Doc 1944:268

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 1

Nr 268.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till civilförsvarslaq , m. m.; alven Stockholms slott den 12 maj 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) civilförsvarslag; 2) lag örn skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret; 3) lag örn ändring i strafflagen för krigsmakten; 4) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) örn viss pant­ rätt i spannmål; 5) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) örn viss pant­ rätt i spånadslin och hampa; 6) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 juni 1939 (nr 310) örn sjukhusvård vid krig eller krigsfara; 7) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt; samt 8) lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar; dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 't9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 mars 1943 (nr 121) örn vapenfria värnpliktiga; samt 10) förordning angående ändring i förordningen den 13 april 1940 (nr 215) örn utrymningslijälp; dels ock anhålla örn riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till 11) kungörelse örn ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).

GUSTAF.

Axel Hubbestad

Bihang lill riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. 691 41

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Förslag

till

Civilförsvarslag.

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §• Civilförsvaret kar till uppgift att i de hänseenden Konungen bestämmer utöva sådan verksamhet för rikets försvar som icke åvilar krigsmakten, så ock annan i samband därmed stående verksamhet. För olika slag av civilförsvarets verksamhet skola finnas särskilda tjänstegrenar. 2 §• Befinner sig riket i krig eller krigsfara, äger Konungen förordna, att inom riket eller del därav civilförsvaret skall intaga förstärkt beredskap (civilförsvar sier edskap). Närmare bestämmelser angående olika grader av civilförsvarsberedskap (bereclsJcapsgrader) meddelas av Konungen.

2 kap. Grunddragen av civilförsvaret.

3§- Den centrala ledningen av civilförsvaret utövas under Konungen av civilförsvarsstyrelsen. 4 §• Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av civilförsvaret.

5 §• Riket indelas i civilförsvarsområden. Varje landsfiskalsdistrikt och stad, som ej ingår i landsfiskalsdistrikt, utgör ett civilförsvarsområde, där ej Konungen för visst fall annorlunda förordnar. Ingå i civilförsvarsområde delar av skilda län, bestämmer Konungen till vilket län området i civil­ försvar shänseende skall anses höra.

6 §. Inom civilförsvarsområde utövas den omedelbara ledningen av civilför­ svaret av en civilforsvarschef För civilförsvarschefen skall finnas en eller flera ställföreträdare. Civilförsvarschef och ställföreträdare utses av länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 3 Befattningshavare viel polis- och brandväsendet äro skyldiga mottaga uppdrag att vara civilförsvarschef eller ställföreträdare.

7 §•

Inom varje civilförsvarsområde skall finnas allmänt civilförsvar. Särskilt civilförsvar skall, i den mån så är påkallat med hänsyn till be­ byggelsens täthet eller eljest, vara organiserat för särskilda byggnader och anläggningar. Det benämnes hemskydd, örn det är avsett för byggnad som väsentligen användes för bostadsändamål, och eljest verkskydd.

8 §- Civilförsvaret må, till avvärjande av betydande skada och enligt grunder som Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen bestämmer, under högsta civilförsvarsberedskap tagas i anspråk för uppgifter, som ej röra det egna civilförsvarsområdet eller den egna byggnaden eller anläggningen. 9§- Där det för nödig samordning av civilförsvaret och krigsmakten prövas oundgängligt, må Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, över­ befälhavaren förordna, att under högsta civilförsvarsberedskap militär myn­ dighet må för särskilda fall meddela civilförsvarsmyndighet föreskrift örn fullgörandet av civilförsvaret åvilande uppgifter.

10 §.

De grundläggande bestämmelserna rörande civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde skola upptagas i en organisa­ tionsplan. Organisationsplan så ock ändring däri fastställes av länsstyrelsen.

3 kap. Civilförsvarsplikt.

11 §• I riket boende svensk medborgare är från och med det kalenderår, var­ under han fyller femton år, till och med det kalenderår, varunder han fyller sextiofem år, skyldig att fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret som hans kroppskrafter oell hälsotillstånd medgiva (civilförsvarsplikt). Konungen äger i den utsträckning som befinnes lämplig förordna, att vad sålunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning å utlänning här i riket. 12 §. Civilförsvarsplikt skall fullgöras i den omfattning som är nödig med hänsyn till pågående eller befarad fientlig verksamhet samt till behovet av utbildning och övning i civilförsvarstjänst. Är civilförsvarsberedskap

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. icke anbefalld inom någon del av riket, må civilförsvarspliktig icke utan eget åtagande kunna tagas i anspråk för annat ändamål än utbildning och övning, ej heller under längre tid för varje kalenderår än sextio timmar. Den som enligt 17 § inskrivits för tjänstgöring i viss befälsbefattning skall utan hinder av vad i första stycket sägs vara skyldig att medverka vid förberedelsearbetet inom civilförsvaret i den omfattning som prövas nödig. Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående civilförsvarspliktens omfattning vid olika tider och för olika grupper av civilförsvarspliktiga, så ock örn de befälsbefattningar med vilka följer skyldighet att medverka vid förberedelsearbetet. 13 §. Ej må utan tillstånd av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av överbefälhavaren tjänstgöring i civilförsvaret åläggas någon å sådan tid, att han därigenom hindras fullgöra honom på grund av värnplikt eller eljest åvilande skyldighet att tjänstgöra vid krigsmakten.

14 §. Örn befrielse från fullgörande av civilförsvarsplikt meddelar Konungen bestämmelser. 15 §. Civilförsvarspliktig är skyldig att på anmaning av civilförsvarscliefen inom tid denne föreskriver lämna erforderliga upplysningar rörande personliga förhållanden av betydelse för frågan örn den civilförsvarspliktiges tjänstgö­ ring i civilförsvaret. 16 §. Den som kallas till tjänstgöring i civilförsvaret är skyldig att efterkomma kallelsen, dock att, där han vid mottagandet vistas utom civilförsvarsområdet och icke utan avsevärd olägenhet kan inställa sig å utsatt tid, han i stället skall anmäla förhindret. I avseende å tjänstgöringen skall han ställa sig till efterrättelse de före­ skrifter som meddelas honom av vederbörande befäl. 17 §. Personal som är avsedd att under civilförsvarsberedskap fullgöra viss tjänst i civilförsvaret må på förhand uttagas därtill genom inskrivning i den ordning Konungen bestämmer. Inskrivning må kunna avse, förutom civilförsvarspliktig, jämväl annan som förklarat sig därtill villig och är för tjänsten lämpad, minderårig likväl icke utan målsmans samtycke. Har annan än civilförsvarspliktig inskrivits, skall å honom i tillämpliga delar gälla vad förut i detta kapitel stadgas beträffande civilförsvarspliktig. 18 §. Civilförsvarspliktig åligger att, då fråga uppkommer örn hans inskrivning i civilförsvaret, efter kallelse personligen inställa sig å utsatt tid och plats inom det civilförsvarsområde där han vistas.

Kungl. Majlis proposition nr 268. 5

19 §. Under högsta civilförsvarsberedskap må ej den, som är inskriven i civil­ försvaret, utan medgivande av civilförsvarschefen eller den lian bestämmer lämna civilförsvarsområdet. Vad sålunda stadgas skall icke utgöra hinder för den som har sin arbets­ plats eller stadigvarande bostad utom civilförsvarsområdet att, då hans tjänst­ göring i civilförsvaret det tillåter, begiva sig till arbetsplatsen eller bostaden.

20 §. Där hos kommun eller municipalsamhälle anställd personal blivit in­ skriven i det allmänna civilförsvaret för fullgörande av uppgift av samma eller liknande slag som i den kommunala anställningen, skall personalens tjänstgöring i det allmänna civilförsvaret, örn den sker under civilförsvars­ beredskap, anses fullgjord i nämnda anställning.

21 §.

Varder någon genom fullgörande av civilförsvarsplikt hindrad att utföra åtaget arbete, må det icke åberopas mot honom såsom grund för skadestånd eller eljest. Angående förbud för arbetsgivare att av skäl som i första stycket sägs skilja någon från anställning ävensom angående rätt för arbetstagare att ej av dylik anledning behöva vidkännas minskning i de med anställningen för­ enade förmånerna i vidare mån än som följer av uppehållet i arbetet är särskilt stadgat.

4 kap.

Anordnande av skyddsrum.

22 §. . Inom stad och köping samt inom annat tättbebyggt område, som icke är av endast ringa omfattning och betydelse, skola i mån av behov finnas skyddsrum, i vilka vid fientlig verksamhet skydd kan beredas åt personal som har att leda eller fullgöra tjänst i allmänna civilförsvaret, åt dem som omhändertagas vid hjälpplats, härbärge och annan av allmänna civil­ försvaret anordnad anstalt, eller åt vägfarande och andra som uppehålla sig på allmän plats (allmänt skyddsrum). Jämväl annorstädes skall, diir särskilda förhållanden det påkalla, allmänt skyddsrum finnas. Den omfattning, vari allmänna skyddsrum skola finnas, bestämmes i organisationsplanen. 23 §. Allmänt skyddsrum skall vara så beskaffat, att det åtminstone skyddar mot splitter från bomber och mot andra vid explosion kringkastade föremål

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 268. ävensom mot rök- oell stridsgaser samt jämväl i övrigt erbjuder skäligt skydd mot andra verkningar av bomber än omedelbar träffverkan. Särskilt skall iakttagas, att allmänt skyddsrum, som är beläget inom eller i omedelbar närhet av byggnad, skall hava sådan hållfasthet, att det motstår den be­ lastning som kan uppkomma, örn byggnaden sammanstörtar. De byggnadstekniska anordningarna i allmänt skyddsrum skola vara av stadigvarande natur. Allmänt skyddsrum skall vara försett med reservutgång.

24 §. 1 mom. Inom område eller å plats, där enligt organisationsplanen sär­ skilt civilförsvar skall vara organiserat, skola följande anläggningar och byggnader förses med skyddsrum (enskilt skyddsrum): 1. hamn, järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning som är av vikt för allmänna samfärdseln; 2. industriell anläggning vid vilken i regel minst tjugufem personer sam­ tidigt äro sysselsatta; 3. anläggning som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller pensionat och är avsedd att hysa minst tjugufem personer; 4. byggnad med mer än två våningar som till väsentlig del är avsedd till bostad eller till kontors- eller affärslokal; samt 5. annan anläggning eller byggnad inom vilken människor bo eller eljest vanligen vistas, såframt länsstyrelsen finner skyddsrum erforderligt med hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge. Vind anses i denna lag såsom våning, örn mer än hälften därav är inredd till bostads- eller arbetsrum. 2 mom. För två eller flera närbelägna anläggningar eller byggnader skall gemensamt skyddsrum vara anordnat, där anläggningarna eller byggnaderna ej lämpligen kunna var för sig förses med skyddsrum.

25 §. Enskilt skyddsrum, avsett för bostadshus, skall kunna hysa minst så många personer som beräknas under fredstid i allmänhet vara bosatta inom byggnaden. I fråga örn annan anläggning eller byggnad än bostadshus skall enskilt skyddsrum beräknas för minst så många personer som kunna antagas under krig i allmänhet samtidigt besöka eller vara sysselsatta eller bosatta eller eljest vistas inom anläggningen eller byggnaden eller den del därav, för vilken skyddsrummet är avsett. Vid tillämpning av vad sålunda stadgas är dock ej erforderligt att i fråga örn skyddsrum för hamn, järnvägsstation eller därmed jämförlig anläggning taga i beräkning trafikanter, vilka kunna antagas erhålla skydd i allmänt skyddsrum som finnes i närheten, ej heller att i fråga örn skyddsrum för byggnad, där teater, biograf, restaurang eller annan samlingslokal finnes, taga hänsyn till besökande i lokalen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268. 7

26 §. Enskilt skyddsrum skall vara så beskaffat som i 23 § sägs samt i övrigt utföras på det sätt som med hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge är mest ändamålsenligt. Enskilt skyddsrum, avsett för högst tio personer, må dock anordnas utan att det erbjuder skydd mot rök- och stridsgaser, såvida icke länsstyrelsen i särskilt fall med hänsyn till belägenheten av anläggning eller byggnad, för vilken skyddsrummet är avsett, annorlunda förordnar.

27 §. Enskilt skyddsrum skall vara anordnat på sådan plats inom eller i när­ heten av anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett, att det utan tidsutdräkt kan uppnås av dem som vistas i anläggningen eller byggnaden.

28 §. Därest anordnande av skyddsrum jämlikt bestämmelserna i 22—27 §§ prövas medföra oskälig kostnad, äger länsstyrelsen medgiva undantag från bestämmelserna. Dylikt undantag må ock eljest av länsstyrelsen medgivas, i den mån det kan ske utan eftergivande av skäliga anspråk på skydd mot skada av fientlig verksamhet.

29 §. Då synnerliga skäl därtill äro, äger Konungen för särskilda fall förordna, att skyddsrum skall fylla större krav på skyddsförmåga och utrymme än vad som följer av bestämmelserna i detta kapitel. Örn rätt i vissa fall till ersättning av statsmedel stadgas i 70 §.

30 §. Ej må i vidare mån än civilförsvarsstyrelsen medgiver skyddsrum nyttjas eller de tekniska anordningarna däri ändras på sätt som inkräktar å ut­ rymmet eller gör skj'ddsrummet mindre tjänligt för sitt ändamål.

31 §. Finnes skyddsrum lämpligen böra anordnas å allmän plats eller annat område, som enligt gällande byggnadsbestämmelser ej får bebyggas eller är avsett för särskilt ändamål, må länsstyrelsen medgiva undantag från byggnadsbestämmelserna.

32 §. Där på grund av föreskrift i denna lag skyddsrum anordnats i källare till byggnad eller byggnader, som utgöra eller tillhöra sluten kvartersbebyggelse eller ock annan sammanhängande bebyggelse av minst fyrtio meters längd, samt i bebyggelsen finnes byggnad med mer än två våningar, må civilförsvarschefen, därest föreskrivna reservutgångar prövas icke säkerställa de för­

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. bindelser utåt, som äro nödiga i händelse av byggnadsras, förordna, att öppning skall upptagas i källarmur mellan olika delar av bebyggelsen (Jcällarmursgenombrott). 33 §• I ort, för vilken byggnadsnämnd finnes, ankommer det på denna att vid prövning av ansökan örn byggnadslov tillse, att byggnadsföretaget överens­ stämmer med bestämmelserna i detta kapitel och med stöd därav med­ delade föreskrifter. I fråga örn anläggning eller byggnad, som avses i 24 § 1 mom. 1—3, skall av byggnadsnämnd meddelat lov till nybyggnad av nämnden underställas länsstyrelsens prövning i de hänseenden nyss sagts. Vill någon å ort, där byggnadsnämnd ej finnes, utföra nybyggnad be­ träffande vilken gäller skyldighet att anordna skyddsrum, åligger det honom att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande av byggnadsföretaget i omförmälda hänseenden, dock ej i fråga örn allmän byggnad vartill rit­ ningar prövas av statlig myndighet. Vad i denna paragraf sägs örn nybyggnad skall ock gälla örn sådan förändring av befintlig byggnad som efter ty därom av Konungen stadgats är att hänföra till nybyggnad.

5 kap. JSärskilda civilförsvarsätgärcler vid krig eller krigsfara.

Utrymning och inkvartering. 34 §. Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer uppmana eller ålägga invånare inom om­ råde, som blivit eller kan antagas bliva utsatt för fientlig verksamhet eller inom vilket eljest militära åtgärder av synnerlig betydelse vidtagas eller kunna förväntas, att lämna sin bostad och taga uppehåll utom angivet om­ råde under den tid, för vilken uppmaningen eller åläggandet gäller ( utrym­ ning ). Ej må uppmaning eller åläggande som nu sagts meddelas i vidare mån än det prövas erforderligt för befolkningens skyddande mot följderna av fientlig verksamhet eller eljest hänsynen till rikets försvar det kräver.

35 §. I den mån det prövas nödigt för vinnande av det med utrymning av­ sedda syftet, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela föreskrifter rörande uppehållsplats för dem som på grund av be­ slutet örn utrymning lämna sin bostad.

36 §. Inom civilförsvarsområde skola vidtagas åtgärder för inkvartering och ut spisning av samt annat bistånd åt dem, som blivit i behov härav i an­ ledning av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 9

Bortflyttningsförbud och bortfly tt ning stills tand. 37 §. Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer äger vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, meddela förbud för dem som uppehålla sig inom visst område att lämna detsamma ( bortflyttningsförbud ). Myndighet, som beträffande visst område beslutat örn utrymning, äger utan särskilt bemyndigande meddela dem inom området, vilka icke omfattas av utrymningsbeslutet, förbud som i första stycket sägs.

38 §. Bortflyttningsförbud må meddelas allenast, a) då det kan befaras, att militära åtgärder av synnerlig betydelse, vilka vidtagas eller kunna förväntas inom området, eljest skulle bliva väsentligt försvårade; b) då tillgängliga transportmedel äro nödvändiga för transporter som böra äga företräde framför bortflyttningen; c) då bortflyttning är förenad med uppenbar livsfara; eller d) då behovet i orten av arbetskraft för civilförsvarets verksamhet eljest icke skulle bliva tillgodosett. 39 §. Enskilt näringsföretag må, sedan högsta civilförsvarsberedskap anbefallts, icke förflytta sin verksamhet till annan ort utan tillstånd av civilförsvarsstyrelsen eller, enligt dennas bemyndigande, av länsstyrelsen eller civilförsvarschefen [bortflyttningstillstånd). Bortflyttningstillstånd må icke vägras, med mindre hinder mot bortflytt­ ningen möter med hänsyn till försvaret eller folkförsörjningen eller eljest till det allmänna.

Undanförsél och förstöring. 40 §. I ändamål att förhindra, att varuförråd, maskiner, boskap, fordon, fartyg och annan egendom av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller eljest för det allmänna genom fiendens åtgöranden förstöras eller annorledes gå förlorade, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, föreskriva, antingen att egen­ domen skall bortföras till civilförsvarsområde med mindre utsatt läge [bort­ förande] eller ock att egendomen skall inom civilförsvarsområde flyttas till annan förvaringsplats eller fördelas å flera sådana [utspridning). Bortförande och utspridning benämnas gemensamt undanförsél. Beslut örn undanförsél må ock avse vad som tillverkas eller eljest framvinnes efter beslutets meddelande. Till undanförsél hänföres i denna lag jämväl förflyttning från ort till annan av viss industriell eller annan verksamhet av betydelse som förut sagts.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

41 §. Bortförd egendom må ej flyttas från det civilförsvarsområde, dit egendomen enligt beslutet örn bortförande förts, utan tillstånd av Konungen eller av den myndighet Konungen bestämmer eller på andra villkor än dem som angivas i tillståndet. 42 §. För ändamål som i 40 § sägs äger Konungen eller den myndighet Ko­ nungen bestämmer vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, föreskriva, att egendom av beskaffenhet som avses i nämnda lagrum ej må föras till visst område av riket eller ock må föras till visst område allenast efter till­ stånd och på villkor som angivas i tillståndet.

43 §. Föreligger trängande fara för att egendom av beskaffenhet, att fiendens innehav därav skulle väsentligen underlätta hans krigsansträngningar, skall falla i fiendens hand och tillåter ej tiden att egendomen undanföres eller möter hinder häremot till följd av egendomens beskaffenhet eller på grund av brist på transportmedel eller andra därmed jämförliga förhållanden, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer föreskriva, att egen­ domen skall förstöras eller eljest försättas ur brukbart skick [förstöring).

Allmänna 'påbud. 44 §. Örn alarmering och mörkläggning, så ock örn trafiken samt den allmänna ordningen och säkerheten under civilförsvarsberedskap äger Konungen med­ dela särskilda bestämmelser. Länsstyrelsen äger förordna, att sålunda utfärdade bestämmelser skola äga tillämpning jämväl under civilförsvarsövning, och därvid tillika meddela föreskrifter, i vad mån allmänheten samt industrier och andra företag skola medverka vid övningen; dock skall, där denna är avsedd att pågå längre tid än en vecka, Konungens medgivande härtill inhämtas. Under högsta civilförsvarsberedskap äger länsstyrelsen förordna örn förbud mot användande av samlingslokal, såvitt för besökande i lokalen beräknat skyddsrum icke finnes att tillgå.

6 kap. Kommunerna och civilförsvaret.

45 §. 1 mom. Det åligger kommun att, i enlighet med gällande organisations­ plan, ekonomiskt och materiellt svara för upprätthållande av det allmänna civilförsvaret, däri inbegripet anordnande av allmänna skyddsrum och källarmursgenombrott för sådana.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 11 Där två eller flera kommuner helt eller delvis ingå i samma civilförsvarsom­ råde, skola kommunerna gemensamt svara för civilförsvarets upprätthållande, i vad det enligt planen hänför sig till civilförsvarsområdet i dess helhet, och i övrigt var för sig. De gemensamma kostnaderna skola förskjutas av den kommun, inom vilken civilförsvarschefen enligt planen under högsta civilförsvarsberedskap skall hava sin uppehållsort. 1 den mån de gemensamma kostnaderna icke enligt 47 § täckas av stats­ medel, skola de årligen fördelas mellan kommunerna i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som inom varje kommun eller del av kommun påförts de skattskyldiga vid nästföregående års taxering till allmän kommunal­ skatt. Finnas särskilda skäl för annan fördelningsgrund, såsom att vidtagen åtgärd kan antagas bliva till särskilt gagn för viss kommun, äger läns­ styrelsen efter framställning därom förordna. Sådan framställning skall göras sist inom tre månader efter det kommun anmodats erlägga sin kostnadsandel eller, där framställningen göres av kommun som förskjutit kostnaden, efter utgången av det kalenderår, under vilket kostnaden förskjutits. 2 mom. I fråga örn det särskilda civilförsvaret inom kommunen har denna att, i den mån skyldighet härutinnan icke åvilar ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad, sörja för att personalen i erforderlig omfattning utbildas och övas, så ock att anordna källarmursgenombrott för enskilda skyddsrum. 3 mom. Kommun har att i avseende å civilförsvarsområde, till vilket kom­ munen helt eller delvis hör, genom sina myndigheter lämna civilförsvarschefen biträde i sådana frågor rörande civilförsvaret som hava samband med de sär­ skilda myndigheternas verksamhetsområden.

46 §. 1 mom. I varje kommun skola de kommunen med avseende å civilförsvaret åvilande uppgifterna handhavas av en civilförsvarsnämnd. Denna har där­ jämte att ombesörja de övriga uppgifter, som enligt lag eller författning skola ankomma på sådan nämnd. Kommun skall tillsätta särskild civilförsvarsnämnd; dock må kommun, som har ett invånarantal understigande 5 000 eller erhållit länsstyrelsens till­ stånd därtill, kunna uppdraga i stad åt drätselkammaren och på landet åt kommunalnämnden att vara civilförsvarsnämnd. Har kommunalförbund bil­ dats för handhavande av civilförsvaret, må förbundsdirektionen utgöra civil­ försvarsnämnd för de i förbundet ingående kommunerna. 2 mom. Särskild civilförsvarsnämnd utses av dem, som i allmänhet utöva kommunens beslutanderätt, samt består av tre eller fem ledamöter, av vilka minst en skall vara kvinna. Uppdraget att vara ledamot av särskild civilförsvarsnämnd gäller för fyra år. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, anställes fyllnadsval; och skall den sålunda valde tjänstgöra under den tid som för den avgångne återstått.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. För varje ledamot skall, med iakttagande av vad i första och andra styckena stadgas, utses en ersättare. Ledamot eller ersättare i särskild civilförsvarsnämnd kan ej vara a) den som icke uppnått tjugufem års ålder; b) den som icke råder över sig och sitt gods. Ledamot eller ersättare i särskild civilförsvarsnämnd må kunna avsäga sig uppdraget, a) om han icke är boende inom kommunen; b) örn han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att fullgöra uppdraget; c) örn han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot i nämnden är i tur att därifrån avgå; d) örn han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av den väljande myndigheten godkännes. 3 mom. Särskild civilförsvarsnämnd utser inom sig ordförande och vice ordförande för ett år i sänder. Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att bevista sammanträde, utses ordförande för tillfället. Nämnden sammanträder så ofta göromålens omfattning och beskaffenhet därtill föranleda. Består nämnden av fem ledamöter, må ärende ej av nämnden företagas till avgörande, där ej minst tre ledamöter eller ersättare äro tillstädes samt, för det fall att de närvarande äro allenast tre, dessa tillika äro örn beslutet ense. Består nämnden av tre ledamöter, må ärende icke företagas till avgörande, med mindre samtliga ledamöter eller ersättare äro tillstädes. Vid val inom nämnden så ock vid tillsättande av tjänstebefattning sker omröstning med slutna sedlar, där så begäres, och skilje lotten mellan dem som erhållit lika antal röster. I övrigt verkställes omröstning öppet, därvid den mening blir gällande, varom de flesta röstande förena sig. Äro vid öppen omröstning rösterna på vardera sidan lika många, gäller den mening som biträdes av ordföranden. Vid nämndens sammanträde skall föras protokoll, vars riktighet granskas genast eller sist vid nästa sammanträde. Nämnden äger uppdraga åt en eller flera av sina ledamöter att verkställa denna granskning. 4 mom. Vid civilförsvarsnämnds sammanträde äger civilförsvarschefen, även om han ej är ledamot, att närvara och deltaga i överläggningarna men ej i besluten ävensom att, där han så önskar, få sin mening antecknad till proto­ kollet. Länsstyrelsen äger kalla civilförsvarsnämnd att sammanträda med länssty­ relsen eller dess representant. Civilförsvarschefen äger ock påkalla samman­ träde av nämnden för behandling av uppgiven fråga.

47 §. 1 mom. För kostnad, som kommun fått vidkännas på grund av 45 § 1 och 2 morn., äger kommunen erhålla statsbidrag med två tredjedelar av kostna­ dens belopp, därest icke nedan i detta kapitel annorlunda stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 13 2 mom. Statsbidrag utgår icke för kostnad, som avser a) avlöning och annan ersättning för tjänstgöring, som enligt 20 § skall anses fullgjord i den kommunala anställningen; b) anskaffande av materiel, utrustning och annan egendom, som kommunen ställt till förfogande, i den mån densamma anskaffats eller kan förväntas komma att huvudsakligen användas för annat ändamål än för civilförsvaret; c) administration av andra åtgärder inom civilförsvaret än sådana som avse inkvartering och därmed sammanhängande sociala uppgifter; d) förvaring, underhåll och kontroll av materiel, utrustning och annan egendom; e) rese- och traktamentsersättning, som under tid, då civilförsvarsberedskap icke råder, utgår till annan än civilförsvarschef eller ställföreträdare och ej avser deltagande i utbildningskurs, som för flera civilförsvarsområden an­ ordnas av civilförsvarsstyrelsen eller länsstyrelsen eller på dessa myndig­ heters föranstaltande; f) lokaler för annan utbildning än sådan, som anordnas av civilförsvarssty­ relsen eller länsstyrelsen. 3 mom. Kommun äger erhålla statsbidrag med kostnadens hela belopp i vad avser a) avlöning och annan ersättning, enligt vad därom är särskilt föreskrivet, till civilförsvarschef och ställföreträdare ävensom under civilförsvarsberedskap till annan civilförsvarspliktig personal än sådan vars tjänstgöring skall enligt 20 § anses fullgjord i den kommunala anställningen; b) inkvartering och därmed sammanhängande uppgifter av social natur, i den mån kostnaderna icke äro av beskaffenhet som i 2 mom. under b), d), e) eller f) sägs, med rätt likväl för Konungen att, såframt åtgärderna avse allenast civilförsvarsområdets egna invånare, bestämma statsbidraget till endast två tredjedelar. 48 §. Statsbidrag enligt 47 § fastställes för varje kalenderår av länsstyrelsen, där ej Konungen annorlunda förordnar. Statsbidraget må ej i något fall be­ räknas å högre belopp än det vartill kostnaden i varje särskilt fall skäligen kan skattas. Ansökan örn statsbidrag för visst kalenderår skall göras före utgången av nästa kalenderår, med rätt likväl för Konungen att medgiva prövning av an­ sökan ändå att den göres senare. Länsstyrelsen äger att till kommun utgiva förskott å statsbidrag i enlighet med de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

49 §. Där särskilda omständigheter det föranleda, äger Konungen medgiva, att kommun må erhålla statsbidrag för sina kostnader jämlikt 45 § jämväl i andra fall eller med högre belopp än förut stadgats.

14 Kungl. Maj-.ts proposition nr 268. 50 §. Har hos kommun anställd personal, tillhörande det allmänna civilförsvaret, jämlikt 8 § tagits i anspråk för tjänstgöring utom det egna civilförsvarsom­ rådet, äger kommunen av statsmedel erhålla skälig gottgörelse för avlöning och annan ersättning, som kommunen på grund av 20 § utgivit för tjänst­ göringen. Här under högsta civilförsvarsberedskap till allmänt civilförsvar hörande materiel eller annan egendom avsevärt skadats på grund av fientlig verksam­ het eller ock under användning utom det egna civilförsvarsområdet, äger den kommun, som anskaffat materielen eller egendomen, att av statsmedel erhålla skälig gottgörelse. Gottgörelse enligt denna paragraf bestämmes av länsstyrelsen i det län, där den ersättningsberättigade kommunen är belägen.

51 §. Ingår municipalsamhälle eller del därav i civilförsvarsområde skola följande särskilda bestämmelser gälla: 1. Yad i 45 § 3 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning å municipal­ samhället. 2. Municipalsamhället är skyldigt att till förfogande för allmänna civilför­ svaret inom området ställa materiel, utrustning och annan egendom, som är behövlig för civilförsvaret och tillhör eller innehaves av municipalsam­ hället. tf. 3. Municipalsamhället äger enahanda rätt till gottgörelse av statsmedel som beträffande kommun stadgas i 50 §.

7 kap. Fastighetsägarna och civilförsvaret, ni. lii.

Hemshy dd oell verkskydd. 52 §. Ägare av byggnad, för vilken hemskydd skall vara organiserat, är pliktig att anskaffa, förvara och underhålla materiel och utrustning, som erfordras för hemskyddets verksamhet.

53 §. Ägare av anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall vara organi­ serat, är pliktig a) att verkställa erforderlig planläggning av verkskyddet; b) att anskaffa, förvara och underhålla materiel, utrustning och andra förnödenheter, som erfordras för verkskyddets verksamhet; c) att i mån av behov inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral och andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen; d) att enligt bestämmelser som Konungen utfärdar sörja för utbildning av verkskyddspersonalen; samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 15 e) att i övrigt vidtaga de särskilda anordningar och åtgärder, som äro erforderliga för verkskyddets verksamhet. Den som driver verksamhet inom anläggning eller byggnad, för vilken veikskydd finnes, är pliktig att utgiva ersättning för tjänstgöring i verk­ skyddet till de i hans tjänst anställda. Ersättningen skall utgå enligt de grunder Konungen bestämmer.

54 §' Är anläggning eller byggnad i sin helhet upplåten till någon med nytt­ janderätt, skall vad i 52 och 53 §§ stadgas örn ägare i stället gälla nyttjanderättshavaren, där ej länsstyrelsen för visst fall annorlunda förordnar; dock att, där nyttjanderätten avser kortare tid än två år, det allenast skall åligga nyttjanderättshavaren att planlägga verkskyddet, sörja för utbildningen av dess personal samt vårda hemskyddets eller verkskyddets materiel.

55 §. Länsstyrelsen äger, där överenskommelse ej kan träffas, förordna, att för två eller flera byggnader eller anläggningar gemensamt hemskydd eller verk­ skydd skall organiseras, samt bestämma de grunder, enligt vilka kostnaden skall fördelas. 56 §. Har jämlikt 8 § verkskydd tagits i anspråk utom anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett, skall skälig ersättning av statsmedel utgå dels för vad som utgivits till verkskyddspersonalen enligt 53 § andra stycket, dels för skada å materiel eller annan egendom, där skadan ej är ringa. Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande rekvisition för krigsmaktens behov.

57 §. Bedrives inom anläggning eller byggnad industriell eller annan verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen och påkallas av hänsyn till fara för fientlig verksamhet särskilda åtgärder till förhindrande av spioneri och sabotage eller eljest till säkerställande av driften och före­ byggande av skada, såsom anordnande av bevakning, inhägnad, maskinskydd eller reservförråd, äger länsstyrelsen ålägga den som driver verksamheten eller, örn särskilda skäl därtill äro, anläggningens eller byggnadens ägare att vidtaga sådana åtgärder. I den mån driften är avsedd att fortgå även då platsen för verksamhetens bedrivande omedelbart hotas av fientligt anfall, skola för personalen vidtagas härav betingade särskilda skyddsanordningar. Örn rätt i vissa fall till ersättning av statsmedel stadgas i 70 §.

58. §. Ägare eller innehavare av byggnad eller anläggning, så ock den vilken i fråga örn tillsyn å byggnaden eller anläggningen företräder ägaren eller inne

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. havaren är pliktig att tillhandagå civilförsvarschefen eller annan, som verk­ ställer inskrivning i civilförsvaret, med införskaffande av upplysningar rörande dem som bo eller hava sin verksamhet inom byggnaden eller anläggningen samt att till dem förmedla ålägganden och andra meddelanden från civilför­ svarschefen. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning å arbetsgivare eller den som företräder honom i avseende å de i arbetsgivarens tjänst anställda.

Skyddsrum och andra anordningar. 59 §. Ägare av anläggning eller byggnad är pliktig att inrätta, utrusta och under­ hålla enskilt skyddsrum, som jämlikt 24 § skall finnas för anläggningen eller byggnaden. Innehar någon med nyttjanderätt fastighet eller byggnad eller del därav, inom vilken ägaren avser att inrätta skyddsrum, äger nyttjanderättshavarén ej motsätta sig åtgärden. 60 §. Kan ej överenskommelse träffas örn anordnande av gemensamt skyddsrum efter vad i 24 § 2 mom. sägs, ankommer det på länsstyrelsen att förordna örn sådant skyddsrum och dess belägenhet, så ock att bestämma grunderna för kostnadens fördelning. Finnes ägare icke skäligen kunna inrätta erforderligt skyddsrum i egen fastighet eller byggnad och kan behovet av skyddsrum icke lämpligen tillgodoses genom anordnande av gemensamt skyddsrum, äger länsstyrelsen medgiva ägaren rätt att inrätta skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller byggnad. 61 §. För skada eller intrång, som genom inrättande av gemensamt skyddsrum eller av skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller byggnad åsamkas ägaren till den fastighet eller byggnad i vilken skyddsrummet inrättas, må ägaren, örn skadan eller intrånget icke är att anse såsom allenast ringa, erhålla skälig ersättning. Motsvarande rätt till ersättning tillkommer jämväl nyttjanderättshavare. Hos länsstyrelsen skall i förväg ställas pant eller borgen för ersättningens gäldande; dock skall vad sålunda stadgas icke gälla kronan eller kommun.

62 §. Ägare av anläggning eller byggnad är ytterligare pliktig a) att vidtaga de särskilda anordningar som äro erforderliga för alarmering under civilförsvarsberedskap av dem som vistas i eller vid anläggningen eller byggnaden; b) att vidtaga nödiga anordningar för anläggningens eller byggnadens mörkläggning under civilförsvarsberedskap; samt c) att, där det finnes vara av särskild betydelse att anläggningen eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 17 byggnaden maskeras, under civilförsvarsberedskap tåla eller vidtaga sådan härför erforderlig åtgärd, som av länsstyrelsen eller, efter länsstyrelsens be­ myndigande, av civilförsvarschefen anbefalles. Är anläggningen eller byggnaden helt eller delvis upplåten till annan, skall i fråga örn skyldighet som under b) sägs ägaren vara ansvarig för an­ skaffande och tillpassande av mörkläggningsmateriel ävensom för anskaffande och uppsättande av anordningar för dess anbringande, medan innehavaren skall svara för materielens anbringande och övriga åtgärder för mörklägg­ ningen. Yad under c) stadgas skall jämväl gälla innehavare. Örn rätt i vissa fall till ersättning av statsmedel för åtgärd under c) stadgas i 70 §. 63 §. Har byggnad, som användes eller lämpligen kan användas för bostads­ ändamål, skadats genom fientlig verksamhet, är byggnadens ägare eller inne­ havare, där högsta civilförsvarsberedskap råder, pliktig att ställa sig till efter­ rättelse de föreskrifter i fråga örn byggnadens iordningställande, som med­ delas av länsstyrelsen eller civilförsvarschefen. Ej må dock på grund härav någon åläggas skyldighet att själv ombesörja åtgärd, örn härigenom oskälig kostnad eller väsentlig olägenhet skulle åsamkas honom.

Utrymning, undanfÖrset och förstöring. 64 §. Har beträffande viss ort beslut örn utrymning meddelats, åligger det envar som omfattas av beslutet att ställa sig till efterrättelse de särskilda före­ skrifter som må hava utfärdats. Hen som å nu nämnd ort driver barnhem, sjukhus, ålderdomshem eller annan vårdanstalt, är skyldig att utan ersättning ställa utrustning, som under utrymningen icke är behövlig för någon av anstalten i sagda ort utövad verksamhet, till förfogande för förläggning i vilken personer från anstalten skola inkvarteras. 65 §. Där till följd av utrymning förläggning anordnats för dem, som äro elever vid eller intagna å undervisnings- eller vårdanstalt, skall vid förläggningen anställd personal med arbetsuppgifter, för vilkas fullgörande särskild personal redan före utrymningen var anställd vid anstalten, avlönas av den som före utrymningen svarade för avlöningen till sådan personal.

66 §. Har beslut meddelats örn undanförsel av viss egendom, åligger det ägare eller innehavare av sådan egendom att, örn det i beslutet angivits eller av civilförsvarsmyndighet påfordras, själv ombesörja undanförseln och därvid ställa sig till efterrättelse de bestämmelser beträffande undanförseln, som må hava meddelats. Möter hinder att ombesörja undanförseln, skall anmälan härom ofördröjligen göras. Ägaren eller innehavaren är skyldig att, örn myndighet ombesörjer undan­ förseln, lämna nödigt biträde. Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. 692 44 2

18 Kungl. Maj-.ts proposition nr 268. På anfordran av civilförsvarsmyndighet är ägaren eller innehavaren skyldig att medverka vid förberedande åtgärder för undanförseln.

67 §. För transport av egendom, som dess ägare eller innehavare verkställt till fullgörande av beslut örn undanförsel, så ock för biträde som lämnats myn­ dighet med undanförsel eller med förberedande åtgärder härför, utgår ersätt­ ning av statsmedel, i den mån ej omständigheterna annat föranleda. Har kostnad eljest åsamkats ägaren eller innehavaren till följd av undanförsel och står kostnaden i uppenbart missförhållande till den nytta åtgärden kan medföra för honom, är han jämväl för sådan kostnad berättigad till ersätt­ ning av statsmedel efter vad som finnes skäligt. Har egendom undanförts genom myndighets försorg och föreligga sådana omständigheter att, därest ägaren verkställt transporten, han själv skolat svara för kostnaden härför, är han pliktig att återgälda myndigheten samma kostnad. Yad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn kostnad, som myn­ dighet haft för vård av undanförd egendom. Till säkerhet för fordran som här avses äger myndigheten att av egendomen kvarhålla så mycket som svarar mot fordringen. Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande rekvisition för krigsmaktens behov.

68 §. Yad i 66 § är stadgat i fråga örn undanförsel skall i tillämpliga delar gälla beträffande förstöring av egendom, med iakttagande att vad som sägs örn civilförsvarsmyndighet skall hava avseende jämväl å militär myndighet. För biträde med vidtagande av förberedande åtgärder för egendoms för­ störing skall ersättning av statsmedel utgå efter vad i 67 § sägs.

Gemensamma bestämmelser. 69 §. Där länsstyrelsen i fråga örn viss egendom finner annan åtgärd än förut i detta kapitel sägs oundgänglig för tillgodoseende av ändamål, som civilför­ svaret har att ombesörja, äger länsstyrelsen ålägga egendomens ägare eller innehavare att tåla eller vidtaga åtgärden. Örn rätt i vissa fall till ersättning av statsmedel stadgas i 70 §.

70 §. Har någon med stöd av 29 § ålagts att anordna enskilt skyddsrum av sär­ skild beskaffenhet eller med stöd av 57 §, 62 § första stycket under c) eller 69 § att vidtaga eller tåla åtgärd som i nämnda lagrum avses, är han för kostnad eller skada som åsamkats honom berättigad till ersättning av stats­ medel efter vad skäligt finnes. Yid ersättningens bestämmande skall hänsyn tagas till den nytta åtgärden kan medföra för honom. Är kostnaden eller ska­ dan ringa, utgår icke ersättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 19 Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande rekvisition för krigsmaktens behov.

71 §. Om anläggning eller byggnad eller del därav innehaves med nyttjanderätt vid fullbordandet av sådan särskild anordning eller åtgärd, som jämlikt denna lag eller med stöd därav lämnad föreskrift åligger ägaren, är nyttjanderättshavaren, såframt därefter minst två år återstå av tiden för nyttjanderätten och det finnes uppenbart obilligt, att ägaren skall vidkännas hela kostnaden, pliktig att på yrkande av ägaren utgiva skäligt bidrag härtill.

72 §. Skall för byggnad som tillhör bostadsrättsförening hemskydd organiseras eller särskild anordning eller åtgärd vidtagas, som jämlikt denna lag byggna­ dens ägare har att ombesörja, äro bostadsrättshavarna, utan hinder av vad i föreningens stadgar bestämts, pliktiga att tillskjuta det belopp, som erfordras för bestridande av kostnaden. Å beslut örn tillskott för sådant ändamål skall vad i 60 § 1 lagen örn bostadsrättsföreningar är stadgat ej äga tillämpning.

73 §. För utrönande av de åtgärder, som vidtagits eller böra vidtagas till skydd mot spioneri, sabotage eller skada i övrigt av fientlig verksamhet, så ock i vad mån anläggningen eller byggnaden lämpligen kan användas för civilför­ svaret äger civilförsvarsmyndighet besiktiga anläggningen eller byggnaden.

74 §. Det åligger envar att vid förfrågan av vederbörlig myndighet lämna upp­ lysning, huruvida och till vilken myckenhet han innehar egendom som kan komma att erfordras för civilförsvaret eller bliva föremål för åtgärd enligt denna lag. Yägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning misstänka, att han söker vilseleda myndighet rörande förhållanden varom upplysning begärts, må under civilförsvarsberedskap undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller annan lägenhet varöver han förfogar, så ock gransk­ ning ske av hans handelsböcker och affärshandlingar. I fråga örn befogenhet att besluta angående undersökning eller granskning som nu nämnts samt beträffande tid då undersökning må äga rum och förfarandet därvid skola bestämmelserna angående husrannsakan äga tillämpning.

75 §. Såsom ägare av anläggning, byggnad eller annan egendom anses i denna lag jämväl den, som innehar egendomen med fri förfoganderätt eller fideikom­ missrätt eller därmed jämförlig rätt.

20 Kungl. May.ts proposition nr 268.

8 kap. Förfoganderätt för civilförsvarets behov.

76 §. I den mån det prövas nödigt för fullgörande av sådan uppgift i avse­ ende å civilförsvaret som åvilar kommun, äger vederbörande civilförsvarschef, därest behovet icke med tillräcklig skyndsamhet kan tillgodoses genom frivillig överenskommelse, att för kommunens räkning, i enlighet med vad i detta kapitel närmare stadgas, under civilförsvarsberedskap taga i anspråk markområden, byggnader, utrymmen, livsmedel, transportmedel, utrustningspersedlar, materiel och annan egendom, som finnes inom civilförsvarsområdet och innehaves av annan än staten. Yad nu stadgats skall i fråga örn anordnande av allmänt skyddsrum samt källarmursgenombrott i tillämpliga delar gälla jämväl under tid, då civilför­ svarsberedskap icke råder; dock att vad som sägs örn civilförsvarschef skall hava avseende å länsstyrelsen. 77 §. Då egendom tages i anspråk, skall såvitt möjligt hänsyn tagas till ägarens eller innehavarens tillgång å egendom, varom fråga är, och behov därav för sin näring. Vad som oundgängligen erfordras för någons näring må ej utan tvingande skäl tagas i anspråk. 78 §. 1 mom. Har ägare eller innehavare av byggnad som tages i anspråk stadigvarande bostad i byggnaden, skall på anfordran nödigt bostadsutrymme där anvisas honom och hans familj. 2 mom. Tages byggnad eller del därav i anspråk för inkvartering av per­ soner vilka till följd av beslut örn utrymning lämna sin bostad och tillhör byggnadens ägare eller innehavare eller medlem av hans familj befolknings­ grupp som omfattas av sådant beslut, äge han, örn han vill taga bostad i byggnaden, få åt sig där anvisat nödigt bostadsutrymme. Har den, som själv tillhör nu nämnd befolkningsgrupp eller i vars familj finnes någon som tillhör sådan grupp med ägare eller innehavare av bygg­ nad som tagits i anspråk för angivna ändamål träffat avtal örn upplåtande av nyttjanderätt till byggnaden eller del därav, äge nyttjanderättshavaren och hans familj, i den mån vederbörande tillhör nyssnämnda befolkningsgrupp, få åt sig anvisat nödigt bostadsutrymme i byggnaden. Där genom anvisande av bostadsutrymme efter vad nu sagts allvarligt hinder skulle uppkomma för byggnadens användande till förläggning i en­ lighet med förefintlig plan, skall bostadsutrymme i stället anvisas inom annan byggnad i samma civilförsvarsområde.

79 §•

Markområden, byggnader och utrymmen, så ock transportmedel, vilka icke stadigvarande erfordras för civilförsvarets behov, tagas i anspråk med nytt­ janderätt. Egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 21 komma att väsentligt minska i värde, tages i anspråk med äganderätt. Annan egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke civilförsvarschefen finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen övertages med ägande­ rätt. 8 ° §. Ägare eller innehavare av egendom, som tagits i anspråk med nyttjanderätt, är skyldig att, i den mån det påfordras, tåla eller vidtaga ändring eller för­ flyttning av inredning eller utrustning, som hör till egendomen, samt att i övrigt tåla de åtgärder beträffande egendomen, som civilförsvarschefen finner erforderliga. 81 §. 1 mom. Har egendom tagits i anspråk jämlikt 76 § eller åtgärd vidtagits jämlikt 80 §, är egendomens ägare eller innehavare berättigad till ersättning efter vad nedan sägs. Ersättning gäldas av den kommun, som har att i första hand svara för tillgodoseende av det behov för vilket egendomen tages i anspråk. För egendom, som övertages med äganderätt, lämnas ersättning med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden. Övertages med äganderätt egendom, som på grund av tidigare tagande i anspråk innehaves med nyttjanderätt, skall vid ersätt­ ningens bestämmande skälig hänsyn tagas till den ersättning, som utgått för egendomens nyttjande. Då egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, lamnas ersättning efter ena­ handa grund för den för ägaren eller innehavaren förlorade avkastningen eller nyttan. Har egendomen i fall som nu sagts lidit skada eller avsevärd försäm­ ring, lämnas skälig ersättning härför. Har åtgärd som i 80 § sägs vidtagits, må efter vad skäligt finnes ersätt­ ning lämnas för den kostnad ägaren eller innehavaren till följd därav fått vid­ kännas samt för skada eller avsevärd försämring, som åsamkats egendomen genom åtgärden. 2 mom. För transport till avlämningsplats av egendom som tagits i an­ språk, för transport till hemorten av egendom som efter nyttjande avhämtas, så ock för sådan inställelse å avlämningsplats som föranletts av egendomens tagande i anspråk utgår ersättning enligt de grunder Konungen bestämmer.

82 §. Har genom frivillig överenskommelse nyttjanderätt till egendom för det allmänna civilförsvarets behov upplåtits till kommun och lider egendomen skada eller avsevärd försämring, vartill hänsyn ej tagits vid överenskommelsen, äger upplåtaren påkalla ersättningsfrågans prövning.

83 §. Anspråk på ersättning prövas i den ordning, som är stadgad beträffande rekvisition för krigsmaktens behov, med iakttagande att efter taxa utgå­

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. ende ersättning till beloppet fastställes av civilförsvarschefen. Ändå att egen­ dom som tages i anspråk är avsedd att tillhandahållas endast vid särskilda tillfällen, må ersättningen bestämmas en gång för alla, dock att inskränkning härigenom icke sker i rätten till ersättning för skada som ej förutsetts.

84 §. Har någon till säkerhet för fordran panträtt i egendom som tagits i anspråk med äganderätt, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen, framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma skall ock gälla i fråga om den, som har rätt att kvarhålla egendomen till säkerhet för förfallen fordran. Ersättningsbelopp för egendom som är utmätt skall, örn borgenären det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet egendom som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet, där part det äskar, utgivas till överexekutor, och har denne att med beloppet förfara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat. 85 §. I den mån det prövas oundgängligt för fullgörande av annan uppgift i avse­ ende å civilförsvaret än i 76 § sägs, äger civilförsvarsmyndighet, i enlighet med vad Konungen därom närmare förordnar, under civilförsvarsberedskap taga i anspråk egendom, som innehaves av annan än staten. Härvid skola i tillämpliga delar bestämmelserna i 76—84 §§ lända till efterrättelse; dock med iakttagande att ersättning för egendom som tagits i anspråk eller för åtgärd som vidtagits skall utgå av statsmedel samt att ersättning, som skall utgå efter taxa, skall till beloppet fastställas av den civilförsvarsmyndighet, som utövat förfoganderätten. 86 §. Yägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla civilförsvarsmyndighet egendom som myndigheten beslutat taga i anspråk, äger polismyndighet att hos vederbörande uttaga egendomen i fråga. Kan dröjsmålet medföra våda och är polismyndighet icke att tillgå, tillkommer samma rätt civilförsvarsmyndighet.

9 kap. Straff, vite, besvär m. lii,

87 §. Uteblir någon utan anmält laga förfall från tjänstgöring i civilför­ svaret, som jämlikt denna lag åvilar honom och vartill han blivit i veder­ börlig ordning kallad, eller avviker han olovligen därifrån, må han på fram­ ställning av civilförsvarschefen genom polismyndighetens försorg omedel­ bart på egen bekostnad hämtas. Samma lag vare, örn civilförsvarspliktig utan anmält laga förfall underlåter att efterkomma jämlikt 18 § utfärdad kallelse till personlig inställelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 23

88 §• Ar någon jämlikt bestämmelse i 6 eller 7 kap. eller föreskrift som med­ delas med stöd av dylik bestämmelse skyldig att något fullgöra och brister vederbörande härutinnan, äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite. Läns­ styrelsen må ock i sådant fall lämna erforderlig handräckning eller ombe­ sörja föreskriven åtgärd samt uttaga kostnaden härför av den försumlige, i den män denne icke på grund av stadgande i denna lag är berättigad till ersättning för kostnaden. 89 §. 1 mom. Den som underlåter att i enlighet med 15 § lämna upplysningar om där avsedda förhållanden bote tio kronor. Varder någon fälld till ansvar för förseelse som i förstastycket sägs, äge ock domstolen vid vite förelägga honom att fullgöra sin upplysningsskyldighet. 2 mom. Civilförsvarspliktig, som jämlikt 18 § kallats att inställa sig per­ sonligen men utan laga förfall uteblir bote högst femtio kronor. Har den civilförsvarspliktige laga förfall för sin utevaro men underlåter han att, så snart ske kan, anmäla förfallet hos civilförsvarsmyndighet, bote tio kronor. 3 morn. Underlåter någon att tillhandagå med införskaffande av upplysningar eller att förmedla ålägganden och andra meddelanden efter vad i 58 § sägs, straffes med dagsböter. 90 §. Den som underlåter att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande i fall, då så enligt 33 § skall ske, straffes med dagsböter. Det åligger den, vilken gör sig skyldig till underlåtenhet som i första stycket sägs, att i enlighet med länsstyrelsens anvisningar ändra vad som redan utförts. Samma lag vare beträffande den, vilken åsidosätter före­ skrift som meddelats av länsstyrelsen vid prövning enligt 33 §.

91 §. Med dagsböter eller fängelse eller, örn omständigheterna äro synnerligen försvårande och brottet begås under högsta civilförsvarsberedskap, med straffarbete i högst två år straffes 1. den som är civilförsvarspliktig eller eljest inskriven i civilförsvaret och i avsikt att undandraga sig sina skyldigheter underlåter att efter vederbörlig kallelse inställa sig till tjänstgöring i civilförsvaret eller eljest olovligen undanhåller sig därifrån; 2. den som under tjänstgöring i civilförsvaret vägrar åtlyda vad veder­ börande befäl under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt eller eljest gör sig skyldig till vårdslöshet eller försummelse vid fullgörande av sin tjänsteplikt; 3. den som i fall varom i 15 § förmäles mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift om förhållande som i samma paragraf avses;

24 Kungl. May.ts proposition nr 268. 4. den som i strid mot föreskriften i 19 § eller särskilt meddelat bortflyttningsförbud lämnar sin vistelseort, så ock den som bryter mot stad­ gandet i 39 §; 5. den som med vetskap örn att föreskrift örn undanförsel meddelats verkställer undanförsel i strid mot därom givna bestämmelser eller bryter mot det i 41 § stadgade förbudet eller underlåter att iakttaga villkor, som uppställts med stöd av sistnämnda paragraf, så ock den som underlåter att iakttaga honom jämlikt 66 § åliggande anmälningsskyldighet; 6. den som med vetskap örn att föreskrift meddelats jämlikt 42 § bryter mot förbud, som genom föreskriften meddelats, eller underlåter att iakttaga villkor, som jämlikt nämnda lagrum uppställts; 7. den som uppenbarligen vanvårdar materiel, utrustning eller annan egendom, som han till förvaring mottagit av civilförsvarsmyndighet; 8. den som utan skälig anledning vägrar att låta anläggning eller byggnad besiktigas efter vad i 73 § sägs; 9. den som vid förfrågan jämlikt 74 § vägrar att lämna upplysning eller ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning eller granskning som avses i sistnämnda paragraf söker vilseleda myndighet rörande förhål­ landen som avses i 74 § första stycket; 10. den som med vetskap örn att civilförsvarsmyndighet jämlikt 8 kap. beslutat taga. i anspråk egendom, vilken av honom innehaves, vägrar eller försummar att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla myndigheten egen­ domen eller genom att avhända sig egendomen eller på annat sätt omöjlig­ gör egendomens tagande i anspråk; samt 11. den som eljest åsidosätter föreskrift eller föreläggande, som meddelats med stöd av denna lag eller av Konungen meddelade tillämpningsbestämmelser till lagen och ej avser åliggande, beträffande vilket vite enligt 88 § kan stadgas. Pälles någon till straff jämlikt denna paragraf, må domstolen efter ty skäligt finnes förklara egendom, som undanhållits, förverkad eller, örn den ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att utgiva ersättning för egendo­ mens värde. 92 §. Har någon gjort sig skyldig till förseelse som avses i 91 § första stycket under 1 eller 2, må civilförsvarsmyndighet, i stället för att vidtaga åtgärd för anställande av åtal, meddela den felande tillrättavisning i enlighet med de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

93 §. Vad som inhämtats vid besiktning jämlikt 73 § eller vid sådan förfrågan, undersökning eller granskning som i 74 § sägs må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det avsedda syftet. Bryter någon här­ emot, straffes med dagsböter eller fängelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 25 94 §. Åtal för förseelse som i 89 § sägs anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest vid allmän domstol. Åtal jämlikt 90, 91 eller 93 § anhängiggöres vid allmän domstol. Förseelse som i 93 § sägs må av allmän åklagare åtalas endast efter angivelse av målsäganden. Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, ävensom förverkad egen­ dom och utdömd ersättning, varom i 91 § sista stycket förmäles, tillfalla kronan. 95 §. Över civilförsvarschefs beslut i ärende, som avses i denna lag, må besvär anföras hos länsstyrelsen inom tre veckor från det klaganden erhållit del av beslutet. Beslut, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelse eller civilförsvarsstyrelsen, må överklagas hos Konungen inom tid, som i allmänhet är be­ stämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Talan må icke föras mot beslut, som meddelats enligt 19, 34, 35, 37, 39, 40, 41, 42, 43, 63, 66, 68 eller 92 §. Under högsta civilförsvarsberedskap så ock eljest när särskilda skäl där­ till äro må myndighet, som meddelat beslut enligt denna lag, förordna, att beslutet skall omedelbart lända till efterrättelse.

96 §. Yad i denna lag stadgas äger icke tillämpning, i den mån motsvarande förhållanden regleras i lagen örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraft­ anläggningar. Örn förhållanden, som avses i denna lag, äger Konungen meddela sär­ skilda föreskrifter, såvitt angår anläggningar eller byggnader som äro av­ sedda för krigsmaktens behov, kommunikationsverk eller andra verk, företag eller inrättningar av större omfattning eller särskild beskaffenhet samt fartyg.

97 §. Konungen äger meddela närmare bestämmelser med avseende å tillämp­ ningen av denna lag. ________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944. Genom denna lag upphävas: 1) luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504); 2) lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets behov; 3) lagen den 1 mars 1940 (nr 119) örn skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m. m.; 4) utrymningslagen den 28 juni 1941 (nr 582); samt 5) lagen den 28 juni 1941 (nr 587) med vissa bestämmelser angående om­ händertagande av flyktingar m. m.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. Följande övergångsbestämmelser skola gälla: 1. Vad i lag eller särskild författning är stadgat örn luftskyddschef skall efter denna lags ikraftträdande i stället gälla örn civilförsvarschef. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall hänvisningen i stället gälla sådan bestämmelse. 2. Intill dess organisationsplan blivit fastställd skola såsom sådan gälla de planer, vilka vid lagens ikraftträdande lända till efterrättelse i ämnen, som äro avsedda att upptagas i organisationsplanen. 3. Har jämlikt de före denna lags ikraftträdande gällande bestämmelserna för anläggning eller byggnad inrättats enskilt skyddsrum, som blivit i veder­ börlig ordning godkänt, må ej, med mindre särskilda skäl därtill äro, på grund av vad i 25 § stadgas anläggningens eller byggnadens ägare åläggas att inrätta nytt skyddsrum eller att utöka det godkända skyddsrummet, ej heller på grund av stadgandet i 26 § åläggas att vidtaga förändringar be­ träffande sådant skyddsrum eller dess byggnadstekniska anordningar. 4. Förordnande som meddelats jämlikt 2 eller 3 § lagen den 21 juni 1940 (nr 645) örn skyldighet att bortföra varuförråd skall gälla som örn det med­ delats med stöd av 40 eller 42 § denna lag. 5. Luftskyddsnämnd, där sådan finnes, samt eljest drätselkammare eller kommunalnämnd må utan hinder av vad i 46 § sägs intill den 1 oktober 1944 vara civilförsvarsnämnd. Tjänstgöringstiden för sådana ledamöter och suppleanter i särskild civil­ försvarsnämnd, som tillsättas före den 1 januari 1945, utgår med år 1948. 6. Har kommun före denna lags ikraftträdande anskaffat materiel, utrust­ ning eller annan egendom för civilförsvarsändamål, skola bestämmelserna i 47 § örn rätt till statsbidrag icke äga tillämpning, såvitt Konungen ej annor­ lunda förordnar. 7. Där anläggning eller byggnad vid tiden för denna lags ikraftträdande helt eller delvis innehaves med nyttjanderätt, skall den i 62 § första stycket under b) stadgade skyldigheten för ägaren att vidtaga nödiga an­ ordningar för anläggningens eller byggnadens mörkläggning i stället åvila innehavaren, så länge nyttjanderättsförhållandet består. Det åligger ägaren att, då nyttjanderättsförhållandet upphör, på anfordran av innehavaren inlösa dennes mörkläggningsmateriel med belopp som, därest överens­ kommelse icke kan träffas, bestämmes av länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut i sådant hänseende må talan föras hos Konungen i enlighet med vad som stadgas i 95 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 27

Förslag

till

Lag om skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret.

Härigenom förordnas som följer.

1 §• Konungen äger med riksdagens samtycke förordna, att civilförsvarslagens bestämmelser örn skyldighet att fullgöra tjänstgöring i civilförsvaret (civilförsvarsplikt) skola äga motsvarande tillämpning beträffande viss i förord­ nandet angiven tjänstgöring vid krigsmakten. Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utom­ ordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej är samlad, meddela förordnande, som i första stycket sägs, utan att inhämta riksdagens samtycke; dock må så ej ske, med mindre Konungen låtit riks­ dagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom en månad. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom en månad från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.

2 §■ Konungen äger meddela närmare bestämmelser örn tillämpningen av denna lag. _________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Förslag

till

Lag om ändring i strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 1, 7, 61 och 101 §§ strafflagen för krigsmakten1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §■ Till krigsmän---------- av krigsmakten. Under l:o)---------- vid krigsmakten. Till krigsmän hänföras ock, under tid då de fullgöra tjänstgöringsskyl­ dighet vid krigsmakten, de som tillhöra hemvärnet eller eljest tagit anställ-

1 Senaste lydelse av 1 oell 61 §§ se SFS 1940: 642 samt av 7 oell 101 §§ se SFS 1943: 461.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ning vid krigsmakten såsom frivilliga i egenskap av befäl eller manskap eller som med stöd av lagen örn skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret ålagts tjänstgöring vid krigsmakten, även örn de icke på grund av ovan givna stadganden äro att anse såsom krigsmän.

7 §• Att värnpliktige, reservpersonal samt vid lots- och fyrinrättningarna an­ ställda personer ävensom hemvärnspersonal och annan personal, varom i 1 § 3 mom. förmäles, ändå att de icke, enligt vad ovan är sagt, lyda under denna lag, i vissa fall äro underkastade straff efter densamma, därom stadgas i 61, 97, 101, 130, 132 och 157 §§.

61 §. Vad i 48—54 och 59 §§ finnes stadgat örn krigsmän skall i tillämpliga delar gälla beträffande dels värnpliktige, dels officerare, underofficerare och manskap, hörande till krigsmaktens reservpersonal, dels vid lots- och fyr­ inrättningarna anställda personer, dels ock hemvärnspersonal och annan personal, varom i 1 § 3 mom. sägs, ändå att de icke skulle vara att hän­ föra till krigsmän. Likaledes skall vad i 56 § är stadgat örn vissa ämbetsoch tjänstemän, som utan att vara krigsmän lyda under denna lag, äga mot­ svarande tillämpning å till krigsmaktens reservpersonal hörande civila ämbetsoch tjänstemän, som äro tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad avdelning, ehuru denna lag icke eljest skulle vara å dem tillämplig.

101 §.

Yad i 98 och 100 §§ är stadgat skall äga tillämpning jämväl å värn­ pliktige, krigsmaktens reservpersonal samt hemvärnspersonal och annan personal, varom i 1 § 3 mom. förmäles, ändå att de icke lyda under denna lag, där någon av dem begår brott som i nämnda §§ sägs beträffande åt honom till förvaring anförtrodd egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 29

Förslag

till

Låg­

an gående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål.

Härigenom förordnas, att i lagen den 20 juni 1924 örn viss panträtt i spannmål skall införas en ny paragraf, betecknad 18 a §, av följande lydelse.

18 a §.

Vad ovan i 12 § stadgas skall ej utgöra hinder mot undanförsel enligt 40 § civilförsvarslagen av pantförskriven spannmål; och skall, där undanförsel sker, pantförskrivningen ändock förbliva gällande. Upplåtaren av panträtten eller den, som kan hava övertagit hans förplik­ telser enligt pantavtalet, skall tillse, att den undanförda spannmålen, örn så erfordras enligt 3 §, varder avskild på sätt där stadgas. Han skall ock omedelbart meddela såväl registerföraren som panthavaren uppgift örn undanförseln samt örn den fastighet, varå spannmålen upplagts, och örn upplags­ platsen. I fråga örn spannmålens bortflyttning från den plats dit den undanförts skall vad som finnes stadgat i avseende å bortflyttning från den ursprung­ liga upplagsplatsen äga motsvarande tillämpning. Registerföraren skall verkställa anteckning örn undanförseln i registret samt därefter till registerföraren i det tingslag eller i den stad, dit spann­ målen förts, överlämna avskrift av samtliga i registret verkställda anteck­ ningar örn pantförskrivningen. Sistnämnda registerförare skall införa an­ teckningarna i det av honom förda registret. Underlåter någon att fullgöra vad enligt andra stycket åligger honom eller lämnar någon medvetet oriktig uppgift i meddelande som där avses, straffes med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Förslag

till Lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om Tiss panträtt i spänadslin och hampa

Härigenom förordnas, att i lagen den 30 juni 1942 om viss panträtt i spånadslin och hampa skall införas en ny paragraf, betecknad 18 a §, av följande lydelse. 18 a §. Vad ovan i 12 § stadgas skall ej utgöra hinder mot undanförsel enligt 40 § civilförsvarslagen av pantförskriven vara; och skall, där undanförsel sker, pantförskrivningen ändock förbliva gällande. Upplåtaren av panträtten eller den, som kan hava övertagit hans förplik­ telser enligt pantavtalet, skall tillse, att den undanförda varan, örn så er­ fordras enligt 3 §, varder avskild på sätt där stadgas. Han skall ock omedel­ bart meddela såväl registerföraren som panthavaren uppgift örn undanförseln samt örn den fastighet, varå varan upplagts, och örn upplagsplatsen. I fråga örn varans bortflyttning från den plats dit den undanförts skall vad som finnes stadgat i avseende å bortflyttning från den ursprungliga upplagsplatsen äga motsvarande tillämpning. Registerföraren skall verkställa anteckning örn undanförseln i registret samt därefter till registerföraren i det tingslag eller i den stad, dit varan förts, överlämna avskrift av samtliga i registret verkställda anteckningar örn pantförskrivningen. Sistnämnda registerförare skall införa anteckningarna i det av honom förda registret. Underlåter någon att fullgöra vad enligt andra stycket åligger honom eller lämnar någon medvetet oriktig uppgift i meddelande som där avses, straffes med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 31

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsfara.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 22 jani 1939 örn sjukhusvård vid krig eller krigsfara1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

9§- Kostnaderna för---------- till förfogande. Yad nu sagts gälle ock i fråga om civila sjukhus, som upprättas i anled­ ning av krig eller krigsfara, dock att beträffande kostnaderna för hjälpplatser, som anordnas av civilförsvaret, civilförsvarslagens bestämmelser skola äga tillämpning. Beträffande civila —----- i fredstid. Med krigsskadade förstås dels sådana sjuka eller sårade, vilkas sjukdom eller skada förorsakats av fienden eller eljest föranletts av eller inträffat under deras tjänstgöring vid krigsmakten eller civilförsvaret eller uppehåll där med vederbörligt tillstånd, dels ock sjuka eller sårade krigsfångar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

1 Senaste lydelse se SFS 1941: 563.

Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt.

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 30 december 1939 örn tjänste­ plikt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

18 §. Den som är---------- än tvångsförlängning. Den som fullgör militärtjänst är undantagen från tjänsteplikt, så ock den som är inskriven i civilförsvaret, dock endast i den mån tjänstgöringen i civilförsvaret utgör hinder för tjänstepliktens fullgörande. I övrigt---------- från tjänsteplikt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Härigenom förordnas, att 4, 9, 15 ock 16 §§ lagen den 12 juni 1942 om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4§> Ägare av befintlig, i denna lag avsedd anläggning vare pliktig att, i den mån det ej tidigare skett, med avseende å anläggningen och driften vid densamma vidtaga erforderliga åtgärder för att minska faran för och be­ gränsa verkningarna av sådan skada, varom i 1 § förmäles. Han skall så­ lunda, bland annat, verkställa nödig förstärkning av anläggningens skydd mot brand- och annan bombskada, utföra skyddsrum och andra erforder­ liga skyddsanordningar åt personal för anläggningens skötsel och skydd samt lämpligt förvaringsrum för förråd, ombesörja erforderlig utbildning och övning av personal, avsedd att vid anläggningen fullgöra till civil­ försvaret hörande uppgifter, samt vidtaga nödiga åtgärder för snabbt av­ hjälpande av driftavbrott. Nyttjas anläggningen---------- vid anläggningen. Anskaffning av---------- nyttjanderättshavarens förpliktelser. Örn skyldighet------ — förordnar Konungen.

9 §■ Krigsskyddsnämnden består av en lagfaren ordförande, en representant för försvarsstaben, en för civilförsvarsstyrelsen, en för vattenfallsstyrelsen och en för kommunala och enskilda kraftföretag. För var ledamot skall finnas minst en suppleant. Ledamöter och — — — sådana företag. Nämnden äger — — — enkel beskaffenhet.

15 §. Envar, som äger eller innehar i denna lag avsedd anläggning, vare pliktig tåla, att myndighet, vilken har att utöva ledningen av civilförsvaret vid anläggningen, krigsskyddsnämnden eller den nämnden därtill utser besiktigar anläggningen för utrönande, vilka skyddsåtgärder som vidtagits eller böra vidtagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 33

16 §. Krigsskyddsnämnden äger---------- sin skyldighet. Underlåter den, som enligt nämndens beslut skall utföra viss åtgärd, att utan dröjsmål vidtaga densamma, må den myndighet, som har att utöva ledningen av civilförsvaret vid anläggningen, utföra åtgärden på den försum­ liges bekostnad. Krigsskyddsnämnden och den i andra stycket avsedda myndigheten vare berättigade att erhålla nödig handräckning av länsstyrelsen. Denna må ock i fall, som avses i andra stycket, uttaga kostnaden för åtgärden av den för­ sumlige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Förslag;

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 mars 1943 (nr 121) örn vapenfria värnpliktiga.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 26 mars 1943 örn vapenfria värn­ pliktiga skall hava ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §-

Vapenfri värnpliktig skall uttagas till a) sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller b) tjänstgöring vid civilförsvaret. Utan hinder —------ kommuns räkning. Vapenfri värnpliktig---------- eller ammunition.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. 692 44

34 Kungl. Majlis proposition nr 268.

Förslag

till

Förordning-

angående ändring i förordningen den 13 april 1940 (nr 215) om utrymningshjälp.

Härigenom förordnas, att 13—22, 30, 36 och 40 §§ förordningen den 13 april 1940 om utrymningshjälp 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan sägs.

13 §. Den centrala-----------därtill utser. De lokala åtgärderna med avseende å utrymningshjälpens förberedande och handhavande ombesörjas inom varje civilförsvarsområde av civilförsvarschefen under närmare tillsyn av länsstyrelsen. Länsstyrelsen må i den utsträckning, som finnes lämplig, å vederbörande tjänstegrenschef eller, örn civilförsvarsområde består av flera kommuner, å särskild av länsstyrelsen för viss kommun därtill utsedd person överlåta de befogenheter, som enligt andra stycket tillkomma civilförsvarscliefen.

14 §. Den, som önskar erhålla resa in natura eller resebidrag, eller som för de fjorton första dagarna efter ankomsten till inkvarteringskommunen önskar erhålla annan utrymningshjälp, har att därom göra anmälan i den ordning, som bestämmes, beträffande anmälan som sker innan vederbörande bort­ flytta!, av civilförsvarschefen i det civilförsvarsområde, till vilket utrymningskommunen hör, och eljest av civilförsvarschefen i det område, till vilket inkvarteringskommunen hör. Den i 13 § första stycket angivna myndigheten må på framställning av civilförsvarschef medgiva förlängning av den i första stycket angivna tid av fjorton dagar, under vilken utrymningshjälp må meddelas allenast efter anmälan. 15 §. Den, som i annat fall än i 14 § sägs önskar erhålla utrymningshjälp, har att därom göra ansökan hos civilförsvarschefen i det civilförsvarsområde, till vilket inkvarteringskommunen hör. För personer, som i inkvarteringskom­ munen tillhöra samma hushåll, må ansökan göras av den, som förestår hushållet. Ansökan skall-----------av barnavårdsnämnd. Ansökan och---------- avsedda myndigheten.

1 Senaste lydelse av 13 och 36 §§ se SFS 1941 : 585.

Kungl. Majus proposition nr 268. 35 16 §. Civilförsvarschef må utan särskild ansökan eller anmälan meddela utrymningshjälp, som ej utgår fortlöpande och ej heller i fråga örn varje särskild hjälptagare är av större ekonomiskt värde.

17 §• Då utrymning anbefalles eller då den i 13 § första stycket avsedda myn­ digheten eljest det föreskriver, skall civilförsvarschefen utfärda kungörelse om vad den som önskar erhålla sådan hjälp har att härför iakttaga.

18 §. Beslut örn meddelande av utrymningshjälp, som i 15 § avses, skall, där ej omständigheterna prövas föranleda, att hjälpen skall utgå för viss bestämd tid eller för bestridande av viss engångskostnad, innefatta, att hjälpen skall utgå tills vidare, så länge utrymningen varar eller till dess civilförsvars­ chefen annorlunda bestämmer.

19 §. Underhållsbidrag och---------- en vecka. Civilförsvarschef äger bestämma, att hyresbidrag skall utbetalas direkt till hyresvärden. Är hjälptagaren inackorderad hos enskild, äger civilför­ svarschefen, när betalningsförsummelse av hjälptagaren därtill giver anled­ ning, bestämma, att jämväl viss del av underhållsbidraget skall utbetalas till den, hos vilken han är inackorderad. Avser ansökan---------- förestår hushållet.

20 §. Har den, som åtnjuter utrymningshjälp, eller gentemot denne försörjningspliktig person erhållit avlönat arbete eller eljest högre inkomster eller hava hjälptagarens ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, är hjälptagaren skyldig att till civilförsvarschefen anmäla förhållandet inom en vecka efter därom erhållen kännedom. Enahanda anmälningsskyldighet åligger honom vid ombyte av bostad eller vid intagning å sjukvårds- eller annan anstalt. Har den---------- avsedda personer.

21 §. Har civilförsvarschef genom anmälan enligt 20 § eller eljest erhållit känne­ dom örn eller skälig anledning antaga, att väsentlig ändring ägt rum i hjälp­ tagarens ekonomiska förhållanden, åligger det civilförsvarschefen att efter den utredning i ärendet, som må vara erforderlig, snarast möjligt företaga omprövning av hjälpbehovet. Civilförsvarschef må, där det finnes påkallat, förelägga hjälptagare att in­ komma med ny deklaration.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

22 §.

Därest hjälptagare gör sig skyldig till olämpligt uppträdande mot myndig­ heter, anstaltspersonal, inkvarteringsvärdar eller andra, med vilka han i an­ ledning av utrymningen kommer i förbindelse, vårdslöshet vid handhavande av annans egendom, liknöjdhet i fråga om tillsyn över minderåriga familje­ medlemmar eller annan därmed jämförlig försummelse, må civilförsvarschef minska de förmåner hjälptagaren genom utrymningshjälpen åtnjuter. Har mellan inkvarteringsvärd och inkvarterad uppkommit allvarlig miss­ sämja, bör civilförsvarschef söka anvisa annan inkvartering.

36 §. Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna förordning meddelats av civilförsvarschef, må klagan däröver föras hos länsstyrelsen. Besvär enligt---------- till besvärsmyndigheten. Över beslut av länsstyrelse jämlikt denna förordning må klagan icke föras. För medlemmar---------- förestår hushållet.

40 §. Yad i denna förordning stadgas örn utrymningshjälp vid bortflyttning skall i tillämpliga delar gälla vid omflyttning inom viss kommun. Konungen äger---------- är sagt.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 37

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).

Härigenom förordnas, dels att 108 § fjärde stycket byggnadsstadgan den 20 november 19311 skall upphöra att gälla, dels att 13, 54 och 110 §§, 120 § 1 mom. samt 122 § samma stadga skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår, dels ock att i stadgan skola införas tre nya para­ grafer, betecknade 53 a, 108 a och 115 a §§, av nedan angivna innehåll.

13 §. Stadsarkitekt skall — — — hans verksamhet. Länsarkitekten, förste provinsialläkaren, provinsial- eller stadsläkaren, civilförsvarschefen och brandchefen äga likaledes att vara närvarande vid byggnadsnämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten ävensom att, där de så önska, få sin mening till protokollet an­ tecknad. 53 a §. '~1 mom. Uppföres byggnad i tre eller flera våningar eller däröver, skola vertikala bärverk, bjälklag över källare samt översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag utföras brandsäkert. Uppföres byggnad i flera än fyra våningar, skola jämväl övriga bjälklag utföras brandsäkert. Undergår byggnad, som i första stycket avses, till nybyggnad hänförlig ändring eller ändras annan byggnad så att den kommer att bestå av tre eller flera våningar, skall brandbotten, där sådan saknas, anordnas å översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag. Vid tillämpning av första och andra styckena skall vind räknas som vå­ ning, om den är inredd till mer än hälften. 2 mom. Vid uppförande av stationsbyggnad till järnväg eller av därmed jämförlig byggnad, som är av vikt för allmänna samfärdseln, byggnad för industriellt ändamål, i vilken i regel minst tjugufem personer samtidigt äro sysselsatta, eller byggnad, som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller pensionat och är avsedd att hysa minst tjugufem personer, skola, oavsett antalet våningar, vertikala bärverk och samtliga bjälklag utföras brandsäkert. Undergår byggnad, som i första stycket avses, till nybyggnad hänförlig ändring, skall vad i 1 mom. andra stycket sägs äga motsvarande tilllämpning. 3 mom. Skulle tillämpning av de i 1 och 2 mom. meddelade bestäm­ melserna medföra oskälig kostnad eller föreligga eljest särskilda skäl för undantag från sagda bestämmelser, må sådant undantag medgivas av Ko­ nungens befallningsliavande.

1 Senaste lydelse se beträffande 13, 54 och 108 §§ SFS 1940: 121.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 4 mom. Angående anordnande av skyddsrum oell källarmursgenombrott i byggnad är särskilt stadgat. 54 §. I byggnadsordningen---------- brandsäkra väggar. 1 byggnadsordningen må även särskilda bestämmelser meddelas örn takets, vindens och källarens brandsäkra skiljande från byggnaden i övrigt samt före­ skrivas, att bjälklag och andra bärande konstruktioner skola i andra fall än i 53 a § sägs skyddas mot eld eller göras brandsäkra.

108 a §. Bestämmelserna i 53 a § skola äga motsvarande tillämpning å landsbygden. Yad nu sagts skall gälla även inom område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser icke fastställts, dock ej i fråga örn ekonomibyggnad till jordbruksfastighet. 110 §. Nybyggnad å ort, där byggnadsnämnd finnes, må ej företagas utan nämn­ dens lov. 115 a §. 1 mom. Vill någon inom ort, där byggnadsnämnd ej finnes, uppföra byggnad, som jämlikt 108 a § andra stycket omfattas av bestämmelserna i 53 a §, eller verkställa till nybyggnad hänförlig ändring av sådan byggnad, skall Konungens befallningshavandes tillstånd till företaget i förväg inhämtas, såvitt angår i nämnda paragraf avsedda åtgärder för brandskyddet. Tillstånd erfordras dock icke till bygg cad, som i 115 § avses. 2 mom. Underlåter någon att ställa sig Konungens befallningshavandes föreskrifter till efterrättelse, äge Konungens befallningshavande enahanda befogenhet som byggnadsnämnd i stad.

120 §. 1 mom. Vidtager någon — — — sådant förordna. Underlåter någon i fall, som i 115 a § avses, att i förväg inhämta Ko­ nungens befallningshavandes tillstånd eller att ställa sig till efterrättelse av Konungens befallningshavande i samband med sådant tillstånd meddelade föreskrifter, skall vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning. Förlägges byggnad---------- berörda förfarande.

122 §' Ar i fall, som avses i 120 § 1 morn., uppenbart, att påbörjat byggnads­ arbete strider mot stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbe­ stämmelser eller övriga för byggnadsföretaget gällande bestämmelser, äger byggnadsnämnden eller, därest 115 a § är tillämplig, Konungens befallnings­ havande rätt att förbjuda arbetets fortsättande.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 39

Utdrag av protokollet över socialärenden , hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 april 1944.

Närvarande: Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena G unther , statsråden P ehrsson -B bamstorp , W igforss , S köld , E riksson , Q uensel , B ergquist , B agge , A ndersson , D omö , R osander , G jöres , E werlöf , R ubbestad .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet Rubbestad frågan örn gemensam lagstiftning för de i hemortsförsvaret ingående verksamhetsgrenarna samt anför.

Med skrivelse den 13 februari 1941 överlämnade luftskyddsinspektionen ett i samråd med särskilt utsedda sakkunniga upprättat förslag till ny luftskydds­ lag och ny luftskyddskungörelse. Över förslaget inhämtades yttranden från samtliga länsstyrelser ävensom ett flertal andra myndigheter och sammanslut­ ningar. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 juni 1941 tillkallade chefen för socialdepartementet samma dag nio sakkunniga att inom departe­ mentet biträda med fortsatt utredning av frågan örn samordning av hemortsförsvarets olika grenar samt örn revision av gällande luftskyddslagstiftning. De sakkunniga, som antogo benämningen 1941 års hemortsförsvarssakkunniga, avgåvo den 17 juni 1943 ett betänkande med förslag till lag örn folkskyddsväsendet (folkskyddslag) m. m. (SOU 1943:27)4 över de sakkunnigas betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av överbefälhavaren, chefen för armén efter hörande av samtliga militärbefäl­ havare, vilka i sin tur inhämtat yttranden av dem underställda försvarsområdesbefälhavare, chefen för marinen, hemvärnsrådet, arméförvaltningen, riksvärderingsnämnden, krigsmaterielverket, organisationschefen för byggnads- och reparationsberedskapen, statens informationsstyrelse, medicinalstyrelsen, sta­ tens arbetsmarknadskommission, luftskyddsinspektionen, statens utrymningskommission, statspolisintendenten, byggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsen, statskontoret, allmänna lönenämnden, skolöverstyrelsen, do­ mänstyrelsen, skogsstyrelsen efter hörande av skogsvårdsstyrelserna, statens livsmedelskommission, statens industrikommission, statens bränslekommis­ sion, statens reservförrådsnämnd, Överståthållarämbetet efter hörande av Stockholms stad, poliskammaren och luftskyddschefen i Stockholm, länsstyrel­ serna i samtliga län efter hörande av dels landsfogden i länet, dels ock de 1

1 Betänkandet är undertecknat av expeditionschefen Å. Natt och Dag, ordförande, nu­ mera översten B. F. Bengtsson, hovrättsassessorn E. Göransson, överstelöjtnanten I. Göth­ berg, kommunalborgmästaren H. Hjelmberg, statskommissarien E. Johnsson, majoren ~V. Lange, direktören F. Thunborg och polisintendenten A. Zetterquist.

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 368.

kommuner och luftskyddschefer, vilkas yttrande respektive länsstyrelse ansett böra inhämtas, föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges lands­ fiskaler, svenska polisförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskom­ munernas förbund, centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet, kvinno­ föreningarnas beredskapsorganisations centralkommitté, riksluftskyddsförbundet, svenska brandskyddsföreningen, svenska brandkårernas riksförbund, svenska brandbefälsförbundet, hemvärnsområdesbefälhavarnas riksförbund, chefen för sjövärnskåren, centralförbundet för befälsutbildning, riksförbundet Sveriges lottakårer, skytteförbundens överstyrelse, överstyrelsen för föreningen svenska röda korset, centralstyrelsen för föreningen svenska blå stjärnan, arbe­ tarnas samaritförbund, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige, svenska kommunalarbetareförbundet, Sveriges industriförbund, Sve­ riges fastighetsägareförbund, hyresgästernas riksförbund, Sveriges skogsägare­ förbund samt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Därefter tillkallade jag, sedan en överarbetning av hemortsförsvarssakkunnigas förslag befunnits erforderlig, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 oktober 1943 samma dag fyra sakkunniga1 att inom socialdepartementet biträda med fortsatt utredning örn hemortsförsvarets samordnande. Dessa sak­ kunniga, som antogo benämningen 1943 års civilförsvarsutredning, avgåvo den 25 februari 1944 betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. (SOU 1944:5). över sistnämnda betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av överbefälhavaren efter försvarsgrenschefernas, militärbefälhavarnas, hemvämschefens, försvarets sjukvårdsförvaltnings och arméns fortifikationsförvaltnings hörande, samtliga länsstyrelser — i några fall efter hörande av vissa statliga eller kommunala myndigheter eller av särskilda sammanslutningar inom länet — bevakningsinspektören, riksvärderingsnämnden, medicinal­ styrelsen, statens arbetsmarknadskommission, statens utrymningskommission, luftskyddsinspektionen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, stadsplaneutredningen 1942, statskontoret, allmänna lönenämnden, skogsstyrelsen, sta­ tens industrikommission, statens livsmedelskommission, statens reservförrådsnämnd, statens trafikkommission, centrala undanförselbyrån, krigsmaterielverket, krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, landsorganisationen i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges fastighets­ ägareförbund, hyresgästernas riksförbund, svenska brandskyddsföreningen, svenska brandbefälsförbundet, centralkommittén för det frivilliga försvars­ arbetet, hemvärnsrådet, riksförbundet Sveriges lottakårer, överstyrelsen för föreningen svenska röda korset, kvinnoföreningarnas beredskapsorganisations centralkommitté, riksluftskyddsförbundet, föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler och sven­ ska polisförbundet. 1 1 Landshövdingen K. Sandler, ordförande, generalmajoren greve C. A. Ehrensvärd, hov­ rättsassessorn E. Mossberg och polisintendenten A. Zetterquist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 41 Den inom socialdepartementet tillkallade 1943 års bevalcningsutredning 1 av­ gav den 28 oktober 1943 till chefen för socialdepartementet betänkande med förslag angående särskilda skyddsåtgärder för vissa anläggningar. Över sistnämnda betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av chefen för försvarsstaben, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarets fabriksstyrelse, krigsmaterielverket, luftskyddsinspektionen, bygg­ nadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, vägoch vattenbyggnadsstyrelsen, kommerskollegium efter hörande av samtliga handelskamrer, statskontoret, generaltullstyrelsen, statens livmedelskommission, statens industrikommission, Överståthållarämbetet efter hörande av polis­ mästaren i Stockholm, samtliga länsstyrelser efter landsfogdarnas hörande, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges polismästare, för­ eningen Sveriges stadsfiskaler, Sveriges industriförbund, svenska stadsför­ bundet, svenska landskommunernas förbund, svenska järnvägsföreningen, svenska vattenkraftföreningen, svenska elektricitetsverksföreningen och sven­ ska hamnförbundet. De spörsmål, som nu nämnda utredningar omfattat, ha numera bragts i det skick, att ett definitivt ställningstagande till desamma bör äga rum. Jag vill därför nu anmäla desamma, därvid jag dock i detta sammanhang begränsar mig till de frågor, som kräva reglering i lag. De anslagsfrågor, som bliva aktuella vid ett genomförande av lagstiftningen, ämnar jag senare anmäla. Den redogörelse för de verkställda utredningarna, som jag i det följande skall lämna, kommer att beröra det av luftskyddsinspektionen avgivna för­ slaget till ny luftskyddslag och de över detta förslag avgivna yttrandena alle­ nast i de fall, då särskild anledning därtill finnes.

I. Civilförsvarets organisation.

A. Gällande bestämmelser.

a) Luftskyddet. De grundläggande bestämmelserna rörande luftskyddets organisation återfinnas i luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504; ändrad 1939:298; 1940:81, 217; 1941:583; 1942:336) och luftskyddskungörelsen den 13 april 1940 (nr 239; ändrad 1941:589; 1942:856; 1943:130; 1944:11, 59) ävensom i lagen den 31 mars 1938 om förfoganderätt för luftskyddets behov (nr 90; ändrad 1939:294; 1940:219; 1941:584), vilken sistnämnda lag dock är tillämplig endast då Konungen på grund av krig eller krigsfara anbefallt luftskj7ddstillstånd. Luftskyddet definieras i luftskyddslagen (1 §) såsom åtgärder av icke mili­ tär natur, vilka åsyfta att försvåra anfall från luften eller begränsa verknin­ garna av sådant anfall. I luftskyddskungörelsen (2 §) angivas närmare de åtgärder, varom här är fråga, nämligen befolkningens varnande, då luftanfall hotar, åtgärder i syfte att försvåra fientliga flygares orientering, åtgärder för

1 T. f. kanslirådet A. Tottie, ordförande, civilingenjören N. Laurin, kaptenen S. Melin, statspolisintendenten G. Thulin och direktören Hj. Aselius.

42 Kungl. Maj-.ts proposition nr 268. beredande av kollektivt skydd mot verkningar av bomber och stridsgaser, be­ folkningens förseende med gasmasker, genomförande av skydds- och reserv­ anordningar för att säkerställa driften vid tekniska verk, anordnande av hjälpplatser och beredande av sjukhusutrymme för vård av skadade, organiserande av luftskyddstjänst, omfattande luftskyddets ledning, ordnings-, brand-, röj­ nings-, räddnings-, reparations-, gasskydds-, sjukvårds-, observations- och rap­ porttjänst samt utspridning av varuförråd. I organisatoriskt hänseende bygger luftskyddet principiellt på gällande civil-administrativa indelning av riket och på därinom redan befintliga civila organ. Sålunda skall enligt 3 § luftskyddslagen inom varje län länsstyrelsen handha ledningen av luftskyddet. För den omedelbara ledningen av luftskyddet indelas riket enligt 4 § luftskyddslagen i luftskyddsområden. Varje stad och varje landsfiskalsdistrikt utgör ett luftskyddsområde, där ej Kungl. Maj:t för visst fall annorlunda förordnar. Beslut örn dylik avvikelse har med­ delats i ett förhållandevis stort antal fall, därvid i allmänhet landskommuner av förstadskaraktär eller delar av sådana kommuner förenats med veder­ börande stad till ett luftskyddsområde. Beträffande städer, som ingå i lands­ fiskalsdistrikt, har därjämte i åtskilliga fall förordnats, att de skola bilda ett luftskyddsområde tillsammans med landsfiskalsdistriktet. Ledningen av luftskyddet- inom ett luftskyddsområde utövas jämlikt 5 § luftskyddslagen av en luftskyddschef. I luftskyddsområde, som utgöres av stad eller landsfiskals­ distrikt, är vederbörande polischef luftskyddschef med rätt dock för läns­ styrelsen att i särskilt fall förordna annan person. För annat luftskyddsområde utser länsstyrelsen luftskyddschef. Länsstyrelsen äger även för luftskydds­ område eller del därav utse ställföreträdare för luftskyddschefen samt upp­ draga åt honom att i de hänseenden länsstyrelsen bestämmer fullgöra luftskyddschefs åligganden och utöva dennes befogenheter. Skyldighet föreligger för befattningshavare vid polisväsendet att mottaga uppdrag som luftskydds­ chef och ställföreträdare för sådan. I det långt övervägande flertalet luftskyddsområden är polischefen luftskyddschef. Kommunerna lia i luftskyddslagstiftningen ålagts omfattande skyldigheter i fråga örn luftskyddet. Ur organisatorisk synpunkt viktigast är den i 9 § luftskyddsförfogandelagen stadgade skyldigheten att i enlighet med planerna för luftskyddet på anfordran av länsstyrelsen ställa kommunala kårer ävensom annan hos kommunen anställd personal till förfogande för luftskyddstjänst. Härigenom ha sådana kommunala kårer som polis, brandkår etc. kommit att utgöra en väsentlig del av luftskyddet. Tillsyn å luftskyddet inom riket utövas enligt 2 § luftskyddslagen av luftskyddsinspektionen, som jämlikt 7 § samma lag har att verka för att luftskyddets förberedande sker ändamålsenligt, planmässigt och enhetligt och att för sådant ändamål utfärda anvisningar till ledning för myndigheter, en­ skilda sammanslutningar, vilka önska medverka vid luftskyddet, och allmän­ heten. Någon chefsmyndighet i förhållande till länsstyrelserna utgör icke luftskyddsinspektionen. Enligt 2 § luftskyddskungörelsen skall vid luftskyddets planläggning över­

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 43 vägas, i vilken utsträckning planläggningen bör omfatta åtgärder, som avse ett samhälle i dess helhet (allmänt luftskydd), åtgärder beträffande särskilda an­ läggningar och företag ( industriluftskydd ) samt åtgärder i övrigt för bere­ dande av luftskydd (enskilt luftskydd). Från länsstyrelses och luftskyddschefs handläggning äro jämlikt 35 § luftskyddskungörelsen undantagna dels, i den mån Kungl. Majit ej annorlunda förordnar, frågor rörande luftskyddet vid försvarsväsendet tillhörande etablis­ sement och anläggningar ävensom vid telegrafverket, järnvägarna, statens vattenfallsverk samt under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning eller tillsyn stående kanaler och flygplatser, dels ock frågor örn luftskyddet vid sådana enskilda kraftverk eller andra företag, beträffande vilka Kungl. Majit förordnat örn sådant undantag. Vederbörande militära myndigheter, telegraf­ styrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen samt väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsen skola, envar såvitt myndighetens verksamhetsområde rörer, ut­ öva ledningen av luftskyddet för nyssnämnda etablissement, anläggningar och verk, varvid enskilda järnvägar skola lyda under järnvägsstyrelsen och enskilda kraftverk under vattenfallsstyrelsen. — Även vissa frågor rörande sjöfarten äro undantagna från länsstyrelses och luftskyddschefs handläggning och skola i allmänhet handläggas av lotsstyrelsen. Med anledning av det nyss påpekade förhållandet att polisväsendet och brandförsvaret utgöra en väsentlig del av den nuvarande luftskyddsorganisationen må dessas organisation här något närmare beröras. Vad först angår polisväsendet utövas högsta polismakten i riket av Kungl. Maj:t i statsrådet. Inom länen intaga länsstyrelserna och i Stockholm Överståthållarämbetet ställ­ ningen såsom högsta polismyndighet. Under länsstyrelserna ha landsfogdarna i egenskap av länspolischefer ansvaret för och ledningen av polisväsendet inom länet, dock med undantag av vissa städer, som i förevarande hänseende lyda direkt under vederbörande länsstyrelse utan landsfogden som mellan­ hand. Den omedelbara ledningen av polisväsendet utövas av polischeferna. På landet äro landsfiskalerna polischefer, var inom sitt distrikt. Vad städerna beträffar äro förhållandena växlande. Enligt de principer, som lågo till grund för 1941 års distriktsåklagarreform, skulle städerna lia egna polischefer alle­ nast i den mån de hade tillräcklig storlek för att kunna utgöra självständiga åklagardistrikt, medan i övriga fäll staden skulle ingå i det landsfiskalsdistrikt, inom vilket den var belägen. Jämlikt särskilda övergångsbestäm­ melser ha dock för närvarande även vissa mindre städer egna polischefer. — Polischefen har till sitt förfogande kommunalanställda polismän eller fjärdingsmän. Vissa av de större städernas polismän ingå dock i särskilda polis­ avdelningar (statspolisavdelningar), som äro avsedda för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet utom staden och äro direkt underställda lands­ fogden i länet, överinseendet över statspolisens verksamhet utövas av statspolisintendenten. Såsom förut framhållits är polischefen i det övervägande antalet fall jäm­ väl luftskyddschef. Är detta icke händelsen, äger jämlikt 22 § luftskyddskungörelsen länsstyrelsen utfärda med anledning härav erforderliga föreskrifter

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 26S. angående befälet över polispersonal under luftskyddstillstånd. Dylika före­ skrifter torde emellertid hittills icke lia lämnats annat än i något enstaka undantagsfall. Under förstärkt försvarsberedskap utvidgas väsentligt de bevaknings- och ordningshållningsuppgifter, som böra fullgöras av polispersonal. På grund här­ av har på statens bekostnad särskild polisverksamhet för olika ändamål anord­ nats. Bland annat skall enligt landstormspoliskungörelsen den 25 april 1941 (nr 221) inom krigsmakten särskild landstormspolis vara avdelad för att vid krig eller krigsfara under de civila polischefernas ledning biträda polisen vid bevakning av viktigare anläggningar såsom kommunikationsverksanläggningar, kraftverk och industrier. För planläggning av och tillsyn över landstormspolisens verksamhet finnes en för hela riket förordnad bevakningsinspek­ tor, vilken jämväl skall öva tillsyn över den bevakning vid nyssnämnda anläggningar, vilken vid krig eller krigsfara ankommer å civil myndighet. Om­ fattningen av den bevakning, som skall utövas av landstormspolisen, fast­ ställes av överbefälhavaren. Yad brandförsvaret angår gälla för närvarande olika bestämmelser för å ena sidan by gdebr andförsvar et och å andra sidan skogsbrandförsvaret. Bygdebrandförsvaret regleras för närvarande genom brandstadgan den 15 juni 1923 (nr 173). Enligt 1 § denna stadga åligger det stad att vidmakthålla ett brandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand, för vilket ändamål bland annat skall finnas en brandstyrka. Närmaste inseendet över stadens brandväsen utövas jämlikt 6 § av en brandchef nied en vice brandchef som ställföreträdare. Brandstyrkan skall enligt 5 § vara samman­ satt dels av avlönad personal och dels av personal, som inträder på grund av med­ borgerlig plikt. Avlönad brandstyrka är yrkesbrandkår, när medlemmarna äro anställda med skyldighet att för avtalad tid odelat ägna sig åt brandtjänsten, och borgarbrandkår, när medlemmarna äro för avtalad tid förbundna att vid sidan av sin borgerliga sysselsättning ägna viss tid åt brandtjänst. Den på med­ borgerlig plikt grundade brandstyrkan utgör allmän brandkår. Där avlönad brandstyrka finnes av sådan storlek, att stadens trygghet mot skada av brand kan anses tillfredsställande, äger länsstyrelsen på framställning medgiva, att allmän brandkår ej skall upprättas. I stad, där frivillig brandkår — varmed här tolde avses brandstyrka, som står under ledning av brandkårsförening, annan enskild sammanslutning eller enskilt företag — finnes, må denna efter läns­ styrelsens beprövande helt eller delvis kunna ersätta annan brandstyrka. Närmare bestämmelser örn brandstyrkans sammansättning meddelas i den för staden gällande brandordningen. Nu anförda bestämmelser gälla i tillämpliga delar jämlikt 23 § även för köping, så ock för annan tätare befolkad ort, då länsstyrelsen därom förordnar genom beslut, som skall underställas Kungl. Maj:ts prövning (municipal­ samhälle) . I brandstadgan finnas även vissa föreskrifter angående landsbygden, vilka jämlikt 24 § skola, helt eller delvis, äga tillämpning inom viss kommun å landet eller del därav, då länsstyrelsen därom förordnar på framställning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 45 kommun eller på grund av att länsstyrelsen med hänsyn till byggnadstäthet eller befintligheten av eldfarliga inrättningar finner sådant erforderligt för beredande av trygghet mot skada av brand. Enligt dessa föreskrifter skall kommun upprätthålla en brandstyrka av tillfredsställande storlek och samman­ sättning (28 §), och närmaste inseendet över kommuns brandväsen skall ut­ övas av en brandchef med en vice brandchef som ställföreträdare (29 §). När­ mare bestämmelser härom meddelas i brandordningen för kommunen. Länsstyrelserna äga jämlikt 37 § en allmän övervakningsskyldighet över brandväsendet i respektive län. Det aktiva bygdebrandförsvaret ingår såsom tjänstegren i luftskyddet, var­ vid brandchefen eller, örn inom luftskyddsområde finnas flera brandchefer, någon av dessa är tjänstegrenschef. Skogsbrandförsvaret regleras väsentligen genom lagen den 7 maj 1937 (nr 222) örn förekommande och släckning av skogseld. Enligt 5 § i denna lag skall i allmänhet varje kommun på landet, som ej är köping, utgöra en brandrote. Läns­ styrelsen kan dock på framställning besluta, att flera kommuner skola samman­ slås till en brandrote eller att kommun ej behöver ingå i brandroteindelningen. Vidare äger länsstyrelsen efter vederbörandes hörande förordna, att kommun skall uppdelas på flera brandrotar, så ock att stads icke planlagda område eller dylikt område inom köping, som utgör egen kommun, skall utgöra en eller flera brandrotar. Brandrote skall enligt 6 § vidmakthålla ett skogsbrandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogs­ eld. För varje brandrote skola enligt 9 § finnas en brandfogde och en vice brandfogde. Närmare bestämmelser skola finnas i den för brandroten gällande skogsbrandordningen. Länsstyrelserna skola jämlikt 7 §, var inom sitt län, vaka över att skogsbrandväsendet är tillfredsställande ordnat. Vid sidan av skogsbrandlagens bestämmelser har, särskilt med tanke på krigsförhållanden, en viss utbyggnad av skogsbrandförsvaret ägt rum. Så­ lunda har inom varje län utsetts en länsskogbrandchef (i vissa fall länsbrandfogde) med uppgift att biträda länsstyrelsen vid fullgörandet av dess uppgift med avseende på skogsbrandförsvaret. I allmänhet ha länen där­ jämte indelats i brandrotedistrikt, inom vilka tillsynen över skogsbrandför­ svaret utövas av distriktsskogsbrandchefer (distriktsbrandfogdar). Skogsbrandförsvaret var tidigare helt organiserat vid sidan av luftskyddet och har därför i hemortsförsvarssakkunnigas betänkande betraktats som en självständig gren av det civila hemortsförsvaret. Numera har dock skogs­ brandförsvaret för krigsförhållanden närmare anknutits till luftskyddet. Sedan Kungl. Majit genom beslut den 7 maj 1943 anbefallt luftskyddsinspektionen och länsstyrelsen att vidtaga förberedande åtgärder i sådant syfte, har luft­ skyddsinspektionen utfärdat anvisningar härom. Enligt dessa skall skogs­ brandförsvaret under de två högsta beredskapsgraderna av luftskyddstillstånd vara inordnat under det allmänna luftskyddet och utgöra en tjänstegren be­ nämnd skogsbrandtjänst. Inom luftskyddsområde skall finnas en särskild tjänstegrenschef för denna tjänst, vartill bör förordnas distriktsskogsbrandchef, brandfogde eller annan lämplig person. I luftskyddsområde med ringa

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. skogstillgång, likt utvecklat vägnät ock god vattentillgång anses dock skogse brandtjänsten kunna ledas av tjänstegrenschefen för brandtjänsten, i vilket fall alltså särskild tjänstegrenschef för skogsbrandtjänsten icke behöver utses. Den förefintliga brandroteorganisationen bör i största möjliga utsträckning bibehållas, varvid dock länsstyrelser, i de fall då luftskyddsområdes gräns delar en blindrote i två eller flera delar, förutsättas skola tillse, att brand­ rotens omfattning under krigsförhållanden ändras på sådant sätt, att dylik delning icke uppkommer. I detta sammanhang bör slutligen anmärkas, att Kungl. Maj:t den 20 november 1942 till lagrådet remitterat ett på grundval av brandförsvarsutredningen den 7 mars 1942 avgivna betänkande utarbetat förslag till brandlag, över vilket förslag lagrådet den 16 december samma år av­ givit utlåtande. Förslaget, vilket är kompletterat av förslag till ny brandstadga, syftar till, bland annat, dels en förstärkning av brand­ försvaret, särskilt på landsbygden, dels ock ett sammanförande av bygdebrandförsvaret och skogsbrandförsvaret. I förstnämnda hänseende märkes, att inom varje kommun eller, örn två eller flera kommuner bildat kommunal­ förbund för handhavande av brandförsvaret, inom varje sådant förbund skola finnas en brandchef med en eller flera vice brandchefer samt en brandstyrka av betryggande storlek och sammansättning. Beträffande den sistnämnda före­ slås, att den i stad skall bestå av yrkesbrandkår, borgarbrandkår eller båda dessa slag av kårer ävensom reservstyrka (i huvudsak motsvarande nuvarande allmänna brandkår) samt i kommun å landet av borgarbrandkår eller frivillig brandkår, som enligt avtal är skyldig att verkställa brandsläckning inom kom­ munen, eller båda dessa slag av kårer ävensom reservstyrka. Länsstyrelsen äger emellertid medgiva kommun befrielse från skyldighet att hålla brandstyrka, därest kommunen träffat avtal örn släckningshjälp från kommunal eller fri­ villig brandkår i annan kommun, dock att reservstyrka alltid skall upprättas. De beträffande stad givna föreskrifterna skola även tillämpas å köping samt, därest länsstyrelsen så förordnar genom beslut som skall underställas Kungl. Marits prövning, å annan tätare befolkad ort (municipalsamhälle). Sådan ort liksom även köping, som icke utgör egen kommun, betraktas enligt lagen som kommun. Länsstyrelserna förutsättas skola vid tillsynen över brandförsvaret äga till­ gång till statsavlönade, brandtekniskt sakkunniga biträden, därvid Kungl. Majit skall efter omständigheterna besluta, i vilken utsträckning och på vad sätt dylika biträden skola ställas till länsstyrelsernas förfogande. Tillsynen över brandförsvaret inom riket föreslås skola utövas av en riksbrandinspektör. Beträffande sammanförandet av bygdebrandförsvaret och skogsbrandför­ svaret innehåller förslaget, att en kommuns brandorganisation principiellt skall avse även skogsbrandförsvaret, dock att kommun äger besluta, att detta skall organiseras för sig. Sådant beslut skall för att vara gällande godkännas av länsstyrelsen, vilken även själv må upptaga frågan örn skogsbrandförsvarets utbrytande ur den allmänna brandorganisationen med rätt att efter kommu­ nens hörande besluta därom. I dessa fall skall i kommun finnas skogsbrand­ fogde, som skall handha den närmaste ledningen av skogsbrandförsvaret. Allt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 47 jämt skall kommun, där länsstj7relsen så finner lämpligt, kunna indelas i flera skogsbrandrotar, därvid särskild skogsbrandfogde skall förordnas för varje brandrote. Enligt vad jag inhämtat har chefen för kommunikationsdepartementet för avsikt att föreslå, att förslaget till brandlag genom proposition förelägges inne­ varande års riksdag till antagande.

b) Utrymningsorganisationen. De huvudsakliga bestämmelserna om denna finnas i utrymningslagen den 28 juni 1941 (nr 582) och utrymningskungörelsen av samma dag (nr 588). Utrymning kan enligt 1—2 §§ utrymningslagen vara av två slag, nämligen luftskyddsutrymning, som avser att bereda befolkningen ökat skydd mot verk­ ningarna av anfall från luften, och milit är utrymning, som äger rum från om­ råde, inom vilket militära åtgärder av synnerlig betydelse vidtagas eller kunna förväntas, och som vidtages för det fall att åtgärden prövas oundgängligen erforderlig av hänsyn till rikets försvar eller för skyddande av befolkningens liv. Luftskyddsutrymning är planlagd för ett betydande antal orter. Särskild planläggning av militärutrymning finnes i vissa gräns- och kusttrakter. Beslut örn luftskyddsutrymning meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen därtill bemyndigar och beslut örn militärutrymning av Konungen, som dock i vissa fall kan bemyndiga militär befälhavare att besluta därom. Anmärkas bör i detta sammanhang, att jämlikt 34 § utrymningslagen möj­ lighet även finnes att meddela förbud att lämna visst område. Dylikt bortflyttningsförbud meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen därtill bemyndigar. Har beslut meddelats örn utrymning, äger dock myn­ dighet, som meddelat beslutet, jämväl utan särskilt bemyndigande meddela dem, vilka icke omfattas av utrymningen, förbud att lämna den ort, som skall utrymmas. För att bortflyttningsförbud skall kunna meddelas erfordras, att vissa i 35 § utrymningslagen närmare angivna förutsättningar äro uppfyllda. Utrymningsorganisationen står under central ledning av statens utrymningskommission. Beslutanderätten rörande företagande av luftskyddsutrym­ ning avses i regel skola tillkomma utrymningskommissionen. I fråga om mili­ tärutrymning torde däremot motsvarande befogenhet komma att utövas av militära myndigheter. Den lokala utrymningsorganisationen är olika gestaltad i de kommuner, inom vilka luftskyddsutrymning är planlagd, utrymningskommuner, och i andra kommuner, inkvarteringskommuner. Inom utrymningskommun utövas jämlikt 8 § utrymningslagen den omedel­ bar ledningen av utrymning och planläggning därför av luftskyddschefen med biträde av en av länsstyrelsen utsedd utrymningschef. I inkvarteringskommun skola jämlikt 9 § utrymningslagen de arbetsupp­ gifter, vilka vid utrymning eller planläggning därför erfordras för att ordna inkvartering, handha frågor örn utrymningshjälp samt i övrigt bistå dem, vilka i anledning av utrymning lämnat sin bostad och tagit uppehåll inom kom­ munen eller tillfälligt befinna sig därstädes under resa från eller till utrymningskommunen, utövas av en kommunal inkvarteringsnämnd. I flertalet fall är

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. denna en för uppgiften särskilt tillsatt nämnd, men möjlighet finnes att åt annan kommunal myndighet, dock icke fattigvårdsstyrelse, uppdraga att vara inkvarteringsnämnd. Inkvarteringsnämnderna äro jämlikt 10 § underställda särskilda inkvarteringschefer, vilka utöva sin verksamhet var inom sitt inkvarteringsområde. Antalet inkvarteringsområden är för närvarande 43. Länsstyrelserna ingå icke i utrymningsorganisationen, men enligt 11 § ut­ rymningslagen skall samråd med länsstyrelse äga rum i ärende av sådan vikt, att länsstyrelsen på grund av sin allmänna ämbetsbefattning bör vara för­ trogen med ärendet. Vidare äger länsstyrelse under krig, örn på grund av krigsförhållandena beslut av utrymningskommissionen i visst fall icke kan avvaktas utan att det med utrymning avsedda syftet äventyras, på framställ­ ning av luftskyddschef eller inkvarteringschef utöva befogenhet, som till­ kommer utrymningskommissionen, dock icke utan särskilt bemyndigande av Konungen beslut örn eller uppmaning till utrymning. Utrymningskommissionen handhar, på grund av särskilt av Kungl. Majit den 13 februari 1942 meddelat uppdrag, ledningen av socialtjänsten, som har till huvuduppgift att omhändertaga utbombade personer och bereda dem bostad, utspisning m. m. Lokalt har socialtjänsten anknutits till utrymningsoch inkvarteringsorganisationen, varvid i utrymningskommuner utrymningschefen och i andra kommuner, där socialtjänst upprättats, inkvarteringsnämndens ordförande i regel fungerar som socialtjänstchef.

c) Skyddstjänst för järnvägarna m. fl. För järnvägarna, telegrafverket, kraftoch kanalverken samt vägväsendet och vissa under väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsens tillsyn stående kanaler och flygplatser är upprättad viss skydds­ tjänst, omfattande skyddsbevakning, luftskydd och reparationsberedskap. Be­ stämmelser härom äro utfärdade dels i särskilda av Kungl. Majit utfärdade kungörelser, de s. k. skadekungörelserna (för järnvägsstyrelsen den 29 augusti 1939, nr 585, för telegrafstyrelsen den 20 oktober 1939, nr 761, och för vatten­ fallsstyrelsen den 29 augusti 1939, nr 584), dels ock i särskilda av vederbörande centrala myndigheter utfärdade instruktioner av hemlig natur. För kraft­ verkens del gäller dessutom lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar. Beträffande sistnämnda lag må nämnas, att enligt densamma frågor örn skyldighet att tåla och vidtaga skydds­ åtgärder prövas av ett särskilt organ, krigsskyddsnämnden för kraftanlägg­ ningar. Ifrågavarande skyddstjänst i vad den avser reparationsberedskap är avsedd att inordnas i en överbefälhavaren underställd organisation för byggnads- och reparationsberedskap, som är under upprättande och som i princip skall hand­ ha samtliga sådana byggnads- och reparationsarbeten, som vid krig eller krigs­ fara betraktas som nödvändiga ur rikssynpunkt och för höjande av landets krigspotential. Någon närmare redogörelse för nu nämnda organisationer anser jag icke i förevarande sammanhang erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 49 d) Undanförseln. Till det civila lokalförsvaret är även att hänföra den verksamhet, som brukar benämnas undanförsel, d. v. s. utspridning eller bort­ förande av varuförråd i syfte att i görligaste mån förhindra, att de i händelse av krig genom fiendens åtgöranden förstöras eller eljest gå förlorade. Jag återkommer i det följande till en närmare redogörelse för gällande förhållan­ den på detta område.

För sammanhangets skull böra här något beröras den militärterrito­ riella indelningen och hemvärnets organisation. Riket är, såvitt angår arméstridskrafterna med tillhörande anstalter, indelat i sju militärområden, vart och ett under en militärbefälhavare med stab. Samt­ liga militärområden utom sjunde militärområdet, vilket omfattar Gotland, äro indelade i försvarsområden. Antalet lantmilitära försvarsområden inom första—sjätte militärområdena är 31, vartill komma 4 marina försvarsområden. De lantmilitära försvarsområdena lia så långt detta ur strategiska synpunkter varit möjligt bestämts på sådant sätt, att länsgräns och försvarsområdesgräns icke skulle skära varandra. I flertalet fall utgör alltså försvarsområde ett län eller del av ett län. I några fall har det emellertid icke kunnat undvikas, att för­ svarsområde kommit att omfatta delar av två och i ett fall — Göteborgs för­ svarsområde — tre län. För varje försvarsområde skall i krig finnas en försvarsområdesbefälhavare med stab. I fred förenas däremot i vissa fall två angränsande försvarsområden under gemensam försvarsområdesbefälhavare med stab, varvid dock särskild stabschef skall finnas för vartdera försvarsområdet. Under försvarsområdesbefälhavarna lyder, förutom vissa andra militära förband och försvarsanstalter, jämväl hemvärnet. Hemvärnet utgör enligt hemvärnskungörelsen den 31 maj 1940 (nr 408; ändrad 1942: 201, 566) en del av lantförsvaret och består av militärt organi­ serade, på frivillighetens väg rekryterade förband, vilkas framtida uppgift är att verka för det omedelbara tryggandet av den egna hemorten. Högsta led­ ningen av hemvärnet under chefen för armén utövas av hemvärnschefen med hemvämsstaben. Inom varje militärområde åligger det militärbefälhavaren att utöva överinseendet över hemvärnet. Under denne utövas ledningen av hemvärnet inom varje försvarsområde av försvarsområdesbefälhavaren. Riket är indelat i hemvärnskretsar, för närvarande till antalet 100. För varje hemvärnskrets finnes en hemvärnskretsbefälhavare med uppgift att leda och övervaka organisationen och utbildningen av hemvärnet inom kretsen. Hemvärnskretsarna i sin tur äro indelade i hemvärnsområden, vanligen bestå­ ende av en eller flera hela kommuner — de större städerna äro dock i all­ mänhet uppdelade på flera hemvärnsområden. Antalet hemvärnsområden är för närvarande 1 192. Den omedelbara ledningen av hemvärnet inom varje hemvärnsområde utövas av en hemvärnsområdesbefälhavare, som under sig har ett antal hemvärnsmän och reservhemvärnsmän, fördelade på förband (grupper, plutoner och i vissa fall kompanier).

För att åstadkomma ordnad samverkan mellan det militära och det civila lokalförsvaret har Kungl. Majit, första gången den 30 december 1941, för- Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. C92 u 4

50 Kungl. Majlis proposition nr 268. ordnat vissa personer att såsom hemortsförsvarsassistenter, envar inom visst verksamhetsområde, biträda den eller de länsstyrelser, inom vilkas län området helt eller delvis vore beläget, med vidtagande av de förberedande åtgärder, som kunde vara erforderliga för att i krig ändamålsenlig samverkan i operativt hänseende skulle kunna äga rum dels mellan olika grenar och enheter av det civila försvaret, dels ock mellan det civila och det militära lokalförsvaret, var­ vid åtgärder i sistnämnda hänseende skulle vidtagas i nära samarbete med vederbörande försvarsområdesbefälhavare. Hemortsförsvarsassistenternas verksamhetsområden ha bestämts i nära anslutning till försvarsområdesindelningen, så att i allmänhet en hemortsförsvarsassistent finnes för varje försvars­ område. I vissa fall finnas dock flera hemortsförsvarsassistenter för samma försvarsområde, var och en för viss del av området. Undantagsvis omfattar verksamhetsområdet för hemortsförsvarsassistent två försvarsområden. Enligt de bestämmelser, som utfärdats i samband med förordnande av hem­ ortsförsvarsassistenter, åligger det dessa, bland annat, att taga kännedom örn förutsättningarna för försvaret inom verksam­ hetsområdets olika delar, såsom terrängförhållanden, förbindelseleder, be­ byggelse, industri- och kommunikationsanläggningar; att taga kännedom örn de i lokalförsvaret ingående organisationerna och dessas kapacitet, särskilt deras tillgång på personal och materiel samt perso­ nalens utbildning och lämplighet för olika uppgifter; att personligen lära känna personalen i ledande ställning inom lokalför­ svarets olika organisationer; att planlägga det civila lokalförsvarets verksamhet i krig, i vad avser ope­ rativ samverkan; att föranstalta örn övningar med det civila lokalförsvarets olika grenar un­ der nyssnämnd samverkan; samt att i övrigt vidtaga förberedelser för att i krig enhetlig ledning av lokalför­ svaret skall kunna utövas. Sedermera —- i samband med förordnande av hemortsförsvarsassistenter för budgetåret 1942/43 — har Kungl. Maj:t föreskrivit, att hemortsförsvarsassistenterna vid det fortsatta planläggningsarbetet skulle utgå från att läns­ styrelse tillkommande befogenhet att besluta örn användning såväl inom luft­ skyddsområde som utom sådant område av personal och materiel, tillhörande annan del av det allmänna luftskyddet inom området än ordningstjänsten, i händelse av krigstillstånd kunde komma att överflyttas på vederbörande för­ svarsområdesbefälhavare. Dessutom har Kungl. Majit den 7 augusti 1942 för­ ordnat, att hemortsförsvarsassistent under krigstillstånd skall tjänstgöra vid den försvarsområdesstab, som Kungl. Majit i kommandoväg bestämmer. För samarbete i operativt hänseende mellan det militära försvaret och utrymningsorganisationen äro ytterligare vissa organisatoriska åtgärder vidtagna eller planlagda; med operativa ärenden avses därvid ärenden angående beslut örn utrymning och bortflyttningsförbud, ärenden rörande utrymningstransporter samt beslut örn vilka kommuner som skola tagas i anspråk för inkvarte­ ring. Sålunda är avsikten, att den civila utrymningsledningen i operativa ärenden skall handhas av en delegation från utrymningskommissionen, vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 51 anknytes till högkvarteret. Under denna centrala instans skall den operativa ledningen ankomma på särskilda av utrymningskommissionen utsedda repre­ sentanter, stabsutrymningschefer, vilka förordnats för första—sjätte militärbefälsstaberna. Under dem skola luftskyddscheferna å utrymningsorterna och inkvarteringscheferna lyda i operativt hänseende. De militära cheferna (över­ befälhavaren och militärbefälhavarna) skola äga direktivrätt gentemot den civila utrymningsledning, som är placerad i deras staber.

