('med förslag till lag om avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska kgrkohemmanen, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 29. 1

Nr 29.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska kgrkohemmanen, m. m.; given Stockholms slott den 23 december 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag örn avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanen, 2) lag angående ändring av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sam­ manläggning av fastigheter å landet, samt 3) lag angående ändring av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sami. Nr 29. 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Förslag

till

Lag

om avlösning ar avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanet

Härigenom förordnas som följer:

1 §• Landgille och ränta i följd av skatteköp, vilka åvila hemman som blivit till skatte löst enligt bestämmelserna i kungörelsen den 11 september 1863 angående försäljning till skatte av de s. k. halländska kyrkohemmanen, skola i enlighet med vad nedan sägs avlösas mot ersättning i penningar då det påkallas av kronan.

2 §•

Ersättningen skall uppgå till tjugu gånger avgälden, varvid till grund för beräknande av ersättningen för räntan ävensom för landgillet, där detsamma utgår i smör, skall läggas senast fastställda tioåriga medelmarkegångspris. Ersättningen skall förskjutas av statsmedel. Såsom avbetalning å förskjuten ersättning skall fastighetens ägare årligen erlägga ett för varje år lika belopp, så bestämt, att det förskjutna beloppet är tjugutvå år från förskottets utgivande till fullo betalt till statsverket.

3 §• Ärende angående avlösning av avgäld, varom i 1 § sägs, upptages av Ko­ nungens befallningshavande. Kronan företrädes av kammaradvokatfiskalsämbetet, som det åligger att påkalla avlösning.

4 §• Har framställning om avlösning inkommit, give Konungens befallnings­ havande avgäldstagaren och ägaren av fastigheten tillfälle att yttra sig över ansökningen. Har fastigheten blivit av en till annan överlåten, må ansök­ ningen, innan nye ägaren sökt lagfart, med laga verkan delgivas förre ägaren. Är ägare av fastigheten å okänd ort eller fjärran och kan han förty ej bevaka sin rätt, förordne, på anmälan av Konungens befallningshavande, rät­ ten i den ort där fastigheten är belägen god man som avses i lagen om för­ mynderskap att i fråga örn avlösningen företräda den bortovarande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29. 3

5 §• Konungens befallningshavande skall fastställa ersättningen och föreskriva från och med vilket kalenderår avgälden skall upphöra att utgå; skolande, där ej förhållandena till annat föranleda, tiden för avgäldens upphörande be­ stämmas till ingången av kalenderåret närmast efter det beslutet vunnit laga kraft. Konungens befallningshavande give ock tillkänna, vad fastighetsäga­ ren har att iakttaga i fråga om erläggande av avbetalning å det belopp, stats­ verket förskjuter. Beslutet varde genom Konungens befallningshavandes försorg delgivet avgäldstagare och avgäldsgivare samt kammaradvokatfiskalsärabetet. Besvär över Konungens befallningshavandes beslut må anföras hos kam­ markollegiet.

6 §■

För de årliga avbetalningsbelopp, som jämlikt 5 § bestämts, åtnjute stats­ verket lika rätt i den fastighet, från vilken avgälden utgått, som för avgäld av fast egendom varom i 17 kap. 6 § handelsbaden sägs.

7 §■ Sedan Konungens befallningshavandes beslut vunnit laga kraft, läte Ko­ nungens befallningshavande införa meddelande om beslutet i länskungörelserna; insände ock till inskrivningsdomaren anmälan om förskottet samt de årliga avbetalningsbeloppen, och varde å nästa inskrivningsdag anteckning därom införd i inteckningsprotokollet och fastighetsboken. När förskjutet belopp blivit till fullo betalt, skall ock anmälan härom göras och antecknas enligt vad nyss sagts.

8 §.

Konungens befallningshavande utbetale vid början av det kalenderår, från och med vilket avgälden skall upphöra att utgå, ersättningen till vederbö­ rande kyrkoråd. Ersättningsbeloppet skall, där Konungen ej annorlunda förordnar, fon­ deras och fondens avkastning användas till det ändamål, vartill avgälden va­ rit anslagen. Sedan avlösning skett, skall anteckning om förhållandet göras i jordeboken.

9 §• Fastighetens ägare vare berättigad att när som helst, sex månader efter uppsägning, inbetala hela det å förskottet återstående beloppet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1938. Genom denna lag upphäves förordningen den 20 november 1908 (nr 138 s. 3) angående avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanen.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Förslag

till

Lag

angående ändring ar 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om samman­ läggning av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter å landet skall erhålla följande ändrade lydelse: Häftar fastighet, varom fråga är, för frälseränta eller för avgäld från till skatte försålt halländskt kyrkohemman eller för lån, som av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dylika medel för avlösning av frälseränta eller för avlösning av avgäld, som nyss nämnts, eller för ersättning, varom förmäles i lagen örn säkerhet för utbe­ kommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning, och vilar ej ansvar för samma ränta, avgäld, lån, förskott eller ersättning jämväl å den eller de övriga fastigheterna, då må samman­ läggning icke äga rum, såframt icke den, som på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i annan av fastigheterna äger säkerhet för fordran eller annan rättighet, medgivit sammanläggningen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1938.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29. 5

