angående vissa åtgärder till iordbrukets stödjande

Kungl. Majlis proposition nr 257.

1 Nr 257.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa åtgärder till iordbrukets stödjande; given Stockholms slott den 16 mars 1934.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksar enden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om införselavgift å havre och majs jämte vissa andra fodermedel;

2) förordning örn särskild avgift för viss utländsk havre och majs;

3) förordning örn skatt å kli;

4) förordning örn veteavgift;

5) förordning angående villkor i vissa fall för införsel av fodermedel samt förhud mot viss användning av denaturerad spannmål;

6) förordning angående ändrad lydelse av 2 och 11 §§ förordningen den 14 juni 1933 (nr 329) örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl;

dels ock bifalla de förslag i övrigt, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Bihang lill riksdagens protokoll 193i. 1 sami. Nr 257.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

Förslag

till

förordning om införselavgift å havre och majs jämte vissa andra

fodermedel.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

För följande varor, som införas till riket, nämligen havre, majs, korn, vicker, pelusker och andra foderärter, foderbönor, manioka- och arrowrot (tapiokarot), produkter, vilka genom förmälning eller på annat sätt för foderändamål framställts av dessa varor, produkter av vete, råg eller annan spannmål, vilka på grund av tillsättning med annat ämne äro tjänliga endast för foderändamål, risfodermjöl, glutenfoder, melassfoder och sockerschnitzel, skall, i den mån Kungl. Majit så förordnar, erläggas avgift (införselavgift) efter vad nedan sägs. Kungl. Majit må ock förordna, att införselavgift skall erläggas för andra till fodermedel hänförliga varor av visst slag, vilka införas till riket.

Vad i första stycket stadgas har icke tillämpning å vara, för vilken vid införsel till riket skatt skall utgå enligt vad därom är särskilt stadgat.

Har vara, för vilken enligt vad i denna paragraf sägs införselavgift skall utgå, blandats med annat ämne, skall avgiften beräknas för varan i dess helhet; dock skall avgift icke utgå för vara, vari avgiftspliktigt fodermedel ingår i endast obetydlig mängd utan att väsentligen inverka på varans beskaffenhet.

2 $.

Införselavgift utgår för varje slag av avgiftspliktig vara med det belopp, högst 6 öre för varje kilogram av varans nettovikt, som Kungl. Majit bestämmer.

3 $.

Införselavgiften skall erläggas till tullverket i den ordning, som örn tull är föreskriven. Jämväl i fråga örn betalningsanstånd, ställande av säkerhet samt påföljd för dröjsmål med eller uteblivande av betalning skall beträffande införselavgiften gälla vad rörande tull finnes stadgat.

Införes vara under omständigheter, som för tullbelagd vara medföra tullfrihet, skall införselavgift ej utgå. Avgiftsskyldighet föreligger dock vid återinförsel av vara, för vilken vid utförseln erhållits restitution av sådan avgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

4 §.

Visar avgiftsskyldig, att vara,'"för vilken införselavgift utgått eller skall utgå, försålts till ett pris, som blivit före den 26 mars 1934 avtalat, och är den avgiftsskyldige icke på grund av särskilt förbehåll eller eljest berättigad att hos köparen uttaga införselavgift, som belöper å det försålda partiet, äger Kungl. Majit bestämma, att avgiftsskyldigheten skall åligga köpare, eller ock, då skäl därtill föreligger, utan sådant åläggande för köpare medgiva säljaren befrielse från eller återbäring av avgiften.

Ansökan om sådan befrielse eller återbäring skall ingivas inom tre månader efter det av Kungl. Majit meddelat förordnande örn erläggande av avgift för det slag av vara, som ansökningen avser, trätt i tillämpning. Har Kungl. Majit efter sådan ansökan meddelat beslut örn överflyttning av avgiftsskyldighet å köpare, och vill denne i sin tur jämlikt stadgandet i första stycket erhålla befrielse från eller återbäring av avgiften, skall dock tiden för ingivande av sådan ansökan räknas från det han erhållit del av Kungl. Majits beslut.

5 §•

Restitution av införselavgift må efter ansökan åtnjutas för vara, som i 1 § avses, vilken utföres till utrikes ort eller svensk frihamn; dock att där varan icke utföres i oförändrat skick restitution må åtnjutas allenast i den omfattning och på de villkor, som Kungl. Majit bestämmer.

Närmare föreskrifter angående ansökan örn restitution samt prövning av sådan ansökan meddelas av Kungl. Majit.

6 §.

Där det med hänsyn till särskilda förhållanden Annes påkallat, må Kungl. Majit jämväl under andra omständigheter än i 4 och 5 §§ avses medgiva befrielse, helt eller delvis, från införselavgift eller återbäring av sådan avgift.

7 §.

Medel, vilka inflyta genom upptagande av införselavgift, skola enligt de föreskrifter Kungl. Majit meddelar användas till täckande av kostnader i samband med åtgärder för jordbruksnäringens stödjande.

8 §.

Den, som utan behörig anmälan till tullklarering till riket inför eller söker införa icke fullbelagd vara, för vilken införselavgift skall utgå, straffes med dagsböter och havé förverkat varan jämte emballage och kärl, vari den förvaras.

I fråga örn åtal för förseelse, som avses i första stycket, och beslag av gods, som anses förbrutet, ävensom angående förfarandet med i beslag taget gods samt påföljd vid förskingring av gods, som skolat dömas förverkat, skola de bestämmelser, som gälla rörande olovlig införsel av tullbelagd vara, äga motsvarande tillämpning.

4 Kungl. Majlis proposition nr 257.

9 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, ävensom försäljningssumman för förverkat gods samt belopp, som utgivits i stället för sådant gods, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.

Denna förordning träder i kraft å dag Kungl. Maj:t bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

5 Förslag

till

förordning örn särskild avgift för viss utländsk havre och majs.

Härigenom förorduas som följer:

1 §•

För här i riket den 1934 klockan 6 f. m. befintlig utländsk havre

och majs skall erläggas avgift efter vad i denna förordning stadgas.

Avgift skall ej erläggas för vara, för vilken jämlikt förordningen denna dag (nr ) om införselavgift å havre och majs jämte vissa andra fodermedel införselavgift erlägges eller frihet från införselavgift åtnjutes.

2 §.

Skyldighet att erlägga avgift enligt denna förordning åligger, där ej annat föranledes av vad i 11 § stadgas, den som vid den i 1 § angivna tidpunkt är ägare till varan.

Sådan skyldighet äger rum allenast där den sammanlagda myckenheten av avgiftspliktiga varor överstiger 1,000 kilogram; och ma i fall, där avgiftsskyldighet föreligger, vid avgiftens beräknande nyssnämnda myckenhet såsom avgiftsfri avräknas.

Är den avgiftspliktiga varan blandad med annat varuslag, skall vid avgiftsskyldighetens bestämmande hänsyn tagas endast till den myckenhet, varmed den avgiftspliktiga varan ingår i blandningen.

3 §.

Avgiften utgår nied det belopp, högst 6 öre för varje kilogram av varans nettovikt, som Kungl. Majit bestämmer.

4 §■

/ moni. För bestämmande av den myckenhet av varan, för vilken avgift skall erläggas, skall i nedan angivna ordning deklaration avgivas. Skyldig att avgiva deklaration är envar, som enligt 2 § är pliktig erlägga avgift.

2 mom. Deklaration skall innehålla uppgift rörande myckenheten av varan, den plats, varest denna vid den i 1 § angivna tid förvarades, samt, där varan var under transport, avsändarens och mottagarens namn och bostad.

6 Kungl. Majlis proposition nr 257.

3 mom. Skyldighet att avgiva deklaration för annan än enskild person åligger vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman eller ombud eller, där fråga är örn oskiftat dödsbo, boutredningsman, testamentsexekutör eller annan, som har egendomen i sin vård.

4 morn. För deklarationer användas blanketter enligt formulär, som av Kungl. Maj:t fastställas. Sådana blanketter skola i Stockholm genom överståthållarämbetets, i övriga städer genom magistratens, stadsstyrelsens eller kommunalborgmästarens och å landet genom landsfiskalens försorg på begäran kostnadsfritt tillhandahållas de uppgiftsskyldiga.

5 §.

Deklaration skall senast inom en månad från dagen för denna förordnings ikraftträdande avlämnas i Stockholm till Överståthållarämbetet, i övriga städer till magistraten, stadsstyrelsen eller kommunalborgmästaren samt på landet till vederbörande landsfiskal.

Deklaration skall avgivas till myndigheten i den ort, där den uppgiftspliktige författningsenligt är eller bör vara mantalsskriven, eller, örn han är avliden, senast varit eller bort vara mantalsskriven,

eller där vederbörande styrelse eller förvaltning har sitt säte eller syssloman eller ombud är bosatt,

eller i fall, då nämnda regler ej äga tillämpning, i den ort, där den med deklarationen avsedda varan huvudsakligen finnes vid den i 1 § angivna tid.

6 §.

Det åligger i 5 § omförmälda myndigheter att övervaka, att deklarationer inkomma från alla uppgiftsskyldiga samt att avgivna deklarationer äro fullständiga och riktiga, därvid särskilt bör tillses, att envar, som idkar handel med varor av ifrågavarande slag, fullgjort honom åliggande deklarationsskyldighet. Den, som icke avgivit deklaration men kan antagas vara deklarationspliktig eller som avgivit ofullständig deklaration, må föreläggas att inom viss tid inkomma med deklaration eller med erforderliga uppgifter.

7 §•

1 mom. Inkomna deklarationer och övriga uppgifter skola av de i 5 § omförmälda myndigheter, utom för Stockholm, senast två månader från det denna förordning trätt i kraft översändas till vederbörande länsstyrelse.

2 mom. Det åligger länsstyrelse att granska inkomna deklarationer och i särskild längd förteckna dem, som avgivit deklaration eller för vilka uppgifter eljest inkommit, samt fastställa den myckenhet av varan, för vilken avgift skall erläggas enligt denna förordning, ävensom därå belöpande avgift.

Där så finnes erforderligt, må länsstyrelsen i den ordning 6 § stadgar infordra felande uppgifter.

7 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

3 mom. Finner länsstyrelse för behörig påföring av avgift nödigt, att granskning av den avgiftsskyldiges bokföring eller undersökning av dennes inneliggande lager av varor, som i 1 § sägs, verkställes, bör länsstyrelsen föranstalta om sådan granskning eller undersökning; och äger länsstyrelsen därvid i mån av behov anlita biträde av sakkunnig.

Det åligger avgiftsskyldig att för sådan undersökning bereda länsstyrelse eller av länsstyrelse förordnad person tillträde till handels-, fabriks- eller annan upplagslokal samt att för granskning tillhandahålla sin bokföring och därtill hörande handlingar.

Arvode till sakkunnig bestämmes av länsstyrelsen och skall jämte annan kostnad för granskning eller undersökning, som i detta moment sägs, bestridas av medel, som enligt denna förordning inflyta.

8 §.

Så snart ske kan skall till envar avgiftsskyldig i rekommenderat brev med allmänna posten översändas utdrag av längden, såvitt honom angår, tillika med underrättelse örn tid och sätt för avgiftens erläggande samt vad den avgiftsskyldige har att iakttaga, örn han vill överklaga länsstyrelsens beslut eller eljest söka befrielse från påförd avgift.

9 §.

Har i deklaration eller annan uppgift, som enligt denna förordning avgivits, lämnats oriktigt meddelande, eller har deklaration eller infordrad upplysning icke, där så skolat ske, lämnats, och har därav föranletts, att avgift icke, på sätt vederbort, blivit påförd, skall avgift påföras den avgiftsskyldige till belopp, som genom berörda förfarande eller underlåtenhet undandragits.

Avgift må ej sålunda påföras senare än år 1939.

10 §.

1 morn. Förmenas länsstyrelse hava vid påförande av avgift oriktigt förfarit, må besvär anföras hos kammarrätten.

Den, som vill anföra besvär över honom enligt denna förordning påförd avgift, åligger att inom tre månader efter utgången av den tid, som bestämts för avgiftens erläggande, ingiva eller på eget äventyr i betalt brev med allmänna posten insända besvären till länsstyrelsen i det län, där avgiften påförts, vid påföljd, örn den tid försittes, att besvären icke varda till prövning upptagna; dock må icke den omständigheten, att besvären i stället för till länsstyrelsen ingivits eller avsänts till kammarrätten, utgöra hinder för deras upptagande till prövning, därest besvären dit inkommit före utgången av den stadgade besvärstiden. I sådant fall skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas till länsstyrelsen för vidare behandling på sätt i 2 mom. sägs.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

2 mom. Sedan vid besvären fogats de handlingar, på vilka överklagade beslutet grundats, ävensom utdrag av längden, i vad den klagande angår, översänder länsstyrelsen skyndsamt till kammarrätten samtliga handlingar med de upplysningar och erinringar besvären anses påkalla.

11 §.

Visar avgiftsskyldig, att i 1 § omförmäld vara, som han vid den i samma paragraf angivna tid innehar, försålts till ett pris, som blivit före den 26 mars 1934 avtalat, äger Kungl. Majit, där den avgiftsskyWige icke på grund av förbehåll i försäljningsavtalet eller eljest är berättigad att hos köparen uttaga avgiften, bestämma, att avgiftsskyldigheten skall åligga köpare, eller ock, då skäl därtill föreligger, utan sådant åläggande för köpare medgiva säljaren befrielse från eller återbäring av avgiften.

Ansökan örn sådan befrielse eller återbäring skall ingivas inom tre månader efter utgången av den tid, som bestämts för avgiftens erläggande.

12 §.

Restitution av avgift, som avses i denna förordning, må efter ansökan åtnjutas för vara som i 1 § sägs, vilken utföres till utrikes ort eller svensk frihamn; dock att där varan icke utföres i oförändrat skick restitution må åtnjutas allenast i den omfattning och på de villkor, som Kungl. Majit bestämmer.

13 §.

Där det med hänsyn till särskilda förhållanden tinnes påkallat, må Kungl. Majit jämväl under andra omständigheter än i 11 och 12 §§ avses medgiva befrielse, helt eller delvis, från avgift, som enligt denna förordning skall utgå, eller återbäring av sådan avgift.»

14 $.

Medel, vilka inflyta enligt denna förordning, skola enligt de föreskrifter Kungl. Majit meddelar användas till täckande av kostnader i samband med åtgärder för jordbruksnäringens stödjande.

15 §.

Granskning av deklarationer, som enligt denna förordning avgivits, må ej verkställas av annan än myndighet, som enligt vad ovan stadgats har att mottaga deklaration, eller jämlikt 7 § 3 mom. förordnad person. Deklarationerna skola tillhandahållas dem, som i och för sin befattning böra därav erhålla del. I övrigt må deklaration icke vara för någon tillgänglig utan att den, som avgivit deklarationen, medgivit dess offentliggörande; dock må deklarationer, på sätt Kungl. Majit förordnar, för statistisk bearbetning

9 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

utlämnas till Embetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken Kungl. Maj:t uppdrager utförandet av sådan bearbetning.

Deklarationerna skola med de undantag, vartill stadgandena i första stycket föranleda, hos länsstyrelsen behörigen förvaras intill utgången av år 1939, varefter deklarationerna skola förstöras.

16 §.

Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna deklaration, bote från och med tjugufem till och med trehundra kronor; och må länsstyrelsen förelägga den uppgiftspliktige lämpligt vite.

17 §.

Har någon i deklaration mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, som är ägnad att leda till frihet från avgift eller för låg avgift, bote högst fem gånger det belopp, som genom det oriktiga förfarandet undandragits eller kunnat komma att undandragas, dock minst tjugufem kronor.

Har den oriktiga uppgiften icke lämnats mot bättre vetande, men har den, som lämnat uppgiften, vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, bote högst två gånger det belopp, som genom den oriktiga uppgiften undandragits eller kunnat komma att undandragas, dock minst tjugufem kronor.

Den, som dömes till straff enligt denna paragraf, skall jämväl förpliktas utgiva den avgift, som genom det oriktiga förfarandet undandragits.

Straff för förseelse, varom i denna paragraf förmäles, inträder icke, därest den uppgiftspliktige, innan tiden för avgiftens inbetalande gått till ända, av egen drift rättat den oriktiga uppgiften.

18 §.

Den, som på grund av sin befattning med ärende, som i denna förordning avses, erhållit del av deklaration eller avgiftsskyldigs bokföring, må ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa vare sig innehållet i sådan deklaration eller avgiftsskyldigs affärsförhållande, varom han därvid erhållit kännedom. Den häremot bryter straffes, där han ej är underkastad ansvar såsom för tjänstefel, med dagsböter, dock ej under fem.

Den, som på grund av sådant förordnande örn statistisk bearbetning av deklarationer, som i 15 § sägs, erhållit del av deklaration, må ej utom tjänsten yppa något av deklarationens innehåll. Vid överträdelse härav vare den skyldige underkastad ansvar såsom för tjänstefel.

19 §.

Länsstyrelse äger ådöma böter eller fälla till utgivande av vite enligt 16 i

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

Åtal för förseelse, som i 17 eller 18 § omförmäles, skall anhängiggöras vid allmän domstol.

Förseelse, som omförmäles i 17 §, är föremål för allmänt åtal. Förseelse, varom i 18 § sägs, må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av målsägande till sådant åtal angives.

20 §.

Böter och vitén, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.

21 §.

Bestämmelser rörande uppbörd av avgift, som i denna förordning avses, så ock närmare föreskrifter angånde ansökan örn restitution enligt 12 § ävensom i avseende å denna förordnings tillämpning i övrigt meddelas av Kungl. Majit.

Denna förordning träder i kraft å dag Kungl. Majit bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

11 Förslag

till

förordning om skatt å kli.

Härigenom förordnas som följer:

1 *.

För kli, som införes till riket eller som erliålles vid tillverkning inom riket av mjöl eller gryn av vete, skall, där Kungl. Maj:t så förordnar, erläggas skatt efter vad i denna förordning stadgas.

Vad i första stycket stadgas örn skatt å kli, som införes till riket, skall icke äga tillämpning å mandelkli och ej heller å kli, som blandats med melass (melassfoder).

Har kli, som införes till riket, blandats med annat ämne än melass, skall skatt beräknas å varan i dess helhet; dock skall skatt icke utgå för vara, vari kli ingår i endast obetydlig mängd utan att väsentligen inverka på varans beskaffenhet.

2 §.

Skatten utgår med det belopp, högst 6 öre för varje kilogram av varans nettovikt, som Kungl. Maj:t bestämmer.

3 $.

Skatt för kli, som införes till riket, skall erläggas till tullverket i den ordning, som örn tull är föreskriven. Jämväl i fråga örn betalningsanstånd, ställande av säkerhet samt påföljd för dröjsmål med eller uteblivande av betalning skall beträffande skatten gälla vad rörande tull finnes stadgat.

Äro omständigheterna sådana, att tullfrihet vid införseln skulle hava åtnjutits, även örn varan enligt tulltaxan varit tullbelagd, skall skatt icke utgå. Skattskyldighet föreligger dock vid återinförsel av vara, för vilken vid utförseln erhållits restitution av i denna förordning avsedd skatt.

4 §.

Har förordnande jämlikt 1 § meddelats, skall den, som ämnar inom riket använda vete för tillverkning av mjöl eller gryn, därom göra skriftlig anmälan till statens spannmålsnämnd. Anmälningsskyldigheten skall, där tillverkningen bedrives vid tiden för ikraftträdande av förordnandet, full

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

göras inom femton dagar från nämnda tidpunkt och i annat fall inom femton dagar från tillverkningens början.

5 $.

Det åligger tillverkare, som i 4 § avses, att inom åtta dagar efter utgången av varje kalendermånad, varunder förordnande jämlikt 1 § varit gällande, till statens spannmålsnämnd avlämna en på tro och heder avgiven deklaration enligt av nämnden fastställt formulär rörande den mängd vete, som under månaden eller den del därav, varunder förordnandet gällt, av honom använts för tillverkning av mjöl eller gryn.

Skyldighet att avlämna deklaration för annan än enskild person åligger vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman eller ombud eller, där fråga är örn oskiftat dödsbo, boutredningsman, testamentsexekutör eller annan, som har egendomen i sin vård.

6 $.

Tillverkare, som i 4 § avses, bar att för varje kalendermånad eller den del därav, varunder förordnande jämlikt 1 § varit gällande, erlägga skatt för så stor myckenhet kli, som kan antagas hava erhållits vid tillverkningen under samma tid. Denna myckenhet skall vid skattens beräkning anses motsvara 25 procent av den använda vetemängden.

7 §.

Visar skattskyldig, att kli, för vilken skatt utgått eller skall utgå, försålts till ett pris, som blivit före dea 26 mars 1934 avtalat, och är den skattskyldige icke på grund av särskilt förbehåll eller eljest berättigad att hos köparen uttaga skatt, som belöper å det försålda partiet, äger Kungl. Majit bestämma, att skattskyldigheten skall åligga köpare, eller, då skäl därtill föreligger, utan sådant åläggande för köpare medgiva säljaren befrielse från eller återbäring av skatten.

Ansökan örn sådan befrielse eller återbäring skall ingivas inom tre månader efter det av Kungl. Majit jämlikt 1 § meddelat förordnande trätt i tillämpning. Har Kungl. Majit efter sådan ansökan meddelat beslut örn överflyttning av skattskyldighet å köpare, och vill denne i sin tur jämlikt stadgandet i första stycket erhålla befrielse från eller återbäring av skatten, skall dock tiden för ingivande av sådan ansökan räknas från det han erhållit del av Kungl. Marits beslut.

8 §.

Restitution av skatt, som avses i denna förordning, må efter ansökan åtnjutas för kli, som utföres till utrikes ort eller svensk frihamn; dock att där varan icke utföres i oförändrat skick restitution må åtnjutas allenast i den omfattning och på de villkor, som Kungl. Majit bestämmer.

13 Kungl. May.ts proposition nr 257.

9 $.

Överinseendet å kontrollen, att skatt, sorn i 6 § sägs, behörigen utgöres,

] landh aves av statens spannmålsnämnd, som jämväl äger utse kontrollanter att, mot ersättning som bestämmes av nämnden, biträda vid kontrollen. Närmare bestämmelser angående kontrollants befogenheter och åligganden meddelas av nämnden.

Det åligger tillverkare, som i 4 § avses, att föra särskild bok över inköp, tillverkning och inneliggande lager enligt av nämnden fastställt formulär. Finner nämnden, att erforderliga uppgifter för kontrollens utövande kunna anses framgå av bok, som tillverkaren i och för sin rörelse förer, äger nämnden medgiva, att nu föreskriven bokföring ma genom förande av dylik bok anses helt eller delvis fullgjora.

Tillverkaren skall tillhandahålla sina handelsböckei’ ävensom sådan särskild bok, som i andra stycket sägs, för kontrollant och ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som nämnden beträffande bokföring eller eljest för erhållande av en betryggande kontroll över skattens behöriga utgörande meddelar, samt de anvisningar, som kontrollant i enlighet med nämndens anvisningar kan lämna.

Kostnaden för kontrollens utövande bestrides av medel, som enligt denna förordning inflyta.

10 $.

Medel, vilka inflyta enligt denna förordning, skola enligt de föreskrifter Kungl. Majit meddelar användas till täckande av kostnader i samband med åtgärder för jordbruksnäringens stödjande.

11 §.

Granskning av deklarationer, som enligt denna förordning avgivits, må ej verkställas av annan än statens spannmålsnämnd eller jämlikt 9 § utsedd kontrollant. Deklarationerna skola tillhandahållas dem, som i och för sin befattning' böra därav erhålla del. I övrigt må deklaration icke vara för någon tillgänglig utan att den, som avgivit deklarationen, medgivit dess offentliggörande; dock må deklarationer, på sätt Kungl. Majit förordnar, för statistisk bearbetning' utlämnas till ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken Kungl. Majit uppdrager utförandet av sådan bearbetning.

12 i

Den, som under tid, då förordnande jämlikt 1 § är gällande, utan behörig anmälan till tullklarering till riket inför eller söker införa kli, straffes med dagsböter och havé förverkat varan jämte emballage och kärl, vari den förvaras.

I fråga örn åtal för förseelse, som avses i första stycket, och beslag av gods, som anses förbrutet, ävensom angående förfarandet med i beslag ta-

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

get gods samt påföljd vid förskingring av gods, som skolat dömas förverkat, skola de bestämmelser, som gälla rörande olovlig införsel av fullbelagd vara, äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Försummar någon den i 4 § föreskrivna anmälningsskyldigheten eller bryter någon mot bestämmelserna i 9 § andra eller tredje stycket, vare straffet dagsböter.

14 §.

Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna deklaration, bote från och med tjugufem till och med trehundra kronor; och må statens spannmålsnämnd förelägga den uppgiftspliktige lämpligt vite.

15 §.

Har någon i deklaration mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, som är ägnad att leda till frihet från skatt eller för låg skatt, bote högst feni gånger det belopp, som genom det oriktiga förfarandet undandragits eller kunnat komma att undandragas, dock minst tjugufem kronor.

Har den oriktiga uppgiften icke lämnats mot bättre vetande, men halden, som lämnat uppgiften, vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, bote högst två gånger det belopp, som genom det oriktiga förfarandet undandragits eller kunnat komma att undandragas, dock minst tjugufem kronor.

Den, som dömes till straff enligt denna paragraf, skall jämväl förpliktas att utgiva den skatt, som genom det oriktiga förfarandet undandragits.

Straff för förseelse, varom i denna paragraf förmäles, inträder icke. därest den uppgiftspliktige, innan tiden för skattens inbetalande gått till ända, av egen drift rättat den oriktiga uppgiften.

16 $.

Den, som på grund av sin befattning med ärende, som i denna förordning avses, erhållit del av deklaration eller tillverkares bokföring, må ej i vidare mån än ärendets beskaffenhet kräver yppa vare sig innehållet i sådan deklaration eller tillverkares affärsförhållande, varom han därvid fått kännedom. Den häremot bryter straffes, där han ej är underkastad ansvar såsom för tjänstefel, med dagsböter, dock ej under fem.

Den, som på grund av sådant förordnande örn statistisk bearbetningav deklarationer, som i 11 § sägs, erhållit del av deklaration, må ej utom tjänsten yppa något av deklarationens innehåll. Vid överträdelse härav vare den skyldige underkastad ansvar såsom för tjänstefel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 257. 15

17 §.

Åtal för förseelse, varom i 13—16 §§ omförmäles, anhängiggöra vid allmän domstol.

Förseelse, som i 13, 14 eller 15 § avses, är icke föremål för allmänt åtal, med mindre den av statens spannmålsnämnd till sådant åtal angives.

Förseelse, som i 16 § sägs, må endast efter målsägandes angivelse av allmän åklagare åtalas.

18 §.

Böter och vitén, som utdömas enligt denna förordning, ävensom försäljningssumman för förverkat gods samt belopp, som utgivits i stället för sådant gods, tillfalla kronan. Saknas tillgång till gäldande av böter eller vitén, skola de förvandlas efter allmän strafflag.

19 §.

Närmare föreskrifter beträffande ordningen för erläggande och indrivning av skatt, rörande ansökan örn restitution enligt 8 § ävensom i avseende å denna förordnings tillämpning i övrigt meddelas av Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft å dag Kungl. Maj:t bestämmer.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

F örslag

till

förordning om veteavgift.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

För svenskt vete, som användes för tillverkning inom riket av mjöl eller gryn, skall, där Kungl. Majit så förordnar, enligt bestämmelserna i denna förordning erläggas viss avgift (veteavgift).

2 *.

Veteavgift utgår ej för sådant vete, varav mot tull eller lön tillverkas mjöl eller gryn för tillgodoseende av odlarens husbehov. Vid beräknande av den vetemängd, för vilken frihet från avgift sålunda må åtnjutas, skall årsförbrukningen för person av mjöl och gryn sammanlagt anses uppgå till en myckenhet högst motsvarande 50 kilogram vete.

Avyttras mjöl eller gryn, vid vars tillverkning använts vete, för vilket jämlikt stadgandet i första stycket veteavgift ej utgått, skall dock jämväl för sådant vete veteavgift erläggas.

3 §.

Veteavgiften utgår med det belopp, högst 2 öre för varje kilogram av varans nettovikt, som Kungl. Majit bestämmer.

4 §.

Har förordnande jämlikt 1 § meddelats, skall den, som ämnar inom riket använda svenskt vete för tillverkning av mjöl eller gryn, därom göra skriftlig anmälan till statens spannmålsnämnd, såframt ej jämlikt förordningen denna dag (nr ) örn skatt å kli sådan anmälan redan skett. Anmälningsskyldigheten skall, där tillverkningen bedrives vid tiden för ikraftträdande av förordnandet, fullgöras inom femton dagar från nämnda tidpunkt och i annat fall inom femton dagar från tillverkningens början.

5 *.

Det åligger tillverkare, som i 4 § avses, att inom åtta dagar efter utgången av varje kalendermånad, varunder förordnande jämlikt 1 § varit

17 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

gällande, till statens spannmålsnämnd avlämna en på tro och heder avgiven deklaration enligt av nämnden fastställt formulär rörande den mängd svenskt vete, som under månaden eller den del därav, varunder förordnandet gällt, av honom använts för tillverkning av mjöl eller gryn. Därvid skall, med angivande av varje odlare, särskilt angivas, i vad mån tillverkning skett under sådana omständigheter att avgiftsfrihet enligt 2 § första stycket skall åtnjutas.

För det fall, som i 2 § andra stycket avses, åligger det odlare, som avyttrat varan, att sist inom femton dagar därefter till nämnden avlämna en på tro och heder avgiven deklaration enligt av nämnden fastställt formulär rörande den avyttrade varans myckenhet jämte uppgift å den, till vilken avyttringen skett.

Skyldighet att avlämna deklaration för annan än enskild person åligger vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman eller ombud eller, där fråga är örn oskiftat dödsbo, boutredningsman, testamentsexekutör eller annan, som har egendom i sin vård.

6 §.

För veteavgiftens erläggande ansvarar tillverkare, som i 4 § avses, eller, örn avgiftsskyldighet inträder jämlikt stadgandet i 2 § andra stycket, odlaren.

7 §.

Överinseendet å kontrollen, att veteavgiften behörigen utgöres, handhaves av statens spannmålsnämnd, som jämväl äger utse kontrollanter att, mot ersättning som bestämmes av nämnden, biträda vid kontrollen. Närmare bestämmelser angående kontrollants befogenheter och åligganden meddelas av nämnden.

Det åligger tillverkare, som i 4 § avses, att föra särskild bok över inköp, tillverkning och inneliggande lager enligt av nämnden fastställt formulär. Finner nämnden, att erforderliga uppgifter för kontrollens utövande kunna anses framgå av bok, som tillverkaren i och för sin rörelse förer, äger nämnden medgiva, att i denna förordning föreskriven bokföring må genom förande av dylik bok anses helt eller delvis fullgjord.

Tillverkaren skall tillhandahålla sina handelsböcker ävensom sådan särskild bok, som i andra stycket sägs, för kontrollant och ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som nämnden beträffande bokföring eller eljest för erhållande av en betryggande kontroll över veteavgiftens behöriga utgörande meddelar, samt de anvisningar, som kontrollant i enlighet med nämndens anvisningar kan lämna.

Kostnaden för kontrollens utövande bestrides av medel, som enligt denna förordning inflyta.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 257.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

8*.

Medel, som inflyta enligt denna förordning, skola enligt de föreskrifter Kungl. Majit meddelar användas till täckande av kostnader i samband med åtgärder för jordbruksnäringens stödjande.

9 §.

Granskning av deklarationer, som enligt denna förordning avgivits, må ej verkställas av annan än statens spannmålsnämnd eller jämlikt 7 § utsedd kontrollant. Deklarationerna skola tillhandahållas dem, som i och för sin befattning böra därav erhålla del. I övrigt må deklaration icke vara för någon tillgänglig utan att den, som avgivit deklarationen, medgivit dess offentliggörande; dock må deklarationer, på sätt Kungl. Majit förordnar, för statistisk bearbetning utlämnas till ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken Kungl. Majit uppdrager utförandet av sådan bearbetning.

10 §.

Försummar någon den i 4 § föreskrivna anmälningsskyldigheten eller bryter någon mot bestämmelserna i 7 § andra eller tredje stycket, straffes med dagsböter.

11 i

Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna deklaration, bote från och med tjugufem till och med trehundra kronor; och må statens spannmålsnämnd förelägga den uppgiftspliktige lämpligt vite.

12 §.

Har någon i deklaration mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift» som är ägnad att leda till frihet från veteavgift eller för låg sådan avgift» bote högst fem gånger det belopp, som genom det oriktiga förfarandet undandragits eller kunnat komma att undandragas, dock minst tjugufem kronor.

Har den oriktiga uppgiften icke lämnats mot bättre vetande, men har den, som lämnat uppgiften, vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, bote högst två gånger det belopp, som genom det oriktiga förfarandet undandragits eller kunnat komma att undandragas, dock minst tjugufem kronor.

Den, som dömes till straff enligt denna paragraf, skall jämväl förpliktas att utgiva den veteavgift, som genom det oriktiga förfarandet undandragits.

Straff för förseelse, varom i denna paragraf förmäles, inträder icke, därest den uppgiftspliktige, innan tiden för avgiftens inbetalande gått till ända, av egen drift rättat den oriktiga uppgiften.

19 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

13 §.

Den, som på grund av sin befattning med ärende, som i denna förordning avses, erhållit del av deklaration eller tillverkares bokföring, må ej i vidare mån än ärendets beskaffenhet kräver, yppa vare sig innehållet i sådan deklaration eller tillverkares affärsförhållande, varom han därvid fått kännedom. Den häremot bryter straffes, där han ej är underkastad ansvar såsom för tjänstefel, med dagsböter, dock ej under fern.

Den, som på grund av sådant förordnande örn statistisk bearbetning av deklarationer, som i 9 § sägs, erhållit del av deklaration, må ej utom tjänsten yppa något av deklarationens innehåll. Vid överträdelse härav vare den skyldige underkastad ansvar såsom för tjänstefel.

14 §.

Åtal för förseelse mot denna förordning anhänggöres vid allmän domstol.

Förseelse, som i 10, 11 eller 12 § avses, är icke föremål för allmänt åtal, med mindre den av statens spannmålsnämnd till sådant åtal angives.

Förseelse, varom i 13 § sägs, må endast efter målsägandes angivelse av allmän åklagare åtalas.

15 §.

Böter och vitén, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.

16 §.

Närmare föreskrifter beträffande ordningen för veteavgiftens erläggande och indrivning så ock i avseende å denna förordnings tillämpning i övrigt meddelas av Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft den 1 september 1934.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

Förslag

till

förordning angående villkor i vissa fall för införsel av fodermedel samt förbud mot viss användning av denaturerad spannmål.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Kungl. Majit äger, där så erfordras för tryggande av en tillfredsställande avsättning av svensk spannmål, föreskriva, att införsel till riket av vara, som avses i förordningen denna dag (nr ) örn införselavgift å havre och majs jämte vissa andra fodermedel, ej må ske, med mindre viss myckenhet svenskt vete eller svensk råg visas hava genom färgning eller annorledes blivit denaturerad för foderändamål, ävensom med avseende å sådan införsel meddela särskilda föreskrifter i övrigt till vinnande av angivna syfte.

2 $.

Har svenskt vete eller svensk råg på grund av föreskrift, som avses i 1 §, denaturerats för foderändamål, må spannmålen icke användas för tillverkning av mjöl eller gryn till människoföda eller för utsäde.

3 §.

Vad i 2 § sägs skall jämväl gälla beträffande svenskt vete och svensk råg, som enligt Kungl. Maj:ts bestämmande i annat fall än i nämnda paragraf avses denaturerats för foderändamål.

4 §.

Bryter någon mot bestämmelserna i 2 eller 3 §, straffes med dagsböter.

Till enahanda straff vare den förfallen, vilken saluhåller eller försäljer mjöl eller gryn, som tillverkats i strid mot nämnda bestämmelser.

Gör vid åtal för förseelse mot denna förordning den tilltalade sannolikt, att han vid tiden för gärningens begående icke ägt kännedom örn eller anledning misstänka, att den vara, med vilken han på sätt här avses tagit befattning, varit denaturerad eller tillverkad av denaturerad spannmål, vare han från ansvar fri.

5 $.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse mot denna förordning, fortsätter samma förseelse, skall för varje gång åtal därför anhängiggöres fällas till särskilt ansvar.

21 Kungl. Majlis proposition nr 257.

Husbonde ansvarar för sådan förseelse, om den begås av bans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen begången av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt, att den skett utan hans vetskap och vilja.

6 §.

Åtal för förseelse mot denna förordning anhängiggöres vid allmän domstol och utföres av allmän åklagare.

Böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.

Denna förordning träder i kraft å dag Kungl. Maj:t bestämmer.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 2 och XI §§ förordningen den 14 juni 1933 (nr 329) om skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl.

Härigenom förordnas, att 2 oell 11 §§ förordningen den 14 juni 1933 om skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 §.

Skatten utgår med det belopp, högst 6 öre för varje kilogram av varans nettovikt, som Kungl. Majit bestämmer.

11 §.

Eestitution av skatt, som avses i denna förordning, må efter ansökan åtnjutas för vara som i 1 § sägs, vilken i oförändrat skick utföres till utrikes ort eller svensk frihamn, ävensom, i den omfattning och på de villkor Kungl. Majit bestämmer, för i 1 § angiven vara, vilken eljest utföres till utrikes ort eller svensk frihamn eller vilken inom riket användes för framställning av annan vara än kreatursfoder.

Närmare föreskrifter---Kungl. Majit.

Denna förordning träder i kraft å dag Kungl. Majit bestämmer.

Kungl. May.ts proposition nr 257.

23 Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld:

Bland de ingripanden i prisstödjande och reglerande syfte, som från statsmakternas sida under senare år ägt rum på jordbruksnäringens område, intaga anordningarna till spannmålsodlingens tryggande en framskjuten plats. Jämväl i andra hänseenden hava emellertid i först angivna syfte åtgärder på nämnda område vidtagits. Jag vill här erinra örn den medverkan statsmakterna lämnat till stödjande av sockerbetsodlingen, till förbättrande av prissättningen å mjölk och mejeriprodukter samt till främjande av avsättningen av slaktdjur, kött och fläsk. Frågan örn fortsatt reglering beträffande såväl den vegetabiliska som den animaliska produktionen påkallar nu uppmärksamhet. Talrika från skilda håll gjorda framställningar i ärendet och förslag till lösning av de olika spörsmål, varom här är fråga, föreligga. Jag torde i det följande få lämna en översikt över dels de hittills vidtagna åtgärder, som i förevarande hänseenden närmast äro av intresse, dels ock de ytterligare åtgärder eller ändringar i gällande bestämmelser i ämnet, vilka i nyssnämnda framställningar och förslag ansetts böra företagas.

Spannmålsregleringen.

I avsikt att säkerställa, att till brödsäd lämplig svensk spannmål av vete och råg, som ej åtginge för andra ändamål än den inhemska brödsädsförbrukningen, bleve såsom brödsäd använd, utfärdades den 13 juni 1930 (nr 249) förordning örn användande av svenskt vete och svensk råg vid framställning av mjöl m. m., den s. k. inmalningsförordningen.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

Förordningen trädde enligt kungörelse den 14 augusti 1930 (nr 330) i kraft den 1 september samma år. Den 14 augusti 1930 utfärdades jämväl kungörelse (nr 331) med tillämpningsföreskrifter till förordningen. Enligt förordningen åligger det envar, som driver kvarn och därvid använder utländskt vete eller utländsk råg, att tillika vid framställning av vetemjöl och rågmjöl använda svenskt vete och svensk råg i sådan omfattning, att det svenska vetet respektive den svenska rågen i genomsnitt under varje fastställd förmalningsperiod uppgår till viss procent av allt det vete respektive all den råg, som under perioden förmales vid kvarnen (inmalningsprocent). Vid framställning av vetemjöl skall därjämte iakttagas, att det svenska vetet uppgår till viss procent av varje för sig förmalt veteparti (minimiprocent). Vidare stadgas i förordningen såsom allmän regel, att den, som till riket inför vetemjöl, skall vara pliktig att låta däri inblanda mjöl av svenskt vete så att det svenska mjölet kommer att i genomsnitt svara mot gällande inmalningsprocent och ej för någon del av partiet understiger stadgad minimiprocent, samt att vad sålunda föreskrivits skall, såvitt angår inblandning intill gällande inmalningsprocent, äga motsvarande tillämpning i fråga örn rågmjöl. Fastställande av förmalningsperiod samt av inmalnings- och minimiprocent ankommer enligt förordningen på Kungl. Maj:t.

Den centrala handläggningen av de ärenden, vilka föranledas av inmalnings- och inblandningsbestämmelserna, tillkommer statens spannmålsnämnd. Instruktion för nämnden utfärdades den 14 juli 1930 (nr 316).

Under tiden 1 januari—31 maj 1933 hava inmalningsprocenterna utgjort för vete 95 och för råg 97. Minimiprocenten för vete har under samma tid varit bestämd till 80. Från och med den 1 juni 1933 har inmalningsprocenten i fråga örn såväl vete som råg varit fastställd till 98. Minimiprocenten för vete är alltjämt 80.

I syfte att ytterligare stödja brödsädsodlingen avtalades enligt kontrakt den 24 april 1931 (intaget i Sv. förf. sami. nr 120/1931) mellan staten och en av kvarnföretag bildad ekonomisk förening, Svenska spannmålsföreningen u. p. a., att föreningen under juni och juli vartdera av åren 19ol och 1932 skulle till vissa av Kungl. Majit bestämda priser inlösa de myckenheter kvarnduglig svensk brödsäd, som då ännu icke förbrukats. I gengäld tillförsäkrades föreningen och dess medlemmar av staten visssa förmåner. Avtalet har 1932 och 1933 förlängts på ett år för varje gång, därvid samtidigt en del ändringar i de ursprungliga villkoren företagits (se Sv. förf. sami. nr 147/1932 och 249/1933). Nu gällande för tiden till och med den 31 december 1934 överenskomna bestämmelser innebära följande.

Staten tillförsäkrar föreningen, att annan än föreningen ej skall äga laglig rätt att, utan föreningens medgivande, till riket införa vete eller råg eller spannmålsblandning, vari vete eller råg ingår, eller mjöl, framställt av vete eller råg, eller gryn av vete. Tillika berättigas de till för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

ellingen anslutna kvarnarna att vid sin förmälning tillämpa en inmalnings- och minimiprocent för vete, som understiger den enligt inmalningsförordningen fastställda med 10 enheter. Föreningen å andra sidan förbinder sig att under tiden juni—juli inköpa all inom landet odlad, salubjuden spannmål av vete och råg, som är av fullgod (torr, frisk och oskadad) kvarnduglig, samt, vid normal skötsel, lagringsduglig beskaffenhet och som hembjudes föreningen före den 1 juni det år, inköpet skall äga rum. Inköpen skola ske till det för hela riket enhetliga pris, som för spannmål av normalkvalitet bestämmes av Kungl. Majit. Priset för spannmål av annan kvalitet skall, med utgångspunkt från det av Kungl. Majit bestämda priset, regleras enligt särskilda mellan spannmålsnämnden och föreningens styrelse överenskomna bestämmelser och prisregleringsskalor. Till ifrågavarande pris skall göras ett tillägg av 1 öre för varje fulla 100 kilogram för var dag, som leveransen till föreningen i enlighet med köpeavtalet äger rum senare än den 1 juni. På spannmålsnämnden så fordrar åligger det föreningen att efter anvisningar av nämnden även under annan tid än juni och juli företaga inköp av svenskt vete och svensk råg, örn och i den mån de till föreningen anslutna kvarnarna enligt föreningens stadgar äro skyldiga att mottaga och lagra sålunda inköpt spannmål eller andra lagringsutrymmen stå till förfogande. Föreningens försäljning av svensk brödspannmål skall ske till pris, icke understigande marknadspriset. Till täckande av sina kostnader samt förluster vid utövandet av verksamheten äger föreningen att av importör av brödspannmål samt mjöl och gryn därav uppbära gottgörelse med belopp, ställt i relation till mängden av den spannmål, det mjöl eller det gryn, som införes. Vid export skall den erlagda gottgörelsen under vissa förutsättningar restitueras.

Stadgarna för Svenska spannmålsföreningen u. p. a. kunna ej ändras utan Kungl. Majits tillstånd. Vissa å föreningssammanträde beslutade stadgeändringar hava godkänts av Kungl. Maj it den 15 januari och den 20 maj 1932 samt den 2 juni 1933. Enligt nuvarande lydelse av stadgarna tillkommer medlemskap i föreningen varje enskild eller juridisk person, som driver handelskvarn och som därom ansöker inom viss tid. Medlems delaktighet i föreningen bestämmes efter storleken av medlemmens förmälning av vete och råg. Med medlemskap följer skyldighet att dels efter vissa med hänsyn till medlemmarnas lagringsutrymmen bestämda grunder för föreningens räkning mottaga och lagra den svenska brödspannmål, föreningen inköpt, dels ock årligen under tiden 1 september— 31 december av föreningen övertaga samma spannmål. För befattningen med sådan spannmål, som medlem lagrar för föreningens räkning, äger medlemmen av föreningen erhålla ersättning med, för lagring, skötsel och försäkring 1/s öre för dag lier 100 kilogram spannmål, med undantag beträffande spannmål, som medlemmen köper under tiden 1 september—31 december, samt för utlastning, där sådan sker, 30 öre för 100 kilogram. Medlem, som uppfyller honom enligt stadgarna åvilande förpliktelser, äger att genom föreningen införa vete och råg till riket samt att i för varje fall angiven myckenhet få på sig överlåten rätt till införsel av sådan spannmål. Föreningens styrelse består av åtta ledamöter med samma antal suppleanter. Ordförande och två ytterligare ledamöter jämte suppleanter för dem utses av Kungl. Majit.

