostnaderna för arbetslöshetsförsäk­ ringen direkt uttages av arbetsgivarna. På vissa håll, där man är motståndare mot vanlig frivillig arbetslöshetsförsäkring, anföres det rent av såsom en brist i försäkringssystemet, att det icke medgiver uttagande av arbetsgivar­ bidrag, oaktat det riktiga vore, att försäkringskostnaderna på den vägen komme att direkt inverka på lönesättningen för industrien. Den sålunda framställda principiella invändningen har i viss mån undanröjts genom det föreliggande förslaget. En av nyheterna i detta är nämligen, att man funnit en utväg att även vid en frivillig arbetslöshetsförsäkring uttaga vissa, låt vara obetydliga, bidrag från arbetsgivarna. Utgångspunkten för för­ slaget har i denna del varit, att då tillvaron av en försäkringsorganisation och en därav föranledd utvidgning av den offentliga arbetsförmedlingen måste bliva av betydelse för näringslivet i dess helhet, det icke vore orimligt, att arbets­ givarna finge bidraga till täckandet av kostnaderna för organisationen och för­ medlingen, oavsett om deras arbetare i större eller mindre omfattning begagnat sig av möjligheterna till försäkring. Det bidrag, som enligt sakkunnigförslaget skulle utgå, skulle utgöra två kro­ nor för varje årsarbetare, som vore anställd hos arbetsgivare med minst 10 års­ arbetare. Av detta bidragsbelopp skulle hälften användas till bidrag till förvaltningsbidragen till kassorna och den andra hälften gå i avräkning på stats­ verkets kostnader för arbetsförmedlingen.

I de avgivna yttrandena har rörande denna fråga anförts i huvudsak föl­ jande, Statskontoret anför att, även om vissa skäl kunde åberopas mot att arbets­ givarna ålades bidraga till försäkringens organisation, funne sig statskontoret ur allmän synpunkt icke böra göra någon erinran mot förslaget i denna del, särskilt som de föreslagna bidragen från arbetsgivarna vore relativt små. Överståthållarämbetet yttrar: Trots vissa principiella betänkligheter har överståthållarämbetet ej funnit sig böra avstyrka det måttligt tillmätta arbetsgivarbidraget till arbetslöshetsförsäkringen, två kronor per årsarbetare, avsett till täckande av en del av de av denna försäkring föranledda avsevärt stora förvaltningskostnaderna. Därmed bör ock jämväl för framtiden vara fast-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 145

slaget, att någon ytterligare speciell beskattning eller bidragsskyldighet till den­ na del av socialförsäkringen icke bör åläggas näringslivet, vars direkta eller indirekta pålagor för socialförsäkringen redan äro i tillbörlig mån utmätta. Länsstyrelsen i Hallands län förklarar sig icke hava något att erinra mot förslaget om arbetsgivarbidrag. Försäkringsinspektionen yttrar däremot följande: Förutsättningen för att arbetsgivarbidrag böra komma i fråga synes vara, att desamma avvägas på ett sätt, som kan anses innebära ett incitament för de olika företagen till vidta­ gande av åtgärder i syfte att minska arbetslösheten. Däremot kan försäkringsinspektionen icke finna något bärande motiv för den föreslagna anordningen att från de större arbetsgivarna, med 10 årsarbetare och därutöver, uttaga en av­ gift av två kronor per årsarbetare, avsedd att användas till täckande av viss del av kostnaderna för arbetsförmedlingen och arbetslöshetskassornas förvalt­ ningskostnader. Då ifrågavarande avgift skulle utgå oberoende av arbetslös­ hetens omfattning och oberoende av det förvaltningsbesvär, som olika arbets­ givare förorsaka arbetsförmedlingen, synes skäl ej föreligga att på dylikt sätt tillskapa en ny specialbudget för ett visst ändamål. Svenska arbetsgivareföreningen har anfört, att det vore ett känt förhål­ lande, att arbetsgivarna av personliga hänsyn till arbetarna eller av andra skäl i många fall genom anordningar av olika slag verksamt bidragit till att hejda arbetslöshetens utbredning och lindra dess följder för den enskilde. De sak­ kunniga hade ansett ett berättigande för ifrågavarande förslag ligga i för­ säkringens väntade goda verkningar för näringslivet i dess helhet och alltså även för arbetsgivarna. I den mån de sakkunniga härmed avsett, att till­ komsten av en försäkring skulle medföra en avspänning i detta arbetsgivarnas aktiva intresse för arbetslöshetsfrågan och att en rimlig kompensation därför skulle vinnas genom ett obligatoriskt bidrag från deras sida till försäkringens organisationskostnader, utgjorde detta en illustration till föreningens farhågor, att försäkringen kunde komma att medföra en icke önskvärd avkoppling av den enskildes insatser mot arbetslösheten. Med hänsyn till föreningens farhågor för försäkringens menliga konsekvenser för näringslivet och därmed även för ar­ betsgivarna har föreningen bestritt skäligheten av att ålägga arbetsgivarna sär­ skild bidragsskyldighet till en eventuell försäkring. Fullmäktige i järnkontoret hava framhållit, att inga bärande principer kun­ na anföras som underlag för kravet, att kostnaderna för arbetslöshetsförsäk­ ringens administration skulle till sin huvudpart bäras av de större arbets­ givarna. Särskilt i nuvarande tider med en mycket ansträngd, ofta nog helt obefintlig räntabilitet vore varje kostnadsökning av detta slag tyngande för näringslivet. Sveriges skogsägareförbund anför, att regler om arbetsgivarbidrag komme att få till följd, att alla skogsarbetsgivare med minst tio arbetare finge betala bidrag, eftersom arbetsgivare vore skyldiga att hålla alla sina skogsarbetare försäkrade, vare sig dessa vore självägare eller arrendatorer eller lönearbetare. Skogsbruket finge alltså betala ifrågavarande bidrag för alla sina arbetare, me- Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 saml. Nr 209. 10

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

dan samtidigt de flesta av dem till följd av att de vore s. k. självständiga företagare vore uteslutna från försäkringen. I landet söder om Mälaren bleve säkerligen minst 75 procent av skogsarbetarna icke delaktiga av försäkringen och i riket i dess helhet för visso över hälften. De föreslagna reglerna komme alltså att verka som en ren beskattning av stora arbetsgivargrupper. Länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge, Älvsborgs och Västerbottens län an­ se det oriktigt att pålägga arbetsgivarna ifrågavarande avgifter. Sålunda anför länsstyrelsen i Blekinge län, att arbetsgivarna i denna sin egenskap icke hade något sådant särskilt intresse av försäkringen, att de, utöver den alla medborgare åliggande beskattningen, borde tillförbindas särskilda bidrag. Icke heller torde arbetsgivarna av den utökade arbetsförmedlingen kunna för­ vänta särskilda fördelar, som skulle motivera ett extra bidrag från deras sida. Länsstyrelsen i Östergötlands län slutligen har ifrågasatt, att förslaget borde jämkas till förmån för arbetsgivarna inom lånt- och skogsbruket, enär arbe­ tarna inom dessa yrken icke kunde förväntas få avsevärd nytta av försäkringen.

Departe­ För min del kan jag ansluta mig till vad de sakkunniga i detta hänseende mentschefen. föreslagit. De synpunkter, som anförts från svenska arbetsgivareföreningen, synas icke kunna tillmätas betydelse beträffande ett bidrag från arbetsgivar­ nas sida, som begränsats på sätt här angivits. Alldeles oavsett den utsträck­ ning, i vilken arbetsgivarna kunna komma att även i framtiden visa hän­ syn mot arbetarna vid genomförandet av driftinskränkningar — jag begagnar här tillfället att uttala den förhoppningen, att ett blivande statsunderstöd till den redan existerande frivilliga arbetslöshetsförsäkringen icke på något håll bland arbetsgivarna skall kunna tagas till förevändning för mindre tillmö­ tesgående i detta hänseende -—- måste tillvaron av en genomförd försäkringsorganisation vara ägnad att åstadkomma ökad stabilisering och minskad oro på arbetsplatserna och därmed även inom näringslivet. Det lärer icke kunna förne­ kas, att detta måste komma industrien direkt till godo. Ett bidrag till försäk­ ringens organisationskostnader av den måttliga omfattning, som har föresla­ gits, synes mig alltså fullt berättigat. Vad angår det ifrågasatta bidraget till arbetsförmedlingens kostnader gäller detsamma, i den mån merkostnaden di­ rekt sammanhänger med arbetsförmedlingens verksamhet för samarbete med försäkringsorganen. Den av denna anledning nödvändiggjorda utbyggnaden av förmedlingsorganisationen måste emellertid komma att bliva till direkt betydelse för näringslivet, såsom varande ägnad att i hög grad medverka till ar­ betskraftens rörlighet och till möjligheterna för industrien att vid varje tillfälle erhålla den lämpligaste arbetskraften. Jämväl denna del av den blivande mer­ kostnaden bör därför skäligen kunna bestridas av arbetsgivaravgifter. Vad skogsägareförbundet anfört därom, att skogsägarna skulle få erlägga avgifter för ett stort antal arbetare, som icke skulle vara inbegripna under för­ säkringen, torde väsentligen bero på ett missförstånd av försäkringens inne­ börd. Vid fråga om uteslutning från försäkringen av självständiga företagare

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 147

skall enligt förslaget endast räknas med den tid, då sådana personer icke sam­ tidigt hava ställning av lönearbetare. Eftersom detta är fallet under de av skogsägareförbundet åberopade omständigheter, vilka föranleda utbetalande av olycksfallsförsäkringsavgift, komma de av förbundet framhållna svårighe­ terna att inträda endast i det fall, att i skogsarbete användas personer, som under minst sju månader av året icke äro anställda i skogsbruket. Även för detta fall är emellertid att anmärka, att avgiften beräknas per årsarbetare och att avgift för en person, som endast en mindre del av året användes i skogs­ bruk, följaktligen utgår med ett proportionellt mindre belopp. De sålunda anförda skälen för bidrag från arbetsgivarna tala med den tyngd, att jag anser mig kunna ifrågasätta, att detta bidrag höjes utöver vad de sakkunniga föreslagit. Av deras promemoria framgår, att statens årliga kostnad för arbetsförmedlingen efter försäkringens genomförande uppskattats till i runt tal 1,800,000 kronor. Ehuru jag ännu icke är beredd att taga stånd­ punkt till det framlagda organisationsförslaget beträffande arbetsförmedlin­ gen, anser jag mig redan nu kunna utgå från att denna uppskattning av de blivande kostnaderna är väsentligen riktig. Då detta belopp motsvarar unge­ fär två kronor för var och en av det antal arbetare, för vilka enligt sakkunnig­ förslaget arbetsgivarbidrag skulle utgå, vill jag alltså förorda, att nämnda bidrag bestämmes så, att andelen till arbetsförmedlingen skulle kunna utgå med två kronor per arbetare. Andelen till försäkringens förvaltningskostnader skulle, enligt vad nyss anförts, beräknas efter en krona per arbetare, vadan arbetsgivarbidraget skulle bestämmas till tre kronor per årsarbetare. Av det sammanlagda årligen inflytande beloppet skulle följaktligen 2/3 användas till kostnaderna för arbetsförmedlingen och a/3 gå i avräkning på statsverkets kost­ nader för försäkringens förvaltningskostnader, därvid dock den modifikationen torde böra göras, att därest den för arbetsförmedlingskostnaderna avsedda andelen överstiger det för ändamålet beräknade utgiftsbeloppet, överskottet bör tillföras den till försäkringens förvaltningskostnader avsedda andelen. Beträffande i vissa yttranden framställda detaljanmärkningar mot det Arbetsgivarframlagda lagförslaget vill jag uttala mig i specialmotiveringen. I detta sammanhang torde emellertid böra upptagas vad riksräkenskapsverket anfört rörande de tekniska anordningarna för bidragens uppbärande och bokföring. Nämnda ämbetsverk har icke funnit sig kunna tillstyrka den föreslagna for­ men för redovisningen av arbetsgivarnas ifrågavarande avgifter. Denna form innebar, att hälften av de till statskontoret influtna avgifterna skulle tillföras statsverket och hälften redovisas å en av statskontoret förvaltad fond. En­ ligt ämbetsverkets uppfattning böra nämnda avgifter såsom i sin helhet hän­ förande sig till verklig uppbörd i statens verksamhet med hela beloppet upp­ tagas bland statens över budgeten redovisade inkomster. Ämbetsverket fort­ sätter: Även under förutsättning att avgifterna från arbetsgivarna i sin helhet re­ dovisades över budgeten, skulle emellertid möjlighet finnas att över ett för ändamålet anvisat utgiftsanslag omföra hälften av de influtna avgiftsbelop-

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

pen till den föreslagna särskilda fonden. Ett dylikt förfarande skulle nära ansluta sig till den anordning, som för närvarande tillämpas beträffande in­ komsterna från lotterivinstskatten. Liksom i fråga om sistnämnda skatt skulle alltså hälften av inkomsten av nu ifrågavarande avgifter avskiljas från den allmänna budgeten och hänföras till en specialbudget. Riksräkenskapsverket, som i frågan rörande skattebudgetens uppdelning i särskilda delbudgeter vid upprepade tillfällen såsom sin uppfattning uttalat, att användningen av specialbudgeter bör för framtiden i görligaste mån be­ gränsas, vill emellertid bestämt avråda från att för viss del av arbetsgivar­ nas bidrag till arbetslöshetsförsäkringen och däremot svarande utgifter an­ ordna en särskild specialbudget. I fråga om de specialbudgeter, som för närvarande ingå i skattebudgeten, gäller såsom allmän regel, att för de till specialbudgeterna hänförliga sär­ skilda utgiftsändamålen inkomster från skattebudgetens allmänna del icke ta­ gas i anspråk. Beträffande nu ifrågavarande utgiftsändamål, förvaltningsbidrag till arbetslöshetskassorna, förutsättes däremot, att vid försäkringens utbyggande i beräknad omfattning för samma ändamål jämväl anslag å skatte­ budgetens allmänna del skulle erfordras. Under sådana förhållanden synas i förevarande fall de betingelser, som oeftergivligen böra krävas för anordnan­ det av en specialbudget, icke föreligga. I enlighet med vad sålunda anförts har riksräkenskapsverket föreslagit dels att arbetsgivarbidragen skola i sin helhet redovisas över budgeten å särskild inkomsttitel under uppbörd i statens verksamhet, dels att för förvaltningsbidrag till försäkringen särskilt anslag omedelbart anvisas å riksstadens femte huvudtitel. Enligt riksräkenskapsverket skulle vid en dylik anordning hin­ der icke möta att, om under försäkringens första tid så ansåges erforderligt, å anslaget till förvaltningsbidrag särskilda medel ställdes till förfogande jämväl för andra organisationskostnader än sådana, som hänförde sig till det efter arbetslöshetskassornas medlemsantal avvägda bidraget. Departe­ Vad riksräkenskapsverket sålunda föreslagit har jag, efter samråd med mentschefen. chefen för finansdepartementet, ansett böra föranleda viss omläggning. Denna innebär följande. Det avgiftsbelopp, som för varje år beräknas inflyta, upp­ tages i riksstaten på sådant sätt, att så stor del av det beräknade inkomstbelop­ pet, som erfordras till täckande av kostnaderna för den offentliga arbetsför­ medlingen, anvisas som anslag för detta ändamål, dock med iakttagande av den begränsningen, att högst två tredjedelar av det beräknade avgiftsbeloppet härför disponeras. Eventuellt överskjutande anslagsbelopp betraktas utgå av andra statsinkomster. Den återstående delen av avgiftsbeloppet — alltså minst en tredjedel — anvisas som anslag för avsättning till en särskild fond. Denna skall sedan användas till bestridande av förvaltningskostnaderna för de erkända arbetslöshetskassorna, därvid alltså det överskott, som de första åren kan beräknas uppkomma, kvarstår i fonden för att tagas i anspråk, om och när det belopp, som årligen tillföres fonden, icke förslår för de löpande ut­ gifterna. Jag vill emellertid härvid framhålla, att den sålunda föreslagna anordningen icke bör få medföra inskränkning i den av de sakkunniga förut­ satta möjligheten att disponera vissa belopp för främjande av försäkringens utveckling.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 809. 149

I sakkunnigförslaget har ståndpunkt icke tagits till frågan, när den nya lagstiftningen lämpligen bör träda i kraft och försäkringsorganisationen allt­ så träda i tillämpning. Vid bedömande av denna fråga har man att taga hänsyn till att ett omfat­ tande organisationsarbete måste försiggå såväl från tillsynsmyndighetens sida som hos de blivande erkända arbetslöshetskassorna, innan dessa kunna på­ börja sin verksamhet i enlighet med de nya reglerna. De nya kassorna måste organisera sig, respektive i de fall, då de utgöra fortsättning på hittillsva­ rande kassor, ombilda sig i enlighet med de nya bestämmelserna. Tillsyns­ myndigheten bör utarbeta normalstadgar, varefter den nya kassans på grund­ val härav antagna stadgar skola underställas tillsynsmyndigheten, som har att pröva lämpligheten av att erkänna kassan och därvid bland annat, eventuellt efter förhandlingar med denna, taga ståndpunkt till huruvida stad­ garnas bestämmelser om avgifter etc. kunna anses tillfredsställande. Även i det fall, att organisationsarbetet bedrives med all möjlig snabbhet, kommer tydligen att för detsamma krävas icke obetydlig tid. Å andra sidan innebär det icke någon olägenhet, att försäkringsorganisa­ tionen på papperet kommer till stånd redan vid en tidpunkt, som endast i enstaka fall är tänkbar för en praktisk tillämpning av reglerna. Snarare lärer det vara så, att den omständigheten att lagstiftningen är i kraft och möjlighet alltså föreligger för en kassa, som ordnar sig efter de nya bestäm­ melserna, att omedelbart komma i åtnjutande av statsbidrag, måste innebära en kraftig anmaning att påskynda övergången till det nya systemet. Med hänsyn härtill anser jag övervägande skäl tala för att den blivande förord­ ningen för arbetslöshetskassor får träda i kraft redan från och med nästkom­ mande årsskifte. Vid genomförandet av den nya sjukkasseorganisationen meddelades stad­ gande om en övergångstid av innebörd, att den nya organisationen skulle vara genomförd inom viss angiven tid. Behov av motsvarande bestämmelse föreligger här icke. För sjukkassornas del föranleddes det dels därav, att sjukkassorna redan tidigare varit berättigade till statsbidrag och att bevil­ jandet av statsbidrag enligt två olika grunder snarast möjligt borde upphöra, dels ock därav att den nya försäkringen byggde på ett enhetskassesystem, vilket innebar, att hela försäkringen icke kunde komma till full effekt, förrän densamma genomförts över hela landet. Emellertid torde jag komma att i annat sammanhang föreslå en bestäm­ melse, som i viss mån har karaktären av ett övergångsstadgande till för­ säkringen. Såsom inledningsvis omnämnts innefattar sakkunnigförslaget nya regler för statsbidrag till kontantunderstöd vid arbetslöshet. Som en kon­ sekvens av försäkringsförslaget hava de sakkunniga därvid förordat, att som villkor för statsbidrag till dylikt understöd uppställes, att detsamma icke uppgår till vad som i orten är den lägsta mera allmänt förekommande dag­ hjälpen från arbetslöshetsförsäkringen. Detta förslag innebär en på vissa punkter icke oväsentlig nedsättning av de nuvarande kontantunderstödsbeloppen. Ehuru principiellt ett dylikt samordnande av kontantunderstödens be-

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

lopp och daghjälpens storlek måste vara en nödvändig konsekvens av försäk­ ringens genomförande med betydande statsbidrag, kan det enligt min mening icke vara rimligt, att de nya statsbidragsgrunderna till kontantunderstöden träda i tillämpning redan vid en tidpunkt, då man kan förutse, att försäk­ ringen icke alls eller endast i ringa omfattning trätt i verksamhet. Med hän­ syn härtill torde jag komma att förorda, att nuvarande grunder för statsbi­ drag till kontantunderstöd få vara i tillämpning under så lång tid, att ar­ betslöshetskassor inom de olika yrkena rimligen kunna antagas hava blivit bildade, i den mån intresse för saken finnes. Nuvarande regler synas alltså böra få gälla exempelvis i fyra år. Därest vissa yrkeskategorier icke inom en dylik övergångstid vidtagit anordningar för arbetslöshetsförsäkring, synes det icke orimligt, att de få underkasta sig den med försäkringen sammanhän­ gande nedsättningen av kontantunderstödens storlek. Till en närmare be­ handling av denna fråga återkommer jag i samband med framläggande av förslag rörande kontantunderstöd för nästa budgetår. Jag vill emellertid erinra om att förslaget innehåller sådana bestämmel­ ser, att de nuvarande arbetslöshetskassornas verksamhet lätt bör kunna utan störande avbrott för de försäkrade övergå i de nya erkända kassornas rörelse. En särskild fråga är, vid vilken tidpunkt bestämmelserna om arbetsgivarbidrag böra träda i kraft. Enligt föreliggande förslag skola bidragen er­ läggas årsvis i efterskott. Med hänsyn härtill torde avgifter första gången böra erläggas så, att de avse det första år, då försäkringsbestämmelserna varit i kraft, och alltså uppbäras under år 1935. Lagtekniskt lärer detta böra innebära, att ifrågavarande lagstiftning får träda i kraft vid 1934 års in­ gång, därvid det emellertid kan ifrågasättas att utföra ikraftträdandebestäm­ melserna så, att det tydligt framgår, att avgifter skola första gången erläg­ gas under år 1935. På detta sätt kunna visserligen icke några bidrag från arbetsgivarna be­ räknas komma att inflyta till de under budgetåren 1933/1934 och 1934/1935 uppkommande nya kostnaderna för förvaltningsbidrag till försäkringen eller till arbetsförmedlingen. Då dessa kostnader med all sannolikhet icke komma att bliva av mera betydande omfattning, lärer detta icke behöva medföra be­ tänkligheter. Jag återkommer till denna fråga vid den blivande anslagsbe­ räkningen för nästa budgetår. «

Kostnadsberäkningar.

Såsom redan inledningsvis anförts, hava de sakkunniga i sin promemoria (sid. 125) lämnat en sammanfattning angående kostnaderna för förslagets ge­ nomförande i den av dem beräknade omfattningen. Enligt denna sammanfatt­ ning skulle kostnaderna för daghjälpen uppgå till 26.6 miljoner kronor, varav 12.5 miljoner kronor skulle falla på statsverket och 14.1 miljoner kronor på de försäkrade. Av sättet för de utförda beräkningarna framgår, att de an­ givna siffrorna endast avse att lämna en antydan om vilka kostnaderna skulle vara, i händelse sakkunnigförslaget för närvarande vore genomfört i den an­ givna omfattningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 151

I och för sig har jag icke funnit anledning till anmärkning mot de sålunda gjorda beräkningarna. I vissa hänseenden har jag emellertid i det föregående förordat jämkningar i sakkunnigförslaget av natur att medföra ökade kostna­ der för statsverket. I följande översikt har gjorts en sammanställning dels av den ökning av kostnaderna, som de av mig föreslagna ändrade bestämmelserna rörande stats­ bidraget kunna väntas medföra, dels av den kostnadsökning, som förorsakas av försäkringens ökade effektivitet som följd av den förordade utsträckningen av tiden för erläggande av de 52 respektive 26 avgifterna som villkor för understödsrätt.

Belopp i 1,000 kronor, avseende fackförbund

med arbets­ utan arbets­ Tillsammans löshetskassa löshetskassa De för­ De för­ De för­ I allt Dag- Dag- Dagsäkra­ säkra­ säkra­ hjälps- hjälps- hjälpsdes av­ des av­ des av­ bidrag bidrag bidrag gifter gifter gifter

Enligt de sakkunnigas förslag . . . 3,093 6,728 9,359 7,406 12,452 14,134 26,586 Ökning ( + ) resp. minskning (—) pä, grund av ändrade bestämmelser

Samma A 3,351 6,470 9,426 7,339 12,777 13,809 26,586 Ytterligare ökning pä grund av steg­ rad effektivitet hos försäkringen . 1,412 1,040 1,296 2,883 2,708 3,923 6,631 Tillsammans 4,763 7,510 10,722 10,222 15,485 17,732 33,217

Procentuell ökning i förhållande till de sakkunnigas förslag . % 54 12 15 38 24 25 25 Procentuell ökning i förhållande till

Det torde knappast behöva framhållas, att beräkningen av denna kostnads­ ökning med hänsyn till beskaffenheten av det material som stått till buds måste vara behäftad med åtskilliga osäkerhetsmoment. Särskilt gäller detta den ökning på grund av försäkringens ökade effektivitet, som blir en följd av att den tid, inom vilken 52 resp. 26 avgifter skola hava erlagts för rätt till daghjälp, utsträckts till tre resp. ett och ett halvt år (se bilaga H). Det torde emellertid sammanfattningsvis kunna sägas, att med samma utgångspunkter, som använts av de sakkunniga, kostnaderna för daghjälpen med de av mig förordade modifikationerna kunna beräknas komma att uppgå till ungefär 33.2 miljoner kronor, varav 15.5 miljoner kronor, motsvarande en ökning av 3.0 miljoner kronor, skulle falla på statsverket och 17.7 miljoner kronor stanna på de försäkrade. Vid bedömande av denna kostnadssiffra för statsverket bör emellertid ihågkommas, att genom den av mig förordade höjningen av ar­ betsgivarnas bidrag till arbetsförmedlingen den beräknade kostnadsökningen

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

kommer att minskas med Oi) miljoner kronor. Nettoökningen av förevarande förslag i förhållande till sakkunnigförslaget utgör alltså 2.1 miljoner kronor för statsverkets vidkommande. Såsom redan i annat sammanhang antytts, avse de nu angivna siffrorna ett fullt genomfört förslag med utgångspunkt från de inverkande faktorerna så­ dana de nu kunna uppskattas. Det återstår då att söka närmare angiva den inverkan förslaget kan komma att få på statsbudgeten för de närmaste åren. I detta hänseende anföra de sakkunniga i sin promemoria, att kostnaderna under nästa budgetår tydligen bliva beroende på när den nya ordningen anses böra träda i kraft samt på den takt, i vilken övergången sker. I sistnämnda hänseende anse de sakkunniga, att det knappast kan förväntas, att de erkända arbetslöshetskassorna kunna vara färdiga att redan från nästa årsskifte träda i verksamhet enligt de nya bestämmelserna. Om detta vore riktigt, skulle kostnaderna för statsbidrag under nästa budgetår knappast bliva märkbara. Jag ansluter mig till vad sålunda anförts. Visserligen har jag förordat, att de nya försäkringsbestämmelserna sättas i kraft från och med den 1 januari 1934. Då enligt grunderna för statsbidrag en kassa skall vara berättigad att efter varje kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bi­ drag, som skäligen kan antagas belöpa på kvartalet, innebär detta, att en möjlighet finnes, att viss utgift för försäkringen skall kunna belasta redan nästa budgetårs riksstat. Ehuru medgivande från riksdagen att eventuellt använda anslag för ändamålet torde böra inhämtas, lärer man i praktiken kunna helt och hållet bortse från denna möjlighet. Däremot är det tänk­ bart, att någon eller några erkända kassor skola kunna påbörja sin verk­ samhet under loppet av år 1934, men med hänsyn till stadgade regler rörande fondstorlek och det antal avgifter, som skola vara erlagda innan daghjälp må utgå, är det knappast troligt, att daghjälp i större utsträckning kommer att utgå under sistnämnda kalenderår. I den mån så blir fallet, skola statsbidra­ gen utgå under år 1935, därvid det dock för närvarande icke är möjligt att säga, i vilken omfattning utbetalningen kommer att äga rum under vart­ dera av de båda budgetår, i vilka nämnda kalenderår ingår. Vad angår förvaltningsbidragen kunna de under år 1935 inflytande avgifterna från arbets­ givarna då ännu beräknas helt täcka bidragsbeloppet, så att något tillskott av statsmedel icke blir erforderligt till de bidrag, som då skola utgå. I den mån försäkringssystemet, såsom all anledning finnes att antaga, vin­ ner anslutning från olika arbetargrupper, komma därefter kostnaderna un­ dan för undan att stegras, till dess försäkringen erhållit den beräknade om­ fattningen. I annat sammanhang har nyss för försäkringens genomförande räknats med en övergångstid av fyra år, d. v. s. åren 1934—1937. Detta inne­ bär, att först under år 1938 statens utgifter skulle komma att uppgå till det belopp, som beräknats för fullt genomförd försäkring. Men hur kostnadsbeloppet vid den tiden kommer att ställa sig i förhållande till den summa som nu beräknats, beror uppenbarligen på i vad mån de förhållanden, på vilka den nu gjorda kostnadsberäkningen måste baseras, komma att då föreligga. Vid

Kungl. Maj:ts proposition nr S09. 153

beräkningen har man sålunda utgått från att försäkringen skulle komma att efter övergångstidens slut innefatta 50,000 lantarbetare och samma antal skogsoch flottningsarbetare, men det torde knappast kunna beräknas, att försäk­ ringen vid denna tidpunkt skall hava en sådan omfattning. I den mån således försäkringsstocken kommer att vara sammansatt annorlunda än man nu ut­ gått ifrån, eller om exempelvis arbetslöshetens omfattning förändras eller dag­ hjälpens storlek blir en annan än den nu uppskattade, komma följaktligen ändringar att ske i kostnadssumman. Vad angår den mycket ovissa faktorn arbets]öshetsprocenten, vilken nu beräknats efter genomsnittet för åren 1929— 1931 väsentligen med utgångspunkt från fackförbundens uppgifter till social­ styrelsen, må emellertid erinras om vad de sakkunniga anfört (bilaga G sid. 89) därom, att en stegring av arbetslösheten under de närmaste åren knap­ past kommer att medföra någon större ökning av kostnaderna för försäkrin­ gen, detta därför att, om arbetslöshetsnivån under en längre period förblir mycket hög, försäkringens effektivitet kommer att sjunka. I detta sammanhang må ytterligare understrykas en omständighet av bety­ delse för kostnadsbedömningen. Vid uppskattningen av de angivna kostnadssiffrorna har hänsyn icke tagits till de restriktiva bestämmelser, som tillsyns­ myndigheten enligt förslaget skall kunna meddela i syfte att förebygga, att den rena säsongarbetslösheten understödjes på ett sätt, som icke kan vara för­ säkringens ändamål och som icke avsetts med förslaget. Det kan — med hänsyn till statsbidragets konstruktion — förväntas, att dylika åtgärder kom­ ma att medföra en icke oväsentlig minskning i statens utgifter för daghjälpsbidrag. Hur stor denna minskning blir, kan emellertid först utrönas, då be­ stämmelserna för de särskilda kassorna hunnit utformps. I samband härmed bör måhända påpekas, att kostnaderna för försäkringen icke innebära någon större ny nettoutgift. Detta gäller även det allmännas kostnader för densamma. Man är nämligen berättigad utgå från att genom försäkringen en mycket väsentlig avlastning kommer att ske från den hjälp­ verksamhet, som eljest varit erforderlig från statens och kommunernas sida ävensom från fattigvården. Detta gäller kanske särskilt under en omfattande arbetslöshet, då även de mera kortvariga fallen bliva i behov av understöd. I vilket storleksförhållande en sådan avlastning står till försäkringskostna­ derna kan av naturliga skäl svårligen för närvarande närmare angivas; jag erinrar dock om vad jag i tidigare sammanhang anfört därom, nämligen att det allmännas bidrag till försäkringen torde utgöra en av de billigaste hjälpformer, som kunna ifrågakomma. Man lärer således kunna utgå från att arbetslöshetsförsäkringens genomförande kommer att medföra endast en rela­ tivt obetydlig ökning av det allmännas nettoutgifter för motverkande av ar­ betslöshetens verkningar.

Specialmotivering.

I den följande specialmotiveringen kommer jag att behandla endast sådana punkter, som diskuterats i yttrandena och som ej redan varit föremål för ut-

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

talande från min sida i den allmänna motiveringen, liksom även sådana punk­ ter, där jag ej funnit mig kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag. Vad sär­ skilt angår det av socialstyrelsen avgivna yttrandet, hava en del av de däri gjorda formella erinringarna föranlett jämkningar i lagtexten, medan andra, såsom enligt mitt förmenande icke innebärande förbättringar, lämnats obeak­ tade. Jämväl vissa från olika håll framställda anmärkningar av mera saklig innebörd komma här att förbigås, i den mån de uppenbarligen bero på miss­ uppfattning av förslagets innebörd.

Lag angående ändring i vissa delar av lagen om understödsföreningar. Emot de av de sakkunniga föreslagna ändringarna i denna lag har jag icke något att erinra.

Lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostna­ der för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmed­ lingen.

1 §• Med hänsyn till framställda anmärkningar hava vissa förtydliganden gjorts, däribland i första stycket i paragrafen i syfte att av lagtexten klart skall framgå, att genomsnittsberäkningen av antalet arbetare skall avse antalet års­ arbetare under varje kalenderår. Däremot bar jag icke funnit anledning att tillmötesgå yrkande från de ömsesidig a socialförsäkring sbolagens förening av innebörd, att bidraget skulle beräknas efter antalet arbetsdagar i stället för efter antalet årsarbetare. Enligt vad för mig upplysts är nämligen beräk­ ningen av olycksfallsförsäkringsavgifterna efter antalet arbetsdagar icke all­ mänt genomförd.

2 §.

Rörande skälen för avgiftens böjning till 3 kronor per årsarbetare får jag hänvisa till den allmänna motiveringen (sid. 147). En närmare bestämning av det antal arbetare, som skall ligga till grund för avgiftens beräkning, har bär skett. Regelrätt kommer det ifrågavarande antalet att utgöra bråkdelen av ett tal. Då det emellertid torde vara lämpli­ gast att räkna med hela tal, har föreskrift meddelats, att avjämning skall ske till närmaste hela tal.

3 §. Första stycket i sakkunnigförslaget har undergått en omredigering, så att i lagen utsagts, att uppbörden av avgifterna skall ombesörjas av de försäkringsinrättningar, vilka meddela försäkring för olycksfall i arbete. Angå­ ende täckandet av försäkringsbolagens kostnader härför — en fråga, som kommer att något beröras vid följande paragraf — har bestämmelse upptagits i 6 §. Då det synts lämpligt, att av lagtexten uttryckligen framgår, att nyss-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 155

nämnda försäkringsinrättningar skola besluta, om avgiftsplikt föreligger, samt bestämma avgiftens belopp, har föreskrift härom införts i paragrafen. Här har vidare i enlighet med förslag av riksförsäkringsanstalten upptagits mot­ svarighet till den bestämmelse i 19 § i olycksfallsförsäkringslagen, som av­ handlar provisorisk reglering av försäkringsavgifter. 3 § andra stycket i sakkunnigförslaget har influtit i 4 § i departementsförslaget. 4 §. I denna paragraf hava upptagits bestämmelser om avgifternas inbetalning till statskontoret. Andra stycket motsvarar 3 § andra stycket i sakkunnig­ förslaget. I fråga om de i sistnämnda stadgande upptagna bestämmelserna, att försäkringsbolagen skola hava att varje år före den 1 juli till riksförsäkrings­ anstalten inbetala ett belopp motsvarande avgifterna för bolagens delägare för nästföregående år, har riksförsäkringsanstalten ifrågasatt, om det icke vore förenat med mindre omgång, att bolagens avgifter inbetalades direkt till statskontoret och att varje bolag samtidigt med inbetalningen till riksförsäk­ ringsanstalten lämnade en kortfattad uppgift om storleken av det inbetalta beloppet samt de grunder, efter vilka det beräknats. De ömsesidiga socialförsäkring sbolagens förening har beträffande samma bestämmelser yttrat, att då de särskilda avgifterna lämpligen inbetalades i sammanhang med försäkringsavgifterna och dessa avgifter vid den föreslagna tidpunkten till stor del ännu icke hunnit regleras, det för bolagen skulle vara till avsevärd lättnad men för statsverket utan nämnvärd betydelse, om tid­ punkten framflyttades åtminstone till den 1 september, motsvarande den tid­ punkt, som enligt 29 § mom. 4) i olycksfallsförsäkringslagen avses för ingi­ vande till riksförsäkringsanstalten av vissa uppgifter. Föreningen har vi­ dare anfört, att liksom försäkringsavgifterna till bolagen på grund av arbets­ givares konkurs eller försumlighet ej inflöte till sina fulla belopp, så komme även motsvarande särskilda avgifter sannolikt att ej bliva till fullo inbetalda. Beträffande oguldna (påförda men icke erlagda) särskilda avgifter hade de sakkunniga tänkt sig (sid. 86), att bristen skulle täckas genom någon förhöj­ ning av de »utgående avgifterna». Det kunde råda någon tvekan om, vilka avgifter de sakkunniga med nämnda uttryck avsett. Antingen skulle bristen ersättas genom fördelning å övriga avgiftspliktiga arbetsgivare eller ock täc­ kas av bolaget, d. v. s. genom fördelning å samtliga bolagets delägare. I båda fallen skulle en, om ock obetydlig ökning av avgifterna äga rum för ar­ betsgivarna utöver vad som eljest författningsenligt skulle åligga dem, vilket, principiellt sett, måste anses oriktigt. Det syntes föreningen vara riktigare, att statsverket finge bära förlusten, vilken, vad bolagen beträffade, knappast torde överstiga 10,000 kronor årligen eller omkring en procent av det beräk­ nade beloppet av särskilda avgifter från bolagen. Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande anfört, att den föreslagna tidpunk­ ten för försäkringsbolagens avgiftsbetalning vore alltför sen; då avgifterna borde vara redovisade i statskontorets räkenskaper före budgetårets utgång, borde inbetalningen ske före den 1 juni.

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

För säkring sinspektionen ■— som i princip motsatt sig arbetsgivarbidrag i förevarande form — har ansett, att bolagen i varje fall borde befrias från skyldighet att svara för bidrag, som ej i vederbörlig ordning influtit. Inspek­ tionen har vidare ansett det kunna starkt ifrågasättas, om ifrågavarande bo­ lag kunde åläggas att utan kompensation ombesörja uppbörd av denna be­ skaffenhet; enligt inspektionens mening borde skälig ersättning för debite­ rings- och uppbördsarbetet utgå till bolagen, därest bidragsskyldighet ålades dem. I detta sammanhang har riksförsäkringsanstalten ifrågasatt, huruvida icke ett genomförande av förslaget påkallade en ändring i 15 § i olycksfallsför­ säkringslagen, innefattande bestämmelse om möjlighet för olycksfallsförsäkringsbolagen att göra ett tillägg till avgifterna för att göra sig betäckta för de förluster, som kunna uppkomma genom här berörda ansvarsskyldighet och kostnaderna för bestyrets fullgörande. Å andra sidan har statskontoret icke haft något ett erinra mot bestämmel­ serna om uppbörd och redovisning av ifrågavarande avgifter.

Vad först angår frågan, huruvida försäkringsbolagen böra stå ansvar för sina delägares försummelse att erlägga ifrågavarande bidrag, synes mig be­ stämmelsen härom böra bibehållas med hänsyn till behovet av kontroll över att avgifterna från dessa arbetsgivare erläggas. Det är emellertid enligt min mening klart, att förslaget i denna del icke behöver befaras bliva betungande för bolagen. Föreningen uppskattar själv den årliga risken för dem alla till­ sammans allenast till ett belopp av 10,000 kronor. Deras arbetsgivare torde också i de allra flesta fall betala sina avgifter, och om någon gång så icke skulle vara fallet, har ett bolag möjlighet att förvägra förnyelse av försäk­ ringsavtalet, varigenom arbetsgivaren, om han ej ingår i annat bolag, får sin försäkring överflyttad till riksförsäkringsanstalten. Nämnas må, att för­ slaget utgår från att bolagen skola äga att genom tillägg till avgifterna från arbetsgivarna göra sig betäckta för eventuella djdika förluster; i 6 § i departementsförslaget är bestämmelse upptagen, att bolag för täckande av ifrågavarande förluster skall äga att av sina avgiftspliktiga arbetsgivare ut­ taga så stort belopp, som belöper på envar av dem. I anledning av att försäkringsinspektionen ifrågasatt, om bolagen utan kompensation kunde åläg­ gas ombesörja uppbörden av dessa avgifter, vill jag framhålla, att i samband med den nyss omförmälda bestämmelsen i 6 § i departementsförslaget införts stadgande om rätt för bolagen att till bestridande av kostnad för bestyret med uppbörden av envar avgiftspliktig arbetsgivare uttaga så stort belopp, som kan anses falla på honom. Med denna anordning kommer således kost­ naden för uppbörden av avgifterna i verkligheten att drabba de arbetsgivare, som äro pliktiga att erlägga avgifterna i fråga, och vid sådant förhållande lärer laga hinder icke föreligga att ålägga bolagen, vilkas delägare samtliga äro arbetsgivare, uppbörden av avgifterna, lika litet som hinder ansetts vara för handen att införa skyldighet för vissa arbetsgivare att erlägga avgifter. Vad vidare beträffar den tid, inom vilken bolagen skola inbetala avgifterna, må det vara riktigt, att den 1 juli ur viss synpunkt icke är ett lämpligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 157

datum. I enlighet med hemställan av socialförsäkringsbolagens förening an­ ser jag mig böra föreslå, att tidpunkten bestämmes till den 1 september. I anslutning härtill torde, såsom också yrkats, den omläggningen böra vidtagas, att avgifterna från bolagen redovisas direkt till statskontoret samt att upp­ gift samtidigt lämnas till riksförsäkringsanstalten för att tjäna till underlag för den kontroll, som därstädes skall utövas. Den föreslagna tidpunkten för avgifternas inleverering och lämnandet av vissa uppgifter sammanfaller med den tid, då bolagen nu hava att till riksförsäkringsanstalten ingiva uppgift om antalet delägare och försäkrade arbetare m. m.

5 §• Rörande den närmare innebörden av detta lagrum har jag uttalat mig i den allmänna motiveringen (sid. 147 f.). 6 §. Vid 4 § har jag redan berört de bestämmelser, som upptagits i förevarande paragraf. 7 §• I förhållande till sakkunnigförslaget hava de frågor, som kunna bliva före­ mål för försäkringsrådets prövning, något närmare preciserats. Härutinnan tillåter jag mig hänvisa till lagtexten.

8 §• Riksförsäkringsanstalten har anfört, att då kompletterande bestämmelser möjligen skulle visa sig erforderliga till vinnande av enhetlighet vid tillämp­ ningen av vissa i lagen givna bestämmelser, exempelvis beträffande sättet för avgifternas beräknande, det syntes önskvärt, att i lagen infördes ett stadgande motsvarande 32 § i olycksfallsförsäkringslagen, nämligen att de närmare fö­ reskrifter, som funnes erforderliga för lagens tillämpning, skulle kunna med­ delas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten. Bestämmelse i sådant hänseende har nu införts i denna paragraf.

Förordning om erkända arbetslöshetskassor. Rubriken. Socialstyrelsen anser det med hänsyn till den omfattande och djupt ingri­ pande betydelsen av den tillämnade regleringen vara lämpligt att giva lags karaktär åt förordningens bestämmelser. Därigenom skulle enligt styrelsen även vinnas, att bestämmelserna bleve underkastade lagrådets granskning. Till vad socialstyrelsen sålunda anfört kan jag icke ansluta mig. Den före­ slagna författningen är uppbyggd i nära anslutning till förordningen om er­ kända sjukkassor. Tillräcklig anledning att genomföra nu förevarande lag­ stiftning på annat legislativt sätt än sjukkassereformen torde ej förefinnas.

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

1 §• Socialstyrelsen framhåller, att det angelägna i att giva försäkringssystemet erforderlig fasthet borde hava medfört, att grunderna för statsbidragets beräk­ nande angivits i själva förordningen. Såsom framgår av sakkunnigförslaget, har man även här följt förebilden från sjukkassereformen. Liksom vid denna torde det vara naturligast, att dessa grunder knytas som villkor vid anslagsbeviljandet. Härtill kommer, att då i grunderna ingår en omfattande och detaljrik tabell, som ändock icke kan innehålla samtliga ifrågakommande procentsatser, dessa grunder synas mindre lämpade för fixering i lagtext. 2 §• På sätt jag i den allmänna motiveringen anfört (sid. 91), torde den med­ givna åtskillnaden mellan familjeförsörjare och andra kassamedlemmar ofta ske i form av klassindelning. I andra fall åter torde kassorna komma att utan dylik indelning till familjeförsörjare utbetala högre daghjälp än till andra medlemmar. Vid sådant förhållande torde det vara lämpligt att i uppgiften angående medlemmarna uppdelning skall ske endast efter yrken och tillför­ säkrade förmåner. 4 §. Socialstyrelsen har förklarat, att den i andra stycket meddelade bestäm­ melsen om rätt att i visst fall vägra antagande till erkänd arbetslöshetskassa skulle kunna förorsaka svårigheter, exempelvis vid tävlan mellan tvenne för­ eningar av olika politisk inriktning. Det vore önskvärt, att i paragrafen angåves närmare bestämmelser för tillsynsmyndighetens prövning. Den av socialstyrelsen åsyftade bestämmelsen avser att förhindra en splitt­ ring av de erkända arbetslöshetskassorna på för små och inbördes konkur­ rerande enheter. Jag anser bestämmelsen ur denna synpunkt lämplig. Några närmare regler för prövningen torde ej böra angivas. Självklart är emeller­ tid, att tillsynsmyndigheten vid prövningen skall helt bortse från den politiska inriktningen hos föreningen. I enlighet med av socialstyrelsen framställt jakande har jag ansett lämp­ ligt, att i lagtexten föreskrives, att tillsynsmyndigheten vid antagandet skall pröva, att stadgarna innehålla tillfredsställande bestämmelser jämväl om fond­ bildning. Det torde nämligen vara erforderligt, att en kassas stadgar inne­ hålla bestämmelser bland annat om den tidrymd, inom vilken fonden i all­ mänhet bör uppbringas till sin föreskrivna storlek, därest fonden av särskild anledning behövt tillgripas för täckande av utgifter. I förtydligande syfte har härjämte viss omformulering företagits.

5 §. I likhet med socialstyrelsen anser jag, att i stadgarna bör angivas för­ eningens verksamhetsområde. Föreskrift därom har införts i denna para­ graf. Verksamhetsområdet kan tänkas vara så bestämt, att medlem skall till-

Kungl. Maj :ts proposition nr 209. 159

höra visst yrke eller viss verksamhetsgren eller vara anställd vid visst arbets­ företag eller bosatt inom visst område. Socialstyrelsen ifrågasätter, om det ej vore lämpligt att bland åtgärderna till förekommande eller lindrande av de ekonomiska svårigheterna för en kassa jämväl upptaga ändring av karenstiden. Till denna uppfattning kan jag ej ansluta mig. Karenstiden torde i regel i kassorna komma att så avvägas, att en förlängning av den tid, de försäkrade skulle få gå helt utan daghjälp, i allmänhet skulle för dem vara väsentligt mer betungande än en nedsättning av det dagliga understödsbeloppet eller en förkortning av understödstiden.

7 §• Enligt socialstyrelsens förmenande skulle det icke vara motiverat att bibe­ hålla någon bestämmelse om obligatorisk uteslutning av medlem. Vad särskilt beträffar de under punkterna 1 och 2 upptagna uteslutningsgrunderna påpekar styrelsen, att sådan anledning kan kvarstå intill sju månader efter det med­ lemmen upphört att vara självständig företagare eller att arbeta hos en när­ stående släkting, vilket styrelsen tydligen finner mindre lämpligt. Eör min del anser jag det vara riktigt att upprätthålla kravet på att den, som längre tid varit självständig företagare utan att samtidigt användas till lönearbete för annans räkning eller som arbetat hos en nära släkting, skall uteslutas ur kassan. Det skulle leda till orimliga konsekvenser, om man läte personer, som åtnjöte full försörjning av eget jordbruk, kvarstå i kassa. Detta krav blir desto viktigare med den förändring i förhållande till sakkunnigför­ slaget av antalet erlagda avgifter för rätt till understöd, som jag ämnar före­ slå. Om uteslutningsgrunden bibehålies såsom obligatorisk, vilket jag före­ slår, kan det icke heller gärna vara riktigt att, såsom styrelsen ifrågasätter, medgiva jämkning för det fall att en medlem åter upptagit lönearbete och kassan sålunda försummat att dessförinnan meddela uteslutningsbeslut. Beträffande frågan om den inverkan på skogsarbetarnas möjligheter att ingå såsom medlemmar i en erkänd arbetslöshetskassa, som uteslutningen av de självständiga företagarna komme att få, liksom beträffande frågan om lämp­ ligheten att i förordningen närmare definiera begreppet självständig före­ tagare, hänvisar jag till vad jag därom anfört i annat sammanhang (sid. 85 ff.). Vad de sakkunniga på sid. 25 i promemorian anfört om att en hemmansägare måste anses vara självständig företagare jämväl under tid, då han arbetar som skogsarbetare, i synnerhet om han samtidigt har annan person anställd för att sköta sin gård, synes enligt en del av de avgivna yttrandena hava föranlett det antagandet, att de sakkunniga avsett att åt företagarbegreppet här giva en annan tolkning än som tillämpats beträffande lagen om försäkring för olycksfall i arbete. De sakkunniga torde emellertid endast hava avsett att framhålla, att den omförmälda hemmansägaren är att betrakta som självständig

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

företagare i sin egenskap av hemmansägare, samtidigt som han är att betrakta som lönearbetare i sin egenskap av skogsarbetare. Denna tolkning framgår klart av sammanhanget. Jag hänvisar för övrigt i denna del till vad som anförts i den allmänna motiveringen. Länsstyrelsen i Västerbottetis län anser bestämmelsen under punkt 2 vara för hård samt förklarar, att arbete hos en nära släkting kan vara ett verkligt arbetsförhållande av samma beskaffenhet som anställning hos annan. Läns­ styrelsen finner det verka som en bestraffning, att en person, som innehaft arbete hos en nära släkting, icke förr än sju månader därefter kan bliva med­ lem av en erkänd arbetslöshetskassa. Med anledning härav vill jag framhålla, att erfarenheterna från utlandet på denna punkt giva vid handen, att det föreligger så stor risk för missbruk av försäkringen just i detta avseende, att det torde vara nödvändigt att upp­ rätthålla den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen. I och för sig ligger det för övrigt icke något orimligt i att den, som övergår till under försäkringen innefattat lönearbete, icke redan första dagen kan ingå i en arbetslöshetskassa i det nya yrket. Enligt punkt 3 skall från rätt att inträda i erkänd arbetslöshetskassa eller att »där» kvarstå såsom medlem uteslutas den, som är medlem i annan erkänd arbetslöshetskassa. Genom denna bestämmelse utsäges enligt min mening till­ räckligt klart, att medlemmen skall vara skyldig att utträda ur den kassa, däri han senare vunnit inträde. 11 § i sakkunnigförslaget torde sålunda kunna såsom obehövlig utgå. 9 och 10 §§. 9 § i sakkunnigförslaget har av redaktionella skäl uppdelats i två paragra­ fer. Socialstyrelsen ifrågasätter, om tillräckliga skäl föreligga för att en med­ lem, som är berättigad till understöd, ej skall kunna uteslutas ur kassan förrän understödstiden gått till ända, även om kassan kan åberopa den i 8 § 4 punkten angivna uteslutningsgrunden. Härtill torde allenast behöva anföras, att, om en medlem på grund av svik­ liga uppgifter lyckats utfå understöd, följer av civilrättsliga regler, att kas­ san icke behöver utgiva understöd efter det förhållandet upptäckts. 11

11 §• Socialstyrelsen anser, att bestämmelsen om automatisk uteslutning efter viss tid kommer att verka för strängt, och ifrågasätter, om ej laga förfall borde kunna få åberopas. Ifrågavarande bestämmelse överensstämmer helt med motsvarande stadgande i sjukkasseförordningen. Avgifterna till kassorna komma att bliva relativt små, och svårigheter att betala dem torde i allmänhet ej komma att förefinnas, eftersom de endast skola utgå under de veckor, då den försäkrade varit i {ar­ bete. Jag erinrar för övrigt om att en medlem, som uteslutes under åbero-

Kungl. Maj:ts proposition nr £09. 161

pande av förevarande paragraf, äger rätt att när som helst åter anmäla sig såsom medlem i kassan. Visserligen äger han då på grund av bestämmel­ serna i 21 §, i enlighet med vad jag under nämnda paragraf kommer att när­ mare anföra, icke för rätt till understöd tillgodoräkna sig de avgifter, vilka han erlagt under sitt tidigare medlemskap. Jag anser dock icke tillräckliga skäl tala för någon ändring i paragrafen.

14 §. Ordet »arbetslös» har tillagts i avsikt att få det — eljest självklara — för­ hållandet uttryckligen utsagt, att understöd ej må utgå annat än till med­ lem, som saknar sysselsättning i förvärvsarbete eller i produktivt arbete för egen räkning.

15 §. Beträffande den i första stycket föreskrivna diskvalifikationsbestämmelsen om fyra veckor anföra statskontoret och länsstyrelsen i Hallands län, att tiden borde avsevärt förlängas. Arbetsgivareföreningen yttrar, att det utgör ett be­ tänkligt avsteg från eljest vedertagna principer inom försäkringsverksamheten, att även ett uppenbart självförvållande till arbetslöshet endast medför en tem­ porär förlust av understödsrätten. En diskvalifikationstid om fyra veckor motsvarar vad som i allmänhet tilllämpas i utlandet. Någon anledning att föreslå en avvikelse härutinnan synes mig så mycket mindre föreligga, som, i fall arbetsvägran upprepas, detta ånyo medför avstängning under fyra veckor från det vägran sist skett. Arbetsförmedlingsanstalt lärer ej underlåta att ånyo pröva arbetsvilligheten hos en kassamedlem, som en gång vägrat antaga erbjudet arbete.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om icke stadgandet om förut­ sättningarna för att erbjudet arbete skall anses lämpligt borde omformuleras, så det klarare framgår, att en kassa äger uppställa strängare krav än i tex­ ten angives. Enligt den i förordningen iakttagna principen för bestämmelsernas avfat­ tande äro dessa blott att anse såsom minimifordringar, där ej annat uttryck­ ligen angives. I överensstämmelse därmed stadgas i förevarande paragraf endast, att erbjudet arbete under vissa förutsättningar skall anses lämpligt, och kassorna förbjudas ingalunda att uppställa strängare krav på de understödssökande, om de så skulle önska. Såsom ytterligare exempel på denna princips tillämpning må nämnas, att en kassa är oförhindrad att såsom villkor för rätt till understöd kräva erläggandet av ett större antal avgifter än som stadgas i 21 §. Jag finner därför ej skäl föreligga att föreslå någon om­ formulering av paragrafen i denna del. Svenska by g g nadsträarbetare förbundet anser, att rätten till understöd ej bör indragas, om arbete inom annat yrke anvisas, då utsikt finnes att snart få arbete inom det egna yrket. Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 samt. Nr £09. 11

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Med anledning härav vill jag framhålla, att enligt bestämmelserna skälig hänsyn skall tagas till medlemmens personliga omständigheter. Varje tendens till yrkesförsäkring måste sorgfälligt undvikas, men detta utesluter icke, att någon gång sådana fall kunna tänkas förekomma, då en medlem bör anses hava på av förbundet angivet skäl haft giltig anledning att vägra antaga erbjudet arbete. I fråga om viss i sista stycket vidtagen ändring hänvisar jag till den all­ männa motiveringen (sid. 112).

