('angående nya grun\xad der för avlöningen av präster m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 b. 1

Nr 204.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående nya grun­ der för avlöningen av präster m. m.; given Stockholms slott den 1 april 19b9.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande stats­ rådet hemställt.

Under Hans Maj :ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF

N. Quensel.

Sammanfattning. I propositionen föreslås att principbeslut fattas om tillämpning av det civila lönesystemet för avlöning av präster. Reformen berör huvudsakligen församlingsprästerna, nämligen kyrko­ herdar, komministrar, kyrkoadjunktcr och pastoratsadjunkter till antalet respektive 1 350, 880, 346 och 365. För dessa piäster föreslås följande lönegradsplaceringar: kyrkoherdar Ca 27, 29, 31 och 33, komministrar Ca 25, 26, 27 och 28, kyrkoadjunktcr Ce 24 samt pastoratsadjunkter reglerad befordringsgång Cf 18__Ce 20__ Ce 22—Ce 24. Avlöningsreformen beräknas medföra en kostnadsökning av omkring 7,7 milj. kronor årligen. Härtill komma omkring 1,8 milj. kronor för år för en pensionsreglering i anslutning till avlöningsreformen.

Avlöningsreformen avses icke skola träda i kraft förrän vid tidpunkt, som framdeles bestämmes.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 19b9. 1 samt. Nr 20b.

2 Kungi. Maj.ts proposition nr 204.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­ rådet å Stockholms slott den 1 april 1949.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden W igforss , S köld , Q uensel , D anielson , V ougt , Z etterberg , N ilsson , S träng , E ricsson , M ossberg , W eijne , K ock , A ndersson .

Statsrådet Quensel anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om nya grunder för avlöningen av präster m. in. samt anför därvid följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 3

I. Inledning.

1. Prästerliga befattningar och anställningar inom den statskyrkliga organisationen.

De högsta chefstjänsterna inom den lokala prästerliga organisationen äro biskopsbefattningarna i rikets tretton stift. I övrigt äro här i första hand att märka församlingsprästerna, till vilken huvudgrupp av prästerliga befattningshavare gemenligen räknas de i ter­ ritoriella pastorat — med undantag av Karlsborgs pastorat — tjänstgö­ rande prästmännen. Huvudtjänsterna äro kgrkoherdebefattningarna. Inne­ havaren av kyrkoherdebefattningen i domkyrkoförsamling är — utom i Visby — i denna sin egenskap tillika domprost. I ett betydande antal av de territoriella pastoraten finnas härjämte inrättade en eller flera stadig­ varande biträdestjänster, komministersbefattning och (eller) kyrkoadjunktsbefattning. I pastoraten tjänstgöra vidare — i egenskap av vikarier och tillfälliga ämbetsbiträden — såsom pastorat sadjunkter anställda präster. —- Stiften äro av gammalt indelade i kontrakt eller prosterier. I varje kon­ trakt finnes en kontraktsprost. Han har såsom sådan icke någon befatt­ ning eller anställning i formell mening utan är — vanligen — kyrkoherde med av biskopen meddelat personligt uppdrag att fullgöra kontraktsprosts åligganden. Inom stiften finnas vidare anställda vissa präster med speciella tjänsteuppgifter, här och i det följande med en sammanfattande beteckning kal­ lade stiftspräster, nämligen stiftsadjunkter och kontraktsadjunkter. Ivontraktsadjunkter förekomma endast i Luleå stift. Utöver de förut omnämnda prästerliga befattningarna i de territoriella pastoraten finnas följande med dessa i viss mån likställda men särreglerade tjänster, nämligen a) pastorsbefattningen i hovförsamlingen; b) amiralitetspastors- och amiralitetspredikantsbefattningarna i Skeppsholms församling och i Karlskrona amiralitetsförsamling; c) garnisonspastorsbefattningarna i Karlsborgs pastorat och i Boden; d) vissa domkyrkosysslomannabefattningar; samt e) pastorsbefattningarna i de svenska utlandsförsamlingarna.

Ytterligare ett antal prästerliga anställningar finnes på det civila förvalt­ ningsområdet, såsom dövstumspräster, fångvårds präster, sjukhuspräster, vartill komma vissa präster inom försvarsväsendet (militär- och marin­ pastorer). De befattningar, som innehavas av församlings- och stiftsprästerna, äro

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

samtliga s. k. heltidstjänster med undantag av ett fåtal med domkyrkosysslomannatjänst förenade kyrkoadjunkturer. Detsamma gäller de ovan under a)—e) förtecknade befattningarna med undantag dels för pastorsbefattningen i hovförsamlingen, dels för flertalet domkyrkosysslomannabefattningar, vilka i detta liksom andra hänseenden ha en speciellt ålder­ domlig karaktär. Även dövstumsprästernas befattningar liksom några av predikantsysslorna inom fångvården äro heltidstjänster. De anställningar, som innehavas av övriga i detta sammanhang nämnda, på de civila och militära förvaltningsområdena verkande prästerna, äro bisysslor, med un­ dantag för anställningen såsom sjukhuspräst vid Lunds lasarett, vilken är organiserad såsom heltidstjänst. Tre kyrkliga organ böra i detta sammanhang omnämnas, nämligen Svenska kyrkans missionsstyrelse, Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse och Svenska kyrkans diakonistyrelse. Missionsstyrelse n, för vilken ärkebiskopen är ordförande, be­ driver verksamhet på fem fält, nämligen på Zulufältet, Rhodesiafältet och Tanganyikafältet i Afrika samt på Indiafältet och Kinafältet i Asien. På dessa fält verka en biskop, ett par prostar, ett flertal präster och åtskilliga andra inissionsarbetare med olika kvalifikationer. I missionsstyrelsens tjänst verkar i hemlandet ett flertal sekreterare. Medel till verksamheten erhållas på frivillig väg. Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, som har ska­ pats genom en utbrytning från missionsstyrelsen, utövar svenska kyrkans verksamhet bland sjömän och andra landsmän i utlandet — däri dock ej inbegripet vården av de svenska församlingarna i utlandet. Ärkebiskopen är även ordförande i denna styrelse. I dess tjänst verka i hemlandet ett par sekreterare. Verksamheten finansieras väsentligen genom frivilliga medel. Dock erhåller sjömansvårdsstyrelsen från kyrkofonden bidrag till avlönandet av åtta sjömanspräster och en präst i Misiones i Argentina. Svenska kyrkans diakonistyrelse är en central för frivillig verksamhet inom kyrkan. Den har till uppgift att verka för en rikare ut­ veckling av församlingslivet och den kristliga kärleksverksamheten inom kyrkan. Ärkebiskopen är självskriven ordförande för styrelsen, i vars tjänst flera sekreterare äro anställda. Verksamheten finansieras genom frivilliga gåvor och ett årligt anslag ur kyrkofonden. Under styrelsen sor­ terar även Svenska kyrkans lekmannaskola i Sigtuna. I anslutning till kyrkan arbeta även fem diakonianstalter, näm­ ligen Ersta diakonissanstalt i Stockholm, Samariterhemmet i Uppsala, Vårsta diakonissanstalt i Härnösand, Göteborgs diakonissanstalt och dia­ konanstalten å Stora Sköndal vid Stockholm. I dessa anstalters tjänst äro flera präster anställda. Medel till verksamheten erhållas på frivillig väg. Diakoniarbete utföres även av Stockholms stadsmission.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i. 5

2. Allmän översikt över författningsregleringen rörande försam­ lingsprästernas avlöningsförhållanden m. m.

Alltsedan medeltiden och in i senare tid har prästerskapet avlönats, för­ utom genom upplåtelse av boställen, med tionde och vissa andra avgifter (jura stolae). Tionden utgjorde i allmänhet en tredjedel av spannmålstionden inom församlingen, d. v. s. en trettiondel av jordbrukets bruttoavkast­ ning i spannmål (tertialtionde). Därjämte uppbar prästen s. k. kvicktionde, utgörande vart tionde levande fött kreatur. De sålunda utgående löneförmånerna växlade betydligt alltefter försam­ lingarnas bördighet och efter skördeutfallet. På åtskilliga ställen voro lö­ nerna alltför ringa, medan de på andra stego till betydlig storlek. Detta förhållande framträdde under den hastiga ekonomiska utvecklingen på 1800-talet i allt starkare dager och framkallade åtskilliga reformförslag, vilka slutligen resulterade i förordningen den 11 juli 1862 angående all­ mänt ordnande av prästerskapets inkomster. Enligt denna författning skulle för prästerskapet i alla territoriella pastorat efter förslag av sär­ skilda länsnämnder av Kungl. Maj:t fastställas löneregleringar med 50årig giltighet. Sådana löneregleringar blevo också efterhand fastställda. Genom löneregleringarna fastställdes emellertid icke bestämda lönebe­ lopp. Man sökte blott avpassa prästerskapets boställsförmåner och för­ samlingsmedlemmarnas avgiftsskyldighet på sådant sätt, att inkomsterna för de särskilda prästerliga tjänstinnehavarna skulle erhålla lämplig stor­ lek. Någon tillfredsställande reglering av lönerna erhöll man icke på detta sätt. Löneförmånerna voro mångenstädes ytterligt små, och på andra stäl­ len medförde den fortsatta ekonomiska utvecklingen att lönerna stego långt över de avsedda beloppen. En nyreglering vid 50-årsperiodernas slut blev därför nödvändig, och grunden för eu sådan lades också genom 1910 års prästlöneregleringslag. Prästlöneregleringslagen av år 1910, vilken i sina väsentliga stycken alltjämt är gällande, tillkom såsom en integrerande del i det större kom­ plex av författningar på det kyrkligt-ekonomiska området, som utfärdades samma år. Bland övriga här åsyftade författningar märkas i första hand lag om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning därför, lag om emeritilöner för präster, lag om kyrko­ fond samt ecklesiastik boställsordning. Sistnämnda två lagar ha, i och med viss omläggning av däri reglerade speciella rättsförhållanden, ersatts av lagen om kyrkofond den 30 augusti 1932 och ecklesiastik boställsord­ ning av samma datum. Eu betydande tidrymd ligger emellan de angivna lagstiftningsetapperna åren 1862 och 1910. Var för sig voro de också resultatet av lika stora som långvariga mödor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 7

3. Prästlönekommitténs tillsättande.

Prästlöneregleringslagen av år 1910 bygger på ett avlöningssystem, som redan vid tiden för dess tillkomst starkt avvek från den samtida avlöningsregleringen inom de civila och militära förvaltningsområdena. Sedan avlöningsväsendet på sistnämnda områden liksom även inom det stats­ understödda skolväsendet under de senaste årtiondena varit föremål för en fortgående, på många punkter ingripande modernisering, har klyftan mellan avlöningssystemen för å ena sidan de prästerliga befattningsha­ varna och å andra sidan civil- och militärstaterna och befattningshavarna inom skolväsendet ytterligare vidgats. De erfarenheter, som redan vid prästlöneregleringslagens första tillämp­ ning (företrädesvis under åren 1914—1925) vunnos rörande det prästerliga avlöningssystemets ändamålsenlighet, voro mycket ogynnsamma. Arbetet med löneregleringarnas genomförande visade sig omständligt, tidsödande och kostsamt. Den 20 juli 1927 tillkallades särskilda sakkunniga att verkställa utred­ ning och avgiva förslag rörande en allmän revision av 1910 års kyrkligtekonomiska lagstiftning i, bland annat, förevarande ämne. I sitt den 31 december 1929 avlämnade betänkande (SOU 1929:39) framförde ifråga­ varande sakkunniga en stark kritik av det prästerliga avlöningssystemet. Sitt allmänna omdöme om systemet sammanfattade de sakkunniga sålunda: Den kardinala anmärkningen mot löneberäkningen drabbade den tidsoch kostnadsödande finvägning av löneposter av olika slag, som systemet betingade och som i själva verket gjort beredningen av dessa ärenden mera till uträkningar av invecklade ackordstariffer än till reglering av tjänstemannalöner i vanlig mening. — Stadgandet i 4 § i prästlöneregle­ ringslagen angående en särskild lönefyllnad hade givit anledning till ett lönekineseri, som efter svenska förhållanden saknade motstycke. — Det kunde med fog påstås, att det gällande prästerliga löneväsendet i dess teori och praxis, helst om man däri inbegrepe även ordningen för finan­ sieringen av lönemedlen, svällt ut till ett lärosystem av ansenliga mått, vars fulla behärskande blivit förbehållet ett fåtal experter.

I det förslag till en revision av det prästerliga avlöningsväsendet, som framlades av omförmälda sakkunniga, förordades en allmän omläggning därav till huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som vunnit tillämpning inom den civila statsförvaltningen. Sakkunnigförslaget rönte hos de myndigheter och övriga vederbörande, som hade att yttra sig där­ över, en rätt allmän anslutning men ledde likväl icke till något Kungl. Maj :ts förslag i ämnet. Frågan om ändrade grunder för prästerskapets avlönande uppdrogs i stället den 23 januari och 18 juni 1931, i samband med vissa andra hithörande frågor, till förnyad utredning av särskilda utrednings­ män och sakkunniga. Ej heller dessas förslag i förevarande fråga, som

8 Kungl. Maj. ts proposition nr 204.

framlades i betänkande!! den 30 juni 1931 (SOU 1931:24) och den 15 ok­ tober 1931 (SOU 1931:25), föranledde något Kungl. Maj :ts ståndpunktstagande. Missförhållandena på det prästerliga avlöningsområdet ha under den efterföljande långa tidsrymden ytterligare skärpts. Den tjänstepensionsreglering, som finnes för prästerna genomförd, grun­ dar sig på den samtidigt med prästlöneregleringslagen utfärdade lagen om emeritilöner för präster. Även denna reglering bygger på principer, som avsevärt avvika från dem, vilka vunnit tillämpning för flertalet övriga grupper av befattningshavare i allmän tjänst. Familjepensioneringen för prästerna har däremot år 1941 underkastats en viss modernisering. De icke-ordinarie prästerna intaga — organisatoriskt sett — en rätt olikartad, i vissa hänseenden mindre tryggad ställning i förhållande till motsvarande kategori befattningshavare inom exempelvis den civila stats­ förvaltningen. Ytterligare kan nämnas, att semesterförhållandena för präs­ terna äro synnerligen otillfredsställande. Inför Kungl. Maj :t i statsrådet den 1 mars 1946 anmälde jag det träng­ ande behovet av ny lagstiftning rörande avlöning och pensionering för präster, i första hand församlingsprästerna. Jag framhöll därvid, att en reform på detta område icke kunde begränsas till den rent lönetekniska sidan samt anförde härom, bland annat:

Kungl. Maj :t har genom beslut den 29 juni 1945 tillsatt en under finans­ departementet lydande kommitté med uppdrag att verkställa revision av gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid den civila och militära statsförvaltningen och vid det statsunderstödda kommunala skol­ väsendet. Enligt direktiven för denna kommitté skall densamma främst ha att taga ställning till själva löneavvägningen (reallönestandarden) för befattningshavarna och därmed förbundna speciellare lönespörsmål (dyrortsgraderingen in. in.) men även ha att överväga vissa mera rent löne­ tekniska problem, såsom övergången till ett nettolönesystem med de sär­ skilda pensionsavdragen frånräknade redan i löneplanen. Genom beslut den 26 oktober 1945 har Kungl. Maj:t uppdragit åt förenämnda lönekommitté att jämväl avgiva förslag rörande sådana ändringar i gällande tjänsteoch familjepensionsförfattningar, som påkallas i samband med avlöningsrevisionen. Det torde med hänsyn till direktiven för den sålunda igångsatta allmän­ nare löne- och pensionsutredningen ligga i sakens natur, att en utredning i närvarande läge rörande prästerskapets löne- och pensionsförhållanden likaså måste taga sikte på den reala löne- och pensionsutmätningen och härutinnan söka ernå en rättvis lösning. Tydligt är ock, att den definitiva utformningen av ett förslag till revision av de prästerliga avlönings- och pensionsbestämmelserna icke kan ske utan tillbörligt beaktande av 1945 års lönekommittés blivande arbetsresultat rörande även andra sådana principiella och praktiska spörsmål, som med hänsyn till ämnets natur äro för de båda utredningsuppdragen gemensamma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 9

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande samma dag den 1 mars 1946 till­ kallade jag såsom sakkunniga landshövdingen Erik Axel Westling, kyrkoherden i Hölö pastorat Åke Bror Harald Berger, professorn vid universite­ tet i Uppsala Dick Adolf Viktor Helander, ledamoten av riksdagens andra kammare, numera överrevisorn i statens arbetsmarknadsstyrelse Johannes Wiktor Mårtensson, ledamoten av riksdagens andra kammare, förutvaran­ de statsrådet, lantbrukaren Axel Ludvig Rubbestad och kammarrådet Tom Hugo Wohlin, varjämte uppdrogs åt Westling att såsom ordförande leda utredningsarbetet. Den sålunda bildade beredningen antog benämningen 1946 års prästlönekommitté. I en till mig ställd skrivelse den 9 oktober 1948 har prästlönekommittén anmält, att den slutfört en första etapp av sitt arbete. Med skrivelsen har kommittén överlämnat betänkande (Del I) med utredning och förslag be­ träffande nya grunder för avlöning av präster m. in. (S.O.U. 1948:44). Över betänkandet har kyrkomötet med skrivelse den 7 december 1948 (nr 18) avgivit utlåtande. Yttranden över betänkandet ha i övrigt avgivits av kammarkollegiet, statskontoret, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, försvarets civilförvaltning, domkapitlen och hovkonsi­ storiet, stiftsnämnderna samt svenska stadsförbundet och svenska lands­ kommunernas förbund. I ärendet ha inkommit skrifter från allmänna svenska prästföreningen, Sveriges yngre prästers förbund, Sveriges akademikers centralorganisa­ tion samt från ett 90-tal i huvudstadens församlingar anställda präster, med flera. Innan jag övergår till att redogöra för prästlönekommitténs förslag och för de huvudsakliga erinringar, som framkommit under remissen av kom­ mitténs betänkande, får jag härefter (under Avd. II) lämna en mera spe­ ciell ehuru starkt beskuren redogörelse för den gällande utomordentligt detaljrika regleringen av prästernas avlönings- och pensionsförhållanden samt sättet för finansieringen av prästlönekostnaderna, in. in. Redogörel­ sen omfattar — förutom församlingsprästerna — de ytterligare kategorier präster, som kunna räknas såsom tillhörande den egentliga stommen i den statskyrkliga organisationen, nämligen såväl stifts- och kontraktsadjunkterna och innehavaren av den hittills särreglerade kyrkoherdebefattningen i Karlsborgs pastorat som även biskoparna, utlandskyrkoherdarna, de i Skeppsholms församling och i Karlskrona amiralitetsförsamling anställda prästerna samt garnisonspastorn i Boden. Jag får vidare förutskicka, att det ställningstagande från Kungl. Maj:ts sida, som jag för närvarande nödgas påkalla, i det hela berör endast själva principerna för eu reform på det prästerliga löne- och pensionsområ-

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

det. Jag kommer fördenskull att vid mitt återgivande av remissinstansernas ofta vidlyftiga yttranden och därvid framförda många skiftande erinringar och uppslag begränsa mig till punkter av principiell och eljest mera be­ tydelsefull innebörd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20i. 11

II. Nuvarande förhållanden.

1. De prästerliga församlingstjänsterna.

Prästlönekommittén har i sitt betänkande (s. 18—23) meddelat en serie statistiska sammanställningar, belysande den kyrkligt territoriella indel­ ningen i riket, pastoratens särskilda struktur, i pastoraten inrättade fasta prästerliga tjänster (kyrkoherde-, komministers- och kyrkoadjunktsbefattningar), antalet inom stiften tjänstgörande extra ordinarie präster (pastoratsadjunkter), m. in. Till dessa statistiska sammanställningar må här hänvisas.

2. Församlingsprästernas avlöning.

De för närvarande gällande bestämmelserna om församlingsprästernas avlöning äro i huvudsak följande. A. Ordinarie församlingspräster (domprostar, andra kyrkoherdar samt komministrar).

Ordinarie präst åtnjuter: 1) kontant årslön eller s. k. reglerad lön jämte, i särskilda fall, ett spe­ ciellt ålderstillägg, 2) hyresfri bostad eller hyresersättning, 3) provisorisk tilläggslön, 4) resanslag, 5) bidrag till tjänstebostads uppvärmning, 6) ödebygdstillägg i vissa fall, 7) lönetillägg i anledning av nådårsrättens upphörande, 8)semesterkostnadsbidrag, 9) dyrtidstillägg, 10) kristillägg, It) provisoriskt lönetillägg.

Kontant årslön eller reglerad lön, m. m. Kyrkoherdes och komministers lön i penningar skall jämlikt 1 § prästlöneregleringslagen så beräknas, att honom därigenom beredes en efter tjänstegrad och ämbetsåligganden ävensom levnadskostnaderna i orten eller andra särskilda förhållanden lämpad anständig bärgning, utan att särskild ersättning för honom på grund av tjänsten åliggande förrättningar må äga rum. Den reglerade lönen delas i grundbelopp och fyllnadsbelopp. Grundbeloppet utgör för kyrkoherde 4 000 kronor och för komminister 2 500 kronor. Fyllnadsbelopp beräknas efter pastoratets folkmängd och areal i land samt med hänsyn till särskilda förhållanden i pastoratet. Fyllnadsbeloppet för folkmängd utgör för kyrkoherde 30 kronor för varje fullt 100-tal personer över 1 000 till och med 3 000 och med 40 kronor för varje överskjutande fullt 100-tal personer, dock att härvid folkmängd i församling, där komminister på eget ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföringen icke medräknas, samt för komminister efter folkmängd

12 Kangl. Maj.ts proposition nr 204.

i den eller de församlingar, för vilka han är anställd, med 15 kronor för varje fullt 100-tal personer över 1 000. Fjllnadsbeloppet för areal i land utgör för såväl kyrkoherde som kom­ minister 50 kronor för varje fullt 100-tal kvadratkilometer till och med 1 000 och 100 kronor för varje överskjutande fullt 500-tal kvadratkilometer dock ej för mer än tillhopa 10 000 kvadratkilometer, samt med iakttagande for komminister att, där flera komministrar finnas, beloppet beräknas för dem alla tillsammans till lika fördelning mellan dem. Fyllnadsbeloppet för särskilda förhållanden i pastoratet — såsom syn­ nerligen höga levnadskostnader i orten eller prästerskapet åliggande skyl­ dighet att duplicera eller med tjänstens skötande förenad synnerlig besvär­ lighet eller för prästerskapet eljest ökade utgifter — utgår, där Kungl. Maj:t så prövar skäligt, med högst 1 000 kronor för kyrkoherdetjänst och högst 750 kronor för komministerstjänst. För Stockholm gäller dock icke denna begränsning. Vidare skall iakttagas, att ersättning för duplicering därvid ej må upptagas till mer än 600 kronor för duplikation varje predikodag och 300 kronor för duplikation varannan predikodag. Sammanlagda reglerade lönen må i regel icke för kyrkoherde eller kom­ minister sättas lägre än vad, på sätt ovan nämnts, i ettvart fall grundbe­ loppet skall uppgå till. För domprost i Uppsala, Lund, Göteborg och Stock­ holm utgör reglerade lönen 10 000 kronor samt för annan domprost lägst 8 000 kronor. Lönen för kyrkoherde och komminister må emellertid under vissa omständigheter fastställas till lägre belopp än 4 000 kronor respektive 2500 kronor, nämligen om särskild lönereglering fastställts för den tid tjänsteinnehavaren kvarstår i tjänst (8 §), om innehavare av viss präs­ terlig tjänst genom donation av enskild tillförsäkrats viss förmån utöver lönen (7 §), om Kungl. Maj :t på framställning av församling medgivit bibehållande eller inrättande av tjänst, som icke befunnits nödig för själavåidens behöriga handhavande (9 §) samt om på grund av särskilda om­ ständigheter lönebeloppet skulle befinnas allt för högt i förhållande till det med tjänsten förenade arbetet (4 §). Vid sänkning av lönen enligt 4, 8 eller 9 § må densamma, efter vad prövas skäligt, minskas med högst 500 kronor för kyrkoherde och högst 250 kronor för komminister. Enligt 7 § skall vad genom donation av enskild tillförsäkrats innehavare av viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne särskild förmån utöver lonen oavkortat komma tjänstinnehavaren till godo; dock må vid lönens bestämmande, i den mån skäligt prövas, hänsyn tagas till befintligheten av sådan donation. Högsta lönebeloppet utgör för domprost 10 000 kronor, för kyrkoherde 8 000 kronor och för komminister 5 000 kronor. I vissa fall utgår ålderstillägg å lönen. Präst, som under minst tio år innehaft och med gott vitsord bestritt ordinarie befattning inom sin grad, äger nämligen att, där lönen — utom i fall, som i 8 och 9 §§ avses — blivi! fastställd till lägre belopp än 4 500 kronor för kyrkoherde och 3 000 kronor för komminister, utfå ålderstillägg, så avpassat, att lönen jämte ålderstilllägget uppgår till nämnda belopp, dock med iakttagande, att ålderstillägget icke i något fall må överstiga 500 kronor. Enligt 10 § skall, därest församling för sin del beslutar höja lön, som Kungl. Maj :t fastställt för viss tjänst, sådant beslut för att bliva bindande underställas Kungl. Maj :ts prövning och fastställelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20A. 13

Provisorisk tilläggslön. Jämlikt lagen den 13 december 1929, nr 382, om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat m. m. utgår sådan tilläggslön till kyrkoherdar och komministrar med 2 100 kronor för år.

Hesanslag. Jämlikt lagen den 21 november 1925, nr 449, om resanslag åt vissa präs­ ter i nyreglerade pastorat må, i den mån så prövas erforderligt, till kyrko­ herdar och komministrar, som avses i prästlöneregleringslagen utgå fast resanslag med belopp av högst 500 kronor för år. I regel bestämmer Kungl. Maj :t det fasta resanslaget för vederbörande prästman i samband med fastställande av lönereglering för pastoratets prästerskap. Resanslagets storlek göres beroende i första hand av pasto­ ratets ytvidd och i övrigt av förekomsten av duplikation, särskild pastors­ expedition å annan plats än den vanliga, avlägset belägna predikoställen med flera omständigheter, som härvidlag kunna vara av betydelse. För den händelse det fasta resanslaget skulle visa sig vara otillräckligt för prästens resor, har denne jämlikt 3 och 4 §§ nämnda lag om resanslag möjlighet att erhålla ett tillfälligt resanslag, vilket utgår direkt ur kyrko­ fonden. Härför må av kyrkofondens medel tagas i anspråk högst 200 000 kronor årligen. I 3 kap. A prästlönereglementet upptagas närmare bestämmelser om vill­ koren för erhållande av tillfälligt resanslag. Beträffande innehållet av dessa bestämmelser hänvisas till framställningen i prästlönekommitténs bet. s. 55 o. f.

ödeby gdstillägg. Enligt lagen den 21 november 1925, nr 455, angående särskilda lönetilllägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattningar inom Härnösands och Luleå stift kunna utgå ödebygdstillägg till kyrkoherdar och kommi­ nistrar, vilkas bostad och huvudsakliga verksamhetsområde äro förlagda till sådana trakter inom Härnösands och Luleå stift, där vistelsen och verk­ samheten på grund av hårt klimat, outvecklade kommunikationer och all­ män kulturell isolering måste antagas utöva en särskild påfrestning å prästen. Kungl. Maj :t beslutar om ödebygdstillägg efter framställning av domkapitlet. Tilläggen må fastställas till högst 1 400 kronor årligen under löneregleringsperioden.

» Nådårstillägg ». Enligt lagen den 17 december 1926, nr 526, om vissa lönetillägg åt präs­ ter i anledning av nådårsrättens upphörande in. in. utgår sådant tillägg med 1,5 procent av den för kyrkoherde och komminister jämlikt prästlöne­ regleringslagen fastställda kontanta lönen, ålderstillägg inberäknat, oav­ sett huruvida sådant blivit intjänat.

Semest erkos t nadsbidrag. Som bekant sakna prästerna alltjämt semesterrätt i egentlig mening, d. v. s. en rätt till viss tids »kostnadsfri ledighet» årligen från tjänstegöromålen. Dessa befattningshavares semesterförhållanden äro över huvud

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

taget icke reglerade i vidare mån än att präst för vissa fall kan komma i åtnjutande av s. k. seinesterkostnadsbidrag. De första bestämmelserna om sådant bidrag tillkommo år 1937 och upptogos i 11 § prästlöneregleringslagen. I enlighet med dessa bestämmelser må sådant bidrag utgå till kyrko­ herdar och komministrar för beredande åt dem, i den mån så prövas er­ forderligt, av semester under högst trettio dagar av året. Det är emellertid enligt förevarande bestämmelser icke alla kyrkoherdar och komministrar, som kunna komma i fråga till erhållande av dylikt bidrag. Eventuellt bidragsberättigade äro sålunda endast dels innehavaren av kyrkoherdetjäns­ ten i pastorat, där annan präst icke finnes till kyrkoherdens biträde an­ ställd eller där jämte kyrkoherden endast finnes biträdande präst, som en­ ligt vad särskilt är stadgat på eget ansvar sköter kyrkobokföringen för del av pastoratet, dels innehavare av komministerstjänst i annexförsamling med egen kyrkobokföring eller i del av församling, utgörande eget kyrkobokföringsdistrikt, där ej denne tjänstinnehavare åtnjuter biträde av adjunkt. — Bidraget utgår jämligt berörda lagrum med belopp, beräknat efter 75 kronor för hel semesterledighet under trettio dagar. I avvakten å en allsidig lösning av prästernas semesterfråga ha — med provisorisk giltighet för åren 1947—1949 — utfärdats vissa bestämmelser, innefattande såväl en höjning av semesterkostnadsbidragets belopp som även en utsträckning av själva bidragssystemet såsom sådant att gälla för församlingsprästerna i gemen. De för åren 1948 och 1949 gällande bestäm­ melserna i ämnet finnas upptagna i kungörelserna resp. den 10 juli 1947 nr 499 och den 26 juni 1948 nr 541. Vad angår kalenderåret 1949 må semesterkostnadsbidrag ur kyrkofonden utgå till i prästlönereglementet av­ sedd präst, som för samma år av domkapitlet erhåller semesterledighet eller motsvarande befrielse från prästerligt förordnande. Semesterkostnadsbidrag må tilldelas ordinarie präst och vakansvikarie för sådan under högst trettio dagar. Bidraget är för ordinarie präster och vakansvikarier avvägt med hänsyn till huruvida de ha att under ledigheten — för vikarie eller eljest — vidkännas avdrag å sina löneförmåner. Bidra­ get utgår för dessa präster med fem, eventuellt två kronor femtio öre för dag. Präst, som uppbär semesterkostnadsbidrag enligt här återgivna bestäm­ melser, äger icke att tillika påfordra dylikt bidrag enligt It § 5 mom. prästlöneregleringslagen, vilket lagrum alltjämt är i kraft.

Dyrtidstillägg. I lagen den 23 november 1934, nr 544, om dyrtidstillägg åt präster stad­ gas, att där i enlighet med av Kungl. Maj :t och riksdagen beslutade grun­ der dyrtidstillägg eller annan därmed jämförlig förmån utgår till befatt­ ningshavare i statens tjänst, må enligt grunder, som i samma ordning be­ slutas, och jämlikt de närmare bestämmelser, som av Kungl. Maj :t utfär­ das, utgå dyrtidstillägg till präster, som åtnjuta lön eller arvode enligt prästlöneregleringslagen. I kungörelse den 17 januari 1936, nr 7, angående dyrtidstillägg åt präster (i vissa delar ändrad genom kungörelserna den 22 juni 1939 nr 543 och den 31 augusti 1945 nr 626) har därefter före­ skrivits, att dyrtidstillägg skall, såvitt nu är i fråga, tillkomma inneha­ varna av kyrkoherde- eller komministerstjänst. Tillägget utgår, beräknat för månad, i form av procentuellt tillägg, i förekommande fall ökat med

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 15

ett fast tillägg (barntillägg). Barntillägget, som för närvarande utgör 9 kronor per månad, beräknas, liksom dvrtidstillägget i övrigt, enligt de allmänna grunder, som äro eller varda bestämda för beräknande av dyrtidstillägg eller motsvarande förmån åt sådana befattningshavare i sta­ tens tjänst, vilka åtnjuta reglerad avlöning men ej äro underkastade det civila avlöningsreglementet, dock att det för dessa befattningshavare gäl­ lande procenttalet därvid i varje särskilt fall minskas med 3. Rörande dylika befattningshavare äro föreskrifter meddelade i kungörelsen den 15 juni 1923 nr 265 med däri vidtagna ändringar in. fl. författningar. Såsom underlag för dyrtidstilläggets beräknande tages det avlöningstagaren för månaden tillkommande lönebeloppet, däri vid kyrkoherde- och komministerstjänster inräknas reglerad lön, provisorisk tilläggslön, ålder stillägg och ödebygdstillägg. För närvarande utgår dvrtidstillägget med 23 procent å berörda avlöningsförmåner.

Kristillägg. Enligt kungörelsen den 13 juni 1941 nr 411 och vissa efterföljande för­ fattningar, den senaste den 30 juni 1948 nr 555, avseende tiden 1 juli 1948 —31 december 1948, erhålla präster, som åtnjuta dyrtidstillägg enligt ovan­ nämnda kungörelse den 17 januari 1936 nr 7, visst kristillägg. Kristilläggsunderlaget utgöres av summan av det i månadsavlöningen ingående belopp, varå dyrtidstillägg utgår, och det procentuella dyrtidstillägg, som å avlö­ ningen erhålles, då det för beräkning av sådant tillägg fastställda talet för den efter ingången av augusti månad 1914 inträdda levnadskostnadsölcningen utgör 56 (= 7 procent). Kristillägget utgör för närvarande 24,4 pro­ cent av kristilläggsunderlaget.

Provisoriskt lönetillägg. För budgetåret 1948/49 ha bl. a. nu ifrågavarande präster erhållit sådant lönetillägg enligt kungörelsen den 30 juni 1948 nr 542. Tillägget utgår för kyrkoherdar och komministrar, som ej äro tillförsäkrade särskild löneför­ mån jämlikt 7 eller 10 § prästlöneregleringslagen, med visst belopp för månad, beroende på grundavlöningens storlek. Med grundavlöning avses den reglerade lönen samt i förekommande fall ålderstillägg. För kyrko­ herde med en årlig grundavlöning av 3 500—3 900 kronor utgår tillägget månatligen med 155 kronor, 3 901—4 200 kronor med 130 kronor, 4 201— 5 000 kronor med 110 kronor, 5 001—5 900 kronor med 85 kronor, 5 901 — 6 300 kronor med 65 kronor och 6 301— 8 000 kronor med 60 kronor. För komminister med en årlig grundavlöning av högst 2 600 kronor utgår till­ lägget månatligen med 155 kronor, 2 601—2 900 kronor med 135 kronor, 2 901—3 500 kronor med 105 kronor, 3 501—3 900 kronor med 80 kronor, 3 901 kronor och däröver med 60 kronor. För präst, som innehar särskild löneförmån enligt 7 eller 10 § prästlöneregleringslagen utgör det månatliga tillägget 60 kronor eller, där domkapitlet på av tjänstinnehavaren därom gjord särskild framställning finner skäligt så medgiva, visst högre belopp. Slutligen må bär nämnas, att kyrkoherde och komminister vid ledighet för viss militärtjänstgöring jämlikt 11 §6 mom. prästlöneregleringslagen äger åtnjuta löneersättning enligt Kungl. Maj :ts närmare bestämmande. Härefteråt meddelas en tablå, belysande de ordinarie församlingspräster­ nas nuvarande löneläge (nettoavlöning).

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 20i.

Antalet ordinarie prästerliga befattningar i rikets territoriella pastorat med undantag av Karlsborgs, fördelade efter storleken av vid tjänsten utgående grund­ avlöning (reglerad lön) med angivande tillika av i ett vart löneläge dels närmast före den 1/7 1947, dels från och med den 1/7 1948 utgående nettoavlöning, d. v. s. grundavlöning + provisorisk tilläggslön resp. tilläggsarvode + nådårstillägg -f procentuellt dyrtids- och kristillägg + fast uppvärmningsbidrag + provisoriskt lönetillägg — familjepensionsavdrag, men utan inräknande av värde av förmån av hyresfri tjänstebostad liksom ej heller av i vissa fall utgående särskilda avlöningstillägg och kostnadsersättningar (ålderstillägg, ödebygdstillägg, resanslag in. in.).

Befattningar (anställning) Nettoavlöning, kronor Grundavlöning kronor

144 4 001—4 500 9 219—9 907 10 667—11 160 397 4 501—5 000 9 908—10 598 11 161—11 896 338 5 001—5 500 10 599—11 285 11 597—12 328 154 5 501—6 000 11 286—11 972 12 329—12 909 74 6 001—6 500 11 973—12 578 12 821—13 393 45 6 501—7 000 12 559—13 045 13 374—13 860 34 7 001—7 500 13 046—13 531 13 861—14 346 145 7 501—8 000 13 532—14 039 14 347—14 854 Summa 1 350

240 4 501—5 000 9 869—10 558 10 522—11 256 Summa 880

B. Icke-ordinarie församlingspräster (kg r ko­ adjunkter och pastoratsadjunkter).

Kyrkoadjunkt och pastoratsadjunkt åtnjuta: 1) adjunktsarvode, 2) ål­ derstillägg, 3) provisoriskt tilläggsarvode, 4) bostads- och vivreersättning, 5) ödebygdstillägg i vissa fall, 6) lönetillägg i anledning av nådårsrättens upphörande eller arvodesförhöjning för familjepensionering, 7) semesterkostnadsbidrag, 8) dyrtidstillägg, 9) kristillägg, 10) kostnadsfri skjuts i tjänsteärenden eller, till vissa kyrkoadjunkter, resanslag, 11) provisoriskt lönetillägg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 17

A d junktsarvode. Enligt 12 § prästlöneregleringslagen skall varje tjänstgörande adjunkt åtnjuta årligt adjunktsarvode, ej understigande 1 000 kronor, enligt de närmare föreskrifter, Kungl. Maj:t därom meddelar. Tjänstgör extra ordi­ narie präst vid två ordinarie befattningar, skall adjunktsarvodet enligt samma paragraf ökas med hälften av det såsom adjunktsarvode i allmän­ het utgående belopp. I prästlönereglementet stadgas i 2 kap. 3 § beträf­ fande kyrkoadjunkt, att arvodet skall utgå med belopp, som blivit bestämt vid lönereglering enligt prästlöneregleringslagen. I allmänhet utgå kyrkoadjunktsarvodena med belopp mellan 1 800—2 500 kronor för år. Kyrkoadjunkts arvode jämte ålderstillägg benämnas i reglementet reglerat adjunktsarvode. Pastoratsadjunkt åtnjuter jämlikt 2 kap. 4 § i reglementet arvode med 1200 kronor. Pastoratsadjunkts arvode jämte ålderstillägg och ifrågakommande arvodesförhöjning för familjepensioneringen benämnas allmänt adjunktsarvode.

Ålderstillägg. Kyrko- och pastoratsadjunkter åtnjuta tre ålderstillägg, vart och ett å 300 kronor för år, det första efter tre, det andra efter sex och det tredje efter nio års väl vitsordad tjänstgöring (2 kap. 3 och 4 §§ i prästlöneregle­ mentet enligt deras lydelse jämlikt kungörelsen den 31 juli 1945 nr 595).

Provisoriskt tilläggsarvode. Sådant arvode utgör för kyrkoadjunkt 900 kronor för år och för pasto­ ratsadjunkt 1 000 kronor för år (2 kap. 3 och 4 §§ prästlönereglementet, sistnämnda paragraf enligt dess lydelse jämlikt kungörelsen den 31 juli 1945 nr 595).

Bostads- och vivreersättning. Enligt 12 § prästlöneregleringslagen skall varje tjänstgörande adjunkt såsom löneförmån åtnjuta hostad och vivre. Yrkas av adjunkten eller av den, som har att tillhandahålla bostad och vivre, att i stället för dessa för­ måner må lämnas gottgörelse i penningar, skall sådan gottgörelse till adjunkten utgivas i enlighet med de av Kungl. Maj:t därom meddelade föreskrifter. Till kyrkoadjunkt utgår förmånen alltid i penningar. Bostadsoch vivreersättningen bestämmes av domkapitlet med hänsyn till levnads­ kostnaderna i orten. Ersättningen, som icke må bestämmas till lägre än 600 kronor för år för bostad och vivre tillhopa (2 kap. 20 § prästlöneregle­ mentet), utgår för närvarande till kyrkoadjunkt med belopp från 2 840 till 4 080 kronor och till pastoratsadjunkt i allmänhet med belopp å 1 800— 4 000 kronor.

ödebygds tillägg. För kyrkoadjunkt utgår ödebygdstillägg under samma förutsättningar som ovan angivits för ordinarie präster. Beträffande pastoratsadjunkt gäl­ ler enligt 2 kap. 23 § 2 mom. prästlönereglementet, att vid av Kungl. Maj :t bestämd ödehygdstjänst må utgå ett särskilt ödebygdstillägg till pastorats­ adjunkt, som biträder vid tjänsten eller uppehåller densamma. Pastorats- 2 —Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 204.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

adjunkten för sådant fall tillkommande ödebygdstillägg skall utgå med belopp, motsvarande tre fjärdedelar av ödebygdstillägget för innehavaren av tjänsten.

»Nådårstillägg» eller arvodesförhöjning för familjepensionering. Till kyrkoadjunkt utgår på samma sätt som för ordinarie församlings­ präster i anledning av nådårsrättens upphörande ett lönetillägg å 1,5 pro­ cent av det fastställda arvodet, ålderstillägg inberäknat, oavsett huruvida sådant blivit intjänat. Pastoratsadjunkt åtnjuter, därest han är underkas­ tad familjepensionsreglementet för prästerskapet, jämlikt 2 kap. 4 § prästlönereglementet arvodesförhöjning med 60 kronor för år.

Semesterkostnadsbidrag. De ovan nämnda, för åren 1947—1949 utfärdade bestämmelserna angå­ ende semesterkostnadsbidrag äro jämväl tillämpliga å de icke-ordinarie församlingsprästerna. Vad angår kalenderåret 1949, må sålunda semester­ kostnadsbidrag utgå till kyrkoadjunkt och pastoratsadjunkt, som av dom­ kapitlet erhåller semesterledighet respektive befrielse från prästerligt för­ ordnande. Semesterkostnadsbidrag må tilldelas kyrkoadjunkt och pasto­ ratsadjunkt under högst tjugu dagar. Bidraget är för kyrkoadjunkter — liksom för ordinarie präster — avvägt med hänsyn till huruvida de ha att under ledigheten vidkännas avdrag å sina löneförmåner. Bidraget ut­ går med fem, eventuellt två kronor 50 öre för dag. Beträffande pastorats­ adjunkt utgår bidraget med belopp, motsvarande honom eljest tillkom­ mande å ifrågavarande tid belöpande allmänt adjunktsarvode och proviso­ riskt tilläggsarvode jämte därå belöpande dyrtids- och kristillägg samt pro­ visoriskt lönetillägg, och därutöver med fem kronor för dag.

Dgrtidstillägg. I likhet med kyrkoherdar och komministrar åtnjuta kyrko- och pastoratsadjunkter dyrtidstillägg å vissa löneförmåner. Som underlag för till­ läggets beräknande tages det månatliga lönebeloppet, nämligen för kyrko­ adjunkt reglerat adjunktsarvode, provisoriskt tilläggsarvode och ödebygds­ tillägg samt för pastoratsadjunkt allmänt adjunktsarvode (frånräknat däri ingående förhöjning för familjepensionering), provisoriskt tilläggsarvode, ödebygdstillägg och vikariearvode jämte arvodesförhöjning under tjänst­ göring vid två befattningar.

Kristillägg. Kristillägg utgår till kyrko- och pastoratsadjunkter enligt samma grun­ der som till kyrkoherdar och komministrar.

Kostnadsfri skjuts m. m. Till kyrkoadjunkt liksom till ordinarie präst utgår fast resanslag med belopp av högst 500 kronor för år. Kyrkoadjunktens resanslag brukar bestämmas till ungefär samma be­ lopp som en komministers eller något lägre. Såsom förutsättning för att tilldela kyrkoadjunkt fast resanslag plägar uppställas, att denne är bosatt å annan ort än den ordinarie präst, vilken han biträder, eller, om kyrkoadjunkten är bosatt å samma ort, att dom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 19

kapitlet fastställt vederbörlig tjänstefördelning mellan prästerna. Detta har skett för att förhindra, att den ordinarie prästen genom att i väsentlig ut­ sträckning uppdraga åt adjunkten att företaga tjänsteresor gör en icke avsedd besparing å sitt eget resanslag. Därest kyrkoadjunkten icke erhåller eget fast resanslag, ankommer det såsom regel å den ordinarie prästen att svara för dennes resekostnader. För pastoratsadjunkt har likaledes såsom regel den präst, till vilkens biträde adjunkten är anställd, att svara för resekostnaden. Därest det fasta resanslaget skulle visa sig otillräckligt, har kyrkoadjunkt liksom ordinarie präst möjlighet att erhålla tillfälligt resanslag ur kyrkofonden. I reglementet för prästerskapets avlöning upptagas vissa bestämmelser om ersättning till pastorats- och kyrkoadjunkt för av sådan prästerlig be­ fattningshavare företagen resa till tjänstgöringsort. Samma reglemente upptager även en del föreskrifter om kostnadsbidrag för ämbetsbiträdens och vikariers resor mellan olika pastorat.

