angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

1 Nr 236.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; given Stockholms slott den 25 april 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till:

1) förordning om ändring i förordningen den 10 juli 1947 (nr 378) om viss avgift å mjölk, grädde och ost;

2) förordning angående reglering av utförseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m.; samt

3) förordning om ändring i förordningen den 8 juni 1951 (nr 379) angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m.;

dels bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Sam. B. Norup.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Sedan överenskommelse träffats mellan statens jordbruksnämnd, å ena, samt en av Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk utsedd förhandlingsdelegation, å andra sidan, angående grunderna för prissättningen å jordbrukets produkter under regleringsåret den 1 september 1952—den 31 augusti 1953, har Kungl. Maj:t den 25 april 1952 meddelat beslut i prisfrågan.

Enligt överenskommelsen skall jordbruket under regleringsåret 1952/53 tillföras inkomstökningar av tillhopa 171 miljoner kronor. Detta skall uppnås dels genom prishöjningar på vissa produkter, dels genom statliga pristillägg för mjölk. Det allmänna mjölkpristillägget, det extra injölkpristillägget i norra Sverige och leveranstillägget för mjölk skola utgå efter samma grunder som under tiden mars—augusti 1952.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 236.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

I propositionen framlägges vidare förslag om ändrade grunder för producentbidraget till vissa innehavare av mindre jordbruk.

Medelsbehovet för prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53 har beräknats till cirka 230 miljoner kronor, därav omkring 222 miljoner kronor för mjölkpristillägg, 2,5 miljoner kronor för stöd åt 1952 års odling av lin och hampa samt 5 miljoner kronor för diverse kostnader i samband med jordbruksregleringen. Någon reservation av tidigare anvisade medel beräknas icke föreligga vid regleringsårets ingång. Under förutsättning av bifall till i propositionen framlagt förslag att 47 miljoner kronor ur jordbruksnämndens clearingkassa för fettråvaror skola tagas i anspråk för ändamålet, stanna anslagsäskandena vid ett belopp av 183 miljoner kronor. Vidare begäres ett reservationsanslag å 45 miljoner kronor till kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet och ett förslagsanslag å 7 miljoner kronor till omkostnader för statlig lagerhållning av vissa jordbruksprodukter. Sistnämnda anslag avses skola få användas även för att täcka kostnaderna för viss beredskapslagring. Slutligen begäras 58 miljoner kronor till producentbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

3 Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 10 juli 1947 (nr 378) om viss avgift å mjölk, grädde och ost.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 3 och 6 §§ förordningen den 10 juli 1947 om viss avgift å mjölk, grädde och ost1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, statens jordbruksnämnd må, i den mån så prövas erforderligt för att åstadkomma en utjämning av intäkterna från olika grenar av mejerirörelse, förordna att särskild avgift (utjämningsavgift) skall upptagas för mjölk och grädde, som från mejeri levereras till annan än mejeri eller av mejeri användes för tillverkning av andra varor än smör, grädde och ost, ävensom för ost, som tillverkas vid mejeri eller levereras från mejeri till annan än mejeri.

Med mejeri--- 1936 (nr 174).

2 §.

I den utsträckning Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, jordbruksnämnden förordnar skall utjämningsavgift upptagas jämväl

a) för margarinost, som tillverkas av annan än mejeri eller säljes av sådan tillverkare; samt

b) för mjölk----än mejeri.

3 §.

Utjämningsavgift skall utgå med högst ett belopp, som motsvarar 40 öre för 100 gram av det mjölkfett varan innehåller, eller beträffande margarinost med högst 50 öre per kilogram.

6 §•

Avgiftsmedlen och deras avkastning skola, sedan därav gäldats kostnaderna för uppbörden och kontrollen av denna, användas för utbetalande av utjämningsbidrag för mjölk eller mejeriprodukter i enlighet med bestämmelser, som Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Majrts bemyndigande, jordbruksnämnden meddelar.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1952.

1 Senaste lydelse av 1 och 2 §§ se SFS 1948: 428.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Förslag

till

förordning angående reglering av utförseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Levande djur och andra varor av de slag som angivas i bilaga till denna förordning få icke utföras ur riket utan särskilt tillstånd.

Vid meddelande av dylikt tillstånd må uppställas sådana villkor för dess tillgodonjutande som prövas vara erforderliga.

2 §.

Utförseltillstånd beviljas, såvitt ej Kungl. Maj:t annat föreskrivit, av statens jordbruksnämnd.

Ansökan om utförseltillstånd skall avfattas enligt formulär, som fastställes av vederbörande tillståndsmyndighet.

3 §•

När utförseltillstånd meddelas, skall därom utfärdas skriftligt bevis, angivande den myckenhet som får utföras, den tid under vilken utförseln får äga rum och de villkor i övrigt som må hava föreskrivits för tillgodonjutande av tillståndet.

Vid utförsel skall tillståndsbeviset företes för tullmyndigheten, som har att på beviset göra anteckning om dagen för utförseln, den myckenhet som utföres och det land till vilket utförseln äger rum.

Åt förening eller annan sammanslutning, som erhållit Kungl. Maj :ts bemyndigande att handhava utförsel av visst eller vissa slags varor, ävensom åt medlem av sådan sammanslutning må utförseltillstånd utan begränsning till viss angiven myckenhet meddelas för viss tid eller tillsvidare. I fråga om utförsel på grund av dylikt tillstånd skall vad i andra stycket stadgats icke äga tillämpning.

4 §•

Utan hinder av stadgandet i 1 § första stycket må gods utföras:

a) därest i fråga om dess införande till riket 7 eller 8 § tulltaxeförordningen är tillämplig eller, beträffande tullfritt gods, skulle hava varit tilllämplig, om varan varit tullbelagd;

b) med fartyg eller luftfartyg, som medförande godset på resa mellan utrikes orter anlöper svensk hamn;

c) under järnvägs eller postverkets kontroll under sådana förhållanden, att enligt 117 § tullstadgan förpassning därå icke erfordras;

d) såsom skeppsproviant eller i och för restaurangrörelse å järnvägståg, färja eller luftfartyg, såvida godset prövas icke överstiga för ändamålet erforderlig myckenhet;

e) av resande eller å transportmedel anställda personer, såvida godset utgöres av förnödenheter som prövas icke överstiga behovet under resan;

f) då godset enligt föreskrifter, meddelade av generaltullstyrelsen, för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

sändes landvägen antingen över riket från en till annan utrikes ort eller över utlandet från en till annan ort inom riket.

Vederbörande tillståndsmyndighet äger meddela allmänna bestämmelser om ytterligare undantag från stadgandet i 1 § första stycket.

5 §.

För i 1 § omförmäld vara som utföres ur riket skall, i den mån Kungl. Maj:t i prisreglerande syfte så förordnar, erläggas avgift (ulförselavgift).

Avgiftens storlek bestämmes av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av statens jordbruksnämnd eller sådan sammanslutning som avses i ,3 § tredje stycket.

* , 6 . v V

Vad i 5 § stadgas skall icke äga tillämpning å vara, vilken landvägen annorledes än å järnväg utföres för gränsbefolkningens räkning eller vilken utföres under sådana förhållanden som avses i 4 § första stycket.

7 §•

Uppbörd och redovisning av utförselavgifter verkställas av jordbruksnämnden eller den nämnden därtill bemyndigar. Utförsel av vara för vilken utförselavgift skall utgå må ej ske utan att för tullmyndigheten företes bevis att avgiften erlagts. , :

Medel som inflyta genom upptagande av utforselaygift skola enligt Kungl. Maj :ts bestämmande användas för prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

8 §.

Om särskilda förhållanden föranleda därtill, må jordbruksnämnden meddela befrielse, helt eller delvis, från skyldighet att erlägga utförselavgift så ock medgiva återbäring av sådan avgift.'

9 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna förordning meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl, Maj :ts bemyndigande, av vederbörande tillståndsmyndighet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1952.

Utan hinder av bestämmelserna i denna förordning må utföras vara, för vilken exportlicens lämnats jämlikt kungörelsen den 9 juni 1950 (nr 324) angående allmänt exportförbud.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Bilaga.

Förteckning

över varor, vilka enligt förordningen den 1952 angående

reglering av utförseln av vissa levande djur och jordbruksproprodukter m. m. icke få utföras ur riket utan särskilt tillstånd.

Statistiskt nr

1—3: 2 4—9 15—20 ur 23

24—26 64—67 68: 1—2 69, 70 71, ur 72

ur 97 106—108 122 123 157

170—171, 173—181

182—186

187—190 191—193 ur 194 196—200 201 207 211 212

214 245

248—250 251—252: 2 255 261

ur 262—262: 2, ur 268: 3

Varuslag

Hästar

Nötkreatur, får och svin Kött av får, häst och nötkreatur

Ätbara, ej särskilt nämnda delar av får, häst och nötkreatur Fläsk

Mjölk och grädde Smör, naturligt Ost

Ägg; ävensom äggula, ej uteslutande avsedd för beredning av läder, samt flytande äggvita Luzernmjöl (hömjöl)

Potatis

Hö

Halm

Senap, omalen

Spannmål, omalen, med undantag av ris, oskalat eller blott befriat från ytterskalet Mjöl av spannmål; ävensom mjöl av andra vegetabilier, ej hänförligt till annat nummer Gryn av spannmål Havre-, råg- och vetekli

Annat kli, ej särskilt nämnt, utom mandelkli

Potatismjöl och annan stärkelse

Gryn av andra vegetabilier än spannmål

Raps- och andra oljeväxtfrön

Timotejfrö

Rödklöverfrö

Alsikeklöverfrö

Vitklöverfrö

Ister och flott

Talg

Tran

Härdat animaliskt fett

Rov- och rapsoljor, även blåsta, samt andra liknande blåsta oljor; ävensom rov- och rapsoljesyror

Senapsolja

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 8 juni 1951 (nr 379) angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m.

Härigenom förordnas, att 3, 4 och 6 §§ förordningen den 8 juni 1951 angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter in. m. ävensom den vid förordningen fogade bilagan skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §.

När införseltillstånd---av tillståndet.

Vid införsel---- äger rum.

Åt förening eller annan sammanslutning, som erhållit Kungl. Maj:ts bemyndigande att handhava införsel av visst eller vissa slags varor, ävensom åt medlem av sådan sammanslutning må införseltillstånd utan begränsning till viss angiven myckenhet meddelas för viss tid eller tillsvidare. I fråga om införsel på grund av dylikt tillstånd skall vad i andra stycket stadgats icke äga tillämpning.

4 §•

Stadgandet i--- föreskriven ordning.

Ej heller skall stadgandet hava avseende å

a) vara som införes i egentlig gränstrafik eller under sådana förhållanden att tullfrihet för densamma åtnjutes enligt annan bestämmelse i 5 § tulltaxeförordningen än den under s) upptagna eller enligt 6, 7 eller 8 § samma förordning eller, i fråga om icke tullpliktig vara, skulle hava åtnjutits enligt något av dessa stadganden, om varan varit tullbelagd; eller

b) vara som---inom riket.

Vederbörande tillståndsmyndighet---första stycket.

6 §•

Bestämmelserna i---—- eller utrustning.

Beträffande vara, som införes under sådana förhållanden att tullfrihet för densamma åtnjutes enligt 5, 6, 7 eller 8 § tulltaxeförordningen eller, i fråga om icke tullpliktig vara, skulle hava åtnjutits enligt något av dessa stadganden, om den varit tullbelagd, skall skyldighet att erlägga införselavgift föreligga allenast såvitt fråga är om återinförsel av vara, vid vars utförande erhållits återbäring av förut erlagd införselavgift.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

9 Bilaga.

Förteckning

över varor, vilka enligt förordningen den 8 juni 1951 angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m. icke få införas till riket utan särskilt tillstånd.

Statistiskt nr

1—3: 2 4—9 ur 14 15—20 ur 23

24—26 64—67 68: 1—2 69, 70 71, ur 72

ur 97 102

106—108

170—171, 173—181

182—186

187, 189—190 191—193 ur 194 196—200 201 ur 281

291 303 307

ur 321: 2 ur 321: 3

Varuslag

Hästar

Nötkreatur, får och svin

Kött av tamfågel

Kött av får, häst och nötkreatur

Ätbara, ej särskilt nämnda delar av får, häst och nötkreatur Fläsk

Mjölk och grädde Smör, naturligt Ost

Ägg; ävensom äggula, ej uteslutande avsedd för beredning av läder, samt flytande äggvita Luzernmjöl (hömjöl)

Manioka- och arrowrot Potatis

Spannmål, omalen, med undantag av ris, oskalat eller blott befriat från ytterskalet Mjöl av spannmål; ävensom mjöl av andra vegetabilier, ej hänförligt till annat nummer Gryn av spannmål med undantag av risgryn Havre-, råg- och vetekli Annat kli, ej särskilt nämnt, utom mandelkli Potatismjöl och annan stärkelse Gryn av andra vegetabilier än spannmål Korv och andra annorledes än genom kokning, saltning, torkning och rökning till förtäring beredda, ej särskilt nämnda varor av djurs kött eller andra djurdelar Sirap Melass

Druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap Frukt- och mjölksocker Makaroner och vermiceller

Bröd, dock ej dessertkäx, pepparkakor och andra slag av finare bakverk och ej heller hundbröd Konserver av kött av nötboskap eller får Konserver av bönor med fläsk

Konserver av varor, innehållande fläsk eller kött av häst, nötboskap eller får eller delar av häst, nötboskap, får eller svin

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

11 Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 april 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, fråga om åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område samt anför därvid.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1952/53 beräkna dels (p. 107) till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ett reservationsanslag av 90 000 000 kronor, dels (p. 109) till Kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet ett reservationsanslag av 75 000 000 kronor, dels (p. 110) till Statlig lagerhållning: Omkostnader för statlig inköps- och försäljningsverksamhet ett förslagsanslag av 9 000 000 kronor.

I skrivelse den 22 april 1952 har statens jordbruksnämnd framlagt förslag angående prissättningen på jordbrukets produkter och vissa jordbruksförnödenheter för regleringsåret 1952/53. Förslaget grundas på en den 1 april 1952 mellan jordbruksnämnden och jordbrukets förhandlingsdelegation träffad överenskommelse i ämnet. Vid jordbruksnämndens skrivelse hade fogats, bland annat, särskilda skrivelser från Svenska spannmålsaktiebolaget och statens priskontrollnämnd, dagtecknade den 28 februari respektive den 21 april 1952. I anledning av jordbruksnämndens framställning har Kungl. Maj :t förut denna dag meddelat beslut i prisfrågan.

Jag torde nu få underställa riksdagen frågan om utformningen i övrigt av de prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område för regleringsåret 1952/ 53 och därmed sammanhängande spörsmål.

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 2 december 1949 tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, särskilda sakkunniga för att utreda frågan om behovet av ändringar i gällande regler beträffande producent- och kontantbidraget. De sakkunniga, vilka antagit benämningen producentbidragsutredningen, ha den 18 juni 1951 överlämnat betänkande angående producent- och kontantbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk (SOU 1951: 39).

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1952/53 beräkna (p. 108) till Producent- och kontantbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk ett förslagsanslag av 69 000 000 kronor. Jag torde nu jämväl få underställa riksdagen frågan om producent- och kontantbidragets fortsatta utformning.

Prissättningen på jordbrukets produkter för regleringsåret 1951/52.

I sin förut nämnda skrivelse den 22 april 1952 har statens jordbruksnämnd till en början redogjort för det system för prissättningen på jordbrukets produkter och förnödenheter, som tillämpats under innevarande regleringsår.

Därvid har nämnden i huvudsak anfört följande.

I början av år 1951 hade kalkylsakkunniga på sedvanligt sätt upprättat en förkalkyl över jordbrukets inkomster och kostnader under produktionsåret 1951/52. Enligt denna kalkyl kunde jordbrukets sammanlagda inkomster år 1951/52 beräknas uppgå till 3 375,6 miljoner kronor. I förhållande till det för basåret 1938/39 beräknade inkomstbeloppet innebar denna summa en ökning med 146,i procent. Jordbrukets kostnader beräknades komma att uPP§å till 3 820,5 miljoner kronor, vilket innebar en kostnadsökning i förhållande till basåret med 161,4 procent. Beräkningarna ledde till ett kalkylmässigt underskott av 209,o miljoner kronor.

Efter förhandlingar mellan nämnden, å ena, samt en av Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk utsedd förhandlingsdelegation, å andra sidan, träffades en överenskommelse om prissättningen. Denna överenskommelse, vilken godkändes av jordbrukets förhandlingsdelegerade den 20 april 1951, har av nämnden sammanfattats på följande sätt.

Enighet hade nåtts om att en viss omläggning av jordbruksproduktionen var påkallad, dels på grund av den försämring i avsättningsmöjligheterna för mejeriprodukter och ägg, som uppkommit genom Västtysklands betalningssvårigheter, dels till följd av den utomordentligt starka prisstegringen på importfodermedel. För att åstadkomma denna omläggning måste i första hand brödsädsodlingen givas en god lönsamhet. För att begränsa användningen av utländskt kraftfoder borde vidare priserna på detta höjas i den utsträckning, som var möjligt utan att utfodring av brödsäd riskerades. Med hänsyn till den förefintliga bristen på kött och fläsk inom landet borde köttoch fläskproduktionen beredas full kompensation för kraftfoderfördyringen i form av ökade försäljningspriser.

Den relativa förskjutning av jordbrukspriserna, som påkallades av marknadsförhållandena, beräknades komma att medföra, att de bättre jordbruksbygderna med goda förutsättningar för spannmålsodling skulle gynnas i förhållande till övriga bygder. För att delvis utjämna verkningarna härav och därjämte påskynda produktionsomläggningen ansågs det önskvärt, att en clearing av vissa inkomster komme till stånd mellan olika områden.

I anslutning till dessa allmänna synpunkter nåddes enighet om följande riktlinjer för den statliga prissättningen på jordbrukets produkter och förnödenheter från och med den 1 september 1951.

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

13 Till ledning för den statliga prissättningen skulle med vissa angivna justeringar läggas den av kalkylsakkunniga i mars 1951 framlagda inkomstoch kostnadsprognosen för regleringsåret 1951/52. Garantipriserna på vete och råg höjdes med 10 kronor per deciton, däri inräknat en av Kungl. Maj :t den 9 februari 1951 beslutad höjning, och odlarpriscrna för oljeväxtfröer vid 18 procent vattenhalt med 4 öre per kilogram för vårraps och vårrybs, med 9 öre per kilogram för vitsenap och med 10 öre per kilogram för oljelin. Priset på fabrikspotatis höjdes med 7 öre per hektoliter och stärkelseprocent, motsvarande 1 krona 75 öre per deciton potatis. Baspriserna i det mellan nämnden och Sveriges slakteriförbund träffade prisavtalet höjdes med i genomsnitt 25 öre per kilogram för nötkött, kalvkött och hästkött och med 40 öre per kilogram för fläsk, räknat med utgångspunkt från de i jordbrukskalkylen upptagna priserna. Priset på tunn grädde höjdes med 10 öre per liter och på tjock grädde med 25 öre per liter. Priset på helfet ost höjdes med i genomsnitt 20 öre per kilogram och på halvfet ost med i genomsnitt 15 öre per kilogram.

I den mån Kungl. Maj :t eller nämnden komme att föreskriva utjämningsavgift vid export av mejeriprodukter skulle dessa avgifter, såvitt de avsågo export efter den 1 september 1951, överföras till Svenska mejeriernas riksförening. Avgifterna jämte vad som erhölles genom prishöjningarna på grädde och ost skulle av riksföreningen fördelas på den mängd mjölkfett, som invägdes inom områden med relativt små möjligheter att utnyttja prisförbättringarna enligt överenskommelsen.

Priserna på importerade kraftfodermedel skulle enligt överenskommelsen höjas i den utsträckning så kunde ske utan att utfodring av brödsäd riskerades. Priserna på konstgödselmedel och på elektrisk kraft under regleringsåret 1951/52 väntades bli högre än man förutsatt i jordbrukskalkylen. Jordbruket skulle därför äga rätt att efter den 1 januari 1952 erhålla kompensation för sådana prisstegringar. Formen för kompensationen skulle diskuteras först på hösten 1951.

Jordbrukets organisationer skulle på allt sätt verka för att den önskade produktionsomläggningen åstadkommes, medan de statliga myndigheterna å sin sida skulle verka för att den produktion av mejeriprodukter, som väntades äga rum under produktionsåret, skulle vinna avsättning. Vinst, som uppstode vid export av svenska oljeväxtfröer eller därav beredda oljor, skulle i den mån den icke åtginge för att täcka clearingkassans löpande utgifter få användas för afl täcka förluster på export av mejeriprodukter.

överenskommelsen skulle gälla till den 1 januari 1952. Justering av priserna med tillämpning av den s. k. 4-procentregeln skulle icke äga rum.

Såsom nämnden framhållit i skrivelse till Kungl. Maj :t den 21 april 1951 skulle till de nämnda prisförbättringarna läggas prishöjningar på produkter med fri prisbildning, nämligen på korn, havre, matärter, matpotatis och ägg. De prishöjningar, som vid förhandlingarna beräknats för dessa produkter, hade godtagits av jordbrukets förhandlingsdelegation. Delegationen hade dock räknat med möjligheten att en något högre inkomst än den av nämnden förutsatta skulle kunna uppnås i fråga om ägg. Eftersom justering av priserna under överenskommelsens giltighetstid icke skulle ske med tillämpning av den s. k. 4-procentregeln, bleve eu omräkning av kalkylen aktuell först i samband med de förhandlingar, som förutsattes komma alt äga rum beträffande prissättningen för tiden efter den 31 december 1951. Nämnden borde emellertid liksom tidigare varit fallet ha möjlighet att vidtaga justeringar av priserna, då så påkallades av försörjningslägct eller marknadsförhållandena.

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Kungl. Maj :t meddelade därefter den 27 april 1951, på framställning av nämnden, beslut rörande prissättningen på jordbruksprodukter under år 1951/52. Kungl. Maj :t godtog därvid nämnda prisöverenskommelse.

Kungl. Maj :ts beslut i prissättningsfrågan underställdes riksdagens prövning i proposition nr 207/1951. I propositionen uttalade föredragande departementschefen, bland annat, att överenskommelsen icke borde utgöra hinder för det centrala regleringsorganet att vidtaga sådana prisjusteringar, som kunde bli påkallade ur försörjningssynpunkt. Dylika prisjusteringar borde emellertid om möjligt avvägas så, att relationen mellan inkomst och kostnadssumman i kalkylen icke påverkades. Det borde också eftersträvas, att justeringarna komme att medföra minsta möjliga inkomstförskjutning mellan olika grupper av jordbrukare. Innan beslut fattades om dylika justeringar, borde överläggningar på lämpligt sätt äga rum med jordbrukets organisationer. I den mån priserna på sådana jordbruksprodukter, som icke vore föremål för statlig prissättning, sänktes utan ingripande från myndigheternas sida borde statsmakterna däremot, i överensstämmelse med vad som dittills gällt, icke ha skyldighet att kompensera prissänkningarna genom prishöjningar på andra produkter.

Kungl. Maj :ts proposition i ämnet godkändes sedermera av riksdagen (jordbr.utsk. uti. nr 42, r. skr. nr 335).

Nämnden har vidare i skrivelsen den 22 april 1952 erinrat om att den under våren 1951 upprättade jordbrukskalkylen omräknats i slutet av samma år. Den omräknade kalkylen, i vilken intagits de prisförbättringar, som beslutats på våren, hade visat ett underskott för år 1951/52 på i runt tal 118 miljoner kronor. Vid omräkningen hade konstaterats, att arbetskraftskostnaderna för år 1951/52 borde vara cirka 165 miljoner kronor lägre än vad man kommit till i normkalkylen våren 1951. Med utgångspunkt från den sålunda omräknade jordbrukskalkylen träffades den 10 januari 1952 mellan nämnden och jordbrukets förhandlingsdelegation en preliminär prisöverenskommelse för tiden den 1 januari—den 31 augusti 1952. Överenskommelsen innebar i huvudsak följande.

Till grund för prissättningen skulle ligga den omräknade kalkylen över jordbrukets inkomster och kostnader. Det framhölls, att vid kalkylens uppgörande hänsyn icke kunnat tagas till sådana kostnadsökningar, som kunde inträffa under avtalsperioden som följd av höjda lantarbetarlöner och lönehöjningar i övrigt. Uppskattning av dessa kostnadsökningar skulle sedermera göras.

Priserna på hrödsäd, oljeväxter, sockerbetor in. m. av 1951 års skörd ändrades icke, eftersom dessa produkter i största utsträckning redan levererats från jordbruket. Förhandlingar om prissättning på ifrågavarande produkter av 1952 års skörd skulle emellertid upptagas redan i januari 1952.

Vissa justeringar av priserna på animaliska produkter vidtogos däremot. Priset på konsumtionsmjölk höjdes sålunda med 3 öre per liter, varav jordbruket erhöll 2 öre och detaljhandeln 1 öre per liter. Ostpriset höjdes med cirka 25 öre per kilogram, varav jordbruket erhöll 10 å 15 öre och återstoden utgjorde marginalförbättring till handeln. Priset på sterilgrädde höjdes med 10 öre per liter. Baspriserna i avtalet mellan nämnden och

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

15 Sveriges slakteriförbund höjdes med 20 öre per kilogram för nötkött och 35 öre per kilogram för fläsk.

överenskommelsen godkändes av Kungl. Maj:t den 11 januari 1952. Nämnden har i fortsättningen anfört, att under februari och mars 1952 överläggningar ånyo ägde rum mellan nämnden och jordbrukets förhandlingsdelegation. överläggningar upptogos sedermera direkt mellan regeringen och delegationen.

Jag torde här få erinra om att nyssnämnda överläggningar mellan regeringen och jordbrukets förhandlingsdelegation den 15 mars 1952 ledde till en överenskommelse om prissättningen på jordbrukets produkter under tiden den 1 januari—den 31 augusti 1952. Överenskommelsen godkändes samma dag av Kungl. Maj :t.

Prisöverenskommelserna den 10 januari och 15 mars 1952 ha sedermera underställts riksdagens prövning (prop. nr 176/1952). Beträffande innebörden av den sistnämnda överenskommelsen torde jag få hänvisa till nämnda proposition (s. 24 ff).

Jordbruksnämnden har i en särskild promemoria lämnat en mera detaljerad redogörelse för hittills vidtagna regleringsåtgärder på jordbrukets område. Promemorian torde såsom bilaga få fogas till detta protokoll (bilaga

1). Vidare har nämnden överlämnat en översikt över produktionsutvecklingen på jordbrukets område, en redogörelse för nu gällande priser på jordbruksprodukter och på vissa förnödenheter för jordbrukets behov samt eu promemoria angående jordbrukarnas kontanta inkomster och utgifter år 1950. Även dessa promemorior torde såsom bilagor få fogas till detta protokoll (bilagor 2—4).

Förkalkylen rörande jordbrukets inkomster och kostnader V under produktionsåret 1952/53.

För att erhålla ett underlag för behandlingen av frågan om prissättningen på jordbrukets produkter under år 1952/53 har jordbruksnämnden uppdragit åt kalkylsakkunniga1 att utarbeta eu för kalkyl över jordbrukets inkomster och kostnader under nyssnämnda produktionsår. Denna kalkyl har granskats och godkänts av nämndens råd vid sammanträden den 17 och 19 mars 1952. Kalkylen torde som bilaga få fogas till detta protokoll (bilaga 5). Nämnden har i sin skrivelse den 22 april 1952 lämnat en sammanfattande redogörelse för innebörden och resultatet av den nu upprättade jordbrukskalkylen.

1 Ledamöter av kalkylsakkunniga äro generaldirektören Olof Söderström, ordförande, byråchefen Erland Carbell, agr. lic. Sven Holmström, byråchefen Lars Juréen, avdelningschefen Carl Lindskog, agronomen Clas-Erik Odhner, direktören A. H. Stensgård och fil. lic. Halvdan Åstrand. Alla sakkunniga ha deltagit vid upprättandet av den nu föreliggande kalkylen.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Därvid har nämnden till en början anfört, att kakylsakkunniga i samband med kalkylens upprättande till prövning ånyo upptagit frågan om övergång till nytt basår. Nämnden har erinrat om att denna fråga behandlades redan våren 1951. Skälen för en övergång till nytt basår samt de i samband därmed önskvärda förändringarna i beräkningsmetodiken ha redovisats i en särskild promemoria, vilken såsom bilaga 7 intagits i Kungl. Maj :ts proposition nr 207/1951. Nämnden har anfört, att de sakkunniga nu, liksom för ett år sedan, funnit att åren 1948/49—1950/51 ur olika synpunkter kunde betraktas som någorlunda normala och därför lämpliga som eventuella basår. Av skäl, som närmare redovisats i kalkylpromemorian, ha de sakkunniga förordat produktionsåret 1950/51 som nytt basår. Detta år visar bland annat den minsta förskjutningen mellan inkomster och kostnader sedan år 1938/39, nämligen ett kalkylmässigt överskott av endast 8,4 miljoner kronor. De sakkunniga ha framhållit, att detta belopp ligger långt inom felmarginalerna för kalkylen och att de därför icke kunnat taga ställning till frågan, huruvida överskott eller underskott i realiteten förelegat år 1950/ 51 jämfört med det gamla basåret. För valet av år 1950/51 som basår ha de sakkunniga vidare anfört, att folkräkningen, fastighetstaxeringen och jordbruksräkningen infallit under eller i omedelbar anslutning till nämnda år. Övergången till nytt basår har föranlett vissa ändringar i redovisningen.

Nämnden har i fortsättningen framhållit, att kalkylen för år 1952/53 i övrigt i metodiskt hänseende ansluter sig till de under en följd av år utförda inkomst- och kostnadsberäkningar, som legat till grund för prissättningen på jordbruksprodukter. Kalkylen har karaktären av en normkalkyl såtillvida, att den avser att belysa inkomst- och kostnadsläget under det kommande produktionsåret under förutsättning av normala väderleksförhållanden, oförändrade löner och räntesatser samt oförändrade priser på produkter och förnödenheter utom i de fall, där vid kalkylens upprättande förändringar i priser med hänsyn till marknadsläget kunnat förutses med en viss grad av säkerhet.

Därefter har nämnden övergått till att redogöra för beräkningarna av jordbrukets in 1c omst er och behandlar därvid först beräkningarna av skörden. Nämnden har anfört härom.

Till grund för inkomstkalkylen har som vanligt lagts en beräkning av skörden, verkställd med utgångspunkt från vissa antaganden rörande arealerna av olika grödor samt hektaravkastningen.

De för år 1952 angivna arealerna ha i fråga om höstvete och höstråg beräknats med ledning av arealinventeringen i oktober 1951, varvid från de enligt denna inventering besådda arealerna gjorts ett avdrag för »normal utvintring». De för år 1952 (höstsådden 1951) gjorda avdragen för normal utvintring, vilka ha varit föremål för förnyade undersökningar, utgöra liksom i tidigare kalkyler för vete 8 procent och för råg 4 procent av de höstsådda arealerna.

I tabell 1 i kalkylpromemorian (s. 54*) finnas angivna de arealer av olika växtslag, med vilka räknats i kalkylen för år 1952. Såsom jämförelse ha medtagits de skördade arealerna vissa tidigare år. I förhållande till närmast föregående år räknas med en ökning av brödsädsarealen med cirka 19 000

17 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

hektar, nämligen från 426 000 hektar år 1951 (skördad areal) till 445 000 hektar år 1952 samt med en ökning av fodersädsarealen med cirka 26 000 hektar från 938 000 till 964 000 hektar. Ökningen av brödsädsarealen från år 1951 beror på den uppgång i odlingen av höstråg, som kunde konstateras vid arealinventeringen i oktober 1951. I fråga om vårvete ha de sakkunniga antagit en i jämförelse med år 1951 oförändrad areal. Höstvetearealen minskar något enligt arealinventeringen i höstas. Arealerna potatis och spånadsväxter beräknas däremot öka något. Oljeväxtarealen antages minska med 29 000 hektar till 161 000 hektar. I fråga om trindsäd, sockerbetor, betesvall, köksväxter och »andra växtslag» ha upptagits avrundat 1951 års arealer. Beträffande vall till slåtter, säd till grönfoder och foderrotfrukter antages en viss nedgång. Den totala skördade arealen har antagits bli praktiskt taget oförändrad från år 1951.

Uppskattningen av det kommande årets hektarskördar har liksom tidigare verkställts på grundval av särskilda undersökningar. Härvid ha de observerade hektarskördarna med tillhjälp av de s. k. allmänna skördeomdömena omräknats till normerade hektarskördar. De normerade hektarskördarna äro i stort sett befriade från de årliga skördefluktuationerna till följd av växlingarna i väderleksförhållandena, varför de på ett mera tillförlitligt sätt än de observerade återgiva sekulära förändringar i avkastningen, exempelvis till följd av växtodlingehs landvinningar, förbättrad gödsling etc. De sakkunniga ha ansett skäl föreligga att räkna med samma normskördar för år 1952, som man i fjol antog för år 1951. Normskördarna för år 1952 samt vissa uppgifter belysande hektarskördeutvecklingen sedan år 1921 ha sammanställts i tabell 2 i kalkylpromemorian (s. 55*).

Efter denna översikt av areal- och skördeförhållanden har nämnden behandlat inkomstberäkningarna för olika vegetabiliska produkter och därvid till en början anfört, att produktionen år 1952/53 av vegetabiliska slutprodukter beräknats på grundval av de i tabellerna 1 och 2 anförda uppgifterna rörande arealer och antagna normskördar per hektar. Den erhållna totalskörden av brödsäd har på vanligt sätt reducerats för lagringsförluster, avrens och utfodring samt utsäde. Av korn ha utöver husbehovsförmalningen endast medtagits de kvantiteter, som beräknats komma att åtgå vid grynkvarnar, bryggerier och bräjperier. På motsvarande sätt har av havre medtagits endast den beräknade förbrukningen vid grynkvarnar, exporten samt arméns inköp. Posterna hö och halm samt den beräknade förbrukningen av havre vid skogskörslor och i åkerier ha med hänsyn till osäkerheten i beräkningarna helt uteslulits.

Beträffande de olika vegetabilieposterna har nämnden i övrigt anfört i huvudsak följande.

Priserna på brödsäd av 1952 års skörd ha beräknats med beaktande av ett av nämnden i februari 1952 framlagt förslag om höjning av de för 1951 gällande priserna med 1 0 kronor per deciton. Jordbrukets sammanlagda inkomster av brödsäd beräknas år 1952/53 stiga till 356,i miljoner kronor mot 210,4 miljoner kronor innevarande år. ökningen beror dels på höjda priser, dels på förutsatt normalt skördeutfall. Vid uppskattningen av priserna på korn och havre under prognosåret har hänsyn tagits till höjningen av brödsädspriserna. Priset på kokärter har antagits stiga i takt med spannmålspriserna i övrigt. Inkomsterna av övrig spannmål, innefattande nu nämnda 2 Bihang till riksdagens protokoll 19!>2. 1 samt. Nr 236.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

växtslag, väntas öka från 43,o miljoner kronor år 1951/52 till 62,6 miljoner kronor prognosåret.

Förbrukningen av inhemsk matpotatis har liksom för föregående år upptagits till 825 miljoner kilogram. Någon export av potatis av större betydelse har icke ägt rum under de senaste åren och beräknas för närvarande ej heller för år 1952/53. För år 1952/53 ha de sakkunniga räknat med ett pris på matpotatis av 25 kronor per deciton, vilket skulle resultera i en inkomsthöjning jämfört med år 1951/52 från 177,4 till 206,2 miljoner kronor.

Förbrukningen av fabrikspotatis under år 1952/53 har beräknats till 240 miljoner kilogram. Beräkningen utgår från normal skörd av potatis samt normal stärkelsehalt. Efter särskilda undersökningar har det befunnits befogat att räkna med en normal stärkelsehalt av 17,25 procent mot tidigare 17,5 procent. Genomsnittspriset per hektoliter och stärkelseprocent år 1952/ 53 har, enligt en i mars år 1952 träffad överenskommelse mellan nämnden och producentföreningarna på potatisområdet, upptagits till 50 öre. Detta innebär att priset vid angiven stärkelsehalt kommer att utgöra 12,32 kronor per deciton. Jordbrukets inkomster av fabrikspotatis ökas härigenom med 9,6 miljoner kronor i jämförelse med inkomsterna under år 1951/52 och uppgå till 29,6 miljoner kronor.

För all potatis utgör inkomstsumman i den föreliggande kalkylen 235,8 miljoner kronor år 1952/53 mot 197,4 miljoner kronor innevarande år.

På grundval av uppgifterna rörande areal och normskörd per hektar har skörden av sockerbetor år 1952 beräknats till 1 952 miljoner kilogram mot 1 732 miljoner kilogram år 1951. Priset för år 1952/53 har upptagits i enlighet med en i mars år 1952 träffad överenskommelse mellan jordbruksnämnden och betodlarnas centralförening. Grundpriset för betor med 16 procent sockerhalt blir enligt överenskommelsen 7 kronor 35 öre per deciton, varav 30 öre utgöra ett särskilt för året utgående stimulanstillägg. De faktiska genomsnittspriserna, beräknade med hänsyn till sockerhalt och inkluderande olika ersättningar och tillägg, utgöra i kalkylen 7,17 kronor per deciton för år 1951/52 och 8,18 kronor per deciton för år 1952/53. Sockerbetsodlingen beräknas komma att medföra en ökning av jordbrukets inkomster av sockerbetor från 124,2 miljoner kronor år 1951/52 till 159,7 miljoner kronor år 1952/53.

Totalskörden av oljeväxtfröer beräknas på grund av den förut omtalade arealminskningen komma att sjunka från 274,7 miljoner kilogram innevarande år till 225,c miljoner kilogram år 1952/5.3. Priserna på oljeväxter ha upptagits i enlighet med nämndens förslag till priser för 1952 års skörd. På grund av de därvid förutsatta högre priserna beräknas en viss inkomstökning komma att ske. För år 1952/53 upptagas sålunda i kalkylen 209,4 miljoner kronor mot 199,6 miljoner kronor för år 1951/52.

Jordbrukets inkomster av spånadsväxter upptagas i den föreliggande kalkylen till 6,o miljoner kronor mot 6,1 miljoner kronor innevarande år.

Den fältmässiga odlingen av köksväxter har för år 1951/52 beräknats tillföra jordbruket en inkomst av 53,3 miljoner kronor. De sakkunniga ha ansett sig för år 1952/53 böra räkna med en höjning med cirka 13 procent av nyss angivna belopp och ha för prognosåret insatt ett belopp av 60,o miljoner kronor i kalkylen.

Jordbrukets inkomster av tobaksodling utgöra l,i miljoner kronor för såväl år 1952/53 som år 1951/52.

Jordbrukets totala inkomster av vegetabilier utgöra enligt föreliggande beräkningar 835,i miljoner kronor år 1951/52. För prognosåret 1952/53 utgör motsvarande belopp 1 090,7 miljoner kronor, d. v. s. en summa som lig-

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

ger 255,6 miljoner kronor högre än årets. Ökningen beror dels på den för flertalet viktiga produkter förutsatta höjningen av prisnivån, dels på en förutsatt ökning i skörden av brödsäd och sockerbetor.

Härefter har nämnden redogjort för jordbrukets inkomster av animaliska produkter och därvid först behandlat mjölk och mejeriprodukterna. Nämnden har anfört härom.

Medelantalet mjölkkor år 1951/52 har av kalkylsakkunniga upptagits till 1 602 000 djur och motsvarande antal år 1952/53 till 1 542 000 djur. Den förutsatta minskningen utgör 3,7 procent. Vid normal tillgång på foder för korna ha de sakkunniga ansett sig ha anledning räkna med att mjölkavkastningen per ko, som år 1951/52 väntas sjunka jämfört med år 1950/51, åter skall visa en stegring u^nder år 1952/53. De sakkunniga ha förutsatt en produktion per ko av 2 870 kilogram år 1951/52 och 2 900 kilogram år 1952/53. Sistnämnda produktionssiffra ligger något under 1950/51 års, som var 2 904 kilogram. Ökningen från år 1951/52 motsvarar l,o procent. Med utgång från nämnda data rörande koantal och avkastning per ko har totalproduktionen av mjölk beräknats till 4 597 miljoner kilogram år 1951/52 och 4 472 miljoner kilogram år 1952/53, vilket innebär en minskning med 2,7 procent. Den sålunda beräknade produktionen ligger 5,i procent under 1938/39 års produktion. I detta sammanhang kan förtjäna omnämnas, att mjölkinvägningen vid mejerier under perioden 1938/39—1949/50 ökade från 3 129 till 3 923 miljoner kilogram eller med 25,4 procent, för att sedan successivt sjunka till 3 535 miljoner kilogram år 1952/53. Mejerimjölkens andel av mjölkproduktionen, som år 1938/39 utgjorde 66,4 procent, beräknas år 1952/53 komma att uppgå till 79,o procent.

Beräkningarna av jordbrukets inkomster av den vid mejerier invägda mjölken ha utförts enligt samma metod som tillämpats i vårkalkylen 1951 (se prop. nr 207/1951, s. 168 ff). Tillvägagångssättet är i huvudsak följande. För var och en av de viktigaste produkterna utföres en inkomst- och kostnadsberäkning (jämväl för prognosåret), vilken ger en schematisk uppfattning om det värde inklusive statliga bidrag, som mejerierna kunna betala leverantörerna med hänsyn till föreliggande pris- och kostnadsläge. Denna beräkning infångar den allra största delen av mejeriernas mjölklikvider; vissa extra inkomster komma emellertid ej med vid ifrågavarande beräkning (merinkomster av mesvaror, kapsylmjölk, vitaminerad mjölk etc.). Den del av mjölklikviderna, som härrör från dylika extra inkomster, beräknas för ett antal år som skillnaden mellan de faktiskt utbetalda likviderna och de på nyss antytt sätt beräknade nettoinkomsterna. De framkomna skillnadsposterna tjäna som ledning vid beräkningen av inkomsterna för de följande år, för vilka uppgifter om mejeriernas mjölklikvider ännu icke föreligga. Det kan tilläggas, att såväl för åren 1950/51 och 1951/52 som i prognosen för år 1952/53 hänsyn tagits till väntade förluster vid export av smör. Exportförlusten för år 1952/53 beräknas uppgå till 80 öre/kg eller till sammanlagt 7,2 miljoner kronor. Mjölkpristillägg har beräknats även för den del av mjölken, som går till exportsmör.

De på antytt sätt beräknade inkomsterna av mejerimjölk utgöra 1 291,s miljoner kronor år 1951/52 och 1 139,3 miljoner kronor år 1952/53. Medellikviden utgör 35,49 respektive 32,23 öre per kilogram, varav 6,21 respektive 2,23 öre per kilogram motsvara statligt bidrag.

Jordbrukets inkomster av den utanför mejeri försålda konsumtionsmjölken, den hemmaförbrukade konsumtionsmjölken samt lantsmöret ha i huvudsak beräknats på liknande sätt som tidigare. Tillhopa visa de tre inkomst-

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

posterna en ökning från 255,i miljoner kronor år 1951/52 till 260,9 miljoner kronor år 1952/53.

Det sammanlagda beloppet för producent- och kontantbidragen har för såväl år 1951/52 som år 1952/53 upptagits till 70,o miljoner kronor.

Den för jordbruket kalkylerade totalinkomsten av mjölk och mejeriprodukter (inklusive producent- och kontantbidragen) utgör för prognosåret 1952/53 1 470,2 miljoner kronor mot 1 617,o miljoner kronor innevarande år.

Införskaffade upplysningar jämte statistik över partihandelns ägginköp ha föranlett de sakkunniga att i kalkylen räkna med en produktion av ägg av 80 miljoner kilogram för såväl år 1951/52 som år 1952/53. Äggpriset (svensk äggnotering med partihandelns månadsinköp som vägningstal) har för innevarande år uppskattats till 300 öre per kilogram. För år 1952/53 ha de sakkunniga räknat med ett pris av 330 öre per kildgram. Det totala värdet av äggproduktionen beräknas till 240,o miljoner kronor år 1951/52 och 264,o miljoner kronor år 1952/53. Därav utgör jordbrukets andel 192,o respektive 211,2 miljoner kronor. Värdet av fjäderfäslakten för jordbruket har beräknats till 18,o miljoner kronor år 1951/52 och 20,o miljoner kronor år 1952/ 53. Jordbrukets totalinkomster av ägg och slaktfjäderfä (vad som produceras utanför jordbruket frånräknat) utgör sålunda i den föreliggande kalkylen 210,o respektive 231,2 miljoner kronor.

Beräkningarna av jordbrukets inkomster av slåktdjur visa i fråga om såväl nötkreatur som i fråga om får och häst viss minskning från innevarande år till år 1952/53. Det sammanlagda värdet av slakten av dessa djurslag (inklusive på grund av mul- och klövsjukan nedslaktade djur) beräknas minska från 488,7 miljoner kronor år 1951/52 till 448,5 miljoner kronor år 1952/53.

Producentpriserna år 1952/53 på slaktdjur av nötkreatur, häst och svin ha beräknats på samma sätt som priserna för år 1951/52. Man har därvid utgått från de i slutet av februari 1952 gällande baspriserna på kött och fläsk i partihandelsledet ävensom de vid samma tid gällande priserna på hudar samt organ, inälvor och slakterifett. Hänsyn har även tagits till de kostnadsökningar för slakterierna, som ha uppkommit genom höjda löner och frakter. I fråga om får kött har priset antagits bli 10 öre per kilogram högre än under år 1951/52 eller 425 öre per kilogram.

Svinslakten under år 1952/53 beräknas bland annat med hänsyn till att de höjda priserna på fläsk komma att öka med 5 procent jämfört med år 1951/ 52 och medföra en inkomst för jordbruket a1^ 687,2 miljoner kronor det kommande året mot 579,4 miljoner kronor innevarande år. Producentpriserna ha som ovan nämnts beräknats enligt samma grunder som för nötkreatur och hästar. De sakkunniga ha förutsatt, att baspriset på fläsk i partihandelsledet år 1952/53 kommer att ligga 34 öre per kilogram över basprisnivån före den 17 mars 1952. Denna höjning svarar mot pristillägget på fläsk under år 1951/52 (30 kronor per gris), vilket förutsatts bli avvecklat under hösten 1952.

Beräkningarna visa en obetydlig ökning av de totala inkomsterna av slaktdjur under år 1952/53 i jämförelse med år 1951/52, nämligen 1 135,7 miljoner kronor mot 1 135,i miljoner kronor.

Försäljningen av militärhästar beräknas tillföra jordbruket 1,2 miljoner kronor under år 1952/53 och 1,5 miljoner kronor år 1951/52. Värdet av exporten av levande djur har för år 1951/52 upptagits till 0,1 miljon kronor. Med hänsyn till bland annat mul- och klövsjukan och dess följdverkningar har man icke kunnat räkna med någon export av nötkreatur eller svin under återstoden av år 1951/52 och ej heller under år 1952/53. Någon nämnvärd export av hästar torde icke vara att räkna med under åren 1951/52 och 1952/53.

21 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Vid kalkyltillfället rådande priser på ull, vilka gälla sedan september 1951, ha antagits skola bestå under resten av år 1951/52 och under hela år 1952/ 53. Jordbrukets inkomster av ull beräknas bli 2,7 miljoner kronor under år 1952/53 mot 2,9 miljoner kronor under år 1951/52.

Vid beräkningarna av kreaturskapitalet ha i den nu föreliggande kalkylen insatts priser, som anknyta till det aktuella prisläget men vilka liksom tidigare äro försiktigt uppskattade. Husdjursbeståndets värde beräknas sjunka avsevärt under både år 1951/52 och år 1952/53. Å andra sidan har man emellertid att räkna med ett ökat pålägg av svin. Härigenom åstadkommes en ökad fläskproduktion, som representerar ett ökat värde, vilket emellertid icke kommer till synes i nuvarande kalkyl utan först senare. Nedgången i kreaturskapitalet under åren 1951/52 och 1952/53 har uppskattats till 96,o respektive 59,9 miljone^ kronor.

Jordbrukets totala inkomster av animalier (utan beaktande av förändringarna i kreaturskapitalet) utgöra enligt de nu utförda beräkningarna

2 966,c miljoner kronor år 1951/52 och 2 841,o miljoner kronor prognosåret 1952/53. Nedgången från år 1951/52 till år 1952/53 beror på minskade inkomster av mjölk och mejeriprodukter.

Jordbrukets sammanlagda inkomster (med beaktande av förändringarna i kreaturskapitalet) för år 1951/52 utgöra enligt de nu föreliggande beräkningarna 3 705,7 miljoner kronor. För prognosåret 1952/53 är motsvarande inkomsttal 3 871,8 miljoner kronor. Inkomstökningen — 166,i miljoner kronor — beror, såsom framgår av det föregående, huvudsakligen på ökade vegetabilieinkomster. Index för jordbrukets inkomster vid basår sbeloppet

3 286,4 miljoner kronor år 1950/51 utgör 117,8 för år 1952/53.

Vad härefter angår jordbrukets kostnader har nämnden till en början anfört, att dessa i den nu framlagda kalkylen i stort sett beräknats enligt liknande principer som vid tidigare kalkyltillfällen. Arbetskostnadsberäkningarna grunda sig emellertid i den nya kalkylen på avtalslöner i stället för tidigare på löner enligt den officiella lönestatistiken. I fråga om handelsgödsel beräknar man i den nya kalkylen — för att erhålla bättre korrespondens mellan kostnader och intäkter — kostnaderna under ett visst produktionsår med utgång »från förbrukade kvantiteter och priser under närmast föregående år. I fråga om metodiken för beräkningen av räntesatserna har också ändring gjorts. Fastighetskapitalet har vidare beräknats under hänsynstagande till preliminära resultat från 1952 års fastighetstaxering (avseende år 1951). Posterna utsäde, siloanläggningar och allmänna omkostnader ha uteslutits ur kalkylen. Å andra sidan har man i posten underhållskostnader för maskiner och redskap inräknat även kostnaderna vid brukningsdelar under 2 hektar. Vidare har man infört en ny kostnadsberäkning för rengörings- och desinfektionsmedel i samband med övergången till nytt basår.

Av de olika i kalkylen ingående kostnadsposterna har nämnden först redogjort för arbetskostnaderna och anfört härom.

Liksom under tidigare år ha arbetskostnaderna erhållits såsom en produkt av arbetsvolymen uttryckt i miljoner arbetstimmar och eu kalkylerad timlön.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Den bearbetning av grundmaterialet till den jordbruksekonomiska undersökningen, som ägde rum i samband med kalkylomräkningen hösten 1951 och som resulterade i en omräkning av arbetskraftsvolymen för åren 1946/ 47—1951/52, kommenterades utförligt i en särskild promemoria till nämnda höstkalkyl. Till den nu företagna omräkningen har något nytt material för belysande av arbetsvolymens utveckling icke förelegat. Beräkningarna i samband med höstkalkylen resulterade i minskning av arbetsvolymen från och med år 1946/47 av 2,94 procent per år mot tidigare 1,5 procent.

Med den procentuella årliga minskning av arbetsvolymen, som sålunda tillämpades i höstkalkylen år 1951, erhölls för produktionsåret 1951/52 943,90 miljoner arbetstimmar, räknat som fullgoda manstimmar. För år 1952/ 53 blir motsvarande tal 916,15 miljoner timmar. Med hänsyn till den förskjutning i relationen mellan löner till män och kvinnor, som ägt rum i 1951 års lantarbetaravtal, har ett tillägg på 0,76 procent gjorts för båda åren. Med detta tillägg inberäknat blir den totala arbetsvolymen 951,07 miljoner timmar för år 1951/52 och 923,n miljoner timmar för år 1952/53.

För att om möjligt förenkla arbetskostnadsberäkningen och undvika de relativt besvärliga korrigeringarna i efterhand verkställde de sakkunniga i samband med vårkalkylen år 1951 en närmare undersökning angående relationerna mellan observerade timförtjänster och avtalslöner. Ifrågavarande undersökning resulterade i ett förslag från de sakkunniga, att arbetskostnadsberäkningarna i samband med övergång till nytt basår från och med det nya basåret skulle grundas på avtalslöner. Förslaget, som behandlats i propositionen nr 207/1951 (s. 183—189), innebar bland annat, att semesterersättning och övertidsersättning skulle läggas till avtalslönen för ordinarie tid.

I föreliggande kalkyl har beaktats lönehöjningen till lantarbetarna enligt avtal i mars 1952 för tiden januari—december samma år. Nämnda avtal innebär, att lantarbetarnas löner i genomsnitt ökats med 50,5i öre per timme för ordinarie tid.

Löneutvecklingen enligt de senaste årens avtal framgår av följande översikt, som avser vägd timlön för manliga arbetare, som fyllt 20 år, under ordinarie tid enligt avtal.

Avtalsperiod Timlön, öre

1/n—31/i2 1949 ...................... 17M9

i/i _28/ä 195o...................... 173-19

Vs -31/i2 1950 .................v-.... 177-17

1/i —sl/i2 1951 ...................... 202-17

Vi 1952—.......................... 252-68

Det nya löneavtalet innebär vissa i olika riktning verkande förändringar i fråga om extra ersättaretjänstgöring, ersättning för vissa speciella arbetsuppgifter, ackordslöner etc., vilkas effekt svårligen kan beräknas. De sakkunniga ha ansett rimligt att mot varandra kvitta verkningarna av de olika faktorerna.

Avtalet innehåller emellertid även nya bestämmelser i fråga om tid för arbetets igångsättande m. in. De sakkunniga ha på grund av dessa bestämmelser med ledning av utförda överslagsberäkningar och i avvaktan på närmare utredning gjort ett avdrag på kostnadssumman med 20 miljoner kronor för helt år.

Den kalkylerade timlönen — avtalslön för ordinarie tid, inklusive övertidsersättning utslagen på all arbetad tid samt semesterersättning men exklusive nyssnämnda korrigering för bestämmelserna om arbetets igångsättande

23 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

— beräknas av de sakkunniga bli 253,79 öre per timme år 1951/52 och 271,96 öre per timme år 1952/53.

De totala arbetskostnaderna, beräknade med utgångspunkt från avtalslön inklusive tillägg, utgöra enligt de nu utförda beräkningarna 2 413,7 miljoner kronor år 1951/52 samt 2 510,5 miljoner kronor år 1952/53. I dessa summor är den omnämnda korrigeringen för ändrade förhållanden i fråga om arbetstidens början icke utförd. Efter avdrag med 13,3 respektive 20,o miljoner kronor för åren 1951/52 och 1952/53 erhållas 2 400,4 respektive 2 490,5 miljoner kronor.

Under samlingsrubriken kapitalkostnader behandlas i kalkylen kostnaderna för avskrivning och underhåll av markanläggningar (grundförbättringar), ekonomibyggnader samt maskiner och redskap ävensom kostnaderna för elektricitet samt räntekostnaderna. Beträffande dessa poster har nämnden anfört.

Posten grundförbättringar (täckdikningskostnader, underhåll av större öppna diken) visar en mindre ökning mellan åren 1951/52 och 1952/53, nämligen från 23,8 till 25,i miljoner kronor.

I föreliggande kalkyl har beträffande kostnaderna för avskrivning och underhåll av ekonomibyggnader liksom i höstkalkylen 1951 gjorts ett tillfälligt avsteg från tidigare beräkningsmetodik. Beräkningarna ha sålunda utförts enligt två alternativ. Det ena av dessa ansluter sig helt till den sedan år 1948 använda metodiken, som innebär en framräkning av en år 1946 fastslagen kostnadssumma för avskrivning och underhåll av ekonomibyggnader. Beräkningarna enligt det andra av de sakkunniga förordade alternativet avvika i så måtto från den under närmast föregående år tillämpade metoden, att priserna på trävaror fått följa prisutvecklingen för andra material än trävaror. Motiven för deiina beräkningsmetodik ha redovisats i texten till höstkalkylen 1951. Enligt den nya beräkningsmetodiken bli avskrivningsoch underhållskostnaderna för ekonomibyggnader 191,o miljoner kronor år 1952/53 och 183,6 miljoner kronor år 1951/52. Kostnadsstegringen sammanhänger med såväl ökade materialkostnader som stegrade löner.^ Delposten siloanläggningar har icke tillfredsställande kunnat klarläggas. Då den dessutom är av ringa betydelse ha de sakkunniga uteslutit densamma i avvaktan på besked om silovolymen i 1951 års jordbruksräkning.

Kostnaderna för maskiner och redskap äro fördelade på avskrivnings- och underhållskostnader. De förra fastställas med utgång från beräkningar av maskinbeståndets volym — grundade på ett omfattande material från tillverkare och importörer — under förutsättning av en 15-årig avskrivningstid. De senare upptagas i enlighet med resultaten från statistiska centralbyråns (förut jordbruksnämndens och livsmedelskommissionens) deklarationsundersökning. Jordbrukets kostnader för maskiner och redskap stiga enligt den föreliggande kalkylen från 332,4 miljoner kronor år 1951/52 till 359,5 miljoner kronor år 1952/53.

Kostnadsposten elektricitet upptages i enlighet med deklarationsundersökningarna och med ledning av dessa gjord framskrivning. Efter upprättandet av vårkalkylen 1951 ha inträffat två förändringar, som verka höjande på elkostnaderna och som icke kunna förutsättas vara inkluderade i (lön redovisade lramskrivningen, nämligen höjning av energi- och grundavgifterna samt den 10-procentiga clskatten under tiden 1 juli 1951—30 juni 1952. De totala kostnaderna för elektricitet efter justering med hänsyn till nämnda faktorer beräknas till 59,5 itiiljoner kronor år 1951/52 och 59,o miljoner kronor år 1952/53.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Såsom redan nämnts ha i föreliggande kalkyl gjorts vissa ändringar i metodiken i fråga om beräkningen av räntekostnaderna inom jordbruket. Nämnden har erinrat om att man tidigare år vid dessa beräkningar uppdelat lantbrukskapitalet på eget kapital och lånat kapital, varvid det sistnämnda hållits vid oförändrad storlek år från år. För de olika kapitaldelarna ha tilllämpats skilda räntesatser. De sakkunniga ha emellertid redan tidigare funnit metoden otillfredsställande och ha vid övergång till ny basperiod ansett det lämpligt att tillämpa en ny metod, vilken de ansett bäst ägnad att återspegla utvecklingen av räntor på lantbrukskapitalet, nämligen att dela upp lantbrukskapitalet i tre lika delar. På den första av dessa tillämpas den effektiva hvpoteksräntan, på den andra samma ränta med tillägg av 0,5 procentenheter samt på den tredje räntan på borgens- och väiellån.

Nämnden har vidare anfört följande.

Beräkningarna av jordbrukets räntebärande lantbrukskapital ha skett under beaktande av bland annat den kostnadsstegring, som är en följd av ökningen. av kapitalvolymens värde. I de senaste kalkylerna har beräkningen av fastighetskapitalet grundats på ett medeltal av taxeringsvärdena vid 1938 och 1945 års fastighetstaxeringar, varvid en reduktion gjorts för de i nämnda värden ingående bostadsvärdena. Det på detta sätt beräknade fastighetskapitalet har uppgått till 3 168 miljoner kronor.

De sakkunniga ha från riksskattenämnden erhållit de förslag från beredningsnämnderna beträffande 1952 års fastighetstaxering, som hittills insänts från länsstyrelserna. Enligt dessa ha taxeringsvärdena i förhållande till 1945 års fastighetstaxering höjts med i genomsnitt 55 procent.

Medeltalet för jordbruksfastigheternas taxeringsvärde (exkl. slcogsvärde) enligt 1945 års fastighetstaxering och motsvarande beräknade värde "för 1952 ars taxering är 6 798 miljoner kronor. Detta medeltal har reducerats för bostadsvärdet med 35,3 procent. Det fastighetskapital, som nu upptagits i kalkylen, uppgår sålunda till 4 398 miljoner kronor mot förut 3 168 miljoner kronor. Med den räntesats, som tidigare tillämpats för ej belånat fastighetskapital för ar 1950/51 •— 3,54 procent — erhålles en kostnadsstegring med 43,6 miljoner kronor. Tillämpas i stället den vid övergång till nytt basår förordade högre räntesatsen — 3,76 procent — blir kostnadsstegringen 46,2 miljoner kronor.

Nämnden har härefter anfört, att de sakkunniga beträffande tillämpningen av det med hänsyn till 1952 års fastighetstaxering (avseende år 1951) framräknade fastighetskapitalet ansett sig böra redovisa två olika alternativ. I alternativ I har det nya fastighetskapitalet insatts i det nya basåret 1950/51. I förhållande till det gamla basåret 1938/39 kommer det nya basåret då att uppvisa ett kalkylmässigt underskott av 32,7 miljoner kronor. Det kalkylmässiga underskottet för 1952/53 blir enligt detta alternativ 173,i miljoner kronor. I alternativ II har det gamla fastighetskapitalet insatts i det nya basåret 1950/51. Det nya fastighetskapitalet tillämpas för år 1952/53. Da år 1950/51 visar ett kalkylmässigt överskott på 8,4 miljoner kronor i förhållande till år 1938/39, avföres detta belopp från den för 1950/51 såsom basår beräknade inkomstsumman. Det kalkylmässiga underskottet för år 1952/53 blir enligt detta alternativ 216,8 miljoner kronor.

25 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

De sakkunniga ha framhållit, att skillnaden mellan alternativen I och II i huvudsak beror på att kalkylen för 1950/51 visar ett underskott enligt alternativ I jämfört med den gamla basen 1938/39, medan det överskott, som ursprungligen förelegat, avförts enligt alternativ II i del nya basåret. De sakkunniga ha till belysning härav även velat redovisa resultatet för alternativ I, när underskottet vid övergången till nytt basår elimineras. I alternativ I göres därvid ett tillägg till inkomstsumman med 32,7 miljoner kronor i den nya basen. Underskottet i det sålunda modifierade alternativet I blir 213,5 miljoner kronor mot 216,8 miljoner kronor enligt alternativ II. Den obetydliga skillnaden mellan dessa resultat beror på att tillägget till alternativ I beräknats med användning av den tidigare tillämpade räntesatsen för ej belånat fastighetskapital (förenämnda 3,54 procent). Vid lika räntesatser ge alternativen I och II exakt samma resultat.

De sakkunniga ha icke tagit ställning till frågan om i vilken utsträckning de företagsmässigt kalkylerade kostnadsökningarna till följd av fastighetskapitalets stegring skola beaktas vid prissättningen 1952/53.

Räntekostnaderna enligt de båda alternativen framgå av följande sammanställning.

Nämnden har till slut anfört, att herrar Juréen, Carbell, Lindskog och Odhner i ett gemensamt yttrande förordat alternativ I, medan herrar Stensgård, Holmström och Åstrand i ett annat yttrande förordat alternativ II. De sakkunnigas ordförande har ej tagit ställning i denna fråga.

Härefter har nämnden övergått till en redogörelse för jordbrukets kostnader för olika slag av förnödenheter. De viktigaste hithörande posterna i jordbrukskalkylen äro driv- och smörjmedel, handelsgödsel och kalk samt köpfodermedel. Övriga slag av förnödenheter, vilka äro av mindre betydelse, äro i kalkylen sammanförda under rubriken »diverse förnödenheter». Beträffande de nu nämnda kostnadsposterna har nämnden anfört.

Vad angår jordbrukets kostnader för driv- och smörjmedel må framhållas, att den starka utökning av traktordriften inom jordbruket, som ägt rum under senare år, alltjämt fortsätter. En undersökning över anskaffningen av nya traktorer under år 1951 visar, att traktorinköpen nämnda år varit de största hittills. Föreliggande beräkningar äro i vad gäller förbrukningen av drivmedel per traktor huvudsakligen grundade på arméförvaltningens undersökning år 1950, vilken avsåg förbrukningen av drivmedel under år 1949. I fråga om förbrukningen av bensin till bensindrivna traktorer har viss kontroll kunnat erhållas genom en undersökning utförd inom nämnden, grundad på restitutionsansökningarna under år 1950. Denna undersökning är emellertid icke direkt jämförbar med arméförvaltningens, enär den endast avser bensindrivna traktorer vid gårdar, där blott eu traktor finnes.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Liksom tidigare har det varit möjligt att följa utvecklingen av driv- och smörj medelskostnaderna enligt deklarationsunder sökningen. Även oljebolagens uppgifter över försäljningen av motorfotogen och motorbrännolja under år 1951 ha kunnat jämföras med de beräknade totalkvantiteterna av nämnda drivmedelsslag.

Det i den nu framlagda kalkylen förutsatta antalet egentliga traktorer utgör 74 800 år 1951/52 och 82 400 år 1952/53. Härtill komma 8 500 dragbilar för båda åren samt drygt ett halvt tusental jeepar. Driv- och smörj medelskostnaderna för denna maskinpark ha beräknats till 79,o miljoner kronor år 1951/52 och 85,2 miljoner kronor år 1952/53. Kostnadsstegringen beror främst på den ökade traktordriften men också på höjda drivmedelspriser.

Tidigare ha kostnaderna för handelsgödsel för ett visst produktionsår beräknats med ledning av uppgifter om förbrukade kvantiteter och priser under samma år, ehuru dessa produktionsmedel i realiteten kommit den i kalkylen för påföljande år ingående skörden till godo och givit upphov till intäkter under sistnämnda år. I samband med övergången till nytt basår för kalkylen har emellertid en omläggning av handelsgödselberäkningen ägt rum. Kostnaderna för handelsgödsel under ett visst produktionsår beräknas sålunda nu med utgång från förbrukade kvantiteter och priser under närmast föregående år, varigenom bättre korrespondens erhålles mellan kostnader och intäkter.

Kostnaderna för jordbrukskalk ha beräknats på samma sätt som i förra årets vårkalkyl. Närmare redogörelse för principerna finnes intagen i propositionen nr 212/1949.

Jordbrukets sammanlagda kostnader för handelsgödsel och kalk visa en stegring från 206,6 miljoner kronor innevarande år till 250,3 miljoner kronor prognosåret. Uppgången sammanhänger med ökade kvantiteter kvävegödsel samt höjda priser på samtliga gödselslag utom kalisalt.

I fråga om förbrukningen av viktigare köpfodermedel har räknats med en viss ökning från år 1951/52 till år 1952/53 för kli och oljekraftfoder, medan förbrukningen av importerad fodersäd och av melass väntas sjunka. Priserna på olika slag av importerad fodersäd och kli väntas stiga med anledning av höjningen av brödsädspriserna, medan priserna på oljekraftfoder och biprodukter vid sockerframställning upptagits oförändrade från år 1951/52. De beräknade kostnaderna för köpfodermedel utgöra 251,6 miljoner kronor år 1951/52 och 275,5 miljoner kronor år 1952/53. Avdrag har som vanligt gjorts för de köpfodermedel, som förutsättas falla på äggproduktionen utanför jordbruket.

Beträffande samlingsposten »diverse förnödenheter» kan anföras, att de sakkunniga med hänsyn till svårigheterna att beräkna kostnaderna för utsäde ansett lämpligt att i samband med övergången till nytt basår utesluta dessa kostnader.

Delposten rengörings- och desinfektionsmedel, som uteslöts ur vårkalkylen 1951, har däremot åter medtagits i den nu framlagda kalkylen. De kända kostnaderna för rengörings- och desinfektionsmedel uppgå till 3,o miljoner kronor år 1950/51. För år 1951/52 och 1952/53 ha insatts samma belopp.

Samlingsposten »diverse förnödenheter» svarar i den föreliggande kalkylen för en summa av 55,o miljoner kronor år 1951/52 och 56,6 miljoner kronor år 1952/53.

Jordbrukets sammanlagda kostnader för förnödenheter utgöra 592,2 miljoner kronor år 1951/52 och 667,6 miljoner kronor prognosåret 1952/53. ökningen utgör 75,4 miljoner kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

27 Under samlingsrubriken frakter m. m. ha i kalkylen förts några kostnadsposter, som varken äro att hänföra till kapital- eller till förnödenhetskostnader. Beträffande dessa poster har nämnden anfört följande.

Jordbrukets kostnader för frakter visa enligt de nu utförda beräkningarna en ökning från 93,8 miljoner kronor år 1951/52 till 97,3 miljoner kronor år 1952/53. För mjölkkontroll och seminkostnader utgöra motsvarande tal 6,7 (båda åren) respektive 7,o och 8,i miljoner kronor. De sakkunniga ha på grund av osäkerheten i nuvarande beräkningsgrunder ansett lämpligt utesluta posten allmänna omkostnader i samband med övergången till nytt basår. De ha ansett det lämpligt att i stället så långt möjligt separat söka klarlägga kostnadsutvecklingen för de mera betydande delposter, som tidigare ingått under rubriken allmänna omkostnader.

Jordbrukets sammanlagda kostnader för år 1951/52 utgöra enligt de nu föreliggande beräkningarna 4 072,9 miljoner kronor enligt alternativ I för räntekostnaderna och 4 025,6 miljoner kronor enligt alternativ II. För prognosåret 1952/53 är motsvarande kostnadstal 4 297,6 miljoner kronor enligt båda alternativen. Kostnadsökningen utgör 224,7 respektive 272,o miljoner kronor. Index för jordbrukets kostnader vid basårsbeloppet 3 491,8 miljoner kronor (alternativ I) utgör 123,08 för år 1952/53. Vid basårsbeloppet 3 445,6 miljoner kronor (alternativ II) är det 124,73.

Resultatet av beräkningarna rörande jordbrukets inkomster och kostnader har av nämnden sammanfattats i följande tablå.

Nämnden har i anslutning till tablån erinrat om att alternativen skilja sig i fråga om beräkningen av räntekostnaderna för fastighetskapitalet. I alternativ I har det nya (högre) fastighetskapitalet använts från och med det nya basåret 1950/51, medan i alternativ II det gamla fastighetskapitalet insatts i det nya basåret 1950/51 och det nya fastighetskapitalet tillämpats från och med 1952/53. Dessutom har i sistnämnda alternativ införts en ut-

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

jämningspost, utgörande överskott för 1950/51 jämfört med 1938/39 enligt tidigare tillämpade beräkningsprinciper. I den förut lämnade kalkylredogörelsen har nämnts, att vissa av de sakkunniga förordat alternativ I, medan andra förordat alternativ II, ävensom att de sakkunnigas ordförande ej tagit ställning i denna fråga.

Nämnden har slutligen anmärkt, att det i fråga om mejerimjölk gjorts försök att beräkna de faktiska inkomsterna under 1952/53. En beräknad förlust av 7,2 miljoner kronor på export av mejerismör har sålunda avdragits. I kalkylen har räknats med mjölkpristillägg för all invägd mjölk. På den beräknade kvantiteten för exportsmör uppgår mjölkpristillägget (enligt de före den 17 mars 1952 gällande grunderna) till 3,2 miljoner kronor.

Såsom förut nämnts har jordbrukskalkylen granskats av jordbruksnämndens råd vid sammanträden den 17 och den 19 mars 1952. Vid det förra sammanträdet behandlade rådet kalkylens inkomstsida, varvid bland annat förekom diskussion rörande priset på matpotatis. Kostnadssidan granskades vid det senare sammanträdet. Härvid framkom, att delade meningar rådde i fråga om valet mellan de båda i kalkylen upptagna alternativen för beräkning av räntekostnaderna inom jordbruket. Några av rådets ledamöter uttalade, att det här vore fråga om en förhandlingssak, som komme att upptagas vid prisöverläggningarna. Rådet tog ej heller ställning i spörsmålet. Vid sammanträdet godkände rådet enhälligt den nu upprättade jordbrukskalkylen såsom underlag för prissättningen på jordbrukets produkter under regleringsåret 1952/53.

I sin skrivelse den 21 april 1952 till jordbruksnämnden har priskontrollnämnden bland annat yttrat sig om den föreliggande jordbrukskalkylen. Beträffande härvid gjorda uttalanden torde få hänvisas till en nedan intagen redogörelse för innehållet i sagda skrivelse.

Överläggningar mellan jordbrukets organisationer om prissättningen.

Jordbruksnämnden har i sin skrivelse anfört, att i anslutning till behandlingen av jordbrukskalkylen i nämndens råd överläggningar om prissättningen för regleringsåret 1952/53 ägt rum mellan nämnden och en av Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk utsedd förhandlingsdelegation. Dessa överläggningar resulterade den 1 april 1952 i en prisöverenskommelse av följande lydelse.

»Vid förhandlingar, som ägt rum mellan statens jordbruksnämnd och jordbrukets förhandlingsdelegation, har träffats följande överenskommelse om prisregleringarna på jordbruksprodukter för regleringsåret 1952/53.

1. Till grund för prissättningen skall ligga den kalkyl över jordbrukets inkomster och kostnader, som slutgiltigt granskats på sammanträde med jordbruksnämndens råd den 19 mars och som med hänsynstagande till

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

räntekostnader för ökat fastighetskapital visar ett underskott på cirka 215 miljoner kronor (alt. II). I det nämnda underskottet beräknas cirka 55 miljoner kronor hänföra sig till ökade räntekostnader på grund av höjning av jordvärdena för jordbruksfastigheter enligt 1952 års fastighetstaxering ävensom ökade värden å kreaturs- och förrådskapital. Av denna räntekostnadsökning skall 1/3 eller 11 miljoner kronor beaktas vid prissättningen för 1952/53, medan återstående del eller 44 miljoner kronor successivt intäckes med V4 under vart och ett av de följande 4 åren. Underskottet för 1952/53 skall sålunda anses vara täckt, om jordbruket tillföres inkomstökningar med tillhopa 171 miljoner kronor.

2. Jordbruket tillföres täckning motsvarande nyssnämnda belopp genom följande åtgärder:

a) Priset å vete av 1952 års skörd ökas med 3 öre per kilogram utöver det pris, som upptagits i jordbrukskalkylen,

vilket beräknas ge en inkomstökning med............ 16 milj. kr

b) Genom att ostpriserna bli fria under regleringsåret

1952/53 beräknas jordbruket komma att tillföras en inkomstökning av................................... 15 » »

c) För att undvika sänkning under innevarande kalenderår av nuvarande avräkningspriser på kött och fläsk, däri inräknade statliga pristillägg för fläsk, höjas baspriserna i avtalet mellan statens jordbruksnämnd och Sveriges slakteriförbund med belopp, som för perioden 1/9—

31/12 1952 motsvara ................................ 10 » »

d) I statliga pristillägg för mjölk tillföres jordbruket ett

belopp av......................................... 130 » »

Summa 171 » »

3. Vid överenskommelsen har man utgått ifrån, att allmänt pristillägg å mjölk, extra mjölkpristillägg i norra Sverige och leveranstillägg vid i jordbrukskalkylen beräknad volym skola utgå med i genomsnitt samma belopp per kg och enligt samma grunder i övrigt, som i prisöverenskommelsen den 15 mars 1952 fastställts för tiden mars—augusti 1952, vilket för produktionsåret 1952/53 beräknas medföra en kostnad av sammanlagt 169 miljoner kronor utöver de belopp, som i kalkylen upptagits som mjölkpristillägg. Detta skall möjliggöras dels genom ovanstående belopp å 130 miljoner kronor, dels genom att prishöjningen å ost uttages genom avgift å ost, dels genom att jordbruket av medel, som enligt nu gällande bestämmelser skulle utgått till producentbidrag, tillföres ett nettobelopp av 12 miljoner kronor, utgörande beräknad besparing vid producentbidragets omläggning till kontantbidrag, dels genom att pristillägget på fläsk successivt avvecklas, varigenom vissa medel inbesparas och överföras till regleringsåret 1952/53, dels slutligen genom att vissa hos Svenska mejeriernas riksförening innestående medel tagas i anspråk.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Därest en omläggning av producentbidraget till kontantbidrag befinnes även böra medföra en ändring av grunderna för utbetalningen av leveranstillägg, skola särskilda överläggningar upptagas härom, varvid får överenskommas på vad sätt ytterligare belopp, som kan komma att inbesparas å producent- och kontantbidragen, skola tillföras vissa kategorier jordbrukare.

4. Förluster å export av smör och andra mejeriprodukter utöver det belopp å 7,2 miljoner kronor, som upptagits i jordbrukskalkylen, skola täckas med vinst, som uppstått eller kommer att uppstå vid export av svenska oljeväxtfröer och därav beredda oljor i den mån den icke åtgår för att täcka clearingkassans löpande utgifter. Ett villkor härför är dock att förlusten icke är förorsakad av ökning av smörproduktionen.

5. Jordbruksnämnden är beredd att som hittills till prövning upptaga önskemål om justering av priserna på vissa slaktdjurs- och mejeriprodukter i den mån så erfordras för att täcka inkomstbortfall på grund av att förutsatta priser icke helt kunna uttagas.

6. Överenskommelsen gäller hela regleringsåret 1952/53 och förutsätter, att den s. k. 4-procentregeln skall äga tillämpning. Omräkning av kalkylen skall på grund härav ske under hösten 1952, dock endast för såvitt sådan omräkning begäres av jordbruksnämnden eller jordbrukets förhandlingsdelegation.

7. Därest till följd av lönehöjningar på grund av nya kollektivavtal för lantarbetare eller andra arbetargrupper jordbrukets kostnader ökas, skall jordbruket, oavsett 4-procentregeln, äga rätt att erhålla kompensation härför genom prishöjningar på jordbrukets produkter. Överläggningar skola i sådant fall upptagas härom mellan statens jordbruksnämnd och jordbrukets förhandlingsdelegation.»

Till överenskommelsen har fogats följande protokollsanteckning.

»Från jordbrukets förhandlingsdelegation har uttalats önskan om utökning av antalet prisorter.»

Nämnden har upplyst, att överenskommelsen godkänts av dess råd vid sammanträde den 16 april 1952, varvid dock anförts erinringar mot vissa punkter i densamma. Sålunda uttalade sig herrar Allan Andersson, Carlborn och Falk mot den ytterligare höjningen av vetepriset. Dessutom fann herr Andersson det icke riktigt, att kompensation automatiskt lämnades för höjda lönekostnader, medan herr Falk ansåg, att vetepriset borde bibehållas oförändrat samt fläskpriset sänkas. Den därigenom uppkomna besparingen borde överföras på mjölken.

överenskommelsen innebär alltså, har nämnden framhållit, att jordbruket under år 1952/53 skall av statliga medel tillföras 142 miljoner kronor, varav 12 miljoner kronor skola överföras från det nu utgående producentbidraget. I prishöjningar skall jordbruket erhålla 41 miljoner kronor. Nämnden har i en sammanställning, som här införts på s. 31, redovisat prishöjningarna på jordbruksprodukter under åren 1951/52 och 1952/53. I sam-

31 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

manställningen upptagas, förutom nu överenskomna prishöjningar, jämväl de höjningar, som föranletts av uppgörelserna i januari och mars i år för regleringsåret 1951/52.

Prishöjningar, öre/kg

Produkter, på vilka staten fastställer priser

Vete......................................

Råg.......................................

Fabrikspotatis.............................

Sockerbetor...............................

Socker....................................

Höstraps och -rybs........................

Vårraps och -rybs .........................

Vitsenap..................................

Oljelin....................................

Standardiserad mjölk, lit....................

Ost ......................................

Smör.....................................

Margarin..................................

Nötkött....................................

Övrigt kött................................

Fläsk.............i.......................

Vissa produkter med fria priser (väntade prishöjningar)

Korn.......................................... 6

Havre ........................................ 6

Matärter...................................... —

Trädgårdsprodukter............................ 7

Matpotatis..................................... —

Ägg........................................... 10

3 5 30

Prishöjningar, milj. kr.

1 Tal inom parentes ange höjningar av detaljhandelspriserna.

2 Höjning utöver den sommaren 1951 beslutade höjningen med 10 öre/kg.

3 Dessutom 1 öres höjning av priset på flaskmjölk i andra delar av iandet än Stockholm och Göteborg.

4 Priserna på ost ha förutsatts bii fria och beräknas därvid stiga med angivet belopp.

6 Härutöver icke specificerade prishöjningar på kött och fläsk till ett sammanlagt värde av

för år 1951/59 15 milj. kr och för år 1952/53 10 milj. kr.

6 Prishöjningar på korn och havre beräknade till ett sammanlagt belopp av 1 milj. kr.

7 Prishöjningarna beräknade till ett belopp av 3 milj. kr år 1951/52 och 6'7 milj. kr år 1952/58.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Subventioner, milj. kr.

Arealbidrag för vete..............................

Statliga pristillägg på fläsk........................

Nya allmänna och särskilda mjölkpristillägg samt leveranstillägg för mjölk............................

1951/52 1952/53

48-0 —

52-01 —

145-01 2 142-03

Av sammanställningen framgår, att prishöjningarna — inklusive prisstegringar på vissa fria produkter -—- beräknas utgöra 136 miljoner kronor år 1951/52 och ytterligare cirka 295 miljoner kronor år 1952/53.

I detta sammanhang har nämnden erinrat om att det utöver de i sammanställningen upptagna subventionerna, enligt de före mars i år gällande grunderna, utgår allmänna och särskilda mjölkpristillägg till ett belopp av 81,i miljoner kronor år 1951/52 och 79,7 miljoner kronor år 1952/53. Producentoch kontantbidragen för mjölk kunna beräknas till 70 respektive (70 —12 =) 58 miljoner kronor. Härtill komma Svenska spannmålsaktiebolagets förluster för brödsäd och fodermedel; dessa beräknas för år 1951/52 till cirka 155 miljoner kronor och för år 1952/53 till cirka 45 miljoner kronor.

Nämnden har till slut understrukit, att den del av subventionsbeloppet för 1952/53, som skall användas för utbetalande av allmänt mjölkpristillägg, bör anses ha tillfällig karaktär. Denna subvention bör enligt nämndens mening i vart fall avvecklas så snart möjlighet uppkommer att ersätta densamma med däremot svarande prishöjningar i konsumentledet.

Nämnden har härefter redogjort för inverkan på levnadskostnadsindex av beslutade eller föreslagna prishöjningar och därvid anfört i huvudsak följande.

De båda uppgörelserna för år 1951/52 kunna beräknas ha medfört en höjning av socialstyrelsens levnadskostnadsindex med omkring 1,7 respektive 1,3 eller sammanlagt 3,o enheter. Det kan i detta sammanhang erinras om att socialstyrelsens index sedan december 1951 stigit med i runt tal 3 enheter, nämligen från 204,36 till 207,40. I sistnämnda höjning ingår emellertid icke effekten av de prishöjningar på ost, smör och margarin, som ägde rum den 17 mars 1952. Dessa prishöjningar komma att föranleda en höjning av index med omkring 1 enhet.

Den nu träffade uppgörelsen för år 1952/53 kommer att medföra en höjning av levnadskostnadsindex med ytterligare inemot 3 (närmare bestämt 2,858) enheter. Det må dock beaktas, att alla sannolika marginalökningar icke medtagits i beräkningarna (bl. a. icke för mjöl och bröd). Med hänsyn härtill torde man få räkna med att uppgörelsen för 1952/53 samt de tidigare beslutade prishöjningarna på ost, smör och margarin i och för sig komma att medföra en höjning av socialstyrelsens index i mars 1952 (nyssnämnda 207,40) med cirka (3 + 1 —) 4 enheter. Indexeffekten för olika varuslag specificeras i följande sammanställning.

1 Viss del härav beräknas komma att överföras till pristillägg på fläsk hösten 1952 och viss del till pristillägg på mjölk år 1952/53.

2 Häri ingår ett belopp, som ställts till Svenska mejeriernas riksförenings förfogande för regleringsändamål och som delvis beräknas komma att tagas i anspråk för mjölkpristillägg under år 1952/53.

3 Häri ingå 12 milj. kr, vilka utgöra beräknad besparing vid omläggningen av producentoch kontantbidraget för mjölk till kontantbidrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

33 Vissa prishöjningars inverkan på socialstyrelsens levnads kost nadsindex med 1935 som basår (dec. 1951)

I efterföljande tablå redovisas prishöj ningsbelopp i producentledet och däremot svarande levnadskostnadsstegring i indexenheter dels för produkter, som prissättas av staten, dels för vissa produkter med fria priser. Partiprishöjningen på margarin med 30 öre per kilogram har dock medtagits i prishöj ningsbeloppen. Som nyss nämnts ha emellertid eventuella marginalhöjningar icke kunnat till fullo beaktas.

1 Exkl. ev. höjningar av handelsmarginaler.

4 Prishöjningen genomförd den 17 mars 1952.

Anm. Index 1 dec. 1951 20436

> > mars 1952 207-40 (exkl. prlshöjn. på ost, smör och margarin m. in.).

3 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 236.

34 Kuntjl. Maj.ts proposition nr 236.

Till belysande av den indexeffekt, som erhålles genom att inkomstförbättringen till jordbruket delvis utgå i form av statliga subventioner, har nämnden anfört, att om ett mjölkpristillägg med 3 öre per kilogram ersättes med prishöjningar, indexeffekten härav blir cirka 1,25 enheter. Såsom framgår av uppgörelsen för 1952/53 skall emellertid det nya mjölkpristilllägget icke i sin helhet täckas med statliga subventioner. Mot subventionsbeloppet svarar en indexeffekt av cirka 0,9 enheter. Medräknas även tidigare utgående statligt allmänt mjölkpristillägg blir indexeffekten omkring

1,6 enheter. Härtill komma de höjningar av handelsmarginalerna, som torde bli ofrånkomliga, därest det allmänna mjölkpristillägget framdeles avvecklas och ersättes med prishöjningar.

Nämnden har beträffande prisöverenskommelsen för år 1952/53 vidare framhållit, att den skall gälla hela regleringsåret, och förutsätter att den s. k. 4-procentregeln skall äga tillämpning. Omräkning av kalkylen under hösten 1952 skall endast ske, för så vitt sådan omräkning begäres av nämnden eller av jordbrukets förhandlingsdelegation. Fördelen med nu nämnda bestämmelser har nämnden angivit främst vara, att man undgår de mycket tidsödande omräkningarna av kalkylen under löpande regleringsår såvida icke skörderesultatet mera väsentligt avviker från normalskörd. I praktiken torde det nämligen icke innebära större svårigheter för kalkylsakkunniga att utan fullständig omräkning av kalkylen avgöra, huruvida avvikelser i skördeutfallet från normalskörd medföra överskott eller underskott större än fyra procent av den totala intäktsumman. Därest man vid en summarisk granskning inom kalkylsakkunniga uppnår enighet om att variationerna sannolikt hålla sig inom 4-procentmarginalen synes någon omräkning av kalkylen icke böra påfordras.

Nämnden har anfört, att om jordbrukets kostnader till följd av höjda arbetslöner ökas jordbruket skall, som framgår av överenskommelsen, erhålla kompensation härför genom prishöjningar på sina produkter. Det bereder enligt nämnden icke några större svårigheter ur beräkningsteknisk synpunkt att fastställa det mot lönehöjningarna svarande koinpensationsbeloppet; det förutsättes nämligen att en fullständig omräkning av kalkylen icke heller i dylikt fall skall verkställas.

Nämnden har till slut framhållit, att den liksom tidigare varit fallet bör ha möjlighet att vidtaga justeringar av priserna, då så påkallas av försörjningsläget eller marknadsförhållandena. Dylika prisjusteringar böra emellertid ske på sådant sätt, att relationen mellan inkomst- och kostnadssumman i kalkylen icke påverkas. Innan någon justering vidtages, bör vidare samråd ske med jordbrukets organisationer. Gäller det endast smärre ändringar, bör kontakt tagas med ledningen i den ekonomiska organisation, som närmast beröres av ändringen. I andra fall torde ordföranden i jordbrukets förhandlingsdelegation böra kontaktas. Det bör sedan ankomma på denna att avgöra, huruvida i anledning av den planerade justeringen överläggning bör ske även med andra representanter för jordbruket.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 236.

35 Jordbruksnämndens förslag angående jordbruksregleringen under regleringsåret 1952 53.

Allmänna riktlinjer.

Jordbruksnämnden har i sin skrivelse den 22 april 1952 såsom bakgrund till sina förslag angående prissättningen och regleringsåtgärder under regleringsåret 1952/53 lämnat en översikt över det allmänna livsmedelsläget och dess återverkningar på planeringen av den svenska jordbruksproduktionen. Nämnden har därvid inledningsvis framhållit, att världsproduktionen av livsmedel nu ligger cirka 10 procent högre än före kriget. Samtidigt har emellertid världsbefolkningen ökat något mera, varför livsmedelstillgångarna per person genomsnittligt sett alltjämt äro något lägre än före kriget. Det bör även ihågkommas, att produktionen under senare år har ökat särskilt i de områden, där den redan tidigare låg över förkrigsnivån, medan utvecklingen har varit mindre gynnsam i åtskilliga underskottsområden, framför allt i de indiska länderna samt i Kina och Japan. Den aktuella konsumtionsstandarden är i dessa senare områden i många fall avsevärt lägre än före kriget. Marknadsmässigt begränsar dock den bristande köpkraften inflytandet på världsmarknaden av dessa länders efterfrågan. Å andra sidan bör beaktas den prisstödjande effekt, som varit och är en följd av de hjälpaktioner av olika slag, som igångsatts efter kriget. På det hela taget får dock den ekonomiska utvecklingen i de europeiska importländerna alltjämt anses avgörande för efterfrågestrukturen.

Till närmare belysning av produktionsutvecklingen i utlandet för olika varugrupper har nämnden upprättat en särskild promemoria, vilken torde såsom bilaga få fogas till detta protokoll (bilaga 8). I promemorian har nämnden i huvudsak begränsat framställningen till förhållanden, som äro av intresse ur svensk synpunkt.

Beträffande prisutvecklingen utomlands och i Sverige bar nämnden uppgivit följande.

Den utpräglade tendens till ökade priser på flertalet viktiga jordbruksprodukter, som blev märkbar tämligen omedelbart efter koreakrisens utbrott, har först under senare tid mattats av. Priserna på flertalet jordbruksprodukte fortsatte sålunda att stiga ännu under sommaren och hösten 1951. Sedan i fjol ha emellertid priserna på vegetabiliska fetter och oljor ävensom valolja successivt sjunkit. Trots att prisfallet varit myckel starkt kunna priserna på fettråvaror dock icke sägas ha kommit ned på en onormalt låg nivå. Så ligger till exempel priset på kopra alltjämt 3 å 4 gånger högre än före kriget. Även priserna på socker ha visat en klart nedåtgående tendens under senare tid.

I fråga om brödsäd, fodersäd och oljekakor ha priserna varit jämförelsevis stabila och detsamma gäller i stort sett även för flertalet animaliska produkter. Under den senaste månaden har dock en fallande tendens varit märkbar även för vissa av nu nämnda varor. Fobpriserna på brödsäd ha emellertid icke sjunkit nämnvärt. Anledningen till att vår import härav förbilligats bär främst varit, att fraktsatserna nedgått starkt på senare tid. Den interna-

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

tionella marknaden för animalier har präglats av ökad produktion i de europeiska importländerna. Avsättningsmöjligheterna för svensk överskottsproduktion av animalier ha därigenom begränsats. Exportpriserna ha varit genomgående lägre än under 1950/51.

Samtidigt med att priserna på världsmarknaden ha sjunkit ha de inhemska priserna höjts, och detta har medfört, att hemmamarknadspriserna för flertalet jordbruksprodukter numera ligga högre än priserna utomlands. Det viktigaste undantaget är spannmål, som alltjämt betingar ett lägre pris än på världsmarknaden. Vid de priser inom och utom landet, som rådde för ett år sedan, kunde man beräkna att konsumenterna här i landet erhöllo sina livsmedel omkring 200 miljoner kronor billigare per år räknat än om världsmarknadspriserna hade tillåtits helt slå igenom på hemmamarknaden. Främst till följd av höjningen av den inhemska prisnivån för jordbruksprodukter och prisfallet på fettvaror utomlands har denna »vinst» förbytts till en belastning ur konsumentsynpunkt med cirka 200 miljoner kronor. Inräknar man även de ytterligare prishöjningar, som väntas till hösten, ökar belastningen till omkring 300 miljoner kronor.

I fortsättningen har nämnden redogjort för den inhemska produktionsutvecklingen och därvid i fråga om innevarande regleringsår uppgivit följande.

I Sverige väntas volymen för jordbrukets slutprodukter (räknad i konstant penningvärde) under innevarande regleringsår bli cirka 6 procent lägre än år 1950/51. Orsaken till denna kraftiga reduktion är främst de katastrofala svartrostskadorna på vetet. Brödsädsskörden har till följd härav minskat med över 40 procent och hela vegetabilieproduktionen för avsalu med 14 procent. Även animälieproduktionen har emellertid företett en vikande tendens. Produktionen av mjölk och mejeriprodukter år 1951/52 väntas sålunda bli cirka 5 procent lägre än år 1950/51. Produktionen av ägg och slaktdjur har likaledes minskat, ehuru nedgången här är tämligen obetydlig.

I fråga om jordbruksproduktionen under det kommande regleringsåret har nämnden anfört, att volymen under detta år på grundval av jordbrukskalkylen kan beräknas bli tre procent lägre än under 1950/51. Man har vid denna beräkning utgått från normala väderleksförhållanden samt fullt tillräcklig försörjning med förnödenheter av olika slag. Att produktionen det oaktat väntas bli lägre än under 1950/51 sammanhänger i någon mån med att skördeutfallet under sistnämnda år på det hela taget kan anses ha varit ovanligt gynnsamt. I främsta rummet beror dock minskningen på den i prisöverenskommelsen våren 1951 förordade och nu pågående omläggningen av jordbruksproduktionen från mjölk och ägg till spannmål, kött och fläsk.

Beträffande denna produktionsomläggning och därmed sammanhängande förhållanden har nämnden anfört följande.

Omläggningen har hittills i huvudsak endast resulterat i en minskning av kostammen och mjölkproduktionen; denna utveckling väntas fortsätta under 1952/53. Någon ökning av spannmål och fläsk har däremot icke kommit till stånd. I fråga om kött beror ökningen under innevarande år mera på ökad utslaktning än på ökat pålägg av ungdjur för slakt. För spannmålens del beror minskningen givetvis främst på svartrostskadorna. Det bör emellertid framhållas, att den hittillsvarande prissättningen för brödsäd icke stimulerat till en ökning av odlingens omfattning. Arealerna år 1951 av bröd-

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

säd uppgingo sålunda totalt till 426 000 hektar mot 466 000 hektar året dessförinnan och 496 000 hektar före kriget. Sådden av brödsäd hösten 1951 uppgick till 278 000 hektar mot 272 000 hektar året dessförinnan, en ökning alltså med endast 2,3 procent. Att märka är därvidlag, att 1950 års höstsådda areal var onormalt låg. En ganska obetydlig ökning av 1952 års totala brödsädsarealer i förhållande till år 1951 synes sannolik. I fråga om fodersäd väntas också en ökning, särskilt för korn i södra Sverige. Om skörden per hektar, blir normal, kan man vänta en brödsädsskörd, som icke fullt täcker det inhemska behovet, medan fodersädsskörden torde göra det möjligt att minska användningen av importerat kraftfoder.

