nied förslag till lag an¬ gående upphävande av gällande bestämmelser om för¬ nyelse av inteckning, m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

1 Nr 100.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen nied förslag till lag angående upphävande av gällande bestämmelser om förnyelse av inteckning, m. m.; given Stockholms slott den 9 februari 1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående upphävande av gällande bestämmelser örn förnyelse av inteckning;

2) lag angående anteckning örn innehav av fordringshandling på grund varav inteckning meddelats i fast egendom;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) örn inteckning i fartyg;

5) lag örn tillägg till förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående f örlagsinteckning;

6) lag angående tillägg till lagen den 3 juni 1932 (nr 171) örn inteckning i jordbruksinventarier;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85) örn dödande av förkommen handling;

8) lag angående ändrad lydelse av § 3 förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) örn tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer; samt

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322) om vård av omyndigs värdehandlingar.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1034. 1 sami. Nr 100.

■I

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Förslag

till

Lag

angående upphävande av gällande bestämmelser örn förnyelse av

inteckning.

Härigenom förordnas, att vad i lag eller författning finnes stadgat om förnyelse av inteckning, så ock därom att ansökan örn inteckning vilken förklarats vilande skall inom vart tionde år åter anmälas, skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

År vid nämnda tid ansökan örn förnyelse beroende på prövning, skall i avseende å ärendets behandling äldre lag fortfarande äga tillämpning.

Förslag

till

Lag

angående anteckning om innehav av fordringshandling på grund varav inteckning meddelats i fast egendom.

Härigenom förordnas som följer:

Vill någon att i inteckningsprotokollet skall antecknas att han innehar fordringshandling på grund varav inteckning meddelats i fast egendom, uppvise handlingen i huvudskrift för inskrivningsdomaren i den ort där egendomen ligger; och gore denne i protokollet anteckning örn innehavet samt läte ärendet anmärkas i vederbörlig fastighetsbok.

Uppvisande varom nu är sagt må ock ske inför annan inskrivningsdomare. Denne skall, då sådant sker, i inteckningsprotokollet korteligen anteckna vad inteckningshandlingen innehåller med dag och årtal då den utgavs, av vilken rätt eller inskrivningsdomare inteckningen är beviljad, när och under vilken paragraf i protokollet det skedde samt, örn inteckningen förnyats, nedsatts eller annorledes förändrats, när det ägt rum. Sedan ingive inteckningshavaren för anteckningens verkställande protokollet till inskrivningsdomaren i den ort där egendomen ligger.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

3 F orslag

angående

till

Lag

ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 31) om inteckning i tomträtt och vattentallsrätt.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 14 juni 1907 örn inteckning i tomträtt oell vattenfallsrätt skall införas en ny paragraf, betecknad 9 a §, av nedan angivna lydelse, dels ock att 22 § samma lag, vilket lagrum ändrats genom lag den 11 oktober 1912 (nr 215), skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

9 a §.

Vill någon att i tomträttsprotokollet skall antecknas att han innehar inteckningshandling, uppvise hos rätten handlingen i huvudskrift; och gore rätten i protokollet anteckning om innehavet samt åteckne handlingen bevis örn åtgärden.

Uppvisande varom nu är sagt må ock ske vid annan underrätt. Den rätt läte, då sådant sker, i sitt tomträttsprotokoll korteligen intagas vad handlingen innehåller med dag och årtal då den utgavs, av vilken rätt inteckningen är beviljad, när och under vilken paragraf i protokollet det skedde, samt när inteckningen förnyades, nedsattes eller annorledes förändrades, örn det skett; teckne ock bevis å handlingen örn uppvisandet och ändamålet därmed. Sedan gore inteckningshavaren örn uppvisandet anmälan hos rätten i den ort där tomten ligger, för antecknande i dess tomträttsprotokoll, och ingive tillika den andra rättens protokoll i .ärendet.

22 §.

Vid rätten skall i överensstämmelse med tomträttsprotokollet föras bok, så inrättad att därav lätteligen kan ses: varje tomträtt, däri inteckning blivit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, beloppet av fordran, varför inteckning är sökt, så ock, där inteckning blivit beviljad eller avslagen, förnyad, nedsatt eller dödad eller ock ansökan örn inteckning blivit förklarad vilande eller därefter åter hos rätten anmäld, tiden då sådant skedde. Då enligt 7, 9 a, 10, 12, 14 eller 18 § anteckning skett i protokollet, varde ock det i boken anmärkt.

De närmare---av Konungen.

Å protokollsutdrag---i boken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1)

om inteckning i fartyg.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 10 maj 1901 örn inteckning i fartyg skall införas en ny paragraf, betecknad 17 a §, av nedan angivna lydelse, dels ock att 31 § samma lag skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

17 a §.

Vill någon att i protokollet över inteckningar i fartyg skall antecknas att han innehar inteckningshandling, uppvise hos inteckningsdomstolen handlingen i huvudskrift; och gore rätten i protokollet anteckning örn innehavet samt åteckne handlingen bevis örn åtgärden.

Uppvisande varom nu är sagt må ock ske vid annan underrätt. Den rätt läte, då sådant sker, i sin dombok korteligen intagas vad handlingen innehåller med dag och årtal då den utgavs, när och under vilken paragraf i protokollet inteckningen är beviljad, samt när inteckningen förnyades, nedsattes eller annorledes förändrades, örn det skett; teckne ock bevis å handlingen örn uppvisandet och ändamålet därmed. Sedan gore inteckningshavaren örn uppvisandet anmälan hos inteckningsdomstolen, för antecknande i dess protokoll över inteckningar i fartyg, och ingive tillika den andra rättens protokoll i ärendet.

31 §.

I överensstämmelse med protokollet över inteckningar i fartyg skall vid inteckningsdomstolen föras bok, så inrättad att därav lätteligen kan ses: varje fartyg, däri inteckning blivit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, beloppet av fordran, varför inteckning är sökt, så ock, där inteckning blivit beviljad eller avslagen, förnyad, nedsatt eller dödad, tiden då sådant skedde. Då enligt 17 a, 29 eller 30 § anteckning skett i protokollet, varde ock det i boken anmärkt.

De närmare — ---av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

5 Förslag

till

Lag

om tillägg till förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående

förlagsinteckning.

Härigenom förordnas, att i förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning skall införas en ny paragraf, betecknad 8 a §, av följande lydelse:

8 a §.

Vill någon att i protokollet över förlagsinteckningar skall antecknas att han innehar inteckningshandling, uppvise hos den rätt som beviljat inteckningen handlingen i huvudskrift; och gore rätten i protokollet anteckning örn innehavet samt åteckne handlingen bevis örn åtgärden.

Uppvisande varom nu är sagt må ock ske vid annan rådstuvurätt. Den rätt läte, då sådant sker, i sitt protokoll över förlagsinteckningar korteligen intagas vad handlingen innehåller med dag och årtal då den utgavs, av vilken rätt förlagsinteckningen är beviljad, när och under vilken paragraf i protokollet det skedde samt, örn inteckningen förnyats, när det ägt rum; teckne ock bevis å handlingen örn uppvisandet och ändamålet därmed. Sedan gore inteckningshavaren örn uppvisandet anmälan hos den rätt som beviljat inteckningen, för antecknande i dess protokoll över förlagsinteckningar, och ingive tillika den andra rättens protokoll i ärendet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 3 juni 1932 (nr 171) örn inteckning i

jordbr nksinventarier.

Härigenom förordnas, att i lagen den 3 juni 1932 örn inteckning i jordbruksinventarier skall införas en ny paragraf, betecknad 7 a §, av följande lydelse:

7 a §.

Vill någon att i den bok, varom förmäles i 12 §, skall antecknas att han innehar inteckningshandling, uppvise handlingen i huvudskrift för inskrivnings-

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

domaren; och gore denne i boken anteckning om innehavet samt åteckne handlingen bevis örn åtgärden.

Uppvisande varom nu är sagt må ock ske inför annan inskrivningsdomare. Denne skall, då sådant sker, å handlingen teckna bevis örn uppvisandet och ändamålet därmed ävensom därom utfärda särskilt bevis; sedan ingive inteckningshavaren för anteckningens verkställande sistnämnda bevis till den inskrivningsdomare som beviljat inteckningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

Förslag:

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling.

Härigenom förordnas, dels att 2, 4 och 10 §§ lagen den 8 april 1927 örn dödande av förkommen handling skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 8 § sista stycket samma lag skall upphöra att gälla, dels ock att i lagen skall efter 11 § infogas en ny paragraf, betecknad 12 §, av nedan angivet innehåll:

2 §•

Ansökan örn dödande av handling skall, skriftligen avfattad, ingivas till rätten i den ort, där förpliktelsen skall fullgöras, eller, örn sådan ort ej är nämnd i handlingen, till den rätt, där den förpliktade är skyldig att svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet. Har på grund av handlingen inteckning meddelats i fast egendom, skall ansökningen göras hos den rätt, under vilken egendomen lyder. Är handlingen intecknad i tomträtt eller vattenfallsrätt eller i fartyg, göres ansökningen hos vederbörande inteckningsdomstol.

Ansökan örn---godsets bestämmelseort.

Är o enligt---av dem.

4 §.

Sökanden åligger att, så vitt ske kan, örn ansökningen underrätta en var vilken såsom gäldenär, löftesman eller eljest är på grund av handlingen förpliktad. Avser ansökningen handling på grund varav inteckning är meddelad, skall den intecknade egendomens ägare, ändå att han ej är personligen ansvarig för inteckningen, så ock den som senast, i den ordning särskilt är stadgat, blivit antecknad såsom innehavare av handlingen, där så ske kan, underrättas örn ansökningen.

7 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

10 §.

År handling, om vars dödande gjorts ansökning, intecknad i fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt eller i fartyg, har rätten att föranstalta örn att anteckning örn ansökningen samt om rättens slutliga utslag i ärendet så snart ske kan göres i vederbörande fastighets- eller inteckningsbok.

12 §.

Hava tio år förflutit från det intecknad fordringshandling, örn vilken det ej är känt var den finnes, blivit uppvisad för anteckning örn innehav eller eljest företedd i inteckningsärende och vill den inteöknade egendomens ägare äska att inteckningen, ehuru han ej kan förete handlingen, måtte dödas, gore ansökan därom hos inteckningsdomstolen eller, där handlingen är intecknad i fast egendom eller i jordbruksinventarier, hos den rätt under vilken fastigheten lyder. Sedan ansökningen, där så ske kan, genom sökandens försorg delgivits den senast antecknade innehavaren av handlingen, utförde rätten offentlig stämning, som skall kungöras på sätt i 6 § sägs samt innehålla beskrivning av handlingen ävensom tillkännagivande att, örn någon innehar handlingen eller har kännedom örn att den finnes i behåll, han bör därom, vid äventyr att inteckningen eljest dödas, hos rätten eller domaren göra anmälan sist å dag som för ärendets fullföljande utsättes. Sådan dag må ej sättas tidigare än sex månader efter kungörelsens införande i allmänna tidningarna.

Finner rätten, vid prövning av ansökningen, någon omständighet ej hava förekommit som utgör skälig anledning att låta inteckningen fortfarande gälla, förordne rätten att inteckningen må dödas utan handlingens företeende^.

Rätten har att föranstalta örn att anteckning örn ansökningen samt örn rättens slutliga utslag i ärendet så snart ske kan göres i fastighets- eller inteckningsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av § 3 förordningen den 4 mars 1863 (nr 10) om tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer.

Härigenom förordnas, att § 3 förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer skall erhålla följande ändrade lydelse:

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

§ 3.

Avbetalning å huvudstol eller räntebetalning, som av gäldenär eller med bans vetskap gjord är, så ock annat gäldenärs erkännande av fordringens tillvaro, gälle såsom hade fordringen hos honom bevakad blivit. Anteckning örn innehav av inteckningshandling eller beslut, varigenom ansökan i inteckningsärende bifalles, havé ock lika verkan emot ägare av den intecknade egendomen; vill borgenären hålla talan emot annan öppen, bevake då sin fordran emot denne, såsom i 1 § sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322) örn vård av omyndigs värdehandlingar.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 27 juni 1924 örn vård av omyndigs värdehandlingar, vilket lagrum ändrats genom lag den 8 april 1927 (nr 91), skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

I fråga örn inhemska värdehandlingar vare banken pliktig 1) att, örn---med honom,

8) att ombesörja anteckning örn innehav av inteckningshandling och, där uppgift örn gäldenärens adress kan av banken utan väsentlig omgång eller tidsutdrägt inhämtas eller eljest på förfrågan meddelas av förmyndaren, vidtaga laga åtgärder för fordrans vidmakthållande, samt

9) att, då---underrätta förmyndaren.

Beträffande utländska---handlingarnas förvaring.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

Kungl. May.ts proposition nr 100.

9 Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms> slott den 12 januari 1934.

N ärvarande:

Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga örn avskaffande av förnyelsen av inteckning för fordran samt anför:

»Enligt 19 § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom skall inteckning för fordran förnyas första gången inom tio år sedan den beviljades och sedermera inom tio år från varje förnyelse. Har ansökan örn inteckning för fordran förklarats vilande, skall likaledes inom tio år därefter och sedermera inom vart tionde års slut ansökningen, där den fortfarande är vilande, åter anmälas. Enligt 20 § nämnda förordning jämförd med lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden sker förnyelse på det sätt att fordringshandlingen i huvudskrift uppvisas för inskrivningsdomaren. Denne meddelar därefter beslut om förnyelse, vilket återgives i inteckningsprotokollet och fastighetsboken eller, örn protokoll ej föres, allenast i fastighetsboken. Bevis örn förnyelsen tecknas å handlingen. Uppvisande för förnyelse kan ock ske för annan inskrivningsdomare än den som har att meddela beslutet. Den inskrivningsdomare för vilken handlingen uppvisas gör i sådant fall anteckning örn uppvisandet i inteckningsprotokollet eller särskilt protokoll samt förser handlingen med bevis om uppvisandet. Sökanden måste därefter före tioårsperiodens utgång ingiva utdrag av protokollet till den inskrivningsdomare som har att meddela beslut om förnyelse. Inteckningsförordningen innehåller vidare särskilda regler örn tillvägagångssättet vid förnyelse i det fall att inteckningshandlingen förkommit och ansökan örn handlingens dödande blivit gjord.

I fråga om andra inteckningar i fast egendom än fordringsinteckningar blev förnyelseplikten avskaffad genom 1875 års lagstiftning. Inteckning för nyttjanderätt, servitut, rätt till avkomst eller dylikt gäller utan förnyelse sedan den blivit införd i fastighetsbok.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Ett speciellt undantag från regeln att fordringsinteckning måste förnyas finnes i 13 § förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs. I sagda lagrum stadgas att inteckning, som till säkerhet för tryckta eller graverade obligationer blivit fastställd i järnväg, skall gälla fortfarande utan förnyelse, ändå att den fordran, varför inteckningen meddelats, ej blivit bevakad på sätt som avses i § 1 förordningen den 4 mars 1862 örn tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer.

