med förslag till lag an¬ gående tillägg till 21 § lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning, pension eller livränta

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

1 Nr 125.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående tillägg till 21 § lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning, pension eller livränta; given Stockholms slott den 16 februari 1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående tillägg till 21 § lagen den 14 juni 1917 (nr 380) örn införsel i avlöning, pension eller livränta.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1934,

1 sami.

Nr 125,

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

Förslag

till

Lag

angående tillägg till 21 § lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Härigenom förordnas, att till 21 § lagen den 14 juni 1917 örn införsel i avlöning, pension eller livränta, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 3 april 1925 (nr 71), skall fogas ett nytt stycke av följande lydelse:

8) Finnes beträffande viss stad erforderligt att ärenden angående införsel till gäldande av utskylder eller avgifter skola kunna handläggas jämväl av exekutionsbiträde, äge Konungen därom förordna; och skall i ty fall vad örn utmätningsman gäller tillämpas å sådant biträde.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1934.

Kungl. Majlis proposition nr 125.

3 Utdrag av protokollet över justitiedcpartementsärenden, hållet inför Tims Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 januari 1934.

N är varande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, av Överståthållarämbetet i skrivelse den 19 juni 1933 väckt fråga angående ändring i gällande bestämmelser om införsel för skatt i syfte att bereda exekutionsbiträde i vissa städer behörighet att meddela beslut örn sådan införsel samt anför:

Gällande bestämmelser i ämnet.

Enligt lagen den 14 juni 1917 (nr 380) örn införsel i avlöning, pension eller livränta, som ursprungligen avsåg endast införsel för vissa underhållsbidrag men genom lag den 31 december 1918 (nr 1038) utsträcktes att gälla även beträffande oguldna utskylder och allmänna avgifter, tillkommer behörigheten att meddela beslut om införsel utmätningsman, d. v. s. i regel stadsfogde i stad och landsfiskal å landet. Innan beslut meddelas, har utmätningsmannen att inhämta upplysning angående de omständigheter vilka kunna vara av betydelse vid prövning av ärendet. Vid meddelande av införselbeslut skall bestämmas det belopp som till skattens gäldande skall innehållas av den skattskyldiges avlöning i den mån densamma förfaller, varjämte skall föreskrivas, att vid varje avlöningstillfälle visst angivet belopp, motsvarande vad den skattskyldige kan anses behöva till underhåll för sig själv och sin familj, skall förbehållas honom samt att avlöning förty må innehållas endast i den mån avlöningen överskjuter sistnämnda belopp. Utmätningsmannen kan sedermera förordna örn jämkning i sådant beslut.

Närmare föreskrifter angående indrivning av utskylder och allmänna avgifter äro meddelade i restindrivningsförordningen den 13 november 1931. I 1 § stadgas, att därest indrivning skall äga rum av utskylder och avgifter m. fl. medel, det åligger vederbörande utmätningsman att med iakttagande av förordningens föreskrifter »verkställa indrivningen och för sådant ändamål förrätta utmätning eller, där indrivningen avser utskylder eller allmänna

4 Kungl. Marits proposition nr 125.

avgifter, bevilja införsel ävensom avgiva redovisning». Enligt 3 § äger utmätningsman åt exekutionsbiträde, som i Stockholm utsetts av Överståthållarämbetet, i stad utan magistrat av länsstyrelsen efter stadsstyrelsens eller, där sådan ej finnes, efter kommunalborgmästarens hörande samt i övriga städer av magistraten, uppdraga att verkställa indrivning av de medel som i förordningen avses och att för sådant ändamål förrätta utmätning av lös egendom. Då exekutionsbiträde förrättat utmätning, skall det därvid förda protokollet av honom genast insändas till utmätningsmannen som har att med ärendet vidare lagligen förfara, d. v. s. bland annat försälja det utmätta godset.