Provisoriskt lönetillägg. Enligt ovannämnda kungörelse den 30 juni 1948 nr 542, vilken jämväl upptager bestämmelser om provisoriskt lönetillägg till kyrko- och pastoratsadjunkter, är tilläggets storlek beroende av grundavlöningens storlek. Med grundavlöning förstås för kyrkoadjunkt det i löneregleringsresolutionen fastställda årsarvodet tillika med av domkapitlet för tjänsten senast bestämd ersättning för år för bostad och vivre samt för pastoratsadjunkt årsarvodet å 1 200 kronor tillika med av domkapitlet för anställningsharvaren senast bestämd gottgörelse för år i penningar för förmånen av bostad och vivre eller, där sådan av domkapitlet bestämd gottgörelse ej utgår, beräknat årsvärde av samma förmån. Allt efter antalet ålderstillägg som adjunkten intjänat, 0, 1 eller 2—3, utgår tillägget månatligen för kyrko­ adjunkt: med en grundavlöning understigande 4 600 kronor med respek­ tive 75, 105 och 125 kronor, om grundavlöningen uppgår till eller över­ stiger 4 600 kronor och understiger 5 400 kronor med respektive 50, 80 och 100 kronor och om grundavlöningen uppgår till eller överstiger 5 400 kronor med respektive 50, 65 och 85 kronor samt för pastoratsadjunkt: om grundavlöningen understiger 3 700 kronor med respektive 110, 150 och 165 kronor, om grundavlöningen uppgår till eller överstiger 3 700 kronor och understiger 4 200 kronor med respektive 95, 140 och 160 kronor och om grundavlöningen uppgår till eller överstiger 4 200 kronor med respek­ tive 90, 130 och 150 kronor. Slutligen må här nämnas att kyrkoadjunkt äger vid ledighet för viss militär tjänstgöring uppbära arvodesersättning i likhet med vad som gäl­ ler för ordinarie präst, samt att pastoratsadjunkt för fall av ledighet på grund av sjukdom och under ledighet för här avsedd militär tjänstgöring kan tillerkännas särskilt arvode. Vid dylika ledigheter för pastoratsadjunkt utgår denne eljest tillkommande provisoriskt lönetillägg med 90 kronor, om han vid tjänstgöring ej ägt uppbära något ålderstillägg, samt med 120 kronor, om han ägt uppbära ett, och 130 kronor, om han ägt uppbära mer än ett ålderstillägg, allt per månad. Härefteråt meddelas en tablå, belysande de icke-ordinarie prästernas nuvarande löneläge.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Antalet icke-ordinarie prästerliga befattningar i rikets territoriella pastorat fördelade efter storleken av vid tjänsten utgående grundavlöning (adjunktsarvode + bostads- och vivreersättning), med angivande tillika av i ett vart löneläge dels närmast före den 1/7 1947, dels från och med den 1/7 1948 utgående nettoavlöning, d. v. s. grundavlöning + provisorisk tilläggslön resp. tilläggsarvode + nådårstillägg (vid anställning såsom pastoratsadjunkt: arvodesförhöjning för familjepensionering) + procentuellt dyrtids- och kristillägg + provisoriskt lönetillägg — familjepensionsavdrag, men utan inräknande av i vissa fall utgående särskilda avlöningstillägg och kostnadsersättningar (ålderstillägg, ödebygdstillägg, resanslag m. m.).

Befattningar (anställning) Nettoavlöning, kronor Grundavlöning kronor för antal Före 1/7 1947 Nuvarande

Kyrkoadjunkt 34 4 600—5 000 6 888—7 371 7 286—7 787 137 5 001—5 500 7 372—7 871 7 788—8 287 87 5 501—6 000 7 872—8 454 8 288—8 915 88 6 001—6 500 8 455—9 079 8 889—9 540 Summa 346

För 4 kyrkoadjunktsbefattningar, vilkas nuvarande innehavare tillika äro domkyrkosysslomän, är avlöningen beräknad med utgående från att tjänsteförening ej förelåge och någon reducering av bostads- och vivreersättningens belopp fördenskull ej skett.

(ungefärliga uppgifter) Pastoratsadjunkt 20 2 700—3 000 4 934—5 234 6 007—6 307 150 3 001—3 500 5 235—5 734 6 308—6 807 165 3 501—4 000 5 735—6 234 6 808—7 127 20 4 001—4 500 6 235—6 734 7 128—7 567 10 4 501—5 000 6 735—7 234 7 568—8 067 Summa 365 (därav 175 vikarierande och 190 ämbetsbitr.)

C. Kontraktsprostarna.

Jämlikt 17 § prästlöneregleringslagen åtnjuter kontraktsprost — utöver avlöning vid den befattning han innehar — arvode, fördelat i grundbelopp å 150 kronor samt fyllnadsbelopp med 15 kronor för varje pastorat, som kontraktet omfattar, samt med 5 kronor för varje fullt 100-tal kvadrat­ kilometer av kontraktets areal i land till och med 1 000 och därutöver med 10 kronor för varje överskjutande fullt 500-tal kvadratkilometer; dock att fyllnadsbeloppet för areal icke utgår för mer än tillhopa 30 000 kvadrat­ kilometer. Till kontraktsprost utgår härjämte dels, jämlikt lagen den 13 december 1929, nr 382, provisoriskt tilläggsarvode med ett belopp, motsvarande 80 procent av det av Kungl. Maj :t enligt 17 § prästlöneregleringslagen fast­ ställda arvodet, dock högst 250 kronor för år, dels dyrtidstillägg och kris­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b. 21

tillägg å såväl prostarvodet som provisoriska tilläggsarvodet, dels ock rese­ kostnads- och traktamentsersättning ävensom, i vissa fall, ersättning för kostnad för vikaries avlönande.

3. Stiftsprästerna.

Stifts- och kontraktsadjunkternas arbetsuppgifter finnas närmare an­ givna i Kungl. Maj :ts cirkulär den 13 juni 1947 till statskontoret in. fl. angående vissa bestämmelser rörande dessa präster. Enligt cirkuläret skola adjunkterna ha till uppgift att biträda församlingarnas prästerskap. Stifts­ adjunkt biträder vid ungdomsvården, vid sjömansvården i stiftets hamnar samt vid ledningen av kyrkligt bildningsarbete och andra likartade grenar av frivilligt kyrkligt arbete inom stiftet eller inom viss för honom såsom tjänstgöringsområde anvisad del därav. Kontraktsadjunkt tjänstgör vid församlingsarbetet i allmänhet inom visst kontrakt eller annan för honom såsom tjänstgöringsområde anvisad del av stiftet. Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 13 juni 1947 må från och med den 1 juli 1947 tills vidare, längst dock intill utgången av juni 1950, i riket anställas 4 kontraktsadjunkter, alla i Luleå stift, samt 40 stiftsadjunkter, nämligen 5 i Luleå stift, 4 i ett vart av Uppsala och Lunds stift, 3 i ett vart av Lin­ köpings, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Göteborgs, Karlstads och Här­ nösands stift, 2 i Stockholms stift och 1 i Visby stift. Enligt 2 kap. 5 § prästlönereglementet sådant detta författningsrum lyder jämlikt kungörelsen den 13 juni 1947 nr 309 åtnjuta stifts- och kontraktsadjunkterna 1) arvode med 5 580 kronor för år jämte tre ålderstillägg, vart och ett å 300 kronor för år — det första efter tre, det andra efter sex och det tredje efter nio års väl vitsordad tjänstgöring, 2) ödebygdstillägg enligt Kungl. Maj:ts särskilda bestämmande samt 3) ersättning för tjänsteresor i enlighet med vad Kungl. Maj :t i varje särskilt fall bestämmer, antingen i form av visst belopp för år eller i form av resekostnadsersättning, eventuellt även traktamentsersättning, jämlikt allmänna reseregleinentets bestämmelser. Enligt Kungl. Maj :ts ovannämn­ da beslut åtnjuta stifts- och kontraktsadjunkterna i Luleå och Visby stift sådan ersättning enligt allmänna resereglementet med den sammanlagda kostnadsersättningen för stiftet maximerad till visst belopp, samt i övriga stift ersättning med visst för varje befattningshavare fixerat belopp, varie­ rande mellan 900 och 2 400 kronor. Stifts- och kontraktsadjunkterna i Luleå stift åtnjuta även traktamentsersättning. Stifts- och kontraktsadjunkter äga vidare uppbära dyrtidstillägg, utgå­ ende med procentuellt tillägg å arvode med ålderstillägg samt ödebygdstilllägg och i förekommande fall ökat med barntillägg, allt enligt de grunder, som äro eller varda bestämda för beräknande av dyrtidstillägg åt befatt­ ningshavare i statens tjänst, vilka åtnjuta s. k. reglerad avlöning men ej äro underkastade det civila avlöningsreglemcntet. Därutöver åtnjuta stiftsoch kontraktsadjunkter kristillägg. En av ifrågavarande adjunkter, nämligen kontraktsadjunkten i Lapp­ markens andra kontrakt, innehar tjänstebostad och skall för denna för­ mån vidkännas avdrag å sin lön med 930 kronor om året.

22 Kungi. Maj:ts proposition nr 204.

Slutligen åtnjuta stifts- och kontraktsadjunkterna enligt kungörelsen den 30 juni 1948, nr 542, provisoriskt lönetillägg för tiden den 1 juli 1948—den 30 juni 1949 med 60 kronor i månaden, om de uppbära högst ett ålderstilllägg, och med 75 kronor i månaden, om de uppbära mer än ett ålderstillägg.

4. Garnisons- och amiralitetsprästerna samt utlandspastorerna.

För garnisonspastorn i Karlsborgs församling, prästerskapet i Skepps­ holms församling i Stockholm och Karlskrona amiralitetsförsamling samt garnisonspastorn i Boden gälla särskilda avlöningsbestämmelser, medde­ lade av Kungl. Maj :t dels i administrativ ordning, dels i särskilda fall med riksdagens godkännande. Karlsborgs församling är en blandad territoriell och icke-territoriell för­ samling, i det att dit höra dels den å Karlsborgs fästning förlagda militära och civilmilitära personalen jämte de därstädes eljest bosatta personer, vilka enligt gällande bestämmelser skola tillhöra militär kyrkoförsamling, dels ock den övriga inom Karlsborgs socken bosatta befolkningen. För gar­ nisonspastorn i församlingen gäller för närvarande lönereglering enligt Kungl. Maj :ts resolution den 17 mars 1933, avseende tiden från och med den 1 maj 1933 tills vidare under 20 år. Jämlikt denna resolulion skall garnisonspastorn, vilken även benämnes kyrkoherde, äga — jämte bostadsboställe eller naturainkvartering — åtnjuta avlöning av statsmedel (ansla­ get numera överfört å kyrkofonden) med 3 000 kronor, varav 2 000 kronor lön och 1 000 kronor arvode, ävensom, så länge avlöning av statsmedel ej understigande nämnda belopp utgår till honom och så länge nuvarande grunder för prästerskapets avlöning gälla, uppbära följande lönebidrag: grundlön, vars storlek beräknas med hänsyn till i församlingen kyrkobokförd folkmängd sålunda, att för varje kyrkobokförd person beräknas en krona, dock ej lägre än 2 000 kronor och ej högre än 5 000 kronor; provi­ sorisk tilläggslön 2 100 kronor; arvode till vikarie under tjänstledighet för enskilda angelägenheter under högst sex veckor med belopp, motsvarande vad i förekommande fall enligt gällande författningar utgår ur kyrkofonden i arvode åt vikarie för kyrkoherde i territoriellt pastorat; dgrtidstillägg å grundlönen, provisoriska tilläggslönen och vikariearvodet enligt de grun­ der, som äro eller bliva gällande för dyrtidstillägg åt kyrkoherdar i nyreglerade pastorat; fast resanslag 300 kronor samt bidrag till skrivhjälp 300 kronor. För prästerskapet i Skeppsholms församling och Karlskrona amiralitets­ församling, vilka utgöra icke-territoriella församlingar, har Kungl. Maj :t fastställt löneregleringar, för prästerskapet i den förra församlingen den 14 februari 1941 att gälla för tiden 1/1 1941—31/12 1960 och för präster­ skapet i den senare den 27 oktober 1939 att gälla för tiden 1/1 1940—31/12 1959. I Skeppsholms församling äga prästerna, förutom dem från kyrkofonden tillkommande arvoden samt amiralitetspastorn av kro­ nan tillhandahållen tjänstebostad, åtnjuta amiralitetspastorn kontant års­ lön 5 000 kronor ävensom lönetillägg med belopp, motsvarande vad kyrko­ herde i territoriellt pastorat enligt därom gällande bestämmelser äger att åtnjuta dels i provisorisk tilläggslön, dels i lönetillägg i anledning av nådårsrättens upphörande, dels ock i dyrtidstillägg eller därmed jämförlig förmån, samt amiralitetspredikanten (vilken även innehar annan präster­

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 i. 23

lig tjänst) årligt arvode 600 kronor. I Karlskrona amiralitet sförsamling äga prästerna, förutom dem från kyrkofonden tillkom­ mande arvoden, åtnjuta amiralitetspnstorn kontant årslön 6 000 kronor och hyresersättning 3 000 kronor, amiialitetspredikanten och extra amiralitetspredikanten vardera kontant årslön 3 800 kronor och hyresersätt­ ning 2 200 kronor, ävensom alla tre befattningshavarna lönetillägg med belopp, motsvarande för amiralitetspastorn vad kyrkoherde och för de båda amiralitetspredikanterna vad komminister i territoriellt pastorat äger att åtnjuta dels i provisorisk tilläggslön, dels i lönetillägg i anledning av nådårsrättens upphörande och dels i dvrtidstillägg eller därmed jämförlig för­ mån. För prästerskapet i båda nu förevarande församlingar gäller vidare, att därest för dem å marinens ecklesiastikstat vid tidpunkten för löneregle­ ringens fastställande utgående årligt arvode ändras, skola ovan angivna löneförmåner utgå endast, intill dess Kungl. Maj :t i anledning av sådant förhållande annorlunda förordnar. Till dessa präster utgår även kristillägg jämlikt kungörelsen den 30 juni 1948 nr 555. För garnisonspastorn i Boden har Kungl. Maj :t, i enlighet med beslut av 1943 års riksdag, den 8 oktober 1943 fastställt ett årligt arvode av 7 600 kronor, varå utgår dyrtids- och kristillägg såsom för församlingspräst. Samtliga innehavare av nu angivna militära prästbefattningar utom amiralitetspredikanten i Skeppsholms församling åtnjuta jämväl, enligt kungörelsen den 30 juni 1948 nr 542, provisoriskt lönetillägg för tiden 1/7 1948—30/6 1949 med 60 kronor i månaden.

Utlandspastorerna. För närvarande finnas sju svenska församlingar i utlandet, för vilka Kungl. Maj :t fastställt kyrkoordning, nämligen Gustafsförsamlingen i Köpenhamn, Victoriaförsamlingen i Berlin, Sofiaförsamlingen i Paris, Olaus Petri-församlingen i Helsingfors, Margaretaförsamlingen i Oslo, Ulrika-Eleonoraförsamlingen i London och svenska försam­ lingen i Buenos Aires. Kostnaderna för utlandspastorernas kontanta avlöning utgå numera be­ träffande pastorn i London delvis och beträffande övriga utlandspastorer helt av kyrkofonden. Utlandspastorernas avlöningsanslag upptogs tidigare å statsbudgeten men har genom beslut vid 1941 års riksdag (Kungl. Maj :ts prop. nr 238 och riksdagens skrivelse nr 313) överförts å kyrkofonden. För tiden 1/7 1948—30/6 1949 ha bestämmelser om avlöning av pastorer vid svenska församlingar i utlandet meddelats i kungl. brev den 26 juni 1948 (Kungl. Maj :ts prop. nr 156/48 och riksdagens skrivelse nr 244). Des­ sa bestämmelser äro av följande innehåll. Avlöningen för angivna tid till en var av pastorerna i Köpenhamn, Berlin, Paris, Helsingfors, Oslo och Buenos Aires utgöres av dels grundavlöning med provisorisk förhöjning å tillhopa för år 8 100 kronor, dels procentuellt dyrtidstillägg och kristillägg därå enligt de grunder för åtnjutande av så­ dana tillägg, som för motsvarande tid må gälla för kyrkoherde i territoriell hemlandsförsamling, dels provisoriskt lönetillägg med 60 kronor för må­ nad, dels ock tillfälligt utlandstillägg med 2 600 kronor för pastorn i Ber­ lin, 2 000 kronor för pastorerna i Paris och Buenos Aires samt 1 600 kro­ nor för pastorerna i Köpenhamn, Helsingfors och Oslo ävensom därutöver för den, som på grund av försörjningsplikt underhåller barn under 19 års ålder, ett tilläggsbelopp för år å 750 kronor för ett och 500 kronor för varje

24 Kungi. Maj.ts proposition nr 20i.

ytterligare barn under 10 års ålder samt 2 000 kronor för varje barn, som fyllt 10 år. För pastor i London utgöres avlöningen från kyrkofonden — under förutsättning att han under budgetåret bibehålies vid de löneförmå­ ner från församlingen, som tillkommit honom under närmast föregående budgetår — av provisoriskt lönetillägg å 60 kronor för månad och tillfälligt utlandstillägg å 2 000 kronor för år jämte eventuella tilläggsbelopp för barn enligt ovanstående. Utlandspastor, som kommer i åtnjutande av härförut nämnd grund­ avlöning, må icke mottaga särskild ersättning för honom på grund av tjäns­ ten åliggande förrättningar, vare sig sådan förrättning avser i utlandsför­ samlingen inskrivna medlemmar eller andra till därvarande svenska koloni hörande personer eller resande eller eljest på orten tillfälligt vistande lands­ män. Uppbär utlandspastor järnte honom tillkommande prästerlig avlöning särskilt arvode eller annan fast ersättning för tjänsteuppdrag vid sidan av pastorstjänsten, skall för tid, varunder dylik ersättning till honom utgår, grundbeloppet av hans utlandstillägg minskas med ett mot ifrågavarande ersättning svarande belopp.

5. Biskoparna.

Enligt förordningen den 27 november 1936, nr 578, med ändrade be­ stämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel (biskopsavlöningsförordningen) äger biskop åt­ njuta kontant lön jämte förmån av liyresfri tjänstebostad samt vissa bi­ drag och kostnadsersättningar. Biskops kontanta lön består av dels grundlön, utgörande för ärkebiskopen 29 000 kronor, för biskopen i Lund 24 500 kronor samt för övriga biskopar utom biskopen i Visby 21 000 kronor, dels ock dyrtidstillägg och kristillägg därå enligt de grunder, som äro bestämda för befattningshavare i statens tjänst, som åtnjuta reglerad avlöning. Biskopen i Visby, som i egenskap av kyrkoherde i Visby församlings pastorat uppbär avlöning, utgående i där­ för stadgad ordning, skall äga vid biskopstjänsten åtnjuta lönefyllnad så bestämd, att hans kontanta lön för året uppbringas till ett belopp av 21 000 kronor jämte dyrtidstillägg och kristillägg därå enligt de bestämmel­ ser, som angivits för övriga biskopar. Vid bestämmande av nämnda löne­ fyllnad skola tagas i beräkning samtliga för kyrkoherdebefattningen i prebendepastoratet fastställda kontanta allmänna löneförmåner, därå utgående tillägg inberäknade, men må därvid avdrag ske — intill ett belopp av 170 kronor för månad — för vad biskopen visar sig ha för månaden avstått så­ som ersättning till vikarie å eller ämbetsbiträde vid berörda befattning. — Jämlikt kungörelsen den 30 juni 1948, nr 542, utgår biskops provisoriska lönetillägg för tiden 1/7 1948—30/6 1949 med 60 kronor för månad. Tjänstebostad beredes biskop enligt Kungl. Maj :ts bestämmande å för ändamålet anvisad publik fastighet. Där särskilda förhållanden därtill för­ anleda, må dock Kungl. Maj :t i stället tilldela biskopen antingen åt honom förhyrd tjänstebostad eller hyresersättning. I förmånen av tjänstebostad ingår även dispositionsrätt till planterat område. Vad sålunda stadgats om tjänstebostad och hyresersättning skall dock icke gälla för biskopen i Visby, så länge han i egenskap av kyrkoherde i Visby äger åtnjuta förmå­ nen av prästgård enligt ecklesiastik boställsordning. Åt biskop upplåten

Kungl. Maj.ts proposition nr 201. 25

tjänstebostad ävensom den av biskopen i Visby disponerade prästgården må genom det allmännas försorg förses med möblering för högst fyra till representation avsedda rum. Sådan för biskoparnas avlöning anslagen fastighet eller del därav, som anvisats för tjänstebostad åt biskop, utgör biskopsgård (1 § i förordningen den 27 november 1936, nr 579, ang. förvaltningen av de för biskoparnas av­ lönande anslagna fastigheter). I cirkulär den 30 april 1937 ha givits när­ mare bestämmelser angående biskopsgårds förvaltning. Förvaltningen ålig­ ger stiftsnämnden. För uppvärmning av åt biskop upplåten tjänstebostad samt för bränsle, som i sådan bostad eljest användes för hushållsändamål, äger biskop, i den ordning och omfattning Kungl. Maj :t bestämmer, erhålla bidrag intill tre fjärdedelar av kostnaderna. Biskop äger erhålla resekostnads- och traktamentsersättning enligt gäl­ lande resereglemente för i tjänsten föreslagna resor. Enligt brev till statskontoret den 26 juni 1948 har Kungl. Maj :t föreskri­ vit, att för tiden 1 juli 1948—30 juni 1949 skall till biskop ur kyrkofonden utgå ett särskilt provisoriskt representationsbidrag med 2 000 kronor för året.

6. Prästgårdarna, m. m.

Prästlöneregleringslagen av den 9 december 1910 stadgar i första para­ grafen, att varje i vederbörande pastorat tjänstgörande ordinarie präst -— kyrkoherde eller komminister — skall i avlöning äga åtnjuta, förutom en­ ligt lagen bestämd lön i penningar, förmånen av hyresfri bostad. Sådan bo­ stad skall regelmässigt beredas befattningshavaren genom upplåtelse till ho­ nom av prästgård, så anordnad, som i 1932 års ecklesiastika boställsordning stadgas. Därest Kungl. Maj :t för visst fall finner, att på grund av särskilda omständigheter hinder möter mot dylik upplåtelse, skall det emellertid åligga pastoratet att, försåvitt ej annan bostad varmed befatt­ ningshavaren åtnöjes av pastoratet beredes denne, i stället gälda hyresersättning till honom med belopp, som Kungl. Maj:t bestämmer med hän­ syn till de i orten rådande förhållandena. Tjänstebostad annorstädes än i prästgård förekommer i de territoriella pastoraten, enligt vad ungefärligen kunnat beräknas, i cirka ett 40-tal fall för kyrkoherde och i omkring 75 fall för komminister. Dylik tjänstebostad är av pastoratet merendels upplåten i församlingshus eller byggnad av lik­ artad karaktär, vilken för så fall ofta inrymmer lägenheter för flera på samma ort stationerade präster ävensom särskild pastorsexpedition. Hu­ vudsakligast förekommer dylik tjänstebostad i Stockholm och en del andra större samhällen. I Skeppsholnis militära församling i Stockholm samt i Karlsborgs delvis militära församling äro tjänstebostäder (»prästgård») av kronan upplåtna för därvarande kyrkoherdar i försvaret tillhöriga fastigheter. För utlandspastorerna plägar i den av Kungl. Maj :t för vederbörande ut­ landsförsamling fastställda kyrkoordningen föreskrivas, att församlingen i fråga skall vara pliktig att tillhandahålla sin pastor tjänstebostad med uppvärmning in. in., men några bestämmelser om bostadens storlek och be­ skaffenhet ha därvid inte meddelats.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

I enstaka fält finnes särskild tjänstebostad upplåten jämväl för kyrkoadjunkt. Främst förekommer detta i församlingshus i stads- och liknande samhällen men även i förutvarande kyrkoherde- eller komministerspräst­ gårdar å landsbygden, då sådan prästgård förlorat denna sin karaktär ef­ ter det vederbörande ordinarie befattning indragits. Hyresersättning utgår för närvarande till 33 kyrkoherdar och 90 kom­ ministrar bland församlingsprästerskapet. Sådan ersättning har även be­ stämts för de tre i Karlskrona amiralitetsförsamling fast anställda präs­ terna. Av hyresersättningarna till komministrarna i de territoriella pasto­ raten äro fyra tillsvidare ej slutligt bestämda. Till de övriga församlings­ prästerna utgå ersättningarna med belopp, växlande för kyrkoherdarna från 700 kronor för år i eu landsförsamling i Linköpings stift till 4 500 kronor för år i Göteborgs-församlingarna samt för komministrarna mellan 700 kronor för år i en skånsk landsförsamling samt 3 200 kronor för år i Göte­ borgs-församlingarna. Angående prästgårds anordnande finnas de närmare föreskrifterna i andra kapitlet av ecklesiastika boställordningen. I enlighet med vad där stadgas skall prästgård, allt efter Kungl. Maj:ts bestämmande, förläggas antingen på något till pastoratet hörande ecklesiastikt boställe eller ock på annat område, som pastoratet för så fall har att tillhandahålla. Prästgård skall omfatta område av lämplig storlek, innefattande jämväl såvitt möjligt — mark till trädgård för tjänstinnehavarens husbehov. Rörande prästgårds bebyggelse och övriga anordnande, vare sig det gäller nyanläggning eller ändringar å äldre prästgård, beslutar vederbörande eckle­ siastika boställsnämnd. Härvid liksom vid arbetenas utförande skall särskilt beaktas vad god byggnadskultur kräver. Där planerade byggnads- eller andra anläggningsarbeten å prästgård kunna anses från kulturhistorisk eller estetisk synpunkt vara av betydelse för prästgårdens yttre eller inre byggnadskaraktär, skall boställsnämndens beslut i frågan underställas stiftsnämndens prövning och fastställelse. Prästgårds bebyggande och, i huvudsak, dess iordningställande i öv­ rigt ankommer på pastoratet, som även svarar i det hela för prästgårdens underhåll. Å prästgård skola finnas boningshus, visthus, hushållskällare, tvättstu­ ga, vedbod och hemlighus samt, där sådant prövas erforderligt, garage och brunn. Dessa s. k. laga hus må dock även, i den mån det befinnes lämpligt, sammanbyggas. Efter Kungl. Maj :ts medgivande må jämväl i särskilda fall prästgårdar i sin helhet sammanbyggas för två eller flera tjänstinne­ havare. För boningshus på kyrkoherdeprästgård må enligt boställsordningen be­ stämmas, utöver kök och övriga nödiga utrymmen, minst fem och högst åtta boningsrum, av vilka ett tillika skall vara expeditionsrum. För bo­ ningshus på komministersprästgård må på samma sätt föreskrivas minst fyra och högst sex boningsrum. Erfordras för kyrlcoarkivaliers förvaring brandfritt valv eller annan brandsäker och fuktfri arkivlokal i prästgård, skall vid ny- eller ombyggnad av densamma dylik lokal där anordnas. Anordnas i prästgård särskild lokal för pastorsexpedition och ingår den­ na ej i tjänstinnehavarens bostad, är pastoratet ålagt att bekosta möble­ ring, uppvärmning och städning av sådan lokal jämte därtill hörande ut­ rymmen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 27

För egen del är tjänstinnehavaren ålagd att väl vårda åt honom på präst­ gården upplåtna byggnader jämte trädgård. Har han egna hus på präst­ gården, är han skyldig att vid prästgårdens avträdande avstå dessa till pastoratet eller sin efterträdare i tjänsten mot lösen eller, därest inlösen ej kommer till stånd, bortföra desamma och iordningställa området. Prästgård skall av tjänstinnehavare avträdas samtidigt med att denne frånträder övriga avlöningsförmåner vid tjänsten. Skola avlöningsförmå­ nerna frånträdas på grund av tjänstinnehavarens dödsfall, d. v. s. normaliter med utgången av den månad varunder dödsfallet inträffat, äga dock hans dödsbodelägare kvarsitta å prästgården till den fardag för tillträde och avträde av förhyrd lägenhet, som infaller näst efter tre månader efter dödsfallet. Dödsbodelägarna äro för så fall skyldiga att under tiden an­ svara för prästgårdens behöriga skötsel och vård samt även upplåta nödigt utrymme i prästgården åt den, som i egenskap av vikarie uppehåller tjäns­ ten eller såsom ny innehavare tillträtt denna.

De här ur 1932 års ecklesiastika boställsordning återgivna bestämmel­ serna angående huru tjänstebostad för kyrkoherde och komminister skall anordnas i prästgård överensstämma i stort sett med motsvarande bestäm­ melser i den tidigare boställsordningen av den 9 december 1910. Dessa be­ stämmelser, vilka i sak nu alltså varit gällande under närmare fyrtio år, ha likväl helt naturligt icke, i vidare mån än då prästgård nybyggts eller blivit underkastad någon större ombyggnad eller nyinredning, kunnat på­ verka det nuvarande prästgårdsbeståndets karaktär av enligt boställsord­ ningen godtagbara tjänstebostäder. Prästgårdarnas förhandenvarande beskaffenhet, såväl med avseende å därvarande tjänstebostads storlek som beträffande dennas utrustning och allmänna standard, belyses ingående av en undersökning, som 1946 års prästlönekommitté låtit verkställa på grundval av de till 1945 års allmänna bostadsräkning för prästgårdarna avlämnade bostadsuppgifterna. För när­ mare uppgifter i berörda hänseenden hänvisas till denna undersökning (se: prästlönekommitténs betänkande s. 43 ff jämte de därvid fogade tabeller­ na 5—13, s. 189 ff). Vissa speciella data ur undersökningen, vilka för en avlöningsreglering för prästerskapet torde få förutsättas vara av särskild betydelse, skola dock här återgivas. De nuvarande prästgårdarna äro till stor del av förhållandevis hög ålder. Av de för närvarande bestående 1 289 kyrkoherde- och 715 kommi­ nister sprästgårdarna ha 1 192 av det förra och 665 av det senare slaget ingått i den av prästlönekommittén utförda bostadsundersökningen. Här­ vid ha ej mindre än sammanlagt 741 kyrkoherde- och 280 komministers­ prästgårdar eller cirka 62 respektive 42 procent befunnits uppförda före det senaste sekelskiftet. Blott 74 kyrkoherde- och 58 komministerspräst­ gårdar eller cirka 6 respektive 9 procent av hela antalet äro nybyggda se­ dan 1935. Av samtliga prästgårdarna äro dock numera över halva antalet i större eller mindre omfattning ombyggda eller nyinredda, främst givet­ vis bland de äldre årsgrupperna. Detta tar sig också uttryck i det för våra prästgårdar i gemen karakteristiska förhållandet, att de, å ena sidan i enlighet med äldre tiders bostadskrav, äro mycket stora i förhållande till motsvariga men modernare enfamiljshus i allmänhet men också, å andra sidan i fråga om bostadsstandarden i övrigt och då närmast med

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

avseende å bostadens utrustning med vatten och avlopp, centraluppvärmningsanordning, enskilt badrum, vattenklosett och elektrisk belysning, äro av förvånansvärt hög klass. Storleken av bostadsbvggningen å en kyrkoherdeprästgård utgör i fler­ talet fall omkring 200 kvadratmeter och å en komministersprästgård om­ kring 150 kvadratmeter. Härvid är dock att märka, att detta mått allenast angiver själva byggningens yttre ytstorlek, medan prästgårdsbyggningarna ofta omfatta två våningsplan eller åtminstone ett och ett halvt. En av prästlönekommittén samtidigt företagen speciell stickprovsundersökning för Uppsala stiftsnämndsområde rörande de prästerliga tjänstebostädernas verkliga bostadsyta, d. v. s. den sammanlagda inre eller nettovåningsytan för en dylik tjänstebostad efter frånräknande av expeditionslokaler och dylikt, utvisar ett effektivt bostadsutrymme av i flertalet fall omkring 250 kvadratmeter och däröver å kyrkoherdeprästgårdarna samt 200 kvad­ ratmeter å komministersprästgårdarna. Vad åter själva rumsantalet be­ träffar — varvid dock ej kunnat skiljas på rum av normal storlek om minst 9 kvadratmeter och eventuellt förekommande mindre rum om 6—9 kvadratmeter — framgår av prästlönekommitténs huvudundersökning, att det större antalet av prästgårdarna omfattar, förutom kök och från­ sett egentliga hallar och avskilda expeditionslokaler, för kyrkoherde 7—9 samt för komminister 5—8 boningsrum. Av kyrkoherdeprästgårdarna fin­ nas 25 med mindre än 6 rum och 79 med över 10 rum samt av komministersprästgårdarna 21 med mindre än 5 rum och 30 med över 8 rum. Vad slutligen angår prästgårdarnas kvalitet med avseende å utrustning­ en med nutida gängse bekvämligheter så märkes i fråga om de undersökta kyrkoherdeprästgårdarna, att i 6 av dessa saknas vatten och avlopp, i 119 centraluppvärmning, i 111 enskilt badrum, i 110 vattenklosett och i 2 elektrisk belysning. Motsvarande förhållanden föreligga å komministers­ prästgårdarna i 3, respektive 96, 118, 96 och 2 fall. Av dessa brister i bostadslägenheternas utrustning förekomma emellertid i åtskilliga fall flera sådana på en gång, upp till fyra samtidigt. Inalles finnas sålunda blott 185 respektive 143 dylika bristlägenheter bland alla de undersökta kyrkoherde- och komministersprästgårdarna, motsvarande 15,5 respektive 21,5 procent av detta prästgårdsbestånd. Beträffande andra brister i de prästerliga tjänstebostädernas standard, såsom i fråga om förekomsten av mer eller mindre för bostadsändamål mindervärdiga rum (kallrum samt rum med låg takhöjd eller liggande lågt över omgivande markyta), har visserligen icke erhållits något exakt resultat av den verkställda under­ sökningen, men något mera väsentligt antal sådana bristfälligheter synes dock icke här föreligga. Förekomsten av dylika brister i de särskilda fal­ len lärer för övrigt få anses vara av relativt ringa betydelse för en värde­ sättning av de förhållandevis stora bostadslägenheter, varom här gemenligen blir fråga. Kan man härvid alltså i det hela bortse från brister av här sistnämnd art och fästes i övrigt särskilt avseende vid de förhållan­ den, som bilda utgångspunkt för hyresbedömningen för den allmänna hyres- och dyrortsgruppsindelningen, nämligen förekomsten eller avsak­ naden av vatten och avlopp samt centraluppvärmningsanordning och en­ skilt badrum, finner man att prästgårdarna genomsnittligt äro av högsta kvalitet. Bostadsundersökningen ger nämligen vid handen, att ej mindre än 1 034 kyrkoherdeprästgårdar eller 86,7 procent och 534 komministers­

Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 29

prästgårdar eller 80,3 procent för närvarande äro försedda med samtliga här angivna bekvämligheter.

Församlingsprästerna äga för närvarande enligt de gällande regleringsbestämmelserna icke rätt till några särskilda naturaförmåner såsom till­ behör till den åt dem å prästgårdarna upplåtna hyresfria tjänstebostaden. Tidigare åtnjöt emellertid flertalet kyrkoherdar och komministrar, åtmin­ stone på landsbygden, förmånen av fritt bränsle på rot för husbehov från pastoratet tillhörande löneboställes skog. Denna naturaförmån har med 1932 års boställsreform avvecklats. I stället hava de ordinarie prästerna över lag, på sätt redan omnämnts, tillerkänts ett kontant vederlag i form av bidrag till tjänstebostadens uppvärmning (med 200 kronor för år för kyrkoherde och 160 kronor för komminister). Härtill har för de senaste åren kommit en särskild gottgörelse för bränslekostnad för vissa rum i onormalt stora prästgårdar (högst 50 kronor per sådant rum och år).

7. Pensionering.

T jänstepensionering. 1910 års lag om emeritilöner för präster (sv. förf.-saml. nr 141) är i sina huvudgrunder alltjämt gällande. Enligt den nuvarande lydelsen av lagen må emeritilöner, under vissa betingelser, från kyrkofonden utgå till ordinarie och extra ordinarie präster, vilka tjänstgöra i annan territoriell församling än Karlsborgs församling, ävensom till stifts- och kontraktsadjunkter samt till pastor vid sådan svensk församling i utlandet, för vil­ ken kyrkoordning blivit av Kungl. Maj :t fastställd. Av de nu uppräknade prästerna hava församlingsprästerna varit underkastade lagen från dess tillkomst, stifts- och kontraktsadjunkterna från den 1 januari 1942 samt utlandspastorerna från den 1 juli 1947. Emeritilönen består av grundbelopp och ett år 1930 tillkommet provi­ soriskt tilläggsbelopp. För ordinarie befattningshavare motsvarar grund­ beloppet för år i allmänhet 80 procent av den reglerade lönen, dock lägst 3 200 kronor för kyrkoherde och 2 400 kronor för komminister och högst 4 500 kronor. För kyrkoadjunkt utgår grundbeloppet 2 000 kronor och för annan extra ordinarie präst 1 500 kronor. För utlandspastor är grundbe­ loppet 4 500 kronor. Det provisoriska tilläggsbeloppet utgör för samtliga 1 000 kronor. Ordinarie präst är pliktig att, mot åtnjutande av emeritilön, avgå från tjänsten när han fyllt 70 år eller när han fyllt 65 år samt under mer än tre av de senast förflutna fem åren varit i följd av obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet urståndsatt att själv fullgöra sina tjänståligganden och av sådan anledning åtnjutit tjänstledighet, eller när han —- utan att upp­ fylla nyssnämnda villkor — efter att under fem på varandra följande år på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen. Avgångsskyldigheten är beträffande annan präst än utlandspastor över­ gångsvis på olika sätt inskränkt. Befattningshavare, utnämnd senast den 8 december 1910, är sålunda över huvud taget icke mot sitt bestridande skyldig att, mot åtnjutande av emeritilön, avgå från sin befattning. Befatt­ ningshavare, som utnämnts efter nyssnämnda dag men före den 1 maj

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

1930, är icke skyldig att mot emeritilön avgå, förrän han fyllt 75 år eller på sätt nyss sagts vid 65 års ålder befunnits urståndsatt att tjänstgöra. Utlandspastor är icke mot sitt bestridande skyldig att avgå, därest han utnämnts före den 1 juli 1947. Extra ordinarie präst må erhålla emeritilön, när han uppnått 60 års ålder, eller när han — utan att hava uppnått sagda ålder — intjänat minst tio prästerliga tjänstår och under minst två år i följd på grund av sjuk­ dom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra samt finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen. Utgående emeritilön är alltid oavkortad, utom när avgången ägt rum på grund av för framtiden bestående oförmåga till tjänstgöring. 1 sistnämn­ da fall avkortas pensionen i samma mån som antalet prästerliga tjänstår ej uppgår till trettiofem, dock att pensionen icke må understiga sjuttiofem procent av hel emeritilön. Sedan den 1 juli 1947 sker en nyreglering av utgående emeritilöner. Sålunda har för tiden den 1 juli 1947—30 juni 1948 emeritilön utbytts mot s. k. nyreglerad emeritilön jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 25 augusti 1947 nr 664. Beloppen för nyreglerad hel emeritilön hava här­ vid utgjorts av de tjänstepensionsunderlag, som enligt allmänna tjänstepensionsreglementet från och med den 1 juli 1947 gälla för statliga löne­ grader. Sålunda har kyrkoherde hänförts till högst lönegrad Ca 27 och lägst lönegrad Ca 24, komminister till högst lönegrad Ca 22 och lägst löne­ grad Ca 20, kyrkoadjunkt till lönegrad Ce 20 samt pastorats-, stifts- och kontraktsadjunkt till lönegrad Ce 19. Domprost och utlandspastor hava likställts med kyrkoherde. Å nyreglerad emeritilön har beräknats rörligt tillägg efter 12 procent i enlighet med vad som gällt för f. d. statlig be­ fattningshavare med pension enligt 1947 års allmänna bestämmelser. En­ ligt kungörelse den 26 juni 1948 nr 540 skall utbyte, som nyss sagts, äga rum även för tid mellan den 30 juni 1948 och den 1 juli 1949, varvid dock, enligt i samma kungörelse utfärdad bestämmelse, rörligt tillägg skall utgå efter det antal procent, som för samma tid gäller för förhöjning av må­ nadslön enligt statens löneplansförordning. Beträffande biskoparnas tjänstepensionsförhållanden finnas gällande föreskrifter meddelade i biskopsavlöningsförordningen den 27 november 1936 nr 578, enligt vilken biskop är skyldig att mot åtnjutande av emeriti­ lön ur kyrkofonden avgå från tjänsten när han fyllt 70 år, eller när han — utan att hava uppnått nämnda ålder — under tre på varandra följande år varit på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte ur stånd att utöva sin tjänst och av sådan anledning finnes vara för framtiden därtill oförmö­ gen. Biskop, som utnämnts till sin tjänst före den 1 mars 1935, är dock icke skyldig avgå förrän han fyllt 75 år. Kungl. Maj :t utser innehavare av emeritilön och bestämmer den tid­ punkt, då emeritilönen skall tillträdas. I regel har emeritilönen börjat utgå med ingången av månaden näst efter den då avgångsskyldigheten in­ trätt. Emeritilön till biskop utgår med ett belopp av 9 000 kronor för årr vartill komma tillägg enligt samma bestämmelser som för prästerna i övrigt. Sedan den 1 juli 1947 utbytes biskops emeritilön mot nyreglerad emeriti­ lön enligt samma bestämmelser som för motsvarande tid gälla beträffande utbyte av emeritilön för övriga präster. Biskop hänföres därvid till löne­ grad Co 19.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 31

Med ovan nämnt förbehåll beträffande den, som är utnämnd före den 1 mars 1935, äro även biskoparna förpliktade att underkasta sig fram­ deles ändrade pensioneringsbestämmelser. Enligt gällande löneregleringsresolutioner tillkommer slutligen emeritilön — ehuru den gäldas helt av vederbörande församling — även prästerska­ pet i Karlskrona amiralitetsförsamling och pastorn i Skeppsholms försam­ ling i Stockholm. Dessa präster ha dock icke blivit delaktiga i den nyregle­ ring av emeritilönerna, som kommit de egentliga församlingsprästerna m. fl. till del.

Familjepensionering. För de prästerliga befattningshavarna var familjepensioneringen tidi­ gare ordnad genom en halvprivat pensionskassa, prästerskapets änke- och pupillkassa. Det för denna kassa senast gällande reglementet var utfärdat av Kungl. Maj :t genom kungörelse den 17 december 1926 nr 529. En redo­ görelse för kassans verksamhet ävensom för vissa äldre former för under­ stöd åt efterlevande till avlidna präster finnes intagen som särskild bilaga (nr I) till Kungl. Maj :ts proposition nr 219/1941 angående ordnande av familjepensionsväsendet för präster m. in. Sedan staten övertagit prästänkekassan från den 1 januari 1942, är familjepensioneringen för prästerna — biskoparna inbegripna — numera ordnad genom ett den 28 november 1941 (sv. förf.sand. nr 904) utfärdat särskilt reglemente, familjepensionsreglementet för prästerskapet. Detta reglemente tillförsäkrar prästerna mot viss avgiftsplikt rätt till familje­ pension, däri innefattad — enligt på det statliga pensionsområdet senare införd terminologi — rätt till familjelivränta för präst, som avgår utan att erhålla emeritilön och som räknar minst fem tjänstår. Reglementet om­ fattar —- förutom de präster, vilka jämlikt den nuvarande lydelsen av 1910 års emeritilönelag kunna tilldelas emeritilön från kyrkofonden — även biskoparna samt ordinarie och extra ordinarie präster i garnisonsoch amiralitetsförsamlingarna och garnisonspastorn i Boden. Bestämmelserna i familjepensionsreglementet för prästerskapet ansluta i stort sett till bestämmelserna i det för statstjänstemännen intill den 1 juli 1942 gällande 1936 års allmänna familjepensionsreglemente. I likhet med vad som gäller för emeritilönerna sker för närvarande en nyreglering även av utgående familjepensioner. Även dessa pensioner nyregleras så­ lunda tills vidare, intill den 1 juli 1949, enligt bestämmelserna i de tidigare nämnda kungörelserna den 25 augusti 1947 nr 664 och den 26 juni i948 nr 540. Ifrågavarande reglering innehär en förbättring och uppräkning av familjepensionerna i anslutning till de i 1947 års allmänna familje­ pensionsreglemente angivna pensionsunderlagen för de lönegrader, vilka antagits såsom bestämmande för motsvarande nyreglerad emeritilön. Å nyreglerad familjepension utgår rörligt tillägg enligt samma grunder, som gälla för beräkning av rörligt tillägg å nyreglerad emeritilön.

8. Rekryteringsförhållanden.

I 19 kap. 1—6 §§ av 1686 års i denna del ännu gällande kyrkolag stad­ gas angående förutsättningarna och villkoren för prästs ordination (präst­ vigning) och därmed ock för inträdet i predikoämbetet (prästämbetet). I

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

22 kap. kyrkolagen återfinnas de närmare bestämmelserna om själva prästvigningen. Enligt de förstnämnda kyrkolagsstadgandena må ingen »träda till predikoämbetet, som icke är lagligen och ordentligen kallad och begärd och av sin biskop skicklig befunnen, godkänd och vigd» (1 §). Vidare stadgas (6 §), att ingen får ordineras till präst, därest han inte förut innehar anställning vid undervisningsväsendet, »varigenom han sig redligen nära och föda kan», eller »någon annan viss lägenhet (prästerlig) är ledig, till vilken han kan befordras». Till beaktande av dessa villkors efterlevnad varder härefter biskopen »allvarligen förbjudet att viga flera präster, än som nödtorfteligen behövas och med lägenheter kunna förses». Utöver dessa kyrkolagens stadganden synas några allmänna bestämmel­ ser icke vara meddelade rörande prästaspirants kallande eller villkoren för hans ordination och slutliga inträde i prästämbetet. I ett kungl. brev av den 19 december 1748 har Kungl. Maj :t emellertid, under erinran till biskoparna och konsistorierna om kyrkolagens stadgande, att flera präs­ ter inte må utses än som nödvändigtvis behövas och kunna tilldelas tjänsteförordnande, samt att adjunkt åt kyrkoherde eller komminister icke i onödan må förordnas, meddelat vissa med de förut återgivna kyrkolags­ stadgandena sakligt överensstämmande anvisningar angående hjälpprästs anställande. I brevet utsäges sålunda, att, därest i visst fall adjunkt är av behovet påkallad, må den, som sådan önskar, väl anhålla att »till sin hjälp få någon viss uti stiftet ledig varande präst» men däremot icke »till den ändan begära nya prästers förordnande, så länge dugliga och redan ordinerade präster ... äro att tillgå». Prästlönekommittén har närmare undersökt i vad mån dessa ålderdom­ liga bestämmelser i kyrkolagen rörande prästernas första antagande allt­ jämt äro tillämpbara och även i praktiken tillämpade. För ett fullständigt bedömande av de prästerliga rekryteringsförhållandena har det därjämte visat sig önskvärt att vinna en överblick av tillgången på prästaspiranter nu och under någon tid närmast härföre ävensom kännedom om de linjer efter vilka gallring bland aspiranterna eventuellt under åren må ha skett. I detta syfte har kommittén den 8 december 1947 i skrivelse till envar av rikets biskopar begärt upplysningar i följande hänseenden: A. Antalet prästaspiranter, som under ett vart av de senaste tio åren (1938—1947) genom prästvigning antagits för tjänstgöring inom respek­ tive stift. B. De överväganden från stiftsledningens sida, som varit bestämmande för omfattningen av nämnda prästrekrytering. C. Om och i så fall i vilken omfattning under något år av nämnda tids­ period prästaspiranter med stadgad kompetens anmält sig till prästvig­ ning för respektive stift i större antal än som då kunnat där erhålla an­ ställning och sålunda kunnat prästvigas. D. Stiftsledningens uppfattning om utsikterna under de närmast föl­ jande åren för den fortsatta rekryteringen i erforderlig utsträckning av präster till respektive stift. Av de besked, som kommittén på dessa sina förfrågningar erhållit från biskoparna, har den inhämtat följande, vilket här nedan är återgivet i sär­ skilda avdelningar (A—D) i anslutning till en var av de här ovan angivna frågorna.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

för ärkestiftet, Västerås, Karlstads, Härnösands, Luleå, Visby och Stock­ holms stift. Även i Linköpings, Skara och Växjö stift ha — med undantag för några enstaka fall — de »egna» kunnat placeras. Strängnäs stift har intill det senaste året i allmänhet ej kunnat mottaga mer än hälften av dem som önskat inträda i stiftet. Under det sista året har däremot där ingen avvisats. Under periodens första år till och med 1944 har ett icke ringa antal prästaspiranter avvisats i Lunds stift, vilket i första hand be­ rott på den starka tillströmningen av präster till detta stift under slutet av 1920-talet. Även Göteborgs stift har fått mottaga anmälningar utöver sitt behov. Under det sista året ha dock där alla anmälda kunnat placeras. Vad beträffar sökande utifrån ha — förutom i Strängnäs, Lunds och Göte­ borgs stift, vilka stift ju ej kunnat bereda plats åt »egna» sökande — åtskilliga avvisats i Skara, Västerås, Karlstads och Visby stift, under det att i ärkestiftet, Linköpings, Växjö, Härnösands och Luleå stift endast i undantagsfall avvisats någon utifrån sökande. I Stockholms stift ha kun­ nat placeras alla utifrån sökande. Avdelning D. Samtliga biskopar -— förutom biskoparna i Strängnäs och Stockholm — tyckas vara ense om att en snart inträdande allmän präst­ brist såväl inom deras egna stift som för hela svenska kyrkans vidkom­ mande är att förvänta under de närmast följande åren. Även om orsakerna härtill synes enighet råda. Den sedan femton år tillbaka allt kraftigare nedgången av antalet studerande vid universitetens teologiska fakulteter i förening med den nuvarande skolorganisationens alltjämt stegrade behov av lärarkrafter utgjorde ett allvarligt hot mot kyrkans nyrekrytering, i synnerhet som lärarbanan med sina för närvarande betydligt gynnsam­ mare avlönings- och befordringsförhållanden numera utövade och även i fortsättningen komme att utöva större dragningskraft på de nyutexami­ nerade teologerna. En del av biskoparna uttala också den meningen att en förbättring av de prästerliga lönevillkoren skulle kunna komma att skapa gynnsammare förutsättningar för prästrekryteringen. I detta sam­ manhang torde kunna inskjutas, att Luleå stift — varest knapphet på präster redan råder — alltid varit beroende av ett visst tillskott av präst­ aspiranter söderifrån. Vid inträdande allmän prästbrist inom riket kan nämnda stift givetvis icke längre påräkna dylikt tillskott, vilket kommer att ytterligare förvärra situationen inom detta stift. Biskopen i Stockholm synes icke räkna med någon som helst brist inom stiftet, och biskopen i Strängnäs förmenar, att visserligen någon, men kortvarig, brist på präst­ aspiranter kan komma att uppstå. De flesta övriga biskoparna — i syn­ nerhet ärkebiskopen samt biskoparna i Linköping, Skara och Lund -— beteckna emellertid det nuvarande läget som ytterst allvarligt och be­ kymmersamt.