I fråga om fläsk ha ett flertal omständigheter — förutom en viss omställningströghet —- hittills hindrat en expansion. Det synes sålunda som om de stegrade foderinedelspriserna på våren 1951 verkat avskräckande trots den kompensation härför, som lämnats genom successiva höjningar av fläskpriset. Härtill kommer, att läget på fodersädsmarknaden till följd av bland annat viss tidigare knapphet på importfoder icke förrän under den gångna vintern synes ha inbjudit till en ökning av svinstammen. De efter årsskiftet ytterligare höjda priserna på fläsk och det lättare läget på fodersädsmarknaden under senare tid ha dock medfört ett ökat intresse för fläskproduktionen. Ett på senare tid väsentligt ökat antal suggbetäckningar samt ökad efterfrågan på smågrisar ger belägg härför. Den ökning av svinstammen, som nu av allt att döma pågår, resulterar emellertid icke i slutprodukter förrän nästa vår. Fram till denna tidpunkt sker visserligen en betydande ökning av svinkapitalet, men denna har icke beaktats i de angivna indextalen. Endast en del av ökningen av fläskproduktionen väntas med andra ord tillföra jordbruket kontanta inkomster under 1952/53.

Sammanfattningsvis har nämnden anfört, att volymen för vegetabiliska slutprodukter under år 1952/53 kan väntas bli ungefär lika stor som under 1950/51, medan animalieproduktionen kan beräknas bli fyra procent lägre. Minskningen i volymen har givetvis stor ekonomisk betydelse. Till belysning härav har nämnden uppgivit, att om produktionen år 1952/53, i stället för att minska med förut nämnda tre procent jämfört med 1950/51, hade ökat med exempelvis två procent, d. v. s. motsvarande två års normal produktionsökning, hade produktionens värde stigit med närmare 200 miljoner kronor. Även med beaktande av att en sådan större produktion kräver högre kostnader än de som faktiskt beräknas för 1952/53 ge dessa överslagsberäkningar vid handen, att volymminskningen medfört ett nettoinkomstbortfall för jordbruket, som ungefär svarar mot underskottet i jordbrukskalkylen för 1952/53.

Nämnden har härefter framhållit, att den visserligen är medveten om att omställningen av produktionsriktningen tar tid men att den dock funnit nedgången i jordbrukets produktionsvolym inge vissa betänkligheter. Nämnden har bland annat ansett att nedgången i mjölkproduktionen försiggått något snabbare än som varit önskvärt och att det är angeläget att minskningstakten i fortsättningen bromsas upp. Nämnden har med hänsyn härtill funnit sig böra medgiva att avräkningspriserna på mjölk under 1952/53 skola höjas i sådan utsträckning, att mjölkproduktionens lönsamhet icke försämras ulan snarare något förbättras.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Den snabba nedgången i mjölkproduktionen har enligt nämnden till väsentlig del förorsakats av ökad utslagning. Härigenom har tillgången på kött temporärt ökats. På något längre sikt skulle emellertid en fortsatt utslagning i samma utsträckning försvåra möjligheterna att hålla uppe köttproduktionen på en önskvärd nivå. Den ökning av produktionen av ungdjur för slakt, som åsyftades genom prisöverenskommelsen våren 1951, synes endast i obetydlig utsträckning ha kommit till stånd. Med hänsyn härtill har nämnden ansett, att priserna på kött böra avvägas så, att någon sänkning av avräkningspriserna under den nivå, som fastställdes i jordbruksuppgörelsen i mars 1952, i vart fall icke kommer att inträffa.

Nämnden har till slut behandlat konsumtionsutvecklingen och därom i huvudsak anfört.

Tydliga tecken på ett visst köpmotstånd ha gjort sig gällande under år 1951. Konsumtionen av de dyrare animaliska livsmedlen — framför allt smör — har minskat, medan förbrukningen av de billigare vegetabilierna — framför allt mjöl och bröd — har ökat. Denna utveckling har betingats av att någon reallöneförbättring icke inträffade under 1951 trots de mycket betydande nominella lönehöjningar, som företogos vid årets början. Även i år ha de nominella lönerna höjts väsentligt. Man torde böra räkna med en genomsnittlig lyftning av lönenivån med minst 15 procent. Man hyser förhoppning att åtminstone någon del av dessa nya lönestegringar skola medföra en reell höjning av lönerna och därmed en ökning av köpkraften, vilket i viss mån torde komma efterfrågan på de animaliska livsmedlen till godo. De prishöjningar i konsumentledet för animaliska produkter, vilka föranledas av prisöverenskommelsen för år 1952/53, torde därför icke medföra någon större risk för fortsatt konsumtionsminskning.

Förslag till vissa författningsändringar.

Jordbruksnämnden har i sin skrivelse framlagt förslag om ändringar i gällande författningar rörande fodermedels- och mjölkregleringarna samt i fråga om exporten och importen av olika produkter på jordbrukets område. Innebörden av nämndens förslag framgår av efterföljande redogörelse för detsamma.

1. Fodermedelsregleringen.

Nämnden har på denna punkt till en början erinrat om att den i skrivelse till Kungl. Maj :t den 21 april 1951 rörande regleringsåtgärder på jordbrukets område hemställt, bland annat, om tullfrihet tills vidare för varor, som importeras under statistiskt nummer 181, d. v. s. »andra ej särskilt nämnda slag av omalen spannmål», samt för korn och malt. Genom kungörelse den 15 juni 1951 (nr 451) förordnade Kungl. Maj :t om tullfrihet tills vidare för omalen spannmål, hänförlig till statistiskt nummer 181. Samma dag förordnade Kungl. Maj :t genom kungörelse nr 452 om tullfrihet tills vidare till och med den 30 september 1952 för korn, omalet (statistiskt nummer 178) samt malt, även krossat (statistiskt nummer 195). Nämnden har anfört, att det är sannolikt att, liksom innevarande regleringsår, viss

39 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

import av korn måste företagas även under 1952/53 som ersättning för majs. Då världsmarknadspriserna fortfarande ligga avsevärt över de priser, som man räknar med för sistnämnda regleringsår inom landet, har nämnden ansett, att tullfriheten för korn och malt bör utsträckas att gälla tills vidare även under tiden den 1 oktober 1952—den 30 augusti 1953.

2. Mjölkregleringen.

Nämnden har framhållit, att den i skrivelse den 29 december 1950 hemställt, bland annat, att Kungl. Maj:t måtte i huvudsaklig överensstämmelse med ett till skrivelsen fogat förslag utfärda förordning om ändrad lydelse av förordningen den 10 juli 1947 (nr 378) om viss avgift å mjölk, grädde och ost. Skrivelsen är i hithörande delar av följande lydelse.

Enligt Kungl. förordningen den 10 juli 1947 (nr 378) om viss avgift ä mjölk, grädde och ost kan särskild avgift (utjämningsavgift) upptagas för mjölk, grädde och ost, som från mejeri levereras till annan än mejeri eller av mejeri användes för tillverkning av andra varor än smör, grädde och ost. Uppbörden av utjämningsavgifter omhänderhaves av Svenska mejeriernas riksförening och avgiftsmedlen och deras avkastning skola återgå till mejerierna i form av utjämningsbidrag för mjölk. Genom förordning den 2 juni 1950 (nr 474) har förordningen om utjämningsavgift förlängts att fr. o. in. den 1 september 1950 gälla tills vidare. Enligt förordningen kan avgift sålunda uttagas endast vid leverans av vara.

Den rikliga mjölktillförseln under 1949 ledde till en avsevärt ökad ostproduktion, vilken medförde stora avsättningssvårigheter. I anledning härav anhöll Svenska mejeriernas riksförening i en framställning den 26 november 1949, att statens livsmedelskommission ville medverka till upptagande av en avgift på all vid mejeri från och med den 1 december 1949 tillverkad ost. Genom att avgiften lades på tillverkningen i stället för på leveransen skulle man vinna två önskvärda syften, nämligen dels att genom en snabb åtgärd bemästra den svåra situation, som uppkommit genom osedvanligt hög tillverkning och lagerhållning av ost, dels att motverka att avgiften på ost träffade mejeriföretagen olika med hänsyn till deras lagringsmöjligheter. Livsmedelskommissionen fann riksföreningens förslag välbetänkt. Emellertid gav som nyss nämnts förordningen om utjämningsavgift icke möjlighet att uttaga avgift på tillverkningen. Då snabb åtgärd syntes nödvändig, var det icke möjligt att avvakta en ändring av sagda förordning, enär härtill fordrades beslut av riksdagen. Livsmedelskommissionen fann det därför nödvändigt att formellt uttaga avgiften med stöd av Kungl. kungörelsen den 26 augusti 1948 angående pristillägg för mjölk m. in., oaktat meningen var att avgiftsmedlen skulle komma riksföreningen och mejerierna till godo.

Tillverkningsavgift på ost uttages icke efter den 31 augusti 1950. Emellertid kunna fortfarande i samband med jordbruksregleringen situationer uppkomma, då snabba ingripanden fordras för att åstadkomma en lämplig avvägning av produktionen av olika mejeriprodukter. Möjlighet att uttaga tillverkningsavgift på ost bör därför alltjämt finnas. Från svenska mejeriernas riksförenings sida har även uttalats, att det av redovisningstekniska skäl kan visa sig lämpligare att beträffande ost lägga utjämningsavgiften på tillverkningen än på försäljningen. Det formella stödet för en bestäminelse härom bör emellertid erhållas genom ändring av förordningen om

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

utjämningsavgift. En ändring i förordningens 6 § bör vidtagas så att utjämningsavgift skall kunna uttagas, på sätt nu sker, beträffande mjölk och grädde på levererad vara och beträffande ost, på antingen tillverkad eller levererad vara. Den föreslagna ändringen betingas av att utjämningsbidrag bör kunna lämnas även för mejeriprodukter.»

Efter att ha erinrat om att ifrågavarande framställning hittills icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd har nämnden anfört, att de skäl, som åberopats till stöd för densamma, enligt nämndens mening alltjämt äga giltighet. Nämnden har emellertid ansett, att nämnda förordning borde ändras på ytterligare en punkt. Härom har nämnden anfört följande.

Enligt 3 § i förordningen skall för grädde utjämningsavgift utgå med högst 50 öre per kilogram. Vid tidpunkten för förordningens tillkomst var tillverkningen och försäljningen av grädde på grund av då gällande bestämmelser begränsad till sådan med en fetthalt av högst 15 procent (tunn grädde). Det i förordningen angivna högsta avgiftsbeloppet bestämdes med hänsyn till den då gällande fetthaltsbegränsningen. Bestämmelserna om sagda begränsning äro numera upphävda genom kungörelsen den 8 juli 1949, nr 441. Då avgiftens maximibelopp som ovan nämnts avser tunn grädde torde enligt grunderna för stadgandet hinder visserligen icke möta att för grädde med avsevärt högre fetthalt uttaga en i proportion till fetthaltshöjningen ökad avgift. Ur formell synpunkt torde det emellertid vara lämpligt, att detta utsäges i förordningen.

Vid övervägande av förslag till ändring av förordningen i denna del har nämnden efter samråd med Svenska mejeriernas riksförening funnit lämpligt, att det högsta belopp, som enligt förordningen må uttagas i utjämningsavgift för mjölk, grädde och ost, skall bestämmas med hänsyn till mjölkfettsinnehållet i varan. Det högsta belopp, vartill avgiften må fastställas, synes kunna bestämmas till 40 öre per 100 gram mjölkfett, som innehålles i varan. Nämnden förutsätter givetvis, att en så avfattad bestämmelse icke skall utgöra hinder för nämnden att, såsom för närvarande sker, bestämma avgiften till visst belopp för vara med viss lägsta fetthalt.

Nämnden har sålunda ansett, att jämväl 3 § i förordningen bör ändras. Nämnden har till skrivelsen fogat ett författningsutkast med de av nämnden föreslagna ändringarna.

3. Exportregleringen.

På denna punkt har nämnden till en början erinrat om att i 1947 års riksdagsbeslut angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. förutsatts, att Kungl. Maj :t eller det centrala regleringsorganet skall äga befogenhet att genom reglering av exporten vidtaga de begränsningar i denna, som kunna anses erforderliga för att hindra den inhemska producentprisnivån att stiga över importgränsen (prop. nr 75/1947, s. 390). Med importgränsen avses den inhemska producentprisnivå, som statsmakterna stödja för att bereda jordbruket full lönsamhet. I fråga om exportregleringen har nämnden i övrigt hänvisat till följande uttalanden i propositionen nr 75/1947.

Jordbrukskommittén har uttalat (s. 62).

»Några begränsningar i fråga om rätten att exportera jordbruksprodukter böra i allmänhet ej förekomma, utan jordbruket bör, som nyss nämnts, ha

41 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

frihet att avgöra om det vill sälja sina produkter inom landet eller till export. Exportmöjligheterna böra dock ej få användas för att åstadkomma en höjning av den inhemska producentprisnivån över importgränsen. Om så skulle bliva fallet, bör det allmänna ha rätt att begränsa exporten. Sådan begränsning bör för övrigt kunna vidtagas ej blott om den inhemska producentprisnivån i det ögonblick, då exporten skall ske, ligger på eller över importgränsen utan även om den inhemska producentprisnivån i sagda, ögonblick ligger ett stycke under importgränsen men det redan då framstår som sannolikt, att den inhemska producentprisnivån, om exporten tillätes, längre fram under en mera betydande del av regleringsåret kommer att ligga över den fastställda importgränsen. Därest åtgärder måste vidtagas för att begränsa exporten, böra dessa åtgärder få formen av en licensiering av densamma.»

Departementschefen har i denna del yttrat, bland annat, (s. 390).

»Därest utlandspriserna ligga över importgränsen eller import ej kan ske, saknas den möjlighet att bromsa en prisstegring å den inhemska marknaden, som ett lättande av importrestriktionerna eljest utgör. På sätt kommittén framhållit kan det emellertid ej anses rimligt om jordbruket, förutom att detsamma normalt åtnjuter ett importskydd för att den däri arbetande befolkningen skall kunna uppnå en inkomstnivå, som är likvärdig med andra befolkningsgruppers, jämväl skulle äga vid tillfällen, då prisnivån å världsmarknaden mera tillfälligt ligger över den inhemska producentprisnivå, som erfordras för att bereda jordbruket en dylik lönsamhet, begagna sig av denna stegring av världsmarknadens prisnivå för att uppnå högre priser på den inhemska marknaden. I fråga om sådana produkter, där risk för en dylik prisstegring kan tänkas komma att föreligga, torde därför böra finnas möjlighet att begränsa exporten i den mån så behövs för att hindra att den inhemska producentprisnivån skall stiga över importgränsen. I de regleringsfullmakter, som böra tillkomma Kungl. Maj :t eller det centrala regleringsorganet, torde därför böra ingå befogenhet att genom reglering av exporten vidtaga de begränsningar av denna, som kunna anses erforderliga för sagda ändamål.»

Nämnden har vidare erinrat om att föredragande departementschefen i proposition nr 245/1950 (s. 70) uttalat, att Kungl. Maj :t redan från och med regleringsåret 1951/52 borde äga att, i den mån så visade sig erforderligt, förordna om uttagande av sådana export- och importavgifter å jordbruksprodukter, som enligt 1947 års riksdags principbeslut angående riktlinjerna för jordbrukspolitiken skola kunna användas såsom medel i prisregleringsverksamheten. I fråga om regleringen av införseln av jordbruksprodukter har i förordning den 8 juni 1951 (nr 379) givits generella bestämmelser, genom vilka Kungl. Maj :t bemyndigats att uttaga införselavgifter. Några liknande generella bestämmelser rörande utförselavgifter finnas däremot icke.

De författningsbestämmelser, enligt vilka exportreglering nu kan ske inom nämndens område, har nämnden redovisat i särskilda punkter, vilkas innehåll återges i det följande.

A. Kungörelsen den !) juni 1950 (nr 325) angående allmänt exportförbud. Enligt denna kungörelse får utförsel av varor tills vidare icke äga rum med mindre tillstånd därtill (exportlicens) meddelats av central myndighet. I

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

fråga om vissa varuslag ha generella undantagsbestämmelser givits. Nämnden är licensmyndighet i fråga om de varor, som ha betydelse för jordbruksregleringen. Kungörelsen innehåller inga bestämmelser om att exportavgift skall kunna uttagas. Kungörelsen är av krisnatur, medan exportreglering på jordbrukets område enligt förenämnda riksdagsbeslut skall kunna äga rum även under normala tider.

B. Kungl. brev till statskontoret den 28 juni 1935 angående fortsatta stödåtgärder på äggmarknadens område. I detta brev ha meddelats bestämmelser som möjliggöra en utjämning av inhemska priser och priserna i utlandet. I den mån så prövas erforderligt för vinnande av önskvärd avlastning av den svenska marknaden för hönsägg eller till förhindrande av alltför starka växlingar i utförseln av nämnda varor äger nämnden sålunda till den, som erhållit tillstånd till utförsel av viss kvantitet ägg, utbetala ett med hänsyn till prisläget å exportmarknaden jämfört med prisläget å den inhemska marknaden av nämnden bestämt pristillägg. Beloppet av pristillägget per kilogram ägg skall fastställas särskilt för varje exportmarknad och varje gång för viss tidsperiod. Pristillägg har i stor utsträckning utgått under 1930-talet och senast under år 1949.

Å andra sidan kan i vissa fall avgift uttagas vid exporten. Härom stadgas i brevet följande. Den som erhåller utförseltillstånd är skyldig att, därest för någon vecka ett av jordbruksnämnden beräknat medelnettoexportpris för ägg överstiger ett av nämnden beräknat medelpartipris för ägg i Sverige, för vart kilogram under veckan exporterade ägg inom 14 dagar efter veckans utgång å statsverkets checkräkning för statskontorets räkning till riksbanken inbetala ett av nämnden fastställt belopp, motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan, medelnettoexportpriset efter avdrag av exportkostnader och skälig handelsvinst samt, å andra sidan, medelpartipriset.

De i nämnda brev upptagna bestämmelserna grunda sig på beslut av 1934 års riksdag (prop. nr 257/1934).

Exportavgift enligt dessa bestämmelser har i stor utsträckning uttagits under senare år. Sedan Sveriges export- och importförening för ägg, förening u. p. a., bildats såsom centralt organ för utrikeshandeln med ägg, har nämnden med stöd av beslut av Kungl. Maj :t den 10 november 1950 bemyndigat denna förening att enligt givna direktiv handha frågorna om avgifter och bidrag vid export av ägg.

C. Kungörelsen den 31 mars 1950 (nr 156) angående utjämningsavgift vid utförsel av vissa varor. Enligt denna kungörelse uttagas utjämningsavgifter vid utförsel av vissa till nämndens verksamhetsområde hörande varor. Avgifterna upptagas för att utjämna de bidrag, som enligt beslut av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av nämnden utgå av allmänna medel vid försäljning av varorna inom landet. Avgift utgår högst med belopp, motsvarande de bidrag av allmänna medel, som beräknas ha utgått för det för utförsel avsedda varupartiet, eller, i fall då bidrag lämnas vid import av varor av samma eller likvärdigt slag, skillnaden mellan det beräknade återanskaffningspriset och det vid exportillfället gällande priset på den inhemska marknaden.

De varor, för vilka utjämningsavgift enligt denna kungörelse kan uttagas, finnas angivna i bilaga till nämndens cirkulär nr 118/1951.

Nämnden har i skrivelse till Kungl. Maj :t den 21 april 1951 lämnat en redogörelse för motiven till och tillämpningen av denna kungörelse.

Även om exporlförbudskungörelsen icke kan väntas bli upphävd inom den närmaste tiden, har det synts nämnden lämpligt att som grund för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

av 1947 års riksdagsbeslut avsedda exportregleringen antages en särskild författning, avsedd att gälla även under normala tider. Frågan härom är enligt nämndens mening nu särskilt aktuell på grund av att statens handelsoch industrikommission och nämnden beslutat föreslå ytterligare importfrilistning av ett stort antal varor. Vidare överväges såväl inom kommissionen som nämnden ytterligare frilistning även på exportsidan. I samband härmed ha nämnden och kommissionen enats om att de varor, som äga samband med den statliga regleringen på jordbrukets område och icke nu ansetts kunna frilistas, böra överföras till speciella import- och exportförfattningar avseende jordbruksregleringsvarorna. Nämnden har ansett det lämpligt att på detta sätt avskilja sådana varor, för vilka export- och importreglering enligt 1947 års riksdagsbeslut blir aktuell även när den krisbetonade regleringen på utrikeshandelns område helt upphör. På grund härav har nämnden ansett, att en särskild förordning angående regleringen av utförseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m. borde antagas. I denna författning borde bestämmelser givas om skyldighet att söka licens vid export av sådana varor som beröras av jordbruksregleringen. Härvid borde emellertid tillståndsmyndigheten bemyndigas att medgiva såväl generella som mera speciella undantag från licensskyldigheten. Vidare syntes det lämpligt att i förordningen generella bestämmelser gåves om rätt för Kungl. Maj:t att förordna om uttagande av utförselavgifter i den mån sådana ansåges nödvändiga för genomförandet av jordbruksregleringen. Avgifter vid utförsel kunde nu i viss utsträckning uttagas enligt nyssnämnda kungörelse om utjämningsavgifter. Nämnden har emellertid erinrat om att denna kungörelse är tillämplig endast i fall, då subvention i en eller annan form lämnas för varan eller en vara av likvärdigt slag. Det har dock synts nämnden lämpligt, att exportavgifter skola kunna uttagas även om förutsättningarna härför enligt kungörelsen om utjämningsavgift icke äro förhanden. Sålunda kan det enligt nämnden vara önskvärt att i vissa fall åstadkomma exportbegränsning genom avgiftsbeläggning i stället för genom kvantitativ exportreglering.

I fortsättningen har nämnden hänvisat till ett till dess skrivelse fogat utkast till förordning angående reglering av utförseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter in. m. Nämnden har framhållit, att de föreslagna bestämmelserna i utkastet så nära som möjligt anslutits till de bestämmelser, som i fråga om införsel gälla enligt förordningen den 8 juni 1951 (nr 379) angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter in. in.

Nämnden har vidare anfört, att om den föreslagna förordningen utfärdas, det tidigare omnämnda Kungl. brevet i vad det avser exportavgifter å hönsägg torde böra upphävas. Om nämnden skulle finna behov föreligga av att uttaga utförselavgift för hönsägg eller andra i bilagan till förordningen angivna varor, borde det få ankomma på nämnden att hos Kungl. Maj :t göra framställning härom. Kungörelsen angående utjämningsavgift vid utförsel borde tills vidare bibehållas.

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Vid tillämpningen av den föreslagna förordningen borde enligt nämnden i största möjliga utsträckning generella utförseltillstånd böra givas exempelvis till sådana import- och exportföreningar, som med statsmakternas godkännande bildats för att handha import och export av vissa jordbruksprodukter. I den mån exportreglering, på grund av det utländska prisläget eller av andra skäl, ej komme att behövas för viss vara, borde vidare undantag från förordningen medgivas.

I en särskild till författningen hörande förteckning har upptagits de djur och produkter, för vilka enligt nämndens uppfattning exportreglering kan bli erforderlig även under normala tider. Det må anmärkas, att linfrö och linolja icke medlagits i förteckningen. Detta sammanhänger med att i ett samtidigt härmed framlagt förslag till regleringsanordningar på fettvaruområdet förutsatts, att den inhemska linodlingen icke skall bli föremål för det stöd, som avses skola lämnas för annan oljeväxtodling inom landet. Skulle emellertid Kungl. Maj :t i detta avseende vara av annan mening, borde givetvis förteckningen utökas att även omfatta linfrö och linolja.

4. Införselregleringen.

Nämnden har framhållit, att som bilaga till förordningen den 8 juni 1951 (nr 379) angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter in. m. i en förteckning upptagits de djur och varor, förordningen skall gälla. Av skäl som nämnden under avsnittet rörande exportreglering anfört har den ansett att även denna förordning borde omfatta samtliga icke frilistade djur och jordbruksprodukter, som äro av betydelse för den statliga regleringsverksamheten på jordbrukets område. I anledning härav borde den vid förordningen fogade förteckningen utökas med ett antal varuslag. Nämnden har påpekat, att linolja och linfrö icke medtagits i bilagan, av samma anledning som förut angivits vid behandlingen av exportregleringen. Nämnden har vidare påpekat, att vissa vallväxtfröer upptagits i den till den föreslagna utförselförordningen hörande förteckningen, medan samma fröer icke återfinnas i motsvarande förteckning vid införselförordningen. Anledningen härtill är enligt nämnden att lantbruksstyrelsen är tillståndsmyndighet i vad avser införsel av dessa varor medan nämnden är sådan myndighet i fråga om utförseln.

Vidare har nämnden anfört, att från tullverkets sida föreslagits viss redaktionell ändring till förtydligande av 4 § andra stycket a) och 6 § andra stycket i förordningen. De ifrågasatta ändringarna i dessa stadganden och förteckningen ha av nämnden införts i ett till skrivelsen fogat författningsutkast.

Enligt nyssnämnda förslag av fettråvarukommittén skall införseln av fettämnen regleras genom en förordning angående reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror m. m. Nämnden har framhållit, att kommitténs utkast till sådan förordning innefattar möjlighet att uttaga införselavgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236. 45

Nämnden har till slut sammanfattat sitt förslag till författningsändringar på följande sätt.

Förslaget innebär:

att kungörelsen den 15 juni 1951 (nr 452) angående tullfrihet under viss tid för korn och malt erhåller fortsatt giltighet tills vidare till och med den 30 augusti 1953;

att förordningen den 10 juli 1947 (nr 378) om viss avgift å mjölk, grädde och ost ändras i huvudsaklig överensstämmelse med nämndens utkast;

att förordning angående reglering av utförseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter in. in. utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med nämndens utkast;

att 6 § i kungörelsen den 31 mars 1950 (nr 156) angående utjämningsavgift vid utförsel av vissa varor ändras så till vida att första stycket utgår och i andra stycket orden »även i fall som ej avses i första stycket» borttagas;

samt att förordningen den 8 juni 1951 (nr 379) angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. in. ändras på sätt framgår av nämndens författningsutkast.

Brödsädsregleringen.

Om försörjningsläget beträffande brödsäd har jordbruksnämnden till en början framhållit, att övergångslagren inom landet den 1 september 1952 kunna beräknas uppgå till omkring 300 000 ton kvarnduglig vara, varav 150 000 ton höstvete eller utländskt vete, 100 000 ton svenskt vårvete och 50 000 ton råg. Häri innefattas kvarnarnas lager av brödsäd av gammal skörd ävensom cirka 30 000 ton utländskt vete, som Svenska spannmålsaktiebolaget torde komma att inköpa för leverans före den 1 september 1952. Storleken av 1952 års brödsädsskörd har på basis av beräkningarna i jordbrukskalkylen uppskattats till en kvantitet, som vid normalskörd skulle med omkring 25 000 ton understiga försörjningsbehovet. Nämnden har emellertid framhållit, att denna uppskattning bygger på mycket osäkra förutsättningar i fråga om övervintring och skördeutbyte ävensom om vårveteodlingens areal. Såvida inga svartrostangrepp inträffa innevarande år, anser sig nämnden dock icke böra räkna med att bristen blir större än 75 000 ton.

Någon större risk för en omfattande utfodring av brödsäd torde enligt nämndens uppfattning icke föreligga, eftersom man räknar med en ökad fodersädsodling.

I en till jordbruksnämnden ingiven, den 28 februari 1952 dagtecknad skrivelse har Svenska spannmålsaktiebolaget redogjort för sina synpunkter på bland annat brödsädsregleringen under nästa produktionsår. Skrivelse torde som bilaga få fogas till detta protokoll (bilaga 7). I skrivelsen har bolaget erinrat om att regleringsåtgärderna på de områden, som beröra bolagets verksamhet, varit utformade på i stort sett oförändrat sätt alltsedan konsumtionsåret 1950/51. I fråga om brödsäden innebär detta, att spannmålshandlare och kvarnar genom avtal med bolaget förbundit sig att till jordbrukarna erlägga vissa under konsumtionsåret successivt stigande garanti-

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

priser, vilka priser äro hänförliga till ett visst mindre antal prisorter. Bolaget å sin sida har genom nämnda avtal åtagit sig att den 1 juni 1952 inlösa all till bolaget från handeln och industrien hembjuden brödsäd. Dessutom skall bolaget till priser, som med 1 krona 50 öre per deciton överstiga garantipriserna till jordbrukarna, vid behov samt i mån av tillgång tillhandahålla kvarnindustrien brödsäd. Dessa priser gälla emellertid i regel i vissa importhamnar, från vilka industrien alltså i allmänhet har att bära fraktkostnaderna. På grund av den svaga kvaliteten hos 1951 års brödsädsskörd blev det nödvändigt att i väsentliga stycken uppmjuka de vanligen gällande kvalitetsbestämmelserna och prisregleringsskalorna. Dessutom måste bolaget med hänsyn till den inom landet osedvanligt ojämna tillgången på svenskodlad brödsäd av kvarnduglig kvalitet lätta något på de bestämmelser, som principiellt skolat tillämpas vid bolagets försäljning till kvarnindustrien av sådan brödsäd.

Trots vad sålunda och i övrigt anförts har bolaget ansett sig kunna konstatera, att regleringsåtgärderna i stort sett utfallit väl. Några i princip ändrade regleringsbestämmelser äro därför enligt dess mening icke erforderliga eller ur dess synpunkt önskvärda. Därvid har bolaget dock utgått ifrån att vid någorlunda normala skördeförhållanden inom landet de för 1951 års skörd tillämpade särskilda kvalitets- och prisregleringsskalorna skola slopas samt en återgång ske till i dessa avseenden tidigare gällande bestämmelser.

I detta sammanhang har bolaget redogjort för vissa från kvarnindustriens sida framförda önskemål. Härvid har bolaget anfört följande.

Från kvarnindustriens sida har det framhållits, att de generella bestämmelser, vilka innebära, att bolagets försäljningar av såväl svensk som importerad brödsäd skola kostnadsberäknas som vore de företagna från vissa bestämda importhamnar, för inlandskvarnarna utgöra en icke rättvis belastning, samtidigt som inlandsspannmålen i allmänhet icke belastat bolaget med häremot svarande kostnader. Det har ock framhållits, att det förhållandet, att vissa prisorter, vilka onekligen äro hamnplatser, icke av bolaget betraktas som importhamnar för brödsäd, emellanåt åstadkommit vissa egendomliga konsekvenser, vilka äro särskilt påtagliga i Skåne och Halland. Sålunda äro exempelvis Hälsingborg och Halmstad prisorter och kvarnarna därstädes äro därför enligt sin åtaganden mot bolaget skyldiga att för svenskodlad brödsäd erlägga de fastställda garantipriserna, samtidigt som de för från bolaget inköpt brödsäd, antingen denna är svensk eller importerad, äro skyldiga betala de för bolagets försäljning i importhamn fastställda priserna ökade med fraktkostnaden från närmaste importhamn, som i nämnda fall är Malmö.

Enligt bolagets mening äro båda de från kvarnindustriens sida framförda synpunkterna beaktansvärda. Redan vid ett normalt skördeutfall inom landet är det nämligen med hänsyn till de för närvarande ringa höstsädsarealerna möjligt, att inlandskvarnarna i vissa fall kunna bliva missgynnade. Emellertid synes den närmare behandlingen av denna fråga kunna anstå intill dess skördeutfallet kan närmare överblickas. Av principiell betydelse är däremot det andra spörsmålet, nämligen det om importhamnarna

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

och prisorterna. För sitt vidkommande anser bolaget, att antalet prisorler i Skåne och även i Halland blivit för stort för att regleringsapparaten skall fungera tillfredsställande. Inom övriga delar av landet äro samtliga prisorter samtidigt importhamnar. Då det vidare torde medföra mycket obetydligt ökade kostnader för bolaget, om Landskrona, Hälsingborg och Halmstad medtagas som importhamnar för brödsäd, vill bolaget förorda en utvidgning av antalet importhamnar att omfatta även dessa prisorter.

I sin skrivelse har bolaget även upptagit frågan om en utökning av antalet prisorter för brödsäd. Efter att ha erinrat om att yrkande om dylik utökning bland annat framställts i motionerna I: 232 och II: 306 till årets riksdag har bolaget framhållit som sin mening, att en utökning i hög grad skulle försvåra bibehållandet av de nu tillämpade regleringsanordningarna. Bolaget har anfört härom.

Sålunda skulle bolaget vid en utökning av antalet prisorter icke kunna tilllämpa de nuvarande reglerna för försäljning av bolaget tillhörig brödsäd, som by§§a Pa den förutsättningen, att inlandskvarnarna som regel erhållit sin svenskodlade brödsäd till lägre priser än kustkvarnarna. Prisorter inne i landet skulle nämligen innebära, att priserna å den inhemska brödsäden inne i landet lyftas upp till samma nivå som vid kusten, där all mer betydande kvarnindustri är belägen. I stället torde bolaget då få övergå till det tidigare tillämpade systemet att bära praktiskt taget alla fraktkostnader för till industrien från såväl bolaget som handeln försåld brödsäd. I ovan berörda motioner föreslås bl. a., att Visby skall göras till prisort. Ur de synpunkter bolaget nyss anfört, spelar det måhända icke någon annan större praktisk roll, om Gotland får en prisort, än att bolaget får betala transporterna till fastlandet av Gotlandsspannmålen. Ur principiell och jordbrukspolitisk synpunkt synes det dock svårt att enbart förklara Visby som prisort, ty Visby torde ur här ifrågavarande synpunkt icke ha något företräde framför vissa orter i de av motionärerna nämnda länen, beträffande vilka bolagets betänkligheter gälla i full utsträckning.

Bolaget har vidare anfört, att frågan om ett större antal prisorter aktualiserar en omläggning av nuvarande system med fasta, successivt stigande garantipriser till ett inlösningsförfarande, som skulle innebära, att bolaget först i slutet av ett konsumtionsår efter hembud inköper kvarliggande brödsädspartier. Emellertid har bolaget funnit det mest ändamålsenligt att bibehålla de nuvarande regleringsanordningarna.

Slutligen har bolaget framhållit, att de berörda spörsmålen äro av sådan art, att de knappast kunna avgöras, förrän de inhemska skördeförhållandena kunna börja överblickas. Likaså är det av betydelse, huru möjligheterna till fortsatt spannmålsimport komma att gestalta sig.

Till spannmål sbolagets skrivelse den 28 februari 1952 hade fogats ett särskilt yttrande av herr Näsgård, som ansett att — under förutsättning av en någorlunda god skörd — en anordning med inlösningsförfarande och stödköp i första hand borde komma i fråga vid utformningen av regleringssystemet för brödsäd, varjämte han uttalat sig för en ökning av antalet prisorter.

Jordbruksnämnden har anslutit sig till bolagets uppfattning, att regle-

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

ringsbestämmelserna i stort sett böra utformas på samma sätt som under innevarande regleringsår. Det synes nämnden därvid lämpligt att genomföra den av bolaget föreslagna anordningen, att samtliga prisorter skola betraktas som importhamnar. Skulle utsikterna för 1952 års skörd komma att avsevärt förbättras, torde dock Kungl. Maj :t böra ha riksdagens bemyndigande att övergå till ett sådant inlösningsförfarande, som berörts i bolagets skrivelse. Den närmare utformningen av förfarandet bör enligt nämnden anstå till en senare tidpunkt, då bättre kännedom erhållits rörande skördeutsikterna.

Beträffande frågan om utökningen av antalet prisorter har nämnden framhållit, att denna i skilda sammanhang diskuterats alltsedan prisorterna för regleringsåret 1950/51 begränsades till ett antal kustorter; önskemål om en utökning hade även framförts från jordbrukarnas sida i samband med överläggningarna om prissättningen på brödsäd av 1952 års skörd. I detta sammanhang har nämnden vidare anmält en framställning den 1 april 1952 av Ölands ortsförbund av Riksförbundet Landsbygdens folk om införandet av en prisort på Öland. Efter att ha erinrat om att jordbruket vid omläggningen 1950/51 genom en höjning av grundpriserna erhöll kompensation för den genomsnittliga inkomstminskning, som beräknades bli en följd därav, har nämnden bestämt avstyrkt, att antalet prisorter utökas. Därvid har nämnden anfört bland annat följande.

Såväl från nämndens som från bolagets sida har tidigare många gånger framhållits, att en utökning av antalet prisorter måste komma att medföra en stor regleringsapparat, enär ersättningar för fraktkostnader skulle bli nödvändiga i betydligt större utsträckning än vad som nu är fallet. Kostnaderna för administration och för ökade fraktersättningar skulle icke stå i rimlig proportion till den eventuella fördelen för de jordbrukare, som skulle ha något att vinna på en utökning av antalet prisorter. Såsom bolaget i sitt yttrande påpekat skulle en eventuell omläggning av systemet medföra konsekvenser även i fråga om bolagets försäljning till kvarnarna. Förenämnda kostnadsökningar begränsas sålunda icke till de brödsädskvantiteter, som jordbrukarna inom berörda områden saluföra. Vidare må påpekas, att om en ort, dit brödsäd icke naturligt skall dragas, blir prisort, medför detta utan tvivel att transporter verkställas på ett mindre rationellt sätt, vilket i sista hand för konsumenterna måste medföra kostnadsfördyringar.

Med de priser som av nämnden föreslås för brödsäd av 1952 års skörd synes dessutom fördelen för jordbrukarna i inlandet av ett större antal prisorter komma att bliva förhållandevis obetydlig. Även om vinsten på sina håll skulle uppgå till omkring 1 krona per deciton utgör detta endast 2 procent av priset. Vinsten måste också ses mot bakgrunden av den prishöjning av 20—23 kronor per deciton, som ägt rum under loppet av två år. Det må i detta sammanhang nämnas, att skillnaden i odlarpris för fodersäd mellan överskotts- och underskottsområden innevarande regleringsår uppgått till cirka 10 procent. Brödsädsodlingen kan sålunda inom de berörda områdena även med nuvarande system anses starkt gynnad i förhållande till fodersäd, för vilken prisbildningen är fri.

Vidare må framhållas, att anledningen till att ett system med ett flertal prisorter även i inlandet tidigare ansågs motiverat var att man då hade leveranstvång för brödsäd, innebärande förbud mot utfodring även för od-

49 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

laren själv. När leveranstvånget hävdes var det naturligt att slopa även inlandsprisorterna, vilka voro av ren kriskaratkär.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har nämnden bestämt avvisat förslaget om utökning av antalet prisorter, särskilt såvitt avser prisorter i inlandet. Att övergå till ett inlösningssystem anser nämnden ej heller för närvarande tillrådligt, eftersom utsikterna för 1952 års brödsädsskörd snarast äro sådana att densamma ej kan antagas komma att täcka behovet.

I fråga om förslaget att införa en prisort på Gotland har nämnden — under förutsättning att det gäller endast särbestämmelser för Gotlands del utan konsekvenser för andra i viss mån lika avlägsna områden på fastlandet — förklarat sig kunna intaga en välvilligare ställning. Nämnden har anfört härom.

I sin skrivelse påpekar bolaget, att olägenheterna av ett utvidgat prisortssystem icke äro så betydande om frågan kan begränsas till att införa eu prisort på Gotland. Kvarnindustrien på denna ö är nämligen av så ringa omfattning, att några komplikationer i fråga om bolagets försäljningar icke skulle ifrågakomma. Från jordbrukets förhandlingsdelegation har särskilt starkt framhållits önskemålet om att i någon form möjliggöra en för odlarna fördelaktigare avräkningsmetod för den gotländska brödsäden än vad som är möjligt med nuvarande system. Därvid har påtalats öns isolerade, läge, vilket gör att praktiskt taget all på ön producerad brödsäd måste bli' föremål dels för transport till hamn, dels transport från gotlandshamn till fastlandet, vartill kommer omlastningskostnader i samband med lastningen till fartyg. I samband därmed har även påpekats att de gotländska jordbrukarna få vidkännas höga transportkostnader för gödningsämnen och fodervaror.

Enligt den uppgörelse som träffats mellan Sveriges segelfartygsförening och Betraktarnas intresseförening uppgives transportkostnaden från gotlandshanmar till närmaste prisort på fastlandet, Norrköping, utgöra 1 krona 15 öre per deciton. Till Stockholm är fraktkostnaden obetydligt dyrare (skillnaden torde endast uppgå till 2 å 3 öre per deciton). I transportkostnaden bör även inräknas assurans och risk för resesvinn, vilket, räknat efter ett spannmålspris på 50 å 55 kronor per deciton, kan uppskattas till 15 å 20 öre. Omlastningskostuaderna i samband med lastningen i fartyg kan beräknas utgöra 30 å 40 öre per deciton. Sammanlagt bli dessa kostnader alltså 1 krona 60 öre å 1 krona 75 öre per deciton. Härav kan det synas skäligt att lämna ersättning dels för omlastningskostnaderna, vilka såsom framhållits icke kunna undvikas, dels för en del av fraktkostnaderna, förslagsvis en tredjedel av dessa eller avrundat 35 öre per deciton, varigenom det sammanlagda bidraget skulle komma att utgöra 75 öre per deciton. Det förutsättes då, att spannmålsbolaget för all brödsäd som transporteras från Gotland lämnar transportbidrag med 75 öre per deciton och att den gotländska spannmålshandeln förbinder sig att vid avräkning med jordbrukarna icke tillämpa högre prisortsavdrag än verkliga fraktkostnaderna till närmaste prisort med avdrag av sagda bidrag. Det totala saluöverskottet av brödsäd på Gotland brukar uppgå till i runt tal 10 000 ton, vilket skulle innebära att den sammanlagda utgiften för bolaget för dessa transportbidrag kan beräknas uppgå till omkring 75 000 kronor. Administrationen av utbetalningarna blir ej heller särskilt betungande.

Såsom ovan anförts bar från Ölands ortsförbund av Riksförbundet Landsbygdens folk gjorts eu framställning, att nämnden även i fråga om Öland 1 Ilihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 236.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

skulle medverka till ett lägre prisortsavdrag. Öland är ju i viss mån isolerat på samma sätt som Gotland. Härvid är dock enligt nämnden att märka, att fraktkostnaderna från Öland till närmaste prisort och kvarnplats, Kalmar, är betydligt lägre än motsvarande kostnader från Gotland. De prisortsavdrag, som tillämpats innevarande år, ha sålunda varit i Färjestaden 65 öre och i Borgholm, Mörbylånga och Stora Rör 75 öre per deciton. Även om en särbestämmelse om transportbidrag för Gotland med 75 öre per deciton genomföres, komma sålunda odlarna på Gotland att snarast erhålla lägre pris för brödsäden än ölänningarna. Med hänsyn härtill har nämnden ansett sig icke kunna tillstyrka att ersättning lämnas för transport av brödsäd från Öland.

Slutligen har nämnden förklarat, att därest riksdagen, mot nämndens och bolagets bestämda avstyrkan, skulle besluta att införa prisorter även i inlandet, nämnden för sin del vill biträda bolagets förslag om att oberoende av skördeutfallet övergå till ett system med successivt stigande minimipriser samt ett inlösningsförfarande vid lämplig tidpunkt på sommaren 1953. Brödsädshandeln kan då ostört fortgå fram till inlösendagen.

Vad härefter angår priserna på brödsäd av 1952 års skörd har nämnden i skrivelse till Kungl. Maj :t den 26 februari 1952 föreslagit, att dessa skulle höjas med 10 kronor per deciton utöver motsvarande priser för 1951 års skörd. Nämnden hade därvid förutsatt, att de kvalitetsbestämmelser och prisregleringsskalor, som tidigare gällt för 1950 års skörd men som tillfälligt ändrats innevarande regleringsår, skulle återinföras. Vidare hade förutsatts, att handeln och kvarnarna skulle åläggas inbetala prisstegringsavgift för lager av gammal skörd i samband med prishöjningen.

Beträffande de överväganden, som legat till grund för detta förslag, torde jag få hänvisa till följande sammanfattning ur skrivelsen den 26 februari 1952.

Om Sveriges brödsädsförsörjning regleringsåret 1952/53, under förutsättning av normala förhållanden i fråga om övervintring och skördeutfall, skall kunna tryggas utan avsevärd import från utlandet, är det med hänsyn till den låga höstvetearealen nödvändigt, att vårvete odlas i samma utsträckning som år 1951.

Det synes uppenbart, att beslutade eller blivande prishöjningar på fläsk komma att påverka foderpriserna. I varje fall komma jordbrukarna vid planeringen av sin spannmålsodling att räkna med ett pris på fodersäd, motsvarande förädlingsvärdet vid fläskproduktion. Vetepriset måste fastställas med beaktande härav samt med hänsynstagande till det främst på grund av rostskadorna otillfredsställande utfallet av 1951 års vårveteskörd. Odlarna böra därför garanteras ett överpris på vårvete i förhållande till andra vårsådda grödor. För att en oförändrad odlingsareal skall kunna ernås, erfordras enligt nämndens mening en höjning av vårvetepriset med åtminstone 10 kronor per deciton.

En höjning av vårvetepriset föranleder vissa konsekvenser beträffande prissättningen på det höstvete, som redan såtts. Av olika skäl bör en höjning av vårvetepriset med 10 kronor per deciton medföra en lika stor höjning för höstvete. Jordbrukets förhandlingsdelegation har biträtt nämndens förslag om angiven höjning av vetepriset.

Öl

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

En höjning av vetepriset anser nämnden även böra medföra en justering uppåt av rågpriset. Enligt nämndens uppfattning finnas emellertid skäl för att prishöjningen göres något mindre för råg än för vete. Förhandlingsdelegationen har anfört, att prissättningen på råg ej kan inverka på odlingen under innevarande regleringsår, eftersom vårråg odlas i mycket begränsad omfattning. Med hänsyn härtill har delegationen föreslagit, att även priset på råg nu skall höjas med 10 kronor per deciton. Delegationen har samtidigt förklarat sig beredd att senare diskutera prisskillnaden mellan vete och råg av 1953 års skörd. Under sådana omständigheter vill nämnden ej motsätta sig, att priset på råg av 1952 års skörd höjes med samma belopp som priset på vete. Nämnden förutsätter därvid, att frågan om ändring av prisrelationerna mellan höstvete och råg av 1953 års skörd upptages till behandling i god tid före 1952 års höstsådd.

I sin skrivelse den 22 april 1952 har nämnden i fortsättningen erinrat om att vetepriset, enligt överenskommelsen den 1 april 1952, med hänsyn till bristen i jordbrukskalkylen och behovet under nuvarande förhållanden av en särskilt stark stimulans för vårveteodlingen, skall höjas med 3 kronor per deciton utöver den tidigare föreslagna höjningen med 10 kronor per deciton. Skillnaden i grundpris mellan höstvete och råg ökas därigenom från 1 krona 50 öre till 4 kronor 50 öre per deciton, medan prisskillnaden mellan höstvete och vårvete bibehålies oförändrad vid 2 kronor per deciton. Nämnden har anfört, att lämpligheten av denna ytterligare höjning i och för sig kan diskuteras, men har framhållit, att det inhemska vetepriset efter höjningen alltjämt kommer att ligga mer än 10 kronor per deciton lägre än det pris, utländskt vete för dagen betingar i EPU-valuta vid inköp utanför internationella veteavtalet, samt att man, om överskott skulle uppstå, icke behöver riskera någon förlust på veteodlingen, eftersom stor efterfrågan föreligger även på vete utanför veteavtalet. Vidare kan enligt nämnden det nya vetepriset icke anses ligga för högt i förhållande till det förädlingsvärde på korn och annan foderspannmål, vilket uppnås vid det fläskpris, som enligt prisuppgörelserna kan väntas hösten 1952.

Nämndens förslag till garantipriser för brödsäd av 1952 års skörd vid leverans till prisort från och med den 1 september nämnda år redovisas i efterföljande sammanställning. Förslaget förutsätter bibehållandet av innevarande års regleringssystem samt oförändrad ersättning för ränte- och lagringskostnader i form av successiv prishöjning. Som en jämförelse ha även medtagits garantipriserna för 1951 års skörd. Priserna avse kronor per deciton.

Vårvete Höstvete Råg

1951/52 1952/53 1951/52 1952/53 1951/52 1952/53

1—10 sept........... 42:10 55:10 40: 10 53: 10 38: 60 48: 60

11-20 » .......... 42:20 55:20 40: 20 53: 20 38:70 48:70

21—30 » .......... 42:30 55:30 40: 30 53:30 38:80 48:80

1—10 okt........... 42: 40 55: 40 40: 40 53: 40 38: 90 48: 90

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

och så vidare med 10 öres stegring den 1, 11 och 21 i varje månad och med sista prisstegringen den 21 maj, då priserna sålunda bli för vårvete 57: 70, för höstvete 55: 70 och för råg 51:20, allt i kronor per deciton.

Nämnden har framhållit, att det kan tänkas, att den successiva prisstegringen med hänsyn till den ökning av ränte- och lagringskostnader, som blir en följd av de höjda grundpriserna och de ökade arbetskostnaderna, måste justeras. Till denna fråga har nämnden uppgivit sig ämna senare återkomma, men har redan nu framhållit, att eu större successiv prisstegring kommer att medföra en sänkning av de i ovanstående tabell angivna begynnelsepriserna.

Vidare har nämnden anfört, att den förutsätter att Kungl. Maj :t erhåller bemyndigande att föreskriva att handelskvarnar och andra företag, som bedriva yrkesmässig handel med spannmål, skall till spannmålsbolaget inbetala prishöjningsavgift för lager av brödsäd av gammal skörd med belopp motsvarande prishöjningen den 1 september 1952.

Nämnden har slutligen anmält, att ledamöterna herrar Bengtsson och von Horn i ett särskilt yttrande anslutit sig till den i protokollsanteckning till prisöverenskommelsen den 1 april 1952 uttalade uppfattningen i fråga om en utökning av antalet prisorter för brödsäd.

Regleringen av fodersäd och andra fodermedel.

Rörande försörjningsläget i fråga om fodersäd har jordbruksnämnden anfört, att tillgången på såväl inhemsk som importerad fodersäd under innevarande regleringsår varit tillfredsställande. Priserna på inhemsk vara ha anpassat sig efter de priser, som fastställts för spannmålsbolagets försäljning av importvara. Dessa försäljningspriser ha avvägts så, att de icke inbjudit till utfodring av kvarnduglig brödsäd. Särskilt under de senaste månaderna ha odlarnoteringarna i de mellansvenska överskottsområdena varit förhållandevis låga, beroende på att efterfrågan på fodersäd i Sydsverige till största delen tillgodosetts med majs och sorghum. I slutet av mars var sålunda den mellansvenska noteringen för foderkorn 34 kronor, för blandsäd och vithavre 32 kronor 50 öre till 33 kronor och för svarthavre 32 kronor, allt per deciton, samtidigt som garantipriserna voro för höstvete 42 kronor och för råg 40 kronor 50 öre. Priset för majs till förbrukare i importhamn har sedan slutet av februari månad varit 38 kronor 50 öre per deciton.

Nämnden har i fortsättningen erinrat om att i jordbrukskalkylen räknats med en höjning av fodersädsarealen med närmare 30 000 hektar, motsvarande en ökning av fodersädsskörden med cirka 60 000 ton i förhållande till föregående års skörd, ökningen torde enligt nämnden komma att uppvägas av minskad utfodring av brödsäd. Importbehovet har nämnden uppskattat till omkring 150 000 ton fodersäd och cirka 90 000 ton kli. En del av fodersädskvantiteten uppges vara inköpt. Någon svårighet att verkställa inköp av återstående kvantiteter anses icke föreligga, såvida icke förhållandena på världsmarknaden avsevärt förändras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

53 Spannmålsbolaget har i sin förutnämnda skrivelse uttalat, att några ändrade regleringsbestämmelser i fråga om fodersäd och fodermedel knappast äro nödvändiga. Bolaget har dock, i likhet med föregående år, ifrågasatt om icke bestämmelserna om förbrukarpriser lämpligen borde slopas, eftersom det visat sig, att bestämmelserna om såväl partihandels- som förbrukarpriser haft benägenhet att fastlåsa handelsmarginalerna på ett för köparna mindre önskvärt sätt. Med anledning härav har nämnden redan beslutat, att bolaget från den 1 april 1952 endast skall tillämpa fasta försäljningspriser till partihandlare.

Vidare har bolaget ifrågasatt, huruvida icke något högre priser borde tilllämpas i vissa hamnar av mindre betydelse än i de egentliga importhamnarna. Nämnden har anfört, att den kommer att upptaga denna fråga till behandling, sedan bolaget närmare preciserat sina önskemål.

I fortsättningen har nämnden erinrat om att fraktbidrag för närvarande utgår för transporter av såväl fodersäd som andra fodermedel till Norrland. Bidraget, som är maximerat till 2 kronor 50 öre per deciton, utgöres av verkliga transportkostnader för hel järnvägsvagn med avdrag av 1 krona 25 öre per deciton. Nämnden har ansett att, oaktat de nu inträdda fraktfördyringarna, fraktbidraget under regleringsåret 1952/53 bör utgå efter samma grunder som för närvarande.

Potatisregleringen.

Jordbruksnämnden har meddelat att den, efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 12 oktober 1951, träffat överenskommelse med Sveriges stärkelseproducenters förening u. p. a. angående föreningens inköp och försäljning av potatisstärkelse under tiden den 1 oktober 1951—den 30 september 1952. Avtalet innebär, bland annat, att föreningen skall inköpa den mängd potatisstärkelse, som framställes enligt meddelade tillverkningslicenser å högst 300 000 deciton. Enligt 7 § i avtalet åtager sig nämnden — under förutsättning av statsmakternas godkännande och därest avtalet ej skulle förnyas för tillverkningsåret 1952/53 — att vidtaga eller föranstalta om åtgärder från statens sida, vilka skola bereda föreningen möjlighet att erhålla dels minst 81 kronor per deciton för den 1 oktober 1952 inneliggande lager av potatisstärkelse, dock med avdrag av 30 000 deciton, dels ersättning för ränte- och lagringskostnader enligt i avtalet angivna grunder för inneliggande lager av potatisstärkelse med undantag av 30 000 deciton under tre månader, räknat från och med den 1 oktober 1952. Vidare skall enligt 9 § i avtalet av den föreningen tillerkända handelsmarginalen, sammanlagt tre öre per kilogram potatisstärkelse, ett belopp motsvarande ett öre per kilogram under tillverkningsåret försåld potatisstärkelse, avsättas till eu särskild fond, benämnd rationaliseringsfonden. Medel ur denna fond skola användas till främjande av rationaliseringsåtgärder inom stärkelseindustrien och må ej disponeras utan medgivande av nämnden eller annan statlig myndighet.

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Vid lämnandet av bemyndigande till nämnden att ingå nämnda avtal har Kungl. Maj :t gjort förbehåll för att den i 7 § av avtalet gjorda utfästelsen vinner riksdagens godkännande och förklarat sig vilja göra framställning härom till riksdagen. Nämnden har hemställt, att sådant godkännande måtte inhämtas.

Nämnden har anfört, att föregående års potatisskörd kvantitativt sett var något lägre än vad man brukar räkna med som normalskörd samt att densamma inom vissa delar av Mellansverige och nedre Norrland blev avsevärt lägre än riksmedeltalet. Då vidare potatisskörden inom vissa delar av riket ej blev kvalitativt fullgod och därjämte mindre lagringsduglig, uppkom redan under hösten en livlig efterfrågan på den bättre matpotatisen. Som en följd härav inträdde en kraftig stegring av priset på matpotatis under tiden till omkring årsskiftet. Därefter har matpotatispriset hållit sig i stort sett konstant, vilket enligt nämnden torde bero på dels att tillgången på inhemsk matpotatis visade sig vara något bättre än vad man under hösten räknade med, dels att det förekom en viss import av matpotatis från Danmark. Nämnden har uppgivit, att den meddelat licenser för import av sammanlagt 11 000 ton matpotatis från Danmark. Huruvida hela den licenserade kvantiteten kommer att importeras, är ännu ovisst. I förhållande till den sammanlagda konsumtionen av potatis rör sig importen av dansk potatis om en ytterst obetydlig kvantitet. Den har föranletts främst av svårigheterna att få fram tillräckliga kvantiteter inhemsk matpotatis av fullgod kvalitet men även av angelägenheten av att få den sämre inhemska matpotatisen överförd till stärkelsefabrikerna. Potatisleveranserna till stärkelsefabrikerna ha nämligen varit otillräckliga för att tillgodose den inhemska efterfrågan på potatisstärkelse.

Beträffande tillverkningen av potatisstärkelse har nämnden i övrigt anfört i huvudsak följande.

För tillverkning av potatisstärkelse har nämnden för tillverkningsåret 1951/52 utlämnat licenser om sammanlagt cirka 270 000 deciton. På grund av den svaga potatisskörden och den på grund därav ökade efterfrågan på potatis för konsumtionsändamål ha leveranserna av stärkelsepotatis blivit avsevärt lägre än vad nämnden från början haft anledning att räkna med. Såvitt hittills kan bedömas torde årets stärkelsetillverkning komma att stanna vid endast obetydligt mer än 200 000 deciton. På grund härav och då inneliggande lager av potatisstärkelse vid tillverkningsårets början var onormalt lågt, har stärkelseföreningen i samråd med nämnden sett sig nödsakad att från och med den 1 januari 1952 begränsa försäljningen av potatisstärkelse till kvantiteter, som motsvara 5 procent av de normala inköpen av föreningens kunder.

I fråga om framställningen av potatissprit har nämnden anfört.

Även beträffande tillverkningen av polatissprit får man utgå från en lägre tillverkning än vad från början räknats med. Enligt hittills ingångna rapporter torde tillverkningen av potatissprit komma att uppgå till endast cirka 17 miljoner liter råsprit av normalstyrka, vilken kvantitet motsvarar omkring hälften av vad Aktiebolaget Vin- & spritcentralen varit berett inköpa under innevarande tillverkningsår.

55 Knngl. Maj.ts proposition nr 236.

Potatisskörden har under de tre senaste åren icke varit tillräcklig för att tillgodose såväl konsumtionsbehovet som den behövliga tillverkningen av potatisstärkelse och potatissprit. Detta har enligt nämnden främst berott på att potatisen under nämnda år till följd av otjänlig väderlek icke lämnat full skörd men även på nedgången av potatisarealen, som de två sistförflutna åren stannat vid cirka 130 000 hektar. Denna areal torde nämligen även vid en normal skörd icke vara fullt tillräcklig för att få fram den kvantitet potatis, som erfordras för att tillgodose såväl konsumtionsbehovet som efterfrågan på stärkelse och potatisbrännvin. Nämnden har därför ansett det angeläget vidtaga åtgärder för att stimulera till en ökad odling av potatis, bland annat vid prissättningen på fabrikspotatis av 1952 års skörd.

Beträffande nyssnämnda prissättning har nämnden till en början erinrat, att ingångspriset på sådan potatis för närvarande utgör 41 öre per stärkelseprocent och hektoliter (genomsnittspriset utgör cirka 42 öre per stärkelseprocent och hektoliter). Vid förhandlingar med odlarorganisationerna för potatis ha dessa begärt en höjning av priset på grund av de ökade odlingskostnaderna, vilka med hänsyn till att potatisen är en i hög grad arbetskrävande odling komma att starkt påverkas av de höjda arbetslönerna inom jordbruket. På grund härav samt med hänsyn till önskvärdheten att i år erhålla en större odling av fabrikspotatis än de senaste åren ha nämnden och odlarorganisationerna enats om att ingångspriset på fabrikspotatis under det kommande tillverkningsåret skall utgöra 49 öre per stärkelseprocent och hektoliter med sedvanliga säsongtillägg (genomsnittspriset blir cirka 50 öre per stärkelseprocent och hektoliter). Överenskommelsen har biträtts av jordbrukets förhandlingsdelegation. Under hänvisning härtill har nämnden hemställt, att priset på fabrikspotatis för nästa regleringsår skall höjas med åtta öre per stärkelseprocent och hektoliter.

Oljeväxtregleringen.

Beträffande oljeväxtregleringen har jordbruksnämnden hänvisat till sin skrivelse till Kungl. Maj :t den 26 februari 1952 med förslag rörande bland annat prissättningen på brödsäd och oljeväxter av 1952 års skörd. Jag torde därför i detta sammanhang få redogöra för det huvudsakliga innehållet i nämnda skrivelse i vad denna berör oljeväxtregleringen.

Nämnden har i skrivelsen inledningsvis erinrat om att Kungl. Maj :t genom beslut den 6 juli 1951 förklarat sig ämna i fråga om höstraps och höstrybs av 1952 års skörd med en renhet av 96 procent och en vattenhalt av 18 procent fastställa ett odlarpris av 80 öre per kilogram. Beslutet innebar vidare, att Kungl. Maj :t framdeles skulle meddela beslut om ändring av detta pris, därest så i anslutning till de allmänna förhandlingarna rörande jordbrukets prisfrågor skulle befinnas påkallat med hänsyn till kostnadsutvecklingen.

I anslutning till sagda beslut träffade nämnden avtal med Sveriges oljcväxtodlares centralförening u. p. a., innebärande att en höjning av höstvetepriset skulle medföra en dubbelt så stor höjning för höstsådda oljeväxter, vilket — med hänsyn till att nämnden föreslagit en höjning av vetepriset med 10 öre per kilogram — skulle innebära en höjning för höstsådda olje-

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

växter med 20 öre per kilogram. Skulle priset på vårraps på motsvarande sätt höjas, borde priset ej bli lägre än omkring 90 öre per kilogram.

Nämnden har emellertid uttalat som sin uppfattning, att en dylik prissättning skulle medföra, att en av nämnden föreslagen höjning av priset på vårvete med 10 kronor per deciton icke skulle få önskad effekt. Vid en så stor höjning av priset på vårraps vore det nämligen troligt, att många jordbrukare skulle finna det fördelaktigt att odla vårraps i stället för Vårvete. I detta sammanhang borde beaktas, att redan årets areal av höstoljeväxter beräknades lämna en skörd överstigande landets behov. Med hänsyn till att man vid överproduktion kunde räkna med en ganska betydande vinst vid export av veteöverskott, medan man icke finge utesluta risken för förlust vid försäljning av rapsöverskott, borde man eftersträva en minskad odling av vårraps och vårrybs. Härför talade också, alt dessa växtslag kunde ha en skadlig inverkan ur växtskyddssynpunkt.

Sedan nämnden framfört dessa synpunkter, medgav centralföreningen en ändring av förut nämnda avtal, innebärande att priset för höstraps och höstryps får sättas till 90 öre per kilogram, oavsett vilket pris som fastställes för höstvete. Oljeväxtodlarnas representanter ha dessutom föreslagit, att jämväl priset på vårraps och vårrybs skulle fastställas till 90 öre per kilogram, men icke ställt sig avvisande till en jämkning nedåt av detta pris. Som skäl härför har åberopats, att vissa odlingsdistrikt — särskilt i Mellansverige — lämpa sig bättre för våroljeväxter än för höstoljeväxter ävensom att den eftersträvade minskningen av odlingen av våroljeväxter säkerligen kommer till stånd, om garantipriset sättes till samma belopp som för höstraps. Ehuru med hänsyn till oljehalten och utvecklingen på världsmarknaden priset på vårraps och vårrybs enligt nämndens mening icke bör sättas högre än 81 öre per kilogram, har nämnden på de av odlarrepresentanterna anförda skälen ansett sig böra föreslå, att priset fastställes till 83 öre per kilogram.

Nämnden har vidare anfört, att den med hänsyn till för sörj ningsläget anser det önskvärt med en betydligt ökad odling av oljelin. Priset på linfrö bör enligt nämndens mening sättas till en krona per kilogram. Då anledning att för linfrö bibehålla en från andra oljeväxter avvikande reglering icke längre föreligger, har nämnden tillkännagivit sin avsikt att genomföra en ändring av bestämmelserna om kvalitetsreglering för linfrö, innebärande att normaltalet för renhet höjes från nuvarande 94 till 96 procent, d. v. s. till samma procenttal som för övriga oljeväxter. Justeringen motsvarar i pris något över två öre per kilogram. Kompensation härför bör enligt nämndens åsikt lämnas genom en motsvarande prishöjning, avrundad till 1 krona 3 öre per kilogram. Nämnden har upplyst, att oljeväxtodlarnas representanter ansett, att priset på linfrö borde fastställas till 1 krona 10 öre per kilogram.

I fråga om vitsenap anser nämnden, att det i dagens läge icke är av intresse med större odling än som motsvarar vad som kan avsättas inom landet, d. v. s. omfattande högst 5 000 hektar. Priset bör enligt nämnden fastställas till 80 öre för kilogram. Häremot ha oljeväxtodlarna icke haft något att erinra.

Vad angår oljedådra har nämnden icke funnit garantipris vara erforderligt, då odlarna icke visat något intresse för denna växt.

Från odlarrepresentanternas sida har uttalats, att oljeväxtodlarnas centralförening lojalt kommer att åtaga sig kontraktsteckning, även om de av nämnden föreslagna men av odlarna icke förordade priserna fastställas.

Nämnden har vidare upplyst, att jordbrukets förhandlingsdelegation förklarat sig icke ha anledning göra något uttalande rörande förslaget till prissättning på oljeväxter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

57 Enligt nämndens förslag skola sålunda följande grundpriser vid 18 procent vattenhalt och 96 procent renhet gälla för oljefrö av 1952 års skörd vid leverans från odlare, nämligen för

öre per kg

höstraps och höstrybs.................... 90

vårraps och vårrybs...................... 83

oljelin.................................. 103

vitsenap ................................ 80

Slutligen har nämnden erinrat om att det internationella marknadsläget för vegetabiliska oljor och fetter ytterligare försvagats, sedan skrivelsen den 26 februari 1952 avläts.

Stödet åt odlingen av lin och hampa.

Beträffande riktlinjerna för det statliga stödet åt den inhemska odlingen av lin och hampa torde jag få erinra om att 1951 års riksdag (prop. nr 192, jordbr.utsk. uti. nr 47, r. skr. nr 379) fattat beslut om de grunder, efter vilka detta stöd i fortsättningen skall utgå. I anslutning till riksdagsbeslutet, om vars innebörd jag torde få hänvisa till angivna proposition och utskottsutlåtande, uppdrog Kungl. Maj:t den 11 januari 1952 åt jordbruksnämnden att till Kungl. Maj :t avgiva förslag rörande de kvantiteter lin och hampa av 1952 års skörd, för vilka stöd borde utgå, samt det pris odlarna ansågs böra erhålla per kilogram halm av denna skörd.

I sin förut nämnda skrivelse den 22 april 1952 har nämnden framlagt förslag om åtgärder till stöd åt odlingen av lin och hampa under år 1952.

Nämnden har därvid till en början erinrat om att ovannämnda riksdagsbeslut innebar, bland annat, att vid bestämmndet av riktpriserna på linhalm och hamphalm hänsyn skall tagas både till priserna på andra grödor och till önskvärdheten av att den avsedda odlingen erhålles. Riktpriserna skola bland annat användas vid upprättandet av de driftskalkyler för beredningsverken, som äro avsedda att läggas till grund för det statliga pristillägget på den beredda fibern.

Vad först beträffar linodlingen har nämnden framhållit, att Kungl. Maj :t i propositionen nr 192/1951 föreslagit, att statens stöd under de närmaste fem åren borde avse en årlig produktion av omkring 1 500 ton fiber av spinnbar kvalitet. Härvid förutsattes, att — förutom beredningsverket i Kristinehamn — även beredningsverket i Mellansel skulle nedläggas, det senare efter det att 1951 års skörd av linhalm blivit upparbetad. Riksdagen anslöt sig till förslaget, att stödet skulle avse en produktion av 1 500 ton fiber till linneindustrien. Emellertid uttalade sig riksdagen samtidigt för att båda de norrländska beredningsverken tills vidare skulle bibehållas. I verkligheten innebar alltså riksdagsbeslutet, att sagda kvantitet av 1 500 ton skulle slås ut på fem beredningsverk i stället för, såsom Kungl. Maj :t föreslagit, på fyra verk. I enlighet med förslag i propositionen förklarade sig riksda-

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

gen vidare icke ha något att erinra mot att beredningsverket i Laholm byggdes ut i sådan utsträckning, att dess kapacitet ökades med omkring 300 ton stödberättigad fiber per år. Riksdagsbeslutet i denna del torde enligt nämndens uppfattning få tolkas så, att — för den händelse en utbyggnad av Laholmsverket kommer att äga rum — statens stöd åt linodlingen skall utvidgas till att avse omkring 1 800 ton per år. Beslutet innebar vidare, att det allmänna pristillägget till linberedningsverken skulle grundas på driftkostnaderna vid Laholmsverket, medan verken i Växjö och Gimo därutöver skulle erhålla särskilt stöd med 15 öre per kilogram stödberättigad fiber och de båda norrlandsverken skulle få sådant särskilt stöd med 55 öre per kilogram. I denna del överensstämde riksdagens beslut med Kungl. Maj :ts förslag.

Beredningsverket i Hybo ödelädes den 4 februari 1952 genom eldsvåda. Enligt vad som uppgivits för nämnden torde man kunna förutsätta, att verksamheten åtminstone tills vidare icke återupptages. För att beredningsverken skulle kunna planera årets odling av spånadslin, lät nämnden i slutet av februari detta år meddela verken, att stöd i fråga om 1952 års odling kunde påräknas för sammanlagt högst 1 600 ton stödberättigad fiber, fördelade med 550 ton för Laholm, 500 ton för Växjö och 275 ton för vartdera av Gimo och Mellansel. Därest en utbyggnad av Laholmsverket komme till stånd, skulle Laholms kvantitet ökas med 300 ton. Det förutsattes, att Hybo^ verket icke skulle återuppbyggas.

Beträffande hampodlingen innebar riksdagsbeslutet, att båda beredningsverken, Visby och Värmbol, tills vidare skulle bibehållas. Frågan om hampodlingens storlek och beredningens lokalisering skulle bli föremål för slutligt avgörande först sedan ytterligare erfarenheter vunnits rörande odlingens och beredningens lönsamhet. Båda hampberedningsverken skulle tills vidare erhålla statligt stöd för en produktion av i huvudsak samma storlek som under de senaste åren. Eftersom odlingen dessa år varit inriktad på en produktion, motsvarande verkens kapacitet eller omkring 1 440 ton fiber per år vid 90-procentigt utnyttjande, har nämnden utgått ifrån att stödet skall högst omfatta denna kvantitet. För 1952 torde man alltså enligt nämnden böra räkna med en odling, som lämnar sammanlagt 1 440 ton fiber.

Beträffande de under senare år fastställda priserna på lin och hampa har nämnden erinrat om att riktpriserna för 1951 års skörd voro för linhalm 27 öre och för hamphalm 15 öre per kilogram samt att motsvarande priser för 1950 års skörd — med stödet utgående enligt det tidigare tillämpade systemet — utgjorde i genomsnitt 20,7 öre för linhalm och 14,2 öre för hamphalm. I fråga om lin innebar detta att priset år 1951 höjdes med 30 procent. Nämnden har framhållit, att under förutsättning av att statsmakterna godkänna de av nämnden förut framlagda förslagen rörande prissättningen på brödsäd och oljeväxter av 1952 års skörd, prishöjningen i förhållande till 1950 års skörd skulle bli för höstraps 20, för linfrö nära 43, för vete cirka 70 och för råg 65 procent. Härvid bör dock beaktas, att den starka prishöjningen

Kungi. Maj.ts proposition nr 236.

för brödsäd tillkommit för att stimulera en ökad odling. Nämnden har ansett, att endast inemot halva prishöjningen är direkt motiverad av kostnadsstegringar. Vidare borde enligt nämnden bemärkas, att en stor del av inkomsterna av spånadslinodlingen erhålles genom försäljning av frö. För spånadslinet syntes man därför böra räkna med att en prishöjning med omkring 30 procent i förhållande till priserna för 1950 års skörd är ur kostnadssynpunkt tillräcklig. Detta skulle innebära, att någon höjning av halmpriset jämfört med 1951 års skörd icke nu skulle ske.

I fråga om hamphalm har nämnden icke ansett det möjligt att göra någon direkt jämförelse med priset för 1950 års skörd. Detta beror på att samkönad hampa numera i viss utsträckning kommer till användning, under det att endast skildkönad hampa odlades 1950. I sitt betänkande angav 1949 års lin- och hamputredning, att en övergång till odling av samkönad hampa skulle motivera en prissänkning på halmen från 14,2 till 10 öre per kilogram. Man torde emellertid enligt nämnden kunna räkna med att under innevarande år endast omkring 350 hektar komma att besås med samkönad hampa, medan skildkönad hampa kommer att odlas på resterande 1 700 hektar. Detta motsvarar proportionerna för 1951 års odling. Med en kostnadsökning sedan 1950 på 30 procent borde priset på halm av samkönad hampa vara 13 öre och på skildkönad hampa 18,5 per kilogram. Nämnden har anfört, att för hampfrö icke gäller något av Kungl. Maj :t fastställt pris men att vid försäljning som regel synes erhållas ungefär samma pris som för linfrö. Man torde därför kunna räkna med en väsentlig höjning av priset på hampfrö av 1952 års skörd. I detta sammanhang har nämnden meddelat, att — därest beredningsverken skola ha kostnadstäckning — det av riksdagen beslutade maximistödet på 50 öre per kilogram hampfiber kommer att överskridas även om halmpriset bibehålies oförändrat. Härvid har då räknats med att fiberpriserna under nästa regleringsår komma att bli oförändrade.

Vid bedömandet av prisfrågorna kan man enligt nämnden icke underlåta att även taga hänsyn till svårigheterna att finna avsättning för större fiberkvantiteter än som avtalats mellan Riksförbundet Lin och Hampa samt spinneriindustrien. Linneindustriens avsättningsgaranti avser 1 425 ton spinnbar fiber. Enligt vad som framgår av jordbruksutskottets utlåtande nr 47/1951 ha hampspinnerierna förklarat sig beredda inköpa tillhopa 1 250 ton hampfiber per år. Risk föreligger enligt nämndens uppfattning att -— om produktionen överstiger nämnda kvantiteter — upplagring av överskottet måste ske. Någon allvarlig olägenhet härav behöver visserligen icke uppkomma, om överskottsproduktionen inskränker sig till ett år, men om den blir av längre varaktighet, kan en avsättningskris uppstå.

Under åberopande av anförda synpunkter har nämnden föreslagit att för 1952 års skörd skola fastställas oförändrade riktpriser för linhalm och hamphalm, nämligen för linhalm 27 öre per kilogram och för hamphalm 15 öre per kilogram. Riksförbundet har icke haft något att erinra mot detta förslag.

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Nämnden hav i fortsättningen erinrat om att den i sina hösten 1951 gjorda anslagsäskanden för budgetåret 1952/53 (IX ht p. 107) tills vidare beräknat medelsbehovet för stödet åt 1952 års odling av lin och hampa till ett avrundat belopp av 1 600 000 kronor. Därav avsågos omkring 950 000 kronor för linodlingen och omkring 620 000 kronor för hampodlingen. Beräkningen förutsatte en fortsatt drift vid samtliga verk utom Kristinehamn. Den grundades vidare på då kända förhållanden rörande beredningskostnader, halmpriser och fiberpriser.

Enligt vad nämnden anfört ha de förutsättningar, som förelågo vid nyssnämnda kostnadsberäkningar, numera i olika avseenden ändrats. I samråd med riksförbundet har nämnden därför omarbetat kalkylen under hänsynstagande till nu kända förhållanden. Nämnden har härom anfört i huvudsak följande.

Vad beträffar spånadslin har förutsatts följande, nämligen att riktpriset per kilogram repad linhalm blir oförändrat 27 öre; att Laholmsverkets kostnader för beredning bli oförändrade i förhållande till anslaget. (Dessa kostnader ha av lantbruksförbundets revisionsbyrå beräknats till 42,52 öre per kilogram repad halm);

att verken kunna drivas med utnyttjande av 90 procent utav kapaciteten; att 80 procent av verkens produktion av rötad fiber blir av anslagsberättigad kvalitet;

att i huvudsak samma procentuella fördelning på olika kvalitetsklasser, som förekommit i medeltal under åren 1948/49—1950/51 vid Laholmsverket, erhålles även av 1952 års skörd, samt

att nu gällande fiberpriser komma att gälla under hela år 1953. Beredningskostnaden i Laholm för en fiberproduktion, vilken fördelar sig på olika kvalitetsklasser på sätt förut antagits, blir enligt här i övrigt angivna förutsättningar 3 kronor 66 öre per kilogram och stödbehovet 83 öre per kilogram fiber av anslagsberättigad kvalitet.

Om de olika beredningsverkens anslagsberättigade produktion förutsättes bli sådan som tidigare angivits, skulle bidragskostnaden för de olika verken bli följande.

Summa kronor 1 595 500

Om Laholmsverket utbygges med ytterligare en turbin, ökas kvantiteten stödberättigad fiber med 300 ton och anslagsbehovet ökas med 249 000 kronor till 1 844 500 kronor.

I fråga om hampa har vid uppgörande av kalkylen förutsatts följande, nämligen

att de båda beredningsverken vid utnyttjande av kapaciteten till 90 procent kunna röta och bereda vartdera 4 500 ton frörepad halm;

att riktpriset per kilogram repad halm fastställes till oförändrat 15 öre;

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

att beredningskostnaderna komma att öka med 15 procent i förhållande till föregående års kalkyl samt

att fiberpriset förblir oförändrat 2 kronor 12 öre per kilogram samtagen hampa.

Med 16 procent fiberutbyte erhålles vid vartdera verket 720 000 kilogram fiber. För täckande av produktionskostnaderna erfordras enligt nyss angivna förutsättningar ett pris av 2 kronor 68 öre per kilogram samtagna blånor. Med oförändrat försäljningspris uppstår sålunda ett stödbehov av 56 öre per kilogram fiber, det vill säga för båda verken sammanlagt 806 400 kronor. Enligt riksdagens beslut skall emellertid stödet icke få överstiga 50 öre per kilogram fiber. Med denna begränsning skulle stödet uppgå till 720 000 kronor.

I fortsättningen har nämnden framhållit, att det enligt dess mening kan ifrågasättas, om icke den av riksdagen beslutade begränsningen av stödet bör bliva föremål för någon jämkning med hänsyn till att beslutet torde ha grundats på förhållandena vid en tidpunkt, då penningvärdet var ett annat än nu (förslag till denna begränsning gjordes enligt vad nämnden erinrat i början av 1951 utav 1949 års lin- och hamputredning). Nämnden har därför föreslagit, att det maximala stödet till hampodlingen ändras till 60 öre per kilogram fiber. Om denna höjning medgives finnes utrymme att tillgodose hela det beräknade stödbehovet om 806 400 kronor.

Det totala anslagsbehovet till stödjande av lin- och hampodlingen under budgetåret 1952/53 skulle enligt nämndens beräkningar uppgå till avrundat 2 650 000 kronor, varav för linodlingen 1 850 000 kronor och för hampodlingen 800 000 kronor.

Regleringen av kött och fläsk m. m.

Jordbruksnämnden har i sin skrivelse i avsnittet om regleringen av kött och fläsk till en början redogjort för försörjningsläget beträffande dessa produkter. Nämnden har därvid anfört, att köttproduktionen under innevarande regleringsår, främst till följd av en kraftig utslagning av storboskap hösten 1951, beräknas ligga cirka 12 000 ton eller 10 procent över föregående års produktion. Fläskproduktionen beräknas däremot bli av i stort sett samma omfattning som föregående år. Den kraftiga utslaktningen av storboskap jämte en under hösten 1951 för första gången sedan köttransoneringens upphävande inträdd tillbakagång i köttkonsumtionen har medfört, att de inhemska tillgångarna under regleringsårets första månader motsvarat eller till och med överstigit förbrukningen. Under hösten 1951 kunde sålunda rätt betydande lager nötkött läggas upp, trots att importen av kött från det viktigaste importlandet, Danmark, till en början begränsades och slutligen från och med december 1951 helt stoppades på grund av mul- och klövsjukeepizootien.

Importen av kött och fläsk under år 1951 samt under tiden september 1951—mars 1952 framgår av nedanstående tablå i nämndens skrivelse.

62 Kungi. Maj.ts proposition nr 236.

1951 Sept. 1951—mars 1952

Nötkött ................. 14 400 ton 1 300 ton

Fläsk.................... 3 300 » 600 »

Annat kött............... 1400 » —

Såsom nämnden särskilt framhållit, har importen varit av ganska liten omfattning under den hittills gångna delen av innevarande regleringsår. Inlagringen av svenskt kött har emellertid upphört sedan slutet av januari 1952. Under mars och april har i stället en viss förbrukning av nötköttslagren ägt rum. De nyligen ökade penninginkomsterna för löntagargrupperna torde därjämte möjliggöra en återhämtning i köttkonsumtionen. Denna omständighet har givit nämnden anledning att räkna med en ökning av importbehovet. För regleringsåret 1952/53, då produktionen av kött beräknas komma att gå ned till i stort sett samma nivå som år 1950/51, torde sålunda en relativt stor köttimport behövas. I fråga om fläsk väntas däremot full behovstäckning, möjligen med undantag för regleringsårets första månader.

I detta sammanhang har nämnden anfört, att den begränsade import av kött och fläsk, som hittills förekommit under innevarande regleringsår, liksom tidigare ombesörjts av Sveriges slaktvaruimportförening. Skillnaden mellan importpris och inhemskt partipris har på sedvanligt sätt utjämnats via clearingkassan för kolonialvaror. Den obetydliga importen har varit en av anledningarna till att den nybildade föreningen, Svensk kötthandel, förening u. p. a., ännu icke av nämnden erhållit ensamrätt till export och import av köttvaror. I samband med att importen inom kort kan förväntas bli återupptagen har nämnden emellertid för avsikt att utfärda direktiv för föreningens verksamhet innebärande, bland annat, att föreningen erhåller nämnda ensamrätt.

I likhet med vad som varit fallet under innevarande regleringsår finner nämnden det vid nuvarande prisnivå vara möjligt att inom den närmaste framtiden importera kött till priser, som understiga motsvarande inhemska priser, medan förluster alltjämt torde uppkomma vid import av fläsk. När fläskpriserna på hösten 1952 uppnått den nivå, som förutsatts i den senaste jordbruksuppgörelsen, torde man dock icke behöva räkna med någon förlust på en eventuell fläskimport. Export av fläsk torde däremot bli förlustbringande. Nämnden har därför föreslagit att, i likhet med vad 1951 års riksdag beslutat skola gälla för innevarande år, föreningen Svensk kötthandel för täckande av förluster i sin verksamhet skall få tillgodogöra sig eventuella vinster vid import av köttvaror. Därest vinsterna skulle visa sig otillräckliga, bör föreningen efter ansökan hos nämnden kunna få underskottet täckt via clearingkassan för kolonialvaror. Skulle å andra sidan överskott under regleringsåret uppstå för verksamheten i dess helhet, böra dessa vinstmedel få kvarstå hos föreningen för framtida behov. Medlen böra dock alltjämt ha karaktär av statsmedel och alltså icke få användas av föreningen annorledes än i enlighet med av nämnden givna direktiv.

Beträffande systemet för prissättning å köttvaror under innevarande år har nämnden anfört i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

63 Prisregleringen för köttvaror har under innevarande regleringsår varit utformad på samma sätt som under det föregående. Den 1 september 1951 höjdes baspriserna för nötkött och fläsk med 30 öre, för kalvkött med 20 öre och för hästkött med 10 öre per kilogram. Prissättningen har närmare reglerats genom ett avtal mellan nämnden och Sveriges slakteriförbund av i stort sett samma innehåll som gällt under år 1950/51. Prissystemet innebär, att förbundet skall avpassa sin prissättning så, att prisläget för helt år räknat icke överstiger det av Kungl. Maj :t och riksdagen förutsatta med mer än högst en procent. Sedermera ha baspriserna ytterligare höjts från och med den 1 januari 1952 med 20 öre per kilogram för nötkött och 35 öre per kilogram för fläsk. I samband med den prisöverenskommelse, som den 15 mars 1952 träffades mellan regeringen och jordbrukets organisationer, har förutsatts en ytterligare höjning av baspriserna motsvarande ett belopp av 15 miljoner kronor för tiden januari—augusti 1952.

Jordbruksnämnden har härefter närmare behandlat marknadsutsikterna i fråga om fläsk och anfört, att basprishöjningarna under innevarande regleringsår bland annat möjliggjort en kraftig höjning av fläskpriset i olika omgångar. Under loppet av det sista året har sålunda partipriset på fläsk höjts med cirka 80 öre per kilogram. Trots detta har fläskproduktionen icke fått den omfattning, som är önskvärd.

En ytterligare stimulans för fläskproduktionen torde enligt nämnden kunna ernås genom de statliga pristillägg för fläsk, som enligt uppgörelsen den 15 mars 1952 skola utbetalas för grisar med en viss minsta slaktvikt. Meningen är emellertid, att detta pristillägg skall avvecklas. Ursprungligen avsågs, att detta skulle ske på en gång vid det nya regleringsårets ingång. Nämnden har framhållit, att det dock skulle ha varit mycket svårt att utan sänkt avräkningsnotering till jordbrukarna avveckla pristillägget på en gång.

I överenskommelsen om jordbrukspriserna för regleringsåret 1952/53 har angivits, att pristillägget för fläsk skall avvecklas successivt med början redan under innevarande regleringsår. De medel, som på detta sätt inbesparas, avses skola användas för att dels utsträcka subventioneringen efter den 1 september 1952, dels bestrida vissa utgifter för mjölkregleringen. Det blir alltså här, framhåller nämnden, närmast fråga om en överföring av inkomster, som avsetts skola tillföras jordbruket under innevarande regleringsår, till nästföljande regleringsår. För att avvecklingen av pristillägget icke skall behöva föranleda någon sänkning i utgående avräkningsnoteringar för kött och fläsk har därjämte förutsatts, att baspriserna på kött och fläsk den 1 september 1952 skola få höjas med ett inkomstbelopp motsvarande 10 miljoner kronor för tiden intill den 1 januari 1953.

Nämnden bar vidare anfört beträffande fläskproduktionen.

De starkt förbättrade betingelser, som uppkommit genom prisuppgörelserna, ha redan givit utslag i en avsevärt ökad efterfrågan på smågrisar med stegrade smågrispriser som följd. Av allt att döma utgöra de nya priserna eu betydande stimulans för uppfödningen och denna kan förväntas ge utslag i tillförseln av gödsvin under senare hälften av regleringsåret 1952/53. Vissa temporära överskott kunna då framkomma. Enligt nämndens mening böra dessa överskott inlagras. Eftersom export av fläsk såvitt man nu kan be-

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

döma icke kan ske utan förlust, bör enligt nämndens uppfattning tillses, att överskotten ej bli av stor omfattning. Särskilt stor risk för att så skall bli fallet har nämnden icke ansett föreligga, enär fodersädspriserna torde komma att stiga, allteftersom produktionen ökar. Detta kommer att utgöra en broms för produktionen, i varje fall för den del därav, som bedrives med inköpta fodermedel. Skulle emellertid produktionen tendera att bli större än som är önskvärt, har nämnden möjlighet att bromsa upp densamma genom en restriktiv försälj ningspolitik i fråga om importerade fodermedel, främst majs. Nämnden har framhållit, att den självfallet kommer att begagna sig av denna möjlighet i den mån så erfordras. Skulle det uppstå överskott, som måste exporteras, bör enligt nämndens mening eventuell förlust härpå i första hand täckas genom vinstmedel, som influtit vid import av kött.

I det följande har nämnden erinrat om att den under innevarande kalenderår erhållit Kungl. Maj :ts bemyndigande att stödja ett pris på smågrisar av lägst 2 kronor 50 öre per kilogram. Då stödet för smågrismarknaden bidragit till att utjämna fluktuationer i smågrisproduktionen, har nämnden funnit det angeläget att möjligheter lämnas till sådant stöd även under närmast kommande regleringsår. Stödgränsen bör emellertid enligt nämnden från och med den 1 januari 1953 höjas till 3 kronor per kilogram. I övrigt bör stödet utformas på samma sätt som för närvarande.

Mot bakgrunden av att det fortfarande torde bli nödvändigt med import av relativt stora kvantiteter kött, har nämnden funnit det vara angeläget, att den inhemska köttproduktionen stimuleras. I detta syfte avser nämnden att inom den närmaste framtiden omarbeta klassificeringsreglerna på kött så, att särskilt högklassigt ungdjurskött skall kunna utmärkas med en särskild kvalitetsstämpel. För på detta sätt kvalitetsmärkt kött kommer prisbildningen i detaljhandelsledet att bli helt fri. Härigenom torde det enligt nämnden bli möjligt att uttaga ett något högre pris för sådant kött, ett pris som bör slå igenom i avräkningspriserna till uppfödarna och i sin tur stimulera uppfödningen av slaktboskap.

Beträffande fårkött har nämnden anfört, att priset härpå bör liksom hittills vara helt fritt.

Prisregleringen för övriga köttvaror föreslås skola utformas på i stort sett samma sätt som under innevarande regleringsår.

Nämnden har till slut även behandlat frågan om lagring av kött och fläsk med statligt stöd. Nämnden har härom anfört följande.

Lagring med statligt stöd bör få äga rum av sådant importerat kött och fläsk, som icke omedelbart vinner avsättning. Likaledes bör statlig lagring medgivas för inhemskt kött och fläsk vid sådana tillfällen, då det aktuella partipriset för ifrågavarande varugrupp ligger mer än 10 procent under basprisnivån. Denna gräns bör dock icke vara ovillkorlig, utan nämnden bör äga befogenhet att även vid andra tillfällen kunna medgiva visst lagringsstöd, om så befinnes lämpligt. Sålunda böra rörelsemedel i den mån sådana finnas tillgängliga kunna lämnas för inlagring av kött och fläsk även vid andra tillfällen. Härvid bör dock nämnden lämpligen betinga sig en räntegottgörelse, som torde böra fastställas till det av riksbanken fastställda diskontot jämte ett tillägg av 0,5 procentenheter. På detta sätt influtna medel böra användas till täckande av kostnaderna för den statliga lagringsverksamheten på animalieområdet.

Kungl. Maj. ts proposition, nr 236. 65

Regleringen av handeln med mjölk och mejeriprodukter.

Under detta avsnitt har nämnden först behandlat produktionen och konsumtionen av mjölk samt därmed sammanhängande frågor.

Nämnden har uppgivit, att mjölkinvägningen vid mejerierna under år 1951 uppgått till omkring 3 806 000 ton, innebärande en minskning i förhållande till föregående år med 2,7 procent. Såvitt angår innevarande regleringsår har under tiden till och med februari 1952 mjölkinvägningen visat en nedgång med 5,5 procent mot samma tid 1950/51. För återstående del av regleringsåret 1951/52 ha kalkylsakkunniga räknat med en minskning av mjölkinvägningen jämfört med 1950/51 av närmare 6 procent, varvid dock antagits att nedgången under betesperioden 1952 skall bliva något mindre än under den nuvarande stallfodringsperioden. Med utgångspunkt härifrån har den totala mjölkinvägningen för år 1951/52 beräknats till 3 640 000 ton. För regleringsåret 1952/53 ha kalkylsakkunniga under antagande av bland annat en mindre nedgång i koantalet än under år 1951/52 och en något ökad oljekraftfoderanvändning samt i övrigt normal tillgång på foder till mjölkkorna beräknat, att mjölkinvägningen vid mejerierna skall uppgå till 3 535 000 ton, innebärande en ytterligare nedgång med 2,9 procent jämfört med år 1951/52.

I fråga om konsumtionsmjölkens fetthalt har nämnden erinrat om att härvidlag alltjämt gälla bestämmelserna om standardisering till 3 procent. Nämnden har dock numera enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande medgivit försäljning av mjölk, som vid mejeri standardiserats till en fetthalt av 3,5 procent och som försäljes i kapsylförsedd glasflaska. Då försäljningen av den 3,5-procentiga mjölken får anses som en försöksanordning, har nämnden ansett, att prövningen av frågan om medgivande av en allmän höjning av fetthalten i konsumtionsmjölken bör anstå tills erfarenhet kunnat vinnas angående omfattningen av försäljningen av den 3,5-procentiga mjölken.

Beträffande försörj ningsläget i fråga om smör har nämnden anfört följande.

Produktionen av mejerismör har under år 1951 uppgått till 106 000 ton. Såvitt angår innevarande regleringsår har smörproduktionen under tiden till och med januari 1952 uppgått till 43 800 ton mot omkring 47 000 ton motsvarande tid föregående år. För hela regleringsåret 1951/52 beräknas smörproduktionen bliva 98 000 ton. Enligt kalkylsakkunniga beräknas smörproduktionen under 1952/53 komma att uppgå till 94 000 ton. Smörkonsumtionen uppgick under regleringsåret 1950/51 till 85 000 ton och beräknas för innevarande regleringsår bli av samma storleksordning, överskottsproduktionen av smör kan för samma år beräknas till omkring 13 000 ton. Härtill kommer lagret av smör vid rcgleringsårets ingång den 1 september 1951, omkring 16 000 ton, varför tillhopa 29 000 ton beräknas icke kunna vinna avsättning på den inhemska marknaden. Härav ha emellertid från regleringsårets början exporterats cirka 17 000 ton, huvudsakligen till Finland, Schweiz, Östtyskland, Västtyskland, Tjeckoslovakien och Canada. Härigenom ha lagren av mejerismör kunnat nedbringas så att de för närvarande uppgå till omkring 1 800 ton mot cirka 7 000 ton motsvarande tid förra året. Hur stor exporten kommer att bli under den återstående delen

5 llihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 230.

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

av produktionsåret är givetvis svårt att nu bedöma, men försäljningsavtal ha träffats eller beräknas inom kort komma till stånd för ytterligare 5 000 ton smör. Under dessa förutsättningar skulle lagret vid ingången av regleringsåret 1952/53 uppgå till 7 000 ton. Det är emellertid troligt, att även en del av denna kvantitet kan avsättas under innevarande regleringsår, enär utrymmen finnas i ett flertal handelsavtal för större exportkvantiteter än som nyss angivits. Genom att lagret av smör nu är så lågt, omfattar exporten för närvarande huvudsakligen olagrat smör. Det lägre pris, som enligt av vad som framgår av det följande betalas för det svenska smöret på den svenska exportmarknaden i förhållande till hemmamarknadspriset, har alltså icke sin grund i en med hänsyn till lång lagring sämre kvalitet.