17 §. Överståthållarämbetet ifrågasätter, om icke ordet »samt» borde utbytas emot »eller», då meningen väl ej vore, att bidrag till rese- och flyttningskost­ nader skulle kunna utgå utöver daghjälpens högsta belopp. Socialstyrelsen åter förutsätter, att hjälp till rese- och flyttningskostna­ der skulle kunna utgå tillika med daghjälp, men påpekar, att sådan hjälp jämväl kan komma att utgivas av arbetsförmedlingsanstalt. Styrelsen an­ ser därför, att i kassornas stadgar borde införas bestämmelse om att kas­ sorna ej finge lämna hjälp uti ifrågavarande avseende, då kostnaden be­ stritts av arbetsförmedlingsanstalt eller annan. Understöd i form av hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader bör utgå för sig och utan samband med daghjälpens storlek. Så torde även de sakkunnigas uppfattning hava varit. En motsatt tolkning skulle leda till orimliga resultat, då det här gäller belopp av i regel helt olika storleks­ ordning. Enligt 9 § i utkastet till lag om offentlig arbetsförmedling bör ersättning för resekostnad, som arbetsförmedlingsanstalt bekostat, icke utgå av stats­ medel, då möjlighet och fog funnits för att av arbetsgivaren eller arbetaren uttaga sådan ersättning. Därest en medlem av erkänd arbetslöshetskassa är berättigad att av kassan åtnjuta understöd till täckande av resekostnad, tor­ de en arbetsförmedlingsanstalt, som förskjutit sådan kostnad, icke underlåta att hos kassan uttaga det belopp, som medlemmen varit berättigad att er­ hålla. Dubbelersättning kan sålunda icke komma att utgå till medlemmen.

18 §. Till undvikande av missförstånd torde böra framhållas, att bestämmelsen att daghjälp icke må utgå till medlem för dag, för vilken han åtnjuter avlöning, icke syftar på det allmänna och självklara villkoret, att medlemmen skall vara arbetslös, utan på de fall, då arbetsgivare antingen på grund av lag­ bestämmelse eller av fri vilja efter avskedandet eller under permitteringstid utbetalar lön till arbetaren för viss tid framåt. På sätt i 1928 års be­ tänkande anföres, innefattas under bestämmelsen jämväl skadestånd, som ut­ går såsom ersättning för mistad avlöning, men däremot icke skadestånd, som utgår av annan anledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 163

Med det begränsade innehåll, stadgandet sålunda äger, lärer anledning icke finnas att i enlighet med av socialstyrelsen gjort yrkande omkasta ordningen mellan de olika bestämmelserna i paragrafen.

19 §• Denna paragraf har i formellt hänseende omarbetats i förhållande till sak­ kunnigförslaget. Någon saklig ändring har emellertid ej vidtagits.

20 §. Socialstyrelsen har med hänsyn till den avsevärda betydelse för försäkrin­ gens tillämpning, som tolkningen av begreppet familjeförsörjare skulle få, ansett det lämpligt, att begreppets innebörd komme till uttryck i författningen. Liknande synpunkter framhållas av svenska stadsförbundets styrelse, som vidare tillägger, att begreppet familjeförsörjare syntes böra anpassas med hänsyn tagen till fattigvårdslagstiftningen. Ehuru det ur viss synpunkt vore önskvärt, att möjlighet funnes för en smidig tillämpning av ifrågavarande begrepp, har jag ansett mig böra förorda, att bestämmelser i ämnet införas. Dessa bestämmelser böra enligt min upp­ fattning hava sin plats i förevarande paragraf, som behandlar frågan om daghjälpens storlek. Bestämmelserna hava utformats ganska snävt; sålunda har jag ej ansett en faktiskt föreliggande försörjning av sammanboende kvin­ na eller av barnbarn böra få utöva inflytande på daghjälpens storlek. I för­ hållande till make och minderåriga barn skall medlem anses såsom familje­ försörjare, även om försörjningsskyldigheten faktiskt icke fullgöres; att stad­ ga motsatsen skulle vara att även beröva medlemmen möjligheten att full­ göra sin skyldighet. Man måste kräva, att medlemmen verkligen har försörjningsskyldighet emot make eller barn, ty eljest skulle en hustru, vars man uppbär avlöning, kunna betraktas som familjeförsörjare. Bestämmel­ serna komma sålunda att fullständigt motsvara den ovillkorliga försörj­ ningsskyldigheten enligt 3 § i lagen om fattigvården. Därjämte torde en med­ lem, som sammanbor med och faktiskt underhåller sina föräldrar böra betrak­ tas som familjeförsörjare. Detta tillägg har gjorts i anslutning till stadgande i 1928 års förslag till obligatorisk försäkring. Lika med förhållandet mellan föräldrar och barn torde här böra anses förhållandet mellan adoptant och adoptivbarn. Enligt sakkunnigförslaget skulle erkänd arbetslöshetskassa äga i sina stad­ gar föreskriva, att kvinnliga och minderåriga medlemmar skulle uppbära lägre daghjälp än som utginge till eljest med dem likställda medlemmar, därvid daghjälpen dock ej finge understiga hälften av eljest utgående daghjälp. Då, såsom jag anfört i den allmänna motiveringen, de sakkunnigas mening icke varit, att dessa medlemmar skulle erlägga lika stora avgifter som övriga med­ lemmar, lärer detta innebära, att för de kvinnliga och minderåriga medlemmar­ na komme att inrättas en särskild klass inom kassan. Detta förhållande behöver emellertid ej särskilt angivas i lagtexten. Medgivande torde endast

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

behöva lämnas att för berörda medlemmar intill hälften underskrida eljest före­ skrivet minimum för daghjälpen. Även i detta fall bör dock det föreskrivna förhållandet mellan lönens och daghjälpens storlek icke få överskridas. I överensstämmelse härmed hava bestämmelserna i ämnet avfattats. Beträffande vissa formella jämkningar får jag hänvisa till lagtexten.

21 §.

Socialstyrelsen anför, att den gjorda åtskillnaden mellan medlemmar, som icke tidigare uppburit understöd, och sådana, som åtnjutit sådan förmån, sy­ nes sakna bärande skäl och komma att verka orättvist. Styrelsen anför som exempel, att om två medlemmar samtidigt bliva arbetslösa och den ena helt omhändertages av fattigvården medan den andra erhåller understöd, skulle den ena sedermera behöva inbetala 52 avgifter för att bliva berättigad till understöd, medan den andra endast behövde erlägga 26 avgifter. Genom att uppställa krav på att en medlem skall hava erlagt avgifter un­ der 52 veckor för att första gången bliva berättigad till understöd åstadkom­ mer man en större samhörighet mellan kassan och dess medlemmar. Perso­ ner, som inom en nära framtid hotas av arbetslöshet, komma ej att finna med sin fördel förenat att ingå som medlemmar i kassan, utan medlemsstocken blir begränsad till den stabila delen av arbetarna. Såväl härigenom som direkt genom det inbetalade större antalet avgifter stärkes kassornas ekono­ mi. Vidare vill man, såsom jag tidigare anfört, genom villkoret vinna ett ef­ fektivt urskiljande av dem, som egentligen äro att betrakta som självständiga företagare. För min del kan jag därför ansluta mig till den av de sakkunniga föreslagna uppdelningen. Det av socialstyrelsen anförda exemplet skulle, för övrigt även med sakkunnigförslaget, få praktisk betydelse blott i det un­ dantagsfall att fattigvården räckt så länge och omständigheterna i övrigt varit sådana, att hans tidigare verkställda inbetalning av 52 avgifter just på grund av fattigvårdstiden icke skulle kunna räknas honom tillgodo. Med den om­ läggning av förhållandet till fattigvården, som jag i annat sammanhang före­ slagit, komma för övrigt båda medlemmarna i det av socialstyrelsen anförda exemplet att vid första arbetslöshetsfallet erhålla daghjälp från kassan. I I avsikt att underlätta övergången från de inom ett flertal fackförbund för närvarande existerande arbetslöshetskassorna till erkända arbetslöshetskassor ha de sakkunniga upptagit en bestämmelse av innehåll, att en medlem i en erkänd arbetslöshetskassa efter tillsynsmyndighetens medgivande må tillgodo­ räknas avgifter, vilka han erlagt till sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp, som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa. Det är enligt min uppfattning synnerligen önskvärt, att övergången av de nuvarande sammanslutningarna för beredande av arbetslöshetshjälp till er­ kända arbetslöshetskassor kan försiggå så smidigt, att det icke blir ett av­ brott i verksamheten eller i medlemsrätten för de gamla medlemmarna. Om den allmänna förutsättningen är för handen för att utbetalning av understöd från en nyskapad erkänd arbetslöshetskassa skall få påbörjas, eller med andra

Kungl. Maj:ts proposition nr Z09. 165

ord tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens storlek och kassans eko­ nomiska ställning lämnat sitt medgivande därtill, höra sålunda medlemmarna för rätt till understöd få tillgodoräkna sig avgifter, som erlagts i den gamla sammanslutningen. I enlighet med de sakkunnigas förslag bör dock frågan prövas av tillsynsmyndigheten och dess medgivande avvaktas. För att tyd­ liggöra, att sådant medgivande i regel bör lämnas, har ur lagtexten uteslutits den inskränkande bestämmelsen, att medgivandet endast skulle lämnas, där omständigheterna därtill föranledde. Även om storleken av avgifterna inom den gamla sammanslutningen icke uppgått till vad som kräves i den erkända kassan, torde medgivande att tillgodoräkna avgifterna kunna lämnas, givet­ vis under nyss angiven förutsättning att fondens storlek och kassans ekono­ miska ställning i övrigt icke utgör hinder däremot. Det är emellertid även önskvärt, att en medlem i den nya kassan, som kan­ ske under ett flertal år erlagt avgifter till den gamla kassan och jämväl där­ ifrån uppburit understöd, icke betraktas som en ny medlem, av vilken skall krävas sammanlagt 52 erlagda avgifter för rätt till understöd. Fortfarande under förutsättning, att tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens storlek och kassans ekonomiska ställning lämnat medgivande, att medlemmen skall få tillgodoräkna sig inom den gamla kassan erlagda avgifter, bör även tagas i betraktande, att han i den gamla kassan uppburit understöd, varför sålunda i dylikt fall för rätt till understöd första gången i den nya kassan endast skola krävas 26 erlagda avgifter. Därest en sådan ändring vidtages, lärer följden böra bliva, att understöd som uppburits i den gamla kassan även bör utöva verkan i restriktiv riktning, nämligen så att för beräkning av understödstidens längd under den första tiden i den nya kassan bör inräknas understöd, som uppburits i den gamla kassan. Om sålunda en medlem under de sistförflutna sex månaderna i den gamla kassan uppburit understöd under 50 dagar, bör han under de första sex månaderna i den nya kassan endast vara berät­ tigad till understöd under 70 dagar. Vad nu anförts om beräkning av understöd torde böra äga motsvarande gil­ tighet även vid övergång mellan två erkända arbetslöshetskassor. Detta inne­ bär såtillvida en jämkning i sakkunnigförslaget, som enligt detta förslag un­ derstöd, vilket lämnats av annan erkänd arbetslöshetskassa, skulle tagas i betraktande även då överenskommelse enligt 2 mom. ej träffats. Enligt 2 mom. första stycket i sakkunnigförslaget är möjligheten att tillgo­ doräkna avgift i annan erkänd arbetslöshetskassa begränsad till avgift för medlemstid omedelbart före inträdet i den senare kassan. Har den arbets­ löse under en mellantid ej tillhört dylik kassa, få alltså tidigare avgiftsbetalningar icke tillgodoräknas honom. En dylik regel synes erforderlig till förekommande av missbruk av för­ ordningens bestämmelser i övrigt. Samma skäl synas emellertid föreligga till motsvarande begränsning såväl beträffande avgifter till icke erkänd sammanslutning som till den kassa, där han begär understöd. Bestämmelser av nu angiven innebörd hava införts i paragrafen.

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Öv erståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län anse bestämmel­ sen om att avgift ej må tillgodoräknas medlem för tid, då han utfört arbete i sitt hem, vara obillig. Motsvarande erinringar hava framställts beträffande stadgandet om hemarbetare i 26 §. I likhet med de sakkunniga anser jag det ur kontrollsynpunkt vara omöj­ ligt att inbegripa de s. k. hemarbetarna under försäkringen. Jag finner mig därför ej kunna förorda någon ändring av de föreslagna bestämmelserna.

Det torde böra påpekas, att man för rätt att erlägga en veckoavgift näppe­ ligen torde kunna kräva mer än att vederbörande haft lönearbete en del av veckan; t. o. m. en dags lönearbete lärer böra berättiga att erlägga avgift för veckan, allt förutsatt att kassa ej i sina stadgar lämnat annan föreskrift.

22 §.

Bestämmelsen i tredje stycket, att ny karenstid ej behöver beräknas bland annat då medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller tillfälligt arbete för kortare tid än aderton dagar, bör enligt min mening jämkas i så måtto, att tidrymden bestämmes till högst aderton dagar. 24 §. Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, om ej den rätt, som lämnats en kassas styrelse att efter medgivande av tillsynsmyndigheten besluta minska understödstidens längd eller nedsätta daghjälpens storlek, borde utbytas emot en skyldighet att vidtaga sådan åtgärd. Bör min del kan jag icke ansluta mig till vad länsstyrelsen sålunda anfört. Jag hänvisar till vad jag i annat sammanhang härom yttrat (se sid. 134). I förtydligande syfte har viss formell jämkning i ordalydelsen vidtagits. 27 §. Socialstyrelsen framhåller, att det för en ny kassa torde vara omöjligt att beräkna det genomsnittliga beloppet av de tre sistförflutna årens inkomster i form av erlagda avgifter och erhållet statsbidrag. Styrelsen anför vidare, att tillsynsmyndigheten ej erhållit någon som helst ledning för sitt handlings­ sätt med hänsyn till medgivande att påbörja utbetalning av understöd. Stad­ gande borde möjligen införas, att fonden ej finge tagas i anspråk annat än till viss del, med mindre sådan åtgärd, som omförmäles i 5 § 4), vidtages. Enligt min uppfattning bör tillsynsmyndigheten ej vara bunden av sär­ skilda regler, då det gäller att avgöra, om en kassas ekonomiska ställning är sådan, att utbetalning av understöd må påbörjas. Denna fråga bör be­ dömas från fall till fall. Det torde härvid icke behöva krävas, att fonden helt uppgår till den storlek, till vilken den genom avsättningar skall upp­ bringas och varmed den skall uppföras i balansräkningen, nämligen såvitt på annat sätt säkerhet vunnits för att kassan kan stå emot eventuella påfrest­ ningar. För övrigt är det givet, att fondens blivande minimibelopp ej kan annat än uppskattningsvis bedömas, innan understöd börjat utgivas och statsbidrag erhållits. Några särskilda regler för bokföringen under denna övergångstid torde likväl ej behöva givas i författningen; denna detalj lärer böra ankomma på tillsynsmyndigheten att ordna genom förhandlingar med kassans styrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 167

Med den mening, som jag tidigare givit till känna angående befogenheten för en kassas styrelse att vidtaga åtgärder vid större påfrestningar på kas­ san, lärer det vara givet, att jag ej kan biträda förslaget om förbud att mer än till viss del anlita fonden, med mindre kassans styrelse vidtagit åt­ gärder jämlikt 5 § 4). Jag vill emellertid i detta sammanhang påpeka, att i 4 § införts bestämmelse om att tillsynsmyndigheten vid antagandet av en kassa skall tillse, att stadgarna innehålla tillfredsställande bestämmelser om bland annat fondbildning. 28 §. Socialstyrelsen har anfört, att tillsynsmyndigheten vid val av styrelse­ ledamot borde frigöras från beroende av något av kassan uppgjort förslag. Liknande synpunkter hava framhållits av överståthållarämbetet och läns­ styrelsen i Norrbottens län samt svenska arbetsgivareföreningen. Svenska by g gnadsträarbetareförbundet har däremot hemställt, att kassorna borde er­ hålla rätt att själva utse samtliga ledamöter i sina styrelser. Socialstyrelsen har vidare ifrågasatt, om ej den av tillsynsmyndigheten utsedde ledamotens ställning borde ytterligare stärkas genom att man till­ delade honom arvode av statsmedel. Ur många synpunkter anser jag det vara synnerligen lämpligt, att styrelsen skall äga rätt att utse en ledamot i varje kassas styrelse. Denna ledamot skall enligt paragrafens ordalydelse utses efter förslag av kassan. Tillsyns­ myndigheten kommer sålunda ej att vara bunden av att välja inom förslaget utan har full frihet att utse annan person, om så anses lämpligt. Paragra­ fen överensstämmer härutinnan med motsvarande stadgande i sjukkasseförordningen. Tillsynsmyndigheten skall vidare utse en revisor. Jag anser det lämpligt, att den av tillsynsmyndigheten utsedda styrelseledamoten liksom även revisorn av statsmedel erhåller gottgörelse för sitt arbete. Uttrycklig bestäm­ melse härom torde böra här införas. Arvodesbeloppen torde böra bestämmas av tillsynsmyndigheten. De erforderliga medlen torde böra anvisas från de av arbetsgivarna utgående avgifterna till försäkringens förvaltningskostnader.

29 §. Socialstyrelsen har anfört, att föreskrift om att de befogenheter, som till­ komma sammanträde med kassan, helt skola utövas av valda ombud vore önsk­ värd i fråga om alla kassor med ett något större medlemsantal, exempelvis över 1,000. Enligt min mening saknas tillräckliga skäl för införandet av en sådan be­ stämmelse för de säkerligen mycket sällan förekommande fall, då en kassas verksamhet kommer att vara koncentrerad till en enda ort.

33 §. Enligt 3 § äger tillsynsmyndigheten rätt att, där särskilda skäl därtill föranleda, till erkänd arbetslöshetskassa antaga förening med lägre medlems­ antal än 500. Det torde få förutsättas, att tillsynsmyndigheten i sådant fall

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ej underlåter bestämma det lägsta medlemsantal, vid vilket verksamheten som erkänd arbetslöshetskassa skall få utövas. På grund härav har viss jämkning i ordalagen i denna paragraf vidtagits. De i tredje stycket av paragrafen enligt sakkunnigförslaget meddelade före­ skrifterna angående förfaringssättet, då kassas medlemsantal nedgått, torde stå i mindre god överensstämmelse med de i 49 § i lagen om understödsför­ eningar givna bestämmelserna, enligt vilka underhandsförsäljning ingår i likvidationsförfarandet. Jag har därför vidtagit viss jämkning i ordalydelsen.

34 §. Då det enligt min uppfattning ej torde vara erforderligt att i första stycket av paragrafen skilja mellan olika slags anvisningar, har viss jämkning i orda­ lydelsen vidtagits. 35 §. Rörande viss i 35 § vidtagen ändring hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen (sid. 112).

Ikraftträdandebestämmelser. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen torde tiden för ikraftträdandet böra bestämmas till den 1 januari 1934. Detta innebär emel­ lertid icke annat än att möjlighet då inträder att få arbetslöshetskassa anta­ gen till erkänd enligt förordningens bestämmelser.

Grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. Beträffande grunderna för statsbidrag har jag, på sätt som framgår av vad jag i annat sammanhang därom anfört (sid. 138 f.), funnit anledning föreslå viss jämkning i beräkningen av statsbidraget vid låg arbetslöshet. De av den­ na jämkning föranledda ändringarna i den i grunderna för statsbidraget ingå­ ende tabellen hava vidtagits i den tabell, som finnes fogad vid detta protokoll. I annat sammanhang har jag förordat, att av tillsynsmyndigheten utsedd styrelseledamot och revisor skola åtnjuta arvode av statsmedel. Av tekniska skäl synes det lämpligast, att dessa arvoden utbetalas av kassan, som sedan erhåller gottgörelse därför i form av särskilt tillägg till förvaltningsbidraget. I övrigt har jag icke funnit anledning till ändring i de av de sakkunniga före­ slagna grunderna.

Förordning om riks försäkring sanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt lagen angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen. Av de sakkunniga föreslagna bestämmelser rörande uppbörden av de av­ gifter, som skola erläggas till riksförsäkringsanstalten, kan jag, såvitt angår innehållet, till alla delar biträda. Då emellertid det i ämnet upprättade författningsförslaget i allt väsentligt överensstämmer med 1922 års förordning om uppbörd av försäkringsavgifter, vill jag för min del förorda, att bestäm-

Kungl. Maj :ts proposition nr 209. 169

melserna meddelas i form av hänvisning till denna förordning. Förevarande förslag är avfattat i enlighet härmed. Förordning om ändrad lydelstfi av § 5 i förordningen den 31 mars 1922 ■ (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riks försäkring san­ stalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Emo* le sakkunnigas förslag i ämnet har jag icke något att erinra.

Ändring i lagen om försäkringsavtal.

Den föreslagna nya lagstiftningen påkallar viss ändring i lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal. Förslag därom lärer denna dag komma att anmälas av chefen för justitiedepartementet.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen uppläser härefter inom socialdepartemen­ tet upprättade förslag dels till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar, dels till lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbets­ förmedlingen, dels till förordning om erkända arbetslöshetskassor, dels till grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor, dels till förordning om riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter jäm­ likt lagen angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens om­ kostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsför­ medlingen, dels till förordning om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, allt av den lydelse, bilagor A-—F1 till detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till lag angående ändring i vissa delar av lagen om understödsföreningar och till lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem­ ställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall. Ur protokollet: C.-II. von Ilartmansdorff.

1 Bilagorna C, E och F, vilka äro lika lydande med motsvarande vid propositionen fogade fdrfattningsförslag, hava här uteslutits; tidigare omförmälda bilagor G och II äro här intagna efter stats­ rådsprotokollet den 17 mars 1933.

170 Kungl. Maj :ts proposition nr 209.

Bilaga A till statsrådsprotokollet den 3 mars 1933.

Förslag

till

I a g

angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar.

Härigenom förordnas, att 1, 9, 44 och 89 §§ i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar skola, sådana dessa lagrum lyda enligt lag den 26 juni 1931 (nr 279), i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bi­ stånd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse bereda medlem-------— eller moderskapshjälp; bereda understöd vid arbetslöshet; eller idka------ — hänförlig verksamhet. Understödsförening, som-----------lag pensionskassa.

9 §. Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Av­ ser sådan förening uteslutande eller huvudsakligen att bereda sjukhjälp eller avser förening att bereda understöd vid arbetslöshet, må dock föreningen i stället i firman hava ordet »sjukkassa» eller, i senare fallet, ordet »arbets­ löshetskassa». I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som be­ tecknar ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt, att därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller av en bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet »försäkring». Annan förening än den, vilken i enlighet med vad därom fin­ nes särskilt stadgat är antagen till erkänd sjukkassa eller till erkänd arbets­ löshetskassa, må icke i firman hava ordet »erkänd». Firman skall — — — understödsförenings firma.

44 §. Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 171

på varandra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de röstande. Har beslut om sådan ändring i erkänd sjukkassas eller erkänd ar­ betslöshetskassas stadgar, som må erfordras för erkännandets bibehållande, å sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande, vare det ock gillt. Där stadgeändringen — — — sista sammanträdet.

89 §. Rätt till sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till understöd vid arbetslös­ het eller till kapitalunderstöd, i vad det icke överstiger femhundra kronor, kan ej överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld. Hurusom pension-------— i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

172 Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

Bilaga B till statsrådsprotokollet den 3 mars 1933.

Förslag

till

I a g

angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkost­ nader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbets­ förmedlingen.

Härigenom förordnas som följer:

1 §• Arbetsgivare, som i sin verksamhet använder arbetare i sådan omfattning, att de motsvara ett antal av minst tio i genomsnitt för kalenderår till fullo sysselsatta arbetare, är skyldig att såsom bidrag till bestridande av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbets­ förmedlingen erlägga årlig avgift i enlighet med vad nedan sägs. Angående vad som i denna lag förstås med arbetsgivare och arbetare skall gälla vad i 2 § i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycks­ fall i arbete är stadgat. Denna lag äger icke tillämpning å staten eller kommun.

2 §. Avgiften utgår med tre kronor för arbetare och beräknas efter det antal i ge­ nomsnitt för kalenderår till fullo sysselsatta arbetare, som de under året i verksamheten använda arbetarna motsvara, avjämnat till närmaste hela tal. Användes arbetare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt, svara arbetsgivarna, i den mån de äro avgiftspliktiga, för avgiften för arbe­ taren en för alla och alla för en. 3 §. Uppbörden av avgifterna ombesörjes av den försäkringsinrättning, i vilken arbetarna äro försäkrade jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Det ankommer å försäkringsinrättning, som i första stycket sägs, att be­ sluta, huruvida arbetsgivare, vars arbetare där äro försäkrade, är avgiftspliktig, samt att i förekommande fall bestämma avgiftens belopp. Beslut av riksförsäkringsanstalten om avgifts belopp skall, även där beloppet blivit allenast provisoriskt bestämt, utan hinder av förd klagan, tillsvidare lända till efter­ rättelse. Vinnes nedsättning i eller befrielse från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt. Angående tid och sätt för erläggande av avgifter till riksförsäkringsanstalten bestämmes av Konung och riksdag. Avgifter, som icke på föreskrivet sätt blivit erlagda till anstalten, indrivas i den ordning, som för indrivning av resterande kronoutskylder är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 173

4 §. Riksförsäkringsanstalten har att till statskontoret inbetala de avgifter, som uppburits av anstalten. Bolag, som avses i 4 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, skall varje år före den 1 september till statskontoret inbetala ett belopp, motsva­ rande de avgifter, vilkas uppbörd bolaget skolat ombesörja. Samtidigt med inbetalningen skall bolaget till riksförsäkringsanstalten ingiva uppgift å den avgift, som inbetalats för varje arbetsgivare.

5 §. Summan av de varje budgetår inflytande avgifterna skall beräknas å riksstaten. Av det sålunda beräknade beloppet skall så stor del, som erfordras för be­ stridande av statens omkostnader för den offentliga arbetsförmedlingen, dock högst två tredjedelar, anvisas såsom anslag för detta ändamål. Återstoden skall anvisas såsom anslag för avsättning till en särskild fond, vilken skall användas till bestridande av stadgade förvaltningsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna samt, i den mån medlen finnas därtill förslå, enligt Konungens bestämmande i varje särskilt fall, till åtgärder för utveck­ ling av den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

6 §.

Till bestridande av kostnad för uppbörden av avgifterna samt för täckande av förlust till följd av försummad avgiftsbetalning äger försäkringsbolag av de avgiftspliktiga arbetsgivarna uttaga så stort belopp, som skäligen kan an­ ses belöpa på envar av dem.

7 §■ Över beslut av försäkringsinrättning i fråga, som avses i 3 eller 6 §, må kla­ gan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde da­ gen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då så­ dant skedde. Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning gjorts, till prövning upptaga ärende, som här avses. Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt. över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

8 §• De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas er­ forderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konun­ gens förordnande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934; och skola arbetsgivare förty första gången erlägga avgifter under år 1935.

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Bilaga D till statsrådsprotokollet den 3 mars 1933.

Förslag till grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. 1. Statsbidrag, som avses i förordningen den (nr ) om erkända arbetslöshetskassor, utgår till envar sådan kassa dels såsom daghjälpsbidrag, dels såsom förvaltning sbidrag. 2. Daghjälpsbidrag utgår för kalenderår med viss procentuell andel av kassans sammanlagda kostnader för understöd vid arbetslöshet under tid av året, då antagande till erkänd arbetslöshetskassa varit gällande. Procenttalet bestämmes i förhållande till det genomsnittliga daghjälpsbeloppet samt antalet understödda dagar per medlem i överensstämmelse med följande tabell med därvid fogade särskilda bestämmelser:

Antal Daglijälpsbidragets storlek i procent av hela kostnaden för understöd vid olika nnderstSdda antal understödda dagar per medlem och en genomsnittlig daghjälp av kronor dagar per medlem 2.00 2.25 2.50 2.75 3.00 3.25 3.50 3.75 4.00 4.25 4.50 4.75 5.00 5.25 5.50 5.75 6.00

1.50 0.0 1.75 5.4 0.0 — 2 9.6 4.7 0.0 2.25 13.2 8.5 4.2 0.0 2.50 16.4 11.7 7.6 3.8 0.0 — 2.75 19.2 14.6 10.6 6.9 3.4 0.0 3 21.7 17.2 13.2 9.6 6.3 3.2 o.o — 3.25 24.0 19.6 15.6 12.1 8.8 5.8 2.9 0.0 3.50 26.2 21.7 17.8 14.3 11.1 8.2 5.4 2.7 0.0 — 3.75 28.1 23.7 19.8 16.4 13.2 10.3 7.6 5.0 2.6 o.o 4 30.0 25.6 21.7 18.3 15.1 12.3 9.6 7.1 4.7 2.4 0.0 — — — — — — 4.25 31.7 27.3 23.5 20.0 16.9 14.1 11.5 9.0 6.7 4.4 2.3 O.o — — — — ___ 4.50 33.3 28.9 25.1 21.7 18.6 15.8 13.2 10.8 8.5 6.3 4.2 2.2 0.0 — — — — 4.75 34.8 30.5 26.7 23.3 20.2 17.4 14.8 12.4 10.2 8.0 6.0 3.6 2.0 0.0 — — — 5 36.2 31.9 28.1 24.8 21.7 18.9 16.4 14.0 11.7 9.6 7.6 5.7 3.8 1.9 O.o — — 5.25 37.6 33.3 29.5 26.2 23.1 20.4 17.8 15.4 13.2 11.1 9.1 7.2 5.4 3.6 1.9 O.o — 5.50 38.9 34.6 30.8 27.5 24.5 21.7 19.2 16.8 14.6 12.5 10.6 8.7 6.9 5.1 3.4 1.8 0.0

Eungl. Maj:ts proposition nr 209. 175

Särskilda bestämmelser:

a) Om antalet understödda dagar per medlem är större än 21, beräknas procenttalet genom att

21

multiplicera motsvarande procenttal enligt tabellen för 21 dagar med där n betecknar antalet understödda dagar per medlem. b) Yid andra kombinationer av daghjälp och antal understödda dagar per medlem än sådana, som direkt framgå ur tabellen, interpoleras liniärt mellan de i tabellen angivna procenttalen, varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels procent. Yid lika avstånd sker avrundning uppåt. c) Samma avrundningsregel som under b) tillämpas i fråga om beräkningen av daghjälpsbidraget för det fall, att antalet understödda dagar per medlem överstiger 21.

3. För kassa, i vilken medlemmarna äro fördelade i olika understödsklasser, beräknas daghjälpsbidraget särskilt för varje klass. 4. Har antagande till erkänd arbetslöshetskassa blivit gällande eller upp­ hört att gälla under ett kalenderår, beräknas daghjälpsbidraget för den tid av året, då antagandet varit gällande, efter förhållandena under ett helt år, räknat i förra fallet från det antagandet blev gällande och i senare fallet till dess antagandet upphörde att gälla. 5. Förvaltning sbidrag utgår för kalenderår dels med ett belopp i kronor motsvarande två gånger antalet årsmedlemmar i kassan under året, dels med belopp motsvarande vad under året utgivits i arvode till styrelseledamot och revisor, som utsetts av tillsynsmyndigheten. 6. Antalet årsmedlemmar under visst år motsvarar summan av antalet medlemmar vid utgången av varje kalendermånad av året, under vilken anta­ gande till erkänd arbetslöshetskassa hela tiden varit gällande, dividerad med tolv. Genomsnittliga daghjälpsbeloppet under visst år motsvarar sammanlagda beloppet av för året utbetalad daghjälp, dividerat med hela antalet understödda dagar under samma år. Har i något fall daghjälp utgått med mindre än två kronor, skall vid beräkningen av det genomsnittliga daghjälpsbeloppet så an­ ses, som om daghjälpen utgjort nämnda belopp. Antalet understödda dagar per medlem under visst år motsvarar antalet dagar under året, för vilka daghjälp utgått, dividerat med antalet årsmedlem­ mar under samma år. 7. Statsbidrag utbetalas årsvis i efterskott efter ansökan; dock att kassa må kunna efter varje kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å kvartalet.

176 Kungl. May.ts proposition nr 209.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 mars 1933.

N ärvarande: justitieråden A lexanderson , E klund , regeringsrådet A schan , justitierådet G refberg .

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 3 mars 1933, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade för­ slag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar och lag angående bidrag från arbetsgivare till bestri­ dande av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen. Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av länsnotarien Ernst Bexelius.

Lagrådet lämnade förslagen utan andra anmärkningar än att i den föreslag­ na lydelsen av 9 § lagen om understödsföreningar ett förtydligande borde gö­ ras i första stycket samt att i 2 § förslaget till lag angående bidrag från ar­ betsgivare till vissa statens omkostnader borde uttrycket under året ersättas med orden under nästföregående år. Därjämte erinrade lagrådet att den i redan avgiven kungl. proposition (nr 174) föreslagna ändringen i bl. a. 2 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete, enligt vilken såsom arbetsgivare kan vara att anse den som driver viss undervisningsanstalt i förhållande till lärjungar vid anstalten, ändå att dessa ej användas till arbete för hans räk­ ning, syntes böra medföra att i sista stycket av 1 § i förslaget till lag angå­ ende arbetsgivares bidragsskyldighet sådan anstalts innehavare undantages från den föreslagna lagens tillämpning.

Ur protokollet: Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 177

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stock­ holms slott den 17 mars 1933.

N ärvarande:

Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena S andler , statsråden U ndén , S chlyter , W igforss , M öller , V ennerström , L eo , E ngberg , E kman , S köld .

Departementschefen, statsrådet Möller anför efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet: Den 16 mars 1933 har lagrådet avgivit utlåtande över de den 3 i samma månad till lagrådet remitterade förslagen till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar och lag an­ gående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen. Lag­ rådet har i sitt utlåtande framställt allenast ett par detaljerinringar, vilka synts mig böra beaktas. I samband med de jämkningar, som förslagen på grund härav undergått, hava vissa smärre ändringar av redaktionell art vid­ tagits. Till frågan om grunder för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskas­ sorna samt beräkning av det anslagsbelopp, som för sådant ändamål må er­ fordras för nästa budgetår, anhåller jag att senare få återkomma (proposition nr 215).

Föredraganden uppläser härefter de nyss omförmälda ändrade lagförslagen samt hemställer, att Kungl. Maj :t ville dels, jämlikt § 87 regeringsformen, fö­ reslå riksdagen att antaga dessa lagförslag dels ock föreslå riksdagen att an­ taga de vid statsrådsprotokollet den 3 mars 1933 fogade tre förslagen till för­ ordningar. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträd­ da hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten. att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Åke Karlholm.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209. 12

Bilaga G till statsrådsprotokollet den 3 mars 1933.

193 2 ÅRS UTREDNING

P. M.

RÖRANDE FRIVILLIG

ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRING M. M.

J anuari 1933 Med biträde av tillkallade sakkunniga utarbetad inom socialdepartementet

1932 års utredning om arbetslöshetsförsäkring m. m

Inledning.

Chefen för socialdepartementet anförde till statsrådsprotokollet den 7 ok­ Utrednin-

gens till­

tober 1932: komst. Frågan om införande av arbetslöshetsförsäkring i vårt land väntar ännu på sin lösning. Det av 1926 års arbetslöshetsförsäkringskommitté år 1928 fram­ lagda betänkandet jämte däröver avgivna utlåtanden har ännu icke blivit före­ mål för Kungl. Maj:ts övervägande. Enligt min mening är det emellertid en angelägenhet av stor vikt, att det sålunda vilande reformarbetet på detta om­ råde omedelbart återupptages. Det redan föreliggande utredningsmaterialet torde vara av den omfattning och beskaffenhet, att det i allt väsentligt kan läggas till grund för ett närmare övervägande beträffande de allmänna linjerna för ett blivande förslag i ämnet. I vissa speciella hänseenden torde däremot kompletterande utredningar vara erforderliga. Jag syftar härvid närmast på frågan om försäkringens omfatt­ ning, bland annat på spörsmålet på vilket sätt det kan visa sig möjligt att under försäkringen inbegripa vissa kategorier av arbetare, nämligen framför allt lånt- och skogsarbetare samt affärsanställda. De ytterligare undersöknin­ gar, som i detta och vissa andra hänseenden kunna erfordras, böra verkställas med all skyndsamhet. I omförmälda kommittébetänkande hava framlagts två alternativa förslag till frågans lösning, innebärande det ena obligatorisk och det andra frivillig för­ säkring. I detta avseende bör utredningen taga sikte på att försäkringen bör inbegripa största möjliga antal arbetaregrupper, därvid dock samtidigt alla uppslag, ägnade att göra försäkringssystemet smidigt och undanröja farhågorna för sådana olägenheter med avseende på försäkringen, som på sina håll i andra länder förekommit, böra omsorgsfullt prövas. På samma sätt böra givetvis under det fortsatta utredningsarbetet de erinringar tagas under omprövning, som framkommit i de avgivna remissvaren. Med hänsyn till angelägenheten av att utan onödiga dröjsmål nå fram till ett resultat bör den fortsatta behandlingen av ärendet anordnas på ett sätt, som kan väntas medföra en så snabb handläggning därav som möjligt. För ändamålet torde därför böra tillkallas särskilda sakkunniga att inom social­ departementet biträda med ärendets fortsatta behandling, vilka sakkunniga böra bedriva sitt arbete i den närmaste förbindelse med departementet. Sålun­ da torde departementschefen böra undan för undan hållas underrättad om ar­ betets fortgång och giva anvisningar om dess fortsatta bedrivande.

På därom gjord hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för social­ departementet att utse högst fem sakkunniga att inom socialdepartementet bi­ träda med fortsatt behandling av frågan om arbetslöshetsförsäkring. Såsom sakkunniga tillkallade departementschefen den 15 oktober 1932 för­ utvarande statsrådet, ledamoten av riksdagens första kammare, byråchefen A. S. E. Larsson, tillika ordförande, kassören hos svenska metallindustriarbetare­

4 193% års utredning.

förbundet K. Andrée, ledamoten av riksdagens första kammare, kanslichefen hos statens arbetslöshetskommission E. O. Hagman, statssekreteraren i socialde­ partementet B. G. H. Hammarskjöld samt chefen för försäkringsinspektionen, filosofie doktorn O. A. Åkesson. De sakkunniga hava antagit benämningen »1932 års sakkunniga för arbets­ löshetsförsäkring». Såsom sekreterare hava tjänstgjort biträdande länsnotarien E. G. Bexelius och förste amanuensen i socialstyrelsen J. T. H. Hessler.

Historik. Frågan om arbetslöshetsförsäkring var i vårt land första gången föremål 1908, 1909 för offentlig prövning vid 1908 års riksdag, då frågan framfördes genom en

och 1910 års

riksdagar. av herr Wavrinsky väckt motion i andra kammaren, vari hemställdes, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning angående arbetslösheten i lan­ det samt angående försäkring mot dess ekonomiska följder och till riksdagen inkomma med de förslag, vartill en dylik utredning kunde föranleda. Motio­ nen tillstyrktes av tillfälligt utskott men avslogs av kammaren. Samma mo­ tionär förnyade sin framställning åren 1909 och 1910 genom motioner i andra kammaren. Dessa motioner tillstyrktes av vederbörande utskott och biföllos av andra kammaren men avslogos av första. Socialför - Den 31 december 1915 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialförsäkringskommit-

säkrings-

tén att verkställa utredning, huruvida och i vad mån åtgärder från det all­

kommittén.

männa skulle kunna vidtagas för främjande av arbetares försäkring för de ekonomiska följderna av oförvållad arbetslöshet, samt att inkomma med de förslag, som kunde av den verkställda utredningen föranledas. Efter att under år 1919 hava avgivit sitt betänkande om allmän sjukför­ säkring, avgav kommittén den 30 december 1922 betänkande och förslag an­ gående offentlig arbetsförmedling och statsbidrag till arbetslöshetskassor, för vars innehåll, i vad avser arbetslöshetsförsäkringen, här i korthet skall redo­ göras. Sedan kommittén redogjort för de båda system för arbetslöshetsförsäkring, som kommit till användning inom olika länder, nämligen obligatorisk och fri­ villig arbetslöshetsförsäkring, förordade kommittén införande av ett system med bidrag av allmänna medel till frivilliga arbetslöshetskassor, för ändamålet bildade av arbetarna själva. Utöver bestämmelser, som avse den rent legislativa anordningen av arbets­ löshetskassorna, innehåller socialförsäkringskommitténs förslag åtskilliga före­ skrifter, som närmare reglera de grunder, efter vilka en arbetslöshetskassas verksamhet skall bedrivas, för att statsbidrag till verksamheten skall kunna utgå. Understöd från arbetslöshetskassa skulle ej få utgå i annan form än såsom ett för dag räknat belopp, benämnt daghjälp, samt såsom hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader. Vad som utgåves såsom daghjälp skulle ej få överstiga hälften av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare av samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den försäkrade samt skulle i varje fall vara begränsat till högst fem kronor om dagen. För den, som hade att försörja annan, kunde daghjälpen dock ökas med en fjärde­

1932 års utredning. 5

del. Vore arbetslös ekonomiskt så väl ställd, att lian uppenbarligen ej vore i behov av arbetslöshetshjälp, kunde daghjälpen nedsättas till halva beloppet. Daghjälp skulle ej utgivas för söndag men eljest för varje dag i veckan, i vissa fall även för helgdag. Daghjälp skulle icke utgå till arbetslös, med mindre han varit medlem av kassan under minst tolv på varandra följande månader och för denna tid erlagt föreskrivna avgifter. Daghjälp skulle ej få utgivas till medlem för någon dag, om han ej under nästföregående 14 dagar vant arbetslös sex dagar. Beträffande säsongarbetare bestämdes karenstiden till 12 dagar under nästföregående 28 dagar. Kassorna skulle äga rätt att utsträcka karenstiden över vad sålunda stadgats. Daghjälp skulle under 12 på varandra följande månader ej för någon få utgivas för sammanlagt mer än 70 dagar eller det större antal dagar, som stadgarna kunde bestämma, samt under 48 pa varandra följande månader för sammanlagt mer än tre gånger nämnda antal dagar. Beträffande medlemmarnas avgifter betecknades de belopp, vilka erfordra­ des för bestridande av arbetslöshetshjälp, nödig fondbildning, förvaltnings­ kostnader och övriga kassan åliggande utgifter, såsom fasta avgifter. "Vore de fasta avgifterna ej tillräckliga, skulle uttaxering kunna äga rum, om stadgarna innehölle bestämmelser därom. Kommittén antog, att vid extraordinär ar­ betslöshet en kassa ofta ej skulle kunna utgiva daghjälp till fulla beloppet. Med hänsyn härtill föreskrevs, att i sådant fall daghjälpen skulle nedsättas enligt grunder, som angåves av socialstyrelsen, vilken jämväl hade att be­ stämma, huruvida sådan arbetslöshet vore för handen. Därjämte kunde i stadgarna bestämmas, att kassan för utgivande av vissa fyllnadsunderstöd un­ der tider av extraordinär arbetslöshet kunde ålägga medlemmarna att betala s. k. särskilda avgifter. Enligt förslaget skulle staten till bestridande av kas­ sans utgifter lämna bidrag motsvarande de fasta avgifter, som erlagts av medlemmarna, dock skulle ej för någon avgift, för ar räknat, beräknas högre bidrag än femton kronor. Statsbidrag kunde dessutom utgå även för sär­ skilda avgifter. Vissa ytterligare bestämmelser i förslaget sökte förebygga, att de försäkra­ des intresse att söka arbete försvagades, och att understöden utgåves annat än vid oförvållad arbetslöshet. Sålunda föreskrevs, att medlem, som önskade er­ hålla daghjälp, hade att söka arbete hos organ för den offentliga arbetsför­ medlingen, samt vidare, att han ej under någon dag skulle anses såsom arbets­ lös. om han ej erhållit intyg om att han den dagen ej kunnat erhålla arbete. Vidare stadgades, att understöd ej förrän fyra veckor förflutit skulle få utgivas till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat arbetet eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet. Detsamma skulle gälla om den, som utan giltig anledning vägrat eller underlåtit ataga sig erbjudet arbete, vilket motsvarade hans krafter och färdigheter, och för vilket avlönin­ gen ej understege den i orten vanliga avlöningen för sådant arbete eller, i fråga om offentligt nödhjälpsarbete, den avlöning, som kunde vara bestämd för sådant arbete. Understöd finge icke utgivas till den, som omfattades av konflikt mellan arbetsgivare och arbetare, eller som ändock till följd av kon­

6 1932 års utredning.

flikten vore utan arbete eller, där konflikten omfattade övervägande antalet arbetare inom visst yrke inom särskilt område eller hela riket, tillhörde detta yrke inom området eller riket. Ifrågavarande bestämmelser skulle gälla jäm­ väl vid konflikter av mindre omfattning, som skäligen kunde anses i avse­ värd mån inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren för yrket inom om­ rådet eller riket. För ett närmare övervakande av kassornas verksamhet ansåg sig kommittén böra föreslå, att en av styrelseledamöterna skulle representera det allmänna. Denna representant, som skulle vara ordförande i styrelsen, skulle utses av socialstyrelsen. För att bereda ordföranden tillfälle att noggrant följa kassans verksamhet föreslogs, att styrelsen ej skulle vara beslutför, med mindre ord­ föranden deltoge i beslutet. Förmenade ordföranden, att styrelsen beslutat utbetala för stort understöd, skulle han genast föra klagan hos socialstyrelsen, och gällde i sådant fall hans mening tills vidare. I övrigt ålåge socialstyrel­ sen övervakandet av kassornas verksamhet, och hade denna myndighet i så­ dant hänseende erhållit en vittgående befogenhet. Beslut av arbetslöshets­ kassa kunde överklagas hos socialstyrelsen. I behandling av besvär hos so­ cialstyrelsen skulle deltaga två representanter för arbetsgivarna och två re­ presentanter för arbetarna, över beslut av socialstyrelsen kunde besvär an­ föras hos Konungen. Kommittén beräknade, att en arbetslöshetsförsäkring, ordnad efter dessa grunder, för den närmaste framtiden skulle medföra en sammanlagd maximikostnad för staten av 3 ä 4 miljoner kronor om året. 1924 års Vid 1924 års riksdag väcktes av herr Thorberg m. fl. i första och av herr

riksdag.

Hagman m. fl. i andra kammaren likalydande motioner med hemställan att riksdagen ville antaga ett i motionerna framlagt förslag till lag om statsbi­ drag till arbetslöshetskassor. Detta lagförslag anslöt sig i huvudsak till det av socialförsäkringskommittén utarbetade förslaget i ämnet. Vissa skiljak­ tigheter förekommo emellertid i avseende å villkoren för erhållande av under­ stöd, understödets art, statsbidragets storlek samt kontrollen över kassornas verksamhet. Sammansatta stats- och andra lagutskottet framhöll i sitt yttrande över mo­ tionerna bl. a., att utskottet icke fann det tillrådligt, att riksdagen skulle fatta beslut i en mycket ömtålig, svårlöst och omfattande lagstiftningsfråga, innan utredningen i ärendet hos regeringen blivit slutförd och de inkomna ytt­ randena över socialförsäkringskommitténs förslag prövats av Kungl. Maj:t och granskats av lagrådet. Såsom en brist i det av motionärerna framlagda förslaget framhöll utskottet den omständigheten, att motionärerna icke upp­ tagit socialförsäkringskommitténs krav på en lagfäst effektiv arbetsförmed­ ling såsom en förutsättning för införande av en statsunderstödd arbetslöshets­ försäkring. I samband med det yrkande om avslag å motionerna, som utskot­ tet ansåg sig böra framställa, vilket yrkande även blev av riksdagen bifallet, uttalade utskottet den förhoppningen, att arbetet å lösningen av den för sam­ hället i dess helhet utomordentligt viktiga frågan om ordnade och planmäs­ siga åtgärder från det allmännas sida gentemot arbetslösheten icke måtte få

1938 drs utredning. 7

avstanna utan föras vidare, så att en tillfredsställande ordning i detta hänse­ ende så snart som möjligt kunde ernås. Jämlikt bemyndigande den 6 juni 1924 uppdrog chefen för socialdeparte­ 1924 års ar-

betslöshets-

mentet åt fem personer att, på sätt i statsrådsprotokollet över socialärenden sakkunniga. för samma dag närmare angives, i egenskap av sakkunniga inom socialdeparte­ mentet biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag be­ träffande motverkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna ar­ beten. Den 24 juli 1925 avgåvo de sakkunniga betänkande med förslag till mot­ verkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten. 1 betän­ kandet redogjordes för den dittills bedrivna understödsverksamheten och sär­ skilt de av statens arbetslöshetskommission bedrivna nödhjälpsarbetena och de principer, som härvid kommit till användning. De sakkunnigas förslag gick ut på att staten tillsvidare skulle fortsätta att bedriva en verksamhet till be­ kämpande av arbetslöshetens verkningar genom anordnande av allmänna ar­ beten i huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som dittills tilläm­ pats vid anordnande av nödhjälpsarbetena. Den 16 oktober 1925 tillkallade chefen för socialdepartementet, jämlikt be­ 1925 års ar­

betslöshets-

myndigande, revisionssekreteraren, numera justitierådet R. Eklund och dåva­ sakkunniga. rande ledamoten av riksdagens andra kammare, byråassistenten O. Hagman att (1925 års såsom sakkunniga inom socialdepartementet biträda med fortsatt utredning av departementsutkast.) frågan om arbetslöshetsförsäkring och övriga åtgärder till bekämpande av ar­ betslöshetens verkningar. Denna utredning inriktades i främsta rummet på att söka lösa den föreliggande frågan genom en tillämpning av båda de system för mildrande av arbetslöshetens verkningar — arbetslöshetsförsäkring och anordnande av särskilda offentliga arbeten för de arbetslösa •— som kommit till uttryck i de här förut omförmälda förslagen. En dylik anordning ansågs erbjuda betydande fördelar framför en lösning, som uteslutande toge sikte på endera av de båda linjerna, försäkringslinjen eller arbetslinjen. Oavsett de ändringar i den av socialförsäkringskommittén föreslagna lagtexten, som genomförandet av en sådan ordning måste medföra, ansågs det med anledning av den kritik, som i de över förslaget avgivna yttrandena riktats mot vissa punkter i densamma, erforderligt att jämväl ur andra synpunkter verkställa en överarbetning av detta förslag. Därvid befanns det lämpligt att uppdela bestämmelserna om arbetslöshetsförsäkring på två särskilda författningsut­ kast, nämligen ett utkast till lag om arbetslöshetskassor och ett utkast till för­ ordning angående statsbidrag till arbetslöshetskassor. De i det ovan omnämn­ da betänkandet av den 24 juli 1925 föreslagna grunderna för en fortsatt verk­ samhet efter arbetslinjen sammanfördes i ett utkast till förordning angående anordnande av reservarbeten till motverkande av arbetslöshet. Enligt utkastet till lag om arbetslöshetskassor skulle bestämmelserna i la­ gen om understödsföreningar äga tillämpning å arbetslöshetskassor med vissa närmare angivna avvikelser. De ifrågasatta avvikelserna voro icke av någon större omfattning; deras innebörd var i huvudsak densamma som vad social­ försäkringskommittén i förevarande hänseende föreslagit.

8 1932 års utredning.

Den viktigaste skillnaden mellan de i utkastet till förordning angående statsbidrag till arbetslöshetskassor uppställda villkoren för åtnjutande av statsbidrag och socialförsäkringskommitténs förslag i denna del framträdde i de olika system, som tillämpats för beräkning av statsanslaget. Enligt kom­ mittéförslaget skulle statens bidrag utgå i viss proportion till medlemsavgif­ terna. I anslutning till vad socialstyrelsen härutinnan hemställt, innehöll där­ emot utkastet, att statsbidraget icke skulle tillföras en arbetslöshetskassas ka­ pitaltillgångar utan utgivas såsom ersättning för viss del av utbetalad arbetslöshetshjälp. Med denna ståndpunkt blev det möjligt att inskränka statens ingripande till sådana åtgärder, som erfordrades för att trygga statsbidra­ gets rätta användning. Att såsom skett i kommitténs förslag genom tvingande lagbud ingripa i det privaträttsliga förhållandet mellan en arbetslöshetskassa och dess medlemmar blev icke erforderligt. Det kunde överlämnas åt kontra­ henterna själva att genom avtal ordna rättsförhållandet sig emellan. De vill­ kor för försäkringen, som upptagits i stadgarna eller i försäkringsavtalet, skulle sålunda äga giltighet mellan kassan och dess medlemmar, oberoende av huruvida de överensstämde med de grunder för verksamheten, vilkas iakt­ tagande utgjorde förutsättning för rätt till statsbidrag. Enda påföljden av bristande överenskommelse härutinnan skulle vara, att statens bidrag till kas­ san bleve helt eller delvis indraget. I utkastet hade upptagits åtskilliga bestämmelser, som voro avsedda att erbjuda garantier mot missbruk av försäkringen. Endast oförvållat arbets­ lösa, som hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen sökt men ej erhållit arbete mot en lön, som svarade mot den i orten vanliga avlöningen för sådant arbete, kunde sålunda erhålla understöd från arbetslöshetskassa. Understöd skulle ej få utbetalas till den, som deltoge i strejk eller vore föremål för lock­ out. För att få uppbära understöd måste den arbetslöse hava varit medlem av kassan under minst tolv på varandra följande månader och för hela denna tid erlagt på honom belöpande avgifter. Dessutom föreskrevs iakttagande av en viss karenstid, innebärande att den enskilde hade att på egen hand sörja för sitt uppehälle under de sex första dagarna av en arbetslöshetsperiod. Un­ der därefter följande tolv dagar skulle kassan vara skyldig att av egna me­ del utbetala understöd. Först sedan arbetslösheten varat minst aderton ar­ betsdagar, kunde statsbidrag utgå till understöd, som därefter utbetalades. Så­ som daghjälp skulle ej få utgivas mer än som svarade mot två tredjedelar av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. Daghjälpen skulle ej heller i något fall få överstiga för medlem, som vore familjeförsörjare, fem kronor och för annan medlem tre kronor om dagen. Statsbidraget skulle utgå med hälften av det belopp kassan utbetalt såsom daghjälp och skulle under ett år ej få åtnjutas för mer än sammanlagt sjuttioåtta dagar. Ifrågavarande bestämmelser voro väsentligen avsedda att komma till tilllämpning under normala förhållanden på arbetsmarknaden. Vid extraordi­ när arbetslöshet skulle socialstyrelsen ägä att såsom villkor för åtnjutande av statsbidrag uppställa, att understöd från arbetslöshetskassa ej finge utbetalas

1932 års utredning. 9

till medlem, som utan giltig anledning vägrat eller underlåtit att åtaga sig arbete vid arbetsföretag, som till motverkande av arbetslöshet igångsatts en­ ligt den föreslagna förordningen angående anordnande av reservarbeten. De sålunda utarbetade utkasten ansågos därefter böra underkastas gransk- Gransk­ ning av en större grupp inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga, re- ^en presenterande olika verksamhetsfält och åskådningar. I överensstämmelse härmed bemyndigade Kungl. Maj :t genom beslut den 4 december 1925 chefen för socialdepartementet att tillkalla högst sexton sakkunniga för att inom so­ cialdepartementet biträda med granskning av ifrågavarande utkast. På grund av nämnda bemyndigande tillkallades den 11 december 1925 för sadant ända­ mål följande personer, nämligen socialfullmäktigen August Herman Lindqvist, tillika ordförande, kassören hos svenska metallindustriarbetareförbundet Knut Andrée, redaktören Karl Bergström, kassören i svenska måleriarbetareförbun­ det Abr. Bergvall, direktören Felix Teodor Hamrin, lektorn Otto Samuel Holmdahl, kvarnarbetaren Ola Isacsson, landsorganisationens sekreterare Karl Ed­ vard Johanson, direktören V. Edward Larson i Lerdala, lokomotiveldaren Hen­ ning Vilhelm Leo, bruksägaren Lorentz Ludvig Lorichs, direktören i Sveriges textilindustriförbund Erik Valdemar Paues, direktören för svenska arbetsgi­ vareföreningen, v. häradshövdingen Hjalmar von Sydow, landsorganisationens ordförande Arvid Thorberg samt lantbrukaren Karl Allan Westman. Dessa sakkunniga, vilka i det följande benämnas granskningsnämnden, inkommo den 30 januari 1926 med utlåtande över utkasten. Flertalet inom granskningsnämnden anslöt sig till den uppfattningen, att samhällets åtgärder till motverkande av oförvållad arbetslöshet och dess följ­ der borde i enlighet med de inom departementet utarbetade utkasten inriktas på tvenne linjer, nämligen dels en arbetslinje, som komme att fa sin största be­ tydelse vid tillfällen av mera omfattande arbetslöshet, och dels en försäkringslinje, vars huvudsakliga uppgift bleve att komplettera arbetslinjen under ti­ der av normal arbetslöshet. I granskningsnämndens yttrande uttalades vidare, att nämnden icke haft något att erinra mot att i en särskild författning upptagits vissa normativa bestämmelser avseende samtliga arbetslöshetskassor, medan i en annan för­ fattning sammanförts de ytterligare bestämmelser, som ansetts erforderliga beträffande kassor, vilka hade för avsikt att erhålla bidrag av statsmedel för verksamhetens bedrivande. Två av granskningsnämndens ledamöter, herrar Hamrin och Larson, för­ klarade. att de vore förhindrade att uttala sin definitiva anslutning till den form för frågans lösning, som upptagits i de inom departementet utarbetade utkasten. I ett särskilt yttrande sammanfattade de vissa erinringar mot de föreslagna bestämmelsernas innebörd och avfattning. De påpekade, att hela läggningen av det föreslagna systemet för statlig understödsverksamhet i reali­ teten komme att begränsa de »försäkrades» antal till ett mindretal bland de av sin arbetskraft beroende, varigenom flertalet kroppsarbetare, och därtill i stor utsträckning de ingalunda bäst ställda, befarades sakna utsikter att komma i åtnjutande av de med förslaget avsedda fördelarna.