Kontrakt och stadgar, sådana dessa handlingar lyda efter do vidtagna ändringarna, torde fä såsom bilagor fogas till statsrådsprotokollet.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

I anslutning till bestämmelserna i kontraktet har den 29 maj 1931 (nr 119) utfärdats förordning enligt vilken vete, råg, spannmålsblandning, vari vete eller råg ingår, mjöl av vete eller råg ävensom gryn av vete icke få införas till riket av annan än staten eller den, åt vilken Kungl. Majit överlåter rätt till sådan införsel. Vidare har i anledning av samma kontrakt spannmålsnämnden den 10 augusti 1932 utfärdat kungörelse (Sv. förf. sami. nr 399/1932) örn kvalitetsbestämmelser och prisregleringsskalor vid föreningens inköp av vete och råg. Ifrågavarande kungörelse har i vissa delar ändrats genom spannmålsnämndens kungörelse den 17 november 1932 (Sv. förf. sami. nr 525/1932).

Beträffande föreningens inköp av svensk brödsäd under tiden 1 juni —31 juli 1934 har Kungl. Majit den 15 augusti 1933 (Sv. förf. sami. nr 502/1933) förordnat, att grundpriset för normalkvalitet skall vara för 100 kilogram vete 19 kronor och för 100 kilogram råg 18 kronor.

Till främjande av brödsädsodlingen hava vidare meddelats vissa bestämmelser angående utförselbevis för råg och vete. Nu gällande stadganden i ämnet innehållas i förordningen den 13 april 1928 (nr 76) och kungörelsen den 24 maj 1928 (nr 153) med tillämpningsföreskrifter till nämnda förordning. Ifrågavarande författningar avse enligt sin lydelse allenast tiden till och med den 31 juli 1931 men hava förlänats fortsatt giltighet, först till och med den 31 juli 1933 och därefter, genom förordningen den 9 juni 1933 (nr 301) och kungörelsen samma dag (nr 302), tillsvidare till och med den 31 juli T935. Innebörden av bestämmelserna är följande.

Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och med en och samma lägenhet till utlandet sjöledes eller på järnväg eller till svensk frihamn utför sammanlagt eller av någotdera slaget minst 500 kilogram, äger, såvida den utförda varan skäligen kan anses marknadsgill, av vederbörande tullmyndighet erhålla bevis örn utförseln, med angivande tillika av det tullbelopp, som skolat utgå vid införsel av sådan vara till enahanda myckenhet. Innehavare av utförselbevis är berättigad att, inom sex månader från det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets återställande antingen utan tullavgifts erläggande införa omalen eller malen råg eller omalet eller malet vete till så stor myckenhet, att den tull, som enligt tulltaxan skolat därå belöpa, är lika med det i utförselbeviset angivna tullbeloppet, eller, i den mån varor, som nu sagts, under de sex kalendermånader, som förflutit närmast före den månad, under vilken angivningen till utförsel ägt rum, införts till myckenhet, att den därav influtna tullavgiften med avdrag av två procent beräknas därtill lämna tillgång, hos generaltullstyrelsen utbekomma sagda belopp med avdrag av två procent. Utförselbevis skall återställas eller belopp, varå beviset lyder, inbetalas till tullverket, därest den vara, för vilken beviset utfärdats, återinföres och tullfrihet för varan därvid ifrågasättes.

Även till stöd för den svenska havreodlingen hava vissa åtgärder vidtagits. Sålunda har genom kungörelse den 16 januari 1930 (nr 7) angå-

27 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

ende färgning av importhavre förordnats, att utländsk havre, som införes till riket, ej får utlämnas från tullverket med mindre havren färgats med eosinlösning enligt av lantbruksstyrelsen meddelade närmare föreskrifter. Undantag har likväl medgivits beträffande havre, som av innehavare av grynkvarn införes för tillverkning av gryn eller mjöl.

Genom förordningen den 29 maj 1933 (nr 234) angående användande av svensk havre vid gryn- och mjöltillverkning m. m. har vidare stadgats skyldighet för den, som driver kvarn och därvid använder utländsk havre, att vid framställning av havregryn, havremjöl, havremust och övriga produkter av havre, avsedda till människoföda, använda svensk havre i sådan omfattning, att den för tid, som Kungl. Maj:t fastställer, (tillverkningsperiod) uppgår till viss av Kungl. Maj:t bestämd procent av all den havre, varav under perioden nämnda produkter framställas vid kvarnen, (tillverkningsprocent). I anslutning till denna förordning har genom kungörelsen den 14 juni 1933 (nr 343) angående reglering av införseln av havregryn och havremjöl meddelats förbud mot införsel till riket av sådana varor utan tillstånd av Kungl. Majit. Giltighetstiden för nämnda kungörelse är enligt dess lydelse begränsad till den 1 november 1933 men har genom kungörelsen den 12 oktober 1933 (nr 570) förlängts till den 1 maj 1934.

Omförmälda tillverkningsprocent beträffande havre Ilar fastställts att utgöra, för juni, juli, augusti samt tiden 1—20 september 1933 40 procent och för tiden 21 september 1933—30 april 1934 80 procent.

Den 15 augusti 1933 anbefallde Kungl. Majit statens spannmålsnämnd att verkställa utredning och avgiva förslag beträffande frågan örn spannmålsodlingens fortsatta stödjande. I ett nied anledning härav den 18 december 1933 avgivet utlåtande har spaunmålsnämnden hemställt:

1) att överenskommelse måtte träffas med Svenska spannmålsföreningen u. p. a. örn ändringar i det mellan staten och föreningen ingångna kontraktet samt förlängning av kontraktet i sålunda ändrat skick, allt i enlighet med av nämnden härutinnan framlagt förslag;

2) att av nämnden föreslagna ändringar i föreningens stadgar måtte godkännas;

3) att såsom bidrag till täckande av de förluster, vilka föreningen vid utövande av sin verksamhet enligt förenämnda kontrakt måste vidkännas för budgetåret 1934/1935 av statsmedel måtte anvisas det belopp, Kungl. Majit kunde vilja för ändamålet avse;

4) att föreningen såsom förlagskapital måtte tillhandahållas ett belopp av högst 70 miljoner kronor i av staten utgivna obligationer;

5) att bestämmelser måtte meddelas angående reglering av införseln av havre majs, korn, vicker, pelusker och andra foderärter, foderbönor, tapiokarot, maniokarot, arrowrot och melassfoder samt med de nu nämnda jämförliga fodermedel enligt av nämnden i utlåtandet angivna grunder;

6) att vid införsel av fodermedel, som nyss nämnts, måtte upptagas särskild införselavgift på sätt och för ändamål, nämnden i utlåtandet föreslagit;

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

7) att kli, som infördes till riket, måtte påläggas skatt i överensstämmelse med vad nämnden härutinnan anfört;

a^> i avvaktan på ikraftträdandet av de bestämmelser, som avsåges under 5)—7), förbud måtte meddelas mot införsel av oförmälda fodermedel utan nämndens tillstånd; samt

9) att 2 § förordningen den 14 juni 1933 (nr 329) örn skatt å oljekakor och vissa slag av födermjöl måtte sålunda ändras, att dylik skatt utgmge för varje kilogram av varans nettovikt med det belopp, lägst 2 öre och högst 6 öre, som Kungl. Majit bestämde.

Spannmålsnämnden framhåller, att icke endast de nuvarande osäkra förhållandena å världsmarknaden för brödsäd och utsikterna å densamma utan även den ekonomiska situationen lör vårt jordbruk i dess helhet utgjorde bärande skäl för fortsatt stödjande av den inhemska brödsädsodlingen. Till belysande av läget bar nämnden åberopat en sammanställning rörande priserna å vissa viktigare jordbruksprodukter — däribland ej ägg — under tiden januari 1930—november 1933, jämförda med motsvarande priser i medeltal åren 1925—1929, vilken sammanställning, kompletterad för tiden december 1933—februari 1934 samt utökad med uppgifter beträffande äggprisen, torde få såsom bilaga fogas till protokollet.

Vidkommande de särskilda stödåtgärderna på spannmålsodlingens område har spannmålsnämnden, vad först inmalningstvånget beträffar, ansett, att detsamma icke kunde tänkas upphöra inom de närmaste åren. Därjämte har nämnden emellertid — under erinran att, på sätt i det följande skall närmare beröras, ett betydande' spannmålsöverskott för närvarande förefunnes — ansett särskilda prisstödjande åtgärder erforderliga. Nämnden bar härutinnan uttalat, att man även för 1934 års skörd eller intill dess det befintliga spannmålsöverskottet på ett eller annat sätt kunnat undanskaffas ur den egentliga brödsädsmarknaden borde träffa anstalter för spannmålsprisernas stödjande, liknande dem, som varit gällande de senaste åren. Ett inlösningsförfarande borde sålunda alltjämt tillämpas. Beträffande sättet för dettas anordnande har spannmålsnämnden anfört:

. Nättast skulle en inlösningsgaranti ernås genom förlängning på ytterligare ett år av kontraktet mellan staten och Svenska spannmålsföreningen. Inom nämnden bade dock rått en viss tvekan härutinnan, ty en fortsättning av föreningens verksamhet vore icke möjlig med mindre staten ställde till förfogande ganska betydande kapital. Dessutom hade föreningens organisation och arbetsordning visat sig icke i alla delar lämplig, sedan brödsädsskördarna nått den nuvarande omfattningen. Inom nämnden hade därför utarbetats förslag till bestämmelser angående ett statligt bolag, som skulle övertaga föreningens verksamhet. Då nämnden likväl slutligen stannat för den meningen, att man helst borde söka ernå en förlängning av kontraktet, hade ett avgörande skäl för denna lösning av frågan varit, att nämnden tänkt sig, att någon ytterligare förlängning icke skulle behöva komma till stånd och att inlösningsförfarandet sålunda efter år 1935 skulle kunna upphöra. Nämnden hade

Kungl. Maj:ts proposition nr257.

emellertid därvid förutsatt, att — därest förhållandena å världsmarknaden då skulle vara i det liela oförändrade — åtgärder vidtoges, som dels ledde till undanskaffande av ett besvärande spannmålsöverskott, dels ock medförde för den svenska fodersädesodlingen skäliga priser. Med sådana och med inmalningsförordningen alltjämt i kraft borde brödsädsodlingen hava fått ett sådant stöd, att jordbrukarna med tillhjälp av sina organisationer borde kunna uppnå skäliga priser å brödspannmålen.

I samband med att spannmålsnämnden sålunda förordat förlängning av avtalet med Svenska spannmålsföreningen har nämnden föreslagit vissa ändringar i gällande kontrakt och stadgar. För de viktigare skall här i korthet redogöras.

Beträffande föreningens inköpsskyldighet under juni—juli har föreslagits det tillägget till gällande bestämmelser, att säljare skall äga rätt att för till föreningen såld spannmål erhålla betalning före utgången av augusti månad, under förutsättning att säljaren åtager sig att därefter för föreningens räkning lagra spannmålen på av spannmålsnämnden föreskrivna villkor, till dess densamma kan av föreningen mottagas. Föreningens skyldighet att, på anmaning av spannmålsnämnden, verkställa inköp av spannmål under annan tid än juni—juli har utvidgats i så måtto, att den gjorts oberoende av kvarnarnas lagringsförmåga. Sistberörda ändring sammanhänger, på sätt i det följande närmare angives, därmed, att spannmålsnämnden ansett det böra stå öppet för föreningen att inköpa och denaturera brödsäd för foderändamål. Av samma anledning har föreslagits rätt för Kungl. Majit att i vissa fall förordna örn försäljning av inköpt spannmål till annat pris än marknadspriset å brödsäd. — De till föreningen anslutna kvarnarnas inköpsskyldighet gentemot föreningen har föreslagits skola bortfalla. Såsom motivering har spannmålsnämnden anfört, att kvarnarna vore urståndsätta att, på sätt nu ålåge dem, före den 31 december inköpa den spannmål, föreningen inlöst. Dels försloge icke deras lagerutrymmen, dels torde många kvarnar ej kunna uppbringa erforderligt kapital. Vidare skulle, anför spannmålsnämnden, ett utförsäljande till kvarnarna av ifrågakommande stora myckenheter gammal spannmål, även örn detta vore möjligt, förorsaka ett fullständigt sammanbrott på marknaden för ny skörd. Härtill komme ytterligare, att erfarenheten visat, att föreningen vid försäljningen av gammal spannmål till kvarnarna ej lyckats ernå bättre priser än som skulle hava erhållits i fria marknaden. — Kvarnarnas lagringsskyldighet med avseende å den spannmål, som föreningen köper under juni—juli, föreslås skola i viss mån utvidgas. I gällande bestämmelser angående ersättning till kvarnarna för lagring av föreningens spannmål föreslås jämväl ändringar. Vidare föreslås beträffande styrelsens sammansättning den ändringen, att antalet ledamöter skall utökas till nio samt att av dessa ordförande och ytterligare tre ledamöter jämte suppleanter för dem skola utses av Kungl. Majit. Vad angår styrelsens befogenhet föreslås, att do av Kungl. Majit utsedda ledamöterna ensamma skola äga besluta i frågor, som röra inköp eller försäljning av spannmål, samt att, vid bestämmande av gottgörelse, örn tre av nämnda ledamöter förena sig örn samma mening, denna skall gälla såsom styrelsens beslut, under förutsättning att beloppet ej fastställes högre än till 5 kronor för 100 kilogram spannmål. I samband med att de av Kungl. Majit utsedda styrelseledamöterna tillerkänts angivna vidsträckta beslutanderätt har föreslagits, att förenin-

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

gen skall fritagas från ansvar gentemot staten för förlust, som kan föranledas genom beslut av sagda ledamöter.

Till närmare motivering av ändringsförslagen, vilka torde få såsom bilagor fogas till protokollet, anför spannmålsnämnden följande.

»Kontraktet.

2 § tredje stycket. Ändringarna innebära endast ett stadfästande av gällande praxis, enligt vilken spannmålen i förekommande fall av säljaren utan kostnader för föreningen skall levereras inlastad i fartyg eller å järnvägsvagn.

Vidkommande antalet här upptagna uppsamlingsområden har ingen ändring föreslagits. Jämlikt Kungl. Maj:ts anbefallning till nämnden i brev den 2 juni 1933 har nämnden visserligen undersökt lämpligheten aX.. a^ jemväl Kopparbergs län intoges som uppsamlingsområde. Då möjligheter att inom länet uppsamla och lagra brödsäd i större utsträckning icke förefinnas, har nämnden emellertid, efter hörande av Svenska spannmålsföreningens styrelse, ansett sig icke kunna förorda en dylik utökning av antalet uppsamlingsområden.

2 § fjärde stycket. Detta stycke är nytt. Stadgandet har föranletts av de ändrade förhållanden, som inträtt till följd av de senaste årens stora skördar. Då överenskommelsen mellan staten och föreningen första gången träffades, utgick man från att all spannmål av gammal skörd skulle kunna mottagas, innan ny skörd kom i marknaden. Redan årets spannmålsöverskott har omöjliggjort detta. För att möjliggöra för varje säljare av spannmål att erhålla betalning av föreningen, åtminstone före den 1 september, bär nu föreslagits skyldighet för föreningen att likvidera spannmålsköpen mom nämnda tid under förutsättning att spannmålen därefter, örn så påfordras, lagras för föreningens räkning på ett betryggande sätt. Jämväl för det fall, att den hembjudna spannmålen varit belånad, är ett dylikt stadgande av betydelse.

3 §. Stadgandet i denna paragraf har tidigare avsett s. k. stödköp. Den nu föreslagna utvidgningen av föreningens inköpsskyldighet har föranletts av behovet att inköpa och genom denaturering eller på annat lämpligt sätt från den egentliga brödsädesmarknaden undanskaffa en del av brödsädesöverskottet. Inköpen skola i första hand företagas inom de områden, där priserna äro lägst, varigenom förluster för föreningen i görligaste mån undvikas. Denna regel får dock icke utgöra hinder för att inköpen förläggas till områden, som med hänsyn till frakt- och kvalitetsförhållanden m. m. äro att föredraga.

6 § första stycket. Förändringen innebär endast ett förtydligande av nu gällande bestämmelse.

7 § andra stycket. Bestämmelsen torde ej medföra något avsteg från tillämpad praxis.

7 § tredje stycket. Vad som här föreskrives överensstämmer i huvudsak med nuvarande stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf. Den förändring, som vidtagits, innebär, att föreningen, om ny skörd tidigt kommer i marknaden, får möjlighet att utförsälja gammal skörd till sådana priser, att den gamla spannmålen kan få önskad avsättning.

7 § fjärde stycket. Nuvarande tredje, fjärde och femte styckena hava föreslagits skola utgå. Detta sammanhänger med att dels, i anslutningtill vad tidigare anförts, bestämmelserna i stadgarnas 7 § c) och d) an-

31 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

gående kvarnarnas inköpsskyldighet ansetts böra bortfalla, dels ock do av Kungl. Majit utsedda ledamöterna i föreningens styrelse, enligt vad nedan närmare angives, föreslås skola äga allena besluta angående föreningens försäljningar. Det föreslagna nya fjärde stycket innebär, att föreningen blir pliktig att enligt Kungl. Majits bestämmande utförsälja spannmål till lägre priser än marknadspris och på andra villkor än va'd i övrigt skall gälla. Stadgandet gäller dock endast sådan spannmål, som är avsedd att undanskaffas från den egentliga brödsädesmarknaden.

8 § tredje stycket. Ändringen innebär en väsentligen utvidgad rätt för de av Kungl. Majit utsedda ledamöterna av styrelsen att bestämma gottgörelsens belopp.

11 § första stycket. Härutinnan bar ingen ändring föreslagits. Från kvarnhåll har emellertid framhållits, att begreppet god bakningsduglighet vore i behov av en närmare definition. I sådant hänseende borde enligt kvarnarnas mening tillämpas vad som anföres i ett i december 1933 av särskilda sakkunniga avgivet utlåtande, vilket såsom bilaga fogats vid denna skrivelse.1 Kvarnrepresentanterna lia för samtycke till en förlängning av kontraktet förutsatt, att nämnden anslöte sig till sagda utlåtande.

Då ifrågavarande utlåtande, vid vars utarbetande nämndens sakkunnige, professor A. Åkerman, deltagit, synes ägnat att klargöra vissa i sammanhang med begreppet god bakningsduglighet stående frågor, har nämnden ansett sig kunna uttala sin anslutning till utlåtandet såsom vägledande för tolkningen av nämnda begrepp, såvitt angår de till föreningen anslutna kvarnarna.

12 § första stycket. I samband med utvidgningen av den beslutanderätt, som tillkommer de av Kungl. Majit utsedda ledamöterna av föreningens styrelse, har föreningens ansvarsskyldighet vid underlåtenhet att fullgöra kontraktets förpliktelser så till vida ändrats, att dylik underlåtenhet, därest den föranletts av beslut, som fattats av de utav Kungl. Majit utsedda styrelseledamöterna, icke skall kunna medföra några ersättningsanspråk från statens sida gentemot föreningen.

14 § tredje stycket. På förslag av kvarnrepresentanterna har gällande bestämmelse angående statens ansvarighet gentemot föreningens medlemmar förtydligats. Vidare har stadgandet rörande föreningens ansvarighet gentemot staten ändrats i anslutning till vad som anförts vid 12 §.

14 § fjärde stycket. Det har ansetts skäligt, att den rätt, som enligt gällande bestämmelser för visst fall tillkommer föreningens styrelse att påfordra upphörande av föreningens importverksamhet, överflyttas på kvarnrepresentanterna i styrelsen. Ändringen innebär ett godkännande av denna synpunkt.

Övriga ändringar i 14 § föranledas uteslutande av kontraktets förlängning.

Stadgarna.

7 § a). Ändringen innebär ett ökat åtagande från kvarnarna att lagra svensk brödsäd. Enligt det föreslagna stadgandet bliva kvarnarna skyldiga att vid varje tidpunkt, då så fordras av föreningen, för den-

1 Nämnda utlåtande har här ej inedtagits.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

nas räkning mottaga och lagra spannmål av gammal skörd, därest ej tre fjärdedelar av deras lagringsutrymmen då redan äro belagda med svensk brödspannmål och av denna spannmål minst så stor myckenhet, som motsvarar halva lagringsutrymmena, utgöres av gammal skörd.

7 §c) och d). De nu under dessa moment upptagna skyldigheterna för föreningsmedlemmarna hava, såsom förut nämnts, ansetts böra bortfalla.

8 § andra stycket. Tvist angående medlems stadgeenliga lagerutrymmen har ansetts böra hänskjutas till skiljenämnd enligt stadgarnas 22 § i stället för till Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln.

9 § tredje stycket. I samband med att kvarnarna åtagit sig ökad lagringsskyldighet för föreningens räkning har det ansetts skäligt, att de erhölle ersättning för all lagring av spannmål för föreningen.

10 § och 13 § mom. 2. Nuvarande stadganden under 10 § och 13 § mom. 2 hava såsom helt sammanhängande med de uteslutna bestämmelserna i 7 § c) och d) ansetts böra utgå.

15 §. Nämnden har i annat sammanhang omnämnt, att antalet av Kungl. Majit utsedda ledamöter i föreningens styrelse ansetts böra utökas . till fyra. Det totala antalet styrelseledamöter blir sålunda nio. Samtidigt har, på sätt jämväl tidigare framhållits, de av Kungl. Majit utsedda ledamöterna föreslagits skola erhålla avsevärt vidgad befogenhet, framför allt beträffande frågor, som gälla föreningens inköp och försäljningar ävensom angående bestämmandet av gottgörelsen. I anslutning härtill anser sig nämnden böra uttala, att den fjärde av Kungl. Majit utsedde styrelseledamoten bör vara en med affärslivet väl förtrogen person. Samtidigt bör denne emellertid vara i görligaste mån fristående gentemot kvarnindustrien och spannmålshandelns intressen. Nämnden vill i detta sammanhang framhålla, att de många svårigheter av skiftande karaktär, som säkerligen komma att uppstå i samband med spannmålsöverskottets mottagande och avyttring, komma att ställa stora krav på spannmålsföreningens styrelse och ledning i övrigt.

17 § första stycket. Det har ansetts förmånligt att låta föreningens räkenskapsår sammanfalla med kalenderåret.

19 § första stycket. Förändringen av räkenskapsåret föranleder en däremot svarande framflyttning av tiden för ordinarie föreningssammanträde.

22 §. Ändringen sammanhänger med den föreslagna ändringen i 8 § andra stycket.»

Beträffande spannmålsproduktionens omfattning anför spannmålsnämnden, att 1933 års brödsädsskörd vore den största, vårt land hittills kunnat uppvisa. Samtidigt vore kvaliteten hos nämnda skörd sällsynt god. Från 1930 till 1933 hade brödsädsarealen ökat med sammanlagt mer än 40,000 hektar. Den kraftigaste ökningen hade inträffat det senaste året och finge säkerligen ses i samband med den oförmånliga prisutvecklingen å de animala produkterna och de låga fodersädspriserna. Utvidgningen av brödsädsarealen hade i första hand skett på bekostnad av havreodlingen, men även annan fodersädsodling hade trängts tillbaka. Spannmålsnämnden åskådliggör ifrågavarande utveckling med följande tabeller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 257. 33

Spannmålsodlingens utveckling 1914—1933.

Arealer för vete och råg (hektar).

1 Preliminära tal.

Till jämförelse må återgivas följande från statistiska centralbyrån i februari 1934 inhämtade arealuppgifter från 1934 års hrödsädsinventering i Svea- och Götaland, jämförda med motsvarande siffrar för åren 1930—1933.

Vad angår de senaste årens skörderesultat hänvisar spannmålsnämnden till följande sammanställning.

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 1 sami. Nr 257.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

1 Preliminära tal.

På grund av de två sista årens stora brödsädsskördar kommer enligt spannmålsnämndens beräkningar den 1 september 1934, därest ej särskilda åtgärder vidtagas, att finnas ett brödsädsöverskott av omkring

380.000 ton. Nämnden anför härutinnan i huvudsak följande.

Den 1 september 1933 funnes kvar av gammal skörd 113,416 ton vete och 50,642 ton råg. För en mjuk övergång från ett konsumtionsår till ett annat med bibehållande av nuvarande inmalningsprocenter fordrades emellertid, att den 1 september varje år funnes kvar omkring 50,000 ton vete och 15,000 ton råg. Det absoluta brödsädesöverskottet den 31 augusti 1933 kunde alltså uppskattas till omkring 63,000 ton vete och 35,000 ton råg. Brödsädsförbrukningen under konsumtionsåret 1933/1934 kunde ej beräknas högre än till 626,000 ton vete och 348,000 ton råg. Enligt tidigare anförda uppgifter kunde 1933 års skörd uppskattas till omkring

795.000 ton vete och 459,000 ton råg. Beräknades härifrån avgå till utsäde 70,000 ton vete och 45,000 ton råg, återstode 725,000 ton vete och

414.000 ton råg. Någon rågimport behövde man i detta sammanhang icke räkna med, men veteimporten torde, med utgående ifrån 88 procent effektiv inmalning, böra uppskattas till 50,000 ton. På angivet sätt beräknade förbrukning skulle alltså kunna anses uppgå till 775,000 ton vete och 414,000 ton råg. Med en verklig förbrukning av allenast

626.000 ton vete och 348,000 ton råg skulle överskottet av 1933 års skörd sålunda kunna uppskattas till 149,000 ton vete och 66,000 ton råg. Det sammanlagda överskottet av 1932 och 1933 års brödsädsskördar den 1 september 1934 kunde därför beräknas till omkring 263,000 ton vete och

117.000 ton råg eller tillhopa 380,000 ton. I denna summa inginge dock de 65,000 ton, som beräknats under nuvarande förhållanden vara behövliga för en mjuk övergång från ett konsumtionsår till ett annat. Efter avdrag av denna kvantitet skulle sålunda som absolut överskott kvarstå

315.000 ton spannmål av vete och råg.

Spannmålsnämnden anför, att inom nämnden förts ingående överläggningar angående möjligheterna att begränsa brödsädsodlingen, samt att därvid bland annat frågan örn arealkontingentering varit under bedömande. Emellertid har nämnden stannat för att för närvarande ej några andra åtgärder i förevarande syfte borde vidtagas än att priserna på brödsäd och fodersäd bragtes i lämpligt förhållande till varandra. Till belysande av prisutvecklingen åberopar nämnden föl-

35 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

jande sammanställning, angivande priset å svensk brödsäd samt foderspannmål och vissa andra fodervaror i kronor per deciton.

För ernående av den minskning av spänningen mellan brädsäds- och fodersädspriser, som enligt spannmålsnämndens mening borde komma till stånd, förordar nämnden dels en skälig sänkning av de garanterade priserna å brödsäd vid fortsatt inlösningsförfarande, dels ock böjning av fodersädspriserna. I sistberörda hänseende framhåller nämnden, att under nuvarande förhållanden ett pris i importhamn för deciton majs ej understigande 12 kronor och ett havrepris, som anslöte sig därtill, vore skäligt avvägda. Angivna majspris skulle enligt nämndens beräkning kunna medföra ett pris å fodervete av omkring 13 kronor för deciton. Under förmälan, att en förutsättning för höjning av priset å fodersäd vore, att importen av den utländska fodersäden inskränktes, anför nämnden, att ett nedskärande av importen av billig fodersäd även av den anledningen vore önskvärd, att åtgärden skulle verka återhållande på den under förhandenvarande omständigheter allt för stora animala produktionen, framför allt svinproduktionen. Nämnden anför vidare i detta sammanhang.

Uppenbarligen kunde en fördyring av fodersäden under en viss övergångsperiod, eller intill dess produktionen hunnit anpassa sig efter de nya förhållandena ganska hårt drabba exempelvis en del svinuppfödare. I främsta rummet torde detta emellertid gälla dels dem, som hade en svinproduktion av nästan industriell karaktär, dels ock de jordbrukare, vilka i onaturligt stor omfattning odlat brödsäd och baserat svinproduktionen på importerade fodermedel. Även vissa smärre fläskproducenter, som i stor utsträckning använde sig av inköpta fodermedel och i väsentlig grad hade sin utkomst av denna produktion, komme givetvis att övergående få känning av fördyringen. Vad i det föregående sagts örn fläskproduktionen torde jämväl i vissa hänseenden gälla äggproduktionen. Nämnden måste dock anse, att i nuvarande läge övervägande skäl talade för åtgärder av här ifrågavarande slag.

Frågan örn höjning av fodersädspriserna och begränsning av importen av fodersäd sammanhänger enligt spannmålsnämnden nära med spörsmålet att finna avsättning för det inhemska brödsäds-

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

överskottet. Nämnden anför, att om regleringsorganet skulle kunna omhändertaga brödspannmålen och örn brödsädsmarknaden hösten 1934 icke skulle bliva fullständigt desorganiserad, stora myckenheter brödsäd med det snaraste måste undandragas den egentliga brödsädsmarknaden. I sådant syfte hade diskuterats att ålägga kvarnindustrien att vid förmälning av vete uttaga mjölprodukter till en viss procentsats, understigande de 75 å 78 procent, som numera vore vanliga. En dylik bestämmelse syntes emellertid nämnden vara ett alltför hårt ingrepp i industriens handlingsfrihet, varjämte den bomme att tyngst drabba de stora, tekniskt bäst utrustade kvarnföretagen. Enligt nämndens mening forde, bortsett från den möjlighet till export, som under vissa omständigheter kunde tänkas föreligga, något annat sätt att förbruka brödsädsöverskottet än genom utfodring icke för närvarande kunna ifrågakomma, Ett utförande på fodermarknaden av brödsäd förutsatte emellertid importrestriktiva åtgärder, vilka borde vara av den art, att högre priser å den inom landet odlade fodersäden än de nu betalade säkerställdes. Importregleringen borde omfatta havre, majs, korn, vicker, pelusker och andra foderärter, foderbönor, tapiokarot, maniokarot, arrowrot och melassfoder ävensom produkter, vilka genom förmälning eller på annat sätt för foderändamål framställts av dessa varor. Då möjlighet förelåge, att de uppräknade fodermedlen kunde ersättas av andra utländska fodervaror, borde Kungl. Majit äga befogenhet att utsträcka regleringen till att avse jämväl dylika ersättningsprodukter. Angående sättet för importregleringens genomförande föreslår spannmålsnämnden i huvudsak följande.

Kegleringen skall i fråga örn havre ske sålunda, att för import av sådan havre, som ej är avsedd för tillverkning av gryn eller mjöl, fordras, att i varan inblandas svensk havre till myckenhet motsvarande av Kungl. Majit fastställd regleringsprocent. Kungl. Majit bör emellertid äga möjlighet att undantagsvis, där omständigheterna så påkalla, medgiva befrielse från inblandningsskyldigheten. Spannmålsnämnden har härvid särskilt tänkt på vissa fall av import för tillgodoseende av de norrländska behoven av foderhavre. Sådan denaturering av foderhavre genom färgning med eosinlösning, som för närvarande äger rum enligt kungörelsen angående färgning av importhavre, skall fortfarande företagas. De befogenheter, som härvid för närvarande ankomma på lantbruksstyrelsen, överflyttas på spannmålsnämnden, vilken jämväl skall handhava regleringen i övrigt.

Vad angår övriga ifrågavarande fodermedel skall för importörerna stå öppet att välja mellan att i importvaran inblanda svensk brödsäd till myckenhet motsvarande viss regleringsprocent, som av Kungl. Majit fastställes, samt att genom färgning eller på annat sätt i motsvarande utsträckning denaturera sådan spannmål. Kegleringsprocenten kan fastställas olika såväl för olika fodervaror som beroende på huruvida för omförmälda inblandning eller denaturering skall användas vete eller råg. Kungl. Majit skall jämväl kunna föreskriva, att allenast vete eller allenast råg får komma till användning för ifrågavarande ändamål. För

37 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

all import skall fordras tillstånd av spannmålsnämnden. Inblandning vid införseln skall ske under kontroll av tullmyndighet. Denaturering av svensk brödsäd skall verkställas under kontroll av tullmyndighet eller under uppsikt av kontrollant, som generaltullstyrelsen utser. .För inblandning eller denaturering får endast användas fullt kvarnduglig vara. Denna tillhandahålles importören av regleringsorganet (Svenska spannmålsföreningen) eller genom dess ombud till fodersädspris. Uteslutet bör dock ej vara, att importören direkt i marknaden inköper den svenska brödsäd, som erfordras för inblandningen eller denatureringen, samt därefter av regleringsorganet erhåller ersättning med skillnaden mellan marknadspriset å kvarngill brödsäd och skäligt fodersädspris.

För täckande av de kostnader och förluster, regleringsorganet genom nyssherörda anordning kommer att orsakas, skall å samtliga ifrågavarande importvaror, såväl foder- som grynhavre däri inräknat, uttagas en införselavgift. Avgiften skall vid införseln erläggas till tullverket samt utgå för varje kilogram av varans nettovikt med det belopp, lägst 2 öre och högst 6 öre, som Kungl. Maj:t bestämmer. Avgiften kan fastställas olika för olika varuslag. Kungl. Maj:t skall äga befogenhet att, örn omständigheterna finnas så påkalla, medgiva befrielse från eller nedsättning i stadgad avgift. Örn de inflytande avgiftsmedlen därtill förslå, skola desamma kunna tagas i anspråk jämväl för täckande av förlust, som av annan anledning än förut nämnts uppkommit eller uppkommer genom statliga åtgärder för spannmålsodlingens tryggande.

För att hindra, att höjningen av fodersädspriserna medför ökad förbrukning av kraftfoder, föreslår spannmålsnämnden vidare sådan ändring i förordningen örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl, att Kungl. Majit erhölle möjlighet att, örn så skulle visa sig erforderligt, höja beloppet av sagda skatt, nu bestämt till 2 öre för varje kilogram av av varans nettovikt, till högst 6 öre för kilogram. Ur liknande synpunkter föreslår nämnden tillika upptagande av skatt å importerat kli. Sistberörda skatt bör enligt nämndens förslag anpassas så, att klipriset kommer att ungefär motsvara havrepriset. På Kungl. Majit bör ankomma att förordna örn utgörande av dylik skatt och att fastställa skattens storlek inom en gräns av lägst 2 öre och högst 6 öre för kilogram av varans nettovikt. Med hänsyn till kliets karaktär ay huvudsakligen mjölkfoder böra de inflytande skattebeloppen enligt nämndens mening disponeras på enahanda sätt som skatten å oljekakor och vissa slag av fodermjöl, eller således för ändamål, sammanhängande med mjölkregleringen. Enligt nämndens förslag skall, i olikhet mot vad som gäller beträffande sistnämnda skatt, för inom landet tillverkat kli skatt ej erläggas. Såsom motiv härför anför nämnden, att kontrollen över till-' verkat kli svårligen kunde upprätthållas. Ej heller torde, framhåller nämnden, det inom landet tillverkade kliet behöva skattebeläggas för att hindra kvarnindustrien att till sin fördel utnyttja de högre priserna å importerat kli. Då klipriset inginge som en integrerande del i kalkylen över mjölpriserna, torde nämligen konkurrensen kvarnarna emellan förhindra obehöriga vinster. En förhöjning av klipriserna kunde där-

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

emot enligt nämndens mening så tillvida underlätta spannmålsregleringen, som därav kunde följa, att kvarnarna av spannmålen uttoge mer knoch mindre mjölprodukter än vad för närvarande vore fallet.

Spannmålsnämnden har verkställt beräkningar över de myekenheter brödsäd, som årligen kunde finna avsättning för foderändamål, därest den av nämnden föreslagna importregleringen genomfördes. För att belysa förbrukningen av fodersäd och importerat kli under de senaste konsumtionsåren åberopar nämnden följande sammanställning.

De i denna sammanställning såsom importöverskott angivna myckenheterna utgöras, enligt vad spannmålsnämnden framhåller, nära nog uteslutande av majs och havre. Importen av dessa två foderslag under den tid, sammanställningen avser, framgår av följande, ur nämndens utlåtande hämtade siffror.

Nämnden förutsätter, att minskning i svinbeståndet, orsakad av exportsvårigheterna och de förhöjda fodersädspriserna, kommer att medföra en nedgång i majshehovet med 50,000 å 60,000 ton. Vidare utgår nämnden från att efterfrågan på havre kommer att bliva obetydlig, samt att behovet av importerad fodersäd ytterligare minskas därigenom att en del brödsäd kommer att, såsom en följd av det förbättrade prisläget å fodervaror, utfodras utan denaturering. I betraktande av dessa omständigheter anser nämnden det årliga importbehovet av fodersäd efter importregleringens genomförande icke kunna uppskattas till större myc-

39 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

kenhet än omkring 200,000 ton. Nämnden framhåller emellertid, att ett fullständigt avskärande av denna import och de importerade fodervarornas ersättande med denaturerad inhemsk brödsäd knappast vore tillrådligt, då särskilt för äggproduktionen en viss tillgång på majs finge anses önskvärd. Man borde därför enligt nämndens mening ej räkna med att årligen på fodersädsmarknaden kunna utföra mer än omkring

150,000 ton brödsäd.

Spannmålsnämnden har vidare gjort vissa beräkningar rörande Svenska spannmålsföreningens ekonomiska ställning och de förluster, som spannmålsregleringen kunde komma att föra med sig. Enligt vad nämnden anför vore det uppenbart, att föreningen ej längre kunde finansiera sin rörelse såsom från början avsetts, nämligen genom upptagande av gottgörelse å importerad brödsäd. Med nuvarande höga inmalningsprocenter kunde, oaktat gottgörelsen för vete satts så hög som 5 kronor för deciton, ej beräknas i gottgörelsemedel årligen inflyta mer än omkring 2.5 miljoner kronor, motsvarande en veteimport av 50,000 ton. Den 31 december 1933 beräknades föreningens räkenskaper visa en förlust av omkring 4.i miljoner kronor. Före den 1 september 1934 kunde föreningen möjligen av förenämnda brödsädsöverskott örn 380,000 ton undanskaffa omkring 60,000 ton på annat sätt än genom förmälning. Förlusterna härå kunde uppskattas till omkring 4 miljoner kronor. Då under tiden 1 januari—31 augusti 1934 i gottgörelsemedel borde inflyta omkring 1.6 miljoner kronor, kunde föreningen den 1 september 1934 beräknas hava en balanserad förlust uppgående till omkring 6.5 miljoner kronor. Vid samma tidpunkt torde föreningens innehav av spannmål uppgå till omkring 320,000 ton med ett värde i föreningens band av omkring 63 miljoner kronor. Föreningens totala kapitalbehov skulle således då vara i det närmaste 70 miljoner kronor, vilket belopp emellertid, i den mån försäljningen av inlöst spannmål fortskrede, komme att minskas. Föreningen bade den 31 augusti 1933 ett insatskapital av 11,160,200 kronor, därav 557,250 kronor inbetalats kontant och återstoden erlagts i form av reverser. En kredit till angivna belopp, 70 miljoner kronor, skulle föreningen emellertid billigast erhålla, örn däremot svarande statsobligationer ställdes till förfogande och finge belånas i riksbanken. Nämnden föresloge, att staten ville utfästa sig att genom riksgäldskontoret tillhandahålla föreningen såsom förlagskapital ett belopp av sammanlagt högst 70 miljoner kronor i av staten utgivna obligationer, vilka finge av föreningen belånas men ej försäljas.

Vid beräknandet av de förluster, spannmålsföreningen måste vidkännas å sin verksamhet, har spannmålsnämnden förutsatt, att utförsäljningen av brödsäd till foder kunde påbörjas den 1 mars 1934 och att ett pris därvid skulle kunna erhållas av 13 kronor för deciton. Vidare har antagits, att undanskaffandet av hela brödsädsöverskottet skulle taga en tid av två och ett halvt år. Nämnden har räknat med att under sådana

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

förhållanden prisfallsförlusten komme att uppgå till sammanlagt omkring 19 miljoner kronor varjämte lagrings- och räntekostnaderna komme att belöpa sig till 18 miljoner kronor. De totala utförsäljningskostnaderna skulle sålunda bliva 37 miljoner kronor, vartill komme den från år 1933 balanserade förlusten å 4.i miljoner kronor. Under förutsättning att införselavgiften å fodermedel årligen inbragte 2 miljoner kronor och att i gottgörelse uttoges 2.5 miljoner kronor örn året, skulle under bela utförsäljningstiden sammanlagt i införselavgift och gottgörelse inflyta omkring 11 miljoner kronor. Den totala förlusten skulle alltså bliva omkring 30 miljoner kronor. Spannmålsnämnden föreslår, att för täckande av denna förlust medel måtte ställas till föreningens förfogande från statskassan. Nämnden hänvisar samtidigt till möjligheten att låta den föreslagna införselavgiften å fodermedel ävensom gottgörelsen för importerad brödsäd utgå jämväl sedan brödsädsöverskottet undanskaffats och inlösningsgarantien upphört att gälla.

I samband med sist berörda spörsmål har spannmålsnämnden övervägt att genom avgiftsbeläggning av brödsädsodlingen skaffa ytterligare medel till gäldande av de förluster, som spannmålsregleringen medförde. Sålunda har nämnden undersökt möjligheten att uttaga viss avgift å svenskt vete, som förmaldes till människoföda. Nämnden har därvid utgått från att avgiften borde erläggas av odlaren, men att redovisningsskyldighet för densamma gentemot statsverket borde åvila vederbörande kvarnföretag, som sålunda bade att ombesörja uppbörden. Avgiften borde utgå med högst 2 kronor för 100 kilogram. Undantag borde medgivas i fråga örn sådant vete, som mot tull eller lön förmaldes för odlarens eget behov, därest odlarens brukningsdel ej omfattade större åkerareal än 5 hektar. Uppgift härom borde styrkas medelst intyg från kommunalnämndsordförande eller landsfiskal. Nämnden har emellertid funnit svårigheterna att effektivt kontrollera avgiftens behöriga utgörande så stora — närmare 3,000 kvarnar skulle beröras av anordningen — att nämnden låtit ifrågavarande uppslag förfalla.

Vidare bar nämnden Övervägt ett system, enligt vilket avgift skulle av odlaren erläggas i förhållande till storleken av den utav honom odlade brödsädsarealen. Nämnden bar i detta fall, utgående från en grundavgift av 10 å 12 kronor för hektar, förutsatt, att avgiften borde fastställas till olika belopp alltefter jordens bördighet. Liksom beträffande veteavgiften bar nämnden ansett, att mindre brukningsdelar borde vara fria från avgift, och som övre gräns har nämnden även här tänkt sig en åkerareal av 5 hektar. Arealavgiftens erläggande borde knytas till kronouppbörden. Med hänsyn särskilt till de administrativa svårigheter, som skulle vara förenade med avgiftens uttagande, har nämnden emellertid ansett, att icke heller denna anordning lämpligen borde komma till stånd.

Slutligen må nämnas, att spannmålsnämnden räknat med, att de före-

41 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

slagna åtgärderna för brödsädsöverskottets undanskaffande komme att för budgetåret 1934/1935 medföra ett ökat anslagsbehov för nämnden av

30,000 kronor.

Inom nämnden har dels beträffande viss del av utlåtandet skiljaktig mening uttalats av herr C. W. M. Andersson i Igelboda, dels ock särskilt yttrande avgivits av friherre W. G. Stiernstedt.

Herr Andersson har anfört, att han i likhet med nämndens majoritet ansett, att brödsädsöverskottet med de åtgärder, som nämnden föreslagit, borde kunna vara avverkat till den tid, då 1936 års skörd komme i marknaden, och att, sedan sagda överskott vore undanskaffat, inlösningsförfarandet borde kunna avvecklas. Enligt reservantens mening borde detta tydligare hava kommit till uttryck i utlåtandet, så att jordbrukarna, då de planerade sin sådd, skulle veta, att någon inlösningsgaranti efter 1935 ej kunde påräknas. Beträffande importregleringen har vidare reservanten intagit en från nämndens majoritet i viss mån avvikande ståndpunkt. Reservanten har härutinnan uttalat, att enligt hans mening de föreslagna inblandnings- och denatureringsbestämmelserna vore tillfyllest för vinnande av det av spannmålsnämnden avsedda ändamålet utan att behöva kombineras med upptagande av införselavgift. Importören borde som regel få inköpa den brödsäd, som skulle inblandas eller denatureras, till de i fria marknaden gällande priserna å brödsäd. Regleringsprocenten kunde då sättas så hög, att det önskade prisläget å fodervaran uppnåddes. Sedan brödsädsöverskottet undanskaffats, kunde priset å svensk fodersäd hållas på skälig nivå genom att för import av fodersäd krävdes inblandning av svensk fodersäd. Ansåge emellertid Kungl. Majit lämpligt att införa en införselavgift, borde i stället inblandnings- och denatureringsförfarandet slopas. Införselavgiften borde sättas så, att den verkade fördyrande å den importerade fodervaran i skälig grad. Brödsädsöverskottet finge sedan av spannmålsföreningen försäljas till foder i lämplig omfattning och till priser, som kunde konkurrera med importvarans. Den förlust, som genom denna försäljning uppstode, borde täckas med de medel, som inflöte i införselavgift och, i den mån detta ej kunde ske, direkt av statsmedel.