B. Tidigare förslag till omorganisation av det civila försvaret och sam­ ordning mellan detta oell det militära försvaret.

Luftskyddsinspektionens förslag. I luftskyddsinspektionens förut omnämnda förslag av den 13 februari 1941, vilket bland annat innefattade förslag till ny luftskyddslag, väsentligen utgörande en sammanarbetning av luftskyddslagen, lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov och lagen den 1 mars 1940 (nr 119) örn skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m. m. (skyddsrumslagen), har den nuvarande luftskyddsorganisationen med vissa smärre jämkningar lämnats oförändrad. Av dessa jämkningar må följande här nämnas. 1. Luftskyddsinspektionen anser, att dess ställning bör göras starkare, så att inspektionen äger utöva en verklig central ledning av luftskyddet i riket och i mån av behov själv handlägga sådana frågor, vilka såsom gemensamma för hela riket eller större del därav eller av annan anledning äro av särskild vikt. Som följd härav har inspektionen i lagen intagit ett stadgande av inne­ håll, att länsstyrelse vid handhavandet av ledningen av luftskyddet skall följa de anvisningar och föreskrifter, som utfärdas av inspektionen. I vissa av yttrandena över förslaget har gjorts gällande, att luftskyddsin­ spektionen härigenom skulle erhålla för stora befogenheter i förhållande till länsstyrelserna och att därför bestämmelsen att länsstyrelse skall följa de anvisningar och föreskrifter, som utfärdas av luftskyddsinspektionen, bör utgå eller uppmjukas. 2. Den i gällande luftskyddslag stadgade principen, att i luftskyddsområde, som utgöres av landsfiskalsdistrikt eller stad, polischefen skall vara luftskyddschef, har i förslaget frångåtts. I stället har i princip befogenhet till­ lagts länsstyrelse att till luftskyddschefer utse de personer, som i varje sär­ skilt fall kunna anses mest lämpade för uppdraget, företrädesvis dock befatt­ ningshavare vid polis- eller brandväsendet, vilka befattningshavare skola vara skyldiga att mottaga sådant uppdrag. Som motivering härför har inspek­ tionen anfört bland annat följande: Den i luftskyddslagen fastslagna huvudprincipen, att i vederbörande polis­ chefs tjänsteåligganden regelmässigt skall ingå att vara luftskyddschef, synes vid tidpunkten för luftskyddslagens tillkomst ha varit den närmast till hands liggande och tillika mest ändamålsenliga lösningen av frågan örn lokal myn­ dighet för luftskyddet. Det ansågs nämligen, att luftskyddet väsentligen om­ fattade åtgärder, vilka redan delvis ålåge polischeferna att handhava. Vid sagda tidpunkt fanns emellertid icke någon möjlighet att överblicka mångfalden och storleken av de arbetsuppgifter för luftskyddet, som skulle komma att åvila polischefen-luftskyddschefen. Den gångna tiden har starkt framhävt den

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. mångfald arbetsuppgifter, som äro förbundna med uppdraget att vara luft­ skyddschef. Den ständiga utvecklingen på luftskyddets område bär medfört, att nlanläggningsåtgärdema fått en sådan omfattning att polischefen-luftskyddschefen i ett stort antal fall måste eftersätta antingen sina polisiära arbetsuppgifter eller sina uppgifter såsom luftskyddscbef. Visserligen torde de flesta luftskyddschefer till sitt förfogande ha ställföreträdare av olika slag men ansvaret för luftskyddets planläggning och förberedande åvilar dock ytterst luftskyddschefen. Två av de i luftskyddsinspektionens utredning deltagande uttalade sig emellertid i avgiven reservation mot inspektionens förslag i denna del och förordade bibehållande av den nuvarande ordningen. Som motivering därför anfördes, att genom att luftskyddsuppgifterna hänförts till polischefs tjänste­ åligganden stadga vunnits i luftskyddsorganisationen samtidigt som garantier skapats mot att befogenhetskonflikter kunde uppkomma mellan luftskyddschef och polischef, vilkas arbetsuppgifter i många avsenden måste ingripa i varandra. I yttrandena över inspektionens förslag ha meningarna på denna punkt varit delade. Medan vissa myndigheter och sammanslutningar tillstyrkt förslaget, ha andra avstyrkt detsamma, i huvudsak på de av reservanterna anförda grun­ derna. Bland de förslag, som i detta sammanhang framställts, må här följande om­ nämnas. Svenska brandbefälsförbundet, som anser sig icke böra motsätta sig för­ slaget örn skyldighet för befattningshavare inom brandväsendet att mottaga uppdrag som luftskyddschef, anför vidare: Då brandcheferna äro befälspersoner som i sitt dagliga handlande äro ut­ bildade för och vana att under förhållanden, som stundom kunna vara kritiska, fatta snabba beslut för avhjälpandet av skador — den väsentligaste delen av luftskyddet — då vidare röjningsarbete som regel förekommer vid varje större eldsvåda och slutligen då sjuktransportväsendet under fredstid som regel omhänderhaves av brandkårerna, ifrågasättes örn icke det allmänna luft­ skyddet borde uppdelas i en organisationsavdelning under polischefens befäl, utövande i stort sett den verksamhet, som nu omhänderhaves av luftskyddsbyråerna, och en operativ avdelning under brandchefens befäl med uppgift att leda det skadeavvärjande arbetet. Föreningen Sveriges landsfiskaler föreslår följande lösning av frågan örn luftskyddets organisation på landsbygden. Landsfiskalerna borde såsom polischefer erhålla befogenhet att utöva inseendet över och ledningen av luft­ skyddets planläggning och organisation i fredstid. Ledningen av luftskyddet i krigstid borde däremot ordnas så, att på varje luftskyddsort på landsbygden borde finnas en särskilt förordnad luftskyddschef, som under landsfiskalens ledning biträdde vid luftskyddets organisation och som vid krigstillstånd övertoge den närmaste ledningen av luftskyddets olika organ på luftskyddsorten. Denne luftskyddschef borde lämpligen icke uttagas bland befattningshavare vid polis- eller brandväsendet.

Överbefälhavarens samordnings!örs/ag. En av överbefälhavaren tillsatt kom­ mitté avgav den 5 mars 1941 en promemoria med förslag till samordning

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 53 av hemvärn, luftskydd, brandskydd samt viss bevakning och ordningshållning. Som allmänna principer angavs bland annat, att ansvaret för och ledningen av dessa lokalförsvarsgrenar, även de civila, borde åvila militära myndigheter, vilket dock icke borde och behövde medföra ett militariserande av i lokalför­ svaret ingående civila organ, samt att nu befintliga organisationer borde i möjligaste mån bibehållas i oförändrat skick. Promemorian innehöll utkast till såväl krigs- som fredsorganisation. I fråga örn krigsorganisationen innebar förslaget följande. Försvars­ område indelas i kretsar på sådant sätt att kretsindelningen sammanfaller med indelningen i landsfiskalsdistrikt, varvid stad, som icke ingår i landsfiskalsdistrikt, bör utgöra egen krets. Som chef inom kretsen tjänstgör en särskilt förordnad kretschef, vartill som regel förordnas chefen för någon av organisa­ tionerna inom kretsens lokalförsvar (hemvämsområdesbefälhavare, luftskyddschef, distriktsbrandfogde e. d.), dock att inom stad med ordinarie militärförlägg­ ning den militäre platsbefälhavaren såsom den för ortens försvar ansvarige jämväl bör vara kretschef. Inom krets av särskild betydelse bör kunna för­ ordnas särskild person, som icke samtidigt representerar viss gren inom lokal­ försvaret. I kretschefens stab böra ingå tjänstegrenschefer för respektive grenar inom lokalförsvaret, därvid kretschefen samtidigt bör vara tjänstegrenschef för den gren han själv representerar. Kretscheferna underställas försvarsområdesbefälhavarna, vilkas staber utökas med personal, som är sak­ kunnig i luftskydd, skogsbrandskydd och ordningshållning. Centrala lednin­ gen av lokalförsvaret utövas inom högkvarteret av en hemortsstab, vars chef, hemorts chef en, lyder omedelbart under överbefälhavaren. I sistnämnda stab ingå hemvärnsstaben och luftskyddsinspektionen med i huvudsak oförändrad organisation, varjämte bevakningsinspektören lämpligen bör företräda frågor rörande bevaknings- och ordningspolis. Fredsorganisationen föreslås skola utgöra densamma som den nu gällande, dock att högsta ledningen jämväl i fred skall representeras av hemortschefen med stab, vilken därvid förutsättes vara organiserad på samma sätt som under krig. Som skäl härför anföres, att örn den föreslagna fredsorganisationen snabbt och friktionsfritt skall kunna övergå till krigsorganisation, den högsta ledningen måste vara enhetlig. I promemorian uttalas vidare önskvärdheten av att spörsmålet örn ett när­ mare samordnande av utrymningskommissionens verksamhet med övrigt lokalförsvar vid en ytterligare utredning upptoges till behandling. Den ledamot i kommittén, vilken närmast representerade luftskyddsinspek­ tionen, framförde i särskilt yttrande allvarliga betänkligheter mot kommitté­ majoritetens förslag, enär den civila lokalförsvarspersonalen därigenom skulle militariseras, samt förordade, att med bibehållande av nuvarande organisation tillfredsställande samverkan mellan militära och civila myndigheter skulle skapas genom instruktionsföreskrifter o. d. Överbefälhavaren inhämtade yttranden över förslaget från samtliga länssty­ relser. Flertalet länsstyrelser vitsordade behovet av samordning och tillstyrkte i princip, att även civilt lokalförsvar under krig ställdes under militär ledning.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. I åtskilliga av yttrandena förordades större eller mindre ändringar i förslaget eller betonades vikten av att frågan bleve föremål för ytterligare utredning. Särskilt anförde flera länsstyrelser betänkligheter mot den skillnad mellan lokalförsvarets organisation i fred och krig, som enligt förslaget skulle komma att föreligga. Fyra länsstyrelser yttrade sig principiellt avstyrkande örn för­ slaget. Länsstyrelsen i örebro län förordade i sitt yttrande i stället följande orga­ nisation, som dock förutsatte, att försvarsområde och län överensstämde. Lik­ som det militära lokalförsvaret hade en försvarsområdes (läns-) ledning, skulle liknande ledning inrättas för luftskydd, brandskydd och skogsbrandskydd med en länsluftskyddschef, en länsbrandchef och en länsskogsbrandchef, anknutna till länsstyrelsen såsom föredragande. Samtliga dessa chefer för det militära och det civila lokalförsvaret skulle ingå i en länsstat där varje chef i fred självständigt skulle representera sin gren av lokalförsvaret, men där vid krig försvarsområdesbefälhavaren vid olika meningar skulle ha den slutliga be­ stämmanderätten. Länet skulle indelas i distrikt och distrikten i kretsar med särskilda chefer för samma grenar av lokalförsvaret som i länsstaben. Länsstyrelsen i Västmanlands län förklarade i sitt yttrande, att kommun i princip borde vara den organisatoriska grunden för lokalförsvaret, vilket dock icke borde hindra, att två eller flera smärre kommuner sammanfördes till ett lokalförsvarsområde eller att en större kommun delades i två eller flera dylika områden. Chefen för detta område skulle ansvara för lokalförsvaret därstädes, samordna de tre tjänstegrenarna luftskydd, skogsbrandskydd och hemvärn samt särskilt ansvara för rekryteringen därav. Det syntes ej lämpligt att uppdraga denna chefsbefattning åt någon av tjänstegrenscheferna. Länsstyrelsen vore mindre övertygad örn nödvändigheten eller t. o. m. lämpligheten av att lokal­ försvarsområdena såsom sådana sammanfördes till större enheter, kretsar. Däremot torde samarbete av flera kommuners lokalförsvar av likartad natur ofta bliva nödvändigt. Länsstyrelsen funne det därvid lämpligast, att de myndigheter (personer), som i fredstid handhade de olika tjänstegrenarna inom försvarsområde och län, hemvärnsofficer i försvarsområdesstab, försvarsassistent eller vederbörande föredragande i länsstyrelse och länsskogs­ brandchef, även i krig närmast under försvarsområdesbefälhavaren handhade hithörande ärenden, men att, där så — på grund av försvarsområdets stor­ lek och mängden av lokalförsvarsområden — erfordrades, lokalförsvarsom­ rådena sammanfördes till kretsar med en kretsbefälhavare för envar av de tre grenarna. Kretsindelningen skulle vara av blott taktisk betydelse. Den kretsindelning, som kunde anses erforderlig för lokalförsvaret i övrigt, syntes icke böra äga tillämpning för ordningshållningspersonalen, landstormspolis, statspolis samt lokal ordnings- och kriminalpolis, som enligt länsstyrelsens förmenande alltjämt, även i krigstid, borde vara underställda landsfogden och länsstyrelsen.

Övriga förslag. Förslag till provisoriska åtgärder för samordning av lokal­ försvaret i mellaninstansen (län respektive försvarsområde) lia avgivits av sta­

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 55 tens arbetsmarknadskommission den 30 juni 1941 och av hemortsförsvarssakkunniga den 2 augusti samma år. Då dessa förslag — med vissa modifika­ tioner — blivit genomförda genom Kungl. Majits beslut örn förordnande av hemortsförsvarsassistenter, torde någon närmare redogörelse för dessa förslag jämte över desamma avgivna yttranden icke vara erforderlig. Ytterligare må här omnämnas hemortsjörsvarssakkunnigas förslag den 14 mars 1942 angående utövande under krig av vissa befogenheter i avseende å luftskydd, skogsbrandskydd och utrymning. Förslaget angavs vara föranlett av att det syntes de sakkunniga med hänsyn till det utrikespolitiska läget under förvåren 1942 påkallat, att frågan örn operativ samverkan inom lokal­ försvaret erhölle en nöjaktig lösning tills vidare utan avvaktan å den tidpunkt, då det bleve möjligt och lämpligt att genomföra en mera allsidig, för såväl freds- som krigsförhållanden avsedd samordning inom lokalförsvaret. Förslaget gick ut på att, med stöd av lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda be­ stämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksam­ het vid krig eller krigsfara m. m. en kungörelse skulle utfärdas av innebörd att under tid, som Kungl. Majit med hänsyn till krigsförhållanden kunde komma att särskilt bestämma, vissa befogénheter i avseende å luftskydd, skogsbrand­ skydd och utrymning skulle överflyttas från civil till militär myndighet. Sålunda skulle av den länsstyrelse tillkommande befogenheten att handhava ledningen av luftskyddet följande befogenheter i stället tillkomma vederbörande försvarsområdesbefälhavare, nämligen att besluta örn användning utom luftskyddsom­ råde av personal och materiel, tillhörande allmänna luftskyddet inom området, samt att i den mån särskilda skäl därtill föranledde giva luftskyddschef föreskrift örn användning inom luftskyddsområdet av personal och materiel, tillhörande dess allmänna luftskydd, såsom för skyddande av viss anläggning e. d.; dock att vad nu sagts icke skulle äga tillämpning på allmänna luftskyddets ordnings­ tjänst. Vidare skulle länsstyrelses nuvarande befogenhet jämlikt skogsbrand­ lagen att förordna befälhavare vid släckning av skogseld, som tagit eller hotade taga större omfattning, i stället tillkomma försvarsområdesbefälhavaren. Slut­ ligen skulle å honom överflyttas jämväl den rätt, som jämlikt utrymningslagen tillkomme länsstyrelse att under krigsförhållanden i vissa fall utöva befogen­ het, som eljest tillkomme utrymningskommissionen. Vidare innehöll kungörelseförslaget, att, där försvarsområdets omfattning eller andra skäl det föranledde, Kungl. Majit skulle kunna särskilt uppdraga åt annan myndighet än försvarsområdesbefälhavaren att för viss del av för­ svarsområdet under försvarsområdesbefälhavaren utöva befogenheter, som enligt förslaget kunde tillkomma försvarsområdesbefälhavaren. Uppkomme genom avbrott i förbindelserna eller annorledes svårighet för försvarsområdes­ befälhavaren att utöva dylika befogenheter och kunde Kungl. Majlis beslut i frågan ej utan våda avvaktas, borde försvarsområdesbefälhavaren äga lämna underlydande militär befälhavare eller luftskyddschef sådant uppdrag som nyss nämnts. Beslut härom skulle emellertid, så snart förhållandena tilläte, anmälas för Kungl. Majit. Förslaget har varit föremål för remiss till överbefälhavaren, luftskyddsin-

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

spektionen, utrymningskommissionen och länsstyrelserna men har därutöver icke föranlett annan åtgärd än att bland föreskrifterna för hemortsförsvarsassistenternas verksamhet intagits den förut omförmälda bestämmelsen örn att hemortsförsvarsassistentema vid sitt fortsatta planläggningsarbete skola äga utgå från att vissa befogenheter kunna komma att överflyttas på försvarsområdesbefälhavarna.

C. Hemortsforsvarssakkunnigas slutförslag. I sitt betänkande ha hemortsförsvarssakkunniga föreslagit tillskapandet av en ny försvarsorganisation, folkskyddet, av blandat civil och militär karaktär samt framlagt förslag till lag örn folkskyddsväsendet (folkskyddslag), avsedd att ersätta luftskyddslagen, lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov, utrymningslagen, skyddsrumslagen och lagen den 21 juni 1940 (nr 645) örn skyldighet att bortföra varuförråd. Enligt detta lagförslag och enligt de sak­ kunnigas motivering för bestämmelserna i förslaget voro grunddragen av om­ organisationen i huvudsak följande. Folkskyddet angives i 1 § lagförslaget utgöra en statlig-kommunal försvars­ organisation, vars verksamhet avser 1) sådana militära uppgifter, företrädesvis av lokal och mera tillfällig art, vilka lämpligen kunna utföras av folkskyddets organ; 2) vidtagande av särskilda anordningar och åtgärder för den hemmavarande befolkningens samt anläggningars, byggnaders och annan egendoms skyd­ dande mot fientlig verksamhet, särskilt luftanfall, ävensom för förhindrande eljest av att egendom i användbart stånd faller i fiendehand; 3) ingripande mot sådan brand och sådana skador å personer och egendom, som förorsakats av fientlig verksamhet, ävensom begränsande eller lindrande på annat sätt av följderna av dylik verksamhet; samt 4) sådan försvaret gagnande verksamhet, som eljest enligt särskild lag eller författning tillkommer folkskyddet. Folksk}-ddet skall bildas genom sammanslagning av hemvärnet, luftskyddet, skogsbrandskyddet för krig och utrymningsorganisationen. Dess verksamhet skall helt vara inriktat på krigsförhållanden, och dess uppgifter i fred skola utgöra de för verksamheten i krig erforderliga förberedelserna, däri inbegripet utbildning och övning. Det fredsmässiga brandförsvaret, såväl bygdebrandförsvaret som skogsbrandförsvaret, faller alltså utanför folkskyddets ram. Polis­ väsendet avses skola i såväl fred som krig organisatoriskt stå helt utanför folkskyddet, ehuruväl enskilda polismän skola kunna tagas i anspråk därför. Hemvärnet bibehåller sin militära karaktär. De i folkskyddet ingående civila grenarna behålla sin civila karaktär och sammanföras till civilskyddet. Folkskyddet består alltså av två huvuddelar, hemvärnet och civilskyddet (5 §). Folkskyddet är underställt överbefälhavaren utom i de hänseenden Konungen bestämmer (2 §). De uppgifter, beträffande vilka folkskyddet icke skulle vara underställt överbefälhavaren, äro uppgifter av övervägande social karaktär eller eljest av sådan natur, att de ha ringa samband med den rent

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 57 militära verksamheten. Folkskyddet föreslås skola förläggas under försvars departementet. Den centrala ledningen av folkskyddet utövas av riksfollcskyddschefen, som biträdes av en riksfolkskyddsstab (6 §). Riksfolkskyddschefen skall vara ut­ rustad med sådana befogenheter, att han kan utöva en verklig ledning av folk­ skyddet, och bör i krig med stab ingå i högkvarteret. Riksfolkskyddsstaben bildas genom sammanslagning av hemvärnsstaben, luftskyddsinspektionen och utrymningsorganisationen, varjämte till densamma anknytes den av brandförsvarsutredningen föreslagna riksbrandinspektören. Folkskyddet anknyter i territoriellt hänseende till den gällande militärterri­ toriella indelningen i militärområden och försvarsområden. I fråga örn folk­ skyddets ledning föreslås i denna instans skilda regler beträffande hemvärnet och civilskyddet. Hemvärnet skall såsom nu vara underställt militärbefälhavare och försvarsområdesbefälhavare (7 § 1 mom. första stycket). Beträffande ledningen och övervakningen av civilskyddet avses principiellt skola gälla, att desamma inom varje försvarsområde utövas av en civilskyddschef (7 § 1 mom. andra stycket). Tre mindre försvarsområden avses dock jäm­ väl i krig skola ha gemensam civilskyddschef med angränsande försvarsområde, varemot två försvarsområden avses i krig skola uppdelas på vartdera två civil­ skyddschef er. I fred skiljes mellan två grupper civilskyddschef er, nämligen dels sådana, som stadigvarande skola ha full tjänstgöring, och dels sådana, som skola träda i full tjänstgöring endast under vissa tider (biträdande civil­ skyddschef er). Varje civilskyddschef med stadigvarande tjänstgöring tilldelas för fred ett verksamhetsområde, bestående av ett eller flera försvarsområden, därvid samtliga försvarsområden fördelas på dessa civilskyddschefer. I den mån flera civilskyddschefer under krig skola tjänstgöra inom sådant försvars­ område, förordnas biträdande civilskyddschefer till det antal, som erfordras för fyllande av antalet civilskyddschefer i krig. Försvarsområdesbefälhavare och civilskyddschef skola .nära samverka för att bibringa folkskyddsväsendet inom försvarsområdet största möjliga effek­ tivitet (7 § 1 mom. tredje stycket). Under folkskyddsberedskap —- varmed förstås förstärkt beredskap, som folkskyddet jämlikt Konungens förordnande intager vid krig eller krigs­ fara -—- skall försvarsområdesbefälhavaren under militärbefälhavaren från och med den tidpunkt och i de hänseenden Konungen bestämmer utöva led­ ningen jämväl av civilskyddet (7 § 2 morn.). Denna ledning anges i motive­ ringen i allmänhet böra omfatta dels rätt att avgöra, huruvida personal eller materiel av civilskyddet skall användas utom det folkskyddsdistrikt, för vilket den i första hand är avsedd, dels ock befogenhet att giva lägre folkskyddsmyndighet direktiv i fråga örn inriktande av civilskyddets verksamhet på visst eller vissa bestämda ändamål. Länsstyrelserna avses icke skola ingå i folkskyddsorganisationen och skola alltså icke ha befattning med ledningen av folkskyddet. Däremot skola de jämlikt 3 § 1 mom i lagförslaget medverka vid tillsynen över att kommuner

58 Kungl. Maj-.ts proposition nr 268. och enskilda fullgöra vissa skyldigheter beträffande folkskyddsväsendet och även i vissa andra hänseenden taga befattning nied detsamma. Därutöver har landshövdingen i 3 § 2 mom. ålagts att medverka till att hos länets befolkning skapa och vidmakthålla förståelse för betydelsen av folkskyddsväsendet samt att vaka över att vid dess upprättande och vidmakthållande hänsyn i görligaste mån tages till förhållandena inom länet med rätt att hos folkskyddsmyndigheterna framställa härav betingade förslag och erinringar. Det har förutsatts, att länsstyrelserna vid fullgörandet av sina uppgifter beträffande folkskyddsväsendet skulle biträdas av befattningshavare inom folkskyddet, främst civilskyddscheferna med full tjänstgöring, vilka skulle ha ställning av föredragande för dessa ärenden. Försvarsområde skall i regel för upprätthållande av folkskyddets verksam­ het vara uppdelat i folkskyddsdistrikt. Dylikt distrikt skall bestå av kommun eller ock, där det på grund av gemenskap i fråga örn brandförsvar eller med hänsyn till andra omständigheter finnes lämpligt, två eller flera kommuner (8 § 1 morn.). Indelningen i folkskyddsdistrikt fastställes av Kungl. Majit (8 § 2 morn.). Inom varje folkskyddsdistrikt skall finnas distriktsfolkskydd, bestående av allmänt folkskydd samt, där så anses nödvändigt, verkskydd och hemskydd (9 § 1 morn.). Allmänt folkskydds verksamhet avser folkskyddsdistriktet i dess helhet, medan verkskydd och hemskydd angivas vara avsedda, verkskydd för viss eller vissa i närheten av varandra belägna byggnader, vilka väsentligen användas till annat ändamål än bostadsändamål, med därvarande personer och egendom samt hemskydd för viss eller vissa i närheten av varandra belägna byggnader, vilka väsentligen användas till bostadsändamål, med därvarande personer och egendom (9 § 2 morn.). Verkskydd och hemskydd skola vara organiserade inom tättbebyggda delar av städer och köpingar samt inom andra tättbebyggda områden, som icke äro av endast ringa omfattning och betydelse. Där så finnes särskilt påkallat, skall verkskydd eller hemskydd dock vara orga­ niserat även för annorstädes belägen anläggning eller byggnad (9 § 3 morn.). Den omedelbara ledningen av ett distriktsfolkskydd skall utövas av en folkskyddschef (11 §). Skyldighet att mottaga sådant uppdrag föreligger prin­ cipiellt för envar (12 §). I polischefernas tjänsteåligganden skall icke ingå att vara folkskyddschef, men hinder bör icke föreligga för polischef att inneha sådant uppdrag. Distriktsfolkskydds omfattning och beskaffenhet angives till sina grund­ drag i den för folkskyddsdistriktet gällande organisationsplanen (99 §). Sådan plan fastställes av Konungen på förslag av folkskyddschefen (100 §). Under folkskyddsberedskap skall möjlighet förefinnas att enligt grunder, som närmare bestämmas av Konungen eller efter Konungens bemyndi­ gande riksfolkskyddschefen, taga i anspråk dels allmänt folkskydds personal och materiel för uppgifter, som icke avse det egna folkskyddsdistriktet, dels ock verkskydds eller hemskydds personal och materiel för uppgifter utom den eller de anläggningar eller byggnader, för vilka verkskyddet eller hemskyddet är upprättat (10 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 59 Slutligen föreslås möjlighet att inom försvarsområde sammanföra två eller flera distriktsfolkskydd till en folkskyddskrets under gemensam ledning av en kretsfolkskyddschef (13 §). Beslut härom meddelas av Konungen.

I motiveringen till det sålunda framlagda förslaget till organisation av folkskyddet framhålla hemortsförsvarssakkunniga till en början, att frågan örn det civila lokalförsvarets ändamålsenliga anordnande i vad rörde bundenheten vid nuvarande ordning borde bedömas principiellt förutsättningslöst. Upporganiserandet av det civila lokalförsvaret hade i väsentliga delar utgjort ett förstagångsarbete, som måst utföras på jämförelsevis kort tid, och det pres­ sande läget hade föranlett, att de olika myndigheterna måst sätta sitt löpande arbete i främsta rummet. Enhetligheten beträffande organisationen av det civila lokalförsvaret hade därför förklarligt nog blivit eftersatt, och förhållan­ det mellan det militära och det civila lokalförsvaret hade ej blivit vederbör­ ligen beaktat. De sakkunnigas förslag åsyftade en principiell lösning av lokal­ försvarets samordningsproblem, varvid de sakkunniga sökt att tillgodose såväl krigets krav som behovet av en ändamålsenlig ordning jämväl för fred. Det syntes härvid särskilt angeläget, att organisatoriska förutsättningar skapades för lokalförsvarets tillbörliga omvårdnad jämväl under en fredsperiod. De sakkunniga framhålla vidare som en nödvändig följd av 1942 års för­ svarsbeslut, att åtgärder jämväl vidtoges, varigenom garanti i möjligaste mån vunnes för ett framtida uppehållande av det civila lokalförsvaret på en nivå, som stöde i proportion till den för försvaret i övrigt tillämpade. Därvid framstode det som ett oeftergivligt villkor, att även det civila lokalförsvaret förbe­ reddes på sådant sätt, att det kunde träda i full funktion så snart som möjligt. Vid uppgörandet av sitt organisationsförslag hade de sakkunniga därför sökt säkerställa en lätt och smidig övergång från freds- till krigsförhållanden. Till följd därav företedde de föreslagna freds- och krigsorganisationerna största möjliga likhet med varandra. Förefintliga skillnader, som vore betingade av särskilda skäl, vore ej av beskaffenhet att behöva föranleda några olägenheter. Efter dessa allmänna synpunkter övergå de sakkunniga till att behandla lokalförsvarets operativa ledning, vilken enligt de sakkunniga avser att med beaktande av taktiska synpunkter allt efter lägets krav disponera de perso­ nella och materiella resurserna för olika uppgifter — även andra än sådana för vilka den ifrågavarande lokalförsvarsgrenen närmast är avsedd — samt att i övrigt besluta örn härmed sammanhängande åtgärder. De sakkunniga hänvisa härvid till de erfarenheter, som vunnits vid vissa genom överbefälhavarens för­ sorg anordnade s. k. lokalförsvarskrigsspel samt till erfarenheter från andra länder. Vad särskilt angår luftskyddet betona de sakkunniga, att luftkriget tagit sådan utveckling, att luftangreppen i de särskilda fallen medfört skade­ görelser av en ofantligt mycket större omfattning än man vid luftskyddslagens tillkomst gjort sig en föreställning om. De sakkunniga anföra härefter bland annat följande: Det låter sig icke göra att överallt skapa cn luftskyddsorganisation av sådan omfattning och styrka, att den under alla förhållanden är tillräcklig för be­

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

mästrande av skadeverkningar av bombanfall mot den egna orten. Åtgärder för att kunna bereda en ort hjälp från annat håll måste därför komma att ut­ göra ett viktigt led i luftskyddets organiserande. Dylik hjälp bör kunna lämnas bland annat av luftskyddet å annan ort eller ock av särskilda för sådant ända­ mål avsedda avdelningar, örn vilkas upprättande förslag utarbetats av luftskyddsinspektionen i samråd med de sakkunniga. För att bedöma frågan om beordrandet av hjälpstyrkor till en ort, som varit utsatt för bombanfall, kräves självfallet kännedom örn skadeläget där­ städes. Men det är icke nog härmed. Frågan örn hjälpstyrkors insättande kan ej ses isolerad. Dess prövning är av beskaffenhet att i olika hänseenden influeras av rådande militära läge. I den mån så är fallet måste därför den, som har att besluta i här förevarande hänseende, jämväl vara ingående orien­ terad örn de aktuella militära förhållandena. Det är sålunda nödvändigt för honom att beträffande område, som må ifrågakomma för genomfart av hjälpstyrkorna, äga vetskap om pågående eller nära förestående militära operationer — t. ex. luftlandsättningar i större eller mindre skala och stridshandlingar i anslutning därtill — örn militära och andra landsvägstransporter, som äro under utförande eller väntas inom den närmaste tiden, örn militära spärranordningar m. m. Dylika omständigheter måste all­ varligt beaktas såväl vid utväljandet av ort, varifrån hjälpstyrkor skola be­ ordras, som ock vid det närmare bestämmandet av deras färdvägar. Sker icke så, löpes allvarlig risk, att hjälpstyrkorna kunna bliva försenade, slutgiltigt hindrade att fortsätta eller kanske tillintetgjorda. Luftskyddets eget intresse kräver alltså sådant hänsynstagande, som här avses. Men saken har även en annan lika viktig och under vissa förhållanden ännu betydelsefullare sida. Det måste sålunda också skapas säkerhet för att transporter av hjälpstyrkor ej över hövan försvåra militära dispositioner av ena eller andra slaget.

Örn flera orter ungefär samtidigt utsättas för mera omfattande bombanfall, kan fråga uppstå örn företrädesrätt dem emellan med avseende å erhållande av hjälp från annat håll. En avvägning måste då ske med beaktande av betydelsen av att en ort hjälpes tidigare eller i relativt större omfattning än en annan. Sociala och därmed jämförliga skäl kunna göra sig gällande. Men hänsyn till försvarsberedskapen i övrigt, både den civila och militära, måste i förekommande fall väga tungt i vågskålen. Det totala försvarets intressen kunna tänkas påfordra, att hjälpverksamheten mer eller mindre koncentreras till viss ort med eftersättande av annan eller andra orter. Beträffande förhållandena inom en för bombanfall utsatt ort må framhållas följande. Inom en dylik ort kan det likaledes, oavsett örn dess luftskydd arbetar ensamt eller understödjes från annat håll, vara nödvändigt, att luftskyddsverk­ samheten i första hand inriktas på sådana uppgifter, som i den aktuella situa­ tionen finnas vara ur allmän försvarssynpunkt viktigast. För räddandet av en direkt eller mera indirekt militärt betydelsefull anläggning måste måhända stora styrkor insättas, även örn härigenom annan, ur rent civil synpunkt värde­ fullare egendom behöver offras. Av erfarenheten från främmande länder kan för Sveriges del dragas den säkra slutsatsen, att vid katastrofskador eller eljest mera omfattande skador luftskyddets egna resurser ofta bliva otillräckliga. I sådana fall uppstår behov av att militära styrkor, såsom hemvärn eller andra lokalförsvarsförband, in gripa till luftskyddets understöd. Så t. ex. kan detta tänkas erforderligt för eldsläckning och utförandet av röjnings- och räddningsarbeten i större skala. Prövning av frågan örn insättande av militära styrkor för här ifrågavarande ändamål måste likaledes grundas å kännedom örn såväl skadeläget som det

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 61

militära läget. Till båda måste tagas den hänsyn, som förhållandena i de sär­ skilda fallen påkalla. I fråga örn skogsbrandväsendet framhålla de sakkunniga — under hän­ visning till att anläggandet av skogsbränder genom anfall med brandbomber eller på annat sätt måste förutsättas kunna bliva ett flitigt använt stridsmedel i ett så skogrikt land som Sverige — att den fredsmässiga skogsbrandorganisa­ tionen torde bliva otillräcklig för krigsförhållanden och att det därför blir nödvändigt att anlita andra organisationers resurser. Ett efter förhållandena i de särskilda fallen avpassat beslut örn insättande av militära styrkor eller luftskyddsavdelningar för skogseldsläckning kunde icke fattas utan erforderlig kännedom örn både det militära läget, luftskyddsläget och skogsbrandläget. De sakkunniga framhålla vidare att vid större skogseldar militära skäl även kunde påfordra beaktande vid bedömande av inom vilket område tillgängligt manskap i första hand borde insättas för skogseldens bekämpande. Beträffande den operativa sidan av utrymningen anföra de sakkunniga — efter framhållande av att utrymning i stor utsträckning måste verkställas under tiden närmast omkring ett krigsutbrott ■— bland annat följande: Under den tid, varom här är fråga, kan eller bör utrymning ej äga rum annat än i begränsad omfattning. Särskilt vid denna tidpunkt löpa för övrigt utrymningstransporterna risk att utsättas för flyganfall. Olika skäl kunna likväl starkt tala för utförande av viss utrymning även omkring krigsutbrottet. Är anledningen närmast att skydda civilbefolkningen för luftanfall, måste dock beslut, huruvida utrymningen skall genomföras eller icke, fattas under största hänsynstagande till de militära förhållandena. Frågorna örn disponerandet av tillgänglig rullande materiel och om landsvägarnas begagnande träda härvid i förgrunden. Pågående eller nära förestående stridshandlingar spela själv­ fallet jämväl stor roll i förevarande hänseende. En avvägning måste ske. Ytterst torde dock i regel den synpunkten få väga tyngst, att utrymningen ej kan tillåtas att i otillbörlig grad verka hindrande för militära transporter eller stridsverksamhet. De utrymmande få ej heller utsättas för alltför stora faror. Finnes utrymningen böra komma till stånd, är av nyss anförda skäl det när mare bestämmandet av transportvägarna även i hög grad en militär angelägen­ het. Det militära inflytandet härvid påkallas i de utrymmandes intresse sär­ skilt vid landsvägstransporter med fordon av olika slag liksom ock vid för­ flyttningar till fots å landsväg. Möjligheterna för de utrymmande att välbehållna nå sina bestämmelseorter försvinna eller minskas, örn de möta militära transporter eller råka in i stridsområden. Det är vidare av vikt, att utrym­ ningen sker å vägar, där vederbörande ej hindras av den militära vägregleringen, vägspärrar av olika slag, krigsskador eller utförda förstöringsarbeten. Såväl beslut om det omedelbara igångsättandet av utrymningen som ock den­ sammas dirigering äro alltså åtgärder med stark militär anstrykning. Yad nyss framhållits har knutits särskilt till fall, att utrymning närmast för civilbefolkningens skyddande mot luftanfall ifrågakommer under mobili­ sering. Sedan mobilisering och därmed sammanhängande transporter slut­ förts, kunna förutsättningarna för sådan utrymning bliva större. De anförda synpunkterna i övrigt äga emellertid jämväl därvid sin giltighet. De sakkunniga framhålla ytterligare, att för utövandet av en operativ ledning av lokalförsvaret krävdes en underrättelse- och or dort jäns t, som måste vara icke blott lokalt utan även interlokalt organiserad. För den interlokala

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

tjänsten, som kunde bliva av betydande omfattning, avsåges att i möjligaste mån utnyttja det permanenta telefonnätet. Yid krigsspelen bade det visat sig, att med den nuvarande organisationen med flerhövdad operativ ledning inom lokalförsvaret telefonnätets kapacitet för ifrågavarande ändamål vore otillräck­ lig. Dubbelrapportering i förening med behovet av att jämväl i övrigt på grund av splittringen i ledningen giva orienteringar och order i synnerligen stort antal hade åstadkommit stockningar i förbindelsetjansten. Därigenom hade många gånger de för utövande av en effektiv operativ ledning erforder­ liga underrättelserna uteblivit. I andra fall hade uppstått betydande tidsför­ luster med allvarliga följder för handhavandet av dylik ledning. De sakkunniga anföra därefter: I den mån hitintills utfärdats särskilda bestämmelser, syftande till ope­ rativ samverkan mellan det militära och civila lokalförsvaret, äro de i stort sett grundade på den principen, att vederbörande civila respektive militära myndighet (befälhavare) bevarar sin bestämmanderätt och att således den ene ej underställes den andre. Det avses, att i den aktuella situationen be­ gäran örn understöd skall i mån av behov framställas. Men avgörandet huru­ vida och i vilken omfattning framställningen skall bifallas tillkommer ytterst den, hos vilken framställningen göres. Han kan även i princip när som helst återkalla lämnad hjälp. I övrigt må berörda befälhavare emellan givas råd och anvisningar, örn vilkas efterföljd mottagaren själv beslutar. Befallningar äro således uteslutna, Till stor del har detta system sin motsvarighet be­ träffande samverkan mellan olika grenar inom civila lokalförsvaret. Det synes de sakkunniga, att den sålunda tillämpade ordningen är synner­ ligen otillfredsställande. För smärre, enkla och lättuppredda situationer kan densamma vara godtagbar. Men organisationen bör självfallet anpassas för de helt säkert mycket talrika fall, som av olika anledningar äro svåra att bemästra. I sakens natur ligger, att med nuvarande ansvarsfördelning mellan den civile och den militäre befälhavaren ävensom mellan de civila befäl­ havarna inbördes envar av dem sätter sin egen verksamhet, sin egen ort i främsta rummet. Tinna över huvud taget vidare synpunkter beaktande, Hu­ det i regel ej förrän i andra hand. Ingen som helst säkerhet finnes för att de för tillfället av olika skäl mest betydelsefulla ändamålen bliva tillbörligen tillgodosedda eller att eljest åtgärderna rättas i enlighet med sådana allsidiga överväganden, som av förhållandena under krig påkallas. Enligt de sakkunnigas mening är därför ett grundvillkor, att ansvaret för och därmed också befogenheterna med avseende å det civila och militära lokalförsvarets operativa verksamhet koncentreras. Endast då kunna i olika situationer tillgängliga resurser utnyttjas och åtgärder över huvud taget äga rum på för tillfället mest effektiva och eljest ändamålsenliga sätt. Krigsspelen ha till alla delar bestyrkt riktigheten av denna ståndpunkt. De sakkunniga förorda alltså i princip, att en enhetlig operativ ledning av det civila och militära lokalförsvaret införes. Avvikelse från denna enhetslinje bör ske blott i den män alldeles speciella skäl finnas böra föranleda därtill. I den mån civilt och militärt lokalförsvar anses böra erhålla gemensam operativ ledning, lär detta få förverkligas därigenom, att det civila lokal­ försvaret i ifrågakommande hänseende underställes militär chef. De sakkunniga tillägga, att örn en gemensam militär operativ ledning in­ fördes, möjlighet uppkomme att så ordna underrättelse- och ordertjänsten inom ett sådant enhetligt system, att en betydande avlastning av telefonnätet kunde ske.

Kungl. Maj:ts •proposition nr 268. 63 Även i fråga om förberedelsearbetet beträffande totalförsvaret betona de sakkunniga den nära samhörigheten mellan det civila lokalförsvaret och den militära verksamheten. Planläggningen för det civila lokalförsvaret måste i mångt och mycket lämpas efter militära faktorer, men förhållandet kunde jämväl vara omvänt. Till viktiga intressen, vilkas tillgodoseende i första hand ankomme på det civila lokalförsvaret, borde vid den rent militära planläggningen tagas sådan hänsyn, som omständigheterna rimligen medgåve. För att förbe­ redelsearbetet för det civila och militära försvaret skulle fylla högsta måttet av ändamålsenlighet måste av detsamma krävas, att därigenom försvarsberedskapen såsom helhet betraktad bleve tillbörligen tillgodosedd. Nuvarande orga­ nisation syntes icke innefatta nöjaktiga möjligheter härför. Tillräckliga organi­ satoriska förutsättningar behövde skapas för säkerställande av den erforderliga växelverkan och träffande av förberedelser efter det totala krigets krav. En ständig och fast samverkan mellan vederbörande planläggningsmyndigheter vore påkallad. I anslutning därtill förordade de sakkunniga, att de militära myndigheterna erhölle sådana skyldigheter och befogenheter med avseende å förberedelsearbetet, vilka föranleddes av det dem åvilande ansvaret för det civila lokalförsvarets operativa verksamhet under krig. Beträffande förhållandet mellan hemvärnet, luftskyddet och skogsbrandväsendet för krigstid framhålla de sakkunniga till en början, att å ena sidan markerade olikheter förelåge mellan hemvärnet och det militära lokalförsvaret i övrigt, medan å andra sidan hemvärnet och det civila lokalförsvaret uppvisade gemensamma drag av betydelse i organisatoriskt av­ seende. Sålunda borde hemvärnet även fortsättningsvis i första hand byggas å frivillig grund. Vidare vore hemvärnet för rekryteringen ytterst hänvisat till att taga i anspråk personal, som ej på grund av värnpliktslagen eller fast an­ ställning vid krigsmakten vore krigstjänstskyldig. Ytterligare vore hemvärnsmilitären, till skillnad från vanligt militärmanskap, avsedd att under krig inträda i tjänstgöring endast i den mån aktuellt behov därav uppstode. Slut­ ligen torde under krig det civila lokalförsvaret ofta behöva hjälp av militära lokalförsvarsförband för begränsande av uppkomna skador och vidtagande av andra mera omedelbara skyddsåtgärder. I sakens natur läge, att därvidlag till­ gängligt hemvärn i första hand hade en viktig uppgift att fylla. De sakkunniga beröra utförligt motsättningen i rekryteringshänseende mel lan hemvärnet, å ena, samt luftskyddet och skogsbrandväsendet, å andra sidan, ävensom den allmänna knappheten på arbetskraft under krigsförhållanden samt framhäva nödvändigheten av att värnkraften hos personal, som kan i anspråk­ tagas för ifrågavarande lokalförsvarsgrenar åvilande uppgifter, i möjlig män nyttiggöras allt efter de i de aktuella fallen varierande behoven. De sakkun­ niga fortsätta: Härvid intresserar särskilt frågan örn hemvärnets användning jämväl för åtgärder i anledning av bränder och skador, som förorsakats av fientlig verk­ samhet. Dylika åtgärder åvila luftskyddet och skogsbrandväsendet. Men uppen­ barligen blir i stor utsträckning erforderligt med ingripanden också av hem­ värnet. Hemvärnet har i ej oväsentlig mån spridning å landsbygden. De sak­ kunniga finna ej osannolikt, att under krig landsbygdens hemvärn på vissa

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

håll mera sällan kommer att tagas i anspråk för stridsverksamhet. Det synes antagligt, att inom många områden på landet skogsbrandsläckning kommer att visa sig vara en huvuduppgift för hemvärnet i krigstid. Bebyggelsecentra torde komma att under krig förete stora växlingar med avseende å omfatt­ ningen av hemvärnets användning för militära ändamål. Örn luftskyddet där­ städes, kanske till följd av rekrytering till hemvärnet, är påtagligt svagt, blir hemvärnets betydelse för luftskyddsuppgifter desto större. Men även städer och samhällen, där luftskyddet är starkare, måste förutsättas bliva mycket beroende av hemvärnet för åtgärder i anledning av bränder och skador. Icke blott för verkliga katastroftillfällen gäller detta. För åtgärder, som nyss sagts, fordras i stor utsträckning fysiskt kraftfull personal. I detta hänsende är på det hela taget hemvärnet bättre ställt än luftskyddet.

De sakkunniga framhålla slutligen, att det samband mellan hemvärnet och luftskyddet ävensom skogsbrandväsendet, som under krig torde påkallas av då rådande förhållanden, måste skänkas beaktande, så att dels inom ramen för tillgången å personal, som stöde till förfogande för ifrågavarande upp­ gifter, en viss inbördes avvägning av grenarnas storlek ägde rum, dels vid själva rekryteringen till grenarna lämplighetssynpunkten finge göra sig gäl­ lande, dels och utbildning, övning, materielanskaffning m. m. skedde så, att under krig både de militära och civila uppgifterna kunde ändamålsenligt lösas. För åstadkommande av en sådan genomgående och fast samverkan mel­ lan grenarna, erfordrades ett sammanförande av grenarna i en organisation. En sådan sammanslagning torde vara ägnad att på sina håll medgiva en minsk­ ning i grenarnas nuvarande totala personalbestånd. Av liknande skäl förorda de sakkunniga att jämväl utrymningen med vad därtill hörde hänfördes till den nya organisationen. Beträffande förhållandet mellan folkskyddet och polisväsendet framhålla de sakkunniga — efter att ha nämnt åtskilliga exempel på av krigsförhållanden föranledda åtgärder för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet — att med tillkomsten av folkskyddet det spörsmålet uppställde sig, huruvida polisväsendet eller snarare någon del därav borde under krigsförhållanden vara formligen inordnat i den nya organisationen. De sakkunniga anföra härom: Börande sagda spörsmål må till en början anmärkas, att vissa polisupp­ gifter måste anses utan vidare uteslutna från att kunna eller böra uppdragas åt folkskyddet. Bland annat är detta fallet med utredningarna av brott. Härvidlag måste dock skänkas visst beaktande åt följande synpunkt. Att vid ett sådant inrangerande i folkskyddet, som nyss antytts, göra undantag för sistnämnda uppgifter kan sålunda stundom visa sig mer eller mindre vanskligt. I nästan samtliga polisdistrikt på landsbygden ävensom i några städer är polispersonalen på det hela taget gemensam för all polisverk­ samhet. Därvid torde ur personalsynpunkt vissa svårigheter uppstå för brottsutredningarnas undantagande i berörda hänseende. I de flesta städer och jämväl i enstaka polisdistrikt på landsbygden är visserligen polispersona­ lens arbete uppdelat mellan kriminalpolis och ordningspolis, därvid i princip brottsutredningarna förlagts till den förra och polisverksamheten i övrigt till den senare. Till en del råder dock ett sådant samband mellan de båda tjänstegrenarna, som försvårar, örn också icke hindrar ett avskiljande av kriminalpolistjänsten på sätt här berörts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. G5 De sakkunniga ha närmare övervägt, om oavsett vad nu framhållits polisuppgifter för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet böra under krigsförhållanden åvila folkskyddet i den formen, att någon del av polis­ väsendet ingår i folkskyddet. För en sådan anordning talar, att dylika upp­ gifter i mångt och mycket anknyta till folkskyddets egentliga verksamhet och komplettera denna. Skall emellertid under krigsförhållanden folkskyddet i angiven form betros med allmänna ordnings- och säkerhetsuppgifter av polisiär art, synes påkallat att därvid i princip dit överlämna samtliga dylika uppgifter, oberoende av örn de närmare sammanhänga med nämnda förhål­ landen eller icke. Ett motsatt förfarande synes svårgenomförbart särskilt av den anledningen, att polispersonalen måste efter behov kunna utnyttjas för ingripanden, antingen dessa föranledas av omständigheter, mera direkt fram­ kallade av kriget, eller bero av andra orsaker. Ett sådant allmänt inordnande i folkskyddet av den till ordningens och säkerhetens upprätthållande hänför­ liga polisverksamheten finna sig de sakkunniga likväl ej kunna tillstyrka. Där­ igenom skulle komma att åt folkskyddet, som skall stå under militär operativ ledning, överantvardas jämväl uppgifter utan samband med försvarsverksamheten. Ett kanske än mer vägande skäl mot anordningen är dock, att densamma skulle innebära ett djupt ingrepp i länsstyrelsens ämbetsbefattning och väsentligen förändra länsstyrelsens ställning inom administrationen. De sakkunniga komma, trots vissa betänkligheter i anledning av det nu föreliggande sambandet mellan polisväsendet och luftskyddet, till det resul­ tatet, att polisväsendet som sådant bör lämnas utanför folkskyddet. Samtidigt framhålles, att denna omständighet icke i och för sig utgör hinder för att polis­ chefen jämväl kan vara folkskyddschef. De sakkunniga uttala emellertid, att ett dylikt förenande av dessa båda sysslor i en hand icke torde bliva så van­ ligt. Det måste förutsättas, att indelningen i folkskyddsdistrikt i allmänhet komme att förete tämligen stora avvikelser från polischefernas verksamhets­ områden. Redan på grund därav torde det icke böra ifrågakomma att på mot­ svarande sätt som nu vore fallet i fråga örn polischefs- och luftskyddschefsbefattningarna upptaga en principbestämmelse om automatiskt förenande av befattningarna som polischef och folkskyddschef. Därtill komme emellertid, att en dylik bestämmelse ej vore förenlig med folkskyddets hela karaktär. Beträffande länsstyrelsernas ställning framhålla de sakkunniga, att den omständigheten, att länsstyrelserna icke inrangerats bland de myndig­ heter, som hade att taga befattning med själva ledningen av folkskyddet, sam­ manhängde med att folkskyddet vore ämnat som en organisation med en i avseende å ledningen bestämmande central chefsmyndighet för landet i dess helhet. Det syntes knappast förenligt med länsstyrelsernas allmänna admini­ strativa ställning att inordna dem som organ, formligen underställda en dylik riksmyndighet. Beträffande en hel del angelägenheter rörande folkskyddet, nämligen i stort sådana, som vore att hänföra till folkskyddets upprätthållande i vidsträckt mening, folie sig dock medverkan av länsstyrelserna såsom själv­ ständiga myndigheter lämplig och naturlig. I fråga örn folkskyddets territoriella indelning i botteninstan­ sen anföra de sakkunniga — efter redogörelse för den territoriella indelning, som ligger till grund för de olika lokal försvarsgrenarna — bland annat föl­ jande: Bihang till riksdagens protokoll, 1944. 1 sand. Nr 268. GUS 41 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

För att få till stånd en effektiv lokal organisation av folkskyddet måste den territoriella indelningen förenhetligas. De sakkunniga anse, att folkskyddets lokala territoriella indelning bör grundas på kommunindelningen. I princip bör varje kommun utgöra ett folkskyddsdistrikt. Kommunerna äro av synnerligen växlande storlek. Många kommuner äro ytterst små, lia blott ett eller annat hundratal invånare. Att låta dessa kommuner var för sig bilda folkskyddsdistrikt kan knappast komma ifråga, utan flera kommuner måste i sådant fall sammanslås till ett folkskyddsdistrikt. Andra kommuner äro synnerligen vidsträckta, och det kan då vara lämpligt att uppdela en kommun i flera distrikt. En dylik uppdel­ ning synes dock endast böra förekomma i alldeles särskilda fall. Möjlighet bör även stå öppen att låta viss del av en kommun tillsammans med en eller flera andra kommuner bilda ett folkskyddsdistrikt och återstoden av först­ nämnda kommun för sig eller gemensamt med annan kommun ett folkskydds­ distrikt. Eftersom brandväsendet utgör en mycket väsentlig del av folkskyddet, måste vid indelningen i folkskyddsdistrikt stort avseende fästas vid kommu­ nernas förhållande ur brandsynpunkt. Ha två eller flera kommuner bildat kommunalförbund för handhavande av brandförsvaret, böra dessa kommuner även ur folkskyddssynpunkt utgöra en enhet. Enligt det föreliggande brandlagsförslaget skall länsstyrelse äga medgiva kommun befrielse från att upp­ rätta annan brandkår än reservstyrka, örn kommunen träffat avtal om släckningshjälp från kommunal eller frivillig brandkår i annan kommun. Två eller flera kommuner, som träffat avtal örn utnyttjande av samma brandkår, böra, örn detta ur territoriell synpunkt låter sig göra, bilda ett folkskyddsdistrikt,. Viss hänsyn vid bestämmandet av indelningen i folkskyddsdistrikt bör även tagas till polisdistriktsindelningen, även fastän folkskyddet och polisen, såsom de sakkunniga föreslagit, skola vara organisatoriskt åtskilda. Det synes nämligen vara angeläget att överhuvud eftersträva större enhetlighet i territoriell indelning än för närvarande föreligger. Den territoriella indel­ ningen i brand-, polis- och folkskyddshänseende bör därför göras så överens­ stämmande som möjligt.

Indelningen i folkskyddsdistrikt skall enligt de sakkunnigas förslag fast­ ställas av Kungl. Majit. Vissa skäl tala visserligen för att denna befogenhet i stället bör läggas på länsstyrelserna, framför allt det skälet, att hänsynen till lokala förhållanden i stor utsträckning kommer att spela den avgörande rollen. Trots detta ha de sakkunniga stannat vid att centralisera bestämmanderätten härutinnan. Härigenom vinnes garanti att i fråga örn folkskyddsdistriktsindelningen enhetliga principer i stort sett komma att följas över hela riket. Beträffande folkskyddskretsar anföra de sakkunniga bland annat följande. Åtskilliga försvarsområden kunna antagas komma att bestå av ett förhål­ landevis stort antal folkskyddsdistrikt. Örn inom sådant försvarsområde varje folkskyddschef vore skyldig att rapportera till försvarsområdesbefälhavaren och omvänt all ordergivning från försvarsområdesbefälhavaren i folkskydds­ frågor skulle gå direkt till folkskyddscheferna, komme försvarsområdesbefäl­ havaren att vara i behov av en avsevärt större förbindelseapparat än vad som för närvarande står till hans förfogande eller som lämpligen kan utbyggas. För­ bindelsetjänsten skulle dessutom vara tvungen att i alltför stor utsträckning begagna iånglinjesamtal. Slutligen skulle försvarsområdesbefälhavaren komma att överhopas med ett avsevärt större antal rapporter än han rätteligen skulle behöva för att fullgöra sina uppgifter. Arbetet på försvarsområdesstaberna, skulle härigenom onödigt betungas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 67

.. av nu anförda förhållanden ha de sakkunniga ansett möjlighet bora föreligga att sätta in en befälsinstans inom folkskjddet mellan försvarsområdesbefälhavaren—civilskyddschefen och folkskyddschefen.

Folkskyddskretsar behöva inrättas främst för den operativa ledningen av folkskyddet. Har så skett, bör all rapportering från vederbörande folkskyddschefer ske till kretsfolkskyddschefen. Henne bör äga att, i den mån inom kretsen behov av understöd från ett distriktsfolkskydd till ett annat uppstår, besluta därom. Vidare bör han vara skyldig att sovra inkomna rapporter och att vidarebefordra till försvarsområdesbefälhavaren allenast sådana rapporter, som äro av_ vikt för bedömande av läget inom försvarsområdet i stort eller som ligga till grund för begäran om understöd från folkskyddsdistrikt utom folkskyddskretsen. Till kretsfolkskyddschef bör i allmänhet förordnas en av folkskyddscheferna inom kretsen, helst folkskyddschefen i det distrikt, där den ort, som ur förbindelsesynpunkt kan betraktas som centralort för kretsen, är be­ lägen. I de flesta fall torde denna folkskyddschef kunna utöva uppdraget som kretsfolkskyddschef jämsides med sin folkskyddschefsbefattning.

En av de sakkunniga, polisintendenten A. Zetterquist, har i ett särskilt yttrande reserverat sig mot vissa delar av de sakkunnigas förslag. Sålunda ut­ talar han sig mot ett sammanförande av hemvärnet, luftskyddet och skogs­ brandväsendet till en organisation och anser icke heller nödvändigt eller ens lämpligt att ställa det civila lokalförsvaret eller stora delar därav under militär ledning i operativt hänseende. Härom anför Zetterquist bland annat följande:

Oavsett örn det civila lokälfors var et i angivna hänseende ställes under militär ledning, måste nämligen de militära synpunkterna bli bestämmande för ifrågavarande försvarsoperativa verksamhet. Men det synes mig icke nödvändigt att för uppnående av det avsedda ändamålet -—• en enhetlig ope­ rativ ledning — i viktiga avseenden inordna det civila lokalförsvaret under viss militär chef. Detta ändamål kan uppnås utan att göra större våld på den bestående organisationen. Under mitt praktiska arbete i luftskyddets och ut­ rymningens tjänst har jag blivit övertygad om dels att ett friktionsfritt och effektivt samarbete med de militära myndigheterna är möjligt att upprätthålla, och dels att de militära myndigheterna — framförallt försvarsområdesbefälhavarna — äro så tyngda av militära uppgifter, att en ytterligare belastning av den storleksordning, som i betänkandet förutsättes, måste komma att högst menligt inverka på det civila lokalförsvarets effektivitet och rättidiga funktionerande. Det kan enligt min mening icke vara rimligt att av en försvarsområdesbefälhavare kräva den kunskap örn och ingående förtrogenhet med det civila lokalförsvarets uppgifter, att han kan anses kompetent att utöva militär ledning över detsamma i den mening, som i betänkandet åsyftas. Den befogen­ het, som tillägges den militäre chefen, kommer med största sannolikhet att verka hämmande på det civila lokalförsvarets ledning. Genom den föreslagna koncentrationen av denna ledning synes för övrigt vara väl sörjt för möjlig­ heterna att tillhandahålla den fjärrhjälp, som utgör det yttersta motivet för förslaget om en militär ledning av civilförsvarets operativa verksamhet. De i betänkandet påtalade bristerna i fråga örn ledningen av lokal försvaret synas mig icke vara av den natur, att de påkalla så radikala förändringar i den be­ stående organisationen som de föreslagna. För att den operativa verksamheten i nödig utsträckning skall kunna lämpas efter militära hänsyn och en enhetlig operativ ledning garanteras torde det vara tillräckligt att säkerställa förbindel

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. serlia mellan de militära och civila försvarsorganen samt sörja för en instruktionsmässigt reglerad samverkan mellan dessa organ. Härigenom torde de brister, som må anses vidlåda samarbetet mellan militära och civila försvarsorgan, kunna utan större svårigheter avhjälpas. Zetterquist uttalar sig för att giva länsstyrelserna större inflytande på det civila lokalförsvarets verksamhet och att inlemma polisväsendet i folkskyddet och åberopar därvid, att länsstyrelsernas och polisens auktoritet utgjorde en tillgång för det civila lokalförsvaret, som detsamma icke hade råd att avvara. Såsom ytterligare skäl mot utbrytning av polisen ur folkskyddet framhåller Zetterquist, att stora svårigheter med säkerhet komme att uppstå, då det gällde att utse lämpliga och för uppgiften kvalificerade innehavare till befatt­ ningarna såsom folkskyddschefer. Det syntes vara möjligt att införa en lag­ bestämmelse örn att polisen skulle tillhöra folkskyddet i den omfattning och i de hänseenden, Kungl. Maj:t bestämde, i likhet med vad av särskilda utred­ ningsmän föreslagits beträffande polisens förhållande till krigsmakten. Slutligen ifrågasätter Zetterquist, örn det icke vore lämpligt att efter engelskt mönster inrätta ett särskilt departement för det civila försvaret, under vilket skulle komma att sortera även de statliga organen för arbetsmarknaden och det industriella civilförsvaret.

D. Yttrandena över hemortsförsvarssakknnnigas förslag.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag har i vad angår de organisatoriska åt­ gärderna i de avgivna yttrandena bemötts med utförligt motiverade invänd­ ningar. Framför allt framhålles olämpligheten av att under rådande utrikes­ politiska förhållanden genomföra en helt ny organisation på ifrågavarande område. I stället föreslås att man inriktar sig på att på den bestående orga­ nisationens grund bota rådande brister och väntar med en mera genomgri­ pande omorganisation, till dess man bättre kan tillgodogöra sig erfaren­ heterna från det nu pågående kriget. Sålunda framhåller luftskyddsinspektionen, att en så genomgripande om­ organisation, som de sakkunniga föreslagit, för närvarande skulle medföra ett betänkligt eftergivande av beredskapen på området. De sakkunnigas förslag innebure ju icke endast en omorganisation av den centrala ledningen av lokal­ försvaret utan även en helt ny territoriell indelning, medförande i stort en nybesättning av alla de mera ansvarsfulla posterna inom luftskyddet ute i landet, vartill komme, att själva genomförandet av en organisation av den storleksordning, som de sakkunniga föreslagit, måste taga relativt lång tid. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför: Sedan de sakkunniga begynte sitt arbete har en grundväsentlig förskjutning ägt rum beträffande uppfattningen örn civilbefolkningens och de civila myn­ digheternas ställning under krig. Denna nya uppfattning inrymmer åt sam­ hällets civila element och organ en betydande roll i det totala försvaret och har av statsmakterna kodifierats genom kungl, brevet den 5 mars 1943 angå­ ende vissa bestämmelser rörande civila myndigheters verksamhet under krig och handledningen Örn kriget kommer. Denna förändrade inställning har icke tillgodogjorts i sakkunnigförslagets grundlinjer. I stället för att avkoppla

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S. 69

civila organ från dem redan tillagda uppgifter inom civilförsvaret hade det bort vara en ledande grundsats att göra dem bättre skickade att fylla dem. Detta äger i synnerhet tillämpning beträffande länsstyrelsernas funktion i det totala försvarets tjänst. Jämsides med denna grundsats bör de sakkunnigas ledande synpunkt •—• enhetlighet i den operativa ledningen — komma till uttryck i organisationen av civilförsvaret. Detta kräver obetingat, att fredsorganisationen är så anordnad, att den låter sig snabbt och smidigt underordna den i krig nödvändiga militära direktivgivningen. Detta kan ej ske med mindre vederbörande militära instanser i fred bliva tillräckligt förtrogna med civil­ försvarets resurser och funktioner. I detta syfte är en lokal samordning inom försvarsområdets ram av militära och civila försvarsanordningar och fortgå­ ende trimning av förbindelsetjänsten av det största värde, vilket länsstyrelsen får vitsorda från sin medverkan vid ett stort antal krigsspel. Ett fortgående på denna praktiska väg, med ökad självständighet och ökat ansvar hos mellaninstanserna — länsstyrelse och försvarsområde — finner länsstyrelsen vara att föredraga framför en nyorganisation sådan de sakkunniga föreslagit, vars genomförande sannolikt skulle innebära en i nuvarande läge föga tillrådlig svaghetspériod. Dock är länsstyrelsen övertygad, att jämväl organisatoriskt en förstärkning av samordningen mellan civila och militära försvarsgrenar är behövlig och bör kunna genomföras utan sönderbrjdning av den nu utbyggda organisationen och dess avlösande genom en helt ny, som i avseende å den kommunala basorganisationen sannolikt kommer att i stor utsträckning såsom varje överorganisation mala tomt.

Överbefälhavaren yttrar: Det nutida totala kriget ställer krav på att krigsförberedelse och krigsdeltagande göres till en hela samhällets angelägenhet. Förberedelserna på det civila försvarets vida områden äro förvisso icke tillfredsställande. Man åstad­ kommer emellertid icke ett bättre tillstånd enbart genom att överflytta dessa förberedelser till de militära myndigheterna. Den militära organisationen är redan nu hårt ansträngd och torde icke ytterligare kunna belastas med en mångfald rent civila försvarsuppgifter. I stället böra vederbörande civila myn­ digheter organiseras så, att de verkligen kunna lösa sina försvarsuppgifter, vilka också måste klart preciseras. Att ställa folkskyddet med alla dess mång­ skiftande civila frågor under försvarsdepartementet och militära myndigheter, medan däremot länsstyrelser och polisväsende med deras erfarenhet på bland annat luftskyddets område endast i ringa omfattning skulle kunna öva infly­ tande på detta, synes av dessa skäl icke vara lämpligt. Ledningen av folkskyddet bör därför principiellt åvila civila myndigheter.

Statens utrymning skommission yttrar: Eftersom civilbefolkningens möjligheter att fullgöra sina uppgifter äro av väsentlig betydelse för försvarsmaktens förmåga att avvärja ett angrepp mot riket, kan folkskyddets uppgift sägas innebära en försvarsuppgift. Detta ändrar dock icke det förhållandet, att det övervägande rör sig om en civil uppgift, vilken måste utföras i nära samarbete icke blott med de militära myndigheterna utan även — och detta kanske i än större omfattning — med övriga civila myndigheter. Det torde vara tillräckligt att erinra örn den samverkan, som måste äga rum med skilda myndigheter och organ på sjukvårdens, livsmedels­ försörjningens, arbetsmarknadens, socialvårdens m. fl. områden. Enligt kom­ missionens uppfattning böra dessa civila arbetsuppgifter vara bestämmande för folkskyddets allmänna utformning. Folkskyddet bör därför så långt möjligt är förlänas karaktären av en självständig civil organisation. Avsteg från denna princip böra göras endast om så befinnes oundgängligen nödvändigt.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. Landsorganisationen i Sverige anser en effektivisering av hemortsförsvaret vara en naturlig och nödvändig komplettering till 1942 års försvarsordning men finner det svårt att bedöma, huruvida förhållandena efter kriget motive­ rade upprätthållandet av en beredskapsorganisation av den avsedda omfatt­ ningen. Tidpunkten för omorganisationen — i krigets slutskede och först sedan den befintliga organisationen intrimmats — vore icke lämplig. Den önskvärda effektiviseringen av hemortsförsvaret borde i nuvarande läge efter­ strävas genom en förstärkning av den befintliga organisationen, speciellt genom en fastare samverkan mellan de civila och militära myndigheterna, genom en klarare fixering av befälslinjer och kompetensregler, genom inten­ sifierad utbildning samt genom en fortlöpande och öppen information om vårt politiska och militära läge med klargörande av de faror och risker detta allt­ jämt inneslöte. Länsstyrelsen i Malmöhus län är av den principiella uppfattningen, att hem­ ortsförsvaret bör inlemmas i den militära försvarsorganisationen för att där utgöra en fjärde försvarsgren. I varje fall torde det under krigsförhållanden vara nödvändigt, att ledningen av hemortsförsvaret tillkomme de militära myn­ digheterna. Härav följde emellertid att dessa myndigheter redan i fred borde deltaga i planläggningen och vara ansvariga för att denna bleve sådan, att den motsvarade de fordringar, som borde ställas på hemortsförsvaret vid krig. Mot de av de sakkunniga härutinnan föreslagna anordningarna vore intet att erinra, men länsstyrelsen ansåge steget böra tagas fullt ut genom att hemorts­ försvaret inrymdes i landets militära organisation. Härför erfordrades emel­ lertid ytterligare utredning. I avbidan på denna borde den nuvarande organi­ sationen förstärkas. Förslaget örn hemvärnets organisatoriska sammanförande med de civila försvarsgrenarna har avstyrkts i ett mycket stort antal yttran­ den, bland annat av överbefälhavaren, chefen för armén, det övervägande an­ talet länsstyrelser m. fl. Därvid har framför allt åberopats, att hemvärnet ät­ en militär organisation med rent militära uppgifter och såsom sådan bör hållas helt skild från det civila försvarets organ. Luftskyddsinspelctionen, som heller icke kan finna, att någon bärande moti­ vering anförts för hemvärnets inlemmande i folkskyddet, anför härom: Det huvudsakliga skälet för en sådan anordning är enligt de sakkunniga, att den s. k. »striden örn själarna» i viss mån skulle kunna undvikas. Konkur­ rensen örn personalen synes emellertid kunna mildras, utan att en direkt sam­ manslagning av hemvärnet med övriga lokalförsvarsgrenar behöver äga rum. Det kan ifrågasättas, huruvida en sådan åtgärd verkligen skulle medföra en minskning av svårigheterna på detta område. Även örn ett sammanförande av såväl militära som civila lokalförsvarsgrenar till en enda organisation i och för sig kan förefalla tilltalande ur enhetlighetssynpunkt, medför dock en sådan samordning åtskilliga olägenheter i olika avseenden. Sålunda är en av de största nackdelarna i det föreliggande förslaget, nämligen oklarheten i befälslinjerna, i första hand att hänföra till hemvärnets inordnande i folkskyddet. Hemvärnets rent militära natur nödvändiggör vidare undantagsbestämmelser i flera avseenden. Hemvärnet skiljer sig sålunda i väsentlig grad från övriga lokalförsvarsgrenar i fråga örn uppgifter, utbildning och utrustning m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 71 Statens utrymningskommission anser sannolikt, att en anknytning mellan hemvärn och civilskydd, som säkrar det nödvändiga sambandet dem emellan, kan åstadkommas utan att hemvärnet ingår i folkskyddet. Hemvärnsrådet däremot är av den uppfattningen, att åtskilliga fördelar vore att vinna med hemvärnets infogande i folkskyddsorganisationen, och fram­ håller, att hemvärnet på grund av sin lokalbundenhet och sin primärt frivilliga karaktär hörde organisatoriskt sett närmare ihop med de i folkskyddet ingående civila försvarsorganisationerna än med den på allmän värnplikt uppbyggda arméorganisationen. Utöver de av de sakkunniga framhållna skälen för hem­ värnets inlemmande i folkskyddet påpekar hemvärnsrådet bland annat, att i broschyren »Örn kriget kommer» förutsattes, att stora delar av den civila be­ folkningen skulle i frikårsförband samverka med hemvärnet. I stor utsträck­ ning komme kärnan av dessa förband att utgöras av personal i luftskyddsoch skogsbrandskyddsorganisationerna. Den samverkan, som här förutsattes, kunde näppeligen bliva effektiv utan omsorgsfull planläggning och förbe­ redelse. Denna verksamhet främjades genom hemvärnets organisatoriska sam­ hörighet med det civila lokalförsvaret. De sakkunnigas förslag på denna punkt har dessutom i huvudsak tillstyrkts av länsstyrelserna i Kalmar och örebro län, luftskyddschefen i Stockholm, militärbefälhavarna i andra, fjärde och sjunde militärområdena, flertalet försvarsområdesbefälhavare samt centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet. Sammanförandet av luftskyddet, skogsbrandväsendet för krig och utrymningsorganisationen till en organisation har vunnit allmänt bifall. Frågan om polisväsendets ställning i förhållande till folk­ skyddet har i yttrandena blivit föremål för delade meningar. I ett stort antal yttranden — bland annat av överbefälhavaren, chefen för armén och flertalet länsstyrelser — förklaras, att polisväsendet ej bör organisa­ toriskt skiljas från folkskyddet. Luftskyddsinspektionen, som intager samma ståndpunkt, anför som motivering härför, att många av de skäl, som de sak­ kunniga anfört för hemvärnets inlemmande i folkskyddet, i lika hög grad eller — emedan den nuvarande luftskyddsorganisationen helt byggde på polisorga­ nisationen -—- i ännu högre grad kunde åberopas, när det gällde ordnings­ polisen. Polispersonalen över huvud taget — således icke endast luftskyddschefer och dylika — hade under de senare åren förvärvat ingående kännedom örn luftskyddsorganisationen och genom deltagande i luftskyddsövningar er­ hållit betydande rutin på detta arbetsområde. Det måste därför anses syn­ nerligen betänkligt att utbryta polisen ur den blivande organisationen. Därtill komme att det för närvarande icke torde vara möjligt att anskaffa erforderligt antal ersättare för den personal, som skulle tagas från luftskyddsuppgifterna. Rilcsluftsky dds förbundet befarar, att med den nya organisationen en stor del av de nuvarande luftskyddscheferna komme att utbytas mot personer, vilka saknade den auktoritet, personkännedom, kunskap och erfarenhet om luft­

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. skyddet och dess praktiska tillämpning, som de nuvarande befattningshavarna besutte, samt anför vidare: Luftskyddet är i hög grad en ordningstjänst. Det synes även med hänsyn därtill vara en inkonsekvens att ställa polisväsendet utanför folkskyddsorganisationen, vilket näppeligen kan motiveras med att polisen även har uppgifter utanför folkskyddet. Även örn en polischef skulle bliva folkskyddschef inom den av de sakkunniga föreslagna organisationen, komrne likväl den honom underordnade polispersonalen att stå utanför folkskyddet. Svårigheter kunna därför uppkomma för honom att vid behov använda polispersonalen för folkskyddsuppgifter i allmänhet på sätt som hittills på flertalet håll skett. För­ bundet anser det förslag rörande polisväsendets ställning och utseende av luftskyddschefer (folkskyddschefer), som luftskyddsinspektionen i dess 1941 avgivna förslag till ny luftskyddslag framfört, vara lämpligare än det av de sakkunniga förordade förslaget.

Statens utrymningsleommission framhåller, att polispersonalen för närva­ rande å ett mycket stort antal orter bland annat genom sin fasta sammanhåll­ ning utgjorde en omistlig stomme i luftskyddet, varför kommissionen bestämt avstyrkte, att polisen utskildes ur folkskyddet. Länsstyrelsen i Kalmar län anser det utgöra en betänklig brist i förslaget, att de sakkunniga icke räknat med polisens medverkan. Länsstyrelsen fram­ håller såväl den erfarenhet, som särskilt polischeferna under de gångna åren förvärvat på folkskyddets skilda områden, som svårigheten att finna lämpliga ledare för det lokala folkskyddet. Då polischefs befattning med luftskyddet för närvarande vore att anse som ett tjänsteåliggande, borde dessa befattnings­ havares inordnande i folkskyddsorganisationen med i stort sett samma be­ fogenheter som hittills kunna ske utan ökad kostnad. I de fall då polischefsdistrikt och folkskyddsdistrikt sammanfölle, syntes det naturligt och lämpligt, att polischefen i regel samtidigt vore folkskyddschef. Omfattade polischefens distrikt två eller flera folkskyddsdistrikt, borde polischefen lia överinseendet över samtliga distriktsfolkskydd inom sitt distrikt. Jämväl i åtskilliga andra yttranden göres gällande, att polischeferna prin­ cipiellt böra vara folkskyddschefer. I några yttranden betonas därvid, att de polischefer, som vore folkskyddschefer, måste förses med kompetenta biträden. I ett pär yttranden framhålles, att även polischef bör lia rätt till särskilt arvode för fullgörande av uppdrag som folkskyddschef. Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som visserligen finner polisväsendet böra ingå i folkskyddet, anser dock icke lokal polischef böra obligatoriskt åläggas att tjänstgöra som folkskyddschef, eftersom uppgiften vore av sådan beskaffenhet, att den icke kunde anses primärt ankomma på polischef, och de lokala polischeferna i regel vore så belastade av rent polisiära uppgifter, att de skäligen icke borde belastas med uppgifter, som delvis läge vid sidan av deras egentliga arbetsuppgifter. Länsstyrelsen i Södermanlands län finner de av de sakkunniga anförda skälen för att polisväsendet som sådant ställdes utanför folkskyddet bärande vad beträffade landsbygden men framhåller, att i större städer polispersonalen syntes kunna och böra tagas i anspråk därför. Även länsstyrelsen i örebro län

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 73 anser, att landsfiskal ej kan vara folkskyddschef men att däremot polischef i stad i regel bör förordnas därtill. Bland dem som dela de sakkunnigas mening att polisväsendet principiellt bör skiljas från folkskyddet, befinna sig föreningen Sveriges polismästare, polis­ kammaren i Stockholm och luftskyddschefen i Stockholm. Jämväl föreningen Sveriges landsfiskaler understryker riktigheten av denna uppfattning och framhåller såsom ytterligare skäl härför, att landsfiskal av omständigheternas makt kunde tvingas att byta stationeringsort eller enligt givna direktiv lämna distriktet och därigenom bliva urståndsatt att utöva ledningen av luftskyddet. Ett stort antal landsfiskaler, som tillika äro luftskyddschefer, uttala även sin tillfredsställelse med de sakkunnigas förslag på denna punkt. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser länsstyrelserna böra anbefallas att söka frigöra polis­ cheferna från uppdrag som luftskyddschefer, i den mån andra lämpliga per­ soner stöde till buds.

I ett stort antal yttranden betonas, att länsstyrelserna enligt de sakkun­ nigas förslag alltför mycket avkopplats från befattning med folkskyddet. Sålunda framhåller Överståthållarämbetet, att civilskyddscheferna måste bliva under­ lägsna länsstyrelserna i avseende å erfarenhet och skicklighet och att de aldrig kunde erhålla den auktoritet, som tillkomme länsstyrelserna och som vore av väsentlig betydelse, när det gällde att hålla förståelsen för civilförsvarets betydelse vid makt hos såväl de kommunala myndigheterna som allmänheten. Länsstyrelsen i Uppsala län gör gällande, att de sakkunniga underskattat läns­ styrelsernas betydelse för verksamheten inom folkskyddet och att länsstyrel­ serna borde erhålla större befogenheter vid folkskyddets uppbyggande, särskilt som verksamheten inom folkskyddet komme att nära sammanfalla med upp­ rätthållandet av allmän ordning och säkerhet, varför länsstyrelsen alltjämt måste vara ansvarig. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att anord­ ningen att överflytta vissa av länsstyrelsernas uppgifter på civilskyddschefen medförde orimliga konsekvenser, då ärenden rörande sjukvård och brandskydd ej kunde tänkas undantagna från länsstyrelsernas verksamhet. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att länsstyrelsernas ställning inom respektive verk­ samhetsområden, deras genom samarbete på skilda områden skapade kontakt med kommuner och enskilda såväl som deras hittillsvarande befattning med organiserandet och upprätthållandet av luftskyddet gjorde, att ett överflyt­ tande på annat organ av hithörande uppgifter måste te sig icke blott onödigt utan som ett försvagande på en betydelsefull punkt av det civila folkskyddet. Liknande synpunkter som de nu berörda anföras även i andra yttranden. Länsstyrelsen i Södermanlands län anför, att ehuru det kunde ifrågasättas, om det vore lämpligt att undandraga länsstyrelsen folkskyddsärendena, torde vad de sakkunniga anfört därom, att länsstyrelsernas administrativa ställning vore oförenlig med deras inordnande såsom organ under en central chefsmyn­ dighet för folkskyddet, göra den av de sakkunniga föreslagna anordningen ofrånkomlig. Länsstyrelsen i Uppsala län anser denna synpunkt icke sakna sitt berättigande men anser frågan kunna lösas på det sättet, att överbefäl­

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. havaren av Kungl. Maj.-t bemyndigas att beträffande folkskyddet meddela direktiv även till länsstyrelserna och att verkställa inspektioner hos dem. Läns­ styrelsen i Kristianstads län har ingenting att erinra mot att även med bibe­ hållande av länsstyrelserna vid ledningen av folkskyddet inom länen, detta ställes under central ledning i huvudsaklig överensstämmelse med de sak­ kunnigas förslag. Ej heller länsstyrelsen i Örebro län finner uteslutet, att en försvarsavdelning eller försvarsbyrå inom länsstyrelse ställes under överbefäl­ havaren och hans stab i sådana frågor angående det civila lokalförsvaret, som krävde sådan anordning. Beträffande den operativa ledningen av folk skyddet under krig göra sig olika uppfattningar gällande i remissyttrandena. I vissa yttranden framhålles, att ifrågavarande ledning bör tillkomma läns­ styrelserna. Sålunda säger sig luftskyddsinspektionen icke kunna dela de sak­ kunnigas uppfattning, att den operativa ledningen av lokalförsvaret måste vara av rent militär natur. Självfallet måste militära hänsyn i vissa lägen bliva avgörande, men i flertalet fall torde rent civila synpunkter träda i förgrunden. Den bästa lösningen syntes vara, att den operativa ledningen av det civila lokalförsvaret gåves erforderlig fasthet genom en utvidgning av befälsrätten och ett stärkande av sambandet mellan den civila och den militära ledningen på sådant sätt, att den civila ledningen fortlöpande hölles underrättad örn det militära läget och den militära ledningen tillförsäkrades erforderligt in­ flytande på besluten. Svårigheterna i fråga örn underrättelse- och ordertjän­ sten vore av den art, att de kunde övervinnas utan omorganisation. De mili­ tära förbindelserna torde kunna utnyttjas av det civila lokalförsvaret i större utsträckning än hittills förutsatts. Länsstyrelsen i Värmlands län avstyrker militär operativ ledning och anför, att det med hänsyn till de uppgifter, som enligt landshövdinginstruktionen tillkomme länsstyrelse med avseende å allmän ordning och säkerhet, syntes rik­ tigare att bibehålla länsstyrelse vid ledningen av det civila lokalförsvaret. Ett oeftergivligt villkor därför måste dock vara, att varje länsstyrelse genom ut­ byggnad av den nuvarande försvarsassistentinstitutionen tillfördes erforder­ lig sakkunskap och nödiga arbetskrafter och att rapport- och ordercentral orga­ niserades. Rätten att besluta örn ömsesidigt understöd borde tillkomma läns­ styrelse. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser visserligen ett visst samordnande av lokalförsvarets olika grenar nödvändigt men är icke övertygad örn att detta borde ske på sådant sätt, att det civila lokalförsvaret i ifrågavarande hänseende underställdes militär chef. Möjligheterna att bota nuvarande brister genom ett förbättrat samrådssystem borde undersökas. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför liknande synpunkter. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser samarbetet mellan militära och civila myndigheter kunna säkerställas genom direktiv. Länsstyrelsernas per­ sonal på försvarsdetaljen borde stärkas, varvid hemortsförsvarsassistenterna borde tagas i anspråk i större utsträckning. Liknande uttalande göres av luftskyddschefen i Örebro.

Kungl. Maj: Is proposition nr 268. 75 Länsstyrelsen i Kronobergs län anser länsstyrelsen böra utöva den opera­ tiva ledningen av civilskyddet, dock med direktivrätt för militär myndighet. Organisationen borde dock vid krig möjliggöra ledningens överflyttning å de militära myndigheterna, örn länsstyrelsen förflyttades till annan ort eller eljest särskilda omständigheter sådant påkallade. Överståthållarämbetet anser svagheterna i länsstyrelsernas ställning i ope­ rativt hänseende kunna avhjälpas genom att länsstyrelserna förläde sin verk­ samhet i vad anginge civilskyddet till samma lokaler som försvarsområdesbefälhavarna eller också hos dessa placerade lämpliga förbindelsemän. överbefälhavaren — liksom även chefen för armén och militärbefälhavarna i första och tredje militärområdena — synes anse att den operativa ledningen av civilskyddet även i krig skall åvila de civila organen. Överbefälhavaren framhåller emellertid, att för säkerställande av samverkan mellan militärt och civilt försvar de militära myndigheterna måste tillförsäkras erforderligt in­ flytande såväl i vad rörde planläggningsarbetet i fred som verksamheten i krig. För att i krig underlätta samverkan borde den personal ur folkskyddsmyndigheterna, som vore närmast avsedd att handlägga frågor av operativ natur, välja uppehållsplats vid vederbörliga militära myndigheter. Därigenom underlättades den ömsesidiga orienteringen och bereddes militär chef möjlighet att snabbt avgiva direktiv, något som i kritiska lägen vore nödvändigt, varjämte gemensamma order- och rapportförbindelser kunde anordnas. Vidare borde lokal militär myndighet, t. ex. försvarsområdesbefälhavare, få åt sig tillför­ säkrad befogenhet att, där läget så fordrade, utöva befälsrätt även över det civila lokalförsvaret. Liknande uttalanden göras av statens utrymningskommission. Flertalet länsstyrelser har emellertid, i likhet med de sakkunniga, ansett, att den operativa ledningen av det civila försvaret i krig bör utövas av militär myndighet. Samma uppfattning kommer till uttryck i åtskilliga andra yttran­ den, bland annat i dem, som avgivits av militärbefälhavarna i andra, fjärde, femte, sjätte och sjunde militärområdena, flertalet försvarsområdesbefälhavare samt centralkommittén för det frivilliga försvars arbetet. I vissa yttranden har därvid förordats, att försvarsområdesbefälhavarna redan i fred böra. erhålla befogenheter i fråga om civilskyddets planläggning. Beträffande centralmyndigheten för folkskyddet lia i yttrandena många olika förslag framställts. Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår så­ lunda inrättande av en civil överbefälhavare, som skulle ytterst ansvara för att de beslut, som fattades av de olika under honom lydande myndigheterna, läte sig förena. Liknande tanke uttalas av statens utrymningskommission, som anser, att på civilförsvarets område en motsvarighet borde finnas till den mili­ tära ledningen, överbefälhavaren och försvarsstaben. Denna ledning borde vara målsman för civilförsvaret i alla dess aspekter och överhuvud taget ha till uppgift att tillse dels att civilförsvaret oavlåtligen anpassades efter ut­ vecklingen på övriga områden av det civila och militära livet, dels och att ut­ vecklingen på det civila livets olika områden skedde även med tanke på verk­ samheten under krigsförhållanden.

76 Kungl. Majlis proposition nr 268. länsstyrelsen i Jönköpings län anser överbefälhavaren böra ha ledningen jämväl av civilförsvaret och försvarsstaben utrustas med erforderlig sakkun­ skap i de civila grenarna av lokalförsvaret, varvid den tillämnade riksfolkskyddschefen skulle bortfalla. Länsstyrelsen i Gävleborgs län och luftskyddschefen i Västerås ha uttalat sig i samma riktning, varvid dock länsstyrelsen som alternativ föreslår förläggning av den centrala ledningen till det departe­ ment, under vilket lantregeringen hörde, vilket skulle aktualisera utbrytningen av ett inrikesdepartement ur det nuvarande socialdepartementet. Även länsstyrelserna i Stockholms och Göteborgs och Bohus län samt luftskyddschefen i Linköping förorda, att den centrala ledningen av det civila försvaret förlägges hos socialdepartementet eller ett särskilt inrikesdeparte­ ment. Sistnämnda länsstyrelse ställer sig tveksam till behovet av ett sär­ skilt ämbetsverk för dessa ärenden. De flesta myndigheterna förorda inrättande av en central folkskyddsstyrelse, vari luftskyddsinspektionen och utrymningskommissionen borde uppgå. I allmänhet anses, att denna myndighet bör ha befogenhet att utfärda bindande direktiv för underlydande myndigheter. Överståthållarämbetet och länsstyrel­ sen i Älvsborgs län synas dock hålla före, att myndigheten endast bör ha rätt att utfärda råd och anvisningar.

Yad därefter angår utformningen av organisationen i mellaninstansen framhålles i ett stort antal yttranden, att länsstyrelserna måste utbyggas med en särskild avdelning för handläggning av civilskyddsärenden och andra försvarsärenden. I denna avdelning borde vara företrädd militär, administrativ, brandteknisk och byggnadsteknisk sakkunskap, över­ befälhavaren anser chefen för avdelningen böra vara militär, medan i de flesta andra yttranden förutsättes, att avdelningen förestås av civil chef. Åtskilliga av dem, vilka anse det senare alternativet böra givas försteg, förorda, att den militära sakkunskapen blir företrädd av en aktiv officer, eventuellt en repre­ sentant från vederbörande försvarsområdesstab. I flera yttranden föreslås, att försvarsavdelningen skall organiseras på sådant sätt, att den i krig kan flyttas över till vederbörande försvarsområdesstab eller, örn flera sådana äro berörda, uppdelas på dessa. Länsstyrelsen i Örebro län förordar inrättande vid länsstyrelserna av försvarsavdelningar, i vilka civilförsvarets olika grenar samordnades och som i fred organiserades så, att de i krig kunde ingå i vederbörande försvarsområdesstaber. Civilskyddschefen borde bliva chef för avdelningen. I denna egen­ skap borde han vara föredragande i länsstyrelsen i de folkskyddsfrågor, som ankomme på länsstyrelse, men borde i övrigt vara självständig folkskyddsmyndighet. De göromål, som tillkomme de nuvarande inkvarteringscheferna, borde åvila försvarsavdelningen under civilskyddschefens ansvar. Därest han ägde tillfredsställande utbildning i brand- och skogsbrandsfrågor, borde han även fullgöra den blivande brandinspektörens åligganden. länsstyrelsen i Gävleborgs län, som förutsätter, att länsstyrelsen blir mellaninstans även i frågor om utrymning och undanförsel, föreslår, att i läns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 77 styrelsens försvarsavdelning skall ingå försvarsassistenten, en av landskansliets jurister ock en ny tjänsteman, närmast motsvarande hemortsförsvarsassistenten, varjämte vid bekov landsfogden samt länsbrandckefen och länsbrandfogden kunde dit anknytas. Tjänstemännen på avdelningen borde vara skyldiga att på anfordran vara föredragande i försvarsområdesstaben ock att periodiskt informera försvarsområdesbefälkavaren, på vilken det borde an­ komma att hålla länsstyrelsen underrättad örn sådana dispositioner, örn vilka länsstyrelsen såsom utövare av ledningen av civilskyddet borde äga känne­ dom Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår en förstärkning av länsstyrelsens försvarsdetalj, som i län, vilket keit sammanfölle med försvarsområde, borde ske så, att försvarsassistenten till sitt biträde erkölle en arbetskraft för utrym­ nings- och inkvarteringsärenden ock en för brandskyddet, i första kand skogs­ brandskyddet. I de fall då län och försvarsområde icke sammanfölle, gällde det att erhålla en personalstab, tillräcklig för att fördelas på samtliga försvarsområdesstaber i länet. Yad slutligen angår organisationen i botteninstansen kar från många håll påyrkats att för folkskyddet skulle gälla samma indelning som för luftskyddet, nämligen efter städer och landsfiskalsdistrikt. Sålunda fram­ håller länsstyrelsen i Kronobergs län, att den av de sakkunniga förordade lös­ ningen föregrepe den nya kommunindelning, örn vilken utredning påginge. Vid sådant förhållande syntes återstå att välja mellan antingen ett bibehål­ lande av nuvarande indelningsgrund (städer och landsfiskalsdistrikt) eller ock att primärkommunerna bleve folkskyddsdistrikt. Därest den lokala indel­ ningen grundades på primärkommunerna, skulle vissa fördelar kunna tänkas vara för handen. Intresset för folkskyddet skulle bättre hållas uppe, örn varje kommun finge ordna sitt folkskydd för sig, och kostnaderna skulle nog, enligt vad erfarenheten utvisade, kunna hållas inom en snävare ram. Emellertid kunde det kommunala inflytandet i besparingssyfte gå så långt, att verksam­ heten förlamades. Ur luftskyddssynpunkt vore även åtskilliga landskommu­ ner väl små och hade så obetydliga uppgifter i luftskyddshänseende, att den föreslagna organisationen komme att innebära en överorganisation. Det kunde jämväl ifrågasättas, huruvida den fasthet i organisationen, som man tänkt sig, skulle erhållas. Den största nackdelen med primärkommunema som indel­ ningsgrund vore dock svårigheten att där finna kompetenta krafter, vilka ville åtaga sig de maktpåliggande uppgifter, som åvilade folkskyddscheferna, mot den av de sakkunniga föreslagna ersättningen. Mot tanken att basera det civila lokalförsvaret på primärkommunerna talade även den omständigheten, att en så genomgripande ändring av nuvarande indelningsgrund skulle taga en avsevärd tid att genomföra. Länsstyrelsen vore fördenskull mest benägen att förorda bibehållande av städer och landsfiskalsdistrikt som indelnings­ grund och detta även örn landsfiskalerna ej skulle tjänstgöra som folkskyddschefer. Länsstyrelsen hade i varje fall intet att erinra mot att landsfiskalerna beträffande folkskyddsväsendets organisation och kontroll över luftskyddet

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

bleve skyldiga att ställa sig till efterrättelse de direktiv i fråga om verksam­ heten inom folkskyddet, som meddelades av försvarsområdesbefälhavaren. Liknande synpunkter komma till uttryck i åtskilliga andra yttranden. Luft sky dds chef en i Storfors landsfiskalsdistrikt anser, att större effek­ tivitet beträffande folkskyddets beredskap skulle ernås, örn åt folkskyddsdistrikten gåves sådan omfattning, att folkskyddschefen vore fullt sysselsatt av sitt arbete. Bäst avpassade för detta ändamål vore distrikt av ett härads storleksordning. Liknande ståndpunkt intages av drätselkammaren och luftskyddschefen i Skövde samt luft sky dds chef en i Linköping. I vissa andra yttranden tillstyrkes i princip de sakkunnigas förslag, att in­ delningen i folkskyddsdistrikt bör grundas på kommunindelningen. Läns­ styrelsen i Örebro län framhåller därvid, att lämpliga folkskyddsc-hefer å lands­ bygden borde kunna erhållas bland cheferna för brandkårerna. Beträffande kretsindelningen framhåller statens utrymningskommission, att en folkskyddskretsindelning inom större delen av landet vore nöd­ vändig för att den operativa ledningen av folkskyddets verksamhet skulle kunna utövas med önskvärd smidighet och rapportverksamheten fortgå utan alltför stor belastnig å telefonnätet. Kommissionen ansåge emellertid ute­ slutet, att indelningen skulle kunna förlänas den fasta karaktär, som de sak­ kunniga tydligen tänkt sig, när de föreslagit, att indelningen skulle vara be­ roende av Konungens beslut. Kommissionen hade för inkvarteringsorganisationens del över hela landet föranstaltat örn en indelning i underområden mot­ svarande folkskyddskretsarna. Indelningen i underområden kunde under krig snabbt få ändras. Örn en telefonlinje bleve obrukbar, kunde detta sålunda för­ anleda, att en eller flera kommuner måste överföras från ett underområde till ett annat. Kommissionen ville föreslå, att indelningen i folkskyddskretsar förlänades samma karaktär och att det alltså ankomme på riksfolkskyddschefen eller enligt hans bemyndigande på civilskyddschefen att besluta i frågor örn kretsindelningen.

E. Civilförsvarsutredningeiis förslag.

I de direktiv, som jag avgav för civilförsvarsutredningens arbete, anförde jag, efter att lia framhållit behovet av en överarbetning av hemortsförsvarssakkunnigas förslag, bland annat följande: En sådan överarbetning bör enligt min mening taga sikte på att i större utsträckning än vad enligt de sakkunnigas förslag är fallet för det framtida arbetet inom hemortsförsvaret bevara de nu inom detsamma verkande organen. Vid bedömandet av de organisatoriska problemen bör nämligen en avvägning ske mellan å ena sida kravet på effektivitet och samordning och å andra sidan intresset av att icke i nuvarande läge utan tvingande skäl företaga omgestalt­ ningar som kunna skapa förvirring för den händelse verkställighet av planerna skulle påbjudas innan åtgärderna blivit genomförda. Med utgångspunkt från vad nu anförts bör en ny hemortsförsvarsorganisation förlänas civil karaktär, och i densamma böra icke ingå militära försvarsuppgifter av det slag som nu åvilar hemvärnet. Däremot böra de militära organen erhålla det inflytande och de befogenheter, som erfordras för att den med hänsyn till nutida krigföring nödvändiga samordningen av resurserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S. 79

inom det militära och civila försvaret skall kunna åvägabringas på ett ända­ målsenligt sätt. Under planläggningsarbetet för de civila myndigheternas verksamhet under krig har allt tydligare framträtt hur nära avhängiga av varandra de olika civila förvaltningsgrenarna äro under krig. Allvarliga olägenheter kunna därför följa, om myndigheterna vidtaga sina dispositioner oberoende av varandra. Lokalt sett äro länsstyrelserna det organ, hos vilka utan rubbning av deras allmänna uppgifter kunna koncentreras de befogenheter, som äro erforderliga för att vinna den i ett sådant läge erforderliga överblicken över den samhälleliga verksamheten. Både med hänsyn härtill och till länsstyrelsernas nuvarande ställning inom hemortsförsvaret bör en ny hemortsförsvarsorganisation bygga på deras medverkan. För ändamålet erforderlig sakkunskap bör tillföras läns­ styrelserna, varjämte sådana organisatoriska åtgärder böra föreslås, som be­ finnas oundgängliga för utövandet av en handlingskraftig ledning i nära sam­ arbete med de militära myndigheterna. Yid en överarbetning av de sakkunnigas förslag aktualiseras givetvis även såväl frågan örn den centrala ledningen av hemortsförsvaret som spörsmålet huru det nu på grundval av luftskyddsdistrikten uppbyggda hemortsförsvaret bör organiseras. Därvid bör undersökas i vad mån den nuvarande särställ­ ningen i fråga örn handläggningen av utrymningsärendena bör bibehållas. Yad angår polisväsendet bör detsamma i princip fortfarande förbliva inordnat i hemortsförsvaret.

Civilförsvarsutredningen framhåller i sitt betänkande till en början, att det totala kriget och dess hemortsbekämpning ställt det civila samhället inför nya problem. Det fordrades, att varje gren av det civila samhället under krig arbe­ tade på grundval av det faktum, att det civila livets lamslående vore ett fient­ ligt angreppsmål. Utredningen forsätter: Den civila sidan av det totala försvaret måste sålunda omfatta det väsent­ liga av det civila samhällslivet under krig och är icke inskränkt till de civila hemortsförsvarsorganen i begränsad bemärkelse. Örn emellertid de civila hemortsförsvarsorganen skola kunna fullgöra sina uppgifter och örn erforderlig samordning mellan de olika organen skall kunna uppnås samt den till­ gängliga personalen utnyttjas på ändamålsenligt sätt, måste i den utsträck­ ning så är möjligt de olika verksamhetsgrenarna samordnas i en enhetlig organisation. Denna bör utgöra den kärna, kring vilken andra civila verk­ samhetsgrenar av betydelse för försvaret vid behov kunna grupperas. Ut­ redningen finner det angeläget att organisationens ställning inom det totala försvaret kommer till uttryck även i dess benämning. Utredningen föreslår därför att organisationen benämnes civilförsvaret. Härmed avser utredningen att ge uttryck åt dels att organisationen utgör en del av rikets totala för­ svar och dels att organisationens målsättning icke är begränsad på det sätt, som kan utläsas ur det i termerna luftskydd, folkskydd och civilskydd in­ gående ordet »skydd». Utredningen betonar, att organisationen borde förlänas civil karaktär. Detta motiveras med, att de militära uppgifterna under krig bleve av sådan omfatt­ ning och betydelse, att de militära ledningsorganen måste beredas möjlighet att ägna sina krafter så gott som helt åt att lösa dessa uppgifter. Civila myn­ digheter borde under krig vara ansvariga för att deras verksamhet då bedreves med hänsynstagande till de på kriget grundade förhållandena och

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. med inriktning på den då viktigaste uppgiften för samhällsverksamheten, rikets försvar. Ansvaret för civilförsvarets verksamhet och ledningen av detsamma borde därför under såväl fred som krig vila på civila myndigheter. Denna verksamhet borde samordnas med det militära försvaret genom en oavbruten ömsesidig samverkan, som för civilförsvarets del borde ta sig uttryck både däri, att civilförsvarets organ vore de militära myndigheterna behjälpliga i den utsträckning, som vore erforderlig och möjlig, och däri, att de militära myn­ digheterna understödde civilförsvarets verksamhet enligt samma grundsats. Då varje ort icke kunde förses med ett civilförsvar, som vore tillräckligt för bemästrande av mycket svåra anfall, finge civilförsvaret ej vara lokalbundet utan dess formationer måste i stor utsträckning vara operativt rörliga. Detta förutsatte en gemensam ledning av civilförsvaret inom större områden i och för utövande av den operativa ledningen. I princip borde även denna operativa ledning ankomma på de civila organen och icke på de militära. De militära myndigheterna måste dock ha befogenhet att i viss omfattning bestämma civil­ försvarets inriktning, så att militära intressen bleve till båtnad för det totala försvaret tillgodosedda. Denna de militära myndigheternas befogenhet, deras direktivrätt, ifrågakomme dock endast med avseende på särskilda delar av civilförsvarets verksamhet. Direktivrätten samt övriga detaljer rörande sam­ ordningen mellan det militära försvaret och civilförsvaret borde bestämmas i instruktioner, vilka lätt kunde ändras i enlighet med den aktuella situa­ tionens krav. Utredningen framlägger i sitt betänkande, bland annat, förslag till civilför­ svarslag, som i organisatoriskt hänseende dock endast innehåller några få grundläggande bestämmelser. Av dessa jämte den av utredningen framlagda motiveringen framgår följande. Civilförsvaret skall enligt förslaget bildas genom sammanslagning av luft­ skyddet och dess tjänstegrenar — däribland såväl allmänna brandförsvaret som skogsbrandförsvaret samt utrymningsorganisationen jämte inkvartering och socialtjänst. Hemvärnet skall alltså icke ingå i organisationen. Civilförsvarets uppgift är enligt 1 § i lagförslaget att i de hänseenden Konungen bestämmer utöva sådan verksamhet för rikets försvar, som icke åvilar krigsmakten. Såsom huvuduppgifter nämner utredningen luftskyddets och utrymningsorganisationens hittillsvarande uppgifter samt undanförsel och förstöring. Utredningen fortsätter: Utredningen anser sig icke kunna framlägga något förslag till definitiv och noggrann avgränsning av civilförsvarets verksamhetsområde gentemot områdena för andra civila myndigheters och organisationers verksamhet. Förutsättningar för en sådan gränsdragning föreligga enligt utredningens upp­ fattning för närvarande icke. Förhållandet mellan civilförsvarets verksamhet och annan civil verksamhet är emellertid ett spörsmål av stor vikt. Härom vill utredningen anföra följande. Hela det civila samhällslivet måste såsom förut anförts under krig betraktas som en sida av det totala försvaret. Den civila verksamheten omfattar ett stort antal områden, som direkt eller indirekt och i större eller mindre utsträckning äro av betydelse för försvaret. Vissa av dessa områden äro av en betydelse,

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 81

som fullt ut tål jämförelse med civilförsvarets huvuduppgifter. Så är förhållandet med kommunikationsväsende, sjukvårdsväsendet och livsme­ delsförsörjning m. m. Organisationen av det totala försvarets civila sida företer för närvarande en betydande splittring. Inom viktiga avsnitt finnes ännu icke någon ur försvarsberedskapssynpunkt tillfredsställande organisa­ tion uppbyggd. Det är i hög grad angeläget, att denna samhällets allmänna civila beredskap för krig är sådan, att det för försvaret viktiga civila livets funktionsduglighet under krig i möjligaste mån säkras och att goda förut­ sättningar skapas för samarbete dels med de militära myndigheterna dels ock mellan de civila myndigheterna inbördes. Sistnämnda samarbete är enligt utredningens mening icke av mindre vikt än samarbetet med de militära myndigheterna. På den civila sidan av det totala försvaret bör därför i orga­ nisatoriskt hänseende eftersträvas en koncentrering så att en så långt möjligt enhetlig organisation erhålles. Härigenom vinnes ett effektivare utnyttjande av personal och materiel. Ju färre civila organisationer, med vilka de militära myndigheterna ha att uppehålla direkt kontakt, desto mera underlättas samarbetet mellan försvarets militära och civila sidor o. s. v. Organisations­ frågan för det civila samhället under krig innefattar sålunda icke bara den förutnämnda sammanslagningen av vissa organisationer och uppgifter till en organisation, civilförsvaret. Den innebär också ett problem rörande samordning mellan civilförsvaret å ena sidan och övrig civil verksamhet av betydelse för försvaret å andra sidan. Den effektivaste samordningen skulle otvivelaktigt vinnas genom att all civil verksamhet av större betydelse för försvaret sammanfördes hos en enhetlig organisation, motsvarande den mili­ tära. Så långt gående åtgärder ligga emellertid uppenbarligen utanför de prak­ tiska möjligheternas gräns. "Utredningen anser däremot, att en mindre genom­ gripande men tillräcklig samordning i vissa fall låter sig genomföra med rela­ tivt enkla medel och har därför framlagt förslag örn sådana åtgärder rörande transportväsendet, sjukvårdsväsendet, arbetsmarknadsorganisationen och folkförsörjningsmyndigheterna. Principen har härvid varit att söka ernå en sam­ ordning med civilförsvaret i olika instanser genom att göra de olika organisa­ tionernas territoriella indelning i möjligaste mån överensstämmande och därmed skapa förutsättningar för ett lokalt samarbete. Härvid har utred­ ningen tänkt sig, att civilförsvarets lokala organ skola utgöra centrum vart och ett i sin instans, samt att övriga nu ifrågavarande civila organ skola i viss omfattning anknytas till civilförsvarsorganen för samarbetets under­ lättande. Utredningen har sålunda funnit sig böra tillerkänna civilförsvaret en central samordnande ställning inom samhällets allmänna civila krigsberedskap. Denna civilförsvarets centrala ställning anser utredningen böra taga sig uttryck däri, att åt civilförsvarsorganen gives ett allmänt uppdrag att inom den civila samhällsverksamheten företräda beredskapssynpunkterna i den mån dessas företrädande icke uppdragits åt annan organisation. Särskilt under fredstid synes det vara ett allvarligt önskemål, att krigsberedskapen tillgodoses på detta sätt.

Beträffande civilförsvarets verksamhet under en fredsperiod anger utred­ ningen såsom princip, att då civilförsvaret bör betraktas som en med det mili­ tära försvaret jämställd del av det totala försvaret civilförsvarets allmänna beredskap bör vid varje tillfälle ligga på samma nivå som den militära oell att den avsevärda begränsning av civilförsvarets organisation, som uppenbar ligen måsto äga rum under en utpräglad fredsperiod, icke bör få leda till att de hittills vunna resultaten av planläggningsarbotet gå örn intet och sålunda

kilning till riksdagens protokoll lilli. 1 sami. Nr 268. GU 2 u 6

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

icke kunna omedelbart utnyttjas för den händelse att den utrikespolitiska situationen blir mera ogynnsam. Yad därefter angår civilförsvarets organisation i botteninstan­ sen finner utredningen övervägande skäl tala för att den för luftskyddet gällande territoriella indelningen bör gälla för hela civilförsvaret. Utredningen föreslår därför, att varje landsfiskalsdistrikt och stad, som ej ingår i sådant distrikt, skall utgöra ett civilförsvarsområde, där ej Konungen för visst fall annorlunda förordnar. Som motivering för sitt förslag anför utredningen bland annat följande: Det är av stor vikt att de lokala territoriella enheterna inom civilförsvaret erhålla sådan omfattning, att ett ur taktisk synpunkt ändamålsenligt utnytt­ jande av personal- och materieltillgångama ernås. Örn de resurser i fråga örn personal och utrustning för civilförsvarets behov, som finnas inom ett större område, sammanhållas i en taktisk enhet, erhåller civilförsvaret inom detta område större effektivitet och slagkraft än om de olika kommunerna inom området utgöra självständiga operativa verksamhetsområden för civil­ försvaret. I förra fallet har ledaren av civilförsvarsverksamheten som regel större möjligheter att å varje skadeplats insätta den med hänsyn till ska­ dornas omfattning, art och betydelse lämpligaste personalen och materielen. Å andra sidan bör den taktiska enheten icke göras så stor att svårigheter uppstå för områdets chef att utöva en omedelbar ledning över honom under­ ställd personal och materiel. Ur denna synpunkt synes polischefsdistriktet utgöra en lämplig territoriell enhet. Vidare måste stort avseende fästas vid den synpunkten, att civilförsvarets organisation bör erhålla sådan utformning, att den hittills uppbyggda orga­ nisationens funktionsduglighet icke nedsättes under övergångstiden intill dess att den nya organisationen fullständigt genomförts. Med hänsyn här­ till böra — såsom också förutsättes i direktiven för utredningen — föränd­ ringarna i den nu bestående organisationen på civilförsvarets område be­ gränsas till vad som befinnes oundgängligt med hänsyn till kravet på effek­ tivitet och samordning. Från denna utgångspunkt framstår en territoriell indelning av civilförsvaret efter samma grunder, som gälla för luftskyddets indelning i luftskyddsområden, såsom önskvärd. Slutligen må i förevarande sammanhang åberopas, att såvitt utredningen kunnat finna luftskyddets nuvarande indelning icke visat sig vara förknippad med några mera avsevärda olägenheter. Den omständigheten att kommunen utgör territoriell enhet i fråga örn det fredsmässiga brandförsvaret och den nuvarande inkvarteringsorganisationen torde icke innebära något hinder för dessa verksamhetsgrenars inordnande i en civilförsvarsorganisation, som i territoriellt hänseende grundas på polischefsdistrikten.

Utredningen föreslår vidare, att ledningen av civilförsvaret inom varje civilförsvarsområde skall utövas av en civilförsvars chef, som förordnas av länsstyrelsen. Utredningen förutsätter, att polischefen i regel skall vara civilförsvarschef. Bestämmelse härom har emellertid icke intagits i förslaget till civilförsvarslag i annan män än att det stadgats, att befattningshavare vid polis­ väsendet är skyldig mottaga uppdrag att vara civilförsvarschef eller ställföre­ trädare för civilförsvarschef. Som motivering för att polischefen såsom regel bör vara civilförsvarschef framhåller utredningen, att det enligt dess mening vore nödvändigt, att befattningarna som civilförsvarschefer besattes med per­

Kungl. May.ts proposition nr 268. 83 söner, vilka redan på grund av sin verksamhet under fred besutte erforderlig auktoritet bland befolkningen. Civilförsvarscheferna måste vidare äga vana att föra befäl samt borde därjämte ha god kännedom örn den statliga och kom­ munala förvaltningen inom civilförsvarsområdet. Då polischeferna som regel kunde förväntas fylla de krav, som sålunda måste ställas på civilförsvarsche­ ferna, samt enligt hittills gjorda erfarenheter svårigheterna att utanför polis­ organisationen uppbringa för dessa befattningar lämpliga personer i allmänhet visat sig vara betydande, hade utredningen kommit till den uppfattningen, att polischefernas medverkan i civilförsvaret icke kunde undvaras. Utredningen fortsätter: Enligt utredningens mening är det av största värde, om man åt civilför­ svaret kan bevara den auktoritet och erfarenhet, som polischeferna mestadels besitta, även i de fall då polischefsbefattningen är så betungande, att veder­ börande icke kan i full utsträckning fullgöra civilförsvarschefens åligganden. För civilförsvarschef skall alltid finnas av länsstyrelsen förordnad ställföre­ trädare (vice civilförsvarschef), med uppgift att inträda i civilförsvarschefens ställe, då denne är hindrad att utöva befattningen. I de fall varom nu är fråga bör åt ställföreträdaren uppdragas att, även örn förfall i egentlig mening icke föreligger för civilförsvarschefen, i den utsträckning som prövas erforderlig själv handlägga på denne ankommande ärenden. Härigenom torde erforderlig lättnad kunna beredas polischefer, som tillika äro civilförsvarschefer. Utred­ ningen vill emellertid betona angelägenheten av att polischef, som i sin egen­ skap av civilförsvarschef erhållit ställföreträdare med nu angivna befogen­ heter, fortfarande i största möjliga utsträckning leder och övervakar planlägg­ nings- och utbildningsarbetet inom civilförsvaret. Endast härigenom kan han förvärva den insikt som erfordras för att under krigsförhållanden kunna utöva ledningen av civilförsvarets verksamhet. Utredningen föreslår vidare, att polischef, som tillika utövar chefskapet för civilförsvaret inom sitt distrikt, bör komma i åtnjutande av skälig ersättning för den ökade arbetsbörda, som därigenom pålägges honom. Inom varje civilförsvarsområde skall enligt utredningens förslag finnas allmänt civilförsvar och, i den mån förhållandena därtill giva anledning, sär­ skilt civilförsvar, omfattande verlcskydd och hemskydd. Yad angår definitio­ nerna på verkskydd och hemskydd och de områden, inom vilka de skola före­ komma, överensstämmer utredningens förslag i stort sett med hemortsförsvar ssakkunnigas. Utredningen förutsätter, att viss lokal indelning inom civilförsvarsområde skall kunna finnas för vissa tjänstegrenars behov (brandförsvaret, inkvarte­ ringen) men att möjlighet dessutom bör finnas, att uppdela civilförsvarsom­ råde på underområden, civilförsvarsdistrikt. Utredningen anser vidare, att, i syfte att minska belastningen å det interlokala telefonnätet eller giva läns­ styrelserna tillfälle att delegera sina befogenheter med avseende å den ope­ rativa ledningen av civilförsvaret inom kretsen, möjlighet bör skapas att inom län, som omfattade ett större antal civilförsvarsområden, sammanföra civilför­ svarsområdena till civilförsvarskretsar. Kretsindelning bör endast komma i fråga inom län, som omfattar ett större antal civilförsvarsområden. En anledning till sådan indelning är att man därigenom kan, på det sätt som hemortsförsvarssakkunniga tänkt sig, minska

£4 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. belastningen å det interlokala telefonnätet i vad avser vidarebefordrandet a'\ order och rapporter. Ett annat syfte nied en kretsindelning kan vara, att länsstyrelsen skall kunna i viss omfattning delegera sina befogenheter med avseende å den operativa ledningen av civilförsvaret inom kretsen. I likhet med vad som föreslagits gälla vid distriktsindelningen förutsätter utred­ ningen att frågan örn kretsindelning — vilken indelning icke behöver om­ fatta hela länet — bör prövas vid den krigsplanläggning av civilförsvaret som utföres vid länsstyrelsens försvarsavdelning. Ett nära samråd med vederbörande militärbefälhavare eller den militäre chef denne bestämmer bör därvid äga rum. Av länsstyrelse fattat beslut örn kretsindelning bör underställas centralmyndigheten för godkännande. Den som utövar ledningen inom en civilförsvarskrets bör benämnas leretsehef. Denne bör förordnas av länsstyrelsen. Till kretschef torde i regel lämpligen kunna utses den civilförsvarschef, vilken i krig kan beräknas ha sin uppehållsplats på den ort, som ur förbindelsesynpunkt kan anses vara centralort för kretsen. Det torde i regel icke möta svårigheter för krets­ chefen att jämsides med sina uppgifter i denna sin egenskap jämväl fungera som civilförsvarschef. I analogi med vad hemortsförsvarssakunniga föreslagit förordar utred­ ningen, att huvuddragen av civilförsvarets omfattning och beskaffenhet vid krig eller krigsfara inom varje civilförsvarsområde borde fastställas i en för området gällande organisationsplan. Beträffande sättet för mellaninstansens organiserande uttalar utredningen, att civilförsvarets ledning bör förankras hos länsstyrelserna, vilkas organisation med hänsyn härtill bör i viss omfattning utbyggas. Om­ fattningen av denna organisation måste kunna anpassas efter rådande för­ hållanden. I fredstid borde den hållas nere till vad som oundgängligen ford­ rades för att vidmakthålla planläggnings- och utbildningsarbetet. Då laget påkallade civil försvarsberedskap, måste den kunna utökas och, då riket vore i krig, övergå i en på förhand planerad krigsorganisation. För att de på läns­ styrelserna vidkommande civilförsvars- och militärförsvarsärendena skulle få en mot deras vikt svarande handläggning, ansåge utredningen oundgängligt att organisera en särskild försvarsavdelning. Denna borde förläggas inom landskansliet. Att den borde vara organiserad som en särskild avdelning med bestämt avgränsat arbetsområde, vore motiverat bland annat därav, att dess chef borde tilläggas självständig beslutanderätt beträffande vissa ärendes­ grupper. Utredningen uttalar, att under nu rådande beredskap försvarsavdelningen normalt borde bestå av, förutom kansli- och skrivbiträdespersonal, en chefs­ tjänsteman, förslagsvis benämnd c i vil f örsv ar selir eli tor , en i landskanslit jänst utbildad juridiskt-administrativ tjänsteman, förslagsvis en länsnotarie, samt en statofficer, benämnd militär assistent. Dessutom skulle i försvarsavdel­ ningen ingå den i länsstyrelsen stationerade länstrafikledaren och under vissa perioder inkvarteringschefen i länet. Beträffande civilförsvarsdirektörerna anför utredningen: På civilförsvarsdirektören bör ankomma, förutom ledningen av hela avdel­ ningens arbete, civilförsvarsärenden av större vikt som icke enligt landshöv­ dingens bestämmande skola handläggas av juristen eller militärassistenten.