Eörnyelseplikten är ej inskränkt till fordringsinteckningar i fast egendom utan gäller jämväl beträffande inteckningar i tomträtt och vattenfallsrätt, fartygsinteckningar, förlagsinteckningar samt inteckningar i jordbruksinventarier. Bestämmelserna örn förnyelse av dylika inteckningar äro i det väsentliga likartade med dem för vilka förut redogjorts (jfr 9 och 23 §§ lagen den 14 juni 1907 örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt, 16 och 17 §§ lagen den 10 maj 1901 örn inteckning i fartyg, 7 och 8 §§ förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning samt 7 § lagen den 3 juni 1932 örn inteckning i jordbruksinventarier). En formell skillnad framträder därutinnan att inteckningar i tomträtt och vattenfallsrätt samt fartygsinteckningar och förlagsinteckningar icke handläggas av inskrivningsdomaren utan av rätten.

Den rättsliga påföljden av att fordringsinteckning icke inom föreskriven tid förnyas är att inteckningen förfaller. Inteckningshavaren förlorar därigenom sin säkerhetsrätt i den intecknade egendomen. För efterföljande inteckningar innebär detta i motsvarande mån en uppryckning i avseende å förmånsrätten.

Till förnyelseinstitutet anknyter sig ytterligare en rättsverkan. Enligt § 3 preskriptionsförordningen avbryter förnyelsen preskription av den intecknade fordringsrätten emot ägaren av den intecknade egendomen.

Aldre förslag om inteckningsförnyelsens avskaffande.

Förslag örn inteckningsförnyelsens avskaffande framfördes redan 1867 av den s. k. hypotekskommittén. Det av denna kommitté utarbetade förslaget till lag örn inskrivning i fastighetsbok innehöll en bestämmelse, enligt vilken inskrivning av pant- eller nyttjanderätt skulle bibehålla sin giltighet intill dess den bleve dödad.

Vid riksdagarna under tiden 1886—1917 väcktes åtskilliga motioner örn avskaffande helt eller delvis av inteckningsförnyelsen. Rörande dessa motioner och deras behandling i riksdagen torde få hänvisas till den utförliga redogörelse härutinnan som lämnats i första lagutskottets utlåtande nr 32 vid 1932 års riksdag (s. 23 ff.).

I den av lagberedningen den 31 december 1907 framlagda andra avdelningen av förslag till ny jordabalk föreslogs likaledes borttagande av den obligatoriska inteckningsförnyelsen. För att så skulle kunna ske förutsatte lagberedningen sådan omläggning av inskrivningssystemet, att fastighetsboken tillädes

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

självständig betydelse. Detta skulle bland annat innebära att gravationsbevis ej längre, såsom dittills varit fallet, skulle behöva utfärdas med ledning av protokollet utan att fastighetsboken i detta hänseende skulle utgöra laglig grundval. Vidare förutsattes införandet av allmänna bestämmelser örn dödande av förkommen handling.

Lagberedningen anförde härutinnan följande:

Föreskriften att penninginteckning skulle för att fortfarande gälla vid rätten vart tionde år företes för förnyelse ställde på inteckningshavaren ett krav på vaksamhet, vars eftersättande för honom medförde ett allvarsamt äventyr. Utan tvingande skäl borde naturligtvis lagstiftaren icke utsätta en rättsägare för ett äventyr, som visat sig i icke alldeles sällsynta fall leda till rättens förlust. Det vore därför otvivelaktigt önskligt, att inteckningsrätten måtte kunna befrias från denna fara. Den fördel, förnyelseplikten medfört därutinnan att förkomna och obrukbara handlingar efter viss tid förlorat sin giltighet och sålunda bragts ur världen, kunde i och för sig icke berättiga till uppställande av en sådan fordran; fördelen hade väsentligen tillfallit fastighetsägaren, men äventyret och förlusten träffat inteckningshavaren. Däremot hade, så länge protokollet varit den enda lagliga källan för vinnande av upplysning örn huru en fastighet vore besvärad med inteckning, en dylik anordning varit oundgängligen nödvändig. Att med någon grad av säkerhet utröna huru dessa gravationer gestaltade sig skulle vara praktiskt omöjligt, örn man därvid hade att taga hänsyn till en obegränsad tid. Genom förnyelseplikten hade nu denna tidrymd begränsats så, att systemet blivit möjligt att tillämpa. Annorlunda ställde sig saken, därest fastighetsboken bleve huvudurkund och varje fastighet däri erhölle sitt särskilda upplägg. Med en sådan anordning vore icke att befara ett sådant hopande av inskrivningar, att icke översikten även för en längre tidrymd skulle ställa sig lätt. Det avgörande skälet för förnyelsepliktens bibehållande hade därmed bortfallit. _ Borttoges förnyelseplikten, måste naturligtvis beredas annan utväg att utan inteckningshandlingens företeende få inteckningen hävd i sådana fall, där handlingen icke kunde skaffas tillrätta. En sådan anordning vore emellertid påkallad även och ej minst i inteckningshavarens intresse; denne vore förvisso icke skyddad därigenom att en bortkommen inteckning efter viss tid ’självdoge’. Den som förlorat handlingen borde genom handlingens dödande sättas i tillfälle att trots förlusten komma i utövning av sin å handlingen grundade rätt. Anordnades ett dylikt mortifikationsförfarande så, att det å ena sidan praktiskt sett. uteslöte möjligheten av ett bedrägligt förfarande, men å.andra sidan icke gjorde uppgiften för den, som ville få den förlorade handlingen dödad, alltför betungande, skulle därigenom den fördel, som i detta hänseende varit förbunden med förnyelseplikten, varda på ett vida bättre och fullständigare sätt ersatt.

Lagberedningen föreslog vidare, i ändamål att förebygga risken av att inteckningshandling bleve dödad utan inteckningshavarens vetskap, ett särskilt stadgande, som innebar rätt för inteckningshavaren att få i fastighetsboken anmärkt, att han innehade handlingen. En sådan anmärkning skulle för inteckningshavaren medföra den trygghet att efter det anmärkningen skett dödning icke skulle kunna ske utan hans hörande. Förslag till lag om dödande av bortkomna handlingar blev under medverkan av lagberedningen utarbetat av särskilda kommitterade, vilka avgåvo betänkande den 31 december 1907.

Lagberedningens förslag till ombildning av inskrivningsväsendet kunde av olika anledningar ej omedelbart upptagas till slutlig behandling. Då 1907

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

års förslag till lag om dödande av bortkomna handlingar i vissa hänseenden sammanhängde med föreslagna ändringar i inskrivningsväsendet, fick jämväl frågan örn införande av ett allmänt mortifikationsinstitut tills vidare anstå. De av lagberedningen angivna förutsättningarna för inteckningsförnyelsens avskaffande blevo sålunda icke omedelbart uppfyllda. I detta hänseende ha emellertid under det senaste decenniet inträffat betydelsefulla förändringar.

Reformer som underlätta inteckiiingsförnyelsens avskaffande.

Genom bestämmelserna i kungörelsen den 5 juli 1923 med vissa föreskrifter rörande utfärdande av gravationsbevis — sedermera ersatt genom kungörelse i samma ämne den 13 februari 1925 — har skapats möjlighet att utfärda gravationsbevis med ledning endast av inteckningsboken. I kungörelsen stadgades skyldighet för häradshövding att verkställa granskning, dels huruvida vad under de tio sista åren före granskningens avslutande i inteckningsprotokollet influtit av beskaffenhet att skola i inteckningsbok antecknas blivit där rätteligen infört, dels ock huruvida samtliga i inteckningsboken beträffande nämnda tid gjorda införingar ägde motsvarighet i protokollet. Detta arbete skulle vara färdigt före utgången av år 1927. Sedan dess åligger det häradshövding att inom viss tid efter varje års början ha granskat de under föregående år gjorda införingarna. Sedan sådan granskning ägt rum -— varom bevis tecknas i inteckningsböckerna — är den som utfärdar gravationsbevis befriad från skyldigheten att genomgå inteckningsprotokollen, såvitt angår tiden före granskningens avslutande. Dessa bestämmelser äga motsvarande tillämpning beträffande rådhusrätt.

Genom lagen den 8 april 1927 örn dödande av förkommen handling infördes i vårt land ett allmänt mortifikationsinstitut. Sagda lag äger, med vissa särskilt angivna undantag, tillämpning å alla handlingar, vilkas företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan förpliktelse. Såsom exempel på handlingar av angivet slag nämnes i främsta rummet löpande skuldebrev. Yad angår intecknade förskrivningar omfattar lagen emellertid icke endast sådana som äro av löpande beskaffenhet utan även förskrivningar som äro ställda till viss man.

Med avseende å förfarandet gäller enligt mortifikationslagen att den som söker dödande av viss handling skall till rätten ingiva en avskrift av handlingen eller sådan uppgift om dess innehåll, som är nödig för dess säkra igenkännande. Sökanden har vidare att, såvitt ske kan, örn ansökningen underrätta envar, vilken såsom gäldenär, löftesman eller eljest är på grund av handlingen förpliktad. Beträffande intecknad förskrivning är denna underrättelseplikt i så måtto vidsträcktare att den intecknade egendomens ägare, där så ske kan, skall underrättas, även om han ej är personligen ansvarig för inteckningen. Innan beslut i saken meddelas, äger rätten förelägga sökanden att förebringa utredning örn viss omständighet som finnes kunna in-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

verka på saken eller att med ed bekräfta riktigheten av lämnad uppgift. Har sökanden visat sannolika skäl, att handlingen för honom förstörts eller eljest förkommit, utfärdar rätten offentlig stämning, däri tillkännagives att örn någon innehar handlingen eller vet att den finnes i behåll han bör inom viss tid — som kan sättas till minst ett och högst två år från det stämningen införts i allmänna tidningarna — göra anmälan hos rätten eller domaren. Den offentliga stämningen kungöres i viss föreskriven ordning; den skall bland annat införas i fyra bestämda nummer av allmänna tidningarna. Innan ansökningen sedermera företages till slutligt avgörande, äger rätten förelägga sökanden att förebringa utredning, huruvida efter den offentliga stämningens utfärdande inträffat omständighet som kan tjäna till upplysning i saken, såsom att ränta eller vinstutdelning uppburits eller krav eller påminnelse skett hos gäldenären. Finner rätten någon omständighet ej hava förekommit, som utvisar att handlingen finnes i behåll eller giver skälig anledning till antagande att så är fallet, meddelar rätten beslut örn handlingens dödande.

Att en handling dödas innebär att, örn handlingen mot förmodan skulle finnas i behåll, dess innehav icke längre utgör något bevismedel eller grundar någon rätt för den som har eller kan få handlingen i sin besittning. Däremot medför mortifikationen naturligen icke att rättigheten såsom sådan upphör. Fastmera har mortifikationen den positiva verkan att den som förlorat handlingen sättes i stånd att utan hinder av att handlingen ej kan företes göra gällande den rätt som kunnat grundas på handlingen. Lagen stadgar tillika skyldighet för den, som är förpliktad att fullgöra vad i handlingen blivit utfäst eller vars egendom på grund av inteckning eller eljest häftar för utfästelsen, att utfärda ny handling som svarar mot den dödade.

Beträffande skuldebrev för vilket inteckning fastställts gäller enligt 8 § sista stycket mortifikationslagen den särskilda regeln, att slutligt beslut i dödningsärende ej får meddelas, förrän tiden för inteckningens förnyelse tilländalupit. Detta stadgande fanns ej upptaget i det lagförslag som av Kungl. Majit framlades för 1927 års riksdag. I samband med lagförslagets behandling i riksdagen väcktes emellertid inom första kammaren en motion, nr 122, av herr Bissmark, som däri anförde följande:

Med avseende å skuldebrev, för vilket inteckning meddelats, syntes dödningsrätten icke vara nödvändig i samma mån som för andra skuldebrev, åtminstone icke så vitt avsåge själva panträtten. Skyldigheten att inom viss tid förnya inteckningen möjliggjorde exempelvis för fastighetens ägare, om handlingen för honom förkommit, att få fastigheten frigjord från inteckningen, och i många fall innebure detta, att såväl ägaren av fastigheten som skuldebrevets utfärdare bleve fri jämväl från den personliga ansvarigheten. Det syntes under sådana förhållanden, som om skäl förelåge att med avseende å intecknat skuldebrev åtminstone skärpa förutsättningarna för dödningen. Genom en bestämmelse, att dödning av inteckningshandlingen icke finge ske, förrän det visat sig att förnyelse icke ägt rum inom den i lag stadgade tiden, förhindrade man, att en formellt giltig men dödad inteckning svikligen utprånglades, ävensom att en inteckningshavare, som omsorgsfullt förvarade sin inteckning och tillsåge, att den bleve behörigen förnyad, ändock bleve berövad sin rätt på grund av svekfullt förfarande av t. ex. fastighetens ägare.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Rätten att (löda skuldebrevet komme ändock alltid att vara av betydelse för en inteckningshavare, som förlorat inteckningen, enär han därigenom kunde bevara sin panträtt. På grund härav hemställdes, att riksdagen, därest propositionen i övrigt godkändes, måtte vidtaga den ändring, att det för dödning av skuldebrev, till säkerhet för vilket inteckning meddelats, stadgades att domstolens beslut icke finge meddelas, förrän tiden för inteckningens förnyelse i vederbörlig ordning tilländagått.

I det utlåtande, nr 16, som första lagutskottet avgav över lagförslaget, avstyrktes motionen. Såsom skäl anfördes, att därest någon som förlorat en inteckningshandling kunde förebringa erforderlig bevisning örn att den förstörts eller eljest förkommit syntes han med fog kunna kräva att få handlingen dödad jämväl före förnyelsetidens utgång. Å andra sidan hade den som förvärvade en inteckning eller beviljade lån mot säkerhet av inteckning möjlighet att ur gravationsbeviset inhämta upplysningar rörande eventuella mortifikationsåtgärder och vore sålunda bättre skyddad mot rättsförlust än förvärmare av andra handlingar. Mot lagutskottets beslut reserverade sig fyra ledamöter, vilka ansågo att motionen borde bifallas. Enligt reservanternas mening krävde omsorgen om inteckningsväsendet, att man med avseende å skuldebrev för vilket inteckning meddelats omgärdade dödningsrätten med särskilda garantier. Det förhållandet att ett dylikt skuldebrev icke inom i lag föreskriven tid uppvisades för domstol för vinnande av inteckningsförnyelse utgjorde ett kraftigt stöd för ett av sakägare framställt påstående att skuldebrevet förkommit. Reservanternas mening segrade i båda kamrarna.

Den omständigheten att mortifikation av inteckningshandling ej kan ske före förnyelseperiodens utgång innebär icke, att in teckningsrätten måste hava upphört före mortifikationsbeslutet. Enligt 20 § inteckningsförordningen kan nämligen den som sökt dödande av förkommen inteckningshandling genom att före förnyelseperiodens utgång ingiva den offentliga stämningen i avskrift bevara sin rätt att få inteckningen förnyad. Örn inteckningshandlingen sedermera dödas och beslutet därom vinner laga kraft eller örn handlingen återfinnes och företes i mortifikationsärendet, skall inteckningen efter anmälan förklaras förnyad den dag den offentliga stämningen ingavs. Genom mortifikationsbeslutet upphör den förkomna handlingen att vara bärare av inteckningsrätten. Denna rätt kan överflyttas på ny handling, som den intecknade egendomens ägare enligt vad förut nämnts är skyldig att utfärda. Den nya handlingen skall på begäran förses med bevis att den medför den inteckningsrätt som tillkommit den dödade handlingen.