10 1932 års utredning.

I yttrandet anfördes bland annat: »Anses det emellertid lämpligt och ändamålsenligt att en arbetslöshetsför­ säkring anordnas sa, att densamma i verkligheten eller i varje fall företrädes­ vis blir tillgänglig väsentligen endast för industriens organiserade arbetare, in­ ställer sig osökt den fragan, huruvida utöver de försäkrades egna avgifter * staten ensam skall åläggas bidragsskyldighet. Vi hava icke under arbetet inom de sakkunniga blivit övertygade om att t. ex. frågan om industriens och eventuellt kommunens bidragsskyldighet eller riktigare uttryckt befrielse från sådan blivit genom vad som hittills förekommit slutgiltigt prövad.» Herr Westman förklarade sig icke kunna biträda förslaget att genom en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring finna ett hjälpmedel mot arbetslöshet. Han anförde till stöd för sin ståndpunkt bland annat följande: »Utanför arbetslöshetsförsäkringen komma att i praktiken stå — det torde från alla håll erkännas — arbetarna i jordbruket och därmed sammanhängande näringsgrenar, såsom skogshushållning m. m. Orsaken härtill angives vara dessa arbetares speciella anställningsförhållanden och de tekniska svårigheter, som beträffande dem äro förenade med avgifternas insamling och med vederbörlig kontroll över arbetsmarknadens läge, ävensom vidare svårigheter att skilja mellan lönearbetarna i jordbruket och sådana som — eventuellt i förlönearbete odla en jordlott för egen räkning och därigenom alltid hava tillgång till arbete, även då avlönat sådant icke står att erhålla. Hessa svårigheter anses vara av sådan natur, att jordbrukets arbetare måste ställas utanför varje slag av arbetslöshetsförsäkring, även en obligatorisk sådan.» Fyra av granskningsnämndens ledamöter, herrar Holmdahl, Lorichs, Paues och von Sydow, ställde sig i avgiven reservation avvisande mot de ifrågasatta bestämmelserna om arbetslöshetsförsäkring. De inom departementet utarbetade utkasten blevo den 1 februari 1926 tilllika med granskningsnämndens utlåtande för yttrande remitterade till social­ styrelsen, försäkringsinspektionen och statens arbetslöshetskommission. Uti avgivna yttranden framhöllo såväl socialstyrelsen som statens arbets­ löshetskommission, att den arbetslöshetshjälp, som staten enligt nämnda för­ slag skulle lämna, sannolikt icke skulle tillgodokomma vissa arbetargrupper, däribland de ekonomiskt svagast ställda arbetarna inom jordbruket och skogs­ hushållningen. Med anledning av de sålunda och inom granskningsnämnden framkomna an­

1926 års arbetslöshets-

sakkunniga. märkningarna fann sig chefen för socialdepartementet böra hänskjuta frågan till förnyad utredning, vid vilken särskilt borde beaktas frågan om utsträc­ kande av försäkringen till arbetarna inom jordbruket och skogshushållningen ävensom frågan om bidrag från industriens arbetsgivare till kostnaderna för försäkringen. I enlighet härmed bemyndigade Kungl. Maj :t den 9 april 1926 chefen för socialdepartementet att tillkalla högst nio sakkunniga för att inom departementet biträda med verkställande av fortsatt utredning och avgivande av förslag angående arbetslöshetsförsäkring och övriga åtgär­ der till bekämpande av arbetslöshetens verkningar. Den 13 april 1926 tillkallades härefter såsom sakkunniga ledamöterna av riksdagens andra kam-

1938 års utredning. 11

mare H. Lindqvist, tillika ordförande, kaptenen E. Bernström, byråassistenten O. Hagman, direktören F. T. Hamrin och lantbrukaren J. Johansson, ledamo­ ten av riksdagens första kammare, rådmannen E. Lyberg, byråchefen E. Odelstierna samt professorn E. F. K. Sommarin. Sedan herrar Hamrin och Ly­ berg efter att hava utnämnts till statsråd den 21 juni 1926 entledigats från sak­ kunniguppdraget, tillkallades samma dag såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren O. L. Carlström, kanslirådet G. H. von Koch och ledamoten av riksdagens första kammare, professorn M. N. Fehr. På därom gjord ansökning entledigades Fehr den 16 augusti 1926 från uppdra­ get, varvid professorn E. F. Heckscher tillkallades såsom sakkunnig. Den 27 november 1926 entledigades Sommarin på därom gjord framställning från sak­ kunniguppdraget. Enligt det av chefen för socialdepartementet till statsrådsprotokollet gjorda yttrandet skulle under den anbefallda utredningen prövas frågan om obligato­ risk arbetslöshetsförsäkring liksom även möjligheten att inom ramen av syste­ met för frivillig arbetslöshetsförsäkring tillgodose de framställda önskemålen om försäkringens utsträckande till de arbetargrupper, som ej skulle hava be­ rörts av tidigare förslag till försäkring, och om införande av bidragsskyldighet för arbetsgivarna. Vidare skulle utredningen även avse spörsmålet, i vil­ ken mån och på vad sätt försäkringslinjen och den s. k. arbetslinjen lämpligen borde bringas att samverka med varandra. De sakkunniga, vilka antogo benämningen »1926 års arbetslöshetssakkunniga», överlämnade den 25 april 1928 sitt betänkande, här i det följande be­ nämnt »1928 års betänkande». Med hänsyn till de givna anvisningarna utarbetade de sakkunniga två alter­ nativa förslag, avseende det ena obligatoriskt och det andra frivilligt försäk­ ringssystem. I utarbetandet av förslagen deltogo samtliga sakkunniga, obe­ roende av sin ståndpunkt till spörsmålen, huruvida en arbetslöshetsförsäkring över huvud borde komma till stånd i vårt land och vilket försäkringssystem som i så fall lämpligen borde komma till användning. De sakkunniga utar­ betade vidare förslag rörande reglering av den offentliga arbetsförmedlingen samt angående anordnande av allmänna arbeten för beredande av sysselsätt­ ning åt de arbetslösa. Beträffande dessa ämnen framlades alternativa förslag i anslutning till de olika försäkringssystemen. För den händelse arbetslöshetsförsäkring enligt de sakkunnigas förslag ej skulle komma till stånd, förordade herr von Koch ett alternativt förslag, som gick ut på bildandet av särskilda, lämpligt avgränsade understöds- och pensionssamhällen, omfattande en eller flera kommuner, som skulle omhänderhava all samhällets hjälpverksamhet. Denna verksamhet, som genomgående skulle baseras på behovsprincipen, skulle icke liksom nu handhavas av olika organ utan av en för hela verksamheten gemensam social nämnd. Enligt förslaget till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skulle försäkrin­ gen med vissa undantag omfatta envar arbetare mellan 16 och 67 år, som mot avlöning användes till arbete för arbetsgivares räkning i industriell eller annan rörelse. De viktigaste undantagen utgjordes av kontors- och butikspersonal

12 1932 års utredning.

samt lånt- och skogsarbetare, varjämte personer med ordinarie anställning i statens tjänst voro uteslutna. Enligt verkställd beräkning angavs försäkrin­ gens klientel komma att utgöras av cirka 625,000 årsarbetare. Samtliga sak­ kunniga förordade, att kontors- och butikspersonalens samt lånt- och skogs­ arbetarnas ställning till försäkringen skulle upptagas till förnyad prövning, så snart någon erfarenhet vunnits från den föreslagna försäkringen och i varje fall inom fem år efter försäkringens ikraftträdande. Kostnaderna för försäkringen skulle enligt förslaget bestridas genom för­ säkringsavgifter av arbetare och arbetsgivare med bidrag av statsmedel. För­ säkringsavgifterna skulle avse en period av en vecka. Såsom grundläggande villkor för rätt till ersättning föreskrevs, att minst 26 veckoavgifter skulle vara erlagda under de fyra nästföregående kvartalen. Härigenom komme kroniskt arbetslösa personer att utskiljas från försäkrin­ gen. Den arbetslöse skulle vara skyldig att i regel varje dag anmäla sig som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen. Endast under förut­ sättning att han icke kunde erhålla lämpligt arbete, vore han berättigad till ersättning. Beträffande frågan, om vilket arbete som skulle anses som lämpligt, voro alla sakkunniga ense därom, att arbetet skulle motsvara arbetarens krafter och färdigheter. I avseende på frågan om arbetets lämplighet ur avlöningssynpunkt gingo meningarna däremot isär, i det vissa av de sakkunniga krävde, att avlöningen icke finge understiga den i arbetsorten vanliga avlöningen för sådant arbete, medan andra sakkunniga ansågo, att, därest avlöningen vore skälig i förhållande till å arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete, arbetet skulle betraktas såsom lämpligt. Slutligen gällde, att den, som frivilligt lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller utan giltig anledning vägrat eller underlåtit att åtaga sig erbjudet lämpligt arbete, hade förlorat rätten till ersättning under en tid av fyra veckor därefter. Samtliga sakkunniga voro ense om att ersättning icke skulle utgå till den, som deltoge i strejk eller vore föremål för lockout, så länge konflikten varade. Medan vissa ledamöter ansågo, att en arbetskonflikt borde diskvalificera en­ dast de i konflikten indragna, krävde andra ledamöter genom bestämmelser av något olika innehåll, att även sådana arbetare skulle diskvalificeras, som bli­ vit arbetslösa på grund av en konflikt och vilkas löne- och anställningsvillkor skäligen kunde antagas röna inverkan av konflikten. t Av de sakkunniga hade flertalet förordat en maximal understödstid av 15 veckor per år, medan de övriga sakkunniga förordat 20 veckor (en veckas ka­ renstid förutsattes). Några sakkunniga hade dessutom föreslagit en bestäm­ melse, enligt vilken arbetslös, som uppburit ersättning under 36 dagar, skulle kunna hänvisas till reservarbete under viss tid, ej överskjutande 12 veckor. Den tid, varunder den arbetslöse erhållit reservarbete, skulle avdragas å ersättningstiden, varvid två dagars reservarbete skulle anses motsvara en dags ersättning. Beträffande yrken med mera utpräglad säsongkaraktär föreslogo de sak-

14 1932 års utredning.

sålda märkena. Influtna medel skulle tillföras en fond, som skulle förvaltas av statskontoret i samråd med socialstyrelsen efter grunder, som komme att fast­ ställas av Konungen. Försäkringen organiserades i omedelbar anslutning till den offentliga ar­ betsförmedlingen, som sålunda skulle komma att tjänstgöra som försäkringens kontrollorgan. För ändamålet föreslogs en väsentlig utbyggnad av förmed­ lingen. Den centrala ledningen av försäkringen förlädes till socialstyrelsen, inom vilket verk borde upprättas en särskild byrå för arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring. Då det ansågs erforderligt, att alla de statliga hjälpåtgärderna på arbetslöshetens område samordnades med varandra i en enhet­ lig organisation, föreslogs, att även ledningen av reservarbetena, som nu åvilar statens arbetslöshetskommission, skulle förläggas till socialstyrelsen och där omhänderhavas av en särskild byrå för reservarbeten. I samband härmed föreslogo de sakkunniga, att sjukkassebyrån och yrkesinspektionen, som icke hade något direkt samband med socialstyrelsens blivande huvuduppgift — att tjänstgöra som statens organ för handhavandet av arbetsmarknadens olika frå­ gor — skulle överflyttas till andra ämbetsverk, yrkesinspektionen till riksförsäkringsanstalten och sjukkassorna till pensionsstyrelsen. Den sammanlagda kostnaden för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring en- • ligt de sakkunnigas förslag uppskattades för en maximal understödstid av 15 veckor, som förordats av de sakkunnigas flertal, under vissa antaganden rö­ rande arbetslöshetens omfattning till 24.3 miljoner kronor. Härav skulle kost­ naderna för daghjälp, vilka skulle delas lika mellan arbetare och arbetsgivare, uppgå till sammanlagt 19.0 miljoner kronor, familjetilläggen, som skulle bestri­ das av statsmedel, till 3.3 miljoner kronor och förvaltningskostnaderna, som likaledes skulle bestridas av statsmedel, till 2.0 miljoner kronor. Skulle den maximala understödstiden utsträckas till 20 veckor, beräknades kostnaderna komma att ökas till sammanlagt cirka 28.4 miljoner kronor. Den angivna förvaltningskostnaden hänförde sig huvudsakligen till arbets­ förmedlingen. Då försäkringen skulle medföra en icke ringa ökning i arbetsförmedlingsanstalternas arbete, föreslogs, att staten skulle betala 3/4 av anstal­ ternas kostnader. Förslaget rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring, som sammanförts i en förordning om erkända arbetslöshetskassor, gick ut på att det allmänna skulle lämna bidrag till av arbetarna själva bildade arbetslöshetskassor, som fyllde vissa i lagen angivna villkor rörande medlemsantal m. m. och bedreve sin verk­ samhet i enlighet med givna föreskrifter. Medan den obligatoriska försäkrin­ gen enligt förslaget skulle finansieras av både arbetare, arbetsgivare och sta­ ten, skulle arbetsgivarbidrag icke komma i fråga vid en frivillig försäkring. Såsom tillsynsmyndighet över arbetslöshetskassorna föreslogs socialstyrelsen. Villkoren för rätt till ersättning vid inträdande arbetslöshet voro med vissa undantag desamma, som enligt förslaget till obligatorisk försäkring. Arbets­ löshetskassa skulle sålunda ej få utgiva understöd för någon dag till annan än den, som varit medlem av kassan under nästföregående tolv månader och erlagt avgifter för minst halva denna tid. Rörande understödets storlek före-

1982 års utredning. 15

skrevs, att daghjälp ej finge överstiga för familjeförsörjare fyra femtedelar och för annan medlem hälften av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbets­ dag för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den ar­ betslöse. I varje fall finge daghjälpen för dessa båda grupper icke överstiga fem resp. tre kronor. Samtliga sakkunniga utom herr von Koch förordade, att det allmännas bidrag till arbetslöshetskassorna skulle bäras av staten ensam och bestämmas till ett belopp motsvarande medlemmarnas sammanlagda avgifter. Det är emellertid att märka, att detta statsbidrag, som för varje månad skulle gottskrivas kassan, skulle utbetalas allenast i den mån det erfordrades för bestridande av kassans utgifter. Härigenom vanns den fördelen, att det allmännas bidrag icke komme att förvaltas av kassorna. Herr von Koch för sin del förordade en anordning, varigenom det allmännas bidrag skulle utgå med hälften av det understödsbelopp kassan under ett år utbetalat till sina medlemmar. Kostnaderna för detta bidrag föreslogos skola bestridas till hälften av staten och till hälften av de understödda medlemmarnas hemkommuner. Oavsett huruvida obligatorisk eller statsunderstödd frivillig försäkring kom­ me att genomföras, krävdes enligt de sakkunnigas mening en viss utbyggnad av den nuvarande offentliga arbetsförmedlingen. Verkställd uppskattning gav vid handen, att en obligatorisk försäkring sannolikt komme att medföra en fördubbling av det nuvarande antalet kontor samt dessutom ett icke ringa antal ombud. De sakkunniga hade även föreslagit vissa anordningar i syfte att stärka arbetsförmedlingens effektivitet. Enligt förslaget skulle för varje landstingsområde och för varje stad, som ej deltager i landsting, genom landstingets eller stadsfullmäktiges försorg upp­ rättas en arbetsförmedlingsanstalt. Det föreskrevs därjämte, att sådan anstalt skulle för sin verksamhet hava ett huvudkontor samt erforderligt antal på lämpliga platser förlagda avdelningskontor eller ombud. Arbetsförmedlings­ anstalt skulle stå under ledning av en styrelse, bestående av ordförande och minst fyra ledamöter. Av ledamöterna skulle halva antalet representera arbets­ givarnas och halva antalet arbetarnas intressen. Då vid en obligatorisk för­ säkring arbetsförmedlingen skulle tjänstgöra som försäkringens lokala organ, hade de sakkunniga, i syfte att utöver socialstyrelsens tillsyn stärka det stat­ liga inflytandet, föreslagit att ordföranden i arbetsförmedlingsanstalts styrelse och suppleant för honom skulle utses av Konungen. I samma syfte hade även föreslagits, att föreståndare för arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor skulle utses av socialstyrelsen, som även ägde bestämma avlöningens storlek. Skärp­ ningen av det statliga inflytandet ansågs icke lika behövlig, därest en frivillig arbetslöshetsförsäkring skulle komma till stånd. I en särskild förordning meddelades bestämmelser angående anordnandet av reservarbeten. Beträffande de anförda skälen för och emot införandet av en arbetslöshets­ försäkring samt beträffande den närmare utformningen av förslagen och övrig motivering hänvisas till 1928 års betänkande.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 samt. Nr 209. 13

16 1982 års utredning.

Yttranden Betänkandet har för yttrande remitterats till följande verk och myndigheter: över 1928 socialstyrelsen, statens arbetslöshetskommission, riksförsäkringsanstalten, penårs betän­ kande. sionsstyrelsen, försäkringsinspektionen, statskontoret, kommerskollegium, gene­ ralpoststyrelsen, domänstyrelsen, järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, vatten­ fallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, vilka även haft att infordra yttranden från vederbörande landsting och stadsfullmäktige i de städer, som icke deltaga i landsting. Där­ jämte hava följande sammanslutningar beretts tillfälle att avgiva yttrande: svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska landskommuner­ nas förbund, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige, Sveriges industriförbund samt tjänstemannaorganisationernas arbetslöshets­ kommitté. Genom olika av ovannämnda myndigheter och organisationer hava vidare yttranden inhämtats från bland andra flertalet handelskammare, Sve­ riges redareförening, järnkontoret, hushållningssällskapen och skilda fackför­ bund. Beträffande de principiella synpunkter, som framkommit i de avgivna ytt­ randena, hänvisas till den sammanställning av yttrandena, vilken som bilaga fogats till denna P. M. .(Bilaga A.) Vad åter angår i yttrandena gjorda detalj­ anmärkningar, komma dessa att upptagas till behandling i specialmotiveringen till förevarande förslag. 1927 års ar- I en den 29 januari 1927 till chefen för socialdepartementet avlåten skrivelse betslöshetsframhöllo 1926 års arbetslöshetssakkunniga, att det under arbetets gång visat utredning. sig önskvärt, att, utöver den utredning, som innefattades i de sakkunnigas upp­ drag, särskild undersökning åvägabragtes rörande arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för dess bekämpande. Med anledning härav tillsatte Kungl. Maj :t den 11 mars 1927 en kommitté på sex personer med uppdrag att verkställa ifrågavarande utredning. De sakkunniga, som antogo benäm­ ningen »arbetslöshetsutredningen», avgåvo den 11 juni 1931 ett betänkande om arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker. Såsom bilagor till be­ tänkandet överlämnades samtidigt dels Bilaga 1: Orsaker till arbetslöshet, av ledamoten professor G. Bagge, dels ock Bilaga 2: Promemoria angående arbetsmarknaden och de faktorer, som bestämma dess utveckling, av ord­ föranden generaldirektör E. G. Huss. Den 23 december 1931 överlämnades därefter Bilaga 3: Om den industriella rationaliseringen och dess verkningar särskilt beträffande arbetarsysselsättningen, av professor G. Åkerman. Undersökningar hava enligt av kommittén uppgjord arbetsplan påbörjats be­ träffande frågan om medel för arbetslöshetens bekämpande. 1928 års Vid 1928 års riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Spångberg m. fl. riksdag. en motion, däri hemställdes, att riksdagen måtte i princip uttala sig för en arbetslöshetsförsäkring enligt i motionen angivna grunder samt i skrivelse till regeringen hemställa om lagförslag enligt dessa grunder senast vid 1929 års riksdag. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen re­ mitterades, hemställde, under åberopande av pågående utredning i ämnet, om avslag å motionen. Utskottets hemställan bifölls av kammaren.

1982 års utredning. 17

Vid 1929 års riksdag väcktes dels likalydande motioner av herr Möller i 1929 år8 riksdag. första och herr P. A. Hansson i andra kammaren med hemställan, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte till 1930 års riksdag framlägga förslag till ordnande av en obligatorisk ar­ betslöshetsförsäkring, och dels motion i andra kammaren av herr Spångberg m. fl. med hemställan, att riksdagen måtte i princip uttala sig för en arbetslös­ hetsförsäkring enligt i motionen angivna grunder samt i skrivelse till rege­ ringen hemställa om lagförslag enligt dessa grunder senast vid 1930 års riks­ dag. Andra lagutskottet hänvisade till att yttranden över 1928 års betänkande ännu icke avgivits av samtliga myndigheter och att arbetslöshetsutredningen ännu icke slutfört sitt uppdrag samt förklarade, att utskottet icke under sådana förhållanden kunde förorda viss lösning av frågan. Utskottet förklarade sig hysa den uppfattningen, att Kungl. Maj :t med den skyndsamhet, som förhållan­ dena medgåve, komme att utan särskild framställning från riksdagen fram­ lägga förslag till lösning av den betydelsefulla frågan. Utskottets hemställan, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, bifölls av riks­ dagen. Jämväl vid 1930 års riksdag väckte herr Spångberg m. fl. i andra kamma­ 1930 års riksdag. ren motion med hemställan, att riksdagen måtte besluta att i princip uttala sig för en arbetslöshetsförsäkring enligt i motionen angivna grunder samt i skri­ velse till regeringen hemställa om framläggande av lagförslag enligt dessa grunder senast vid 1931 års riksdag. Andra lagutskottet hemställde, under hänvisning till att utredningsarbetet ännu icke slutförts vare sig beträffande frågan om arbetslöshetsförsäkring eller rörande frågorna om arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för dess bekämpande, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd för­ anleda. Utskottets hemställan bifölls av riksdagens kamrar. Vid 1931 års riksdag väcktes tre motioner om arbetslöshetsförsäkring, näm­ 1931 års riksdag. ligen dels av herr Möller m. fl. i första kammaren, dels av herr P. A. Hansson m. fl. i andra kammaren och dels av herr Dahlén m. fl. i andra kammaren. I de av herrar Möller och Hansson m. fl. väckta motionerna, vilka voro lika­ lydande, hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära, att för 1932 års riksdag måtte framläggas förslag till arbetslöshetsförsäkring, så att envar, som fyllt 16 men icke 67 år och mot avlöning användes till arbete för arbetsgivares räkning i industriell eller annan rörelse eller vid hus-, vägeller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag liksom också i jordbruk eller skogsbruk, enligt lag försäkrades till erhållande av ersättning vid arbetslöshet, varvid såsom arbetare enligt lagen icke skulle anses verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning. I den av herr Dahlén m. fl. väckta motionen hemställdes, att riksdagen måtte för sin del antaga ett i motionen framlagt förslag till obligatorisk arbetslös­ hetsförsäkring. Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, att det pågående utredningsarbe­ tet rörande frågan om arbetslöshetsförsäkring ävensom beträffande arbetslös-

18 1932 års utredning.

hetens omfattning, karaktär och orsaker torde bliva slutfört under året. Ut­ skottet hemställde med hänsyn härtill, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagens kamrar biföllo utskottets hemställan. 1933 ärs Vid 1932 års riksdag väcktes likalydande motioner av herr Möller m. fl. i riksdag. förs£a kammaren och herr P. A. Hansson m. fl. i andra kammaren med hem­ ställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att förslag till arbetslöshetsförsäkring skulle föreläggas 1933 års riksdag efter samma grunder, som framlagts i de vid 1931 års riksdag av samma herrar väckta motionerna. Vidare väcktes i andra kammaren motion av herr Spångberg m. fl. med heimställan, att riksdagen måtte för sin del antaga ett i motionen framlagt för­ slag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Andra lagutskottet yttrade, att utskottet av ett utav chefen för socialde­ partementet den 4 januari 1932 till statsrådsprotokollet hållet anförande funnit framgå, att regeringen följde utvecklingen av de förhållanden, som vore av be­ skaffenhet att inverka på spörsmålet om anordnande av arbetslöshetsförsäk­ ring, och vore beredd att taga de initiativ i frågan, som sakens beskaffenhet och omständigheterna kunde medgiva. Vid sådant förhållande funne utskottet icke erforderligt, att riksdagen gjorde något uttalande i ämnet. Utskottet hem­ ställde på grund härav, att motionerna icke måtte föranleda till någon riks­ dagens åtgärd. Riksdagens båda kamrar biföllo utskottets hemställan. Inkomna För att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande hava till de sakskrivelser Vnnniga överlämnats till socialdepartementet inkomna skrivelser och resolutio- °C tioner, ner från bland andra ett flertal kommuner och fackförbund. Vidare hava till de sakkunniga inkommit särskilda skrivelser från olika organisationer, var­ ibland må nämnas försvarsväsendets underbefälsförbund och svenska sjöfolksförbundet. De sakkunniga hava tagit del av dessa handlingar. utlandet. I 1928 års betänkande finnes intagen en utförlig redogörelse för de arbetslöshetsförsäkringssystem, som införts i olika länder, till vilken redogörelse här allenast må hänvisas. Beträffande de förändringar i hithörande lagstiftning, som vidtagits efter betänkandets framläggande, hänvisas till den sammanställ­ ning av utvecklingen inom vissa viktigare länder, vilken som bilaga fogats till denna P. M. (Bilaga B.) Verkställda I samband med avgivandet av utlåtande över 1928 års betänkande verkutredningar. gällde socialstyrelsen en undersökning av arbetslösheten inom fackförbunden år 1929, vilken undersökning år 1931 utgavs av trycket under titel »Arbets­ lösheten inom fackförbunden samt därmed sammanhängande bestämmelser i förbundsstadgar och kollektivavtal». I publikationen finnes intagen en sam­ manställning av reglerna för rätt till understöd inom de av åtskilliga fackför­ bund upprättade arbetslöshetskassorna, till vilken här må hänvisas. Under tiden efter publicerandet av socialstyrelsens undersökning hava ändringar i dessa regler vidtagits inom en del fackförbund, på sätt som närmare framgår av vid denna P. M. fogad bilaga (Bilaga C).

1982 drs utredning. 19

Efter därom av de sakkunniga gjord framställning har socialstyrelsen verk­ ställt utredning och till de sakkunniga inkommit med vissa uppgifter rörande utbyggandet vid en arbetslöshetsförsäkring av den offentliga arbetsförmedlin­ gen, så att densamma komme att omspänna hela landet och att möjliggöra prövning av arbetsvilligheten, varhelst en försäkrad uppehölle sig. Social­ styrelsens skrivelse i ämnet har såsom bilaga fogats vid denna P. M. (Bilaga D.) Efter erhållet bemyndigande hava de sakkunniga låtit verkställa en utred­ ning rörande arbetslösheten inom metallindustriarbetareförbundet under åren 1929—31 samt inom grov- och fabriksarbetareförbundet under åren 1929—30 ävensom angående den effektivitet, som en arbetslöshetsförsäkring samma år skulle hava fått inom nämnda förbund. En redogörelse för utredningen har såsom bilaga fogats vid denna P. M. (Bilaga E). De vid utredningarna vunna resultaten hava av de sakkunniga lagts till grund för arbetet vid utformandet av förevarande förslag till arbetslöshetsförsäkring.

20 1932 års utredning.

Arbetslöshetsförsäkring.

Allmänna synpunkter.

Det till 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring givna uppdraget innefattar icke en ny och självständig prövning av frågan om arbetslöshets­ försäkring såsom ett lämpligt och ändamålsenligt sätt att bringa hjälp åt de arbetslösa. Icke heller hava de sakkunniga haft att pröva frågan, huruvida en blivande arbetslöshetsförsäkring i och för sig bör organiseras efter den obligatoriska eller den frivilliga linjen, lika litet som de sedan länge omstridda spörsmålen huru de s. k. konfliktdirektiven böra utformas, vad som skall anses såsom skälig lön vid erbjudet arbete m. m. De sakkunnigas uppdrag har varit inskränkt till att i enlighet med av departementschefen meddelade direktiv utforma ett förslag till arbetslöshetsförsäkring, som borde vara så konstruerat, att försäkringen inbegrepe största möjliga antal arbetargrupper. Samtidigt borde alla uppslag, ägnade att göra försäkringssystemet smidigt och undan­ röja farhågorna för sådana olägenheter med avseende på försäkringen, som på sina håll i andra länder förekommit, omsorgsfullt prövas. På samma sätt borde givetvis under de sakkunnigas utredningsarbete de erinringar tagas un­ der omprövning, som framkommit i de avgivna remissvaren rörande det be­ tänkande angående arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbe­ ten, som avgivits av 1926 års arbetslöshetssakkunniga. Huvuduppgiften för de sakkunniga har alltså varit att utforma ett förslag till arbetslöshetsförsäkring på sådant sätt, att de grupper av arbetare eller an­ ställda, vilka icke skulle hava omfattats av 1928 års förslag till obligatorisk försäkring och vilka icke heller beräknats komma att i önskvärd utsträckning inbegripas i det alternativa förslaget till frivillig försäkring, skulle komma att även i praktiken omfattas av försäkringen. Enligt 1928 års förslag till obligatorisk försäkring skulle försäkringen om­ fatta alla arbetare med nedan angivna undantag. Såsom arbetare skulle icke anses verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning samt ej heller butiksbiträde, bokhållare, ritare eller därmed jämställd person. Från lagens tillämpningsområde skulle vidare vara undantagna: arbetsgivares ma.ke, hemmavarande barn eller adoptivbarn, föräldrar eller adoptivföräldrar, i den mån de användes till arbete för hans räkning, den som utförde arbetet i sitt hem, arbetare, som användes till arbete i jordbruk med därtill hörande binäringar, vilka icke bedreves såsom självständiga företag, i skogs- och flottningsarbete, i fiske, i reservarbete i enlighet med vad därom särskilt stadgades, samt den,

1982 års utredning. 21

som innehade ordinarie befattning i statens tjänst. I övrigt skulle Konungen äga att från försäkringsplikt undantaga arbetare, som användes till arbete för statens, kommuns, järnvägsbolags eller spårvägsbolags räkning och vilkas anställningsvillkor vore sådana, att arbetslöshetsförsäkring kunde anses icke erforderlig. Den frivilliga försäkringen var enligt 1928 års förslag så anordnad, att den principiellt medgav bildande av arbetslöshetskassor för vilket slag av arbetare eller anställda som helst. På grund av förmånernas beskaffenhet räknade man emellertid med att allenast industriens arbetare och med dem likställda skulle komma att bilda arbetslöshetskassor, som skulle kunna bliva erkända och komma i åtnjutande av statsbidrag. Närmast till hands skulle givetvis med de erhållna direktiven varit, att de sakkunniga först undersökt möjligheterna för en utvidgning av den obligato­ riska försäkringslinjen till att omfatta jämväl de i 1928 års förslag uteslutna yrkesgrupperna. Formellt skulle ett dylikt förfarande knappast möta oöver­ stigliga svårigheter, varemot de praktiska besvärligheterna vid tillämpningen helt visst skulle visat sig bliva mycket betydande. De skäl, 1926 års arbetslöshetssakkunniga i detta avseende anfört för sin ståndpunkt, kunna nämligen icke frånkännas synnerlig betydelse, vilken än mera framträder, då man erinrar sig att den obligatoriska försäkringen i utlandet i de allra flesta fall från försäkringen uteslutit just de grupper, varom här är fråga. Det framstod av dessa anledningar för de sakkunniga såsom synnerligen angeläget att noggrant undersöka, huruvida det skulle kunna vara möjligt att anordna en frivillig försäkring på sådant sätt, att utsikter kunde förefinnas att inom denna få med de yrkesgrupper, på vilkas anslutning man i 1928 års förslag icke förmenat sig kunna räkna. Huvudanledningen till att man ansett, att vissa grupper av arbetare komme att stå utanför en arbetslöshetsförsäkring enligt det frivilliga alternativet i 1928 års förslag, är utan tvivel den, att åtskilliga arbetarkategorier — främst de nu till införande i försäkringen särskilt ifrågasatta skogs- och lantarbetar­ na -—• knappast skulle kunna bliva delaktiga av försäkringens förmåner utan erläggande av så stora försäkringsavgifter, att dessa överstege deras ekono­ miska bärkraft. Speciellt för skogsarbetarna föreligger uppenbarligen en ar­ betslöshetsrisk, som är större än för arbetare i allmänhet, samtidigt som deras lönenivå torde ligga ej obetydligt lägre än genomsnittet för övriga arbetare. Då nu ett system med arbetslöshetskassor, som i regel omfatta var och en ett visst yrkes arbetare, i och för sig icke möjliggör den utjämning av kostnaderna, som i en obligatorisk försäkring kan åstadkommas, uppstår helt naturligt spörsmålet, huruvida en frivillig försäkring kan så uppbyggas, att den på annat sätt medger någon form av sådan utjämning. En dylik torde enligt de sakkunnigas mening kunna i viss utsträckning ernås genom statsbidragets konstruktion, nämligen om hänsyn därvid tages till arbetslöshetens omfattning inom de olika kassorna. I sådant avseende förorda de sakkunniga, att stats­ bidraget skall utgå med proportionsvis större belopp för de kassor, som hava en jämförelsevis stor arbetslöshet, och med mindre procentuellt belopp inom

22 1982 års utredning.

arbetslöshetskassor med en lägre genomsnittlig arbetslöshet. För att skapa möjlighet att med framgång organisera arbetslöshetskassor bland de ekono­ miskt sämst ställda arbetargrupperna erfordras emellertid därjämte, att stats­ bidraget kan bestämmas att för sådana arbetargrupper utgå med proportions­ vis högre belopp, än som man för kassorna i allmänhet anser riktigt. En motsvarande reduktion kan skäligen göras för de högst betalade arbetar­ grupperna. I Danmark har, såsom av den särskilda redogörelsen framgår (Bilaga B), statsbidraget till arbetslöshetskassorna bestämts med hänsyn till den genomsnittliga årsförtjänsten för fackets, resp. områdets arbetare. iVariationerna äro så stora som mellan 90 och 15 procent av medlemmar­ nas egna avgifter, vilket motsvarar 47 resp. 13 procent av hela kostnaden. Det högsta statsbidraget utgår till kassor, vilkas medlemmar hava en årsförtjänst av i genomsnitt högst 2,000 kronor, det lägsta bidraget till kassor, i vilka medlemmarnas årsförtjänst i medeltal överstiger 4,000 kronor. I vårt land torde det på grund av arbetslönernas stora variationer och otillförlit­ ligheten i de lönestatistiska uppgifterna möta mycket stora svårigheter att på ett tillfredsställande sätt beräkna den genomsnittliga lönenivån för olika arbets­ löshetskassor med medlemmar över hela landet. Än större bliva svårigheterna att fastställa en rimlig medellön för kassor med ett lokalt bestämt verksamhets­ område och medlemmar tillhörande ett flertal yrken med avsevärt olika löne­ nivå. Emellertid torde av nära liggande skäl de genomsnittliga daghjälpsbeloppen inom arbetslöshetskassorna kunna anses giva uttryck för olikheten i lönenivån inom de särskilda kassorna. De sakkunniga hava på den grund ansett sig böra förorda, att statsbidraget skall utgå med en relativt större andel av kostnader­ na för kassor med lägre daghjälp och med minskad andel av kostnaderna ju högre daghjälpsbeloppen äro. På sätt längre fram närmare angives, föreslå alltså de sakkunniga ett system för statsbidrag, vilket är avsett att på nu antytt sätt taga hänsyn till såväl lönenivån som arbetslöshetens omfattning. För kassor med ett jäm­ förelsevis högt löneläge och en förhållandevis ringa arbetslöshet skulle stats­ bidrag utgå med proportionsvis låg andel av kassans kostnader, under det att kassor, vilkas medlemmar hava låga löner och samtidigt stor genomsnittlig arbetslöshet, erhålla förhållandevis större bidrag från staten. Genom dylika grunder för statsbidragen torde möjlighet skapas för alla de kategorier av arbetare och anställda, vilkas anställnings- och avlöningsförhållanden äro så beskaffade, att de alls kunna tänka på någon form av arbetslöshetsförsäk­ ring, att utan oskäligt stora egna uppoffringar komma i åtnjutande av de för­ måner, som försäkringen kan erbjuda. Det synes vidare vara nödvändigt att ägna särskild uppmärksamhet åt den synnerligen betydelsefulla frågan om försäkringens begränsning till att avse allenast viss närmare angiven del av arbetslösheten. Detta sker på det sätt, att försäkringen sätter sig ett bestämt begränsat mål före och överlämnar åter­ stoden av arbetslösheten till andra hjälpformer. Försäkringen bör alltså nöja sig med att vara »samhällets första försvarslinje mot arbetslösheten»,

1932 års utredning. 23

som det heter i det senaste engelska kommittébetänkandet om arbetslöshets­ försäkringen. Gentemot enskilda försäkrade medlemmar har ju icke heller arbetslöshets­ försäkringen någonsin utgivit sig för att vara mera än en sådan första försvarslinje. Enligt 1928 års förslag skulle daghjälp utgå under högst 15, alter­ nativt 20 veckor per år. De, som erhållit hjälp under angiven tid men fort­ farande vore arbetslösa, skulle få sitt uppehälle på annat sätt. En dylik be­ gränsning kan emellertid icke vara tillräcklig. 1928 års förslag innebär, att försäkringen, om man bortser från alla andra inskränkande bestämmelser så­ som viss tids avgiftsbetalning, karenstid m. m., maximalt skulle kunna lämna daghjälp till varje försäkrad under 20/52 av året, vilket under de ogynnsam­ mast tänkbara förhållanden är detsamma som att nära 40 procent av de för­ säkrade under hela året skulle underhållas av försäkringen. Till jämförelse må erinras därom, att 1928 års förslag — om hänsyn tages till samtliga däri förekommande inskränkningar i understödsrätten — beräknats medföra, att det angivna procenttalet 40 skulle komma att minskas till ungefär tiondelen därav. Redan för att få en verklig begränsning av de risker staten åtager sig blir det nödvändigt att icke blott fastställa ett maximum för understödstiden för den enskilde medlemmen utan också vid statsbidragets bestämmande räk­ na med en viss begränsning av det antal understödsdagar per medlem och år, för vilka statsbidrag skall utgå. Genom en dylik bestämmelse vinnes även, särskilt med hänsyn till vissa för extraordinära förhållanden avsedda bestäm­ melser, för vilka redogöres i det följande, att kassornas verksamhet kommer att begränsas, i den mån arbetslösheten antager en krisartad omfattning. Det är emellertid med dylika bestämmelser oundgängligt att tillse, att det understödsbehov, som kvarstår, sedan de fastslagna försäkringsförmånerna uttagits, icke kommer att tillgodoses genom försäkringsorganen utan helt av­ skiljes från försäkringen, så att en klar avgränsning genomföres såväl i för­ hållande till den kommunala understödsverksamhet, varom förslag framlägges i det följande, som gentemot fattigvården, pa sadant sätt att understöd icke samtidigt kan utgå från flera håll. Stigande arbetslöshet bör icke i något fall få leda till uppmjukning av försäkringsvillkoren. I överensstämmelse med sålunda angivna grundsatser hava de sakkunniga utarbetat det förslag till frivillig arbetslöshetsförsäkring, som utformats i det utkast till förordning om erkända arbetslöshetskassor, till vilket de sakkunniga nu övergå.

Förordning om erkända arbetslöshetskassor.

Yiktigare punkter i förslaget.

För de viktigare punkterna i utkastet till förordning om erkända arbets­ löshetskassor skall här lämnas en allmän motivering, i vilken dock icke när­ mare beröras de frågor, som utförligt behandlats i 1928 års betänkande. Da

24 1982 års utredning.

de sakkunniga enligt erhållna direktiv till grund för sitt arbete lagt den mening, som på de punkter, där åsikterna bland 1926 års sakkunniga gått isär, ut­ talats av de sakkunnigas ordförande H. Lindqvist, har det icke ansetts till­ komma de sakkunniga att på de särskilda punkterna angiva de skäl, som kunna tala för och mot de olika uppfattningarna bland 1926 års sakkunniga. I det följande beröras därför i allmänhet endast de ändringar, som vidtagits i förhållande till den av herr Lindqvist förordade författningstexten.

Löne- En särskild framställning här nedan redogör för vissa förhållanden inom arbetarebegreppet. de yrken, som de sakkunniga i enlighet med erhållna direktiv ägnat särskild uppmärksamhet. Av denna framställning framgår bland annat, att ett bety­ dande antal av de i skogsarbete sysselsatta även äro att betrakta såsom självständiga företagare. Redan av denna omständighet torde utan vidare framgå, att en arbetslöshetsförsäkring av den typ, detta förslag innebär, med nödvändighet fordrar, att möjlighet förefinnes att från försäkringen av­ skilja sadana i skogsarbete sysselsatta personer, vilka i egenskap av hemmans­ ägare, arrendatorer eller dylikt under en större del av året äro att betrakta såsom självständiga företagare. Det är nämligen önskvärt, att förordningen göres tillämplig allenast å verkliga lönearbetare. Att så bör vara fallet torde ligga redan i den föreslagna försäkringens na­ tur. Av de i 21 § givna bestämmelserna om avgiftsbetalning såsom förutsätt­ ning för erhållande av understöd och av bestämmelsen i samma paragraf, att an­ nan avgift ej må tillgodoräknas medlem än som erlagts för tid, då han innehaft avlönat arbete för annans räkning, torde också följa, att allenast den, som i verklig mening är lönearbetare, kan bliva berättigad till understöd. Emellertid torde i förordningen jämväl böra intagas uttrycklig föreskrift om att personer, som större delen av året icke äro lönearbetare, icke skola äga ingå såsom med­ lemmar i en erkänd arbetslöshetskassa. Det kan nämligen icke anses lämpligt, att personer, som troligen aldrig kunna bliva berättigade till understöd, än­ dock skola tillåtas att inträda såsom medlemmar i en kassa och under en tid erlägga avgifter för att kanske först därefter komma under fund med att de ej någonsin kunna bliva understödsberättigade. Att positivt bestämma, vem som skall anses såsom lönearbetare, lärer emellertid möta betydande svårig­ heter. Såsom lönearbetare bör nämligen betraktas icke blott den, som innehar avlönat arbete, utan även den, som är arbetslös men söker dylikt arbete, samt den, som t. ex. är sjuk men eljest är att hänföra till lönearbetare. Det skulle för sådana personer kunna uppstå stora svårigheter att visa, att de verkligen böra betraktas som lönearbetare. Man tänke exempelvis på arbetslösa per­ soner i sådana yrken, där lediga platser för närvarande icke i allmänhet till­ sättas genom den offentliga arbetsförmedlingen. Dessa arbetslösa torde ofta ej hava anmält sig såsom arbetssökande hos arbetsförmedlingen. Då det emellertid å andra sidan visat sig förenat med stora svårigheter att från försäkringen avsöndra de personer, vilka icke skola anses såsom lönearbe­ tare, genom att uppdraga gränser med hänsyn till fastighetens storlek, husdjursbesättning eller dylikt, hava de sakkunniga föredragit att i stället för vin-

1982 drs utredning. 25

nande av samma ändamål förorda det förfaringssättet, att man negativt bestäm­ mer, att den som är självständig företagare skall uteslutas från medlemskap. Någon närmare definition å begreppet företagare torde därvid ej behöva göras, då begreppet tidigare införts i svensk lagstiftning, exempelvis i lagen om för­ säkring för olycksfall i arbete. Här må sålunda allenast framhållas, att jäm­ väl hemmansägare och arrendatorer med ringa areal till brukning i förevaran­ de avseende torde böra betraktas som självständiga företagare. Då besvär över en kassas beslut i fråga om uteslutning alltid kunna föras hos tillsynsmyndig­ heten, kan det förväntas, att viss praxis beträffande omfattningen av begrep­ pet självständig företagare med tiden utbildas. En prövning av berörda förhållanden skall verkställas icke blott då ansök­ ning göres om inträde i en kassa utan även under tid, då medlemskap innehaves. Prövningen synes böra anknytas till förhållandet under de senast förflut­ na tolv månaderna. I anslutning härtill har i 7 § föreskrivits, att den, som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader haft ställning såsom självständig företagare, skall uteslutas från medlemskap. Den längsta tid under ett år, som någon kan vara självständig företagare och ändock bevara rätt till medlemskap i en erkänd arbetslöshetskassa, har, som ovan nämnts, satts till fem månader. Denna tid har valts med hänsyn till att, om någon under längre tid än sex månader av ett år varit medlem i en erkänd arbetslöshetskassa, möjlighet funnits att inbetala i 21 § omförmält antal avgifter och sålunda förvärva rätt till understöd. Frågan om utgivande av understöd från kassan till en arbetslös medlem, vilken är självständig före­ tagare, skall i vanlig ordning bedömas enligt reglerna i 14 och följande §§. Särskilt torde böra övervägas frågan om i den nämnda tiden av fem månader skall inräknas den tid, som en person haft ställning såsom självständig före­ tagare samtidigt med att han använts till avlönat arbete för annans räkning. En hemmansägare måste exempelvis anses vara självständig företagare jämväl under tid, då han arbetar som skogsarbetare, i synnerhet om han samtidigt har annan person anställd för att sköta sin gård. Det kunde synas, som om en sådan hemmansägare ej borde tillåtas att vara medlem i en arbetslöshetskassa enligt de principer, som ovan utvecklats. Men med hänsyn till att inom försäkringen någon behovsprövning ej skall äga rum, innan understöd utgives, utan fast­ mer den försäkrade äger rätt till understödet, om föreskrivna villkor upp­ fyllas, synes något hinder icke böra föreligga för en självständig företagare att ingå såsom medlem i en arbetslöshetskassa, därest han verkligen under så lång tid som sju månader av ett år jämväl är lönearbetare. Understöd kan naturligtvis icke heller till sådan person utgå för annan tid än då han är arbetslös som lönearbetare och verkligen sökt arbete i sådan ställning. På sätt 1926 års sakkunniga vid förslaget till obligatorisk försäkring fram­ hållit, kan i allmänhet något egentligt arbetsförhållande icke anses föreligga, om en person användes till arbete av en nära släkting, utan snarare ett utslag av inbördes bistånd. Dylika arbetare synas därför böra uteslutas från rätt att vara försäkrade. Jämväl i detta fall synes prövningen böra knytas till viss tid under senast förflutna tolv månader.

26 1933 års utredning.

Genom att man sålunda anknyter nu omnämnda villkor till viss tidrymd under en gången tidsperiod kan man visserligen icke undvika den konsekven­ sen, att personer, som tidigare varit självständiga företagare eller arbetat hos en nära släkting men därefter övergått till att bliva vanliga lönearbetare, icke förrän efter sju månaders tid kunna ingå såsom medlemmar i en erkänd arbetslöshetskassa. Olägenheterna härav torde dock icke vara så betydande, att någon hänsyn därtill behöver tagas. Man torde till och med kunna säga, att det är lämpligt, att en viss tid får förflyta, innan en sådan arbetare får ingå såsom medlem i en kassa. Därigenom vinnes ökad säkerhet för att ar­ betaren verkligen i fortsättningen kommer att förbliva lönearbetare och att övergången ej endast varit tillfällig. Såsom bestämmelserna formulerats, hava kassorna rätt att när som helst företaga prövning, om medlemmarna uppfylla de angivna villkoren att ej vara självständiga företagare och ej arbeta hos närstående släktingar. En allmän omprövning torde dock ej behöva ske mer än en gång om året.

rkeskassor. På sätt i 1928 års betänkande framhållits, torde det böra stå en kassa öp­ pet att begränsa sin verksamhet till att avse personer, som tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren eller som äro anställda vid visst arbetsföretag eller äro bosatta inom visst område. Därest så beträffande viss kassa är fallet — man torde kunna utgå ifrån att kassorna i allmänhet komma att bildas efter yrkeslinjer — bör en kassa naturligtvis äga rätt att från medlemskap utesluta dem, som icke tillhöra kassans sålunda bestämda verksamhetsom­ råde. Den svenska arbetsmarknaden kännetecknas emellertid av ganska stor rör­ lighet. Även utanför de rena säsongyrkena förekommer det ofta, att en arbe­ tare under olika delar av samma år arbetar inom olika yrken. Då, såsom ovan nämnts, kassorna troligen komma att bildas efter yrkeslinjer, blir det en synnerligen viktig uppgift att se till, att försäkringen ej kommer att hämma arbetskraftens rörlighet mellan olika yrken och lokala områden. Som de flesta kassor förmodligen bliva rikskassor, torde medlemmarnas rörlighet i lokalt hänseende ej behöva röna någon inverkan genom försäkringen. Däremot torde övergången mellan olika yrken ej helt kunna undgå att påverkas av en för­ säkring, där kassorna bildas efter yrkeslinjer. Man torde emellertid kunna utgå ifrån, att kassorna komma att under medverkan av tillsynsmyndigheten begagna sig av den i 21 § medgivna möjligheten att ingå överenskommelse om att de avgifter, vilka en nyintagen medlem erlagt i en kassa, som han förut tillhört, helt eller delvis må tillgodoräknas honom i den nya kassan. Därige­ nom försvinner den största olägenheten av en försäkring efter yrkeslinjer. För dem, som under olika tider av året arbeta inom olika yrken, bör möj­ lighet finnas att kvarstå i samma kassa, oberoende av sådan yrkesväxling. Man tänke exempelvis på den stora grupp av arbetare, som under sommar­ halvåret arbetar i jordbruket och under vinterhalvåret i skogsbruket. I så­ dant syfte föreslå de sakkunniga, att kassorna skola äga rätt att från med­ lemskap utesluta allenast dem, som ej under de sist förflutna tolv månaderna

1932 års utredning. 27

under minst tre månader tillhört det yrke eller den verksamhetsgren, som en kassa enligt sina stadgar må hava till verksamhetsområde. Har en med­ lem ej ens under denna förhållandevis korta tid tillhört yrket eller verksam­ hetsgrenen, kan han anses hava förlorat kontakten med sin forna verksamhet, så att uteslutning må anses berättigad. Vid frågans bedömning skall givet­ vis tid, under vilken en medlem varit sjuk eller arbetslös eller fullgjort värn­ plikt, kunna inräknas i den tid, som han tillhört yrket eller verksamhets­ grenen. Jämväl medlemmar i kassa, vilkens verksamhetsområde är så bestämt, att medlemmarna skola vara anställda vid visst företag eller bosatta inom visst område, böra vid anställningens upphörande eller vid avflyttning från orten under viss tid kunna få kvarstå i kassan, till dess att avbrottet visar sig ej allenast vara tillfälligt. I viss mån motsvarande bestämmelser föreslås därför för detta fall. Då fråga om uteslutning av medlem uppkommer, måste emellertid alltid prövas, om medlemmen är berättigad till understöd från kassan. Om så är, bör beslut om uteslutning icke kunna träda i verkställighet, förrän rätten till understöd upphört. Bestämmelse härom har införts i 9 §. Ovan hava berörts de kassor, som kunna komma att bildas efter yrkeslinjer eller för personer, som äro bosatta inom viss ort. Det föreligger emellertid in­ tet hinder mot att bilda en allmän kassa för hela landet eller viss del därav. I en sådan kassa skulle alla lönearbetare, som uppfylla de allmänna villkoren för medlemskap, äga ingå såsom medlemmar, oberoende av anställningens art.