9. Finansieringen av kostnaderna för prästerskapets avlöning och pensionering.

De huvudsakliga reglerna angående finansieringen av prästlönekostna­ derna äro följande. Jämlikt 19 § prästlöneregleringslagen skall till bestridande av de för kyrkoherde och komminister fastställda lönerna, däri inräknat bidrag för uppvärmning av tjänstebostad enligt 11 § 4 mom. samma lag, ävensom er­ sättning och arvode åt kyrkoadjunkt användas i första hand avkastningen

Kungi. Maj.ts proposition nr 20'i. 35

av pastoratets prästlönetillgångar och i andra hand församlingsavgifter. Enligt 3 § 1 inom. lagen om provisorisk tilläggslön skola provisorisk till­ äggslön åt kyrkoherdar och komministrar samt provisoriskt tilläggsarvode åt kyrkoadjunkt jämväl gäldas av pastoratet. Samma är förhållandet med det fasta resanslaget (2 § lagen om resanslag åt vissa präster i vissa nyreglerade pastorat) samt med ödebygdstillägg och nådårstillägg. Med prästlönetillgångar avses löneboställen och därtill knutna fonder samt landgillen och dylikt, som är avsett för prästerskapets avlöning. Skulle prästlönetillgångarna i ett pastorat lämna så stor avkastning, att därå upp­ kommer överskott sedan prästlönekostnaderna under året samt visst virkesbehov enligt 55 § ecklesiastik boställsordning blivit täckta, skall pasto­ ratet till kyrkofonden inleverera hälften av sådant överskott (4 § lagen om kyrkofond). Räcka icke avkastningen av prästlönetillgångarna — avkastningen av boställena därvid beräknad enligt fastställd »normalavkastning» -— (och pastoratets andel i avkastningen från stiftets prästlönejordsfond och prästlönefondshemman) till täckande av prästlönekostnaderna, har pastoratet att utdebitera församlingsavgifter till ett belopp, motsvarande högst en ut­ taxering för skattekrona inom pastoratet av det öretal, Kungl. Maj :t för året bestämmer (7 § kyrkofondslagen). Nämnda öretal skall bestämmas till dubbla beloppet av vad för skattekrona uttages i kyrkoavgift (8 § kyrko­ fondslagen), dock att samma öretal ej må överstiga tjugu. Åtgår till gäldande av prästlönekostnaderna högre belopp än som täckes av dels uppskattade avkastningen av prästlönetillgångarna och dels ovan­ nämnda utdebitering av församlingsavgifter, äger pastoratet för vad ytter­ ligare erfordras erhålla tillskott ur kyrkofonden (7 § kyrkofondslagen). Kyrkofonden, som förvaltas av statskontoret, upplades den 1 januari 1914 enligt föreskrift i lagen den 9 december 1910 om kyrkofond. Denna lag har ersatts av ovannämnda lag den 30 augusti 1932 om kyrkofond i samband med omläggningen av den ecklesiastika boställsförvaltningen. Till kyrkofonden överfördes 1914 de avlöningstillgångar, som förut legat fonderade i prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställe­ nas skogsfond. Sedermera ha även vissa andra fonderade medel överläm­ nats till kyrkofonden. Kyrkofondens inkomster utgöras enligt 3 § i lagen av dels ersättning från statsverket för varje år för prästerskapets till statsverket indragna tionde in. in., för vissa tidigare av prästerskapet i territoriella pastorat åt­ njutna statsanslag och för statsanslag, som förut åtnjutits av biskopar och pastor primarius eller utgått till biskopslöneregleringsfonden, dels inkoms­ ten av allmänna kyrkohemman, ldockarhemman och biskopshemman, dels såsom ovan nämnts, överskott å avkastningen av pastoratens prästlöne­ tillgångar, dels ersättning av pastorat för kostnader för tillfälligt biträde till upprättande av hushållningsplan för löneboställes skog, dels familjepensionsavdrag och familjepensionsavgifter enligt familjcpensionsreglementet för prästerskapet jämte övriga, därtill anslutna bestämmelser an­ gående familjepension för efterlevande till präster, så ock bidrag jämlikt 3 § lagen om vissa lönetillägg åt präster i nyrcglerade pastorat i anledning av nådårsrättens upphörande in. in., tlcls allmän kyrkoavgift, dels ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar och dels ränta och annan vinst å en del andra av statskontoret förvaltade kapitaltillgångar (vissa till kyrkofonden överlämnade fonder för biskoparnas avlönande).

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

I 6 § av kyrkofondslagen angivas kyrkofondens utgifter. Utav kyrkofondsmedel gäldas följande här aktuella prästerliga avlöningskostnader, nämligen ålderstillägg till kyrkoherdar och komministrar, kontraktsprostarnas arvoden, tillfälliga resanslag, löneersättning åt kyrkoherde och komminister vid militär tjänstgöring, kontraktsprosts resekostnads- och traktamentsersättning i anledning av särskilda förrättningar ävensom kostnad för vikaries avlönande på grund av sådan förrättning, semesterkostnadsbidrag, dyrtidstillägg, kristillägg, provisoriskt lönetillägg, särskild bränslegottgörelse, arvode åt pastoratsadjunkt (dock ej den förhöjning därav, som inträder, då adjunkten tjänstgör vid två ordinarie befattningar), ålderstillägg till pastoratsadjunkt, provisoriskt tilläggsarvode åt pastoratsadjunkt, arvode åt extra ordinarie präst vid sjukdom och militärtjänstgöring, ersättning för adjunkts resa till tjänstgöringsorten, pastoratsadjunkts arvodesförhöjning för familjepensionering, emeritilöner för präster enligt emeritilönelagen, familjepension enligt familjepensionsreglementet för präster samt tillägg å sådan pension, bidrag till kostnad för resa till pastorat, där präst förordnas att, jämte fullgörande av honom i annat pastorat åliggande tjänstgöring, biträda vid eller uppehålla prästerlig befattning, stifts- och kontraktsadjunkternas avlöning (anslaget härtill, som tidigare var maximerat till 400 000 kronor, bestämmes enligt lagändring den 13 juni 1947 nr 272 av Kungl. Maj:t jämlikt av riksdagen godkända grunder), avlöning till garnisonspastorn i Boden, avlöningen till garnisonspastorn (kyrkoherden) i Karlsborgs pastorat och till prästerna i Skeppshohns och Karlskrona amiralitetsförsamling, med undantag av de avlöningsposter, som skola gäldas av nämnda pastorat och församlingar (se ovan och K. br. till statskontoret den 30 juni 1946 angående anslag ur kyrkofonden för avlönande av i fredsorganisationen vid försvarsväsendet anställda präster), avlöningen till biskoparna med undantag av den del av avlöningen till biskopen i Visby, som skall gäldas av Visby församling (se ovan), samt avlöningen till utlandspastorerna, med undantag av viss del av avlö­ ningen till pastor i London. Ur kyrkofonden gäldas slutligen de såsom skatteutjämningsbidrag ut­ gående »tillskotten till pastorats prästlönekostnader». Avlöningen till pastoratsadjunkt gäldas i regel till viss del av den präst, för vilken adjunkten är förordnad såsom vikarie eller hos vilken han så­ som ämbetsbiträde tjänstgör. Regleringen av kyrkofondens och pastoratens ekonomiska mellanhavanden sker genom ett årligt avräkningsförfarande, varom gälla särskilda för­ fattningsbestämmelser (reglementet för ecklesiastik medelsförvaltning).

Kungl. Maj.ts proposition nr 20h.

III. Prästlönekommitténs förslag.

A. Tjänsteorganisation och avlöning.

1. Avlöningssystemet.

Pråstlönekommittén anför följande. Det av 1927 års prästlöneregleringssakkunniga1 år 1929 framlagda för­ slaget (i det följande benämnt 1929 års förslag) innebar, att församlings­ prästernas löner borde regleras i huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som dåmera sedan rätt länge vunnit tillämpning inom den civila statsförvaltningen. Med förslaget avsågs, i första hand, att ernå en avveck­ ling av det på 1910 års prästlönelagstiftning grundade lönesystemet, som enligt rätt samstämmiga vittnesbörd befunnits behäftat med betydande prak­ tiska olägenheter. Ett av förslagets väsentliga positiva syftemål var att om­ sider lägga en sådan ny grundval för avlöningsbestämmelserna, som möj­ liggjorde en såväl av lönetekniska skäl som framför allt ur rättvisesyn­ punkt nödvändig jämförbarhet mellan, å ena sidan, prästernas och, å den andra, övriga samhällstjänares avlöningsförmåner. Förslaget kom att stan­ na på papperet. År 1931 framlade för ändamålet tillkallade nya sakkun­ niga ett förnyat förslag i ämnet. Det byggde på ett bibehållande i huvud­ sak av 1910 års prästerliga lönesystem. Detta senare förslag drabbades av samma öde. 1946 års prästlönekommitté har icke ansett sig böra här be­ lasta utrymmet med eu närmare redogörelse för sistnämnda förslag. Kom­ mittén finner sig nämligen kunna räkna med såsom givet, att detta förslag — icke minst med hänsyn till de allmänt antagna grundsatser, som under 1930-talet och fram till närvarande tidpunkt varit vägledande för det fort­ gående löneregleringsarbetet beträffande andra grupper befattningshavare i allmän tjänst — numera icke kan ha annat än historiskt intresse. Det har för kommittén stått tydligt, att den nu eftersträvade äntliga lösningen av prästerskapets lönefråga måste sökas efter den av 1927 års sakkunniga härför anvisade huvudlinjen. Då kommittén sålunda förordar, att det statliga lönesystemet nu lägges till grund även för regleringen av prästernas löner, vill kommittén tillfoga en kortfattad erinran. Någon skulle måhända finna skäl för anmärkningen, att fördelen av en sådan omläggning kunde te sig tvivelaktig, då ej heller det statliga lönesystemet — i allt fall numera — kunde sägas besitta någon förebildlig enkelhet. Man skulle dock härvid förbise, alt inveckling — eller, populärare uttryckt, tillkrångling — är eu relativitet. Det ännu gällande prästerliga avlöningssystemet intager i detta hänseende en plats för sig, helt utom tävlan. Den för förvaltningen uppkomna tyngden i de präster­ liga avlöningsfrågornas behandling har emellertid icke enbart varit föran­ ledd av det prästerliga lönesystemets här karakteriserade beskaffenhet i och för sig. En speciellt belastande faktor har i själva verket varit de båda 1 Dåvarande häradshövdingen i Norra Hälsinglands domsaga f. d. revisions­ sekreteraren Nils Wihlborg, ordförande, samt kammarrådet Tom Wohlin, kyrko­ herden och teologie doktorn Karl Axel Ihrmark och dåvarande förste kanslisekreteraren, adjungerade ledamoten i kammarrätten Erik Baehrendtz.

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

lönesystemens rent tekniska oförenlighet, ett förhållande som försvårat, ja rent av omöjliggjort det fortgående bedömandet av prästernas löneställning i förhållande till övriga samhällstjänares. Ett av lönesystemen måste redan av denna anledning lämna rum för det andra. Att det härvid måste bli det prästerliga systemet, som får vika, synes självfallet. Vid kommitténs ställningstagande till frågan om avlöningssystemet har herr Rubbestad anfört: Då jag i detta betänkande biträtt förslaget om att inplacera prästerna i en dyrortsgrupperad löneskala har detta icke berott på en ändrad inställ­ ning från min sida till dyrortsgrupperingen såsom sådan utan endast där­ på att hela uppläggningen av detta lönespörsmål har varit att vid löne­ regleringen för prästerna erhålla en så nära anslutning som möjligt till det lönesystem, som gäller för statstjänstemän i allmänhet. Borttagandet av dyrortsgrupperingen får därför tagas i ett vidare sammanhang, då det gäl­ ler ställningstagandet till hela det statliga lönesystemet. Yttranden. Kyrkomötet har förklarat sig ej ha något att erinra emot att det stat­ liga lönesystemet tages till förebild för en kyrklig avlöningsreform. Denna analogiska tillämpning får emellertid — enligt vad kyrkomötet anför — icke medföra ett fördunklande av kyrkans egenart eller ett bortskymman­ de av dess rätt till sin förmögenhet eller eljest av dess ekonomiska själv­ ständighet. Icke heller får den fördölja, att skilda till avlöningsreglementet hörande frågor kräva ett särskilt bedömande. Prästen är en kyrkans och församlingens tjänare, vars ämbetsutövning icke i allo kan regleras efter mönstret av statstjänstemännens avlöningssystem. Remissmyndigheterna ha samstämmigt biträtt kommitténs ställnings­ tagande på förevarande huvudpunkt. Statens lönenåmnd har framhållit, att i och med att samma lönesystem tillämpas å präster och statstjänstemän eventuella särbestämmelser för prästerna kunna få konsekvenser i fråga om jämförliga statliga tjänste­ mannagrupper. Sådana särbestämmelser borde därför så vitt möjligt und­ vikas. Föredraganden. Jag tillstyrker, att den länge fördröjda prästerliga avlöningsreformen baseras på det statliga lönesystemet. Vad lönenämnden framhållit bör gi­ vetvis beaktas av prästlönekommittén vid utformningen av dess slutliga förslag. 2

2. Särskilda förutsättningar för en reform i närvarande läge av avlöningssystemet för prästerna, m. m. Prästlönekommittén yttrar: Såsom i kommitténs direktiv redan är omnämnt har frågan om en all­ män revision av 1910 års prästlönelagstiftning tidigare varit under be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b. 39

handling, nämligen under åren 1927—1932. Frågan om själva lönesyste­ met och löneavvägningen blev därvid, i likhet med vad som tidigare under det fortgående reformarbetet inom detta avsnitt av den kyrkliga ekonomien varit övligt, sammankopplad med problem om sättet för finansieringen av avlöningskostnaderna och förvaltningen av prästlönejorden. Hela frågekomplexet blev härigenom till ytterlighet svårhanterligt och vidlyftigt. Un­ der starka meningsbrytningar nåddes 1932 en lösning av de två sistnämnda spörsmålen. Prästlönefrågan i egentlig mening blev däremot skjuten på framtiden. Kommittén har vid studiet av det mycket omfattande äldre utrednings­ materialet stannat i den bestämda övertygelsen att, om man över huvud eftersträvar en lösning inom rimlig tid av den omedelbart trängande frå­ gan om en omläggning av själva lönesystemet, såväl problemet om förvalt­ ningen av prästlönej orden som även — åtminstone i det huvudsakliga — frågekomplexet om ordningen för finansieringen av prästlönekostnaderna måste i närvarande läge avskiljas från löne- och pensionsfrågornas be­ handling. Kommittén är också av den meningen, att en reform i åsyftad riktning av själva avlöningssystemet såsom sådant väl låter sig genomföra utan rubbning av de allmänna grunder, varpå rältsregleringen beträffande boställsväsendet och finansieringen för närvarande är fotad. Kommittén har varit i något tvivelsmål, huruvida kommitténs utrednings­ uppdrag avser andra grupper prästerliga befattningshavare än sådana, som omfattas av gällande prästlöneregleringslag eller sålunda församlingspräs­ terna (domprostar, kyrkoherdarna i de territoriella pastoraten utom Karls­ borgs pastorat samt komministrar, kyrkoadj unkter och pastoratsadj unk­ ter). Kommittén har emellertid trott sig böra i utredningen inbegripa icke blott stifts- och kontraktsadj unkter na och den hittills särreglerade kyrko­ herdebefattningen i Karlsborgs pastorat utan även biskoparna, utlandskyrkoherdarna, de i Skeppsholms församling och i Karlskrona amiralitetsförsamlingar anställda prästerna samt garnisonspastorn i Boden. En reform av det prästerliga avlöningssystemet aktualiserar mer eller mindre direkt ett stort antal frågor av speciellt tjänsteorganisatorisk natur. Hithörande speciella frågor ha i allmänhet det gemensamt, att stor menings­ skiljaktighet av gammalt råder om bästa sättet för deras uppordnande. Kommittén har trott sig förfara riktigast genom att i förevarande utred­ ning till behandling upptaga endast sådana av här åsyftade spörsmål, som ha ett tvingande samband med huvudfrågan. Ett särskilt spörsmål, näm­ ligen stiftsbandsfrågan, skall dock här i korthet beröras. I en vid kommitténs betänkande fogad bilaga (Bil. 2)1 lämnas en över­ siktlig redogörelse för den uttänjda behandling, för vilken stiftsbands­ frågan hittills varit föremål. Frågan om stiftsbandets avskaffande och spörsmålet om en omläggning av det prästerliga avlöningssystemet kunna ju sägas så till vida ha ett slags samband som icke blott avlöningsregleringen utan även stift sbandet har sin givna betydelse för de vid varje tid­ punkt rådande befordringsförhållandena. Men något inbördes samman­ hang av tvingande natur föreligger här icke. Eu skeende allmän reforme­ ring av avlöningssystemet föregriper sålunda icke ett efterföljande ställ­ ningstagande till frågan om stiftsbandets avskaffande, och omvänt kan ej heller, såvitt kommittén kan finna, eu eventuell sådan reform påverka de 1 Här utelämnad.

40 Kurtgl. Maj.ts proposition nr 20k.

grunder för en allmän avlöningsreglering, som eljest må befinnas lämpliga att genomföra. Kommittén vill erinra om, att ett upphävande av stiftsbandet förutsätter lagstiftning enligt regeringsformen § 87 mom. 2. I sådan lagstiftning äger som bekant kyrkomötet deltaga med samma befogenhet som riksdagen. Kommittén håller det väl för möjligt, måhända troligt, att kyrkomötet — om tillfälle bereddes detsamma att från allsidiga utgångs­ punkter taga stiftsbandsfrågan under förnyad omprövning — nu skulle finna stiftsbandet ha utspelat sin kyrkohistoriska roll. Men hur än med detta kommitténs antagande må förhålla sig, har kommittén ansett sig icke böra tillråda, att de båda spörsmålen — avlöningsfrågan och stiftsbands­ frågan — nu i behandlingsordningen kopplas samman. Kommittén anser sig endast böra framhålla det önskvärda i att, efter det avlöningsfrågan förts i hamn, anstalter vidtagas för att utan vidare tidsutdräkt bringa även stiftsbandsfrågan under ny prövning. Kommittén vill emellertid här erinra, att prästvalssakkunniga i sitt den 31 december 1932 avgivna betänkande såsom ett verksamt medel mot de med stiftsbandsinstitutet förbundna olä­ genheterna rekommenderade ett vidgat utnyttjande av den Kungl. Maj :t tillkommande rätten att i enskilda fall medgiva övergång från ett stift till ett annat. Även kommittén finner ett dylikt utvidgat dispensförfarande kunna om ej avhjälpa så dock mildra de olägenheter, varom här är fråga. Enligt kommitténs förmenande vore det lyckligt, om Kungl. Maj :t i fort­ sättningen och intill dess stiftsbandsfrågan kunnat få sin slutliga lösning, tillvaratoge den möjlighet till här föreliggande olägenheters minskande, som sålunda och i övrigt står Kungl. Maj :t till buds.

Yttranden. Prästlönekommitténs här gjorda uttalanden ha i allmänhet icke mötts av några erinringar från remissinstansernas sida. Emellertid har statskon­ toret upptagit frågan om ett samband mellan avlöningsreformen, å ena sidan, samt den kyrkligt-kommunala indelningen och den prästerliga or­ ganisationen i pastoraten, å den andra. Ämbetsverket har därvid funnit det oundgängligt, att, innan frågan om en lönereglering för prästerskapet slut­ ligen prövas, en revision av den ecklesiastika indelningen upptages till över­ vägande i syfte främst och närmast att uppnå kongruens mellan de nya borgerliga kommunerna och pastoraten. Statskontoret har härom anfört huvudsakligen följande.

Alltjämt finnes ett stort antal pastorat och församlingar med så ringa folkmängd, att de enligt vedertagna bedömningsgrunder icke torde giva tjänsteinnehavaren full sysselsättning även med den fria verksamhet, som denne har att utöva. Beträffande särskilt innehavare av dessa tjänster, skulle prästlönekommitténs förslag till lönereform komma att medföra icke rimliga löneförbättringar. Då sådana tjänster redan enligt nuvarande lönesystem som regel kräva tillskott från kyrkofonden, kommer sålunda efter en lönereforms genomförande den inträdda kostnadsökningen att i dessa fall helt åvila sagda fond. Detta förhållande kommer i sin tur att med­ föra, att många pastorat, där de prästerliga krafterna kanske icke på långt när räcka till, via den till kyrkofonden ingående allmänna kyrkoavgiften bli

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 41

nödsakade att bidraga till upprätthållande av dessa mer eller mindre obe­ hövliga tjänster. Enligt nu gällande prästlöneregleringslag fastställer Konungen för varje pastorat genom s. k. löneregleringsresolutioner, förutom avlöningen för de inom pastoratet tjänstgörande prästerna, även viss fördelning av de präs­ terliga uppgifterna, I dessa resolutioner, vilka äga tillämpning under tjugu år, skall även enligt samma lag efter nödig utredning beslut meddelas an­ gående ändring av den kyrkliga indelningen och organisationen såsom å ena sidan delning av pastorat eller inrättande av ny prästerlig tjänst samt å andra sidan sammanslagning av pastorat eller indragning annorledes av befintlig tjänst. Efter genomförandet av kommitténs löneförslag, varigenom löneregleringsresolutionerna komma att helt bortfalla, försvinner sålunda även den periodvis återkommande granskningen och regleringen av den kyrkliga organisationen. Det torde under sådana förhållanden vara nödvändigt att efter det nya lönesystemets genomförande skapa garantier för en fortlöpan­ de kontroll av den kyrkliga organisationen. En dylik kontroll torde lämp­ ligen kunna anordnas på sådant sätt, att Kungl. Maj :t stiftsvis, med för­ slagsvis fem års mellanrum, genom särskilda beslut fastställer antalet be­ fattningshavare för varje pastorat ävensom deras tjänsteställning. I dessa beslut böra även angivas det antal pastoratsadjunktsbefattningar, som prö­ vas erforderligt inom stiftet.

Även kammarkollegiet har uttalat sig i frågan om den fortgående kon­ trollen från Kungl. Maj :ts sida över den ecklesiastika indelningen och den församlingsprästerliga organisationen och därvid särskilt berört de »små» pastoratens problem. Nämnda ämbetsverk har dock icke satt i fråga, att med ett definitivt ställningstagande till lönereformen skulle anstå till den obestämda tid, då en mer eller mindre ingripande allmän revision av den ecklesiastika indelningen i riket kunde tänkas bli genomförd.

Föredraganden. Jag biträder kommitténs förslag om avgränsningen av de kategorier präs­ ter, vilkas avlönings- och pensionsförhållanden i förevarande sammanhang böra bli föremål för reglering. Reformarbetet inom området för den kyrkliga ekonomien har sedan gam­ malt gått fram i ytterligt tungt före. Jag har därför stark anledning under­ stryka kommitténs uppfattning, att om ett resultat omsider skall kunna nås i frågan om en omläggning av prästlönesystemets tekniska struktur, allehanda under- och sidoliggande problem, som icke ha ett tvingande sam­ band med nämnda fråga, nu måste skjutas åt sidan. De kunna alla, så snart lönefrågan avgjorts, när som helst upptagas till debatt. Några av dessa problem äro av den beskaffenhet, att de komma alt påfordra ett efterföljande ställningstagande med kort varsel. Vad särskilt angår frågekomplexet om ordningen för finansieringen av prästlönekostnaderna delar jag helt kommitténs mening, att den tilläinnade

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

oinläggningen av själva avlöningssystemet låter sig väl genomföra utan rubbning av de allmänna grunder, varpå rättsregleringen beträffande fi­ nansieringen för närvarande är fotad. Vissa särskilda frågor uppkomma emellertid här, till vilka kommittén från sina utgångspunkter icke haft anledning att taga ställning. Då dessa särskilda frågor tarva ett uppmärk­ sammande redan i förevarande läge, återkommer jag till dem i min efter­ följande framställning. Vad slutligen angår löneregleringsfrågans samband med pastoratsindelningen i riket och den prästerliga organisationen i de särskilda pastoraten får jag erinra om följande. Alltsedan år 1914, då den ännu gällande prästlöneregleringslagen trädde i tillämpning för ett visst antal pastorat, och successivt fram till närvaran­ de tid har ett utomordentligt omfattande arbete nedlagts på de kyrkligtregionala indelningsfrågorna och på den församlingsprästerliga organisa­ tionen. Utredningen i dessa frågor har i regel företagits i samband med upp­ görande av förslagen till löneregleringar för de särskilda pastoraten, men i ett par fall ha utredningar skett för större regionala avsnitt i ett samman­ hang (åren 1918—19 för Visby stift och åren 1919—22 för skånedelen av Lunds stift). För pastoratens del ha indelningsändringarna bestått i sammanslagningar och delningar. Ändringarna i den prästerliga organisationen ha avsett in­ dragning eller nyinrättning av prästerliga biträdesbefattningar. Det hittills uppnådda resultatet av detta alltjämt fortgående indelnings- och organisa­ tionsarbete må här belysas med några siffror. År 1913 var pastoratens antal i riket 1 412, år 1948 1 350. Under den mellanliggande perioden har alltså antalet pastoratssammanslagningar överstigit antalet pastoratsdelningar med 62. Antalet kyrkoherdetjänster i riket har sålunda nedbringats med samma siffra. Antalet komministraturer var år 1914 944, år 1948 880. In­ dragningarna av komministraturer ha sålunda under perioden överstigit an­ talet nyinrättade befattningar av detta slag med 64. Antalet icke-ordinarie biträdesbefattningar av viss fastare karaktär utgjorde år 1914 125. Dessa befattningar ha alla indragits men i viss utsträckning ersatts med (icke­ ordinarie) kyrkoadjunktstjänst. Ett sammanlagt icke så obetydligt antal kyrkoadjunktstjänster har visserligen härjämte inrättats i andra, folkrikare pastorat. Då kyrkoadjunktsbefattningarnas antal år 1948 uppgick till 346, har sålunda ökningen av de »fasta» icke-ordinarie befattningarna från år 1914 varit 221. Siffran motsvarar dock genomsnittligt för riket i dess hel­ het icke mer än cirka en sjättedels tjänst per pastorat. Vill man från besparingssynpunkt ytterligare belysa de här redovisade sifferuppgifterna rörande resultatet av det hittills bedrivna rationaliseringsarbetet, behöver endast erinras om, att rikets folkmängd under ifrågavarande period stigit med i runt tal 1,3 miljoner samt att — vad angår allenast ett avsnitt av

Kungl. Maj:ts proposition nr 2(H. 43

församlingsprästernas tjänsteåligganden — prästernas befattning med folkbokföringen numera är väsentligt utökat. Man har emellertid vid en återblick på det hittills bedrivna indelningsoch organisationsarbetet att uppmärksamma, att detta arbete på ett be­ svärande sätt hämmats av en särskild faktor av rättsligt slag. Det förhåller sig nämligen så, att prästerna — i motsats till vad som numera gäller för så gott som alla andra större grupper av befattningshavare i allmän tjänst — icke äro underkastade förflyttningsskyldighet vid fall av organisationsändringar. Följden härav har blivit, att de allra flesta av de successivt meddelade besluten om pastoratssammanslagningar och tjänsteindragningar i övrigt kommit att tillsvidare stanna på papperet. Beslutens tilllämpning har måst göras beroende av vederbörande befattningshavares av­ gång från tjänsten — genom dödsfall, tillträde av annan befattning eller pensionering. Nyregleringarna ha härigenom kommit att fördröjas, i regel under en lång följd av år, ofta i decennier och i enstaka fall för en mans­ ålder. Statskontoret utgår ifrån, att omedelbart i och med avlöningsreformen »löneregleringsresolutionerna» skulle komma att i sin helhet upphävas. Givetvis bör så ej ske, och enligt vad jag inhämtat har ej heller prästlönekommittén för avsikt att föreslå en sådan åtgärd. Vad som genom avlö­ ningsreformen måste sättas ur kraft är avlöningsbestämmelserna i resolu­ tionerna, men de däri innefattade bestännnandena, som beröra indelning, prästerlig organisation och vissa särskilda tjänsteuppgifter för vederböran­ de befattningshavare, böra självfallet behålla sin giltighet, intill dess Kungl. Maj :t sättes i tillfälle att för varje särskilt pastorat taga dessa bestämmanden under förnyad omprövning. Automatiskt kommer detta att ske vid tid­ punkten för löneregleringsresolutionernas successiva utlöpande, men intet hinder kommer efter lönereformens genomförande att möta mot att före­ taga en sådan individuell nyprövning pastoratsvis dessförinnan, om så befinnes nödvändigt. De kyrkligt-kommunala indelningsfrågorna komma emellertid att med det snaraste aktualiseras i ett större samband, såsom en omedelbar följd av den pågående ingripande omregleringen av de borgerliga primärkom­ munerna. Det gäller här att undanröja de »geografiska oregelbundenhe­ ter», som uppkomma för de fall då gränserna för de nya borgerliga kom­ munerna skära pastoratsgräns. Vad däremot angår den av statskontoret framkastade tanken på en allmän omstöpning av pastoraten i riket till kongruens med de nybildade »storkommunerna» så torde väl eu sådan vittutseende fråga knappast vara mogen för ett omedelbart ställningstagande. Det blir i allt fall nu nödvändigt att taga i tu med de kyrkliga indelningsoch organisationsfrågorna — liksom tidigare skedde för Visby stift och för de skånska länen inom Lunds stift — icke isolerat för ett särskilt

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

pastorat i sänder utan i ett sammanhang för alla pastoraten inom ett stift eller inom en länsdel av ett stift. Möjligen kommer här att anmäla sig ett avvägningsproblem av större räckvidd. Jag syftar här på den rätt stora ojämnhet, som obestridligen för närvarande råder, när det gäller fördel­ ningen av de tillgängliga prästerliga arbetskrafterna mellan rikets olika delar. I förgrunden kommer härvid den missgynnade ställning, som de stora landsbygdsområdena i övre Norrland utan gensägelse intaga. En oeftergivlig förutsättning för att det program för de kyrkliga indel­ nings- och organisationsfrågornas behandling, som jag här skisserat, skall kunna inom rimlig tid leda till några praktiska resultat är uppenbarligen, att möjlighet skapas att förflytta ordinarie församlingspräst till annan prästerlig befattning. Ett första villkor härför är givetvis, att den sittande befattningshavaren icke skall kunna — genom vägran att låta sig för­ flytta -—■ resa hinder mot tillämpningen av ett meddelat beslut om indel­ nings- eller organisationsändring. Prästlönekommittén har också i sitt för­ slag till grunder för lönereformen förordat, att ett allmänt stadgande om skyldighet för präst att låta sig förflytta av organisatoriska skäl upptages i blivande avlöningsförfattning för hithörande befattningshavare, men kommittén har framhållit, att det praktiska utnyttjandet av stadgandet för genomförande av ecklesiastika indelnings- och organisationsändringar måste bli beroende av en skeende uppmjukning av gällande bestämmelser om prästval. Jag kommer i det följande att närmare redogöra för kom­ mitténs förslag på denna punkt och för de erinringar från remissinstanser­ nas sida, som däremot framställts. Jag vill emellertid redan i detta sam­ manhang förutskicka, att jag ansett mig böra biträda kommitténs här be­ rörda förslag samt att jag även funnit oundgängligt, att den uppmjukning av prästvalsbestämmelserna, som här kan visa sig erforderlig, med det snaraste kommer till stånd. Av det anförda torde följa, att om man vill försäkra sig om möjligheten att få den nu sittande generationen präster underkastad förflyttningsskyldighet av organisatoriska skäl, så kan detta endast ske i och med lönereformen — nämligen genom ett i avlöningsvillkoren inryckt förbehåll av ifrågavarande innebörd.

På grund av vad jag sålunda anfört finner jag intet hinder möta mot att statsmakterna taga omedelbar ställning till huvudpunkterna i prästlönekommitténs nu framlagda förslag. 3

3. Löneavvägningen för ordinarie församlingspräster (kyrkoherdar och komministrar).

Prästlönekommittén. Kommittén framför inledningsvis några allmänna synpunkter på pro­ blemet och erinrar härvid till en början om 1929 års förslag, som beträf-

Kungi. Maj.ts proposition nr 204. 45

fande löneavvägningen för kyrkoherdar (utom domprostar) och kommi­ nistrar upptog huvudsakligen följande grunder: 1. Löner till kyrkoherdar och komministrar bestämmas i penningar. Vid regleringen av lönerna hänföras tjänsterna till särskilda klasser (tjånsteklasser), fyra för kyrkoherdebefattningarna och tre för komministersbe­ ställningarna. Inom varje tjänstegrad betecknas den i lönehänseende lägst ställda tjänsteklassen såsom tjänsteklass 1. Vid inordningen av de särskilda tjänsterna i resp. tjänsteklasser skall avseende fästas vid pastoratens folkmängd, svårigheten vid deras skötsel och andra därmed jämförbara omständigheter. 2. Lönebeloppen för de till viss tjänsteklass hänförda befattningarna grundas å den löneplan, som finnes gällande för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Kyrkoherdar i lägsta tjänsteklass placeras i 26 lönegraden, komministrar i lägsta tjänsteklass i 22 lönegraden. Den förhöjning i lön, som skall utgå i en var av de högre tjänsteklasserna inom resp. tjänstegrad, bestämmes till summan av två ålderstillägg. Följaktligen kommer av kyrkoherdeklas­ serna den andra att placeras i 28 lönegraden, den tredje i 30 lönegraden och den fjärde i en lönegrad, som — efter företagen påbyggnad av avd. B i förenämnda löneplan efter de för densamma gällande grunder -—- kom­ mer att motsvara en 32 lönegrad. Av komministersklasserna kommer den andra att hänföx-as till 24 och den tredje till 26 lönegraden. Kommittén erinrar om, att den i förslaget åsyftade löneplanen för civilstatstjänstemännen var den, som var upptagen i avlöningsreglementet den 22 juni 1921, nr 451, med efterföljande ändringar, främst genom kungörel­ sen den 6 juni 1925, nr 270, samt framhåller beträffande förslaget i fråga vidare följande. I utredningsuppdraget för 1927 års sakkunniga ingick icke utarbetande av några författningsförslag. De nämnda sakkunnigas behandling av löne­ frågan fick härigenom mera karaktären av en skiss än en utförd och fär­ dig konstruktionsritning. Att beakta är vidare, alt under den långa tid, som förflutit sedan de sakkunniga framlade sitt betänkande, utvecklingen på löneområdet stegvis fortskridit såväl för civilstatstjänstemännens del som för församlingsprästerna. För förstnämnda tjänstemän markeras som bekant huvudetapperna i denna utveckling av 1939 års civila avlöningsreglemente samt av statens löneplansförordning den 30 juni 1947, nr 376, och det samma dag utfärdade allmänna avlöningsreglementet, vilken senare författning numera ersatts av statens allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948, nr 436. Vad åter angår församlingsprästerna har, såsom kom­ mittén i det föregående framhållit, under denna mellanliggande tid före­ tagits en serie tilläggsregleringar — allt på det prästerliga avlöningssyste­ mets gamla, starkt fallfärdiga grund. Det torde med hänsyn till vad här berörts stå klart, att 1927 års sakkunnigas ovan återgivna förslag, såvitt det avser prästlönernas anknytning till löneskalan för civilstatstjänstemännen, nu påfordrar bedömanden från i viss mån förändrade utgångspunkter. Härom förutskickar prästlönekommittén — under hänvisning till en av kommittén uppgjord lönesammanställning (intagen å s. 16) — några allmänna erinringar och anför:

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

Med uppgifterna i den berörda lönesammanställningen torde vara klar­ lagt, att 1910 års prästlönelagstiftning, vad särskilt berör avlöningsförhål­ landena vid kyrkoherde- och komministerstjänsterna, lett fram till i flera hänseenden oförnuftiga resultat. Omdömet träffar icke blott den inbördes avlöningsrelationen mellan dessa tjänstegrader såsom sådana utan även — och detta framför allt — relationen mellan högsta och lägsta kyrkoherderespektive komministerslön. Vad dessa sistberörda spännvidder angår fin­ ner man, att —• innan de för tiden den 1 juli 1947—30 juni 1949 beviljade provisoriska lönetilläggen härutinnan kommit att verka något utjämnande — skillnaden mellan högsta och lägsta kyrkoherde-, respektive komminis­ terslön kan beräknas ha uppgått till belopp, som för komministerstjäns­ terna motsvarade drygt 7 löneklasser och för kyrkoherdetjänsterna något mera än 9 löneklasser, allt å den för civilstatstjänstemännen enligt 1939 års avlöningsreglemente gällande löneplanen. Till frågan om avlöningsrelatio­ nen mellan kyrkoherde- och komministertjänstegraderna såsom sådana återkommer kommittén i det följande. Vad återigen beträffar de alltjämt bestående helt onormala spännvidderna mellan högsta och lägsta avlöning inom respektive tjänstegrader torde få anses utan vidare uppenbart att — hur än prästlönernas anknytning till den för civilstatst jänstemännen gäl­ lande löneskalan i övrigt företages —- en väsentlig beskärning av dessa spännvidder är starkt påkallad.

Kyrkoherdarna.

Kommittén berör i fråga om löneavvägningen för kyrkoherdarna till en början en fråga, som den tillägger åtminstone principiellt intresse: kan beskärningen av de för närvarande förefintliga lönespännvidderna tänkas böra ske ända därhän, att lönen för alla kyrkoherdar, respektive alla kommi­ nistrar sättes lika? Förespråkare för en dylik ytterligt gående löneutjäm­ ning saknades icke. Argumenteringen, sådan den vanligen framföres för likalöneprincipens berättigande i fråga om kyrkoherdarna, sammanfattar kommittén sålunda.

Utbildning och behörighetskraven i övrigt äro för alla kyrkoherdetjänster lika. En var kyrkoherdetjänst i riket är —-i samband med fortgående om­ prövningar av pastoratsindelningens ändamålsenlighet •— så organiserad, att befattningen förutsatts ge sin innehavare full sysselsättning. Icke min­ dre, men ej heller mer. I pastorat, där de prästerliga göromålen måst an­ tagas överskrida det skäliga arbetsmåttet för en kyrkoherde, anställas hjälp­ präster — komministrar eller kyrkoadjunkter — till behövligt antal. Den samfällda arbetsbördan i pastoratet delas härvid upp på två eller flera be­ fattningshavare med i allt väsentligt samma kompetens. En kyrkoherdes tjänsteuppgifter äro — från en betydelsefull synpunkt sett — av tvåfaldigt slag. I första hand ingå i hans tjänstearbete konkreta åligganden, som grunda sig på uttryckliga stadganden i lag och annan författning, på Kungl. Maj :ts bestäminanden i samband med tjänstens organisation eller på speci­ ella föreskrifter från stiftsstyrelsens sida. Hit höra kyrkoherdens medver­ kan vid de fastställda allmänna gudstjänsterna, konfirmationsundervis­ ningen och de till genomsnittligt antal beräkneliga prästerliga förrättning­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 b. 47

arna: dop, vigslar och jordfästningar. Vidare äro hit att hänföra ordförande­ skapet i kyrkoråd, s. k. sockenbud å sådana orter, där denna sedvänja än­ nu är bevarad, samt en på inånga platser dessvärre tidsödande befattning med folkbokföringen. De uppräknade göromålen kunna betecknas såsom kyrkoherdetjänstens fasta och »obligatoriska» del. Men det är förutsatt, att denna kyrkoherdetjänstens tidsinrutade del icke skall vara mera skrym­ mande än att den lämnar tjänstens innehavare tillbörligt utrymme även för hans fria initiativ. Det blir i denna helt personligt präglade verksamhet, som hans intresse och fallenhet för prästkallet företrädesvis kunna göra sig gällande och komma till sin rätt. Det synes knappast behöva befaras, att det »lilla» landspastoratet härvid skulle erbjuda ett otillräckligt arbets­ fält. I själva verket kan man säga, att en ensamt sittande kyrkoherde i ett dylikt pastorat — vid eu jämförelse med kyrkoherden i den »stora» stadsförsamlingen, i vilken en eller flera hjälppräster finnas anställda — så­ tillvida har den »svårare» uppgiften som han saknar en ämbetsbroder på platsen, med vilken han kan rådgöra i brydsamma fall och med vilken han efter lägligheten kan samsas om utförande av tjänsteförrättningar, när bestyren tränga på. Den »fria verksamheten» i den stora stadsförsamlingen får och måste nog få en extensiv prägel. För lantprästen kan vad som bris­ ter i omfång ersättas med intensitet och kvalitet. Skulle det oaktat i sär­ skilda fall det »lilla» landspastoratet anses erbjuda för få tillfällen till prästerliga insatser, så torde det rätta korrektivet häremot icke vara en lägre löneställning för kyrkoherden i ett dylikt pastorat. Riktigare torde vara att sammanslå pastoratet med ett närliggande till en större enhet. -— Det framhålles understundom, att kyrkoherdarnas i friare former utförda församlingsarbete är svårkontrollerbart. Det synes vara en av biskopsäm­ betets främsta uppgifter att fortgående tillse, att det icke eftersättes.