Kungl. Majlis proposition nr 268. 85

Som exempel på ärenden, vilka civilförsvarsdirektören själv bör handlägga, kan nämnas organisationsplanernas granskning och fastställande, utbildningsoch övningsverksamhetens bedrivande samt civilförsvarsstyrkornas använd­ ning utanför de områden, för vilka de närmast äro avsedda. Han skall även öva tillsyn över att underlydande civilförsvarsorgan och kommunerna fullgöra vad på deni ankommer för att möjliggöra ett snabbt och effektivt genomförande av de åtgärder, som gällande organisations- och specialplaner förutsätta, även­ som i regel själv planlägga och leda större övningar inom civilförsvaret. Av synnerligen stor vikt är att till civilförsvarsdirektör utses person, som utöver allmän insikt örn civilförsvarets angelägenheter äger administrativ erfarenhet och har förmåga att med initiativkraft utöva ledning av civilför­ svaret. Några speciella kompetenskrav böra icke uppställas. Till befattningen bör exempelvis kunna ifrågakomma en försvarsassistent eller hemortsförsvarsassistent, en luftskyddschef, en brandchef, en officer eller en landsstatstjänsteman. Den personliga lämpligheten som ledare av en försvarsavdelning samt av organisations- och utbildningsarbetet inom civilförsvaret i länet bör vara utslagsgivande. I landshövdinginstruktionen bör regleras, i vilka ärenden självständig beslutanderätt skall tillerkännas civilförsvarsdirektören (som närmast liggande exempel må nämnas ärenden angående utbildning och öv­ ningar) och i vilka han skall vara föredragande inför landshövdingen eller vid förfall för denne inför landssekreteraren. Beträffande försvarsavdelningens jurist framhålles, att han borde hand­ lägga ärenden rörande den eller de tjänstegrenar, som landshövdingen be­ stämde, och vissa administrativa ärenden, samt därjämte med viss administra­ tiv sakkunskap i allmänhet biträda avdelningschefen. Tjänsten borde besättas genom att någon av kansliets länsnotarie!’ placerades i avdelningen, men utredningen ansåge ofrånkomligt, att kompensation bereddes landskansliet genom en ny länsnotarie^ änst för de vanliga kansligöromålen. Yad angår militärassistenter anför utredningen: Militärassistenten bör hålla länsstyrelsen fortlöpande orienterad örn den militära planläggningen inom länet och i första hand anlitas som sambandsman för föredragning inom militärbefälsstab, försvarsområdesstab eller annan ifrågakommande militär stab av ärenden rörande civilförsvaret inom länet. Han bör särskilt ha att bereda ärenden rörande förstöring, (vissa ärenden rörande skydd mot sabotage och spioneri), civilförsvarsövningar och krigsspel. Därjämte bör det även åligga honom att bereda ärenden rörande förbud mot skogsavverkning och bebyggelse i närheten av militära anläggningar, på läns­ styrelsen ankommande uppskovs- och mobiliseringsärenden samt militära ärenden i övrigt ävensom, jämte kansli juristen, biträda med beredningen av krigsplacering- och personalrekryteringsärenden. Civilförsvarsdirektören bör kunna åt honom uppdraga viss inspektionstjänst. Därjämte bör han kunna tagas i anspråk såsom sekreterare och föredragshållare i civilförsvarssammanslutningar. Beträffande förhållandena under krig framhåller utredningen till en början, att försvarsavdelningen uppenbarligen måste avsevärt förstärkas. Utredningen anför vidare, att beslutanderätten i egentliga civilförsvarsärenden då måste tillkomma civilförsvarsdirektören, därest icke landshövdingen åtföljde för­ svarsavdelningen och själv helt eller delvis övertoge ledningen av civilför­ svaret. En intim samverkan måste upprätthållas mellan avdelningen och de militära staber, som uppträdde inom länet. Denna torde lämpligast uppnås

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

genom att avdelningen valde samma uppehållsplats som den militära stab, med vilken den närmast hade att samarbeta. Den fredsmässiga organisationen finner utredningen icke böra göras mera omfattande än nödvändigt men böra såtillvida fixeras, att däri bör ingå de båda befattningarna civilförsvarsdirektör och militärassistent. I fred syntes länsstyrelse böra uppehålla kontinuerlig kontakt med militärbefälhavare. Uppenbart vore emellertid, att samarbete i detaljfrågor regelmässigt borde bedrivas med försvarsområdesbefälhavaren. Det vore ej heller uteslutet, att med hänsyn till lokala och andra förhållanden försvarsområdesbefälhavaren borde vara den, som i den största omfattningen samarbetade med länsstyrel­ sens försvarsavdelning.

Yad angår behovet av en centralmyndighet samt denna myndighets all­ männa ställning och befogenheter anför utredningen: Utredningen anser, att civilförsvaret på samma sätt som hemortsförsvarssakkunniga tänkt sig i fråga örn den av dem föreslagna folkskyddsorganisationen måste utgöra en enhetlig, fast uppbyggd organisation. En effektiv ledning av denna organisation i fred och alldeles särskilt i krig förutsätter en stark mellaninstans, som möjliggör att ledningen kan i erforderlig ut­ sträckning decentraliseras. I överensstämmelse härmed vill utredningen till­ erkänna länsstyrelserna vidsträckta befogenheter med avseende å civilför­ svarets ledning inom länen. Härutöver erfordras emellertid också en stark central ledning. En huvuduppgift för denna centrala ledning blir under fred att utfärda allmänna anvisningar för verksamheten i mellaninstansen och bot­ teninstansen. Sådana centralt utfärdade anvisningar äro nödvändiga för åstad­ kommande av enhetlighet i arbetet inom olika delar av landet. Genom dessa anvisningar skola också till de lokala organen förmedlas resultaten av cen­ tralt bedriven försöksverksamhet. Icke minst viktig blir vidare uppgiften för en centralmyndighet att insamla och för svenska förhållanden bearbeta det rika erfarenhetsmaterial från de krigförande länderna, som finnes och efter krigets avslutning i ännu större omfattning kommer att finnas tillgängligt. En bearbetning av detta material torde få utslagsgivande betydelse för frågan örn den lämpliga utformningen och organisationen av ett framtida civilförsvar. Centralmyndigheten måste vara utrustad med verklig befälsmyndighet över civilförsvarsorganisationen i dess helhet. På annat sätt kan icke säkerhet vin­ nas för att de av centralmyndigheten utfärdade anvisningarna verkligen genom­ föras. Den centrala ledningen måste alltså kunna ingripa med order i det sär­ skilda fallet. Som regel torde det vara tillräckligt att befogenheten finns och kan utnyttjas i de undantagsfall, då så erfordras, medan civilförsvarets verk­ samhet i övrigt på eget ansvar ledes av länsstyrelserna. Det arbete, som sålunda måste utföras av centralmyndigheten, företer stora likheter med de militära stabernas arbete. Alldeles särskilt gäller detta den del av centralmyndighetens arbetsuppgifter, som har avseende på civilför­ svarets operativa ledning. Såsom framgår av vad i det föregående anförts är civilförsvarets verksamhet i stor utsträckning av den naturen, att planläggningsarbetet måste äga rum nied hänsynstagande till förhållandena inom större områden än länen eller inom hela riket. På samma sätt är det under krig omöjligt att begränsa ledningen i dessa delar inom länens ram. Upp­ gifter av denna art äro utrymning och undanförsel,i fråga örn vilka ledningen som regel måste sammanhållas för hela riket. Men även för övriga delar av civilförsvaret gör sig behovet av en central operativ ledning gällande. I det

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 87

föregående har talats om den utomordentliga vikten av att inom länen finnes en enhetlig ledning, som möjliggör att personal och materiel från ett större område kan insättas å en ort, som blivit utsatt för svår skadegörelse. Allt eftersom förstörelsemedlen utvecklas blir det emellertid tydligare, att man icke inom varje län kan åstadkomma resurser, vilka äro tillräckliga för bemästrande av verkningarna vid svårare luftangrepp. Man måste alltså dessutom skapa möjligheter för en samordning av de tillgängliga personal- och materielresurserna inom större områden än länen. Överförande av materiel och personal från ett län till ett annat måste kunna äga rum. En sådan samordning förut­ sätter ytterst ett beslutande organ, som har överblick över läget i landet i dess helhet och vars behörighetsområde omfattar hela landet.

Utredningen övergår härefter till att diskutera det sätt, på vilket en central­ myndighet för civilförsvaret bör inplaceras i statsförvaltningen. Utredningen finner tre alternativ möjliga, nämligen 1) att Kungl. Majit i vederbörande statsdepartement handhar hela den centrala ledningen, 2) att ledningen upp­ drages åt en departemental avdelning med självständig beslutanderätt inom fastställda gränser samt 3) att ledningen förlägges till ett centralt verk, som tillerkännes all den befogenhet civilförsvarslagen ger centralmyndigheten. Ut­ redningen kommer till den slutsatsen att, i varje fall i nuvarande läge, det tredje alternativet vore det enda möjliga. Utredningen förordar därför, att i och med civilförsvarslagens ikraftträdande en centralmyndighet organiseras i form av ett centralt verk nied provisorisk karaktär lydande under social­ departementet samt tillägger, att de mera principiella övervägandena rörande centralmyndighetens ställning i statsförvaltningen hänförde sig till den icke föreliggande situationen, då frågan örn rationalisering av den departementala indelningen kunde upptagas. I detta sammanhang förklarar utredningen, att den utgått från att länssty­ relserna i fråga örn civilförsvaret borde kunna underordnas en centralmyn­ dighet. Härom anför utredningen bland annat: För att ett effektivt civilförsvar skall kunna åstadkommas måste oavvisligen i organisationen ingå både en centralmyndighet utrustad med befälsbefogenhet och länsstyrelserna som ledningsorgan med förmåga av självständigt hand­ lande. Då båda dessa instanser äro nödvändiga, måste man också acceptera den underordning, som är erforderlig för att civilförsvarsorganisationen som helhet skall bli fullt funktionsduglig. Omfattningen och graden av denna under­ ordning angives i civilförsvarslag, civilförsvarskungörelse och instruktionsbestämmelser. Genom dessa föreskrifter bör inskärpas icke allenast skyldig­ heten att rätta sig efter de anvisningar, som endast ett centralt organ med ansvar för rikets hela civilförsvar kan ge, utan i icke mindre grad att till envar länsstyrelse är decentraliserat ledningsansvaret inom respektive län. Det bör då också av dessa föreskrifter kunna framgå, att länsstyrelsernas allmänna ställning icke i vidare mån påverkas än som nödvändiggöres av att de skola fylla sin uppgift på civilförsvarets område enligt de krav det totala kriget ställer. Håller man denna synpunkt för ögonen framstår det som en långt mindre olägenhet, att en av det nutida krigets hårda krav föranledd jämkning sker i ett traditionellt betraktelsesätt, än att detta upprätthålles till förfång för det totala försvarets uppenbara intressen. Utredningen är övertygad örn att en anordning grundad på detta betraktelsesätt icke kan vara ägnad att

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. förminska den allmänna auktoritet som Konungens Befallningshavande åt­ njuter. För ifrågavarande centrala verk, som skulle uppstå genom sammanslag­ ning av luftskyddsinspektionen och utrymningskommissionen, föreslår utred­ ningen benämningen civilförsvarsstyrelsen. Att närmare ingå på den före­ slagna organisationen av denna torde icke i detta sammanhang vara erfor­ derligt. Beträffande civilförsvarsstyrelsens verksamhet i krig framhåller utred­ ningen, att den borde samordnas med högkvarteret, så att den del av styrelsen, som skulle handha den operativa ledningen av civilförsvarets verksamhet anslötes till högkvarteret. Den till högkvarteret anslutna civilförsvarsledningen skulle svara för att överbefälhavaren och försvarsstaben hölles underrättade örn civilförsvarets verksamhet. Härigenom möjliggjordes för överbefälhavaren att lämna föreskrifter rörande civilförsvarets operativa ledning i den mån så befunnes erforderligt ur militär synpunkt. Civilförsvarsledningen skulle in­ rikta civilförsvarets verksamhet i enlighet med de erhållna direktiven men skulle i övrigt själv svara för ledningen.

Slutligen böra i detta sammanhang upptagas två av civiiförsvarsutredningen särskilt berörda spörsmål, nämligen dels örn polisväsendet och civilförsvaret, dels ock örn order- och rapporttjänsten. Vad polisväsendet beträffar framhåller utredningen, att polisens verk­ samhet under krig måste samordnas med civilförsvaret på sådant sätt, att detta kunde fungera med den effektivitet, som vore nödvändig. Detta förutsatte, att i kritiska situationer polisväsendet och civilförsvaret i övrigt stöde under gemensam ledning. I denna mening måste polisväsendet vara inordnat i civil­ försvaret, örn detta skulle kunna fullgöra sina uppgifter under krigstid. Efter att ha påpekat vissa bevaknings- och ordningshållningsuppgifter, vilkas lösande direkt påverkades av civilförsvarschefens bedömande av det uppkomna läget, framhåller utredningen, att för civilförsvarschefen måste före­ ligga rättighet att, då förhållandena så påfordrade, helt eller delvis taga polis­ personalen i anspråk för fullgörande av ordningshållningsuppgifter eller andra uppgifter, som sammanhängde med civilförsvarsverbsamheten. Därest detta skulle medföra, att polisens arbetsuppgifter i övrigt i väsentlig mån måste eftersättas, måste uppenbarligen en avvägning ske av de olika uppgifterna efter deras vikt. I fall då polischefen icke vore civilförsvarschef borde vid dylika intressekollisioner bestämmanderätten tillkomma civilförsvarschefen, då endast denne i en kritisk situation kunde till fullo överblicka, vilka åtgärder som borde givas företräde framför andra. Liknande befogenhet borde i fråga örn polisstyrka, som avdelats för tjänstgöring å skadeplatser, tillkomma befälhavaren å skadeplatsen. Som huvudregel borde galla, att civilförsvarschefen (skadeplatsbefälhavaren) ägde bestämma örn de platser, där polispersonalen skulle tjänstgöra och örn de uppgifter, som polisen hade att fylla därstädes, men att han däremot icke ägde att öva inflytande på det sätt, varpå polispersonalen ginge tillväga för att fullgöra de åt densamma an­ visade polisuppgifterna.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268. 89 Utredningen framhåller vidare, att behovet av en effektiv länspolisledning bomme att göra sig starkare gällande inom civilförsvaret än vad fallet varit inom luftskyddet, varför utredningen föresloge, att landsfogdarna under krigstid skulle ingå i länsstyrelsernas försvarsavdelningar för att tillföra dessa erforderlig sakkunskap i frågor, som rörde allmän ordning och säkerhet. Ut­ redningen erinrar därjämte örn att något centralt polisorgan under Kungl. Maj:t icke finnes och ifrågasätter därför att civilförsvarsstyrelsen skall äga avgöra ärenden rörande polisstyrkors förflyttning från ett län till ett annat under krig.

Beträffande order- och rapporttjänsten framhåller utredningen, att hemortsförsvarssakkunnigas uppfattning, att av en delad operativ ledning nöd­ vändigt följde dubbelrapportering med åtföljande stockningar i förbindelse­ tjänsten, icke vore så bindande, att den utgjorde något avgörande skäl mot utredningens förslag att även den operativa ledningen av civilförsvaret lädes hos civil myndighet. Det vore enligt utredningens mening först i och med att en och samma befattningshavare rapporterade till två eller flera myndig­ heter eller två eller flera befattningshavare avgåve rapport örn samma sak, som sådana stockningar bomme att göra sig mest svårartat gällande. Förutsatt att befälslinjer samt order- och rapportvägar vore klart reglerade, så att dub­ belrapportering undvekes, innebure en delad operativ ledning ingen ökad be­ lastning på det interlokala telefonnätet. Förutsättning härför vore emellertid, att ledningsorganen i den högre instansen valde sina uppehållsplatser så nära varandra, att det interlokala telefonnätet icke belastades med trafik mellan dem.

F. Yttrandena över civilförsvarsutredningens förslag.

I de flesta yttrandena tillstyrkes utredningens förslag i princip och hemställes örn dess genomförande snarast möjligt. Sålunda framhåller överbefäl­ havaren, att förslaget, som innebure en påbyggnad och sammanslagning av redan nu befintliga organ, underlättade en smidig övergång från nuvarande till föreslagen organisation. Av särskilt värde med hänsyn till nutida krig­ föring syntes vara, att enligt utredningens förslag en fast och decentraliserad ledning av civilförsvaret åstadkommes genom länsstyrelsernas ledande ställ­ ning och förseende med en ändamålsenlig försvarsavdelning. Länsstyrelsen i Kalmar län anser förslaget vara en synnerligen god lösning av folkskyddsproblemet, varigenom syntes kunna vinnas såväl effektivitet som samordning mellan folkskyddets olika grenar utan att alltför stora organisatoriska änd­ ringar behövde vidtagas. Förslaget syntes jämväl tillbörligen tillgodose be­ hovet av enhetlighet i fråga örn såväl planläggningen under fredstid som ledningen av civilförsvaret under krig. Landsorganisationen finner, att förslaget — särskilt ur synpunkten av dess omedelbara genomförbarhet i rådande läge — hade avgjorda fördelar framför hemortsförsvarssakkunnigas förslag och att mot dess omedelbara förverkligande inga betänkligheter kunde anföras av det slag, som landsorganisationen hyste mot en omedelbar om­

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. läggning i enlighet med sistnämnda förslag. Genom att utredningens förslag, baserat på den befintliga organisationen, utbyggde denna med ett genomfört sambandssystem mellan å ena sidan civilförsvaret och å andra sidan dels de militära myndigheterna, dels den civila krigsberedskapen inom arbetsmark­ naden, folkförsörjningen, sjukvården och transportväsendet syntes förslaget väl ägnat att så effektivt som i nuvarande läge vore möjligt råda bot på den hittillsvarande desorganisationen på detta område. I åtskilliga yttranden framhålles dock vanskligheten att bedöma samord­ ningen mellan civilförsvaret och krigsmakten, innan närmare uppgifter läm­ nats rörande den militära direktivrättens innebörd, samt uttalas beklagande av att denna fråga lämnats öppen i betänkandet. Överståthållarämbetet förut sätter, att den militära direktivrätten icke göres generell utan i instruktionerna uttryckligen begränsas till att avse åtgärder för vinnande av militära syften. Länsstyrelsen i Värmlands län anser önskvärt, att länsstyrelsen under fred och beredskap hade att göra med allenast en militär myndighet och att länsstyrelsen icke finge mottaga motstridiga direktiv från olika befälhavare. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller såsom nödvändig förutsättning för godkännande av utredningens förslag i förevarande hänseende att i prak­ tiken fullständig trygghet skapades för att länsstyrelserna finge tillgång till det militära förbindelsenätet i hela den utsträckning, som vore erforderlig för order- och rapportverksamheten. Hemvärnsrådet förklarar sig i princip föredraga hemortsförsvarssakkunnigas förslag och framhåller, att civilförsvarsutredningens förslag lämnade frågan örn en effektiv samordning av det militära och det civila hemortsförsvaret i väsentliga delar olöst. Då emellertid förslaget för civilförsvarets del innebure vissa påtagliga förbättringar, ansåge sig hemvärnsrådet med hänsyn till nu rådande förhållanden böra tillstyrka dess genomförande. Skogsstyrelsen — som säger sig ha biträtt hemortsförsvarssakkunnigas förslag örn militär operativ ledning, emedan en sådan ordning väntades medföra bättre möjlig­ heter att vid behov få för skogsbrandsläckning disponera personal och mate­ riel från civilförsvarets övriga grenar och från militära förband, främst hem­ värnet — finner utredningens förslag ur dessa synpunkter innebära en för svagning av skogsbrandförsvaret under krig. Detta torde dock i viss mån motverkas därav, att den minsta taktiska enheten i civilförsvaret enligt utred­ ningens förslag komme att omfatta ett större område än hemortsförsvarssakkunniga avsett. Utredningens förslag tillstyrktes i princip. Från några håll har kritik framförts. Länsstyrelsen i Blekinge län anser den ifrågasatta organisationen av de olika myndigheter, som skulle handha ärendena, icke erbjuda nöjaktig garanti för att handläggningen under krig komme att ske med erforderlig snabbhet och effektivitet. Länsstyrelsen i Örebro län finner den för förslaget grundläggande principen, att civil myndig­ het skulle stå och bära ansvar för beslut, som militär myndighet givit direktiv till, vara uppenbart orimlig och felaktig. Klara linjer för beslutanderätt och ansvar såväl i fred som i krig måste uppdragas, innan förslaget bragtes till verkställighet. Skulle förslaget genomföras så som det nu framlagts, vore det

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 91 fara värt, att civilförsvaret bleve en improvisation efter olika militära myndig­ heters direktiv och icke den fasta organisation, som krävdes för att det skulle vinna folkets förtroende, ett förtroende, som vore nödvändigt för organisa­ tionens effektivitet. Landsfogden i Örebro län finner likaledes egendomligt, att de militära myndigheterna, då de icke skulle ombesörja den operativa led­ ningen av civilförsvaret och sålunda icke bure ansvaret för vidtagna disposi­ tioner, skulle kunna meddela direktiv. Statskontoret kritiserar ingående den militära direktivrätten och anför som en allmän anmärkning mot den i be­ tänkandet därför givna redogörelsen, att det lämnades osagt, huruvida och i vad mån denna rätt skulle vara förhanden även under tid, då riket ej befunne sig i krig. Om en militär direktivrätt gentemot civilförsvarsorganen funnes böra medgivas, borde bestämmelse härom inflyta i civilförsvarslagen. Länsstyrelsen i Värmlands län anser i lagen böra upptagas en klar och ut­ tömmande definition på civilförsvarets verksamhet. Liknande önskemål framföres av länsstyrelserna i Kronobergs och Kristianstads län. Krigsmaterielverket påtalar, att i förslaget icke beröres frågan örn den ställ­ ning och de uppgifter, som för framtiden avsåges skola tillkomma den nu före fintliga organisationen för byggnads- och reparationsberedskap (BEB). Då denna organisations arbetsuppgifter i och för sig torde ha karaktären av en typisk civilförsvarsuppgift, ville verket uttala såsom ett önskemål, att frågan om organisationens inordnande inom civilförsvaret närmare övervägdes i sam­ band med den fortsatta beredningen av hithörande spörsmål. Vattenfalls­ styrelsen ifrågasätter likaledes, örn icke vid inträdande av fredliga förhållan­ den BRB borde inordnas i civilförsvaret. Som skäl härför anföres dels att personaldispositionema för nämnda organisation intimt sammanhängde med den uttagning eller fördelning av personal, som måste verkställas för civil­ försvarets, arbetsmarknadens och frivilliga försvarsorganisationers behov, varför det borde vara en fördel att få till stånd gemensam uttagning, dels ock att de genom organisationen uppsatta avdelningarna även i stor utsträckning komme att utnyttjas i fall, där civilförsvarets tekniska avdelningar icke försloge för behövliga reparationer eller nybyggnader.

Beträffande organisationen i botteninstansen har i fråga örn den territoriella indelningen utredningens förslag i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Uppsala län anser dock den nuvarande indelningen i luftskyddsområden böra i största möjliga utsträckning bibe­ hållas, även om den avveke från indelningen i polischefsdistrikt. Länsstyrel­ sen i Jämtlands län framhåller nödvändigheten av att söka åstadkomma den mest rationella indelningen. Jämkningar i huvudregeln måste därför kunna genomföras, örn en bättre indelning än den normala administrativa indel­ ningen därigenom kunde åstadkommas. Praktiska synpunkter måste därvid göra sig gällande. Om en stad vore helt omgiven av en landskommun och polischefen bodde i andra delen av det landsfiskalsdistrikt, till vilket lands­ kommunen hörde, syntes anledning föreligga att överföra landskommunen till stadens civilförsvarsområde. Även hänsyn till skogsbrandbekämpningen kunde motivera .undantag från huvudregeln.

92 Kungl. May.ts proposition nr 268. I en till länsstyrelsens i Jönköpings län yttrande fogad promemoria av före­ draganden uttalas, att stad, som ingår i landsf iskalsdistrikt, det oaktat normalt borde utgöra eget civilförsvarsområde. Länsstyrelsen i Västmanlands län förordar en övergångsbestämmelse, enligt vilken städer, som inginge i landsfiskalsdistrikt och som redan hade ett välorganiserat civilförsvar, kunde bibe­ hållas som självständiga civilförsvarsområden. Beträffande det fall, att stad visserligen inginge i landsfiskalsdistrikt men landsfiskalen det oaktat icke vore polischef i staden, uttalar länsstyrelsen i Blekinge län, att staden icke borde ingå i landsfiskalsdistriktets civilförsvarsområde, för så vitt icke Kungl. Majit så bestämde. Beträffande frågan om polischefen skall vara civilförsvarschef eller icke, råda alltjämt olika meningar. I flertalet yttranden har civilförsvar sutred­ ningens ståndpunkt godtagits. Det framhålles emellertid som oeftergivlig för­ utsättning härför, dels att lämpliga ställföreträdande civilförsvarschefer för­ ordnas, dels ock att polischeferna erhålla ökade möjligheter till biträden och vikarier å sina ordinarie befattningar. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Kalmar län, att åtgärder borde vidtagas för att tillgodose behovet av vikarier för polischeferna under de tider, då dessa helt eller till övervägande del måste ägna sig åt civilförsvarsuppgifterna. Förslaget att civilförsvarschefen skulle ha ställföreträdare för de fall. då han måste ägna sig åt polis- och åklagaruppgifterna, kunde icke anses ägnat att helt tillgodose de krav, vilka såväl civilförsvaret som polischefs- och åklagartjänsterna ställde på nödig personaltillgång för en tillfredsställande lösning av de skilda uppgifterna. Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller som en nödvändig förutsättning för att landsfiskalerna skola kunna nöjaktigt sköta civilförsvarschefskapet, att de av staten försåges med särskilda, allt i förhållande till omfattningen av civilförsvarsgöromålen inom de olika landsfiskalsdistrikten mer eller mindre hel­ tidsanställda biträden. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att det vore nästan lika betydelsefullt, att posterna som ställföreträdande civilförsvars­ chefer besattes med personer med den auktoritet hos befolkningen, den vana vid befälsföring samt den kännedom örn den statliga och kommunala förvalt­ ningen, som både utredningen och länsstyrelsen ansåge, att civilförsvarscheferna borde besitta. Polismästaren i Norrköping betonar, att civilförsvarschefens behov av administrativ personal ej finge bliva en alltför avgränsad kommunal angelägenhet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att polischefs- och civilförsvarschefsbefattningarna i största möjliga utsträckning borde förenas på en hand. Endast i undantagsfall, där lokala förhållanden bestämt påkallade så­ dant, borde avvikelse äga rum. länsstyrelsen i Kristianstads län, som i princip tillstyrker civilförsvarsutredningens förslag på denna punkt, hänvisar till bristen på vikarier för landsfiskaler och framhåller, att örn man räknade med att polischeferna vore i behov av tjänstledighet för att under längre eller kortare tid kunna odelat ägna sig åt civilförsvarsuppgifter, detta måste leda till att länsstyrelserna under förhandenvarande förhållanden måste söka att till civilförsvarschefer i första hand förvärva andra personer än polischefer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 93 I åtskilliga yttranden uttalas emellertid stor tveksamhet om utredningens förslag, särskilt i vad angår lämpligheten av att landsfiskalerna skola vara skyldiga att mottaga uppdrag som luftskyddschefer. Länsstyrelsen i örebro län anser sålunda ohållbart att ålägga landsfiskal att vid sidan av sin tjänst vara luftskyddschef. Härvid hänvisar länsstyrelsen till yttrande av lands­ fogden i länet, som framhåller, att för polischeferna, som redan i fred vore hårt belastade, i krig tillkomme viktiga åligganden, vilka icke kunde efter­ sättas, örn samhällsmaskineriet skulle kunna hållas i gång. Även för civilförsvarschefen bleve uppgifterna så mångahanda, att de helt krävde sin man. Enligt förslaget skulle civilförsvarschefen i största möjliga utsträckning utöva ledningen av civilförsvarets verksamhet. För att landsfiskalens åligganden i egenskap av polischef, åklagare, utmätningsman och handräckningsorgan m. m. icke skulle bliva eftersatta, erfordrades att ställföreträdande polischef funnes till hands. Den teoretiska möjligheten därtill funnes därigenom att länsstyrelsen tilldelats befogenhet att, då så prövades oundgängligen erforderligt, förordna extra landsfiskalsassistenter. I praktiken ställde det sig dock annorlunda, då tillgång saknades till därför kvalificerad personal. Med hänsyn till bristen på färdigutbildade aspiranter å landsfiskalstjänst kunde någon större förbättring i läget icke förväntas inträda under de närmaste åren. Polischef borde därför icke vara skyldig att mottaga uppdrag såsom civilförsvarschef. Hinder borde visserligen icke föreligga att till civilförsvarschef förordna polischef, örn så befunnes lämpligt, men denna kombination borde höra till undantagen och icke till regeln. I stort sett samma synpunkter framföras av länsstyrelsen i Jämtlands län och föreningen Sveriges landsfiskaler. Mot utredningens förslag på denna punkt uttalar sig vidare, bland andra, luftskyddschef en i Stockholm, som anser länsstyrelsen böra äga full befogen­ het att utse lämplig person utan hänsyn till anställning inom polisväsendet och framhåller olämpligheten av att vidhålla en anordning, vilken hittills bevis­ ligen fungerat otillfredsställande på många håll. Hemortsförsvarsassistenten i Ystads försvarsområde, tillika landsfiskal, framhåller såsom särskilt lämp­ liga civilförsvarschefer brandcheferna i städer och stadsliknande samhällen, vilka omhänderhade den viktigaste grenen inom civilförsvaret, brandtjänsten, samt vore särskilt vana vid att utbilda och föra befäl över personal. Länsstyrelsen i Blekinge län anser skyldigheten att mottaga uppdrag som civilförsvarschef och ställföreträdare böra utsträckas till alla kommunala befattningshavare, framför allt vid brandväsendet. Luftslcyddsinspektionen anser lagen böra erhålla sådan formulering, att därav framgår, att flera ställföreträdare kunna förordnas. Drätselkammaren i Uppsala uttalar, att kommunerna borde få stort inflytande vid tillsättandet av ställföreträdare, eventuellt på sådant sätt, att dessa utsåges av länssty­ relsen på förslag av civilförsvarsnämnden. I fråga om mellaninstansen har utredningens förslag allmänt tillstyrkts. Överbefälhavaren understryker vikten av att till militärassistenter utses aktiva officerare och anger detta som en förutsättning för en civil operativ ledning i

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. krig. Vtrymningskommissionen framhåller nödvändigheten av att länsstyrel­ serna erhölle personalförstärkning, vilket vore en förutsättning för att civil­ försvarets uppgifter ej bleve eftersatta. — På åtskilliga håll framhålles, att eivilförsvarsdirektörstjänsterna måste besättas med synnerligen kvalificerade innehavare. Trafikpolisintendenten i Stockholm ifrågasätter för Stockholms del en sam­ manslagning av mellaninstansen och underinstansen, varigenom civilförsvarschefen tillika skulle bliva civilförsvarsdirektör eller på annat sätt inlemmas i överståthållarämbetets försvarsavdelning. Luftskydds chef en i Stockholm ut­ talar, att örn båda befattningarna ansåges nödvändiga, en annan gränsdrag­ ning mellan deras verksamhetsområden torde bliva nödvändig än som före­ slagits i fråga örn länsstyrelserna i övrigt. Överståthållarämbetet utgår dock från att båda befattningarna skola finnas men att den operativa ledningen i dess helhet skall ligga hos civilförsvarschefen.

Beträffande centralmyndigheten framhåller Överståthållarämbetet, att densamma borde ha fast befälsmyndighet endast i krig. I fred syntes den centrala ledningen liksom hittills varit fallet beträffande luftskyddet kunna utövas genom meddelande av råd och anvisningar. Eljest måste betänklig­ heter resas mot den för Konungens befallningshavandes ställning främmande underordning, som utredningens förslag innebure. I den förut nämnda, till länsstyrelsens i Jönköpings län yttrande fogade promemorian ifrågasätta även nödvändigheten av att giva centralmyndigheten befälsrätt. Länsstyrel­ sen i Jämtlands län framhåller, att enligt förslaget ledningen av civilförsvaret komme att ligga såväl hos centralmyndigheten som hos länsstyrelserna. Det vore på grund härav av stor vikt, att det av centralmyndigheten klart angåves, när fråga vore örn order. I dessa fall komme nämligen ansvaret för vidtagen åtgärd icke att drabba länsstyrelserna utan centralmyndigheten. Då order icke förelåge hade länsstyrelserna möjlighet att på eget ansvar pröva den åtgärd, som borde vidtagas. Med denna reservation ansåge sig länsstyrelsen kunna godtaga förslaget att länsstyrelsernas försvarsavdelningar skulle underordnas centralmyndigheten. Länsstyrelsen i Örebro län understryker nödvändigheten av en fast central ledning för civilförsvaret men framhåller, att en sådan befälsrätt av ett centralt ämbetsverk vore helt oförenlig med länsstyrelsernas hävdvunna förvaltnings rättsliga ställning, vartill komme, att den myndighet, som utfärdat direktiven, även borde utåt bära ansvaret för besluten. Länsstyrelsen ville därför föreslå, att i vad avsåge fredstid en uppdelning av civilförsvarsärendena företoges i två grupper med hänsyn till dessas handläggning i mellaninstansen. Beträf­ fande den ena gruppen, som skulle handläggas av civilförsvarsdirektören en­ sam utan utnyttjande av länsstyrelsens namn, skulle centralmyndigheten till­ delas obetingad direktivrätt. I den andra gruppen skulle ingå ärenden ay mera utpräglat lokaladministrativ natur, framför allt ärenden angående fast­ ställande av organisationsplanerna. Denna ärendesgrupp skulle behandlas av länsstyrelsen som sådan dels å vanligt sätt och dels såsom enmansärenden, handlagda av civilförsvarsdirektören. Beträffande denna grupp skulle cen­

Kungl. May.ts proposition nr 268. 95 tralmyndigheten äga lämna vägledande ehuru ej för länsstyrelsen bindande direktiv. Vidkommande vissa i denna grupp ingående ärenden skulle dess­ utom stadgas, att länsstyrelsens beslut, innan det finge gå i verkställighet, skulle underställas centralmyndigheten. Därest länsstyrelsen och centralmyn­ digheten därvid stannade i skiljaktiga beslut, skulle ärendet överlämnas till Kungl. Maj:ts avgörande. Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter, örn icke det fredsmässiga brandväsendet borde erhålla en mera självständig ställning och icke inordnas i ett verk, vars chef och övriga ledamöter ej kunde förväntas ha den sak­ kunskap i fråga om brandskyddet, som kunde vara erforderlig. Liknande ut­ talande göres i flera andra yttranden. I detta sammanhang må framhållas, att i ett stort antal yttranden starkt betonas angelägenheten av att det uppgjorda förslaget till ny brandlag samtidigt med civilförsvarslagen underställes riksdagens prövning.

Beträffande förhållandet mellan polisväsendet och civilför­ svaret uttalar ordningspolisintendenten i Stochholm, att inordnande av polisen i civilförsvaret icke vore av betydelse för civilförsvaret men där­ emot komme att medföra stora olägenheter för polisen. Örn ett fast inord­ nande av polisväsendet i civilförsvaret ansåges vara önskvärt, vore det nöd­ vändigt att polisväsendet erhölle den personalförstärkning, som för uppbyg­ gandet och vidmakthållandet av civilförsvarets ordningstjänst vore ofrånkom­ lig. Samma mening uttalas av landsfogden i örebro län. Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler anser, att det för båda organisationerna, åtminstone på landsbygden, vore lyckligast, örn polisväsendet i sin helhet kunde lämnas utanför civilförsvaret. Örn en sådan lösning icke vore möjlig, måste hela civilförsvaret infogas i själva polis­ organisationen. Polischeferna borde då i och med sin tjänst vara civilförsvarschefer, och såsom biträden åt polischefen vid planläggningen och ledningen av civilförsvaret borde anställas särskilda polismän, vilka skulle ha speciell utbildning för detta arbete. De förutsattes som regel böra kunna tilldelas förordnande som ställföreträdande civilförsvarschefer med egen beslutande­ rätt i viss omfattning. Poliskammaren i Stockholm, länsstyrelsen i Stockholms län och polismäs­ taren i Norrköping resa invändning mot att civilförsvarsstyrelsen skulle ha rätt att besluta örn polispersonals överförande från ett län till ett annat. Länsstyrelsen i Stockholms län anser landsfogdens befogenhet inom försvarsavdelningen som regel endast böra avse handläggning av frågor rörande polispersonalens utnyttjande inom civilförsvaret, däremot icke ordnings­ tjänsten i övrigt. Landsfogden i örebro län tillstyrker förslaget att landsfogden skall tjänst­ göra i försvarsavdelningen men framhåller svårigheten att erhålla kvalificerade ställföreträdare för honom. Bristen å kvalificerade vikarier å landsfogde­ tjänsterna vore nämligen mycket stor. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser ofrånkomligt att redan under civilförsvarsberedskap lämpliga personer måste

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. utbildas för att kunna tjänstgöra som ställföreträdare för landsfogden, då denne tjänstgjorde i för svar sa vdelningen. Överståthållarämbetet anser i Stockholm böra till polischefens direkta för­ fogande ställas endast de polismän, som enligt uppgjorda planer skulle ingå i civilförsvarets ordningstjänst. Framställning om ytterligare personal borde genom tjänstegrenschefen för ordningstjänsten ske hos polischefen. Funne polischefen framställningen icke kunna bifallas borde avgörandet tillkomma överståthållaren. Landsfiskalen i Asarums distrikt yttrar, att högsta befälet över ali polis­ personal inom landsfiskalsdistrikt borde tillkomma polischefen. Den för civil­ försvaret avsedda personalen borde av honom ställas till civilförsvarschefens förfogande och icke, utom för särskilt angelägna uppgifter, användas för andra polisiära uppgifter än dem som ålåge civilförsvaret. Luftskyddschefen i Lund anser i organisationsplanen böra bestämmas det antal polismän, som skulle inlemmas i civilförsvaret, varvid civilförsvarschefen borde äga omedelbart befäl över den i civilförsvaret inlemmade organisationen samt direktivrätt beträffande den övriga polispersonal, som kunde frigöras från egentligt polisarbete. Landsfogden i örebro län anser polischefer i civilförsvarsområde böra er­ hålla en ställning liknande den, som föreslagits för landsfogden i försvarsavdelningen. Det borde vara tillräckligt, att tjänstegrenschefen för ordningshållningen av civilförsvarschefen bleve underrättad om tilldragelser, som en­ ligt hans bedömande krävde ingrepp av polispersonal. Åt polischefen borde kunna överlåtas att därefter handla på eget ansvar.

Föredra- Den moderna krigföringen har i långt högre grad än tidigare motståndagandeii. reng heja territorium såsom mål för sin verksamhet. Det främsta medlet här­ för utgöra flyganfallen mot området bakom den egentliga fronten. Men även luftlandsättningar samt spioneri- och sabotageverksamhet äro led i hemortsbekämpningen. Nu angivna utveckling har nödvändiggjort ett civilt för­ svar vid sidan av det aktiva militära försvaret. Genom den intensitet hemortsbekämpningen erhållit har detta civila försvar kommit att få sådan omfattning, att det på ett eller annat sätt berör envar medborgare, även dem, vilka icke ha kraft och förmåga att själva deltaga i detsamma. Målet måste vara att i största möjliga utsträckning mobilisera fram den del av civilbefolkningen, som är i stånd att fylla någon funktion inom det civila försvaret, och göra den skickad att fylla dessa sina eventuella uppgifter. Det totala kriget måste mötas med ett totalt försvar. Begreppet försvar får i detta sammanhang givas en synnerligen vidsträckt innebörd och inbegriper exempelvis även rent sociala åtgärder, som bliva nödvändiga med hänsyn till att genom bombskadorna många människor torde bliva husvilla eller på annat sätt få de ekonomiska betingelserna för sin tillvaro helt rubbade. Uppenbarligen kan det civila försvaret icke betraktas som en isolerad före­ teelse. För att det skall nå största möjliga verkningsgrad fordras dels att det på lämpligt sätt samverkar med det militära försvaret, dels även, och kanske

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 97 viktigast, att det ses mot bakgrunden av hela samhällslivet under krig samt organiseras och driver sin verksamhet på sådant sätt att landets försvarskraft såsom helhet betraktad far största möjliga styrka. Behov föreligger alltså av samordning av det civila försvaret med å ena sidan det militära försvaret och å andra sidan samhällslivet i övrigt. På grund av de civila försvarsuppgifternas art har en anknytning synts naturlig till två särskilda för fredsmässiga ändamål och på civil grund upp­ byggda organisationer, nämligen brandväsendet och polisväsendet. Båda dessa organisationer i deras fredsmässiga utformning ha kommit att utgöra stommen i det civila försvarets kadrer. Till brandförsvarsorganisationen före­ finnes därjämte den anknytningen att såväl bygdebrandförsvaret som skogs­ brandförsvaret ytterst bygga på en allmän medborgerlig plikt att biträda med släckning. Då utvecklingen under 1930-talet ledde fram till upporganiserandet från och med den 1 juli 1937 av ett civilt luftskydd i vårt land, anslöts luftskyddsorganisationen till polisväsendet. I enlighet härmed lades ledningen av luftskyd­ dets verksamhet i princip i händerna på länsstyrelserna såsom länets högsta polismyndighet samt på polischeferna. Härjämte tillskapades ett central­ organ, luftskyddsinspektionen, som dock erhöll endast konsultativ befo­ genhet. I luftskyddets uppgifter ingick från början även att handha planläggningen av utrymning från större städer och andra samhällen ävensom inkvartering av evakuerade. Efter krigsutbrottet 1939 befanns emellertid nödvändigt att utbryta denna planläggning och lägga den under ett särskilt centralt organ, statens utrymningskommission. Under dess ledning och med stöd av vissa år 1940 utfärdade författningar utbildades nu successivt en ny civil försvars­ organisation, utrymningsorganisationen, som i vad rörde inkvarteringen helt byggde på särskilda kommunala organ, inkvarteringsnämnderna, och särskilt tillskapade tillsynsorgan, inkvarteringscheferna. Inkvarteringsnämnder och inkvarteringschefer underställdes direkt kommissionen utan länsstyrelserna så­ som mellaninstans. Däremot behölls den dittillsvarande organisationen i de orter, som skulle utrymmas, dock att utrymningskommissionen och ej luft­ skyddsinspektionen utgjorde centralmyndighet även för denna del av verk­ samheten. Tillkomsten av en särskild utrymningsorganisation kan betraktas som en i dåvarande läge nödvändig improvisation, vars författningsmässiga reglering emellertid var ofullständig. Behov ansågs därför föreligga av en översyn av denna reglering, i samband varmed även de materiella ändringar i luftskydds­ lagstiftningen borde vidtagas, vilka påkallades av de praktiska erfarenheter som gjorts särskilt efter inträdet av det i april 1940 anbefallda luftskyddstillståndet. Luftskyddsinspektionen och utrymningskommissionen erhöllo därför i upp­ drag att verkställa denna översyn, vardera såvitt dess verksamhetsområde rörde. Förslagen, vilka utarbetades jämsides, förelågo färdiga i februari 1941, Efter remissbehandling befanns emellertid, att, såvitt anginge förslaget till luft- Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. osa u 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. skyddslag, vilket innefattade en sammanarbetning av luftskyddslagen, luftskyddsförfogandelagen och skyddsrumslagen, vissa särskilda spörsmål borde bliva föremål för ytterligare utredning. Då de flesta av dessa spörsmål icke berörde de frågor, som behandlades i det förslag till utrymningslag, som ut­ gjorde det viktigaste resultatet av utrymningskommissionens utredningsarbete, men det i dåvarande läge syntes vara av intresse att snarast möjligt få av­ hjälpt den brist, som bestod däri att frågorna örn militärutrymning, förbud mot utrymning och utrymningstjänsteplikt ej vore reglerade i lag, framlades förslaget till utrymningslag separat i proposition till 1941 års riksdag, som antog detsamma. Under denna utveckling hade skogsbrandförsvaret i stort sett förblivit en för sig bestående försvarsorganisation, som i viss utsträckning effektiviserats genom särskilda åtgärder. Vissa andra åtgärder, som voro att hänföra till civila försvarsåtgärder — främst bortförande av varuförråd, som reglerades genom särskild lagstiftning — folio även utanför de egentliga civila försvars­ organisationernas kompetensområde. I detta läge befanns det nödvändigt att taga upp till översyn ej blott frå­ gan örn revision av luftskyddslagstiftningen utan även spörsmålen örn sam­ ordning dels de olika civila försvarsgrenarna inbördes, dels ock med det militära försvaret. Från militärt håll framhölls starkt behovet av åtgärder i sistnämnda hänseende. Med anledning härav tillsattes 1941 års hemortsförsvarssakkunniga. På förslag av dessa sakkunniga vidtogos provisoriskt vissa samordnings­ åtgärder. Särskilda befattningshavare, hemortsförsvarsassistenter, tillsattes, främst med syfte att åstadkomma en samordning mellan det militära och det civila försvaret, och — till stor del genom deras förmedling — främjades samarbetet mellan de olika civila och militära hemortsförsvarsgrenarna ge­ nom anordnande av krigsspel m. m. I juni 1943 avgåvo hemortsförsvarssakkunniga betänkande med förslag till folkskyddslag, m. m. I organisatoriskt hänseende innebar nämnda förslag, att hemvärnet, luftskyddet, skogsbrandväsendet för krig och utrymningsorganisationen med vad därtill hörde skulle sammanslås till en organisation, vilken även skulle handha vissa uppgifter rörande undanförsel och förstöring. Denna nya organisation, som av de sakkunniga benämndes folkskyddet, skulle bestå av två huvuddelar, nämligen hemvärnet och civilskyddet, vilken sistnämnda beteckning sålunda användes för att utmärka de i folkskyddet ingående civila grenarna. Folkskyddet skulle enligt de sakkunnigas förslag såväl för fred som för krig vara underställt överbefälhavaren. Såvitt avsåge vissa av folk­ skyddets uppgifter, vilka vore av övervägande social karaktär eller eljest ägde ringa samband med den militära verksamheten, skulle folkskyddet emellertid vara direkt underställt Kungl. Maj:t. I spetsen för folkskyddet skulle när­ mast under överbefälhavaren eller i vissa avseenden Kungl. Majit stå en riksfolkskyddschef, vilken skulle i sitt arbete biträdas av en riksfolkskyddsstab. I territoriellt hänseende föreslogs folkskyddet bliva anslutet till den mili­ tärterritoriella indelningen i militärområden och försvarsområden. Hemvärnet

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. och civilskyddet inom nämnda områden skulle emellertid ej stå under samma iedning. Sålunda skulle hemvärnet inom varje militärområde vara underställt militärbefälhavaren. Under honom skulle ledningen och övervakningen av hem­ värnet inom varje försvarsområde utövas av försvarsområdesbefälhavaren. Led­ ningen och övervakningen av civilskyddet inom varje försvarsområde skulle däremot med vissa modifikationer utövas av en civilskyddschef. Under krigsförhållanden förutsattes emellertid försvarsområdesbefälhavaren skola utöva den operativa ledningen av jämväl civilskyddet inom försvarsområdet. Beträffande folkskyddets lokala territoriella indelning föreslogo de sakkunniga, att försvarsområde skulle indelas i folkskyddsdistrikt, i regel bestående av en eller flera kommuner. Inom varje folkskyddsdistrikt skulle finnas distriktsfolkskydd (allmänt folkskydd, verkskydd och hemskydd). Den omedelbara led­ ningen av distriktsfolkskydd föreslogs skola utövas av en folkskyddschef, vil­ ken skulle utses av riksfolkskyddschefen. På grund av folkskyddets egen­ skap av försvarsorganisation och dess nära samhörighet med försvaret i övrigt borde det enligt de sakkunnigas mening lyda under försvarsdepartementet. Hinder borde dock ej möta för att vissa folkskyddsärenden med hänsyn till sin beskaffenhet handlades inom annat departement. Polisväsendet skulle enligt de sakkunnigas förslag icke i någon form ingå i eller anknytas till folk­ skyddet. Under remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag framställdes i olika hänseenden invändningar mot den av de sakkunniga tilltänkta organisationen. I fråga örn ledningen av folkskyddet kom den meningen allmänt till uttryck att denna borde åvila civila myndigheter. Förutom av det övervägande antalet länsstyrelser företräddes denna ståndpunkt jämväl av överbefälhavaren, vilken framhöll, att den militära organisationen redan nu vore hårt ansträngd och icke torde kunna ytterligare belastas med en mångfald rent civila försvarsuPP£>ifter. I stället borde enligt överbefälhavarens mening vederbörande civila myndigheter organiseras så, att de verkligen kunde lösa sina försvarsuppgifter. Att ställa folkskyddet med alla dess mångskiftande civila frågor under försvars­ departementet och militära myndigheter, medan däremot länsstyrelser och polisväsende med deras erfarenhet på bland annat luftskyddets område endast i ringa omfattning skulle kunna öva inflytande på detta, syntes av dessa skäl icke vara lämpligt. Hemvärnet, som vore en militär organisation, avsedd att lösa militära lokalförsvarsuppgifter, borde enligt överbefälhavarens mening icke inlemmas i folkskyddsorganisationen. Särskilt mot den del av de sak­ kunnigas förslag, som innebar, att länsstyrelserna icke skulle annat än i vissa speciella hänseenden lia att taga befattning med ledningen av folkskyddet, an­ fördes betänkligheter i remissyttrandena. I detta sammanhang åberopades dels den speciella erfarenhet och lokalkännedom, som länsförvaltningen repre­ senterade, dels ock att länsstyrelserna hade att fullgöra uppgifter inom brandoch byggnadsväsende samt trafikreglering. Civilskyddscheferna ansåges icke kunna skaffa sig den auktoritet, som de nu å området arbetande myndigheterna ägde. Vidare påpekades, att verksamheten inom folkskyddet komme att nära sammanfalla med upprätthållandet av ordning och säkerhet, för vilka uppgifter

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. länsstyrelserna alltjämt måste vara ansvariga. Analoga synpunkter åberopades jämväl mot förslaget att organisatoriskt åtskilja polisväsendet och folkskyddet. I ett mycket stort antal remissyttranden betonades riskerna av att i nuva­ rande utrikespolitiska läge vidtaga så vittgående organisatoriska förändringar som de av de sakkunniga föreslagna. Även örn dessa på lång sikt kunde be­ finnas lämpliga, kunde de under det relativt långa övergångsskedet innan den nya organisationen hunnit bliva helt genomförd åstadkomma allvarliga rubb­ ningar för det under en följd av år genom stora ansträngningar uppbyggda luftskyddet. I stället borde den önskvärda effektiviseringen av hemortsförsvaret i nuvarande läge ske genom en förstärkning av den befintliga organisa­ tionen, speciellt genom en fastare samverkan mellan de civila och militära myndigheterna och genom ett klarare fastställande av befälslinjer och kompot tensregler. Vid den beredning inom socialdepartementet av hemortsförsvarssakkunnigas förslag, som företogs efter det remissbehandlingen av detsamma avslutats, be­ fanns en överarbetning av de sakkunnigas förslag vara erforderlig. Genom Kungl. Maj :ts beslut den 15 oktober 1943 bemyndigades jag att för ändamålet tillkalla sakkunniga. I det anförande till statsrådsprotokollet, som föregick nämnda beslut, anförde jag, att en sådan överarbetning borde taga sikte på att i större utsträckning än vad enligt hemortsförsvarssakkunnigas förslag vore fallet för det framtida arbetet inom hemortsförsvaret bevara de nu inom det­ samma verkande organen. Vid bedömandet av de organisatoriska problemen borde en avvägning ske mellan a ena sidan kravet pa effektivitet och samord­ ning och å andra sidan intresset av att icke i nuvarande läge utan tvingande skäl företaga omgestaltningar, som kunde skapa förvirring för den händelse verkställighet av planerna skulle påbjudas innan åtgärderna blivit genomförda. Med utgångspunkt därifrån borde en ny liemortsförsvarsorganisation förlänas civil karaktär, och militära försvarsuppgifter av det slag som nu åvilade hem­ värnet borde icke ingå i densamma. Däremot borde de militära organen er­ hålla det inflytande och de befogenheter, som erfordrades för att den med hänsyn till nutida krigföring nödvändiga samordningen av resurserna inom det militära och civila försvaret skulle kunna avägabringas på ett ändamåls­ enligt sätt. Efter att ha konstaterat att hos länsstyrelserna kunde utan rubb­ ning av deras allmänna uppgifter koncentreras de befogenheter, som vore er­ forderliga för att vinna den under krig erforderliga lokala överblicken över den samhälleliga verksamheten anförde jag, att både med hänsyn härtill och till länsstyrelsernas nuvarande ställning inom hemortsförsvaret borde en ny liemortsförsvarsorganisation bygga på deras medverkan. För ändamalet erfor­ derlig sakkunskap borde tillföras länsstyrelserna, varjämte sådana organisato­ riska åtgärder borde föreslås, som befunnes oundgängliga för utövandet av en handlingskraftig ledning i nära samarbete med de militära myndigheterna. Vidare framhölls att överarbetningen av hemortsförsvarssakkunnigas förslag även borde omfatta såväl frågan örn den centrala ledningen av hemortsförsvaret som spörsmålet huru det nu på grundval av luftskyddsdistrikten uppbyggda hemortsförsvaret borde organiseras. Därvid borde undersökas i vad mån den

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 101 nuvarande särställningen i fråga om handläggningen av utrymningsärendena borde bibehållas. Vad anginge polisväsendet borde detsamma i princip för­ bliva inordnat i hemortsförsvaret. Den efter sålunda angivna riktlinjer igångsatta överarbetningen har av de för ändamålet tillkallade sakkunniga — 1943 års civilförsvarsutredning — slut­ förts genom avlämnande av ett den 25 februari 1944 dagtecknat betänkande med förslag till civilförsvarslag, m. m. Innebörden av de sakkunnigas förslag, såvitt rörer organisationen, kan sammanfattningsvis angivas sålunda. Enligt civilförsvarsutredningens mening måste det civila försvaret omfatta det väsentliga av det civila samhällslivet under krig och icke vara inskränkt till de civila hemortsförsvarsorganen i begränsad bemärkelse. Om emellertid de civila hemortsförsvarsorganen skulle kunna fullgöra sina uppgifter och örn erforderlig samordning mellan de olika organen skulle kunna uppnås samt den tillgängliga personalen utnyttjas på ändamålsenligt sätt, måste i den utsträck­ ning som vore möjligt de olika verksamhetsgrenarna samordnas i en enhetlig organisation. Denna borde utgöra den kärna, kring vilken andra civila verk­ samhetsgrenar av betydelse för försvaret vid behov kunde grupperas. Till ut­ märkande av denna organisationens ställning föreslogs den skola benämnas civilförsvaret. I enlighet med de lämnade direktiven har utredningen upprättat sitt förslag med utgångspunkt från att ansvaret för planläggningen av civilförsvaret samt ledningen av detsamma såväl under fred som krig skola åvila civila myndig heter. Vid utformningen av förslaget har utredningen utgått från de nu bestå­ ende förhållandena men i syfte att åstadkomma en enhetlig organisation före­ slagit en sammanslagning av de nu verksamma huvudorganisationerna inom civilförsvaret, nämligen luftskyddet och utrymningsorganisationen. Den så­ lunda tillskapade civilförsvarsorganisationen skulle även få övertaga vissa andra uppgifter än luftskydd och utrymning, främst sådana som avsåge undanförsel och förstöring. Vissa anordningar ha föreslagits för att säkerställa ett nära samarbete mellan civilförsvaret och det militära försvaret. Principen örn civilförsvarets civila ledning har begränsats så till vida att de militära myndig­ heterna förutsatts skola i viss omfattning äga direktivrätt gentemot civilförsvarsmyndigheterna. En följd av civilförsvarets utformande som en helt civil organisation är att hemvärnet lämnats utanför civilförsvarsorganisationen. Vad angår polisväsendet betonar utredningen, att en förutsättning för att polisens verksamhet under krig skall kunna samordnas med civilförsvaret på sådant sätt att civilförsvaret skall kunna vinna nödig effektivitet vore, att polisväsen­ det och civilförsvaret i övrigt under kritiska situationer stöde under gemen­ sam ledning. I sådan bemärkelse borde polisväsendet vara inordnat i civilför­ svaret. Den centrala ledningen av civilförsvaret skulle enligt utredningens förslag under Kungl. Maj:t utövas av en genom sammanslagning av luftskyddsinspektionen och utrymningskommissionen bildad civilförsvarsstyrelse. Denna cen­ tralmyndighet föreslås bliva utrustad med befälsmyndighet över civilförsvars­ organisationen i dess helhet.

102 Kungl. May.ts proposition nr 268. I enlighet med de utfärdade direktiven bygger utredningens förslag på uppfattningen att länsstyrelsen bör vara civilförsvarets ledande organ i mellaninstansen och besitta en sådan ställning i civilförsvarshänseende att den vid avbrott i förbindelserna med centralmyndigheten självständigt skall kunna leda civilförsvaret inom länet. För ändamålet föreslås en utbyggnad av länsstyrel­ sernas organisation genom inrättande inom varje länsstyrelse av en särskild försvarsavdelning under ledning av en civilförsvarsdirektör. I fråga örn organisationen i botteninstansen innebär utredningens förslag, att den territoriella grundenheten skall utgöras av civilförsvarsområden, i regel bestående av landsfiskalsdistrikt eller stad, som ej ingår i landsfiskalsdistrikt. Civilförsvarsområdena komma sålunda i stort sett att motsvara de nuvarande luftskyddsområdena. Civilförsvarsområdena skola icke — såsom var fallet med folkskyddsdistrikten enligt hemortsförsvarssakkunnigas förslag — utgöra nå­ gon kommunal enhet med självständiga kommunala organ och självständig för­ valtning, utan skola inom civilförsvarsområdena kommunerna utgöra enheterna för civilförsvarets ekonomiska upprätthållande. Civilförsvaret i varje civilför­ svarsområde föreslås skola stå under ledning av en civilförsvarschef. För be­ fattningshavare vid polisväsendet föreslås skyldighet att mottaga uppdrag att vara civilförsvarschef. I varje civilförsvarsområde skola finnas allmänt civil­ försvar och särskilt civilförsvar, det sistnämnda bestående av verkskydd och hemskydd. En given följd av den föreslagna organisationens civila karaktär är, att frågan örn dess eventuella inordnande under försvarsdepartementet förfaller. Utredningen ger å andra sidan uttryck för den meningen att civilförsvarets in­ tressen skulle bäst tillgodoses, örn ett inrikesdepartement inrättades, under vilket, förutom civilförsvaret, landsstaten, polisväsendet och brandvasendet skulle höra. I de flesta remissyttrandena över civilförsvarsutredningens förslag tillstyrkes detsamma i princip och hemställes örn dess genomförande snarast möjligt. Sedan remissbehandlingen av civilförsvarsutredningens förslag numera av­ slutats, torde från statsmakternas sida slutlig ställning böra tagas till frågan örn den framtida organisationen av luftskyddet, utrymningsväsendet och där­ med sammanhörande verksamhetsgrenar ävensom till de övriga frågor, som regleras i de framlagda lagförslagen. Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har utredningsarbetet på förevarande område pågått sedan flera år. Behov av en omorganisation på det civila försvarets område har sålunda sedan länge gjort sig gällande. Den kraftigast pådrivande faktorn härvidlag torde ha varit insikten örn att den nuvarande organisationen icke förmår i tillräcklig grad tillgodose kravet på samordning dels inbördes de olika hemortsförsvarsgrenarna emellan, dels ock mellan dessa, å ena, samt de militära myndigheterna, å andra sidan. Heinortsförsvaret eller civilförsvaret har blivit ett begrepp, som alltefter krigsutvecklingens gång kommit att i sig innesluta en mångfald verksamhets-

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 103 grenar. Något gemensamt organ härför finnes emellertid icke, utan civilförsvarsuppgifterna äro fördelade på ett flertal organ. De olika uppgifterna gripa emellertid in i varandra. Ofta måste en avvägning ske mellan olika åtgärder med hänsyn till deras aktuella betydelse. Finnes icke något organ med samlad överblick över civilförsvarets olika verksamhetsgrenar, riskeras lätt att de speciella åtgärder, som olika självständigt arbetande myndigheter vidtaga, i realiteten motverka varandra. Vid ett genomförande av hemortsförsvarssakkunnigas eller civilförsvarsutredningens lagförslag skulle åtgär­ derna för luftskydd, utrymning, undanförsel och förstöring samlas på en hand. Såsom jag längre fram torde få tillfälle närmare utveckla böra enligt min mening även de av 1943 års bevakningsutredning i betänkande den 28 oktober 1943 föreslagna skyddsåtgärderna mot spioneri och sabotage hand­ havas av samma organ, som handhava luftskyddsåtgärderna. Även andra lik­ artade verksamhetsgrenar kunna i den utsträckning som befinnes lämplig an­ förtros åt folkskydds- eller civilförsvarsorganen. Detraktas av anförda skäl behovet av en ny organisation på hithörande område såsom styrkt, återstår frågan hur nyorganisationen bör åvägabringas. För egen del har jag redan i samband med civilförsvarsutredningens till­ kallande haft tillfälle framföra min mening härom. Frågeställningen är, så­ som av det föregående torde framgå, huruvida organisationen bör bygga på militär eller på civil grund. Med hänsyn till den redogörelse jag nyss lämnat för ståndpunktstagandena härvidlag torde jag kunna inskränka mig till att i korthet angiva de viktigaste faktorer, som tala för det senare alternativet. För det första inrymma hemortsförsvarsuppgifterna en sådan mångfald pro­ blem av rent civil karaktär, att det såväl rent sakligt sett som med hänsyn till de militära myndigheternas arbetsbelastning framstår såsom vanskligt att i den utsträckning hemortsförsvarssakkunniga föreslagit överlåta ansvaret för desamma å militära organ. Med hänsyn till den befattning länsstyrelserna haft nied hithörande frågor och på grund av länsstyrelsernas allmänna ställ­ ning inom länen, ter det sig vidare som en svaghet hos en organisation, om länsstyrelserna icke äro inlemmade däri. Vid en omorganisation i nuvarande läge måste därjämte noga beaktas, att icke ett övergångsskede uppstår, under vilket organisationen besitter minskad effektivitet; då hemortsförsvarssakkunnigas förslag innebär betydligt större rubbningar i den nuvarande organisa­ tionen än civilförsvarsutredningens, är ur nu anförda synpunkt det senare att föredraga. Slutligen bör också uppmärksammas att en organisation på civil grund icke behöver innebära, att de militära myndigheterna sakna möjlighet att få sina befogade intressen tillgodosedda. Främst på grund av vad nu anförts finner jag det förslag, som civilförsvarsutredningen framlagt, böra i princip godtagas. Jag finner mig styrkt i denna uppfattning därav att förslaget blivit i fråga örn sina grunddrag till­ styrkt i det övervägande antalet remissyttranden. I de följande avdelningarna kommer att till närmare behandling upptagas vissa särskilda frågor som beröra den nya civilförsvarsorganisationen och dess verksamhet. I nu förevarande sammanhang skola endast rent organisatoriska

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. frågor avhandlas. Till ett flertal dylika spörsmål, vilka civilförsvarsutredningen upptagit till behandling, är jag emellertid ännu icke beredd att taga ställning. Då den föreslagna civilförsvarslagen, vars snara ikraftträdande är ur många synpunkter angeläget, icke är omedelbart avhängig av nyssnämnda spörsmål, torde med det slutliga ställningstagandet till desamma kunna anstå så lång tid att civilförsvarsstyrelsen får tillfälle upptaga desamma till närmare övervägande och avgiva de förslag, som därav kunna föranledas. Till en början vill jag framhålla, att jag i fråga örn organisationens be­ nämning instämmer med civilförsvarsutredningen och alltså förordar benäm­ ningen civilförsvaret såsom varande mera adekvat än såväl den nuvarande benämningen luftskyddet som den av hemortsförsvarssakkunniga föreslagna benämningen folkskyddet. I vissa yttranden över civilförsvar sutredningens förslag har påyrkats, att civilförsvarets uppgifter och verksamhetsområde skulle närmare preciseras i civilförsvarslagen. Förhållandena på ifrågavarande område äro emellertid stadda i en ständig utveckling, vilken kan hämmas genom att ramen för verksamheten fastlåses i lagen. Jag vill härvid särskilt understryka den cen­ trala samordnande ställning inom samhällets allmänna civila krigsberedskap, som civilförsvaret skall intaga enligt civilförsvarsutredningens förslag, vilket härutinnan biträdes av mig. Emellertid må erinras örn att, i den mån en ut­ ökning av civilförsvarets verksamhet medför ökade kostnader, frågan om be­ viljande av anslag för ändamålet kommer under prövning i vanlig ordning. I detta sammanhang anser jag mig böra något beröra det av krigsmaterielverket och vattenfallsstyrelsen i dess yttranden över civilförsvarsutredningens förslag framställda yrkandet att jämväl den byggnads- och reparationsberedskap (BRB), som är under upprättande, skall inordnas i civilförsvaret. Ur ren principiell synpunkt finnas uppenbarligen vissa skäl för detta yrkande. Emel­ lertid har denna organisations administrativa ställning redan varit föremål för prövning vid innevarande års riksdag, varvid organisationen underställts överbefälhavaren. Med hänsyn därtill torde förslag örn dess inordnande i civil­ försvaret i varje fall icke för närvarande böra framläggas. Spörsmålet örn organisationens framtida ställning torde emellertid komma under övervägande vid den fortsatta utredning rörande organisationen av fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret som inom den närmaste tiden lärer komma att igångsättas. Frågan om civilförsvarets samordnande med det militära försvaret är ett svårlöst problem. Civilförsvarsutredningen har icke gått närmare in på pro­ blemet utan endast helt allmänt framhållit, att de militära myndigheterna måste ha befogenhet att i viss omfattning bestämma civilförsvarets inrikt­ ning. Den närmare innebörden av den direktivrätt, som sålunda tillagts de militära myndigheterna, har icke angivits. Avsaknaden av närmare uppgifter i detta hänseende har påtalats i åtskilliga yttranden. För min del anser jag nödvändigt, att en militär direktivrätt förefinnes. Civilförsvaret ingår som ett led i det totala försvaret, och ledningen av detta måste till mycket väsentlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 105 del tillkomma de militära myndigheterna. Direktivrätten synes emellertid böra begränsas till att avse allenast verksamheten under krig. Under fred torde nämligen möjligheten att i sista hand hänskjuta uppkomna meningsskiljaktig­ heter till Kungl. Maj:ts avgörande vara tillfyllest. Vidare synes direktiv­ rätten icke böra innefatta rätt att meddela allmänna föreskrifter örn civilför­ svarets verksamhet utan endast befogenhet att för särskilda fall meddela civilförsvarsmyndighet föreskrifter örn fullgörandet av civilförsvaret åvilande upp­ gifter. Dylika föreskrifter böra få avse allenast frågor, som otvetydigt äro att hänföra till den operativa ledningen av civilförsvaret. Närmare bestäm­ melser örn direktivrätten synas böra utfärdas i administrativ ordning. För att dessa bestämmelser icke skola kunna anses stå i strid mot civilförsvarslagens allmänna föreskrifter örn civilförsvarets ledning, bör i lagen givas en allmän erinran örn direktivrätten. Bestämmelser härom torde böra innehålla, att där det för nödig samordning av civilförsvaret och krigsmakten prövas oundgäng­ ligt, Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, .överbefälhavaren må förordna, att under högsta civilförsvarsberedskap militär myndighet må för särskilda fall meddela civilförsvarsmyndighet föreskrift örn fullgörandet av civilförsvaret åvilande uppgifter. Yad angår civilförsvarets organisation i botteninstansen vill jag beträffande indelningen i civilförsvarsområden framhålla, att jag visserligen liksom civilförsvarsutredningen i princip anser varje stad, som ej ingår i landsfiskalsdistrikt och varje dylikt distrikt böra utgöra ett civilförsvarsområde. Denna huvudregel kan emellertid i åtskilliga fall behöva frångås. Det synes lämpligt att i nuvarande situation så långt som möjligt bibehålla den nu gällande indel­ ningen i luftskyddsområden och frångå denna endast när särskilda skäl på­ kalla detta. Är stad, som ingår i landsfiskalsdistrikt, för närvarande eget luftskyddsområde, synes den alltså även i fortsättningen böra bilda eget civil­ försvarsområde, såvida icke stadens ringa storlek, polischefens bostadsort eller andra därmed jämförliga omständigheter tala däremot. Beträffande frågan örn vem som bör vara civilförsvarschef är jag prin­ cipiellt ense med civilförsvarsutredningen, att polischefen i första hand bör ifrågakomma. De synpunkter, som i åtskilliga yttranden anförts därom, att landsfiskalerna ha svårt att med sin tjänst förena uppdraget att vara civilför­ svarschef, särskilt som brist på kompetenta landsfiskalsbiträden föreligger, äro emellertid av den natur, att de böra beaktas vid utseende av civilförsvarschefer i särskilt arbetstyngda landsfiskalsdistrikt. I detta sammanhang vill jag såsom min åsikt uttala, att när i landsfiskalsdistrikt finnes luftskyddsort men landsfiskalen, såsom mången gång händer, är bosatt i stad, som icke ingår i landsfiskalsdistriktet och är belägen på större avstånd från luftskyddsorten, det knappast kan vara lämpligt att landsfiskalen är civilförsvarschef. För att underlätta rekryteringen i fall, då annan än polischefen anses böra förordnas till civilförsvarschef, finner jag i lagen böra intagas bestämmelse om att jämväl befattningshavare inom brandväsendet bör vara skyldig att åtaga sig uppdrag som civilförsvarschef eller ställföreträdare för denne.

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Brandcheferna kunna i många fall — såsom även framhållits — vara lämpliga som civilförsvarschefer eller ställföreträdare. Jag finner självfallet, att för civilförsvarschef flera ställföreträdare böra kunna förordnas. Uttrycklig bestämmelse härom torde böra införas i lagen. Ställföreträdare bör även kunna förordnas att fullgöra civilförsvarschefens åligganden inom viss del av civilförsvarsområdet eller ock i vissa hänseenden. Särskilt stadgande härom torde dock icke behöva inflyta i lagen. Till organisationen i botteninstansen beträffande utrymningsfrågor åter­ kommer jag i nästa avdelning. Beträffande den närmare utformningen av civilförsvarsorganisationen i övrigt finner jag såsom förut nämnts de av civilförsvarsutredningen angivna huvudlinjerna böra följas. Härvid uppkommande detaljspörsmål anser jag mig i allmänhet här icke böra närmare beröra men har för avsikt att återkomma därtill i sammanhang med anslagsäskandena till förevarande ändamål. Blott några frågor skola här upptagas. Utredningen har föreslagit, att länsstyrelsernas försvarsavdelningar skola vara underställda den centrala civilförsvarsmyndigheten, civilförsvarsstyrelsen, som alltså skall äga rätt att utfärda bindande direktiv för länsstyrelserna. Häremot ha invändningar rests, framförallt från länsstyrelsen i Örebro län, som vill ha en uppdelning av ärendena i sådana som skola avgöras av civilförsvarsdirektören i enlighet med direktiv från civilförsvarsstyrelsen och sådana som skola avgöras av länsstyrelsen, vilken därvid icke skall vara bunden av direktiv. Oavsett att någon tillfredsställande sådan gränsdragning knappast synes möjlig — civilförsvarsutredningens förslag jävar enligt min mening icke denna uppfattning — framstår det materiellt sett som ett önskemål att med civilförsvarsstyrelsens centrala ledning av civilförsvaret skall följa be­ fogenhet att i alla frågor inom dess verksamhetsområde utfärda bindande direktiv till länsstyrelserna. Yäl innebär detta ett avsteg från vad som, i varje fall under normala förhållanden, är en för länsstyrelsernas ställning inom för­ valtningen utmärkande princip. Grunden till att en sådan avvikelse måste göras är måhända ytterst att söka däri att civilförsvaret, örn än uppbyggt på civil grund, ar en f ör svar so rgani sa tio n, varav följer, att det militära försvarets krav på effektiv ledning måste i viss utsträckning äga analog tillämplighet inom civilförsvaret. Uppenbarligen bör emellertid civilförsvarsstyrelsen så lägga sin verksamhet, att den huvudsakligen tager sig uttryck i anvisande av allmänna föreskrifter och endast i undantagsfall tager sikte på ingripande i individuella fall. Riksbrandinspektören torde i vad avser det fredsmässiga brandväsendet böra förlänas självständiga inspektionsbefogenheter men i övrigt ingå som tjänsteman i civilförsvarsstyrelsen. Yad slutligen angår förhållandet mellan civilförsvaret och polisväsendet finner jag lämpligt att, såsom civilförsvarsutredningen ifrågasatt, bevakningsinspektören ingår i civilförsvarsstyrelsen. Härför talar även den omständig­ heten, att verksamhet för bekämpande av sabotage och spioneri bör ingå

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268. 107

bland civilförsvarets uppgifter, såsom kominer att närmare beröras i en föl­ jande avdelning. Mot vad civilförsvarsutredningen föreslagit örn landsfogdens förhållande till civilförsvaret och örn civilförsvarschefs rätt i vissa fall att, även örn han icke är polischef, förfoga över polispersonal finner jag heller icke anledning till erinran. Däremot kan jag icke förorda, att åt civilförsvarsstyrelsen medgives rätt att besluta örn förflyttning av polisstyrkor mellan länen.

II. Verksamhetsgrenar, som böra ingå i civilförsvaret eller samordnas med detta.

A. Utrymning, inkvartering oell socialtjänst.

Beträffande gällande förhållanden hänvisas till den redogörelse, som lämnats i det föregående.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag innebär i hithörande frågor bland annat följande. 1. Den nuvarande skillnaden mellan luftskyddsutrymning och militärut­ rymning slopas. Såsom skäl härför anföres, att skillnaden mellan ifrågava­ rande slag av utrymning icke vore av någon större betydelse ur det totala försvarets synpunkt och att det vore svårt att upprätthålla någon bestämd gräns mellan dem. I fråga örn båda slagen måste hänsyn tagas till såväl mili­ tära som civila intressen, varvid de militära synpunkterna ofta måste spela den avgörande rollen, såväl när det gällde bestämmandet av tidpunkten för utrymnings vidtagande som i vad anginge sättet för dess genomförande. 2. Med hänsyn till att utrymning städse ingår som ett led i det totala för­ svaret, skall enligt de sakkunnigas förslag rätt att besluta om utrymning av Kungl. Majit kunna uppdragas endast åt överbefälhavaren eller denne under­ ställd myndighet, varvid erinras om att folkskyddsmyndigheterna skola vara överbefälhavaren underställda myndigheter och att därför rätt att besluta örn utrymning kommer att kunna uppdragas åt exempelvis riksfolkskyddschefen. 3. Skillnaden i organisatoriskt hänseende mellan utrymningskommuner och inkvarteringskommuner bortfaller, så att inkvarteringsverksamheten inom samtliga folkskyddsdistrikt skall handhavas under ledning närmast av tjänste­ män inom folkskyddet, icke såsom nu i inkvarteringskommunerna av kommu­ nala inkvarteringsnämnder. 4. Beträffande inkvarteringscheferna framhålla de sakkunniga, att de, i den mån de skulle bibehållas, såsom ingående i folkskyddet bleve underställda vederbörande civilskyddschefer. Det kunde ifrågasättas, huruvida i fred dylika särskilda befattningshavare erfordrades för planläggning av inkvartering. De sakkunniga holle närmast före, att så icke skulle behöva vara fallet utan att

108 Kungl. Majlis proposition nr 268.

dessa göromål skulle kunna utföras av civilskyddsckefema själva. Under nu­ varande förhållanden torde emellertid inkvarteringscheferna alltjämt vara be­ hövliga och syntes då närmast böra erhålla ställningen av assistenter eller bi­ träden till civilskyddscheferna. 5. Särskild indelning av riket i inkvarteringsområden finna de sakkunniga icke erforderlig. 6. I fråga örn omfattningen och beskaffenheten av den sociala verksamhet, som skall åvila folkskyddet, erinra de sakkunniga till en början örn att sär­ skilda sakkunniga (krigshjälpssakkunniga) tillsatts med uppdrag att dels av­ giva förslag till rättslig reglering av hjälpverksamheten till förmån för dem, vilka blivit hemlösa till följd av att deras bostäder genom krigsåtgärd för­ störts eller eljest blivit obeboeliga, dels ock överväga de åtgärder, som kunde vara erforderliga för samordning och förenkling av socialvården i krig. Som princip uttala hemortsförsvarssakkunniga, att folkskyddets verksamhet, såvitt anginge direkta aktiva åtgärder för undanröjande eller begränsande av följ­ derna av fientlig verksamhet, borde avse huvudsakligen uppgifter, som krävde ett omedelbart ingripande, medan åtgärder, som vore inställda mera på lång sikt borde åvila andra organ. Härefter anföra de sakkunniga: I fråga örn sociala åtgärder synes denna princip särskilt böra gälla inom vederbörande folkskyddsdistrikt bosatta personer. Så t. ex. böra de, som blivit hemlösa till följd av bombanfall, örn så erfordras, omhändertagas av folkskyddsorganen i orten och av dem erhålla den första hjälpen. Genom folk­ skyddsorganens försorg bör även ny bostad eller inkvartering anskaffas dem. Sedan så skett, synes folkskyddet såsom sådant icke böra ha att taga be­ fattning med social omvårdnad av ifrågavarande personer, utan bör det an­ komma på de ordinarie socialorganen. Yad gäller den sociala vården av personer, som omhändertagas av folk­ skyddet inom annat folkskyddsdistrikt än det, där de ha sin bostad, skulle den ovan angivna principen innebära, att folkskyddet skulle svara för de utrymdas fördelning å och transport till inkvarteringsorterna ävensom det första omhändertagandet därstädes, medan efter inkvarteringens ordnande därutöver erforderliga åtgärder skulle ankomma på andra organ. För när­ varande ligger emellertid ansvaret för omhänderhavandet av de utrymda på utrymningsorganisationen under hela den tid, utrymningen avser. Det synes de sakkunniga, att organisatoriska skäl tala för bibehållandet av en dylik ord­ ning, särskilt i vad angår drivandet av internat. Hemortsförsvarssakkunniga utgå från att ovan omförmälda särskilda sak­ kunniga framlägga närmare förslag rörande gränsen mellan folkskyddets och andra organs sociala verksamhet. I

I yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas förslag lia hithörande frågor ingående behandlats av statens utrymningskommission. Denna anser i likhet med de sakkunniga att i lagen ingen skillnad bör göras mellan luftskydds- och militärutrymning, emedan erfarenheten av planläggningsarbetet under den tid utrymningslagen varit i kraft givit vid handen, att skillnaden mellan de båda arterna av utrymning icke vore av den beskaffenhet att den borde intagas i lagtexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 109 Beträffande befogenhet att besluta om utrymning anför kommissionen där­ emot: Beslut örn utrymning bör i princip ankomma på civil myndighet, varvid emellertid de militära myndigheterna måste äga befogenhet att hindra före­ tagande av utrymning örn militära skäl föranleda därtill. Inom stridsområde måste även militära befälhavare äga befogenhet att påbjuda utrymning. Kom­ missionen anser sålunda, att bestämmelserna i förevarande hänseende böra utformas i närmare anslutning till nu gällande bestämmelser än de sakkunniga föreslagit. I enlighet härmed bör paragrafen formuleras så att befogenheten att besluta örn utrymning — liksom utfärdande av bortflyttningsförbud — skall tillkomma Konungen eller den myndighet Konungen därtill bemyndigar. Närmare regler angående i vilka fall bemyndigande skall lämnas militär re­ spektive cival myndighet torde icke behöva intagas i lagtexten utan avgränsningen av bemyndigandena torde böra ankomma på Kungl. Maj:t med hän­ synstagande till det aktuella lägets krav. Beträffande frågan örn inkvarteringsuppgifternas överflyttning på andra organ framhåller kommissionen såsom en fördel, att en enhetlig organisation skulle komma till stånd i utrymnings- och inkvarteringskommuner. Olik­ heten i organisatoriskt hänseende mellan dessa två slag av kommuner hade nämligen under det dittills bedrivna planläggningsarbetet visat sig medföra vissa olägenheter. Luftskyddscheferna hade sålunda i viss omfattning måst taga hand örn inkvarteringsuppgifter, medan å andra sidan inkvarteringsnämnderna i vissa fall måst åläggas utrymningsuppgifter. Olägenheterna av ifråga­ varande uppdelning hade även framträtt i samband med planläggningen av socialtjänsten. Kommissionen finner därför vissa skäl tala för den av de sak­ kunniga föreslagna organisationen, men anser, att nämndformen vore den enda riktiga, när det gällde handhavande av understödsfrågor, där behovsprövning skulle äga rum. Med hänsyn därtill förklarar kommissionen, att ställnings­ tagandet till organisationsspörmålen tills vidare måste anstå i avvaktan på det resultat, vartill krigshjälpssakkunniga komme beträffande den närmare inne­ börden av hjälpverksamheten för evakuerade och utbombade. Kommissionen framhåller ytterligare, att avsaknaden i fråga om utrymningsorterna av ett mellanled mellan de lokala organen och centralmyndigheten visat sig vara förenad med vissa olägenheter, bland annat i fråga örn sam­ ordning mellan planläggningen i luftskyddsorterna och å den omgivande landsbygden. Kommissionen tillstyrker därför, att såväl socialtjänsten i luft­ skyddsorterna som inkvarteringsorganen i landsbygdskommunerna ställas under gemensam ledning av civilskyddscheferna. Tillika understryker kommissionen behovet av inkvarteringschefer även efter civilskyddschefernas tillsättande, enär det vore nödvändigt att räkna med att omvårdnaden örn de evakuerade genom de kommunala organen måste bli föremål för noggrann övervakning. För ett ändamålsenligt ordnande av inkvarteringen fordrades därjämte en kännedom om inkvarteringsförutsättningama, som för närvarande endast inkvarteringscheferna besutte. Kommissionen håller före, att inkvarterings­ chefer borde vara utsedda även under fredstid, ehuru deras uppgifter då kunde väsentligt begränsas.

Ilo Kungl. Maj:ts proposition nr 2<J8.

Civil förs vars utredningen anser i likhet med liemortsförsvarssakkunniga skill­ naden mellan luftskyddsutrymning och militärutrymning böra bortfalla men framhåller, att någon begränsning i lag av Kungl. Majlis rätt att delegera befogenheten att besluta örn utrymning icke bör förekomma. Det torde böra till­ komma Kungl. Majit att bestämma de myndigheter, som skulle äga besluta örn utrymning, och dem emellan fördela befogenheten härutinnan på det sätt rådande läge krävde. Beträffande organisationen i b otten instan sen förordar utred­ ningen borttagande av skillnaden mellan utrymnings- och inkvarteringskommuner. Civilförsvarscheferna föreslås alltså skola taga befattning med inkvarteringsspörsmål även på landsbygden. Efter att ha framhållit att skillnaden mellan utrymnings- och inkvarteringskommuner i praktiken icke kunnat upp­ rätthållas i avsedd utsträckning anför utredningen: Det har i regel ansetts medföra en överorganisation att, såsom enligt be­ stämmelserna bort ske, tillsätta en under luftskyddschefen lydande utrymningschef för planläggning av militärutrymning av landsbygdskommunerna i de fall, då någon längre förflyttning av de utrymmande icke avses komma i fråga, utan utrymningen inskränkes till en omflyttning inom samma kommun eller i dennas omedelbara närhet. Iukvarteringsnämnden har i sådana fall därför vanligen fått handha planläggningen såväl för befolkningens uppbådande och transport som för dess inkvartering. En dylik överorganisation kan faktiskt sägas föreligga, när det gäller omflyttning av befolkning inom vissa mindre luftskyddsorter. I sådana fall har utrymningskommissionen icke ansett sig böra frångå den föreskrivna organisationen. Detta har medfört, att luftskyddschef och utrymningschef få svara för befolkningens uppbådande och avtrans­ port medan inkvarteringsnämnden svarar för dess inkvartering även om in­ kvarteringen äger rum i samma kommun. Främst är det emellertid spörsmålet örn de utbombades omhändertagande, som gör en enhetlig organisation önskvärd. Att socialtjänsten bör vara under­ ställd civilförsvarschefen i orter, där särskild socialtjänstorganisation finnes, synes ställt utom allt tvivel. Omhändertagandet av utbombade samt dessas förseende med bostäder och mat kommer sannolikt att bli en civilförsvarsuppgift av den allra största betydelse. Det är nödvändigt, att verksamheten härför skall kunna samordnas med den övriga civilförsvarsverksamheten under civilförsvarschefens ledning. Men omhändertagande av utbombade kommer icke att bli en uppgift endast inom de större orterna, där särskild social­ tjänst nu finnes. Man måste räkna med skador å bostadsbebyggelsen även i mindre orter och på rena landsbygden. Utrymning kan vidare komma att äga rum både före och efter luftangrepp. Sannolikt kommer den omständig­ heten, att bostadsbebyggelsen i en ort blivit utsatt för svårare skador, ej sällan att bli anledning till företagande av utrymning. I en kommun kunna sålunda finnas utbombade både från den egna kommunen och från andra kommuner. Särskilt torde detta bli fallet i närheten av de större städerna. En samord­ ning av hjälpverksamheten för de utbombade befrämjas, örn civilförsvars­ chefen har ledningen jämväl av inkvarteringsorganisationen. Inkvarteringen av utbombade bör kunna äga rum uteslutande med hänsynstagande till vad som är lämpligt utan avseende på administrativa gränser. Detta underlättas örn organisationen är enhetlig i utrymningskommunema och på landsbygden.

Såsom ytterligare skäl för en enhetlig organisation framhåller utredningen fördelen att ha enhetliga order- och rapportvägar för civilförsvarets olika

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. lil grenar samt den omständigheten, att ett effektivt utnyttjande av tillgänglig personal i hög grad underlättas örn inkvarteringsorganisationen helt infogas i civilförsvaret. Med anledning av utrymningskommissionens framhållande av att nämnd­ formen vore den enda riktiga, när det gällde handhavande av understödsfrågor, där behovsprövning skulle äga rum, anför utredningen: Krigshjälpssakkunniga torde enligt vad utredningen inhämtat komma att föreslå, att det beträffande utbombade skall ankomma på socialtjänsten och i fråga örn evakuerade på inkvarteringsorganen att lämna den första hjälpen, däri inbegripet vissa kontanta understöd till bostad, mat och småutgifter, vilka understöd skola utgå med fastställda belopp utan behovsprövning. Efter en kortare tid (en vecka—fjorton dagar) skall hjälpverksamheten övertagas av de ordinarie socialvårdsorganen, därvid de sakkunniga ha för avsikt att föreslå särskilda, med tanke jämväl på understödsverksamheten för utbom­ bade och evakuerade avpassade anordningar för kommunernas socialvårdande verksamhet under krig. Anledningen till att de kommunala socialvårdsorga­ nen ansetts böra taga befattning med frågorna örn understöd till utbombade och evakuerade är närmast, att det i längden icke torde vara möjligt att sär­ skilja de utbombade från andra grupper av hjälpbehövande. Personer, som lidit egendomsförluster till följd av krigshandlingar och därigenom blivit i behov av samhällets hjälp, böra sålunda behandlas på samma sätt örn hjälp­ behovet uppkommit genom att vederbörande fått bostaden förstörd eller genom att exempelvis vederbörandes arbetslokal och arbetsredskap eller affärslokal förstörts. Örn angivna förslag skulle vinna bifall torde ur den av utrymningskommissionen anförda synpunkten hinder icke föreligga mot att avskaffa inkvarteriugsnämnderna. Deras uppgift att efter behovsprövning bevilja understöd skulle då i stället ankomma på de organ, som enligt krigshjälpssakkunnigas förslag skola handha dessa uppgifter.

Utredningen framhåller ytterligare, att ett önskvärt folkligt inflytande på inkvarteringsfrågorna torde kunna bevaras genom de särskilda kommunala civilförsvarsnämnder, som utredningen föreslår, ävensom att anledning icke torde finnas till antagande, att nämndformen skulle innebära några särskilda fördelar, så vitt anginge de rent organisatoriska inkvarteringsuppgifterna, enär den övervägande delen av arbetet i verkligheten torde utföras av inkvarteringsnämndens ordförande, vilken också enligt uttrycklig författningsbestämmelse vore nämndens verkställande ledamot. Beträffande organisationens detaljer uttalar utredningen, att civilförsvarschefen borde vid sin sida ha en tjänstegrenschef för den sammanslagna tjänstegrenen, utrymnings- och socialtjänsten. Inginge flera kommuner i ett civil­ försvarsområde, borde härjämte i varje kommun finnas en inkvarteringsledare, för vilken uppgift de nuvarande ordförandena i inkvarteringsnämnderna borde anlitas.

Yad angår organisationen i mellaninstanscn uttalar utredningen som sin mening, att det främst med hänsyn till vikten och omfattningen av de socialvårdande uppgifter, som omhändertagandet av utbombade och eva­ kuerade innebure, vore en angelägenhet av största vikt, att länsstyrelserna

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

erhölle den lokala ledningen av utrymnings-, inkvarterings- och socialtjänstverksamheten. Utredningen föreslår, att även dessa uppgifter skola hand­ läggas av länsstyrelsernas försvarsavdelningar. Inkvarteringschefen borde vara tjänstegrenschef hos försvarsavdelningens chef. I varje län borde endast finnas en inkvarteringschef. Denne borde under krig eller förstärkt försvars­ beredskap till sitt förfogande ha biträdande inkvarteringschefer till erforder­ ligt antal. Utredningen anför slutligen: Uppmärksamheten torde böra fästas på vissa särskilda arbetsuppgifter, som sammanhänga med inkvarteringen. Den första av dessa är inventeringen av förläggningsutrymmen. Av inkvarteringsnämnder och inkvarteringschefer har ett mycket omfattande inventeringsarbete utförts. Inkvarteringsnämnderna ha sålunda förtecknade de utrymmen inom kommunen, som kunna an­ vändas för enskild inkvartering (huvudsakligen i bebodda lägenheter). Vidare ha större fastigheter, vilka äro användbara som internatförläggningar, inven­ terats särskilt noggrant. Utförliga upplysningar rörande sådana fastigheter finnas upptagna på särskilda internatuppgifter. Upprätthållandet av denna inventering torde bli den huvudsakliga arbetsuppgiften under fredstid så­ vitt angår inkvarteringen. Länsstyrelserna ha för närvarande hand örn regi­ streringen av militära och civila myndigheters fastighetsdispositioner för krigstid, varvid länsstyrelserna skola fungera som det förmedlande organet. Angivna båda uppgifter synas böra sammanknytas. Redan nu anlitas utrymningskommissionen i allt mera ökad utsträckning av civila och militära myndigheter, som söka efter fastigheter för sina ändamål. Örn länsstyrelserna erhålla tillgång till inkvarteringsorganens material, kunna de icke blott fungera som registreringsorgan för fastighetsdispositioner utan även lämna faktiska upplysningar angående lokaltillgång m. m. Genom att civila och mili­ tära myndigheter på detta sätt kunna vända sig till länsstyrelserna torde icke oansenliga besparingar i tid och pengar kunna vinnas för myndigheter, som eljest skulle lia varit nödsakade att själva rekognoscera fastigheter. Då länsstyrelserna på angivet sätt övertaga fastighetsfrågorna kan central­ myndighetens befattning med desamma till största delen upphöra. En annan nytillkommande uppgift, som under krig torde bli av mycket stor omfattning, är övervakningen av de utbombades och evakuerades om­ händertagande. Denna övervakning måste bli en huvuduppgift för inkvarte­ ringschefer och biträdande inkvarteringschefer.

I fråga örn den operativa ledningen av utrymning framhåller utredningen, att densamma även efter länsstyrelsernas inkopplande i organisationen måste utövas på samma sätt som nu vore tänkt, d. v. s. ledningen måste ligga i in­ stanser med större verksamhetsområde än länen.

Yttrandena över civilförsvarsutredningens förslag. TJtrymningsTcommissionen framhåller som sin uppfattning, att fördelarna av att erhålla en enhetlig civilförsvarsorganisation mer än väl uppvägde olägenheterna av den om­ organisation, som följde härav, under förutsättning att kontinuitetens bevarande eftersträvades på det av utredningen föreslagna sättet, d. v. s. genom utnyttjande av de nu inom inkvarteringsorganisationen arbetande personerna. -— Kommissionen understryker, att den operativa ledningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 113 av utrymning och inkvartering i princip icke kunde ligga hos länsstyleisenia utan måste tillkomma civilförsvarsstyrelsen ävensom denna mvndighets i militärstaberna placerade representanter. Granskningen och fast­ ställandet av planerna för utrymning och inkvartering måste enligt kommis­ sionens uppfattning i framtiden liksom nu väsentligen ske centralt. Statskontoret ifrågasätter, örn icke den militära direktivrätten i fråga örn utrymning och inkvartering borde begränsas till krigsskådeplats. I övrigt syntes civilförsvarsmyndigheterna böra ha beslutanderätten, varvid den av ut­ redningen rekommenderade ömsesidiga samverkan mellan militära och civila försvarsorgan torde böra erhålla den formen, att de militära myndigheterna ålades att på begäran lämna de civila myndigheterna nödiga informationer.

I likhet med såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen Föredra­

ganden.

finner jag lämpligt, att vid den lagliga regleringen av utrymningen skillnaden mellan luftskyddsutrymning och militärutrymning utgår. Härigenom vinnes bland annat den fördelen, att möjlighet gives att fastställa enhetliga principer i fråga örn kostnadernas fördelning. En följd av den civila karaktär, som civilförsvaret är avsett att erhålla, blir, att anledning icke finnes att bibehålla den inskränkning i fråga örn Kungl. Majts delegationsrätt, som hemortsförsvarssakkunniga föreslagit. Såväl mili­ tära som civila myndigheter böra kunna erhålla bemyndigande att besluta örn utrymning och inkvartering. Jämväl beträffande de organisatoriska frågorna finner jag civilförsvarsutredningens förslag väl grundat. Het torde vara en naturlig följd av den sam­ manslagning av luftskydds- och inkvarteringsorganisationerna, som bildandet av civilförsvaret innebär, att hela civilförsvaret även lokalt ställes under civilförsvarschefens ledning. En följd härav blir, att man måste avstå från den kommunala förankring av inkvarteringsangelägenheterna, som kännetecknas därav att desamma handhavas av de av kommunalmän eller andra personer med ortsbefolkningens förtroende sammansatta inkvarteringsnämnderna. I viss mån bliva emellertid de intressen man velat tillgodose genom att inkvartenngsbestyren lagts hos kommunala nämnder tillgodosedda genom att utred­ ningen föreslår inrättande av kommunala civilförsvarsnämnder för liandhavande av de uppgifter inom civilförsvaret, som åvila kommunerna. Till detta utredningens förslag återkommer jag i det följande. Frågan om länsstyrelsernas ställning inom utrymningsorganisationen kom­ mer i ett helt annat läge än tidigare genom att å ena sidan det mellanled mellan det centrala organet och de kommunala nämnderna som inkvarteringscheferna i deras egenskap av organ med särskilda lagstadgade befogenheter nu utgöra bortfaller i och med den nya organisationen samt å andra sidan länsstyrelserna genom tillkomsten av särskilda försvarsavdelningar bliva bättre rustade att handhava uppgifter inom civilförsvaret. Det ligger därför helt i linje med den tilltänkta organisationens allmänna uppläggning i övrigt att länsstyrelserna utgöra mellaninstans jämväl i fråga örn utrymnings- och lnkvartenngsäronden. Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. 692 44 8

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

B) Tlndanförsel och förstöring.

Gällande bestämmelser. Enligt kungörelsen den 8 januari 1944 (nr 10) om skyddsplacering av varuförråd m. m. avses med skyddsplacering av varuförråd eller annan egendom uppläggande av egendomen å sådan ort eller plats, som erbjuder önskvärd trygghet mot att egendomen i händelse av krig genom fiendens åtgöranden förstöres eller eljest går förlorad. Med bortförande avses sådan skyddsplacering, som innebär förflyttning av egendomen från den ort, där den förvaras, till viss ort eller visst område med mindre utsatt läge. Med utspridning avses enligt gällande luftskyddskungörelse fördelning av ett å en ort befintligt varuförråd å flera förvaringsplatser inom samma ort och omflyttning av varuförråd från en förvaringsplats till en annan inom orten. Bortförande och utspridning sammanfattas under det gemensamma be­ greppet undanfÖrset. Vad först angår utspridning åligger det enligt lufskyddskungörelsen luftskyddsinspektionen att efter samråd med överbefälhavaren och vederbörande centrala kristidsmyndighet bestämma vilka varuförråd, som skola utspridas. Härom meddelade bestämmelser skola delgivas vederbörande länsstyrelser, som skola meddela närmare föreskrifter för arbetet med planläggning av an­ befalld utspridning. Vid planläggningsarbetet äger luftskyddschefen enligt närmare bestämmelser av livsmedelskommissionen anlita biträde av kristidsstyrelse och kristidsnämnd. I övrigt gälla för utspridningen i tillämpliga delar samma bestämmelser som för annan luftskyddsmyndigheterna åliggande verk­ samhet. Beträffande bortförande gällde vid tiden för avgivandet av hemortsförsvarssakkunnigas betänkande kungörelsen den 23 februari 1940 (nr 113) med vissa bestämmelser angående undanförsel av varuförråd. Enligt denna ålåg det försörjningskommissionerna, envar beträffande dess verksamhetsområde, att planlägga bortförande i erforderlig omfattning av staten tillhöriga förråd samt att i erforderlig utsträckning uppgöra planer jämväl för bortförande av förråd tillhöriga annan än staten ävensom att verka för att dessa planer i största möjliga utsträckning genomfördes på frivillighetens väg. Sistnämnda kungörelse har emellertid numera ersatts av ovannämnda kun­ görelse den 8 januari 1944. Enligt denna, som avser jämväl annan egendom än varuförråd, om den i anseende till sin beskaffenhet kan bliva föremål för bortförande eller annan skyddsplacering, skola frågor rörande samordning av åtgärderna för skyddsplacering centralt handhavas av den myndighet Kungl. Majit bestämmer (centrala undanförselmyndigheten). Denna skall vid full­ görande av sina uppgifter samråda — förutom med försörjningskommissio­ nerna — med chefen för försvarsstaben, luftskyddsinspektionen, utrymningskommissionen och trafikkommissionen. På centrala undanförselmyndigheten skall ankomma att i erforderlig män planlägga bortförande av varuförråd under krig. Under krig skall det därjämte ankomma på denna myndighet att förordna om bortförande av varuförråd. Med den inskränkning som föijer av vad nu sagts örn centrala undanförselmyndighetens befogenhet att plan-

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 115 lagga och förordna örn verkställighet av bortförande under krig skall det åligga försörjningskommissionerna, envar kommission beträffande varor som falla inom kommissionens verksamhetsområde, att verka för skyddsplacering av sådana varuförråd som med hänsyn till sin storlek och varans art kunna ha betydelse för folkförsörjningen. Örn sådan skyddsplacering icke kan genom­ föras på frivillighetens väg ankommer det på Kungl. Maj:t att meddela beslut. Genom beslut den 8 januari 1944 har Kungl. Majit förordnat, att för fullgöiande av de uppgifter, som ankomma å centrala undanförselmyndigheten, skall tills vidare finnas en särskild myndighet, benämnd centrala undanförselbyrån, bestående av ledamöter till det antal, högst sju, som bestämmes av chefen för folkhushållningsdepartementet. Nämnda departementschef har genom beslut samma dag förklarat, att antalet ledamöter i centrala undanförselbyrån tills vidare skall vara sex samt till ledamöter i byrån utsett vissa personer, vilka få anses representera den sakkunskap som finnes företrädd inom industrikommissionen, livsmedelskommissionen, bränslekommissionen, reservförrådsnämnden, trafikkommissionen, luftskyddsinspektionen och för­ svarsstaben. Tvångsbestämmelser i fråga örn bortförande av varuförråd finnas i lagen den 21 juni 1940 (nr 645) örn skyldighet att bortföra varuförråd, vilken 'för närvarande gäller till och med den 30 juni 1944. Enligt 2 § denna lag äger Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat, när det finnes erforderligt till föi hindi ande av att förråd av vara, som är av vikt för befolkningen eller pro­ duktionen eller behövlig för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det allmänna, i händelse av krig genom fiendens åtgöranden förstöres eller eljest går förlorat, föreskriva, att förrådet skall bortföras från den ort, där det förvaras, till viss ort eller visst område med mindre utsatt läge. För samma ändamål äger Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat jämlikt 3 § föreskriva, att dylik vara eller särskilt parti av sadan vara icke alls eller endast efter särskilt tillstånd må föras till visst område av riket. Enligt nyssnämnda kungörelse den 8 januari 1944 tillkommer det under krig centrala undanförselmyndigheten att meddela föreskrift jämlikt 2 och 3 §§ nyssnämnda lag.

Beträffande planläggande och verkställande av förstöringsåtgärder under krig finnas för närvarande inga bestämmelser utfärdade i lag eller författning. Genom beslut av Kungl. Majit har emellertid åt Överbefälhavaren uppdragits att i samråd med industri- och livsmedelskommissionerna utfärda föreskrifter om förstöring under krig av vissa anläggningar och förråd m. m. I fråga om drivmedel har uppdragits åt bränslekommissionen att enligt anvisningar av överbefälhavaren förbereda förstöring vid krig av flytande bränslen. På grund härav har överbefälhavaren utfärdat föreskrifter i förevarande hänseende. Enligt dessa föreskrifter ankomma i stor utsträckning åtgärderna för för­ störing på de militära myndigheterna. Dessa ha sålunda att planlägga och vidtaga förstöringsåtgärder icke allenast beträffande förbindelseleder och andra anläggningar av direkt betydelse för de militära operationerna utan även beträffande viktigare civila industrianläggningar, större civila förråd o. s. v.

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Enligt särskilt utfärdade anvisningar för kristidsstyrelser och kristidsnänmder åligger det dessa organ att efter samråd med angivna militära myndigheter vidtaga åtgärder och meddela föreskrifter för förstöring av förråd, anlägg­ ningar, redskap och viss annan egendom, som icke omfattas av den militära planläggningen. Vad sedan beträffar verkställighetsstadiet, så är det militär befälhavare, som äger att meddela beslut örn att förstöring skall äga rum, oavsett örn planlägg­ ningen skett av civil eller av militär myndighet. Själva förstöringsåtgärderna skola i princip utföras av egendomens ägare eller innehavare. Endast i fråga örn vissa förråd, som bevakas av militär eller landstormspolis, gäller en sär­ skild föreskrift örn att förstöringen skall verkställas av bevakningspersonalen.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag. De sakkunniga föreslå, att undanförseloch förstöringsåtgärder skola tillhöra folkskyddets verksamhetområde. Efter att ha framhållit att undanförseln såsom civil lokalförsvarsgren utgjorde ett synnerligen betydelsefullt led i det totala försvaret och att man därför i lika hög grad som i fråga örn förberedelsearbetet beträffande andra lokal­ försvarsgrenar måste eftersträva en ändamålsenlig ordning för undanförselplanläggningen, anföra de sakkunniga: För en dylik ordning kräves enligt de sakkunnigas mening en koncentre­ ring av ansvaret för allt planläggningsarbete av hithörande art. Såsom fram­ gått talar starkt den hittillsvarande erfarenheten för åtgärder i dylik rikt­ ning. För uppnående av bästa möjliga resultat av planläggningen för undan­ förseln i dess helhet finna de sakkunniga det praktiskt taget oeftergivligt, att det yttersta ansvaret för planläggningen av såväl bortförande som ut­ spridning klart och tydligt lägges i en och samma hand. På annan väg lär erforderlig enhetlighet i planläggningen ej kunna uppnås. Icke heller synes eljest bliva möjligt att verkställa den rationella avvägning av uppkommande undanförselbehov, som ofta påkallas av förhållandena. Om ansvaret i sista hand för undanförselplanläggningen sammanföres hos en myndighet, torde för vinnande av det härmed avsedda syftet också själva utförandet av planläggningsarbetet böra göras till föremål för motsvarande omläggning. Hela detta arbete bör förläggas till en, nämnda myndighet underställd organi­ sation. De faktorer, till vilka vid planläggning av undanförsel hänsyn i vederbör­ lig mån måste tagas, äro av skilda slag. Sådana områden, från eller till vilka bortförande må ifrågakomma, få bestämmas bland annat med ledning av var större militära markoperationer kunna förväntas. Vid dylika bestämmanden spelar även den större eller mindre sannolikheten för mera omfattande bombanfall från luften mot ett område roll. Frågan örn för vilka orter ut­ spridning bör planläggas är i stort sett ett luftskyddsspörsmål. Militära hänsyn måste dock även beaktas. Vad angår behoven av undanförsel av den eller den egendomen, föranledas desamma i och för sig i stor utsträck­ ning av angelägenheten att trygga försörjningen med livsmedel och bränsle. Andra primära skäl till uppkomsten av dylika behov framställa sig även. Dit höra bland annat anledningar av mera direkt militär beskaffenhet. Beträffande frågor örn utsikterna att kunna genomföra undanförsel, varav behov anses föreligga, måste vid bedömandet härav beaktande skänkas åt särskilt trans­ portmöjligheter och tillgång å lämpliga förvaringslokaler. I dessa hänseen­ den uppstår i stor utsträckning konkurrens med andra civila lokalförsvars­ grenar ävensom med det militära försvaret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 117

Det synes de sakkunniga, att förutsättningar måste skapas för ett ratio­ nellt uppehållande av undanförselplanläggningen jämväl under tid, när någon verksamhet av kriskommissioner ej förekommer. Med hänsyn till vad sålunda anförts vilja de sakkunniga förorda, att undan­ förselplanläggningen skall handhavas av den förut omförmälda nya lokalförsvarsorganisationen. Karaktären av denna organisation synes göra densamma lämplig för här förevarande ändamål. Medverkan vid arbetet kräves själv­ fallet från kriskommissionernas eller, när dessa ej finnas, andra vederbörande myndigheters sida. Sådan samverkan syntes böra instruktionsmässigt regleras.

Beträffande förstöring anföra de sakkunniga: Vid en fientlig invasion är nödvändigt att söka bereda fienden så stort avbräck som möjligt. Det gäller härvid bland annat att i görligaste mån hindra och försvåra hans utnyttjande av egendom inom ockuperade områden. För sådant ändamål ifrågakommer beträffande lös egendom i första hand bort­ förande. Men omständigheterna kunna vara sådana, att de ej medgiva genomforande härav. Icke heller kan fast egendom bortföras. I stället för bortförande återstår för här förevarande syfte intet annat än att förstöra egendomen eller att eljest försätta densamma ur brukbart skick (förstöring). Det synes de sakkunniga, att även förstöring utgör ett viktigt led i det totala försvaret och att därför erforderliga reglerande föreskrifter böra med­ delas om förstöring. På grund av det nära samband, som i mångt och mycket råder mellan bortförande och förstöring, anse de sakkunniga, att jämväl förstöringsplanläggningen bör tillhöra den nya lokalförsvarsorganisa­ tionen. Även verkställande av förstöringsåtgärder torde i viss mån komma att åvila denna.

De grundläggande bestämmelserna örn undanförsel och förstöring äro upp­ tagna i 59—61 §§ i förslaget till folkskyddslag. Bestämmelserna äro — i olikhet mot vad som gäller enligt lagen örn skyldighet att bortföra varu­ förråd — icke tidsbegränsade, enär undanförseln måste planläggas redan i fred och erforderliga lagbestämmelser därför icke borde ha allenast provi­ sorisk karaktär. 59 § i lagförslaget är utformad i huvudsaklig anslutning till 2 § lagen örn skyldighet att bortföra varuförråd, dock med bland annat den skillnaden att bestämmelsen utsträckts att gälla dels maskiner, boskap, fordon, fartyg och annan lös egendom, dels även utspridning. 60 § motsvarar 3 § lagen örn skyldighet att bortföra varuförråd. I 61 §, som icke har motsvarighet i gällande lag, föreslås stadgande av innehåll, att örn trängande fara föreligger för att anläggning eller byggnad skall falla i fiendens hand och fiendens innehav av anläggningen eller bygg­ naden i oskadat skick skulle väsentligen underlätta hans krigsansträngningar, Konungen eller, jämlikt Konungens bemyndigande, överbefälhavaren eller honom underställd myndighet äger föreskriva, att anläggningen eller bygg­ naden skall förstöras eller eljest sättas ur brukbart skick, att motsvarande skall gälla beträffande annan egendom än anläggning eller byggnad därest tiden eller förhållandena i övrigt icke medgiva dess bortförande, samt att dessa åtgärder benämnas förstöring.

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas förslag. Kr/gsmaterielverket anför: Med undanförsel av maskiner sammanhänger även frågan örn industrieva­ kuering, d. v. s. uppgörande och verkställande av fullständiga planer för en tillverknings överflyttning från en ort till en annan. Verket vill som sin upp­ fattning framhålla nödvändigheten av att industrievakuering inbegripes i undanförseln. Planer för sådan evakuering måste anses vara en väsentlig del av krigsförberedelsearbetet beträffande industrien, enär sådan industrievakue­ ring i stor utsträckning torde komma att bliva nödvändig i av krigshandlingar särskilt hotade delar av landet. För krigsmaterieltillverkningen pågår för när­ varande genom krigsmaterielverkets — och i vissa fall försvarsgrensförvaltningamas —- försorg ett arbete, syftande till att på frivillighetens väg överens­ komma med berörda industriföretag örn förberedelser för tillverkningens even­ tuella förflyttning till annan ort. Något motsvarande arbete synes för närva­ rande icke i nämnvärd utsträckning pågå inom det civila tillverkningsområdet. Även luftskyddsinspektionen finner det angeläget, att den nya organisatio­ nens handläggning av undanförseln utökas till att omfatta jämväl utredning och planläggning av evakuering av sådan industriell produktion, som eljest helt kan gå förlorad för försörjningen. Inspektionen föreslår vidare, att be­ greppen utspridning och bortförande icke skola upptagas i lagtexten. Det moderna bombvapnet hade under rådande krig utvecklats på ett sådant sätt, att större varuförråd i allt mindre omfattning kunde skyddas genom utsprid­ ning inom en och samma ort. Vidare omöjliggjorde i allmänhet den rådande bristen på lämpliga magasinsutrymmen, speciellt i industri- och trafikcentra, en effektiv utspridning av förråden. Åtgärderna för utspridning och bort­ förande måste därför i de flesta fall planläggas gemensamt, varvid en avgränsning av åtgärderna ofta bleve svår att fastställa. I motsats härtill framhåller livsmedelskommissionen den principiella skill­ naden mellan utspridning, vars planläggning och framför allt genomförande måste handhavas av lokala myndigheter enligt centralt utfärdade direktiv, och å andra sidan bortförande, i fråga om vilket nödvändigheten av ett centralt handhavande av frågan trädde i förgrunden. Beträffande formerna för undanförselns planerande och verkställande vits­ ordas i flera yttranden behovet av samordning. Beträffande frågan åt vilken myndighet planläggningen och verkställandet böra anförtros och det sätt, på vilket vederbörande härvid i skilda fall bör förfara, uttalas dock i remiss­ yttrandena olika meningar. Då meningsutbytet emellertid rör sig örn huvud­ sakligen organisatoriska frågor, som icke äro avsedda att fastställas i form äv lag, torde jag ej nu behöva uppehålla mig vid vad remissmyndigheterna i dessa hänseenden yttrat. Yad beträffar förstöring framhåller luftskyddsinspektionen, att er­ farenheterna från samarbetet med de militära organ, som för närvarande handlade ärenden rörande förstöring, pekade på önskvärdheten av ett sam­ ordnande av undanförsel och förstöring, varigenom den uppenbara risk för dubbelarbete, som nu vore rådande, skulle kunna elimineras. Även krigsmaterielverket anser förstörings- och undanförselfrågornas handläggning böra samordnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 119 Industrikommissionen däremot anser erfarenheterna från kommissionens egen verksamhet starkt tala för ett bibehållande av den nuvarande organisa­ tionen i fråga örn förstöringsåtgärder. Ej heller livsmedelskommissionen finner sig böra förorda någon ändring av gällande anordningar bland annat därför, att någon säker erfarenhet av det hittills under relativt kort tid tilllämpade systemet beträffande planläggning för förstöring av varuförråd icke vunnits.

Civilförsvarsutredningen. I utredningens framställning rörande hithörande spörsmål avses med begreppet undanförsel bortförande och utspridning, som sker enligt åläggande av myndighet eller genom dess försorg, och med be­ greppet skyddsplacering sådan verksamhet, som utan att innebära undanförsel i nyss angiven mening går ut på att åstadkomma en med hänsyn till krigsförhållanden ändamålsenlig fördelning av varuförråd m. m. inom olika delar av riket. Utredningen framhåller till en början, att under krigstid åtgärderna för bortförande och för utspridning måste vara väl samordnade med var­ andra samt att planläggningen för bortförande av mera betydelsefull egendom från utsatta orter eller områden måste vara samordnad även med planlägg­ ningen av förstöringsverksamheten, enär vid invasion egendom, som av en eller annan anledning ej kunde bortföras, i viss omfattning måste förstöras för att därigenom undandragas fienden. Ytterligare betonar utredningen, att transportfrågorna i olika hänseenden komme att framstå som mycket svår­ lösta, att planläggningen beträffande dessa frågor måste huvudsakligen in­ riktas på att tillskapa en handlingskraftig organisation, som i varje läge kunde utnyttja de tillgängliga transportmedlen för att genomföra den undanförsel, som i den aktuella situationen framstode som mest önskvärd, samt att vid avgörandet av de prioritetsspörsmål, som därvid uppkomme, hänsyn även måste tagas till genomförandet av planlagd eller eljest önskad evakuering av civilbefolkningen. Utredningen tillägger, att även såtillvida samband förefunnes mellan undanförsel- och evakueringsåtgärder, att det vid en evakuering, som företoges innan undanförseltransporterna påbörjats eller hunnit genom­ föras, måste tillses, att tillräckligt med arbetskraft måste kvarhållas i området för att biträda vid undanförseln. Utredningen fortsätter: För att tillräckligt snabbt kunna erhålla tillgång till den arbetskraft, som erfordras för att genomföra en undanförsel under krigstid torde det i vissa situationer vara nödvändigt att undanförselmyndigheterna kunna tillgripa någon art av tjänsteplikt. Det torde även i ett sådant läge vara erforderligt att de kunna med förfoganderätt taga i anspråk hästfordon, motorfordon och fartyg, som icke stå under direkt kontroll av trafikledningen i länen. Verkställandet av undanförseltransporter under krigstid måste vidare äga rum under ett nära samarbete med de militära myndigheterna. Detta sam­ arbete måste snabbt och friktionsfritt kunna etableras mellan såväl de cen­ trala som de lokala organen. Nödvändigheten härav framstår som uppenbar, eftersom såväl undanförselns omfattning som tidpunkten för dess verkstäl­ lande måste nära sammanhänga med utvecklingen av de militära operatio­ nerna och huvudsakligen vara beroende av de militära chefernas bedömande

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

av det aktuella läget. Verkställandet av själva undanförseltransporterna måste vidare äga rum i samråd med de militära myndigheterna såväl med hän­ syn till behovet att anpassa undanförseltransporter på landsvägarna efter den militära trafikregleringen som på grund av den militära ledningens inverkan på järnvägstrafiken. Vid mera omfattande motorfordonstransporter torde det vidare vara nödvändigt att söka anknytning till den militära underhållstjan­ sten för att ernå en tillfredsställande drivmedelsförsörjning och repax-ationstjänst. Möjligheterna att inom militära operationsområden utnyttja åter­ gående tomma transportkolonner och militärtåg måste även kunna tillvara­ tagas.