Vid indrivning av utskylder eller allmänna avgifter kan exekutionsbiträde således vara behörig att verkställa utmätning men däremot ej att meddela beslut om införsel.

I vissa städer, såsom Stockholm och Malmö, äro särskilda bestämmelser meddelade angående ombesörjande av de på utmätningsman ankommande göromålen, bland annat angående vem som har att besluta om införsel för skatt.

I Stockholm finnes en förste stadsfogde, varjämte poliskamreraren i överståthållarämbetets avdelning för polisärenden tillika är stadsfogde. Efter särskilda förordnanden äro därjämte de i överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden anställda uppbördskommissarierna stadsfogdar. I denna sin egenskap hava de att verkställa uppbörden av krono- och kommunalutskylder m. m., som påförts i Stockholm. Varje uppbördskommissaries verksamhetsområde omfattar ett uppbördsdistrikt. Dessas antal är för närvarande nio. Enligt kungörelsen den 8 december 1933 (nr 652) angående fördelning av göromålen mellan stadsfogdarna i Stockholm ankommer det å uppbördskommissarierna att meddela beslut örn införsel till gäldande av utskylder eller allmänna avgifter. I sin indrivningsverksamhet äro uppbördskommissarierna biträdda av särskilda utav Överståthållarämbetet förordnade exekutionsbiträden, benämnda uppbördsmän.

I Malmö äro två stadsfogdar anställda, en förste och en andre stadsfogde. Till biträde åt dessa »för själva utförandet av verkställighetsåtgärder» äro enligt Kungl. Maj:ts brev den 29 november 1878 underfogdar förordnade. Enligt Kungl. Maj:ts brev den 25 april 1913 har förste stadsfogden bland annat att indriva inom staden påförda utskylder och i sammanhang med dem debiterade avgifter.

Tidigare behandling av frågan.

I en till socialdepartementet den 30 november 1928 inkommen skrivelse hemställde riksförbundet för fjärdingsmän och polismän bland annat örn sådan ändring av lagen örn införsel, att formella synpunkter icke finge utgöra hinder för polis- eller fjärdingsman att meddela beslut örn införsel och med sitt namn underteckna införselhandling. Genom beslut den 31 december 1928 förordnade Kungl. May.t, att framställningen icke skulle föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Den 13 februari 1931 ingav förbundet ny framställning i ämnet.

Vid 1932 års riksdag yrkades i två inom andra kammaren väckta, likalydan-

Kungl. Majlis proposition nr 125.

de motioner, nr 267 och 369, att riksdagen skulle avlåta skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om sådan lagändring, att exekutionsbiträde och fjärdingsman bleve befogade meddela beslut örn införsel för skatt. Första lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande nr 13, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Såsom skäl härför anförde utskottet, efter en redogörelse för vad i ärendet tidigare förekommit, bland annat följande:

Då meddelande av beslut om införsel förbehållits utmätningsmännen själva, jämväl när fråga vore om utskylder, under det att exekutionsbiträdena tillerkänts befogenhet att beträffande sådana restantieposter, som utmätningsmannen givit dem uppdrag att indriva, även verkställa utmätning, måste detta förhållande antagas ha haft sin grund däri, att handhavandet av det förra förfarande^ i motsats till det senare ansetts icke lämpligen böra anförtros exekutionsbiträdena. En sådan uppfattning torde också ha skäl för sig. Att utmätning skedde. för indrivning av utskylder torde jämförelsevis sällan inträffa och exekutionsbiträdenas befogenhet härutinnan inskränkte sig till att taga lös egendom i mät; den vidare handläggningen av ärendet ankomme å utmätningsmannen. Införselinstitutet hade däremot synnerligen vidsträckt användning i indrivningsverksamheten, och förordnande om införsel innebure ofta ett vittgående och långvarigt ingrepp i vederbörandes ekonomiska förhållanden. Fastställandet av det belopp, som vid varje avlöningstillfälle skulle innehållas, samt det minimibelopp, som skulle förbehållas löntagaren, kunde tydligen innefatta en mycket grannlaga prövning av stor vikt för den enskilde. Av största vikt syntes dessutom vara, att enhetliga grunder för dessa beslut i görligaste mån tillämpades. Detta skulle svårligen kunna ske, örn i ett och samma samhälle, . kanske hos en och samme arbetsgivare, olika exekutionsbiträden hade att självständigt förordna örn införsel för skatt. Måhända kunde också antagas, att ett ordentligt fullgörande av skyldigheterna från arbetsgivarnas sida snarare kunde förväntas, därest införselförfarandet handhades av tjänstemän med större auktoritet än exekutionsbiträdena.