Beträffande handling som är intecknad i fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt eller fartyg gäller slutligen att anteckning örn ansökan och utslag i mortifikationsärende skall så snart ske kan göras i inteckningsprotokollet och inteckningsboken. Därigenom blir det möjligt för deD som beviljar lån mot säkerhet av sådan inteckning att ur gravationsbeviset inhämta upplysningar rörande eventuella mortifikationsåtgärder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

15 Nyare förslag örn rätt att låta anteckna innehav av inteckningshandling.

För att bereda skydd mot obehörig mortif ika tion hade lagberedningen, såsom tidigare nämnts, föreslagit att inteckningshavaren skulle berättigas att efter anmälan få innehavet av handlingen antecknat i fastighetsboken. Införandet av dylik anmälningsrätt är ett i viss mån självständigt spörsmål, som varit föremål för övervägande även utan samband med frågan örn inteckningsförnyelsens avskaffande.

I ett den 10 december 1925 avgivet utlåtande över ett till grund för nu gällande lag örn dödande av förkommen handling liggande, av särskilda sakkunniga utarbetat förslag i ämnet hemställde Sveriges fastighetsägareförbund att lagförslaget måtte åtföljas av lagstiftning som upphävde föreskriften örn inteckningsförnyelse samt att lagförslaget måtte fullständigas med bestämmelser, som innebure större trygghet för inteckningshavare att inteckning ej utan innehavarens medgivande kunde dödas. I sistnämnda hänseende förordades ett anmälningsinstitut förbundet med rätt för inteckningshavaren att genom domstolens försorg erhålla underrättelse örn ifrågasatt dödningsförfarande.

I skrivelse den 21 april 1926 hemställde advokaten Helge Richter i Stockholm att hos överexekutor måtte inrättas ett särskilt register för inregistrering av inteckningar samt inteckningshavares namn och adresser. Syftet härmed var i främsta rummet att tillförsäkra inteckningshavaren att av överexekutor erhålla underrättelse örn exekutiva åtgärder i avseende å den intecknade fastigheten. I skrivelsen framhölls tillika att den föreslagna registreringen skulle möjliggöra inteckningsförnyelsens avskaffande, över skrivelsen infordrades yttranden från överexekutorerna samt vissa sammanslutningar. Det i skrivelsen framställda förslaget avstyrktes av de flesta överexekutorer. Såsom skäl för avstyrkandet åberopades huvudsakligen, att den föreslagna registreringen skulle kräva mycket arbete för överexekutorerna och draga avsevärda kostnader. Åtskilliga överexekutorer ansågo dock att anmälningsrätten skulle kunna bliva till gagn för inteckningshavaren, i det att denne vunne ökad trygghet mot faran att den intecknade fastigheten försåldes exekutivt utan hans vetskap. Därest anmälningsrätt infördes, borde emellertid registreringen omhänderhavas av domstolarna; det vore merendels nödvändigt att vid registreringens verkställande hava tillgång till fastighetsböckerna. Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen och Sveriges fastighetsägareförbund ställde sig i princip välvilliga till förslaget. Advokatsamfundet uttalade att den föreslagna anmälningsrätten kunde medföra icke oväsentliga fördelar men att registreringsförfarandet borde kunna anordnas på ett mera praktiskt sätt än vad förslagsställaren tänkt sig. I fråga om sättet för registreringsförfarandets anordnande förordade advokatsamfundet, att hos varje överexekutor eller hellre å varje domstolskansli skulle uppläggas ett kortregister. För varje anmäld inteckning skulle utskrivas ett kort, och korten skulle inordnas i hyllor efter inteckningarnas tids- och paragrafföljd. örn kortregistret fördes å domstolskansli, borde i det gravationsbevis som utfärdades i och för en exekutiv auktion tecknas uppgift, huruvida någon av de i gravationsbeviset upptagna

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

inteckningarna blivit anmäld och i så fall av vem och under vilken adress, och skulle det åligga överexekutor att efter erhållande av gravationsbeviset lämna erforderliga underrättelser till inteckningshavarna. Svenska bankföreningen ansåg att registreringen komme att innebära ökad trygghet för inteckningshavarna men framhöll att syftet härmed kunde på ett bättre sätt tillgodoses genom att inteckningshavare berättigades att få anmärkt i fastighetsboken att han innehade inteckningshandlingen. Fastighetsägareförbundet fann registreringen innebära en stor fördel och tillstyrkte förslagets genomförande.

En av Sveriges fastighetsägareförbund utsedd kommitté föreslog i skrivelse till Kungl. Majit den 1 oktober 1927 vissa åtgärder till skydd mot inteckningsförfalskning. I skrivelsen berördes bland annat frågan örn införande av anmälningsrätt av ifrågavarande slag. Genom anmälningsrätten skulle enligt kommitténs mening beredas möjlighet att i viss mån kontrollera, huruvida falska inteckningsreverser funnes utelöpande, och att avhålla förfalskare från brottets begående genom den risk för snar upptäckt, som de löpte genom anmälan från två eller flera personer örn innehav av en och samma inteckning. I fråga örn anordnandet av en dylik anmälningsrätt syntes två vägar framkomliga, nämligen antecknande av anmälningarna i ett särskilt register eller i inteckningsboken (fastighetsboken). Vare sig anmälningsrätten anordnades på ena eller andra sättet måste emellertid enligt kommitténs mening tillses, att antecknandet av nya och avförandet av förut anmälda innehavare skedde under betryggande former, och i detta hänseende uppställde sig sådana frågor som huruvida anteckningen skulle få göras utan vidare eller endast i samband med en förklaring från den förre innehavaren, att inteckningen av honom till den anmälningssökande överlåtits, huruvida icke rent av inteckningshandlingarnas uppvisande måste göras till villkor för anteckning örn anmälan, huruvida bevis örn anmälan borde tecknas å skuldebrevet, huruvida och på vad sätt registret skulle vara tillgängligt för allmänheten m. m. Då dylika frågor syntes kommittén kräva närmare utredning, och man hade skäl att antaga, att systemet även i sin enklaste form komme att medföra ej obetydliga kostnader, ansåg kommittén att tanken på dylik anmälningsrätt tills vidare borde övergivas.

Sakkunniga 1930.

I det av särskilda sakkunniga den 3 december 1930 avgivna betänkandet med förslag till lag örn handläggning av inskrivning särenden m. to.1 upptogs frågan ånyo och framställdes förslag örn inteckningsförnyelsens avskaffande. De sakkunniga ansågo sig emellertid böra förorda, att förnyelseplikten bibehölles under ytterligare en tioårsperiod i fråga örn redan beviljade inteckningar. Örn inteckning för fordran blivit meddelad eller förnyad efter det lagen örn handläggning av inskrivningsärenden trätt i kraft, skulle inteckningen sedermera gälla utan förnyelse. Såsom en konsekvens av förnyelsens borttagande föreslogo de sakkunniga upphävande av den bestämmelse i mortifikationslagen, enligt vilken beträffande intecknat skuldebrev slutligt beslut i dödningsärende ej får meddelas, förrän tiden för inteckningens förnyelse tilländalupit.

1 Statens off. utredn. 1930: 29.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

17 För att förebygga risken att en inteckningshandling skulle kunna dödas utan inteckningshavarens vetskap föreslogo de sakkunniga, att inteckningsliavare skulle berättigas att med uppvisande av inteckningshandlingen få antecknat i fastiglietsbokeu att han innehade handlingen. Till motivering av vad sålunda föreslagits anförde de sakkunniga bland annat:

Förnyelsetvånget vore till ett icke ringa men för fastighetskrediten. Detta framför allt i följande avseenden.

1) Förnyelsetvånget ställde på inteckningshavaren ett krav på vaksamhet, som vore ägnat att för gemene man göra inteckningen till ett mindre begärligt kreditobjekt än vad eljest skulle vara fallet. Detta vaksamhetskrav betydde för banker och låneinrättningar ett ökat arbete och ökade omkostnader.

2) Förnyelsetvånget medförde en allvarsam risk för inteckningshavaren. I händelse av underlåten förnyelse förlorade inteckningshavaren sin säkerhet samtidigt som fastighetsägaren gjorde en obehörig vinst. Erfarenheten visade, att de fall då en inteckningshavare glömde att låta förnya sin inteckning vore rätt vanliga. Och även om en sådan glömska, tack vare medgörlighet från fastighetsägarens sida, icke skulle leda till ekonomisk förlust för inteckningshavaren, så vållades därigenom alltid bekymmer och besvär, och de nya inteckningshavare som under mellantiden tillkommit, liksom eventuell ny ägare av fastigheten, kunde icke alltid tänkas villiga att utan vidare medverka till att innehavaren av den självdöda inteckningen återfinge sin förlorade rätt i obeskuret skick. Vanligen drabbade inteckningsrättens förlust just sådana personer, för vilka förlusten på grund av deras ekonomiska förhållanden vore mest kännbar.

3) Inteckningshandlingens företeende vid domstol vart tionde år beredde inteckningshavaren ett extra besvär ävensom en viss risk för att handlingen förkomme.

Något avgörande skäl för förnyelsepliktens bibehållande syntes icke längre kunna påvisas. Tack vare fastighetsböckerna vore förnyelserna icke längre av betydelse för möjligheten att lämna upplysning om en fastighets gravationer. Den även efter fastighetsböckernas tillkomst gällande regeln, att gravationsbeviset skulle utfärdas med ledning av protokollen, vore numera upphävd. På grund av vissa praktiska hänsyn torde det dock vara lämpligt att förnyelseplikten provisoriskt bibehölles under ytterligare en tioårsperiod, åtminstone beträffande de inteckningar som redan funnes. Härvid komme särskilt i betraktande, att förnyelsernas borttagande måste medföra en väsentlig reducering av de till innehavarna av domarämbetena utgående sportlerna, en förlust, som icke kunde kompenseras genom förhöjd lösen i andra inskrivningsärenden. I förevarande sammanhang kunde icke rätt gärna utredas, på vad sätt denna sportelminskning skulle kunna gottgöras. Frågan torde lämpligen böra lösas i samband med en framdeles skeende allmän lönereglering med åtföljande omläggning av sportelväsendet. Härtill komme att förnyelseplikten kunde vara till viss praktisk nytta under inskrivningsväsendets omläggning, närmast i fråga om inrättandet av akter men eventuellt även vid uppläggande av nya fastighetsböcker. Slutligen erinrades örn den till skydd mot inteckningsförfalskning givna föreskrift i stäpipelförordningen, att varje skuldebrev för vilket inteckning beviljats före utgången av år 1928 skulle, då det för förnyelse eller annan åtgärd ingåves till rätten, förses med särskild inteckningskontrollstämpel. Bibehölles förnyelseplikten, bleve på sätt med nämnda stadgande åsyftats alla äldre skuldebrev före år 1939 försedda med inteckningskontrollstämplar. 1 motsatt fall skulle det under obegränsad tid framåt förekomma inteckningar, som saknade sådan stämpel.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 100.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Yttranden över 1930 års sakkunnigas förslag.

Över de sakkunnigas betänkande avgåvos yttranden av dombavandena, rådhusrätterna, hovrätterna, länsstyrelserna, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen efter överlantmätarnas hörande, fastighetsregisterkommissionen, Dalautredningen, riksarkivet, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, arméförvaltningens fortifikationsdepartement, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska kommunaltekniska föreningen.

De sakkunnigas förslag i förevarande del tillstyrktes eller lämnades utan erinran av ett trettiotal domhavande, varemot häradshövdingföreningen, med vilken flertalet domhavande instämde, ställde sig avvisande.

Häradshövding föreningen anförde till stöd för sin mening följande:

De skäl, som anförts för avskaffandet av skyldigheten att förnya inteckning för fordran, hade icke för föreningen verkat övertygande, varför föreningen för sin del avstyrkte förändring härutinnan. Det mortifikationsförfarande, som bleve nödvändigt i händelse förnyelseplikten upphörde, kunde medföra ej ringa risk för inteckningshavare, och det borde ej förglömmas, att det i landsorten ej vore alldeles ovanligt, att en inteckning, som fastighetsägaren inlöst, av honom förstördes utan föregående dödning, örn han ansåge sig ej vidare behöva den i lånesyfte. "Vidare kunde det ifrågasättas, örn besväret med anmälan örn innehav bleve synnerligen mindre än med förnyelse. Den föreslagna bestämmelsen örn dylik anmälan syntes böra kompletteras med föreskrift att bevis om anteckning örn innehav skulle tecknas å handlingen, så att efterföljande innehavare finge kännedom därom.

Några domhavande betonade särskilt faran av att fastigheter i följd av förnyelsepliktens borttagande kunde komma att besväras av inteckningar, vilka icke kunde i vanlig ordning dödas, enär de intecknade skuldebreven, förstörts eller förkommit. Det vore ingalunda säkert att omständigheterna alltid vore sådana att mortifikationsförfarande med avseende å inteckningshandlingen kunde åvägabringas. I alla händelser vore det förenat med betydande besvär och kostnader att anlita en sådan utväg. Örn inteckningarna icke efter viss tids förlopp automatiskt bortfölle, komme det i många fall att för fastighetsägaren uppstå ökade hinder och svårigheter i fråga örn fastigtens belånande och försäljning. Från vissa håll framhöllos de olägenheter, som kunde uppkomma genom anhopning i fastighetsböckerna av 'dott stoff’. En domhavande erinrade särskilt att för dödande av gemensam inteckning fordrades samtycke av alla fastighetsägarna; sådant samtycke kunde mången gång praktiskt sett vara omöjligt att erhålla. Ett par domhavande gjorde gällande att förnyelsen vore ägnad att förekomma inteckningsförfalskning; örn ett intecknat skuldebrev förfalskats, måste detta i regel upptäckas vid förnyelseförsök av inteckningen. En domhavande framhöll att förnyelsens verkan att avbryta preskription av fastighetsägarens personliga ansvar för den intecknade fordringen syntes vara av stor betydelse för fastighetskrediten; att på annat sätt avbryta preskriptionen kunde vara svårt nog. Slut-

Kungl. Majlis proposition nr 100.

ligen erinrades från vissa håll, att faran för rättsförlust genom försummad förnyelse vore jämförelsevis ringa, enär förnyelseplikten varit gällande under lång tid och alltså torde vara känd av allmänheten.

Förnyelsepliktens borttagande tillstyrktes eller lämnades utan erinran av inemot trettio rådhusrätter. Stadsdomar för erling en — med vilken ett trettiotal rådhusrätter instämde — medgav i princip det riktiga i förnyelsepliktens borttagande men ansåg närmare utredning erforderlig angående konsekvenserna därav, särskilt i vad anginge reformens inverkan på de till domarämbetenas innehavare utgående sportlerna. Inemot tjugu rådhusrätter ställde sig däremot avvisande.