Förslag

till

Lag

angående ändring av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 om fastighets­ bildning i stad1 skall erhålla följande ändrade lydelse: Häftar fastighet, varom fråga är, för frälseränta eller för avgäld från till skatte försålt halländskt kyrkohemman eller för lån, som av allmänna me­ del lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dylika medel för avlösning av frälseränta eller för avlösning av avgäld, som nyss nämnts, och vilar ej ansvar för samma ränta, avgäld, lån eller förskott jäm­ väl å de övriga fastigheterna, må sammanläggning ej äga rum, såframt ej den, som på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i någon av sistnämnda fastigheter äger säkerhet för fordran eller annan rättig­ het, medgivit sammanläggningen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1938.

Senaste lydelse, se SFS 1921: 199.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 juni 1937.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena S andler , statsråden W estman , W igforss , L evinson , E ngberg , N ilsson , F orslund .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter ge­ mensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen fråga om ändrade bestämmelser för avlösning av avgålder från de till skatte försålda halländska kyrkohemmanen. Föredraganden anför: »Med anledning av en inom riksdagens andra kammare år 1931 väckt mo­ tion, nr 241, vari hemställdes att utredning måtte verkställas på vad sätt landskyld och landgille samt andra jämförliga uråldriga skattepålagor på effektivare sätt än som skedde skulle kunna avskrivas eller avlösas, har riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 juni 1931, nr 347, anhållit att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning i det i motionen angivna syftet samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva an­ ledning. Vid den i anledning av riksdagens berörda skrivelse inom finansdeparte­ mentet igångsatta utredningen har den av chefen för nämnda departement med stöd av Kungl. Maj:ts den 8 december 1933 givna bemyndigande till­ kallade sakkunnige, kammarrådet H. Skoglund, upptagit jämväl frågan rö­ rande effektivare avlösning av de från de skatteköpta halländska kyrkohemmanen utgående avgälderna. Sedan utredningen i denna del slutförts, har den sakkunnige med skrivelse den 31 mars 1936 till chefen för finans­ departementet överlämnat en promemoria med förslag till bland annat lag örn avlösning av avgålder från de till skatte försålda så kallade halländ­ ska kyrkohemmanen, lag angående ändring av 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet och lag angående ändring av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) örn sammanläggning av fastigheter å lan­ det. Lagförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet såsom bilaga A. Över lagförslagen med tillhörande promemoria hava yttranden avgivits av kammarkollegiet, länsstyrelsen i Hallands län samt domkapitlet och stiftsnämnden i Göteborgs stift.

Innan jag redogör för den sakkunniges förslag torde böra lämnas en över­ sikt rörande dels uppkomsten och beskaffenheten av de avgifter, varom nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 29. "

är fråga, dels ock gällande författningsbestämmelser om avgifternas upphö­ rande.

Uppkomsten och beskaffenheten av avgälderna.

De från de skatteköpta halländska kyrkohemmanen utgående avgälderna bestå av dels landgille och dels ränta i följd av skatteköp samt erläggas till kyrkor eller till avlöning av prästerskap eller klockare. Landgillet har sin uppkomst i landboförhållandet och motsvarade från början den årliga avgift, som brukare av annans jord hade att erlägga till jor­ dens ägare. Landgillet, som i Halland mestadels utgjordes i smör, bestäm­ des ursprungligen efter uppskattning av den nytta och fördel eller sålunda den nettoinkomst egendomen kunde giva sin brukare men kom så småningom att betraktas såsom en i det hela fast avgift, som efter hand infördes för kyr­ kornas egendomar i stiftsjordeböckerna. Sedan Halland övergått till Sverige, upptogos även i kronans jordeböcker de till kyrkor och präster utgående landgillen i den nian uppgifter därom förelågo. Men man skilde härvid ej landgillet från kronans ränta (jordeboksräntan) utan upptog det tillsam­ mans med de i sagda ränta ingående penningar och persedlar. Landgillet kom sålunda att i jordeböckerna ingå i en summa med jordeboksräntan, dock utmärktes landgillet genom anteckning om landgilletagaren. I huvudsaklig överensstämmelse med det sätt, varpå landgillet antecknats i de äldre jordeböckerna, blev landgillet vid upprättandet av jordeböcker ef­ ter det år 1724 fastställda nya formuläret behandlat såsom anordnad ränta och redovisades på detta sätt i jordeböckerna intill dess ändring häri skedde vid den genom kungl, kungörelsen den 11 maj 1855 påbjudna ränteförvandlingen. Denna avsåg endast kronans grundräntor och i de nya jordeböckerna blevo till följd härav kyrkornas och prästernas landgillen, såsom ej utgö­ rande någon av kronan överlåten rättighet, frånskilda jordeboksräntan och under titel landgille samt med angivande av landgilletagaren endast anmärk­ ta i jordeböckerna. Vid tillämpning av kungl, förordningen den 23 juli 1869 angående förändring av grundräntor och kronotionde — vari bestämdes, att indelta och anordnade ränte- och kronotiondeanslag skulle med vissa un­ dantag indragas till statsverket emot ersättning medelst statsanslag i pennin­ gar — förklarade också kammarkollegiet, att landgillena vore sådana avgif­ ter, som kyrkor och prästerskap betingat sig av hemman och lägenheter och som icke kunde anses såsom sådana anordnade räntor, som i 1869 års för­ ordning åsyftades. Vad härefter angår den andra av de båda ifrågavarande avgälderna, ränta i följd av skatteköp, må följande här anmärkas. Utom landgille hade landbon att till den, av vilken gården legts, vid tillträdet erlägga städja för rätten att få bruka hemmanet. I fråga örn rätten att bortstädja kyrkohemmanen i Hal­ land synes, sedan landskapet blivit svenskt, så småningom stor osäker­ het hava uppstått huruvida denna rätt tillkomme kronan eller vederböran­ de kyrka. Med anledning därav alt dessa hemman sålunda understun­ dom av länsstyrelsen blivit ansedda såsom vanliga kronohemman samt av