Med utgångspunkt ifrån en smörproduktion av 94 000 ton under 1952/53 och en inhemsk konsumtion av samma storleksordning som under innevarande regleringsår samt ett övergångslager av 7 000 ton kan för nästa regleringsår beräknas uppkomma ett exportöverskott av 9 000 ton.

Nämnden har härefter anfört, att vinst, som uppstår vid export av svenska oljeväxtfrön eller oljor, beredda ur dylika frön, enligt statsmakternas beslut om riktlinjerna för jordbruksregleringen under innevarande regleringsår skall få användas för att täcka förluster på export av mejeriprodukter efter den 31 augusti 1951, i den mån den icke åtgår för att täcka löpande utgifter för clearingkassan för fettråvaror. Beträffande de på exporten av mejeriprodukter belöpande förlusterna och täckningen av dessa förluster har nämnden anfört.

Förlusten på exporten av smör och andra mejeriprodukter under regleringsåret 1951/52 har beräknats till omkring 27 miljoner kronor. Enligt Kungl. Maj :ts av riksdagen godkända proposition nr 207/1951 skall på sätt och i den utsträckning, som angivits i propositionen, förlusten på exporten av smör och andra mejeriprodukter under tiden den 9 mars—den 31 augusti 1951 ävenledes täckas av vinster, som uppkommit vid export av svenska oljeväxtprodukter. Förlusterna på smörexporten under sistnämnda period uppgå till 3 miljoner kronor. Det sammanlagda behovet av medel för att täcka exportförluster på smör och andra mejeriprodukter under regleringsåren 1951/52 och 1952/53 uppgår sålunda till cirka 30 miljoner kronor. Vinsten på exporten av oljeväxtprodukter av 1950 års skörd uppgick till 12,3 miljoner kronor. Vinstresultatet på exporten av oljeväxtprodukter av 1951 års skörd har hittills angivits till 25 miljoner kronor. Om icke ytterligare vinst uppstår på denna export, skulle alltså förlusterna på smörexporten under regleringsåret 1951/52 icke kunna täckas enbart av vinstmedel från 1951 års skörd. Å andra sidan ha som ovan angivits endast 3 miljoner kronor behövt tagas i anspråk av 12,3 miljoner kronor, som utgöra vinst å exporten av oljeväxtprodukter av 1950 års skörd.

Under hänvisning till nu anförda omständigheter har nämnden hemställt om bemyndigande att, om så skulle erfordras, få taga i anspråk de vinstmedel, som hänföra sig till exporten av 1950 års skörd av oljeväxtprodukter för att täcka förlusten på smörexport, uppkommen under regleringsåret 1951/52.

Nämnden har beträffande förlusterna på smörexporten slutligen anfört följande.

Vid beräkningen av förlusterna på smörexporten har tillämpats det pris, som utvunnits respektive beräknas komma att utvinnas på utlandsmarkna-

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

den efter avdrag för exportkostnaden jämte den utjämningsavgift av 35 öre per kilogram, som under innevarande regleringsår utgår vid export av smör. Efter den senaste höjningen av smörpriset på hemmamarknaden torde exportförlusten på smör, med inräknande av nyssnämnda avgift komma att bli omkring 1 krona 10 öre per kilogram. För nästa regleringsår har förlusten beräknats till 80 öre per kilogram eller till sammanlagt 7,2 miljoner kronor. Härvid har emellertid förutsatts, att utjämningsavgift ej skall utgå vid ifrågavarande export.

Vid beräkningen enligt jordbrukskalkylen av mejeriernas intäkter under 1952/53 för olika produktslag har nämnda exportförlust om 7,2 miljoner kronor beaktats. I jordbruksöverenskommelsen för nästa regleringsår har som ovan nämnts förutsatts att förlusterna vid export av smör och andra mejeriprodukter skola, i den mån de under regleringsåret överstiga nämnda belopp å 7,2 miljoner kronor, få täckas på samma sätt som för närvarande, dock att för ändamålet må användas icke endast de vinster på exporten av oljeväxtprodukter, som kunna uppkomma under det nya regleringsåret, utan även i clearingkassan kvarstående vinster från tidigare sådan export. Såsom villkor för anlitande av clearingkassan skall dock gälla, att förlusterna icke äro förorsakade av en ökning av smörproduktionen.

Beträffande produktionen av och priserna på ost har nämnden anfört.

Under regleringsåret 1950/51 uppgick ostproduktionen till 53 800 ton, motsvarande 50 700 ton salufärdig ost. Under innevarande regleringsår beräknas enligt jordbrukskalkylen ostproduktionen komma att stiga något, nämligen till omkring 56 000 ton, motsvarande 53 000 ton salufärdig ost. Ostexporten uppgick under regleringsåret 1950/51 till 1 905 ton. För innevarande regleringsår beräknas ostexporten bli ungefär lika stor. Ostimporten utgjorde under regleringsåret 1950/51 1 750 ton. För innevarande regleringsår kan importen beräknas komma att uppgå till omkring 2 000 ton. Under innevarande år har osttillgången varit knapp, vilket haft till följd att mejerierna icke kunnat helt tillgodose efterfrågan på lagrad ost. Lättheten att sälja osten synes också, jämte den bundna prissättningen, ha lett till att mejeriernas intresse att tillverka höga kvaliteter delvis slappnat. Nämnden har med hänsyn härtill funnit det angeläget, alt ostproduktionen stimuleras så att handelns och konsumenternas önskemål bättre kunna tillgodoses. I detta syfte ha normalpriserna redan höjts. Dessutom har överenskommits, att priserna på ost skola vara fria under regleringsåret 1952/53, vilket väntas medföra ett ökat intresse för kvalitetsproduktion över huvud taget och särskilt för en höjning av ostens kvalitet genom längre lagringstid än som nu är fallet. Såsom ett första led i avvecklingen av normalpriserna på ost har nämnden förordnat, att systemet med lagringsersättning för ost och skyldigheten för mejeri att till nämndens clcaringkassa för ost inbetala avgift för försåld ost slopas från och med den 1 juni 1952. Efter upphävandet av normalpriserna på ost, vilket beräknas komma att ske senast från och med den 1 september 1952, få lagringskostnaderna för ost täckas genom uttagande av ett högre pris för ost med längre lagringstid.

Produktionen av torrmjölk har, enligt vad nämnden uppgivit, under regleringsåret 1950/51 uppgått till 9 100 ton, medan exporten under samma tid utgjort 4 800 ton. Torrmjölkstillverkningen kan under innevarande rcgleringsår med hänsyn till minskad invägning av mejerimjölk samt ökade återtåg av skummjölk till svinfoder under innevarande regleringsår beräknas bli av något mindre omfattning än under nästföregående regleringsår.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Nämnden har härefter behandlat de olika mj Öl k pristilläggen och härvid anfört.

Under innevarande regleringsår har mjölkpristillägg utgått för all vid mejeri invägd mjölk. Dessa mjölkpristillägg äro av två slag, nämligen dels allmänt mjölkpristillägg, som utgått i hela landet, dels extra mjölkpristillägg, som utgått endast inom vissa delar av landet, främst Norrland. Det allmänna mjölkpristillägget har från och med den 1 januari 1951 utgått med 42,4 öre per kilogram mjölkfett i den vid mejeri från producenter invägda mjölken och grädden. De allmänna och extra mjölkpristilläggen enligt de före den 1 mars 1952 gällande grunderna beräknas för innevarande regleringsår uppgå till ett belopp av tillhopa 81 ,i miljoner kronor.

I syfte att åstadkomma en utjämning i fråga om lönsamheten olika mjölkprodukter emellan ha upptagits utjämningsavgifter vid försäljning av andra mejeriprodukter än smör. Dessa avgifter ha återgått till mejerinäringen i form av utjämningsbidrag till all vid mejeri invägd mjölk.

Den uppgörelse om jordbrukspriserna för regleringsåret 1951/52, som träffades våren 1951, fick i första hand sin prägel av de svårigheter, som då förefunnos att avsätta överskottsproduktionen av mejeriprodukter, främst smör. Man sökte därför genom prissättningen få till stånd en produktionsomläggning inom det svenska jordbruket i riktning mot minskad mjölkproduktion. För att uppnå den önskade omläggningen höjdes priserna på kött, fläsk och brödsäd, medan mjölkpriset i stort sett fick förbli oförändrat. Det ansågs dock att inom vissa områden — även i södra Sverige — möjligheterna voro mycket små eller nästan obefintliga att utnyttja prishöjningarna på särskilt spannmål. För att utjämna inkomsterna mellan de olika områdena infördes därför efter rent geografiska principer s. k. clearingtillägg på mjölk, vilka skulle bestridas genom att vissa från och med den 1 september 1951 genomförda prishöjningar på grädde och ost överfördes till Svenska mejeriernas riksförening. Härjämte skulle prisstegringsvinsten på ost samt under året utgående utjämningsavgifter vid export av mjölkprodukter användas till detta ändamål.

Beträffande produktionsomläggningens verkan på mjölkproduktionen och därmed sammanhängande förhållanden har nämnden vidare anfört.

Den förutsatta produktionsomläggningen har fått märkbar effekt i fråga om mjölkproduktionen. Invägningen av mjölk har kraftigt sjunkit, vilket främst tagit sig uttryck i en minskad smörproduktion. Avsättningsmöjligheterna för smöret bedömas också för tillfället vara betydligt gynnsammare än för ett år sedan.

En viss överskottsproduktion, som måste avsättas till lägre pris än hemmamarknadspriserna, förekommer visserligen fortfarande. Då smöröverskottet numera emellertid är av relativt liten omfattning i förhållande till hela smörproduktionen, kan det enligt nämndens mening väl försvaras att för denna marginalproduktion något lägre priser utvinnas. En ytterligare sänkning av mjölkproduktionen kan därför icke anses nödvändig. I varje fall bör en eventuellt fortsatt minskning ske i betydligt långsammare takt än som varit fallet under senaste året. Mjölkproduktionen har därför vid de senaste prisöverenskommelserna tillerkänts vissa prisförbättringar. Sålunda höjdes konsumtionsmjölken från och med den 14 januari 1952 med två öre per kilogram i mejeriledet. De under innevarande kalenderår genomförda partiprishöjningarna på smör av 30 öre per kilogram och på ost av sammanlagt cirka 40 öre per kilogram beräknas, om hänsyn icke tages till ökade mejerikostnader, möjliggöra en höjning av avräkningspriset på mjölk

Kangl. Maj.ts proposition nr 236.

med i genomsnitt drygt ett öre per kilogram. Höjningen av konsumtionsmjölken har helt fått behållas av konsumtionsmjölksmejerierna, som haft och beräknas få de största kostnadshöjningarna. Prishöjningen på konsumtionsmjölken har emellertid efter förbättringen av smörpriset inte ansetts tillräcklig för att hålla intresset uppe för konsumtionsmjölksproduktionen. I den omräkning av de interna utjämningsavgifterna, som företagits från och med april 1952, har därför utjämningsavgiften på konsuintionsmjölken helt borttagits, varjämte avgifterna för grädde sänkts. Avgifterna för ost ha därjämte avpassats så, att de skola medföra samma lönsamhet för ostproduktionen som för konsumtionsmjölken.

I fortsättningen har nämnden erinrat om att vissa förbättringar även kommit mjölkproduktionen till godo genom höjning och omläggning av mjölkbidragen. Dessa förändringar ha i korthet inneburit, att det allmänna mjölkpristillägget från och med den 1 mars 1952 höjts från 42,4 till 123 öre per kilogram mjölkfett. Höjningen motsvarar cirka tre öre per kilogram mjölk. Samtidigt ha även de extra mjölkpristilläggen inom Norrland samt vissa delar av Göta- och Svealand höjts. Å andra sidan ha de s. k. clearingtilläggen från och med den 1 mars 1952 upphört att utgå. Anledningen härtill är i främsta rummet, att det visat sig svårt att efter geografiska principer göra en rättvis fördelning av dessa medel så att det ursprungliga syftet kunde uppnås. Clearingtilläggen ersättas nu med s. k. leveranstillägg, som utbetalas med fem öre per kilogram för all vid mejeri invägd mjölk på den del av leveransen under tiden den 1 mars—den 31 augusti 1952, som motsvarar en årskvantitet av 4 000—10 000 kilogram. Beträffande omläggningen av mjölkbidragen har nämnden i övrigt hänvisat till bilaga 4 till propositionen nr 176/1952.

Nämnden har härefter framhållit, att man i prisöverenskommelsen för år 1952/53 utgått från att mjölkpriset icke skall sänkas. Det har därför överenskommits, att de från och med den 1 mars 1952 införda mjölkbidragen skola utgå efter oförändrade grunder, vilket för regleringsåret 1952/53 har beräknats medföra en kostnad av tillhopa 169 miljoner kronor. Såsom framgår av överenskommelsen har sagda kostnad förutsatts komma att täckas dels genom anvisande av ett anslag av statsmedel å 130 miljoner kronor, dels genom att den beräknade prishöjningen å ost från och med den 1 september 1952 uttages genom en avgift å de kvantiteter ost, som försäljas från mejeri, dels genom att jordbruket av statsmedel, som enligt nu gällande bestämmelser skulle utgått till producentbidrag, tillföres ett nettobelopp av 12 miljoner kronor, utgörande en beräknad besparing vid omläggning av producent- och kontantbidragen till kontantbidrag, dels genom att pristillägget på fläsk successivt avvecklas, varigenom vissa medel inhesparas och överföras till regleringsåret 1952/53 och dels genom att vissa hos Svenska mejeriernas riksförening innestående medel tagas i anspråk.

Nämnden har vidare anfört, att till de nyss berörda statliga subventionerna å tillhopa (130 + 12 =) 142 miljoner kronor komma de enligt före den 1 mars 1952 gällande grunderna utgående allmänna och extra mjölkpristilläggen, som vid i jordbrukskalkylcn beräknad volym uppskattas till ett belopp

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

av 80 miljoner kronor för regleringsåret 1952/53. Behovet av statsmedel till de allmänna och extra mjölkpristilläggen samt leveranstilläggen kunna alltså för regleringsåret 1952/53 beräknas uppgå till sammanlagt omkring 222 miljoner kronor, varav 12 miljoner kronor utgör beräknad besparing vid omläggningen av systemet med producent- och kontantbidrag.

Nämnden har till slut anfört, att det i prisöverenskommelsen för år 1952/ 53 antytts, att den ifrågasatta omläggningen av grunderna för producentbidraget till kontantbidrag kunde komma att medföra vissa ändringar även av nu gällande grunder för leveranstilläggen. Samtidigt har man utgått från att av statsmedel skola för båda dessa ändamål disponeras vad som motsvarar kostnaden för dels leveranstilläggen i deras nuvarande utformning, 53 miljoner kronor per år, dels nu utgående producent- och kontantbidrag med avdrag av 12 miljoner kronor. Hur dessa statsmedel slutligen skola komma att fördelas på leveranstilläggen och de nya kontantbidragen blir, har nämnden framhållit, beroende på den definitiva utformningen av dessa bidrag.

Regleringen av fettråvaror.

Jordbruksnämnden har i detta avsnitt inledningsvis redogjort för prisutvecklingen för olika fettråvaror. Nämnden har härom anfört följande.

Under år 1951 växlade fettråvarupriserna på den internationella marknaden i allmänhet både starkt och snabbt. Så till exempel steg priset på rå kokosolja i bulk från 2 kronor 30 öre per kilogram eif vid årsskiftet 1950/51 till 2 kronor 90 öre per kilogram eif i mitten av mars för att sedan med blott smärre avbrott stadigt sjunka till fram på eftersommaren, då oljan betingade ett pris av 1 krona 90 öre per kilogram eif. Den återhämtning som härefter ägde rum fortsatte, dock ej kontinuerligt, till slutet av oktober, då varan noterades till 2 kronor 20 öre per kilogram eif. I senare hälften av oktober började på nytt ett prisfall. Vid ingången av januari 1952 hade priset åter fallit till 1 krona 90 öre per kilogram eif och understeg alltså priset vid närmast föregående årsskifte med 40 öre per kilogram eller med cirka 18 procent. Under de första månaderna år 1952 sjönk priset ytterligare och i stegrat tempo. Den senast tillgängliga rapporten för april 1952 uppvisar ett pris av 1 krona 30 öre per kilogram eif. Det torde få betraktas som ovisst om bottenläget för denna gång ännu nåtts, även om det finnes tecken, som tyda på att så skulle vara förhållandet. Priserna på kopra ha i stort sett följt samma utvecklingslinje som priserna på kokosolja.

Den för världens försörjning med margarin likaledes viktiga råvaran sojaolja har i prishänseende förmått att hävda sig bättre än kokosoljan, även om prisfluktuationerna på denna flytande olja, som är närmast att jämföra med vår inhemska rapsolja, under loppet av år 1951 varit betydande. Prisfallet på sojaolja på hösten 1951 blev ej större än att prisnoteringen vid årets slut blott obetydligt kom att ligga under noteringen vid årets början. Priset på sojabönor har icke heller under 1951 i nämnvärd grad påverkats av den oro, som kännetecknat marknaden för andra viktiga fettråvaror, utan legat tämligen stilla under hela året. Däremot har även beträffande denna olja kunnat inregistreras ett markant prisfall under innevarande år.

Förändringarna i priserna på linolja och linfrö hänföra sig, såvitt angår år 1951, huvudsakligen till senare delen av året, då priserna sköto kraftigt

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

i höjden. Från att i början av året ha kostat 2 kronor 20 öre per kilogram steg sålunda linoljan i slutet av 1951 till inemot 3 kronor. Denna starka stegring har under den tilländalupna delen av år 1952 följts av ett markerat prisfall. För närvarande torde linolja kunna köpas till ett pris av cirka 1 krona 90 öre per kilogram.

Enligt vad nämnden anfört ha priserna vid export av inhemska fettvaror rönt inverkan av prisfluktuationerna på världsmarknaden. Det förhållandet, att det under året rått brist på högvärdiga flytande matnyttiga oljor, vilket bland annat kommit till uttryck i att priset på sojaolja under hela året hållit sig relativt väl uppe, har emellertid haft gynnsamma verkningar för den svenska exporten av rapsodlingens produkter. Kvalitativt sett torde den ur svenskt rapsfrö framvunna flytande oljan med framgång kunna konkurrera på världsmarknaden.

I fortsättningen har nämnden lämnat följande redogörelse för de prisändringar, som i hemlandet företagits i fråga om fettråvaror.

På grund av den stegring av världsmarknadspriserna på fettråvaror, som inträdde i början av 1951, beslöt nämnden att från och med den 11 februari 1951 höja clearingpriserna på vegetabiliska oljor samt härdat animaliskt och vegetabiliskt fett med 36 öre per kilogram. För att denna höjning icke skulle återverka på margarinpriset förordnade Kungl. Maj :t efter framställning av nämnden, att den vid årsskiftet återinförda accisen på margarin icke längre skulle utgå för leveranser efter den 10 februari 1951.

Med hänsyn till den fortsatta världsmarknadsutvecklingen tvingades man emellertid att i maj månad åter höja clearingpriserna för de grundläggande margarinråvarorna. Höjningen skedde med 9 öre per kilogram på den oraffinerade varan. Samtidigt höjdes clearingavgiften på margarinet från 4,7 till 5,133 öre. Inkluderande en vid samma tillfälle medgiven marginalhöjning kom priset på hushållsmargarin att stiga med 15 öre per kilogram. Konsumentpriset på margarin blev härigenom 3 kronor 60 öre per kilogram. Clearingpriserna höllos därefter oförändrade till i mars månad 1952. För att clearingpriserna i maj 1951 skulle ha bragts i full överensstämmelse med världsmarknadsprisnivån hade krävts en höjning med 34 öre i stället för 9 öre per kilogram.

I enlighet med den överenskommelse rörande prissättningen på jordbrukets produkter för tiden den 1 januari—den 31 augusti 1952, som träffades den 15 mars 1952, höjdes priserna på smör och margarin i tillverkningsledet med 30 öre per kilogram. I överenskommelsen ingick, att margarinprishöjningen skulle ske genom höjning av priserna på de clearingprissatta fettråvarorna. Med anledning härav höjdes clearingpriserna på margarinråvarorna med 36 öre per kilogram. Av den inkomstökning, som clearingkassan härigenom erhåller, skola högst 10 miljoner kronor användas till bestridandet av kostnaderna för vissa i samma uppgörelse överenskomna statliga pristillägg till jordbruket. Utöver ovan angivna höjning av smöroch margarinpriserna medgav nämnden efter överenskommelse med handeln en marginalhöjning vid försäljning av smör och margarin med 10 öre per kilogram. Samtidigt sänktes clearingavgiften på margarinet till 4,53 öre per kilogram. Margarinpriset vid försäljning till konsument blev sålunda härefter 4 kronor per kilogram.

Nämnden har härefter redogjort för försörjningsläget i fråga om fettråvaror. Redogörelsen är av följande innehåll.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Under år 1951 importerades, exklusive reexport, kopra och kokosolja till en kvantitet motsvarande tillhopa 39 600 ton olja. Importen av valolja och s. k. sjödjursolja uppgick under 1951 till 19 100 ton. Härav importerades huvuddelen från Norge och en mindre post på 2 000 ton från Australien. Av 1951 års import av valolja avses viss kvantitet skola disponeras för beredskapsändamål. För år 1952 ha hittills avslut träffats om import av 23 000 ton valolja och sjödjursolja. Tillgångarna på världsmarknaden beträffande fettvaror bedömas som mycket goda.

Margarinkonsumtionen har fortsatt att öka. Försäljningen av margarin uppgick sålunda under år 1951 till nära 85 000 ton mot nära 80 000 ton året före. Förbrukningen av fettråvaror för margarinframställning uppgick under år 1951 till 26 500 ton kokosolja, 17 500 ton valolja, 23 100 ton rapsolja och 3 400 ton slakterifett.

Den inhemska oljeväxtodlingen ökade ytterligare under år 1951, då skörden, exklusive oljelinet, blev cirka 208 000 ton frö i nedtorkad vara och därigenom större än något tidigare år.

Huvuddelen av skörden eller cirka 196 000 ton utgjordes av raps- och rybsfrö. För den inhemska konsumtionen torde komma att erfordras mellan 80 000 och 90 000 ton av denna vara. Av återstående kvantitet, cirka 115 000 ton, ha avtal om försäljning på export träffats rörande 67 230 ton i form av frö och 12 852 ton i form av olja, eller omräknat i frö sammanlagt cirka 100 000 ton.

Beträffande den svenska exporten av fettråvaror har nämnden vidare anfört följande.

De kvantiteter frö och olja, varom exportavtal träffats, fördela sig på köpareländer sålunda.

Kvantitet ton

På de avtalade försäljningarna har genomsnittspriset vid leverans i bulk i fråga om frö varit drygt 1 krona 16 öre per kilogram fob, inklusive kvalitetstillägg, och beträffande olja 2 kronor 37 öre per kilogram fob. Fobvärdet av den del av exporten, som sålts i form av frö, uppgår till cirka 78 miljoner kronor. Fobvärdet för oljeexporten belöper sig till cirka 30 miljoner kronor. För att värdet på oljan skall kunna jämföras med värdet av fröexporten, har man dock att till beloppet lägga värdet av det fodermjöl, som framvunnits vid tillverkning av exportoljan. I detta fall skulle det härvid komma att röra sig om ett tillägg av cirka 7 miljoner kronor. Den kvantitet frö som exporterats i form av olja har, om man därtill lägger värdet av det vid tillverkningen erhållna rapsmjölet, inbringat 1 krona 13 öre per kilogram. Då priset på nedtorkat frö för 1951 års skörd är 84 öre per kilogram, har såväl frö- som oljeexporten givit en i förhållande till produktionskostnaderna icke oväsentlig vinst. Den sammanlagda vinsten för clearingkassan av den hittillsvarande exporten av 1951 års skörd beräknas komma att uppgå till cirka 25 miljoner kronor.

Av det för export avsedda partiet rapsfrö av 1951 års skörd återstår f. n.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

en kvantitet av cirka 15 001) ton odisponerad. Då man, såsom priserna på senaste tiden utvecklat sig, har att räkna med sämre priser på exportmarknaden lör rapsfrö i fortsättningen, torde vinsten på dessa 15 000 ton i dagens läge bli obetydlig och bör ej uppskattas till högre belopp än cirka 2 miljoner kronor. Med utgångspunkt från ovan relaterade förhållande skulle exporten av rapsfrö (rapsolja) från 1951 års skörd resultera i en vinst av cirka 27 miljoner kronor.

Vad beträffar linolja har nämnden anfört, att för självförsörjning med denna olja skulle krävas en fröskörd, som lämnar 17 000 å 18 000 ton olja. Den inhemska skörden år 1951 har ännu icke slutlevererats men beräknas komma att uppgå till omkring 24 000 ton, vilket ungefär motsvarar 8 400 ton olja.

I fortsättningen har nämnden erinrat om att Kungl. Maj :t den 8 juni 1951 bemyndigat nämnden att disponera vinst, som under regleringsåren 1950/51 och 1951/52 uppkommit eller kunde uppkomma vid export av svenska oljeväxtfröer eller därav beredda oljor, för att täcka förluster på export av mejeriprodukter dels under tiden den 9 mars—den 31 augusti 1951 på det sätt och i den utsträckning, som angivits i proposition nr 207/1951, dels för tiden efter den 31 augusti 1951, i den mån vinsten icke åtgår för att täcka löpande utgifter för clearingkassan för fettvaror. Till understödjande av smörexporten har med stöd av dessa beslut från clearingkassan hittills utbetalats 14,6 miljoner kronor. För täckande av förluster på smörexport fram till månadsskiftet augusti/september 1952 torde man enligt nämnden böra räkna med en ytterligare utgift för clearingkassan av cirka 16 miljoner kronor. Förluster, som efter den 31 augusti 1952 uppkomma på export av mejeriprodukter skola, som redan tidigare nämnts, bäras av mjölkproducenterna upp till 7,2 miljoner kronor. Förutsättning för att bidrag skall lämnas vid högre förlust är, att smörproduktionen icke ökar.

Rörande det ekonomiska resultatet av regleringsverksamheten på fettvaruområdet har nämnden i likhet med föregående år upprättat en särskild redogörelse, vilken som bilaga torde få fogas till protokollet (bilaga 6). Av redogörelsen framgår, att man räknar med en behållning av 58,6 miljoner kronor i clearingkassan den 30 juni 1952, varav 11,7 miljoner kronor utgöras av kvarstående vinst från export av oljeväxtprodukter (av sistnämnda belopp komma cirka 10 miljoner kronor att efter budgetårets utgång utbetalas till Svenska mejeriernas riksförening till täckning av förluster på smörexport fram till den 1 september 1952; efter den 30 juni 1952 beräknas å andra sidan cirka 7 miljoner kronor komma att inflyta till kassan såsom vinst på export av produkter av 1951 års oljeväxtskörd). Prognosen för budgetåret 1952/53, vilken nämnden betecknat som ytterst oviss med hänsyn bland annat till att en omläggning av regleringssystemet föreslås skola äga rum, upptager vid budgetårets slut en behållning på verksamheten under budgetåret av 77 miljoner kronor. Det beräknade överskottet vid utgången av budgetåret 1951/52, 58,6 miljoner kronor, bör enligt nämnden sedan därifrån avdragits kvarstående vinst på exporten av oljeväxtprodukter å 11,7 miljoner kronor, lämpligen tagas i anspråk för att nedbringa det eljest

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

erforderliga anslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område med motsvarande belopp eller 46,9 miljoner kronor. Nämnden har förslagit, att riksdagens medgivande härtill inhämtas.

I avseende på den fortsatta fettvaruregleringen har nämnden anfört, att Kungl. Maj :t genom beslut den 2 februari 1951 — i anledning av en av kontrollstyrelsen och statens livsmedelskommission den 20 april 1950 i ämnet gjord framställning — uppdragit åt styrelsen och nämnden att verkställa utredning rörande anordnandet av accisförfarandet för margarin och andra fettvaror samt angående utformningen av det tekniska system, som i fortsättningen bör tillämpas för att stödja avsättningen av den inhemska smörproduktionen och oljeväxtodlingen. Denna utredning har nu slutförts och förslag till omläggning av fettvaruregleringen framlagts med gemensam skrivelse från styrelsen och nämnden till Kungl. Maj :t. På vissa punkter har styrelsen anmält avvikande mening i fråga om det framlagda förslaget. Förslaget innebär i korthet att nuvarande system med acciser och clearingpriser skall slopas. Vidare skall den nuvarande importregleringen på detta område upphävas. Åt en ekonomisk förening, bildad av de industriella fettkonsumenterna, skall anförtros importen av fettråvaror och fettvaror. I stället för acciser och clearingavgifter skall utgå en regleringsavgift på de importerade fettråvarorna. Priserna på vegetabiliska oljor av inhemskt ursprung skola liksom hittills fastställas av nämnden. Förslaget innebär vidare, att restitution av regleringsavgift skall kunna lämnas för täckande av vid raffination av importerade fettvaror uppkommande förlust på fettsyror samt svinn ävensom, i den utsträckning Kungl. Maj :t bestämmer, då varan kommer till användning för annat än matnyttigt ändamål. Efter samma grunder skall regleringsbidrag kunna lämnas, då inhemska fettvaror kommit till användning för annat än matnyttigt ändamål. Sådant regleringsbidrag skall även efter Kungl. Maj :ts förordnande kunna utgå då importerad eller inhemsk vara disponeras för export. Inkomster av regleringsavgifterna samt av försäljningen av vegetabiliska oljor av inhemskt ursprung skola tillföras en särskild regleringskassa. Kassan skall belastas med utgifter för restitutioner och regleringsbidrag. Enligt förslaget skall nämnden i sin årligen återkommande skrivelse till Kungl. Maj :t med förslag angående prisregleringsåtgärder på jordbrukets område lämna dels redovisning angående kassans inkomster efter avdrag för restitutioner och regleringsbidrag för den gångna delen av löpande budgetår samt en beräkning av dessa inkomster under återstående delen av budgetåret, dels ock en uppskattning av det ekonomiska resultatet av det närmast kommande budgetårets verksamhet på området. I den mån så befinnes önskvärt av budgettekniska skäl, skall redan på hösten varje år lämnas en preliminär beräkning såväl för löpande som för närmast kommande budgetårs verksamhet. Statsmakterna torde varje år få besluta rörande användningen av kassans behållning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

75 Äggregleringen.

Jordbruksnämnden har erinrat om att prisbildningen på ägg under innevarande regleringsår är förhållandevis fri. I de av riksdagen fastställda direktiven för prissättningen har dock föreskrivits, att då producentpriset tenderar att överstiga 3 kronor 75 öre per kilogram import bör företagas, om så är möjligt, samt exporten stoppas. Någon fixerad undre gräns för producentpriset har ej angivits. Det har dock förutsatts, att om priset skulle gå ned till en oskäligt låg nivå detsamma bör stödjas genom Sveriges exportoch importförening för ägg. Direktiven innebära vidare, att om produktionen skulle visa överskott samtidigt som skillnader föreligga mellan priset på importfoder och de inhemska foderpriserna en utjämningsavgift vid export av ägg skulle kunna uttagas. Nämnden har meddelat, att någon utjämningsavgift icke utgått under den gångna delen av regleringsåret. Den har i stället förskrivit, att utjämningsavgift icke skall uttagas, så länge producentnoteringen icke överskrider 3 kronor 50 öre per kilogram och föreningen samtidigt vid export uttager en frivillig avgift av cirka 25 öre. Under vissa förhållanden äger föreningen reducera eller slopa avgiften. Det högsta producentpris, som hittills noterats, är 3 kronor 45 öre per kilogram.

Härefter har nämnden redogjort för produktions- och prisutvecklingen och därvid anfört.

Äggproduktionen har under den hittills gångna delen av regleringsåret legat på i stort sett samma nivå som föregående år, vilket är lägre än under regleringsåret 1950/51, då exportöverskotten voro mycket stora. Alltjämt föreligga dock exportöverskott, vilka hittills kunnat avsättas till skäliga priser, i stort sett svarande mot den svenska prisnivån och under hösten 1951 till och med något högre. Genom att tullen på ägg i huvudexportlandet Västtyskland höjts till 15 procent under viss del av året, har emellertid svårigheter uppstått att utvinna samma priser som tidigare. Nämnden har upplyst om att den nuvarande producentnoteringen, 2 kronor 70 öre per kilogram, sedan ett flertal veckor legat högre än exportprisnivån, varför föreningen utbetalat bidrag vid export med 20 öre per kilogram.

Beträffande prisregleringens utformning under nästkommande regleringsår har nämnden till en början uppgivit, att producentpriset under sagda år beräknats till i genomsnitt 3 kronor 30 öre per kilogram. Nämnden har ansett, att direktiven för den prisreglerande verksamheten böra avpassas så, att möjligheter skola finnas att uppnå detta pris, vilket är 30 öre högre än det beräknade medelpriset innevarande år. I vad mån utjämningsavgift kommer att bli aktuell under nästa regleringsår beror enligt nämnden på hur fodermedelspriserna utveckla sig. Nämnden har beräknat, att skillnaden mellan dessa priser inom och utom landet kommer att nedgå som en följd av höjningen av de inhemska spannmålspriserna. I detta sammanhang har nämnden även pekat på en begynnande tendens till lägre världsmarknadspriser på fodermedel. Även om prisutvecklingen skulle motivera en utjämningsavgift bör enligt nämndens uppfattning sådan ej utgå, om därigenom förhindras att den beräknade medelprisnivån på ägg uppnås. Nämnden uttalar vidare, att

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

det icke bör föreskrivas någon undre gräns, som statsmakterna skola skydda. Den övre prisgränsen bör höjas till 4 kronor 25 öre per kilogram. Då producentnoteringen tenderar att nå denna nivå, bör det åligga föreningen att importera ägg, om så är möjligt utan förlust. Vidare bör vid denna gräns export äga rum endast i undantagsfall, t. ex. för att fullfölja redan ingångna avtal eller för att, då så är önskvärt, i viss utsträckning uppehålla kontakten med de reguljära importörerna. Föreningen bör vidare i direktiven erhålla möjlighet att genom exportbidrag uppnå den beräknade medelprisnivån.

Stödet åt ullproduktionen.

Vad angår det statliga stöd, som under senare år lämnats ullproduktionen, har nämnden anfört följande.

Bidrag till stödjande av ullproduktionen har liksom under de tre närmast föregående regleringsåren utgått även under år 1951/52. Avsikten med stödåtgärderna har varit, att i enlighet med de riktlinjer, som uppdrogos i proposition nr 275/1948, söka uppehålla en fårstam av lämplig storlek ur beredskapssynpunkt.

Bidraget utgick under åren 1948/49 och 1949/50 med 50 öre och under år 1950/51 med en krona per kilogram otvättad klassificerad ull. Under innevarande regleringsår utgår bidraget med en krona per kilogram ull.

Priset på otvättad svensk ull uppgick under mars 1951 till 12 kronor 26 öre per kilogram, vilket måste betecknas som onormalt högt. Den 1 september samma år hade det sjunkit till 6 kronor 32 öre per kilogram och den 17 mars till 5 kronor per kilogram. Det senare priset motsvaras för tvättad vara av cirka 8 kronor 30 öre per kilogram. För motsvarande kvalitet lågo de internationella priserna i mitten av april vid 6 å 7 kronor per kilogram tvättad ull. En ytterligare sänkning av de svenska ullpriserna kan därför väntas inträda.

Husdjursräkningen den 1 juni 1951 visar en fortsatt minskning av fårstammen. I jämförelse med husdj ursräkningen 1950 har den sålunda minskat med cirka 7 procent. I jämförelse med husdj ursräkningen 1947 uppgår minskningen till 38 procent.

Beträffande den successiva minskningen av fårstammen har nämnden anfört, att den ur beredskapssynpunkt måste ses med en viss oro. Nämnden anser därför, att alla lämpliga åtgärder böra vidtagas för att hålla stammen uppe. Även om bidraget till ullproduktionen endast i mindre utsträckning kan tjäna detta syfte anser nämnden dock, att stöd bör utgå även under nästa år. Nämnden har upplyst, att från Kontrollhudar, andelsslakteriernas förening u. p. a., jämväl anförts, att erfarenheterna av ullstödet äro sådana, att det bör bibehållas. Från Sveriges fåravelsförening har likaledes framhållits, att prisstödet bör bibehållas, varjämte anförts att bidragsbeloppet med hänsyn till de starkt vikande ullpriserna bör höjas. Nämnden har därför föreslagit, att bidragsbeloppet för nästa regleringsår skall höjas från en krona till 1 krona 50 öre per kilogram.

Vad slutligen angår anslagsfrågan anför nämnden, att för regleringsåren 1948/49, 1949/50 och 1950/51 anvisats sammanlagt 500 000 kronor till

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

främjandet av ullproduktionen. Med hänsyn till att vissa belopp återstå av dessa anslag, torde ytterligare medel icke behöva anvisas för regleringsåret 1952/53. Härvid förutsätter nämnden emellertid, att de belopp, som återstå av de till ifrågavarande ändamål för föregående regleringsår anvisade medlen, få av nämnden disponeras för ändamålet i fråga under nästkommande regleringsår.

Konstgödselregleringen.

Den överenskommelse mellan jordbruksnämnden och priskontrollnämnden, å ena, samt tillverkare och importörer av konstgödselmedel, å andra sidan, som gällde under 1950/51 beträffande prissättningen, upphörde att gälla den 1 juli 1951. Från och med sagda dag har priskontroll i vanlig ordning gällt beträffande de inom landet tillverkade konstgödselmedlen superfosfat, tomasfosfat, kalkkväve, kalkammonsalpeter och ammoniumsulfat. För importerade gödselmedel har prisbildningen däremot varit i princip fri. För vissa gödselmedel, vilka såväl tillverkas inom landet som importeras, ha förslag till genomsnittspriser underställts jordbruksnämnden för godkännande.

Jordbruksnämnden har anfört, att man för nästa gödselår — i likhet med vad fallet varit under innevarande år — måste räkna med vissa prishöjningar, vilka få förutsättas drabba samtliga gödselmedel. Då tillgångarna beräknas ytterligare komma att öka, har nämnden räknat med en ökad förbrukning.

Prissättningen på brödsäd och oljeväxter av 1953 års skörd.

Beträffande priserna på brödsäd och oljeväxter av 1953 års skörd har jordbruksnämnden framhållit att, med hänsyn till önskvärdheten av att dessa fastställas i god tid före höstsådden, Kungl. Maj :t borde erhålla riksdagens bemyndigande att senare på förslag av nämnden fastställa dessa priser. Ehuru nämnden icke är beredd att nu framlägga sådant förslag utan avser att senare återkomma till denna fråga, har nämnden dock som sin mening velat framhålla, att ytterligare höjning, såvitt nu kan bedömas, icke bör äga rum i fråga om brödsädespriserna.

Svenska spannmålsaktiebolagets kostnader.

I sin förut omnämnda skrivelse till jordbruksnämnden den 28 februari 1952 har Svenska spannmålsaktiebolaget redogjort för en beräkning av kostnaderna i samband med dess verksamhet under regleringsåren 1951/52 och 1952/53. Vad beträffar kostnaderna för förstnämnda år har nämnden erinrat om att den i skrivelse till Kungl. Maj :t den 18 mars 1952 begärt ett tillläggsanslag av 75 miljoner kronor ävensom att förslag härom framlagts i proposition nr 176 till årets riksdag.

78 Kungl. Maj:Is proposition nr 236.

I fråga om regleringsåret 1952/53 har bolaget vid sin uppskattning av kostnaderna utgått ifrån att regleringen av handeln med spannmål och fodermedel skall äga rum enligt samma principer som under innevarande år samt att bolagets beredskapslagring skall omfatta 300 000 ton brödsäd. Vidare har bolaget räknat med import av 75 000 ton vete, 100 000 ton majs och 100 000 ton vetekli samt inköp av sammanlagt 125 000 ton svenskt och utländskt oljekraftfoder. Beträffande inköpspriserna har bolaget utgått ifrån nu gällande världsmarknadspriser. I fråga om vete har det förutsatts, att inköp ske inom ramen av internationella veteavtalet. Försäljningspriserna ha i fråga om brödsäd baserats på nämndens tidigare avgivna framställning om prishöjning med 10 kronor per deciton och i fråga om fodervarorna med de i jordbrukskalkylen angivna priserna. Med denna beräkningsgrund uppskattar bolaget kostnaderna till sammanlagt 55 miljoner kronor enligt följande tablå, där värdetalen avse miljoner kronor.

A. Kostnader för ett beredskapslager av 300 000 ton brödsäd .... 6,o

Avgår prishöjningsvinst .................................. 6,o

B. Kostnader och förlust vid import och försäljning av 75 000 ton vete. .

C. Kostnader och förlust vid import och försäljning av 100 000 ton majs

D. Kostnader och förlust vid import och försäljning av 100 000 ton

vetekli .....................................................

E. Kostnader och förlust vid inköp och försäljning av 125 000 ton oljekraftfoder ..................................................

F. Fraktbidrag för fodermedel till Norrland........................

G. Räntor .....................................................

H. Allmänna kostnader..........................................

I. Oförutsedda kostnader........................................

0,o

10,o

6.0 1,2 2,8

Summa kostnader 55,o

Nämnden har framhållit, att kostnadssumman, med hänsyn till det förut anförda förslaget om en ytterligare prishöjning på vete med 3 kronor per deciton, torde kunna minskas med 10 miljoner kronor till 45 miljoner kronor.

Vidare har nämnden anfört, att bolaget i en skrivelse, dagtecknad den 17 april 1952, framhållit att de kreditrestriktioner, som numera äro genomförda, kunna medföra, att bolaget under hösten kommer i det läget, att dess rörelsemedel icke förslå. På grund av nämnda restriktioner samt de till hösten väsentligt höjda spannmålspriserna torde nämligen handeln och kvarnindustrien få svårigheter att uppbringa kapital i den utsträckning, som kan komma att erfordras för att övertaga all av jordbrukarna salubjuden spannmål. Detta blir förhållandet särskilt om skördeutfallet skulle bli någorlunda gott. I så fall komma dessutom handelns och industriens lagerlokaler att icke bli fullt utnyttjade, vilket i det ansträngda läget i fråga om tillgången på lagerlokaler för spannmål kan komma att medföra svårigheter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

79 Skulle utvecklingen komma att gå i av bolaget antydd riktning, torde enligt nämnden någon annan tillfredsställande lösning icke kunna komma i fråga än att bolaget relativt tidigt får företaga vissa inköp av brödsäd från handeln samt lagra denna brödsäd i tillgängliga lokaler, intill dess den kan komma att avyttras. För dylik verksamhet anser sig emellertid bolaget sakna rörelsekapital. Förutom aktiekapitalet, vilket utgör 5 miljoner kronor, kan bolaget numera disponera krediter upp till 200 miljoner kronor. Härav utgöra 80 miljoner kronor lån i Sveriges riksbank mot säkerhet i statsobligationer, 50 miljoner kronor lån hos riksgäldskontoret under fonden för låneunderstöd samt 70 miljoner kronor en rörlig kredit likaledes hos riksgäldskontoret.

En av bolaget företagen överslagsberäkning har givit vid handen, att värdet av bolagets lager den 31 augusti 1952 icke torde komma att understiga 160 miljoner kronor. För att fullgöra sin vanliga inköpsverksamhet m. m. behöver bolaget därutöver cirka 50 miljoner kronor. Bolaget har därför under åberopande av nyssnämnda kreditrestriktioner hos nämnden hemställt om åtgärder för att bereda bolaget möjlighet att öka sin rörliga kredit hos riksgäldskontoret från nyssnämnda belopp av 70 miljoner kronor till 125 miljoner kronor.

För sin del har nämnden tillstyrkt, att bolagets kredit ökas på sätt bolaget föreslagit. Som särskilt skäl härför har nämnden åberopat att den starka prishöjningen på brödsäd uppenbarligen kräver ett ökat kapital.

Kostnader för lagring i samband med statlig inköps- och försäljningsverk-

samhet.

Beträffande medelsbehovet för den med statligt stöd bedrivna lagringsverksamheten har jordbruksnämnden anfört, att i årets statsverksproposition, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Statlig lagerhållning: Omkostnader för statlig inköps- och försäljningsverksamliet för budgetåret 1952/53 beräknats ett förslagsanslag av 9 miljoner kronor. Nämnden har vidare erinrat om att för innevarande budgetår för den med anslaget avsedda verksamheten anvisats 12 miljoner kronor, varav 3 miljoner kronor avsetts att täcka kostnader för beredskapslagring av vissa importerade livsmedel. Enligt nämndens beräkningar komma kostnaderna för utjämningslagring av animalier emellertid att uppgå till endast omkring 7 miljoner kronor, varav 5,5 miljoner kronor på lagring av smör och 1,5 miljoner kronor på lagring av slaktvaror.

Vad härefter angår lagringsverksamheten under budgetåret 1952/53 har nämnden till en början anfört, att det för närvarande är mycket svårt att bedöma utjämningslagringens omfattning. Med ledning av tillgängliga uppgifter om export- och avsättningsmöjligheterna för smör har nämnden ansett sig böra räkna med att lagringen av smör kommer att bli av mindre omfattning än genomsnittligt under innevarande budgetår men att lagringen av slaktvaror, som torde komma att avse såväl inhemskt som importe-

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

rat kött och fläsk, torde bli av större omfattning än under budgetåret 1951/52. Nämnden har erinrat om att den ej ansett sig böra räkna med några kostnader för lagring av ägg under nästa budgetår. Kostnaderna för ifrågavarande lagringsverksamhet under sagda budgetår ha uppskattats till inalles 6,5 miljoner kronor, varav 4 miljoner kronor anses komma att belöpa på lagring av smör och 2,5 miljoner kronor på lagring av slaktvaror.

I fråga om beredskapslagringen har nämnden erinrat om att Kungl. Maj :t den 25 januari 1952 — efter att tidigare ha bemyndigat nämnden att företaga beredskapslagring av kopra och risgryn — medgivit, att ett mindre beredskapslager av kaffe finge uppläggas. Enligt här åsyftade beslut har nämnden bemyndigats att dels i erforderlig utsträckning för förskottering av rörelsemedel anlita det reservationsanslag å 88 250 000 kronor på kapitalbudgeten, som ställts till förfogande för lagring av jordbruksprodukter, dels för täckande av uppkommande kostnader taga i anspråk det för budgetåret 1951/52 anvisade förslagsanslaget till Statlig lagerhållning: Omkostnader för statlig inköps- och försäljningsverksamhet. Nämnden har framhållit, att det torde erfordras särskilt bemyndigande för nämnden för att medel ur motsvarande anslag för 1952/53 skola kunna tagas i anspråk för täckande av kostnader under sistnämnda budgetår i samband med beredskapslagring. Om sådan lagring av några andra än här ovan nämnda varor skulle anses erforderlig under budgetåret, borde enligt nämnden jämväl kostnaderna därför täckas av förevarande anslag.

Nämnden har härefter behandlat frågan om viss utökning av antalet varuslag, som äro föremål för beredskapslagring. Härom har nämnden anfört följande.

Nämnden anser en mindre ökning av sockerlagringen vara lämplig i syfte att få en ändamålsenlig lokal fördelning av lagren. Då denna beredskapslagring icke belastas med kostnader, för vilka här ifrågavarande anslag äro avsedda, anser sig nämnden nu endast böra begära bemyndigande att i den mån så ur ovan angivna synpunkt anses erforderligt verkställa lämplig ökning av lagerhållningen.

Vidare torde böra övervägas viss ytterligare beredskapslagring av fettråvaror. Utöver den beredskapslagring av kopra (kokosolja), som sker enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande, bör enligt nämndens uppfattning i viss utsträckning sådan lagring ske även av valolja. Den ifrågasatta beredskapslagringen torde lämpligen böra handhavas av Svenska fettindustriernas råvaru- och importförening u. p. a. Därest Kungl. Maj :t skulle anse den sålunda föreslagna utvidgningen av beredskapslagringen böra komma till stånd, torde nämnden böra bemyndigas att med nyssnämnda förening träffa avtal om lagringen av valoljan samt, i den mån så erfordras, att förskottera rörelsemedel med anlitande av anslaget för lagring av jordbruksprodukter in. m. Kostnaderna för den ifrågasatta lagringen torde kunna beräknas till 40 000 kronor per år.

Nämnden har härefter uppgivit, att den beräknat samtliga kostnader för beredskapslagring under budgetåret 1952/53 till högst 500 000 kronor.

De sammanlagda kostnaderna under budgetåret 1952/53 för lagring i samband med statlig inköps- och försäljningsverksamhet har nämnden be-

81 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

räknat till 7,o miljoner kronor, varav för utjämningslagring 6,5 och för beredskapslagring 0,5 miljoner kronor. Det i årets statsverksproposition beräknade beloppet — 9 miljoner kronor — bör sålunda minskas med 2 miljoner kronor.

Anslagsäskanden.

Nämnden har, med erinran om att den tidigare i skrivelsen redovisat kostnadsberäkningarna för Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet och för statlig lagerhållning, gjort följande anslagsberäkning av kostnaderna under budgetåret 1952/53 för de prisreglerande åtgärderna i övrigt på jordbrukets område.

Enligt de före den 15 mars i år tillämpade grunderna för statliga mjölkpristillägg beräknas 56 miljoner kronor åtgå till allmänt mjölkpristillägg och 24 miljoner kronor till mjölkpristillägg för vissa delar av landet (i huvudsak till Norrland). Härutöver kommer enligt den tidigare refererade uppgörelsen för 1952/53 ett belopp om tillhopa (130 + 12 =) 142 miljoner kronor till ytterligare allmänt mjölkpristillägg samt ytterligare tillägg till vissa delar av landet, ävensom till leveranstillägg. Det sammanlagda anslagsbehovet för mjölk och mejeriprodukter uppgår sålunda till (56 -}- 24 + 142 =) 222 miljoner kronor.

Statligt stöd till odlingen av lin och hampa beräknas fordra avrundat 3 miljoner kronor.

I följande sammanställning har nämnden angivit hur de äskade medlen fördela sig på olika regleringsåtgärder.

Miljoner

kronor

Allmänt mjölkpristillägg, extra mjölkpristillägg till vissa delar av lan-

det samt leveranstillägg...................................... 222

Stöd åt odlingen av lin och hampa.............................. 3

Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet...................... 45

Statlig lagerhållning .......................................... 7

Summa 277

Nämnden har ansett, att utöver nämnda belopp av 277 miljoner kronor i likhet med tidigare år medel bör anvisas för bestridande av diverse kostnader i samband med jordbruksregleringen. Av dessa medel skola bland annat bestridas ersättning till Svenska mejeriernas riksförening för handhavande av vissa med reglering av mjölk och mejeriprodukter sammanhängande uppgifter samt ersättning av förluster i samband med lagring och annat omhändertagande av animaliska produkter. Nämnden har föreslagit, att för ifrågavarande ändamål skall anvisas ett belopp av 5 miljoner kronor, vilket belopp överensstämmer med det anslag, som står till förfogande för diverse utgifter under innevarande regleringsår.

Till slut har nämnden erinrat om att den förutsatt att av överskottet i clearingkassan för fettråvaror ett belopp av i runt tal 47 miljoner kronor skall tagas i anspråk för att nedbringa det eljest erforderliga anslaget till pris- (! Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 236.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

reglerande åtgärder på jordbrukets område. Med beaktande härav nedbringas medelsbehovet för detta anslag till (222 + 3 + 5 — 47 =) 183 miljoner kronor.

Statens priskontrollnämnds yttrande.

Statens priskontrollnämnd har, sedan den tagit del utav den av kalkylsakkunniga upprättade förkalkylen angående jordbrukets inkomster och kostnader under produktionsåret 1952/53 samt den mellan jordbruksnämnden och jordbrukets förhandlingsdelegation den 1 april 1952 träffade prisöverenskommelsen, i skrivelse till jordbruksnämnden den 21 april 1952 framfört några synpunkter på jordbrukskalkylen och dess användning som underlag för prissättningen på jordbruksprodukter.

Priskontrollnämnden har till en början behandlat frågan om övergång till ett nytt kalkylbasår och därvid anfört i huvudsak följande.

Priskontrollnämnden finner det tillfredsställande, att en ny, mera näraliggande basperiod kommer till användning i jordbrukskalkylen och har intet att invända mot att produktionsåret 1950/51 därvid kommer till användning såsom nytt basår. Av naturliga skäl kommer det nya basåret givetvis alltid att visa en avvikelse från det gamla basåret vid samma beräkningsprinciper. Det överskott som 1950/51 föreligger jämfört med 1938/39 synes ligga inom felmarginalerna för kalkylen. Priskontrollnämnden vill i detta sammanhang understryka det allmänna önskemålet om att en omprövning av prissättningsnormerna på jordbruksprodukter kommer till stånd och anser under sådana förhållanden, att det nya basåret får betraktas som ett provisorium. Vid en sådan undersökning är det uppenbart att man bör hålla möjligheten öppen att gå tillbaka i tiden över det nya basåret därest undersökningen skulle giva anledning därtill. Med hänsyn till att en omprövning av prissättningsnormerna sålunda enligt nämndens mening bör komma till stånd, vill nämnden föreslå, att det nu icke träffas avgöranden, som äro bindande för prissättningen för följande produktionsår.

Beträffande arbetskostnadsberäkningarna är priskontrollnämndens skrivelse av följande innehåll.

I kalkylen ha de sakkunniga nu grundat arbetskostnadsberäkningarna på avtalsenliga löner i stället för tidigare på löner enligt den officiella lönestatistiken. Priskontrollnämnden vill härtill framhålla, att det synes tveksamt om detta sätt att beräkna lönekostnaderna är helt tillfredsställande med hänsyn till att ett relativt stort antal av lantarbetarna icke äro organiserade och följaktligen ej heller formellt äro tillförsäkrade lön enligt kollektivavtalet. Önskvärdheten av ett säkrare underlag för beräkningen i detta avseende förstärkes, därest tillgången på arbetskraft inom jordbruket under vissa perioder icke överensstämmer med efterfrågan på sådan arbetskraft. Ur dessa synpunkter synes det betänkligt att ändra metoden för lönekostnadsberäkningen just vid en tidpunkt, då man kan skönja en viss omsvängning på arbetsmarknaden.

Priskontrollnämnden har härefter behandlat beräkningarna av jordbrukets räntekostnader i kalkylen och därvid anfört följande.

Enligt de regler, som gälla enligt Kungl. Maj :ts beslut den 29 december 1949 angående lönsamhetsberäkningar i prisärenden, utgår man vid kapital-

83 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

beräkningar för handel och industri från taxeringsvärden i fråga om fastigheter och beträffande inventarier från dagsaktuella värden. Hittills ha dessa regler tillämpats så, att för fastigheterna som regel använts 1945 års taxering, dock med justering för värdestegring föranledd av nybyggnader. Priskontrollnämnden har ännu icke tagit ställning till vilken hänsyn som kan tagas till 1952 års taxeringsvärden. Även om man skulle finna det lämpligt att ur beräkningsteknisk synpunkt tillämpa de nya taxeringsvärdena, innebär detta icke att vid prissättningen hänsyn utan vidare kommer att tagas till den kostnadsökning, som föranledes av kapitalets stegring. Nämnden vill framhålla, att lönsamhetsundersökningarna användas vid bedömningen av frågan huruvida inträffade kostnadsstegringar skäligen kunna bäras inom befintliga marginaler. Härvid finnes alltid utrymme för en bedömning i varje särskilt fall, eftersom fasta grunder för vad som skall anses som skälig och generellt normgivande förräntning på investerat kapital icke kunna angivas. I detta sammanhang vill priskontrollnämnden erinra om det uttalande, som delegationen för översyn av direktiven för den priskontrollerande verksamheten avgav i anslutning till lönsamhetsberäkningarnas utformning och som innebar, att de nya principerna för ifrågavarande beräkning icke utan samtidigt påvisbar kostnadsökning finge föranleda krav på prisförhöjningar för att förbättra räntabiliteten hos vederbörande företag eller bransch.

Enligt sina direktiv skall priskontrollen vidare taga till utgångspunkt prisoch kostnadsläget hos rationellt arbetande företag inom vederbörande bransch. Det framgår av alla dessa omständigheter att även ett beaktande av vid senaste taxeringen fastställda fastighetsvärden i priskontrollnämndens lönsamhetsberäkningar icke i och för sig innebär en garanti för företagen beträffande förräntningen av dessa värden.

För jordbruket däremot innebär införandet i jordbrukskalkylen av stegrade fastighetsvärden — även om det sker på det sätt som förutsatts i kalkylsakkunnigas alternativ II eller den träffade överenskommelsen — automatiskt anspråk på en mot förräntningen av dessa svarande inkomstförbättring. Den kraftiga stegringen av jordbruksfastigheternas värde, som den senaste taxeringen har redovisat, torde till stor del utgöra en återspegling av den räntabilitetsförbättring, som jordbruket kommit i åtnjutande av under det senaste årtiondet. Ett sådant hänsynstagande medför, att man i priskalkylen inför ett automatiskt inflationsdrivande moment vilket synes priskontrollnämnden ytterst betänkligt. Riktigast är enligt priskontrollnämndens uppfattning, alt man i den kalkyl, som skall ligga till grund för prissättningen, på kostnadssidan endast räknar med förräntning av sådan värdestegring, som beror på sedan basåret faktiskt nedlagda kostnader. I fråga om räntekostnadsposten i de sakkunnigas beräkningar vill priskontrollnämnden av här anförda skäl för sin del förorda alternativ I.

Priskontrollnämnden har i fortsättningen framhållit önskvärdheten av att även kapitalökningen inom jordbrukets organisationer genom bildandet av reserver blir föremål för granskning i samband med undersökningen om nya prissättningsnormer i fråga om jordbruksprodukter. Enligt priskontrollnämndens uppfattning bör nämligen storleksordningen av denna kapitalförändring beaktas, för att eu säker uppfattning skall erhållas om jordbrukets

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

totala inkomster. Beträffande kalkylberäkningarna har priskontrollnämnden i övrigt understrukit osäkerheten i fråga om vissa inkomst- och kostnadsposter.

Beträffande prisöverenskommelsen för regleringsåret 1952/53 har priskontrollnämnden anfört följande.

Till vad som utsäges i överenskommelsen mellan jordbruksnämnden och jordbrukets förhandlingsdelegation om prisregleringen på jordbrukets produkter för regleringsåret 1952/53 vill priskontrollnämnden anföra, att det synes önskvärt att priserna på såväl svensk som importerad ost bleve helt fria från prisreglerande åtgärder. Därest det emellertid även i fortsättningen tillämpas ett system med avgifter på importerad ost, anser nämnden det nödvändigt att sådana avgifter avvägas på sådant sätt, att importen ej helt avstänges. Import av ost är önskvärd för att tillfredsställa konsumenternas berättigade anspråk på att olika smakriktningar tillgodoses som även för att åstadkomma ett modererande inflytande på ostpriserna. I detta sammanhang vill priskontrollnämnden framhålla, att det i princip synes riktigast att importavgifter av sådant slag, som t. ex. tillämpas i fråga om ost och bruna bönor, jämställas med indirekt beskattning och följaktligen på vanligt sätt redovisas i budgeten.

I övrigt har priskontrollnämnden i det nuvarande läget icke ansett sig ha anledning att närmare ingå på den avvägning, som i den träffade uppgörelsen skett mellan prishöjningarna för olika produkter eller mellan prishöjningar och subventioner.

Priskontrollnämnden har till slut meddelat, att prissättningsfrågan behandlats vid sammanträde med nämndens råd, varvid detta anslutit sig till vad som anförts i nyssnämnda skrivelse. En av rådsledamöterna, fröken Karin Collin, har dock förordat, att alternativ II i räntekostnadsberäkningarna skall komma till användning, ävensom att vad i skrivelsen anförts om ostpriserna skall utgå. Rådet har vidare uttalat som önskemål, att priskontrollnämnden skall komma att bli representerad i utredningen om normerna för prissättningen på jordbruksprodukter.

Kungl. Maj:ts beslut i prisfrågorna.

Kungl. Maj :t har, såsom inledningsvis nämnts, förut denna dag meddelat beslut rörande grunderna för prissättningen på jordbruksprodukter under regleringsåret den 1 september 1952—den 31 augusti 1953. Kungl. Maj :t har därvid godtagit den överenskommelse, som ingåtts mellan statens jordbruksnämnd, å ena, och den av jordbrukets riksorganisationer utsedda förhandlingsdelegationen, å andra sidan.

Beslutet innebär alltså, bland annat, att garantipriserna på brödsäd av 1952 års skörd höjas för vete med 13 och för råg med 10 kronor per deciton jämfört med motsvarande priser år 1951. Garantipriserna på oljeväxter höjas med följande belopp per kilogram, nämligen 20 öre för höstraps och höstrybs, 13 öre för vårraps och vårrybs, 23 öre för oljelin och 5 öre för vitsenap. För oljedådra har i motsats till närmast föregående år ej fast-

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

ställts något garantipris. Priset på fabrikspotatis höjes med 8 öre per hektoliter och stärkelseprocent. Beträffande mjölkregleringen innebär beslutet, att de mjölkbidrag, som infördes från och med den 1 mars 1952, skola utgå efter oförändrade grunder. Priserna på ost bli fria från det nya regleringsårets början. Prissättningen på ägg skall liksom hittills vara i det närmaste fri. Den 1 januari 1953 höjes stödpriset på smågrisar från 2 kronor 50 öre till tre kronor per kilogram.

Till övriga i jordbruksnämndens skrivelse berörda frågor angående prissättningen och därmed sammanhängande förhållanden har Kungl. Maj :t förklarat Sig vilja senare taga ställning.

Producentbidragsutredningens betänkan de.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndiganden den 2 december 1949 och den 17 februari 1950 tillkallade min företrädare i ämbetet såsom sakkunniga för att utreda frågan om behovet av ändringar i gällande regler beträffande producent- och kontantbidraget generaldirektören N. Malmfors, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren Jon N. Jonsson, Fjäle, ledamöterna av riksdagens andra kammare hemmansägaren K. A. M. Andersson, Löbbo, rektorn E. E. Hseggblom, Kåremo, hemmansägaren N. Jönsson, Rossbol, och agronomen W. Svensson, Ljungskile, samt byråchefen K. H. Olsson. Sedan Malmfors avsagt sig utredningsuppdraget, tillkallades den 14 juni 1950 landshövdingen B. A. Fallenius att i stället för Malmfors vara de sakkunnigas ordförande.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen producentbidragsutredningen, ha den 18 juni 1951 avgivit betänkande angående producent- och kontantbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk (SOU 1951:39). Vid betänkandet ha fogats särskilda yttranden av Hseggblom, Jönsson och Svensson.

Betänkandets huvudsakliga innehåll.

I betänkandets första kapitel redogöres för utredningsdirektiven. Andra kapitlet innehåller en redogörelse för producentbidragets utveckling och nuvarande utformning. Därjämte lämnas i detta kapitel även uppgifter om antalet bidragstagare i olika län med fördelning på storleksgrupper efter arealen och efter taxerad nettoinkomst in. m. I tredje kapitlet redovisas lantbruksnämndernas och mejeristyrelsernas yttranden i anledning av särskilda frågeformulär, vilka utredningen tillställt nämnderna och styrelserna i syfte att få del av erfarenheterna rörande tillämpningen av nuvarande bidragsbestämmelser. I samma kapitel återges även det huvudsakliga innehållet i vissa vid 1949 års riksdag väckta motioner rörande producent-

Antalet producent- och kontantbidrag vid årsskiftet 1949/50 med fördelning på storleksgrupper

efter arealen jordbruksjord. oo

1 Uppgifter om fördelningen på storleksgrupper ej lämnade. En approximativ uppdelning med ledning av den för riket i övrigt gällande fördelningen har emellertid företagits av tabelltekniska skäl.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

87 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

bidraget samt i en av Riksförbundet Landsbygdens folk hösten 1949 gjord framställning i ämnet. Slutligen lämnas i kapitlet en översikt över besvärsärenden rörande producentbidraget. Beträffande det närmare innehållet i nu omförmälda tre kapitel torde emellertid få hänvisas till s. 7—60 i betänkandet.

Här torde dock få återges en å s. 31 i betänkandet intagen tabell angående antalet producent- och kontantbidrag vid årsskiftet 1949/50 med fördelning på storleksgrupper efter arealen jordbruksjord.

Tabellen grundar sig på uppgifter, som utredningen inhämtat från lantbruksnämnderna. Av tabellen framgår, att av det totala antalet bidragstagare drygt 4 100 eller 2 procent inneha brukningsdelar med över 10 hektar jordbruksjord. Motsvarande antal för brukningsdelar med mindre än 2 hektar utgör cirka 27 500 brukningsdelar eller 14 procent.

Vidare torde här få intagas sammanställningen å s. 35 i betänkandet angående den procentuella fördelningen av bidragen mellan bidragstagare med jordbruk som huvudsaklig förvärvskälla och sådana med annan huvudsaklig förvärvskälla.

Storleksgrupp; hektar

Även denna sammanställning grundar sig på vissa uppgifter från lantbruksnämnderna. Den visar bland annat, att av bidragstagarna drygt fjärdedelen har annat än jordbruk som sin huvudsakliga inkomstkälla. Vid brukningsdelar under 2 hektar är det endast en tredjedel, som bär jordbruket till förnämsta inkomstkälla.

Utredningen övergår härefter till att i det fjärde kapitlet behandla de allmänna villkoren för bidragsrätten. Utredningen överväger härvid möjligheterna att i den ena eller andra formen åtminstone i huvudsak begränsa bidragsrätten till dem, för vilka den ursprungligen varit avsedd. Det främsta syftet med en sådan begränsning av bidragsrätten har utredningen ansett vara att gallra bort den kategori bidragstagare, vars inkomst- och förmögenhetsförhållanden äro sådana, att ett socialt stöd av producentbidragets karaktär under inga förhållanden kan anses vara befogat. Utredningen har däremot funnit det mindre stötande, om småbrukare med en inkomst något över lantarbetarlön erhålla bidrag även i det fall inkomsten till viss del icke härrör från jordbruket utan från andra förvärvskällor. Mot bakgrunden av denna principiella inställning behandlar utredningen olika former av begränsning av bidragsrätten och diskuterar därvid lämpligheten att utforma bestämmelserna om arealgräns med hänsyn icke blott till åker och äng utan även till skogen samt att draga en gräns efter taxerad inkomst eller förmögenhet.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Utredningen anser emellertid, att såväl principiella som praktiska skäl tala mot att arealgränsen fastställes med beaktande av brukningsdelarnas skog. Med hänsyn till de praktiska svårigheter och olägenheter, som utredningen funnit vara förbundna med en gränsdragning efter taxerad inkomst, anser den sig icke heller vilja förorda en generell sådan. Utredningen uttalar dock, att lantbruksnämnderna böra få möjlighet att vägra bidrag, när detta med hänsyn till inkomstförhållandena skulle komma att stå i uppenbar strid mot bidragets syfte. Denna möjlighet skulle dock endast kunna tillgripas under särskilda närmare angivna förutsättningar. Enligt utredningen skulle därigenom en utgallring kunna ske av vissa direkt stötande bidragsfall. Däremot förordar utredningen en generell gränsdragning efter förmögenhet, enär på så sätt i viss mån skulle kunna uppnås samma syfte som med en gränsdragning för inkomst. Utredningen uttalar vidare, att den praktiska tillämpningen av en förmögenhetsgräns skulle erbjuda vissa fördelar i jämförelse med en inkomstprövning. Med hänsyn till att vid beskattning av förmögenhet strecket går vid 30 000 kronor ifrågasättes, om icke gränsen bör dragas vid lägst detta belopp. Utredningen anser det dock riktigast, att det får anstå med det slutliga fastställandet av gränsen, tills resultaten av 1952 års fastighetstaxering föreligga klara. Utredningen föreslår dessutom, att lantbruksnämnderna skola äga företaga en jämkning i vissa ömmande fall, såsom då brukaren på grund av sjukdom eller ålderdom har låga inkomster.

Med hänsyn till direktiven har utredningen ansett sig icke kunna upptaga till prövning frågan om en generell höjning av den nuvarande arealgränsen å 10 hektar. I anslutning till gällande bestämmelser förordar emellertid utredningen, att större hänsyn än hittills skall tagas till skiftande förhållanden med avseende på arrondering och därmed förknippade avståndskostnader, jordens beskaffenhet och andra omständigheter av betydelse för bedömning av brukningsdels bärkraft. Utredningen anser vidare, att det bör ges möjlighet att för sammanhängande enhetliga områden med förhållandevis låg areell avkastning generellt tillämpa en högre arealgräns än 10 hektar. Detta föreslås i så fall skola få ske endast med lantbruksstyrelsens medgivande. Slutligen diskuterar utredningen i förevarande kapitel även frågan om att införa en undre arealgräns. Den anser sig dock icke böra föreslå någon sådan.

I femte kapitlet behandlar utredningen frågan om bidragsbeloppen och bidragsskalan. Utredningen anser många skäl tala för en ändring av bidragsskalan så, att bidragsskalans topp förskjutes till högre kvantiteter än för närvarande samt att det nuvarande högsta beloppet per kilogram sänkes. För en sådan ändring talar enligt utredningen främst, att bidraget därigenom skulle i större utsträckning än nu komma dem till godo, för vilka det egentligen är avsett. Utredningen föreslår följande ändringar av bidragsskalan. Bidraget per kilogram för till mejeri levererad mjölk före uppnådd undre gräns för maximibeloppet bör sänkas från 12 till 8 öre per kilogram. Maximalt bidragsbelopp, 480 kronor, bör utgå vid mjölkleveranser av 6 000

Kungl. Maj.ts proposition nr 236. 89

—11 000 kilogram mot nu 4 000—7 000 kilogram. Bidraget bör efter uppnådd övre gräns för maximibeloppet minska med 4 mot nu 3 öre per kilogram. Bidrag upphör därmed att utgå vid 23 000 kilogram, d. v. s. vid samma kvantitet som för närvarande. De föreslagna ändringarna av bidragsskalan komma enligt utredningen att medföra en förbättrad inbördes relation mellan producent- och kontantbidraget.

I sjätte kapitlet upptager utredningen några särskilda spörsmål rörande bidragsrätten. Den behandlar först frågan, huruvida bidrag bör kunna lämnas till nytillträdande brukare, där brukningsdelen visserligen betraktas som ej bärkraftig men yttre rationalisering icke kan komma till stånd eller i varje fall icke kan genomföras inom överskådlig framtid. Utredningen anser, att bidrag i dylika fall bör vägras endast där det står fullständigt klart, att yttre rationalisering icke kan komma till stånd. Vad utredningen sålunda föreslagit innebär viss uppmjukning av för närvarande gällande regler. Utredningen föreslår vadare, att bidrag till nytillträdande brukare skall kunna beviljas även där rationalisering kan komma till stånd men ägaren motsätter sig den bidragssökande arrendatorns önskemål om rationalisering, eller i liknande fall.

I samma kapitel prövas också frågan, huruvida i vissa fall producenteller kontantbidrag bör utgå. Bland annat överväges, om icke gödkalvsuppfödning och en förhållandevis stor hemmaförbrukning av mjölk, i likhet med vad nu är fallet med lokal mjölkförsäljning, bör kunna godtagas som hinder för leverans av mjölk till mejeri och kontantbidrag alltså kunna beviljas brukaren, fastän avståndsförhållandena icke lägga hinder i vägen för dylika leveranser. Utredningen anser en viss uppmjukning av nuvarande bestämmelser böra ske och föreslår, att undantag från avståndsregeln skall kunna göras icke blott när lokal mjölkförsäljning äger rum utan även när det föreligger omständigheter av annat slag, till vilka hänsyn skäligen bör kunna tagas.

Utredningen berör i förevarande kapitel även frågan, huruvida kontantbidraget bör ändras när koantalet undergår förändringar. Den föreslår för sin del, att lantbruksnämnderna skola äga anpassa bidraget efter de nya förhållandena, när för bidragstagare skett en väsentlig och bestående ändring av koantalet.

Slutligen behandlas vissa till utredningen framförda förslag om att deltagande i bekämpningen av de smittsamma husdjurssjukdomarna skall ställas som villkor för bidragsrätt samt om att getmjölk skall jämställas med komjölk i bidragshänseende. Utredningen finner övervägande skäl tala mot att dessa förslag skola förverkligas.

I detta sammanhang torde få återges ett av ledamoten herr Svensson avgivet särskilt yttrande. Han erinrar därvid om alt han då frågan om producentbidragets utformning avgjordes vid 1947 års riksdag biträdde eu reservation, däri vissa principiella synpunkter anfördes på frågan.

I reservationen framhölls sålunda bland annat, att det ej vore nödvändigt att göra ett visst stöd åt det mindre jordbruket till ett individuellt påtryck-

-90

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

ningsmedel för en fortsatt yttre rationalisering. I den män ett allmänt stöd åt mindre jordbrukare hölles inom sådana gränser, att ett stort antal innehavare av de svagare brukningsdelarna förbleve minusvarianter i inkomstavseende — och något annat hade icke från något håll satts i fråga — så förelåge från den enskildes synpunkt ett mycket starkt motiv för omdaning av dessa mindre brukningsdelar, som ej kunde giva sina brukare nöjaktig inkomst. Då den yttre rationaliseringen i första hand borde inriktas på en omdaning av de svagaste brukningsdelarna, kunde ett för varje tid lämpligt avvägt stöd av allmän karaktär åt det mindre jordbruket på ett friare och mera harmoniskt sätt bringas att samverka med statsmakternas verksamhet för främjandet av yttre rationalisering än ett temporärt stöd, som i vissa situationer finge karaktären av personligt påtryckningsmedel. Lagarna om förköpsrätt och expropriation samt möjligheten att giva eller vägra bidrag för inre rationalisering borde i förening med en allmän upplysningsverksamhet och de ekonomiska förhållandenas tryck driva fram en yttre rationalisering i all den utsträckning, som vore önskvärd.

Vidare anfördes i reservationen, att då mera än hälften av den svenska jordbruksbefolkningen vore knuten till brukningsdelar med mindre än 10 hektar åker och då äganderätten till jorden visat sig vara den starkast återhållande faktorn, när det gällde jordbruksbygdernas avfolkning, man borde nkta sig för åtgärder, som kunde öka denna stora folkgrupps känsla av osäkerhet såväl i ekonomiskt som psykologiskt avseende. Ett stöd åt det mindre jordbruket, som helt stämplades som social hjälp, som principiellt förklarades vara av tillfällig karaktär och som sattes in som ett påtryckningsmedel för ökad sammanslagning av jordbruk, kunde befaras komma att skärpa den katastrofala folkvandring från landsbygden, som nu påginge.

Stödet åt det mindre jordbruket borde därför givas samma motivering och samma allmänna karaktär som prisstödet för jordbruksnäringen i övrigt. Det borde vara en integrerande del i jordbrukspolitiken, lika nödvändig som dess övriga delar för att komma tillrätta med de landsbygdsproblem, som i hela folkets intresse måste lösas. Småbrukarhjälpens bestånd och dess utformning och omfattning borde som jordbruksstödet i övrigt vid olika tidpunkter underkastas den omprövning, som den ekonomiska utvecklingen motiverade.

Herr Svensson förklarar nu, att han vidhåller den uppfattning, som sålunda uttryckts i berörda reservation. Han framhåller vidare, att man under de gångna fyra åren icke lyckats genomföra en prissättning, som i första hand anpassats efter bas jordbrukens ekonomiska förhållanden och att det även i bästa fall synes dröja länge innan så kan ske. I stället ha de inbördes prisrelationerna på jordbrukets produkter blivit sådana, att icke bara det egentliga småbruket utan även basjordbruken missgynnas särskilt i förhållande till de större jordbruken på slättbygderna. I detta läge finnes det enligt herr Svenssons mening ännu större anledning än för fyra år sedan att principiellt frikoppla producentbidraget från rationaliseringsverksamheten. I stället bör en prisdifferentiering på mjölk användas för att skapa

Kungl. Maj:Is proposition nr 236.

ökad rättvisa i inkomstfördelningen emellan det mindre jordbruket i allmänhet — d. v. s. både egentliga småbruk och basjordbruk — och de större jordbruken, som kunna utnyttja både de höga priserna på vegetabilieprodukterna och de större möjligheter till förbilligad produktion som den maskinella driften ger.

Trots sin sålunda principiellt avvikande mening har herr Svensson dock ansett sig oförhindrad att söka medverka till de förbättringar, som kunna genomföras inom ramen för de givna direktiven. Han har emellertid samtidigt understrukit, att detta icke innebär, att han fördenskull känner sig bunden av sådana uttalanden i motiveringen, som stå i strid med hans principiella uppfattning.

Utredningens förslag.

Jag torde härefter få övergå till en något utförligare redogörelse för utredningens förslag och motiveringarna därför.

De allmänna villkoren för bidragsråtten. Utredningen framhåller till en början, att man måste gå fram med en viss försiktighet, när fråga blir att fråntaga nuvarande bidragstagare rätten till bidrag. Utredningen behandlar därefter följande olika sätt att begränsa bidragsråtten i förhållande till vad som nu gäller, nämligen

1. arealgränsen fastställes med hänsynstagande till skogen och icke såsom nu blott med hänsyn till åker och äng;

2. inkomst- eller förinögenhetsgräns fastställes på grundval av taxeringarna ;

3. hänsyn tages till i vad mån brukaren är beroende av arbetsinkomsten från den egna brukningsdelen, i anslutning till vissa regler, som gälla vid beviljandet av statsbidrag från skogsförbättringsanslaget och skogslånefonden.

Innan utredningen behandlar den förstnämnda möjligheten upptager den emellertid från vissa håll framförda förslag om att höja arealgränsen från nuvarande 10 till exempelvis 15 hektar. Beträffande dessa förslag erinrar utredningen om att den enligt direktiven icke ägt att föreslå sådana ändringar i bidragsråtten, som skulle innebära ett frångående av de grundläggande principerna för bidraget. Som en av dessa principer har statsmakterna fastslagit, att bidraget icke skall utgå till bärkraftiga jordbruk. Så komme emellertid att bli fallet, om bidragsråtten utsträckes till brukningsdelar med 10—15 hektar åker.

Om utredningen sålunda med hänsyn till direktiven funnit sig icke kunna upptaga frågan om en generell höjning av den vid 10 hektar dragna arealgränsen till prövning, har den dock ansett sig oförhindrad att ingå på ett därmed nära sammanhängande spörsmål. Bakom förslagen till höjning av arealgränsen ligger bland annat den i och för sig riktiga iakttagelsen, att bland brukningsdelarna med 10—15 hektar finnas sådana, som på grund

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

av dålig ägoanordning, mindre god jordmån eller av andra skäl icke kunna betraktas som fullt bärkraftiga och som därför i bidragshänseende skäligen böra jämställas med nu bidragsberättigade brukningsdelar. På grund härav utgör den föreskrivna arealgränsen enligt utredningens mening icke alltid en riktig skiljelinje mellan brukningsdelar över respektive under viss ekonomisk bärkraft. En brukningsdel med 5 hektar på skånska slättbygden kan vara värdefullare för sin innehavare än en brukningsdel med 10 hektar på småländska höglandet eller i annat jämförbart område.

Utredningen är av den uppfattningen, att bedömningen av brukningsdels areella bärkraft vid prövningen av bidragsfrågan i stor utsträckning måste ske efter schematiska linjer för att det administrativa förfarandet icke skall bli alltför betungande. Lantbruksnämnderna ha dock redan nu rätt att taga bland annat jordens beskaffenhet i betraktande, ehuru de endast i ganska ringa utsträckning begagnat sig av denna möjlighet. Enligt gällande bidragskungörelse må nämligen bidrag beviljas även för brukningsdel med större areal än 10 hektar, om avkastningsförmågan på grund av dålig ägoanordning eller dålig beskaffenhet hos åkerjorden är så låg, att den motsvarar avkastningsförmågan hos en genomsnittlig fastighet i orten med en åkerareal av högst 10 hektar och utan annan naturtillgång. Såsom ytterligare villkor för bidrag gäller dock i detta fall, att behov av dylikt anses föreligga. Utredningen uttalar, att större hänsyn än vad som hittills varit fallet bör tagas till skiftande förhållanden med avseende på arrondering och därmed förknippade avståndskostnader samt jordens beskaffenhet och andra omständigheter av betydelse för bedömning av brukningsdels bärkraft. Den mera individuella prövning, som utredningen sålunda förordar, skulle visserligen medföra ett ökat arbete för lantbruksnämnderna, men utredningen finner dock billigheten kräva, att prövningen lägges efter dessa linjer. Lantbruksnämnderna böra sålunda för sammanhängande enhetliga områden med väsentligt lägre areell avkastning än vad som gäller i genomsnitt för län eller länsdel kunna tillämpa en högre arealgräns än 10 hektar. Detta bör emellertid få ske endast med lantbruksstyrelsens medgivande.

Ledamoten herr Jönsson har emellertid i ett särskilt yttrande anfört, att han icke kan dela utredningsmajoritetens uppfattning, att frågan om en justering av jämväl arealgränsen skulle ligga utanför utredningens uppdrag. För sin del föreslår han, att ifrågavarande gräns skall höjas till 14 hektar. Till stöd härför anföres i huvudsak, att det enligt de gällande eller av utredningen föreslagna normerna näppeligen torde inträffa, att bidrag utgår till jordbruk över 10 hektar med goda driftsekonomiska betingelser och en normal djurhållning. Den föreslagna höjningen skulle emellertid möjliggöra, att de i driftsekonomiskt hänseende sämre lottade jordbruken kunde få ett visst bidrag. Därigenom skulle det av utredningen gjorda uttalandet att större hänsyn än vad hittills varit fallet borde tagas till skiftande förhållanden med avseende på arronderingen och därmed förknip-

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

pade avståndskostnader, jordens beskaffenhet o. s. v., automatiskt förverkligas utan en dyrbar och besvärlig administrativ prövning. Vidare framliålles, att de faktiska kostnaderna för dessa bidrag knappast bli nämnvärt större genom att gränsen 10 hektar ändras till 14 hektar.

Utredningen behandlar i detta sammanhang även frågan om införandet av en undre arealgräns. En sådan gräns föreslogs i 1942 års jordbrukskommittés betänkande. Förslaget upptogs dock icke i propositionen nr 75/1947. Från olika håll har emellertid ånyo ifrågasatts, om icke en dylik gräns bör införas. Härmed skulle uppnås, att innehavare av stödjordbruk, vilka enligt grunderna för småbruksstödet icke böra ha bidrag, ej heller erhålla sådant.

Utredningen förklarar sig emellertid hysa starka betänkligheter mot att generellt utesluta innehavare av stödjordbruk från rätt till producentbidrag genom att införa en undre arealgräns. En viss jämkning kan dock här åstadkommas genom ändring av bidragsskalan. Utredningen återkommer till sistnämnda fråga längre fram.

Vad härefter angår frågan om att fastställa arealgränsen m edhänsyn även till skogen framhåller utredningen, att kombinerade jordbruksfastigheter, d. v. s. brukningsdelar, som förutom åker och äng även innehålla skogsmark, förekomma talrikt över hela Sverige bortsett från slättbygderna i landets södra och mellersta delar (se tab. å s. 65 ff i betänkandet;. Bärkraften hos dessa brukningsdelar beror givetvis i hög grad på förekomsten av skog. Under sådana omständigheter finner utredningen det icke förvånande, att det ganska allmänt framförts som ett rättvisekrav, att vid prövning av bidragsrätten hänsyn bör tagas jämväl till skogsinnehavet.

Utredningen erinrar härefter om att vid prövning av producentbidragsansökningar den sammanlagda arealen jordbruksjord regelmässigt fastställes med viss ledning av de vid 1944 års jordbruksräkning för omräkning av äng till reducerad åker använda relationstalen, vilka grundats på förhållandet mellan ägoslagens taxeringsvärden. Det ligger under sådana förhållanden nära till hands att förfara på samma eller liknande sätt i fråga om skogen. Även om skogen i ekonomiskt hänseende spelar en betydligt större roll för det svenska jordbruket än ängen, föreligger dock enligt utredningen den principiella skiljaktigheten mellan de båda ägoslagen, att medan ängen är jordbruksjord samt ekonomiskt och marknadsmässigt ansluter sig till jordbruket i egentlig mening, så icke är fallet med skogen. Vidare framhålles, att prisbildningen på skogsprodukter på ett helt annat sätt än jordbrulcsalster i egentlig mening är beroende av konjunkturerna. Hänsyn härtill bör enligt utredningens mening tagas vid bedömningen av frågan, huruvida skogen bör jämställas med åkern och ängen vid fastställandet av arealgränsen för producentbidraget.

Efter att i det följande ha redogjort för några olika inom utredningen diskuterade sätt att tekniskt lösa de problem, som sammanhänga med ett beaktande av skogen vid arealgränsens fastställande, kommer emellertid

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

utredningen till den slutsatsen, att såväl principiella som praktiska skäl tala mot att hänsyn skall tagas till skogen vid gränsdragningen. Härom anföres följande.

Vid bedömningen av frågan, huruvida fastställandet av arealgräns för producentbidraget lämpligen skulle kunna ske med beaktande av brukningsdelarnas skog och skogsmark, har utredningen mot varandra vägt å ena sidan den ökade hänsyn till brukningsdelarnas faktiska bärkraft, som härmed skulle kunna uppnås, och å andra sidan de olägenheter av principiell och praktisk art detta skulle medföra. Utredningen anser att det skulle vara till fördel ur rättvisesynpunkt, om vid bedömningen av brukningsdelarnas bärkraft toges hänsyn till skogen på liknande sätt som för närvarande sker i fråga om åker och äng. I det föregående har utredningen framfört vissa betänkligheter av principiell art mot ett dylikt förfarande, nämligen att skogen i motsats till ängen icke vore att hänföra till jordbruks] orden. Tillika må erinras om att prisbildningen på skogsprodukter på ett helt annat sätt än vad som gäller för jordbruksalster i egentlig mening är beroende av konjunkturerna. Vidare må framhållas, att frågan om hänsynstagande till skogen är av helt annan räckvidd än motsvarande problem i fråga om ängen. Från nu anförda omständigheter skulle man dock enligt utredningens mening i viss mån kunna bortse, om det ifrågasatta systemet dels medförde en någorlunda rättvis reglering av bidragsrätten, dels att detsamma rent tekniskt vore lätt att genomföra. Utredningen har emellertid kommit till den uppfattningen, att ett beaktande av skogsinnehavet även efter diskuterade schematiska linjer i betraktande av bland annat näraliggande brukningsdelars ofta stora olikheter i fråga om skogens bonitet och skogstillgången skulle verka mycket ojämnt och därigenom medföra orättvisor och åstadkomma stor irritation. Vidare har utredningen ansett, att en prövning av bidragsrätten efter diskuterade linjer ur teknisk synpunkt bereder stora svårigheter och skulle medföra en alltför stor arbetsbörda för lantbruksnämnderna. Utredningen har funnit såväl principiella som praktiska skäl tala mot att arealgränsen fastställes med beaktande av brukningsdelarnas skog.

Om bidragsrätten sålunda regleras utan hänsyn till skogens inverkan på brukningsdelarnas bärkraft, förstärkas skälen för att en inkomsteller förmögenhetsgräns skall fastställas på grundvalav taxeringarna. Enligt utredningens mening bör därvid beaktas, att det icke är förenligt med producentbidragets syfte, att sådant tilldelas personer med förhållandevis höga inkomster och stor förmögenhet. Det främsta ändamålet med en gränsdragning bör vara att gallra bort den kategori av brukare, vilkas inkomst- och förmögenhetsförhållanden äro sådana, att ett socialt stöd av producentbidragets karaktär under inga förhållanden kan anses vara befogat. Utredningen finner det däremot mindre stötande, om småbrukare med en inkomst något över lantarbetarlön erhålla bidrag, även om deras inkomster till viss del icke härröra från jordbruket utan från andra förvärvskällor.

Utredningen erinrar härefter om att särskilda utskottet vid 1947 års riksdag på sin tid gjorde starka erinringar mot en behovsprövning efter taxerad inkomst och fann dessa erinringar avgörande för sitt ställningstagande. Utskottet ansåg sålunda, att det visserligen vore i och för sig principiellt

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

95.

motiverat, att bidragsrälten förknippades med en inkomstprövning på så sätt, att bidrag skulle få utgå endast till brukare, vilkas inkomst under vissa jämförelseår legat under en bestämd nivå. Emellertid erbjöde tillämpningen av en sådan inkomstgräns stora svårigheter. Just beträffande jordbrukare av avsedda kategorier vore, enligt vad utskottet uttalade, taxeringsresultaten i betydande utsträckning påverkade av faktorer, som gjorde att resultaten ej gåve ett tillförlitligt uttryck för brukarens faktiska genomsnittliga inkomstnivå.

Utredningen har för sin del övervägt, huruvida vid en eventuell prövning, efter taxerad nettoinkomst hänsyn skulle kunna tagas ej blott till brukarens sammanlagda inkomst utan även till inkomstens fördelning på intäkter av jordbruk och intäkter från andra förvärvskällor. I anslutning till vissa vid 1949 års riksdag väckta motioner har framförts den tanken, huruvida icke den som hade lägst viss inkomst av annat än jordbruk — exempelvis en: inkomst motsvarande lantarbetarlön — borde utestängas från bidragsrätt. Mot en prövning efter denna linje kunna dock göras vissa invändningar. För det första är det ofta mycket svårt att konstatera, hur stor del av inkomsten, som härrör från jordbruk respektive från andra näringsgrenar. Inkomster av skogskörslor, för att taga ett exempel, taxeras än som intäkt av jordbruk, än som intäkt av arbete. För det andra skulle det, om man alltså droge en gräns vid en inkomst utgörande summan av lantarbetarlön och inkomsten från jordbruket, kunna göras anmärkning mot att denna kombination medförde rätt till bidrag men att den som enbart uppbure lantarbetarlön icke komme i åtnjutande av bidrag. För det tredje torde en dylik gränsdragning även kunna avhålla folk från att skaffa sig inkomster vid sidan av jordbruket. Av nu anförda skäl finner utredningen, att eit gränsdragning på sätt nu antytts icke skulle bli tillfredsställande.

En svårighet, som uppkommer vid varje gränsdragning efter inkomst eller förmögenhet, är att gränsen måste ändras med vissa års mellanrum. Inkomst- eller förmögenhetsförhållandena måste prövas varje gång en nytillträdande brukare söker bidrag. Vidare måste ske en periodisk omprövning av bidragsrätten över hela linjen. Sker en bedömning efter förmögenhet behöver ändring emellertid göras mindre ofta än om den sker efter inkomst. Förmögenhetsförhållanden och framför allt redovisningen av förmögenhet vid taxering äro nämligen av mer konstant natur än inkomster och inkomstredovisning.

Med hänsyn till de praktiska svårigheter och olägenheter, som utredningen sålunda funnit vara förbundna med en gränsdragning efter taxerad inkomst, anser den sig icke vilja förorda en generell sådan. Utredningen finner dock, att lantbruksnämnderna böra ha möjlighet att vägra bidrag, när detta med hänsyn till inkomstförhållandena skulle komma att stå i uppenbar strid med bidragets syfte. Denna möjlighet bör dock enligt utredningens mening endast tillgripas, när det är fråga om brukare, som icke är mantalsskriven å fastigheten och uppenbarligen besitter densamma av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket, eller

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

i fall av liknande slag. Det förutsattes, att den föreslagna möjligheten att vägra bidrag begagnas endast där det står fullkomligt klart, att syftet med fastighetsinnehavet är ett annat än att bereda innehavaren hans huvudsakliga inkomst.

Genom införandet av nu föreslagna bestämmelser skulle enligt utredningen en utgallring kunna ske av flertalet direkt stötande bidragsfall. Den anser sig emellertid böra gå ännu längre i fråga om en begränsning av bidragsrätten och förordar en generell gränsdragning efter förmögenhet. Därigenom skulle i viss mån kunna uppnås samma syfte som med en gränsdragning efter inkomst, då man vanligen kan förutsätta, att den som har förmögenhet av någorlunda storlek också har förhållandevis goda inkomster. Vidare är att beakta, att värdet av skogen ingår i brukarens förmögenhet. Med hänsyn till att vid beskattning av förmögenhet gränsen går vid 30 000 kronor ifrågasätter utredningen, om icke gränsen bör dragas vid lägst detta belopp. På grund av förändringarna i penningvärdet under senare år är det emellertid svårt att bilda sig en säker uppfattning om hur en sådan gräns skulle kunna komma att verka. Räknat på basis av 1945 års förmögenhetsförhållanden skulle ett förmögenhetsstreck vid 30 000 kronor ha medfört en utgallring av nära 10 procent av bidragstagarna. Det torde kunna förutsättas, att motsvarande procenttal för närvarande ligger väsentligt högre.

Emellertid anser utredningen det riktigast, att det får anstå med det slutliga fastställandet av gränsen, tills resultaten av 1952 års fastighetstaxering föreligga klara under nästa år. Det torde först då bli möjligt att taga slutlig ställning till frågan, huruvida gränsen med hänsyn till de ändrade förmögenhetsförhållandena — betingade bland annat av penningvärdets fall — bör justeras uppåt till högre belopp än 30 000 kronor. Utredningen anser, att frågan om ändring av förmögenhetsgränsen bör prövas i samband med varje allmän fastighetstaxering.

Utredningen har i förevarande sammanhang vidare övervägt, huruvida lantbruksnämnderna böra äga göra undantag från den valda förmögenhetsgränsen med hänsyn till att brukaren har stor familj eller att andra omständigheter av ömmande natur föreligga. Mot ett dylikt jämkningsförfarande kan invändas, att det skulle bli administrativt betungande. Utredningen är dock av den uppfattningen, att jämkning bör kunna ske i vissa ömmande fall. Till dessa fall bör dock icke utan vidare räknas förekomsten av ett stort barnantal i brukarens familj, då producentbidraget i så fall skulle komma att utgöra ett extra barnbidrag. Hänsyn bör däremot enligt utredningens mening kunna tagas till sådana förhållanden som att brukaren på grund av sjukdom eller ålderdom har låga inkomster ävensom till andra liknande omständigheter.

Utredningen framhåller slutligen, att även efter införandet av en gränsdragning efter förmögenhet bidrag fortfarande kommer att kunna utgå till personer, vilkas huvudsakliga inkomstkälla är förlagd utanför jordbruket, alltså till innehavare av stödjordbruk. Genom den av utredningen förut föreslagna bestämmelsen om att personer utan närmare anknytning till jord-

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

bruket under vissa förutsättningar skulle kunna ställas utanför bidragsrätten torde emellertid enligt utredningen komma att ske en utgallring i de fall, där utgåendet av bidrag skulle kunna anses stötande med hänsyn till bidragets syfte.