Av sistnämnda rådhusrätter grundade flera sitt avstyrkande på farhågan att det erforderliga mortifikationsförfarandet kunde bliva skadligt för fastighetskrediten. Skulle förnyelsetvånget avskaffas, måste å ena sidan, till garanti för vederbörande inteckningshavare, fordras särskilt stränga bestämmelser för ett intecknat skuldebrevs dödande, men å andra sidan, till undvikande av att en fastighet för all framtid behäftades med inteckningar som icke kunde utnyttjas, krävas möjlighet att, då intecknat skuldebrev förstörts eller förkommit, få inteckningen dödad. Åtskilliga rådhusrätter betonade att inteckningsförnyelsen vore till fördel för fastighetsbokföringen; genom underlåten förnyelse utrensades betydelselöst material från fastighetsböckerna. En rådhusrätt framhöll särskilt, att förnyelsen i olika hänseenden erbjöde möjlighet till kontroll; vid förnyelsen kontrollerades att inteckningsbeviset överensstämde med införingen i fastighetsboken och att de påteckningar, som efter exekutiva auktioner blivit av vederbörande auktionsförrättare gjorda å inteckningshandlingen, korresponderade med motsvarande anteckningar i fastighetsböckerna. Vidare innebure förnyelsetvånget bästa möjligheten till kontroll mot inteckningsförfalskning. En rådhusrätt erinrade att efter förnyelsepliktens avskaffande särskilda åtgärder bleve erforderliga för att skaffa bevis för preskriptionens avbrytande i avseende å alla pantförskrivna inteckningsreverser. Räntebetalningar och amorteringar avsåge nämligen vid inteckningslån allmänt omslagsreverserna. Anskaffandet av sådana bevis skulle ofta för banker och andra inteckningshavare medföra större kostnader och i varje fall kräva mera besvär än inteckningsförnyelsen — med ett osäkerhetsmoment dock kvarstående. Konsekvensen fordrade att med förnyelsernas avskaffande intecknade skuldebrev undantoges från preskription i avseende å fastighetsägarens personliga betalningsansvar. Ett par rådhusrätter ansågo att anmälan örn innehav endast i ringa mån undanröjde risken för obehörig mortifikation. Från vissa håll framhölls att anmälan örn innehav komme att få en opåräknat vidsträckt användning; antalet dylika anmälningar komme möjligen att överstiga antalet förnyelser. Ett antal rådhusrätter uttalade betänkligheter med hänsyn till att anteckningar örn innehav kunde komma att i allt för hög grad inkräkta på utrymmet i fastighetsboken.

Vissa rådhusrätter ansågo däremot införandet av anmälningsrätt i och för sig vara en önskvärd reform. Sålunda framhöll rådhusrätten i Hälsingborg, att det enligt vunnen erfarenhet skulle vara synnerligen lämpligt, örn i grava-

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tionsbevis som av överexekutor rekvirerades kunde införas anteckningar om ägarna till respektive inteckningar. För allmänheten och ej minst kreditinstituten skulle en sådan anordning innebära en väsentligt ökad trygghet och ej oväsentliga kostnadsbesparingar. Rådhusrätten i Malmö ifrågasatte införande av skyldighet för inskrivningsdomaren att i rekommenderat brev underrätta inteckningshavarna örn antecknade förändringar i avseende å den intecknade fastigheten. Att en inteckningshavare bereddes tillfälle att hållas underkunnig örn förändringar med panten, syntes vara ett allmänt intresse.

Inteckningsförnyelsens avskaffande tillstyrktes av samtliga hovrätter.

Svea hovrätt yttrade följande:

,Vad beträffade det föreslagna avskaffandet av skyldigheten att förnya penninginteckning syntes det hovrätten uppenbart, att en sådan lagändring vöre högeligen önskvärd ur rättssäkerhetens synpunkt. För den naturliga rättskänslan måste det te sig stötande att en av förbiseende eller glömska vållad försummelse att förnya en inteckning skulle kunna medföra en esomoftast allvarlig risk för inteckningshavaren samt en helt opåräknad och omotiverad vinst för fastighetsägaren eller senare inteckningshavare. Inteckningsförnyelsernas bortfallande medförde, såsom de sakkunniga framhållit, att en bortkommen inteckningshandling måste kunna i samma ordning som annat fordringsbevis dödas, något som enligt gällande lagstiftning ej läte sig göra; men risken av att tillåta ett dylikt förfarande vore helt visst föga avsevärd och kunde förebyggas genom den av de sakkunniga förordade utvägen att låta inteckningshavaren få sitt innehav antecknat i fastighetsboken. Vad som emellertid ej borde förbises vore angelägenheten av att innan den nya ordningen trädde i kraft sörja för att den minskning i sportler för vederbörande befattningshavare, som kunde bliva en följd av reformen, icke komme att, tili förfång för rättsväsendet, alltför hårt drabba vissa av dessa befattningshavare.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhöll att anmälningarna örn innehav säkerligen komme att bliva talrika. Flertalet inteckningar vore belånade i banker och andra kreditinstitut och växling i innehav förekomme ej sällan åtminstone beträffande de i affärsbanker belånade inteckningarna. Vederbörande an svar sha vande torde ej anse sig kunna underlåta att göra anmälan örn innehav och ej heller att begära bevis därom att biläggas låneakten.

Avskaffandet av inteckningsförnyelsen förordades eller lämnades utan erinran av samtliga länsstyrelser utom två.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrade:

I samband med reformen av inskrivningsväsendet hade de sakkunniga föreslagit avskaffande av inteckningsförnyelsen. Att så skedde måste utan tvekan betecknas såsom synnerligen önskvärt. Det krav på inteckningshavarens vaksamhet som förnyelsetvånget innebure måste, såsom de. sakkunniga. påpekat, göra inteckningen mindre begärlig som kreditobjekt, till följd av risken för en rättsförlust vid uraktlåten inteckningsförnyelse. Att förlust pa sadant sätt uppkomme för inteckningshavare torde icke vara särskilt ovanligt. . Det syntes uppenbart, att lagstiftningen endast i nödfall bordett sätta inteckningshavaren för en dylik risk. Med hänsyn därtill och da, såsom de sakkunniga framhölle. något avgörande skäl för förnyelsetvangets bibehållande numera icke förelåge, syntes det länsstyrelsen icke finnas anledning att, pa sätt före-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

slagits, låta förnyelseplikten upphöra först efter en period av tio år. De skäl, som de sakkunniga åberopat till stöd för en dylik anordning, förefölle synnerligen svaga. Huvudskälet syntes vara att vederbörande domare skulle lida minskning i sina sportelinkomster. Att enbart av denna anledning bibehålla förnyelsetvånget kunde enligt länsstyrelsens mening knappast försvaras. För övrigt syntes den befarade sportelminskningen åtminstone delvis kompenseras genom den minskning i utgifter för skrivhjälp, som det nya inskrivningssystemet beräknades medföra, samt ökning av antalet dödningsärenden. Att ett temporärt bibehållande av förnyelsetvånget, såsom de sakkunniga förmenade, skulle medföra någon verklig praktisk fördel kunde länsstyrelsen ej finna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalade att anteckning örn innehav syntes få stor betydelse för fastigbetskrediten, för vilken avsaknaden av ett register över innehavare av inteckningar hittills varit till avsevärt men.

Sveriges advokatsamfund, Svenska sparbanksföreningen och Svenska bankföreningen tillstyrkte borttagandet av förnyelseplikten.

Advokatsamfundet yttrade:

Den föreslagna avskrivningen av inteckningsförnyelseinstitutet torde innebära ett av den rättssökande allmänheten efterlängtat steg mot förenkling och ökad trygghet.

Anteckning örn innehav av inteckningshandling innebure givetvis ett effektivt skydd för en inteckningshavare, som önskade säkerställa sig mot rättsförlust genom en av honom förbisedd mortifikationsåtgärd. Förfarandet, av vilket säkerligen så gott som varje förtänksam inteckningshavare skulle komma att använda sig, syntes emellertid komma att bliva en både besvärlig och kostsam procedur, vilken dessutom vore behäftad med en av förnyelseinstitutets nackdelar, nämligen en viss risk att inteckningshandlingen i sammanhang med företeendet förkomme. Och vidare vore det icke alltid endast inteckningshavaren själv, som kunde vilja skaffa sig garanti för att inteckningen icke utan varsel dödades. Samma intresse kunde förefinnas hos borgensmän för ett inteckningslån eller andra, som av en eller annan anledning vore beroende av en intecknings giltighet utan att vara i faktisk besittning av densamma. Med hänsyn till de anförda förhållandena syntes en sådan registreringsanordning, som advokatsamfundet föreslagit i sitt till chefen för justitiedepartementet avgivna yttrande1 över förutnämnda av advokaten Helge Richter gjorda framställning rörande lagstiftningen med avseende å inteckningar, innebära en lösning av problemet örn skydd för inteckningshavare mot rättsförlust genom mortifikation, som syntes böra till övervägande upptagas.

Svenska sparbanksföreningen uttalade att avskaffandet av inteckningsförnyelsen måste från sparbankernas synpunkt hälsas med odelad tillfredsställelse. Jämväl möjligheten för inteckningshavare att få sitt innehav av inteckningshandling antecknat i fastighetsboken skulle innebära en välkommen förmån för sparbankerna.

Svenska bankföreningen ansåg sig böra uttala sin synnerliga tillfredsställelse över att förslag väckts örn inteckningsförnyelsens avskaffande. Föreningen beklagade att denna reform icke förordats till omedelbart genomförande. Då vad de sakkunniga anfört till stöd för förnyelsepliktens bibehållande under ytterligare en tioårsperiod icke syntes lia den tyngd att ett sådant dröjsmål därav borde föranledas, hemställde föreningen om förnyelsepliktens avskaffande samtidigt med inskrivningsreformens genomförande.

Jfr sid. 15.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa inkom med utlåtande från en ledamot av kassans styrelse. Denne hade ställt sig tveksam till frågan örn lämpligheten av inteckningsförnyelsens avskaffande samt ansett att en dylik reform borde genomföras först i samband med en allmän revision av inteckningslagstif tningen.

Riksdagen 1932.

Frågan örn förnyelsepliktens borttagande blev ej upptagen till behandling vid utarbetandet inom justitiedepartementet av förslagen till de nya lagarna rörande inskrivningsväsendet. I den proposition, nr 108, varigenom dessa förslag underställdes 1932 års riksdag, uttalade departementschefen, att han funnit förslagen böra begränsas till den formella sidan av inskrivningsväsendet och att han i överensstämmelse med denna uppfattning icke ansett sig böra framlägga förslag örn förnyelsepliktens borttagande.

Med anledning av nämnda proposition väcktes inom första kammaren en motion, nr 312, däri hemställdes att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utarbetande och framläggande för 1933 års riksdag av förslag till bestämmelser örn inteckningsförnyelsernas avskaffande. I motionen åberopades de skäl som anförts i det av 1930 års sakkunniga avgivna betänkandet. Med anledning av yttrandena över de sakkunnigas förslag anfördes vidare:

De erinringar, som från skilda håll framställts emot förnyelsetvångets avskaffande, syntes icke vara av alltför vägande beskaffenhet. Den vanligaste invändningen syntes vara den, att förnyelsetvånget skulle underlätta utrensning från fastighetsboken av betydelselösa inteckningar. När det gällde penninginteckningar, kunde emellertid, såsom redan de sakkunniga framhållit, förnyelsetvångets inflytande i detta hänseende icke vara stort. Invändningen måste för övrigt i och för sig vara av underordnad betydelse. Vad anginge de enstaka fall, då en inteckningshandling förkommit eller förstörts, vore det visserligen riktigt, att förnyelseinstitutet beredde fastighetsägaren en utväg att få inteckningen avförd ur fastighetsboken. I flertalet dylika fall skulle emellertid fastighetsägaren vara bättre ställd, därest han hade möjlighet att utan avvaktan av förnyelsetidens utgång erhålla mortifikation av handlingen. Den från vissa håll uttalade farhågan att mortifikationen skulle kunna giva upphov till viss risk för dödning av inteckningshandling utan inteckningshavarens vetskap torde icke förtjäna större avseende, då en sådan risk — som i realiteten torde vara minimal — helt kunde förebyggas genom anmälan örn innehav av handlingen. En sådan anmälningsprocedur kunde säkerligen anordnas på ett sätt, som icke beredde inteckningshavaren något nämnvärt besvär. Här torde böra understrykas, att anmälan örn innehav i flera hänseenden kunde bliva till nytta för fastighetskrediten. När vid exekutiv auktion inteckningshavare skulle underrättas, kunde det vara till stor lättnad att hava inteckningshavarnas namn tillgängliga. Anmälningsrätten torde ock utgöra ett verksamt skydd mot tillverkandet av falska inteckningsduplikat. Vad slutligen anginge inteckningsförnyelsens verkan att avbryta preskription torde kunna framhållas, att en sådan rättsverkan, därest den skulle anses vara av praktisk betydelse, jämväl torde kunna tilläggas anmälan örn innehav. Vad i övrigt anförts emot förnyelsetvångets avskaffande syntes knappast förtjänt av något särskilt bemötande.

Allvarligare syntes då de invändningar mot de sakkunnigas förslag vara,

Kungl. May.ts proposition nr 100.

som ginge ut på att anledning saknades att införa en tioårig övergångsperiod för inteckningsförnyelsernas avskaffande. Det syntes kunna ifrågasättas, om icke de föreslagna anteckningarna örn innehav av inteckning kunde antagas komma till användning i så stor utsträckning, att de i viss mån uppvägde den minskade sportelinkomsten på grund av de obligatoriska inteckningsförnyelsernas bortfallande. Härtill komme att Kungl. Maj :t och riksdagen vid den omräkning, som vart femte år ägde rum vid den tillfälliga löneförbättringen för häradshövdingarna, hade tillfälle att beakta den ogynnsamma verkan i löneavseende, inteckningsförnyelsernas avskaffande kunde medföra. Det torde därför böra tagas i allvarligt övervägande om det av de sakkunniga ifrågasatta uppskovet på tio år med borttagandet av den obligatoriska förnyelsen av penninginteckning kunde vara erforderligt.

I anledning av motionen yttrade första lagutskottet i sitt utlåtande, nr 32, följande:

Att förnyelsetvånget i vissa hänseenden medförde fördelar torde vara obestridligt. Genom underlåten förnyelse avfördes ur fastighetsboken på ett bekvämt sätt sådana inteckningar, vilka icke längre vore avsedda att användas i kreditsyfte. Och i de icke alltför ovanliga fall, då en fastighetsägare av oförstånd förstörde en inlöst inteckningshandling utan föregående dödning, av inteckningen, kunde fastighetsägaren genom att invänta förnyelsetidens utgång bespara sig besväret och kostnaden med mortifikation av handlingen. Såsom en ytterligare fördel med förnyelseinstitutet hade även framhållits dess verkan att avbryta preskription gentemot ägaren av den intecknade egendomen.

Emellertid förefölle det som örn förnyelsetvånget vore förbundet med än större nackdelar. Utskottet tänkte härvid mindre på de kostnader och besvär, som föranleddes av handlingens ingivande till domstol vart tionde år. Därest förnyelsens avskaffande skulle påkalla införande av rätt till anmälan örn inteckningsinnehav eller nödvändiggöra annan liknande anordning till skydd mot obehörig mortifikation, skulle måhända dylika kostnader och besvär, åtminstone till viss grad, alltjämt komma att kvarstå. Vad som för utskottet vöre den avgörande synpunkten vore den allvarsamma rättsförlust, som underlåten förnyelse kunde innebära för inteckningshavaren. Glömska att låta förnya inteckning eller okunnighet om skyldigheten härutinnan vore, enligt vad utskottet hade sig bekant, ingalunda ovanlig, särskilt bland privata långivare. Oell i dylika fall hade det ej sällan inträffat, att inteckningshavaren, genom fastighetsägarens vägran att utfärda nytt inteckningsmedgivande eller annan inteckningshavares ovillighet att lämna medverkan till förmånsrättens återställande, definitivt gått miste örn sin säkerhet och lidit kännbar ekonomisk förlust. Det torde icke kunna förnekas, att den risk, för vilken förnyelsetvånget sålunda utsatte inteckningshavaren, vore ägnad att försvaga fastighetskrediten,. samtidigt som den stränga påföljden av underlåten förnyelse i och för sig utgjorde en obillighet mot den enskilde, som drabbades därav.