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

kronobetjäningen bortstadda och underkastade skatteköp, förklarade Kungl. Maj:t genom brev den 22 maj 1819, på framställning av präste­ ståndet vid 1815 års riksdag, att sådana hemman, till vilka kyrkorna då innehade städselrätt, icke kunde till skatte försäljas eller kyrkorna skiljas från städselrätten, så framt det icke kunde visas, att kyrkorna obehörigen tillägnat sig en sådan dispositionsrätt sedan danska tiden. Till följd härav uppstod under förra hälften av 1800-talet en mängd tvister mellan kronan och vederbörande kyrkor rörande äganderätten till hemmanen. Vidare hade åborna å hemmanen, vilka enligt dåmera utfärdade författningar skulle i vanlig ordning utarrenderas med skyldighet för arrendatorn att — utöver landgillet — i stället för städja erlägga årligt arrende, gjort anspråk på att få skatteköpa hemmanen såsom vanliga kronohemman. Till förekommande av vidare tvister om kronans och kyrkornas rätt till hemmanen samt till beredande för hemmansinnehavarna av en på bestämda oföränderliga vill­ kor tryggad besittningsrätt till desamma, beslöto statsmakterna år 1863, att kronan skulle avstå från anspråk på hemmanen, samt att dessa skulle få skatteköpas av åborna. Genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 11 septem­ ber 1863 (nr 48 s. 1) förordnades sålunda att de halländska kyrkornas hemman, till vilka ej vidare skulle för kronan väckas anspråk på äganderätt, finge, så framt kyrkans äganderätt ej kunde med köpe- eller donationsbrev styrkas och de ej vore anslagna till boställen, stom-, annex- eller mensal­ hemman, lösas till skatte av åbon eller, där hemmanen voro utarrenderade, av arrendatorn. Villkoren för denna skattelösen voro följande. I stället för erläggande av skatteköpeskilling skulle hemmanet åsättas en årlig spann­ målsränta, motsvarande efter medelpris under det år då skattelösen sök­ tes två femtedelar av det från hemmanet utgående årliga landgillet. Där­ jämte skulle, i den ordning och efter de grunder som för bestämmandet av maximiarrende funnes stadgade i kungl, brevet den 26 april 1826 och med fästat avseende å övriga hemmanet ålagda utskylder, en viss årlig, i spann­ mål bestämd ränta åsättas hemmanet. Kyrka eller präst, som ensam åt­ njutit landgille av hemmanet, skulle ock ensam jämte landgillet få uppbära omförmälda räntor, men, där landgillet var delat emellan flera, skulle rän­ torna åtnjutas i förhållande till varderas andel i landgillet. För sålunda skatteköpt hemman skulle de nya räntorna, i avseende varå de i allmänhet stadgade grunder för räntors utgörande skulle tjäna till efterrättelse, införas i jordeboken under gemensam titel: Tänta i följd av skatteköp’, och därest hemmanet varit i jordeboken upptaget såsom krono, skulle detsamma däri omföras till skatte.

Gällande bestämmelser örn avlösning av avgälderna.

Kungl. Majit framlade för 1908 års riksdag förslag rörande avlösning av de landgillen och räntor, som utgingo från de till följd av 1863 års kungörelse skattesålda hemmanen. Sedan detta förslag blivit av riksdagen med viss ändring antaget och kyrkomötet, såvitt anginge till präst eller klockare ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 29. 9