Mot utredningens förslag i fråga om möjlighet för lantbruksnämnd att under vissa förutsättningar vägra bidrag har ledamoten herr Hseggblom anfört reservation. Enligt hans mening böra personer, som ha sin fulla försörjning av förvärvskälla utanför jordbruket, generellt uteslutas från att erhålla producent- eller kontantbidrag. Han anför härom vidare följande.

Vilken inkomstgräns, som skall anses trygga full försörjning, kan naturligtvis diskuteras och vara svår att fastställa, och den måste naturligtvis ändras efter lönenivåns förskjutning. För närvarande torde lantarbetarlönen motivera en gräns vid 6 000 kronors inkomst från förvärvskälla utanför jordbruket. Då därtill kommer den inkomst mjölkproduktionen eventuellt kan ge i varje fall i form av någon arbetsersättning, drabbar en sådan gränsdragning näppeligen personer, som ha något behov av att åtnjuta subventioner, även om de i tre år blivit vanda vid sådana. Genom en sådan regel skulle lantbruksnämnderna kunna förhindra, att personer med goda inkomster från andra yrken dra fördel av en hjälp som är avsedd för jordbrukare, som bedriva sitt yrke under så dåliga betingelser att allmänna rationaliserings- och prisregleringsåtgärder icke ansetts vara tillfyllest.

Uteslutande av bär föreslagen grupp inkomsttagare bör dock i varje fall ske efter individuell prövning, varvid också bör förefinnas möjlighet för undantag från regeln. Sådant undantag bör t. ex. göras, om vederbörandes mjölkproduktion är av betydelse för att tillgodose ett lokalt behov av mjölk på avsides liggande platser. Ett sådant förhållande kan motivera bibehållande av kontantbidrag eller utbetalande av producentbidrag för det överskott av mjölk, som kan behöva levereras till mejeri.

Naturligtvis vållar här föreslagen gränsdragning vissa besvär genom behovet av omprövningar. Mejeristyrelserna torde dock utan svårighet kunna lämna uppgifter på vilka personer, som över huvud taget böra bli föremål för prövning. Det kan förutsättas att dessa fall, även om de väcka stor uppmärksamhet, icke bli alltför överväldigande många. Då det gäller ett socialt stöd, torde lantbruksnämnderna ha rätt av vederbörande fordra att de själva styrka sin behörighet att erhålla stödet i fråga, och sedan lantbruksnämnderna gjort en första gallring, torde de blott ha anledning hålla uppsikt med de fall, där inkomsten legat "så nära gränsen att ett borttagande i framtiden kan vara påkallat. Personer som icke erhållit bidrag på grund av denna gränsdragning torde vid försämrat inkomstläge icke underlåta att själva påkalla omprövning.

Här föreslagen behovsprövning för personer med sin huvudsakliga inkomst från förvärvskällor utanför jordbruket torde i varje fall icke medföra på långa vägar så stora besvär som den allmänna inkomstprövning, som ansågs möjlig att genomföra såväl av 1942 års jordbrukskommitté som i propositionen nr 75/1947.

Vidare har ledamoten herr Svensson anmält reservation mot förslaget att införa eu förmögenhetsgräns såsom villkor för producentbidrag. Såsom motivering härför anföres följande.

Kommittén har, med all rätt, avstått från en verklig behovsprövning. När så är fallet blir emellertid en gränsdragning av det slag som i detta fall ifråga-

7 11 i han g till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. AV 236.

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

sättes tämligen godtycklig. De verkliga värden, som finnas bakom eu taxerad förmögenhet av viss storlek, äro mycket varierande beroende på förmögenhetens sammansättning. Den ekonomiska bärkraft, som förmögenheten ger, växlar emellertid inte bara med dess reella värde utan även med hänsyn till familjens storlek, åldersfördelning och inkomstförhållanden in. m. Vidare kan en familjs förmögenhet i vissa fall vara delad på flera av dess medlemmar. Högsta producentbidrag 480 kronor motsvarar, om det kapitaliseras efter 3 procent, ett belopp av 16 000 kronor. Om detta skall falla bort vid en formellt bestämd, men i realiteten slumpartad gräns, skapas både ett tröskelproblem och andra orättvisor, som måste väcka berättigat missnöje.

Härtill kommer, att det säkerligen blir stora svårigheter att tillämpa förslaget. Då längden över taxerad förmögenhet jämlikt lag om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar åtnjuter sekretesskydd måste antingen alla deklarera sin förmögenhet eller också måste Kungl. Maj :t medgiva lantbruksnämnderna generell tillåtelse att taga del av dessa längder. Om jämkning såsom utredningen föreslår skall ske i ömmande fall så räcker det dessutom icke med att lantbruksnämnderna få kännedom om huruvida vederbörande har beskattningsbar förmögenhet utan en realprövning krävs såväl av dennas storlek och sammansättning som av familjens övriga ekonomiska förhållanden. Det kan icke vara rimligt att lantbruksnämndernas verksamhet kopplas in på dylika arbetsuppgifter i större grad än som redan skett. Resultatet blir icke bara att nämndernas arbetskraft bindes vid uppgifter som ej avsetts utan även att de psykologiska förutsättningarna för ett gott samarbete med jordbrukarna försvagas.

Såsom förut nämnts har inom utredningen även diskuterats att i anslutning till vissa regler, som gälla vid beviljande av bidrag ur skogsförbättringsanslaget och skogslånefonden, vid prövningen av bidragsrätten b ea k t a i vad mån brukaren är beroende av arbetsinkomsten från den egna brukningsdelen. Beträffande tankegången bakom nämnda regler hänvisar utredningen till 1936 års skogsutrednings betänkande nr 2 (SOU 1938: 58, s. 206). Ett referat av skogsutredningens uttalanden på anförda ställe lämnas i förevarande betänkande å s. 85.

De av skogsstyrelsen meddelade tillämpningsföreskrifterna beträffande skogsförbättringsanslaget och skogslånefonden anknyta till skogsutredningens berörda uttalanden. Enligt anvisningarna bör sålunda storleken av de bidrag, varom här är fråga, bestämmas med hänsyn till behovet i varje särskilt fall. Den skogsägare anses vara behövande, som för sin eller sin familjs bärgning är beroende av arbetsinkomster från skogen, ävensom annan skogsägare, som själv brukar sin fastighet, under förutsättning dock att skogsinnehavet mindre är att anse som en kapitalplacering än som cn möjlighet att bereda arbete för gårdens folk (stöd för jordbruket). Endast i de fall sådan kategoriklyvning anses icke tillräckligt belysa skogsägarens bidragsbehov, erfordras ytterligare uppgifter angående skogsägarens ekonomiska ställning. — Motsvarande regler gälla även beträffande statsbidrag till skogsvägar. Enligt vad som uppgivits av skogsstyrelsen har tillämpningen av ifrågavarande regler icke berett några administrativa svårigheter.

Producentbidragsutredningen är för sin del av den uppfattningen, att de positiva erfarenheterna från handläggningen av bidragsärenden av nyss an-

KungI. Maj. ts proposition nr 236.

givet slag icke utan vidare kunna tagas som intäkt för att metoden skulle kunna tillämpas med samma lyckliga resultat, när det gäller producent- och kontantbidragen. Det är nämligen att observera, att prövningen av ansökningar om skogsbidragen sker individuellt, vilket om möjligt bör undvikas beträffande producent- och kontantbidragen. Dessa senare bidrag utgå vidare till en betydligt större krets av jordbrukare än vad som är fallet med de berörda skogsbidragen. Utredningen anser därför, att en prövning av rätten till producentbidrag efter samma linjer som i fråga om skogsbidragen icke utgör en lämplig form av gränsdragning.

Bidragsbeloppen och bidragsskalan. Utredningen anför här till en början, att såväl lantbruksnämnder som mejeristyrelser ganska allmänt ansett sig kunna konstatera, att mjölkleveranserna till mejeri i viss utsträckning anpassats efter bidragsskalan. Sålunda uppges bland annat att antalet mejerileverantörer från mindre jordbruk ökat samtidigt som det förmärkts en tendens till anpassning av leveranserna såväl uppåt från jordbrukare, vilkas årsleveranser tidigare understigit 4 000 kilogram, som nedåt från brukare, vilka förut levererat mer än 7 000 kilogram. Anpassningen nedåt synes dock icke ha skett i någon större omfattning.

På grund av vad sålunda framkommit i yttrandena från lantbruksnämnder och mejeristyrelser anser utredningen det klarlagt, att producentbidraget haft viss inverkan på produktionsutvecklingen för mjölk under senare år. I yttrandena beröras visserligen närmast mejerileveranserna av mjölk, men utredningen finner det högst sannolikt, att den ökning av dessa leveranser från mindre jordbruk, som förmärkts, åtminstone till en del avspeglar en bakomliggande produktionsökning. I detta sammanhang bör emellertid enligt utredningen icke bortses från att under de senaste åren skett en allmän stegring av mjölkproduktionen ifrån det bottenläge, som nåddes efter 1947 års dåliga skörd. Denna omständighet manar till en viss försiktighet vid bedömningen av frågan om bidragets produktionsökande effekt. Vidare bör beaktas, att den allmänna ökning av mjölkproduktionen, som sålunda skett och som på sista tiden lett till vissa avsättningssvårigheter i fråga om mjölkprodukter, föranlett viss kritik av bidragssystemet på grund av dess produktionsstimulerande verkan.

Utredningen uppger härefter all av de lantbruksnämnder, som ha haft erinringar att göra mot nuvarande bestämmelser om bidragets storlek, flera ha ansett alt maximibeloppet för producentbidraget utgår vid för låg mjölkmängd och därigenom missgynnar de egentliga jordbrukarna men gynnar personer med annan huvudförvärvskälla än lantbruk, främst den stora gruppen stödjordbrukare. För rättelse av denna felavvägning har av flera nämnder föreslagits, att bidragsskalans topp skulle förskjutas till högre kvantiteter än för närvarande. Den kostnadsfördyring, som en dylik ändring skulle medföra, har förutsatts skola motverkas genom främst en sänkning av det nuvarande högsta beloppet per kilogram från 12 öre till lägre belopp. Även från annat håll än från lantbruksnämnder har framförts förslag av samma innebörd.

100 Kunr/l. Maj.ts proposition nr 236.

Utredningen anser för sin del många skäl tala för en ändring av b idragsbeloppen och bidragsskalan i den riktning, som sålunda förordats av bland andra ett flertal lantbruksnämnder. Härom anför utredningen följande.

Utredningen har förut bland annat diskuterat införandet av en undre arealgräns, genom vilken åtgärd skulle åstadkommas viss begränsning av bidragsrätten för stödjordbrukare. Utredningen ansåg sig dock icke vilja tillstyrka, att en dylik gräns infördes, utan uttalade, att en begränsning av bidragsrätten av åsyftat slag syntes böra åstadkommas medelst en ändring av bidragsskalan. En förskjutning av bidragsskalans tyngdpunkt till större kvantiteter medför en nedskärning av de till stödjordbrukare utgående bidragen samtidigt som bidraget i större utsträckning än vad som f. n. är fallet kommer den kategori brukare till del, för vilken det främst är avsett. Vad nu sagts betraktar utredningen som det huvudsakliga syftet med en omläggning av bidragsbestämmelserna i den diskuterade riktningen.

Men även ur andra synpunkter anser utredningen en dylik omläggning vara motiverad. Det förhållandevis höga bidraget per kilogram, maximalt 12 öre, medför en ganska stark spänning mellan det mjölkpris, som utfås av bidragstagare, och det pris som andra producenter erhålla. Att detta i och för sig utgör ett irritationsmoment har framgått av lantbruksnämndernas och mejeristyrelsernas yttranden. I det föregående har också framhållits, att det höga bidragsbeloppet per kilogram verkat stimulerande på mjölkproduktionen vid mindre brukningsdelar. Den ökning av mjölkproduktionen, som på denna grund skett, Dör åtminstone till en del ha skett på bekostnad av annan produktframställning samtidigt som den medfört ökad användning av köpfoder. Producenlhidraget skulle alltså ha medfört en ytterligare accentuering av den ensidiga inriktningen på produktion av mjölk inom småbruket. Att en dylik ensidighet i produktionsinriktningen åtminstone på längre sikt kan bli till nackdel för småbruket svnes troligt. För dagen föreligger det förhållandet, att en ytterligare ökning av mjölkproduktionen icke anses önskvärd på grund av de avsättningssvårigheter i fråga om mjölkprodukter, som föreligga. De omständigheter, som nu nämnts, utgöra enligt utredningens mening i och för sig skäl för en sänkning av bidraget per kilogram från 12 öre till ett lägre örestal, oavsett att en dylik ändring såsom förut framhållits blir erforderlig på grund av den ifrågasatta förskjutningen av bidragsskalans tyngdpunkt.

På grund av det anförda bär utredningen av Svenska mejeriernas riksförening begärt och erhållit vissa beräkningar av kostnaderna för producentbidraget vid åtta alternativa utformningar av bidragsskalan. Beräkningarna ha sammanförts i en på s. 101 återgiven tabell.

I anslutning till tabellen anför utredningen följande.

Beräkningarna bygga på följande förutsättningar, nämligen dels att bidrag, liksom hittills, som regel skall utgå för mjölkleveranser från brukningsdelar med högst 10 hektar åker, dels att bidraget skall utgöra högst 480 kronor per mjölkleverantör och år. Beräkningarna ha verkställts på grundval av den representativa undersökningen i juni 1950 av mjölkproduktionen i landet år 1949 samt leveransstatistiken för mejerier samma år.

Av de olika alternativen utgör nr 1 den nu gällande bidragsskalan. Bidraget per kilogram enligt detta utgör 12 öre. I alternativ nr 2 har räknats med 10, i nr 3—7 med 8 och i nr 8 med 6 öre per kilogram. Eftersom maximibeloppet såsom förut framhållits enligt direktiven skall kvarstå oförändrat

Kungl. Maj:ts proposition nr 236. 101

Producentbidragets storlek vid olika årsleveranser av mjölk till mejeri.

vid 480 kronor, uppnås maximum senare ju lägre bidrag per kilogram som väljes. Utgår bidraget såsom nu är fallet med 12 öre per kilogram, erhålles maximibeloppet vid en mejerileverans (undre gräns) av 4 000 kilogram mjölk. För ett bidrag av 10 öre är motsvarande kvantitet 4 800 kilogram, för 8 öre 6 000 kilogram och för 6 öre 8 000 kilogram.

Enligt nu gällande regler utgår maximibeloppet vid en mejerileverans av lägst 4 000 (undre gränsen) och högst 7 000 kilogram (övre gränsen). Intervallet mellan den undre och den övre gränsen, toppbredden, utgör alltså 3 000 kilogram. Med samma bredd har räknats i alternativen nr 2, 3, 5 och 8, medan i de övriga kalkylerats med en bredd av 4 000 kilogram (nr 4 och 6) samt 5 000 kilogram (nr 7). Den övre gränsen för maximibeloppet, alltså den kvantitet, efter vilken bidraget minskar, är direkt beroende av den

102 Kunfjl. Maj ris proposition nr 236.

undre gränsens belägenhet och toppbredden. Den övre gränsen ligger nu vid 7 000 kilogram, men enligt de övriga alternativen högre, vid nr 7 och 8 så högt som vid 11 000 kilogram.

Vid mejerileveranser, vilka överstiga den övre gränsen, reduceras bidragsbeloppet för närvarande med 3 öre per kilogram. Med samma minskningsbelopp räknas även i alternativen nr 2—4 och 8, medan i nr 5—7 kalkyleras med 4 öre per kilogram.

Producentbidrag upphör enligt gällande regler att utgå vid en mjölkleverans av 23 000 kilogram per är. Vid samma kvantitet upphör även bidraget att utgå enligt alternativ nr 7. Kvantiteten varierar i övrigt från 21 000 till 27 000 kilogram.

Såsom förut framhållits måste av utredningen framförda förslag i kostnadshänseende hålla sig inom nuvarande kostnadsram. Med gällande bidragsskala utgöra de beräknade kostnaderna för producentbidraget (från kontantbidraget bortses här) 62,3 miljoner kronor. Motsvarande kostnadssumma för alternativen 2—8 växlar från 60,o till 65,4 miljoner kronor.

Enligt utredningens uppfattning falla även de kostsammaste alternativen inom den föreskrivna kostnadsramen. Utredningen har därför ansett sig oförhindrad att diskutera de olika alternativen utan att behöva taga hänsyn till skiljaktiga kostnader.

Vid prövningen av vilket alternativ som bör föredragas stannar utredningen för det med nr 7 betecknade. Såsom skäl härför anföres följande.

Utredningen har förut framhållit, att en sänkning av bidraget per kilogram från 12 öre enligt dess mening av olika skäl vore motiverad. Under övervägande inom utredningen har varit en reduktion av bidraget till 10, 8 eller 6 öre per kilogram. Att sänka bidragsbeloppet till 10 öre, alltså med endast 2 öre, har utredningen å ena sidan funnit innebära en för liten justering med hänsyn till den kritik, som riktats mot det nuvarande bidragets höjd. Att begränsa bidraget till 6 öre, alltså till hälften av nuvarande belopp, har utredningen å andra sidan ansett utgöra en för radikal ändring. Utredningen har kommit till den uppfattningen, att en reduktion av bidraget från 12 till 8 öre skulle medföra en lämplig avvägning av bidraget per kilogram.

Intervallet mellan den undre och den övre gränsen för maximibeloppet, toppbredden, utgör nu 3 000 kilogram. Utredningen har även övervägt en ändring av bidragsskalan på denna punkt och stannat för en ökning till 5 000 kilogram.

Efter uppnådd övre gräns för maximibeloppet sjunker bidraget för närvarande med 3 öre per kilogram ytterligare levererad mjölk. Med bibehållande av detta avdragsbelopp skulle vid de förslag till ändringar av bidragsskalan, som utredningen i det föregående framlagt, producentbidrag upphöra att utgå först vid en leverans av 28 000 kilogram mot nu 23 000 kilogram. Utredningen är av den uppfattningen, att sistnämnda gräns med hänsyn till bidragets syfte är väl avvägd och i varje fall icke bör nämnvärt ändras. För att de av utredningen i övriga hänseenden föreslagna ändringarna i bidragsskalan icke på denna punkt skola få en verkan av icke önskvärt slag, anser utredningen, att bidragsskalan bör givas en brantare lutning nedåt än vad som nu är fallet. En förhållandevis snabb avveckling finner utredningen önskvärd även ur den synpunkten, att tröskelproblemet vid arealgränsen blir mindre framträdande än eljest. Om avdraget per kilogram mjölk efter uppnådd övre gräns för maximibeloppet ökas från 3 till 4 öre

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

per kilogram, skulle bidraget komma att upphöra vid 23 000 kilogram. Bidragsrätten (antalet bidragstagare) beröres alltså icke av det diskuterade alternativet.

Sammanfattningsvis framhåller utredningen, att den nya bidragsskalan skiljer sig från den nu gällande i följande hänseenden.

1. Bidraget per kilogram till mejeri levererad mjölk före uppnådd undre gräns för maximibeloppet sänkes från 12 till 8 öre per kilogram.

2. Maximalt bidragsbelopp, 480 kronor, utgår vid mjölkleveranser av 6 000—11 000 kilogram mot för närvarande 4 000—7 000 kilogram.

3. Bidraget minskar efter uppnådd övre gräns för maximibeloppet med 4 mot nu 3 öre per kilogram. Bidrag upphör därmed att utgå vid 23 000 kilogram (ingen förändring).

Utredningen ingår härefter på frågan om det inbördes förhållandet mellan producent- och kontantbidraget. Beträffande denna relation ha flera lantbruksnämnder haft vissa erinringar att göra. Den främsta av dessa har varit, att producentbidragstagarna i mellangruppen nu hade något sämre ställning än kontantbidragstagarna i samma grupp. Medelavkastningen per ko vore nämligen högre än vad man kalkylerat med vid bestämmelsernas utformning. Vid ett koantal av 4—8 djur vore det fördelaktigare med kontant- än producentbidrag. En riktigare relation erhölles, har det uttalats, om maximibeloppet för producentbidraget finge utgå för större mejerileveranser än vad som nu vore fallet.

Den kritik, som sålunda anförts mot det inbördes förhållandet mellan producent- och kontantbidraget, finner utredningen vara i stort sett berättigad. Utredningen lämnar å s. 94—95 i betänkandet vissa uppgifter till belysning härav.

Det förslag till ändring av bidragsskalan för producentbidrag, som utredningen nu framlagt, kan emellertid väntas medföra en bättre inbördes avvägning av producent- och kontantbidraget än nuvarande bidragsskala. Fullständig överensstämmelse, d. v. s. likartade villkor för erhållande av maximibidrag mellan de båda bidragsformerna om hänsyn tages till den faktiska medelavkastningen per ko, uppnås dock ej med utredningens förslag, men utredningen anser att full överensstämmelse i här avsedd mening ej heller bör eftersträvas. Hänsyn bör nämligen enligt utredningens mening tagas till att ett förhållandevis stort antal bidragstagare finnes i de delar av landet, där avkastningen per ko ligger under de genomsnittliga rikssiffrorna.

Utredningen berör slutligen i förevarande sammanhang frågan om huruvida producentbidraget i fortsättningen bör utgå med fast belopp. Härigenom skulle bidraget ej längre få någon inverkan på produktionsutvecklingen samtidigt som det administrativa förfarandet skulle förenklas. För de tre år, under vilka bidrag nu utgått, skulle ske en uträkning av hur stor mejerileveransen för varje brukare genomsnittligt varit. Medeltalet skulle bli avgörande för det bidrag, brukarna skul-

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

le ha för framtiden. Utredningen anser, att förslag i angiven riktning på grund av direktiven falla utanför utredningens ram. Vidare erinras om den starka kritik, som på sin tid restes mot jordbrukskommitténs förslag om att småbrukarstödet skulle utgå såsom kontantbidrag utan motprestation.

Beträffande utredningens förslag i fråga om bidragsbeloppen och bidragsskalan har reservation anmälts på vissa punkter av ledamoten herr Haeggblom. Han anser, att de nu utgående årligen varierande produeentbidragen böra ersättas av fasta bidragsbelopp. Till stöd härför anföres i huvudsak löljande.

Det synes som om utredningen icke tillräckligt beaktat direktivens understrykande av att bidragsbestämmelserna borde utformas så, att de icke åstadkomma en ej önskvärd snedvridning av produktionen. Föreslaget införande av ett förmögenhetstreck torde icke ha nämnvärd förbättring i detta hänseende med sig, och skulle en sådan snedvridning motverkas genom bidragsskalans ändring, behövde ändringen göras på ett mycket radikalare sätt med ett betydligt lägre maximum än de 8 ören utredningen föreslagit. Men då skulle bidraget icke i tillräcklig grad komma de jordbrukare främst till godo, för vilka det är avsett.

En annan utväg står emellertid öppen för att hindra producentbidraget från att motverka den nu av statsmakterna förordade och av jordbrukets organisationer accepterade omläggningen av jordbrukets produktion. Närmast till hands torde ligga att avkoppla producentbidragen från de årliga leveranserna av mjölk och i stället beräkna dem på tidigare erhållna leveransmedeltal.

Produeentbidragen ha den 30 juni 1951 utbetalats under tre år. För varje bidragstagare kan därför lätt uträknas medeltalet för de tre sista årens mjölkleveranser. Utan större svårighet än vad uträknande av ett års producentbidrag annars kräver, kan uträknas ett bidrag baserat på detta medeltal med tillämpande av de ändrade regler i fråga om bidragsskala, förmögenhetsgräns och inkomstgräns, som föreslagits av utredningens majoritet eller nu föreslås. Om sedan dessa på tre års medeltal beräknade bidrag finge gälla som det för framtiden utgående stödet till varje övergångsjordbruk enligt i övrigt oförändrade grunder, där ej omprövning på grund av förändrade förmögenhets- eller inkomstförhållanden påkalla ändring, skulle två betydande fördelar vinnas. Dels skulle producentbidraget upphöra att inrikta produktionen mot ökade eller oförändrade mjölkleveranser till mejeri oavsett önskvärdheten av annan produktion. Dels skulle lantbruksnämndernas besvär med uträkning och kontroll av årligen varierande bidragsbelopp bortfalla.

En sådan ändring torde icke innebära någon förändring i de principiella grunderna, som år 1947 antogos för stödet åt innehavare av mindre jordbruk. Inga innehavare av mindre jordbruk, som nu erhålla producentbidrag, komma att genom denna anordning uteslutas. Skillnaden i bidragsbeloppen torde icke heller bli av nämnvärd storlek eller för bidragstagaren vara av praktisk betydelse. Då bidragens storlek blir beroende av under tre år fullgjorda mjölkleveranser under den tid, då mjölkproduktionens uppehållande var önskvärd, äro bidragen icke att betrakta som »fattighjälp». Jämfört med 1942 års jordbrukskommittés förslag om bidragsbelopp på antingen 500 eller 250 kronor, bli vidare bidragen enligt här föreslagna grunder betydligt mera differentierade, vilket enbart torde kunna räknas som fördelaktigt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23ti.

105 Herr Haeggblom uttalar härefter, att producentbidragen i den nu föreslagna formen ha det gemensamt med det av 1942 års jordbrukskommitté föreslagna stödet, att beloppen bli lika år för år. Mot att bidragsbeloppen vore fixerade vände sig icke den mot kommitténs förslag riktade kritiken. Då riksdagen i fråga om kontantbidragen accepterat deras oberoende av koantalets förändring, sedan de en gång fastställts, kan förslaget icke heller anses innebära någon principiell förändring av grunderna för stödet åt det mindre jordbruket, blott en nödvändig anpassning till ett förändrat tidsläge.

Utan hänsynstagande till det förändrade läge, som nu inträtt har emellertid utredningen i fråga om kontantbidraget föreslagit, att det skall anpassas efter väsentliga och bestående förändringar i koantalet. Enligt herr Haeggblom medför delta förslag att den, som lyder statsmakternas och jordbruksorganisationernas förslag, kommer att straffas, därest han uppbär kontantbidrag. Med hänsyn till vad som anförts rörande producentbidragens fastställande till belopp oberoende av mejerileveransernas variationer anser sig därför herr Haeggblom icke kunna ansluta sig till utredningens förslag i fråga om anpassning av kontantbidragen.

Herr Haeggblom uttalar slutligen, att om hans förslag genomföres den missvisande benämningen producentbidrag bör ändras till bidrag till mindre, ofullständiga jordbruk och omfatta såväl nuvarande kontant- som producentbidrag.

Särskilda frågor rörande bidragsrätten. Utredningen upptager här först frågan om producentbidrag till nytillträda n de bruk a r e.

Enligt kungörelsen nr 323/1948, 4 § 2 inom. a) och b) gälla följande förutsättningar för nytillträdande brukare att erhålla producentbidrag.

a) Den föregående innehavaren av brukningsdelen har varit berättigad till bidrag, varjämte den nye innehavaren antingen övertagit brukningsdelen efter make eller eljest på grund av släktskap eller annat förhållande stått den föregående innehavaren nära och redan före den 1 juli 1948 helt eller huvudsakligen skött jordbruket å brukningsdelen.

b) Brukningsdelen — vars föregående innehavare uppburit bidrag — är

1 behov av yttre rationalisering och brukaren kan beräknas ha möjlighet att först sedan sådan rationalisering kommit till stånd uppnå en tillfredsställande bärgning, varjämte med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt ett särskilt stöd till brukaren kan anses befogat.

Enligt vad utredningen uppger utgöra nu återgivna föreskrifter om förutsättningarna för nytillträdande brukare att erhålla bidrag en av de främsta missnöjesanledningarna beträffande producentbidraget. Av lantbruksnämndernas yttranden ävensom av de utav utredningen genomgångna besvärsärendena framgår dessutom, att tillämpningen av kungörelsens 4 §

2 mom. berett lantbruksnämnderna vissa svårigheter.

Det ganska utbredda missnöje, som sålunda förekommit beträffande föreskrifterna om bidragsrätten för nytillträdande brukare, bottnar enligt ut-

106 Kangl. Maj:ts proposition nr 236.

redningens uppfattning till stor del i bristande kännedom om producentbidragets tillkomsthistoria och syftet med detta bidrag. Till den del kritiken tar sikte på de allmänna principerna för bidragsrätten finner utredningen sig emellertid med hänsyn till direktiven sakna anledning att ingå på densamma. Däremot anser den sig böra upptaga till prövning vissa med bidragsrätten för nytillträdande brukare sammanhängande frågor, vilka icke kunna anses beröra de grundläggande principerna för producentbidraget. Utredningen anför härutinnan följande.

Missnöjet med bestämmelserna i kungörelsens 4 § 2 mom. avser främst de under b) meddelade reglerna. Det har emellertid från vissa håll ifrågasatts, huruvida icke bestämmelserna under a) efter en viss övergångstid borde slopas. Om bedömningen genomgående företoges med utgångspunkt från behovet av yttre x-ationalisering, alltså enligt bestämmelserna under b), skulle ernås större rättvisa.

Utredningen har övervägt, huruvida en ändring av bestämmelserna i den riktning, som sålunda ifrågasatts, lämpligen borde företagas. För en sådan ändring talar otvivelaktigt vissa rättvisesynpunkter. Utredningen anser emellertid, att de skäl, som motivera ett bibehållande av nuvarande bestämmelser, böra tillmätas större vikt. Den vill i detta hänseende fästa uppmärksamheten på att det som villkor för den kritiserade »automatiska» överflyttningen av bidragsrätten uppställts ej endast krav på att den frånträdande och tillträdande brukaren på grund av släktskap eller annat förhållande skola ha stått varandra nära utan även krav på att den nytillträdande redan före den 1 juli 1948 helt eller huvudsakligen skall ha skött jordbruket å brukningsdelen. Övergången av brukningsdel på ny innehavare i fall av ifrågavarande slag utgör därför enligt utredningens mening snarare en formell än en reell förändring av brukarförhållandena. Under sådana omständigheter finner utredningen tillräckliga skäl icke föreligga att ändra ifrågavarande bestämmelser.

Att fastslå de förhållanden, som enligt 4 § 2 mom. a) utgöra förutsättning för nytillträdande brukares bidragsrätt synes i allmänhet icke ha berett lantbruksnämnderna några större svårigheter. Det gäller i dessa fall oftast att fastställa, huruvida den i förhållande till den föregående brukaren närstående, vilken sökt bidrag, »helt eller huvudsakligen» skött jordbruket före den 1 juli 1948, alltså att fastslå vissa faktiska förhållanden. Annorlunda ligger saken till, när det gäller att avgöra, huruvida förutsättningar för bidrag enligt b) äro för handen. Härvid skall nämligen en bedömning ske, huruvida brukningsdelen är i behov aA7 yttre rationalisering och brukaren först sedan sådan rationalisering kommit till stånd kan beräknas hava möjlighet att uppnå en tillfredsställande bärgning. Såsom tidigare omtalats ha flertalet lantbruksnämnder funnit bedömningen på denna punkt bereda särskilda svårigheter.

Man kan här lämpligen skilja mellan tA'å olika fall. I det förra fallet kan den önskvärda rationaliseringen a\' den ej bärkraftiga fastigheten icke komma till stånd eller i ATarje fall icke genomföras inom överskådlig framtid. I det senare fallet skulle den icke bärkraftiga brukningsdelen visserligen kunna förstärkas, men innehavaren har icke för aA^sikt att Aidtaga en dylik åtgärd.

Vad det förra slaget av bidragsfrågor angår anser utredningen, att bidrag bör vägras endast där det står fullständigt klart, att yttre rationalisering för den berörda fastigheten icke kan komma till stånd. Det förekommer ofta, att två eller flera ofullständiga brukningsdelar, Arilka alla anses

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

behöva bli föremål för yttre rationalisering, gränsa till varandra. Det torde i dylika fall ofta vara svårt att avgöra, vilka som skola bestå för framtiden och vilka som skola uppdelas och uppgå i de andra. Föreligger ovisshet på denna punkt, bör bidrag enligt utredningens mening beviljas. Det får förutsättas, att bidrag i dylika ifall lämnas tills vidare samt att bidragsfrågan upptages till förnyad prövning så snart förhållandena det aktualisera.

Vad det senare slaget av bidragsfrågor beträffar anser utredningen, att skäl här i allmänhet icke föreligga att bevilja bidrag. Undantag härifrån synes dock enligt utredningens mening kunna ifrågasättas i visisa speciella fall. Från norrländskt håll har framhållits, att bolagsarrendatorerna intoge en missgynnad ställning vid tillträde av brukningsdel efter den 1 juli 1948. Även om möjlighet till yttre rationalisering funnes, kunde den oftast icke utnyttjas, enär bolagen, med hänsyn till behovet av arbetskraft, icke vore villiga därtill. Utredningen anser, att i fall av angivet eller liknande slag bidrag skall kunna beviljas.

Utredningen behandlar i det följande frågan, huruvida gällande bestämmelser om godtagbart le v erans hinder kunna anses tillfredsställande eller om de, såsom ifrågasatts, böra utsträckas att även omfatta andra fall av hinder för mejerileverans.

Vad först beträffar huvudregeln i nu gällande bestämmelser om rätten till kontantbidrag anser utredningen, i anslutning till vad som uttalats i propositionen nr 75/1947, att avgörande vikt bör fästas vid brukningsdelens läge i förhållande till mejeris körlinje. Även i fortsättningen bör enligt utredningens mening som huvudregel gälla, att kontantbidrag bör beviljas endast om mjölkleveranser till mejeri med hänsyn till avståndet till körlinje av praktiska skäl få anses uteslutna. Utredningen finner icke anledning till erinran beträffande avståndsregelns praktiska tillämpning.

Undantag från avståndsregeln kan enligt nuvarande bestämmelser endast göras i det fall, att det föreligger ett rent lokalt behov av mjölk, vilket ej kan täckas genom leverans från annan brukningsdel eller från mejeri. Enligt vad utredningen uppger har emellertid i ett flertal av de yttranden, som avgivits av lantbruksnämnder och mejeristyrelser, framhållits att man funnit nuvarande bestämmelser för restriktiva och därför ville ifrågasätta vissa uppmjukningar. Det har sålunda föreslagits, att som godtagbart leveranshinder skulle upptagas dels gödkalvsuppfödning, dels en förhållandevis stor konsumtion av mjölk i producenthushållet.

Vad angår gödkalvsuppfödning framhåller utredningen, att ganska starka skäl kunna anföras som motiv för ett godkännande av ett sådant leveranshinder. Det har i flera yttranden framhållits, att nuvarande bestämmelser särskilt i dagens försörjningsläge icke kunde betraktas som lyckliga. Man har hävdat, att jordbrukares gödkalvsuppfödning bör anses som lika värdefull för försörjningen som produktionen av mjölk. Ytterligare kan göras gällande rättvisesynpunkten. Den enskilde jordbrukaren bör icke bli lidande på att han inriktar sin produktion med hänsyn till marknadens krav. Utredningen förklarar sig vara medveten om att det i dagens försörj ningsläge kan synas mindre rationellt att tillämpa ett bidragssystem, som är ägnat att motverka eu ur marknadssynpunkt önskvärd produktionsomläggning.

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Den framhåller emellertid samtidigt, att försörjningsläget ånyo kan förändras. Av denna anledning skulle det kunna betecknas som mindre välbetänkt att på det sätt som ifrågasatts låta det vid tidpunkten för bestämmelsernas fastställande rådande läget vara avgörande för utformningen av desamma. Tages nu hänsyn till det aktuella försörjningsläget, bör nämligen så också ske framdeles med kanske ofta återkommande ändringar i bestämmelserna som följd.

Beträffande det andra ifrågasatta leveranshindret erinrar utredningen till en början om att bidrag principiellt icke ansetts böra utgå för hushållsmjölk. Detta är anledningen till att kontantbidrag icke beviljas brukare med endast en ko. Det har nämligen förutsatts, att mjölken från en ko i allmänhet endast förslår för producentens hushåll, varför det i dessa fall icke skulle bli fråga om mejerileveranser eller i varje fall blott små sådana. Utredningen förklarar sig vara fullt medveten om att förbrukningen av mjölk hos producenterna kan växla beroende på hushållets storlek och hushållsvanorna. Enligt utredningen förefaller det emellertid som om de extrema fall, som förekomma, tillagts en något för stor betydelse. I det alldeles övervägande antalet fall torde nämligen de variationer i leveransförmågan, som bero på växlingar i hemmaförbrukningen av mjölk, vara ganska små. Utredningen erinrar i anslutning härtill även om att det allmänna tager hänsyn till familjestorleken genom barnbidragen.

Vid bedömningen av spörsmålet om en uppmjukning av nuvarande regler för erhållande av kontantbidrag anser utredningen viss hänsyn böra tagas till följande omständigheter. Nuvarande regler om beviljande av kontantbidrag ha tillkommit i ett försörj ningsläge, då det ansågs önskvärt, att mjölken i största möjliga utsträckning inlevererades till mejeri. Det allmänna försörjningsläget har numera stabiliserat sig, även om förändringar beträffande olika produktslag snabbt kunna ske. Den försörjningsmässiga hänsynen torde numera icke böra tillmätas samma betydelse som tidigare, ett förhållande som enligt utredningens mening utgör skäl för en ändring eller uppmjukning av nuvarande bestämmelser. Utredningen anser därför, att undantag från avståndsregeln bör kunna göras icke blott när lokal mjölkförsäljning sker utan även när det föreligger omständigheter av annat slag, till vilka hänsyn skäligen bör kunna tagas.

En tänkbar utväg att komma ifrån de ojämnheter i bidragssystemet, som förut behandlats, skulle enligt utredningen vara att låta de bidragsberättigade själva välja, om de föredraga producentbidrag eller kontantbidrag. Utredningen anser sig dock icke kunna föreslå en sådan valfrihet och anför till stöd härför.

En ändring av bidragsbestäinmelserna i denna riktning kan måhända synas lösa vissa problem sammanhängande med nuvarande bidragssystem. Utredningen är dock av den uppfattningen, att en valfrihet skulle få olämpliga följder. Av betydelse i detta sammanhang synes vara, att en valfrihet skulle försvåra möjligheterna att i många fall upprätthålla eller starta en mjölktransportlinje, om nämligen en del producenter på viss ort skulle vilja ha kontantbidrag och därför bröte sig ur och minskade den grupp

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

brukare, som utgjorde underlaget för körlinjens upprätthållande. En valfrihet torde därjämte såvitt utredningen kan se medföra en ur många synpunkter betänklig obeständighet och löslighet i bidragsförhållandena med åtföljande betydande administrativ belastning för lantbruksnämnderna. Med hänsyn till den kritik och det missnöje med nuvarande bestämmelser, som framförts till lantbruksnämnderna, hade det legat nära till hands att förslag i anförd riktning framförts från detta håll. Så är emellertid icke fallet. Av angivna skäl anser utredningen sig icke kunna förorda en valfrihet mellan de båda bidragsformerna för bidragstagarna.

Utredningen behandlar härefter frågan, huruvida och efter vilka normer kon tantbidrag bör utgå i det fall bidragstagaren reducerat eller helt avvecklat sitt kobestånd.

Enligt nuvarande regler utgår kontantbidraget efter antalet kor 1944— 1946, oavsett om någon förändring av koantalet sedan dess förekommit eller ej. Ett flertal lantbruksnämnder ha förordat, att kontantbidrag skulle få utgå på grundval av det aktuella antalet djur, varvid brukare, som övergått till kreaturslöst jordbruk, skulle gå förlustig bidragsrätten.

Beträffande de båda bidragsformerna föreligger enligt utredningen med gällande regler den betydelsefulla skillnaden, att medan producentbidraget varierar med leveranserna av mjölk till mejeri, kontantbidraget kvarstår oförändrat även om koantalet förändrats sedan basperioden. Den inkonsekvens, som ligger häri, har som nyss nämnts påtalats från lantbruksnämnders sida. Även från andra håll ha anmärkningar framförts på ifrågavarande punkt. Kritiken avser framför allt det förhållandet, att innehavare av kreaturslösa jordbruk uppbära kontantbidrag. Utredningen är också av den uppfattningen, att det är principiellt oriktigt att kontantbidraget ej påverkas om förändringar ske i koantalet. Om man ser till bestämmelserna om producentbidrag fordrar konsekvensen, att hänsyn tages till förändringar av detta slag. Enligt utredningens mening bör emellertid en ändring av bestämmelserna icke göras så, att producenterna bli benägna att ändra koantalet för att komma i åtnjutande av maximalt bidrag. Utredningen anser för sin del att bidragstagare bör åläggas skyldighet att anmäla förändringar i koantalet till lantbruksnämnden. Kommer det härigenom eller på annat sätt till nämndens kännedom, att för bidragstagare skett en väsentlig och bestående ändring av koantalet, bör nämnden äga anpassa bidraget efter de nya förhållandena.

Här torde få erinras om att, såsom framgår av den tidigare redogörelsen, ledamoten herr Hcegghlom icke ansett sig kunna biträda utredningens förslag på förevarande punkt.

Med anledning av att en skrivelse från veterinärstyrelsen den 22 april 1950 angående frågan om deltagande i kampen mot smitts a in m a husdjurssjukdomar såsom villkor för prod ucentbidrag remitterats till utredningen för yttrande upptager utredningen även detta spörsmål till behandling.

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

I sin skrivelse har veterinärstyrelsen bland annat framhållit, att enligt verkställda beräkningar den 1 januari 1950 över 96 % av landets besättningar vore att anse som fria från tuberkulos och föga mer än 1 % konstaterade kastsjukesmittade. Även om antalet tuberkulos- och kastsjukesmittade besättningar sålunda vore mycket ringa i jämförelse med totalantalet, utgjorde emellertid sådana enstaka besättningar en betydande fara icke endast för närbelägna besättningar utan även för ett betydande antal gårdar i övrigt genom risken för smitta via mejeri. Producent- och kontantbidragen skulle enligt styrelsens mening kunna bli ett verksamt medel för att påskynda saneringen, om såsom villkor för erhållande av bidrag föreskreves skyldighet för bidragstagare att ansluta sin nötkreatursbesättning till förekommande former av statsunderstött sjukdomsbekämpande.

I anslutning till vad veterinärs tyr elsen såiunda föreslagit upplyser utredningen, att vissa mejeristyrelser i sina yttranden till utredningen varit inne på samma tankelinje.

För egen del anser utredningen, att bekämpningen av de smittsamma husdjurssjukdomarna såsom tuberkulos och kastning är en angelägenhet av stor vikt för uppehållande av den svenska nötkreatursskötseln och produktionen av mjölk. Det är därför beklagligt, om tillkomsten av producentbidraget på sina håll medfört minskat intresse för deltagande i bekämpningen av dessa sjukdomar.

Emellertid förklarar sig utredningen hysa starka betänkligheter mot det framförda förslaget. För det första förefaller det utredningen mindre tilltalande, att staten såsom villkor för rätten till ett bidrag av producentbidragets karaktär ställer krav på deltagande i en eljest frivillig verksamhet, låt vara att denna verksamhet i och för isig är av angelägen art. Finna statsmakterna skäl föreligga att göra bekämpandet av de smittsamma sjukdomarna obligatoriskt bör detta enligt utredningens mening ske i annan ordning än den nu ifrågasatta. För det andra skulle förslaget innebära, att man skulle ställa särskilda krav på en viss kategori jordbrukare, nämligen dem med rätt till producent- eller kontantbidrag. Att på dylikt sätt särskilja en viss grupp jordbrukare skulle icke blott till stor del förtaga den åsyftade verkan av den ifrågasatta åtgärden utan även medföra en del svårigheter av administrativ art.

På grund av det anförda finner utredningen övervägande skäl tala mot att nu ifrågavarande förslag skall genomföras. Samtidigt påpekar utredningen, att ett förverkligande av dess förslag om reducering av producentbidraget från 12 till 8 öre per kilogram i viss mån torde kunna komma att minska den berörda olägenheten med bidraget.

Utredningen behandlar till sist frågan, huruvida producentbidrag bör utgå jämväl för getmjölk som levereras till mejeri. Frågan bär väckts av Jämtlands läns mejeriförening i en skrivelse av den 27 januari 1950, vilken remitterats till utredningen.

I sin skrivelse framhåller nämnda mejeriförening, att leverans av get-

in

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

mjölk skedde från en del mycket små jordbruk i fjälltrakterna. Innehavarna av dessa vore enligt föreningens uppfattning i mycket stort behov av att få ut det mesta möjliga för den mjölk de producerade.

Svenska mejeriernas riksförening har i ett yttrande i ämnet framhållit, bland annat, att en inom riksföreningen företagen undersökning givit vid handen, att inom de båda län, där nämnvärd produktion av getmjölk försigginge, nämligen Värmlands och Jämtlands län, till mejerierna under år

1948 levererats 90 000 resp. 60 000 kilogram dylik mjölk. Den totala kvantiteten getmjölk, som för närvarande levererades till mejerierna, kunde uppskattas till högst 200 000 kilogram, alltså en jämförelsevis obetydlig mängd. Riksföreningen har vidare uttalat, att det beträffande den statliga mjölkprisregleringen icke gjordes någon skillnad mellan ko- och getmjölk, en omständighet som talade för att bidrag borde få utgå även å sistnämnda slag av mjölk. En företagen utredning rörande förhållandena inom Jämtlands län hade emellertid visat, att för de enskilda jordbrukare, som levererade getmjölk, införande av producentbidrag för sådan mjölk i vissa fall skulle medföra en ökning av producentbidraget men i andra fall en minskning eller helt bortfall av detsamma på grund av att mjölkmängden genom tillägget av getmjölken komme upp till en ofördelaktigare punkt på bidragsskalan. Totalt bleve fördelen med att producentbidraget utginge å getmjölken ganska ringa, eftersom det sammanlagda beloppet producentbidrag till sådana jordbrukare, som levererade både ko- och getmjölk, år

1949 utgjorde 39 904 kronor, en summa som skulle stiga till 41 026 kronor om bidraget finge utgå jämväl för getmjölk. Förhållandena vore enligt riksföreningen likartade inom övriga områden av landet, där getmjölk producerades.

För egen del finner utredningen förevarande spörsmål vara av ringa betydelse. Den totala produktionen av getmjölk i landet torde sålunda för närvarande uppgå till cirka 4 miljoner kilogram, varav 0,2 miljoner kilogram eller 5 % såsom förut nämnts inlevereras till mejeri. Redan med hänsyn till frågans ringa vikt och då konsekvensen därtill skulle fordra, alt även kontantbidrag skall få utgå med åtföljande avsevärda administrativa svårigheter, anser sig utredningen icke vilja tillstyrka, att getmjölk skall jämställas med komjölk i bidragshänseende.

Departementschefen,

Världsproduktionen av livsmedel beräknas nu ligga omkring 10 procent högre än före kriget. På grund av att världens befolkning ökat något mera, äro emellertid livsmedelstillgångarna per individ genomsnittligt alltjämt något lägre än före kriget. Förhållandena äro emellertid olika inom skilda områden och länder. Vad Europa beträffar kan produktionsutvecklingen under senare tid betraktas som förhållandevis gynnsam.

Utbrottet av Koreakriget för snart två år sedan medförde eu stegrad spänning på den internationella livsmedelsmarknaden med ökade lagringsköp

112 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

och stigande priser på flera viktiga jordbruksprodukter, främst spannmål och fettråvaror. På den senaste tiden har emellertid ett omslag inträffat härvidlag. Särskilt markant är detta i fråga om fettråvaror, på vilka priserna sjunkit avsevärt. Beträffande brödsäd har utbudet på världsmarknaden emellertid begränsats på grund av dåligt skördeutfall i vissa viktiga exportländer. Prisläget för brödsäd har på grund därav i stort sett icke undergått någon förändring. Däremot ha priserna på fodersäd, vilka hittills legat högt, på senare lid visat en sjunkande tendens. Även på oljekakor ha priserna sjunkit. För Sveriges del är det vidare icke utan betydelse, att fraktsatserna på senare tid sänkts.

Vad den internationella marknaden för animalier beträffar är det ur svensk synpunkt av särskilt intresse, att möjligheterna att vinna lönande avsättning för svenska exportprodukter begränsats, emedan produktionen inom de europeiska importländerna av animaliska livsmedel fortfarande präglas av återhämtningen från den låga förkrigsnivån. Priserna ha också varit genomgående lägre än under det gångna produktionsåret.

Medan den internationella marknaden för livsmedel sålunda kännetecknats av sjunkande priser, har prisutvecklingen här hemma på grund av löneutvecklingen gått i motsatt riktning. Detta har medfört, att för vissa jordbruksprodukter — bland annat utgör spannmålen här ett undantag — hemmamarknadspriserna numera ligga högre än motsvarande priser utomlands.

I propositionen nr 176 till årets riksdag angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under senare delen av regleringsåret 1951/52 hänvisade jag till vissa i propositionen nr 207/1951 gjorda uttalanden rörande försörjningsprogrammet för innevarande regleringsår. Enligt dessa borde försörjningsprogrammet liksom under de senaste åren utformas med utgångspunkt från att livsmedelsbehovet i största möjliga utsträckning borde täckas genom inhemsk produktion. Därjämte borde man emellertid, med hänsyn bland annat till den ur vår synpunkt ogynnsamma utveckling av pris- och avsättningsförhållandena på världsmarknaden, som ägt rum under senare tid, eftersträva en viss förskjutning av produktionsinriktningen. Därvid borde man söka öka självförsörjningsgraden på de områden, där underskott förelåge, främst fodermedel samt socker, kött och fläsk. Å andra sidan borde man söka reducera överskotten av sådana produkter, beträffande vilka svårigheter förelåge att vinna avsättning utomlands till tillfredsställande priser. Det framhölls även, att man genom en dylik förskjutning, vilken i förhållande till den totala jordbruksproduktionen endast behövde bli av relativt ringa omfattning, kunde vinna dels en ur ekonomiska synpunkter mera ändamålsenlig inriktning av produktionen, dels en ökning av självförsörjningsgraden och en minskning av jordbrukets beroende av en i nuvarande läge mycket oviss exportmarknad.

Under det senaste året har icke skett någon mera väsentlig förändring i de faktorer, som lågo till grund för denna bedömning. Utvecklingen på den internationella livsmedelsmarknaden understryker enligt min mening betydelsen av att samma riktlinjer följas även i fortsättningen. Det försörjnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

program, som angavs våren 1951, torde sålunda i sina huvuddrag böra vara vägledande även under det kommande regleringsåret.

I nyssnämnda proposition nr 176/1952 konstaterade jag, att utbytet av 1951 års odling i flera avseenden blivit sämre än vad man hoppats. Härvidlag erinrade jag, bland annat, om det betydande underskott som uppstått i vår brödsädsiförsörjning till följd av svartrostangreppen å vete samt om de mindre tillfredsställande skördarna av fodersäd och sockerbetor. Mjölkproduktionens nedgång hade jag däremot icke något att erinra mot i den mån nedgången utgjorde ett led i den önskade produktionsomläggningen.

Volymen av jordbrukets slutprodukter — räknad i konstant penningvärde -— under innevarande regleringsår beräknas av jordbruksnämnden bli omkring sex procent lägre än samma volym år 1950/51. Produktionsvolymen år 1952/53 kan enligt beräkningar, verkställda på grundval av den nyligen upprättade jordbrukskalkylen för samma år, under förutsättningav bland annat normala väderleksförhållanden samt full förnödenhetsförsörjning, komma att ligga tre procent över årets men fortfarande tre procent under 1950/51 års volym. Att jordbruksproduktionen under nästkommande år väntas icke uppnå nivån från år 1950/51 är i främsta rummet att tillskriva den pågående omläggningen av produktionen från mjölk och ägg till spannmål, kött och t läsk. Som jag redan uttalat torde denna omläggningböra ingå i försörjningsprogrammet även för det kommande regleringsåret.

Med utgångspunkt från de nu berörda synpunkterna kommer jag att i det följande mera allmänt beröra den önskvärda utvecklingen för olika produktionsgrenar.

Vad först beträffar brödsädsodlingen är den år 1951 med höstsäd besådda arealen något större än den skördade arealen närmast föregående år, främst beroende på en ökning av rågodlingen. Förkrigstidens arealer av höstsäd ha dock icke uppnåtts. Beträffande odlingen av vårvete har jordbruksnämnden räknat med samma arealer i år som år 1951. Oaktat man sålunda för år 1952 synes kunna förutse en något vidgad brödsädsodling, torde densamma vid normala skördeförhållanden icke komma att räcka till för täckning av det inhemska förmalningsbehovet. Med hänsyn till såväl det inhemska försörjningsläget som prisförhållandena på världsmarknaden synes det angeläget med en ytterligare utvidgning av brödsädsodlingen.

Sockerbetsodlingen är trots en något vidgad omfattning alltjämt icke tillräcklig för att kunna täcka det inhemska behovet.

I fråga om oljeväxtodlingen väntas en nedgång i förhållande till år 1951.

I jordbrukskalkylen har sålunda för år 1952 räknats med en odling av omkring 160 000 hektar, vilket innebär en nedgång med cirka 30 000 hektar i förhållande till föregående år. Med hänsyn till den omsvängning, som numera skett beträffande priserna på fettråvaror på den internationella marknaden, synes en begränsning av den inhemska oljeväxtodlingen vara önskvärd.

S Iiihang till riksdagens protokoll 1952. i samt. Xr 236.

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Beträffande produktionen av mjölk och smör ha kalkylsakkunniga, under antagande av hland annat en viss nedgång i koantalet samt i stort sett normal tillgång på foder, räknat med en fortsatt nedgång av produktionen av mjölk och därmed även av mejeriprodukter. Ur försörjningssynpunkt torde en sådan nedgång icke giva anledning till oro. Det synes dessutom ur marknadssynpunkt vara lämpligt med en viss återhållsamhet i fråga om mjölkproduktionen, eftersom svårigheter föreligga att utomlands vinna lönande avsättning för ett större smöröverskott.

Minskningen av antalet kor har kommit till uttryck i en temporär ökning av tillgången på nötkött. På något längre sikt har man emellertid att räkna med en minskad slakt, såvida icke göddjursuppfödningen ökar. En utvidgning av denna uppfödning är därför önskvärd. I fråga om fläskproduktionen ger betäckningsstatistiken anledning antaga, att vi nästa år komma att bli självförsörjande.

I fråga om ägg föreligger fortfarande ett produktionsöverskott, även om det minskat i förhållande till föregående år. För nästkommande år synes man kunna räkna med en ungefär oförändrad produktion, varför ett fortsatt exportöverskott torde komma att föreligga.

I överensstämmelse med vad som varit brukligt under en följd av år har även innevarande år upprättats en särskild prognos angående jordbrukets inkomster och kostnader för 1952/53. Prognosen har utarbetats av kalkylsakkunniga och granskats av jordbruksnämndens råd.

Under senare år har i olika sammanhang och från skilda håll framförts önskemål om att frågan om övergång till ett nytt mera näraliggande basår för kalkylen än året 1938/39 skulle upptagas till prövning. Den osäkerhet, som kännetecknar beräkningsmetoderna i fråga om vissa kalkylposter, har ansetts i hög grad bero på att förhållandena under och närmast efter basåret icke på ett fullt tillfredsställande sätt kunnat klarläggas. Jag torde i detta sammanhang få erinra om att kalkylsakkunniga i samband med kalkylarbetet våren 1951 framlade förslag om övergång till nytt basår vid kalkylberäkningarna. Min företrädare i ämbetet uttalade i propositionen nr 207 till 1951 års riksdag, att han funnit det önskvärt att man i fortsättningen skulle begagna sig av ett nytt basår, som låge närmare det aktuella dagsläget än det hittills använda. Han vore dock ej beredd att för det dåvarande taga ställning till frågan om valet av ny basperiod eller till de spörsmål, som uppkonnne vid övergången till en sådan. Vid propositionens behandling i riksdagen anförde jordbruksutskottet (uti. nr 42), efter att ha understrukit önskvärdheten av att en skyndsam översyn av de mera kontroversiella avsnitten av jordbrukskalkylen komme till stånd, att i anslutning till denna översyn även de med övergången till ett nytt basår sammanhängande spörsmålen borde övervägas.

I detta sammanhang torde jag få erinra om att jag i propositionen nr 176 till årets riksdag uttalat, att jag ansåge det nuvarande kalkylsystemet icke vara i allo tillfredsställande. Efter att ha påtalat olägenheterna i olika av-

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

seenden av det på jordbrukskalkylen i dess nuvarande utformning grundade prissättningsförfarandet, anförde jag, att goda skäl enligt min uppfattning förelåge för att man skulle finna en form för prisregleringen, som innebure att denna skedde efter schematiska regler och dessutom i högre grad än det nuvarande systemet medgåve en smidig anpassning till förändringar i produktions- och avsättningsförhållandena ävensom i den allmänna löne- och kostnadsutvecklingen. Jag tillkännagav i detta sammanhang min avsikt att hos Kungl. Maj :t hemställa om bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att verkställa eu utredning rörande denna fråga.

I avvaktan på denna utredning torde jordbrukskalkylen på sätt hittills skett böra läggas till grund för prissättningen på jordbruksprodukter. Såsom framgår av det föregående ha emellertid kalkylsakkunniga funnit lämpligt att nu övergå till nytt basår och ha därvid på anförda skäl valt produktionsåret 1950/51. Häremot har icke rests någon invändning. Ej heller jag har något att erinra mot denna övergång.

Med hänsynstagande till räntekostnaderna beräknade på grundval av en ökning i fastighetskapitalet visar den föreliggande jordbrukskalkylen för år 1952/53 ett underskott på cirka 215 miljoner kronor (alternativ II). Av detta underskott beräknas 55 miljoner kronor hänföra sig till ökade räntekostnader på grund av höjning av jordvärdena för jordbruksfastigheter enligt 1952 års fastighetstaxering ävensom av värdena å kreaturs- och förrådskapitalet. I den av Kungl. Maj :t denna dag godkända, mellan jordbruksnämnden och jordbrukets förhandlingsdelegation den 1 april 1952 träffade överenskommelsen om prissättningen för regleringsåret 1952/53 skall 1/5 eller 11 miljoner kronor beaktas vid prissättningen för nämnda år samt återstående del eller 44 miljoner kronor successivt med 1/4 under ett vart av de följande fyra åren. Underskottet för år 1952/53 i jordbrukskalkylen skall sålunda anses vara täckt, om jordbruket tillföres inkomstökningar med tillhopa 171 miljoner kronor.

Prisöverenskommelsen synes i denna del liksom i övrigt utgöra en godtagbar lösning av de föreliggande frågorna och torde därför böra godkännas. Överenskommelsen innebär vidare, bland annat, att den s. k. 4-procentregeln skall äga tillämpning under det kommande regleringsåret. Omräkning av kalkylen skall på grund härav ske under hösten 1952, dock endast för såvitt sådan begäres av jordbruksnämnden eller jordbrukets förhandlingsdelegation. Skulle jordbruket ställas inför krav på nya kostnadsökningar till följd av lönehöjningar på grund av nya kollektivavtal för lantarbetare eller andra grupper, förutsätter jag att jordbruksnämnden och jordbrukets organisationer i vanlig ordning upptaga förhandlingar om kompensation härför.

Det har vid flera tidigare tillfällen — i samband med alt överenskommelser träffats angående grunderna för prisregleringen — framhållits att överenskommelserna ej böra utgöra hinder för det centrala regleringsorganet att vidtaga sådana prisjusteringar, som äro påkallade ur försörjningssynpunkt. Detsamma bör självfallet gälla även för den tid, som nu är i fråga.

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Liksom tidigare böra emellertid dylika pris justeringar om möjligt avvägas så att relationen mellan inkomst- och kostnadssumman i kalkylen icke påverkas. Det bör också eftersträvas, att justeringarna skola medföra minsta möjliga inkomstförskjutning mellan olika grupper av jordbrukare. Innan beslut fattas om dylika justeringar böra överläggningar på lämpligt sätt äga rum med jordbrukets organisationer.

I den mån priserna på sådana jordbruksprodukter, som icke äro föremål för statlig prissättning, sänkas utan ingripande från myndigheternas sida böra statsmakterna däremot, i överensstämmelse med vad som hittills gällt, icke ha skyldighet att kompensera prissänkningarna genom prishöjningar på andra produkter.

I anslutning till vad som gällt under senare år och med hänsyn till ovissheten om den blivande ekonomiska utvecklingen och det framtida försörjningsläget torde Kungl. Maj :t liksom hittills böra äga befogenhet att inom den anslagsram, som kan komma att anvisas, handhava jordbruksregleringen och vidtaga av omständigheterna påkallade ändringar i densamma. Skulle det befinnas erforderligt att taga i anspråk statsmedel utöver vad riksdagen ställt till förfogande, bör frågan självfallet underställas riksdagen. Kungl. Maj :ts nu nämnda befogenhet torde böra gälla hela det kommande regleringsåret.

Jag vill i detta sammanhang erinra att de grundläggande av riksdagen antagna regleringsförfattningarna gälla tills vidare. Övriga av riksdagen lämnade bemyndiganden, vilkas giltighet utgår i slutet av innevarande regleringsår, torde där ej annat särskilt angives böra förlängas för ytterligare ett år.

Beträffande det nu utgående statliga stödet vid säsongmässig lagring av animaliska produkter må erinras om att detsamma avser kött och fläsk samt smör. Så länge möjligheter icke föreligga att övergå till fri prisbildning beträffande dessa produkter, torde lagringsstödet icke böra slopas. Kungl. Maj :t bör emellertid, i likhet med vad som är fallet under innevarande regleringsår, beträffande nämnda varugrupper äga befogenhet att begränsa eller slopa stödet.

Beträffande lagringsstödets omfattning vill jag understryka, att stödet icke bör omfatta annat än bestridande av lagringskostnader samt tillhandahållande av rörelsemedel i den utsträckning, som kan befinnas lämplig. Lagringsstödet bör sålunda ej innefatta någon avsättningsgaranti. En sådan garanti skulle för övrigt, i den mån de lagrade kvantiteterna äro avsedda för export, strida mot den av riksdagen fastslagna ståndpunkten, att statsmakterna ej böra lämna någon garanti för avsättningen av eventuella exportöverskott. Ej heller bör stödet innefatta garanti mot försämring av varan under lagringstiden.

Efter denna redogörelse för min allmänna inställning till de föreliggande spörsmålen torde jag få övergå till att behandla de grunder, som i fortsättningen synas böra tillämpas beträffande jordbruksregleringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

117 Brödsäösregleringen.

I sitt förslag till utformningen av regleringsåtgärder i fråga om brödsäd och fodermedel har jordbruksnämnden utgått från att Svenska spannmålsaktiebolaget också under nästa regleringsår skall ha hand om importen av dessa varor. Även enligt min uppfattning torde det med hänsyn till den utländska prisnivån och det handelspolitiska läget i allmänhet icke böra göras någon ändring härvidlag.

Beträffande den inhemska regleringen synes någon större risk icke föreligga för en omfattande utfodring av brödsäd, eftersom man torde kunna räkna med en ökad fodersädsodling. De nu gällande inskränkningarna beträffande handelns rätt att förfoga över inneliggande lager av brödsäd i syfte att hindra försäljning av sådan säd för utfodringsändamål torde dock böra bibehållas tills vidare.

Vad angår prissättningen på brödsäd får jag erinra om att Kungl. Maj :t denna dag fattat beslut om en höjning av garantipriserna med för vete 13 kronor för deciton och för råg 10 kronor för deciton.

I fråga om den närmare utformningen av prisregleringen har nämnden diskuterat två olika möjligheter. Den ena är att med vissa justeringar bibehålla det nuvarande systemet med fasta successivt stigande garantipriser. Det andra avser ett inlösningsförfarande, av innebörd att bolaget skall först i slutet av konsumtionsåret företaga inköp och därvid låta inlösningspriserna bli desamma å ett antal prisorter. Nämnden har på anförda skäl förordat, att regleringsbestämmelserna skola utformas på i huvudsak samma sätt som för innevarande regleringsår. Härvid har dock förutsatts, att de kvalitetsbestännnelser och prisregleringsskalor, som tidigare gällt för 1950 års skörd men tillfälligtvis ändrats innevarande regleringsår, skola återinföras. Vidare har ansetts fördelaktigt att genomföra den av spannmålsbolaget föreslagna anordningen, att samtliga prisorter även skola betraktas som importhamnar. Skulle skördeutsikterna avsevärt förbättras, är det dock enligt nämndens mening lämpligt att möjlighet finnes att övergå till ett inlösningsförfarande.

Vad nämnden sålunda förordat kan jag biträda. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bedömande, nämnden att fatta beslut om övergång till ett inlösningsförfarande. Med den närmare utformningen av detta torde kunna anstå till en senare tidpunkt, då bättre kännedom om skördeutsikterna erhållits.

Vad nämnden anfört om möjligheten att vid bibehållande av innevarande års regleringssystem företaga jämkningar i prisskalan med hänsyn till ökning av ränte- och lagringskostnaderna föranleder ej heller någon erinran från min sida.

I sin skrivelse har nämnden vidare upptagit frågan om utökning av antalet prisorter. Nämnden har därvid erinrat om alt önskemål i sådan riktning framförts från olika håll, bland andra från jordbrukarnas sida i samband med överläggningarna om prissättningen på brödsäd av 1952 års skörd. Enligt nämndens bestämda mening böra emellertid inga ytterligare prisorter

118 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

tillkomma, därest det nuvarande prisregleringssystemet bibehålies. Nämnden har dock ställt sig välvillig till att vissa särbestämmelser införas för Gotlands del, under förutsättning dock att en sådan åtgärd icke får konsekvenser för lika avlägsna områden på fastlandet.

Vad denna fråga angår får jag erinra om att dåvarande departementschefen vid behandlingen av enahanda spörsmål våren 1950 framhöll, att den avsedda effekten av den omläggning av regleringssystemet, som då förordades, minskades om prisorterna ökades utöver vad livsmedelskommissionen i första hand förordat. Härjämte må anmärkas, att jordbruket i samband med den vidtagna begränsningen av antalet prisorter erhöll kompensation för den genomsnittliga inkomstminskning, som beräknades bli en följd av omläggningen. Jag finner mig därför icke böra motsätta mig att prisorterna bibehållas vid nuvarande antal. I likhet med nämnden kan jag emellertid å andra sidan förorda att särbestämmelser i form av transportbidrag införas i fråga om Gotland. Jag biträder sålunda förslaget, att bidrag skall lämnas för all brödsäd, som transporteras från ön till fastlandet. Såsom nämnden anfört bör bidraget omfatta dels hela omlastningskostnaden, uppgående till 30 å 40 öre för deciton, dels ock förslagsvis en tredjedel av fraktkostnaderna, som inklusive assurans och risk för resesvinn beräknas till 1 krona 30 öre å 1 krona 35 öre för deciton, eller sålunda tillhopa i runt tal 75 öre för deciton. För att sådant bidrag skall utgå förutsättes, att den gotländska spannmålshandeln förbinder sig att vid avräkning med jordbrukarna icke tillämpa högre prisortsavdrag än de verkliga fraktkostnaderna till närmaste prisort med avdrag för sagda bidrag. Den sammanlagda utgiften för spannmålsbolaget för dessa bidrag kan beräknas uppgå till omkring 75 000 kronor för år.

På sätt nämnden föreslagit torde liksom för innevarande år Kungl. Maj :t böra erhålla riksdagens bemyndigande att föreskriva, att handelskvarnar och andra företag, som bedriva yrkesmässig handel med spannmål, skola till spannmålsbolaget inbetala prishöj ningsavgift för lager av brödsäd av gammal skörd med belopp, som motsvarar prishöjningen den 1 september 1952.

Med hänsyn till önskvärdheten av att priserna på brödsäd, som skall skördas 1953, bli fastställda i god tid före höstsådden, torde Kungl. Maj :t vidare liksom föregående år erhålla riksdagens bemyndigande att senare på förslag av nämnden fastställa dessa priser.

Regleringen av fodersäd och andra fodermedel.

Handeln ined fodermedel är numera i stort sett fri liksom även prisbildningen. Vad fodersäden beträffar ha under senare år icke förekommit några andra prisreglerande åtgärder än att priser fastställts i vissa importhamnar för av spannmålsbolaget tillhandahållen fodersäd, huvudsakligen importvara. I stort sett samma system tillämpas i fråga om bolagets försäljningar av oljekraftfoder och kli.

119 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Några ändrade regleringsbestämmelser synas icke vara påkallade. Jordbruksnämnden har emellertid anmält, att nämnden på föranledande av bolaget beslutat, att bolaget från den 1 april 1952 skall tillämpa fasta försäljningspriser endast till partihandlare. Vidare har nämnden med anledning av att bolaget ifrågasatt tillämpningen av högre priser i vissa hamnar av mindre betydelse än i de egentliga importhamnarna förklarat, att nämnden senare kommer att upptaga denna fråga till behandling. Vad sålunda förekommit föranleder icke någon erinran från min sida.

Nu utgående fraktbidrag vid transport av fodermedel till Norrland torde, såsom nämnden föreslagit, böra bibehållas oförändrade under nästa regleringsår.

Jag biträder även nämndens åsikt, att den tullfrihet, som nu är medgiven för korn och malt tills vidare till och med den 30 september 1952, skall utsträckas att gälla tills vidare intill utgången av nästa regleringsår.

Potatisregleringen.

I fråga om fabrikspotatis innebär Kungl. Maj :ts beslut i prisfrågan enligt vad förut nämnts, att odlarpriset för nästa regleringsår höjes med 8 öre för hektoliter och stärkelseprocent.

Jag torde få erinra om att Kungl. Maj :t den 12 oktober 1951 bemyndigat jordbruksnämnden att med Sveriges stärkelseproducenters förening u. p. a. träffa överenkommelse om föreningens inköp och försäljning av potatisstärkelse under tiden den 1 oktober 1951—den 30 september 1952 i huvudsaklig överensstämmelse med ett upprättat förslag till avtal. Sådan överenskommelse har sedermera träffats. Kungl. Maj :t har emellertid i bemyndigandet gjort förbehåll om att den i överenskommelsens 7 § av nämnden gjorda utfästelsen skall vinna riksdagens godkännande.

överenskommelsen innebär, bland annat, att föreningen skall inköpa den mängd potatisstärkelse, som framställes enligt meddelade tillverkningslicenser å högst 300 000 deciton, med undantag av vad som erfordras till husbehov för tillverkaren och dennes potatisleverantörer. Enligt 7 § i överenskommelsen har nämnden åtagit sig att — under förutsättning av statsmakternas godkännande och om överenskommelsen icke skulle konnna att förnyas för tillverkningsåret 1952/53 — vidtaga eller föranstalta om åtgärder från statens sida, vilka bereda föreningen möjlighet att erhålla dels minst 81 kronor för deciton för den 1 oktober 1952 inneliggande lager av potatisstärkelse, dock med avdrag av 30 000 deciton, dels ock ersättning för ränte- och lagringskostnader enligt i överenskommelsen angivna grunder för inneliggande lager av potatisstärkelse med undantag av 30 000 deciton under tre månader, räknat från och med den 1 oktober 1952.

De av nämnden gjorda åtagandena torde nu böra underställas riksdagen. Vad nämnden i övrigt anfört angående potatisregleringen föranleder icke någon erinran från min sida. I det följande kommer jag emellertid att biträda nämndens förslag att, bland annat, potatis skall falla under bestämmelserna i förordningen den 8 juni 1951 (nr 379) angående reglering

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter in. in. Med hänsyn härtill finner jag mig redan nu böra framhålla, att jag icke vill motsätta mig en viss import av potatis vid normal skörd, därest potatispriset på grund av knapp tillgång stiger över den nivå, som legat till grund för inkomstberäkningen enligt kalkylen.

Oljeväxtregleringen.

Sedan jordbruksnämnden i februari 1952 framlagt förslag rörande oljeväxtregleringen, ha världsmarknadspriserna på vegetabiliska fetter och oljor ytterligare sjunkit. Särskilt starkt har prisfallet varit i fråga om linfrö och linolja. Priset å dessa produkter har därigenom kommit att ligga ej oväsentligt under det inhemska. Det är givetvis icke möjligt att förutsäga om den nuvarande prisnivån på området kommer att bestå, i synnerhet som världsmarknadspriserna växlat starkt under de senaste åren. Jag har därför icke funnit tillräcklig anledning att frångå nämndens förslag i denna del. Ej heller har nämnden för egen del i sin skrivelse den 22 april 1952 påkallat någon ändring i sitt förslag.

Odlarpriset per kilogram levererat frö med 18 procent vattenhalt torde sålunda i enlighet med vad nämnden föreslagit böra fastställas för vårraps och vårrybs till 83 öre per kilogram, för vitsenap till 80 öre per kilogram samt för oljelin till en krona 3 öre per kilogram. Något garantipris i fråga om oljedådra torde icke erfordras i år, då odlarna icke visat något intresse för denna oljeväxt. I förhållande till de för 1951 års skörd fastställda odlarpriserna innebära de nu föreslagna priserna en höjning, som är störst beträffande oljelin. Priserna böra för samtliga nu ifrågavarande oljeväxter avse frö med en renhetsgrad av 96 procent. Den skillnad, som härvidlag gällde förra året mellan oljelin, å ena, samt övriga oljeväxter, å andra sidan, i det att renhetsgraden för oljelin endast behövde vara 94 procent, bör alltså av skäl som nämnden anfört icke längre upprätthållas. De definitiva garantipriserna å frö av 1952 års skörd, vilka priser avse till oljefabrikerna leveerat frö med 9 procent vattenhalt, torde Kungl. Maj :t senare få fastställa.

För att eventuellt uppkommande över skottspartier av frö av Fiskeby senap, vallmofrö, hampfrö och olj edådra skola kunna tillgodogöras för oljeutvinning, bör nämnden vidare äga befogenhet att föranstalta om inlösen av dessa fröslag till priser, som avvägas med hänsyn till oljehalten. Enahanda befogenhet bör tillkomma nämnden även beträffande andra oljehaltiga fröslag, till exempel solros, soja, crambe med flera. I fråga om icke kontraktsodlade fröpartier bör emellertid hinder icke möta mot att inlösningspriserna fastställas till lägre belopp än de priser, som skola utgå till kontraktsodlare.

För att prissättningen på höstsådda oljeväxter skall kunna ske i god tid före sådden erhöll Kungl. Maj :t våren 1951 bemyndigande att fastställa odlarpriset för höstraps och höstrybs av 1952 års skörd. Motsvarande bemyndigande torde nu böra lämnas beträffande höstraps och höstrybs av 1953 års skörd.

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

121 Stödet åt lin- och hampodlingen.

I fråga om stödet åt lin- och hampodlingen får jag till en början erinra om att dåvarande departementschefen i propositionen nr 192 till 1951 års riksdag i syfte att erhålla eu ur driftsekonomisk synpunkt mera tillfredsställande sysselsättningsgrad föreslog, att linberedningsverken i Kristinehamn och Mellansel ävensom hampberedningsverket i Värmbol skulle nedläggas. Riksdagen beslöt emellertid, att endast linberedningsverket i Kristinehamn skulle avvecklas. Sedermera har linberedningsverket i Hybo förstörts genom eldsvåda och verksamheten där har ännu icke återupptagits.

Nämndens förslag till stöd åt lin- och hampodlingen är utformat i enlighet med det av riksdagen sålunda fattade beslutet. Vad nämnden därvid anfört rörande de kvantiteter lin och hampa av 1952 års skörd, för vilka stöd bör utgå, föranleder ingen erinran från min sida. Beträffande linodlingen torde sålunda kvantiteten stödberättigad fiber böra beräknas till sammanlagt högst 1 600 ton, fördelade med 550 ton för Laholm, 500 ton för Växjö och 275 ton för vartdera av Gimo och Mellansel. Enligt vad jag inhämtat, har byggnadstillstånd ännu icke meddelats beträffande utbyggnaden av Laholmsverket, varför någon ytterligare kvantitet icke torde komma i fråga för detta verk. Kommer utbyggnaden till stånd, torde i enlighet med riksdagsbeslutet en utökning av kvantiteten böra äga rum med 300 ton. Vad åter angår hampodlingen torde man i enlighet med nämndens förslag böra räkna med en odling, som lämnar sammanlagt 1 440 ton fiber.

Såsom framgår av det föregående uppgingo de av Kungl. Maj :t fastställda riktpriserna för 1951 års skörd av lin- och hamphalm till 27 öre respektive 15 öre per kilogram. Nämndens framställning innebär, att dessa priser skola fastställas oförändrade för 1952 års skörd. Mot detta förslag har jag icke något att invända.

Anslagsberäkningarna för stödet åt lin- och hampodlingen under nästa år innefatta en stark ökning. Med hänsyn till innebörden av riksdagens beslut finner jag mig emellertid böra ansluta mig till nämndens förslag. Bidragskostnaderna för spånadslin torde sålunda — med utgångspunkt från den i det föregående förutsatta produktionen och det av nämnden uppgivna stödbehovet av 83 öre per kilogram fiber vid Laholmsverket — kunna beräknas till sammanlagt i runt tal 1 595 000 kronor. Vidare synes även enligt min mening motiverat, att det förra året beslutade maximala stödet till hampodlingen höjes från 50 till 60 öre per kilogram fiber. Jag tillstyrker därför nämndens förslag om en sådan höjning. Bidragskostnadcrna för hampodlingen torde i anslutning härtill såsom nämnden föreslagit böra beräknas till sammanlagt 806 400 kronor. Det totala anslagsbehovet till stödjande av lin- och hampodlingen under budgetåret 1952/53 skulle sålunda uppgå till i runt tal (1 595 000 + 806 400 =) 2 400 000 kronor.

I detta sammanhang torde jag dessutom få anmäla två framställningar av nämnden den 6 november 1951 och den 26 februari 1952, vari nämnden hemställt, bland annat, att en reservation av 127 504 kronor 49 öre å det å riksstaten för budgetåret 1951/52 uppförda anslaget till Befrämjande av

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

fröodlingen in. in.: Bidrag till stödjande av priset å hamphalm och linhalm måtte få användas till pristillägg för hamp- och linfiber, framställd av 1951 års skörd. Mot denna hemställan har jag intet att erinra.

Äggregleringen.

Vad äggproduktionen angår innebär Kungl. Maj :ts beslut i prisfrågan, att äggpriset även under nästa regleringsår skall vara i huvudsak fritt. I fråga om den närmare utformningen av äggregleringen har jordbruksnämnden föreslagit, att det icke skall lämnas garanti för något bottenpris samt att priserna skola få vara fria intill en viss övre gräns. Med utgångspunkt från att medelproducentpriset för nästa år beräknats till 3 kronor 30 öre för kilogram har såsom lämplig sådan gräns angivits ett producentpris av 4 kronor 25 öre för kilogram. Därvid förutsättes, att liksom för närvarande Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, nämnden skall äga rätt att uttaga utjämningsavgift vid export av ägg.

Vad nämnden sålunda föreslagit synes böra godtagas. Ej heller har jag något att erinra mot vad nämnden anfört angående riktlinjerna i övrigt i fråga om äggregleringen.

Köttvaruregleringen m. m.

Av jordbruksnämndens tidigare berörda redogörelse framgår, att anledning finnes att räkna med ett underskott på kött under regleringsåret 1952/ 53, medan tillgången på fläsk torde till fullo täcka behovet, möjligen med undantag för de första månaderna. En relativt betydande import av kött synes därför bli nödvändig.

Bland annat med hänsyn till den bristande jämvikten mellan tillgång och efterfrågan på köttvaror torde i enlighet med nämndens förslag prisregleringen på sådana varor tillsvidare bibehållas och utformas i huvudsak på samma sätt som under innevarande regleringsår. Under sådana förhållanden torde jämväl lagring med statligt stöd få äga rum av importerat kött och fläsk, som icke vinner avsättning omedelbart. Därjämte bör lagringsstöd få utgå vid sådana tillfällen, då det aktuella partipriset för varugruppen i fråga understiger medelprisnivån med mer än 10 procent. Nämnden bör dock få befogenhet att även vid andra tillfällen medgiva visst lagringsstöd, om så befinnes lämpligt. I enlighet med nämndens förslag bör därvid betingas en räntegottgörelse, som med 0,5 procentenheter överstiger det av riksbanken fastställda diskontot. Sålunda inflytande medel skola användas för att täcka kostnaderna för lagringsverksamheten på animalieområdet.

I detta sammanhang har nämnden förklarat sig ha för avsikt att nu utfärda direktiv för den förening, som enligt vad som anfördes i propositionen nr 207/1951 bildats för att omhänderhava importen och exporten av köttvaror. Då exporten av fläsk torde bli förlustbringande, synes föreningen för att täcka förlusten i sin verksamhet få tillgodogöra sig eventuella vinster vid import av köttvaror och — om dessa visa sig otillräckliga — få under-

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

skottet täckt ur clearingkassan för kolonialvaror. Skulle däremot under regleringsåret uppstå överskott för verksamheten i dess helhet, böra vinstmedlen få kvarstå hos föreningen och frågan om dispositionen avgöras senare.

Med hänsyn till den fortsatta minskningen av fårstammen synes en ökning av stödet till ullproduktionen vara motiverad. Jag har intet att erinra mot att subventionen ökas till en krona 50 öre för kilogram. Då avsevärda reservationer finnas å de under budgetåren 1948/49—1950/51 för ändamålet anvisade medlen, torde ytterligare medelsanvisning icke erfordras utan anslagen böra få användas även under nästa budgetår.

Regleringen av handeln med mjölk och mejeriprodukter, m. m.

Bortsett från de statliga mjölkpristilläggen av skilda slag avse de statliga regleringsåtgärderna på här ifrågavarande område främst att reglera fetthalten i mjölk och vissa andra mejeriprodukter. Jordbruksnämnden har numera enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande medgivit försäljning av mjölk, som vid mejeri standardiserats till en fetthalt av 3,5 procent. Med hänsyn till att detta är att anse som en försöksanordning, torde såsom nämnden framhållit prövningen av frågan om medgivande av en allmän höjning av fetthalten böra anstå, tills ytterligare erfarenhet vunnits. Liksom under innevarande regleringsår bör det emellertid få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta om de ändringar i de nuvarande regleringsåtgärderna, som kunna anses påkallade.

Vid den prissättning på jordbrukets produkter, som ägde rum våren 1951, sökte man, som jag förut nämnt, stimulera till en produktionsomläggning i riktning mot ökad produktion av spannmål samt kött och fläsk. Efter denna tid har eu markant nedgång i mjölkproduktionen kunnat konstateras och kalkylsakkunniga ha räknat med en fortsatt sådan nedgång under regleringsåret 1952/53. Även om den angivna produktionsomläggningen fortfarande är aktuell, torde det dock såsom framhållits i propositionen nr 176/1952 vara nödvändigt att prisavvägningen sker så, att även mjölkproduktionen erhåller en viss kompensation för de ökade omkostnaderna.

Såsom framgår av sistnämnda proposition träffades en överenskommelse den 15 mars 1952, enligt vilken ett belopp av 145 miljoner kronor skall ställas till förfogande såsom pristillägg för mjölkproduktionen. Härav ha 112,5 miljoner kronor beräknats för utbetalande av ett allmänt mjölkpristillägg med 3 öre för kilogram för all mjölk, som levererats eller levereras till mejeri under innevarande regleringsår. Vidare har avsetts, att ett beräknat belopp av 20 miljoner kronor skall disponeras för att tillsammans med de medel, som nu användas för utbetalande av clcaringtillägg, genomföra en ökad differentiering av mjölkpriset till de mindre jordbrukens förmån i form av ett s. k. leveranstillägg, utformat på så sätt att gottgörelse skall utgå med 5 öre för kilogram mjölk för den del av varje enskild jordbrukares mejerileverans, som ligger mellan 4 000 och 10 000 kilogram för år. Leveranstillägget skall

124 Kungl. Maj:ts proposition nv 236.

utgå för leveranser under tiden den 1 mars—den 31 augusti 1952 och beräknas draga en kostnad av omkring 27 miljoner kronor, motsvarande cirka 53 miljoner kronor för år. Återstoden av de medel, som nu användas för utbetalande av clearingtillägg, förutsättes skola komma att gå åt för höjning av de extra mjölkpristilläggen i norra Sverige. Den del av beloppet å 145 miljoner kronor, som ej disponerats för allmänt mjölktillägg och leveranstillägg, skall ställas till Svenska mejeriernas riksförenings förfogande för regleringsändamål.

Vid prisöverenskommelsen för 1952/53 har man utgått ifrån att någon sänkning av mjölkpriset icke bör ske; allmänt pristillägg, extra pristillägg i norra Sverige och leveranstillägg skola sålunda utgå enligt samma grunder, som avtalats för tiden mars—augusti 1952. För produktionsåret 1952/53 beräknas detta draga en kostnad av tillhopa 169 miljoner kronor, vilken summa till ett belopp av 142 miljoner kronor skall täckas genom statliga subventioner utöver de enligt före den 1 mars 1952 gällande grunderna utgående allmänna och extra mjölkpristilläggen, som vid i jordbruk skalkylen beräknad volym uppskattas till ett belopp av 80 miljoner kronor under samma produktionsår. Behovet av statsmedel till de allmänna och extra mjölkpristilläggen samt leveranstilläggen beräknas sålunda för regleringsåret 1952/53 uppgå till sammanlagt omkring 222 miljoner kronor. I prisöverenskommelsen förutsättes, att nyssnämnda belopp å 142 miljoner kronor till ett belopp av 12 miljoner kronor skola täckas av medel, som beräknas komma att besparas vid omläggning av producent- och kontantbidraget, samt till återstående 130 miljoner kronor genom särskilt anslag av statsmedel. Därvid har uttalats att, därest omläggningen av producentbidraget befinnes även böra medföra en ändring av grunderna för utbetalning av leveranstillägg, särskilda överläggningar skola upptagas därom, varvid får överenskommas på vad sätt ytterligare belopp, som kan komma att inbesparas å producentbidraget, skall tillföras vissa kategorier jordbrukare.

Till förfogande för producentbidrag och leveranstillägg stå således dels de medel, som för närvarande utgå i producentbidrag, i årets statsverksproposition upptagna med ett beräknat belopp av 69 miljoner kronor, med avdrag av 12 miljoner kronor, dels ock vad som beräknats för leveranstilläggen i deras nuvarande utformning eller 53 miljoner kronor. Huru dessa medel slutligen skola fördelas på leveranstilläggen och de nya producentbidragen beror på huru bidragen komma att utformas. Jag får därför upptaga denna fråga till behandling i förevarande sammanhang.

Beslutet av 1947 års riksdag om riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken omfattade även frågan om särskilt stöd åt innehavare av mindre jordbruk. Härvidlag innebar beslutet avsevärda ändringar i de dittills gällande reglerna om producentbidrag för mjölk.

Vad till en början angår förutsättningarna för att erhålla bidrag fastslogs, att sådant i princip endast borde utgå till de brukningsdelar, där det med hänsyn till brukningsdelens beskaffenhet och försörjningsmöjligheterna utanför densamma kunde anses erforderligt att lämna brukarna ett sär-

125 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

skilt stöd intill dess erforderlig rationalisering av respektive brukningsdel kunnat genomföras. Av olika skäl ansågs det dock icke lämpligt att beträffande den nuvarande brukaregenerationen pröva bidragsbehovet i vidare mån än som följde av att bidrag icke skulle utgå till den, vars brukningsdel översteg 10 hektar åker och till ålcer omräknad ängsmark. Däremot borde frågan om bidragsrättens bestånd prövas, då brukningsdel bytte ägare.

De nya reglerna för producentbidrag inneburo även en ändring av bidragsbeloppen. Sålunda höjdes bidragets maximibelopp från 320 till 480 kronor om året, varjämte bidragsskalan ändrades så afl bidragsbeloppet för kilo* gram mjölk räknat ökades avsevärt vid relativt små mjölkleveranser. För en till mejeri levererad kvantitet av upp till 4 000 kilogram mjölk eller till mjölk omräknad grädde för år räknat skulle enligt den nya skalan utgå bidrag med 12 öre för kilogram, och bidraget skulle bli oförändrat för leveranser upp till 7 000 kilogram. För leveranser därutöver skulle bidraget minskas med 3 öre för varje kilogram. Därjämte infördes en ny bidragsform, nämligen kontantbidrag till sådana producenter, som ej kunde leverera mjölk till mejeri. Sistnämnda slag av bidrag skulle utgå efter det genomsnittliga antalet kor å brukningsdelen åren 1944—1946 med 160 kronor för år för 2 kor, 320 kronor för 3 kor, 480 kronor för 4 och 5 kor, 360 kronor för 6 kor, 240 kronor för 7 kor och 120 kronor för 8 kor. Om antalet kor understeg 2 eller översteg 8, skulle intet bidrag utgå.

Den utformning, som producent- och kontantbidragen sålunda erhöllo vid 1947 års riksdag, har i åtskilliga avseenden utsatts för kritik. Såsom en allvarlig brist framstår bland annat det förhållandet, att bidrag i ett icke ringa antal fall utgår till personer, vilka icke med hänsyn till beskaffenheten av deras brukningsdelar eller till deras inkomstställning kunna anses vara i behov av det tillskott till förbättring av brukningsdelens lönsamhet, som ifrågavarande stöd är avsett att ge. Vidare har anmärkts, att de nuvarande bidragsbcstämmelserna äro ägnade att åstadkomma en snedvridning av produktionen på så sätt, att de i vissa fall skulle leda till i och för sig omotiverade minskningar eller ökningar av mjölkproduktionen.

Enligt de direktiv, som utfärdades för producentbidragsutredningen, skulle utredningen icke verkställa någon omprövning av de principiella grunderna för det stöd, som innefattas i producent- och kontantbidragen. Bland annat borde sålunda icke ifrågasättas att ändra stödets karaktär av en övergångsanordning i avbidan på genomförandet av den erforderliga rationaliseringen.

Resultatet av utredningen bestyrker otvivelaktigt, att vissa brister finnas i det nuvarande bidragssystemet. Åtskilliga lantbruksnämnder och mejeristyrelser, som på utredningens anmodan lämnat uppgifter rörande det nuvarande systemets verkningar, ha sålunda framfört anmärkningar i skilda hänseenden. Även utredningen har för sin del funnit, att de nu gällande bidragsreglerna behöva ändras på vissa punkter och har nu framlagt förslag till de ändringar, som den funnit påkallade. Förslaget är icke av mera genomgripande art. Den väsentligaste ändringen, som föreslås, går ut på eu omläggning av den nuvarande bidragsskalan.

126 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Jag torde härefter få övergå till en närmare behandling av utredningens förslag.

Vad först angår de allmänna villkoren för bidragsrätten har utredningen prövat olika möjligheter att begränsa bidragsrätten så, att den kommer att gälla endast dem, som man ursprungligen avsett skulle komma i åtnjutande av ifrågavarande stöd. Med utgångspunkt från att en begränsning bör syfta till att i första hand gallra bort den kategori bidragstagare, vilkas inkomst- och förmögenhetsförhållanden äro sådana, att ett stöd av producentbidragets karaktär under inga förhållanden kan anses befogat, har utredningen bland annat undersökt huruvida man bör införa en inkomsteller förmögenhetsgräns för rätten till bidrag. Utredningen har därvid avvisat tanken på en inkomstgräns men har stannat för att föreslå en förmögenhetsgräns, som förslagsvis bör dragas lägst så, att den sammanfaller med den gräns, som gäller för beskattning av förmögenhet, d. v. s. enligt numera framlagt förslag 50 000 kronor.

I detta sammanhang får jag erinra om att Kungl. Maj :ts förslag till 1947 års riksdag byggde på en behovsprövning, varvid inkomstgränsen satts till 3 100 kronor »sammanräknad nettoinkomst» enligt taxeringarna för åren 1944—1946. Särskilda utskottet vid samma riksdag hade emellertid åtskilliga erinringar att anföra mot införandet av en inkomstgräns. Utskottet fann det, bland annat, ofrånkomligt att en sådan gräns i ett ej ringa antal fall skulle leda till ojämnheter, som svårligen skulle kunna undgå att framkalla ett i viss mån berättigat missnöje. Med hänsyn därtill fann utskottet övervägande skäl tala för att den föreslagna inkomstgränsen skulle slopas och bidrag utgå utan behovsprövning.

Liknande betänkligheter, som framförts mot fastställandet av en inkomstgräns, kunna även anföras mot en behovsprövning efter förmögenhet. Även om en förmögenhetsgräns onekligen erbjuder vissa fördelar i jämförelse med en inkomstprövning, skulle — såsom framhållits av en utav utredningens ledamöter — även en sådan gränsdragning bli tämligen godtycklig, eftersom de värden, som finnas bakom en taxerad förmögenhet av viss storlek, äro mycket varierande beroende på förmögenhetens sammansättning. Otvivlaktigt skulle också praktiska svårigheter uppkomma vid tillämpningen av en dylik bestämmelse. Jag anser därför, att icke heller någon generell förmögenhetsgräns bör komma i fråga.

Såsom redan förut framhållits är det förhållandet, att bidrag utgår till personer, som icke kunna anses vara i behov av det med bidraget avsedda tillskottet till förbättrande av brukningsdelens lönsamhet, en allvarlig brist i den nuvarande utformningen av bidragssystemet. Ehuru jag nyss avvisat tanken på införandet av en generell inkomst- eller förmögenhetsgräns, synes det mig onekligen i hög grad önskvärt att likväl i någon form hålla en möjlighet öppen att gallra ut direkt stötande bidragsfall.

Härvidlag har utredningen för sin del föreslagit, att lantbruksnämnderna skola få möjlighet att vägra bidrag i sådana fall, då det med hänsyn till vederbörandes inkomstförhållanden skulle stå i uppenbar strid mot bidragets syfte att bevilja sådant. Denna möjlighet skulle dock tillgripas endast när

Kungl. Maj.ts proposition nr 236,

fråga är om brukare, som icke är mantalsskriven å fastigheten och uppenbarligen besitter denna av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket eller i fall av liknande slag. Utredningen har därvid förutsatt, att bidrag icke kommer att beviljas endast i de fall, då det. står fullkomligt klart, att syftet med fastighetsinnehavet är ett annat än att bereda innehavaren hans huvudsakliga inkomst.

I likhet med utredningen hyser jag den uppfattningen, att viss försiktighet måste iakttagas, då fråga är att utestänga brukare från bidrag. Att i analogi med stadgandet i 2 kap. 49 § nya jordabalken begränsa utestängningsmöjligheten till sådana brukare, som icke äro mantalsskrivna å fastigheterna i fråga, synes mig dock icke lämpligt. Borttages denna begränsning, torde emellertid den föreslagna bestämmelsen bli för vid, i det att den skulle komma att avse varje brukare, som icke har sin huvudsakliga inkomst av jordbruket. Eftersom syftet emellertid är att gallra ut endast sådana fall, som äro direkt stötande, synes möjligheten att vägra bidrag böra begränsas till att avse brukare, beträffande vilken det med hänsyn till hans inkomst- och förmögenhetsförhållanden är uppenbart, att han icke är beroende av jordbruket för sin utkomst.