Friherre Stiernstedt har uttalat, att inlösningsförfarandet möjligen skulle kunna upphöra redan med 1934. I stället skulle då inrättas något lämpligt statsorgan, som verkställde stödköp av spannmål, där så erfordrades. Förutsättning för att med detta system priset å den svenska brödsäden skulle kunna hållas uppe å skälig nivå vore emellertid dels att möjligheter funnes till lagring av nuvarande brödsädsöverskott, tills detta kunde utan att tynga brödsädsmarknaden på lämpligt sätt avyttras, ävensom att lagringen kunde ske utan att inkräkta på de lagerutrymmen, som behövdes för det normala brödsädsbehovet, dels ock att

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

statsorganet hade möjligheter lagra den spannmål, som stödköptes, tills den kunde säljas till kvarnarna. På ett relativt sent stadium av spannmålsnämndens utredning hade från spannmålshandlare framförts ett uppslag i fråga örn lagringsmöjligheterna, som måhända vore ägnat att medverka till frågans lösning. Det rörde sig örn ett lagringssätt, gående ut på spannmålens nedtorkning till en vattenhalt av cirka 14 procent, som skulle medgiva lagring i säckar i hilliga trämagasin örn en våning och av enkel konstruktion. I frågans nuvarande läge vore emellertid svårt att göra något bestämt uttalande, huruvida en dylik linje vore framkomlig redan till hösten 1934.

Med anledning av spannmålsnämndens framställning meddelades genom kungörelsen den 21 december 1933 (nr 660) angående reglering av införseln av havre och majs samt vissa andra fodermedel förhud att, utan tillstånd av spannmålsnämnden, till riket införa havre, majs, korn, vicker, pelusker och andra foderärter, foderbönor, manioka- och arrowrot (tapiokarot), kli, alla slag, samt andra produkter, vilka genom förmälning eller på annat sätt för foderändamål framställts av omförmälda varor, ävensom melassfoder. Kungörelsen trädde i kraft den 23 december 1933 och gäller tillsvidare till och med den 30 april 1934.

över spannmålsnämndens utlåtande och förslag hava yttranden avgivits av kommerskollegium efter hörande av vissa handelskammare och kooperativa förbundet, förening u. p. a., statskontoret, lantbrukstyrelsen efter hörande av svenska lantmännens riksförbund förening u. p. a. och svenska ägghandelsförbundet förening u. p. a., generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen, riksräkenskapsverket, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, statens mjölknämnd efter hörande av svenska mejeriernas riksförening u. p. a., statens slakterinämnd efter höran-t de av Sveriges slakteriförhund förening u. p. a., Sveriges allmänna lantbrukssällskap, föreningen Sveriges spannmålsintressenter, svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening, Malmöhus läns småbrukareförbund, Sveriges fjäderfäavelsförening och spannmålsfirman Sven Hylander & C:o i Göteborg.

Beträffande frågan över huvud örn fortsatta stödåtgärder för jordbruket har lantbruksstyrelsen anfört bland annat följande.

Lantbruksstyrelsen hade verkställt undersökning av prisutvecklingen för en del jordbruksprodukter under de senaste åren med utgångspunkt från medelprisen 1925—1929. Resultatet framginge av följande indextal, därvid medelprisen för åren 1925—1929 satts lika med 100.

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

43 Svenskt vete......

Svensk råg ......

Foderkorn.........

Grynhavre vit • ■ Foderhavre vit

Matpotatis1 ......

Sockerbetor ......

Slaktkor klass I

Svin klass I......

Smör...............

Ägg..................

Prisindex (årsmedelpriser)

Denna sammanställning gåve enligt lantbruksstyrelsen mening en ganska klar bild av utvecklingen på ifrågavarande område, sedan statsmakternas ingrepp genom 1930 års riksdagsbeslut togo sin egentliga början. I fråga örn prisutvecklingen på smör och därmed på mejeriprodukter vore emellertid nyssnämnda siffror missvisande. De statliga åtgärderna på mejerihanteringens område hade först under senare delen av år 1933 nått full verkan. Lades medelpriset för smör under september— december 1933 till grund för indextalet för samma år — vilket skäligen måste ske, örn bilden av det nuvarande prisläget skulle bliva riktig, och utan olägenhet även kunde ske, då smörpriset numera ställts i oberoende av de olika produktionsförhållandena och marknadsförhållandena under olika årstider — ernåddes ett indextal av drygt 75 eller i det närmaste samma relativa prisläge som för vete och råg. Stödåtgärderna för köttmarknadens främjande vore av så färskt datum och så litet genomgripande, att deras verkan icke kunnat påverka medelpriset för år 1933.

Det svenska jordbruket befunne sig till följd av de två senaste, på varandra följande, åtminstone inom större delen av landet sällsynt goda skördeåren i förening med de stödåtgärder, som vidtagits i prisförhöjande syfte för brödsäd, sockerbetor och mejeriprodukter, icke längre i lika svårt nödläge som under vissa andra år under kristiden. Detta förhållande finge emellertid på intet sätt tagas till intäkt för den uppfattningen, att stödåtgärder för jordbruket nu skulle vara obehövliga. Världsmarknadspriset å jordbrukets produkter hade icke förbättrats utan tvärtom. Skulle det svenska jordbruket utlämnas åt konkurrensen med världsmarknadens varor, torde icke ens kommande goda skördeår, varmed emellertid icke med någon visshet vore att räkna, kunna hindra ett ytterligare försämrat läge för det svenska jordbruket. Fortsatta efter läget avpassade stödåtgärder syntes lantbruksstyrelsen sålunda tills vidare ofrånkomliga. I första hand gällde det härvid ett fortsatt stödjande av de produktionsgrenar, som hittills kommit i åtnjutande av sådant, så att icke hittills nådda resultat tillspillogåves. Av spannmåls-

1 Medelpriset för Stockholm.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

nämndens utredning framginge emellertid, att, därest icke ödesdigra förändringar i jordbrukets produktionsförhållanden skulle bliva följden, stödåtgärder måste vidtagas jämväl med avseende å andra delar av produktionen. En såvitt möjligt rationell och enhetlig plan för verksamheten i dess helhet vore enligt lantbruksstyrelsens mening ur alla synpunkter att förorda. Syftet med en sådan enhetlig plan syntes lantbruksstyrelsen under rådande abnorma förhållanden vara att söka åstadkomma en planhushållning för tillvaratagande av förefintliga avsättningsmöjligheter inom och utom Sverige för alla jordbruksprodukter, som kunde produceras inom landet.

Då såsom under nuvarande förhållanden vore fallet åtgärder till jordbruksnäringens främjande måste gå ut på en stabilisering av prisläget för jordbrukets produkter vid ett från världsmarknadens avvikande prisläge, måste dessa åtgärder inriktas på att å den inhemska marknaden för sådana produkter skapa jämvikt mellan tillförsel och efterfrågan. Det första villkoret för framgång på förevarande område vore, att ett lämpligt jämviktsläge i fråga örn produktionens omfattning bibehölles mellan lanthushållningens olika produktionsgrenar. I första hand måste de statliga åtgärderna taga sikte på att åstadkomma jämvikt mellan prisläget för brödsäd och fodersäd. Innan prisreglerande stödåtgärder vidtagits, finge jordbruksproduktionen i detta hänseende anses hava utvecklat sig normalt och ett önskvärt jämviktsläge sålunda i huvudsak hava förelegat. Det inre prisläget mellan jordbrukets olika produkter under femårsperioden 1925—1929 syntes därför vara den lämpligaste utgångspunkten för ett bedömande av det prisläge på fodersäd, som borde kunna återställa jämvikten. Under år 1933 utgjorde enligt den av lantbruksstyrelsen anförda sammanställningen medelindextalet vid utgångspunkt från sagda femårsperiod för brödsäd 76.5 och för foderkorn och foderhavre 61.5. För att åstadkomma jämvikt krävdes sålunda, under förutsättning av ett bibehållet prisläge för brödsäden, att fodersädens prisläge höjdes med cirka 25 procent. Priset å foderhavre — den betydelsefullaste vårsäden — som år 1933 stod i ett medelpris av cirka

9.5 öre per kilogram, skulle således för vinnande av jämvikt behöva höjas med cirka 2 kronor 35 öre. Priset å importmajs (La Plata), som enligt spannmålsnämndens sammanställningar för år 1933 utgjorde i medeltal cirka 9 öre per kilogram, skulle under samma förutsättningar behöva höjas med cirka 2 kronor 25 öre. Så länge en viss import av fodervaror ägde rum, vore den första förutsättningen för en prisförhöjning i fråga örn den inhemska foderproduktionen, att priset å importfodret bringades lipp till skälig höjd. Detta ledde med nödvändighet till införande av avgifter —- tullar eller andra — å importerade fodervaror av alla slag. Då emellertid den övervägande delen av foderskörden realiserades genom produktionen av animaliska produkter, vore det nödvändigt, att priserna å olika animaliska produkter — mjölk, kött och fläsk samt ägg — samtidigt bringades upp till sådan nivå, att produktionen därav möjliggjorde uttagandet av mot marknadspriset svarande pris på det hemmaproducerade fodret. En höjning av foderprisen måste därför kombineras med en reglering av priserna å animaliska produkter.

Jämväl vid prisreglerande åtgärder i fråga örn den animaliska produktionen vore det nödvändigt, att hänsyn toges till, att dessa avpassades så, att de icke ledde till en oskälig rubbning av jämviktsläget inom produktionen. Mejeriprodukterna torde genom redan vidtagna åtgärder få anses hava bragts upp uti ett i förhållande till brödsädesproduktio-

45 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

nen skäligt prisläge. De beslutade åtgärderna till kött- och fläskproduktionens främjande hade, som nämnts, ännu icke hunnit påverka medelpriset å därmed avsedda produkter. Dessa åtgärder hade huvudsakligen inriktats på att söka avlasta en del av överskottet utav nötkött och hade bidragit till ett stabiliserande av prisläget åtminstone i fråga örn bättre slaktdjur. Att dessa åtgärder fullföljdes och i fall av behov utvidgades torde vara en förutsättning för en planmässig stödaktion. Ehuru ägg ur jordbruksnäringens i dess helhet synpunkt vore av mindre betydelse, torde dock prisreglerande åtgärder vara erforderliga, särskilt med hänsyn till denna produktions betydelse för det mindre och minsta jordbruket samt för småfolket i allmänhet.

Åtgärder till reglerande av jämvikten mellan tillförsel och efterfrågan måste vidare åsyfta att dels förhindra onödig tillförsel från utlandet, dels söka genom export eller på annat sätt bringa förefintligt produktionsöverskott ur den öppna inländska produktmarknaden. Ett förhindrande av en ur regleringssynpunkt olämplig tillförsel från andra länder syntes nödvändiggöra importreglering i fråga örn varor, för vilka stödåtgärder ansåges erforderliga, eller varor, som kunde utnyttjas såsom ersättningsmedel för dessa. Där import av dylika varor medgåves, måste, därest importen icke skulle förrycka det inre marknadsläget, denna förbindas med importavgifter till sådan storlek, att priset å importvarorna bragtes i samma läge som det å den inländska marknaden gällande, såvitt icke andra för importvaran fördyrande åtgärder vidtoges. Sådana avgifter borde då rimligen påläggas för underlättande av avlastningen från marknaden av eventuella produktionsöverskott och härvid i första hand produktionsöverskott av antingen varor utav samma slag eller varor, vars produktion genom avgifterna belastades. I vissa fall, där ersättningsmedel konkurrerade med jordbruksprodukter — exempelvis margarin och konstfettemulsion med smör och grädde — torde det vidare vara nödvändigt att för bevarande av ett skäligt jämviktsläge i fråga örn förbrukningen av naturprodukterna och ersättningsmedlen åsätta de senare tillverkningsavgifter. Jämväl sådana avgifter syntes böra, åtminstone i viss omfattning, användas för samma syfte som importavgifterna. I den män import- och tillverkningsavgifter icke behövde tagas i anspråk för marknadens befriande från vissa produktionsöverskott, borde de kunna få användning för liknande ändamål i fråga örn andra jordbruksprodukter.

I ett flertal fall hade kontingenteringar av olika slag i fråga örn införsel av vissa jordbruksprodukter till länder, som av gammalt varit avnämare av svenska produkter, föranlett exportreglering från. svensk sida med licensförfarande i större eller mindre omfattning. Särskilt där dessa kontingenteringar vore av sådan art, att de gjorde exporten mer gynnsam än på andra länder eller till och med än försäljning på den inhemska marknaden, syntes det lantbruksstyrelsen, som örn planmässiga anordningar krävde, att genom monopolförfarande eller på annat sätt sörjdes för, att fördelen av en sådan export såvitt möjligt måtte komma hela den svenska jordbruksproduktionen till del. Uppmärksammas mäste emellertid, att i många, kanske de flosta fall en behövlig export av jordbruksprodukter icke med bibehållande av skäligt pris på den inhemska marknaden kunde komma till stånd utan understöd för täckande liv en del av de med exporten förenade kostnaderna. Så vore fallet i fråga örn brödsäd, smör och kött samt i fråga örn fläsk, med undantag för den kontingenterade exporten på England. Hå vöre jämväl

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

fallet med ägg, utom möjligen i fråga örn den Sverige tillerkända tullkontingenten av denna vara till Tyskland.

Åtgärder i syfte att övervinna nuvarande konstlade hinder för världshandeln droge jämförelsevis stora kostnader. I första hand syntes det, som örn för täckande av dessa kostnader borde tagas i anspråk de överpris utöver det inhemska priset, som eventuellt kunde uppnäs under särskilt gynnsamma exportförhållanden. Lantbruksstyrelsen syftade härvid på sådana förhållanden, som under senaste tiden rått i fråga örn fläskexporten på England och i viss mån jämväl i fråga örn den tullkontingentera.de äggexporten på Tyskland. I andra hand borde för ifrågavarande ändamål tagas i anspråk sådana avgifter, som enligt vad lantbruksstyrelsen ifrågasatt, borde åsättas i syfte att åstadkomma jämvikt i produktionen, framför allt i den mån de verkade fördyrande på vederbörande exportvaruproduktion. I den mån nödvändiga omKostnader för erforderlig export icke kunde täckas med anlitande av förenämnda tvenne källor, syntes medel härför i regel böra beredas genom produkterna åvilande avgifter, på sätt som nu skedde genom uttagande av mjölkavgifter och. slaktavgifter. Dessa avgifter såväl som de produktionsreglerande avgifterna, exempelvis foderavgifterna, belastade, i den mån de användes i prisreglerande syfte, örn jordbruksproduktionen toges såsom en enhet, endast skenbart producenterna, då dessa helt komme i åtnjutande av de ekonomiska fördelar, de med avgifterna utförda åtgärderna avsåge att medföra för produktionen. Endast i yttersta nödfall och där särskilda omständigheter förelåge, syntes direkta statsmedel böra tagas i anspråk för ifrågavarande ändamål.

Örn förefintliga produktionsöverskott ej kunde avlastas genom export, måste man. söka andra utvägar för användning av desamma. Härvid läge nära till hands att utnyttja dem till foder eller för tekniska ändamål. Dylik användning av fodermedel kunde i regel icke ske med samma ekonomiska fördel, som när de användes för sitt egentliga syfte. En sådan användning krävde därför ekonomiskt stöd, därest icke det allmänna prisläget skulle rubbas. Medel till ett sådant stöd syntes höra åstadkommas och utnyttjas enligt samma grunder som angivits i fråga örn stödjande av exporten.

Vad angår de särskilda förslag, spannmålsnämnden framlagt, har i yttrandena förekommit huvudsakligen följande.

Förslaget örn fortsatt inmalningsförfarande har lämnats utan erinran.

Beträffande frågan örn fortsatt inlösnings g ar anti har kommerskollegium förklarat sig livligt understödja den uppfattning, som uttalats därom, att inlösningsförfarandet efter 1935 skulle kunna upphöra. Mot de föreslagna ändringarna i kontraktet mellan staten och Svenska spannmålsföreningen har kollegiet ej haft något att invända.

Lantbruksstyrelsen har ansett önskvärt, att efter 1935 en omläggning av ifrågavarande anordning ägde rum. Lantbruksstyrelsen anför härutinnan:

Mot spannmålsnämndens förslag till förlängning av inlösningsskyldigheten under år 1935 torde i och för sig icke vara något att erinra. Lantbruksstyrelsen ansåge sig dock böra framhålla, att, därest åtgärder i prisreglerande syfte efter den nu föreslagna tidens utgång fortfarande skulle anses erforderliga, en omläggning av inlösningsskyldigheten vore

47 Kungl. Martts proposition nr 257.

önskvärd. I sådan händelse syntes strävandena böra inriktas på att tillskapa en representativ jordbruksorganisation, som kunde övertaga handbavandet under statens kontroll av de direkta stödåtgärderna. Om så skulle ske, behövde inlösningsskyldigheten icke såsom nu vore fallet begränsas till att gälla allenast de senaste månaderna av skördeåret, utan skulle — i likhet med vad som gällde beträffande mjölkregleringen — i viss utsträckning kunna tillämpas under hela året. Därigenom skulle möjligheterna att göra inlösningsförfarandet effektivt avsevärt ökas. En tillfredsställande lösning av lagringsfrågan skulle ock kunna lättare åvägabringas.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap uttalar, att ett upphävande i sin helhet av inlösningsförfarandet efter 1935 även vid inmalningstvångets bibehållande gåve anledning till stora betänkligheter, då oberäkneliga konskvenser därigenom kunde uppkomma för prisbildningen. Säväl lagring hos jordbrukarna som organisatoriska åtgärder för spannmålsavsättningens ordnande från jordbrukarnas sida skulle därigenom förenas med stora risker. Sällskapet ansåge därför, att inlösningsförfarandet, örn ock i viss mån modifierat i förhållande till det nu tillämpade, måste bibehållas tills dess förhållandena på marknaden så förbättrats och stabiliserats, att eu avveckling av förfarandet kunde genomföras utan större risker för den inhemska brödsädsodlingen.

Även svenska lantmännens riksförbund har ansett, att inlösningsförfarandet måste tillämpas ytterligare några år. Förbundet anför:

Så länge jordbrukets sammanslutningar ej vunnit tillräcklig styrka och omfattning för att kunna uppträda som jämbördig part gentemot de starka köpareorganisationer som kvarnarna utgjorde, vore enbart ett inmalningstvång ej tillräckligt för att tillförsäkra jordbrukarna ett skäligt brödsädspris. Ett fortsatt inlösningsförfarande under ytterligare ett antal år, förslagsvis fem, syntes därför ofrånkomligt, och det vore i hög grad önskvärt, örn en garanti härför från statsmakternas sida kunde lämnas. Genom en sådan utfästelse skulle även inlösningsförfarandet utan förfång för jordbruket tidigare kunna avvecklas, i det att jordbrukarnas sammanslutningar i medvetande örn denna garanti med större trygghet skulle kunna skaffa sig erforderliga lagringsutrymmen och arbeta för en sådan anslutning, att de behärskade marknaden i tillräcklig grad för att med utnyttjande av enbart inmalningstvång vidmakthålla ett skäligt pris. Det i friherre Stiernstedts yttrande omnämnda systemet med lagring av spannmål, nedtorkad till cirka 14 % vattenhalt, vore enligt förbundets mening allt för litet prövat i praktiken för att jordbrukarnas sammanslutningar i någon större omfattning skulle våga inlåta sig på dylik lagring.

Vad inlösning spriset beträffar har kommerskollegium ansett nödvändigt, att en sänkning av sagda pris 1935 komme till stånd. Endast på den vägen vore det enligt kollegiets åsikt möjligt att förbereda avvecklingen av spannmålsregleringen.

Å andra sidan hava lantbruksstyrelsen och svenska lantmännens riksförbund förordat bibehållande av nu fastställdainlös-

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

ningspriser och uttalat, att i stället, till hindrande av överproduktion, brödspannmålen borde avgiftsbeläggas i anslutning till det av spannmålsnämnden avhandlade förslaget om veteavgift.

Den av spannmålsnämnden föreslagna importregleringen bar i flertalet yttranden varit föremål för ingående överväganden.

Kommerskollegium bar förklarat sig visserligen i likhet med spannmålsnämnden anse, att priserna å brödsäd och fodersäd borde bringas i lämplig relation till varandra. Denna anpassning syntes dock enligt kollegiets mening snarast vinnas genom sänkning av brödsädspriset än genom stegring av priset å fodersäd. Alltför kraftiga åtgärder härvidlag skulle kunna rubba förutsättningarna särskilt för fläskexporten.

Av hamdelskamrarna bar handelskammaren i Norrköping avstyrkt spannmålsnämndens förslag under uttalande att undersökning borde ske, örn ej andra, till sina verkningar mindre vittutsvävande vägar lämpligen kunde beträdas. Handelskammaren i Göteborg bar framhållit, att, då ifrågavarande ingrepp borde äga rum under så litet betungande former som möjligt, herr Anderssons reservationsvis framförda förslag syntes vara förtjänt av beaktande. Handelskammaren i Karlstad bar avstyrkt, att denaturering eller inblandning av svensk spannmål föreskrevs såsom villkor för införsel till riket, samt föreslagit, att i stället å de utländska fodermedlen upptoges en skatt i likhet med vad som skedde vid införsel av oljekakor.

Generaltullstyrelsen, som verkställt granskning av spannmålsnämndens förslag allenast ur synpunkten av tullverkets intressen, bar erinrat i huvudsak följande.

Styrelsen förutsatte, att den inblandning, som skulle ske under styrelsens kontroll, ägde rum å tullplats eller i dess närhet. Bestämmelserna örn inblandning och färgning av havre borde avse allenast hel havre, enär skrotad, gröpad eller för foderändamål eljest behandlad havre borde likställas med de övriga fodermedel, importregleringen skulle omfatta. Sistnämnda fodermedel borde till antalet utvidgas och inbegripa följande varor: majs, korn, vicker, pelusker och andra foderärter, foderbönor, maniokaoch arrowrot (tapiokarot), produkter, vilka genom förmälning eller på annat sätt för foderändamål framställts av dessa varor, ävensom skrotad eller gröpad havre, produkter av vete, råg eller annan spannmål, vilka på grund av tillsättning med annat ämne vore tjänliga endast till kreatursfoder, risfodermjöl, glutenfoder, melassfoder och sockerschnitzel, samt andra med de ovan nämnda jämförliga fodermedel, örn vilka Kungl. Maj:t så förordnade. Undantag borde stadgas för det fall att varan jämväl kunde hänföras under förordningen örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl eller omfattades av de föreslagna bestämmelserna angående skatt å kli. Spannmålsnämndens förslag till införselavgift borde undergå motsvarande jämkningar. — Från den föreslagna skatten å kli borde undantagas mandelkli. Beträffande såväl införselavgiften som kliskatten vore det lämpligt, att frågan örn restitution reglerades genom särskild författning i överensstämmelse med vad fallet vore angående restitution av skatt

Kungl. Majlis proposition nr 257.

å oljckakor m. m. — Styrelsen ansåge sig ej kunna medverka vid kontroll å denaturering av svensk spannmål. Styrelsen kunde nämligen ej ställa tullpersonal till förfogande för ändamålet, då denatureringen finge antagas komma att i stor utsträckning äga rum vid spannmålsupplag å skilda platser inom landet. Ej heller ägde tullpersonalen alltid erforderlig sakkunskap för bedömande av spannmålens tjänligliet till människoföda. Styrelsen kunde heller icke åtaga sig att förordna utomstående kontrollant. Spannmålsnämnden ägde större möjlighet att göra sig underrättad örn lämpligheten av de personer, som härutinnan kunde ifrågakomma. — Även örn importen av fodermedel minskades, måste styrelsen räkna med en ökning av tullverkets arbetsbörda och måhända behov av ytterligare personal. I viss mån syntes arbetsbördan kunna underlättas, örn ett förenklat vägningsförfarande i fråga örn avgiftspliktiga fodermedel genomfördes, därvid styrelsen tänkt sig, att uppvägningen skulle kunna under vederbörlig tullkontroll förrättas av edsvurna vägare.

Lantbruksstyrelsen har anfört, att två vägar syntes tänkbara för undanskaffande av den del utav brödsädsöverskottet, som icke skäligen borde bevaras såsom reserv, nämligen export och användande till foder. Båda vägarna syntes böra stå öppna att anlitas efter Kungl. Maj:ts bestämmande. Starka skäl talade emellertid för, att export, örn ens ur ekonomiska synpunkter genomförbar, av handelspolitiska hänsyn för närvarande icke borde komma till stånd. Vad anginge brödsädsöverskottets användning till utfodring borde enligt lantbruksstyrelsens mening någon inblandningsskyldighet, på sätt spannmålsnämnden föreslagit, ej föreskrivas utan brödsäden efter denaturering försäljas till foder i öppna marknaden. Lantbruksstyrelsen har till utveckling av denna sin uppfattning framhållit följande.

Denatureringsförfarandet vore i allmänhet att föredraga framför ett inblandningsförfarande, enär dels inblandning måste medföra en onödig fördyring av fodermedlen, dels ock brödsäden bäst bomme till användning, örn den utfodrades till vissa djurslag och därvid utfodrades Itel eller i särskilt avvägda foderblandningar. Det ifrågavarande brödsädespartiet vore, örn också i och för sig stort, dock icke större, än att det borde kunna fördelaktigt utnyttjas på detta sätt, därvid ett högre pris borde kunna ernås för detsamma. Lämpligt syntes ock vara, att den denaturerade spannmålen salufördes i öppna marknaden. Därest det därvid skulle visa sig. att avsättning för brödspannmål såsom foder i tillräcklig omfattning ej skulle vinnas, torde dock Kungl. Majit böra äga att föreskriva, att import av fodermedel finge ske endast efter särskilt tillstånd. Med dylikt tillstånd borde i så fall förbindas skyldighet att i viss utsträckning inköpa denaturerad spannmål.

Beträffande frågan örn införselavgift å utländska fodervaror har lantbruksstyrelsen biträtt spannmålsnämndens förslag. Vad angår förslaget örn uttagande av skatt å importerat kli har lantbruksstyrelsen uttalat den uppfattningen, att, därest sistberörda förslag genomfördes, tillverkningen inom landet av vetekli jämväl borde avgiftsbeläggas. Såsom motiv härför har lantbruksstyrelsen — under erinran att spannmålsnämnden till stöd för sin motsatta ståndpunkt härutinnan åberopat dels svårigheterna att

Bihang lill riksdagens protokoll J sami. Sr nät. 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

uttaga och kontrollera utgörandet av en dylik tillverkningsskatt dels ock att den fria klitillverkningen ej skulle medföra ökade inkomster för kvarnarna utan leda till motsvarande sänkning av mjölpriset — anfört:

Mot spannmälsnämndens synpunkter kunde med skäl invändas, att förevarande åtgärder icke syftade till att underlätta en sänkning av mjölpriset, utan till ett stödjande av produktionen i den mån detta kunde ske med bibehållet mjölpris. I vad mån de genom importavgifter på kli skapade förutsättningarna komrne att utnyttjas av kvarnindustrien eller resultera i en sänkning av mjölpriset vore för övrigt omöjligt att på förhand avgöra. Svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt uttaga avgifterna syntes hava tillmätts allt för stor betydelse. Särskilt örn avgiftsbeläggningen begränsades till vetekli, vilket spelade den avgjort största rollen, torde inga större svårigheter föreligga vid avgifternas uttagande. Problemet förenklades högst betydligt, därest avgiften beräknades på ett medelutbyte vid förmalningen, varvid kliproeenten syntes kunna beräknas till 25 procent. Särskilt örn — såsom lantbruksstyrelsen ifrågasatte -— en veteavgift infördes, syntes inga avgörande svårigheter böra föreligga för uttagande av en vetekliavgift.

I fråga örn foderavgifternas användning har lantbruksstyrelsen haft en från spannmålsnämnden delvis avvikande mening. Lantbruksstyrelsen anför härom:

I enlighet med av lantbruksstyrelsen anförda riktlinjer för ett planmässigt ordnande av hithörande frågor syntes enligt styrelsens mening samtliga fodera vgifter — importavgifter såväl som tillverkningsa vgilter — skäligen böra tillföras en gemensam fond och efter Kungl. Majlis bestämmande, eventuellt efter av riksdagen utfärdade direktiv, användas i första hand för att stödja åtgärder till avlastning av produktionsöverskotten av produkter, vilkas produktion belastades av avgifterna ifråga. I den mån så av behovet påkallades, borde de således utnyttjas för att underlätta exporten av mejeriprodukter, kött och fläsk samt ägg ävensom till andra prisreglerande åtgärder ifråga örn dessa varor. Vissa skäl syntes dock tala för, att mjölkregleringen, som för sina syften ägde tillgång till den betydande inkomsten av mejeriaccisen, knappast under nu rådande förhållanden med nödvändighet behövde göra anspråk på bidrag jämväl av foderavgifterna, så mycket mindre som mjölkproduktionens ekonomi i hög grad påverkades av prisläget på kött och fläsk. Fläskpriset vore nämligen i hög grad bestämmande för skummjölkens värde. En höjning av fläskpriset med 25 procent skulle med all sannolikhet förbättra mjölkpriset i stora delar av landet med inemot 0.4 öre per kilogram. Betydligt starkare skäl syntes föreligga för att ifrågavarande avgifter delvis utnyttjades för avlastande av överskottet på köttmarknaden. Lantbruksstyrelsen ställde sig på sin tid av flera orsaker mycket tvekande till jordbruksutredningens förslag örn införande av slaktdjursavgifter. Skulle genom utnyttjande av en del utav de genom foderavgifterna inkomna medlen uttagandet av slaktdjursavgifter tillsvidare kunna inställas, syntes detta fortfarande lantbruksstyrelsen vara önskvärt. Att en del av avgifterna måste beräknas till stödåtgärder åt äggmarknaden, funne lantbruksstyrelsen ligga i öppen dag, så mycket mera som en avsevärd del av äggproducenterna baserade sin produktion på inköp av fodermedel och således mera direkt belastades av avgifterna utan att komma i åtnjutande av de fördelar, som åtgärden medförde genom en värdeförhöjning av det på egen åker prodin

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

cerade fodret. I den mån avgifterna icke med nödvändighet vore av behovet påkallade för förenämnda syften, syntes de, såsom spannmålsnämnden föreslagit, böra tagas i anspråk för spannmålsregleringen. En sådan åtgärd sammanfölle, enligt vad lantbruksstyrelsen kunde finna, med en planmässig stödaktion, åtminstone i den mån medel toges i anspråk för täckande av kostnaderna för brödsädsöverskottets utnyttjande till foderändamål. —- Principiellt syntes jämväl eventuell tillverkningsavgift för vetekli böra tillföras den gemensamma fonden. Då emellertid en del av fonden under alla förhållanden torde komma att tagas i anspråk för spannmålsregleringen, syntes det av rent praktiska skäl, därest denna avgift, som icke syntes böra anses uteslutet, skulle komma att upptagas i samband med eventuell veteavgift, kunna ifrågasättas, huruvida icke avgiften å inhemsk vetekli borde direkt tillföras de medel, som användes till spannmålsregleringen.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har tillstyrkt spannmålsnämndens förslag angående höjning av fodersädspriserna, då därigenom kunde väntas inträda minskning i fläskproduktionen och högre fläskpriser. Vidkommande den föreslagna prishöjningen å oljekakor och kli har sällskapet framhållit följande.

Sällskapet medgåve, att en justering uppåt av prisen även å dessa fodermedel kunde vara nödvändig i samband med höjningen av majspriset, enär ifrågavarande fodermedel i icke så obetydlig omfattning kunde komma till användning såsom ersättare för majs och fodersäd. Sällskapet vore emellertid av den uppfattningen, att en fördyring av de väsentligen för mjölkproduktionen använda kraftfodermedlen utöver vad som ur sistnämnda synpunkt erfordrades, borde företagas med stor varsamhet. Vad särskilt mjölkproduktionen beträffade, förelåge ej något nödtvång att med hänsyn till avsättningssvårigheter framtvinga en minskning av densamma, enär möjlighet funnes att genom begränsning av margarinförbrukningen inom landet bereda ökad avsättning för mjölk och smör. Med hänsyn till att produktion av mjölk och därav berett smör beredde sysselsättning inom landet för flerfaldigt antal personer mot dem, som sysselsattes av margarintillverkning, syntes en sådan väg vara att föredraga framför en nedskärning av jordbrukets produktionsapparat.

Vidare har lantbrukssällskapet, som förklarat sig dela spannmålsnämndens uppfattning, att avgifter, som inflöte å importerad fodersäd och motsvarande fodermedel, skulle användas till täckande av förluster å utförsäljning av brödsäd till foder, anfört:

Önskvärt torde vara, att vid prishöjningen å fodersäden priset å de olika foderslagen bleve tämligen ensartat per foderenhet räknat, vare sig däri inginge större eller mindre procent svensk brödsäd. Detta syntes icke kunna vinnas på annat sätt än att man genom importavgifterna sökte hålla en viss prisnivå å de importerade beståndsdelarna samt att den inhemska brödsäden tillliandahölles för inblandning eller för denaturering lill ett pris, som svarade häremot. Då importavgift uttoges å utländska fodermedel och importen begränsades, skulle i och för sig icke erfordras någon bestämmelse örn inblandnings- eller denatureringstvång för att åstadkomma önskvärd prisbildning å fodermedlen. Denaturering av brödsäden oell dess försäljning kunde väl tänkas ske därförutan. Det skäl, som egentligen talade för att importrätt likväl kombinerades med in-

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

blandnings- oell denatureringstvång, syntes vara, att man härigenom bättre kunde indraga spannmålsbandeln i sin helhet uti strävan att utförsälja brödsädsöverskottet.

Svenska lantmännens rik slör b lind har avstyrkt, att det av spannmålsnämnden förordade denaturerings- eller inblandningstvånget komme till tillämpning, samt anfört:

Det av nämnden förordade systemet med en kombination av accis och licensförfarande, baserat på en före importen verkställd destruering av brödsäd, syntes innebära onödiga svårigheter för dem som ombesörjde foderimporten, föreningar såväl som enskilda importörer. Tvånget att i förväg destillera en bestämd mängd brödsäd kunde nämligen under nuvarande läge på brödsädesmarknaden, tillika med svårigheterna att åstadkomma erforderliga lagringsutrymmen, innebära avsevärda olägenheter. Detta torde i synnerhet gälla centralföreningarna, som härvidlag befunne sig i ett annat läge än de enskilda importörerna. Dessa kunde nämligen köpa och sälja brödsäd utan andra inskränkningar än sådana, som betingades av tillgång och efterfrågan. Föreningarna däremot måste i stor utsträckning upplåta sina magasin för lagring av medlemmarnas spannmål, över vilken de givetvis ej kunde förfoga utan medlemmarnas samtycke. Då det samtidigt torde vara nästan omöjligt att under nuvarande förhållanden uppbringa några större utrymmen för tillfällig lagring av destruerad spannmål, vore föreningarnas möjligheter att på en gång lagra någon avsevärd mängd destruerad brödsäd i allmänhet ganska begränsade. Under ogynnsamma förhållanden kunde föreningarna därför bliva nödsakade antingen att forcera försäljningen av destruerad brödsäd med sannolikt åtföljande förlust för att kunna åstadkomma det för importlicensens beviljande erforderliga destruktionsbeviset, eller att i frihamn eller under tullens förvar upplägga den importerade majsen i väntan på att kunna avsätta nödig mängd destruerad brödsäd. Möjligheterna att under tullens förvar lagra majs torde på grund av bristen på lagerutrymmen vara synnerligen små. Vilket tillvägagångssätt föreningen än måste välja, uppstode i varje fall förlust och kostnader. Avsikten med det av nämnden förordade tvångsförfarandet, nämligen att därigenom skapa bättre garantier för avsättning av den mängd brödsäd, som önskades avlägsnad genom förbrukning som foder, syntes kunna vinnas utan att erläggandet av införselavgift kombinerades med inblandningsförfarande eller destruering som villkor för import. Genom att sätta en lämpligt avvägd accis å den importerade fodersäden borde det ej möta några svårigheter för spannmålsföreningen att efter destruering utförsälja erforderlig del av brödsädsöverskottet som foder till priser, som kunde konkurrera med importerad fodersäd, i främsta rummet majs, och borde den härvid uppstående förlusten kunna täckas genom förenämnda införselavgifter. — Representanter för spannmåls- och foderämneshandeln borde beredas inflytande vid utförande av de i samband med avlägsnandet av brödsädsöverskottet erforderliga åtgärderna. Spannmålsföreningens försäljning av den destruerade brödsäden borde avsevärt kunna underlättas genom att avtal träffades med svenska lantmännens riksförbund och svenska foderämnesoch spannmålsimportörernas förening, vilka båda organisationer genom sina medlemmar ombesörjde praktiskt taget hela foderimporten. Med ett sådant arrangement skulle spannmålsföreningens nuvarande organisation ej behöva utökas. Även skulle handeln med den destruerade brödsäden, som utgjorde en ersättning främst för en del av den nuvarande majsim-

53 Kungl. Martts proposition nr 257.

porten, löpa i samma fåror som förut, nämligen via importörerna *— centralföreningarna och de enskilda — till lokalföreningarna eller lanthandlarna samt till lantbrukarna. Ingreppet i handeln skulle därigenom bliva mindre kännbart. — Därest en höjning av skatten å oljekaltor befunnes nödvändig, vore det önskvärt, att skattens storlek fastställdes i förordningen. Alla dylika ändringar vållade nämligen handelns utövare stora svårigheter, som ökades, örn skattesatsens storlek underkastades upprepade ändringar.

Statens mjölknämnd har framhållit, att då kraftfoder och kli vore av stor betydelse vid utfodring av kor, en fördyring av dessa fodermedel ltomme att bliva rätt kännbar för mjölkproduktionen. En minskning i användningen av ifrågavarande foder kunde därför väntas komma att inträda. Med hänsyn till den fara för mejeriprodukternas kvalitet, som läge i en alltför ensidig foderstat, syntes en dylik utveckling ägnad att ingiva betänkligheter. Vid sådant förhållande ansåge sig mjölknämnden — trots att vissa skäl kunde komma att tala för vidtagande av åtgärder för att hålla mjölkproduktionen tillbaka — böra ifrågasätta, att kraftfoderskatten tillsvidare ej höjdes utöver hittillsvarande belopp samt att en låg avgift bestämdes för kli. Endast därest det skulle visa sig oundgängligen nödvändigt för bevarande av jämvikt inom jordbrukets olika produktionsgrenar, torde en höjning av avgifterna böra ske. I fråga örn användningen av de genom sagda jämte övriga av spannmålsnämnden föreslagna avgifter inflytande medlen ansåge sig mjölknämnden ej böra yttra sig. Enligt mjölknämndens mening torde de avgiftsmedel, som för närvarande tillfördes mjölkregleringen, vara tillräckliga för att tillgodose syftet med denna reglering.

Svenska mejeriernas riksförening har ej haft något att erinra mot spannmålsnämndens förslag under förutsättning att de medel, som i fortsättningen bomme att inflyta från kraftfoderskatten, i sin helhet tillfördes mjölkregleringen samt att de medel, som inflöte genom upptagande av importavgift å kli, finge användas på samma sätt och efter i huvudsak samma grunder som nu gällde i fråga örn kraftfoderskattemedlen.

Statens slakterinämnd har funnit det angeläget, att åtgärder vidtoges, ägnade att höja majspriset, därvid en höjning med 3 å 4 öre för kilogram icke kunde anses oskälig. Förutsättning härför vore dock enligt nämndens mening, att priserna å exporterat fläsk och å fläsk, som såldes å hemmamarknaden, utjämnades i viss utsträckning. I fråga örn de medel, som bomme att inflyta genom de av spannmålsnämnden förordade importavgifterna, har slakterinämnden framhållit, att de borde sammanföras i en gemensam fond för att användas till stödjande av i första liand den animala produktionen samt i andra hand jordbruket i övrigt. Ur fonden skulle sålunda utanordna» erforderliga belopp till förbättring av avsättningsförhållandena för slaktdjur samt kött och fläsk.

Sveriges slakteriförbund hemställer, att de av spannmåls-

54 Kungl. Majlis proposition nr 257.

nämnden föreslagna importrestriktiva åtgärderna måtte, med beaktande jämväl av behovet av minskad fläskproduktion, vinna statsmakternas bifall. Tillika har förbundet uttalat, att de inflytande avgiftsmedlen, främst de som utginge å majs men jämväl de som erlades för vetekli, borde, åtminstone i någon utsträckning, tillföras statens slaktdjursfond.

Föreningen Sveriges spann målsintressenter har anfört:

Importregleringen av fodermedel torde komma att vålla flertalet jordbrukare allvarliga produktionssvårigheter. Vikten härav framträdde särskilt påfallande i belysningen av den omständigheten, att 550,000 brukningsdelar omfattade en areal understigande 10 hektar. Härav brukade icke mindre än 450,000 odlare en areal under 5 hektar. Dessa småbrukare och mindre jordbrukare producerade i regel icke brödsäd för försäljning — flertalet torde vara brödsädesköpare — men de vore för sin animalieproduktion beroende av tillgången på fodermedel. Spannmålsnämndens förslag torde i betydlig grad beröva dem möjligheten att basera sin framställning av animaliska kvalitetsvaror på billiga utländska foderämnen. Enligt föreningens mening följde härav, dels att överskotr tet av brödsäd borde utförsäljas till de priser, som uppnåddes i marknaden, varvid förlusten — i den mån den icke utjämnades genom införselavgifter -— finge gäldas av statsmedel, dels att åtgärder beträffande begränsningen av importen av foderämnen borde genomföras med iakttagande av största moderation.

Beträffande brödsädsöverskottet vöre föreningen icke övertygad om nödvändigheten eller lämpligheten att kombinera avsättningen av detsamma med rätten till import av fodermedel. Föreningen holle före, att avsättningsfrågan med fördel kunde särskiljas från anordningarna för nedskärning av fodermedelsimporten. Inom föreningen hade ifrågasatts, huruvida icke följande system för utförsäljningen av fodervete borde göras till föremål för prövning.

Efter denaturering, verkställd under kontroll av spannmålsnämnden eller den nämnden anförtrodde uppgiften, utställdes av kontrollorganet en anvisning, assignation, ställd till ägaren av det denaturerade partiet eller dennes order, inlösningsbar hos Svenska spannmålsföreningen eller eventuellt bankerna samt gällande å den mellanskillnad mellan kvarnvete och denaturerat vete, som vid tiden för denatureringen fastställts per 100 kilogram. Denna mellanskillnad å 100 kilogram denaturerat vete fixerades för vissa perioder, exempelvis per månad. Mellanskillnadens storlek varierades under olika perioder med hänsyn till behovet att forcera eller moderera försäljningen av vete för foderändamål. Denatureringens omfattning bestämdes följaktligen av det pris per 100 kilogram, som Svenska spannmålsföreningen betalade i mellanskillnad å denaturerat vete. En högre mellanskillnad befordrade denatureringen, en lägre minskade densamma.

För begränsning av importen av fodermedel förordades under två år en glidimportavgift efter av riksdagen prövade grunder, gällande med lämpligt belopp för varje fodermedel.

Därest en anordning enligt dessa linjer ej funnes lämplig, anslöte föreningen sig till herr Anderssons reservation.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportöre mas förening har anfört:

55 KuikjI. Majda proposition nr 257.

Man torde i allmänhet liava överdrivit vådan av det nuvarande brödsädsöverskottet. Förutsatt att åtgärder vidtoges till undvikande av framtida större överskott, torde nämligen i betraktande av den höga kvaliteten hos 1933 års skörd det vara lämpligt att i största möjliga utsträckning bevara överskottet härav för kvarnändamål. Skulle hela eller större delen därav, såsom ifrågasatts, avsättas till foderändamål och årets skörd, vilket mycket lätt kunde inträffa, bliva ringa eller av kvalitativt låg beskaffenhet, komme tämligen snart den situationen att inträda, att man för täckande av konsumtionsbehovet nödgades importera betydande kvantiteter utländsk brödsäd, vilket under nuvarande handelspolitiska förhållanden framstode såsom föga önskvärt. — Den förnämsta svårigheten för överskottets bevarande erbjöde lagringsfrågan. Vid de förhandlingar härom, som förts mellan spannmålsnämnden och representanter för spannmåls- och foderämneshandeln, hade de senare emellertid påvisat, att lagring borde himna ske efter ett system, som genom låga kostnader såväl för själva lageranläggningarna som för spannmålens skötsel, möjliggjorde en billig lagring på lång sikt. Föreningen finge livligt förorda, att denna fråga ytterligare övervägdes.