Kommittén anför härefter för egen del:

För den nuvarande lönedifferentieringen vid kyrkoherdetjänsterna har en utslagsgivande betydelse tillerkänts pastoratens befolkningstal. Det har i kritiken mot en lönedifferentiering på denna grund särskilt framhållits, att densamma kommit att gynna de folkrikare stadspastoraten på landsbygdspastoratens bekostnad. I regel sökte sig nämligen, av lätt insedda skäl, de starkare kvalificerade prästmännen till de kyrkoherdebeställning­ ar, som erbjöde den bättre utkomsten. Giltigheten i och för sig av de sålunda andragna motiven för ett likstäl­ lande av alla kyrkoherdar i lönehänseende kan måhända icke bestridas. Kommittén är dock av den meningen, att en viss lönedifferentiering här — från i någon mån andra utgångspunkter — har sitt även principiellt sett fulla berättigande. Till denna frågas ytterligare belysning får kommittén erinra om följande. Det förhåller sig visserligen så, att en kyrkoherde i sin fria prästerliga verksamhet icke ens inom det till folkmängden medel­ stora eller mindre pastoratet har möjlighet att skapa en närmare personlig kontakt med mer än eu del av de inom tjänstgöringsområdet bosatta per­ sonerna. Inom de folkrikaste stadspastoraten kan här av lätt insedda skäl endast bli fråga om eu bråkdel av folkmängdstalet. Uppenbart är dock, alt de konkreta möjligheterna för en kyrkoherde till insatser på delta viktiga avsnitt av hans tjänstearbete måste bli på ett avgörande sätt beroende på hans personliga initiativkraft och arbetsresurser, hans intellektuella rör­

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

lighet och hans förmåga att förstå och möta skiftande strömningar i det inom stora församlingar vanligen starkt differentierade samhällslivet. Det kan vid sådant förhållande knappast vara annat än följdriktigt, att man söker till kyrkoherdebefattningarna i de folkrikare och folkrikaste pastora­ ten i första hand förvärva prästmän med ett dokumenterat högre mått av dessa speciella kvalifikationer. En lönepolitik, som tar sikte på en något högre avlöning vid dessa senare kyrkoherdetjänster, torde fördenskull vara icke blott försvarlig utan välbetänkt. Kommittén får emellertid framhålla att — vilken ställning man än in­ tager till lönedifferentieringens principiella sida — ett accepterande av denna linje likväl i nuvarande utgångsläge för den tillämnade avlöningsreformen ter sig som nära nog tvingande. Man måste nämligen konstatera, att en omedelbar och oförmedlad övergång till en enhetslön för alla kyrko­ herdar skulle medföra så stora förskjutningar (uppåt och nedåt) för ett mycket betydande antal av rikets inemot 1 400 kyrkoherdetjänster, att man rätt naturligt ryggar tillbaka för beträdande av denna väg. Må vara att här endast skulle bli fråga om »övergångsförhållanden». Det gäller dock övergångsförhållanden, som måhända i ett stort antal fall skulle bli bestående under en mansålder. Det bör ej heller förbises, att med en inom måttliga gränser bibehållen lönedifferentiering för kyrkoherdarna även en positiv praktisk fördel står att vinna. Kommittén vill sålunda fästa uppmärksamheten på följande. Kyrkoherdetjänst är, såsom tidigare framhållits, att anse såsom sluttjänst i detta ords sedvanliga bemärkelse. På grund av den ur befordringssynpunkt i stort sett förmånliga relationen mellan antalet kyrkoherdetjänster, a ena, och antalet biträdestjänster (komministraturer och kyrkoadjunktsbefattningar), å den andra sidan, blir denna sluttjänst — åtminstone i princip — uppnåelig för de flesta av dem, vilka efter inträde på den präs­ terliga banan visat sig äga allmänt tillfredsställande förutsättningar för kyrkoherdetjänstens handhavande, låt vara att denna princip i praktiken stundom genomskäres av gällande prästvalslags verkningar. Vidtagas, så­ som kommittén förutsatt, åtgärder för att genom dispenser från stiftsbandsreglerna undanröja eller åtminstone mildra nu rådande ojämnheter i avse­ ende å befordringsförhållandena mellan de särskilda stiften inbördes, kan man räkna med att befordran till kyrkoherdetjänst i flertalet fall skall kunna vinnas vid jämförelsevis unga år, även om förhållandena kunna bliva något växlande och i vissa stift mindre förmånliga. Sättes nu avlöningen vid ett visst antal av kyrkoherdetjänsterna i något högre lönelägen, komme för en till dylik tjänst i ett lägre löneläge befordrad prästman alltjämt att kvar­ stå utsikten att förr eller senare — efter tävlan om en till högre »tjänsteklass» hänförlig kyrkoherdebefattning —- kunna ernå en ytterligare för­ bättring i sin utkomst. Utan tvivel är en sådan utsikt ägnad att i sin mån motverka den benägenhet till avslappning i tjänstearbetet med stigande ålder, som hos människor i allmänhet lätt nog inställer sig. Och en dylik utsikt kan antagas i många fall tjäna som en icke overksam stimulans för en befattningshavare att genom fullföljda studier eller på annat särskilt sätt söka ytterligare stärka sina redan förvärvade kvalifikationer för verk­ samheten som präst. Kommittén anser på grund av vad sålunda anförts, att en differentie­ ring av avlöningen vid kyrkoherdetjänsterna nu bör, dock inom samman­

Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 49

pressade marginaler, bibehållas. Mot den av 1927 års sakkunniga för en indelning av kyrkoherdetjänsterna efter avlöningens storlek föreslagna beteckningen tjänsteklasser har kommittén intet att erinra. Prästlönekommittén är härmed framme vid frågan om lönegradsplaceringen av kyrkoherdebefattningarna och förordar, att de hänföras till lönegraderna Ca 33, Ca 31 och Ca 29. Kommittén yttrar: Den nuvarande löneställningen för kyrkoherdarna har icke framgått ge­ nom någon jämförelse med löneavvägningen för någon i det hela såsom likställd ansedd grupp befattningshavare inom annat publikt förvaltnings­ område. Uppenbart är, att en sådan jämförelse nu — då församlingspräs­ terna avses att omsider inordnas under den löneplan, som allmänt är gäl­ lande för statens befattningshavare — icke kan underlåtas. För jämförel­ sen komma här, rätt naturligt, i första hand i betraktande lärare vid de statliga och vid de högre kommunala undervisningsanstalterna. Försam­ lingsprästernas tjänstearbete utföres visserligen i mångt och mycket i andra former än vad som är fallet beträffande dessa lärare. Men uppgiften att vara undervisare har prästen med läraren gemensamt. De kyrkoher­ darna åvilande tjänståliggandena av administrativ natur ha för en speciell grupp lärare, nämligen rektorerna, en påtaglig motsvarighet. Kommittén har vid sitt övervägande av alla de särskilda omständigheter, som här måste påverka bedömandet, stannat i den uppfattningen, att lön vid kyrkoherdebefattning i högsta tjänsteklass skäligen bör i det hela sam­ manfalla med den löneställning, som för närvarande tillkommer inneha­ vare av rektor stjänst vid kommunal mellanskola i högsta lönegrupp. Så­ dan rektor åtnjuter begynnelselön enligt löneklass 33 i löneplan 1 av sta­ tens löneplansförordning. Enligt 1929 års förslag avvägdes lönedifferentieringen vid kyrkoherde­ tjänsterna på det sättet, att avlöningen vid kyrkoherdetjänst tillhörande den lägsta tjänsteklassen sattes sex lönegrader lägre än avlöningen enligt samma förslag för en kyrkoherdetjänst i den högsta tjänsteklassen. Kom­ mittén har emellertid funnit vägande skäl att vid den tillämnade omlägg­ ningen av avlöningssystemet reducera avståndet mellan högsta och lägsta kyrkoherdelön till ett penningbelopp som svarar mot, förslagsvis, fyra lönegradsskillnader enligt den nu gällande löneplanen nr 1. Det bör härvid uppmärksammas, att redan genom de för tiden från och med den 1 juli 1947 beviljade provisoriska lönetilläggen marginalen mellan högsta och lägsta kyrkoherdelön blivit, så att säga på förhand, icke så oväsentligt sammanträngd. Godtages den nu angivna utgångspunkten, torde lämpligen böra insättas en tredje tjänsteklass i mellanläget eller sålunda på en avlöningsnivå, som ligger två lönegradsskillnader under den högsta och lika­ ledes två lönegradsskillnader över den lägsta. Vid en avlöningsreglering enligt de av kommittén här föreslagna grun­ derna skulle lönen vid en kyrkoherdebefattning i lägsta tjänsteklass kom­ ma alt endast föga understiga avlöningen vid exempelvis lektorstjänst. Det skulle möjligen kunna göras gällande, alt eu sådan löneavvägning vid den prästerliga befattningen vore väl hög, särskilt i betraktande av de för när­ varande högt ställda kraven på lärdomsmeriter vid lektorstjänst och den därmed förbundna längre och kostsammare utbildningen. Kommittén kan dock icke finna eu sådan invändning befogad. De speciella kvalifikations- 4 — liihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Nr 204.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 20h.

kraven för lektorstjänst motsvaras för kyrkoherdetjänstens del av icke mindre betydelsefulla krav av annat slag. De senare hänföra sig i viss mån till den större bundenheten vid tjänstgöringen året runt men i övrigt till den mera framträdande mångsidigheten i arbetsuppgifterna, det pressande i det offentliga framträdandet och, framför allt, det större måttet av själv­ ständighet i tjänsteverksamheten. Den nyss förordade löneavvägningen vid kyrkoherdetjänsterna -— vil­ ken tillika skulle sammanfalla med lönesättningen för rektor vid kommu­ nal mellanskola i lägsta, mellersta och högsta lönegrupperna — skulle mot­ svara lön enligt de statliga lönegraderna Ca 29, 31 och 33. Kommittén har övervägt, huruvida den avsedda lönesättningen borde genomföras genom en direkt inplacering av tjänsterna i nämnda tre löne­ grader eller genom placering av alla tjänsterna i den lägsta av dem med lönedifferentiering genom särskilda arvoden eller »avlöningsförstärkningar», till beloppen motsvarande lönegradsskillnaderna. Den från praktisk synpunkt betydelsefullaste olikheten i de båda metoderna framträder som bekant däri, att sådana arvoden eller avlöningsförstärkningar regelmässigt icke bli pensionsgrundande. Kommittén har icke kunnat finna bärande skäl föreligga för att ej hela den vid befattningarna såsom i och för sig skälig ansedda avlöningen skulle få läggas till grund för utmätningen av befattningshavarens pensionsförmåner. Då ej heller i övrigt synes föreligga något skäl för att differentieringen av avlöningen skulle givas formen av förhöjning av årslönen med visst arvode eller avlöningsförstärkning, anser sig kommittén böra tillstyrka, att differentieringen genomföres medelst tjänsternas inplacering i särskilda lönegrader. Kommittén föreslår på grund av det anförda, att kyrkoherdarna (bort­ sett från domprostarna) hänföras till tre tjänsteklasser med placering, kyrkoherdar i lägsta tjänsteklass (tjänsteklass 1) i lönegrad Ca 29, kyrko­ herdar i den mellanliggande tjänsteklassen (tjänsteklass 2) i lönegrad Ca 31 och kyrkoherdar i den högsta tjänsteklassen (tjänsteklass 3) i löne­ grad Ca 33. Vid en reglering av avlöningen vid kyrkoherdebefattningarna på ovan angivet sätt påkallas givetvis en allmän norm till ledning för det konkreta bestämmandet av tjänsteklassen för varje dylik befattning. I 1929 års för­ slag förordades i sådant syfte en föreskrift av innehåll, att vid sådan klas­ sificering avseende skulle fästas »vid pastoratens folkmängd, svårigheter­ na vid deras skötsel och andra därmed jämförbara omständigheter». Om man — såsom kommittén anser även språkligt sett riktigt — i uttrycket »svårigheterna vid pastoratens skötsel» — inlägger den meningen, att vä­ sentligen »svårigheter» av kvalitativ natur här skola komma i betraktande, har kommittén intet att erinra mot den sålunda föreslagna formeln. Frå­ gan om inplaceringen av kyrkoherdebefattningarna i de för dem avsedda tre nya tjänsteklasserna är dock, såsom lätt inses, icke uppordnad med blotta angivandet av en dylik formel. Här möter i själva verket ett prak­ tiskt problem av betydande svårighetsgrad, för vilket måste sökas den möjligast enkla lösningen. Kommittén finner det lämpligast att upptaga denna fråga till särskild behandling.

Beträffande kommitténs förslag till lösning av sistnämnda problem, för vilket jag senare kommer att närmare redogöra, vill jag redan i detta sam­

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 51

manhang nämna, att förslaget huvudsakligen går ut på att i lägsta tjänsteklassen (lönegrad Ca 29) inplaceras kyrkoherdar, för vilka den nuvarande s. k. »reglerade lönen» är fastställd till lägst 3 500 kronor och högst 5 000 kronor, i andra tjänsteklassen (lönegrad Ca 31) innehavare av kyrkoherde­ tjänster med reglerad lön över 5 000 kronor upp till 6 500 kronor och i högsta tjänsteklassen (lönegrad Ca 33) kyrkoherdetjänster med reglerad lön överstigande 6 500 kronor.

Yttranden. Kyrkomötet har funnit de analogier från civilstaten, som prästlönekominittén använt vid den grundläggande lönesättningen — huvudsakligen hämtade från läroverkslärarkåren -— i allmänhet väl ägnade att utgöra grund för ett rättvist bedömande av denna fråga. (Omdömet hänför sig även till kommitténs förslag till löneavvägning för komministrarna, be­ träffande vilka kommittén företagit en motsvarande jämförelse). I anslut­ ning härtill har kyrkomötet — med godtagande tillika av den av kommit­ tén föreslagna huvudregeln för kyrkoherdebefattningarnas inplacering i tjänsteklasser — lämnat kommitténs förslag till lönegradsbestämning, vil­ ket på ett tillfredsställande sätt förbättrade landsbygdskyrkoherdarnas löneställning, utan erinran.

Kammarkollegiet har anfört: Kollegiet finner det naturligt, att kyrkoherdarna i betraktande av olik­ heten i de krav, tjänstgöringen i skilda pastorat ställer på innehavarna av kyrkoherdeposterna, hänföras till särskilda, i förhållande till arbetets svårighet och arbetsbördans storlek avpassade tjänsteklasser. Beträffande den av kommittén föreslagna tjänsteklassindelningen torde intet vara att erinra mot gränsdragningen uppåt vid lönegrad Ca 33. Däremot anser kol­ legiet vägande skäl föreligga för inrättande av ytterligare en tjänsteklass, lägre än den av kommittén föreslagna lägsta tjänsteklassen Ca 29, och får kollegiet till stöd härför anföra följande. Den nuvarande pastoratsindelningen och pastoratsorganisationen möj­ liggöra ej alltid att prästerna erhålla tillräckligt stora tjänstgöringsområden och sådana torde ej heller kunna restlöst åstadkommas framdeles. Den norm, som man under den hittillsvarande tillämpningen av 1910 års prästlönelag sökt följa beträffande lantpastoraten, nämligen att på varje präst i ett dylikt pastorat borde belöpa åtminstone ca 2 000 församlings­ bor, har ej sällan måst frångås och ett lägre befolkningstal godtagas. Ofta har detta motiverats av särskilda på tjänstgöringen inverkande omstän­ digheter, såsom stor areal, flera församlingar med åtföljande duplikationsskyldighet o. d. Man har då varit nödsakad att gå ned till ett lägre befolk­ ningstal för prästen. Men nästan lika ofta ha dylika särskilda omständig­ heter ej kunnat åberopas. Andra förhållanden, såsom pastoratets isolerade läge, kommunikationsförhållandena, önskvärdheten att i allt fall ha en präst stationerad på platsen o. d., ha då ansetts utgöra hinder för en rationalisering av pastoratsindelningen och pastoratsorganisationen och man har i så fall bibehållit pastorat, som knappast kunna sägas ge fullt

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

utrymme åt en prästerlig arbetsinsats. I allmänhet har man ej velat gå för hårt fram mot pastoraten och emot deras önskan framtvinga pastoratsregleringar, som ur tjänstgörings- och lönesynpunkt eljest varit önskvärda. I ett särskilt fall — det som avses i 9 § prästlönelagen — har lagen själv medvetet avstått från kravet på den fulla sysselsättningen. Såväl i de fall, som avses i 9 §, som även eljest när det gäller mindre arbetskrävande pastorat, medger lagen viss nedsättning av kyrkoherdens lön. En omläggning av det prästerliga lönesystemet efter mönster av det stat­ liga torde i viss mån motivera en ändring i bedömandet av nu berörda för­ hållanden. Till en början torde det vara tydligt, att någon motsvarighet till 9 § prästlönelagen icke bör upptagas i det nya lönesystemet. Men vidare synes man böra mera än vad hittills varit fallet söka få hort de alltför små pastoraten. Varken ur det allmännas synpunkt eller i det kyrkliga livets intresse kan det vara till gagn, att kyrkoherdar sitta med tjänstgöringsområden, som ej göra full rättvisa åt deras arbetsförmåga. Men även om målsättningen för pastoratsindelningens ordnande inriktas efter de linjer kollegiet sålunda förordar, kommer det nog att finnas kvar en grupp av mindre pastorat, som av olika skäl ej låta infoga sig i en rationell pastoratsindelning och varest kyrkoherdens arbetsuppgifter knappast torde bli så maktpåliggande, att de motivera tjänstens placering i den av kom­ mittén föreslagna lägsta tjänsteklassen Ca 29. Ytterligare en tjänsteklass för kyrkoherdarna, förslagsvis i lönegrad Ca 28, torde därför böra inrättas.

Statskontoret yttrar: Enligt ämbetsverkets mening bör med beaktande främst av utbildningen det stora flertalet kyrkoherdar erhålla en löneställning, som visserligen något överstiger en läroverksadjunkts men å andra sidan icke kommer i paritet med en lektors. Då lektor inplacerats i lönegrad Ca 30 synes den normala löneställningen för kyrkoherde böra bestämmas till högst löne­ grad Ca 29. Till denna grupp torde böra hänföras icke blott en stor del av de kyrkoherdetjänster, som enligt kommitténs förslag skola inplaceras i lönegrad Ca 29, utan även huvuddelen av de befattningshavare, för vilka kommittén funnit lönegraden Ca 31 lämplig. Beträffande ett mindre antal av de kyrkoherdetjänster, som kommittén inplacerat i Ca 29 gäller, att med hänsyn till såväl utbildning som arbetsuppgifter en sådan placering är att anse såsom alltför hög. De befattningshavare ämbetsverket åsyftar utgöras av de kyrkoherdar, som jämlikt 6 § lönelagen antingen erhållit eller kunna komma att erhålla särskilt ålderstillägg ur kyrkofonden, d. v. s. kyrkoherdar, vilkas reglerade lön fastställts till lägre belopp än 4 500 kronor. Det torde här som regel vara fråga om prästmän med place­ ring i synnerligen små pastorat, där arbetsuppgifterna lära vara av för­ hållandevis ringa omfattning och där en ändrad indelning och organisa­ tion i första hand måste framstå såsom nödvändig. För dessa kyrkoherdar bör enligt ämbetsverkets mening samma löneställning som den, vilken föreslagits för de högst avlönade komministrarna, kunna anses fullt till­ fredsställande. För den återstående gruppen kyrkoherdar, vilka till sin huvudsakliga del — möjligen med undantag för Norrland — torde utgöras av prästmän med placering i de medelstora eller största städerna, finner statskontoret i likhet med kommittén en högre löneställning kunna god­ tagas. Kommittén har föreslagit lönegraden Ca 33 för denna grupp. Äm­

Kungl. Maj.ts proposition nr 201. 53

betsverket kan för sin del icke finna tillrådligt och icke heller av före­ liggande förhållande motiverat att för dessa gå över lönegraden Ca 32. Efter de av ämbetsverket här förordade grunderna skulle sålunda kyrko­ herdarna på sätt kommittén förordat uppdelas på tre tjänsteklasser, men med lönegradsplacering den lägsta i lönegrad Ca 26, mellanklassen i löne­ grad Ca 29 och den högsta i lönegrad Ca 32. Det må även framhållas, att en omräkning av de nu utgående kyrkoherde­ lönerna till bruttolöner utvisar, att kommitténs förslag torde medföra löne­ förbättringar svarande mot tre till fem löneklasser enligt den nu gällande löneplan nr 1, därest högsta löneldassen tages till utgångspunkt vid jäm­ förelsen. Av en sådan omräkning framgår vidare, att över två tredjedelar av alla kyrkoherdar för närvarande åtnjuta lön motsvarande den, som utgår i någon av de lönegrad Ca 28 omfattande löneklasserna.

En ledamot i statskontoret, statskommissarien Björn, har uttalat den meningen, att med hänsyn till den bedömning av löneställningen för kyrko­ herde, som skedde år 1941 i samband med statsmakternas" beslut om en statligt ordnad familjepensionering för prästerna, kyrkoherde i högsta tjänsteklass borde placeras i lönegrad Ca 33 och att med denna utgångspunkt löneställningen för de båda lägre tjänsteklasserna borde bestämmas till lönegraderna respektive Ca 30 och Ca 27.

Riksräkenskapsverket har förklarat sig intet ha att erinra mot att, så­ som kommittén förordat, kyrkoherdarna i de territoriella pastoraten allt efter göromålens omfattning och svårighetsgrad inplaceras i tre tjänste­ klasser, motsvarande lönegraderna Ca 29, Ca 31 och Ca 33.

Statens lönenämnd. Vad kommittén anfört såsom skäl för en uppdel­ ning av kyrkoherdarna i olika tjänsteklasser har lönenämnden funnit över­ tygande. Lönenämnden delar även kommitténs uppfattning, att den härav följande differentieringen av löneställningen bör åstadkommas genom kyrkoherdetjänsternas fördelning på olika lönegrader och icke genom fast­ ställande av avlöningsförstärkning för kyrkoherdarna i de två högre tjän­ steklasserna. Lönenämnden har gjort vissa erinringar mot den av kommittén före­ slagna huvudregeln för kyrkoherdetjänsternas inplacering i tjänsteklass och förordat att detta spörsmål ytterligare överväges. Jag återkommer i det följande till berörda spörsmål. Tillika har lönenämnden framfört vissa principiella synpunkter på frågan om löneavvägningen för såväl kyrko­ herdar som komministrar och yttrar: I

I fråga om lönegradsplaceringen av kyrkoherde- och komministerstjän­ ster vill lönenämnden framhålla, att församlings- och pastoratsindelningen företer stora ojämnheter, vilka medföra speciella svårigheter vid löneavväg­ ningen. Enligt lönenämndens mening har detta förhållande icke tillräck­ ligt beaktats i kommitténs förslag. Lönenämnden syftar härvid närmast på att kommittén hävdat, alt komministerstjänsternas karaktär av »hiträdestjänster» bör föranleda, att de genomgående placeras i lägre lönegrad

54 Kungl. Mcij:ts proposition nr 204.

än de lägst placerade kyrkoherdetjänsterna. Det synes lönenämnden knap­ past riktigt, att en kyrkoherde i ett litet pastorat om 1 000 å 2 000 invå­ nare skall ha högre löneställning än exempelvis en komminister med sär­ skilt tjänstgöringsområde med dubbelt eller flera gånger så stort invånar­ antal. I anslutning härtill må erinras, att det icke är något ovanligt inom statsförvaltningen, att en och samma lönegrad användes för såväl chefs­ tjänster som tjänster av biträdande karaktär. Såsom exempel härpå kan nämnas, att byrådirektör i Ca 31 kan vara såväl verkschef direkt under­ ställd chef för kansliavdelning som närmaste man till byråchef. Mot kommitténs förslag till lönegradsplacering för kyrkoherde- och komministerstjänster kan vidare ur löneteknisk synpunkt den erinran göras, att icke mindre än fyra närliggande lönegrader utnyttjas för de ordinarie prästerna. Under det fortsatta utredningsarbetet torde därför böra under­ sökas, om icke en dylik anordning kan undvikas. Så synes åtminstone kun­ na bli fallet, om lägsta kyrkoherdegraden och högsta komministersgraden få sammanfalla.

Sitt ställningstagande till frågan om löneavvägningen för de ordinarie församlingsprästerna sammanfattar lönenämnden sålunda:

Vad angår kyrkoherde- och komministerstjänsternas inplacering i löne­ grad finner lönenämnden svårigheter möta att på grundval av föreliggande utredning taga ställning till densamma. Enligt lönenämndens mening vore det önskvärt, att därmed kunde anstå, till dess ytterligare utredningar an­ gående grunderna för befattningarnas fördelning å tjänsteklasser m. in. kommit till stånd. I nuvarande läge måste lönenämnden för sin del in­ skränka sig till att framhålla, att de föreslagna lönegradsplaceringarna för kyrkoherdar och komministrar liksom för domprostar synas förhållande­ vis förmånliga. Lönenämnden vill därför särskilt understryka, att därest kommitténs förslag skulle vinna statsmakternas godkännande en komman­ de revision av löneställningen för byråchefs- och rådstjänster icke bör för­ anleda någon förändring i kyrkoherdarnas och domprostarnas lönegrads­ placering. En minoritet inom lönenämnden (ledamöterna Broström och Magnusson) ha i förevarande liksom i övriga av kommittén behandlade frågor biträtt det yttrande över betänkandet, som avgivits av kyrkomötet. Jag finner det lämpligast att, innan jag övergår till spörsmålet om löne­ avvägningen för komministrarna, något närmare beröra frågan om meto­ den för

Inplacering av kgrkoherdebefattning i tjänsteklass.

Prästlönekommittén. Kommittén framhåller till en början, att man här från praktisk synpunkt har att särskilja tillvägagångssättet dels vid den första inplaceringen av (alla) kyrkoherdetjänsterna i samband med övergången till det nya löne­ systemet, dels i de efterföljande, tillfälligt uppkommande situationer (i

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 55

första hand vid framdeles skeende ändringar i församlings- och pastoratsindelningen), då ett motsvarande bestämmande för särskilt fall blir er­ forderligt.

Kommittén anför härom vidare: Den nuvarande starka differentieringen i avlöningen vid olika kyrko­ herdetjänster har uppkommit dels genom de särskilda s. k. folkmängdsoch arealtilläggen, siffermässigt uträknade enligt vissa legalt bestämda grunder, dels genom en finvägning i särskilt uppskattade penningbelopp av ett stort antal för tjänsten såsom »försvårande» ansedda faktorer av annat slag. Man har härvid underlåtit att hålla i sär sådana faktorer, som hänföra sig till tjänsteuppgifternas kvalitativa sida (svårighetsgrad i egent­ lig mening) och sådana, som blott avse bestyrens antal och sålunda i stort sett påverka endast vad man gemenligen betecknar såsom arbets-mä/ipde/i. Lönedifferentieringen från dessa utgångspunkter har resulterat i en spänn­ vidd i den »reglerade lönen» vid de olika kyrkoherdetjänsterna, som sträc­ ker sig från lägst 3 500 kronor till högst 8 000 kronor. Ett lika omfattande som mödosamt arbete har under de senast förflutna trettiotal åren såväl hos kammarkollegiet som vid den departementala be­ redningen av de prästerliga löneregleringsärendena nedlagts på försöket att verkställa en fingradering i lönehänseende av pastoraten inbördes. Även om härvid den åsyftade millimeter-rättvisan icke uppnåtts, kan dock sägas att man med dessa fingraderingar vunnit en i stort sett acceptabel indel­ ning. Det bör emellertid enligt kommitténs mening ej ifrågasättas att nu upprepa ett motsvarande försök till finavvägning. Enkelhet måste här framför allt eftersträvas. Givetvis skulle man i den föreliggande situationen teoretiskt kunna tänka sig att konstruera fram en helt ny konkret klassificeringsregel, baserad endast på rent objektivt (statistiskt) fastställbara faktorer, exempelvis en­ bart befolkningstalet eller — alternativt — befolkningstalet i någon rela­ tion till pastoratets ytvidd. Och man kunde här, utan att släppa kravet på den objektiva grundvalen, i en dylik formel insätta en bestämd koefficient även för andra »lönestegrande» faktorer än befolkningstalet och ytvidden. En högre lönegradsinplacering skulle sålunda, exempelvis, kunna tänkas skäligen böra tillkomma en viss grupp kyrkoherdar, nämligen kyrkoher­ darna i en-prästspastoraten. Tanken på en dylik relativ uppvärdering i lönehänseende av dessa kyrkoherdebefattningar skulle i själva verket icke vara gripen helt ur luften. Det kan sålunda förtjäna att erinras om, att vid den senast i Finland genomförda regleringen av församlingsprästernas av­ löning »ensittarkyrkoherdarna» fått ett visst relativt företräde i löneställning framför kyrkoherdar i pastorat, i vilka en eller flera hjälppräster fin­ nas anställda. Kommittén har ingående övervägt åtskilliga inplaceringsmetoder av här angivet slag men funnit sig med hänsyn till de praktiska komplikationer, varmed de alla visat sig vara förbundna, nödsakad att låta projekten falla. Kommittén förordar en lösning av det föreliggande problemet på det sättet, att man såsom en i och för sig antaglig grund för den första klassificeringen av kyrkoherdetjänsterna lägger det belopp, vartill den »reglerade lönen» enligt den senast fastställda individuella löneregleringen för varje särskild kyrkoherdetjänst bestiger sig. Förfaringssättet skulle, närmare bestämt,

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

bli följande. Den totala spännvidden för den »reglerade lönen» vid kyrko­ herdetjänsterna utgör nu 4 500 kronor, eller sålunda ett belopp jämnt del­ bart med 3. De kyrkoherdetjänster, vid vilka den reglerade lönen ligger mellan 3 500 kronor och 5 000 kronor, hänföras till den lägsta nya tjänsteklassen, kyrkoherdetjänsterna med reglerad lön över 5 000 kronor men högst 6 500 kronor hänföras till mellersta nya tjänsteklassen och slut­ ligen kyrkoherdetjänster med reglerad lön därutöver till den nya högsta tjänsteklassen. Den sakliga innebörden av den här föreslagna klassificeringsmetoden bleve följaktligen den, att samma särskilda faktorer, som en­ ligt den hittills gällande lönesättningen kommit att påverka lönedifferen­ tieringen vid kyrkoherdetjänsterna, visserligen komme att öva inflytande även för den nya klassificeringen. Men på grund av den mycket väsentligt minskade spännvidden i den föreslagna nya löneskalan för kyrkoherde­ tjänsterna bleve dessa faktorers siffermässiga betydelse starkt reducerad. Kommittén vill emellertid förorda, att man vid tillämpningen av det före­ slagna klassificeringsförfarandet gör ett par särskilda korrektioner, dock av helt begränsad räckvidd. Då de specifika »löneregleringarna» för prästerskapet i varje särskilt pastorat för närvarande äro tidsbegränsade (i regel för tjugo år), har följ­ den härav blivit den, att sådana omräkningar av den »reglerade lönen», som påkallas av inträdda förändringar i de statistiska förhållandena, m. in. inom de respektive pastoraten, i regel endast företagas periodvis, allt efter som giltigheten av dessa löneregleringar upphör. Det skulle med hänsyn härtill bli en ren tillfällighet, huruvida vid tidpunkten för den nya klassificering­ ens företagande en sådan omräkning nyligen ägt rum eller om den kanske — i stället — skulle vara omedelbart förestående. Kommittén finner vissa skäl tala för, att vid den här avsedda allmänna klassificeringen av kyrko­ herdetjänsterna sådan »justering» verkställes av den enligt då gällande lönereglering fastställda reglerade lönen, som må betingas av en dåmera inträdd stegring i pastoratets folkmängdstal. En dylik räkneoperation läte sig lätt utföra. Vid vissa av de kyrkoherdebefattningar, vid vilka innehavaren tillagts donationsförmån »över lönen», har den »reglerade lönen» med hänsyn där­ till reducerats. De här ifrågakommande befattningarna torde böra inpla­ ceras efter det belopp, vartill den reglerade lönen skulle ha fastställts, om dylik förmån icke förekommit. Sedan efter en allmän klassificering av de nuvarande kyrkoherdetjäns­ terna på sätt här förordats skapats en ny fast grundval för dessa tjänsters värdering i lönehänseende, bör givetvis fråga om en upp- eller nedflyttning i tjänsteklass för en dylik tjänst icke kunna därefter väckas annat än på synnerligen vägande skäl. Inplaceringen av en nyinrättad kyrkoherdetjänst i den för densamma bäst avpassade tjänsteklassen skulle ej behöva vålla någon större svårighet. Jämförelseleden bleve här lätt funna. Vid en inplacering i tjänsteklass av kyrkoherdebefattningarna enligt den av kommittén föreslagna metoden skulle, bortsett från de smärre korrektioner, som enligt vad i det föregående förutsatts därvid borde ske, komma att av de nuvarande hänföras

Kungl. Maj:ts proposition nr 201. 57

Yttranden. Kyrkomötet har mot kommitténs förslag på denna punkt icke haft något att erinra. Kammarkollegiet har funnit den av kommittén föreslagna metoden för kyrkoherdarnas första inplacering i tjänsteklass, nämligen att den nuva­ rande reglerade lönen skulle läggas till grund efter ett visst schema, ha för­ delen att i hög grad underlätta arbetet med inplaceringen. Metoden hade enligt kollegiets mening också sin förtjänst på den materiella sidan, i det att de huvudprinciper för lönesättningen, som 1910 års lag uppställt och vil­ kas riktighet kunnat vitsordas, därigenom ehuru i minskad grad genom inskränkningen av löneskalans spännvidd skulle komma att påverka löneavvägningen olika tjänster emellan. Kollegiet har emellertid framhållit, att ett närmare ståndpunktstagande till den föreslagna metoden krävde en analys av de i de reglerade lönerna ingående fyllnadsbeloppen. Kollegiet anför härom huvudsakligen:

Fyllnadsbelopp för folkmängd får kyrkoherde enligt 3 § prästlönelagen ej räkna för församling, där komminister på eget ansvar under kyrkoher­ dens tillsyn sköter kyrkobokföringen. Genom senare ändringar i kyrkobokföringsförordningen ha dels tillkommit kyrkobokföringsdistrikt, som i viss utsträckning trätt i stället för bildandet av nya annexförsamlingar, och dels möjlighet öppnats att förordna kyrkoadjunkt att på eget ansvar under kyrkoherdens tillsyn sköta kyrkobokföringen för församling eller kyrko­ bokföringsdistrikt. Eftersom prästlönelagen ej följt med i utvecklingen på denna punkt, har vid lönefyllnadsberäkningen för kyrkoherdarna hänsyn ej kunnat tagas till de nya kombinationerna av tjänstgöringsoinråde med särskild kyrkobokförare, vilket orsakat viss ojämnhet i lönesättningen. Fyllnadsbelopp med hänsyn till pastoratets areal i land avses inbegripa viss kompensation för resekostnader. Såvitt angår tillfälliga resanslag har detta kommit till uttryck i Kungl. Maj :ts praxis på så sätt, att % av det belopp utöver 300 kronor, varmed fyllnadsbeloppet för areal ingår i den reglerade lönen, avdragits vid anslagstilldelningen. På liknande sätt förfares beträffande en i lönefyllnadsbeloppet med hän­ syn till särskilda förhållanden i pastoratet stundom inräknad ersättning för prästgårdens belägenhet på större avstånd från kyrkan. Här brukar halva ersättningsbeloppet avdragas vid tilldelning av tillfälligt resanslag. Vad i övrigt beträffar fyllnadsbeloppet för särskilda förhållanden, under vilket man finner en rik provkarta av olika slags ersättningar, bör fram­ för allt uppmärksammas, att denna lönepost enligt stadgad praxis brukar inbegripa ett belopp av 300 kronor såsom ersättning för höga levnadskost­ nader vid tjänster å orterna E—I enligt den tidigare dyrortsgrupperingen och orterna 3—5 enligt nu gällande dyrortsgruppering. I enstaka fall ingår i fyllnadsbeloppet särskild ersättning för pastoratets avlägsenhet från t. ex. järnvägs- och ångbåtsstation, en motsvarighet till vad som bland annat torde inrymmas under det s. k. avståndstillägget i den senast verkställda dyrortsgraderingen. Viss ersättning brukar beräknas för hållande av sär­ skild pastorsexpedition eller särskild konfirmation, där sådana anord­ ningar befunnits erforderliga. Såsom förutsättning anges då endast, att

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 20k.

församlingen tillhandahåller lokal för ändamålet, men om anordningen sedermera under löneregleringsperioden skulle visa sig obehövlig och där­ för inhiberas, utgår ersättning likväl alltjämt utan motsvarande prestation från tjänstinnehavarens sida. Slutligen är att märka den ersättning å 300 kronor »med hänsyn till levnadsförhållandena i orten», som brukar beräk­ nas i fyllnadsbeloppet för kyrkoherdar och komministrar i de skånska lantpastoraten. Kollegiet har länge varit i tvivelsmål, huruvida något reellt berättigande längre finns för en sådan särbehandling av pastoraten i den­ na landsända. Det ovan anförda torde göra det tveksamt, huruvida de nuvarande regle­ rade lönerna utan vidare böra läggas till grund för en indelning av kyrko­ herdarna i tjänsteklasser. Visserligen måste man vid ett frångående av den nuvarande rika differentieringen av lönerna under alla förhållanden räkna med ett betydande mått av schablon. Men å andra sidan torde ej kunna bortses från att en inplacering efter de reglerade lönerna utan en viss rensning och justering av i dem ingående fyllnadsbelopp skulle kunna leda till en icke rättvis löneavvägning mellan kyrkoherdar, som befinna sig i gränszonerna vid tjänsteklassindelningen (omkring och ett stycke över reglerade löner å respektive 5 000 och 6 500 kronor).

Såsom ett tänkbart alternativ till metoden att bygga tjänsteklassdifferentieringen för kyrkoherdarna på den nu utgående »reglerade lönen», dock med en viss »utrensning» av däri ingående småposter har kammar­ kollegiet upptagit kommitténs framkastade tanke på en alldeles ny klassificeringsregel, baserad på rent statistiskt fastställbara faktorer. Kollegiet har även uppgjort en skiss till en formel av dylik innebörd. Statskontoret har funnit vissa påtagliga svagheter vidlåda det av kom­ mittén förordade systemet. Ämbetsverket ifrågasätter, om icke kyrkoherde­ tjänsterna borde differentieras efter objektiva statistiska normer. Såvitt ämbetsverket kunde bedöma, borde oöverstigliga svårigheter icke möta för tillämpningen av ett poängsystem för differentieringen, i vilket pastoratens folkmängd i första hand bleve normgivande. Något sådant system hade statskontoret emellertid under den korta tid, som stått till buds, icke kun­ nat utarbeta. Statskontoret har vidare anfört:

Till ledning för beräknande av det antal tjänster, som enligt ämbets­ verkets mening böra hänföras till de olika tjänsteklasserna, har statskon­ toret därför måst lägga den av kommittén uppgjorda sammanställningen över nu utgående grundlöner. Kyrkoherdar med en grundlön understigande 4 500 kronor finnas till ett antal av tillhopa 163. Dessa böra hänföras till den lägsta tjänsteklassen, d. v. s. erhålla lön efter lönegrad Ca 26. De kyrkoherdetjänster åter, vid vilka den reglerade lönen ligger mellan 4 500 och 6 000 kronor, och vilka uppgå till ett antal av ej mindre än tillhopa 889, torde böra hänföras till mellanklassen. Vad åter angår de prästmän, vilkas grundlön uppgår till 6 501 kronor men icke till 7 000 kronor, kan givetvis större tvekan råda. Det synes emellertid sannolikt, att även dessa med statskontorets utgångspunkter måste komma att hänföras till mellan­

Kungl. Maj.ts proposition nr 20k. 59

klassen. Hela antalet kyrkoherdar i lönegrad Ca 29 skulle enligt denna approximativa beräkning härigenom uppgå till sammanlagt 1 008. Vidkom­ mande slutligen de kyrkoherdar, vilkas reglerade lön överstiger 7 001 kro­ nor, torde som regel högsta tjänsteklassen komma ifråga. Den grupp kyrko­ herdar, som skulle åtnjuta lön efter lönegrad Ca 32, skulle alltså omfatta prästmän till ett antal av tillhopa 179. Statskontoret vill slutligen i detta sammanhang framhålla, att därest kommitténs förslag skulle läggas till grund vid en uppdelning av kyrko­ herdetjänsterna, sådana jämkningar böra verkställas av den enligt 1910 års lag reglerade lönen, som betingas icke blott -— såsom de sakkunniga föreslagit — av ändringar i pastoratens folkmängdstal och den med hän­ syn till donation i vissa fall reducerade lönen, utan även av sådana fak­ torer som tillägg för höga levnadskostnader, bränsle in. in., vilka icke efter löneförslagets genomförande böra tagas i beräkning.

Riksräkenskapsverket har ansett den av kommittén föreslagna metoden för kyrkoherdarnas inplacering i lönegrad medföra ett i stort sett godtag­ bart resultat. Statens lönenämnds majoritet har mot metoden i fråga framställt an­ märkningar av i det hela samma innebörd som kammarkollegiet närmare utvecklat samt förordat en förnyad omprövning av frågan.

Jag övergår härefter till att närmare redogöra för frågan om löneavvägningen för

Komministrarna.

Pråstlönekommittén anför inledningsvis: Komministrarnas — enligt äldre språkbruk kapellanernas — tjänste­ ställning finnes i kyrkolagen klart angiven. Jämlikt kap. 24 paragraf 25 i nämnda lag äro komministrarna kyrkoherdens medhjälpare och såsom sådana ställda under kyrkoherdens förmanskap. Komministerstjänstens ka­ raktär av biträdesbefattning rubbas icke i princip därav, att en reglering i viss omfattning av arbetsfördelningen mellan pastor och komministern eller komministrarna i ett pastorat plägar ske genom särskilda bestämmanden av Kungl. Maj :t och stiftsstyrelsen. Under giltigheten av de på 1862 års förordning grundade lönereglering­ arna var komministrarnas löneställning starkt nedpressad i förhållande till kyrkoherdarnas (»måttligt skola kaplanerna hava»). Detta gällde så­ som regel även för komministerstjänsterna i de folkrikaste stadsförsamlingarna. Till belysning härav kan exempelvis nämnas, att enligt Kungl. Maj:ts löneresolution den 18 december 1874 för prästerskapet i S:ta Klara församling i Stockholm — vid den tiden med dess inemot 20 000 försam­ lingsbor en av stadens folkrikaste — en var av de två i nämnda församling anställda komministrarna åtnjöt avlöning i lösen för spannmål och i kon­ tanta penningar, som motsvarade endast cirka 40 procent av de för kyrko­ herden i församlingen bestämda avlöningsförmånerna av berörda slag. De i 1910 års prästlönelagstiftning upptagna nya grunderna för beräk­ ningen av församlingsprästernas avlöning medförde en avsevärd och av

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

förhållandena starkt påkallad förhöjning av medellöneläget för kommi­ nistrarna i jämförelse med den genomsnittliga lönenivån för kyrkoher­ darna. Konstruktionen av de i det nya avlöningssystemet infogade »fyllnadsbeloppen» utöver »grundlönen» — företrädesvis det fyllnadsbelopp, som är satt i relation till pastoratets (församlingens) folkmängd — resul­ terade, såsom tidigare framhållits, i en utomordentligt långt driven diffe­ rentiering av lönebeloppen icke blott inom kyrkoherde- utan även inom komministersgraden. Metoden ledde emellertid, vad angår komministerstjänsterna, även till den, som det vill synas, icke tillbörligen uppmärksam­ made konsekvensen, att löneskalan för komministrarna kom att skjuta ett gott stycke upp i jämbredd med löneskalan för kyrkoherdarna. Innebör­ den härav har sålunda blivit den, att för ett betydande antal komministraturer fastställts en högre avlöning än den, som blivit gällande för en avse­ värd grupp av de i lönehänseende lägre ställda kyrkoherdebefattningarna. Förhållandet finnes siffermässigt belyst i en i betänkandet intagen tablå. Av denna framgår, att — innan viss utjämning ägde rum genom det pro­ visoriska lönetillägget — nettoavlöningen vid närmare 300 komministraturer översteg avlöningen vid det 20-tal kyrkoherdebefattningar, vid vilka den reglerade lönen utgår med normalt förekommande lägsta belopp. Till­ hopa omkring 175 komministraturer med reglerad lön motsvarande maximi­ beloppet för sådan tjänst lågo i förevarande hänseende över eller i jäm­ bredd med 560 av rikets 1 350 kyrkoherdetjänster. Såsom i det föregående framhållits skapar relationen mellan, å ena sidan, antalet komministraturer och, å den andra, antalet kyrkoherdebefattningar i riket, rent siffermässigt sett, relativt förmånliga utsikter för en kommi­ nister att nå befordran till den naturliga sluttjänsten — kyrkoherdebefatt­ ningen. Men bilden blir här en annan, om man ger termen »befordran» dess rätta och reella innebörd. Med befordran kan givetvis icke förstås blotta övergången från en »lägre» tjänst till en »högre» sådan. Man måste härförutom ställa kravet, att den »högre» tjänsten hereder den befordringssökande en bättre avlöning än den han redan innehar. Lämnar man denna begreppsbestämning ur sikte, förlorar varje eftersträvad befordringsgång — det må gälla det kyrkliga verksamhetsfältet eller annat publikt tjänsteom­ råde — sitt viktigaste fotfäste på verklighetens mark. Av tidigare i olika sammanhang uppgjorda sammanställningar till belysning av de präster­ liga befordringsförliållandena kan exempelvis utläsas, att under vissa tids­ avsnitt ett växlande antal komministrar med relativt många prästerliga tjänstår ännu icke nått befordran till kyrkoherdebefattning. Det kunde ligga nära till hands att på grundval av sådana siffror för antalet äldre obefordrade komministrar söka draga vissa allmänna slutsatser rörande befordringsförliållandena för dessa befattningshavare. Slutsatser av detta slag ge emellertid i det hela en missvisande bild. Man förbiser nämligen härvid, att den högt avlönade komministern och framför allt då den med s. k. maximilön såsom regel saknar intresse av att tävla om andra kyrko­ herdetjänster än sådana, som äro bättre avlönade än den prästerliga biträdesbefattning han själv redan innehar. Att en sådan komminister, intill dess en dylik kyrkoherdetjänst kommer inom hans räckhåll, hellre kvar­ står såsom »obefordrad», är icke annat än naturligt. — Den nu berörda förryckningen i avlöningsrelationen mellan komministers- och kyrkoherde­ graderna utgör också till stor del förklaringen till den egenartade före­

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 61

teelsen, att befordringsgången här i viss utsträckning sökt sig vägen bak­ länges. Enligt av kommittén inhämtade uppgifter bär sålunda — vad exem­ pelvis angår komministerstjänsterna i huvudstaden, vilka alla äro reglerade till maximilön — vid de under åren 1938—1947 inträffade 25 ledigheterna vid dylik tjänst av de sammanlagt 174 sökande, som därvid anmält sig, 31 varit ordinarie innehavare av kyrkoherdetjänst.

Prästlönekommittén erinrar i detta sammanhang om, att det förhållande, som här av kommittén i korthet berörts, syntes — i allt fall intill senaste tid — ha haft sin motsvarighet i Norge. Frågan upptogs sålunda av de särskilda, av norska kirke- og undervisningsdeparteinentet tillkallade sak­ kunniga, vilka i februari 1942 avlämnade ett betänkande om det norska prästerskapets avlöningsförhållanden. De sakkunniga anföra, bland annat:

När löneklasserna för kyrkoherdar skola bestämmas, må uppmärksam­ mas, att den gällande ordningen med högt avlönade komministrar bör av­ vecklas. Särskilt i de större städerna med maximilöner för komministrar (kr. 7 000:—) har erfarenheten visat, att komministrarna förbli sittande i sina befattningar alltför lång tid. Såväl från administrativ som kyrklig synpunkt har detta inneburit en föga tillfredsställande ordning. -— Det na­ turliga är att erfarna, dugliga präster övertaga arbetet såsom kyrkoherdar i församlingarna och att det underordnade prästerliga arbetet i försam­ lingarna blir utfört av yngre folk.

Prästlönekommittén fortsätter för egen del: Vad de norska sakkunniga här yttrat har, såvitt kommittén kunnat finna, sin allmänna giltighet även beträffande det prästerliga tjänstearbetet i vårt land. Kommittén anser sig till frågans ytterligare belysning blott behöva erinra om den centrala ställning i församlingsarbetet, som ungdomsvården numera och med rätta kommit att intaga, särskilt i större samhällen med sammanträngd befolkning. För att här nå de önskade resultaten kräves utan tvivel i första hand, att den omedelbara ledningen av denna gren av den kyrkliga verksamheten lägges i händerna på prästmän, som ännu icke nått en mera framskriden ålder. Till försvar för den nuvarande ordningen med likställighet i lönehänseende mellan de högst avlönade komministerstjänsterna och de lägst ställda kyrkoherdebefattningarna har gjorts gällande, att arbetet i de pastorat, där dessa koinministraturer äro placerade, på grund av pastoratens storlek och struktur ofta måste ställa sådana krav på befattningshavarnas arbetsför­ måga och personliga duglighet, att befattningarna trots det mindre ansvaret vore jämförliga med kyrkoherdetjänster i pastorat med mindre krävande tjänstgöringsförhållanden. Kommittén vill icke bestrida, att synpunkter av denna art kunna äga ett visst mått av berättigande och att de kräva ett beaktande vid lönesättningen. Kommittén kan dock icke finna, att dessa synpunkter böra leda till en avvägning, som innebär likställighet i lönehänseende mellan en befattningshavare i biträdande ställning och inne­ havare av eu befattning i chefsställning med de otillfredsställande verk­ ningar i befordringshänseende och eljest, som följa av en dylik anordning. 1946 års prästlönekommillé finner sig på grund av del anförda böra för­ orda, att löneavvägningen vid komministersbefattningarna företages från

62 Kangl. Maj:ts proposition nr 204.

den utgångspunkten, att avlöningen vid komministerstjänst i varje fält bör understiga avlöningen vid de till lägsta tjänsteklass hänförda kyrko­ herdetjänsterna.