Om utskottet sålunda i princip anslöte sig till önskemålet örn inteckningsförnyelsens borttagande, förbisåge utskottet likväl icke de svårigheter, av huvudsakligen ekonomisk natur, som måste övervinnas, därest en dylik reform skulle kunna genomföras. Förnyelserna — vilka under 1930 uppgingo till ett antal av 106,084 — torde årligen i expeditionslösen och stämpel inbringa ett belopp av tillhopa omkring 700,000 kronor. Vilka åtgärder och regleringar, som i händelse av förnyelsens avskaffande måste vidtagas för att ersätta nämnda intäkter, kunde utskottet icke på frågans nuvarande ståndpunkt, uttala sig örn. Dessa spörsmål syntes emellertid kräva en ingående och allsidig belysning.

Tvä reservanter inom utskottet ansågo det mindre lämpligt att i en tid som den nuvarande föreslå den ifrågasatta åtgärden, vilken mäste medföra högst

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Departe-

ments-

chefen.

betydande kostnader för staten. De uttalade vidare att frågan om inteckningsförnyelsernas avskaffande uppenbarligen vore av mycket komplicerad natur samt att en sådan åtgärd visserligen kunde medföra fördelar i olika avseenden men att även olägenheter skulle kunna följa därav. Efter det de härutinnan hänvisat till vad lagutskottet vid 1900 års riksdag uttalat i anledning av i ämnet väckt motion och framhållit, att de av detta utskott åberopade skäl för avstyrkande av motionen fortfarande syntes vara värda beaktande,1 anförde de slutligen:

Det vore visserligen sant, att rättsförlust kunde uppkomma på grund av glömska att förnya en inteckning. Men å andra sidan kunde även rättsförlust tänkas uppkomma såväl därigenom, att en fastighetsägare under oriktig uppgift, att en inteckning förkommit, finge densamma dödad, ehuru den fortfarande vore gällande, i vilket fall inteckningshavaren lede förlust, som ock därigenom, att en inteckning, som verkligen förkommit eller förstörts, icke kunde dödas, därför att vederbörande icke kunde prestera tillräcklig utredning i ärendet. _ I sistnämnda fall kunde fastighetsägaren hindras att utnyttja sin fastighet i kreditavseende. Med hänsyn till vad som nu anförts och särskilt till de ekonomiska konsekvenserna av inteckningsförnyelsernas avskaffande borde enligt reservanternas mening frågan därom tillsvidare anstå.

I överensstämmelse med utskottets förslag beslöt riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 206) anhålla, att Kungl. Majit ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till bestämmelser örn inteckningsförnyelsernas avskaffande.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har kravet på inteckningsförnyelsens borttagande sedan lång tid tillbaka gjort sig gällande och icke minst under senare år vunnit stöd från skilda håll. Att de i äldre tid gjorda framställningarna om inteckningsförnyelsens borttagande icke lett till något resultat är visserligen fullt naturligt. Viktiga förutsättningar för en sådan reform ha saknats, och frågan har varit sammankopplad med utredningar inom mera vidsträckta lagstiftningsområden. Genom de förändringar som under senare år ägt rum lärer emellertid förevarande reformfråga ha kommit i ett annat läge.

När inteckningsfömyelsen genom 1734 års lag infördes i vårt land, torde dess uppgift framför allt ha varit att underlätta domarens arbete med utfärdande av gravationsbevis. På en tid då fastighetsböcker saknades och inskrivningarna verkställdes i tidsföljd utan att grupperas efter de särskilda fastigheterna torde förnyelsen ha varit en praktisk nödvändighet. Därest förnyelseplikt saknats, skulle domaren för varje gravationsbevis ha nödgats genomgå protokollen för en obegränsad följd av år. I detta hänseende medförde 1875 års lagstiftning örn lagfart och inteckning en betydelsefull ändring. De genom nämnda lagstiftning föreskrivna fastighetsböckerna skapade möjlighet för domaren att, utan genomgång av protokollen, lämna allmänheten erforderliga upplysningar rörande inskrivna rättsförhållanden. Visserligen gällde även efter fastighetsböckernas införande att gravationsbevis författningsenligt skul-

1 Jfr sid. 26 i första lagutskottets nu ifrågavarande utlåtande nr 32.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

le utfärdas med ledning av protokollen. I realiteten blev det likväl fastighetsböckerna som kommo att fungera såsom upplysningsurkunder. Med kreditväsendets allmänna utveckling och den därav betingade stora ökningen av antalet gravationsbevis blev det praktiskt sett omöjligt att grunda dessa bevis på protokollen. Härmed försvann även inteckningsförnyelsens egentliga huvuduppgift inom inskrivningsväsendet. Eastighetsböckernas uppställning var sådan, att inteckningsförnyelsen blev utan betydelse såsom medel att underlätta domarens arbete med gravationsbevisen.

Det teoretiska skäl för förnyelsens bibehållande, som kunnat härledas av den omständigheten att fastighetsboken saknade vitsord gent emot protokollet, torde icke längre kunna tillmätas betydelse. De föreskrifter rörande gravationsbevis som innefattas i kungörelsen den 13 februari 1925 innebära en formell sanktion av fastighetsboken såsom grundval för gravationsbevisen. Det torde ock få erinras därom, att de nya anordningar inom inskrivningsväsendet vilka genom 1932 års lagstiftning blivit genomförda i väsentlig grad realisera den av lagberedningen framförda tanken, att fastighetsboken skulle övertaga protokollets uppgift såsom inskrivningens huvudurkund. Tydligast framträder detta i de jurisdiktionsområden, där enligt Kungl. Maj :ts förordnande protokollet avskaffats och ersatts med s. k. aktsystem.

En omständighet, som intill senaste tid utgjorde ett hinder mot inteckningsförnyelsens avskaffande, var saknaden av ett mortifikationsinstitut. Örn en inteckningshandling förkommit, fanns ej möjlighet att i vanlig ordning döda inteckningen, enär härför erfordrades att handlingen företeddes. I dylikt fall erbjöd emellertid förnyelseplikten en utväg för fastighetsägaren att få inteckningen avförd, så att den icke för all framtid kom att belasta fastigheten. Vid förnyelseperiodens utgång förföll nämligen inteckningen på grund av underlåten förnyelse. Visserligen hjälptes härigenom icke den inteckningshavare som förlorat handlingen, men för tillgodoseende av fastighetsägarens behöriga intresse var tydligen förnyelseplikten i nämnda hänseende nödvändig. Sedan genom 1927 års lagstiftning ett allmänt mortifikationsinstitut införts i vårt land, har situationen förändrats. På grund av möjligheten att döda förkomna inteckningshandlingar är förnyelseinstitutet ej längre något oumbärligt medel för utrensning ur fastighetsboken av inteckningar vilka ej kunna i vanlig ordning dödas.

En av de svårigheter som måste övervinnas vid inteckningsförnyelsens avskaffande sammanhänger med det avlöningssystem som alltjämt tillämpas för befattningshavare vid underdomstolarna. Detta system är i stor utsträckning grundat på sportler, och av dessa är den i förnyelseärenden utgående lösenavgiften en viktig beståndsdel. Med hänsyn till de avsevärda belopp varom här är fråga måste uppenbarligen vid inteckningsförnyelsens avskaffande tillses, att reformen icke medför ett kännbart ingrepp i nämnda befattningshavares ekonomi. Genom särskilda sakkunniga har utredning skett av frågan örn den ekonomiska reglering som påkallas i händelse av inteckningsförnyelsens avskaffande. Såsom i innevarande års statsverksproposition redan angivits, är det min avsikt att föreslå Kungl. Majit att på grundval

26 Kungl. Majlis proposition nr 100.

av de sakkunnigas betänkande avlåta särskild proposition till riksdagen med förslag örn gottgörelse i förevarande hänseende. De sportelberättigades intresse torde därigenom i skälig utsträckning bliva tillgodosett.

På grund av vad sålunda anförts anser jag tiden nu vara mogen för en lösning av förevarande reformfråga. De allmänna förutsättningar för inteckningsförnyelsens avskaffande, vilka tidigare saknats, äro numera för handen. Någon anledning att avvakta den tidpunkt, då arbetet med en allmän revision av jordabalken på nytt kan upptagas, torde icke föreligga. Det synes mig fastmera i och för sig vara önskvärt, att den föreliggande frågan, som även ur statsfinansiell och förvaltningsmässig synpunkt är av ej ringa betydelse och därigenom i viss mån faller utom ramen för den rena civillagstiftningen, upptages till fristående behandling. Med hänsyn till det resultat som framgått av nyssnämnda utredning angående reformens inverkan på sportelsystemet torde någon anledning ej heller föreligga att, på sätt föreslagits i 1930 års betänkande, stadga viss övergångstid för förnyelsens upphörande.

I den förut lämnade redogörelsen ha återgivits de huvudsakliga skäl -— framförda särskilt av lagberedningen, sakkunniga för revision av inskrivningsväsendet samt första lagutskottet vid 1932 års riksdag — vilka ansetts motivera inteckningsförnyelsens avskaffande. Såsom första lagutskottet framhållit är det ej ovanligt att en inteckning förfaller utan att inteckningshavaren så velat. Merendels torde förhållandet bero på ren glömska att förnya inteckningen. Fall lära emellertid även hava inträffat, där rättsförlust uppkommit i följd av okunnighet örn lagens stadgande, särskilt beträffande förnyelse efter uppvisning vid annan domstol. En inteckningshavare kan sålunda genom förbiseende att iakttaga en ren formalitet åsamkas en förlust, som måhända är ödesdiger för hans ekonomi. Visserligen har man anledning antaga att försummelsen i de flesta fall icke omedelbart vållar direkt förlust. Fastighetsägaren lärer vanligen vara villig att teckna nytt inteckningsmedgivande, och under vissa förutsättningar torde enligt rättspraxis ny inteckning kunna beviljas på grund av det äldre inteckningsmedgivandet. Men även där så sker, blir därmed ej avgjort, att den nya inteckningen återfår den gamla inteckningens plats i förmånsrättsordningen. För inteckningshavaren blir resultatet merendels en försämring av säkerheten, varav sedermera kan följa verklig förlust. Ett lagstadgande som medför förhållanden av nu angivna beskaffenhet och ,om icke ur andra synpunkter finnes nödvändigt, kan knappast sägas överensstämma med rättvisa och billighet. Att inteckningshavarens förlust motsvaras av en vinst för fastighetsägaren och efterföljande inteckningshavare gör ej situationen bättre. Det måste i stället framstå såsom en oegentlighet, att någon under nu beskrivna omständigheter utan rimlig rättsgrund gör en vinst. Tydligt är att i lagen ej utan tvingande skäl bör bibehållas en anordning, som kan leda till dylika för rättskänslan stötande resultat.

Den risk som är förknippad med förnyelseplikten måste antagas göra inteckningen mindre lämpad såsom belåningsobjekt än vad eljest skulle vara fallet. Enbart den omständigheten att särskilda formaliteter krävas för bevarande av vunnen inteckningsrätt är säkerligen anledning till att många pri-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

vatpersoner icke gärna lämna lån mot inteckningssäkerhet. Särskilt tydligt framträder inteckningsförnyelsens kreditförsvårande verkan i sådana fall, där inteckningar avses skola belånas i utlandet. Enligt vunnen erfarenhet ha utländska kreditgivare i åtskilliga fall icke velat godtaga bjuden inteckningssäkerhet på grund av förnyelseplikten. Detta är så mycket mera förklarligt, som förnyelseplikt saknas i flertalet av de länder, varifrån dylik kredit kunnat påräknas, såsom exempelvis England, Tyskland, Danmark och Norge. Vad angår banker och låneinrättningar i vårt eget land synes förnyelseplikten vara till ej ringa olägenhet. Kontrollen över att belånade eller deponerade inteckningar i vederbörlig tid förnyas torde för kreditanstalterna innebära ett ej oväsentligt ökat arbete och i viss mån ökade omkostnader. Att inteckningsförnyelsens avskaffande är en ur fastighetskreditens synpunkt önskvärd reform har ock framhållits, särskilt i de utlåtanden som avgivits av Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen.

Såsom jag i det följande närmare kommer att utveckla lärer inteckningsförnyelsens avskaffande nödvändiggöra bland annat vissa ändringar i den s. k. mortifikationslagen. Dessa åter torde för sitt genomförande kräva att särskild garanti skapas mot att inteckningshandling kan komma att dödas utan inteckningshavarens vetskap. I sådant avseende synes i första hand böra ifrågakomma att bereda inteckningshavare möjlighet att efter anmälan hos domstolen eller inskrivningsdomaren i intecknings- respektive fastighetsboken bliva antecknad såsom innehavare av inteckningen. En sådan anmälningsrätt för inteckningshavare synes emellertid även ur synpunkten att kunna bereda denne större trygghet mot risken att exekutiv auktion kommer till stånd utan hans vetskap bliva till väsentligt gagn för vårt inteckningsväsen. Härutinnan må följande framhållas.

Enligt 103 § utsökningslagen skola inteckningshavarna, såvitt ske kan, genom särskilda kallelsebrev underrättas om exekutiv auktion och sådant särskilt sammanträde, som eventuellt föregår dylik auktion. De uppgifter som erfordras för fullgörande av denna underrättelseplikt torde i allmänhet erhållas från fastighetsägaren. Någon fullständig och tillförlitlig kännedom örn alla inteckningshavare och deras adresser lär emellertid icke alltid på denna väg kunna erhållas. En inteckningshavare kan sålunda icke med säkerhet påräkna att erhålla särskild kallelse till exekutiv auktion. Att detta medför en viss otrygghet synes uppenbart. Visserligen utfärdas rörande exekutiv auktion en kungörelse, som i särskild ordning publiceras i allmänna tidningarna och länskungörelserna samt på landet uppläses i tingslagets kyrkor och i stad anslås å auktionsstället, varjämte kungörelsen, där så ske kan, införes en gång i tidning inom orten. Det torde emellertid vara förenat med icke ringa besvär att med erforderlig noggrannhet följa med kungörelserna örn exekutiva auktioner. Att andra inteckningshavare än banker och låneinrättningar underkasta sig detta besvär kan knappast förutsättas. Även med omsorgsfull genomgång av kungörelserna torde för övrigt lätt nog misstag uppkomma i sådana fall där den fastighet, varom fråga är, erhållit ny beteckning, som icke företer någon likhet med den i inteckningsbeslutet använda äldre beteckningen å fastigheten.

28 Kungl. Maj:is proposition nr 100.

Vad nu anförts örn exekutiv auktion äger tillämpning även i fråga om vissa andra åtgärder, som äro av beskaffenhet att kunna inverka på inteckningshavarens rätt. Såsom exempel må nämnas inlösen av mark enligt ensittarlagen samt fördelning av expropriationsersättning. Att inteckningshavaren herodes möjlighet att med full säkerhet kunna påräkna underrättelse örn exekutiva auktioner och därmed till sin verkan jämförliga åtgärder är utan tvivel ett viktigt önskemål. Med ett anmälningsinstitut kan detta önskemål förverkligas genom att inteckningshavarens namn och adress antecknas i det gravationsbevis som rekvireras till ledning för den ifrågavarande åtgärden.