Även örn större delen av brödsädsöverskottet bevarades för kvarnändamål torde, på sätt spannmålsnämnden föreslagit, en del därav böra överföras till foderändamål, varför en reglering av importen av fodersäd syntes ofrånkomlig. En dylik reglering borde emellertid kunna ske på ett smidigare sätt än det nämnden föreslagit, och utan uttagande av någon importavgift. Förfarandet kunde i huvuddrag ordnas sålunda. Sedan det avgjorts, vilken procent av befintligt brödsädeslager, som skulle överföras till foderändamål, utfärdades föreskrifter, att kvarn icke finge mottaga brödsäd till förmälning utan att samtidigt av leverantören erhålla bevis, att däremot svarande procentandel brödsäd genom behandling med eosin eller på annat sätt undandragits brödspannmålsmarknaden. Behandlingeu skulle utföras genom härför särskilt utsedda sakkunniga och trovärdiga personer, vilkas bevis skulle äga vitsord. I praktiken torde det i regel komma att gå så till, att en spannmålshandlare, då han erbjödes brödsäd av en jordbrukare, ordnade eosinbehandlingen antingen så, att den eosinbehandlade varan behölles av jordbrukaren för att av honom själv användas för foderändamål eller så, att spannmålshandlaren köpte även den eosinbehandlade varan för att sedan sälja den som foder. I båda fallen behölle köpmannen beviset för att användas vid blivande leverans till kvarn. Dä all brödspannmål ej nådde kvarnarna före inlösningstklen utan till en del inlöstes av Svenska spannmålsföreningen, torde även vid lagring för blivande inlösen (i allmänna lagerhus eller lius andra antagna lagerkällare) bevis örn eosinbehandling böra krävas. På detta sätt bleve kontrollen helt förlagd till kvarnarna och vissa lagerkällare, vilka hade att redovisa dylika bevis i förhållande till inköpt respektive lagrad vara. — Skulle detta föreningens förslag icke anses kunna läggas till grund för regleringen, förordade föreningen det av herr Andersson reservationsvis framförda förslaget örn en importreglering utan upptagande av införselavgift. En importavgift a majs in. fl. fodermedel torde för jordbrukare, som icke själva producerade fodersäd i nämnvärd omfattning, vålla betydande olägenheter. Uppmärksammas borde även, att upptagandet av dessa avgifter med all sannolikhet medförde den konsekvensen, att de animaliska tullarna, speciellt äggoch fläsktullarna, måste höjas eller andra importrestriktioner vidtagas. Skedde en importreglering enligt spannmålsnämndens förslag, hemställde

56 Kungl. Martts proposition nr 257.

föreningen, att bestämmandet av och överinseendet å kontrollen över denaturering av svensk brödsäd måtte ankomma på spannmålsnämnden och ej på generaltullstyrelsen.

Malmöhus läns småbrukareförbund har ansett obestridligt, att överskottet av brödspannmål huvudsakligen vore att tillskriva arealökningar hos de stora jordbruken. Den enklaste och naturligaste vägen till balans i brödsädsproduktionen vore enligt förbundets mening arealbegränsning. Såsom lämplig norm för tillåten brödsädsodling borde tagas arealerna 1928—1929. Kunde en sådan begränsning ej genomföras, borde förbjudas veteodling å större areal än som motsvarade 25 procent av odlarens åkerjord. — Förbundet avstyrker spannmålsnämndens förslag örn höjning av foderpriserna med hänsyn till de verkningar, en dylik åtgärd skulle medföra för de av svinuppfödning beroende mindre odlarna, samt anför härvid:

Långt innan fläskpriset eventuellt hunnit följa foderpriset, skulle den stora massan av dessa mindre jordbrukare hava blivit nödsakad att minska sin svinuppfödning till ett minimum. En genom höjda foderpriser framtvingad reducering av svinbesättningarna hos de jordbrukare, som bodde på de sämre jordarna och icke odlade vete och sockerbetor utan alltid varit hänvisade till att bygga sitt livsuppehälle på animalisk produktion, kunde få katastrofala följder för denna kategori. Det överväldigande flertalet av dessa jordbrukare hade icke tillräcklig ekonomisk ryggrad för att kunna invänta en problematisk höjning av svinpriset. För de större jordbrukarna läge det till på ett annat sätt. De hade i stor omfattning redan nu fyllt sitt behov av majs och tysk havre för ett år framåt. De större jordbrukarna bleve alltså icke tvingade att reducera sin svinuppfödning, vilken i många fall skedde industrimässigt. — Örn mot alla vägande invändningar en beskattning av importerad fodersäd, majs o. dyl., skulle anses ofrånkomlig, ville förbundet på det bestämdaste framhålla nödvändigheten air, att även de nu i landet liggande lagren av dylik säd, var helst de än funnes, bleve beskattade, dock så att högst 1,000 kilogram bleve skattefria.

Svenska ägghandelsförbundet har ansett nödvändigt, att, örn de föreslagna åtgärderna genomfördes, anordningar samtidigt vidtoges för äggproduktionens stödjande. Förbundet anför i huvudsak följande.

Samtliga de föreslagna åtgärderna berörde på det närmaste äggproduktionens ekonomi, då resultatet bleve ett fördyrande av foderkostnaden, vilken utgjorde den största posten på hönsskötselns utgiftssida. För äggproducenter, som själva odlade fodersäd, betydde fördyringen av priset på den hemmaodlade fodersäden ingen verklig inkomstminskning, och produktionsfördyringen inskränkte sig för dessa äggproducenter till 3.7 öre per kilogram. Men även denna ökning av produktionskostnaderna vore avsevärd och genom att fodersäden uppnådde ett högre saluvärde bleve äggproduktionens relativa gynnsamhet sämre, vilket kunde leda till att mången jordbrukare minskade eller nedlade sin äggproduktion. För den med inköpta fodermedel arbetande äggproduktionen måste foderkostnadsökningen bliva ödeläggande. Denna äggproduktion bedreves av en mängd småbrukare, jordbruksarbetare och hantverkare, och med miva-

57 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

rande minskning i många familjers förvärvsmöjligheter spelade denna äggproduktion en betydande roll. En minskning av äggproduktionen skulle kunna vara till nytta, örn produktionen samtidigt utjämnades, så att varken import- eller exportbehov förelåge, men en sådan utjämning av produktionen kunde ej åstadkommas på kort tid och närmast kunde den beräknas motverkas av en fördyring av köpfodermedlen. De av spannmålsnämnden föreslagna åtgärderna vore endast acceptabla., örn de inordnades i en planmässigt genomförd jordbrukshjälp, där skälig kompensation gåves åt näringsgrenar, som genom ena eller andra åtgärden bleve lidande. Endast under sådana förutsättningar kunde förbundet tillstyrka åtgärderna i fråga och måste då understryka, att vad det i samband härmed gällde att åstadkomma vore en prisförbättring, som året runt höjde äggpriset med 10 öre. Därmed kompenserades dock endast den försämring av produktionsvillkoren, som ett genomförande av spannmålsnämndens förslag medförde. Dessutom hade äggproduktionen att göra anspråk på, att statsmakterna infriade tidigare löften örn hjälp åt äggproduktionen, vilken hjälp ansetts motiverad redan innan dessa foderprisstegringar varit förutsedda.

Beträffande de föreslagna åtgärdernas detaljer ville förbundet framhålla, att en inblandning av vete i fodersäd läte sig göra, men att råg icke som hel säd vore användbar som hönsfoder. Huruvida eosinfärgning kunde ha någon återverkan på gulans färg vore förbundet obekant, men innan sådan färgning tillätes borde trygghet vinnas för att så icke vore fallet. För tillverkning av torrfoderblandning åt värphöns ävensom av kycklingfoder medförde inblandningsåtgärderna avsevärda svårigheter.

Sveriges fjäder f ä a v e 1 s f ö r e n i n g har ytterligare utvecklat de av svenska ägghandelsförbundet framförda synpunkterna:

Den svenska äggproduktionen vore för närvarande vid det stora flertalet av landets hönsbesättningar icke räntabel. Produktionskostnadsberäkning, utförd för en besättning på 100 värphöns med en rnedelvärpning av 130 ägg per år, en medeläggvikt av 57 gram och hönsens medelvikt 1.5 kilogram, hade givit som resultat 1 krona 5 öre per kilogram. Det medelpris, som utbetalades år 1932 till äggproducenterna hade varit 96 öre per kilogram enligt lantbrukssällskapets notering, och örn den efterbetalning, som de flesta äggföreningar utbetalade, lillades, läge det av producenterna nämnda år utvunna priset vid cirka 1 krona per kilogram. Det av äggproducenterna utvunna medeläggspriset för år 1933 utgjorde 87 öre. Till stor del utgjordes hönsodlarna av småbrukare, lägenhetsägare, lant- och industriarbetare m. fl., och för många av dem iiade äggproduktionen utgjort det ekonomiska stöd, med vars hjälp de kunnat nödtorftigt reda sig. För dessa befolkningsgrupper tedde sig situationen för närvarande allt annat än ljus, då äggpriset tenderade att sjunka allt mera och foderpriserna genom den statliga jordbrukshjälpen bringades att stiga. För att äggproduktiouen skulle Eli räntabel, måste medeläggpriset stiga med minst 20 öre per kilogram. Med anledning av en så relativt blygsam stegring av medelpriset på ägg behövde man knappast befara, att äggkonsumtionen nvtoge. — 1 och med införandet av kraftfoderskatten föregående år ökades foderkostnaderna för fjäderfäskötseln ganska avsevärt. Hur stor ifrågavarande utgiftsökning i verkligheten vore torde vara svårt att beräkna, då inga säkra uppgifter förelåge beträffande hönsens oljekaksförbrukning, men enligt utförda beräk-

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

ningar torde de årliga foderkostnaderna för äggproduktion och kycklinguppfödning härigenom ha ökats med minst 400,000 kronor och sannolikt mera. De av spannmålsnämnden föreslagna åtgärderna för säkrandet av avsättningen av överskottet på brödsädsspannmål komme att i mycket hög grad drabba äggproduktionen. Importförbudet å havre, kli och majs, som nu trätt i kraft, hade i och för sig redan åstadkommit en prisstegring på ifrågavarande fodermedel med cirka 1 krona 50 öre—2 kronor per 100 kilogram. Bifölles spannmålsnämndens förslag örn accis å kli, betydde detta, att ytterligare 30—40 procent av hönsens mjölkraftfoder bleve accisbelagt och sålunda utsatt för en väsentlig fördyring. Spannmålsnämndens förslag avsåge vidare att åstadkomma en förhöjning av fodersädspriset. Utom i form av mjölfoder användes såsom kamfoder till hönsen vete, havre och majs. Vete, som vore ett relativt dyrt foder, användes huvudsakligast vid utfodring av kycklingar och ungdjur men torde även användas i avsevärda kvantiteter till värphöns. Majsen vore behövlig för att på vintern få en lämplig färg på gulan. Kvalitetsfordringarna på exportmarknaden hade alltmera skärpts och de anmärkningar, som gjorts på svenska exportäggens kvalitet, hade till en del påtalat det förhållandet, att de svenska äggen under vintern i allmänhet haft för svag färg på gulan. I de icke spannmålsodlande distrikten i vårt land hade majsen hittills haft särskilt stor användning som hönsfoder. Kärnfodret inginge i hönsens foder till 50 å 60 procent, och den föreslagna höjningen av fodersädspriset komme därför att i hög grad fördyra produktionskostnaderna vid äggproduktionen. Det borde i detta sammanhang icke heller förbises att, då majsen bleve ersatt med inhemsk foderspannmål, priset även å denna i väsentlig mån stegrades, vilket drabbade alla äggproducenter.

Det torde icke kunna anses rimligt, att äggproduktionen utan kompensation belastades med så stora produktionskostnadsökningar, som spannmålsnämndens förslag syntes medföra. Åtgärder för stödjande av äggpriset, importreglering m. m. bleve därför ofrånkomliga, örn icke landets äggproduktion skulle fullständigt lamslås. Ett stödjande av äggpriset kunde tänkas ske genom att underlätta och stödja exporten för att avlasta hemmamarknaden. Genom att med exportbidrag utjämna spänningen mellan hemmamarknadspriset och exportpriset skulle exporten kunna uppehållas även i de fall, då priset på hemmamarknaden vore högre än världsmarknadspriset. Prisbildningen på hemmamarknaden kunde på så sätt frigöras från världsmarknadsprisets inverkan och genom reglering av exportens storlek kunde äggpriset hållas så högt. att kompensation för ifrågavarande ökning av produktionskostnaderna erhölles. Produktionens storlek varierade avsevärt under olika månader och därmed också behovet av att avlasta marknaden. Exportöverskottet vöre i allmänhet ganska stort under månaderna april, maj, juni och juli, oell på grund av det låga äggpriset imder nämnda månader behövde då exporten stödjas kraftigare än under övriga delen av året. För att åstadkomma den erforderliga höjning av medeläggpriset till 1 krona 10 öre—1 krona 15 öre per kilogram behövdes ett exportbidrag av 20 öre per kilogram ägg under månaderna januari, februari, mars, augusti, september, oktober, november och december. Under månaderna april. maj. juni och juli borde utgå ett exportbidrag på 25 öre per kilogram ägg. Kostnaderna för exportbidragen — vilka, beräknade efter angivna grunder, skulle hava upplupit till under år 1932 953,685 kronor 95 öre och under

59 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

1933 626,758 kronor 40 öre — borde enligt föreningens mening bestridas med accismedel.

Örn genom prisstödjaude åtgärder det svenska äggpriset frigjordes från världsmarknadspriset, måste äggimporten regleras för att icke omintetgöra de prisstödjande åtgärderna. En sådan importreglering borde uppdragas åt lämpligt organ exempelvis svenska äggbandelsförbundet och Sveriges fjäderfäavelsförening förstärkt med någon representant för konsumenterna. Faran av för högt äggpris reglerades automatiskt av konsumtionen, som avtoge, örn äggpriset stege på ett onormalt sätt. En dylik importreglering vore betydelsefull även av den anledningen, att den icke ovanliga importen i spekulationssyfte härigenom kunde förhindras. I samband med frågan örn importreglering förtjänade de s. k. kinesäggen uppmärksamhet. Från Kina importerades nämligen årligen ganska stora kvantiteter ägg utan skal, frusna i plåtdunkar eller i pulverform. Importen av frusna ägg och äggpulver hade år 1932 uppgått till 384,843 kilogram, varav något mera än hälften äggpulver. Åtminstone importen av frusna ägg borde undvikas, då dessa otvivelaktigt försvårade avsättningen av de s. k. bageriäggen.

Genom konservering och kylhuslagring av äggen, då de vore som billigast, och försäljningen av dessa ägg under vinterhalvåret, då priserna vore högre och tillgången mindre, kunde man bidraga till att avlasta marknaden under våren och sommaren och samtidigt öka tillgången på ägg under hösten och på så sätt göra en import obehövlig. De källarelokaler för konservering och de kylliusutrymmen, som funnes tillgängliga, hade, bland annat beroende på bristande kapitaltillgång, enligt uppgift under senare år icke fullt utnyttjats, trots att både konservering och kylhuslagring varit en ganska lönande affär. Genomfördes förslaget örn exportbidrag såsom stöd åt äggpriset, torde det ligga i statens intresse, att äggexporten icke bleve större än nödvändigt, och därför borde en avlastning av marknaden genom en utvidgad konservering och kylhuslagring av statsmakterna understödjas genom att billig kredit ställdes till förfogande mot säkerhet i ägglager. Den nämnda krediten kunde lämpligen ordnas genom uppläggandet av en fond i likhet med spannmålslånefonden. Härför erfordrades ett belopp av förslagsvis 1,500,000 kronor, då en kvantitet av cirka 2,000,000 kilogram lämpligen torde böra lagras genom kylning eller konservering.

Anförda förslag till stödjande av äggpriset kunde få avsedd verkan endast under förutsättning att äggexporten kumle försiggå obehindrat oell i tillräcklig utsträckning. Med kännedom örn de ovissa förhållanden, som för närvarande vore rådande på dea utländska marknaden, och som snart nog kunde utveckla sig därhän att exporten bleve starkt beskuren, kunde ytterligare åtgärder för hemmamarknadens stödjande bliva nödvändiga. Sådana åtgärder vore bland annat: 1) kvalitetsförbättrande åtgärder, 2) fortsatt propaganda för ökad konsumtion inom landet och 3) direkt prisreglerande åtgärder på hemmamarknaden genom statens medverkan. Vid fastställandet av bestämmelser för accismedlens användning borde därför hänsyn tagas till att situationen på äggmarknaden kunde utveckla sig i antydd riktning, varvid medel för ytterligare åtgärder bleve erforderliga.

Då det av spannmålsnämnden föreslagna inblandningsförfarandet vid import av majs, kli och havre ur många synpunkter vöre högst olämpligt för framställande av hönsfoder, borde möjlighet att erhålla licens därifrån hållas öppen.

60 Kungl. Maj.-ts proposition nr 257.

Vidkommande den budgettekniska sidan av den föreslagna importregleringen Ilar statskontoret uttalat, att medel, som inflöte genom uttagande av införselavgift, borde upptagas å riksstatens inkomstsida, förslagsvis under rubriken »Tullar och aeciser», för att till liela sitt beräknade belopp såsom förslagsanslag avföras å samina stats utgiftssida under nionde huvudtiteln. Hela det medelstillflöde, som sålunda skulle komma att tillföras sagda anslag, borde sedan överföras till en av statskontoret omkänderhavd fond, som i män av tillgång skulle tillhandahålla de för spannmålsregleringens avveckling erforderliga medlen.

Eiksräkenskapsverket har rörande förslaget ur budgetteknisk synpunkt anfört följande.

Det finge antagas, att spannmålsnämnden åsyftat, att skatten å kli skulle ingå på budgeten, på samma sätt som fallet vore med skatten å oljekakor m. m. Då införselavgiften å havre och majs samt vissa andra fodermedel skulle uppbäras genom tullverket, borde jämväl denna avgift redovisas över riksstaten, vilket även borde bliva fallet med en eventuell avgift å förmalt vete. Därest nu nämnda inkomster disponerades på sätt spannmålsnämnden förutsatt, skulle en ytterligare utvidgning av det ur budgetteknisk synpunkt otillfredsställande systemet med specialbudgeter komma till stånd. Härifrån måste rilrsräkenskapsverket bestämt avråda, särskilt ur budgetredovisningssynpunkt. Det enklaste förfarandet vore, att man upptoge de utgiftsanslag, varom här vore fråga, såsom fullt fristående från inkomsttitlarna, även örn anslagen avmättes efter vad som beräknades inflyta å respektive inkomsttitlar. Uppkommande överskott och brister å såväl inkomsttitlar som utgiftsanslag finge då regleras över kassafonden. Därest, trots betänkligheterna mot specialbudgetssystemet, det i allt fall skulle befinnas önskvärt att reservera vissa inkomster för bestämda utgifter, syntes det vara att förorda, att ifrågavarande inkomsttitlar i största möjliga utsträckning inordnades i en gemensam specialbudget, iipptagande allenast ett utgiftsanslag, över vilket inkomsterna tillfördes en och samma diversemedelsfond. Därvid skulle Kungl. Maj.-t lämpligen förbehållas rätt att inom vissa gränser disponera fondmedlen för av riksdagen angivna särskilda ändamål.

Spannmålsnämndens förslag angående tillhandahållande av förlagskapital åt Svenska spannmålsföreningen har föranlett följande uttalanden.

Statskontoret: Att, på sätt av spannmålsnämnden föreslagits, ställa statsobligationer till förfogande för belåning i riksbanken innebure i själva verket — då all anledning förelåge att förvänta, att krediten komme att tagas i anspråk — att statens upplåning på längre eller kortare sikt ökades med ett belopp, högst motsvarande den sammanlagda krediten, utan att denna upplåning skulle komma till synes i riksstaten eller i riksgäldskontorets redovisning av statsskulden. Särskilt i betraktande av det ansenliga medelsbelopp, varom här vöre fråga, torde ett sådant förfaringssätt knappast kunna anses lämpligt och med sunda budgetprinciper förenligt. Det förevarande kreditbeloppet borde, enligt statskontorets mening, i stället uppföras såsom anslag å riksstaten bland utgifter för kapitalökning, förslagsvis — i anslutning till vad som

61 Kunni. Majds proposition nr 257.

skedde å tilläggsstaten för år 1918 med rörelsekapital för statens kristidskommissioner — under en särskild rubrik »Rörelsekapital för spaunmålsregleringen». De erforderliga rörelsekapitalmedlen syntes därefter böra i mån av behov tillhandahållas spannmålsföreningen direkt av riksgäldskontoret mot eu ränta, som antingen ungefärligen motsvarade den staten vid varje tillfälle själv finge betala å sin upplåning eller ock från början bestämdes att utgå efter viss fastställd procent, förslagsvis 4 % procent. Hinder syntes ej böra möta att anvisa det för ifrågavarande kredit avsedda kapitalökningsanslaget att i sin helhet utgå av lånemedel. Detta borde emellertid förutsätta, att för den del av krediten, som komme att åtgå för gäldande av blivande verklig förlust å spannmålsföreningens verksamhet, täckning anskaffades genom särskilda medel eller eljest genom anslag ä skattebudgeten. Att åtgärder i sådant syfte vidtoges ju förr dess hellre, vore så mycket angelägnare som förlusten, enligt vad av spannmålsnämndens utlåtande framginge, säkerligen komme att bliva mycket betydande.

P u 11 m ä k t i g e i riksbanken: Enligt av Svenska spannmålsföreningen lämnade uppgifter utgjorde föreningens kapitalbehov den 1 januari 1934 cirka 5,100,000 kronor. Detta beräknades undergå endast smärre förändringar under tiden januari—maj 1934. Under juni månad beräknades kapitalbehovet komma att ökas med ytterligare cirka 22,200,000 kronor, under juli med cirka 23,000,000 kronor och under augusti med cirka 23,900,000 kronor. Vid utgången av september torde detsamma hava minskats med cirka 8,350.000 kronor och under oktober månad med cirka 370,000 kronor. De följande månaderna inflöte netto något större belopp än det sistnämnda. Under förutsättning att 1934 års skörd icke komme i marknaden synnerligen tidigt och icke bleve alltför stor, vore det tänkbart, att avbetalningarna under oktober och november månader kunde ökas med 5 å 10 miljoner kronor. Ultimo maj 1935 beräknade föreningen kapitalbehovet utgöra cirka 61,000,000 kronor. Vid förestående beräkningar av kapitalbehovet hade hänsyn icke tagits till de medel, som kunde inflyta på grund av införande av införselavgift å vissa fodermedel.

De former för finansieringen, som nu ifrågasatts, vore belåniug av statsobligationer, som ställts till förfogande av riksgäldskontoret, och försäljning av skattkammarväxlar. I förstnämnda fall måste beräknas lägst en ränta motsvarande riksbankens officiella diskonto, i det senare fallet torde åtminstone tidvis en icke oväsenligt »lägre ränta kunna erhållas. Försäljningen av skattkammarväxlar torde, såsom tidigare varit brukligt, lämpligen böra ske genom riksbanken. Vid finansieringen av spannmålsföreningens verksamhet torde till en början skillnad böra göras mellan de belopp, som kunde anses motsvara statens förluster på verksamheten, och sådana, som kunde beräknas efter hand återbetalas av spannmålsföreningen med medel, som inflöte bland annat genom försäljning av spannmålslagret. Såsom av förenämnda beräkningar framginge, torde det för närvarande vara vanskligt att bedöma, huru stor den slutliga förlusten på spannmålsföreningens verksamhet komme att bliva. Det syntes dock sannolikt, att förlustbeloppet borde beräknas till över 50 miljoner kronor. Enligt denna approximativa beräkning syntes ett belopp motsvarande den kredit, som skulle erfordras för juni månad 1934, eller omkring 22 miljoner kronor, kunna återbära.? genom försäljningen av spannmål. Enligt fullmäktiges mening torde man därför lämpligen kunna ordna finansieringen sålunda, att sistnämnda belopp, 22 miljoner kronor. uppbringades genom försäljning av skattkammarväxlar. Dessas

62 Kungl. Majlis proposition nr 267.

förfallodagar borde fastställas av riksgäldskontoret, förslagsvis till de tidpunkter, då kapitalbehovet kunde beräknas komma att minskas med mera avsevärda belopp. De belopp, som erfordrades under juli oell augusti månader, eller omkring 47 miljoner kronor jämte per den 1 juni 1934 beräknad förlust å verksamheten eller tillsammans omkring 52 miljoner kronor, torde såsom antytts i stort sett komma att motsvara den slutliga förlust, som statsverket sannolikt komme att få vidkännas på inlösen av 1932 och 1933 års skördar. Denna utgift vore enligt fullmäktiges mening icke av den beskaffenhet, att medel för densamma borde anskaffas genom upplåning. Örn det emellertid av statsfinansiella skäl icke visade sig möjligt att omedelbart belasta budgeten med nämnda förlust, syntes en viss tid, helst så kort som möjlig, böra fastställas, under vilken densamma skulle ersättas. Skulle det anses, att förlusten icke redan under nästkommande budgetår borde täckas med skattemedel, torde det erforderliga beloppet böra anskaffas genom försäljning av slcattkammarväxlar, förfallande till betalning senast vid de tidpunkter, då beloppet komme att helt eller delvis täckas med skattemedel.

Fullmäktige i riksgäldskontoret: Vid avgivande av

spannmålsnämndens förslag, som torde bygga på, att det förordade finansieringssättet i viss omfattning medgivits beträffande jordbrukskasserörelsen, hade spannmålsnämnden tydligen ej uppmärksammat, att riksbanken i enlighet med sina vanliga utlåningsnormer belånat de till Svenska jordbrukskreditkassan för sådant ändamål utlämnade 4 procent statsränteobligationerna endast till ett belopp, motsvarande 80 procent av deras nominella belopp. Därest Svenska spannmålsföreningen på angivet sätt skulle beredas ett förlagskapital av 70 miljoner kronor, skulle .salunda erfordras tillhandahållande av 4 procent statsränteobligationer till en fjärdedel högre belopp, d. v. s. 87.5 miljoner kronor. Det erforderliga obligationsbeloppet bleve ändå större, i händelse, såsom nu närmast läge till hands, riksgäldskontoret skulle tillhandahålla 3 % procent obligationer, vilka av riksbanken belånades endast intill 70 procent av nominella beloppet. Ifrågavarande finansieringsmetod hade fullmäktige, oaktat vissa principiella betänkligheter, ej velat motsätta sig beträffande jordbrukskasserörelsen, där det endast gällt relativt små belopp, men när det nu vore fråga örn tillämpandet av berörda metod i sådan omfattning, som spannmålsnämnden föreslagit, växte betänkligheterna så i styrka, att fullmäktige ej ansåge sig kunna biträda det föreliggande förslaget. Anvisande av förlagskapital till spannmålsföreningen förutsatte en statsupplåning, vare sig kredit lämnades av riksbanken mot hypotek av statsobligationer eller erforderligt belopp direkt utbetalades av riksgäldskontoret. Skillnaden vore, att vid det förra alternativet förlagsbeloppet ej komme att redovisas bland statens skulder. Svenska statens goda kredit såväl inom som utom landet hade i viss mån baserats på det öppna och fullständiga sätt, varpå riksgäldskontoret redovisat statsskulden. Det syntes vara av största vikt, att en klar och överskådlig redovisning allt fortfarande lämnades över statens upplåning. Men detta mål uppnåddes icke, örn en del av upplåningen ginge genom riksbanken och ej inrymdes i det av riksgäldskontoret redovisade skuldbeloppet. De icke räntedragande statsobligationer, som av riksgäldskontoret tillhandahållits såsom underlag för viss kredit till jordbrukskasserörelsen, redovisades nämligen ej såsom verklig skuld utan hade likställts med de förbindelser. som riksgäldskontoret i enlighet med riksdagens beslut såsom grundfond tillhandahållit Sveriges allmänna hypoteksbank, Konunga-

63 Kunni. Maj:ts proposition nr 257.

riket Sveriges stadshypotekskassa nied flera av staten understödda penninginstitut. Berörda förbindelser fördes av riksgäldskontoret inom linjen och betraktades icke såsom verklig statsskuld. De i och för belåning utlämnade statsobligationerna medförde visserligen ej direkt någon räntebetalning, men belåningen innebure dock, att de under vissa förutsättningar kunde utnyttjas av långivaren, i vilket fall de omedelbart löpte med ränta. Man hade här en mellanform mellan verklig statsskuld och omtalade förbindelser, vilken försvårade överskådligheten över statsskulden. Ur olika synpunkter vore det för den skild enligt fullmäktiges mening riktigare, att, för den händelse det ifrågasatta förlagskapitalet skulle tillhandahållas spannmålsföreniugen, riksgäldskontoret direkt utlämnade beloppet till föreningen i mån av behov mot samma ränta, som riksgäldskontoret självt finge betala. Den del av det erforderliga förlagskapitalet, som beräknades efter hand flyta tillbaka i den mån försäljning skedde av inköpt brödsäd, borde riksgäldskontoret lämpligen anskaffa genom upplåning på kortare tid att återgäldas så snart försäljningsmedel bleve för ändamålet disponibla.

Vidkommande frågan örn sättet för täckande av förlusterna å spannmålsregleringen hava följande synpunkter kommit till uttryck.

Statskontoret har ansett det böra tagas under fortsatt övervägande, örn icke medel skulle kunna uppbringas även annorledes än genom gottgörelse och införselavgifter. Spannmålsnämnden hade enligt statskontorets mening icke haft tillräckliga skäl för sitt övergivande av tanken på en veteavgift eller en avgift å brödsädesarealen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava anfört: Såväl de redan uppkomna som de blivande förlusterna å spannmålsregleringen borde givetvis täckas med andra statsinkomster än lånemedel. Fullmäktige framhölle önskvärdheten av, att Kungl. Majit ville i samband med föreläggande för riksdagen av förslag örn fortsatt spannmålsreglering, därest Kungl. Majit skulle anse en sådan nödvändig, meddela en beräkning över hittillsvarande och väntade förluster genom regleringen samt framlägga en plan för dessa förlusters ersättande snarast möjligt medelst anslag av skattemedel å riksstaterna för de kommande budgetåren. Därest riksdagen skulle fastställa en dylik amorteringsplan, torde riksgäldskontoret lämpligen kunna upplåna de medel, som motsvarade den beräknade förlusten å spannmålsregleringen, genom att placera skuldförbindelser, avsedda att successivt inlösas medelst de å riksstaterna anvisade amorteringsbeloppen.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har anslutit sig til) spannmålsnämndens förslag, att förlusterna, i den mån ej inflytande gottgörelsemedel och andra införselavgifter därtill försloge eller toges i anspråk, borde bäras av staten.

Lantbruksstyreisen har — under förmälan att de skäl, vilka andragits mot upptagande av en veteavgift, knappast vora bärande — vidare anfört:

Ur jordbrukets synpunkt borde några mera allvarliga erinringar mot en veteavgift knappast med fog kunna framställas. Behovet att uttaga avgiften ifråga förorsakades av rika brödsädesskördar, som i och för sig tillfört jordbruket betydande inkomster. Härtill komme, att, örn dessa

64 Kungl. Maurts proposition nr 257.

avgifter, såsom lantbruksstyrelsen förutsatte, sammankopplades med ett planmässigt ordnande av liela stödaktionen, därmed följde ett förhöjt värde på foderskörden. Detta värde torde vara av så betydande storleksordning, att avgiften ifråga för jordbruket i dess helhet knappast kunde anses såsom en oskälig börda. Lantbruksstyrelsen förbisåge härvid icke, att ifrågavarande avgift för vissa jordbrukare, som i särskilt hög grad minskat foderproduktionen för brödsädsproduktionen kunde verka mer betungande än som svarade mot de fördelar, det ifrågasatta stödet åt foderproduktionen kunde medföra. Dessa jordbrukare hade emellertid dragit så mycket större fördel av de båda senaste årens rika brödsädesskördar. Av icke ringa betydelse syntes jämväl det förhållandet vara, att avgifter av detta slag, vilka inom vissa av riksdagen bestämda gränser syntes böra fastställas av Kungl. Majit, lättare än inlösningspriset kunde anpassas efter det verkliga behovet, det ville säga nied hänsyn till föreliggande skörderesultat och produktionsöverskott. Skulle brödsädesskörden under de närmaste åren komma att giva dåligt resultat särskilt i kvalitativt hänseende, bomme tydligen överskottet av kvarnduglig brödsäd att undergå starka förändringar och därmed också behovet av att uttaga avgiften ifråga att minskas. I varje fall syntes det allmänna nu icke gärna kunna underlåta att söka på lämpligt sätt säkerställa sig mot den under vissa förutsättningar överhängande risken att till följd av ytterligare anhopning av väldiga, icke för vanligt ändamål säljbara lager av brödsäd ådraga sig mycket kännbara förluster.

Fullt planmässigt och önskvärt vore givetvis, att avgiften kunde åsättas all i marknaden förd brödsäd eller brödsäd, som av producent försåldes i form av mjöl. Stora svårigheter mötte dock för uttagande av sådan avgift å råg, som i stor utsträckning användes sammalen och vars förmälning kunde ske med utnyttjande av jämförelsevis enkla kvarnanordningar. Veteförmalningen skedde däremot så gott som uteslutande på kvarnar, som vore försedda med fullständiga kvarnverk. Lantbruksstyrelsen ansåge därför tanken på avgift böra begränsas till vete. Avgiftsplikten skulle endast åvila vete, som förmaldes till avsalu. Skyldigheten att erlägga avgiften syntes, utom i fråga örn sådant vete, som uppköptes genom de organ, vilka handhade regleringsåtgärderna, böra åligga vederbörande kvarnars innehavare för vete, som mottagits till förmälning för avsalu, samt vederbörande producent för allt av honom eventuellt försålt vetemjöl, omräknat till vete. För vete, som inköpts genom nyssnämnda organ, torde skyldigheten att uppbära och redovisa avgifterna böra åligga samma organ. Antalet jordbrukare, som saluförde vetemjöl, torde för närvarande vara ytterst obetydligt. Föga antagligt vore, att deras antal skulle väsentligt ökas, örn saluförande av mjöl förbundes med avgiftsplikt och därmed följande deklarationsplikt. Antalet avgiftspliktiga kvarnar torde enligt uppgift uppgå till cirka 3,000. Till jämförelse kunde anföras, att skyldighet att erlägga mjölkavgift för närvarande åvilade cirka

2,000 mejerier och mjölkhandlare samt cirka 25,000 enskilda mjölkproducenter. Avgiftsskyldigheten syntes, såsom skedde i fråga örn mjölkproduktionen, böra grunda sig på självdeklaration. De med kontrollåtgärder över veteavgiftens riktiga erläggande förenade vanskligheterna syntes hava överskattats av spannmålsnämnden och torde enligt styrelsens förmenande knappast vara svårare att genomföra än motsvarande anordningar i fråga örn mjölkavgiften. Lokala ortsombud funnes för närvarande tillsatta för att biträda vid kontrollen över att mjölkavgiften behörigen utgjordes av avgiftsskyldiga jordbrukare. Åt dessa ortsombud syntes

Kungl. Maj:ts proposition nr 257. 65

även kunna uppdragas att medverka vid kontroll över veteavgiftens utgörande.

En veteavgift syntes lantbruksstyrelsen endast under vissa förutsättningar kunna tänkas satt så hög som till 2 kronor för 100 kilogram vete. Skulle en avgift behöva uttagas med hela detta belopp, vilket skulle ifrågakomma endast vid särskilt gynnsam skörd, torde uppbörden härav kunna beräknas stiga till ett belopp av cirka 8 miljoner kronor årligen. Spannmålsnämnden förutsatte, att det beräknade brödsädsöverskottet skulle avvecklas under en tid av 2 Va år. Därest den med undanskaffandet av detta överskott förenade konstnaden skulle anses böra i största möjliga grad täckas utan anlitande av direkta statsmedel, syntes skäl kunna föreligga för att staten visserligen förskotterade medlen, men att den del av dessa, som ansåges böra uttagas genom ifrågavarande avgifter, finge amorteras under en viss längre tidrymd. På så sätt skulle själva avgiften kunna väsentligen sänkas och avsett mål dock helt eller åtminstone till stor del vinnas. Vid bedömande av skäligheten utav den sålunda ifrågasatta avgiften syntes även böra beaktas, att en avsevärd förhöjning avsetts komma till stånd för fodersäd och en motsvarande förhöjning jämväl för andra foderskördar. För jämviktens bibehållande inom jordbruksproduktionen syntes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida en tillfällig nedsättning av inlösningspriset för råg icke borde företagas, så att nettopriserna å vete och råg bibehölles i skäligt förhållande till varandra.

Det syntes icke uteslutet antaga, att med anlitande på anfört sätt av veteavgift samt andelar i fodermedelsavgifterna under den tid, överskottet vore avsett att undanskaffas, ett belopp av cirka 30 miljoner kronor skulle kunna ställas till förfogande. I motsvarande grad skulle också statens direkta tillskott kunna minskas. Täckande av nämnda tillskott genom anvisande av direkta statsmedel stöde visserligen i strid mot lantbruksstyrelsens principiella mening, men då det här gällde att råda hot på olägenheter, som måste anses vara förorsakade av mindre tillfredsställande planläggning av stödåtgärderna till jordbrukets främjande, syntes sådana särskilda förhållanden föreligga, att statsmedels användande för ändamålet torde kunna anses försvarligt särskilt i fråga örn redan uppkomna förluster.

Även i andra yttranden har veteavgiften funnit förespråkare. Sålunda har kontrollstyrelsen, trots vissa betänkligheter, närmast ansluti t sig till lantbruksstyrelsen uppfattning. Kontrollstyrelsen anför följande.

Införande av en veteavgift komine att ske med uppgivande av de anspråk på en tillfredsställande kontroll, som i vårt land i allmänhet plägat uppställas i fråga örn erläggandet av tillverkningsavgifter till staten. Med hänsyn härtill måste kontrollstyrclsen ur den allmänna skattekontrollens synpunkt anföra starka betänkligheter mot införande av veteavgift. Å andra sidan skulle genom anlitande av systemet nied veteavgift ernås den ur principiella synpunkter riktiga ordningen i fråga örn bestridandet av kostnaderna för spannmålsöverskottets undanskaffande, att dessa kostnader väsentligen komine att uttagas från den näringsgren, som åtnjutit fördelarna av spannmålsregleringen, och sålunda icke behöva bestridas av allmänna statsmedel. Ur denna synpunkt och då veteavgiftens uttagande vore avsedd att utgöra en allenast tillfällig anordning, syntes det av spannmåIsnämnden avvisade förslaget vara förtjänt att tagas under förnyat övervägande. Därest veteavgift ansåges böra införas, syntes anord- Bihang till riksdagens protokoll 1934. I sami. Nr 5

66 Kungl. Majlis proposition nr 257.

ilandet av densamma kunna i huvudsak ske enligt det av spannmålsnämnden angivna systemet. Såsom kontrollmyndighet borde sålunda fungera spannmålsnämnden, som redan nu hade att utöva viss kontroll över rörelsen vid kvarnarna. Kvarnarna skulle hava att inom viss tid efter varje månads utgång avgiva deklaration över den till avsalu under månaden förmalda spannmålen och samtidigt insända vidimerad avskrift av reversal, utvisande att avgift blivit i riksbanken inbetald å statsverkets giroräkning för statskontorets räkning. Deklarationen skulle därefter bliva föremål för stickprovsvis skeende efterhandsgranskning genom spannmåjsnämndens funktionärer. Antalet härför anlitade personer finge givetvis betydligt utökas. För att så långt som möjligt nedbringa antalet av denna personal torde måhända ett utnyttjande jämväl för nu ifrågavarande kontrollarbete kunna äga rum av de personer, som för närvarande bade uppdrag att utöva kontroll över mjölkavgifternas utgörande. För vinnande av viss förenkling borde sådant vete, som jordbrukare för eget behov läte förmala vid kvarn, undantagas från avgiften. Skulle mjöl, som härrörde från dylikt vete, likväl av jordbrukaren försäljas, torde det för sådant fall böra åligga denne att till spannmålsnämnden avgiva särskild deklaration — förslagsvis för varje kvartal — över försäljningen samt enligt av spannmålsnämnden angivna grunder inbetala avgift för motsvarande myckenhet vete.

Jämväl riksräkenskapsverket, som förklarat sig vara i hög grad betänksamt mot att täckande av förlusterna å spannmålsregleringen skulle gå ut över skattedragarna i allmänhet, har ifrågasatt, huruvida icke en veteavgift skulle kunna upptagas utan alltför stora svårigheter. Riksräkenskapsverket har vidare framhållit, att i spannmålsnämndens utlåtande icke förebringats några avgörande skäl för, att inkomsten av den tilltänkta höjningen av skatten å oljekakor och vissa slag av fodermjöl ävensom av den föreslagna skatten å kli borde tillföras mjölkregleringen. Enligt riksräkenskapsverkets förmenande borde jämväl dessa inkomster kunna tagas i anspråk för täckande av förlusterna å spannmålsregleringen.

Malmöhus läns småbrukareförbund slutligen har anfört, att, örn veteavgift eller arealavgift uttoges, jordbruk med högst 10 hektar odlad jord borde befrias från avgiftsskyldighet, enär sådana jordbruk ej bidragit till brödsädsöverskottet. Vidare har förbundet erinrat, att rågodlingen icke borde lämnas fri från avgift, enär följden då skulle bliva, att brukarna av vete- och sockerbetsjordarna överginge till rågodling.

Förutom i spannmålsnämndeus utlåtande och de däröver avgivna yttrandena har frågan örn fortsatt spannmålsreglering behandlats i talrika framställningar från jordbrukarsammanslutningar och andra intresserade. Flertalet av berörda framställningar hava med anledning av remisser varit tillgängliga för spannmålsnämnden under dess utredningsarbete. Några synpunkter utöver dem, vilka framgå av den tidigare redogörelsen, hava i stort sett ej kommit till uttryck.

Sedan yttrandena över spannmålsnämndens förslag avgivits, hava med Svenska spannmålsföreningens styrelse upptagits förhandlingar örn för-

67 Kungl. May.ts proposition nr 257.

langning av och ändringar i avtalet mellan staten och föreningen på grundval av en inom jordbruksdepartementet utarbetad promemoria angående fortsatt spannmålsreglering. I denna promemoria förutsattes, att för utländsk havre, majs och jämförliga fodermedel skulle utgå en införselavgift i huvudsaklig överensstämmelse med spannmålsnämndens förslag, att utländsk havre och majs, som funnes i landet vid tiden för ikraftträdandet av bestämmelserna örn dylik införselavgift, jämväl skulle avgiftsbeläggas, att skatt skulle upptagas å kli, som infördes till riket, samt å vetekli, som tillverkades inom riket för försäljning, att för svenskt vete, som förmaldes inom landet till avsalu, skulle erläggas avgift i anslutning till det av spannmålsnämnden övervägda förslaget härutinnan, samt att avtalet mellan staten oell Svenska spannmålsföreningen skulle förlängas på ett år och i samband därmed undergå dels de ändringar, nämnden förordat, dels ock ytterligare den jämkningen, att inlösningspriset sommaren 1935 skulle minskas med ett belopp, motsvarande nyssberörda veteavgift. Vid omförmälda förhandlingar hava kvarnföretagens representanter i spannmålsföreningens styrelse framfört betänkligheter mot en veteavgift, vars utgörande vore beroende av huruvida vetet förmaldes till försäljning, ävensom mot en tillverkningsskatt å kli, så lagd, som i promemorian förutsattes. Vid sammanträde den 23 februari 1934 hava ifrågavarande kvarnrepresentanter emellertid förklarat sig villiga att vid föreningssammanträde rösta för de i promemorian avsedda ändringarna i avtalet och avtalets förlängning, under förutsättning dels att tillverkningsskatt å vetekli utginge för allt inom landet förmalt vete, därvid som kli skulle räknas 25 procent av den förmalda vetemängden, dels ock att veteavgift uttoges antingen för allt svenskt vete, som förmaldes inom landet, eller för allt sådant vete med undantag allenast enligt något av följande alternativ, nämligen:

1. Befrielse från veteavgift finge åtnjutas för vete, som förmaldes mot tull eller lön för förbrukning i odlarens eget hushåll eller därmed jämförlig förbrukning, därvid högst 50 kilogram vete finge anses åtgå för person och år.

2. Frihet från avgift finge åtnjutas för vete, som mot tull eller lön förmaldes för förbrukning som nyss nämnts, till myckenhet motsvarande högst 75 kilogram för person årligen, under villkor likväl att avgiften ej bestämdes till högre belopp än 1 krona. I båda undantagsfallen förutsattes tillika, att den, vilken ville bliva befriad från avgiftsplikt, lämnade skriftlig försäkran på heder och samvete rörande de omständigheter, som härutinnan vore av intresse. Medvetet oriktiga uppgifter skulle straffbeläggas.

Innan jag slutar denna redogörelse över spannmålsfrågans nuvarande läge, vill jag erinra, att under behandlingen av nämnda fråga vid 1933 års riksdag spörsmålet örn åtgärder för underlättande av avsättningen av

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

brödsädesskörden berördes, samt att därvid bland annat förutsattes, att Kungl. Majit skulle äga föranstalta om utdelande av förmald spannmål till nödlidande. I propositionen angående vissa åtgärder till spannmålsodlingens stödjande (nr 247) anförde jag sålunda i huvudsak följande.

Skulle det visa sig, att ett så betydande spannmålsöverskott funnes, att svårigheter bomme att yppa sig med avseende å spannmålens tillfredsställande lagring och skötsel, syntes det bliva nödvändigt, att undantag medgåves från den bestämmelse i kontraktet mellan staten och Svenska spannmålsföreningen, enligt vilken föreningens försäljning av svensk brödspannmål ej finge ske under marknadspris, därvid under månaderna juni —augusti skulle såsom marknadspris anses inlösningspriset. Förhållandena kunde även eljest tänkas bliva sådana, särskilt örn den nya skörden bleve riklig och av hög kvalitet, att avsättningen av den gamla skörden borde underlättas. Vilka åtgärder, som i angivna hänseenden borde vidtagas, syntes få bero av omständigheterna. Förslag hade framkommit, förutom örn export av viss spannmålsmängd, örn spannmålens försäljning till foder eller dess utdelande efter förmälning till nödlidande. Det torde, därest riksdagen intet hade att häremot erinra, få ankomma på Kungl. Majit att, örn förhållandena skulle finnas därtill föranleda, lämna tillstånd till åtgärder av den ari, varom här vore fråga.