En av de viktigaste förutsättningarna för att kunna förhindra missbruk av Begreppet en arbetslöshetsförsäkring är givetvis att bästa möjliga garantier skapas för att understöd lämnas allenast åt sådana medlemmar i kassorna, som verkligen äro oförvållat arbetslösa. För vinnande av kontroll i detta avseende föreslås, liksom i 1928 års förslag, att den arbetslöse skall hava att anmäla sig hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen och där ansöka om arbete. Vidare bibehålies bestämmelsen, att understöd icke får under viss strafftid utgivas till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete. Närmare bestämmelser om vilket erbjudet arbete, som skall anses lämpligt, meddelas i 15 §. Man kan icke underlåta att härvid bedöma den arbetare, som frivilligt läm­ nat sitt arbete, strängare än den, som avvisat ett erbjudet arbete. Skälen här­ för ligga i öppen dag. Man behöver blott tänka på den möjligheten, att en arbetare, som arbetar mot förut överenskomna arbetsvillkor, slutar sin an­ ställning, därför att dessa i något avseende avvika från de i arbetsorten van­ ligen förekommande. En sådan arbetare kan icke anses berättigad till under­ stöd. Visserligen utmätes samma påföljd såväl för den, som frivilligt lämnat sitt arbete, som för den, som avvisat erbjudet lämpligt arbete, men de skäl, som åberopas av arbetarna i de olika fallen böra, som ovan antytts, bedömas olika. Under det att i lagtexten uppräknats de omständigheter, under vilka ett

28 1932 års utredning.

erbjudet arbete skall anses lämpligt, har beträffande den som lämnat sitt ar­ bete endast sagts, att detta icke får hava skett »frivilligt utan giltig anled­ ning». Någon närmare definition av detta uttryck torde ej behöva lämnas. De uppgivna skälen få bedömas från fall till fall med ledning bland annat av civilrättens regler angående arbetsavtalet. En erkänd arbetslöshetskassa skall alltid, innan understöd utgives, pröva, om de i förordningen uppställda villkoren för rätt därtill äro uppfyllda. Kas­ san skall sålunda jämväl pröva de skäl, som uppgivas av en arbetare, vilken frivilligt lämnat sin anställning, ävensom avgöra, om ett erbjudet arbete, som avvisats, varit att anse såsom lämpligt. Enligt 19 § skall en understödssökande till kassan ingiva intyg om att han sökt arbete hos organ för den offentliga ar­ betsförmedlingen och om det besked, som därvid lämnats honom. Kassan er­ håller sålunda härigenom vetskap om de fall, då arbete kunnat erhållas. Till ytterligare säkerhet har i lagen om offentlig arbetsförmedling stadgats skyl­ dighet för arbetsförmedlingsanstalt att omedelbart underrätta kassan om fall av arbetsvägran. Enligt 7 § i lagen om offentlig arbetsförmedling skall vid arbetsförmed­ ling tillses, att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga arbetskraft och arbetaren det arbete, för vilket han bäst lämpar sig. Arbetsförmedlingsanstalt skall så­ lunda, innan förmedling göres, verkställa en viss prövning av frågan om arbe­ tet motsvarar arbetarens krafter och färdigheter. Däremot skall anstalten icke pröva, om den erbjudna lönen kan anses skälig eller om konflikt råder å arbets­ platsen, utan så snart en arbetsgivare framställt begäran om erhållande av arbetskraft, har anstalten att erbjuda arbetet till den därtill lämpligaste arbe­ taren av dem, som vid tillfället finnas där anmälda, varefter avgörandet i sista hand ankommer på arbetsgivaren. Arbetsförmedlingsanstalten skall sålunda vid anvisande av arbete alltid föl­ ja den principen, att till arbetet hänvisas den av den tillgängliga arbetskraf­ ten, som bäst lämpar sig för detsamma. Då kassan vid fall av arbetsvägran bland annat skall undersöka, om arbetet motsvarar arbetarens krafter och färdigheter, innebär detta en prövning ur arbetarens synpunkt och alltså ur annan synpunkt än som varit avgörande för arbetsförmedlingen. Den bestäm­ mande vid sistnämnda prövning är kassan. Vid en frivillig försäkring har den offentliga arbetsförmedlingen nämligen intet som helst att göra med själva försäkringen utan skall allenast iakttaga de för förmedlingsarbetet uppställda principerna. Arbetslöshetskassan däremot är försäkringsorgan och sålunda bestämmande med avseende å försäkringsvillkorens tillämpning. Man kan vis­ serligen härigenom ej undgå den risken, att kassorna, som ju förväntas bliva yrkesbetonade, skola vara benägna att vid prövningen anse såsom lämpligt allenast sådant erbjudet arbete, som faller inom medlemmens eget yrke. Här­ igenom skulle dock försäkringen i verklig mening bliva en yrkesförsäkring, d. v. s. en försäkring emot risken att nödgas antaga arbete inom ett för med­ lemmen nytt yrke med kanske lägre avlöning. En utveckling enligt dessa linjer skulle vara synnerligen olycklig och måste förhindras. Med den centrala ställ­ ning, som inom försäkringen givits tillsynsmyndigheten, och med dennas stora

1932 års utredning. 29

maktbefogenhet gentemot kassorna torde emellertid risken för en dylik utveck­ ling bliva ringa. I de närmare bestämmelser angående övervakandet av kassor­ na, som komma att utfärdas, torde böra föreskrivas skyldighet för kassorna att anmäla varje fall av arbetsvägran för tillsynsmyndigheten. För kontrol­ lens skull torde även arbetsförmedlingsanstalterna böra åläggas samma uppgiftsskyldighet. Tillsynsmyndigheten erhåller sålunda kännedom om kassor­ nas beslut och kan, om missbruk föreligger, genast inskrida och påfordra rät­ telse. Särskilt viktigt är, att tillsynsmyndigheten under den första tiden av försäkringens tillämpning energiskt inskrider emot eventuella tendenser till oberättigade yrkessynpunkter från kassornas sida. Det må i samband härmed omnämnas, att representanter för åtskilliga or­ ganisationer, bland annat av arbetsledare, kontorister och sjöfolk, inför de sakkunniga anfört starka betänkligheter mot skyldigheten att vid fall av ar­ betslöshet antaga erbjudet arbete inom annat yrke. De sakkunniga anse sig emellertid böra framhålla, att ett oeftergivligt vill­ kor vid varje statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring måste vara, att varje understödsberättigad person skall vara skyldig att antaga varje erbjudet ar­ bete, som han har förmåga att utföra, om arbetet även eljest är att anse så­ som lämpligt för honom. Visserligen skall arbetsförmedlingsanstalt alltid till ett arbete anvisa den arbetare, för vilket arbetet bäst lämpar sig, och re­ sultatet härav lärer i de flesta fall bli, att exempelvis en kontorist erhåller anvisning å kontoristplatser och ett hembiträde å hembiträdesplatser. Skyl­ digheten att antaga varje anvisat arbete kvarstår dock orubbad. De utav ordföranden H. Lindqvist m. fl. av 1926 års arbetslöshetssakkunniga förordade villkoren för att ett erbjudet arbete skulle anses lämpligt åter­ finnas alla i andra stycket av 15 § av förevarande förslag. Beträffande moti­ ven för stadgandet av dessa villkor hänvisas till 1928 års betänkande sid. 260 ff. Med stadgandet i 9 § av 1928 års förslag, att arbetet skulle anses lämpligt »allenast» under de uppräknade förutsättningarna, torde hava av­ setts att bereda kassorna möjlighet att jämväl taga hänsyn till andra omstän­ digheter än dem som uppräknats, såsom den arbetslöses familje- och bostads­ förhållanden, utsikterna för honom att inom den närmaste framtiden erhålla anställning inom hemorten, arbetets natur o. s. v. Det har nu ansetts mera ändamålsenligt att i stället uppräkna samtliga de förutsättningar, som skola föreligga för att en kassa skall vara skyldig att anse erbjudet arbete för lämpligt. Hänsyn har vid denna uppräkning även tagits till nyss angivna särskilda omständigheter. Det må framhållas, att med den föreslagna formuleringen av paragrafen en kassa icke är förhindrad att anse ett avvisat arbete som lämpligt för medlemmen, även om exempelvis den med arbetet förenade lönen understiger den i arbetsorten vanliga avlöningen för sådant arbete. En följd av bestämmelsen att hänsyn skall tagas till sökandens personliga förhållanden blir, att en arbetslös i vissa fall kan av rent personliga orsaker vägra att mottaga erbjudet arbete, även om arbetet måste anses lämpligt för andra med honom likställda arbetare, och att han ändock kan vara berättigad

30 1982 års utredning.

till understöd från kassan. Att det i dylika fall fordras en alldeles särskilt noggrann prövning från kassans sida, innan understöd utbetalas, är givet. Det måste betonas, att det principiella villkoret är, att erbjudet arbete måste an­ tagas. Endast där alldeles särskilda omständigheter föreligga, bör avkall kunna medgivas därå.

Arbetskon­ En av de mest omstridda frågorna inom vår arbetslöshetspolitik har sedan flikter. länge varit spörsmålet om de s. k. konfliktdirektiven, d. v. s. dels de bestäm­ melser, som angiva vilka personer, som vid arbetskonflikt skola uteslutas från understöd, dels stadgandena om hänvisning av arbetare till arbetsplats, där konflikt råder. Såsom ovan framhållits hava de sakkunniga icke haft att upp­ taga detta spörsmål till prövning. Enligt erhållna direktiv ingår därför i författningsförslaget den formulering, som i 1928 års betänkande förordades av ordföranden Lindqvist m. fl., och som i förstnämnda hänseende helt kort innehåller, att understöd, under den tid konflikt pågår icke utgår till den, som deltager i strejk eller är föremål för lockout. Samma sakkunniga förordade ock, att erbjudet arbete skulle anses lämpligt allenast under förutsättning att det —- bland annat — icke hänförde sig till ar­ betsplats, där arbetskonflikt påginge. Beträffande sistnämnda stadgande an­ förde ifrågavarande sakkunniga i motiveringen, att de med arbetskonflikt av­ sett allenast sådana konflikter, som beslutats eller godkänts enligt de princi­ per, som tillämpas av fackförbund, tillhörande landsorganisationen i Sverige. Dessa sakkunniga ansågo det emellertid medföra hart när oöverkomliga svå­ righeter att i själva lagtexten utforma någon begränsning av villkoret. Genom lagen den 22 juni 1928 om kollektivavtal och lagen samma dag om arbetsdomstol har numera vunnits en laglig väg att för vissa slag av arbets­ konflikter utröna, om en konflikt är att anse som lovlig i lagens mening eller icke. En naturlig konsekvens härav lärer vara det stadgande, som nu införts i 15 § av förevarande förordning av innebörd, att en arbetare skall vara skyldig att antaga erbjudet arbete, även om konflikt råder å arbetsplatsen, därest kon­ flikten befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal. Av­ görandet härutinnan kommer i de flesta fall att träffas genom utslag av arbets­ domstolen. Konflikter inom exempelvis byggnadsfacket behandlas dock icke av arbetsdomstolen utan av för facket inrättade lokala skiljenämnder med besvärsrätt till en central riksskiljenämnd. Dessa skiljenämnders avgöranden böra i förevarande hänseende jämställas med arbetsdomstolens. Det torde ligga i öppen dag, att arbetskonflikter, som enligt nu angivna be­ stämmelser prövats vara olagliga, icke böra kunna förhindra, att arbetare hän­ visas till och äro skyldiga att mottaga arbete vid arbetsplatser, som därav beröras. Ifrågavarande rättsliga avgörande kan dock äga rum allenast rö­ rande konflikter inom de områden av arbetsmarknaden, där kollektivavtal träffats mellan arbetsgivare och arbetare. Erfarenheten från striderna på ar­ betsmarknaden giva emellertid vid handen, att ett icke ringa antal och un­ derstundom i hög grad irriterande arbetskonflikter förekomma inom områden, där kollektivavtal ej träffats. Man behöver blott tänka på dels sådana kon-

1932 års utredning. 31

flikter, som beröra organisationer, vilka icke pläga eller vilja sluta kollektiv­ avtal, dels också sådana konflikter, som icke igångsatts av någon arbetarorga­ nisation utan av endast några få man. Vidare torde det ibland förekomma, att arbetarorganisationer igångsätta konflikter, som icke godkännas av veder­ börande till landsorganisationen anslutna fackförbund. Det kan i sådana fall icke vara rimligt, att konflikterna skola respekteras av arbetslöshetskassorna och understöd utgå till den, som vägrar antaga ett erbjudet arbete vid sådan arbetsplats, allenast av den formella anledningen att konfliktens laglighet icke kunnat prövas, eftersom kollektivavtal icke träffats. Ett stadgande av sådan in­ nebörd skulle ju direkt gynna de oansvariga element, som igångsätta rena okynneskonflikter. Å andra sidan är det emellertid oundgängligt att söka undvika en godtycklig prövning på detta ömtåliga område. Det torde därför vara angeläget tillse, att prövningen lägges i händerna på en central myn­ dighet, som äger noggrann kännedom om arbetsmarknadens förhållanden och som kan förväntas i detta avseende tillämpa ungefär samma principer, som skulle hava blivit gällande, för den händelse kollektivavtal varit träffat. Ur dessa synpunkter hava de sakkunniga ansett, att den prövning, varom här är fråga, bör anförtros åt socialstyrelsen, som ju ock skall bliva tillsyns­ myndighet för de erkända arbetslöshetskassorna. Tillsynsmyndigheten har sålunda att, sedan medlem av erkänd arbetslös­ hetskassa vägrat att antaga anvisat arbete vid arbetsplats, där konflikt rå­ der och där kollektivavtal ej träffats, beträffande konflikten avgöra, om den skall anses vara av sådan särskild beskaffenhet, att skälig anledning till ar­ betsvägran icke förelegat. Tillsynsmyndigheten bör därvid till grund för av­ görandet lägga, om konflikten kan anses motsvara vad som å arbetsmarkna­ den allmänt anses vara god sed i ifrågavarande hänseende. Sådant ingripan­ de bör även kunna ske, redan innan fall av arbetsvägran inträffat. Med den formulering, som givits åt sista stycket av 15 §, är socialsty­ relsen därjämte berättigad att på sätt nyss angivits förklara arbetskonflikt vara av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsväg­ ran icke förelegat, för den händelse det gäller sådan konflikt inom arbetsom­ råde med kollektivavtal, vilken icke underställts arbetsdomstolens eller skilje­ nämnds prövning eller beträffande vilken utslag ännu ej hunnit meddelas. Det kan nämligen icke vara rimligt, att arbetslöshetskassorna skola vara skyldiga att utbetala understöd till personer, som vägra arbeta vid arbetsplats, som beröres av konflikt, om ifrågavarande konflikt uppenbarligen kommer att för­ klaras olaglig, så snart utslag hinner meddelas, eller om en lika uppenbart olaglig konflikt av ena eller andra anledningen icke underställes arbetsdom­ stolens eller skiljenämnds prövning. Givetvis blir ifrågavarande administrativa avgörande endast att fatta som provisoriskt, att gälla till dess saken blivit avgjord i rättslig ordning. Har tillsynsmyndigheten meddelat beslut beträffande en konflikt, som kan komma att underställas arbetsdomstolens prövning, lärer i enlighet härmed ett sådant beslut böra undantagas från den besvärsrätt till Kungl. Maj:t, som eljest är medgiven. Skälen härför ligga i öppen dag. Däremot torde anledning icke Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209. 14

32 1982 års utredning.

föreligga att från besvärsrätt till Kungl. Maj:t undantaga de beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelas beträffande konflikter, som väl ej kunna under­ ställas arbetsdomstolen men som dock kunna dragas inför särskild skiljenämnd.

Daghjälpens Vid bedömandet av frågan om storleken av den daghjälp, som bör utgå vid en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring, har man att taga hänsyn till å gentemot ena sidan att beloppen ej få sättas högre, än att tillräckligt intresse kvarstar vården ^ör ^en arbetslöse att skaffa sig arbete, och å andra sidan att beloppen ej få sättas lägre, än att nödtorftig försörjning uppnås. Vad man vill vinna med försäkringen är nämligen närmast att trygga försörjningen åt de arbetslösa under den tid, som normalt kan erfordras, för att nytt arbete skall kunna an­ skaffas. Daghjälpen måste sålunda först och främst sättas i förhållande till arbets­ förtjänsten inom det yrke, som den försäkrade arbetaren tillhör, och på den ort, där han vistas. Med hänsyn till de större behoven för de arbetare, som äro familjeförsörjare, bör daghjälpen för dem få uppgå till större del av lönen än för övriga arbetare. För familjeförsörjare har i likhet med i 1928 års förslag gränsen satts till fyra femtedelar av lönen, medan gränsen för övriga arbetare satts till tre femtedelar i stället för såsom i 1928 års förslag hälften av lönen. Orsaken till denna höjning är framför allt, att inom de lägst avlönade yrkena å dyrare ort en arbetare ej ansetts ha möjlighet att försörja sig på ett understöd, som ej uppginge till mer än halva förutvarande lönen. I 1928 års förslag upptogos olika maximibelopp för familjeförsörjare och andra medlemmar, nämligen respektive fem och tre kronor. Härutinnan före­ slås nu en gemensam gräns av sex kronor. Skälet härtill är dels att kassorna med hänsyn till de grunder, efter vilka statsbidraget utgår, böra erhålla friare händer vid bestämmandet av daghjälpens storlek, dels att man ansett lämpligt att bereda kassorna möjlighet att med tillämpning av sådan klassindelning, som här förutsättes, för dyrare orter med högre arbetslöner fastställa ett daghjälpsbelopp, som bättre än den daghjälp, som lämpar sig för landet i dess helhet, ansluter sig till arbetsinkomsten. Ur det allmännas synpunkt kunna inga betänkligheter resas häremot. Såsom förut nämnts böra understöden från kassorna ej få utgå med lägre belopp, än att nödtorftig försörjning kan erhållas därå. På grund härav hava de sakkunniga ansett sig böra införa en undre gräns för daghjälpens storlek. Med hänsyn till de skiftande levnadskostnaderna inom landet är det emellertid en mycket vansklig sak att här bestämma ett enhetligt belopp. Den undre gränsen för daghjälpen föreslås nu till tva kronor. De givna reglerna angående förhållandet mellan daghjälpen och lönen maste dock alltid gälla. Om sålunda den vanliga lönen inom visst yrke a någon ort är tre kronor om dagen, ma daghjälpen till ensamstående person ej överstiga 1 krona 80 öre. Tillsyns­ myndigheten har erhållit rätt att, därest särskilda skäl därtill föranleda, med­ giva en sänkning av minimibeloppet tva kronor för viss kassa. Sadana skäl kunna föreligga för en kassa, vars medlemmar äro bosatta a landsbygden med därvarande lägre levnadskostnader.

1982 års utredning. 33

I de inom åtskilliga fackförbund för närvarande existerande arbetslöshets­ kassorna förekommer ofta, att kvinnliga medlemmar och medlemmar, som ännu icke uppnått viss ålder, få såsom halvbetalande uppbära lägre understöd än övriga medlemmar. Rätt att införa liknande bestämmelser synes böra med­ givas de erkända arbetslöshetskassorna. Någon åldersgräns torde ej böra fixe­ ras i förordningen, utan detta bör vara de särskilda kassornas sak att be­ stämma med hänsyn särskilt till den ålder, som kan vara föreskriven i de olika kollektivavtalen för erhållande av full lön. För halvbetalande medlemmar samt medlemmar, som äro lagligen berättigade till regelbundet understöd av annat slag än fattigvård eller åtnjuta daghjälp vid korttidsarbete, bör daghjälpen jämväl kunna understiga två kronor. Vidare måste en kassa vara berättigad att vid större arbetslöshet, eller då kassans ekonomi eljest så fordrar, tillfälligtvis nedsätta daghjälpen under föreskrivet minimum. Undantag för dessa fall hava införts i 20 §. På sätt som framgår av 1928 års betänkande voro meningarna delade bland de sakkunniga angående lämpligheten av att från den eljest utgående dag­ hjälpen göra avdrag för fattigvård och annat regelbundet utgående understöd, som en medlem i anledning av arbetslösheten kunde vara berättigad att erhålla från annat håll än kassan. Som skäl mot införandet av en bestämmelse i dylik riktning framhölls, att man därigenom i försäkringen införde ett moment av behovsprövning, som eljest vore främmande för systemet. De senaste årens erfarenheter särskilt från de större städerna giva vid han­ den, att en sammanblandning mellan fattigvården och offentligt understöd från annat håll måste förhindras. Ett flertal fall hava förekommit, då per­ soner samtidigt uppburit betydande understöd såväl från fattigvårdsstyrelsen i en stad som från andra håll, däribland även från stadens arbetslöshetskom­ mitté. Det torde vara uppenbart, att en dylik sammanblandning ej kan vara lämplig. Vad försäkringen beträffar bör man, som redan framhållits, söka göra förmånerna därifrån så stora, att medlemmarna i allmänhet skola kunna er­ hålla sin nödtorftiga försörjning av den utgående daghjälpen. En del sakkunniga föreslogo i 1928 års betänkande en bestämmelse om att daghjälpen från kassan skulle minskas med vad som utginge i fattigvård. För­ utsättningen för att fattigvård skall utgå är emellertid, att medlemmen ej kun­ nat erhålla sin försörjning genom understödet från kassan utan att han där­ utöver måste tillföras viss hjälp. Om då daghjälpen skall minskas med samma belopp, som medlemmen erhållit i fattigvård, måste ju fattigvården höjas för att han skall bliva helt försörjd, varefter daghjälpen åter måste sänkas o. s. v., intill dess daghjälpen helt försvunnit. Konsekvensen av regeln blir alltså, att medlemmen helt måste omhändertagas av fattigvårdsstyrelsen, eller samma re­ sultat som om man stadgat, att till medlem, som erhåller fattigvård, daghjälp icke må utgå. Det synes då vara att föredraga att direkt stadga en dylik regel. Först därigenom kommer det att klart framgå, att, när daghjälpen från ar­ betslöshetsförsäkringen icke förslår till livets normala nödtorft, ett fattigvårdsfall föreligger, som då också bör helt omhändertagas av fattigvården. Genom en bestämmelse av denna innebörd och som jämväl avser fattigvård,

34 1982 års utredning.

som i anledning av medlemmens arbetslöshet meddelats någon, för vilken med­ lemmen är att anse såsom familjeförsörjare, nndgår man visserligen icke den följden, att en arbetare, som på grund härav helt får sin försörjning i form av fattigvård, blir återbetalningsskyldig för hela det erhållna beloppet, sålunda även för den del, som han eljest skulle hava erhållit i daghjälp och vartill han genom erlagda avgifter måhända anser sig hava förvärvat sig en rätt. Såsom socialstyrelsen framhållit i sitt utlåtande över 1928 års betänkande, kan detta ur viss synpunkt anses vara obilligt, i synnerhet om fattigvården föranletts av större försörjningsskyldighet eller sjukdom i familjen. Ett flertal utvägar hava prövats för att undvika denna konsekvens av be­ stämmelsen, att sammanblandning ej får ske mellan understöd från en arbets­ löshetskassa och från fattigvården. Som den lämpligaste torde få anses den regel, som kommit till uttryck i 20 §. Den innebär, att man från tillämp­ ningen av huvudregeln undantagit den fattigvård, som avses i 50 § 2 mom. i lagen om fattigvården, eller med andra ord fattigvård, som bestått i be­ kostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avsett att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen, läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller begravningshjälp. Vidare har från tillämpning av huvudregeln undantagits fattigvård, som utgöres av vård å sjukvårdsanstalt av någon, för vilken medlemmen är att anse såsom familjeförsörjare. Intages medlemmen själv å sjukvårdsanstalt, är han ju icke längre arbetsför, varför daghjälp av denna anledning icke längre må utgå till honom. Resultatet blir sålunda, att till en medlem av en erkänd arbetslöshetskassa, som uppbär daghjälp från kassan, utan inverkan å daghjälpen fattigvård kan utgivas i form av hjälp till de utgifter, vilka så att säga ligga utanför den normala försörjningen eller utgifterna för en nödtorftig bärgning. Måste medlemmen däremot begära hjälp från fattigvården till exempelvis mat eller kläder åt sig själv, sin hustru eller sina icke skolpliktiga barn, är det uppen­ bart, att han ej kan erhålla sin normala försörjning genom daghjälpen från kassan. Han bör då helt omhändertagas genom fattigvårdsstyrelsen och blir återbetalningsskyldig för hela den erhållna fattigvården. Härvid är emellertid att märka en konsekvens av den omläggning av vill­ koret om erlagda avgifter för rätt till understöd från kassan, för vilken när­ mare redogörelse senare lämnas. Enligt det framlagda förslaget behöver näm­ ligen villkoret om att visst antal avgifter skola hava erlagts under två respek­ tive ett år endast vara uppfyllt vid arbetslöshetens inträde. Har nu en med­ lem vid arbetslöshetens inträde uppfyllt villkoret om de erlagda avgifterna och är han i övrigt berättigad till understöd men kan han på grund av exem­ pelvis stor familj ej erhålla full försörjning genom den daghjälp, som skulle hava utgått från kassan, och har han till följd härav helt måst omhändertagas av fattigvården, så kvarstår rätten till understöd från kassan, därest arbetslös­ heten är kontinuerlig, och kan åter tagas i anspråk, om försörjningsskyldigheten nedgår och full försörjning därför skulle erhållas genom daghjälpen från kassan. Rätten till understöd från kassan under den tid, som kassans stadgar

1932 års utredning. 35

medgiva, kvarstår sålunda, så länge arbetslösheten varar, och kan tagas i anspråk, om understöd från fattigvården ej längre erfordras. För att undvika att hjälp i form av fattigvård skall kunna utgå till understödsberättigad medlem i en erkänd arbetslöshetskassa utan kassans vet­ skap föreslås införande i lagen om fattigvården av stadgande om skyldighet för fattigvårdsstyrelsen att underrätta kassans styrelse om att fattigvård i an­ ledning av arbetslöshet utgivits till medlem i kassan eller till någon, för vil­ ken medlemmen är försörjningsskyldig. Det har icke ansetts erforderligt att låta den omständigheten, att en medlems barn av barnavårdsnämnd omhändertagits vare sig för samhällsvård eller för skyddsuppfostran, utöva någon inverkan på den från kassan utgående dag­ hjälpen. Visserligen minskas härigenom medlemmens direkta försörjningsskyldighet, men då några olägenheter icke gärna kunna uppkomma av att daghjälp samtidigt uppbäres och då ersättningsskyldighet till barnavårdsnämn­ den föreligger för kostnaden för omhändertagandet, har stadgande om att dag­ hjälpen skall nedsättas med anledning av sådant omhändertagande icke ansetts nödvändigt eller ens lämpligt att införa. Däremot har i förordningen upptagits den av vissa av 1926 års arbetslöshetssakkunniga förordade regeln, att daghjälpen skulle minskas, därest medlem i anledning av arbetslösheten åtnjöte regelbundet utgående understöd av annan beskaffenhet än fattigvård. Denna regel har gjorts tvingande för det fall, att summan av understödet och daghjälpen överstiger den andel av den normala arbetsförtjänsten, vartill daghjälpen från kassan högst må uppgå för medlem­ men. Det allmänna kan nämligen icke gärna lämna bidrag till understöd åt någon medlem, om detta understöd tillika med vad han regelbundet kan er­ hålla från annat håll skulle uppgå till belopp, som nära motsvarar den in­ komst, som han skulle hava haft, om han ej varit arbetslös. Däremot har det överlämnats till kassorna att avgöra, om de i stadgarna önska införa motsva­ rande bestämmelse för det fall, att summan av understödet och daghjälpen visserligen icke överstiger den del av arbetsförtjänsten, vartill daghjälpen en­ ligt nämnda villkor högst må uppgå, vare sig summan skulle komma att över­ skrida det stadgade absoluta maximibeloppet av sex kronor eller ej. Valfrihet härutinnan har medgivits i synnerhet därför, att det icke bör omöjliggöras för de särskilt högt avlönade arbetargrupper, som så önska, att vid sidan av de er­ kända arbetslöshetskassorna bilda fristående kassor för beredande av högre daghjälp än som medgivits inom den statsunderstödda försäkringen. I för­ hållande till den utformning, som regeln tidigare erhållit, har vidare gjorts den inskränkningen, att det endast är sådant regelbundet utgående understöd, vartill medlemmen är lagligen berättigad, som må kunna inverka på dag­ hjälpen. - ■ C1;

Beträffande arbetslöshetskassornas avgiftsbestämning har försäkringsin- Avgifter och spektionen i sitt yttrande över 1928 års betänkande anfört, att en arbetslöshets- fonder. försäkring avveke från en vanlig försäkring därigenom att de försäkrade ej hade något intresse av att förhindra, att försäkringsfall inträffade. Kostna­ derna för en arbetslöshetsförsäkring kunde därför i framtiden uppdrivas på

36 1982 års utredning.

fullkomligt oberäkneligt sätt genom de ersättningsberättigades eget åtgörande. Tillsynsmyndigheten saknade på grund därav möjlighet att beräkna de sanno­ lika kostnaderna, och en försäkringsteknisk beräkning av avgifterna bleve omöjlig att verkställa. Försäkringsinspektionen hemställde av denna orsak, att föreskriften om skyldighet för tillsynsmyndigheten att tillse, att kassornas stadgar innehålla tillfredsställande bestämmelser om avgifter, måtte utgå ur förordningen. I anledning härav må framhållas, att det understöd, som de försäkrade äga rätt att vid arbetslöshet uppbära från kassan, är så pass lågt i förhållande till arbetslönen, att medlemmarna komma att ha ett bestämt intresse av att få behålla arbetsinkomsten, detta så mycket mera som ju tiden för understöd från försäkringen är begränsad. Vidare medföra i förordningen givna bestäm­ melser, att rätt till understöd icke föreligger under en tid av fyra veckor, om arbetslösheten kan betraktas som självförvållad eller om den arbetslöse under­ låter åtaga sig erbjudet lämpligt arbete. Då till denna tid ytterligare skall läggas en karensvecka, riskerar en medlem sålunda att få vara utan såväl arbetsinkomst som understöd från arbetslöshetskassan under fem veckor, där­ est han genom egna åtgöranden framkallar arbetslöshet. Väl må det vara sant, att en försäkringsteknisk beräkning av avgifterna vid en arbetslöshetsförsäkring ej är möjlig att åstadkomma på samma sätt som inom flertalet grenar av privatförsäkringen, därför att arbetslöshetens blivande omfattning icke kan förutses. Skulle arbetslösheten emellertid komma att i avsevärd grad ökas gent emot vad som antagits vid avgifternas fastställande, har kassan skyldighet att vidtaga de åtgärder, som kunna erfordras för att hålla kassan solvent, såsom att sänka daghjälpens storlek, minska understödstidens längd eller verkställa uttaxering å medlemmarna. Givetvis måste un­ der alla förhållanden krävas, att man icke under tider av stegrad arbetslöshet och därmed följande ökad påfrestning på arbetslöshetskassornas ekonomi upp­ mjukar villkoren för understöd och samtidigt täcker kassornas härigenom stegrade utgifter med utökning av det allmännas bidrag. En sådan linje, vil­ ken såsom känt är tillämpats inom 'flera länder, där arbetslöshetsförsäkring in­ förts, är självfallet ägnad att fullständigt beröva denna verksamhet karaktären av försäkring. Beräkningen av avgifterna måste grundas på vissa antaganden om arbetslöshetens blivande omfattning och försäkringens effektivitet och av­ gifterna från denna utgångspunkt bestämmas så, att skälig anledning finnes till antagande, att, bortsett från sådan krisartad utökning av arbetslösheten, som är avsedd att mötas genom vidtagande av nyssomnämnda och i förslaget förutsedda extraordinära åtgärder, de jämte övriga inkomster skola förslå till kassans olika utgifter och föreskriven fondbildning. Tillsynsmyndigheten med sin allmänna överblick över och kännedom om arbetsmarknaden bör här­ vid kunna vara till stor hjälp för kassorna och tillika utöva den ur det allmän­ nas intresse erforderliga kontrollen i förevarande hänseende. Försäkringsinspektionens ovannämnda anmärkning har därför ej ansetts böra föranleda någon ändring i lagtexten. På sätt i 27 § föreskrives, skall erkänd arbetslöshetskassa avsätta fond av viss storlek. Denna fond må av kassan användas, därest vid ökad arbetslös-

1982 års utredning. 37

het kassans inkomster ej förslå till fullgörandet av kassans skyldigheter. Emel­ lertid är det uppenbart, att kassan därjämte måste vidtaga åtgärder för ett återställande av balansen mellan inkomster och utgifter och för att åter bringa upp fonden till dess lagliga storlek. Dessa åtgärder kunna, såsom ovan om­ nämnts, bestå i minskning av daghjälpens storlek eller understödstidens längd eller i uttaxering å medlemmarna. I 5 § stadgas skyldighet för kassorna att i sina stadgar intaga bestämmelser i förevarande hänseenden. Dessa bestäm­ melser komma sålunda att granskas och godkännas av tillsynsmyndigheten. Uttaxering å medlemmarna torde i allmänhet ej kunna äga rum annat än i samband med fastställandet av kassans bokslut för föregående år. Med hänsyn till grunderna för statsbidragets beräkning kan nämligen kassans ställning icke exakt fastställas vid annan tidpunkt. Finnes därvid fonden hava nedgått till viss del av dess lagliga storlek, torde uttaxering böra äga rum för att inom lämplig tid täcka den uppkomna bristen. Emellertid bör uttaxering under löpande år kunna tänkas ske, om viss större del av fonden förbrukats. De åtgärder, som en kassa har att vidtaga vid större arbetslöshet bland medlemmarna eller då kassans ekonomiska ställning av annan anledning för­ sämrats —- minskning av understödstiden, nedsättning av daghjälpsbeloppet, uttaxering — skola godkännas av tillsynsmyndigheten. Stadgarna skola, som nyss nämnts, enligt 5 § innehålla närmare bestämmelser om förutsättningarna för åtgärdernas vidtagande, varför stadgeändring icke erfordras. På sätt i 1928 års betänkande anföres, har fondbildningen för de erkända arbetslöshetskassorna till huvudsaklig uppgift att möta de anspråk, som kunna ställas på kassorna på grund av svängningar i arbetslöshetsrisken. I den mån dessa svängningar äro av tillfällig natur, bliva de i regel relativt mindre, ju större antal medlemmar en kassa omfattar. Fondbildningen bör därför be­ stämmas i relation till kassornas storlek på så sätt, att fonden göres relativt större, ju mindre kassorna äro. Försäkringsinspektionen har i sitt yttrande vidare föreslagit, att fonden för de erkända arbetslöshetskassorna skulle konstrueras såsom en utjämningsfond, till vilken under goda år avsättning skulle göras av överskott å verksamheten och vilken vid större påfrestningar finge användas för täckande av underskott. De sakkunniga hava för sin del intet att erinra mot att fonden gives karak­ tären av en utjämningsfond i den mening, att fondens medel skola användas för utjämning av verksamhetens ekonomiska förlopp, samt att i samband där­ med föreskrives, att överskott å verksamheten alltid skall tillföras fonden. Men härutöver synes man, i motsats till vad försäkringsinspektionen därom an­ fört, böra kräva, att fondens storlek fixeras och att avgifterna bestämmas på sådant sätt, att tillräckligt stort överskott för fondbildningen uppkommer under goda år. Det torde därför ej vara lämpligt att borttaga bestämmelsen i 1928 års förslag av innebörd, att såsom skuld alltid skall upptagas ett be­ lopp, svarande mot föreskrivna minimibeloppet för fonden. Om fonden icke uppgår till denna storlek, kommer på tillgångssidan brist att upptagas, och detta erinrar kassorna på ett tydligt sätt om deras skyldighet i förevarande avseende. I avsikt att förena de olika synpunkter, som framkommit, föreslå de sak-

38 1932 års utredning.

kunniga, att i 27 § föreskrives skyldighet för kassorna att såsom fond av­ sätta tillgångar av viss storlek, varvid begreppet fond sålunda använts för att beteckna en tillgångspost, samt att i 31 §, som behandlar kassornas bok­ föring, föreskrives, att i balansräkningen såsom skuld alltid skall uppföras ett belopp, som minst motsvarar det föreskrivna lägsta fondbeloppet. I 27 § föreskrives vidare, att överskottet å verksamheten alltid skall till­ föras fonden. Denna kan därigenom komma att överstiga dess i första styc­ ket av samma paragraf föreskrivna minimum. Av sådan anledning har in­ förts en bestämmelse av innehall att sammanlagda beloppet av tillgångar, som avsättas till fonden, »minst» skola motsvara stadgat minimum. Genom denna anordning torde man vinna, dels att fonden i verklig mening blir en utjämningsfond, dels också att kassorna komma att ständigt hava sin uppmärksamhet fästad pa skyldigheten, att fonden hålles i den föreskrivna storleken. Kassorna bli härigenom ständigt medvetna om plikten att vid de tillfällen, då någon del av fonden på grund av större påfrestningar för kas­ san måste användas för täckande av underskott, vidtaga åtgärder av något av nyss angivna slag för att ånyo bringa upp fonden till föreskriven storlek. Någon anledning att ändra de grunder i 1928 års förslag, enligt vilka fondens storlek beräknas i förhållande till antalet medlemmar i kassan, har icke ansetts föreligga. I likhet med i förordningen om erkända sjukkassor har föreskrift lämnats angående placeringen av fondens tillgångar. Därvid har allenast den olik­ heten föreslagits, att medgivande ej skulle lämnas till placering av tillgån­ garna i inteckningar i fast egendom. En annan bestämmelse, avsedd att skapa ökad trygghet för kassornas solvens, är att kassorna ej få påbörja utbetalning av understöd, förrän fondens tillgånger uppgå till betryggande belopp. Med hänsyn till möjligheten för medlemmarna att för rätt till understöd kunna tillgodoräkna sig de avgifter, som erlagts till annan erkänd arbetslöshetskassa eller till sådan sammanslut­ ning för meddelande av arbetslöshetshjälp, vilken ej antagits till erkänd ar­ betslöshetskassa, måste därför införas en bestämmelse, att en kassa icke får påbörja sin verksamhet, förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens storlek därtill lämnat medgivande. Intet hindrar, att en kassa kan erhålla sådant medgivande samtidigt med antagandet, om blott kassan kan redovisa tillräckligt stor fond. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser bör emeller­ tid beaktas, att det kan väntas förekomma, att en arbetslöshetskassa från ve­ derbörande fackförbund erhåller en förbindelse av innehåll, att förbundet un­ der övergångstiden åtager sig att vid brist på likvida medel för kassan ställa erforderligt kapital till förfogande. Givetvis bör vid prövning av fråga om tillstånd till verksamhetens påbörjande hänsyn tagas till dylik garantiförbin­ delse.

Enligt 1928 års förslag gällde såsom villkor för rätt till understöd, att den sökande skulle hava varit medlem av kassan under nästföregående tolv må­ nader och erlagt avgifter för minst halva denna tid. Detta villkor skulle vara uppfyllt för varje dag under hela understödstiden. Om sålunda en arbetare

1932 drs utredning. 39

varit medlem av en kassa och erlagt avgifter för ett helt år men därefter på grund av värnpliktstjänstgöring eller sjukdom eller annan orsak ej erlagt några avgifter under sex månader, kunde understöd icke utgå till ho­ nom efter denna tid. Hade han åter på grund av liknande orsaker under fem månaders tid ej erlagt avgifter till kassan, var han efter en karens­ vecka berättigad till understöd under tre veckor. Därefter avstängdes han från vidare understöd, enär han under de då senast förflutna tolv månader­ na icke erlagt 26 avgifter. Ett på detta sätt konstruerat villkor måste för de enskilda medlemmarna i en kassa te sig i hög grad obilligt. De måste finna det egendomligt att plötsligt bliva avstängda från understöd, innan så lång tid förflutit, som de eljest enligt kassans stadgar varit berättigade att erhålla understöd. Även ur kassornas synpunkt torde det vara lämpligare att endast en gång behöva prö­ va, om erforderligt antal avgifter erlagts. Med hänsyn härtill har ifrågavarande villkor omlagts, så att det för rätt till understöd under så lång tid, som eljest är medgivet, allenast skall fordras, att vid arbetslöshetens inträdande föreskrivet antal avgifter erlagts under viss då förfluten tid. Någon ytterligare prövning av detta villkor behöver sålun­ da icke ske under den tid, som understödet utgår. Genom att såsom villkor för rätt till understöd kräva, att visst antal av­ gifter erlagts till kassan, vill man dels bidraga till tryggande av kassornas ekonomi, dels förhindra att personer inträda som medlemmar först då ökad arbetslöshet befaras. Ett dylikt villkor erbjuder emellertid även ett ytterli­ gare medel att från medlemskap utesluta personer, som icke i egentlig me­ ning kunna anses såsom lönearbetare, enär det enligt förslaget kombinerats med bestämmelse därom, att avgift icke må i förevarande avseende tillgodo­ räknas medlem för annan tid än då han utför avlönat arbete för annans räk­ ning. Såsom av 7 § framgår, hava från rätt till medlemskap i en erkänd ar­ betslöshetskassa uteslutits de personer, som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader haft ställning såsom självstän­ diga företagare utan att samtidigt mot avlöning användas till arbete för an­ nans räkning. Därigenom sker så att säga en grovsållning av de personer, som icke lämpligen böra vara medlemmar i en arbetslöshetskassa. Ett effektivt avskiljande av dessa personer sker sedan genom förevarande villkor för rätt till understöd. För att ytterligare skärpa denna verkan och för att samtidigt bidraga att stärka kassornas ekonomi har det ansetts lämpligt att såsom villkor för rätt till understöd, då sådant första gången begäres av en medlem, kräva, att avgifter, som må tillgodoräknas, erlagts för 52 veckor under de närmast före arbets­ löshetens inträdande förflutna två åren. Sedan understöd någon gång erhål­ lits av en medlem, skall liksom enligt 1928 års förslag endast krävas, att 26 veckoavgifter erlagts under det senast förflutna året. Den nya bestämmelsen erhåller således betydelse för varje enskild medlem endast under första tiden av medlemskapet. Någon ökad effektivitet av försäkringen med hänsyn till antalet under­ stödda dagar i förhållande till samtliga arbetslösa dagar ernås icke genom

40 19SS års utredning.

införandet av regeln om 52 erlagda avgifter för rätt till understöd första gången från en kassa, något som framgår av den av de sakkunniga verk­ ställda undersökningen inom metallindustri- samt grov- och fabriksarbetare­ förbunden. Visserligen innebär regeln egentligen endast, att de avgifter, som skola erläggas, fördelas under en längre tidrymd, och i en del fall torde regeln därför komma att medföra en lättnad, men samtidigt avskiljas en del medlem­ mar, som redan efter första året skulle hava varit understödsberättigade en­ ligt 1928 års förslag. Resultatet blir också, såsom undersökningen givit vid handen, snarast någon minskning av effektiviteten. En konsekvens av de nya reglerna har varit, att det ej längre ansetts erfor­ derligt att uttryckligen kräva viss tids medlemskap i kassan för rätt till un­ derstöd. Kravet på att 52 veckoavgifter skola hava erlagts under de senast för­ flutna två åren innebär sålunda icke, att medlemskapet skall hava varat två år. Villkoret är uppfyllt, om redan under första året av medlemskapet er­ lagts 52 veckoavgifter, som motsvaras av tid för arbetsanställning och alltså må tillgodoräknas. En sådan medlem blir därefter omedelbart berättigad till understöd. Om en medlem övergår från klass med lägre daghjälp till klass med högre daghjälp, måste man med hänsyn till kassans ekonomi och för att förhindra missbruk uppställa särskilda bestämmelser angående det antal avgifter, som måste hava erlagts. Det räcker härvidlag ej, att summan av de avgifter, som erlagts i den lägre klassen under de senast förflutna två åren, respektive se­ naste året uppgår till summan av 52, respektive 26 veckoavgifter i den högre klassen. En medlem, som exempelvis under två år inbetalat 104 veckoavgif­ ter i en klass med tre kronors daghjälp, skulle, om summan av dessa avgifter motsvarar 52 avgifter i en klass med sex kronors daghjälp, inför en hotande ar­ betslöshetsperiod kunna övergå till klassen med sex kronors daghjälp och, om övriga villkor vore uppfyllda, genast erhålla den högre daghjälpen. Man måste sålunda ytterligare kräva, att ett visst antal avgifter skola hava er­ lagts i den högre klassen, innan det högre daghjälpsbeloppet kan erhållas. Antalet sådana avgifter föreslås till hälften av vad som eljest kräves för rätt till understöd. Vid tillämpningen av nu omförmälda regler uppkommer frågan, vid vil­ ken tidpunkt arbetslösheten skall anses hava inträtt. I en del fall kräver detta ett särskilt bedömande. Man torde härvid kunna utgå från den prin­ cipen, att sådana avbrott i arbete eller understödstid, varöver medlemmen själv kunnat råda, böra föranleda strängare bedömande, än då avbrotten äro att anse såsom oförvållade. Om en medlem under löpande understödstid eller under karenstid blir sjuk, synes man ej böra anse, att en ny arbetslöshetsperiod inträtt vid tillfrisknandet, hur lång tid sjukdomen än varat. Svårare är däremot att bedöma frågan om tiden för arbetslöshetens inträdande, då någon på grund av sjukdom måst sluta sitt arbete och vid tillfrisknandet ej kan återfå samma anställning. Om sjuk­ domen sträcker sig över en längre tid, kan svaret på frågan bliva helt avgöran­ de för rätten till understöd. Med hänsyn till att medlemmens tillgångar i all­ mänhet torde hava åtgått, om sjukdomen ej varit kortvarig, synes det i överens-

1982 års utredning. 41

stämmelse med ovan omnämnda princip vara lämpligt, att arbetslösheten, då det gäller vilka avgifter som må tillgodoräknas, anses såsom inträdd redan vid sjukdomens början, ehuru någon ersättning icke kan utgå, förrän med­ lemmen ånyo blir arbetsför och icke kan erhålla arbete. Särskilt stadgande härom har intagits i 21 §. På samma sätt som sjukdom torde man böra behandla värnpliktstjänstgö­ ring. Det är visserligen sant, att här ej föreligga sådana ömmande omstän­ digheter som vid fall av sjukdom, men då avbrottet i arbetet eller understödstiden varit fullständigt oberoende av något vållande från medlemmens sida, torde man ur nu föreliggande synpunkt av billighetsskäl kunna helt jämställa värnpliktstjänstgöring med sjukdom. Det är att observera, att man ej skall bortse från den tid, som sjukdom el­ ler värnpliktstjänstgöring varat, i andra fall än då sjukdomsfallet eller värnpliktstiden ligger efter senaste arbetsanställningen. Om sålunda en medlem, som ej tidigare uppburit understöd, blir arbetslös på grund av inskränkning i arbetsstyrkan, måste medlemmen för erhållande av understöd hava erlagt 52 avgifter under de senast förflutna två åren, oberoende av hur lång tid under dessa år som medlemmen i fråga varit sjuk eller fullgjort värnplikt. Därest understödstid avbrytes på grund av särskilt av tillsynsmyndigheten med stöd av 22 § sista stycket meddelat förordnande, anses ej ny arbetslöshet hava inträtt vid avbrottets upphörande, såvida icke medlemmen under avbrottstiden erhållit arbete. Blir medlemmen arbetslös under tid, då på grund av förordnande från tillsynsmyndigheten understöd ej må utgivas, anses ar­ betslösheten hava tagit sin början, då medlemmen miste sin anställning. Dessa fall torde emellertid ej kräva särskilt omnämnande i lagtexten. Om någon på grund av eget förvållande, på sätt i 15 § första stycket sägs, avstängts från understöd under fyra veckor, torde alla skäl tala för att ar­ betslösheten skall anses hava tagit sin början respektive ny arbetslöshets­ period hava inträtt vid avstängningstidens slut. Särskild bestämmelse härom har meddelats. Att arbetslösheten för medlem, som hållits häktad eller ådömts frihetsstraff eller tvångsarbete, skall anses hava inträtt först vid frigivandet torde ej er­ fordra särskilt omnämnande i lagtexten. I överensstämmelse med 1928 års förslag hava i förordningen upptagits be­ stämmelser, vilka äro avsedda att möjliggöra, att en person, som övergått från en erkänd arbetslöshetskassa till en annan eller från sammanslutning för med­ delande av arbetslöshetshjälp, som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa, till erkänd dylik kassa, skall kunna omedelbart bliva berättigad till understöd i den nya kassan. Då rätten till understöd enligt förevarande förslag ej knu­ tits till viss tids medlemskap utan till att visst antal avgifter erlagts till kas­ san, avser ifrågavarande medgivande de avgifter, som erlagts före inträdan­ det i den nya kassan. Att enskilda medlemmar skulle från en sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp, som icke antagits till erkänd arbetslös­ hetskassa, övergå till en erkänd sådan kassa utan att sammanslutningen i sam­ band därmed ombildas till erkänd arbetslöshetskassa, torde ytterst sällan komma att inträffa. Vid en dylik sammanslutnings övergång till erkänd ar-

42 1932 års utredning.

betslöshetskassa torde det sannolikt komma att gå så till, att sammanslutnin­ gen på den nya kassan överlåter de fonderade medel, som förut inom samman­ slutningen varit avsatta för dess arbetslöshetskassa. Bestämmelsen kan så­ lunda härvidlag ej väcka några betänkligheter. Däremot ligga förhållan­ dena onekligen annorlunda till vid övergång av medlemmar från en erkänd arbetslöshetskassa till en annan. Om det vid något tillfälle skulle ske en allmännare tillströmning av arbetare till visst yrke, och därefter större arbets­ löshet skulle uppkomma inom detta yrke, kunde det tänkas, att härigenom stora krav komme att ställas på den inom yrket verksamma arbetslöshetskas­ san, därest en större del av de nytillkomna arbetarna genast bleve understödsberättigade. Sannolikheten för att en dylik situation skall inträda torde dock komma att bliva obetydlig, då en större tillströmning av arbetare till ett yrke väl i regel icke torde inträffa utan att arbetsmöjligheter inom yrket finnas. I allmänhet torde överflyttningen av medlemmar mellan de olika kassorna kom­ ma att jämna ut sig, varför den föreslagna bestämmelsen ej behöver ingiva några farhågor för rubbningar i kassornas ekonomi. Enligt 1928 års förslag fanns intet hinder för medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna att erlägga avgifter även för tid, då de voro sjuka eller arbetslösa. Då för varje medlem det utgående understödet under en viss tid alltid är mångdubbelt större än avgiften under samma tid, måste det under så­ dana förhållanden vara fördelaktigt för en medlem, som vid arbetslöshetens början ej erlagt erforderligt antal avgifter, att under den första tiden av ar­ betslösheten fortsätta att inbetala avgifter för att därigenom bliva berättigad till understöd. En ändring härutinnan är sålunda nödvändig. Man skulle härvid möjligen kunna tänka sig den utvägen, att medlemmarna förklarades skyldiga att helt eller delvis erlägga den stadgade veckoavgiften, vare sig de innehade arbete eller vore sjuka eller arbetslösa. Berättigade anmärkningar kunna emellertid framställas emot ett sådant system. Under sjukdomstiden torde en medlems tillgångar erfordras för hans uppehälle, och under den del av arbetslöshetstiden, under vilken han vore understödsberättigad, skulle av­ giftens utkrävande allenast innebära en minskning av daghjälpens storlek. Ett sådant system lärer ej böra införas i förordningen som regel; de enskilda kas­ sorna dock obetaget att, om de vilja, ordna avgiftsbetalningen på sådant sätt. Hänsyn måste dock även i sådant fall tagas till i 21 § givna bestämmelser om vilka avgifter, som få räknas medlem tillgodo för rätt till understöd. Den andra vägen, vilken är den, som de sakkunniga förorda, innebär att vid undersökningen, om en medlem är berättigad till understöd eller ej, medlem­ men må tillgodoräknas allenast avgifter, som erlagts för tid, då han arbetat. Medlemmen är skyldig att, därest så påfordras, styrka sina uppgifter inför kassan. På sätt 25 § utvisar, skall han för kassan uppvisa det intyg, som han kan hava erhållit från sin sista arbetsgivare. Bästa sättet att styrka en tidi­ gare anställning hos andra arbetsgivare är naturligtvis att förete intyg jämväl från dessa arbetsgivare. Skulle medlemmen ej kunna styrka sin uppgift om arbete under viss tid, bör kassan verkställa kompletterande undersökning. Om icke heller undersökningen lämnar något belägg för medlemmens uppgift om

1982 års utredning. 43

arbetsanställning, kunna de å ifrågavarande tid belöpande avgifterna ej till­ godoräknas medlemmen vid tillämpningen av 21 §. I överensstämmelse med bestämmelsen i 7 § 1) stadgas i 21 §, att allenast avgifter, som belöpa å tid, då medlem »för annans räkning mot avlöning» an­ vänts till arbete, må räknas medlemmen tillgodo. I 1928 års förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring undantogos från försäkringen arbetare, som utförde arbetet i sitt hem. I motiveringen härtill anfördes, att dessa arbetare intoge en mellanställning mellan självständiga yr­ kesutövare och egentliga arbetare, att det vore synnerligen svårt att erhålla effektiv kontroll därå att vederbörande verkligen vore arbetslös, samt att hemarbetarkåren i icke ringa utsträckning utgjordes av hemmavarande hustrur och barn. Det lärer vara ostridigt, att denna kår av arbetare ej lämpligen kan in­ ordnas i ett system av arbetslöshetsförsäkring. Vid en frivillig försäkring är det emellertid ej möjligt att åtnöja sig med en enkel bestämmelse om att den, som utför arbetet i sitt hem, ej må vara medlem i en erkänd arbetslöshets­ kassa. Här blir ej liksom i en obligatorisk försäkring en arbetare automatiskt innesluten i försäkringen vid anställning inom yrke, där försäkring är möj­ lig. Man måste därför hålla möjligheten öppen för en arbetare, som är med­ lem i en erkänd arbetslöshetskassa, att kvarstå såsom medlem i kassan även om han under en kortare tid utför arbetet i sitt hem. Den enklaste lösningen härvid är att stadga, att avgift ej må tillgodoräknas medlem, om den erlagts för tid, då arbetet utförts i medlemmens hem. Det torde böra framhållas, att bestämmelserna i 21 § ej förbjuda kassorna att uppställa krav på att avgifter skola hava erlagts för längre tid än i pa­ ragrafen sägs, för att medlem skall bliva berättigad till understöd. Här lik­ som i allmänhet i övrigt i förordningen är det allenast minimikraven, som an­ givits i lagtexten. Det finnes vidare ingenting, som hindrar en kassa att mot­ taga avgiftsbetalning i förskott. Vid prövning av en medlems rätt till under­ stöd måste dock undersökas, om avgifterna belöpa å tid, då medlemmen på sätt som föreskrivits verkligen arbetat. I

I de grundläggande principerna för beräkning av karenstid föreslås ingen Karenstid och säsong­ ändring i förhållande till 1928 års förslag. Karenstiden skall sålunda utgöra arbetslöshet. minst sex dagar, och dessa dagar få ej vara fördelade på längre tidrymd än fjorton dagar. Enligt socialförsäkringskommitténs förslag samt departementsutkastet skulle vid beräkning av karenstid hänsyn ej tagas till arbetslöshet, som inträffat under tid, då på grund av de särskilda diskvalifikationsbestämmelserna understöd ej kunnat utgå. Enligt motiven till 1928 års förslag skulle samtliga förut­ sättningar för ersättningsrätt ■— med undantag naturligen för själva karens­ tidens iakttagande — vara för handen, för att karenstid skulle få löpa. De sakkunniga hava ingående prövat denna fråga och vilja särskilt fästa upp­ märksamheten på följande fall. Om en medlem av en kassa uppburit under­ stöd från kassan under längsta medgivna tid eller 20 veckor och därefter erhål­ ler arbete i 26 veckor men sedan ånyo blir arbetslös, är han jämlikt 23 § icke

44 1932 års utredning.

berättigad till nytt understöd förrän sju veckor förflutit, alldenstund det gamla understödsåret, varav sex veckor återstå, först måste gå till ända, innan ny karenstid kan börja löpa. För medlemmen kan det onekligen te sig egendom­ ligt, att karenstiden ej kunnat intjänas under dessa sex veckor, så att han vid det nya understödsårets början omedelbart skulle kunna erhålla understöd. Däremot föreligga fullgoda skäl, för att karenstid ej bör få beräknas under tid, då på grund av de absoluta villkoren i 14 § understödsrätt ej föreligger. Vidare bör givetvis karenstid ej få beräknas under den i 15 § stadgade avstäng­ ningstiden av fyra veckor liksom ej heller under tid, då medlem på grund av deltagande i arbetskonflikt är avstängd från understödsrätt. Härefter återstå de fall, då understöd ej kunnat utgå på grund av att till­ synsmyndigheten med stöd av sista stycket i 22 § meddelat bestämmelse för viss kassa, därom att understöd årligen ej må utgivas under viss tid, exem­ pelvis januari—mars. Om arbetslösheten tager sin början under denna period, måste den enskilda medlemmen finna det egendomligt, att karenstid för honom kan beräknas först efter utgången av mars månad. Här är dock att märka, att grunden till att tillsynsmyndigheten meddelat särskilda bestämmelser för viss kassa är att finna i säregna förhållanden med hänsyn till arbetets bedrivande inom kassans verksamhetsområde. Det torde då icke vara lämpligt, att ens karenstid skulle kunna få intjänas under denna tid. Det är sålunda endast det först omnämnda fallet eller att understöd ej kunnat utgå på grund av bestämmelserna i 23 §, som kunde tänkas kräva ett särskilt undantagsstadgande. Fördelen med en enhetlig bestämmelse är dock avsevärd, och de sakkunniga tillstyrka därför, att karenstid överhuvud icke må kunna beräknas under tid då på grund av olika diskvalifikationsgrunder understöd icke får utgå. Härvid kräves dock en förändring i formuleringen i förhål­ lande till 1928 års förslag, enär karenstid eljest skulle kunna beräknas i de fall, som omförmälas i sista stycket av 22 §. Enligt 1928 års förslag förutsattes, att kassorna skulle äga rätt att i sina stadgar införa bestämmelse om viss längre karenstid än som i förordningen föreskrivits som minimum. Denna rätt bör fortfarande stå kassorna öppen. Särskilt i kassor inom de yrken, där lönen utbetalas för månad i efterskott, är det uppenbart, att medlemmarna av egna medel kunna och böra, då arbetslöshet inträtt, försörja sig under längre tid än sex dagar. Kassorna böra dock icke kunna föreskriva hur lång karenstid som helst. Denna fråga sammanhänger nära med den rätt att förlänga understödstiden, som medgivits kassorna och som nedan omförmäles. Den längsta karenstid, som kassorna må bestämma i sina stadgar, har satts till tre månader, varvid kassorna erhållit rätt att öka den eljest stadgade längsta tiden för daghjälps utgående med högst den tid, varmed karenstiden förlängts. I likhet med vad som föreskrivits i 1928 års förslag torde ny karenstid ej böra beräknas, då medlem, som uppbär daghjälp, erhåller arbete för kortare tid än 18 dagar eller blir sjuk och omedelbart efter arbetets eller sjukdomens upp­ hörande ånyo ansöker om daghjälp. För att undvika möjligheten, att denna bestämmelse begagnas till att undgå ny karenstid vid s. k. intermittent arbete

1932 års utredning. 45

eller ransonerat korttidsarbete, har ordet »tillfälligt» inskjutits i lagtexten. Härigenom bortgå de fall, då arbetsgivaren uppgjort plan för korttidsarbete, och bestämmelsen förbehålles det arbete, som i verklig mening är tillfälligt. I enlighet med vad som ovan anförts torde med sjukdom böra jämställas värn­ pliktstjänstgöring. Vidare torde ej heller ny karenstid böra beräknas, då avbrott i understödstiden sker på grund av särskild av tillsynsmyndigheten med stöd av sista stycket i 22 § meddelad föreskrift. I alla dessa fall är nämligen av­ brottet helt oberoende av vållande från medlemmens sida. Även om under­ stöd ej hunnit börja utgå, torde, om blott hela karenstiden förflutit, då av­ brottet sker, i nu nämnda fall ny karenstid ej böra beräknas. Har däremot avbrottet skett, innan hela karenstiden förflutit, skall alltid, innan understöd kan erhållas, hel ny karenstid efter avbrottet beräknas. I alla andra fall än som uppräknats i 22 § skall ny karenstid beräknas efter avbrott i understödstiden, om blott avbrottet varat längre tid än åtta dagar. Detta gäller sålunda vid fall av avstängning enligt 15 § första stycket samt vid häktning, frihetsstraff eller tvångsarbete o. s. v. De i sista stycket av 22 § givna bestämmelserna överensstämma i huvudsak med motsvarande stadganden i 17 § av 1928 års förslag. Tillsynsmyndigheten har genom dessa bestämmelser erhållit vidsträckt befogenhet att för kassor, vilkas verksamhetsområde omfattar yrke med säsongkaraktär, föreskriva be­ tydande inskränkningar med hänsyn till det understöd, som av kassan må ut­ givas. Det är att förvänta, att tillsynsmyndigheten särskilt begagnar sig av denna rättighet, då avlöningen inom yrket är så hög, att medlemmarna skäligen böra äga möjlighet att försörja sig genom egna medel under den inom yrket normalt förekommande arbetslösheten, såsom inom byggnadsindustrien. Beträffande de s. k. årsanställda daglönarna inom jordbruket lär det, enligt till de sakkunniga från lantarbetarhåll lämnade uppgifter, inom åtskilliga delar av landet förekomma, att dessa arbetare regelbundet permitteras under olika ti­ der med avstående av lönen, bland annat med hänsyn till väderleken. Då man bör undvika att genom försäkringsbestämmelserna uppmuntra arbetsgivarna att på detta sätt från sig avlyfta skyldigheten att svara för försörjningen av dessa arbetare, har tillsynsmyndigheten ansetts böra äga befogenhet att även beträffande dessa arbetare föreskriva i första hand längre karenstid men även andra inskränkningar i rätten till understöd. Då dessa jordbruksarbetare ej kunna anses såsom säsongarbetare, hava tillsynsmyndighetens befogenheter i förevarande avseende utsträckts till att gälla förutom vid regelbundet före­ kommande arbetslöshet jämväl då eljest särskilda omständigheter föreligga. Tillsynsmyndighetens rätt att utsträcka karenstiden har begränsats på samma sätt som för kassorna, eller så att tiden högst må bestämmas till tre månader. Vidare har tillsynsmyndighetens rätt att fördela den längsta medgivna under­ stödstiden för år räknat å två halvår förändrats till att avse två perioder, vilka sålunda ej behöva vara lika långa.