Prästlönekommittén ingår härefter — från sin sist angivna utgångspunkt -—- på frågan om den lämpliga och rättvisast möjliga grundvalen för in­ placeringen av komministrarna i den för civilstatstjänstemännen nu gäl­ lande löneskalan samt finner den löneställning, som läroverksadjunkterna för närvarande intaga, ligga rätt nära för en jämförelse. Kommittén anför härom:

Den förberedande studie- och utbildningstiden torde få anses — för nor­ mala fall — vara för läroverksadjunkten och för prästen i det hela sam­ manfallande. Den tidrymd från första anställningen, inom vilken läraren och prästen kunna påräkna befordran till adjunktstjänsten, respektive komministraturen, är beroende på ett flertal faktorer, som visserligen kunna för de båda befattningshavargrupperna tid efter annan ställa sig olika. Att på dylika osäkra faktorer grunda ett företräde i löneställning för endera av dem, lär dock knappast böra ifrågasättas. Det har anmärkts, att förevarande grupp av läroverkslärare hade och även i rätt vidsträckt omfattning begagnade sig av tillfällen till utnyttjande av sin yrkeskunskap för förvärvsarbete under tid, som tjänsten lämnade fri, en möjlighet som prästen praktiskt taget helt saknade. Man har i detta förhållande velat se ett skäl för en högre löneplacering för komministrarna. Den olikställdhet, som här i viss mån torde föreligga, kan väl enligt kommitténs mening icke helt frånkännas betydelse. Det bör dock, å andra sidan, uppmärksammas, att adjunktsbefattningen för sin innehavare — med få undantag — är en sluttjänst, medan komministern oftast kan räkna på befordran till mera inkomstbringande befattning. Kommittén har också stannat i den me­ ningen, att den löneställning, som tillkommer läroverksadjunkterna, kan anses vara — i det hela — rätt väl avpassad för komministrarna i gemen.

Kommittén uppställer slutligen frågan, huruvida avlöningen vid alla komministraturer nu bör sättas lika eller huruvida någon differentiering alltjämt bör ske och gör till en början en mera allmän erinran:

Det har enligt kommitténs mening, när det gällt huvudbefattningarna — kyrkoherdetjänsterna — synts påkallat att vid utgestaltningen av en moderniserad avlöningsplan för dessa befattningar icke helt frånse det fak­ tiska utgångsläge för avlöningsreformen, som det gällande avlöningssyste­ met under en rätt lång utveckling här tillskapat. Vad återigen angår kom­ ministerstjänsterna lär, redan i betraktande av deras utpräglade karaktär av övergångstjänster, ett motsvarande hänsynstagande till det förhållandet, att avlöningen för närvarande är starkt differentierad, icke vara nödvän­ digt eller tillrådligt. Det måste här gälla att, utan bundenhet av de hittills­ varande förhållandena, lägga den nya grundval, som med sikte på fram­ tiden kan befinnas vara lämpligast. En sådan reglering berör icke de nu sittande befattningshavarnas rätt. Denna rätt bör givetvis på övligt sätt tryggas genom bestämmelser av övergångsnatur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 63

I sakfrågan anför kommittén: Att de hittills tillämpade reglerna för differentieringen av avlöningen för komministrarna — vilkas tjänsteuppgifter i så hög grad äro beroende dels av antalet biträdesbefattningar inom ett pastorat, dels av den mer eller mindre tillfälliga arbetsfördelningen mellan de i pastoratet anställda prästerna — icke äro rationella, har för kommittén stått rätt klart. Vissa skäl kunna för övrigt anföras till stöd för tanken på en enhetslön för alla komministrar. Kommittén bar emellertid vid sitt övervägande av frågan om bibehållande eller ej av en lönedifferentiering vid komministerstjän­ sterna stannat i den uppfattningen, att en sådan i viss utsträckning är sakligt befogad. Beträffande sättet för genomförande av en dylik differentiering har inom kommittén diskuterats, huruvida ej en anordning kunde genomföras, som för komministerstjänsterna i allt fall i viss mån anknöte till den bestående differentieringen. Inom kommittén ha framkommit vissa sympatier för denna tanke med hänsyn till önskvärdheten av att undvika allt för stora omkastningar i nuvarande förhållanden. Efter närmare undersökning be­ träffande verkningarna av en sådan differentieringsmetod har likväl kom­ mittén ansett sig icke kunna beträda denna väg. En lönesättning, som för komministrarna skulle för framtiden mer eller mindre konservera den en­ ligt hittillsvarande differentieringsgrunder framkomna avlöningsskalan, skulle leda till irrationella resultat. Kommittén har funnit, att den önsk­ värda differentieringen i stället bör ske på det sättet, att en något högre löneställning beredes innehavare av vissa komministerstjänster av speciell karaktär. De i gällande prästlöneregleringslag upptagna reglerna för komministers­ lönernas beräknande ha för en omfattande grupp komministrar — näm­ ligen dem, som enligt Kungl. Maj :ts bestämmande äro anställda för handhavande av pastoralvården i viss eller vissa församlingar (annexförsam­ ling) — medfört den konsekvensen, att avlöningen för en sådan kommi­ nister kan bliva lägre än avlöningen för annan i pastoratet anställd kom­ minister, vilken allenast tillagts skyldigheten att i allmänhet biträda kyrko­ herden i dennes arbete inom pastoratet. Den förre komministern får sålunda merendels för beräkningen av det s. k. folkmängdstillägget allenast räkna sig till godo befolkningstalet för det särskilda område, för vilket han är anställd, medan den senare för samma tilläggs bestämmande regelmässigt tillgodoföres pastoratets hela befolkningstal i övrigt. Mot den här berörda löneregleringsbestämmelsen har sedan länge riktats en stark och, enligt kommitténs mening, berättigad kritik. Att märka är, att sådana försam­ lingar och andra tjänstgöringsområden, om vilka här är fråga, icke sällan äro avsides belägna, stundom med långa och besvärliga kommunikations­ leder till den plats inom pastoratet, där kyrkoherden är stationerad. En given följd härav blir den, att en för sådan del av ett pastorat anställd komminister får inom det honom anvisade tjänstgöringsområdet övertaga en hel del funktioner, som eljest normalt ankomma på kyrkoherdetjäns­ tens innehavare. Komministern blir här i regel pastor, om ej till namnet så dock till gagnet. Kommittén finner det i princip riktigt, att det högre mått av självständighet och därmed förbundet ansvar, som i allmänhet utmärker dessa komministerstjänster, kompenseras icke såsom nu meren­ dels sker med cn lägre utan tvärtom med eu något högre löneställning.

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 20 i.

Det förhåller sig emellertid så, att många av här berörda särskilda tjänstgöringsområden kunna ha en jämförelsevis oansenlig folkmängd, även om de omfatta mer än en församling. Det kan med hänsyn härtill vara moti­ verat, att den grupp av komministraturer, åt vilken, enligt vad kommittén här velat förorda i princip, borde beredas en något högre löneställning, avgränsas på det sätt, alt den högre löneställningen icke tillägges tjänsten i fråga, med mindre det särskilda tjänslgöringsområdets sammanlagda be­ folkningstal uppgår till viss, såsom minimum härför angiven siffra. Kom­ mittén har för en sådan avgränsning undersökt olika alternativ och stannat vid att föreslå, att den minsta befolkningssiffra, som här skulle bli bestäm­ mande, fixeras till 1 000. Härvid bör, enligt kommitténs förmenande, med särskilt tjänstgöringsområde förstås varje sådan del av ett pastorat, för vilken jämlikt Kungl. Maj :ts bestämmande komminister är anställd för handhavande av pastoralvården därstädes — vare sig tjänstgöringsområdet utgöres av en hel annexförsamling eller av två eller flera sådana försam­ lingar eller av särskilt avskilt kyrkobokföringsdistrikt eller av annan del av pastoratet, som i detta syfte av Kungl. Maj :t bestämts. Men även beträffande en annan kategori komministerstjänster synes — på sätt i det föregående antytts — klokheten bjuda, att man genom viss högre löneställning än den, som skulle tillkomma komministrarna i genien, söker till tjänsterna förvärva yngre prästmän med särskilt goda kvalifika­ tioner. Kommittén syftar här på komministerstjänsterna i de företrädesvis i de större och största städerna förekommande församlingarna (pastora­ ten) med särdeles höga befolkningstal. Det måste visserligen enligt kom­ mitténs mening noga fasthållas, att den stegrade omfattningen i sådana församlingar av de legalt föreskrivna prästerliga bestyren bör mötas med den utökning av biträdesbefattningarnas antal, som för varje fall visar sig behövlig. Obestridligt är emellertid, att förhållandena i dessa ofta onormalt »stora» församlingar ställa icke blott kyrkoherdarna utan även kommi­ nistrarna inför både mera skiftande och mera komplicerade arbetsuppgifter än dem som gemenligen föreligga i de »mindre» församlingarna. Att finna det befolkningstal, som skulle på ett fullt »rättvist» sätt avgränsa den kate­ gori komministraturer, vilken här borde komma i fråga för den högre löne­ ställningen, är av lätt insedda skäl ogörligt. Man får här åtnöjas med en reglering, som syftar till det rätta. Kommittén har härvid i första hand stannat för ett befolkningstal för pastoratet av 10 000, varvid dock i befolk­ ningstalet ej bör inräknas folkmängden i tjänstgöringsområde, för vilket är särskilt anställd en biträdande präst (komminister eller kyrkoadjunkt). Emellertid har kommittén ansett riktigt att vid lönedifferentieringen även taga hänsyn till relationen mellan det faktiska befolkningstalet och antalet i pastoratet stadigvarande anställda biträdande präster, som ej ha sin verk­ samhet inom ett särskilt tjänstgöringsområde. Det kan måhända vara av intresse att erinra om, att enligt 3 g i gällande prästlöneregleringslag en motsvarande fördelningsprincip lagts till grund för beräkningen av areal­ tillägget för komminister, när i pastoratet finnas anställda mer än en sådan befattningshavare. Kommittén har beträffande här föreliggande avväg­ ningsfråga undersökt ett flertal alternativ. Resultatet av undersökningen har blivit, att ifrågakommande relationstal ansetts lämpligen kunna sättas vid 6 000. Här avsedd högre löneställning torde även böra tillkomma kom­ minister för särskilt tjänstgöringsområde, därest dettas folkmängd — even-

Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 65

tuellt fördelad på komministern och till hans biträde för området anställd kyrkoadjunkt — överstiger 6 000 invånare. Sitt förslag rörande lönesättningen för komministrarna sammanfattar prästlönekommittén sålunda: Kommittén föreslår, att även komministrarna hänföras till tre olika tjänsteklasser. Löneskillnaden mellan tjänsteklasserna torde böra begrän­ sas till en lönegrad. Kommittén förordar sålunda en placering för kom­ minister i lägsta tjänsteklass (tjänsteklass 1) i lönegrad Ca 26, för kom­ minister i mellersta tjänsteklassen (tjänsteklass 2) i lönegrad Ca 27 och för komminister i högsta tjänsteklass (tjänsteklass 3) i lönegrad Ca 28. För de särskilda komministerstjänsternas uppdelning på de sålunda be­ stämda tjänsteklasserna och därmed inplacering i vederbörlig lönegrad har kommittén, i enlighet med de föreslagna inplaceringsgrunderna, upp­ ställt följande schema: a) till tjänsteklass 1 hänföras komministrarna i gemen, d. v. s. de be­ fattningshavare som icke jämlikt punkt b eller c skola tillhöra högre tjänsteklass; b) till tjänsteklass 2 hänföres komminister, anställd för särskilt tjänstgöringsområde (bestämt på sätt ovan sagts) vars totala folkmängd över­ stiger 1 000 invånare och högst uppgår till 6 000 per präst, som finnes för området stadigvarande anställd; c) till tjänsteklass 3 hänföres dels komminister, anställd för särskilt tjänstgöringsområde med större folkmängd än under punkt b sägs, dels komminister, anställd för ett pastorat såsom sådant, därest pastora­ tets folkmängd — efter frånräknande av folkmängden i tjänstgöringsom­ råde för vilket finnes stadigvarande anställd särskild biträdande präst — antingen totalt överstiger 10 000 invånare, och för pastoratet — utöver präst för särskilt tjänstgöringsområde — icke finnas stadigvarande an­ ställda flera biträdande präster, eller i annat fall överstiger 6 000 invånare per sådan biträdande präst. Kommittén anmärker här tillika, att förändringar i de folkmängds- och relationstal, som av kommittén föreslagits, böra medföra ny lönegradsplacering endast i den mån efter förändringen nybesättning av veder­ börande tjänst äger rum. Enligt av kommittén företagna beräkningar skulle vid lönedifferentie­ ring för komministrarna enligt de av kommittén här föreslagna grunderna komma att av de nuvarande befattningarna hänföras

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Nr 204.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Yttranden.

Kyrkomötet har huvudsakligen anfört: Vad angår kommitténs förslag till inplacering av komministerstjänsterna i löneskalan, kan kyrkomötet icke finna, att övertygande skäl anförts för en så genomgripande avvikelse från hittills gällande praxis. Fastmer har kyrkomötet icke kunnat undgå att aktge på att ett genomförande av kom­ mitténs förslag i detta avseende måste leda till mindre önskvärda konse­ kvenser såväl med hänsyn till tjänsternas art som till de därmed samhöriga organisatoriska frågorna. Därigenom att placering i lönegrad 27 endast skulle komma i fråga för en förhållandevis begränsad grupp tjän­ steinnehavare, nämligen innehavare av komministratur med eget tjänstgöringsområde och visst befolkningstal, har ett stort antal tjänster, vilka icke uppfylla de särskilda kvalifikationer, som krävas för placering i högsta lönegraden, kommit att kvarstå i lägsta, ehuru de enligt nu gällande grun­ der för löneplacering varit tjänster med maximilön. Sålunda skulle kom­ ministerstjänsterna i ett icke ringa antal större stadsförsamlingar, bl. a. inom 5 av stiftsstäderna, vara placerade i lägsta tjänsteklassen. Överhuvud synes det icke riktigt, att placering i lönegrad 28 med nödvändighet griper över i den organisatoriska frågan om antalet tjänster i visst pastorat. Syn­ nerligen ogynnsam ter sig denna gruppering för norrlandsförhållandena och över huvud i till arealen större landsförsamlingar, enär kommittén vid sin gradering av komministerstjänsterna i löneavseende helt bortsett från två för kyrkoherdetjänsternas placering konstitutiva faktorer, nämligen arealen och tjänstgöringens svårighetsgrad. Kyrkomötet skulle ha funnit det följdriktigast, om man till grund för komministerstjänsternas gradering kunnat genomgående lägga samma prin­ ciper som de för kyrkoherdetjänsterna tillämpade. Kyrkomötet finner näm­ ligen de grunder riktiga, som 1910 års lag om reglering av prästerskapets avlöning fastställer: hänsyn till folkmängd och areal samt duplikation och annan besvärlighet vid tjänstgöringen. Emellertid skulle eu likformig sprid­ ning av komministerstjänsterna på de tre av kommittén föreslagna löne­ graderna 26, 27 och 28 i relation till komministrarnas reglerade lön med­ föra en avsevärt större belastning av de högre bland dessa lönegrader, medan kommittén har avsett den 26 lönegraden för komministrar i gemen. Då kommittén härvid utgått från en jämförelse med läroverksadjunk­ terna, synes det kyrkomötet i likhet med kommittén likvisst knappast lämpligt att låta sig helt bindas av en sådan likställighetshänsyn, detta med tanke på prästkallets särskilda ställning och de anspråk, som från för­ samlingarnas sida ställas på prästerskapet och prästhemmen. Ävenså är härvid att beakta, att det av kommittén understrukna förhållandet, att komministratur regelmässigt är genomgångstjänst, särskilt för Luleå och Stockholms stifts vidkommande endast i ofullkomlig grad föreligger, enär antalet kyrkoherdetjänster där icke förslår. I den mån en koncentration av komministerstjänsterna till 26 lönegraden befinnes ofrånkomlig, finner kyrkomötet dock, att en tillämpning så långt som möjligt av samma inplaceringsmetod som för kyrkoherde skulle ställa sig i det hela mera rättvisande än det av kommittén föreslagna tillväga­ gångssättet. Går man nu ända därhän att till den 26 lönegraden hänföras komministerstjänster med en reglerad lön av 2 250—3 600 kronor, till den

Kungl. Maj.ts proposition nr 201. 67

27 med en lön av 3 601—4 600 kronor och till den 28 övriga, så skulle re­ sultatet bliva att i första tjänsteklassen komme 440, i andra tjänsteklassen 208 och i tredje tjänsteklassen 232 tjänster. Alltså skulle, liksom kommit­ tén föreslår, den 26 lönegraden komma att omfatta ungefär lika många tjänster som den 27 och 28 tillsammans. Genom denna inplacering skulle framför allt Luleå stift bli långt bättre tillgodosett, något som måste anses vara av yttersta vikt, enär komministerstjänsterna där äro knutna till vid­ sträckta arbetsområden samt tjänstgörings- och levnadsförhållanden även i övrigt äro sådana, att en effektiv kompensation kräves, såframt icke rekryteringsmöjligheterna i dessa stora delar av landet skola på ett ödes­ digert sätt försämras. Vidare är att märka, att vid de omplaceringar i tjänsteklass, som detta förslag innebär, ungefär halva antalet uppflyttningar komma på Härnö­ sands och Luleå stift. Hur de olika inplaceringsmetoderna skulle verka för norrlandsstiftens vidkommande, framgår av nedanstående jämförande översikt av antalet komministerstjänster i de olika tjänsteklasserna.

Kommitténs förslag. Kyrkomötets förslag. Ca 26. Ca 27. Ca 28. Ca 26. Ca 27. Ca 28.

Vid detta förslag till lönegradsinplacering har kyrkomötet icke tagit sär­ skild hänsyn till komministerstjänster med eget tjänstgöringsområde. Kyrkomötet finner det emellertid knappast heller sakligt sett nödvändigt att tillerkänna dessa tjänster förmånen av en hel lönegrad. Det torde rent av finnas pastorat, där arbetsförhållandena vid en komministerstjänst utan sådan mera självständig förvaltning kunna ställa större krav på tjänste­ innehavaren. Då nu det särskilda merarbete och större ansvar, varom i detta fall är fråga, näppeligen kan anses höra till komministerstjänstens egentliga na­ tur utan mera griper över på kyrkoherdetjänstens, finner kyrkomötet det naturligare att för komminister med särskilt tjänstgöringsområde i stället föreslå ett fast arvode av exempelvis 300 kronor, en anordning, som icke heller skulle rubba lönegradsplaceringen.

Kammarkollegiet har i fråga om löneavvägningen för komministrarna och deras inplacering i tjänsteklass anfört:

Det torde icke kunna bestridas, att komministrar med egen pastoralvård och kyrkobokföring inom särskilda, mera betydande tjänstgöringsområden liksom även komministrar inom folkrika stadsförsamlingar beträffande arbetsuppgifternas kvalitet och arbetsbördan i mycket kunna anses åt­ minstone jämförbara med kyrkoherdarna i de mindre pastoraten. Det synes också ha varit andra skäl, som det oaktat föranlett kommittén intaga den ståndpunkten, att högsta komministerslön hör sältas lägre än lägsta kyrko­ herdelön. Denna princip, cirkulationsprincipen, har accepterats av kyrko­ mötet, som dock funnit kommitténs förslag ge utrymme även för den på sina håll såsom rättvisare hävdade motsatta principen, anslutningsprincipen, så till vida, att komminister efter nio års tjänst i sin tjänstegrad skulle komma att åtnjuta lön efter lägst löncklass 29.

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Om vad kollegiet föreslagit rörande inrättande av ytterligare eu tjänsteklass för kyrkoherdar, i lönegrad Ca 28 eller lika med den av kommittén föreslagna högsta lönegraden för komminister, vinner beaktande, skulle anslutningsprincipen, för vilken synes finnas tog, något förstärkas, utan att därvid de fördelar synas komma att äventyras, som man velat uppnå med cirkulationsprincipen. Mot den av kommittén föreslagna indelningen av komministrarna i tre tjänsteklasser med respektive lönegraderna Ca 26, Ca 27 och Ca 28 har kollegiet i och för sig intet att erinra. Det bör dock framhållas, att samma problem som ovan berörts beträffande kyrkoherdarna, nämligen det alltför ringa arbetsfältet, även är för handen beträffande en del av de nuvarande komministerstjänsterna. Kollegiet vill emellertid fördenskull ej föreslå in­ rättande av en lägre tjänsteklass för komministrarna. Man synes här böra söka komma till rätta med problemet genom lämpliga indelnings- eller organisationsändringar — i det sistnämnda avseendet finns ju även möjlig­ heten att ersätta komministerstjänsten med en kyrkoadjunktur. I valet mellan de motsatta ståndpunkter kommittén och kyrkomötet in­ tagit ifråga om metoden för komministrarnas första inplacering i tjänste­ klass har kollegiet ansett vägande skäl tala för att i huvudsak samma inplaceringsmetod bör komma till användning för komministrarna som för kyrkoherdarna. Väljer man för kyrkoherdarnas del en inplacering efter de nuvarande reglerade lönerna, torde dessa böra läggas till grund även i vad avser komministrarna. Vad kollegiet ovan anfört ifråga om denna metod bör då beaktas även vid dess tillämpning på komministrarna. Mot den av kommittén förordade objektivt-statistiska inplaceringsmetoden för de sist­ nämnda synas, utöver vad kyrkomötet anfört, vissa ytterligare erinringar kunna göras. Folkmängdslatituden beträffande de komministrar med eget tjänstgöringsområde, vilka skulle sättas i lönegrad Ca 27, torde sålunda vara alltför vid. Den nedre gränsen, 1 001 personer, torde måhända kunna godtagas men den övre gränsen, 6 000 personer, måste anses för hög och bör nedsättas ganska avsevärt. Reglerna beträffande de biträdande kom­ ministrarna i folkrikare församlingar synas leda till att komministrar i skilda större stadsförsamlingar skulle komma i olika lönegrader, än Ca 26 än Ca 28, utan att någon egentlig åtskillnad mellan dem vore motiverad.

I den här behandlade frågan har inom kollegiet en ledamot, kammar­ rådet Skoglund, anmält skiljaktig mening och anfört:

Även om komministrar med egen pastoralvård och kyrkobokföring inom särskilda mera betydande tjänstgöringsområden kunna beträffande arbets­ uppgifternas kvalitet i viss mån anses jämförbara med kyrkoherdarna i åtminstone de mindre pastoraten, torde dock, såsom kommittén funnit, tjänsternas karaktär av över gångstjänster och för befordrande av önskvärd cirkulation mellan de olika grupperna komministerslönerna i princip böra sättas lägre än kyrkoherdelönerna. Samma behov att indela tjänsterna i olika tjänsteklasser torde icke föreligga för komministrarna som för kyrko­ herdarna. Kyrkoherdarna äro så att säga chefer för församlingsvården inom pastoraten och ha ansvaret för densamma i dess helhet, och att deras löneställning därför graderas i förhållande till pastoratens storlek är na­ turligt. Annorlunda förhåller sig med avseende å komministrarna. Dessa äro liksom kyrkoadjunkterna kyrkoherden underordnade biträden, vilkas

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 69

antal regleras efter arbetsbördan i pastoratet. Arbetsuppgifternas kvalitet och arbetsbördan för komminister i ett större pastorat med flera biträdande präster behöver därför i regel icke vara högre eller större än i ett mindre pastorat med mindre antal sådana präster. Detta skulle närmast leda till att samtliga komministerstjänster, liksom å sin sida kyrkoadjunktstjänsterna, placerades i en och samma lönegrad. Då emellertid de ovan berörda komministrarna med självständig pastoralvård i stort sett fullgöra en kyrkoherdes åligganden, synes skäl föreligga för att dessa beredas en något högre löneställning. Vad kommittén anfört om behovet av eu högre lönegradsplacering för komministrar i de större städerna kan ock i viss mån vara befogat. Detsamma torde emellertid gälla komministrarna i de till arealen större pastoraten om exempelvis minst 500 kvadratkilometer med spridd befolkning, där tjänstgöringen ofta ställer stora krav på prästens såväl fysiska som psykiska vitalitet. En högre Iönegradsplacering för sist­ nämnda präster skulle utan att bryta kommitténs system avhjälpa de av kyrkomötet påtalade olägenheterna med avseende å norrlandskomministrarnas Iönegradsplacering. Mot den av kommittén föreslagna lägsta tjänsteklassen för komminist­ rarna motsvarande lönegrad Ca 26 synes icke vara något att erinra. Den högre Iönegradsplacering, som kan vara befogad för ovan angivna kommi­ nistrar med mera kvalificerad tjänstgöring, torde emellertid icke böra sträcka sig utöver den närmast högre lönegraden Ca 27, och jag anser förty, att indelningen av komministerstjänsterna bör inskränka sig till dessa två lönegrader. Då kollegiet föreslagit inrättande av en lägsta löne­ grad för kyrkoherdarna i Ca 28, skulle den av mig föreslagna begräns­ ningen av lönegraderna för komministrarna icke bryta kommitténs princip, att icke någon lönegrad bör vara gemensam för de bägge grupperna. Vad angår det av kommittén föreslagna minimum av folkmängd — 1 000 personer — beträffande komministrar med eget tjänstgöringsområde, vilka skulle sättas i lönegrad Ca 27, synes detta folkmängdstal, som blott utgör hälften av det folkmängdstal, som enligt tillämpade grunder vid den prästerliga organisationens ordnande anses bereda prästen tillräcklig sys­ selsättning, böra höjas till åtminstone 1 500.

Statskontoret har i denna fråga anfört:

Kommittén har som lämplig och rättvis grundval vid inplacering av komministrarna i den för civilstatstjänstemännen gällande löneskalan an­ givit, att den löneställning, som tillkommer läroverksadjunkterna, i det hela rätt väl kunde anses avpassad även för komministrarna. Med utgångs­ punkt härifrån har kommittén förordat, att komministrar i lägsta tjänsteklass skola inplaceras i samma lönegrad som nämnda adjunkter eller löne­ grad Ca 26. För komministrar i mycket stora pastorat eller med placering i särskilt tjänstgöringsområde — annexförsamling eller särskilt kyrkobokföringsdistrikt — med större folkmängd föreslår kommittén eu något högre löneställning. Nämnda kategorier ha föreslagits skola indelas i två klasser, en mellanklass i lönegrad Ca 27 och en högsta klass i lönegrad Ca 28. Mot den av kommittén sålunda föreslagna löneställningen måste ämbetsverket rikta bestämda och tungt vägande erinringar. Vad först lönedifferentieringen angår, håller ämbetsverket visserligen i likhet med de sakkunniga eu viss åtskillnad mellan tjänsterna för befogad.

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Däremot kan ämbetsverket icke finna det motiverat att uppdela tjänsterna på tre olika klasser. För att i enlighet med de sakkunnigas förslag särskilja de komministerstjänster, vilka av olika skäl — särskilt tjänstgöringsområde eller församlingens storlek — böra placeras högre än övriga komministersbefattningar bör det vara tillfyllest med två tjänsteklasser. Mot förslaget att löneskillnaden mellan klasserna skulle utgöra endast en lönegrad kunna så vägande invändningar riktas ur löneteknisk synpunkt, att ämbetsverket finner uteslutet förorda förslaget härom. Löneskillnaden mellan olika tjän­ steklasser bör således utgöra minst två lönegrader. Vad själva löneställningen angår, håller statskontoret före, att läroverkslärarna ur många synpunkter erbjuda lämpliga jämförelsepunkter, då det gäller att inplacera komministrarna i det statliga lönesystemet. Denna om­ ständighet får emellertid icke utan vidare tagas till intäkt för att hänföra komminister i lägsta tjänsteklassen till den för ordinarie adjunkt bestämda lönegraden, så mycket mindre som dels motsvarighet till läroverkslärarnas provår saknas, dels befordringsutsikterna å den prästerliga banan äro vä­ sentligen gynnsammare. Det bör ihågkommas, att befordringsgången å lärarbanan icke överensstämmer med förhållandena inom statsförvaltningen i övrigt, där den första ordinarie tjänsten regelmässigt är placerad i samma lönegrad som den högsta lönegraden inom den reglerade befordrings­ gången. Det föreligger enligt statskontorets mening goda skäl, att beträf­ fande prästerna tillämpa sistnämnda principer i stället för att anknyta till lärarna. Ett tungt vägande skäl ligger däri, att härigenom de kommi­ nisterstjänster, beträffande vilka icke särskilda omständigheter föreligga, icke skulle sättas i bättre löneställning än den grupp av präster, på vilka det statliga avlöningssystemet redan tillämpas, nämligen dövstumprästerna. Då dessa'präster förutom sin teologiska utbildning måste ha inhämtat kun­ skaper i åtbördsspråket, kan det enligt statskontorets mening icke ifrågakomma att bereda de lägst avlönade komministrarna en högre löneställning än dövstumprästerna. Kommitténs förslag, som principiellt likställer de lägst avlönade kommi­ nistrarna med läroverksadjunkterna, medför att något över hälften av rikets komministrar skulle erhålla samma lönegradsplacering som läro­ verksadjunkterna, under det att återstående hälft erhåller en högre löne­ ställning, ett resultat, som ämbetsverket icke under några omständigheter finner godtagbart. Uppmärksammas bör för övrigt, att någon mera utpräg­ lad skillnad i arbetsuppgifter mellan komminister inom denna grupp och pastoratsadjunkter icke lärer vara för handen. För att bedöma vilka löneförhöjningar komministrarna komma att er­ hålla efter förslagets genomförande, har ämbetsverket låtit omräkna nu­ varande komministerslöner till bruttolöner. Bostadsvärdet har därvid upp­ tagits till samma belopp som kommittén föreslagit för bostadsavdragen. Ett dylikt övervägande har visat, att kommitténs löneförslag i regel torde medföra löneförbättringar med belopp, svarande mot fyra till sex löneklasser enligt den nu gällande löneplanen nr 1 — omkring 2 700—4 000 kronor för år — därest högsta löneklassen i respektive lönegrader tages till utgångspunkt vid jämförelsen samt en till tre löneklasser — omkring 700__2 000 kronor för år — därest jämförelsen göres med begynnelselönerna i respektive lönegrader. Vidare framgår, att den avlöning, som för när­ varande utgår till de högst avlönade komministrarna, närmast ansluter sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 71

till läroverksadjunkternas begynnelselöner samt att övriga komministrar i stort sett torde ha en löneställning motsvarande lägsta löneklassen i löne­ graden Ca 24. Med utgångspunkt från vad sålunda anförts får ämbetsverket föreslå, att komministerstjänsterna uppdelas i två klasser med den lägsta klassen placerad i lönegrad Ca 24 och den högsta i lönegrad Ca 26. Mot det system, som de sakkunniga förordat vid inplaceringen av de särskilda tjänsterna på de sålunda angivna tjänsteklasserna, har statskon­ toret icke i och för sig någon erinran att göra. Då ämbetsverket emellertid förordat en begränsning av antalet tjänsteldasser, måste på grund härav vissa jämkningar vidtagas i de av de sakkunniga föreslagna inplaceringsgrunderna. Av de av kommittén till tjänsteklass 2 (mellanklassen) hän­ förda komministrarna böra de, vilka äro anställda för särskilt kyrkobokföringsområde, vars totala folkmängd överstiger 2 500 invånare hänföras till högsta tjänsteklassen och övriga till den lägsta.

Riksräkenskapsverket har icke funnit tillräckliga skäl vara förebragta för kommitténs förslag till gradering av komministersbefattningarna. Ur löneteknisk synpunkt vore även en konstruktion av löneskalan med ome­ delbart på varandra följande lönegrader 26, 27, 28 och 29 (lägsta lönegra­ den för kyrkoherde) icke önskvärd med .hänsyn till verkningarna av de vid övergång från lägre till högre lönegrad gällande sneddningsreglerna. Riksräkenskapsverket ifrågasätter, huruvida icke en enhetlig lönegradsplacering i Ca 27 bör tillämpas för alla komministrar. Möjligen kunde tänkas en uppdelning på två lönegrader, därvid den högsta skulle sammanfalla med lägsta lönegraden för kyrkoherde. För statens lönenämnds ställningstagande till förevarande fråga är tidi­ gare redogjort. Av domkapitlen har flertalet i huvudsak biträtt kyrkomötets yttrande. Av domkapitlet i Härnösand har ifrågasatts, att komministrarna borde klassificeras i lönegraderna Ca 27, 28 och 29. Allmänna svenska prästför­ eningen, Sveriges gngre prästers förbund och Sveriges akademiska central­ organisation ha hemställt, att komministrarna klassificerades i lönegra­ derna Ca 27, 28 och 29. I skriften från de i Stockholm anställda prästerna har föreslagits, att berörda klassificering skulle ske i lönegraderna Ca 26, 28 och 30.

Föredraganden. Den genomgripande omläggningen av det prästerliga lönesystemet, som blivit en nödvändighet, framtvingar i första hand bedömandet, vid vilka nivåer i den statliga löneskalan den högsta, respektive den lägsta lönen för ordinarie församlingspräst (frånsett domprost) skäligen bör ligga. I och för prästlönernas anknytning till berörda löneskala på dessa ytter­ punkter har prästlönekommittén anställt vissa jämförelser med den löne-

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

ställning, som lärarna för närvarande intaga. I sitt enhälligt omfattade förslag har kommittén stannat i den meningen, att högsta avlöning för kyrkoherde icke bör i något fall överstiga den löneställning, som för när­ varande tillkommer innehavare av rektor stjänst vid kommunal mellanskola i den högsta tjänsteklassen (Ca 33), medan å andra sidan löneläget för en komminister ej bör understiga den nuvarande löneställningen för läroverksadjunkt (Ca 26). Jag har funnit mig böra biträda kommitténs förslag på denna huvud­ punkt, dock med viss modifikation. Vad till en början angår den angivna lönegraden Ca 33 får jag framhålla, att denna lönegrad icke innebär en högre värdering i lönehänseende av kyrkoherdetjänst än som motsvaras av den löneställning, som kyrkoherdarna i de högsta lönelägena redan nu intaga. Och uppmärksammas bör, att dessa lönelägen icke uppkommit genom någon okontrollerad löneutveckling (såsom exempelvis vid befatt­ ningar, förbundna med sportler) utan efter fortgående prövning av stats­ makterna i fråga om varje i avlöningen ingående post. I själva verket kommer den högsta avlöningens begränsning till lönegrad Ca 33 att — i ett mindretal fall — medföra en^viss topphuggning av de nuvarande högsta lönelägena. Vad beträffar den föi-etagna jämförelsen mellan komminist­ rarna och läroverksadjunkterna får jag betona, att jämförande värdesätt­ ningar av detta slag svårligen kunna göras motsägelsefria. Skiljaktigheter kunna här åberopas, till förmån än för det ena, än för det andra jämfö­ relseledet. För komministrarnas del skulle sålunda, utom annat, kunna hänvisas till, att dessa — i likhet med övriga församlingspräster — såtill­ vida ha en större bundenhet vid tjänsten, som de icke blott icke åtnjuta någon motsvarighet till lärarnas ferier utan ej ens — såsom jag i det föl­ jande får tillfälle att närmare beröra — kunna få sig garanterad en ovill­ korlig semesterrätt. Gentemot komministrarnas jämställande med läro­ verksadjunkterna har, å andra sidan, invänts att befordringsutsikterna på den prästerliga banan vore väsentligen gynnsammare. Betydelsen av denna erinran kan icke förnekas. Jag har för egen del stannat i den uppfatt­ ningen, att lägsta avlöning för komministerstjänst bör lämpligen kunna sättas något lägre än gällande lönegrad för läroverksadjunkt eller, när­ mare bestämt, till lönegrad Ca 25. Vad överhuvud angår de verkställda jämförelserna mellan prästerna och lärarna har jag slutligen anledning understryka, att dessa jämförelsers accepterande i närvarande läge givetvis icke får tillskapa ett sådant meka­ niserat samband mellan de båda befattningshavargrupperna, att framdeles skeende ändringar i löneavvägningen för den ena gruppen skulle så att säga automatiskt föranleda ändringar jämväl för den andra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20i. 73

Jag delar kommitténs uppfattning om nödvändigheten av en differen­ tiering av avlöningen vid kyrkoherdebefattningarna. Likaledes anser jag mig böra i princip godtaga kommitténs förslag att en differentiering — inom vissa snävare gränser — företages jämväl beträffande komministers­ lönerna. Kommittén har från angivna utgångspunkter föreslagit en indelning av kyrkoherdetjänsterna i tre tjänsteklasser i respektive lönegrad Ca 33, 31 och 29. Kammarkollegiet har — med godtagande av detta förslag i övrigt — på anförda skäl förordat inrättande av en — fjärde — lägsta tjänsteklass. Även enligt min mening finnes anledning att på detta sätt utöka tjänsteklassernas antal. Lönegraden för denna lägsta tjänsteklass torde böra bestämmas till Ca 27. De lönegrader, till vilka kyrkoherdebefatt­ ningarna enligt min mening böra hänföras, äro alltså Ca 27, 29, 31 och 33. Den ekonomiska innebörden av en klassindelning av kyrkoherdebefatt­ ningarna blir givetvis i hög grad beroende av klassificeringsgrunden och, i sista hand, av det antal tjänster, som befinnas böra inplaceras i envar av de särskilda tjänsteklasserna. Enligt kommitténs förslag skulle såsom huvudsaklig klassificeringsgrund tagas den för närvarande vid kyrkoherdebefattningarna utgående s. k. reglerade lönen. Bestämmandet av denna kan betecknas såsom en poängberäkning, där »poängtalen» uttryckas i kronor. Jag biträder kom­ mitténs uppfattning, att denna klassificeringsgrund från flera synpunkter har ett företräde framför andra möjliga metoder. De svagheter som vid­ låda densamma kunna tydligen, såsom kammarkollegiet påvisar, genom vissa ytterligare korrektioner utöver dem kommittén redan för sin del för­ ordat, i behövlig mån avlägsnas. Denna fråga torde emellertid böra av prästlönekommittén under dess fortsatta arbete ytterligare övervägas. Enligt kommitténs förslag skulle tjänsteklasserna sinsemellan avgränsas genom en jämn tredelning av spännvidden (3 500—8 000) av den »regle­ rade lönen». Enligt denna metod skulle i de av kommittén föreslagna tjänsteklasserna komma att inplaceras: i den lägsta 560, i den mellersta 566 samt i den högsta 224 kyrkoherdebefattningar. Utökas — på sätt jag för egen del föreslagit — tjänsteklassernas antal till fyra, måste en annan avvägning ske. Grupperas de belopp, till vilka den »reglerade lönen» för närvarande är bestämd, i grupper med 500-kronorsintervaller, fördela sig antalet kyrko­ herdebefattningar på dessa grupper på sätt som framgår av följande sam­ manställning:

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 75

» 2 741 » » 3 273 » och » 4 179 »

Jag vill i detta sammanhang än en gång framhålla, att avsikten icke är att lägga de nuvarande beloppen av den »reglerade lönen» till omedelbar grund för differentieringen på tjänsteklasser; såsom jag förut nämnt avses nämligen, att det poängberäkningssystem som den »reglerade lönen» bildar, skall ytterligare övervägas av prästlönekommittén i syfte att i behövlig mån avlägsna de svagheter, som vidlåda detsamma. Den nyss angivna för­ delningen på tjänsteklasser är sålunda icke att anse såsom definitiv utan kan komma att undergå vissa förskjutningar. Jag övergår härefter till att närmare behandla löneavvägningen för kom­ ministrarna. På sätt jag nyss framhållit, har jag funnit att lägsta komministerslöne­ graden lämpligen bör vara Ca 25. Beträffande differentieringen av kom­ ministerslönerna eller, närmare bestämt, antalet tjänsteklasser för dessa befattningshavare har jag också kommit till en från kommitténs förslag något avvikande uppfattning. Enligt min mening äro arbetsförhållandena vid de olika komministerstjänsterna i många hänseenden — vad angår tjänsteinnehavarens självständighet och ansvar, tjänsteuppgifternas art och omfattning samt de yttre tjänstgöringsbetingelserna —- så skiftande, att skäl föreligga för en differentiering av dessa tjänster, liksom kyrkoherde­ befattningarna, på fyra tjänsteklasser. Vid valet av lönegrader för de olika tjänsteklasserna synes mig, förutom Ca 25, icke lämpligen kunna ifrågakomma andra än de av kommittén förordade. Jag föreslår därför, att kom­ ministerstjänsterna hänföras till lönegraderna Ca 25, Ca 26, Ca 27 och Ca 28. Huvudgrunderna för den av kommittén förordade uppdelningen av komminstraturerna på tjänsteklasser anser jag mig, dock med viss komplet­ tering, kunna biträda. Det synes mig nämligen otillfredsställande, om tjänsteklassificeringen helt bortser från den särskilda arbetstyngd, som föranledes av tjänstgöringsbetingelserna i de mycket vidsträckta pastora­ ten, särskilt inom de norrländska stiften. Jag finner mig med hänsyn här­ till böra förorda, att för visst tjänstgöringsområde anställd komminister, vilken —- såsom kommittén även framhållit — i sitt område som regel blir pastor, om ej till namnet så dock till gagnet, genom själva löneavväg­ ningen speciellt kompenseras, därest tjänstgöringsområdet till sin ytvidd är särskilt omfattande. Från dessa utgångspunkter föreslår jag följande regler för komministerstjänsternas fördelning på lönegrader:

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i. 77

Vid en efter angivna grunder verkställd differentiering skulle de fyra tjänsteklasserna för komministrarna komma att omfatta:

Av mitt härför ut framlagda förslag följer, att ett visst antal komministraturer skulle komma i paritet med eller med en lönegrad överskjuta löne­ läget för de till den lägsta tjänsteklassen hänförda kyrkoherdebefattning­ arna. Denna avvikelse från kommitténs förslag kan dock enligt min me­ ning icke sägas innebära en sådan förändring av löneavvägningen för hit­ hörande präster, att den av kommittén eftersträvade naturliga befordringsgången från komministers- till kyrkoherdetjänst därigenom äventyras.

4. Biskopar, domprostar, ordinarie garnisons- och amiralitetspräster samt utlandspastorer.

A. Biskopar.

Avlöningen åt biskoparna utgår alltjämt i huvudsak enligt av statsmak­ terna år 1936 härför antagna grunder. I sitt i anledning av Kungl. Maj :ts proposition i ämnet avgivna, av riksdagen godkända utlåtande (nr 46) anförde första lagutskottet, bland annat:

»Vad angår de i penningar fixerade avlöningsbelopp, som efter löneomläggningen skulle tillkomma biskoparna, har avvägningen härav i huvud­ sak anknutits till den gällande lönesättningen vid landshövdingtjänsterna. Förslaget står härvid på samma grund, som — ehuru den efterföljande ut­ vecklingen kommit att kullkasta alla siffermässiga beräkningar — var be­ stämmande för biskoparnas ännu gällande lönereglering från början av 1860-talet. Utskottet får rörande förslaget i denna del — utan att inlåta sig på några jämförelser mellan biskoparnas och landshövdingarnas sär­ skilda uppgifter — göra det uttalandet, att utskottet funnit de föreslagna lönebeloppen lämpliga. Detta utskottets bedömande hänför sig jämväl till den föreslagna löneplaceringen för innehavaren av ärkebiskopsstolen.»

Prästlönekommittén anför: Den förnyade avvägning av biskoparnas avlöningsförmåner, som nu er­ fordras, torde böra anknytas till den för närvarande gällande lönesättningen för landshövdingarna. Dessa äro alla placerade i lönegrad Co 20. Lands­

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

hövding äger vidare uppbära representationsbidrag, landshövding i Malmö­ hus län eller Göteborgs och Bohus län med 9 000 kronor för år och lands­ hövding i annat län med 6 000 kronor för år. Den högre löneställning i förhållande till övriga biskopar, som vid 1936 års lönereglering gavs åt ärkebiskopen och biskopen i Lund, lär väsent­ ligen ha varit betingad av de större, för ärkebiskopen vida större omkost­ nader av representationskaraktär, som ansetts förenade med dessa stiftschefers ämbeten. Kommittén föreslår, att biskoparna placeras, ärkebiskopen i lönegrad Co 21 samt övriga biskopar i lönegrad Co 20. Tillika föreslår kommittén, att samtliga biskopar — såsom för innevarande budgetår provisoriskt med­ givits — tillerkännas representationsbidrag samt att detta bidrag bestäm­ mes, för ärkebiskopen till 12 000 kronor, för biskopen i Lund till 5 000 kronor och för övriga biskopar till 3 000 kronor för år. Enligt för landshövdingarna numera gällande bestämmelser äger lands­ hövding rätt till fri uppvärmning och belysning i åt honom upplåten tjänstebostad. Samma rätt torde böra tillkomma biskoparna och få åtnju­ tas jämväl av biskopen i Visby i avseende å den åt honom i hans egenskap av kyrkoherde i Visby församlings pastorat upplåtna prästgården. Ärkebiskopen bör givetvis bibehållas vid sin nuvarande rätt till bidrag för avlönande av biträde, som erfordras för handläggningen av ärenden, sammanhängande med de ärkebiskopen i denna hans egenskap åvilande särskilda ämbetsförpliktelserna.

Yttranden. Den av kommittén föreslagna löneavvägningen för biskoparna har läm­ nats utan erinran av kyrkomötet, statens lönenämnd, kammarkollegiet och riksräkenskapsverket. Statskontoret har däremot icke funnit skäl före­ ligga, att i lönehänseende bereda ärkebiskopen en undantagsställning, var­ för ämbetsverket för honom föreslår samma lönegradsplacering som för övriga biskopar. Vad angår biskoparnas avlöningsförmåner i övrigt, så har kyrkomötet för sin del ansett anledning saknas att härutinnan frångå den av kom­ mittén principiellt anlagda jämförelsen med landshövdingarna i lönehän­ seende. Biskoparna böra därför enligt kyrkomötets mening helt jämstäl­ las med landshövdingarna i fråga om representationsbidrag, bidrag till möblering in. in. Kommitténs förslag på denna punkt har icke föranlett några kammarkollegiets och riksräkenskapsverkets uttalanden. Däremot hava statens lönenämnd och statskontoret funnit de föreslagna representationsbidragen böra reduceras. Lönenämnden förordar för sin del, att representationsbidraget åt ärkebiskopen fastställes till 9 000 kronor för år och statskontoret anser, att sistnämnda bidrag bör bestämmas till 6 000 kronor och att representationsbidragen till övriga biskopar böra bibehållas vid nu utgående provisoriska belopp, 2 000 kronor för år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20k. 79

B. Domprostar.

Pråstlönekommittén anför: Enligt kommitténs mening saknas giltiga skäl för ett bibehållande av den hittillsvarande olikställigheten i lönehänseende vid de särskilda dom­ prostbefattningarna i riket. I sin egenskap av icke blott kyrkoherde vid stiftskyrkan utan därjämte vice preses i domkapitlet samt stiftschefens ställföreträdare i inånga av dennes episkopala funktioner kan innehavare av domprostbefattning uppenbarligen göra anspråk på en väsentligt högre löneställning än den som tillägges även de i lönehänseende högst placerade kyrkoherdarna. Kommittén föreslår, att domprostbefattning placeras i lönegrad Ca 37.