Beträffande arealgränsen har utredningen erinrat om att en av de grundläggande principerna enligt 1947 års riksdagsbeslut är, att bidrag icke skall utgå till bärkraftiga jordbruk. Under hänvisning till sina direktiv har utansett sig oförhindrad att upptaga frågan och har för sin del föreslagit en generell höjning av denna gräns. En av utredningens ledamöter har dock ansett sig oförhindrad att upptaga frågan och har för sin del föreslagit en höjning av gränsen till 14 hektar. Även från åtskilliga andra håll ha uttalats önskemål om en höjning, varvid man i allmänhet diskuterat en uppflyttning av gränsen till 15 hektar. Enligt min mening föreligga emellertid icke tillräckliga skäl att nu ändra gällande bestämmelser i förevarande hänseende. Arealgränsen torde sålunda böra bibehållas vid 10 hektar. I likhet med utredningen kan jag ej heller förorda, att arealgränsen fastställes med beaktande av brukningsdelarnas tillgång till skog.

Vad utredningen anfört beträffande frågan om en undre arealgräns kan jag även ansluta mig till. Någon sådan gräns torde alltså enligt min mening icke böra införas.

Ehuru utredningen sålunda utgått från ett bibehållande av den nuvarande arealgränsen, har den uttalat att större hänsyn än vad hittills varit fallet bör tagas till skiftande förhållanden med avseende på arrondering och därmed förknippade avståndskostnader samt jordens beskaffenhet och andra omständigheter av betydelse för bedömandet av brukningsdels bärkraft. Möjlighet föreslås även skola finnas för lantbruksnämnd att med lantbruksstyrelsens medgivande tillämpa högre arealgräns än 10 hektar för sammanhängande enhetliga områden med väsentligt lägre areell avkastning än vad som gäller i genomsnitt för län eller länsdel.

Jag finner mig kunna biträda vad utredningen sålunda föreslagit, dock att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att på förslag av lantbruksnämnd eller lantbruksstyrclsen medgiva den generella tillämpningen av en högre

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

arealgräns inom visst område. Möjligheten till en utvidgning av7 arealgränsen torde komma att medföra blott en obetydlig kostnadsökning. Mjölkleveranserna från så relativt stora brukningsdelar, som det här skulle bli fråga om, torde nämligen i allmänhet uppgå till så betydande kvantiteter, att bidrag skulle komma att utgå med endast obetydligt belopp.

Innan jag härefter övergår till utredningens förslag rörande bidragsbeloppen och bidragsskalan, torde jag få upptaga frågan huruvida bidraget bör bestämmas på samma sätt som hittills eller det bör omändras till att utgå med ett fast belopp, beräknat efter den genomsnittliga mjölkleveransen under viss tid. Detta spörsmål har berörts av7 utredningen, som emellertid på grund av sina direktiv ansett sig icke kunna framlägga något förslag härom. En av utredningens ledamöter har emellertid funnit sig oförhindrad att upptaga frågan, till behandling. I likhet med denne har jag kommit till den uppfattningen, att stora fördelar skulle vara att vinna genom en omläggning av bidraget på sätt nyss angivits. Härigenom skulle nämligen den olägenhet elimineras, som enligt vad från många håll påpekats ligger däri, att bidragsbestämmelserna äro ägnade att åstadkomma en snedvridning av produktionen på så sätt, att de i vissa fall leda till omotiverade minskningar respektive ökningar av mjölkproduktionen. Vidare skulle systemet med fasta belopp avsevärt förenkla förfarandet vid beräknandet och utbetalningen av bidragen.

Med hänsyn till de fördelar, som sålunda stå att vinna, förordar jag att bidraget i fortsättningen omlägges så, att det kommer att utgå med fast belopp. Detta torde böra beräknas på grundval av den genomsnittliga mjölkleveransen under en längre tid, förslagsvis under fyraårsperioden den 1 juli 1948—den SO juni 1952.

Även vid den ifrågasatta omläggningen av producentbidraget torde kontantbidraget böra bibehållas och utgå efter enahanda principer som för närvarande. Liksom i fråga om producentbidraget torde dock möjlighet böra finnas att gallra ut stötande fall.

Vad härefter angår utredningens förslag rörande omläggning av b idragsskalan kan jag helt ansluta mig till den motivering, som utredningen anfört härför. Jag kan också i princip biträda de ändringar i skalan, som utredningen ansett sig böra stanna för att föreslå. Emellertid torde jag här få erinra om att jordbruksuppgörelsen våren 1952 bland annat innebär, att cirka 12 miljoner kronor skola inbesparas på det nuvarande bidraget. Detta gör en justering nedåt nödvändig av den av utredningen förordade skalan. För att härvid nå en lämplig avvägning synes justeringen böra göras så, att bidraget skall utgå med 8 öre för kilogram vid leverans upp till 4 000 kilogram mjölk årligen. Mellan 4 000 och 6 000 kilogram bör bidraget fastställas till 3 öre för kilogram, varefter ett fast bidrag å 380 kronor bör utgå vid leverans av 6 000—10 000 kilogram, överstiger leveransen 10 000 kilogram för år, skall avdrag göras med 3 öre för varje överskjutande kilo-

Kungl. Maj.ts proposition nr 236. 129

gram. Bidraget kommer härigenom att upphöra att utgå vid en årsleverans av 22 700 kilogram.

Genom den sålunda föreslagna justeringen beräknas en besparing göras i förhållande till det för närvarande utgående bidraget med cirka 11,5 miljoner kronor.

I anslutning till de ändringar i bidragsskalan för producentbidraget, vilka angivits i det föregående, böra givetvis motsvarande justeringar vidtagas i skalan för kontantbidraget. En lämplig avvägning synes därvid uppnås, om det högsta kontantbidraget, vilket utgår vid ett antal av 4 och 5 kor, sänkes från 480 kronor till 380 kronor. Vidare böra bidragsbeloppen vid ett koantal av 3, 6, 7 och 8 sänkas från respektive 320, 360, 240 och 120 kronor till respektive 300, 300, 200 och 100 kronor. Någon fullständig överensstämmelse mellan de båda bidragsformerna om hänsyn tages till den faktiska medelavkastningen per ko uppnås emellertid ej utan kontantbidragen torde få anses något förmånligare. Överensstämmelse föreligger emellertid ej heller vid de nu gällande bidragsskalorna och torde såsom utredningen anmärkt knappast böra eftersträvas, eftersom ett förhållandevis stort antal bidragstagare finnas i de delar av landet, där avkastningen per ko ligger under de genomsnittliga rikssiffrorna. Besparingen å kontantbidragen genom justeringen beräknas komma att uppgå till närmare 1 miljon kronor.

Utredningen har vidare till diskussion upptagit vissa frågor, som sammanhänga med bidragsrätten för nytillträdande brukare. Därvid har utredningen till en början framhållit, att det ganska utbredda missnöje, som förekommer beträffande den nuvarande utformningen av denna bidragsrätt, till stor del torde bottna i bristande kännedom om bidragets tillkomst och om syftet med bidraget.

Med anledning härav får jag erinra om att 1947 års riksdagsbeslut innebar en sammankoppling av den prisreglerande verksamheten och rationaliseringsarbetet på jordbrukets område. Frågan om ett särskilt stöd åt det mindre jordbruket blev därför såsom utredningen framhållit närmast ett spörsmål om vilka åtgärder som av sociala skäl borde vidtagas för att bereda innehavare av mindre jordbruk skälig hjälp under den tid, som måste förflyta, tills den planerade rationaliseringen hunnit genomföras. I princip räknade man därvid med att rationaliseringen skulle kunna genomföras i samband med generationsväxlingen å de enskilda brukningsdelarna. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att stödåtgärderna ej i alltför hög grad skulle verka hämmande på rationaliseringsarbctet, ansågs bidraget böra -— med vissa undantag — begränsas till de nuvarande innehavarna av dylika brukningsdelar.

Ehuru det är väl förståeligt, att missnöje kan uppstå, då bidraget bortfaller i samband med överlåtelse av fastigheten, oaktat denna icke undergått någon förändring, får man dock icke bortse från att bidragsbestämmelsernas utformning i nu förevarande hänseende är intimt förknippad med de år 1947 fastställda riktlinjerna för jordbrukspolitiken. Det låter sig där- !) Diliang till riksdagens protokoll t952. 1 samt. Nr 236.

130 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

för knappast göra att vidtaga någon mera principiell ändring därutinnan utan att samtidigt ompröva dessa riktlinjer. Då jag icke är beredd att föreslå något sådant, torde de nu gällande bestämmelserna om bidragsrätten för nytillträdande brukare böra bibehållas.

Vad utredningen i detta sammanhang uttalat om möjligheten av bidrag till nytillträdande brukare, då fastigheten icke kan rationaliseras eller i vart fall icke kan rationaliseras inom överskådlig framtid ävensom då fastigheten visserligen kan förstärkas men brukaren ej har för avsikt att vidtaga någon åtgärd i sådant syfte, kan jag i huvudsak ansluta mig till. Likaså delar jag utredningens åsikt, att övervägande skäl tala mot ett förverkligande av de till utredningen framförda förslagen om att deltagande i bekämpningen av de smittsamma husdjurssjukdomarna skall uppställas som villkor för bidragsrätt ävensom att getmjölk skall jämställas med komjölk i förevarande hänseende.

Vad härefter angår det förut omförmälda leveranstillägget utgår detta för närvarande med 5 öre för kilogram mjölk för den del av varje jordbrukares mejerileverans under tiden den 1 mars—den 31 augusti 1952, som ligger mellan 4 000 och 10 000 kilogram för år räknat. Såsom man förutsatt i prisöverenskommelsen den 1 april 1952 torde leveranstillägget böra utgå efter oförändrade grunder under nästa regleringsår.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit, kommer producentbidraget och leveranstillägget att utgå i enlighet med uppställningen å s. 131.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga de författningsändringar, som bli erforderliga vid bifall till vad jag i det föregående förordat. Ändringarna torde träda i kraft den 1 januari 1953.

Genom beslut av 1951 års riksdag skola vinster, som uppkommit vid export av svenska oljeväxtfröer eller oljor under regleringsåret, få användas för att täcka förluster på export av mejeriprodukter från och med den 9 mars 1951. Dessa förluster torde uppgå till sammanlagt cirka 30 miljoner kronor. Vinsten på export av oljeväxtprodukter av 1950 års skörd uppgår till 12,3 miljoner kronor, varav endast 3 miljoner kronor tagits i anspråk, och av 1951 års skörd till cirka 25 miljoner kronor. Då sistnämnda belopp icke förslår till att täcka den uppkomna förlusten, torde nämnden böra få bemyndigande att taga i anspråk vinstmedel, hänförande sig till exporten av 1950 års oljeväxtskörd för att täcka förlust på smörexport, uppkommen under regleringsåret 1951/52.

För nästa regleringsår beräknas uppkomma en exportförlust å smör om 7,2 miljoner kronor. I prisöverenskommelsen har förutsatts, att förlusterna vid export av smör och andra mejeriprodukter, i den mån de under regleringsåret överstiga nämnda belopp, skola få täckas på samma sätt som för närvarande, dock att för ändamålet skola användas icke blott de vinster, som kunna uppkomma under året på export av oljeväxtprodukter utan även

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

j clearingkassan kvarstående vinster från tidigare sådan export. Härvid skall dock gälla, att förlusterna icke få vara orsakade av någon ökning utav smörproduktion. Jag förordar även detta förslag.

Vad nämnden anfört om avveckling av normalpriserna på ost regleringsåret 1952/53 kan jag godtaga. I

I detta sammanhang torde jag få upptaga frågan om ändrad lydelse av förordningen den 10 juli 1947 (nr 378) om viss avgift å mjölk, grädde och ost. Såsom nämnden framhållit är enligt förordningens nuvarande lydelse den utjämningsavgift, som kan uttagas för ost, knuten till leveransen av sådan vara. Genom att lägga avgiften på tillverkningen alternativt med leveransen skulle man emellertid vinna betydelsefulla fördelar. En dylik omläggning medför, att man får större möjligheter att snabbt bemästra en sådan situation, som exempelvis uppstod under år 1949, då den rikliga mjölk-

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

tillförseln ledde till en avsevärt ökad ostproduktion, vilken medförde stora avsättningssvårigheter. Vidare motverkar den, att en avgift på ost träffar mejeriföretagen olika med hänsyn till deras varierande lagringsmöjligheter. Även om tillverkningsavgift på ost icke uttages för närvarande, synes det mig likväl lämpligt att den föreslagna ändringen vidtages redan nu.

Samma förordning torde samtidigt böra ändras jämväl i ett annat hänseende. Stadgandet i 3 § av förordningen att utjämningsavgiften i fråga skall utgå med högst 50 öre för kilogram, tillkom vid en tidpunkt, då fetthalten hos grädde icke fick överstiga 15 procent, och avgiften avvägdes med hänsyn därtill. Sedan denna begränsning upphävts och grädde med avsevärt högre fetthalt kan förekomma, torde avgiften lämpligen böra direkt ställas i relation till mängden mjölkfett. Den avgift, nämnden därvidlag föreslagit — 40 öre för 100 gram mjölkfett — synes vara väl avvägd. För margarinost bör dock den nuvarande formen för avgiften bibehållas.

Förslag av nu angivet innehåll till förordning om ändring i förordningen den 10 juli 1947 (nr 378) om viss avgift å mjölk, grädde och ost torde få föreläggas riksdagen till antagande.

Konstgödselregleringen.

Vad jordbruksnämnden anfört i fråga om konstgödselregleringen föranleder ingen erinran från min sida.

Regleringen av handeln med vegetabiliska oljor och vissa andra fettvaror.

Såsom framgår av det föregående ha jordbruksnämnden och kontrollstyrelsen gemensamt framlagt förslag till omläggning av fettvaruregleringen. Behandlingen av detta förslag har emellertid ännu icke hunnit slutföras inom jordbruksdepartementet. Med hänsyn härtill är jag icke beredd att redan i detta sammanhang taga ställning till den i förslaget förordade omläggningen av nämnda reglering. De hittills gällande grunderna för fettvaruregleringen torde sålunda få tillämpas tills vidare under nästa regleringsår.

Nämnden har föreslagit, att riksdagens medgivande skall inhämtas att taga i anspråk det till 46,9 miljoner kronor beräknade överskottet i clearingkassan den 30 juni 1952 för att nedbringa det eljest erforderliga anslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Mot detta förslag har jag icke något att invända.

Vid bifall till vad jag nu föreslagit torde Kungl. Maj :t alltjämt böra äga bemyndigande dels att uttaga accis och tilläggsaccis å sådana varor, som avses i förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) om accis å margarin och vissa andra fettvaror, dels att upptaga en rörlig clearingavgift vid import av fettämnen, motsvarande i varje särskilt fall skillnaden mellan normalpriset och den faktiska anskaffningskostnaden för varan i fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

133 Kostnader för Svenska spannmålsaktiebolaget.

I årets statsverksproposition har till kostnader för spannmålsbolagets verksamhet för budgetåret 1952/53 upptagits ett beräknat belopp av 75 miljoner kronor. Bolaget har i sin förut nämnda skrivelse uppskattat kostnaderna för verksamhetsåret 1952/53 till 55 miljoner kronor. Därvid ha emellertid försäljningspriserna i fråga om brödsäd baserats på en prishöjning av 10 kronor för deciton och i fråga om fodervaror på de i jordbrukskalkylen angivna priserna. Med hänsyn bland annat till att priset på vete denna dag höjts med ytterligare tre kronor för deciton torde emellertid i enlighet med jordbruksnämndens beräkningar kostnadssumman minskas med 10 miljoner kronor, d. v. s. till 45 miljoner kronor.

Såsom bolaget framhållit, torde dess behov av rörelsemedel stegras avsevärt under nästa höst. Med utgångspunkt från att värdet av bolagets lager den 31 augusti 1952 beräknas komma att uppgå till minst 160 miljoner kronor, synes det påkallat att ytterligare rörelsemedel ställas till dess förfogande. Jag finner mig därför böra biträda framställningen att möjlighet beredes bolaget att öka sin rörliga kredit hos riksgäldskontoret från 70 miljoner kronor till 125 miljoner kronor. Jag förutsätter därvid, att den ökade krediten icke kommer att utnyttjas i vidare mån än som är oundgängligen erforderligt för att bolaget skall kunna fullgöra sin vanliga inköpsverksamhet.

Omkostnader för statlig inköps- och försäljningsverksamhet.

Redan förut har jag angivit, att enligt min mening statsmakterna även under nästa år böra i viss utsträckning lämna stöd åt säsongmässig lagring av jordbruksprodukter. Jordbruksnämnden har beräknat omkostnaderna härför till 6,5 miljoner kronor eller 2,5 miljoner kronor mindre än det belopp, som i statsverkspropositionen preliminärt upptagits för ändamålet. Mot denna beräkning har jag intet att erinra.

Vad angår beredskapslagringen har Kungl. Maj :t genom särskilda beslut den 29 december 1950 och den 25 januari 1952 bemyndigat nämnden att föranstalta om beredskapslagring av vissa importerade livsmedel. Jag biträder nämndens förslag om utökning av sådan lagring.

I detta sammanhang torde jag vidare få erinra om att nämnden genom samma beslut bemyndigats att för förskottering av rörelsemedel i samband med lagringen anlita det reservationsanslag å 88 250 000 kronor, som riksdagen beviljat för lagring av jordbruksprodukter m. m., ävensom att för täckande av uppkommande kostnader taga i anspråk det för budgetåret 1951/ 52 anvisade förslagsanslaget till Statlig lagerhållning: Omkostnader för statlig inköps- och försäljningsverksamhet. Det synes lämpligt, att kostnaderna under nästa budgetår i samband med beredskapslagring skola bestridas från samma anslag. För ändamålet torde böra beräknas ett belopp av 500 000 kronor.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde anslaget för nästa budgetår böra uppföras med sammanlagt 7 miljoner kronor.

Förordningarna angående reglering av utförsel respektive införsel av vissa

levande djur och jordbruksprodukter m. m.

I propositionen nr 245/1950 uttalade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet bland annat, att Kungl. Maj :t redan från och med regleringsåret 1950/51 borde äga att, i den mån så visade sig erforderligt, förordna om uttagande av sådana export- och importavgifter å jordbruksprodukter, som enligt 1947 års riksdagsbeslut angående riktlinjerna för jordbrukspolitiken skulle kunna användas såsom medel i prisregleringsverksamheten. Vidare anförde departementschefen, att det borde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela de bestämmelser, som kunde erfordras i fråga om redovisningen och användningen av dylika avgifter. Någon erinran däremot gjordes ej av riksdagen.

I förordningen den 8 juni 1951 (nr 379) angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m. sammanfördes sedermera de särskilda författningar, som utfärdats beträffande importregleringar av varor inom jordbruksnämndens verksamhetsområde, varvid meddelades generella bestämmelser om bemyndigande för Kungl. Maj :t att uttaga införselavgifter. Motsvarande bestämmelser rörande utförselavgifter finnas däremot icke. Ehuru kungörelsen den 9 juni 1950 (nr 324) angående allmänt exportförbud alltjämt äger giltighet, har nämnden nu ansett det lämpligt att en särskild författning utfärdas även beträffande den exportreglering, som är knuten till nämnden. Som särskilt skäl härför har anförts, att nämnden samt statens handels- och industrikommission beslutat föreslå importfrilistning av ytterligare ett stort antal varor liksom även viss ytterligare exportfrilistning. I samband därmed avses sådana varor, som äga samband med den statliga regleringen på jordbrukets område och icke nu kunna frilistas, skola överföras till dessa speciella export- och importförfattningar.

Vad nämnden sålunda föreslagit finner jag mig i huvudsak kunna biträda. På grund härav har inom jordbruksdepartementet, med utgångspunkt från ett vid nämndens skrivelse fogat författningsutkast, upprättats ett förslag till förordning angående reglering av utförsel av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m. Förslaget torde få föreläggas riksdagen till antagande.

Beträffande innehållet i förslaget torde jag i övrigt få anföra följande.

I författningen meddelas bestämmelser om skyldighet att söka licens vid export av sådana varor, som beröras av jordbruksregleringen. Avgifter vid utförsel kunna redan nu i viss utsträckning uttagas enligt kungörelsen den 31 mars 1950 (nr 156) angående utjämningsavgift vid utförsel av vissa varor. Denna avser emellertid endast sådana fall, då subvention i någon form lämnas för varan eller för vara av likvärdigt slag. I förevarande för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

ordning ha däremot intagits generella bestämmelser om rätt för Kungl. Maj :t att uttaga utförselavgifter, därest sådana anses nödvändiga för genomförandet av jordbruksregleringen. Därigenom beredes möjlighet att — såsom stundom kan vara önskvärt — åstadkomma exportbegränsning genom avgiftsbeläggning i stället för kvantitativ exportreglering.

I övrigt torde här böra omnämnas, att förordningen utformats i så nära anslutning som möjligt till vad som enligt tidigare uttalanden bör gälla för införseln. Sålunda böra generella utförseltillstånd i största möjliga utsträckning lämnas sådana import- och exportföreningar, som med statsmakternas godkännande bildats för att handhava import och export av vissa jordbruksprodukter. I den mån exportreglering på grund av det utländska prisläget eller av andra skäl ej behövs för viss vara, bör vidare undantag från förordningen kunna medgivas.

I den vid författningsförslaget fogade bilagan ha upptagits de djur och produkter, beträffande vilka nämnden ansett exportreglering kunna bli erforderlig även under normala tider. Eftersom i enlighet med det förut anmärkta förslaget till regleringsanordningar på fettvaruområdet förutsatts, att den inhemska linodlingen icke skall erhålla sådant stöd, som avses skola lämnas annan oljeväxtodling, har nämnden icke medtagit linfrö och linolja i bilagan. I

I anslutning till vad som anförts rörande exportregleringen har nämnden uttalat som sin uppfattning, att även införselförordningen bör omfatta samtliga icke frilistade djur och jordbruksprodukter, som äro av betydelse för den statliga regleringsverksamheten på jordbrukets område. Med anledning därav har nämnden hemställt, att den vid förordningen fogade bilagan skall utökas med ett antal varuslag. Viktigast av de varor, som därvid komma att medtagas torde vara potatis och potatismjöl. Linolja och linfrö ha däremot utelämnats även här. Med hänsyn till att endast sådana varuslag medtagits, beträffande vilka nämnden är tillståndsmyndighet, saknas vidare vissa vallväxtfröer, som finnas intagna i bilagan till utförselförordningen. I övrigt föreslås vissa ändringar, i huvudsak av redaktionell art.

Vad nämnden sålunda anfört finner jag mig kunna biträda. Jag vill i samband därmed erinra om att möjlighet finnes att, i den mån importregleringen på grund av det utländska prisläget eller av andra skäl ej behövs för viss vara, medgiva undantag från förordningen.

I enlighet med det anförda torde förslag till förordning om ändring i förordningen den 8 juni 1951 (nr 379) angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m. få föreläggas riksdagen till godkännande.

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Anslagsäskanden m. m.

Vid bifall till de förslag, som jag framlagt i det föregående, skulle kostnaderna för prisreglerande åtgärder uppgå till i avrundat tal 230 miljoner kronor, varav 142 miljoner kronor på grund av prisuppgörelsen i april 1952. Av förstnämnda belopp belöpa cirka 222 miljoner kronor på allmänt mjölkpristillägg, extra mjölkpristillägg till vissa delar av landet samt leveranstilllägg, 2,5 miljoner kronor på stöd åt odlingen av lin och hampa samt 5 miljoner kromor på diverse kostnader i samband med jordbruksregleringen. Enligt vad jordbruksnämnden framhållit är sistnämnda belopp bland annat avsett att användas till ersättning åt Svenska mejeriernas riksförening för handhavandet av vissa med regleringen av mjölk och mejeriprodukter sammanhängande uppgifter samt för förluster i samband med lagring och annat omhändertagande av animaliska produkter. Såsom framgår av det föregående har jag emellertid tillstyrkt nämndens förslag att av överskottet i clearingkassan för fettråvaror ett belopp av i runt tal 47 miljoner kronor skall användas för att nedbringa den eljest erforderliga medelsanvisningen under prisregleringsanslaget. Ifrågavarande anslag skulle därför kunna begränsas till ett belopp av (230 — 47 =) 183 miljoner kronor. Det torde i detta sammanhang böra nämnas, att någon reservation å tidigare anvisade medel under anslaget icke torde kunna påräknas vid utgången av innevarande budgetår.

Till Producentbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk torde vidare erfordras 58 miljoner kronor.

Förutom nu omförmälda anslag bör i enlighet med vad förut förordats äskas dels till Kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet ett reservationsanslag av 45 miljoner kronor, dels till Statlig lagerhållning: Omkostnader för statlig inköps- och för säljningsverksamhet ett förslagsanslag av 7 miljoner kronor.

Slutligen torde riksdagens medgivande böra inhämtas till att nyssnämnda bolags rörliga kredit hos riksgäldskontoret skall ökas från 70 till 125 miljoner kronor.

Hemställan.

Under åberopande av det anförda hemställer jag

1) att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att dels medgiva Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder för reglering under nästkommande regleringsår av produktions- och avsättningsförhållandena på jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer jag angivit i det föregående;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa priser på brödsäd och oljeväxter av 1953 års skörd i huvudsaklig överensstämmelse med vad som förut angivits;

Kungl. Maj:ts proposition nr 236. 137

dels å riksstaten för budgetåret 1952/53 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ett reservationsanslag av 183 000 000 kronor;

b) till Producentbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk ett förslagsanslag av 58 000 000 kronor;

c) att Kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet ett reservationsanslag av 45 000 000 kronor;

d) till Statlig lagerhållning: Omkostnader för statlig inköps- och försäljningsverksamhet ett förslagsanslag av 7 000 000 kronor;

dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att för att bereda Svenska spannmålsaktiebolaget rörelsekapital, tillhandahålla bolaget en rörlig kredit av ytterligare 55 miljoner kronor eller sålunda tillhopa 125 miljoner kronor;

2) att förslagen till följande förordningar måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande:

a) om ändring i förordningen den 10 juli 1947 (nr 378) om viss avgift å mjölk, grädde och ost;

b) angående reglering av utförseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m.;

c) om ändring i förordningen den 8 juni 1951 (nr 379) angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen sitt bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Greta Luzcll

10 Dihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 236.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

1*

Bilaga 1.

PM

med översikt över hittills vidtagna regleringsåtgärder på jordbrukets område.

Beträffande de regleringsåtgärder, som från statsmakternas sida företagits till och med första kvartalet 1951, hänvisas, utöver vad i det följande anföres, till Kungl. Maj :ts proposition nr 207/1951, bilaga 1.

Spannmålsregleringen. Med undantag av nedannämnda begränsningar i fråga om rätten till yrkesmässig överlåtelse samt i fråga om förmalning av brödsäd finnas inga inskränkningar i rätten att förfoga över inhemsk spannmål.

Enligt kungl. kungörelsen den 2 mars 1951 (nr 87) med vissa bestämmelser om handeln med vete och råg får den som bedriver kvarnrörelse eller yrkesmässig handel med spannmål icke utan särskilt tillstånd av jordbruksnämnden eller, efter nämndens bemyndigande, av spannmålsbolaget yrkesmässigt försälja vete och råg till annan än spannmålsbolaget, kvarn eller sådan partihandlare, som gentemot spannmålsbolaget förbundit sig att följa de föreskrifter, som jordbruksnämnden eller bolaget meddelar såsom villkor för rätt att från bolaget inköpa fodersäd och fodermedel. Med stöd av bemyndigande i kungörelsen har jordbruksnämnden den 28 augusti 1951 emellertid medgivit, att utan hinder av ovannämnda bestämmelse brödsäd tills vidare får fritt försäljas i norra Sverige. Med hänsyn bl. a. till svartrostens härjningar på 1951 års veteskörd medgav jordbruksnämnden vidare den 11 september 1951, att brödsäd av viss lägre kvalitet fick fritt försäljas (jordbruksnämndens cirkulär nr 80/1951). Sistnämnda medgivande gällde till och med den 29 februari 1952 (cirkulär nr 14/1952).

Enligt kungl. kungörelsen den 22 juni 1950 (nr 397) med vissa bestämmelser om förmalning av vete och råg, in. in. äger jordbruksnämnden fortfarande föreskriva, att i brödsäd, som användes vid handelsförmalning, skola ingå vissa myckenheter av olika slag av råg och vete. Någon föreskrift härom har icke utfärdats av nämnden. Enligt andra bestämmelser i denna kungörelse föreligger skyldighet för den som bedriver handelsförmalning av råg och vete att fullgöra viss anmälnings- och rapportskyldighet till nämnden. Rapportskyldighet föreligger även för spannmålshandlare (cirkulär nr 3/1950).

Enligt kungl. kungörelsen den 27 augusti 1951 (nr 608) om skyldighet att lämna uppgifter angående s. k. löneförmalning av vete och råg samt nämndens cirkulär nr 69/1951 har skyldighet föreskrivits att årligen lämna uppgift om förmalning mot lön eller tull under tiden 1 september—31 augusti.

Enligt kungl. kungörelsen den 11 maj 1951 (nr 223) om tillfällig inskränkning i rätten att förmala vete och råg förordnades, att under tiden maj— augusti 1951 utan tillstånd av statens jordbruksnämnd vid kvarn icke finge användas större kvantiteter vete och råg för handelsförmalning än som motsvarade 110 procent av handelsförmalningen av dessa sädesslag vid kvarnen under samma tidsperiod år 1950. Närmare bestämmelser utfärdades i nämndens cirkulär nr 41/51. Förmalningen har under tiden september 1951—februari 1952 varit fri. Genom kungörelse den 14 mars 1952 (nr 82) och nämndens cirkulär nr 18/52 har för tiden mars—augusti 1952 införts en

1* Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 236.

2*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

kvotering efter samma grunder som gällde för tiden maj—augusti 1951. Förmalningskvoten har dock höjts; den motsvarar 115 % av handelsförmalningen under tiden mars—augusti 1950.

Efter den 1 september 1950 gälla inga normalpriser på brödsäd. I stället tillämpas enligt beslut av 1950 års riksdag ett system med garantipriser till odlarna. Systemet innebär, att spannmålsbolaget samt, enligt avtal med bolaget, vissa kvarnar och spannmålshandlare förbundit sig att vid inköp från odlare av fullgod brödsäd av normalkvalitet och med en vattenhalt av 16,5 procent betala vissa lägsta priser vid leverans till vissa prisorter. Genom beslut den 9 februari 1951 har Kungl. Maj :t förklarat sig ämna fastställa priser för brödsäd av 1951 års skörd, som överstego genomsnittspriserna för 1950 års skörd med 5 kronor för höstvete, 4 kronor för vårvete samt 4 kronor 50 öre för råg, allt per deciton. Priserna skulle tillämpas redan från och med den 1 juni 1951 (cikulär nr 47/1951). Den överenskommelse rörande prissättningen på jordbrukets produkter under tiden den 1 september—den 31 december 1951, som våren 1951 träffades mellan statsmakterna och jordbrukets organisationer, innebar bl. a. att garantipriserna på vete och råg skulle höjas med ytterligare 5 kronor per deciton (cirkulär nr 69/1951). Garantipriserna utgjorde vid leverans till prisort per den 1 september 1951 för vårvete 42 kronor 10 öre, för höstvete 40 kronor 10 öre och för råg 38 kronor 60 öre, allt per deciton. (Motsvarande priser per den 1 september

1950 voro för vårvete 33 kronor 20 öre, för höstvete 30 kronor 20 öre och för råg 29 kronor 20 öre.) Under tiden 1 juni—31 augusti 1951 utgjorde den successiva prisstegringen 10 öre per deciton och halvmånad och för tiden efter den 1 september 1951 10 öre per deciton var tionde dag. Den 1 september 1951 upphörde Örebro att vara prisort.

Vid leveranser från spannmålshandlare till kvarnar eller till andra handlande ha några bestämda priser icke varit fastställda. Prisbildningen har emellertid påverkats av att spannmålsbolaget garanterat kvarnindustrien att i mån av tillgång försälja brödsäd till priser, som med visst av jordbruksnämnden godkänt belopp överstiga garantipriserna till odlare. Dessa priser baseras på leverans i vissa importhamnar och fraktkostnaderna från närmaste importhamn belasta kvarnarna, oavsett varifrån leverans sker. Systemet har medfört en viss begränsad rörelsefrihet i prisbildningen. Därigenom ha fraktbidrag från spannmålsbolagets sida behövt lämnas i betydligt mindre utsträckning än tidigare vid leverans från spannmålshandlare till kvarnar.

I samband med prishöjningarna på brödsäd den 1 juni och den 1 september 1951 föreskrev Kungl. Maj :t i kungörelser den 25 maj och den 27 augusti

1951 (nr 260 och 604) skyldighet för den, som bedreve handelsförmalning av vete eller råg eller yrkesmässig handel med spannmål, att till spannmålsholaget erlägga prishöjningsavgift för det lager av vete och råg av 1950 års eller äldre skörd, som han innehade den 31 maj respektive den 31 augusti 1951. Prishöjningsavgiften utgjorde per deciton för inneliggande lager den 31 maj 1 krona 60 öre för vårvete, 2 kronor 60 för höstvete och 2 kronor 10 öre för råg, samt för inneliggande lager den 31 augusti 4 kronor 90 öre för såväl vete som råg.

För att 1951 års brödsädsskörd trots dess nedsatta kvalitet i största möjliga utsträckning skulle komma till användning för förmalning av mjöl till människoföda, har jordbruksnämnden efter underhandlingar med bl. a. jordbrukets organisationer och kvarnarna genomfört vissa ändringar i bestämmelserna om kvalitetsfordringar och prisregleringsskalor för spannmål. Ändringarna ha i huvudsak medfört, att fordringarna för att vete skall anses såsom fullgott sänkts med avseende på rymdvikt och proteinhalt. De ändrade bestämmelserna gälla leveranser fr. o. in. den 1 september 1951 samt i fråga

3*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

om 1951 års skörd även tidigare leveranser. Avsikten är att för 1952 års skörd återinföra de bestämmelser, som tidigare gällt (cirkulär nr 78/1951).

Prisbildningen på inhemsk fodersäd är i princip fri. De av jordbruksnämnden fastställda priserna för spannmålsbolagets försäljning av importerad fodersäd — huvudsakligen majs men även korn och havre samt vissa sorghumarter — ha dock, liksom brödsädspriserna, i viss mån inverkat på utvecklingen av de svenska fodersädspriserna. Den i förhållande till utbuden på inhemsk vara och tillgången på importvara osedvanligt stora efterfrågan på fodersäd under första hältten av år 1951 medförde, att priserna på svensk fodersäd stego kraftigt och under vissa tider till och med överstego garantipriserna för brödsäd.

Även spannmålsbolagets utförsäljningspriser på importerad fodersäd ha höjts vid ett flertal tillfällen. Den i förhållande till nästföregående år något större fodersädsskörden år 1951 samt tillgången på svartrostskadat vete för foderändamål har, i förening med att importen särskilt av majs under vintern 1951/52 varit relativt stor, emellertid medfört att priserna på inhemsk fodersäd från och med hösten 1951 stabiliserats på en i förhållande till priserna på brödsäd mera lämplig nivå.

Genom spannmålsbolagets försorg utbetalas alltjämt fraktbidrag för fodersäd, som fraktas per järnväg eller fartyg från södra och mellersta Sverige till norra Sverige (cirkulär nr 69/1951).

Fodermedelsregleringen. Handeln med fodermedel är numera i stort sett fri. Tillverkningen av och handeln med vissa fodermedel regleras av kungl. kungörelsen den 29 september 1950 (nr 521), som trädde i "kraft den 1 december 1950. Kungörelsen äger tillämpning på yrkesmässig tillverkning av och handel med alla slags foderblandningar, som äro avsedda för nötkreatur, hästar, tår, getter, svin, pälsdjur eller fjäderfän och icke bestå uteslutande av spannmål, samt på viktigare fodervaror i oblandat skick. Foderblandning eller oblandat vitaminfodermedel (varmed i kungörelsen förstås fodermedel, vars bruksvärde helt eller huvudsakligen bestämmes av dess halt av vitaminer), får icke tillverkas för avsalu utan att skriftlig anmälan därom gjorts till jordbruksnämnden. 1 den mån så finnes påkallat med hänsyn till tillgången på sådant fodermedel, som avses med kungörelsen, äger jordbruksnämnden föreskriva, att detta fodermedel icke alls eller endast till viss myckenhet får ingå i foderblandning, som tillverkas för avsalu.

Jordbruksnämnden bar att öva tillsyn över kungörelsens efterlevnad och meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter. Sådana föreskrifter återfinnas i nämndens cirkulär nr 42/1950 med senare i cirkulären nr 23 och 92 för år 1951 samt nr 8/1952 vidtagna ändringar och tillägg. Bland annat har föreskrivits begränsning av den myckenhet av vissa fodermedel (huvudsakligen oljekraffloder) som få ingå i olika foderblandningar samt skyldighet för tillverkare eller importör att förse förpackning, som innehåller i författningen avsedd fodervara, med vissa uppgifter, som ange varans kvalitet. Därjämte föreligger viss rapporteringsskyldighet rörande tillverkningen.

Prisbildningen för fodermedel är numera fri med endast den begränsningen, att bestämmelserna om allmänt prisstopp för foderjäst och natriumfosfat alltjämt gälla.

Vid försäljning av oljekraftfoder samt importerat vetekli och importerat fiskmjöl håller spannmålsbolaget vissa av jordbruksnämnden fastställda högsta priser. Dessa ha höjts vid flera tillfällen. Den sammanlagda prisstegringen sedan den 1 april 1951 har varit avsevärd (jämför bilaga 3).

Vid transport från södra och mellersta Sverige till norra Sverige av vetekli, rågkli, vetefodermjöl, oljekraftfoder samt foderblandningar för fjäderfän och pälsdjur utgår fraktbidrag efter samma grunder som för fodersäd (cirkulär nr 69/1951 ).

4*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Oljeväxtregleringen. Genom beslut den 28 juli 1950 och den 27 april 1951 fastställde Kungl. Maj :t priser för frö av oljeväxter av 1951 års skörd. I förhållande till priserna på 1950 års skörd innebar beslutet en sänkning för raps och rybs med 5 öre samt en höjning för oljelin med 10 öre och för vitsenap med 14 öre, allt per kilogram. I motsats till tidigare år har för 1951 års skörd pris fastställts även för frö av oljedådra. (Priserna framgå av bilaga 3.)

Organisationen av oljeväxtodlingen har liksom tidigare uppdragits åt Sveriges oljeväxtodlares centralförening u. p. a., som därvid tillämpat kontraktsteckning med odlarna på samma sätt som hittills.

I proposition nr 207 till 1951 års riksdag föreslog Kungl. Maj :t efter framställning av statens jordbruksnämnd, att ett nytt centralorgan skulle inrättas för omhändertagande av den inhemska skörden av oljeväxter. Organet skulle utgöras av en ekonomisk förening. Ordförande i föreningens styrelse skulle utses av jordbruksnämnden. Sedan riksdagen godkänt förslaget bildades det nya organet den 13 juni 1951 under namn av »Sveriges oljeväxtintressenter, förening u. p. a.».

Föreningen har till ändamål att, med beaktande av allmänna intressen, direkt eller indirekt handha inköp och försäljning av oljeväxtfrö, ävensom andra uppgifter, som stå i samband därmed, såsom lagring och torkning m. m.

Aktiva medlemmar i föreningen äro AB Karlshamns oljefabriker, Linoljeslageriernas försäljnings aktiebolag, Margarinaktiebolaget Svea, Sveriges oljeväxtodlares centralförening u. p. a., Sveriges lantbruksförbund och Svenska spannmålsaktiebolaget.

Den nybildade föreningen har i avtal med jordbruksnämnden åtagit sig att uppköpa allt svenskodlat oljeväxtfrö. Föreningen skall vidare ombesörja nedtorkning av mottaget frö samt enligt nämndens direktiv och till av nämnden fastställda priser verkställa försäljning av den torkade varan. Överskott från intressentföreningens rörelse skall inlevereras till den av Sveriges oljeväxtodlares centralförening förvaltade clearingfonden, som även skall täcka eventuellt uppkommet underskott.

Tidigare har under ett flertal år omhändertagandet av oljeväxtskörden ombesörjts av Oljeväxtcentralen, en särskild avdelning av Svenska lantmännens riksförbund.

Genom beslut av Kungl. Maj :t den 8 juni 1951 bemyndigades jordbruksnämnden bland annat att disponera vinst, som under regleringsåret 1951/52 kunde uppkomma vid export av svenska oljeväxtfröer eller därav beredda oljor, för att täcka förlust vid export av mejeriprodukter efter den 31 augusti 1951, i den mån vinsten icke åtginge till löpande utgifter för nämndens clearingkassa för fettvaror.

Potatisregleringen. I likhet med vad tidigare tillämpats har jordbruksnämnden för tillverkningsåret 1951/52 träffat ett av Kungl. Maj :t den 12 oktober 1951 godkänt avtal med Sveriges stärkelseproducenters förening u. p. a. angående föreningens inköp och försäljning av potatisstärkelse. I avtalet har jordbruksnämnden under förutsättning av statsmakternas godkännande åtagit sig att bereda föreningen möjlighet att erhålla minst ett visst i avtalet angivet pris per deciton för vid tillverkningsårets slut inneliggande lager av potatismjöl med avdrag av viss kvantitet ävensom ersättning för ränte- och lagringskostnader i avseende på inneliggande lager. Denna del av avtalet har av Kungl. Maj :t förelagts riksdagen för godkännande. I likhet med vad som tillämpats under tillverkningsåret 1950/51 har i innevarande års avtal i syfte att främja rationaliseringssträvandena inom potatisstärkelseindustrin föreskrivits, att av den föreningen tillerkända han-

5*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

delsmarginalen ett belopp motsvarande 1 öre per kilogram under tillverkningsåret försåld stärkelse skall avsättas till eu särskild fond, benämnd rationaliseringsfonden. Medel ur denna fond må icke disponeras utan medgivande av jordbruksnämnden eller annan statlig myndighet. Av denna fond har hittills disponerats sammanlagt 358 000 kronor.

Då tillverkningen av potatismjöl under föregående tillverkningsår på grund av minskade potatisleveranser till stärkelsefabrikerna blev lägre än normalt samt efterfrågan på stärkelse under samma år undergick en rätt avsevärd stegring, nödgades stärkelseföreningen under viss del av året kvotera försäljningen av stärkelse till partihandeln och direktköpare inom industrin. Nu antydda förhållanden medförde, att vid ingången av tillverkningsåret 1951/52 förefanns ett övergångslager av potatisstärkelse på endast cirka 20 000 deciton (mot cirka 70 000 deciton 1950/51). I syfte att få till stånd största möjliga tillverkning under innevarande år utställde jordbruksnämnden våren 1951 preliminära tillverkningslicenser på cirka 270 000 deciton potatisstärkelse. Den knappa tillgången på potatis med därav föranledd ökad efterfrågan på matpotatis inom farikspotatisdistrikten har medfört att även årets tillverkning av potatisstärkelse synes bli lägre än normalt. Såvitt nu kan bedömas kommer den totala tillverkningen att stanna vid 215 000— 220 000 deciton potatisstärkelse. Det har därför blivit nödvändigt att även detta år kvotera stärkelseföreningens försäljning av potatisstärkelse.

Beträffande tillverkningen av potatisbrännvin kan nämnas att den från början planerade tillverkningen av 25 milj. liter råbrännvin av normalstyrka till följd av det svaga skördeutfallet redan från början reducerades till 20 milj. liter. Såvitt nu kan bedömas synes den totala tillverkningen av potatisbrännvin komma att stanna vid cirka 17 milj. liter.

Sockerregleringen. Då sockerregleringen detta år liksom tidigare behandlas i särskild proposition, hänvisas beträffande vidtagna regleringsåtgärder på detta område till ifrågavarande proposition.

Mjölk- och matfettsregleringen. Sammanfattande bestämmelser rörande mejeriprodukter ha upptagits i livsmedelskommissionens cirkulär nr 3370, som utkom den 11 april 1950. Alltjämt gällande tillägg till och ändringar i detta cirkulär återfinnas i jordbruksnämndens cirkulär nr 14, 47 och 55 för år 1950, i nr 9, 26, 62, 68, 103 och 113 för år 1951 samt i nr 1 och 12 för år 1952.

Den redogörelse, som i propositionen nr 280/1947 lämnats beträffande förordningen den 28 juni 1941 (nr 488) angående mjölkavgift samt beträffande denna författnings tillämpning, äger alltjämt giltighet. Något förordnande om uttagande av mjölkavgift har alltså fortfarande icke meddelats.

Accis har icke utgått på margarin, som levererats efter den 10 februari 1951.

Producent- och kontantbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk ha utgått enligt oförändrade bestämmelser. Härom hänvisas till den redogörelse, som lämnats i propositionen nr 212/1949.

Mjölkpristillägg till mejeri utgår enligt oförändrade grunder. En redogörelse härför har lämnats i propositionen nr 245/1950. Det allmänna mjölkpristillägget, vilket lämnas lika över hela landet med visst belopp per kilogram mjölkfett i den vid mejeriet från producenter invägda mjölken och grädden, utgår sedan den 1 januari 1951 med 42,4 öre per kilogram (cirkulär nr 55/1950). Extra mjölkpristillägg utgår fortfarande för Norrland och vissa delar av Svealand och Götaland. Beloppet varierar sedan den 1 september 1950 (cirkulär nr 14/1950) mellan 134 öre (Norrbottens län, Västerbottens läns lappmark samt vissa delar av Västernorrlands län) och 25 öre per kilogram mjölkfett (Gästrikland samt vissa delar av Kopparbergs, Västmanlands, Värmlands, Örebro och Älvsborgs län).

6*

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

I propositionerna nr 275/1948 och 212/1949 har redogjorts för syftet med och innebörden av förordningen den 10 juli 1947 (nr 378) om viss avgift å mjölk, grädde och ost (utjämningsavgift). Bestämmelserna ha genom förordning den 2 juni 1950 (nr 474) erhållit fortsatt giltighet tillsvidare. Med stöd av vederbörligt bemyndigande har jordbruksnämnden beslutat, att utjämningsavgift jämlikt nämnda förordning tillsvidare icke skall utgå för mjölk eller mejeriprodukt, som exporteras från och med den 21 mars 1951 (cirkulär nr 20/19511.

Utjämningsbidrag utgår enligt oförändrade grunder. Genom utbetalande av utjämningsbidrag fördelas de medel, som inflyta genom upptagande av utjämningsavgift på mjölk, grädde och ost.

Den överenskommelse rörande prissättningen på jordbrukets produkter under tiden den 1 september—-den 31 december 1951, som träffades mellan statsmakterna och jordbrukets organisationer, innebar bland annat, att priserna på tunn och tjock grädde samt ost skulle höjas med vissa belopp och att, i den mån Kungl. Maj :t eller jordbruksnämnden med stöd av kungörelsen den 31 mars 1950 (nr 156) angående utjämningsavgift vid utförsel av vissa varor föreskrev utjämningsavgift vid utförsel av mejeriprodukter, dessa avgifter skulle, såvitt de avsågo export efter den 1 september 1951, överföras till Svenska mejeriernas riksförening. Avgifterna jämte vad som erhölls genom prishöjningarna på grädde och ost skulle av riksföreningen användas till prisförbättring på mjölk inom områden med relativt små möjligheter att utnyttja övriga prisförbättringar enligt överenskommelsen. Vidare skulle de prisstegringsavgifter på ost, som enligt vad nedan angives uttagas på grund av lagervärdeökningen den 31 augusti 1951 överföras till riksföreningen för att användas för nyssnämnda clearing mellan olika områden.

Beträffande mjölkstandardiseringen gäller alltjämt Kungl. Maj :ts kungörelse den 6 mars 1942 (nr 91) med vissa bestämmelser angående handeln med mjölk. Enligt kungörelsen må utan medgivande av statens livsmedelskommission eller, efter dess bemyndigande, av lokal kristidsmyndighet icke saluhållas, försäljas eller annorledes överlåtas eller förvärvas annan mjölk än sådan, som enligt av livsmedelskommissionen meddelade föreskrifter vid mejeri standardiserats till en fetthalt av 3 procent. Med stöd av särskilt bemyndigande av Kungl. Maj :t den 12 oktober 1951 har jordbruksnämnden den 13 november 1951 beslutat medgiva försäljning av mjölk, som vid mejeri standardiserats till en fetthalt av lägst 3,5 procent. Försäljning av sådan mjölk får emellertid endast ske under vissa villkor (cirkulär nr 103/1951).

Normalpriser gälla fortfarande vid försäljning av mjölk, tunn grädde och steriliserad grädde till förbrukare, vid försäljning av skummjölk, kärnmjölk och smör till förbrukare och handlande ävensom vid all försäljning av tjock grädde (cirkulär nr 55/1950, nr 9, 62, 68 och 103/1951 samt nr 1 och 19/1952).

Normalpriser gälla vidare alltjämt för såväl svensk som importerad ost med undantag av margarinost, lantost, renost, mesost och smältost samt importerad emmenthalerost. Som en följd av de höjningar av ostpriserna i alla handelsled, som trädde i kraft den 1 september 1951 samt den 14 januari och 17 mars 1952, ökade värdet på inneliggande ostlager. På grund härav ha mejerier och partihandlare, som äro berättigade till statlig lagringsersättning för ost, ålagts att inbetala avgifter motsvarande respektive prisstegring (livsmedelskommissionens cirkulär nr 3376, bilaga 2, och jordbruksnämndens cirkulär nr 47, 55 och 68/1951 samt nr 1, 12 och 19/1952).

Bestämmelser om beslag å och handelsreglering av fettråvaror gälla alltjämt för vissa feta oljor och andra fettämnen, som äro av särskild betydelse

Kungl. Maj.ts proposition nr 23(>.

7*

för tillverkningen av margarin samt tvätt- och rengöringsmedel (livsmedelskommissionens cirkulär nr 3347).

Äggregleringen. De bestämmelser angående märkning av kylhuslagrade och konserverade ägg, som angivits i propositionen nr 303/1945, äro alltjämt i kraft.

Såsom angivits i propositionen nr 207/1951 har jordbruksnämnden med stöd av ett av Kungl. Maj :t den 10 november 1950 givet bemyndigande beslutat att till Sveriges export- och importförening för ägg, förening u. p. a. och dess medlemmar i viss omfattning och på vissa villkor överlåta ensamrätt till export och import av ägg och äggprodukter. Föreningen äger av exportörerna utlaga en avgift för export av ägg motsvarande den beräknade skillnaden mellan å ena sidan exportprisnivån och å andra sidan den inhemska prisnivån. Den äger även under vissa förhållanden lämna bidrag vid export av ägg. Jordbruksnämndens bestämmelser, som återfinnas i cirkulär nr 14/1951, gälla från och med den 19 februari 1951.

Jordbruksnämnden har vidare meddelat närmare föreskrifter för föreningens verksamhet, vilka ansluta sig till de allmänna direktiv, som Kungl. Maj :t och riksdagen meddelat beträffande äggregleringen under regleringsåret 1951/52. I enlighet med dessa direktiv upptog jordbruksnämnden på hösten 1951 till prövning frågan om utjämningsavgift (enligt kungl. kungörelsen den 31 mars 1950 (nr 156) angående utjämningsavgift vid utförsel av vissa varor) borde uttagas vid export av ägg. Nämnden beslöt, att dylik avgift tills vidare ej skulle utgå så länge producentpriset för ägg icke översteg 3 kronor 50 öre och föreningen samtidigt uttog en avgift vid export av ägg av cirka 25 öre per kilogram. Under vissa villkor äger föreningen rätt att reducera avgiftens storlek eller underlåta att uttaga densamma.

Slaktdjur sregleringen. Den redogörelse, som i propositionen nr 267/1946 lämnats angående s. k. slaktdjursavgift, äger alltjämt giltighet. Sådan avgift har alltså ej utgått under det senaste året.

Det normalprissystem i fråga om hela, halva och fjärdedels kroppar av nötkreatur, häst och svin, för vilket redogörelse lämnats i propositionen nr 207/1951, tillämpas alltjämt. Normalpriser på styckade varor och charkuterivaror ha gällt i fråga om sidfläsk och köttfärs samt från och med den 11 oktober 1951 även för benfritt bogfläsk (cirkulär nr 87/1951). Den 4 februari 1952 upphävdes normalpriserna på samtliga dessa varor varefter detaljpriserna reglerats genom en marginalöverenskommelse mellan myndigheterna och handelns organisationer (cirkulär nr 7/1952).

Fr. o. in. den 26 november 1951 har jordbruksnämnden, med ändring av tidigare gällande bestämmelser om bindemedelshalt i charkuterivaror, beslutat medgiva, att vissa charkuterivaror få hålla högre halt av mjölkpulver än eljest är föreskrivet, under förutsättning att arten och halten av varje i varan ingående bindemedel med undantag för blodplasma deklareras (cirkulär nr 106/1951).

Statsbidrag till ullproduktionen. Den i propositionen nr 212/1949 lämnade redogörelsen för bestämmelserna om statsbidrag till ullproduktionen äger alltjämt giltighet, dock med den ändringen, att bidragsbeloppet från och med den 1 september 1950 höjts från 50 öre till 1 krona per kilogram (cirkulär nr 13/1950).

Utjämningsavgifter vid export upptagas fortfarande med stöd av kungl. kungörelsen den 31 mars 1950 (nr 156) angående utjämningsavgift vid utförsel av vissa till livsmedelskommissionens verksamhetsområde hörande varor. För innebörden av denna kungörelse har redogjorts i proposition 207/1951. Utjämningsavgift utgår nu vid export av vissa köttvaror, mejeriprodukter, spannmål och spannmålsprodukter, socker och sockcrhaltiga

8*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

varor ävensom vissa andra varor såsom linfrö, oljeväxter och senap. Fram till den 15 januari 1952 utgick utjämningsavgift även vid export av vissa fetter och oljor av animaliskt eller vegetabiliskt ursprung. Utjämningsavgifterna tillföras de clearingkassor eller anslag, ur vilka bidrag direkt eller indirekt utgått (cirkulär nr 118/1951).

I nedanstående tabell lämnas uppgifter om de utjämningsavgifter, som den 18 mars 1952 utgingo på de viktigaste varuslagen.

Vara

Skinka (beräknat efter benfri vikt).....

Annat fläsk (beräknat efter benfri vikt)

Smör................................

Hårdost 45 + eller högre fetthalt......

Havre...............................

Råg.................................

Korn................................

Vete................................

Socker ..............................

Oljeväxtfröer........................

Öre per kilogram

25 Införselavgifter. Enligt kungl. förordningen den 8 juni 1951 (nr 379) angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m. må de varor, som upptagas i en vid förordningen fogad bilaga i regel icke införas till riket utan särskilt tillstånd. Införseltillstånd beviljas, såvitt ej Kungl. Maj :t annat föreskriver, av jordbruksnämnden. Enligt förordningen skall vidare, i den mån Kungl. Maj :t i prisreglerande syfte så föreskriver, vid införsel av något av ifrågavarande varuslag erläggas införselavgift. Avgiftens storlek bestämmes av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av jordbruksnämnden. Med stöd av ovan nämnt bemyndigande i förordningen har Kungl. Maj :t i kungörelse den 14 september 1951 (nr 611) förordnat, att från och med den 17 september 1951 införselavgift skall erläggas för bruna bönor. Nämnden äger bestämma avgiftens belopp, dock högst till 30 öre per kilogram. Avgiften har tills vidare fastställts till 15 öre per kilogram (cirkulär nr 81/1951). På grundval av samma bemyndigande skall vidare enligt kungl. kungörelse den 8 februari 1952 (nr 29) från och med den 18 februari 1952 införselavgift erläggas vid införsel av ost. Med stöd av bemyndigande i sistnämnda kungörelse har jordbruksnämnden beslutat, att avgift endast skall utgå för hård löpeost. Avgiften, som får sättas till högst en krona per kilogram, utgör tills vidare 30 öre per kilogram (cirkulär nr 27/1952).

Före ikraftträdandet av förordningen nr 379/1951 hade Kungl. Maj :t med stöd av kungörelsen den 30 juni 1937 (nr 648) angående reglering av införseln av slaktdjur samt kött och fläsk genom kungörelse den 2 februari 1951 (nr 48) förordnat, att införselavgift från och med den 1 mars 1951 skulle erläggas för salt hästkött (cirkulär nr 59, 81 och 110 för år 1951). Enligt övergångsstadgande i förordningen nr 379/1951 skola dess allmänna bestämmelser om införselavgift gälla även avgiften för salt hästkött. Av jordbruksnämnden meddelade allmänna föreskrifter om införselavgifter återfinnas i nämndens cirkulär nr 59 och 81 för år 1951.

Enligt förordningen nr 379/1951 skola medel, som inflyta genom upptagande av införselavgift, enligt Kungl. Maj :ts bestämmande användas för prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. I enlighet härmed har Kungl. Maj :t beslutat, att införselavgifterna för salt hästkött skola tillföras jord-

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

9*

bruksnämndens clearingkassa för kolonialvaror samt att avgifterna för bruna bönor skola användas för täckande av spannmålsbolagets kostnader till den del dessa ha samband med den statliga prisgarantien för bruna bönor. Influtna avgifter för ost tillföras tills vidare anslaget för prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

10*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Bilaga 2.

PM

med uppgifter angående produktionsutvecklingen på jordbrukets område.

Allmän översikt. Under senare hälften av 1930-talet gynnades Sverige av en rad goda skördeår, vilka medgåvo en som det sedermera skulle visa sig mycket värdefull beredskapslagring av såväl brödspannmål som vissa fodermedel. Mot bakgrunden av denna i produktionshänseende ovanligt gynnsamma period har skördeutfallet krigsåren 1940 och 1941 allmänt karakteriserats med ordet missväxt. De felslagna skördarna de båda nämnda åren hade som följd en kraftig nedskärning av landets husdjursstam.

Den efterföljande perioden fram till och med år 1950 har, om man bortser från år 1947, i stort sett inneburit en återhämtning för det svenska jordbruket, vilket bland annat kommit till synes däri, att den till följd av svaga skördar och otillräcklig fodermedelsimport starkt reducerade animalieproduktionen så småningom utökats. Det dåliga skördeutfallet år 1947 medförde ett tillfälligt avbrott i denna utveckling. Under efterföljande år återtog jordbruksproduktionen, som skall framgå av nedanstående översikt, sin uppåtgående trend. Under år 1951 har dock produktionsvolymen gått tillbaka, till större delen beroende på 1951 års svaga brödsädsskörd men även på en nedgång i mjölkproduktionen. Vid en bedömning av försörjningsläget och dess förändringar sedan slutet av 1930-talet bör man hålla i minnet, att Sveriges folkmängd visat en oavbruten stegring och nu är ca 13 procent större än år 1939. Jämväl bör vid eu dylik bedömning tagas i beaktande de betydande förskjutningar i vår utrikeshandel med jordbruksprodukter och jordbruksförnödenheter, som ägt rum sedan krigsutbrottet.

Brödsädsmarknaden. (Jfr tabellerna 3 och 4.) Beträffande de från och med år 1938 skördade brödsädsarealerna hänvisas till följande sammanställning, som hämtats ur den officiella jordbruksstatistiken. Uppgifterna för 1951 äro preliminära.

I förhållande till 1947 års låga brödsädsareal, som var den lägsta som redovisats på mycket länge, medförde 1948 en arealökning med 17 procent. För år 1949 noterades en arealminskning sedan 1948 med 7 procent. År 1950 ökades arealen åter, nämligen med 5 procent i förhållande till 1949 års areal, medan 1951 års areal, vilken med 9 procent understeg föregående års, var den lägsta sedan 1947 och den näst lägsta under den redovisade perioden. Som synes hänför sig nedgången jämfört med såväl sistlidna år som tidigare till råg och höstvete, medan arealen vårvete ökat starkt.

Bestämmande för storleken av skördade arealer höstsådda grödor äro förutom såddens omfattning utvintringen under året. Storleken av denna senare kan direkt angivas. Från och med år 1940 ha nämligen arealinventeringar företagits såväl på sommaren som på hösten. Vid höstinventeringarna ha uppgifter bland annat lämnats om de arealer, som vid inventeringstillfället besåtts med brödsäd. Vid sommarinventeringarna ha uppgifter erhållits om skördad areal av olika växtslag. En jämförelse mellan en höstinventering och påföljande sommarinventering visar alltså den omfattning, i vil-

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

11*

ken utvintring förekommit. I en nedan införd tabell har en sådan jämförelse gjorts i fråga om höstvete' och höstråg inom Svea- och Götaland, varjämte uppgifter även lämnas från den senaste höstens arealinventering.

De svåra vintrarna 1940/41 och 1941/42 orsakade som synes en betydande utvintring av höstvete (23 respektive 14 procent), medan höstrågen klarade sig relativt bra (3 procent under båda åren). Under åren 1942/43— 1945/46 var utvintringen ej särskilt betydande och varierade för höstvete mellan 1 och 3 procent och för höstråg mellan 3 och 5 procent av den besådda arealen. De svåra väderleksförhållandena vintern 1946/47 medförde däremot, att ej mindre än 22 procent av höstvetearealen och 14 procent av höstrågarealen måste plöjas upp och sås om. Utvintringen 1947/48 utgjorde i fråga om höstvete 14 procent och i fråga om höstråg 6 procent av de besådda arealerna. För vintern 1948/49 noteras ganska låga procenttal, nämligen 3 procent för såväl vete som råg, medan procenttalen 1949/50 uppgingo till 3 och 5 för respektive vete och råg. Motsvarande procentsiffror för 1950/ 51 voro 10 och 12, vilka med undantag för höstveteutvintring 1947/48 vore de högsta för respektive sädesslag sedan 1946/47. -— Såsom framgår av tabellen nedgick den hösten 1950 besådda arealen höstvete och höstråg starkt

12*

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

i jämförelse med närmast föregående år. Nedgången berodde huvudsakligen på den ovanligt starka nederbörden under höstmånaderna, vilken särskilt i västra delarna av landet praktiskt taget omöjliggjorde sådden av höstvete, och endast i mindre grad på ökad odling av oljeväxter. Beträffande höstvete fortsatte arealminskningen hösten 1951, vilket torde få sättas i samband med svartrostangreppen på 1951 års veteskörd. Enligt 1951 års höstinventering ökade däremot rågarealen ganska avsevärt, varför den sammanlagda arealen höstvete och höstråg kom att öka något i jämförelse med den 1950 höstsådda arealen. Den är dock, med undantag för föregående års areal, betydligt mindre än den varit något av de tidigare år, som redovisats i tabellen.

Beträffande skördeutbytet av brödsäd per hektar hänvisas till uppgifter i nedanstående tablå ur statistiska centralbyråns skördestatistik (talen för år 1951 äro preliminära).

För såväl 1948 som 1949 redovisas förhållandevis höga hektarskördar och utbytet per arealenhet ligger för båda åren genomsnittligt högre än något tidigare år under 1940-talet. Till de sista förkrigsårens höga hektarskördar hade man dock enligt dessa siffror ännu icke kommit. Hektarskördarna år 1950 voro genomgående något lägre än 1949 års skördar. De låga veteskördarna år 1951 bero, som tidigare antytts, huvudsakligen på svartrostangreppen ifrågavarande år. I fråga om höstvete redovisas lägre skördar endast

13*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

under åren 1940, 1941 och 1947. Hektaravkastningen för vårvete var den lägsta under de senaste 27 åren.

I sammanställningen på föregående sida redovisas den officiella skördestatistikens uppgifter rörande skördeutbytet av brödsäd från och med 1938. Uppgifterna för 1951 äro preliminära.

Den totala brödsädsskörden 1951 var avsevärt mindre än 1950 års skörd. Detta gällde icke endast veteskörden, som var 34 procent lägre än 1950 års skörd, utan även rågskörden, som var 28 procent lägre än motsvarande skörd föregående år. Med undantag för 1947 var 1951 års brödsädsskörd den lägsta, som erhållits sedan missväxtåret 1941.

Fodermedelsmarknaden. Beträffande den inhemska foderskörden kunna nedanstående sammanställningar vara av intresse. Uppgifterna ha hämtats ur den officiella skördestatistiken samt äro preliminära för år 1951.

1 Arealen slåtteräng utgjorde enligt 1937 års jordbruksräkning 336 186 hektar och enligt 1944 års jordbruksräkning 939 052 hektar.

14*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Medan fodersädsskörden år 1951 utgjorde den största som redovisats seden förkrigstiden, var skörden av foderrotfrukter den minsta, som noterats under samma tid. Höskörden det gångna året låg lägre än 1948—1950 års skördar och kom icke heller upp till 1944—1946 års skördetal.

Den inom 1942 års jordbrukskommitté och kalkylsakkunniga beräknade inhemska förbrukningen av oljekraftfoder och kli av såväl inhemskt som utländskt ursprung (jfr tabell 5) redovisas i följande tablå produktionsårsvis.

Den från år till år växlande tillgången på oljekraftfoder och kli under 1940-talet beror för flertalet år främst på fluktuationer i importen. Nedgången i oljekraftfoderförbrukningen under senare år sammanhänger med minskningen av kostammen och de starkt stegrade priserna på oljekraftfoder.

Potatismarknaden. Den inhemska skörden av potatis redovisas i följande sammanställning, som hämtats ur den officiella skördestatistiken. Uppgifterna för år 1951 äro preliminära.

Av tablån framgår, att 1951 års potatisskörd var något större än skördarna de båda närmast föregående åren men lägre än 1946—1948 års skördar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

15*

Beträffande konsumtionen av matpotatis föreligger icke några direkta statistiska uppgifter. Med ledning av bland annat socialstyrelsens konsumtionsundersökningar ha dock inom 1942 års jordbrukskommitté och kalkylsakkunniga verkställts följande beräkningar rörande storleken av denna konsumtion.

1938/39 .............. 755 000 ton

1939/40 .............. 755 000 »

1940/41 .............. 810 000 »

1941/42 .............. 975 000 »

1942/43 .............. 1 000 000 »

1943/44 .............. 950 000 »

1944/45 .............. 900 000 »

1945/46.............. 900 000 ton

1946/47.............. 900 000 »

1947/48.............. 900 000 »

1948/49 .............. 875 000 »

1949/50.............. 825 000 »

1950/51.............. 825 000 »

1951/52 (prel.)........ 825 000 »

Fram till och med 1942/43 redovisas en betydande konsumtionsökning främst orsakad av bristen på andra livsmedel. Därefter beräknas förbrukningen av matpotatis åter ha gått tillbaka och antages för närvarande per capita räknat ligga något under förkrigsnivån.

Förbrukningen av fabrikspotatis har från och med konsumtionsåret 1938/ 39 uppgått till följande kvantiteter.

Sockerbetsodlingen. (Jfr tabell 5.) Rörande areal, hektarskörd och totalskörd av sockerbetor samt råsockertiliverkning från och med kampanjåret 1936/37 kunna följande uppgifter meddelas.

Den odlade arealen sockerbetor har som framgår av tabellen under perioden 1938/39—1946/47 varierat mellan 50 000 och 55 000 hektar. Under perioden 1947/48—1949/50 var den lägre än 50 000 hektar för att kampanjåret 1950/51 d. v. s. skördeåret 1950 åter avsevärt ökas. Betarealen uppgick nämnda år till 54 427 hektar, vilket innebar en ökning med 10 procent från

16*

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

föregående år. Skördeåret 1951 var arealen enligt preliminära uppgifter obetydligt mindre än år 1950.

De ovanligt låga hektarskördarna 1947 i förening med den begränsade betarealen resulterade i en utomordentligt låg totalskörd, den lägsta under den i tabellen redovisade perioden. Skördarna under 1948 och 1949 voro av mera normal storleksordning, medan däremot 1950 års skörd endast överträffas av skörden 1937. Betskörden år 1951 blev emellertid ovanligt låg och med undantag för år 1947 den lägsta under de senaste 15 åren. Sockerhalten i 1951 års skörd var osedvanligt hög. Trots den stora betarealen i förening med den höga sockerhalten uppvisar dock år 1951 med undantag för år 1947, den lägsta råsockertillverkningen sedan kampanjåret 1944/45.

Oljeväxtodlingen. Nedanstående tablåer utvisa utvecklingen på oljeväxtodlingens område.

Skördade arealer, hektar. 1

1 Besådd areal enligt arealinventeringen i oktober 1951. Normalt kan förutsättas en utvintring av ca 10 procent.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236. 17*

Skörd per hektar av oljeväxtfrö, exklusive utsäde, 18 % vattenhalt, kilogram.

Skörd av oljeväxtfrö exklusive utsäde, 9 % vattenhalt, ton.

Med undantag för åren 1945 och 1946 har som synes oljeväxtarealen kontinuerligt ökats i utomordentligt hastig takt. Arealen år 1951 var 13 procent större än 1950 års areal, som i sin tur var 19 procent större än 1949 års. Arealen år 1949 var 81 procent större än 1948 års areal.

Hektar skördarna av de olika redovisade oljeväxtslagen visa ingen utpräglad tendens. Variationerna synas vara i huvudsak betingade av tillfälliga orsaker.

Den totala skörden av oljeväxtfrö har under senare år ökats avsevärt. Den för år 1951 preliminärt beräknade skörden var omkring 6 gånger så stor som under de sista krigsåren.

Marknaden för mjölk och mejeriprodukter. (Jfr tabellerna 7—10.) Inom kalkylsakkunniga utförda beräkningar rörande mjölkproduktionen ha sammanställts i efterföljande tablå.

1 Medeltal för 1945—51.

! > » 1944-51.

3 , , 1949—51.

4 Inklusive vissa här ej specificerade fröer.

5 Specificerade uppgifter föreligga ej för åren 1941—1943.

0 Inklusive 960 ton oljedådra.

2* Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 236.

Mjölkproduktionen, som med undantag för åren 1946/47 och 1947/48 oavbrutet stigit under perioden 1941/42—1949/50 har under de båda senaste åren åter visat sjunkande tendens. Medan 1949/50 års produktion —- den högsta som redovisats sedan förkrigstiden ■— var 4 procent högre än produktionen under år 1938/89, beräknas produktionen under år 1951/52 bli 2 procent lägre. Medelkoanlalet år 1951/52 uppskattas till omkring 1 602 000 djur mot 1 920 000 år 1938/39. Detta innebär att kostammen minskat med en sjättedel sedan förkrigstiden. Samtidigt som kostammen sålunda sjunkit avsevärt har produktionen per ko sedan förkrigsåret 1938/39 beräknats öka ungefär lika mycket.

Under kalenderåret 1951 har mjölkinvägningen vid mejerierna uppgått till 3 806 milj. kg mot 3 913 milj. kg år 1950. Minskningen utgör 2,7 procent av 1950 års invägning. I förhållande till 1939 föreligger en uppgång med 19 procent, vilket främst beror på att antalet mejerileverantörer betydligt ökat (jfr tabell 8). Invägningen år 1950, som var den högsta hittills redovisade, låg 22 procent över 1939 års. Jämsides med ökningen av mjölkinvägningen vid mejerierna har försäljningen av mjölk från px-oducent direkt till förbrukare successivt minskat liksom tillverkningen och försäljningen av lantsmör.

Av följande uppställning framgår den vid mejerierna invägda mjölkens relativa andel av den totala mjölkproduktionen.

Den vid mejerierna invägda mjölkens användning redovisas i följande två tablåer.

Av tablåerna framgår, att användningen av mjölk för produktberedning absolut sett nådde ett minimum år 1942; i förhållande till invägningen nåddes minimum under 1943, varefter i stort sett skett en successiv ökning. År 1951 var kvantiteten produktmjölk 2 797 milj. kg eller 17 procent högre än motsvarande tal år 1939. Ser man på utvecklingen för försåld konsumtionsmjölk finner man, att denna tidigare visat en mycket kraftig stegring fram till år 1943, då ett maximum nåddes. Under de följande åren höll sig försäljningen vid ca 940 milj. kg för att år 1947 stiga till 954 milj. kg. År 1948 nåddes den hittills högsta siffran, 979 milj. kg, medan försäljningen därefter successivt sjunkit för att 1951 utgöra 932 milj. kg. Det bör anmärkas, att den sedan november 1941 från mejerier försålda mjölken har varit standardiserad och hållit en fetthalt av ca 3 mot tidigare omkring 3,5 pro-

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

19*

cent. Sedan, november 1951 är på vissa villkor försäljning av mjölk som standardiserats till minst 3,5 procents fetthalt tillåten. Försäljningen av sådan mjölk har påbörjats i slutet av januari 1952. Den ökning av försäljningen av konsumtionsmjölk, som förekommit, motsvaras endast delvis av en verklig konsumtionsstegring, enär som förut påpekats samtidigt ägt rum en nedgång i försäljningen av mjölk från producent direkt till konsument. Av betydelse är vidare att jordbruksbefolkningens konsumtion har avtagit i samband med befolkningsomflyttningen. Med stöd av kalkylsakkunnigas uppskattningar kan sålunda den totala förbrukningen av konsumtionsmjölk i riket beräknas ha ökat med omkring 2ti procent sedan 1939. Per invånare räknat stannar ökningen vid i genomsnitt nära 12 procent.

Den i november 1940 genomförda sänkningen av konsumtionsgräddens fetthalt (liksom den under tiden 20/n 1941—31/t 1944 gällande ransoneringen av grädde) medförde, att för gräddförsäljning togs i anspråk en

Fr. o. in. november 1941 standardiserad mjölk. Mjölk av verklig medelfetthalt.

20*

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

betydligt mindre kvantitet helmjölk än före kriget. Detta tillika med mjölkstandardiseringen har medfört att den sammanlagda mjölk- och gräddförsäljningen räknad i oskummad mjölk kommit att ligga lägre än den eljest skulle ha gjort. Sedan försäljning av tjock grädde från den 12 juli 1949 åter medgavs, inträdde under åren 1949 och 1950 en ökning av mjölkanvändningen för produktion av konsumtionsgrädde. ökningen var något större än den förut påvisade minskningen av konsumtionsmjölksförsäljningen. År 1951 sjönk åter mjölkanvändningen för gräddframställning. Den överträffade dock fortfarande 1949 års siffra. Mejeriernas totala försäljning av mjölk och grädde, räknad i oskummad mjölk, ökade med ca 35 000 ton mellan åren 1949 och 1950. Från år 1950 till år 1951 inträffade emellertid en nedgång med ca 43 000 ton.

Mejeriernas produktion av smör och ost framgår av följande sammanställning.

Smörproduktionen år 1951, som med undantag för föregående års produktion var den högsta, som redovisats sedan förkrigstiden, översteg 1939 års produktion med 22 600 ton. Lantsmörsproduktionen beräknas emellertid samtidigt ha sjunkit från 16 200 till 2 300 ton, varför totalproduktionen av smör blott visar en uppgång med 8 700 ton. Det bör här anmärkas, att år 1939 förekom en smörexport av i runt tal 26 200 ton mot 26 500 ton år 1951 och ca 14 000 ton år 1950. Den starka exportökningen sammanhänger med att smör konsumtionen inom landet efter den betydande prishöjning på smör och margarin, som företogs från och med den 1 januari 1951, bär minskat rätt väsentligt. Smörkonsumtionen per capita år 1951 låg sålunda endast ca 6 procent över förkrigsnivån, medan motsvarande tal för 1950 var 23 procent.

År 1949 uppnåddes den största ostproduktion, som hittills förekommit. Samtidigt stego ostlagren avsevärt. Genom olika regleringsåtgärder och export sökte man under år 1950 ernå bättre balans på ostmarknaden och vinna avsättning för de onormalt stora lagren. En ökning av ostkonsumtionen och -exporten kom också till stånd, samtidigt som produktionen reducerades till endast 79 procent av 1949 års produktion. Härigenom nedbringades lagren till lämplig storlek. År 1951 ökade produktionen åter och antog en med hänsyn till det inhemska konsumtionsutrymmet mera normal omfattning.

Margarinet är vid sidan av smöret det viktigaste matfettet i folkhushållet. I följande tabell lämnas några uppgifter om produktionen härav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

21*

Som synes har margarintillverkningen (av såväl importerad som inhemsk råvara) år 1951 varit i det närmaste 7 000 ton högre än år 1950.

Slaktdjursmarknaden. (Jfr tabellerna 11 och 12.) I nedanstående tablå har sammanställts uppgifter om den totala slakten (såväl marknadsförd slakt som hemslakt) av nötkreatur, svin, får och getter samt häst enligt inom livsmedelskommissionen respektive jordbruksnämnden utförda beräkningar. Slakten av nötkreatur år 1951/52 väntas som synes öka i förhållande till år 1950/51, medan svinslakten samtidigt beräknas bli i stort sett oförändrad. Totala slakten år 1951/52 väntas bli 12,o miljoner kilogram större än år 1950/51, vilket innebär en ökning från sistnämnda år med 3,9 procent.

Importen av kött och fläsk — räknad i vara med ben — har under 1951 uppgått till 19 600 ton, vilket är 9 400 ton mindre än 1950. Någon nämnvärd export av kött och fläsk har ej förekommit under de båda senaste åren. Åren 1937—1939 hade landet ett exportöverskott av kött och fläsk av i medeltal 8 900 ton. I de senaste årens import har nötkött dominerat men icke obetydliga kvantiteter fläsk har också importerats. Förkrigsexporten omfattade till huvudsaklig del fläsk.

Total slakt, milj. kg

1 Den i angivna kvantiteter ingående hemslakten av svin beräknad med utgång från an^ talet behållna icke besiktade hemslaktade svin och en medclslaktvikt av 90 kg/st.

2 Exklusive de i anledning av mai- och klövsjukan ncdslaktade och nedgrävda djuren.

22*

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

Äggmarknaden. De inom 1942 års jordbrukskommitté och kalkylsakkunniga verkställda beräkningarna rörande äggproduktionen redovisas i följ ande

Produktionen av ägg steg som synes efter nedgången i krigets början snabbt under åren 1943/44—1949/50 men beräknas bli något lägre år 1951/ 52 än föregående år. Den beräknade produktionen under innevarande år är emellertid 31 procent högre än under sista förkrigsåret. Vad utrikeshandeln beträffar redovisades för åren 1938 och 1939 en nettoexport av 5 300 respektive 4 700 ton ägg, medan åren 1947 och 1948 uppnåddes en nettoimport av 1 700 respektive 1 900 ton. Den inhemska marknaden har alltså på senare år absorberat en betydligt större kvantitet ägg än före kriget. Sedan hösten 1948 har emellertid den inhemska efterfrågan ökat obetydligt eller icke alls, varför överskott uppkommit. Dessa ha kunnat avsättas på utlandsmarknaden. År 1949 medförde sålunda en nettoexport av 5 400 ton ägg, medan exporten 1950 uppgick till 12 400 ton och år 1951 till 9 000 ton.

Till belysande av ägghandelns utveckling meddelas i följande tablå uppgifter om partihandelns invägning av ägg under åren 1938—1950.

Av sammanställningen framgår, att partihandelns invägning av ägg under 1951 visat en nedgång med 9 procent sedan föregående år. Partihandelns inköp under år 1951 äro dock, med undantag för år 1950, de största som förekommit under den period, som redovisas i tabellen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

23*

Bilaga 3.

PM

med redogörelse för priser på jordbruksprodukter samt på vissa förnödenheter för jordbrukets behov.

Efterföljande redogörelse för priser på jordbruksprodukter samt på vissa förnödenheter för jordbrukets behov begränsas beträffande en del varuslag till innevarande regleringsår men avser i övrigt i huvudsak den tid, som förflutit sedan inom jordbruksnämnden våren 1951 upprättades motsvarande sammanställning.1 De tabeller, till vilka hänvisning i det följande sker, finnas intagna i en särskild tabellbilaga.1 2

Brödsäd. (Jfr tabell 2.) Liksom föregående regleringsår gäller under regleringsåret 1951/52 garantipriser vid försäljning av brödsäd från förbrukare. Den successiva prisstegringen är större än föregående år och är så genomförd, att den ökar med 10 öre den 1, 11 och 21 i varje månad. Vid leverans till prisort äro garantipriserna de nedan angivna. Vid leverans till annan ort än prisort minskas garantipriset med kostnaderna för transport från mottagningsorten till närmaste prisort.

Örebro är, som i annat sammanhang nämnts, icke längre prisort. Samtliga angivna priser avse fullgod vara av normalkvalitet. För fullgod vara av annan kvalitet verkställes prisreglering enligt vissa regler. Hinder möter icke att överskrida de fastställda garantipriserna.

På grund av den kvalitetsförsämring, som kunnat konstateras på 1951 års skörd till följd av svartrostangreppen inom vissa delar av landet, har jordbruksnämnden genomfört vissa tillfälliga ändringar i bestämmelserna för kvalitets- och prisregleringsskalorna för brödsäd av 1951 års skörd.

Fodermedel. (Jfr tabell 2.) Prisbildningen på fodersäd är fri, ehuru vid försäljning från Svenska spannmålsaktiebolaget gälla vissa av jordbruksnämnden fastställda priser. Försäljningarna från spannmålsbolaget avse numera uteslutande importerad vara. Denna utgöres huvudsakligen av majs, men under 1951 och tills vidare importeras och saluföras även betydande kvantiteter sorghum samt dessutom smärre mängder importerad havre och

1 Se Kungl. Maj:ts prop. nr 207/1951, s. 125 ff.

2 Införd sist i propositionen.

24*

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

korn. Medelpriserna på vithavre och korn till producenter enligt gällande noteringar fr. o. in. mars 1951 framgå av efterföljande sammanställning. Uppgifterna avse kronor per deciton.

1952 Vithavre Korn

Mars ........................ 31:59 33:27

April......................... 33: 15 35: 14

Maj.......................... -— -—

Juni.......................... — —

Juli.......................... — —

Augusti....................... — —

September.................... 32:63 34:46

Oktober...................... 32; 83 34:37

November .................... 33:48 34:76

December..................... 33:77 34:89

Januari....................... 33:65 34:89

Februari...................... 33:38 34:84

Mars......................... 33: 13 34:92

Förbrukarpriset på majs, som den 1 september 1950 var 29 kronor 50 öre per deciton, har höjts vid upprepade tillfällen och utgjorde t. ex. den 1 april och den 1 juli 1951 respektive 32 kronor 50 öre och 36 kronor 50 öre. Alltsedan den 19 februari 1952 och tills vidare gäller priset 38 kronor 50 öre. För sorghum har förbrukarpriset vid varje tillfälle varit en krona lägre än priset på majs ända till den 21 november 1951. Från nämnda dag fastställdes förbrukarpriset på varorna i fråga till respektive 37 kronor 50 öre och 34 kronor 50 öre per deciton, och skillnaden, som alltjämt är oförändrad, kom således att utgöra 3 kronor. Även priserna på annan av spannmålsbolaget importerad fodersäd (korn och havre) ha undergått successiva höjningar.

För foderjäst och dinatriumfosfat gälla allt fortfarande prisstoppsbestämmelser. Liksom i fråga om fodersäd gälla vid försäljning från spannmålsbolaget av oljekraftfoder, utländskt kli och fiskfodermjöl av jordbruksnämnden fastställda priser. För andra fodermedel är prisbildningen fri.

Vid försäljning av oljekraftfoderblandning till förbrukare gäller sedan den 22 april 1951 ett pris av 50 kronor per deciton. Motsvarande pris utgjorde den 1 september 1950 40 kronor. Fri försäljning är numera medgiven även för linfröfodermedel, extraherat rapsmjöl samt kokoskakor. För de båda förstnämnda har förbrukarpriset sedan den 22 april 1951 utgjort respektive 55 och 42 kronor per deciton. Priset på kokoskakor, av vilka den fria försäljningen börjat i januari 1952, överensstämmer med priset på oljekraftfoderblandningen. Förbrukarpriset på utländskt vetekli, som den 1 september 1950 utgjorde 25 kronor 50 öre per deciton, har ävenledes höjts vid upprepade tillfällen. Det utgjorde den 1 september 1951 32 kronor 50 öre. En höjning till 33 kronor genomfördes den 21 november samma år. Sedan den 19 februari 1952 utgör priset 33 kronor 50 öre per deciton.

Priserna på svenskt kli av vete och råg ha undergått höjningar i samband med prishöjningarna på importerat kli. Priserna under hösten och vintern 1951/52 ha härigenom blivit högre än motsvarande priser ett år tidigare. Även priset på havrekli har legat högre än under förra året men har under senaste tiden sjunkit under fjolårsnivån. De av lantbruksförbundet sedan mars 1951 noterade priserna framgå av följande sammanställning. Uppgifterna avse medelpriser i kronor per deciton vid kvarnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

25*

Sedan mars 1951 utvisa priserna på hö och halm enligt lantbruksförbundets noteringar följande utveckling. Uppgifterna avse medelpriser i kronor per deciton på pressad vara till producent på station i Mellansverige.

1951 Mars......

April.....

Maj......

Juni......

Juli......

Augusti... September Oktober .. November. December

1952 Januari ...

Februari.. Mars.....

Vallhö Höslsädslialm

11:22 4:41

12: 23 4: 65

14: 75 5: 75

15: 75 5: 95

15: 85 5: 75

15: 92 5: 79

16:18 5:95

16: 28 6: 00

16:22 5:88

Potatis. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande har jordbruksnämnden för tillverkningsåret 1951/52 fastställt de priser, som tillverkare av potatisstärkelse eller potatisbrännvin ha att vid inköp av potatis av normalkvalitet för fabriksändamål erlägga till leverantören. Priserna ha varit följande: under tiden från kampanjens början t. o. m. den 31 oktober 1951 41 öre, 1 november—31 december 1951 42 öre, 1—31 januari 1952 43 öre samt fr. o. m. den 1 februari till kampanjens slut 44 öre, allt räknat per hektoliter och stärkelseprocent fritt fabrik.

Sockerbetor. (Jfr tabell 2.) För sockerbetor av 1951 års skörd ha odlare erhållit ett grundpris av 6 kronor 25 öre per deciton vid 16 procents sockerhalt. Härav var 23 öre att anse såsom ett för året utgående stimulanstillägg, som skulle inräknas i jordbrukskalkylen. Detta tillägg skulle utgå endast, om sockerbetsodlingen omfattade minst 50 000 hektar. Då 1951 års sockerbetsodling uppgick till 54 100 hektar uppfylldes nämnda villkor. För varje tiondels procent, varmed sockerhalten överstigit 16 procent, har som vanligt utgått ett tillägg med 1/1(10 av grundpriset. Därjämte skulle i ytterligare stimulerande syfte utgå ett tillägg, vilket gjordes beroende av den odlade totalarealen på så sätt, att för varje helt 200-tal hektar, varmed odlingen

26*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

överstege 54 000 hektar, en höjning av grundpriset skulle ske med 1 öre. Då arealen, som nämnts, nådde endast 54 100 ha, utgick emellertid icke ifrågavarande pristillägg. Det för 1950 års skörd utbetalda genomsnittspriset blev med här angivna och vissa andra tillägg och ersättningar 7 kronor 17 öre per deciton.

Oljeväxter. För oljeväxtfröer av 1951 års skörd erhålla odlare vid leverans av vara med en vattenhalt av 18 procent och en renhetsgrad av för olje- 1 infrö 94 procent och för övriga fröslag 96 procent följande grundpriser.

Höstraps, höstrybs, vårraps, vårrybs......... 70 öre per kilogram

Vitsenap................................... 75 » » »

Oljelin................................... 80 » » »

Oljedådra.................................. 65 » » »

För oljeväxtfröer med annan vattenhalt och renhetsgrad verkställes prisreglering enligt särskilda regler. Producent, som ej tecknat odlingslcontrakt, erhåller ett grundpris, som ligger 4 öre lägre än de angivna priserna.

Mjölk och mejeriprodukter m. in. (Jfr tabellerna 1 och 2.) Enligt kalkylsakkunnigas beräkningar utgjorde den genomsnittliga likviden för mejerimjölk 30,15 öre per kilogram år 1950/51, varav 2,66 öre statliga bidrag. För år 1951/52 har preliminärt upptagits 35,49 öre per kilogram, varav 6,21 öre i bidrag.

Det allmänna mjölkpristillägget, som utgår för all vid mejeri invägd mjölk, utgick under sista kvartalet 1950 med 82,5 öre per kilogram mjölkfett. Den 1 januari 1951 sänktes det allmänna mjölkpristillägget till 42,4 öre i samband med att priset på smör höjdes. Tillägget har därefter utgått med oförändrat belopp. Jämte det allmänna mjölkpristillägget utgå fortfarande s. k. extra mjölkpristillägg med varierande belopp inom Norrland och vissa delar av Svealand och Götaland.

Riksnoteringen på runmärkt smör, som sedan mars 1949 stått oförändrad i 4 kronor 95 öre, höjdes fr. o. in. den 1 januari 1951 till 5 kronor 70 öre per kilogram. Samtidigt höjdes normalpriset på mejerismör och lantsmör vid försäljning till förbrukare med 85 öre per kilogram från 5 kronor 60 öre per kilogram till 6 kronor 45 öre per kilogram och normalpriset vid försäljning till detaljhandlare med 75 öre per kilogram från 5 kronor 10 öre till

5 kronor 85 öre per kilogam. Fr. o. in. den 17 mars 1952 har riksnoteringen på runmärkt smör höjts med 30 öre per kilogram till 6 kronor per kilogram. Normalpriserna på mejerismör och lantsmör vid försäljning till detaljhandlare ha höjts med 30 öre per kilogram till 6 kronor 15 öre per kilogram och normalpriserna vid försäljning till förbrukare med 40 öre per kilogram till

6 kronor 85 öre per kilogram. Priserna på osaltat smör ligga 10 öre över nyss angivna priser.

Partipriserna (priset från mejeri) på runmärkt ost av sveciatyp höjdes fr. o. in. den 1 januari 1951 i samband med den allmänna justeringen av jordbrukspriserna med 50 öre per kilogram till 305 och 230 öre per kilogram helfet respektive halvfet vara. Konsumentpriserna höjdes samtidigt med 65 öre per kilogram till 410 respektive 330 öre per kilogram.

Av partiprishöjningen med 50 öre per kilogram på helfet och halvfet ost kom endast 17,3 respektive 7,4 öre producenterna till godo. Återstående prishöjning upp till 50 öre per kilogram erfordrades för att täcka mejeriernas inkomstbortfall till följd av de samtidigt avvecklade återstående s. k. devalveringssubventionerna och sänkningen av det allmänna mjölkpristillägget.

27*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Nyss angivna priser på ost bibchöllos fram till den 1 september 1951, då enligt jordbruksöverenskommelsen för tiden den 1 september—den 31 december 1951 parti- och detaljpriserna på helfet ost höjdes med i genomsnitt 20 öre per kilogram och priserna på halvfet ost med i genomsnitt 15 öre per kilogram. Fr. o. in. den 14 januari 1952 höjdes ostpriserna enligt jordbruksöverenskommelsen för tiden den 1 januari—den 31 augusti 1952 med i genomsnitt 25 öre per kilogram.

Fr. o. in. den 17 mars 1952 höjdes ostpriserna i partiledet med ytterligare 30 öre per kilogram och i detalj ledet med 40—50 öre per kilogram. De här nämnda prishöjningarna ha medfört, att partipriset på runmärkt helfet ost av sveciatyp fr. o. in. den 17 mars 1952 utgör 366 öre och partipriset på halvfet ost av samma osttj^p 295 öre per kilogram. Konsumentpriserna bestämdes samtidigt till 500 respektive 420 öre per kilogram.

Priset på konsumtionsmjölk blev fr. o. in. den 1 januari 1951 föremål för höjning med i allmänhet 4 öre per liter. Fr. o. in. den 1 februari 1951 genomfördes vissa s. k. lokala justeringar av normalpriserna på i huvudsak standardiserad mjölk. Fr. o. in. den 14 januari 1952 höjdes priset på all konsumtionsmjölk med ytterligare 3 öre per liter. För konsumtionsmjölk, som vid mejeri standardiserats till en fetthalt av lägst 3,5 procent och som försäljes i tillsluten glasflaska, har normalpriset enligt jordbruksnämndens beslut den 13 november 1951 bestämts till 5 öre per liter utöver det för 3-procentig mjölk gällande priset.

Normalpriserna på tunn färsk grädde och tjock grädde höjdes fr. o. in. den 1 januari 1951 med 20 respektive 40 öre per liter. Fr. o. in. den 1 september 1951 höjdes nu nämnda normalpriser med ytterligare 10 respektive 30 öre per liter. Konsumentpriset på tunn grädde utgör fr. o. in. den 1 september 1951 flerstädes i riket 250 öre per liter och priset på tjock grädde 580 öre (i Stockholm 6 kronor och i Göteborg 5 kronor 90 öre).

Kött och fläsk. (Jfr tabell 2.) Den normalprissättning, som inför avvecklingen av kött- och fläskransoneringen infördes för hela, halva och fjärdedels kroppar av nötkreatur och svin fr. o. in. den 13 juni 1949 och som fr. o. m. den 17 juli 1950 bestämts att avse även hela, halva och fjärdedels kroppar av häst, gäller alltjämt. Bestämmelserna innebära, att Sveriges slakteriförbund enligt med jordbruksnämnden efter hand träffade överenskommelser skall äga rätt att inom vissa gränser tillämpa rörliga partipriser. De priser, som av förbundet tillämpas i Stockholm (12:e prisområdet), skola med vissa avdrag och tillägg i öre per kilogram för skilda delar av landet gälla såsom normalpriser.

1 anslutning till överenskommelsen den 20 april 1951 angående jordbrukspriserna träffades överenskommelse med Sveriges slakteriförbund om partiprissättning på köttvaror under tiden den 1 september—den 31 december 1951. För resten av regleringsåret 1951/52 gälla de nya överenskommelser om priserna på jordbruksprodukter, som träffats i januari och mars 1952. Vid prissättningen skall tillses, att under regleringsåret den genomsnittliga prisnivån för slaktdjursprodukter, som avsetts i ovannämnda överenskommelser, icke överskrides. I enlighet härmed ha vissa baspriser framräknats, som ansluta sig till denna genomsnittliga prisnivå. Fr. o. in. den 1 februari 1952 vidtogos vissa mindre förändringar i prisområdesindelningen för köttvaror och i de prisskillnader, som gälla mellan olika prisområden.

De baspriser, som den 1 mars 1952 gälla för 12 :e prisområdet, återges här nedan (putsad vara i öre per kilogram).

Fr. o. in. den 4 februari 1952 slopades återstående normalpriser på styckade köttvaror vid försäljning till förbrukare.