Understödstidens maximala längd under ett understödsår har i likhet med vad Understöds­ tidens herrar H. Lindqvist m. fl. sakkunniga förordat i 1928 års förslag satts till 120 längd.

46 1932 års utredning.

dagar. Denna tid må kunna ökas, dels om daghjälpen under någon tid utgått med nedsatt belopp på grund av bestämmelsen i 20 § 5 mom., intill dess de sammanlagt utbetalade beloppen motsvara full daghjälp för den arbetslöse under 120 dagar, och dels om en kassa bestämt särskild längre karenstid, än som eljest föreskrivits, med högst den tid, varmed karenstiden förlängts. På sätt som ovan anförts vill man med en statsunderstödd arbetslöshetsför­ säkring vinna, att trygghet beredes för nödtorftig försörjning åt de arbetslösa under den tid, som i normala fall erfordras för att nytt arbete skall kunna an­ skaffas. Med tanke på långvarigheten av många arbetslöshetsfall bör understödstiden alltså ej få sättas allt för kort, i händelse försäkringen skall fylla sitt sociala syfte. De sakkunniga föreslå därför, att en minimitid av 90 dagar under ett år bestämmes, under vilken understöd alltid skall utgå, om förut­ sättningarna för rätt till understöd eljest äro för handen. Denna tid får under­ skridas endast om så påfordras med hänsyn till särskilt stor arbetslöshet bland medlemmarna, eller då kassans ekonomiska ställning av annan orsak försvagats. Den här ovan angivna möjligheten för kassorna att förlänga understödstiden under förutsättning av en motsvarande förlängning av karenstiden har införts i förordningen på grund av särskilt yrkande från kontoristhåll. Bland kontoristerna äro arbetslöshetsfallen i regel ganska långvariga. Lönen ut­ betalas vanligen månadsvis i efterskott, vartill kommer att entledigande på grund av driftsminskning eller dylikt ej sällan åtföljes av utbetalande av lön för någon tid framåt. Vid arbetslöshet föreligger i sådana fall icke behov av att omedelbart erhålla daghjälp från arbetslöshetskassan. Om arbetslös­ heten fortsätter en mycket lång tid, blir det däremot önskvärt att kunna låta daghjälpen utgå under längre tid än 120 dagar. En utsträckning av understödstiden på sätt här medgivits torde knappast kunna föranleda missbruk, alldenstund karenstiden skall förlängas i motsva­ rande grad. Det säger sig nämligen självt, att understöd aldrig kan utgå, om arbete kan erhållas eller anvisning å sådant kan lämnas. Av betydelse torde bestämmelsen bliva allenast för vissa grupper av anställda, för den händelse dessa anse sig kunna organisera arbetslöshetskassor.

Särskilda Då, såsom ovan framhållits, de sakkunniga särskilt anmodats att ägna upp­

uppgifter om

trissa yrkes­ märksamhet åt frågan om beredande av möjlighet att i en arbetslöshetsför­ grupper. säkring medtaga vissa grupper av arbetare och anställda, som tidigare läm­ nats utanför försäkringsförslagen, torde för dessa grupper vissa närmare upp­ gifter böra meddelas. Här nedan redogöres sålunda för verkställd uppskatt­ ning av antalet till olika grupper hänförliga personer ävensom för vissa stadganden, som med hänsyn till framförda önskemål vunnit beaktande.

Skogs­ Vad först beträffar skogsarbetarna visar det sig förenat med synnerliga arbetare. besvärligheter redan att någorlunda exakt beräkna det antal arbetare, om vilket det kan vara fråga. Enligt 1920 års folkräkning utgjorde antalet skogs­ arbetare i runt tal 70,200, vilken siffra emellertid med hänsyn till däri ingå-

1982 års utredning. 4?

ende under- och överåriga torde böra minskas till cirka 65,500. Från år 1920 till år 1929 har enligt olycksfallsstatistiken antalet årsarbetare inom yrkes­ gruppen skogs- och flottningsarbete ökats med omkring 10 procent. Om detta procenttal tillämpas på angivna antal år 1920, skulle antalet skogsarbe­ tare år 1930 kunna uppskattas till i runt tal 72,000 i sådana åldrar, att de kunde omfattas av en arbetslöshetsförsäkring. Nämnda antal representerar emellertid enligt arbetslöshetsutredningen icke på långt när hela antalet personer, som beredas arbete i skogarna. Socialsty­ relsens skogsarbetarundersökning, som avsåg åren 1913—1914, beräknade an­ talet i Norrland, Dalarna och Värmland under avverkningssäsongen sysselsatta arbetare till inemot 150,000. Detta antal hade erhållits med kännedom om ar­ betskraftsbehovet i förhållande till de framflottade virkesmängderna. Med samma beräknings sätt och samma proportion mellan arbetskraft och virkesmängd skulle de inom nämnda område vintertid sysselsatta skogsarbetarna för åren närmast före 1930 kunna uppskattas till omkring 190,000. Då den un­ der senare hälften av 1920-talet konstaterade ökningen av flottgodsets kubik­ massa huvudsakligen uppkommit därigenom, att antalet smärre flottgods av­ sevärt ökat, och då avverkningen av klenare virke är mera arbetskrävande i förhållande till kubikmassan än grövre, borde med ovan angivna förutsättnin­ gar antalet skogsarbetare vara ännu större. Härtill kommer, att virket under senare år barkats i skogen i betydligt större omfattning än tidigare, vilket icke oväsentligt ökat behovet av arbetskraft. Den av dessa omständigheter föran­ ledda ökningen torde emellertid neutraliseras av det förhållandet, att en del virke numera uttages genom sommarhuggningar, vilket medfört en förlängning av arbetssäsongen. Antalet skogsarbetare vintertid inom Norrlands, Dalarnas och Värmlands industriskogsområde skulle på ovannämnda grunder kunna upp­ skattas till omkring 190,000. En representativ undersökning, som verkställts av arbetslöshetsutredningen i samarbete med 1928 års skogsvårdskommitté och som närmast hänför sig till åren 1925—1928, har givit till resultat, att inom landet i dess helhet skulle krävas i genomsnitt omkring 185,000 skogsarbetare årligen, under förutsätt­ ning att arbetskraftsbehovet fördelade sig ungefär jämnt över hela året. Un­ der februari månad, då drivningarna ha sin största omfattning, kalkylerades en skogsarbetarsiffra på 388,000, medan september skulle uppvisa den lägsta siffran med 84,000. För det skogsområde, som Norrland och Dalarna represen­ tera, beräknades ett genomsnittligt årsbehov av 92,000 skogsarbetare, med högsta antalet, 170,000, i februari och lägsta i oktober, utgörande 48,000. Avverkningssäsongens längd beräknas för Värmland, Dalarna och Norr­ land i medeltal uppgå till 17 veckor eller fyra månader. Flottningen kräver betydligt mindre antal arbetare. Den tid, under vilken flottning pågår, är mycket växlande och kan stundom — vid huvudvattendragens skiljeställen — sträcka sig långt fram på senhösten. Större delen av den inom skogsbruket använda arbetskraften, eller något över 60 procent, synes enligt arbetslöshetsutredningen rekryteras från den

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 saml. Nr 209. 15

48 1982 års utredning.

icke självägande skogs- och jordbruksarbetarklassen. Återstoden härstamma­ de till huvudsaklig del från kategorien självägande, medan endast en mindre del tillhörde industri- och grovarbetarnas kategori. I en av svenska sågverksindustriarbetarförbundet år 1932 utgiven utred­ ning rörande frågan om sammanslagning av svenska sågverksindustri-, sven­ ska pappersindustri- och svenska skogs- och flottningsarbetareförbunden med­ delas vissa uppgifter om skogsarbetarnas fördelning på olika kategorier. Un­ dersökning har verkställts dels år 1923 rörande skogs- och flottningsarbetareförbundets sammansättning, dels på hösten 1931 rörande sågverksindustriar­ betareförbundets skogsavdelningar. Den förra undersökningen omfattade 12,952 medlemmar, den senare 9,539. Resultaten av dessa undersökningar tor­ de kunna sammanfattas så, att inom skogs- och flottningsarbetareförbundet ungefär 44 procent av medlemsstocken närmast vore att betrakta såsom över­ vägande jordbruksbetonade, under det att 56 procent vore väsentligen skogsarbetande. Motsvarande fördelning av sågverksindustriarbetareförbundets till skogsarbete hänförliga medlemmar utvisar, att 40 procent tillhörde den över­ vägande med jordbruksarbete och 60 procent den väsentligen skogsarbetande delen av detta förbunds ifrågavarande medlemsstock. Såsom av den ovan under olika punkter lämnade redogörelsen framgår, ha­ va de sakkunniga genomgående utformat sitt förslag på sådant sätt, att skogs­ arbetarnas säregna förhållanden ägnats särskild uppmärksamhet.

Lant­ Antalet lantarbetare i Sverige uppgick enligt 1920 års folkräkning till cirka

arbetare.

190,000 män och 21,000 kvinnor. Bland i dessa summor ingående »tjänstefolk i husbondens kost» inräknas allenast de arbetare, som sysselsatts huvudsakligen i utearbete. Häribland ingår sålunda icke tjänstefolk i vanlig bemärkelse. I folkräkningen redovisas dessa under huvudgruppen »husligt arbete». Den kvinnliga arbetskraftens fåtalighet är emellertid märklig. Detta torde sam­ manhänga med att kvinnliga arbetare inom jordbruket i stor utsträckning redo­ visats under »husligt arbete». Sålunda upptager därinom gruppen »tjänare inom jordbruk m. m.» ej mindre än 68,000 personer. Det är sannolikt, att en del av dessa i verkligheten utgjorts av jordbruksarbetare. I varje fall torde man få räkna med att även en del av de arbetare, som i folkräkningen hän­ förts till »husligt arbete», om arbetslöshetsförsäkring är införd, komma att an­ givas såsom jordbruksarbetare. Med hänsyn till att i nämnda antal även medräknats personer, som vid en försäkring skulle betraktas såsom över- eller underåriga, torde emellertid antalet böra minskas med cirka 25,000, samtidigt som dock en ökning av kvinnliga arbetare på skäl, som ovan angivits, bör äga rum. Det antal lant­ arbetare, som år 1920 skulle hava berörts av en arbetslöshetsförsäkring, skulle därför kunna uppskattas till omkring 200,000. Då det gäller att beräkna de förändringar, som antalet lantarbetare sedan år 1920 undergått, torde man väsentligen endast hava två material att utgå ifrån, nämligen dels den av jordbruksutredningen företagna undersökningen rörande »Arbetarfrågan inom det svenska jordbruket» (Statens offentliga ut-

1982 års utredning. 49

redningar 1932: 14) och dels riksförsäkringsanstaltens statistik över antalet olycksfallsförsäkrade lantarbetare. Det först nämnda materialet torde i det förevarande sammanhanget få anses svagt. Det stöder sig sålunda på uppgifter, inhämtade från endast 157 lant­ egendomar i olika delar av landet. I denna undersökning har beräknats det genomsnittliga antalet arbetare per undersökt egendom under vart och ett av åren 1913, 1920 och 1928. Undersökningen ger vid handen, att en ej oväsentlig minskning av antalet arbetare under de senaste tio åren ägt rum och att denna minskning varit större på gårdar om 50 har och däröver än på mindre egen­ domar. Enligt olycksfallsstatistiken har antalet årsarbetare i lantbruk hos arbets­ givare med minst fem arbetare under åren 1920—1929 nedgått med 25 procent. Härvid uppställer sig frågan, i vad mån det kan anses, att utvecklin­ gen för de delar av lantarbetarstammen, som äro anställda hos de större ar­ betsgivarna, är signifikativ för hela lantarbetarstammen. Man torde härvid kunna göra det antagandet, att arbetarantalet hos de mindre arbetsgivarna sannolikt icke sjunkit kraftigare än antalet hos de större, snarare torde för­ hållandena vara omvända. Härpå tyder jordbruksutredningens ovan återgivna undersökning. Då det torde få anses givet, att arbetarantalet minskats jämväl hos de mindre jordbrukarna och då lantarbetarna hos de större arbetsgivarna utgöra omkring hälften av samtliga lantarbetare, kommer den procent, varmed hela lantarbetarstammen nedgått, sannolikt ej att alltför mycket avvika från den proportion, varmed arbetarantalet hos de större arbetsgivarna nedgått. Då man härvid saknar möjlighet att göra närmare beräkningar, får man nöja sig med en uppskattning. Det torde kunna antagas, att lantarbetarnas antal sedan 1920 nedgått med omkring 20 procent. Det antal lantarbetare, som år 1930 skulle ha omfattats av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, torde sålunda kunna uppskattas till omkring 160,000. Till de för lantarbetarna säregna förhållandena hava de sakkunniga på sam­ ma sätt som för skogsarbetarna tagit särskild hänsyn vid utarbetandet av fö­ revarande förslag till arbetslöshetsförsäkring. I

I fråga om antalet kontors- och affärsanställda samt med dessa grupper Kontors- och jämställda må följande uppgifter meddelas. affär san- Enligt 1920 års folkräkning utgjorde antalet kontorsanställda 57,000 män °' och 30,000 kvinnor. I detta antal ingår emellertid icke kontorspersonal hos skeppsrederier, skeppsklarerare och dylika, ej heller inom jordbruksnäringen anställd sådan personal. Å andra sidan torde viss del av antalet avgå på grund av över- och underårighet. Antalet kontorsanställda år 1920 kan därför uppskattas till cirka 85,000 personer. Sedan år 1920 har utan tvivel en icke obetydlig ökning av kontorspersonalens antal ägt rum. Med ledning av vissa uppgifter torde man kunna antaga, att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring år 1930 skulle hava omfattat ungefär 100,000 kontorsanställda. De affärsanställda utgjorde enligt 1920 års folkräkning cirka 16,000 män och 29,000 kvinnor. Av åldersskäl skulle, om arbetslöshetsförsäkring då varit

50 1932 års utredning.

införd, hava avgått cirka 700 män och 900 kvinnor. Med ledning av olycksfallsstatistiken kan ökningen av antalet affärsanställda under tiden 1920— 1930 anses vara så stor, att det antal hithörande personer, som skulle hava omfattats av en år 1930 gällande obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, kan upp­ skattas till ungefär 65,000 personer. Sammanlagt skulle alltså antalet kontors- och affärsanställda sistnämnda år kunna antagas utgöra cirka 165,000 personer. Från representanter för kontorister, affärsanställda och arbetsledare hava till de sakkunniga framförts vissa önskemål ifråga om en arbetslöshetsförsäkrings utformning. Bland de framkomna önskemålen kan först nämnas, att för dessa personers del en allmän skyldighet att antaga varje erbjudet arbete ej borde föreskrivas såsom villkor för understödsrätt. Som skäl härför har åberopats den i allmän­ het fullständiga obekantskapen med grovarbete, ävensom att det, i varje fall för kontorister och affärsanställda, skulle försvåra deras möjligheter att er­ hålla anställning inom sitt yrke, om de sysselsattes med grovarbete. De sakkunniga vilja gentemot detta hänvisa till vad som i annat samman­ hang anförts angående skyldigheten att antaga varje erbjudet arbete, som kan anses lämpligt. Något undantag från denna allmänna skyldighet torde av principiella skäl icke kunna ifrågakomma. Från representanten för arbetsledarförbundet har särskilt framhållits önsk­ värdheten av att daghjälpsbeloppen måtte kunna göras tillräckligt höga, så att full försörjning kunde erhållas genom understödet från försäkringen, eller att möjlighet måtte medgivas att vid sidan av en erkänd arbetslöshetskassa bilda en särskild kassa för utfyllande av daghjälpsbeloppen. Lägsta nu ut­ gående understöd från förbundets arbetslöshetskassa vore 25 kronor i veckan och högsta understödet, som utbetalades efter 13 års medlemskap, vore 60 kro­ nor i veckan. Understöden utginge för närvarande inom rarje klass med lika stora belopp över hela landet. De sakkunniga vilja härtill betona, att storleken av den daghjälp, som må kunna utbetalas från en erkänd arbetslöshetskassa, avvägts med hänsyn till vad som ansetts erforderligt, för att en nödtorftig försörjning skall kunna er­ hållas. Viss hänsyn har härvid tagits till de olika arbetargruppernas inkomst­ förhållanden, därigenom att som villkor för utbetalandet av den högsta med­ givna daghjälpen eller sex kronor icke uppställts, att vederbörande medlem skall vara bosatt å dyrare ort, utan endast att understödet måste stå i visst förhållande till lönen. Däremot kan en statsunderstödd försäkring icke ordnas så, att understöd utbetalas, som uppenbarligen överstiga, vad som kräves för en nödtorftig försörjning, önskar någon grupp utbetala understöd, som över­ stiger fastställt maximum i förhållande till lönen, måste detta ske utan statlig medverkan. För att i möjligaste mån taga hänsyn till de framställda önske­ målen har emellertid bestämmelsen i 20 § 4 mom. om avdrag å daghjälpen, då medlem i anledning av arbetslöshet är lagligen berättigad till regelbundet utgående understöd av annan beskaffenhet än fattigvård, gjorts obligatorisk endast på det sätt, att det sammanlagda understödet ej får överstiga den andel

1982 års utredning. 51

av arbetsförtjänsten, som högst må utgå från den erkända kassan. Däremot beror det på kassan själv, om motsvarande regel skall gälla i andra fall. Såsom ovan framhållits hava de sakkunniga med anledning av önskemål, som framförts särskilt från kontoristhåll, föreslagit rätt för kassorna att förlänga karenstiden och att i samband därmed förlänga understödstiden utöver vad som eljest föreskrivits, dock högst med den tid, varmed karenstiden förlängts. De sakkunniga föreslå emellertid ett maximum för karenstiden av tre månader. Om understödstiden på sådant sätt förlängts, kommer understödsrätten för en arbetslös medlem i en dylik kassa att upphöra först i det närmaste elva måna­ der efter det arbetslöshetsfallet inträffat.

Från svenska sjöfolksförbundets sida har slutligen framhållits, att sjömän­ Sjöfolket. nens arbetsförhållanden i många avseenden äro så artskilda från övriga arbe­ tares, att särskilda bestämmelser i flera fall erfordras för dem. Förbundet har bland annat anfört svårigheten att beträffande sjömännen avgöra, om inträf­ fad arbetslöshet är självförvållad eller icke. Så måste exempelvis sjömän, som äro anställda å fartyg, som segla på avlägsna hamnar, någon gång besöka sina hem, vilka kanske äro belägna långt inne i landet. Då de ej åtnjuta någon semester, kan ett dylikt besök med hänsyn till fartygens numera kortvariga lastnings- och lossningstider äga rum endast i samband med att anställningen frånträdes. Förbundet hävdar, att en genom sådant förhållande inträffad ar­ betslöshet bör anses såsom oförvållad, därest sjömannen varit anställd å samma fartyg i över ett års tid. Vidare har förbundet papekat, att sjömän ofta nöd­ gas avmönstra i utländska hamnar vid sjukdomsfall. Anmälan om den in­ träffade arbetslösheten bör enligt förbundets mening efter tillfrisknandet kun­ na göras från den utländska hamnen och understöd kunna utgå, trots att an­ sökan om arbete ej kunnat göras hos svensk arbetsförmedlingsanstalt. I stället borde allenast fordras ansökan om arbete hos utländsk arbetsbörs eller svensk konsul. Understöd från arbetslöshetskassan skulle kunna utbetalas genom svensk konsul. Förbundet har beträffande frågan om skyldighet att under en arbetslöshetsperiod antaga erbjudet arbete förklarat, att sjömännen på grund av sina egenartade arbetsförhållanden i allmänhet äro oförmögna att utföra ar­ beten inom andra yrken. Vidare bliva sjömännen ofta arbetslösa för en kor­ tare period, medan fartyget exempelvis undergår reparation, trots att anställ­ ningen kvarstår. Sjömännen borde sålunda undantagas från skyldigheten att vid risk av understödets upphörande antaga arbete inom annat yrke. Slutligen har förbundet framhållit önskvärdheten av att sjömännen medgåves tämligen lång respittid för erläggandet av avgifterna till arbetslöshetskassan. Det kan icke förnekas, att sjöfolkets arbetsförhållanden äro egenartade ur många synpunkter. Tillräcklig anledning att för deras del medgiva undantag från någon av de huvudprinciper, på vilka försäkringen är byggd, kan dock icke sägas föreligga. Sålunda torde det vara alldeles uteslutet att undantaga sjömännen från skyldigheten att efter anmälan i vanlig ordning hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen antaga erbjudet lämpligt arbete inom annat yrke. Liknande önskemål kunna med samma rätt framställas jämväl av

52 1932 års utredning.

andra organisationer. Den arbetslöses skyldighet härutinnan är emellertid att betrakta som ett av de viktigaste villkor, som stadgats för att förhindra, att försäkringen medför arbetskraftens bundenhet vid ett och samma yrke med därav följande olägenheter. Icke heller lärer undantag kunna göras från regeln, att den, som är självförvållat arbetslös, under viss tid avstänges från understöd. Ett dylikt undan­ tag skulle säkerligen medföra många fall av missbruk. I övrigt torde det icke komma att erbjuda större svårigheter för sjömännen än för andra arbetare att visa, att arbetslösheten är oförvållad. Detta gäller i varje fall, då avmönstring sker i svensk hamn. Icke heller de önskemål, som förbundet framställt med hänsyn till de sjömän, som bliva arbetslösa i utländska hamnar, torde kunna beaktas. Fall av oför­ vållad arbetslöshet i utländsk hamn för sjömän, som äro mönstrade å svenska fartyg, torde förekomma allenast på grund av sjukdom. Sedan sjömannen till­ frisknat, är rederiet skyldigt att bekosta hemresa för honom. Om han före­ drager att kvarstanna å orten i förhoppning att kunna erhålla hyra å annat fartyg, kunna berättigade anspråk på att understöd från den svenska arbets­ löshetskassan skall utbetalas i det främmandet landet knappast ställas. Där­ till äro möjligheterna till kontroll alltför små. Återvänder han däremot till Sverige, torde väl i allmänhet fyra veckor hava förflutit från arbetslöshetens inträde, och anledningen till arbetslösheten är då i enlighet med bestämmelserna i 15 § likgiltig. Anmälan om arbetslöshetens inträde bör ej kunna få göras från utländsk ort med hänsyn till svårigheten att kontrollera, att sjömannen verkligen är arbetssökande, och att tillgängligt arbete anvisas honom. Sker anmälan vid ankomsten till svensk hamn, kan understöd, om fyra veckor för­ flutit från arbetslöshetens inträde eller om det är styrkt, att arbetslösheten va­ rit oförvållad, utgå efter allenast en karensvecka. Däremot ha de sakkunniga funnit sig kunna beakta den gjorda anmärknin­ gen om svårigheten för sjömännen att från utländska hamnar inom eljest före­ skriven tid insända sina avgifter till arbetslöshetskassan. De sakkunniga fö­ reslå därför, att tillsynsmyndigheten medgives rätt att, där särskilda skäl före­ ligga, för viss kassa intill 26 veckor utsträcka den tid, inom vilken avgift skall vara erlagd.

Specialmotivering.

Beträffande motiveringen till de särskilda bestämmelserna i de nu upprättade författningsförslagen torde i allmänhet få hänvisas till 1928 års betänkande. Därvid bör beaktas, att i de fall, där bestämmelserna äro likartade med de i detta betänkande ingående alternativa förslagen, motiveringen till en viss punkt i förslaget till frivillig försäkring ofta återfinnes under motsvarande paragraf i förslaget till obligatorisk försäkring.

1982 års utredning. 53

Såsom en allmän förklaring må också här framhållas följande. De ifråga­ satta arbetslöshetskassorna komma att utgöra parallellföreteelser till de stats­ understödda sjukkassorna, för vilka grunden lagts genom 1931 års sjukförsäkringsreform. Detta gäller såväl i rättsligt hänseende — närmast i vad an­ går anknytningen till lagen om understödsföreningar — som beträffande den praktiska utformningen av kassornas organisation. Med hänsyn härtill och för att förenkla tillämpningen i praktiken hava de sakkunniga ansett sig böra utgå från, att man vid avfattningen av de nya bestämmelserna i all den utsträck­ ning, vari sakliga skäl icke påkalla avvikelse, bör såväl i formellt som i ma­ teriellt hänseende följa den nya sjukförsäkringslagstiftningen, vilken ju till­ kommit efter avlämnandet av 1928 års betänkande i förevarande fråga. I anslutning till vad sålunda sist anförts har också beträffande den legislativa utformningen av de nya bestämmelserna följts den anordning, som av riksdagen godkändes beträffande sjukförsäkringsreformen. De nya bestäm­ melserna hava alltså delats på tre författningar, nämligen förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om understödsföreningar, vilken lag är av civil­ lags karaktär, samt förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor, vilket förslag är avsett att föreläggas riksdagen till antagande genom samstäm­ miga beslut av båda kamrarna, samt slutligen grunder för statsbidrag till kas­ sorna, vilka grunder äro avsedda att knytas som villkor vid beviljande av anslag för ändamålet och att sedermera i av riksdagen godkänt skick av Kungl. Maj :t utfärdas i form av kungörelse. Härtill komma sedan vissa följdändringar i andra författningar ävensom de författningsförslag, som påkallas dels av utbyggandet av den offentliga arbets­ förmedlingen, dels av införandet av ett system med arbetsgivarbidrag till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen, dels för reglering av verksamheten med kommunala understöd med statsbidrag.

1 §. (1928 års betänkande s. 365.) Av orsak, som anföres i motiveringen till de föreslagna ändringarna i lagen om understödsföreningar, har i denna paragraf föreskrivits, att erkänd arbets­ löshetskassas firma skall innehålla orden »erkänd arbetslöshetskassa». På grund härav har genomgående i förordningen använts beteckningen »erkänd arbetslöshetskassa» i stället för »arbetslöshetskassa». I överensstämmelse med 1931 års förordning om erkända sjukkassor har vi­ dare i denna förordning använts termen »antagas till erkänd arbetslöshets­ kassa» i stället för »vunnit erkännande som arbetslöshetskassa» enligt 1928 års förslag. Såsom, nyss anförts har det ansetts lämpligt att i en särskild kungörelse sammanfatta de grunder, enligt vilka statsbidrag skall utgå till de erkända arbetslöshetskassorna. I överensstämmelse härmed har i förordningen om er­ kända arbetslöshetskassor endast intagits den grundläggande bestämmelsen, att

54 1932 års utredning.

rätten till statsbidrag i enlighet med därför fastställda grunder är knuten vid antagandet till erkänd arbetslöshetskassa. Härav följer, att rätten till stats­ bidrag består, så länge antagandet är gällande. Det må emellertid redan här erinras, att jämlikt 34 § i förevarande förslag en kassa kan förklaras för viss tid vara helt eller delvis förlustig rätten till statsbidrag, ehuru antagandet och därmed följande skyldigheter alltjämt äro gällande.

2 och 3 §§. (1928 års betänkande s. 366.) De i dessa paragrafer vidtagna ändringarna äro endast av formell natur. Redan av den i 1928 års betänkande föreslagna lydelsen av 2 § framgår, att kassorna äga rätt att bedriva sin rörelse med medlemmarna fördelade i skilda klasser med olika rätt till understöd. I samband med vissa i de följande para­ graferna gjorda ändringar har det ansetts lämpligt, att redan i nämnda para­ graf finnes uttryckligen omnämnd denna möjlighet till klassindelning. Givet­ vis är det här som beträffande övriga uppgifter rörande medlemmarna icke fråga om nominativa förteckningar utan endast om antalsuppgifter.

4 §. (1928 års betänkande s. 366—368.) Det system, som föreslagits för genomförandet av den rättsliga regleringen av det förordade frivilliga försäkringssystemet, innebär, att en kassas stad­ gar skola, för att kassan skall kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa och därmed erhålla rätt till statsbidrag, överensstämma med förevarande för­ ordning, i den mån denna innehåller tvingande bestämmelser. Beträffande vissa andra punkter innehåller förordningen, att föreskrifter i ämnet skola finnas i stadgarna, men överlämnar åt kassorna att själva bestämma innehål­ let. I en tredje grupp av fall åter medgiver förordningen kassorna att i stad­ garna intaga bestämmelser, som i visst hänseende avvika från dem, som för­ klaras i allmänhet skola gälla. Vid prövning av ansökan om antagande måste tydligen tillsynsmyndigheten undersöka, huruvida stadgarna i alla dessa tre hänseenden överensstämma med förordningen. I förevarande paragraf, som innehåller reglerna för den prövning, som ankommer på tillsynsmyndigheten, då ansökan göres om antagande, har därför intagits en erinran i hithörande hänseende. Det oaktat har man ansett sig böra bibehålla de i 1928 års förslag ingående allmänna bestämmelserna om tillsynsmyndighetens tillsyn däröver, att bestämmelserna om avgifter och medelsförvaltning äro tillfredsställande och att stadgarna i övrigt äro betryggande för medlemmarna. I samband.med den förut omförmälda närmare regleringen av kassornas fondbildning, därvid före­ slagits, att överskott å rörelsen alltid skall tillföras fonden, har det blivit över­ flödigt att här erinra om granskning från tillsynsmyndighetens sida av stad­ garnas bestämmelser om dispositionen av överskott.

1982 års utredning. 55

I andra stycket av denna paragraf har tillsynsmyndigheten medgivits rätt att vägra antagande till erkänd arbetslöshetskassa av understödsförening, där­ est ändamålet med dennas verksamhet helt eller till huvudsaklig del kan anses fyllt av redan erkänd arbetslöshetskassa. Beträffande lämpligheten av ett dylikt stadgande yppade sig delade me­ ningar bland 1926 års sakkunniga, på sätt närmare framgår av 1928 års betänkande. Första stycket av 4 § beskriver uttömmande de fall, då avslag å ansökning om antagande till erkänd arbetslöshetskassa må göras, därest föreningens stadgar i övrigt överensstämma med förordningens bestämmelser. Någon rätt till diskretionär prövning skulle sålunda icke förefinnas för tillsynsmyndig­ heten, om andra stycket av paragrafen utslötes. Även om man icke torde behöva befara någon större tendens till splittring å smärre kassor, vilket från det allmännas synpunkt måste anses olämpligt, torde det dock vara lämpligt att i förordningen införa möjlighet till diskretionär prövning för tillsynsmyn­ digheten. Stadgandet lägger icke hinder i vägen för tillsynsmyndigheten att antaga förening, även om ändamålet med dess verksamhet redan skulle anses fyllt.

5 §. (1928 års betänkande s. 368—369.) I denna paragraf återfinnas de i allmänna motiveringen berörda nya be­ stämmelserna därom, att stadgarna alltid skola innehålla bestämmelser om de förutsättningar, under vilka uttaxering av medlemmarna skall äga rum, även­ som därom, att under vissa bestämda förutsättningar beträffande arbetslös­ hetens omfattning bland kassans medlemmar eller kassans ekonomiska ställning daghjälpens storlek och understödstidens längd må ändras. Båda de sist an­ givna omständigheterna hava ansetts böra kunna var för sig föranleda här avsedda extraordinära åtgärder. Detta framgår tydligt av formuleringen av 24 §. Denna paragraf utvisar också, att det i detta hänseende ansetts vara av den största vikten att trygga medlemmarnas intressen; sålunda må åtgärd icke vidtagas utan tillsynsmyndighetens medgivande och den får icke fort­ sätta längre än tillsynsmyndigheten det tillåter. Med iakttagande härav an­ kommer det på kassans styrelse att avgöra, när och huru länge undantags­ bestämmelserna skola tillämpas. Med tillsynsmyndighetens allmänna uppsiktsrätt följer emellertid, att myndigheten har rätt och skyldighet att vid be­ hov påkalla dylik åtgärd från kassastyrelsens sida. I 5 § har vidare gjorts den förändringen, att i punkt 4) allenast åberopas 61 § i lagen om understödsföreningar. Någon saklig ändring inträder icke härigenom.

6 §. (1928 års betänkande s. 369.) I denna paragraf har icke vidtagits någon saklig ändring.

56 1932 års utredning.

7 och 8 §§. (1928 års betänkande s. 370—372.)

Förutvarande 7 § har uppdelats på tre paragrafer, nämligen dels 7 §, vari innehållas bestämmelserna om absolut förbud mot medlemskap beträffande vissa personer, dels 8 §, vari medgives rätt för kassorna att fakultativt be­ gränsa medlemsrätten till vissa kategorier, och dels 10 §, vari bestämmelse meddelas om automatisk uteslutning på grund av oguldna avgifter. Samtliga övriga personer, som tillhöra en kassas verksamhetsområde, skola under alla förhållanden äga rätt att ansluta sig till och kvarstå såsom med­ lemmar i kassan. Kassorna skola sålunda med de i förordningen angivna begränsningarna vara öppna. Beträffande skälen för de nya uteslutningsgrunder, som här föreslagits, hän­ visas till den allmänna motiveringen s. 26 f. Till kassorna har överlämnats att bestämma åldersgränserna för rätten till medlemskap. Det torde ligga i sakens natur, att, sedan en undre åldersgräns fixerats, denna alltid skall upprätthållas, men att talrika fall måste före­ komma, då äldre personer äro så arbetsföra, att de skäligen böra medgivas rätt att kvarstå såsom medlemmar. I överensstämmelse härmed har i 7 § föreskrivits absolut förbud för dem, som ännu icke uppnått den i kassans stad­ gar föreskrivna åldern, att vinna medlemskap, medan kassorna i 8 § medgivits rätt att utesluta dem, vilkas ålder överskrider den gräns, som kan vara före­ skriven i stadgarna. Enligt 14 § får, vilken åldersgräns en kassa än må hava bestämt, understöd icke utgivas till den, som ej fjdlt 16 år. Enligt 13 § har det överlämnats åt Konungen att, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse med främmande stat, att förordningen skall äga tillämpning å medborgare i den främmande staten. Förslaget över­ ensstämmer härutinnan med 1928 års förslag. Enligt detta skulle understöd icke få utgå till medborgare i stat, med vilken överenskommelse om likställig­ het ej träffats. Kassorna medgåvos dock rätt att lämna jämväl övriga utlän­ ningar rätt till medlemskap. I sistnämnda hänseende innebär förevarande förslag en avvikelse från 1928 års, i det att det icke ansetts lämpligt att med­ giva kassorna rätt att till medlemmar upptaga medborgare i andra stater än sådana, med vilka överenskommelse träffats. I enlighet härmed har i 7 § stadgats absolut förbud av nämnda innebörd, varjämte bestämmelsen i 1928 års förslag, att understöd icke skulle få utgå till andra än svenska medborgare, såsom obehövlig utgått. De i punkterna 3 och 4 i 8 § upptagna uteslutningsgrunderna liksom även den i sista stycket föreskrivna anmälningsskyldigheten till tillsynsmyndigheten överensstämma helt med 1928 års förslag. Utöver vad härom i 1928 års be­ tänkande anförts må här allenast framhållas, att icke varje person, som är utsatt för större arbetslöshetsrisk, må av en kassas styrelse uteslutas från med­ lemskap i kassan. Ordet »dylik» begränsar nämligen anledningarna till så­ dana, som äro likartade med dem som förut uppräknats. Den arbetslöshets-

1982 års utredning. 57

risk, för vilken exempelvis en arbetare i ett säsongyrke är utsatt, berättigar sålunda icke en kassa till uteslutning av en dylik arbetare. Däremot finnes enligt 26 § möjlighet att variera avgifternas storlek med hänsyn till dylika förhållanden. Den i punkt 5 upptagna uteslutningsgrunden är hämtad från förordningen om erkända sjukkassor och torde icke erfordra någon särskild motivering.

9 §• Det torde vara en självklar sak, att en medlem i erkänd arbetslöshetskassa icke skall kunna uteslutas ur kassan, utan att han lämnats tillfälle att yttra sig över anledningen till den ifrågasatta uteslutningen. Det har ansetts lämp­ ligt att i likhet med i sjukkasseförordningen intaga särskild bestämmelse härom.

10 §. (1928 års betänkande s. 372.)

I 1928 års förslag stadgas, att en kassa ägde utesluta den medlem, som icke i rätt tid till kassan erlade förfallen avgift. Några bestämmelser om med vilka tidsintervall avgifter skulle erläggas meddelades icke, men man torde kunna utgå ifrån att liksom hittills i de flesta fall veckoavgifter skulle uttagas. Därest stadgarna skulle innehålla, att sådana avgifter skulle erläggas inom varje vecka, kunde tydligen en bestämmelse av natur, som omedelbart vid avgiftsförsummelse möjliggjorde uteslutning, leda till obillighet. Ofta kan det tyd­ ligen föreligga fullt giltiga skäl för en arbetare att någon kortare tid dröja med inbetalningen av avgiften till kassan. En viss respittid, som dock ej får göras för lång, bör därför stadgas i förordningen. I de arbetslöshetskassor, som för närvarande finnas inom olika fackförbund, är denna tid i allmänhet bestämd till 6—8 veckor. Denna tidrymd kan anses fullt tillräcklig inom så gott som alla yrken. Det torde endast vara för sjömän, vilka befinna sig på långresor, som en längre respittid kan anses erforderlig. För att tillgodose de särskilda önskemål, som för sjömännens del kunna anses berättigade härutin­ nan, föreslås, att tillsynsmyndigheten skall äga medgiva en till högst 26 vec­ kor utsträckt respittid för viss kassa, därest omständigheterna därtill föran­ leda. Beträffande sjömännen må här vidare omnämnas, att den nuvarande av­ giften till sjömanshuset inbetalas genom fackförbundets försorg. Förbundet uttager sedan avgiften från sjömännen i samband med avgiften till förbundet. På samma sätt torde ofta lämpligen kunna förfaras med avgifterna till en blivande arbetslöshetskassa inom yrket. Det är särskilt på grund av att rätten till understöd är knuten vid att visst antal avgifter erlagts, som man måste hålla på att avgifterna i möj­ ligaste mån erläggas i omedelbar anslutning till den tid, som de avse. El­ jest skulle en medlem kunna underlåta att erlägga sina avgifter och först om han har anledning att tro, att han kommer att bliva arbetslös, på en gång

58 1932 års utredning.

inbetala avgifterna för en längre tid och därigenom förskaffa sig rätt till understöd med mångdubbelt större belopp. Däremot bör i förordningen hin­ der ej läggas för förskottsbetalning, därest någon medlem så skulle önska och kassan tillåter det. Han löper dock vid förskottsbetalning viss risk, ty vid bedömningen av rätten till understöd tillgodoräknas medlemmen, på sätt 21 § utvisar, allenast de avgifter, som belöpa å tid, då han innehaft avlönat ar­ bete för annans räkning. Enligt förordningen om erkända sjukkassor behöver beslut om uteslutning av medlem på grund av oguldna avgifter ej fattas av en sjukkassas styrelse, utan uteslutning sker automatiskt, då respittiden gått till ända. Det har an­ setts lämpligt att införa motsvarande stadgande jämväl i förevarande för­ ordning. En medlem i en erkänd arbetslöshetskassa, som önskar utträda ur kassan, torde nämligen i de flesta fall ej komma att framställa uttryck­ lig begäran om utträde utan endast underlåta att erlägga avgifterna. Sedan åtta veckor förflutit utan att avgifter erlagts, vet han att han ej längre är medlem av kassan. Vidare vinnes den fördelen att, om någon av förbiseende blivit medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa, innan utträde beviljats ur den kassa, som han förut tillhört, han efter en kortare tid automatiskt uteslutes ur den kassa, till vilken avgifter ej erläggas. Något meddelande från kassans styrelse till medlem, som på grund av un­ derlåten betalning av avgifter strykes ur kassans medlemsförteckning, har, i motsats till vid uteslutning av andra orsaker, icke ansetts erforderligt. 11

11 §■ (1928 års betänkande s. 372.) Enligt 7 § utgör medlemskap i en erkänd arbetslöshetskassa ett absolut hin­ der mot att vinna inträde i en annan dylik kassa. I förevarande paragraf stadgas skyldighet för den, som av förbiseende blivit medlem i mer än en kassa, att utträda ur den kassa, däri han senare vunnit inträde. Bestämmelsen bör emellertid icke tillämpas på den, som exempelvis efter att hava växlat yrke ingått i en ny kassa och som har för avsikt att i samband därmed utgå ur den gamla kassan. Med hänsyn till att ur 1928 års förslag uteslutits den möj­ lighet att tillhöra två kassor, varom nedan närmare förmäles, har dock ur lagtexten uteslutits ordet »obehörigen». Enligt 1928 års förslag ägde medlemmarna i en arbetslöshetskassa, som försatts i konkurs eller trätt i likvidation, rätt att med bibehållande av med­ lemskapet inträda såsom medlemmar i annan arbetslöshetskassa. Därest först­ nämnda kassa efter konkursen komme att fortsätta sin verksamhet, skulle de medlemmar, som inträtt i annan arbetslöshetskassa, vara skyldiga att utträda ur endera av kassorna. De fall, då erkända arbetslöshetskassor efter konkurs komma att fortsätta sin verksamhet, torde emellertid bliva mycket sällsynta. Några mera vägande skäl för att medlemmarna i en kassa, som försatts i konkurs eller trätt i likvidation, skulle äga inträda i en annan kassa och sam­ tidigt i avbidan på utgången av förstnämnda kassas avveckling kvarstå så-

1932 års utredning. 59

som medlemmar i denna, torde ej heller förefinnas. På grund härav hava ifrågavarande bestämmelser icke upptagits i förevarande förslag.

12 §.

Enligt 11 § i lagen om understödsföreningar äger sådan förening i sina stadgar föreskriva, att medlem icke förrän ett år förflutit efter därom gjord anmälan må utträda ur föreningen. Det torde emellertid ej vara lämpligt att medgiva de erkända arbetslöshets­ kassorna rätt att stadga en dylik inskränkning i rätten till utträde ur kas­ sorna. I likhet med i förordningen om erkända sjukkassor har därför i denna förordning införts förbud att stadga begränsning i rätten till utträde.

13 §.

(1928 års betänkande s. 388.) Denna paragraf är likalydande med 28 § i 1928 års förslag. Utöver vad som anförts vid 7 § må här framhållas, att en av orsakerna till att utlänningar icke utan vidare jämställts med svenska medborgare är, att man velat säkerställa svenska medborgare, som vistas i utlandet, att, sedan överenskommelse därom träffats med vederbörande land, äga rätt till utbe­ kommande av arbetslöshetshjälp. Sådan överenskommelse är för närvarande träffad med Danmark, Norge, Tyskland, Schweiz och Tjeckoslovakien.

14 §. (1928 års betänkande s. 372 samt 257—259.) Denna paragraf behandlar villkoren för rätt till understöd från erkänd arbetslöshetskassa. I punkt 3) av 9 § i 1928 års förslag upptogs bland villkoren för rätt till understöd, att medlemmen anmält sig såsom arbetssökande hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen men icke erhållit lämpligt arbete. I sista styc­ ket av samma paragraf meddelades närmare bestämmelser om vilket arbete, som skulle anses lämpligt. Vidare stadgades i 10 §, att den, som vägrade el­ ler underläte åtaga sig erbjudet lämpligt arbete, skulle avstängas från under­ stöd under fyra veckor. Härav framgår sålunda, att uteslutningen från understöd av den, som vägrat åtaga sig erbjudet arbete, endast är temporär. Då övriga i 14 § stadgade villkor för rätt till understöd äro absoluta, torde detta villkor icke böra här upptagas. Ett annat endast temporärt verkande villkor för rätt till understöd, nämligen att den arbetslöse icke deltager i strejk eller är föremal för lockout, är icke heller här omnämnt i denna paragraf. Övriga villkor för rätt till understöd samt de bestämmelser, som reglera, när ett erbjudet arbete skall anses lämpligt, upptagas i följande paragrafer. På sätt under 7 § anförts, har bestämmelsen, att understöd icke må utgå annat än till svensk medborgare, såsom obehövlig utgått.

60 1932 års utredning.

En understödsberättigad medlem måste givetvis vara skyldig att antaga varje arbete, vartill tillfälle finnes. Med hänsyn härtill har i punkt 2) stru­ kits ordet »erbjudet». I övrigt har bland villkoren för rätt till understöd i denna paragraf icke vidtagits annan saklig ändring i förhållande till den av ordföranden H. Lind­ qvist förordade lydelsen av 9 § i 1928 års förslag, än att någon fordran å viss tids medlemskap i kassan icke längre uppställts i enlighet med verkställd ändring i nuvarande 21 §. Såsom villkor för rätt till understöd uppställes bland annat, att vederbö­ rande skall vara »arbetsför». I nu gällande kungörelse angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp är motsvarande villkor formulerat så, att den understödssökande skall vara »arbetsför inom sitt yrke». Härmed har avsetts att vinna, att jämväl personer, vilkas arbetsförmåga allenast i visst avseende är nedsatt, skola kunna erhålla understöd. Det är nämligen uppenbart, att även en person med betydande kroppsligt lyte inom ett för honom lämpat yrke kan prestera fullt normalt arbetsresultat och vara att anse såsom full­ god arbetskraft, medan han kanske ej alls är arbetsför inom ett annat yrke. En sådan person bör kunna erhålla understöd även inom försäkringen. Det lärer emellertid icke vara erforderligt att för ernående av detta resultat tilllägga orden »inom sitt yrke». Så snart en arbetare är användbar som ar­ betskraft inom, låt vara, ett enda yrke, måste han nämligen betraktas som arbetsför och, om övriga villkor äro uppfyllda, vara berättigad till understöd. I överensstämmelse härmed har jämväl bland grunderna för statsbidrag till arbetslöshetshjälp utanför försäkringen såsom förutsättning för erhållande av kommunalunderstöd med statsbidrag upptagits, att vederbörande skall vara »arbetsför». Orden »inom sitt yrke» hava sålunda utelämnats, utan att någon saklig ändring därmed avsetts.

15 §. (1928 års betänkande s. 260—265 samt 272—274.) I denna paragrafs första stycke, som motsvarar 10 § i 1928 års förslag, stadgas, att understöd till den, som på grund av någon omständighet är att anse som självförvållat arbetslös, icke må utgivas under en tid av fyra veckor, efter det sådant förhållande inträffat. Enligt 22 § må vid beräkning av karenstid hänsyn ej tagas till arbetslös­ het, som inträffat under tid, då medlem jämlikt förevarande bestämmelser av­ stängts från understöd. .Vanlig karenstid skall sålunda alltid beräknas efter avstängningstiden, vare sig avstängningen beror på att medlemmen utan gil­ tig anledning lämnat sitt arbete eller att han avvisat erbjudet lämpligt arbete. I sistnämnda fall, då full karenstid i allmänhet redan hunnit beräknas, kom­ mer avstängningen i själva verket att räcka fem veckor. Förordningen över­ ensstämmer härutinnan med 1928 års förslag. I paragrafens andra och tredje stycken meddelas närmare bestämmelser om under vilka förutsättningar ett erbjudet arbete skall anses lämpligt.

1982 års utredning. 61

Beträffande den närmare motiveringen till de i paragrafen upptagna be­ stämmelserna hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen å s. 27. 16 §. (1928 års betänkande s. 274—281.) Förevarande paragraf överensstämmer helt med 11 § i 1928 års förslag en­ ligt den av ordföranden H. Lindqvist förordade lydelsen.

17 §. (1928 års betänkande s. 373.) Denna paragraf motsvarar 12 § i 1928 års förslag. Ersättning för rese- och flyttningskostnad bör endast kunna utgå vid resa till annan ort. Vidare bör dylik ersättning ej kunna utgå vid resa för sökande av arbete å annan ort, även om anvisning å arbetet erhållits, då möjlighet här­ till skulle kunna leda till missbruk. Man måste kräva, att överenskommelse om anställning träffats eller med skäl kunde väntas komma till stånd, för att reshjälp må lämnas av kassan. I överensstämmelse med vad som fordras i lagen om offentlig arbetsförmedling, för att ersättning av statsmedel skall kun­ na utgå till resekostnad, har sålunda stadgats, att understöd från erkänd ar­ betslöshetskassa till täckande av rese- och flyttningskostnaden endast må kunna utgå vid tillträdande av anställning å annan ort.