Yttranden. Kyrkomötet, kammarkollegiet och riksräkenskapsverket hava godtagit den föreslagna lönesättningen av domprosttjänsterna. Från statens lönenämnds sida har uttalats, att den förordade lönegradsplaceringen synes förhållandevis förmånlig. Statskontoret har ansett det befogat, att dom­ prost tillerkännes en något bättre löneställning än kyrkoherde i högsta tjänsteklassen. Enligt ämbetsverkets mening bör dock den förmånligare löneställningen lämpligast anordnas genom dels inplacering i högsta kyrko­ herdelönegraden — enligt statskontorets förslag Ca 32 — dels ock ett sär­ skilt befattningsarvode å 2 000 kronor för år.

C. Ordinarie garnisons- och amiralitetspräster.

Pråstlönekommittén föreslår, att ifrågavarande befattningshavare, med hänsyn jämväl tagen till tjänsternas organisatoriska särställning, inpla­ ceras garnisonspastorn i Karlsborgs församling samt en var av amiralitetspastorerna i Skeppsholms församling och i Karlskrona amiralitetsförsamling i lönegrad Ca 33 och amiralitetspredikanten i Karlskrona amiralitetsförsamling i lönegrad Ca 28.

Yttranden. Kommitténs förslag angående dessa befattningshavares inplacering i lönegrad har av kyrkomötet och riksräkenskapsverket lämnats utan erin­ ran. Kammarkollegiet har framhållit, att enligt ämbetsverkets mening någon organisatorisk särställning icke synes föreligga, som kan motivera den av kommittén i vissa fall föreslagna högre lönegradsplaceringen än som skulle följa av de beträffande församlingsprästerna i gemen tillämp­ liga bedömningsgrunderna. Från statens lönenämnds sida har gjorts gäl­ lande, att de i kommittébetänkandet lämnade uppgifterna icke giva till-

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 20b.

räcklig ledning för bedömande av frågan om löneställningen för dessa präster. Statskontoret har uttalat betänkligheter mot att en lönereglering genomföres för amiralitetsprästerna, innan frågan om de marina försam­ lingarnas bibehållande slutligt avgjorts. Icke heller garnisonspastorstjänsten i Karlsborgs församling synes ämbetsverket böra löneregleras, innan slutlig ståndpunkt tagits till huruvida församlingen skall bibehållas i sin nuvarande form. I varje fall bör enligt statskontorets förmenande den ordinarie anställningsformen icke ifrågakomma för ifrågavarande befatt­ ningshavare, förrän berörda församlingars organisation slutligt fastställts. I fråga om de ordinarie garnisons- och amiralitetsprästernas löneställning föreslår statskontoret, att de med tillämpning av samma differentieringsgrund, som föreslagits för kyrkoherdarna, inplaceras i mellersta tjänsteklassen, d. v. s. enligt ämbetsverkets yrkande i Ce 29.

D. Utlandspastorer. Prästlönekommittén yttrar: Utlandspastorernas verksamhet är av allmänt erkänd betydelse för Sveriges namn och anseende i de länder, där de äro stationerade. Kom­ mittén anser, att hithörande sju kyrkoherdebefattningar icke böra i lönehänseende ställas tillbaka för någon grupp av motsvarande befattningar i hemlandet. Kommittén föreslår fördenskull, att utlandspastorerna placeras i lönegrad Ca 33. I övrigt lärer avlöningsregleringen för dessa befattnings­ havare böra anslutas såsom hittills till för utrikespersonalen gällande sär­ skilda bestämmelser.

Yttranden. Den föreslagna inplaceringen av utlandspastorerna i Ca 33 har godta­ gits av kyrkomötet, statens lönenåmnd, kammarkollegiet och riksråkenskapsverket, medan statskontoret förordar, att den nuvarande anknyt­ ningen av utlandspastorernas löner till lönesättningen för kyrkoherdarna i de medelstora städerna alltjämt bibehålies. Ämbetsverket föreslår där­ för, att utlandspastorerna likställas med kyrkoherde i andra tjänsteklassen och inplaceras i Ca 29.

Föredraganden. Vad till en början angår biskoparna, domprostarna och utlandspastorer­ na finner jag mig kunna biträda prästlönekommitténs förslag med den ändringen, att jag i likhet med lönenämnden funnit ärkebiskopens representationsbidrag böra bestämmas till 9 000 kronor. Beträffande åter de ordinarie garnisons- och amiralitetsprästerna fin­ ner jag mig icke beredd att på grund av den föreliggande utredningen taga slutlig ställning till lönegradsplaceringen för ifrågavarande tjänster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 81

5. Icke-ordinarie präster.

Pråstlönekommittén. De extra ordinarie prästerna intaga för närvarande i organisatoriskt avseende en särpräglad ställning, i vissa hänseenden mindre tryggad än den som tillkommer motsvarande befattningshavare inom den civila stats­ förvaltningen. Med hänsyn härtill har kommittén funnit det påkallat att företaga en omprövning av de extra ordinarie prästernas tjänsteorganisatoriska ställning. Ehuru benämningen »extra ordinarie präst» är i de prästerliga löne- och pensionsförfattningarna mångenstädes förekommande, finnes där icke någon definition av detta begrepp. Begreppets innehåll har emellertid klart fixerats i praxis. Såsom extra ordinarie präst betecknas en var inom sven­ ska kyrkan, till ordinarie prästtjänst icke befordrad prästvigd, oavsett huruvida han innehar någon avlönad eller pensionsberättigande prästerlig befattning eller icke. Det prästerliga extra ordinariebegreppet har sålunda ett helt annat innehåll än den likabenämnda anställningsformen inom den civila statsförvaltningen. De för aktiv tjänstgöring inom den svenska kyrkan anställda extra ordinarie prästerna fördela sig på följande kategorier: kyrlco-, stifts-, kon­ trakts- och pastoratsadj unlt terna, extra amiralitetspredikanten i Karls­ krona amiralitetsförsamling och garnisonspastorn i Boden. Kommittén behandlar till en början

Pastoratsadj unkterna och anför: Pastoratsadjunkternas allmänna funktion och därmed huvudkriterierna på hans tjänsteorganisatoriska ställning framgå av innehållet i inlednings­ paragrafen till 1935 års reglemente för prästerskapets avlöning. Enligt nämnda författningsrum förstås med pastoratsadjunkt extra ordinarie präst, vilken tjänstgör såsom ämbetsbiträde åt ordinarie präst i territori­ ellt pastorat eller såsom vikarie för sådan präst eller för kyrkoadjunkt och vilken icke är innehavare av kyrkoadjunktur och ej heller uppehåller kyrkoherde-, komministers- eller kyrkoadjunktstjänst såsom s. k. vakans­ vikarie. Pastoratsadjunkten är sålunda i princip avsedd bl. a. såsom ett under tillfälligt behov förordnat ämbetsbiträde åt ordinarie församlings­ präst. Behovet kan föranledas därav att församlingsprästen till följd av sjukdom eller tilltagande ålder och därigenom nedsatt arbetsförmåga är ur stånd att i normal omfattning fullgöra sina tjänståligganden. I prakti­ ken har förordnande av ämbetsbiträde av dylik anledning blivit förhål­ landevis vanligt bl. a. på grund av den höga pensionsåldern för ordinarie församlingspräster. Det förekommer emellertid också, att en pastoratsadjunkt behöver förordnas såsom ämbetsbiträde åt en ordinarie församlings­ präst med obruten arbetsförmåga, då denne på grund av en extraordinär arbetsanhopning behöver biträde av en prästerlig arbetskraft. Det är dock förutsatt, att ett mera markerat stadigvarande biträdesbehov skall — om icke indelningsändring ifrågakommer — mötas med inrättandet av eu komministers- eller kyrkoadjunktstjänst. fi —•Bihang till riksdagens protokoll 11)49. 1 sand. Nr 204.

82 Kungl. Mcij:ts proposition nr 20 4 .

I praxis synes pastoratsadjunktsinstitutionen ha fält en något vidsträck­ tare tillämpning än som här angivits. Enligt vad kommittén har sig be­ kant nyttjas numera emellanåt det förfaringssättet av stiftsledningarna, att extra ordinarie präster placeras som permanenta personliga adjunkter hos ordinarie församlingspräster, vilkas prestationsförmåga icke är redu­ cerad till följd av sjukdom eller hög ålder, även då fråga icke är om nå­ gon arbetsanhopning av säsongmässig eller eljest tillfällig karaktär. Bostad och vivre eller ersättning härför, som enligt 14 § prästlöneregleringslagen skall av den assisterade församlingsprästen tillhandahållas pastoratsadjunkten, brukar oftast i sådana fall bestridas av pastoratet, utan avräkningsrätt mot kyrkofonden, men icke sällan lära därvid enskilda företag lämna ekonomiskt bidrag. Enligt vad kommittén försport hava missiveringar av sist avsedd art icke alltid varit uteslutande betingade av ett upp­ kommet behov av prästerlig arbetskraft utan stundom delvis åsyftat att avlasta den ordinarie tjänstinnehavaren från rutinmässiga expeditionsgöromål, vilka i och för sig kunnat utföras av erfaren kontorsbiträdespersonal. En anledning — har det framhållits — till att dylik personal icke anställts i stället för en pastoratsadjunkt, vars huvudsakliga lön bestrides från kyrkofonden, kan vara att pastoratets kostnader för bostad och vivre åt honom snarare under- än överstiger avlöningsbeloppet för ett kvalificerat kontorsbiträde. Pastoratsadjunkten har såsom sådan icke någon för viss tid eller tills vidare inrättad befattning inom den kyrkliga organisationen. Därest fort­ satt förordnande icke kan beredas honom såsom äinbetsbiträde eller vika­ rie, upphör därmed — givetvis såvitt han icke förordnas eller utnämnes å annan prästerlig befattning — hans anställning som pastoratsadjunkt, och han nödgas tillfälligt såsom extra ordinarie präst utan lön stå till stiftsledningens förfogande med skyldighet att när som helst mottaga nytt prästerligt förordnande. Hans ställning inom organisationen är sålunda osäker och löslig. Visserligen stadgar 19 kap. 6 § kyrkolagen förbud för biskoparna att viga flera präster än som nödtorfteligen behövas och med lägenheter kunna förses. Men som stora svårigheter givetvis föreligga för biskoparna att för en viss tidsperiod med hänsyn till beräknade emeriteringar och tjänstledigheter in. m. förutse det exakta behovet av icke-ordinarie prästerlig arbetskraft inom stiften, kunna missivlösa intervaller tän­ kas uppkomma åtminstone för de yngsta prästmännen i stiften. I prakti­ ken förekommer detta emellertid endast undantagsvis. Lönesystem, anställningsformer m. m. Därest — såsom kommittén före­ slår — de ordinarie församlingsprästerna inordnas under civilstatens av­ löningssystem, komma därmed delvis förutsättningarna för den hittills tillämpade kostnadsfördelningen för pastoratsadjunkternas avlönande att undanryckas. Jämväl i övrigt blir det för dessa befattningshavare nu gäl­ lande lönesystemet i stort sett obrukbart. Ett genomförande på det präs­ terliga verksamhetsområdet av de i civilstatens avlöningsreglemente inne­ fattade principerna nödvändiggör därför i och för sig en revision av de nuvarande lönebestämmelserna för pastoratsadjunkterna. Vid en sådan re­ vision lärer någon annan lösning svårligen kunna ifrågakomma än att det statliga civila avlöningssystemet med därtill hörande anställningsformer bringas i tillämpning på dessa befattningshavare. Det är uppenbart, att en reglering enligt dessa principer för befattningshavarna själva skulle i

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 83

jämförelse med hittillsvarande system medföra eu väsentlig förbättring i fråga om anställningsvillkor, löneförhållanden, sociala förmåner och pensionsrätt. Kommittén är också av den uppfattningen, att en övergång be­ träffande här avsedd personal till de statliga anställnings- och lönefor­ merna skulle även ur allmän synpunkt vara ägnad att medföra fördelar. För den civila statsförvaltningens icke-ordinarie tjänstemannapersonal tillämpas två huvudanställningsformer, nämligen anställning som extra ordinarie tjänsteman och som aspirant. Där särskilda förhållanden förekan dessutom anlitas anställning som extra tjänsteman eller med avlöning i form av arvode eller annan mindre fast anställningsform. Frågan om tillämpningen av de olika anställningsformerna inom stats­ förvaltningen upptogs av 1945 års lönekoinmitté till ingående behandling (SOU 1947:23). Lönekommitténs principuttalanden i ämnet hava seder­ mera såsom anvisningar rörande anställningsförhållandena inom stats­ förvaltningen intagits i kungörelsen den 30 juni 1948, nr 564, med tilläggs­ bestämmelser till statens allmänna avlöningsreglemente. Dessa princip­ uttalanden måste enligt prästlönekommitténs mening självfallet äga ome­ delbar relevans jämväl vid en reglering av de icke-ordinarie prästernas anställningsförhållanden. I fråga om tillämpningen av aspirantanställning och extra anställning har i propositionen nr 225/1948 (s. 39) under strukits, att det är aspirantanställningen som skall vara huvudanställningsformen och att extra an­ ställning avsetts allenast som en subsidiär anställningsform. Även om aspirantanställningen — framhålles det vidare i samma proposition — icke i och för sig är att betrakta som ett led i en reglerad befordringsgång i den meningen, att den som aspirant antagne skulle vara tillförsäkrad att i händelse av lämplighet erhålla extra ordinarie anställning, är dock syftet med att tillägga någon benämningen aspirant att angiva att veder­ börande under viss icke alltför lång tid skall fullgöra provtjänstgöring och, om han fyller måttet, kunna ifrågakomma till erhållande av en mera fast anställning. Prästlönekommittén har ingående övervägt frågan om anställningsfor­ men för pastoratsadjunkterna. Utan att i detta sammanhang taga ställ­ ning till spörsmålet om införande av en reglerad befordringsgång för dessa befattningshavare — vartill kommittén längre fram återkommer — har kommittén funnit avgörande skäl tala för tillämpning beträffande dem av aspirant- och extra ordinarie anställningsformerna. Det kan visserligen göras gällande, att aspirantbenämningen ej väl harmonierar med den obe­ gränsade behörighet i avseende å prästerliga förrättningar, som genom prästvigningen förlänats befattningshavaren. Denna invändning synes dock sakna reell betydelse. Det kan med hänsyn till befattningshavarens egna intressen knappast komma i fråga att på grund av synpunkter av denna art välja anställningsformen extra tjänsteman, som enligt de gene­ rella anvisningarna utgör eu subsidiär anställningsform, reserverad i för­ sta hand för befattningshavare med bristande kompetens eller mera kort­ varig anställning eller dylikt och som för övrigt i terminologiskt avseende ej heller går helt fri från invändningar av liknande innebörd. Om, enligt vad kommittén sålunda förordar, vissa anställningsformer bestämmas, vilka garantera befattningshavarna eu viss fasthet i anställ­

84 Kungl. Maj ds proposition nr 204.

ningen med därmed sammanhörande löne- och pensionsrätt, följer därav, att en begränsning i rätten att anställa personal måste åvägabringas. I detta avseende må framhållas, att det nuvarande sättet för bestridande av avlöningskostnaderna åt ämbetsbiträdande pastoratsadjunkt — enligt vilket den assisterade församlingsprästen har att tillhandahålla biträdet bostad och vivre eller ersättning härför — i och för sig verkar som en effektiv spärr mot anställande av ett större antal extra ordinarie präster i stiften än som verkligen kan försörjas med biträdes- eller vikarieförord­ nanden. En ordinarie församlingspräst torde nämligen i allmänhet icke vara böjd för att mottaga och därmed deltaga i avlöningskostnaderna åt ett ämbetsbiträde, varav han icke har påtagligt behov. Vidare lära bisko­ parna, bl. a. med hänsyn till stadgandet i 19 kapitlet 6 § kyrkolagen, icke vara benägna att till aktiv församlingspräst prästviga flera än som i stif­ tet kunna förses med någorlunda kontinuerliga missiv. Denna i själva lönesystemet liggande spärr försvinner emellertid vid genomförandet av kommitténs förslag och måste sålunda ersättas med en annan anordning. Erforderlig begränsning i möjligheterna att anställa personal har inom den civila statsförvaltningen — med undantag för de affärsdrivande verken — åvägabragts antingen genom fixering av det an­ tal icke-ordinarie befattningar, som högst må förekomma vid vederbö­ rande verk, eller ock genom maximering av det anslagsbelopp, som må av vederbörande myndighet användas för ändamålet. Enligt kommitténs me­ ning är på förevarande område den förstnämnda metoden att föredraga. Kommittén förordar sålunda, att för varje stift årsvis eller för annan lämplig period bestämmes det högsta antal befattningar såsom pastorats­ adjunkt, som inom stiftet må vara anställda. Angående tillvägagångssättet för fastställande av sagda antal förordar kommittén, att domkapitlen — i analogi med exempelvis länsstyrelserna och andra civilstatens verk och myndigheter — åläggas att till Kungl. Maj:t ingiva detaljerade och motiverade äskanden i förevarande hänse­ ende. Det bör därefter ankomma på Kungl. Maj :t, som av ålder äger be­ fogenhet att besluta om inrättande av för församlingsvården erforderliga ordinarie och icke-ordinarie prästerliga befattningar, att efter verkställd prövning av de inkomna framställningarna fastställa antalet pastoratsadjunktstjänster i varje stift för ifrågavarande tidsperiod eller tills vidare. Vid beräkningen av behövligt antal pastoratsadjunkter måste hänsyn tagas icke blott till ett mera kontinuerligt behov av präster i icke-ordina­ rie ställning för biträde åt ordinarie präst och såsom rekryteringspersonal för de ordinarie församlingsprästerna utan jämväl till behovet av vikarier under vakanser samt under semestrar och andra ledigheter för ordinarie och icke-ordinarie präster. Då härvid även måste beaktas emellanåt in­ träffande oförutsedda eller onormala ökningar i personalbehovet och då särskilt ordnandet av semesterfrågan för prästerskapet på ett någorlunda tillfredsställande sätt förutsätter en icke alltför snävt tilltagen kader av rörlig icke-ordinarie personal, måste självfallet vid fixerandet av maximisiffrorna för stiften tillses, att sådana marginaler åvägabringas, att stifts­ ledningarnas rörelsefrihet ej alltför mycket inskränkas. Å andra sidan måste självfallet återhållsamhet iakttagas, när det gäller utökning av an­ talet i stiften tjänstgörande pastoratsadjunkter utöver en siffra, som — givetvis med alla nödiga säkerhetsmarginaler — kan visa sig på längre

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 85

sikt tillräcklig för de »fasta» prästerliga tjänsternas återbesättande vid innehavarnas successiva avgång. Det må framhållas, att en stiftsvis fixerad tilldelning av pastoratsadjuktstjänster på sätt här förordats är en kyrkoorganisatorisk fråga, som icke får sammanblandas med den rent episkopala befogenheten att prästviga. I denna befogenhet åsyftar kommitténs förslag icke någon ändring. I fråga om pastoratsadjunkternas utnyttjande inom kyrkoorganisationen föreslår kommittén i huvudsak icke någon ändring. Vid resa till och från förordnande bör pastoratsadjunkten erhålla rese­ kostnads- och traktamentsersättning. Under tjänstgöring utanför stationeringspastoratet synes lämpligt avvägt tjänstgöringstraktamente böra utgå. Kommittén vill i detta sammanhang påpeka, att ett smidigt utnyttjande av rikets pastoratsadjunktskår kunde ernås genom att efter överenskom­ melse mellan respektive stiftsledningar pastoratsadjunkt förordnades att för en begränsad tid tjänstgöra i annat stift än där han antagits, då till­ fälligt personalunderskott förelåge i detta stift men icke i hans hemortsstift.

Löneavvägning och befordringsgång m. m. Enligt kommitténs mening kan man vid lönesättningen för pastoratsadjunkterna icke bortse från nu gällande eller på statsmakternas pröv­ ning beroende lönesättning vid nyanställning och under de närmaste åren därefter för sådana i statlig tjänst eller i statsunderstödd kommunal verksamhet anställda befattningshavare, som undergått akademisk utbild­ ning i stort sett jämförlig med pastoratsadjunkternas. Kommittén berör till en början något frågan om införande av en s. k. reglerad befordringsgång för pastoratsadjunkterna och anför:

En reglerad befordringsgång kan sägas innebära en efter måttet av den före den aktuella anställningen förvärvade teoretiska och praktiska ut­ bildningen samt alltefter tjänstgöringstid i den ifrågavarande anställning­ en differentierad, med vissa tidsintervaller automatiskt stigande lönesätt­ ning inom en begränsad lönegradsspännvidd. I vissa avseenden föreligga naturliga jämförelsepunkter mellan de präs­ terliga befattningshavarna och personal vid statliga läroanstalter. Kom­ mittén vill i anslutning härtill erinra, att skolöverstyrelsen i ett till 1944 års personalutredning avgivet yttrande över väckt förslag om införande av reglerad befordringsgång för vissa icke-ordinarie läroverkslärare in. fl. för sin del ansåg sig böra på anförda skäl avvisa ett sådant förslag (se SOU 1947:58 s. 72). Såsom huvudskäl för denna ståndpunkt åberopade skolöverstyrelsen, att någon egentlig skillnad icke existerade mellan olika icke-ordinarie lärare under deras första tjänstår i avseende å arbetets ka­ raktär och med detsamma förenat ansvar. På grund härav syntes anled­ ning saknas att införa en befordringsgång, som i främsta rummet skulle vara eu ren tidsfunktion. Personalutredningen framhöll i anledning här­ av, alt även om vissa invändningar syntes kunna göras mot det av skol­ överstyrelsen förda resonemanget, utredningen likväl funne sig kunna bedöma frågan om de icke-ordinarie läroverkslärarnas befordringsgång

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 20't.

ur delvis speciella synpunkter. Sålunda syntes det motiv, soin legat bakom konstruktionen med uppflyttning i lönegrader med vissa mellanrum efter ett på förhand fixerat schema — nämligen att en tjänsteman från att under förmans tillsyn sysselsättas med enkla göroinål i början av sin tjänstgöring förutsatts kunna så småningom anförtros alltmera kvalifi­ cerade och självständiga arbetsuppgifter — icke äga samma tillämpning i fråga om lärare som beträffande tjänstemän inom statsförvaltningen. Personalutredningen fann emellertid övervägande skäl tala för att för ifrågavarande läroverkslärare skulle fastställas en reglerad befordringsgång, vilken dock på grund av vissa speciella förhållanden borde begrän­ sas till en normalisering av väntetiden till första extra ordinarie tjänst. Synpunkter liknande dem, vilka av skolöverstyrelsen framförts och av personalutredningen icke ansetts sakna relevans i diskussionen om infö­ rande av en reglerad befordringsgång i egentlig mening för läroverkslärarna, synas kunna anläggas mot att anpassa pastoratsadjunkternas lönesättning efter en sådan befordringsgång. Sålunda torde böra erinras om det i förevarande sammanhang betydelsefulla förhållandet, att genom prästvigningen den extra ordinarie prästen redan under sitt första missiv erhåller samma kompetens att utföra kyrkliga förrättningar som den pastor han kan hava förordnats att biträda. Till följd härav kan en nymissiverad präst icke utan vidare jämföras med en rekryt i amanuens­ gruppen. En amanuensaspirant inom statsförvaltningen har merendels en relativt begränsad befogenhet att självständigt utföra en förvaltningsakt. Hans första tjänstgöring har i regel övervägande karaktären av en utbild­ nings- och prövotid. Prästen har däremot genom den efter genomgångna praktiska prov avlagda prästexamen och genom undergången prästvig­ ning i avseende å prästerliga förrättningar formellt vunnit full behörighet till självständig ämbetsutövning med avseende å legala förrättningar. Frånsett denna skillnad gäller emellertid i övrigt beträffande pastoratsadjunkten likaväl som i fråga om den icke-ordinarie förvaltningstjänstemannen, att han vanligen först med ökande antal tjänstår och därmed vun­ nen större erfarenhet inom sitt verksamhetsområde får mera på egen hand, ehuru givetvis under förmans tillsyn, sköta sitt kall. Denna skill­ nad i erfarenhet i början av prästbanan och under de närmaste åren där­ efter samt den därav betingade begränsningen i hans självständiga äm­ betsutövning kan beräknas särskilt inverka på pastoratsadjunktens kapa­ citet, då det gäller prästens s. k. fria verksamhet. I och för sig vägande synpunkter förefinnas sålunda för en på allmängiltiga skäl grundad sche­ matisk differentiering av pastoratsadjunkternas löneställning alltefter tjänstgöringstidens längd, utformad i en reglerad befordringsgång, vilken i fråga om lönestegring verkar snabbare än reglerna om löneklassuppflyttning. En annan synpunkt har i detta sammanhang sitt berättigande. Beträf­ fande en nymissiverad präst torde, oavsett prästvigningens behörighetsverkningar med avseende å legala förrättningar, i ungefär samma grad som i fråga om en ung rekryt inom administrationen gälla, att hans prak­ tiska förutsättningar för tjänsten och hans personliga lämplighet icke äro tillräckligt prövade. Ur det kyrkliga arbetets synpunkt kan det därför icke vara annat än lämpligt, att den nyanställde pastoratsadjunkten un­ der en första tjänstgöringstid — aspiranttiden — underkastas prövning

Kungl. Maj.ts proposition nr 20i. 87

med avseende å lämplighet för prästkallet och att han först efter tillfreds­ ställande utfall av en sådan prövning erhåller en fastare anställning samt därefter successivt tillerkännes en automatiskt inträdande förbättrad löneställning. Då det gäller utformningen av den reglerade befordringsgång för pastoratsadjunkterna, som kommittén sålunda finner påkallad, kunna olika alternativ till lönegradsserier övervägas. Innan kommittén framlägger sitt förslag till dylik befordringsgång, får kommittén anföra följande. Genom kungörelsen den 30 juni 1947, nr 436, angående reglerad be­ fordringsgång för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst har införts bl. a. en automatiskt verkande lönesättning för amanuens personalen vid den civila och militära statsförvaltningens verk och myndigheter. Med amanuenser ha i kungörelsen likställts vissa andra tjänstemän vid olika förvaltningsgrenar. För ifrågavarande befattningshavare tillämpas enligt kungörelsen tvenne olika befordringsgångar. Den förmånligare av dessa skall gälla, därest befattningshavaren antingen avlagt filosofie licentiat­ examen inom ämnesområde, som är av särskild betydelse för hans arbete vid verket, eller avlagt juris kandidatexamen jämte annan akademisk eller motsvarande examen och den ifrågavarande kombinationen prövas sär­ skilt önskvärd med hänsyn till verkets speciella behov eller ock avlagt juris kandidatexamen och därjämte fullgjort minst 2% års tingstjänst­ göring eller därmed i behörighetshänseende likvärdig tjänstgöring. I andra fall skall användas den i lägre löneläge startande och för uppnående av identiska lönegrader relativt långsammare befordringsgången. De åsyftade befordringsschemata ha följande utseende: 1) Cf 19 under ett år, Ce 22 under två år och Ce 23 under två år, var­ efter befordran till lönegrad Ce 24 sker. 2) Cf 17 under ett och ett halvt år, Ce 20 under två år, Ce 22 under två år och Ce 23 under två år, varefter befordran till lönegrad Ce 24 sker. Vid bedömande av de tingsmeriterade juristernas löneförmåner i ama­ nuenskarriären bör hänsyn tagas till löneställningen under tingstjänst­ göringen. Till rättsbildat biträde i domsaga utgår avlöning i form av arvode motsvarande, under ett halvt år som tingsnotarieaspirant belop­ pet i löneklass 8, under ett år som tingsnotarie beloppet i löneklass 12 och under ett år som tingsnotarie beloppet i löneklass 17 enligt löneplan I i dyrortsgrupp 5. Den reala lönesättningen för tingsmeriterad jurist, som efter 2% års domsagotjänstgöring övergår till anställning som amanuens i förvaltningen, blir därför, i dyrortsgrupp 5, följande: Löneklass 8 under ett halvt år, löneklass 12 under ett år, löneklass 17 under ett år, Cf 19 under ett år, Ce 22 under två år och Ce 23 under två år, varefter befordran till Ce 24 sker. Såsom av det föregående framgår har 1944 års personalutredning i sitt betänkande SOU 1947:58 haft under prövning frågan om lönesättningen för de icke-ordinarie läroverkslärarna och därmed jämförliga lärare i det statsunderstödda kommunala skolväsendet. Personalutredningens över­ väganden i denna fråga utmynnade i följande förslag till reglerad beford­ ringsgång för de icke-ordinarie läroverkslärarna och med dem jämställda kommunala lärare: Cg 21 under två läsår och Ce 23 under elt läsår efter provår, varefter befordran till lönegrad Ce 24 sker.

88 Kungi. Maj:ts proposition nr 204.

Personalutredningens förevarande förslag liar hittills icke föranlett nå­ gon Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen men bär givit anledning till åtgärder för normalisering av väntetiden till extra ordinarie anställning för läroverkslärare m. fl. Mot den för amanuenspersonalen gällande befordringsgången har i en väsentlig punkt riktats kritik bl. a. av riksdagens år 1947 församlade revi­ sorer, vilka anfört, att det syntes mindre lämpligt att inom befordrings­ gången närliggande lönegrader utnyttjades, vilket medförde, att sneddningsregeln måste tillämpas. I anledning av statsrevisorernas uttalande har chefen för finansdepartementet i propositionen 225/1948 bl. a. framhållit, att utnyttjande av närliggande lönegrader syntes böra undvikas vid fast­ ställande av reglerad befordringsgång för nya personalkategorier. Efter att hava övervägt de olika synpunkter, vilka böra tillmätas bety­ delse vid löneavvägningen för pastoratsadjunkterna — därvid kommittén bl. a. sökt finna en avvägning, som undanröjer invändningarna om olämp­ liga sneddningsverkningar utan att åsidosätta personalens intresse av en tillfredsställande lönesättning —- har prästlönekommittén stannat vid att framlägga följande förslag till befordringsgång för nämnda prästerliga befattningshavare: Cf 18 under ett och ett halvt år, Ce 20 under två år och Ce 22 under två år, varefter befordran till lönegrad Ce 24 sker. För jämförelse mellan den av kommittén förordade befordringsgången för pastoratsadjunkterna och fastställd eller föreslagen befordringsgång för olika jämförliga personalgrupper inom den civila statsförvaltningen har kommittén låtit utföra vissa beräkningar. Dessa beräkningar visa, att den av kommittén föreslagna befordringsgången under en tioårsperiod från anställningens början för pastoratsadjunkterna giver en årlig medel­ lön nära sammanfallande med medellönen under samma tidsperiod för icke tingsmeriterad amanuens och för icke-ordinarie läroverkslärare samt något överstigande medellönen under en dylik tidsperiod för den, som går befordringsvägen tingsnotarieaspirant—tingsnotarie—tingsmeriterad ama­ nuens. Ett särskilt spörsmål vid införande av en reglerad befordringsgång för pastoratsadjunkterna är om och i vad mån exempelvis teologie licentiat­ examen eller teologie doktorsgrad bör medföra en förmånligare lönesätt­ ning på pastoratsadjunktsstadiet. Erinras må, att personalutredningen icke föreslagit något gynnsammare befordringsschema för icke-ordinarie läroverkslärare med högre examen än magistergraden. Enligt 10 § punkt 3 lagen om tillsättning av prästerliga tjänster räknas i avseende å befordringsmeriter filosofie doktorsgrad lika med tre prästerliga tjänsteår. Vissa domkapitel bruka approximativt beräkna teologie licentiatexamen till fem och teologie doktorsgrad till tio tjänsteår vid uppgörande av förslag för tillsättning av kyrkoherde- eller komministerstjänst. Vägande skäl synas därför föreligga att redan på pastoratsadjunktsstadiet införa en något gynnsammare befordringsgång för teologie licentiater eller doktorer. Kom­ mittén finner sig böra föreslå en förkortning av väntetiden till ett år för teologie licentiater i lönegrad Ce 22 och för teologie doktorer i envar av lönegraderna Ce 20 och 22. Prästlönekommittén övergår härefter till att behandla

Kungl. Maj.ts proposition nr 20b. 89

Ivyrkoadj un k te ma och anför: Kyrkoadjunkterna äro i den nuvarande kyrkoorganisationen att anse såsom i stort sett permanenta icke-ordinarie befattningar. Härutinnan har prästlönekommittén icke funnit anledning förorda någon ändring. I fråga om lönesättningen av kyrkoadjunktstjänsterna vid en övergång till det civila avlöningssystemet vill kommittén till en början framhålla, att kommittén icke blivit övertygad om behovet av en differentiering av dessa tjänster på olika lönegrader. Kommittén föreslår därför en enhetlig lönegradsplacering av samtliga kyrkoadjunktsbefattningar. Beträffande valet av lönegrad härvidlag är att märka, att de i det föregående föreslagna lönegradsplaceringarna för de ordinarie församlingsprästerna, å ena, och pastoratsadjunkterna, å andra sidan, icke giva utrymme för många alter­ nativ, då det gäller inplacering av kyrkoadjunktstjänsterna på löneskalan. Efter övervägande har inom kommittén enighet vunnits om att förorda, att kyrkoadjunktstjänsterna — främst med hänsyn till gällande lönesättning för vissa i stort sett jämförliga tjänster inom den egentliga statsför­ valtningen och det statliga och statsunderstödda kommunala skolväsendet — inplaceras i lönegrad Ce 24, vilken också är identisk med slutlönestadiet i den reglerade befordringsgången för pastoratsadjunkterna. Vad angår

Stifts- och kontraktsadjunkterna förordar kommittén att de, i likhet med kyrkoadjunkterna, inplaceras i lönegrad Ce 24 och beträffande de

Icke-ordinarie garnisons- och amiralitet sprästerna föreslår kommittén, att garnisonspastorn i Boden och extra amiralitetspredikanten i Karlskrona amiralitetsförsamling med hänsyn tagen till tjänsternas organisatoriska särställning båda skola placeras i löne­ grad Ce 26.

Yttranden. , Anställningsformerna. Mot prästlönekommitténs förslag, att kyrko-, stifts- och kontraktsad­ junkterna, garnisonspastorn i Boden samt den icke-ordinarie amiralitetspredikanten i Karlskrona amiralitetsförsamling skola vid den förordade övergången till civilstatens lönesystem erhålla — enligt detta system begreppsbestämda — extra ordinarie tjänster, har av remissinstanserna icke framställts någon erinran. Kommitténs förslag om beredande av extra or­ dinarie anställning för pastoratsadjunkterna efter viss tids tjänstgöring har icke heller framkallat någon invändning i remissyttrandena. Den av kommittén förordade provtjänstgöringen under halvtannat år före antag­ ningen till extra ordinarie pastoratsadjunkt har däremot väckt gensagor

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

från kyrkomötet, flertalet domkapitel och de prästerliga personalorganisa­ tionerna. Efter framhållande att kommittén enligt kyrkomötets mening i detta avseende förletts till en mindre välgrundad parallelldragning med för­ hållandena på det civila förvaltningsområdet har kyrkomötet anfört föl­ jande. Genom prästvigningen har kyrkan tagit slutlig ställning till frågan om den vigdes lämplighet för kyrkans tjänst, och kyrkolagen innehåller också föreskrifter om de synpunkter, som vid prövningen skola anläggas. Efter prästvigningen står kyrkan ansvar för prästens skäliga försörjning, ett för­ hållande, som också föranlett förbud mot vigande av flera präster än som nödtorfteligen behövas och med lägenheter kunna förses. Någon möjlighet att anordna en provtjänstgöring, efter vars slut den anställde skulle kunna avvisas från prästkallet, föreligger sålunda icke. Endast genom beslut i härför stadgad ordning kan präst berövas det ämbete, han genom vigning erhållit. Kyrkomötet anser emellertid icke förslaget om tillämpning av aspirantanställning såsom första anställningsform i pastoratsadjunktskarriären i och för sig giva anledning till erinran. Domkapitlen i Västerås, Karlstad, Härnösand och Visby ävensom Sve­ riges yngre prästers förbund förmena, att principiella hinder föreligga för införande av aspirantanställningsformen i den prästerliga tjänsteorganisa­ tionen. De förorda därför en anställningsform, som icke stämplar tjänst­ göringens beskaffenhet såsom provtjänstgöring. I stället för antagning till aspirant föreslå stiftsstyrelserna i Karlstad och Visby ävensom förbundet extra ordinarie anställning redan vid första antagningen, medan de båda övriga domkapitlen anse, att viss tids extra anställning bör föregå be­ fordran till extra ordinarie pastoratsadjunkt. Domkapitlet i Karlstad har till utveckling av sin ståndpunkt bland annat andragit, att jämförelsen av en pastoratsadjunkt med en aspirant i civilförvaltningen icke torde vara riktig, då den prästvigde icke kan entledigas annat än genom dom. Präs­ ten tillhör genom prästvigningen stiftet och kan icke av samma anledning som aspirant entledigas, ty i så fall saknade prästvigningen reell rättslig innebörd och vore endast en kultisk invigningsakt till viss liturgisk behö­ righet. I praxis utgör enligt nyssnämnda domkapitels mening pastoratsadjunktsstadiet numera sällan någon prövotid. Pastoratsadjunkten under­ kastas för närvarande formaliter icke någon prövning och stiftsledningen torde vid brist i hans lämplighet icke kunna vidtaga andra åtgärder än att vägra förslagsrum och missivera till icke självständig syssla. Sveriges yngre prästers förbund understryker, att den prövning av prästkallet, som är önskvärd, bör ske före prästvigningen. Statens lönenämnd, kammarkollegiet, statskontoret och riksräkenskapsverket lämna kommitténs förslag i fråga om aspirantanställning för pasto­ ratsadjunkt utan erinran.

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 91

Per sonal ramen för pastoratsadjunkterna.

Vad angår kommitténs förslag angående begränsning av antalet pastoratsadjunktsbefattningar i stiften ifrågasätta kyrkomötet, domkapitlen i samtliga — utom Lunds och Stockholms — stift samt de prästerliga per­ sonalorganisationerna överhuvud behovet av en sådan anordning. Därest en begränsning av stiftens rekryteringspersonal likväl skulle befinnas er­ forderlig, anse kyrkomötet samt de nyss avsedda stiftsstyrelserna och or­ ganisationerna sig dock icke kunna godtaga den av kommittén härutinnan förordade metoden utan föreslå i stället en fixering av stiftens pastoratsadjunktskår till högst en viss relation till antalet övriga tjänster i stiften, förslagsvis 25 procent. Kyrkomötets särskilda utskott har, i sitt betänkande nr 1, med avseende å kommitténs förslag i denna del gjort följande — av kyrkomötet sedermera biträdda — uttalande.

Utskottet måste allvarligt erinra om de för kyrkan säregna förhållandena, vilka innebära att, medan man inom den civila statsförvaltningen vid upp­ kommande behov relativt lätt kan finna ersättningspersonal, man inom kyrkan är hänvisad till prästvigda krafter. Redan av detta skäl måste åt­ gärder för prästvigning vidtagas i god tid och biskoparna knyta kontakt med de teologie studerandena och med dessa överenskomma om blivande ordination. Då bestämmelserna i 19 kap. 6 § kyrkolagen alltjämt avses komma att gälla, synes det angeläget att icke ytterligare sådan spärr införes, som ge­ nom starkare centralisering skulle kunna försvåra ett normalt uppehållan­ de av kyrkans kontinuerliga arbete. Av de båda utvägar, som kommittén diskuterar, maximering av anslagsbeloppet eller fixering av antalet icke­ ordinarie befattningar finner utskottet den förstnämnda såsom allt för summarisk icke böra ifrågakomma. Beträffande den sistnämnda vägen, som också kommittén för sin del rekommenderar, finner utskottet mindre lyckligt, att för varje stift årsvis eller för annan lämplig period medgivande skulle inhämtas hos Kungl. Maj :t angående det antal befattningar såsom pastoratsadjunkt, som inom stiftet må finnas. Det torde icke vara för domkapitlen möjligt att tillräck­ ligt långt i förväg ingå till Kungl. Maj :t med »detaljerade och motiverade äskanden i förevarande hänseende». Kommittén erinrar själv om att vid sådana äskanden även måste med­ räknas »emellanåt inträffande oförutsedda eller onormala ökningar i per­ sonalbehovet» samt nödiga reserver för semesterfrågans lösning. Utskottet har för sin del funnit det framkomligare att eu viss kvot bestämmes, vilken fixerar relationen mellan antalet pastoratsadjunkter och fasta tjänster. Ut­ över denna procentsiffra skulle sålunda antalet pastoratsadjunkter icke få stiga utan att i varje särskilt fall medgivande lämnats av Kungl. Maj:t. Vid en översyn av nuvarande relation mellan antalet pastoratsadjunkter och fasta tjänster har utskottet räknat kyrko-, stifts- och kontraktsadjunklerna till de fasta tjänsterna samt bortsett från alla e.o. präster, som icke tjänstgöra som pastoratsadjunkter inom stiftet. Utskottet förutsätter atl så bör ske vid tillämpande av eventuell kvotbestämning.

92 Kangl. Maj:ts proposition nr 204.

Utskottet har funnit att för närvarande inom fem stift pastoratsadjunkturer utgöra mellan 16 och 17 % av antalet fasta tjänster. Medeltalet för samtliga stift håller sig vid 13,7 %. Härvid måste hänsyn tagas till det för­ hållandet, att för närvarande en viss prästbrist gör sig gällande i flera stift. Skulle av skäl, som kommittén anfört, marginalen hållas relativt vid, måste med hänsyn till oförutsedda ökningar i personalbehovet procentsiffran ökas till 20 %. Denna siffra måste emellertid ytterligare höjas så snart man medräknar det behov av personalökning, som ett bättre ordnande av semestrarna kom­ mer att medföra. De sakkunniga ha räknat med att drygt 300 pastoratsadjunkter skulle åtgå som semestervikarier, om uteslutande prästvigda skulle anställas enkom för detta ändamål. Detta skulle utgöra cirka 8 %. Emellertid torde det vara uteslutet att lösa semesterfrågan utan tjänstedubblering eller anlitande jämväl av icke prästvigd personal. Med sådan till hjälp torde antalet för semestrar behövlig prästvigd kraft kunna be­ gränsas till approximativt 5 %. Därigenom kommer man till ett relations­ tal av sammanlagt 25 %. Utskottet får fördenskull för sin del förorda, att föreskrifter givas att högsta antalet pastoratsadjunkter må utgöra 25 % av antalet fasta präs­ terliga tjänster i stiftet samt att utöver detta antal pastoratsadjunkter icke må anställas, utan att särskilt medgivande inhämtas av Kungl. Maj :t.

Allmänna svenska prästföreningen framhåller gentemot kommitténs för­ slag angående bestämmande av en personalram för stiftens rekryteringspersonal följande.

Då för prästerlig tjänst ej kan ifrågakomina annan än prästvigd man, måste i fråga om prästrekryteringen uppställas såsom ett ofrånkomligt krav, att rättighet för biskop att prästviga ej inskränkes på sådant sätt att församlingsvården äventyras. Enligt föreningens mening fyller icke kom­ mitténs förslag detta krav. Det åsyftar visserligen ej formellt någon in­ skränkning i biskopsrätt att prästviga, men då antalet pastoratsadjunkter skall fastställas av Kungl. Maj :t, kommer i verkligheten en sådan inskränk­ ning att äga rum. Därför måste bestämt påyrkas rätt för stiftsledning att utan Kungl. Maj :ts hörande antaga pastoratsadjunkter till sådant antal att det uppgår till viss procent av de ordinarie prästtjänsterna i stiftet. Med hänsyn jämväl till behovet av semestervikarier torde detta procenttal knap­ past kunna sättas lägre än till 25.

Kommitténs förslag angående begränsning av antalet pastoratsadjunktstjänster hava lämnats utan erinran av statens lönenämnd, statskontoret och riksräkenskapsverket. Kammarkollegiet biträder det av kommittén i detta hänseende rekommenderade förfarandet och anser sig särskilt böra understryka angelägenheten av att det behövliga antalet pastoratsadjunk­ ter inom stiften underkastas en regelbundet återkommande prövning, där­ vid givetvis antalet bör tilltagas med nödig marginal för oförutsedda ök­ ningar i personalbehovet. En viss utjämning i detta avseende skulle också enligt kollegiets mening kunna ernås genom den av kommittén förordade

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 93

anordningen med överförande av pastoratsadjunkt för tillfällig tjänstgö­ ring inom annat stift än det egna.

Löneavvägningen för pastorats adjunkter na.

Statens lönenämnd liksom även kammarkollegiet har ansett sig kunna godtaga kommitténs förslag till löneavvägning och befordringsgång för pastoratsadjunkterna. Samma förslag har icke föranlett någon erinran från riksräkenskapsverkets sida. Statskontoret har anslutit sig till kommitténs förslag angående införande av reglerad befordringsgång, men har i fråga om väntetiden i de av kommittén förordade, av ämbetsverket godtagna lö­ negraderna anmält en mot förslaget något avvikande uppfattning:

För vinnande av närmare anslutning till den för amanuenspersonalen vid den civila och militära statsförvaltningens verk och myndigheter gäl­ lande ordningen synes emellertid tjänstetiden i såväl lönegraderna Ce 20 som Ce 22 böra utsträckas från två till tre år. Härigenom skulle slutlöne­ graden i befordringsgången för pastoratsadjunkterna icke uppnås tidigare än för jämställda amanuenser inom förvaltningen. Anledning att för präs­ terna fastställa en gynnsammare ordning saknas enligt statskontorets me­ ning. Med utgångspunkt härifrån och med hänsyn tagen till de tidsschema statskontoret ovan förordat, får ämbetsverket vidare föreslå följande be­ fordringsgång för teologie licentiater och teologie doktorer: Cf 18, 1 år; Ce 20, 2 år; Ce 22, 2 år; Ce 24. Kyrkomötet, domkapitlen i samtliga stift utom Västerås, Karlstads, Härnösands och Visby samt allmänna svenska prästföreningen hava icke något att erinra mot lönesättningen för pastoratsadjunkterna. Föreningen har dock i annat sammanhang uttalat sitt gillande av det utav kommitté­ ledamöterna Berger och Helander — i deras vid kommitténs betänkande fogade gemensamma reservation —- framlagda förslaget angående löneklassplacering för extra ordinarie präst, som förbigåtts vid befordran till ordinarie tjänster. Domkapitlen i Västerås, Karlstad och Härnösand anse, att det vid lönesättningen för pastoratsadjunkt saknas anledning att frångå den av kommittén i övrigt vid löneavvägningen anlagda jämförelsen mellan församlingspräster och läroverks!ärare samt föreslå, att befordringsgången anpassas till de icke-ordinarie läroverkslärarnas med lönegradsspännvidden 21—24. Enligt domkapitlets i Visby mening bör befordringsgången göras förmånligare på det sättet, att lönegraden Cf 18 i kommitténs förslag bort­ tages. Med hänsyn till de ofrånkomliga bristfälligheterna i den prästerliga befordringsordningen ifrågasätter sistnämnda domkapitel, huruvida det icke kan anses skäligt, att pastoratsadjunkt, som trots visst antal försök ej lyckats nå befordran, efter exempelvis 15 prästerliga tjänstår och 45 lev­ nadsår uppflyttas i 25 :e samt efter ytterligare 5 år i 26 :e lönegraden, var­ igenom han skulle bliva jämställd med åtminstone komminister i lägsta

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

lönegraden. Sveriges yngre prästers förbund uttalar, att lönegradsserien för pastoratsadjunkterna i viss anslutning till de icke-ordinarie läroverkslärarnas befordringsgång synes böra utformas sålunda: Ce 21 under ett och ett halvt år, Ce 22 under två år, Ce 23 under två år, varefter befordran sker till Ce 24, därvid en förkortning av väntetiden till ett år bör kunna ske för teologie licentiater i Ce 23 samt för teologie doktorer i en var av Ce 22 och 23.