Med hänsyn till de uppgifter av olika slag, som anmälningsinstitutet avses skola tjäna, torde det bliva nödigt att anmälan örn innehav förbindes med skyldighet att uppvisa inteckningshandlingen i huvudskrift. Därmed lärer ock vinnas full garanti mot att anmälan göres av obehörig person i bedrägligt syfte. Om handlingens uppvisande utgör villkor för anteckning örn innehav, torde gången av ärendets behandling i stort sett böra bliva densamma som i andra inteckningsärenden rörande fast egendom. Anmälan örn innehav bör sålunda antecknas i dagbok och protokoll, där sådant föres, samt anmärkas i fastighetsbok eller inteckningsbok, varjämte slutligen bevis örn anmälningen bör åtecknas inteckningshandlingen. Närmare föreskrifter örn sättet för anmärkande i fastighetsboken av anmälan örn innehav torde böra meddelas i administrativ ordning. —- Till större bekvämlighet för inteckningshavare torde böra medgivas att uppvisande varom nyss sagts skall —- liksom nu är fallet vid förnyelse — kunna ske jämväl vid annan domstol än inteckningsdomstolen.

Införandet av ett anmälningsförfarande för inteckningshavare torde sålunda ur rättssäkerhetens synpunkt innebära en betydande fördel. Avskaffas samtidigt inteckningsförnyelsen, vinnes denna fördel utan att vare sig myndigheterna eller allmänheten åsamkas ökat besvär. Vad myndigheterna angår torde anmälningsärendena icke komma att kräva mera arbete än vad som inbesparas genom inteckningsförnyelsens borttagande. Och vidkommande allmänheten synes det uppenbart att anmälan om innehav, som merendels torde kunna göras samtidigt med ansökan örn inteckning, i stort sett vållar mindre omgång och besvär än inteckningshandlingens uppvisande vart tionde år för förnyelse. Särskilt för banker och andra låneinrättningar synes reformen medföra en icke oväsentlig lättnad i förvaltningsbestyren.

De anmärkningar vilka — närmast från underdomstolarnas sida — riktats mot den ifrågasatta reformen beröra huvudsakligen omständigheter, som i det väsentliga torde kunna neutraliseras genom särskilda lagstiftningsåtgärder i samband med reformen. Jag torde få återkomma till dessa anmärkningar, efter hand som jag utvecklar, huru lagstiftningen örn inteckningsförnyelsens avskaffande synes böra närmare utformas.

Bland de lagändringar, som böra bliva en följd av inteckningsförnyelsens avskaffande, lära de förut av mig antydda ändringarna i mortifikationslagen i främsta rummet förtjäna uppmärksamhet. Här möter till en början spörsmålet på vad sätt inteckningshavarens intresse att skydda sig mot obehörig mortifikation lämpligen bör tillgodoses.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

29 Den i 8 § sista stycket mortifikationslagen givna bestämmelsen, att slutligt beslut i dödningsärende ej får meddelas, förrän tiden för inteckningens förnyelse tilländalupit, är onekligen ägnad att på ett effektivt sätt skydda innehavaren av en inteckningshandling mot den eljest tänkbara möjligheten, att handlingen på ansökan av annan person bleve dödad utan innehavarens vetskap. Bestämmelsen innebär ett skydd även så till vida, att den som lämnar lån mot inteckningssäkerhet ej riskerar att taga emot en dödad inteckningshandling; örn inteckningen är vederbörligen förnyad, är därmed ock avgjort, att handlingen icke kan vara dödad. Emellertid kan sagda bestämmelse även vara till viss olägenhet. Den fastighetsägare som förlorat en inteckningshandling eller, såsom understundom sker, av oförstånd förstört densamma, sedan han infriat sitt lån, är ganska illa ställd, för så vitt icke förnyelseperioden snart går till ända. Under väntetiden måste inteckningen, som ju fortfarande är gällande, upptagas i gravationsbevis. Och denna omständighet kan uppenbarligen försvåra eller ibland rent av förhindra möjligheten att sälja eller i kreditavseende utnyttja fastigheten. Enda sättet att i dylikt fall få inteckningen omedelbart avförd ur fastighetsboken torde vara att anordna en exekutiv försäljning av fastigheten med sådant resultat att inteckningen upphör att gälla. Att en sådan metod är förenad med väsentliga risker och olägenheter ligger emellertid i öppen dag.

Inteckningsförnyelsens avskaffande måste självfallet på ett eller annat sätt beröra nyssnämnda bestämmelse. Genom anmälningsinstitutets införande skulle det dock i och för sig vara möjligt att upprätthålla samma princip som enligt nu gällande rätt. Anmälan örn innehav skulle — liksom nu skett beträffande förnyelse -— kunna förbindas med den rättsverkningen, att ett intecknat skuldebrev icke finge dödas, förrän tio år förflutit från sista anmälningen. Följden av en sådan regel bleve i praktiken sannolikt den att inteckningshandlingarna liksom nu komme att uppvisas vart tionde år. Då en dylik regelbundet återkommande uppvisning av handlingarna kunde medföra fördel i vissa avseenden — särskilt örn uppvisningen, såsom jag ärnar föreslå, tilllägges verkan att avbryta preskription — torde den omständigheten att anordningen skulle medföra samma besvär för inteckningshavaren som den nuvarande förnyelsen icke böra tillmätas alltför stor vikt. Reformens huvudsyfte — att avskaffa den stränga rättsverkningen av underlåten förnyelse — skulle även i sådant fall fullt ut ernås. De förut berörda olägenheter, som för närvarande kunna uppstå på grund av den för inteckningshandling föreskrivna särskilda väntetiden, skulle emellertid med nu ifrågasatta anordning komma att bibehållas. Den som förlorat en inteckningshandling bleve aldrig bättre men väl i vissa situationer sämre ställd än under nuvarande förhållanden. Örn fastighetsägaren förlorat inteckningshandlingen, skulle han sålunda icke såsom nu kunna bespara sig besväret och kostnaden av ett mortifikationsförfarande; han bleve nödsakad att söka inortif ika tion även örn tioårsperioden redan utgått.

Det sagda giver anledning att undersöka, huruvida även efter inteckningsfömyelsens avskaffande tillräckliga skäl föreligga för en regel att slutligt

30 Kungl. Majlis proposition nr 100.

beslut i mortifikationsärende ej får meddelas förrän efter utgången av en tioårsperiod. I själva verket lärer frågan härom komma i ett annat läge genom införandet av anmälningsrätten. Med anmälan örn innehav kan — på sätt redan lagberedningen föreslagit — förknippas den rättsverkan, att dödande av förkommen handling ej får ske, utan att den senast antecknade innehavaren höres över mortifikationsansökningen. En föreskrift av denna innebörd skulle synbarligen bliva av stor betydelse såsom skydd mot obehörig mortifikation. Örn mortifikationsansökningen ej får bifallas, med mindre den delgivits den senast antecknade innehavaren, kan ju någon mortifikation icke komma till stånd utan dennes vetskap. En inteckningshavare som verkställer anmälan örn innehav lärer sålunda vinna fullgod trygghet mot obehörig mortifikation. Vid överlåtelse av inteckningshandling kan anmälan örn innehav tydligen vara ett medel för förvärvaren att kontrollera att handlingen ej är dödad. Även oavsett dylik anmälan behöver emellertid förvärvaren av en inteckningshandling icke riskera att densamma skall kunna vara dödad. Då i fastighetsboken (inteckningsboken) göres anteckning örn ansökan och utslag i mortifikationsärende, kan förvärvaren av en inteckningshandling med ledning av gravationsbeviset på ett fullt betryggande sätt kontrollera, att handlingen alltjämt är bärare av inteckningsrätt. Vad angår den omständigheten att gravationsbevis i verkligheten ej alltid anskaffas vid överlåtelse av inteckningshandling, må allenast framhållas att den som försummar att genom gravationsbevis förskaffa sig upplysning örn inteckningen och dess läge i förmånsrättsordningen därigenom självfallet utsätter sig för risker i jämförelse med vilka mortifikationsrisken måste anses vara av helt underordnad betydelse.

Örn en inteckningshavare, på sätt nyss angivits, genom att anmäla innehav kan tillförsäkra sig rätt att bliva hörd i mortifikationsärende, måste kravet på trygghet i förevarande hänseende anses väl tillgodosett. Någon ytterligare säkerhet skulle knappast stå att vinna med en regel örn anstånd med mortifikationsbeslut intill dess tio år förflutit från sista anmälningen. Med hänsyn till vad nu anförts och då en dylik väntetid, såsom förut torde ha påvisats, kan vara till verklig olägenhet för den som har behov av att få mortifikation till stånd, har jag ansett mig böra föreslå upphävande av den nuvarande bestämmelsen i 8 § sista stycket mortifikationslagen. Örn sökanden i mortifikationsärendet förebringar sannolika skäl att inteckningshandlingen för honom förstörts eller eljest förkommit, bör han således efter utgången av i lag föreskriven kungörelsetid vara berättigad att få handlingen dödad.

Vid inteckningsförnyelsens avskaffande måste emellertid även tillses, att örn en inteckningshandling förstörts eller förkommit inteckningen icke för all framtid förblir gällande på den grund att tillräcklig utredning ej kan presteras i mortifikationsärendet. Föreskriften örn sannolika skäl inrymmer ett visst mått av bevisning, och de krav som i den praktiska tillämpningen ställas på bevisningens styrka kunna naturligen icke vara alltför obetydliga. Det skulle därför kunna inträffa att, ehuru en inteckningshandling verkligen förstörts eller förkommit, tillräcklig utredning härom ej stöde att uppbringa. Särskilt kan detta tänkas bliva fallet, där den för vilken handlingen förkommit seder-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

mera avlidit utan att hans dödsbodelägare erhållit upplysning under vilka omständigheter handlingen förkommit. I 1907 års förslag till lag örn dödande av bortkomna handlingar hade av hänsyn till nu berörda förhållanden upptagits ett särskilt stadgande. Enligt 7 § i sagda förslag skulle, örn ägare av fastighet sökte dödande av däri intecknad, för honom förkommen förskrivning och tjugu år förflutit efter det enligt anteckning i fastighetsboken handlingen blivit i särskild ordning uppvisad eller eljest företedd i inteckningsärende, offentlig stämning utfärdas, ändå att sökanden ej kunde visa sannolika skäl att handlingen för honom förstörts eller förkommit.

Vad sålunda föreslagits synes utgöra en framkomlig väg. Rätten att vinna mortifikation i förevarande ordning torde dock icke böra uteslutande förbehållas ägaren av den intecknade egendomen. Visserligen lära de fall där handlingen förkommit för en inteckningshavare under sådana omständigheter att han icke kan visa sannolika skäl bliva mycket sällsynta. Därest ett sådant fall inträffar, torde det dock även här vara önskvärt att den förkomna handlingen skall kunna slutligen dödas och varda ersatt med en ny handling eller avförd ur inteckningsboken. Att möjligheten att ernå mortifikation härigenom blir något större för den som förlorat en inteckningshandling än för den som förlorat en icke intecknad handling torde i och för sig icke äga någon betydelse. Beträffande inteckningshandling har för övrigt inteckningshavaren genom anmälningsrätten ett medel att skydda sig, vilket icke står till buds i fråga örn annan handling.

Att kravet på sannolika skäl efter förloppet av viss tid eftergives kan icke medföra någon risk för den inteckningshavare som begagnat sig av anmälningsrätten. Då denne under alla omständigheter måste höras, därest någon till äventyrs söker dödande av inteckningshandlingen, är det för honom utan betydelse, huruvida sökanden är skyldig att visa sannolika skäl eller ej. Har innehavet av handlingen en gång blivit anmält, är skyddet mot obehörig mortifikation lika effektivt, vare sig längre eller kortare tid förflutit från det anmälningen gjordes. Vad åter angår den inteckningshavare som försummar att begagna sig av anmälningsrätten lärer det icke kunna anses obilligt, örn hans intresse att vara skyddad mot obehörig mortifikation i någon mån får vika för önskemålet att dödandet av en förkommen inteckningshandling icke i något fall skall bliva omöjliggjort. Faran för obehörig mortifikation torde i och för sig vara obetydlig, och det lärer kunna antagas att den inteckningshavare, som underlåter att anmäla innehav, på grund av närmare personkännedom eller eljest vanligen har möjlighet att förvissa sig örn att någon risk icke föreligger.

Med hänsyn till nu anförda synpunkter har den i 1907 års lagförslag angivna väntetiden av tjugu år synts mig kunna utan olägenhet förkortas. En bättre avvägning av olika intressen torde ernås, om kravet på sannolika skäl eftergives så snart tio år förflutit från det handlingen blivit uppvisad för anteckning örn innehav eller eljest blivit företedd i inteckningsärende.

Därest mortifikationslagen ändras i överensstämmelse med nu angivna grundlinjer, torde inteckningsförnyelsens avskaffande icke behöva föranleda betänk-

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ligheter med hänsyn till mortifikationsförfarandet. Emot de allmänna uttalanden i vissa yttranden, vilka givit uttryck åt sådana betänkligheter, torde kunna hävdas att de föreslagna reglerna erbjuda fullgod trygghet mot svikliga försök att vinna mortifikation. Reglerna möjliggöra ock en utrensning ur inteekningsböckerna av sådana inteckningar, vilka icke kunna i vanlig ordning dödas på grund av att handlingarna förkommit. Och även örn den fastighetsägare, för vilken en inteckningshandling förstörts eller förkommit, alltid måste anlita mortifikationsförfarandet för att få inteckningen dödad, så lärer detta i stort sett uppvägas av fördelen att icke behöva invänta förnyelseperiodens utgång för att få inteckningen avförd ur fastighets- eller inteckningsboken.

I vissa underdomstolars yttranden har framhållits betydelsen av att inteckningsförnyelsen har en preskriptionsbrytande verkan emot ägaren av den intecknade egendomen. Det torde ock vara obestridligt att inteckningsförnyelsen i detta hänseende kan medföra viss lättnad för långivarna, i det den i vissa fall gör särskilda preskriptionsbrytande åtgärder överflödiga ävensom underlättar bevisning örn att preskription avbrutits. Örn förevarande rättsverkan av inteckningsförnyelsen saknats, hade troligen banker och andra låneinrättningar varit nödsakade att i viss omfattning skaffa sig särskilda bevis örn fordringarnas bevakande hos ägare av intecknad egendom. Med hänsyn härtill torde vid förnyelsepliktens borttagande böra tillses, att inteckningshavaren alltjämt beredes möjlighet att genom inteckningshandlingens ingivande till inskrivningsmyndigheten avbryta preskription av fordringsrätten gentemot fastighetsägaren. I sådant syfte har jag ansett mig böra föreslå, att anteckning örn innehav av inteckningshandling eller bifall till ansökan i inteckningsärende skall ha sådan preskriptionsbrytande verkan som nyss sagts. Där preskriptionsavbrott icke kommer till stånd i annan ordning, skulle således inteckningshavaren — örn han finner denna utväg vara den för honom lämpligaste — kunna avbryta preskriptionen genom att anmäla innehav. Den omständigheten att inteckningshavaren tidigare verkställt sådan anmälan utgör därvid självfallet icke hinder mot ny anmälan i förevarande syfte. Då enligt det föreslagna stadgandet även sådana inteckningsåtgärder som nedsättning, relaxation m. m. skola ha en preskriptionsbrytande verkan, torde det emellertid i praktiken mindre ofta bliva anledning att anmäla innehav i uteslutande syfte att avbryta preskription. När på grund av ett med inteckningsmedgivande försett skuldebrev inteckning beviljas först sedan skuldebrevet utgivits, kommer enligt det föreslagna stadgandet ett avbrytande av preskriptionen att äga rum 'genom inteckningsbeslutet. Att tillägga själva inteckningsansökningen preskriptionsbrytande verkan har däremot icke ansetts lämpligt.