18 §. (1928 års betänkande s. 288—291.) I denna paragraf, som motsvarar 13 § i 1928 års förslag, har ej vidtagits någon ändring. 19 §. (1928 års betänkande s. 373 och 374 samt 306—309.) För att styrka sin arbetsvillighet skall den arbetslöse som regel varje dag anmäla sig såsom arbetssökande hos organ för den offentliga arbetsförmedlin­ gen. Om den arbetslöse är avlägset boende, kan man dock icke fordra, att han varje dag skall anmäla sig som arbetssökande. Detta gäller speciellt med hänsyn till lånt- och skogsarbetarna, vilka i varje fall i de nordliga de­ larna av landet även efter en betydande utökning av antalet arbetsförmed­ lingskontor och ombud komma att få tillryggalägga en avsevärd vägsträcka vid varje anmälan hos arbetsförmedlingen. Även ur andra synpunkter än nu nämnts kan, på sätt i 1928 års betänkande anföres, en daglig anmälningsskyl­ dighet bli alltför betungande för den arbetslöse. Vidare torde det i större städer vid mera utbredd arbetslöshet ej ens vara önskvärt, att de arbetslösa dagligen samlas vid arbetsförmedlingskontoret för att anmäla sig såsom ar­ betssökande. Detta torde ej heller allmänt krävas för närvarande. Dispens från skyldigheten att dagligen anmäla sig hos organ för den of-

62 1982 års utredning.

fentliga arbetsförmedlingen bör sålunda kunna meddelas. Denna dispens bör icke meddelas av kassan utan av arbetsförmedlingsorganet, som bäst kan be­ döma, hur omfattande anmälningsskyldighet som ur olika synpunkter bör krävas. Rätten att meddela dispens torde icke böra medgivas ombuden utan förbehållas arbetsförmedlingsanstalt. Ombuden skola sålunda till anstalten inrapportera de fall, där daglig anmälningsskyldighet icke bör krävas, var­ efter anstalten meddelar beslut i frågan. Härvid förutsattes, att anstalten upprätthåller nära kontakt med kassans styrelse och att berättigade önskemål från kassan tillgodoses. Dispens från anmälningsskyldigheten får aldrig läm­ nas för samtliga dagar i en vecka, utan hur avlägset boende den arbetslöse än är, skall han åtminstone en gång för varje vecka personligen inställa sig hos arbetsförmedlingsorganet såsom arbetssökande. Detta har ansetts utgöra en nödvändig fordran för att erforderlig kontroll skall kunna utövas. Vid anmälan hos arbetsförmedlingen erhåller en arbetslös för närvarande ett inskrivningskort, som han behåller och som datumstämplas vid varje anmäl­ ning, då arbete ej anvisats. Detta kort uppvisas sedan för den kommunala arbetslöshetskommittén vid sökande av understöd. Detta system kan icke gär­ na bibehållas inom ett statsunderstött försäkringssystem. För att tillsyns­ myndigheten skall kunna utöva erforderlig kontroll erfordras nämligen, att hos kassan förvaras en handling, som styrker, att den arbetslöse för tid, då understöd utgivits, fullgjort honom åliggande anmälningsskyldighet hos ar­ betsförmedlingen. Det föreskrives sålunda i förevarande paragraf, att arbets­ förmedlingsorganet skall utfärda ett intyg om att ansökan om arbete gjorts för varje dag, för vilken sådan skyldighet kräves, och om det besked, som därvid lämnats den arbetssökande. Detta intyg skall den arbetslöse vid fram­ ställning om understöd överlämna till kassan, som har att förvara intyget bland sina handlingar. Stadgandet i 1928 års förslag, att intyget på begäran av tillsynsmyndigheten skall uppvisas, har såsom obehövligt uteslutits ur lag­ texten. I avgivet yttrande över 1928 års betänkande har svenska eldarunionen hem­ ställt, att i förordningen måtte införas bestämmelser, som medgiva en arbets­ lös sjöman, vilken avmönstrat i en större hamnstad och å arbetsförmedlingen därstädes antecknats såsom arbetssökande, att i fortsättningen fullgöra den stadgade anmälningsskyldigheten hos arbetsförmedlingsorgan i hemorten, så att han ej under hela arbetslöshetstiden behöver uppehålla sig å den ort, där han först antecknats såsom arbetssökande. Med anledning härav må det framhållas, att bestämmelserna om skyldighet för den arbetslöse att anmäla sig såsom arbetssökande hos organ för den of­ fentliga arbetsförmedlingen ingalunda förutsätta, att sådan anmälan alltid skall göras hos samma organ. Tvärtom kan anmälningsskyldigheten med samma verkan fullgöras hos vilket arbetsförmedlingsorgan som helst i hela riket. Detta torde jämväl framgå av att lagtexten icke talar om bestämt organ för arbetsförmedlingen, hos vilket anmälningsskyldighet skall fullgöras. De olika organen komma att stå i ständig kontakt med varandra, så att tillgäng­ liga arbetsmöjligheter komma att utnyttjas.

1932 års utredning. 63

Svenska typografförbundet m. fl. fackförbund föreslå i yttrande över 1928 års betänkande, att skyldigheten att för sökande av arbete anmäla sig hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen måtte i de fall, då arbetarna upp­ rättat egen arbetsförmedling, få utbytas mot skyldighet att anmäla sig hos den av arbetarna upprättade arbetsförmedlingen. Förbunden framhålla som skäl härför, att genom yrkesbegränsningen en ingående personkännedom erhålles, vilken möjliggör en effektiv kontroll över de arbetslösa. Härtill torde endast behöva anföras, att samhället icke vid en statsunder­ stödd försäkring kan avsäga sig möjligheten att genom egna organ pröva, huruvida de understödsberättigade äro arbetsvilliga och att alla arbetstillfällen utnyttjas.

20 §. (1928 års betänkande s. 374 och 375, 287 och 288 samt 291—293.) I denna paragraf meddelas närmare bestämmelser angående den daghjälp, som vid fall av arbetslöshet må utgå till en medlem i en erkänd arbetslös­ hetskassa. Sålunda stadgas i 1 mom. visst maximum beträffande daghjälpens storlek såväl i förhållande till arbetsförtjänsten som till beloppet i kronor. Därjämte föreskrives visst minimum för daghjälpens storlek i kronor. Vidare föreskrives, att bestämmelser om vilka som skola vara att anse såsom familjeförsör­ jare skola meddelas av tillsynsmyndigheten. Enligt 2 mom. äga kassorna i sina stadgar intaga bestämmelser om s. k. halvbetalande medlemmar. 3 och 4 mom. meddela föreskrifter om den inverkan å daghjälpen, som utövas av fattigvård och annat regelbundet utgående understöd, som en medlem kan erhålla i anledning av arbetslösheten. Beträffande motiveringen till samtliga dessa bestämmelser hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motive­ ringen å s. 32 ff. Vidare må anföras, att riksförsäkringsanstalten i sitt yttrande över 1928 års betänkande ifrågasatt, om icke en livränta, som utgår enligt olycksfallsför­ säkringslagen, jämväl borde inverka på daghjälpens storlek. Anstalten har vidare påpekat, att betydelsen av frågan i hög grad sammanhänger med tolk­ ningen av uttrycket »arbetsför». Beträffande innebörden av det för rätt till understöd stadgade villkoret, att medlemmen skall vara arbetsför, hänvisas till vad som anförts vid 14 § å s. 60. Det torde ej kunna förnekas, att det i vissa fall kan synas mindre lämpligt, att samma person skall kunna uppbära såväl en livränta från riks­ försäkringsanstalten som daghjälp från en statsunderstödd arbetslöshets­ kassa. Men då livräntan utgör ersättning för förlust av arbetsförmåga och då dess belopp, om arbetsförhet verkligen föreligger, i regel ej kan vara synner­ ligen stort, har något stadgande om inverkan på daghjälpen av sådan livränta ej införts i förordningen. Sista momentet i denna paragraf överensstämmer helt med 2 mom. i 15 § av 1928 års förslag. Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 saml. Nr 209. 16

64 1932 års utredning.

21—23 §§. (1928 års betänkande s. 375—377, 282—286 samt 297 och 298.) Beträffande motiveringen till de i dessa paragrafer upptagna bestämmel­ serna hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen å s. 38 ff.

24 §. Enligt 5 § skola en kassas stadgar alltid innehålla bestämmelser, om och under vilka förutsättningar beträffande arbetslöshetens omfattning bland kassans medlemmar eller kassans ekonomiska ställning daghjälpens storlek och understödstidens längd må ändras. I denna paragraf föreskrives nu, att sådan ändring må kunna göras av kassans styrelse efter medgivande av tillsynsmyndigheten. Kassan själv be­ höver sålunda ej fatta beslut därom å sammanträde, och än mindre är stadge­ ändring nödvändig. Genom att tillsynsmyndighetens medgivande erfordras för åtgärden äro ändock medlemmarnas intressen tillfyllest tillgodosedda. Kassans styrelse måste givetvis ständigt med uppmärksamhet följa arbets­ löshetens utveckling bland medlemmarna och kassans ekonomiska ställning. Genom de avsedda månatliga rapporterna erhåller jämväl tillsynsmyndigheten kännedom om dessa förhållanden och kan ingripa, om så erfordras. Man måste förutsätta, att de åtgärder, som omförmälas i denna paragraf, skola vidtagas i god tid, innan kassans ställning alltför mycket försämrats. Eljest skulle åtgärderna behöva bli ännu mera djupgående och kännbara för medlemmarna. Alternativt kan uttaxering förekomma. För att en nedsättning av daghjälpens storlek eller understödstidens längd skall kunna medföra tillräcklig verkan, är det nödvändigt, att såväl daghjälp som understödstid skola kunna nedsättas under eljest föreskrivet minimum, ävensom att nedsättningen skall avse även dem, som vid beslutets fattande re­ dan voro understödsberättigade. Liksom initiativet till åtgärdernas vidtagande, i varje fall enligt paragra­ fens formulering, lagts hos kassans styrelse, bör styrelsen äga rätt att själv­ ständigt besluta om en återgång till förut gällande understödsbestämmelser. För att skydda medlemmarna mot att styrelsen låter nedsättningen fortvara längre tid, än som med hänsyn till den ekonomiska ställningen är erforder­ ligt, har det bestämts, att beslutet om nedsättning aldrig får gälla längre än till dess tillsynsmyndigheten förordnar om dess upphävande.

25 §. (1928 års betänkande s. 378 och 379.) De sakkunniga hava diskuterat lämpligheten av att vid straffansvar ålägga varje arbetsgivare att vid entledigande av en arbetare utfärda intyg med de uppgifter, som omnämnas i denna paragraf. Ett sådant åläggande kan emel­ lertid icke göras utom i form av civillag. Det torde ej heller vara nödvändigt att vidtaga en sådan åtgärd. Av skäl som anföras i 1928 års betänkande torde

1982 års utredning. 65

man kunna förvänta, att arbetsgivarna ändock skola visa sig villiga att till­ handahålla intyg, varom nu är fråga. Skulle så i något fall ej komma att ske, bör kassan föranstalta om utredning för bedömandet av medlemmens rätt till understöd. Sådan utredning bör lätt nog kunna verkställas. Med hänsyn till att medlem ej bör åläggas att till kassan ingiva intyg, efter­ som möjlighet förefinnes, att sådant intyg ej kunnat erhållas, har viss omredi­ gering av paragrafen skett. Statens arbetslöshetskommission har i sitt yttrande över 1928 års betän­ kande föreslagit införande av en s. k. arbetsbok för varje medlem. I denna bok skulle varje arbetsgivare teckna intyg om anställningen och orsaken till att den upphört. Kassan skulle härigenom erhålla ett lätt tillgängligt medel att kontrollera de uppgifter, som erfordrades för rätt till understöd. De sakkunniga kunna icke förorda införande av en sådan arbetsbok. Även om arbetsgivarna ålades att teckna intyg i boken, skulle resultatet med hän­ syn till de praktiska svårigheterna, bland annat i de fall då arbetare ofta byta anställning, bliva av synnerligen diskutabelt värde. Man torde ernå fullt samma effektivitet i kontrollen genom de intyg, som omförmälas i denna pa­ ragraf. 26 §. (1928 års betänkande s. 379 och 380.) En erkänd arbetslöshetskassa skall enligt denna paragraf upptaga fasta medlemsavgifter för bestridande av kostnaderna för verksamheten. Avgif­ terna skola obligatoriskt upptagas för tid, då medlem för annans räkning mot avlöning använts till arbete utom hemmet. Detta innebär, att om blott medlem­ men innehaft arbete, avgifter skola erläggas även under tid, då på grund av särskilt förordnande enligt 22 § sista stycket understöd ej kunnat utgå. I detta hänseende fortsätter sålunda kassans verksamhet orubbad jämväl under denna tid. Vidare innebär bestämmelsen, att en medlem är skyldig att till kassan erlägga avgift även för tid, då han arbetat inom annat yrke än som tillhör kassans verksamhetsområde. Om sålunda en medlem i en erkänd ar­ betslöshetskassa, som bildats bland skogsarbetarna, under halva året är an­ ställd i jordbruket och under halva året i skogsbruket, skall han likväl för hela året inbetala avgifter till sin kassa. Enligt bestämmelse i 21 § må medlem ej tillgodoräknas avgift, som erlagts för tid, då han utfört arbetet i sitt hem. Med hänsyn härtill har skyldighet ej heller ålagts kassorna att för sådan tid utkräva avgift. Det står kassorna fritt att av sina medlemmar upptaga fasta avgifter jäm­ väl under annan tid än då de innehava arbete, på sätt i första stycket sägs. Vid beräkning av rätt till understöd må dock endast de avgifter räknas med­ lemmen tillgodo, som erlagts för tid, då han innehaft arbete. Enligt 10 § skola avgifterna, där ej tillsynsmyndigheten beträffande viss kassa annorlunda förordnat, hava till kassan guldits senast inom åtta veckor efter den tid, å vilken avgift belöper. Bestämmelserna i andra stycket av denna paragraf äro likartade med dem,

66 1982 års utredning.

som föreslagits i 1928 års betänkande. Ur 1928 års förslag hava i denna pa­ ragraf strukits bestämmelserna om uttaxering å medlemmarna. I 5 § har näm­ ligen föreskrivits, att kassornas stadgar skola innehålla bestämmelser om de förutsättningar, under vilka sådan uttaxering skall äga rum. I likhet med de erkända sjukkassorna hava även arbetslöshetskassorna med­ givits rätt att av medlemmarna utkräva särskilda avgifter vid inträde i kas­ san eller övergång till högre daghjälpsklass eller da medlem försummat att i rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp. Sådan fast avgift må dock ej bestämmas högre, än tillsynsmyndigheten prövar skäligt.

27 §. (1928 års betänkande s. 380 och 381.) Beträffande motiveringen till de i denna paragraf upptagna bestämmelserna hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen å s. 35 ff.

28 §. (1928 års betänkande s. 384.) På sätt som framgår av redogörelsen för det av socialförsäkringskommittén framlagda förslaget till arbetslöshetsförsäkring, föreslog kommittén, att en av ledamöterna i kassas styrelse skulle representera det allmänna och utses av socialstyrelsen. Denne ledamot skulle vara ordförande i styrelsen och äga vetorätt mot besluten. 1926 års arbetslöshetssakkunniga ansågo däremot, med hänsyn till sättet -för beräkningen av statsbidraget i förhållande till de erlagda avgifterna, att tillräckliga skäl för utseende av en statsrepresentant i varje kassastyrelse ej förelåge, utan att erforderlig kontroll över kassornas verksamhet ändock skulle kunna ske genom tillsynsmyndigheten. Enligt förevarande förslag skall statsbidraget till kassorna ställas i visst förhållande till daghjälpens storlek och antalet understödda dagar per medlem och år. Redan med hänsyn härtill torde det enligt de sakkunnigas mening vara lämpligt, att det allmänna äger en representant i styrelsen, som kan di­ rekt följa utvecklingen av kassornas verksamhet. Alldeles bortsett från det sätt, varpå statsbidraget beräknas, torde det emellertid med tanke på det be­ tydande allmänna intresse, som är förenat med den verksamhet för avhjälpan­ de av arbetslöshetens följder, varom här är fråga, vara önskvärt, att va,rje tillgänglig möjlighet till effektiv tillsyn tillvaratages. De sakkunniga erinra om att i de erkända sjukkassorna, vilka äga samma föreningsrättsliga ställning som de erkända arbetslöshetskassorna komma att fa, ej mindre än två ledamöter i varje kassas styrelse skola utses av det allmänna. Att förslaget om utseende av en styrelseledamot skulle, såsom i 1928 ars betän­ kande anföres, stå i viss strid mot de principiella grunderna för lagstiftnin­ gen torde icke kunna medgivas. Den av tillsynsmyndigheten utsedde styrelseledamoten torde däremot ej behöva vara ordförande i styrelsen, och ej heller torde det vara erfoi-

1982 års utredning. 67

derligt att giva honom vetorätt emot besluten. Det lärer vara tillräckligt, om tillsynsmyndigheten genom honom kan få sina synpunkter framförda om hur olika ärenden böra principiellt behandlas. I särskilt anmärkningsvärda fall kan tillsynsmyndigheten också på denna väg erhålla kännedom om styrelsens beslut, och tillsynsmyndigheten har då på grund av sina allmänna befogen­ heter möjlighet att inskrida och påfordra rättelse. I likhet med i förordningen om de erkända sjukkassorna har vidare före­ skrift lämnats om att en av kassans revisorer skall utses av tillsynsmyndig­ heten.

29 §. De blivande erkända arbetslöshetskassorna torde till större delen bliva riks­ kassor med underavdelningar å ett flertal orter. För att bereda de medlem­ mar, som icke äro bosatta å den ort, där kassans styrelse har sitt säte, till­ fälle att utöva inflytande på kassans ledning, torde det vara nödvändigt att föreskriva, att de befogenheter, som tillkomma sammanträde med kassan, sko­ la i de fall, då kassan har lokalavdelningar å olika orter, helt utövas av valda ombud. Huvudsaklig överensstämmelse nås härigenom med vad som stadgats för de erkända sjukkassorna.

BO §. Denna paragraf, som har sin motsvarighet i förordningen om erkända sjuk­ kassor, torde icke erfordra särskild motivering.

31 §. I denna paragraf lämnas föreskrift om förandet av kassornas räkenska­ per, på sätt som ägt rum beträffande de erkända sjukkassorna. I fråga om den i andra stycket stadgade skyldigheten att i balansräkningen såsom skuld upptaga ett belopp, som minst motsvarar det för kassan före­ skrivna fondbeloppet, hänvisas till vad därom anförts i samband med redogö­ relsen för fondbildningen. Det är givet, att en kassa vid upprättandet av balansräkningen äger att som tillgång upptaga sin fordran å statsbidrag för nästföregående år. Redan vid årsskiftet har ju kassan förvärvat en fordran å staten för resterande statsbi­ drag, även om detta till storleken fixeras först någon tid senare. Det skulle ställa alldeles för stora krav på en kassa, om den skulle hava tillräckliga till­ gångar, för att fonden skulle uppgå till sin föreskrivna storlek, och därutöver äga en säker fordran å statsbidrag.

32 §. (1928 års betänkande s. 384—386.) Denna paragraf motsvarar helt 25 § i 1928 års förslag.

68 19S2 års utredning.

33 §. Enligt 3 § skall understödsförening för att kunna antagas till erkänd ar­ betslöshetskassa bestå av minst 500 medlemmar. Möjlighet har dock öpp­ nats för föreningar med lägre medlemsantal att, där särskilda omständigheter föreligga, vinna erkännande. I sådana fall har det ansetts, att tillsynsmyn­ digheten skulle fastställa visst minimiantal för medlemmarna. I denna paragraf meddelas närmare bestämmelser om förfaringssättet, då en kassas medlemsantal nedgår under det sålunda fastställda minimiantalet. Bestämmelserna, vilka icke torde erfordra närmare motivering, överensstäm­ ma i huvudsak med motsvarande bestämmelser i förordningen om erkända sjukkassor. 34 §. (1928 års betänkande s. 386 och 387.) Denna paragraf motsvarar 26 § i 1928 års förslag. Med hänsyn till att statsbidrag enligt förevarande förslag ej gottskrives kassorna utan utbetalas till dem, så snart bidraget till storleken fastställts, er­ fordras ej längre föreskrift, att en kassa vid antagandets återkallande eller då kassan förklarats rätten till statsbidrag för viss tid förlustig likväl skall vara berättigad att utbekomma statsbidrag, som dessförinnan gottskrivits kassan. I avsikt att förhindra, att antagandet för en erkänd arbetslöshetskassa skulle kunna återkallas allenast på grund av styrelsens försummelser, har i denna paragraf meddelats föreskrift, att återkallande av antagande ej må ske utan att tillfälle lämnats kassan att a sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning. I övrigt hava ändringar i paragrafen icke vidtagits i förhållande till 26 § i 1928 års förslag. 35 §. (1928 års betänkande s. 387.) Redogörelse för besvärsrätten över beslut, som enligt förordningen medde­ lats av tillsynsmyndigheten, kommer att lämnas i samband med vad som anföres om socialstyrelsens omorganisation som följd av genomförandet av en arbetslöshetsförsäkring. Beträffande det undantag från besvärsrätten, som gjorts för visst fall, hänvisas till vad därom anförts i den allmänna moti­ veringen å s. 31. 36 §. Det torde vara synnerligen lämpligt att på samma sätt som skett beträf­ fande det statsunderstödda sjukkasseväsendet bereda tillsynsmyndigheten till­ fälle att i angelägenheter, som röra de erkända arbetslöshetskassorna, sam­ råda med en särskild nämnd, bestående av personer med sakkunskap på om­ rådet. Denna nämnd har tänkts som en underavdelning av sociala rådet. Be­ stämmelse i ämnet har införts i 36 §.

1982 års utredning. 69

37 och 38 §§. De i dessa paragrafer meddelade straffbestämmelserna överensstämma i sak med motsvarande bestämmelser i förordningen om erkända sjukkassor.

Särskilda författningar.

Yiss ändring i lagen om understödsföreningar.

Motiveringen till de ändringar i denna lag, som erfordras i samband med till­ skapandet av statsunderstödda arbetslöshetskassor, återfinnes i 1928 års be­ tänkande å sid. 362 o. f. Härutöver må anföras följande. Enligt 1928 års förslag skulle endast understödsförening, som vunnit erkän­ nande såsom arbetslöshetskassa, äga rätt att i sin firma hava ordet »arbetslös­ hetskassa». Då det synes rimligt att möjliggöra för föreningar, vilka meddela understöd vid arbetslöshet men vilka ej antagits till erkända arbetslöshetskassor, att i sin firma hava detta ord, har i 1 § i förordningen om erkända arbetslöshets­ kassor föreskrivits, att erkänd kassas firma skall innehålla orden »erkänd ar­ betslöshetskassa». I enlighet härmed har i 9 § i lagen om understödsförenin­ gar införts bestämmelse av innebörd att endast arbetslöshetskassa, som antagits till erkänd, må i sin firma hava detta ord. Samma skäl torde finnas att göra understöd från arbetslöshetskassor utmätningsfria, som föranlett motsvarande frihet för sjukhjälp och moderskapshjälp. Bestämmelse härom har införts i 89 § i lagen.

Yiss ändring i lagen om fattigvården.

På sätt som framgår av 20 § 3 mom. i utkastet till förordning om erkända arbetslöshetskassor, må daghjälp icke utgivas till medlem, som i anledning av arbetslöshet för sig eller för någon, i förhållande till vilken medlemmen är att anse såsom familjeförsörjare, åtnjuter fattigvård av annat slag än som avses i 50 § 2 mom. i lagen om fattigvården. Av fattigvård till familjemedlem skall dock jämväl den som utgöres av vård å sjukhus lämnas utan avseende. Om fattigvård av annat slag än nu sagts utgives till understödsberättigad medlem av erkänd arbetslöshetskassa eller till någon, för vilken han är att anse såsom familjeförsörjare, skall sålunda understödet från kassan helt in­ dragas, och medlemmen kommer att uteslutande få sin försörjning genom fat­ tigvården. I avsikt att förebygga, att kassan ej skulle erhålla underrättelse om de fall, då fattigvård utgår, har i fattigvårdslagen ansetts böra införas be­ stämmelse om skyldighet för fattigvårdsstyrelserna att lämna meddelande till vederbörande kassas styrelse angående fattigvård, som i anledning av arbets­ löshet utgivits till medlem av kassan eller till någon, för vilken medlemmen är försörjningspliktig. Det har ansetts önskvärt, att kassans styrelse erhåller meddelande om all utgiven fattigvård, sålunda även i de fall, då fattigvården ej kommer att inverka på daghjälpen.

70 19S2 års utredning.

Enligt utkastet till förordning om erkända arbetslöshetskassor tillkommer det tillsynsmyndigheten att meddela närmare bestämmelser om vilka som skola anses som familjeförsörjare. Detta begrepp torde ej komma att helt överens­ stämma med 3 § i denna lag. Det har emellertid ansetts lämpligt att föreskriva skyldighet för fattigvårdsstyrelserna att meddela underrättelse till den erkän­ da kassans styrelse även i de fall, då i anledning av medlems arbetslöshet fattigvård utgivits till någon, för vilken han är försörjningspliktig enligt 3 § i denna lag men ej enligt de av tillsynsmyndigheten meddelade bestämmelser­ na. Någon större praktisk betydelse torde dessa fall icke äga, då det ju en­ dast är fall av fattigvård, som föranledas av medlemmens arbetslöshet, vilka skola anmälas till kassans styrelse. Utan att särskilt stadgande därom införes i lagen torde det kunna förväntas, att fattigvårdsstyrelserna skola hålla den egna kommunens arbetslöshetsorgan underkunnig! om de fall, då fattigvård utgives till någon, som åtnjuter under­ stöd genom organet.

Yiss ändring i lagen om försäkringsavtal.

I 1 § i lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal äro meddelade vissa be­ stämmelser rörande undantag från lagens tillämpning. Bland dessa undantag hava icke medtagits avtal, varigenom försäkring meddelas av understöds­ förening. Arbetslöshetskassornas försäkringsavtal lyda alltså för närvarande under nämnda lag. Enligt lagens ursprungliga lydelse gällde däremot undantag beträffande försäkringsavtal mellan sjukkassor och deras medlemmar. I samband med behandling år 1930 av ett förslag till ändring i understödsföreningslagen, vil­ ket förslag sammanhängde med då framlagt förslag till sjukförsäkringens om­ organisation i huvudsak enligt samma linjer, som vid 1931 års riksdag seder­ mera godkändes, anmärkte lagrådet, att enligt förslaget sjukkassorna skulle komma att ingå under begreppet understödsförening. Benämningen sjukkassa kunde enligt förslaget komma att användas även för andra föreningar än de statsunderstödda erkända sjukkassorna. Då emellertid de skäl, varå undan­ taget från lagen om försäkringsavtal för sjukkassorna grundats, icke syntes äga tillämplighet annat än i fråga om de blivande erkända kassorna, ansåg lagrådet riktigast, att samtidigt med de föreslagna ändringarna i understöds­ föreningslagen den jämkningen gjordes i 1 § av lagen om försäkringsavtal, att ordet »sjukkassa» utbyttes mot orden »erkänd sjukkassa». I anledning av detta uttalande framlade Kungl. Maj :t förslag till sådan ändring i lagen om försäkringsavtal, som av lagrådet ifrågasatts. Förslaget antogs av riksdagen år 1931 i samband med sjukkassereformen. Enligt lag i ämnet den 26 juni 1931 äger alltså lagen om försäkringsavtal icke tillämpning å försäkring, som med­ delas av erkänd sjukkassa. De skäl, som föranlett, att av erkända sjukkassor slutna försäkringsavtal ansetts böra vara undantagna från den allmänna lagen, hava med all sanno­ likhet varit, att dessa försäkringsavtal genom de bestämmelser, som i den spe-

1932 drs utredning. 71

ciella sjukkasselagstiftningen meddelats rörande villkor för antagande till erkänd kassa och om tillsyn från tillsynsmyndigheten, ansetts vara på be­ tryggande sätt reglerade. Då i enlighet med vad i annat sammanhang anförts regleringen av de erkända arbetslöshetskassornas rättsliga ställning kommer att i allt väsentligt följa samma linjer, som godkänts för de erkända sjukkas­ sorna, torde samma skäl föreligga att från lagen om försäkringsavtal undan­ taga jämväl försäkringar, slutna av sådana arbetslöshetskassor. I överens­ stämmelse med denna uppfattning har upprättats utkast till lag om ändring i sistnämnda lag av den innebörd, som här angivits (s. 152). Då de erkända arbetslöshetskassorna bliva nya rättssubjekt, erfordras tydligen icke någon bestämmelse för reglering av övergången till den nya lydelsen av lagen.

Försäkringens finansiering.

Statens bidrag.

Frågan om statens bidrag till försäkringen och principerna för nämnda Daghjälpsbidrags utgående har gjorts till föremål för en ingående prövning. De verk- bidrag. ställda undersökningarna hava på denna punkt resulterat i ett förslag, som företer väsentliga avvikelser från system, som tidigare tillämpats. Statens bidrag till arbetslöshetskassorna skall enligt de sakkunnigas förslag utgå dels såsom bidrag till täckande av kassornas utgifter för understöd, s. k. daghjälpsbidrag, dels såsom bidrag till kostnaderna för kassornas förvaltning, förvalt­ ning sbidrag. I det följande skall i första hand behandlas frågan om prin­ ciperna för daghjälpsbidragets bestämmande. Inom den utländska lagstiftningen har, såsom även framhålles i 1928 års betänkande, i fråga om sättet för statsbidragets beräknande två skilda prin­ ciper kommit till uttryck. Enligt den ena beräknas statsbidraget i förhållan­ de till de av medlemmarna själva inbetalade avgifterna. Denna princip har tidigare kommit till användning i Danmark, Belgien och Holland. Den andra principen, vilken omfattas av lagstiftningen i Norge, Finland, Frankrike, Spa­ nien, Schweiz och Tjeckoslovakien, innebär, att statsbidraget beräknas i för­ hållande till det av kassorna utbetalade understödet. Av de tidigare utarbe­ tade svenska förslagen till lagstiftning om frivillig försäkring anslöto sig såväl socialförsäkringskommitténs som 1928 års förslag till den förstnämnda principen, medan 1925 års departementsutkast var utarbetat på grundval av den senare. För de båda principernas fördelar och olägenheter har en närmare redo­ görelse lämnats i 1928 års betänkande (s. 356 ff.). I ett avseende överens­ stämma dessa principer för statsbidragets beräkning, nämligen däri, att stats­ bidraget icke kommer att avvägas under närmare hänsynstagande till det spe­ ciella behovet inom varje särskild kassa. Tänker man sig nämligen tvenne kassor, inom vilkas medlemsstock arbetslöshetsrisken är lika stor, men av

72 1938 års utredning.

vilka den ena kassan ansett sig kunna tillämpa exempelvis dubbelt så höga daghjälpsbelopp som den andra på den grund, att den rekryteras av i eko­ nomiskt hänseende bättre ställda arbetargrupper, kommer i denna kassa även statsbidraget per medlem att bliva i genomsnitt dubbelt så stort, sak samma vilken av de båda principerna, som kommit till användning. Det torde emel­ lertid få anses tveksamt, huruvida en form för statsbidragets utmätande, som medför en dylik konsekvens, kan betraktas såsom riktig. Hade statsbidra­ get i stället utmätts efter en princip, som inneburit, att — under i övrigt likartade förhållanden -—- kassor med i ekonomiskt hänseende svagare ställda medlemmar erhölle en relativt större del av sina kostnader täckta, skulle stats­ bidragets fördelning mellan de båda kassorna blivit en annan. En förskjut­ ning skulle komma att ske till förmån för kassan med de lägre daghjälpsbeloppen. Härigenom skulle även en viss utjämning med hänsyn till med­ lemmarnas inkomstnivå erhållas. Behovet av en utjämning gör sig icke mindre kännbart beträffande de väsentliga olikheter i avseende på arbetslös­ hetsrisk, som föreligga inom skilda yrkesgrupper. I sådana fall, där en låg inkomstnivå föreligger samtidigt med stor arbetslöshetsrisk, torde för övrigt endast genom ett mera betydande statsbidrag möjligheter skapas för en fri­ villig arbetslöshetsförsäkring. Överväganden av denna art hava föranlett förslag till sådana ändringar av principerna för statsbidragets (närmast daghjälpsbidragets) bestämmande, att inom vissa gränser — detta bidrag skulle komma att utgå med en relativt större del av hela kostnaden, ju större arbetslöshet och lägre inkomster en kassas medlemmar i genomsnitt representera och omvänt. Då man givetvis kan vänta, att daghjälpen i kassor, där medlemmarna hava låga arbetsinkom­ ster, kommer att bli lägre än i kassor, där medlemmarna representera en högre inkomstnivå, kan såsom ett för nu ifrågavarande ändamål tillfredsställande uttryck för den relativa inkomstnivån för en kassas medlemmar väljas den genomsnittliga daghjälpen inom kassan. Såsom en mätare på arbetslöshetens omfattning bland en kassas medlemmar kan lämpligen antalet understödda dagar per medlem tjäna. Med utgångspunkt från ovan angivna synpunkter har det gällt att avväga daghjälpsbidraget med hänsyn dels till antalet understödsdagar per medlem, dels till storleken av den genomsnittliga daghjälpen inom kassan. Härvid har man först sökt angiva, huru många procent av hela kostnaden bidraget i fråga bör utgöra vid vissa kombinationer av daghjälpsbelopp och antal understödda dagar per medlem. I fråga om daghjälpsbidragets avvägande med hänsyn till antalet understöd­ da dagar per medlem inställer sig i första hand spörsmålet, huruvida dylikt bi­ drag från staten till finansiering av arbetslöshetshjälpen bör utgå under alla förhållanden, sålunda även för det fall, att arbetslösheten är obetydlig och till följd därav antalet understödsdagar per medlem ringa. Då det under dylika omständigheter icke kan anses innebära några svårigheter för de försäkrade att själva finansiera hela arbetslöshetshjälpen, hava de sakkunniga utgått ifrån, att daghjälpsbidrag icke skall behöva ifrågakomma, så länge antalet under-

1932 års utredning. 73

stödda dagar per medlem understiger en viss gräns. För att bedöma var denna gräns lämpligen bör dragas har beräknats, huru stor del av arbetsinkomsten under den icke arbetslösa tiden av året, som erfordras i form av avgifter till ar­ betslöshetskassan, därest arbetslöshetshjälpen skall finansieras enbart av de försäkrade. Enligt det föreliggande förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäk­ ring torde, såsom i ett annat sammanhang skall visas, försäkringen komma att understödja omkring en tredjedel av den samlade arbetslösheten. Under förut­ sättning att daghjälpen utgår med 60 % av den dagliga arbetsförtjänsten, kom­ mer på grund härav en premie, utgörande 1 % av den försäkrades arbets­ förtjänst, att kunna täcka kostnaderna för en arbetslöshet, som svarar mot cirka fem understödda dagar per medlem. Nu torde det få anses skäligt, att försäkrade med högre arbetsinkomst skola utan statsbidrag finansiera ett större antal understödda dagar än försäkrade med lägre arbetsinkomst. I anslutning till vad tidigare anförts rörande sambandet mellan daghjälp och inkomstnivå kommer ett genomförande av denna princip att innebära, att det antal understödda dagar per medlem, som skall finansieras av de försäk­ rade själva utan daghjälpsbidrag, lämpligen bör sättas i relation till den genomsnittliga daghjälpen inom kassan. Härvid har antagits, att de försäkrade skola själva finansiera ett antal understödda dagar per med­ lem, svarande mot det genomsnittliga daghjälpsbeloppet i kronor. Detta innebär, att en kassa med lägsta möjliga daghjälp, eller två kronor, själv finan­ sierar två understödda dagar per medlem. Är den genomsnittliga daghjälpen fyra resp. sex kronor, blir motsvarande antal understödda dagar fyra resp. sex. De här omnämnda trenne daghjälpsbeloppen två, fyra och sex kronor kunna antagas motsvara årliga arbetsförtjänster av i runt tal 1,000, 2,000 och 3,000 kronor, och den avgift, som skulle krävas för bestridande av daghjälp under samma antal dagar, uppgår till i runt tal 0.4, 0.8 resp. 1.2 % av arbetsför­ tjänsten. Överstiger antalet understödda dagar per medlem den sålunda i relation till det genomsnittliga daghjälpsbeloppet fixerade gränsen, skall daghjälpsbidrag börja utgå, till en början med en relativt liten del av hela kostnaden för arbets­ löshetshjälpen men därefter med en allt större del av kostnaden, intill ett visst antal understödda dagar per medlem. Detta antal har ansetts kunna bestäm­ mas till 21. Skulle även denna gräns överskridas, skall bidraget visser­ ligen alltjämt utgå, men begränsat till det belopp i kronor, som skulle hava utgått vid 21 understödda dagar eller 3 J/2 veckor per medlem. Beträffande nu ifrågavarande gräns må nämnas, att den motsvarar en ganska betydande arbetslöshet. Såsom senare skall visas kommer, beträffande det nu förelig­ gande förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring, ett visst antal un­ derstödda dagar per medlem att motsvara lika många arbetslöshetsprocent. Den fastställda gränsen kommer alltså att motsvara en arbetslöshet av 21 pro­ cent. Skulle arbetslösheten bliva ännu större, torde den alltmera få karak­ tären av krisarbetslöshet, som mindre lämpar sig att omhändertagas genom en försäkring. Under sådana förhållanden har det ansetts, att statsbidraget icke ytterligare bör ökas, sedan förevarande arbetslöshetsnivå uppnåtts. Då

74 1982 års utredning.

de sammanlagda kostnaderna för försäkringen alltjämt komma att växa, även sedan arbetslösheten och därmed också antalet understödda dagar per medlem överskridit nämnda gräns, kommer statsbidraget, som icke undergår någon motsvarande ökning, att i detta fall utgöra en allt mindre procentuell andel av hela kostnaden, såvida icke kassan begagnar sig av sin rätt att då sänka daghjälpen eller förkorta understödstiden. Vad slutligen beträffar frågan om huru stor del av hela kostnaden, som daghjälpsbidraget bör utgöra vid olika antal understödda dagar per medlem och vid olika storlek av den genomsnittliga daghjälpen, har det synts skäligt att vid 21 understödda dagar per medlem bestämma detta bidrag till 75 % av hela kostnaden vid en daghjälp av två kronor och till 40 % av kostnaden vid en daghjälp av sex kronor. Genom en dylik avvägning av statsbidraget blir det möjligt att i större utsträckning understödja arbetargrupper i sämre ekonomisk ställning, såsom lantarbetare m. fl., för vilka bidrag från det allmänna äro särskilt påkallade. Enligt 1928 års förslag till frivillig arbetslöshetsförsäkring skulle statsbidraget utgå med ett belopp, motsva­ rande de försäkrades avgifter, och sålunda komma att uppgå till 50 % av kostnaderna för arbetslöshetshjälpen. Det torde vara att förvänta, att även statsbidraget enligt nu föreliggande förslag kommer att i sin helhet motsvara ungefär 50 % av de sammanlagda kostnaderna, oaktat fördelningen av bidra­ get sker efter helt andra principer än enligt 1928 års förslag.

Sedan daghjälpsbidraget fixerats för vissa kombinationer av daghjälp och understödstid, har det visat sig önskvärt att erhålla ett enkelt uttryck för be­ räkning av detta bidrag för alla dylika kombinationer, som kunna komma i fråga. Betecknar man med P statsbidraget i procent av hela kostnaden, d genomsnittliga daghjälpen i kronor, u antalet understödda dagar per medlem och år, har det visat sig, att ett dylikt uttryck lämpligen kan givas formen

p=a K ^+c'

där a, b och c äro vissa konstanter, som kunna bestämmas med ledning av de daghjälpsbidrag, som ovan fixerats. Då bidrag icke skulle utgå för det fall att u — d, följer härav att

P = 0 för ~ = 1 . d

Vidare har antagits, att

P = 40 för d = 6 och u = 21 , alltså för 3 = 3.5 d och P = 75 för d = 2 och u = 21, alltså för ^ = 10. 5 . d

1932 års utredning. 75

Härigenom hava för konstanterna erhållits följande värden: a = 73.46, b = 1 (egentligen 0.9 9 8 4, som avrundats till 1), c = 0. Uttrycket för beräkning av daghjälpsbidraget för olika värden på u och d antager sålunda följande form: P= 73.46 log |

Med tillämpning av den erhållna formeln har gjorts en beräkning av dag­ hjälpsbidraget i procent av hela kostnaden för daghjälpsbelopp av två, tre, fyra, fem och sex kronor, kombinerade med olika antal understödda dagar per medlem. Resultatet har sammanställts i tab. 1. För en daghjälp av två kro­ nor komma de ur formeln beräknade daghjälpsbidragen att medföra, att de för­ säkrades egna avgifter uppnå ett maximum, innan antalet understödda dagar per medlem stigit till 21. För att förebygga en dylik konsekvens har i detta fall företagits en mindre justering av de ur formeln beräknade procenttalen. En liknande justering har även verkställts beträffande de i tabellen å s. 160 angivna procenttalen för daghjälpsbeloppen 2.25, 2.50 och 2.75 kronor. Skulle antalet understödda dagar per medlem överstiga 21, skall enligt förslaget daghjälpsbidraget utgå med samma belopp i kronor som vid 21 understödda dagar, vilket, såsom tidigare framhållits, medför att bidraget, beräknat i procent av hela kostnaden, i detta fall kommer att avtaga, allt eftersom antalet under­ stödda dagar per medlem växer. Hela kostnaden för daghjälpen från en kassa erhålles genom multiplikation av daghjälpsbeloppet och antalet understödda dagar per medlem. Med ut­ gångspunkt från dessa kostnadssiffror och med ledning av de i tab. 1 angiv­ na procenttalen har gjorts en beräkning av daghjälpsbidraget i kronor jäm­ fört med de försäkrades avgifter för olika kombinationer av daghjälp och an­ tal understödda dagar. Härvid har hänsyn tagits endast till kostnaden för daghjälp. Resultatet av denna beräkning har sammanförts i tab. 2. Såsom framgår ur tabellen, kommer det högsta möjliga daghjälpsbidraget per medlem och år att utgöra 31.50 kronor vid en genomsnittlig daghjälp av två kronor och därefter stiga med daghjälpen till ett belopp av 50.40 kronor vid en genomsnittlig daghjälp av sex kronor. För att lättare kunna överblicka, huru daghjälpsbidraget under de gjorda förutsättningarna varierar med antalet understödda dagar per medlem och ar, har i fig. 1 s. 78 lämnats en grafisk framställning härav för vart och ett av daghjälpsbeloppen två, tre, fyra, fem och sex kronor. I fig. 2 s. 78 har därjämte lämnats en grafisk framställning av daghjälpsbidragets storlek och de försäkrades egna avgifter för en daghjälp av fyra kronor och olika antal understödda dagar per medlem. Ur figuren framgår bl. a., hu­ rusom daghjälpsbidraget såväl relativt som absolut stiger med arbetslösheten, intill dess denna motsvarar 21 understödda dagar per medlem. Vid större antal understödda dagar kommer däremot, såsom redan tidigare framhållits, bidraget att utgå med ett oförändrat belopp i kronor, vilket i sin ordning med-

78 1938 års utredning.

Hata! underrtöcLda. cUxqar per medlem Fig. 1. Daghjälpsbidraget i procent av samtliga kostnader för understöd, beräknat för vissa dagbjälpsbelopp och olika antal understödda dagar per medlem och år.

maxUcin,

f5rö&teracDzs avgift ar

F\ntnL understödda. cLaqar per mesilasn Kg-, 2. Daghjälpsbidraget (å den grafiska framställningen betecknat såsom statsbidrag) och de försäkrades avgifter för en daghjälp av 4 kronor^ och olika antal understödda dagar per medlem och år.

1982 års utredning. 79

i förhållande till dels daghjälpen såsom uttryck för den genomsnittliga arbets­ inkomsten och dels antalet understödsdagar per medlem såsom mått på den försäkringsmässiga risken inom kassorna. Resultatet av de sakkunnigas förslag i denna del har också blivit, att försäkringspremierna för de försäkrade inom yr­ ken med hög arbetslöshetsrisk och låga arbetsinkomster kunna väntas komma att ligga i en nivå snarast understigande vad samma försäkrade vid en obliga­ torisk arbetslöshetsförsäkring skulla hava haft att själva erlägga. Emeller­ tid måste man antaga, att för ifrågavarande svagt ställda yrkeskategorier svå­ righeter ändock kunna uppstå, nämligen då det gäller att bestrida de icke ovä­ sentliga förvaltningskostnader, som måste bliva förenade med upprättandet av en arbetslöshetskassa och bedrivandet av dess verksamhet. Detta lärer särskilt vara fallet inom sådana yrken, såsom lånt- och skogsarbetet, där endast svagt utvecklade fackorganisationer finnas. Med hänsyn härtill har det ansetts lämpligt att i förslaget infoga ett system med bidrag av statsmedel till dylika arbetslöshetskassors förvaltningskostnader. En direkt analogi fin­ nes ju för övrigt i den statsunderstödda sjukförsäkringen, där statsbidraget som bekant utgår dels i förhållande till prestationer i form av sjukersättning samt läkar- och sjukhusvård m. m., dels också såsom ett förvaltningsbidrag, beräknat efter kassornas medlemsantal. Nästa fråga har då blivit, huruvida dylikt förvaltningsbidrag borde utgå allenast till vissa arbetslöshetskassor, närmast av nyss avsedda kategori. Emel­ lertid bör jämväl beaktas, att med det bär förordade systemet för statsbidrag till kassornas daghjälpskostnader det kommer att finnas vissa kassor, i vilka arbetslöshetens omfattning samt daghjälpens storlek är sådan, att kassorna en­ dast under mera ogynnsamma arbetslöshetsförhållanden kunna beräknas komma i åtnjutande av statsbidrag till daghjälpen. Då det givetvis är önsk­ värt, att även dylika kassor bliva inordnade i det här förordade systemet av erkända arbetslöshetskassor, men då detta knappast kan antagas komma att ske, utan att de kunna vara förvissade om att erhålla någon ersättning av statsmedel såsom kompensation för den tillsyn och de normerande bestämmel­ ser, som de underkasta sig i och med antagandet till erkänd arbetslöshets­ kassa, har man ansett, att förvaltningsbidrag bör utgå även till dessa kassor. Och medtagas även dessa kassor, synes förvaltningsbidrag böra tillerkännas alla erkända arbetslöshetskassor. De sakkunniga hava vidare övervägt, huruvida beträffande förvaltningsbidragets storlek differentiering borde göras mellan olika kassor. Ett åtskil­ jande med hänsyn till de faktiska förvaltningskostnadernas storlek skulle krä­ va en stor kontrollapparat och för övrigt svårligen kunna bliva rättvis, efter­ som det måste bliva svårt att urskilja, vilka förvaltningskostnader som varit oundgängliga, respektive skäliga. Ett annat sätt av gradation är att taga hänsyn till kassornas storlek, så att förvaltningsbidraget skulle utgå med grundbeloppet endast för visst antal av en kassas medlemmar och därefter med undan för undan sjunkande belopp för det överskjutande antalet. I enlighet med erhållna direktiv har emellertid ej heller en dylik differentiering upp­ tagits i de sakkunnigas förslag. Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 saml. Nr 209. 17

80 1982 års utredning.

Då det härefter gällt att bestämma vilket belopp, som skulle föreslås för förvaltningsbidraget, hava de sakkunniga sökt att erhålla en uppfattning om huru stora förvaltningskostnaderna äro inom de nuvarande arbetslöshets­ kassorna. Det har emellertid mött avgörande svårigheter att erhålla bestäm­ da upplysningar härom, detta närmast på den grund att kassorna allmänt för­ valtas gemensamt med de fackförbund, varav de utgöra en del eller till vilka de äro anslutna. Här kan sålunda endast nämnas, att verkställda undersök­ ningar givit vid handen, att förvaltningskostnaderna inom den största kassan, metallindustriarbetarnas, med ungefär 100,000 medlemmar torde kunna upp­ skattas till över två men under tre kronor per år och medlem. För mindre kas­ sor böra kostnaderna givetvis bliva proportionsvis högre. Förvaltningsbidraget till de statsunderstödda sjukkassorna utgår i regel med sammanlagt tre kronor per medlem, vilket belopp på visst närmare angivet sätt alltefter olika förhållanden fördelas mellan vederbörande centralsjukkassa och lokalsjukkassa. Vid jämförelse härmed är emellertid att märka, å ena sidan att kontrollen över avgiftsuppbörden och daghjälpstilldelningen måste bliva betydligt svårare i en arbetslöshetskassa, men å andra sidan att genom den offentliga arbetsförmedlingen utan kostnad för kassorna ombesörjes den vä­ sentliga delen av det arbete, som kräves för kontroll över arbetsvilligheten eller med andra ord över att arbetslösheten är oförvållad och förutsättningen för bidragsrätt således föreligger. Från sålunda angivna utgångspunkter har i de sakkunnigas förslag — likaledes enligt dem meddelade direktiv — förvalt­ ningsbidraget bestämts till två kronor per år och medlem. De sakkunniga återkomma i det följande till att närmare beröra utformningen av de före­ slagna reglerna i detta hänseende.

Bestäm­ Såsom i en föregående avdelning anförts, har statsbidraget till de erkän­ melser da arbetslöshetskassorna ansetts böra på så sätt variera i förhållande dels till rörande statsbidrag. det genomsnittliga daghjälpsbeloppet, dels till antalet understödsdagar per medlem i kassan, att bidraget procentuellt blir större, då antalet understöds­ dagar stiger eller då det genomsnittliga daghjälpsbeloppet sjunker. Även­ ledes har anförts, att det icke ansetts erforderligt att i den blivande förord­ ningen om erkända arbetslöshetskassor intaga statsbidragsbestämmelserna, utan att dessa äro avsedda att — i analogi med vad som skedde vid sjukkassereformen — knytas såsom villkor vid anslagsbeviljandet för ifrågava­ rande ändamål. I överensstämmelse härmed hava de sakkunniga icke beträf­ fande regler om statsbidrag upprättat något författningsförslag utan endast sammanfattat vissa grunder härför. Även vid avfattningen av dessa grunder har hänsyn tagits till motsvarande bestämmelser i fråga om de statsunderstödda sjukkassorna. I huvudsak torde de sakkunniga kunna hänvisa till de upprättade grunderna (s. 159) ; såsom särskild motivering till desamma lärer endast behöva anföras följande. Huvudregeln är ju beträffande daghjälpsbidraget, att det skall utgå med viss procent av kassans sammanlagda utgifter för understöd. Denna procent skall variera. alltefter genomsnittliga daghjälpsbeloppet samt antalet under-

1982 års utredning. 81

stödsdagar per medlem. Denna princip fastslås under punkt 2; under en senare punkt (6) definieras de härvid använda begreppen. Givetvis bör för det fall, att en kassa under loppet av ett kalenderår vinner erkännande som arbetslöshetskassa eller att antagandet under ett år upphör att gälla, statsbidrag för det året utgå endast för den tid, då antagandet varit i kraft. Detta gäller såväl daghjälpsbidrag som förvaltningsbidrag. Härav lärer emellertid beträffande daghjälpsbidraget icke böra följa, att vid beräk­ ningen av den genomsnittliga daghjälpen och antalet understödsdagar per med­ lem hänsyn endast bör tagas till denna tid. Då förhållandena i båda dessa avseenden kunna variera betydligt under olika delar av ett år, skulle ett dylikt beräkningssätt kunna leda till oriktiga resultat. Det riktiga torde vara, att även i detta fall grunda beräkningen på förhållandena under ett helt år, på sätt den förordade lydelsen av grunderna utvisar (punkt 4). Härav följer visser­ ligen, att då en kassa börjar verksamheten under löpande kalenderår, bidraget för detta kalenderår icke kan slutligt bestämmas förrän verksamheten pågått ett helt år. Detta lärer dock icke behöva vålla olägenhet, eftersom rätt kommer att finnas att erhålla förskott på statsbidragen. I fråga om förvaltningsbidraget tages hänsyn till nu angivna omständigheter på det sätt, att bidraget bestämmes i förhållande till antalet s. k. årsmedlemmar, vilket innebär, att antalet med­ lemmar under ifrågavarande del av året reduceras till ett däremot svarande antal för hela året. Det torde icke vara erforderligt att i bestämmelserna införa den matematiska formel, efter vilken daghjälpsbidraget beräknats med utgångspunkt från daghjälpsbelopp, medlemsantal och antal understödsdagar och för vilken redogjorts å sid. 74 ff. Lämpligare torde vara att i den blivande författningen endast fastslå principen, att bidraget skall utgå i förhållande till genomsnittliga dag­ hjälpen och antalet understödsdagar per medlem samt i övrigt hänvisa till en i författningen intagen tabell. Denna lärer knappast behöva, utom för de lägsta dagantalen, upptaga mer än hela dagantal för understödsdagar per medlem. Daghjälpsbeloppen torde däremot genomgående böra upptagas med 25-öresintervall. Det får sedan bliva tillsynsmyndighetens sak att med ledning härav an­ giva det procenttal, efter vilket statsbidrag i varje särskilt fall skall utgå. De intresserade inom kassorna kunna med tillräcklig noggrannhet erhålla uppfatt­ ning om statsbidragets storlek genom att i tabellen undersöka, mellan vilka pro­ centtal den procentsiffra ligger, som skall tillämpas för deras kassa. Tabellen har icke behövt utsträckas längre än till 21 dagar; statsbidragets absoluta belopp ökas ju icke därefter, även om antalet understödsdagar sti­ ger. Bestämmelse om huru i dylika fall bidragsprocenten skall med led­ ning av tabellen uträknas har lämnats i särskilda vid denna fogade anvisnin­ gar. Bland dessa har också intagits en regel om att bidragsprocenten skall vid andra kombinationer av daghjälp och antalet understödda dagar per med­ lem än de i tabellen upptagna uträknas genom liniär interpolation. Den därigenom uppkommande avvikelsen från de teoretiskt riktiga siffrorna blir så liten, att den saknar varje praktisk betydelse, särskilt som allmänt genom­ förts en avrundning till tiondelar av procent.

82 19SS drs utredning.

Med hänsyn till utgångspunkten för statsbidragets beräkning måste från den allmänna regeln göras det undantaget att, då i särskilda fall •— närmast för s. k. halvbetalande — daghjälp utgått med mindre än två kronor, det vid ut­ räkningen av det genomsnittliga daghjälpsbeloppet skall så anses, som om daghjälpen utgått med nämnda belopp. När det därefter gäller att med led­ ning av det ur tabellen härledda procenttalet bestämma statsbidraget, skall däremot detta beräknas efter det verkliga totalbeloppet av utgivet understöd. I varje annat fall än det nyss sagda skall såväl det genomsnittliga daghjälps­ beloppet som antalet understödsdagar beräknas efter de faktiska förhållan­ dena. Då på grund av särskilda omständigheter daghjälpsbeloppet eller an­ talet understödsdagar enligt styrelsens beslut nedsatts under vad stadgarna föreskriva, skall man bygga på de faktiska siffrorna, blott med nyss angivna undantag, som avser det fall, då dagbjälpen är lägre än två kronor. En fråga, som kan vara föremål för delade meningar, är den, huruvida i en kassa med flera daghjälpsklasser daghjälpsbidraget skall enligt de angivna grunderna uträknas särskilt för varje klass. Frågan är av direkt praktisk betydelse, i det att det sammanlagda bidragsbeloppet kan bliva olika, allt ef­ ter vilkendera vägen man väljer. De sakkunniga hava funnit övervägande skäl tala för en dylik uppdelning. Denna lärer låta sig utan vidare genomföra på grundval av de uppgifter, som under alla förhållanden komma att ingivas från de särskilda kassorna. Det är emellertid uppenbart, att uppdelningen icke bör gå längre än till de i stadgarna angivna klasserna; för det fall att, exempelvis till följd av den stadgade maximeringen av dagbjälpen i förhål­ lande till inkomsten eller provisorisk nedsättning därav, daghjälp utgår med lägre belopp än det för viss klass bestämda, skola dylika understödsdagar det oaktat hänföras till ifrågavarande klass. På sätt gäller i fråga om sjukkassorna lärer statsbidraget böra bestämmas och utdelas i efterskott. Statsbidrag, som utdelas under ett visst kalenderår, anses alltså vara bidrag till kassans verksamhet under nästföregående år och grundar sig på de uppgifter rörande denna verksamhet, som kassan jämlikt av tillsynsmyndigheten meddelade närmare bestämmelser har att foga vid sin ansökan om statsbidrag. I kungörelsen angående statsbidrag till sjukkassor finnes medgiven en möj­ lighet att erhålla visst förskott å blivande statsbidrag; efter utgången av varje kvartal kan nämligen på särskild ansökan utbetalas tre fjärdedelar av det statsbidrag, som kan beräknas belöpa på verksamheten under nästföregående kvartal. En liknande undantagsbestämmelse synes vara befogad i detta fall; särskilt under första verksamhetsåret kan det tydligen vara svårt för en kassa att nödgas så länge, som följer av huvudregeln, vänta på utbetalning av stats­ bidragen. Emellertid möta här tydligen större svårigheter vid beräkningen av förskottsbeloppet; rörande antalet understödsdagar per medlem kan man ju icke äga någon kännedom förrän efter årets utgång, och även beträffande det genomsnittliga daghjälpsbeloppet kunna väsentliga förändringar inträda under året. Det lärer därför vara nödvändigt att i brist på erfarenhet från ti­ digare verksamhetsår för samma kassa iakttaga viss försiktighet vid de ifrå­

1982 års utredning. 83

gavarande förskottsbetalningarna. Bestämmelsen i ämnet har därför här er­ hållit en något försiktigare formulering än beträffande sjukkassorna.