Utredningen kommer på grund av dessa överväganden till den slutsatsen, att undanförselåtgärderna under krigstid i vad anginge egendom, som icke tillhörde försvarsväsendet eller icke avsatts för dess räkning, borde vara an­ förtrodda åt en organisation, som i alla instanser hade förutsättningar att upp­ rätthålla ett nära samai*bete med de militära myndigheterna. Kristidsstyrelser och kristidsnämnder kunde, framför allt i kritiska lägen, icke förutsättas äga möjligheter härtill eller äga tillgång till de förbindelsemedel, som erfordrades för att utöva en effektiv ledning. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att planläggande och verkställande av den undanförsel, som kunde bliva er­ forderlig under krigstid, som regel skulle ankomma på civilförsvarsorganen. I den omfattning så vore möjligt borde det fortfarande åligga vederbörande ägare eller innehavare att utföra transporterna i enlighet med civilförsvarsorganens anvisningar. Utredningen fortsätter: Då luftskyddsorganisationen, som redan nu omhänderhar utspridningsplanläggningen, skall ingå i civilförsvaret, ei'hålles genom utredningens förslag ökade möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt samordna bortförandeoch utspridningsåtgärderna. Dessa åtgärder kunna vidare lättare samordnas med civilbefolkningens evakuering, vilken jämväl ombesörjes av civilför­ svaret. Civilförsvarsorganen kunna för genomförande av sina uppgifter till­ gripa såväl förfogande som civilförsvarsplikt. Deras organisation är därjämte direkt anpassad för samarbetet med de militära myndigheterna. Genom utred­ ningens förslag vinnes slutligen den fördelen att de militära myndigheterna, i fall då ur militär synpunkt visst bortförande bör äga ram framför andra åt­ gärder som kräva personal eller transportmedel, under alla förhållanden kunna rikta sina direktiv till en och samma organisation.

Enligt utredningens förslag skall däremot icke bortförande, som äger rum under fred eller beredskap, liksom ej heller skyddsplacering ankomma på civilförsvarsorgan utan på andra organ — i nuvarande läge föi’sörjningskommissionerna. och reservförrådsnämnden. Civilförsvarsstyrelsen borde emeller­ tid äga rätt att, då den så funne erforderligt, till dessa myndigheter göra fram­ ställningar beträffande skyddsplacering och därmed sammanhängande frågor ävensom, örn gjord framställning icke bifölles, underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Efter att ha framhållit att civilförsvaret såsom ansvarigt för den krigsmässiga undanförseln vore i behov av medverkan från försörjningskommissionernas sida — det måste sålunda som regel åligga kommissionerna att ange, vilka varuförråd som i första hand borde ifrågakomma till bortförande samt

Kungl. Maj:is proposition nr 268. 121

till vilka orter eller områden förråden ur försörjningssynpunkt borde toras — föreslår utredningen, att vid handläggningen av frågor rörande undanförsel skulle i civilförsvarsstyrelsen ingå en delegation, representerande de myndigheter, som ägde särskild kunskap på förevarande område. Utred­ ningens förslag i denna del innebure i praktiken, att den nuvarande centrala undanförselbyrån inflyttades i civilförsvarsstyrelsen och att chefen för denna styrelse bleve ordförande i delegationen. Sedan den nuvarande krisorganisa­ tionen inom försörjningsområdet avvecklats, borde i stället det särskilda plane­ ringsorgan, som kunde komma att handha ärenden rörande den ekonomiska försvarsberedskapen, på motsvarande sätt vara representerat i civilförsvars­ styrelsen vid behandling av de planläggningsärenden, som avsåge undanförsel av egendom under krigstid. Utredningen understryker vidare nödvändigheten av att under begreppet undanförsel inbegripes jämväl industrievakuering och framhåller, att till för­ mån för uppfattningen att industrievakueringen under krigstid borde ombe­ sörjas av civilförsvaret talade även den omständigheten, att en industrievakue­ ring jämväl innefattade ett bortflyttande, helt eller delvis, av den vid respek­ tive företag sysselsatta arbetskraften; åtgärderna härför måste vara samord­ nade med evakueringsplanläggningen. Enär frågorna örn industrievakuering måste anses i särskilt hög grad beröra krigsmaterielverket och dess planlägg­ ning borde i nyssnämnda delegation ingå representanter för krigsmateriel­ verket. Beträffande förstöring anför utredningen: Enligt utredningens mening måste man vid övervägande av den lämpligaste organisationen på förevarande område utgå från att —■ bortsett från vissa fall, då beslutanderätten bör tillkomma Kungl. Majit — i princip alla förstöringsåtgärder, även örn de planlagts och skola verkställas av civila organ, få genom­ föras allenast efter direktiv från vederbörande militäre chef. Beslut angående omfattningen av och tidpunkten för den förstöring, som bör tillgripas, måste nämligen under alla förhållanden fattas av myndigheter, som äga överblick över det militära läget och kunna bedöma dess sannolika utveckling. Förstöringsåtgärderna måste sålunda vara nära samordnade med de militära operationerna och förstöring av egendom bör uppenbarligen icke tillgripas förrän i ett så sent stadium som möjligt, då det framstår som säkert att egen­ domen eljest i användbart skick kommer att falla i fiendens hand. Detta leder i sin tur till att, sedan beslutet örn förstöring väl fattats, detsamma som regel måste verkställas med största skyndsamhet. I den mån förstöringsåtgärderna skola ankomma på civila organ måste sålunda en förutsättning vara, att en nära och fortlöpande kontakt är etablerad mellan dessa organ och de militära chefer, som skola besluta örn förstöringens verkställande. De civila organen måste vidare vara organiserade på sådant sätt, att de snabbt kunna bringa en order om förstöring i verkställighet. — Yad nu sagts innebär icke att de militära direktiven om förstöringens verkställande under alla förhål­ landen måste lämnas genom förmedling av det civila organet. I alla de fall då så är erforderligt måste direktiv i sådant avseende kunna lämnas direkt till den civila personal, som är stationerad vid förstöringsobjektet. Enligt utredningens mening tala starka skäl för att förstöringsåtgärdernas planläggande och verkställande allt fortfarande böra vara uppdelade på mili­ tära och civila myndigheter. I detta hänseende må endast hänvisas till den

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. omständigheten, att dessa åtgärder under krigstid i avsevärd omfattning måste utföras av civil personal, som äger förtrogenhet med de anläggningar, varom är fråga, eller som eljest har sin verksamhet förlagd till den plats, där förstöringsobjektet är beläget. Utredningen föreslår, att förstöringsåtgärdernas planläggande och verkställande på den civila sidan överflyttas från kristidsorganen till civilförsvaret. Förstöringsåtgärderna måste nämligen vara sam­ ordnade med den verksamhet som avser bortförande av egendom. Härtill kommer, att örn förstöringsåtgärderna anförtros åt civilförsvaret, åtgärdernas planläggande och verkställande vid större anläggningar eller företag kan ingå bland de uppgifter som åvila verkskydden, varigenom en ökad stadga vinnes i organisatoriskt hänseende. Vid andra företag kommer vidare personal för ändamålet att i mån av behov kunna uttagas med civilförsvarsplikt. Inom civilförsvarets ram kunna därjämte, örn så skulle visa sig erforderligt, organi­ seras särskilda rörliga förstöringspatruller. Ett inordnande av dessa uppgifter under civilförsvaret medför även den fördelen, att åtminstone vid större an­ läggningar och företag det direkta ansvaret för åtgärdernas företagande kom­ mer att avlyftas från ägarna, något som ur effektivitetssynpunkt i vissa fall säkerligen är att föredraga. I utredningens förslag till civilförslagslag är 30 § utformad i huvudsaklig överensstämmelse med 59 § förslaget till folkskyddslag. Såtillvida föreligger dock skillnad, som bestämmelsen även avser dels fast egendom, dels ock egendom, som utan att vara av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller eljest för det allmänna likväl i fiendens hand skulle väsentligen under­ lätta hans krigsansträngningar. •—■ 32 § civilförsvarslagen motsvarar 60 § folk­ skyddslagen. — I 33 § civilförsvarslagen stadgas, att örn trängande fara före­ ligger för att egendom av beskaffenhet, som avses i 30 §, skall falla i fiendens hand och tiden ej tillåter, att egendomen bortföres, eller örn hinder möter häremot till följd av egendomens beskaffenhet eller på grund av brist på transportmedel eller andra därmed jämförliga förhållanden, Konungen eller den myndighet, Konungen bestämmer, äger föreskriva, att egendomen skall för­ störas eller eljest sättas ur brukbart skick. Utredningen framhåller i motiveringen till bestämmelsen, att beslutande­ rätten i fråga örn förstöring bör, där ej Kungl. Majit förbehållit sig densamma, tillkomma militär chef. Enär det emellertid uppenbarligen icke läte sig göra att i lagtexten med någon grad av fullständighet fastslå vilka militära chefer, som kunna komma i fråga, föreslår utredningen, att åt Kungl. Majit gives val­ frihet i fråga örn till vilken myndighet beslutanderätten skall kunna delegeras.

Yttrandena över civilförsvarsutredningens förslag. Centrala undanförselbyrån ansluter sig i princip till utredningens förslag men ifrågasätter sådan ändring i fråga örn begreppet utspridning, att därmed skulle förstås egen­ domens fördelning på flera förvaringsplatser inom det civilförsvarsom­ råde, där egendomen funnes. Erfarenheterna hade givit vid handen, att den rådande bristen på magasinsutrymmen flerstädes krävde ianspråktagande av lagerlokaler inom ett vidare område än vad lagringsorten utgjorde. Därigenom skulle man erhålla en mera klart motiverad gränsdragning mellan utspridning och bortförande. Även livsmedels- och industrikommissionerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 123 ansluta sig till förslaget. Jämväl Sveriges industriförbund tillstyrker det­ samma och framhåller såsom önskvärt, att undanförselbyrån försåges med en representant för industriföretagen, vilken då lämpligen torde böra utses efter förslag av förbundet. Beträffande förstöring framhåller förbundet lämplig­ heten av att planläggningen av förstöring av civila anläggningar och annan civil egendom generellt anförtroddes verkskydden, då dessa och de dem över­ ordnade civilförsvarsorganen vore bättre skickade än militärmyndigheterna att bedöma såväl vilken egendom som borde förstöras, som hur förstöringen lämpligen borde ske. Krigsmaterielverket framhåller att planering av evakuerings- och förstörelse­ åtgärder i avseende å krigsindustrien borde åvila krigsmaterielverket och att civilförsvarsstyrelsens uppgifter på detta område väsentligen borde inskränkas till att omfatta en sammanhållning av nyssnämnda evakuering i förhållande till övrig evakuering, överbefälhavaren anser förstöring av järnvägar, kraft­ anläggningar, telegraf-, telefon och radioanläggningar icke böra inordnas i civilförsvarets verksamhet. Länsstyrelsen i Stockholms län finner frågan örn organisationen för undanförsel och förstöring intimt sammanhänga med frågan örn ordnandet av den ekonomiska krigsberedskapen för framtiden. Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att enär kristidsstyrelserna och de militära myndigheterna torde vara de som vore bäst insatta i frågor örn undanförsel och förstöring, dessa frågor borde överlåtas åt dem, möjligen med den inskränkningen, att det skulle till­ komma länsstyrelserna att på begäran av sagda myndigheter eller när läns­ styrelsen eljest funne omständigheterna det påkalla, lämna sådana anvisningar för undanförandet, att en eventuell evakuering icke därigenom förhindrades eller försvårades, samt att lämna anvisning på eventuellt behövlig personal för åtgärdernas utförande.

Civilförsvarsutredningens förslag till lösning av frågorna rörande undan­ Föredra­

ganden.

försel och förstöring finner jag mig i huvudsak kunna biträda. Som undan­ försel- och förstöringsfrågorna utgöra civila försvarsåtgärder av stor vikt, överensstämmer det bäst med det samordningssyfte, som utmärker utred­ ningens förslag, att civilförsvaret får det avgörande inflytandet på åtgärdernas utformning under krig. Ett intimt samband måste emellertid etableras med de organ, som handhava försörjningsproblemen. Sistnämnda synpunkt synes bliva, såvitt avser topporganisationen, tillgodosedd genom att hithörande ären­ den inom civilförsvarsstyrelsen handläggas av en delegation, i vilken försörjningsorganen och krigsmaterielverket äro företrädda. Jag kan emellertid åt­ minstone för närvarande icke förorda insättande av särskild representant för industrien i denna delegation. Industriens intressen torde få anses tillräck­ ligt företrädda genom representanterna för industrikommissionen och krigs­ materielverket. Av sistnämnda verks ställning i förhållande till krigsindustrien följer, att verket måste ha stort inflytande på undanförsel- och förstöringsspörsmålen, i vad angår krigsindustriföretag. Fördelningen av befogenheterna härutinnan

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

mellan civilförsvarsstyrelsen och krigsmaterielverket torde böra bliva föremål för närmare överväganden de båda verken emellan, varefter härpå grundat förslag torde böra underställas Kungl. Maj:t. Liksom överbefälhavaren anser jag förstöring av järnvägar, kraftan­ läggningar, telegraf-, telefon- och radioanläggningar böra falla utanför civil­ försvarets verksamhetsområde. I de i lagen intagna definitionerna å bortförande, utspridning och förstö­ ring anser jag vissa modifikationer i utredningens förslag — vilket i övrigt kan av mig godtagas — böra göras. I enlighet med vad centrala undanförselbyrån föreslagit torde utspridning böra avse fördelning av egendom å flera förvaringsplatser inom det civilförsvarsområde, där den finnes, ävensom om­ flyttning av egendom från en förvaringsplats till en annan inom samma civil­ försvarsområde. Bortförande skulle då avse förflyttning av egendom från ett civilförsvarsområde till ett annat. Andra stycket i 30 § civilförsvarsutredningens förslag synes kunna utgå, eftersom egendom, som i fiendens hand skulle väsentligen underlätta dennes krigsansträngningar, alltid torde vara av betydelse för vårt eget försvar och på den grund kunna inbegripas under para­ grafens första stycke. I sammanhang härmed föreslås viss ändring beträffande den grundläggande bestämmelsen om förstöring av innebörd att förstöring skall avse egendom av beskaffenhet att fiendens innehav av densamma skulle väsentligen underlätta hans krigsansträngningar. Slutligen har till undanförsel ansetts uttryckligen böra hänföras jämväl förflyttning av industriell eller annan verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller eljest för det allmänna. Vad industriförbundet anfört örn verkskyddens befattning med förstöring synes mig värt beaktande. Jag är dock icke nu beredd att definitivt taga ställ­ ning till detta spörsmål.

C) Övriga verksamhetsgrenar.

I det föregående har redogörelse lämnats för den huvudsakliga innebörden av brandförsvarsutredningens förslag till brandlag. Såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen förutsätta, att det nuvarande fredsmässiga brandförsvaret skall falla utanför folkskyddets (civilförsvarets) ram. Däremot skola enligt såväl sakkunnigas som utredningens förslag både bygdebrandförsvaret och skogsbrandförsvaret, i vad rör deras på krigsförhållanden inriktade verksamhet, ingå i folkskyddet (civilförsvaret). Både hemortsförsvarssakkunniga och civilförsvarsutredningen understryka betydelsen av att brandlagförslaget, genom vilket brandväsendet särskilt på landsbygden skulle avsevärt förstärkas, blir till sina huvuddrag genomfört. I civilförsvarsutredningens förslag behandlas i övrigt vissa spörsmål örn samordning mellan bygde- och skogsbrandförsvar ävensom andra organisa­ toriska frågor, som röra brandförsvaret. Det torde icke vara nödvändigt att i detta sammanhang närmare ingå på desamma. Civilförsvarsutredningen har i sitt betänkande utförligt behandlat frågan om civilförsvarets samordnande med anstalter för samhällets allmänna civila

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 125 krigsberedskap på arbetsmarknadens, folkförsörjningens, sjukvårdens och transportväsendets område. Det sammanhang, som i åtskilliga hänseenden råder mellan civilförsvaret, å ena, samt nämnda verksamhetsgrenar, å andra sidan, har föranlett utredningen att föreslå olika åtgärder i syfte att dels få till stånd en klar avgränsning av de civila och militära myndigheternas befo­ genheter, dels ock etablera ett nära samarbete de civila myndigheterna emellan och giva deras handlande, såvitt avser krigsförhållanden, den mera enhetliga inriktning, som bedömes vara nödvändig med hänsyn till det nutida krigets karaktär.

Jag är icke beredd att nu taga ställning till de förslag, som utredningen Föredraframlagt i omförmälda avseenden. Ett sådant ställningstagande torde icke ganden. heller för närvarande erfordras, då det här huvudsakligen rör sig örn för­ hållanden, som kunna fastställas instruktionsmässigt eller som eljest kunna av Kungl. Majit ordnas i administrativ väg. Vid sådant förhållande torde jag kunna nu förbigå vad i ifrågavarande hänseende anföres av utredningen och av remissmyndigheterna.

lil. Civilförsvarsplikten.

Gällande bestämmelser.

Kekryteringen till luftskyddet är i princip frivillig. Under luftskyddstillstånd finnas dock vissa möjligheter till tvångsuttagning jämlikt lagen om förfoganderätt för luftskyddets behov. Sålunda stadgas i 9 § nämnda lag, att kommun är pliktig att i enlighet med planerna för luftskyddet på anfordran av länsstyrelsen utan ersättning ställa kommunala kårer ävensom annan hos kommunen anställd personal till förfogande för luftskyddstjänst; dock att kommun ej är skyldig att för något slag av luftskyddstjänst tillhandahålla större personal än som, då luftskyddstillstånd inträdde, var anställd inom vederbörande kår eller annan mot luftskyddstjänsten svarande gren av kom­ munens förvaltning. Jämlikt 10 § samma lag äger länsstyrelsen uttaga erfor­ derlig personal för att fullgöra luftskyddstjänst, varvid dock icke må uttagas män under 18 år eller över 60 år eller kvinnor, såvida de icke frivilligt åtaga sig den tjänstgöring, varom fråga är, eller ock behovet av personal icke annor­ ledes kan på tillfredsställande sätt fyllas. Enligt 11 § samma lag äger läns­ styrelsen för tillfälligt utförande av arbete för luftskyddet, som är av synner­ ligen brådskande art och ej är att hänföra till luftskyddstjänst, uttaga varje för sådant arbete lämpad person. Länsstyrelsen äger jämlikt 14 § uppdraga åt luftskyddschef att inom luftskyddsområde utöva de befogenheter, som till­ komma länsstyrelsen. \ issa kompletterade bestämmelser äro givna i 32 § luftskyddskungörelsen. Här stadgas, att till luftskyddstjänst icke må uttagas någon, som inkallats till tjänstgöring vid krigsmakten, att den, som på grund av annan civil tjänst­ göring än luftskyddstjänst enligt uppskovskungörelsen är berättigad till upp-

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. skov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller utför sådant arbete, att lian, därest lian varit värnpliktig, bort erhålla dylikt upp­ skov, icke må utan medgivande av chefen för verk eller företag, varest han är anställd, uttagas till annan luftskyddst jaust än sådan, som avser verket eller företaget, samt att till tjänstgöring vid det allmänna luftskyddet icke må tvångsvis uttagas annan än svensk medborgare. Vidare stadgas, att till arbete jämlikt 11 § luftskyddsförfogandelagen icke må uttagas någon som inkallats till tjänstgöring vid krigsmakten eller eljest utför arbete av betydelse för försvarsberedskapen. I fråga örn bygdebrandförsvaret är jämlikt 5 § 3 mom. och 28 § brandstadgan stadgad skyldighet att tjänstgöra i allmän brandkår för envar i staden eller kommunen boende arbetsför man från och med det år, under vilket han fyller 20 år, till och med det, under vilket han fyller 50 år. För skogsbrandförsvaret gäller enligt 17 § skogsbrandlagen, att envar i trakten, å landet eller i stad, bosatt arbetsför man, som fyllt 18 men icke 60 år, är skyldig deltaga i släckning av skogseld. För utrymningsorganisationen finnes i 12 § utrymningslagen föreskrifter om utrymningstjänsteplikt. Personer, som under kalenderåret fylla lägst 16 och högst 70 år, må åläggas att under utrymning utföra sådant arbete, som är för genomförandet av utrymningen och för ordnandet av inkvarteringen ound­ gängligen erforderligt. Uttagning härför skall verkställas i utrymningskommun av luftskyddschefen samt eljest av inkvarteringschefen. Av luftskyddschef verkställd uttagning må omfatta dem, vilka hava sitt hemvist i luftskydds­ området, och skall avse tjänstgöring för verkställande av utrymning som berör området, eller tjänstgöring vid förläggning, i vilken personer från området skola inkvarteras. Uttagning till tjänstgöring av sistnämnda slag må dock icke ske efter det de, som utrymningsmyndigheterna bistått med anordnande av reselägenhet, lämnat utrymningskommunen. Uttagning, som inkvarteringschef verkställer, skall avse tjänstgöring inom det inkvarteringsområde, i vilket den tjänstepliktige har sitt hemvist eller i anledning av utrymningen tagit uppehåll. Ingen må på grund av sådan uttagning åläggas fullgöra tjänsteplikt under mera än en vecka av utrymningstiden. I 26 § utrymningskungörelsen äro stadgade vissa undantag från utrym­ ningstjänsteplikt i huvudsak motsvarande de i 32 § luftskyddskungörelsen an­ givna. Tidigare förslag. I sitt förslag till ny luftskyddslag har luftskyddsinspektionen föreslagit be­ stämmelser örn luftsky dds tjänsteplikt av i huvudsak följande innehåll. Länsstyrelsen skall under tid, då förordnande örn luftskyddsberedskap gäller, äga uttaga envar därtill lämpad person att fullgöra arbete för luft­ skyddet (luftskyddstjänsteplikt). Till utförande av arbete, för vilket ett stadigvarande behov av personal föreligger, må dock inom varje luftskydds­ område icke utan frivilligt åtagande uttagas andra personer än de, som under kalenderåret fylla lägst 16 och högst 70 år samt antingen hava sitt hemvist inom området eller eljest uppehålla sig där.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 127

Den, som är i luftskyddsplan upptagen såsom avsedd att uttagas till luftskyddstjänsteplikt, är pliktig att på anmodan av luftskyddschefen undergå för det avsedda luftskyddsarbetets fullgörande erforderlig utbildning och övning, dock icke under mera än 30 timmar för kalenderår. Kungl. Majit skall emeller­ tid äga att, där synnerliga skäl det påkalla, förordna, att till det allmänna luft­ skyddet hörande personal skall underkastas utbildning och övning under ytterligare högst 30 timmar för kalenderår. Liksom nu skall enligt luftskyddsinspektionens förslag länsstyrelses be­ fogenhet att uttaga personal kunna delegeras på luftskyddschef. Vidare ha föieslagits i stort sett motsvarande bestämmelser om inskränkning i rätten att uttaga personal, som finnas i gällande luftskyddskungörelse. Luftskyddsinspektionen anför till motivering av nämnda bestämmelser: Den inom luftsskyddet planlagda personalorganisationen innebär, att för de olika luftskyddsgöromålen erforderlig personal redan i fredstid preliminärt uttages. Denna personalorganisation måste självfallet mer eller mindre bliva en organisation på papperet, örn den för luftskyddstjänstgöring avsedda per­ sonalen icke kan erhålla erforderlig utbildning och övning. I gällande för­ fattningar beröras knappast frågorna härom utan deltagandet i utbildningskurser och luftskyddsövningar är helt beroende av frivilligt åtagande. Även örn luftskyddspersonalens utbildning och övning i vad avser det allmänna luftskyddet och industriluftskyddet kunnat bedrivas med viss framgång, före­ komma alltjämt inom ett stort antal orter allvarliga brister härutinnan. Be­ träffande hemskyddet äro bristerna i personalens utbildning och övning på många håll ännu mera påfallande. Den nutida luftkrigföringen har tillfullo utvisat, att luftskyddsuppgifterna vid ett större anfall måste fördelas så­ lunda, att det allmänna luftskyddet koncentreras på att avvärja katastrofer, medan det första ingripandet vid skador på enskilda hus och byggnader i de flesta fall helt måste överlämnas till hemskyddet. För att kunna fylla sina upp­ gifter härutinnan måste hemskyddet därför bygga på medverkan av praktiskt taget varje arbetsför person på platsen. Personalkadrerna inom hemskyddet ha emellertid varit långt ifrån fyllda och även bland dem, som frivilligt åtagit sig att tjänstgöra inom hemskyddet, ha funnits många, som icke kunnat för­ mås att underkasta sig erforderlig utbildning och övning. För åstadkommande av en nöjaktig beredskap överlag i fråga örn luftskyd­ dets personalorganisation, på vilken effektiviteten av de planlagda åtgärderna i främsta hand beror, torde införandet av luftskyddst jäns teplikt, omfattande utbildning och övning redan i fredstid, vara den enda möjligheten. De resultat, som hittills uppnåtts på frivillighetens väg, få i största utsträckning tillskrivas dels den omständigheten, att under de senaste åren det utrikespolitiska läget varit ägnat att stimulera de frivilliga krafterna för skapande av en ända­ målsenlig luftskyddsorganisation, och dels att vi sedan snart ett år tillbaka lia luftskyddstillstånd med därav följande tjänstgöringsplikt. Jämväl efter luftskyddstillståndets inträdande ha dock yppat sig svårigheter att erhålla till­ räckligt kvalificerad personal för hemskyddsuppgifterna. Enligt vad för närvarande kan bedömas torde en tillfredsställande grundut­ bildning av luftskyddspersonalen i medeltal kräva för det allmänna luft­ skyddet omkring 15 timmar, för industriluftskyddet omkring 12 timmar och för hemskyddet omkring 10 timmar. Grundutbildad personal torde årligen böra underkastas en repetitionsutbildning av minst 2 timmar. Årliga övningar för att vidmakthålla och förkovra bibragta färdigheter samt för att samöva personalen och de olika luftskyddsformationerna synas under fredstid böra

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

bedrivas under omkring 10 timmar med det allmänna luftskyddets personal samt omkring 5 timmar med personalen inom industriluftskyddet och heniskyddet. Den sammanlagda tid, som luftskyddspersonal enligt ovanstående årligen skulle behöva tagas i anspråk för utbildning och övning, skulle sålunda utgöra, det år den första fullständiga utbildningen genomgås, för det allmänna luftskyddet 25 timmar, för industriluftskyddet 17 timmar och för hemskyddet 15 timmar samt övriga år respektive 12 timmar, 7 timmar och 7 timmar. I den lagstadgade tiden för tjänsteplikten under fred är emellertid önskvärt med en relativt bred marginal på grund av att nya stridsmedel eller metoder eller ett skärpt politiskt läge kunna påkalla en intensifierad utbildning och övning. I de över luftskyddsinspektionens förslag avgivna yttrandena ha ifråga­ varande bestämmelser i allmänhet tillstyrkts. Dock föreslår luftskyddschefen i Stockholm i sitt yttrande, att tjänsteplikten i hemskyddet under såväl fred som krig skall bliva en allmän medborgerlig skyldighet utan samband med förut­ gången uttagning av myndighet, och i samband därmed anföres: Enligt luftskyddsinspektionens lagförslag göres luftskyddstjänsteplikten, alltså i fredstid utbildningsplikten, alltjämt beroende av att vederbörande person är av länsstyrelsen namneligen uttagen för luftskyddstjänst. Detta gäller även hemskyddspersonalen. Då jag emellertid blivit övertygad örn ohållbarheten i längden av det nuvarande systemet med namnelig uttagning av hemskyddspersonalen genom länsstyrelsen eller luftskyddschefen, har jag funnit nödvändigt föreslå, att luftskyddsmyndigheterna avlastas det ansvar och arbete, som denna uttagning och därmed förbunden registrering medför. Blockledare och hemskyddsledare, örn möjligt med ställföreträdare, böra en­ ligt min mening dock alltjämt namneligen uttagas och förordnas genom myn­ digheternas försorg, och denna uttagning bör hållas aktuell för framtiden. Örn emellertid myndigheterna befrias från skyldighet att uttaga den egentliga hemskyddspersonalen, torde genom särskilda lagbestämmelser hemskydds­ ledare böra åläggas dels att i fredstid för utbildning och övning i luftskydd uttaga och anmäla inom vederbörande fastighet eller fastigheter boende per­ soner, dels att under luftskyddstillstånd (luftskyddsberedskap) uttaga och till hemskyddstjänst indela sådana personer. Slutmålet för hemskyddet är att en val arbetsför tillägnar sig de elementära kunskaperna i luftskydd och vid krigstillfälle är beredd och pliktig att under hemskyddsledarens befäl göra tjänst i hemskyddet.

Vid upprepade tillfällen ha i riksdagen väckts motioner angående utred­ ning örn införande av försvarsplikt för icke krigstjänstskyldiga män och för kvinnor. Sålunda framställdes i två likalydande motioner vid höstsessionen av 1941 års riksdag (I: 254 och II: 345) förslag örn skyndsam utredning i syfte att med hänsyn till det totala krigets krav skapa väsentligt ökade möjligheter för medborgarnas deltagande i försvarsarbetet. I anledning av motionerna föreslog sammansatta stats- och andra lagutskottet riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn skyndsam utredning av frågan, örn och i vad mån åläggande för svenska medborgare bör givas att, därest skyldighet att fullgöra värnplikt icke föreligger, undergå utbildning för och deltaga i försvarsarbete. Utskottets förslag bifölls av första kammaren men avslogs av andra kammaren, i följd varav frågan förföll. Vid 1942 års riksdag upptogs spörsmålet ånyo genom två likalydande motioner (1:246 och 11:325). Motionerna utmynnade i en hemställan i över-

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 129 Bestämmelse med sammansatta stats- och andra lagutskottets nyssnämnda förslag. Biksdagen beslöt anhålla, att motionerna skulle överlämnas till hemortsförsvarssakkunniga för den prövning, som de sakkunniga i samband med sitt arbete kunde finna motionerna påkalla. Slutligen ha vid 1943 års riksdag väckts två likalydande motioner (1:129 och II: 203) med hemställan, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn en skyndsam utredning av frågan örn sådan revision av lagen örn tjänsteplikt och eventuellt andra hithörande författningar, att tjänstgöring inom särskilda militära arbetsområden, företrädesvis inom luftbevakningen, skall kunna åläggas icke krigstjänstskyldiga medborgare. Med hänsyn till att vid tidpunkten för frågans behandling hemortsförsvarssakkunniga beräk­ nades komma att inom den allra närmaste tiden framlägga resultaten av sitt utredningsarbete, ansågs anledning ej föreligga att till särskild utredning upp­ taga den i motionerna berörda frågan, varför desamma ej föranledde någon riksdagens åtgärd.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag.

I hemortsförsvarssakkunnigas förslag till civilskyddslag äro bestämmelser örn folkskyddsplikt m. m. intagna i 4 kap. (39—53 §§). Innebörden av dessa bestämmelser är följande. I riket boende svensk medborgare är från och med det kalenderår, varunder han fyller 15 år, till och med det kalenderår, varunder han fyller 65 år, skyldig att i enlighet med lagens bestämmelser fullgöra sådan tjänstgöring inom folkskyddet, som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (folkskyddsplikt). Skyldiga att såsom folkskyddsplikt utföra vapen­ tjänst äro dock endast män, vilka under det kalenderår tjänstgöringen avser uppnå minst 17 och högst 51 års ålder (39 §). Tjänstgöring inom folkskyddet må ej utan tillstånd av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, över­ befälhavaren åläggas någon å sådan tid, att han därigenom hindras fullgöra honom på grund av värnplikt eller eljest åvilande skyldighet att tjänstgöra vid armén, marinen eller flygvapnet. Örn befrielse från fullgörande av folkskydds­ plikt meddelar Konungen bestämmelser (40§). Uttagning av personal, som är avsedd att under folkskyddsberedskap fullgöra tjänst inom folkskyddet, sker genom inskrivning i den ordning Konungen bestämmer. Inskrivning må kunna avse såväl folkskyddspliktig som annan för tjänsten i fråga lämpad svensk medborgare, vilken förklarat sig därtill villig (41 §). I den mån Konungen förordnar skola nu återgivna bestämmelser äga motsvarande tilllämpning å andra personer här i riket än svenska medborgare (44 §). Inskriven person är pliktig fullgöra tjänstgöring inom folkskyddet i den omfattning, som är nödig med hänsyn till förekomsten av eller faran för fientlig verk­ samhet eller föreliggande behov för honom att undergå utbildning och övning. Under tid då folkskyddsberedskap icke är anbefalld inom någon del av riket, må dock. med visst undantag, ingen utan eget åtagande åläggas annan tjänst­ göring än för egen utbildning och övning under sammanlagt högst 60 timmar för kalenderår. Detsamma skall, såvitt angår skyldighet att undergå utbild­ ning och övning för andra uppgifter än militära, äga motsvarande tillämpning Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 268. eili 44 9

130 Kungl. May.ts proposition nr 268.

å den, som utan att vara inskriven i folkskyddet är folkskyddspliktig. Det tillkommer Konungen att meddela närmare bestämmelser angående omfatt­ ningen vid olika tider och för olika grupper av personer av dylik tjänstgöring (45 §). Oavsett vad eljest stadgats är under folkskyddsberedskap envar skyldig att i vistelseorten och trakten däromkring, i den mån hans kropps­ krafter och hälsotillstånd medgiva, på anmaning av vederbörande befäl till­ fälligt fullgöra sådana uppgifter inom folkskyddet, vilka äro av synnerligen brådskande eller eljest angelägen natur (51 §). I motiveringen betona de sakkunniga till en början, att folkskyddets perso­ nalrekrytering i första hand bör äga rum på frivillighetens väg. De sakkunniga fortsätta: Emellertid torde rekryteringen till folkskyddet, som är ett nödvändigt och synnerligen viktigt led i det totala försvaret, ej ytterst kunna helt vara beroende av frivillighet. Enligt erfarenheten är den frivilliga tillströmningen till försvarsorganisationer mycket växlande i omfattning olika orter emellan och vid skilda tider. Eolkskyddet mäste besitta stadga bland annat såtillvida, att detsamma, i den mån så är möjligt, vid behov har till sitt förfogande veder­ börligen utbildad personal i erforderlig utsträckning. Skapas icke sådan säkerhet härutinnan, som förhållandena rimligen medgiva, kan en allvarlig svaghet komma att vidlåda folkskyddet. Nödvändig effektivitet hos folk­ skyddet under krig kräver ett rationellt förberedelsearbete. För båda delarna utgör en i görligaste grad jämn och i övrigt tillfredsställande personalrekry­ tering en oundgänglig förutsättning. Av skäl, som nu anförts, anse alltså de sakkunniga, att man ej kan stanna vid att basera rekryteringen till folk­ skyddet på frivillig grund. Sociala rättvisekrav synas för övrigt tala för att så icke bör ske. Det torde nämligen i princip ej böra lämnas rum för någon, vilkens medverkan påkallas, att utan giltig orsak undandraga sig denna. De sakkunniga föreslå därför införande av skyldighet att fullgöra tjänstgöring inom folkskyddet. Sådan skyldighet synes lämpligen böra benämnas foll'skyddsplikt.

Efter att ha betonat angelägenheten av att kvinnor toges i anspråk inom folkskyddet för att möjliggöra reserverande av manlig arbetskraft för krigsviktig produktion och dylikt framhålla de sakkunniga beträffande de ålders­ klasser, som folkskyddsplikten skall gälla, att det måhända vore ur principiell synpunkt riktigast, örn folkskyddsplikten omfattade samma åldersklasser sorn den allmänna tjänsteplikten, men att vissa skäl föranlett de sakkunniga att förorda avvikelser därifrån. Härom anföra de sakkunniga: Sålunda föreslå de sakkunniga, att folkskyddsplikt skall inträda från och med det kalenderår, varunder vederbörande fyller 15 år. Erfarenheten har visat, att gossar och flickor omkring 15 år och däröver kunna uträtta, mycket gagneligt arbete i lokalförsvarets tjänst. Härtill kommer, att utrymning, som är planlagd särskilt med hänsyn till risken för luftanfall, ej är ämnad att i allmänhet omfatta äldre ungdom än i 14-årsåldern. Avsikten är alitsa, att vid dylik utrymning från en ort ungdomen från och med den ålder, då enligt de sakkunnigas förslag folkskyddsplikt inträder, som regel skall kvarstanna därstädes. Självfallet böra de folkskyddsuppgifter, som anförtros åt gossar och flickor, väljas med sådan urskiljning, att uppgifterna motsvara veaerbörandes fysiska och psykiska förutsättningar. Vidare vilja de sakkunniga föreslå, att folkskyddspliktens översta gräns

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

sattes; till utgången av det kalenderår, varunder den folkskyddspliktige fyller OD ar. Det torde blott vara mera sällan, som män och kvinnor i högre ålder aro lampliga för folkskyddsuppgifter av mera stadigvarande natur. I varje tad synas de icke bora mot sin vilja åläggas dylika uppgifter. Att övre gränsen ioi allman tjänsteplikt dragits vid 70-årsåldern lär hava särskilt berott på önskan att nied tillämpning av denna tjänsteplikt kunna använda olika pen­ sionerade befattningshavare i åldern mellan 65 och 70 år för utförande av deras förutvarande eller liknande uppgifter. Dylik synpunkt kan knappast anlaggas i fråga örn folkskyddsplikten.

De sakkunniga motivera härefter utförligt, varför folkskyddsplikt före­ slagits jämväl för hemvärnet, ehuru detta för närvarande helt vore grundat på frivillighet. Sedan därefter berörts bland annat frågan om inskrivning, behandla de sakkunniga frågan om folkskydd spliktens omfattning och anföra därvid:

Vad krigstid beträffar kan uppenbarligen ej i förväg fastställas någon maximigräns for omformalda tjänstgöringsskyldighet. Då måste en stor del av olkskyddspersonalen helt eller så gott som helt ägna sig åt tjänstgöringen i tolkskyddet medan annan folkskyddspersonal kan mera få sin tid fördelad melian tolkskyddstjanstgonngen och annan verksamhet. Det bör framhållas, att aven i krigstid föreligger behov av utbildning och övning, sannolikt som regel i intensifierad grad. Det föiut för fredstid angivna antalet utbildnings- och övningstimmar utgör en ärlig maximitid, som avses skola uttagas endast i mån av behov. Vad angår trugan örn i vilken närmare omfattning så under olika år skall ske, torde dem bora bedömas under hänsynstagande till bland annat vid respektive tillfallen radande utrikespolitiska läge. Tillkomsten av nya stridsmedel och metoder tor motåtgärder kunna skärpa utbildningsbehovet vid viss tid Vidare stalla sig förhållandena olika för skilda delar av folkskyddet. På det hela ta^et torde i förevarande hänseende fordras längre tid för personal, som är inskriven i allmänna folkskydden, än för verkskydds- och hemskyddspersonal. Särskilt hemvarnstjansten — även inom verkskydden — kräver en jämförelsevis om­ fattande utbildning. För vissa tjänstegrenar inom civilskyddet kan tänkas erfordras längre utbildnings- och övningstid än för andra sådana grenar.

Under krigsförhållanden niåste nian räkna nied talrika situationer, då folk­ skyddet i sin verksamhet blir i behov av biträde av jämväl annan arbetskraft än den inskiivna personalen. Så kan exempelvis bliva påkallat för uppröjning av en trafikled, som raserats genom ett bombanfall. Vidare måste det förut­ sättas ofta bliva nödvändigt, att envar, som uppehåller sig i eller i närheten av en bombskadad byggnad, efter sin förmåga deltager i sådana brandsläck­ nings- eller röjningsarbeten eller andra brådskande arbeten, som erfordras i anledning av skadorna. Det kan jämväl mången gång befinnas påkallat att för vakthållmngsuppgifter tillfälligt taga i anspråk andra än inskrivna personer. Flera exempel i här förevarande avseende kunna framdragas. Med hän­ syn till vad sålunda anförts föreslå de sakkunniga införande av ett stad­ gande om att under krigsförhållanden envar skall, oavsett om han är in­ skriven eller överhuvud taget folkskyddspliktig, vara skyldig att i vistelse­ orten och trakten däromkring, i den män hans kroppskrafter och hälso tillstånd medgiva, tillfälligt fullgöra sådana uppgifter inom folkskyddef. ■vilka äro av synnerligen brådskande eller eljest angelägen natur. Genom ett dylikt stadgande berndes möjlighet att tillgodose det från olika håll fram-

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ställda önskemålet att särskilt i arbetsbesparande syfte kunna reducera för hemskydden i förväg uttagen personal. Det synes dock erforderligt, att Kungl. Maj :t utfärdar normerande bestämmelser angående vederbörande folkskyddsbefäls rätt att tillämpa här omförmälda stadgande. För att emellertid den sålunda för krigsförhållanden föreslagna, särskilda skyldigheten skall kunna leda till avsedd nytta i praktiken synes nödvändigt, att det i princip blir en medborgerlig skyldighet för envar att förvärva och underhålla ett visst minimum av kunskaper och färdigheter beträffande sådana ingripanden, varom här är fråga. På grund härav föreslå de sakkunniga, att i princip varje folkskyddspliktig, som icke är inskriven, likväl skall vara under­ kastad de för inskrivna personer gällande bestämmelserna örn skyldighet att undergå utbildning och övning för andra uppgifter än militära. De sakkunniga lia haft under övervägande att med avseende å fredstid förorda, att den lag­ stadgade årliga, maximala utbildnings- och övningstiden göres kortare tor icke inskrivna än för inskrivna personer. Emellertid har etet synts lämpligare att i lag intaga allenast en maximitidsbestämmelse och överlamna åt Kungl. Maj:t att giva närmare föreskrifter örn dess tillämpning. Icke blott längden av de särskilda utbildnings- och övningsperioderna för icke inskrivna personer utan ock omfattningen av de grupper sådana personer, som visst år skola undergå utbildning eller övning, blir beroende av särskilda avgöranden av Kungl. Maj t Härvidlag gäller i än högre grad än i fråga om inskriven personal att under normala förhållanden skyldigheten överhuvud taget bor mskrankas. De sakkunniga föreslå vidare utfärdande av en särskild lag örn utvidgad tillämpning av folkskyddsplikt, enligt vilken folkskyddslagens bestämmelser örn folkskyddsplikt och vad därmed äger samband skola, i den män Konungen med riksdagens samtycke därom förordnar, äga motsvarande tillämpning be­ träffande viss angiven tjänstgöring inom armén, marinen eller flygvapnet. Den inskränkningen göres dock, att dylikt förordnande icke må avse tjänstgöring, som är att hänföra till vapentjänst. Vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen, nar riksdagen ej är samlad, meddela förordnande, som här avses, utan att inhämta riksdagens samtycke, dock endast örn riksdagskallelse utgått eller riksdagen ändock skall sammanträda inom 30 dagar. I motiveringen till denna lag omnämna de sakkunniga till en början, att trenom en på initiativ av överbefälhavaren företagen utredning uppgift er­ hållits å det ungefärliga antalet personer, vilka enligt gällande sammansattningsplaner och andra föreskrifter i krig avsetts för sådan tjänstgöring, vartill icke krigstjänstskyldig personal lämpligen kunde tagas i anspråk. De sak­ kunniga yttra i detta sammanhang: Av de i nämnda utredning lämnade sifferuppgifterna — vilka äro av hem­ lin natur — samt andra av de sakkunniga mhamtade upplysningar ar man be­ rättigad draga den slutsatsen, att det otvivelaktigt skulle bliva av stort varde för såväl försvarsmakten som arbetsmarknaden, örn icke krigstjanstskyldig personal kunde i större utsträckning än nu är fallet komma till användning för sådana uppgifter, varom här är fråga. Därigenom skulle lmgstj anstskyldiga kunna frigöras t. ex. för vapentjanst eller vad särskilt angar icke vapenföra värnpliktiga, för viktiga civila arbetsuppgifter vartill vederbörande icke kriustiänstskvldiga ej eller endast mindre val lampa sig. hor jord­ brukets och skogsbrukets del-lär visst arbetskraftstillskott utöver vad nyss sagts vara att räkna med, därest i vidgad omfattning personal funnes dispo-

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 133

nibel för luftbevakningstjänst. Luftbevakningsstationerna äro nämligen i ett stort antal fall så belägna, att nian är hänvisad till att för tjänsten därstädes, om ej andra krafter komma till anlitande för ändamålet, söka på frivillig­ hetens väg binda särskilt jordbruksfolk och skogsavverkare. Ur allmän syn­ punkt är det emellertid självfallet ett starkt önskemål, att nämnda katego­ rier i görligaste mån reserveras för sina egentliga sysslor. Bidragande här­ till skulle vara, örn andra personer, t. ex. yngre kvinnor från städer och sam­ hällen, toges i anspråk för luftbevakning i högre grad än hittills. Det må anmärkas, att kvinnorna i allmänhet visat sig mycket lämpliga för luftbevak­ ning och att behovet av personal härför är jämförelsevis stort och svårtillgodosett. Erfarenheten visar, att det icke låter sig göra att på frivillig väg förvärva icke krigstjänstskyldiga för här förevarande ändamål i den omfattning, som påkallas av nyss anförda synpunkter och det totala försvarets krav.

Efter att ha avvisat tanken att alla icke krigstjänstskyldiga skulle undergå sådan utbildning, varom här vore fråga, uttala de sakkunniga, att lagen örn tjänsteplikt icke vore lämplig såsom grundval för här ifrågavarande ändamål dels emedan den knappast ginge att tillämpa, då fråga vore allenast örn ut­ bildning, dels ock emedan den vore och borde vara avsedd allenast för utom­ ordentliga förhållanden. De sakkunniga anföra slutligen: Nu föreslagen anordning synes vara av både den fasthet och den smidighet, som i praktiken erfordras för en tillfredsställande reglering av hithörande förhållanden. Det närmare slaget av ifrågakommande utbildning och tjänst­ göring vid olika tider bör bestämmas med hänsyn till dåvarande omständig­ heter. Motsvarande gäller i fråga örn omfattningen av utbildning och tjänst­ göring. Under fredsförhållanden skall längden av utbildning bestämmas inom ramen av den förut angivna maximitiden av 60 timmar för år. Under samma förhållanden torde för uttagen person ej böra ifrågakomma mera än en eller annan utbildningsperiod. Vilka och huru stora grupper av män och kvinnor som vid olika tider skola inkallas för utbildning eller tjänstgöring bör bestämmas med hänsyn till bland annat det aktuella behovet. Kraven på arbetskraft för uppgifter inom andra områden måste även beaktas vid avgöran­ det av spörsmålet örn den omfattning, i vilken personer skola tagas i anspråk för tjänstgöring av här avsett slag. De särskilda frågor, som här berörts, och andra liknande kunna, om så anses lämpligt, delvis regleras genom ovan nämnt förordnande örn folkskyddspliktbestämmelsernas tillämpning. I den män så ej sker, ankommer på Kungl. Majit att i annan ordning besluta därom.

Yttrandena över liemortsförsvarssakkunnigas förslag.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag örn folkskyddsplikt har överlag till­ styrkts i de inkomna yttrandena, även om man i allmänhet betonat, att rekryte­ ringen i första hand borde ske på frivillighetens väg. I några yttranden tillstyrkes dock folkskyddsplikt allenast beträffande civilskyddet, medan man anser hemvärnet liksom nu böra helt vara grundat på frivillighet. Landsorganisationen anför, att hemortsförsvaret för sin personalför­ sörjning i krig vore principiellt hänvisat till den icke aktivt krigstjänst­ görande befolkningen. Denna del av befolkningen vore samtidigt i största ut­ sträckning rekryteringskälla för näringslivets behov av arbetskraft, ett behov,

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. som inom näringsgrenar av särskild vikt för försvarsberedskapen eller folk­ försörjningen i första liand måste tillgodoses. Till följd av dessa näringslivets oavvisliga anspråk, i sista liand tillgodosedda i tjänstepliktens form, vore det uppenbart att hemortsförsvarets personalbehov och därmed dess funk­ tionsduglighet lätt skulle kunna äventyras, även om möjligheter förefunnes att täcka behovet genom lagstadgad tjänstgöringsskyldighet. Så mycket mer måste detta vara fallet, därest rekrytering, utbildning och tjänstgöring endast kunde ske efter frivilligt åtagande. Örn sålunda den frivilliga rekryteringsformen redan under kriget visat sig ur stånd att garantera en tillfredsställande perso­ nalförsörjning, vore det självklart att detta i än högre grad kunde befaras bli fallet efter kriget. I varje fall under tiden omedelbart efter krigets slut finge man, vid bibehållen frivillighet, sannolikt räkna med en betydande av­ folkning av kadrerna inom hemortsförsvaret. Det moderna kriget vore icke endast totalt; ej mindre karakteristisk vore dess egenskap av blixtkrig. I sär­ skilt hög grad gällde ju detta om den form av krigföring, vilken hemortsför­ svaret främst hade att möta, nämligen luftkriget. Det moderna krigets anfallsmetoder medgåve icke att hemortsförsvarets upporganisation uppskötes i avbidan och förlitande på någon självutlösning av den frivilliga insatsen. Och även örn tid skulle givas för en rekrytering av kadrerna, skulle tiden knappast vara tillräcklig att medge den erforderliga utbildningen av dessa. Införande av folkskyddsplikt skulle icke betyda någon principiell nyhet. Utvecklingen hade redan framtvungit en rad speciella tjänsteplikter, vilka ansetts själv­ klara. Folkskyddsplikten trädde i stället för samtliga dessa speciella former men ginge därutöver i vad den avsåge hemvärnet respektive civilskyddet i fred. I sistnämnda hänseende åsyftade den att garantera en elementär utbildning. Häremot kunde rimligen intet vara att erinra. Svenska arbetsgivareföreningen understryker starkt det sociala rättvise­ krav, enligt vilket i princip rum ej borde lämnas för någon, vilkens medverkan i folkförsvaret påkallades, att utan starkt vägande orsak undandraga sig den­ samma. Även örn man kunde riskera, att folkskyddet komme att i sig upptaga åtskilliga personer, som icke komme att med entusiasm omfatta de dem ålagda uppgifterna, torde i stället vinnas, att i större utsträckning än nu vore fallet de folkskyddspliktiga placerades på uppgifter, för vilka de vore särskilt läm­ pade. Erfarenheterna under det nu pågående kriget hade dessutom givit vid handen, att den börda, som utkrävdes av lojala medborgare i frivilligt försvarsarbete, många gånger vore alltför betungande och nödgade dessa att efter­ sätta andra för samhället som helhet viktiga uppgifter. Från några håll har emellertid gjorts gällande, att bestämmelserna örn folk­ skyddsplikt borde givas karaktären av beredskapslagstiftning, avsedd att tilllämpas allenast örn och i den mån personalbehovet ej kunde tillgodoses på frivillig väg. Sålunda anför länsstyrelsen i Örebro län följande: En folkskyddsplikt måste finnas i lag stadgad, men länsstyrelsen ställer sig tveksam inför nödvändigheten att låta den omedelbart träda i kraft och ifrågasätter att göra dess ikraftträdande fakultativt på det sätt, att Kungl. Maj:t skulle äga att, örn nödig personal icke på frivillighetens väg stått att

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 135

vinna inom visst försvarsområde eller visst folkskyddsdistrikt, efter förslag av länsstyrelse och försvarsområdesbefälhavare förklara, att folkskyddsplikt enligt lagen skall för sådant område eller distrikt inträda. Länsstyrelsen för­ menar att förefintligheten av en dylik eventualitet skulle i hög grad stärka viljan och ambitionen hos befolkningen att frivilligt anmäla sig till tjänst­ göring i folkskyddet. Att ett på frivillighet grundat folkskydd, särskilt vad det gäller hemvärn men även civilskydd, blir högst väsentligt mera effektivt och kampdugligt än ett tvångsrekryterat torde ligga utom ali tvekan.

I några yttranden ha förordats andra åldersgränser för folkskyddsplikten än de av de sakkunniga föreslagna. Sålunda föreslå länsstyrelserna i Malmöhus och Värmlands län, att samma åldersgränser skola gälla som enligt lagen örn tjänsteplikt. De föreslagna bestämmelserna örn utvidgad tillämpning av folkskyddsplikt lia berörts i ett förhållandevis litet antal yttranden men ha i dessa i allmänhet tillstyrkts. Sålunda framhåller landsorganisationen, att bestämmelserna syntes på ett rationellt och väl avvägt sätt lösa ifrågavarande, ej minst ur närings­ livets synpunkt betydelsefulla arbetskraftproblem. Svenska arbetsgivareför­ eningen anför, att det föreslagna tillvägagångssättet vore en betydligt smi­ digare form än det såsom alternativ härtill ifrågasatta systemet med utvidg­ ning av tjänstepliktslagens tillämpning till normala fredsförhållanden. Arbetsmarknadskommissionen anför i denna fråga följande: Uppenbart är, att lagen örn tjänsteplikt icke kan användas för uttagning, som endast gäller utbildning. Emellertid förefaller det arbetsmarknadskom­ missionen här i huvudsak vara fråga örn redan utbildad arbetskraft, i den mån uttagningen gäller ingenjörer, verkmästare och annan personal i ren yrkesbefattning. Beträffande uttagning för civilt arbete inom försvarsväsendet av dylik redan utbildad personal ävensom beträffande den ersättning, som bör tillkomma personalen, hyser kommissionen den principiella uppfattningen, att tjänstepliktslagen bör tillämpas. Härigenom får arbetsmarknadskommissionen möjlighet att mellan försvarsväsendet och den civila arbetsmarknaden fördela den särskilt inom vissa här nämnda yrkesområden i krig starkt begränsade till­ gången på utbildad, icke krigstjänstskyIdig personal. I detta samband kan erinras örn att enligt arbetsmarknadskommissionens instruktion överbefäl­ havaren i krig kan utöva inflytande på ärenden rörande arbetsmarknadens reglering. Frågan örn uttagning av icke krigstjänstskyldiga för att giva dessa särskild utbildning för vissa befattningar inom försvarsväsendet bör enligt arbetsmarknadskommissionens mening samordnas med spörsmålet örn uttag­ ning för utbildning av reservarbetskraft för arbetsmarknaden i allmänhet. Därest lagbestämmelser i detta avseende påkallas, bör spörsmålet sålunda upp­ tagas till behandling i ett större sammanhang. Beträffande uttagning av icke krigstjänstskyldiga till luftbevakning fram­ håller kommissionen •— som i motsats till dg sakkunniga anser uteslutet att tjänstepliktslagen i nuvarande lydelse skulle kunna tillämpas för dylik uttag­ ning —- att det jämväl vore tvivelaktigt, om den av de sakkunniga föreslagna lagen med hänsyn till innehållet i lagens 2 §, enligt vilken skyldigheten icke finge avse tjänstgöring, som vore att hänföra till vapentjänst, skulle kunna äga tillämpning vid uttagning av personal för luftbevakningstjänst. Principiellt hade kommissionen emellertid intet att erinra mot en i beredskapssyfte genom-

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

förd lagstiftning, som gjorde det möjligt att till bevakningstjänst uttaga icke krigstjänstskyldiga. Syftet med en sådan lagstiftning borde vara att bereda möjlighet att vid behov frigöra ur arbetsmarknadssynpunkt värdefull arbets­ kraft. Kvinnoföreningarnas beredskapsorganisation anför: En viss förvirring har redan gjort sig gällande ifråga örn tolkningen av § 2 i lagen örn utvidgad tillämpning av folkskyddsplikt. Paragrafen talar örn, att tjänstgöring, som är att hänföra till vapentjänst, icke må kunna åläggas folkskyddspliktig. I specialmotiveringen har frågan om vad som menas med vapentjänst tyvärr synnerligen knapphändigt utvecklats, något som lett till, att man på sina håll velat hänföra luftbevakningstjänsten till vapentjänst, enär ju luftbevakarna innehava vapen. Här hade mera klart bort utsägas, att med vapentjänst förbindes skyldighet att aktivt använda sig av vapen till anfall mot fienden och icke blott -—- såsom för luftbevakarnas del — rättighet att använda vapen till skydd mot fridstörare.

Civilförsvarsutredningens förslag.

I direktiven till utredningen anförde jag, att vad anginge den av de sak­ kunniga föreslagna folkskyddsplikten borde övervägas, huruvida sådan plikt borde förefinnas och, därest sådan befunnes nödvändig, huruvida icke dess ikraftträdande kunde göras på det sätt fakultativt, att Kungl. Majit skulle äga att, örn personalbehovet icke kunde inom visst distrikt fyllas på frivillig­ hetens väg, efter förslag av länsstyrelsen förklara, att folkskyddsplikt enligt lagen skulle inträda för distriktet. Utredningen fastslår till en början, att det icke vore tillrådligt att helt grunda tillgodoseendet av civilförsvarets personalbehov på frivillig rekryte­ ring utan att en lagligen reglerad skyldighet att fullgöra tjänstgöring inom civilförsvaret — emilior sv ars plikt — måste förefinnas vid krig eller krigsfara, d. v. s. under tid då civilförsvarsberedskap vore rådande. Ehuru utredningen ur viss synpunkt funne tänkbart, att civilförsvarsplikten under fredstid gjordes fakultativ, avvisar utredningen dock denna tanke och föreslår, att civilförsvars­ plikten blir allmänt gällande även under fredstid. Utredningen anför härom: Enligt utredningens mening måste starka betänkligheter möta mot att göra civilförsvarspliktens inträdande beroende av vissa särskilda omstän­ digheter. Redan det förhållandet, att en föreskrift örn införande av civilförsvarsplikt inom ett särskilt område säkerligen skulle komma att i viss mån uppfattas såsom en bestraffning eller åtminstone som en prick­ ning av befolkningen inom området, synes tala emot att civilförsvars­ pliktens inträdande göres beroende av särskilt beslut. Det kan med hänsyn härtill befaras, att den länsstyrelse, som har att avge förslag om införande av civilförsvarsplikt, kommer att i det längsta uppskjuta sitt ställningstagande till frågan, med påföljd att större eller mindre vakanser inom personalkadrerna komma att tolereras till förfång för civilförsvarets effektivitet och funktions­ duglighet. För att undvika att civilförsvarsplikt skulle finnas föreskriven allenast i vissa delar av landet är det även tänkbart att göra civilförsvarsplik­ tens inträde fakultativt på det sätt, att Kungl. Majit skulle äga att efter fram­ ställning från någon eller några länsstyrelser fatta beslut örn tillämpning av civilförsvarsplikt inom riket i dess helhet. Utredningen finner det emellertid mindre sannolikt, att Kungl. Majit skulle vidtaga en så ingripande åtgärd utan

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268. 137

att verkligen allvarliga brister i civilförsvarets personalrekrytering förelåge. Risken för en nedsättning av civilförsvarsorganisationens allmänna effektivitet skulle alltså enligt utredningens mening även med denna lösning komma att. vara framträdande. Härtill kommer, att — oavsett vilken av de angivna lös­ ningarna som skulle väljas — det synes vara svårt att se under vilka omstän­ digheter civilförsvarsplikten skulle kunna hävas sedan den väl en gång blivit införd. Att ett upphävande icke kan äga rum så snart personalkadern blivit fylld synes uppenbart, enär detta säkerligen skulle få till följd, att en stor del av den uttagna personalen skulle komma att lämna civilförsvarsorga­ nisationen med påföljd att vakanser åter skulle uppstå. Örn således för undvi­ kande av ett sådant läge civilförsvarsplikten skulle behöva bibehållas under en längre tidrymd, synes enligt utredningens mening föga vara vunnet genom en fakultativ utformning av densamma. Härutöver kunna vissa andra skäl anföras mot en fakultativ tillämp­ ning av civilförsvarsplikten. Frågan örn civilförsvarets personalrekrytering utgör nämligen en del av det väsentligt större spörsmålet om ett ända­ målsenligt utnyttjande under krig av folkets samlade personella tillgångar. Därvid måste principen örn rätt man på rätt plats tillmätas avgörande betydelse. Civilförsvarets rekrytering är icke allenast en fråga örn huruvida vederbörande person är villig att stå till civilförsvarets förfogande under krigstid samt under­ kasta sig härför erforderlig utbildning och övning. Även det spörsmålet måste beaktas, huruvida han icke, för att ur det samlade riksförsvarets synpunkt kunna göra största möjliga nytta, i stället bör fullgöra någon annan arbets­ uppgift utanför civilförsvarets verksamhetsområde. Då civilförsvarets organi­ sation under krigstid är mycket personalkrävande skulle en rekrytering, som principiellt vore grundad på frivillighet, kunna medföra allvarliga rubbningar i möjligheterna att under krigstid åstadkomma en ändamålsenlig fördelning mellan olika uppgifter av den icke krigstjänstgöringsskyldiga befolkningen. Civilförsvarets rekrytering måste i stället vara utformad på sådant sätt, att å ena sidan personer, som frivilligt anmäla sig, kunna avvisas om de under krigs­ tid istället anses böra fullgöra annan arbetsuppgift, medan å andra sidan per­ soner, som speciellt lämpa sig för tjänstgöring inom civilförsvaret eller som icke kunna komma ifråga för någon annan viktig beredskapsuppgift, vid behov mot sin vilja böra kunna inlemmas i civilförsvaret. Utredningen tillägger, att en säkrare grund för civilförsvaret erhölles, om genom själva lagstiftningen inpräglades i befolkningens medvetande, att civilförsvarsplikten vore att uppfatta som ett komplement till den allmänna värnplikten. I fråga om civilförsvarspliktens utformning har utredningen i stort sett följt hemortsförsvarssakkunnigas förslag. Vissa avvikelser föreligga dock. Så­ lunda har den övre åldersgränsen höjts från 65 till 70 år. Utredningen säger sig ha funnit en sådan anordning nödvändig med hänsyn till angelägenheten av att under krigstid kunna för mindre krävande civilförsvarsuppgifter taga i anspråk personer, som visserligen uppnått en relativt hög ålder men som fort­ farande ägde kroppskrafter och arbetsförmåga i behåll. Vidare bör enligt utredningens förslag tjänstgöringsskyldigheten —- med de begränsningar bland annat med hänsyn till vederbörandes ordinarie arbets­ uppgifter, vilka förutsättas komma att bestämmas i administrativ ordning —under beredskap principiellt åvila varje civilförsvarspliktig person, som kallas att fullgöra sådan tjänstgöring, och ett särskilt uttagningsförfarande genom

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

inskrivning tillämpas allenast beträffande personal, som är avsedd att full­ göra tjänst i viss befattning inom civilförsvaret. Utredningen anför härom: Utredningens förslag i förevarande del kommer att erhålla sin största be­ tydelse såvitt angår hemskyddspersonalen. För närvarande uttages i stor ut­ sträckning hemskyddspersonal med tillämpning av luftskyddsförfogandelagen. Detta medför, framför allt i större orter, ett ganska omfattande admi­ nistrativt arbete. Hemskyddspersonalen kan emellertid som regel stå till för­ fogande för tjänstgöring inom hemskydden allenast i den mån vederbörande icke därigenom åsidosätter sina ordinarie arbetsuppgifter. Denna inskränk­ ning i tjänstgöringsskyldigheten är nödvändig på grund av det stora antalet i hemskyddet ingående personer. Vad nu sagts innebär, att man icke genom ett på förhand verkställt inskrivningsförfarande av hemskyddspersonal kan erhålla någon garanti för att vederbörande verkligen kommer att stå till förfogande viel behov. Oavsett örn inskrivning ägt rum eller icke, måste alltså i realiteten tjänstgöringen inom hemskydden fullgöras av dem, som vistas i fastigheten under de tider på dygnet då ett tjänstgöringsbehov föreligger. Tjänstgörings­ skyldigheten inom hemskydden bör därför enligt utredningens mening i princip vara utformad på sådant sätt att alla, som äro boende inom en fastig­ het, under civilförsvarsberedskap skola vara skyldiga att utan föregående inskrivning på kallelse av hemskyddsledaren eller ställföreträdare för denne fullgöra tjänst inom fastighetens hemskydd, under tid då vederbörande icke är upptagen av sitt ordinarie arbete. Det är uppenbart, att hemskyddsledarens befogenheter i angivna hänseende måste vara underkastade vissa begräns­ ningar, varom föreskrifter böra lämnas i administrativ ordning. Under tid då krigstillstånd icke råder bör han sålunda vara befogad att kalla till tjänst­ göring inom hemskyddet allenast i enlighet med föreskrifter av överordnat organ inom civilförsvaret. Vissa personer måste därjämte på grund av vikten av sina ordinarie arbetsuppgifter vara befriade från skyldighet att annat än efter frivilligt åtagande fullgöra tjänst i hemskydd.

Utredningen föreslår vidare en lag örn utvidgad tillämpning av civilförsvarsplikt, i huvudsak överensstämmande med hemortsförsvarssakkunnigas förslag till motsvarande lag. Dock har i utredningens förslag utgått den i de sakkun­ nigas lagförslag intagna bestämmelsen att förordnande enligt lagen icke må avse tjänstgöring till vapentjänst. Utredningen anför härom: Utredningen förutsätter för sin del, att lagen icke skall tillämpas för egent­ lig vapentjänst. Detta ligger enligt utredningens mening i sakens natur. Å andra sidan synes det rimligt, att exempelvis luftbevakningspersonal på sätt som nu sker utrustas med eldhandvapen till försvar mot enstaka fiender eller mindre fiendeavdelningar samt att personalen erhåller viss utbildning i vap­ nens handhavande. Den omständigheten att vederbörande beväpnas på detta sätt bör icke utgöra hinder för lagens tillämpning. Till undvikande av missför­ stånd på denna punkt har utredningen ansett lämpligast, att något särskilt förbud mot personalens uttagande till vapentjänst icke intages i lagtexten. Enligt lagförslaget skall Konungen angiva den tjänstgöring inom krigs­ makten, till vilken uttagning skall kunna äga rum med användande av civilförsvarsplikt.

Yttrandena över civilförsvarsutredningens förslag.

Yad utredningen föreslagit har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att, för att civilförsvaret

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268. 139 skall kunna upprätthållas, det måste inpräglas i befolkningens medvetande, att civilförsvarsplikten vore att uppfatta som ett komplement till den allmänna värnplikten. Erfarenheten hade visat, att det ej ginge att bygga rekryteringen av den för civilförsvaret erforderliga personalen endast på frivillighet. Rilcsluftskyddsförbundet framhåller, att civilförsvarsplikt borde lagligen stadgas och att dennas inträdande icke borde bliva beroende av vissa särskilda om­ ständigheter. Liknande uttalanden göras i åtskilliga andra yttranden. Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som i princip ej har något att erinra mot den föreslagna civilförsvarsplikten, framhåller emellertid, att då det under en kommande fredsperiod måste antagas, att intresset för civilförsvaret bland gemene man bomme att sjunka till ett minimum, det vore av största betydelse, att Kungl. Maj:t vid utfärdandet av bestämmelser angående omfattningen av civilförsvarstjänstgöringen beaktade, att denna icke gjordes alltför tyngande. En utbildningstid av 60 timmar örn året under tid, då civilförsvarsberedskap icke vore rådande, måste anses alltför långvarig. Fara förelåge att, därest tjänstgöringstiden gjordes alltför lång, syftet med civilförsvarsplikten mot­ verkades och att missnöje uppstode med fullgörandet av densamma. Länsstyrelsen i örebro län vidhåller däremot sin tidigare intagna stånd­ punkt, att civilförsvarsplikten borde göras fakultativ. Luftskydds chef en i Hälsingborg och landsfiskalen i Asarums distrikt för­ orda en högsta civilförsvarspliktsålder av 65 år, den förstnämnde dock endast i vad angår allmänna civilförsvaret. Luftskyddschefen i Lund anser det .icke vara tillfyllest med en allmän brandutbildning, utan därtill måste komma en allmän kännedom örn det civila försvarets organisation och förbin­ delsetjänst. I fråga örn hemskyddssamariterna borde den nuvarande ordningen bibehållas. Landsorganisationen föreslår, att den av hemortsförsvarssakkunniga angivna förutsättningen, att de tjänstepliktiga ej skulle åläggas utbildning och övning varje år, på något sätt borde komma till uttryck i lagtexten. Hemvärnsrådet hemställer, att frågan örn tjänsteplikt för hemvärnet blir föremål för förnyat övervägande, eventuellt med tillämpning först vid förstärkt försvarsberedskap. Erivilligheten vore utan tvivel en styrka för hemvärnet, men man finge ej heller bortse från att organisationens fortbestånd i önskvärd omfattning kunde komma att äventyras, örn ej åtgärder funnes förberedda, som möjliggjorde att i kritiska lägen tvångsvis snabbt bringa organisationen till den styrka, som ansåges erforderlig. Bevakningsinspektören hemställer även örn införande av tjänsteplikt för hemvärnet, särskilt vid de vid kommunikations- och kraftverksföretagen, vik­ tigare industrier m. m. för stärkande av skyddet mot bland annat sabotörer in­ rättade verkshemvärnen. Av kostnadsskäl vore de bevakningsstyrkor, som avdelats för dessa företag, oftast till antalet bestämda i underkant. Ett verkshemvärn vore därför som stödorganisation av stor betydelse. Intresset för dylika hemvärn vore åtminstone på vissa håll dock ganska ringa. Svenska arbetsgivareföreningen tillstyrker förslaget om utvidgad civilför­ svarsplikt, då det för näringslivets del förelåge ett stort intresse att bredast möjliga rekryteringsbas ernåddes för alla slag av försvarsuppgifter. Därigenom

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. utökades möjligheten att i form av mobiliseringsuppskov reservera för pro­ duktionen nödvändig arbetskraft. Även landsorganisationen tillstyrker för­ slaget.

Föredra­ Det vore uppenbarligen ur många synpunkter en stor fördel, om civilför­

ganden.

svaret helt kunde grunda sin personalrekrytering på frivillig medverkan. De som frivilligt ställa sin arbetskraft till förfogande kunna antagas göra detta av intresse för saken, och ett dylikt intresse främjar givetvis ett gott arbets­ resultat. I många situationer kan ett mindre uppbåd av frivillig arbetskraft uträtta mera än ett större uppbåd tvångskommenderad sådan. Det oaktat anser jag mig —- i likhet med både hemortsförsvarssakkunniga och civilförsvarsutredningen — böra tillstyrka införandet av en tjänsteplikt för civilförsvaret, en civilförsvarsplikt, av viss omfattning. Orsaken härtill är framförallt, att garanti måste finnas för att civilförsvaret är tjänstedugligt såväl under krig som under fred. Det är ej troligt, att en tillräcklig tjänsteduglighet för civilförsvaret kan vinnas enbart med frivilliga krafters bistånd. Man har ock rätt att hysa förhoppning örn att en lämpligt avvägd civilför­ svarsplikt kan ■— jämsides med en under hänsynstagande till psykologiska faktorer arbetande upplysningsverksamhet -— få tjänstgöringen i civilförsvaret att i det allmänna föreställningssättet framstå såsom en med värnplikten jäm­ förbar allmän medborgerlig plikt. De positiva värden, som därigenom skulle kunna vinnas åt civilförsvaret, torde ligga i öppen dag. Yad civilförsvarsutredningen anfört som skäl mot att göra civilförsvarsplikten fakultativ synes mig bärande, och jag kan därför icke förorda förslaget härom. Beträffande åldersgränserna för civilförsvarsplikten torde den undre ålders­ gränsen i likhet med vad som i båda kommittéförslagen ifrågasatts böra be­ stämmas till ingången av det år, under vilket vederbörande fyller 15 år. Den övre åldersgränsen torde böra i överensstämmelse med vad hemortsförsvars­ sakkunniga föreslagit böra sättas till utgången av det år, varunder veder­ börande uppnår 65 år. De motiv hemortsförsvarssakkunniga anfört för denna åldersgräns synas bärande. I fråga örn civilförsvarspliktens omfattning torde i enlighet med vad i båda kommittéförslagen ifrågasatts något maximum icke böra gälla för de tider då civilförsvarsberedskap råder, men däremot i övrigt böra stadgas ett maximum av 60 timmar per kalenderår. Det bör dock framhållas, att detta timantal är ett maximum, inom vilket Kungl. Majit skall äga meddela närmare bestäm­ melser örn civilförsvarspliktens omfattning i olika fall. Härvid torde kunna förutsättas, att det maximala antalet timmar under normala tider icke behöver årligen uttagas av de civilförsvarspliktiga i gemen utan endast för långvarigare övningar eller av personal, som måste underkastas speciell utbildning av mera kvalificerad art. I sådana delar av landet, närmast den egentliga lands­ bygden, där civilförsvarets uppgifter äro av relativt obetydlig omfattning och av sådan art, att utbildning och övning knappast behöva förekomma, torde under normala fredsförhållanden civilförsvarsplikten behöva tillämpas endast

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 141 i ringa utsträckning. I städer och andra samhällen, främst de nuvarande luftskyddsorterna, bör man däremot även under fred sträva efter att dels upprätt­ hålla en fast kader med relativt god utbildning, dels ock bibringa samhällets invånare i gemen och hos dem vidmakthålla sådant mått av kunskaper och färdigheter, att de vid krigsfall kunna oförtövat sättas att fullgöra de upp­ gifter av olika slag som åvila den icke befäls- eller specialistutbildade delen av civilförsvarspersonalen. Lämpligen torde i den blivande civilförsvarskungörelsen böra givas uttryck för den skillnad beträffande omfattningen av civilförsvarsplikten, som sålunda i praktiken bör råda mellan å ena sidan den egentliga landsbygden och å andra sidan städer och andra samhällen. I detta sammanhang må framhållas, att ett verksamt medel att bibringa stora grupper medborgare kännedom örn och utbildning beträffande civilför­ svaret är att dylika utbildnings- och övningsmoment inläggas i skolornas värntjänst och i militärutbildningen. Beträffande inskrivningsförfarandet och rekryteringen till hemskydden in­ stämmer jag i vad civilförsvarsutredningen anfört. Civilförsvarsutredningen föreslår utfärdande av en särskild lag örn utvidgad tillämpning av civilförsvarsplikt av innebörd att bestämmelserna örn civilförsvarsplikt i civilförsvarslagen skulle jämlikt gemensamt beslut av Kungl. Majit och riksdagen kunna utsträckas till att gälla jämväl tjänstgöring vid krigsmakten. Det är otvivelaktigt att till vissa uppgifter inom krigsmakten, främst luftbevakning, med fördel kan användas icke värnpliktig personal, så­ som ungdom och kvinnor. I vissa situationer, främst i tider av knapphet på arbetskraft, har det visat sig önskvärt att kunna tvångsvis uttaga icke värn­ pliktig personal till dylika uppgifter, bland annat för att därigenom frigöra i militärtjänst inkallad arbetskraft av betydelse för produktionen. Möjlighet härtill har hittills icke förelegat, eftersom lagen örn tjänsteplikt knappast går att tillämpa i sådant fall. Då den föreslagna särskilda lagen torde kunna ut­ göra ett smidigt instrument för nu angivna syften, anser jag mig böra till­ styrka densamma. Det bör framhållas, att lagen örn utvidgad tillämpning av civilförsvarsplikt enligt civilförsvars utredningens förslag icke angiver någon begränsning i fråga örn arten av den tjänstgöring inom krigsmakten, som skall kunna komma i fråga. I motiveringen angiver dock utredningen, att den förutsätter, att lagen icke skall tillämpas för egentlig vapentjänst. Huruvida, såsom hemvärnsrådet och bevakningsinspektören ifrågasatt, tjänsteplikt bör införas för hemvärnet, är en fråga, som i detta sammanhang icke synes böra upptagas till provning.

IV. Organiserandet av personaluttagningen för civil­ försvaret.

Civilförsvarsutredningen behandlar i sitt betänkande utförligt flugan örn organiserandet av personaluttagningen för civilförsvaret. Ut­ redningen framhåller, att denna fråga utgjorde en del av ett väsentligt mera omfattande frågekomplex, nämligen det som berör utnyttjandet under krig av

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. folkets samlade personella tillgångar. De otillfredsställande förhållandena på detta område utgjorde en av de viktigaste anledningarna till att spörsmålen rörande det civila försvarets organisation gjordes till föremål för utredning. Tillgången till personal för militära och civila för riksförsvaret betydelsefulla uppgifter komme under krig att bliva i hög grad begränsad i förhållande till behovet. Genom mobilisering rycktes en betydande del av den manliga arbets­ föra befolkningen bort från sina fredsmässiga uppgifter. Den återstående arbetsföra befolkningen skulle tillgodose behovet av arbetskraft dels för vissa militära uppgifter, vilka icke fordrade krigstjänstduglig personal, dels för civilförsvaret, dels för den egentliga krigsindustrin och dels för övrig civil verksamhet (exempelvis livsmedelsproduktion och transportväsen). Frågan örn en rationell ordning för fördelning av den sammanlagda tillgången på arbetskraft mellan dessa olika verksamhetsområden under olika skeden av ett krig utgjorde enligt utredningens mening ett av de mest betydelsefulla pro­ blem rörande det civila försvaret som nu väntade på sin lösning. Utredningen konstaterar, att ett fastställande av regler för civilförsvarets personaluttagning innefattade två särskilda spörsmål, nämligen dels bestäm­ mandet av ramen för organisationen ( personalram ), d. v. s. antalet personer, som skola ingå i civilförsvaret, och dels uttagningen av de personer, som er­ fordras för ramens fyllande. Personalramen avsåge endast att begränsa antalet av de personer, som finge varaktigt bindas för civilförsvarets räkning, medan frågan örn utnyttjandet även av den mera tillfälligt tjänstgörande personalen reglerades genom organisationsplan. Förslag till personalram bör enligt utredningens förslag upprättas av civilförsvarschefen samt därefter underställas vederbörande länsarbetsnämnd för prövning ur arbetsmarknadssynpunkt och med samtidigt beaktande av an­ språken på personal för andra beredskapsuppgifter. Örn förslaget av läns­ arbetsnämnden bedömes vara alltför personalkrävande, bör frågan prövas av ett särskilt för länet tillsatt organ, benämnt personalprövning snämnd. Civilförsvarschefen och länsarbetsnämnden böra äga möjlighet att hos Kungl. Majit söka ändring i personalprövningsnämndens beslut. I fråga örn personaluttagningen under fred föreslår utredningen, att själva uttagningen verkställes av civilförsvarschefen eller den han därtill utser. Uppgift på de personer civilförsvarschefen önskar taga ut föreslås skola av civilförsvarschefen underställas länsarbetsnämnden. Finner nämnden icke något vara att erinra mot den av civilförsvarschefen ifrågasatta uttagningen, kan denna ske utan vidare. Skulle däremot nämnden finna, att föreslagen person på grund av sin civila sysselsättning eller på grund av att han tagits i anspråk för annan beredskapsuppgift icke bör komma i fråga, skall civilför­ svarschefen underrättas härom och har då att föreslå annan person. Örn civil­ försvarschefen mot länsarbetsnämndens mening anser sig böra vidhålla, att av honom föreslagen person bör tagas ut, underställes frågan personalprövningsnämnden. Personalprövningsnämndens beslut kan dragas under Kungl. Majits prövning. För personaluttagningen under krig bör enligt utredningen i princip

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 143 gälla samma uttagningsförfarande som i fred. Vid sidan härav tillerkännes emel­ lertid civilförsvarschef möjlighet att i kritiska situationer för tillfälliga arbets­ uppgifter inom det allmänna civilförvaret taga i anspråk personal utan den omgång prövningsförfarandet innebär. Civilförsvarschefen skall emellertid så snabbt som möjligt underrätta länsarbetsnämnden örn de av honom vid­ tagna åtgärderna. Anser nämnden, att arbetskraften genom civilförsvarschefens åtgöranden blir felaktigt utnyttjad, är nämnden skyldig att ofördröj­ ligen påkalla ändring. Även i detta fall bör länsarbetsnämnden, om civilför svarschefen icke delar länsarbetsnämndens mening, ha att vända sig till personalprövningsnämnden. Motsvarande regler för personaluttagningen föreslås av utredningen skola gälla även i fråga örn andra organisationer än civilförsvaret, i första hand be­ träffande de organisationer, som utgöras av eller tillhandahålla krigs frivilliga. Personairamen bör emellertid i dessa fall fastställas av Kungl. Majit.

Civilförsvarsutredningen har i förslaget till civilförsvarslag (18 §) intagit en bestämmelse örn inskrivning av personal för civilförsvaret. Några närmare bestämmelser örn faställande av personalram, ordningen för lösande av kon­ kurrenstvister m. m. ha däremot icke upptagits i lagförslaget. Enligt utred­ ningens mening böra överhuvudtaget endast de grundläggande reglerna rö­ rande personaluttagningen intagas i författning. I övrigt böra erforderliga be­ stämmelser utfärdas instruktionsvägen.

Det har med hänsyn till de svårigheter, som under rådande beredskapsläge Föredra­

ganden.

mött att på ett tillfredsställande sätt komma till rätta med personalrekryteringsproblemet inom hemortsförsvarets olika grenar, synts mig påkallat att redogöra för huvuddragen av civilförsvarsutredningens förslag härutinnan. I princip torde detsamma kunna godtagas. Såsom nämnts föranleder förslaget emellertid — utöver bestämmelse att uttagning av personal skall ske genom inskrivning i den ordning Konungen bestämmer — icke några i lagform givna föreskrifter. Det torde därför icke vara nödvändigt att i detta sammanhang taga ställning till de närmare detaljerna beträffande personalrekryteringens ordnande. Yid sådant förhållande synes icke heller vara erforderligt att för närvarande mera utförligt än vad i det föregående skett uppehålla sig vid de synpunkter, som i olika sammanhang framkommit å ifrågavarande problem.

V. Enskilda skyddsrum och källarmursgenombrott.

A. Den omfattning, vari enskilda skyddsrum skola inrättas.

Gällande bestämmelser.

Hithörande bestämmelser återfinnas i lagen den 1 mars 1940 (nr 119; ändrad 1942:337; 1943:818) om skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m. m. (skyddsrumslagen) och kungörelsen den 1 mars 1940 (nr 120) angående inrättande av skyddsrum för anläggningar och byggnader m. m. (skyddsrumskungörelsen).

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. Enligt 1 § första stycket och 2 § första stycket skyddsrumslagen skola inom områden, som av Konungen bestämmas, följande anläggningar och byggnader förses med skyddsrum: 1. hamn, järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning, som är av vikt för allmänna samfärdseln, 2. , industriell anläggning, vid vilken i regel minst tjugufem personer samtidigt äro sysselsatta, 3. anläggning, som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller pensionat och är avsedd att hysa minst tjugufem personer, 4. byggnad med mer än två våningar, som till väsentlig del är avsedd till bostad eller till kontors- eller affärslokal, samt 5. annan anläggning eller byggnad, inom vilken människor bo eller eljest vanligen vistas, såframt skyddsrum är erforderligt med hänsyn till anlägg­ ningens eller byggnadens beskaffenhet och läge. Konungen äger ock jämlikt 1 § andra stycket nämnda lag, i den mån det prövas erforderligt, förordna, att lagens föreskrifter skola äga tillämp­ ning jämväl i fråga örn anläggningar och byggnader, som ej äro belägna inom område, som Konungen enligt vad nyss sagts bestämt. Enligt 5 § skyddsrumslagen må gemensamt skyddsrum anordnas, örn två eller flera närbelägna fastigheter ej lämpligen kunna var för sig förses med skyddsrum. Föreskrift härom meddelas, när så erfordras, av länssty­ relsen, som äger att, där ej överenskommelse träffas, bestämma de grunder, efter vilka kostnaden skall fördelas mellan fastigheterna. Enligt 1 § skyddsrumskungörelsen skola reglerna örn enskilda skydds­ rum tillämpas inom samtliga luftskyddsorter. I 4 § samma kungörelse stadgas, att länsstyrelsen skall meddela närmare föreskrifter beträffande den omfatt­ ning, i vilken skyddsrum böra inom luftskyddsort inrättas för anläggningar och byggnader, som avses i 2 § första stycket under 5. skyddsrumslagen, samt att länsstyrelsen därvid i första hand bör tillse, att skyddsrum anordnas inom område med tät bebyggelse, förstads- och därmed jämförlig bebyggelse inbegripen. Länsstyrelsernas tillämpning av 4 § skyddsrumskungörelsen har varit mycket växlande. Enligt en inom luftskyddsinspektionen verkställd utred­ ning har ett flertal länsstyrelser bestämt skyldigheten att inrätta skyddsrum till att gälla praktiskt taget alla inom luftskyddsorter belägna anläggningar och byggnader, där människor bo eller eljest vanligen vistas och för vilka hemskyddsplan upprättats. Andra länsstyrelser ha förordnat örn liknande generell skyldighet för anläggningar och byggnader inom de viktigare luftskyddsorterna (A- och B örter), medan i fråga örn övriga luftskyddsorter ringa eller ingen utvidgning av de i skyddsrumslagen direkt stadgade skyldig­ heterna skett. Återstående länsstyrelser ha låtit utvidgad skyldighet att in­ rätta skyddsrum vara beroende av antalet rum och lägenheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 145

Lufts kyddsinspektionens förslag till ny luftskyddslag.

I 9 § av detta förslag har intagits en bestämmelse, enligt vilken inom rikets luftskyddsorter varje anläggning eller byggnad, inom vilken människor bo eller eljest vanligen vistas, skall vara försedd med skyddsrum. Undantag har dock gjorts beträffande undervisningsanstalt samt — i vissa fall — beträffande spårvägs- och busstationer. Enligt samma paragraf i förslaget skall Konungen äga förordna, att vad i paragrafen stadgas skall gälla jämväl inom ort, som icke är luftskyddsort. Bestämmelserna örn gemensamt skyddsrum ha i inspektionens förslag upptagits oförändrade i 12 §. I sin motivering framhåller luftskyddsinspektionen bl. a. följande. Erfaren­ heterna från senaste tidens krigshändelser syntes på ett uppenbart sätt tala för att begränsningen i gällande lagstiftning i fråga örn skyldighet att inrätta skyddsrum icke kunde anses tillfredsställande utan att jämväl mindre företag och anläggningar samt mindre fastigheter inom luftskyddsorter borde hava tillgång till skyddsrum av något slag. Principen för anordnande av enskilda skyddsrum borde vara, att såvitt möjligt skyddsrum inrättades i varje fastighet inom luftskyddsort. Under vissa förhållanden kunde dock skyddsrum lämp­ ligen anordnas gemensamt för två eller flera smärre fastigheter. För den händelse befolkningen i mindre företag, anläggningar och fastigheter måste söka skydd på annat håll, t. ex. i angränsande fastigheters skyddsrum eller i offentliga skyddsrum, uppstode en överbelastning, av dessa skyddsrum. Yad anginge hamnar, järnvägsstationer och därmed jämförliga anläggningar hade även den nuvarande begränsningen — att anläggningen skulle vara av vikt för allmänna samfärdseln — ansetts böra borttagas. Med hänsyn till de primärmål, som dylika anläggningar utgjorde, syntes här avsedda skyldighet böra utvidgas att omfatta varje inom luftskyddsort befintlig an­ läggning av ifrågavarande slag. Som motivering för borttagandet av skyldigheten att inrätta skyddsrum för undervisningsanstalter har inspektionen anfört, att den under sina över­ väganden kommit till den uppfattningen, att frågan örn ägare till undervis­ ningsanstalt skulle kunna åläggas skyldighet att förse anstalten med skydds­ rum vore helt avhängig av den omständigheten, huruvida undervisningen vore avsedd att pågå vid anstalten under krig och luftskyddsberedskap. Inspektionen ansåge emellertid erfarenheterna från den senaste tidens krigs­ händelser utvisa, att man under ett krig måste inrikta sig på att hålla skol­ eleverna borta från de för luftanfall utsatta orterna, så länge kriget varade. Då skyddsrum alltså icke erfordrades för lärare och elever, hade undervis­ ningsanstalterna undantagits från ifrågavarande skyldighet. Beträffande orter, som icke äro luftskyddsorter, anför inspektionen: De erfarenheter, som vunnits från krigshändelserna, speciellt i Finland och Norge, utvisa, att luftanfallen även riktas mot större och viktigare anläggningar Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. ess u 10

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. oell företag, vilka äro belägna inom samhällen, som icke gjorts till luftskyddsorter, varvid omgivande bebyggelse utsättes för stora risker. Det har därför ansetts önskvärt att bereda möjlighet utsträcka skyldigheten att anordna skyddsrum till företag och fastigheter, som äro belägna utom luftskyddsort. Framförallt torde behov av skyddsrum föreligga, där bebyggelsen är mera koncentrerad, och för företag, fastigheter o. s. v., inom vilka tjugofem eller flera personer vanligen vistas.

Yttrandena över luftskyddsinspektionens förslag.

Den föreslagna utvidgningen av skyldigheten att inrätta skyddsrum har i allmänhet godtagits. Från vissa håll ha dock erinringar framställts. Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län ifrågasätta sålunda, örn den föreslagna utvidgningen är möjlig att genomföra med den småstugebebyggelse, som finnes inom många luftskyddsorter. Förstnämnda länssty­ relse anser nu gällande bestämmelser möjligen tillfyllest. Luftshyddschefen i Malmö finner utvidgningen alltför vittomfattande och ifrågasätter modifiering i den föreslagna bestämmelsen i fråga örn mindre hus med ett fåtal invånare, vilka hus ofta äro dåligt byggda och i avsaknad av källare och gårdsplats. Liknande synpunkter anföras av luftsJcyddschefen i Eslöv. Länsstyrelsen i Västernorrlands län , som anser principen för anordnande av enskilda skydds­ rum böra vara den, att så vitt möjligt skyddsrum inrättas i varje fastighet inom luftskyddsort, anser sig likväl böra ifrågasätta, om icke av praktiska skäl samma bestämmelser, som finnas intagna i 2 § första stycket under 4. och 5. skyddsrumslagen samt 4 § skyddsrumskungörelsen, borde bibe­ hållas, gärna med en lämpligt avvägd skärpning av 2 § första stycket under 4. i lagen. Samma länsstyrelse befarar, att den föreslagna utvidgningen komme att medföra, att beträffande redan befintliga bostadsbyggnader dispens komme att bliva regel och ej undantag. Länsstyrelsen i Stochholms län anser det böra övervägas, huruvida icke den generella bestämmelsen i 9 § i luftskyddsinspektionens förslag skulle kunna modifieras, så att en väsentlig del av de befrielsefall, som eljest vore att emotse, redan genom lagbudets avfattning bleve eliminerade. Även länsstyrelsen i Ostergötlands län anser ifrågavarande skyldighet böra underkastas en mera exakt begränsning. Stochholms stad betonar, att en nödvändig konsekvens av skyddsrumspliktens utsträckande torde vara en utvidgning av statens låneverksamhet för finansieringen av skyddsrumsbyggandet och att därvid torde böra beaktas, att särskilt egnahemsinnehavarna i regel knappast hade möjlighet att ställa förstklassig inteckningssäkerhet för sådana lån. Länsstyrelsen i Västernorr­ lands län anser, att i varje fall ägare av mindre fastigheter böra genom statens försorg beredas ökade kreditmöjligheter, exempelvis genom tillhanda­ hållande i ömmande fall av förslagsvis till 500 kronor maximerade amor­ teringslån i riksbanken utan fordringar på borgens- eller inteckningssäkerhet. Även länsstyrelsen i Malmöhus län finner det nödvändigt, att det allmänna i vissa fall trädde hjälpande emellan i fråga örn skyddsrumsbyggandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 147

I fråga om anordnande av gemensamt skyddsrum föreslår länsstyrelsen i Göteborgs och Holms län , att formuleringen av 9 § i inspektionens förslag så andras, att därav tydligt franninge, att även utan särskild dispens från länsstyrelsens sida gemensamt skyddsrum för två eller flera intill varandra belägna byggnader finge inrättas, om den lokala luftskyddsmyndigheten god­ kände anordningen. Länsstyrelsen i Uppsala län anser det böra tillåtas att anordna gemensamt skyddsrum jämväl för flera byggnader inom samma fastighet. Länsstyrelsen i Blekinge län gör gällande, att även i sådana fall, då flera fastigheter lämpligen var för sig kunde förses med skyddsrum, hinder mot att anordna gemensamt skyddsrum ej borde möta, örn så lämp­ ligen kunde ske och örn kostnaderna därigenom skulle avsevärt nedbringas och annan fördel vinnas. Moholms municipalsamhälle anser generell rätt för mindre fastigheter att anordna gemensamma skyddsrum böra föreligga.

Heinoi-tsförsvarssakkunnigas förslag.

De sakkunniga ha i 67 § av sitt lagförslag upptagit én bestämmelse av inne­ håll att örn anläggning eller byggnad, inom vilken människor bo eller eljest vanligen vistas, är belägen inom område, där verkskydd och hemskydd skola vara organiserade eller om verkskydd eller hemskydd skall vara organiserat för annorstädes belägen dylik anläggning eller byggnad, skyddsrum för be­ redande av skydd mot fientlig verksamhet skall finnas för anläggningen eller byggnaden, att för två eller flera närbelägna anläggningar eller byggnader gemensamt skyddsrum må vara anordnat, där anläggningarna eller byggna­ derna ej lämpligen kunna var för sig förses med skyddsrum, samt att Konungen, där särskilda omständigheter det föranleda, äger förordna örn skyldighet att anordna enskilt skyddsrum jämväl beträffande annan anläggning eller bygg­ nad än förut sagts. Paragrafen kompletteras dels av bestämmelsen i 87 § första stycket under a), enligt vilken ägare av anläggning eller byggnad är pliktig att inrätta, ut­ rusta och underhålla enskilt skyddsrum, som jämlikt 67 § skall finnas för an­ läggningen eller byggnaden, dels ock av bestämmelsen i 133 §, enligt vilken länsstyrelsen, örn det erfordras, äger förordna, att inom viss anläggning eller byggnad enskilt skyddsrum skall anordnas, som skall vara gemensamt för an­ läggningen eller byggnaden samt en eller flera närbelägna anläggningar eller byggnader. I motiveringen anföra de sakkunniga: De sakkunniga anse i likhet med luftskyddsinspektionen, att skyldig­ heten att inrätta enskilda skyddsrum bör utvidgas utöver vad nu gäller så tillvida, att dylik skyldighet bör inom tättbebyggda områden principiellt föreligga beträffande varje anläggning eller byggnad, där människor bo eller eljest vanligen vistas. Yad som härvid framför allt spelar in, är intresset att under luftanfall få befolkningen utspridd på så många ställen som möjligt. Skyddsrum böra därför inrättas även inom förhållandevis små byggnader. Därvid kunna visserligen icke så stora fordringar uppställas på skyddsrum­ mens effektivitet. Å andra sidan vinnas emellertid avsevärda fördelar.,-1 en inom

148 Kungl. May.ts proposition nr 268.

luftskyddsinspektionen hösten 1942 verkställd utredning ha dessa fördelar sammanfattats i följande sex punkter. 1. Vid fullträff uppstå skador i endast begränsad omfattning, d. v. s. kata­ strofrisken är liten för såväl människor som materiel. 2. Förflyttningsvägen till skyddsrummet blir den kortast tänkbara, vilket är en fördel ur såväl skyddssynpunkt som hälso- och trevnadssynpunkt. 3 Värme- och belysningsproblemen bliva lättlösta. 4. Trevnad i skyddsrummet är lätt att åstadkomma dels med hänsyn till värme och belysning, dels med hänsyn till att skyddsrummet ligger inom det egna hemmet. 5. Sovplatser kunna i allmänhet anordnas utan extra åtgärder. 6. Sociala och sanitära olägenheter undvikas, enär skyddsrummet avses för relativt begränsat antal personer. _ En särskild orsak till att lägga vikt vid skyldigheten att inrätta enskilda skyddsrum är det förut berörda förhållandet, att utrymning i vissa fall icke går att genomföra eller måste inskränkas till en ytterst ringa del av ortens befolkning. En utvidgning av skyddsrumsskyldigheten, på sätt har föreslagits, kom­ mer självfallet att medföra vissa kostnader för ägare av mindre fastigheter. Emellertid blir sådan kostnad praktiskt taget av blott engångskaraktär och kommer, såvitt kan bedömas, att i varje särskilt fall bliva av tämligen begränsad omfattning. Tillika bör i mån av behov fastighetsägarnas borda i förevarande hänseende lättas genom möjlighet att på förmånliga villköl erhålla lån av statsmedel för skyddsrumsbyggande samt, örn så finnes särskilt påkallat, genom dispensgivning jämlikt 71 § i föreliggande förslag. I detta sammanhang kan anföras, att hösten 1940 utredning verkställts inom luftskyddsinspektionen rörande kostnaderna för byggande av skydds­ rum i olika fall. Utredningen gav till resultat bl. a. de medelkostnadsbelopp per person, som framgå av nedanstående tabell, i vilken Ns betecknar normalskyddsrum med sängplatser, N normalskyddsrum med sittplatser och S splitterskyddsrum.

Ns N S Skyddsrummets läge och omfång * I Anm. Kr. Kr. Kr.

I befintlig byggnad.

I nybyggnad. 120 40 30 \ Avser merkostnaden Skyddsrum för mer än 25 personer » ii ii ii 10 »i 90 30 25 > för skyddsrummets 75 25 20 j anordnande. ii ii högst 10____n

De här angivna kostnadsbeloppen äro endast approximativa och torde med nuvarande prisläge böra höjas med åtminstone 20 %. Ett visst begrepp örn de kostnader, det här rör sig örn, torde tabellen dock giva. Skyldigheten att anordna enskilda skyddsrum har av de sakkunniga knutits i första hand till de områden, där jämlikt 9 § verkskydd och hem­ skydd skola vara organiserade, alltså tättbebyggda delar av städer och köpingar samt andra tättbebyggda områden, som icke äro av endast ringa omfattning och betydelse. Även häri ligger en viss utvidgning av skyldigheten att an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 149

ordna skyddsrum utöver vad nu gäller, eftersom enligt berörda bestämmelse verkskydd och hemskydd måste förutsättas skola finnas ej blott å nuvarande luftskyddsorter utan även i vissa andra orter, t. ex. på åtminstone en del av de nuvarande luftskyddsplatserna. Bestämmelser örn de områden, inom vilka enskilda skyddsrum skola vara inrättade, böra ingå i organisationspla­ nen för varje folkskyddsdistrikt. Jämlikt 9 § kan skyldighet att organisera verkskydd eller hemskydd före­ ligga även beträffande anläggning eller byggnad, belägen utanför område, där sådan skyldighet eljest gäller. I sådant fall bör jämväl skyldighet att anordna enskilt skyddsrum föreligga. Bestämmelse härom har givits i före­ varande paragraf. Närmare föreskrifter böra inflyta i organisationsplanen. Förutsättning för skyldighet att anordna enskilt skyddsrum skall vara, att fråga är om anläggning eller byggnad, inom vilken människor bo eller eljest vanligen vistas. Härigenom uteslutes från skyddsrumsskyldigheten exempel­ vis kyrka eller annan byggnad, som i allmänhet står tom och endast vid särskilda tillfällen tages i bruk. Beträffande undervisningsanstalt bör skyddrumsskyldighet föreligga, i den mån människor under krig komma att vistas inom densamma, vare sig undervisningen skall fortgå eller anstalten an­ vändas för annat ändamål, t. ex. för omhändertagande av hemlösa. I sist­ nämnda fall blir dock skyddsrummet allmänt skyddsrum, och kostnaderna skola bestridas i enlighet härmed. Att i fråga örn undervisningsanstalterna — såsom luftskyddsinspektionen föreslår ■—- göra generellt undantag från skyddsrumsskyldigheten anse sig de sakkunniga icke böra tillstyrka. Fall kunna tänkas, då skyldighet att anordna enskilt skyddsrum bör före­ ligga, oaktat ovan angivna villkor ej äro uppfyllda. Är så förhållandet, bör det ankomma på Kungl. Maj:t att meddela särskilt förordnande örn skyldig­ het att inrätta skyddsrum. Även örn i princip värjo anläggning och byggnad, varom här är fråga, bör vara försedd med skyddsrum, kan detta dock i vissa fall vara olämp­ ligt, varför gemensamt skyddsrum för två eller flera anläggningar eller byggnader, som äro belägna i närheten av varandra, bör anordnas. Främst kan detta vara fallet, då på samma fastighet finnas två eller flera byggnader. Men även i andra fall kunna särskilda omständigheter motivera en anordning med gemensamt skyddsrum. Äro ägarna av två eller flera anläggningar eller byggnader ense örn an­ ordnande av gemensamt skyddsrum, bör det i första hand ankomma på vederbörande folkskyddsmyndighet att bedöma, om så får ske. Länssty­ relsens prövning måste dock påkallas, örn folkskyddsmyndigheten anser föreläggande böra meddelas dem att bygga särskilda skyddsrum. Omvänt är länsstyrelsens prövning erforderlig jämväl i det fall, att folkskyddsmyn­ digheten finner gemensamt skyddsrum böra anordnas men överenskommelse härom icke kunnat träffas mellan vederbörande ägare. De sakkunniga hän­ visa i detta sammanhang till 133 och 136 §§. Yad nu sagts äger motsvarande tillämpning, när anläggningarna eller byggnaderna tillhöra en och samma ägare, vilken önskar respektive ej är villig anordna gemensamt skyddsrum.

Yttrandena över heniortsförsvarssakkunnigas förslag.

Här avsedda bestämmelser ha i yttrandena i allmänhet tillstyrkts eller läm­ nats utan erinran. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser dock med hänsyn till svårigheterna att anordna skyddsrum inom alla tättbebyggda samhällen eller områden, som icke äro av allenast ringa omfattning och betydelse, en mo-

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. difiering av förslaget härutinnan lämplig. Drätselkammaren i Karlskrona ut­ talar, att skyddsrumsskyldigheten gjorts alltför betungande och framhåller, att dylik skyldighet i allt fall ej borde påfordras i fastigheter, vilka vore upptagna till utdömning. Även luftskyddscheferna i Orsa och Mora äro tveksamma örn de föreslagna utvidgningarna av skyddsrumsplikten kunde genomföras. Vax­ holms stad anser bestämmelserna böra uppmjukas i fråga örn samhällen av Vaxholms karaktär. Luftskyddsinspektionen finner skyldigheten principiellt böra begränsas till de nuvarande luftskyddsorterna. I några yttranden ifrågasattes, örn icke skyddsrumsskyldighet i viss ut­ sträckning borde införas för åtminstone vissa slag av offentliga lokaler, då det under krig torde vara nödvändigt att bereda befolkningen tillfälle att i dylika lokaler sammanträffa för förströelse, andlig uppbyggelse eller av andra skäl. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det städse böra ankomma på veder­ börande länsstyrelse att bedöma, huruvida gemensamt skyddsrum skall an­ ordnas för två eller flera närbelägna områden eller byggnader. Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att även i sådana fall, då flera fastigheter lämpligen var för sig kunde förses med skyddsrum, gemensamt skyddsrum skulle få anordnas, örn kostnaderna därigenom skulle avsevärt nedbringas eller andra fördelar vinnas. I några yttranden anses hithörande bestämmelser böra överflyttas till bygg­ nadsstadgan.

Civilförsvarsutredningens förslag.

Utredningen har i 36 § upptagit bestämmelser, som med viss redaktionell jämkning motsvara bestämmelserna i 67 § folkskyddslagen, dock med det undantaget, att bestämmelsen örn gemensamt skyddsrum överflyttats till en särskild paragraf, 41 §. Enligt sistnämnda paragraf äger länsstyrelsen, där två eller flera närbelägna anläggningar eller byggnader icke kunna lämpligen var för sig förses med skyddsrum, på framställning av ägarna till anläggningarna eller byggnaderna förordna, att gemensamt skyddsrum skall inrättas. Vidare äger länsstyrelsen, när särskilda skäl därtill äro, meddela förordnande om in­ rättande av gemensamt skyddsrum. Beträffande bestämmelsernas överflyttning till byggnadsstadgan anför ut­ redningen: Utredningen har för sin del funnit, att skyddsrumsfrågorna äga sådant samband med och sådan betydelse för civilförsvaret, att bestämmelserna därom böra finnas i civilförsvarslagen. Endast såvitt angår bestämmelserna örn skyddsrums beskaffenhet synes ett överförande till byggnadsstadgan möj­ ligt. En uppdelning av bestämmelserna örn skyddsrum på två olika för­ fattningar synes emellertid utredningen mindre lämplig. Utredningen har därför intagit samtliga bestämmelser i förslaget till civilförsvarslag. Enligt utredningens mening är det tillräckligt att i byggnadsstadgan finnes tydlig hänvisning till dessa bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 151

Yttrandena över civilförsvarsutredningens förslag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter lämpligheten av att sam­ mankoppla frågorna örn hemskydd och skyddsrum och framhåller, att fall kunna tänkas, där länsstyrelsen skulle vilja förordna örn organiserande av hemskydd, men där det rimligen icke kan uppställas krav på anordnande av skyddsrum. Länsstyrelsen i Kronobergs län har samma åsikt och framhåller, att frågan örn inrättande av skyddrum i dylika fall borde prövas med hänsyn till i sådant avseende föreliggande behov och möjligheter. Länsstyrelsen i Kopparbergs län ställer sig betänksam till förslaget örn utvidgad skyldighet att anordna skyddsrum, helst som egnahemsägare och andra mindre fastighets­ ägare därigenom skulle komma att förorsakas dryga kostnader för inredande av skyddsrum, särskilt i redan uppförda bostadshus. Byggnadsstyrelsen ansluter sig till utredningens mening, att bestämmel­ serna rörande omfattningen och beskaffenheten av skyddsrum borde intagas i civilförsvarslagen och icke i byggnadsstadgan, varvid styrelsen säger sig ha beaktat dessa bestämmelsers speciella art, deras nära samband med civilför­ svarets verksamhetsområde och sannolikheten av att de torde behöva revideras i den mån utrednings- och forskningsarbetet på området fortskrede. Även stadsplaneutredningen 1942 anser föreskrifterna örn skyddsrum och källarmursgenombrott vara av så speciell luftskyddskaraktär, att deras naturliga plats syntes vara i civilförsvarslagen.

B. Skyddsrummens storlek.

Gällande bestämmelser.

Enligt 3 § skyddsrumslagen skall enskilt skyddsrum såvitt möjligt kunna hysa så många människor, som i allmänhet kunna antagas samtidigt besöka eller vara sysselsatta eller bosatta eller eljest vistas inom anläggningen eller byggnaden.

Luftskyddsinspektionens förslag till ny luftskydd,slag.

Luftskyddsinspektionens förslag upptager (10 §) samma bestämmelse som 3 § skyddsrumslagen med den modifikationen, att beräkningen av antalet människor inom anläggningen eller byggnaden uttryckligen hänförts till krigs­ tid, varjämte gjorts det tillägget, att i fråga om bostadshus skyddsrum skall beräknas för minst två tredjedelar av det antal personer, som under fredstid vistas i byggnaden. I motiveringen anför luftskyddsinspektionen, efter att ha redogjort för innehållet i 3 § skyddsrumslagen, följande: Det är uppenbart, att vid bedömandet av frågan örn utrymmet hänsyn bör tagas till förhållandena under krig. Det refererade lagrummet har framför allt beträffande bostadshus föranlett meningsskiljaktigheter mellan luftskyddsmyndigheterna och fastighetsägarna, då det har gällt att bestämma skyddsrummets storlek. Att redan i fredstid kunna exakt beräkna, hur många

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. personer som i händelse av krig komma att kvarstanna inom en fastighet, torde icke vara möjligt. Sålunda kan föreligga risk för luftanfall redan innan en eventuellt påbjuden evakuering hunnit ske. Vidare torde man under ett mera långvarigt krigstillstånd ha att räkna med förekomsten av en viss åter­ flyttning av från en ort en gång bortflyttade personer. Då det sålunda i fråga örn bostadshus icke låter sig göra att beräkna skyddsrums storlek efter det antal personer, som kan komma att kvarstanna inom fastigheten under krigstillstånd, har under 10 § första stycket införts en minimigräns, vilken på grundval av vissa beräkningar fastställts till minst 2/s av det antal personer, som under fredstid vistas i byggnaden. Den sålunda angivna be­ räkningsgrunden torde stå i överensstämmelse med av luftskyddsmyndigheterna redan i praktiken uppställda krav å utrymmet i skyddsrum.

Yttrandena över luftskyddsinspektionens förslag.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att lagen räknade med för knappa skyddsrumsutrymmen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen ifrågasätta, huruvida ej i samband med nybyggnad utrymmet i skyddsrum borde beräknas för hela det antal personer, som under fredstid vistades i byggnaden. Vattenfallsstyrelsen motiverar denna ståndpunkt med dels att flyganfallen vanligen företoges örn natten, varför liggplats måste be­ redas i skyddsrummen, dels ock att även evakuerade bostadshus och tomma våningar måste tagas i anspråk för utbombade. Länsstyrelsen i Orebro län anser hotell i förevarande hänseende böra jämställas med bostadshus. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner särskild bestämmelse örn minimiantalet skyddsrumsplatser böra fastställas även för andra bygg­ nader, särskilt för kontors- och affärshus samt för industriella anlägg­ ningar. Göteborgs stads sjukhusdirektion anför, att beträffande skyddsrum vid sjukhus borde gälla, att skyddsrum skulle kunna hysa så många männi­ skor, som kunde beräknas vara i tillfälle att vid behov taga sin tillflykt till detsamma. Å andra sidan framhåller länsstyrelsen i Uppsala län, att örn den före­ slagna regeln skulle tillämpas även å sjukhus, så att där skulle finnas skyddsrum för samtliga de personer, som vistades inom sjukhuset, regeln torde komma att medföra synnerligen stora svårigheter i sådana fall, där sjukhuset icke vore avsett att till någon del evakueras utan kanske tvärtom komme att överbeläggas i händelse av krigstillstånd. Luftskyddschefen i Malmö gör gällande, att minimiutrymmet för bostadshusens skyddsrum icke borde sättas högre än till att avse 60 % av det antal personer, som i fredstid vistades i byggnaden. Luftskyddschefen i Lund anser, att regeln för beräkning av skyddsrums storlek borde anknytas till antalet rum eller normaleldstäder, vilket skulle giva en avsevärt säkrare beräkningsgrund än den föreslagna. Luftskyddschefen i Göteborg meddelar, att för Göteborgs vidkommande 50 % av de personer, som under fredstid bodde eller vistades inom fastighet, avsåges skola beredas skyddsplatser och att de flesta skyddsrummen

Kungl. Majlis proposition nr 268. 153

redan färdigställts enligt denna grund, samt ifrågasätter med hänsyn här­ till det rimliga i att påfordra en utökning av skyddsutrymmena, på sätt lagförslaget avsåge. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner önskvärt, att där skyddsrum godkänts av vederbörande luftskyddsmyndighet före den nya lagens ikraftträdande detta godkännande skulle få utan ytterligare dispensbeslut äga giltighet, även örn de i den nya lagen uppställda ford­ ringarna på skyddsrummens storlek icke vore uppfyllda. Sveriges fastighets­ ägareförbund föreslår, att i lagen inrymdes ett stadgande av innebörd, att örn skyddsrum utförts i enlighet med plan, som av vederbörande luft­ skyddsmyndighet lämnats utan erinran, ytterligare anordningar i samma hänseende icke skulle behöva vidtagas, försåvitt icke länsstyrelsen, efter prövning av omständigheterna i det särskilda fallet och efter att ha be­ rett den för skyddsrummets anordnande ansvarige tillfälle att yttra sig, funne sådant erforderligt. Liknande synpunkter ha framförts av luft­ sky dd.schef erna i Linköping och Lund.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag.

Förslaget upptager i 68 § bestämmelse av innehåll, att enskilt skyddsrum skall kunna hysa minst så många personer, som kunna antagas under krig i allmänhet samtidigt besöka eller vara sysselsatta eller bosatta eller eljest vistas inom anläggningen eller byggnaden eller den del därav, för vilken skyddsrummet är avsett. Vid tillämpningen av vad sålunda stadgats skall dock ej vara erforderligt att i fråga örn skyddsrum för hamnanläggning eller för järnvägs-, spårvägs- eller busstation medräkna trafikanter, vilka jämlikt överenskommelse mellan anläggningens eller stationens ägare, å ena, samt folkskyddsdistriktet, å andra sidan, anses kunna erhålla skydd i allmänt skyddsrum, som må finnas i närheten, ej heller att i fråga örn skyddsrum för anläggning eller byggnad, där teater, biograf eller annan samlingslokal finnes, taga hänsyn till besökande i lokalen. I fråga örn bostadshus skall dock enskilt skyddsrum i varje fall beräknas för minst två tredjedelar av antalet personer, vilka under fredstid i allmänhet äro bosatta inom byggnaden. Jämlikt 74 § i lagförslaget skall Konungen för visst fall äga förordna, att skyddsrum skall fylla större krav på utrymme än vad som följer av nyss anförda bestämmelse. I övergångsbestämmelse till lagen har intagits stadgande, att om jäm­ likt de före folkskyddslagens ikraftträdande gällande bestämmelserna för anläggning eller byggnad inrättats enskilt skyddsrum, som blivit i vederbörlig ordning godkänt, utökad skyldighet i sådant hänseende ej finge på grund av stadgandena i 68 § åläggas anläggningens eller byggnadens ägare, för så vitt icke särskilda skäl det föranledde. I motiveringen anföra de sakkunniga: Den allmänna norm för beräknande av de enskilda skyddsrummens storlek, som nu gäller, anse de sakkunniga riktig i och för sig, därvid dock de sakkunniga i likhet med luftskyddsinspektionen finna det böra ut­ tryckligen angivas, att uppskattningen av antalet personer skall hänföra sig

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

till krigsförhållanden. Mera tveksamt synes vara, huruvida man i enlighet med luftskyddsinspektionen för underlättande av utrymmesberäkningen bör i lagen införa en särbestämmelse örn beräknande av storleken av skyddsrum i bostadshus. Även örn de sakkunniga finna vissa skäl tala för att en dylik särskild norm icke skall lagfästas, ha de sakkunniga emellertid ansett sig böra, med några smärre jämkningar i huvudsakligen förtydligande syfte, upp­ taga bestämmelsen i sitt lagförslag. Orsaken härtill är angelägenheten för vederbörande fastighetsägare att något så när lätt kunna bedöma omfatt­ ningen av deras skyldigheter i förevarande hänseende, särskilt då det gäller nybyggda fastigheter. 1 fråga örn redan befintliga fastigheter torde det vara nödvändigt att genom övergångsbestämmelser tillse, att örn skyddsrumsanordningar en gång godkänts, ökad skyddsrumsskyldighet icke utan särskilda skäl ålägges vederbörande fastighetsägare.

Beträffande skyddsrum för hamnanläggning samt järnvägs-, spårvägs- och busstation yttra de sakkunniga: Inom område, där skyldighet att anordna enskilda skyddsrum föreligger, bör enligt de sakkunnigas mening skyldighet att anordna skyddsrum vid an­ läggningar av här ifrågavarande art principiellt vara beroende av, huruvida det kan anses vanligt, att människor vistas där. Emellertid kan det mången gång framstå såsom ganska orimligt, att skyddsrum för trafikanter skall an­ ordnas vid dylik trafikanläggning, örn nära intill densamma finnes allmänt skyddsrum, till vilket trafikanterna lämpligen kunna taga sin tillflykt. För den skull har beträffande samtliga här ifrågavarande anläggningar stadgats, att vid beräkning av skyddsrummets storlek hänsyn icke behöver tagas till trafikanterna, i den mån de anses kunna erhålla skydd i allmänt skydds­ rum. De sakkunniga ha dock ansett, att avtal i sistberörda hänseende bör vara träffat mellan folkskyddsdistriktet samt anläggningens ägare. Är be­ träffande viss station det förhållandet förhanden, att samtliga trafikanter kunna inrymmas i dylikt offentligt skyddsrum och finnes ingen vid stationen anställd personal, bör någon skyldighet att inrätta skyddsrum för stationen icke föreligga.

Yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas förslag.