28*

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Ägg. (Jfr tabell 2.) Prisbildningen på ägg är sedan april 1948 fri inom ramen för de av statsmakterna fastställda riktlinjerna. För regleringsåret 1951/52 innebära dessa bl. a., att något bottenpris på ägg icke längre garanteras samt att äggpriset skall få vara fritt intill en övre prisgräns, som fastställts till 3 kronor 75 öre per kilogram till producenter i södra Sverige. Vid denna gräns gäller, att Sveriges export- och importförening för ägg, förening u. p. a. skall vara skyldig att importera i den mån så är möjligt utan förlust och att export icke får ske utan särskilt tillstånd av jordbruksnämnden.

Svensk äggnotering (= producentpris i öre per kilogram på ägg i de viktigaste produktionsområdena i Götaland) har fr. o. m. april 1951 utvecklats på följande sätt.

Handelsgödsel. De förbrukarpriser på handelsgödsel under år 1951/52, om vilka överenskommelse träffats mellan myndigheterna å ena sidan och tillverkarna och importörerna å den andra, framgå av följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

29*

Bilaga 4.

PM

angående jordbrukarnas kontanta inkomster och utgifter år 1950.

I Kungl. Maj :ts proposition 319/1942 lämnades en redogörelse för jordbrukarnas kontanta inkomster och utgifter under dels åren 1932, 1935 och 1937, dels åren 1938 och 1940, grundad på bearbetningar av självdeklarationer, vilka beträffande de förstnämnda åren verkställts av 1938 års jordbruksutredning och beträffande åren 1938 och 1940 av statens livsmedelskommission. Denna redogörelse har sedermera i Kungl. Maj :ts propositioner 246/1943, 253/1944, 303/1945, 267/1946, 280/1947, 275/1948, 212/1949, 245/1950 och 207/1951 kompletterats med liknande undersökningar för åren 1941—49, verkställda av statens livsmedelskommission och statens jordbruksnämnd. Genom Kungl. Maj :ts beslut den 31 mars 1951 har bl. a. denna arbetsuppgift överflyttats från jordbruksnämnden till statistiska centralbyrån. Efter särskilt bemyndigande den 31 augusti 1951 har centralbyrån nu utfört en motsvarande bearbetning av självdeklarationer, avseende inkomståret 1950, och framlägges i det följande en sammanfattande redogörelse för de härvid erhållna resultaten.

Material och metod.

Såsom framgår av tabell 1 har för undersökningen av jordbrukarnas kontanta inkomster och utgifter år 1950 kunnat utnyttjas sammanlagt 8 747 av jordbrukare avgivna självdeklarationer för av ägaren själv brukade gårdar. Samtliga dessa härröra, liksom fallet varit vid föregående deklarationsundersökningar, från brukningsdelar, som deltogo i den av 1938 års jordbruksutredning verkställa undersökningen av jordbrukets driftsförhållanden. Sedan föregående år har antalet undersökta gårdar minskats med 338, vilka fördela sig på olika områden och inom dessa på flertalet storleksgrupper. Minskningen har orsakats dels av att länsstyrelserna av olika skäl ej kunnat avstå vissa deklarationer, dels av alt gårdar bytt ägare eller utlämnats på arrende, på grund varav brukningsdelarna måst uteslutas vid denna bearbetning. Det skulle kräva omfattande undersökningar för att nu i detalj bedöma verkningarna av dessa förändringar i primärmaterialets omfattning; de synas dock icke nämnvärt inverka på jämförbarheten med föregående års resultat. Deklarationsmaterialets fördelning på olika storleksgrupper inom vart och ett av de tre huvudområdena har, såsom framgår av tabell 2, endast obetydligt förändrats sedan föregående år.

I detta sammanhang vill centralbyrån meddela, att det är ämbetsverkets avsikt, att med hjälp av primärmaterialet till 1951 års allmänna jordbruksräkning göra ett aktuellt, på modem samplingmetodik grundat urval av jordbruk, vilket i fortsättningen skall ligga till grund för undersökningar av detta slag. I samband härmed ämnar centralbyrån även i övrigt ompröva metoden för dessa undersökningar. Här föreliggande undersökning för år

30* Kungl. Majits proposition nr 236.

Tab. 1. Antal 1 deklaralionsundersöknlngarna ingående brukningsdelar.

1950 torde därför vara den sista, som oförändrat utföres enligt hittills använd metod.

Beträffande sättet för materialets bearbetning ha utförliga redogörelser lämnats i de ovan nämnda sammanfattningarna av de föregående dekiarationsundersökningarna. Såsom däri framhållits ha de ur självdeklarationernas A-bilaga erhållna uppgifterna rörande jordbrukarnas kontanta inkomster och utgifter omräknats dels till totalsiffror för riket, dels till siffror per hektar jordbruksjord. Vid beräkningen av arealen jordbruksjord har arealen ängsmark omräknats till åker med ledning av den officiella statistikens uppgifter om avkastningen på åker och äng. Beräkningen av totalsiffrorna för riket grundar sig på en för varje särskild storleksgrupp och varje produktionsområde enligt den officiella jordbruksstatistikens indelning verkställd uppräkning av självdeklarationernas uppgifter. Härvid har förhållandet mellan den totala åkerarealen enligt 1944 års jordbruksräkning vid samtliga brukningsdelar inom resp. storleksgrupp och område å ena samt åkerarealen vid de undersökta brukningsdelarna inom samma storleksgrupp och område å andra sidan tagits till utgångspunkt för omräkningen.

Kungl. Maf:ts proposition nr 236. 31*

Tab. 2. Procentuell fördelning av antalet brukningsdelar på olika storleksgrupper.

Vid bedömningen av undersökningens resultat i vad avser kontanta inkomster och kostnader tar beaktas, att den icke med säkerhet klargör den ekonomiska utvecklingen inom jordbruket, om man företager en jämförelse över en längre tidsperiod. Nu anfört förhållande beror på vissa inom jordbruket under senare tid försiggångna strukturella förändringar. För det första märkes här, att försäljningsinkomsternas andel av totalinkomsterna successivt ökats i samband med övergången från natura- till penninghushållning. Samtidigt har deklarationen av försäljningsinkomster blivit fullständigare. Denna utveckling har varit särskilt markant i norra Sverige. I samband med utflyttningen av arbetskraft från jordbruket har vidare kontantlönernas andel av de totala arbetskostnaderna (om i dessa senare även inräknas lön till brukarna själva) undergått en minskning. Så har framför allt varit fallet inom det större och medelstora jordbruket. Ifrågavarande

32*

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

förhållanden medföra, att sedan förkrigstiden dels skett en raskare stegring av jordbrukets kontanta inkomster än av dess totala inkomster, dels skett en långsammare uppgång av kontantlönerna i jordbruket än av de totala arbetskostnaderna. Undersökningsresultaten ge på grund härav icke en riktig bild av den totala inkomst- och kostnadsutvecklingen inom jordbruket på längre sikt. Deklarationsundersökningarnas brister i berörda hänseenden hindra emellertid icke, att resultat av desamma komma till användning för många ändamål, såsom specialundersökningar av olika slag för jordbrukskalkylen, nämligen i fråga om vissa kostnadsposter, vilka äro av den natur, att de icke i nämnvärd grad influeras av förutnämnda strukturella förändringar inom jordbruket. Vid studium av resultaten från dessa undersökningar bör man vidare observera, att deklarationsundersökningarna avse kalenderår och att skogsbruket ingår däri, under det att den s. k. totalkalkylen för jordbruket avser produktionsår och ej tar hänsyn till skogsbruket.

Ytterligare bör vid bedömningen av undersökningsresultaten beaktas, att de i undersökningen ingående egendomarna genomsnittligt taget torde representera en något högre produktionsförmåga och mera rationella driftsförhållanden än genomsnittsj ordbruket. Till följd härav torde de vid undersökningen erhållna totalbeloppen för såväl inkomster som utgifter vara något för höga. Deras huvudsakliga uppgift är emellertid att avspegla de från år till år inträffade förändringarna i jordbrukarnas kontanta inkomster och utgifter och icke att ange dessa posters absoluta storlek.

Det bör ytterligare beaktas, att brukningsdelar med mindre än 2 hektar åker icke ingå i det bearbetade materialet. Likaså bör framhållas, att vid upprättande av självdeklaration inom jordbruket den s. k. kontantprincipen tillämpas. Då hänsyn sålunda icke tages till eventuella lagerbehållningar vid beskattningsårets början och slut, kan nettointäkten av jordbruksfastighet enligt deklarationsuppgifterna växla mera från år till år än vad som eljest skulle varit förhållandet.

I tidigare års redogörelser har 1938 använts som basår. De ovan nämnda strukturella förändringarna ha emellertid nödvändiggjort valet av ett senare jämförelseår. I avvaktan på att nytt basår fastställes för jordbrukskalkylen, har det vid föregående och detta års undersökningar ansetts lämpligt, att år 1946 tills vidare i tabellerna användes som utgångspunkt för jämförelserna. I samband med planerad omläggning av dessa undersökningar kommer troligen år 1950 att i fortsättningen bli basår. Tabellerna lämna uppgifter för åren 1946, och 1948—1950. Textframställningen behandlar emellertid i det stora hela endast utvecklingen mellan åren 1949 och 1950.

Jordbrukets kontanta inkomster.

Resultaten av den beräkning av jordbrukarnas sammanlagda kontanta inkomster under år 1950, som verkställts på grundval av de på självdeklarationernas A-bilaga lämnade uppgifterna, redovisas i tabellerna 3 och 4. I tabell 3 återgivas för hela riket och de tre stora huvudområdena — södra och mellersta Sveriges slättbygder samt skogs- och dalbygder och norra Sverige -— de till totalsiffror uppräknade inkomstbeloppen, och i tabell 4 ha dessa omräknats till indextal med 1946 och 1949 som basår. I anslutning till A-bilagans uppställning ha inkomsterna fördelats på följande poster: spannmål och frövaror; sockerbetor; potatis jämte rotfrukter; grönsaker och trädgård sprodukter; hö jämte halm och grönfoder; hästar och nötkreatur; svin och grisar; fjäderfä och ägg; mjölk och produkter därav, dels

Kungl. Maj:ts proposition nr 236. 33*

Tab. 3. Jordbrukets kontanta inkomster åren 1946 och 1948—1950, miljoner kronor.

8* Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 236.

34*

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Tab. 3 (forts.). Jordbrukets kontanta Inkomster åren 1946 och 1948—1950,

miljoner kronor.

hästar och nötkreatur............

svin och grisar..................

fjäderfä och ägg.................

mjölk till mejeri.................

mjölk till enskilda...............

Summa animaliska produkter

diverse produkter................

Summa inkomster av försålda produkter

Diverse inkomster.......................

därav för körslor.....................

Inkomster av skogsbruk.................

Arrenden och avgälder..................

Samtliga kontanta inkomster Hela riket.

Inkomster av försålda produkter

därav spannmål och frövaror ..........

sockerbetor .....................

potatis m. m....................

hö, halm och grönfoder..........

Summa vegetabiliska produkter

hästar och nötkreatur............

svin och grisar.................

fjäderfä och ägg.................

mjölk till mejeri................

mjölk till enskilda ..............

Summa animaliska produkter

diverse produkter...............

Summa inkomster av försålda produkter

Diverse inkomster.......................

därav för körslor.....................

Inkomster av skogsbruk.................

Arrenden och avgälder..................

Samtliga kontanta inkomster

vid leverans till mejeri, dels vid annan försäljning; diverse produkter (får och getter, fisk och vilt, lin, ull, hudar och skinn m. m.); inkomster av skogsbruk; arrenden och avgälder; diverse inkomster (körslor, uthyrning av maskiner och dragare; försäljning av döda yttre inventarier samt av sten, grus, torv m. m., ersättning för vägunderhåll och andra ej annorstädes upptagna inkomstposter).

Såsom framgår av tabell 3 ha jordbrukarnas sammanlagda kontanta inkomster år 1950 beräknats till 3 737,o milj. kr. Inkomstsumman för år 1949 uppskattades till 3 523,6 milj. kr. I jämförelse med år 1949 föreligger sålunda en ökning av inkomstsumman med 213,4 milj. kr eller med 6,i procent.

Av den sammanlagda inkomstsumman härrör över hälften eller 2 266,6 milj. kr (60,7 procent) från försäljning av animaliska produkter, medan inkomsterna av försålda vegetabiliska produkter stanna vid 834,3 milj. kr

Kungl. Maj. ts proposition nr 236. 35*

Tab. 4. Jordbrukets kontanta Inkomster åren 1946 och 1948—1950. Indextal.

(22,3 procent). Inkomsterna av skogsbruk ha för år 1950 beräknats till 475,8 milj. kr (12,7 procent). Dessa tre grupper av inkomster omfattade nära 96 procent av samtliga inkomster.

I förhållande till år 1949 ökade inkomsterna av försålda jordbruksprodukter med 229,7 milj. kr eller 8,o procent. Härav kommo på animaliska produkter 199,4 milj. kr (ökning 9,6 procent) och på vegetabiliska produkter

33,6 milj. kr (4,2 procent). Skogsinkomsterna ha under år 1950 sjunkit med 6,3 milj. kr (motsvarande 1,3 procent).

ökningen mellan åren 1949 och 1950 i försäljningen av animaliska produkter, 199,4 milj. kr, fördelar sig med 59,o milj. kr på posten hästar och nötkreatur, 35,5 milj. kr på posten svin och grisar, 14,5 milj. kr på posten fjäderfä och ägg samt 90,4 milj. kr på posten mjölk. Relativt sett innebära dessa tal en ökning i fråga om samtliga animaliska produkter med som förut nämnts 9,6 procent, samt i fråga om hästar och nötkreatur 14,7 procent, svin och grisar 9,5 procent, fjäderfä och ägg 12,2 procent samt mjölk 7,7 procent.

ökningarna under år 1950 i inkomsterna av animalier äro ett resultat av produktionsökning och i vissa fall även prishöjning. Slakten av storboskap,

36*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Tab. 5. Jordbrukets kontanta inkomster av vegetabiliska respektive animaliska produkter i procent av inkomster av samtliga försålda produkter inom olika storleksgrupper och områden åren 1946 och 1948—1950.

Södra och mellersta Sveriges slättbygder.

Vegetabiliska produkter.....

Animaliska produkter

Södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder.

Vegetabiliska produkter.....

Animaliska produkter

Norra Sverige. Vegetabiliska produkter.

Animaliska produkter

Storleksgrupper, hektar åker

större kalv och särskilt svin var större än år 1949. Även i fråga om fjäderfä och ägg synes en produktionsökning ha förekommit, återspeglad i ökad partihandelsinvägning av ägg. Till sist bör framhållas, att mjölkinvägningen vid mejerierna under år 1950 steg till sin dittills största omfattning.

Stegringen av inkomsterna från försålda vegetabiliska produkter hänför sig främst till försäljningen av spannmål och frövaror, som stigit med 25,2 milj. kr (4,5 procent) samt av sockerbetor, som ökat med 10,9 milj. kr (9,7 procent). En endast obetydlig ökning föreligger i fråga om försäljningen av potatis in. in., 0,3 milj. kr (0,3 procent), medan en minskning redovisas från försäljningen av hö, halm och grönfoder med 2,8 milj. kr (16,2 procent).

Inkomstökningen av sockerbetor sammanhänger med den under år 1950 starkt utökade arealen för detta växtslag, över 5 000 hektar, och därmed följande skördeökning jämte en viss höjning av betpriset.

Inkomsterna av skogsbruk ha efter år 1946 årligen undergått viss minskning. Såsom i föregående års redogörelser framhållits, kännetecknades detta år av ett toppläge i fråga om skogsinkomster, orsakat av prisstoppets upphävande den 1 juli 1946 och i samband därmed ökning av avverkningarna; omläggningen av taxeringsförfarandet torde även ha medverkat. Nedgången från 1947 till 1948 berodde främst på en minskning av de avverkade

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

37*

kvantiteterna, föranledd av avverkningspliktens upphävande sommaren 1948. Den fortsatta minskningen under 1949 och 1950 torde i första hand sammanhänga med de prissänkningar på massaved, som förekommo under år 1949 och som blevo bestående under större delen av år 1950.

De nu anförda siffrorna avse riket i dess helhet. Mellan de olika områdena föreligga vissa olikheter. I jämförelse med år 1949 ha skogs- och dalbygderna i södra och mellersta Sverige den största ökningen av jordbrukets samtliga kontanta inkomster, nämligen 7,9 procent, under det att inkomstökningen för slättbygderna är 6,9 procent. För norra Sverige däremot konstateras en minskning med l,o procent. Enligt tabell 4 förklaras den för norra Sverige mindre gynnsamma utvecklingen av att inkomsterna av skogsbruk samt »diverse inkomster» (körslor, avverkningar m. in.) starkt minskat. Vidare ha inkomsterna av försålda vegetabiliska produkter gått ner i norra Sverige men stigit i södra och mellersta Sverige. Inkomsterna av animaliska produkter ha däremot ökat ungefär likartat i hela landet.

Förskjutningarna i de viktigaste inkomstposternas inbördes betydelse belysas närmare av följande sammanställning av deras procentuella andel av jordbrukets sammanlagda kontanta inkomster enligt självdeklarationerna:

I tablån lägger man märke till att de vegetabiliska produkternas andel av inkomstsumman efter att ha stigit under år 1948 hållit sig nära konstant under de sista tre åren, medan de animaliska produkternas andel stigit från år till år. För skogsbruk och diverse inkomster noteras oavbruten nedgång.

De vegetabiliska respektive animaliska produkternas andel storleksgruppsvis i inkomsterna av samtliga försålda jordbruksprodukter belyses i tabell 5. I denna framträder tydligt det kända förhållandet, att de vegetabiliska produkternas relativa betydelse ökar starkt med stigande egendomsstorlek samt att den genomgående är vida större inom slättbygderna i södra och mellersta Sverige än i skogs- och dalbygderna och i norra Sverige.

Göres en uppdelning av samtliga kontanta inkomster och av försäljningsinkomsterna på tre huvudområden erhålles följande procentuella fördelning:

38*

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

Tablån visar, att andelen av jordbrukets samtliga kontanta inkomster år 1950 ökat något för södra och mellersta Sverige men minskat för norra Sverige. Nedgången för detta område beror främst på minskade inkomster av skogsbruket. Beträffande inkomsterna av försålda jordbruksprodukter har fördelningen på de olika områdena ej undergått nämnvärda förändringar under de två senast undersökta åren.

Jordbrukets kontanta utgifter.

De på självdeklarationernas A-bilaga redovisade kontanta utgifterna ha vid bearbetningen sammanförts i följande grupper: arrenden och kontanta undantagsförmåner; arbetslöner; inköp av spannmål och frövaror; kraftfoder och betmassa; potatis och rotfrukter; hö, halm m. fl. fodermedel; gödselmedel och torvströ; inköp av levande inventarier med fördelning på hästar och nötkreatur, svin och grisar samt får, getter och fjäderfä; inköp av döda inventarier; underhåll av dels inventarier, dels byggnader; diverse drittskostnader (bl. a. elektrisk kraft samt bränn- och smörjolja) jämte räntor. Dessutom ha även uppgifterna rörande kostnaderna för nyuppsättning av yttre inventarier samt för ny-, till- eller ombyggnad bearbetats. Beträffande dessa sistnämnda uppgifter bör emellertid nämnas, att dessa kostnader icke berättiga till avdrag vid taxeringen, varför de kunna antagas vara mindre fullständigt redovisade i deklarationerna. Av de vid bearbetningen av dessa poster erhållna resultaten torde därför icke alltför bestämda slutsatser böra dragas.

Resultaten av beräkningarna redovisas i tabellerna 6 och 7.

För hela riket beräknas jordbrukarnas kontanta utgifter år 1950 ha uppgått till sammanlagt 2 605,7 milj. kr, vartill komma ytterligare 69,8 milj. kr för nyuppsättning av inventarier och 79,6 milj. kr för ny-, till- och ombyggnader. Motsvarande utgifter år 1949 utgjorde respektive 2 468,2, 60,2 och 79,9 milj. kr. I jämförelse med år 1949 ökade således samtliga kontanta utgifter år 1950 med 137,5 milj. kr eller 5,6 procent. Såsom framgår av tabell 7 ha de relativa utgiftsökningarna varit av ungefär samma storleksordning för posterna »inköp av förnödenheter», »inköp av levande och döda inventarier» samt »diverse driftskostnader», som stigit med 8,6—10,4 procent. För posterna »underhåll av inventarier och byggnader» samt »räntor» har ökningen stannat vid 5,o respektive 4,3 procent. Trots att lantarbetarnas timlöner något höjts under år 1950, ha utgifterna för arbetslöner minskat detta år (0,9 procent). Detta förklaras av den under året fortsatta mekaniseringen av jordbruket; ökat antal traktorer och ökade drivmedelskostnader ge bl. a. bevis därför.

Om man närmare undersöker kostnadsutvecklingen av de i tabell 6 angivna delposterna, framträder stark stegring för två av de under rubriken »inköp av förnödenheter» ingående varugrupperna, nämligen gödselmedel och torvströ samt kraftfoder och betmassa, som stigit med 12,9 respektive 11,3 procent. Obetydlig ökning eller någon minskning känneteckna delposterna spannmål och frövaror, potatis och rotfrukter samt hö, halm in. fl. fodermedel.

De hittills anförda siffrorna för utgifter avse riket i dess helhet. Av tabell 7 framgår den procentuella kostnadsförändringen beträffande huvudposterna inom de 3 huvudområdena i förhållande till åren 1946 och 1949. Vissa regionala olikheter föreligga. Samtliga kontanta utgifter ha i södra och mellersta Sveriges slättbygder samt skogs- och dalbygder ökat med 6,3 respektive 7,3 procent men minskat i norra Sverige med 1,7 procent. Liksom i fråga om utvecklingen av de totala kontanta inkomsterna har alltså ökning-

Kungl. Maj.ts proposition nr 236. 39*

Tali. 6. Jordbrukets kontanta utgifter åren 1946 och 1948—1950, miljoner kronor.

Södra och mellersta Sveriges slättbygder.

Arrenden och kontanta undantagsförmåner

Arbetslöner.............................

Inköp av förnödenheter

därav spannmål och frövaror..........

kraftfoder och betmassa.........

potatis och rotfrukter...........

hö, halm m. fl. fodermedel......

gödselmedel och torvströ........

Inköp av levande inventarier............

Inköp av döda inventarier...............

Underhåll av inventarier................

Underhåll av byggnader.................

Diverse driftskostnader..................

Räntor.................................

Samtliga kontanta utgifter

Nyuppsättning av inventarier............

Ny-, till- eller ombyggnad...............

Södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder.

Arrenden och kontanta undantagsförmåner

Arbetslöner.............................

Inköp av förnödenheter

därav spannmål och frövaror..........

kraftfoder och betmassa.........

potatis och rotfrukter...........

hö, halm m. fl. fodermedel......

gödselmedel och torvströ........

Inköp av levande inventarier............

Inköp av döda inventarier...............

Underhåll av inventarier................

Underhåll av byggnader.................

Diverse driftskostnader..................

Räntor.................................

Samtliga kontanta utgifter

Nyuppsättning av inventarier............

Ny-, till- eller ombyggnad...............

Norra Sverige.

Arrenden och kontanta undantagsförmåner

Arbetslöner.............................

Inköp av förnödenheter

därav spannmål och frövaror..........

kraftfoder och betmassa.........

potatis och rotfrukter...........

hö, halm m. fl. fodermedel......

gödselmedel och torvströ........

Inköp av levande inventarier............

Inköp av döda inventarier...............

Underhåll av inventarier................

Underhåll av byggnader.................

Diverse driftskostnader..................

Räntor.................................

Samtliga kontanta utgifter

Nyuppsättning av inventarier............

Ny-, till- eller ombyggnad...............

40*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Tab. 6 (forts.). Jordbrukets kontanta utgifter åren 1946 och 1948—1950,

miljoner kronor.

Hela riket.

Arrenden och kontanta undantagsförmåner

Arbetslöner.............................

Inköp av förnödenheter

därav spannmål och frövaror..........

kraftfoder och betmassa.........

potatis och rotfrukter...........

hö, halm m. fl. fodermedel......

gödselmedel och torvströ........

Inköp av levande inventarier............

Inköp av döda inventarier...............

Underhåll av inventarier................

Underhåll av byggnader.................

Diverse driftskostnader..................

Räntor.................................

Samtliga kontanta utgifter

Nyuppsättning av inventarier............

Ny-, till- eller ombyggnad...............

en varit störst i södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder. Kostnaderna för arbetslöner ha i södra och mellersta Sverige undergått endast obetydlig ökning (0,8 respektive 0,5 procent), medan de i norra Sverige minskat med It procent. Denna nedgång sammanhänger med den minskade omfattningen av skogsbruket, vilket för denna del av landet har större relativ betydelse än i de båda övriga områdena; bidragande orsak torde ha varit, att en allt större del av arbetet i såväl jordbruket som skogsbruket utföres av jordbrukarna själva och deras familjemedlemmar i stället för av lejd arbetskraft. Vidare föreligger en betydande regional olikhet i fråga om kostnaderna för underhåll av inventarier och byggnader, som ökat med 4,8 respektive 10,4 procent i södra och mellersta delarna av landet men minskat med 6,7 procent i norra Sverige. Sistnämnda nedgång torde i första hand bero av minskat underhåll av byggnadsbeståndet. Även i övrigt föreligga vissa regionala olikheter i fråga om delposterna för olika slag av förnödenheter och inventarier (jfr tab. 6).

Av följande sammanställning framgår de viktigaste utgiftsposternas procentuella andel av jordbrukets totala kontanta utgifter under åren 1946 och 1948—1950:

Tablån visar en fortgående minskning i arbetslönernas och räntornas andel av de samlade kontanta utgifterna samt motsvarande ökning beträffande kostnaderna för inköp av förnödenheter och inventarier av olika slag samt diverse driftskostnader. Underhållskostnadernas andel har de senaste åren stått oförändrad. Uppgifter om arbetslönernas och ränteutgifternas betydelse vid olika egendomsstorlek finnas angivna i tabell 8.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236. 41*

Tab. 7. Jordbrukets kontanta utgifter åren 1946 och 1948—1950. Indextal.

Inkomster och utgifter per hektar jordbruksjord. Inkomst och utgiftsutvecklingen inom olika storleksgrupper av jordbruk.

Olikheterna mellan olika storleksgrupper belysas genom den beräkning av de kontanta inkomsterna och utgifterna per hektar jordbruksjord, vars resultat återgivas i tabell 9. Genom detta material erhålles också en ytterligare belysning av förskjutningarna från år till år liksom nya möjligheter till jämförelser mellan de tre huvudområdena.

Det framgår av indextalen i tabell 10, att de kontanta inkomsterna per hektar jordbruksjord mellan åren 1949 och 1950 relativt sett ökat i ungefär lika omfattning inom flertalet storleksgrupper av de båda områdena i södra och mellersta Sverige. För norra Sverige föreligger i den högsta storleksgruppen, 20—30 hektar, en ökning av ungefär samma storleksordning som i södra och mellersta Sverige; i storleksgruppen 10—20 hektar konstateras

42*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Tab. 8. Arbetslönernas och ränteutgifternas procentuella andel av Jordbrukets

kontanta utgifter inom olika storleksgrupper och områden åren 1946 och 1948—1930.

en obetydlig ökning, i de övriga grupperna en mindre minskning. Beträffande utgifterna per arealenhet föreligger liksom för inkomsterna ökning av ungefär samma storlek för slättbygderna samt skogs- och dalbygderna. För norra Sverige däremot har en nedgång under år 1950 ägt rum inom samtliga storleksgrupper utom den högsta (20—30 hektar).

De kontanta inkomsterna per hektar jordbruksjord ha tidigare i allmänhet varit högre i norra än i södra och mellersta Sverige. Detta förhållande har framför allt berott därpå, att i regel jämförelsevis stora skogsarealer ingå i brukningsdelarna i norra Sverige, medan den till desamma hörande åkerarealen är förhållandevis liten. Det har således varit inkomsterna av

43*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Tab. 9. Kontanta inkomster och utgifter i kronor per hektar jordbruksjord vid

Jordbruksfastighet inom olika storleksgrupper och områden åren 1946 och

1948—1950.

skogsbruket, som verkat höjande på dessa siffror. Under de senaste åren har emellertid en tendens till utjämning tydligt framträtt. Då skogsinkomsterna under år 1950 varit särskilt låga i norra Sverige, ha även de kontanta inkomsterna per hektar jordbruksjord blivit lägre. Det är endast storleksgruppen 20—30 hektar, som detta år tydligt framträder med högre inkomster.

De viktigaste inkomstposternas ekonomiska betydelse vid brukningsdelar av olika storlek och inom olika områden belyses närmare av tabell It, i vilken inkomsterna i kronor per hektar jordbruksjord av vegetabiliska och animaliska produkter samt av skogsbruk redovisas. På motsvarande sätt redovisas i tabell 12 jordbrukarnas kontanta utgifter, likaledes beräknade per hektar jordbruksjord, för arbetskraft, kraftfoder och betmassa, gödselmedel och torvströ samt för räntor.

Beträffande den relativa betydelsen av jordbrukarnas olika inkomstkällor föreligga markanta olikheter såväl mellan olika områden som mellan olika storleksgrupper. De vegetabiliska produkternas betydelse stiger med växande egendomsstorlek; den är störst inom slättbygderna samt avsevärt mindre inom skogs- och dalbygderna och i norra Sverige. De animaliska produkternas ekonomiska betydelse avtager däremot med stigande areal; den visar obetydlig avvikelse mellan de båda områdena i södra och mellersta delen av landet och inom varje storleksgrupp av dessa områden är den större än i norra Sverige. Endast vid egendomar med mer än 50 hektar åker inom slättbygderna är betydelsen av vegetabiliska produkter större än av animaliska; i alla övriga grupper dominera animalierna. Inkomsterna av skogsbruk

44*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Tab. 10. Kontanta inkomster och utgifter per hektar Jordbruksjord vid Jordbruksfastighet inom olika storleksgrupper och områden åren 1946 och 1948—1950.

Indextal: 1946= 100.

äro givetvis störst i norra Sverige och minst inom slättbygderna i södra och mellersta Sverige.

I jämförelse med år 1949 ha arbetskostnaderna per hektar jordbruksjord i regel icke undergått några större förändringar år 1950 i de södra och mellersta delarna av landet. I norra Sverige däremot ha arbetskostnaderna sjunkit inom samtliga storleksgrupper; såsom förut nämnts sammanhänger detta med de under året minskade inkomsterna från skogsbruk och »diverse inkomster» (körslor i skogen in. m.). Beträffande brukningsdelar med upp till 30 hektar åker framträder en betydande skillnad i arbetskostnader mellan norra Sverige å ena sidan och södra och mellersta Sverige å andra sidan. De avsevärt större kontanta arbetskostnaderna per hektar jordbruksjord i norra Sverige förklaras av skogsbrukets stora betydelse för brukningsdelar av olika storlekar i denna del av landet. Ett närmare studium av tabellmaterialet visar även en viss sainvariation mellan å ena sidan inkomsterna av skogsbruk och å andra sidan löneutgifterna. Det bör emellertid härvid observeras, att löneutgifterna ej i sin helhet höra samman med jordbrukarnas försäljning och avverkning av egen skog. En del av arbetskostnaderna äro avlöningar till skogsarbetare, som jordbrukarna anställa vid avverkningar åt skogsbolagen.

Jordbrukarnas taxerade nettointäkter och jordbrukarefamiljens

arbetsinkomster.

Den i det föregående lämnade redogörelsen för utvecklingen av jordbrukarnas kontanta inkomster och utgifter grundar sig på en bearbetning av motsvarande uppgifter i den s. k. A-bilagan till självdeklarationerna. Här-

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

45*

Tab. 11. Kontanta Inkomster 1 kronor per hektar jordbruksjord vid Jordbruksfastighet inom olika storleksgrupper och områden åren 1946 och 1648—1950.

utöver ha även deklarationernas uppgifter rörande jordbrukarnas taxerade nettointäkter statistiskt bearbetats, varvid desamma dels uppräknats till totalsiffror för hela riket och tre huvudområden, dels beräknats per hektar jordbruksjord och per brukningsdel. Huvudresultaten av denna del av undersökningen redovisas i tabell 13. Det bör observeras, att vad förut anförts om deklarationsundersökningarnas brister vid jämförelser över längre tidsperioder icke gäller i fråga om de taxerade nettointäkterna.

De taxerade nettointäkterna av jordbruksfastighet ha i genomsnitt för riket stigit med 5,8 procent i jämförelse med år 1949. I överensstämmelse

46*

Iiungl. Maj. ts proposition nr 236.

Tab. 12. Kontanta utgifter i kronor per hektar Jordbruksjord vid Jordbruksfastig-

het inom olika storieksgrupper och områden åren 1946 och 1948—1950.

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

47*

Ta b. 13. Jordbrukets taxerade nettointäkter Inom olika områden åren 1946 och 1948—1950.

med förändringarna i förhållandet mellan kontanta inkomster och kontanta utgifter visa även nettointäkterna, att år 1950 varit något gynnsammare för skogs- och dalbygderna än för slättbygderna i södra och mellersta Sverige. Nettointäkterna av jordbruksfastighet ha nämligen ökat med 7,6 procent i det förra och 7,2 procent i det senare fallet. Norra Sverige däremot har oförändrade nettointäkter av jordbruksfastighet. Beträffande övriga slag av nettointäkter märkas särskilt följande förskjutningar i förhållande till år

1949. Nettointäkterna av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet ha sjunkit i södra och mellersta Sveriges slättbygder; nettointäkterna av övriga förvärvskällor ha undergått en betydande reducering i södra och mellersta Sveriges slättbygder samt i norra Sverige men starkt ökat i skogs- och dalbygderna.

48* Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Tab. 14. Familjens arbetsinkomst i kronor per brukningsdel åren 1946 och 1948—1950.

För att ytterligare belysa jordbrukarnas ekonomiska förhållanden ha även beräkningar utförts rörande storleken av den arbetsinkomst, som enligt självdeklarationerna kommit jordbrukarefamiljerna till godo. Dessa beräkningar ha verkställts på så sätt, att till nettointäkterna av jordbruksfastighet lagts skuldräntorna, varefter den därvid erhållna summan minskats med ett belopp, som ansetts motsvara »normala ränteanspråk». Detta sistnämnda belopp utgör förräntningen av det i självdeklarationen såsom tillgång redovisade värdet av jordbruksfastigheten, av levande och döda inventarier samt av inneliggande lager. Vid beräkningen av detsamma har man vid de fem senast utförda undersökningarna utgått från en räntefot av 3 procent för fastighetsvärdet och 4 procent för värdet av inventarier och lager. Resultaten av denna beräkning redovisas i tabell 14.

Mellan åren 1949 och 1950 framträder en markerad ökning av arbetsinkomsten för alla storleksgrupper inom de två områdena av södra och mellersta Sverige. I norra Sverige konstateras en motsvarande ökning endast i storleksgrupperna med 10—20 och 20—30 hektar åker; i de lägre grupperna har arbetsinkomsten undergått en mindre minskning.

Vid bedömandet av dessa tal bör beaktas, att det här är fråga om en uppskattande beräkning av den samlade arbetsinkomsten för hela jordbrukarefamiljen. Till denna inkomst kommer — åtminstone vid de större egendomarna — icke obetydliga belopp i form av ränta å det egna lantbrukskapitalet.

Stockholm den 1 april 1952.

Kungl. statistiska centralbyrån KARIN KOCK.

Otto Zetterberg.

Tage Zander.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

49*

Bilaga 5.

PM

med beräkningar rörande jordbrukets inkomster och kostnader

under produktionsåren 1950 51 och 1951/52 jämte en förkalkyl för produktionsåret 1952 53.1

Övergång till nytt basår.

Jordbrukskalkylen har alltsedan 1940 avsett att belysa intäkts- och kostnadsutvecklingen sedan basåret 1938/39. Det har emellertid under senare år framstått som allt mera önskvärt att söka gå över till en ny, mera näraliggande basperiod för jordbrukskalkylen. Kalkylsakkunniga togo upp denna fråga till behandling i samband med upprättandet av normkalkylen för 1951/52 våren 1951. Skälen för en övergång till nytt basår samt de i samband härmed önskvärda förändringarna i beräkningsmetodiken behandlades härvid i en särskild »PM angående frågan om övergång till nytt basår för jordbrukskalkylen» (tryckt som bil. 7 till Kungl. Maj :ts prop. 207/1951). Någon övergång till nytt basår ägde dock ej rum vid detta tillfälle. Vid de prisförhandlingar, som våren 1951 fördes mellan jordbruksnämnden och jordbrukets förhandlingsdelegation nåddes emellertid i princip enighet om att nytt basår skulle tillämpas i de jordbrukskalkyler, som upprättades för kommande regleringsår (fr. o. m. 1952/53). I det samma vår av statsmakterna fattade beslutet om prissättningen framhölls också såsom önskvärt att man i fortsättningen använde en basperiod, som låge närmare dagsläget än vad det hittills använda basåret 1938/39 gör.

Kalkylsakkunniga ha nu ånyo tagit upp frågan om ett nytt basår och ha härvid — liksom våren 1951 — funnit att åren 1948/49—1950/51 ur olika synpunkter kunna betraktas som någorlunda »normala» och därför lämpliga som eventuella basår. Med hänsyn till att det är önskvärt, att den nya basen väljes så, att den, jämfört med den gamla, icke visar någon mera väsentlig förskjutning i relationen mellan inkomster och kostnader ha de sakkunniga stannat för att förorda produktionsåret 1950/51 som nytt basår. Som framgår av tabellerna A—D visar nämligen —- av de år, som ansetts kunna komma i fråga — 1950/51 den minsta förskjutningen i relationen mellan inkomster och kostnader sedan 1938/39. Under detta år föreligger sålunda ett kalkylmässigt överskott av 8,4 milj. kr. De sakkunniga vilja framhålla, att detta överskott ligger långt inom felmarginalerna för kalkylen, och att de därför icke ha kunnat taga ställning till om överskott eller underskott i realiteten föreligger i förhållande till 1938/39. Några andra tillförlitliga undersökningar, vilka kunna ge upplysning, huruvida någon förbättring eller försämring av den företagsmässiga lönsamheten inom jordbruket ägt rum sedan 1938/39, föreligga tyvärr icke. Även om det sålunda icke är möjligt att ur kalkylen eller annat material med säkerhet avläsa

1 Föreliggande inkomst- och kostnadskalkyl justerades av kalkylsakkunniga den 22 mars 1952.

4* Iiihang till riksdagens protokoll 4952. 1 samt. Nr 236.

50*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

förändringar i jordbrukets lönsamhet sedan 1938/39, torde dock de i tabellerna A—D anförda beräkningarna för 1950/51 ge vid handen, att förskjutningarna jämfört med 1938/39 icke ha varit betydande. Som ytterligare skäl för valet av 1950/51 som basår kan anföras, att folkräkningen, fastighetstaxeringen och jordbruksräkningen infalla under eller i omedelbar anslutning till nämnda år.

De i tabellerna A—I) redovisade inkomst- och kostnadsberäkningarna ha utförts enligt samma metoder, som senast tillämpades i novemberkalkylen 1951. 1 samband med övergången till nytt basår ha kalkylsakkunniga, som i allmänhet framgår av de olika avsnitten i promemorian, gjort vissa ändringar i redovisningen. Sålunda ha med hänsyn till osäkerheten i beräkningarna på inkomstsidan posterna hö och halm helt uteslutits. Av samma skäl ha kvantiteterna havre till åkerier och skogskörslor borttagits. Om denna förändring gjordes i de äldre beräkningarna, skulle överskottet 1950/ 51 ökas med 9,6 milj. kr. På kostnadssidan grundar man i den nya kalkylen arbetskostnadsberäkningarna på avtalslöner i stället för tidigare på löner enligt den officiella lönestatistiken. Den nu tillämpade beräkningen ger en kostnadssumma, som för 1950/51 är 19,2 milj. kr lägre än enligt lönestatistiken. Skillnaden har emellertid för de nu aktuella åren ingen inverkan på den indexmässiga löneutvecklingen, enär avtalslöner i båda fallen är avgörande för denna. I fråga om handelsgödsel beräknar man i den nya kalkylen — för att erhålla bättre korrespondens mellan kostnader och intäkter — kostnaderna under ett visst produktionsår med utgång från förbrukade kvantiteter och priser under närmast föregående år. Om denna förändring genomfördes i de äldre beräkningarna, skulle överskottet 1950/51 öka med 10,4 milj. kr. I fråga om beräkningen av räntesatserna har också en ändring gjorts, vilken i de äldre beräkningarna skulle medföra en reduktion av överskottet för 1950/51 med 3,3 milj. kr. Posten utsäde bland diverse förnödenhetskostnader har av skäl, som anföras i texten, borttagits i de nya beräkningarna. Uteslutningen innebär i de äldre beräkningarna en minskning av överskottet för 1950/51 med 2,i milj. kr. Härutöver ha posterna siloanläggningar och allmänna omkostnader uteslutits. Borttagandet härav skulle medföra en minskning av kalkylöverskottet för 1950/51 i den äldre beräkningen med 2,6 milj. kr.

Om samtliga nu nämnda ändringar infördes i den äldre beräkningen skulle överskottet 1950/51 öka med ca 16 milj. kr till ca 25 milj. kr.

Härutöver må nämnas, att man i samband med övergången till nytt basår i underhållskostnaderna för maskiner och redskap inräknat även kostnaderna vid brukningsdelar under 2 ha enligt deklarationsundersökningen. Vidare har man också infört en ny kostnadsberäkning för rengörings- och desinfektionsmedel.

Grunderna för den för produktionsåret 1952/53 upprättade förkalkylen.

De beräkningar av jordbrukets inkomster och kostnader, som kalkylsakkunniga framlägga i denna promemoria avser att ge ett mått på den procentuella förändring, som jordbrukets sammanlagda inkomster och kostnader undergått sedan produktionsåret 1950/51.

Beräkningarna äro begränsade till att avse enbart den egentliga jordbruksdriften. Jordbrukarnas inkomster av och kostnader för skogsbruk falla sålunda utanför kalkylen. Ej heller ha jordbrukarnas inkomster av körslor utanför jordbruket medtagits. Sådana kostnader, som icke beröra den

Kungl. Maj.ts proposition nr 236. 51*

Tabell A. översikt över Jordbrukets inkomster åren 1938/39, 1948/49—1950/51.

egentliga jordbruksdriften, ha så långt möjligt frånskilts. Helt har dock en dylik uppdelning icke kunnat genomföras, exempelvis i fråga om kostnaderna för jordbrukets hästar och traktorer.

Inkomsterna och kostnaderna äro i övrigt ej fullständigt redovisade, och åtskilliga poster äro dessutom omgivna av betydande felmarginaler. De absoluta talen för inkomster och kostnader kunna därför icke direkt jämföras med varandra. En jämförelse mellan inkomster och kostnader måste i stället grunda sig på indextal för inkomster respektive kostnader. Enär de

52*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Tabell B. Sammandrag av Jordbrukets Inkomster åren 1938/39, 1948/49—1950/51,

milj. kr.

Tabell C. Jordbrukets kostnader åren 1938/39 och 1948 49—1950,51, milj. kr.

53*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Tabell D. Relation mellan inkomster och kostnader 1948/49—1950/51 jämfört med 1938/39.

ojämförligt största inkomst- och kostnadsposterna inom den egentliga jordbruksdriften ingå i beräkningarna, torde sådana indextal giva en tämligen god uppfattning om de verkliga förändringarna från år till år i de sammanlagda inkomst- och kostnadssummorna.

Den nu framlagda förkalkylen för 1952/53 har karaktären av en normkalkyl såtillvida, att den avser att belysa inkomst- och kostnadsläget under det kommande produktionsåret under förutsättning av normala väderleksförhållanden, oförändrade löner och räntesatser samt oförändrade priser på jordbrukets produkter och förnödenheter utom i de fall, där vid kalkylens upprättande prisförändringar med hänsyn till marknadsläget eller andra omständigheter kunnat förutses med en viss grad av säkerhet.

Jordbrukets inkomster.

Skörden.

Till grund för inkomstkalkylen har som vanligt lagts en beräkning av skörden, verkställd med utgångspunkt från vissa antaganden rörande arealerna av olika grödor samt hektaravkastningen.

I tabell 1 ha sammanställts uppgifter om åkerjordens användning åren 1936—40 (medeltal), 1947—51 samt prognos för år 1952. Uppgifterna avse t. o. m. år 1951 de enligt jordbruksstatistiken skördade arealerna. De för år 1952 angivna arealerna ha i fråga om höstvete och höstråg beräknats med ledning av arealinventeringen i oktober 1951, varvid från de enligt denna inventering besådda arealerna gjorts ett avdrag för »normal utvintring». De för år 1952 (höstsådden 1951) gjorda avdragen för normal utvintring, vilka ha varit föremål för förnyade undersökningar, utgöra liksom i tidigare kalkyler för vete 8 procent och för råg 4 procent av de höstsådda arealerna.

Beträffande arealerna av de olika växtslagen år 1952 må i övrigt följande framhållas. I förhållande till närmast föregående år räknar de sakkunniga som synes med en ökning av brödsädsarealen med ca 19 000 hektar, nämligen från 426 000 hektar år 1951 (skördad areal) till 445 000 hektar 1952 samt med en ökning av fodersädsarealen med ca 26 000 hektar till 964 000 hektar, ökningen av brödsädsarealen från år 1951 beror på den uppgång i odlingen av höstråg, som kunde konstateras vid arealinventeringen i oktober 1951. I fråga om vårvete finnas skäl som tala för både en ökning och en minskning av arealen jämfört med 1951. Prishöjningen kan sålunda verka stimulerande, medan förra årets svartrostskador kunna verka avskräckande. Med hänsyn till osäkerheten om styrkan i de i olika riktning ver-

54*

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Tabell 1. Åkerjordens användning nedanstående år.

kände faktorerna ha de sakkunniga antagit en jämfört med 1951 oförändrad vårveteareal. Höstvetearealen minskas något enligt arealinventeringen i höstas. -— Arealerna potatis och spånadsväxter beräknas öka något.

Oljeväxtarealen antages minska med 29 000 hektar till 161 000 hektar. I fråga om trindsäd, sockerbetor, betesvall, köksväxter och »andra» växtslag ha upptagits avrundat 1951 års arealer. Beträffande vall till slåtter, säd till grönfoder och foderrotfrukter antages en viss nedgång. Den totala skördade arealen har antagits bli praktiskt taget oförändrad från år 1951.

Uppskattningen av det kommande årets hektarskördar har liksom tidi-

Tabell 2. Observerade och normerade skördar 1 kilogram per hektar 1921—1951 samt antagna normskördar 1950 1952.

1 För åren 1941—1951 ha de observerade skördarna omräknats etter skördesiffran 3'0. Under åren 1921—1940 har omräkningen skett efter de genomsnittliga skördesiffrorna för perioden 1913—1940, vilka obetydligt avvika från värdet 3 0.

* Preliminära uppgifter enligt statistiska centralbyråns publikation Årsväxten 1951.

3 För ärter, potatis och foderrotfrukter föreligga ännu ej direkta uppgifter om hektarskördarnas storlek. Skörden av nämnda växtslag beräknas av statistiska centralbyrån under förutsättning att i tioårsmedeltalet 1941/50 för hektarskördarna i varje län motsvaras av skördesiffran 3-0. Om skördeutsikterna år 1951 inom ett visst län och för en viss gröda är 2'6, erhålles den beräknade skörden genom multiplika-

2-5

tion av tioårsmedeltalet med ^ o. s. v.

Öl

Öl

*

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

56*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

gare verkställts på grundval av särskilda undersökningar. Härvid ha de observerade hektarskördarna med tillhjälp av de s. k. allmänna skördeomdömena omräknats till normerade hektarskördar. De normerade hektarskördarna äro i stort sett befriade från de årliga skördefluktuationerna till följd av växlingarna i väderleksförhållandena, varför de på ett mera tillförlitligt sätt än de observerade återge sekulära förändringar i avkastningen, exempelvis till följd av växtodlingens landvinningar, förbättrad gödsling etc. En framskrivning till 1952 av de medelst minsta kvadratmetoden utjämnade värdena för de normerade hektarskördarna fr. o. in. 1921 enligt olika alternativ har företagits. De för 1952 erhållna värdena ha härvid visat sig nära sammanfalla med de för 1951 i förra årets vår kalkyl antagna normskördarna (d. v. s. de hektarskördar, som under förutsättning av normala väderleksförhållanden kunna förväntas det år prognosen avser). Enär de aktuella förutsättningarna i övrigt för vegetabilieproduktionen, såsom gödseltillgången och arealfördelningen, synas vara normala, ha de sakkunniga ansett sig böra räkna nied samma normskördar för 1952 som man i fjol antog för 1951.

Normskördarna för 1952 samt vissa uppgifter belysande hektarskördeutvecklingen sedan 1921 ha sammanställts i tabell 2.

Yegetabilier.

Brödsäd.

År 1951/52. Under tiden t. o. m. december 1951 ha följande kvantiteter brödsäd av 1951 års skörd levererats till spannmålshandeln (inklusive utsädeshandeln) och kvarnarna: höstvete 169 milj. kg, vårvete 136 milj. kg och råg 89 milj. kg, sammanlagt 394 milj. kg.

Med ledning av brödsädsleveransernas fördelning på olika delar av året under tidigare år samt efter avdrag för beräknade leveranser till utsädeshandeln och beräknade kvantiteter icke kvarnduglig vara till utfodring kan det sammanlagda saluöverskottet av kvarnduglig brödsäd under 1951/52 beräknas till 333 milj. kg, fördelat på 146 milj. kg höstvete, 101 milj. kg vårvete och 86 milj. kg råg.

I fråga om löneförmalningen föreligga numera inga löpande uppgifter. Löneförmalningen under 1951/52 har emellertid antagits bli av samma omfattning som under 1950/51. Sammanställas uppgifterna om saluöverskott och löneförmalning erhållas följande kvantiteter brödsäd att upptagas i kalkylen.

Genomsnittspriserna på brödsäd av normalkvalitet (månadsmedeltal av de fastställda garantipriserna vägda med fördelningen av brödsädsleveranserna på olika månader) utgöra 1951/52 för höstvete 40,35 kr/dt, för vårvete 42,60 kr/dt och för råg 38,85 kr/dt. Med användning av de av kvarnarna erlagda priserna för mottagna kvantiteter under september och december 1951 (justerade för handelsmarginal, frakter och kvalitet) samt med hänsyn

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

57*

till den under året stigande prisskalan ha priserna på höstvete, vårvete och råg preliminärt beräknats till respektive 39,50, 41,60 och 38,25.

År 1952/53. På grundval av de i tabellerna 1 och 2 anförda uppgifterna rörande arealer och antagna normskördar per hektar har skörden av brödsäd beräknats till 954 milj. kg, varav 360 milj. kg höstvete, 351 milj. kg vårvete och 243 milj. kg råg.

Den erhållna totalskörden har på vanligt sätt reducerats för lagringsförluster (2 procent), avrens och utfodring samt utsäde. Avrens och utfodring har antagits utgöra för vete 12 procent och för råg 18 procent av skörden. Vid beräkningen av utsädet (för sådden 1952/53) har räknats med samma besådda areaier som för 1952 års skörd samt med en utsädeskvantitet per hektar av 220 kg för höstvete, 225 kg för vårvete och 200 kg för råg (utsädeskvantiteterna per hektar enligt statistiska centralbyråns undersökning av utsädesmängderna 1946). Beräkningen av den till försäljning och löneförmalning disponibla kvantiteten brödsäd redovisas i följande sammanställning.

De genomsnittliga grundpriserna för brödsäd av 1952 års skörd skola enligt förslag av jordbruksnämnden höjas med 10 kr/dt jämfört med grundpriserna för 1951 års skörd. Med utgång från de vägda genomsnittspriserna på brödsäd av normalkvalitet 1951/52 erhållas följande genomsnittspriser 1952/53 för brödsäd av normalkvalitet: höstvete 50,35 kr/dt, vårvete 52,60 kr/dt och råg 48,85 kr/dt. Efter justering för »normal» kvalitetsavvikelse (jfr Kungl. Maj :ts prop. 76/1951, s. 45 och 207/1951, s. 158) kunna följande priser insättas i kalkylen: höstvete 50,20 kr/dt, vårvete 52,20 kr/dt och råg 48,io kr/dt.

Till närmare belysning av de här verkställda kalkylerna meddelas följande sammanställningar av skördar samt saluöverskott inklusive löneförmalning under 1948/49—1952/53.

58*

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

Arealbidrag för vete.

År 1951/52. För varje hektar av den areal, varå vete odlats under 1951, utgår ett arealbidrag med 150 kr. Totalbeloppet har beräknats tilll 48 milj. kr.

Korn.

Åren 1950/51—1952/53. Förbrukningen av korn (för andra ändamål än utfodring), vilken beräknats efter samråd med jordbruksnämndens vegetabiliebyrå, framgår av följande tablå. Husbehovsförmalningen i Norrland har i avvaktan på närmare undersökning, liksom tidigare, upptagits till oförändrat 25 milj. kg per år. (Kvantiteterna i tablån i milj. kg.)

Genomsnittspriset på korn —- ett vägt medeltal av priserna på malt- och foderkorn, enligt lantbruksförbundets noteringar (vikterna: 2 för maltkorn och 1 för foderkorn) — utgjorde under 1950/51 29,67 kr/dt. Priset för 1951/ 52 har med utgång från föreliggande noteringar beräknats till 37,35 kr/dt. För 1952/53 upptages priset till 45,oo kr/dt. Härvid har hänsyn tagits till höjningen av brödsädspxåserna.

Havre.

Åren 1950/51—1952/53. Försäljningen av havre har efter samråd med jordbruksnämndens vegetabiliebyrå samt arméförvaltningen beräknats på

Priset på havre -—• priset på vithavre enligt lantbruksförbundets noteringar — utgjorde under 1950/51 27,38 kr/dt. Priset för 1951/52 har med utgång från föreliggande noteringar beräknats till 33,60 kr/dt. För 1952/53 upptages priset till 40,oo kr/dt. Härvid har hänsyn tagits till höjningen av priserna på brödsäd.

Kokärter.

Åren 1950/51—1952/53. De till försäljning och hemmaförbrukning disponibla kvantiteterna kokärter ha beräknats med tillämpning av tidigare använda metoder. Skörden 1952/53 har erhållits på grundval av de i tabellerna 1 och 2 anförda uppgifterna om areal och antagen normskörd per hektar. Beräkningen framgår av följande tablå (milj. kg).

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

59*

1950/51

Skörd....................................... 184

Avgår: lagringsförlust, 1 f..................... 0-2

avrens, 7 %........................... 1'3

utsäde ............................... 2 9

Kvarstår till försäljning och hemmaförbrukning 14'0

1951/52 (prel.) 18-1 0-2 1-3 2 9

13-7

1952/53

(prognos)

19-8 0 2

1- 4

2- 9

153 Genomsnittspriserna på kokärter 1950/51 och 1951/52 ha på grundval av lantbruksförbundets noteringar beräknats till 47,78 respektive 56,58 kr/dt. I slutet av försäljningssäsongen 1951/52 låg priset i 58 kr/dt. Vid export ha under året väsentligt högre priser kunnat uppnås. Priset för år 1952/53 upptages till 72 kr/dt.

Matpotatis.

Åren 1950/51—1952/53. Förbrukningen av inhemsk matpotatis upptages — i avvaktan på närmare undersökning -— för alla tre åren till oförändrat 825 milj. kg. Någon export av potatis av någon större betydelse har icke ägt rum under de senaste åren och beräknas för närvarande ej heller för 1952/53.

Priset på matpotatis har för år 1950/51 beräknats till 18,47 kr/dt. Beräkningen grundar sig på stockholmsnoteringen reducerad för mellanhandsmarginal samt kostnaderna för frakter och säckar. Sammanvägningen av månadsnoteringarna till årsmedeltal ha liksom tidigare skett med ledning av de uppgifter rörande potatisförsäljningens fördelning på olika delar av året, som erhållits vid en av 1942 års jordbrukskommitté verkställd specialundersökning (jfr Kungl. Maj :ts prop. 246/1943, s. 105). — I samband med undersökningar av utvecklingen av mellanhandsmarginaler samt kostnader för frakter och säckar vid upprättandet av novemberkalkylen 1951 företogos vissa korrigeringar av de tidigare beräknade producentpriserna på matpotatis för 1948/49 och 1949/50. Priserna utgöra för dessa år efter korrigeringen 10,23 respektive 16,65 kr/dt.

För 1951/52 och 1952/53 ha de sakkunniga räknat med ett pris på matpotatis av 21,50 respektive 25,oo kr/dt.

Kalkylsakkunniga ha vid diskussionen om priserna på matpotatis tagit upp frågan om tillförlitligheten i stockholmsnoteringen och de beräkningsmetoder, som användas för att erhålla producentpriset. Man har härvid bl. a. framhållit, att det kan vara osäkert om stockholmsnoteringen verkligen återger det faktiska prisläget för prima välsorterad matpotatis (exkl. specialsorter och specialkvaliteter). Å ena sidan har nämligen detaljhandeln i Stockholm hävdat, att det ofta är svårt att erhålla priina potatis till de noterade priserna, medan å andra sidan producenterna i överskottsområdena ofta framhållit, att de ej kunna erhålla de med utgång från noteringen beräknade producentpriserna. Kalkylsakkunniga ha med hänsyn härtill hemställt hos jordbruksnämnden om en utredning dels av frågan om principerna för noteringen av engros- eller partipriserna, dels på vilket sätt man skall komma fram till en bättre metod för beräkning av producentpriset på matpotatis.

Fahrikspotatis.

Åren 1919/50—1952/53. Förbrukningen av fabrikspotatis har beräknats efter samråd med jordbruksnämndens vegetabiliebyrå, vilken även införskaffat uppgifter om stärkelsehalten. Beräkningen för 1952/53 utgår från

60*

Kungl. Hlaj:ts proposition nr 236.

normal skörd av potatis samt normal stärkelsehalt. Särskilda undersökningar av stärkelsehaltens utveckling under de senaste 25 ären ha företagits. Det har härvid befunnits befogat att räkna med en normal stärkelsehalt av 17,25 procent mot tidigare 17,5 procent. Priset per hl och stärkelseprocent 1952/53 har upptagits enligt nyligen träffad överenskommelse mellan jordbruksnämnden och producentföreningarna på potatisområdet. — Kvantitets- och prisberäkningarna sammanfattas i följande tablå.

Sockerbetor.

Ärcn 1950/51—1952/53. Uppgifter om skörd, sockerhalt, råsockerproduktion och priser för 1950/51 och 1951/52 ha erhållits från Svenska sockerfabriksaktiebolaget. Skörden av sockerbetor 1952/53 har beräknats på grundval av de i tabellerna 1 och 2 anförda uppgifterna om areal och antagen normskörd per hektar. Sockerhaltens utveckling under de senaste 20 åren har varit föremål för särskild undersökning och har liksom tidigare i prognoser beräknats till 17,5 procent. Priset för 1952/53 har upptagits i enlighet med en nyligen träffad preliminär överenskommelse mellan jordbruksnämnden och betodlarnas centralförening. Beräkningarna framgå av följande tablå.

1950/51

Sockerbetsskörd, milj. kg................... 1 978

Sockerhalt, %.............................. 16 92

Råsockerproduktion, milj. kg................ 304

Grundpris, kr/dt............................ 5 55

Genomsnittligt tilläggspris för sockerhalt över

16 f, kr/dt............................ 032

Arealtillägg, utslaget på hela betskörden, kr/dt 0 01

Täckningskostnader, utslagna på hela betskörden, kr/dt........................... 0 13

Tillägg för 63-dagarsregeln, kr/dt.......... 0 01

1951/52 1952/53

(prel.) (prognos)

1 732 1 952

18-01 17-5

286 317

6-25 7-35

0-78 0-69

0-01 0-01

0-12 0T2

0-01 0-01

Summa betpris, kr/dt 6 02

7-17

8-18

Oljeväxter.

År 1950/51. Från Oljeväxtcentrålen ha uppgifter erhållits om de till odlare utbetalda beloppen för oljeväxtfrö av 1950 års skörd. Beloppen — efter avdrag för kostnaderna för försålt utsäde — återfinnas i följande tablå, vilken även upptager uppgifter om de kvantiteter oljeväxtfrö av 1950 års skörd, som levererats till fabrik eller exporterats (räknade i 18 % vattenhalt).

Kungi. Maj:ts proposition nr 236.

Frökvantitet, (18 % vattenhalt) milj. kg

....... 110-5

....... 6-3

....... 68-0

....... 6-4

....... 64

Summa 1976

Oljedådra........................ 0-0

Oljelin........................... 1 48-6

Totalt 246-2

Fröslag

Höstraps Höstrybs ... Vårraps ....

Vårrybs.....

Vitsenap ....

Värde, milj. kr

86-7

5-6

52-0

4-9

4-1

0-1

34-8

188-2

61*

År 1951/52. I följande tablå ha sammanställts uppgifter om oljeväxtskörden 1951/52 (exkl. utsäde). Totalarealen är densamma som i tabell 1 och har fördelats på olika fröslag med ledning av uppgifter från Oljeväxtintressentföreningen, vilken även lämnat uppgifter om hektarskördar.

Renhetsgraden i de från odlarna levererade oljeväxtfröerna har regelmässigt visat sig överstiga den renhetsgrad, på vilken grundpriset baserats. Med hänsyn härtill samt till att i basåret upptagits faktiskt utbetalda belopp (inkluderande även ersättning för högre renhetsgrad) ha de sakkunniga gjort ett tillägg till ovan anförda inkomstbelopp. Tillägget utgör 2 procent eller 3,9 milj. kr och baserar sig på en jämförelse mellan den faktiska renhetsgraden och den för erhållande av grundpriset fastställda renhetsgraden (96 procent). Medeltalen 1948/49—1950/51 för den faktiska renhetsgraden har utgjort för raps- och rybsfrö 98,o procent, för senapsfrö 98,4 procent och för linfrö 98,3 procent. —- Det totala inkomstbeloppet för oljeväxter att upptagas i kalkylen blir sålunda 199,6 milj. kr.

År 1952/53. Beträffande arealen oljeväxter av 1952 års skörd föreligga uppgifter om höstraps och höstrybs, av vilka vid den i oktober 1951 företagna arealinventeringen redovisades 72 247 respektive 22 905 hektar. Dessa arealer ha före beräkningen av skörden och värdet av denna reducerats för utvintring med i runt tal 10 procent. (Utvintringsprocenttalen ha varit föremål för förnyad undersökning.) Arealerna vårsådda oljeväxter ha uppskattats i anslutning till den av jordbruksnämnden föreslagna prissättningen. Avkastningen per hektar har beräknats efter samma grunder som i den på

1 Inkl. 2'1 milj. kg spånadslinfrö.

2 Avser vara med 18 % vattenhalt; kvantiteter exkl. utsäde.

62*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

våren 1951 upprättade normkalkylen för 1951/52. Med hänsyn till vårrybsodlingens utbredning har man emellertid nu beräknat skörden härav särskilt. Normskörden för vårrybs har härvid med ledning av resultaten för 1949—1951 upptagits till 800 kg/ha.

Priserna för 1952 års skörd äro de av jordbruksnämnden föreslagna.

Liksom för 1951/52 har för 1952/53 med hänsyn till den normala renhetsgraden gjorts ett tillägg av 2 procent eller 4,i milj. kr till ovan beräknade värde. Jordbrukets totala inkomster av oljeväxter beräknas sålunda till 209,4 milj. kr.

Det beräknade olje- och foderinnehållet i 1950—1952 års olje- och spånadsväxtskördar framgår av följande tablå (milj. kg).

1950/51 1951/52 1952/53

Olja.............. 89 5 99 6 81 5

Foder............ 125 6 140 9 115 8

Spånadsväxter.

Åren 1950/51—1952/53. Jordbrukets inkomster av spånadsväxter (efter avdrag för utsädeskostnader) ha för 1950/51 och 1951/52 beräknats med ledning av uppgifter från Riksförbundet Lin och hampa.

Arealerna lin och hampa beräknas 1952 komma att uppgå till 4 000 respektive 2 000 hektar. Avkastningen per hektar har beräknats efter samma grunder som i den på våren 1951 upprättade normkalkylen för 1951/52. Beräkningen av inkomsterna från spånadsväxtodlingen framgår av följande sammanställning.

De använda priserna äro för lin- och hamphalm samt linfrö de av jordbruksnämnden föreslagna priserna och i fråga om hampfrö priset för 1951 års odling ökat med 15 öre/kg.

Areal, Hektarskörd, Kvantitet, Pris, Värde,

ha kg milj. kg öre/kg milj. kr

Lin Halm.......... 4 000 3 000 12 0 27 3-2

Frö........... 4 000 350 1-4 103 1 4

Hampa Halm.......... 2 000 4 000 8 0 15 1-2

Frö........... 2 000 75 0-2 100 0 2

Summa 6 0

Uppgifterna om jordbrukets beräknade inkomster av spånadsväxter under 1950/51—1952/53 ha sammanställts i följande tablå (milj. kr).

1 Avser vara med 18 % vattenhalt; kvantiteter exkl. utsäde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

63*

Fältmässigt odlade köksväxter.

Arealer. Vid upprättandet av vårkalkylen 1951 var arealen känd enligt arealinventeringen 1950. Denna areal, som tillämpades för produktionsåret 1950/51, var 9 834 ha. Vid nu utförd beräkning har funnits uppgifter från arealinventeringen 1951. Arealen uppgick detta år till 9 700 ha, som nu tillämpats för produktionsåret 1951/52.

Eventuella förskjutningar i fråga om totalarealens fördelning på olika slag av köksväxter är o i stort sett okända. Dock har i 1951 års arealinventering areaien av bruna bönor redovisats separat. Den uppgick till 2 200 ha, under det att arealen enligt tidigare tillgängliga uppgifter beräknats till endast omkring 1 600 ha. Den nu kända ökningen av arealen bruna bönor har beaktats, och övriga arealer ha i motsvarande grad minskats. Härvid ha övriga arealer reducerats procentuellt sett lika.

Hektarskördar. Uppgifter för bedömning av hektarskördarnas storlek ha som vanligt inhämtats från konservfabrikerna (om skörden per hektar på kontraktsodlade arealer) samt från trädgårdskonsulenterna i de län, inom vilka fältmässig köksväxtodling bedrives i större omfattning. Därjämte har nu liksom till vårkalkylen 1951 inhämtats uppgifter över hektarskördarnas storlek för olika köksväxter hos ett 60-tal odlare i Malmöhus län. Därigenom torde ha erhållits tillförlitligare uppgifter än tidigare för det län, som är av störst betydelse på detta område. Vidare må omnämnas, att skörden per hektar av konservärter, som upptager ca 15 procent av den totala arealen av fältmässigt odlade köksväxter, är i det närmaste exakt känd. I övrigt äro uppgifterna om hektarskördarnas storlek relativt osäkra.

Beträffande 1951 har det inkomna materialet visat, att skörderesultatet varit växlande. Den relativt gynnsamma fördelningen av nederbörden under sommaren har medfört god skörd av vissa köksväxter, under det att växtslag med stora krav på värme gett sämre resultat. Som exempel må nämnas, att skörden av rotsaker synes ha varit något lägre under 1951 än

1950. Skörden av gröna gurkor och blomkål var avsevärt lägre 1951 än 1950, medan lökskörden under 1951 varit mycket god. Även för ärter och spenat var skörden större per hektar än under 1950.

Priser. De i kalkylen använda priserna bygga som vanligt på uppgifter från fyra olika grupper av uppgiftslämnare, nämligen Stockholms stads slakthus- och saluhallsstyrelse (noteringar sammanvägda enligt månadskvantiteter från Konsum i Stockholm och reducerade till producentpriser), konservfabrikerna (pris till producent vid fabrik), Konsums Grönsakscentral i Stockholm (vägda inköpspriser reducerade till producentpriser) samt Skånecentralen i Kristianstad (vägt producentpris).

Priserna för hela 1950/51 voro kända redan vid upprättandet av höstkal-

irKxkl. utsädeskostnader.

64*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

kylen 1951. För 1951/52 äro priserna från vissa uppgiftslämnare kända t. o. in. februari 1952 samt för andra t. o. in. december 1951. För Skånecentralen äro priserna för 1951 års skörd över huvud taget ännu icke kända.

Priserna för 1951 års skörd ha, så långt dessa äro kända, jämförts med priserna för 1950 års skörd under motsvarande tid. Med tillämpning av härvid erhållna relationstal ha priser för år 1951/52 preliminärt framräknats. Härvid erhållna priser äro i regel avsevärt högre än för 1950 års skörd.

Beräknade inkomstsummor. År 1950/51. I vårkalkylen 1951 beräknades inkomsten av fältmässigt odlade köksväxter till 42,3 milj. kr för 1950/51. Omräkningen i samband med höstkalkylen 1951, då slutgiltiga priser voro kända, gav till resultat 42,i milj. kr, d. v. s. praktiskt taget samma belopp.

År 1951/52. I vårkalkylen 1951 upptogs för 1951/52 en inkomstsumma av

48,6 milj. kr, vilket motsvarade en ökning med 15 procent av den för 1950/51 samtidigt preliminärt beräknade summan. I höstkalkylen 1951 räknades i stället med 20 procent högre inkomster än under 1950/51 på grund av de kraftiga prisstegringarna under höstmånaderna 1951. Den beräknade inkomstsumman för 1951/52 uppgick efter denna justering till 50,5 milj. kr. I nu utförd beräkning, till vilken funnits dels uppgifter beträffande skörden per hektar 1951, dels prisuppgifter för en stor del av 1951/52, har inkomstsumman beräknats till 53,3 milj. kr. Denna summa överstiger med 4,7 milj. kr det i vårkalkylen 1951 upptagna inkomstbeloppet för ifrågavarande produktionsår.

År 1952/53. Vid bedömningen av inkomstsummans sannolika storlek under prognosåret har beaktats dels den allmänna prisutvecklingen, dels det förhållandet, att den senaste kända skörden i genomsnitt närmast torde vara att anse som normalskörd. De sakkunniga ha ansett sig böra räkna med en ökning av inkomstsumman för år 1951/52 till 60 milj. kr, vilket motsvarar ca 13 procent. Den så erhållna prognossumman ligger 17,9 milj. kr högre än den för 1950/51 definitivt beräknade inkomstsumman. Inkomstbeloppen redovisas i följande tablå.

Index

Tobak.

Åren 1950/51—1952/53. Jordbrukets inkomster av tobaksodling ha liksom tidigare beräknats med ledning av uppgifter från Tobaksinonopolet.

Jordbrukets inkomster av tobaksodling 1950/51—1952/53 framgå av följande tablå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

65*

Animalier.

Mjölk.

År 1951/52. För en bedömning av mjölkproduktionens utveckling under 1951/52 föreligga uppgifter om mjölkinvägningen vid mejerierna t. o. m. januari 1952. Under tiden september 1951—januari 1952 har mjölkinvägningen uppgått till 1 363 milj. kg mot 1442 milj. kg samma tid 1950/51, vilket innebär en nedgång med 5,4 procent. För återstående del av 1951/52 ha de sakkunniga räknat med en minskning av mjölkinvägningen jämfört med 1950/51 av närmare 6 procent. Man har härvid antagit att nedgången under betesperioden 1952 skall bli något mindre än under den nuvarande stallfodringsperioden. Med utgång från dessa överväganden har den totala mjölkinvägningen under 1951/52 beräknats till 3 640 milj. kg. ■— Kvantiteterna mjölk för andra ändamål än mejerileverans under 1951/52 ha upptagits oförändrade från novemberkalkylen 1951.

Den totala mjölkproduktionen under 1951/52 blir under angivna förutsättningar 4 597 milj. kg. Räknat per ko erhålles en mjölkproduktion av 2 870 kg, vilket är 1,2 procent mindre än under 1950/51. Nedgången i avkastningen per ko får ses mot bakgrunden av bl. a. den starka reduktion av kostammen, som synes ha ägt rum i områden och vid gåx-dar med relativt högt avkastande kor, samt den minskning av oljekraftfoderanvändningen, som skett.

År 1952/53. Av beräkningarna rörande slakten och kreatursantalet (se under rubriken Köttproduktionen) framgår att de sakkunniga räknat med en betydligt mindre nedgång i koantalet under 1952/53 än under 1951/52. Bl. a. med hänsyn härtill synes den av regionala eller andra olikheter beroende nedgången i avkastningen per ko kunna bedömas få relativt ringa inflytande under 1952/53. Minskningen av oljekraftfoderanvändningen, vilken sannolikt har verkat sänkande på produktionen per ko under 1951/52, har bedömts komma att upphöra under 1952/53. De sakkunniga ha sålunda nu räknat med en jämfört med 1951/52 något ökad oljekraftfoderanvändning under 1952/53. Förutsättningen för kalkylen för sistnämnda år är i övrigt normal tillgång på foder till mjölkkorna. Med hänsyn till nu nämnda faktorer ha de sakkunniga funnit det rimligt att antaga att den på längre sikt fortgående ökningen av avkastningen per ko (till följd av förbättrat djurmaterial in. m.) i viss utsträckning åter skall komma till synes i riksgenomsnittet för produktionen per ko. Avkastningsökningen från 1951/52 har uppskattats till 1 procent. (Som jämförelse kan nämnas, att den genomsnittliga stegringstakten under mellankrigstiden beräknats till 1,5 procent per år.)

Beräkningarna rörande mjölkproduktionen sammanfattas i följande tablå, vilken även belyser mjölkinvägningen vid mejerierna.

.j* Itihang till riksdagens protokoll 1952. / sand. Xr 230.

66*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Invägning vid mejerier,

milj. kg .............

Procentuell förändring sedan föregående år.....

Användningen av mjölk till lantsmör och försäljningen av konsumtionsmjölk utanför mejeri under 1952/53 har antagits bli vardera 5 milj. kg lägre än under 1951/52. Hemmaförbrukningen av konsumtionsmjölk beräknas liksom tidigare minska med 2 procent per år. Förbrukningen av fodermjölk har liksom tidigare beräknats med utgång från antalet liv-, göd- och spädkalvar och en helmjölksgiva per kalv och år av respektive 200, 360 och 10 kg samt en uppskattad mindre kvantitet helmjölk till smågrisar.

Beräkningarna rörande mjölkproduktionens användning sammanfattas i följande tablå (milj. kg).

1938/39 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53

Invägning vid mejerierna...... 3 129 3 541 3 923 3858 3 640 3 535

Konsumtionsmjölk utanför mejeri....................... 240 153 153 153 150 145

Konsumtionsmjölk för hemmaförbrukning ................ 537 532 522 512 502 492

Mjölk till lantsmör........... 420 105 65 60 55 50

Fodermjölk................. 388 215 245 250 250 250

Total mjölkproduktion 4 714 4 546 4 908 4 833 4 597 4 472

Inkomsterna av mejerimjölk.

Beräkningen av jordbrukets inkomster av vid mejerierna invägd mjölk har utförts enligt samma metod som tillämpats i vårkalkylen 1951. Närmare redogörelse för principerna finnes intagen i Kungl. Maj :ts prop. 245/1950, s. 130—132.

Vid beräkning av försäljningsinkomsterna har en fördelning av mejerimjölkens användning på olika tillverkningar måst företagas. För åren t. o. m. 1950/51 har denna fördelning kunnat baseras på föreliggande mejeristatistik, medan för 1951/52 och 1952/53 en prognos har upprättats. Den gjorda fördelningen redovisas i följande tablå (milj. kg).

Med utgångspunkt från ovanstående mjölkmängder och fetthalter samt uppgift om mjölkåtgång för respektive produktslag har tillverkningen avolika mejeriprodukter kunnat beräknas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

67*

Vid beräkning av mejeriernas intäkter för olika produktslag ha för åren t. o. in. 1950/51 använts försålda kvantiteter för mjölk och grädde respektive tillverkade kvantiteter för smör och ost (ostkvantiteten med avdrag för lagringsförlust). För 1951/52 och 1952/53 ha använts på ovan beskrivet sätt beräknade kvantiteter. I fråga om priserna ha t. o. in. 1950/51 använts föreliggande minut- eller partipriser med avdrag för handelsmarginaler. Vid beräkning av medelpriserna för 1951/52 och 1952/53 ha för tiden efter den 17 mars 1952 tillämpats då gällande priser. Prishöjningen på smör med 30 öre/kg fr. o. in. den 17 mars 1952 har i enlighet med Kungl. Maj :ts beslut beräknats tillföra jordbruket 12 milj. kr under återstoden av 1951/52. För beräknad kvantitet exportsmör under 1952/53 har tillämpats det pris, som beräknas kunna utvinnas på utlandsmarknaden efter avdrag för exportkostnad. Exportförlusten beräknas för nämnda år uppgå till 80 öre/kg eller till sammanlagt 7,2 milj. kr.

I likhet med vad som tillämpats fr. o. m. 1950 ha utjämningsavgifterna ej avdragits från produktpriserna och redovisas sålunda ej separat utan ingå i försäljningsinkomsterna för respektive produktslag.

Från mejeriernas beräknade intäkter för de olika produkterna ha mejerikostnaderna avdragits. Beräkningen av dessa grundar sig på en undersökning över 1946 års kostnader per kilogram mjölk för olika produktslag, vilka kostnader för senare år framräknats med ledning av Svenska mejeriernas riksförenings mejerikostnadsindex. I jämförelse med tiden för vårkalkylen 1951 ha mejerikostnaderna stigit med 14,6 procent. Avtalsförhandlingarna för de mejerianställda äro ännu ej avslutade. Beräkningen av mejerikostnaderna har emellertid gjorts under antagande av en 15-procentig lönehöjning för samtliga mejerianställda.

Vad beträffar den planerade försäljningen av 3,5-procentig konsumtionsinjölk har i föreliggande beräkning ingen hänsyn tagits härtill, då det för närvarande ej går att förutsäga, vilken omfattning denna försäljning kommer att få.

I fråga om de statliga bidragen ha införts de utbetalade beloppen för åren t. o. m. 1950/51. För år 1951/52 ha bidragsbeloppen beräknats enligt av Kungl. Maj :t fastställda grunder. Enär beslutet gäller endast intill utgången av nuvarande regleringsår, har för 1952/53 endast upptagits statliga bidrag enligt de före mars 1952 gällande grunderna. Allmänt mjölkpristillägg har sålunda beräknats till 42,4 öre per kilogram invägt mjölkfett för produktionsåret 1952/53. Pristillägg har upptagits även för exportsmör.

Till de på ovan angivet sätt beräknade mejeriinkomsterna har gjorts ett tillägg, vilket skall utgöra en korrektion för skillnaden mellan faktiskt utbetalda och teoretiskt beräknade mjölklikvider. Tillägget har beräknats med ledning av skillnaden mellan utbetalda och beräknade likvider under perioden 1946/47—1950/51. Då efterlikviderna för 1950 års mjölkleveranser nu äro kända, har likvidsumman för 1949/50 kunnat korrigeras. Skillnaden mellan utbetalda och beräknade likvider uppgår efter denna korrektion till i medeltal 15,i milj. kr för perioden 1946/47—1950/51, vilken summa tillagts de beräknade inkomsterna för 1951/52 och 1952/53.

I tabell 3 har jordbrukets inkomster av mejerimjölk sammanställts. Som framgår av tabellen beräknas dessa uppgå till 1 291,9 milj. kr för 1951/52 och 1 139,3 milj. kr för 1952/53.

68*

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Tabell 3. Jordbrukets inkomster av mejerimjölk, milj. kr.

För ytterligare belysning av sammansättningen av jordbrukets inkomster av mejerimjölk har i följande sammanställning anförts hur likviden, räknad i öre per kilogram invägd mjölk fördelar sig på produktpriser respektive statliga bidrag.

Likvider i öre per kilogram mjölk 1946/47—1952/53.

Priset på den utanför mejeri försålda konsumtionsmjölken har liksom tidigare beräknats med utgång från de priser på ostandardiserad mjölk vid försäljning direkt till konsument, som jordbruksnämnden efter särskild ansökan fastställt. Genomsnittspriset för riket har erhållits genom att väga genomsnittspriserna i varje län med den i länen försålda kvantiteten enligt den representativa undersökningen av mjölkproduktionen och dess användning 1949. Hänsyn har tagits till den höjning med 3 öre/l, som ägde rum i januari 1952.

De beräknade priserna på den utanför mejeri försålda konsumtionsmjölken framgå av följande sammanställning (öre/kg).

1 Häri ingår ett ännu ej fixerat belopp, som ställts till SMR:s förfogande för regleringsändamål.

* Enligt mejeriernas avräkningspriser jämte efterlikvid, fritt mejeri, vid årets medelfetthalt, exkl. värdet av återlevererad skummjölk. Producentbidrag ej medräknade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

69*

1950/51 1951/52 1952/53

36-60 39-40 40-50

Priset på den hemmaförbrukade konsumtionsmjölken (förbrukad i hushållet in. in. samt försäljning till arbetare och övriga anställda) har liksom tidigare beräknats på grundval av gällande normalpris på konsumtionsmjölk vid utminutering för varje län (»länet i övrigt»). Enligt lantarbetaravtalet skall detta pris uttagas vid försäljning av mjölk till lantarbetare. Vid medeltalsberäkningen ha som vikter använts uppgifter om jordbruksbefolkningens storlek i olika län enligt 1945 års folkräkning. Hänsyn har tagits till den höjning med 3 öre/l, som ägde rum i januari 1952.

De beräknade priserna på hemmaförbrukad konsumtionsmjölk framgå av följande sammanställning (öre/kg).

1950/51 1951/52 1952/53

33-42 36 55 38 75

Priset på mjölk till lantsmör har liksom tidigare beräknats med utgång från riksnoteringen på mejerismör. Det vid beräkningen av värdet av lantsmörmjölken använda smörpriset har emellertid ansetts vara ca 3 procent (f. n. 17 öre/kg) lägre än gällande riksnotering. Till grund för denna reduktion har legat förhållandet mellan riksnoteringen och lantsmörpriset före kriget.

De beräknade priserna på lantsmörmjölk framgå av följande sammanställning (öre/kg).

1950/51 1951/52 1952/53

21-15 22-65 23-30

Producent- och kontantbidrag för mjölk.

Åren 7950/51—1952/53. Enligt uppgift från Svenska mejeriernas riksförening ha producent- och kontantbidragen under 1950/51 utgått med 61,i respektive 9,3 milj. kr eller sammanlagt 70,4 milj. kr. För 1951/52 och 1952/53 beräknas det sammanlagda beloppet till 70 milj. kr per år.

Ägg och slaktfjäderfä.

Åren 1950/51—1952/53. För en bedömning av äggproduktionens utveckling föreligger bl. a. dels resultaten av hönsräkningen i Svea- och Götaland den 23 april 1951, dels uppgifter om partihandelns inköp av ägg t. o. m. januari månad 1952. I sylte att erhålla ett underlag för bedömning av den aktuella utvecklingen ha de sakkunniga liksom tidigare från hushållningssällskap och äggcentraler genom en cirkulärskrivelse införskaffat uppgifter om troliga förändringar under senare år i olika landsdelar av antalet värphöns och påläggets storlek in. in. De erhållna upplysningarna jämte statistiken över partihandelns ägginköp ha icke givit anledning att ändra den tidigare gjorda uppskattningen av produktionen för 1950/51 och 1951/52. För dessa år ha de sakkunniga sålunda räknat med en produktion av 83 respektive 80 milj. kg. För år 1952/53 har i kalkylen upptagits samma äggproduktion som för är 1951/52 eller 80 milj. kg.

Äggpriset (svensk äggnotering med partihandelns månadsinköp som vägningstal) utgjorde 272 öre/kg år 1950/51. För år 1951/52 har priset med ledning av hittillsvarande noteringar och eu bedömning av den sannolika utvecklingen under återstoden av året uppskattats till 300 öre/kg. För år 1952/53 ha de sakkunniga räknat med ett pris av 330 öre/kg.

70*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Värdet av fjäderfäslakten har liksom i höstkalkylen 1951 beräknats med utgång från värdet år 1949/50 samt prisutvecklingen för slakthöns enligt Svenska ägghandelsförbundets noteringar. För åren 1951/52 och 1952/53 ha de sakkunniga räknat med en viss prishöjning sammanhängande med hl. a. de höjda priserna på kött.

Jordbrukets andel av äggproduktion och fjäderfäslakt har, liksom i den i höstas utförda kalkylen, ansetts utgöra 80 procent.

Beräkningarna av äggproduktionen och fjäderfäslakten sammanfattas i följande tablå.

. , Fjäderfäslak-

Aggproduktion, pris, Värde, milj. kr tens värde för

A r „ . milJ- kg , * öre/kg Totalt Jordbruket jordbruket,

Totalt Jordbruket 1 s rnilj_ kr

1950/51 ........ 83-0 66-4 272 225-8 180-6 16-9

1951/52 ........ 80-0 64-0 300 240-0 192-0 18'0

1952/53 ........ 80-0 64-0 330 264*0 211-2 20 0

Köttproduktionen.

År 1951/52. Med ledning av resultaten av den representativa husdjursräkningen den 1 juni 1951, den för tiden 1 juni—15 september 1951 beräknade slakten av kor samt en under samma tid antagen rekrytering har koantalet beräknats till 1 643 000 djur vid början av år 1951/52. Det totala antalet storboskap (oxar, tjurar, kor och ungnöt) har beräknats till 2 170 000 djur.

Rekryteringen av ungnötsgruppen under 1951/52 har beräknats till 392 000 djur. Slakten av storboskap har bedömts komma att uppgå till 480 000 djur (inkl. ca 5 700 storboskap, som i anledning av mul- och klövsjukan slaktats och nedgrävts). Antalet storboskap vid 1951/52 års slut beräknas sålunda sjunka med 88 000 djur till 2 082 000 djur. Härav beräknas 1 560 000 st utgöra kor.

Kalvantalet i september 1952 antages bli detsamma som i september 1951 eller 485 000 djur. Antalet under 1951/52 födda kalvar beräknas med ledning av medelkoantalet och kalvprocenten (91 procent)1 till 1 458 000 st. Härav beräknas 1 066 000 st komma att slaktas. Relationen mellan större och mindre kalv antages med ledning av förhållandena och utvecklingen under 1951 bli 43: 57 mot 40,5: 59,5 under 1950/51.

Slakten av får har uppskattats till 131 000 djur. Fårstammen minskar härvid ytterligare. Antalet slaktade hästar beräknas till 35 000 under 1951/52.

Vid beräkningen av köttproduktionens storlek under 1951/52 ha använts samma medelslaktvikter som för 1950/51.

Vid beräkningen av producentpriserna på slaktdjur av nötkreatur, häst och svin 1951/52 har man utgått från de för 1950/51 erhållna avräkningspriserna. Till dessa priser ha lagts de höjningar av baspriserna på kött och fläsk i partihandelsledet, som ägt rum mellan 1950/51 och 1951/52. Dessutom ha förändringarna mellan 1950/51 och 1951/52 i priserna på hudar samt organ, inälvor och slakterifett beaktats. De i slutet av februari 1952 gällande priserna på dessa produkter ha antagits gälla under återstoden av 1951/52. Hänsyn har även tagits till de förändringar i genomsnittspriserna jämfört med 1950/51, som blivit en följd av ändrad prisområdesindelning i början av 1951. Priserna ha vidare minskats med anledning av den kostnadsökning för slakterierna, som har uppkommit under loppet av 1950/51

1 Procenttalet 91 har framkommit genom jämförelse mellan antalet kalvar, som kommit till nyttig användning, och medelkoantalet under år 1950/51.

71*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

genom höjda löner och järnvägsfrakter och i början av 1952 genom ytterligare höjda löner och järnvägsfrakter samt ökade bilfrakter. De efter anförda tillägg och avdrag erhållna priserna för nötkreatur, häst och svin ha upptagits i kalkylen för 1951/52.

I fråga om fårkött har priset under 1951/52 med hänsyn till den hittillsvarande och sannolika framtida prisutvecklingen antagits bli 415 öre/kg, vilket i jämförelse med år 1950/51 innebär en ökning med 79 öre/kg.

Den storboskap, som i anledning av mul- och klövsjukan nedslaktats (nedslaktningen av kalv och får har varit relativt obetydlig), har vid inkomstberäkningen behandlats särskilt. Anledningen härtill är att jordbrukarna för dessa icke fått slaktdjurspriser utan erhållit ersättning av statsmedel till aktuella livdjurspriser. Med hänsyn härtill ha de i kalkylen upptagits till samma värde som i beräkningarna över kreaturskapitalets förändringar.

Resultaten av kvantitets- och värdeberäkningarna för tillvaratagna slaktdjur, värderade till slaktdjurspriser, ha sammanställts i följande tablå.

Av den i tablån redovisade storboskapsslakten utgöres ca 6 000 st av djur, som nedslaktats i anledning av mul- och klövsjukan och tillvaratagits. Skillnaden mellan livdjursvärde enligt kreaturskapitalberäkningen och slaktvärde för storboskap utgör 75 kr/st eller totalt 0,4 milj. kr. Antalet i anledning av mul- och klövsjukan nedslaktade och nedgrävda djur beräknas till ca G 000 st. Livdjursvärdet enligt kreaturskapitalberäkningen utgör 750 kr/st eller totalt 4,5 milj. kr. Dessa belopp (0,4 resp. 4,5 milj. kr) ha i samraandragstabellen inräknats i värdet av storboskapsslakten.

År 1952/53. Slakten av storboskap under 1952/53 har uppskattats till 430 000 djur. Rekryteringen av ungnötsgruppen har bedömts komma att uppgå till 390 000 djur, varvid storboskapsantalet minskar med 40 000 djur till 2 042 000 st vid 1952/53 års slut. Större delen av nedgången har beräknats komma på koantalet, som nedgår med 36 000 djur till 1 524 000 st. Ungdjursgruppen har däremot antagits minska obetydligt med hänsyn till den väntade uppgången i uppfödningen av ungdjur för slakt.

Kalvantalet i september 1953 antages oförändrat från september 19o2 eller 485 000 djur. Antalet under 1952/53 födda kalvar beräknas med ledning av medelkoantalet och kalvprocenten (91 procent) till 1 403 000 st. Härav beräknas 1 013 000 st till slakt. Relationen mellan större och mindre kalv antages 1952/53 bli densamma som 1951/52 eller 43:57.

Slakten av får har uppskattats till 115 000 djur. Antalet slaktade hästar uppskattas till 35 000 djur.

Vid beräkningen av köttproduktionens storlek under 1952/53 ha använts samma medelslaktvikter, som tidigare angivits för 1951/52.

Producentpriserna 1952/53 på slaktdjur av nötkreatur, häst och svin ha beräknats på samma sätt som priserna för 1951/52. Man har därvid utgått från de i slutet av februari 1952 gällande baspriserna på kött och fläsk i

Tillvaratagna slaktdjur, värderade till slaktdjurspriser.

72*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

partihandelsledet samt de vid samma tid gällande priserna på hudar samt organ, inälvor och slakterifett.

I fråga om fårkött har priset antagits bli 10 öre/kg högre än under 1951/52 eller 425 öre/kg.

Resultaten av kvantitets- och värdeberäkningarna ha sammanställts i följande tablå.

Fläskproduktionen.

Åren 1951/52 och 1952/53. Svinslakten 1951/52 beräknades i novemberkalkylen 1951 med ledning av antalet betäckta suggor under 1950/51 och kvoten mellan totalantalet producerade svin 1950/51 och motsvarande antal suggbetäckningar. Härvid erhölls ett antal slaktsvin för 1951/52 av 2 015 000 st med en total slaktvikt av 163,2 milj. kg. Antalet och totala slaktvikten var 5,1 respektive 3,9 procent lägre än under 1950/51. Förutsättningen för beräkningen var att representativiteten i suggbetäckningsstatistiken icke förändrats sedan 1949/50. Denna förutsättning synes emellertid icke längre föreligga. Sedan novemberkalkylen upprättades ha nämligen resultaten av svinräkningen i oktober 1951 blivit tillgängliga. En jämförelse mellan antalet grisar under 3 månader enligt svinräkningarna och häremot svarande antal betäckta suggor antyder att suggbetäckningsstatistiken under 1951 blivit ofullständigare än tidigare. Att så skulle vara fallet förefaller ej heller osannolikt med tanke på att statistiska centralbyrån under 1951 ej verkställde någon kontroll av betäckningsstatistiken i samband med granskningen av arealinventeringen och kreatursräkningen för 1950, vilket eljest skett under en följd av år.

Med hänsyn till vad som nu anförts ha sakkunniga ansett sig delvis böra utgå från annat material än vid beräkningen i novemberkalkylen.

Den marknadsförda slakten av svin har —- enligt preliminära beräkningar — under tiden september 1951 — februari 1952 i antal räknat varit nära 4 procent mindre än under motsvarande tid ett år tidigare. Till följd av en ökning i medelslaktvikten har emellertid samtidigt den marknadsförda fläskproduktionen varit praktiskt taget lika stor de båda åren. Enligt suggbetäckningsstatistiken skulle nedgången i antal ha utgjort ca 6,5 procent. För återstoden av 1951/52 (mars—augusti) antyder betäckningsstatistiken en minskning av ca 9,5 procent. Med hänsyn" till betäckningsstatistikens av allt att döma ökade ofullständighet har minskningen beräknats bli mindre.

Enligt svinräkningarna var antalet hushållssvin i oktober 1951 7,5 procent större än ett år tidigare, vilket antyder en ökning av hemslakten under 1951/52.

Den sammanlagda slakten av svin under 1951/52 kan enligt ovan anförda beräkningar anges till 2 055 000 djur. Tillämpas för den marknadsförda slakten en medelslaktvikt, som med 3 kg/st överstiger 1950/51 års (vilket, så långt tillgängliga uppgifter visa, varit fallet i år) och för hemslakten en medelvikt av 90 kg/st, erhålles en total fläskproduktion 1951/52 av 169,9 milj. kg eller praktiskt taget samma produktion som under 1950/51.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

73*

Svinslakten under 1952/53 ha de sakkunniga med hänsyn till bl. a. de höjda priserna på fläsk bedömt komma att öka med 5 procent jämfört med 1951/52. Därest denna ökning icke i sin helhet kommer till stånd under prognosåret får man räkna med att de kvantiteter köpkraftfoder som upptagits på kostnadssidan icke komma att helt förbrukas. Den ökning av svinkapitalet, som kan väntas under loppet av 1952/53 har som framgår av vad längre fram anföres i fråga om förändringarna i kreaturskapitalet av beräkningstekniska skäl icke kunnat upptagas som en inkomst för jordbruket.

Producentpriserna på svin under 1951/52 och 1952/53 ha beräknats i samband med priserna på nötkreatur och häst (jfr ovan). De sakkunniga ha härvid förutsatt att baspriset på fläsk i partihandelsledet 1952/53 kommer att ligga 34 öre/kg över basprisnivån före 17 mars 1952. Denna höjning svarar mot pristillägget på fläsk under 1951/52 (30 kr per gris), vilket förutsatts bli snarast avvecklat under hösten 1952.