gående avgäld, godkänt samma förslag med den av riksdagen beslutade änd­ ringen, utfärdades den 20 november 1908 förordning (nr 138 s. 3) angående avlösning av avgälder från de till skatte försalda sa kallade halländska kyrkohemmanen. Därigenom förordnades bland annat, att ägare av hemman, vilket blivit till skatte löst i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen an­ gående försäljning till skatte av de så kallade halländska kyrkohemmanen den 11 september 1863, finge friköpa sig från skyldigheten att utgöra hem­ manet åliggande landgille och Tänta i följd av skatteköp mot erläggande # av ett penningbelopp, som i årlig ränta efter fem procent lämnade en av­ kastning lika med summan av berörda avgälder. Till grund för beräknan­ de av löseskillingen för spannmålsräntan ävensom för landgillet, då detsam­ ma utginge i smör, skulle läggas senast fastställda medelmarkegångspris en­ ligt litt. C i länets markegångstaxa. Löseskillingen för ifrågavarande av­ gälder finge fördelas till betalning under en tid av sex år med lika belopp årligen jämte ränta efter fem procent a oguldet kapital, under villkor att för amorteringens fullgörande ställdes säkerhet av viss angiven beskaffenhet. Sedan inlösen skett, skulle anmälan därom göras hos länsstyrelsen för ve­ derbörlig anteckning i jordeboken. Ehuru berörda bestämmelser medfört, att ett icke ringa antal avgäl dsbelopp blivit avlösta, utgår dock fortfarande avgäld från ett jämförelsevis stort antal fastigheter. Antalet avgäldspliktiga egendomar (jordeboksenheter) uppgick före 1908 års förordning till 124 stycken och sammanlagda beloppet av avgälderna utgjorde, landgillen 4 kronor 87 öre i penningar och 3,112 83 kilogram smör samt skatteköpsräntor 2,306.3 hektoliter spannmål, hälften råg och hälften korn. Enligt i kammarkollegiets exemplar av jordeboken förda anteckningar samt vissa av länsstyrelsen i skrivelse till kammarkolle­ giet den 6 juni 1936 gjorda rättelser har antalet med avgäld besvärade jorde­ boksenheter nedgått till 56 stycken och sammanlagda avgäldsbeloppet till 2 kronor i penningar, 1,174.57 kilogram smör och 914.75 hektoliter spannmål motsvarande en avlösningssumma, för landgillena av 63,896 kronor 60 öre och för skatteköpsräntorna av 203,623 kronor eller tillhopa 267,519 kronor 60 öre, persedlarna därvid beräknade efter 1935 års tioåriga medelmarke­ gångspris litt. C. I medeltal belöper således på varje fastighet en avlösnings­ summa av 4,777 kronor 13 öre.

Den sakkunniges förslag oell däröver avgivna yttranden.

Förslaget till lag örn avlösning av avgälder från de till skatte försålda s. k. halländska kyrkohemmanen innebär i korthet följande. I 1908 års förordning avsett landgille och ränta i följd av skatteköp skola liksom nu kunna av­ lösas mot ersättning i penningar uppgående till 20 gånger avgäldens belopp. Avlösningen skall emellertid påkallas av kronan, som därvid företrädes av kammaradvokatfiskalsämbetet, och ersättningen skall förskjutas av statsme­ del. Sådant förskott skall utlämnas räntefritt och återbetalas under loppet av 22 år. För de årliga avbetalningsbeloppen skall statsverket åtnjuta samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

förmånsrätt i fastigheten som för avgäld, varom sägs i 17 kap. 6 § handels­ baden. I fråga om själva förfarandet skola i stort sett gälla samma regler, ehuru något förenklade, som för avlösning av frälseränta enligt lagen den 8 november 1912 angående avlösning av vissa frälseräntor. Förslagen till lagar angående ändring av 19 kap. 24- § jorddelningslagen och 8 § lagen om sammanläggning av fastigheter d landet innefatta bestäm­ melser, att vad i angivna lagrum finnes föreskrivet om nu ifrågavarande av­ gaser skall gälla jämväl förskott, som av statsverket lämnats för avgäldernas avlösning.