Luftskyddsinspektionen anför: Enligt nu gällande anvisningar skall till utgångspunkt för beräkningarna av skyddsrummens storlek tagas det antal personer som i fredstid vistas i byggnaden. I de över inspektionens förslag till ny luftskyddslag avgivna yttrandena ha flera myndigheter uttalat sig för en utvidgning av skyddsutrymmena, så att dessa inrymma hela det antal personer som under fredstid vistades inom byggnaden. Denna ståndpunkt har motiverats med önskvärd­ heten av att bereda de skyddssökande liggplats i skyddsrummen, ävensom den synpunkten att befintliga bostäder i stor utsträckning komma att tagas i anspråk av genom bombanfall husvilla personer. Inspektionen ansluter sig till nyssnämnda synpunkter, som äga stöd av de senaste erfarenheterna från stormaktskriget. Skyldigheten att i fråga örn bostadshus uppföra skyddsrum för hela det antal personer, som i fredstid äro bosatta inom byggnaden, torde dock skäligen böra begränsas till att gälla nybyggnader. För redan befintliga byggnader böra däremot de i 68 § andra stycket föreslagna bestämmelserna tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 155

Utrymningskommissionen yttrar: Enligt kommissionens uppfattning bör skyddsrumsbehovet icke i något av­ seende beräknas med utgångspunkt från den förutsättningen, att viss del av befolkningen under krig till följd av utrymning icke längre vistas i sina hem­ orter. Luftskyddsutrymning, vilken är den enda form av utrymning, som i förevarande hänseende skulle kunna tänkas vara av betydelse, finnes för närvarande planlagd i 84 av de cirka 380 luftskyddsorterna. Det är emellertid fullt klart, att alla de angivna 84 luftskyddsorterna icke samtidigt komma att bli föremål för utrymning. Planläggningen är endast att betrakta som en beredskapsåtgärd för det fall att förhållandena under krig skulle bli sådana att luftskyddsutrymning av någon av de ifrågakommande orterna skulle visa sig nödvändig eller önskvärd. Endast i fråga örn några få av de största städerna framstår det som sannolikt att luftskyddsutrymning kommer att visa sig lämp­ lig i varje krigsfall. Luftskyddsutrymning planlägges endast för vissa befolkningsgrupper inom de av planläggningen berörda orterna. Dessa grupper kunna beräknas ut­ göra i regel 25—30 % av befolkningen å varje ort. Örn luftskyddsutrymningen blir frivillig, vilket kommissionen av olika skäl anser sig böra räkna med åtminstone för den första tiden, blir antalet personer, som vid utrymningen lämna orten, sannolikt lägre än angivna procenttal. Hur stor minskning av invånarantalet i viss byggnad, som kan åstadkommas genom luftskyddsut­ rymning, låter sig sålunda icke på förhand beräkna. Det är icke sannolikt att luftskyddsutrymning hinner verkställas före ett krigsutbrott. Troligen kunna verkställighetsåtgärderna påbörjas först i sam­ band med krigsutbrottet. Detta betyder emellertid, att åtminstone under den första tiden utrymningsmöjligheterna komma att vara begränsade. Militära behov av transportmedel, svårigheter att bedöma vart transporterna lämp­ ligen kunna dirigeras m. fl. omständigheter kunna verka fördröjande eller hindrande på utrymningsåtgärderna. Under alla omständigheter måste man räkna med att utrymning av de större städerna kommer att taga relativt lång tid i anspråk på grund av den ringa tillgången på transportmedel. På grund av anförda omständigheter bör man vid beräkning av skydds­ rumsbehovet utgå ifrån att vid ett överraskande krigsutbrott hela civilbe­ folkningen finnes kvar i luftskyddsorterna. På grund härav bör skyldigheten att inrätta skyddsrum i bostadshus icke såsom de sakkunniga föreslagit be­ gränsas till 2/3 av varje byggnads invånarantal. En viss begränsning —- dock icke så stor som med Vs av detta invånarantal —- skulle möjligen kunna motiveras av den omständigheten, att alla krigstjänstskyldiga personer vid ett krigsutbrott kunna förutses omedelbart bli inkallade till militärtjänst. Även en sådan begränsning är dock enligt kommissionens uppfattning oriktig. Det måste nämligen tagas med i beräkningen att genom skador å bostads­ bebyggelsen en mycket stor del av luftskyddsorternas befolkning kan bli hemlös. För dessa hemlösa måste inkvartering huvudsakligen ordnas genom inkvartering i oskadade bostadslägenheter. Då någon reserv av bostadslägen­ heter icke kan beräknas stå till förfogande måste bebodda lägenheter sanno­ likt i de flesta fall tagas i anspråk för inkvarteringen. Detta innebär, att antalet invånare i bostadshusen under krig i talrika fall kommer att överstiga invånarantalet under fred. Kommissionen vill sålunda föreslå, att skyddsrumsskyldigheten icke be­ gränsas till */* av det antal personer, som under fred äro bosatta i viss fastig­ het. Även i fråga örn äldre fastigheter bör viss möjlighet finnas att före­ skriva utbyggnad av skyddsrummen örn dessa beräknats för allt för ringa antal personer.

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. Sveriges fastighetsägareförbund anser det icke vara rationellt att ställa be­ hovet av skyddsrumslokaler i relation till »boendeförhållandena» i fred, enär det ju vore under krig, som skyddsrummen skulle fylla sitt ändamål, och stor­ leken av skyddsrummen syntes böra anpassas efter det antal personer, som kunde beräknas komma att under krig och icke under fred vistas i byggnaden. Den praktiska erfarenheten inom förbundet syntes utvisa, att en mycket stor del av hyresgästerna, däribland alla äldre personer och mödrar med småbarn, utginge från att de vid krig begåve sig från de orter, som ansåges hotade. Den föreslagna två tredjedelsgränsen syntes därför vara tilltagen i överkant. Skyddsbehovet syntes i stället böra bedömas från fall till fall. I alla hän­ delser vore det förkastligt att låsa fast tillämpningen på sätt som skedde genom att ordet minst kommit till användning.

Civil försvarsutred n ingens förslag.

I 37 § i förslaget till civilförsvarslag har skillnad gjorts mellan bo­ stadshus och andra anläggningar och byggnader. I fråga örn de förra skall enligt förslaget gälla, att enskilt skyddsrum skall kunna hysa minst så många personer, som under fredstid i allmänhet äro bosatta inom byggnaden. I fråga örn annan anläggning eller byggnad än bostadshus skall gälla samma regel som den av hemortsförsvarssakkunniga föreslagna huvud­ regeln, varjämte gjorts motsvarande tillägg beträffande skyddsrum för hamn­ anläggning eller för järnvägs-, spårvägs- eller busstation ävensom beträffande samlingslokaler som i hemortsförsvarssakkunnigas förslag, dock med den skill­ naden att hänvisningen till överenskommelse mellan anläggningens eller sta­ tionens ägare, å ena, samt folkskyddsdistriktet, å andra sidan, borttagits. I för­ slaget finnes därjämte i 42 § motsvarighet till 74 § i hemortsförsvarssakkun­ nigas förslag samt även liknande övergångsbestämmelse som i sistnämnda förslag I motiveringen anför civilförsvarsutredningen: Utredningen ansluter sig för sin del till den principiella syn på skyddsrumsfrågan för bostadsfastigheter, som luftskyddsinspektionen och utrymningskommissionen givit uttryck åt. Det är enligt utredningens mening av väsentlig betydelse för vårt lands förmåga att motstå fientliga angrepp att bostadsfastigheterna i de tättbebyggda orterna äro försedda med skyddsrum i en omfattning, som med någorlunda stor säkerhet kan beräknas förslå för samtliga invånare i fastigheten under krigstid. Vid beräkningen av hur stort detta behov är får man, såsom framgår av utrymningskommissionens yttrande, icke förutsätta, att någon som helst utrymning kommit till stånd när skydds­ rummen behöva tagas i anspråk. Beräkningarna av utrymmesbehovet böra över huvud taget icke grundas på någon uppskattning av hur många personer, som av olika anledningar under krig komma att lämna sina bostäder. Så­ dana beräkningar torde i regel leda till att skyddsrumsbehovet uppskattas alltför lågt. Två särskilda omständigheter tala nämligen för att detta behov principiellt bör uppskattas relativt högt. Den ena av dessa omständigheter är den, att man enligt erfarenheterna från det pågående kriget måste räkna med att luftangrepp, som upprepas med korta mellantider, kunna tvinga be­ folkningen att under längre tider tillbringa hela nätterna i skyddsrummen. Detta medför, att skyddsrummen böra beräknas med tanke på att liggplatser

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 157

måste anordnas för de skyddssökande. Ju drägligare förhållanden dessa kunna beredas i skyddsrummen, desto bättre bevaras deras arbetsförmåga och där­ med deras förmåga att göra sin insats inom det totala försvaret. Den andra omständighet, som i förevarande hänseende måste beaktas, är behovet av skyddsrum för utbombade. Det är att förutse, att förstörelse av bostadshus under krig kommer att tvinga till ett väsentligt hårdare utnyttjande av de oskadade bostadsutrymmena än under fred, varigenom också behovet av skyddsrumsplatser för de oskadade bostadshusen ökas. Visserligen måste den utvägen utnyttjas, att genom utrymning tunna ut befolkningen i de för luft­ angrepp mest utsatta orterna, men nödvändigheten av att hålla produk­ tionen i gång sätter en gräns härför. Beräknas utrymmena i skyddsrummen alltför snävt löper man alltså risken att dessa, efter det att delar av bostads­ bebyggelsen förstörts, icke förslå.

Starka skäl tala tydligen för att ifrågavarande regel bör gälla såväl redan befintliga hus som nybyggnader. Med hänsyn till de ekonomiska konsekven­ ser, som bestämmelsens utsträckande till den befintliga bebyggelsen skulle ha för den, som redan inrättat skyddsrum i den omfattning myndigheterna tidigare bestämt, har utredningen icke ansett sig kunna föreslå, att bestäm­ melsen skall gälla annat än vid nybyggnader. På grund härav har utredningen i övergångsbestämmelserna till civilförsvarslagen föreslagit en föreskrift av det innehåll, att därest jämlikt de före lagens ikraftträdande gällande bestäm­ melserna för anläggning eller byggnad inrättats enskilt skyddsrum, som blivit i vederbörlig ordning godkänt, skyldighet att bygga nytt skyddsrum eller utöka det godkända skyddsrummet icke på grund av stadgandena i 37 § må åläggas byggnadens eller anläggningens ägare, för såvitt icke särskilda skäl det föranleda. Utredningen vill dock framhålla, att det enligt utredningens mening bör tågås i övervägande att i fråga örn orter, där behovet av enskilda skyddsrum hittills beräknats särskilt lågt, föranstalta örn en viss utbyggnad av skyddsrummen. Dessutom må anmärkas att örn skyldigheten att inrätta enskilda skyddsrum utsträckes till ort eller område, där sådan skyldighet icke tidigare gällt, den i 37 § första stycket intagna bestämmelsen givetvis skall gälla.

Yttrandena över civilförsvarsutredningens förslag.

Luftskyddschefen i Stockholm instämmer i vad utredningen åberopat till förmån för ökade krav på skyddsrumskapaciteten i bostadshus men ifrågasätter, örn icke tungt vägande skäl förelåge att tillämpa de för bostadshus gällande reglerna jämväl på andra byggnader. Det måste anses ligga en allvarlig svaghet däri, att frågan örn skyddsrummens storlek skulle vara beroende av en så osäker faktor som evakuering. Omständigheterna kunde i händelse av allvar lätteligen bliva sådana, att byggnader och lokaler, som ursprungligen ansetts böra helt eller delvis utrymmas, komme att i oför­ minskad utsträckning utnyttjas för sitt ändamål eller tagas i anspråk för andra uppgifter. Ett anfall från luften kunde mycket väl komma så över­ raskande, att utrymning ännu icke hunnit igångsättas eller genomföras, och ett långvarigt krig kunde tänkas medföra sådana växlingar i anfallsintensiteten, att lugnare perioder följde på mera oroliga med påföljd, att en åter­ flyttning i större eller mindre grad ägde rum. Icke minst i fråga om under-

158 Kungl. Marits proposition nr 268. visningsanstalter och restauranger vore det av största vikt, att tillräckliga skyddsutrymmen funnes. Det vore nämligen att räkna med att skolorna i stor utsträckning behövde tagas i anspråk som härbärgen, och det bomme med all säkerhet att visa sig nödvändigt att i betydande omfattning utnyttja restaurangerna för utspisning av utbombade. Även om genom en planlägg­ ning lämpliga lokaler undantoges för nu angivna ändamål, kunde verklig­ heten bjuda på sådana överraskningar, att ett stort antal av de planerade utrymmena icke längre vore användbara efter ett förödande bombanfall. Av stort värde vore det att i ett sådant läge ha tillgång till reserver. Sedan numera såväl kommunala som vissa enskilda skolor kunde erhålla statsbidrag i anledning av skyddsrumsbyggen, syntes skyddsrumsfrågan ligga tämligen väl till beträffande undervisningsanstalter men med restaurangerna torde det vara sämre ställt i detta avseende. Luftskyddsinspektionen framhåller, att skyddsrum hittills endast i be­ gränsad omfattning ordnats för restauranggäster. Detta torde vid krig med­ föra, att de restauranger, som icke vore försedda med tillräckliga skyddsrum, komme att få inställa sin rörelse, vilket syntes betänkligt, särskilt med hän­ syn till behovet av dylika lokaler för utspisning efter större bombanfall. Skyddsrumsplikt borde uttryckligen stadgas för restauranger och dylika näringsställen, varvid skyddsrummets storlek förslagsvis kunde inskränkas till att motsvara besöksfrekvensen i krig. Byggnadsstyrelsen är tveksam, huruvida den i övergångsbestämmelserna föreslagna eftergiften i fråga örn skyddsrummens storlek borde utan vidare godtagas. Därest ej särskilda förhållanden förelåge, borde någon skillnad i sådant hänseende icke ifrågakomma mellan skyddsrum inom befintliga bygg­ nader och nybyggnader. Uppenbart syntes vara, att beträffande de inom äldre fastigheter boende personer, vilka icke kunde få plats i redan färdig­ ställda skyddsrum, särskilda åtgärder måste vidtagas för att bereda dem nödigt skydd. Funnes icke annan utväg, måste de allmänna skyddsrummen tagas i ansjuåk för ändamålet.

C. Skyddsrummens läge och beskaffenhet.

Gällande bestämmelser.

Jämlikt 3 § andra stycket skyddsrumslagen skall skyddsrum anordnas på sådan plats inom eller invid anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett, att det utan tidsutdräkt kan uppsökas av dem, som vistas i an­ läggningen eller byggnaden. Enligt 4 § samma lag skall skyddsrum utföras på det sätt, som med hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet är mest ändamålsenligt och skall erbjuda skydd åtminstone mot splitter från bomber och andra vid explo­ sion kringkastade föremål ävensom mot stridsgaser. Skyddsrum, som är be­ läget inom eller i omedelbar närhet av byggnad, skall ha sådan hållfasthet, att det kan beräknas motstå den belastning, som kan uppkomma, örn bygg­ naden sammanstörtar. Skyddsrum vid industriell anläggning, som enligt av

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 159 Konungen meddelade föreskrifter hänförts till anläggningar av krigsviktig natur, skall så långt möjligt erbjuda skydd jämväl mot direkt bombträff.

Hemortsförsvarssakkunuigas förslag.

I fråga örn enskilt skyddsrums läge är i 69 § förslaget till folkskyddslag motsvarande bestämmelse upptagen som i 3 § andra stycket skyddsrumslagen. Beträffande skyddsrums beskaffenhet ha hemortsförsvarssakkunniga, i överensstämmelse med den terminologi, som kommit till uttryck i luftskyddsinspektionens anvisningar, infört begreppen normalskyddsrum och splitter­ skyddsrum. Som normalskyddsrum betecknas skyddsrum, som i alla rikt­ ningar skyddar mot splitter från bomber och andra vid explosion kring­ kastade föremål ävensom mot stridsgaser samt, örn det är beläget inom eller i omedelbar närhet av byggnad, har sådan hållfasthet, att det motstår den be­ lastning, som kan uppkomma, örn byggnaden sammanstörtar. Som splitter­ skyddsrum betecknas skyddsrum, som fyller dessa fordringar utom i fråga örn skyddet mot stridsgaser. Jämlikt 70 § skall enskilt skyddsrum, som är avsett för mer än tio per­ soner, uppfylla kraven på normalskyddsrum. Enskilt skyddsrum av mindre storlek må anordnas som splitterskyddsrum, för så vitt icke länsstyrelsen i särskilt fall med hänsyn till belägenheten av anläggning eller byggnad, för vilken skyddsrummet är avsett, förordnar, att detsamma skall uppfylla kraven på normalskyddsrum. I motiveringen framhålla de sakkunniga, att sådant förordnande vore tänkbart framför allt i tättbebyggda områden, där gas hade tendens att kvarligga. Vidare bör i detta sammanhang nämnas stadgandet i 72 §, enligt vilket skyddsrum och där vidtagna byggnadstekniska anordningar skola vara av stadigvarande natur, dock att örn skyddsrum inrättas i redan färdigställd byggnad och stadigvarande anordningar skulle medföra oskälig kostnad, an­ ordningar av provisorisk natur må vara tillräckliga. I samma paragraf är därjämte intagen bestämmelse av innehåll, att förändringar av de byggnads­ tekniska anordningarna i skyddsrum eller sådant utnyttjande av skyddsrum, som inkräktar på utrymmet därstädes, må ske allenast i enlighet med de föreskrifter, som Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, riksfolkskyddschefen därom utfärdar. I motiveringen nämna de sakkunniga såsom anordningar av provisorisk natur sandsäckar eller sandlådor till skydd för fönster, lösa stöttor till hinder mot ras och dylikt. Slutligen stadgas i 74 § att, där särskilda omständigheter det föranleda, Konungen äger för visst fall förordna, att skyddsrum skall fylla större krav på skyddsförmåga och utrymme än vad av kapitlets bestämmelser eljest följer.

Yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas förslag.

Luftskyddsinspektionen anser, att då själva byggnadskroppen ofta ut­ gjorde det största skyddet vid bombnedslag, det borde i lagtexten föreskri­ vas, att skyddsrummen i nybyggnader generellt skulle förläggas inom bygg­ naden. Inspektionen anför vidare:

160 Kungl. May.ts proposition nr 268.

Yad beträffar definitionen på normalskyddsrum vill inspektionen föreslå, att orden »i alla riktningar» utgå såsom överflödiga. Inspektionen vill i detta sammanhang upplysningsvis meddela, att enligt nu gällande anvisningar skyd­ det mot splitter ovanifrån icke behöver vara lika starkt som skyddet mot splitter från sidorna. De skadeverkningar som orsakas av en bombbrisad äro bland annat i hög grad beroende av den s. k. detonationsvågen. Det måste anses minst lika angeläget, att skydd beredes mot verkningarna från detonationsvågor som mot splitterverkan. Orsaken till att detta begrepp tidigare icke medtagits i lagtexten beror på att kännedomen örn detonationsvågornas verkningar varit tämligen begränsad.

Sundsvalls stad anser, att även skyddsrum avsedda för mera än tio per­ soner icke behövde utföras gastäta, enär det i stället vore billigare att förse befolkningen med effektiva gasmasker. Krigets utveckling hade snarast gått i den riktningen, att det skydd, som skulle erhållas därigenom, att skydds­ rummen gjordes gastäta, hade ännu mindre betydelse än tidigare. Östersunds stad ifrågasätter likaledes, örn icke splitterskydd, eventuellt friliggande, borde få anordnas i större utsträckning i stället för normalskyddsrum, detta särskilt när bebyggelsen utgjordes av trähus. Länsstyrelsen i Norrbottens län och luftskyddschejen i Göteborg anföra beträffande 72 §, att dispens från skyldigheten att göra de byggnadstekniska anordningarna i skyddsrum i redan färdigställd byggnad stadigvarande syn­ tes böra medgivas icke blott om kostnaden skulle bliva oskälig utan även i de fall, där stadigvarande anordningar skulle medföra synnerlig olägenhet. Sveriges fastighetsägareförbund anser 72 § böra utgå och anför härom. Käckvidden och innebörden av detta stadgande är synnerligen oklar. Den knapphändiga motiveringen kan icke heller sägas lämna någon tillfyllest­ görande vägledning. I själva verket ha de sakkunniga undvikit att söka närmare bestämma vad som utmärker att en skyddsrumsanordning är av stadigvarande natur. Inför det nu framlagda förslaget ha de fastighetsägare, som anordnat sina skyddsrum i enlighet med myndigheternas _ anvisningar och fått rummen godkända, anledning att med viss oro fråga sig, huruvida de byggnadstekniska anordningar som vidtagits skulle kunna, såsom de sak­ kunniga föreslå, underkännas och nya anordningar påfordras på grund av bestämmelser, som icke ha lags natur utan som meddelas av Kungl. Majit eller riksfolkskyddschefen. Det är ju nämligen att observera, att den före­ slagna övergångsbestämmelsen, enligt vilken redan förefintliga och godkända skyddsrum icke skulle behöva förändras utan att särskilda skäl därtill föran­ ledde, icke avser skyldigheterna enligt 72 § utan allenast skyldigheterna enligt 68 §. Paragrafen tycks innebära, att skyddsrumsanordningarna skola bibehållas även efter inträdd fred och sålunda utgöra skydd mot fientlig verk­ samhet under ett kommande krig. Förslaget i vad det avser förbud mot att utnyttja skyddsrum på ett sätt, som inkräktar på utrymmet därstädes, skulle sålunda vara att tolka så att förbudet skulle gälla jämväl sedan fred slutits i det nu pågående kriget och fastighetsägarna sålunda för framtiden vara beroende av Konungens eller riksfolkskyddschefens medgivande för att exempelvis få låta en hyresgäst disponera skyddsrummet eller del därav. Förbundet håller före att dylika bestämmelser, hur förutseende de än må vara, gripa för långt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 161

Civilförsvarsutreilningens förslag.

Beträffande skyddsrummens läge har utredningen i 39 § föreslagit ett stadgande av innehåll, att enskilt skyddsrum skall vara anordnat inom den anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett. I andra stycket av para­ grafen stadgas, att enskilt skyddsrum skall vara så beläget, att det utan tidsutdräkt kan uppnås av dem, som vistas i den anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett, och i övrigt anordnas på det sätt, som med hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge är mest ändamåls­ enligt. Yad angår skyddsrummens beskaffenhet har utredningen föreslagit, att skyddsrum skall vara så beskaffat, att det åtminstone skyddar mot splitter från bomber och mot andra vid explosion kringkastade föremål ävensom mot rök- och stridsgaser samt jämväl i övrigt erbjuder skäligt skydd mot andra verkningar av bomber än omedelbar träffverkan. Särskilt skall iakttagas, att skyddsrum, som är beläget inom eller i omedelbar närhet av byggnad, skall ha sådan hållfasthet, att det motstår den belastning, som kan uppkomma, örn byggnaden sammanstörtar. Skyddsrum skall vara försett med reservutgång och må, örn det är avsett för högst tio personer, anordnas utan att det erbjuder skydd mot rök- och stridsgaser, för så vitt icke länsstyrelsen i särskilt fall med hänsyn till belägenheten av anläggningen eller byggnaden annorlunda för­ ordnar. I 42 och 43 §§ äro upptagna bestämmelser av i stort sett samma inne­ håll som 74 respektive 72 § förslaget till folkskyddslag. I motiveringen framhåller utredningen, att på skyddsrummen som regel måste ställas det kravet, att de skulle erbjuda visst skydd jämväl mot lufttryckverkningarna av bomber, som briserade vid sidan av skyddsrummen. Å andra sidan vore det enligt utredningens mening över huvud taget icke möjligt att annat än i rent tekniska termer objektivt angiva kraven på skyddsförmåga i förevarande hänseende. Utredningen finner erforderligt att det, på motsvarande sätt som före­ slagits i fråga om skyddsrumsutrymmets storlek, föreskreves, dels att bestämmelsen i 39 § örn att skyddsrum skulle anordnas inom anlägg­ ning eller byggnad icke förpliktade den som tidigare anordnat godkänt skyddsrum att inrätta nytt skyddsrum, dels ock att bestämmelserna i 43 § första stycket örn skyddsrums och byggnadstekniska anordningars natur icke skola förplikta någon att vidtaga förändringar i dessa hänseenden i redan godkänt skyddsrum. Dock har utredningen jämväl i dessa fall velat bereda länsstyrelsen möjlighet att tillämpa de nya bestämmelserna då sär­ skilda skäl därtill vore.

Yttrandena över civilförsvarsutredningens förslag.

Byggnadsstyrelsen anser föreskriften att skyddsrum skall bereda skydd mot lufttryckverkan vid bombbrisad vara överflödig i fråga om skyddsrum i källarutrymmen eller helt under mark, då sådana skyddsrum i vart fall torde vara skyddade för dylik skadegörelse. Beträffande skyddsrum ovan Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. 09 * 44 ] 1

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. mark torde intet vara att erinra mot föreskriften, förutsatt att erfarenheterna från de krigförande länderna bekräftat, att dessa anordningar vore behövliga och kunde göras fullt effektiva. Kostnaderna för dylika anordningar ställde sig synnerligen höga, och det vore ännu ovisst, om kostnaderna stöde i rim­ lig proportion till den ökade säkerhetsgraden. — Anordnandet av skyddsrum av tillräcklig storlek inom den anläggning eller byggnad, för vilken det vore avsett, kunde i vissa fall medföra oöverkomliga svårigheter. Med hänsyn därtill syntes lämpligt medgiva, att skyddsrum finge anordnas i omedelbar anslutning till byggnad såsom friliggande skyddsrum eller tunnelskyddsrum. De särskilda fordringar, som borde ställas på dylika skyddsrum, kunde lämp­ ligen angivas i tillämpningsföreskrifterna. Därigenom undvekes det av ut­ redningen föreslagna dispensförfarandet, vilket syntes medföra en tidskrä­ vande och enligt styrelsens mening överflödig omväg. Sveriges industriförbund framhåller, att förordnande enligt 42 § örn att skyddsrum skulle fylla större krav på skyddsförmåga och utrymme än enligt huvudreglerna torde meddelas endast då ett viktigt allmänt intresse på­ kallade det. De extra kostnader, som med stöd av bestämmelsen i fråga ålades någon, borde därför bäras av det allmänna. Länsstyrelsen i Kopparbergs län ställer sig betänksam till skyldigheten att inreda gastäta skyddsrum, då många fastigheter vöre av sådan beskaffen­ het, att stora svårigheter uppstode att i dem inrätta gastäta skyddsrum samt erfarenheterna från det pågående kriget icke kunde anses ha givit stöd för uppfattningen, att behov förelåge av gastäta skyddsrum, åtminstone icke i mindre fastigheter. För många mindre kapitalstarka fastighetsägare kunde skyldigheten att bygga skyddsrum medföra oöverstigliga ekonomiska svå­ righeter.

1). Källarmursgenombrott.

I framställningar den 31 augusti 1942 och den 7 september 1943 har luftskyddsinspektionen hemställt örn medel till anordnande av källarmursgenombrott med ändamål att i fastighet i sammanhängande kvartersbebyggelse åstad­ komma förbindelse till bredvidliggande fastighets källare. I anledning här­ av har Kungl. Majit i proposition nr 2 till innevarande års riksdag föreslagit anvisande å tilläggsstat II för budgetåret 1943/44 av ett anslag å 500 000 kro­ nor för planläggning av källarmursgenombrott i sammanhängande kvarters­ bebyggelse. Riksdagen har bifallit Kungl. Majits förslag. Gällande lagstiftning innehåller icke några bestämmelser örn källarmurs­ genombrott. Ej heller hemortsförsvarssakkunnigas förslag upptager något stad­ gande i detta hänseende.

Civilt!) rsvarsutredningens förslag.

I civilförsvarsutredningens förslag är stadgande härom upptaget i 45 §. Jämlikt första stycket i denna paragraf skall ifrågavarande skyldighet före­ ligga inom område, där enligt fastställd organisationsplan verkskydd och hemskydd skola vara organiserade och där sålunda skyldighet att inrätta en-

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 163 skilda skyddsrum gäller. Källarmursgenombrott skola anordnas för byggnad med minst tre våningar samt för sammanhängande bebyggelse, vari ingår sådan byggnad, så framt byggnaden eller bebyggelsen har en längd av minst fyrtio meter. Källarmursgenombrotten ha definierats så att i nyssnämnda byggnad eller bebyggelse källarmurarna skola vara försedda med de öpp­ ningar, som utöver reservutgångar erfordras för att skyddsrum i källare under byggnaden eller bebyggelsen skola erhålla de förbindelser utåt, vilka äro påkallade av hänsyn till möjligheten att byggnad till följd av luftanfall helt eller delvis sammanstörtar. Den omfattning, vari källarmursgenombrott skola vara anordnade, skall enligt 45 § andra stycket bestämmas av länsstyrelsen. I motiveringen yttrar utredningen: Tillgängliga uppgifter rörande verkningarna av luftangrepp mot större samhällen under det pågående kriget utvisa med all tydlighet, att särskilt vid sammanhängande kvartersbebyggelse luftangreppen ofta få till resultat, att personer, som vistas i skyddsrummen, bli instängda genom att rasmassor blockera utgångarna. Örn möjlighet finnes att från källaren i ett nedrasat hus vinna tillträde till källaren i ett angränsande hus, ökas väsenligt möjlig­ heterna för de innestängda att taga sig ut eller, örn de icke kunna göra detta på egen hand, för hjälpmanskapet att taga sig in till dem. Utredningen finner det därför vara i hög grad angeläget, att bestämmel­ serna örn skyddsrum kompletteras med föreskrifter örn anordnande av dylika förbindelser mellan källarna i sammanhängande bebyggelse. Utredningen kan för sin del icke ansluta sig till en sådan tanke som att källarmursgenombrott nu endast skola planeras men att med genomförandet av åtgärderna skall anstå intill dess att ett krigsutbrott är omedelbart förestående eller eljest högre beredskap intages. Möjligheterna att i ett läge av antydd art verk­ ställa de planlagda genombrotten synas mycket små. Utredningen anser så­ lunda, att åtgärderna böra genomföras så snart som möjligt och att därför en allmän skyldighet att verkställa källarmursgenombrott i sammanhängande bebyggelse av viss typ bör föreskrivas. Utredningen säger sig ha övervägt att i lagen mera exakt angiva, i vilken omfattning källarmursgenombrott skulle anordnas, men kommit till den upp­ fattningen att en dylik bestämmelse skulle bliva ohanterlig på grund av de många alternativ i fråga örn byggnadernas och skyddsrummens anordning, som måste beaktas. Bestämmelserna borde avse såväl befintlig bebyggelse som nybyggnader. Jämlikt 60 § sista stycket skall ifrågavarande skyldighet åvila fastighets­ ägaren. Utredningen anför härom, att skyldigheten principiellt vore att be­ trakta som en utvidgning av skyldigheten att inrätta enskilda skyddsrum. I överensstämmelse med det betraktelsesätt, som alltid varit rådande med avseende på skyddsrumskostnaderna, borde därför även kostnaderna för käl­ larmursgenombrotten bestridas av fastighetsägarna.

Yttrandena över eivilförsvarsutredningens förslå#.

Luftslcyddsinspektionen finner den föreslagna principen att kostnaderna för källarmursgenombrott i befintliga fastigheter skola åvila fastighetsägarna icke vara tillfredsställande ur rättvisesynpunkt. Äldre och ekonomiskt mindre

164 Kungl. Maj.ts proposition nr 268. bärkraftiga fastigheter hade i regel grundmurar av granit, vilka ofta vore meter­ tjocka, medan moderna och ekonomiskt mera bärkraftiga fastigheter hade grundmurar av betydligt klenare dimensioner. Kostnaderna i förra fallet krun me. därför genomsnittligt att med säkerhet bliva avsevärt större än i det senare fallet. Kostnadsfördelningen mellan fastigheterna komme även att medföra vissa svårigheter. Kostnadsfördelningen kunde ske antingen genom att kostnaden för varje genombrott delades lika mellan de två berörda fastig­ heterna, eller i proportion till antalet personer, som berördes av åtgärden eller i förhållande till fastigheternas taxeringsvärde. Inspektionen fortsätter: Överståthållarämbetets luftskyddsbyrå har tillsammans med byggnads­ nämnden i Stockholm i detalj rekognoscera! källarmursgenombrott för 15 fastigheter på Östermalm, vilka tillsammans utgöra kvarteret Rådjuret. I 11 fall utgöres grunden av granitmurar av betydande tjocklek. En sammanställning av kostnaderna ger följande tablå:

Yad nu sagts bör dock på intet vis tagas såsom anledning till ytterligare dröjsmål med källarmursgenombrottens utförande, då betydelsen av desamma på sista tiden ytterligare bestyrkts genom rapporter från konkreta fall i Tysk­ land, där ett stort antal människoliv kunnat räddas tack vare källarmursgenombrotten. Byggnadsstyrelsen understryker kraftigt behovet av källarmursgenombrott och åberopar därvid, att erfarenheterna från Tyskland utvisat det oundgäng­ liga behovet av att utgången till det fria från skyddsrum förlädes så långt som möjligt från dessa, till undvikande av att den bombskadade byggnadens ned­ rasade murverk tilltäppte utgångarna från byggnadens i källaren belägna skyddsrum. En väsentlig förbättring av utrymnings- och räddningsmöjligheterna kunde vinnas genom källarmursgenombrotten. Sveriges fastighetsägareförbund har ej någon principiell erinran mot att källarmursgenombrott komme till utförande. Som förutsättning för skyldig­ het att företaga genombrott bör enligt förbundets mening angivas, att bygg­ naden vore sammanbyggd med en eller flera byggnader. Förbundet bestrider emellertid, att ur skyldigheten att anordna skyddsrum kunde härledas någon som helst skyldighet att bestrida kostnaderna härför. Enligt den i Danmark gällande förordningen ålåge det fastighetsägarna att föranstalta örn källar­ mursgenombrott, där sådana enligt förordningen skulle ske samt att bestrida de därmed uppkomna kostnaderna mot att ersättning senare erhölles av stats­ medel. Ersättningen utginge därvid enligt en i förordningen fastställd taxa

1 Halva kostnaden av de två genombrott sorn beröra fastigheten. 2 Eldstad = bostadsrum eller kök. 8 Dubbla granitmurar, sammanlagt 2,5 rn. 4 Dubbla betongmurar, sammanlagt 0,80 m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 165 för varje genombrott. Ersättningen vore så beräknad, att den i genomsnitt praktiskt taget fullständigt borde kunna täcka fastighetsägarnas utgifter. Förbundet framhåller, att källarmursgenombrotten utgjorde en allmän för­ svarsåtgärd, vars kostnader borde täckas av allmänna medel. Jämväl i åtskilliga andra yttranden påpekas, att statsbidrag borde utgå till källarmursgenombrotten, så att kostnaderna helt eller delvis täcktes med statsmedel. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser föreskrifterna örn källarmursgenombrott böra erhålla sådan formulering, att därav tydligt framginge, att skyldighet att vidtaga anordningen i fråga förelåge jämväl beträffande sammanhängande kvartersbebyggelse, även örn kvarterssida icke holle den i bestämmelsen an­ givna längden. Länsarkitekten i Örebro län finner källarmursgenombrott böra komma till utförande även i byggnader med mindre än tre våningar, så snart bebyggelsen vore sammanhängande till större längd än 40 å 50 meter.

I likhet med civilförsvarsutredningen anser jag bestämmelserna örn skydds­ Föredra-

ganden.

rum och källarmursgenombrott böra upptagas i civilförsvarslagen. Beträffande omfattningen av skyldigheten att inrätta skyddsrum ha både hemortsförsvarssakkunniga och civilförsvarsutredningen så till vida föreslagit en utvidgning av vad i sådant hänsende nu gäller, att skyddsrumsskyldighet inom område, där verkskydd och hemskydd skola vara organiserade, prin­ cipiellt skulle föreligga beträffande samtliga byggnader, inom vilka människor bodde eller eljest vanligen vistades. Även örn skäl tala för en sådan ut­ vidgning främst i fråga örn nya byggnader anser jag mig dock —- med hän­ syn till att i många fall en alltför tung ekonomisk börda därigenom skulle läggas på vederbörande fastighetsägare, vilka ofta torde utgöras av inne­ havare av egna hem — icke böra förorda densamma utan i stället föreslå att i detta hänseende nu gällande bestämmelser alltjämt skola tillämpas. Mot en utvidgning av skyddsrumsskyldigheten kan för övrigt även anföras, att den­ samma skulle fördyra produktionskostnaderna för nya fastigheter. Redan enligt nu gällande bestämmelser finnes dessutom möjlighet för länsstyrelserna att ut­ öka skyddsrumsskyldigheten, därest detta med hänsyn till särskilda förhållan­ den skulle befinnas påkallat. Yad angår inrättande av gemensamma skyddsrum omfattar jag samma stånd­ punkt som hemortsförsvarssakkunniga, vilken i sin tur torde överensstämma med gällande lag. Jag anser sålunda länsstyrelsens beslut örn inrättande av dylika skyddsrum endast böra vara erforderligt, när parterna icke kunna enas eller när överenskommelse bör förlänas gällande kraft mot tredje man. Till­ räcklig kontroll över att gemensamma skyddsrum icke användas i fall, där detta icke bör sko, torde kunna utövas av de lokala civilförsvarsmyndigheterna i samarbete med byggnadsnämnderna. I fråga örn viktigare anläggningar och byggnader har för övrigt länsstyrelsen direkt prövningsrätt. I fråga örn skyddsrummens storlek finner jag mig böra tillstyrka civilförsvarsutredningens förslag, främst med hänsyn till den intensitet, som luft­ krigföringen numera tagit. Att, såsom i ett par yttranden ifrågasatts, ytter-

166 Kungl. Ma]:ls proposition nr 268. ligare genom lagbestämmelse utvidga den av utredningen i fråga om bostads­ hus föreslagna principen till att gälla jämväl andra anläggningar och bygg­ nader, anser jag mig emellertid icke böra föreslå. Principen synes här böra vara den, att skyddsrummens storlek skall vara beroende av det antal personer, som kan antagas komma att under krig vistas i vederbörande anläggning eller bygg­ nad. Givetvis kan detta vara mycket svårt att förutse, och man får säkerligen mången gång stanna vid ett sannolikhetsantagande, som kanske ganska nära överensstämmer med det antal personer, som vistas i anläggningen eller bygg­ naden under fred. Såsom civilförsvarsutredningen föreslagit bör vid bestäm­ mande av enskilt skyddsrums storlek bland annat det undantaget från huvud­ regeln gälla, att hänsyn icke behöver tagas till besökande i teater, biograf eller annan samlingslokal, som finnes i den byggnad, varom fråga är. Såsom samlingslokal torde även restauranger eller andra offentliga näringsställen vara att anse. Ur vissa synpunkter — främst den att offentliga näringsställen under krig ha en mycket viktig uppgift att fylla — skulle det visserligen vara lämpligt att låta det senast omförmälda undantaget från huvudregeln icke gälla restauranger och liknande näringsställen, varav skulle följa skyldighet att be­ räkna skyddsrum jämväl för restauranggäster. Emellertid torde en generell föreskrift härom komma att innebära en skärpning av skyddsrumsskvldigheten, vilken knappast kan anses skälig. I den mån jämväl för restauranggäster be­ räknat skyddsrum i särskilt fall anses böra anordnas, bör Kungl. Majit ha möjlighet att förordna därom med stöd av bestämmelse motsvarande 42 § civilförsvarsutredningens förslag till civilförsvarslag. Att såsom civilförsvarsutredningen föreslagit i lagen införa föreskrift örn att skyddsrum skall vara beläget inom den anläggning eller byggnad, för vilket det är avsett, kan jag icke förorda. En sådan generell bestämmelse synes icke väl rimma med vad som här föreslagits beträffande gemensamt skyddsrum. Vidare är att märka, att skyddsrummen skola vara så belägna, att de utan tidsutdräkt kunna nås av dem, för vilka skyddsrummen äro avsedda. Övergångsbestämmelsen örn skyddsrummens storlek anser jag böra bibe­ hållas, särskilt som den giver möjlighet att i särskilda fall tillämpa de nya be­ stämmelserna även å befintliga byggnader. Bestämmelserna örn skyddsrummens beskaffenhet föranleda ingen annan erinran från min sida än att förordnande av Kungl. Majit örn större krav på skyddsrums skyddsförmåga och utrymme än enligt huvudregeln (42 § civilförsvarsutredningens förslag) bör kunna erhålla generell karaktär. Orden »för visst fall» synas därför böra utgå och ersättas med »för särskilda fall». Byggnads­ styrelsens anmärkning beträffande skyddsrummens beskaffenhet synes icke behöva föranleda annat uttalande än att örn det visar sig medföra oskäliga kost­ nader att göra skyddsrum ovan jord skyddande mot detonationsvågor, dispens från detta krav kan beviljas. Till bestämmelserna om skyddsrums beskaffen­ het bör även överföras föreskriften i 43 § civilförsvarsutredningens förslag till civilförsvarslag om att skyddsrum och däri vidtaga byggnadstekniska anord­ ningar skola vara av stadigvarande natur. Mot de principer, som ligga till grund för civilförsvarsutredningens förslag

Kungl. Maj.ts proposition m 268. 167 om anordnande av källarmursgenombrott, har jag intet att erinra. Jag har dock ansett mig med bibehållande av bestämmelsens principiella innehåll böra låta densamma undergå en redaktionell omarbetning i syfte att tydligare angiva såväl innebörden av begreppet som de fall, då källarmursgenombrott skola anordnas. Beslutanderätten härutinnan torde dock böra läggas på civilförsvarschefen. Källarmursgenombrott torde endast böra föreskrivas i sådana fall, där de kunna genomföras för rimliga kostnader. Skyldigheten att anordna källarmursgenombrott synes mig böra helt åvila det allmänna. Det synes nämligen icke under nuvarande förhållanden skäligt att ens till någon del låta fastighetsägarna bära kostnaden härför. Framhållas bör att med källarmursgenombrott här avses allenast genombrytande av redan färdiga källarmurar. I byggnader, som framdeles uppföras, böra naturligen motsvarande anordningar vidtagas örn så är erforderligt. Ansvaret härför bör givetvis åvila fastighetsägaren. En sådan anordning är emellertid icke källar­ mursgenombrott i den mening som här angivits, utan närmast att anse såsom tillbehör till skyddsrum, ett särskilt slag av reservutgång. Det synes lämpligt att alla källarmursgenombrott inom ett samhälle genom­ föras i enlighet med en enhetligt uppgjord plan i gemensam regi eventuellt som beredskapsarbete. Skyldighet att svara härför synes böra åvila veder­ börande kommun, som även synes böra i första hand bestrida härav föran­ ledda kostnader med rätt för kommunen att erhålla statsbidrag. Jag åter­ kommer till denna fråga under avdelning Yl.

VI. Kommunerna och civilförsvaret.

Gällande förhållanden.

Upprätthållandet av luftskyddet betraktas visserligen principiellt som en statlig uppgift, men kommunerna ha i gällande luftskyddslagstiftning ålagts vissa förpliktelser i förevarande hänseende. Luftskyddslagen innehåller härom följande stadganden: 1. Jämlikt 10 § 1 mom. åligger det kommun med avseende å planläggningen av luftskyddet inom kommunen att ställa erforderlig personal till luftskyddschefens förfogande; att tillhandhahålla lokal, som erfordras för planläggningsarbetet; att i övrigt lämna luftskyddschefen erforderligt biträde; samt att till­ handahålla luftskyddschefen medel för nödiga expenser. 2. I 11 § 1 mom. stadgas, att örn Konungen beträffande viss ort finner erforderligt, att inom orten inrättas skyddsrum, i vilka vid luftanfall skydd kan beredas åt personal, som har att leda eller fullgöra luftskyddstjänst berö­ rande orten i dess helhet, åt personer, som omhändertagas vid hjälpplatser, eller åt vägfarande och andra, som uppehålla sig utomhus på allmänna platser. Konungen må ålägga vederbörande kommun att inom nämnda ort anordna dylika skyddsrum. Med stöd av denna bestämmelse har Kungl. Maj:t den 16 oktober 1942 förordnat, att det skall åligga kommun, inom vilken luftskyddsort är belägen, att inom sådan ort anordna allmänna skyddsrum i den omfattning, som vederbörligen granskade planer för luftskyddet inom kom-

168 Kungl. Maj.ts proposition nr 268. munen närmare angiva. För anordnande av allmänna skyddsrum ha kommu­ nerna tillerkänts statsbidrag med i regel 2h av kostnaderna. 3. I sistnämnda lagrum stadgas vidare, att Konungen, där det finnes nödigt, att invånarna inom viss ort äro försedda med gasmasker, må ålägga kommu­ nen att anskaffa och på betryggande sätt i lager förvara gasmasker till det antal Konungen bestämmer, för den del av befolkningen, som icke är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst. Något sådant åläggande har dock hittills icke givits. 4. Jämlikt 11 § 2 mom. kan länsstyrelsen, örn med utförandet av sådan luft­ skyddsåtgärd icke utan äventyrande av luftskyddet kan anstå och åtgärden icke betingar oskälig kostnad, ålägga kommun att inom kommunens anläggningar och inrättningar vidtaga erforderliga åtgärder för att varna personalen, då luftanfall hotar; att verkställa sådana anordningar beträffande gatubelysningen, som er­ fordras för att åstadkomma mörkläggning inom kommunen; att i den mån det lämpligen kan ske genomföra nödiga skydds- och reservanordningar för att säkerställa driften vid kommunens tekniska verk; att vidtaga erforderliga skyddsanordningar för driftspersonalen vid nämnda verk samt att sörja för utbildning och övning av sådan hos kommunen anställd per­ sonal, som i följd av sin anställning är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst. 5. Jämlikt samma lagrum åligger det vidare kommun att på betryg­ gande sätt förvara den för luftskyddstjänsten inom vederbörande luftskydds­ område avsedda gasskyddsmaterielen. I lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov äro intagna bestämmelser, som innebära ytterligare förpliktelser för kommunerna. 1. Jämlikt 3 § 1 mom. nämnda lag äger länsstyrelsen för luftskyddsändamål taga i anspråk markområden, byggnader, utrymmen, transportmedel, utrustningspersedlar, materialier och annan egendom, som tillhör eller innehaves av bland annat kommuner. Enligt 5 § 1 mom. samma lag är visserligen ägare eller innehavare av ianspråktagen egendom berättigad till ersättning av kro­ nan, men jämlikt 5 § 2 mom. gäller därvid den inskränkningen, att ersättning icke utgår till kommun för materiel, som inom luftskyddsområde, vartill kom­ munen hör, tages i anspråk för ordnings- eller vakttjänst, brandtjänst, indike­ rings-, sanerings- eller röjningstjänst, reparationstjänst, sjukvårdstjänst eller annan dylik luftskyddstjänst, ej heller för mistad avkastning eller nytta av annan kommunen tillhörig egendom, som tages i anspråk med nyttjanderätt. 2. Såsom under avdelningen örn civilförsvarsplikt anmärkts är kommun enligt 9 § pliktig att i enlighet med planerna för luftskyddet på an­ fordran av länsstyrelsen ställa kommunala kårer ävensom annan hos kommunen anställd personal till förfogande för luftskyddstjänst; dock att kommun ej är skyldig att för något slag av luftskyddstjänst tillhandahålla större personal än som, då luftskyddstillstånd inträdde, var anställd inom vederbörande kår eller annan mot luftskyddstjänsten svarande gren av kom­ munens förvaltning. För fullgörande härav utgår icke ersättning till kom­ munen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 169 Under de senare åren ha förhållandena framtvingat vidtagandet i stor om­ fattning av åtgärder inom luftskyddets område, beträffande vilka ansvaret för kostnaderna är oreglerat. Därvid ha kostnaderna omedelbart bestritts i vissa fall av staten och i andra fall av kommunerna. Statens ifrågavarande utgifter ha delvis ägt rum i den formen, att statsverket anskaffat viss materiel, som tilldelats kommunerna. I en del fall har därvid ersättning ut­ krävts av dessa, medan i de flesta fall så ej har skett. Hänsyn har därvid i vissa fall tagits till kommunernas ekonomiska bärkraft. Några av de kom­ muner, som sett sig föranledda till sådana utgifter för luftskyddet, vilka ej på grund av uttryckliga författningsbestämmelser ålegat dem, ha sökt ersättning för dessa kostnader av staten. Sådana ansökningar torde ha av­ gjorts enligt den principen, att staten funnit sig böra ersätta kostnaderna, i den mån de varit nödiga för luftskyddet såsom sådant. Enär emellertid vissa kostnader ansetts böra stanna å vederbörande kommun såsom bärare av brandförsvaret, har ersättning av statsmedel ej beviljats för desamma. Enligt en genom hemortsförsvarssakkunnigas försorg verkställd utredning ha kommunernas sammanlagda nettoutgifter för luftskyddet intill den 1 oktober 1941 utgjort cirka 35,5 miljoner kronor, varav 33 miljoner belöpa på kommuner, som beröras av luftskyddsort, samt 2,5 miljoner på övriga kom­ muner. För de förstnämnda kommunerna avser omkring 1/s av utgifterna kost­ nader för anordnande av allmänna skyddsrum och cirka r/s kostnader för an­ skaffande av brandmateriel. För kommunerna av den senare kategorien äro motsvarande andelar omkring V 20 respektive 2/s. Som jämförelse kan nämnas, att statens utgifter för luftskyddet under samma tid utgjort omkring 65,5 miljoner kronor. Hemortsförsvarssakkunniga ha jämväl sökt utröna luftskyddskostnadernas relativa betydelse i de 526 kommuner och municipalsamhällen, som den 30 september 1941 ingingo i luftskyddsort och dessförinnan haft kostnader för luftskyddet. För detta ändamål ha hemortsförsvarssakkunniga uträknat den årliga medelkostnaden för luftskyddet i envar av nämnda kommuner under tiden 1 januari 1938—30 september 1941, varvid dock utgifter för anordnande av allmänna skyddsrum ej medtagits. Denna medelkostnad, fördelad på an­ talet skattekronor till kommunalskatt enligt 1940 års taxering, har visat sig per skattekrona i medeltal utgöra i städer med högst 20 000 invå­ nare 10 öre, i städer med mer än 20 000 invånare 14 öre, i köpingar 8 öre samt i landskommuner i övrigt 7 öre. Medelårskostnaden per skattekrona utgjorde i 232 kommuner högst 5 öre, i 161 kommuner mer än 5 men högst 10 öre, i 71 kommuner mer än 10 men högst 15 öre, i 29 kommuner mer än 15 men högst 20 öre, i 11 kommuner mer än 20 men högst 25 öre, i 12 kommuner mer än 25 men högst 30 öre samt i 10 kommuner mer än 30 öre. Jämlikt 6 § luftskyddslagen äger kommun besluta, att luftskyddsnämnd skall tillsättas för att följa luftskyddets planläggning och därvid företräda kommunens intressen. Luftskyddsnämnd utses av dem som i allmänhet utöva kommunens beslutanderätt samt består av tre eller fem med den kommunala förvaltningen förtrogna personer jämte suppleanter till lika antal.

170 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 268. Brandförsvaret, såväl bygdebrandförsvaret som skogsbrandförsvaret vilar, såsom av det förut anförda framgår, principiellt på kommunerna. Staten har dock i avsevärd utsträckning ekonomiskt understött främst anskaffningen av sådan brandmateriel, som ansetts nödvändig med hänsyn till luftkrigets ut­ veckling.

Beträffande utrymningsorganisationen gälla olika bestämmelser i utrymnings- och inkvarteringskommun. Beträffande utrymningskommun gäller enligt 23 § utrymningslagen, att örn utrymningschef i och för planläggning av luftskyddsutrymning från kom­ munen betungas med arbete av sådan omfattning, att det icke skäligen kan fordras, att arbetet utföres utan ersättning, det åligger kommunen att be­ stämma skäligt arvode till honom för tiden innan beslut om luftskyddsutrym­ ning meddelas. Jämlikt 24 § samma lag är kommun, inom vilken planläggning av luftskyddsutrymning äger rum, skyldig att — för tiden innan beslut örn luftskyddsutrymning meddelats — i erforderlig omfattning tillhandahålla luftskyddschefen och utrymningschefen biträdespersonal och lokaler samt be­ strida övriga i utrymningskommunen uppkommande planläggningskostnader. Örn planläggningsarbetet avser två eller flera kommuner och överenskom­ melse icke kan träffas, i vad mån envar av dem skall bidraga till fullgörandet av ifrågavarande åligganden, ankommer tvistens avgörande på centrala utrymningsmyndigheten. I 25 § stadgas, att de förpliktelser med avseende å personal och lokaler, som åvila kommunen enligt nu berörda bestämmelser, skola av kommunen i oförändrad omfattning fullgöras jämväl under den tid, för vilken beslut örn luftskyddsutrymning från kommunen gäller, medan övriga under samma tid inom utrymningskommunen uppkommande kostnader skola be­ stridas av statsverket. — Kostnaderna för planläggning och verkställande av militärutrymning bestridas däremot jämlikt 26 § helt av statsverket. Enligt 27 § tillkommer det den centrala utrymningsmyndigheten (utrymningskommissionen), att i fall då i samma kommun planlägges såväl luftskyddsutrymning som militärutrymning för varje månad bestämma, i vilken ordning kostnaderna skola bestridas. Yad angår inkvarteringskommun gäller enligt 9 § utrymningslagen, att kom­ mun är skyldig att genom kommunal inkvarteringsnämnd fullgöra de arbets­ uppgifter, vilka vid utrymning eller planläggning därför erfordras för att ordna inkvartering, handhava frågor örn utrymningshjälp samt i övrigt bistå dem, vilka i anledning av utrymning lämnat sin bostad och tagit uppehåll inom kommunen eller tillfälligt befinna sig därstädes under resa från eller till ut­ rymningskommunen. Kostnader för arvode till ledamot av inkvarteringsnämnd för deltagande i nämndernas sammanträden skola enligt 30 § bestridas av inkvarteringskommunen, men övriga kostnader för planläggning och verkstäl­ lande av utrymning, vilka uppkomma i inkvarteringskommunen, skola — med ett par undantag, som icke äro av betydelse i detta sammanhang — jäm­ likt 31 § bestridas av statsverket. Enligt 32 § är kommun, inom vilken inkvar­ teringsnämnd är verksam, berättigad att av statsverket erhålla förskott å de

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 171 utgifter, för vilka kommunen ej själv skall svara, men örn erhållet förskott ej förslår för verksamhetens uppehållande åligger det kommunen att i avvaktan på vederbörlig utanordning förskottsvis ställa egna medel till förfogande för gäldande av de erforderliga kostnaderna. Beträffande socialtjänsten föreligga icke några författningsbestämmelser. Det har emellertid av utrymningskommissionen förutsatts, att dessa kost­ nader — i den mån de icke täckas av för ändamålet till disposition ställda statsanslag — skola bestridas med kommunala medel, intill dess frågan örn den slutliga kostnadsfördelningen mellan stat och kommun blivit klarlagd.

Luftskyddsinspektionens förslag till ny luftskyddslag.

Luftskyddsinspektionens förslag åsyftar icke i förevarande hänseende någon principiell ändring i förhållande till nu gällande regler. Vissa utvidg­ ningar av kommunernas skyldigheter föreslås dock, varvid inspektionen fram­ håller, att örn kommun under fredstid vore skyldig ekonomiskt svara för vissa detaljer av luftskyddet, dessa detaljer borde fortbestå under luftskyddsberedskap. De föreslagna utvidgningarna innebära i huvudsak följande: 1. Örn i kommunens tjänst anställd befattningshavare vid polis- eller brandväsendet utsetts till luftskyddschef eller ställföreträdande luftskyddschef, skall kommunen vara skyldig att i enlighet med av Kungl. Majit ut­ färdade särskilda bestämmelser bestrida arvode och annan ersättning, som för nämnda uppdrag må utgå till befattningshavaren. 2. Kommun skall tillhandahålla den biträdespersonal och de lokaler, som erfordras för den lokala luftskyddsledningen, samt bestrida de kostnader, som utöver kostnader för personal och lokaler äro förenade med den lokala luftskyddsledningens administration. 3. Inom luftskyddsort skall föreligga skyldighet för kommun att inrätta allmänna skyddsrum, vartill hänföras jämväl skyddsrum för dem, som blivit husvilla till följd av krigsskador. 4. Kommun skall ombesörja vård och förvaring av den för luftskyddet inom luftskyddsområdet avsedda, av allmänna medel bekostade luftskyddsmaterielen. 5. Kommun skall bestrida kostnaderna för drift, underhåll och kontroll av de för alarmeringen inom kommunen avsedda anläggningarna. 6. Kommun skall sörja för och bekosta utbildning och övning av hela den personal, som är avsedd för det allmänna luftskyddet inom kommunen. Enligt förslaget skall, om kommun i anledning av föreskrift i lagen vid­ tagit eller förpliktats vidtaga åtgärd, som kan beräknas komma att i väsentlig mån gagna luftskyddet jämväl inom luftskyddsområdet, kostnaden för åtgär­ den fördelas mellan de olika kommunerna efter graden av det gagn, som beredes dem genom åtgärden, samt att, om överenskommelse härom icke kan träffas, tvistens avgörande ankommer på länsstyrelsen.

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Yttrandena över Inftskyddsinspelvtionens förslag.

I yttrandena över luftskyddinspektionens förslag ha från många håll erin­ ringar gjorts mot förslaget i avseende å kostnadsansvaret. Sålunda har an­ märkts, att några klarare gränser för kostnadsfördelningen mellan stat och kommun icke skapats genom förslaget och att en överflyttning på kom­ munerna av vissa kostnader, som nu åvilade statsverket, föreslagits skola ske utan att tillräckligt bärande skäl därför anförts. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför sålunda: Inspektionen använder i princip samma otillfredsställande metod som nu gällande lag, nämligen att uppräkna vissa skyldigheter för kommuner och en­ skilda, vilka icke täcka alla förekommande åtgärder och kostnader, och att i övrigt lämna fältet öppet för meningsskiljaktigheter och strider. Länssty­ relsen anser det vara absolut nödvändigt, att det uttryckligt i lag fastslås, vem som i princip är skyldig bekosta det enskilda luftskyddet, industriluftskyddet och det allmänna luftskyddet. Inspektionen torde icke avse, att alla tänkbara kostnader för luftskyddets genomförande, vilka icke uttryckligen ålagts kom­ muner och enskilda, skola gäldas av statsmedel. I så fall borde detta ha ut­ sagts i lagtexten. En sådan lösning torde emellertid icke vara rimlig. Den skulle medföra, att statsverket komme att belastas med en mångfald småutgifter av skilda slag, vilkas erforderlighet och skälighet i de särskilda fallen skulle bliva synnerligen svårkontrollerbar. Den rätta vägen torde vara att låta kommunen svara för allt vad som icke enligt särskilda bestämmelser skall bekostas av de enskilda eller av staten.

Luftskyddschefen i Stochholm, som anser att staten bör vara ekonomiskt huvudansvarig för luftskyddet och med utgångspunkt härifrån funnit två vägar framkomliga för åstadkommande av en praktiskt genomförbar kostnadsfördel­ ning mellan stat och kommun, anför härom: Enligt den första fastslås punkt efter punkt, efter rent praktiska övervägan­ den, vilka olika luftskyddsuppgifter, som skola bekostas av kommunerna, var­ efter bekräftas, att alla utgifter för luftskyddet, som sålunda icke uppräknas, skola belasta statsverket. En uppräkning sådan som den antydda är emellertid ytterst vansklig och kan förmodligen icke bli fullständig eller konsekvent. Göres åter icke det sist omnämnda konstaterandet, synes uppräkningen bliva tämligen meningslös och effekten motsatt den åsyftade. Kommunen skulle då tilläventyrs få betala alla luftskyddskostnader, utom sådana, örn vilka må­ hända i ett annat sammanhang förklarats, att desamma skola belasta stats­ verket. Det andra tillvägagångsättet, vilket i längden synes bliva det enda hållbara, är att kommunen ålägges att inom den ram, som uppdrages av stat­ liga myndigheter, ombesörja och förskottera kostnaderna för allt luftskydd, som berör kommunens område, samt att viss från början bestämd andel i dessa totala kostnader därefter återbetalas av staten. Denna utväg, som en gång för alla löser de ekonomiska avgörandena för luftskyddet, skulle samtidigt i hög grad befordra den kommunala självverksamheten på detta område och där­ igenom gynnsamt inverka på luftskyddsberedskapen i riket.

Stockholms stad yttrar: Enligt den princip, som ostridigt ansetts böra läggas till grund för det civila luftskyddets organisation, är luftskyddet en statsangelägenhet, som följaktligen också skall ombesörjas och bekostas av staten. Kommunal medverkan i luft-

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 173

skyddet skulle alltså endast vara att betrakta som ett undantag från huvud­ regeln. I verkligheten ha emellertid, i allt fall för Stockholms del, undantagen från huvudregeln, att staten skall bekosta luftskyddet, blivit mycket omfat­ tande. Att verkligheten kommit att så väsentligt avvika från luftskyddslag­ stiftningens grundläggande princip visar med all tydlighet, att denna lagstift­ ning i sin utformning icke varit tillfredsställande. Vid övervägande av olika metoder att bestämma kostnadsfördelningen mel­ lan stat och kommun synes i första hand tydligt, att den hittills följda — vilken i huvudsak anknyter sig till »planläggningen» av luftskyddet såsom den egentliga kommunala uppgiften — icke leder till ett tillfredsställande resultat. Överhuvudtaget torde varje försök att på de allmänna begreppsbestämnin­ garnas väg nå en i praktiken otvetydig delningsgrund möta stora svårigheter. Ej heller lär det vara möjligt att genom en konkret uppräkning sortera de olika uppgifterna efter deras art och därmed nå ett tillfredsställande resultat. Man torde böra gå den enklare och, sådana förhållandena gestaltat sig, med verkligheten bättre överensstämmande vägen att ålägga kommunerna att inom av statliga myndigheter uppdragen ram ombesörja och förskott-era kostnaderna för det allmänna luftskyddet inom kommunens område, med skyldighet föi staten att bidraga till samtliga dessa kostnader med viss bestämd andel, för­ slagsvis den kvot av två tredjedelar, som hittills varit bestämmande för stats­ bidragen till skyddsrumsbyggena. Den naturligaste och i en storstad som Stockholm sannolikt enda praktiskt möjliga lösningen torde nämligen vara att anknyta det lokala luftskyddet till den befintliga kommunala organisationen. Luftskyddets chefsbefattningar lära alltid, huru än lagbestämmelserna utformas, komma att tillsättas inom den högre polisledningen och alltså avlönas av kommunala medel. Och den lokala luftskyddsledningens personal i övrigt torde också i stor omfattning komma att tillhöra polisen. De viktigaste tjänstegrenarna, brandskyddet och. sjukvår­ den, måste organiseras med stöd av befintliga kommunala kårer. Röjnings- och saneringstjänstens ledning och kader måste stödjas på gatuförvaltningen. Likaså lärer övrig teknisk och kameral personal regelmässigt komma att till­ handahållas av de kommunala verken. Örn den lokala luftskyddsledningens organisation sålunda grundas på den befintliga kommunala administrationen, är det å andra sidan självfallet, att kommunen icke kan tillhandahålla denna personal utan att härigenom merkostnader för förvaltningen uppstå. För de tjänstemän, som avdelas att tjänstgöra inom den lokala luftskyddsledningen. måste vikarier anskaffas. Läggas nya uppgifter av den omfattning, varom här är fråga, på en särskild förvaltningsgren, så kunna de icke lösas utan en för­ stärkning av personalen. Enahanda är förhållandet med övriga utgifter för luftskyddets räkning, så­ som för lokaler, materiel och dylikt, vilka anknytas till redan befintliga kom­ munala förvaltningsgrenar. Nödgas de kommunala verken i luftskyddsberedskapens intresse förstärka sina förråd — exempelvis för skvddsrumsbyggen. reparationstjänsten å gator, broar och viadukter, sjukvård eller andra uppgifter — så måste denna förstärkta förrådshållning föranleda måhända icke obe­ tydliga kostnader. I den mån sålunda för kommunen särskilda kostnader uppstå på grund av dess skyldighet att tillhandahålla för luftskyddsledningen erforderlig personal, material eller lokaler, så bör kommunen enligt grundprincipen för det civila luftskyddet vara berättigad att härför erhålla ersättning av statsmedel. Dessa statsbidrag synas, såsom nämnts, böra sättas till samma andel, som befunnits skälig för skyddsrumsbyggena. Yad här sagts gäller givetvis icke de luftskyddsuppgifter, som enligt sakens natur och redan vedertagna grunder holt ombesörjas centralt och bekostas av

174 Kungl. May.ts proposition nr 268.

staten. Så synes böra vara fallet exempelvis med anläggningarna för alarmeringen, vilka bäst underhållas och skötas av de firmor, som efter avtal med luftskyddsinspektionen levererat apparaterna. Den princip, som här hävdats, innebär givetvis icke, att kommunen skulle kräva ersättning för sina kostnader för sådan fackutbildad, kommunalanställd personal, som ställes till förfogande för luftskyddstjänstgöringen. Men i den mån för luftskyddets räkning påkallas utvidgning av sådan personal samt an skaffning av material och redskap utöver vad som kan erfordras för normala fredsförhållanden, synes staden hava berättigade anspråk på att staten skall deltaga i sålunda uppkommande merkostnader.

Heniortsförs varssakku nil i gas förslag.

De sakkunniga föreslå, att folkskyddsdistrikten skola göras ej blott till territoriella enheter i inskränkt bemärkelse utan även till sådana kommunal­ administrativa enheter, som erfordras för kommunernas medverkan inom folkskyddsväsendet. Örn folkskyddsdistrikt består av kommun eller del av kommun, skall enligt förslaget kommunen utöva de rättigheter och fullgöra de skyldigheter, som enligt vad i folkskyddslagen eller eljest är stadgat tillkomma folksky ddsdistriktet. Består folkskyddsdistrikt av område från mer än en kommun, skola de i distriktet helt eller delvis ingående kommunerna bilda follcslcyddsförbund för utövandet av folkskyddsdistriktets rättigheter och fullgörandet av dess skyldigheter. Örn särskilda omständigheter därtill föranleda, äger dock läns­ styrelsen besluta örn undantag från skyldigheten att bilda folkskyddsförbund. I sådant fall ankommer det på vederbörande kommuner att sinsemellan träffa sådana avtal, som i följd av den föreliggande gemenskapen må erfordras. Inom varje folkskyddsdistrikt skall finnas en folksky ddsnämnd med uppgift främst att ombesörja sådana folkskyddsdistriktets angelägenheter, som äro att hän­ föra till förvaltning och verkställighet. Upprättandet av organisationsplan skall därjämte ske i samråd med folkskyddsnämnden. I folkskyddsförbund skall folkskyddsnämnden tillika vara direktion för förbundet och såsom sådan utöva förbundets beslutanderätt. Beträffande bestämmelserna örn folkskyddsförbund anföra de sak­ kunniga: I flertalet fall kommer folkskyddsdistrikt säkerligen att bestå av områden från mer än en kommun. Kommuner, som helt eller delvis ingå i samma folkskyddsdistrikt, böra bilda förbund för utövandet av folkskyddsdistriktets rättigheter och fullgö­ randet av dess skyldigheter. Det skall icke ankomma på kommunerna själva att bestämma, huruvida sådant förbund skall bildas, utan skyldighet därtill föreligger, såvida länsstyrelsen icke medgiver undantag. De sakkunniga ha icke ansett lämpligt att låta bestämmelserna i lagen örn kommunalförbund till större eller mindre delar bliva direkt tillämpliga å förbund för här ifrågavarande ändamål. I stället föreslås tillskapande av ett särskilt slag av kommunalförbund för folkskyddsändamål, kallat folkskvddsförbund. Orsaken härtill är bland annat, att förfarandet vid bildande av förbund för berörda ändamål i vissa hänseenden måste bliva ett annat än enligt nyssnämnda lag, som bygger på frivillighet från kommunernas sida i fråga örn förbunds bildande. Men härtill kommer, att för regleringen över-

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 175

huvud taget av den kommunala medverkan inom folkskyddsväsendet krävas alldeles speciella föreskrifter. I folkskyddslagen ha intagits de viktigaste av de bestämmelser, som äro erforderliga för kommunalförbund. Yad de sakkun­ niga i denna del föreslå saknar för övrigt icke motsvarighet. Kristidsförbunden utgöra sålunda ett slag av kommunalförbund, som regleras genom sär­ skilda bestämmelser.

I fråga örn folkskyddsnämnderna anföra de sakkunniga: Med hänsyn till folkskyddsdistriktens ställning och betydelse inom folk­ skyddet är nödvändigt tillse, att en rationell ordning tillskapas för det förvaltningsmässiga handhavandet av distrikten åvilande uppgifter. De sak­ kunniga anse ej, att denna funktion vare sig obligatoriskt eller fakultativt bör uppdragas åt någon redan befintlig kommunal nämnd eller styrelse. I stället föreslå de sakkunniga, att ett särskilt organ, benämnt folkshyddsnämnd, inrättas för ändamålet inom varje folkskyddsdistrikt. Skälen för att i det hänseende, varom här ar fråga, ej taga i anspråk något nuvarande kommunalt organ äro flera. Sålunda torde i det övervä­ gande antalet fall komma att i folkskyddsdistrikten ingå områden från olika kommuner. Men även då bör finnas blott en, för distriktet i dess helhet gemen­ sam folkskyddsnämnd. En ordning med två eller flera sådana nämnder — en för varje ifrågakommande kommun — inom ett folkskyddsdistrikt skulle omöjliggöra erforderlig enhetlighet och smidighet i ärendenas handläggning. Vidare måste särskilda krav ställas på folkskyddsnämndens sammansättning. Härvid märkes, att folkskyddsnämndens uppgifter komma att utgöra led i ett större sammanhang, präglat av statliga intressen. Dessa senare böra därför vara representerade i nämnden. Ytterligare anse de sakkunniga, att vissa personliga kvalifikationer äro nödvändiga eller önskvärda för ledamotskap i folkskyddsnämnden. Slutligen må framhållas, att här ifrågavarande uppgifter beröra flera kommunala organs verksamhetsområden. Det synes då vara mindre lämpligt att göra något av dessa organ till gemensamt forum för nämnda ärenden. Folkskyddsnämnden skall alltså vara folkskyddsdistriktets förvaltnings­ organ. I denna egenskap är nämnden avsedd att i princip intaga samma ställ­ ning, som tillkommer i kommunallagarna åsyftade förvaltande nämnder och styrelser. De nuvarande luftskyddsnämnderna ha däremot icke en sådan karaktär. Med hänsyn till folkskyddets egenskap av försvarsorganisation och till att i följd härav starka statliga intressen äro förknippade med folkskyddets verk­ samhet ha de sakkunniga ansett, att staten bör ha en representant i varje folkskyddsnämnd. Denna representant bör utses av länsstyrelsen. I fråga örn hans ställning inom folkskyddsnämnden kan tänkas, att han ingår antingen såsom ordförande eller ock såsom ledamot. Då det synes vara angeläget, att den statliga representantens ställning inom folkskyddsnämnden blir så stark som möjligt, ha de sakkunniga stannat vid det förstnämnda alternativet. Utgöres folkskyddsdistrikt av område från allenast en kommun, bör kom­ munen själv äga bestämma antalet ledamöter i nämnden. Högre antal än sex synes dock i sådant fall knappast vara erforderligt. Består folkskyddsdistrikt av område från mer än en kommun, blir frågan örn antalet ledamöter i nämnden vanskligare att lösa. Eftersom nämnden i flertalet folkskyddsdistrikt av detta slag jämväl kommer att utöva distriktets beslutanderätt, böra i nämnden ingå representanter för samtliga de till distriktet helt eller delvis hörande kommunerna. Detta har även uttryckligen stadgats i lagen. Däremot har i lagen icke givits några bestämmelser därom,

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. efter vilken eller vilka grunder ledamotsantalet för varje kommun skall be­ stämmas. Det stadgas blott, att länsstyrelsen, efter vederbörande kommuners hörande, skall bestämma antalet ledamöter för varje kommun. Yad angår folkskyddsdistriktens åligganden beträffande folkskyddsväsendet anföra de sakkunniga: Folkskyddsväsendet utgör ett led i det totala försvaret. Dess upprätthål­ lande är således ett statsintresse, och staten bör följaktligen i väsentlig ut­ sträckning bära det yttersta ekonomiska ansvaret därför. Emellertid är folkskyddet en starkt decentraliserad, landets alla delar be­ rörande organisation med nära anknytning till olika kommunala verksamhets­ områden. Vissa av folkskyddsuppgifterna äro sålunda identiska med eller likna uppgifter, som under normala förhållanden åvila kommunerna. Kommu­ nalanställd personal kommer mångenstädes att utgöra grundstomme inom vissa av det allmänna folkskyddets tjänstegrenar, och en betydande del av den materiel och de anordningar, som behöva tagas i anspråk för folkskyddsändamål, användes redan i fredstid vid utövandet av den kommunala verk­ samheten. Med hänsyn härtill synes det de sakkunniga naturligt, att kom­ munerna starkt engageras i verksamheten för folkskyddsväsendets upprätt­ hållande. Härför talar även önskvärdheten av att stimulera kommunernas intresse för att folkskyddsåtgärderna på de särskilda orterna vidtagas på ett ändamålsenligt sätt. Slutligen synes det vara av värde, att befolkningen i olika delar av landet beredes tillfälle att genom sina lokala organ utöva ett mera direkt inflytande på hithörande anordningar och åtgärder, vilka avse att främst skydda den egna hemorten. Huvudregeln angående folkskyddsdistriktens skyldigheter är intagen i 80 § i lagförslaget, enligt vilken det åligger folkskyddsdistriktet att — i den måll annat icke följer av vad i följande paragrafer stadgas — sörja för att ekono­ miska och materiella betingelser för upprätthållandet av distriktets folk­ sky ddsväsen äro för handen. Av den därefter följande uppräkningen av sär­ skilda uppgifter, jämförd med de följande paragraferna och de sakkunnigas motivering, framgår, att skyldigheterna avse de allmänna folkskyddens verk­ samhet ävensom sådana till folkskyddsväsendet hörande anordningar och åt­ gärder i övrigt, som ha mera allmän karaktär. De sakkunniga framhålla, att vissa slag av utrustning, materiel eller förnödenheter borde ställas till förfogande av statsverket utan kostnad för kommunerna. Dylikt tillhandahål­ lande borde enligt de sakkunnigas mening ske särskilt i fråga örn sådana utrustningspersedlar och sådan materiel, som för nedbringande av anskaffnings­ kostnaderna eller av annan anledning ansåges lämpligen böra centralt upp­ handlas, exempelvis vapen, ammunition, uniformer, gasskyddsmateriel, viss sjukvårdsutrustning, anordningar för utomhusalarmering m. m. Undantag från folkskyddsdistriktens principiella skyldighet borde vidare göras för hem­ värnets militära utbildning, för vilken staten borde helt draga försorg. Det måste förutsättas att jämväl eljest vissa anordningar eller åtgärder borde med hänsyn till omständigheterna undantagas i här förevarande hänseende på lik­ nande sätt som hemvärnets militära utbildning. De sakkunniga ha föreslagit vissa regler örn statsbidrag till folkskyddsdistrikten, vilka finnas intagna i 102—106 §§ i de sakkunnigas förslag till folk­ skyddslag. Reglerna innebära i huvudsak följande.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268. 177

Rätt till full ersättning av statsmedel tillkommer jämlikt 102 § folkskyddsdistrikt för dess kostnader för dels avlöning och annan ersättning för tjänst­ göring under folkskyddsberedskap till folkskyddschef och biträdande folkskyddschef jämte ersättare ävensom annan personal inom allmänna folkskyd det, dels ock inkvartering och andra till folkskyddets verksamhet hörande åtJ gärder av social natur, i vad angår personer från annat folkskyddsdistrikt, vilka till följd av utrymning stadigvarande eller tillfälligt taga uppehåll inom distriktet. I den mån dessa regler icke äro tillämpliga äger folkskyddsdistriktet jämlikt 103 § erhålla ersättning med två tredjedelar av sina kost­ nader för dels avlöning och annan ersättning till folkskyddschef och biträ­ dande folkskyddschef ävensom till den befälspersonal i övrigt, som Konungen bestämmer, dels anskaffande av materiel, utrustning och andra förnödenheter för allmänna folkskyddets verksamhet, dels inrättande och utrustande av all­ männa skyddsrum, så ock eljest av ledningscentraler och andra uppehållsplatser för allmänna folkskyddets personal eller för personer, som omhänder­ tagas av folkskyddet, dels ock understöd -—- kontant eller in natura — som folkskyddet har att utgiva. Där särskilda omständigheter det föranleda äger Konungen jämlikt 106 § medgiva folkskyddsdistrikt ersättning av statsmedel jämväl i andra fall eller med högre belopp än nu sagts. I motiveringen anföra de sakkunniga:

Det är ur praktisk synpunkt mindre lämpligt, att kommunerna erhålla rätt till ersättning av statsmedel för sådana kostnader, som äro förhål­ landevis obetydliga men vilkas erforderlighet och skälighet äro svåra att kontrollera. Örn statsbidrag skulle utgå i dessa fall, komme ett omständligt gransknings- och revisionsförfarande att bliva nödvändigt, vilket icke skulle stå i rimlig proportion till kostnadernas omfattning. Till dylika kostnader äro att räkna bland annat de flesta utgifter för folkskyddsväsendets administration, folkskyddsutbildningen samt vård, förvaring, underhåll och kontroll av folkskvddsmateriel. -— Ersättning av statsmedel bör icke heller i allmänhet utgå för ianspråktagande inom folkskyddet av kommunalanställd personal och så­ dan egendom, som kommun innehar för sin vanliga verksamhet. En ersättningsrätt i dessa fall skulle i viss utsträckning innebära ett icke motiverat av lyftande av en börda, som under fredstid normalt åvilar kommunerna. Somliga kostnader åter äro av sådan beskaffenhet, att staten regelmässigt bör helt vidkännas det slutliga ansvaret för dem. Hit höra kostnader för sådana folkskyddsåtgärder, av vilka de kommuner, som ombesörjt åtgärderna, icke haft något direkt gagn, såsom åtgärder för omhändertagande av eller eljest hjälp åt evakuerade från andra kommuner. Även utgifter för avlöningar och andra ersättningar under folkskyddsberedskap till folkskyddschefer och annan personal inom allmänna folkskyddet synas böra i sin helhet slutligen belasta statsverket. För avlöning m. m. till kommunalanställd personal bör dock ersättning av statsmedel i regel icke utgå. Av kommunernas kostnader för folkskyddsväsendet synas alltså enligt ovan angivna principer vissa böra slutligen helt stanna å kommunerna men andra helt ersättas av statsmedel. Beträffande återstoden, som åtminstone i fred torde utgöra huvudparten av ifrågavarande kostnader i deras helhet, anse de sakkunniga, att — där ej för särskilda fall av Kungl. Majit större del bestämmes — viss lagstadgad del härav bör ersättas kommunerna av staten. Vad angår storleken av denna del ha de sakkunniga anslutit sig till vad Bihang lill riksdagens 'protokoll /Odd. 1 sami. Nr 268. 67 * 44 12

178 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 268.

Stockholms stad föreslagit i motsvarande hänseende, såvitt angår luftskyddskostnaderna. Statsbidraget skulle alltså utgå med två tredjedelar av kostna­ derna. Den kvarstående ekonomiska medansvarigheten för kommunerna bör enligt de sakkunnigas mening vara tillräcklig för att stimulera dessa att pla­ nera och utföra på dem ankommande åtgärder med tillbörlig ekonomisk om­ sorg. Ett ytterligare skäl för denna avvägning av den statliga ersättnings­ skyldigheten är, att överensstämmelse härigenom vinnes med de grunder, sorn hittills i regel tillämpats i fråga örn fördelningen mellan stat och kom­ mun av kostnaderna för inrättande av allmänna skyddsrum. Såsom Damgar av den av de sakkunniga företagna utredningen om luftskyddskostnaderna överensstämmer nämnda statsbidragskvot även nära med storleken av statens andel i de av utredningen omfattade kostnaderna för luftskyddet intill den 1 oktober 1941. Det kunde möjligen ifrågasättas att göra det lagstadgade statsbidragets storlek beroende av kostnadernas omfattning i förhållande till vederbörande kommuners ekonomiska bärkraft. De sakkunniga ha dock icke ansett detta erforderligt. Den av de sakkunniga verkställda utredningen av luftskyddskostnadernas relativa betydelse för de kommuner, som den 30 september 1941 helt eller delvis ingingo i luftskyddsort, visar nämligen, att luftskyddskostnaderna, såvitt avser det ojämförligt största antalet kommuner med luft skyddsorter, i stort sett drabbat dessa kommuner tämligen jämnt i förhållande till deras respektive skatteunderlag. Det finnes knappast anledning antaga, att de folkskyddskostnader, som enligt den av de sakkunniga forordade kostnadsre<deringen skola bestridas med kommunala medel, komma att i fred toi anleda'”mera betydande relativ ojämnhet ifrågavarande kommuner emellan. Skulle emellertid kostnaderna i något fall ställa sig särskilt- betungande, har Kungl. Majit möjlighet att lämna ersättning med mer än två tredjedelar av kostnaderna. I specialmotiveringen till lagförslaget anföres ytterligare: I 102 § äro upptagna kostnader för avlöning och annan ersättning till folkskyddschef och biträdande folkskyddschef jämte ersättare ävensom annan per­ sonal inom allmänna folkskyddet för tjänstgöring under folkskyddsberedskap. Med hänsyn till den stora omfattning dessa kostnader komma att erhålla särskilt under krig och till att motsvarande kostnader enligt nu gällande regler så gott som helt bestridas av statsmedel, ha de sakkunniga ansett rimligt, att full ersättning skall utgå för kostnaderna i fråga, detta så mycket mera som avlöningsförmånerna äro normerade genom allmänna regler och folkskyddsdistrikten bland annat på grund härav ha mycket ringa möjlighet att inverka på deras storlek. Vidare äro i denna paragraf upptagna kostnader för sociala åtgärder be­ träffande personer, som evakuerats från andra folkskyddsdistrikt. Det är icke billigt, att folkskyddsdistriktet, som ju icke kan anses ha nämnvärd direkt nytta av dessa kostnader, skall till ens någon del slutligen vidkännas desamma. Tänkbart vore visserligen, att folkskyddsdistriktet skulle ha möj­ lighet att få gottgörelse helt eller delvis för kostnaderna av det distrikt, varifrån evakuering skett. En sådan ordning skulle emellertid medföra be tydande praktiska olägenheter, varför de sakkunniga icke velat förorda den­ samma. Vissa svårigheter kunna visserligen understundom uppkomma, i vad angår särskiljande av här ifrågavarande kostnader från andra kostnader för distriktets folkskyddsväsen, särskilt sådana för motsvarande åtgärder för distriktets egna invånare. En åtminstone i stort sett riktig uppskattning av kostnaderna för de ena och de andra åtgärderna torde dock vara möjlig, i syn-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268. 179

Helhet som i flertalet fall ett oell samma folkskyddsdistrikt icke kommer att bedriva verksamhet till förmån för såväl evakuerade från annat distrikt som utbombade från det egna distriktet. Full ersättning bör utgå för samtliga kost nader för denna del av folkskyddets verksamhet. Beträffande 103 § vilja de sakkunniga — utöver vad i allmänna motive­ ringen anförts — ytterligare framhålla följande. För avlöning och annan ersättning till folkskyddspersonal under tid, då folkskyddsberedskap icke är anbefalld, bör enligt de sakkunnigas mening folkskyddsdistriktet i allmänhet slutligen helt svara. De kostnader, som här komma i fråga, bliva säkerligen av ganska liten storleksordning, örn, såsom de sakkunniga ifrågasatt, avlöning eller annan ersättning i regel icke skall utgå för sådan utbildning och övning, som faller inom den marginal av 60 timmar per år, som stadgas i 45 §. Att visst undantag från här avsedda princip skall föreligga i fråga örn kost­ nader för ersättning, vilka äro betingade av sociala åtgärder beträffande eva­ kuerade personer från andra folkskyddsdistrikt, framgår av 102 §. Emellertid anse de sakkunniga skäligt, att dylika undantag jämväl ske i fråga örn dels folkskyddschef och biträdande folkskyddschef, dels ock enligt Kungl. Maj:ts bestämmande viss annan befälspersonal. Härvid syfta de sakkunniga på sådant befäl, vilket, såsom under 80 § anförts, bör er hålla arvode med visst belopp per månad eller år. Ersättning har i detta fall föreslagits skola utgå med två tredjedelar av kostnadsbeloppet. Jämväl till anskaffande av materiel, utrustning och andra förnödenheter för allmänna folkskyddets verksamhet samt till inrättande och utrustande av allmänna skyddsrum, så ock eljest av ledningscentraler och andra uppe hållsplatser för allmänna folkskyddets personal eller för personer, som om­ händertagas av folkskyddet, bör ersättning av statsmedel enligt de sakkunnigas mening utgå med två tredjedelar. Dessa kostnader, som kunna uppgå "till ganska höga belopp, äro jämförelsevis lätta att bestämma och kontrollera. Att märka är att det här blott är fråga örn anskaffningskostnader eller kostnader för inrättande och utrustande. För kostnader för vård och under­ håll bör däremot enligt de sakkunnigas mening ersättning icke utgå. Sist­ nämnda kostnader höra nämligen till den kategori av kostnader av mera svår­ kontrollerbar art, vilka enligt allmänna motiveringen böra helt bekostas av folkskyddsdistriktet. Av vad ovan anförts framgår emellertid, att för vissa av här ifrågavarande kostnader, nämligen för sådana, som avse evakuerade per­ soner från främmande folkskyddsdistrikt, full ersättning av statsmedel skall utgå. För kommuns kostnader för egendom, som jämlikt 82 § 1 mom. ställes till distriktsfolkskydds förfogande, bör ersättning av här ifrågavarande slag icke utgå. Ersättning av statsmedel med två tredjedelar bör slutligen utgå för folk skyddsdistrikts kostnader för understöd åt utbombade och andra, som på grund av krigsåtgärder blivit i behov av hjälp. Även här gäller dock, att ersätt­ ning av statsmedel utgår med kostnadernas fulla belopp, om fråga är örn understöd till personer från främmande folkskyddsdistrikt. Uppräkningen i 102 och 103 §§ av de kostnader, för vilka ersättning av statsmedel skall utgå, har uppenbarligen icke kunnat göras fullständig. Möj lighet bör finnas för Kungl. Majit att bevilja dylik ersättning för andra folkskyddsdistriktens kostnader än i nämnda paragrafer sagts. Härom stadgas i 106 §. De sakkunniga ha härvid tänkt på bland annat vissa större anord ningar — såsom observationstorn, radioanläggningar och branddammar — vilka folkskyddet har att besörja. Såvitt icke särskilda omständigheter annat

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. föranleda, bör ersättningen i dylika fall utgöra två tredjedelar av kostna­ derna. I den mån folkskyddsdistrikt åsamkas kostnader för undanförsel och förstöring, synes även ersättning härför böra beviljas. Därvid torde ersätt­ ningen med hänsyn till åtgärdernas natur i regel böra utgå med kostnadernas fulla belopp. Vissa skyldigheter beträffande folkskyddsväsendet skola jämlikt 82 § i de sakkunnigas förslag till civilförsvarslag åvila kommunerna såsom sådana. Så­ lunda är kommun skyldig att till förfogande för allmänna folkskyddet inom folkskyddsdistrikt, till vilket kommun helt eller delvis hör, ställa materiel, ut­ rustning eller annan egendom, vilken är behövlig för ändamål, som skall till­ godoses av distriktsfolkskyddet och vilken tillhör eller innehaves av kommu­ nen. Vidare skall i den mån tjänstgöring inom allmänt folkskydd av kom­ munalanställd personal skall anses fullgjord i den kommunala anställningen avlöning för tjänstgöringen gäldas av den kommun, hos vilken vederbörande är anställd. Kommun har ytterligare att i avseende å folkskyddsdistrikt, till vilket kommunen helt eller delvis hör, genom sina organ lämna folkskyddschefen biträde i sådana frågor rörande distriktets folkskyddsväsen, som lia omedelbart samband med de särskilda organens verksamhetsområden. Slut­ ligen skall kommun, där allmän gatu- eller vägbelysning finnes, sörja för att sådana anordningar beträffande belysningen verkställas, som erfordras för att åstadkomma mörkläggning inom kommunen, så ock att nödiga åtgärder vidtagas för underlättande av trafik inom kommunen under mörkläggning. För kommuns kostnader i anledning av dessa skyldigheter skall i allmänhet icke något statsbidrag utgå. Vad i 82 § stadgas örn kommun skall jämlikt 83 § äga motsvarande tillämp­ ning å municipalsamhälle, för så vitt Konungen ej annorlunda förordnar. Dess­ utom kan jämlikt 112 § länsstyrelsen förordna, att folkskyddsdistrikt åvilande kostnader för åtgärd, som uteslutande eller till övervägande del kommer in­ vånare inom municipalsamhälle tillgodo, skola helt eller delvis återgäldas distriktet av municipalsamhället. Beträffande fördelning av hithörande kostnader på flera kommuner, som tillhöra samma folkskyddsdistrikt, är i 113 § i de sakkunnigas lagförslag in­ tagen en bestämmelse av innehåll, att sådan fördelning, där ej annat overenskommes, skall principiellt för varje år ske i förhållande till det antal skatte­ kronor och skatteören, som inom varje kommun eller del av kommun påforts de skattskyldiga vid nästföregående års taxering till allmän kommunalskatt. Örn viss åtgärd uteslutande eller till övervägande del kommer viss kommun till godo, skall dock länsstyrelsen enligt samma paragraf äga föreskriva, att större del av kostnaderna för åtgärden skall åvila kommunen i fråga. Även eljest skall länsstyrelsen, örn särskilda skäl föranleda därtill, äga förordna om annan grund för fördelning av kostnaderna.

Yttrandena över liemortsförsvarssakkunnigas förslag.

I åtskilliga yttranden uttalas betänkligheter mot förslaget örn folkskyddsdistrikten såsom kommunaladministrativa enheter, främst i vad

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 181 angår folkskyddsförbunden. Det framhålles, att förslaget på denna punkt innebure alltför starkt ingrepp i den kommunala självstyrelsen och att erfaren­ heterna från kommunalförbund och kristidsförbund icke talade för ytterligare steg i denna riktning. Folkskyddsnämnden såsom direktion för förbundet an­ ses även få alltför stor bestämmanderätt. Slutligen hänvisas i vissa yttranden till den pågående utredningen örn den kommunala indelningen, vilken icke borde föregripas. Även i övrigt framställas anmärkningar mot de föreslagna bestämmelserna örn folkskyddsnämnd. Sålunda anser drätselkammaren i Karlskrona folk­ skyddsnämnden, örn den över huvud vore erforderlig, böra bliva ej en beslu­ tande utan allenast en kontrollerande myndighet. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser folkskyddsnämnd icke böra vara obligatorisk i folkskyddsdistrikt, som bestå av allenast en kommun. Luftskyddsnämnden och drätselkammaren i Norrköping anse folkskyddsnämnden bör ha i stort sett samma sammansätt­ ning som den nuvarande luftskyddsnämnden. Svenska stadsförbundet konstaterar med tillfredsställelse, att folkskydds­ nämnden enligt de sakkunnigas förslag skulle bliva ett verkligt kommunalt för­ valtningsorgan, men anser, att det statliga inflytandet fått göra sig alltför starkt gällande. Motiveringen för anknytningen av folkskyddet till kommunalförvalt­ ningen vore, att administrationen förenklades, örn man kunde utnyttja de lokala organen. Det vore då icke förmätet att vänta sig, att man från statsmakternas sida utginge från att de kommunala förvaltningsorganen för uppgiften hade nödig effektivitet utan att deras verksamhetsformer behövde på alla möjliga sätt förstärkas för de nya uppgifterna. Så skedde emellertid icke. I stället sökte man omvandla det kommunala organet till ett halvstatligt organ. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det uppenbart lämpligare, framför allt i byggnadsärenden, att överlåta verkställigheten åt de ordinarie verkställighetsorganen i kommunen i stället för åt folkskyddsnämnd och folkskyddschef. Liknande synpunkter framföras av luftskyddschefen i Göteborg. Mot de sakkunnigas förslag beträffande kostnadsfördelningen mel­ lan stat och kommun ha i åtskilliga yttranden anmärkningar framförts. Svenska stadsförbundet anser, att samtliga kostnader för den av de sakkun­ niga föreslagna försvarsorganisationen i princip böra bäras av staten, och framhåller till stöd härför bland annat att en viss kommuns folkskydd icke skulle vara till gagn allenast för kommunen utan skulle inordnas i de allmänna försvarsåtgärderna och att kommunerna icke hade annat inflytande på organi­ sationens utformande än att vid organisationsplanernas fastställande samråd skulle äga rum med folkskyddsnämnden. Den omständigheten att man ville räkna med kommunernas medverkan för att organisationen skulle kunna göras mindre tungrodd, kunde i och för sig icke motivera en kostnadsöverflyttning på kommunerna. Även med anlitande av kommunerna som folkskyddsdistrikt stöde möjligheter öppna att betrakta folkskyddet som en statens ekonomiska angelägenhet med ersättning åt kommunerna för deras utgifter. Skulle något avsteg göras från den naturliga och riktiga ståndpunkten, att ifrågavarande kostnader bures av staten, hävdade förbundet den meningen, att kostnaderna

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

för hemvärnet som en rent militär organisation borde i sin helhet betalas av staten, medan kommunerna kunde tänkas helt bära kostnaderna i fråga örn kommunal personal, som tjänstgjorde inom folkskyddet, samt med högst en fjärdedel bidraga till övriga kostnader för folkskyddet. Svenska landskommunernas förbund anför: Även örn kommunerna kunna och böra tagas i anspråk för uppbyggande av folkskyddet, böra kostnaderna för försvaret principiellt läggas på staten. Detta gäller icke minst kostnaderna för folkskyddet. Utöver de principiella skälen komma därvid skäl av praktisk art. Dels komma kostnaderna att drabba olika orter högst väsentligt olika allt efter orternas olika behov av folkskydd, och kostnaderna skulle därför, örn de till betydande del utginge i form av kom­ munala utgifter, drabba kommunerna högst ojämnt. Dels kan ett effektivt och för alla orter likvärdigt folkskydd icke komma till stånd, örn dess uppbyggnad skall göras beroende av de beslut, som varje särskild kommun har att fatta. Förbundet har i yttrande över luftskyddsinspektionens förslag till ny luftskyddslagstiftning icke velat motsätta sig en ganska avsevärd utvidgning av kommunernas ekonomiska medverkan vid luftskyddet, men förbundet har där­ vid betonat, att tillstyrkandet av de ifrågasatta åtgärderna hänförde sig till rådande extraordinära förhållanden. Då det nu icke är fråga örn att lagstifta för extraordinära förhållanden utan att ordna organisationen på längre sikt, måste också mera principiella synpunkter läggas på organisations- och kost­ nadsfrågorna. Från denna utgångspunkt har förbundet kommit till den uppfattningen, att de av de sakkunniga föreslagna reglerna för utgifternas fördelning i princip icke äro tillfredsställande, varjämte de synas bliva ganska invecklade i tillämp­ ningen. Om kommunernas kostnader i stället för att fastslås till viss procent­ andel av vissa kostnader avgränsades till att omfatta dels kostnaderna för så­ dana prestationer, som kommunala institutioner även under fredstid fullgöra inom sitt område och under arbetstid, som kan anses fullgjord i den kommu­ nala anställningen —- i likhet med vad de sakkunniga i detta hänseende föreslå — dels kostnaderna för folkskyddsnämndernas och folkskyddsförbundens verk­ samhet, synes en rättvis och ej alltför invecklad fördelning av kostnaderna mellan stat och kommun kunna ernås. Till förmån för tanken att kostnaderna för folkskyddet helt skola bäras av staten uttala sig ytterligare, bland andra, Uppsala stad — som anser, att stats­ verket åtminstone i allt väsentligt bör åläggas svara för de kostnader kom­ munerna ha för genomförande av sådana åtgärder, vilka omfattas av organisa­ tionsplan eller åläggas av folkskyddsmyndighet — samt städerna Linköping, Hälsingborg, Borås, Skövde, Falun och Boden. Städerna Västerås och Karl­ stad avstyrka i princip alla fordringar på ekonomisk medverkan från kommu­ nens sida, som syftade längre än vad man redan i detta avseende hunnit. Läns­ styrelsen i Uppsala län finner tvivelaktigt, örn annan del av kostnaderna borde läggas på kommunerna än sådana mindre belopp, som vore svåra att granska och kontrollera och därför av sparsamhetsskäl borde bestridas av kommunerna, Luftskyddsnämnden i Stockholm förordar generell tillämpning av regeln, att, därest annat icke föreskreves, samtliga kostnader, som kommunen hade att vidkännas för det allmänna luftskyddet, skulle till två tredjedelar ersättas av statsverket. Undantag från denna regel borde gälla allenast i den utsträck­ ning staten på grund av anordningarnas tekniska beskaffenhet helt borde vid-

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 183

kännas kostnaderna, samt i den utsträckning kommunen jämlikt lag hade att helt svara för dessa kostnader. Kommunernas åligganden borde härvid be­ gränsas till att avse skyldighet att ställa de för fredstid dimensionerade kom­ munala kårerna kostnadsfritt till luftskyddets förfogande. Drätselkammaren i Norrköping anför, att örn kommunerna, utöver vad som stadgades i 82 § av de sakkunnigas förslag, skulle åläggas bestrida kostnaderna för folkskyddet, principiellt alla av folkskyddet föranledda utgifter borde göras bidragsgilla och statsbidraget fastställas att utgå med belopp, som icke under­ stege tre fjärdedelar av kostnaderna. Det finansiella ansvar, som likväl skulle kvarstå för kommunerna, vore fullt tillräckligt för att garantera nödig akt­ samhet. Även drätselkammaren i Göteborg anser, att i den mån staten icke borde helt svara för kostnaderna för folkskyddet, statsbidragen rimligen borde höjas att utgå med tre fjärdedelar av kostnaderna. Samma åsikt uttalas även av länsstyrelsen i Norrbottens län. Sundbybergs stad och Vaxholms stad föreslå, att statsbidrag skall utgå med fyra femtedelar av kostnaderna. Även länsstyrelsen i Kronobergs län och Eskilstuna stad anse skäligt, att staten övertoge större del av kostnaderna för folkskyddet än vad enligt förslaget vore fallet. Östersunds stad anser staten böra helt svara för ersättning och annan av­ löning till folkskyddschef och biträdande folkskyddschef ävensom till den biträdespersonal i övrigt, som Kungl. Maj:t bestämde, samt därjämte helt be­ kosta materiel, utrustning och andra förnödenheter för allmänna folkskyddets verksamhet. Sundbybergs stad anser likaledes kostnader för folkskyddschef och biträdande folkskyddschef böra helt bekostas av staten liksom även arvode till ordförande i folkskyddsnämnd och suppleant för denne. Kommun borde vidare vara berättigad till statsbidrag för vissa administrationskostnader (hyra för särskild administrationslokal, lön ät folkskyddschefens personal, anskaf­ fande av skrivmaskin och kassaskåp m. m.) liksom även för abonnemangskost­ nader för telefonanläggningar ävensom anläggnings- och inträdeskostnader be­ träffande telefonanläggningar å andra platser än skyddsrum. Mindre och svår­ kontrollerbara administrationskostnader borde däremot helt bestridas av kom­ munens medel. Jämväl luftskyddschefen i Stockholm anser till behandling böra upptagas frågan örn statsbidrag för anläggnings- och inträdesavgifter för telefonanläggningar, som icke placeras i skyddsrum, ävensom för samtliga abonnemangskostnader. Växjö stad finner staten böra helt ersätta kostnaderna för folkskyddets administration. Åtvids kommun anser bestämmelsen örn befogenhet för länsstyrelse att ålägga municipalsamhälle att återgälda folkskyddsdistriktet kostnader för åtgärder, som till övervägande del kommit samhället till godo, böra utgå. Som medlemmar i landskommunerna finge inunicipalsamhällets invånare erlägga skatt för luftskyddsåtgärderna i kommunen, och det syntes ej riktigt, att de dessutom skulle erlägga särskild skatt för ändamålet i municipalsam­ hället. Samma yrkande framställes av Moholms, Tidans och Gullspångs municipalsamhällen samt luftskyddschefen i Gällivare.

184 Kungl. Majlis proposition nr 268.

Civil fö rs vars u tre (1 n lii gen s förslag. Utredningen anser, att civilförsvarets allmänna verksamhet bör grundas på samverkan mellan stat och kommun. Kommunernas åliggande i detta hän­ seende uttryckes i 47 § 1 mom. i utredningens förslag till civilförsvarslag på det sättet, att kommun har att sörja för att ekonomiska och materiella be­ tingelser föreligga för upprätthållandet i enlighet med gällande organisations­ plan av det allmänna civilförsvaret inom det civilförsvarsområde, till vilket kommunen helt eller delvis hör. Ansvaret bör enligt utredningen direkt åvila primärkommunerna (municipalsamkällena) men däremot icke särskilda specialkonnnuner, motsvarande de av hemortsförsvarssakkunniga föreslagna folkskyddsdistrikten. Där två eller flera kommuner helt eller delvis ingå i samma civilförsvarsområde, skall det emellertid åligga den kommun, inom vilken civilförsvarschefen enligt organisationsplanen skall ha sin uppehållsort under högsta civilförsvarsberedskap, att förskjuta kostnaderna för personal, materiel, åtgärder och anordningar, som enligt planen äro att hänföra till området i dess helhet. Utredningen utvecklar denna sin ståndpunkt sålunda: Utredningen har uppbyggt civilförsvarets territoriella bottenorganisation i princip efter gällande indelning i polischefsdistrikt. I större delen av riket, d. v. s. i mindre städer och på landsbygden, komma härigenom svårigheter att uppstå vid genomförandet från kommunernas sida av den del av civilförsvarsverksamheten, som kommer att åvila dem i vad gäller åtgärder och an­ ordningar, varav de i samma civilförsvarsområde ingående kommunerna ha gemensamt gagn. Dessa olägenheter, som för övrigt redan föreligga enligt nu gällande luftskyddslagstiftning, synas dock utredningen kunna i väsentlig grad nedbringas genom införande av föreskrift örn skyldighet för viss kom­ mun att förskjuta kostnaderna för personal, materiel, åtgärder och anord­ ningar, som enligt den för civilförsvarsområdet gällande organisationsplanen äro att hänföra till området i dess helhet. Utredningen framhåller ytterligare, att den omständigheten att i lagför­ slaget ej upptagits någon motsvarighet till 81 § i de sakkunnigas förslag (skyldighet för statsverket att, i den mån Konungen därom förordnar, kost­ nadsfritt tillhandahålla materiel m. m.) icke innebure något frånträdande av de sakkunnigas mening i förevarande hänseende. Utredningen förutsatte allt­ så, att staten skulle tillhandahålla sådana utrustningspersedlar och sådan materiel, som för nedbringande av anskaffningskostnaderna eller av annan anledning ansåges böra anskaffas genom central upphandling. Omfattningen av materielförsörjningen från statens sida vore att bedöma som varje annan fråga örn anslag av statsmedel. I 47 § 2 mom. har utredningen upptagit bestämmelse örn att kommun har att i avseende å civilförsvarsområde, till vilket kommunen helt eller delvis hör, genom sina organ lämna civilförsvarschefen erforderligt biträde i frågor rörande civilförsvaret. Utredningen föreslår vidare, att i varje kommun skall finnas en edvilf örsvarsnämnd för handhavande av de kommunen åliggande uppgifterna i fråga örn civilförsvaret. Nämnden skall ombesörja de övriga uppgifter, som enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 185

lag eller författning skola ankomma på sådan nämnd. Föreskrift härom gives i 48 § i utredningens förslag. Kommun å landet äger besluta, att kommunal­ nämnden tillika skall vara civilförsvarsnämnd. I motiveringen anför utredningen: Det viktigaste skälet till utredningens förslag är att det åtminstone i större städer och större landskommuner med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning och särart torde vara erforderligt att kommunen tillsätter ett särskilt organ för handhavandet av de på kommunen ankommande uppgif­ terna. Civilförsvarsnämnden bör enligt utredningens mening icke blott be­ vaka kommunens ekonomiska intressen och sålunda tillse, att kommunen icke belastas med större kostnader än som är oundgängligt. Nämnden bör också se som sin uppgift att företräda det kommunala intresset av att ett betryggande civilförsvar upprätthålles. Utredningen är icke obekant med det förhållandet, att de nuvarande luftskyddsnämndernas verksamhet i detta hänseende blivit föremål för i hög grad växlande omdömen. I en del fall synes denna sida av luftskyddsnämndernas verksamhet lia kommit i bak­ grunden. Utredningen anser icke desto mindre, att här föreligger en be­ tydelsefull kommunal uppgift. Möjligheten att fullgöra denna uppgift torde ökas, därest som utredningen föreslår särskilda civilförsvarsnämnder kunna utses. Kommunerna kunna härigenom i dessa insätta för civilförsvaret spe­ ciellt intresserade personer. Civilförsvarets verksamhet kommer att djupt ingripa i befolkningens dispositionsrätt över tid, bostad och egendom. Civilförsvarsplikten utgör sålunda ett ingrepp i den medborgerliga friheten. Vid inkvartering av evakuerade och utbombade inskränkes betydligt inkvarteringsvärdarnas för­ foganderätt över bostäderna o. s. v. Med hänsyn härtill är det angeläget, att civilförsvarsnämnden inför civilförsvarschefen och civilförsvarets övriga ledning kan företräda befolkningens intressen. Örn den enskilde vet, att en viss garanti på detta sätt finnes för att han icke ålägges oskäliga bördor, torde hans villighet att underkasta sig de ofrånkomliga uppoffringarna ökas. I fråga örn civilförsvarsnämnds sammansättning, ordningen för besluts fattande och övriga formella föreskrifter beträffande nämndens verksamhet förordar utredningen att gällande bestämmelser örn luftskyddsnämnd bibe hållas i allt väsentligt oförändrade. I vad angår landskommuner är dock utredningen av den åsikten att ett tillskapande av en från övriga kommunala organ fristående civilförsvarsnämnd i många fall skulle komma att innebära en överorganisation. Med anledning härav vill utredningen föreslå att kom­ munalnämnden tillika skall utgöra civilförsvarsnämnd, för såvitt ej kommunen finner lämpligt att inrätta en särskild civilförsvarsnämnd. Även i stad skulle tillsättandet av en särskild civilförsvarsnämnd i vissa fall kunna framstå som en överorganisation. Det är emellertid lätt att i realiteten undvika denna olägenhet genom att t. ex. utse ledamöter i drätselkammaren till ledamöter i en sådan nämnd. I fråga örn kommunernas rätt till statsbidrag intager utredningen väsent­ ligen samma ståndpunkt som hemortsförsvarssakkunniga. De härom i 49 § i utredningens förslag intagna bestämmelserna skilja sig dock i följande hän­ seenden från motsvarande stadganden i förslaget till folkskyddslag: 1. Utredningen föreslår, att statsbidrag skall utgå med två tredjedelar av kostnadernas belopp, för såvitt det icke särskilt i lagen angivits, antingen att statsbidrag skall utgå med hela beloppet eller att icke något statsbidrag skall utgå. Rätt till statsbidrag föreligger, enligt 49 § 2 morn., icke i fråga örn kost­ nader för

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

a) avlöning, som jämlikt stadgandet i 22 § utbetalas till hos kommunen anställd personal för tjänstgöring i civilförsvaret; b) anskaffande av materiel, utrustning och annan egendom, som kommunen ställt till förfogande, i den män densamma anskaffats eller kan förväntas komma att huvudsakligen användas för annat ändamål än för civilförsvaret; c) civilförsvarets administration; d) vård, underhåll, förvaring och kontroll av materiel, utrustning och annan egendom; e) andra rese- och traktamentsersättningar än sådana, vilka avse deltagande i utbildningskurs, som för flera civilförsvarsområden anordnas av central­ myndigheten eller länsstyrelsen eller på dessa myndigheters föranstaltande; samt f) lokaler för sådan utbildning, som icke anordnas av centralmyndigheten eller länsstyrelsen. I motiveringen till nämnda stadgande anför utredningen: Utredningen är till fullo medveten örn svårigheten att i lag uppräkna alla de kostnader, som på grund av sin relativa obetydlighet och sin svårkontrollerbarhet böra helt gäldas av kommunerna. Icke desto mindre har utredningen ansett sig böra genom en så långt möjligt uttömmande uppräkning ange de kostnader, för vilka kommunerna enligt angivna princip helt böra svara. Här­ igenom har den av hemortsförsvarssakkunniga föreslagna kostnadsfördelningsregeln, enligt vilken två tredjedelar av kostnaderna skola bestridas av staten och en tredjedel av kommunen, erhållit en mera påtaglig karaktär av huvud­ regel. Genomförandet av vad här förordats kommer visserligen att medföra någon belastning i administrativt-kameralt hänseende därigenom, att ett särskilt kontroll- och redovisningsförfarande erfordras i fråga om vissa kostnader, vilket skulle ha undvikits vid en lösning i enlighet med det av hemortsför­ svarssakkunniga utformade förslaget. Att utredningen trots nu angivna olägenhet förordar det ovan föreslagna systemet bottnar i hänsyn till kom­ munernas intresse av att i möjligaste mån redan före vidtagandet av en civil­ försvarsåtgärd kunna beräkna de därmed förknippade ekonomiska konsekven­ serna. För effektiviteten hos ett civilförsvar, som till stor del är uppbyggt på kommunal grund, är det enligt utredningens förmenande av väsentlig bety­ delse att största möjliga klarhet erhålles rörande kommunernas ekonomiska förpliktelser. Den hittills rådande oklarheten på förevarande område har i alltför hög grad verkat hämmande på det civila försvarets beredskap. 2. Utredningen har ansett sig böra på staten lägga hela kostnaden för avlö­ ning och annan ersättning åt civilförsvarschefer och ställföreträdare för dem även under normala fredsförhållanden. Utredningen säger sig nämligen hysa den meningen, att det innebure en obillighet mot kommunerna att ålägga dem ens någon del av kostnadsansvaret för dessa ersättningar. 3. Utredningen föreslår, att fullt statsbidrag skall utgå för kostnader för inkvartering och andra till civilförsvaret hörande åtgärder av social natur, försåvitt icke Kungl. Maj:t, där verksamheten uppenbarligen avser allenast civilförsvarsområdets egna invånare, förordnar, att statsbidrag skall utgå med allenast två tredjedelar av kostnadens belopp. Utredningen anför härom:

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 187

Detta sammanhänger med att planläggningen av inkvartering och andra sociala åtgärder inom en mycket stor del av landet beträffande det klientel som skall omhändertagas är mycket skiftande från tid till annan. Den plan­ läggning, som inom ett civilförsvarsområde i dag avser hjälpåtgärder av nu avsedd art åt områdets egna invånare, kan i morgon komma att behöva om­ läggas så, att den istället inriktas på mottagandet av utrymningsberättigade från annat civilförsvarsområde. Även på verkställighetsstadiet kunna mot­ svarande förändringar inträffa. Det är uppenbart, att örn kostnadsansvaret göres beroende av dylika förändringar icke obetydliga olägenheter uppstå. Det kommer att i många fall överhuvudtaget icke kunna avgöras, örn kostnader för ifrågavarande hjälpverksamhet skola slutligen gäldas helt eller allenast till två tredjedelar av statsverket. Vidare uppstå även — såsom också hemortsförsvarssakkunniga angivit — vissa svårigheter med avseende å kostnadsfördel­ ningen då de åtgärder, kostnaderna hänföra sig till, avse omhändertagande inom samma civilförsvarsområde av såväl områdets egna invånare som per­ soner från annat håll. — Undantagsvis bör dock den av hemortsförsvarssakkunniga förordade fördelningen av ifrågavarande kostnader bibehållas oför­ ändrad. Det har nämligen synts utredningen mindre tilltalande att landets största städer, vilka under inga förhållanden kunna tänkas bli inkvarterings­ orter för utrymningsberättigade, skola erhålla full ersättning av staten för åtgärder av ifrågavarande art. Utredningen ifrågasätter därför, att Kungl. Maj:t skall tilläggas befogenhet bestämma att i de fall, då förevarande hjälp­ verksamhet uppenbarligen allenast är och kan bli till gagn för civilförsvars­ områdets egna invånare, statsbidraget skall inskränkas i enlighet med huvud­ regeln till två tredjedelar av kostnaderna.

Eegeln att kostnaderna för inkvartering och andra åtgärder av social natur skola helt ersättas av statsmedel lider av undantag, nämligen såvitt gäller avlöning till hos kommunen anställd personal för tjänstgöring i civilförsvaret samt i fråga om anskaffande av materiel, utrustning och annan egendom. Sådan egendom, som är avsedd att användas för nu ifrågavarande ändamål, skall visserligen regelmässigt helt ersättas av statsmedel men om egendomen anskaffats eller kan förväntas komma att huvudsakligen användas för annat ändamål utgår icke statsbidrag till någon del. Ej heller utgår någon ersättning för vård, underhåll, förvaring och kontroll av materiel, utrustning eller annan egendom, oavsett för vilket ändamål den anskaffats. Någon ytterligare exemplifiering på tänkbara kostnader för inkvarteringsoch socialåtgärder anser utredningen ej erforderlig. Det må här blott an­ märkas, att örn det undantagsvis skulle förekomma att allmänt skyddsrum bygges uteslutande för evakuerade eller utbombade — något som i så fall skall vara angivet i organisationsplanen — statsbidrag för dessa skyddsrum utgår enligt nu förevarande stadgande. Bland annat av statsfinansiella skäl säger sig utredningen icke ha föreslagit en höjning av statens kostnadsandel. Beträffande fördelningen av kostnader mellan flera kommuner inom samma civilförsvarsområde skall denna jämlikt 54 § årligen verkställas av länsstyrel­ sen efter ty prövas skäligt. Utredningen uttalar, att någon särskild norm för fördelningen ej borde angivas i lagen men att fördelningen i princip borde be­ stämmas efter graden av det gagn, som kommunerna bereddes genom de vid­ tagna åtgärderna. Detta vore dock ganska svårbedömbart, och utredningen räknade därför med att, där graden av det gagn, kommunerna haft, icke läte

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. sig uppställa med någon bestämdhet, stor och kanske i många fall avgörande betydelse vid kostnadsfördelningen tillmättes förhållandet mellan antalet skattekronor i de särskilda kommunerna. Utredningen fortsätter: Utredningen har vidare icke ansett det påkallat att inskränka länsstyrelsens prövningsrätt till allenast de fall, då kommunerna icke kunnat komma överens. Självfallet är att detta icke betager kommunerna rätten att träffa överens­ kommelse. Denna bör då regelmässigt bli vägledande för länsstyrelsens pröv­ ning. Men en överenskommelse allenast mellan några men icke alla kommu­ ner beträffande vissa kostnader bör icke betaga länsstyrelsen rätten att pröva fördelningen av kostnaderna i deras helhet under hänsynstagande till alla på denna prövning inverkande omständigheter.

Municipalsamhällenas ställning regleras i 55 §. Här stadgas bland annat att den i 47 § 2 mom. omförmälda skyldigheten för de kommunala organen skall gälla även municipalsamhällets organ. Vidare föreskrives skyldighet för municipalsamhälle, att till förfogande för allmänna civilförsvaret inom civiiförsvarsområdet ställa materiel, utrustning eller annan egendom, vilken är behövlig för civilförsvaret och vilken tillhör eller innehaves av municipal­ samhället. Ytterligare är intagen en bestämmelse örn bidragsskyldighet i vissa fall för municipalsamhälle, motsvarande 112 § i hemortsförsvarssakkunnigas förslag. Slutligen föreskrives, att skyldigheten att sörja för att ekonomiska och materiella betingelser föreligga för upprätthållandet av civilförsvaret kan av länsstyrelsen förordnas skola beträffande viss del av municipalsamhällets verksamhet ankomma på samhället. I sådant fall skall i fråga örn statsbidrag och fördelning av kostnader för municipalsamhället gälla detsamma som för kommun, varjämte stadgandena i 48 § örn folkskyddsnämnd skola äga mot­ svarande tillämpning å municipalsamhället och municipalnämnden. I moti­ veringen härför anföres, att det ansetts lämpligt, att exempelvis ett municipal­ samhälle med egen brandkår skulle kunna åläggas att anskaffa den ytterligare brandmateriel, som kunde erfordras för civilförsvarsändamål. Det bör slutligen anmärkas, att enligt övergångsbestämmelse i utred­ ningens lagförslag, där intagna bestämmelser örn statsbidrag icke skola äga tillämpning beträffande materiel, utrustning eller annan egendom, som kom­ mun eller municipalsamhälle anskaffat för civilförsvarsändamål före lagens ikraftträdande, för så vitt Kungl. Majit ej annorlunda förordnar. Utredningen anför härom: Beträffande den av utredningen föreslagna övergångsbestämmelsen rörande redan anskaffad materiel m. m. förbiser utredningen icke, att denna kan med­ verka till att kommunernas intresse att vidtaga kostnadskrävande åtgärder på civilförsvarets område före den nya lagstiftningens ikraftträdande försvagas. Av statsfinansiella skäl synes emellertid en annan lösning knappast möjlig. I de fall då det för en kommun måste anses uppenbart obilligt, att densamma skall stå för det slutliga kostnadsansvaret för en åtgärd, som — örn den vid­ tagits efter civilförsvarslagens ikraftträdande — helt eller delvis skulle be­ kostats av statsmedel, förutsätter utredningen att Kungl. Majit skall begagna sig av sin i övergångsbestämmelsen angivna befogenhet att förordna att lagens bestämmelser skola bli helt eller delvis tillämpliga jämväl beträffande sådana åtgärder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 189

Yttrandena över civilförsvarsutredningens förslag.