Löneavvägningen för k yr k oadjunkter in. m.

Statens lönenämnd och statskontoret hava godtagit den av kommittén förordade lönegradsplaceringen för kyrkoadjunkterna, mot vilken riksräkenskapsverket förklarat sig icke hava något att erinra. Från kammar­ kollegiets sida ifrågasattes, huruvida det överensstämmer med eljest tilllämpade principer i fråga om reglerad befordringsgång, att för kyrko­ adjunkterna, vilka med avseende på arbetsuppgifter i stort sett få anses jämförbara med pastoratsadjunkterna, inrättas extra ordinarie befattningar i samma löneställning som slutlönegraden i den för de senare avsedda reg­ lerade befordringsgången. Om så ej är fallet, torde enligt ämbetsverket även kyrkoadjunkterna böra följa den reglerade befordringsgången. Under framhållande av att kyrkomötet övervägt frågan om en differen­ tiering av kyrkoadjunktstjänsterna på olika lönegrader, ansluter sig kyrko­ mötet till kommitténs uppfattning, att något påtagligt behov av en sådan anordning icke föreligger. På grund härav och då kyrkomötet finner den för kyrkoadjunkterna föreslagna lönegradsplaceringen skälig, förordar kyrkomötet kommitténs förslag i denna del. Domkapitlen i samtliga — utom Karlstads och Härnösands — stift förklara sig icke hava något att erinra mot kyrkoadjunkternas inplacering i lönegrad Ce 24, domkapitlet i Visby under uttalande, att den föreslagna lönesättningen synes förmånlig för den naturliga befordringsgången genom komministerstjänst till kyrko­ herdebeställning. Då det måste anses önskvärt, att kyrkoadjunkterna, som — åtminstone vad beträffar Linköpings stift •—- i huvudsak äro statione­ rade i stadsförsamlingarna och vilkas tjänstgöring i allmänhet bör inriktas på ungdomsverksamhet, icke allt för länge kvarstanna i sina tjänster, synes enligt domkapitlet i samma stift löneställningen för dessa adjunkter ur den anförda synpunkten icke böra göras förmånligare än enligt kommittéför­ slaget. Allmänna svenska prästföreningen förklarar sig icke vilja motsätta sig kommittéförslaget på denna punkt men anser sig likväl böra framhålla, att en inplacering i lönegrad Ce 25 synts mera motiverad dels med hänsyn till tjänstens karaktär och med densamma förenade arbetsuppgifter dels ock i anseende till att lönegrad Ce 24 även är slutlönegraden i den reglerade befordringsgången för pastoratsadjunkterna. Enligt föreningens mening förefinnes dock en väsentlig skillnad mellan pastoratsadjunkts- och kyrko-

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 95

adjunkstjänster såväl ur tjänsteorganisatorisk synpunkt som med avse­ ende på arbetsuppgifterna. En från kommitténs förslag avvikande lönesättning för kyrkoadjunkterna påyrkas av domkapitlen i Karlstad och Härnösand samt Sveriges gngre prästers förbund. Då enligt det förra domkapitlets mening samma anledning föreligger för en differentiering av kyrkoadjunkterna på olika lönegrader som beträffande komministerstjänsterna, föreslår domkapitlet en fördelning av nämnda adjunktsbefattningar på lönegraderna Ce 24, Ce 25 och Ce 26, varigenom lägsta komministers- och högsta kyrkoadjunktslönegraderna skulle bliva identiska. Domkapitlet i Härnösand och nyss­ nämnda personalorganisation, vilka båda förordat komministraturernas differentiering på lönegraderna Ca 27, Ca 28 och Ca 29, finna vägande skäl tala för en fördelning av kyrkoadjunktstjänsterna på lönegraderna Ce 25, Ce 26 och Ce 27. Förbundet anför till stöd för sin uppfattning följande. De skäl, som anförts för en differentiering av komministerstjänsterna, gälla i alldeles samma mån kyrkoadjunkturerna. I åtskilliga flerförsamlingspastorat finnes i stället för komministern en kyrkoadjunkt, som i den ena eller i två av församlingarna övertagit de funktioner, som eljest an­ komma på kyrkoherde. När i samma pastorat finnas både komminister och kyrkoadjunkt föreligger i regel ingen som helst skillnad mellan dessa i fråga om arbetsuppgifter. Beträffande lönegradsplaceringen vill förbundet, som håller före att kyrkoadjunkt under inga förhållanden kan placeras i lägre lönegrad än Ce 25, föreslå, att dessa tjänster inplaceras i Ce 25, 26 och 27, och att differentieringen sker i analogi med vederbörande kyrko­ herdetjänsts inplacering. I I anslutning till frågan om löneavvägningen för kyrkoadjunkterna hava domkapitlet i Visby och allmänna svenska prästföreningen framhållit, att vad som från deras sida anförts i fråga om löneförbättring för extra ordi­ narie präst, som förbigåtts vid befordran till ordinarie tjänster, jämväl har sin giltighet i fråga om kyrkoadjunkter. Enligt flertalet remissinstanser aktualiserar frågan om lönesättningen för kyrkoadjunkterna det tjänsteorganisatoriska spörsmålet om principerna för inrättande av kyrkoadjunktstjänster. Kyrkomötets särskilda utskott har i detta spörsmål anlagt följande av kyrkomötet godtagna synpunkter. Enligt 14 § 3 mom. lagen om reglering av prästerskapets avlöning skall kyrkoadjunktstjänst inrättas i pastorat, där bibehållande eller inrättande av komministerstjänst icke erfordras men arbetet dock kräver, att ordinarie tjänsteinnehavare erhåller stadigvarande biträde av adjunkt. I anslutning härtill vill utskottet understryka vikten av att kyrkoadjunkturer icke få träda i stället för komministerstjänster, utan att, där behov av sistnämnda slags befattning tydligt och varaktigt förefinnes, sådan tjänst också verk­ ligen tas i anspråk. Alt, såsom nu förekommer, jämte kyrkoherde och eu eller två komministrar ända till tre kyrkoadjunkter anställas i en och samma församling kan svårligen utgöra eu från kyrklig synpunkt ända-

96 Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

målsenlig ordning. En dylik anhopning av kyrkoadjunktstjänster överens­ stämmer uppenbarligen icke heller med nyssnämnda lagrum.

Domkapitlet i Linköping understryker den förefintliga tendensen att in­ rätta kyrkoadjunktstjänster i sådana fall, där komministrar synts böra an­ ställas, samt betonar, att med en fortsatt dylik utveckling försvinna förut­ sättningarna för den föreslagna relativt låga löneställningen för kyrkoadjunkterna. I sitt yttrande över här ifrågavarande del av kommittébetänkandet kom­ mer jämväl domkapitlet i Lund in på den lämpliga avvägningen av antalet kyrkoadjunktstjänster samt framför i samband härmed synpunkter, som även äga betydelse i ett vidare sammanhang.

Bland stiftets kyrkoadjunkter finnas för närvarande 20, vilka var och en har kyrkobokföringsskyldigheten för en eller två församlingar. De äro bosatta i annan församling än kyrkoherden och intaga exakt samma tjän­ steställning som en komminister. De äro såsom kyrkoadjunkter icke lag­ ligen berättigade till prästgård, vilket har medfört betydande svårigheter för dem att — dessa präster äro samliga placerade på landsbygden — an­ skaffa bostäder. Härtill kommer, att de i egenskap av kyrkobokföringsskyldiga äro ansvariga för församlingsböckerna och annat, som ingår i kyrkoarkivet. Arkivstadgans föreskrifter om arkivrum kunna svårligen tillämpas i förhyrd bostad. Pastoraten eller församlingarna ha i anledning härav och jämväl ur synpunkten att hava kyr koadjunkterna bosatta inom resp. församling sett sig nödsakade att i stor utsträckning anvisa bostäder åt dessa präster antingen i prästgårdar, som på grund av pastoratsregleringar blivit utan prästerlig innehavare, eller i inköpta eller nyuppförda fastigheter. Dylika fastigheter bebos av icke mindre än 16 kyrkoadjunkter. Domkapitlet finner nu alla skäl tala för att dessa kyrkoadjunktstjänster förvandlas till komministerstjänster. Tjänsteställningen är ju fullt enahanda med en komministers. Enligt de sakkunnigas förslag skulle ett betydande antal av dessa kyrkoadjunkter hänföras till tjänsteklass 2 för komminist­ rar, därest deras tjänster skulle omvandlas till komministerstjänster. Dom­ kapitlet kommer sålunda att i sinom tid göra framställning om inrättande av komministerstjänster i stället för kyrkoadjunktstjänster i dessa liksom i ett flertal andra fall. I detta sammanhang vill domkapitlet framhålla, att även om den nu gällande prästlöneregleringslagen skulle äga bestånd, dom­ kapitlet i allt fall i samband med utlöpningen av löneregleringar haft för avsikt att i erforderligt fall göra framställning om kyrkoadjunkters er­ sättande med komministrar. För övrigt torde inrättandet av kyrkoadjunkts­ tjänster ha fått en omfattning, som nu gällande lagstiftning icke avsett. I ett flertal fall hade inrättande av komministerstjänster varit av behovet mera påkallat och av lagstiftningen förutsatt. Skulle av vissa skäl, som domkapitlet visserligen knappast kan anse bä­ rande, ändock e. o. präst böra anförtros kyrkobokföringsskyldighet, synes sådan präst böra erhålla ställning som e. o. komminister och hänföras till den tjänsteklass bland komministrar antalet invånare inom tjänstgöringsområdet berättigar honom till. Självfallet skulle e. o. komminister vara be­ rättigad till prästgård. Den av domkapitlet ifrågasatta nya prästerliga tjänst

Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 97

eller e. o. komministerstjänst skulle kanske jämväl i andra fall tänkas komma till användning.

Löneavvägningen för icke-ordinarie stiftspräster.

Den för stifts- och kontraktsadjunkterna föreslagna placeringen i löne­ grad Ce 24 har av statens lönenämnd, riksräkenskapsverket, statskontoret och kammarkollegiet lämnats utan erinran, av kollegiet dock under ifråga­ sättande, huruvida icke för här ifrågavarande präster ■—- liksom i fråga om kyrkoadjunkterna — borde tillämpas den för pastoratsadjunkterna av­ sedda befordringsgången. Kgrkomötet och sex domkapitel hava med hän­ syn till finansiella konsekvenser icke ansett sig kunna förorda någon änd­ ring av den föreslagna löneställningen, ehuru det från vissa synpunkter varit önskvärt, att stiftsadjunktstjänsterna, för vilka stundom komminist­ rar tagas i anspråk, kunnat placeras i en högre lönegrad. Med hänsyn till att de rätt fåtaliga stiftsadjunktsbefattningarna äro specialtjänster av ut­ omordentlig betydelse för det kyrkliga arbetet i stiftet med stora krav på tjänsteinnehavarens initiativkraft och förmåga att självständigt planera arbetsuppgifterna förorda domkapitlen i Strängnäs, Västerås och Växjö samt allmänna svenska prästföreningen inplacering av dessa befattningar i lönegrad Ce 25. Under framhållande av i huvudsak samma synpunkter förorda domkapitlen i Härnösand och Stockholm en höjning av löneställ­ ningen till lönegrad Ce 26 samt domkapitlet i Karlstad och Sveriges gngre prästers förbund uppflyttning ytterligare en lönegrad.

Lönea v vägningen för de icke-ordinarie garnisons- och amiralitetsprästerna. Enligt statens lönenämnds förmenande föreligga i kommittébetänkandet icke tillräckliga uppgifter för bedömande av frågan om löneställningen för garnisonspastorn i Boden och den icke-ordinarie amiralitetspredikanten i Karlskrona. Riksräkenskapsverket och försvarets civilförvaltning hava emellertid ansett sig kunna lämna kommitténs förslag i denna del utan erinran. Med hänsyn till de båda tjänsternas beskaffenhet har statskon­ toret icke funnit sig kunna förorda högre lönegradsplacering än Ce 24. I fråga om garnisonspastorn i Boden, som är ensam präst vid en av de allra största garnisonerna i landet, anser kgrkomötet, liksom även dom­ kapitlet i Luleå, att hans ställning, ansvar och arbetsbörda motivera minst samma löneställning som tillkommer komminister i högsta tjänsteklass. Enligt kyrkomötets mening bör den icke-ordinarie amiralitetspredikanten i Karlskrona, som ifråga om tjänsteställning är närmast jämförbar med kyrkoadjunkt, placeras i lönegrad Ce 24. Ifrågavarande garnisonspastor och 7 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Nr 201.

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

amiralitetspredikant föreslås av allmänna svenska prästföreningen och Sveriges yngre prästers förbund placerade i respektive lönegrad Ce 28 och Ce 26.

Föredraganden. Av betydelse vid utformningen av anställningsförhållandena för de präs­ terliga adjunktskategorierna vid en övergång till civilstatens lönesystem är självfallet bedömandet av de nuvarande extra ordinarie prästernas anställningsrättsliga ställning. Kyrkomötet jämte åtskilliga domkapitel ha gent­ emot de föreslagna anställningsformerna framhållit, att kyrkan genom or­ dinationen tagit slutlig ställning till frågan om den prästvigdes lämplighet för dess tjänst och att härefter kyrkan står ansvar för prästens skäliga försörjning. Då möjligheten att entlediga annorledes än efter fel eller för­ summelse i tjänsten utgör huvudkriteriet på de icke-ordinarie anställnings­ formerna i civilstatens lönesystem, skulle den av kyrkomötet hävdade upp­ fattningen betinga en grundväsentlig förändring av dessa anställningsfor­ mers innehåll vid lönesystemets tillämpning för prästerna. Ehuru kyrko­ mötet godtagit nämnda anställningsformer oreviderade, anser jag mig lik­ väl ha anledning att här något närmare beröra ifrågavarande spörsmål. Till grund för kyrkomötets mening, att ordinationen konstituerar en rätt till anställning i kyrkans tjänst, lärer åberopas bestämmelserna i 19 kap. 6 § i 1686 års kyrkolag, vartill nådiga cirkulärbreven den 19 december 1748 och den 21 augusti 1786 innehålla kompletterande tillämpningsföreskrifter. Det i nämnda lagrum stadgade förbudet för biskop att — vid påföljd av ansvar för ämbetsbrott — viga flera präster än som nödtorfteligen behövas och med lägenheter kunna förses får dock enligt min uppfattning icke tagas till intäkt för ett påstående av så vittutseende innebörd som det som här framförts. Denna lagbestämmelse kan icke äga annat än det begrän­ sade syftet att stadga eu med straffansvar sanktionerad regel för rekryte­ ringen av stiftets prästerskap, avsedd att i möjligaste mån förhindra uppkomsten av en delvis sysslolös prästkår. Av vad jag här anfört torde till en början följa, att ehuruväl en till aktiv församlingstjänst vigd prästman vid en väl planlagd stiftsrekrytering i all­ mänhet måste kunna påräkna kontinuerliga missiv, det ingalunda får an­ ses som mot den gällande rättsregleringen stridande, om han till följd av personalförhållandena i stiftsprästerskapet, som icke kunnat förutses vid hans ordination, under någon tid ställes utan förordnande. Sistnämnda situation får givetvis ses i samband med det förhållandet, att § 36 rege­ ringsformen skyddar ordinarie präst mot att — i annat fall än efter veder­ börlig läkarundersökning, som avses i §16 b prästlöneregleringslagen — påtvingas ett ämbetsbiträde eller en vikarie, till vars avlöning han skall bidraga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201. 99

Om den extra ordinarie prästen under sina förordnanden i stiftet genom sitt personliga uppträdande i och utom tjänsten eller genom själva be­ skaffenheten av sin tjänstéutövning visar sig vara olämplig såsom präst — dock utan att därför kunna jämlikt 13 § domkapitelslagen skiljas från prästämbetet -—- anser jag, i motsats till kyrkomötet, hinder i kyrkolag eller annan författning icke föreligga för stiftsledningen att underlåta att meddela honom missiv. Befogenheten för domkapitel att vägra en olämplig — från prästämbetet dock icke skild — präst missivering framgår för öv­ rigt otvetydigt av tidigare av Kungl. Maj:t meddelade avgöranden i besvärsmål rörande dylik fråga. Enligt min mening föreligger sålunda icke något hinder i kyrkolag eller eljest att i den statskyrkliga tjänsteorganisationen tillämpa de i civilstatens lönesystem utformade anställningsformerna aspirant- och extra ordinarie anställning i all huvudsak oförändrade. I likhet med kommittén anser jag, att vid den förordade löneregleringen åt de prästerliga adjunkterna bör be­ redas extra ordinarie anställning. Huruvida efter övergången till det före­ slagna lönesystemet antagningen till extra ordinarie pastoratsadjunkt skall föregås av viss tids aspirantanställning, är enligt min mening en lämplighetsfråga, som får avgöras från i huvudsak två synpunkter. Den ena av dessa är, om det med hänsyn till löneavvägningen för i stort sett jämförliga befattningshavargrupper kan anses motiverat, att pastoratsadjunkten redan från första tjänstgöringsdagen tillerkännes med extra ordinarie anställning förenade sociala löneförmåner och pensionsrätt med mera. För min del kan jag icke finna annat än att en omedelbar extra ordinarieantagning skulle innebära ett påtagligt gynnande av pastoratsadjunkterna framför övriga i allmän tjänst anställda befattningshavare med lika omfattande akademisk utbildning. Den andra synpunkten är om det för införande av aspirantanställning för icke-ordinarie präster möter principiella hinder i så måtto, att pastoratsadjunktens första tjänstgöringstid icke har karak­ tären av en prövnings- och utbildningstid. Det är självklart, att den nog­ granna och sorgfälliga individuella prövning av de olika prästkandidater­ nas lämplighet för prästämbetet — bland annat genom förfrågningar hos lärarna vid de teologiska fakulteterna — som biskopen anlägger vid re­ kryteringen av stiftets prästerskap, i allmänhet är en garanti för den präst­ vigdes lämplighet för kallet. Erfarenheten har dock visat, att i vissa fall ordinerats teologer, vilka icke varit för prästämbetet lämpliga, något som även understrukils i den år 1942 framlagda prästutbildningsutredningen (SOU 1942:33). I samma utredning har därjämte framhållits, att en nyordinerad präst i stort sett är oprövad i de praktiska församlingsvårdsuppgifterna. Den första tjänstgöringen såsom församlingspräst är därför i mycket eu utbildningstid, övervägande skäl tala därför enligt min mening för ett anlitande av aspirantanställning under pastoratsadjunkternas första

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

tjänstgöringstid — lämpligen under halvtannat år såsom kommittén före­ slagit. I praktiken torde detta för övrigt allenast innebära, att pastoratsadjunkten under angivna tid icke kommer i'åtnjutande av de förmåner extra ordinarie anställning medför. Vad därefter angår den av kommittén förordade begränsningen av an­ talet pastoratsadjunktstjänster i stiften, så har av kammarkollegiet sär­ skilt understrukits angelägenheten av en regelbundet återkommande pröv­ ning av pastoratsadjunktskårens storlek. För egen del finner jag, att kom­ mittén på ett övertygande sätt motiverat behovet av en fixerad personalram för stiftens obefordrade präster i aktiv församlingstjänst. Jag instämmer därför i kommitténs förslag, att det skall ankomma på Kungl. Maj :t — som jämväl inrättar ordinarie och övriga icke-ordinarie församlingstjänster — att bestämma antalet pastoratsadjunkturer i stiften. Till frågan om det praktiska anordnandet av den föreslagna personalramen är jag icke för närvarande beredd att taga ställning. Jag finner mig dock i detta sam­ manhang böra anmärka, att den av kyrkomötet förordade procentmetoden icke möjliggör någon smidig anpassning alltefter det stiftsvis mycket vari­ erande behovet av pastoratsadjunkter under olika tidsperioder. Ett utnytt­ jande i varje stift av kyrkomötets relationstal — 25 procent •— skulle inne­ bära en utökning av det nuvarande antalet pastoratsadjunkter med om­ kring 80 procent och medföra en kostnadsökning — utöver kommitténs kostnadsplan — med cirka 2 400 000 kronor, utgifter för reseersättningar och tjänstgöringstraktamenten icke inräknade. Redan med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser, som kyrkomötesförslaget kan medföra, är det föreslagna procenttalet givetvis icke godtagbart. De skäl, som av statskontoret, vissa domkapitel och Sveriges yngre präs­ ters förbund framförts för ändring i olika riktningar av kommitténs för­ slag till befordringsgång för pastoratsadjunkterna, kan jag icke finna bä­ rande. Att liksom i fråga om de ordinarie församlingsprästerna anpassa lönesättningen för pastoratsadjunkterna efter läroverkslärarlönen i viss tjänstegrad finner jag uteslutet, då för de icke-ordinarie prästerna saknas motsvarighet till det för läroverkslärarna betungande provåret med ersätt­ ning i form av terminsarvoden å 1 000 kronor. Enligt min mening tillgodo­ ser kommitténs förslag till befordringsgång på ett tillfredsställande sätt anspråken på en skälig löneavvägning och samtidigt även i detta samman­ hang relevanta lönetekniska synpunkter. Jag tillstyrker därför den av de sakkunniga föreslagna befordringsgången. Till frågan, huruvida icke-ordinarie präst, som till följd av prästvalssystemets ur befattningshavarsynpunkt ojämna verkningar icke vunnit beford­ ran trots påtaglig överlägsenhet i tjänstår, bör beredas speciell kompensa­ tion i form av högre löneklass- eller lönegradsplacering än som följer av normalbestämmelserna, är jag icke beredd att för närvarande taga ställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 101

I likhet med kyrkomötet och det stora flertalet övriga remissinstanser biträder jag kommitténs uppfattning, att tillräcklig anledning icke föreligger för en differentiering av kyrkoadjunktstjänsterna på olika lönegra­ der. Under sådant förhållande finner jag vägande skäl saknas för att från­ gå den av kommittén förordade — av bland annat kyrkomötet, statens lönenämnd, statskontoret och riksräkenskapsverket godtagna -— inplace­ ringen av kyrkoadjunkterna i lönegrad Ce 24. I ett flertal yttranden — särskilt de som avgivits av kyrkomötet samt domkapitlen i Linköping och Lund — har framförts kritik mot nuvarande praxis i fråga om inrättande av kyrkoadjunktstjänster. De framställda er­ inringarna synas mig vara av sådan beskaffenhet, att de påkalla en om­ prövning av praxis för kyrkoadjunkturens fortsatta utnyttjande i tjänste­ organisationen. Med hänsyn till de kvalificerade arbetsuppgifter som anförtrotts stiftsoch kontraktsadjunkterna kan det enligt min mening ifrågasättas, huru­ vida icke en något högre löneställning bör tillerkännas dessa präster än den av kommittén föreslagna, Ce 24. Men då mera vägande synpunkter av tjänsteorganisatorisk och löneteknisk natur tala i motsatt riktning, anser jag mig icke kunna förorda ett frångående av kommitténs förslag i denna del. Beträffande åter de icke-ordinarie garnisons- och amiralitetsprästerna finner jag mig icke beredd att på grund av den föreliggande utredningen taga slutlig ställning till lönegradsplaceringen för ifrågavarande tjänster. 6

6. Tjänstebostäderna.

T jänsteb o stadens inordnande i lönesystemet. Prästlönekommittén. Att såsom hittills tjänstebostad i allmänhet bör tillhandahållas de ordi­ narie församlingsprästerna av pastoratet, därom synes någon tveksamhet ej kunna råda. Å ena sidan är det uppenbart, att i de många landsbygdsförsamlingarna, där någon hyresmarknad ofta ej existerar, bostad alltjämt måste tillhandahållas genom pastoratets försorg. Å andra sidan är präster­ nas verksamhet av den art, att den oftast kräver en bostad med relativt stora utrymmen, som i många fall icke kunna beredas befattningshavaren utan det allmännas mellankomst. Det nuvarande prästgårdsbeståndet är dessutom så betydande och i fråga om bostädernas storlek och beskaffenhet i övrigt så särpräglat, att det skulle möta stora svårigheter att utnyttja beståndet för annat ändamål än hittills. Beträffande upplåtelse av tjänstebostad åt befattningshavare med avlö­ ning enligt statens allmänna avlöningsreglemente finnas vissa allmänna regler i reglementet (38 §), varjämte specialbestämmelser förutsättas kunna av Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet meddelas rörande sådan

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

tjänstebostads anordnande samt angående dess vård och underhåll. Regle­ mentet innefattar stadganden om befattningshavares förpliktelse att mot­ taga och bebo åt honom anvisad tjänstebostad, om hans skyldighet att gälda ersättning för bostaden och i förekommande fall jämväl ersättning för bränsle och belysning. Härutöver stadgas i reglementet om tjänstebostads avträdande samt om befattningshavares och dennes dödsbodelägares skyl­ dighet att vid behov mot skälig gottgörelse upplåta utrymme i tjänstebostaden för vikarie och efterträdare. I folkskolans avlöningsreglemente (26 §) återfinnas i stort sett motsva­ rande bestämmelser beträffande tjänstebostad åt ifrågavarande lärare. Här­ utöver finnes beträffande lärarbostäderna en särskild boställsordning med utförliga bestämmelser rörande sådan bostads anordnande, storlek, inred­ ning in. in. ävensom angående den ersättning (hyresavdrag), som för bosta­ den skall utgå, om ersättningens bestämmande och om uppskattning för sådant ändamål av tjänstebostadens hyresvärde. För församlingsprästerna synas enligt kommitténs mening några regle­ rande bestämmelser i förevarande hänseenden icke vara erforderliga utöver dem, som för övriga här omnämnda befattningshavargrupper befunnits på­ kallade. I det hela torde de blivande bestämmelserna för prästerna närmast böra ansluta sig till de i statens allmänna avlöningsreglemente meddelade. Det finnes fördenskull ingen anledning att vidtaga större saklig ändring i den ecklesiastika boställsordningens stadganden i 17 och 18 §§. Dock torde bestämmelserna om prästs vårdnadsskyldighet med avseende å tjänstebostaden böra utvidgas att avse jämväl tjänstebostad i annan pastoratsbyggnad. Skyldighet att mot ersättning upplåta utrymme i bostaden bör vidare gälla icke blott befattningshavarens dödsbodelägare utan även denne själv, och den bör även innefatta skyldighet att bereda personligt bostads­ utrymme åt pastoratsadjunkt, som anställes som ämbetsbiträde åt tjänst­ innehavaren. Bestämmelserna om befattningshavares skyldighet att mottaga och bebo åt honom anvisad tjänstebostad böra för församlingsprästernas vidkom­ mande givetvis avse jämväl bostad i annan pastoratsbyggnad än prästgård. Sådan annan tjänstebostad, om vars anordnande ju icke — såsom i fråga om prästgårdarna — förekomma några bestämmelser i ecklesiastik bo­ ställsordning, bör likväl förutsättas skola godkännas av stiftsnämnden för att skyldighet skall inträda för prästen att mottaga och bebo densamma. I fråga om de prästerliga tjänstebostädernas anordnande, deras inred­ ning och övriga beskaffenhet äro med hänsyn till omregleringen av präs­ ternas avlöningsförhållanden icke några särskilda nya bestämmelser på­ kallade. Boställsordningens föreskrifter härutinnan torde med avseende å prästgårdarna vara tillfyllest. Måhända kunna de i särskilda hänseenden vara i behov av viss översyn, men denna fråga har icke något samband med löneregleringen. Enligt kommitténs mening äro några bestämmelser för närvarande ej i avlöningshänseende behövliga rörande vad prästs tjänstebostad skall omfatta, vilka rum som skola däri ingå och vad eljest därmed skall vara förbundet.

Kommittén erinrar vidare om, att folkskolans avlöningsreglemente åläg­ ger vederbörande befattningshavare ovillkorlig skyldighet att vidkännas er­ sättning för av honom mottagen tjänstebostad samt att statens allmänna

Kungl. Maj:ta proposition nr 204. 103

avlöningsreglemente innehåller likartad föreskrift men även förutsätter, att tjänstebostaden understundom förekommer såsom särskild förmån utöver den kontanta avlöningen. Kommittén ingår härefter på frågan, huruvida för församlingsprästernas vidkommande avlöningen såsom hittills bör utgå i form av nettolön, d. v. s. utan inräknande i denna av tjänstebostadsförinånens värde, eller om regleringen även i detta hänseende principiellt bör anslutas till de nya statliga avlöningsreglementena och avlöningen allt­ så utgå såsom bruttolön. För sitt ställningstagande till denna fråga har kommittén föranstaltat om en särskild utredning. Vid denna utredning har kommittén biträtts av ledaren för 1945 års allmänna hyresräkning, t. f. byråchefen i socialstyrelsen Gunnar Hävermark. I en av denne upprättad »p. m. angående tjänstebostadens inordnande i ett avlöningssystem för prästerskapet» (bilagd prästlönekommitténs betänkande) lämnas en all­ sidig redogörelse för innebörden och konsekvenserna av en tjänstebostadsreglering i enlighet med, å ena sidan, ett avlöningssystem med nettolön, d. v. s. utan inräknande i avlöningen av tjänstebostadsförinånens värde, samt å andra sidan, ett bruttolönesystem. Kommittén yttrar härom för egen del: Efter ingående övervägande av olika med de båda huvudmetoderna för­ bundna nackdelar och fördelar har kommittén ansett sig böra förorda ett bruttolönesystem för församlingsprästerskapet med ersättningsskyldighet för upplåten tjänstebostad, vare sig denna anvisas i insynad prästgård eller i annan av pastoratet tillhandahållen bostadslägenhet. Kommittén har här­ vid fäst särskild vikt vid de oegentligheter som, på sätt Hävermark i sin promemoria framhållit, måste uppstå vid ett system med nettolön och hyresfri bostad, därest detta, såsom här vore avsett, kombinerades med den enligt statens löneplansförordning gällande, för bruttolön avvägda dyrortsgrupperingen jämte ett därtill anknutet, på likartad grund indexreglerat lönetillägg. De praktiskt administrativa olägenheterna av en särskild index­ beräkning för prästerna för att utjämna de i sådant fall uppkommande skiljaktigheterna i reallönevärde mellan den prästerliga nettolönen och jämförliga befattningshavares bruttolön har kommittén funnit väga väsent­ ligt tyngre än de förvaltningstekniska besvärligheter, som icke helt kunna undgås vid en övergång från ett netto- till ett bruttolönesystem. Yttranden. Efter framhållande att kommittén icke föreslagit någon ändring i nu gällande bestämmelser om pastorats skyldighet att tillhandahålla kyrko­ herde och komminister prästgård eller om dennas beskaffenhet har kyrko­ mötet uttalat, att pastorat borde, om prästgård ej funnes, åläggas att till­ handahålla sådan tjänstebostad, som i huvudsak motsvarade de författnings­ enliga kraven på prästgård. Skyldigheten för adjunktstagare att bereda per­ sonligt bostadsutrymme åt pastoratsadjunkt, bör enligt kyrkomötets me­ ning icke göras ovillkorlig, med hänsyn till att fall kunna förekomma, då ett utnyttjande av denna förpliktelse ej kan anses lämpligt.

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Domkapitlet i Växjö och Sveriges yngre prästers förbund anse, alt skyl­ dighet bör stadgas för pastorat att tillhandahålla tjänstebostad åt kyrkoadjunkt, om förhållandena på hyresmarknaden i stationeringsorten det på­ kalla. Socialstyrelsen ifrågasätter, huruvida man vid löneregleringen kan förbigå de icke-ordinarie prästernas tjänstebostadsfråga. I samma spörsmål gör domkapitlet i Lund följande uttalande.

Bland stiftets kyrkoadjunkter finnas för närvarande tjugu, vilka var och en har kyrkobokföringsskyldigheten för en eller två församlingar. De äro bosatta i annan församling än kyrkoherden och intaga exakt samma tjänste­ ställning som en komminister. De äro såsom kyrkoadjunkter icke lagligen berättigade till prästgård, vilket har medfört betydande svårigheter för dem att — dessa präster äro samtliga placerade på landsbygden — anskaffa bo­ städer. Härtill kommer, att de i egenskap av kyrkobokföringsskyldiga äro ansvariga för församlingsböckerna och annat, som ingår i kyrkoarkivet. Arkivstadgans föreskrifter om arkivrum kunna svårligen tillämpas i för­ hyrd bostad. Pastoraten eller församlingarna ha i anledning härav och jämväl från synpunkten att hava kyrkoadjunkterna bosatta inom respek­ tive församling sett sig nödsakade att i stor utsträckning anvisa bostäder åt dessa präster antingen i prästgårdar, som på grund av pastoratsregleringar blivit utan prästerlig innehavare, eller i inköpta eller nyuppförda fastigheter. Dylika fastigheter bebos av icke mindre än sexton kyrko­ adjunkter.

Kammarkollegiet har beträffande skyldigheten att tillhandahålla präst­ gård yttrat följande.

Kyrkomötet har i fråga om de prästerliga tjänstebostäderna gjort ett ut­ talande av principiell innebörd. Kyrkomötet har nämligen ansett, att det enligt kommitténs förslag i övrigt vore följdriktigt, att pastorat i de fall, då insynad prästgård icke funnes, ålades att tillhandahålla bostad av sådan beskaffenhet, att den i huvudsak motsvarade de krav, som ställdes på präst­ gård. Kollegiet anser, att befogenhet alltjämt bör förbehållas Kungl. Maj:t att dispensera från åliggandet att tillhandahålla prästgård, där hinder här­ för finnes möta på grund av särskilda omständigheter. Vissa skäl kunna till och med anföras till förmån för vidgade dispensmöjligheter i detta hän­ seende. Sålunda torde komministrar utan eget tjänstgöringsområde i stä­ der och andra tätorter mången gång knappast kunna sägas intaga någon särställning i förhållande till andra befattningshavare i allmän tjänst i fråga om anspråk på särskild tjänstebostad. Tjänstinnehavarens nytta av tjänstebostaden står här stundom ej i rimlig proportion till pastoratets stora onus för tillhandahållandet av sådan. Ej sällan finner man därför i ärenden om inrättande av prästerliga biträdestjänster, att pastoraten före­ draga en kyrkoadjunkt framför en komminister för att komma ifrån tjänstebostadsbesväret.

Skyldighet att bygga prästgård bör enligt statskontoret — i analogi med skoldistrikts åliggande att uppföra lärarbostad — endast åvila pastorat, därest å orten saknas hyresmarknad med bostäder av sådan storlek och

Kungl. Maj.ts proposition nr 20i. 105

beskaffenhet, som i huvudsak motsvara ecklesiastika boställsordningens krav på prästgård. I sitt yttrande i tjänstebostadsfrågan föreslår domkapitlet i Karlstad — som anser att i församlingsprästernas tjänstebostäder icke böra inräknas expeditions-, vänt- och förrättningsrum — införande av ett uttryckligt stad­ gande, att det skall åligga pastorat att tillhandahålla församlingspräst pastorsexpedition med nödiga biutrymmen och arkiv samt att ombesörja lokalernas möblering, uppvärmning, belysning och städning. Landskommu­ nernas förbund förklarar sig vilja understryka behovet av en uttrycklig bestämmelse, huruvida pastorsexpedition ingår i bostaden. I ett till allmänna svenska prästföreningens yttrande fogat särskilt ut­ talande föreslås, att pastoratet ålägges skyldighet att deltaga i kostnaden för underhåll av prästgårdsområdet, där denna är särskilt betungande. Sveriges yngre prästers förbund har instämt i sistnämnda uttalande även­ som i vad domkapitlet i Karlstad anfört i fråga om pastorsexpedition. Kommitténs förslag att vid tjänstebostädernas inordnande i lönesystemet tillämpa bruttolöneprincipen för församlingsprästerskapets vidkommande med ersättningsskyldighet för upplåten tjänstebostad har under remiss­ behandlingen vunnit allmän anslutning. En ledamot i kyrkomötets sär­ skilda utskott, herr Sundberg, har dock i en till utskottsbetänkande! fogad reservation gjort följande uttalande. Enligt gällande prästlönelag utgöres prästerskapets (kyrkoherdes och komministers) avlöning dels av dispositionsrätt till prästgård, dels av ett kontant belopp. Enligt kommitténs förslag skall avlöningen utgöras av ett kontant belopp, varifrån avdrages ett konstruerat värde av »bostadsför­ månen». Här föreligger en skillnad av såväl teoretisk som praktisk innebörd. Prästerskapets disposition av de i det alldeles övervägande antalet fall å kyrkans jord belägna prästgårdarna betecknar den enda kvarlevande per­ sonliga anknytningen mellan kyrkans jord och kyrkans tjänare, bekräftad av prästerskapets privilegier §§ 3 och 4. Denna anknytning utgör en ideell faktor som håller medvetandet om kyrkans rätt till egendomen levande och därför icke bör uppgivas. Enligt förslaget skall prästerskapet för nyttjandet av denna egendom vidkännas en ersättning, och detta icke till kyrkan utan till pastoratet. Härigenom kan, efter vad också erfarenheten giver vid han­ den, det verkliga rättsläget komma att så småningom fördunklas och kyr­ kans rätt till prästgårdarna att framstå såsom en fråga av allenast histo­ riskt intresse. Men den nya principen får även praktiska konsekvenser. Sålunda kom­ mer, i följd av bostadsavdragets verkningar, en kyrkans befattningshavare i Stockholm att få en ej obetydligt lägre kontant lön än motsvarande be­ fattningshavare i en landsförsamling, och delta ehuru kostnaderna för livs­ föringen notoriskt äro väsentligt högre i Stockholm än å landsbygden. Ett sådant förhållande synes uppenbart orimligt. Både teoretiska och praktiska skäl tala sålunda för ett bibehållande av den nuvarande principen, att varje tjänstgörande kyrkoherde och kommi­ nister skall, såsom gällande prästlönelag i 1 § stadgar, erhålla »fri bostad

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

och ersättning för skjuts i tjänsteärenden» samt »lön i penningar så be­ räknad, att honom därigenom beredes en efter tjänstegrad och ämbetsåligganden ävensom levnadskostnaderna i orten eller andra särskilda för­ hållanden lämpad anständig bärgning». Några avlöningstekniska hinder möta icke för ett bibehållande av nuva­ rande system. Detta framgår därav, att biskoparnas avlöning, som i sin tur har landshövdingarnas till förebild, utformats just såsom ett s. k. netto­ avlöningssystem, där bostadens värde ej fråndrages lönen.

Bostadsavdraget.

Prästlönekommittén. Kommittén föreslår, att den ersättning, som prästen skall ha att gälda för tjänstebostadens begagnande i regel bör erläggas genom avdrag må­ nadsvis i efterskott å befattningshavarens lön, bostadsavdrag. Härom an­ för kommittén vidare:

I sin promemoria i ämnet har byråchefen Hävermark redogjort för ett antal skilda metoder, enligt vilka dylikt bostadsavdrag kunde tänkas bliva bestämt. Redogörelsen bygger på en systematisk uppdelning av de olika metoderna alltefter varje metods större eller mindre rättvisa i verkning­ arna samt mindre eller större enkelhet i tillämpningen. Utöver de beskrivna typmetoderna är givetvis ett flertal andra förfaringssätt tänkbara, på vilka kommittén dock här icke finner anledning ingå. Enligt den av Hävermark framlagda analysen av bostadsersättningens inverkan på avlöningens reallönevärde bör bostadsavdraget så bestämmas, att det i princip ger full täckning för det värde bostaden kan antagas äga för befattningshavarna, icke individuellt utan genomsnittligt för vederbö­ rande befattningshavargrupp i dess helhet. Detta genomsnittliga hgresvärde behöver ej vara lika med bostadens hyresmarknadsvärde utan bör avvägas med hänsyn exempelvis till förekommande bostadstvång samt till föreva­ rande tjänstebostäders speciella karaktär av prästgård. Detta avdragets överensstämmelse med det genomsnittliga hyresvärdet är givetvis främst påkallad vid avdragets första bestämmande men önskvärd även i fortsätt­ ningen. Bostadsavdraget bör fördenskull göras såtillvida rörligt, att det­ samma framdeles i mån av behov kan justeras i anslutning till hyresvär­ dets växlingar. Endast därigenom kan likställighet upprätthållas mellan tjänstebostadsinnehavarna och de i övrigt jämställda befattningshavare, som icke hava tjänstebostad. Såsom en allmän karakteristik av resultatet av en metod för tjänstebo­ stadens inordnande i ett avlöningssystem har Hävermark inledningsvis i promemorian framhållit, att detta resultat kan anses mera rättvist, ju mindre reallönen •— inklusive tjänstebostadens värde — därigenom kom­ mer att växla mellan enskilda i övrigt likställda befattningshavare. Men ju större rättvisa i resultatet en metod leder till, desto mera komplicerad måste den bliva. Eftersträvas därför främst enkelhet i systemet, måste förfaran­ det schematiseras och kravet på rättvisa i motsvarande mån eftersättas. Denna karakteristik gäller i lika grad de olika metoderna för bostadsersätt­ ningens bestämmande inom ett bruttolönesystem och ger i sina kortfattade

Kungl. Maj.ts proposition nr 20b. 107

teser en klar bild av målsättningen för valet av förfaringssätt härvid. Därest bostadsavdraget, för vinnande av enkelhet i förfarandet, anses böra bestäm­ mas genom en mer eller mindre summarisk hyressättning, synes emellertid denna — såsom av Hävermark framhålles — böra göras enbart beroende av sådana omständigheter, som kunna omedelbart och definitivt bestämmas och ej kräva särskild bedömning (t. ex. lönegrad och bostadsort). Ett dy­ likt förfarande torde nämligen, särskilt då ett bruttolönesystem med er­ sättning för tjänstebostad skall avlösa ett nettolönesystem med hyresfri tjänstebostad, lättare accepteras av flertalet befattningshavare. En hyres­ sättning på grundval av en schematisk klassificering av tjänstebostäderna efter dessas standard (storlek och inredningens beskaffenhet), varvid de särskilda faktorerna bleve beroende av ett i viss mån subjektivt bedömande, komme däremot att just på grund av det schematiska förfarandet starkt framhäva själva klassificeringens ofullkomlighet och fördenskull få en mindre stabil karaktär. Invändningar mot systemet och dess resultat i en­ skilda fall skulle därvid lätt leda till krav på en noggrannare och därmed också mera invecklad bestämning av tjänstebostädernas standard. Från här angivna utgångspunkter bör följaktligen den metod för bostadsavdragets bestämmande vara att föredraga, som med stor enkelhet i för­ farandet men därjämte med viss fullständighet i själva avvägningen till­ godoser skäliga anspråk på rättvisa. Efter noggrant övervägande av de olika i promemorian beskrivna metodernas större eller mindre anpassning till här angivna krav har prästlönekommittén funnit sig böra förorda en reglering med tillämpning av härefteråt angivna metod. De för tjänstebostaden utgående avdragen för församlingsprästerna be­ stämmas så, att olika avdragsbelopp bliva gällande, å ena sidan för tjänste­ bostad vid kyrkoherdetjänst och för tjänstebostad vid komministerstjänst samt, å andra sidan, inom vardera av dessa tjänstegrader för bostäderna i varje särskild hyresgrupp enligt den hyresgruppsindelning, som gäller enligt boställsordningen för folkskolans lärare. Bostadsavdragen för präs­ ternas tjänstebostäder skulle alltså komma att innefattas i två skilda serier av avdragsbelopp — den ena för kyrkoherde samt den andra för kom­ minister — vardera serien om fem avdragsbelopp, stigande per hyresgrupp. Till grund för dessa bostadsavdragsbelopps bestämmande hava tagits i Hävermarks promemoria angivna hyrestal för skilda lägenhetskategorier (storleks- och kvalitetsklasser) inom varje hyresgrupp (kommitténs be­ tänkande s. 244, tab. 7). Dessa hyrestal, vilka uträknats med ledning av hos socialstyrelsen tillgängliga uppgifter å medelhyrorna för de olika lägenhetskategorierna inom skilda orter, utgöra icke de omedelbara hyresmedeltalen för orterna inom de särskilda hyresgrupperna, utan siffrorna äro efter granskning av uppgifternas representativa värde justerade och av­ jämnade samt motsvara i stort sett mitten i intervallen för respektive hyresgrupp.

Kommittén föreslår, att bostadsavdragen för de ordinarie församlings­ prästerna bestämmas till följande årliga belopp i kronor:

Hyresgrupp 1. 2. 3. 4. 5.