Bidrag från arbetsgivare till den statsunderstödda arbetslöshets­ försäkringen m. in.

I enlighet med erhållna direktiv hava de sakkunniga såsom ett led i sitt förslag upptagit arbetsgivarebidrag, avsedda att användas dels till de av för­ säkringen föranledda merkostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen, dels till de avsedda förvaltningsbidragen till arbetslöshetskassorna. Till moti­ vering i detta hänseende må anföras följande. Då de sakkunniga enligt lämnade anvisningar haft att undersöka möjligheten av att i en frivillig arbetslöshetsförsäkring införa bidragsskyldighet för ar­ betsgivare, har det till en början stått klart, att avgiftsskyldigheten icke gär­ na kunde anknytas till det förhållandet, huruvida och i vilken omfattning hos vederbörande arbetsgivare anställda arbetare äro försäkrade. Ett dylikt system skulle bland annat medföra den tydliga olägenheten, att arbetsgivarna finge ekonomiskt intresse av att anställa icke försäkrade arbetare. Då alltså avgiftsplikten funnits böra fastställas oavsett nyss antydda förhållande, har det vidare ansetts icke gärna kunna ifrågakomma, att arbetsgivarna med av­ gifter skulle bidraga till själva försäkringskostnaderna, med andra ord till för­ måner åt arbetare, oavsett om dessa äro anställda i deras yrke eller deras egen rörelse eller icke. Samma betänkligheter hava icke funnits möta mot att ålägga arbetsgivarna i gemen att betala bidrag till försäkringens organisation. Man utgår därvid från att de goda verkningar, som man väntar sig av denna försäkring, måste hava betydelse för näringslivet i dess helhet och alltså även för arbetsgivarna, vare sig deras arbetare ännu anslutit sig till försäkringen eller icke. Härtill kommer, att försäkringsorganisationen såsom sådan innebär en skyddsanordning mot arbetslöshetens menliga verkningar, vilken är av betydelse för samhället i dess helhet även i tider med mindre omfattande arbetslöshet; det har icke fun­ nits orimligt, att arbetsgivarna bidraga till de omkostnader, som även då krä­ vas för systemets vidmakthållande, för avgiftsuppbörden m. m. Såsom framgått av det föregående, kräver införandet av arbetslöshetsför­ säkring även, att den offentliga arbetsförmedlingsapparaten utbygges till att omfatta landets alla delar och göres betydligt mera effektiv än för närvarande. De kostnader, som föranledas av ett dylikt utbyggande, äro betydande, och kost­ nadsökningen har ansetts icke skäligen böra åläggas landstingen, vilka eljest äro huvudmän för arbetsförmedlingen. De sakkunniga återkomma härtill i det följande. En dylik utbyggnad av arbetsförmedlingen måste emellertid i och för sig bliva till betydelse för näringslivet genom de ökade möjligheter för arbetskraftens rörlighet och omsättningen därav, vilka därigenom måste upp­ komma. Även till dessa ökade kostnader för arbetsförmedlingen har man där­ för ansett sig kunna ifrågasätta bidrag från arbetsgivarna.

84 1932 års utredning.

De sakkunniga hava haft under övervägande, huruvida det med nu angivna utgångspunkter skulle låta sig göra att differentiera bidraget så, att de arbets­ givare, som kunde anses föranleda proportionsvis större kostnader för arbets­ löshetsförsäkringens organ samt för arbetsförmedlingen, skulle betala relativt större avgifter än andra. Denna tankegång skulle, närmare utförd, innebära, att de arbetsgivare, vilka i större utsträckning avskedade personal eller hos vilka omsättningen av personal vore särskilt stor, skulle betala större avgift än de arbetsgivare, vilka under hela året bibehölle samma arbetare. Sakligt berättigad skulle en dylik princip vara även därigenom, att den kunde bidraga att minska arbetslöshetsfallens antal. Vid det närmare utförandet har emeller­ tid en dylik differentiering befunnits möta bestämda sakliga invändningar i olika hänseenden, varför de sakkunniga ansett sig icke kunna förorda en dylik linje. I stället hava de sakkunniga i det lagutkast, som de från nu angivna ut­ gångspunkter utarbetat (sid. 162), utgått från att av alla arbetsgivare skulle uttagas lika stor avgift i förhållande till det genomsnittliga antalet av i rörelsen sysselsatta arbetare. Härifrån föreslås emellertid ett viktigt undantag. När­ mast av praktiska skäl har det icke ansetts lämpligt, att ifrågavarande av­ gifter skulle uttagas även av arbetsgivare med litet arbetarantal. Bland annat skulle, då beloppet av varje post måste bliva tämligen ringa, debiteringsoch uppbördskostnaden i sådana fall uppgå till orimligt stor summa i förhål­ lande till de särskilda avgifterna. De sakkunniga hava övervägt, huruvida gränsen borde — i likhet med vad fallet är beträffande riksförsäkringsanstaltens tillämpning av 1916 års olycksfallsförsäkringslag — dragas mellan de ar­ betsgivare, som hava högst fyra respektive minst fem s. k. årsarbetare, d. v. s. för vilka antalet arbetstimmar eller arbetsveckor under ett visst år motsvarar full sysselsättning för nämnda antal arbetare, eller om gränsen skulle sättas något högre, exempelvis mellan högst nio och minst tio årsarbetare. Enligt erhållna upplysningar utgjorde år 1929 antalet arbetsgivare med minst fem arbetare omkring 41,300 med sammanlagt 1,034,000 årsarbetare. Av dessa an­ tal utgjordes omkring 24,900 arbetsgivare med omkring 927,000 arbetare av sådana, som hade minst tio årsarbetare. Ser man särskilt på jordbruket, fin­ ner man, att antalet arbetsgivare med 5—9 arbetare samma år var 5,100 samt antalet med minst 10 arbetare 5,000. Antalet arbetare hos arbetsgivare inom jordbruket med minst fem årsarbetare var 94,000, därav 62,000 hos arbets­ givare med minst tio årsarbetare. Av antalet arbetare hos arbetsgivare med 5—9 arbetare kommo alltså icke mindre än nära en tredjedel på jordbruket. Då det synes lämpligt att undvika att betunga de mindre jordbrukarna, vilkas arbetare sannolikt bliva de, som i minsta utsträckning komma att få nytta av försäkringen, och då skillnaden i effekt för hela näringslivet blir tämligen ringa om arbetsgivare med 5—9 arbetare inbegripas eller icke, hava de sak­ kunniga med dessa siffror för ögonen stannat vid att förorda, att gränsen bestämmes så, att ifrågavarande avgifter skola uttagas allenast av arbets­ givare med minst tio årsarbetare. Vad angår avgifternas belopp bör hänsyn tydligen tagas dels till förvalt-

1932 års utredning. 85

ningsbidragen till kassorna, dels till de ökade kostnaderna för arbetsförmed­ lingen. Tidigare bar anförts, att förvaltningsbidragen ansetts böra utgå med två kronor per medlem i varje kassa. Årskostnaden för statsverket för arbets­ förmedlingen har med här föreslagen kostnadsfördelning uppskattats till om­ kring 2,000,000 kronor. Under förutsättning att samtliga hos ifrågavarande arbetsgivare sysselsatta arbetare -— enligt det ovanstående omkring 927,000 -—- vore försäkrade, skulle följaktligen summan av förvaltningsbidragen och kostnaderna för arbetsförmedlingen komma att motsvara något mera än fyra kronor för var och en av dessa arbetare. Då arbetsgivaravgiften lämpligen torde kunna bestämmas till ungefär hälften av denna kostnadssumma, har avgiften i sakkunnigförslaget upptagits till två kronor per årsarbetare. Summan av de årliga avgifterna kan med detta belopp och med beräkning därav, att icke alla avgifter kunna väntas inflyta, uppskattas till ungefär 1,800,000 kronor för år. Fördelningen av de inflytande avgifterna på utgifterna för arbetsförmedlingen och kostnaderna för förvaltningsbidrag lärer icke behöva verkställas efter en noggrann uppskattning av dessa båda kostnadssummors relativa storlek. Man torde kunna nöja sig med en grov regel, förslagsvis den att hälften av det in­ flytande beloppet skall gå till vartdera av de angivna ändamålen. De sak­ kunniga återkomma i det följande till ett närmare utformande av denna regel. Såsom framgår av det utarbetade utkastet till lag angående bidrag från arbetsgivare till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen m. m., hava de närmare bestämmelserna i ämnet utformats i så nära anslutning som möj­ lig till de regler, som gälla beträffande arbetsgivarnas avgifter till den obli­ gatoriska olycksfallsförsäkringen. Detta har ansetts berättigat redan av ma­ teriella skäl, i det att i förevarande fall, då avgiftsskyldigheten skall vara oberoende av huruvida hos vederbörande arbetsgivare finnas försäkrade ar­ betare eller icke, anledning till annan gränsdragning icke föreligger. Härtill kommer, att i administrativt hänseende stora fördelar vinnas, om vid tillämp­ ningen av de nya avgiftsbestämmelserna samma regler kunna följas som i fråga om den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Det måste nämligen und­ vikas att för debitering och uppbärande av ifrågavarande relativt obetydliga avgifter åstadkomma en betungande förvaltningsapparat. Enligt vad de sak­ kunniga efter samråd med representanter för riksförsäkringsanstalten erfarit, lärer detta kunna väsentligen undgås i händelse av en sådan anknytning som nyss antytts. Denna anknytning har i lagutkastet kommit till synes i följande olika av­ seenden. Avgränsningen av begreppen arbetsgivare och arbetare skall vara densamma som enligt olycksfallsförsäkringslagen; dock skall av nära liggande skäl avgiftsskyldighet ej åvila staten och kommunerna. Då det gäller att beräkna det antal årsarbetare, för vilket avgiften skall påföras, kunna vi­ dare de uppgifter om arbetarnas antal m. m. utnyttjas, som arbetsgivarna redan nu hava att avlämna för bestämmandet av försäkringsavgifter enligt samma lag. Debiteringen skall också, såvitt angår arbetsgivare med olycks­ fallsförsäkring i riksförsäkringsanstalten, verkställas i samband med avgifts-

86 1932 års utredning.

påfönngen till samma försäkring, och avgifterna skola erläggas, respektive uppbäras i samma ordning som nyss avsedda försäkringspremier. Givetvis uppkomma trots dessa enkla metoder vissa kostnader för riksförsäkringsanstalten. De sakkunniga hava icke haft tillfälle att verkställa nå­ gon utredning i detta hänseende men anse sig kunna utgå från att anstaltens merkostnad icke skall kunna komma att uppgå till något mera avsevärt belopp. Särskild uppmärksamhet påkallar det förhållandet, att ett stort antal av ifrågavarande arbetsgivare hava sina arbetare försäkrade i något av de öm­ sesidiga försäkringsbolag, vilka enligt 1916 års lag jämte riksförsäkringsanstalten äro bärare av denna försäkring. Av skäl, som nyss anförts, kan det icke gärna ifrågakomma att genom nämnda anstalt företaga särskild a vgiftspåföring och uppbörd hos dessa arbetsgivare direkt till anstalten. Man lärer därför icke hava annan väg att ga än att ålägga ifrågavarande arbetsgivare att erlägga de nya avgifterna till sina respektive bolag. Då fullgörandet av en dylik avgiftsskyldighet icke kan säkras genom den vanliga mdrivningsvägcn. lärer en konsekvens få bliva, att nyss avsedda bolag förpliktas att till stats­ verket — närmare bestämt riksförsäkringsanstalten — inbetala det samman­ lagda avgiftsbelopp, som belöper på arbetsgivare med försäkring hos vart och ett av dem. Det blir sedan vederbörande bolags sak att tillse, att de hos dem försäkrade arbetsgivarna fullgöra sina skyldigheter enligt den nya lagen, respektive eventuellt att genom någon förhöjning av de utgående avgifterna täcka sig för den brist, som möjligen i något fall kan uppkomma, i händelse en arbetsgivare icke fullgör denna sin skyldighet. Kontrollen i vad angår de hos bolagen försäkrade arbetsgivarna lärer kunna försiggå med ledning av de uppgifter rörande arbetsgivare och arbetarantal, som det redan nu åligger dem att för statistiskt ändamål årligen ingiva till riksförsäkringsanstal­ ten, kompletterade med upplysning om det antal arsarbetare, som ifrågava­ rande avgifter avse. Av praktiska skäl torde avgifterna saväl genom riksförsäkringsanstalten som genom bolagen böra uppbäras året efter det, som de avse och efter vars förhållanden de äro beräknade. ^ Riksförsäkringsanstalten bör sedan hava att till statskontoret inleverera såväl direkt influtna som av bolagen inbetalade avgifter, varefter statskontoret skall enligt de fördelningsgrunder, som nyss angivits, tillgodoföra statsverket viss del av det inflytande beloppet och förvalta återstoden såsom en särskild fond. Denna fond bör jämte inflytande avkastning stå till tillsynsmyndighe­ tens förfogande för utbetalning av förvaltningsbidrag till arbetslöshetskas­ sorna. Särskilt under första tiden kommer tydligen visst överskott att uppstå. Detta lärer i allmänhet böra reserveras för framtida behov, därvid hänsyn bör tagas dels därtill, att anledning tydligen saknats att i detta fall, på sätt som gäller beträffande olycksfallsförsäkring hos riksförsäkringsanstalten, låta statsverket svara för de avgifter, som arbetsgivare försummat erlägga; dels ock därtill att det normala blir, att sedan försäkringen hunnit erhålla den vän-

1932 års utredning. 87

tade omfattningen, tillskott av statsmedel blir erforderligt. Emellertid bör det ändock icke vara uteslutet att i särskilda fall efter Konungens medgi­ vande använda visst belopp av ifrågavarande fond till åtgärder av betydelse för utvecklingen av den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen. Särskilt kan det tänkas vara av betydelse att kunna lämna statsbidrag till organi sationskostnaderna inom sådana yrken — framför allt lånt- och skogsarbetar­ nas —- där befintliga fackorganisationer icke äga den styrka eller omfattning, att de säkert kunna beräknas hava förmåga eller vilja att ombesörja organisa­ tionen av en arbetslöshetskassa. Bestämmelse om en sådan undantagsmöjlighet har därför intagits i lagutkastet. Beträffande uppbörden av avgifter jämlikt 1916 års olycksfallsförsäkrings­ lag gäller en särskild förordning av den 81 mars 1922 (nr 130), vilken för­ ordning antagits av Konungen och riksdagen gemensamt. De sakkunniga ha­ va •— även i detta fall i så nära anslutning som möjligt till gällande bestäm­ melser för den obligatoriska olycksfallsförsäkringen -—- utarbetat ett utkast till motsvarande författning rörande uppbörd av nu ifrågavarande avgifter. I fråga om innehållet i detta utkast torde kunna hänvisas till författnings­ texten (sid. 164). Här må endast anföras, att principen fastslagits i 1 § på det sätt, att uppbörden skall verkställas i samma ordning som gäller för s. k. större arbetsgivare enligt olycksfallsförsäkringslagen. Jämsides härmed torde erfordras viss jämkning i 5 § i nyss avsedda förord­ ning den 31 mars 1922. Där stadgas nämligen nu, att i det fall, att olycksfallsförsäkringsavgift uppgår till 1,000 kronor eller mera, riksförsäkringsanstalten må på ansökan av den avgiftspliktige medgiva, att avgiften erläg­ ges med hälften under första och återstoden under andra halvåret. Denna bestämmelse torde nu böra gälla för det fall, att olycksfallsförsäkringsavgiften tillsammans med arbetslöshetsförsäkringsavgiften uppgår till nyssnämnda belopp. Härav påkallas viss jämkning i sistnämnda lagrum, och förslag har upprättats därom (sid. 166). Motsvarande bestämmelse har intagits i det nyss avsedda utkastet till förordning angående uppbörd av avgifter jämlikt lagen om bidrag från arbetsgivarna till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkrin­ gen m. m.

Kostnadsberäkning.

Det ligger i sakens natur, att varje beräkning av kostnaderna för en ar- Inledning. betslöshetsförsäkring och storleken av det statsbidrag, som kan visa sig er­ forderligt, måste bliva behäftad med en betydande osäkerhet. Beträffande en frivillig arbetslöshetsförsäkring, varom här är fråga, bliva kostnaderna först och främst beroende på försäkringens blivande omfattning. På denna punkt måste man tydligen åtnöja sig med vissa antaganden rörande kassornas blivande medlemsantal. Men icke nog härmed. Kostnaderna bliva även bero­ ende på arbetslöshetens blivande omfattning, som emellertid undandrager sig

88 1933 års utredning.

varje närmare bedömande. Även här måste räkningarna baseras på vissa anta­ ganden. Man kan härvid utgå från vad som närmast skulle kunna betraktas som normal arbetslöshet och, sedan detta begrepp fixerats, beräkna huru kost­ naderna skulle komma att gestalta sig under denna förutsättning. Denna frågeställning har emellertid ganska ringa intresse, alldenstund spörsmålet närmast gäller, huru stora kostnaderna komma att bliva, därest en frivillig arbetslöshetsförsäkring införes inom den närmaste tiden, exempelvis från in­ gången av år 1934. Med en sådan utgångspunkt torde det vara naturligare att basera kostnadsberäkningarna på en arbetslöshetsnivå, som i stort sett motsvarar läget på arbetsmarknaden under de senaste åren. Men även om såväl försäkringens blivande omfattning som arbetslöshetsprocenten under de närmaste åren vore kända, är detta icke tillräckligt för genomförande av en kostnadsberäkning. På grund av de villkor — antal erlagda veckoavgifter, karenstid och maximal understödstid — som enligt det föreliggande förslaget skola vara uppfyllda för erhållande av daghjälp och som äga motsvarighet inom all lagstiftning rörande arbetslöshetsförsäkring, kommer endast en del av den samlade arbetslösheten att bliva understödd från försäkringen. Antalet från försäkringen understödda dagar i procent av samtliga arbetslösa dagar, ett tal som i det följande skall betecknas såsom understödsprocenten, kommer självfallet att bliva av utslagsgivande betydelse i fråga om kostnaderna för försäkringen, samtidigt som det kommer att bliva ett mått på försäkringens effektivitet. Att från kännedomen om arbetslöshetsprocenten utan vidare draga några slutsatser beträffande understödspro­ centen är givetvis icke möjligt. Understödsprocentens storlek bestämmes av ett flertal faktorer, vilkas verkningar icke genom allmänna slutsatser kunna fastställas. Här komma först och främst de i lagförslaget angivna diskvalifikationsgrunderna att bliva bestämmande, vidare fördelningen av de indivi­ duella arbetslöshetsperioderna efter deras längd, arbetslöshetens fördelning under året, som gestaltar sig olika inom säsongyrkena och andra yrken, frå­ gan i vilken utsträckning det är samma personer, som tid efter annan drab­ bas av arbetslöshet eller i vilken grad samtliga försäkrade äro utsatta för denna risk o. s. v. Med hänsyn till den mångfald omständigheter, som in­ verka på understödsprocentens storlek, har det ansetts nödvändigt verkställa en särskild undersökning, för vilken senare skall redogöras. Slutligen må även framhållas en ytterligare faktor, som kommer att bliva av stor vikt för frågan om såväl de sammanlagda kostnaderna för försäkrin­ gen som beträffande statsbidraget, nämligen daghjälpens genomsnittliga stor­ lek. Vid bestämmandet av daghjälpen ligger avgörandet hos de blivande ar­ betslöshetskassorna, och det är självfallet icke möjligt att på denna punkt ope­ rera med annat än synnerligen approximativa antaganden. I det följande skall varje särskild av de ovan angivna, för kostnadsberäk­ ningen avgörande faktorerna, närmare behandlas. I

I fråga om försäkringens omfattning har till en början antagits, att samt­ liga redan existerande arbetslöshetskassor skulle komma att antagas till erkända

1982 års utredning. 89

arbetslöshetskassor och därmed komma i åtnjutande av rätt till statsbidrag. För var och en av dessa kassor har använts sista kända medlemssiffra, i regel av­ rundad till närmast högre 500-tal, varigenom erhållits en medlemssiffra av 328,000, fördelad på 23 kassor. Dessutom har antagits, att även övriga fackför­ bund skulle komma att bilda kassor. Beträffande dessa har samma regel för uppskattning av det blivande medlemsantalet kommit till användning utom i fråga om kassorna för lantarbetare samt skogs- och flottningsarbetare, beträf­ fande vilka kostnadsberäkningarna baserats på ett antaget medlemsantal av 50,000 för vardera kassan. Slutligen har vid beräkningarna antagits, att ar­ betsledare, butiksanställda och kontorister skulle komma att bilda kassor. För arbetsledarnas kassa har räknats med 9,000 medlemmar, motsvarande organi­ sationens nuvarande omslutning. För butiksbiträden samt kontorsanställda saknas varje underlag för uppskattning av den blivande anslutningen. Kost­ nadsberäkningarna hava här baserats på ett medlemsantal för butiksbiträdenas kassa av 10,000 och för de kontorsanställdas av 20,000. Medlemsantalet i kassor, som skulle komma att avse fackförbund och sam­ manslutningar, som ännu icke bildat arbetslöshetskassor, skulle enligt dessa förutsättningar komma att uppgå till 365,000, fördelat på 14 kassor. Det sammanlagda medlemsantalet har sålunda vid förevarande kostnadsberäknin­ gar antagits till 693,000, fördelat på 37 kassor.

I anslutning till vad ovan anförts rörande antaganden i fråga om arbets­ Arbets­ löshets­ löshetens omfattning hava kostnadsberäkningarna baserats på en arbetslös- procenten. hetsprocent, motsvarande genomsnittet för de tre åren 1929—1931. Det sista året av denna period karakteriseras särskilt för vissa yrkesgrupper av en krisartad arbetslöshet. Att avgöra huruvida arbetslösheten inom de närmaste åren kan komma att bliva större eller mindre än den antagna arbetslöshets­ nivån är ej möjligt. Det har dock ej synts påkallat att för nu ifrågavarande ändamål räkna med en större arbetslöshet än som sålunda antagits. Skulle de närmaste åren komma att uppvisa en högre arbetslöshet än den, som lagts till grund för kostnadsberäkningen, torde en dylik utveckling knappast komma att medföra någon större stegring av kostnaderna för försäkringen, vilket sam­ manhänger därmed att, om arbetslöshetsnivån under en längre period förblir mycket hög, försäkringens effektivitet kommer att sjunka. Vid fixerandet av arbetslöshetsprocenten för de olika yrkesgrupperna hava i alla de fall, där detta varit möjligt, använts fackförbundens uppgifter till socialstyrelsen. Genomsnittet för treårsperioden har bildats såsom ett ovägt medeltal av procenttalen för varje särskilt år. I vissa fall, såsom beträffande sågverksindustri- samt skogs- och flottningsarbetareförbunden hava emellertid vissa justeringar av de föreliggande siffrorna skett, närmast med hänsyn till det förfaringssätt, som tillämpats vid den s. k. fristämplingen från avgifter till kassan, och som särskilt för dessa förbund kommit att resultera i arbets­ löshetssiffror, som kunna väntas vara ej oväsentligt högre än den arbetslöshet man torde haft att räkna med, därest förbunden i fråga redan bildat arbetslös­ hetskassor. Slutligen har beträffande de förbund och sammanslutningar, från

90 1932 års utredning.

vilka arbetslöshetsuppgifter icke föreligga, delvis efter samråd med represen­ tanter för nämnda förbund och sammanslutningar antagits vissa siffror för arbetslöshetsprocenten. I fråga om de procenttal rörande arbetslöshetens omfattning, som erhållits ur fackförbundens uppgifter, har även spörsmålet om en eventuell justering av ifrågavarande siffror med hänsyn till förekommande korttidsarbete upptagits till prövning. Då arbetslöshetssiffrorna grunda sig på fristämplingen inom de olika förbunden, kommer emellertid i dessa siffror även arbetslöshet på grund av korttidsarbete till uttryck, i den mån detta korttidsarbete är av så ringa omfattning, att vederbörande fackförbunds villkor för fristämpling äro uppfyllda. Dessa villkor växla från förbund till förbund. Man torde dock kunna saga, att villkoren för fristämpling i stort sett kunna anses motsvara de villkor, som enligt de sakkunnigas förslag må kunna medgivas, för att un­ derstöd från försäkringen skall kunna utgå vid korttidsarbete, vilka villkor återfinnas i 20 § 5 mom. Med hänsyn härtill har någon korrektion av fack­ förbundens arbetslöshetssiffror med hänsyn till förekomsten av korttidsarbete icke verkställts. Med de sålunda angivna utgångspunkterna har erhållits en genomsnittlig, efter det antagna medlemsantalet vägd, arbetslöshetsprocent av 9.0 % för fack­ förbund med arbetslöshetskassor och 18.1 % för fackförbund och sammanslut­ ningar utan arbetslöshetskassor och för den frivilliga försäkringens hela be­ räknade klientel 14.1 %. De erhållna siffrorna giva vid handen, att arbetslös­ hetskassor huvudsakligen bildats av förbund, inom vilka arbetslösheten varit lägre och kostnaderna för en arbetslöshetsförsäkring sålunda lättare att bära för medlemmarna.

Understöds- Frågan om huru stor del av den samlade arbetslösheten, som kan väntas procenten. bliva understödd från en arbetslöshetsförsäkring av den art, som här avses, kan ej på ett tillfredsställande sätt besvaras med ledning av de utredningar, som tidigare företagits. Enligt en av 1926 års arbetslöshetssakkunniga verk­ ställd undersökning av arbetslösheten inom metallindustri- samt grov- och fa­ briksarbetareförbunden under år 1925 känner man visserligen den samlade arbetslöshetens fördelning på olika veckor efter arbetslöshetens början nämnda år. Med en karenstid av en vecka och en maximal understödstid av 20 veckor under fyra på varandra följande kvartal skulle endast sådan arbetslöshet komma att understödjas, som faller inom 2:a—21 :a veckan efter arbetslöshe­ tens början. Denna arbetslöshet utgjorde cirka 70 % av hela arbetslösheten. Men härav följer icke, att all denna arbetslöshet skulle komma att understödjas från en arbetslöshetsförsäkring. Orsakerna härtill äro flera. Först må nämnas, att flera arbetslöshetsperioder kunna inträffa under sam­ ma år, vilket medför, att karensvecka måste räknas mer än en gång under året. Denna faktors inverkan kan approximativt beräknas och torde — såsom framhålles i 1928 års betänkande — komma att medföra en minskning från 70 till omkring 65 %. Viktigare är frågan, i vilken utsträckning den sålunda erhållna understöds-

1982 års utredning. 91

procenten kan komma att minskas på grund av att den försäkrade vid arbets­ löshetens inträdande ej erlagt föreskrivet antal veckoavgifter under loppet av de arbetslöshetens inträdande närmast föregående 12 månaderna. Denna fak­ tors inverkan har visat sig icke kunna uppskattas med tillbörlig säkerhet vare sig på grundval av den ovan omförmälda utredningen av 1926 års arbetslöshetssakkunniga eller med ledning av den senare inom socialstyrelsen verk­ ställda undersökningen angående arbetslösheten inom fackförbunden år 1929. Vidare förefinnes möjlighet för att ett icke ringa antal arbetslösa kunna bliva diskvalificerade på den grund, att de redan uppburit 20 veckors under­ stöd under loppet av ett år. Verkningarna av denna diskvalificeringsorsak kunna icke heller med tillfredsställande säkerhet beräknas på grundval av de tidigare erhållna resultaten rörande arbetslöshetens fördelning på olika veckor efter arbetslöshetens början. Man känner nämligen icke, huru de arbetare, som voro arbetslösa under ett visst år (i detta fall år 1925), förhöllo sig ur arbetslöslietssynpunkt under närmast föregående år. Antager man, att av dessa per­ soner ingen var arbetslös under föregående år, skulle heller ingen vara diskva­ lificerad på grund av att maximalunderstödet redan uppburits. Det är närmast under denna förutsättning, vilken ju representerar ett ytterlighetsantagande, som det ovan angivna procenttalet 65 erhållits. Skulle man övergå till den mot­ satta ytterligheten och antaga, att samma personer, som voro arbetslösa under ett visst år, även voro arbetslösa under närmast föregående år, skulle detta medföra en förmodligen icke ringa minskning av förevarande procenttal. Huru stor denna minskning är, kan emellertid icke beräknas på grundval av arbetslöshetsförhållandena under endast ett år. Utom ovan nämnda, på understödsprocenten inverkande faktorer må fram­ hållas ännu en, nämligen det sätt, varpå arbetslösheten fördelar sig under årets lopp. Vid tidigare beräkningar har i förevarande avseende ett fack med utpräglad säsongarbetslöshet jämställts med ett fack utan säsongkaraktär, där­ est den genomsnittliga arbetslösheten varit lika stor. Förmodligen ligger även häri en felkälla, vars storlek svårligen kan uppskattas på grundval av de un­ dersökningar, som föreligga. Slutligen må erinras om att man vid tidigare beräkningar utgått från an­ tagandet, att avgift erlagts för varje vecka, under vilken vederbörande icke varit fristämplad på grund av arbetslöshet. Hänsyn har sålunda icke tagits till fristämpling på grund av sjukdom, arbetskonflikt eller annan orsak. Det är ej uteslutet, att även denna approximation kan innebära en icke oväsentlig felkälla. På grund av de förhållanden, för vilka här redogjorts, har det ansetts er­ forderligt verkställa en ny undersökning, vilken i likhet med den av 1926 års arbetslöshetssakkunniga företagna undersökningen begränsats till metallindu­ stri- samt grov- och fabriksarbetareförbundens material. Det förra förbun­ det representerar arbetsområden med en relativt obetydlig säsongkaraktär, det senare olika fack, av vilka vissa förete utpräglade säsongväxlingar. Denna nya undersökning, som beträffande metallindustriarbetareförbundet genom­ förts för åren 1929—31 och för grov- och fabriksarbetareförbundet för åren

1982 års utredning. <3

För närmare kommentarer ifråga om dessa i olika avseenden anmärknings­ värda siffror hänvisas till ovan omnämnda P. M. (sid. 226). Här må endast nämnas, att vid beräkningen av understödsprocenten även karensveckan inräk­ nats i de arbetslösa dagarna. Om ingen hänsyn tagits till karenstiden, skulle nämnda procenttal ha ökats. För metallindustriarbetareförbundet skulle un­ derstödsprocenten för år 1929 ökats från 30 till 35 och för åren 1930 och 1931 från 37 till 45 %. För grov- och fabriksarbetareförbundet bliva mot­ svarande siffror för år 1929 24 och 26 och för år 1930 27 och 30 °/°. Det må framhållas, att den sålunda beräknade ökningen ligger i underkant, be­ roende därpå att hänsyn kunnat tagas endast till sådana karensveckor, för vilka ersättning ej skulle utgått på grund av de föreslagna karensbestämmelsema. Tages hänsyn även till de karensveckor, som i utredningen hänförts till sådan arbetslöshet, som diskvalificerats på grund av att föreskrivna av­ gifter icke erlagts i erforderlig utsträckning, skulle ökningen av understöds­ procenten bliva större än ovan angivits. Frekvensen av dylika karensveckor kan emellertid bestämmas endast genom en särskild undersökning, som det med hänsyn till den föreliggande frågans ringa vikt ej ansetts erforderligt att verkställa (se härom närmare bilagda P. M. sid. 259). I den följande fram­ ställningen förstås alltid med understödsprocent antalet understödda dagar i procent av samtliga arbetslösa dagar, bland vilka senare sålunda även karens­ dagarna inräknats.

Den verkställda utredningen rörande understödsprocenten gäller närmast för­ hållandena inom de båda förbund, som undersökningen avsett. Frågan upp­ står nu, huruvida det är möjligt att till andra fackförbund överföra de erfa­ renheter, som här vunnits. Beträffande de olika förbund, vilkas medlemmar antagits komma att omfattas av en arbetslöshetsförsäkring, har man på sätt, som tidigare visats, fixerat den arbetslöshetsprocent, som skall läggas till grand för kostnadsberäkningen. För att överhuvud kunna tillämpa den nu verkställda undersökningens resultat på andra yrkesgrupper synes den enda vägen vara att undersöka, huruvida något samband existerar mellan arbets­ löshetsprocent och understödsprocent, så att, om arbetslöshetsprocenten är be­ kant, man med viss grad av sannolikhet skall kunna angiva ett approxima­ tivt värde på understödsprocenten. För beljäsning av denna fråga har en jämförelse verkställts mellan å ena sidan arbetslöshetsprocenten och å andra sidan understödsprocenten för de olika grupper, varav grov- och fabriksarbetareförbundet är sammansatt och som vid undersökningen hållits skilda åt. Vid denna jämförelse hava tillämpats genomsnittsvärden för åren 1929 och 1930. Ifrågavarande värden ha sam­ manställts i följande översikt.

1982 års utredning. 97

Det framgår härav, att u, eller antalet understödda dagar per medlem, till en början växer med stigande arbetslöslietsprocent, tills denna nått upp till 25 %, varefter u ånyo börjar sjunka, därest arbetslöshetsprocenten skulle stiga ytterligare. Det må emellertid uttryckligen framhållas, att det värde på P, som svarar mot maximivärdet på u, är till sin storlek helt beroende av, huru­ vida sambandet mellan n och P är sådant, som framgår ur den ovan erhållna formeln. Skulle konstanterna i denna formel ändras, kommer även den kri­ tiska arbetslöshetsnivå, som här befunnits ligga vid en arbetslöshet av 25 att bliva en annan. Vad som emellertid under alla förhållanden synes vara förtjänt av upp­ märksamhet är den omständigheten, att u eller antalet understödda dagar per medlem kommer att få sitt högsta värde vid en viss arbetslöshetsnivå och där­ efter ånyo sjunka, så snart sambandet mellan understödsprocent (n) och arbetslöshetsprocent (P) är av den art, att den förra ökas, då den senare avtager. Eftersom kostnaderna för en arbetslöshetsförsäkring äro beroende just på an­ talet understödsdagar per medlem, kommer sålunda den omständighet, som här framhållits, att rent automatiskt medföra, att dessa kostnader icke kunna överstiga en viss gräns. För att närmare kunna bestämma denna gräns kräves emellertid en mera ingående kännedom om sambandet mellan understöds­ procent och arbetslöshetsprocent för försäkringsstocken i dess helhet än som varit möjlig att åstadkomma med den nu genomförda undersökningen. Vad här anförts gäller givetvis endast under förutsättning, att villkoren för erhål­ lande av understöd från försäkringen icke uppmjukas, därest arbetslösheten under någon tid skulle bliva mera omfattande.

Ur den ovan återgivna formeln för beräkning av antalet understödda dagar per medlem, då arbetslöshets- och understödsprocenten äro kända, u— 0.03 n-P

kan även en annan slutsats dragas, som synes vara förtjänt av ett påpekande. Om en arbetslöshetsförsäkring är konstruerad så, att endast en tredjedel av den samlade arbetslösheten kommer att understödjas från försäkringen, i vilket fall understödsprocenten n är lika med 331/3, följer av den återgivna formeln att u — P.

Detta innebär, att antalet understödda dagar per medlem och arbetslöshets­ procenten numeriskt komma att bliva lika stora. Skulle försäkringen åter komma att understödja exempelvis två tredjedelar av den samlade arbetslös­ heten, skulle antalet understödda dagar per medlem bliva dubbelt så stort som arbetslöshetsprocenten.

De synpunkter, som ovan utvecklats, och därvid erhållna resultat gälla när­ mast förhållandena inom yrkesgrupper utan säsongkaraktär, eftersom den formel, som tidigare erhållits för sambandet mellan understöds- och ar­ betslöshetsprocent, endast gäller för dylika grupper. Vid en jämförelse mellan tvenne yrken, av vilka det ena är säsongbetonat, det andra icke,

98 1932 års utredning.

torde man med hänsyn till vad tidigare anförts rörande de erhållna ut­ redningsresultaten kunna vänta, att understödsprocenten kommer att bli­ va högre inom säsongyrket, även om den genomsnittliga arbetslöshetsprocenten är densamma inom båda yrkena. En omedelbar bekräftelse här­ på erhålles vid tillämpning av formeln för n på grupperna 1 och 2 (sid. 94) eller byggnads- och byggnadsämnesindustrien. Man erhåller för den förra en understödsprocent av 14.0, medan den verkliga är 25.9 %, och för den senare en understödsprocent av 16.8, medan den verkliga är 24.9 %. Ju mera utpräglad säsongkaraktären är, desto större olikhet kan väntas mellan den verkliga understödsprocenten och den ur formeln beräknade. Grov- och fa­ briksarbetareförbundet såsom helhet uppvisar mindre utpräglad säsongkarak­ tär än de båda här nämnda grupperna inom förbundet. Med hänsyn härtill och på grund av de värden på understödsprocenten, som erhållits, har man approximativt ansett sig kunna antaga, att understödsprocenten inom ett fack, som ur säsongsynpunkt överensstämmer med grov- och fabriksarbetare­ förbundet, med 50 % överstiger den ur formeln beräknade. Eör ett fack, som företer en ur säsongsynpunkt så utpräglad karaktär som målareförbundet, kom­ mer understödsprocenten att bliva ännu större. Efter olika överväganden och efter ett närmare studium av säsongkaraktären hos de nämnda förbunden har för ett fack av målareförbundets art understödsprocenten antagits med 100 % överstiga det Ji-värde, som framgår ur den erhållna formeln. Om man sålunda med betecknar understödsprocenten inom ett förbund, som ur säsongsynpunkt närmast kan jämställas med grov- och fabriksarbetare­ förbundet, och med n2 motsvarande procenttal för ett förbund av målareför­ bundets art, hava, såsom framgår ur det anförda, nx och n2 ansetts kunna be­ räknas med tillhjälp av relationerna n2 = 1.5 n n2 = 2.0 n

Med utgångspunkt från arbetslöshetsprocenten för varje förbund och sam­ manslutning, som antagits komma att omfattas av den frivilliga arbetslöshets­ försäkringen, hava med ledning av de ovan erhallna uttrycken för n och u dessa kvantiteter beräknats för varje dylikt förbund. Som vägda medeltal hava erhållits följande värden. Antal under­ Understöds­ stödda dagar procent per medlem 9.0 Fackförbund med arbetslöshetskassa . . . 33.3 . . . 30.2 16.4 > utan » Inalles 30.5 12.9

I inledningen till denna avdelning har även daghjälpens storlek framhållits såsom en av de faktorer, som äro av vikt för beräkningen av såväl statsbi­ draget som den sammanlagda kostnaden för försäkringen. I saknad av några bestämda utgångspunkter för bestämmande av daghjälpsbeloppen inom de kassor, som antagits komma att bildas, har man nödgats — delvis med led­ ning av de daghjälpsbelopp, som för närvarande tillämpas inom existerande arbetslöshetskassor — helt uppskattningsvis antaga vissa belopp.

100 1932 års utredning.

Någon särskild avrundning av de erhållna beloppen har här icke vidtagits, utan hava desamma angivits till den storlek, varmed de framgått ur räkningarna. En jämförelse mellan de erhållna siffrorna för fackförbund, som själva upp­ rättat arbetslöshetskassor, och förbund utan dylika kassor, belyser vissa för­ hållanden av intresse. Till en början må uppmärksammas, att kostnaden i sin helhet per försäkrad är väsentligt större för den senare gruppen, där den utgör 45.93 kr., än för den förra gruppen med endast 29.94 kr. Detta förhållande har otvivelaktigt varit en bidragande orsak till att förbund, tillhörande den ena gruppen, icke själva ansett sig kunna lösa försäkringsfrågan. Denna skillnad i kostnadshänseende är en följd av den olikhet, som är rådande mellan de båda grupperna i avseende på arbetslöshetens karaktär och omfattning. Arbetslöshetsprocenten har sålunda i genomsnitt för åren 1929—31 utgjort för förbund med arbetslöshetskassor 9.0 och för förbund utan dylika kassor 18.1. Antalet understödda dagar per medlem skulle för de förra förbunden hava uppgått till i genomsnitt 9.0 och för de senare till ungefär 16.4. Orsaken till att sistnämnda siffra blivit så hög är att söka i den omständigheten, att förbunden utan arbets­ löshetskassor ofta omfatta yrkesgrupper av utpräglad säsongkaraktär. Sam­ tidigt med att arbetslöshetsnivån är högre bland personer, som tillhöra nu nämnda förbund, är den antagna genomsnittliga daghjälpen lägre, 2.81 mot 3.33 kronor, antydande att hithörande arbetargrupper i allmänhet representera en i ekonomiskt avseende svagare ställning. Hit höra sålunda bland annat såväl lantarbetare som skogs- och flottningsarbetare. Att den genomsnittliga dag­ hjälpen ej blivit ännu lägre beror därpå, att bland dessa förbund även ingå vissa grupper med höga arbetsinkomster, såsom murare och byggnadsträarbetare m. fl. Genom det sätt, varpå statsbidraget har utmätts, kommer emellertid den avgift, som de försäkrade själva skulle hava att erlägga, att i genomsnitt bliva av ungefär samma storlek inom båda grupperna av förbund. Inom förbund med arbetslöshetskassor har sålunda de försäkrades egna avgifter beräknats till i genomsnitt 20.51 kronor och inom förbund utan arbetslöshetskassor till 20.29 kronor, medan daghjälpsbidraget per medlem skulle uppgå till 9.43 resp. 25.64 kronor. Eör de båda grupperna har statsbidraget beräknats utgöra 31.5 resp. 55.8 % och för den frivilliga försäkringen i dess helhet 46.8 % av hela kostnaden. Räknar man dessutom med ett förvaltningsbidrag av två kronor per medlem, skulle, under förutsättning att förvaltningskostnaderna helt kunna bestridas med detta bidrag, statsbidraget i dess helhet komma att utgöra 49.5 % av samt­ liga kostnader. Detta bidrag överensstämmer så gott som fullständigt med 1928 års förslag på denna punkt, vilket räknade med ett statsbidrag på 50 procent. Vad de absoluta beloppen av bidrag och kostnader beträffar, skulle, såsom sammanställningen utvisar, statsbidraget komma att uppgå till sammanlagt 12.5 milj. kronor, varav 3.1 milj. kronor skulle avse förbund med arbetslöshets­ kassor och 9.4 milj. kronor förbund utan kassor. De försäkrades egna avgifter skulle utgöra 14.1 milj. kronor, fördelade med 6.7 milj. kronor på förbund med kassor och 7.4 milj. kronor på förbund utan kassor.

102 1982 års utredning.

ersättningarna i genomsnitt varit något högre i sistnämnda fall. Orsaken härtill är bland annat den ovan nämnda, att 1928 års förslag ej omfattade lantoch skogsarbetare, vilkas relativt låga arbetsinkomster bidragit till att pressa ned det genomsnittliga daghjälpsbeloppet enligt det nu föreliggande förslaget. Slutligen må till ytterligare belysning av vissa av de antaganden, på vilka kostnadsberäkningen vilar, anföras följande. En av de grundläggande kvan­ titeterna för beräkningarna har varit understödsprocenten, vilken beräknats på sätt, som tidigare omnämnts, med utgångspunkt från de resultat, som erhållits vid undersökningen av metall- samt grov- och fabriksarbetareförbunden. Vid denna undersökning, som bland annat haft till uppgift att bestämma effekti­ viteten av en arbetslöshetsförsäkring, har nämligen förutsatts, att villkoren för understöd voro desamma, som innehöllos i 1928 års förslag till obligatorisk försäkring. I det förslag, som nu föreligger, avvika emellertid villkoren för understöd i ett par avseenden från villkoren i nämnda förslag. Den viktigaste av dessa avvikelser torde vara den, som avser rätten till un­ derstöd med hänsyn till erlagda avgifter. Enligt 1928 års förslag var den arbetslöse, under förutsättning att övriga villkor voro uppfyllda, berättigad till understöd, därest han under loppet av närmast föregående fyra kalenderkvartal erlagt 26 veckoavgifter. Om arbetslösheten sträckte sig över ett kvartalsskifte, skulle enligt denna bestämmelse understödsrätten göras till föremål för ny omprövning, vilken i en del fall kunde medföra, att denna rätt bortföll. Mot­ svarande bestämmelse enligt nuvarande förslag kräver såsom villkor för under­ stöd, att 26 resp. 52 veckoavgifter skola vara erlagda under ett resp. två år, räknat tillbaka från arbetslöshetens inträdande. Redan denna olikhet inne­ bär en viss, ehuru ytterst obetydlig, uppmjukning av 1928 års förslag på denna punkt. Härtill kommer, att om nu nämnda villkor är uppfyllt vid tid­ punkten för arbetslöshetens början, understödsrätten icke kan, såsom fallet var enligt 1928 års förslag, gå förlorad på grund av omprövning vid kvartalsskiftena. Denna olikhet mellan 1928 års förslag och det nu föreliggande kommer att verka i sådan riktning, att försäkringens effektivitet kan väntas bliva något större än enligt 1928 års förslag. Därmed skulle även kostna­ derna kunna tänkas bliva större, än som framgår ur den genomförda kost­ nadsberäkningen. Det finnes emellertid en annan faktor, som verkar i motsatt riktning, den omständigheten nämligen, att vid kostnadsberäkningen ingen hänsyn tagits till verkningarna av olika åtgärder från tillsynsmyndighetens sida, varigenom, så­ som förutsättes i förordningen, exempelvis försäkringen för säsongyrken kan sättas ur funktion under viss tid av året. Åtgärder av denna art torde tvivelsutan komma att vidtagas, i varje fall beträffande mera utpräglade säsong­ yrken, inom vilka löneförhållandena äro sådana, att arbetsförtjänsten under den tid av året, då arbetet pågår, kan väntas förslå för täckande av arbetarnas levnadskostnader jämväl under den döda säsongen. Med hänsyn till att man i kostnadsberäkningen icke räknat med en dylik inskränkning av försäkringen, torde häri ligga en icke oväsentlig säkerhetsmarginal, som i varje fall torde fullt kompensera verkningarna av den tidigare nämnda faktorn, vilken skulle komma att verka i fördyrande riktning.

1988 års utredning. 103

Kommunala understöd med statsbidrag.

I den nuvarande arbetslöshetspolitiken hava, i den man arbete icke kunnat beredas de arbetslösa, kommunala s. k. kontantunderstöd, i vissa fall förenade med statsbidrag, kommit att spela en alltmera framträdande roll. Dessa un­ derstöd hava i de fall, statsbidrag härtill utverkats av statens arbetslöshetskommission, icke haft fattigvårds karaktär. Enligt senaste rapport från arbetslöshetskommissionen uppgick antalet arbetslösa med dylikt understöd vid utgången av november 1932 till omkring 36,000, därav 28,000 med statsbidrag. De grundläggande bestämmelserna rörande statsbidrag i sådant hänseende äro meddelade i kungörelse den 7 juli 1922 (nr 419) angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp med däri genom kungörelse den 22 juni 1928 (nr 214) gjorda ändringar. Det huvudsakliga innehållet av dessa bestämmelser är föl­ jande. Statsbidrag kan utgå antingen till understöd, avsett till bestridande av oundgängliga levnadskostnader (arbetslöshetshjälp ), eller ock till betalning av hyra eller bestridande av andra för familjens sammanhållande nödiga ut­ gifter (hyresh)älp). Statsbidrag må endast utgå till understöd åt den, som är arbetsför i sitt yrke, hos den offentliga arbetsförmedlingen sökt men ej er­ hållit arbete, är oförvållat arbetslös samt icke under den senaste tiden åtnjutit underhåll från fattigvården. Förutsättning för åtnjutande av understöd är vi­ dare, bland annat, iakttagande av ett ordentligt och nyktert levnadssätt, full­ görande, om så föreskrives, av lämpligt kommunalt arbete i högst två dagar per understödsvecka (s. k. prestationsarbete) samt deltagande i kurs för arbetslösa, då tillfälle därtill beredes. Statsbidraget utgår i regel med halva understödsbeloppet, dock högst med följande belopp, nämligen 1 krona 50 öre per dag för man och hustru tillhopa, 1 krona per dag för ensam person, som fyllt 18 år, 60 öre per dag för ensam person, som fyllt 15 men ej 18 år, samt 30 öre per dag för varje barn. Statsbidrag må ej utgå för mer än sex dagar i veckan. Då synnerligen vägande omständigheter föranleda undantag, må statsbidraget utgå med högre procentu­ ell andel än hälften. Den omfattning, vari sådana undantag medgivits, framgår av följande uppställning, som avser tiden a/i 1931—31/io 1932 (st. — stad, lk = landskommun).

Summa 75 * j 80 % 60 % 65 % 70 % 85 % 90 % 95 % summa­ Period rum st. lk. 1 s:a s:a| 8t. lk. 8:a 8t. lk s:a 8t. lk. s:a 8t. lk. st. lk. s:a st. lk. s:a st. lk. sra st. jlk. s:a 1 ___ — — — — ___ — — — >/i—3°/o 1932 . . 1 7 8 — 3 3 — 4 4 2 17 19 — 7 7 — — — 1 32 33 — 1 i 471 75 ■/ j -3,/ io 1932 . 1 4 5 — 4 4 — 1 1 3 13 16- 4 4 1 1 2 1 30 31 — — — 6|57 63

104 1932 års utredning.

Enligt vad tabellen utvisar, uppburo vid sistlidne oktober månads utgång 63 ■—• varav flertalet landskommuner — av de 109 kommuner, som då bedrevo understödsverksamhet, förhöjt statsbidrag och av dessa flera än 4/5 så­ dant bidrag med 75—90 % av understödsverksamhetens kostnader. Den kontanta understödsverksamhet, som finansierats utan statsbidrag, d. v. s. med enbart kommunala medel och i allmänhet genom fattigvårdens mellankomst, har vad antalet kommuner beträffar haft större omfattning än den statligt subventionerade understödsverksamheten. I oktober 1931 rapporte­ rades, att 76 kommuner ordnat sin understödsverksamhet efter egna linjer, me­ dan antalet kommuner med statsbidrag till sådan verksamhet samtidigt uppgick till 27. I oktober 1932 voro siffrorna respektive 176 och 109. Totalt utgick sålunda kontant understöd i 103 kommuner i oktober 1931 och i 285 kommu­ ner i oktober 1932. Beträffande understödsklientelet är att tillägga, att understödstagarnas fler­ tal utgöres av familjeförsörjare. Det har dock sedan vintern 1931 blivit nöd­ vändigt att även låta icke-familjeförsörjare göras delaktiga av denna hjälp; en icke obetydlig del av de understödsuppbärande ungkarlarna utgöres av yngre arbetslösa, som deltaga i kurser. Kvinnliga arbetslösa hava däremot hittills praktiskt taget icke kommit i fråga till erhållande av statligt arbets­ löshetsunderstöd, vilket givetvis sammanhänger med att kvinnorna än så länge i mycket ringa omfattning anmält sig såsom hjälpsökande. Arbetslöshetsunderstöden hava tillhandahållits företrädesvis i form av kon­ tanta bidrag, men författningens anvisning på att understöd även lämnas in natura har beaktats av åtskilliga kommuner, och arbetslöshetskommissionen har även för sin del hos kommunerna betonat vikten av att hjälpen jämväl utgår i form av naturaförmåner av lämpligt slag, varjämte kommissionen an­ sett sig böra inskärpa betydelsen av att understödsverksamheten kombineras med arbetsplikt i enlighet med gällande författningsbestämmelser härom. Till följd härav hava också under den varmare årstiden 1932 omkring s/4 av alla understödskommuner tillämpat arbetspliktsbestämmelserna. Från och med sen­ höstens inträde, då klimatiska svårigheter började göra sig gällande, har utan att från kommissionens sida så påfordrats likväl inom åtskilliga kommuner vidhållits kravet på motprestationsarbete från understödstagarnas sida, Slutligen må nämnas, att arbetslöshetskommissionen uppskattat statens kost­ nad för bidrag till kontantunderstöd under innevarande budgetår till ungefär 17 1/4 miljoner kronor. Det lokala organ, som ombesörjer understödsverksamheten, skall vara en på närmare angivet sätt sammansatt arbetslöshetskommitté, dock att kommun kan överlämna handhavandet av verksamheten åt lämplig ordinarie kommunal myn­ dighet. Hyreshjälp kan utgå i särskilt ömmande fall åt sådan arbetslös familje­ försörjare, som uppfyller betingelserna för erhållande av arbetslöshetsunderstöd. Statsbidrag utgår jämväl här med halva beloppet, dock att statsbidraget kan under vissa förutsättningar nedsättas. Beträffande det närmare innehållet i förevarande kungörelse hänvisa de sak-

1982 års utredning. 105

kunniga till den nedan jämsides med de sakkunnigas förslag i ämnet intagna författningstexten (sid. 167).