Bestämmelserna i 47 § 1 mom. förslaget till civilförsvarslag örn kommu­ nernas skyldigheter i förhållande till civilförsvaret ha i allmän­ het icke mött någon erinran. Luftskyddschefen i örebro uttalar dock, att då civilförsvaret hade till huvudsakligt ändamål att i största möjliga utsträckning i statsnyttans intresse lindra och eliminera verkningarna av luftkriget, borde man åtminstone kunna fastslå den principen, att staten borde betala kostna­ derna för civilförsvaret, för såvitt icke kommunerna av särskilda skäl borde jämte staten deltaga i dessa kostnader. Svenska stadsförbundet uttalar, att kostnader av nu förevarande slag borde åtminstone i det väsentliga bäras av staten, som i första hand hade att svara för försvarskostnader. Stadsförbundet påtalar därjämte, att den föreslagna kostnadsfördelningen alltjämt saknade den klarhet örn kommunernas utgifter på området, som vore önskvärd för att sti­ mulera intresset för civilförsvaret. Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att en civilförsvarschef för att med kraft kunna planera och sedermera leda utbildningen icke borde vara beroende av i vad mån frivillig medverkan vore att påräkna. Kommun borde därför vara skyldig lämna civilförsvarschefen nödigt biträde med personal och penningar även till utbildning av personalen i det särskilda civilförsvaret. Den nuvarande förutsättningen av luftskyddsföreningarnas medverkan vid ut­ förande av de åligganden, som lagligen ankomme på luftskyddschefema, borde upphöra, åtminstone under beredskapstillstånd. Även riksluftskyddsförbundet anser ansvaret för luftskyddsutbildningens ordnande böra åvila kommunerna. Luftskyddschefen i Stockholm anser föreskrifter bora givas örn kommuns skyl­ dighet att bidraga till utbildningsverksamheten även i det fall, att frivillig organisation funnes. Luftskyddsföreningarna hade stora svårigheter att reda sig utan ekonomiskt och annat stöd från kommunens sida. Beträffande civilförsvarsnämnderna påtalar svenska stadsförbundet, att handläggning av frågor örn civilförsvaret i stad enligt förslaget icke skulle kunna ske t. ex. inom drätselkammaren. Den omständigheten att en särskild nämnd behövdes i större städer och landskommuner, kunde dock svårligen ut­ göra en bärande motivering för en generell fordran på dylika förvaltnings­ organ. Att nämnden borde lia den rent positiva uppgiften att verka för ett gott civilförsvar inom kommunen kunde i och för sig knappast med nödvän­ dighet förutsätta en obligatorisk särskild nämnd. Erfarenheter från luftskyddsnämndernas verksamhet i vissa städer hade givit vid handen, att dessa nämn­ der för utredningar och verkställighet måst anlita drätselkamrarnas tjänste­ organisation. Utan en sådan organisation torde civilförsvarsnämnderna bliva av mindre betydelse. Att under alla förhållanden framtvinga en egen tjänste­ organisation för nämnden kunde icke vara ekonomiskt försvarligt. Utredningen själv medgåve, att en särskild nämnd kunde synas innebära överorganisation i vissa fall, men föresloge utvägen att utse drätselkammarens ledamöter till ledamöter i en civilförsvarsnämnd. Länsstyrelsen i Blekinge län anser civilför-

190 Kungl. May.ts proposition nr 268. svarsnämnderna i städerna böra utgöras av drätselkamrarna eller delegationer därav. I varje fall borde civilförsvarsnämnderna erhålla sådan befogenhet och sådana uppgifter, att de verkligen bleve av den betydelse, som avsåges. Lands­ fiskalen i Kävlinge distrikt är av den meningen att särskild civilförsvarsnämnd bör finnas i luftskyddsorterna. Erfarenheten hade visat, att kommunalnämn­ der icke hade något större intresse för luftskyddet utan endast tillgodosåge synpunkten att spara så mycket som möjligt. Om civilförsvarsnämnd utsåges, hade civilförsvarschefen betydligt större möjligheter att intressera dess leda­ möter för kommunens skyldigheter i avseende å civilförsvaret. Utrymningskommissionen anser kommunalnämnd och drätselkammare ofta mindre lämpade för befattning med inkvarteringsfrågor och ifrågasätter därför meddelande av befogenhet för länsstyrelse att föreskriva, att särskild civilförvarsnämnd skall tillsättas i kommun, där mera betydande inkvartering kan beräknas ifråga­ komma. Vidare syntes det kommissionen fördelaktigt, att de önskemål örn en allsidig sammansättning av särskild inkvarteringsnämnd, som kommit till ut­ tryck i bestämmelsen i 12 § utrymningskungörelsen, också i görligaste mån beaktades, när det gällde särskild civilförsvarsnämnd, bland annat med tanke på att det vid inkvartering till stor del gällde omvårdnaden av blivande mödrar och barn. Sålunda syntes det lämpligt, att en av ledamöterna i särskild civil­ försvarsnämnd skulle vara kvinna. Svenska landskommunernas förbund hem­ ställer, att hänvisningen i 48 § till byggnadsnämnd måtte ersättas med åter­ givande av de bestämmelser, till vilka hänvisades. Luftskyddschefen i Lund anser det i lagen uttryckligen böra stadgas, att i nämnden endast finge inväljas person, som gjort sig känd för att vara intresse­ rad för det civila försvaret. Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar, att civilförsvarschef borde äga närvara vid civilförsvarsnämnds sammanträden med rätt att yttra sig och få sin mening antecknad till protokollet. Därigenom skulle ett närmare samarbete mellan de kommunala organen och civilförsvarsmyndigheterna underlättas. Vad angår frågan örn kommunernas rätt till statsbidrag anser sven­ ska landskommunernas förbund, att statsbidrag böra graderas icke blott efter storleken av kommunernas kostnader för ändamålet utan även efter skatte­ underlaget i kommunerna. Ansåges likväl två tredjedelsregeln böra bibehållas, vore det enligt förbundets åsikt av vikt, att Kungl. Maj :t vid utövningen av sin rätt enligt 52 § i förslaget beaktade både de kostnader, som kommun i eget och annans intresse haft för det allmänna civilförsvaret, och skatteunderlaget. Drätselkammaren i Uppsala anser, att statsbidraget i allmänhet borde utgöra tre fjärdedelar av kostnaderna och att statsbidrag borde utgå även för civil­ försvarets administration. Luftskyddschefen i örebro uttalar, att en diffe­ rentiering av statsbidraget borde göras på sådant sätt, att kommuner, inom vilka för försvar och folkförsörjning viktiga anläggningar och inrättningar funnes och där det följaktligen gällde att med ett kraftigt civilförsvar på skilda sätt främst i statsnyttans intresse försvåra anfall från luften och begränsa verk­ ningarna av sådana anfall, borde erhålla större statsbidrag än kommuner av

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 191 mindre betydelse ur anförda synpunkter. Det vore även obilligt, att statsbidrag ej utginge till avlöning åt kommunalanställd personal i luftskyddstjänst och till vård, underhåll och kontroll av materiel, utrustning och annan egendom. Kostnaderna för inkvartering och socialtjänst borde under alla förhållanden helt ersättas av staten. I sistnämnda uttalande instämmer länsstyrelsen i Örebro län. Luftskyddschefen i Göteborg framhåller bland annat, att stats­ bidrag med -/* borde utgå för ali personal, även den inom luftskyddets admini­ stration, att staten helt borde svara för vård, underhåll och förvaring av civil­ försvarets materiel samt att kostnader för resor till centralt anordnade utbildningskurser borde helt betalas av staten. Riksluftskyddsförbundet anser, att varje kommun, som anordnade luftskyddsutbildning, borde äga åtnjuta statsbidrag för kostnaderna och att dylikt bidrag borde utgå, vare sig kommunen anordnade utbildningen i egen regi eller kommunen efter avtal lämnade i uppdrag åt befintlig luftskyddsorganisation att anordna utbildningen och anvisade erforderliga medel för ändamålet. I sistnämnda fall borde det anslag kommunen ställde till organisations för­ fogande utgöra underlag för kommunen tillkommande statsbidrag. Liknande uttalande göres av polismästaren i Norrköping. Beträffande kostnadsfördelningen mellan kommunerna förordar länsstyrelsen i örebro län bibehållande av vad hemortsförsvarssakkunniga här­ utinnan föreslagit. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser länsstyrelse ej behöva ingripa, örn kommunerna vore överens. Länsstyrelsen i Västmanlands län befarar svårigheter vid tillämpningen och uttalar önskemål örn klarare regler, eventuellt i form av tillämpningsföreskrifter. Stockholms stad anser skäligt, att övergångsbestämmelserna örn statsbidrag erhålla retroaktiv verkan från och med den 1 januari 1943, efter vilken tid sådana nya luftskyddsanordningar aktualiserats, beträffande vilka någon statsbidragspraxis icke utvecklats. I

I likhet med såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen Föredra­

ganden.

anser jag kommunerna böra i första hand ekonomiskt och materiellt svara för det allmänna civilförsvarets upprätthållande men samtidigt erhålla rätt till bidrag av statsmedel i viss omfattning. I det allmänna civilför­ svarets åligganden ingå åtskilliga uppgifter av samma och liknande art som dem, vilka i fredstid handhas av kommunerna, varför det synes rationellt att den utvidgade verksamhet för dessa ändamål, som är erfor­ derlig under krigsförhållanden, jämväl bedrives i kommunal regi. I likhet med civilförsvarsutredningen anser jag icke erforderligt, att särskilda kommunal-administrativa rättssubjekt i enlighet med hemortsförsvarssakkunnigas förslag tillskapas för ändamålet, utan torde skyldigheten böra åvila de borgerliga primärkommunerna såsom sådana, envar såvitt rörer allmänna civil försvaret inom kommunen. Den föreskrift, som civilförsvarsutredningen här­ vid ifrågasatt, nämligen att inom varje av flera kommuner bestående civilför­ svarsområde den kommun, i vilken civilförsvarschefen i krig komme att lia sin uppehållsort, skulle åläggas att förskjuta kostnaderna för sådana uppgifter,

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. som avsåge civilförsvarsområdet i dess helhet, torde innefatta den mest prak­ tiska lösningen. Den har icke heller föranlett erinringar i remissyttrandena, varför jag tillstyrker densamma. I upprätthållande av det allmänna civilförsvaret ingår även inrättande av allmänna skyddsrum ävensom av därtill hörande källarmursgenombrott. Lämp­ ligen synes i lagtexten böra intagas uttrycklig erinran härom. T ett pär hänseenden anser jag mig emellertid böra ifrågasätta en utvidgning av kommunernas skyldigheter utöver vad 47 § 1 mom. i civilförsvarsutredningens förslag till civilförsvarslag angiver. Enligt denna bestämmelse åligger det kom­ mun att sörja för att ekonomiska och materiella betingelser föreligga för upp­ rätthållandet av det allmänna civilförsvaret. Samtidigt framhålla de sakkunniga i motiveringen, att i kommun, där utbildning av civilförsvarets personal ej sker genom frivillig organisations försorg, kommunen bör vara skyldig att efter anmaning av civilförsvarschefen föranstalta örn att utbildningsverksamheten ordnas. Den utbildning utredningen närmast torde åsyfta är den grundläggande utbildningen för hemskyddspersonal. För egen del finner jag det med hänsyn till den för civilförsvarets effektivitet viktiga faktor som nämnda utbildning utgör icke tillrådligt att låta kommunerna vara fria från ansvar för densamma. Dock böra kommunerna äga rätt att med frivillig organisation, luftskyddsför­ ening, sluta avtal örn att utbildningen skall handhas av organisationen. Sådant avtal synes emellertid böra godkännas av länsstyrelsen, dels för att denna skall erhålla kontroll över att den luftskyddsförening, som skall övertaga ansvaret, verkligen är i stånd att tillfredsställande fullgöra den åtagna uppgiften, dels för att pröva den ersättning, som föreningen kan lia betingat sig. Har sådant avtal godkänts av länsstyrelsen, bör kommunen ha rätt till statsbidrag för dylik ersättning. Skyldigheten för kommunerna att svara för ifrågavarande ut­ bildning torde böra komma till uttryck i lagtexten. Såsom anförts under avdelning Y böra kommunarna vidare svara för anord­ nande av källarmursgenombrott jämväl för enskilda skyddsrum. Även denna skyldighet bör komma till uttryck i lagtexten. Då det synes angeläget att förekomma, att de kommunala organen av civil­ försvarschefen utnyttjas för ändamål, som ligga utanför deras verksamhets­ område, anser jag mig i fråga örn 47 § 3 mom. i förslaget till civilförsvarslag böra föreslå en återgång till i huvudsak den formulering, som i förslaget till folkskyddslag givits motsvarande stadgande. Förslaget att i varje kommun skall finnas en civilförsvarsnämnd finner jag mig böra tillstyrka. Emellertid torde den i förslaget till civilförsvarslag lämnade möjligheten för landskommun att besluta, att kommunalnämnden till­ lika skall vara civilförsvarsnämnd, böra gälla även för stad, såvitt avser drät­ selkammaren. Är staden eller landskommunen av viss storleksordning, bör tillsättande av särskild civilförsvarsnämnd vara obligatoriskt såvida länssty­ relsen icke medgiver undantag. Såsom utrymningskommissionen påpekat gäller beträffande sammansätt­ ningen av särskild inkvarteringsnämnd bland annat den bestämmelsen att minst en av ledamöterna skall vara kvinna. Samma bestämmelse bör ock —-

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 193 med hänsyn till de betydelsefulla sociala uppgifter som ingå i civilförsvaret — gälla för de särskilda civilförsvarsnämnderna, Till underlättande av tillämp­ ningen av lagen från de kommunala myndigheternas sida bör den i 48 § för­ slaget till civilförsvarslag förekommande hänvisningen till vad som gäller örn byggnadsnämnd ersättas med direkta bestämmelser angående vad som i fråga örn civilförsvarsnämnd skall gälla beträffande valbarhet m. m. Vidkommande statsbidragsbestämmelserna finner jag de av civilförsvarsutiedningen föreslagna reglerna i stort sett lämpliga. Fullständig otvetydighet i fråga örn bestämmelsernas innebörd torde knappast vara möjlig att ernå. Det är givet, att det kan vara svårt att bedöma, huruvida i visst fall en åtgärd är av social natur eller örn i annat fall en kostnad är att hänföra till civilför­ svarets administration. Det är dock att antaga, att en fast praxis tämligen snart kommer att utbildas, varför eventuella tolkningssvårigheter komma att göra sig gällande endast under ett tämligen kort övergångsskede. Rätt till statsbidrag enligt huvudregeln bör uppenbarligen föreligga i fråga örn kommuns kostnader för den grundläggande utbildningen för hemskyddspersonal och för källarmursgenombrott. Beti äffande reglerna i 54 § förslaget till civilförsvarslag örn fördelning av kostnaderna mellan kommunerna finner jag mig böra föreslå återgång i huv udsak till den av hemortsförsvarssakkunniga förslagna huvudregeln för fördelningen. Därmed vinnes att länsstyrelsen icke behöver belastas med prövningen av andra fall än dem, där från någon kommuns sida göres gällande att särartade förhållanden föreligga beträffande graden av det gagn kommu­ nerna ha av vidtagna åtgärder. Någon anledning, varför länsstyrelsen skulle behöva ingripa, örn kommunerna kommit överens, synes mig icke föreligga. Jag utgår därvid från att överenskommelsen icke blir bindande utan länsstyrelsens prövning, i den mån den äger sådan räckvidd, att den kan inverka på storleken av en i överenskommelsen ej deltagande kommuns bidragsskyldighet. Yad slutligen angår municipalsamhällenas ställning föreslår civilförsvarsutredningen i 55 § bland annat att länsstyrelsen skall äga förordna örn skyl­ dighet för municipalsamhälle att helt eller delvis återgälda kommun dess kostnad för civilförsvarsåtgärd, som uteslutande eller till övervägande del kommer invånare inom municipalsamhället till godo, samt att svara för uppe­ hållandet av viss del av det allmänna civilförsvarets verksamhet. De skyldig­ heter, som härigenom skulle läggas på municipalsamhället, torde få anses falla utom lämen för sådana angelägenheter, som det jämlikt 87 § lagen örn kom­ munalstyrelse på landet kan ankomma på municipalsamhälle att själv vårda. Civilförsvarsutredningens förslag i förevarande hänseende skulle alltså nöd- \ändiggöia sadan ändring av detta lagrum, att möjlighet öpjmades att skapa municipalsamhälle jämväl för civilförsvarsändamål. Då emellertid frågan örn rikets kommunala indelning för närvarande är under utredning och i samband därmed även torde komma att upjitagas frågan örn municipalsamhällenas ställ­ ning, anser jag mig icke nu böra förorda sådan lagändring. Jag finner mig därför icke böra tillstyrka civilförsvarsutredningens förslag i denna del. Bihang till riksdagens protokoll 1914. 1 sami. Nr 268. 692 44 ] 3

194 Kungl. May.ts •proposition nr 268. Under remissbehandlingen har den övergångsbestämmelse påtalats, som av civilförsvarsutredningen föreslagits beträffande statsbidragen. Jag anser emel­ lertid bestämmelsen böra bibehållas. Då säkerhet icke finnes för att de av kom­ munerna för luftskjdds- eller utrymningsändamål frivilligt gjorda anskaff­ ningarna skett på mest ändamålsenliga sätt och alltså ej föranlett större kost­ nader än örn anskaffningen skett efter anvisningar av statlig myndighet, bör någon automatisk rätt till statsbidrag icke tillkomma kommunerna för dylika fall. Givetvis vill jag härmed ej uttala annat än att en välvillig prövning bör ägnas bidragsansökningar från kommuner, vilka av intresse för luftskyddets, utrymningsorganisationens eller socialtjänstens effektivitet anvisat medel till åtgärder, vilka enligt gällande lagstiftning ej kunnat åläggas dem att ombe­ sörja. Ju närmare i tiden medelsanvisningen skett desto större skäl föreligga att antaga, att kommunens medelsanvisning gjorts under förväntan örn gottgörelse av statsbidrag enligt de regler, som framdeles komme att fastställas. Någon övervältring på statsverket av utgifter, som ligga flera år tillbaka i tiden, bör däremot det Konungen i övergångsbestämmelserna givna bemyndigandet ej giva anledning till.

VII. Fastighetsägarna och civilförsvaret, m. m.

Gällande bestämmelser.

Jämlikt 10 § 1 mom. luftskyddslagen är ägare eller innehavare av anlägg­ ning, inrättning, fastighet eller annan egendom, som beröres av luftskyddets planläggning, skyldig att därvid lämna erforderligt biträde. Enligt 3 morn. i samma paragraf är ägare eller innehavare av egendom pliktig tåla åtgärd be­ träffande egendomen, som länsstyrelsen finner erforderlig för beredande av luftskydd, såvida åtgärden för honom medför allenast ringa kostnad eller olägenhet. Såsom förut omnämnts kan länsstyrelsen, örn med utförandet av luftskyddsåtgärd icke utan äventyrande av luftskyddet kan anstå och åt­ gärden icke betingar oskälig kostnad, enligt 11 § 2 mom. luftskydds­ lagen ålägga kommun att i den mån lämpligen kan ske genomföra nödiga skydds- och reservanordningar för att säkerställa driften vid kommunens tekniska verk och att vidtaga erforderliga skyddsanordningar för driftsper­ sonalen vid nämnda verk. I 3 mom. av samma paragraf stadgas, att annan ägare eller innehavare av viss anläggning eller inrättning än kommun må av Konungen åläggas att med avseende å driften vid anläggningen eller inrätt­ ningen vidtaga sådan åtgärd, som icke utan äventyrande av luftskyddet kan anstå och icke för ägaren eller innehavaren medför oskälig kostnad. Jämlikt 4 mom. av samma paragraf är ägare eller innehavare av fastighet eller annan egendom, för vilken luftskyddsplan uppgjorts, skyldig att anskaffa och under­ hålla sådan brandredskap, som länsstyrelsen prövar erforderlig for fastig­ hetens eller egendomens behov. Skyldighet att anordna enskilt skyddsrum åvilar enligt 11 § forsta stycket skyddsrumslagen anläggningens eller byggnadens ägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 195 Enligt 4 § lagen om förfoganderätt för luftskyddets behov är ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan egendom, för vilken luftskyddsplan uppgjorts eller luftskydd eljest erfordras, pliktig att tåla eller vidtaga de åtgärder med avseende å egendomen ävensom dess inredning och utrustning, som av länsstyrelsen prövas erforderliga för luftskyddets genom­ förande. För dylika åtgärder är enligt 5 § 1 mom. egendomens ägare eller innehavare berättigad till ersättning av kronan, men jämlikt 2 mom. av samma paragraf gäller den inskränkningen i ersättningsrätten, att om åtgärden huvud­ sakligen avser beredande av skydd för viss egendom eller dess ägare eller inne­ havare eller för personer, som vid tid, då luftskyddstillstånd inträdde, bodde eller vistades inom egendomen eller eljest nyttjade denna, ersättning utgår allenast örn och i den mån det med avseende å storleken av kostnad eller skada, som föranledes av åtgärden, samt omständigheterna i övrigt prövas skäligt. Beträffande vissa anläggningar, nämligen sådana anläggningar, som äro av väsentlig betydelse för kraftförsörjningen i riket, gäller lagen örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar (kraftverksskyddslagen), i vilken meddelas bestämmelser örn anläggningarnas skyddande mot skada genom luftanfall eller annan krigshandling eller sabotage. Örn skyldighet för ägare och innehavare av varuförråd, som skall bliva före­ mål för bortförande, att taga befattning därmed meddelas bestämmelser i lagen örn skyldighet att bortföra varuförråd.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag.

Be sakkunniga uttala, att det bör ankomma på ägare eller, i vissa fall, inne­ havare av anläggning eller byggnad att sörja för de ekonomiska och materiella betingelserna för upprätthållande av verkskydd eller hemskydd, som skall finnas för anläggningen eller byggnaden, ävensom för anordningar och atgärdei i övrigt, som främst ha avseende å skyddet av anläggningen eller byggnaden samt därvarande personer och egendom. I enlighet därmed stadgas i förslaget till folkskyddslag, att ägare av anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall vara organiserat, ar pliktig att anskaffa, förvara och under­ hålla materiel, utrustning och andra förnödenheter, som erfordras för verk­ skyddets verksamhet [84 § under a)], att i mån av behov inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral och andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen [84 § under b)], att enligt bestämmelser, som Konungen därom utfärdar, sörja för att ekonomiska och materiella betingelser för utbildning av verkskyddspersonalen äro för handen [84 § under c)] samt att i övrigt vid­ taga de särskilda anordningar och åtgärder, som äro erforderliga för verkskyd­ dets verksamhet [84 § under d)]. Vidare stadgas i 85 §, att ägare av bygg­ nad, för vilken hemskydd skall vara organiserat, är pliktig att anskaffa, för­ vara och underhålla materiel och utrustning, som erfordras för hemskyddets verksamhet. Enligt 86 § skola nu omförmälda skyldigheter i det fall, att anläggning eller byggnad i sin helhet är upplåten åt annan person och upplåtelsen avser minst ett år, åvila innehavaren i stället för ägaren.

196 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 268. Jämlikt 93 § i lagförslaget är arbetsgivare pliktig att enligt vad därom är särskilt föreskrivet utgiva ersättning till i hans tjänst anställda för tjänst­ göring i verkskydd, som är organiserat för anläggning eller byggnad, vilken helt eller delvis innehaves av arbetsgivaren. De sakkunniga anföra i motive­ ringen, att verkskyddspersonalen komme att sa gott som uteslutande utgöras av personer, vilka vore anställda hos arbetsgivare, som bedreve verksamhet inom den anläggning eller byggnad, för vilken verkskyddet vore avsett, och att det synts de sakkunniga rimligt och praktiskt sett lättast genomförbart, att dylik arbetsgivare jämväl svarade för den särskilda ersättning, som borde utgå för tjänstgöring i verkskyddet, antingen fråga vore örn civilskyddspersonal eller hemvärnspersonal. Närmare bestämmelser örn dylik ersättning borde in­ tagas i särskild avlöningsförfattning. I 87 § i lagförslaget ha intagits följande bestämmelser om de ytterligare skyldigheter i förevarande hänseende, som skola åvila ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad: a) Ägare är skyldig att inrätta, utrusta och underhålla enskilt skyddsrum, som skall finnas för anläggningen eller byggnaden. Beträffande den närmare innebörden härav hänvisas till avdelning Y [87 § första stycket under a) ]. b) Ägare skall vidtaga sådana särskilda anordningar, som äro erforderliga för att vid fientligt anfall varna dem, som vistas i eller vid anläggningen eller byggnaden [87 § första stycket under b)]. c) Ägare skall vidtaga nödiga anordningar för anläggningens eller bygg­ nadens mörkläggning under folkskyddsberedskap [87 § första stycket under c)]. Är anläggningen eller byggnaden helt eller delvis upplåten till annan, skall ägaren vara ansvarig för anskaffande av mörkläggningsmateriel, medan innehavaren skall svara för materielens anbringande och övriga åtgärder (87 § andra stycket) för mörkläggningen. I motiveringen anföra de sakkunniga: I fråga örn skyldighet att svara för mörkläggning föreligger för närvarande inga klara bestämmelser örn huruvida sådan skyldighet skall åvila ägare eller innehavare av byggnad. Då mörkläggningsanordningarna i mångå fall äro av sådan beskaffenhet, att de måste anpassas efter den anläggning eller byggnad, för vilken de äro avsedda, anse de sakkunniga-, att det bör åvila anläggningens eller byggnadens ägare att tillhandahålla för mörkläggningen erforderlig mate­ riel, även örn anläggningen eller byggnaden helt eller delvis innehaves av annan. För mörkläggningsmaterielens anbringande och för mörkläggningen i övrigt bör dock innehavaren ansvara. Beträffande mörkläggningsmaterielens beskaffenhet böra särskilda bestäm­ melser utfärdas av Kungl. Maj:t eller riksfolkskyddschefen. De sakkunniga vilja här rekommendera användning i större utsträckning än vad nu är fallet av träfiberplattor eller liknande anordningar, detta med hänsyn till att dylika plattor även kunna användas såsom fönsterersättningsmedel. De sakkunniga lia hösten 1942 låtit verkställa utredning angående de kostnader, som här­ igenom skulle föranledas. Enligt denna utredning skulle kostnaden för dylika plattor uppgå till omkring 2: 10 kr. per m2, vartill komme kostnad för plattornas tillskärning med 50 öre för platta. Beräkning har gjorts beträffande ett antal fastigheter av olika slag i Stockholm. Kesultatet av utredningen utvisar, att kostnaderna bliva förhållandevis små.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 197 d) Ägare och innehavare skall, där det finnes vara av särskild betydelse, att anläggningen eller byggnaden maskeras, under folkskyddsberedskap vara skyldig tåla eller vidtaga härför erforderlig åtgärd, som av folkskyddsmyndighet anbefalles [87 § första stycket under d)]. e) Ägare och innehavare skall i övrigt, när det av folkskyddsmyndighet an­ befalles, vara skyldig att i avseende å anläggningen eller byggnaden tåla eller vidtaga sådan åtgärd, vilken, utan att för ägaren eller innehavaren medföra större olägenhet än som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt, innebär tillgodoseende av ändamål, som folkskyddet har att besörja [87 § första stycket under e)]. Härom anföra de sakkunniga: Yid utformandet av här förevarande bestämmelse i folkskyddslagen ha de sakkunniga ansett det icke i lagtexten böra göras skillnad mellan tid, då folk­ skyddsberedskap råder, och tid, då detta icke är fallet. I stället har stadgats, att den åtgärd, varom fråga är, icke får för ägaren eller innehavaren medföra större olägenhet, än som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt. Yid tillämpningen härav måste givetvis hänsyn tagas till förhållandena vid den tidpunkt, då åtgärden vidtages. Båda då lugna förhållanden, böra endast jämförelsevis ringa krav ställas på anläggningens eller byggnadens ägare eller innehavare i förevarande hänseende, medan å andra sidan under krigstider olägenheter, som absolut taget måste anses stora, ändock med hänsyn till för­ hållandena böra anses skäliga. En avvägning mellan allmänt och enskilt in­ tresse måste alltid äga rum. Enligt 94 § i lagförslaget skall motsvarande skyldighet, som angives under e), åligga ägare eller innehavare av annan egendom än anläggning eller byggnad. Ägare eller innehavare av egendom har jämlikt 110 § första stycket rätt till skälig ersättning av statsmedel för kostnad eller skada, som åsamkats honom genom åtgärd beträffande egendomen, som vidtagits på grund av bestämmel­ serna i 87 § d) eller e) eller 94 §. Örn åtgärden huvudsakligen avser beredande av skydd för egendomen i fråga eller dess ägare eller innehavare eller för per­ son, som vid tid, då folkskyddsberedskap inträdde, bodde eller vistades inom egendomen eller eljest nyttjade denna, utgår dock ersättning av statsmedel alle­ nast örn och i den mån det med avseende på storleken av kostnaden eller skadan samt omständigheterna i övrigt prövas skäligt (110 § andra stycket). Är kostnaden eller skadan att betrakta som ringa föreligger icke rätt till er­ sättning (110 § tredje stycket). I motiveringen härtill anföra de sakkunniga: Åtgärd, som någon för tillgodoseende av folkskyddsändamål fått tåla eller vidtaga till följd av åläggande jämlikt 87 § d) eller' e) eller 94 §, kan uppen­ barligen för honom medföra avsevärd kostnad eller skada, varför det måste anses skäligt, att han erhåller ersättning. Något tveksamt torde vara, om dylik ersättning bör gäldas av staten eller folkskyddsdistriktet. Rätteligen borde det vara så, att om åtgärden innebär tillgodoseende av ändamål, som faller inom ramen för folkskyddsdistriktets verksamhet, ersättning gäldas av distrik­ tet men eljest av statsmedel. Av praktiska skäl ha de sakkunniga stannat vid att låta ersättning av här förevarande slag i samtliga fall utgå direkt av stats­ medel. Åtgärd, som här avses, är emellertid ofta huvudsakligen av betydelse för egendomens ägare eller innehavare. I sådant fall bör givetvis nedsättning i motsvarande grad av det ersättningsbelopp, vartill han eljest skulle lia varit

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

berättigad, ske. Bestämmelsen härom, som gives i andra stycket, är utformad i nära överensstämmelse med 5 § 3 mom. luftskyddsförfogandelagen. Ersättning bör dock över huvud icke utgå för kostnad eller skada, som är att betrakta såsom ringa. Att här angiva någon bestämd gräns är icke möj­ ligt. Skälighetssynpunkter måste vara avgörande. I fråga om byggnad, som användes eller lämpligen kan användas för bo­ stadsändamål är i 88 § i lagförslaget intagen en bestämmelse av innebörd, att om sådan byggnad under högsta folkskyddsberedskap skadats genom krigsåtgärd, byggnadens ägare eller innehavare är pliktig att ställa sig till efter­ rättelse de föreskrifter i fråga örn byggnadens iståndsättande, som kunna vara meddelade av folkskyddsmyndighet. Det tillägges dock, att icke någon må på grund härav åläggas att själv ombesörja åtgärd, örn härigenom oskälig kost­ nad eller väsentlig olägenhet skulle åsamkas honom. I motiveringen anföra de sakkunniga: Det är uppenbart av stor vikt, att under en krigssituation hus, som endast i ringa utsträckning skadats vid bombanfall, snabbt sättas i stånd, för att de­ samma skola bliva beboeliga för sina invånare eller ock kunna användas för inkvartering av utbombade från andra hus eller av evakuerade. Det måste anses tillhöra folkskyddets uppgifter att vidtaga härför erfor­ derliga åtgärder. Vederbörande husägare bör härvid vara skyldig att medverka genom att lämna tillträde till fastigheten samt tillhandahålla byggnadsmateriel m. m., som må erfordras för åtgärdernas genomförande och varav han är i besittning. Ägaren bör även själv kunna åläggas att ombesörja åtgärd av här ifrågavarande slag; dock med iakttagande av att han icke därigenom oskäligt betungas. Även annan innehavare av byggnad än ägaren bör kunna åläggas att medverka vid vidtagande av dylik åtgärd. Bestämmelser härom ha intagits i förevarande paragraf. Av lämplighetsskäl har dock icke arten av de skyldigheter, varom här är fråga, ansetts böra närmare angivas i lagen. I stället har allmänt stadgats skyldighet för bygg­ nadens ägare eller innehavare att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter i fråga örn byggnadens iståndsättande, som må vara meddelade av folkskydds­ myndighet. Slutligen stadgas i lagförslaget, att den som driver industriell verk­ samhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller eljest för det allmänna är skyldig att genomföra sådana skydds- och reservanord­ ningar för säkerställande av driften under folkskyddsberedskap, som med hänsyn till faran för fientliga anfall kunna anses påkallade och skäliga (91 § första punkten), samt att, i den mån driften är avsedd att i största möjliga ut­ sträckning fortgå, även då platsen för verksamhetens bedrivande omedelbart hotas av fientligt anfall, särskilt skall iakttagas, att härav betingade skydds­ anordningar för den vid rörelsen anställda personalen bliva vidtagna (91 § andra punkten). I motiveringen härtill anföra de sakkunniga, efter att ha erinrat örn inne­ hållet i 11 § 2 och 3 mom. luftskyddslagen, följande: I ungefärlig överensstämmelse härmed ha de sakkunniga funnit lämpligt att i folkskyddslagen intaga uttrycklig bestämmelse om skyldighet att i fråga om viss industriell verksamhet genomföra skydds- och reservanordningar för säkerställande av driften under folkskyddsberedskap. Förpliktelsen har av

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 199 praktiska skäl ansetts böra läggas på den, som bedriver den verksamhet, var­ om fråga är, oberoende av vem som är ägare till anläggningen eller byggnaden. Enligt de sakkunnigas mening bör skyldigheten föreligga automatiskt utan särskilt åläggande av Kungl. Majit eller myndighet. Denna omedelbart i lag stadgade skyldighet har dock ansetts böra begränsas till sådan industriell verksamhet, beträffande vilken det kan anses såsom ett väsentligt allmänt in­ tresse, att driften blir säkerställd. Till industriell verksamhet hänföres givet­ vis även driften vid kommuns tekniska verk. Bestämmelsen i andra punkten har avsende på sådana synnerligen viktiga industrier, vilka i krig måste vara i fortlöpande verksamhet i det längsta även under flyglarm. Inom dessa industrier erfordras särskilda anordningar för personalens skydd, exempelvis skyddskurar och stockmattor. Uttryckligt stad­ gande om skyldighet att vidtaga sådana anordningar har ansetts lämpligt att intaga i lagen. Beträffande skyldigheten för ägare och innehavare av egendom, som skall undanföras, att verkställa eller medverka vid undanförseln föreslå de sak­ kunniga i 95 och 109 §§ motsvarande bestämmelser som de nu gällande, dock att bestämmelserna skola gälla all undanförsel, således även utspridning. Yad förstöring angår stadgas i 96 § i förslaget, att om beslut meddelats örn för­ störing av viss egendom dess ägare eller innehavare är pliktig att, i den mån det påfordras, verkställa förstöringen eller eljest medverka vid dess genom­ förande. De sakkunniga anse, att genom denna bestämmelse viss garanti vin­ nes för att förstöringen kommer att ske under vederbörlig hänsyn till ägarens och innehavarens intressen samt på sådant sätt att större skada ej göres än nöden kräver. Kraftverksskyddslagen skall enligt de sakkunnigas förslag gälla vid sidan av folkskyddslagen. Enligt 149 § första stycket i förslaget till folkskyddslag skall nämligen sistnämnda lag icke äga tillämpning, i den mån motsvarande förhållanden regleras i kraftverksskyddslagen.

Yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas förslag.

Yad de sakkunniga i hithörande delar föreslagit har i allmänhet icke mött någon erinran i de inkomna yttrandena. I några yttranden ha dock anmärk­ ningar framställts. Sveriges fastighetsägareförbund förklarar såsom sin principiella stånd­ punkt, att kostnaderna för åtgärder till skydd mot fientlig verksamhet borde bäras av samhället och icke av vissa grupper av enskilda medborgare. Ur dessa synpunkter kunde förbundet icke i princip godtaga en lagstiftning, vars grund­ uppfattning vore att man kunde på ägare av fast egendom lägga skyldigheter utöver dem, som åvilade samma personer som skattedragare. Den nu före­ slagna lagstiftningen icke blott knäsatte den enligt förbundets mening helt oriktiga principen utan ginge ännu längre än gällande lagstiftning, i det den i betydelsefulla avseenden utvidgade de skyldigheter som nu ålåge fastighets­ ägarna. Det sätt, på vilket hyresregleringslagen hittills praktiserats, utgjorde ännu ett skäl att bestämt avvisa varje lagstiftning, som innebure en utökning

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. av de skyldigheter att bära kostnader, som för närvarande åvilade fastighets­ ägarna. Sveriges industriförbund framhåller, att med hänsyn till den betydelse, som upprättade planer för industriluftskyddet ägde, bestämmelserna i 84 § örn de skyldigheter, som ålåge ägare av anläggning eller byggnad, för vilken verk­ skydd skulle vara organiserat, borde kompletteras med en uttrycklig föreskrift örn skyldighet för ägaren att upprätta sådan plan. Svenska arbetsgivareförenin­ gen framhåller, att bestämmelserna i 84 § lade betydande kostnader på inne­ havare av industriell anläggning och att industriens beredvillighet att åtaga sig dylika kostnader i högre grad än redan skett torde menligt påverkas av stad­ gandet i 10 § i förslaget, vari förutsattes, att verkskydds eller hemskydds per­ sonal och materiel kunde tagas i anspråk för uppgifter utom den eller de an­ läggningar, för vilka verkskyddet eller hemskyddet vore upprättat. Föreningen förutsatte, att bestämmelser utfärdades, varigenom ett företag, vars verkskydd onormalt utbyggdes, erhölle viss gottgörelse av allmänna medel för sådana anordningar, som med hänsyn till omfattningen finge anses sträcka sig vida över det enskilda verkskyddets uppgifter. Beträffande 85 § — vilken, såsom förut nämnts, reglerar frågan örn skyldig­ heten att anskaffa, förvara och underhålla materiel och utrustning, som erfor­ dras för hemskyddets verksamhet — framhåller Sveriges fastighetsägareför­ bund. att bestämmelsen syntes ha fått sin vidsträckta omfattning i syfte att erhålla möjlighet att ålägga fastighetsägaren förpliktelser, som kunde komma att gå över vad som nu gällde. Förbundet fortsätter: Yad som enligt förslaget är avsett att ifrågakomma är för den utomstående svårt att bedöma, men man kan konstatera, att de sakkunniga själva icke synas vara främmande för att för hemskyddets verksamhet kan komma att krävas särskilda anordningar även utöver skyddsrum. Självfallet skulle det i hög grad bidraga till trygghet i fastighetsförvaltningen, om lagstiftningen klart gåve vid handen, att fastighetsägarens skyldighet att medverka vid hemskyddets verksamhet vore inskränkt till vad för närvarande gällde. Förbundet finner sig sålunda under alla förhållanden böra avböja en bestämmelse av det vitt­ omfattande innehåll som förevarande paragraf har fått. Hyresgästernas riksförbund anser den i 86 § föreskrivna tiden av ett år vara för kort. En nyttjanderättshavare borde icke träda i ägarens ställe med mindre upplåtelsetiden vore avsevärt längre, exempelvis 5 år. Beträffande ersättningen till verkskyddspersonal framhåller svenska arbets­ givareföreningen, att föreningen väl ansåge skäligt, att dylik personal erhölle viss ersättning. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida det vore rimligt, att kostnaden för verkskyddet åvilade verkets innehavare. Skyddet av krigsviktig eller ur samhällelig synpunkt i övrigt viktig produktion vore i första hand ett. samhälleligt intresse. Principiellt borde därför huvuddelen av kost­ naderna för verkskyddet bäras av det allmänna. I den mån verkskyddet skulle helt ombesörjas av vid verket anställda, syntes dock frågan om ersättning till dessa för deltagande i verkskyddet närmast ankomma på arbetsgivarna och arbetstagarna själva. Föreningen ville i detta sammanhang erinra örn, att föreningen efter överenskommelse med representanter för landsorganisationen

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 201

utformat anvisningar för ersättning i vissa fall till inom industriluftskyddet verksamma personer, vilka anvisningar i form av en rekommendation tillställts sådana delägare i föreningen, som vore berörda av industriluftskyddet, och även delgivits luftskyddsinspektionen. Föreningen hade funnit detta system fungera tillfredsställande och ville därför bestämt motsätta sig, att särskilda lagbestämmelser utfärdades rörande verkskyddspersonalens ersättning. Liknande synpunkter anföras av Sveriges industriförbund. Landsorga­ nisationen anser däremot att — med hänsyn till att tjänsgöringen för ifrågavarande personal är grundad på tjänsteplikt — särskilda författnings­ bestämmelser böra utfärdas rörande verkskyddspersonalens ersättning. Vatten­ fallsstyrelsen finner på grund av vunna erfarenheter nödvändigt att enhetliga bestämmelser utfärdades rörande avlöning åt verkskyddspersonalen, så att icke olika grunder för avlöningens beräknande kunde komma att gälla inom olika statliga verk eller inom de kraftföretag, som i luftskyddsliänseende vore underställda styrelsen. Generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen framföra beträffande sin personal liknande synpunkter som vattenfallsstyrelsen. I fråga örn skyldigheterna jämlikt 87 § framhåller Sveriges fastighetsägare­ förbund, att de sakkunniga i fråga örn fastighetsägarnas befattning med mörk­ läggningåtgärder föresloge bestämmelser, som innebure en betydande utvidg­ ning av ägarnas hittillsvarande skyldigheter. Förbundet fortsätter:

Detta sker utan att de sakkunniga samtidigt föreslå någon generell rätt för ägaren att av hyresgästerna utbekomma bidrag till kostnaderna därför. Redan på grund av förbundets principiella inställning måste förbundet därför avböja förslaget i denna del. Samtidigt som förbundet sålunda hävdar att förslaget icke är skäligt, håller förbundet emellertid också före att det icke heller är oomtvistligt lämpligt. Vid de mörkläggningar, som hittills ägt rum, torde det allenast i mycket få undantagsfall ha förekommit, att hyresvärden bekostat mörkläggningsmaterielen. Det har sålunda i hus med hyresgäster varit dessa som haft att svara för och utfört mörkläggningsanordningarna. Att dessa anordningar icke skulle ha varit tillfyllest har, såvitt förbundet kunnat finna, icke på allvar gjorts gällande, och man måste därför fråga sig, varför icke samma system även i fortsättningen skulle kunna praktiseras. Vill man ernå sparsamhet med materiel, är det säkerligen lämpligast att på hyres­ gästerna lägga materielanskaffningsskyldigheten. Hyresgästen kan då be­ döma vilka åtgärder som i hans särskilda fall äro erforderliga; han kan t. ex. föredraga att efter mörkrets inbrott icke uppehålla sig i visst eller vissa ruin och sålunda undvika att till sådana utrymmen anskaffa mörkläggningsmateriel. Det är vidare anledning befara, att många hyresgäster komma att ställa överdrivet stora anspråk på materielens beskaffenhet, om det är hyresvärden som skall bekosta anskaffningen. Man kan icke heller bortse från att hyres­ gästerna säkerligen mycket ofta komma att iakttaga avsevärt mindre varsamhet med den materiel som icke är deras egen. Det synes sålunda uppenbart, att redan praktiska skäl avgjort tala för att man icke bör göra någon ändring i hittills gällande förhållanden. Därtill kom­ mer emellertid också, att de kostnader, som enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att åvälvas fastighetsägarna, icke med fog kunna, såsom sker i betänkandet, betecknas såsom små. Tvärtom har man uppenbarligen att räkna med många tiotal miljoner kronor. På grundval av den av de sakkunniga företagna stockliolmsutredningen och om man utgår ifrån ett kostnadsmedeltal

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

per fastighet av 1 000 kronor så torde kostnaderna enbart för Stockholms vid­ kommande röra sig örn ett belopp med en storleksordning av 5 miljoner kronor. Det är icke rimligt att låta fastighetsägarna bära dylika kostnader för genomförande av åtgärder, örn vilka det med fog kan sägas, att de företagas icke främst i fastighetsägarnas intresse utan snarare i hyresgästernas. Åt­ gärderna syfta ju dock ytterst till att åt hyresgästerna bevara tillgången till de bostäder och de lokaler för näringarna som de förhyrt. Sveriges industriförbund anser likaledes, att detta åliggande för fastighets­ ägaren icke är tillräckligt motiverat, utan håller före, att innehavaren skäligen bör svara även för anskaffningskostnaden, vilket i varje fall borde gälla för den händelse ägaren icke enligt därom gällande bestämmelser ägde höja hyran för att täcka kostnaden i fråga. Hyresgästernas riksförbund anser däremot fördelningen mellan hyresvärd och hyresgäst av skyldigheterna med avseende å mörkläggning vara lämpligt avvägd. I fråga örn bestämmelserna i 91 § i de sakkunnigas förslag framhåller svenska arbetsgivareföreningen, att bestämmelserna syntes kunna medföra, att innehavare av industriell verksamhet kunde åläggas vidtaga sådana skyddsoch reservanordningar för säkerställande av driften under folkskyddsbered- * skap, att därigenom betydande kostnader komme att åsamkas företagarna. Föreningen ansåge påkallat, att mera bestämda regler utfärdades rörande före­ tagens förpliktelser i detta hänseende. Sveriges industriförbund framhåller, att med den allmänna avfattning be­ stämmelserna i 91 § erhållit följden torde kunna bliva att långt gående åtgärder av olika slag ålades ett industriföretag. Det syntes fördenskull skäligt, att för åtgärden erforderliga kostnader, åtminstone i den mån de överstege vad som kunde anses normalt vid ett företag av ifrågakommande slag, bestredes av statsmedel. Krigsmaterielverket anser 91 § böra kompletteras med en föreskrift örn att den som dreve industri av här avsett slag även skulle vara skyldig att på an­ fordran av folkskyddsmyndighet vidtaga sådana förberedelser för förflyttning av tillverkningen till annan ort, som med hänsyn till faran för driftstörningar ansåges påkallade och skäliga. Sveriges fastighetsägareförbund anför beträffande det föreslagna stadgan­ det örn förstöring: Denna bestämmelse synes betänklig bland annat därför, att syftet med den­ samma synes vara att i viss mån göra ägaren ansvarig för att förstöringen kom­ mer att ske under vederbörlig hänsyn till ägarens och innehavarens intressen samt på sådant sätt, att större skada ej göres än nöden kräver. Det bör vara klart att, örn förstöring blivit beslutad, ägaren respektive innehavaren icke skall behöva åtaga sig något ansvar för att förstöringen icke blir större än som är nödvändigt. Att döma av de sakkunnigas motivering synes emellertid åt stadgandet ha givits den innebörden, att en omkastning av bevisbördan äger rum, så att, när frågan uppkommer örn ersättning för den förstörda egen­ domen, det skall vara ägarens sak att visa, att förstöringen var nödvändig i den omfattning den fått. Detta är uppenbarligen i hög grad obilligt. Förstöringen måste ju för övrigt komma att bli en åtgärd av militär natur och det är vid sådant förhållande långt ifrån självklart, att ägaren eller innehavaren kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 203

anses vara nära till att verkställa förstöringen. Härförutom måste beaktas, att det, särskilt under krigstid, kan visa sig omöjligt för fastighetsägaren att an­ skaffa nödig arbetshjälp, varförutom det ju icke kan begäras av honom, att han skall underkasta sig kostnaderna för de ofta mycket omfattande åtgärder, som här kunna komma ifråga. Förbundet föreslår med hänsyn till vad så­ lunda anförts att den i 96 § föreslagna regeln måtte utgå.

Krigsmaterielverket anser nödvändigt, att 96 § kompletteras med bestäm­ melse örn skyldighet för vederbörande ägare att verkställa eller medverka till sådana förberedande åtgärder för förstöring, som påkallades av folkskyddsmyndighet.

Bevakningsutredningens förslag.

I sitt i det föregående omförmälda betänkande har bevakningsutredningen framlagt förslag till lag örn särskilda skyddsåtgärder för vissa anläggningar jämte tillämpningskungörelse. Lagförslaget torde få som bilaga fogas till detta protokoll (bilaga B). I sina huvuddrag innebär förslaget följande. Lagen avser sådana åtgärder vid anläggningar av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, vilka ha till ändamål att skydda anlägg­ ningarna mot spioneri eller sabotage. Lagen äger dock icke tillämpning å militära anläggningar eller å anläggningar, som avses i kraftverksskyddslagen (1 §). — De anläggningar, som avses i lagen, skola upptagas i en plan, upprättad i den ordning Konungen bestämmer (2 §). I kungö­ relsen stadgas härom, att planen skall fastställas av chefen för försvars­ staben efter förslag av bevakningsinspektören, som därvid i erforderlig utsträckning har att samråda med myndigheter och enskilda samman­ slutningar, vilkas verksamhet äger samband med planläggningen. — Anlägg­ ning, som avses i lagen, skall utföras på ett med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall ur skyddssynpunkt lämpligt sätt. Detsamma skall gälla om­ byggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning (3 §). — Ägare av befintlig, i lagen avsedd anläggning är pliktig att, i den mån det ej tidigare skett, med avseende å anläggningen och driften vid densamma vidtaga erfor­ derliga åtgärder för att förhindra spioneri och sabotage. Han skall sålunda bland annat ombesörja nödig bevakning och inhägnad av anläggningen, erfor­ derlig förstärkning av anläggningens skydd mot skada genom brand eller ex­ plosion, erforderligt förrådsrum av lämplig beskaffenhet samt vidtaga åt­ gärder för snabbt avhjälpande av driftavbrott. Nyttjas anläggningen av annan än ägaren, är nyttjanderättshavaren pliktig att i ägarens ställe vidtaga sådana åtgärder, som med hänsyn till deras art och förhållandena i övrigt böra an­ komma på nyttjanderättshavaren. I ägarens eller nyttjanderättshavarens för­ pliktelser ingår även att anskaffa erforderlig utrustning åt annan bevakningspersonal än polis- eller militärpersonal (4 §). -—- På grund av vad i 3 och 4 §§ stadgas får ej föreskrivas skyldighet att vidtaga åtgärder, som med hänsyn till anläggningens omfattning och andra omständigheter i avseende å denna skulle vara oskäligt betungande (5 §). Ägare eller innehavare av anläggning, som avses i lagen, är emellertid skyldig att beträffande anläggningen tåla eller

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

vidtaga skyddsåtgärd, ändå att lian icke själv är pliktig att bekosta densamma. Medför åtgärden skada eller förlust för honom och är denna ej att anse såsom ringa, är han berättigad till ersättning därför av statsmedel efter vad som finnes skäligt (6 §}. ■— Frågor, som avses i 3—6 §§, prövas av läns­ styrelsen, dock att fråga örn ersättning av statsmedel enligt 6 § skall underställas Konungen (7 §). Enligt kungörelsen undantagas dock från länsstyrelsens prövning dels anläggningar tillhörande försvarsväsendet, telegrafverket och statens järnvägar ävensom under vattenfallsstyrelsens respektive väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning stående kraftoch kanalverk samt kanaler och anläggningar för luftfartsändamål, dels enskilda järnvägar och kraftanläggningar, och skall prövningen i fråga örn sådana anläggningar i stället handhas av den myndighet, under vil­ ken anläggningen lyder i luftskyddshänseende. — Nyttjas anläggningen av annan än ägaren, må kostnad, som ägaren eljest skolat vidkännas, fördelas mellan honom och nyttjanderättshavaren efter vad som finnes skäligt (8 §). — Innan byggnadsnämnd meddelar beslut med anledning av ansökan örn bygg­ nadslov beträffande anläggning, som avses i lagen, skall nämnden överlämna handlingarna till länsstyrelsen för prövning, vilka skyddsåtgärder som skola vidtagas. Vill någon i ort, där byggnadsnämnd ej finnes, utföra sådan anlägg­ ning eller verkställa väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning därav, skall han inhämta länsstyrelsens godkännande av förslaget, såvitt angår skyddsåtgärder enligt lagen (10 §). Jämlikt kungörelsen skall byggnads­ nämnd, örn den finner ansökan örn byggnadslov avse anläggning, som är av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, därest anläggningen ej är upptagen i planen, överlämna handlingarna i ärendet till chefen för för­ svarsstaben för prövning av frågan örn anläggningens upptagande i planen. I kungörelsen stadgas vidare, att chefen för försvarsstaben skall i samråd med bevakningsinspektören utfärda erforderliga allmänna anvisningar rörande tilllämpningen av lagen till ledning för de mydigheter, som handha prövningen av i lagen avsedda skyddsfrågor. I motiveringen anför utredningen — efter att lia hänvisat till att spionerioch sabotageverksamheten erhållit en allt vidsträcktare användning genom det nutida krigets totala karaktär — till en början följande: Såsom en betydande brist i gällande lagstiftning måste betecknas, att spörs­ målet rörande de skyldigheter, som i förevarande hänseende åvila de särskilda företagarna, lämnats öppen. Det oaktat har emellertid det stora flertalet före­ tagare frivilligt vidtagit vissa skyddsåtgärder mot spioneri och sabotage. Fall lia dock förekommit, där företagsledningarna avvisat skäliga krav på dylika skyddsåtgärder. Frånvaron av en laglig reglering av nyssnämnda spörsmål medför ävenledes, enligt vad erfarenheten givit vid handen, en onödig tidsutdräkt med skyddsåtgärdernas utförande, vilket särskilt i mera kritiska lägen kan leda till avsevärda olägenheter. Att enbart lita på frivilligt åtagande torde för övrigt ej vara lämpligt med hänsyn till här förevarande anläggningars be­ tydelse. Vidare kan man icke med säkerhet räkna med, att det intresse och den beredvillighet, som företagen under nu rådande extra ordinära förhållan­ den visat, kommer att fortfara allt framgent. Att uteslutande på frivillighetens grund bygga en lösning av den föreliggande frågan kan därför enligt utred­ ningens mening ej anses betryggande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 205 Införande av allmängiltiga tvingande bestämmelser örn vidtagande av erfor­ derliga skyddsåtgärder mot spioneri och sabotage skulle därjämte bidraga till skapande av enhetlighet och rättvisa mellan olika företagare inbördes. Avsak­ naden av sådana bestämmelser kan nu medföra icke endast att en och annan företagare helt slipper ifrån att vidtaga skyddsåtgärder, som den lojale före­ tagaren med större eller mindre uppoffringar underkastat sig, utan även att ägare av ensartade anläggningar belastas olika hårt. Vidare torde riskerna för skadegörelse kunna i icke ringa utsträckning reduceras, örn redan vid en anläggnings planering och utförande vederbörlig hänsyn tages till skyddssynpunkterna. Jämväl kostnaderna för skyddsåtgär­ derna bliva i allmänhet lägre, örn åtgärderna komma till utförande redan vid anläggningens tillkomst än örn de vidtagas först därefter. Även ur företagarens synpunkt är det således önskvärt, att de krav, som ur skyddssynpunkt kunna ställas på en anläggning, bliva tillgodosedda redan i samband med anlägg­ ningens utförande. Utredningen betonar dock, att skyddsfrågorna böra såvitt möjligt liksom hittills lösas på frivillighetens väg och i samförstånd med berörda företag. Tvångsingripande borde ifrågakomma först när förhandlingsvägen visat sig resultatlös. Vidare förklarar utredningen sig ha funnit att de frågor, som vore förknip­ pade med här åsyftade anläggningars skyddande mot spioneri och sabotage, i flera hänseenden vore av så speciell art, att en särlagstiftning angående dem vore påkallad jämväl efter den allmänna revisionen av hemortsförsvaret. I fortsättningen framhåller utredningen, att det ej kunde komma i fråga att låta lagstiftningen äga tillämpning å alla anläggningar, beträffande vilka risk för spioneri eller sabotage kunde föreligga utan tillämpningsområdet borde begränsas till sådana anläggningar, som vore av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen. Att i lagtexten giva en uttömmande beskriv­ ning eller uppräkning av dylika anläggningar vore emellertid ej möjligt. Ur­ valet av dessa anläggningar måste enligt utredningens mening merendels bliva beroende på prövning i varje särskilt fall. Skyldigheten att vidtaga skydds­ åtgärder borde omfatta icke blott redan befintliga anläggningar utan även nya anläggningar. Det vore nämligen uppenbarligen ur såväl ekonomisk som prat tisk synpunkt mest ändamålsenligt, att skyddsåtgärderna komme till utförande redan i samband med anläggningarnas tillkomst. Möjligheterna att på bästa sätt tillgodose de krav, som ur skyddssynpunkt borde ställas på en anlägg­ ning, vore större vid anläggningens planering och utförande än när den färdig­ ställts. Likaså bleve kostnaderna för skyddsåtgärderna i allmänhet lägre, örn de vidtoges redan vid anläggningens tillkomst än senare. Att i lagen närmare angiva, vilka åtgärder som alltid borde vidtagas vore ej möjligt. Därför syntes ingen annan avgränsning av skyldigheten stå till buds än den, som komme till uttryck i den allmänna principen, att skyddsåtgärderna skulle anpassas efter omständigheterna i varje särskilt fall. Utredningen övergår härefter till att behandla organisationsfrågan. Beträf tande spörsmålet, vilket eller vilka organ, som det lämpligen borde tillkomma att pröva, huruvida en anläggning vore av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, säger sig utredningen ha stannat vid att föreslå, att

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 268'.

prövningen borde anförtros åt chefen för försvarsstaben. Härom anför utred­ ningen: Denna lösning bär synts utredningen mest ändamålsenlig särskilt därför att det övervägande antalet här åsyftade anläggningar äro av direkt eller indirekt betydelse för försvaret samt försvarsstabschefen genom sin ställning inom den militära organisationen torde lia god möjlighet att fortlöpande hålla sig underrättad jämväl örn de företag, som fullgöra leveranser till försvarsväsendet. Vidare äger ifrågavarande uppgift nära samband med markbevakningen av viktigare anläggningar, vars planläggning ankommer på försvarsstaben och överbefälhavaren. Beträffande den föreslagna planen framhåller utredningen, att med hänsyn bland annat till de rättsverkningar, som den enligt förslaget skulle medföra, det vore angeläget att frågan, huruvida en anläggning vore av sådan beskaffen­ het, att den folie under lagen, underkastades en så ingående och allsidig pröv­ ning som möjligt, varför planläggningen borde ske i samråd icke blott med vederbörande militära och civila myndigheter utan jämväl i erforderlig ut­ sträckning med enskilda sammanslutningar (exempelvis Sveriges industriför­ bund), med vars verksamhet frågan ägde samband. Beträffande det föreslagna underställningsförfarandet i fråga örn nyanlägg­ ningar framhåller utredningen, att någon svårighet för vederbörande att av­ göra, huruvida en anläggning vore av sådan beskaffenhet, att frågan borde hän skjutas till försvarsstabschefens prövning, i allmänhet ej torde kunna anses möta. Mot förfarandet kunde möjligen invändas, att detsamma vore ägnat att fördröja byggnadsärendets avgörande. Såväl underställningen som för­ svarsstabschefens prövning förutsattes emellertid skola ske med största möj­ liga skyndsamhet, och förfarandet torde som regel icke taga lång tid i anspråk. Utredningen anför vidare: Vad härefter angår spörsmålet angående det lämpligaste sättet för plöj­ ningen av frågor rörande förevarande skyddsverksamhet synas närmast två lösningar stå till buds. Antingen kan, efter förebild av kraftverksskyddslagen, handläggningen anförtros åt något centralt organ eller ock kan prövningen uppdragas åt redan befintliga lokala myndigheter. Om förstnämnda alternativ skulle föredragas, kan man tänka sig antingen att för ändamålet tillskapa ett nytt centralorgan eller att anförtro uppgiften åt något redan förefintligt sådant. Bland de senare synes försvarsstaben (industriskyddsdetaljenj som genom sm mångåriga verksamhet på området bland annat förvärvat en ingående känne­ dom örn hithörande förhållanden, ligga närmast till hands. Med hänsyn till det samband, som ifrågavarande skyddsverksamhet äger med det civila luftskyddet och hemortsförsvaret överhuvud, kunna dock vissa skäl även tala för att prövningen uppdrages åt luftskyddsinspektionen eller, därest en ny hemortsförsvarsorganisation tillskapas, dess topporgan. _ . Vid övervägande av spörsmålet har utredningen funnit en decentralisering av prövningen vara att föredraga och stannat vid att denna bör tillkomma läns­ styrelserna. Genom en lösning efter den förra linjen skulle visserligen det förut framhållna önskemålet örn enhetlighet i bestämmelsernas tillämpning bättre kunna tillgodoses. Å andra sidan skulle en centralisering av handlägg­ ningen medföra en betydande omgång och tidsutdräkt, vilket måste innebära en allvarlig olägenhet. Genom den lösning, som utredningen förordar, tolde förutsättningar skapas för en snabb och samtidigt effektiv handläggning.

Kungl. Majlis proposition nr 268. 207

Med hänsyn särskilt till de ekonomiska konsekvenser, som förslaget inne­ bär för berörda företagare, är det av stor vikt, att prövningen blir allsidig och omsorgsfull samt att företagarnas berättigade intressen bliva beaktade. Härför förutsättes bland annat en ingående förtrogenhet med de olika anläggningarnas tekniska och ekonomiska förhållanden, en förtrogenhet, som länsstyrelsen i allmänhet ej torde .besitta. På grund härav bör enligt utredningens uppfatt­ ning länsstyrelserna tillföras erforderlig expertis i sådant hänseende. Detta kan ske antingen på det sätt, att länsstyrelserna bland ledningarna för industri­ företagen inom varje län utse en eller i de största länen eventuellt två per­ soner, som i förekommande fall skola stå till länsstyrelsens förfogande såsom rådgivande sakkunniga i dylika frågor, eller ock att länsstyrelsen anlitar den sakkunskap, som i varje särskilt fall kan erfordras. Enligt vad utredningen inhämtat torde några svårigheter icke möta. att i varje län erhålla därtill lämp­ liga och intresserade personer. Utseendet av dylika sakkunniga synes böra ske i samråd med Sveriges industriförbund, till vilket förbund det övervägande flertalet industriföretag i landet äro anslutna.

Beträffande kostnaderna för åtgärderna förklarar sig utredningen anse, att detta spörsmål borde lösas efter samma principer som enligt kraftverksskyddslagen, samt fortsätter: Grunderna för dessa regler synas nämligen i allt väsentligt äga giltighet även i förevarande fall. Genom att företagen i skälig omfattning själva få be­ strida kostnaderna för skyddsåtgärderna torde sålunda kunna antagas, att åt­ gärderna komma att utföras på ett mera ekonomiskt sätt än örn detta skulle ankomma på de statliga organen. Skyddsåtgärderna avse ju vidare att bevara anläggningen, varför det icke kan anses annat än riktigt och rimligt att an­ läggningens ägare bör bära det ekonomiska ansvaret för åtgärderna, även örn dessa enligt hans uppfattning icke i allo skulle anses ekonomiskt motiverade. En del av åtgärderna torde kunna medföra vissa besparingar för anläggningens ägare i form av minskad personalåtgång för bevakning samt nedsättning av för säkringsavgifter. Slutligen ha industriella och en del andra här avsedda an­ läggningar i viss utsträckning möjlighet att överföra kostnaderna på sina av­ nämare. När det gäller att bedöma, huruvida viss åtgärd i det konkreta, fallet är skälig eller ej, måste hänsyn tagas bland annat till företagets räntabilitet, och självfallet få sådana åtgärder icke föreskrivas, vilka hindra ett företags till­ komst eller utveckling. Utredningen tillägger, att omfattningen av de skyddsåtgärder, som vidtagits vid olika företag, varierat högst väsentligt. Med hänsyn till att förhållandena vore så olikartade vore det icke möjligt att lämna några närmare uppgifter an gående kostnaderna för de skyddsåtgärder, som skulle erfordras, därest utred ningens förslag genomfördes. För det övervägande antalet ägare av anlägg ningar torde dock utgifterna icke bliva betungande eller oöverkomliga, och i förhållande till företagens utgifter för luftskyddet torde förevarande kostnader kunna anses såsom obetydliga.

Yttrandena över bevakn i tins ut red­ ningens förslag'.

Det övervägande antalet av de myndigheter och sammanslutningar, som ut­ talat sig angående förslaget, har vitsordat behovet av lagstiftning under fram-

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

hållande av att man visserligen hunnit långt på frivillighetens väg men att dock med hänsyn till hithörande åtgärders allmänna betydelse möjlighet till utövande av tvång borde föreligga. I vissa yttranden avstyrkes emellertid den ifrågasatta lagstiftningen direkt eller uttalas tveksamhet rörande behovet därav. Sålunda anför exempelvis Sveriges industriförbund följande: Industriförbundet vill ifrågasätta såväl nödvändigheten som lämpligheten av den föreslagna lagstiftningen. Någon övertygande motivering för behovet därav har ej förebragts. Enligt vad förbundet kunnat utröna, är det endast i sällsynta undantagsfall som någon företagare avvisat framställda krav på skyddsåtgärder, och även i dessa fall lära förordade åtgärder ha vidtagits, sedan vederbörande övertygats örn att desamma varit av behovet påkallade. Mot bakgrunden härav förefaller det ej erforderligt att för undantagsfallen införa ett vidlyftigt och tidsödande administrativt förfarande. Erfarenheten ger vid handen, att en författning av ifrågasatt slag lätt blir en maximilagstiftning. Den enskilde känner lagen som ett onus och vidtar i regel ej flera eller andra åtgärder än sådana, som lagligen påtvingas honom. Det enskilda initiativet, som här är av väsentlig betydelse, bortfaller, och skyddsarbetet råkar in i en byråkratisk återvändsgränd. Utredningen framhåller, att vidtagandet av erforderliga skyddsåtgärder kan medföra vissa besparingar för anläggningens ägare i form av minskad personalåtgång för bevakning samt nedsättning av försäkringsavgifter. I den mån detta antagande är riktigt, synes även ur denna synpunkt en lagstiftning obehövlig, alldenstund det för företagarna helt visst skulle bliva ett ekono­ miskt intresse att på lämpligt sätt avväga skyddsåtgärdernas omfattning mot kostnaderna för bevakning och försäkring. Vad som först och främst erfordras på förevarande område är en effektiv och ständigt fortgående upplysningsverksamhet. Sålunda böra industriled­ ningarna orienteras örn spioners och sabotörers arbetsmetoder och åtgöranden, anvisningar lämnas örn hur man lämpligen kan skydda sig mot sådan verk­ samhet, råd givas angående skyddstjänstens ordnande inom företagen, per­ sonalkontrollen effektiviseras samt intresset för hithörande frågor stimuleras genom lämpliga initiativ från sakkunnig myndighet. Den verksamhet, som i detta avseende utövats av försvarsstabens industriskyddsdetalj, är erkännansvärd, ehuru denna verksamhet på grund av personalbrist haft sin givna be­ gränsning. — Industriförbundets luftskyddsavdelning har i dagarna ombildats till industriens luftskyddsinstitut med representanter jämväl för intresserade statliga myndigheter. Då institutets verksamhet har nära samband med nu ifrågavarande skyddsfrågor, torde institutet komma att på sitt arbetsprogram upptaga jämväl dessa. I så fall skulle institutet kunna etablera ett frukt­ bärande samarbete med det statliga organ, som lämpligen kunde anförtros upplysningsverksamheten på hithörande område. Handelskammaren i Norrköping uttalar, att vad som erfordrades syntes vara möjlighet för den beslutande myndigheten att, där frivillig överenskom­ melse icke kunde träffas, genom vitesföreläggande framtvinga efterföljd av lämnade anvisningar. Kommerskollegium yppar farhågor för att till följd av lagen de övervakande myndigheterna i mindre utsträckning än hittills skulle söka att på frivillig­ hetens väg nå en uppgörelse. I varje fall hade en blivande lagstiftning bort få karaktär av beredskapslagstiftning, med vars ikraftträdande skulle anstå, tills Kungl. Majit i fall av verkligt behov därom förordnade.

Kungl.-Maj:ts proposition nr 268. 209 I åtskilliga yttranden betonas sambandet mellan ifrågavarande skyddsåt­ gärder och luftskyddsåtgärderna och anses lagstiftningen böra sammanarbetas med lagstiftningen örn civilförsvaret. Denna ståndpunkt intages sålunda av luftskyddsinspektionen, statskontoret, länsstyrelserna i Gotlands och Älvs­ borgs län samt chefen för försvarsstaben. I de båda sistnämnda yttrandena tillstyrkes särlagstiftning endast örn lagstiftningen örn civilförsvaret drager ut på tiden. I fråga örn lagstiftningens tillämpningsområde anser chefen för försvars­ staben lagen icke böra gälla statliga anläggningar, beträffande vilka förhållan­ dena borde regleras instruktionsvis. Luftskyddsinspektionen och några läns­ styrelser anse däremot lagens tillämpningsområde böra utsträckas till att gälla även sjukhus och andra civila offentliga institutioner av synnerlig betydelse för samhällslivet och förvaltningen. Sveriges industriförbund understryker vikten av att de åtgärder, som påbjödes, begränsades till vad som vore oundgängligen nödvändigt, så att de icke bleve tekniskt störande för de dispositioner och utbyggnader, som indu­ strien ur sin synpunkt önskade vidtaga. Företagen borde även äga rätt att begära ändring eller lättnad i meddelade föreskrifter, då anledning därtill förelåge. EU flertal handelskamrar framför liknande synpunkter, varvid av handelskamrarna i Malmö och Jönköping framhålles, att lagstiftningen vore alltför allmänt hållen och överlämnade åt praxis att reglera hithörande frågor inom en alltför vid ram. Även försvarets fabriksstyrelse finner närmare rikt­ linjer erforderliga rörande åtgärdernas art och omfattning, då eljest myndig­ heterna erhölle alltför vittgående befogenheter gentemot industrien. Yad utredningen föreslagit i organisatoriskt hänseende har tillstyrkts i många yttranden, men anmärkningar ha även framställts från åtskilliga håll. Å ena sidan anse chefen för försvarsstaben och krigsmaterielverket, att chefen för försvarsstaben borde utrustas med sådana befogenheter, att en verklig ledning av verksamheten kunde utövas. Luftskyddsinspektionen, statskontoret och svenska stadsförbundet uttala, att ledningen av verksam­ heten borde anförtros åt centralmyndigheten för civilförsvaret, dit försvars­ stabens industriskyddsdetalj borde överföras. Landsfogden i Södermanlands län är av den meningen, att ledningen av verksamheten borde anförtros åt bevakningsinspektören med biträde av statspolisen. "V ad angår den i 2 § i lagförslaget omnämnda planen anser länsstyrelsen i Malmöhus län, att planen bör fastställas av Kungl. Majit. Luftskyddsinspek­ tionen och statskontoret föreslå, att planen fastställes av civilförsvarets cen­ tralmyndighet efter samråd med chefen för försvarsstaben. Sveriges industri­ förbund uttalar, att i den mån planen skulle upptaga en nominativ förteckning å företagen avgörandet borde anförtros åt en särskild nämnd, bestående av tre ledamöter, representerande respektive försvarsstaben, krigsmaterielverket och Sveriges industriförbund. Beslut örn företags upptagande i planen borde kunna överklagas hos Kungl. Majit. Statens livsmedelskommission finner bevakningsinspektören icke kompe­ tent att träffa avgörande rörande urvalet av de företag, som borde hos chefen Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. 692 11 14

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. för försvarsstaben föreslås skola ingå i planen. De tre försörjningskommissionerna borde i stället gemensamt uppgöra och till chefen för försvarsstaben överlämna förslag till planer i vad avsåge kommissionernas verksamhetsom­ råden. I fredstid kunde dessa uppgifter uppdragas åt rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. På liknande sätt syntes övriga berörda myndig­ heter böra direkt till chefen för försvarsstaben överlämna förslag till bevaka ningsplan för myndighetens verksamhetsområde. Stockholms handelskam­ mare anser planen böra uppgöras av någon civil, med näringslivet förtrogen myndighet, t. ex. kommerskollegium, eller i varje fall i samråd med detta ämbetsverk. Även kommerskollegium anser kollegiets medverkan nödvändig vid planens uppgörande. Beträffande prövningen av åtgärderna har i flertalet yttranden utredningens förslag tillstyrkts, varvid såsom skäl för en decentraliserad prövning fram­ hållits dels näringslivets intresse av ett skyndsamt avgörande, dels ock att kännedom örn de lokala förhållandena är nödvändig för frågornas prövning. I ett par yttranden vill man gå ännu längre i decentralisation. Sålunda anser länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län länsstyrelserna böra ha rätt att åt­ minstone i de större städerna delegera sin prövningsrätt till den lokala polis­ myndigheten. Länsstyrelsen i öster götlands län finner de ifrågasatta allmänna anvisningarna böra erhålla sådant innehåll, att prövningen av skyddsåtgär­ derna kunde å ort, där byggnadstekniskt biträde stöde till förfogande, anför­ tros åt byggnadsnämnden. Av vissa remissmyndigheter förordas emellertid en centraliserad prövning, bland annat av luftskyddsinspektionen, flygförvaltningen, försvarets fabriksstyrelse och länsstyrelsen i Blekinge län. Som skäl härför åberopas behovet av enhetlig tillämpning av bestämmelserna och tillgång till för dessa uppgifter speciellt lämpad personal. Mot den i 10 § i lagen föreslagna förprövningen ha invändningar rests bland annat från kommerskollegium och handelskammaren i Norrköping, vilka be­ fara. att ifrågavarande bestämmelser bomme att medföra dröjsmål vid behand­ ling av byggnadsärenden. Beträffande kostnaderna föreslår länsstyrelsen i Skaraborgs län införande i lagen av uttryckligt stadgande, att för bevakningsåtgärder av här ifråga­ varande slag statsbidrag skulle utgå även till direkta kostnader för positiva åtgärder. Industrikommissionen anser företag icke böra belastas med kost­ nader för skyddsanordningar, som måste företagas därför, att anläggningen komme att nyttjas för ändamål, för vilka den ursprungligen ej vore avsedd, samt ifrågasätter, örn ej i fråga örn andra anläggningar än kraftverk undan­ tag borde göras beträffande förpliktelserna för ägare och innehavare av sadan anläggning, som endast på grund av statliga planläggningsåtgärder kunde tänkas komma att falla inom lagens tillämpningsområde. Liknande synpunkter framföras av Sveriges industriförbund samt handelskamrarna i Jönköping och Malmö.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 211

Ci vil för sv ars u t red ningens förslag.

Utredningen intager i de hänseenden, om vilka här är fråga, principiellt samma ståndpunkt som hemortsförsvarssakkunniga, vilkas förslag i denna del utredningen finner på det hela taget väl avvägt, Följande avvikelser föreslås dock av utredningen. 1. I fråga örn upprätthållande av verkskydd och hemskydd inträder, där ej länsstyrelsen för visst fall annorlunda förordnar, nyttjanderättshavare i stället för ägare, om anläggning eller byggnad i dess helhet är upplåten till honom, oberoende av den tid upplåtelsen avser. Detta skall dock ej gälla i fråga örn de skyldigheter, vilka, enligt vad vid redogörelsen för hemortsförssvarssakkunnigas förslag omnämndes, upptagits i 84 § under c) och e) för­ slaget till folkskyddslag (59 §). 2. Utredningen anser frågan örn bestämmande av storleken av ersättning till verkskyddspersonalen böra ankomma på arbetsgivarna och arbetstagarna själva (57 §). 3. Utredningen anser ägare av byggnad jämväl böra vara skyldig vidtaga åtgärder för källarmursgenombrott (60 §). 4 Utredningen anser ägare av anläggning eller byggnad även böra vara ansvarig för tillpassande av mörkläggningsmateriel ävensom för anskaffande och upprättande av anordningar för dess anbringande (60 §). Utredningen framhåller, att utredningens bestämda mening vore, att skyldigheten att svara för mörkläggningsmaterielen borde läggas på fastighetsägarna. 5. De av hemortsförsvarssakkunniga under 91 § upptaga skyldigheterna för vissa företagare ha något utvidgats. Sålunda skall bestämmelsen enligt utred­ ningens förslag avse även den, som driver annan än industriell verksamhet, blott den är av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller eljest för det allmänna, varjämte bestämmelsen även skall avse anordningar till förhindrande av skada å egendom under civilförsvarsberedskap. Vidare har tillagts ett stadgande, att vederbörande skall vara skyldig att enligt de när­ mare föreskrifter centralmyndigheten utfärdar vidtaga de förberedande åt­ gärder, som erfordras för verksamhetens förflyttning till annan ort (67 §). Har i sistnämnda hänseende kostnad eller skada åsamkats den, som driver verksamheten, skall han, där ej kostnaden eller skadan är ringa, äga erhålla skälig ersättning av statsmedel (74 § 3 morn.). 6. Bestämmelserna örn skyldighet för ägare och innehavare av egendom att medverka vid undanförsel ha omarbetats (69 §). Utredningen anför härom: Utredningen har icke ansett det lämpligt att generellt lägga skyldigheten att verkställa beslut örn undanförsel på ägaren eller innehavaren av den egendom, som skall undanföras. Principen bör i stället vara den, att, då beslut örn undanförsel meddelas, skola myndigheterna ha såväl befogenhet som skyldighet att verkställa undanförseln. Mången gång kan det emellertid vara mest ändamålsenligt att bortförande av egendom sker genom ägarens eller innehavarens försorg. Detta blir särskilt fallet i fråga örn bortförande som skall verkställas under mera fredsmässiga former efter beslut av Kungl! Maj:t eller exempelvis en försörjningskommission. Utredningen föreslår där­ för, att ägare eller innehavare av egendom, som skall bortföras, skall vara

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

skyldig att verkställa bortförandet, om det i sådant beslut angles. Men även bortförande under krig bör i många fall verkställas av ägaren eller innehavaren liksom ock utspridning. Prövning av huruvida så skall ske torde böra ankomma på vederbörande civilförsvarsmyndighet, och ägaren eller inne­ havaren av den egendom, som skall undanföras, bör vara skyldig att efter­ komma civilförsvarsmyndighetens anfordran att verkställa undanförseln. I regel är den, som innehar viss egendom, jämväl ägare till densamma. Då så undantagsvis icke är fallet, uppstår frågan huruvida skyldigheten att undanföra egendomen, där undanförandet ej anses böra ankomma på myn­ digheterna, skall läggas på ägaren eller innehavaren. I gällande lagstiftning har denna fråga lösts på det sätt, att skyldigheten i princip skall ankomma på ägaren och på innehavaren allenast då någon till säkerhet för fordran nar panträtt i egendomen eller innehavaren har rätt att kvarhålla egendomen till säkerhet för fordran. Berörda undantag från den uppställda principen ha förestavats av hänsyn till panträtts- och retentionsrättshavare, då ju pant­ rätten eller retentionsrätten skulle upphöra, örn egendomen på grund av beslutet örn undanförsel måste omhändertagas av ägaren. Utredningen anser väl, att de gällande bestämmelserna kunde bibehållas örn det gällde allenast en undanförsel i fredsmässiga former. Men under krigsförhållanden måste skyldigheten att ombesörja undanförsel kunna läggas på ägaren eller innehavaren allteftersom den ene eller den andre har möj­ lighet att snabbt verkställa undanförseln. Utredningen har därför icke velat medverka till att denna valfrihet inskränkes genom lagbestämmelser. Därmed avser utredningen emellertid ingalunda, att icke största möjliga hänsyn skall tagas till möjligheten att rättsförluster av den art, som ovan nämnts, kunna uppkomma. Detta kan såvitt angår bortförande under fredstid ske så, att i beslutet örn bortförandet angives, att skyldigheten att verkställa bort­ förandet skall åvila ägaren men att, i den mån egendom innehaves av annan än ägaren och någon har panträtt i egendomen eller innehavaren har rätt att kvarhålla egendomen till säkerhet för fordran, skyldigheten i stället skall åvila innehavaren. Är åter fråga örn utspridning eller bortförande under krig böra civilförsvarsmyndigheterna, innan de ålägga en ägare att verkställa undan­ försel av egendom, som innehaves av annan, såvitt möjligt söka förvissa sig örn att därigenom någons rätt icke kränkes. Uppenbart torde vara att detta under krigsförhållanden icke låter sig göra i någon större utsträckning. Å andra sidan torde under sådana förhållanden skyldigheten att verkställa undanförseln merendels komma att åläggas den som har egendomen örn hand — det synes regelmässigt böra ligga närmare till att denne också ombesörjer egendomens undanförande. Rättsförluster av ovan antydd art — som i jämförelse med andra förluster, som kunna uppkomma till följd av undanförsel under krigsförhållanden, te sig tämligen ringa — torde följakt­ ligen kunna förväntas förekomma allenast i synnerligen obetydlig omfattning.

Vidare har utredningen ansett det erforderligt att stadga skyldighet för ägare eller innehavare av egendom, som är av beskaffenhet att kunna bliva föremål för undanförsel, att medverka till förberedande åtgärder härför, ändå att beslut om undanförsel ej meddelats (69 § 4 mom.). Rätt till skälig ersättning av statsmedel för härigenom åsamkad kostnad eller skada, som ej är ringa, stadgas i 74 § 3 mom. 7. Även beträffande förstöring föreslår utredningen skyldighet för ägare eller innehavare av egendom, som är av beskaffenhet att kunna bliva föremål för förstöring, att, ändå att beslut härom ej meddelats, på anfordran av civil-

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 213 försvarsmyndighet medverka till förberedande åtgärder för egendomens för­ störing (70 §). Kätt till skälig ersättning av statsmedel för härigenom åsamkad kostnad eller skada, som ej är ringa, stadgas i 74 § 3 mom. Till slut anför utredningen: De skyldigheter, som med utredningens ståndpunktstagande komma att åläggas enskilda, kunna i vissa fall leda till att de enskilda betungas med större kostnader än som skäligen böra av dem bestridas. Som exempel kunna nämnas utgifter för anordnande av skyddsrum eller källarmursgenombrott i fastigheter, vilka kunna beräknas under krig komma att disponeras mindre till båtnad för fastighetsägaren än för det allmänna. Ett annat exempel avser inrättande av skyddsrum i hamnar, som äro av särskilt stor betydelse, sett ur hela samhällets synpunkt. Utredningen förutsätter att statsbidrag skall kunna utges i sådana fall. Då det i regel icke torde låta sig göra att uppställa någon allmän norm för sådana bidrag, synes det böra få ankomma på Kungl. Majit att överväga i vad mån statsbidrag bör utgå i varje särskilt fall. Utredningen säger sig ha tagit del av bevakningsutredningens förslag samt övervägt, huruvida icke de här omförmälda åtgärderna borde samordnas med eller ingå i civilförsvaret. Utredningen har emellertid icke tagit ställning här­ till i betänkandet, utan låtit frågan örn ett sammanförande av sitt eget och bevakningsutredningens förslag tills vidare anstå. Därvid har utredningen uttalat, att det torde ställa sig tämligen lätt att sammanarbeta bevakningsut­ redningens och civilförsvarsutredningens förslag.

Yttrandena över civilförsvarsutred­ ningens förslag.

I ett flertal yttranden uttalas, att fastighetsägarna enligt förslaget betungats alltför hårt. Särskilt vidhåller Sveriges fastighetsägareförbund den principiella ståndpunkt, som förbundet intagit redan i yttrandet över hemortsförsvarssakkunnigas förslag, och betonar, att det icke vore förenligt med den likställighet medborgare emellan, som borde utmärka ett demokratiskt samhälle, att en viss grupp medborgare betungades med omfattande ålägganden av ekonomisk räck­ vidd för att skydda allmänmedborgerliga intressen. I samband härmed ut­ vecklar förbundet ytterligare sina redan i nyssnämnda yttrande anförda syn­ punkter på den inverkan hyresregleringslagen och det sätt, varpå denna tilläm­ pades, hade i förevarande fall. Enligt luft shy dds chef en i Lund är den ökade börda, som i vissa hänseenden Indes på fastighetsägarna, ägnad att hos denna grupp av medborgare utlösa ovilja mot hela verksamheten. Det borde därför sökas en utväg att på ett rimligt sätt dela bördan mellan ägaren och nyttjanderättshavarna. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att i de fall, då ökade skyldigheter medförde ett kännbart belastande av vederbörande fas­ tighetsägares ekonomi och särskilt ömmande omständigheter förelåge, stats­ bidrag borde utgå i någon form. Liknande synpunkter anföras i flera andra yttranden, varvid betonas, att detta förhållande borde regleras i lagen. Svenska arbetsgivareföreningen anser, att huvuddelen av kostnaderna för verkskydden borde bäras av det allmänna, eftersom skyddet av krigsviktig eller ur samhällelig synpunkt i övrigt viktig produktion vore i första hand ett sam-

214 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. hälleligt intresse. Polismästaren i Norrköping yttrar, att frågan om materielanskaf bringen till gemensamma verkskydd och hemskydd borde lösas. Skyldig­ heten för de olika objekt, som inginge i ett gemensamt verkskydd eller hem­ skydd, att anskaffa och underhålla materiel måste klart angivas. Så borde även ske i fråga örn den inbördes skyldigheten inom ett gemensamt verk­ skydd att avlöna personer vid tjänstgöring och övning inom detsamma. Lik­ nande synpunkter anföras av luftskyddschefen i Göteborg. Beträffande frågan örn avlöning till verkskyddspersonalen betonar lands­ organisationen, att denna fråga, då tjänstgöringen i verkskyddet vore grundad på tjänsteplikt, borde erhålla författningsmässig reglering. Arbetsgivareför­ eningens anvisningar till medlemmarna örn avlöning till verkskyddspersonal hade icke utfärdats efter överenskommelse med landsorganisationen, utan landsorganisationen hade endast beretts tillfälle att taga del av och diskutera anvisningarna men icke godkänt och icke kunnat godkänna desamma. Just på grund av tjänsteplikten stöde icke, såsom beträffande arbetslön, möjligheter till buds för arbetarparten att öva inflytande över frågans reglering. Arbetarparten vore nödsakad att finna sig i vad arbetsgivaren efter förgottfinnande kunde medgiva. Även luftskyddschefen i Göteborg finner svårt att få till stånd överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare örn ersättning till arbetare för tjänstgöring i verkskydd. Luftskyddschefen i Lund anser i detta hänseende den regeln böra gälla, att för verkskyddstjänstgöring under fritid icke borde utbetalas annan eller högre ersättning än som utginge för tjänstgöring i all­ männa civilförsvaret med den begränsningen, att under fred ersättning icke skulle utgå för tjänstgöring, som ej överstege två timmar. Vattenfallsstyrelsen vidhåller sitt i remissyttrandet över hemortsförsvarssakkunnigas förslag fram­ förda yrkande örn enhetliga bestämmelser i förevarande hänseende. Sveriges fastighetsägareförbund erinrar örn sina i yttrandet över hemorts­ försvarssakkunnigas förslag uttalade betänkligheter mot föreskrifterna örn fastighetsägarnas skyldigheter i fråga örn hemskydden. Beträffande mörkläggningsmaterielen framhåller länsstyrelsen i Östergöt­ lands län, att det i fråga örn redan uppförda fastigheter torde vara en oskälig belastning av fastighetsägaren att ålägga honom att anskaffa och bekosta mörkläggningsanordningar, då han för närvarande ej kunde erhålla kompensation genom hyreshöjning. Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att det bör åläggas hyresgäster och andra innehavare av äldre anläggningar att efter vissa grun­ der bidraga till kostnaden för materielen och anordningarna för dess an­ bringande. Det borde tillkomma centralmyndigheten att utfärda närmare före­ skrifter rörande beskaffenheten av denna materiel och dessas anordningar. Sveriges fastighetsägareförbund vidhåller sin tidigare i denna fråga intagna ståndpunkt och utvecklar densamma ytterligare. Härvid framhåller förbundet bland annat, att det i praktiken torde komma att föra med sig olyckliga kon­ sekvenser att uppdela ansvaret för å ena sidan anskaffandet och tillpassandet av mörkläggningsmateriel och å andra sidan anbringandet därav. De som åtalades för underlåtenhet att anbringa mörkläggningsmaterielen torde komma att i stor utsträckning söka falla tillbaka på påstådda brister i fråga örn den

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 215 av fastighetsägaren tillhandahållna materielen. Förutom onödiga kostnader och besvär skulle fastighetsägaren därigenom åläggas bevisskyldigheten för att materielen i varje särskilt fall varit fullgod. — Luft stey dds chef en i Göte­ borg anser bestämmelser böra meddelas örn mörkläggningsanordningar för fordon. Beträffande bestämmelserna örn skyldighet för idkare av industriell verk­ samhet att genomföra skydds- och reservanordningar för säkerställande av driften framhåller luftskyddschefen i Göteborg, att en förklaring av industriidkare, att han hade för avsikt att i händelse av krig inställa driften ej borde få föranleda, att företagaren befriades från skyldigheten att vidtaga skyddsåtgärder, då det ej kunde beräknas, i vilken utsträckning företagen kunde komma att från krigsmaterielverket eller annan central myndighet för krig­ föringen eller folkförsörjningen erhålla föreläggande att uppehålla driften. Beträffande bestämmelsen i 70 § förslaget till civilförsvarslag örn med­ verkan vid förstöringsåtgärder vidhåller Sveriges fastighetsägareförbund sitt tidigare framställda yrkande örn att bestämmelsen härom måtte utgå. överbe­ fälhavaren framhåller, att militär myndighet måste äga befogenhet att lämna direktiv örn verkställighet av förstöring direkt till den civila personal, som vore stationerad vid förstörelseobjektet, och att detta borde komma till ut­ tryck i lagtexten. Yad slutligen angår åtgärderna mot spioneri och sabotage tillstyrka krigs­ materielverket, vattenfallsstyrelsen och bevakningsinspektören, att denna verk­ samhet inordnas under civilförsvaret, varvid dock den sistnämnde framhåller, att örn polisväsendet framdeles skulle förstatligas och komma under central ledning, dessa uppgifter borde handhas av den blivande centrala polisled­ ningen. Svenska polisförbundet säger sig däremot icke kunna biträda för­ slaget örn inordnande av hithörande åtgärder under civilförsvaret, enär ifråga­ varande uppgifter syntes vara av rent polisiär natur och därför borde hand­ has av polismyndighet. Icke heller polismästaren i Borås anser dessa ären­ den böra tillhöra försvarsavdelningens inom länsstyrelsen kompetensområde.

Civilförsvaret måste med nödvändighet vara starkt decentraliserat även inom Föredra-

ganden.

civilförsvarsområdena, och civilförsvarets effektivitet är ofta helt beroende av att vid de särskilda skyddsobjekten, främst anläggningar och byggnader av olika slag, särskilda åtgärder äro vidtagna för skyddet av därvarande per­ soner och egendom. De för de särskilda skyddsobjekten organiserade industriluftskydden — enligt civilförsvarsutredningens terminologi verkskydden — och hemskydden ha under utvecklingens gång kommit att spela en allt vik­ tigare roll för luftskyddets samlade effektivitet. De bestämmelser, som för närvarande reglera frågan vem som skall vara ansvarig för dessa åtgärder måste emellertid betecknas såsom bristfälliga. Det synes naturligt att som princip knyta skyldigheten att svara för åtgärderna till ägarna av respek­ tive anläggningar och byggnader. Jag finner därför, att den av såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen föreslagna principen, att ägare av anläggningar och byggnader skola vara skyldiga att svara för uppehål-

216 Kungl. Majlis proposition nr 268. landet av verkskydd och hemskydd ävensom för sådana särskilda anordningar, som erfordras för skyddet av anläggningarna och byggnaderna och därvarande personer och egendom, bör vara vägledande vid bestämmandet i särskilda fall av ansvaret för olika åtgärders vidtagande. I åtskilliga fall måste gemensamt verkskydd eller hemskydd upprättas för flera anläggningar eller byggnader med olika ägare. I allmänhet torde dessa förhållanden kunna ordnas av de lokala civilförsvarsmyndigheterna genom fri­ villiga överenskommelser mellan de därav berörda. Möjlighet synes dock böra förefinnas för länsstyrelse att förordna örn bildande av gemensamt verkskydd eller hemskydd. Från den nyss angivna huvudregeln örn ansvaret för uppehållande av verkskydd och hemskydd måste vissa undantag göras. Jag har redan i föregående avdelning förordat, att det allmänna — kommunerna med bidrag av statsmedel -—- skall svara för den utbildning av personal, som erfordras för hemskyddens verksamhet. Då emellertid ersättning icke torde böra utgå till personalen vare sig för deltagande i dylik utbildning eller för tjänstgöring i hemskydd, kommer denna tunga i själva verket att till stor del drabba den enskilde. Vidare anser jag, i likhet med civilförsvarsutredningen, att örn byggnad i sin helhet upplåtits med nyttjanderätt förpliktelserna i fråga om verkskydds och hemskydds upprätthållande ■—- vad angår kontrakt för två år eller därutöver helt och eljest i viss utsträckning — böra åvila nyttjanderättshavarén i stället för ägaren. Slutligen bör skyldigheten att genomföra sådana skydds- och reservanordningar, som erfordras för säker­ ställande av driften vid industriell verksamhet, åvila den, som driver den verksamhet, varom fråga är, även örn denne icke är ägare av anläggningen eller byggnaden. I likhet med såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutred­ ningen anser jag arbetsgivare principiellt böra vara pliktig att utgiva ersättning till i hans tjänst anställda för tjänstgöring i verkskydd, som är organiserat för anläggning eller byggnad, vilken helt eller delvis innehaves av arbetsgivaren. I hemortsförsvarssakkunnigas förslag förutsattes, att sär­ skilda föreskrifter skulle utfärdas angående grunderna för sådan ersättning. Civilförsvarsutredningen däremot - - närmast med anledning av remissuttalan­ den av svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund — för­ menar, att det borde överlämnas åt arbetsgivare och arbetare att fritt avtala örn dessa grunder. Landsorganisationen genmäler mot utredningens förslag, att det vore fråga örn tjänsteplikt, varför ersättningen borde författningsmässigt regleras. Jag delar i denna fråga närmast hemortsförsvarssakkun­ nigas och landsorganisationens ståndpunkt. Personalen kan icke vägra att ställa sig till förfogande,och då synas även de grunder, efter vilka utgående ersättning skall bestämmas, böra regleras genom allmänna föreskrifter. Här­ till kommer, att enligt min åsikt ifrågavarande personal, liksom annan civilförsvarspersonal, bör i viss utsträckning vara skyldig att utan ersättning å fritid ställa sig till förfogande för utbildning och övning. Med den formule­ ring hithörande stadgande i civilförsvarsutredningens förslag (57 §) erhållit,

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 217 torde arbetsgivare lagligen icke kunna vägra anställd ersättning i sådant fall. Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att bestämma grunderna härför. Vad beträffar mörkläggningsmaterielen ha från fastighetsägarhåll in­ vändningar rests mot förslaget, att skyldighet att anskaffa sådan materiel skulle åläggas fastighetsägarna. På denna punkt finner jag mig böra intaga samma ståndpunkt som civilförsvarsutredningen. Som skäl härför vill jag framhålla, att mörkläggningsmaterielen i största möjliga utsträckning bör bestå av träfiberplattor eller dylikt, så att den tillika kan tjäna som fönsterersättningsmateriel. Då denna materiel bör anpassas efter förhållandena i den byggnad, varom fråga är, synes den böra betraktas som tillbehör till den­ samma. Förslaget att hyresgästerna skulle åläggas anskaffa mörkläggningsmateriel är praktiskt mindre lämpligt ur den synpunkten att det förutsätter, att vid byte av hyresgäst uppgörelse träffas mellan den tillträdande och av­ trädande örn övertagande av materielen. För att emellertid i någon mån mildra skyldigheterna för ägarna till redan befintliga fastigheter föreslås en övergångsbestämmelse av innebörd, att örn anläggning eller byggnad vid tiden för denna lags ikraftträdande helt eller delvis innehaves med nytt­ janderätt skyldigheten att vidtaga nödiga anordningar för anläggningens eller byggnadens mörkläggning i stället skall åvila innehavaren, så länge nyttjanderättsförhållandet består, varvid fastighetsägaren dock skall vara skyldig att när hyresförhållandet upphör inlösa mörkläggningsmaterielen med belopp som, där parterna icke kunna komma överens, fastställes av länsstyrelsen. Att, såsom luftskyddschefen i Göteborg påyrkat, i lagen meddela särskilda föreskrifter örn mörkläggning av fordon torde icke vara erforderligt. I lagen torde böra intagas bestämmelse, som giver Kungl. Majit rätt att utfärda sär­ skilda föreskrifter bland annat rörande mörkläggning under civilförsvarsberedskap. I samband härmed torde även föreskrifter örn mörkläggning av fordon kunna meddelas.

Beträffande frågan örn åtgärder mot spioneri och sabotage må följande framhållas. Det är uppenbart, att i ett stort antal fall samma åtgärd kan tjäna till skydd såväl mot spioneri och sabotage som mot verkningar av flyganfall, artilleribeskjutning och dylikt. Med hänsyn härtill är det natur­ ligt, att hithörande åtgärder i största möjliga utsträckning samordnas. Samma myndigheter böra alltså ha bestämmanderätten rörande omfattningen av åt­ gärderna i såväl det ena som det andra hänseendet. Det synes lämpligt att jämväl denna uppgift anförtros åt civilförsvaret, och att bestämmelserna här­ om införas i civilförsvarslagen. Bevakningsutredningen föreslår — efter mönster av kraftverksskyddslagen — ett stadgande av innehåll, att anläggning av väsentlig betydelse för för­ svaret eller folkförsörjningen skall utföras på ett med hänsyn till förhållan­ dena i varje särskilt fall ur skyddssynpunkt lämpligt sätt, och att motsva­ rande skyldighet skall föreligga vid ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning. Någon motsvarighet härtill finnes icke i civilförsvarsutredningens förslag.

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. Med ifrågavarande stadgande i kraftverksskyddslagen har — såsom av förarbetena till lagen framgår —- åsyftats att få till stånd, att vattenkraft­ stationerna i terrängen förläggas på sådant sätt att största möjliga skydd mot luftanfall och sabotage erhålles. Yattenkraftstationerna borde sålunda förläggas så, att de icke lätt kunde upptäckas från luften, och på tillräckligt avstånd från andra anfallsmål. De borde ej ligga intill allmän väg och byggnadsenhetema borde vara spridda, så att ej flera delar skadades samtidigt. Terrängens skyddande egenskaper borde utnyttjas. Men stadgandet tar sikte även på kraftstationsbyggnadernas konstruktion. Byggnadskonstruktionerna borde sålunda göras brandsäkra och så kraftiga att de kunde motstå splitter och smärre bomber. Fönster och dörrar borde göras små och placeras så, att skadegörelse å maskineriet förhindrades. dag anser väl, att berörda stadgande beträffande kraftverksanläggningar är motiverat. Däremot synes det icke nödvändigt att föreslå motsvarande stadgande för andra industrianläggningar. Skälen härtill äro flera. I fråga om kraftverksanläggningar synas regelmässigt möjligheter finnas för vederbörande att utan alltför stort inkräktande på andra synpunkter tillgodose de uppställda kraven på anläggningens läge. Så lärer dock allenast undantagsvis bliva fallet med andra industrianläggningar, som i regel uppföras i tättbebyggda orter, och vilkas läge måste bestämmas under väsentligt hänsynstagande till andra fak­ torer, däribland vikten av goda transportmöjligheter. I en tättbebyggd ort torde också valfriheten i fråga örn anläggningens läge faktiskt vara tämligen begränsad. Detta utesluter givetvis icke, att största möjliga hänsyn bör tagas till skyddssynpunkter vid en industrianläggnings uppförande, men jag anser mig icke kunna föreslå, att obetingat företräde åt dessa synpunkter gives genom ett lagstadgande. Annorlunda ligger saken givetvis till i fråga örn åt­ gärder mot den städse aktuella brandfaran; åtgärder i nämnda avseende äro emellertid avsedda att regleras genom byggnadsstadgan. Äro de tekniska eller ekonomiska krav, vilka stå emot skyddssynpunkterna, icke av mera väsentlig betydelse, torde vederbörande företagare utan stöd av uttrycklig lagbestäm­ melse vara villiga tillgodose skyddssynpunkterna. Däremot anser jag bestämmelse motsvarande 4 § bevakningsutredningens förslag böra inarbetas i civilförsvarslagen. Lagtekniskt sett torde detta lämp­ ligast ske genom att bestämmelsen sammanföres med stadgandet örn åt­ gärder till skyddande av driften vid viktiga industriella anläggningar (67 § civilförsvarsutredningens förslag). I sistnämnda bestämmelse föreligger vis­ serligen den skillnaden i förhållande till 4 § bevakningsutredningens förslag, att enligt bevakningsutredningen skyldigheten principiellt skulle åvila fastig­ hetsägaren, medan den jämlikt civilförsvarsutredningen skulle åvila den som driver verksamheten, även örn han icke är fastighetsägare. Enär skyddsåt­ gärderna mot spioneri och sabotage — utom i de fall, då de lämpligen kunna vidtagas i samband med en anläggnings utförande — regelmässigt icke behöva företagas under normala fredsförhållanden utan först vid ett skärpt läge, ligger det enligt min mening närmast till hands, att skyddsåtgärdernas ut­ förande åvilar den, som i det skärpta läget driver verksamheten. I princip

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 219

är det verksamhetens fortsatta utövande, som skall skyddas, och icke i och för sig själva anläggningen. I särskilda fall bör dock länsstyrelsen kunna förordna, att skyldigheten skall åvila ägaren. I ett annat hänseende torde jämkning böra göras i civilförsvarsutredningens förslag till överensstämmelse med bevakningsutredningens, nämligen så till­ vida, att ifrågavarande bestämmelse bör gälla allenast industriell eller annan verksamhet, som är av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, däremot icke sådan verksamhet, som eljest är av betydelse för det allmänna. Civil­ försvarsutredningens formulering torde möjligen kunna bliva föremål för en alltför extensiv tolkning. Tillsynen över ifrågavarande åtgärder bör åvila civilförsvarsorganen, och det bör tillkomma civilförsvarsstyrelsen, i vilken bevakningsinspektören bör ingå, att utfärda anvisningar rörande åtgärderna. Till de organisatoriska anord­ ningar, som härav kunna föranledas, har jag för avsikt att återkomma i sam­ band med anslagsäskandena till civilförsvaret. Oavsett huruvida sådan plan, som omförmäles i 2 § bevakningsutrednin­ gens förslag, är erforderlig eller ej, synes någon lagbestämmelse därom icke böra givas. Emellertid torde böra uttryckligen stadgas att skyldigheten att vidtaga åtgärder för bevakning och inhägnad är beroende av länsstyrelsens förordnande därom. Av vad i det föregående anförts framgår att någon mot­ svarighet till stadgandet örn prövning enligt 10 § bevakningsutredningens förslag icke bör upptagas i civilförsvarslagen.

Mot vad civilförsvarsutredningens förslag i övrigt innehåller i fråga örn skyldighet för ägare eller innehavare av anläggning, byggnad eller annan egendom att vidtaga eller tåla åtgärder har jag i stort sett intet annat att erinra än att jag i likhet med överbefälhavaren anser ägare eller innehavare av egendom, som skall förstöras, böra vara skyldig att verkställa förstöringen eller medverka vid densammas genomförande jämväl på anmodan av militär myndighet. Vad jag hittills anfört har endast haft avseende å skyldighet för ägare och innehavare av egendom att tåla och vidtaga åtgärder. Därav följer emellertid icke, att de skola helt bära de ekonomiska konsekvenserna av åtgärderna. Till en början bör fastighetsägare i vissa fall kunna utfå ersättning av nyttjanderättshavare. Jag återkommer till detta spörsmål. Vidare ha såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen ansett skäligt, att ägare och innehavare av egendom skall äga rätt att i vissa fall uppbära ersättning av statsmedel för kostnad eller skada, som åsamkats honom genom åtgärd för civilförsvarsändamål. Vad civilförsvarsutredningen härutinnan föreslagit beträffande undanförsel och förstöring föranleder icke någon erinran från min sida. Däremot anser jag rätten till ersättning av statsmedel för kostnad och skada, som ägare eller innehavare av egendom åsamkas till följd av skyldighet att tåla och vidtaga åtgärder med civilförsvarssyfte, böra erhålla annan ut­ formning än civilförsvarsutredningen föreslagit. Rätten i fråga synes, såvitt

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

angår de kategorier av åtgärder, som rätten skall avse, böra något utvidgas i förhållande till civilförsvarsutredningens förslag, dock med begränsning till sådana fall, då för skyldighetens inträde erfordras särskilt åläggande av Kungl. Maj:t eller civilförsvarsmyndighet med stöd av viss bestämmelse i civilför­ svarslagen. De ersättningsberättigade fallen böra enligt min mening vara följande, nämligen dels när Kungl. Majit meddelat särskilda strängare före­ skrifter i fråga örn enskilt skyddsrums beskaffenhet, dels då länsstyrelsen meddelat den, som driver industriell eller annan verksamhet av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, åläggande att vidtaga åtgärder för säker­ ställande av driften och förebyggande av skada eller för skydd mot spioneri eller sabotage, dels då länsstyrelsen eller civilförsvarschefen ålagt ägare eller innehavare av egendom att tåla eller vidtaga maskeringsåtgärd och dels då länsstyrelsen förordnat om skyldighet för ägare eller innehavare av egendom att tåla eller vidtaga i lagen icke särskilt omförmäld åtgärd, vilken prövas oundgänglig för tillgodoseende av ändamål, som civilförsvaret har att besörja. Ersättning synes böra utgå efter vad som finnes skäligt. Vid bedömande härav måste hänsyn tagas till det intresse ägaren eller innehavaren kan ha av åt­ gärdens vidtagande. Avser åtgärden väsentligen ändamål, som icke direkt an­ knyter till skyddet av den egendom, varom fråga är, bör full ersättning för kostnad eller skada utgå, blott kostnaden eller skadan har sådan omfattning, att den ej kan betraktas som ringa. I motsatt fall bör vid ersättningsbeloppets bestämmande hänsyn tagas till nyttan av åtgärden på sådant sätt, att ersätt­ ning utgår endast i den mån kostnaden eller skadan överstiger vad med hän­ syn härtill ägaren eller innehavaren skäligen kan anses böra vidkännas.

VIII. Departementsförslagen.

De av civilförsvarsutredningen framlagda lagförslagen ha undergått överarbetning inom socialdepartementet, därvid, i den mån jag i det föregående förklarat mig vara av annan uppfattning i sak än den som kommit till uttryck i utredningens förslag, däremot svarande ändringar vidtagits i desamma. Jag har nu för avsikt att paragrafvis genomgå förslagen och därvid till närmare behandling upptaga de detaljspörsmål, vilka icke berörts i det föregående. För att underlätta en jämförelse intagas i början av varje paragraf texterna till hemortsförsvarssakkunnigas och civilförsvarsutredningens förslag. Därvid ha de delar av texten i sistnämnda förslag, i vilka saklig eller formell ändring gjorts i förhållande till hemortsförsvarssakkunnigas förslag, kursiverats. Remissyttranden återgivas vid de olika paragraferna allenast i de fall då uttalanden rörande desamma uttryckligen gjorts i yttrandena.

A. Departementsförslaget till civilförsvarslag.

Dispositionen till ifrågavarande förslag har av systematiska skäl gjorts något avvikande från civilförsvarsutredningens förslag till civilförsvarslag. Sålunda ha bestämmelserna i 34—46 §§ civilförsvarsutredningens förslag i

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 221

departementsförslaget hänförts till ett särskilt kapitel under rubriken »Anord­ nande av skyddsrum» och placerats såsom 4 kap. omedelbart efter kapitlet örn civilförsvarsplikt. Bestämmelserna i 24—33 §§ civilförsvarsutredningens förslag ha jämte 92 och 93 §§ samma förslag införts såsom 5 kap. under rubriken »Särskilda civilförsvarsåtgärder vid krig eller krigsfara». 5 kap. civilförsvarsutredningens förslag — »Kommuns och municipalsamhälles skyl­ digheter med avseende å civilförsvaret» — ingår i departementsförslaget så­ som 6 kap. under rubriken »Kommunerna och civilförsvaret». 6 kap. civilför­ svarsutredningens förslag — »Skyldigheter med avseende å civilförsvaret för ägare av anläggning eller byggnad eller annan egendom samt för företagare m. m.» — ingår i departementsförslaget såsom 7 kap. under rubriken »Fastig­ hetsägarna och civilförsvaret, m. m.», varvid paragraferna sammanförts under vissa underrubriker. 7 kap. civilförsvarsutredningens förslag ingår i departe­ mentsförslaget såsom 8 kap. under oförändrad rubrik »Förfoganderätt för civil­ försvarets behov». 8 kap. civilförsvarsutredningens förslag — »övriga be­ stämmelser» — med undantag av 92 och 93 §§ ingår såsom 9 kap. i departe­ mentsförslaget under rubriken »Straff, vite, besvär m. m.». Genom dessa dispo­ sitionsändringar torde större överskådlighet ha vunnits.

1 §•

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

1 §■ 1 §• 1 mom. Folkskyddet utgör en statlig- Civilförsvaret åligger att i de hän­ kommunal försvarsorganisation, vars seenden Konungen bestämmer utöva verksamhet avser: sådan verksamhet för rikets försvar, 1) sådana militära uppgifter, före­ som icke åvilar krigsmakten. trädesvis av lokal och mera tillfällig För olika slag av denna verksamhet art, vilka lämpligen kunna utföras av skall inom civilförsvaret finnas sär­ folkskyddets organ; skilda tjänstegrenar. 2) vidtagande av särskilda anord­ ningar och åtgärder för den hemmava­ 105 §. rande befolkningens samt anläggning­ Konungen äger meddela närmare ars, byggnaders och annan egendoms bestämmelser med avseende å tillämp­ skyddande mot fientlig verksamhet, ningen av denna lag så ock att åt civil­ särskilt luftanfall, ävensom för för­ försvaret uppdraga lösandet av sär­ hindrande eljest av att egendom i an­ skild uppgift, som icke avser rikets vändbart stånd faller i fiendehand; försvar men som sammanhänger med 3) ingripande mot sådan brand och civilförsvarets verksamhet. sådana skador å personer och egen­ dom, som förorsakats av fientlig verk­ samhet, ävensom begränsande eller lindrande på annat sätt av följderna av dylik verksamhet; samt 4) sådan försvaret gagnande verk­ samhet, som eljest enligt särskild lag eller författning tillkommer folkskyd­ det. Om folkskyddets befattning med upprätthållande av allmän ordning och säkerhet vid krig eller krigsfara för­ ordnar Konungen.

222 Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Hemortsför svar ssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredningens förslag: 2 mom. I den mån Konungen där­ om förordnar, skall vid krig eller krigsfara — utan hinder av vad i lag eller särskild författning må vara där­ emot stridande -— folkskyddets verk­ samhet avse släckning av brand eller ingripande mot skada, även örn bran­ den eller skadan icke föranletts av fientlig verksamhet. Civiltörsvarsutredningen angiver såsom exempel på de i 105 § dess förslag omförmälda uppgifterna omhändertagandet av en större flyktingström från utlandet. Föredra­ Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts i det föregående

ganden.

under avdelning I. Genom bestämmelsen att civilförsvaret har att utöva jämväl verksamhet, som ej avser rikets försvar, tillgodoses i främsta rummet det behov, som nu fylles genom lagen den 28 juni 1941 (nr 587) med vissa bestämmelser angå­ ende omhändertagande av flyktingar m. m. Med hänsyn till att nämnda upp­ gift är synnerligen maktpåliggande, har nyssnämnda bestämmelse synts böra intagas redan i den inledande paragrafen.

2 §-

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 4 §- . 2 §-_ Befinner sig riket i krig eller krigs­ Befinner sig riket i krig eller krigs­ fara, äger Konungen förordna, att in­ fara, äger Konungen förordna, att in­ om riket eller del därav folkskyddet om riket eller del därav civilförsvaret skall intaga förstärkt beredskap (folk- skall intaga förstärkt beredskap (civil­ skyddsberedskap ). försvar sberedskap ). Närmare bestämmelser angående Närmare bestämmelser angående olika grader av folkskyddsberedskap olika grader av civilförsvar sberedskap (ber edskaps gr ader) meddelas av Ko­ (beredskapsgrader) meddelas av Ko­ nungen. nungen.

Enligt 13 § luftskyddslagen äger Konungen, örn riket befinner sig i krig eller krigsfara, förordna, att riket eller del därav skall försättas i luftskyddstillstånd och att planerna för luftskyddet helt eller delvis skola verkställas. Sedan luftskyddstillstånd i april 1940 anbefallts, har cirkulär angående beredskapsgrader inom det civila luftskyddet under luftskyddstillstånd utfärdats, varav det nu gällande är dagtecknat den 27 februari 1942 (nr 61). Hemortsförsvarssakkunnigas förslag är utformat efter mönster av en i luftskyddsinspektionens förslag till ny luftskyddslag intagen bestäm­ melse. I motiveringen framhålla de sakkunniga, att uttrycket »beredskap» torde vara ett mera adekvat uttryck för vad som verkligen åsyftades än det nu använda uttrycket »tillstånd».

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 223

Jag finner ej anledning till erinran mot civilförsvarsutredningens förslag. Föredra­

ganden.

3-4 §§. Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

2 §■ 3 §• Folkskyddet är underställt överbe­ Den centrala ledningen av civilför­ fälhavaren utom i de särskilda hän­ svaret utövas under Konungen av den seenden, Konungen förordnar. myndighet, som Konungen bestämmer Beträffande andra militära myndig­ ( centralmyndigheten ). heters befattning med folkskyddsväseendet gäller vad därutinnan följer 4 §• av bestämmelserna nedan i denna lag Inom varje län handhar länsstyrel­ eller eljest av Konungen särskilt be­ sen ledningen av civilförsvaret. stämmes.

3 §• 1 mom. Länsstyrelserna, var inom sitt län, medverka på sätt nedan i denna lag stadgas vid tillsynen över att kommuner och enskilda fullgöra sina skyldigheter beträffande folkskyddsväsendet samt taga i övrigt den befattning med detsamma, som av be­ stämmelserna i denna lag föranledes. 1 den mån Konungen därom för­ ordnar, biträdas länsstyrelserna vid fullgörandet av sina uppgifter enligt första stycket av befattningshavare in­ om folkskyddet. 2 mom. Landshövdingen har att medverka till att hos länets befolk­ ning skapa och vidmakthålla förstå­ else för betydelsen av folkskyddsväsendet samt att vaka över att vid dess upprättande och vidmakthållande hän­ syn i görligaste mån tages till förhål­ landena inom länet. Landshövdingen äger att hos folkskyddsmyndigheterna framställa härav betingade förslag och erinringar. Yad i första stycket är stadgat örn landshövding skall beträffande Stock­ holm gälla överståthållaren.

5 §• Folkskyddet är indelat i hemvärnet och civilskyddet. Hemvärnet, som tillhör rikets krigsmakt, avses främst för uppgifter av militär art. Civilskyddet avses främst för andia folkskyddet tillkom­ mande uppgifter.

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsför svar ssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredningens förslag: 6 §■ Den centrala ledningen och över­ vakningen av folkskyddet utövas av riksfolkskyddschefen. Denne biträdes i sitt arbete av riksfolkskyddsstaben.

7 §. 1 mom. Hemvärnet inom varje mi­ litärområde är underställt militärbe­ fälhavaren. Under honom utövas led­ ningen och övervakningen av hemvär­ net inom varje försvarsområde av försvarsområdesbefälhavaren. Ledningen och övervakningen av civilskyddet inom varje försvarsom­ råde utövas av en civilsky dds chef. Örn särskilda omständigheter därtill för­ anleda, må dock för två eller flera för­ svarsområden finnas gemensam civilskyddschef eller ock inom ett försvars­ område finnas två eller flera civilskyddschefer, envar för viss del av området. Försvarsområdesbefälha varén och civilskyddschef skola nära samverka för att bibringa folkskyddsväsendet inom försvarsområdet största möjliga effektivitet.