Berörda anförande föranledde ej någon erinran från riksdagen.

Med stöd av vad sålunda förekommit har Kungl. Majit — efter därom gjord framställning och sedan spannmålsnämnden i remissutlåtande i ärendet hemställt, att Kungl. Majit måtte medgiva Svenska spannmålsföreningen att i samråd med nämnden vidtaga åtgärder för att ställa till de arbetslösas och nödlidandes i Norrland förfogande intill 10,000 säckar vetemjöl, den 21 december 1933 anbefallt spannmålsnämnden att vidtaga åtgärder för gratis utdelande av 10,000 deciton (säckar) vetemjöl till behövande inom de fyra nordligaste länen med fördelning å de olika länsstyrelserna i länen av följande kvantiteter: vartdera av Norrbottens och Västerbottens län 2,400 deciton, Jämtlands län 1,800 deciton och Västernorrlands län 3,400 deciton. Vid utdelningen skulle iakttagas, att länsstyrelsen, med biträde i mån av behov av ortsorgan, fördelade mjölet på det till lindrande av nöd lämpligaste sättet bland befolkningen, därvid skulle tillses, att distributionskostnaderna i görligaste mån begränsades. Vidare skulle spannmålsnämnden söka ernå överenskommelse med innehavare av mjöllager i skilda orter inom berörda län, i syfte att mjölet kunde därifrån omedelbart ställas till förfogande åt vederbörande länsstyrelse eller den länsstyrelsen anvisade. Betalningen av det från mjöllagren levererade mjölet förutsattes skola efter attest av spannmålsnämnden gäldas av Svenska spannmålsföreningen, därvid Kungl. Majit för sin del godkände, att kostnaderna bures av föreningen. Åt spannmålsnämnden uppdrogs att . i ämnet meddela ytterligare erforderliga anvisningar.

Vidare har Kungl. Majit den 26 januari 1934, efter därom av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län m. fl. gjorda framställningar och sedan spannmålsnämnden yttrat sig, meddelat beslut örn gratis utdelande av

69 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

4,000 deciton vetemjöl till behövande inom sagda län, därvid i fråga örn ordnandet av mjölutdelningen meddelats enahanda bestämmelser som de nyss angivna. Den 16 februari 1934 har liknande beslut fattats, avseende utdelning av sammanlagt 2,530 deciton vetemjöl inom Blekinge och Gotlands län.

Framhållas må, att spannmålsnämnden i remissyttrande uttalat, att nämnden vore av den åsikten, att kostnaderna för mjölutdelningen borde endast i begränsad omfattning drabba Svenska spannmålsföreningen, vars ekonomiska ställning vore brydsam. I dylikt syfte och då föreningen vore i det läge, att den måste till fodersäd försälja avsevärda mängder spannmål, vilka med hänsyn till av spannmålsnämnden framlagda förslag torde få anses hava ett fodervärde av omkring 13 kronor för 100 kilogram, ifrågasatte nämnden, att de mot fodervärdet svarande kostnaderna borde gäldas av andra medel än dem, över vilka föreningen förfogade, samt allenast de däröver liggande kostnaderna stanna å föreningen.

Slutligen må i detta sammanhang erinras, att Kungl. Maj:t genom beslut den 1 och den 23 februari 1934 medgivit, att Svenska spannmålsföreningen finge till foder försälja dels kvarvarande lager av vete och råg av 1932 års skörd dels ock därutöver högst 30,000 ton brödsäd, allt med iakttagande av de särskilda bestämmelser, som kunde av spannmålsnämnden föreskrivas i syfte att förebygga spannmålens användande till annat än foder.

Mjölkregleringen.

De första bestämmelser, vilka meddelats angående prisreglerande åtgärder på mejerihanteringens område, innefattades i förordningen den 30 juni 1932 (nr 325) örn upptagande av vissa avgifter för åstadkommande av förbättrad organisation vid avsättningen av mjölk och mejeriprodukter, vilken förordning enligt kungörelse den 16 september 1932 (nr 419) trädde i kraft den 20 september 1932. Tillämpningsföreskrifter till förordningen meddelades genom kungörelse den 16 september 1932 (nr 420). Ifrågavarande avgifter, vilka skulle utgå å inom landet producerad mjölk och grädde, skulle kunna upptagas dels inom hela riket (allmän avgift), dels inom tillförselområdena till olika konsumtionsorter (lokal avgift). Upptagande såväl av allmän som av lokal avgift förutsatte förordnande av Kungl. Majit, vilket ej finge meddelas, med mindre särskild framställning därom skett. Dylik framställning skulle göras av mejerisammanslutning, representerande minst viss myckenhet av den totala mjölkmängden inom riket eller, beträffande lokal avgift, inom vederbörande tillförselområde, och framställningen måste vara biträdd av visst antal medlemmar i sammanslutningen. Allmän avgift skulle utgå å inom riket saluförd mjölk samt å. mjölk, som användes för beredande hos

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

mjölkproducenten av grädde, smör eller ost till avsalu. Lokal avgift skulle utgå å sådan inom det ifrågavarande tillförselområdet saluförd mjölk och grädde, som ej var avsedd för beredande av smör eller ost eller annan mejeriprodukt. Uppbörd och förvaltning av avgiftsmedel skulle omhänderhavas av den mejerisammanslutning, på vars framställning förordnande örn avgiftens upptagande meddelats. Medel, vilka inflöto genom upptagande av allmän avgift, skulle användas för åstadkommande av förbättrade avsättningsförhållanden inom riket för mjölk och mejeriprodukter. De lokala avgiftsmedlen skulle användas till utjämnande av skillnaden mellan de priser, som producenterna inom tillförselområdet erhöllo för konsumtionsmjölk, och de priser, som de erhöllo för mjölk, avsedd för beredande av mejeriprodukter.

För handläggning av ärenden rörande mjölkregleringen tillsattes statens mjölknämnd. Instruktion för nämnden utfärdades den 16 september 1932 (nr 421).

Efter framställning av Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. meddelade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 14 oktober 1932 (nr 456) förordnande örn upptagande av allmän mjölkavgift för tiden 1 november 1932—30 juni 1933. Avgiften fastställdes till O.i öre för kilogram mjölk inom Norrland med undantag av landskapet Gästrikland samt till 0.2 öre för kilogram inom riket i övrigt. Sedermera höjdes avgiften för tiden 1 februari—30 juni 1933 till dubbla beloppen (kungörelser 1933: 5 och 102). Avgiftsmedlen skulle enligt av Kungl. Majit meddelade beslut huvudsakligen användas till stödjande av det inhemska smörpriset genom utbetalande enligt vissa grunder av pristillägg å exportsmör. Därjämte skulle emellertid av medlen i fråga utgå bidrag för viss tillverkning av torrmjölk samt för viss ur riket utförd grädde, ost och kondenserad mjölk.

Förordnanden örn upptagande av lokal mjölkavgift hava meddelats, för tiden 1 februari—30 juni 1933 i fråga örn Stockholms tillförselområde (kungörelse 1933: 9), för tiden 1 april—30 juni 1933 beträffande Tjustbygdens, Kalmar läns södra, Blekinge läns och Skånes tillförselområden (kungörelser 1933: 89, 91, 93, 103 och 163) samt för tiden 1 maj— 30 juni 1933 med avseende å Värmlands mejeriförbunds och Norrbottens läns producentförenings tillförselområden (kungörelser 1933:159 och 161). Avgiften bestämdes för samtliga tillförselområden till 2 öre för kilogram mjölk (kungörelser 1933:10, 90, 92, 94, 104, 160 och 162) men höjdes sederméra för Stockholms tillförselområde för tiden från och med den 1 maj 1933 till

2.5 öre för kilogram (kungörelse 1933:164). Enligt föreskrifter, meddelade i kungörelserna örn de lokala mjölkavgifternas upptagande, skulle medlen användas till genomförande inom de olika tillförselområdena av viss prisutjämning mellan konsumtionsmjölk och produktmjölk.

Efter beslut av 1933 års riksdag (prop. nr 258; R. skr. nr 367) har en omläggning av anordningen med mjölkavgifter verkställts. Ändringen inne bär i främsta rummet, att systemet med två särskilda avgifter utbytts mot

71 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

ett system med allenast en avgift. Ue grundläggande bestämmelserna hava meddelats i förordningen den 26 juni 1933 (nr 391) angående mjölkavgift, vilken trätt i kraft den 1 juli 1933, och varigenom förordningen den 30 juni 1932 örn upptagande av vissa avgifter för åstadkommande av förbättrad organisation vid avsättningen av mjölk och mejeriprodukter upphävts. Enligt 1933 års förordning skall, där Kungl. Majit så förordnar, för åstadkommande av förbättrade avsättningsförhållanden för mjölk och mejeriprodukter upptagas viss avgift å mjölk och grädde (mjölkavgift). Förordnande örn upptagande av dylik avgift får ej meddelas, med mindre framställning därom blivit gjord av mejerisammanslutning, som representerar minst 60 procent av den totala årliga invägda mjölkmängden vid rikets samtliga mejerier enligt den senaste tillgängliga officiella mejeristatistiken och denna framställning biträtts av minst 2/3 av sammanslutningens medlemmar, företrädande sammanlagt minst 3/4 av den totala årliga invägda mjölkmängden vid de till sammanslutningen anslutna mejerierna. Avgiften kan utgöra för mjölk högst 3 öre för kilogram. För grädde skall avgiften utgå med för varje kilogram mjölk, som åtgått för gräddens beredande, det för mjölk fastställda avgiftsbeloppet. Avgiften skan erläggas, då fråga är örn avgiftspliktig vara, som av mjölkproducent levereras till mejeri eller mjölkhandlare, av den, som sålunda från mjölkproducenten mottagit varan, samt beträffande annan avgiftspliktig vara av mjölkproducenten. Kungl. Majit äger från avgiftsskyldighet medgiva undantag, där så finnes skäligt med hänsyn till ringa produktion eller andra förhållanden.

Genom kungörelse den 26 juni 1933 (nr 393) med tillämpningsföreskrifter till förordningen angående mjölkavgift hava givits bestämmelser angående, bland annat, grunderna för avgiftens utgörande, ordningen för dess fastställande, erläggande och indrivning samt kontrollen över avgiftens utgörande och användning.

I kungörelse den 30 juni 1933 (nr 442) har beslut meddelats örn upptagande av mjölkavgift dels för mjölk och grädde, som saluföras inom riket under tiden 1 juli 1933—30 juni 1934, dels ock för mjölk, som under samma tid kommer till användning för beredande hos mjölkproducenten av smör eller ost för avsalu, därest producenten för sådant ändamål av egen produktion eller eljest använder minst 2,000 kilogram mjölk i månaden. Avgiften har fastställts att tillsvidare utgå med 2 öre för kilogram mjölk eller till mjölk omräknad grädde. Den skall uppbäras av svenska mejeriernas riksförening. Vissa undantag från avgiftsplikt hava samtidigt meddelats.

Enligt kungörelsen den 15 augusti 1933 (nr 500) angående användningen av de medel, som inflyta genom upptagande för tiden 1 juli 1933—30 juni 1934 av mjölkavgift, har förordnats, att medlen skola förvaltas av riksföreningen samt, sedan enligt Kungl. Majits bestämmande gäldats kostnaderna för uppbörd, förvaltning

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

och kontroll, däri inbegripna kostnaderna för statens mjölknämnds verksamhet, användas för dels utlämnande av pristillägg å smör, ost, kondenserad mjölk, torrmjölk och grädde, som berette inom riket och härifrån utförts, dels utbetalande av prisutjämningsbidrag för inom riket producerad mjölk eller grädde, varå mjölkavgift utgår och som använts för beredande av smör, ost eller annan mejeriprodukt, dels ock bestridande enligt Kungl. Maj:ts förordnande av kostnaderna för andra åtgärder, som vidtagas i syfte att åstadkomma förbättrade avsättningsförhållanden för mjölk och mejeriprodukter. Pristillägg, motsvarande i huvudsak skillnaden mellan export- och hemmamarknadspris, utbetalas till den, för vars räkning varan hos tullverket anmälts till utförsel ur riket. Prisutjämningsbidrag tilldelas den, hos vilken mjölken eller grädden kommit till användning för beredande av ifrågavarande mejeriprodukt. Dylikt bidrag utbetalas för kalendermånad. För sådan utbetalning har riket indelats i sju prisutjämningsdistrikt, å vilka av de inflytande avgiftsmedlen viss del (prisutjämningsmedlen) skola fördelas i förhållande till de myckenheter mjölk och till mjölk omräknad grädde, varå mjölkavgift inom de olika distrikten för månaden utgår.

I samband med förevarande redogörelse för systemet med mjölkavgift må ytterligare erinras, att genom förordningen den 10 februari 1933 (nr 29) med bestämmelser örn införselmonopol å mjölk och mejeriprodukter, vilken förordning i viss del ändrats genom förordning den 26 juni 1933 (nr 392), och vilken gäller för tiden till och med juni 1934, Kungl. Majit förklarats berättigad att, där så finnes erforderligt för vinnande av det med upptagande av mjölkavgift avsedda syftet, förordna, att mjölk, grädde, smör och ost eller någon av nämnda varor icke få till riket införas av annan än staten eller den, åt vilken Kungl. Majit eller av Kungl. Majit utsedd myndighet lämnar tillstånd till införsel. Med stöd härav har Kungl. Majit genom kungörelse den 20 oktober 1933 (nr 575), som trätt i kraft den 1 november 1933 och gäller tills vidare till och med den 30 juni 1934, förordnat, att nyssnämnda varor icke få till riket införas av annan än staten eller den åt vilken statens mjölknämnd lämnar tillstånd till införsel. Tillika har förklarats, att dylikt tillstånd ej får vägras beträffande vara av sådant slag, som icke eller endast i ringa omfattning är föremål för tillverkning inom landet. Detsamma skall jämväl gälla i avseende å annan vara, såframt vederbörande förbinder sig att för den myckenhet, som införes, till svenska mejeriernas riksförening erlägga viss avgift, huvudsakligen motsvarande det i kungörelsen nr 500/1933 omförmälda pristilllägget för varan. Vad på grund av sådan förbindelse inbetalas till riksföreningen skall månadsvis tillföras de medel, som inflyta genom upptagande av mjölkavgift, och användas enligt de beträffande dessa medel gällande grunder.

Bland åtgärder, sammanhängande med mjölkregleringen, må vidare nämnas de vid 1933 års riksdag beslutade anordningarna med upptagande

73 Kungl. Majds proposition nr 257.

av skatt å vissa slag av kraftfoder samt accis å margarin (prop. nr 264 och 265; B. skr. nr 304 och 334/1933). I överensstämmelse med riksdagens berörda beslut har genom förut omförmälda förordning den 14 juni 1933 inr 329) örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl stadgats, att för följande slag av kraftfoder, som införas till riket, eller som inom riket tillverkas för försäljning, nämligen oljekakor, mjöl, erhållet genom krossning av oljekakor, och mjöl framställt vid extraktion av råvara, som kan användas för tillverkning av oljekakor, skall erläggas skatt med 2 öre för varje kilogram av varans nettovikt. Förordningen har enligt kungörelse den 14 juni 1933 (nr 330) trätt i kraft den 15 juni 1933. Genom kungörelsen den 20 juli 1933 (nr 488) angående restitution av skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl hava meddelats särskilda bestämmelser i de hänseenden, som av rubriken till sistnämnda kungörelse framgår. — Vad margarinaecisen beträffar innefattas de grundläggande föreskrifterna i ämnet i en förordning den 26 juni 1933 (nr 405) örn accis å margarin. Enligt denna förordning, som trätt i kraft den 1 juli 1933 och avser tiden till och med juni 1934, skall, där Kungl. Majit så förordnar, för margarin, som inom riket tillverkas för försäljning, utgå accis med för varje kilogram av varans nettovikt det belopp, lägst 10 och högst 50 öre, som Kungl. Majit bestämmer. Med stöd av berörda stadgande förordnade Kungl. Majit genom kungörelse den 20 juli 1933 (nr 484), vilket förordnande trädde i kraft den 24 i samma månad, örn uttagande tillsvidare av accis å margarin, som levererades intill utgången av år 1933, med 20 öre för kilogram. Samtidigt föreskrev Kungl. Majit, jämlikt bemyndigande av riksdagen (förenämnda R. skr. nr 334/1933), att tullen å margarin, förut 15 kronor för 100 kilogram, skulle från och med den 24 juli 1933 tillsvidare intill årets slut utgöra 35 kronor för 100 kilogram. Genom kungörelser den 15 december 1933 (nr 647 och 648) hava ifrågavarande förordnanden örn upptagande av margarinaccis och örn tull å margarin utsträckts att avse tiden intill utgången av juni 1934.

I anföranden till statsrådsprotokollet den 2 juni 1933, då beslut fattades örn propositioner till riksdagen med förslag till omförmälda förordningar örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl samt accis å margarin, gjorde chefen för finansdepartementet vissa uttalanden rörande avgiftsmedlens användning. I fråga örn skatten å oljekakor och fodermjöl (prop. nr 265) framhölls sålunda, att de inflytande medlen borde komma till användning för den del av mjölkregleringen, som åsyftade en prisutjämning mellan konsumtionsmjölken och produktmjölken. Vad margarinaccieen beträffar (prop. nr 264) uttalades, att sistberörda medel borde användas för stödjande av smörexporten genom pristillägg å exportsmör, då den årliga exportkvantiteten överstege 15,000 ton. I den mån intäkterna av accisen ej komme att sålunda finna användning, borde de i stället nyttjas för något ändamål, som främjade do breda konsumentlagrens intressen. Dessa departementschefens uttalanden föranledde ej någon erinran från riksdagens sida.

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

Intäkterna av margarinaccisen samt av skatten å oljekakor och vissa slag av fodermjöl redovisas under särskilda inkomsttitlar i riksstaten. Medlen tillföras över ett å nionde huvudtiteln under rubriken Avsättning till statens mjölkregleringsfond upptaget extra förslagsanslag nämnda fond, vilken förvaltas av statskontoret och från vilken utgifter för mjölkregleringens genomförande direkt bestridas. Jag erinrar, att för budgetåret 1934/1935 i årets statsverksproposition nämnda intäkter upptagits till sammanlagt 13,500,000 kronor och samma belopp föreslagits för avsättning till statens mjölkregleringsfond. Beloppet av under år 1933 influten margarinaccis har utgjort i runt tal 4,500,000 kronor. I skatt å oljekakor och fodermjöl har under sistnämnda tid upptagits tillhopa omkring

1,500,000 kronor.

I brev till statskontoret den 15 augusti 1933 har Kungl. Majit föreskrivit, att av mjölkregleringsfondens medel, i den mån de motsvaras av influten accis å margarin, svenska mejeriernas riksförening, såvida utförseln ur riket av smör under tiden 1 juli 1933—30 juni 1934 för någon vecka överstiger 290,000 kilogram, skall äga utfå vad som erfordras för utlämnande av pristillägg å den överskjutande myckenheten smör enligt de grunder, som angivas i förut omförmälda kungörelse angående användningen av de medel, som inflyta genom upptagande för tiden 1 juli 1933 —30 juni 1934 av mjölkavgift. Skulle utförseln av smör för någon vecka under sagda tid understiga 290,000 kilogram, skall riksföreningen av accismedel, som föreningen ägt uppbära, till fonden återbära vad som skulle erfordrats för utlämnande av pristillägg enligt nyssnämnda grunder å den understigande myckenheten smör. Vidare bär stadgats, att i den mån de till mjölkregleringsfonden avsatta medlen motsvaras av influten skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl, medlen skola kvartalsvis av statskontoret överlämnas till riksföreningen för att jämte de i omförmälda kungörelse avsedda prisutjämningsmedel fördelas och användas efter där angivna bestämmelser. Kontrollen över att riksföreningen fullgör sina åligganden enligt dessa bestämmelser skall handhavas av statens mjölknämnd.

Enligt inhämtade uppgifter för år 1933 hava under första halvåret, eller sålunda innan nu gällande förordning angående mjölkavgift trätt i kraft, de allmänna mjölkavgifterna uppgått till 5,367,543 kronor 58 öre samt i lokala avgifter påförts inom Stockholms tillförselområde 2,811,037 kronor 65 öre, inom Tjusthygdens tillförselområde 28,239 kronor 38 öre, inom Kalmar läns södra tillförselområde 56,314 kronor 62 öre, inom Blekinge läns tillförselområde 65,920 kronor 12 öre, inom Skånes tillförselområde 620,104 kronor 80 öre, inom Värmlands mejeriförbunds tillförselområde 53,779 kronor 35 öre och inom Norrbottens läns producentförenings tillförselområde 41,221 kronor 8 öre. Under senare halvåret har mjölkavgift påförts med sammanlagt 24,192,144 kronor 46 öre.

Under hela 1933 hava i pristillägg utbetalats 9,651,663 kronor 70 öre, nämligen av mjölkavgiftsmedel 7,628,366 kronor 78 öre och av margarin-

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

accismedel 2,023,296 kronor 92 öre. I prisutjämningsbidrag hava utbetalats under tiden januari—juni samma belopp som upptagits i lokala mjölkavgifter, efter avdrag av omkostnader, samt under tiden juli—december tillhopa 18,199,802 kronor 18 öre, därav 933,583 kronor 4 öre av medel härrörande från skatten å oljekakor och fodermjöl.

Nämnas må vidare, att smörexporten 1933 uppgått till 17,127 ton. Till jämförelse kan erinras att motsvarande export omfattade år 1932 13,547 ton, år 1931 19,525 ton, år 1930 26,674 ton och år 1929 24,930 ton.

Jag torde i detta sammanhang få anmäla en uppkommen fråga örn viss ändring i förordningen örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl.

I en den 12 januari 1934 till Kungl. Majit inkommen framställning har aktiebolaget Lauxein-Casco — med förmälan att bolaget, som tillgodosåge landets behov av lim för plywoodindustrien, såsom råvara för limtillverkningen använde sojakakor och sojamjöl, vilka varor vore underkastade skatt enligt förenämnda förordning — hemställt, att i förordningen måtte intagas stadgande av innehåll att oljekakor och genom krossning av oljekakor erhållet mjöl, som bevisligen anVändes för limfabrikation, befriades från skatt. Framställningar i enahanda syfte hava sedermera inkommit jämväl från Alviks träförädlingsaktiebolag, Industriaktiebolaget Furuplywood, Ljusne-Woxna aktiebolag och Härnösands fanérfabrik, Forsviks sågverks aktiebolag.

Kommerskollegium, generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen hava i avgivna yttranden över berörda framställningar tillstyrkt en författningsändring till möjliggörande av sålunda ifrågasatt skattebefrielse. Av de två sistnämnda myndigheterna har därvid föreslagits, att skattebefrielse meddelades i form av restitution, i likhet med vad som gäller exempelvis i fråga örn skatt för bensin, som användes för annat tekniskt ändamål än motordrift. Härför borde ändring vidtagas i 11 § i förevarande förordning. Restitution borde medgivas i den omfattning och på de villkor, som Kungl. Majit bestämde. Enligt sistnämnda myndigheter borde restitution emellertid få åtnjutas ej blott för varor avsedda för limtillverkning. Sålunda föreslås av generaltullstyrelsen, att restitution skulle medgivas för skattepliktig vara, vilken användes för framställning av annan vara än kreatursfoder, och av kontrollstyrelsen, att berörda förmån skulle gälla i fråga om vara, som användes för tekniskt ändamål.

Slaktdjur och slakteriprodukter.

De statliga regleringsåtgärderna på slaktdjursproduktionens område äro av väsentligen två slag. Dels har staten lämnat sin medverkan till åtgärder i direkt prisstödjande och avsättningsfrämjande syfte. Dels hava skett vissa exportreglerande ingripanden, uteslutande föranledda av den kon tingentering, som ägt rum i fråga örn baconimporton till de brittiska öarna. Do grundläggande bestämmelserna i förstnämnda hänseende inne-

76 Kungl. Maj-.ts proposition nr 257.

hållas i förordningen den 26 juni 1933 (nr 387) angående slaktdjursavgift. Enligt berörda förordning skall, där Kungl. Maj:t så förordnar, viss avgift, slaktdjursavgift, erläggas för kött av nötkreatur, får, get, svin eller häst, som godkänts vid besiktning å offentlig köttbesiktningsbyrå, offentligt slakthus eller enskild under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning. Avgiftens belopp bestämmes av Kungl. Maj:t under iakttagande att den högst får utgöra, räknat för hel kropp, beträffande nötkreatur, som efter nedslaktningen väger minst 150 kilogram (storboskap) och häst 3 kronor, svin 2 kronor och övriga ifrågavarande djur 1 krona. Inflytande avgiftsmedel skola användas för åstadkommande av förbättrade avsättningsförhållanden för slaktdjur och slakteriprodukter samt ingå till en särskild fond, statens slaktdjursfond.

Enligt kungörelse den 15 augusti 1933 (nr 496) har förordningen angående slaktdjursavgift trätt i kraft den 21 augusti 1933. Den gäller till och med den 30 juni 1935. Närmare bestämmelser beträffande ordningen för slaktdjursavgifts erläggande och indrivande ävensom i avseende å förordningens tillämpning i övrigt hava meddelats i kungörelse den 15 augusti 1933 (nr 497). Genom ytterligare en kungörelse samma dag (nr 499) har förordnats örn upptagande av slaktdjursavgift för nötkreatur och svin under tiden 21 augusti 1933—30 juni 1934 med tillsvidare för större nötkreatur — varmed skall avses sådant nötkreatur, som efter nedslaktningen väger minst 150 kilogram eller, örn avgiften uppbäres före slakten, vars levande vikt utgör minst 300 kilogram — 3 kronor, för annat nötkreatur 1 krona och för svin 50 öre. Motsvara de vid besiktningstillfället godkända delarna av djuret ej mer än högst halv kropp, skall avgiften utgå med allenast hälften av förenämnda belopp.

Frågor avseende tillämpningen av förordningen angående slaktdjursavgift handläggas av statens slakterinämnd. Instruktion för nämnden bär utfärdats den 15 augusti 1933 (nr 498).

Förvaltningen av statens slaktdjursfond ankommer enligt Kungl. Maj:ts beslut på statskontoret. I brev till statskontoret den 16 september 1933 bär Kungl. Majit meddelat vissa föreskrifter angående medlens användning under tiden till 1933 års utgång. Sålunda har förordnats, att, enligt närmare bestämmande av slakterinämnden, ifrågavarande medel finge användas för att genom export eller genom destruktion av mindervärdiga djur åstadkomma skälig avlastning å den inhemska marknaden för nötkreatur och kött därav, varvid emellertid skulle iakttagas, att slakterinämnden icke utan tillstånd av Kungl. Majit finge för angivna ändamål utgiva mer än som motsvarade 25 öre för kilogram av djurets levande vikt jämte fraktbidrag av högst 20 kronor för djur eller för hela perioden mer än sammanlagt 350,000 kronor. Genom beslut den 15 december 1933 har härutöver ett belopp av 100,000 kronor för nyssberörda ändamål under år 1933 ställts till slakterinämndens förfogande, och den 12 januari 1934 har nämnden medgivits att intill den 1 juli 1934 för omförmälda åtgärder — under iakttagande

77 Kungl. May.ts proposition nr 257.

av de i brevet den 16 september 1933 stadgade villkor — av fondens medel använda ytterligare 600,000 kronor. Sagda den 16 september 1933 har Kungl. Maj:t tillika anbefallt statskontoret att av slaktdjursfonden till statistiska centralbyrån i mån av behov utanordna högst 8,300 kronor till utgifter för svinräkning för år 1933, varom samma dag kungörelse utfärdats. Vidare har Kungl. Maid den 1 februari 1934 för främjande av organisationsarbete bland landets slaktdjursproducenter under år 1933 till Sveriges slakteriförbunds förfogande anvisat ett belopp av 52,000 kronor.

Jag erinrar, att, medan under innevarande budgetår inflytande slaktdjursavgifter skola inlevereras direkt till statens slaktdjursfond, redovisningen av ifrågavarande medel under budgetåret 1934/1935, enligt förslag i årets statsverksproposition, skall äga rum efter samma grunder som de för statens mjölkregleringsfond nu gällande. Med anledning härav har i förslaget till riksstat för budgetåret 1934/1935 dels å inkomstsidan upptagits ett belopp, motsvarande vad som beräknas komma att under året inflyta i slaktdjursavgifter, eller 1,800,000 kronor, dels ock å utgiftssidan under nionde huvudtiteln uppförts ett extra förslagsanslag å enahanda belopp såsom avsättning till statens slaktdjursfond.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 november 1933 har lantmännens slakteriförening i Nyköping u. p. a. hemställt örn sådan ändring i bestämmelserna angående slaktdjursavgift, att dylik avgift komme att utgå vid all slakt i riket med undantag av hemslakt, ävensom att en rättvisare avvägning av avgifternas belopp komme till stånd. Liknande synpunkter hava framförts i skrivelse den 21 december 1933 från Södermanlands läns hushållningssällskap ävensom i skrivelse från hushållningssällskapens i Norrland och Dalarna ombudsmöte den 17—19 augusti 1933 samt av Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott i skrivelse den 20 december 1933. Ytterligare har svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien i skrivelse den 3 november 1933 — under förmälan att frekvensen vid rikets köttbesiktningsanstalter minskades till följd av slaktdjursavgiftens uttagande — hemställt, att åtgärder måtte vidtagas till hindrande av detta missförhållande.

I infordrade yttranden över berörda framställningar har statens slakterinämnd framhållit, att anledningen till att slaktdjursavgiftens utgörande bundits till besiktningen å offentliga köttbesiktningsbyråer och slakthus samt under offentlig kontroll ställda enskilda slakteriinrättningar varit, att därigenom kostnaderna för uppbörd och kontroll reducerades till en obetydlighet. En utvidgning av systemet till att omfatta allt salufört kött komme att medföra utgifter för administrationen, vilka ej stöde i rimligt förhållande till beloppet av inflytande avgiftsmedel. Emellertid kunde det, med hänsyn till det förändrade läge. vari frågan örn statligt stöd åt jordbruksnäringen för närvarande befunne sig, enligt nämndens mening ifrågasättas, örn slaktdjursavgifterna längre vore erforderliga. Därest nödigt belopp för förbättrande av avsättningsförhållandena för kött och fläsk ställ-

78 Kungl. Maj:ts preposition nr 257.

des till förfogande av medel, som komme att inflyta genom uppbärande enligt spannmålsnämndens förslag av införselavgifter å fodervaror, borde slaktdjursavgift ej vidare behöva utgå. — Vad angår slaktdjursavgiftens storlek ville slakterinämnden ej motsätta sig, att dylik avgift ej uttoges å kött av mindre kalv, varmed borde förstås kalv med en levande vikt av högst 50 kilogram eller med en slaktvikt av högst 30 kilogram. Slakterinämnden ifrågasatte emellertid i stället någon höjning av avgiften å storboskap och gödkalv.

Vid slakterinämndens yttranden hava fogats utlåtanden från Sveriges slakteriförbund. Förbundet har i olikhet mot slakterinämnden förordat, att en utsträckning av skyldigheten att erlägga slaktd jursavgif t åvägabragtes. Det uppbördsförfarande, som därav kunde föranledas, har förbundet, som förklarat sig vilja framdeles återkomma till detaljerna för detsamma, ansett ej behöva möta särskilda svårigheter. I fråga örn slaktdjursavgiften å spädkalvar har förbundet tillstyrkt, att kalv med en slaktvikt understigande 30 kilogram fritoges från avgift.

Vad angår exportreglerande åtgärder, som från svensk sida vidtagits i anslutning till den å de brittiska öarna genomförda fläskkontingenteringen, hava bestämmelser i förevarande hänseende första gången meddelats genom kungörelse den 18 november 1932 (nr 507). Däri föreskrevs, att export till Storbritannien och Norra Irland av saltad fläsk från Sverige under tiden 28 november 1932—22 januari 1933 endast finge ske med tillstånd av lantbruksstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, av svenska exportslakteriernas förening u. p. a. Utförseln skulle, räknat för tiden 23 november 1932—22 januari 1933, vara begränsad till en kvantitet av 1,960,000 kilogram i månaden. Giltighetstiden för ifrågavarande bestämmelser förlängdes sedermera från tid till annan, därvid dock utförselkvantitetens storlek växlade (kungörelserna 1932: 507 samt 1933: 47, 87, 134 och 217). Nuvarande bestämmelser i ämnet innefattas i en kungörelse den 26 juni 1933 (nr 385), som trätt i kraft den 27 i samma månad. Billigt sistnämnda kungörelse åligger det lantbruksstyrelsen att tillse, att utförseltillstånd ej lämnas i större myckenhet än som av Kungl. Maj:t i särskild ordning bestämmes samt att utförselkvantiteten fördelas mellan exportörerna enligt skäliga grunder och på sådant sätt, att en möjligast jämn utförsel åstadkommes.

Sedan till jordbruksdepartementet överlämnats vissa engelska förslag i avseende å fläskexporten till Storbritannien och Norra Irland under tiden 15 september 1933—28 februari 1934, innefattande bland annat den avvikelsen från tidigare gällande regler, att varje land, som medgåves att införa fläsk till de brittiska öarna, skulle ansvara för att den medgivna importkvantiteten också bleve levererad, anbefallde Kungl. Maj:t den 29 september 1933 lantbruksstyrelsen att bemyndiga svenska exportslakteriernas förening att meddela tillstånd till utförsel, varom här är fråga. Vidare föreskrev Kungl. Maj:t, att utförselkvantiteten tillsvidare skulle utgöra

79 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

1,436,000 kilogram brutto för period om fyra veckor, räknat från den 4 oktober 1933. Såsom villkor för att föreningen skulle erhålla nämnda bemyndigande av lantbruksstyrelsen, stadgades ytterligare, bland annat, att föreningen skulle åtaga sig att svara för att utförseln uppginge till berörda myckenhet Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 3 november 1933 nedsattes utförselkvantiteten från och med den 10 i samma månad till 1,206,000 kilogram för fyraveckorsperiod, och den 26 januari 1934 förordnade Kungl. Majit ytterligare, att sistnämnda kvantitet skulle, räknat från den tid, som återstode till utgången av februari 1934, nedsättas med sammanlagt 123,000 kilogram.

Innan förenämnda beslut den 29 september 1933 meddelades, avgåvos infordrade yttranden i ärendet dels den 2 september 1933 av lantbruksstyrelsen dels ock den 8 september 1933 av statens slakterinämnd.

Lantbruksstyrelsen anförde bland annat, att garanti för att exporten under alla förhållanden uppehölles vid medgiven storlek skulle kunna skapas därigenom, att till svenska exportslakteriernas förening anslutna exporterande slakteriföretag, när priset å exportmarknaden avsevärt överstege priset å hemmamarknaden, finge avsätta en del av överpriset för att möjliggöra pristillägg, därest exporten bleve förhållandevis mindre lönande. Denna prisutjämningsandel kunde enligt lantbruksstyrelsen mening lämpligen inbetalas till statens slaktdjursfond. Den borde användas i första hand till ifrågavarande prisutjämning men, därest den ej behövde helt tagas i anspråk härför, till andra åtgärder, som avsåge stärkande av fläsk- och köttmarknaden. Härigenom skulle, menade lantbruksstyrelsen, också vinnas en erforderlig minskning i den understundom rådande starka spänningen mellan priset å den utländska och priset å den svenska marknaden.

Slakterinämnden föreslog i det i lantbruksstyrelsens yttrande avhandlade syftet — vinnande av garanti för att den Sverige medgivna kontingenten vid import till de brittiska öarna utnyttjades — att, därest medelnettoexportpriset å fläsk, levererat fritt slakteri, efter avdrag av 10 öre, någon vecka överstege medelpartipriset i Sverige för samma vecka å fläsk, levererat fritt slakteri, svenska exportslakteriernas förening skulle vara skyldig att till slaktdjursfonden på anfordran av slakterinämnden inbetala ett belopp, motsvarande skillnaden mellan å ena sidan medelnettoexportpriset efter avdrag av merkostnaden för beredning av fläsk till bacon ävensom för den beredda varans försäljning och transport till London samt å andra sidan medelpartipriset. TJnderstege medelnettoexportpriset för någon vecka medelpartipriset, skulle föreningen äga att för under veckan exporterat bacon av slaktdjursfonden utbekomma ett belopp, motsvarande skillnaden mellan nämnda priser.

I yttrande den 27 oktober 1933 har Sveriges slakteri förbund avstyrkt slakterinämndens förslag samt vidare anfört i huvudsak följande.

För de fläskproducenter, vilka för varans avsättning uteslutande vöre hänvisade till inlandsmarknaden, hade prisläget sedan flera månader varit

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 257-

synnerligen ofördelaktigt. Slakterinämndens förslag vore ej ägnat att bättra detta förhållande. För att de nuvarande olägenheterna på fläskmarknaden skulle kunna avhjälpas fordrades, att åtgärder vidtoges för inskränkning av importen av svinfoder, så att fläskproduktionen begränsades till vad marknaden till ett tillfredsställande pris kunde upptaga. Vidare borde emellertid en utjämning mellan exportspriset och inlandspriset äga rum. För sådant ändamål borde baconexporten överflyttas från svenska exportslakteriernas förening till Sveriges slakteriförbund, vilket i sig inneslöte företag med en sammanlagd försäljning av omkring två tredjedelar av jordbrukets totala saluöverskott av fläsk. Förbundet skulle äga att fördela exporten på de företag, som härför vore lämpligast, oavsett huruvida de vore anslutna till förbundet eller ej. Exporterande företag skulle varje vecka till slakteriförbundet inleverera viss del av det överpris, som erhölles vid exporten, jämfört med priset på hemmamarknaden. Sålunda inflytande medel skulle användas dels till stödjande av den inhemska prisnivån genom att upparbeta nya exportmarknader samt för att finansiera sådan export, dels ock såsom direkta pristillägg å fläsk, som av förbundets medlemmar såldes å inlandsmarknaden. Skulle exportpriset sjunka under inlandspriset, borde företagas en utjämning av merpriset på sistnämnda marknad till favör för exportörerna.

Med anledning av slakteriförbundets yttrande har slakterinämnden den 8 december 1933 avgivit nytt utlåtande i ärendet. Nämnden framhåller, att dess förslag till prisutjämning i första hand åsyftade att åstadkomma garanti för att den fläskkvantitet, som finge från Sverige införas i England, också bleve dit exporterad. Någon sådan garanti vunnes enligt nämndens mening ej, därest slakteriförbundets förslag tillämpades. Beträffande frågan örn åtgärder till förbättrande av det inhemska fläskpriset anförde nämnden i huvudsak följande.

Slakteriförbundets förslag örn pristillägg till de företag, som sålde pä hemmamarknaden, kunde slakterinämnden ej förorda. Allt efter som antalet av dem, som skulle komma i åtnjutande av pristillägg ökades, minskades nämligen tilläggets storlek, samtidigt som kostnaderna för utjämningsförfarandet stege. Å andra sidan föranledde den omständigheten, att endast till förbundet anslutna företag skulle kunna åtnjuta pristillägg, att jordbrukarna i vissa trakter obehörigen missgynnades. I stora delar av landet hade nämligen organisationssträvandena ännu ej nått den omfattning, att den enskilde jordbrukaren kunde leverera sina svin till organiserade slakteriföretag. Genom att rätten till pristillägg begränsades till de anslutna slakteriföretagen, minskades även dessas intresse av att organisationen utvidgades.

Örn svinuppfödarna skulle kunna erhålla ett rimligt pris för sina djur, vore det nödvändigt, att svinproduktionen reglerades. Enligt svinräkningen 1933 var svinbeståndet i riket den 1 oktober nämnda år väsentligt större än vid motsvarande tid 1932. En starkt bidragande orsak till denna utveckling hade säkerligen varit de låga priserna å importerat svinfoder. Tillförseln till offentliga slakthus, köttbesiktningsbyråer och exportslakterier vore också större än vid motsvarande tid 1932. Sålunda hade antalet besiktigade svinkroppar under oktober 1933 uppgått till 117,125 mot 103,877 samma månad föregående år. Ökningen syntes hava ägt rum vid de exportslakterier, som ägde rätt att utföra bacon till Storbritannien. Vid övriga

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

exportslakterier samt vid de besiktningsbyråer, som tolle inom de först omförmälda exportslakteriernas verksamhetsområden, hade tillförseln i stället minskats. Orsaken härtill vore att tillskriva den starka spänning, som under senare tid rått mellan fläskpriset vid export och vid försäljning inom landet. Denna spänning utgjorde vid tiden för nämndens utlåtande mellan 70 och 80 öre, vilket innebure, örn hänsyn toges till, bland annat, att vid baconberedning uppkomme åtskilligt avfall, som försåldes till lägre priser, att svin, som användes till baconberedning, kunde betalas omkring 50 öre högre för kilogram slaktad vikt än andra svin. Den omständigheten att tillförseln till exportslakterierna starkt ökat samtidigt med att exportmöjligheterna beskurits hade medfört, att sagda slakterier, vilka ej inriktats på försäljning på hemmamarknaden och därför i stor utsträckning' saknade fasta affärsförbindelser därstädes, varit nödsakade att försälja sitt produktionsöverskott till realisationspriser, varigenom marknaden i hög grad försvagats.

En förutsättning för en ändamålsenlig reglering av den inhemska svinmarknaden i prisstabiliserande syfte vore sålunda, att en viss utjämning mellan exportpriset och hemmamarknadspriset för fläsk komme till stånd. Härför fordrades, att exportpriset finge vidkännas visst avdrag. För stabilisering av den inhemska fläskmarknaden krävdes vidare en bättre jämvikt mellan priset å hemmaproducerat foder och priset å importerat foder. En höjning av majspriset med 3 å 4 kronor för 100 kilogram syntes ej oskälig. Ytterligare en förutsättning för ändamålsenlig reglering av svinmarknaden vore, att växlingarna i svinbeståndets storlek snabbt kunde följas. En utvidgad kontroll över galtarna i landet borde därför genomföras sålunda att för hållande av galt krävdes särskilt tillstånd samt att dylikt tillstånd lämnades allenast under villkor att vederbörande galthållare förde noggranna anteckningar över antalet betäckta suggor och månatligen insände rapport härom till något centralt organ. Visade det sig då, att en alltför stark stegring av svinbeståndet kunde befaras, finge åtgärder i förebyggande syfte vidtagas. Åtgärderna komme i vanliga fall sannolikt att inskränkas till upplysningsverksamhet. I andra fall kunde lämpligen bestämmas särskild avgift att utgå vid betäckningen. Då dessa avgifter komme att drabba samtliga svinproducenter, kunde nu utgående slaktdjursavgift för fläsk bortfalla. Handliavandet av de arbetsuppgifter, som skulle åvila det centrala organet, borde tillkomma Sveriges slakteriförbund under kontroll, i den mån sådan erfordrades, av slakterinämnden.

En reglering av svinproduktionen enligt angivna riktlinjer kunde väntas först efter någon tid komma att visa sina verkningar. Emellertid vore det av vikt, att åtgärder vidtoges för omedelbar förbättring av förhållandena. Detta kunde ske bland annat genom att söka stimulera till ökad export av levande eller slaktade svin. I sådant syfte kunde anlitas de medel, vilka inflöte genom det avdrag å exportpriset, som, enligt vad nämnden föreslagit, exportörerna av fläsk till Storbritannien skulle vidkännas. I stort sett samma resultat skulle ernås, därest med rätt att utföra bacon till Storbritannien förenades skyldighet att uppköpa oell till annan exportmarknad än den brittiska utföra svin eller fläsk till myckenhet, som stöde i viss relation till det antal svin, sorn finge exporteras till Storbritannien i form av lincon.

! (>n (lim 25 januari Idol till jordbruksdepartementet inkommen, lill

Kungl. -Majit ställd skrivelse bär Malmöhus läns småbrukare fö/baud. mulor åberopande av den betydelse, svinuppfödnitigen bade för de mindre

JUhnng lill riksdagens pral okoll VXUt. 1 saini. Nr 2~>7.

G

82 Kungl. Maj.-ts proposition nr 257.

jordbrukarna, avstyrkt, att produktionen, på sätt slakterinämnden ifrågasätta fördyrades genom upptagande av avgift för galt vid betäckning.

Till jordbruksdepartementet hava vidare inkommit ett flertal framställningar angående åtgärder för åstadkommande av mera tillfredsställande avsättningsförhållanden å den inhemska fläskmarknaden. I dessa framställningar har särskilt påtalats, att de slakterier, vilka erhållit rätt att utföra bacon till Storbritannien, genom det höga pris, de därvid erhold, sattes i stånd att i Sverige försälja sitt överskott av fläsk till priser, som för övriga slakterier bleve i hög grad förlustbringande.