Det hittills tillämpade förfaringssättet i fråga örn meddelande av beslut örn införsel för skatt syntes sålunda utskottet böra bibehållas. Samma uppfattning hade tydligen hysts av Kungl. Majit, då ny restindrivningsförordning jämte andra författningar på detta område nyligen utfärdats utan att i förevarande avseende någon ändring ägt rum, ehuru fråga därom varit väckt.

Båda kamrarna biföllo utskottets hemställan.

överståthållarämbetets framställning.

I förut berörda skrivelse den 19 juni 1933 har Överståthållarämbetet hemställt om sådan ändring i gällande bestämmelser örn införsel för skatt, att exekutionsbiträdena i Stockholm och eventuellt andra större städer erhölle samma behörighet med avseende å meddelande av beslut om dylik införsel, som för närvarande tillkomme utmätningsman.

Framställningen har närmast föranletts av en av uppbördsmannasällskapet i Stockholm till Överståthållarämbetet ingiven skrivelse, över denna skrivelse har revisorn i överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden avgivit yttrande. Häri har till en början lämnats följande redogörelse för tillämpningen av införselförfarandet vid indrivning av utskylder och allmänna avgifter i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala:

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

I Stockholm handlades årligen omkring 130,000 införselärenden avseende skatterestantier. Det torde ligga i sakens natur, att då fråga vore om ett så stort antal ärenden, omkring 13,000 inom varje distrikt, uppbördskommissarierna icke själva kunde handlägga varje enskilt ärende personligen, utan deras insats måste bliva av mer formell natur. I praktiken hade ock införselförfarandet i Stockholm kommit att tillämpas på så sätt, att uppbördskommissarierna utlånade sina namnstämplar till uppbördsmännen, som i uppbördslokalen på förhand namnstämplade ett större antal införselblanketter, vilka sedan under indrivningsarbetet ute i staden medfördes för att vid behov kunna ifyllas och expedieras omedelbart. Att införselbeslutet kunde expedieras omedelbart vid undersökningen vore givetvis till båtnad för indrivningsarbetets skyndsamma bedrivande.

I Göteborg tillämpades införselförfarandet vid indrivning av resterande utskylder icke i enlighet med lagens bestämmelser. Andre stadsfogden i Göteborg, som handhade indrivningen av utskylder och allmänna avgifter, hade uppgivit, att överexekutor vid införsellagens tillkomst förordnat, att vederbörande exekutionsbiträden skulle själva, av rent praktiska skäl, icke blott materiellt fastställa det belopp, som skulle innehållas, utan även underteckna beslutet.

I Malmö handlades införselärendena i sin helhet jämväl av exekutionsbiträdena, men grundade sig deras befogenhet härutinnan på Kungl. Maj:ts brev den 29 november 1878, enligt vilket stadsfogden i Malmö till sitt biträde för själva utförandet av verkställighetsåtgärder undfått ett visst antal underfogdar, emellan vilka han fördelade göromålen. Med stöd härav remitterade stadsfogden till underfogdarna bland annat införselärendena.