Det har från vissa håll uttalats farhågor för att efter förnyelsens avskaffande fastighetsbokföringen skulle komma att i större omfattning tyngas av inteckningar, vilka förlorat sin reella betydelse. För så vitt härmed åsyftas, att ett mortifikationsförfarande icke i tillräcklig grad möjliggör utrensning från fastighetsböckerna av sådana inteckningar, vilka icke kunna i vanlig ordning dödas, lärer invändningen kunna bemötas med en hänvisning till vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

nyss föreslagits. Har en fastighetsägare förlorat en inteckningshandling, torde det ligga i hans intresse, att inteckningen, så snart ske kan, avföres ur fastighetsboken. Då de föreslagna reglerna torde garantera att en dylik inteckning utan alltför långt dröjsmål kan dödas, synes även kunna antagas att fastighetsägaren låter ombesörja en sådan åtgärd.

Vad angår de normala fall där någon mortifikation ej ifrågakommer, synas i stort sett betänkligheter i förevarande hänseende icke behöva möta. Det lärer visserligen kunna förutses, att inteckningarna komma att förbliva gällande under i genomsnitt längre tid än vad hittills varit vanligt. När en fastighetsägare under nuvarande förhållanden infriar ett inteckningslån, torde han nämligen ofta vid förnyelseperiodens utgång låta inteckningen förfalla. Efter förnyelsens avskaffande lärer det däremot bliva ganska vanligt, att fastighetsägaren i sådant fall bevarar inteckningen för att eventuellt framdeles kunna använda densamma vid ny belåning. För fastighetsägaren innebär detta en ej oväsentlig fördel, i det han i många fall kan bespara sig besväret och kostnaden av att söka ny inteckning. Å andra sidan synes knappast behöva befaras, att angivna förhållande i och för sig skulle kunna i någon märkbar grad vålla ökat besvär i avseende å fastighetsbokföringen.

I detta sammanhang har även erinrats örn de svårigheter, som understundom uppkomma då det gäller dödande av gemensam inteckning och som föranledas därav att enligt gällande lag för dödande av inteckning erfordras att fastighetsägaren visas hava samtyckt till åtgärden. Föreskriften härom, som tillkommit genom 1912 års lagstiftning, har motiverats med hänsyn till de då införda reglerna angående ägarehypotek. Då enligt dessa regler den med en handling förbundna inteckningsrätten till visst belopp kan tillkomma fastighetsägaren, ehuru denne icke själv innehar handlingen, måste vid inteckningens dödande tillses, att icke fastighetsägaren utan eget samtycke berövas dylik inteckningsrätt, vilken såväl för honom som för hans borgenärer representerar ett särskilt värde. Av nyssnämnda föreskrift följer, att örn den intecknade egendomen efter inteckningens fastställande kommit i flera ägares händer samtycke från envar av dessa fastighetsägare erfordras för dödande av den gemensamma inteckningen. Dock gäller här det viktiga undantaget, att om inteckningen besvärar lägenhet, som bildats genom avsöndring efter den 1 januari 1910 eller genom avstyckning, inteckningen må dödas i lägenheten, ändå att lägenhetens ägare icke visas hava samtyckt till åtgärden. För så vitt de fastighetsägare som måste lämna samtycke äro många, kan emellertid dödningsproceduren vara förenad med icke ringa besvär. Det kunde med hänsyn härtill ifrågasättas huruvida icke en lindring i villkoren för dödande av gemensam inteckning lämpligen borde medgivas. Då den ovillkorliga föreskriften om fastighetsägarens samtycke till dödningsåtgärd, såvitt angår gemensam inteckning, tydligen sträcker sig längre än som i vissa fall omedelbart kan synas påkallat av hänsyn till förefintligt ägarehypotek, torde det icke få anses uteslutet, att kravet på styrkt medgivande av fastighetsägaren i viss utsträckning kunde mildras. Å andra sidan torde de fall, där dödande av gemensam inteckning möter verkliga svårigheter, vara jämförelsevis säll-

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 100. 3

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

gynta. Härtill kommer att jorddelningen numera till huvudsaklig del försiggår i form av avstyckning och att i följd härav betydelsen av förevarande spörsmål efter hand torde komma att minskas. Så länge erfarenheten icke givit tydligare vittnesbörd om önskvärdheten av lagändring i berörda hänseende, torde därför frågan åtminstone tills vidare böra anstå.

Yad från något håll anförts därom att inteckningsförnyelsen utgör ett medel att upptäcka begången inteckningsförfalskning lärer knappast kunna tillmätas betydelse. Även örn det teoretiskt får anses tänkbart att en dylik upptäckt i något fall skulle kunna ske i samband med förnyelse —- varå dock veterligen något exempel icke föreligger — synas i allt fall utsikterna därtill vara alltför ringa för att kunna åberopas såsom stöd för inteckningsförnyelsens bibehållande. Det torde även få erinras örn att den inteckningskontrollstämpel, som numera i varje inteckningsärende åsättes skuldebrevet, på ett effektivt sätt lärer förebygga tillkomsten av falska inteckningsduplikat.

Beträffande slutligen den framkomna synpunkten att inteckningsförnyelsen möjliggör kontroll över att inteckningen berörande exekutiva åtgärder blivit rätt antecknade i fastighetsboken torde allenast böra framhållas att den föreslagna anmälningsrätten i detta hänseende synes erbjuda i stort sett samma möjligheter som inteckningsförnyelsen.

De av mig nu anförda skälen för förnyelsepliktens avskaffande, ha närmast avseende å fastighetsinteckningarna, vilka utgöra den ojämförligt viktigaste kategorien av inteckningar. Samma synpunkter torde dock i huvudsak kunna åberopas även beträffande övriga slag av inteckningar. Vad angår förlagsinteckningar och inteckningar i jordbruksinventarier föreligga likväl vissa omständigheter — särskilt i avseende å domstolarnas arbete med bokföring av inteckningarna — som i och för sig kunde åberopas som stöd för förnyelsepliktens bibehållande för sagda inteckningars vidkommande. Dessa inteckningar äro ej förbundna med panträtt och kunna förfalla redan genom vissa åtgärder i avseende å den intecknade egendomen. Då det sålunda knappast är inteckningen utan snarare den personliga fordringsrätten som utgör det för borgenären viktigaste, behövde måhända icke alltför stort avseende fästas vid den med förnyelseinstitutet förbundna risken. Å andra sidan torde det vara önskvärt att samma regler komma att gälla för samtliga kategorier av inteckningar. En olikhet i förevarande hänseende skulle lätt kunna vålla missförstånd och giva upphov till rättsförlust. Med hänsyn härtill har det icke ansetts lämpligt att göra undantag för förlagsinteckningar och inteckningar i jordbruksinventarier.

Beträffande sättet för den föreslagna lagstiftningens genomförande i lagtekniskt hänseende har det ur olika synpunkter synts lämpligast att genom en särskild lag meddela bestämmelser, i vilka uttryckligen uttalas att inteckningsförnyelsen avskaffas. De stadganden i skilda författningar som genom denna lag komma att sättas ur kraft eller till sitt innehåll förändras äro: 19, 20, 43 och 55 §§, 58 § 1 mom. och 58 a § 1 mom. förordningen den 16 juni 1875 (nr 42

Kungl. Maj:ls proposition nr 100.

s. 12) angående inteckning i fast egendom, 9 § andra stycket och 13 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36 s. 1), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs, 4 § andra stycket lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden, förordningen den 6 februari 1849 (nr 13 s. 1) angående skyldighet att låta inteckna vid köp eller skifte av fast egendom gjort förbehåll att få densamma återlösa, 9 och 21 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt, 16, 17 och 33 §§ lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) örn inteckning i fartyg, 7, 8 och 12 §§ förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning jämte slutbestämmelserna till denna förordning, 7 § och 11 § andra stycket lagen den 3 juni 1932 (nr 171) örn inteckning i jordbruksinventarier samt 5 § lagen den 8 november 1912 (nr 278) örn sammanläggning av frälseränta med den fastighet, varav räntan utgår.

Vad angår bestämmelserna om det nya institutet anteckning örn innehav, varigenom tillskapats ett nytt slag av inteckningsärenden, har det däremot synts önskvärt att dessa infogas i de respektive inteckningslagarna. Härifrån har dock gjorts undantag beträffande förordningen angående inteckning i fast egendom. Denna har alltjämt samma formella avfattning som före tillkomsten av 1932 års lag om handläggning av inskrivningsärenden. Ehuru enligt sistnämnda lag inteckningsärenden skola upptagas och behandlas av inskrivningsdomaren, stadgas sålunda alltjämt i inteckningsförordningen att dessa ärenden skola handläggas av rätten. Då ett motsvarande uttryckssätt näppeligen synes böra komma till användning i en ny lagbestämmelse men det å andra sidan knappast kan ifrågakomma att i ett nyinfört stadgande i en författning begagna en annan terminologi än den eljest därstädes förekommande, har jag ansett förevarande institut såvitt angår inteckning i fast egendom böra regleras i en särskild lag. Denna lag kommer att vinna tillämpning jämväl beträffande inteckning i järnväg (jfr ingressen till 1880 års förordning).

I 2 § lagen örn vård av omyndigs värdehandlingar stadgas skyldighet för bank, där enligt förmynderskapslagen värdehandlingar blivit för omyndigs räkning nedsatta i öppet förvar, att bland annat ombesörja förnyelse av inteckning. Denna skyldighet har såsom följd av förnyelsepliktens borttagande, ansetts böra utbytas mot skyldighet att för den omyndiges räkning göra anmälan örn innehavet av inteckningen. I

I enlighet med av mig nu angivna grunder har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1) lag angående upphävande av gällande bestämmelser örn förnyelse av inteckning;

2) lag angående anteckning örn innehav av fordringshandling på grund varav inteckning meddelats i fast egendom;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 31) om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

36 Kungl. Majlis proposition nr 100.

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i fartyg;

5) lag om tillägg till förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning;

6) lag angående tillägg till lagen den 3 juni 1932 (nr 171) örn inteckning i jordbruksinventarier;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85) örn dödande av förkommen handling;

8) lag angående ändrad lydelse av § 3 förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) örn tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer; samt

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322) örn vård av omyndigs värdehandlingar.»

Föredraganden uppläser härefter ifrågavarande lagföTslag av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet: Ragnar Kihlgren. 1

1 De auder 1)—61 samt 8) och 91 upptagna lagförslagen, vilka äro lika lydande med motsvarande vid propositionen fogade lagförslag, ha har nteslntits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

37 Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 dödande av förkommen handling.

(nr 85) om

Härigenom förordnas, dels att 4 och 6 §§ lagen den 8 april 1927 örn dödande av förkommen handling skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 8 § sista stycket samma lag skall upphöra att gälla.

4 §.

Sökanden åligger-----för inteckningen.

Sökes dödande av intecknad handling av annan än den som senast, i den ordning särskilt är stadgad, blivit antecknad såsom innehavare av handlingen, skall ansökningen genom sökandens försorg delgivas den senast antecknade innehavaren.

6 §.

Har sökanden-----ärendets fullföljande.

Avser ansökningen intecknad handling, må, ändå att sökanden ej kan visa sannolika skäl att handlingen för honom förkommit, förfaras på sätt i första stycket sägs, så framt tio år förflutit från det handlingen blivit uppvisad för anteckning örn innehav eller eljest blivit företedd i inteckningsärende.

I stämningen, som skall innehålla beskrivning av handlingen, skall angivas att handlingen enligt sökandens uppgift för honom förkommit ävensom tillkännagivas att, om någon innehar handlingen eller vet att den finnes i behåll, han bör därom hos rätten eller domaren göra anmälan sist å den för ärendets fullföljande utsatta dag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29 januari 1934.

Närvarande:

justitierådet Eklund, regeringsrådet Aschan, justitieråden Graberg,

Forssman.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 12 januari 1934, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående upphävande av gällande bestämmelser örn förnyelse av inteckning;

2) lag angående anteckning om innehav av fordringshandling på grund varav inteckning meddelats i fast egendom;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i fartyg;

5) lag örn tillägg till förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående f örlagsinteckning ;

6) lag angående tillägg till lagen den 3 juni 1932 (nr 171) örn inteckning i jordbruksinventarier;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling;

8) lag angående ändrad lydelse av § 3 förordningen den 4 mars 1862 (nr

10) örn tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer; samt

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322) örn vård av omyndigs värdehandlingar.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsassessorn Einar Anderberg.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

39 Förslaget till lag angående upphävande av gällande bestämmelser om

förnyelse av inteckning.

På sätt departementschefen yttrat var inteckningsförnyelsernas främsta uppgift att underlätta domarens arbete med utfärdande av gravationsbevis. I den mån fastighetsböcker inrättats har denna uppgift förlorat sin betydelse. Genomförandet av 1932 års lagstiftning inom inskrivningsväsendet torde även underlätta avskaffandet av inteckningsförnyelserna. Erinras må dock att fastighetsböckerna för vissa socknar inom Kopparbergs län endast ofullständigt redovisa den fasta egendomen inom socknen (jfr Dalautredningens betänkande 1931 s. 77—83; NJA 1932 s. 285). Enligt övergångsbestämmelserna i lagen den 3 juni 1932 örn uppläggande av nya fastighetsböcker för landet skall därmed anstå för domsaga inom Kopparbergs län intill dess Konungen annorlunda förordnar. Det kan icke förnekas att i fråga om inteckning som icke finnes införd i fastighetsbok inteckningsförnyelsen alltjämt är av betydelse. Det synes emellertid icke böra ifrågakomma att för sådana fall meddela undantagsbestämmelser, men lagrådet vill i detta sammanhang framhålla angelägenheten av att det hinder, som beträffande vissa delar av Kopparbergs län förefinnes för upptagande i fastighetsbok av fast egendom som bör där redovisas, snarast möjligt undanröjes.

Förslaget till lag angående anteckning om innehav av fordringshandling på grund varav inteckning meddelats i fast egendom.

De nu föreslagna reglerna örn rätt för inteckningshavare att efter anmälan bliva i fastighets- eller inteckningsboken antecknad såsom innehavare av inteckningen fylla ett länge känt behov. Deras genomförande, som lärer vara påkallat oberoende av huruvida förnyelsetvånget borttages eller icke, kommer att i hög grad bidraga till tryggande av inteckningshavarnas rättsställning. Såsom i remissprotokollet framhålles, bereder anmälningsförfarandet inteckningshavaren ökad säkerhet mot risken att inteckningshandlingen dödas eller en exekutiv auktion å den intecknade egendomen äger rum utan att han får kännedom därom. Efter anmälan av namn och adress kommer inteckningshavaren att hållas underkunnig jämväl örn andra åtgärder, som kunna inverka å hans rätt. Såsom exempel nämner departementschefen inlösen av mark enligt ensittarlagen och fördelning av expropriationsersättning.