1 1928 års förslag ingick icke något system med kontantunderstöd åt arbets­ lösa. Detta sammanhänger därmed, att 1926 års sakkunniga utgått från att, i den mån bistånd icke bereddes de arbetslösa genom försäkringen, de skulle erhålla hjälp genom hänvisning till reservarbeten. Enligt de offentligen an­ givna grundlinjerna för den nuvarande regeringens arbetslöshetspolitik är det emellertid avsett, att dessa reservarbeten skola avvecklas. I stället före­ slås i mycket betydande omfattning allmänna arbeten till motverkande av arbetslöshet. Sakkunnigförslag i ämnet föreligger emellertid ännu icke, men man lärer redan nu kunna utgå från att genom dylika arbeten trygghet icke kan skapas för att sysselsättning beredes alla dem, som icke erhålla bistånd från arbetslöshetsförsäkringen. Med hänsyn till nu angivna omständigheter har det framstått såsom klart, att ett system med frivillig arbetslöshetsförsäkring jämte allmänna arbeten på den öppna arbetsmarknaden måste kompletteras med fortsatt statsunderstödd understödsverksamhet huvudsakligen i hittillsvarande former. Om man icke från början inriktar sig på en sådan verksamhet, måste detta komma att inne­ bära en påfrestning till sådana utvidgningar av försäkringen eller dess för­ måner, som skulle bryta den försäkringsmässiga ramen och allvarligt även­ tyra försäkringens soliditet. Det har ju, såsom framgått av vad tidigare an­ förts, varit ett av syftena med den verkställda överarbetningen av tidigare förslag att skarpt avgränsa försäkringen och att söka skapa trygghet för att utgifterna för densamma varken för kassorna själva eller för staten komma att kunna överskrida gränser, som man redan nu kan överblicka. Eörsäkringen har endast ett begränsat ändamål; men därmed följer, att det utanför liggande hjälpbehovet måste täckas på annat sätt. I den mån detta icke kan ske ge­ nom arbetsanskaffning, och eftersom garanti för möjligheten till sådan an­ skaffning icke kan lämnas, kunna enligt de sakkunnigas uppfattning kommu­ nalunderstöd utan fattigvårds karaktär icke undgås. Erfarenheten har till fullo visat, att statsbidrag måste kunna utgå till dylik verksamhet. Därmed följer också behov att uppställa regler för dessa understöd och inordna dem som led i ett enhetligt hjälpsystem. Det måste emellertid såväl vid reformens genomförande som sedermera i praktiken göras fullständigt klart, att dessa kontantunderstöd icke hava något som helst att göra med försäkringen eller därifrån utgående förmåner. Sådan klarhet torde bäst kunna vinnas genom att man för understöden bibehåller vä­ sentligen nuvarande anordningar. Sålunda torde understöden böra utgå genom kommunala organ •— utbetalning genom arbetslöshetskassorna skulle de sak­ kunniga anse synnerligen olycklig -— samt upptagande av understödsverksam­ het bero på initiativ från vederbörande kommunala organ och rätt till stats­ bidrag förefinnas endast efter omprövning hos den centrala statsmyndigheten av behovet av verksamheten och bidrag därtill. Lika litet som erhållande av statsbidrag till en kommun bör erhållande av kontantunderstöd för den enskil-

106 1932 års utredning.

de vara en rättighet på samma sätt som utbekommande av daghjälp från för­ säkringen, utan en individuell, noggrann behovsprövning är en oundgänglig förutsättning för att verksamheten med kontantunderstöd skall kunna utan olägenhet bedrivas jämsides med denna. Därjämte bör tillses, att sammanbland­ ning icke heller förekommer med den allmänna fattigvården. Den första fråga, som härefter uppställt sig till besvarande, har varit vilka arbetslösa, som under ett system med frivillig arbetslöshetsförsäkring böra kun­ na komma i åtnjutande av kommunalunderstöd med statsbidrag. Härvidlag får man skilja mellan olika kategorier. Vad först angår sådana arbetslösa, vilka med hänsyn till stadgeenliga begränsningar i rätten till inträde i er­ kända arbetslöshetskassor icke äga möjlighet att taga någon försäkring, är det uppenbart, att de böra kunna bliva berättigade till understöd. Svaret lärer böra bliva detsamma beträffande andra oförsäkrade arbetslösa; den om­ ständigheten att de icke tillhöra en arbetslöshetskassa kan bero på sådana förhållanden, att de icke böra utestängas från ifrågavarande möjlighet, och någon åtskillnad lärer icke kunna göras. Det bör här som eljest ihågkommas, att det faktum, att de utestängas från understöd, icke kan få innebära, att de lämnas utan hjälp, utan följden har i praktiken visat sig endast bliva, att denna, då behovet blir trängande, kommer att utgå i fattigvårdens form. Särskilt har man inom nu avsedda kategori att beakta sådana arbetslösa, som med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna ännu icke kunnat bliva med­ lemmar av erkänd arbetslöshetskassa. Vad härefter angår försäkrade arbetslösa, kan det vid första påseende före­ falla, som om det icke borde ifrågakomma, att dessa, som med statsunderstöd beredas möjlighet att mot låg avgift erhålla försäkringsförmåner i den ut­ sträckning och med de begränsningar, som ansetts socialt och ekonomiskt be­ rättigade, tilldelas ytterligare hjälp i det nu ifrågavarande understödets form. Här har man emellertid först att beakta vad som nyss anförts därom, att för­ säkringen endast sätter sig ett begränsat mål före. I den mån sådana kris­ artade förhållanden inträda, att hjälpen genom försäkringen icke blir till­ räcklig, föreligger det således icke något orimligt i att hjälp beredes i an­ nan form och detta även med statsbidrag. Vad sålunda anförts har sin tilllämpning närmast på dem, som uttömt sina rättigheter från försäkringen men alltjämt gå arbetslösa, de s. k. utförsäkrade. I händelse man noga fasthåller vid behovsprövningens princip, lärer man icke kunna undgå att tillerkänna sådana arbetslösa lika berättigande till understöd som övriga nyss behandlade kategorier. Men då lärer det icke heller finnas tillräcklig anledning att från sådant understöd principiellt undantaga personer, vilka av andra skäl, ehuru försäkrade, icke kunna utfå daghjälp från sin kassa, exempelvis därför att de icke kunnat erlägga föreskrivet antal avgifter. Icke ens under den föreslag­ na karenstiden i försäkringen lärer man böra anse absolut uteslutet, att kom­ munalt understöd med statsbidrag kan utgå; en annan sak är, att med hänsyn till de särskilda bestämmelserna för kontantunderstöden samt behovsprövningen det knappast någon gång kan tänkas i praktiken förekomma, att under­ stöd utgår för sådan tid.

1982 års utredning. 107

Resultatet av den verkställda undersökningen har alltså blivit att, därest frivillig arbetslöshetsförsäkring införes, från rätt till nu ifrågavarande under­ stöd böra med hänsyn till försäkringen vara uteslutna endast de, som uppbära daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Det återstår då att besvara frågan, huruvida under den tid, då daghjälp utgår från kassa, avkortat understöd bör kunna utgå. Enligt § 9 i 1922 års kungörelse må sådant understöd utgå i dylikt fall, dock med högst så stort belopp, att detsamma jämte bidraget från kassan uppgår till två tredjedelar av den i orten vid tiden för lämnandet av understöd vanliga avlöningen för arbetare av samma arbetsförmåga och med liknande arbete som sökanden, var­ jämte statens arbetslöshetskommission sedan år 1922 på grund av riksdagens uttalande om huru lönesättningen vid reservarbetena skulle tillgå bundit de ut­ gående understöden vid vissa maximibelopp i relation till för varje kommun fastställd s. k. grovarbetarlön. En dylik regel synes icke böra bibehållas be­ träffande daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa, i händelse förslaget rörande statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring genomföres. Gränserna mot försäk­ ringen böra, som redan antytts, hållas skarpt uppdragna, och det skulle sä­ kerligen medföra olyckliga verkningar, därest en försäkrad skulle kunna få sin daghjälp utökad med kommunalt understöd med statsbidrag. Som tidigare anförts hava de sakkunniga beträffande förhållandet mellan arbetslöshetsför­ säkringen och den allmänna fattigvården utgått från den grundsatsen, att i den mån en försäkrad, som är berättigad till daghjälp från försäkringen, an­ nat än av vissa alldeles speciella, tillfälliga anledningar blir i behov av fattig­ vård, och i den mån alltså daghjälpen icke förslår till livets nödtorft för ho­ nom själv och hans familj, han bör helt och hållet övertagas av fattigvården. Motsvarande princip lärer böra uppehållas, därest systemet kompletteras med kommunalt understöd. Detta bör alltså icke heller någonsin få komplettera daghjälp från försäkringen. Även i ett annat hänseende måste genomförandet av en statsunderstödd ar­ betslöshetsförsäkring medföra en betydelsefull ändring i hittills gällande understödsregler, nämligen beträffande dagbeloppen av de understöd, till vilka statsbidrag kan utgå. För närvarande tillämpas därvidlag, som ovan anförts, att kommunalt understöd, som delvis bestrides med statsmedel, skall stå i viss relation till grovarbetarlönen i orten, d. v. s. den lägsta lön, för vilken i avse­ värd omfattning arbete kan beredas på öppna marknaden. Denna relation framgår av efterföljande tabell (sid. 108). Enligt denna tabell kan maximum av kommunalt understöd med statsbidrag uppgå till fyra kronor 50 öre per dag, och ännu då den fastställda grovarbe­ tarlönen utgör endast fyra kronor om dagen, utgör maximum två kronor. I praktiken har emellertid under sista tiden tillämpats ett maximum av sex kronor per dag. Det är nu emellertid tydligt, att med den omfattning av understödsverksamheten, som nyss förordats, det icke kan gå för sig, att de kontanta kommu­ nala understöden utgå med högre belopp, än samma arbetare kunna tillför­ säkra sig genom medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa. Skulle man med-

108 1982 års utredning.

Reservarbetslön Understöd sbelopp per dag för Maximum 1 Fastställd Per dag Per Ensam Ensam grovarbe­ vid Man

giva högre understöd, måste detta tydligen komma att innebära, att för de verkligt behövande arbetslösa anledning att söka sig till försäkringen icke finnes samt att de inskränkande regler beträffande rätt till daghjälp från försäkringen, som av olika anledningar uppställts, såsom i fråga om längsta understödstid, visst antal betalade avgifter, karenstid o. s. v. förlora sin verkan. En viss nedsättning av nu gällande understöds belopp måste således bliva en följd av försäkringens genomförande. Det kan emellertid icke vara rimligt att gå därhän, att man förklarar, att understöden i varje fall måste ligga under det fastställda allmänna minimum för daghjälp från försäk­ ringen eller två kronor. En sådan regel skulle tydligen på många platser i riket med höga levnadskostnader vara fullkomligt otillfredsställande. Å andra sidan måste man räkna med att nämnda minimum kommer att i stor utsträck­ ning tillämpas, särskilt kanske bland lånt- och skogsarbetare. Lösningen sy­ nes med hänsyn till det anförda lämpligen böra bliva den, att det föreskrives, att understödet till arbetslösa på en viss ort icke bör få överstiga visst när­ mare bestämt förhållande till den inom kommunen mera vanligt förekommande lägsta daghjälpen från erkänd arbetslöshetskassa. Detta förhållande bör vara olika för olika daghjälpsbelopp, så att förhållandetalet sjunker, då daghjälpsbeloppet blir högre. En dylik regel skulle medföra, att i städer med uteslu­ tande industriarbetare bland de försäkrade, vilka kunna antagas hava en lägsta daghjälp av exempelvis tre kronor, kontantunderstödet skulle kunna för fa­ miljer med barn uppgå till icke fullt sistnämnda summa och för andra ligga ännu något därunder. Detsamma skulle gälla i en kommun av övervägan-

1 På grund av det svåra arbetslöshetsläge, som varit för handen i vissa kommuner år 1932, och för att kunna lämna effektivare hjälp åt mera barnrika familjer har arbetslöshetskommissionen beslutat, att högsta understödsbeloppet må från och med den 1 jan. 1932 tillsvidare utgå på så­ dant sätt att detta belopp motsvarar */» av den för kommunen fastställda grovarbetarlönen.

1932 års utredning. 109

de industriell karaktär, även om ett mindre antal försäkrade jordbruks- eller skogsarbetare med lägre daghjälp där skulle finnas. I övervägande jordbrukskommuner skulle däremot, även om enstaka industriarbetare där finnas försäk­ rade med högre daghjälp, kontantunderstödet få sättas i förhållande till en dag­ hjälp från arbetslöshetskassan av två kronor. De sakkunniga hava efter olika överväganden upprättat en tabell över de relationer, som i nämnda hänseenden ansetts lämpliga, vilken tabell är avsedd att fogas som bilaga vid de ifråga­ satta nya bestämmelserna. Här torde i allmänhet kunna hänvisas till tabellen (sid. 178) och blott behöva anföras, att nyss avsedda förhållandetal för understödsmaximum utgör 75, då daghjälpsbeloppet från försäkringen är sex kronor (maximum alltså 4 kronor 50 öre för dag), men 90, då daghjälpsbe­ loppet är två kronor (maximum alltså 1 krona 80 öre). Det är visserligen tydligt, att med en dylik nedsättning av nu på sina håll tillämpade kontantbelopp fattigvården kan komma att få ingripa i fall, där nu så icke behövt ske. Det måste emellertid understrykas såsom absolut ound­ gängligt, att även med de nu ifrågasatta understödsbeloppen gränsen hålles så vitt möjligt klar gentemot fattigvården. De sakkunniga hava också tänkt sig, att samma regel som i fråga om försäkringen skulle uppställas beträffande kontantunderstöden, så att till den, vilken av annat än rent tillfällig anledning uppbär fattigvård, kommunalt understöd icke under några förhållanden skulle få utgå med bidrag av statsmedel. Detta kommer emellertid icke att i och för sig leda till en ökad belastning för fattigvården, i det att å andra sidan för­ säkringen är ägnad att leda till avlastning från densamma. Med nu angivna utgångspunkter hava de sakkunniga verkställt en överarbetning av 1922 års kungörelse i ämnet. Resultatet av denna överarbetning framgår av den i det följande intagna författningstexten (sid. 167). Rörande denna må här endast anföras följande. Såsom en allmän regel har vid överarbetningen uppställts, att bestämmelserna i olika hänseenden böra så nära som möjligt ansluta sig till de regler, som fastslås rörande försäkringen. Detta gäller i första hand avgränsningen av dem, vilka skola kunna komma i åtnju­ tande av kontantunderstöd. Här har dock av speciella skäl vidhållits den avvikelsen från försäkringsförslaget, att fattigvård utesluter från kontantun­ derstöd icke blott under den tid densamma utgår utan under sex månader där­ efter. Däremot har från försäkringen överflyttats den regeln, att avbrytande av arbete utan giltig anledning och vägran att antaga erbjudet arbete skall under minst fyra veckor utesluta från rätten jämväl till kontantunderstöd — kommun givetvis obetaget att besluta om längre avstängning. En dylik ut­ vidgning är nödvändig redan av hänsyn till försäkringen, då eljest bestämmel­ sen om dylik strafftid skulle förlora det väsentliga av sin verkan. Bestäm­ melserna om lämpligt arbete överensstämma som synes med de föreslagna reglerna beträffande försäkringen. Även ha överflyttats reglerna om vilket erbjudet arbete, som skall anses lämpligt och icke få föranleda arbetsvägran. Det är tydligen mycket önskvärt, att enhetliga regler härom komma till tilllämpning. Jämväl i fortsättningen torde böra gälla, att den statliga myndigheten bör

110 1982 års utredning.

med hänsyn till föreliggande omständigheter bestämma, för hur många per­ soner i en kommun statsbidrag må kunna under viss tidsperiod utgå. Att statsmyndigheten vid beviljande av statsbidrag även bör med ledning av de nyss angivna allmänna principerna bestämma det belopp, med vilket kontantunderstöd inom kommunen må högst utgå, har framgått av det redan anförda. Jämväl i fortsättningen torde också böra bibehållas den regeln, att beviljande av statsbidrag till högre andel än hälften bör ankomma på Kungl. Maj :t. Ehuru det under senare år icke i praktiken förekommit, att statsbidrag bevil­ jats mindre än 50 %, har bestämmelsen om möjlighet till nedsättning därunder ansetts böra bibehållas. I samband med regleringen av understödsbeloppen bar det däremot befunnits överflödigt att bibehålla de absoluta maximigränser för statsbidraget, som återfinnas i § 15 i nuvarande kungörelse. Nyss har anförts, att understöd icke bör kunna få tilldelas för dag, då daghjälp utgår från statsunderstödd arbetslöshetskassa. Motsvarande skäl att ändra gällande bestämmelser ha icke ansetts föreligga för det fall, då bidrag utgår från arbetsgivare eller annan arbetslöshetskassa. Det må nämligen er­ inras om att understöd enligt förevarande författning endast kan utgå efter behovsprövning i varje särskilt fall. Hittills bar endast behandlats frågan om kommunalt understöd i form av pe­ riodisk hjälp. Vad angår den andra enligt gällande kungörelse medgivna understödsformen, den s. k. byreshjälpen, bar tillräcklig anledning att bibe­ hålla densamma icke ansetts föreligga, sedan statsunderstödd arbetslöshets­ försäkring införts. Erforderligt bistånd torde, i den utsträckning så kan ske med hänsyn till försäkringen, kunna lämnas i form av bär förut behand­ lade kontantunderstöd. Det bör nämligen fasthållas, att även om man hölle öppen möjligheten att lämna hyreshjälp, det under alla förhållanden måste tillses, att denna jämte kontantunderstödet icke komme att uppgå till förmå­ nerna från försäkringen. Det bör då icke ens teoretiskt finnas möjlighet till en sammanblandning, som skulle äventyra den av de sakkunniga som så be­ tydelsefull befunna gränsdragningen mellan olika hjälpformer. Vad angår det kommunala organet för hjälpverksamhet hava de sakkun­ niga icke funnit anledning att föreslå någon mera genomgripande föränd­ ring. Även i framtiden torde denna verksamhet alltså böra i regel handhavas av en s. k. arbetslöshetskommitté, tillsatt i huvudsak enligt nuvarande former. Maximigränsen för antalet medlemmar har emellertid ansetts kunna nedsältas till sex. Därjämte hava gällande bestämmelser kompletterats med föreskrif­ ter om beslutförhet och utslagsröst för ordföranden. Det är tydligen av stor vikt, särskilt efter arbetsförmedlingens nu ifråga­ satta utbyggnad, att ett nära samarbete uppehålles mellan denna och de lokala arbetslöshetsorganen. Detta har i det nu framlagda författningsförslaget kom­ mit till uttryck i ett stadgande att, då arbetsförmedlingsanstalt finnes inom en kommun, en representant för denna bör vara medlem av arbetslöshetskom­ mittén. Även där endast ett ombud för arbetsförmedlingen finnes, är det gi­ vetvis önskvärt, att han är medlem av kommittén. I sådant fall synes emel­ lertid saken lämpligare böra ordnas så, att till ombud antages lämplig ledamot

1982 års utredning. 111

av kommittén. Bestämmelse i ämnet har vid sådant förhållande icke sin plats i detta sammanhang, utan torde det böra uppdragas åt vederbörande myndighet att vid utväljande av ombud iakttaga vad sålunda anförts. Enligt gällande kungörelse skall arbetslöshetskommittén bland annat inrym­ ma representant för den frivilliga hjälpverksamheten i orten. Bestämmelsen härom torde icke hava erhållit allmännare tillämpning, och de sakkunniga hava icke funnit skäl föreligga att bibehålla densamma. Enligt 1922 års kungörelse har viss betydelse tillmätts länsorgan för ända­ målet, s. k. länshjälpskommittéer, varjämte det förutsatts, att landsting skulle kunna ställa medel till förfogande för understödsverksamhet. Så har icke skett på senare år och lärer, såvitt nu kan bedömas, knappast heller kunna väntas komma att ske. De få länshjälpskommittéer, som varit i verksamhet, hava vidare, enligt vad de sakkunniga inhämtat, med något enstaka undantag knappast haft reell betydelse. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett sig kunna föreslå den förenklingen, att bestämmelser om länshjälpskommittéer och länsbidrag uteslutas ur den blivande författningen. Ävenledes har ute­ slutits § 13 i nuvarande kungörelse, enligt vilken i regel endast inom kommu­ nen mantalsskrivna arbetslösa skulle komma i åtnjutande av kontantunderstöd. Denna bestämmelse har i praktiken befunnits opraktisk och icke heller tilllämpats. I 1922 års kungörelse ingå slutligen såsom särskilt kapitel bestämmelser om bidrag till kommunala arbetsföretag, s. k. statskommunala arbeten. Då även dessa arbeten nu äro avsedda att upphöra och de i alla händelser icke ingå i det system, som här föreslås till genomförande, hava de sakkunniga icke ingått på prövning av hithörande bestämmelser och icke intagit dem i det utarbetade författningsförslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 saml. Nr 209. 19

112 1982 års utredning.

Den offentliga arbetsförmedlingen.

Av det tidigare anförda har framgått, att det utarbetade förslaget till ar­ betslöshetsförsäkring i likhet med tidigare förslag i ämnet bygger på de of­ fentliga arbetsförmedlingsanstalterna såsom organ för den arbetsanvisning, som i varje system med arbetslöshetsförsäkring är nödvändig för prövning av arbetsviljan och därmed av frågan, huruvida den arbetslöshet, för vilken er­ sättning sökes från försäkringen, är ofrivillig. Den nuvarande svenska offentliga arbetsförmedlingen har framvuxit ur och uppehälles alltjämt genom rent frivilliga åtgöranden från olika kommunal­ samfunds sida, närmast landsting och vissa större städer. I samtliga län med undantag för Malmöhus län finnas länsanstalter för ändamålet, till vilka äro knutna avdelningskontor och ombud. På kommunalt initiativ finnas i Malmöhus län ett flertal anstalter, vilka åtnjuta anslag från landstinget. Sär­ skilda kommunala anstalter finnas dessutom i Stockholm, Göteborg och Norr­ köping. Staten har hittills inskränkt sig till att lämna visst bidrag till verk­ samhetens bedrivande, och i samband härmed hava meddelats vissa av stats­ bidraget betingade regler angående tillsyn från statlig myndighets sida. De gällande bestämmelserna i ämnet återfinnas i kungörelse den 30 juni 1916 (nr 320) angående understöd av statsmedel till befrämjande och organiserande av den offentliga arbetsförmedlingen i riket med däri senare gjorda ändringar. För närvarande finnas 36 huvudkontor i olika delar av riket och 100 avdel­ ningskontor. Dessutom finnas sammanlagt omkring 525 ombud, vilka hava till uppgift att på orter, där förmedlingsverksamheten är mindre omfattande, fullgöra de uppgifter, som eljest åligga arbetsförmedlingskontor. Samman­ lagda kostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen uppgingo för år 1931 till cirka 1,100,000 kronor, därav omkring 250,000 kronor motsvarades av stats­ bidrag. De regler, efter vilka sådant statsbidrag utgår, äro i huvudsak följan­ de. Med statsbidrag bekostas samtliga för arbetsförmedlingen nödvändiga ut­ gifter för postporto, abonnemang å rikstelefon, telegram och interurbana tele­ fonsamtal samt tryckning av formulär och blanketter. Dessutom kan efter prövning i varje särskilt fall bidrag erhållas till bestridande av kostnaderna dels för avlöning av sådan personal, som särskilt anställts för förmedling av arbete inom vissa yrkesspecialiteter, dels ock för de särskilda anordningar, som vidtagits för arbetsförmedling för landsbygdens behov, för samarbetet mel­ lan olika arbetsförmedlingsanstalter, för anställande i arbete av värnpliktiga och fast anställt manskap inom armén och marinen efter slutad militärtjänst­ göring samt för underlättande av yrkesval för arbetsanvisning åt ungdom. Slutligen må anstalt, som förskotterat eller betalat medellös arbetssökandes

1932 års utredning. 113

resa å järnväg för tillträdande av honom genom anstalten å annan ort inom riket anvisad anställning, under vissa förutsättningar erhålla bidrag av stats­ medel till täckande av hälften av berörda resekostnad. Beträffande närmare redogörelse för den nuvarande organisationen av den offentliga arbetsförmedlingen hänvisas till 1928 års betänkande sid. 315 o. ff. jämte där åberopade källor. Nämnda betänkande innehöll alternativa förslag till ny organisation för ar­ betsförmedlingen. Enligt förslaget till obligatorisk försäkring — det s. k. A-förslaget — skulle den offentliga arbetsförmedlingen bliva bärare av hela den lokala organisationen och således förutom nyss antydda uppgifter även hava att utbetala understöd, utlämna försäkringskort o. s. v. Enligt förslaget till frivillig försäkring -—- B-förslaget — skulle anstalterna hava principiellt samma uppgifter som enligt nu förevarande utkast. Enligt båda de i 1928 års betänkande framlagda förslagen till lagstiftning om den offentliga ar­ betsförmedlingen skulle anordnande av den offentliga arbetsförmedlingen i mot­ sats mot tidigare göras till en skyldighet för landsting och städer utanför landsting. I båda förslagen förutsattes vidare, förutom en utökning av an­ talet anstalter och ombud, ett förstärkande av det allmännas inflytande på sammansättningen av anstalternas ledning samt en utvidgning av statsbi­ dragens omfattning. Det ansågs därvid särskilt erforderligt att erhålla möj­ lighet att tillse, att till föreståndare för anstalterna utses kompetenta perso­ ner. Under det att enligt A-förslaget ordföranden i anstalts styrelse skulle utses av Konungen samt anstaltsföreståndaren utses av socialstyrelsen, som tillika skulle bestämma löneförmånerna, gick emellertid B-förslaget icke längre än till att ordföranden i anstaltsstyrelse skulle utses av länsstyrelsen samt att föreståndaren för huvudkontoret skulle utses av anstaltsstyrelsen, dock att den utsedde skulle godkännas av socialstyrelsen. Yad angår stats­ bidraget ansågs en förhöjning vara påkallad även vid en frivillig försäkring, detta på den grund, att anstalterna jämväl vid ett dylikt system komme att på­ läggas en betydligt ökad arbetsbörda och åsamkas större utgifter än de nu hava. Då alla försäkrade arbetslösa för att utfå bidrag från försäkringen må­ ste regelbundet anmäla sig på förmedlingsanstalt och man som följd därav an­ såg sig hava rätt att vänta, att även arbetsgivarna skulle komma att i större utsträckning än hittills vända sig till anstalterna, beräknades omslutningen av dessas verksamhet bliva väsentligt större än för närvarande. Det framgår icke av 1928 års betänkande, med vilka kostnader man räknat för arbetsförmedlingen enligt de olika försäkringssystemen. På sid. 225 i be­ tänkandet återfinnes visserligen cn uppgift, enligt vilken sammanlagda kost­ naderna för tre fjärdedelar av arbetsförmedlingsanstaltcrnas utgifter tillsam­ mans med postverkets kostnader för tryckning av försäkringsmärken och upp­ börd av försäkringsavgifter, kostnader för erforderliga formulär och blanket­ ter samt kostnaderna för den centrala förvaltningen beräknats uppgå till 2.3 miljoner kronor, därav »åtminstone 300,000 kronor» ansetts belöpa pa sådan förmedlingsverksamhet, som var oberoende av försäkringssystemet. Närmare fördelning av kostnadsbeloppet lämnas icke. För motsvarande kostnader för den

114 1932 års utredning.

frivilliga försäkringen lämnas icke alls någon uppgift. Det bör i detta sam­ manhang understrykas, att man icke heller i det frivilliga försäkringsförslaget räknade med att skogs- och lantarbetare skulle komma att i praktiken omfat­ tas av försäkringssystemet. I följd härav ansåg man sig kunna utgå ifrån ett nät av arbetsförmedlingsanstalter, som i praktiken kunde omsluta endast V8 av rikets ytvidd. För den återstående delen ansågs det tillräckligt med ombud. Det må vidare anmärkas, att i 1928 års betänkande diskuteras frågan, hu­ ruvida i samband med försäkringens införande den offentliga arbetsförmedlin­ gen borde göras till en statsangelägenhet, ett förslag som emellertid på när­ mare anförda skäl avvisas. Ej heller hava 1926 års sakkunniga ansett sig böra biträda yrkande, att i samband med förmedlingens utbyggande den pri­ vata arbetsförmedlingsverksamheten skulle helt förbjudas. Vidare må hän­ visas till den diskussion, som å sid. 184 och följande förekommer av frågan, huruvida med det ifrågasatta systemet förmedlingen av anställningar inom industrien i större utsträckning än dittills kunde väntas komma att ske genom de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna och vilken verkan en arbetslöshets­ försäkring kunde väntas få för förmedlingens utveckling till större effekti­ vitet i detta hänseende. Det är nämligen uppenbart, att den kontroll, som ar­ betsförmedlingsanstalterna skola utöva över de understödssökandes arbetsvillighet, blir fullt effektiv först i den mån arbetsförmedlingen är i stånd att anvisa varje arbetslös lämpligt arbete. Härför erfordras tydligen, att arbets­ givarna i full utsträckning vända sig till anstalterna vid behov av arbetare. Beträffande denna fråga hade tvenne motsatta uppfattningar gjort sig gäl­ lande bland 1926 års sakkunniga. Vissa av dem hade ansett, att genomföran­ det av en arbetslöshetsförsäkring komme att utveckla och stärka arbetsför­ medlingen, medan andra varit av den meningen, att förmedlingen snarare komme att försvagas genom försäkringens införande och att den i varje fall icke skulle vinna den allmänna anslutning, som vore nödvändig för att förmed­ lingen skulle på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra sin funktion som för­ säkringens kontrollorgan. Beträffande den legislativa formen för genomförande av de nya bestäm­ melserna hava 1926 års sakkunniga ansett, att även vid en frivillig försäk­ ring de nya bestämmelserna borde meddelas i form av lag. Detta syntes vara påkallat därav, att rätten till understöd gjorts beroende av att vederbörande arbetslöse hos den offentliga arbetsförmedlingen sökt men icke erhållit arbete. Det framgår icke av betänkandet, huruvida de sakkunniga avsett, att denna lagstiftning skulle bliva av civillags natur eller vara att hänföra till kom­ munal lagstiftning, såsom åläggande landsting och städer utanför landsting en ny förpliktelse. Då enligt direktiven för 1932 års sakkunnigas arbete det blivande förslaget skulle göras sådant, att man kunde räkna med att det även i praktiken kom­ me att omfatta en betydande del av rikets lånt- och skogsarbetare, och da alltså den blivande försäkringen kunde väntas fa sin verksamhet spridd över landets alla delar, stod det från början klart, att den offentliga arbetsför-

1932 års utredning. 115

medlingen, för att kunna fullgöra sina uppgifter som kontrollorgan i försäk­ ringen, måste utbyggas till ett på effektivt sätt hela riket omspännande nät. Då alltså den i 1928 års betänkande föreslagna nya organisationen av arbets­ förmedlingen icke kunde anses tillfyllest, riktade 1932 års sakkunniga i skri­ velse den 22 november 1932 en anmodan till socialstyrelsen om verkställande av utredning och lämnande av uppgifter rörande utbyggandet av den offent­ liga arbetsförmedlingen vid en försäkring omfattande lånt- och skogsarbetare och affärsanställda på sådant sätt, att arbetsförmedlingen komme att omspän­ na hela landet och möjliggöra prövning av arbetsvilligheten, varhelst en försäk­ rad uppehölle sig. Med anledning härav hava de sakkunniga från socialsty­ relsen mottagit en den 28 december 1932 dagtecknad promemoria, vilken torde få som bilaga fogas vid denna promemoria (Bilaga D). Sammanfattningsvis må här angående innehållet i denna promemoria an­ föras, att socialstyrelsen med ledning av uppgifter från en konferens med vissa arbetsförmedlingsföreståndare och efter en mera summarisk överslags­ beräkning för landet i övrigt kommit till den uppfattningen, att man tills vidare skulle kunna åtnöjas med 103 nya avdelningskontor utöver de 100 nu befintliga. Sammanlagda antalet kontor skulle därmed, om man inräknade nuvarande 36 huvudkontor, komma att uppgå till 239, en siffra som i och för sig är mindre än den i 1928 års betänkande föreslagna (247). Vad angår ombudens antal har socialstyrelsen stannat vid den uppfattningen, att de skulle vid fullt genomförd organisation behöva vara omkring 1,300. I 1928 års förslag räknades med endast 1,000 ombud. Enligt socialstyrelsens me­ ning vore den sålunda kalkylerade ökningen fullt motiverad med hänsyn till den stora geografiska utvidgning av verksamhetsområdet, som föranleddes av att försäkringen skulle beräknas komma att omfatta även lantarbetare samt skogs- och flottningsarbetare. Efter uppskattning av de blivande kostnaderna för nya avdelningskontor och för ersättning åt nya ombud har socialstyrelsen kommit till den uppfatt­ ningen, att totalkostnaderna efter organisationens genomförande skulle kom­ ma att uppgå till en sammanlagd summa av 2,800,000 kronor, därav 100,000 kronor vore att hänföra till tillfälliga organisationskostnader under den nya organisationens första tid. Då, som sagt, nuvarande totalkostnader för arbets­ förmedlingen uppgå till i runt tal 1,100,000 kronor, motsvarar den av social­ styrelsen beräknade framtida kostnadsökningen en summa av ungefär 1,600,000 kronor. Vad till en början angår frågan om statens övertagande av den offentliga arbetsförmedlingen kan man visserligen säga, att skälen därför nu äro star­ kare än vid ett genomförande av någotdera av 1928 års förslag. Då utgick man, såsom i olika sammanhang påpekats, från att lånt- och skogsarbetarna skulle komma att stå utanför, och då arbetsförmedlingen hade den allra största delen av sitt klientel just bland dessa arbetare, framhölls, att försäkringen knappast kunde utgöra tillräcklig anledning till hela för­ medlingsverksamhetens överflyttande till staten. Nu blir ju förhållan­ det i detta hänseende ett annat, men det oaktat har man ansett den kom-

116 1982 års utredning.

munala anknytningen av förmecllingsorganisationen i och för sig vara av så stort värde, att densamma bör bibehållas, särskilt som under nuvarande eko­ nomiska förhållanden det måste medföra betänkligheter att till statstjänare överföra en personal av den stora numerär, varom bär är fråga. Emellertid hava de sakkunniga, såsom framgår av det följande, ansett sig böra föreslå, att statsbidrag beviljas i sådan omfattning, att de kommunala utgifterna för ändamålet bibehållas vid ungefär nuvarande nivå trots den omfattande ut­ byggnad av organisationen, som måste äga rum. Icke heller beträffande förhållandet till den privata förmedlingsverksam­ heten hava de sakkunniga funnit anledning att intaga annan ställning än 1926 ars sakkunniga. Därutinnan är för övrigt att påpeka, att frågan om undertryckandet av den privata avgiftskrävande arbetsförmedlingen kommer att under den närmaste tiden bliva föremål för behandling inom den interna­ tionella arbetsorganisationen och att, sedan denna organisation fattat stånd­ punkt till frågan, det är att förvänta, att densamma kommer att även här i landet upptagas till definitivt avgörande. I frågan om verkningarna av arbetslöshetsförsäkringen på förmedlingens effektivitet hava övervägande skäl ansetts tala för den meningen, att därige­ nom den offentliga arbetsförmedlingens ställning kommer att stärkas. Man torde nämligen kunna hysa den förhoppningen, att industriens arbetsgivare komma att vända sig till arbetsförmedlingen för erhållande av erforderliga arbetskrafter, om dessa arbetsgivare veta, att arbetsförmedlingen har känne­ dom om huvudmassan av den lediga arbetskraften. Då det vidare kan be­ räknas, att i främsta rummet till försäkringsförmåner berättigade arbetare komma att vända sig till anstalterna, under det att sådana arbetare, som på grund av försummad avgiftsbetalning, långvarig arbetslöshet, vägran att mot­ taga erbjudet arbete o. s. v. icke hava någon dylik rätt, underlåta att upp­ söka arbetsförmedlingen, kommer en naturlig gallring att ske, så att det i främsta rummet blir den bättre arbetskraften, som söker sig till arbetsförmedlingsanstalterna. Eör en dylik gynnsam utveckling förutsättes emellertid, dels att förmedlingsanstalternas arbetskrafter i tillräcklig omfattning utökas med fullt kompetent personal, dels också att systemet med fackarbetsanvisning alltmera utvecklas, sa att specialisering sker vid alla arbetsförmedlingskon­ tor, där verksamheten är av större omfattning. Det är också att beakta, att de farhågor för en utveckling i motsatt riktning, som i 1928 års betänkande uttalats av vissa av de sakkunniga, väsentligen försvagas, i händelse att för­ säkringssystemet göres frivilligt och förmedlingsanstalterna alltså befrias från alla för deras egentliga uppgift mera främmande göromål såsom bestsren med försäkringskorten, prövning av understödsärenden, utbetalning av understöd och därmed följande räkenskapsföring m. m. Lika med 1926 års sakkunniga har man nu ansett, att det icke, vilken upp­ fattning man än hyser i senast behandlade fråga, bör ifrågakomma att stadga skyldighet för arbetsgivarna att till arbetsförmedlingen anmäla lediga plat­ ser. Beträffande omfattningen av den erforderliga organisationen hava de sak-

19S2 års utredning. 117

kunniga icke ansett sig hava att ingå på granskning av den sakkunniga stats­ myndighetens uppskattning av antalet förmedlingsorgan eller på dess kost­ nadsberäkningar. De sakkunniga hava alltså i sitt fortsatta arbete byggt på de därutinnan erhållna uppgifterna. Dessa torde emellertid komma att bliva i tillfredsställande omfattning belysta, då, såsom de sakkunniga antaga, yttranden från olika myndigheter komma att infordras över de sakkunnigas promemoria och därvid fogade bilagor. De sakkunniga vilja emellertid under­ stryka, att uppskattningen av den erforderliga organisationens omfattning och därmed av de påkallade kostnaderna på nuvarande stadium av arbetet måste bliva i hög grad approximativa. Vidare må framhållas, att utbyggandet av förmedlingsorganisationen uppenbart bör ske endast successivt, i den mån den statsunderstödda försäkringen erhåller ökad utbredning inom landets olika delar. Därvid bör också iakttagas, att även å orter, där man kan antaga att, då försäkringen erhållit full utveckling, ett avdelningskontor kan bliva nöd­ vändigt, man tills vidare bör nöja sig med den enklare och mindre kostsamma anordningen med ett ombud. Däremot hava de sakkunniga till prövning upptagit frågan om fördelningen av kostnaderna för den utvidgade arbetsförmedlingsorganisationen. I 1928 års betänkande föreslås att, i händelse av frivillig försäkring, rätten till statsbidrag skulle i förhållande till vad för närvarande gäller utvidgas så, att bidragen till resekostnader för arbetslösa skulle ökas från hälften till tre fjär­ dedelar av anstalternas utgifter, varjämte anstalterna skulle få rätt till er­ sättning med en fjärdedel för sådana av behovet påkallade utgifter, till vilka för närvarande statsbidrag icke alls utgår. Med ledning av officiella upp­ gifter rörande arbetsförmedlingsanstalternas kostnader och nuvarande stats­ bidrag till desamma hava nu de sakkunniga kommit till det resultatet, att med tillämpning av de sålunda år 1928 föreslagna reglerna angående stats­ bidrag den i socialstyrelsens nyss omförmälda promemoria beräknade totala årliga kostnadssumman av 2.7 miljoner kronor skulle komma att fördelas så, att 1,300,000 kronor komme att belöpa på statsbidrag och återstoden eller 1.400.000 kronor på landstingen eller vissa kommuner, i den mån dessa lämna bidrag till förmedlingen. Då de kommunala omkostnaderna för förmedlingen för närvarande kunna beräknas uppgå till i runt tal 850,000 kronor årligen, skulle detta innebära en ökning av den kommunala bördan med ungefär 550.000 kronor. De sakkunniga hava emellertid funnit det obilligt att ifråga­ sätta en dylik stegring i kommunernas kostnader för ändamålet. Också om or­ ganisationens utbyggande måste medföra gynnsamma resultat även för arbets­ förmedlingen i och för sig och alltså bliva till gagn jämväl i kommunalt hän­ seende, är det likväl närmast betingat av försäkringens genomförande. Statsbidragsreglerna hava därför ansetts böra utformas så, att landstingens och kommunernas kostnader kunna bibehållas vid ungefär nuvarande nivå. Med denna utgångspunkt hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att ersättning av statsmedel skall utgå dels — lika med enligt 1928 års B-förslag — för hela kostnaden för utgifter för tryckning av sådana formulär och blanketter, som fastställts av socialstyrelsen men icke tillhandahållas av densamma,

118 1982 års utredning.

samt för post-, telegraf- och telefcnavgifter ävensom för tre fjärdedelar av resekostnader för arbetssökande, dels med hälften — enligt nyssnämnda för­ slag en fjärdedel -—• av utgifter för andra ändamål, i den mån utgifterna kun­ na anses hava varit av behovet påkallade. Slutligen skulle av statsmedel kunna till större andel än hälften bekostas särskilda anordningar för förmed­ ling av arbete inom viss verksamhetsgren eller för visst slag av arbetssökande, för samverkan mellan olika arbetsförmedlingsanstalter samt för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning till ungdom. Däremot skulle nuvarande särbestämmelser om rätt att alltid få full statsersättning för särskilda anord­ ningar för arbetsförmedling bland annat för ungdom och värnpliktiga bort­ falla. De sakkunniga hava även i andra hänseenden verkställt en överarbetning av 1928 års förslag till lag om offentlig arbetsförmedling. Därvid hava beaktats de erinringar mot detta förslag, som i avgivna yttranden gjorts av svenska landstingsförbundet samt flertalet landsting. Dessa invändningar gå framför allt ut på att genom lagförslaget den kommunala självbestämmanderätten på ifrågavarande område skulle bliva alltför hårt beskuren. Särskilt starka invändningar hava därvid riktats mot de i förslaget till obligatorisk försäk­ ring ingående bestämmelserna om att ordförande i arbetsförmedlingsanstalt samt anstaltens föreståndare skulle utses av offentlig myndighet, men även mot den i förslaget rörande frivillig försäkring ingående bestämmelsen, att val av sådan föreståndare skulle godkännas av socialstyrelsen, hava gjorts bestämda invändningar; det har anförts, att en anstaltsstyrelse borde vara kompetent att avgöra, om en person passade som föreståndare för anstalten eller icke, samt att det ifrågasatta godkännandet lätteligen kunde medföra, att det bleve vederbörande ämbetsverk, som i realiteten utnämnde förestån­ dare. Därest den statliga regleringen på ifrågavarande område skulle, såsom en följd av det ifrågasatta ökade statsbidraget och det nära sambandet med arbetslöshetsförsäkringen, befinnas böra sträcka sig alltför långt, vore det enligt landstingsförbundets mening att föredraga, att staten helt övertoge arbetsförmedlingsanstalterna och landstingen avkopplades från all befattning därmed. Vid övervägande av dessa och liknande erinringar hava de sakkunniga fun­ nit, att de i 1928 ars B-förslag ingående bestämmelserna i förevarande hän­ seende icke gå längre, än som är oundgängligen erforderligt för att tillförsäkra det offentliga den grad av inflytande, som ur det allmännas intresse måste anses nödvändig. Betydelsen av en kompetent och även för försäkringens spörsmål intresserad ledning av arbetsförmedlingsanstalterna är synnerligen stor, och det lärer icke kunna vara med säkerhet att förvänta, att dessa krav allestädes beaktas, därest saken göres till en vederbörande anstaltsstyrelses egen angelägenhet. På enstaka punkter hava de sakkunniga emellertid funnit sig böra föreslå avvikelse från 1928 års B-förslag. I 5 § har sålunda ansetts böra införas det förtydligandet, att orten för anstaltens huvudkontor bör vara densamma som den ort, där styrelsen har sitt säte. Vidare har visst tillägg gjorts till

1932 års utredning. 119

7 § i lagförslaget. I de sakkunnigas förslag till förordning om erkända ar­ betslöshetskassor liar ju noga reglerats påföljden av att arbetare vägrar att antaga genom organ för arbetsförmedlingen erbjudet arbete, som prövas vara lämpligt. För att dylik prövning alltid skall komma till stånd och eventuellt stadgade påföljder kunna inträda, har det nu ansetts böra åläggas arbetsförmedlingsanstalt att omedelbart göra anmälan om arbetsvägran till styrelsen för den erkända arbetslöshetskassa, varav den platssökande arbetaren må vara medlem. I samband därmed har även föreslagits, att motsvarande an­ mälan skall göras till vederbörande kommunala understödsorgan. Detta sam­ manhänger därmed, att de sakkunniga i sitt förslag rörande kommunalunder­ stöd till arbetslösa med statsbidrag intagit en liknande bestämmelse rörande avstängning från rätt till understöd i händelse av omotiverad arbetsvägran. Även hos tillsynsmyndigheten lärer i dylika fall anmälan böra göras, detta särskilt med hänsyn till den nämnda myndighet tillkommande kontrollen vid fall av arbetsvägran under hänvisning till arbetskonflikt. Vidare hava i 9 § vidtagits vissa ändringar av huvudsakligen formell natur. Vad angår ersättning för arbetssökandes resor har sålunda gjorts det förtyd­ ligandet, att ersättning kan utgå i förhållande till kostnaden för resa å plats med lägsta biljettpris, även om den arbetssökande begagnar sig av högre reseklass. — Rörande frågan huruvida ersättning må utgå för återresa i sådant fall, då anställning icke kommer till stånd, när den arbetssökande begivit sig till annan ort för tillträdande av överenskommen eller med säkerhet väntad an­ ställning, har ett förtydligande ansetts lämpligt. Sålunda har införts ett ut­ tryckligt stadgande om möjlighet härtill, vilken möjlighet dock begränsats till sådana fall, där särskilda omständigheter föreligga; uppenbarligen bör näm­ ligen ersättning för återresa utgå, endast då det icke kan anses bero på den arbetssökande, att anställning icke kommit till stånd. — Enligt 1928 års förslag var vidare rätten till statsbidrag för resekostnader inskränkt så, att ersättning icke utgick, då i något fall av omständigheterna framgick, att anstalten skäligen kunnat erhålla ersättning för resekostnader av arbetsgiva­ ren eller arbetaren. Till förebyggande av att ersättning anses böra utkrävas i sådana fall, då så visserligen vore möjligt men ett dylikt förfaringssätt må­ ste anses obilligt, har i anledning av anmärkning från statskontoret en sådan jämkning skett, att rätten till statsbidrag förloras, endast då möjlighet och fog funnits för ersättningens uttagande av arbetsgivaren eller arbetaren. Vad angår den legislativa anordningen hava de sakkunniga anslutit sig till den meningen, att bestämmelserna i ämnet böra meddelas i form av lag, detta närmast på grund av de skyldigheter, som läggas på landstingen och de större städerna och vilka, då arbetsförmedlingsorganisationen utgör förut­ sättning för den lagfästa statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen, måste göras till ett formligt åliggande och icke lämpligen böra anknytas såsom en­ dast villkor för ett statsbidrag, av vilket kommunerna kunna begagna sig eller ej, alltefter som de vilja ställa sig de av statsmakterna meddelade bestäm­ melserna till efterrättelse eller icke. Däremot torde någon anledning icke fin­ nas att giva lagstiftningen civillags karaktär.

120 1932 års utredning.

I sammanhang med behandlingen av frågan om kommunalunderstöd till ar­ betslösa hava de sakkunniga framhållit vikten av en nära förbindelse mellan de kommunala arbetslöshetsorganen och arbetsförmedlingens representanter. De sakkunniga hava också i nämnda sammanhang föreslagit en bestämmelse av innebörd att, då i kommun finnes arbetsförmedlingsanstalt, representant för denna bör vara medlem av den kommunala arbetslöshetskommittén. Av sam­ ma skäl, som föranlett detta förslag, vilja de sakkunniga bär understryka be­ tydelsen av att inom kommuner, där arbetsförmedlingen kommer att represen­ teras endast av ombud, dessa komma att utses bland arbetslöshetskommitténs medlemmar, i händelse någon av dem kan anses skickad för uppdraget.

1982 års utredning. 121

Den centrala organisationen.

1926 års sakkunniga föreslogo, att som centralt organ för arbetslöshetsför­ säkringen, vare sig den bleve obligatorisk eller frivillig, skulle anlitas social­ styrelsen, som för ändamålet skulle utbyggas på ett i betänkandet antytt sätt. Härutinnan må hänvisas till betänkandet s. 174 ff. Här må endast erinras, att man i betänkandet avsåg inrättandet av två nya byråer inom styrelsen, nämligen en för arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring och en för reservarbeten. Sistnämnda byrå skulle således övertaga arbetslöshetskommissionens nuvarande verksamhet. Socialstyrelsen ingick i sitt utlåtande rörande 1928 års betänkande icke på frågan om styrelsens organisation i hän­ delse av försäkringens genomförande. Då 1932 års sakkunniga haft att pröva förevarande fråga, har först varit att beakta, att förevarande förslag i förhållande till 1928 års förslag rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring innefattar den väsentliga ändringen, att i det nya förslaget icke ingå några reservarbeten, i det att enligt erhållna direktiv den s. k. arbetslinjen till motverkande av arbetslöshet förutsättes komma att anordnas på helt annat sätt, men att däremot, som redan anförts, i detta för­ slag införts ett system med kommunala understöd med statsbidrag, ungefär­ ligen motsvarande den understödsverksamhet, som för närvarande bedrives med bistånd från statens arbetslöshetskommission. De sakkunniga hava sökt bilda sig en uppfattning om de nya arbetsupp­ gifter, som i händelse av genomförande av förevarande förslag skulle komma att åvila centralorganet. Härvidlag har man att skilja mellan förhållandena, sedan försäkringen väl kommit i gång, och de speciella uppgifter, som uppstå i sammanhang med försäkringens införande. Under löpande försäkringstid komma de väsentligaste grupperna av nya ärenden att vara följande, näm­ ligen, vad angår själva försäkringen, dels kontinuerlig tillsyn över kassorna och deras underavdelningar, i vilket hänseende torde komma att erfordras må­ natliga rapporter angående medlemsantal, utgivet understöd o. s. v., i samband varmed lärer krävas deltagande i sammanträden med kassor och deras avdel­ ningar, kontrollresor o. s. v., dels lämnande av anvisningar och råd för ernå­ ende av en riktig tillämpning av meddelade bestämmelser särskilt i vad angår mera tveksamma frågor såsom åtgärder i anledning av försämrad ekonomi för en kassa i anledning av stegrad arbetslöshet, tillämpningen av reglerna rörande avstängning vid arbetsvägran o. s. v., dels granskning av kassornas bidragsräkningar, vid vilken granskning måste kontrolleras icke blott att de faktorer, som inverka på statsbidragets storlek, upptagits på rätt sätt utan även att de understöd, för vilka statsbidrag ifrågasättas, icke utgivits med överskridan­ de av författningens ram; i sådant hänseende lärer det bliva erforderligt att, i

122 1932 års utredning.

varje fall stickprovsvis, granska de intyg och andra handlingar, på vilka understödsbeviljandet grundat sig, och dels slutligen förande av en noggrann sta­ tistik för möjliggörande av ingripande med anvisningar eller andra åtgärder i händelse av inträdande kritisk situation för en kassa. Yad angår arbetsför­ medlingen kommer den centrala ledningen av ett så omfattande lokalt organisationsnät att i och för sig kräva mycket arbete, varjämte lärer undan för undan krävas aktiv medverkan för organisationens utbyggnad och bibehållan­ de av dess effektivitet. Härtill kommer att, som i annat sammanhang antytts, stor uppmärksamhet måste ägnas personfrågorna samt anvisningar lämnas om bästa sättet att fullgöra uppgifterna med hänsyn till arbetslöshetsförsäk­ ringen. Jämväl prövningen av ansökningar om bidrag till arbetsförmedlings­ verksamheten kommer att med den ifrågasatta omfattningen av organisationen bliva betydligt arbetskrävande. Yad slutligen angår .kontantunderstöden har erfarenheten från statens arbetslöshetskommission utvisat, att för ett rätt handhavande av statsbidragen till denna verksamhet kräves noggrann känne­ dom om de sökande kommunernas särskilda förhållanden, ett icke mindre nog­ grant aktgivande på arbetslöshetssituationens växlingar samt en omsorgsfull individuell prövning tid efter annan av bidragsbehovet på olika håll. Därtill kommer, att de utförliga bestämmelser, som ansetts böra meddelas som villkor för statsbidrag, kräva kontroll över att uppställda villkor fullgöras, vilket måste kräva betydande arbete. Även härutinnan lärer det bliva erforderligt med inspektions- och kontrollresor. Yad angår de göromål, som bliva av särskilt stor omfattning under organisationstiden, hänföra de sig i fråga om arbetslöshetsförsäkringen främst till upprättande av normalstadgar för arbetslöshetskassorna, förhandlingar angå­ ende bildande av kassor, prövning av stadgarna före erkännande och registre­ ring av sådana kassor samt förhandling angående och prövning av föreslagna avgiftstariffer. Beträffande arbetsförmedlingen måste ett omfattande organisa­ tionsarbete komma till stånd för organisationsnätets utbyggande, i vilket ar­ bete, bland annat, ingår upprättande av ändrade, respektive nya reglementen för arbetsförmedlingsanstalterna. Efter samråd med socialstyrelsens chef hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att oaktat den stora omfattningen av de sålunda föreliggande arbetsuppgifterna •—- av vilka endast de mera omfattande och betydelsefulla här uppräknats — det måste vara lämpligast att söka sammanhålla alla dessa uppgifter på en enda byrå inom socialstyrelsen. De olika grupperna av ar­ betsuppgifter ligga nämligen varandra så nära och gripa så in i varandra, att en enhetlig närmaste ledning är nödvändig för erhållande av ett gott re­ sultat. Härmed följer emellertid, att byråchefens tid sannolikt kommer att till allra största delen bliva upptagen med så att säga de stora linjerna av arbe­ tet, särskilt de sammanhållande och dirigerande uppgifterna. Den direkta led­ ningen av de tre skilda verksamhetsgrenarna: försäkringen, arbetsförmed­ lingen och kontantunderstödsverksamheten, måste därför anförtros åt kvalifice­ rade befattningshavare, vilka icke lämpligen torde kunna erhålla lägre tjän­ steställning än som byrådirektörer. I anslutning till vad tidigare anförts

1932 års utredning. 123

måste också beräknas kvalificerad personal för den lokala tillsynen och det lokala samarbetet med arbetslöshetskassorna samt de kommunala arbetslöshetsorganen och de lokala arbetsförmedlingsorganen. Givetvis bör man därvid ef­ tersträva en sådan anordning, att samma tjänstemän kunna ombesörja den lo­ kala tillsynen beträffande alla dessa slag av verksamhet — ytterligare en gynnsam följd av att hela verksamheten sammanhålles på en och samma byrå. Med dessa utgångspunkter hava de sakkunniga härutinnan efter samråd med socialstyrelsens chef ansett sig böra uppskatta behovet av kvalificerad per­ sonal på följande sätt, nämligen en byråchef, tre byrådirektörer, en sekrete­ rare, två förste och två andre inspektörer samt tre notarier eller aktuarier. Där­ till komma amanuenser och kvinnlig personal till erforderligt antal. Översiagsvis hava de sakkunniga beräknat den årliga omkostnaden för den centrala för­ valtningen, på detta sätt anordnad, till ungefär 150,000 kronor. Det torde icke lämpligen ankomma på de sakkunniga att framlägga ett närmare utfört för­ slag i detta hänseende, utan torde socialstyrelsen böra anmodas att i samband med avgivande av utlåtande över förevarande promemoria framkomma med yttrande och förslag härutinnan. De sakkunniga vilja för sin del vidare endast framhålla, att under över­ gångstiden ytterligare personal måste bliva erforderlig. Det måste nämligen tillses, att den statliga myndigheten står fullt rustad att på bästa möjliga sätt underlätta övergången till den nya organisationen. Dennas värde och utveckling för framtiden beror nämligen i hög grad på att igångsättandet till alla delar sker i den nya lagstiftningens anda och med sådana premier och i övrigt sådana bestämmelser, att faror för försäkringsorganisationens bestånd från början såvitt möjligt undvikas. De kostnader, som nedläggas på att be­ reda hithörande ärenden verkligt kvalificerad behandling, bliva i alla händel­ ser ytterst små i förhållande till de värden, som här stå på spel. Till vilket belopp dessa extra kostnader böra skattas har det icke varit möjligt för de sakkunniga att närmare bedöma. De sakkunniga erinra, att för ändamalet överslagsvis i årets statsverksproposition beräknats ett belopp av 50,000 kro­ nor, en summa som dock endast kan vara avsedd att täcka de extra utgifterna under någon mindre tid. Även i detta hänseende torde det fa ankomma pa socialstyrelsen att på grundval av denna promemoria framlägga närmare ut­ fört förslag. I det föregående hava de sakkunniga utgått från att handläggningen av hit­ hörande ärenden inom socialstyrelsen skulle ske i för närvarande vanliga for­ mer. I detta hänseende överensstämmer de sakkunnigas ståndpunkt i allmän­ het med 1928 års förslag. Det förordades emellertid däri, att socialstyrelsen skulle vid behandlingen av besvär över arbetsförmedlingsanstalternas beslut i frågor om ersättning vid inträffad arbetslöshet hava en särskild sammansätt­ ning med deltagande, bland annat, av två särskilda ledamöter med praktisk insikt i respektive arbetsgivarnas och arbetarnas förhållanden. Det framgår icke av betänkandet, huruvida en dylik organisation var avsedd att tillämpas jämväl vid frivillig försäkring. Enligt de sakkunnigas mening föreligger emellertid med det nu framlagda försäkringsförslaget icke tillräcklig anledning