Med anledning av vad sålunda förekommit har Kungl. Majit genom beslut den 23 februari 1934 meddelat vissa bestämmelser till utjämning av förenämnda spänning mellan fläskpriset å exportmarknaden och å hemmamarknaden. Enligt berörda beslut åligger det slakterinämnden att, efter förslag av svenska exportslakteriernas förening, från och med den 1 mars 1934 för vecka (noteringsvecka) senast före utgången av påföljande vecka fastställa dels ett medelnettoexportpris å kilogram bacon levererat fritt slakteri och dels ett medelpartipris i Sverige å kilogram bacon levererat fritt slakteri. Medelnettoexportpriset skall fastställas på grundval av i London och Manchester under noteringsveckan satta noteringar å svenskt bacon av medelkvalitet med avdrag enligt av slakterinämnden efter hörande av föreningen bestämda grunder av merkostnaderna för varans transport till och försäljning i Storbritannien. Medelpartipriset i Sverige skall fastställas på grundval av de toppnoteringar å fläsk av klass I, härrörande av svin med en slaktvikt av mellan 50 och 70 kilogram, som under noteringsveckan gälla vid de offentliga slakthusen i Stockholm, Linköping, Göteborg och Malmö, med tillägg av merkostnaden för beredning av fläsk till bacon. Den, som för tiden från och med den 1 mars 1934 erhåller tillstånd till utförsel, varom här är fråga, åligger, bland annat, att, örn medelnettoexportpriset efter avdrag av 10 öre för någon vecka överstiger medelpartipriset för samma vecka, för vart kilogram under nästföregående vecka exporterat bacon inom fjorton dagar efter noteringsveckans utgång i den ordning slakterinämnden bestämmer till statens slaktdjursfond inbetala ett belopp, motsvarande skillnaden mellan å ena sidan medelnettoexportpriset med sagda avdrag och å andra sidan medelpartipriset. Därest medelnettoexportpriset för någon vecka understiger medelpartipriset, skall exportören äga att för kilogram under nästföregående vecka exporterat bacon från slaktdjursfondens medel utbekomma ett belopp, motsvarande skillnaden mellan nämnda priser. Tillika har föreskrivits, att utförselkvantiteten, räknat från och med den 1 mars 1934, tillsvidare skall utgöra 1,176,000 kilogram brutto för fyraveekorsperiod.

Till belysande av svinproduktionens storlek och utveckling må lämnas följande sammanställning av antalet svin i riket vid svinräkningen den 1 oktober 1933 samt motsvarande siffror den 15 september 1932.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 257.

83 Vidare må nämnas, att enligt uppgifter, vilka influtit jämlikt kungörelsen den 7 april 1933 (nr 122) angående skyldighet för innehavare av fargalt att lämna vissa uppgifter, antalet tjänstbara galtar och betäckta suggor inom Svea- och Götaland under halvåret juni—december 1933 varit följande.

TJänstbara galtar vid månadens slut.

Bctäckta suggor.

Äggproduktionen.

Sedan innevarande års riksdag bifallit Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande för Kungl. Majit att vidtaga åtgärder för reglering under tiden till och med den 30 juni 1935 av införseln av ägg och, därest så funnes erforderligt, av äggula och flytande äggvita (prop. nr 117; K. skr. nr 47), har kungörelse angående reglering av införseln av ägg utfärdats den 23 februari 1934 (nr 24). Härigenom har förordnats, att ägg ej få införas till riket utan tillstånd av lantbruksstyrelsen eller den lantbruksstyrelsen bemyndigar att meddela tillstånd till sådan införsel. Lantbruksstyrelsen har vidare berättigats föreskriva, att för tillstånd, som nyss sagts, skall utgå licensavgift enligt de grunder, som Kungl. Majit i särskild ordning bestämmer. Kungörelsen trädde i kraft den 1 mars 1934 och skall gälla tills vidare till och med den 30 juni 1935. I avseende å kungörelsens tillämpning har Kungl. Majit den 23 februari 1934

84 Kungl. Maj:ts -proposition nr 257.

förordna!:, bland annat, att licensavgift må utgå med högst 30 öre för kilogram ägg. Tillika har stadgats, att lantbruksstyrelsen under iakttagande härav skall så bestämma licensavgiftens belopp, att äggproducenterna beräknas erhålla ett för dem nöjaktigt pris utan att äggpriset blir för konsumenterna oskäligt, ävensom att ett i möjligaste mån stabilt pris skall eftersträvas. Licensavgift skall av den, vilken önskar tillstånd till införsel, inbetalas å statsverkets giroräkning i riksbanken för statskontorets räkning. Inflytande avgifter skola av statskontoret redovisas under en gemensam titel »Äggavgifter». Avgiftsmedlen avses, på sätt jag framhöll vid avlåtandet till riksdagen av förenämnda proposition, skola enligt Kungl. Majlis bestämmande användas till åtgärder för äggprisets stödjande.

Utöver vad nu nämnts hava från statsmakternas sida andra ingripanden på äggmarknaden icke skeft, än att dels från och med den 1 maj 1932 ägg, äggula och flytande äggvita, vilka varor tidigare varit tullfria, belagts med tull till belopp av 20 kronor för 100 kilogram, dels ock, sedan importen av ägg till Tyskland i tullhänseende kontingenterats, genom kungörelse den 19 maj 1933 (nr 215) förordnats, att utförsel till Tyskland av ägg ej får äga rum utan tillstånd av lantbruksstyrelsen eller, efter lantbruksstyrelsen bemyndigande, av svenska smörprovningarna.

Omförmälda proposition angående reglering av införseln av ägg föranleddes närmast av en skrivelse den 20 januari 1934 från lantbruksstyrelsen med utredning och förslag rörande ägghandelns ordnande. Skrivelsen innefattar tillika yttrande 'över vissa till jordbruksdepartementet i ärendet inkomna framställningar, däribland en framställning den 23 december 1933 från svenska ägghandelsförbundet, förening u. p. a., förvars innehåll jag bär torde få redogöra.

Svenska ägghandelsförbundet hemställer, att av de medel, vilka ingöte genom nu utgående skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl, 10 procent måtte anvisas att användas till exportersättning under månaderna april—juli med det belopp för kilogram ägg, vartill sagda medel kunde förslå, dock minst 10 öre för kilogram; att, örn avgift infördes å kli och genom särskilda åtgärder priset på majs och fodersäd stege med minst 2 öre för kilogram, medel av kliavgiften och av införselavgift å majs måtte anvisas till sådant belopp, att de försloge till en exportersättning under hela året av 10 öre för kilogram; att för möjliggörande avkonservering och kylhuslagring av ägg samt tillverkning av flytande äggpreparat en lånefond på 1,500,000 kronor måtte inrättas, från vilken lån mot säkerhet i de lagrade äggen kunde mot lag ränta erhållas; att för täckande av högst halva kostnaden för mindre kylanläggningar vid packerier, som sysslade med tillverkning av flytande ägg, måtte anvisas ett anslag av 10,000 kronor; samt att ett opartiskt organ med representanter för producenter och konsumenter mätte skapas för handhavan-

85 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

de av importreglering av ligg enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande. Till utveckling av ifrågavarande förslag Ilar förbundet anfört i huvudsak följande.

Den svenska äggproduktionen vore i stort sett så fördelad, att nära hälften komme på månaderna april, maj, juni och juli, medan återstoden fördelade sig på de övriga åtta månaderna. Under april—juli salulördes alltså i genomsnitt dubbelt så mycket ägg i veckan som under året i övrigt. Att genomföra en jämnare produktion vore ej något tekniskt olösbart problem. För tillfället vore dock åtgärder, som påverkade själva saluförandet av ägg mest av behovet påkallade. För närvarande täckte nämligen i allmänhet försäljningspriset ej produktionskostnaderna. Uppmärksamheten borde främst riktas på de månader, vars produktion läge över medeltalet. Äggproduktionen under tiden april—juli uppginge till omkring 48 procent av hela årsproduktionen, vilket vore 11 å 12 procent mer än örn produktionen varit jämnt fördelad över årets samtliga månader. Då det beräknades, att av den svenska äggproduktionens 40 miljoner kilogram ungefär 30 miljoner kilogram salufördes, borde således 11 å 12 procent härav eller i runt tal 3.5 miljoner kilogram avlastas hemmamarknaden under april—juli för att lätta pristrycket. Deu närmast till hands liggande utvägen härutinnan vore export. Exporten av ägg borde därför stödjas genom att till exportören utbetalades någon ersättning, som höjde betalningen för äggen, i likhet med vad nu skedde i fråga örn smör. Skulle äggproducenternas berättigade anspråk på kompensation för den nu utgående skatten å oljekakor och vissa slag av fodermjöl samt för den föreslagna fördyringen av kli, majs oell annan fodersäd tillgodoses, kunde ej någon skäligare fördelning av denna kompensation ske än genom en ersättning, som utginge för kilogram exportägg. I vilken utsträckning de medel, som inflöte genom omförmälda kraftfoderskatt, skäligen borde komma till användning för ifrågavarande ändamål, vore svårt att fastställa. De av ifrågavarande skatt berörda fodermedel, som användes i hönsskötseln, vore huvudsakligen sojamjöl, linfrömjöl och jordnötsmjöl ävensom en mindre del kokosmjöl. Förbrukningens omfattning vore ej lätt att beräkna. Sannolikheten talade emellertid för att äggproduktionen billinge till nämnda skattemedel med omkiing 10 procent. Motsvarande belopp borde därför nyttjas till stödjande av samma produktion.

Förslagsvis syntes av den äggkvantitet örn 3.5 miljoner kilogram, som på sätt nämnts borde avlastas hemmamarknaden under april—juli, 2 miljoner kilogram kunna exporteras. Redan nu vore exporten under nämnda tiel avsevärd. Åren 1929—1932 hade under ifrågavarande månader i medeltal l.u miljoner kilogram iigg exporterats. Omförmälda 10 procent av kraft foderskatten borde förslå till exportersättning för sinagda myckenhet jämte ytterligare 2 miljoner kilogram ägg nied 10 öre för kilogram. infördes skatt å kli och fördyrades fodersäden med 2 öre för kilogram, ökades kostnaderna för äggproduktionen nied i runt tal 9 öre för kilogram. För att ej äggproduktionens läge skulle försämras, mäste då äggpriset året örn höjas med sistnämnda belopp. En dylik höjning förutsatte en exportorsättning flir alla under året exporterade ägg med 9 öre för kilogram, vilket belopp för jämnhetens skull borde avrundas till 'l0 öre. Exporten bade under åren 1929—1932 uppgått till i medeltal för år 3.7 miljoner kilogram. Okades den nu med 2 miljoner kilogram, ^skulle en exportpremie av 10 öre för kilogram draga en kostnad av 570,000 kronor.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

Dea del av förenämnda produktionsöverskott om 3.5 miljoner kilogram, som ej kunde exporteras, måste omhändertagas genom konservering eller kylliuslagring för att sedermera avyttras under tider av lågproduktion, särskilt oktober och november månader. Vid packerier, tillhörande till svenska ägghandelsförbundet anslutna äggföreningar, hade 1933 funnits outnyttjade konserveringsutrymmen för omkring 260,000 kilogram ägg. Anledningen till att konserveringsmöjligheterna ej utnyttjades vore otillräcklig kapitaltillgång. Brist på kapital vore jämväl orsak till att kylkuslagring komme till allenast ringa användning. Några principiella betänkligheter borde ej behöva hysas mot att staten inrättade en fond för lagring eller konservering av ägg, varifrån lån kunde utlämnas till viss procent av varans försäljningsvärde mot säkerhet i varan.

Ett särskilt slag av kylkuslagrade ägg vore s. k. flytande ägg, vilka levererades befriade från skal i slutna plåtdunkar. Någon inhemsk tillverkning av sådana ägg förekomme ej. Ett annat äggpreparat, som ej heller tillverkades i Sverige, vore torkad äggula, som användes vid margarinfabrikation, glasstillverkning m. m. Importen av båda dessa preparat hade 1932 uppgått till 384,843 kilogram, därav något mer än hälften utgjort torkad äggula. Vad tillverkningen av sistnämnda preparat beträffade vöre intet känt örn dess möjligheter här i landet. Däremot syntes skäl föreligga att pröva, huruvida ej inhemsk tillverkning av flytande ägg skulle löna sig. Det vore därför önskvärt, att även för flytande ägg ordnades lånemöjliglieter på samma sätt som föreslagits i fråga örn konserverade och kylhuslagrade ägg. De flytande äggen måste infrysas och förvaras å. modernt inrett kylhus. Vid försökstillverkningens början vore lämpligt, att smärre kylrum inrättades vid ägghandelsförbundets fyra största packerier i Degeberga, Åhus, Falkenberg och Kalmar. Värjo anläggning komme att draga en kostnad av 5,000 kronor. För täckande av halva anläggningskostnaden borde utgå ett bidrag av 10,000 kronor enligt samma principer som gällde bidrag till byggande av spannmålslagerhus.

Lantbruksstyrelsens skrivelse den 20 januari 1934 utmynnar i en hemställan, att för stödjande av äggpriset viss reglering måtte ske av import och export av ägg samt äggula och flytande äggvita. För lantbruksstyrelsens förslag till importreglering redogjorde jag i samband med att proposition till riksdagen i detta amne begärdes. Vad regleringen av exporten beträffar har lantbruksstyrelsen förordat, att å exporterade ägg utbetalades ett pristillägg, motsvarande skillnaden mellan å ena sidan priset inom landet och å andra sidan det enligt vissa av Kungl. Majit fastställda grunder beräknade medelnettoexportpriset efter avdrag av de med experten förenade kostnader jämte skälig handelsvinst. Då äggpriset vore föremål för starka svängningar, måste pristillägget vara rörligt. Det borde bestämmas för vecka och särskilt för varje särskild exportmarknad. En följd av en dylik anordning ansåge lantbruksstyrelsen böra. vara, att örn exportpriset å viss marknad efter omförmälda avdrag överstege inlandspriset, vederbörande exportör borde vara skyldig att inbetala visst belopp. För export , borde fordras särskilt tillstånd. Medel till utbetalande av förenämnda pristillägg kunde lämpligen erhållas sålunda, att av vad som inflöte genom skatten å oljekakor och vissa

87 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

slag av fodermjöl visst belopp, förslagsvis 500,000 kronor om året, ställdes till förfogande för ändamålet. Örn under månaderna april—juli den inhemska marknaden för att producentpriset skulle kunna hållas å avsedd nivå behövde avlastas i runt tal 3,000 ton ägg, skulle för exportens stödjande vid ett genomsnittligt pristillägg av 15 öre för kilogram åtgå cirka 450,000 kronor. Bifölles vad lantbruksstyrelsen i sitt yttrande över spannmålsnämndens förslag till fortsatt spannmålsreglering anfört rörande användningen av inflytande avgiftsmedel, kuude, om så erfordrades, beloppet höjas.

Vidkommande svenska ägghandelsförbundets förslag angående lagring och konservering av ägg har lantbruksstyrelsen såsom sin mening uttalat, att stor försiktighet borde iakttagas vid statligt ingripande för den inhemska marknadens reglering. Det borde ej ifrågakomma, att genom statens försorg skapades en lånefond för utlämnande av driftslån till stödjande av äggproducenternas affärsverksamhet. Skulle det för bevarande av äggpriset å skälig nivå visa sig oundgängligen nödvändigt att undandraga marknaden förefintligt överskott annorledes än genom export, torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att i varje fall pröva örn och på vad sätt statens medverkan borde lämnas. Liknande synpunkter kunde i viss mån anföras beträffande det av ägghandelsförbundet föreslagna anslaget till anordnande av kylanläggningar vid äggpackerierna. I fråga örn dylika anläggningar förelåge redan nu möjlighet att erhålla lån ur statens fjäderfälånefond.

Handhavandet av såväl export- som importregleringen har lantbruksstyrelsen, på sätt jag vid min tidigare anmälan av styrelsens förevarande skrivelse anförde, ansett böra överlämnas till en förening, förslagsvis benämnd Sveriges äggintressenters förening u. p. a., vari producentoch vissa konsumentsammanslutningar samt privata partihandelsföretag skulle äga ingå som medlemmar. Av föreningens styrelse skulle Kungl. Majit äga utse två ledamöter. Föreningens verksamhet borde stå under kontroll av statlig myndighet.

Nämnas må vidare, att i skrivelse den 10 februari 1934 Sveriges äggexportörers förening avstyrkt inrättande av en lånefond i det av svenska ägghandelsförbundet avsedda syftet. Såsom motivering till sin ståndpunkt bär föreningen anfört i huvudsak följande.

Aven om konservering och kylhuslagring av ägg samt framställning av flytande ägg och torkad äggula komme att äga rum i hela den utsträckning, som lånefondens storlek medgåve, kunde detta näppeligen inverka på prisbildningen under månaderna april—juli. Behovet av konserverade ägg inom landet vore för övrigt redan fyllt genom konservering, bedriven av företag, vilka sedan lang tid tillbaka idkat sådan verksamhet. Härav följde, att, örn ytterligare en större mängd konserverade ägg utsläpptes i marknaden, ett avsevärt prisfall skulle inträffa. Beträffande kylhuslagrade ägg gällde i stort sett samma synpunkter. Vad anginge flytande ägg och torkad äggula vore behovet av dessa produk-

88 D’«p#rte-

mentschefen.

Kungl. Martts proposition nr 257.

ter mycket begränsat. Man torde ej kunna räkna med att framställningen av desamma här i landet skulle bliva räntabel. Skulle emellertid, oaktat de sålunda framförda betänkligheterna, anses lämpligt, att konservering och kylhuslagring av ägg utökades samt att framställning av iorenamnda äggpreparat igångsattes, behövde likväl icke staten bidraga härtill genom lån. För den verksamhet, som i berörda hänseenden kunde komma i fråga, funnes redan erforderligt kapital inom äggbranschen.

Jag har med det anförda lämnat en ingående redogörelse för flertalet av de utav krisförhållandena föranledda statliga regleringarna inom jordbruket. Till dessa böra läggas de inledningsvis berörda, sedan 1930 vidtagna stödåtgärderna för sockerbetsodlingen. Jag erinrar, att, med anledning av proposition i ämnet (nr 78), innevarande års riksdagredan fattat beslut örn fortsatta dylika åtgärder för ytterligare ett år enligt i huvudsak samma grunder som de, vilka under de senaste åren härutinnan tillämpats (R. skr. nr 46). Örn jag därjämte bringar i erinran den av 1933 års riksdag till potatisodlingens stödjande beslutade regleringen av tillverkningen av potatismjöl (prop. nr 263; R. skr. nr 339), vilken fråga även innevarande år i visst hänseende varit föremål för riksdagens prövning (prop. nr 28; R. skr. nr 28), torde de nu i kraft varande regleringsanordningarna hava blivit uttömmande angivna. Ser man på resultatet av anordningarna i fråga, kan konstateras, att, till följd av de vidtagna åtgärderna, prisförhållandena för sockerbetor, brödspannmål och smör för närvaiande gestalta sig under förhandenvarande omständigheter i stort sett tillfi’edsställande. Beträffande jordbrukets övriga produktionsgrenar ställa sig förhållandena däremot annorlunda. Priserna ligga i genomsnitt här på en nivå, som icke står i rimlig proportion till kostnaderna för produkternas framställning-. Följden har blivit, att för de jordbrukare, vilka huvudsakligen ägna sig åt odling av sockerbetor eller brödsäd, en viss ljusning inträtt, medan bland dem, vilka i främsta rummet syssla med animalieproduktion — oaktat den förbättring i situationen som skett sedan resultatet av mjölkregleringen börjat visa sig _

läget alltjämt är bekymmersamt. Ytterligare hjälpåtgärder torde med hänsyn härtill vara av behovet påkallade.

Innan jag ingår på frågan vilka åtgärder, som sålunda torde böra vidtagas, får jag till belysande av nu föreliggande situation i korthet erinra örn den konjunkturutveckling, jordbruket under det senaste årtiondet genomgått. Det med deflationskrisen i början av 1920-talet inträffade allmänna prisfallet a ravaror gjorde sig för vårt lands jordbruk med särskild styrka först gällande i fråga örn sockerbetor. Under skördeåret 1929

1930 visade sig tendenser till en allvarlig prisförsämring jämväl beträffande spannmålen, och under senare hälften av 1930 gingo världsmarknadens spannmålspriser ned till ungefär nuvarande nivå. Vid mitten av 1930 började priset å svin och fläsk att sjunka, vilket prisfall likväl under 1932 efterföljdes av en mindre och kortvarig prisstegring, som emel-

89 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

lertid i sin tur under 1933 övergick i ett ännu starkare prisfall än det föregående ned till nu rådande nivå. Med 1931 ledde den allmänna ekonomiska krisen Andare till ett starkt prisfall för slaktdjur av alla slag, vilket prisfall under följande år fortsatt. Under de senaste åren Ilar jämväl i fråga örn ägg en kraftig prisförsämring inträtt.

Såsom en följd av denna gradvis skeende utveckling av krisläget å jordbruksnäringens olika områden har statens hjälpverksamhet tagit den form av åtgärder utan närmare inbördes sammanhang, som av den lämnade redogörelsen framgår. Jag erinrar, att beslut örn statliga ingripanden i reglerande och prisstödjande syfte fattades första gången i fråga örn sockerbetor 1930. Jämväl i fråga örn spannmål beslötos, såsom nämnts, sistsagda år vissa åtgärder, vilka sedan utbyggdes 1931. Beträffande smör skapades 1932 en regleringsanordning, som, efter omarbetning 1933, först under de senare månaderna visat något påtagligt resultat i åsyftad riktning. Regleringen av tillverkningen av potatismjöl igångsattes, liksom vissa åtgärder till främjande av avsättningen av kött och fläsk, icke förrän under det sistförflutna året. Beträffande ägg slutligen har hittills blott föga åtgjorts.

Den ensidiga inriktning, de särskilda statsingripandena sålunda på grund av konjunkturutA7ecklingen erhållit, har i sin ordning föranlett viss rubbning i jämviktsläget mellan de olika produktionsgrenarna. Att detta resultat skulle inträda ligger i sakens natur. Jordbrukaren söker naturligtvis i görligaste mån inrikta sig på framställning av7 de produkter, beträffande vilka prisläget och avsättningsmöjligheterna äro mest gynnsamma. Vad sockerbetsodlingen angår är detta av mindre betydelse, då sockerbetsarealen i samband med de beslutade stödåtgärderna blivit i visst hänseende kontingenter ad. I fråga örn brödsädsodlingen däremot hava verkningarna av berörda sakförhållande givit sig tydligt tillkänna. De totala brödsädsarealerna liaA7a sedan 1931 årligen ökat och ett betydande brödsädsöverskott — delvis beroende på goda skördeår — föreligger nu. Para finnes, att jämväl beträffande mjölk- och smörproduktionen utvecklingen tager en liknande riktning.

Ett spörsmål, Aurs lösning, då fortsatta och ytterligare åtgärder till jordbrukets stödjande nu skola övervägas, framstår såsom trängande, är, att jordbrukshjalpen så anordnas, att den kommer att verka liksidigt till förmån för samtliga produktionsgrenar. Det gäller med andra ord att söka skapa jämvikt mellan jordbruksnäringens olika avdelningar. Man torde härvid böra sträva efter att uppnå ungefär det förhållande mellan priserna, som var rådande innan jordbrukskrisen, pa sätt förut nämnts, under 1929 på allvar gjorde sitt inträde i landet, varvid jag naturligtvis dock ej vill hava sagt, att icke vissa förskjutningar kunna bliva av omständigheterna betingade. Såsom utgångspunkt vid berörda jämviktssträvanden synas priserna å brödsäd och smör skäligen kunna tjäna. I fråga örn dessa produkter forde man böra inrikta sig på ett bibehållande i lin-

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

vudsak av nuvarande prisläge, vilket, såsom framhållits, torde för närvarande kunna anses i stort sett tillfredsställande. Vad man närmast bör söka åstadkomma är en höjning av priserna å kött, fläsk och ägg, så att förhållandet mellan å ena sidan dessa priser samt å andra sidan priserna å brödsäd och smör blir det nyss angivna. En dylik åtgärd synes motiverad icke minst med hänsyn till de mindre jordbrukarna, vilka huvudsakligen äro hänvisade till animalieproduktion. Då prisnivån för jordbrukets totala produktion dock kommer att ligga 20 ä 25 procent under motsvarande medelnivå för åren 1925—1929, torde ur konsumenternas synpunkt grundad anledning ej föreligga att motsätta sig en prispolitik, sådan som den av mig nu förordade.

I samband med regleringen av avsättningen av animaliska produkter synes även uppmärksamhet höra riktas på prisbildningen i fråga om fodersäd. Beträffande sockerbetsodlingen åter torde åtgärder utöver dem. som, på sätt framhållits, nyligen beslutats till denna odlings fortsatta stödjande, icke vara påkallade. Yad potatisodlingen slutligen angår vill jag ånyo erinra örn det stöd, som lämnats denna produktionsgren genom regleringen av potatismjölstillverkningen. Tillika må erinras örn de förmåner, vilka avsetts skola komma odlarna av bränneripotatis till godo enligt Kungl. Maj:ts den 2 innevarande mars beslutade proposition (nr 232) till riksdagen angående reglering av tillverkningen och avsättningen av inhemsk sprit. Örn de åtgärder till animalieproduktionens stödjande, som jag i det följande ämnar föreslå, medföra åsyftat resultat, torde i betraktande av det nu anförda tillfredsställande priser även kunna uppnås å matpotatis utan att ytterligare särskilda anordningar behöva vidtagas.

Hur den allmänna ekonomiska utvecklingen i världen kommer att i fortsättningen gestalta sig är omöjligt att förutse. Den ovisshet, som härutinnan råder, måste tillmätas en viss betydelse, då det gäller att avväga hjälpåtgärderna för jordbruket. Örn också omständigheterna föranleda ett avlägsnande av den inhemska prisnivån från världsmarknadens prisläge och en inriktning i viss utsträckning på självhushållning, torde dock härvid böra tillses, att förbindelserna med sagda marknad icke avbrytas. Vi böra icke beröva oss möjligheten eller försvåra för oss att, därest en ändring till det bättre skulle inträda i de handelspolitiska förhållandena, utnyttja konjunkturväxlingen. Det torde därför vara angeläget, att exporten av jordbruksprodukter i största möjliga utsträckning uppehälles och att bemödanden göras att tillskapa nya exportmarknader, även där så icke kan ske utan vissa ekonomiska uppoffringar från vår sida. Jag vill i detta sammanhang jämväl erinra att, då kontingentering av ett lands tillförsel av vissa varor tidigare ägt rum, vid fördelningen av kontingenten mellan de konkurrerande exportländerna storleken av dessas dittillsvarande utförsel av samma varor tillmätts betydelse.

Beträffande min principiella inställning i övrigt till förevarande spörs-

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

mål må till sist nämnas, att jordbrukshjälpen torde böra så anordnas, att varje produktionsgren får bära de kostnader, som av dess stödjande och reglering kunna föranledas, däri inbegripna de kostnader, som, i anslutning till det nyss sagda, kunna bliva erforderliga i exportfrämjande syfte. Tillämpandet av dessa synpunkter innebär allenast ett fullföljande av den princip, som redan kommit till uttryck i fråga örn mjölk- och slaktdjursavgif terna.

Prisstödjande åtgärder utöver de redan företagna torde, såsom antytts, i främsta rummet vara påkallade beträffande kött, fläsk och ägg. Produktionen av dessa varor når för närvarande en omfattning, som, på grund av, framför allt, försvårade exportmöjligheter, hindrar varornas avsättning till för producenterna skäliga priser. För åstadkommande av ändring i berörda förhållande fordras, att anordningar vidtagas, vilka medgiva utnyttjande av de exporttillfällen, som kunna stå till buds. Dylika anordningar förutsätta, att medel ställas till förfogande för ändamålet. I anslutning till den princip, som uttalats, att varje produktionsgren bör bära sina regleringskostnader, torde ifrågavarande medel lämpligen kunna anskaffas genom att införseln till riket av utländska, för produktionen av förenämnda varor brukliga fodermedel belägges med viss avgift. Den fördyring av det utländska fodret, som härigenom sker, kommer att verka i enahanda riktning beträffande inhemska fodervaror, vilkas prisläge sålunda, sett ur foderproducenternas synpunkt, förbättras. Då animalieproduktionens nuvarande storlek delvis är beroende av möjligheterna till import av billigt utländskt foder, torde vidare genom förenämnda åtgärder omfattningen av sistnämnda produktion komma att begränsas, vilket i sin ordning kan väntas medföra stegring av priserna på de animaliska produkterna. De olägenheter, som animalieproducenterna under en övergångstid kunna utsättas för genom prisförhöjningen å foderspannmålen, torde komma att i hög grad lindras, därest den proposition (nr 253) angående godkännande av en mellan Sverige och de_Socialistiska Kådsrepublikernas Union avsluten överenskommelse angående beställningar och krediter m. m., som Kungl. Majit denna dag beslutat avlåta till riksdagen, bifalles. I så fall torde nämligen åstadkommas en sådan export av nötkreatur, svin och fläsk, att ett gynnsamt förhållande mellan tillgång och efterfrågan av dylika produkter på relativt kort tid vinnes.

De utländska fodervaror, vilka en införselavgift närmast torde böra avse, äro majs och havre. Därjämte tordo emellertid, i anslutning till vad generaltullstyrelsen anfört i sitt yttrande över spannmålsnämndens förslag härutinnan, införselavgift böra kunna påläggas ytterligare följande varor, nämligen korn, vicker, peluslcer och andra foderärter, foderbönor, manioka- och arrowrot (tapiokarot), produkter, vilka genom förmälning eller på annat sätt för foderändamål framställts av dessa va-

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

ror, produkter av vete, råg eller annan spannmål, vilka på grund av tillsättning med annat ämne äro tjänliga endast för foderändamål, risfodermjöl, glutenfoder, melassfoder och sockersclmitzel ävensom andra till fodermedel hänförliga varor, örn vilka Kungl. Majit så förordnar. Vid bestämmande av avgiftens storlek torde viss rörelsefrihet böra vara medgiven. Avgiften bör sålunda kunna fastställas olika för olika varuslag och möjlighet bör finnas att ändra avgiftsbeloppet allteftersom förhållandena utveckla sig. Av vikt är naturligtvis dock, att täta fluktuationer i görligaste mån undvikas. Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att bestämma, huruvida införselavgift å viss vara skall uttagas eller ej, ävensom avgiftens belopp. Då det ej torde kunna påräknas, att åtgärderna i fråga omedelbart skola resultera i avsedd prisstegring beträffande de animaliska produkterna, torde en viss försiktighet vid bestämmande av avgiftsbeloppet till en början böra iakttagas. För närmaste tiden bör ett majspris av ungefär 12 kronor per deciton banfritt importhamn åsyftas, varigenom, på sätt lantbruksstyrelsen visat, priserna å fodersäd torde komma i samma relation till priserna på brödsäd och smör som rådde under åren 1925—1929. I den förordning, som torde böra utfärdas i ämnet, synes lämpligen kunna fastställas en maximiavgift av 6 öre för kilogram av varans nettovikt. Kungl. Majit bör äga befogenhet att, örn särskilda omständigheter därtill föranleda, medgiva befrielse från eller nedsättning i stadgad avgift, exempelvis för att underlätta tillförseln av billig foderhavre i ömmande fall. I övrigt torde böra gälla i huvudsak samma bestämmelser som de, vilka stadgats angående införsel till riket av kraftfoder enligt förordningen örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl. Restitution av införselavgift torde, på sätt generaltullstyrelsen förordat, likaledes böra medgivas enligt enahanda grunder som beträffande kraftfoderskatten. Föreskrifter härutinnan torde få av Kungl. Majit meddelas i särskild kungörelse.

I samband med att bestämmelser utfärdas angående upptagande av införselavgift, som nyss nämnts, torde för att uppnå största möjliga rättvisa olika animalieproducenter emellan, då fråga är örn de varuslag, som i förevarande hänseende äro av större betydelse, nämligen utländsk havre och majs, böra verkställas beskattning jämväl av inom landet vid tiden för bestämmelsernas ikraftträdande befintliga varulager. Avgiften bör utgå med samma belopp som införselavgiften för vara av ifrågavarande slag. Frihet från avgiftsplikt synes dock böra få åtnjutas för viss innehavd varumängd, förslagsvis sammanlagt 1,000 kilogram havre och majs. Liksom beträffande införselavgiften bör Kungl. Majit därjämte hava möjlighet att, örn så anses påkallat, med hänsyn till särskilda omständigheter medgiva befrielse från eller nedsättning i avgiften. De närmare bestämmelserna i ämnet torde böra utformas enligt samma principer som kommit till uttryck i förordningarna den 31 januari 1932 (nr 19) och den 29 april 1932 (nr 87) örn tillfälliga avgifter å kaffe och bensin.

93 Kungl, Maj:ts proposition nr 257.

För att kunna förebygga, att uttagande av omförmälda införselavgift resulterar i ökad förbrukning av kraftfoder eller utländskt kli, måste Kungl. Majit vidare, i anslutning till vad spannmålsnämnden föreslagit, erhålla bemyndigande dels att höja skatten å oljekakor och vissa slag av fodermjöl från nuvarande 2 öre till högst 6 öre för kilogram, varför gällande förordning i ämnet torde böra i sådant hänseende ändras, dels ock att pålägga en skatt å kli, som införes till riket, med högst samma belopp, som föreslagits beträffande införselavgiften, eller således 6 öre för kilogram. Angående sistnämnda skatt torde jämväl i övrigt böra gälla enahanda regler som för införselavgiften. I samband med att skatt sålunda åsättes det importerade kliet synes, på sätt lantbruksstyrelsen framhållit, vetekli, som tillverkas inom landet, böra beskattas. Då havre är medtagen bland de varor, vilka skola kunna beläggas med införselavgift, bör kli, som erliålles vid den inhemska havreförmalningen, kunna undantagas från beskattning. Likaledes bör kli, som tillvaratages vid förmälning inom riket av råg, vara fritt från skatt, då dels sådant kli spelar en mindre betydande roll, dels beskattningen därav skulle medföra avsevärt ökat kontrollarbete. För att förenkla kontrollen över tillverkningsskattens utgörande torde, likaledes i överensstämmelse med vad lantbruksstyrelsen föreslagit, vid skattens beräknande 25 procent av förmak! vetemängd böra anses såsom kli. Tillverkningsskatten bör utgå med. samma belopp som skatten å importerat kli. För varje månad bör tillverkaren till spannmålsnämnden lämna uppgift under straffansvar å den myckenhet kli, för vilken skatt skall av honom erläggas, ävensom inbetala ifrågakommande belopp till statsverket. Överinseendet å kontrollen att tillverkningsskatt behörigen utgöres bör handhavas av spannmålsnämnden. De närmare bestämmelser, vilka erfordras i fråga örn redovisning, uppbörd och kontroll, torde kunna givas i stort sett samma innehåll som motsvarande stadganden angående mjölkavgift och slaktdjursavgift samt få av Kungl. Majit i administrativ ordning utfärdas. Kostnaderna för kontrollen över tillverkningsskattens utgörande torde böra bestridas av medel, som i sådan skatt uppbäras och av Kungl. Majit för ändamålet ställas till förfogande.

Det möter naturligtvis svårigheter att tillförlitligen uppskatta storleken av de belopp, som genom nu berörda anordningar kunna komma att inflyta. Vad införselavgiften beträffar torde hänsyn huvudsakligen få tagas till införseln av havre och majs. Någon inkomst genom införselavgift å foderhavre synes knappast böra påräknas. I fråga om grynhavren uppgår kvarnarnas förbrukning till omkring 45,000 ton årligen. Utgår man från att tillverkningen i medeltal för år omfattar 00 procent svensk havre, föreligger ett importbehov av 18,000 ton. Av majs importerades 1933

265,000 ton. Förutsätter man, i likhet med spannmålsnämnden, att tillsvidare 150,000 ton årligen kunna utbytas mot svensk brödsäd, och tages hänsyn till den inverkan, prisfördyringen i övrigt kan komma att hava

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

på importens storlek, torde man måhända under de närmaste åren ej böra räkna med större majsimport än 50,000 ton örn året. Örn vidare vid förevarande uppskattning allenast räknas med en införselavgift a havre och majs av 2.5 öre för kilogram, skulle sålunda årligen komma att inflyta omkring 1,700,000 kronor. Den tillfälliga avgiften å inom landet befintliga lager av utländsk havre och majs skulle med samma avgift och en uppskattad myckenhet av 15,000 ton giva sammanlagt

375,000 kronor. — Kliskatten skall som nämnt utgå dels för importerat kli av alla slag, dels för inom landet tillverkat vetekli. Kliimporten har under senare år uppgått till i medeltal mellan 40,000 och 50,000 ton årligen. Då under bär avsedda förutsättningar importen ej torde komma att överstiga 30,000 ton örn året, lärer det sammanlagda skattebeloppet belöpa sig till högst 750,000 kronor. Vad skatten å tillverkningen av vetekli angår, skulle enligt en av spannmålsnämnden i dess årsredogörelse för 1932 (stat. off. utr. 1933:17; sid. 10—13) gjord utredning för brödändamål årligen inom landet förbrukas omkring 585,000 ton vete. Då omständigheter synas tala för att denna siffra är väl hög, torde den böra reduceras något, förslagsvis till 560,000 ton. Med utgångspunkt från en huskatt av samma storlek som den nyss antydda införselavgiften och under antagande att 25 procent av vetemängden vid förmalningen tillvaratages såsom kli, skulle den årliga tillverkningsskatten sammanlagt uppgå till 3,500,000 kronor. — Någon ökad medelstillgång genom höjd kraftfoderskatt — för budgetåret 1934/1935 beräknad inbringa 4,000,000 kronor — torde icke för närvarande böra räknas med.

Införselavgiften å havre och majs samt därmed jämställda fodermedel kommer att bäras huvudsakligen av kött-, fläsk- och äggproducenterna, medan kliskatten däremot berör i första hand mjölk- och äggproduktionen. Det sist sagda är jämväl förhållandet med kraftfoderskatten. I huru hög grad varje särskild produktionsgren drabbas av avgifterna är vanskligt att avgöra. Vad angår kraftfoderskatten torde man kunna utgå från det av svenska ägghandelsförbundet gjorda antagandet, att 10 procent träffa äggproduktionen. Detsamma synes kunna förutsättas beträffande skatten å kli. Vad införselavgiften beträffar har beräknats, att importen av därav berörda fodervaror, örn grynhavren undantages, huvudsakligen kommer att omfatta majs. Då majsen särskilt under vintermånaderna i tämligen stor utsträckning torde användas såsom hönsfoder, på grund av dess förmåga att giva en tilltalande färg å äggulan, synes man måhända böra antaga, att 10 procent även av införselavgiften komma att bäras av äggproducenterna. I anslutning till de synpunkter, jag i det föregående hävdat, böra sålunda av de genom införselavgiften inflytande medlen omkring 90 procent användas för stödjande av kött- och fläskproduktionen samt återstoden komma äggproduktionen till godo. Likaledes bör, med frångående av de principer, som härutinnan för närvarande tillämpas, för äggproducenternas räkning användas omkring 10 procent av kraftfoder-

95 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

skatten. Återstående del av ifrågavarande skattemedel bör liksom hittills gå till mjölkregleringen. Vad kliskatten angår bör, beträffande de medel, som härröra av skatten å importkliet, ske enahanda fördelning som i fråga örn kraftfoderskatten. De belopp, som upptagas genom skatten å tillverkningen inom landet av vetekli, vilken sistnämnda skatt ej i och för sig verkar fördyrande på fodervaran, eftersom denna torde komma att stiga i pris även örn endast det importerade kliet belägges med skatt, synas däremot böra avsättas för särskilt, med spannmålsregleringen sammanhängande, ändamål. På samma sätt torde böra förfaras med den särskilda avgiften å utländsk havre och majs, som finnas inom landet, då införselavgift å dylika varor pålägges. Till dessa spörsmål torde jag få återkomma vid behandlingen av spannmålsfrågan.

Den fördelning av beloppen på animalieproduktionens olika grenar, som i anslutning till vad nu sagts bör äga rum, torde få ankomma på Kungl. Maj:ts närmare bestämmande. För att underlätta anpassningen allteftersom förhållandena utveckla sig, bör Kungl. Majit äga rätt att, örn så skulle finnas ändamålsenligt, avvika från vad i det föregående utstakats för medlens fördelning. Kungl. Majit bör sålunda hava möjlighet även att använda de av en viss avgift härrörande medel för stödjande av andra jordbrukets produktionsgrenar än dem, för vilka samma medel närmast avsetts.

På sätt jag tidigare erinrat skall enligt av Kungl. Majit meddelade bestämmelser, vilka trätt i kraft den 1 mars 1934, exportör av bacon på Storbritannien och Norra Irland till utjämning av spänningen mellan fläskpriset å exportmarknaden och å hemmamarknaden avstå — efter vissa avdrag — det vid exporten erhållna överpriset, vilket skall inlevereras till statens slaktdjursfond. Med ett beräknat dylikt överpris av 50 öre för kilogram och en export av 1,200 ton i månaden — senast fastställda utförselkvantitet för fyraveckorsperiod utgör 1,176 ton —- skulle på detta sätt årligen inflyta över 7 miljoner kronor. Sistberörda belopp minskas i den mån ansträngningarna att höja det inhemska fläskpriset leda till resultat. Ihågkommas bör också, att utförselkvantitetens storlek tid efter annan kan bliva föremål för ändringar. Genom inbetalningen av nämnda exportöverpris samt genom upptagande av den föreslagna införselavgiften å havre, majs och därmed jämförliga fodermedel torde emellertid för kött- och fläskproduktionens stödjande sammanlagt ett ganska betydande belopp komma att stå till förfogande. Beloppet torde, på samma sätt som avsetts med de medel, vilka inflyta i slaktdjursavgift, böra i främsta rummet användas dels till exportfrämjande åtgärder dels ock till andra anordningar, ägnade att avlasta den inhemska marknaden och sålunda att lätta pristryckct. Vad särskilt fläskproduktionen angår är det, såsom slakterinämnden framhållit, för bedömande av vilka åtgärder, som i fråga om denna produktion böra vidtagas, av betydelse att snabbt kunna följa de starka växlingar, svinbeståndet i landet undergår. Under 1931

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

—1933 har inom Svea- och Götaland allmän svinräkning ägt runi en gång årligen. Till gäldande av vissa med svinräkningen 1933 förenade kostnader hava, såsom förut nämnts, medel anvisats ur slaktdjursfonden. För vinnande av bättre överblick över svinstockens utveckling har genom kungörelse den 7 april 1933 (nr 122) innehavare av fargalt inom sagda landsdelar ålagts att under tiden 1 juli 1933—30 juni 1934 dels föra fortlöpande förteckning rörande betäckningar av suggor, dels kvartalsvis lämna uppgift angående antalet av honom innehavda fargaltar och det sammanlagda antalet av de under varje månad av dessa betäckta suggor. Genom det material, som sålunda insamlas, vinnes en ganska god förhandskännedom örn fläskproduktionens utveckling. I den mån ytterligare uppgifter kunna bliva av behovet påkallade, torde kunna tagas under övervägande anordnandet av tätare svinräkningar än hittills skett. De kostnader, vilka härav kunna föranledas, synas böra utgå av medel, vilka inflyta genom omförmälda införselavgift och! överpris å exportfläsk.

Redan då beslutet örn upptagande av slaktdjursavgift förra våren fattades, stod det klart, att, till följd av det sätt på vilket uppbördsförfarandet av kostnadsskäl måste anordnas, avgiften icke skulle komma att. såsom önskvärt valdt, lika beröra alla producenter av kött och fläsk till avsalu. Sedan systemet nu någon tid varit i verksamhet, hava klagomål över de olägenheter, som av berörda förhållanden föranletts, från olika håll framförts. Någon omläggning av nppbördsförfarandet sålunda, ätt full rättvisa i förevarande hänseende därigenom skapas, torde, såsom antytts, icke kunna ske inom en i förhållande till de inflytande avgiftsmedlens storlek skälig kostnadsgräns. Emellertid synes, därest de i det föregående föreslagna anordningarna genomföras, böra övervägas, huruvida någon, slaktdjursavgift över huvud vidare behöver upptagas. Det belopp, vilket genom den föreslagna införselavgiften skulle komma kött- och fläskproduktionen till godo, motsvarar ungefär de beräknade intäktex-na av slaktdjursavgiften. Hänsyn torde också böra tagas till den kostnadsökning för produktionen, som föranledes av fördyringen av de inhemska i'odei*medlen. Jag är sålunda bei^edd att, därest omförmälda förslag vinna bifall, överväga borttagande av skyldigheten att utgöra slaktdjursavgift, Den i överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdade förordningen i ämnet, enligt vilken befogenhet att uttaga dylik avgift tillkommer Kungl. Majit, torde icke därför behöva upphävas. Jag erinrar för övrigt, att förordningens giltighet är begränsad till den 1 juli 1935.

Såsom tidigare anförts torde genom höjning av prisläget å fodervaror ernås en begränsning av animalieproduktionens storlek. Produktionens reglering genom kontingentering eller på liknande sätt möter avsevärda svårigheter. Någon avgift å galt vid betäckning, såsom från slakterinämndens sida ifrågasatts, bör enligt mitt förmenande icke heller lämpligen upptagas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 257.