Uppskattningarna av svinslaktens storlek under 1950/51—1952/53 ha sammanställts i följande tablå.

Antal

Å r slaktsvin,

1000 st

1950/51 ....... 2124

1951/52 ................. 2 055

1952/53 ................. 2 158

I den för 1951/52 beräknade sb tats i anledning av mul- och klö

ingår ca 15 000 svin, vilka nedslak-

Statliga pristillägg på fläsk.

Jämlikt Kungl. Maj :ts beslut 15 mars 1952 skall under 1951/52 enligt särskilda grunder utgå ett pristillägg av 30 kr per gris. Enligt beslutet beräknas jordbruket härigenom erhålla ett belopp av 52 milj. kr, vilket upptages som en särskild post i sammandragstabellen.

Särskild prishöjning på kött och fläsk.

Enligt Kungl. Maj :ts beslut 15 mars 1952 skola baspriserna på kött och fläsk höjas med 10 öre/kg. Härigenom tillföres jordbruket 15 milj. kr, vilket belopp upptages som en särskild post i sammandragstabellen.

Försäljning av militärhästar.

Åren 1950/51—1952/53. I samband med beräkningarna rörande husdjursantalets förändringar ha uppgifter inhämtats från militärmyndigheterna rörande beräknad försäljning och inköp av militärhästar. Resultatet av beräkningarna, vilka utförts på samma sätt som tidigare (se Kungl. Maj :ts prop. 267/1946, s. 116), framgår av följande sammanställning.

1950/51 1951/52 1952/53

74* Kungl. Maj.is proposition nr 236.

Tabell 5. Husdjursantalet den 15 september åren 1950—53, 1000-tal djur.

Tabell 6. Husdjursbest&ndets värde den 15 september åren 1950—53.

1 Exkl. inilitärhästar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236. 75*

Tabell 7. Översikt över jordbrukets inkomster åren 1930/51—1952 53.

Export av levande djur.

År 1950/51. Exporten av levande djur omfattade under 1950/51 1 205 nötkreatur och 8 svin till ett sammanlagt värde för jordbruket av 1,8 milj. kr.

Åren 1951/52—1952/53. Enligt vad som upplysts från lantbruksförbundet synes man med hänsyn till bl. a. mul- och klövsjukan och dess följdverkningar icke kunna räkna med någon export av nötkreatur eller svin

1 Inkl. värdet av de i anledning av mul- och klövsjukan ncdslaktade djuren (4 9 milj. kr).

76*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

under återstoden av 1951/52 och ej heller under 1952/53. Före mul- och klövsjukans utbrott hösten 1951, då exporten inställdes, utfördes 64 nötkreatur till ett värde för jordbruket av 0,i milj. kr. Någon nämnvärd export av hästar torde icke vara att räkna med under 1951/52 och 1952/53.

Ull.

Åren 1950/51—1952/53. Kvantiteterna ull ha liksom tidigare beräknats med ledning av antalet tackor. Medelpriset på ull inklusive statligt pristillägg (100 öre/kg) har med utgång från föreliggande noteringar för 1950/51 beräknats till 940 öre/kg. För 1951/52 och 1952/53 har räknats med ett medelpris av 630 öre/kg. Vid kalkyltillfället rådande priser, vilka gällt sedan september 1951, har härvid antagits bestå under resten av 1951/52 och under hela 1952/53.

Förändringar i kreaturskapitalet.

Åren 1950/51—1952/53. Antalet djur vid slutet av år 1950/51 har beräknats med utgång från resultaten av den representativa husdjursräkningen den 1 juni 1951 samt de sedvanliga korrigeringar, som erfordras för att erhålla antalet djur vid produktionsårets slut.

Hästantalets förändringar har som vanligt beräknats med ledning av betäckningsstatistik och antagen avgång ävensom beräknade försäljningar och inköp av militärhästar. I beräkningen har även antalet självdöda djur beaktats.

Förändringarna i nötkreatursantalet ha beträffande kor, ungnöt och kalvar behandlats i samband med beräkningarna rörande köttproduktionen. Antalet oxar och tjurar i september 1952 och 1953 har bibehållits oförändrat i förhållande till antalet i september 1951.

Antalet fargaltar och modersuggor i september 1952 och 1953 antages successivt öka i jämförelse med september 1951.

Tabell 8. Sammandrag av jordbrukets inkomster åren 1950/51— 1952 53, milj. kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

77*

Sedan våren 1950 har vid beräkningen av förändringarna i kreaturskapilalet räknats med djurpriser, vilka äro hänförliga till 1949 års prisförhållanden. I den nu föreliggande kalkylen ha kalkylsakkunniga insatt priser, som anknyta till det aktuella prisläget men som äro, liksom tidigare, försiktigt uppskattade.

Som framgår av tabell 6 beräknas husdjursbeståndets värde sjunka avsevärt under både 1951/52 och 1952/53. Å andra sidan har man emellertid att räkna med ett ökat pålägg av svin. Härigenom åstadkommes en ökad fläskproduktion, som representerar ett ökat värde, som icke kommer till synes i nuvarande kalkyl utan först senare.

Jordbrukets kostnader.

Arbetskostnader.

Lönestatistik och avtal. Vid upprättandet av vårkalkylen 1951 för bl. a. produktionsåren 1950/51 och 1951/52 funnos definitiva lönestatistiska uppgifter t. o. in. löneåret 1948/49. Framskrivningen av timförtjänsterna enligt nämnda lönestatistik kunde verkställas med beaktande av det nya löneavtal för lantarbetarna, vilket träffades i december 1950 och innebar en generell lönehöjning för samtliga lantarbetare med 25 öre per timme för ordinarie tid. Vidare beaktades i nämnda vårkalkyl verkningarna av den nya lagen om tre veckors semester. Inverkan härav på jordbrukets beräknade arbetskostnader medtogs i kalkylen fr. o. in. början av produktionsåret 1951/52.

Till höstkalkylen 1951 funnos lönestatistiska uppgifter även för löneåret 1949/50. Dessa gåvo till resultat en genomsnittlig beräknad timförtjänst, som med 3,66 öre översteg den i vårkalkylen 1951 genom framskrivning beräknade timförtjänsten för samma löneår.

I föreliggande kalkyl har beaktats lönehöjningen till lantarbetarna enligt avtal i mars 1952 för tiden januari—december samma år. Nämnda avtal innebär, att lantarbetarnas löner i genomsnitt ökats med ca 50 öre. Lönehöjningen är något olika för olika grupper av arbetare, men en vägning med de vägningstal, som tillämpas i jordbrukskalkylen ger till resultat en genomsnittlig höjning med 50,si öre per timme för ordinarie tid.

Löneutvecklingen enligt de senaste årens avtal framgår av följande översikt.

Lön för ordinarie tid enligt avtal; vägd timlön för manliga arbetare,

som fyllt 20 år.

Avtalsperiod

Vn —81/u 1949 Vx —*■/. 1950 Va —31/12 1950 Yl—31/i« 1951 Vi— 1952

Timlön, öre

171 19 17319 17717 202-17 252 68

Avtalet innehåller ändringar i fråga om extra ersättartjänstgöring, ersättning för vissa speciella arbetsuppgifter, ackordslöner etc., vilka icke helt överensstämma med den procentuella timlönestegringen för ordinarie tid. Avvikelserna gå i olika riktning. Vidare förekomma principiella förändringar, som i någon mån påverka de kostnadsmässiga konsekvenserna av avtalet. Här åsyftade omständigheter kommenteras närmare i det följande.

78*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Höjningarna av ackordslönerna äro genomsnittligt procentuellt sett lägre än höjningen av timlönen. Däremot räknar man med, att arbetsförtjänsten per timme vid ackord absolut sett kommer att öka lika mycket som timlönen. Som exempel kan nämnas, att ackordslönen för hässjning stiger med ca 20 procent samt för krakning och skylning av säd med ca 18 procent.

De extra ersättningarna för förberedelse- och avslutningsarbeten stiga starkare än timlönen eller med i runt tal 27 procent. Även lönen vid ersättartjänstgöring samt extra ersättning vid övertidsarbete stiger något starkare procentuellt sett än timlönerna. I fråga om extra ersättning vid övertid blir dock höjningen direkt beaktad vid nu tillämpad löneberäkning.

Vidare må omnämnas, att manliga arbetare mellan 18 och 20 år erhålla 5 öre lägre höjning av timlönen än de äldre manliga arbetarna, vilket icke direkt beaktas, då denna arbetarkategori icke ingår i hopvägningen av lönerna. I samma riktning verkar det förhållandet, att extra ersättning (60 öre per dag), som tidigare utgått, då »egentlig lantarbetare» tillfälligt kört traktor, borttagits i det nya avtalet. Båda dessa förändringar verka något sänkande på effekten av lönehöjningen. I motsatt riktning verkar det förhållandet, att man ur avtalet borttagit bestämmelsen om 7 timmar och 40 minuters arbetstid samt därmed sammanhängande fridagsbestämmelser. Härigenom beräknas antalet fridagar för omkring 25 procent av djurskötarna fr. o. in. juni 1952 öka från 39 till 52 per år, vilket medför ökade kostnader för ersättartjänstgöring.

Det nya löneavtalet innebär alltså vissa i olika riktning verkande förändringar, vars effekt svårligen kan beräknas. De kalkylsakkunniga ha ansett rimligt att mot varandra kvitta verkningarna av dessa.

Avtalet innehåller emellertid även nya bestämmelser i fråga om tid för arbetets igångsättande in. in. (arbetstiden räknas enligt det nya avtalet i vissa fall från den tid, då det egentliga arbetet igångsättes — d. v. s. arbetaren förflyttar sig vid vissa arbeten på egen tid till arbetsplatsen), vilka visserligen icke direkt påverka den betalda arbetstiden till enskilda anställda, men som minska arbetsvolymen, sådan denna framkommer i kalkylen. Exakta beräkningar över de ekonomiska verkningarna av nämnda förändring kunna icke åstadkommas. Vissa överslagsberäkningar ha utförts, vilka dock givit skilda resultat. Då de sakkunniga emellertid ansett, att förändringen bör beaktas, har med ledning av de utförda överslagsberäkningarna i avvaktan på närmare utredning gjorts ett avdrag på kostnadssumman med 20 milj. kr för helt år, vilket för år 1951/52 motsvarar 13,3 milj. kr.

Arbetsvolymen. Den bearbetning av grundmaterialet till den jordbruksekonomiska undersökningen, som ägde rum i samband med kalkylomräkningen hösten 1951 och som resulterade i en omräkning av arbetskraftsvolymen för 1946/47—1951/52, kommenteras utförligt i en särskild promemoria till nämnda höstkalkyl. Till den nu företagna omräkningen har något nytt material för belysande av arbetsvolymens utveckling icke förelegat. Uppgifterna om arbetsförbrukningen till den jordbruksekonomiska undersökningen kunde vid upprättandet av höstkalkylen 1951 delvis beaktas för bokföringsåret 1950/51. Fullständig bearbetning för detta år har ännu icke kunnat åstadkommas.

Beräkningarna i samband med höstkalkylen 1951 resulterade i att minskningen av arbetsvolymen fr. o. m. 1946/47 räknades till 2,94 procent per år mot tidigare 1,5 procent.

Med den procentuella årliga minskning av arbetsvolymen, som sålunda tillämpades i höstkalkylen 1951, erhölls för produktionsåret 1951/52 943,90 milj. arbetstimmar, räknat som fullgoda manstimmar. Emellertid gjordes

Kuiujl. Maj. ts proposition nr 236.

79*

ett tillägg med 0,76 procent på arbetsvolymen under det nämnda produktionsåret med hänsyn till den förskjutning i relationen mellan löner till män och kvinnor, som ägt rum i 1951 års lantarbetaravtal. Efter detta tilllägg erhölls en arbetsvolym för 1951/52 av sammanlagt 951,07 milj. timmar.

Då inget nytt material föreligger räknas för prognosåret alltjämt med samma minskningstakt som i höstkalkylen 1951. Nedskrivningen av arbetsvolymen med procenttalet 2,94 har gjorts med utgångspunkt från den arbetsvolym (943,90 milj. timmar), som erhölls före tillägget med hänsyn till den förändrade lönerelationen. Härvid erhålles för produktionsåret 1952/53 en sammanlagd arbetsvolym av 916,15 milj. timmar. Eftersom den i höstkalkylen 1951 beaktade förändringen i relationen mellan löner till män och kvinnor alltjämt är bestående har ett tillägg med 0,76 procent på arbetsvolymen gjorts även för produktionsåret 1952/53. Den totala arbetsvolymen för nämnda år blir efter denna korrigering 923,n milj. timmar.

Timlöner. Arbetskostnaderna ha hittills framräknats som en produkt av antal manstimmar och genomsnittliga timförtjänster till manliga lantarbetare enligt socialstyrelsens lönestatistik. På grund av att lönestatistiken framkommer först i efterhand, har i prognosberäkningarna gjorts en framskrivning av timförtjänsterna enligt socialstyrelsens lönestatistik med hänsyn till avtalslönens utveckling. Vid de senaste kalkyltillfällena har dock eu viss omläggning företagits, i det att avtalslönerna för de aktuella kalkylåren helt enkelt uppräknats med en faktor, den s. k. »överbetalningsfaktorn», vilken uttrycker förhållandet mellan observerade timförtjänster enligt lönestatistiken och avtalslöner för ordinarie tid under en följd av år. Den senaste kända »överbetalningsfaktorn», som tillämpades vid framräkningen i höstkalkylen 1951, var 1,064 i genomsnitt för 1945/46—1949/50.

För att om möjligt förenkla arbetskostnadsberäkningen och undvika de relativt besvärliga korrigeringarna i efterhand, verkställde de sakkunniga i samband med vårkalkylen 1951 en närmare undersökning angående relationerna mellan observerade timförtjänster och avtalslöner. Ifrågavarande undersökning resulterade i ett förslag från de kalkylsakkunniga, att arbetskostnadsberäkningarna i samband med övergång till nytt basår fr. o. in. det nya basåret skulle grundas på avtalslöner.

De sakkunnigas förslag, som behandlas i Ivungl. Maj :ts prop. 207/1951 (s. 183—189) innebar, att semesterersättning och vissa andra avtalsstipulerade extraförtjänster skulle läggas till avtalslönen för ordinarie tid. Det ansågs emellertid lämpligt att härvid endast räkna med de avtalsstipulerade tillägg, vilkas effekt med tillräcklig säkerhet kunde beräknas. I den jämförelse mellan timförtjänster enligt lönestatistiken och avtalslöner för ordinarie tid, som redovisas i vårkalkylen 1951, gjordes därför endast tilllägg till avtalslönen med hänsyn till semesterersättning och övertidsersättningar. Semesterersättningens inverkan beräknades i form av ett tillägg med 4,2 procent av avtalslönen för samtliga arbetare t. o. in. 1950/51 samt för 1951/52 med 6,4 procent. Tillägget gjordes på den genomsnittliga lönen efter hopvägningen.

Beräkningen av övertidsersättningen (tillägget utöver ordinarie lön vid övertidsarbete) gjordes med utgångspunkt från uppgifter om övertid i procent av arbetad tid för arbetare med kollektivavtal enligt socialstyrelsens lönestatistik. Övcrtidsprocenten beräknades på grundval av uppgifter för eif antal år till 2,7. Den genomsnittliga övertidsersättningen per timme beräknades genom sammanvägning av avtalsmässig extra ersättning i öre per timme vid övertidsarbete under å ena sidan vardagar samt å andra sidan lördagar och helgdagsaftnar samt vid nattarbete. Härvid gavs viktstalet 1 åt den sistnämnda gruppen av övertidsarbete, medan övertidsersättningen un-

BO*

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

der vardagar gavs viktstalet 6. Beräkningen har nu fullföljts på grundval av övertidsprocenten enligt lönestatistiken för år 1950. övertidsprocenten har under de senaste åren varit:

1948 .......................... 2-4

1949 .......................... 3 0

1950 .......................... 4 1

Medeltal....................... 3 2

Övertidsersättningen i öre per timme har varit:

Lördagar och helgdagsaftnar samt vid Vardagar nattarbete

1948 ............... 90 60

1949 ............... 90 60

1950 ............... 90 60

1951 ............... 110 70

1952 ............... 140 90

Med utgångspunkt från övertiden i procent av arbetad tid och extra ersättning per timme beräknas övertidsersättningen nu liksom i vårkalkylen 1951 utslagen på all arbetad tid. Den i vårkalkylen 1951 redovisade beräkningen införes i följande tablå jämte komplettering för produktionsåret 1952/53.

Sammanställning rörande arbetsförtjänst per timme för lantarbetare 1948/ 49—1952/53 enligt avtalslön inkl. vissa avtalsstipulerade tillägg. Samtliga vården i öre/tim.

övertidsers.

Kostnadssummor. I tabell 9 redovisas beräkningen av jordbrukets arbetskostnader. .1 tabellen redovisas även beräkningen enligt höstkalkylen 1951.

Kostnaderna för produktionsåret 1950/51 ha beräknats till 2 005,8 milj. kr med utgångspunkt från timförtjänst enligt lönestatistiken. Beräkningen på grundval av avtalslönerna inklusive tillägg för semester- och övertidsersättningar ger till resultat en kostnadssumma av 1 986,6 milj. kr. För produktionsåren 1951/52 och 1952/53 har beräkning enligt den tidigare tilllämpade principen icke utförts. Med utgångspunkt från avtalslön inklusive tillägg erhålles 2 413,7 milj. kr för år 1951/52 samt 2 510,5 milj. kr för år 1952/53. I hittills anförda summor är den inledningsvis omnämnda korrigeringen för ändrade förhållanden i fråga om arbetstidens början icke utförd. Efter avdrag med 13,3 respektive 20,o milj. kr för åren 1951/52 och 1952/53 erhålles:

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

81*

1951/52............ 2 400'4 milj. kr

1952/53............ 2 490-5 » »

Den nu tillämpade beräkningen ger alltså absolut sett en kostnadssumina, som för år 1950/51 är 19,2 milj. kr lägre än enligt lönestatistiken. Skillnaden har emellertid ingen inverkan på den indexmässiga utvecklingen av arbetskostnaderna för åren efter det nya basåret, enär avtalslönen i båda fallen är avgörande för denna.

Tabell 9. Beräkning av Jordbrukets arbetskostnader.

Kapitalkostnader.

Grundlörbättrlngar, avskrivning och underhåll.

Kostnaderna för grundförbättringar ha alltsedan vårkalkylen 1947 redovisats enligt grunder, som angivits av de sakkunniga för utredning om rationaliseringens inverkan på jordbrukets arbetskostnader m. m. Senaste vårkalkyl har nu justerats med hänsyn till lönehöjning till lantarbetarna fr. o. m. januari 1952, prisutvecklingen för tegelrör samt förändringen i de från staten utbetalade bidragen.

Löneutvecklingens inverkan på kostnaderna för grundförbättringar har tidigare beaktats på grundval av observerade timförtjänster enligt socialstyrelsens lönestatistik. Då emellertid i samband med övergången till nytt basår beräkningen av jordbrukets arbetskostnader i föreliggande kalkyl baserats på avtalslöner, har det ansetts lämpligt att samtidigt övergå till avtalslöner som beräkningsunderlag även i fråga om kostnaderna för grundförbättringar. Eftersom beräkningen av grundförbättringskostnaderna göres genom framskrivning med index av en viss arbets- respektive material- 1

1 Avdrag har här icke gjorts med hänsyn till ändrad tid för arbetets början. 6* Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 236.

82*

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

kostnad per ha, påverkas icke resultatet genom omläggningen. Denna innebär blott en förenkling av beräkningsmetodiken.

Då sannolikt en betydande del av grävningsarbetet vid täckdikning numera utföres maskinellt, kan på grund därav den verkliga kostnadsutvecklingen avvika från den här under förutsättning av handgrävning beräknade. De sakkunniga ha för avsikt att närmare undersöka detta förhållande.

Täckdikningskostnader. Mellan vårkalkylen och höstkalkylen 1951 inträffade en del prisstegringar på tegelrör, medan priserna sedan höstkalkylen varit oförändrade. Kostnaderna för underhåll och avskrivning av täckdiken, som för 1951/52 i vårkalkylen uppgingo till 10,59 milj. kr, beräknas n,u för nämnda år till 13,85 milj. kr. För prognosåret beräknas en kostnad av 14,34 milj. kr.

Som omnämndes i höstkalkylen 1951 uppgingo de under 1950/51 utbetalda statliga bidragen för täckdikning till 0,58 milj. kr. I nämnda kalkyl påvisades även det dåliga samband, som råder mellan bidragsbeviljade och utförda arbeten. Då någon ledning för bedömandet av täckdikningsverksamhetens kommande omfattning knappast kan fås genom de av lantbruksstyrelsen beviljade bidragsbeloppen, ha de sakkunniga tillämpat den konstaterade summan för utbetalda statliga bidrag under 1950/51 även för 1951/52 och 1952/53.

Kostnader för underhåll av större öppna diken. Längden av underhållskrävande öppna avloppsdiken har liksom i vårkalkylen 1950 och 1951 hållits oförändrad. Orsaken härtill diskuteras närmare i Kungl. Maj:ts prop. 207/1951 (s. 190).

Sammandrag över jordbrukets kostnader för grundförbättringar redovisas i tabell 10, där även avdrag gjorts för de statliga bidragen.

Tabell 10. Jordbrukets kostnader lör grundförbfittringar. Värdetal i milj. kr.

Ekonomibyggnader, avskrivning och underhåll.

Kostnaderna för avskrivning och underhåll av ekonomibyggnader ha fr. o. m. vårkalkylen 1948 beräknats i enlighet med anvisningar efter särskild undersökning av de sakkunniga för utredning om rationaliseringens inverkan på jordbrukets arbetskostnader m. m. Beräkningsmetodiken innebär framräkning av en i den speciella utredningen fastslagen kostnadssumma av 123,5 milj. kr för avskrivning och underhåll av jordbrukets ekonomibyggnader 1946. Framräkningen verkställes så långt möjligt enligt utvecklingen av ett riksindex för ekonomibyggnadskostnader utarbetat inom Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader (SFL). Beräkningen behandlas relativt utförligt i vårkalkylen 1948 (Kungl. Maj :ts prop. nr 275/ 1948).

I föreliggande kalkyl har dock liksom i höstkalkylen 1951 gjorts ett tillfälligt avsteg från tidigare beräkningsmetodik, och beräkningarna ha utförts enligt två alternativ. Det ena av dessa ansluter sig helt till den sedan

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

83*

1948 använda metodiken, medan det andra innebär ett avsteg från denna. I detta andra alternativ ha nämligen priserna på trävaror fått följa prisutvecklingen för andra materialier än trävaror. Angående motiven till denna nya beräkningsmetodik hänvisas till en närmare diskussion i texten till höstkalkylen 1951, som alltjämt får anses vara aktuell. Sålunda håller sig priset på trävaror fortfarande på samma höga nivå som under hösten 1951, vilket framgår av följande tablå över indextal för trävaror, vilka omräknats med januari 1950 som bas.

Index för trävaror, januari 1950 = 100

1950 Januari.... 100 0 1951 Januari.... 174-6 1952 Januari.... 226-7

I följande översikt visas lantbruksförbundets (SL:s) prisindex med 1946 som bas, dels för trävaror, dels för allt byggnadsmaterial enligt de båda beräkningsmetoder, som omnämnts i det föregående.

SL:s prisindex för byggnadsmaterial.

År Trävaror

1946 .............. 100 0

1947 .............. 109-4

1948 .............. 124-0

1949 .............. 128-9

1950 .............. 159-8

1951 .............. 277-8

1952 .............. 292-3

1953 .............. 292 3

Vid framskrivningen av SL:s index för byggnadskostnader för produktionsåren 1951/52 och 1952/53 har förutsatts en lönehöjning från 1 april 1952 med 8 procent av förut utgående lön till byggnadsarbetare. Vidare har lönehöjningen till lantarbetarna från den 1 januari 1952 beaktats.

Den gängse framskrivningen av SFL:s index enligt utvecklingen av lantbruksförbundets månadsindex för byggnadskostnader har utförts enligt de båda alternativen.

84*

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Framskrivning av SFL:s index med SL:s index.

År

SFL:s index 1935/37 = 100

SL:s index

1951 = 100 1949 = 100 I II

SFL:s index framskriven med SL:s index I II

1938 .......... 109-9

1939 .......... 113-7

1946 .......... 181-6

1947 .......... 193-7

1948 .......... 205-1

Framskrivning av kostnaderna. Med tillämpande av de båda olika alternativen har på vanligt sätt verkställts framskrivning av den kostnadssumma, som genom inventering och särskilda beräkningar fastställts för år 1946.

Tabell 11. Framskrivning av 1946 års kostnadssumma med SFL:s index.

Vid beräkningsmetod I, d. v. s. då priserna på trävaror tillåtas att i sin helhet slå igenom i beräkningarna, erhålles nu en kostnadsstegring av 46,7 milj. kr för 1951/52 jämfört med vårkalkylen 1951. För prognosåret är kostnaden enligt samma beräkningsmetod 7,7 milj. kr högre än för 1951/52.

I alternativ II, där prisstegringen på trävaror fr. o. m. januari 1950 endast tillåtits slå igenom i samma mån som övriga materialprisstegringar, erhålles en kostnadssumma för prognosåret, som överstiger 1951/52 års kostnad enligt samma beräkningsmetod med 7,4 milj. kr.

Kostnaderna enligt alternativ II understiga motsvarande kostnader enligt alternativ I med för 1951/52 46,o milj. kr och för 1952/53 46,3 milj. kr.

De sakkunniga vilja med hänsyn till i höstkalkylen 1951 anförda överväganden förorda att i den nu aktuella kalkylen liksom i höstkalkylen 1951 för ekonomibyggnader inräknas kostnadssummor enligt alternativ II.

1 Prisutvecklingen för trävaror har i alternativ II fr. o. m. 1 januari 1950 fått följa prisutvecklingen för övriga materialier.

Knngl. Maj.ts proposition nr 236.

85*

Siloanläggningar. Tidigare har under rubriken »Ekonomibyggnader» redovisats en särskild post för siloanläggningar. Utvecklingen av silovolymen bar emellertid icke kunnat tillfredsställande klarläggas, och vid de senaste kalkyltillfällena har volymen hållits konstant. Eu undersökning, som nu företagits angående silokostnaderna, ger vid handen, att den årliga kostnadssurainan torde ligga i närheten av 2 milj. kr. Det har dock icke varit möjligt att med tillräcklig säkerhet fastställa volymen. Då dessutom kostnadsposten i fråga icke är av nämnvärd betydelse för totalkostnadernas utveckling ha de sakkunniga uteslutit densamma i avvaktan på besked om silovolymen i 1951 års jordbruksräkning.

Maskiner och redskap, avskrivning och underhåll.

Åren 1948/4-9—1952/53. Beräkningarna av kostnaderna för avskrivning och underhåll av maskiner och redskap ha fr. o. m. vårkalkylen 1948 utförts enligt de principer, som utarbetats av de sakkunniga för utredning rörande frågan om rationaliseringens inverkan på jordbrukets arbetskostnader in. in. Detta innebär, att avskrivningskostnaderna beräknas med utgångspunkt från kända årliga inköpskostnader enligt en 15-årig avskrivningsplan samt med tillämpning av återanskaffningsvärdeprincipen. Vad underhållskostnaderna beträffar innebär de sakkunnigas metod kostnadsberäkning genom framskrivning av senaste kända kostnadssumma enligt deklarationsundersökningen.

Avskrivningskostnader. Vid upprättandet av vårkalkylen 1951 tillämpades för avskrivningsberäkningen resultaten av undersökningar över jordbrukets inköp av nya maskiner och redskap under år 1950. Dessa undersökningar voro i fråga om traktorerna definitiva men för övriga maskiner och redskap preliminära. Undersökningen över jordbrukets anskaffning av andra maskiner och redskap än traktorer under 1950 har emellertid sedermera slutförts, och definitiva siffror kunde tillämpas i höstkalkylen 1951. Till nämnda kalkyl gjordes även en preliminär undersökning angående inköpen av traktorer under 1951. På grundval av denna räknades i höstkalkylen 1951 med att jordbrukets inköp av nya traktorer under 1951 uppgick till 13 000. Den nu tillgängliga definitiva undersökningen visar, att traktoranskaffningen under nämnda år var större.

Till de nu utförda beräkningarna av avskrivningssummornas storlek hn företagits undersökningar rörande dels jordbrukarnas inköp av traktorer under 1951, som i det föregående omnämnts, dels inköpen av övriga i avskrivningsberäkningen medtagna grupper av maskiner och redskap under samma år. Dessa undersökningar ha utförts enligt samma principer som under de närmast föregående åren. Uppgifter ha sålunda inhämtats från kända tillverkare och importörer av lantbruksmaskiner och redskap om värdet (beräknat i det pris jordbrukarna betalat) av försäljningen år 1951. Undersökningen över traktorinköpens storlek har kunnat definitivt slutföras, under det att inköpen av övriga maskiner och redskap ännu endast preliminärt kunnat fastställas.

Liksom vid tidigare undersökningar har nu konstaterats ett antal nya tillverkare och importörer, vilka påbörjat sin verksamhet under 1950 och 1951.

I de undersökningar om jordbrukets inköpskostnader för maskiner och redskap, som här omnämnts, ingår icke värdet av mjölktransportkärl. Inköpskostnaderna för dessa undersökas separat, varvid uppgifter inhämtas från tillverkare och importörer, varefter borträknas den del av inköpskostnaderna, som bestritts av andra än jordbruket (främst mejeriföreningarna). Denna inventering har för 1951 liksom tidigare utförts i samarbete med Svenska mejeriernas riksförening.

86*

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

Beträffande de utförda undersökningarna om maskininköpen skall i det följande lämnas vissa uppgifter.

Undersökningen angående inköpen av traktorer har under tidigare år endast avsett de traktorer, som försålts till jordbrukare. I den nu utförda undersökningen för 1951 ha uppgifter inhämtats över traktorförsäljningen till å ena sidan jordbrukare samt å andra sidan armén, industrier, väg- och gatuförvaltningar, rena skogsbruk m. in. Beträffande de mindre traktorerna, vilka delvis användas i trädgårdsbruk, har begärts och erhållits särskild redovisning över försäljningar till jordbrukare respektive trädgårdsodlare. Denna utökade redovisning har begärts för att med säkerhet undvika, att avskrivningsberäkningen belastas med traktorer försålda för andra ändamål än jordbruk.

Jordbrukets inköp av traktorer har under 1951 nått sin hittills största omfattning vad beträffar såväl antal som inköpssummomas storlek. Totalt har enligt ingångna uppgifter under 1951 försålts 13 858 traktorer till jordbrukare, däri icke inräknat ett antal mindre s. k. trädgårdstraktorer (ca 100 st), vilka försålts till jordbrukare. I följande tablå redovisas jordbrukarnas inköp av traktorer under de sex senaste åren.

Jordbrukarnas inköpskostnader för traktorer, som 1950 utgjorde 120,s milj. kr (exkl. dragbilar) stego under 1951 till 141,7 milj. kr. I detta belopp inkluderas även det hundratal småtraktorer, som försålts till jordbrukare, men som icke ingå i ovanstående tablå. Någon anskaffning av dragbilar har icke räknats med under 1951.

För prognosberäkningen har som vanligt måst göras en uppskattning av traktorinköpen under ett år, i detta fall kalenderåret 1952. Det har räknats med att antalet nyinköpta traktorer under detta år skall stanna vid 10 000, vilket skulle innebära en minskning med omkring 3 900 jämfört med 1951.

Beträffande övriga maskiner och redskap har i det föregående omnämnts, att undersökningen av inköpens storlek 1951 ännu icke slutförts. Uppgifter ha emellertid hittills ingått från företag, som 1950 representerade 92,i procent av den totala inköpssumman till jordbruket. I avskrivningsberäkningen har nu upptagits jordbrukets inköpskostnader för maskiner och redskap enligt aktuella uppgifter så långt dylika föreligga samt för de återstående firmorna samma belopp, som dessa redovisade 1950. Inköpssummorna äro följande.

Enligt hittills ingångna uppgifter för 1951 .................... 142-5 milj. kr

Försäljning under 1950 från företag, som hittills icke lämnat

uppgifter för 1951........................................ 10 9 » »

Preliminär summa för 1951 153'4 » »

Den totala redovisade inköpssumman för maskiner och redskap exklusive traktorer under 1950 var 138,7 milj. kr. Redan de hittills ingångna uppgifterna för 1951 överstiga sålunda denna summa.

För 1952 har räknats med inköp av andra maskiner och redskap än traktorer till samma volym, som nu preliminärt beräknats för 1951.

Kungl. Maj. ts proposition nr 236. 87*

Inköpskostnaderna för mjölktransportkärl under 1951 äro avsevärt lägre än under 1950.

I följande tablå anges de i det föregående diskuterade resultaten av olika undersökningar av jordbrukets inköpskostnader för traktorer, andra maskiner och redskap samt mjölktransportkärl. Liksom i de tidigare årens undersökningar saknas uppgifter i fråga om jordbrukets inköp av vagnar, kälkar och seldon, pumpar och hydroforer, elektriska motorer, äggkläckningsmaskiner och andra utrustningsdetaljer till hönshus in. m. Här nämnda inventarier ha hittills icke kunnat redovisas i enkätundersökningarna och ligga för samtliga år utanför avskrivningsberäkningarna.

Ehuru inköpssummorna för andra maskiner och Tedskap än traktorer under 1951 äro större än 1950, är inköpsvolymen under 1951 lägre, ökningen av det nominella beloppet står alltså helt i samband med prisstegringar.

I följande tablå anges inköpssummorna under de fem senaste åren, reducerade till 1938 års prisläge, i jämförelse med de redovisade inköpssummorna för 1938. (Värdetal i tusental kronor.)

Övriga maskiner

Volymökningen för traktorerna är lägre än den, som erhålles vid jämförelse mellan antalet nyanskaffade traktorer under 1950 respektive 1951. Detta torde stå i samband med, att de under 1951 anskaffade traktorerna genomsnittligt varit mindre eller av annan standard än de, som anskaffades 1950. Efter sammanslagning av inköpssummorna i 1938 års prisläge för traktorer resp. övriga maskiner och redskap m. m. erhålles en volymindex ay 203,i för 1951 (1938 = 100). Motsvarande tal 1950 var 266,3. Det förefaller alltså, som om inköpsvolymen totalt sett skulle ha nått sin kulmen under 1950.

På grundval av de nu tillgängliga, delvis preliminära uppgifterna om maskininköpens storlek under 1951 samt med hänsyn till omnämnda upp-

1 Preliminärt — 5 Exkl. dragbilar, som betingat 5 75 milj. kr.

88*

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

skattningar av inköpen under 1952 har avskrivningsberäkningen justerats och framförts t. o. in. 1952/53. Avskrivningskostnaderna redovisas för vissa år i följande tablå.

Avskrivningskostnader i 1 000-tal kr beräknade å återanskaffningsvärde för

För produktionsåret 1951/52 uppgå de nu beräknade avskrivningskostnaderna till 164,6 milj. kr mot 139,i milj. kr enligt vårkalkylen 1951. För produktionsåret 1952/53 uppgår avskrivningskostnaderna till 178,o milj. kr.

Underhållskostnader. Kostnaderna för underhåll av maskiner och redskap beräknas genom framskrivning med utgångspunkt från storleken av dessa kostnader för hela jordbruket enligt deklarationsundersökningen. Beräkningen på grundval av deklarationsundersökningen har tidigare endast avsett gårdar med mera än 2 ha åkerjord. I samband med övergången till nytt basår har emellertid nu (liksom redan förut för elkostnaderna) inkluderats beräknade underhållskostnader vid brukningsdelar under 2 ha. Härvid har liksom för elkostnaderna räknats med samma kostnad per ha för de minsta brukningsdelarna som vid gårdar inom storleksgruppen 2—5 ha.

Vid upprättandet av vårkalkylen 1951 funnos uppgifter enligt deklarationsundersökningen t. o. in. 1949. Uppgifterna för nämnda år voro emellertid preliminära.

I samband med nu utförd beräkning har funnits tillgängliga dels definitiva siffror enligt bearbetningen av deklarationsmaterialet för 1949, dels preliminära siffror för 1950.

Framskrivning av kostnadssummorna enligt deklarationsundersökningen för de aktuella kalkylåren har tidigare gjorts med hänsyn till utvecklingen av reservdelspriserna samt timförtjänster till arbetare vid reparationsverkstäder. Till höstkalkylen 1951 erhöllos emellertid uppgifter från priskontrollnämnden över verkstadstaxornas utveckling fr. o. in. 1948. Index över utvecklingen av timförtjänsterna vid reparationsverkstäder ersattes därför i nämnda kalkyl med index över verkstadstaxornas utveckling. (Uppgifterna över verkstadstaxorna avse den vid reparationsarbeten debiterade ersättningen per manstimme för olika dyrorter.) Speciell hänsyn togs till det förhållandet, att samtliga verkstäder nu anses tillgodogöra sig de tillåtna högsta taxorna, under det att en viss del av verkstäderna tidigare icke tillfullo utnyttjade maximitaxorna.

Den senast beslutade höjningen av verkstadstaxorna medgavs att gälla fr. o. in. 1 februari 1951. De då beslutade taxorna ligga i medeltal 20,8 procent högre än medeltalet för år 1948. Ansökningar om medgivanden av taxehöjningar vid verkstäderna ligga f. n. inne hos statens priskontrollnämnd. Den främsta motiveringen för dessa ansökningar är det nya löneavtalet

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

89*

för verkstadsarbetarna. I föreliggande beräkning av underhållskostnaderna för maskiner och redskap har verkställts framskrivning av index för verkstadstaxorna enligt anvisningar från priskontrollnämnden. Enligt beräkningar inom priskontrollnämnden har till den tillämpade procentuella stegringen av verkstadstaxorna lagts två enheter med hänsyn till de i det föregående omnämnda förhållandena i fråga om verkstädernas utnyttjande av de fastställda maximitaxorna.

Priserna på reservdelar ha sedan 1950 stigit med 24,2 procent. I följande tablå visas utvecklingen av vägd index för reservdelar och verkstadstaxor (0,60 X index för verkstadstaxor -j- 0,4o X prisindex för reservdelar).

I samband med att i höstkalkylen 1951 en annan index tillämpades än tidigare för framskrivningen av kostnadssumman enligt deklarationsundersökningen beaktades även, att detta påverkar den faktor, som användes för beräknandet av inverkan på underhållskostnaderna genom den alltjämt fortgående ökningen av maskinparkens volym. Framskrivningen av kostnadssumman för 1950 i enlighet med vad i det föregående anförts samt med hjälp av de i föregående tablå angivna indextalen för reservdelspriser och verkstadstaxor redovisas i följande översikt, där de framräknade kostnadssummorna för kalenderår även omräknats till produktionsår (värdetal i milj. kr).

År

1949 (1948/49)

1960 (1949/50)

1961 (1960/61)

1962 (1951/52) 1953 (1952/53)

Sammandrag. Totalkostnaderna för avskrivning och underhåll av maskiner och redskap redovisas i tabell 12.

Tabell 12. Sammandrag av avskrivnings- och underhållskostnader ISr maskiner

oeh redskap, milj. kr.

90*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

De totala kostnaderna för maskiner och redskap uppgå enligt beräkningarna till 332,4 milj. kr 1951/52 samt 359,5 milj. kr 1952/53. Kostnadssumman för prognosåret är alltså 27,i milj. kr högre än den nu beräknade kostnaden för 1951/52.

Elektricitet.

Åren 1949/50—1952/53. Beräkningen av jordbrukets kostnader för elektricitet utföres genom framskrivning av senaste kända kostnadssumma enligt deklarationsundersökningen med hjälp av en faktor, som representerar den genomsnittliga procentuella stegringen av dessa kostnader under de tre senaste år, för vilka uppgifter finnas tillgängliga. I vårkalkylen 1951 räknades med den stegring, som erhölls i medeltal för 1947—1949.

I samband med nu upprättad kalkyl ha definitiva uppgifter enligt deklarationsundersökningen kunnat erhållas för 1949 samt preliminära uppgifter enligt samma undersökning för 1950. Den definitiva uppgiften för 1949 avviker obetydligt från den tidigare angivna preliminära. För 1950 visar deklarationsundersökningen en ökning av elektricitetskostnaderna med 3,5 milj. kr. Kostnaderna för de aktuella produktionsåren visa därför en viss stegring, då framräkning nu verkställes med utgångspunkt från de kända kostnaderna 1950. Beräkningsresultaten enligt i det föregående diskuterad framskrivning redovisas i följande sammanställning.

Kostnadssumma enligt deklarationsundersökningen med framräkning för senare är,

År milj. kr

Efter upprättandet av vårkalkylen 1951 ha inträffat tvenne förändringar, som verka höjande på elkostnaderna och som icke kan förutsättas vara inkluderade i den redovisade framskrivningen, nämligen höjning av energioch grundavgifterna samt införandet av 10 procent elskatt under budgetåret 1951/52.

Inverkan av höjda energi- och grundavgifter. Under början av 1951 medgav priskontrollnämnden höjning av avgifterna för elektrisk energi. Denna avsågs kunna träda i kraft den 1 april samma år. Den medgivna höjningen verkade olika vid olika taxor. En närmare redogörelse härom finnes intagen i text till höstkalkylen 1951.

Eftersom denna höjning i huvudsak gäller endast energiavgiften, kan procenttalet icke direkt tillämpas för beräkning av stegringen i jordbrukets elkostnader. Inom priskontrollnämnden har emellertid beräknats, att den genomsnittliga höjningen av eltaxorna per den 1 april för jordbrukets del uppgår till 9 procent räknat på de totala kostnaderna (grundavgift + energiavgift). I föreliggande kalkyl har räknats med denna höjning fr. o. m. den 1 april 1951.

Senare medgavs emellertid en höjning även i fråga om grundavgifterna. Denna beräknas ha trätt i kraft den 1 juli 1951. Tillsammans beräknas de 1

1 Medeltal av kostnadssummorna för åren 1938 och 1940.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

91*

båda höjningarna medföra en ökning av jordbrukets elkostnader med 15 procent. I kalkylen har sålunda räknats med en höjning av 9 procent fr. o. m. den 1 april 1951 samt med ytterligare 5 procent höjning fr. o. in. 1 juli samma år.

Inverkan av elskatt. Med anledning av riksdagens beslut om skatt på elektrisk kraft fr. o. in. den 20 juni 1951 har i den föreliggande beräkningen liksom i höstkalkylen 1951 beaktats även den kostnadsstegring, som föranledes härav. Elskatten utgår med exakt 10 procent av erlagda kraftavgifter för högspänd ström, som dock huvudsakligen förbrukas inom storindustrien och till järnvägsdrift, samt med 1 öre per kilowattimme för lågspänd ström till andra ändamål — däribland jordbruket. Den sistnämnda skattesatsen motsvarar emellertid omkring 10 procent av det genomsnittliga priset på lågspänd ström, vilket även förutsatts i kalkylsakkunnigas beräkning. Då föreliggande beslut om elskatt endast avser budgetåret 1951/52, har merkostnad på grund härav endast räknats för denna tid.

De totala elektricitetskostnaderna efter justering med hänsyn till taxehöjningar och elskatt redovisas i tabell 13.

Tabell 13. Jordbrukets kostnader lör elektricitet Inkl. elskatt och höjda

energiav gifter.

Räntekostnader.

Åren 1950/51—1952/53. De sakkunniga för utredning av rationaliseringens inverkan på jordbrukets arbetskostnader in. in. behandlade i sitt betänkande (SOU 1950: 29, s. 92 ff och 290 ff) frågan om en omläggning av den som ett led i de tidigare beräkningarna ingående fördelningen av lantbrukskapitalet på eget kapital och lånekapital och det därmed sammanhängande spörsmålet om lämpliga räntesatser. Kommitténs förslag i nu berörda frågor anknöt i stort sett till förut tillämpat beräkningssätt. Vissa skäl syntes emellertid tala för att man vid en övergång till nytt basår borde pröva frågan om en enhetlig räntesats för lantbrukskapitalet i dess helhet.

Kalkylsakkunniga dryftade frågan i samband med upprättandet av normkalkylen våren 1951 samt diskussionen av övergång till nytt basår (Kungl. Maj :ts prop. 207/1951, s. 200 ff). Kalkylsakkunniga ansågo det, på grundval av härvid redovisade överväganden, lämpligt att vid övergång till en ny basperiod använda följande metod såsom mest ägnad att återspegla utvecklingen av räntan på lantbrukskapitalet. Lantbrukskapitalet fördelas på tre lika delar. På den första av dessa tillämpas den effektiva hypoteksräntan, på den andra delen samma ränta med tillägg av 0,5 procentenheter samt på den tredje delen räntan på borgens- och växellån. Kalkylsakkunniga ha i de förevarande beräkningarna använt denna metod.

92*

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Beräkningarna av jordbrukets räntebärande lantbrukskapital ha skett med tillämpning av den metod, som på sin tid föreslogs av de sakkunniga för utredning av frågan om rationaliseringens inverkan på jordbrukets arbetskostnader m. in. (Se redogörelse härför i Kungl. Maj:ts prop. 212/1949, s. 164 ff.) Metoden innebär bl. a. ett beaktande av den kostnadsstegring, som är en följd av ökningen av kapitalvolymens värde.

I de senaste kalkylerna bär beräkningen av fastighetskapitalet grundats på ett medeltal för taxeringsvärdena vid 1938 och 1945 års fastighetstaxeringar, varvid eu reduktion gjorts för de i nämnda värden ingående bostadsvärdena. Det på detta sätt beräknade fastighetskapitalet har uppgått till 3 168 milj. kr.

Under hösten 1951 ha beredningsnämnderna avgett förslag till taxeringarna vid 1952 års fastighetstaxering. Kalkylsakkunniga ha från Riksskattenämnden erhållit de förslag, som hittills från länsstyrelserna insänts till nämnden och vilka utgöra ungefär 91 procent av hela materialet. En bearbetning av beredningsnänmdernas förslag för jämförbara kommuner har visat, att taxeringsvärdena i förhållande till 1945 års fastighetstaxering höjts med i genomsnitt 55 procent. Vid 1945 års fastighetstaxering uppgick jordbruksfastigheternas taxeringsvärde texkl. skogsvärde) till 5 332 milj. kr. Tillämpas den ovan erhållna procentuella höjningen, kan motsvarande värde vid 1952 års fastighetstaxering preliminärt beräknas uppgå till 8 265 milj. kr. I detta belopp ingår även värdet av bostäder, vilket icke skall upptagas i jordbrukskalkylen.

Reduktionen för bostadsvärdet har vid beräkningen av det hittills i kalkylen tillämpade fastighetskapitalet gjorts med utgångspunkt från vissa undersökningar av bl. a. byggnadernas nuvärden, som år 1946 utfördes av statens forskningskommitté för lantmannabyggnader, samt kommitténs byggnadskostnadsindex. En närmare redogörelse för beräkningarna återfinnas i »Betänkande angående arbets- och kapitalkostnaderna i jordbrukskalkylen» (SOU 1950: 29). Enligt forskningskommitténs undersökningar uppgick nuvärdet för bostäderna år 1946 till 2 817 milj. kr. Kalkylsakkunniga ha ansett, att samma förfaringssätt, som de sakkunniga använt xäd beräkningen av avskrivnings- och underhållskostnaderna för ekonomibyggnader, lämpligen bör användas även vid framskrivningen av bostadsvärdet. (Härvid tages ej full hänsyn till de sedan januari 1950 inträffade prishöjningarna på trävaror.) Den på s. 55 i tabell 11 under alternativ II redovisade indexserien har ansetts kunna användas i detta sammanhang. För 1951 utgör nämnda index 137,7 (1946 = 100,o). Framskrives det tidigare angivna bostadsvärdet med detta index, erhålles för 1951 ett bostadsvärde av 3 879 milj. kr. Det med utgångspunkt från statistiska centralbyråns överprisstatistik för första halvåret 1951 framräknade totala saluvärdet för jordbruksfastigheterna utgör samtidigt 10 984 milj. kr. Bostädernas värde i procent av jordbruksfastigheternas saluvärde är sålunda enligt redovisade beräkningar 35,3. Motsvarande procenttal var år 1945, enligt beräkningarna i det tidigare nämnda betänkandet 35.4.

Medeltalet för jordbruksfastigheternas taxeringsvärde (exkl. skogsvärde) enligt 1945 års fastighetstaxering och motsvarande beräknade värde för 1952 års taxering är 6 798 milj. kr. Detta medeltal har reducerats för bostadsvärdet med 35,3 procent, och det fastighetskapital, som nu har upptagits i kalkylen uppgår sålunda till 4 398 milj. kr mot tidigare 3 168 milj. kr. Med den räntesats, som tidigare tillämpats för ej belånat fastighetskapital för år 1950/51 — 3,54 procent — erhålles en kostnadsstegring med 43,6 milj. kr. Tillämpas i stället den vid övergång till nytt basår förordade högre räntesatsen — 3,76 procent — blir kostnadsstegringen 46,2 milj. kr.

93*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Beträffande tillämpningen av det med hänsyn till 1952 års fastighetstaxering (avseende år 1951) framräknade fastighetskapitalet, ha de sakkunniga ansett sig böra redovisa olika alternativ.

Alternativ I. Det nya fastighetskapitalet insättcs i det nya basåret 1950/51. I förhållande till det gamla basåret 1938/39 kommer det nya basåret då att uppvisa ett kalkylmässigt underskott av 32,7 milj. kr. (Enligt detta alternativ uppgå nämligen kostnaderna för 1950/51 till 3 567,9 milj. kr och kostnadsindex till 244,08 enheter. Den medelst kostnadsindex framskrivna basinkomsten uppgår till 3 347,6 milj. kr mot ett beräknat inkomstbelopp på

3 314,9 milj. kr.) För 1952/53 äro kostnaderna enligt detta beräkningssätt

4 297,6 milj. kr, och kostnadsindex i förhållande till basåret 1950/51 uppgår till 123,08 enheter. Den framskrivna basinkomsten blir då 4 044,9 milj. kr mot ett beräknat inkomstbelopp på 3 869,i milj. kr. Det kalkylmässiga underskottet för 1952/53 blir sålunda 173,i milj. kr.

Alternativ II. Det gamla fastighetskapitalet insättes i det nya basåret 1950/51. Det nya fastighetskapitalet tillämpas för 1952/53. Kostnadsindex för 1952/53 kommer därvid att uppgå till 124,73 enheter. Då 1950/51 enligt tabell D. visar ett kalkylmässigt överskott på 8,4 milj. kr i förhållande till 1938/39, avföres detta belopp från den för 1950/51 såsom basår beräknade inkomstsumman. Basinkomsten blir då 3 278 milj. kr och den med kostnadsindex framskrivna basinkomsten blir för 1952/53 4 088,6 milj. kr mot ett beräknat inkomstbelopp av 3 871,8 milj. kr. Det kalkylmässiga underskottet för 1952/53 blir sålunda 216,8 milj. kr.

De sakkunniga vilja framhålla, att skillnaden mellan alternativen I och II i huvudsak beror på att kalkylen för 1950/51 visar ett underskott enligt alternativ I jämfört med den gamla basen 1938/39, medan det överskott, som ursprungligen förelegat, avförts enligt alternativ II i det nya basåret. De sakkunniga ha till belysning härav även velat redovisa resultatet för alternativ I, när underskottet vid övergången till nytt basår elimineras. I alternativ I göres därvid ett tilllägg till inkomstsumman med 32,7 milj. kr i den nya basen. Underskottet i det sålunda modifierade alternativet I blir 213,5 milj. kr mot 216,8 .milj. kr enligt alternativ II. Den obetydliga skillnaden mellan dessa resultat beror på att tillägget till alternativ I beräknats med användning av den tidigare tillämpade räntesatsen för ej belånat fastighetskapital (förenämnda 3,54 %). Vid lika räntesatser ge alternativen I och II exakt samma resultat.

De sakkunniga ha icke tagit ställning till frågan om i vilken utsträckning de företagsmässigt kalkylerade kostnadsökningarna till följd av fastighetskapitalets stegring skola beaktas vid prissättningen för 1952/53.

I särskilda yttranden ha herrar Juréen, Carbell, Lindskog och Odhner förordat alternativ I, herrar Stensgård, Holmström och Åstrand förordat alternativ II. De sakkunnigas ordförande har ej tagit ställning i denna fråga.

Kostnader för förnödenheter.

Driv- och smörjmedelskostnader.

Den starka utökning av traktordriften inom jordbruket, som ägt rum under de senare åren, fortsätter alltjämt i oförminskad takt. En undersökning över anskaffningen av nya traktorer under 1951 visar, att traktorinköpen under nämnda år varit de största hittills. I de närmast föregående kalkylerna ha påvisats de svårigheter, som äro förenade med beräkningarna av driv- och smörjmedelskostnader under en period med en dylik starkt utveckling av Iraktoriseringen. Den stora anskaffningen av traktorer till mind-

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

94*

Tabell 14. Beräkning av Jordbrukets räntekostnader. Lantbrukskapitalet med fördelning på fastighets- och driftskapital, milj. kr.

re brukningsdelar torde medföra, att de nya traktorerna delvis få relativt kort årlig användningstid. Samtidigt torde det emellertid få räknas med, att en del av dessa traktorer användas vid andra än traktorägarens jordbruk mot ersättning eller vid arbetsbyte. Vidare må omnämnas, att de traktorer, som anskaffas till maskinstationerna — i den mån en utökning här äger rum — kunna bidraga till att öka användningstiden i genomsnitt. Viktigast bland de faktorer, vilka motväga minskningen i den årliga användningstiden på grund av småbrukens traktorisering, är dock den allmänna utökning av traktorernas användning vid förut traktoriserade jordbruk, som alltjämt äger rum. Då man söker bedöma den sannolika utvecklingen av drivmedelsförbrukningen per traktor och år, kunna alltså anföras faktorer, som verka i olika riktning.

För att få ett säkert grepp om den faktiska utvecklingen av driv- och smörjmedelsförbrukningen skulle under en period som den nuvarande med kraftiga förändringar av antalet traktorer behövas årliga undersökningar över den genomsnittliga förbrukningen av drivmedel per traktor eller av totalförbrukningen. Då senaste nu tillgängliga större undersökning avser kalenderåret 1949, ha kalkylsakkunniga planerat en ny undersökning i samband med 1952 års arealinventering. Undersökningen skulle i första hand avse förbrukningen av olika driv- och smörjmedel per traktor under 1951.

I samband med höstkalkylen 1951 upptogo de sakkunniga en principdiskussion om gränsdragningen mellan jordbruk och skogsbruk såvitt angår

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

95*

traktorkostnaderna. Det konstaterades härvid, att några möjligheter att särskilja kostnaderna för dragkraftsförbrukning till jordbruk och skogsbruk f. n. icke föreligga. De sakkunniga hänvisa i fråga om nämnda diskussion till text i höstkalkylen 1951.

Föreliggande beräkningar äro i vad gäller förbrukningen av drivmedel per traktor huvudsakligen grundade på arméförvaltningens undersökning 1950, vilken avsåg förbrukningen av drivmedel under 1949. I fråga om förbrukningen av bensin till bensindrivna traktorer har viss kontroll kunnat erhållas genom en undersökning utförd inom Statens Jordbruksnämnd (administrativa byrån) grundad på restitutionsansökningarna under 1950. Nämnda undersökning är emellertid icke direkt jämförbar med arméförvaltningens, enär den endast avser bensindrivna traktorer vid gårdar, där endast en traktor finnes.

Liksom tidigare har det varit möjligt att följa utvecklingen av driv- och smörjmedelskostnader enligt deklarationsundersökningen. Även oljebolagens uppgifter över försäljningen av motorfotogen och motorbrännolja under 1951 har kunnat jämföras med de beräknade totalkvantiteterna av nämnda drivmedelsslag.

Antalet traktorer, dragbilar och jeepar i drift.

Liksom i de två närmast föregående kalkylerna har man vid beräkningen av antalet traktorer och dragbilar i drift utgått från antalet enligt arméförvaltningens undersökning hösten 1950. Enligt nämnda undersökning fanns i september—oktober 1950 sammanlagt 59 750 egentliga jordbrukstraktorer inom landet. Som vanligt har en framskrivning av antalet ägt rum med hänsyn till jordbrukets nyanskaffning av traktorer efter räkningen samt vidare med hänsyn till uppskattad nedskrotning av äldre traktorer. Beräkningarna diskuteras närmare i det följande.

Jordbrukets anskaffning av nga traktorer under 1951.

Till höstkalkylen 1951 gjordes en preliminär undersökning om jordbrukets traktoranskaffning under nämnda år. På grundval av denna beräknades i höstkalkylen 1951 traktoranskaffningen under samma år till 13 000 st. En definitiv undersökning över traktorimportörernas och tillverkarnas försäljning av traktorer till olika köparkategorier under 1951 har nu avslutats. Till jordbrukare försåldes under 1951 sammanlagt 13 858 egentliga traktorer. Dessutom inköptes av jordbrukare ca 100 s. k. trädgårdstraktorer, vilka dock icke medtagits i beräkningarna över antalet traktorer i drift.

För beräkningen av antalet traktorer i drift under produktionsåren 1951/52 och 1952/53 erfordras en uppskattning av inköpens storlek under kalenderåren 1952 och 1953. I vårkalkylen 1951 räknades med att anskaffningen under 1952 skulle uppgå till 9 000 traktorer. Med hänsyn till den ihållande tendensen i fråga om utökningen av jordbrukets traktorbestånd samt det förhållandet, att utmönstringen av äldre traktorer under de kommande åren måste bli relativt betydande, har nu liksom i höstkalkylen 1951 räknats med 10 000 nya traktorer under 1952. Samma inköp har förutsatts för 1953.

De redovisade inköpen av traktorer 1947—1951 jämte uppskattad anskaffning under 1952 och 1953 återfinnas i följande tablå. I tablån ha inköpssiffrorna även omräknats till produktionsår.

96*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Framskrivning av antalet traktorer, dragbilar och jeepar.

Vid beräkningen av antalet traktorer under produktionsåren 1950/51— 1952/53 har som vanligt tagits hänsyn till nedskrotning av äldre traktorer. Resultaten av 1950 års traktorräkning tyda på, att den nedskrotning av traktorer, som under de senaste åren räknats med i jordbrukskalkylen, varit för hög. Vid bedömningen av denna fråga i samband med framskrivningen av antalet traktorer för de kommande åren bör dock beaktas, att en betydande del av det antal, som anskaffades för 15 å 20 år sedan, nu måste vara av sådan beskaffenhet, att vid den fortsatta betydande tillförsel av nya traktorer, som räknats med i kalkylen, nedskrotningen måste bliva omfattande. De sakkunniga ha nu räknat med en nedskrotning av 2 500 traktorer under produktionsåret 1950/51 samt 3 000 under vartdera av åren 1951/52 och 1952/53.

Med anförda anskaffnings- och avgångssiffror erhålles följande beräkning över antalet i drift varande traktorer under produktionsåren 1950/51— 1952/53.

År

1950/51

1951/52

1952/53

Eftersom antalet dragbilar endast kan bedömas genom särskilda undersökningar finnes nu inget nytt material för belysande av denna fråga. I beräkningarna har alltså förutsatts 8 500 dragbilar i jordbruket enligt räkningen i september—oktober 1950.

Från importören har nu erhållits uppgifter över försäljningen av jeepar till jordbrukare t. o. m. 1951. Med hänsyn härtill har antalet jeepar i drift

beräknats enligt följande.

1949/50 ............ 475

1950/51 ............ 510

1951/52 ............ 540

1952/53 ............ 570

Fördelning med hänsyn till olika drivmedel.

Traktorer. I texten till vårkalkylen 1951 redogöres för den uppdelning av traktorerna med hänsyn till olika drivmedel, som med hjälp av verkställd inventering då kunde genomföras. Någon ny undersökning i fråga om traktorernas fördelning med hänsyn till användning av olika drivmedel föreligger icke. Däremot har liksom i de två närmast föregående kalkylerna för-

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

97*

delning av den förutsatta ökningen av traktorbeståndet verkställts med ledning av motsvarande fördelning för de traktorer, som inköpts under kalenderåren 1950 och 1951. Minskat antal försålda bensintraktorer under 1951 ger anledning att räkna med ett avsevärt mindre antal bensindrivna traktorer i drift under 1951/52 (5 650 st) än vad som räknades med i vårkalkylen 1951 (6 100 St). ,

Dragbilar. Dragbilarna fördelades i vårkalkylen 1951 enligt resultaten av den förut omnämnda inventeringen under hösten 1950. Något nytt material föreligger icke.

Fördelningen av traktorer och dragbilar med hänsyn till drivmedelsslag redovisas i tabell 15 för åren 1949/50—1952/53 enligt den föregående diskussionen.

Tabell 15. Jordbrukstraktorer, dragbilar och jeepar fördelade med hänsyn till drivmedelsslag.

Förbrukningen av drivmedel samt antalet driftstimmar per traktor och år.

Traktorer. Inledningsvis har omnämnts, att beräkningarna i vårkalkylen 1951 baserades på uppgifter om drivmedelsförbrukningen per traktor enligt undersökning i samband med traktorinventeringen hösten 1950.

Vid behandlingen av denna fråga ha de sakkunniga liksom i höstkalkylen 1951 med hänsyn till att den starka utökningen av traktorbeståndet till övervägande del torde gälla relativt små brukningsdelar, där den årliga driftstiden per traktor är lägre än den genomsnittliga, gjort en justering av beräkningarna i vårkalkylen 1951 för åren fr. o. in. l'950/51. Man har härvid utgått ifrån, att de traktorer, varmed traktorbeståndet beräknas öka under de tre senaste åren, ha samma genomsnittliga årliga driftstid som traktorer vid jordbruk i storleksgruppen 20—30 ha enligt undersökningen 1950. Den nämnda undersökningen avser, som förut nämnts, drivmedelsförbrukninsen 1949. b

7* Bihang till riksdagens protokoll 1052. 1 sand. Nr 236.

98*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

I följande översikt redovisas i

kol. 1. i vårkalkylen 1951 för alla åren tillämpad drivmedelsförbrukning i genomsnitt för olika grupper av traktorer (med denna förbrukning räknas fortfarande för det antal traktorer, som beräknades finnas i drift under 1949/50);

kol. 2. nu tillämpad drivmedelsförbrukning för de traktorer, som enligt beräkningarna tillkommit under produktionsåren 1950/51—1952/53

(28 400 st);

kol. 3. nu erhållen genomsnittlig 1950/51;

kol. 4. nu erhållen genomsnittlig 1951/52;

kol. 5. nu erhållen genomsnittlig 1952/53.

Hjullraktorer:

Bensindrivna....................

Brännoljedrivna med startbensin.. » utan »

Fotogendrivna..................

Bandtraktorer:

Bensindrivna....................

Brännoljedrivna med startbensin.. » utan »

Fotogendrivna..................

Dragbilar:

Bensindrivna....................

Fotogendrivna..................

Jeepar............................

drivmedelsförbrukning per traktor drivmedelsförbrukning per traktor drivmedelsförbrukning per traktor

1050 9 350 9 350 4 000

520 850 3 300

Dragbilar. Beräkningarna i vårkalkylen äro oförändrade.

Antalet driftstimmar per traktor och år. För beräkningen av förbrukningen av smörjmedel har nu liksom tidigare tillämpats ett mot drivmedelsförbrukningen svarande genomsnittligt antal driftstimmar per traktor. Härvid har för förbrukningen per timme tillämpats samma normer som vid de närmast föregående kalkylerna (liter/tim).

Hjultraktorer:

Bensindrivna.................................. 35

Brännoljedrivna med startbensin................ 7-0

» utan » 7-0

Fotogendrivna ................................ 6’5

Bandtraktorer:

Bensindrivna.................................. 50

Brännoljedrivna med startbensin................ 7-0

» utan » 7*0

Fotogendrivna ................................ 6-5

Dragbilar:

Bensindrivna.................................. 50

Fotogendrivna ................................ 5 0

Jeepar.......................................... 55

De nyinköpta traktorernas genomsnittliga storlek kan vara av visst intresse i samband med bedömningen av drivmedelsförbrukningen per timme. Under de senare åren har genomsnittsstorleken varit relativt konstant.

99*

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Dock voro de under 1950 anskaffade traktorerna något större (28,8 hkr på remskivan) än de, som anskaffades under de närmast föregående åren (27,2 hkr 1949 och 25,9 hkr 1948). För 1951 har bearbetningen i fråga om storleksfördelningen för de nyanskaffade traktorerna ännu icke verkställts.

Med tillämpande av förut angivna normer för drivmedelsförbrukning per timme samt drivmedelsförbrukning per maskin och år erhålles följande antal driftstimmar per maskin och år i genomsnitt:

Bandtraktorer: 1949/50—1952/53

Bensindrivna .............................. 210

Brännolj edrivna med startbensin............ 1 340

> utan » ............ 1340

Fotogendrivna............................. 610

Dragbilar:

Bensindrivna............................... 100

Fotogendrivna............................. 170

Jeepar....................................... 600

Förbrukning av startbensin per traktor.

I vårkalkylen 1951 baserades beräkningarna över förbrukningen av startbensin på de resultat, som erhållits i den förut omnämnda undersökningen hösten 1950 över bl. a. drivmedelsförbrukningen. I nu verkställd kalkyl har förbrukningen av startbensin till traktorer under 1950/51—1952/53 justerats med hänsyn till förut redovisad beräkning av förbrukningen av motorfotogen och motorbrännolja.

Totala antalet traktortimmar.

Med utgångspunkt från förut angivna beräkningar dels över antalet traktorer, dragbilar och jeepar under de olika nu aktuella produktionsåren, dels över antalet driftstimmar per maskin och år erhålles följande totala antal driftstimmar för olika produktionsår (milj. tim.).

År Traktorer 1938/391*100 Dragbilar Jeepar

1938/39 ...................... 80 100-0 0-9 —

1948/49 ...................... 19-6 245-0 1-2 0-27

1949/50 ...................... 24-6 307-5 1-2 0-29

1950/51 ...................... 28-2 352-5 1-2 0-31

1951/52 ...................... 31-4 392-5 1-2 0-32

1952/53 ...................... 33-7 421 2 1*2 0 34

100* Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Förbrukning av smörjolja per timme.

Liksom i vår kalkylen har räknats med följande smörj oljeförbrukning per timme.

Till fotogen- och brännoljedrivna hjultraktorer och samtliga

bandtraktorer ............................................ 0-25 kg/tim.

Till bensindrivna hjultraktorer .............................. 0T5 »

Till samtliga dragbilar ...................................... 0T5 »

Till jeepar.................................................. O-14 »

Översikt beträffande prisutvecklingen för drivmedel.

Priserna på motorfotogen och motorbrännolja ökade med 1 respektive 0,5 öre i april månad 1951. I juli samma år inträffade en sänkning, som återställde priserna till samma nivå som före höjningen i april. I mitten av oktober inträffade åter en mindre prisstegring samt i januari 1952 åter en sänkning av priset på motorbrännolja. Bensinpriset har visat en liknande utveckling och är f. n. 2 öre högre än vid tiden för vårkalkylen 1951.

Som omnämnes i höstkalkylen 1951 tillämpas numera fatpris för bensin liksom för andra drivmedel. Liksom vid tidigare beräkningar har förutsatts, att förbrukningen av driv- och smörjmedel är jämnt fördelad under produktionsåret. Under denna förutsättning erhålles följande årsmedelpriser, öre/lit. för drivmedel samt öre/kg för smörjolja.

Motorfotogen Motorbrännolja Bensin Smörjolja

1948/49 ............... 20’13 19‘29 69'22 160'00

1949 50 ... 2267 20‘79 72'89 169’00

1950/51 ’ 25-68 23'85 62‘33 186'63

1951/52 .... 26-75 2488 56 75 200-00

1952/53 ’ 26-75 24-75 56-75 2OO-00

Kostnadsberäkningar.

Med utgångspunkt från i det föregående redovisade beräkningar över kvantiteter och priser ha kalkylsakkunniga beräknat kostnaderna för drivoch smörjmedel enligt följande översikt.

1949/50 1950/51

Kungl. Maj.ts proposition nr 236. 101*

Avdrag från drivmedelskostnaderna för restitution av bensinskatt m. m.

Beräkningarna av restituerad bensinskatt äro utförda enligt samma principer som i vårkalkylen (Kungl. Maj :ts prop. nr 207/1951, s. 211—212) och framgå av följande översikt. Rcstitutionen upphörde fr. o. m. 1 januari

Beräkningarnas slutresultat.

I tabell 16 lämnas ett sammandrag av kostnaderna för driv- och smörjmedel för produktionsåren 1949/50—1952/53. Enligt beräkningen för 1951/ 52 skulle kostnaderna för detta år uppgå till 79,03 milj. kr, vilket är 10,ii milj. kr mera än vad nu beräknats för 1950/51. För 1952/53 har kostnaden beräknats till 85,is milj. kr, vilket är 6,12 milj. kr mera än för 1951/52.

Tabell 16. Jordbrukets kostnader för driv- och smörjmedel 1 sammandrag,

milj. kr.

Jämförelse med uppgifter om drivmedelsförbrukningen från oljebolagen m. m.

I vårkalkylen 1951 infördes en tablå med jämförande siffror över beräknad drivmedelsförbrukning enligt de senaste kalkylerna. Nämnda tablå har här kompletterats med siffror enligt den nu föreliggande beräkningen.

Drivmedelskvantiteter, milj. liter Därav motor- År Vårkalkyl Höstkalkyl Vårkalkyl brännolja och

1951 1951 1952 motorfotogen

1948/49 ........... 140 2 139-3 1393 125-6

1949 50 ........... 172-8 171-9 171-9 154-7

1950 51 ........... 203 5 194 7 195 4 175-9

1951/52 ........... 226-5 214-6 216-0 194 6

1952/53 ........... 232-9 209-7

De ungefärliga uppgifter över försäljningen av motorfotogen och motorbrännolja till jordbrukstraktorer, som lämnats av oljebolagen, ha gett följan- 1

1 Därav andel, för vilken restitution beräknas utgå, Va x 9 560 = 3 190 m3. Rest.-summa: 270 x 3 190 = 0-86 milj. kr.

102*

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

de totalsummor. För år 1950 ha dragits bort vissa kvantiteter för lagringsinköp, vilka sedan tillagts den uppskattade försäljningen under år 1951.

Motorbrännolja, Motorfotogen, Summa, milj. liter milj. liter milj. liter

1949 .............. 37-0 125-9 162-9

1950 .............. 448 149-6 194 4

1951 .............. 49-4 164 1 213 5

1949/50 ............ 42-2 141-7 183-9

1950/51 ............ 47-9 159-3 207-2

Handelsgödsel och kalk.

Handelsgödsel. Tidigare ha kostnaderna för handelsgödsel för ett visst produktionsår beräknats med ledning av uppgifter om förbrukade kvantiteter och priser under samma år, ehuru dessa produktionsmedel i realiteten kommit den i kalkylen för påföljande år ingående skörden till godo och givit upphov till intäkter under sistnämnda år. I samband med övergången till nytt basår för kalkylen har emellertid en omläggning av handelsgödselberäkningen ägt rum. Kostnaderna för handelsgödsel under ett visst produktionsår beräknas sålunda nu med utgång från förbrukade kvantiteter och priser under närmast föregående år, varigenom bättre korrespondens erhålles mellan kostnader och intäkter.

Åren 1950/51—1952/53. Kostnaderna för 1950/51, 1951/52 och 1952/53 ha beräknats med utgång från förbrukade kvantiteter och priser för åren 1949/ 50, 1950/51 respektive 1951/52. För de båda första åren äro såväl kvantiteter som priser definitiva. (Kvantitetsuppgifterna för kalisalt ha i anledning av fullständigare statistik justerats jämfört med uppgifterna i tidigare kalkyler.) För 1952/53 (gödselåret 1951/52) har en förnyad prognos över förbrukningen verkställts med ledning av nu tillgängliga uppgifter om produktion, import och förväntad efterfrågan. Priserna för sistnämnda år, vilka liksom tidigare avse stockholmsområdet och äro beräknade som ovägda medeltal av månadspriserna, äro definitiva.

Som framgår av tabell 17 räknar man för gödselåret 1951/52 med minskad förbrukning av chilesalpeter. Sänkningen motiveras av det starkt höjda priset. Också för kalkkväve och kalkammonsalpeter räknas med en minskad förbrukning. Nedgången beror på minskad inhemsk produktion till följd av knapphet på elektrisk energi. Minskningen för chilesalpeter, kalkkväve och kalkammonsalpeter kompenseras emellertid mer än väl av ökad tillgång på kalksalpeter, varav förbrukningen beräknas öka avsevärt. Den sammanlagda förbrukningen av kvävegödsel (räknad i 15,5 %-ig vara) beräknas till följd härav under gödselåret 1951/52 bli ca 6 procent större än under gödselåret 1950/51. I fråga om superfosfat beräknas de under gödselåret 1951/52 tillgängliga kvantiteterna icke räcka till för någon ökad förbrukning. Förbrukningen av kaligödsel under 1951/52 beräknas bli ungefär lika stor som under 1950/51, ehuru tillgången medger en större förbrukning.

Den samlade förbrukningen av de olika gödselslagen belyses som vanligt av följande tablå (milj. kg).

Gödselslag

Kvävehaltiga (15 5 /)

Fosfat (20 %) ......

Kalisalt (40 /) .....

1951/

103*

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

Jordbrukskalk. Kostnaderna för jordbrukskalk ha beräknats på samma sätt som i förra årets vårkalkyl. Närmare redogörelse för principerna finnes intagen i Kungl. Maj :ts prop. nr 212/1949. Nu utförda beräkningar äro baserade på preliminära uppgifter över tillverkad jordbrukskalk 1950 enligt kommerskollegii statistik. De för 1950 kända totala kvantiteterna ha liksom vid förra kalkylen framräknats i enlighet med utvecklingen av försäljningen under 1951 i jämförelse med närmast föregående år vid 11 av de största försäljningsenheterna. Dessa representerade 1950 ca 82 procent av all levererad jordbrukskalk. Den på så sätt för 1951 beräknade kvantiteten har i likhet med tidigare tillämpade principer i beräkningarna fått gälla för kalenderåren 1952 och 1953.

Den beräknade tillverkningen av jordbrukskalk för år 1951 understiger tillverkningen för 1950 med 16 procent.

Beträffande prisunderlaget må erinras om, att årsmedelpriser införskaffas från de 4 största försäljningsenheterna i landet, varefter sammanvägning göres till årsmedelpris för bränd kalk respektive kalkstensmjöl. Uppgifterna avse pris vid fabrik. Under senare tid har inträffat vissa prishöjningar på kalk. Kvantitets-, pris- och kostnadsutvecklingen belyses av följande tablå.

Kvantitet, Pris, Kostnad, Index,

milj. kg kr/ton milj. kr 1950/51 = 100

1950/51 .......... 300 0 28 18 8 45 100 0

1951/52 .......... 285-6 3034 8-66 102'5

1952/53 .......... 270-7 32-60 8-82 1044

Tabell 17. Kostnadsberäkning för handelsgödsel och Jordbrukskalk.

1 För handelsgödsel avser tabellen förbrukade kvantiteter och priser ett år tidigare.

2 15'B %-ig vara.

3 20 5 Ä-ig vara.

104*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Köpfodermedel.

Åren 1950/51—1952/53. För produktionsårel 1950/51 ha definitiva uppgifter kunnat erhållas om såväl kvantiteter som priser, varigenom kostnadsberäkningarna för köpfoder kunnat slutjusteras. För produktionsåret 1951/ 52 har en förnyad prognos verkställts med ledning av nu kända uppgifter om försäljning, produktion och import in. in. Härjämte har hänsyn tagits till prisändringar sedan senaste kalkyltillfället. Vidare har beräkningen av kostnaderna för foder till äggproduktionen utanför jordbruket reviderats. Hänsyn har härvid tagits dels till den under olika år växlande sammansättningen av fodret, dels till prognosen över äggproduktionen och förändringarna i priserna på olika fodermedel.

Förbrukningen av köpfodermedel under 1952/53 har beräknats med ledning av liknande överväganden, som ligga till grund för prognosen för 1951/ 52. Man har härvid givetvis även beaktat storleken av den inhemska normproduktionen av fodermedel samt husdjursantalets och animalieproduktionens förändringar.

Beräkningarna av kostnaderna för köpfodermedel redovisas i tabellerna 18 och 19. I det följande lämnas några kortfattade kommentarer till de för 1951/52 och 1952/53 lämnade uppgifterna.

Kraftfoder. I fråga om importerad fodersäd räknas för innevarande år med en något större kvantitet än för 1950/51. Samtidigt beräknas emellertid förbrukningen av importkli minska. För-1952/53 antages förbrukningen av importkli åter öka, medan förbrukningen av importerad fodersäd beräknas minska. Förbrukningen av oljekraftfoder har sjunkit mycket starkt under innevarande år. För 1952/53 räknar man emellertid med en viss återhämtning.

Den beräknade användningen av vegetabiliskt kraftfoder belyses närmare av följande tablå.

Vid kostnadsberäkningen har man liksom tidigare utgått från förbrukarpriser fritt fordon i importhamn. Enär prisutvecklingen för återstoden av

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

Tabell 18. Kostnadsberäkning för fodermedel,

105*

1 Tapioka- och maniokamjöl, risfodermjöl, majsglutenfoder och mclasserat kli.

2 Tapioka- och maniokamjöl samt risfodermjöl.

106*

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Tabell 18 (forts.). Kostnadsberäkning för fodermedel.

1951/52 nu ej närmare kunnat bedömas, ha de sakkunniga för denna tid räknat med de i slutet av februari gällande priserna. För 1952/53 ha priserna på olika slag av importerad fodersäd och kli beräknats stiga med anledning av höjningen av brödsädspriserna. Vid avvägningen av priserna har hänsyn tagits till bl. a. de olika fodersäds- och klislagens fodervärde. Priserna på oljekraftfoder ha för 1952/53 upptagits oförändrade från 1951/52. De nuvarande priserna äro genomsnittligt obetydligt lägre än motsvarande importpriser på oljekraftfoder.

Fabriksavfall. I fråga om melass, betmassa och betfor ha uppgifter om den beräknade förbrukningen och betalda priser 1950/51 och 1951/52 erhållits från Svenska sockerfabriksaktiebolaget. Förbrukningen av melass och betmassa under 1952/53 har beräknats med utgång från den antagna sockerbetsskörden och det normala utbytet av dessa foderslag. Förbrukningen av betfor liksom annan förbrukning av melass än för foderändamål har antagits i stort sett oförändrad från 1951/52. Enär man icke räknat med någon import av melass 1952/53, är förbrukningen av melass detta år lägre än 1951/52. Priserna på biprodukter vid sockerframställning 1952/53 ha upptagits oförändrade från 1951/52.

Förbrukningen av drank har som vanligt beräknats under förutsättning att varje hektoliter potatis vid brännvinstillverkning ger 1 hektoliter drank och att potatisens hektolitervikt är 70 kg. Förbrukningen av drav har även som vanligt beräknats under förutsättning att 1 ton korn ger 9,3 hl drav. Förbrukarpriserna på drank och drav 1950/51 och 1951/52 ha erhållits från Sveriges bränneriidkarförening och Aktiebolaget Stockholms bryggerier. För 1952/53 har samma pris begagnats som för 1951/52.

107*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Animaliskt foder m. m. I fråga om de olika posterna under denna rubrik må följande framhållas.

Försäljningen av blandat mineralfoder, vilken under 1951/52 visat viss tillbakagång, väntas åter öka något under 1952/53. Även försäljningen av dikalciumfosfat i oblandat skick beräknas öka, medan försäljningen av foderbenmjöl och dinatriumfosfat antages gå obetydligt tillbaka.

Förbrukningen av köttfodermjöl, fiskmjöl och fiskensilage beräknas under 1951/52 och 1952/53 bli större än under 1950/51 i anledning av ökade tillgångar.

Försäljningen av vitaminfodermedel visar för 1951/52 en minskning men väntas åter öka under 1952/53. Försäljningen av foderjäst i oblandat skick under både 1951/52 och 1952/53 väntas bli lägre än under 1950/51, enär större kvantiteter numera ingå i vitaminfoderblandningar.

För 1952/53 ha i regel insatts de priser, som gällde vid årsskiftet 1951/52.

Kostnader för foder till äggproduktionen utanför jordbruket. Beräkningsmetoderna ha varit föremål för förnyad granskning. Prövningen har medfört endast smärre justeringar i den beräknade foderåtgångens sammansättning (om beräkningsmetoderna se Kungl. Maj :ts prop. 280/1947 s. 134—136). Hänsyn har som redan nämnts dessutom tagits till förändringar i kvantiteter och priser.

Tabell 19. Sammandrag av kostnader för köpfoder, mil], kr.

Diverse förnödenheter.

Skördegarn. Behovet av skördegarn på den svenska marknaden täckes alltjämt uteslutande med pappersgarn.

Uppgitter om tillverkningen av pappersgarn lämnas av de svenska fabrikanterna. Då vårkalkylen 1951 upprättades, var tillverkningen känd t. o. in. kalenderåret 1950. Den hade då nedgått till 6 500 ton, men den i kalkylen ett år tidigare insatta kvantiteten (7 000 ton) bibehölls alltjämt, eftersom tillverkningen under 1949 hade varit betydligt högre (8 000 ton). Uppgifter föreligga nu även om tillverkningen under 1951, som uppgick till 6 700 ton. Då tillverkningen alltså nu under två år varit lägre än den kvantitet, som fr. o. m. vårkalkylen 1950 räknas med i kalkylen, hade sakkunniga ansett befogat att fr. o. m. produktionsåret 1950/51 sänka kvantiteten till 6 700 ton per år. Den utveckling mot lägre förbrukning av skördegarn, som synes föreligga, torde vara en följd av skördetröskningens ökade omfattning.

I höstkalkylen 1951 räknades med ett pris av 2,40 kr/kg för 1950/51 såväl som för 1951/52. Enligt nu tillgängliga uppgifter har för 1951/52 räknats med ett genomsnittligt pris till jordbrukarna av 2,55 kr/kg. Detta pris har

108*

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

även tillämpats för prognosåret. Nu tillämpade kvantiteter och priser samt beräknade kostnader framgå av följande tablå.

i Kvantiteter, Pris, Kostnad,

Ar ton kr/kg milj. kr

1950/51 .......... 6 700 2-40 16-08

1951/52 .......... 6 700 2-55 17-09

1952/53 .......... 6 700 2'55 17-09

Hösalt. Kostnaderna för hösalt beräknas på grund av en mindre prisstegring till något högre belopp än i såväl vårkalkylen som höstkalkylen;

i951.

AlV-sijra och andra foderkonserveringsmedel. För produktionsåret 1950/ 51 föreligga nu definitiva uppgifter om förbrukningen av AlV-syra, myrsyra, ensilan samt biologiska konserveringsmedel. För produktionsåret 1951/52 finnas uppgifter beträffande AlV-syraförbrukningen t. o. m. januari 1952 samt för övriga konserveringsmedel t. o. m. december 1951. För andra konserveringsmedel än AlV-syra har genomgående förutsatts samma förbrukning för följande år som under kalenderåret 1951. Kostnaderna för melass till foderkonservering upptagas som vanligt under kostnadsgruppen »Fabriksavfall» i foderkostnadsberäkningen. Kvantiteter och kostnader framgå av följande tablå.

Hästskor och hästskosöm. I höstkalkylen 1951 korrigerades kvantiteterna med hänsyn till minskningen av antalet hästar. För 1938/39 räknades med 3 575 ton hästskor samt 900 ton söm och hakar. Nu har liksom i höstkalkylen 1951 räknats med 2 680 ton hästskor samt 680 ton söm och hakar. Dessa kvantiteter ha tillämpats fr. o. m. 1949/50. Mindre prisstegringar ha inträffat för såväl hästskor som söm och hakar.

Silfilter. Kostnaderna äro liksom tidigare beräknade på fast kvantitet. I vårkalkylen 1951 beaktades prisstegringen på bomull i december 1950 (ca 70 procent). Efter nämnda vårkalkyl inträffade en ytterligare prishöjning i april 1951. Denna såväl som en mindre del av prishöjningen i december 1950 har emellertid senare eliminerats genom prissänkningar. Nu beräknad kostnadssumma för 1951/52 är därför något lägre än enligt vårkalkylen 1951. För 1952/53 har räknats med samma kostnader som för 1951/52.

Torvströ. I fråga om torvströ förelåg en mindre prisstegring redan i höstkalkylen 1951. Sedan dess äro priserna oförändrade. Även kvantiteterna äro oförändrade, dvs. 1,8 milj. balar. Denna kvantitet har kvarstått oförändrad fr. o. m. produktionsåret 1947/48.

Utsäde. Tidigare har i kalkylen ingått en kostnadspost avseende de merkostnader (kostnader för rensning, handelskostnader in. in.), som jordbruket får vidkännas vid inköp av utsäde. De i kalkylen upptagna kostnaderna ha avsett spannmåls- och oljeväxtutsäde.

Denna kostnadspost infördes under krigsåren, då jordbrukarnas inköp av utsäde under vissa år voro ovanligt stora, varvid klarläggandet av handels-

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

109*

Tabell 20. Kostnader för diverse förnödenheter i sammandrag, milj. kr.

marginalerna var av större betydelse än nu. Under krigsåren var det dessutom lättare än nu att erhålla statistiskt underlag för beräkningen av kostnadsutvecklingen för denna post.

Som framgår av det föregående, har kostnadsposten icke varit fullständig, enär handelsmarginalerna för rotfrukts- och vallfröer icke kunnat klarläggas. Dessutom ha kostnaderna för importerade fröer icke kunnat beräknas —- vilket även gäller för de inkomster jordbrukarna haft genom export av frövaror. Exporten har under senare år varit större än importen.

Då sålunda de i kalkylen hittills redovisade kostnaderna för handelsmarginaler m. m. på utsäde för det första numera knappast kunna beräknas tillförlitligt och då det dessutom icke är möjligt att f. n. i sin helhet klarlägga vare sig intäkter av eller kostnader för frövaror, ha de sakkunniga ansett lämpligt att i samband med övergången till nytt basår utesluta posten utsädeskostnader.

Växtskydds- och ogräsbekämpningsmedel m. m. Jordbrukets kostnader för växtskydd- och ogräsbekämpningsmedel m. m. infördes i vårkalkylen 1951 efter särskild utredning. Denna baserades på uppgifter från samtliga kända tillverkare och importörer över deras leveranser av hithörande varuslag under olika år — slutgiltiga uppgifter för 1938—1949 samt preliminärt för 1950. I kostnadsredovisningen i kalkylen inkluderades även bakteriekulturer. Undersökningen över försäljningen av växtskydds- och ogräsbekämpningsmedel m. m. har i januari 1951 kompletterats med slutgiltiga uppgifter om försäljningen under kalenderåren 1950 och 1951. I enlighet med den princip, som tillämpades i vårkalkylen 1951, har den för kalenderåret 1951 redovisade kostnadssumman ansetts motsvara produktionsåret 1950/51. Den uppgår till 13,40 milj. kr.

För produktionsåren 1951/52 och 1952/53 har med hänsyn till utvecklingen under tidigare år upptagits 15,i respektive 16,6 milj. kr.

Rengörings- och desinfektionsmedel. I vårkalkylen 1951 omnämndes, att kostnaderna för rengörings- och desinfektionsmedel hade varit föremål för undersökning samtidigt med kostnaderna för växtskydds- och ogräsbekämpningsmedel. Undersökningen visade, att utvecklingen av kostnaderna för rengörings- och desinfektionsmedel starkt hade avvikit från vad som framkommit i jordbruk skalkylen, där kostnadsberäkningen skett genom framskrivning på fast kvantitet med hänsyn till prisutvecklingen. På grund av svårigheten att bedöma den nya undersökningens säkerhet med avseende på det avlägset liggande basåret 1938/39 medtogos i vårkalkylen 1951 icke resultaten av undersökningen. Det ansågs emellertid heller icke lämp-

no*

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

ligt att en uppenbart missvisande kostnadspost kvarstod i kalkylen, varför kostnadsgruppen i vårkalkylen 1951 uteslöts. Då nytt basår nu införts, föreligger dock icke längre anledning att utesluta kostnadsposten.

De kända kostnaderna för rengörings- och desinfektionsmedel uppgå till 3,o milj. kr 1950/51. För 1951/52 och 1952/53 har insatts samma belopp.

Sammandrag av jordbrukets kostnader för diverse förnödenheter återfinnas i tabell 20.

Kostnader för frakter m. m.

Frakter.

Mjölkfrakter. Beräkningarna av kostnaderna för mjölkfrakter äro som vanligt baserade på uppgifter från Svenska Mejeriernas Riksförening beträffande för det första kostnaderna för infrakter per ton mjölk, för det andra den procentuella andel, för vilken mejerierna betala frakt, samt för det tredje förändringarna i invägd mjölkkvantitet. Beträffande fraktkostnaderna per ton finnas uppgifter t. o. m. november månad 1951.

Vid upprättandet av vårkalkylen 1951 förelågo pris- och löneförändringar, som kunde förutsättas verka i olika riktningar, nämligen sänkning av bensinpriset fr. o. in. 1 januari 1951 (bortfallet av den extra bensinskatten) samt höjning av chaufförlönerna. Det var dock redan vid kalkyltillfället känt, att lastbilstaxorna icke nämnvärt hade påverkats av förändringarna. På grund därav gjordes i nämnda vårkalkyl icke några särskilda beräkningar vare sig med hänsyn till sänkt bensinpris eller höjda löner.

I nu föreliggande kalkyl ha fraktkostnaderna per ton för 1950/51 definitivt beräknats till 16,58 kr i genomsnitt mot 16,69 kr i vårkalkylen 1951 — alltså en mindre sänkning. För produktionsåret 1951/52 äro fraktkostnaderna per ton mjölk kända endast för månaderna september—november 1951. Medelfraktkostnaden per ton mjölk är för dessa månader 18,20 kr mot 17,13 kr för motsvarande månader ett år tidigare, vilket innebär en höjning med 6,2 procent. Denna procentuella höjning har förutsatts bli gällande för hela 1951/52. Den konstaterade höjningen under höstmånaderna 1951 får anses vara ett resultat av den allmänna prisstegringen. För hela regleringsåret 1951/52 väntas nedgången i invägningen vid mejerierna bli starkare än under detta års första tre månader och därför kan det icke förväntas, att en minskning av fraktkostnaderna per ton skall inträffa på grund av mindre nedgång i invägningen vid mejerierna under månaderna december 1951—augusti 1952.

Härtill kommer en av Statens biltrafiknämnd beviljad höjning av lastbilstaxorna fr. o. m. mars 1952. Timtaxan höjes med 12,5 procent, under det att taxehöjningen per 100 kg höjes med olika procenttal vid olika långa körsträckor. Från Svenska lasttrafikbilägareförbundet uppges, att transporterna åt jordbruket i medeltal torde vara av sådan längd, att procentsiffran 12,5 bör tillämpas vid beräknandet av kostnadshöjningen för jordbruket (taxorna för de kortaste transporterna, 1—25 km, höjas med 14 procent).

Jordbrukets mjölktransporter betalas i regel enligt avtal på längre sikt. I kontrakten med mejerierna finnes emellertid numera intaget en överenskommelse om att fraktersättningen per 100 kg mjölk justeras i enlighet med de ändringar av frakttaxorna, som medgivas av myndigheterna. Det kan dock knappast förutsättas, att samtliga avtal bli justerade redan från början av taxehöjningen. De sakkunniga ha räknat med, att taxehöjningen för mjölkfrakterna slår igenom fr. o. in. 1 april 1952.

De sålunda beräknade fraktkostnaderna per ton mjölk såväl som beräknade kvantiteter mjölk med betald frakt och totala kostnader framgå av följande tablå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

in*

Fraktkostnader per ton, kr

Beräknad mjölkkvantitet med betald frakt,

Fraktkostnader

för mjölk, milj. kr

1950/51

1951/52

1952/53

16-58

18- 52

19- 81

1 000 ton

3 824 3 609 3 505

63-40

66-84

69-44

Bilfrakter. I vårkalkylen 1951 räknades med oförändrade kostnader för bilfrakter på grund av vad som tidigare anförts beträffande då gjorda överväganden om pris- och lönerörelsernas sannolika inverkan på transporttaxorna.

Enligt nu tillgängliga uppgifter ha lastbilstaxorna stigit avsevärt sedan tiden för vårkalkylen 1951. Under tiden januari 1951—januari 1952 var ökningen 18,7 procent. I februari 1952 inträffade en viss ytterligare stegring.

Som förut omnämnts, har av Statens biltrafiknämnd medgivits taxehöjningar fr. o. m. mars 1952, vilka ha räknats komma att uppgå till i medeltal 12,5 procent för de av jordbruket bekostade lastbilstransporterna. De sakkunniga ha nu räknat med denna procentuella stegring av lastbilsfrakterna — dock med utgångspunkt från taxorna i januari 1952. De nu beräknade kostnaderna för produktionsåret 1951/52 (18,5 milj. kr) äro 18,« procent högre än beräknade kostnader för 1950/51 (15,6 milj. kr). För produktionsåret 1952/53 har räknats med de taxor, vilka erhållits med hänsyn till taxehöjningen den 1 mars 1952. Den på så sätt beräknade kostnaden för 1952/53 uppgår till 19,5 milj. kr.

Järnvågsfrakter. I vårkalkylen 1951 beaktades då beslutade höjningar av järnvägarnas frakttaxor. Nämnda höjning beräknades uppgå till 25 procent och trädde i kraft den 1 maj 1951. Ytterligare höjning av järnvägarnas frakttaxor ha diskuterats, men då något beslut ännu icke föreligger ha de sakkunniga räknat med samma kostnader för järnvågsfrakter som i våroch höstkalkylerna 1951.

Den i vårkalkylen 1951 beräknade höjningen av kostnaderna för järnvägsfrakter kommenteras i Kungl. Maj :ts prop. 207/1951, s. 223—224.

Som exempel på inverkan av eventuell ytterligare höjning av järnvägarnas frakttaxor må omnämnas, att varje fem procents höjning för produktionsåret 1952/53 medför en ökning av kostnaderna i kalkylen med 0,45 milj. kr.

MJölkkontroll.

Antalet kontrollassistenter under kontrollåret 1950/51 uppskattades i vårkalkylen 1951 till 1 000. Det verkliga antalet, som nu är känt, uppgick till 1 087.

För kontrollåret 1951/52 har med ledning av uppgifter från lantbruksstyrelsen och på grund av i förra vårkalkylen diskuterad omläggning av kontrollperioderna räknats med endast 1 000 assistenter. Detta antal har tillämpats även för 1952/53.