I saknad av ett allmänt anmälningsinstitut har det funnits nödigt att i vissa under senare tid utfärdade lagar och författningar upptaga bestämmelser, vilka hava till syfte att för sådana fall där behovet varit särskilt trängande söka i någon mån fylla den brist i lagstiftningen som sålunda förelegat. Enligt 87 § lagen om försäkringsavtal äger innehavare av inteckning i fast egendom, å vars åbyggnad finnes av ägaren tagen brandförsäkring, rätt att hos försäkringsgivaren anmäla namn och adress och därigenom bereda sig trygghet mot att försäkringen icke utan hans vetskap ändras eller upphör. Till inteckningshavare som gjort sådan anmälan skall vidare — enligt 1 §

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

lagen om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning som utgår på grund av brandförsäkringsavtal — efter inträffad brandskada underrättelse lämnas för den händelse brandskadeersättningen nedsättes bos Konungens befallningshavande för inteckningshavares räkning, varjämte det åligger försäkringsgivaren att giva Konungens befallningshavande meddelande örn inteckningshavarens namn och adress. I kungörelsen den 22 juni 1932 angående skyldighet för utmätningsman att föra register över vissa inteckningshavare har det ålagts utmätningsman att, till fullgörande av den underrättelseplikt som stadgas i 72 § utsökningslagen, föra register över dem, vilka hos utmätningsmannen anmäla sig såsom innehavare av förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier. Väl synes anledning kunna föreligga att under en övergångstid låta nu anförda bestämmelser oförändrade gälla vid sidan av den nya lagstiftningen. Lagrådet anser sig emellertid böra fästa uppmärksamheten på att det framdeles, när det nu föreslagna anmälningsförfarandet blivit allmänt känt och begagnat, lärer bliva nödvändigt att till prövning upptaga frågan örn ändring eller upphävande av de tidigare tillkomna bestämmelserna.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling.

4 §.

Den bestämmelse om delgivning, som upptagits i paragrafens andra stycke, synes icke böra erhålla sådan ovillkorlig innebörd som den i förslaget fått, utan så jämkas att underrättelse skall äga rum allenast där så ske kan. Vidtages denna jämkning, kan ifrågasättas örn icke bestämmelsen lämpligen bör inarbetas i paragrafens första stycke.

6 §.

Skyldigheten att inom vart tionde år för förnyelse förete penninginteckning har indirekt medfört att inteckningar, som icke längre äro avsedda att gälla men som icke kunna i vanlig ordning dödas exempelvis därför att handlingen icke kan skaffas till rätta, vid utebliven förnyelse automatiskt falla bort. Avskaffas förnyelseplikten, måste uppenbarligen annan utväg beredas att i fall som nu nämnts få en inteckning hävd utan inteckningshandlingens företeende. Redan i lagberedningens den 31 december 1907 avgivna betänkande hänvisades i sådant avseende till allmänna bestämmelser om dödande av bortkomna handlingar. Samma ståndpunkt ligger ock till grund för det nu framlagda förslaget till förnyelsetvångets borttagande. Stadgandena i lagen örn dödande av förkommen handling hava därvid, sedan vissa mindre ändringar och tilllägg gjorts, ansetts erbjuda en framkomlig väg.

Mot den sålunda föreslagna lösningen kunna vissa invändningar göras. Lagen örn dödande av förkommen handling har stiftats i ett helt annat syfte än det som nu skall tillgodoses och dess bestämmelser äro därför föga ägnade

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

att utgöra underlag för en anordning med Ilar avsett ändamål. De hava i främsta rummet tillkommit för att sätta den som förlorat en handling i tillfälle att utan hinder därav göra sina rättsanspråk gällande. Härmed sammanhänger att endast senaste innehavare av handlingen kan göra ansökan örn dess dödande samt att för bifall till ansökningen kräves att sannolika skäl visas att handlingen för honom förkommit. Blir handlingen dödad, åligger det den, som är förpliktad att fullgöra vad i handlingen blivit utfäst eller vars egendom på grund av inteckning häftar för utfästelsen, att utfärda ny handling som svarar mot den dödade. I samtliga dessa avseenden erfordras enligt lagrådets mening regler av annat innehåll, när det gäller att bereda möjlighet att på ett lämpligt sätt få ur fastighetsbok eller däremot svarande urkund avförda sådana inteckningar, i fråga om vilka utvägen att låta dem självdö hittills måst anlitas. Initiativrätt synes sålunda icke böra tillkomma annan än den intecknade egendomens ägare; denne bör å andra sidan erhålla sådan rätt utan hänsyn till huruvida han var senaste innehavare av inteckningshandlingen eller icke. Någon sannolikhetsbevisning om att handlingen för honom förkommit kan, såsom ock i förslaget beaktats, icke av honom krävas. Det bör vara tillräckligt att viss längre tid — exempelvis tio år såsom nu föreslagits — förflutit från det en intecknad fordringshandling, örn vilken det ej är känt var den finnes, blivit uppvisad för anteckning örn innehav eller eljest företedd i inteckningsärende samt att den som senast är i fastighets- eller inteckningsbok antecknad såsom handlingens innehavare icke har någon befogad erinran att göra mot den ifrågasatta åtgärden. Under dessa förutsättningar synes det böra stå ägaren av den intecknade egendomen öppet att begära, att andra eventuella rättsägare genom offentlig kungörelse kallas att göra sina anspråk gällande. Tiden mellan dagen för fullföljd av ansökningen och dagen för kungörelsens införande i Posttidningen synes kunna göras kortare än den som skall iakttagas vid ett vanligt mortifikationsförfarande. Även verkan av att ingen rättsägare anmäler sig bör vara en annan än vid mortifikation. Det finnes icke någon anledning att förklara inteckningshandlingen dödad och giva sökanden rätt att erhålla en ny handling i den dödades ställe. Resultatet bör allenast bliva, att inteckningsrätten bringas att upphöra och att inteckningen avföres ur boken.

Av det anförda framgår att mellan en anordning ägnad att ersätta den indirekta fördel förnyelseplikten i angivet hänseende medfört och det allmänna mortifikationsförfarandet egentligen icke föreligger annat samband än att den offentliga stämningen kan kungöras på ett likartat sätt. Vid sådant förhållande anser lagrådet, att det ur systematisk synpunkt vore att föredraga, örn erforderliga bestämmelser rörande det föreliggande ämnet kunde på sätt som skett t. ex. i Danmark (se Lov den 31 mars 1926 örn Tinglysning § 20; jfr även 53 och 54 §§ i hypotekskommitténs år 1867 avgivna förslag till förändrade stadganden för betryggande av ägande-, pant- och nyttjanderätt till fastighet) givas i inteckningslagstiftningen i sammanhang med övriga regler örn dödande av inteckning. Finnes denna lösning under nuvarande lagstiftning på området med dess brist på systematik icke lämpligen kunna genomföras utan böra anstå till den fullständiga revision av lagfarts- och inteckningsväsendet,

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

som icke kan alltför länge uppskjutas, synes det låta sig försvara att föreskrifter i ämnet infogas i lagen örn dödande av förkommen handling, ehuru de strängt taget falla utom dess ram. Erforderliga föreskrifter kunna emellertid icke lämpligen givas i förevarande paragraf, utan böra med det innehåll ovan angivits sammanföras i en särskild paragraf, som intages i slutet av lagen.

Väljes denna utväg, är att märka att i fråga örn forum andra regler än de i 2 § nämnda lag upptagna bliva av nöden. Icke blott örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt samt i fartyg utan även örn förlagsinteckning bör gälla, att ansökan örn intecknings dödande skall göras hos vederbörande intecknings domstol. Vad åter angår inteckning i fast egendom och i jordbruksinventarier lärer, sedan numera handläggning av sådana ärenden ankommer å inskrivningsdomaren, i stället för uttrycket inteckningsdomstol det böra heta den rätt under vilken fastigheten lyder. I detta sammanhang torde lämpligen kunna vidtagas en motsvarande omformulering av den i 2 § givna regeln örn forum för dödande av handling intecknad i fast egendom.

Skulle det stadgas att en ansökan varom här är fråga skall behandlas såsom ett vanligt inteckningsärende och handläggningen sålunda ej sällan komma att äga rum inför inskrivningsdomare, måste uppenbarligen, i sådana fall då till säkerhet för en och samma förskrivning inteckning meddelats på flera håll, ett dödningsbeslut inskränkas till att avse allenast den inteckning, som faller inom den beslutande domstolens eller myndighetens behörighetsområde. Men även örn behörigheten att handlägga dessa ärenden skall tillkomma rätten, synas övervägande skäl tala för att dödningsbeslutet — till skillnad mot vad som gäller vid mortifikation — icke bör få sträcka sig längre än nu sagts.

När ansökan inkommit eller slutligt beslut meddelats i ärende som här avses, bör anteckning örn åtgärden så snart ske kan göras i vederbörande fastighets- eller inteckningsbok, icke blott då handlingen är intecknad i sådan egendom som i 10 § omnämnes, utan även då fråga är örn förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier. Därest såsom synes riktigt vid avfattningen av den härutinnan erforderliga bestämmelsen tages hänsyn till att vissa inteckningsärenden handläggas av inskrivningsdomaren, lärer en däremot svarande jämkning av ordalagen i 10 § böra äga rum.

Övriga lagförslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

43 Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet å Stockholms slott den 9 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 29 januari 1934 avgivna utlåtande över de den 12 januari 1934 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag angående upphävande av gällande bestämmelser örn förnyelse av inteckning;

2) lag angående anteckning örn innehav av fordringshandling på grund varav inteckning meddelats i fast egendom;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i fartyg;

5) lag örn tillägg till förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående f örlagsinteckning;

6) lag angående tillägg till lagen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning i jordb ruksinventarier;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85) örn dödande av förkommen handling;

8) lag angående ändrad lydelse av § 3 förordningen den 4 mars 1862 (nr

10) om tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer; samt

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322) örn vård av omyndigs värdehandlingar.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådet har tillstyrkt att inteckningsfömyelsen avskaffas och att bestämmelser införas om rätt för inteckningshavare att efter anmälan bliva antecknad såsom innehavare av inteckningshandling. Beträffande sistnämnda del av reformen har lagrådet särskilt framhållit att anmälningsinstitutet fyller ett länge känt behov och att det i hög grad kommer att bidraga till tryggande av inteckningshavarnas rättsställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

44 I fråga om den närmare utformningen av den tillämnade lagstiftningen Ilar lagrådet på ett par punkter framställt erinringar. Dessa avse det upprättade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling. De övriga lagförslagen ha däremot lämnats utan anmärkning.

Lagrådet har ansett att den bestämmelse örn delgivning, som enligt förslaget skulle införas i 4 § mortifikationslagen, icke borde erhålla sådan ovillkorlig innebörd som den erhållit i förslaget utan så jämkas att underrättelse skulle lämnas den senast antecknade innehavaren allenast där så ske kunde. Det torde icke kunna förnekas, att omständigheterna någon gång kunna vara sådana att det föreligger ett verkligt och varaktigt hinder för att verkställa delgivningen. Så är exempelvis förhållandet om den senast antecknade innehavaren vistas å okänd ort i utlandet utan att omständigheterna giva vid handen, att han har för avsikt att återvända. Då det måhända vore alltför strängt att även i ett dylikt fall vidhålla kravet på delgivning, har jag ansett mig böra biträda lagrådets mening härutinnan. Örn mortifikationssökanden sålunda i något sällsynt fall befrias från skyldigheten att örn ansökningen underrätta den senast antecknade innehavaren, måste å andra sidan för sådan händelse ställas jämförelsevis stränga krav på bevisningen i ärendet. Detta gäller särskilt frågan huruvida sökanden förvärvat handlingen efter det den sista anteckningen örn innehav blev gjord. Att i lagtexten giva närmare regler härom torde emellertid knappast vara påkallat.

Lagrådet har vidare framställt erinran mot den i förslaget under 6 § upptagna bestämmelsen, enligt vilken mortifikation skulle kunna vinnas efter utgången av en tioårsperiod, ändå att sökanden ej visat sannolika skäl att handlingen för honom förkommit. Syftet med sagda bestämmelse skulle bättre tillgodoses med en anordning varigenom inteckningsrätten, efter liknande kungörelseprocedur som förekommer vid mortifikation, kunde bringas att upphöra utan att handlingen behövde företes. Någon anledning förelåge däremot ej att — såsom enligt förslaget skulle ha varit möjligt — förklara inteckningshandlingen dödad och giva sökanden rätt att erhålla ny handling i den dödades ställe. Den av lagrådet sålunda förordade anordningen skiljer sig från den i förslaget upptagna jämväl däri att initiativrätt skulle tillkomma allenast fastighetsägaren; denne skulle dock å andra sidan äga sådan rätt utan hänsyn till huruvida han vore senaste innehavare av inteckningshandlingen eller icke. Slutligen skulle kungörelseproceduren bliva något enklare än enligt förslaget; i detta hänseende märkes särskilt att tiden mellan dagen för fullföljd av ansökningen och dagen för kungörelsens införande i allmänna tidningarna skulle göras kortare än den som är stadgad vid ett vanligt mortifikationsförfarande. Däremot överensstämmer den av lagrådet förordade anordningen med förslaget bland annat därutinnan, att för åtgärden förutsättes att tio år förflutit från det handlingen blivit uppvisad för anteckning om innehav eller eljest företedd i inteckningsärende, att sökanden ej behöver visa sannolika skäl att handlingen för honom förkommit, samt att den senast antecknade innehavaren skall erhålla underrättelse om ansökningen.

Kungl. Majda proposition nr 100.

45 Vad lagrådet sålunda förordat har synts mig innebära vissa fördelar jämfört med den i förslaget anvisade utvägen. Möjligheten att ur fastighetseller inteckningsboken utrensa sådana inteckningar, vilka icke kunna i vanlig ordning dödas, torde med den ifrågasatta anordningen i ej ringa mån underlättas. Detta gäller icke minst sådana tänkbara fall, där en inteckningshandling förkommit utan att den som innehaft handlingen sedermera givit sig till känna. Då angivna fördelar torde kunna vinnas utan att rättssäkerheten därigenom i någon mån äventyras, har jag ansett lagrådets hemställan böra vinna beaktande. Behörigheten att handlägga ärenden av ifrågavarande slag har, i likhet med vad som gäller vid vanlig mortifikation, synts böra tillkomma rätten. Det är sålunda avsett att dessa ärenden skola antecknas i domboken. För det fall att inteckning till säkerhet för en och samma förskrivning är meddelad av flera myndigheter har emellertid rättens kompetens, på sätt lagrådet föreslagit, ansetts böra begränsas till att avse inteckning, vilken i inskrivningshänseende faller under rättens respektive vid rätten fungerande inskrivningsdomares behörighet. De för ändamålet erforderliga föreskrifterna ha — i enlighet med vad lagrådet härutinnan alternativt ifrågasatt — lämpligen synts böra sammanföras i en särskild paragraf i slutet av mortifikationslagen. Vid blivande revision av inteckningslagstiftningen torde emellertid — såsom lagrådet framhållit — dessa föreskrifter böra inarbetas i vederbörande inteckningslagar. Såsom följd av den vidtagna ändringen ha 2 och 10 §§ mortifikationslagen blivit föremål för vissa formella jämkningar.»

Föredraganden hemställer härefter, att förslagen med nu gjorda ändringar måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: H. Stefenson.