Beträffande ifrågavarande avgälders natur, behovet av ändrade bestämmel­ ser på förevarande område samt grunderna för de föreslagna nya bestäm­ melserna har den sakkunnige till en början erinrat örn vederbörande depar­ tementschefs i 1908 års proposition gjorda uttalande, att spannmålsräntorna vöre vederlag för obetald skatteköpeskilling och således i viss mån jämförliga med avgäld från avsöndrad lägenhet, om vilkas avlösning stadgades i lagen den 19 april 1907, samt vidare anfört: Skatteköpsräntorna av de så kallade halländska kyrkohemmanen hava vid skatteköpen enligt 1863 års kungörelse åsatts hemmanen i stället för köpe­ skilling. Landgillena av dessa hemman utgöra nyttjandeavgifter, vilka bi­ behållits vid skatteköpen och sålunda också torde utgöra vederlag för en del av köpeskillingen. Ifrågavarande avgälder grunda sig på i senare tid in­ gångna avtal och hava icke karaktär av grundskatt. Den årliga avgälden utgör ränta på den köpeskilling hemmanet ansågs värt vid skatteköpet och avlösningen av avgälderna innebär således i själva verket en uppskjuten köpeskillingslikvid. Det torde icke vara med billighet förenligt att hemmanet utan ekonomisk uppoffring från dess ägares sida be­ frias från denna skuld, och det torde därför icke böra ifrågasättas, att stats­ verket skall vidkännas kostnaden för avlösningen. Enär avlösningens fullständiga genomförande, med hänsyn till de jämfö­ relsevis avsevärda belopp vartill lösesumman för avgälderna i allmänhet uppgår, torde hava studsat på svårigheten för jordägarna att anskaffa avlösningsbeloppet samt det torde vara av stort allmänt intresse att nu ifrågava­ rande avgifter snabbt bringas att upphöra, synes emellertid staten på det sätt böra bidraga till avlösningen, att förskott av statsmedel lämnas till avlösningssummans gäldande. Därest förskottet lämnas räntefritt, varvid något statsbidrag utan återbetalningsskyldighet såsom vid avlösning av frälseskatteräntor icke torde vara erforderligt, skulle förskottet utan ökning i den avgiftsskvldiges^ årliga prestation kunna avbetalas inom relativt kort tid eller inom 20 år. Såväl de årliga spannmålsräntorna som landgillena lösas efter det tioåriga medelmarkegångspriset, vilket jämväl skall ligga till grund för löseskillingens beräknande. Som det tioåriga medelmarkegångspriset företer en fallande tendens och ytterligare torde komma att falla något en tid fram­ åt, skulle avbetalningsbeloppet vid fastställande av löseskillingen efter nu gällande medelmarkegångspris komma att bliva större än vad avgäldsgivaren skulle hava haft att i årlig avgäld utgiva under de kommande åren. För und­ vikande av denna ökning i avgäldsgivarens årliga avgiftsskyldighet och då det är önskligt att avlösningen redan under amorteringstiden i stället skall inne­ bära en direkt lättnad för avgäldsgivaren, synas avbetalningarna böra bliva något flera, exempelvis 22 stycken. Då någon ökad utgift således icke kom­ mer att uppstå för jordägaren, torde hinder att genomföra avlösningen

Kungl. May.ts proposition nr 29. 11

tvångsvis icke föreligga. Som samtliga avgälder äro antecknade i jordeboken, torde till befordrande av avlösningens skyndsamma fortgång initiativ till avlösningen böra tagas av kronan, som sålunda skall äga påkalla avlös­ ningen. För avbetalningsbelopp bör staten på enahanda sätt som för för­ skott till avlösning av frälseräntor njuta säkerhet i hemmanet enligt 17 kap. 6 § handelsbaden. I de avgivna yttrandena hava förslagen lämnats utan erinran.

Den vid 1931 års riksdag väckta frågan örn avskrivning eller avlösning av Departement*. landskyld och landgille har i enlighet med en till innevarande års riksdag che,en avlåten proposition, nr 235, lösts på det sätt, att staten skall inlösa landskyld och sådant landgille, som utgår av fastighet utan att rätten till landgillets uppbärande motsvaras av äganderätt till jord. Statens ekonomiska medver­ kan härutinnan har motiverats med att det vore av allmänt intresse, att nämnda avgälder bringades att upphöra samt att de i vissa avseenden kun­ de jämföras med grundskatter. Avgälderna vore till olägenhet i den ekono­ miska samfärdseln och utgjorde en ojämnt verkande och på enstaka håll be­ tungande börda på fastigheterna. Hittills gällande bestämmelser örn avgäldernas upphörande hade visat sig vara ineffektiva och önskemålet om avgäldernas upphörande syntes icke kunna vinnas utan ekonomisk medverkan från statens sida. Med hänsyn till de små belopp avgälderna i regel ut­ gjorde avvisades tanken på att, såsom från något hall ifragasatts, begränsa statens medverkan på enahanda sätt som skett vid avlösning av frälseräntor enligt lagen den 8 november 1912. Jämväl nu ifrågavarande avgälder från de s. k. skatteköpta halländska kyrkohemmanen utgöra liksom landgille och landskyld samt andra dy­ lika orubbliga räntor en olämplig börda på fastigheterna och böra där­ för bringas att upphöra. Ehuru de bestämmelser, varigenom avgäldernas upphörande möjliggjorts, varit gällande i nära 30 år, hava bestämmelser­ na visat sig icke vara tillfyllest för avgäldernas fullständiga avlösning. Ytterligare åtgärder för uppnående av detta syfte torde därför vara av behovet påkallade. Icke heller beträffande dessa avgälder torde önske­ målet örn avgäldernas fullständiga avlösning kunna vinnas utan ekono­ misk medverkan från statens sida. Då avgälderna icke hava natur av grund­ skatt utan, åtminstone till den del de motsvara de vid skatteköpen åsät­ ta räntorna, utgöra vederlag för köpeskilling, lärer emellertid staten icke såsom beträffande landskyld och landgille böra inlösa desamma. Däremot torde staten böra på det sätt för avgäldsgivarna underlätta avlösningen, att staten åtager sig att förskottera avlösningsbeloppet. Till den avlösning, som äger rum enligt lagen om avlösning av vissa frälseräntor, gäldar staten i regel en fjärdedel av avlösningsbeloppet samt lämnar förskott å återstoden, vilket förskott jämte ränta efter fyra procent skall amorteras under loppet av 40 år. Storleken av statsbidraget har avpassats så, att annuiteten å det förskotterade beloppet i regel något understiger och i varje fall icke överstiger det årliga frälseräntebeloppet. Enligt förevarande förslag till avlösning av avgälderna