I Uppsala hade frågan lösts på så sätt, att något skriftligt införselbeslut icke utskreves och delgåves med vederbörande arbetsgivare och gäldenärer utan endast en av exekutionsbiträdet underskriven »Underrättelse örn beviljad införsel», vari meddelades, att »stadsfogden i Uppsala» funnit skäligt bevilja införsel i gäldenärens avlöning hos angiven arbetsgivare.

I yttrandet omnämnes vidare, att uppbördskommissarierna som beretts tillfälle avgiva yttrande i ärendet i huvudsak biträtt uppbördsmännens mening, att det i Stockholm praktiserade förfarandet beträffande handläggningen av införselärenden icke vore tillfredsställande vare sig för uppbördskommissariernas egen eller för uppbördsmännens del.

Sammanfattningsvis yttrar revisorn slutligen följande:

Utredningen i ärendet visade, att införselinstitutet i praktiken kommit att tillämpas högst olika samt att det, särskilt i de större exekutionsområdena, vore ogörligt att noggrant ställa sig lagens föreskrifter till efterlevnad. För Stockholms vidkommande hade i realiteten, rent materiellt sett, exekutionsbiträdena kommit att utöva den funktion, som enligt lagen ålåge utmätningsmannen. De skäl, som åberopats för bibehållande av nuvarande bestämmelser rörande införselinstitutet, gjorde sig i Stockholm ej heller gällande med samma styrka som inom exempelvis ett landsfiskalsdistrikt eller medelstora och mindre städer. Säkerligen vore uppbördsmännen i Stockholm på grund av sin större rutin och utbildning bättre skickade att handhava det mången gång grannlaga och ömtåliga införselförfarandet. För Stockholms del kunde ej heller denna angelägenhet, med hänsyn till det sätt, på vilket frågan om indrivningsprovisionen vore ordnad, vara beroende av några invecklade löneregleringsfrågor. De rådande förhållandena vore, som redan antytts, ingalunda tillfredsställande. Det vore önskvärt, att jämväl de formella betingelserna för det nu praktiserade förfarandet bleve ordnade och en bättre överensstämmelse med

Kungl. Majlis proposition nr 125.

lagens verkliga innebörd komme till stånd. En ändring, som gåve uppbördsmännen en mera självständig utmätningsmannaställning och betoge uppbördskommissarierna möjligheten att jämka på uppbördsmännens beslut, syntes dock icke önskvärd. Det förefölle ligga en viss trygghet och garanti för likformighet däri, att en sådan möjlighet förefunnes.

För egen del har Överståthållarämbetet till stöd för sin hemställan åberopat den praxis i fråga örn handläggningen av införselärendena för skatt som förhållandena i vissa större städer där framtvingat. I fråga örn Stockholm har ämbetet härvid särskilt framhållit det oegentliga däri, att exekutionsbiträdena vid meddelande av införselbesluten begagnade blanketter som på förhand försetts med vederbörande uppbördskommissaries namnstämpel. En ändring i det syfte ämbetet angivit skulle i sak endast innebära ett legaliserande av det i Stockholm nu tillämpade förfarandet och icke medföra några som helst ökade kostnader för det allmänna. Beträffande frågan örn rätt för utmätningsman att meddela jämkning i exekutionsbiträdes beslut örn införsel har ämbetet anfört, att utmätningsman i egenskap av exekutionsbiträdes förman möjligen borde för undvikande av alltför många besvär till överexekutor erhålla en sådan rätt.

Riksräkenskapsverket har i utlåtande den 25 juli 1933 funnit sig böra tillstyrka överståthållarämbetets framställning. Ämbetsverket har därvid förordat, att de ändrade författningsbestämmelserna erhölle sådan avfattning, att rätten att vid indrivning av oguldna utskylder eller allmänna avgifter meddela beslut örn införsel kunde medgivas exekutionsbiträdena såväl i Stockholm som i övriga större städer. I enlighet med vad Överståthållarämbetet i sin skrivelse framhållit syntes det riksräkenskapsverhet, att utmätningsman härvid borde meddelas rätt att vidtaga jämkning i exekutionsbiträdes beslut örn sådan införsel.