Föredra­ Beträffande dessa paragrafer hänvisas till vad som anförts under avdel­

ganden.

ning I. 5 §• Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 5 §. ' 8 §• 1 mom. För upprätthållande av folk­ Riket indelas i civilförsvarsområ­ skyddets verksamhet skall försvars­ den. Varje landsfiskalsdistrikt och område vara indelat i folkskydds- stad, som ej ingår i landsfiskalsdi­ distrikt. Är försvarsområde av ringa strikt, utgör ett civilförsvarsområde, omfattning, må detsamma utgöra ett där ej Konungen för visst fall annor­ folkskyddsdistrikt. lunda förordnar. Ingå i civilförsvars­ Folkskyddsdistrikt skall bestå av område delar av skilda län, bestäm­ kommun eller ock, där det på grund mer Konungen, till vilket län området av gemenskap i fråga örn brandförsvar i civilförsvarshänseende skall anses eller med hänsyn till andra omstän­ höra. digheter finnes lämpligt, två eller flera kommuner. Skäres kommun av gräns mellan försvarsområden, skall envar av de härigenom bildade kommundelarna utgöra eller ingå i olika folkskydds­ distrikt. Örn särskilda skäl därtill för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 225

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civiltörsvarsutredningens förslag: anleda, må dock kommundelarna hän­ föras till samma folkskyddsdistrikt. Undantagsvis må jämväl i annat fall än i första punkten sägs del av kom­ mun tillhöra annat folkskyddsdistrikt än kommunen i övrigt. 2 mom. Örn folkskyddsdistrikts om­ fattning beslutar Konungen. Finnas därvid delar av skilda försvarsområ­ den böra ingå i samma folkskydds­ distrikt, bestämmer Konungen, till vilket försvarsområde distriktet i av­ seende å folkskyddsväsendet skall an­ ses höra.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under avdel- Föredra­

ganden.

ning I.

6 §•

IIemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

11 §• 6 §• 1 mom. Den omedelbara ledningen Inom civilförsvarsområde utövas av distriktsfolkskydd utövas av en ledningen av civilförsvaret av en civilfolkskyddschef. försvarschef. Riksfolkskyddschefen äger förord­ För civilförsvarschef skall finnas na, att för folkskyddsdistrikt eller del ställföreträdare. därav skall finnas biträdande folk­ Befattningshavare vid polisväsen­ skyddschef med uppgift att i de hän­ det är skyldig mottaga uppdrag att seenden, riksfolkskyddschefen bestäm­ vara civilförsvarschef eller ställföre­ mer, under folkskyddschefen själv­ trädare för civilförsvarschef. ständigt fullgöra dennes åligganden och utöva hans befogenheter. För folkskyddschef och biträdande folkskyddschef skola finnas ersättare. Biträdande folkskyddschef må jämväl vara ersättare för folkskyddschef. 2 mom. Folkskyddschef och biträ­ dande folkskyddschef jämte ersättare för dem utses av riksfolkskydds­ chefen. 12 §. Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara folkskyddschef, biträdande folkskyddschef eller ersättare för dem än: a) den som uppnått sextio års ålder; b) den som icke är bosatt inom det folkskyddsdistrikt, varom fråga är; c) den som eljest uppgiver hinder, Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. 6*s 44 15

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: vilket godkännes av riksfolkskyddschefen; eller d) den som de senaste fyra åren tjänstgjort såsom folkskyddschef eller biträdande folkskyddschef.

Föredra­ Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under avdel­

ganden.

ning I. I departementsförslaget har angivits, att förordnande av civilförsvarschef och ställföreträdare meddelas av länsstyrelsen.

7 §-

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

9 §• 7 §• 1 mom. Inom varje folkskyddsdi- 1 mom. I varje civilförsvarsområde strikt skall finnas distriktsfolkskydd, skall finnas allmänt civilförsvar samt som består av allmänt folkskydd samt, i den mån så följer av bestämmelserna i den mån så följer av bestämmelserna i 2 och 3 mom. särskilt civilförsvar för i 2 och 3 morn., verkskydd och hem­ anläggningar och byggnader. skydd. 2 mom. Särskilt civilförsvar utgö­ 2 morn. Allmänt folkskydds verk­ res av verkskydd och hemskydd. samhet avser folkskyddsdistriktet i Verkskydd är avsett för viss eller dess helhet. vissa i närheten av varandra belägna Yerkskydd är avsett för viss eller anläggningar eller byggnader, vilka vissa i närheten av varandra belägna väsentligen användas för annat ända­ anläggningar eller byggnader, vilka mål än bostadsändamål, jämte därväsentligen användas till annat ända­ varande personer och egendom. mål än bostadsändamål, med dåva­ Hemskydd är avsett för viss eller rande personer och egendom. vissa i närheten av varandra belägna Hemskyddet är avsett för viss eller byggnader, vilka väsentligen användas vissa i närheten av varandra belägna för bostadsändamål, jämte därvarande byggnader, vilka väsentligen använ­ personer och egendom. das till bostadsändamål, med där- 3 mom. Yerkskydd och hemskydd varande personer och egendom. skola vara organiserade inom tättbe­ 3 mom. Yerkskydd och hemskydd byggda delar av städer och köpingar skola vara organiserade inom tättbe­ samt inom andra tättbebyggda områ­ byggda delar av städer och köpingar den, som icke äro av endast ringa om­ samt inom andra tättbebyggda områ­ fattning och betydelse. Där så finnes den, som icke äro av endast ringa om­ särskilt påkallat, skall verkskydd eller fattning och betydelse. Där så finnes hemskydd vara organiserat även för särskilt påkallat, skall verkskydd eller annorstädes belägen anläggning eller hemskydd vara organiserat även för byggnad. annorstädes belägen anläggning eller byggnad. 4 mom. I allmänt folkskydd och verkskydd kan ingå såväl hemvärnssom civilskyddspersonal. I hemskydd ingår allenast civilskyddspersonal.

Hernörtsförsvarssakkunniga anföra, att indelningen i allmänt folk­ skydd, verkskydd och hemskydd kunde anses i stort sett motsvara den gäl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 227 lande indelningen i allmänt luftskydd, industriluftskydd och enskilt luftskydd. De av de sakkunniga använda beteckningarna verkskydd och hemskydd syntes mer adekvata än de nu gällande. Hemskydd och verkskydd skulle främst vara organiserade inom städer och andra samhällen. På rena landsbygden torde det endast i undantagsfall vara nödvändigt att upprätta verkskydd och hem­ skydd. Sådant undantagsfall förelåge exempelvis beträffande en på lands­ bygden belägen fabrik av större betydelse ur allmän synpunkt. Hemskyddens sammanförande till block under särskilda blockledare borde bibehållas. Då blockledares uppgifter säkerligen bleve av mycket stor betydelse för folkskj^ddsverksamheten i dess helhet, ville de sakkunniga föreslå, att block­ ledarna skulle hänföras till allmänna folkskyddet. I sitt yttrande över hemortsf örsvarssakkunnigas förslag framhåller luftskyddsinspektionen, att i paragrafen borde intagas bestämmel­ ser angående hemskyddets indelning i block och personalens sammanförande i blockgrupper. Civ ilförsvar sutredningen föreslår, att till allmänna civilförsvaret även skola räknas blockgrupperna, vilkas ställning för närvarande icke syntes nöjaktigt reglerad. Den senare tidens erfarenhet hade visat vikten av att denna del av organisationen förlänades en stark ställning, framför allt i materielhänseende, vilket icke torde kunna ske utan att den inginge i det allmänna civilförsvaret. I yttrande över civiltörsvarsutredningens förslag framhåller luftskyddsinspektionen, att förslaget att till det allmänna civilförsvaret skulle räknas även blockgrupperna (och blockledarna) syntes innebära en tillfreds­ ställande lösning av frågan örn blockgruppernas förseende med materiel. In­ spektionen ville dock betona, att blockgruppernas inordnande i det allmänna civilförsvaret icke finge medföra sådan ändring i principen för blockgrupper­ nas utnyttjande, att desamma finge samma operativa karaktär som det all­ männa civilförsvarets rörliga avdelningar. De borde sålunda i första hand utnyttjas inom blocket såsom en förstärkning av hemskyddet. Liknande syn­ punkter anföras av luft sky dds chef en i Stockholm. Riksluftskyddsförbundet däremot anser väl, att det kunde vara befogat, att blockledare inginge i det allmänna civilförsvaret, men finner icke motiverat, att blockgruppemas per­ sonal i övrigt överfördes dit. Vad materielen för blockgrupperna beträffade syntes utan hinder härav sådana stadganden böra utfärdas, att det åvilade kommunen att svara för anskaffandet. Även polismästaren i Norrköping är tveksam, örn blockgrupperna borde överföras till allmänna civilförsvaret.

Förevarande paragraf, mot vars innehåll jämlikt civilförsvarsutredningen Föredra­

ganden.

i princip icke torde vara något att erinra, har i departementsförslaget till vinnande av förenkling omredigerats. Frågan huruvida blockgrupperna böra räknas till allmänna civilförsvaret eller till hemskyddet har betydelse för bedömande av bland annat räckvidden av stadgandet om kommunens skyldigheter med avseende å det allmänna civil­ försvaret. Jag anser mig därför böra här beröra frågan.

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 26S. Det synes mig å ena sidan uppenbart, att blockgrupperna lia en viktig upp­ gift att fylla inom civilförsvaret. Den sannolika utvecklingstendensen är, att civilförsvaret nödgas i högre grad än hittills bygga på blockgruppernas in­ satser. A andra sidan synes man icke rimligen kunna utvidga fastighetsägarnas skyldigheter i avseende å anskaffande av materiel till hemskydden därhän, att det skall åläggas dem att gemensamt bidraga till anskaffandet av exempelvis grövre brandmateriel, avsedd för samtliga fastigheter inom ett block (kvarter). En konsekvens av det sagda blir, att materielen till blockgrupperna måste anskaffas på samma sätt som materielen till det allmänna civilförsvaret, d. v. s. av kommunen med bidrag av statsmedel. Detta torde knappast låta sig göra annorledes än genom att blockgrupperna hänföras till allmänna civilförsvaret. Det torde icke vara nödvändigt att av den anledningen ändra lydelsen av den av civilförsvarsutredningen föreslagna definitionen å hemskydd. Frågan örn avlöningen till personalen inom blockgrupperna torde lämp­ ligen böra behandlas samtidigt med övriga frågor örn avlöning till civilförsvarspersonal, vilken sistnämnda fråga jag har för avsikt att anmäla vid ett senare tillfälle. Jag vill nu endast uttala som min uppfattning att prövningen av frågan örn avlöning till blockgruppspersonal bör ske helt oberoende av den omständigheten, att blockgrupperna äro avsedda att hänföras under det all­ männa civilförsvaret.

8 §• Hemortsför svar ssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredning ens förslag: 10 §. 9 §■ Örn under folkskyddsberedskap Örn under civilförsvar sberedskap särskilda förhållanden det påkalla, må särskilda förhållanden det påkalla enligt grunder, som av Konungen eller örn för övningsändamål så finnes eller, efter Konungens bemyndigande, erforderligt, må enligt grunder, som riksfolkskyddschefen närmare be­ av Konungen eller, efter Konungens stämmas, dels allmänt folkskydds bemyndigande, centralmyndigheten personal och materiel kunna tagas i närmare bestämmas, dels allmänt anspråk för uppgifter, som icke avse civilförsvar kunna tagas i anspråk för det egna folkskyddsdistriktet, dels ock uppgifter, som icke avse det egna civil­ verkskydds eller hemskydds personal försvarsområdet, dels ock verkskydd och materiel kunna tagas i anspråk för eller hemskydd kunna tagas i anspråk uppgifter utom den eller de anlägg­ för uppgifter, som icke sammanhänga ningar eller byggnader, för vilka verk­ med det omedelbara skyddet av den skyddet eller hemskyddet är upprättat. eller de anläggningar eller byggnader, för vilka verkskyddet eller hemskyd­ det är upprättat.

Hemortsförsvarssakkunniga anföra i sin motivering: Av allmänna motiveringen framgår vikten av att folkskydd på olika orter ömsesidigt understödja varandra för att på sådant sätt förhöja effektiviteten av folkskyddet betraktat såsom helhet. Det har ansetts nödvändigt att i lagen giva uttrycklig bestämmelse örn skyldighet för allmänt folkskydd inom ett folkskyddsdistrikt att enligt överordnad folkskyddsmyndighets bestämmande ingripa till annat distriktsfolkskydds hjälp. Bestämmelsen återfinnes i före­ varande paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 229 Vidare har det funnits erforderligt att i lagen stadga om möjlighet att ålägga verkskydd och hemskydd uppgifter utom den anläggning eller byggnad, för vilken verkskyddet eller hemskyddet i första hand är avsett. En industris brandkår måste exempelvis vid ett flyganfall kunna insättas för att förstärka det allmänna folkskyddets brandtjänst, och industriägaren bör icke kunna ' agra att ställa brandkåren till förfogande. Även härom stadgas i förevarande paragraf. Rätt att besluta örn användande av personal eller materiel, som ingår i visst distriktsfolkskydd, utom vederbörande folkskyddsdistrikt torde i all­ mänhet i krig böra tillkomma försvarsområdesbefälhavaren. Såsom i moti­ veringen till 13 § närmare omförmäles, bör dock denna beslutanderätt i viss utsträckning kunna överlåtas å lägre folkskydcfsmyndighet. Behöver för­ flyttning ske från ett försvarsområde till ett annat, bör avgörandet tillkomma högre militär myndighet. Rätt att besluta örn användning av verkskydds eller hemskydds personal eller materiel för annat ändamål inom folkskyddsdistriktet bör tillkomma folkskyddschefen eller, efter hans bemyndigande, honom underlydande befäl. Riktlinjer för utövandet av här berörda befogenheter torde böra utfärdas av Kungl. Majit eller riksfolkskyddschefen.

I yttranden över hernortsförsvarssakkunnigas förslag fram­ hålla länsstyrelserna i Värmlands och Västmanlands län, att rätten att besluta om användning av personal och materiel utom vederbörande folkskydds­ distrikt i regel borde tillkomma länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att det endast i undantagsfall borde få förekomma att dirigera personal och materiel utanför vederbörande distrikt, detta särskilt med hänsyn till att folkskyddet i första hand vore en kommunal angelägenhet, för vilken kostnaderna till stor del komme att åvila kommunerna. Luftsky ddsinspch tion en framhåller, att det vore av synnerlig vikt, att be­ stämmelserna bleve tillämpliga jämväl under större övningar. Ytterligare före­ slår inspektionen sådan omformulering, att utnyttjande av verkskydds- och hemskyddspersonal endast finge äga rum i nödfall. Befogenheten syntes eljest lätt kunna missbrukas genom att folkskyddschefen redan vid planläggningen i alltför hög grad räknade med möjligheterna att utnyttja särskilt de olika verk­ skydden för uppgifter, som närmast borde åvila allmänna folkskyddets enheter. Luftskyddschefen i Stockholm anser det böra framgå, att ianspråktagande av personal och materiel, tillhörande verkskydd eller hemskydd, icke finge ske för uppgifter, avseende annat folkskyddsdistrikt. Det måste anses ligga i hemskyddsverksamhetens natur, att densamma skulle utövas allenast inom hemorten och trakten närmast däromkring och förhållandet torde vara det­ samma beträffande verksamheten inom verkskyddet. Civilförsvarsutredningen anför beträffande hithörande bestämmelse: Förevarande paragraf motsvarar 10 § i hemortsförsvarssakkunnigas förslag med deri jämkningen, att utredningen anser ifrågavarande stadganden böra kunna tillämpas jämväl för att tillgodose övningsändamål. Dessutom ha vissa redaktionella ändringar vidtagits i syfte att ernå större tydlighet i ett pär hänseenden. Sålunda torde av paragrafens lydelse klart framgå, att till allmänt civilförsvar hörande personal, som på grund av paragrafens be-

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 26S. stämmelser tjänstgör utom det egna civilförsvarsområdet, likväl skall anses tjänstgöra i det allmänna civilförsvar, till vilket personalen lior. Detta blir av betydelse i fråga om kommuns skyldighet jämlikt 22 och 47 §§ att utgiva avlöning till personalen. Beträffande verkskydd gäller detsamma vid tolk­ ningen av 57 § örn arbetsgivares skyldighet att utgiva ersättning till verkskyddspersonal. — Vidare har paragrafen avfattats på det sätt, att därav tyd­ ligt framgår, att ianspråktagande av verkskydd eller hemskydd enligt para­ grafens bestämmelser anses ske allenast då det gäller uppgifter, som icke kunna anses ankomma på verkskyddet eller hemskyddet, men icke exempelvis det fallet, att ett verkskydds brandmateriel och brandpersonal måste utnyttjas för släckning av brand i närliggande byggnad, som hotar den byggnad, för vilken verkskyddet är avsett.

I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag framhåller polismästaren i Göteborg, att ifrågavarande bestämmelse måste kringgärdas med synnerligen noggranna villkor. Det kunde icke vara riktigt, att de sam­ hällen, som nedlagt större omsorg och större utgifter på sitt civilförsvar och som därför i första hand tvingades att avstå styrkor för hjälp åt andra sam­ hällen, i farans stund skulle vara berövade en del av sina egna styrkor. De väldiga värden, som kunde spolieras för hemortssamhället genom att en del av dess styrkor tjänstgjorde på annan ort, kompenserades icke tillnärmelsevis av utfästelsen, att staten skulle svara för kostnaden för hjälporganisationens insats i det främmande samhället. Frågan om hjälp åt beträngda samhällen syntes tillfredsställande kunna lösas genom att särskilda civilförsvarsstyrkor upprättades för gemensamt behov inom respektive län. Luftskyddsinspektionen förutsätter, att ett sådant ianspråktagande, varom här vore fråga, icke finge ske regelmässigt utan endast i nödfall. Inspektionen erinrar örn att vissa brandförsäkringsvillkor vore så avfattade, att försäkringspremiernas storlek vore beroende av att brandmaterielen icke flyttades från försäkringsobjektet. Detta torde kunna medföra vissa svårigheter särskilt i de fall, då materielen disponerades utanför anläggningen eller byggnaden för övningsändamål.

Föredra- Bestämmelser, som möjliggöra användande av allmänt civilförsvar utom granden, ^et egna området eller av verkskydd eller hemskydd utanför den anläggning eller byggnad, för vilken verkskyddet eller hemskyddet är avsett, medföra en viss risk så till vida att de kunna minska vederbörande kommuns, före­ tagares eller fastighetsägares intresse ajfct anskaffa materiel, som ökar skyddet för den egna kommunen, anläggningen eller byggnaden utöver det normala. Å andra sidan kunna situationer uppstå, då så stora värden stå på spel, att det icke framstår såsom försvarligt att ej utnyttja samtliga tillgängliga resurser för avvärjande av skador av betydande örn. ritning. Anförda synpunkter leda enligt min mening till att bestämmelser örn ömsesidigt understöd icke kunna helt undvaras men att bestämmelsernas tillämpning bör begränsas till katastrofsituationer. Det synes däremot icke erforderligt att här intaga sär­ skild föreskrift örn bestämmelsens tillämpning jämväl för övningsändamål. Även utan en sådan föreskrift torde hinder icke möta att taga personal eller materiel i anspråk för övningar, som äro gemensamma för det egna området

Kungl. Maj.ts proposition nr 288. 231

eller den egna byggnaden och andra områden eller byggnader. Jag återkom­ mer till detta spörsmål under 44 §. 8 § departementsförslaget har avfattats i överensstämmelse med de av mig nu framförda synpunkterna.

9 §• H emortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

1 §■

2 mom. Under folkskyddsbered- Ingen motsvarighet. skap inom försvarsområde skall från och med den tidpunkt och i de hän­ seenden, Konungen bestämmer, försvarsområdesbefälhavaren under mili­ tärbefälhavaren utöva ledningen jäm­ väl av civilskyddet. Härvid biträdes försvarsområdesbefälhavaren av civilskyddschef.

15 §. Örn under högsta folkskyddsberedskap avvikelse från vad i denna lag stadgas örn folkskyddets organisation och ledning erfordras för åvägabrin­ gande av effektiv samverkan mellan folkskyddet och försvaret i övrigt eller eljest för behörigt fullgörande av folkskyddets uppgifter, äger Konun­ gen eller, efter Konungens bemyndi­ gande, överbefälhavaren förordna där­ om.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under avdel­ Föredra­ ning I. ganden.

10 §• IIemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

98 §. 8 §• Folkskyddsväsendet inom de sär­ Grundläggande bestämmelser rö­ skilda folkskyddsdistrikten skall vara rande civilförsvaret inom varje civil­ av den omfattning och beskaffenhet, försvarsområde skola upptagas i en som skäligen påkallas med hänsyn till organisationsplan. distriktets läge, storlek, natur, bebyg­ Organisationsplan fastställes av gelse och befolkningsförhållanden länsstyrelsen i enlighet med de anvis­ ävensom dess betydelse för det civila ningar centralmyndigheten utfärdar. och militära försvaret, folkförsörj­ Beslut örn ändring i fastställd orga­ ningen samt eljest för det allmänna. nisationsplan meddelas i enahanda Allmänna bestämmelser rörande ordning. tillämpningen av stadgandet i första stycket utfärdas av Konungen eller, i den mån Konungen så förordnar, riksfolkskyddschefen.

232 Kungl. Majlis proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 99 §. För varje folkskyddsdistrikt skall finnas en organisationsplan för folksky ddsväsendet, vilken skall innehålla grundläggande bestämmelser rörande omfattningen och beskaffenheten av distriktets folkskyddsväsen vid högsta folkskyddsberedskap. 100 §. Med ledning av de jämlikt 98 § andra stycket utfärdade allmänna be­ stämmelserna samt de närmare före­ skrifter, som därutöver må hava med­ delats, upprättar folkskyddschefen i samråd med folkskyddsnämnden för­ slag till organisationsplan. Organisationsplan fastställes av Konungen. 101 §. Örn ändring av organisationsplan beslutar Konungen. Ej må sådan änd­ ring beslutas, utan att folkskyddsche­ fen och folkskyddsnämnden erhållit tillfälle att yttra sig i frågan.

Örn luftskyddsplaner stadgas i luftskyddslagen, att luftskyddsplan uppgöres av luftskyddschefen (9 §), att länsstyrelsen med ledning av luftskyddsinspektionens anvisningar meddelar erforderliga bestämmelser örn planlägg­ ningen av luftskyddet inom länet och granskar de för varje luftskyddsområde uppgjorda planerna (8 §) samt att Kungl. Majit, örn riket befinner sig i krig eller krigsfara, äger förordna, att planerna för luftskyddet helt eller delvis skola verkställas (13 §). Kompletterande bestämmelser givas i luftskyddskungörelsen, av vilka bland annat framgår, att länsstyrelsen skall bestämma planläggningens huvudsak­ liga omfattning för varje luftskyddsområde under hänsynstagande till de lokala förhållandena samt att luftskyddsplan skall revideras minst en gång årligen av luftskyddschefen, vilken, örn under tiden mellan revideringarna förändring inträffar i något avseende av störrre betydelse för planläggningen, tillika så snart ske kan skall vidtaga den åtgärd med planerna som föranledes därav. Örn utrymningsplaner givas bestämmelser i utrymningskungörelsen, där det stadgas, att dylik plan skall upprättas av luftskyddschefen i enlighet med utrymningskommissionens föreskrifter, att planen skall granskas och god­ kännas av kommissionen, att utrymningsplan skall underkastas revidering, så snart ändrade förhållanden giva anledning därtill, samt att ändring av utrym­ ningsplan skall underställas kommissionen i den utsträckning, kommissionen föreskriver, för godkännande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 233

Heino lotsför svar ssakkunniga framhålla, att organisationsplanerna vore avsedda att få större normerande betydelse än de nuvarande luftskyddsplanerna i allmänhet torde haft i praktiken. Genom att organisationsplanerna skulle bliva betydligt mera summariska än luftskyddsplanerna och fastställas av Kungl. Majit skulle skapas förutsättningar för en effektiv granskning från vederbörande myndigheters sida och planerna erhålla en verkligt normativ karaktär. De sakkunniga anföra härefter:

Örn organisationsplanernas innehåll stadgas i lagförslaget endast, att planerna skola innehålla grundläggande bestämmelser rörande omfattningen och beskaffenheten av distriktets folkskyddsväsen vid högsta folkskyddsberedskap. I administrativ ordning torde närmare föreskrifter örn organi­ sationsplans innehåll böra meddelas. Enligt de sakkunnigas mening bör i organisationsplan angivas bland annat följande: 1) folkskyddsdistriktets omfattning och kommunal-administrativa struktur; 2) antal och storlek av förband och avdelningar av olika slag, som skola ingå i distriktets allmänna folkskydd, samt omfattningen av övrig till allmänna folkskyddet hörande personal, varvid särskilt bör angivas stor­ leken av den personal, som vid högsta folkskyddsberedskap skall kunna helt tagas i anspråk för allmänna folkskyddets räkning; 3) omfattningen av den utrustning och materiel av olika slag, som skall stå till allmänna folkskyddets förfogande eller tillhandahållas dess personal, varvid bör särskilt angivas, örn utrustningen eller materielen skall ställas till förfogande av kommun eller municipalsamhälle, som ingår i distriktet, eller skall tillhandahållas av statsverket eller skall anskaffas genom folk­ skyddsdistriktets försorg; 4) de orter eller områden inom distriktet, för vilka utrymning skall plan­ läggas; 5) bestämmelser örn inkvarterings- och socialtjänsten inom distriktet med uppgift örn antal, storlek och beskaffenhet av härbärgen, internat, utspisningsanordningar m. m.; 6) allmänna skyddsrum; 7) särskilda anordningar och åtgärder i övrigt, vilka stå i samband med distriktsfolkskyddets verksamhet och skola vidtagas genom folkskyddsdistrik­ tets försorg; samt 8) områden, inom vilka verkskydd eller hemskydd skola vara organiserade, så ock utom dessa områden förefintliga anläggningar eller byggnader, där detsamma skall vara fallet. De sakkunniga föreslå, såsom ovan nämnts, att organisationsplanerna skola fastställas av Kungl. Majit. Orsaken härtill är främst behovet av en enhetlig reglering i stort med hänsyn särskilt till planernas betydelse ur allmän syn­ punkt. Det må framhållas, att uppgörandet av de första organisationspla­ nerna visserligen kan komma att medföra ett omfattande arbete från folkskyddsmyndigheternas sida. Anmärkas bör dock, att härvid ledning erhålles av bland annat nuvarande luftskydds- och utrymningsplaner. Sedan organisa­ tionsplanerna en gång fastställts, torde arbetet med erforderlig revidering därav bliva av betydligt mindre omfattning.

Beträffande ordningen för organisationsplanernas uppgörande och gransk­ ning framhålla de sakkunniga, att förslag skulle uppgöras med ledning av ut­ färdade bestämmelser av vederbörande folkskyddschef i samråd med folk-

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

skyddsnämnden, varvid den sistnämnda finge representera distriktet även i de fall, då den icke vore distriktets beslutande organ. Förslaget skulle där­ efter underkastas granskning av civilskyddschef och försvarsområdesbefälhavare i samråd med länsstyrelse och länsarbetsnämnd. I yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas förslag lia hit­ hörande spörsmål blivit föremål för åtskilliga uttalanden. Länsstyrelsen i Örebro län anför:

Örn man jämför de sakkunnigas förslag till organisationsplans innehåll med deras uppräkning av länsstyrelses befattning med folkskyddet, finner man, att åtskilliga av de uppgifter, som även enligt de sakkunnigas förslag skulle tillkomma länsstyrelse, grunda sig å föreskrifter i organisationsplanen. Det måste enligt länsstyrelsens mening vid sådant förhållande anses anmärk­ ningsvärt, att vid organisationsplanens tillkomst länsstyrelse icke skall få på annat sätt göra sin mening gällande än att samråd med länsstyrelse skall sökas i den utsträckning de granskande myndigheterna må finna erforderlig. Visserligen är länsstyrelsen väl medveten örn att det måste ur operativ syn­ punkt i första hand ställas militära krav på organiserandet. Man får emellertid icke därför glömma, att dessa planer innehålla bestämmelser, som bliva bin­ dande för folkskyddsdistriktens ekonomiska förpliktelser för folkskyddet. Det synes därför vara rimligt, att de synpunkter, som kommunrepresentationen genom folkskyddsnämnden därutinnan framfört, bliva prövade ur andra än militära synpunkter. Länsstyrelse bör givas möjligheter att låta sin mening därutinnan komma till uttryck i annan ordning än det samråd, som kan komma i fråga. Länsstyrelsen anser fördenskull, att av folkskyddschef uppgjort förslag till organisationsplan skall ingivas till länsstyrelse och försvarsområdesbefälhavare samt efter erforderlig ytterligare utredning av dessa myndigheter med egna yttranden överlämnas till riksfolkskyddschefen samt underställas Kungl. Majit, allenast för det fall att länsstyrelse och riksfolkskyddschef ej kunna enas om planen. Det synes länsstyrelsen vidare synnerligen betydelsefullt, att utarbetandet sker i största möjliga utsträckning i samarbete och samförstånd med de kommuner, för vilka planerna skola gälla och vilka skola deltaga i kostnaderna för deras genomförande och vilka kommuners innevånare skola vara de, som få svara för all den tjänstgöring i olika- avseenden, som kräves för att organisationen skall träda i funktion.

Ett flertal länsstyrelser förorda, att organisationsplanerna skola fastställas av länsstyrelserna med ledning av centralt utfärdade direktiv. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller därvid, att ändring i nu gällande planer icke borde vidtagas utan särskilda skäl samt ifrågasätter behovet av organisationsplaner på landsbygden. Luftskyddsinspektionen liksom även chefen för sjunde militärområdet an­ ser organisationsplanerna kunna fastställas av riksfolkskyddschefen. Luftskyddsnämnden i Stockholm framhåller, att kommunernas uppgifter inom folkskyddet borde regleras i enlighet med den kommunala självstyrel­ sens principer och med den frihet att inom klart uppdragna gränser pröva, besluta och handla, som utgjorde grunden för vår kommunallagstiftning. Kommun borde pröva och antaga organisationsplan för folkskyddet, varefter fastställelse å planen borde ankomma på Kungl. Majit.

Kungl. Maj:ts proposition nr :J68. 235

Civilförs var sutr edni ligen anför beträffande organisationsplan: Denna plan avser att ange den allmänna ramen för de skyldigheter, som skola åvila kommunerna inom civilförsvarsområdet. I planen bör enligt utredningens mening bland annat anges 1) krets- och distriktsindelning, som berör civilförsvarsområdet; 2) huvud- och eventuella distriktscentraler för det allmänna civilförsvaret; 3) de civilförsvarstjänstegrenar, som skola vara företrädda inom området; 4) antal och storlek av förband och avdelningar av olika slag inom varje tjänstegren i områdets allmänna civilförsvar samt omfattningen av övrig till allmänna civilförsvaret hörande personal; 5) omfattningen av den utrustning och materiel av olika slag, som dels skall finnas inom varje tjänstegren, dels härutöver skall stå till det allmänna civilförsvarets förfogande, dels ock är avsedd att vid krig eller krigsfara ut­ delas till personligt skydd åt befolkningen, såsom gasmasker, första för­ band etc.; 6) de orter inom eller de delar av civilförsvarsområdet, för vilka utrym­ ning skall planläggas; 7) allmänna skyddsrums kapacitet och deras ungefärliga fördelning inom civilförsvarsområdet; 8) särskilda, mera betydande anordningar i övrigt, vilka stå i samband med det allmänna civilförsvarets verksamhet, såsom t. ex. alarmeringsanordningar, radioanläggningar, observationsplatser, branddammar, reservanordningar för brand- och dricksvattenledningar etc.; samt 9) områden, inom vilka verkskydd och hemskydd skola vara organiserade, så ock utom dessa områden förefintliga anläggningar eller byggnader, för vilka verkskydd eller hemskydd skola vara organiserade. Av organisationsplanen bör vidare framgå storleken av den personal, som vid högsta civilförsvarsberedskap skall kunna helt tagas i anspråk för det all­ männa civilförsvarets räkning, ävensom den ungefärliga storleken av den hos var och en av områdets kommuner anställda personal, som avses skola ut­ nyttjas inom det allmänna civilförsvaret. —- Ytterligare bör i organisations­ planen anges, i vad mån i planen avsedd utrustning och övrig materiel skall tillhandahållas av staten, samt för vilken utrustning eller materiel eller för vilka anordningar statsbidrag jämlikt 49 § i förslaget till civilförsvarslag kan beräknas utgå. Om civilförsvarsområde omfattar två eller flera kommuner bör av planen åtminstone i stort framgå vilka anordningar eller åtgärder, som äro avsedda för hela civilförsvarsområdet. Detta har sin betydelse för avgörandet örn vilken kommun som enligt 47 § förslaget till civilförsvarslag skall i första hand svara för de därmed förknippade kostnaderna. Förslag till organisationsplan förutsättes skola upprättas av civilförsvarschefen efter samråd med vederbörande civilförsvarsnämnd. Efter granskning inom länsstyrelsens försvarsavdelning skall förslaget fastställas av länsstyrel­ sen. Väsentlig avvikelse må därvid icke göras från det upprättade förslaget utan att därav berörd civilförsvarschef och civilförsvarsnämnd fått tillfälle att yttra sig. — Till ledning för såväl upprättande som fastställande av organisations­ plan bör centralmyndigheten utfärda anvisningar. Detta innefattar också, att centralmyndigheten skall vara befogad att i särskilda hänseenden göra för­ behåll om sitt godkännande före fastställelse. Då civilförsvarschef finner, att den fastställda organisationsplanen be­ höver ändras, har han skyldighet att efter samråd med civilförsvarsnämnden inkomma med därav föranledda förslag till länsstyrelsen, på vilken det an­ kommer att fatta beslut i frågan. Länsstyrelsen bör självfallet liksom även

236 Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

civilförsvarsnämnd inom civilförsvarsområdet kunna ta initiativ till ändring. Civilförsvarschefen ock civilförsvarsnämnden i varje kommun, som beröres av den ifrågasatta ändringen, böra innan länsstyrelsen fattar beslut angående ändringen ha beretts tillfälle att avge yttrande. Ovan har nämnts, att planen skall innehålla uppgift örn den utrustning eller materiel ävensom de anordningar, för vilka statsbidrag kunna beräknas utgå. Det är uppenbart, att planen i vad angår sådan materielanskaffning eller sådant utförande av anordningar, som nu sagts, icke kan i verkställighetshänseende göras bindande för vederbörande kommun förrän och i vidare mån än statsmedel ställts till förfogande för ändamålet. Detta bör vid fastställelsen av organisationsplanen komma till uttryck på det sätt, att därvid anges att fastställelsen icke skall medföra skyldighet för kommun att verkställa vad i planen förutsättes i nu angivna delar i vidare mån än tillgängliga statsmedel medge, att därför kan utgå lagstadgat statsbidrag. I den män detta villkor för kommuns skyldighet uppfyllts, bör länsstyrelsen bringa detta till kom­ munens och civilförsvarschefens kännedom. Den sistnämnda bör förse orga­ nisationsplanen med anteckning härom. Under de senaste åren har det i betydande utsträckning förekommit, att kommunerna anskaffat utrustning och verkställt kostsamma anläggningar för att tillgodose olika civilförsvarsändamål utan att rätt att utfå statsbidrag för därmed förknippade kostnader förelegat, redan då nämnda åtgärder företagits. Detta har i hög grad främjat landets beredskap på luftskyddets och andra civilförsvarsgrenars område. Utredningen vill framhålla det angelägna i att även i fortsättningen kommun, som har möjlighet därtill, så snart ske kan, verkställer i organisationsplanen förutsatta åtgärder utan att avvakta den tid­ punkt, då statsmakterna anslå medel till bestridande av de statsbidrag, som jämlikt civilförsvarslagen skola utgå för åtgärderna. En förutsättning för att kommunerna skola kunna förväntas handla på detta sätt är, att de kunna räkna med att förr eller senare erhålla statsbidrag så snart åtgärd är upp­ tagen i fastställd organisationsplan.

I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag påyrkar drätselkammaren i Uppsala, att kommunerna skola erhålla ett väsentligt ökat inflytande vid organisationsplanens tillkomst. Civilförsvarsområdets d. v. s. kommunens i ekonomiska frågor ansvariga och beslutande organ måste få tillfälle att yttra sig över förslag till organisationsplan, som framlagts av civilförsvarschefen. Stadsfullmäktige och drätselkammaren borde lika väl som civilförsvarsnämnden lia intresse av att tillse, att förutsättningarna för ett betryggande civilförsvar för orten komme att finnas. Civilförsvarsnämnden finge sedan följa verksamheten i detalj, komma med initiativ och förslag samt företräda befolkningen gentemot civilförsvarschefen och civilförsvarets övriga ledning. Liknande synpunkter anföras av olika myndigheter inom Stockholms stad samt av luftskyddskommittén i Göteborg.

Föredra­ De i förevarande paragraf omförmälda organisationsplanerna äro av stor

ganden.

betydelse för civilförsvaret, såväl ur ekonomisk synpunkt som ur personalrekryteringssynpunkt. Fördenskull finner jag — i likhet med såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen —- att organisationsplanerna till skillnad från de nuvarande luftskyddsplanerna böra bliva föremål för formliga fastställelsebeslut. Organisationsplanerna torde, såsom civilförsvars-

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 237

utredningen föreslagit, böra fastställas av länsstyrelsen, därvid civilförsvarsstyrelsen emellertid bör äga meddela anvisningar till ledning för fastställan­ det. Av bestämmelsen i 3 § departementsförslaget att civilförsvarsstyrelsen utövar den centrala ledningen av civilförsvaret följer att civilförsvarsstyrelsen äger meddela länsstyrelserna bindande anvisningar. Det synes ej nödvändigt att i förevarande paragraf giva särskilt uttryck åt denna jämväl i fråga örn andra bestämmelser i lagförslaget gällande befogenhet för civilförsvars­ styrelsen. Vad civilförsvarsutredningen i övrigt anfört beträffande organisationspla­ nerna föranleder ingen erinran från min sida. Det torde dock böra framhållas, att då det här gäller frågor, som kunna vara av stor ekonomisk betydelse för kommunerna, dessas beslutande organ vid organisationsplanernas första upp­ görande och sedermera, när det utan olägenhet kan ske, böra erhålla tillfälle att yttra sig över förslag till planer och ändringar däruti. Föreskrift härom torde böra inflyta i tillämpningskungörelsen.

11-12 §§.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

39 §. 10 §. I riket boende svensk medborgare Skyldighet att tjänstgöra i civilför­ är från och med det kalenderår, var­ svaret (civilförsvarsplikt) åligger en­ under han fyller femton år, till och var i riket boende svensk medborgare med det kalenderår, varunder han från och med det kalenderår, varunder fyller sextiofem år, skyldig att i enlig­ han fyller femton år, till och med det het med vad härefter stadgas fullgöra kalenderår, varunder han fyller sjut­ sådan tjänstgöring inom folkskyddet, tio år. som hans kroppskrafter och hälsotill­ Konungen äger förordna, att stad­ stånd medgiva. Skyldighet, som nu gandet i första stycket skall äga mot­ sagts, benämnes folksky dds plikt. svarande tillämpning å andra personer Skyldiga att såsom folkskyddsplikt här i riket än svenska medborgare. utföra vapentjänst äro dock endast män, vilka under det kalenderår, 11 §• tjänstgöringen avser, uppnå minst Civilförsvars plikti g är skyldig full­ sjutton och högst femtioett års ålder. göra tjänstgöring i civilförsvaret i den omfattning, som är nödig med hänsyn 44 §. till förekomsten av eller faran för fi­ I den mån Konungen förordnar, entlig verksamhet eller föreliggande skola bestämmelserna i 39—43 §§ äga behov för honom att undergå utbild­ motsvarande tillämpning å andra per­ ning och övning. Under tid, då civil­ soner här i riket än svenska med­ försvar sberedskap icke är anbefalld borgare. inom någon del av riket, må dock, med det undantag, varom i 12 § förmäles, 45 §. icke någon utan eget åtagande åläggas Inskriven person är pliktig fullgöra annan tjänstgöring än för egen utbild­ tjänstgöring inom folkskyddet i den ning och övning under sammanlagt omfattning, som är nödig med hänsyn högst sextio timmar för kalenderår. till förekomsten av eller faran för Konungen tillkommer att meddela

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

H e mort sförsvars sakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: fientlig verksamhet eller föreliggande närmare bestämmelser angående om­ behov för honom att undergå utbild­ fattningen vid olika tider och för olika ning och övning. Under tid, då folk- grupper av personer av tjänstgöring, skyddsberedskap icke är anbefalld in­ som förut i denna paragraf sägs. om någon del av riket, må dock, med det undantag, varom i 46 § förmäles, 12 §. ingen utan eget åtagande åläggas an­ Konungen äger i fråga örn befälsnan tjänstgöring än för egen utbild­ befattning inom civilförsvaret meddela ning och övning under sammanlagt föreskrift örn i vad mån den som i en­ högst sextio timmar för kalenderår. lighet med stadgandet i 18 § inskrivits Yad i första stycket stadgas skall, för befattningen, skall var skyldig att såvitt angår skyldighet att undergå utöver tjänstgöring, som i 11 § sägs, utbildning och övning för andra upp­ medverka vid det för civilförsvarets gifter än militära, äga motsvarande verksamhet erforderliga förberedelse­ tillämpning å den, som utan att vara arbetet. inskriven i folkskyddet är folkskyddspliktig. 13 §. Konungen tillkommer att meddela Tjänstgöring i civilförsvaret må närmare bestämmelser angående om­ icke åläggas någon i vidare mån än fattningen vid olika tider och för olika som svarar mot hans kroppskrafter grupper av personer av tjänstgöring, och hälsotillstånd. som förut i denna paragraf sägs.

46 §. Konungen äger i fråga örn befälsbefattning inom folkskyddet meddela föreskrift om i vad mån den som är in­ skriven för befattningen, skall vara skyldig att utöver tjänstgöring, som i 45 § sägs, medverka vid det för folkskyddets verksamhet erforderliga för­ beredelsearbetet.

51 §. Oavsett vad ovan i detta kapitel stadgas, är under folkskyddsberedskap envar skyldig att i vistelseorten och trakten däromkring, i den mån hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva, på anmaning av vederbö­ rande befäl tillfälligt fullgöra sådana uppgifter inom folkskyddet, vilka äro av synnerligen brådskande eller eljest angelägen natur. Beträffande den, som erhållit dylik anmaning, skola bestäm­ melserna i 49 § äga motsvarande til­ lämpning.

Beträffande förevarande paragrafer kan i huvudsak hänvisas till vad som anförts under avdelning III. Några detaljspörmål må dock här beröras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 239

Hemortsförs var ssakkunniga anföra: Folkskyddsplikten bör enligt de sakkunnigas mening i första hand åvila svenska medborgare, som vistas här i riket. Att folkskyddsplikten icke kan tillämpas på den, som bor utom riket, ligger i sakens natur. Inskränkningen till i första hand svenska medborgare återfinnes visserligen icke vare sig i luftskyddsförfogandelagen eller i utrymningslagen. De sakkunniga anse dock en sådan inskränkning böra gälla. Enär folkskyddet är en försvarsorganisa­ tion, böra utländska medborgare i allmänhet icke tagas i anspråk för tjänst­ göring i folkskyddet. De sakkunniga ha dock velat låta viss möjlighet där­ till stå öppen genom bestämmelsen i 44 §, enligt vilken Kungl. Maj:t skall äga förordna om folkskyddspliktens tillämpning jämväl å andra än svenska medborgare. Särskilt bör detta gälla beträffande hemskydden. Enligt förslaget skall folkskyddsplikten innebära skyldighet att fullgöra sådan tjänstgöring i folkskyddet, som vederbörandes kroppskrafter och hälso­ tillstånd medgiva. Bestämmelsen har utformats i nära anslutning till mot­ svarande stadgande i lagen örn tjänsteplikt. Tillämpningen av bestämmelsen erfordrar närmare föreskrifter från Kungl. Maj:ts eller riksfolkskyddschefens sida. Dessa föreskrifter böra å ena sidan garantera, att den, vars kroppskon­ stitution eller hälsotillstånd verkligen lägger hinder i vägen för tjänstgöring i folkskyddet eller visst slag därav, också blir befriad därifrån, men å andra sidan förhindra, att någon undandrager sig sådan tjänstgöring i folkskyddet, som vederbörande skulle vara i stånd att utföra. Erfarenheterna inom luft­ skyddet hava visat, att fall av sistnämnda art icke äro ovanliga.

Sedan de sakkunniga utvecklat skälen för sin ståndpunkt att folkskydds­ plikten endast bör omfatta utbildning och övning under högst 60 timmar per kalenderår anföra de vidare: Likväl synes tjänstgöringsskyldigheten för inskrivna personer ej kunna överlag inskränkas på sätt här förut sagts. De sakkunniga tänka härvid sär­ skilt på angelägenheten av att under fred inom folkskyddsdistrikten behövligt planläggnings- och övrigt förberedelsearbete, bland annat sådant av organisa­ torisk art, vederbörligen omhänderhaves. Inskrivet folkskyddsbefäl måste i erforderlig utsträckning anlitas härför. Med hänsyn härtill föreslå de sak­ kunniga, att Kungl. Maj:t skall äga att i fråga örn befälsbefattning inom folk­ skyddet meddela föreskrift örn i vad mån den, som är inskriven för befatt­ ningen, skall vara skyldig att utöver tjänstgöring, som ovan nämnts, med­ verka vid det för folkskyddets verksamhet erforderliga förberedelsearbetet.

I yttranden över hemortsförsvarssakkunnigas förslag uttala luftskyddsinspelctionen och militärbefälhavaren i fjärde militärområdet, att utländska medborgare som regel böra vara skyldiga tjänstgöra i hemskyddet.

Civilförsvar sutredningen framhåller beträffande 11 § andra stycket i utredningens förslag, att i de bestämmelser, som i enlighet därmed utfär­ dades, borde föreskrivas bland annat, att tjänstgöring i liemskydd icke borde åläggas någon å sådana tider, att han måste eftersätta viktigt arbete. Utred­ ningen framhåller vidare, att utredningen ansett ett stadgande, motsvarande 51 § i hemortsförsvarssakkunnigas förslag överflödigt med hänsyn till att varje civilförsvarspliktig enligt utredningens förslag skulle vara skyldig att

240 Kungl. Majda proposition nr 268. under civilförsvarsberedskap tjänstgöra i civilförsvaret, oavsett om han inskrivits eller ej. I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag framhåller länsstyrelsen i Blekinge län, att i 13 § borde angivas, på vad sätt, exempelvis med läkarintyg, oförmåga med hänsyn till kroppskrafter och hälsotillstånd att tjänstgöra i civilförsvaret skulle styrkas. Vattenfallsstyrelsen framhåller, att det vore nödvändigt att med yttersta urskillning och först efter noggrann prövning och undersökning i varje sär­ skilt fall taga i anspråk icke svenska medborgare för sådan tjänstgöring inom civilförsvaret, varigenom han finge tillträde till kraftstationer och andra vik­ tiga anläggningar.

Föredra­ Yad angår frågan örn civilförsvarsplikt för andra än svenska medborgare

ganden.

vill jag framhålla, att med hänsyn till civilförsvarets karaktär av försvarsorga­ nisation stor försiktighet måste iakttagas vid användande av andra än svenska medborgare till tjänstgöring inom civilförsvaret. I viss utsträckning bör detta dock utan olägenhet kunna ske, t. ex. till tjänstgöring i hemskydd inom bygg­ nad, där utlänningen är bosatt, eller i verkskydd inom anläggning eller bygg­ nad, där han har anställning. Till tjänstgöring inom allmänt civilförsvar bör däremot utlänning användas endast efter sorgfällig prövning. Innehavare av befälsbefattning inom civilförsvaret kan enligt hemortsförsvarssakkunnigas och civilförsvarsutredningens förslag under fred åläggas en mera omfattande civilförsvarsplikt än andra medborgare. En förutsättning härför är emellertid enligt förslagen, att Kungl. Majit meddelat särskild före­ skrift därom. Obestridligen kunna med stöd av denna bestämmelse vissa personer komma att drabbas av en kännbar pålaga allenast av den anledningen att de äga spe­ ciella insikter av värde för civilförsvaret eller under nu rådande beredskapsläge frivilligt fullgjort arbete inom civilförsvaret, som kvalificerat dem till befälsbefattningar. Såväl ur rättvisesynpunkt som med hänsyn till psykolo­ giska faktorer kan värdet av en dylik bestämmelse diskuteras. Med hänsyn till att en dylik anordning i vissa fall kan vara nödvändig för att civilför­ svaret skall nå avsedd funktionsduglighet och då bestämmelsen icke för­ anlett erinran i remissyttrandena vill jag icke motsätta mig densamma. Av paragrafens lydelse bör emellertid framgå, att föreskriften om utökning av civilförsvarsplikten icke bör få avse befälsbefattning i allmänhet inom civil­ försvaret utan endast viss befälsbefattning. Vidare torde vara lämpligt att sammanföra ifrågavarande bestämmelse med huvudbestämmelsen i 12 §. Att i lagen giva något stadgande örn sättet för styrkande av oförmåga till civilförsvar stjänst, har jag icke ansett nödvändigt. Vad utredningen åberopat som skäl för att icke medtaga någon motsvarig­ het till 51 § i hemortsförsvarssakkunnigas förslag föranleder icke någon er­ inran från min sida.

Kungl. Majlis •proposition nr 268. 241

13-14 §§. Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 40 §. 14 §. Tjänstgöring inom folkskyddet må Ej må utan tillstånd av Konungen ej utan tillstånd av Konungen eller, eller, efter Konungens bemyndigande, efter Konungens bemyndigande, över­ överbefälhavaren tjänstgöring i civil­ befälhavaren åläggas någon å sådan försvaret åläggas någon å sådan tid, tid, att han därigenom hindras full­ att han därigenom hindras fullgöra göra honom på grund av värnplikt honom på grund av värnplikt eller eller eljest åvilande skyldighet att eljest åvilande skyldighet att tjänst­ tjänstgöra vid armén, marinen eller göra vid krigsmakten. flygvapnet. 15 §. Örn befrielse från fullgörande av Örn befrielse från fullgörande av folkskyddsplikt meddelar Konungen civilförsvar splikt meddelar Konungen bestämmelser. bestämmelser.

H emortsförsvarssakkunniga anföra: Tjänstgöring inom folkskyddet måste i princip stå tillbaka för sådan tjänst­ göring inom armén, marinen eller flygvapnet, vartill skyldighet föreligger. Ilen omständigheten att någon är värnpliktig eller fast anställd vid nämnda delar av krigsmakten bör emellertid icke i och för sig hindra tillämpning å honom av folkskyddsplikt. Krigstjänstskyldighet bör alltså, där icke för särskilda fall annorlunda bestämmes, endast under tid för militärtjänstgö­ ringens fullgörande utesluta från skyldighet till tjänstgöring inom folkskyddet. I enlighet härmed föreslå de sakkunniga införande av ett stadgande, att tjänst­ göring inom folkskyddet ej må utan tillstånd av Kungl. Majit eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, överbefälhavaren åläggas någon å sådan tid, att han därigenom hindras fullgöra honom på grund av värnplikt eller eljest åvilande skyldighet att tjänstgöra vid armén, marinen eller flygvapnet.

Såsom exempel på fall, då det kan vara lämpligt att meddela viss befrielse från fullgörande av folkskyddsplikt, kan nämnas det, att vederbörande av sam­ vetsbetänkligheter icke vill bära vapen och fördenskull icke lämpligen bör ut­ tagas till vapentjänst. Jämväl mödrar med spädbarn torde i allmänhet böra befrias från fullgörande av folkskyddsplikt. Befrielse från fullgörande av folkskyddsplikt bör kunna meddelas för viss tid eller tills vidare och bör kunna avse all eller blott viss folkskyddstjänstgöring.

De sakkunniga anföra vidare, att enligt deras mening bestämmelser borde utfärdas örn förbud mot uttagning till tjänstgöring i allmänt folkskydd av vissa grupper befattningshavare, arbetare eller andra. Förbudet borde avse antingen all tjänst inom allmänt folkskydd eller ock endast sådan tjänst, som skulle föranleda, att uttagen person komme att i krig tagas i anspråk helt eller så gott som helt för folkskyddets räkning. Grupperna borde hänföras till hela riket eller viss eller vissa delar därav eller ock vissa verk eller företag. Bestämmelserna borde utfärdas av Kungl. Majit på förslag av arbetsmark-

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. «92 44 1 6

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. nadskommissionen eller för vissa fall annan statlig myndighet (järnvägssty­ relsen, telegrafstyrelsen, generalpoststyrelsen, vattenfallsstyrelen, medicinal­ styrelsen etc.) och efter hörande av riksfolkskyddschefen. I fråga örn aftag­ ning till tjänstgöring inom verkskydd och hemskydd torde icke böra utfärdas bestämmelser motsvarande de här föreslagna. De sakkunniga förutsätta, att i den mån det erfordrades, att vederbörande med hänsyn till arten av sitt arbete undantoges från uttagning till verkskydd, samförstånd härom upp­ nåddes mellan folkskyddsbefälet och verks- eller företagsledning. I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag fram­ håller arbetsmarknadskommissionen, att det icke vore möjligt annat än undan­ tagsvis att i grupper precisera vilka som borde undantagas från inskrivning i folkskydd och att det normala i stället måste vara, att en prövning bomme till stånd från fall till fall. Ett flertal centrala ämbetsverk ha i sina yttranden betonat angelägenheten av att folkskyddstjänsten icke tillätes inkräkta på arbetstiden i sådan omfatt­ ning att de respektive verk åvilande uppgifterna bleve eftersatta. I detta syfte har i flera yttranden påyrkats införande i lagen örn undantagande av vissa speciella personalgrupper från folkskyddsplikten. Civilförsvars utredningen framhåller, att för personaluttagningen till civilförsvaret måste utfärdas vissa allmänna direktiv, i vilka -—- i den begrän­ sade utsträckning detta kunde vara möjligt — borde fastslås bland annat vilka personalgrupper, som uteslutande skulle reserveras för viss uppgift och vilka sålunda icke skulle komma i fråga för uttagning till andra uppgifter. Lämp­ ligast syntes vara, att direktiven gaves formen av vissa av överbefälhavaren, den centrala civilförsvarsmyndigheten och arbetsmarknadskommissionen i samråd utfärdade anvisningar. Kunde enighet icke uppnås mellan myndighe­ terna borde avgörandet hänskjutas till Kungl. Majit.

Föredra- I likhet med såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen granden. anger jag) att civilförsvarsplikten principiellt bör få stå tillbaka för värnplik­ ten liksom även för skyldighet på annan grund att tjänstgöra vid krigsmakten. Jag finner dock i detta sammanhang angeläget betona, att detta gäller endast den tid då vederbörande faktiskt är ianspråktagen för krigsmaktens räkning. Under annan tid bör skyldighet föreligga att vid behov ställa sig till för­ fogande för civilförsvarsändamål. Om civilförsvarets effektivitet ej skall även­ tyras, kan inskrivning av värnpliktig personal till viss befattning inom civil­ försvaret ifrågakomma endast i undantagsfall. Även vissa civila anställningar äro under krigstid av den betydelse att civilförsvarsplikten icke bör göras tillämplig å deras innehavare. Det förut­ sattes därför i lagförslaget, att Konungen utfärdar bestämmelser örn befrielse från fullgörande av civilförsvarsplikt. Det torde lämpligen böra ankomma på civilförsvarsstyrelsen att efter samråd med vederbörande verksmyndigheter utarbeta förslag till dylika bestämmelser och därefter underställa förslaget Kungl. Maj:ts prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 243

15 §. Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

48 § första stycket. 16 §. Folkskyddspliktig är skyldig att på Civilförsvarspliktig är skyldig att anfordran lämna folkskyddsmyndig- på anfordran lämna civilförsvar smyn­ het erforderliga upplysningar rörande dighet erforderliga upplysningar rö­ personliga förhållanden av intresse rande personliga förhållanden av in­ för fråga örn hans tjänstgöring i tresse för fråga örn hans tjänstgöring folkskyddet. F olkskyddsmyndighets i civilförsvaret. Civilförsvar smyndig­ skriftliga förfrågan örn sådana förhål­ hets skriftliga förfrågan örn sådana landen skall, på sätt Konungen be­ förhållanden skall, på sätt Konungen stämmer, av folkskyddspliktig besva­ bestämmer, av civilförsvarspliktig be­ ras ofördröjligen och senast inom åtta svaras ofördröjligen och senast inom dagar. åtta dagar.

Ifrågavarande bestämmelse, som saknar motsvarighet i gällande luft­ Föredra­

ganden.

skydds- och utrymningslagstiftning, är i kommittéförslagen utformad efter mönster av 35 § värnpliktslagen. I departementsförslaget har bestämmelsen något omredigerats. Det har nämligen icke ansetts nödvändigt föreskriva, att svaren skola lämnas »på sätt Konungen bestämmer», d. v. s. enligt visst formulär. Vidare har det ansetts lämpligt att i paragrafen angiva, att svar skall avgivas inom i anmaningen utsatt tid.

16 §. HemortsfÖrsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 49 §. 17 §. Den, som inkallas till tjänstgöring Den som kallas till tjänstgöring i i ^ folkskyddet eller eljest till under­ civilförsvaret eller till utbildning eller gående av utbildning eller övning i övning i civilförsvarstjänst, är skyldig folkskyddstjänst, är skyldig att efter­ att efterkomma kallelsen samt att i komma kallelsen samt att i avseende å avseende å tjänstgöringen, utbildnin­ tjänstgöringen, utbildningen eller öv­ gen eller övningen ställa sig till efter­ ningen ställa sig till efterrättelse de rättelse de föreskrifter, som meddelas föreskrifter, som meddelas honom av honom av vederbörande befäl. vederbörande befälhavare.

Under denna paragraf intagna bestämmelser motsvaras delvis av stadgandena i 12 § första stycket andra punkten lagen örn förfoganderätt för luft­ skyddets behov och 13 § andra stycket utrymningslagen.

Då enligt 12 § departementsförslaget tjänstgöring i civilförsvaret inne­ Föredra­ fattar jämväl utbildning och övning, bör begreppet tjänstgöring förutsättas ganden. äga samma innebörd i förevarande paragraf. Deri grundläggande bestämmelsen i 11 § departementsförslaget om civilförsvarsplikt är icke försedd med någon begränsning i lokalt hänseende. Att

244 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. någon dylik begränsning icke upptagits i hemortsförsvarssakkunnigas mot­ svarande bestämmelser beror, enligt vad som framgår av de sakkunnigas motivering, därpå att det enligt deras uppfattning i vissa fall kan vara nöd­ vändigt att inskriva andra personer än dem som äro bosatta eller eljest sta­ digvarande vistas i folkskydds distriktet samt att sådan möjlighet därför hållits öppen. I samband med nu förevarande paragraf uppkommer frågan huruvida skyl­ digheten att inställa sig till tjänstgöring bör vara på något sätt beroende av vistelseorten. Att civilförsvaret i personalhänseende bör bygga på civilför­ svarsområdets egen befolkning torde ligga, i sakens natur. Fråga är emellertid hur sådana fall skola bedömas, där den som inkallas till tjänstgöring avflyttat från orten utan att ha avförts från civilförsvarets personalförteckning eller ock tillfälligt vistas på annan ort. För egen del anser jag det bäst överens­ stämma med civilförsvarspliktens karaktär, att plikten som regel anses om­ fatta allenast dem som vid pliktens aktualiserande vistas inom civilförsvars­ området. Ett tillfälligt vistande utom civilförsvarsområdet bör dock icke utesluta civilförsvarspliktens tillämpning, örn vederbörande utan olägenhet eller med endast ringa olägenhet kan efterkomma kallelse till inställelse. Nu angivna principer i förevarande paragraf komma till uttryck på sådant sätt, att örn någon vid mottagandet av kallelse till tjänstgöring i civiförsvaret vistas utom civilförsvarsområdet och icke utan avsevärd olägenhet kan inställa sig å utsatt tid, han i stället skall anmäla förhindret.

17 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 41 §. 18 §. intagning av personal, som är av­ Uttagning av personal, som är av­ sedd att under folkskyddsberedskap sedd att under civilförsvarsberedskap fullgöra tjänst inom folkskyddet, sker fullgöra tjänst i viss angiven befatt­ genom inskrivning i den ordning, ning inom civilförsvaret, sker genom Konungen bestämmer. inskrivning i den ordning Konungen Inskrivning må kunna avse såväl bestämmer. folkskyddspliktig som annan för tjän­ Inskrivning må kunna avse såväl sten i fråga lämpad svensk medbor­ civilförsvars pliktig som annan för gare, vilken förklarat sig därtill villig. tjänsten i fråga lämpad person, vilken Sådan inskrivning av omyndig, för förklarat sig därtill villig. vilken fordras hans eget åtagande, Inskrivning av omyndig, som ej är må ej äga rum utan målsmans sam­ civilförsvarspliktig, må ej äga rum tycke samt ej avse fullgörande av utan målsmans samtycke. vapentjänst, innan den omyndige fyllt Ilar annan än civilförsvarspliktig 16 år. inskrivits, skall å honom vad förut i detta kapitel stadgas beträffande civil­ 42 §. försvarspliktig äga motsvarande till- I fråga örn inskrivning i distrikts- lämpning. folkskydd iakttages följande: 1. För tjänst inom allmänt folk­ skydd inskrivas i första hand perso-

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 245

Hemortsför svar ssakkunnig as förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: ner, som för uppgift av samma eller liknande slag äro anställda hos kom­ mun eller municipalsamhälle, som helt eller delvis ingår i folkskyddsdistriktet. Yad sålunda stadgats äger motsva­ rande tillämpning beträffande perso­ nal i frivillig brandkår med uppgift att verkställa brandsläckning i kom­ mun eller municipalsamhälle, som nyss sagts. 2. Härutöver böra i allmänt folk­ skydd inskrivas företrädesvis perso­ ner, som äro bosatta eller eljest sta­ digvarande vistas i folkskyddsdistriktet. 3. I verkskydd och hemskydd böra inskrivas företrädesvis personer, som hava sin arbetsplats eller äro bosatta eller eljest mera stadigvarande vistas inom eller i närheten av anläggning eller byggnad, för vilken verkskyddet eller hemskyddet är avsett.

43 §. Örn upphävande av inskrivning meddelar Konungen bestämmelser.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under avdel- Föredra­ ningarna III och IV. ganden.

18 §.

Hemortsförsvarssaklcunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 48 § andra stycket. 19 §. För ändamål, som i första stycket Civilförsvarsplildig åligger att, då sågs, så ock eljest för inskrivning fråga uppkommer om hans inskriv­ åligger folkskyddspliktig att efter ning i civilförsvaret, efter kallelse per­ kallelse personligen inställa sig å ut­ sonligen inställa sig å utsatt tid och satt tid och plats inom det folkskydds- plats inom det civilförsvarsområde, distrikt, där han vistas. Beträffande där han har sitt hemvist. rätt till ersättning för resa i anledning härav gäller vad därom är särskilt bestämt.

Förevarande stadgande motsvaras av 12 § första stycket första punkten lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov och 13 § första stycket ut­ rymningslagen. Hemortsförsvarssakkunniga framhålla, att det vid inskrivning av folkskyddspliktiga i många fall icke vore tillräckligt med skriftliga upplys­ ningar utan att det vore lämpligare att kalla den folkskyddspliktige till det folkskyddsdistrikt, där den folkskyddspliktige vistades.

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

I yttrande över hemortsf örsvarssakkunnigas förslag förordar länsstyrelsen i örebro län, att orden »där han vistas», vilka kunde giva upphov till en alltför vidsträckt tolkning, utbytas mot uttrycket »där han har sitt hemvist». Landsorganisationen anser, att det borde i särskild bestämmelse angivas, att inställelse hos folkskyddsmyndighet skulle förläggas så, att minsta möjliga förlust åsamkades den folkskyddspliktige.

Föredra­ Jag har icke någon annan erinran mot civilförsvarsutredningens förslag än

ganden.

att den i denna paragraf föreskrivna inställelseskyldigheten enligt min upp­ fattning bör knytas till det civilförsvarsområde, där vederbörande vistas. I departementsförslaget har därför i sagda hänseende en återgång ägt rum till hemortsförsvarssakkunnigas förslag.

19 §• Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

47 §. 20 §. Är inom folkskyddsdistrikt högsta Är inom civilförsvarsområde högsta folkskyddsberedskap anbefalld, må ej civilförsvar sberedskap anbefalld, må den, som är inskriven i därvarande ej den som är inskriven i områdets distriktsfolkskydd, utan medgivande civilförsvar, utan medgivande av civilav folkskyddschefen eller den folk- försvarschefen eller den civilförsvarsskyddschefen bemyndigar taga uppe­ chefen bemyndigar lämna civilför­ håll inom annat folkskyddsdistrikt, svarsområdet. för såvitt icke den inskrivne där har Vad sålunda stadgas skall icke ut­ sin arbetsplats eller bostad. göra hinder för den som har sin arbets­ plats eller bostad utom civilförsvars­ området, att, då hans tjänstgörings­ förhållanden det tillåta, begiva sig till arbetsplatsen eller bostaden.

Bestämmelsen saknar motsvarighet i gällande lagstiftning. Hemortsförsvarssakkunniga anföra: Det är av synnerligen stor vikt, att ett distriktsfolkskydd, sedan högsta folkskyddsberedskap anbefallts, är fullt organiserat och att dess personal står beredd att vid förefallande behov omedelbart träda i tjänstgöring. Fördenskull måste folkskyddschefen hava kontroll över att den personal, som är inskriven i distriktsfolkskyddet, icke lämnar orten, utan att vägande skäl därtill före­ ligga. I denna paragraf har därför givits bestämmelse örn förbud för den, som är inskriven i distriktsfolkskydd, att under högsta folkskyddsberedskap utan medgivande av folkskyddschefen lämna distriktet. Rätten att lämna sådant medgivande bör dock folkskyddschefen kunna delegera å annan, t. ex. å tjänstegrenschef, verkskyddsledare eller annat befäl. Nu omnämnda princip bör dock icke göras undantagslös. Örn någon har stadigvarande bostad inom annat folkskyddsdistrikt än det, där han är in­ skriven, bör icke särskilt tillstånd erfordras för honom att fara till bostaden. Motsvarande synes böra gälla, örn någon har sin arbetsplats inom annat folk­ skyddsdistrikt än det, inskrivningen gäller. Fall, som nu sagts, torde vara ganska ofta förekommande. Det är icke ovanligt, att en person har sin bostad inom ett folkskyddsdistrikt och sin arbetsplats inom ett annat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 247

I yttrande över hemortsförsv&rssakkunnigas förslag fram­ håller landsorganisationen, att, såframt ej ifrågavarande beredskapsgrad reser­ verades endast för krigstillstånd, det kanske borde vara tillräckligt med rätt för folkskyddschefen att i särskilda situationer meddela reseförbud. Luftskyddschefen i Östersund anser förbudet böra gälla även vid lägre beredskaps­ grad än den högsta. Vattenfallsstyrelsen påpekar, att driftledningarna vid kraftföretagen måste ha generell befogenhet att fritt disponera personalen i reparationslagen för överföringsledningarna.

Yad civilförsvarsutredningen under denna paragraf föreslagit föranleder Föredra­

ganden.

icke någon erinran i sak från min sida. I anledning av vad vattenfallsstyrelsen anfört må framhållas lämpligheten av att, där personer, som ofta måste företaga tjänsteresa, inskrivas i civilförsvaret, frågan örn deras rätt enligt förevarande paragraf att lämna civilförsvarsområdet regleras redan i samband med in­ skrivningen. I förevarande sammanhang må anmärkas, att någon motsvarighet till 21 § civilförsvarsutredningens förslag icke upptagits i departementsförslaget. Det är emellertid avsett att i administrativ ordning meddela bestämmelser örn skyldighet att anmäla flyttning.

20 §• Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 52 §. 22 §. Tjänstgöring inom allmänt folk­ Hos kommun eller municipalsam­ skydd av sådan däri inskriven, i 42 § hälle anställd personal äger tillgodo­ 1. omförmäld personal, som har an­ räkna sig tjänstgöring inom allmänt ställning hos kommun eller municipal­ civilförsvar, som hör till civilförsvars­ samhälle, skall anses fullgjord i sam­ område, i vilket kommunen eller ma anställning, i den mån tjänstgö­ municipalsamhället helt eller delvis ringen faller inom vad för anställ­ ingår, såsom fullgjord i den kommu­ ningen kan anses utgöra normal arbets­ nala anställningen, dock allenast i den tid. mån tjänstgöringen avser sådana upp­ Beträffande förmåner i övrigt i gifter, för vilka anställningen skett, samband med inskriven persons tjänst­ eller liknande uppgifter. göring i folkskyddet eller eljest vid någons undergående av utbildning eller övning i folkskyddstjänst eller fullgörande av uppgifter inom folk­ skyddet så ock beträffande ersättning i anledning av skada, som veder­ börande ådragit sig härunder, gäller vad i dessa hänseenden är särskilt stadgat.

Såsom förut nämnts gäller jämlikt 9 § lagen örn förfoganderätt för luft­ skyddets behov att kommun är pliktig att i enlighet med planerna för luft­ skyddet på anfordran av länsstyrelsen utan ersättning ställa kommunala kårer ävensom annan hos kommunen anställd personal till förfogande för luftskyddstjänst.

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

H ernortsförsvarssakkunniga anföra: Distriktsfolkskydds verksamhet i krig kommer i viss utsträckning att om­ fatta uppgifter, som i fred handhavas av kommunala kårer och inrättningar av olika slag. Därför är det naturligt, att den personal, som är för dylika upp­ gifter anställd hos kommuner, vilka helt eller delvis ingå i folkskyddsdistriktet, i första hand tages i anspråk för distriktsfolkskyddet. De sakkunniga anse, att ianspråktagande för distriktsfolkskyddet av ifråga­ varande personal icke bör ske i den formen, att kommunen ställer personalen till distriktsfolkskyddets förfogande. I stället böra de enskilda personerna inskrivas i distriktsfolkskyddet på samma sätt som all annan folkskyddspersonal. Bestämmelse härom återfinnes i 42 § folkskyddslagen. Självfallet är, att bestämmelsen icke har avseende å sådan krigstjänstskyldig personal, som vid ett krigsutbrott omedelbart eller efter mycket kort tid kan antagas komma att bliva ianspråktagen av den egentliga krigsmakten. Den kommunalanställda personal, varom här är fråga, bör enligt de sakkun­ nigas mening ur viss synpunkt intaga en särställning inom folkskyddet. Per­ sonal, som jämlikt 9 § luftskyddsförfogandelagen av kommun ställes till luft­ skyddets förfogande, måste anses fullgöra luftskyddstjkusten i sin kommu­ nala anställning och alltså hava rätt till ersättning av kommunen för tjänst­ göringen i luftskyddet efter samma grunder, som eljest gälla för anställningen. De sakkunniga anse denna princip — med visst undantag, varom mera nedan ■—• alltjämt böra gälla. Personalen i fråga utför nämligen mången gång iden­ tiskt samma uppgifter, vare sig den rent formellt sett handlar i egenskap av folkskyddspersonal eller i egenskap av kommunalanställd personal. Prin­ cipen har i 52 § första stycket i förevarande lagförslag uttryckts på sådant sätt, att tjänstgöring i allmänt folkskydd av personal, varom här är fråga, skall anses fullgjord i den kommunala anställningen. De sakkunniga anse emellertid, att ett visst undantag från denna princip bör göras — ett undantag, som innebär en nyhet i förhållande till vad som nu gäller. Det är att förvänta, att under krigstid arbetsuppgifterna inom folk­ skyddet för ifrågavarande kommunalanställda personal komma att avsevärt öka i omfattning och att därför arbete å övertid i stor utsträckning får lov att tillämpas. Örn de vanliga avlöningsvillkoren skulle gälla, skulle härav i många fall följa rätt till övertidsersättning med avsevärda belopp. En sådan konsekvens synes orimlig. För att förekomma detta har i 52 § första stycket stadgats, att tjänstgöring av här ifrågavarande slag i allmänt folkskydd skall anses fullgjord i vederbörande kommunala anställning, endast i den män tjänstgöringen faller inom vad som för samma anställning kan anses utgöra normal arbetstid. För folkskyddstjänstgöring utöver sådan arbetstid skall alltså ifrågavarande kommunalanställda personal äga uppbära ersättning efter samma grunder som gälla för annan folkskyddspersonal. Måhända komma i somliga fall svårigheter att möta vid avgörandet av vad som skall anses ut­ göra normal arbetstid. Tillräcklig ledning vid bedömandet av denna fråga torde dock i allmänhet föreligga i de lönereglementen eller kollektivavtal, som reglera anställningsförhållandena. För underlättande av tillämpningen kan det vara lämpligt, att anvisningar utfärdas av Kungl. Majit. I den mån tjänstgöring i distriktsfolkskydd enligt vad nu sagts skall anses fullgjord i den kommunala anställningen, skall avlöningen för tjänstgöringen gäldas icke av distriktet såsom sådant utan av vederbörande kommun. Stad­ gande härom har intagits i 82 § 2 mom. För sådan avlöningskostnad utgår icke ersättning av statsmedel. Gottgörelse till den kommunalanställda personalen för folkskyddstjänst­ göring utöver normal arbetstid bör däremot gäldas av folkskyddsdistriktet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 249

Ersättning av statsmedel utgår därvid, i den mån rätt därtill finnes jämlikt bestämmelserna i 8 kap. Yad här sagts örn viss kommunalanställd personal, bör gälla även motsva­ rande personal, som är anställd hos municipalsamhälle, vilket är beläget inom folkskyddsdistriktet. I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag fram­ håller landsorganisationen, att de sakkunnigas motivering för särbestämmelsen örn de kommunalanställdas övertidsersättning vid tjänstgöring i folkskyddet visserligen i och för sig vore riktig men knappast i vidare mån än såvitt jämförelsen avsåge grupper, vilka i samma grad som de kommunalanställda toges i anspråk för folkskyddstjänst. Sådana grupper torde icke finnas. Svårighet förelåge att skilja mellan ifrågavarande anställdas civila uppgifter och deras uppgifter inom folkskyddet. Skäligheten av övertidstjänstgöringens betalning enligt samma grunder som för annan folkskyddspersonal måste bedömas med hänsyn till den relativa belastning tjänstgöringen innebure. Det eljest såsom förutsättning för folkskyddslön av de sakkunniga upp­ ställda villkoret, att tjänstgöringen omfattade minst två timmar av samma dygn kunde ej heller anses skäligt beträffande nu ifrågavarande övertidstjänst. Det f dref olle rimligt, att dessa synpunkter beaktades vid utfärdandet av bestämmelser örn folkskyddslön. Luftskyddschefen i Göteborg påpekar, att betydande svårigheter uppstått, då det gällt att fastställa avlöningsförmåner för i luftskyddstjänst verksam kommunalanställd personal, som vore kollektivavlönad. Samma svårighet hade yppat sig inom industrien. Detta mycket viktiga spörsmål syntes icke ha blivit tillräckligt reglerat av de sakkunniga. Luftskyddschefen påpekar även, att det vore förenat med vissa svårigheter att bestämma vad som avsåges med uppgift av samma eller liknande slag. Luftskyddsinspektionen framhåller, att örn den kommunalanställda perso­ nalen i enlighet med vad de sakkunniga förordat endast erhölle folkskyddslön för tjänstgöring utöver sin ordinarie arbetstid denna personalgrupp ändock komme att erhålla väsentligen förmånligare avlöningsvillkor än annan per­ sonal inom det allmänna folkskyddet i den mån denna åtnjöte daglön.

Civiltörsvarsutredningen anför, att svårigheten att skilja mellan den tjänstgöring, som under krigsförhållanden utfördes av kommunalanställd personal i den vanliga kommunala tjänsten och sådan som fullgjordes för folk­ skyddets räkning föranlett utredningen att lägga hela avlöningskostnaden för dylik personal, alltså även i den mån densamma avsåge sistnämnda slag av tjänstgöring, på kommunen. I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag framhåller landsorganisationen, att uttrycket »liknande» i 22 § kunde vålla svårigheter och oenhetlighet i tillämpningen, särskilt i avseende å frågan om kommunernas skyldighet att utgiva ersättning åt sina i allmänna civilförsvaret tjänstgörande anställda. Det saknades anledning att i ersättningshänseende göra skillnad efter tjänstgöringsuppgiftens art. Oberoende av denna borde ali tjänstgöring inom

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. det allmänna civilförsvaret, till vilken de kommunalanställda uttagits i denna sin egenskap, anses fullgjord i anställningen, i vad tjänstgöringen folie inom den normala arbetstiden. I fråga örn ersättningen vid tjänstgöringens förlägg­ ning till annan tid borde hänsyn tagas till den belastning tjänstgöring inom det allmänna civilförsvaret i allmänhet innebure. — överbefälhavaren anser förevarande paragraf otymplig och oklar. — Luftskyddschefen i Stockholm anser principiellt felaktigt att beröva kommunen möjlighet att bestämma, att annan avlöning skulle utgå i sådana fall, då det vore fråga örn annan tjänst­ göring än ordinarie. Paragrafen borde omarbetas på sådant sätt, att möjlig­ heter bereddes kommuner att föreskriva tillämpning av särskilda ersättnings­ regler beträffande civilförsvarstjänstgöringen. Det borde klargöras, örn para­ grafen avsåge sådan å luftskyddsbyrån under civilförsvarsberedskap heltids­ anställd personal — tjänstegrenschefer, assistenter, ingenjörer m. fl. — med andra uppgifter än rent administrativa, vilka uteslutande sysslade med civil­ försvarsfrågor. Stockholms stads kammarkontor betonar, att ifrågavarande kommunala personal bomme i en betydligt gynnsammare ställning än övrig civilförsvarspersonal, dels därigenom att den tillförsäkrades avsevärt högre ersättning för civilförsvar stjänst, dels därigenom att endast denna personal tillerkändes lagstadgad rätt att tillgodoräkna sig civilförsvarstjänsten som fullgjord i den fredsmässiga anställningen. Kammarkontoret kunde icke finna skäl föreligga, att staden skulle påföras andra kostnader föi ifrågava­ rande personals tjänstgöring inom civilförsvaret än de, som motsvarade per­ sonalen tillkommande avlöning under normal arbetstid. Därest staden likväl skulle ha att i full omfattning ersätta denna personal för utförd civilförsvarstjänst, borde staden i varje fall äga att själv bestämma avlöningsgrunderna för den tid, som överstege den normala arbetstid, som reglerades i arbetsavtal eller dylikt. Kammarkontoret förordade, att 22 § civilförsvarsutredningens förslag ersattes med en bestämmelse av innebörd, att det ankomme på kom­ munen att utgiva ersättning med belopp, motsvarande den fredsmässiga av­ löningen, åt den kommunala personal, som utförde sådan civilförsvarstjänst, som motsvarade eller vore nära jämförlig med den, varför anställning skett, dock endast för tid, som motsvarade den normala fredsmässiga arbetstiden. Alternativt borde lagförslaget ändras därhän, att i lagen endast stadgades skyldighet för kommun att svara för avlöningskostnaderna beträffande den kommunala civilförsvarspersonal, varom nu vore fråga, varvid kommunen själv skulle äga besluta örn avlöningens storlek.

Föredra- Vid bedömande av förevarande spörsmål bör beaktas dels att den komganden. munalanställda personal, varom här är fråga, kommer att utgöra stommen i vissa tjänstegrenar i det allmänna civilförsvaret och alltså kommer att under krig tagas i anspråk i relativt betydligt större omfattning än andra, dels ock att de uppgifter, som denna personal kommer att få sig ålagda inom civilför­ svaret, bliva av i stort sett samma slag som deras fredsmässiga uppgifter, varför det i allmänhet torde bliva svårt att avgöra, örn viss tjänstgöring är fullgjord inom civilförsvaret eller ej. Med anledning härav har jag funnit

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 251

den principiella lösning, som civilförsvarsutredningen förordat, vara den enda praktiskt möjliga. Jag vill emellertid betona, att jag därmed icke tagit ställ­ ning till frågan örn storleken av den ersättning, som den kommunalanställda personalen skall uppbära av kommunen för sin tjänstgöring i civilförsvaret. Departementsförslaget företer dock på ett par punkter skiljaktigbeter i för­ hållande till civilförsvarsutredningens förslag. För tillämpning av bestäm­ melsen är sålunda enligt departementsförslaget avgörande, huruvida inskriv­ ningen i civilförsvaret skett för fullgörande av samma eller liknande uppgifter som i den kommunala anställningen och ej huruvida tjänstgöringen faktiskt omfattat sådant slag av uppgifter. Enligt departementsförslaget är bestäm­ melsen vidare tillämplig allenast under civilförsvarsberedskap. I fråga örn tjänstgöring, som avses i 12 § första stycket andra punkten, är sålunda den kommunalanställda personalen likställd med övriga civilförsvarspliktiga.

21 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

53 §. 23 §. Där någon genom fullgörande av Där någon genom fullgörande av folkskyddsplikt eller skyldighet jäm­ civilförsvarsplilct hindras att utföra likt 51 § hindras att utföra åtaget åtaget arbete, må det icke åberopas arbete, må det icke åberopas mot mot honom såsom grund för skade­ honom såsom grund för skadestånd stånd eller eljest. eller eljest. Angående förbud för arbetsgivare Angående förbud för arbetsgivare att av skäl, som i första stycket sägs, att av skäl, som i första stycket sägs, skilja någon från anställning ävensom skilja någon från anställning ävensom angående rätt för innehavare av an­ angående rätt för innehavare av an­ ställning att ej av dylik anledning be­ ställning att ej av dylik anledning be­ höva vidkännas minskning i de med höva vidkännas minskning i de med anställningen förenade förmånerna är anställningen förenade förmånerna är särskilt stadgat. särskilt stadgat.

Hernortsförsvarssakkunniga anföra: Första stycket i denna paragraf saknar motsvarighet i nu gällande luftskydds- och utrymningslagstiftning men återfinnes i 41 § lagen örn tjänste­ plikt. Bestämmelsen i fråga är uttryck för en allmän rättsgrundsats, som måhända skulle vara gällande utan särskilt stadgande. De sakkunniga ha dock ansett principen så viktig, att den bör komma till direkt uttryck i folk­ skyddslagen. Regeln avser icke enbart skadestånd utan även förverkande av särskilda tillgodohavanden, intjänad rätt till pension o. s. v. Andra stycket syftar närmast på bestämmelserna i lagen den 14 oktober 1939 örn förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnplikts­ tjänstgöring m. m., vilken lag avser tjänstgöring, som åligger någon enligt värnpliktslagen eller som någon eljest jämlikt stadgande i lag är skyldig att utföra åt det allmänna. Enligt vad i motiven till förstnämnda lag uttryck­ ligen angives, avses härvid bland annat luftskyddstjänst. Att samma lag kom­ mer att äga tillämpning även i fråga om tjänstgöring i folkskyddet synes utan vidare klart.

252 Kungl. Maj-.ts proposition nr 268. Föredra­ Civilförsvarsutredningens förslag till förevarande paragraf, som i sak över­

ganden.

ensstämmer med hemortsförsvarssakkunnigas förslag, har med visst förtyd­ ligande upptagits i departementsförslaget.

22 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 65 §. 34 §. Inom stad och köping samt inom Inom stad och köping samt inom annat tättbebyggt samhälle, som icke annat tättbebyggt samhälle, som icke är av endast ringa omfattning och be­ är av endast ringa omfattning och be­ tydelse, skola i mån av behov finnas tydelse, skola i den mån så prövas skyddsrum, i vilka vid fientlig verk­ erforderligt finnas skyddsrum, i vilka samhet skydd kan beredas åt perso­ vid fientlig verksamhet skydd kan be­ nal, som har att leda eller fullgöra redas åt personal, som har att leda tjänst inom allmänna folkskyddet, åt eller fullgöra tjänst inom allmänna personer, som omhändertagas vid di- civilförsvaret, åt personer, som om­ striktsfolkskyddets hjälpplatser eller händertagas vid allmänna civilförsva­ andra av distriktsfolkskyddet anord­ rets hjälpplatser och andra anstalter, nade anstalter, eller åt vägfarande och eller åt vägfarande och andra, som andra, som uppehålla sig utomhus på uppehålla sig utomhus på allmänna allmänna platser (allmänna skydds­ platser (allmänna skyddsrum). rum). Därest särskilda förhållanden det Där särskilda förhållanden det på­ påkalla, skall allmänt skyddsrum in­ kalla, skall allmänt skyddsrum in­ rättas jämväl annorstädes än i första rättas jämväl annorstädes än i första stycket sägs. stycket sägs. Den omfattning, vari allmänna skyddrum skola inrättas, jämlikt för­ sta och andra styckena, fastställes i organisationsplanen.

Såsom förut framhållits äger Kungl. Maj:t jämlikt 11 § 1 mom. luftskydds­ lagen, om det beträffande viss ort finnes erforderligt, att inom orten inrättas skyddsrum, i vilka vid luftanfall skydd kan beredas åt personal, som har att leda eller fullgöra luftskyddstjänst berörande orten i dess helhet, åt personer, som omhändertagas vid hjälpplatser, eller åt vägfarande och andra, som uppe­ hålla sig utomhus på allmänna platser, ålägga vederbörande kommun att inom nämnda ort anordna dylika skyddsrum. Skyddsrum, som omförmälas i nämnda paragraf, bruka benämnas allmänna skyddsrum. Såsom förut nämnts har Kungl. Maj:t den 16 oktober 1942 för­ ordnat, att det skall åligga kommun, inom vilken luftskyddsort är belägen, att inom sådan ort anordna allmänna skyddsrum i den omfattning, som veder­ börligen granskade planer för luftskyddet inom kommunen närmare angiva. I

I det av luftskyddsinspektionen avgivna förslaget till ny luftskyddslag har i 26 § intagits en bestämmelse, enligt vilken det åligger kommun, inom vilken luftskyddsort är belägen, ävensom, efter Kungl. Maj:ts förordnande, annan kommun, att ombesörja, att inom kommunen finnas skyddsrum, i vilka vid luftanfall skydd kan beredas åt personal, som har att leda eller fullgöra

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 253

tjänst inom det allmänna luftskyddet, åt personer, som omhändertagas vid hjälpplatser eller som blivit husvilla till följd av att deras bostäder skadats vid luftanfall, eller åt vägfarande och andra, som uppehålla sig utomhus på allmänna platser. I motiveringen till ifrågavarande bestämmelse anför luftskyddsinspektionen, att med hänsyn till att så småningom ganska fasta normer utbildat sig rörande de minimikrav, som borde uppställas i fråga örn anordnandet av allmänna skyddsrum, skyldigheten härutinnan för kommun, inom vilken luftskyddsort vore belägen, gjorts oberoende av att Kungl. Majit utfärdat åläggande i saken. Beträffande förslaget örn inrättande av skyddsrum jämväl för personer, som blivit husvilla till följd av att deras bostäder skadats vid luftanfall, anför luft­ skyddsinspektionen bland annat följande: För omhändertagande av personer, vilka blivit hemlösa till följd av att deras bostäder mer eller mindre förstörts vid luftanfall, torde behov av reserv­ lokaler med tillgång till skyddsrum uppkomma. Dessa reservlokaler skulle nämligen tjäna såsom upptagningsplatser, till vilka ifrågavarande hemlösa kunde söka sig, och där de fingo tvärstanna till dess andra bostäder kunnat anvisas. För det nu angivna ändamålet torde undervisningsanstalterna i regel vara lämpliga. De skyddsrum, som äro avsedda för ovannämnda »utbombade» personer, torde böra hänföras till kategorien offentliga skyddsrum och an­ ordnandet av desamma alltså åligga vederbörande kommun. Inspektionen förutsätter vidare, att-genom vederbörande myndighets för­ sorg i varje fall en prövning sker rörande det föreliggande behovet inom orten av reservlokaler med skyddsrum. Vid sagda behovsprövning bör undersökas bland annat möjligheten att för ändamålet utnyttja utrymmen i redan befintliga offentliga skyddsrum samt hotell, pensionat och privatbostäder, vilka kunna komma att utrymmas. Här omförmäld prövning torde lämpligen handhavas av luftskyddsinspektionen. Inspektionen får slutligen framhålla, att det jämväl för annat än här omförmält ändamål kan vara värdefullt att äga tillgång till reservlokaler med skyddsrum, t. ex. för omhändertagande av flyktingar.

En av de i inspektionens utredning deltagande förklarade sig ej kunna an­ sluta sig till den motivering, som inspektionen åberopat för inrättande i skol­ hus av allmänna skyddsrum, samt anförde: Kommuner, som redan sörjt för allmänna skyddsrum i den utsträckning, som luftskyddsmyndigheterna föreskrivit, böra icke åläggas att till någon del med egna medel bestrida kostnaderna för skyddsrum i sina skolhus. Ett sådant åläggande skulle vara så mycket mindre skäligt som de kommuner, som i detta sammanhang kunna komma ifråga, inte vid ett krigsfall kunna få något undervisningsbehov av sina skolhus. De ingå samtliga i luftskyddsorter, från vilka skolbarnen vid ett krigsutbrott komma att evakueras. »Utbombade» fa­ miljer bör man inte hopgyttra i skolhus, som med sin mera öppna och mar­ kerade belägenhet bli lockande bombmål från luften. Då synes det mig mera tillrådligt att överföra sådana familjer till bostadslägenheter, som blivit lediga därigenom att civilbefolkningen evakuerats. Man bör nämligen kunna förut­ sätta, att på utsatta orter under eventuellt krig evakuering sker av civilbe­ folkning, som inte blir absolut erforderlig för de begränsade arbets- och sam­ hällsuppgifterna. Vad till sist beträffar behovet av skolhusen för upptagning och härbärgering av flyktingar bör man kunna få räkna med, att myndig­ heterna under ett krig sörja för att flyktingsskaror dirigeras till mindre risk­ fyllda samhällen än luftskyddsorterna.

254 Kungl. May.ts proposition nr 268. Hemortsf örsvarssakk unniga framhålla i anledning av den av de sakkunniga föreslagna utvidgningen av skyldigheten att inrätta allmänna skyddsrum att avse jämväl personer, som omhändertagits även vid andra av distriktsfolkskyddet anordnade anstalter än hjälpplatser, följande: Den sålunda föreslagna utvidgningen anse de sakkunniga av behovet på­ kallad och synes stå i överensstämmelse med den princip, som kommit till uttryck i statsmakternas beslut, att statsbidrag såsom för allmänna skyddsrum får utgå till kostnaderna för skyddsrum i undervisningsanstalter, bland annat därför att skyddsrummen i många fall komma att bereda skydd för hem­ lösa personer, som inkvarterats i dylika anstalter. Behov av allmänna skyddsrum torde föreligga inom städer och köpingar, åtminstone inom deras tättbebyggda delar, samt inom vissa andra tättbe­ byggda samhällen. De sakkunniga ha ansett det böra i lagen direkt utsägas, att allmänna skyddsrum skola finnas inom dylika orter. Ehuru de flesta av dem torde vara att hänföra till den nuvarande kategorien luftskyddsorter, anse de sakkunniga dock, att skyldighet att inrätta allmänna skyddsrum bör före­ ligga även inom vissa mindre orter. Erfarenheten har visat, att dylika orter ingalunda förskonas från fientliga anfall. Särskilda förhållanden kunna emellertid föranleda behov av allmänna skyddsrum även annorstädes än nu sagts. Inom ett icke tättbebyggt område skall exempelvis vara inrättat ett internat för evakuerade, för vilket skydds­ rum behöver anordnas. Allmänna skyddsrum finnas redan i stor utsträckning inrättade inom luftskyddsorterna. Yad på förevarande område redan är gjort torde dock knappast vara tillräckligt. Dels bör, såsom ovan nämnts, skyldigheten utsträckas till att gälla vissa orter, som icke äro luftskyddsorter, dels torde förhållandena kunna göra det nödvändigt att så mycket som möjligt inskränka antalet av de personer, som skola evakueras. Yad sist sagts kan föranleda större krav på allmänna skyddsrum för utbombade. I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag tillstyrker utrymningskommissionen förslaget att skyldigheten att inrätta allmänna skyddsrum även skall avse »andra av distriktsfolkskyddet anordnade an­ stalter», t. ex. härbärgen för utbombade. — I många fall vore det svårt att avgöra, huruvida viss undervisningsanstalt bomme att användas för undervisningsändamål eller som reservlokal för hemlösa eller såsom exempelvis beredskapssjuhlius eller för hur lång tid militärförläggning behövde anordnas i byggnaden. Därför funne kommissionen det angeläget, att samtliga under­ visningsanstalter i princip försåges med skyddsrum i sådan utsträckning, att byggnaderna kunde användas för hemlösa. Som regel borde skyddsrummet ordnas såsom allmänt skyddsrum. — Kommissionen förutsatte slutligen, att skyldigheten att ordna skyddsrum för personalen vid folkskyddets lednings­ centraler skulle avse även reservlokaler för sådana centraler, i den, mån dylika lokaler befunnes böra uttagas. Luftskyddschefen i Stockholm anför, att för stadens del bestämmelserna i förevarande paragraf örn skyldighet att inrätta allmänna skyddsrum jämväl i anslutning till härbärgén visserligen medförde ökade ekonomiska förplik­ telser, men att å andra sidan de skäl, som talade för en ökad skyddsrumsplikt i enlighet med de sakkunnigas förslag, vägde så tungt, att berättigad invänd­ ning icke torde kunna framställas.

Kungl. Majlis proposition nr 268. 255

I jämförelse med nu gällande bestämmelser innebära hemortsförsvarssak- Föredra­

ganden.

kunnigas och civilförsvarsutredningens förslag rörande allmänna skyddsrum utvidgningar i två hänseenden, nämligen dels därutinnan att skyldigheten att inrätta allmänna skyddsrum icke gjorts beroende av förordnande av Kungl. Majit utan gäller i den omfattning, som fastställes i vederbörlig organisations­ plan, dels ock så till vida att skyddsrum skola finnas för skydd åt personer, som omhändertagits ej blott vid hjälpplatser utan även vid andra av allmänna civilförsvaret anordnade anstalter, exempelvis härbärgen för utbombade. Dessa utvidgningar, mot vilka erinringar ej framställts i remissyttrandena, ha upp­ tagits i departementsförslaget, som överensstämmer med de föreliggande för­ slagen även därutinnan att inrättande av allmänt skyddsrum kan vara obliga­ toriskt jämväl annorstädes än inom tättbebyggt område.

23 §• Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 66 §. 35 §. Allmänt skyddsrum skall vara så Allmänt skyddsrum skall vara så beskaffat, att det i alla riktningar beskaffat, att det åtminstone skyddar skyddar mot splitter från bomber och mot splitter från bomber och mot andra vid explosion kringkastade före­ andra vid explosion kringkastade före­ mål ävensom mot stridsgaser, samt mål ävensom mot rök- och stridsgaser skall, örn det är beläget inom eller i samt jämväl i övrigt erbjuder skäligt omedelbar närhet av byggnad, hava skydd mot andra verkningar av bom­ sådan hållfasthet, att det motstår den ber än omedelbar träffverkan. Särskilt belastning, som kan uppkomma om skall iakttagas, att allmänt skyddsrum, byggnaden sammanstörtar. Skydds­ som är beläget inom eller i omedelbar rum av beskaffenhet som nu sagts be­ närhet av byggnad, skall hava sådan nämnes i denna lag normalskyddsrum. hållfasthet, att det motstår den belast­ Skulle det i särskilt fall vara för­ ning, som kan uppkomma, örn bygg­ bundet med oskälig kostnad eller naden sammanstörtar. Allmänt skydds­ eljest med avsevärd olägenhet att an­ rum skall vara försett med reservut­ ordna allmänt skyddsrum såsom nor­ gång. malskyddsrum, må allmänt skydds­ Befinnes det i särskilt fall vara för­ rum inrättas såsom splitter skyddsrum, bundet med oskälig kostnad eller varmed i denna lag förstås skyddsrum, eljest med avsevärd olägenhet att an­ som fyller de i första stycket angivna ordna allmänt skyddsrum så att det fordringarna utom i fråga om skyddet erbjuder skydd mot rök- och strids­ mot stridsgaser. gaser, må länsstyrelsen eftergiva den­ na fordran.

72 § första stycket. 43 § första stycket. Skyddsrum, som jämlikt denna lag Skyddsrum jämte däri vidtagna skall anordnas, ävensom i sådant byggnadstekniska anordningar skola skyddsrum vidtagna byggnadstekniska vara av stadigvarande natur. Inrättas anordningar skola vara av stadigva­ skyddsrum i redan färdigställd bygg­ rande natur. Inrättas skyddsrum i re­ nad och skulle stadigvarande anord­ dan färdigställd byggnad och skulle ningar medföra oskälig kostnad eller stadigvarande anordningar medföra eljest avsevärd olägenhet, må dock oskälig kostnad, må dock anordningar länsstyrelsen tillåta anordningar av av provisorisk natur vara tillräckliga. provisorisk natur.

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. Om allmänna skyddsrums beskaffenhet finnas icke några bestämmelser i gällande lagstiftning. Hemortsförsvarssakkunniga anföra, att de ansåge lämpligt, att i lagen infördes bestämmelser örn allmänna skyddsrums beskaffenhet samt där­ vid upptoges beteckningarna normalskyddsrum och splitterskyddsrum. Att allmänna skyddsrum i regel minst borde ha karaktären av normalskyddsrum torde vara självfallet. Mången gång kunde det emellertid vara förenat med jämförelsevis stora kostnader att göra allmänt skyddsrum gastätt. Kravet på gastäthet, särskilt i fråga örn mindre skyddsrum, torde i sådant fall kunna eftergivas. Beträffande yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas för­ slag ävensom civilförsvarsutredningens förslag och däröver av­ givna yttranden hänvisas till vad beträffande enskilda skyddsrum anförts under avdelning V.

Föredra- I likhet med såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen ganden. finner jag lämpligt att i civilförsvarslagen införa bestämmelse örn allmänt skyddsrums beskaffenhet. Yad civilförsvarsutredningen härutinnan föreslagit föranleder — såsom jag redan i allmänna motiveringen framhållit — ingen saklig erinran från min sida. Av systematiska skäl har jag emellertid ansett lämpligt att till denna paragraf överföra bestämmelsen i 43 § första stycket första punkten civilförsvarsutredningens förslag. Då länsstyrelsen, såsom under 28 § kommer att närmare framhållas, enligt min mening bör erhålla allmän befogenhet att meddela dispens jämväl från föreskrifterna örn all­ mänt skyddsrums beskaffenhet, har någon motsvarighet till 35 § andra stycket och 43 § första stycket andra punkten civilförsvarsutredningens förslag icke upptagits i departementsförslaget.

24-27 §§.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 67 §. 36 §. Är anläggning eller byggnad, inom Är anläggning eller byggnad, inom vilken människor bo eller eljest van­ vilken människor bo eller eljest van­ ligen vistas, belägen inom område, ligen vistas, belägen inom område, där jämlikt 9 § verkskydd och hem­ där enligt fastställd organisations­ skydd skola vara organiserade, eller plan verkskydd och hemskydd skola skall enligt samma paragraf verkskydd vara organiserade, eller skall enligt eller hemskydd vara organiserat för sådan plan verkskydd eller hemskydd annorstädes belägen dylik anläggning vara organiserat för annorstädes be­ eller byggnad, skall för densamma lägen dylik anläggning eller byggnad, finnas skyddsrum för beredande av skall för densamma finnas skyddsrum skydd mot fientlig verksamhet (en­ för beredande av skydd mot fientlig skilda skyddsrum). För två eller flera verksamhet (enskilda skyddsrum). närbelägna anläggningar eller bygg­ Konungen eller, efter Konungens nader må gemensamt skyddsrum vara bemyndigande, centralmyndigheten anordnat, där anläggningarna eller äger, där särskilda omständigheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 257

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilf ör sv ar sutredning ens förslag: byggnaderna ej lämpligen kunna var det föranleda, förordna örn skyldighet för sig förses med skyddsrum. att anordna enskilt skyddsrum jämväl Konungen äger, där särskilda om­ beträffande annan anläggning eller ständigheter det föranleda, förordna byggnad än i första stycket sägs. om skyldighet att anordna enskilt skyddsrum jämväl beträffande annan 41 §anläggning eller byggnad än i första Där två eller flera närbelägna an­ stycket sågs. läggningar eller byggnader icke kunna lämpligen var för sig förses med skyddsrum, må länsstyrelsen på fram­ ställning av ägarna till anläggningarna eller byggnaderna förordna, att ge­ mensamt skyddsrum skall inrättas. Ändå att sådan framställning icke göres, äger länsstyrelsen, när sär­ skilda skäl därtill äro, meddela för­ ordnande örn inrättande av gemen­ samt skyddsrum.

68 §. 37 §. Enskilt skyddsrum skall kunna Enskilt skyddsrum, avsett för bo­ hysa minst så många personer, som stadshus, skall kunna hysa minst så kunna antagas under krig i allmänhet mångå personer, som under fredstid samtidigt besöka eller vara sysselsatta i allmänhet äro bosatta inom bygg­ eller bosatta eller eljest vistas inom naden. anläggningen eller byggnaden eller I fråga örn annan anläggning eller den del därav, för vilken skyddsrum­ byggnad än bostadshus skall enskilt met är avsett. Vid tillämpning av vad skyddsrum beräknas för minst så sålunda stadgats är dock ej erforder­ många personer, som kunna antagas ligt att i fråga örn skyddsrum för under krig i allmänhet samtidigt be­ hamnanläggning eller för järnvägs-, söka eller vara sysselsatta eller bo­ spårvägs-, eller busstation medräkna satta eller eljest vistas inom anlägg­ trafikanter, vilka jämlikt överenskom­ ningen eller byggnaden eller den del melse mellan anläggningens eller sta­ därav, för vilken skyddsrummet är av­ tionens ägare, å ena, samt folkskydds- sett. Vid tillämpning av vad sålunda distriktet, å andra sidan, anses kunna stadgas är dock ej erforderligt att i erhålla skydd i allmänt skyddsrum, fråga örn skyddsrum för hamnanlägg­ som må finnas i närheten, ej heller att ning eller för järnvägs-, spårvägsi fråga örn skyddsrum för anläggning eller busstation medräkna trafikanter, eller byggnad, där teater, biograf eller vilka kunna antagas erhålla skydd i annan samlingslokal finnes, taga hän­ allmänt skyddsrum, som finnes i när­ syn till besökande i lokalen. heten, ej heller att i fråga om skydds­ I fråga om bostadshus skall enskilt rum för anläggning eller byggnad, där skyddsrum i varje fall beräknas för teater, biograf eller annan samlings­ minst två tredjedelar av antalet per­ lokal finnes, taga hänsyn till besö­ soner, vilka under fredstid i allmän­ kande i lokalen. het äro bosatta inom byggnaden.

70 §. 38 § Enskilt skyddsrum, som är avsett Enskilt skyddsrum skall fylla de i för mer än tio personer, skall upp­ 35 § första stycket angivna kraven. fylla kraven på normalskyddsrum. Enskilt skyddsrum, avsett för högst Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. cs 2 44 17

258 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

H emortsför svar ssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: Enskilt skyddsrum av mindre storlek tio personer, må dock anordnas utan än nu sagts må anordnas såsom split­ att det erbjuder skydd mot rök- och terskyddsrum, för så vitt icke läns­ stridsgaser, för såvitt icke länsstyrel­ styrelsen i särskilt fall med hänsyn sen i särskilt fall med hänsyn till be­ till belägenheten av anläggning eller lägenheten av anläggning eller bygg­ byggnad, för vilken skyddsrummet är nad, för vilken skyddsrummet är av­ avsett, förordnar, att detsamma skall sett, annorlunda förordnar. uppfylla kraven på normalskyddsrum.

69 §. 39 §. Enskilt skyddsrum skall vara an­ Enskilt skyddsrum skall vara an­ ordnat på sådan plats inom eller i ordnat inom den ,c inläggning eller närheten av anläggning eller byggnad, byggnad, för vilken det är avsett. för vilken det är avsett, att det utan Enskilt skyddsrum skall vara så tidsutdräkt kan uppnås av dem, som beläget, att det utan tidsutdräkt kan vistas i anläggningen eller byggnaden. uppnås av dem som vistas i den an­ läggning eller byggnad, för vilken det är avsett, och skall i övrigt anordnas på det sätt, som med hänsyn till an­ läggningens eller byggnadens beskaf­ fenhet och läge är mest ändamåls­ enligt.

Föredra­ Beträffande ifrågavarande paragrafer hänvisas till vad som anförts under

ganden.

avdelning Y. I fråga örn 24 § må har tilläggas, att vad i 1 mom. stadgas beträffande de slag av anläggningar och byggnader, för vilka skyddsrumsskyldighet skall föreligga, överensstämmer med motsvarande bestämmelse i skyddsrumslagen med den modifikationen, att i punkt 5 direkt utsagts, att beslutanderätten till­ kommer länsstyrelsen. — Då behov knappast kan tänkas föreligga av enskilt skyddsrum för anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd eller hem­ skydd ej behöver vara organiserat, har någon motsvarighet till 67 § andra stycket förslaget till folkskyddslag och 36 § andra stycket civilförsvarsutred­ ningens förslag till civilförsvarslag icke upptagits i departementsförslaget. Hänvisningen i 26 § departementsförslaget till 23 § samma förslag avser på grund av den ändrade lydelse sistnämnda paragraf erhållit jämväl stad­ gandet att de byggnadstekniska anordningarna skola vara av stadigvarande natur.

28 §•

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 71 §. 40 §. Därest anordnande av enskilt Därest anordnande av enskilt skyddsrum jämlikt bestämmelserna i skyddsrum jämlikt bestämmelserna i 67 § första stycket och 68—70 §§ prö­ 36 § första stycket och 37—39 §§ prö­ vas medföra oskälig kostnad, äger vas medföra oskälig kostnad, äger länsstyrelsen medgiva undantag från länsstyrelsen medgiva undantag från bestämmelserna. Dylikt undantag må bestämmelserna. Dylikt undantag må

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 259 Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: ock eljest av länsstyrelsen medgivas, ock eljest av länsstyrelsen medgivas, i den mån det kan ske utan efter­ i den mån det kan ske utan efter­ givande av skäliga anspråk på skydd givande av skäliga anspråk på skydd mot fientlig verksamhet. mot fientlig verksamhet. Vad i första stycket sägs örn läns­ Vad i första stycket sågs om läns­ styrelsen, skall i fråga örn skyddsrum, styrelsen skall i fråga örn skyddsrum, som avses i 67 § andra stycket, i stäl­ som avses i 36 § andra stycket, i stäl­ let gälla Kungl. Maj:t. let gälla Konungen eller, efter Konun­ gens bemyndigande, centralmyndig­ heten.

Enligt 14 § första stycket skyddsrumslagen äger länsstyrelsen helt eller delvis medgiva befrielse från vidtagande av åtgärd, som avses i lagen, örn åt­ gärden prövas medföra oskälig kostnad eller ock sådan befrielse kan med­ givas utan eftergivande av skäliga anspråk på luftskydd. Enligt andra stycket av samma paragraf kan länsstyrelsen uppdraga åt byggnadsnämnd att i enlig­ het med länsstyrelsens anvisningar utöva denna dispensbefogenhet. Hernörtsförsvarssakkunniga finna uppenbart, att möjlighet till dis­ pens från bestämmelserna örn enskilda skyddsrum måste förefinnas. Med hänsyn till att det här vore fråga örn reglering av kommuners och enskildas skyldigheter i fråga örn folkskyddsväsendet samt dessutom länsstyrelserna genom länsarkitekterna hade tillgång till sakkunskap på ifrågavarande om­ råde, ansåge de sakkunniga befogenheten att meddela dispens alltjämt böra ligga h°s länsstyrelserna. Det borde därvid finnas möjlighet för länsstyrel­ serna att utfärda generella bestämmelser örn befrielse från eller lindring i skyddsrumsskyldigheten för vissa kategorier anläggningar och byggnader. För att gaiantera en så långt möjligt likformig tillämpning av länsstyrelsernas ifrågavarande dispensbefogenhet, syntes normerande bestämmelser för den­ samma böra utfärdas av Kungl. Maj:t. — Det syntes icke lämpligt att över­ lämna avgörandet av hithörande frågor åt byggnadsnämnderna, I och med att länsstyrelserna kunde meddela generella dispenser, komme det emellertid att ligga i folkskyddsmyndigheternas och byggnadsnämndernas tillsynsskyldighet att i de särskilda fallen pröva, huruvida av länsstyrelsen föreskrivna villkor för befrielse från eller lindring i skyddsrumsskyldighet vore för handen. Civilförsvarsu t redningen intager samma ståndpunkt som hemortsförsvarssakkunniga.

Jag finnér ej anledning till erinran mot vad sålunda föreslagits. Då någon

Föredra­

motsvarighet till 36 § andra stycket civilförsvarsutredningens förslag icke upp­ ga julen. tagits i departementsförslaget, bortfaller behovet av den i 40 § andra stycket civilförsvarsutredningens förslag upptagna bestämmelsen. Det synes emellertid lämpligt att utsträcka länsstyrelsens dispensrätt jäm­ likt denna paragraf till att avse även allmänna skyddsrum. I praktiken kan det vara nödvändigt att meddela eftergift i ett eller annat hänseende i fråga om föreskrifterna örn allmänt skyddsrums beskaffenhet.

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Enligt departementsförslaget kommer dispensrätten enligt förevarande para­ graf att avse jämväl förhållanden, som angivas i 43 § första stycket civilförsvarsutredningens förslag. Andra punkten i sistnämnda stycke har därför icke upptagits i departementsförslaget.

29-30 §§. Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredningens f örslag: 74 §. 42 §. Där särskilda omständigheter det Där särskilda omständigheter det föranleda, äger Konungen för visst föranleda, äger Konungen för visst fall förordna, att skyddsrum skall fall förordna, att skyddsrum, som jäm­ fylla större krav på skyddsförmåga likt detta kapitel skall inrättas, skall fylla större krav på skyddsförmåga och utrymme än vad av detta kapitels och utrymme än vad av kapitlets be­ bestämmelser eljest följer. stämmelser eljest följer.

43 § andra stycket. 72 § andra stycket. Förändringar av de byggnadstekni- Förändringar av de byggnadstekska anordningarna i skyddsrum eller niska anordningarna i skyddsrum, sådant utnyttjande av skyddsrum, som i första stycket sägs, eller sådant som inkräktar på utrymmet därstädes, utnyttjande av dylikt skyddsrum, som inkräktar på utrymmet därstädes, må må ske allenast i enlighet med de föreskrifter centralmyndigheten ut­ ske allenast i enlighet med de före­ skrifter, Konungen eller, efter Konun­ färdar. gens bemyndigande, riksfolkskyddschefen därom utfärdar.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till vad som anförts under avdel-

Föredra­ ganden.

nmi fråga örn 29 § må tilläggas, att Kungl. Maj:t med stöd av denna paragraf bör kunna såväl meddela förordnande för visst fall som utfärda föresknf er beträffande viss kategori anläggningar och byggnader (jfr 4 § skyddsrums­

lagen i dess nu gällande lydelse).

31 §. Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

73 §. 44 §• Finnes skyddsrum lämpligen böra Samma lydelse, anordnas å allmän plats eller annat område, som enligt gällande byggnadsbestämmelser ej får bebyggas eller skall vara avsatt för särskilt än­ damål, må länsstyrelsen medgiva un­ dantag från byggnadsbestämmelserna.

Förevarande paragraf motsvarar 6 § skyddsrumslagen.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 268. 261

I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag fram­ håller luftskyddschefen i Göteborg, att i Göteborg även reservutgång i gäs­ mark utanför skyddsrum ansetts hänförlig till bebyggelse, för vilken länssty­ relsen kunde medgiva undantag från byggnadsbestämmelserna. Detta hade medfört ett remissförfarande, som finge anses onödigt med hänsyn till att skäl städse torde föreligga för sådant medgivande. Det syntes önskvärt, att bestämmelsen kompletterades med en föreskrift av innehåll, att reservutgång av nämnt slag finge efter byggnadsnämndens prövning anordnas utan läns­ styrelsens medgivande. I yttrande över civilförsvarsberedningens förslag vidhåller luftskyddschefen i Göteborg detta uttalande.

Civilförsvarsutredningens förslag torde kunna godtagas med en mindre Föredra­

ganden.

justering av formell natur. Yad angår luftskyddschefens i Göteborg önskemål må här endast anföras, att hinder icke torde möta för länsstyrelsen att under särskilda förutsättningar giva generellt medgivande av den innebörd, som här avses. Det bör sedan ankomma på byggnadsnämnden att vid beviljande av byggnadslov bedöma, huruvida dessa förutsättningar äro för handen.

32 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 45 §. Ingen motsvarighet. Inom område, där enligt fastställd organisationsplan verkskydd och hem­ skydd skola vara organiserade, skola i byggnad med minst tre våningar eller sammanhängande bebyggelse, vari ingår sådan byggnad, så framt byggnaden eller bebyggelsen har en längd av minst fyrtio meter, källarmurarna vara försedda med de öpp­ ningar (källarmursgenombrott), som utöver föreskrivna reservutgångar er­ fordras för att skyddsrum i källare under byggnaden eller bebyggelsen skola erhålla de förbindelser utåt, vilka äro påkallade av hänsyn till möj­ ligheten att byggnad till följd av luft­ anfall helt eller delvis sammanstörtar. Den omfattning, vari källarmursgenombrott skola vara anordnade, be­ stämmes av länsstyrelsen.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under avdelning Föredra­ Y D). ganden.

262 Kungl. Majus proposition nr 268.

33 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 131 §. 46 §. Det åligger bygnadsnämnd att, in­ I ort, för vilken byggnadsnämnd nan byggnadslov meddelas för ny­ finnes, ankommer det på byggnads­ byggnad, pröva, vilka byggnadstek- nämnden att vid prövning av ansökan niska åtgärder till skydd mot fientlig örn byggnadslov för nybyggnad tillse, verksamhet som skola vidtagas. I att byggnadsföretaget överensstämmer fråga örn hamn, station för järnvägs- med bestämmelserna i detta kapitel eller lufttrafik eller för mer bety­ eller med stöd därav meddelade före­ dande spårvägs- eller busstrafik även­ skrifter. I fråga örn hamn, station för som sådan undervisningsanstalt, vård­ järnvägs- eller lufttrafik eller för mer anstalt och industriell anläggning betydande spårvägs- eller _ busstrafik samt sådant hotell eller pensionat, ävensom sådan undervisningsanstalt, vari minst tjugufem personer kunna vårdanstalt och industriell anläggning beräknas komma att i regel vistas, samt sådant hotell eller pensionat, skall byggnadsnämnden underställa vari minst tjugufem personer kunna meddelat beslut örn sådant byggnads­ beräknas komma att i regel vistas, lov, som nyss sagts, länsstyrelsens skall dock byggnadsnämndens beslut prövning, såvitt angår byggnadstek- örn meddelande av byggnadslov un­ niska åtgärder med angivet syfte. derställas länsstyrelsens prövning i Vill någon inom område, där skyl­ de hänseenden nyss sagts. dighet att inrätta enskilda skyddsrum Vill annan än staten å ort, där eller att iakttaga i 5 kap. föreskrivna byggnadsnämnd ej finnes, utföra brandtekniska bestämmelser förelig­ byggnad eller anläggning, för vilken ger men där byggnadsnämnd ej fin­ skyddsrum skall vara anordnat, eller nes, utföra anläggning eller byggnad, byggnad, i vilken källarmursgenom­ som i första stycket andra punkten brott skall finnas, åligger det honom sägs, eller eljest byggnad, som om­ att i förväg inhämta länsstyrelsens fattar mer än två våningar och till godkännande av byggnadsföretaget i väsentlig del är avsedd till bostad nämnda hänseenden. eller till kontors- eller affärslokal, Vad i första och andra styckena åligger det honom att i förväg in­ sägs skall äga motsvarande tillämp­ hämta länsstyrelsens godkännande av ning i fråga örn verkställande av vä­ företaget, såvitt angår byggnadstek- sentlig ombyggnad, ändring eller ut­ niska åtgärder till skydd mot fientlig vidgning av anläggning eller byggnad. verksamhet. Vad i första och andra styckena sägs skall äga motsvarande tillämp­ ning i fråga örn verkställande av vä­ sentlig ombyggnad, ändring eller ut­ vidgning av anläggning eller byggnad.