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

från de halländska kyrkohemmanen skall staten icke gälda någon del av avlösningsbeloppet men i stället skall ränta å förskottet icke beräknas. Härige­ nom vinnes den fördelen, att förskottet utan någon ökning i jordägarens avgiftsskyldighet blir inbetalt under avsevärt kortare tid än vad som är fallet med de för frälseränteavlösningen lämnade förskotten. Även om den ränte­ förlust, som härigenom åsamkas statsverket, icke till fullo uppväges därige­ nom att staten undgår att gälda någon del av avlösningssumman, torde nämn­ da förhållande icke böra utgöra hinder mot den föreslagna anordningen. Att märka är nämligen att de i avgälderna ingående landgillebeloppen, såsom utgående av fastigheter vilka icke längre tillhöra kyrkorna, i viss mån torde kunna vara att jämställa med de kyrkolandgillen i Skåne, Halland och Ble­ kinge, vilka icke motsvaras av äganderätt till jord och vilka enligt vad nyss anförts skola helt och hållet inlösas av statsverket. Det torde därför icke kunna anses innebära ett oskäligt gynnande av ägarna av nu ifrågavarande hemman om en något större del av kostnaden för avlösningen av avgälderna stannar å statsverket än vid avlösning av frälseränta. Att detta bidrag från staten lämnas i form av räntefrihet å förskottet synes vara praktiskt och lämpligt samt ägnat att på kortast möjliga tid amortera förskottet. På grund av vad sålunda anförts biträder jag förslaget härutinnan. För det av staten lämnade förskottet bör staten på enahanda sätt som be­ träffande förskott till avlösning av frälseränta njuta säkerhet enligt 17 kap. 6 § handelsbaden. För befordrande av avlösningens fortgång lärer, såsom även skall ske beträffande avlösningen av andra dylika pålagor — frälseskatteräntor och landgillen -—- staten böra taga initiativ till avlösningen. Då genom den föreslagna amorteringstiden, varemot jag icke har något att er­ inra, någon av avlösningen föranledd ökning av fastighetsägarens avgiftsplikt icke skulle inträda, lärer hinder icke föreligga att genomföra avlösnin­ gen tvångsvis. Kyrkomötet har genom sitt godkännande av 1908 års avlösningsbestämmelser medgivit avlösning av ifrågavarande avgälder och de nu föreslagna ändringarna torde icke vara av den innebörd att kyrkomötets med­ verkan till deras genomförande erfordras. Vad angår de av den sakkunnige föreslagna ändringarna i 19 kap. 24 § lagen om delning av jord å landet och 8 § lagen om sammanläggning av fastigheter å landet torde ändring av förstnämnda lagrum icke vara erfor­ derlig, alldenstund under det i detta lagrum angivna uttrycket 'belopp, var­ för säkerhet på annan grund än inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken åtnjutes’, torde inrymmas jämväl förskott av statsmedel för avlösning av ifrågavarande avgälder. Däremot torde, utöver den föreslag­ na ändringen av 8 § sammanläggningslagen, ändring böra ske jämväl av 4 kap. 3 § lagen örn fastighetsbildning i stad i syfte att vad i lagrummet stadgas kommer att gälla även ifrågavarande förskott. I anslutning till vad ; det föregående anförts hava inom justitiedeparte­ mentet upprättats förslag till: 1) lag om avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 29. 13

2) lag angående ändring av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sam­ manläggning av fastigheter å landet, samt 3) lag angående ändring av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad.

I fråga om vissa bestämmelser i förstnämnda lagförslag torde, utöver vad jag förut anfört, böra anmärkas följande:

1 §■ Enligt 1908 års förordning skulle fastighetsägaren äga påkalla avlösnmg. Såsom av det tidigare anförda framgår skall enligt de nya bestämmelserna kronan påkalla avlösning av ifrågavarande avgälder. Med hänsyn härtill och då fullständig kännedom örn de hemman, vilka äro åsätta sådana avgäl­ der, vinnes ur kronans jordebok, däri skatteköpsräntorna författningsenligt skola vara antecknade, synes behov icke föreligga av rätt för fastighets­ ägaren att taga initiativ till avlösning.

2 §• Denna paragraf motsvarar med vissa redaktionella jämkningar 2 och 6 §§ i den sakkunniges förslag. Vad angår ersättningens storlek överensstämmer den nya bestämmelsen med motsvarande stadgande i nu gällande avlösningsförordning. Det tioåriga medelmarkegångspriset upptages under litt. C i markegångstaxan. 3 §• Denna paragraf motsvarar 3 och 4 §§ i den sakkunniges förslag. I likhet med vad som gäller avlösning och inlösen av frälseräntor synes avlösningsförfarandet böra förläggas till länsstyrelsen.