97 Skall priset å kött och fläsk kunna höjas till avsedd, nivå, kan det bliva nödvändigt, att importen av sådana varor begränsas eller i varje fall att åtgärder vidtagas, vilka förebygga importvarans försäljning till priser, som stå hindrande i vägen för förstberörda syfte. Kungl. Majit tolide därför böra erhålla riksdagens bemyndigande att, då skäl därtill föreligga, besluta de anordningar, som ur angivna synpunkter kunna finnas erforderliga. Den importreglering, som för sådant fall bör komma till stånd, synes kunna ordnas enligt samma principer som de, vilka kommit till uttryck i den nyligen beslutade regleringen av äggimporten. För import av ifrågavarande varor torde sålunda böra fordras särskilt tillstånd enligt vad Kungl. Majit härutinnan kan vilja föreskriva. Vidare bör möjlighet finnas att för importtillstånd kräva erläggande av viss licensavgift. De belopp, som härigenom inflyta, böra användas för kött- och fläskprisets stödjande enligt förut avgivna grunder. Handhavandet av regleringen torde böra ankomma på slakterinämnden eller annat organ, som Kungl. Majit förordnar.

För stödjande av äggproduktionen skulle enligt det förut anförda bliva tillgängliga viss del av de medel, som inflyta genom dels införselavgift, dels skatt å importerat kli och dels kraftfoderskatt. Härtill komma de licensavgifter, vilka uppbäras till följd av regleringen av äggimporten. Sistnämnda avgifter torde dock ej komma att inbringa större belopp. Även örn man räknade med den för närvarande såsom maximum stadgade avgiften, 30 öre för kilogram, och en import av samma storlek som under 1933 eller omkring 200 ton, skulle det sammanlagda beloppet av licensavgifterna för år ej uppgå till mer än omkring 60,000 kronor. Vad kraftfoderskatten beträffar synes hinder ej böra möta att — oaktat de direktiv i annan riktning, som föregående år härutinnan lämnats — redan under innevarande budgetår i den utsträckning tidigare föreslagits taga de av sagda skatt inflytande medlen i anspråk för äggproducenternas räkning. Det är nämligen av vikt, att ett främjande av äggexporten med det snaraste må kunna ske.

Åtgärder för äggproduktionens stödjande torde, i anslutning till vad som anförts beträffanden kött och fläsk, böra huvudsakligen inriktas på att undandraga den inhemska marknaden ett pristryckande överskott av ägg, vilket mål även i detta fall bäst torde ernås genom export. I sistnämnda hänseende synes den av lantbruksstyrelsen förordade anordningen med ett rörligt pristillägg å exporterade ägg ägnad att vinna tillämpning. I samband nied att en dylik anordning kommer till stånd torde exporten av ägg böra regleras efter väsentligen samma grunder som baconexporten till England. Redan tidigare har förbud meddelats mot export av ägg till Tyskland utan tillstånd av lantbruksstyrelsen eller, efter lantbruksstyrelsens bemyndigande, svenska smörprovningarna. En allmän exportreglering förutsätter, att särskilt tillstånd fordras jämväl för export till

Bihang till riksdagens prololsoll 1934. 1 sami. Sr 2.)7. 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

övriga länder. Exportör bör åligga att, därest priset å exportmarknaden, efter avdrag av särskilda med exporten förenade kostnader jämte skälig handelsvinst, överstiger inlandspriset, avstå mellanskillnaden. Sålunda inflytande belopp böra komma äggproduktionen till godo i samma ordning som förenämnda skatte- och andra avgiftsmedel. Sedan numera den av lantbruksstyrelsen omförmälda riksföreningen mellan ägghandelsintressenterna, Sveriges äggintressenters förening u. p. a., kommit till stånd, synes dess medverkan till regleringens genomförande lämpligen böra erhållas.

Genom de åtgärder, vilka i det föregående berörts, torde beredas ganska stora möjligheter att påverka äggpriset i önskvärd riktning under årets olika månader. Man synes, åtminstone för närvarande, böra stanna härvid. De från visst håll framförda yrkandena angående inrättande av en lånefond för konservering och kylhuslagring av ägg samt tillverkning av äggpreparat ävensom angående bidrag till kylanläggningar för flytande ägg, anser jag mig sålunda i likhet med lantbruksstyrelsen icke böra tillstyrka. Vad kylanläggningar beträffar föreligger, såsom lantbruksstyrelsen påpekat, möjlighet att erhålla lån från statens fjäderfälånefond. I fråga örn flytande ägg och andra äggpreparat må erinras, att Kungl. Majit av innevarande års riksdag erhållit bemyndigande att, därest så finnes erforderligt, vidtaga åtgärder för reglering av införseln av äggula och flytande äggvita.

I fråga örn smör torde, på sätt förut nämnts, böra eftersträvas ett uppehållande i huvudsak av nuvarande prisnivå. Jag förutsätter, att nu tilllämpade mjölkreglering till sina grunder bibeliålles. Vad beträffar de medel, som för närvarande äro avsedda för bestridande av kostnaderna för regleringens genomförande —■ mjölkavgift, kraftfoderskatt och, inom vissa gränser, margarinaceis — bör, såsom jag redan framhållit, den ändringen vidtagas, att av det genom kraftfoderskatten inflytande beloppet viss del, enligt närmare bestämmande av Kungl. Maj :t, skall användas för stödjande av äggproduktionen. Å andra sidan kommer emellertid, därest vad jag tidigare anfört vinner bifall, mjölkregleringen att tillföras huvudparten av det belopp, som den föreslagna skatten på importerat kli kan komma att inbringa. De genom sistnämnda skatt inflytande medlen torde, i likhet med vad som gäller i fråga örn skatten å kraftfoder, böra avses uteslutande för utbetalande av prisutjämningsbidrag för produktmjölken. Beträffande margarinaccisen erinrar jag, att enligt beslut av 1933 års riksdag det belopp, som på denna väg kommer mjölkregleringen till godo, skall användas för pristillägg å exportsmör. Margarinaccismedel må emellertid för närvarande tillföras mjölkregleringen endast i den mån exportkvantiteten överstiger 15,000 ton örn året. Smörexporten har under senare månaderna avsevärt ökat. Sålunda uppgick den under år 1933 till över 17,000 ton mot ungefär 13,500 ton 1932 och under senare halvåret 1933

99 Kungl. Maj.ts proposition nr 257.

till i genomsnitt för månad 1,750 ton mot en genomsnittlig' månadsexport av 1,115 ton under förra hälften av samma år. Jämväl pristilläggets storlek har ökat. Medan detsamma i genomsnitt för 1933 uppgick till 51 öre för kilogram, utbetalades under de första veckorna i februari 1934 i medeltal ett pristillägg av 1 krona 30 öre för kilogram. Förändringen sammanhänger dels med att priset å exportmarknaden sjunkit dels därmed att det inhemska smörpriset under drygt första hälften av 1933 hölls väsentligt lägre än det nuvarande, 2 kronor 30 öre för kilogram. Med hänsyn till de svårigheter, som av berörda anledningar i fortsättningen kunna resa sig mot mjölkregleringens planmässiga genomförande, synes det rimligt, att något större anslag av margarinaccismedel än det, som enligt nu tillämpade grunder kan utgå, kommer mjölkregleringen till godo. Jag erinrar, att av 1933 års margarinaccismedel, sammanlagt uppgående till i runt tal

4.5 miljoner kronor, endast ungefär hälften åtgått för mjölkregleringen samma år. I vad mån och till vilket belopp överskott av margarinaccismedel kan uppstå under första halvåret 1934, kan nu ej avgöras. Reglerna för utgivande av bidrag av sagda medel till smörexportens stödjande torde sålunda böra undergå viss jämkning. Därest erinran från riksdagens sida ej möter, synes Kungl. Majit böra efter den 30 juni 1934 vara berättigad att taga genom accis å margarin inflytande medel i anspråk för utanordnande av hälften av förekommande pristillägg å allt smör, som exporteras. Härigenom skulle bland annat vinnas, att mjölkproducenterna själva erhölle större intresse av att, exempelvis genom ökad egen förbrukning av smör, nedbringa exportöverskottet. -—- Chefen för finansdepartementet framlägger denna dag förslag örn utsträckning av Kungl. Majits befogenhet att förordna örn erläggande av margarinaccis att avse margarin, som levererats intill den 1 juli 1935.

I samband med frågan angående margarinaccismedlens användning må ytterligare följande anföras. Såsom jag vid redogörelsen för de i anslutning till spannmålsregleringen vidtagna åtgärderna erinrade, har Kungl. Majit efter framställning av Svenska spannmålsföreningen u. p. a. ställt sammanlagt ungefär 16,500 deciton vetemjöl till förfogande för gratisutdelning bland nödlidande. Säkerligen har man att emotse ytterligare ansökningar av beskaffenhet att böra bifallas. Det synes naturligt, att under rådande bekymmersamma tid hjälp på angivet sätt beredes dem, som hava det svårast i avseende å livsmedelsförsörjningen. Mjölutdelningen har ej insnörts i stela former, utan ortsorganen hava att efter hästa förmåga fördela mjölet på det till lindrande av nöd i vart fall lämpligaste sättet. Jag förutsätter, att åtgärder i samma syfte även i fortsättningen få vidtagas enligt närmare bestämmande av Kungl. Majit. Emellertid finner jag det vara rimligt, att icke hela kostnaden för mjölutdelningen lägges på Svenska spannmålsföreningen, utan synes föreningen böra försina hithörande utlägg ersättas med belopp, ungefärligen motsvarande fodervärdet av det veto, som beräknas hava åtgått för mjölets framställning. Då det mjöl, varom hill- är fråga, torde framställas genom utmål

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

ning till omkring 65 procent, skulle vart deciton vetemjöl motsvaras av i runt tal 154 kilogram omalet vete. Med ett antaget fodervärde av ungefär 13 kronor per deciton vete borde alltså föreningen i särskild ordning beredas ersättning med i avrundat tal (1.54 X 13 =) 20 kronor för vart deciton vetemjöl, som enligt Kungl. Maj:ts beslut på föreningens bekostnad utdelats eller kommer att utdelas gratis till behövande. Återstående del av mjölets kostnad eller i allmänhet cirka 10 kronor per deciton skulle stanna å föreningen. Jag förordar alltså, att åtgärder vidtagas för beredande åt Svenska spannmålsföreningen av ersättning med förenämnda belopp, 20 kronor per deciton mjöl, med rätt dock för Kungl. Majit att, därest förhållandena i avseende å fodermedelspris eller utmalningsprocent därtill skulle giva anledning, jämka ersättningsbeloppet. Den ifrågasatta ersättningen synes mig lämpligen kunna utgå av margarinaccismedel. En dylik användning överensstämmer väl med vad som vid fjolårets riksdag uttalades i avseende å de ändamål, vartill sagda medel borde få nyttjas. Under förutsättning att riksdagen ej har något att däremot invända synes Kungl. Majit sålunda böra äga att för täckande enligt angivna grunder av kostnader för utdelning av mjöl till nödlidande — såväl i nu föreliggande fall som i händelse av framtida behov — taga i anspråk högst 1 miljon kronor av margarinaccismedel. Skulle anledning därtill föreligga, torde här avsedda bemyndigande böra gälla även utdelning av nötkött.

Kungl. Majit har tidigare denna dag meddelat mig begärt bemyndigande att tillkalla vissa utredningsmän för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande frågan örn avsättning av smör och andra fettämnen av inhemskt ursprung. Såsom motivering för att en dylik utredning åvägabragtes anförde jag bland annat, att, därest importrestriktioner till äventyrs skulle införas å de av våra exportmarknader för smör, som ännu stöde öppna, det bleve svårt att enbart genom export få utbuden av smör å den inhemska marknaden så begränsade, att smörpriset kunde bevaras å sin hittillsvarande nivå. Jag framhöll vidare, att under dylika omständigheter — för undvikande i möjligaste mån av nedgång i smörpriset eller inskränkning i mjölkproduktionen, vilken sistnämnda åtgärd i nuvarande situation kunde ingiva vissa betänkligheter och i varje fall mötte stora praktiska svårigheter — produktionsöverskottet måste disponeras på annat sätt än genom export. I sistberörda hänseende antydde jag bland annat möjligheten att inblanda smör i margarin, varvid jag tillika erinrade, att bestämmelser härutinnan måhända borde omfatta föreskrift örn särskild accis å margarin, vari smör inblandats, för att hindra, att sådant margarin utträngde smör som förbrukningsvara. Ifrågavarande utredning avses skola så bedrivas, att eventuella förslag till åtgärder kunna framläggas för nästa års riksdag. Redan före denna tidpunkt kan emellertid den situation å smörmarknaden hava inträtt, som jag nyss berörde. Omständigheterna kunna därvid gestalta sig sådana, att ett skyndsamt och

101 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

effektivt ingripande från statens sida blir av behovet påkallat. Även av annan anledning kan det bliva önskvärt att vidtaga särskilda anordningar för smörmarknadens stödjande. Genom margarinfabrikanternas förpliktande att inblanda smör i margarinet torde smörets avsättning på inlandsmarknaden kunna främjas. Naturligtvis måste, innan verkningarna av en dylik åtgärd tillförlitligare utretts, en viss försiktighet iakttagas. Möjlighet synes emellertid böra beredas Kungl. Maj:t att, örn behov i sådant hänseende skulle yppa sig, tillfälligtvis vidtaga anordningar för genomförande av tvångsinblandning, varom här är fråga. Kungl. Majit synes sålunda böra erhålla riksdagens bemyndigande att, örn så finnes erforderligt för beredande av avsättning för i Sverige framställt smör, för tiden till och med den 30 juni 1935 förordna, att i margarin, som inom riket saluhålles, skall finnas inblandat svenskt smör till viss myckenhet, ävensom meddela de bestämmelser och vidtaga de åtgärder i övrigt, som i detta sammanhang kunna föranledas.

Innan jag lämnar mjölkfrågan må erinras, att förordningen den 10 februari 1933 med bestämmelser örn införselmonopol å mjölk och mejeriprodukter upphör att gälla med den 30 juni 1934. Förordningen torde böra givas förlängd giltighet för tiden till och med den 30 juni 1937, eller samma giltighetstid som är bestämd för förordningen angående mjölkavgift.

Vad frågan örn fortsatt stöd åt spannmålsodlingen beträffar, tillstyrker jag, att gällande principer i fråga örn dels inmalning av svenskt vete och svensk råg vid framställning av vetemjöl och rågmjöl dels ock användande i viss utsträckning av svensk havre vid tillverkning av havregryn och andra till människoföda avsedda produkter av havre alltjämt vinna tilllämpning. Skall under rådande förhållanden, särskilt med hänsyn till det produktionsöverskott av brödsäd, som för närvarande förefinnes, priset å den svenska brödspannmålen kunna uppehållas vid skälig nivå, torde emellertid särskilda prisstödjande åtgärder jämväl vara påkallade. Jag förordar i sådant avseende, att staten lämnar sin medverkan till ett inlösningsförfarande enligt i huvudsak samma grunder som de under senare år tillämpade. Inlösningsgarantien torde allenast böra avse 1934 års skörd. Ehuru omständigheterna kunna föranleda, att särskilda åtgärder i prisstödjande syfte även därefter bliva påkallade, torde något avgörande för längre tid än nyss angivits icke nu böra träffas. Alla torde vara ense örn, att den nuvarande anordningen är ur flera synpunkter otillfredsställande. Möjligheter till en omläggning av systemet hava, såsom av den tidigare redogörelsen framgår, från flera håll berörts. Denna fråga synes böra närmare utredas. Det är min avsikt att vidtaga anstalter för igångsättandet av en dylik utredning, vilken torde böra bedrivas så skyndsamt, att resultatet kan komma under omprövning vid 1935 års riksdag.

På grund av vad sålunda anförts tillstyrker jag, att det mellan staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a. ingångna avtalet förlänges för

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

tiden till och med den 31 december 1935. De av spaunmålsnämnden förordade ändringarna i kontrakt och föreningsstadgar synas härvid böra godtagas.

På sätt förut berörts hava de ensidigt på brödsädsodlingens stödjande inriktade åtgärderna föranlett en alltjämt ökad sådan odling inom landet, vilket i förening med de senaste årens såväl kvalitativt som kvantitativt goda skördar medfört en överproduktion av betydande mått. Enligt spanmnålsnämndens uppskattning skulle den 1 september 1934 finnas ett brödsädsöverskott av ej mindre än 380,000 ton. Att döma av de preliminära siffror, som föreligga från årets brödsädsinventering, synes man kunna räkna med en något lägre myckenhet eller omkring 340,000 ton. Viktiga spörsmål, som nu påkalla sin lösning, äro, huru berörda överskott skall kunna avsättas på lämpligaste sätt med minsta förlust för statskassan samt hur för framtiden produktionen skall kunna hållas inom skäliga gränser. Vad brödsädsöverskottets undanskaffande beträffar vill jag erinra att, på sätt tidigare nämnts, Kungl. Majit med anledning av vad härutinnan förekom vid spannmålsregleringens riksdagsbehandling 1933 torde vara berättigad att vidtaga åtgärder i förevarande syfte. Åtgärder, vilka vid fjolårets riksdag i sådant hänseende ifrågasattes, voro bland annat dels export, dels fördelning av spannmål efter förmälning bland nödlidande samt dels spannmålens utnyttjande för foderändamål. Någon export synes för närvarande svår åvägabringa. Utdelning av förmald brödsäd till behövande har, såsom tidigare erinrats, skett och torde jämväl framdeles i viss utsträckning komma att äga rum. Med hänsyn till omständigheterna, särskilt brödsädsöverskottets storlek, torde emellertid avsättningen av detsamma i främsta rummet böra vinnas genom användning av brödsäd såsom foder. Vissa åtgärder i sådant hänseende hava, på sätt jag förut nämnt, redan igångsatts. Skall brödspannmål i den utsträckning, varom här är fråga, kunna avsättas för foderändamål, kräves emellertid, att användningen av nu brukliga fodervaror i motsvarande grad inskränkes. Det synes, såsom spaunmålsnämnden framhållit, naturligt, att denna begränsning går ut över importfodret. Bifallas de av mig i det föregående framförda förslagen angående införselavgift m. m., torde sådan begränsning kunna ernås samtidigt som prisläget å fodersäden inom landet höjes och därigenom förlusterna vid brödspannmålens utförsäljning för foderändamål minskas. Det synes antagligt, att brödspannmålens avsättning såsom foder på denna väg skall kunna tryggas utan att, såsom spannmålsnämnden föreslagit, rätt till införsel till riket av fodermedel förknippas med skyldighet att i fodervaran inblanda viss myckenhet svensk brödsäd eller att denaturera sådan säd. Skulle det emellertid visa sig, att, oaktat den förhöjning av foderpriset, som genom införselavgiften uppnås, brödsädsöverskottet icke vinner avsättning i önskad omfattning inom rimlig tid, synes önskvärt, att möjlighet finnes att vidtaga anordningar i den

103 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

av spannmålsnämnden föreslagna riktningen. Kungl. Majit torde därför böra erhålla bemyndigande att för sist angivna fall föreskriva, att import av fodermedel, som av införselavgiften beröras, ej får äga rum, med mindre särskilda av Kungl. Majit stadgade villkor uppfyllas. Närmast till bands torde därvid ligga, att förbud meddelas mot införsel utan särskilt tillstånd, samt att tillståndets meddelande göres beroende av att viss myckenhet svensk brödsäd blir denaturerad för foderändamål.

Tidigare har, i överensstämmelse med spannmålsnämndens beräkningar, antagits, att omkring 150,000 ton svensk brödsäd årligen skulle kunna beredas avsättning för foderändamål. Den brödsäd, som skall användas som foder, bör, i anslutning till vad spannmålsnämnden föreslagit, denatureras genom färgning eller på annat sätt, som lämnar tillfredsställande möjlighet till kontroll att varan nyttjas uteslutande till foder. Närmare bestämmelser härutinnan böra meddelas av Kungl. Majit eller, enligt Kungl. Majits bemyndigande, av spannmålsnämnden. Inköp och denaturering av brödsäd för foderändamål böra ombesörjas av Svenska spannmålsförcningen. Föreningen får därefter utsälja den denaturerade spannmålen till foderpriser. Möjlighet bör emellertid stå öppen för spannmålshandlare och andra, som så önska och av föreningen finnas lämpliga, att, efter överenskommelse med föreningen, företaga inköp och denaturering av brödsäd. För sådant fall bör vederbörande av föreningen erhålla ersättning med skillnaden mellan priset å brödsäd och fodersädspriset. Allenast spannmål av sådan beskaffenhet, att föreningen enligt kontraktet med staten är skyldig inlösa densamma, bör kunna ifrågakomma till denaturering enligt dessa principer. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att, därest 1934 års brödsädsskörd skulle visa sig vara av mindre god kvalitet, spannmål av denna skörd bör komma till användning för nu avsett ändamål framför spannmål av äldre skörd. Överinseendet å såväl denatureringen som förfarandet i övrigt bör anförtros spannmålsnämnden. Användande av denaturerad brödsäd till utsäde eller för kvarnändamål ävensom försäljning av mjöl eller gryn, tillverkat av sådan spannmål, bör, så framt ej vederbörande visar sig hava handlat i god tro, medföra straffpåföljd.

Genom införselavgiften minskas spänningen mellan brödsäds- och fodersädspriset samt försvinner sålunda till en viss grad den stimulans till brödsädsproduktion, som inlösningsgarantien för med sig. Spannmålsnämnden har efter omprövning förkastat vissa förslag, direkt ägnade att begränsa sagda produktion. Vad beträffar frågan om produktionsbegränsning genom arealkontingentering torde densamma ej befinna sig i sådant läge, att en lösning på denna väg nu går att genomföra, och biträder jag därför spannmålsnämndens mening, att en dylik anordning icke bör komma till stånd. I överensstämmelse med den uppfattning, som kommit till uttryck i ett flertal yttranden i ärendet, finner jag däremot de invändningar, vilka kunna riktas mot avgiftsbeläggning av veteodlingen genom

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

upptagande av en veteavgift att redovisas vid vetets förmälning, icke vara av beskaffenhet att böra föranleda förslagets avvisande. Det prisläge, i vilket brödsäden tack vare statsåtgärderna för närvarande befinner sig, kan visserligen icke anses oskäligt högt. Det är emellertid å andra sidan rimligt, att, i den mån produktionen i skyddet av berörda åtgärder gives. större omfattning än som fordras för tillgodoseende av behovet, någon prisförsämring inträder. Vad vetet beträffar synes en reglering lämpligen kunna ske genom påläggande av nyssberörda avgift. Samtidigt hejdes här en möjlighet att erhålla bidrag till täckande av de förluster, som genom ett alltför ivrigt utnyttjande av prisgarantien tillskynda» statsverket. Jag tillstyrker alltså, att bestämmelser meddelas angående upptagande av en veteavgift å svenskt vete. Avgiftens belopp torde böra anpassas efter skördens storlek och beskaffenhet. Beloppet synes böra fastställas av Kungl. Majit, varvid ett maximum av 2 öre för kilogram vete dock torde böra stadgas. Ehuru avgiften bör bäras av producenten, torde, såsom redan antytts, uppbördsförfarandet kunna knytas till förmalningen, sålunda att vederbörande kvarnföretag ålägges svara för avgiftens inbetalande till statsverket. I praktiken torde denna anordning komma att medföra, att kvarnföretagen vid sina inköp av svenskt vete göra avdrag å inköpspriset med belopp, motsvarande veteavgiften. Frihet från avgift torde skäligen böra åtnjutas för vete, som mot tull eller lön förmales för tillgodoseende av odlarens eget husbehov. Vid de förhandlingar, som ägt rum angående förlängning av avtalet mellan staten och Svenska spannmålsföreningen, bär från kvarnhåll uttalats, att, vid den avgiftsfria vetemängdens beräknande, årsförbrukningen för person och år av vetemjöl och vetegryn ej borde få uppskattas till större myckenhet än som motsvarade 50 kilogram vete. Denna beräkningsgrund synes kunna godtagas. Såsom mjöl eller gryn till husbehov torde vidare, likaledes i överensstämmelse med kvarnarnas vid berörda förhandlingar tillkännagivna mening, ej böra anses annan vara än sådan, som förbrukas i odlarens eget hushåll eller av personer, som han eljest har i sin kost eller som av honom åtnjuta gratial eller födoråd, eller vilka äro i odlarens tjänst anställda i och för hans jordbruk och i vilkas avlöningsförmåner ingå tilldelning av motsvarande myckenhet vete, vetemjöl eller vetegryn. Avyttrar odlare mjöl eller gryn, som tillverkats av vete för vilket enligt vad nu sagts frihet från avgift tillgodonjutits vid förznalningen, bör för sådant vete avgift i stället erläggas i samband med ■avyttringen. För dylikt fall bör odlaren ansvara för avgiftens inbetalande till statsverket.

överinseendet å kontrollen över veteavgiftens utgörande synes böra anförtros spannmålsnämnden. Det närmare förfarandet i fråga örn avgiftens redovisning torde kunna ordnas på samma sätt, som avsetts beträffande skatten å inom landet tillverkat vetekli. Det bör sålunda åligga kvarninnehavare att viss tid efter varje månads utgång till spannmåls-

105 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

nämnden deklarera den myckenhet vete, som under månaden förmalts,. .samt därvid angiva den vetemängd, för vilken veteavgift skall utgå. I anslutning härtill bör verkställas inbetalning till statsverket av det å månaden belöpande avgiftsbeloppet. Lämpligen torde böra föranstaltas därom, att tillverkningsskatt å vetekli samt veteavgift av kvarninnehavaren redovisas i ett sammanhang med begagnande av ett för båda avgifterna gemensamt deklarationsformulär. För sådant fall då, enligt vad förut nämnts, ansvar för veteavgiftens erläggande åvilar odlaren, bör av denne inom viss tid efter det avgiftsskyldighet inträtt meddelande därom lämnas spannmålsnämnden och ifrågakommande veteavgift inlevereras. Underlåten eller felaktig deklaration bör medföra straffansvar. För befrielse från avgift torde böra fordras, att odlaren vid den kvarn, där förmalningen äger rum, lämnar skriftlig av honom på beder oell samvete avgiven förklaring, att mjöl och gryn, som tillverkas av ifrågavarande vete, avses och skäligen beräknas åtgå för sådan husbehovsförbrukning, varom tidigare förmälts. Då närmare 3,000 kvarnar torde komma att beröras av anordningen, fordras naturligtvis en ganska vidlyftig kontrollapparat. I stor utsträckning torde man, i anslutning till vad kontrollstyrelsen framhållit, få lita till stickprovsvis skeende efterbandsgranskning genom av spannmålsnämnden utsedda funktionärer. Möjligheten att vid kontrollen i viss utsträckning använda de ortsombud, vilka finnas för kontroll över mjölkavgiftens behöriga utgörande, synes böra tagas under övervägande. Kontrollkostnaderna böra bestridas av de inflytande avgiftsmedlen enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande. Erforderliga tillämpningsföreskrifter i avseende å veteavgiftens uppbörd och redovisning m. m. torde i överensstämmelse med vad nu anförts få av Kungl. Majit i administrativ ordning meddelas.

Veteavgiften bör ej läggas så, att den medför sänkning av det pris, som odlarna redan tillförsäkrats beträffande 1933 års skörd. Att vid avgiftsbeläggning av 1934 års svenska veteskörd undantaga kvarvarande lager från tidigare skördeår skulle emellertid möta stora kontrollsvårigheter. En dylik åtgärd synes ej heller vara nödvändig. Det torde kunna antagas, att Svenska spannmålsföreningens inlösningsskyldighet med avseende å 1933 års brödspannmål i stort sett blivit fullgjord till den 1 september 1934. Praktiskt taget befinner sig alltså då allt svenskt vete av gammal skörd i föreningens ägo. Någon förmälning av den nya skörden torde vid angivna tidpunkt knappast ännu hava ägt rum. Veteavgiftens utgörande synes i betraktande av det nu sagda för undvikande av omförmälda kontrollsvårigheter, utan att inlösningspriset sommaren 1934 därav beröres, lämpligen kunna ordnas så, att från och med den 1 september 1934 allt svenskt vete avgiftsbelägges. Visserligen komma spannmålsföreningens förluster vid spannmålens försäljning till kvarnarna därigenom att ökas. Å andra sidan komma statsverkets inkomster av veteavgiften att stiga i samma grad.

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

Vid den inlösning, som enligt vad jag föreslagit skall äga rum sommaren 1935, måste, örn syftet med veteavgiftens uttagande skall vinnas, avdrag med belopp, motsvarande då gällande veteavgift, ske från det pris, som för sagda inlösning kan bliva fastställt. När det inlösta vetet sedan ånyo utsläppes i marknaden, kommer försäljningspriset, liksom vid den försäljning, som sker till kvarn direkt från producent, att påverkas av den veteavgift, som vid förmalningen skall inlevereras till statsverket. Med hänsyn till vad nu anförts torde i samband med förlängningen av kontraktet mellan staten och Svenska spannmålsföreningen, utöver de av spannmålsnämnden förordade ändringarna i samma kontrakt, böra föreskrivas •—• lämpligen såsom tillägg till stadgandet i 4 § mom. 4, vari förmäles angående avdrag i visst fall från det fastställda inlösningspriset — att vid inköp av vete, som skördats efter den 1 januari 1934, ytterligare avdrag skall göras med belopp, motsvarande den veteavgift, som, enligt vad i särskild ordning bestämmes, kan komma att utgå för samma vete.

Det är min avsikt att, därest veteavgift uttages, föreslå oförändrat inlösningspris å vete, 19 kronor för 100 kilogram av normalkvalitet. Vad rågodlingen beträffar synes någon rågavgift, motsvarande veteavgiften, med hänsyn särskilt till svårigheten att kontrollera all landets vid ett mycket stort antal småkvarnar bedrivna rågförmalning, icke lämpligen kunna påläggas. För att förhållandet mellan råg- och vetepris ej skall undergå en icke önskvärd förskjutning till rågprisets förmån, torde vid sådant förhållande, örn en särskild avgift åsättes vetet, inlösningspriset för råg böra i skälig grad jämkas nedåt. Inlösningspriset för 1934 års rågskörd synes sålunda böra fastställas till samma belopp som det nu gällande, minskat med det belopp, vartill veteavgiften bestämmes.

Vid min uppskattning av det belopp, som årligen kunde komma att inflyta genom tillverkningsskatten å vetekli, antog jag, att landets samm an lagda årsförmalning av vete till människoföda kunde beräknas till omkring 560,000 ton. Härav torde på de till Svenska spannmålsföreningen anslutna 108 kvarnarna komma ungefär 400,000 ton. Med nuvarande inmalningsprocent, vilken synes kunna bibehållas ganska länge, utgör förbrukningen av utländskt vete allenast omkring 50,000 ton örn året. De till spannmålsföreningen anslutna kvarnarnas årsförmalning av svenskt vete skulle sålunda för den närmaste tiden kunna beräknas till cirka 350,000 ton, vilken myckenhet helt torde förmalas till försäljning. Hur den vid landets övriga kvarnar bedrivna tillverkningen fördelar sig på tullförmalning och förmälning till försäljning är svårt att utröna. Antager man, att vid sistsagda kvarnar 50,000 ton svenskt vete årligen förmalas i försäljningssyfte, skulle den sammanlagda vetemängd, som komme att, för år räknat, beröras av veteavgiften, uppgå till omkring 400,000 ton.

Att på nuvarande stadium fastställa storleken av de förluster, Svenska spannmålsföreningen — och sålunda även staten i dess egenskap av garant

107 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

för föreningen — kan komma att tillskyndas genom inlösniugsförfarandet, är icke möjligt. Spannmålsnämnden Ilar, såsom av den föregående redogörelsen framgår, under närmare angivna förutsättningar uppskattat det totala beloppet av förlusterna till omkring 30 miljoner kronor. Större klarhet rörande förlusternas omfattning torde kunna vinnas, då här föreslagna åtgärder någon tid varit i tillämpning och utfallet av detta års skörd kan överblickas. Närmare beräkningar över förlusterna torde därför jämte plan för deras täckande böra föreläggas nästa års riksdag. Då det emellertid måste anses vara av vikt, att uppkommande förluster snarast möjligt kunna täckas, böra redan nu medel för avskrivning å förlusterna avsättas. För detta ändamål böra, såsom redan antytts, i första hand tagas i anspråk de belopp, vilka uppbäras i veteavgift. Vidare torde för samma ändamål böra avses de medel, som inflyta dels genom tillverkningsskatten å vetekli, dels genom den särskilda avgiften för viss utländsk havre och majs. Huruvida det kan bliva möjligt att härutöver å riksstaten för nästkommande budgetår anvisa medel för ifrågavarande ändamål i form av anslag å allmänna skattebudgeten, kan, efter vad jag vid samråd med chefen för finansdepartementet inhämtat, icke för närvarande med säkerhet bedömas. Frågan härom torde, i händelse anledning därtill gives, framdeles få anmälas för Kungl. Maj:t.

Av spannmålsnämndens utredning samt vad i övrigt förekommit torde framgå, att med hänsyn till det stora spannmålsöverskottet Svenska spannmålsföreningen icke kan, utan statens medverkan för finansiering av verksamheten, fullgöra sin inlösningsskyldighet instundande sommar. Det erforderliga kapitalbeloppet har av spannmålsnämnden beräknats till närmare 70,000,000 kronor. Härvid har förutsatts en skörd av sådan storlek, att ett brödsädsöverskott av 380,000 ton den 1 september 1934 skulle föreligga. Då emellertid, såsom förut anmärkts, sagda överskott kan antagas vara omkring 40,000 ton för högt beräknat, minskas föreningens kapitalbehov i motsvarande grad. Det erforderliga kapitalbeloppet torde med hänsyn härtill kunna uppskattas till högst 65,000,000 kronor. Jag tillstyrker, att åtgärder vidtagas för beredande åt föreningen av förlagskapital intill nämnda belopp. Efter samråd med chefen för finansdepartementet förordar jag, att detta ordnas i den form, att å riksstaten för nästa budgetår under utgifter för kapitalökning, fonden för förlag till statsverket, uppföres ett reservationsanslag av 65,000,000 kronor att utgå av lånemedel. Föreningen bör vara pliktig att å utbekomna belopp gälda ränta efter samma räntefot som den, riksgäldskontoret måste betala vid medlens upplåning. Föreningens återbetalningsskyldighet bör fastställas med hänsyn till den ordning, i vilken genom försäljning av inköpt brödsäd medel kunna beräknas inflyta till föreningen. Erinras må, att föreningens inköpsskyldigliet börjar don 1 juni. Behov av rörelsekapital föreligger alltså föro ingången av nästa budgetår. Medel härför torde kunna åvägabringas sålunda, att riksgäldskontoret förskottsvis till-

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

handahåller föreningen nödigt belopp mot ersättning från omförmälda anslag, så snart detta efter det nya budgetårets ingång blir disponibelt.

Genomförandet av de av mig tillstyrkta förslagen torde medföra viss ökning av spannmålsnämndens arbete. Då anslaget till nämndens verksamhet uppförts såsom förslagsanslag, synes tillräcklig anledning dock ej finnas att ändra det i årets statsverksproposition härför äskade beloppet av 80,000 kronor.

Samtliga sådana i det föregående omförmälda avgifter, som helt eller huvudsakligen äro avsedda för prisreglerande åtgärder, torde böra gå till en gemensam fond, jordbrukets prisregleringsfond. Till denna böra sålunda föras såväl de medel, vilka härröra av kraftfoderskatt, margarinaccis och slaktdjursavgift, som även de belopp, vilka inflyta genom införselavgift å havre, majs och jämförliga fodermedel, skatt å importerat kli samt särskilda avgifter vid export eller import av kött, fläsk och ägg. Mjölkregleringsfondens och slaktdjursfondens medel komma följaktligen att ingå i den gemensamma fonden. Sistnämnda fond bör förvaltas av statskontoret. Medelsanvändningen bär ske enligt Kungl. Maj :ts närmare bestämmande. Ur budgetteknisk synpunkt får jag, efter samråd med chefen för finansdepartementet, förorda, att tillförseln av ifrågavarande avgifter till prisregleringsfonden redovisas över riksstaten. De påräknade intäkterna av sagda avgifter böra sålunda upptagas på riksstatens inkomstsida. Närmare förslag härutinnan torde chefen för finansdepartementet senare komma att anmäla. Å utgiftssidan torde under nionde huvudtiteln böra till enahanda belopp som det å inkomstsidan upptagna anvisas ett extra förslagsanslag, över vilket de inflytande avgifterna tillgodoföras fonden. I anslutning till vad tidigare anförts och med utgångspunkt från de i förslaget till riksstat för nästkommande budgetår beräknade inkomsterna av kraftfoderskatt 4,000,000 kronor och av margarinaccis 9,500,000 kronor, synas de totala intäkterna av nu förevarande avgifter för nämnda budgetår kunna beräknas till i runt tal 20,000,000 kronor, med vilket belopp följaktligen jämväl omförmälda förslagsanslag torde böra upptagas.

En liknande specialbudget som den nu förordade torde böra införas i fråga örn de avgifter, vilka avsetts till täckande av Svenska spannmålsföreningens förluster, eller den särskilda avgiften å inom landet befintlig utländsk havre och majs, tillverkningsskatten å vetekli samt veteavgiften. I anslutning till i det föregående gjorda beräkningar synas inkomsterna av dessa avgifter för nästa budgetår kunna uppskattas till sammanlagt omkring 8,000,000 kronor. Vad utgiftssidan beträffar torde till belopp, motsvarande de sålunda beräknade inkomsterna, böra under nionde huvudtiteln anvisas ett extra förslagsanslag, benämnt Avsättning till fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen.

Såsom av det anförda framgår komma vid bifall till vad här föreslagits prisreglerande åtgärder att vidtagas rörande de flesta av jord-

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

ioy

brukets saluprodukter. Det förvaltningsmässiga handhavandet av dessa regleringar skall ankomma på ett antal statliga nämnder, en var för sitt område, samt, vad äggregleringen beträffar, en intressentförening under lantbruksstyrelsen omedelbara överinseende. Givetvis har jag icke kunnat undgå att överväga frågan, huruvida icke en centralisering av alla dessa uppgifter till ett och samma organ skulle medföra sådana fördelar, att en omorganisation i detta syfte borde föreslås. Helt visst skulle överblicken över hela regleringsområdet främjas och möjligheterna att anpassa do olika åtgärderna under hänsynstagande till deras verkningar även utanför deras egentliga område ökas genom sådan centralisering. Å andra sidan torde anordningen med flera organ i långt större grad möjliggöra en specialiserad och fackmässig behandling av de olika frågorna. Uppbyggandet av ett enda organ synes mig vara en så pass invecklad uppgift, att jag icke nu anser mig beredd att taga ståndpunkt därtill. Givetvis bör i fortsättningen uppmärksamhet riktas på denna fråga och, därest regleringarna finnas böra fortsätta jämväl under kommande år, frågan upptagas till förnyat övervägande i avsikt att eventuellt underställa 1935 års riksdag förslag i ämnet. Under tiden bör självfallet största möjliga kontakt hållas mellan de olika regleringsorganen.

Här ifrågavarande regleringar kräva helt naturligt även fortsatt uppmärksamhet från Kungl. Maj:ts sida i syfte icke blott att följa deras verkningar i tillämpningen utan även att vidtaga nödiga ändringar eller förelägga en kommande riksdag erforderliga förslag till kompletteringar. Några förslag till riksdagen angående åtgärder för att giva vederbörande departementschef möjligheter att följa verkningarna av regleringarna samt utvecklingen av produktion, avsättning och priser beträffande jordbrukets produkter ävensom att i grundlagsenlig ordning förbereda uppkommande ärenden torde emellertid icke vara erforderliga. Kungl. Majit har möjlighet att utan riksdagens hörande härutinnan besluta.

I anslutning till vad i det föregående anförts hava inom jordbruksdepartementet utarbetats förslag till dels förordning örn införselavgift å havre och majs jämte vissa andra fodermedel, dels förordning om särskild avgift för viss utländsk havre och majs, dels förordning örn skatt å kli, dels förordning örn veteavgift dels ock förordning angående villkor i vissa fall för införsel av fodermedel samt förbud mot viss användning av denaturerad spannmål. Såsom förut framhållits torde i samband med genomförandet av berörda förslag böra företagas sådan ändring i förordningen örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl, att ifrågavarande skatt kan av Kungl. Majit bestämmas till högst f> öre för kilogram av varans nettovikt. Ändringen berör 2 § i förordningen. Av den redogörelse i ärendet, jag tidigare lämnat, framgår, att de i samma förordning avsedda varor användas jämväl för annat ändamål än utfodring

110 Kungl. Martts proposition nr 257.

av kreatur, nämligen såsom råvara för limtillverkning inom plywoodindustrien. Någon beskattning av varor av nämnda slag, då de komma till användning för framställning av annan vara än kreatursfoder, är emellertid ej åsyftad. Förordningen synes därför böra sålunda ändras, att befrielse från skatt i dylikt fall möjliggöres. Befrielsen torde lämpligen, såsom i avgivna yttranden föreslagits, böra åtnjutas genom restitution i den omfattning och på de villkor, som Kungl. Majit bestämmer. Föreskrift härom torde böra meddelas i 11 § i förordningen. I överensstämmelse med det nu anförda har upprättats förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 och 11 §§ förordningen den 11 juni 1933 (nr 329) om skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl.

Proposition i ärendet lärer jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas, utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte — med ändring i så måtto av Kungl. Majits i årets statsverksproposition gjorda förslag, att de under nionde huvudtiteln punkterna 172 och 173 upptagna anslagen för avsättning till statens mjölkregleringsfond och till statens slaktdjursfond, med hänsyn till det nedan under 6) begärda anslaget, icke äskas anvisade — föreslå riksdagen att

dels antaga omförmälda författningsförslag,

dels ock

1) medgiva, att Kungl. Majit må enligt av mig i det föregående angivna riktlinjer vidtaga åtgärder för reglering av införseln till riket av kött och fläsk;

2) bemyndiga Kungl. Majit att, örn så finnes erforderligt för beredande av avsättning av i Sverige framställt smör, för tiden till och med den 30 juni 1935 förordna örn inblandning av smör i margarin;

3) besluta, att förordningen den 10 februari 1933 (nr 29) med bestämmelser örn införselmonopol å mjölkoch mejeriprodukter skall äga förlängd giltighet under tiden till och med den 30 juni 1937;

4) godkänna det såsom bilaga till statsrådsprotokollet. fogade förslaget till ändringar i gällande kontrakt mellan staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a. med det tillägg till stadgandet i kontraktets 4 § mom. 4, som av mig i det föregående angivits;

5) till förlagskapital åt Svenska spannmålsföreningen u. p. a. anvisa för budgetåret 1934/1935 under utgifter för kapitalökning, fonden för förlag till statsver-

lii

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

ket, avdelningen D övriga anslag, ett reservationsanslag av 65,000,000 kronor, att utgå av lånemedel;

6) för avsättning till jordbrukets prisregleringsfond'» för budgetåret 1934/1935 under nionde huvudtiteln anvisa ett extra förslagsanslag av 20,000,000 kronor; samt

7) för avsättning till fonden för mötande av förluster å spamimålsregleringen för budgetåret 1934/1935 undernionde huvudtiteln anvisa ett extra förslagsanslag av 8,000,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga tili detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Joh:s Thygesen.

112 Kungl. Majlis proposition nr 257.

Bilaga.

Förslag

till

Ändringar i kontraktet mellan svenska staten och Svenska spann-

målsföreningen u. p. a.

Mellan svenska staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a. överenskommes härigenom, att det mellan staten och föreningen ingångna, i Kungl. Maj:ts brev till generaltullstyrelsen den 29 maj 1931 (Sv. förf. sami. nr 120) omförmälda kontraktet, sådant detsamma lyder efter däri sedermera vidtagna ändringar, skall i nedan intagna delar erhålla ändrad lydelse samt i sålunda ändrat skick hava förlängd giltighet, allt på sätt av det följande framgår.

2 §.

Föreningen — — — rum.

Leveransterminen — — — leveranstiden.

Spannmålen skall utan annan kostnad för föreningen än i detta kontrakt sägs levereras till uppsamlingsställen, som föreningens styrelse anvisar.

Föreningen skall söka fördela leveranserna —--transportkostnaden,

kostnad för erforderlig inlastning dock ej medräknad, som uppkommer — — — bestämmelseorten.

Oavsett vad ovan stadgats äger säljaren påfordra, att föreningen erlägger betalning för inköpt spannmål före utgången av augusti månad det år, inköpet sker, mot att säljaren åtager sig att därefter för föreningens räkning lagra spannmålen på av statens spannmålsnämnd föreskrivna villkor. Har överenskommelse i sådant hänseende träffats, skall köpet i och med betalningens erläggande anses å ömse sidor fullgjort; dock skola beträffande dylik spannmål bestämmelserna i tredje stycket alltjämt äga tillämpning.

3 §.

Det åligger föreningen att, då statens spannmålsnämnd så påfordrar, före den 1 juni det år, detta kontrakt upphör att gälla, även under annan tid än den i 2 § omförmälda företaga inköp av svenskt vete och svensk råg av den i sagda paragraf angivna beskaffenhet. Inköp, lagring och skötsel skola ske i enlighet med nämndens anvisningar och i den omfattning, nämnden bestämmer. Sådana inköp skola ske, där priset är lägst, såvitt detta med hänsyn till spannmålens kvalitet och förhållanden i övrigt kan anses skäligt.

Kungl. Majlis proposition nr 257.

6 $.