Enligt 12 § skyddsrumslagen åligger det byggnadsnämnd att, innan bygg­ nadslov meddelas, pröva, vilka åtgärder till skydd mot skador genom luft­ anfall som skola vidtagas. I fråga örn vissa anläggningar eller byggnader, nämligen dels hamn, järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning, som är av vikt för allmänna samfärdseln, dels industriell anläggning, vid vilken i regel minst tjugufem personer samtidigt äro sysselsatta, dels ock anläggning, som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller pen­ sionat och är avsedd att hysa minst tjugufem personer, skall byggnadsnämn­

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 263 den underställa meddelat beslut om byggnadslov länsstyrelsens prövning, såvitt angår luftskyddet. Med stöd av 22 § i skyddsrumslagen — enligt vilken Kungl. Maj:t dels äger förordna, att fråga, i vilken enligt skyddsrumslagen beslut meddelas av byggnadsnämnd eller länsstyrelse, skall prövas i särskild ordning, dels ock må medgiva undantag från vad gällande bestämmelser örn byggnadsverksamheten innehålla angående tillstånd till åtgärd, som kräves för anordnande av skyddsrum — har i 6 § första stycket skyddsrumskungörelsen stadgats, att beträffande inrättande av skyddsrum för befintliga anläggningar och byggnader länsstyrelsen må, i den mån det är påkallat och finnes lämpligen kunna ske, uppdraga åt luftskyddschefen att pröva fråga angående byggnadslov i fall, då sådant erfordras, samt att därvid vad enligt byggnadsstadgan gäller örn byggnadsnämnds beslut i ärende angående bygg­ nadslov i stället tillämpas å luftskyddschefs beslut. I 13 § skyddsrumslagen stadgas, att örn byggnadsnämnd ej finnes i ort, där åtgärder till skydd mot skador genom luftanfall skola vidtagas, länssty­ relsens godkännande, såvitt angår luftskyddet, skall i förväg inhämtas be­ träffande utförande av sådan anläggning eller byggnad, som tillhör någon av nyss angivna kategorier eller som omfattar mer än två våningar och till väsentlig del är avsedd till bostad eller till kontors- eller affärslokal, så ock beträffande verkställande av väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning eller byggnad. Slutligen har i 15 § andra stycket skyddsrumslagen anmärkts, att örn bygg­ nadsnämnds tillsyn å byggnadsföretag är särskilt stadgat. Hemortsför svar ssakkunniga anföra: Byggnadsnämnd inom stad och stadsliknande samhälle har enligt 4 och 5 §§ byggnadsstadgan att inom sitt lokala verksamhetsområde bland annat övervaka efterlevnaden av de för området gällande författningarna angående dess byggnadsväsen, _ följa byggnadsverksamheten, tillse att byggnadsarbete eller annan åtgärd icke företages utan nämndens tillstånd, där sådant er­ fordras, och att öva noggrann tillsyn över byggandet. Byggnadsnämnd på landet har enligt 96 § samma stadga att utöva närmaste inseendet över bygg­ nadsverksamheten inom område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, samt att därvid bland annat övervaka efterlevnaden av vad som gäller beträffande områdets bebyggande. I den mån åtgärder till skydd mot fientlig verksamhet äro att hänföra till byggnadsåtgärder, avser självfallet byggnadsnämndens tillsynsskyldighet även dem. Härå torde den ovan omförmälda bestämmelsen i 15 § andra stycket skyddsrumslagen syfta. Det synes emellertid de sakkunniga knappast erforderligt att intaga en sådan erinran i folkskyddslagen. Folkskyddsmyndigheternas, särskilt folkskyddschefernas, tillsynsskyldighet bör givetvis avse även byggnadsåtgärder, varvid folkskyddsmyndigheterna måste samarbeta med byggnadsnämnderna. De sakkunniga anse det emeller­ tid icke nödvändigt att i folkskyddslagen införa motsvarighet till den nu föreliggande rätten för länsstyrelsen att uppdraga åt luftskyddschef att med­ dela byggnadslov beträffande skyddsrum. Ett dylikt uppdrag måste betraktas som en nödfallsåtgärd, som kunde vara berättigad vid tiden för skyddsrums­ lagens tillkomst, då skyddsrumsbyggandet måste forceras. Även om enligt de sakkunnigas förslag skyddsrumsskyldigheten utsträckes utöver vad nu

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

gäller, är det dock icke att vänta, att skyddsrumsbyggandet kommer att taga en sådan omfattning, att tillgripandet av dylik nödfallsåtgärd blir erforderligt. I folkskyddslagen torde emellertid — på liknande sätt som skett i skydds­ rumslagen — böra intagas bestämmelse örn skyldighet för byggnadsnämnd att vid meddelande av byggnadslov pröva, vilka byggnadstekniska åtgärder till skydd mot fientlig verksamhet som skola vidtagas. De sakkunniga anse dock icke bestämmelsen såsom nu böra gälla alla byggnadslov. Det synes nämligen olämpligt, att byggnadsnämnderna skola vara skyldiga att, även då fråga är örn byggnadsåtgärd av ringa omfattning, såsom upptagande av fönster eller liknande, undersöka, örn exempelvis tillfredsställande skydds­ rum för byggnaden finnes anordnat. På grund härav och med hänsyn till lydelsen av 75 och 76 §§ hava de sakkunniga ansett, att byggnadsnämndens prövningsskyldighet bör hänföra sig till endast nybyggnad samt väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av anläggning eller byggnad. De sakkunniga anse det icke erforderligt att i lagen intaga föreskrift örn folkskyddschefens hörande i ärenden örn byggnadslov. En sådan föreskrift skulle innebära risk för dröjsmål vid byggnadsärendenas behandling utan motsvarande nytta. Folkskyddschefens medverkan torde bliva tillräckligt garanterad genom att den rätt, som jämlikt 13 § byggnadsstadgan tillkommer luftskyddschef att vara närvarande vid byggnadsnämnds sammanträden och deltaga i överläggningarna ävensom att få sin mening antecknad till proto­ kollet, överflyttas å folkskyddschefen. Enligt skyddsrumslagen föreligger skyldighet i vissa fall för byggnads­ nämnd att underställa beslut örn byggnadslov länsstyrelsens prövning, såvitt angår luftskyddet. De sakkunniga anse motsvarande skyldighet böra stadgas i folkskyddslagen och bestämmas att avse samma slag av anläggningar eller byggnader, som angivits i 37 § andra stycket luftskyddsinspektionens förslag, med tillägg dock av undervisningsanstalter, beträffande vilka, i motsats till vad inspektionen föreslagit, skyddsrumsskyldighet skall föreligga enligt de sakkunnigas förslag. Jämväl motsvarighet till bestämmelsen i skyddsrumslagen om skyldighet att inhämta länsstyrelsens godkännande, såvitt angår luftskyddet, beträffande vissa byggnadsföretag inom ort, där byggnadsnämnd ej finnes, synes böra införas i folkskyddslagen. Skyldigheten i fråga bör enligt de sakkunnigas mening föreligga allenast inom område, där skyldighet att inrätta enskilda skyddsrum eller att iakttaga i 5 kap. föreskrivna brandtekniska bestämmelser föreligger. Vilka områden det här är fråga örn, bör för varje folkskyddsdistrikt framgå av organisationsplanen, som på denna punkt bör bringas till allmän kännedom. De sakkunniga anse, att här förevarande skyldighet bör hänföra sig till sådana byggnadsföretag, beträffande vilka, där byggnadsnämnd finnes, nämndens beslut örn byggnadslov enligt de sakkunnigas förslag skola underställas länsstyrelsens prövning, ävensom eljest till byggnader, som om­ fatta mer än två våningar och till väsentlig del äro avsedda till bostad eller till kontors- eller affärslokal. I yttrande över hemortsf örsvarssakkunnigas förslag för­ klarar luftskyddsinspektionen, att den ansåge hörandet av luftskyddschefen i ärenden örn byggnadslov vara av så stort värde, att bestämmelse därom borde inflyta i denna paragraf. Sundsvalls stad anser bestämmelsen örn att byggnads­ lov skulle underställas länsstyrelsen innebära en alltför omständlig proce­ dur, som bomme att verka fördröjande på ärendenas behandling. Omvägen över länsstyrelsen vore onödig, i all synnerhet som t. ex. hotell och pensionat i alla fall skulle godkännas av länstyrelsen, innan de finge tagas i bruk. Då

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 265

det gällde rena landsbygden eller samhälle, som hade byggnadskonsulent, torde bestämmelsen vara befogad. Civilförsvar sutredningen anför: Utredningen anser, att skyldighet att inhämta länsstyrelsens godkännande av bygggnadsföretag å ort, där byggnadsnämnd ej finnes, skall gälla varje fall, då skyddsrum skall vara anordnat för byggnaden eller källarmursgenombrott skall finnas i densamma. Prövning av fråga örn sådant godkännande synes böra förbehållas länsstyrelsen och sålunda icke kunna uppdragas åt civilförsvarschefen. Bestämmelser örn prövning av kronans byggnadsföretag torde böra utfärdas i administrativ ordning. I yttrande över civiltörsvarsutredningens förslag föreslår länsarkitekten i Västmanlands län att ärenden om byggnadslov för hamnar och därmed jämställda anläggningar skola före byggnadslovs meddelande underställas länsstyrelsens prövning i nu förevarande hänseenden. Stadsplaneutredningen 1942 framhåller, att enligt 70 § byggnadsstadgan byggnadslov icke erfordrades vare sig för staten tillhörig byggnad eller för annan allmän byggnad, vartill ritningar prövades av byggnadsstyrelsen eller Kungl. Majit, samt att enligt 115 § byggnadsstadgan, som avsåge den egent­ liga landsbygden, byggnadsnämnden icke hade att utan särskilt uppdrag taga befattning med allmän byggnad, vartill ritningarna enligt gällande författning skulle prövas av statens myndighet. Eftersom anledning icke förelåge att göra länsstyrelsens prövningsrätt i fråga örn allmänna byggnader mera om­ fattande, då byggnadsnämnd funnes, än i motsatt fall, föreslår utredningen, att i 46 § andra stycket civilförsvarsutredningens förslag vidtages sådan änd­ ring, att där stadgade undantag från skyldigheten att inhämta länsstyrelsens godkännande till vissa byggnadsföretag skulle gälla icke endast statens bygg­ nader utan jämväl annan allmän byggnad, vartill ritningar skulle enligt gäl­ lande författning prövas av statlig myndighet. Med uttrycket nybyggnad i 46 § första stycket civilförsvarsutredningens förslag torde avses allenast upp­ förande av ny byggnad. Då begreppet nybyggnad i byggnadsförfattningarna regelmässigt hade en annan och vidare innebörd, syntes i nämnda lagrum böra användas uttrycket uppförande av ny byggnad. I förtydligande syfte torde därjämte i samma stycke böra föreskrivas, att byggnadsnämndens beslut örn meddelande av sådant byggnadslov, d. v. s. lov för uppförande av ny byggnad, skulle underställas länsstyrelsens prövning.

Bestämmelsen om byggnadsnämnds skyldighet att vid prövning av ansökan Föredra­

ganden.

örn byggnadslov tillse, att byggnadsföretaget överensstämmer med bestämmel­ serna i detta kapitel och med stöd därav meddelade föreskrifter, har i anslut­ ning till vad nu gäller i departementsförslaget angivits skola avse samtliga byggnadslov. Ur här förevarande synpunkt bör prövningen föranleda vägran av byggnadslov endast i det fall, att företaget som sådant innebär åsidosät­ tande av skyldighet jämlikt detta kapitel. Skulle byggnadsnämnden i samband med denna prövning finna, att sådan skyldighet eljest åsidosatts, torde bygg­ nadsnämnden böra underrätta civilförsvarschefen om förhållandet. Underställning hos länsstyrelsen synes däremot böra förekomma endast i

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. fråga om byggnadsföretag, som jämlikt 117 § byggnadsstadgan är att hänföra till nybyggnad och endast i fråga örn byggnader, som avses i 24 § 1 mom. 1.—3. departementsförslaget. Förslaget att länsstyrelsens prövning skulle verkställas före meddelande av byggnadslov anser jag mig icke böra till­ styrka, ehuruväl en sådan ändring i förhållande till vad nu gäller skulle ansluta sig till vad som föreskrives i 68 § byggnadsstadgan. Min ståndpunkt härut­ innan sammanhänger med att länsstyrelsen är besvärsinstans för ärenden örn byggnadslov. Med hänsyn till intresset av en snabb behandling av byggnadsärendena anser jag det icke heller böra i lag föreskrivas, att civilförsvarschefens yttrande skall inhämtas. Länsstyrelsens prövning av åtgärd jämlikt andra stycket av förevarande paragraf torde böra äga rum i fråga örn byggnadsföretag, som enligt bygg­ nadsstadgan äro hänförliga till nybyggnad och avse byggnad, för vilken skyl­ dighet att inrätta skyddsrum föreligger. Bestämmelsen omfattar även det fall, att befintlig byggnad tillbygges och först genom tillbyggnaden skyldighet att inrätta skyddsrum uppkommit. Förslaget att underställningsskyldigheten enligt första stycket och läns­ styrelsens prövning enligt andra stycket skall avse samtliga de fall, som en­ ligt byggnadsstadgan äro hänförliga till nybyggnad innebär en viss skärpning i förhållande till såväl gällande bestämmelser som de föreliggande kommitté­ förslagen. I likhet med stadsplaneutredningen finner jag i andra stycket uttryckligt undantag böra göras för anläggning eller byggnad, vartill ritningar enligt gällande författningar skola prövas av statlig myndighet.

34-38 §§. Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 54 §. 24 §. Vid krig eller krigsfara, vari riket Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen eller, befinner sig, äger Konungen eller jämlikt Konungens bemyndigande, den myndighet Konungen bestämmer överbefälhavaren eller honom under­ ålägga eller uppmana invånare inom ställd myndighet ålägga eller upp­ område, som blivit eller kan antagas mana invånare inom område, som bli­ bliva utsatt för fientlig verksamhet vit eller kan antagas bliva utsatt för eller inom vilket eljest militära åtgär­ fientlig verksamhet eller inom vilket der av synnerlig betydelse vidtagas eljest militära åtgärder av synnerlig eller kunna förväntas, att lämna sin betydelse vidtagas eller kunna för­ bostad och taga uppehåll utom angivet väntas, att lämna sin bostad och taga område under den tid, för vilken uppehåll utom angivet område under åläggandet eller uppmaningen gäller den tid, för vilken åläggandet eller (utrymning). Ej må åläggande eller uppmaningen gäller (utrymning). Ej uppmaning, som nu sagts, meddelas i må åläggande eller uppmaning, som vidare mån än det prövas erforderligt nu sagts, meddelas i vidare mån, än för befolkningens skyddande mot det prövas erforderligt för befolk­ följderna av fientlig verksamhet eller ningens skyddande mot följderna av eljest hänsynen till rikets försvar det fientlig verksamhet eller eljest hän­ kräver. synen till rikets försvar det kräver.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 267

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civil för sv ar sutredning ens förslag: Utrymning, som sker till ort inom annat folkskyddsdistrikt, benämnes bortflyftning. Tages vid utrymning uppehåll inom det folkskyddsdistrikt, där den utrymda bostaden är belägen, benämnes utrymningen omflyttning.

55 §. 25 §. I den mån det prövas nödvändigt I den mån det prövas nödvändigt för vinnande av det med viss utrym­ för vinnande av det med viss utrym­ ning avsedda syftet, äger Konungen ning avsedda syftet, äger Konungen eller, jämlikt Konungens bemyndigan­ eller den myndighet Konungen be­ de, myndighet, som i 54 § första stämmer meddela föreskrifter rörande stycket sägs, meddela föreskrifter uppehållsplatser för dem, vilka på rörande uppehållsplatser för dem, grund av beslutet örn utrymning lämna vilka på grund av beslutet om ut­ sin bostad. rymning lämna sin bostad.

56 §. 26 §. Inom folkskyddsdistrikt skola vid­ Inom civilförsvarsområde skola vid­ tagas åtgärder för inkvartering och ut­ tagas åtgärder för inkvartering och ut­ spisning av samt lämnande av annat spisning av samt lämnande av annat bistånd åt personer, som blivit i behov bistånd åt personer, som blivit i be­ härav i anledning av krigsskador inom hov härav i anledning av krigsskada distriktet eller utrymning eller andra eller utrymning eller andra med krig med krig eller krigsfara samman­ eller krigsfara sammanhängande för­ hängande förhållanden. hållanden.

57 §. 27 §. Konungen eller, jämlikt Konungens Konungen eller den myndighet bemyndigande, myndighet, som i 54 § Konungen bestämmer äger vid krig första stycket sägs, äger vid krig eller eller krigsfara, vari riket befinner sig, krigsfara, vari riket befinner sig, med­ meddela förbud för personer, som dela förbud för personer, som uppe­ uppehålla sig inom visst område, att hålla sig inom visst område, att lämna detsamma (bortflyttningsför­ lämna detsamma (bortflyttningsför- bud). Myndighet, som beträffande bud). Myndighet, som beträffande visst område beslutat örn utrymning, visst område beslutat örn utrymning, äger utan särskilt bemyndigande med­ äger utan särskilt bemyndigande med­ dela sådana personer inom området, dela sådana personer inom området, vilka icke omfattas av utrymningen, vilka icke omfattas av utrymningen, förbud som nyss sagts. förbud som nyss sagts.

58 §. 28 §. Bortflyttningsförbud må meddelas Bortflyttningsförbud må meddelas allenast: allenast: a) då det kan befaras, att militära a) då det kan befaras, att militära åtgärder av synnerlig betydelse, vilka åtgärder av synnerlig betydelse, vilka vidtagas eller kunna förväntas inom vidtagas eller kunna förväntas inom området, eljest bliva väsentligt för­ området, eljest bliva väsentligt för­ svårade; svårade;

268 Kungl. Majlis proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: b) då tillgängliga transportmedel b) då tillgängliga transportmedel icke förslå för transport av andra än icke förslå för transport av andra än dem, vilka må hava ålagts eller upp­ dem, vilka hava ålagts eller uppmanats manats att bortflytta; att bortflytta; c) då bortflyttning är förenad med c) då bortflyttning är förenad med uppenbar livsfara; uppenbar livsfara; eller d) då behovet på orten av arbets­ d) då behovet på orten av arbets­ kraft för folkskyddets verksamhet kraft för civilförsvarets verksamhet eljest icke skulle bliva tillgodosett; eljest icke skulle bliva tillgodosett. eller e) i ändamål att förhindra bort­ flyttning av näringsföretag, vars kvar­ blivande i orten är av synnerlig vikt för försvarets eller befolkningens för­ seende med förnödenheter eller eljest för det ekonomiska livet därstädes.

Föredra­ Under avdelning II A) har redogjorts för innebörden av hemortsförsvars­

ganden.

sakkunnigas och civilförsvarsutredningens förslag i fråga örn utrymning och inkvartering. Då 34—38 §§ departementsförslaget i sak överensstämma med 24—28 §§ civilförsvarsutredningens förslag kan jag inskränka mig till att hänvisa till den tidigare lämnade redogörelsen för hithörande frågor.

39 §. Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: Ingen motsvarighet. 29 §. Enskilt näringsföretag må, sedan högsta civilförsvarsberedskap anbe­ fallts, icke förflytta sin verksamhet till annan ort utan tillstånd (bortflyttningstillstånd) av centralmyndigheten eller, enligt dennas bemyndigande, av länsstyrelse eller civilförsvarschef. Bortflyttningstillstånd må icke väg­ ras med mindre hinder mot bortflyttningen möter med hänsyn till för­ svaret eller folkförsörjningen eller eljest med hänsyn till det allmänna. I

I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag fram­ håller utrymningskommissionen, att den planläggning för luftskyddsutrymning, som funnes upprättad å de viktigaste luftskyddsorterna, avsåge endast bortflyttning av barn, blivande mödrar samt åldringar och andra arbetsoförmögna. Däremot fasthölles strängt vid att arbetsföra personer vid luftskyddsutrymning skulle stanna kvar i utrymningsorten och fortsätta med sina arbets­ uppgifter. Detta vore enligt kommissionens åsikt en oavvislig förutsättning för att det nödvändiga produktionslivet skulle kunna fortgå under krig. Med angivna grundsats överensstämde icke att enskilda näringsföretag — örn icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 269

särskilda skäl förelåge — lämnade sina verksamhetsorter i samband med luftskyddsutrymning. En utflyttning i större omfattning av näringsföretag till landsbygden skulle även medföra en svår belastning av förbindelsenätet, som å de ifrågakommande inkvarteringsorterna i regel icke vore utbyggt för den vid en dylik utflyttning uppkommande trafiken. Kommissionen hade sig be­ kant, att åtskilliga företag avsåge att under krig flytta sin verksamhet till landsbygden eller till mindre orter. Kommissionen räknade även med att ytterligare företag vid ett krigsutbrott skulle söka förflytta sin verksamhet. För att få sådana förflyttningar under kontroll funnes för närvarande icke annan möjlighet än att utfärda bortflyttningsförbud jämlikt 35 § utrymnings­ lagen, som i förevarande hänseende överensstämde med de sakkunnigas för­ slag. Kommissionen funne det emellertid icke lämpligt att bortflyttningsför­ bud skulle behöva utfärdas för att man skulle kunna förhindra ifrågavarande förflyttningar. Näringsföretag borde i stället under krig vara generellt för­ bjudna att utan tillstånd bortflytta från sin verksamhetsort.

Civiltörsvarsutredningen anför: Utredningen delar i huvudsak den av kommissionen uttalade uppfatt­ ningen. Emellertid bör vid tillämpningen av ett förbud som det föreva­ rande icke förbises, att förbudet riktar sig mot näringsföretaget såsom sådant. Örn det sålunda ur det allmännas synpunkt icke är erforderligt att före­ tagets verksamhet fortsättes å samma ort, bör tillstånd, till bortflyttning meddelas, därest bortflyttningen kan ordnas så, att den icke drar med sig andra för det allmänna skadliga konsekvenser, varpå exempel lämnats i utrymningskommissionens yttrande, och ej heller personal medföljer, mot vars bortflyttning hinder möter med hänsyn till sådana förhållanden, som angivas i 28 §. För vissa företag måste bortflyttningstillstånd lämnas utan hänsynstagande till de omständigheter som ovan antytts. Så är t. ex. fallet med krigsindu­ striföretag. Bestämmanderätten i fråga örn sådana företags bortflyttande måste i realiteten tillkomma krigsmaterielverket eller annan vederbörlig mili­ tär förvaltning efter vars direktiv centralmyndigheten har att lämna bort­ flyttningstillstånd. Förbud mot bortflyttning enligt denna paragraf torde icke behöva stadgas för andra än enskilda näringsföretag men synes beträffande dessa böra träda i tillämpning under högsta civilförsvarsberedskap.

Jag finner ej skäl till annan erinran mot civilförsvarsutredningens förslag Föredraän att i första stycket uttrycket centralmyndigheten bör utbytas mot civil- ganden. försvarsstyrelsen.

40 §. Hemor t sförsvar ssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 59 §. 30 §. I ändamål att i görligaste mån för­ I ändamål att förhindra, att varu­ hindra, att varuförråd, maskiner, bo­ förråd, maskiner, boskap, fordon, far­ skap, fordon, fartyg och annan lös tyg och annan egendom av betydelse egendom av betydelse för försvaret för försvaret eller folkförsörjningen eller folkförsörjningen eller eljest för eller eljest för det allmänna genom

270 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: det allmänna genom fiendens åtgöran­ fiendens åtgöranden förstöras eller den förstöras eller eljest gå förlorade, eljest gå förlorade, äger Konungen äger Konungen eller, jämlikt Konun­ eller den myndighet Konungen be­ gens bemyndigande, myndighet, som stämmer vid krig eller krigsfara, vari i 54 § första stycket sägs, vid krig eller riket befinner sig, föreskriva, antingen krigsfara, vari riket befinner sig, före­ att egendomen skall bortföras från den skriva, antingen att egendomen skall ort, där den finnes, till viss ort eller bortföras från den ort, där den finnes, visst område med mindre utsatt läge till viss ort eller visst område med (bortförande) eller ock att egendo­ mindre utsatt läge (bortförande) eller men inom ort, där den finnes, skall ock att egendomen inom ort, där den fördelas å flera förvaringsplatser (ut­ finnes, skall fördelas å flera för­ spridning). Med utspridning jäm­ varingsplatser (utspridning). Med ut­ ställes omflyttning av egendom från spridning jämställes omflyttning av en förvaringsplats till en annan inom egendom från en förvaringsplats till samma ort. Åtgärder, som nu sagts, en annan inom samma ort. Åtgärder, benämnas i denna lag med det gemen­ som nu sagts, benämnas i denna lag samma uttrycket undanförsel. med det gemensamma uttrycket undan- Vad i första stycket stadgas om fÖrset. bortförande skall äga tillämpning jäm­ Beslut örn undanförsel må avse väl å egendom, som utan att vara av jämväl vad som tillverkas eller eljest där angiven betydelse likväl i fiendens framvinnes efter beslutets med­ hand skulle väsentligen underlätta delande. dennes krigsansträngningar. Beslut örn undanförsel må avse jämväl vad som tillverkas eller eljest framvinnes efter beslutets med­ delande.

Föredra­ Beträffande förevarande paragraf hänvisas till vad som anförts under av­

ganden.

delning II B). 41 §. Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 63 §. 31 §• Bortförd egendom må flyttas från Bortförd egendom må flyttas från den ort eller det område, dit egendo­ den ort eller det område, dit egendo­ men enligt beslutet örn bortförandet men enligt beslutet örn bortförandet skall föras, allenast efter tillstånd av skall föras, allenast efter tillstånd av Konungen eller av den myndighet, Konungen eller den myndighet som meddelat beslutet örn bortföran­ Konungen bestämmer och under iakt­ det, och under iakttagande av de vill­ tagande av de villkor, som angivas i kor, som må hava angivits i tillstån­ tillståndet. det.

Ifrågavarande paragraf motsvarar 8 § lagen örn skyldighet att bortföra varuförråd. Beträffande den av civilförsvarsutredningen föreslagna jämkningen av paragrafen i förhållande till hemortsförsvarssakkunnigas förslag framhåller utredningen, att myndighet på den plats, dit egendomen förts, mestadels måste ha större förutsättningar att bedöma frågan, örn ett vidareförande vore lämp­ ligt — ett återförande torde icke kunna ifrågakomma annat än i undantagsfall.

Kungl. May.ts proposition nr 268. 271

Utredningen förutsatte, att tillstånd enligt denna paragraf regelmässigt skulle lämnas, då icke särskilda skäl föranledde, att egendomen borde kvarhållas.

Civilförsvarsutredningens förslag har upptagits i departementsförslaget utan Föredra-

ganden.

annan saklig ändring än att som följd av den ändring beträffande begreppet utspridning, som föreslagits i 40 §, orden »den ort eller det område» utbytts mot »det civilförsvarsområde».

42-43 §§. Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 60 §. 32 §. För ändamål, som avses i 59 § För ändamål, som avses i 30 §, äger första stycket, äger Konungen eller, Konungen eller den myndighet Konun­ jämlikt Konungens bemyndigande, gen bestämmer vid krig eller krigs­ myndighet, som i 54 § första stycket fara, vari riket befinner sig, före­ sägs, vid krig eller krigsfara, vari skriva, att egendom av beskaffenhet, riket befinner sig, föreskriva, att egen­ som i nämnda lagrum avses, ej må dom, som i förstnämnda lagrum avses, föras till visst område av riket eller eller viss sådan egendom ej må föras ock må föras till visst område alle­ till visst område av riket eller ock må nast efter tillstånd och på villkor, som föras till visst område allenast efter angivas i tillståndet. tillstånd och på villkor, som må hava angivits i tillståndet.

61 §. 33 §. Föreligger trängande fara för att Föreligger trängande fara för att anläggning eller byggnad skall falla i egendom av beskaffenhet, som avses i fiendens hand och skulle fiendens 30 §, skall falla i fiendens hand, och innehav av anläggningen eller bygg­ tillåter ej tiden, att egendomen bortnaden i oskadat skick väsentligen föres, eller möter hinder häremot till underlätta hans krigsansträngningar, följd av egendomens beskaffenhet eller äger Konungen eller, jämlikt Konun­ på grund av brist på transportmedel gens bemyndigande, myndighet, som eller andra därmed jämförliga för­ i 54 § första stycket sägs, föreskriva, hållanden, äger Konungen eller den att anläggningen eller byggnaden skall myndighet Konungen bestämmer före­ förstöras eller eljest försättas ur skriva, att egendomen skall förstöras brukbart skick. eller eljest försättas ur brukbart skick. Yad i första stycket stadgas skall Åtgärd, som i denna paragraf av­ äga motsvarande tillämpning beträf­ ses, benämnes i denna lag förstöring. fande annan egendom än där sägs, därest tiden eller förhållandena i övrigt icke medgiva dess bortförande. Åtgärder, som i denna paragraf av­ ses, benämnas i denna lag förstöring.

Beträffande förevarande paragrafer hänvisas till vad som anförts under Föredra­ avdelning II B). ganden. 44 §. IIemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 135 §. 93 §. Länsstyrelsen äger, i enlighet med Länsstyrelsen äger, i enlighet med vad Konungen därom närmare före- vad Konungen därom närmare före-

272 Kungl. Majda proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredningens förslag: skriver, meddela förordnande, att sär­ skriver, meddela förordnande, att sär­ skilda bestämmelser örn alarmering, skilda bestämmelser örn alarmering, mörkläggning, trafik samt allmän ord­ mörkläggning, trafik samt allmän ord­ ning och säkerhet i övrigt skola äga ning och säkerhet i övrigt skola äga tillämpning under folkskyddsövning, tillämpning under civilförsvarsövning, så ock utfärda föreskrifter, i vad mån så ock utfärda föreskrifter, i vad mån allmänheten samt inom övningsom­ allmänheten samt inom övningsom­ rådet befintliga industrier och andra rådet befintliga industrier och andra företag eljest skola medverka vid öv­ företag eljest skola medverka vid öv­ ningen. Är övningen avsedd att pågå ningen. Är övningen avsedd att pågå längre tid än en vecka, må dock icke längre tid än en vecka, må dock icke sådant förordnande meddelas eller sådant förordnande meddelas eller dylika föreskrifter utfärdas, i annan dylika föreskrifter utfärdas, i annan mån än Konungen särskilt medgiver. mån än Konungen särskilt medgiver.

134 §. 92 §. Länsstyrelsen äger under högsta Länsstyrelsen äger under högsta folkskyddsberedskap meddela förbud civilförsvar sberedskap meddela för­ mot användande av offentlig samlings-, bud mot användande av offentlig sam­ lokal, i den mån skyddsrum av erfor­ lingslokal i den mån skyddsrum av derlig storlek icke är tillgängligt för erforderlig storlek icke är tillgängligt personer i lokalen. för personer i lokalen.

I 12 § luftskyddslagen stadgas, att länsstyrelsen äger i samband med luftskyddsövning meddela erforderliga föreskrifter med avseende å anordnandet av belysning, signalering med ljudsignalapparater samt allmän ordning och säkerhet i övrigt. Därvid ankommer det dock på Konungen att förordna örn undantag från bestämmelser i allmänna författningar angående trafiken. I samma paragraf stadgas vidare, att luftskyddsövning, örn vars hållande Konungen ej förordnat, icke må, där allmänhetens medverkan påkallas, an­ ordnas utan tillstånd av länsstyrelsen. Bestämmelsen örn förbud mot användande av samlingslokaler saknar mot­ svarighet i gällande luftskyddslagstiftning. Kätt att meddela dylikt förbud torde dock ingå i de befogenheter, som länsstyrelsen äger jämlikt 6 § 1 mom. 1 landshövdinginstruktionen. Hemortsför svar ssakkunniga anföra: Yad angår allmänhetens medverkan vid folkskyddsövning, lia de sakkun­ niga ansett behov föreligga av en något ändamålsenligare formulering än den i luftskyddslagen och inspektionens förslag beträffande luftskyddsövning använda. De sakkunniga ha sålunda velat klart konstituera en skyldighet för allmänheten i förevarande hänseende. Kör allmänhetens medverkan i de sär­ skilda fallen bör enligt de sakkunnigas mening alltid erfordras beslut av länsstyrelsen (Kungl. Maj:t). En motsvarande skyldighet kan enligt de sakkunnigas förslag jämväl läggas å industrier och andra företag inom övningsområdet. Under luftskyddsövningar, som hittills hållits, har i stor utsträckning behov av medverkan från visst eller vissa företags sida uppstått. Ofta har emellertid dylik med­ verkan ej kunnat komma till stånd, enär vederbörande företag ställt sig av­ visande och något tvingande medel ej funnits att tillgå för myndigheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 273

Ålägganden enligt förevarande paragraf för industrier och andra företag att medverka vid folkskyddsövningar måste emellertid givas med mycket stor varsamhet och under iakttagande av att företagen åsamkas minsta möjliga ekonomiska förlust genom driftstopp eller annorledes. Beträffande samlingslokalerna anföra hemortsförsvarssakkunniga: Denna paragraf saknar motsvarighet i nu gällande lagstiftning och har icke heller tagits upp i luftskyddsinspektionens förslag till ny luftskydds­ lag. I ett par av yttrandena över nämnda förslag har emellertid frågan berörts. Sålunda föreslår länsstyrelsen i Blekinge län, att föreskrifter skola meddelas angående skyddsrum i samlingslokaler samt den beredskapsgrad, vid vilken dylika lokaler icke må användas, med mindre vederbörliga skyddsrum anordnats. Länsstyrelsen i Örebro län finner oklarhet föreligga örn i vilken utsträckning skyddsutrymmen skola finnas tillgängliga för kyrkor och andra samlingslokaler, samt anför härom bl. a. följande: Skulle dylika samlingslokaler begagnas under luftskyddstillstånd, borde skyddsrum finnas. Det bleve dock alltför betungande att förse samtliga sådana lokaler med skyddsrum. Härutinnan ville länsstyrelsen föreslå, att frivilliga överenskom­ melser träffades å varje luftskyddsort därom, att någon eller några av dessa lokaler på gemensam bekostnad försåges med skyddsutrymme och denna lokal vid luftskyddstillstånd begagnades av de intresserade församlingarna och sammanslutningarna, samt att förbud utfärdades mot användande under samma tid av övriga lokaler. Såsom framgår av 67 och 68 §§ skall enligt de sakkunnigas 'förslag icke föreligga skyldighet att inrätta skyddsrum för skyddande av dem, som be­ söka kyrkor, teatrar, biografer och andra liknande offentliga samlingslokaler. Uppenbarligen skulle i följd härav besökandet i krigstid av dylika lokaler kunna vara förbundet med särskilda risker. Ur allmän säkerhetssynpunkt synes därför rätten att hålla dylika lokaler öppna vara i behov av reglering. Den rätt, som jämlikt 13 § ordningsstadgan för rikets städer tillkommer polis­ myndigheten i fråga örn offentliga föreställningar och andra sådana tillställ­ ningar, synes här icke vara tillfyllest. De sakkunniga ha av nu anförda skäl ansett nödvändigt att i lagen införa stadgande örn möjlighet att meddela för­ bud mot användning av offentlig samlingslokal, i den mån den saknar skydds­ rum av erforderlig storlek. Denna möjlighet har dock inskränkts till högsta graden av folkskyddsberedskap. Med hänsyn till att dylikt förbud i praktiken kommer att medföra inskränkning i församlingsfriheten, ha de sakkunniga ansett lämpligt att förbehålla länsstyrelserna rätten att besluta därom. I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag förutsätter vattenfallsstyrelsen, att samråd komme att föregå förordnande jämlikt denna paragraf i vad rörde styrelsen i civilförsvarshänseende underställda anlägg­ ningar. Brådskande reparationsarbeten för avhjälpande av driftstörningar kunde pågå vid en av övningen berörd anläggning, varvid ett deltagande skulle förminska eller genom mörkläggningen fördröja driftens återupp­ tagande icke blott inom den ort, där övning ordnades, utan jämväl inom andra av övningen icke berörda orter, varför ett deltagande sålunda måste anses olämpligt. I

I den förutnämnda promemorian, som fogats till länsstyrelsens i Jön­ köpings län yttrande, har framhållits, att svårigheter kunde uppstå för läns­ styrelsen att delgiva förbud med envar ägare eller innehavare av offentlig samlingslokal. Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. «92 44 ]8

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. Luftsicyddsinspektionen framhåller, att det kunde visa sig önskvärt att meddela förbud mot användande av andra samlingslokaler, som saknade skyddsrum. Det kunde t. ex. tänkas, att vissa större föreningar eller sällskap förfogade över samlingslokaler, vilka icke kunde betraktas såsom offentliga Inspektionen ville därför föreslå, att ordet offentlig strökes i lagtexten.

Föredra­ Här ifrågavarande bestämmelser har jag ansett lämpligen böra samman­

ganden.

föras i en paragraf och införas i förevarande kapitel av lagförslaget under en särskild underrubrik: allmänna påbud. I hemortsförsvarssakkunnigas och civilförsvarsutredningens förslag förutsättes, att Kungl. Majit kommer att meddela särskilda bestämmelser — att gälla under civilförsvarsövning — örn alarmering, mörkläggning, trafik samt allmän ordning och säkerhet i övrigt. Behovet av dylika enhetliga särbestäm­ melser framträder dock i första hand under civilförsvarsberedskap. Huvud­ sakligen torde därvid avvikelser komma att ske från trafikbestämmelser, som utfärdats av Kungl. Majit efter riksdagens hörande. Tänkbart är emellertid att jämväl bestämmelser, som tillkommit genom samfällt beslut av Kungl. Majit och riksdagen, måste tillfälligt sättas åt sidan under civilförsvarsbered­ skap. Förevarande paragraf synes mig därför böra såsom första stadgande lämna Konungen bemyndigande att meddela dylika avvikelser. Stadgande härom har upptagits i första stycket i förevarande paragraf. I paragrafens andra stycke föreskrives, att länsstyrelse äger förordna örn tillämpning av de i första stycket omförmälda bestämmelserna jämväl under civilförsvarsövning. Vidare har i samma stycke upptagits de från hemortsför­ svarssakkunnigas och civilförsvarsutredningens förslag hämtade bestämmel­ serna att länsstyrelse äger meddela föreskrifter, i vad mån allmänheten samt industrier och andra företag skola medverka vid civilförsvarsövning samt att övning, vid vilken särskilda bestämmelser örn alarmering m. m. skola gälla och allmänheten eller företag skola medverka, icke må utan Konungens med­ givande pågå längre tid än en vecka. Det torde böra framhållas, att länsstyrelsen med stöd av förevarande be­ stämmelse torde kunna föreskriva, att inom övningsområdet befintligt indu­ striellt eller annat företag, som skall medverka vid övningen, skall ställa per­ sonal och materiel till förfogande för tjänstgöring utom den anläggning eller byggnad, för vilken den är avsedd. Omfattar övningsområdet flera civilför­ svarsområden torde även förflyttning av personal och materiel mellan civil­ försvarsområdena kunna ske. De önskemål, som framförts av vattenfallsstyrelsen, torde kunna tillgodoses i administrativ ordning. Det torde vara lämpligt att i lagen införa uttrycklig bestämmelse örn rätt för länsstyrelse att under högsta civilförsvarsberedskap meddela förbud mot användande av samlingslokal utan skyddsrum, även om sadan rätt enligt landshövdinginstruktionen redan föreligger. I likhet med luftskyddsinspektionen anser jag dock bestämmelsen böra äga tillämpning även beträffande andra samlingslokaler än offentliga, t, ex. föreningslokaler. Bestämmelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 275

bör av länsstyrelsen handhavas med varsamhet och under avvägning mellan å ena sidan de i olika lägen aktuella riskerna för anhopning av människor i en lokal, som är bristfälligt utrustad med skyddsrum, och å andra sidan be­ hovet jämväl under krigstid av samlingslokaler utöver dem, för vilka tillräck­ liga skyddsrum finnas. Till samlingslokaler torde, såsom förut anförts, böra räknas även restauranger och näringsställen. Självfallet böra civilförsvarsmyndigheterna verka för att särskilt i tätorterna tillräckligt antal samlings­ lokaler med skyddsrum av erforderlig storlek finnes. Bestämmelse av angivet innehåll har upptagits såsom tredje stycke i förevarande paragraf. I övrigt finner jag intet skäl till erinran mot bestämmelsen. Vid delgivningssvårigheter med ägare eller innehavare torde det vara tillräckligt att anslå förbudet å dörren till lokalen eller på annan lätt synlig plats vid ingångarna till lokalen.

45 §. Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilför svar sutredningens förslag: 80 §. 47 §. Folksk)-ddsdistrikt åligger att — 1 mom. Kommun åligger att sörja i den mån annat icke följer av vad för att ekonomiska och materiella be­ nedan i detta kapitel stadgas —- sörja tingelser föreligga för upprätthållan­ för att ekonomiska och materiella be­ det i enlighet med gällande organisa­ tingelser för upprätthållandet av di­ tionsplan av det allmänna civilförsva­ striktets folkskyddsväsen äro för han­ ret inom det civilförsvars område, till den, särskilt i vad angår vilket kommunen helt eller delvis hör. a) folkskyddsväsendets administra­ Där två eller flera kommuner helt tion; eller delvis ingå i samma civilför­ b) avlöning och annan ersättning svarsområde, åligger det dock den — enligt vad därom är särskilt före­ kommun, inom vilken civilförsvarsskrivet -— till folkskyddschef och bi­ chefen enligt organisationsplanen trädande folkskyddschef jämte ersät­ skall hava sin uppehållsort under hög­ tare ävensom annan personal inom all­ sta civilförsvarsberedskap, att för­ männa folkskyddet; skjuta kostnaderna för personal, ma­ c) anskaffande, förvaring och un­ teriel, åtgärder och anordningar, som derhåll av materiel, utrustning och enligt planen äro att hänföra till om­ andra förnödenheter för allmänna rådet i dess helhet. folkskyddets verksamhet; Örn skyldighet för kommun att till d) inrättande, utrustande och un­ annan kommun i samma civilförsvars­ derhåll av allmänna skyddsrum, så ock område utgiva ersättning för kostna­ eljest av ledningscentraler och andra der för det allmänna civilförsvarets uppehållsplatser för allmänna folk­ upprätthållande stadgas i 54 §. skyddets personal; 2 mom. Kommun har att i avse­ e) utrymning, inkvartering och an­ ende å civilförsvarsområde, till vilket dra till folkskyddets verksamhet hö­ kommunen helt eller delvis hör, ge­ rande åtgärder av social natur; nom sina organ lämna civilförsvarsf) anordningar för allmänhetens chefen erforderligt biträde i frågor varnande, då fientligt anfall hotar; rörande civilförsvaret. g) folkskyddsutbildningens bedri­ vande; samt h) förvaring och vård av gasmasker och annan för skydd mot fientlig verk-

276 Kungl. Majlis proposition nr 268.

H einor t sför svar ssakkunnigas f örslag: Civilför svar sutredningens förslag:

samhet avsedd personlig utrustning, som vid behov skall utdelas till be­ folkningen.

S2 §.

1 mom. Kommun är skyldig att till förfogande för allmänna folkskyddet inom folkskyddsdistrikt, till vilket kommunen helt eller delvis hör, ställa materiel, utrustning eller annan egen­ dom, vilken är behövlig för ändamål, som skall tillgodoses av distriktsfolkskyddet, och vilken tillhör eller innehaves av kommunen. Yad sålunda stadgats skall dock icke gälla egen­ dom, som är avsedd för kommunalt verk eller kommunal inrättning, där verkskydd eller hemskydd skall vara organiserat, i den mån egendomen lämpligen bör tagas i anspråk för verkskyddet eller hemskyddet. 2 mom. I den mån tjänstgöring in­ om allmänt folkskydd av kommunal­ anställd personal jämlikt 52 § skall anses fullgjord i den kommunala an­ ställningen, skall avlöning för tjänst­ göringen gäldas av den kommun, hos vilken vederbörande är anställd. 3 mom. Kommun har att i avse­ ende å folkskyddsdistrikt, till vilket kommunen helt eller delvis hör, ge­ nom sina organ lämna folkskyddschefen biträde i sådana frågor rörande distriktets folkskyddsväsen, som hava omedelbart samband med de särskilda organens verksamhetsområden. 4 mom. Kommun, där allmän gatueller vägbelysning finnes, tillkommer att sörja för att sådana anordningar beträffande samma belysning verk­ ställas, som erfordras för att åstad­ komma mörkläggning inom kommu­ nen, så ock att nödiga åtgärder vid­ tagas för underlättande av trafik inom kommunen under mörkläggning.

113 §. 54 §. Består folkskyddsdistrikt av om­ Där två eller flera kommuner helt råde från mer än en kommun, skola eller delvis ingå i samma civilförsvars­ distriktets kostnader för folkskydds- område, skola de kostnader kom­ väsendet, i den mån de icke ersättas munerna fått vidkännas för områdets med statsmedel eller täckas av bidrag, allmänna civilförsvar, i den mån de som i 112 § avses, där ej annat överens- icke täckas av statsbidrag, av läns-

Kungl. May.ts proposition nr 268. 277

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: kommes eller ock bestämmes efter vad styrelsen årligen fördelas mellan kom­ nedan sägs, för varje år fördelas å munerna efter ty prövas skäligt. de i distriktet helt eller delvis in­ Det åligger kommun, som vid gående kommunerna i förhållande till sådan fördelning befunnits ersättdet antal skattekronor och skatteören, ningsskyldig till annan kommun, att som inom varje kommun eller del av till denna utgiva ersättning i enlighet kommun påförts de skattskyldiga vid med vad vid fördelningen stadgats. nästföregående års taxering till all­ män kommunalskatt. Kommer viss åtgärd uteslutande eller till övervägande del viss kom­ mun till godo, äger länsstyrelsen efter framställning av distriktet eller annan i distriktet ingående kommun efter ty skäligt finnes föreskriva, att större del av kostnaderna för åtgärden, än den i första stycket angivna grunden föranleder, skall åvila förstnämnda kommun. Finnes eljest särskilt skäl att fördela kostnaderna efter annan grund än nu nämnts, äger länsstyrel­ sen efter framställning av distriktet eller i detsamma ingående kommun därom förordna.

Under avdelning VI har redogjorts för omfattningen av de skyldigheter i Föredra­ avseende å civilförsvaret, som synts böra åläggas kommunerna. I 45 § departe- ganden. mentsförslaget, där kommunernas allmänna åligganden i detta hänseende kom­ mit till uttryck, ha de av mig i det föregående gjorda uttalandena beaktats. Emellertid har en formell omarbetning av hithörande bestämmelser ansetts påkallad. J 45 § 1 mom. ha reglerna rörande ansvaret för det allmänna civilförsvarets upprätthållande samlats. Första stycket innehåller huvudregeln att kommu­ nerna skola ekonomiskt och materiellt svara för upprätthållande i enlighet med organisationsplanerna av det allmänna civilförsvaret. Ingå två eller flera kom­ muner helt eller delvis i samma civilförsvarsområde, skola enligt andra stycket kommunerna gemensamt svara för sådant civilförsvar, som hänför sig till om­ rådet i dess helhet — därvid förskjutandet av kostnaderna regleras i den av civilförsvarsutredningen föreslagna ordningen — varemot kommunerna var för sig svara för civilförsvarets upprätthållande i övrigt. I tredje stycket ha upp­ tagits kostnadsfördelningsbestämmelser motsvarande de i 54 § civilförsvars­ utredningens förslag upptagna. Såsom under avdelning Yl omnämnts har därvid föreslagits återgång till den av hemortsförsvarssakkunniga föreslagna huvudregeln för fördelningen, med rätt likväl för länsstyrelsen att, där för annan fördelningsgrund finnas särskilda skäl, såsom att vidtagen åtgärd kan antagas bliva till särskilt gagn för viss kommun, efter framställning förordna därom. De olika kommunerna — i främsta rummet den som för­ skjutit kostnaderna — kunna dock uppställa skäliga anspråk på att inom

278 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. rimlig tid få definitiv klarhet beträffande kostnadsfördelningen. Fördenskull har i departementsförslaget bestämts att framställning till länsstyrelsen örn annan kostnadsfördelning skall göras inom viss tid, nämligen inom tre månader efter det kommun anmodats erlägga sin kostnadsandel eller, där framställ­ ningen göres av kommun, som förskjutit kostnaden, efter utgången av det kalen­ derår, under vilket kostnaden förskjutits. Under avdelning Yl har anförts, att det icke vore tillrådligt att låta kom­ munerna vara fria från ansvar för utbildning av personal för hemskydden. Denna fråga regleras i 45 § 2 morn., som stadgar, att i fråga örn särskilt civil­ försvar inom kommun denna har att, i den man skyldighet härutinnan icke åvilar ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad, sörja för att per­ sonalen i erforderlig omfattning utbildas och övas. Omnämnas må i anled­ ning av detta stadgande, att enligt civilförsvarsutredningens förslag ägare avanläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall vara organiserat, är pliktig att enligt bestämmelser, som Konungen därom utfärdar, sörja för ut­ bildning av verkskyddspersonalen, medan motsvarande skyldighet ej ålagts ägare av byggnad, för vilken hemskydd skall vara organiserat. I 45 § 2 mom. har vidare införts föreskrift örn skyldighet för kommun att anordna källarmursgenombrott för enskilda skyddsrum. Beträffande denna fråga hänvisar jag till vad som anförts under avdelning Yl. 45 § 3 mom. departementsförslaget motsvarar 82 § 3 mom. förslaget till folkskyddslag och 47 § 2 mom. förslaget till civilförsvarslag. Av skäl som anförts under avdelning Yl innebär departementsförslaget en återgång till i huvudsak formuleringen enligt förslaget till folkskyddslag.

46 §. Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 20 §. 48 §. 1 mom. Inom varje folkskyddsdi- För handhavande av de i 47 § an­ strikt skall finnas en folkskydds- givna uppgifterna skall i varje kom­ nämnd med uppgift mun finnas en civilförsvar snämnd. 1) att i enlighet med vad Konun­ Civilförsvarsnämnd åligger ock att gen närmare bestämmer ombesörja så­ ombesörja de övriga uppgifter, som dana folkskyddsdistriktets angelägen­ enligt lag eller författning skola an­ heter, som äro att hänföra till förvalt­ komma på sådan nämnd. ning och verkställighet; samt Civilförsvarsnämnd utses av dem 2) att fullgöra de uppgifter i övrigt, som i allmänhet utöva kommunens som enligt 38 och 100 §§ eller eljest beslutanderätt, samt består av tre enligt lag eller särskild författning eller fem med den kommunala för­ skola tillkomma nämnden. valtningen förtrogna personer. Jämte Yad sålunda stadgas må ej medföra ledamöterna utses suppleanter till inskränkning i folkskyddsmyndighe- lika antal. Därvid bestämmes tillika i ternas skyldigheter och befogenheter vilken ordning suppleanterna skola i avseende å ledningen av distrikts- inkallas. Med avseende å valbarhet, rätt folkskyddet. att avsäga sig uppdraget, tjänstgö­ 2 mom. Har folkskyddsförbund bil­ ringstid, fyllnadsval, val av ordförande dats, skall folkskyddsnämnden tillika och vice ordförande, ordningen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 279

Hemortsförsvarssalckunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: Tara direktion för förbundet och så­ besluts fattande samt förande av pro­ som sådan utöva folkskyddsdistriktets tokoll skall i fråga örn civilförsvarsbeslutanderätt. I sådant hänseende nämnd i tillämpliga delar gälla vad åligger det nämnden bland annat att som finnes stadgat angående bygg­ fastställa årlig inkomst- och utgifts- nadsnämnd. stat för distriktet samt bestämma be­ Utan hinder av vad i andra stycket loppet av bidrag, som förbundsmed- stadgas äger kommun å landet besluta, lem har att på grund av föreskrifterna att kommunalnämnden tillika skall i denna lag utgiva till bestridande av vara civilförsvar snämnd. kostnaderna för distriktets verksam­ Länsstyrelsen äger kalla civilförhet. Utan förbundsmedlemmarnas svarsnämnd att sammanträda med samtycke må dock icke nämnden, där länsstyrelsen eller dess representant. ej i förbundsordningen annat bestäm­ Givilförsvarschef och civilförsvarsmes, avyttra förbundet tillhörig fast nämnd skola ock sammanträda på kal­ egendom. lelse av endera av dem. 22 §. 1 mom. Folkskyddsnämnd består av ordförande och jämnt antal leda­ möter. Utgöres folkskyddsdistrikt av kommun eller del av kommun, skall antalet ledamöter, efter kommunens bestämmande, vara två, fyra eller sex. Består folkskyddsdistrikt av område från mer än en kommun, skall för varje i distriktet helt eller delvis in­ gående kommun finnas minst en leda­ mot i folkskyddsnämnden. I sådant fall bestämmer länsstyrelsen, efter vederbörande kommuners hörande, antalet ledamöter för varje kommun. Länsstyrelse förordnar ordföran­ de. Kommunerna utse ledamöter, en­ var kommun till det för densamma gällande antalet. Ordförande och leda­ möter utses för en tid av två kalender­ år. Då nämnd första gången tillsättes, skall detta ske allenast för tiden intill utgången av näst därefter följande kalenderår. Avgår ordförande eller ledamot under den för honom bestäm­ da tjänstgöringstiden, utses efterträ­ dare för den tid, som för den av­ gångne återstått. Om förrättat val skall kommunen ofördröjligen under­ rätta länsstyrelsen. Beträffande folkskyddsdistrikt, vars område genom beslut av Konungen ökas eller minskas, äger Konungen, om förhållandena därtill föranleda, för­ ordna, att uppdragen såsom ordfö­ rande och ledamöter i folkskydds­ nämnden skola upphöra, då beslutet

280 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: träder i tillämpning, samt för tiden därefter nytt förordnande av ordföförande meddelas och ledamöter ny­ väljas i den ordning, som är stadgad för det fall, att nämnd tillsättes första gången. Underlåter kommun att utse leda­ mot, äger länsstyrelsen utse sådan i kommuns ställe. 2 mom. För ordförande och envar av ledamöterna i folkskyddsnämnden skola finnas suppleanter. Yad i 1 mom. sägs örn ordförande och leda­ möter skall äga motsvarande tillämp­ ning beträffande deras suppleanter. Suppleanten för ordföranden skall vara vice ordförande i nämnden.

23 §. Till innehavare av uppdrag, som i 22 § sägs, utses inom folkskyddsdistriktet boende svenska medborgare, som fyllt tjugufem år och råda över sig och sitt gods samt kunna antagas vilja främja folkskyddets verksamhet. Därvid böra i första hand utses per­ soner, vilka hava praktisk erfarenhet i folkskyddsfrågor eller därmed sam­ manhängande spörsmål. Landshövding, landssekreterare, landskamrerare, länsassessor, försvarsområdesbefälhavare och civilskyddsehef må icke innehava dylikt uppdrag.

24 §. 1 mom. Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara ordförande, ledamot eller suppleant i folkskvddsnämnd än: a) den som uppnått sextio års ålder; b) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av uppdragsgivaren; eller c) den som de senaste fyra åren tjänstgjort såsom ordförande eller ledamot i folkskyddsnämnd. 2 mom. Förordnande som ordfö­ rande eller ordförandes suppleant i folkskyddsnämnd må av länsstyrelsen återkallas, när skäl därtill äro.

Kungl. Majlis proposition nr 268. 281

Hernortsförsvarssakkunnigas förslag: Givilförsvarsutredningens förslag:

25 §. 1 mom. Folkskyddsnämncl samman­ träder så ofta ordföranden finner det nödigt eller folkskyddschefen det begär, ävensom då länsstyrelsen, försvarsområdesbefälha varén, civilskyddschefen, i folkskyddsdistriktet belt eller delvis ingående kommun eller minst halva antalet av nämndens ledamöter för uppgivet ändamål det äskar. 2 mom. Ärende må ej av folkskyddsnämnden företagas till avgö­ rande, såvida icke ordföranden eller hans suppleant och minst halva anta­ let av ledamöterna eller deras supp­ leanter äro tillstädes. I folkskyddsdistrikt, som består av område från mer än en kommun, må folkskyddsnämnden ej besluta i ärende, vilket huvudsakligen rör viss kommun, utan att minst en ledamot för denna kom­ mun eller suppleant för sådan leda­ mot är tillstädes. Inom folkskyddsnämnden äger en­ var i beslut deltande en röst. Vid om­ röstning bestämmes utgången genom enkel pluralitet av de avgivna röster­ na, där ej enligt stadgande i förbundsordning eller avtal, som i 19 § sägs, för visst beslut eller visst slag av be­ slut fordras annan röstövervikt. Infinna sig efter kallelse icke så många ledamöter eller suppleanter, att nämnden är beslutför, äga de när­ varande det oaktat fatta beslut i trän­ gande ärenden. Råder inom folkskyddsdistrikt hög­ sta folksltyddsberedskap och kan det dröjsmål, som föranledes av nämn­ dens sammankallande, medföra syn­ nerlig olägenhet, må ordföranden be­ sluta å nämndens vägnar. 3 mom. Omröstning till beslut sker öppet, där ej vid val eller tillsättande av tjänst sluten omröstning äskas. Äro i fråga, som avgöres genom enkel röstpluralitet, rösterna å båda sidor lika delade, skiljer lotten vid sluten omröstning, men gäller eljest den me­ ning, ordföranden biträder.

282 Kungl. Maj:ts -proposition nr 268. Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 4 mom. Yid folkskyddsnämndens sammanträden skall föras protokoll, vars riktighet granskas antingen ge­ nast eller sist vid nästa sammanträde. Nämnden äger uppdraga åt en eller flera av sina ledamöter att jämte ord­ föranden verkställa denna granskning. Föredra­ Såvitt avser bestämmelserna örn civilförsvarsnämnd, vilka upptagits i

ganden.

46 § departementsförslaget, hänvisas till avdelning VI. Där anfördes bland annat, att stad och landskommun borde vara jämställda beträffande rätten att uppdraga åt drätselkammare respektive kommunalnämnd att vara civilförsvarsnämnd men att, örn staden eller landskommunen vore av viss storleksordning tillsättandet av särskild civilförsvarsnämnd borde vara obliga­ toriskt där ej länsstyrelsen medgåve undantag. Gränsen mellan större och mindre kommuner har i departementsförslaget satts vid ett invånarantal av 5 000. Måhända bör emellertid grunden till vad sålunda föreslås något när­ mare utvecklas. Såsom civilförsvarsutredningen anfört skulle tillskapandet av en från övriga kommunala organ fristående civilförsvarsnämnd i många fall innebära en överorganisation. Av civilförsvarsutredningen har å andra sidan också be­ tonats, att det i större städer och större landskommuner med hänsyn till arbets­ uppgifternas omfattning och särart torde vara erforderligt att kommunen tillsatte ett särskilt organ för ändamålet. Får kommunen själv fritt be­ stämma, huruvida särskild civilförsvarsnämnd skall finnas eller ej, kan be­ faras att åt drätselkammare respektive kommunalnämnd lämnas i uppdrag att vara civilförsvarsnämnd jämväl inom kommuner, där civilförsvaret får sådan omfattning att med hänsyn till dess intressen särskild nämnd är på­ kallad. Att i dylika fall låta länsstyrelsen ingripa och mot kommunens vilja påtvinga den särskild nämnd, skulle skapa en psykologiskt oförmånlig ut­ gångspunkt för samarbetet mellan nämnden och civilförsvar smyndigheterna. Det synes mig då bättre med en i själva lagen fastslagen regel, även örn den­ samma givetvis måste lida av en viss stelhet. Det torde dock mera sällan förekomma, att kommuner med minst 5 000 invånare sakna tätbebyggelse och därför kunna sägas icke vara i behov av särskild nämnd. Skulle emellertid så vara förhållandet, bör möjlighet stå öppen för länsstyrelse att medgiva befrielse från skyldigheten att utse särskild civilförsvarsnämnd även för kom­ mun med mer än 5 000 invånare. Ytterligare en bestämmelse i departementsförslaget, vartill motsvarighet saknas i civilförsvarsutredningens förslag, må anmärkas, nämligen före­ skriften att, om kommunalförbund bildats för handhavande av civilförsvaret, förbundsdirektionen må utgöra civilförsvarsnämnd för i förbundet ingående kommuner. Av ordalagen framgår, att det står kommunerna fritt att utse civilförsvarsnämnd för varje särskild kommun. Därest kommunerna av prak­ tiska skäl så önska, har det emellertid synts icke böra förmenas dem att på sätt som nämnts utvidga förbundsdirektionens befogenheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 283

47 §. Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: iö2 §. 49 §. Folkskyddsdistrikt äger erhålla full 1 mom. För kostnad, som kommun ersättning av statsmedel för sina kost­ fått vidkännas på grund av stadgan­ nader på grund av 80 § för dena i 4!7 § 1 moni., äger kommunen a) avlöning och annan ersättning erhålla statsbidrag med kostnadens för tjänstgöring under folkskyddsbe- hela belopp i vad avser beredskap till folkskyddschef och bi­ a) avlöning och annan ersättning — trädande folkskyddschef jämte ersät­ enligt vad därom är särskilt före­ tare ävensom annan personal inom all­ skrivet —- till civilförsvarschef och männa folkskyddet; samt ställföreträdare för denne, ävensom b) inkvartering och andra till folk­ under civilförsvarsberedskap till an­ skyddets verksamhet hörande åtgär­ nan personal inom civilförsvaret; der av social natur, i vad angår per­ samt soner från annat folkskyddsdistrikt, b) inkvartering och andra till civil­ vilka till följd av utrymning stadig­ försvaret hörande åtgärder av social varande eller tillfälligt taga uppehåll natur, för såvitt icke Konungen, där inom distriktet. verksamheten uppenbarligen avser Under b) inbegripas jämväl, såvitt allenast civilförsvarsområdets egna in­ avser där åsyftade ändamål, utgifter vånare, förordnar, att statsbidrag skall för administration, avlöning och an­ utgå med allenast två tredjedelar av nan ersättning till personal för tid, kostnadens belopp. när folkskyddsberedskap icke råder, Yad i detta moment stadgas skall materiel, utrustning och andra för­ icke gälla kostnader av den beskaffen­ nödenheter samt allmänna skyddsrum, het, som avses i 2 mom. a), b) och d). så ock andra uppehållsplatser för all­ 2 mom. För kostnad, som kommun männa folkskyddets personal. i andra hänseenden än i 1 mom. a) och b) sägs fått vidkännas på grund 103 §. av stadgandena i 47 § 1 morn., äger Folkskyddsdistrikt äger, i den mån kommunen erhålla statsbidrag med icke jämlikt 102 § högre ersättning ut­ två tredjedelar av kostnadens belopp, går, erhålla ersättning av statsmedel dock att statsbidrag icke utgår för med två tredjedelar av sina kostnader kostnad för på grund av 80 § för a) avlöning, som jämlikt stadgan­ a) avlöning och annan ersättning det i 22 § utbetalas till hos kommunen till folkskyddschef och biträdande anställd personal för tjänstgöring i folkskyddschef ävensom till den be- civilförsvaret; fälspersonal i övrigt, som Konungen b) anskaffande av materiel, utrust­ bestämmer; ning och annan egendom, som kom­ b) anskaffande av materiel, utrust­ munen ställt till förfogande, i den mån ning och andra förnödenheter för all­ densamma anskaffats eller kan för­ männa folkskyddets verksamhet; väntas komma att huvudsakligen an­ c) inrättande och utrustande av all­ vändas för annat ändamål än för civil­ männa skyddsrum, så ock eljest av försvaret; ledningscentraler och andra uppe­ c) civilförsvarets administration; hållsplatser för allmänna folkskyddets d) vård, underhåll, förvaring och personal eller för personer, som om­ kontroll av materiel, utrustning och händertagas av folkskyddet; samt annan egendom; d) understöd — kontant eller in e) andra rese- och traktamentsernatura — som folkskyddet har att ut­ sättningar än sådana, vilka avse delta­ giva. gande i utbildningskurs, som för flera

284 Kungl. Majlis proposition nr 268.

Hemortsförsvar ssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredningens förslag: civilförsvarsområden anordnas av cen­ tralmyndigheten eller länsstyrelsen eller på dessa myndigheters föran­ staltande; samt f) lokaler för annan utbildning än sådan, som anordnas av centralmyn­ digheten eller länsstyrelsen.

Frågan om utformningen av de närmare reglerna rörande kostnadsfördel­ ningen mellan stat och kommun har behandlats under avdelning VI. Beträffande förhållandet mellan organisationsplanen och kommunernas rätt till gottgörelse av staten anför civiltörsvarsutredningen: Hänvisningarna till 47 § 1 mom. i ingresserna till de båda momenten i denna paragraf innebära, att statsbidrag till kommun för kostnader för all­ männa civilförsvaret utgår allenast i den mån kommunen jämlikt 47 § 1 mom. varit skyldig vidkännas kostnaderna, d. v. s. kostnaderna skola ha avsett åtgärder och anordningar, som äro upptagna i fastställd organisationsplan. För andra kostnader utgår icke statsbidrag (ett stadgande av motsvarande innebörd är i hemortsförsvarssakkunnigas förslag intaget i 104 §). En orga­ nisationsplan kan fastställas villkorligt i visst avseende. Detta innebär, att planen till den del den fastställts villkorligt ej blir bindande för kommunen, förrän fastställelsen blivit definitiv; kommunen blir med andra ord icke skyldig att dessförinnan vidtaga i denna del avsedda åtgärder och anord­ ningar. Härav följer emellertid icke, att kommun, som vidtagit dessa anord­ ningar och åtgärder innan skyldighet därtill inträtt, skulle bliva berövad sin rätt till statsbidrag utan blott att statsbidraget icke utbetalas förrän den de­ finitiva fastställelsen skett.

Föredra­ Jag bar ansett förevarande paragraf böra undergå en formell omredigering,

ganden.

främst i syfte att framhäva huvudregeln, att statsbidrag skall utgå med två tredjedelar. I visst hänseende har saklig ändring vidtagits. Sålunda kommer enligt departementsförslaget — i motsats till vad som föreslagits av civilför svarsutredningen — gottgörelse av statsmedel icke att utgå för de i 2 mom. e) och f) angivna ändamålen, även örn kostnaderna avse inkvartering eller där­ med sammanhängande åtgärder av social natur, t. ex. utbildningslokaler för socialtjänstpersonal. De kostnader, örn vilka härutinnan kan vara fråga, torde vara förhållandevis obetydliga, och det skulle i tillämpningen medföra svårig­ heter att särskilja dem från vissa andra kostnader, vilka skola fördelas mellan stat och kommun enligt huvudregeln.

48 §. Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 104 §. 50 §. Kostnadsersättning jämlikt 102 och B ef innes kostnad, för vilken stats­ 103 §§ må utgå, endast i den mån bidrag sökes, med hänsyn till före­ kostnaden har stöd i fastställd organi­ liggande omständigheter oskälig, må sationsplan eller tillämpningsföre­ statsbidraget beräknas allenast efter skrifter för sådan plan eller andra ut- skäligt belopp.

Kungl. Majlis proposition nr 268. 285

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredning ens förslag: över denna lag vederbörligen medde­ lade bestämmelser samt kostnadens belopp i och för sig med hänsyn till föreliggande omständigheter ej finnes oskäligt. 105 §. 51 §. Ersättning, som må utgå på grund Statsbidrag enligt 49 och 50 §§ av bestämmelserna i 102—104 §§, fast­ fastställes för det senast förflutna ställes för det senast förflutna kalen­ kalenderåret av länsstyrelsen, där ej deråret av riksfolkskyddschefen. Konungen annorlunda förordnar. Till folkskyddsdistrikt må utgå för­ Länsstyrelsen äger att till kommun skott å sådan ersättning i enlighet utgiva förskott å sådant statsbidrag i med de närmare föreskrifter, Konun­ enlighet med de närmare föreskrifter gen därom meddelar. Konungen därom meddelar.

Förevarande paragraf saknar motsvarighet i gällande lagstiftning. Hemortsförsvarssakkunniga anföra, att det syntes lämpligt, att de ersättningar av statsmedel, som enligt vad nu sagts skulle utgå, till be­ loppet fastställdes i efterhand, sedan utgifterna gjorts, alltså beräknades på de faktiska kostnaderna. Emellertid vore det givet, att särskilt mindre folk­ skyddsdistrikt kunde ha svårigheter att anskaffa likvida medel till mötande av alla kostnader för folkskyddsväsendet. Möjlighet till erhållande av för­ skott å ersättning borde därför föreligga för folkskyddsdistrikten. Generella regler härom torde böra meddelas av Kungl. Maj:t. I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag anför Sveriges industriförbund. Enligt 104 § förutsättes för kommuns rätt till statsbidrag, att av kommu­ nen erlagd kostnad har stöd i fastställd organisationsplan eller tillämpnings­ föreskrifter för sådan plan eller andra bestämmelser samt att kostnadens be­ lopp icke finnes oskäligt. I 105 § stadgas vidare, att statsbidraget fastställes årligen i efterskott. Med dessa bestämmelser torde knappast kunna undgås, att möjlighet att erhålla statsbidrag ofta kommer att te sig ganska osäker för kommunerna och att detta menligt inverkar på deras beredvillighet att ikläda sig kostnader för folkskyddet. Visserligen lämnar 106 § möjlighet för kommun att i särskilda fall erhålla högre statsbidrag än det i allmänhet stad­ gade, men det synes önskvärt, att kommunerna därutöver beredas möjlighet att i förväg förvissa sig om, huruvida en viss tillämnad utgift för folkskyddet kl­ av den beskaffenhet, att statsbidrag enligt därom gällande bestämmelser kommer att beviljas. Civilförsvar sutredningen anför: Vad angår fastställandet av ifrågakommande statsbidrag skulle detta enligt hemortsförsvarssakkunnigas förslag ankomma på riksfolkskyddschefen. Ut­ redningen håller däremot före, att denna befogenhet bör tillkomma länssty­ relserna. Visserligen kommer härigenom ej att vinnas lika stora garantier för en enhetlig tillämpning av grunderna för kostnadsfördelningen som örn fastställelseprövningen komme att åvila centralmyndigheten. Å andra sidan torde denna tillämpning, för vilken givetvis i mån av behov skall utfärdas anvis­ ningar av centralmyndigheten, ej möta större svårigheter än behandlingen av flera andra statsbidragsärenden, som handläggas av länsstyrelserna, i syn-

286 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

nerhet som länsstyrelserna föreslås komma att förses med större expertis på detta område än som för närvarande i allmänhet torde förefinnas. Sakgransk­ ningen bör nämligen enligt utredningens mening ske inom länsstyrelsens försvarsavdelning, medan landskontoret endast bör ombesörja ifrågakommande utbetalningar. För övrigt torde vid bedömandet av huruvida statsbidrag skall utgå och storleken av ett eventuellt statsbidrag den kännedom örn de lokala förhållandena, som länsstyrelserna besitta, i många fall ha stor betydelse. Oavsett vad nu sagts förmenar utredningen, att en till centralmyndigheten för­ lagd prövning skulle i alltför hög grad betunga denna myndighet. Under krig torde en dylik ordning överhuvudtaget icke kunna upprätthållas.

Utredningen har emellertid såsom av paragrafens lydelse framgår, velat lämna den möjligheten öppen att annan myndighet skall kunna efter Kungl. Maj:ts förordnande ombesörja fastställelseprövningen. Utredningen har där­ vid närmast haft i tanke, att prövningen av statsbidrag för kostnader för allmänna skyddsrum kan ifrågasättas åtminstone tills vidare böra ankomma på centralmyndigheten huvudsakligen på den grunden, att den tekniska expertis, som står till länsstyrelsernas förfogande, måhända ej kan förut­ sättas redan vid civilförsvarslagens ikraftträdande ha förvärvat erforderlig speciell sakkunskap. I yttrande över civiltörsvarsutredningens förslag framhåller luftsicyddschefen i Göteborg, att det vore ett bestämt önskemål, att bindande förhandsbesked örn statsbidrag kunde lämnas; avsaknaden av bestämmelser härom vore säkerligen en av de främsta anledningarna till att utbyggandet av luftskyddet i stora delar av landet fördröjts och alltjämt icke slutförts.

Föredra- Förevarande paragraf innefattar en sammanarbetning av 50 och 51 §§ i gauden. civilförsvarsutredningens förslag, varvid förutom vissa ändringar av redak­ tionell natur bestämmelse införts därom, att ansökan om statsbidrag för kost­ nader under visst kalenderår skall göras före utgången av nästa kalenderår. Kungl. Maj:t bör dock äga rätt att medgiva prövning av senare inkommen ansökan. Vad angår frågan örn förhandsbesked rörande statsbidrag må framhållas, att det torde vara nödvändigt att så snart som möjligt efter civilförsvarslagens ikraftträdande direktiv centralt utfärdas rörande organisationsplanernas ut­ formning. Av dessa direktiv, som böra tjäna till ledning för civilförsvarscheferna vid deras upprättande av förslag till organisationsplaner, torde även böra i stora drag framgå, i vilken utsträckning statsbidrag kan påräknas.

49 §. Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 106 §. 52 §. Där särskilda omständigheter det Där särskilda omständigheter det föranleda, 'äger Konungen medgiva, föranleda, äger Konungen medgiva, att folkskyddsdistrikt må erhålla er- att kommun må erhålla statsbidrag sättning av statsmedel för sina kost- för sina kostnader för allmänna civilnader på grund av 80 § jämväl i försvaret jämväl i andra fall eller andra fall eller med högre belopp, än med högre belopp än förut stadgats. som stadgas i 102—104 §§. Föredra- Beträffande denna paragraf hänvisas till avdelning VI.

ganden.

Kungl. Majlis proposition nr 268. 287

50 §. H emortsför svar ssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 107 §. 53 §. Om personal och materiel, till­ 1 mom. Har hos kommun anställd hörande allmänt folkskydd, med stöd personal, tillhörande allmänt civil­ av 10 § tagits i anspråk för uppgifter, försvar, under civilförsvarsberedskap som icke avse det egna folkskydds- jämlikt 9 § tagits i anspråk för tjänst­ distriktet, är detta berättigat till göring utom civilförsvarsområdet, skälig ersättning av statsmedel för äger kommunen att av statsmedel er­ kostnad eller skada, som därigenom hålla skälig ersättning för avlönings­ åsamkats distriktet. Motsvarande rätt förmåner, som kommunen på grund till ersättning av statsmedel tillkom­ av stadgandet i 22 § utgivit till per­ mer jämväl kommun eller municipal­ sonalen för denna tjänstgöring. samhälle, som jämlikt 82 eller 83 § 2 mom. Därest till allmänt civil­ har att avlöna personalen eller till­ försvar hörande materiel eller annan handahållit materielen. egendom under civilförsvarsberedskap jämlikt 9 § tagits i anspråk för upp­ 108 §. gifter utom civilförsvarsområdet och Har i annat fall, än i 107 § första därunder förbrukats eller skadats, stycket sägs, för allmänt folkskydd äger kommun, som anskaffat mate­ ianspråktagen materiel eller utrust­ rielen eller egendomen, att av stats­ ning lidit skada eller avsevärd för­ medel erhålla skälig ersättning. sämring till följd av fientlig verksam­ Har i annat fall än i första stycket het, skall skälig ersättning av stats­ sägs till allmänt civilförsvar hörande medel utgå därför. materiel eller annan egendom skadats och har skadan vållats av fientlig lil §. verksamhet, skall ock till kommun, Anspråk på ersättning av statsme­ som anskaffat materielen, utgå skälig ersättning av statsmedel. del jämlikt 107—110 §§ prövas i den ordning, som är stadgad beträffande 3 mom. Ersättning, som avses i rekvisition för krigsmaktens behov. denna paragraf, bestämmes av läns­ styrelsen i det län, där den ersättningsberättigade kommunen är belägen.

Förevarande paragraf saknar motsvarighet nu gällande lagstiftning. Hernö rtsför svar ssakkunniga anföra: t ii im,iV ,-r^x M11 5i mant folkskydd åläggas tjänstgöring utom det egna imkskyddsdistnktet. Härigenom uppkomma givetvis i många fall kostnader or nämnda distrikt, såsom för avlöning till personal samt för drivmedel och annan förbrukningsmateriel. Folkskyddsdistriktet kan även lida direkt statia genom dylikt åläggande, exempelvis genom att materiel förstöres Het synes uppenbart, att folkskyddsdistriktet bör ha rätt till ersättning tor sådan kostnad och skada. Tankbart vore, att ersättningen skulle lik aX det folkskyddsdistrikt, till vilket hjälpen lämnats. Med hänsyn till att dylik hjälpverksamhet bedrives i det totala försvarets intresse och det ofta kan vara en ren tillfällighet, örn erforderlig förstärkning sker på detta satt eller genom ett statligt folkskyddsförband, anse dock de sakkunniga det riktigare, att ersättningen utgives av statsmedel. Härigenom torde även föriarandet vid ersättningens bestämmande bliva enklare.

Aven örn för allmänt folkskydd ianspråktagen materiel eller utrustning “■rivandes inom det egna folkskyddsdistriktet och därvid lider skada eller av sevard försämring till följd av fientlig verksamhet, bör skälig ersättning av

288 Kungl. Majrts proposition nr 268.

statsmedel utgå därför. Rätt till ersättning föreligger givetvis såväl för folk skyddsdistrikt som för annat kommunalt eller enskilt rättssubjekt, vilket åsamkats förlust, varom bär är fråga. Civilförsvarsutredningen anför: 2 mom. andra stycket motsvarar 108 § i hemortsförsvarssakkunnigas för­ slag. I motiveringen till sistnämnda paragraf anförde hemortsförsvarssakkunniga, att rätt till ersättning givetvis förelåge jämväl för enskilt rätts­ subjekt, vilket åsamkats förlust, varom i paragrafen vore fråga. Utredningen anser emellertid, att frågor örn statsbidrag för kostnader för allmänna civil­ försvaret bör vara en sak uteslutande mellan statsverket och vederbörande kommun. Om enskild ställt egendom till allmänna civilförsvarets förfogande med nyttjanderätt, bör alltså den enskilde vända sig till kommunen för att få ersättning för skada som vållats egendomen — vid jämförelse med 85 § andra stycket framgår, att överenskommelse härom ej behöver ha träffats i förväg för att ersättning skall lämnas. Kommunen äger därefter i fall som avses i denna paragraf erhålla ersättning av statsmedel för vad den sålunda utgivit till den enskilde i den man sådan ersättning skäligen bör utgå. Utredningen har ansett, att ersättning enligt denna paragraf bör utgå allenast under civilförsvarsberedskap och icke då fråga är örn ett ianspråktagande allenast för fredsmässiga övningar. I 3 mom. stadgas, att ersättning, varom i denna paragraf sägs, skall be­ stämmas av länsstyrelsen i det län, där den ersättningsberättigade kommu­ nen är belägen. Enligt hemortsförsvarssakkunnigas förslag — lil § — skulle motsvarande ersättning bestämmas i den ordning, som är stadgad beträf­ fande rekvisition för krigsmaktens behov. Utredningen anser det emellertid lämpligare, att alla ersättningsfrågor mellan staten och kommunen ifråga örn allmänna civilförsvaret regleras av länsstyrelserna. I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag förklarar sig länsstyrelsen i Jämtlands län anse, ersättning jämlikt denna paragraf böra fastställas av allmän lokal värderingsnämnd. Föredra­ I förevarande paragraf har i förhållande till civilförsvarsutredningens för­

ganden.

slag den ändringen vidtagits, att de båda styckena i 2 mom. sammanslagits. I samband härmed har den modifikationen gjorts, att gottgörelse utgår en­ dast för skadad materiel eller annan egendom, däremot icke för förbrukad egendom, t. ex. bensin. Jag anser vidare gottgörelse böra utgå endast vid avsevärd skada. Genom dessa ändringar undvikes, att de statliga myndig­ heterna belastas med prövning av ersättningsanspråk på grund av allenast smärre egendomsförluster. Liksom civilförsvarsutredningen anser jag länsstyrelsen böra bestämma gottgörelse varom här är fråga. Erfordras särskild sakkunskap vid bedö­ mande av dylikt spörsmål, bör länsstyrelsen kunna inhämta yttrande från vederbörande allmänna lokala värderingsnämnd eller annan sakkunnig myn­ dighet. 51 §. Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 83 §. 55 §. Yad i 82 § stadgas örn kommun Ingår municipalsamhälle eller del äger motsvarande tillämpning å muni­ därav i civilförsvarsområde skola cipalsamhälle, för så vitt Konungen följande särskilda bestämmelser gälla. ej annorlunda förordnar. 1. Yad i 47 § 2 mom. stadgas skall

Kungl. Majlis proposition nr 268. 289

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: 112 §. äga motsvarande tillämpning å muni­ Finnes inom folkskyddsdistrikt cipalsamhället. municipalsamhälle eller del därav, 2. Municipalsamhället är skyldigt äger länsstyrelsen förordna, att di­ att till förfogande för allmänna civil­ striktet jämlikt denna lag åvilande försvaret inom området ställa materiel, kostnader för viss åtgärd, som ute­ utrustning eller annan egendom, vil­ slutande eller till övervägande del ken är behövlig för civilförsvaret, och kommer invånare inom municipal­ vilken tillhör eller innehaves av samhället till godo, skola, i den mån municipalsamhället. de icke täckas av ersättning av stats­ 3. Municipalsamhället äger ena­ medel, som utgå för kostnaderna i handa rätt till ersättning av stats­ fråga, helt eller till viss del återgäldas medel som beträffande kommun stad­ distriktet av municipalsamhället. gas i 53 §. 4. Länsstyrelsen äger förordna, att kommuns kostnad för viss kornmun­ nen enligt denna lag åvilande åtgärd, som uteslutande eller till övervägande del kommer invånare inom municipal­ samhället till godo, skall i den mån den icke täckes av statsbidrag, helt eller till viss del återgäldas kom­ munen av municipalsamhället, och skall i sådant fall vid tillämpningen av 54 § hänsyn tagas jämväl till nu avsedd ersättningsskyldighet. 5. Länsstyrelsen äger förordna, att sådan skyldighet, som i 47 § 1 mom. första stycket avses, skall beträffande viss del av allmänna civilförsvarets verksamhet ankomma på municipal­ samhället; och skall i sådant fall i fråga örn statsbidrag och fördelning av kostnader beträffande municipal­ samhället gälla vad förut i detta kapitel stadgats beträffande kommun, varjämte stadgandena i 48 § skola äga motsvarande tillämpning å muni­ cipalsamhället och municipalnämnden.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under av­ Föredra­

ganden.

delning Yl.

52-54 §§. Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilför svar sutredningens förslag: 84 §. 56 §. Ägare av anläggning eller byggnad, Ägare av anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall vara orga­ för vilken verkskydd skall vara orga­ niserat, är, i den mån ej annat följer niserat, är pliktig av 81 §, pliktig a) att verkställa erforderlig plan­ a) att anskaffa, förvara och under- läggning av verkskyddet: Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. 692 44 19

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredning ens f örslag: hålla materiel, utrustning och andra b) att anskaffa, förvara och under­ förnödenheter, som erfordras för verk- hålla materiel, utrustning och andra skyddets verksamhet; förnödenheter, som erfordras för verkb) att i mån av behov inrätta, ut­ skyddets verksamhet; rusta och underhålla ledningscentral c) att i mån av behov inrätta, ut­ och andra uppehållsplatser för verk- rusta och underhålla ledningscentral skyddspersonalen; och andra uppehållsplatser för verkc) att enligt bestämmelser, som skyddspersonalen; Konungen därom utfärdar, sörja för d) att enligt bestämmelser, som att ekonomiska och materiella betin­ Konungen därom utfärdar, sörja för gelser för utbildning av verkskydds- utbildning av verkskyddspersonalen; personalen äro för handen; samt samt d) att i övrigt vidtaga de särskilda e) att i övrigt vidtaga de särskilda anordningar och åtgärder, som äro anordningar och åtgärder, som äro erforderliga för verkskyddets verk­ erforderliga för verkskyddets verk­ samhet. samhet. 93 §. 57 §. Arbetsgivare är pliktig att, enligt Arbetsgivare är pliktig att utgiva vad därom är särskilt föreskrivet, ut­ ersättning till i hans tjänst anställda giva ersättning till i hans tjänst an­ för tjänstgöring i verkskydd, som är ställda för tjänstgöring i verkskydd, organiserat för anläggning eller bygg­ som är organiserat för anläggning nad, vilken helt eller delvis innehaves eller byggnad, vilken helt eller delvis av arbetsgivaren. innehaves av arbetsgivaren.

85 §. 58 §. Ägare av byggnad, för vilken hem­ Ägare av byggnad, för vilken hem­ skydd skall vara organiserat, är, i den skydd skall vara organiserat, är plik­ mån ej annat följer av 81 §, pliktig att tig att anskaffa, förvara och under­ anskaffa, förvara och underhålla mate­ hålla materiel och utrustning, som riel och utrustning, som erfordras för erfordras för hemskvddets verksam­ hemskyddets verksamhet. het.

86 §. 59 §. Är anläggning eller byggnad i sin Är anläggning eller byggnad i sin helhet upplåten åt någon, som ej är helhet upplåten till någon med nytt­ ägare därtill, och avser upplåtelsen en janderätt, skall vad i 56 § a), b) och tid av minst ett år, skall vad i 84 och d) samt 58 § stadgas örn ägare i stället 85 §§ stadgas örn ägare i stället gälla gälla nyttjanderättshavaren, där ej innehavaren. länsstyrelsen för visst fall annorlunda förordnar.

Föredra­ Utöver vad som anförts under avdelning VII må följande framhållas. ganden. För vinnande av större överskådlighet har jag låtit kapitlet örn fastighets­ ägares m. fl. skyldigheter i civilförsvarsutredningens förslag undergå en om­ arbetning av huvudsakligen formell natur. Därvid ha bestämmelserna samman­ förts under följande särskilda underrubriker, nämligen hemskydd och verk­ skydd, skyddsrum och andra anordningar, utrymning, undanförsel och för­ störing samt gemensamma bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 291

I 54 § ha vissa sakliga ändringar vidtagits. Sålunda har det ansetts lämp­ ligast, att den som med nyttjanderätt innehar hel anläggning eller byggnad skall i princip helt träda i ägarens ställe i fråga örn upprätthållandet av verk­ skydd eller hemskydd, som skall finnas för byggnaden, dock endast örn nyttjanderättsavtalet avser minst två år. Skulle därvid i särskilt fall anses skäligt, att ägaren skall i stället svara för viss anordning eller åtgärd har länsstyrelsen möjlighet att förordna därom. — Avser nyttjanderätten kortare tid än två år, kan det knappast vara skäligt att ålägga nyttjanderättshavaren ansvaret för anskaffning av materiel eller för vidtagande av särskilda anordningar. Där­ emot bör han lämpligen vara skyldig att vårda hemskyddets eller verkskyddets materiel liksom även, vad angår verkskydd, att planlägga detsamma samt att sörja för utbildning och övning av verkskyddspersonal.

55 §• Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredningens förslag: 114 §. 77 §. Har gemensamt verkskydd eller Har gemensamt verkskydd eller hemskydd organiserats eller gemen­ hemskydd organiserats eller gemen­ samt skyddsrum anordnats för två samt skyddsrum anordnats för an­ eller flera anläggningar eller byggna­ läggningar eller byggnader med der med olika ägare, skola härav be­ olika ägare, eller hava källarmursge­ tingade, ägarna jämlikt 84, 85 eller 87 nombrott anordnats för sammanhän­ § åvilande kostnader fördelas mellan gande bebyggelse, i vilken ingå bygg­ dem efter ty skäligt finnes, varvid nader med olika ägare, äger länssty­ särskild hänsyn bör tågås till anlägg­ relsen, där överenskommelse ej träf­ ningarnas eller byggnadernas storlek fas, bestämma de grunder, efter vilka och betydelse ävensom antalet av de kostnaden skall fördelas. Härvid skall personer, som bo eller vanligen vistas särskild hänsyn tagas till anläggnin­ i anläggningarna eller byggnaderna. garnas eller byggnadernas storlek och Kan överenskommelse icke träffas, an­ betydelse ävensom till antalet perso­ kommer tvistens avgörande på läns­ ner, som bo eller vanligen vistas i an­ styrelsen. läggningarna eller byggnaderna. Vad i första stycket sägs om ägare, Vad i första stycket sägs örn ägare skall, såvitt angår verkskydd eller skall, såvitt angår verkskydd eller hemskydd, äga motsvarande tillämp­ hemskydd, äga motsvarande tillämp­ ning beträffande innehavare, som av­ ning beträffande innehavare, som av­ ses i 86 §. ses i 59 §.

Såsom antytts under avdelning VII bör länsstyrelsen äga, där överenskom­ Föredra­ melse ej kan träffas, meddela förordnande örn inrättande av gemensamma hem­ ganden. skydd och verkskydd. Bestämmelse härom synes lämpligen kunna intagas i förevarande paragraf, som jämväl, i enlighet med kommittéförslagen, stadgar, att länsstyrelsen äger bestämma de grunder, enligt vilka kostnaden skall för­ delas. 56 §. Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredningens förslag: 107 § andra stycket. 73 §. Har personal och materiel, tillhö­ Har verkskydd under civilförsvarsrande verkskydd, med stöd av 10 § beredskap jämlikt 9 § tagits i anspråk

292 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag: tagits i anspråk för uppgifter utom för uppgifter, som icke sammanhänga anläggning eller byggnad, för vilken med det omedelbara skyddet av den verkskyddet är upprättat, äro anlägg­ eller de byggnader, för vilka verk­ ningens eller byggnadens ägare och i skyddet är avsett, skall vad i 53 § 1 förekommande fall dess innehavare mom. och 2 mom. första stycket stad­ berättigade till skälig ersättning av gas örn rätt för kommun att i där an­ statsmedel för kostnad eller skada, givna hänseenden erhålla ersättning som därigenom åsamkats dem. av statsmedel äga motsvarande tilllämpning beträffande den som jämlikt 57 § utgivit avlöning tili verkskyddets personal eller som tillhandahållit till verkskyddet hörande materiel eller annan egendom.

Förevarande paragraf saknar motsvarighet i gällande lagstiftning. Hemortsförsvarssakkunniga framhålla, att det kunde ifrågasättas, att ersättningen skulle utgå av vederbörande folkskyddsdistrikts medel. De sak­ kunniga hade emellertid ansett skäligt, att staten borde träda emellan. Rätt till ersättning borde föreligga icke blott för den, som hade att svara för verkskvddets upprätthållande, utan även för arbetsgivare, som hade att utgiva av­ löning till verkskyddspersonalen. I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag fram­ håller luftskyddsinspéktionen, att då det torde kunna förväntas, att även hemskyddspersonalen — särskilt blockgrupperna — komme att tagas i anspråk för uppgifter utom respektive hemskydd och block, här ifrågavarande bestämmel­ ser borde så avfattas, att de jämväl reglerade de ersättningsanspråk, som för sådana fall kunde uppstå. Vattenfallsstyrelsen ifrågasätter, om icke paragrafens avfattning medgåve den tolkningen att ersättning kunde utgå även för skador som exempelvis vid flyganfall förorsakats anläggning, vars verkskydd dispo­ nerats på annat håll och därför icke kunnat skydda den egna anläggningen, vilket dock icke torde vara avsikten. I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag framhåller svenska arbetsgivareföreningen, att uttrycket »avlöning» borde utbytas mot ordet »ersättning» som närmare korresponderande med uttryckssättet i 57 § och dessutom mera motsvarande den gratifikationskaraktär, som beloppen egentligen hade.

Föredra­ Förevarande paragraf har undergått viss redaktionell omarbetning. ganden. Bestämmelsen är alltjämt inskränkt till verkskydden. Jag har därvid förut­ satt, att blockgrupperna skola anses tillhöra allmänna civilförsvaret. Hemskvddspersonalen har icke rätt till avlöning, varför i sådant hänseende ersätt­ ning av statsmedel icke kan ifrågakomma. Kvar står då ersättning för förbruk­ ning av och skada å egentlig hemskyddsmateriel. Då det emellertid här när­ mast blir fråga örn ömsesidig hjälp i grannskapsförhållanden — några större förflyttningar av hemskydd kunna icke gärna ifrågakomma — har jag ansett något behov av särskilda ersättningsbestämmelser icke föreligga.

Kungl. May.ts proposition nr 268. 293

Den av vattenfallsstyrelsen mot hemortsförsvarssakkunnigas förslag gjorda anmärkningen har beaktats vid avfattningen av paragrafen i departementsförslaget.

57 §. Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredning ens förslag: 91 §. 67 §. Den, som driver industriell verk­ Den som driver industriell eller samhet av väsentlig betydelse för för­ annan verksamhet av väsentlig bety­ svaret eller folkförsörjningen eller delse för försvaret eller folkförsörj­ eljest för det allmänna, är skyldig att ningen eller eljest för det allmänna, genomföra sådana skydds- och reserv­ är skyldig att genomföra sådana anordningar för säkerställande av skydds- och reservanordningar för driften under folkskyddsberedskap, säkerställande av driften ävensom till som med hänsyn till faran för fient­ förhindrande av skada å egendom liga anfall kunna anses påkallade och under civilförsvar sberedskap, vilka skäliga. I den mån driften är avsedd med hänsyn till faran för fientliga an­ att i största möjliga utsträckning fort­ fall skäligen kunna anses påkallade. gå, även då platsen för verksamhetens I den mån driften är avsedd att i bedrivande omedelbart hotas av fient­ största möjliga utsträckning fortgå ligt anfall, skall särskilt iakttagas, att även då platsen för verksamhetens härav betingade skyddsanordningar bedrivande omedelbart hotas av fient­ för den vid rörelsen anställda perso­ ligt anfall, skall därjämte iakttagas, nalen bliva vidtagna. att härav betingade särskilda skydds­ anordningar för den vid rörelsen an­ ställda personalen bliva vidtagna. Den som driver verksamhet, som i första stycket avses, är ock skyldig att enligt de närmare föreskrifter centralmyndigheten utfärdar vidtaga de för­ beredande åtgärder, som erfordras för verksamhetens förflyttning till annan ort.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under avdel­ Föredra-

frandén.

ning VII. Därutöver må framhållas, att paragrafen överarbetats även ur formell synpunkt. Det har ansetts lämpligt, att de i paragrafen omförmälda skyldigheterna skola inträda först efter åläggande av länsstyrelsen. Det torde nämligen understundom vara svårt för den enskilde att avgöra, örn hans verk­ samhet är av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen. Någon motsvarighet till 67 § andra stycket civilförsvarsutredningens för­ slag har icke upptagits i departementsförslaget, enär förflyttning av indu­ striell verksamhet jämlikt 40 § sistnämnda förslag är att anse såsom undanförsel. 58 §. Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilför svar sutredning ens förslag: 89 §. 65 §. Ägare eller innehavare av byggnad, Ägare eller innehavare av byggnad, som användes till bostad, så ock per- som användes till bostad, så ock per­

294 Kungl. Majlis proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredning ens f örslag: son, vilken i fråga om tillsyn å bygg­ son, vilken i fråga örn tillsyn å bygg­ naden företräder ägaren eller inneha­ naden företräder ägaren eller innehavaren är pliktig att tillhandagå folk- havaren, är pliktig att tillhandagå skyddsohefen eller annan, som verk­ civilförsvarschefen eller annan, som ställer inskrivning i folkskyddet, med verkställer inskrivning i civilförsva­ införskaffande av upplysningar rö­ ret, med införskaffande av upplysnin­ rande de inom byggnaden boende, att gar rörande de inom byggnaden bo­ till dessa förmedla ålägganden och ende samt att till dessa förmedla andra meddelanden från folkskydds- ålägganden och andra meddelanden chefen samt att lämna biträde vid ut- från civilförsvarschefen. tagningen av arbetskraft jämlikt 51 §. Skyldigheter, som i första stycket Skyldigheter, som i första stycket omförmälas, åvila jämväl arbetsgivare omförmälas, åvila jämväl arbetsgivare i fråga örn de i hans tjänst anställda. i fråga om de i hans tjänst anställda. Enligt 11 § andra stycket luftskyddsförf ogan delagen äro ägare eller inne­ havare av fastighet eller annan egendom, som upplåtits till bostäder, samt per­ soner, vilka i fråga om tillsyn å egendomen företräda ägaren eller innehavaren, ävensom arbetsgivare skyldiga att lämna biträde vid uttagning av personal för tillfälligt utförande av arbete för luftskyddet. Bestämmelsen har upptagits i 22 § 2 mom. i luftskyddsinspektionens förslag till ny luftskyddslag. H emortsförsvarssakkunniga anföra: De sakkunniga anse, att ifrågavarande bestämmelse bör utsträckas till att gälla även dels medverkan vid inskrivning i folkskyddet genom införskaffande av upplysningar rörande de i byggnaden boende dels ock förmedlande till dem av ålägganden och andra meddelanden fran folkskyddschefen. En dylik ut­ vidgning av hithörande skyldigheter, vilken icke torde komma att bliva särskilt betungande, är enligt de sakkunnigas mening påkallad för underlättande av folkskyddsmyndigheternas arbete.

Föredra- Det har ansetts lämpligt att utsträcka den skyldighet att biträda med inganden. förskaffande av upplysningar och vidarebefordrande av meddelanden, varom stadgas i denna paragraf till att avse samtliga anläggningar eller byggnader, vare sig de äro avsedda för bostadsändamål eller för annat ändamål. Det är här fråga örn föga betungande skyldigheter, som emellertid kunna vara al­ ster betydelse, när civilförsvaret skall träda i verksamhet. Skyldigheten har därför ansetts kunna erhålla förhållandevis vidsträckt omfattning. Skyldigheten synes vidare böra avse icke blott arbetsgivare utan även den som företräder honom, arbetsföreståndare eller liknande.

59-62 §§. Hemort sförsvar ssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredning ens förslag: 87 §. 60 §. Ägare av anläggning eller byggnad Ägare av anläggning eller byggnad är ytterligare pliktig är ytterligare pliktig a) att inrätta, utrusta och under­ a) att inrätta, utrusta och under­ hålla enskilt skyddsrum, som jämlikt hålla enskilt skyddsrum, som jämlikt 67 § skall finnas för anläggningen 36 § skall finnas för anläggningen eller byggnaden; eller byggnaden;

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268. 295

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civ ilförsvars utredningens förslag: b) att vidtaga sådana särskilda an­ b) att vidtaga de särskilda anord­ ordningar, som utöver de i 80 § f) ningar, som äro erforderliga för att omförmälda äro erforderliga för att vid fientligt anfall varna dem, som vid fientligt anfall varna dem, som vistas i eller vid anläggningen eller vistas i eller vid anläggningen eller byggnaden; byggnaden; c) att vidtaga nödiga anordningar c) att vidtaga nödiga anordningar för anläggningens eller byggnadens för anläggningens eller byggnadens mörkläggning under civilförsvar sbe­ mörkläggning under folkskyddsbered- redskap; samt skap; d) att, där det finnes vara av sär­ d) att, där det finnes vara av sär­ skild betydelse, att anläggningen eller skild betydelse, att anläggningen eller byggnaden maskeras, under civilför­ byggnaden maskeras, under folk- svar sberedskap tåla eller vidtaga såskyddsberedskap tåla eller vidtaga så­ härför erforderlig åtgärd, som av dan härför erforderlig åtgärd, som av civilförsvarsmyndighet anbefalles. folkskyddsmyndighet anbefalles; samt Är anläggningen eller byggnaden e) att i övrigt, när det av folk­ helt eller delvis upplåten till annan, skyddsmyndighet anbefalles i avse­ gäller vad under d) stadgas jämväl ende å anläggningen eller byggnaden innehavaren. I fråga örn skyldighet, tåla eller vidtaga sådan åtgärd, vilken, som under c) sägs, är i dylikt fall utan att för ägaren medföra större ägaren ansvarig för anskaffande oell olägenhet än som med hänsyn till om­ tillpassande av mörkläggningsmateriel ständigheterna kan anses skäligt, in­ ävensom för anskaffande och uppsät­ nebär tillgodoseende av ändamål, tande av anordningar för dess anbrin­ som folkskyddet har att besörja. gande, medan innehavaren svarar för Är anläggningen eller byggnaden materielens anbringande och övriga helt eller delvis upplåten till annan, åtgärder för mörkläggningen. gäller vad under d) och e) stadgas Ägare av byggnad, för vilken käljämväl innehavaren. I fråga örn skyl­ larmursgenombrott jämlikt 45 § skall dighet, som under c) sägs, är i dylikt finnas, är dock skyldig vidtaga sådan fall ägaren ansvarig för anskaffande anordning. av mörkläggningsmateriel, medan in­ nehavaren svarar för materielens an­ bringande och övriga åtgärder för för mörkläggningen.

132 §. 61 g. Då särskilda skäl därtill föranleda, Vill någon, som det åligger att in­ äger länsstyrelsen på framställning av rätta skyddsrum, inrätta skyddsrum­ folkskyddsmyndighet eller av någon, met inom anläggning, byggnad eller som jämlikt denna lag är pliktig in­ område, som icke tillhör honom, och rätta skyddsrum, förordna, att allmänt finnas särskilda skäl därtill, äro an­ eller enskilt skyddsrum må inrättas å läggningens, byggnadens eller områ­ område eller inom byggnad, som till­ dets ägare samt i förekommande fall hör eller innehaves av annan än den innehavare skyldiga att, då länsstyrel­ för skyddsrummets inrättande an­ sen så förordnar, tåla, att skyddsrum­ svarige. met inrättas inom anläggningen, bygg­ För skada eller intrång, som föror­ naden eller området. sakas av åtgärd, som i första stycket Innehar någon med nyttjanderätt sägs, skall, där ej åtgärden medför alle­ anläggning, byggnad eller område nast ringa kostnad eller olägenhet, eller del därav, och vill ägaren till skälig ersättning lämnas. Är fråga om fullgörande av honom åvilande skyl-

296 Kungl. Marits proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredning ens förslag: allmänt skyddsrum, skall ersättningen, dighet inrätta skyddsrum mom an­ där överenskommelse ej kan träffas, läggningen, byggnaden eller området, bestämmas i den ordning, som i 124 § är innehavaren skyldig tåla inskränk­ sägs. Är fråga örn enskilt skyddsrum, ning i nyttjanderätten, som föranledes må den, som fordrar ersättning, väcka härav. talan' därom vid rätten i den ort, där För skada eller intrång, som för­ området är beläget eller byggnaden orsakas av åtgärd, som i första och finnes. andra styckena sägs, skall, där ej åt­ Innan arbetet påbörjas, skall hos gärden medför allenast ringa kostnad länsstyrelsen ställas pant eller borgen eller olägenhet, skälig ersättning läm­ för ersättningens gäldande; dock skall nas. Är fråga om allmänt skyddsrum, vad sålunda stadgats icke gälla kro­ skall ersättningen, där överenskom­ nan, folkskyddsdistrikt eller kommun. melse ej kan träffas, bestämmas i den ordning, som är stadgad beträffande rekvisition för krigsmaktens behov. Är fråga örn enskilt skyddsrum, må den som fordrar ersättning, väcka ta­ lan därom vid rätten i den ort. där anläggningen eller byggnaden finnes eller området är beläget. Innan arbetet påbörjas, skall hos länsstyrelsen ställas pant eller borgen för ersättningens gäldande; dock skall vad sålunda stadgats icke gälla kro­ nan eller kommun.

41 §. Bär en eller flera närbelägna an­ läggningar eller byggnader icke kunna lämpligen var för sig förses med skyddsrum, må länsstyrelsen på fram­ ställning av ägaren till anläggningarna eller byggnaderna förordna, alt ge­ mensamt skyddsrum skall inrättas. Ändå att sådan framställning icke göres, äger länsstyrelsen, när sär­ skilda skäl därtill äro, meddela för­ ordnande örn inrättande av gemen­ samt skyddsrum.

133 §. 62 §. Länsstyrelsen äger, örn det erford­ Har länsstyrelse jämlikt dl § andra ras, förordna, att inom viss anlägg­ stycket förordnat, att gemensamt ning eller byggnad enskilt skyddsrum skyddsrum skall inrättas för två eller skall anordnas, som skall vara gemen­ flera anläggningar eller byggnader, är samt för anläggningen eller byggna­ sådan anläggnings eller byggnads den samt en eller flera närbelägna ägare pliktig stidla sig till efterrät­ anläggningar eller byggnader. telse föreskrift, som länsstyrelsen (Jfr ock 114 §, återgiven under 55 § meddelat örn att skyddsrummet skall departementsf örslaget.) inrättas i hans anläggning eller bygg­ nad eller å honom tillhörigt område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 297

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredning ens förslag: För skada eller intrång, som här­ igenom åsamkas någon ägare, må denne av de övriga erhålla skälig er­ sättning, där ej fråga är örn allenast ringa skada eller intrång. Kan över­ enskommelse härom ej träffas, an­ kommer tvistens avgörande på dom­ stolen i den ort, där skyddsrummet inrättas. (Jfr ock 77 §, återgiven under 55 § departementsförslaget.)

I 5 § skyddsrumslagen stadgas att föreskrift om gemensamt skyddsrum meddelas, när så erfordras, av länsstyrelsen, som ock äger, där överenskom­ melse ej kan träffas, bestämma grunderna för kostnadsfördelningen. I 10 § 2 mom. första stycket luftskyddslagen stadgas, att örn någon vill i enlighet med gällande plan för luftskyddet inom visst luftskydds­ område anordna skyddsrum inom fastighet eller byggnad eller del av fastig­ het eller byggnad, som tillhör eller innehaves av annan, länsstyrelsen må på framställning föreskriva, att tillfälle skall lämnas till utförande av arbete, som erfordras för ändamålet. I andra och tredje styckena äro intagna före­ skrifter motsvarande andra och tredje styckena i hemortsförsvarssakkunnigas förslag; dock återfinnes där ej bestämmelsen örn allmänt skyddsrum i bestäm­ melsens andra punkt, ej heller stadgandet örn befrielse för folkskyddsdistrikt eller kommun att ställa pant eller borgen.

Beträffande förordnande örn gemensamt skyddsrum anföra hemortsförsvarssalckunniga, att behov av föreskrift från länsstyrelsens sida främst förelåge i det fall, att det vore olämpligt, att för två eller flera byggnader med olika ägare skilda skyddsrum anordnades men å andra sidan ägarna icke kunde komma överens om att inrätta gemensamt skyddsrum. Förhållandet vore exempelvis det, att i en byggnad funnes mycket goda skyddsrumsmöjligheter, medan däremot inrättande av skyddsrum i den ena eller de andra byggnaderna skulle medföra stora olägenheter. C ivilförsvar sutredning en yttrar i denna fråga: Förevarande paragraf har ansetts erforderlig som komplement till 41 § andra stycket, vari stadgas, att länsstyrelse kan förordna örn inrättande av gemensamt skyddsrum för två eller flera anläggningar eller byggnader utan att ägarna gjort framställning härom. Genom att gemensamt skyddsrum inrättas, kan ägaren av den fastighet, vari skyddsrummet inrättas, lida intrång därigenom, att större utrymme tages i anspråk än som skulle ha skett, därest skyddsrummet inrättas allenast för hans fastighet. För skada eller intrång, som härigenom åsamkas denne ägare, bör han kunna få skälig ersättning av de övriga, där ej fråga är örn allenast ringa skada eller intrång. Bestämmelse härom har upptagits i para­ grafens andra stycke. I händelse av tvist har frågan om huruvida ersättning skall utgå och om dess storlek ansetts böra avgöras av domstol. Därvid är att märka, att i 77 § föreslagits ett stadgande av innehåll, bland annat,

298 Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

att länsstyrelse skall äga bestämma de grunder, efter vilka kostnaderna för gemensamt skyddsrum skola fördelas, där ej överenskommelse träffas. Dom­ stolen synes följaktligen icke böra yttra sig örn fördelningen på flera fastig­ hetsägare av skyldigheten att utgiva ersättning enligt förevarande paragraf med mindre överenskommelse därom träffats eller länsstyrelsen meddelat bestämmelse, som nj^ss sagts. Någon reglering av i denna paragraf avsedda frågor för det fall, som avses i 41 § första stycket, har icke ansetts erforderlig. Örn fastighetsägare gemen­ samt gjort framställning örn inrättande av gemensamt skyddsrum, måste de dessförinnan hava överenskommit örn var skyddsrummet skall förläggas, och det torde därjämte få förutsättas, att de jämväl avtalat i frågan örn och i vilken mån ersättning skall utgå till ägaren av den fastighet, vari skydds­ rummet skall inrättas.

Yad därefter angår frågan örn rätt att anordna skyddsrum i bygg­ nad, som äges eller innell aves av annan, anföra hemorts för svar ssak­ kunniga: I förslaget till folkskyddslag har stadgande motsvarande 10 § 2 mom. första stycket luftskyddslagen upptagits i 132 § första stycket. För tydlighetens skull har i bestämmelsen direkt utsagts, att densamma avser såväl allmänt som enskilt skyddsrum. I fråga om allmänna skyddsrum föreligger behov av dylik bestämmelse främst under tider, då folkskyddsberedskap icke är anbefalld. Råder sådan beredskap, kunna bestämmelserna örn förfoganderätt tillämpas. För att länsstyrelsen skall utöva sin befogenhet enligt denna paragraf, böra särskilda skäl föreligga. Här som eljest enligt lagen böra tvångsåtgärder anlitas, endast när andra utvägar icke stå öppna. Länsstyrelsens förordnande jämlikt denna paragraf måste uppenbarligen ha giltighet även mot ny ägare av vederbörande område eller byggnad. Med anledning härav kan övervägas, örn icke föreskrift bör givas örn an­ teckning rörande dylikt förordnande i fastighetsbok och om skyldighet att införa uppgift därom i gravationsbevis. Motsvarande bör i så fall gälla även förordnanden av liknande slag, som må hava utfärdats med stöd av nu gällande lag.

Civilförsvar sutredningen yttrar rörande ifrågavarande spörsmål: Utredningen har ansett, att krav på särskilda skäl och prövning av läns­ styrelsen icke böra uppställas för att en fastighetsägare skall få rätt att, till fullgörande av honom åvilande skyldighet, inrätta skyddsrum i fastigheten, även örn därigenom intrång sker i hyresgästs eller annans nyttjanderätt. Där­ emot synas sådana krav böra uppställas, då någon vill inrätta skyddsrum i annans fastighet. Genom den uppdelning av 132 § första stycket i hemortsförsvarssakkunnigas förslag, som utredningen på grund härav vidtagit, torde ock med större klarhet framgå vad med bestämmelsen åsyftas. Det må anmärkas, att ägaren måste anses fullgöra honom åliggande skyldighet att inrätta skyddsrum i sin fastighet även i det fall, då läns­ styrelsen i samband med förordnande enligt 41 § örn inrättande av gemen­ samt skyddsrum föreskrivit, att skyddsrummet skall inrättas i hans fastighet. Detta bör gälla oavsett om länsstyrelsens förordnande tillkommit på fram ställning av vederbörande fastighetsägare eller icke.

Föredra­ Såsom förut nämnts har ett avsnitt av förevarande kapitel underrubriken ganden. Skyddsrum och andra anordningar. Av nämnda avsnitt, vilket omfattar 59—-

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 299 63 §§, handla 59—61 §§ om skyddsrum, medan 62 § innehåller bestämmelser örn alarmering, mörkläggning och maskering. 63 § behandlas separat närmast efter de fyra paragrafer, varom nu är fråga. 59 § departementsförslaget omfattar två stycken. I första stycket fastslås skyldigheten för ägare av anläggning eller byggnad att inrätta, utrusta och underhålla enskilt skyddsrum. Vid fullgörandet av skyldigheten att anordna enskilt skyddsrum kunna olika alternativ uppställa sig för ägaren. Det första och enklaste är, när skyddsrummet inrättas i sådan del av ägarens fastighet, som ej är uthyrd. Någon förhandsprövning av civilförsvarsmyndighet erfordras i sådant fall ej; däremot kunna sådana anordningar visa sig nödvändiga att ärendet måste ur byggnadsteknisk synpunkt granskas av byggnadsnämnden. Emellertid kan det ligga i ägarens eget intresse att på förhand försäkra sig örn civilförsvarsorganens godkännande för att ej behöva riskera, att vid efterföljande inspek­ tion av skyddsrummet detta icke godtages. — Ett andra alternativ för fastig­ hetsägaren är det att skyddsrummet visserligen kan anordnas i hans egen fastighet men det utrymme, som ägaren ur olika synpunkter finner lämp­ ligast att avskilja till skyddsrum är uthyrt. I visst fall — såsom då fastig­ hetens källarlokaler äro i dess helhet uthyrda till en hyresgäst — torde utan vidare följa, att hyresgästen ej kan motsätta sig lokalernas användande för skyddsrumsändamål. Är så däremot ej fallet torde — med hänsyn till att något påbud örn skyddsrummets belägenhet icke givits — böra i lagen ut­ tryckligen angivas, att nyttjanderättshavarén icke äger motsätta sig åtgärden. Sådant stadgande har upptagits i andra stycket. Därest nyttjanderättshavaren på grund härav gör gällande anspråk på nedsatt hyra eller skadestånd, torde sådan fråga få lösas enligt allmänna rättsregler. Ett tredje fall är det, att skyddsrumsskyldigheten synes kunna bäst full­ göras genom anordnande av gemensamt skyddsrum; i 24 § 2 mom. departe­ mentsförslaget förutsättes att skyddsrumsfrågan kan lösas på sådant sätt. För den händelse de fastighetsägare, som beröras därav, icke skulle kunna enas beträffande någon med skyddsrummets anordnande sammanhängande fråga, måste tvisten lösas genom myndighets försorg. I anledning härav stad­ gas i 60 § första stycket departementsförslaget, att länsstyrelsen för sådant fall äger förordna örn skyddsrummets inrättande och örn dess belägenhet så ock bestämma grunderna för kostnadens fördelning. Slutligen kan praktiskt taget endast det alternativet stå ägaren till buds att inrätta skyddsrummet i annan tillhörig fastighet eller byggnad. Denna fråga regleras i 60 § andra stycket departementsförslaget, som föreskriver, att länsstyrelsen i sådant fall äger medgiva ägaren rätt att inrätta skyddsrummet i annan tillhörig fastighet eller byggnad. Förordnande av länsstyrelse jämlikt 60 § örn inrättande av skyddsrum måste anses gällande även mot ny ägare eller innehavare av fastigheten eller bygg­ naden och medför alltså uppkomsten av ett legalservitut. Hemortsförsvarssakkunniga ha ifrågasatt införande av föreskrift om anteckning rörande förord-

300 Kungl. Maj:ts proposition nr 268. ilandet i fastighetsbok. Med hänsyn till att under en fredsperiod en vidsträckt rätt torde komma att lämnas fastighetsägarna att så disponera skvddsrumsutrymmena, att dessa kunna ekonomiskt nyttiggöras torde den omständigheten, att dylikt förordnande meddelats beträffande viss fastighet icke spela större roll för fastighetsvärdet eller ur kreditsynpunkt. Det synes därför icke vara nödvändigt att belasta fastighetsböckerna med anteckningar av här ifrågava­ rande slag. 61 § departementsförslaget reglerar de ersättningsanspråk, som kunna upp­ komma genom inrättande av gemensamt skyddsrum eller genom inrättande av skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller byggnad. Enligt nämnda para­ graf är ägare eller nyttjanderättshavare berättigad erhålla skälig ersättning härför, där skadan eller intrånget icke är att anse såsom allenast ringa. Upp­ står tvist härom får saken prövas av domstol. Annan än kronan eller kom­ mun är skyldig att hos länsstyrelsen i förväg ställa pant eller borgen för er­ sättningens gäldande. 62 § departementsförslaget, vilken såsom nämnts behandlar frågorna om ägares skyldigheter i fråga örn alarmering, mörkläggning och maskering, över­ ensstämmer i stort sett med motsvarande stadganden i civilförsvarsutredningens förslag (60 § första stycket under b), c) och d) samt andra stycket) utom därutinnan att anbefallandet av åtgärd för maskering förklarats till­ komma länsstyrelsen eller, efter länsstyrelsens bemyndigande, civilförsvarschef (enligt utredningens förslag civilförsvarsmyndighet). Då skyldigheten att anordna källarmursgenombrott enligt departementsför­ slaget skall i första hand åvila kommunerna, har något motsvarighet till de av civilförsvarsutredningen i detta sammanhang föreslagna bestämmelserna örn källarmursgenombrott icke upptagits i departementsförslaget.

63 §• Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civiltörsvarsutredningens förslag: 88 §. 64 §. Har under högsta folkskyddsbered- Har under högsta edvilf försvarsbe­ skap byggnad, som användes eller redskap byggnad, som användes eller lämpligen kan användas för bostads­ lämpligen kan användas för bostads­ ändamål, skadats genom krigsåtgärd, ändamål, skadats genom krigsåtgärd, är byggnadens ägare eller innehavare är byggnadens ägare eller innehavare pliktig att ställa sig till efterrättelse pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter i fråga örn byggnadens de föreskrifter i fråga örn byggnadens iståndsättande, som må vara medde­ iståndsättande, som meddelats av lade av folkskyddsmyndighet. Ej må civilförsvarsmyndighet. Ej må dock dock på grund härav någon åläggas på grund härav någon åläggas skyl­ skyldighet att själv ombesörja åtgärd, dighet att själv ombesörja åtgärd, örn om härigenom oskälig kostnad eller härigenom oskälig kostnad eller vä­ väsentlig olägenhet skulle åsamkas sentlig olägenhet skulle åsamkas ho­ honom. nom.

Föredra- Under hänvisning i övrigt till den under avdelning YII lämnade redogörelganden. sen för hemortsförsvarssakkunnigas motivering till ifrågavarande stadgande må framhållas, att paragrafens andra punkt enligt min mening bör anses örn-