4 §. Förevarande paragraf, som med några jämkningar upptager de av den sakkunnige i 5 § föreslagna bestämmelserna, överensstämmer i huvudsak med 5 § i 1912 års lag om avlösning av vissa frälseräntor och 6 § i 1935 års lag örn inlösen av vissa frälseräntor.

5 §• Paragrafen motsvarar 7 § i den sakkunniges förslag. Första stycket över­ ensstämmer i huvudsak med 11 § i 1912 års lag. Då andra rättsägare än avgäldstagare, avgäldsgivare och kronan icke torde finnas, lärer det ej vara påkallat att för besvär över länsstyrelsens utslag, som i likhet med vad som gäller enligt 1912 och 1935 års lagar om frälseräntor skall få överklagas hos kammarkollegiet, införa den särskilda besvärstid av 60 dagar från dagen för utslaget med ty åtföljande kungörande av utslaget jämte underrättelser till parterna, varom stadgas i nämnda lagar. Besvärstiden

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

torde, såsom för administrativa besvärsmål i allmänhet är föreskrivet i kungl, förordningen den 14 december 1866 angående ändring av gällande stadganden örn tid för besvärs anförande i mål som handläggas av förvaltande myn­ digheter och ämbetsverk, böra räknas från delgivningen. Särskild föreskrift härom lärer icke erfordras. 6 och 7 §§. Dessa paragrafer, vilka motsvara 8 och 9 §§ i den sakkunniges förslag, överensstämma i tillämpliga delar med 13, 14 och 18 §§ i 1912 års lag.

8 §•

Paragrafen motsvarar 10 § i den sakkunniges förslag.

9 §• Denna paragraf, som motsvarar 11 § i den sakkunniges förslag, överens­ stämmer i tillämplig del med 16 § i 1912 års lag.»

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågava­ rande lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom ut­ drag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet: Tage Evers.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29. 15

Bil. A.

Förslag till lag om avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanet

Härigenom förordnas som följer:

1 §• Landgille och »ränta i följd av skatteköp», vilka åvila hemman, som bli­ vit till skatte löst i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen angående för­ säljning till skatte av de s. k. halländska kyrkohemmanen den 11 september 1863, skola i enlighet med vad nedan sägs avlösas mot ersättning i penningar, om sådant påkallas av kronan.

2 §• Ersättningen skall förskjutas av statsmedel. Såsom avbetalning å vad sålunda förskjutits, skall fastighetens ägare år­ ligen erlägga ett för varje år lika belopp så bestämt att det förskjutna be­ loppet är 22 år från förskottets utgivande till fullo betalt till statsverket.

3 §• Ärende angående avlösning av landgille och ränta, varom i 1 § sägs, upp­ tages av Konungens befallningshavande.

4 §• I fråga om avlösning av landgille och ränta företrädes kronan av kammaradvokatfiskalsämbetet, som åligger att påkalla sådan avlösning.

5 §• Har framställning om avlösning av landgille och ränta till Konungens be­ fallningshavande inkommit, give Konungens befallningshavande avgäldstagaren och ägaren av fastigheten tillfälle att yttra sig över ansökningen. Har fastigheten blivit av en till annan överlåten må ansökningen, innan nye ägaren sökt lagfart, med laga verkan delgivas förre ägaren. Är ägare av fastigheten å okänd ort eller så fjärran att han ej kan bevaka sin rätt, förordne på anmälan av Konungens befallningshavande rätten i den ort, där egendomen är belägen, god man enligt vad om god man för borta­ varande är i lag stadgat. 6 §• Ersättningen för avgäld skall uppgå till 20 gånger avgälden, varvid till grund för beräknande av ersättningen för räntan ävensom för landgillet, där detsamma utgår i smör, skall läggas senast fastställda medelmarkegångspris enligt litt. C i länets markegångstaxa.

7 §- Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, skall Konungens befallnings­ havande genom utslag fastställa ersättningen och föreskriva från och med

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

vilket kalenderår avgälden skall upphöra att utgå, skolande där ej förhål­ landena till annat föranleda tiden för avgäldens upphörande bestämmas till ingången av kalenderåret närmast efter det utslaget vunnit laga kraft. Ko­ nungens befallningshavande give ock i utslaget tillkänna, vad fastighets­ ägaren har att iakttaga i fråga om erläggande av avbetalning å det belopp, statsverket förskjuter. Beslutet varde genom Konungens befallningshavandes försorg delgivet avgäldstagare och avgäldsgivare samt kammaradvokatfiskalsämbetet. Besvär över Konungens befallningshavandes beslut, i fråga som ovan sägs, må anföras hos kammarkollegiet.

8 §• För de årliga avbetalningsbelopp, som jämlikt 7 § bestämts, åtnjute stats­ verket lika rätt i den fastighet, från vilken avgälden utgått, som för avgäld av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbaden sägs.