Föreningens verksamhet skall bedrivas på ett lojalt sätt och så att icke enskilt intresse obehörigen gynnas eller skadas.

Angående — — — innehåller.

7 §.

Föreningens — — — marknadspris.

Vid bestämmande av försäljningspris bör tillämpas vad i 4 § mom. 3 är för där avsett fall stadgat.

Marknadspriset för gammal skörd skall under tiden 1 juni—15 augusti, intill dess ny skörd kommer — — — sker.

Utan hinder av vad ovan stadgats äger Kungl. Maj:t att, efter framställning av statens spannmålsnämnd, i den omfattning som på grund av särskilda omständigheter prövas skäligt, med för föreningen förpliktande verkan annorlunda förordna beträffande spannmål, som icke är avsedd att komma till användning för framställning av mjöl eller gryn till människoföda för förbrukning inom landet.

8 %.

Till täckande — — — stadgas.

Beloppet---förlänges.

Vid bestämmande av gottgörelse skall, örn tre av de utav Kungl. Majit utsedda ledamöterna av styrelsen förena sig örn samma mening, denna gälla såsom styrelsens beslut under förutsättning att beloppet ej bestämmes högre än till fem kronor för 100 kilogram. För fastställande av högre belopp fordras, att sex ledamöter äro ense örn beslutet och att detsamma godkännes av Kungl. Majit.

Gottgörelse----tillämpas.

Vid gottgörelsens — — — blandningen.

12 §•

Skulle föreningen — — — enligt kontraktet; och är föreningen, därest underlåtenheten varit en följd av omständigheter, som föreningen skäligen bort avvända, samt ej föranletts av beslut, som fattats av de utav Kungl. Majit utsedda ledamöterna av föreningens styrelse, skyldig såväl att bära de kostnader, vilka härigenom åsamkats staten, som även att till staten utgiva ersättning för av underlåtenheten orsakad skada.

Skulle staten — — — fog.

13 %.

Detta kontrakt gäller för tiden till och med den 31 december 1935.

14 §.

Därest föreningens nettotillgångar den 31 december 1935 icke förslå --- gryn.

Bihang lill riksdagens protokoll 193i. 1 sami. Nr 257.

114 Kungl. Majlis proposition nr 257.

De av — — — upphöra.

Utan hinder — — — den 31 december 1935, efter — — — likvidation, varvid staten svarar för att medlemmarna utbekomma envar sin insats jämte därå belöpande ogulden utdelning. Har genom något föreningens eller dess styrelses beslut enskild medlem obehörigen gynnats eller föreningens intressen eljest uppenbart åsidosatts, och har därigenom uppkommit förlust för föreningen, skall vid övertagande, varom ovan sägs, sådan förlust bäras av föreningen, där ej beslutet fattats av de utav Kungl. Majit utsedda ledamöterna i föreningens styrelse. Uppkommen tvist örn gäldande av dylik förlust skall avgöras av domstol.

Oberoende av föreningens ekonomiska ställning skall, efter framställning bos Kungl. Majit av minst tre utav de å föreningssa mman träde utsedda ledamöterna av föreningens styrelse, sagda rätt upphöra från och med den 1 april 1936 eller den senare tidpunkt, framställningen avser, dock ej tidigare än två månader efter det framställningen skett. Vad ovan sägs örn statens övertagande av föreningens förlust och ekonomiska förpliktelser samt föreningens trädande i likvidation skall även för sådant fall gälla.

Denna överenskommelse träder i kraft den dag, Kungl. Majit bestämmer, dock senast den 1 juni 1934. Överenskommelsen är för kontrahenterna bindande från dagen för undertecknandet, under förutsättning att den godkännes av 1934 års riksdag.

Kungl. Martts proposition nr 257.

115 Bilaga.

Förslag

till

ändringar i stadgarna för Svenska spannmålsföreningen u. p. a.

Bestämmelserna i 7 § c) och d), 10 § samt 13 § mom. 2 upphöra att gälla, varjämte 7 § a) ävensom 8, 9, 15, 17, 19 och 22 §>§ erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår.

7 §.

Medlem åligger:

a) att för föreningens räkning mottaga, lagra och vårda den svenska spannmål, föreningen jämlikt ovannämnda avtal med staten inköper under juni och juli, intill dess tre fjärdedelar av de utrymmen för lagring av spannmål, över vilka medlemmen, på sätt i 8 § sägs, skall anses förfoga, hlivit helagda med spannmål av svenskt vete eller svensk råg, därav minst så stor myckenhet, som motsvarar hälften av sagda lagringsutrymmen, skall vara av den skörd, inköpet avsett;

8 §.

Sedan — — — påkallas.

Statens spannmålsnämnd eller medlem, som är missnöjd med styrelsens därutinnan fattade beslut, äger att inom två veckor efter beslutets delgivning hänskjuta frågan till avgörande av skiljenämnd, varom i 22 § förmäles, vid äventyr att eljest hava förlorat sin rätt till talan mot samma beslut.

Inträdande — — — göres.

9 $.

Det åligger--— erforderlig.

Medlemmen — — — medlemmen.

För befattning med sådan spannmål, som medlem lagrar för föreningens räkning enligt 7 §a) och b), äger medlemmen av föreningen erhålla ersättning dels för lagring, skötsel och försäkring med J/s öre samt, örn till följd av sådan lagring medlemmens sammanlagda inneliggande förråd av svenskt vete och svensk råg uppgår till större myckenhet än som motsvarar hälften av medlemmens enligt 8 § fastställda lagringsutrymmen, för den överskjutande spannmålsmängden ytterligare 1/a öre, allt för dag per 100 kilogram, dels ock för utlastning, där sådan sker, 30 öre per 100 kilogram.

Därest---utgå.

15 §.

Mom. 1. Styrelsen består av nio ledamöter med samma antal suppleanter.

Kungl. Majit äger för ett år i sänder utse ordförande och ytterligare tre ledamöter jämte suppleanter för dem. övriga ledamöter och suppleanter väljas på föreningssammanträde, likaledes för ett år i sänder.

Mom. 2. Vid bestämmande av gottgörelse enligt föreningens avtal med

116 Kungl. May.ts proposition nr 257.

staten, skall, om tre av de utav Kungl. Majit utsedda ledamöterna av styrelsen förena sig örn samma mening, denna gälla såsom styrelsens beslut, under förutsättning att beloppet ej bestämmes högre än till fem kronor för 100 kilogram spannmål. För fastställande av högre gottgörelsebelopp fordras, att sex styrelseledamöter äro ense om beslutet och att detsamma godkännes av Kungl. Maj:t.

I frågor, som röra inköp av spannmål, med undantag för överenskommelse örn kvalitetsbestämmelser och prisregleringsskalor, varom förmäles i 4 § mom. 3 i avtalet med staten, ävensom i frågor, som röra försäljning av spannmål eller ställande av säkerhet enligt 9 § första stycket, äga de av Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamöterna allena besluta; dock må i besluten föregående överläggningar, såvitt angår inköp och ställande av säkerhet som nyss nämnts, jämväl övriga ledamöter deltaga. Vid omröstningen bland de av Kungl. Majit utsedda ledamöterna skall den mening gälla, varom tre av dem förena sig eller, där sådan majoritet ej ernås, den mening som biträdes av ordföranden och ytterligare en ledamot.

17 %.

Eäkenskapsavslutning skall äga rum den 31 december varje år.

Bokslut — — — revisorn.

19 $.

Ordinarie föreningssammanträde hålles varje år i Stockholm före april månads utgång.

Å dylikt — — — revisorer och suppleanter för dem.

22 %.

Frågan örn skadestånd och vite enligt 7 § j) i dessa stadgar samt tvister i övrigt mellan föreningen och föreningsmedlem eller mellan föreningen och styrelsen eller ledamot därav skola avgöras enligt gällande lag örn skiljemän. Skiljemännen —--sägs.

Kungl. Majlis proposition nr 257.

117 Bilaga.

Kontrakt

mellan svenska staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a. sådant detsamma lyder enligt överenskommelser den 24 april 1931, den 20 maj 1932 och den 27 maj 1933.x]

Mellan svenska staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a., i det följande benämnd föreningen, är, i anslutning till föreningens vid detta kontrakt fogade stadgar, följande överenskommelse träffad.

1 i

Staten tillförsäkrar föreningen för nedan i 13 § omförmälda tid, att annan än föreningen ej skall äga laglig rätt att, utan föreningens medgivande, till riket införa vete eller råg eller spannmålsblandning, vari vete eller råg ingår, eller mjöl, framställt av vete eller råg, eller gryn av vete.

Den föreningen sålunda tillerkända rätten skall icke utesluta rätt för annan att utan föreningens medgivande företaga transitering, returförtullning eller uppläggning å tullager eller provianteringsfrilager av varor, som ovan nämnts, eller att införa varorna i egentlig gränstrafik eller under sådana förhållanden, att tullfrihet åtnjutes enligt annan å varorna tillämplig bestämmelse i 5 § i tulltaxeförordningen än den under s) upptagna eller enligt 6 eller 8 §§ i samma förordning. Ej heller skall föreningens medgivande vara erforderligt för uttagning från provianteringsfrilager annorledes än till fartygs proviantering i föreskriven ordning; i stället skall sådant medgivande ankomma på Kungl. Maj:t.

2 §.

Föreningen förhinder sig att till minst de priser, som i 4 § stadgas, varje år, detta kontrakt gäller, under tiden från och med den 1 juni till och med den 31 juli inköpa all inom landet odlad, salubjuden spannmål av vete och råg, som är av fullgod (torr, frisk och oskadad) kvarnduglig samt, vid normal skötsel, lagringsduglig beskaffenhet, och som hembjudes föreningen före den 1 juni det år, inköpet skall äga rum.

Leveransterminen för sålunda inköpt spannmål bestämmes av föreningens styrelse, därvid dock skall iakttagas, att sagda termin icke utan säljarens samtycke får bestämmas kortare än till 14 dagar från dagen för inköpet, samt att leveransen skall äga rum senast den 31 juli det år, inköpet sker. Där de till föreningen anslutna kvarnarnas lagerutrymmen, med hänsyn till vad 7 § a) och 8 § i föreningens stadgar innehålla rörande medlemmarnas skyldighet att mottaga och lagra föreningens spannmål, ej förslå till spannmålens mottagande och förvarande under ändamålsenlig skötsel inom den sålunda bestämda tiden, äger föreningens styrelse i erforderlig mån förlänga leveranstiden.

De partier spannmål, föreningen enligt det ovan sagda är skyldig inköpa, skola levereras till uppsamlingsställen, som av föreningens styrelse anvisas. Föreningen skall söka fördela leveranserna så rättvist som möj- 1

1 Lydelsen av 1 § andra stycket godkänd av Kungl. Maj:t den 15 januari 1932.

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

ligt samt med hänsyn till att fraktkostnaderna i görligaste mån inskränkas. Vid fördelningen skall gälla, att leverantör är berättigad att få fullgöra leveransen inom det av följande elva områden, som ur fraktsynpunkt är för honom gynnsammast, nämligen: 1) Stockholms stad och län, 2) Östergötlands län, 3) Kalmar län, 4) Gotlands län, 5) Blekinge län, 6) Kristianstads och Malmöhus län, 7) Hallands län, 8) Göteborgs och Bohus län, 9) Skaraborgs län, 10) Örebro län samt 11) Västmanlands län. Föreningen äger dock kräva leveransens fullgörande varhelst föreningen så önskar, därest föreningen gäldar den härav föranledda merfrakten, därvid såsom mer frakt skall räknas den ökning i transportkostnaden, som uppkommer vid fortsatt transport i hela fartyg, pråmar eller järnvägsvagnar från den inom vederbörande uppsamlingsområde belägna hamnplats eller gräns järnvägsstation, över vilken varan på billigaste sätt kan fraktas till bestämmelseorten.

3 §.

Det åligger föreningen att, då statens spannmålsnämnd sa påfordrar, efter anvisningar av nämnden, före den 1 juni det år, detta kontrakt upphör att gälla, även under andra tider än de i 2 § omförmälda vidtaga inköp av svenskt vete och svensk råg av den i sagda paragraf angivna beskaffenhet, örn och i den mån de till föreningen anslutna kvarnarna enligt 7 § b) av föreningens stadgar äro skyldiga att mottaga och lagra sålunda inköpt spannmål eller andra lagringsutrymmen stå till förfogande.

4 §.

Mom. 1. Vid föreningens inköp under tiden 1 juni—31 juli skall för fullgod (torr, frisk och oskadad) svensk spannmål med en kvalitetsvikt av 77 kilogram per hektoliter (129 holländska skålpund) för vete och 72.2 kilogram per hektoliter (121 holländska skålpund) för råg betalas fritt anvisat uppsamlingsställe det för hela riket enhetliga pris, Kungl. Majit för vete respektive råg av nämnda kvaliteter filmer skäligt bestämma.

Till ovan angivna pris skall göras ett tillägg av ett öre för varje fulla 100 kilogram för var dag, leveransen i enlighet med köpeavtalet äger rum senare än den 1 juni.

Mom. 2. Efter förslag av statens spannmålsnämnd äger Kungl. Majit förordna, att utöver det enligt mom. 1 bestämda pris vid leverans till kustkvarn eller till annat uppsamlingsställe å ort, där kvarn, som av spannmålsnämnden förklarats hänförlig till kustkvarn, finnes, skall betalas ytterligare ett belopp, ej överstigande 50 öre för 100 kilogram.

Innan spannmålsnämnden framlägger förslag i sådant hänseende, skall nämnden hava berett ledamöter i föreningen, företrädande såväl kust- som inlandskvarnar, tillfälle att uttala sig i frågan.

Till grund för dylikt förslag skall ligga en undersökning angående spannmålens kvantitet och kvalitet, varav den antagliga genomsnittliga inmalningsprocenten för ifrågavarande spannmålsslag under konsumtionsåret låter sig beräknas, och förutsättes för att förslag skall kunna av spannmålsnämnden framställas, beträffande vete, att sagda procent ej överstiger 70, och, beträffande råg, att procenten ej överstiger 60.

Mom. 3. Beträffande villkoren i övrigt samt prisbestämningen för andra hektolitervikter än de ovan angivna skola de grunder iakttagas, vilka finnas angivna i särskilda mellan statens spannmålsnämnd och föreningens styrelse överenskomna bestämmelser och prisregleringsskalor.

Mom. i. Från de i mom. 1, 2 och 3 stadgade pris skall avdrag ske med

119 Kungl. May.ts proposition nr 257.

50 öre för varje fulla 100 kilogram, varmed den levererade myckenheten med mer än 10 procent understiger den salubjudna, där ej underlåtenheten

kan anses ursäktlig. .... . ... .

Mom. 5. Vid inköp enligt 3 § skola de i mom. 3 omformalda bestämmelser och prisregleringsskalor tillämpas. .

Mom. 6. Uppkommer tvist huruvida kvarn är att .hänföra till lnlandskvarn eller kustkvarn eller huruvida annat uppsamlingsställe är att likställa med inlandskvarn eller kustkvarn, äger statens spannmålsnämnd härutinnan besluta.

5 §.

Föreningen må ej vägra att för annan införa eller att i för varje fall angiven myckenhet låta annan införa mjöl av vete eller råg eller gryn av vete föreningens styrelse likväl obetaget att, örn statens spannmålsnämnd därtill lämnar tillstånd, motsätta sig sådan import, i den mån den kan

antagas ske i spekulativt syfte. ,,

Föreningen må ej för egen räkning driva handel med utländsk spannmål

eller därav framställt mjöl eller gryn.

6 $.

Föreningens verksamhet skall bedrivas på ett lojalt sätt och så att icke enskilt intresse obehörigen gynnas.

Angående föreningsmedlems skyldighet att tillämpa normal iormalningslön skall gälla vad 7 § g) av föreningens stadgar härom innehåller.

7 i

Föreningens försäljning av svenskt vete och svensk råg, inköpt på grund av stadgandet i 2 § eller i annan ordning, må icke ske till pris, understigande det vid tiden för försäljningen gällande marknadspris.

Marknadspriset för gammal skörd skall därvid under juni, juli och augusti månader, intill dess ny skörd kommer i marknaden, anses utgöra minst det pris, som föreningen jämlikt 4 § skulle haft att erlägga vid inköp av samma spannmål för leverans vid den tid, föreningens leverans

enligt försäljningsavtalet sker. o

Vid försäljning av spannmål av gammal skörd, sedan spannmål av ny skörd kommit i marknaden, skall föreningen beakta det mervärde, som den gamla spannmålen kan hava i förhållande till spannmål av den nya

skörden.

Statens spannmålsnämnd äger utöva kontroll över. att ovanberörda pris icke underskrides. Finner nämnden, att det pris, föreningen vid försäljningen betingat sig, är väsentligt lägre än det pris, som enligt det ovan sagda bort erläggas, skall föreningen efter anmodan av nämnden utkräva prisskillnaden av köparen. Anmodan från nämnden skall i t> fall vara föreningen tillhandakommen senast fjorton dagar efter det nämnden erhållit meddelande örn det pris, föreningen betingat sig. Uppstår i anledning av nämndens anmodan tvist med köparen rörande prisets storlek, skall sådan tvist avgöras av Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och loder-

ämneshandeln. ...

Föreningen skall vid sin försäljning göra de förbehåll, som erfordras

med hänsyn till ovan upptagna bestämmelser.

120 Kungl. Majlis proposition nr 257.

8 $.

Till täckande av sina kostnader samt förluster vid utövandet av sin verksamhet äger föreningen för de myckenheter vete och råg, spannmålsblandningar, vari vete eller råg ingår, vetemjöl, rågmjöl och gryn av vete, vilka införas till riket, av vederbörande importör uppbära gottgörelse, varom nedan stadgas.

Beloppet av sagda gottgörelse per 100 kilogram spannmål bestämmes av föreningens styrelse, därvid bör eftersträvas dels att såvitt möjligt vinst vid kontraktstidens utgång icke kvarstår, dels ock att den tid, under vilken föreningen jämlikt 14 § första stycket äger fortfara med utövandet av importrätten, icke över hövan förlänges.

Beträffande vete skall gälla, att örn de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna av styrelsen äro eniga rörande storleken av berörda belopp och beloppet av dem icke bestämmes högre än som motsvarar 20 procent av det i Stockholm vid tiden för gottgörelsens bestämmande gällande marknadspriset å svenskt vete av normalkvalitet, nämnda ledamöters beslut skall tillämpas. För fastställande av högre belopp i fråga örn vete fordras, att minst sex ledamöter äro örn beslutet ense, och att detsamma godkännes av Kungl. Majit.

För fastställande av storleken av sagda gottgörelse för råg erfordras, att minst sex ledamöter äro ense örn beslutet.

Gottgörelse, varom i denna paragraf stadgas, skall bestämmas för en tid av minst två månader i sänder. Förändring i gottgörelsens belopp skall, när fråga är örn sänkning av detsamma, tillkännagivas minst 14 dagar innan beslutet skall tillämpas.

Vid gottgörelsens uttagande beträffande mjöl skall gälla, att mot 100 kilogram finsiktat mjöl och gryn svara 160 kilogram spannmål samt mot 100 kilogram sammalet mjöl 100 kilogram spannmål. I fråga örn spannmålsblandning skall gottgörelsen beräknas efter den myckenhet vete och råg, som ingår i blandningen.

9 §.

Den, som till riket infört vete, råg eller spannmålsblandning, vari vete eller råg ingår, eller vetemjöl, rågmjöl eller gryn av vete och visar, att han ur riket utfört samma spannmål, mjöl eller gryn, äger rätt att av föreningen återbekomma den gottgörelse han för samma varor erlagt och icke redan vid sänkning av gottgörelsens belopp erhållit åter.

Likaledes äger den, som till riket infört förutnämnda varuslag, rätt att, örn han visar, att han ur riket utfört av de införda produkterna framställt mjöl eller gryn eller spis- eller knäckebröd, återfå den gottgörelse, han erlagt till föreningen för motsvarande myckenheter spannmål eller mjöl, och som han icke vid sänkning av gottgörelsens belopp erhållit åter.

I anledning av bestämmelserna i denna paragraf erforderliga tillämpningsföreskrifter fastställas av statens spannmålsnämnd efter förslag av föreningens styrelse.

10 $.

Föreningen skall samarbeta med statens spannmålsnämnd, som skall äga tillgång till alla föreningen tillhörande handlingar och räkenskaper.

Det åligger föreningen att, vid anfordran, till statens spannmålsnämnd lämna de uppgifter, nämnden finner erforderliga. 11

11 $.

Föreningens åtagande enligt detta kontrakt gäller under förutsättning att statsmakterna under avtalstiden icke vidtaga åtgärder, som väsent-

121 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

ligen rubba de förhållanden, under vilka kvarnindustrien nu arbetar, och att vid tillämpning av förordningen den 13 juni 1930 (nr 249) iakttages, att inmalningsprocenten icke i något fall bestämmes högre än att framställning kan i erforderlig omfattning ske av olika kvaliteter mjöl av god bakningsduglighet.

Föreningsmedlemmarna berättigas att vid förmälning vid egna kvarnar under den i 13 § omförmälda tid tillämpa en inmalnings- och minimiprocent för vete, som understiger de jämlikt 2 § i nämnda förordning fastställda eller medgivna lägsta motsvarande procentsatserna med 10 enheter, därvid dock icke avses sådan dispensvis vid enstaka tillfällen för begränsad kvantitet medgiven inmalnings- eller minimiprocent, som åsyftar förmälning för särskilt ändamål, liggande utom ramen för den vanliga mjölhandeln.

Föreningsmedlemmarna tillförsäkras vidare, att under nämnda tid stadgandet i berörda förordnings 4 § beträffande »svenskt vete, som förmales tillsammans med annan brödsäd eller svarar mot mjöl, som av kvarninnehavaren blandas med mjöl av annan brödsäd,» ej skall äga tillämpning beträffande dem.

12 §.

Skulle föreningen underlåta att fullgöra sina förpliktelser enligt detta kontrakt, äger staten ombesörja, att vad som underlåtits utföres eller rättas samt, där underlåtenheten är av väsentlig beskaffenhet, inträda i föreningens rättigheter enligt kontraktet; och är föreningen, därest underlåtenheten varit en följd av omständigheter, som föreningen skäligen bort avvända, skyldig såväl att bära de kostnader, vilka härigenom åsamkats staten, som även att till staten utgiva ersättning för av underlåtenheten orsakad skada.

Skulle staten underlåta att fullgöra sina förpliktelser enligt kontraktet, och uppkommer därigenom skada för föreningen eller någon dess medlem, må den, som skadan lidit, mot staten föra den ersättningstalan, vartill han kan äga fog.

13 §.

Detta kontrakt gäller för tiden till och med den 31 december 1934.

14 §.

Därest föreningens nettotillgångar den 31 december 1934 icke förslå till återgäldande av medlemmarnas insatser i föreningen jämte ogulden utdelning, skall föreningen fortfarande för tiden intill dess så kan ske, på de i 5 §, 6 § första stycket, 8, 9 och 12 §§ av detta kontrakt stadgade villkor äga åtnjuta den i 1 § av kontraktet omförmälda ensamrätt till införsel av spannmål, mjöl och gryn.

De av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna av föreningens styrelse skola hos Kungl. Maj-t göra anmälan örn den tidpunkt, då utövandet av omförmälda ensamrätt enligt deras uppfattning med hänsyn till berörda förhållanden må kunna upphöra.

Utan hinder av vad nyss sagts äger staten förordna, att från viss tidpunkt efter den 31 december 1934, efter tillsägelse därom minst två månader förut, föreningens importrätt skall upphöra. Staten skall därvid övertaga föreningens möjligen kvarstående förlust och dess ekonomiska förpliktelser och föreningen, där ej annat avtalas, upphöra med sin verksamhet och träda i likvidation. Har föreningen obehörigen gynnat enskild medlem eller eljest uppenbart åsidosatt föreningens intressen, och har därigenom

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

förlust för föreningen uppkommit, skall vid övertagandet, varom ovan sägs, sådan förlust bäras av föreningen. Uppkommen tvist härom skall avgöras av domstol.

Oberoende av föreningens ekonomiska ställning äger jämväl föreningens styrelse besluta, att, efter anmälan till Kungl. Maj:t minst två månader förut, sagda rätt skall upphöra från och med den 1 april 1935 eller den senare tidpunkt, styrelsen bestämmer. Vad ovan sägs örn statens övertagande av föreningens förlust och ekonomiska förpliktelser samt föreningens trädande i likvidation skall även för sådant fall gälla.

15 §.

Skulle tvist uppstå mellan staten och föreningen rörande rätta tolkningen eller tillämpningen av de i denna överenskommelse intagna bestämmelser, skall, med undantag, varom i 14 § förmäles, dylik tvist avgöras enligt gällande lag örn skiljemän, med iakttagande dock av att ledamöterna skola vara fem, av vilka vardera parten utser två samt de sålunda utsedda tillkalla den femte, samt att ordföranden skall hava såsom ordinarie ledamot tjänstgjort i svensk överrätt.

Denna överenskommelse träder i kraft den dag, Kungl. Maj:t bestämmer, dock senast den 1 juni 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

123 Bilaga.

Stadgar

försvenska spannmålsföreningen u. p. a.1

1 §.

Föremålet för föreningens verksamhet är att efter avtal med svenska staten rörande importen av vete och råg m. m. driva handel med spannmål och idka annan därmed förenlig verksamhet.

2 §.

Föreningens firma är Svenska spannmålsföreningen u. p. a.

3 %.

Styrelsen skall hava sitt säte i Stockholm.

4 §.

Varje enskild eller juridisk person, som driver handelskvarn, äger under maj månad varje år vinna inträde i föreningen, därest ansökan örn medlemskap gjorts före den 1 i samma månad; styrelsen obetaget att, örn särskilda skäl därtill anses föreligga, jämväl å annan tid än nu sagts medgiva inträde.

överlåter medlem sin kvarnrörelse eller del därav å annan, äger denne ingå i föreningen, därest han sist inom en månad efter överlåtelsen gör ansökan därom.

5 §.

Varje medlem skall i föreningen deltaga med en insats av ettusen kronor för värjo påbörjade femtio ton vete och varje påbörjade femtio ton råg av medelförmalningen för år räknat av dessa spannmålsslag, var för sig, under tiden 1 januari 1928—31 december 1930 vid den kvarn eller de kvarnar, medlemmen äger. Medlem må icke deltaga i föreningen med mer än det antal insatser, som sålunda belöper å honom. Insatsernas antal fastställes efter dessa grunder av styrelsen.

Har vid viss kvarn rörelsen icke börjat förrän efter den 1 januari 1928 eller kan delaktigheten av annan anledning för viss medlem icke avgöras enligt nyssnämnda beräkningsgrund, eller åtnöjes icke medlem med styrelsens beslut och anmäler han hos styrelsen missnöje däremot inom två veckor efter delfående^ äger statens spannmålsnämnd med ledning av uppgifter rörande kvarnens förmälning och efter styrelsens hörande bestämma det antal insatser, med vilket medlemmen skall deltaga i föreningen.

Därest storleken av medlems årsförmalning ändras, så att den väsentligt över- eller understiger den medelförmalning, efter vilken antalet insatser för medlemmen fastställts, ager statens spannmålsnämnd, efter

1 Med ändringar enligt föreningens av Kungl. Maj:t den 15 januari och den 20 maj 1932 samt den 2 juni 1933 godkända beslut.

124 Kungl. Majda proposition nr 257.

styrelsens eller medlems hemställan, besluta, att sagda antal skall ökas eller minskas.

Insats skall erläggas, en tjugondedel kontant och återstoden genom avlämnande till föreningen av en av medlemmen till innehavaren utfärdad skuldförbindelse, ställd att betalas tre månader efter uppsägning.

Erläggandet skei- vid inträdet efter det antal insatser, för vilket medlemmen anmält sig. Fastställes antalet insatser av styrelsen eller nämnden annorlunda, skall felande insats omedelbart därefter erläggas.

6 %.

Medlems uppsägning till utträde ur föreningen får ej ske förrän ett år efter inträdet.

Upphör medlem att idka kvarnrörelse, medför detta hans avgång ur föreningen.

Överlåter medlem utan styrelsens medgivande honom tillhörig kvarn å annan, skall han, även efter avgången, för tid styrelsen bestämmer, dock högst till den räkenskapsavslutning, som infaller näst efter ett år och sex månader från inträdet, svara för fullgörandet av honom enligt dessa stadgar åliggande skyldigheter som örn han fortfarande vore medlem av föreningen och ägare till samma kvarn.

Finnes uppenbart, att medlem icke förmår fullgöra sina åtaganden och förbindelser mot föreningen, åsidosätter han i väsenlig mån sina skyldigheter enligt dessa stadgar, eller har han lämnat väsentligen oriktiga uppgifter för fastställandet av antalet insatser eller bedömandet av hans skyldigheter, må han av styrelsen ur föreningen uteslutas.

Uteslutes medlem ur föreningen, skall avgången anses äga rum vid tidpunkt, som föreningens styrelse bestämmer.

Avgång ur föreningen i annat fall skall anses äga rum vid den tid för räkenskapsavslutning, som infaller näst efter sex månader, sedan omständighet inträffat, som föranlett avgången.

Avgången medlem äger ej, därest icke styrelsen för särskilt fall annorlunda beslutar, återfå sin insats förrän tidigast ett år efter avgången.

Medlem, vilkens insatser nedsatts jämlikt 5 § tredje stycket, äger återbekomma mellanskillnaden å tid och under villkor i övrigt, som gälla för återfående av insats vid utträde efter uppsägning ur föreningen.

7 §.

Medlem åligger:

a) att, intill dess två tredjedelar av de utrymmen för lagring, varöver medlemmen, på sätt i 8 § sägs, skall anses förfoga, blivit belagda med svensk spannmål av vete och råg, varje år för föreningens räkning mottaga, lagra och vårda den svenska spannmål, föreningen jämlikt ovannämnda avtal med staten inköpt under juni och juli månader samma år;

_b) att, intill hälften av medlemm ens omförmälda lagringsutrymmen blivit belagda med svensk spannmål av vete och råg, för föreningens räkning mottaga, lagra och vårda av föreningen jämlikt förenämnda avtal efter anmodan av statens spannmalsnämnd under annan tid än juni och juli månader inköpt sådan spannmål;

c) att, med den i 10 § omförmälda inskränkning, varje år under tiden 1 september—31 december av den jämlikt avtalet med staten inköpta spannmål, som föreningen äger den 1 närmast föregående augusti, av föreningen köpa, av vete och råg var för sig så stor myckenhet fullgod

125 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

(torr, frisk oell oskadad) kvarnduglig vara, som vid spannmålens fördelning å samtliga medlemmar i förhållande till deras insatser, särskilt för vete och särskilt för råg, belöper å vederbörande medlem, därvid medlemmen i första hand skall, där det rättvisligen kan begäras, köpa av den spannmål, som lagrats hos honom; och äger föreningen påfordra, att medlemmen av den myckenhet av varje särskilt spannmålsslag, som det sålunda åligger honom att inköpa, tillhandla!- sig, under september hälften, under oktober en tredjedel och under november en sjättedel, med iakttagande likväl härvid att medlemmen icke av någotdera spannmålsslaget är pliktig att köpa större mängd än att den, ökad med den myckenhet svensk spannmål av samma slag och gammal skörd, medlemmen därförutan äger vid respektive månads början, uppgår till, för september 45 procent, för oktober 35 procent och för november 25 procent av allt det svenska vete respektive all den svenska råg, medlemmen under samma månad förmaler;

d) att vid inköp från föreningen betala gällande marknadspris i enlighet med vad därom i omförmälda avtal med staten bestämmes samt underkasta sig vad samma avtal stadgar örn jämkning i sålunda erlagt pris; skolande vid tvist örn prisets storlek sådan tvist avgöras av Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln;

e) att icke utan medgivande av föreningens styrelse använda utländskt vete eller utländsk råg annat än för egen förmälning på sedvanligt sätt till människoföda i medlems kvarn;

f) att för de myckenheter utländskt vete och utländsk råg samt spannmålsblandningar, vari vete eller råg ingår, vilka inkommit till riket före den 1 september 1931 och medlemmen sistnämnda dag äger eller därefter under den tid, föreningens importrätt enligt avtalet med staten är gällande, förvärvar, till föreningen under villkor och förutsättningar, som i sagda avtal stadgas, utgiva gottgörelse med belopp, som där sägs, örn och i den män sådan gottgörelse icke förut utgått till föreningen för samma spannmål, så ock att för de myckenheter utländskt vete och utländsk råg samt spannmålsblandningar, vari utländskt vete eller utländsk råg ingår, vilka medlemmen äger, då förhöjning inträder i gottgörelsens belopp, till föreningen utgiva gottgörelse i den mån dylik, beräknad efter det sålunda förhöjda beloppet, icke förut utgått tili föreningen för samma spannmål;

g) att för vetemjöl, rågmjöl och gryn av vete, som framställts vid medlemmens kvarn eller kvarnar, icke betinga sig högre pris än som bereder normal förmalningslön, därvid som grund för beräkningen skall tillämpas den genomsnittliga förmalningslönen i riket för motsvarande kvaliteter under de fem senaste åren före den 1 januari 1931, ägande statens spannmålsnämnd att utöva tillsyn uti ifrågavarande hänseende;

li) att till föreningens styrelse lämna uppgifter dels vid inträdet och dels sedermera, då det av styrelsen begäres, i do hänseenden, efter vilka medlems insatser och hans skyldigheter enligt dessa stadgar bestämmas;

i) att medgiva statens spannmålsnämnd att i den ordning, som stadgas i kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 13 juni 1930 (nr 249) örn användande av svenskt vete och svensk råg vid framställning av mjöl m. m., inhämta de uppgifter, som erfordras för kontroll av efterlevnaden av dessa stadgar och föreningens avtal med svenska staten; samt

j) att, diirest medlem uraktlåter att fullgöra sin förpliktelser enligt dessa stadgar eller lämnar oriktig uppgift i de under h) och i) avsedda hänseen-

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

den eller eljest vidtager åtgärder, som skulle kunna föranleda förlust för föreningen, förutom skadestånd, för var gång dylik förseelse begås till föreningen gälda vite från och med 100 till och med 50,000 kronor ävensom att, örn medlem ej fullgör honom enligt i) åliggande uppgiftsskyldighet inom av statens spannmålsnämnd förelagd tid, till föreningen utgiva vite med belopp, som spannmålsnämnden för sådan försummelse föreskriver, dock högst 50 kronor för varje dag, som infaller efter utgången av sagda tid, till dess skyldigheten fullgjorts.

8 §.

Sedan medlem inträtt i föreningen, skall styrelsen så snart ske kan, efter medlemmens hörande, fastställa storleken av de utrymmen för lagring av spannmål under erforderlig skötsel, över vilka medlemmen vid avgörandet av hans skyldighet enligt dessa stadgar skall anses förfoga, styrelsen obetaget att därefter med hänsyn till inträffande förändring i medlems lagerutrymme besluta de jämkningar, som härav påkallas.

Statens spannmålsnämnd eller medlem, som är missnöjd med styrelsens härutinnan fattade beslut, äger inom två veckor efter det beslutet delgivits hänskjuta frågan till avgörande av Sveriges skiljenämnd för spannmålsoch foderämneshandeln vid äventyr att eljest hava förlorat sin rätt till talan mot samma beslut.

Inträdande medlem äger icke påkalla ändring av beslut i ovannämnda hänseende, som meddelats innan hans ansökan örn inträde i föreningen göres.

9 §.

Det åligger medlem att ägna den spannmål, som medlemmen för föreningens räkning mottagit, ändamålsenlig och erforderlig skötsel samt ställa sig till noggrann efterrättelse de särskilda föreskrifter härutinnan ävensom med avseende å spannmålens emottagning, lagring och utlastning, styrelsen meddelar. För spannmål, som nyss nämnts, skall medlemmen ställa den säkerhet, styrelsen finner erforderlig.

Medlemmen svarar för kvantitetsvikten av sålunda emottagen spannmål med avdrag av O.oi procent för varje dag. Förbättring eller försämring av kvaliteten under lagringstiden i enlighet med de i avtalet med staten omförmälda prisregleringsskalor med tillhörande bestämmelser tillgodokommer, respektive håres av medlemmen.

För befattningen med sådan spannmål, som medlem lagrar för föreningens räkning enligt 7 § a) och b), äger medlemmen av föreningen erhålla ersättning med, för lagring, skötsel och försäkring V3 öre för dag per 100 kilogram spannmål, med undantag beträffande spannmål, som medlemmen inköper under tiden 1 september—31 december, samt för utlastning, där sådan sker, 30 öre per 100 kilogram.

Därest spannmålen av särskild anledning fordrar särskild skötsel, eller örn annan under vanliga förhållanden ej uppkommande kostnad uppstår, må skälig ersättning härför utgå.

10 §.

Vid beräknande av den myckenhet spannmål, medlem enligt stadgandet i 7 § c) är skyldig inköpa av föreningen, äger medlem tillgodoräkna sig eget inneliggande lager av svenskt vete, respektive svensk råg den 31 juli det år, inköpet skall ske.

Styrelsen är berättigad att med hänsyn till svårighet för viss medlem

127 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

att bereda erforderliga lagerutrymmen medgiva den jämkning i berörda skyldighet, som härav föranledes. När två eller flera medlemmar äro ense örn annan fördelning av inköpsskyldigheten sinsemellan än den, varom i nämnda stadgande förmäles, och sådan fördelning kan äga rum utan förfång för någon av övriga medlemmar, äga de påkalla jämkning i berörda skyldighet i enlighet därmed.

11 §.

Styrelsen äger utse opartisk person, som skall äga obehindrat tillträde till arbets- och lagerlokaler vid medlemmarnas kvarnar ävensom att undersöka medelförmalningen under den tid, som i 5 § sägs.

Styrelsen äger vidare rätt att hos statens spannmålsnämnd inhämta upplysningar rörande storleken av medlemmarnas inneliggande lager av vete och råg samt de myckenheter vete och råg, som vid kvarnarna förmalas.

12 §.

Därest medlem på grund av force majeure blir ur stånd att fullgöra honom enligt dessa stadgar åliggande förpliktelse, utgår ej skadestånd eller vite enligt 7 § j), ej heller må medlemmen ur föreningen uteslutas, där det ej måste antagas, att hindret blir av varaktig beskaffenhet.

13 §.

Morn. 1. Medlem, som uppfyller sina förpliktelser mot föreningen, äger att genom föreningen införa vete och råg till riket samt att i för varje fall angiven myckenhet få på sig överlåten rätt till införsel av sådan spannmål. Därest den för import angivna myckenheten står i uppenbart missförhållande till medlemmens förmälning, äger styrelsen begränsa nämnda myckenhet.

Då sänkning inträder i den i 8 § i avtalet med svenska staten omförmälda gottgörelsens belopp, åligger det föreningen att i förhållande till de myckenheter utländskt vete och utländsk råg samt spannmålsblandningar, vari utländskt vete eller utländsk råg ingår, vilka medlemmen på sätt, föreningen bestämmer, styrker sig äga vid tiden för sänkningens inträdande, till medlemmen i den mån, medlemmen guldit gottgörelse för nämnda spannmål efter det högre beloppet, återbetala gottgörelse, beräknad efter skillnaden mellan det högre och det sänkta beloppet.

Menn. 2. Medlem är berättigad att till pris, som i 7 § d) sägs, under loppet av varje tidsperiod av fjorton dagar av föreningen köpa intill hälften av föreningens vid periodens början hos medlemmen inneliggande lager av vete och råg, var för sig. Avtal cm köp av större myckenheter hos medlemmen lagrad spannmål än nu nämnts, äger icke giltighet utan godkännande av statens spannmålsnämnd.

Utan hinder av att därigenom den spannmålsmängd överskrides, som medlem enligt vad ovan stadgats är berättigad att under viss tidsperiod inköpa, skall medlemmen äga rätt att, till pris, som nyss sagts, köpa den hos honom lagrade spannmål, som han enligt 7 § c) är pliktig köpa.

Spannmål, som viss medlem enligt vad ovan sägs är berättigad köpa, skall hembjudas medlemmen, innan försäljning därav sker till annan.

14 §.

Av föreningens årsvinst skall, sedan avdrag skott för täckande av möjligen förefintlig brist från föregående år samt minst en procent avsatts till reservfond, utdelning till medlemmarna å deras kontanta insatsbelopp äga

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

rum efter fem procent örn året. Har sådan utdelning under något år ej ägt rum, skall densamma utgå av följande års vinst.

15 §.

Moni. 1. Styrelsen består av åtta ledamöter med samma antal suppleanter.

Kungl. Majit äger för ett år i sänder utse ordförande oell två ytterligare ledamöter av styrelsen jämte suppleanter för dem. Övriga ledamöter och suppleanter väljas på ordinarie föreningssammanträde, likaledes för ett år i sänder. Därest Kungl. Maj :t icke begagnar sig av sin angivna befogenhet, skola årligen för tiden intill dess så sker även de ledamöter och suppleanter, Kungl. Majit äger utse, väljas å ordinarie föreningssammanträde.

Mom. 2. Beträffande beslut inom styrelsen skall följande iakttagas i

Vid fastställandet av den gottgörelse för vete, som omförmäles i 8 § i det mellan staten och föreningen upprättade avtal, skall såsom styrelsens beslut gälla den mening, som uttalas av de utav Kungl. Majit utsedda ledamöterna, därest dessa äro eniga örn beloppets storlek, och beloppet av dem icke bestämmes högre än som motsvarar 20 procent av det i Stockholm vid tiden för gottgörelsens bestämmande gällande marknadspriset å svenskt vete av normalkvalitet.

För fastställande av högre belopp ifråga örn vete erfordras, att minst sex ledamöter äro örn beslutet ense, och att detsamma godkännes av Kungl. Majit.

För fastställande av storleken av sagda gottgörelse för råg erfordras, att minst sex ledamöter äro ense örn beslutet.

Vid bestämmande av priser vid försäljning av föreningen tillhörig spannmål, skall örn minst två av de utav Kungl. Majit utsedda ledamöterna förena sig örn samma mening denna mening gälla såsom styrelsens beslut.

16 §.

För granskning av styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper skola finnas två revisorer och två suppleanter för dem. En revisor och suppleant för honom utses av Kungl. Majit för ett år i sänder. Den andre revisorn och suppleanten väljas å ordinarie föreningssammanträde likaledes för ett år i sänder. Begagnar Kungl. Majit sig icke av sin rätt att utse revisor och suppleant, skola jämväl dessa årligen väljas å ordinarie föreningssammanträde för tiden intill dess Kungl. Majit använder sig av sagda rätt.

17 §.

Eäkenskapsavslutning skall äga rum den 31 augusti varje år.

Bokslut skall därjämte göras för varje månad, så snart så påkallas av den av Kungl. Majit utsedde revisorn.

18 §.

Medlem äger å föreningssammanträde en röst för varje av honom gulden insats.

19 §.

Ordinarie föreningssammanträde hålles varje år i Stockholm före december månads utgång.

Å dylikt sammanträde skola, förutom i behörig ordning dit hänskjutna frågor, förekomma följande ärenden i

129 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

1) Val av ordförande.

2) Fastställande av röstlängd.

3) Val av justeringsmän.

4) Föredragning av styrelse- oell revisionsberättelse jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning.

5) Fastställande av balansräkning.

6) Frågan örn beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen.

7) Fastställande av arvoden till styrelseledamöter och revisorer.

8) Val av styrelseledamöter och suppleanter för dem.

9) Val av revisorer och suppleanter för dem.

20 §.

Kallelse till föreningssammanträde skall ske genom rekommenderat brev med allmänna posten minst fjorton dagar före ordinarie och minst åtta dagar före extra sammanträde. På enahanda sätt delgivas andra meddelanden till medlemmarna.

Skall, enligt vad ovan stadgats, viss tid heräknas från dagen för delgivning, skall delgivningen anses hava ägt rum å andra dagen efter den, då meddelandet blivit i rekommenderat brev med posten avsänt till vederbörande medlem.

21 §.

Vid föreningens upplösning skola behållna tillgångar, sedan en var medlem återbekommit sin insats jämte ogulden utdelning, tillfalla staten.

22 §.

Frågan örn skadestånd och vite enligt 7 § j) i dessa stadgar samt tvister i övrigt mellan föreningen och föreningsmedlem eller mellan föreningen och styrelsen eller ledamot därav skola, där ej i dessa stadgar för särskilt fall annorlunda bestämts, avgöras enligt gällande lag örn skiljemän. Skiljemännen skola vara tre av Stockholms handelskammare utsedda personer, av vilka ordföranden skall hava såsom ordinarie ledamot tjänstgjort i svensk överrätt.

Jämväl statens spannmålsnämnd äger påkalla utdömande av vite, som ovan sägs.

23 §.

Ändring av stadgarna må ej ske utan Kungl. Majlis tillstånd.

Bihang lill riksdagens protokoll 1931.

1 sami

Nr 257.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 257,

Noteringar å vissa viktigare jordbruks-

1 Tysk råg. — 2 Rysk råg. — 3 Manitoba nr I Hard. — 4 Från och med den 6 april 10 öre per kg. För att siffrorna skola bliva jämförbara hava därför de ursprungliga note-

Kungl. Maj:ts proposition nr 257,

131 Bilaga.

produkter (kronor per 100 kilogram.)

1933 företogs en ändring i äggnoteringen, som innebar en inkludering av överpris med cirka ringarna före denna tid i tabellen ökats med 10 enheter.