Liksom i tidigare kalkyler ha assistentlönerna för kontrollår (Vn—31/io) tillämpats för produktionsår utan omräkning. De genomsnittliga lönerna för kontrollåret 1950/51 äro nu i stort sett kända på grundval av statistik, insamlad av Svenska lantarbetsgivareföreningen. För kontrollåret 1951/52 har räknats med höjning av lönerna enligt rådande avtalsläge. Den för år 1951/ 52 förutsatta lönen tillämpas även för prognosåret.

Liksom tidigare har verkställts framräkning av de beräknade kostnaderna för mat och logi till assistenterna med hänsyn till prisutvecklingen. Här-

112*

Kangl. Maj:ts proposition nr 236.

efter är den beräknade årskostnaden per assistent för mat och logi 1 351 kr.

Från lantbruksstyrelsen har inhämtats uppgifter om utbetalningen av statliga bidrag till kontrollverksamheten (den del av statsbidragen, soin avser att bestrida del av avkastningskontrollen ute vid gårdarna). För kontrollåret 1951/52 har räknats med beviljat anslag och för prognosåret enligt statsverkspropositionen.

Kostnadssummorna bli bl. a. på grund av lönehöjningarna högre än enligt vårkalkylen 1951.

Seminkostnader.

Kostnaderna för seminverksamheten medtogos för första gången i jordbrukskalkylen våren 1951. Beräkningarna baserades på en särskild utredning. En närmare redogörelse härom finnes i texten till vårkalkylen 1951 (Kungl. Maj :ts prop. 207/1951, s. 224—226).

Beräkningarna i förra vårkalkylen voro baserade på uppgifter över de totala seininkostnaderna t. o. m. 1949. För de följande åren verkställdes framskrivning med hänsyn till förväntad ökning av seminverksamheten. Till höstkalkylen 1951 inhämtades uppgifter från seminföreningarna över kostnaderna för år 1950. Dessa uppgifter föranledde emellertid praktiskt taget ingen förändring av de för aktuella produktionsår genom framskrivning beräknade kostnaderna. Seminföreningarna ha ännu icke kunnat lämna uppgifter för 1951. T. o. m. 1951/52 ha därför införts samma belopp som i höstkalkylen 1951. För 1952/53 har förutsatts en fortsatt stegring, dock svagare än förut.

Kostnaderna redovisas i följande tablå med fördelning på kostnader för tjurhållning respektive övriga kostnader (milj. kr).

Allmänna omkostnader.

Tidigare har i jordbrukskalkylen ingått en kostnadspost benämnd allmänna omkostnader, uppgående till 17,i milj. kr för det tidigare tillämpade basåret samt 37,8 milj. kr för produktionsåret 1951/52. Nämnda kostnadspost har avsett att täcka ett flertal olika kostnader, vilka i jordbruksbokföringen sammanföras på kontot allmänna omkostnader och som svårligen kunna fördelas på speciella omkostnadskonton. Kostnadsposten har tidigare

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

113*

i jordbrukskalkylen framskrivits med hänsyn till utvecklingen av motsvarande kostnader enligt redovisningen i den jordbruksekonomiska undersökningen. Oklarhet har dock rått i fråga om vilka poster, som i den jordbruksekonomiska undersökningen redovisats bland allmänna omkostnader. En undersökning härom har verkställts inom Jordbrukets Utredningsinsti-

Tabell. 21. Kostnader för frakter m. in. i sammandrag, milj. kr.

Tabell 22. Jordbrukets kostnader åren 1950/51—1952/53, mil], kr.

114*

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

tut genom analys av ifrågavarande konto i boksluten vid räkenskapsgårdarna för bokföringsåret 1949/50. Undersökningen har visat, att principerna för konteringen icke äro enhetliga. Vidare ingå vissa kostnader, som redovisas i annat sammanhang. En förändring i principerna för redovisningen kan lätt medföra förändringar i utvecklingen av kostnaderna, som icke äga motsvarighet i verkligheten. En fortlöpande beräkning av denna post på grundval av nuvarande redovisning i den jordbruksekonomiska undersökningen synes knappast kunna ge en tillförlitlig bild av utvecklingen. De sakkunniga har därför i samband med övergången till nytt basår ansett lämpligt att utesluta posten allmänna omkostnader i jordbrukskalkylen och i stället så långt möjligt separat söka klarlägga kostnadsutvecklingen för de mera betydande delposter, som tidigare ingått under allmänna omkostnader.

Alternativen skilja sig i fråga om beräkningen av räntekostnaderna för fastighetskapitalet. I alternativ I har det nya (högre) fastighetskapitalet använts fr. o. m. det nya basåret 1950/51, medan i alternativ II det gamla fastighetskapitalet insatts i det nya basåret 1950/51 och de nya fastighetskapitalet tillämpas fr. o. m. 1952/53. Dessutom har i detta alternativ införts en utjämningspost, utgörande överskott för 1950/51 jämfört med 1938/ 39 enligt tidigare tillämpade beräkningsprinciper. Såsom framgår av texten till Räntekostnader ha vissa av de sakkunniga förordat alternativ I, medan andra förordat alternativ II. Ordföranden har ej tagit ställning i denna fråga.

I fråga om mejerimjölk har man sökt beräkna de faktiska inkomsterna under 1952/53. En beräknad förlust av 7,2 milj. kr på export av mejerismör har sålunda avdragits. I kalkylen har man räknat med mjölkpristillägg för all invägd mjölk. På den beräknade kvantiteten för exportsmör uppgår mjölkpristillägget (enligt de före den 17 mars 1952 gällande grunderna) till 3,2 milj. kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

115*

Särskilt uttalande av herrar Juréen, Carbell, Lindskog och Odhner i fråga

om ränt ekos t nadsbe räkningen.

Kalkylsakkunniga ha lagt fram två alterativ till belysning av hur ett beaktande av det ökade fastighetskapitalet enligt 1952 års fastighetstaxering (avseende förhållandena år 1951) påverkar räntekostnaderna. Beräkningstekniskt sett äro de båda alternativen likvärda. Detta framgår av att de ge exakt samma resultat, om man vid övergången till nytt basår utgår från en fullständigt utjämnad kalkyl jämfört med den gamla basen. De formella olikheter, som uppkomma i beräkningarna sakna därvid betydelse.

Det avgörande är enligt vår mening att de sakkunniga äro eniga om att man på kalkylstadiet icke bör ta ställning till i vilken utsträckning kostnadsökningar till följd av fastighetskapitalets stegring skola beaktas vid prissättningen. Vi kunna därför icke ansluta oss till alternativ II, enligt vilket kalkylmässigt lämnas automatisk kompensation för kostnadsstegringen. Vi vilja framhålla att denna automatism möjliggöres genom att man i det nya basåret 1950/51, som för övrigt så långt möjligt utgår från aktuella uppgifter, insatt en ränteberäkning, vilken bygger på de nu inaktuella fastighetstaxeringarna år 1938 och 1945. Vidare har i detta alternativ införts en avdragspost på 8,4 milj. kr, utgörande överskott för 1950/51 jämfört med 1938/39 enligt tidigare tillämpade beräkningsprinciper. De sakkunniga ha dock framhållit (se kalkylpromemorian) att detta överskott ligger långt inom felmarginalerna för kalkylen och att de därför icke ha kunnat ta ställning till om överskott eller underskott i realiteten förelegat i förhållande till 1938/39. Tillämpas de från och med det nya basåret använda beräkningsprinciperna genomgående, stiger för övrigt överskottet till ca 25 milj. kr (större delen av överskottets ökning beror på att man nu gått över till en principiellt riktigare redovisning av kostnaderna för konstgödsel; jämför promemorian).

I alternativ I införes den nya räntekostnadsberäkningen i kalkylen fr. o. m. det nya basåret 1950/51. Därvid förbytas överskotten på 8,4 respektive ca 25 milj. kr till underskott på 32,7 respektive ca 16 milj. kr. Det nämnda över- och underskotten ligga alla inom kalkylens felmarginaler.

Frågan om hur verkningarna av den nya fastighetstaxeringen skola beaktas vid prissättningen lämnas helt öppen i alternativ I. Vi vilja därför förorda detta alternativ.

Särskilt uttalande av herrar Stensgård, Holmström och Åstrand beträffande den sammanfattande redovisningen av det kalkylmässiga resultatet.

För vår del förorda vi alternativ II, då endast detta alternativ enligt vår mening ger en klar redovisning av det kalkylmässiga resultatet.

Resultatet i alternativ I influeras av flera faktorer, vilkas verkningar nu icke framträda men som borde friläggas i kalkylen. A ena sidan ingår i basinkomsten ett belopp på 8,4 milj. kr, som utgör ett kalkylmässigt överskott för 1950/51 och som nu framskrives och förstoras med kostnadsindex. Å andra sidan ingår i basårets kostnader räntor för en kapitalökning, som tidigare icke beaktats i kalkylerna och som aktualiserats först genom 1952 års fastighetstaxering. Denna räntekostnadsökning kommer i alternativ I icke att få någon inverkan på kostnadsutvecklingen i kalkylen, vilket dock synes böra vara fallet. Kalkylen har hittills endast registrerat förändringarna fram till och med 1944 års fastighetstaxering. Även i alternativ I kan visserligen framräknas ett inkomstbelopp, som inkluderar ersättning för nu ifrågavarande kapitalökning, men detta förutsätter, att basårets inkomst-

116*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

summa ökas med 35,5 milj. kr, och att den så erhållna basinkomsten, 3 321,9 milj. kr, framskrives med kostnadsindex för 1952/53 och därefter följande år men däremot ej för 1951/52. Ett dylikt förfaringssätt synes dock mindre lämpligt.

Då vi sålunda av redovisningstekniska skäl förorda alternativ II, ha vi därmed icke tagit ställning till frågan i vad mån de av fastighetskapitalets ökning föranledda kostnadshöjningarna nu skola beaktas vid prissättningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

117*

Bilaga 6.

PM

angående prisclearingen av fettvaror.

I eu vid jordbruksnämndens regleringsskrivelse den 21 april 1951 fogad bilaga (bil. 10 till Kungl. Maj :ts proposition nr 207/1951) lämnas en redogörelse för det ekonomiska resultatet av den prisclearing på fettvaruområdet, som ägt rum under åren 1941—1949. Den visade ett underskott på inhemsk odling av oljeväxtfrö under perioden om ca 61 milj. kr. För samma tid uppgick överskottet på de importerade råvarorna till ca 89 milj. kr. Vad gäller tiden efter 1949 kunde definitiva resultatsiffror endast presenteras för de importerade fettråvarorna och för kalenderåret 1950. Härför redovisades ett överskott om ca 13 milj. kr. För det svenska oljeväxtfröets del upptog redogörelsen en preliminär beräkning av resultatet utom 1950 års odling, slutande på ett överskott av ca 22 milj. kr. Slutliga avräkningar angående resultatet av nämnda års odling föreligga nu och visa ett överskott på ca 31 milj. kr. I den preliminära siffran, 22 milj. kr, hade inräknats en exportvinst på 9 milj. kr. Denna kom emellertid att uppgå till 12,3 milj. kr. Detta sammanhänger kanske främst med att det svenska oljeväxtfröet av 1950 års skörd visade sig vara av bättre kvalitet än man med utgångspunkt från tidigare erfarenheter haft anledning räkna med och att man därför kunnat erhålla större kvalitetstillägg än vad som med försiktig beräkning kunnat förutses. Vid den preliminära beräkningen av resultatet av 1950 års odling hade vidare förutsatts oförändrade clearingpriser på den svenska marknaden. I maj 1951 höjdes emellertid clearingpriserna, vilket utgör förklaring till att även den del av skörden, som förbrukats inom landet, värderats för lågt.

Som en fortsättning av den siffermässiga sammanställning utvisande clearingkassans beräknade inkomster och utgifter under budgetåret 1950/51, som lämnades våren 1951, ha nu uppgjorts nedanstående tvenne tablåer, varav den första dels visar clearingkassans verksamhet under tiden juli 1951—mars 1952, dels utgör resultatet av en beräkning av kassans verksamhet under tiden april—juni 1952. I den andra tablån har ett försök gjorts till uppskattning av kassans blivande inkomster och utgifter under budgetåret 1952/53. För tiden fr. o. in. den 1 januari 1953 har prognosen givits helt summarisk karaktär. Detta beror på att fettregleringen för närvarande är föremål för utredning, som kan komma att leda till viss omläggning under nästa budgetår av verksamheten på detta område.

Liksom fallet var vid samma tid i fjol kan definitivt resultat av avräkningarna under sistförflutna året endast lämnas beträffande importerade fettråvaror. Importen av fettråvaror gav sålunda för 1951 ett överskott av ca 19 milj. kr.

Resultatet av den inhemska oljeväxtodlingen under år 1951 är ännu endast preliminärt. Icke förrän tidigast på hösten 1952 kunna definitiva siffror härför lämnas. Utgår man emellertid ifrån de gjorda beräkningarna, som basera sig på en oförändrad konsumtion och på att någon ytterligare förändring av clearingpriserna på de matnyttiga inom landet producerade oljorna icke kommer att inträda, innan 1951 års skörd disponerats, skulle en

118*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

vinst om ca 15 milj. kr uppkomma på försäljningen inom landet av svenskt oljeväxtfrö av 1951 års skörd, exklusive linfrö. Ifrågavarande skörd var större än något tidigare års och lämnade med sina ca 208 000 ton även utrymme för en betydande export. Huvudparten av skörden eller ca 196 000 ton utgjordes av raps- och rybsfrö. För den inhemska konsumtionen erfordras mellan 80 000 och 90 000 ton av denna vara. Av återstående kvantitet, ca 115 000 ton ha tills dato avtal om försäljning på export träffats rörande 67 230 ton i form av frö och 12 852 ton i form av olja, eller omräknat i frö sammanlagt ca 100 000 ton. Den sammanlagda vinsten för clearingkassan av den hittillsvarande exporten av 1951 års skörd beräknas komma att uppgå till ca 25 milj. kr.

Av det för export avsedda rapsfröet av 1951 års skörd återstår f. n. en kvantitet av ca 15 000 ton odisponerad. Då man, såsom priserna på senaste tiden utvecklat sig, har att räkna med sämre priser på exportmarknaden för rapsfrö i fortsättningen, torde vinsten på dessa 15 000 ton i dagens läge bliva obetydlig och bör ej uppskattas till högre belopp än ca 2 milj. kr. Med utgångspunkt från ovan relaterade förhållanden skulle exporten av rapsfrö (rapsolja) från 1951 års skörd resultera i en vinst om ca 27 milj. kr.

Cleai-ingkassan för fettvaror.

Summa kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

119*

Förskott till inlösen av oljeväxtfrö, utom linfrö (Härav enl. ovan kronor 18 978 423: 81 Vinst på export av oljeväxtfrö

Exportkostnader............

Linolja....................

Förskott till inlösen av linfrö

Inkomster Utgifter

kr kr

— 30 000 000: — 15 866 394: 80

475 377:13 12 294 949: 44 247 084: 39

— 10 504 010: 85

47 439 808:18 41 496 747: 96

Summa kr

5 943 060: 22

C. Margarin.

Clearingavgifter......................................... 3 611 232:53

D. Diverse inkomster och utgifter.

Stearin...................... 4 216:70 46:40

Tvätt- och rengöringsmedel .. 142 015:19 —

Ränta å rörelsemedel........ 109 950:88 —

Ränta å bankmedel.......... 41 645:88 —

297 828:65 46:~4Ö 297 782:25

Total inkomst, netto inkl. innestående medel den */7 1951.. 28 611 717:66

E. Smör

Ersättning för förlust vid export .......................... 14 622 515:11

Innestående medel den 3l/s 1952 .......................... 13 989 202: 55

Beräknade inkomster och utgifter under tiden den Vi—30/e 1952.

A. Importerade fettvaror

Matnyttigt fett.

Clearingavgifter ............

Diverse utgifter (svinn vid raffinering m. m.) ..........

B. Svenska oljeväxtprodukter. Vinst på export av oljeväxtfrö Linolja av 1950 års skörd .. Linolja av 1951 års skörd .. Förskott till inlösen av oljeväxtfrö ..................

Återbetalning av förskott till inlösen av oljeväxtfrö ....

C. Margarin.

Clearingavgifter

1 000 000: —

120*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

D. Diverse inkomster.

Tvätt- och rengöringsmedel................ —

Total inkomst, netto......................

E. Smör.

Ersättning för förlust vid export .......... 6 000 000: —

F. Pristillägg.

Vissa pristillägg till jordbruket enl. uppgörelsen den 15 mars 1952 .................. 7 500 000: —

Beräknade inkomster, netto................

Sammanfattning.

Innestående medel den sl/3 1952 enligt ovan..............

Beräknad nettoinkomst under tiden den V4—30/6 1952 enligt ovan................................................

Förskotterade medel för inlösen av svenskt oljeväxtfrö av 1951 års skörd ......................................

Kassans totala tillgångar per den S0/6 1952 beräknas till....

Beräknade inkomster och utgifter under tiden den ’/7—31

50 000: — 22 550 00ÖT—

13 500 000: — 9 050 000: —

Kr

14 000 000: —

9 000 000: — 23 000 000: —

35 600 000: — 58 600 000: —

1952.

Kr

58 600 000: —

18 900 000: —

29 000 000: -

450 000: — 28 550 000: —

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

121*

Kr

C. Margarin.

Clearingavgifter ............................................ 2 000 000: —

D. Diverse inkomster.

Tvätt- och rengöringsmedel................................ 50 000: —

Total inkomst, netto,inkl. beräknade tillgångar per den S1/i21952 108 100 000: —

E. Smör.

Ersättning för förlust vid export under regleringsåret

1951/52 ................... — 10 000 000: —

F. Pristillägg.

Vissa pristillägg till jordbruket enligt uppgörelsen den 15

mars 1952 ................ —_2 500 000:— 12 500 000; —

Beräknade tillgångar, den 31/ia

1952 ...................... 95 600 000:

För tiden den 7*— 30/6 1953 beräknas regleringen komma att lämna nettobehållning av omkring 40 milj. kr. Denna beräkning är självfallet mycket svår att göra med hänsyn till ovissheten beträffande dels världsmarknadsutvecklingen på detta område och dels statsmakternas beslut i fråga om det nya regleringssystemet.................... 40 000 000: —

Kassans totala tillgångar per den 30 e 1953 beräknas till.. 135 600 000: —

För självförsörjning i fråga om linolja skulle krävas en fröskörd, som lämnade 17 000 å 18 000 ton olja. 1951 års inhemska skörd av linfrö är ännu icke slutlevererad men beräknas komma att uppgå till omkring 24 000 ton, vilket ungefärligen motsvarar 8 400 ton i olja. Vid nuvarande clearingpris skulle överskottet på denna kvantitet komma att bli ca 7 milj. kr.

Enligt ovanstående beräkningar skulle den totala vinsten på 1951 års inhemska odling av oljeväxtfrö komma att uppgå till ca 49 milj. kr. Om man till detta belopp lägger den ovan med 31 milj. kr redovisade vinsten på 1950 års odling erhålles sålunda ett sammanlagt vinstbelopp av 80 milj. kr, vilket med 19 milj. kr överstiger för odlingarna under 1941—1949 tidigare redovisade förluster om sammanlagt 61 milj. kr. Det bör dock i sammanhanget understrykas, att man i viss utsträckning under året hållit clearingpriser på den svenska marknaden, som legat högre än världsmarknadsprisnivån.

Genom beslut den 8 juni 1951 bemyndigade Kungl. Maj :t jordbruksnämnden att »disponera vinst, som under regleringsåret 1951/52 kan uppkomma vid export av svenska oljeväxtfröer eller därav beredda oljor, för att täcka förluster på export av mejeriprodukter efter den 31 augusti 1951, i den mån vinsten icke åtgår för att täcka löpande utgifter för clearingkassan för fettvaror». Till understödjande av smörexporten har med stöd av detta beslut från clearingkassan hittills utbetalats 14,6 milj. kr. För täckande av förluster på smörexport fram till månadsskiftet augusti/september 1952 torde man böra räkna med en ytterligare utgift för clearingkassan om ca 16 milj. kr. Förluster, som efter de 31 augusti 1952 uppkomma på export av mejeriprodukter skola bäras av producenterna upp till 7,2 milj. kr. Förutsättning

122* Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

för att bidrag skall lämnas vid högre förlust är, att smörproduktionen icke ökar.

Vidare torde här böra antecknas, att i den av Kungl. Maj :t den 15 mars 1952 godkända jordbruksuppgörelsen ingår, att 10 milj. kr av clearingkassans intäkter skola användas vid bestridande av vissa pristillägg till jordbruket Vi—31/g 1952. Detta belopp har med 7,5 milj. kr upptagits som utgiftspost under budgetåret 1951/52 och med resterande 2,5 milj. kr under budgetåret 1952/53.

Stockholm den 18 april 1952.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

123*

Bilaga 7.

Till Statens jordbruksnämnd, Stockholm.

I likhet med vad tidigare skett får Svenska spannmålsaktiebolaget härmed till Statens jordbruksnämnd inkomma med förslag till de prisreglerande åtgärder på jordbrukets område avseende konsumtionsåret 1952/53, som beröra bolagets verksamhet. I samband härmed har bolaget företagit beräkningar över bolagets kostnader under nämnda konsumtionsår liksom ock framlagt en förnyad kalkyl över dessa kostnader under nu löpande konsumtionsår, varjämte bolaget nu är i tillfälle att genom bokslut redovisa resultatet av verksamheten under konsumtionsåret 1950/51. Till bolaget för yttrande äro överlämnade följande tvenne motioner väckta vid årets riksdag, nämligen

a) I: 120, II: 152 angående organisation av exporten av jordbruksprodukter,

bj I: 232, II: 306 om utökning av antalet prisorter för brödsäd.

Bolaget kommer här nedan att i samband med sina förslaget till regleringsåtgärder uttala sin mening rörande de i dessa motioner behandlade spörsmålen.

Inledning.

Alltsedan konsumtionsåret 1950/51 hava regleringsåtgärderna å de områden, som beröra spannmålsbolagets verksamhet, varit utformade på ä huvudsak oförändrat sätt. 1 fråga om brödsäden innebär detta, att spannmålshandlare och kvarnar genom avtal med bolaget förbundit sig att till jordbrukarna erlägga vissa under konsumtionsåret successivt stigande garantipriser, vilka priser äro hänförliga till ett visst mindre antal prisorter. Bolaget å sin sida har genom nämnda avtal åtagit sig att den 1 juni 1952 inlösa all till bolaget från handeln och industrien hembjuden brödsäd. Dessutom skall bolaget till priser, som med 1 krona 50 öre per deciton överstiga garantipriserna till jordbrukarna, vid behov samt i mån av tillgång tillhandahålla kvarnindustrien brödsäd. Dessa priser gälla emellertid i regel i vissa importhamnar, från vilka industrien alltså i allmänhet har att bära fraktkostnaderna.

Vad fodersäden beträffar, hava under senare år hittills icke förekommit några andra prisreglerande åtgärder, än att priser fastställts i vissa importhamnar för av bolaget tillhandahållen fodersäd, huvudsakligen importvara. J stort sett samma system tillämpas beträffande bolagets försäljningar av oljekraftfoder och kli.

Vid sidan av dessa mer omfattande arbetsuppgifter har bolaget omhänderhaft import av fiskmjöl samt haft att företaga inlösning av svenskodlade bruna bönor. Slutligen håller bolaget ett visst reservlager av gula ärter.

Då bolaget föregående år avgav sina förslag till regleringsåtgärder, hade bolaget på grund av såväl skördeutsikterna inom landet som de utländska marknadsförhållandena anledning befara, att förhållandena å spannmåls-

124*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

och fodermedelsmarknaden inom landet kunde komina att bliva rätt besvärliga. Dessa farhågor hava besannats. Ä de utländska marknader, där vårt land huvudsakligen varit hänvisat att företaga inköp av spannmål och fodermedel, hava tillgångarna varit begränsade, varför betydande prisstegringar ägt rum. Tidtals har exempelvis majs knappast kunnat erhållas utom mot hårdvaluta, framför allt dollar. Under vissa perioder har bolaget därför alltsedan vintern 1950/51 icke kunnat tillhandahålla fodersäd och kli i den omfattning dessa varor efterfrågats. Av ur regleringssynpunkt ännu mer allvarlig beskaffenhet blev emellertid det förhållandet, att 1951 års inhemska brödsädsskörd på grund av skilda olyckliga omständigheter blev mycket knapp, varför omfattande inköp av brödsäd måst företagas utifrån, ofta till mycket höga priser. Vidare befanns det nödvändigt på grund av den svaga kvaliteten hos 1951 års brödsädsskörd att i väsentliga stycken uppmjuka de vanligen gällande kvalitetsbestämmelserna och prisregleringsskalorna. Dessutom måste bolaget med hänsyn till den inom landet osedvanligt ojämna tillgången på svenskodlad brödsäd av kvarnduglig kvalitet lätta något på de bestämmelser, som principiellt skolat tillämpas vid spannmålsaktiebolagets försäljning till kvarnindustrien av svenskodlad brödsäd.

Trots vad nu anförts anser sig bolaget likväl kunna konstatera, att regleringsåtgärderna i stort sett utfallit väl. Bolaget vill emellertid framhålla såsom i fortsättningen önskvärt, att prisförhöjningar i fråga om brödsäden icke företagas under löpande konsumtionsår. Även om handel och industri åläggas att i samband med dylika prisförhöjningar erlägga prisutjämningsavgifter komma prisförhöjningarna likväl att oroa marknaden och giva anledning till icke önskvärda spekulationer. I allmänhet torde det för övrigt ur det allmännas och ur ekonomisk synpunkt icke spela någon större roll, om brödsädspriserna under senare delen av ett konsumtionsår temporärt skulle komma att ligga väl nära fodersädspriserna. Det torde nämligen under nuvarande förhållanden icke vara förenat med större kostnader och svårigheter att genom import täcka behovet av brödsäd än vad fallet är beträffande fodersäd. Däremot kunna de olägenheter, som med hänsyn till kvarnförmalningen äro förenade med större justeringar av brödsädspriserna, icke annat än delvis undvikas.

1 det följande kommer bolaget närmast att lämna en kortfattad marknadsöversikt för att därefter övergå till de förslag rörande regleringsåtgärderna, som bolaget ansett sig höra framlägga. 1 denna fråga har bolaget på sedvanligt sätt haft överläggningar med representanter för handel och industri. Även om man alltjämt måste betrakta de utländska marknadsförhållandena såsom osäkra — de kunna till och med alltjämt giva anledning till eu ^ss oro — och även om man för närvarande icke har sig något bekant om hur årets inhemska skörd kan komma att gestalta sig, så var likväl den allmänna uppfattningen vid ifrågavarande överläggningar den, att de nuvarande regleringsanordningarna beträffande spannmål och fodermedel borde bibehållas i stort sett oförändrade, bl. a. därför att det ansågs önskvärt att icke onödigtvis oroa marknaden med nya bestämmelser. Likväl framfördes vissa önskemål rörande smärre justeringar av de nuvarande anordningarna, för vilka närmare redogörelse kommer att lämnas här nedan.

Slutligen vill bolaget i detta sammanhang upptaga till behandling de för yttrande överlämnade motionerna I: 120 och II: 152 rörande överflyttning till ett särskilt organ av exporten av oljefrö och andra vegetabiher. Den regelmässiga export av spannmål, såväl stråsäd som trindsäd, som förekommit under de senaste årtiondena, har — bortsett från under krigsåren _ omhänderhafts av spannmålshandelns olika organ, delvis under statlig kontroll i ett eller annat avseende. Härvid har det i första hand varit fråga

125*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

om utsädesspannmål och om ärter. Ehuru holaget vid vissa tillfällen haft anledning anse, att ifrågavarande export icke fungerat fullt tillfredsställande, finner sig bolaget likväl icke kunna förorda den av motionärerna föreslagna utvägen, bl. a. på grund av utsädeshandelns alldeles speciella karaktär. Vad vidare angår den export, tidtals i samband med import, av kvarnspannmål, som i växlande omfattning ägt rum alltsedan spannmålsregleringen infördes år 1950, har denna export omhänderhafts av vederbörande regleringsorgan, spannmålsföreningen samt senare spannmålsbolaget. Att härutinnan företaga någon ändring finner bolaget icke påkallat. I fråga om den hittills tillämpade anordningen, att jordbruksnämnden i praktiken omhänderhaft exportförsäljningen av oljefrö och vegetabiliska oljor, är bolaget av den meningen, att den måste betraktas som ett provisorium. Emellertid finner bolaget det icke nödvändigt att för dessa exportaffärer tillskapa något särskilt organ. Även om det kanske icke är lämpligt att för ändamålet använda föreningen Sveriges Oljeväxtintressenter, så finnas likväl andra ur kommersiell och praktisk synpunkt lämpliga organ, som kunna omhänderhava dessa affärer. Sålunda torde det ligga nära till hands, att oljefabrikerna med deras mångåriga erfarenhet av och kontakt med marknadsförhållandena — givetvis i samarbete med och under kontroll av jordbruksnämnden -— i varje fall beträffande den färdigställda oljan genomföra exportaffärerna. Även fröexporten torde som sagt kunna omhänderhavas av redan befintliga organ. Då denna export dessutom icke med säkerhet torde komma att bliva en reguljär företeelse, är det så mycket mindre påkallat att överföra densamma till något nybildat organ.

Marknadsöversikt.

Det politiska osäkerhetstillståndet, de på sina håll ogynnsamma skördeförhållandena och bristen på dollar sätta alltjämt sin prägel på världshandeln med spannmål och fodermedel. Den internationella inflationskonjunktur, som började efter devalveringarna i september 1949 och som fick ytterligare fart efter Korea-krisen sommaren 1950, visar ännu ingen tendens till att avtaga i styrka.

Tillgångarna på vete hos de stora veteexporterande länderna hava totalt sett icke undergått någon minskning i jämförelse med närmast föregående säsong, men beträffande de samlade tillgångarnas fördelning hava stora förändringar inträtt. Dessutom är på grund av ogynnsamma skördeförhållanden kvaliteten på en stor del av 1951 års veteskörd mindre god.

Kanada erhöll en skörd på 15,3 milj. ton (medelskörd 1949/1950 11,3 milj. ton), som, även med hänsyn till lidna skördeskador på grund av att vintern inföll tidigt, framstår som en bland dess allra bästa. För USA är skörderesultatet på 26,8 milj. ton att anse som medelmåttigt. Även här åstadkonnnos skador på grund av frost och insekter.

1 Australien uppgick veteskörden till 4,5 milj. ton, vilket innebär en minskning för tredje året i följd, och Argentinas skörd på ca 3 milj. ton är en av de tre sämsta under detta århundrade. I båda de sist nämnda länderna beror det dåliga skörderesultatet förutom på ogynnsamma väderleksförhållanden även på minskning av vetearealen.

För Sovjetunionen, Jugoslavien in. fl. osteuropeiska länder beräknas skörden uppgå till 12,8 milj. ton vete mot 10 milj. ton 1950.

Enligt uppgift i »Corn Trade News» uppskattas importländernas totala efterfrågan på vete under innevarande säsong till 23 milj. ton. 1 nedanstående tabell är intagen en fördelning av denna kvantitet på olika exportlän-

126*

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

der och till jämförelse uppgifter om fördelningen av de närmast föregående

Av dessa siffror framgår, att de väntade utbuden äro starkt koncentrerade till »dollar»-området. För vårt lands vidkommande torde man icke kunna påräkna leverans från annat håll än från U. S. A., Kanada, Sovjetunionen och eventuellt någon eller några av övriga öststater. Anmärkningsvärt nog har dessutom Turkiet uppträtt som säljare av vete.

Priset å sådant vete, som under 1951 sålts enligt det internationella veteavtalet (IWA) har baserats på maximipriset, d. v. s. 1: 80 dollar per bushel för »No. 1 Manitoba Northern Wheat» i lager Fort William samt fr. o. m. den 1 augusti 1951 med tillägg för lagringskostnader av 6 cents per bushel. För Kanada-vete av låg kvalitet, som såldes på 1WA-villkor, accepterades en rabatt på upp till 15 cents.

I fråga om s. k. »fritt» vete, d. v. s. vete, som försäljes utanför IWA, har icke utbildats något enhetligt marknadspris, enär den fria prisbildningen har satts ur funktion på grund av förhållanden av handelspolitisk och valutamässig art.

För belysande av prissituationen återgivas här nedan prisnoteringar å skilda marknader under år 1951.

Priser å fritt vete. kronor per 100 kg fob

Föregående år medförde stora svårigheter för länder med importbehov av majs och andra fodervaror. Med anledning av den svaga skörden i Argentina blev majsexporten starkt begränsad och importländerna blevo i stor utsträckning tvungna att företaga sina inköp i Förenta Staterna, där priserna successivt stego till en mycket hög nivå. Sålunda var priset för »No. 2 Yellow American Maize» fob atlanthamn i december 1951 kr 44: 25 mot kr 40: — i december 1950 och kr 30: 45 i december 1949, allt per 100 kg. Bristen på dollar medförde, att importländerna måste söka komplettera sina förråd även på andra marknader. Särskilt stor var efterfrågan på irakiskt korn och foderhavre från Australien, trots att priserna på dessa varor stigit till en ännu högre nivå än priset på US A-majs. För nämnda foderhavre var sålunda cif-priset i engelsk hamn den 31 december 1951, 1950 och 1949 respektive kr 57: 45, kr 38: 80 och kr 30: 10, allt per 100 kg. Priset på irakiskt korn var

Kungl. Maj:ts proposition nr 236. 127*

vid samma tidpunkter cf engelsk hamn kr 66:—, kr 42:— och kr 34:—, allt per 100 kg.

På den argentinska marknaden hava priserna stigit ännu kraftigare. Såsom framgår av följande tabell, hava de för nedannämnda varuslag räknat från september 1949 mer än fördubblats.

Priser i kronor per 100 kg fob argentinsk hamn September Februari Oktober Januari

1949 1951 1951 1959

Majs............. 38:50 — 62:20 74:60

Sorghum.......... 15:40 40:40 43:50 57: —

Vetekli............ 13:40 29:20 31:— 45:_

Solroskakor....... 25: — — 57:50 60:60

Den starka prisstegringen synes åtminstone temporärt hava avstannat och för vissa varuslag blivit förbytt i en prissänkning. Detta gäller särskilt oljekakor, som för närvarande röna mycket liten efterfrågan. Prisnoteringen

1 Inom IWA.

2 Utom IWA.

3 Komplettering i april 1959.

128*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

för i ovanstående tabell angivna slag av solroskakor var sålunda den 8 februari 1952 kr 49: 20 per 100 kg fob argentinsk hamn. Beträffande majs råder för närvarande ingen utpräglad pristendens och intet torde bliva klart beträffande det statliga exportorganets IAPI:s prispolitik förrän skörderesultatet närmare kan överblickas. För att ytterligare belysa den prisutveckling, för vilken redogörelse här lämnats, återgivas (se föregående sida) av bolaget sammanställda uppgifter om priser å spannmål och fodermedel i kronor per 100 kg eif svensk hamn.

I ovanstående priser äro inräknade fraktkostnader svarande mot fluktuationerna på fraktmarknaden. Av nedanstående sammanställning framgår, att fraktkostnaderna räknat från september 1950 undergingo en mycket stark stegring, medförande en fördubbling inom några få månader. Fr. o. m. januari i951 har emellertid ej kunnat konstateras någon entydig tendens, utan fraktsatserna hava varierat inom ganska trånga gränser. För närvarande, då efterfrågan på tonnage är ringa på grund av den avvaktande hållningen på världsmarknaden för spannmål och fodermedel, är tendensen på fraktmarknaden vikande.

Fraktkostnader vid leverans till svensk hamn.

Inledningsvis framhölls, att prisutvecklingen från september 1949 starkt påverkats av det osäkra politiska läget, dollarbristen och ogynnsamma skördeförhållanden. Visserligen har under det gångna året en avsevärd förbättring inträtt i fråga om dollar-balansen, och man har under den senaste tiden kunnat konstatera en uppbromsning i prisstegringarna som en följd av ett allmänt köpmotstånd. Upprustnings- och försörj ningsförhållandena stå emellertid alltjämt i förgrunden som drivkrafter i prisstegringsprocessen, och några tecken, som tyda på att vi kommit till en vändpunkt, existera icke. Mycket beror på de framtida skördeförhållandena i de stora exportländerna. Det må dessutom i detta sammanhang erinras om minskningarna i de besådda arealerna, vilket gör, att möjligheter att erhålla en förbättring i världens försörjningsläge te sig än mer ovissa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

129*

Brödsädsregleringen.

I anslutning till vad redan inledningsvis uttalats anser bolaget, att några i princip ändrade regleringsbestämmelser i fråga om brödsäden icke äro erforderliga eller ur de synpunkter bolaget har att bevaka önskvärda. Bolaget utgår dock därifrån, att om skördeförhållandena inom landet i år bliva någorlunda normala, skola de för 1951 års skörd tillämpade särskilda kvalitets- och prisregleringsskalorna slopas och en återgång ske till i dessa avseenden tidigare gällande bestämmelser. Bolaget anser ock, att de uppmjukningar i de generella bestämmelserna, som jämväl på grund av det ogynnsamma och ojämna utfallet i fjol vidtagits vid bolagets försäljningar till kvarnindustrien, om möjligt skola upphävas. Från kvarnindustriens sida har det emellertid framhållits, att dessa generella bestämmelser, vilka innebära, att bolagets försäljningar av såväl svensk som importerad brödsäd skola kostnadsberäknas som vore de företagna från vissa bestämda importhamnar, för inlandskvarnarna utgöra en icke rättvis belastning, samtidigt som inlandsspannmålen i allmänhet icke belastat bolaget med häremot svarande kostnader. Det har ock framhållits, att det förhållandet, att vissa prisorter, vilka onekligen äro hamnplatser, icke av bolaget betraktas som importhamnar för brödsäd, emellanåt åstadkommit vissa egendomliga konsekvenser, vilka äro särskilt påtagliga i Skåne och Halland. Sålunda äro exempelvis Hälsingborg och Halmstad prisorter och kvarnarna därstädes äro därför enligt sina åtaganden mot bolaget skyldiga att för svenskodlad brödsäd erlägga de fastställda garantipriserna, samtidigt som de för från bolaget inköpt brödsäd, antingen denna är svensk eller importerad, äro skyldiga betala de för bolagets försäljning i importhamn fastställda priserna ökade med fraktkostnaden från närmaste importhamn, som i nämnda fall är Malmö.

Båda dessa från industriens sida framförda synpunkter finner bolaget beaktansvärda. Redan vid ett normalt skördeutfall inom landet är det nämligen med hänsyn till de för närvarande ringa höstsädsarealerna möjligt, att inlandskvarnarna i vissa fall kunna bliva missgynnade. Emellertid synes den närmare behandlingen av denna fråga kunna anstå intill dess skördeutfallet kan närmare överblickas. Av principiell betydelse är däremot det andra spörsmålet, nämligen det om importhamnarna och prisorterna. För sitt vidkommande anser" bolaget, att antalet prisorter i Skåne och även i Halland blivit för stort för att regleringsapparaten skall fungera tillfredsställande. Inom övriga delar av landet äro samtliga prisorter samtidigt importhamnar. Då det vidare torde medföra mycket obetydligt ökade kostnader för bolaget, om Landskrona, Hälsingborg och Halmstad medtagas som importhamnar för brödsäd, vill bolaget förorda en utvidgning av antalet importhamnar att omfatta även dessa prisorter.

Som tidigare framhållits, innebära de i kraft varande regleringsanordningarna för brödsäd, att odlarna å ett begränsat antal prisorter tillförsäkras 'vissa successivt stigande priser samt å andra orter häremot med hänsyn till fraktkostnaderna svarande priser. Vidare har bolaget åtagit sig att den 1 juni 1952 inköpa till bolaget från handel och industri hembjuden brödsäd Nå "ra marginaler för handeln äro icke fastställda, men dessa regleras i första^hand därigenom att bolaget är skyldigt att i mån av behov samt tillgån" till industrien försälja brödsäd till priser, som med 1 krona 50 oro per deciton överstiga de till odlarna garanterade priserna, varvid bolagets priser skola gälla i vissa importhamnar. Vidare har handeln under nu löpande konsumtionsår förbundit sig att till bolaget eller till av bolaget

!)* Dihang till riksdagens protokoll 1952. t samt. Nr 236.

130*

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

anvisade företag försälja innehavd brödsäd till priser, som med 1 krona 20 öre överstiga å vederbörande handlares ort gällande garantipriser till odlare. Slutligen gäller, att bolagets inlösningspriser med 90 öre per deciton överstiga garantipriserna till jordbrukarna. Även under nu löpande regleringsår har bolaget kunnat iakttaga, att de möjligheter, som genom bolagets högre försäljningspriser förelegat för handeln att i vissa fall erbjuda jordbrukarna något högre priser än garantipriserna, icke haft avsedd effekt. Tvärtom synes handeln för såväl höstvete som råg som regel hava uttagit så höga marginaler som möjligt, utan att detta medfört någon höjning av de priser, som erlagts till jordbrukarna. För vårvete torde marginalen däremot som regel icke medgivit någon tilläggsbetalning till producenterna. Det har därför övervägts att förorda en sänkning av bolagets försäljningspriser i förhållande till garantipriserna till jordbrukarna. Emellertid torde det sålunda iakttagna förhållandet, att handeln i vissa fall kunnat uttaga högre marginaler än som avsetts, få ses i samband med de mycket svaga saluöverskotten av höstvete och råg. Det torde därför vara lämpligast att alltjämt pröva de i kraft varande anordningarna.

Én för brödsädsreglcringen aktuell fråga är ju den, som väckts i motionerna I: 232 och 11:306 om utökning av antalet prisorter för brödsäd. Även i annat sammanhang hava nämligen krav härå framkommit. Enligt bolagets mening skulle emellertid en utökning av antalet prisorter i hög grad försvåra bibehållandet av de nu tillämpade regleringsanordningarna för brödsäd. Sålunda skulle bolaget för sådant fall icke kunna tillämpa de nuvarande reglerna för försäljning av bolaget tillhörig brödsäd, som bygga på den förutsättningen, att inlandskvarnarna som regel erhållit sin svenskodlade brödsäd till lägre priser än kustkvarnarna. Prisorter inne i landet skulle nämligen innebära, att priserna å den inhemska brödsäden inne i landet lyftas upp till samma nivå som vid kusten, där all mer betydande kvarnindustri är belägen. I stället torde bolaget då få övergå till det tidigare tillämpade systemet ätt bära praktiskt taget alla fraktkostnader för till industrien från såväl bolaget som handeln försåld brödsäd. I ovan berörda motioner föreslås bl. a., att Visby skall göras till prisort. Ur de synpunkter bolaget nyss anfört, spelar det måhända icke någon annan större praktisk roll', om Gotland får eu prisort, än att bolaget får betala transporterna till fastlandet av Gotlandsspannmålen. Ur principiell och jordbrukspolitik synpunkt svnes det dock svårt att enbart förklara Visby som prisort, ty Visby torde ur här ifrågavarande synpunkt icke ha något företräde framför vissa orter i de av motionärerna nämnda länen, beträffande vilka bolagets betänkligheter gälla i full utsträckning. Bolaget måste därför avstyrka bifall till motionerna i fråga.

Bolaget vill i detta sammanhang erinra om bolagets vid tidigare tillfällen framförda förslag att slopa den nuvarande anordningen med fasta, successivt stigande priser och ersätta den med en sådan form för inlösning som bolaget i olika sammanhang diskuterat och som skulle innebära, att bolaget först i slutet av ett konsumtionsår företoge inköp och därvid läte inlösningspriserna bliva desamma å ett antal prisorter. I dylikt fall kunde givetvis utan alltför stora praktiska konsekvenser antalet prisorter utökas utöver det nuvarande. Under större delen av säsongen komma desamma nämligen icke att verka störande i samma grad som då priserna under hela regeringsåret äro fixerade. Med hänsyn till att jämförelsevis litet höstsäd såddes i' fjol, torde man emellertid knappast kunna räkna med att skörden innevarande år — även om den utfaller jämförelsevis väl och även om vårvetearealen blir lika stor som tidigare — skall kunna täcka det inhemska behovet utan att detsamma måste kompletteras med importspannmål. I

131*

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

ett dylikt läge har det ansetts, att ett inlösningsförfarande, som nyss antytts, icke lämpligen skulle kunna tillgripas. Med hänsyn till de rätt avsevärda reserver av brödsäd, som spannmålsbolaget torde komma att innehava, torde en dylik anordning dock kunna fungera tillfredsställande. I detta fall måste emellertid avståndet mellan de eventuella inlösningspriserna våren 1953 och de vid samma tidpunkt gällande utförsäljningspriserna från bolaget vara tillräckligt stort för att handeln skall kunna fungera utan medverkan från bolagets sida. Vid ett inlösningsförfarande förutsättes vidare, att bolagets av jordbruksnämnden fastställda utförsäljningspriser så regleras, att desamma, samtidigt som de böra stiga under konsumtionsåret, bidraga till att på ett ändamålsenligt sätt reglera den inhemska brödsädsmarknaden. Bolaget finner det emellertid mest ändamålsenligt att bibehålla de nuvarande regleringsanordningarna. En nödvändig förutsättning härför är dock, att överenskommelser kunna träffas mellan spannmålsbolaget och näringslivet, ungefärligen av den innebörd som de avtal, som för närvarande gälla mellan å ena sidan bolaget samt å andra sidan kvarnar och spannmålshandlare. Bolaget förutsätter också för sådant fall, att de nuvarande bestämmelserna, innebärande förbud för handeln att försälja brödsäd till annan än partihandlare, kvarnar eller spannmålsbolaget, bibehållas.

Enligt vad bolaget har sig bekant, föreligger förslag till höjning av priserna å brödsäd av 1952 års skörd. I samband med en dylik höjning måste det meddelas övergångsföreskrifter, bl. a. innebärande reglering av priserna å i industriens och handelns ägo befintlig brödsäd. Dessutom torde det bliva nödvändigt att i god tid reglera förmalningen vid kvarnarna, så att icke de olägenheter i samband med en prisjustering, bolaget ovan berört, bliva alltför stora. Vidare kan det enligt bolagets mening bliva nödvändigt att genom särskilda bestämmelser reglera användningen av vårvete inom industrien. Dels torde nämligen höstveteskörden bliva rätt knapp, och dels torde en stor del av den importerade spannmålen, även om den icke är att hänföra till vårvete, vara av så god kvalitet, att behovet av vårveteinblandning kan bliva ganska ringa. En utväg ur sistnämnda svårighet vore givetvis att låta utländskt vete av högre kvalitet betinga ett något bättre pris än priset å svenskodlat höstvete.

Samtliga i detta sammanhang berörda spörsmål, liksom ock frågan om brödsädsregleringens slutliga utformande, äro av sådan art, att de näppeligen kunna avgöras, förrän de inhemska skördeförhållandcna kunna börja överblickas. Av betydelse är givetvis också, huru möjligheterna till fortsatt spannmålsimport kunna komma att gestalta sig.

Fodersäds- och fodermedelsregleringen.

Beträffande fodersäds- och fodermedelsreglcringen anser bolaget icke, att några ändrade bestämmelser äro nödvändiga. Bolaget vill emellertid ånyo ifrågasätta, huruvida icke förbrukarpriserna i importhamnarna lämpligen borde slopas och att sålunda de enda priser, som skulle vara fastställda, vore spannmålsbolagets utförsäljningspriser till partihandlare i importhamnar. Det förefaller nämligen, som om de nuvarande bestämmelserna med såväl partihandlarepriser som förbrukarpriser skulle ha en benägenhet att fastlåsa handelsmarginalerna. Det bar vidare ifrågasatts, huruvida det icke vore riktigt att i importhamnar av mindre betydelse tillämpa något högre utförsäljningspriser från bolaget än i de stora importhamnarna. Saken är nämligen den, att under mer normala förhållanden måste priserna å importvarorna i sådana hamnar som regel bliva högre än i de större hamnarna,

132*

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

och bolagets kostnader att i dessa hamnar tillhandahålla importvaror äro också jämförelsevis höga. De nu tillämpade reglerna för bolagets försäljningar av fodersäd och andra fodermedel rubba sålunda i viss mån de under mer normala förhållanden rådande konkurrensförhållandena inom handeln.

I anslutning till vad ovan ifrågasatts föreslår bolaget slutligen, att det mellan staten och bolaget gällande avtalet, som senast förlängts att gälla innevarande regleringsår, förlänges att gälla jämväl konsumtionsåret 1952/53.

Spannmålsbolagets kostnader.

I skrivelse till Statens jordbruksnämnd den 23 februari 1951 beräknade bolaget kostnaderna för verksamhetsåret 1/9 1950—31/« 1951 till 75 miljoner kronor samt kostnaderna för verksamhetsåret 1/9 1951—31/a 1952 till 100 milj. kr. Det sistnämnda beloppet har i anslagsäskande till 1951 års riksdag med anledning av höjningar å spannmålsbolagets försäljningspriser reducerats till 75 milj. kr.

I förutnämnda spannmålsbolagets skrivelse till jordbruksnämnden framhöll bolaget, att till täckande av kostnaderna för verksamhetsåret 1950/51 återstod av tidigare anvisade medel 48 195 157 kr 3 öre. Härutöver har riksdagen för täckande av kostnaderna för 1950/51 och 1951/52 beviljat ett reservationsanslag på 105 milj. kr. Sammanlagt disponeras sålunda för täckande av kostnaderna för verksamhetsåren 1950/51 och 1951/52 153 195 157 kr 3 öre. För verksamhetsåret 1950/51 föreligger nu godkänt bokslut. Underskottet enligt detta uppgår till 70 404 790 kr 10 öre.

Sedan kostnaderna för verksamhetsåret 1950/51 blivit täckta, återstå sålunda av äldre anslag 82 790 366 kr 93 öre, varav 27 790 366 kr 93 öre utgör rest å uppburet förskott under verksamhetsåret 1950/51 och 55 milj. kr utbetalats i förskott under verksamhetsåret 1951/52.

I den beräkning, som låg till grund för anslagsäskandet till 1951 års riksdag uppgingo som ovan sagts spannmålsbolagets kostnader för verksamhetsåret 1951/52 till 75 milj. kr. Dels på grund av den med anledning av det svaga skördeutfallet nödvändiga importen av brödsäd och dels på grund av de ytterligare ökade priserna å importerade fodervaror komma emellertid kostnaderna icke att stanna vid detta belopp. Enligt en nu företagen beräkning, varav en specifikation bifogas, uppskattas underskottet till cirka 160 milj. kr. Häri är dock inräknat ett belopp, som enligt bolagets beräkning bör uppskattas till cirka 15 milj. kr, svarande mot de merpriser bolaget betalat vid inköp enligt meddelade anvisningar av vissa varor i Argentina. Exakt kan detta belopp, varom nämnden meddelat besked, att det skall bokföras i särskild ordning, icke fastställas, förrän ifrågavarande importköp hunnit helt avvecklas. För verksamhetsåret 1952/53 har bolaget i enlighet med härvid fogad bilaga uppskattat kostnaderna till 55 miljoner kronor, varvid bolaget utgått ifrån, att regleringen av handeln med spannmål och fodermedel sker på det sätt bolaget här förordat samt att bolagets inköp utifrån komma att få den omfattning, som framgår av bilagan. I beräkningen har bolaget vidare utgått ifrån vissa förhöjda försäljningspriser fr. o. m. den 1 september 1952. Då enligt vad som ovan sagts av redan anvisade medel för bolagets verksamhet återstå närmare 83 milj. kr, torde för regleringsåren 1951/52 och 1952/53 av riksdagen böra anvisas ytterligare 135 milj. kr. I årets statsverksproposition är under nionde huvudtiteln upptaget ett reservationsanslag på 75 milj. kr till kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

133*

Bolaget vill framhålla, att de här framlagda uppskattningarna och kostnaderna grundas på faktorer, som äro svåra att överblicka. Av utslagsgivande betydelse är den inhemska skörden, prisutvecklingen på den internationella marknaden samt importmöjligheterna.

Med anledning av vad sålunda anförts får Svenska spannmålsaktiebolaget hemställa, att Statens jordbruksnämnd vid avgivande av förslag till Kungl. Maj :t rörande prisreglerande åtgärder å jordbrukets område under regleringsåret 1952/53 måtte föreslå, att regleringsanordningarna beträffande spannmål och fodermedel utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad bolaget förordat, samt att medel anvisas för täckande av bolagets kostnader i enlighet med beräkningarna här ovan. I särskild skrivelse till nämnden kommer bolaget vidare inom kort att göra framställning om att bliva tillförsäkrat ytterligare kreditmöjligheter. Trots de anordningar i sådant hänseende, som hittills träffats, kan bolaget nämligen, innan medlen för täckande av bolagets kostnader blivit disponibla, sannolikt icke utan ytterligare tillskott av rörelsemedel finansiera sin verksamhet.

Utdrag ur protokoll samt särskilt yttrande av herr Näsgård bifogas.

Stockholm den 28 februari 1952.

Svenska spannmålsaktiebolaget.

Å. HOVGÅRD. ERIK CARLSSON.

134*

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

Svenska spannmålsaktiebolagets kostnader för verksamhetsåret 1/9 1951—31/8 1952.

A. Kostnader för beredskapslagring av 300 000 ton

brödsäd ...................................... 6 000 000

Avgår: inbetalad prisskillnad.................... 5 500 000 500 000

B. Kostnader och förlust vid import och försäljning av

1) 277 000 ton vete............................ 56 000 000

2) 40 000 » råg ............................ 12 500 000 68 500 000

C. Kostnader och förlust vid import och försäljning av

1) 162 000 ton majs .......................... 53 000 000

2) 10 000 » sorghum........................ 2 000 000

3) 27 000 » korn .......................... 7 000 000

4) 22 000 > havre .......................... 4 000 000 66 000 000

D. Kostnader och förlust vid import och försäljning av 69 300

ton vetekli .............................................. 10 000 000

E. Kostnader och förlust vid inköp och försäljning av 125 000

ton oljekraftfoder........................................ 2 500 000

F. Fraktbidrag för fodermedel till Norrland.................. 2 000 000

G. Räntor.................................................. 6 000 000

H. Allmänna kostnader...................................... 1 000 000

Kronor 156 500 000

Svenska spannmålsaktiebolagets kostnader för verksamhetsåret 1/9 1952—31/8 1953.

A. Kostnader för beredskapslagring av 300 000 ton

brödsäd ...................................... 6 000 000

Avgår: prisskillnad ............................ 6 000 000

B. Kostnader och förlust vid import och försäljning av 75 000

ton vete ................................................ 3 000 000

C. Kostnader och förlust vid import och försäljning av 100 000

ton majs................................................ 20 000 000

D. Kostnader och förlust vid import och försäljning av 100 000

ton vetekli.............................................. 10 000 000

E. Kostnader vid inköp och försäljning av 125 000 ton oljekraftfoder:

Svenskproducerat 65 000 ton å 44: — ........ 28 600 000

Import 60 000 ton å 60:— .................. 36 000 000

Kostnader 6:—............................ 7 500 000

72 100 000

Försäljningspris .......................... 62 500 000 10 000 000

F. Fraktbidrag för fodermedel till Norrland.................. 2 000 000

G. Räntor.................................................. 6 000 000

H. Allmänna kostnader...................................... 1200 000

I. Oförutsedda kostnader .................................. 2 800 000

Kronor 55 000 000

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

135*

Särskilt yttrande av herr Näsgård:

Såsom Svenska spannmålsaktiebolaget tidigare framhållit, skulle det vara önskvärt, att regleringsåtgärderna för brödsäd erhölle en sådan utformning, att de i görligaste mån anslöte sig till de riktlinjer, som uppdrogos i 1947 års riksdagsbeslut. Det skulle innebära, att bolaget först i slutet av ett konsumtionsår företoge inköp genom ett inlösningsförfarande för hembjuden brödsäd och därvid läte inlösningspriserna bli desamma å ett visst fastställt antal prisorter, varvid även ett begränsat antal orter inne i landet skulle kunna göras till prisorter. Under förutsättning av en någorlunda god brödsädsskörd innevarande år torde ett dylikt inlösningsförfarande, kombinerat med stödköp i erforderlig utsträckning, kunna väntas fungera tillfredsställande. En anordning med inlösningsförfarande och stödköp bör enligt min mening i första hand komma i fråga vid utformningen av regleringssystemet för brödsäd.

Vad beträffar det i motionerna 1:232 och II: 306 framställda önskemålet om ett utökat antal prisorter, torde —■ om skördeutfallet möjliggör en regleringsanordning av här antydd art — en viss utökning av antalet prisorter utan större olägenhet kunna ske, så att även ett lämpligt antal orter inne i landet bleve prisorter. Om det under den senaste tiden tillämpade regleringssystemet måste bibehållas, synes frågan om ett utökat antal prisorter närmast vara av sådan jordbrukspolitisk art, att bolaget icke bör taga ställning till densamma. Ehuru det ur reglerings- och kostnadssynpunkt utan tvivel är lämpligast, att endast importhamnarna äro prisorter, synes dock, innan regleringsanordningarna fastställas, böra undersökas, huruvida icke även under denna förutsättning någon mindre utökning av antalet prisorter utan alltför stora praktiska svårigheter skulle kunna ske. I fråga om Gotland t. ex. torde det huvudsakligen gälla en kostnadsfråga för statsverket. Om Visby göres till prisort, skulle kostnaderna för transporterna till fastlandet få betalas av spannmålsbolaget, men någon rubbning av handelsvägarna skulle icke bli följden härav.

136*

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Bilaga.

Protokoll, hållet vid sammanträde med styrelsen för Svenska spannmålsaktiebolaget å bolagets lokal, Drottninggatan 25 i Stockholm, den 28 februari 1952.

Närvarande voro av styrelseledamöterna herrar Hovgård, Näsgård, Martin Andersson, Janson, Abel Andersson, Christenson och Nordlander samt av styrelsesuppleanterna herrar Frödin, Ericson, Forsman, Rehnby och Sandberg.

Närvarande voro dessutom verkställande direktören Erik Carlsson samt revisorerna Gustaf Lindahl och J. A. Hermansson. Av bolagets tjänstemän voro vidare närvarande herrar Almér, Ribe, Sandell och von Zweigbergk ävensom vid protokollet undertecknad Bergqvist.

3 §.

Val av justeringsman.

Att jämte landshövding Hovgård justera dagens protokoll utsågs herr Näsgård.

8 §.

Förslag till skrivelse till Statens jordbruksnämnd.

Verkställande direktören föredrog förslag till skrivelse från bolaget till Statens jordbruksnämnd angående de prisreglerande åtgärder på jordbrukets område avseende konsumtionsåret 1952/53, som beröra bolagets verksamhet. Förslaget föranledde på vissa punkter diskussion, och styrelsen beslöt under föredragningen vissa ändringar i förslaget. Styrelsen uppdrog åt direktionen att med ledning av den förda diskussionen utarbeta nytt förslag, vilket för yttrande skulle tillställas samtliga styrelseledamöter och suppleanter. Skrivelsen i dess slutliga skick jämte eventuella reservationer skulle såsom bilaga fogas vid detta protokoll.

Justeras:

Ä. Hovgård. Bernhard Näsgård.

In fidem: Georg Bergqvist.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

137*

Bilaga 8.

PM

angående produktions- och prisutvecklingen för jordbruksprodukter i utlandet.

Den internationella livsmedelsmarknaden har under senare tid karakteriserats av en viss avspänning. Produktionsutvecklingen i Europa har varit relativt gynnsam och de lagringsköp, som framkallades av Koreakriget och det därigenom spända politiska läget, ha numera avtagit. Denna utveckling har varit särskilt markant på fettmarknaden, där priserna på senare tid ha sjunkit avsevärt. På spannmålsområdet ha tillgångarna på brödsäd begränsats av det dåliga skördeutfallet i Argentina och Australien och fob-priserna ha i stort sett varit oförändrade. Priserna på fodersäd, som hittills ha legat på en hög nivå, ha däremot på senare tid uppvisat en sjunkande tendens. För vår del har dessutom importen av såväl brödsäd som fodersäd förbilligats genom de på senare tid sänkta fraktsatserna. Vidare ha priserna på oljekakor på senare tid väsentligt reducerats.

Den internationella marknaden för animalier har präglats av den ökade produktionen i europeiska importländer. Avsättningsmöjligheterna för svensk överskottsproduktion ha därigenom begränsats och priserna ha varit genomgående lägre än under det gångna produktionsåret. Prisreduktionerna på den internationella livsmedelsmarknaden och de samtidigt höjda inhemska priserna ha medfört, att de inhemska priserna för det stora flertalet jordbruksprodukter numera ligga högre än på världsmarknaden. Det betydelsefullaste undantaget gäller spannmål, som ännu betingar ett väsentligt högre pris på världsmarknaden.

Världsproduktionen av livsmedel 1950/51 beräknas ha överstigit förkrigsnivån med ungefär en tiondel. Samtidigt har dock världsbefolkningen ökat med ungefär en åttondel och livsmedelstillgångarna per person räknat äro således lägre äh före kriget. Produktionsutvecklingen uppvisar dessutom betydande regionala skiljaktigheter. I många områden, där produktionen redan tidigare låg över förkrigsnivån, har en ytterligare utvidgning ägt rum, medan utvecklingen har varit mindre gynnsam i åtskilliga underskottsområden. Redan före kriget var livsmedelskonsuintionen i stora delar av Fjärran och Mellersta östern ur näringsfysiologisk synpunkt synnerligen otillfredsställande. Enär produktionen i dessa områden ännu långt ifrån har uppnått förkrigsnivån, är den aktuella konsumtionsstandarden i många fall avsevärt lägre än före kriget. Marknadsmässigt begränsas dock inflytandet av dessa länders efterfrågan av deras bristande köpkraft. Å andra sidan bör man ej helt bortse från den prisstödjande effekt, som varit och är en följd av de hjälpaktioner av olika slag, som igångsatts efter kriget. Utvecklingen i de europeiska importländerna är emellertid alltjämt avgörande för efterfrågestrukturen.

I det följande redogöres för utvecklingen för olika varugrupper, varvid särskilt de ur vår synpunkt viktigare förändringarna närmare komma att belysas.

138*

Kungi. Maj:ts proposition nr 236.

Spannmål och fodermedel.

Världsproduktionen av spannmål (exkl. Sovjetunionen) har 1951 beräknats till 398 milj. ton mot 389 milj. ton föregående år och 346 milj. ton i medeltal före kriget. Dessa sammanfattande siffror ge dock naturligtvis ingen uttömmande bild av den internationella spannmålssituationen. Under 1940-talet skedde en förskjutning av spannmålsproduktionen till västra liemisfärens överskottsländer, vilka i ännu högre grad än tidigare kommo att dominera den internationella spannmålshandeln. Detta belyses av att brödsädsproduktionen i Europa i medeltal för åren 1947—49 uppgick till 49 milj. ton mot 61 milj. ton före kriget. För Nordamerika äro motsvarande siffror 46 och 28 milj. ton. Efterfrågan i importländerna var under efterkrigsåren betydande, samtidigt som importmöjligheterna begränsades av de valutasvårigheter, som under denna period i så hög grad ha präglat det internationella varuutbytet.

För att stabilisera den internationella vetehandeln träffades år 1949 mellan de ledande export- och importländerna ett veteavtal, i vilket bestämda export- respektive importkontingenter fastställdes för de deltagande länderna. För de inom avtalets ram exporterade kvantiteterna fastställdes ett fast maximipris uppgående till 180 cents per bushel fob, medan avtalets minimipris, som för 1949/50 fastställdes till 150 cents per bushel fob, successivt skulle minska med 10 cents per år. Efterfrågesituationen har medfört, att försäljningarna under det internationella veteavtalet huvudsakligen ha skett till maximipriset. Trots detta har avtalet varit fördelaktigt för importländerna, då de utanför avtalet sålda kvantiteterna i regel ha betingat ett ännu högre pris. Inget enhetligt pris har dock bildats för det fria vetet — betalningsförhållandena och handelspolitiska hänsyn ha medfört betydande variationer mellan de olika transaktionerna.

Koreakriget har naturligtvis ej lämnat den internationella spannmålsmarknaden opåverkad. Strax före dess utbrott förelågo vissa tecken på en marknadsmässig avspänning och vissa prisreduktioner voro att vänta. Reaktionen efter Koreakrigets utbrott kom ej omedelbart utan gav sig till känna först under hösten 1950, då beredskapsköpen medförde en betydande skärpning av läget med väsentliga prisstegringar som följd. Ej minst av betydelse i detta sammanhang ha varit de under 1951 mycket höga fraktsatserna, vilket för vårt lands vidkommande ytterligare fördyrat spannmålsimporten.

Det gångna årets skördeutfall karakteriseras av relativt tillfredsställande skördar i stora delar av Europa. Den europeiska brödsädsproduktionen beräknas uppgå till 60,3 milj. ton mot 59,o milj. ton 1950. Svartrostens härjningar ha medfört att utvecklingen i Sverige är en av de ogynnsammaste — produktionen har dock även minskat i bl. a. Storbritannien och Frankrike. Den europeiska fodermedelsskörden uppgick 1951 till 53 milj. ton mot 47 milj. ton föregående år.

I Nordamerika har Kanada kunnat bärga en rekordskörd av vete på 15,3 milj. ton, vilken med 2,7 milj. ton överstiger föregående års produktion. Den amerikanska veteskörden har varit i stort sett oförändrad och den sammanlagda nordamerikanska veteproduktionen uppgår till 43 milj. ton mot 41 milj. ton 1950. Majsproduktionen i Förenta Staterna utgjorde under det sistlidna året 75 milj. ton och har därmed minskat med 4 % i förhållande till 1950.

Rapporter, som göra en avspänning på den internationella brödsädsmarknaden mindre sannolik, föreligga emellertid från Australien och Argentina. I Australien har veteskörden minskat från 5,o milj. ton 1950 till 4,4 milj.

Kurigl. Maj:ts proposition nr 236.

139*

ton 1951, vilket huvudsakligen beror på en begränsning av vetearealen. En betydande del av den tidigare vetearealen har tagits i anspråk för fåraveln, då det senaste årets höga ullpriser ha förändrat prisrelationerna till vetets nackdel. I Argentina äro motsvarande produktionssiffror 5,8 och 3,o milj. ton. Denna mycket kraftiga reduktion sammanhänger delvis med de dåliga väderleksförhållandena under såningsperioden men är även en följd av landets inhemska prispolitik. Även den argentinska majsproduktionen har minskat väsentligt.

År 1950/51 uppgick världsexporten av spannmål till 37,3 milj. ton. Av denna kvantitet utgjordes 25,4 milj. ton av vete, vilket var 2,4 milj. ton mer än året dessförinnan. Av 1950/51 års veteexport kom 40 % från Förenta Staterna, 24 % från Kanada, 11 % från Argentina, 14 % från Australien och 11 % från övriga länder. Bland importområdena dominerade Europa, dit över hälften av veteexporten var destinerad. Den under internationella veteavtalet exporterade vetekvantiteten uppgick till 14,5 milj. ton eller 57 % av världsexporten av vete.

Även för fodersäd är Europa det viktigaste avsättningsområdet — av den 1950/51 till ll,o milj. ton uppgående fodersädsexporten mottog Europa 7,4 milj. ton.

Den svenska spannmålsimporten var under 1951 mycket betydande; den utgjordes av sammanlagt 426 milj. kg, varav 229 milj. kg brödsäd och 197 milj. kg fodersäd. De viktigaste leverantörländerna voro Australien, Sovjetunionen, Förenta Staterna och Argentina. Av den till 209 milj. kg uppgående veteimporten infördes 75 milj. kg under det internationella veteavtalet, vilket motsvarar vår avtalsmässiga importkvot.

Såsom tidigare nämnts ha priserna på spannmål stigit väsentligt sedan hösten 1950, varvid importen ytterligare fördyrats genom de stegrade fraktkostnaderna. Under de senaste månaderna har en omsvängning skett beträffande fraktsatserna, vilket har medfört ett icke oväsentligt förbilligande av den svenska spannmålsimporten. Fraktkostnaden för tung spannmål från Argentina, som i mars 1951 uppgick till 12 kr/dt, utgjorde i december nämnda år 9 kr/dt och har i mars 1952 sjunkit till 6 kr/dt. Motsvarande siffror för tung spannmål från Förenta Staterna äro ca 12, 11 och 8 kr/dt. Cifpriset för amerikanskt vete utgjorde i slutet av 1950 ca 42 kr/dt för avtalsvete och 45 kr/dt för vetet utanför avtalets ram. Under 1951 voro motsvarande priser 48—50 respektive 60—61 kr/dt. I april 1952 hade priserna reducerats till respektive 46 och 59 kr/dt. Priset för amerikansk majs, som i början av föregående år utgjorde 49 kr/dt eif, hade vid slutet av året stigit till 52 kr/dt eif. I april 1952 hade nämnda pris nedgått till 47 kr/dt eif. Motsvarande priser för australiensisk havre voro 45, 52 och 47 kr/dt eif och för irakiskt korn 50, 59 och 53 kr/dt. Även eif-priserna för oljekakor ha under de senaste månaderna reducerats -—■ argentinska solroskakor, som i slutet av 1951 betingade ett pris av 68 kr/dt, ha i mars 1952 sjunkit till 58 kr/dt. Solroskakorna från andra länder noterades i april 1952 till 45 kr/dt eif.

Det fortfarande labila läget på den internationella spannmålsmarknaden gör det svårt att ställa en prognos för det kommande året. Det är dock mindre sannolikt, att några större prissänkningar komma att intriiffa beträffande vete, varav tillgången minskats på grund av det dåliga produktionsresultatet i södra hemisfärens exportländer. Man får sålunda räkna med att världsmarknadspriserna på spannmål i genomsnitt fortfarande komma att ligga på eu hög nivå.

140*

Kungl. Mcij:ts proposition nr 236.

Socker.

Världsproduktionen av socker beräknas 1951/52 vara i stort sett oförändrad i förhållande till produktionen under föregående år. Från Kuba rapporteras visserligen en väsentlig utvidgning av produktionen; mot denna svarar dock en minskning av produktionen i Förenta Staterna, Europa, Australien och Sydafrikanska Unionen. Den europeiska produktionen av betsocker beräknas bli ungefär 6 % lägre än under 1950/51, vilket huvudsakligen beror på betornas lägre sockerhalt. Den danska produktionen är obetydligt lägre än 1950/51; däremot beräknas en kraftigare produktionsminskning i Östtyskland. Även i Polen och Tjeckoslovakien beräknas produktionen ha blivit lägre än under det sistförflutna året.

Importen av socker till Sverige uppgick 1951 till 77 milj. kg, varav 22 milj. kg importerades från Danmark och 50 milj. kg från Tjeckoslovakien. Det danska sockret betingade ett pris på ca 95 svenska öre/kg eif mot ca 80 öre/kg eif i medeltal 1950. För det tjeckiska sockret, vilket inköptes vid en senare tidpunkt när de internationella sockernoteringarna fallit, betalades ett lägre pris, nämligen i genomsnitt ca 87 öre/kg eif. På senare tid ha priserna för östeuropeiskt socker varit sjunkande och ha legat vid omkring 80 öre/kg eif.

Fetter och oljor.

Den internationella prisnivån för fetter och oljor har under efterkrigstiden legat på en hög nivå. Den minskade produktionen i de asiatiska exportländerna liksom deras ökade inhemska förbrukning har även medfört en väsentlig inskränkning av den internationella handeln med fetter och oljor. År 1950 var sålunda exporten från de ledande exportländerna ännu ungefär en fjärdedel lägre än före kriget.

Koreakriget medförde eu ytterligare åtstramning av den internationella fettmarknaden. Beredskapslagringen i flertalet importländer förorsakade en kraftig efterfrågestegring och priserna på fetter och oljor stego från försommaren 1950 till våren 1951 med ända upp till 80 %. Under senare delen av 1951 har dock en omsvängning skett och priserna ha varit sjunkande. Denna utveckling har medfört, att våra inhemska oljeväxtpriser numera ligga betydligt över världsmarknadsnivån. Filippinsk kopra, som i januari 1951 betingade ett pris på ungefär 1 550 kr/ton eif (2,49 kr/kg råolja vid fabrik), noterades sålunda i mars 1952 till 825 kr/ton eif (1,20 kr/kg), medan motsvarande noteringar för portugisisk kopra voro 1 675 och 900 kr/ton eif (2,69 respetive 1,32 kr/kg olja).

Förhållandevis goda priser ha emellertid uppnåtts 1951 vid export av svenskt oljeväxtfrö och därav beredda oljor. Ca 67 milj. kg svenskt rapsfrö har sålts till utlandet, varav 51 milj. kg till Västtyskland. Vid exporten till Västtyskland erhölls för 6,4 milj. kg 1 230 kr/ton eif tysk östersjöhamn, medan för den övriga exporten till Västtyskland har erhållits 1 055 kr/ton eif. Till dessa priser komma dock tillägg med ungefär 10 % vid kvalitetsregleringen. Av rapsolja under 1951 ha ca 13 milj. kg sålts till utlandet för ett genomsnittspris av ca 2,35 kr/kg fob.

Mjölk och mejeriprodukter.

Den svenska exporten av mejeriprodukter har under de senaste åren varit av rätt betydande omfattning. Särskilt under 1950 förelågo relativt goda avsättningsmöjligheter och tillfredsställande priser kunde utvinnas vid ex-

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

141*

port. Prisförhållandena ha dock försämrats under det sistförflutna året, och våra exportpriser för smör ligga numera betydligt under hemmamarknadsnivån. Särskilda svårigheter mötte den svenska smörexporten under våren och försommaren 1951, då Västtyskland på grund av valutasvårigheter temporärt införde importstopp. Trots nämnda svårigheter blev den svenska smörexporten nästan dubbelt så stor som 1950; den ökade sålunda från 14 till nästan 27 milj. kg. Samtidigt som exporten till Västtyskland och Schweiz blev lägre än 1950, kunde betydande kvantiteter avsättas i Tjeckoslovakien, Östtyskland, Finland och Kanada. Exporten till de sistnämnda länderna hade dock i stort sett tillfällighetskaraktär och som de viktigaste exportmarknaderna för svenskt smör måste följaktligen fortfarande de västeuropeiska länderna räknas. Under innevarande regleringsår har överskottsproduktionen av smör beräknats till ca 12 milj. kg, vartill kommer ingångslagret med 16 milj. kg. Av denna till sammanlagt 28 milj. kg uppgående kvantitet har fram till februari 16 milj. kg exporterats och ytterligare 4 milj. kg väntas bli exporterade före 1 september 1952. Man har därvid beräknat, att exportförlusten per kg kommer att uppgå till 80 öre (statliga pristillägg obeaktade).

Våra framtida exportmöjligheter bero naturligtvis på den inhemska produktionsutvecklingen i våra avnämarländer liksom på utvecklingen i andra exportländer. Nötkreatursbeståndet har under det gångna året uppvisat en fortsatt ökning i såväl Öst- som Västeuropa. I 16 till OEEC anslutna länder beräknas mjölkproduktionen 1951/52 uppgå till 82,7 milj. ton mot 80,5 milj. ton föregående produktionsår. Därvid beräknas produktionen öka med 6 % i Västtyskland och Frankrike samt med 4 % i Nederländerna, medan den i Danmark väntas minska med 6 %. I Storbritannien och Schweiz väntas mjölkproduktionen förbli i stort sett oförändrad.

Den sammanlagda smörproduktionen i ovannämnda länder uppgick 1950/51 till 1 177 milj. kg och väntas under innevarande produktionsår stiga till 1 202 milj. kg. Redan 1950/51 minskade smörproduktionen i Storbritannien och Nederländerna och produktionsminskningen i dessa länder beräknas fortsätta även 1951/52. Den engelska smörproduklionen 1949/50 var sålunda 24 milj. kg, medan den 1950/51 uppgick till 18 milj. kg och 1951/52 beräknas uppgå till endast 15 milj. kg. Motsvarande siffror för Nederländerna äro 92, 88 och 85 milj. kg. Under innevarande produktionsår beräknas smörproduktionen dessutom minska i Sverige, Danmark och Irland. Å andra sidan har den västtyska smörproduktionen ökat kraftigt och stigit från 256 milj. kg 1949/50 till 284 milj. kg 1950/51 och väntas 1951/52 uppgå till 302 milj. kg.

Ostproduktionen uppvisar en kraftig ökning i flera ledande produktionsländer. I Nederländerna, där smörproduktionen har undergått en ej oväsentlig reduktion, beräknas ostproduktionen 1951/52 stiga till 158 milj. kg mot 136 milj. kg 1950/51 och 126 milj. kg 1949/50. Motsvarande siffror för Frankrike äro 290, 280 och 257 milj. kg och för Västtyskland 164, 153 och 148 milj. kg. I Danmark, Storbritannien och Schweiz beräknas däremot produktionen under 1951/52 bli något lägre än under föregående år.

Beträffande smörkonsumtionen per capita föreligga betydande variationer mellan olika västeuropeiska länder. De högsta konsumtionssiffrorna redovisas för Irland, Sverige och Belgien, där konsumtionen uppgår till respektive 19, 12 och 11 kg. I Danmark uppgår per-capita-konsumtionen till nästan 8 kg, medan den i Västtyskland, Frankrike och Schweiz ligger mellan 6—7 kg. I Storbritannien, Island, Norge och Österrike ligger konsumtionen mellan 4 6 kg och i Nederländerna vid 2,5 kg. I Medelhavsländerna

understiger smörkonsumtionen 2 kg per capita och år.

142*

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

Exporten av smör från de ledande exportländerna har under det gångna året uppvisat en viss minskning. Den australiensiska exporten har därvid sjunkit avsevärt, medan samtidigt den nyzeeländska exporten ökat från 141 till 162 milj. kg. Av de ledande europeiska exportländerna redovisa såväl Danmark som Nederländerna exportminskning. Den danska smörexporten beräknas sålunda 1951/52 till 130 milj. kg mot 152 milj. kg 1950/51 och 151 milj. kg 1949/50. Den nederländska smörexporten, som 1949/50 utgjorde 57 milj. kg, ökade 1950/51 till 67 milj. kg men har under det gångna året ånyo minskat och beräknas 1951/52 uppgå till 59 milj. kg. Den svenska smörexporten har, såsom tidigare nämnts, ökat under det gångna året.

Under det kommande året väntas smörimporten till de västeuropeiska importländerna minska något, varvid det är huvudsakligen de sekundära marknaderna som beräknas inskränka sin import. Däremot väntas den engelska importen bli i stort sett oförändrad, medan den västtyska införseln beräknas bli något större än under det löpande året.

Det svenska exportpriset för smör år 1951 har enligt handelsstatistiken i genomsnitt uppgått till 531 öre/kg fob mot 553 öre/kg fob föregående år. Som jämförelse kan nämnas, att danskarna för sin smörexport till Storbritannien 1951/52 erhålla 449 svenska öre/kg fob. Under 1950/51 uppgick priset till 417 öre/kg fob.

Ägg.

Vår äggexport uppgick 1951 till 9,o milj. kg och understeg därmed med 3,4 milj. kg föregående års exportsiffra. Såväl 1951 som 1950 har Västtyskland varit det helt dominerande avsättningsområdet.

I Västeuropa har äggproduktionen under de senaste åren varit stigande. De höga fodermedelspriserna på världsmarknaden ha dock verkat hämmande på stegringstakten och produktionsökningen har ej varit av den omfattning, som förutsades för ett par år sedan. 116 till OEEC anslutna länder har äggproduktionen 1951/52 beräknats uppgå till 2 198 milj. kg mot 2 121 milj. kg år 1950/51. Man kan därvid notera, att den västtyska produktionen beräknas stiga från 257 till 285 milj. kg och att en relativt kraftig produktionsökning även väntas bli fallet under det kommande produktionsåret. I Nederländerna har produktionen stigit från 116 till 130 milj. kg och i Danmark från 124 till 128 milj. kg. I båda dessa länder väntas en fortsatt produktionsökning under 1952/53.

Konsumtionen per capita beräknas 1951/52 uppgå i Västtyskland till 7,6 kg, medan den överstiger 10 kg i Storbritannien, Irland, Belgien, Frankrike och Sverige. Av intresse är, att konsumtionen i Nederländerna, som är en av Europas viktigaste äggexportörer, endast uppgår till 5,o kg.

Omfattningen av äggexporten från europeiska länder har mellan 1950/51 och 1951/52 icke uppvisat några större förändringar. Utförseln från Nederländerna beräknas 1951/52 till 74 milj. kg mot 71 milj. kg under föregående år. Motsvarande siffror för Danmark äro 88 och 81 milj. kg. Samtidigt har dock den svenska exporten minskat och även Irland har exporterat mindre kvantiteter än under föregående år. Under 1952/53 väntas såväl Nederländerna som Danmark kunna utvidga sin äggexport. Av importländerna beräknas Västtyskland införa i stort sett oförändrade kvantiteter ägg, medan den engelska importen kan väntas bli av något större omfattning. Vid den svenska äggexporten har under det gångna året erhållits ett genomsnittspris av ca 350 öre/kg fob. Det danska exportpriset till Storbritannien har 1950/51 i genomsnitt uppgått till 251 svenska öre/kg fob, men har för 1951/52 höjts till ca 322 öre/kg fob.

Kött och fläsk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

143*

Produktionen av kött och fläsk i Västeuropa ökade 1950/51 med omkring 7 %, varvid ökningen huvudsakligen berodde på en utvidgad produktion av nötkött. Den sammanlagda importen till västeuropeiska länder minskade dock samtidigt, varför tillgångarna under nämnda produktionsår uppvisade endast en begränsad ökning. Minskningen av den västeuropeiska införseln av kött och fläsk hänför sig till importen från utomeuropeiska länder, medan de ledande europeiska exportländerna samtidigt avsevärt ha kunnat utvidga sin export. Under det löpande året har det viktiga exportlandet Argentina berörts av en högst betydande produktionsminskning, vilket i mycket hög grad har begränsat dess exportmöjligheter.

Fläskproduktionen i Västeuropa, som under produktionsåret 1950/51 i stort sett har varit oförändrad, beräknas 1951/52 öka med omkring 10 %. Produktionsökningen är därvid huvudsakligen koncentrerad till importländerna och är särskilt markant i Storbritannien och Västtyskland, där fläskproduktionen beräknas öka från 321 till 427 milj. kg respektive 1 078 till 1 308 milj. kg. Däremot beräknas fläskproduktionen bli lägre i såväl Danmark som Nederländerna. Fläskimporten till västeuropeiska länder väntas också bli väsentligt lägre under det löpande produktionsåret.

Den svenska importen av kött och fläsk har under 1951 uppgått till 20 milj. kg, varav 3 milj. kg utgjordes av fläsk. De viktigaste leverantörländerna för kött voro Uruguay, Danmark och Argentina, medan fläskimporten helt skedde från Danmark. Importpriserna för kött ha därvid något understigit den inhemska prisnivån och ha vid importen från Uruguay och Argentina legat vid ca 250 öre/kg eif. Det danska köttet har varit billigare och betingat ett pris uppgående till ca 200 öre/kg eif. I motsats till" kött ha importpriserna på fläsk överstigit de inhemska noteringarna och ha t. o. in. hösten 1951 uppgått till 350—365 öre/kg eif, varefter de stigit till 460 öre/kg eif. Enligt senaste uppgifter ha offertprisema på kött stigit något, medan liäskpriserna äro oförändrade. I detta sammanhang kan nämnas, att danskarna vid fläskexporten till Storbritannien 1951/52 erhålla 375 svenska öre/kg fob för 110 milj. kg och 429 öre/kg fob för överskjutande kvantiteter.

TABELLBILAGA

10* Bihang till riksdagens protokoll 1952. i samt. Nr 236.

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

147*

Tab. 1. Vissa Jordbruksnäringen berörande prisindexial.

Socialsty- Prisförändringar sedan år 1935 på vissa I Kommerskollegii

relsens varor enligt socialstyrelsens prisstatistik j partiprisindex för

allmänna _____________________________i _

1 Indextalen baseras fr. o. in. dec. 1941 på priset för standardiserad mjölk. — 2 Fr. o. m. mars 1943 följa indextalen priset för salt sidfläsk.

148* Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Tab. 2. Priser i Sverige.

Anm. Uppgifter med medieval stil avse priser under månader, då någon nämnvärd försäljning ej ägt rum. Dessa priser ha ej medtagits vid beräkning av årsmedelpriser.

1 Medelpris till producent på kustorter t. o. m. 15 okt. 1940. Härefter av staten fastställda priser, fr. o. m. aug. 1950 i form av garantipriser (på kustorter och en inlandsort). —2 Sv. kvarnföreningens grundpris fritt kvarn Stockholm. Fr. o. m. okt. 1949 pris å patentvetemjöl resp. rågsikt 00. — ■ Medeltal av producentpriser i mell. Sverige. — 4 Engrospris i Stockholm på prima välsorterad vara. — s Av staten fastställt producentpris vid 17.5 % stärkelsehalt och 70 kg hektolitervikt. — 6 Av staten fastställt grundpris till producent vid 16 % sockerhalt. Tillägg för varje tiondels proc. högre sockerhalt med 1/160 av grundpriset. — 7 Partipris i Skåne exkl. grosshandelsrabatt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 236. 149*

Tab. 2 (forts.). Priser i Sverige.

Anm. Se anm. å föregående sida.

1 Medelpris till producent på flera orter för foderkorn och -havre. Under tiden 16 okt. 1940— juli 1949 av staten fastställda priser. — 2 Pris till producent för pressad vara på stationer i mell. Sverige. — 3 Pris till förbrukare på kustorter. — * Pris på vissa orter till annan förbrukare än sockerbetsodlare. Fr. o. m. 17 okt. 1949 inkl. fathyra.

150*

Kiingl. Maj:ts proposition nr 236. Tab. 2 (forts.). Priser i Sverige.

Öre per kilogram

1 Medelavräkningspris till producent för 3‘5 %-ig mjölk, fritt mejeri, vid ett skummjölks värde av 4-5 öre/kg (2'0 öre/kg juli 1939—dec. 1941). Inkl. tuberkulostillägg, exkl. efterlikvider och producentbidrag. Efterlikvidema ha utgjort följande belopp i öre/kg: 0-31 år 1942, 0'40 år 1943, 0-41 år 1944, 0-55 åren 1945 och 1946, 0-63 år 1947, 059 år 1948, 0-82 år 1949 och 0'62 år 1950. För åren 1942 saknas motsvarande uppgifter. — 2 Detaljpris i städer och tätorter. För mjölk öre/l. —2 Partipris. ■—‘Partipris på mager (27 + ) ost 1941-^1944. — 5 Svensk äggnotering, pris till producent i södra Sverige. Åren 1941—1948 tidvis statliga normalpriser. — 6 Ovägda medeltal av avräkningspriser till producenter vid större slakteriföreningar i Svea- och Götaland. Slaktad vikt. — 7 Ovägt medeltal av priser för kor kl. I och II. — 8 O vägt medeltal av producentpriser enl. (numera) Sv. slakteriförbunds riksnotering för prima griskullar i kl. I med medelvikt av 17 kg/st.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Tab. 2 (forts.). Priser i Sverige.

151*

Kronor per 100 kilogram

Handelsgödsel medel1

Öre per liter

1 Brutto för netto, fritt tariffhamn i Stockholmsdistriktet. För chilesalpeter fritt importhamn fr. o. m. juli 1949. För kvävegödsel kontantpris, för superfosfat, thomasfosfat och kalisalt kredit-

pris. — 2 Pris till förbrukare i O-zon (Stockholm och Göteborg med omnejder, Malmöhus län).

3 T. o. m. juni 1951 pris å 15-5 %-ig

superfosfat.

vara, därefter 20-5 %-ig vara.—4 Juli 1942—juni 194615 %-ig

152*

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

Tab. 3. Jordbrukarnas leveranser samt lager hos handelskvarnar och Sv. Spannmåls AB m. fl. av vete och råg, i ton.

1 Leveranser till handelskvarnar och spannmålshandlare. — 2 Lager av inhemsk och utländsk spannmål. Sista dagen resp. år och månad. Lagersiffror 31 aug. inkludera leveranser av ny skörd. —a Före sept. 1940 lager vid större kvarnar. — 4 Lager hos Sv. spannmåls AB t. o. m. 31 dec. 1940, därefter även lager hos spannmåls- och utsädeshandlare. — 5 Inkl. leveranser av ny skörd under augusti.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

153*

Tab. 4. Förmalning av vete, råg och havre samt import och export av vete

och råg, i ton.

Anm. Import- och exportuppgifterna för 1950 och 1951 samt månadssiffrorna preliminära. 1 Förmalning av inhemsk och utländsk spannmål vid handelskvarnar. Före sept. 1940 handelsoch löneförmalning vid större kvarnar. Denna understeg 1940/41 den totala handelsförmalningen med 1-5 % för vete och 4 % för råg.

154*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Tab. 5. Försäljning och lager av socker och sirap, import av socker samt försäljning av oljekraftfoder, kli och melass, i ton.

1 För foderändamål.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

155*

Tab. 6. Inhemsk försäljning, import och export av vissa fodermedel, i ton.

Anm. Import- och exportuppgifterna för 1950 och 1951 samt månadssiffrorna preliminära.

156*

Knngl. Maj:ts proposition nr 236

Tab. 7. Invägning av mjölk samt försäljning av mjölk och grädde, i ton.

> Fr. o. m. nov. 1941 standardiserad till 3 % fetthalt samt fr. o. m. jan. 1952 även 3'5 % fetthalt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

157*

Tab. 8. Mejerimjölkens medelfetthalt, antal mjölkleverantörer, medelinvägning per leverantör samt produktion av smör, ost och torrmjölk.

1 Årssiffrorna äro medeltal av månadssiffror, vägda med mjölkinvägningen per leverantör och månad.

158*

Kungl. Maj. ts proposition nr 236.

Tab. 9. Försäljning av smör, margarin, konstister och kokosiett, matolja och ost samt partihandelns Inköp av svenska ägg, i ton.

1 Inkl. import (stat. nr 262). —-2 Försäljning från mejeri med tillägg för import och avdrag för export (stat. nr 69—70). — 3 För tiden 24 sept. 1941—31 dec. 1945 (ransoneringstiden) enligt rapporter från auktoriserade partihandlare, för övrig tid enligt rapporter från flertalet större partihandelsföretag. Inköp enligt sistnämnda rapporter uppräknade till totalsiffror i och för jämförbarhet med ransoneringstidens siffror.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236

159*

Tab. 10. Import och export av smör, margarin, ost, figg samt export av

torrmjölk, 1 ton.

Anm. Import- och exportuppgifterna för 1950 och 1951 samt månadssiffrorna preliminära.

160*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Tab. 11. Vid slakthus, kontrollslakterier och köttbesiktningsbyr&er undersökta

slaktdjur m. m.

1 Årssummoma för 1950 och 1951 samt månadssummorna preliminära.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

161*

Tab. 12. Besiktigade och icke besiktigade marknadsförda kvantiteter kött' och

fläsk, i ton.

Anm. För åren 1937—1941 enligt beräkningar inom 1942 års jordbrukskommitté, för tiden 1942—juni 1949 i huvudsak enligt ransoneringsstatistiken, därefter enligt beräkningar med ledning av bl. a. antalet besiktigade djur.

il* Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 saml. Nr 236.

162*

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Tab. 13. Import och export av nötkött och (läsk samt import av lår- och

hästkött, i ton.

Anm. Import- och exportuppgiftema lör 1950 och 1951 samt månadssiffroma preliminära.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236. 163

Innehållsförteckning.

Propositionen...................................................... 1

Författningsförslag

Förordning om ändring i förordningen den 10 juli 1947 (nr 378) om viss

avgift d mjölk, grädde och ost .................................... 3

Förordning angående reglering av utförseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m............................................. 4

Förordning om ändring i förordningen den 8 juni 1951 (nr 379) angående

reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter...... 8

Utdrag ur statsrådsprotokollet den 25 april 1952...................... 11

Prissättningen på jordbrukets produkter för regleringsåret 1951/52 12

Förkalkylen rörande jordbrukets inkomster och kostnader under produktionsåret 1952/53 .................................................... 15

Överläggningar med jordbrukets organisationer om prissättningen.......... 28

Jordbruksnämndens förslag angående jordbruksregleringen under regleringsåret

1952/53 ........................................................ 35

Allmänna riktlinjer................................................ 35

Förslag till vissa författningsändringar................................ 38

Brödsädsregleringen ................................................ 45

Regleringen av fodersäd och andra fodermedel ........................ 52

Potatisregleringen.................................................. 53

Oljeväxtregleringen ................................................ 55

Stödet åt odlingen av lin och hampa................................ 57

Regleringen av kött och fläsk m. m................................. 61

Regleringen av handeln med mjölk och mejeriprodukter................ 65

Regleringen av fettråvaror.......................................... 70

Äggregleringen .................................................... 75

Stödet åt ullproduktionen .......................................... 76

Konstgödselregleringen.............................................. 77

Prissättningen på brödsäd och oljeväxter av 1953 års skörd............. 77

Svenska spannmålsaktiebolagets kostnader............................. 77

Kostnader för lagring i samband med statlig inköps- och försäljningsverk-

samhet ........................................................ 79

Anslagsäskanden .................................................. 81

Statens priskonlrollnämnds yttrande .................................. 82

Kungl. Maj:ls beslut i prisfrågorna ................................. 84

Producentbidragsulredningens betänkande .............................. 85

Inledning ........................................................ 85

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Betänkandets huvudsakliga innehåll.................................. 85

Utredningens förslag................................................ 91

Departementschefen ................................................ 111

Hemställan......................................................... 136

Bilagor ............................................................ 1*

1. PM med översikt över hittills vidtagna regleringsåtgärder på jordbrukets

område.......................................................... 1*

2. PM med uppgifter angående produktionsutvecklingen på jordbrukets

område.......................................................... 10*

3. PM med redogörelse för priser på jordbruksprodukter samt på vissa

förnödenheter för jordbrukets behov................................ 28*

4. PM angående jordbrukarnas kontanta inkomster och utgifter år 1950.. 29*

5. PM med beräkningar rörande jordbrukets inkomster och kostnader under

produktionsåren 1950/51 och 1951/52 jämte en förkalkyl för produktionsåret 1952/53 ............................................... 49*

6. PM angående prisclearingen av fettvaror........................... 117*

7. Skrivelse från Svenska spannmålsaktiebolaget till jordbruksnämnden angående regleringen av spannmål och fodermedel..................... 123*

8. PM angående produktions- och prisutvecklingen för jordbruksprodukter

i utlandet ..................................................... 137*

9. Tabellbilaga ................................................... 145*

527386. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.