9 §• Sedan utslag, som i 7 § omförmäles, vunnit laga kraft läte Konungens befallningshavande införa meddelande om utslaget i länskungörelserna; in­ sände ock till inskrivningsdomaren i orten anmälan om förskottet samt de årliga avbetalningsbeloppen, och varde å nästa inskrivningsdag anteckning om förskottet och vad därtill hör införd i inteckningsprotokollet och fastighetsboken. När förskjutet belopp blivit till fullo betalt, skall ock anmälan härom göras och antecknas enligt vad nyss sagts.

10 §.

Konungens befallningshavande utbetale vid början av det kalenderår, från och med vilket avgälden enligt laga kraft ägande utslag upphör att utgå, er­ sättningen till vederbörande kyrkoråd. Ersättningsbeloppet skall, där Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnar, fon­ deras och fondens avkastning användas till det ändamål, vartill avgälden varit anslagen. Sedan avlösning skett, varde anteckning om förhållandet verkställd i jordeboken.

11 §•

Fastighetens ägare vare berättigad att när som helst, sex månader efter uppsägning, inbetala hela det å förskottet återstående beloppet.

Denna lag träder i kraft den Genom denna lag upphäves förordningen den 20 november 1908 (nr 138 sid. 3) angående avlösning av avgälder från de till skatte försålda s. k. hal­ ländska kyrkohemman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29. 17

Förslag till lag angående ändring av 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas att 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet skall erhålla följande ändrade lydelse: Häftar fastighet, varifrån avstyckning ägt rum, för tionde, ränta eller annan sådan avgäld eller eljest för allmänna utskylder och besvär, i vilkas utgörande det avstyckade området icke omedelbart deltager, eller för lån, som av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dylika medel för avlösning av frälseränta eller för avlösning av avgäld från skattesålt halländskt kyrkohemman eller eljest för belopp, var­ för säkerhet på annan grund än inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jorda­ balken åtnjutes, och utgör det avstyckade området ensamt eller tillsam­ mans med vad redan må vara från fastigheten avsöndrat eller avstyckat mera än en femtedel av fastighetens ägovidd, skall i fråga örn det avstyckade områdets ansvar för sådant åliggande vad i 37 § 3 mom. av förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom är stadgat örn av­ söndrad lägenhets ansvar för intecknad gäld äga motsvarande tillämpning.

Förslag till lag angående ändring av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sam­ manläggning av fastigheter å landet skall erhålla följande ändrade lydelse: Häftar fastighet, varom fråga är, för frälseränta eller för avgäld från skattesålt halländskt kyrkohemman eller för lån, som av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dylika medel för avlösning av frälseränta eller för avlösning av avgäld, som nyss nämnts, eller för ersättning, varom förmäles i lagen om säkerhet för utbekomman­ de av vissa ersättningar i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning, och vilar ej ansvar för samma ränta, avgäld, lån, förskott eller ersättning jämväl å den eller de övriga fastigheterna, då må sammanlägg­ ning icke äga rum, såframt icke den, som på grund av inteckning eller jäm­ likt 11 kap. 2 § jordabalken i annan av fastigheterna äger säkerhet för fordran eller annan rättighet, medgivit sammanläggningen.

Billan;j lill riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 29. ‘2

18 Kungl. Majlis proposition nr 29.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 de­ cember 1937.

Närvarande: justitierådet A fzelius , regeringsrådet A schan , justitieråden F orsberg , S andström .

Enligt lagrådet den 30 augusti 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­ rådet den 18 juni 1937, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade hal­ ländska kyrkohemmanet 2) lag angående ändring av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) örn sam­ manläggning av fastigheter å landet; samt 3) lag angående ändring av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad. Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av kammarrådet Harald Skoglund.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet: Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29. 19

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 december 1937.

Närvarande: Statsministern H ansson , statsråden P ehrsson -B ramstorp , W estman , W igforss , M öller , L evinson , E ngberg , S köld , N ilsson , Q uensel , F orslund .

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepar­ tementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lag­ rådets den 17 december 1937 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 18 juni 1937 remitterade förslagen till lag örn avlösning av avgålder från de till skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanen, lag angående ändring av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) örn sammanläggning av fastigheter å landet samt lag angående ändring av k kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad. Föredraganden anför: »Enligt förstnämnda lagförslag skall ersättningen för avlösning av ifråga­ varande avgälder förskjutas av statsmedel. Ersättningen skall uppgå till 20 gånger avgälden, vars värde, där den är bestämd i persedlar, skall beräknas efter senast fastställda tioåriga medelmarkegångspris litt. C. Med tillämp­ ning av angivna grunder och efter beräkning av innevarande år fastställda tioåriga medelmarkegångspris å de i avgälderna ingående persedlarna kommer ersättningen för samtliga kvarstående avgälder att uppgå till 259,148 kronor 60 öre eller i runt tal 260,000 kronor. Om anvisande av medel till förskju­ tande av ersättningsbeloppen kommer chefen för finansdepartementet att göra hemställan under sjunde huvudtiteln av nästa års statsverksproposition.»

Föredraganden hemställer härefter, att ovannämnda lagförslag, vilka av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Gösta Tidelius.