Av vad i ärendet förekommit framgår att, oaktat enligt gällande bestämmelser meddelande av beslut örn införsel skall ankomma å utmätningsmännen, såväl i Stockholm som i vissa andra större städer exekutionsbiträdena alltsedan införselinstitutet erhållit tillämpning jämväl i avseende å skatt självständigt meddelat beslut örn införsel till gäldande av utskylder och allmänna avgifter. På grund av det stora antalet sådana införselärenden har det nämligen icke varit möjligt för utmätningsmännen att själva hinna handlägga desamma. Då det sålunda tillämpade förfaringssättet icke lärer hava varit förenat med några olägenheter, torde knappast böra ifrågakomma att söka åvägabringa ändring i praxis därhän att den kommer i överensstämmelse med lagens föreskrifter. I stället synes man nu böra träffa sådana bestämmelser att hinder författningsenligt ej möter att i de städer, där så prövas erforderligt, tillämpa förfaringssättet.

Då behov att kunna anlita exekutionsbiträden för handläggning av ifrågavarande ärenden föreligger endast beträffande de större städerna, saknas anledning att nu helt allmänt tillägga nämnda befattningshavare behörighet att handlägga dessa ärenden. Härutinnan må jämväl erinras att förslag i sådan

Departe-

ments-

chefen.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

riktning så sent som år 1932 varit föremål för riksdagens prövning utan att vinna någondera kammarens bifall. Å andra sidan torde man ej heller böra i lagen uppdraga någon bestämd gräns i förevarande hänseende mellan de olika städerna allt efter deras storlek. Däremot synes frågan lämpligen kunna lösas på det sätt att Kungl. Maj :t i lagen bemyndigas att tillägga exekutionsbiträde i stad behörighet att handlägga ärenden angående införsel för skatt. Med en sådan anordning skulle följa möjlighet att i varje särskilt fall pröva såväl behovet av utsträckt behörighet för exekutionsbiträde som ock huruvida därav kunde föranledas olägenhet.

I enlighet med vad nu anförts har jag låtit upprätta förslag till ändring i 21 § införsellagen. Körslaget innebär att, där så beträffande viss stad finnes erforderligt, Kungl. Maj :t skall äga förordna att ärenden av förevarande slag skola kunna handläggas jämväl av exekutionsbiträde. Har exekutionsbiträde erhållit sådan behörighet, skall enligt förslaget vad om utmätningsman gäller tillämpas å honom. Härav blir bland annat en följd, att klagan över exekutionsbiträdes förfarande skall föras i samma ordning som klagan över utmätningsmans förfarande, d. v. s. hos överexekutor. Då tillräckliga skäl icke synas föreligga att medgiva rätt för utmätningsman att vidtaga jämkning i exekutionsbiträdes införselbeslut, upptager förslaget icke något stadgande härom.

Genomföres den sålunda ifrågasatta lagändringen, lärer det få ankomma å chefen för finansdepartementet att anmäla fråga om därav föranledd ändring i restindrivningsförordningen.

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag angående tillägg till 21 § lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning, pension eller livränta av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet : Gösta Tidelius.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Majsts proposition nr 125.

9 Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 februari 1934.

Närvarande: justita erådet Eklund, regeringsrådet Aschan, justitieråden Grefberg,

Forssman.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 26 januari 1934, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående tillägg till 21 § lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av revisionssekreteraren Ove Hesselgren.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet: Ragnar Kihlgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 125.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet å Stockholms slott den 16 februari 1934.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för socialdepartementet och chefen för finansdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 5 februari 1934 avgivna utlåtande över det den 26 januari 1934 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående tillägg till 21 § lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning, pension eller livränta; därvid föredraganden hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Gösta Tidelius.

Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.