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Vid avdragsbeloppens uträknande har kommittén utgått från de i Häver­ marks promemoria (tab. 7) angivna hyrestalen för en bostadslägenhet inom en var av de tre skilda kvalitetsklasserna om inalles sex rum och kök för kyrkoherdebostad samt fem rum och kök för komministersbostad, ex­ klusive expeditionsrum. De sålunda antagna hyrestalen ha av kommittén sammanvägts till ett belopp per tjänstegrad och hyresgrupp med hänsyn till de två tjänstebostadskategoriernas kvalitet, d. v. s. bostädernas utrust­ ning med centraluppvärmningsanordning, enskilt badrum samt vatten och avlopp, på sätt detta kunnat antagas med stöd av bland annat utfallet av den av kommittén företagna särskilda bostadsundersökningen beträffande prästgårdarna. Dessa sammanvägda hyrestal ha emellertid, med hänsyn till de prästerliga tjänstebostädernas — främst i prästgårdarna — speciella karaktär, av kommittén ansetts böra jämkas ytterligare något nedåt, cirka 12 procent, för att kunna godtagas såsom skäliga bostadsavdragsbelopp. Det nyss i korthet angivna förfarandet vid bostadsavdragens uträknande har närmare beskrivits av kommittén, som härom anfört: Vid bearbetningen av de nämnda hyrestalen har, med visst stöd av de vid kommitténs bostadsundersökning erhållna uppgifterna rörande kyrko­ herde- och komministersbostädernas storlek (antal boningsrum), för kyrko­ herdebostad antagits en genomsnittlig storlek av 6 boningsrum och kök samt för komministersbostad 5 boningsrum och kök. Detta i förhållande till den ecklesiastika boställsordningens maximistorlekar för tjänstebostad i prästgård (för kyrkoherde 8 samt för komminister 6 rum och kök) rela­ tivt låga rumsantal har i första hand motiverats av att boställsordningens maximisiffror avse att innefatta ett expeditionsrum för kyrkoherde liksom även för komminister, som på eget ansvar har att ombesörja kyrkobok­ föringen i församling för vilken han är anställd. Ett motsvarande lägre antal rum för tjänstebostäderna (för kyrkoherde minst 5, högst 7, varav ett expeditionsrum, samt för komminister 4 å 5) förordades på sin tid av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet (uti. nr 8) vid 1932 års riksdag. Utskottet underströk härvid de olägenheter, som — ej minst för tjänstinnehavaren — vore förbundna med de olämpligt stora prästgårdarna. Utskottets förslag godkändes jämväl av andra kammaren men avslogs av första kammaren, varefter riksdagen antog nu gällande bestämmelse. Civila byggnadsutredningen har i sin förberörda p. in. den 30 augusti 1941 upp­ tagit samma förslag om reducering av det föreskrivna rumsantalet i präst­ gårdarna till 7 (inkl. expeditionsrum) resp. 5 boningsrum. Av prästlönekommitténs bostadsundersökning har visserligen framgått, att det förhål­ landevis största antalet nuvarande kyrkoherdeprästgårdar (24,8 resp. 28 procent) innefattar 7 å 8 rum och kök samt det största antalet komminis­ tersprästgårdar (36 resp. 26 procent) 6 ä 7 rum och kök, i förekommande fall utöver expeditionsrum. Härvid är dock att beakta, att vid denna sta­ tistiska undersökning på grund av uppgiftsmaterialets ofullständighet ej kunnat tagas någon hänsyn till eventuellt förekommande, i det uppgivna rumsantalet ingående boningsrum under 9 kvm eller eljest mindervärdiga rum. Härtill kommer, att i rumsantalet ofta ingå andra expeditionsrum än den egentliga pastorsexpeditionen, såsom samtalsrum, väntrum, förrätt-

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 i. 109

ningsrum och konfirmandrum, samt att, där så icke är fallet, ökade ut­ rymmen för dylika ändamål framdeles i stor utsträckning torde bliva be­ hövliga. Rum i prästgården behöver även i vissa fall tagas i anspråk för pastoratsadj unkt. För att undvika en med hänsyn bland annat till här anförda omständig­ heter eventuellt uppkommande oskälig kostnadsbelastning för tjänstebostadsinnehavarna har kommittén ansett befogat att på angivet sätt begränsa rumsantalet för bostadsavdragens bestämmande. Kommittén har härvid även haft i tankarna den utveckling, som på den allmänna hyresmarknaden sedan länge fortgått i riktning mot övergivande av det äldre bostadsskickets ofta överdimensionerade utrymmen och som i mån av skeende om- och ny­ byggnader bör sätta spår även i fråga om prästbostäderna. Å andra sidan anser sig kommittén med den här föreslagna avvägningen hava tagit skälig hänsyn till de särskilda utrymmeskrav, som på grund av dessa bostäders karaktär av prästgårdar, i vilka försainlingsborna av ålder mottagits och även för framtiden böra kunna mottagas i jämförelsevis stor utsträckning.

Till stöd för den generella 12-procentsjämkningen av de sammanvägda hyrestalen har kommittén framhållit följande synpunkter:

Med hänsyn till prästgårdarnas »öppna» karaktär har kommittén ansett det befogat, att den för de prästerliga tjänstebostäderna i form av bostadsavdrag utgående ersättningen bestämmes så, att densamma kommer att något understiga ett för samma bostäder eljest beräkneligt genomsnittligt bostadsvärde. För det stora flertalet av prästerna, främst på landsbygden och härvid särskilt för kyrkoherdarna och för komministrar i egna för­ samlingar, lärer en dylik nedsättning av bostadsavdraget kunna sägas del­ vis uppvägas av de besvär och kostnader av representationskaraktär, som för dessa präster alltjämt ofta uppkomma i följd av sedvanan att församlingsborna skola mottagas och bliva föremål för gästfrihet i prästgår­ den. En del präster, t. ex. i större städer eller där flera tjänstgöra i samma pastorat och äro bosatta helt nära varandra, torde visserligen icke i sam­ ma utsträckning som övriga belastas av dylika förpliktelser. Ehuru för sådan präst nedsättningen av bostadsavdraget i regel skulle innebära eu viss höjning av reallönen, synes det i enhetlighetens och enkelhetens in­ tresse icke lämpligt eller möjligt att härutinnan göra någon åtskillnad. Hänsyn hör även fästas vid det förhållandet, att genom sammanvägningen av hyrestalen för skilda kvalitetskategorier och genom antagandet av en enda storleksklass för vardera av de två tjänstegraderna i enstaka fall nå­ got för höga bostadsavdrag kunna komma att gälla för mindre eller sämre utrustade tjänstebostäder.

Beträffande den närmare innebörden av de utav kommittén sålunda före­ slagna bostadsavdragen, vilka, på sätt framgår av den till grund för kom­ mitténs övervägande i denna fråga liggande expertutredningen, icke förut­ satts skola inkludera ersättning jämväl för tjänstebostadens uppvärmning, har kommittén vidare anfört följande.

I den tjänstehostadsersättning, som församlingsprästerna genom de här förordade avdragen skulle få vidkännas, hör givetvis även anses vara in­

no Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

begripen gottgörelse för till tjänstebostad i förekommande fall hörande park- och trädgårdsområde. Med en reglering av tjänstebostadsfrågan för församlingsprästerna, på sätt här föreslagits, följer helt naturligt, att tjänstinnehavaren ej vidare skall ha att vidkännas någon som helst sådan kostnad för bostaden, som eljest sedvanligt åvilar hyresvärden. Dylik kostnad (speciellt fastighets­ skatt samt vatten- och liknande avgift och gatuavgift, där sådan utgår) skall följaktligen efter avlöningsreformens genomförande alltid gäldas av pastoratet, och detta även för fall att kostnaden — såsom enligt gällande skattebestämmelser, fastighetsskatten för prästgård -— debiteras tjänstebostadsinnehavaren.

Yttranden. Mot kommitténs förslag angående schematiska hostadsavdrag har fram­ ställts erinran allenast av domkapitlet i Härnösand, som ansett att försam­ lingsprästernas tjänstebostäder borde klassificeras liksom folkskollärar­ nas. Även en minoritet i statskontoret (generaldirektören Björck, statskommissarien Johnsson och t. f. statskommissarien Kull) har funnit en klassi­ ficering påkallad och framhållit:

Även om relativt stor procent av bostäderna kunna beräknas tillhöra högsta kvalitetsldassen, kan det icke anses tillfredsställande, att befatt­ ningshavare, vilka måste bebo tjänstebostad i lägre kvalitetsklass än den högsta, ändock skola vidkännas hyresavdrag såsom om bostaden varit av högsta kvalitet. För övrigt saknas anledning att göra ett avsteg från de principer i förevarande avseende, vilka godtagits i fråga om folkskolans lärare (SFS 1946:883, 20 §). Beslut om klassificering av tjänstebostad bör fattas av respektive stiftsnämnd.

I särskilda till allmänna svenska prästföreningens yttrande fogade ut­ talanden har vidare ifrågasatts dels om ej en rättvis avvägning av tjänstebostadsavdraget kunde nås genom att till givet värde för hyresgrupp I för kyrkoherde- och respektive komministersbostad lades den i dyrortsgrupperingen ingående hyresfaktorn, dels att de beräknade bostadsavdragen betraktades såsom normalavdrag i vederbörande hyresgrupp, vilka av­ drag borde efter förhandlingar med pastorat och tjänstinnehavare kunna av boställsnämnden reduceras med hänsyn till bostadens standard och be­ lägenhet samt hyresvärdet i orten och andra förhållanden. Socialstyrelsen finner det av kommittén föreslagna förfarandet väl avfägt och anför vidare.

Genom att bostadsavdraget endast göres beroende av sådana omständig­ heter (lönegrad och bostadsort), som kunna omedelbart och definitivt be­ stämmas och ej kräva särskild bedömning, blir systemet enkelt att tilläm­ pa. Möjligheterna att tillgodose skäliga anspråk på rättvisa synas sam­ tidigt vara rätt väl tillvaratagna. Hyressättningen skulle visserligen bli ganska schematisk genom att diffe­ rentiering icke sker efter bostädernas växlande storlek och kvalitet. Av

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 111

kommitténs bostadsundersökning framgår dock att prästgårdarnas utrustningsstandard numera är i det närmaste enhetlig. Deras storlek växlar däremot i hög grad, men för befattningshavaren synes dock värdet av bo­ staden icke vara, vid lika standard, direkt avhängigt av bostadens storlek, såsom fallet är på den öppna hyresmarknaden. Det är även värt att be­ akta, att denna schematisering av hyressättningen med tiden torde få icke större utan snarare mindre betydelse, om prästgårdsbeståndet allt mer för­ enhetligas. Det kan dock ifrågasättas, om icke en viss reduktion av bostadsavdraget borde ske efter en enkel norm i de relativt fåtaliga fall, där bo­ staden beträffande utrustning och storlek är väsentligt underlägsen den typ, för vilken bostadsavdraget är beräknat. Styrelsen förutsätter att bostadsavdragen bli rörliga såtillvida, att de vid behov justeras i anslutning till hyresvärdets växlingar för att därigenom upprätthålla likställighet mellan tjänstebostadsinnehavare och andra jäm­ ställda befattningshavare utan tjänstebostad. En sådan justering blir i varje fall aktuell vid varje dyrortsgruppering och hyresgruppering. Dessa grupperingar förutsätta ny liyresräkning, vil­ ken även ger underlag för en omräkning av bostadsscheinat. En justering kan bli motiverad såväl av en förändrad spännvidd mellan hyresgrupperna som av en förskjutning beträffande den allmänna hyresnivån. Därest en mera betydande förändring av hyresnivån på den öppna marknaden inträffar under en dyrortsgrupperings giltighetstid och denna medför en viss ökning eller minskning av lönetilläggen, skulle även anledning före­ ligga att överväga en generell ändring av bostadsavdragen. Styrelsen konstaterar, att avdragsbeloppen, en serie för kyrkoherdebo­ städer och en för komministersbostäder, bygga på hyrestal uträknade med ledning av hyresuppgifter från den senaste allmänna hyresräkningen, men saknar anledning att närmare pröva de avvikelser, som företagits av hän­ syn till prästgårdsbostädernas speciella karaktär in. in. Anmärkningsvärt nog äro avdragsbelopp angivna endast för kyrkoherdeoch komministersbostäder men icke för bostäder upplåtna till icke-ordinarie präster. Frågan om sistnämnda grupp av bostäder synes överhuvud icke vara behandlad i föreliggande betänkande. Även om denna grupp är ringa, torde den icke kunna helt förbigås i detta sammanhang. Avdragsbe­ loppen för komministersbostäderna torde bli oskäligt höga för dessa befatt­ ningshavare, vilka skulle placeras på en lägre lönenivå och vilka, att döma av en mindre stickprovsundersökning (kommittébetänkandet s. 49, tab. 14), i genomsnitt torde ha icke oväsentligt mindre bostäder. En komplettering av hyresschemat med särskilda, något lägre belopp för bostäder upplåtna till icke-ordinarie präster synes erforderligt; systemet skulle icke kompli­ ceras därigenom.

Bostadsavdragens avvägning och vad därmed äger samband har föran­ lett kammarkollegiet till följande uttalande.

Beträffande tjänstebostadens storlek har kommittén antagit såsom ge­ nomsnitt för kyrkoherde 6 boningsrum och kök samt för komminister 5 boningsrum och kök. Kommittén anser sig med denna avvägning ha tagit skälig hänsyn till de särskilda utrymmeskrav, som kunde ställas på grund av dessa bostäders karaktär av prästgårdar med därav följande representa­ tiva förpliktelser. Å andra sidan har kommittén ej ansett sig böra gå in

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

på något bedömande, huruvida blott angivna bostadsutrymme skulle anses högst utgöra prästens tjänstebostad. Den av kommittén verkställda statistiska utredningen rörande det nu­ varande beståndet av prästerliga tjänstebostäder visar, att endast ett för­ hållandevis ringa procenttal av dessa bostäder innehåller så låga ruinstal, som de kommittén lagt till grund, eller lägre. Vissa av de skäl som anförts till stöd för de valda låga rumstalen förefalla ej särskilt starka — exempel­ vis synes uppgiftsmaterialets eventuella ofullständighet ha bort ge anled­ ning till komplettering. Godtager man emellertid kommitténs förslag på denna punkt, ställes man inför frågan, huruvida ett system med hostadsavdrag, byggt på angivna rumstal, lämpligen låter förena sig med gällande bestämmelser i ecklesiastik boställsordning om storleken av kyrkoherderespektive komministersprästgård. Kollegiet anser det vara uppenbart, att boställsordningens hithörande bestämmelser måste anpassas efter de syn­ punkter, som vid bostadsavdragens bestämmande anläggas på de präster­ liga tjänstebostädernas storlek. Även om en dylik revision av boställsordningen måhända icke med nödvändighet behöver sammankopplas med prästlönereformen, synes den böra komma till stånd snarast efter dess ge­ nomförande till förhindrande av tillkomsten av nya tjänstebostäder, som betinga bränslekostnadsgottgörelse för övertaliga rum. I samband med en dylik översyn torde även andra prästerliga tjänstebostäder än prästgårdar böra underkastas liknande bestämmelser om bostadens storlek och be­ skaffenhet med mera som dessa. Debatten i kyrkomötet om de prästerliga boställsvåningarna i Stockholm illustrerar behovet av ett reglerande in­ gripande på detta område. Vad angår tjänstebostäder kvalitet visar kommitténs statistik, att den övervägande delen av bostadsbeståndet — av kyrkoherdebostäderna cirka 87 procent och av komministersbostäderna cirka 82 procent — tillhör kvalitetsklass 1 eller den högsta kvalitetsklassen. Återstoden fördelar sig på tre lägre kvalitetsklasser. De hyrestal inom olika hyresgrupper och kvalitetsklasser, som framkommit på grundval av de av kommittén antagna rums­ talen, ha av kommittén särskilt för kyrkoherdar och särskilt för kommi­ nistrar, »sammanvägts» med stöd av uppgifterna om tjänstebostädernas kvalitet, varvid man för varje tjänstegrupp och hyresgrupp synes ha be­ räknat ett efter tjänstebostädernas fördelning på kvalitetsklasser genom­ snittligt hyrestal. Huruvida en dylik sammanvägningsmetod är förenlig med gängse lönetekniska principer vid sådana beräkningar är kollegiet ej i tillfälle att bedöma. Mot tillvägagångssättet synes emellertid kunna invän­ das, dels att bostadsavdraget låses fast vid en proportion mellan kvalitetsklasserna, vilken undan för undan kommer att förskjutas, allt eftersom de sämre tjänstebostäderna ersättas av sådana i högsta kvalitetsklass eller nya högklassiga tjänstebostäder eljest tillkomma, och att bostadsavdraget därför med tiden och i växande grad blir för lågt, dels ock att metoden missgynnar de präster, som sitta med tjänstebostäder i de tre lägre kvalitetsklasserna och vilkas bostadsavdrag pressas upp av den stora frekvensen tjänstebostäder i den högsta kvalitetsklassen. Enligt kollegiets mening vore det riktigare att, med avstående från all »sammanvägning», såsom normal­ fall utgå från hyrestalen i högsta kvalitetsklassen samt att medge nedsätt­ ning av bostadsavdragen för präster med bostad i någon av de lägre kvalitetsklasserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20k. 113

De genom »sammanvägningen» framkomna hyrestalen ha lagts till grund för de av kommittén föreslagna bostadsavdragen först efter det — bortsett från vissa smärre tekniska jämkningar — en reduktion med 12 procent skett med hänsyn till de prästerliga tjänstebostädernas »öppna» karaktär med därav föranlett behov av utrymme för representation. Kollegiet har intet att erinra mot angivna motiv för en dylik reducering. Givetvis ställas mycket varierande anspråk på olika tjänstebostäder i förevarande avse­ ende, men en differentiering torde vara svår att genomföra och det före­ slagna enhetliga reduktionstalet, vars avvägning är en ren skälighetsfråga, synes därför kunna godtagas. Då det torde böra räknas med att det även vid ett genomfört bruttolöne­ system kommer att finnas ordinarie församlingspräster, som ej inneha tjänstebostad, aktualiseras för deras vidkommande frågan huruvida de endast skola åtnjuta avlöning efter sin lönegrad eller därutöver också böra tillerkännas viss hyresersättning. De synpunkter kommittén anlagt vid bostadsavdragens beräknande torde motivera viss hyresersättning till sådana präster.

Statskontoret kan icke anse det rimligt, att de efter kommitténs beräk­ ningsgrunder erhållna sammanvägda hyrestalen, på sätt föreslagits, ned­ sättas med 12 procent. Till stöd för sin uppfattning framhåller ämbetsver­ ket, att redan en viss jämkning torde ha skett vid bestämmandet av hyres­ värdet för kyrkoherde- och komministersbostäderna samt att de av kom­ mittén angivna hyrestalen därtill lära med hänsyn till sammanvägningen delvis ligga under den allmänna marknadens hyresvärden. Mot bostadsavdragens storlek kan enligt statens lönenämnd göras den erinran, att avdraget blir förhållandevis stort för befattningshavare i brist­ fälliga bostäder. Lönenämnden anser sig ändock icke böra yrka på ett system med hyressättning efter tjänstebostädernas individuella standard, eftersom de föreslagna bostadsavdragen genomgående äro låga. Denna låga värdering av tjänstebostäderna synes lönenämnden å andra sidan icke böra föranleda någon invändning med hänsyn till de av kommittén an­ förda synpunkterna angående prästernas representation. Kyrkomötet har i frågan om bostadsavdragens belopp framhållit följan­ de synpunkter.

Det prästerliga arbetets egenart nödvändiggör som regel ett väsentligt större bostadsutrymme än det som erfordras för t. ex. lärare. Prästgården intar, såsom kommittén med rätta framhållit, av ålder en särställning bland de svenska hemmen. Det händer att sockenbor i expeditionella eller mera personliga ärenden infinna sig vid snart sagt alla tider på dagen. I prästgården samlas arbetskretsar och föreningar av skilda slag. Med hän­ syn härtill äro i regel åtminstone vissa rum tilltagna vida större än vad prästens enskilda behov kunna motivera med ty åtföljande konsekvenser i fråga om kostnader för möblering, städning och uppvärmning. Dessa om­ ständigheter göra, att den jämkning nedåt med 12 %, som kommittén före­ tagit vid uppskattningen av prästernas bostadsförmån, måste framstå så­ som varande väl knapp. K — Bihang till riksdagens protokoll lI sand. Nr 2()'i.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Det må tillika påpekas, att enligt den vid betänkandet fogade prome­ morian de hyrestal, som ligga till grund för bostadsavdragens bestämman­ de, avse årshyran exklusive kostnaderna för bränsle till uppvärmning av bostaden och till varmvatten, men att däri ingår eldningsarbetet, när fråga är om flerfamiljshus. För bostad, som pastoratet — jämlikt av kyrkomötet förordat åläggan­ de — skall tillhandahålla i de fall, då insynad prästgård ej finnes skall tjänstinnehavaren hava att vidkännas stadgat bostadsavdrag.

Det av kommittén tillämpade procenttalet för generell jämkning av hyrestalen föreslås av domkapitlet i Växjö och allmänna svenska prästför­ eningen höjt till 20 procent samt av domkapitlet i Karlstad och Sveriges yngre prästers förbund till 25 procent. Till stöd för sitt förslag anför förbundet.

Prästgårdarna användas i mycket stor utsträckning för församlingsändamål. Sålunda har det från flera håll meddelats, att under ett år i en och samma prästgård förrättats mer än 100 vigslar, 50 ä 60 dop och cirka 40 äktenskapsmedlingar. Landets bestånd av prästgårdar är dessutom i ej ringa utsträckning av äldre byggnadstyp med stora rum, som draga stor kostnad för uppvärmning och städning. De av de sakkunniga konstruerade bostadsavdragen för de högre hyresgrupperna överstiga det samlade dyrortstillägget för dyrortsgrupp med motsvarande beteckning. Därtill kom­ mer, att skatten blir högre för det nominellt högre lönebeloppet i den högre dyrortsgruppen. — I de fall, då bostad icke är fullgod, borde stiftsnämnden äga behörighet att föreskriva jämkning av bostadsavdraget.

Bränslekostnadsgottgörelse.

Prästlönekommittén. I samband med regleringen av tjänstebostäderna har kommittén fram­ lagt förslag om särskild bränslekostnadsgottgörelse åt innehavare av spe­ ciellt stora tjänstebostäder. Kommittén anför härom:

Församlingsprästerna äga för närvarande enligt de gällande regleringsbestämmelserna icke rätt "till några särskilda naturaförmåner såsom till­ behör till den åt dem upplåtna hyresfria tjänstebostaden. Tidigare åtnjöt emellertid flertalet kyrkoherdar och komministrar, åtminstone på lands­ bygden, förmånen av fritt bränsle på rot för husbehov från pastoratet till­ hörande löneboställes skog. Denna naturaförmån har med 1932 års boställsreform avvecklats. I stället hava de ordinarie prästerna över lag, på sätt framgår av redogörelsen i 2 kap., tillerkänts ett kontant vederlag i form av bidrag till tjänstebostadens uppvärmning (med 200 kronor för år för kyrko­ herde och 160 kronor för komminister). Härtill har för de senaste åren kommit en särskild gottgörelse för bränslekostnad för vissa rum i onormalt stora prästgårdar (högst 50 kronor per sådant rum och år). Vid övergång till ny lönereglering för församlingsprästerna lärer, därest tjänstebostadsfrågan för dem" ordnas enligt kommitténs förslag, ej heller

Kungl. Maj.ts proposition nr 201. 115

föreligga skäl att bereda dessa präster någon förnyad naturaförmån, t. ex. i fonn av kostnadsfri uppvärmning (eller belysning) av tjänstebostaden. Med avseende å uppvärmningen synes härvid i stället generellt böra följas den reglering, som i sådant hänseende gäller enligt statens allmänna avlöningsreglemente. I enlighet härmed bör det ankomma på tjänstebostadsinnehavaren att själv ombesörja och bekosta tjänstebostadens uppvärmning. Om det i visst fall på grund av särskilda omständigheter ifrågakommer, att pastoratet ombesörjer centraluppvärmning av tjänstebostaden eller till­ handahåller bränsle för densamma, bör befattningshavaren fördenskull vara pliktig att erlägga särskild ersättning därför, vilken ersättning bör utgå till pastoratet efter dess självkostnadspris. Emellertid är även för framtiden att beakta, att ett antal prästgårdar — såväl för komminister som för kyrkoherde — äro onormalt stora, i enstaka fall upp till 15 å 17 rum och kök på sätt framgår av den av kommittén verkställda bostadsundersökningen. När kommittén nu på anförda skäl funnit sig böra förorda, att tjänstebostadsersättningen bestämmes att utgå enhetligt för en beräknad bostad om sex rum och kök för kyrkoherde samt fem rum och kök för komminister, har kommittén jämväl funnit skäl föreligga att vederbörande befattningshavare ej skall vara pliktig att själv bekosta uppvärmningen av större bostad. Kommittén har här­ vid icke ansett sig böra gå in på något bedömande, huruvida blott an­ givna bostadsutrymme skall anses högst utgöra prästens tjänstebostad. Även om det från vissa synpunkter kunde vara önskvärt med en precise­ ring härutinnan, är det dock troligt, att en reducering av tjänstebostadens omfattning, med fastställande av huru många bostadsrum och vilka utrym­ men därutöver som skola ingå i denna bostad, icke kan ske utan åtskilliga kostsamma, emellanåt genomgripande omändringar av de nuvarande präst­ gårdarna. En sådan åtgärd finner kommittén icke påkallad i samband med löneregleringen. När fördenskull kommittén nu förutsätter, att vederbö­ rande befattningshavare väl tillsvidare skall äga disponera hela den bostad, som upplåtes till honom, men likväl ej skall åläggas att gälda hyresersättning för eller vidkännas kostnad för uppvärmningen av större bostad än förut angivits, följer härav, att befattningshavaren, då han själv ombesörjer och anskaffar bränsle till uppvärmningen av bostaden i dess helhet, bör bliva berättigad till gottgörelse för den större kostnad, som därigenom åsamkas honom. En sådan reglering bleve också i viss överensstämmelse med den anordning, som för de senaste eldningssäsongerna medgivits. Kommittén vill föreslå, att vederbörande tjänstebostadsinnehavare berätti­ gas till bränslekostnadsgottgörelse av pastoratet med visst årligt belopp, skäligen 90 kronor, per överskjutande bostadsrum utöver det antal, för vilket bostadsavdrag uttages. Här föreslagen särskild bränslegottgörelse till tjänstebostadsinnehavare bör denne äga uppbära direkt av pastoratet omedelbart efter utgången av varje eldningssäsong. Ersättning, som tjänstebostadsinnehavare skall hava att utgiva för av pastoratet ombesörjd uppvärmning av tjänstebostad eller för av pastoratet härför tillhandahållet bränsle, synes likaledes böra av befattningshavaren gäldas direkt till pastoratet. Dylik ersättning bör lämp­ ligen närmare bestämmas genom uppgörelse mellan pastoratet och befatt­ ningshavaren eller, i brist på åsämjande, fastställas av stiftsnämnden.

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Yttranden. Kyrkomötet anmärker, att i de fall, då tjänstebostaden ingår som en del i en av pastoratet uppvärmd fastighet och tjänstinnehavaren således ej själv har möjlighet att begränsa kostnaden för uppvärmningen, kunna bostadsavdraget och bränslekostnaderna tillsammans uppgå till ett i förhål­ lande till prästens avlöning oskäligt belopp. På grund härav föreslår kyrko­ mötet, att kommitténs förslag kompletteras med en spärr-regel, som i dy­ lika fall begränsar prästens utgifter för hyra och värme till en rimlig del av lönen, förslagsvis 20 procent. Vad kyrkomötet sålunda förordat har jämväl av de lokala kyrkliga re­ missmyndigheterna i allmänhet tillstyrkts. Domkapitlet i Stockholm har i denna fråga ytterligare anfört följande. Gentemot kommitténs förslag beträffande uppvärmningskostnadernas fördelning finge domkapitlet anföra, att både den gällande regleringen med värmekostnadsbidrag och den nu föreslagna ordningen verkade synnerligen ojämnt och orättvist. En kyrkoherde med prästgård på tio medelstora rum skulle få gottgörelse för fyra rum med 360 kronor, under det att en kyrko­ herde med lika stor eller större prästgård men med åtta rum endast finge 180 kronor. Erfarenheten hade vidare ådagalagt, att stor ovisshet rådde om vad som menades med bostadsrum. Skulle en stor hall med värmeelement räknas som rum? Enligt praxis icke, men den skulle i alla fall uppvärmas och krävde mycket bränsle. På grund av anförda synpunkter ville dom­ kapitlet föreslå, att, om bestämmelse om bränslegottgörelse genomfördes, det klart utsädes, att med bostadsrum menades rum med viss storlek och försett med anordning för uppvärmning, och att gottgörelsen därvid be­ räknades efter det antal kubikmeter, varmed en tjänstebostad översköte en bostad av normal storlek. Domkapitlet anslöte sig i övrigt till det av kyrkomötet framförda försla­ get om en särskild spärr-regel, men ville för sin del föreslå, att denna re­ gel skulle tillämpas icke blott då tjänstebostaden inginge som del i en av pastoratet uppvärmd fastighet utan för det fall, att tjänstinnehavaren be­ bodde prästgård. Domkapitlet ville slutligen som ett alternativ framföra den tanken, att en skälig bränslekostnadsgottgörelse bereddes tjänstinnehavaren genom en enkel och lätt tillämpad regel, att tjänstinnehavare och pastorat betalade var sin hälft av uppvärmningskostnaden. En sådan uppdelning komme att bygga på historisk grund och hade därjämte den fördelen, att både tjänst­ innehavare och pastorat bleve positivt intresserade för en rationell lösning av uppvärmningsfrågan. Kammarkollegiet ifrågasätter, huruvida icke den ersättning, som tjänst­ innehavare i vissa fall skulle ha att utge för av pastoratet ombesörjd upp­ värmning av tjänstebostad m. m., alltid bör fastställas av stiftsnämnden. Socialstyrelsen yttrar: En gottgörelse i någon form synes erforderlig i de fall, där kostnaderna för bostadens uppvärmning bli mera betydande. Liksom bostadsavdraget bör även bränslekostnadsgottgörelsen kunna avvägas schematiskt för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i. 117

nå enkelhet i tillämpningen. Därvid kommer en differentiering efter bo­ stadens storlek i första hand. I jämförelse därmed vore en anpassning efter lokala olikheter beträffande bränslekostnaderna för viss bostad av mindre vikt. Det bör tilläggas, att en sådan anpassning icke skulle vinnas genom en differentiering av beloppen efter dyrorts- eller hyresgrupp. Utan att när­ mare ingå på en prövning av olika metoder och av den erforderliga kom­ pensationsgraden förutsätter styrelsen, att beloppet skall kunna justeras vid större ändringar i bränslepriserna. Det undandrager sig styrelsens bedömande, om det med en bränslekostnadsgottgörelse i den form kommittén föreslagit skulle kvarstå fall av exceptionellt höga bränslekostnader och om fördenskull kompletterande bestämmelser vore erforderliga. Det bör i detta sammanhang endast på­ pekas, att den av kyrkomötet 1948 föreslagna maximeringen av bostadsoch bränslekostnaderna till 20 procent av bruttolönen torde leda till oegent­ liga resultat i vissa fall. I ett särskilt vid allmänna svenska prästföreningens yttrande fogat ut­ talande framhålles slutligen, att bränslekostnadsgottgörelsen borde såsom hittills utgå ur kyrkofonden och ej av pastoratet, som utöver högre kostnad för underhållet av den större prästgården för så fall komme att ytter­ ligare betungas genom denna extra kostnad.

Föredraganden. Någon tvekan synes icke kunna råda därom, att åt såväl kyrkoherde som komminister även framgent bör beredas tjänstebostad åtminstone i sam­ ma utsträckning som det hittills befunnits nödigt att för sådana befatt­ ningshavare anordna tjänstebostad i prästgård. Ej heller lär anledning finnas att frångå hittills gällande ordning, att de ordinarie församlings­ prästernas tjänstebostäder regelmässigt skola tillhandahållas av pastora­ ten. Vidare har under remissbehandlingen allmänt godtagits kommitténs förslag, att det nya avlöningssystemet skall utformas såsom ett brutto­ lönesystem, såtillvida att församlingspräst skall för nyttjande av tjänste­ bostad till pastoratet ha att erlägga ersättning i form av avdrag å lönen, bostadsavdrag. Jag biträder vad kommittén i ifrågavarande hänseenden föreslagit. Att såsom kyrkomötet ifrågasatt stadga någon generell skyldighet för pastorat att, om insynad prästgård ej finnes, tillhandahålla ordinarie präst annan likvärdig tjänstebostad anser jag — på skäl som kammarkollegiet och statskontoret anfört — icke påkallat. Enligt min mening bör pastorat icke åläggas att tillhandahålla ordinarie församlingspräst tjänstebostad i andra fall än då insynad prästgård finnes eller å orten saknas hyresmark­ nad med bostäder av sådan beskaffenhet, vilka i huvudsak motsvara ford­ ringarna på prästgård. Däremot synes det mig erforderligt alt — såsom vissa remissinstanser framhållit — utvidga pastoratets skyldighet att an­ skaffa tjänstebostad till att jämväl gälla i pastoratet tjänstgörande icke­

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

ordinarie präst — främst kyrkoadjunkt — om uppenbara svårigheter före­ ligga för befattningshavaren att själv förhyra bostad. Mot kommitténs förslag angående bostadsavdragens schematisering, sammanvägning och generella jämkning ha i vissa remissyttranden framställts erinringar. För egen del kan jag icke finna några bärande synpunkter anförda för att frångå den av kommittén tillämpade schematiseringen och sammanvägningen av bostadsavdragen, då förfarings­ sättet på ett tillfredsställande sätt tillgodoser både kraven på enkelhet i tillämpningen och anspråken på en rättvis avvägning. Den föreslagna 12-procentiga jämkningen av de sammanvägda hyrestalen finner jag skälig. Någon ytterligare generell jämkning, såsom bl. a. kyrkomötet ifrågasatt, synes mig icke befogad. Jag kan icke heller godtaga stats­ kontorets ståndpunkt att själva metoden för hyrestalens sammanvägning innebär en reducering av hyresvärdena som i tillräcklig mån kompenserar de faktorer, vilka kommittén åberopat för den vidtagna generella jämk­ ningen. Däremot anser jag mig böra biträda socialstyrelsens förslag, att möjlighet bör föreligga att i speciella fall nedsätta bostadsavdragens be­ lopp, om tjänstebostadens ytinnehåll och standard väsentligt avviker från den normala. Att såsom kammarkollegiet ifrågasatt tillerkänna präst, som icke beredes tjänstebostad, en begränsad hyresersättning synes mig ur flera syn­ punkter icke påkallat. Såsom i kommittébetänkandet föreslagits och i socialstyrelsens yttrande under strukits anser jag, att bostadsavdragen över lag böra göras rörliga för att vid behov kunna höjas eller sänkas i samma mån som den all­ männa hyresnivån förändras. En allmän omprövning av bostadsavdragen synes med hänsyn till den tillämpade metoden för hyrestalens samman­ vägning även böra komma till stånd vid en mera väsentlig förskjutning i tjänstebostadsbeståndets genomsnittliga standard. Därest pastorat i enlighet med vad jag nyss förordat skall tillhandahålla kyrkoadjunkt eller där fast stationerad pastoratsadjunkt tjänstebostad, uppkommer frågan om bestämmande av den ersättning, som befattnings­ havaren i form av bostadsavdrag skall erlägga till pastoratet för bostadens begagnande. De av kommittén för ordinarie församlingspräster föreslagna bostadsavdragen, vilka få anses för höga för de icke-ordinarie prästerna, måste i anledning härav kompletteras med något lägre avdragsbelopp för de här ifrågavarande adjunktskategorierna. Jag har därför låtit företaga särskilda beräkningar för bestämmande av för de icke-ordinarie präster­ nas tjänstebostäder lämpliga bostadsavdrag. Beräkningarna ha utförts i nära överensstämmelse med det av kommittén redovisade förfarandet och med utgående i tillämplig omfattning från de hyrestal, som för kommittén legat till grund vid bostadsavdragens bestämmande för de ordinarie för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 20'r. 119

samlingsprästerna. Med hänsyn till kyrko- och pastoratsadjunkternas lägre löneställning och mindre självständiga tjänsteverksamhet har till grund för bostadsavdragens beräknande antagits en genomsnittlig bostadsstorlek av tre rum och kök för kyrkoadjunkt samt två rum och kök för pastoratsadjunkt. Som de mera sporadiskt ifrågakommande adjunktsbostäderna icke kunna tänkas få karaktär av insynad prästgård, torde det få förut­ sättas, att dessa bostäder — liksom de kyrkoherde- och komministersbo­ städer som undantagsvis upplåtas i annan pastoratets byggnad än präst­ gård — måste godkännas av vederbörande stiftsnämnd, innan de kunna betraktas såsom tjänstebostäder i reglementsenlig mening. På grund härav ha också dessa adjunktsbostäder vid bostadsavdragens bestämmande för­ utsatts i gemen tillhöra högsta kvalitetsklass. Någon särskild sammanvägning av de mera allmänna hyrestalen har alltså i förevarande fall icke blivit erforderlig. Ej heller ha samma skäl ansetts föreligga för en sådan generell jämkning av hyrestalen, som tillämpats vid fastställande av bostadsavdragen för kyrkoherde- och komministersbostäderna. Dock har en viss mindre jämkning även härvidlag, särskilt för kyrkoadjunkterna, fun­ nits befogad. Från sålunda angivna utgångspunkter skulle enligt de verk­ ställda beräkningarna bostadsavdragen för år i de särskilda hyresgrupperna bliva för Hyresgrupp 1 2 3 4 5

Dessa avdragsbelopp, vilka enligt min mening kunna anses på ett till­ fredsställande sätt avvägda, anser jag mig böra förorda. De för kyrko­ adjunkts bostad föreslagna beloppen synas kunna tillämpas även för åt stifts- eller kontraktsadjunkt upplåten tjänstebostad. Vad angår frågan om bränslekostnadsgottgörelse åt innehavare av över­ dimensionerade prästerliga tjänstebostäder anser jag i likhet med kommit­ tén, att sådan gottgörelse bör utgå. Jag är dock icke nu beredd att taga slutlig ställning till den beräkningsgrund, som för gottgörelsens avvägning lämpligen bör tillämpas. Huruvida bostadsavdragets och uppvärmningskostnadens sammanlagda belopp lämpligen bör begränsas till viss andel av lönen är en fråga, som synes mig böra av kommittén övervägas. Vad vidare beträffar frågan om en omarbetning av 10 § i ecklesiastik boställsordning, vilket lagrum innehåller bestämmelser om prästgårds stor­ lek, så anser jag —• liksom kammarkollegiet — en sådan revision av boställslagstiftningen vara angelägen. Jag får slutligen framhålla att med den förordade tjänstebostadsregleringen helt naturligt bör följa, att bostadsinnehavarna ej vidare skola ha att själva bestrida fastighetsskatt eller andra avgifter för de till tjänste-

120 Kungi. Maj:ts proposition nr 20b.

bostad upplåtna fastigheterna eller överhuvudtaget vidkännas sådan kost­ nad för bostaden, som regelmässigt eljest åvilar en hyresvärd.

7. Semester.

Frågan om semester för församlingsprästerna är gammal och har allt­ jämt förblivit olöst. Jag anser frågan vara av den betydelse, att jag redan i detta samband bör lämna en närmare redogörelse för densamma. Prästlönekommittén an­ för härom i huvudsak följande.

Enligt statens allmänna avlöningsreglemente och avlöningsreglementet för folkskolan äga i reglementena avsedda befattningshavare — såväl ordi­ narie tjänstemän som extra ordinarie tjänstemän, aspiranter och extra tjänstemän — rätt till semester eller däremot svarande förmån i form av ferier. Semesterrätten är i princip ovillkorlig, och de praktiska inskränk­ ningar, som här förekomma, gälla huvudsakligen endast begränsning i se­ mesterrätten för den, som under viss tid ej uppehållit sin tjänst. Semester­ regleringen för ifrågavarande befattningshavare är fotad på den principiella uppfattningen, att semestern icke blott är en förmån för den därtill berät­ tigade utan att semesterrättens utnyttjande för dess syfte — en periodvis återkommande avkoppling från yrkesarbetet för vila eller rekreation i an­ nan form — utgör ett intresse även för det allmänna såsom arbetsgivare. Församlingsprästernas tjänstearbete utföres i mångt och mycket i andra former än som är fallet inom andra förvaltningsgrenar och verksamhets­ områden. Vad som här skiljer är dock enligt kommitténs mening icke av den betydelse, att semestern skulle för prästerna i gemen vara mindre be­ hövlig än för människor i allmänhet. Kommittén anser följaktligen, att då församlingsprästerna nu avses att inordnas under en allmän avlöningsreglering, likartad den som gäller för befattningshavarna inom civilstaten, en likställighet mellan prästerna och dessa senare bör eftersträvas även be­ träffande semesterregleringen. Skola emellertid även församlingsprästerna -— såsom kommittén sålunda anser sig böra obetingat förorda — beredas förmån av semester i huvud­ saklig överensstämmelse med vad som gäller för nämnda befattningsha­ vare, måste en sådan reglering i vissa rent tjänsteorganisatoriska hänseen­ den få praktiska konsekvenser, som påkalla särskilt beaktande. Kommittén får härom anföra följande. Vad som hittills komplicerat semesterregleringen för prästerna har väsentligen varit två omständigheter. Dels har enligt det för dessa befatt­ ningshavare gällande specifika avlöningssystemet den ordinarie prästen i regel att vid tjänstledighet själv bidraga till avlöningen åt en ersättare å sin befattning. Dels har tillgången till extra ordinarie präster inom stiften icke på långt när förslagit för att domkapitlen, även om semesterperioderna spredes ut över hela året, skulle kunna under ledigheter för semester förse de »fasta» prästerliga befattningarna med särskilda vikarier. Ett sådant högst betydande underskott på för särskilda semestervikariat tillgängliga prästerliga arbetskrafter har icke blott förelegat vid tider av mer eller mindre utpräglad s. k. prästbrist utan är regelrätt bestående även under

Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 121

tider, då nyrekryteringen av unga präster för tjänstgöring inom stiften kunnat ske i en eljest såsom normal ansedd omfattning. Under avd. I i betänkandet har lönekommittén lämnat en redogörelse för de bestämmelser rörande s. k. semesterkostnadsbidrag, som för närva­ rande äro gällande, ävensom för den sedan gammalt följda praxis, som med ett mindre lyckligt val av ord brukar kallas »tjänstebyte».1 Kommittén be­ gagnar sig tillsvidare av det åtminstone något adekvatare ordet tjänstedubblering. Båda de nämnda anordningarna — semesterkostnadsbidragen och tjänstedubbleringen — ha syftat till att tillskapa de nödtorftiga prak­ tiska förutsättningarna för att tilldela prästerna en årligen återkommande ledighet av semesterkaraktär. I avsevärd utsträckning har detta begrän­ sade syfte också uppnåtts. Vad angår systemet med semesterkostnadsbidrag, kommer detta att automatiskt upphöra vid en lönereglering. Den frågan inställer sig emellertid här, huruvida det kan antagas, att man för den prästerliga semesterns praktiska reglering kan undvara en fortsatt tilllämpning i väsentlig utsträckning av tjänstedubbleringssystemet eller — rättare sagt — av den organisatoriska tanke, som ligger därunder. Det står för kommittén klart, att frågan — åtminstone för tid, som nu kan över­ blickas — måste besvaras nekande. Till sakens närmare belysning får kom­ mittén erinra om följande. Beräkningar, som kommittén låtit företaga, ha givit vid handen, att om alla kyrkoherdar, komministrar och kyrkoadjunkter bereddes semester­ ledighet under i genomsnitt 35 dagar årligen och om härvid förutsattes, att under varje sådan ledighet särskild vikarie å befattningen förordnades, så skulle för säkerställande av tillgången på särskilda semestervikarier krä­ vas en utökning av de för närvarande i stiften aktivt tjänstgörande e. o. prästernas (pastoratsadjunkternas) antal med icke mindre än drygt 300. Beträffande denna siffra är ändå att beakta, att beräkningen företagits från utgångspunkten, att semesterperioderna spredes jämnt över hela året. Det torde få anses uppenbart, att en konsekvens av en reformerad se­ mesterreglering för prästerna av den innebörd, som här belysts, icke kan tagas. En breddning av rekryteringsbasen för de fasta prästerliga befatt­ ningarna av den angivna storleksordningen skulle väl för övrigt — redan med hänsym till det faktiska rekryteringsläget nu och för överblickbar tid framåt — ligga utanför de praktiska möjligheternas gräns. De församlingsprästerliga befattningarna äro vad man med en vedertagen beteckning brukar kalla heltidstjänster. På denna grundval är också avlö­ ningen vid dessa befattningar utmätt. Kyrkoherdebefattningarna äro emel­ lertid härjämte, såsom på flera ställen i betänkandet understrukits, såtill­ vida av ett särpräglat slag, som de äro s. k. initiativtjänster. I kyrkoherdar­ nas åligganden ingå sålunda icke blott i allmänna författningar och bestäm-

1 Då »tjänstebyte» för scmesterändamål anordnas, pläga domkapitlen för de tjänstebytande prästerna — i tur och ordning — utfärda förordnande att under tjänstledigheten för den ene järnte egen tjänst upprätthålla den andres befattning. Och detta skrivsätt användes icke blott för det fall, att de tjänstebytande prästerna båda äro kyrkoherdar eller båda innehavare av bitriidesbefattning (komministratur eller kyrkoadjunktstjänst) utan även när tjänstebytet sker mellan kyrkoherden, å ena sidan, samt komminister eller kyrkoadjunkt i samma pastorat, å den andra. Förordnande för i tjänst varande kyrkoherde — vilken ju bär det primära an­ svaret för pastoralvården i dess helhet — alt under semesterledighet för i lians eget pastorat anställd komminister eller kyrkoadjunkt upprätthålla dennes tjänst kan svårligen anses annat än som eu oformlighet.

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

manden av instruktionell art konkret fixerade tjänstegöromål utan därut­ över, efter måttet av befattningshavarens arbetsförmåga och inom gränsen för en rimlig total arbetsmängd, i fria former bedriven prästerlig verksam­ het i församlingens tjänst. Från denna utgångspunkt regleras också fort­ gående såväl pastoratsindelningen som den prästerliga organisationen inom de särskilda pastoraten. I pastorat, där en eller flera biträdande präster finnas anställda, fördelar kyrkoherden mellan sig själv och sina biträden de uppgifter av skiftande slag, som tillhöra det fria församlingsarbetet. Nå­ got försök att statistiskt utröna, hur mycket av församlingsprästernas to­ tala arbetsbörda, som genomsnittligt faller på det fria församlingsarbetet, har kommittén veterligen icke företagits. Uppenbart är också, att en dylik undersökning skulle vara förbunden med stora vanskligheter. Det kan dock möjligen vara av intresse att nämna, hurusom de norska prästlönesakkunniga, vilkas utredning i annat sammanhang citerats, ansett sig för Norges del kunna göra det bedömandet, att det fria församlingsarbetet därstädes numera såsom regel kräver mer av prästernas arbetstid än de allmänna gudstjänsterna, expeditionsarbetet och övriga prästerna åvilande »legalt» föreskrivna tjänsteuppgifter tillsammantagna. Vad som fortgående möjliggör tjänstedubbleringssystemets användning vid semester för församlingspräster är givetvis det förhållandet, att dessa befattningshavare under ett par till sommartiden förlagda semesterperioder kunna påtaga sig en viss ökning i arbetsbördan för sådana legalt före­ skrivna göromål, som icke tåla uppskov, men å andra sidan för möjlig­ görande härav skjuta åt sidan en del andra till tjänsten hörande uppgifter. Det ligger i sakens natur, att det frivilliga församlingsarbetet härvid i första hand får tillfälligtvis ställas tillbaka. Det gäller dock för domkapitlen att här för varje fall tillse, att icke enbart de »nödvändiga» göromålen inom de båda tjänstgöringsdistrikten till sammantagna ha den omfattningen, att de skulle ställa prästen inför en oskäligt utökad arbetsbelastning. Vad angår de pastorat, i vilka en eller flera biträdande präster finnas anställda, lär från här förut angivna utgångspunkter hinder i allmänhet icke möta mot att prästerna där turvis komma i åtnjutande av semester på det sätt och i den ordningen, att under ledigheten för kyrkoherden den bi­ trädande prästen eller, där flera biträdande präster finnas, en av dem för­ ordnas såsom vikarie å kyrkoherdebefattningen, medan särskild vikarie å biträdesbefattningen icke utses. Ersättningen under vikariatstjänstgöringen bör regleras enligt avlöningsreglementets vanliga normer för vikariatsförordnanden. Särskilda överväganden kunna dock bli påkallade vid se­ mesterregleringen för komminister, som är anställd för viss — ofta avsides belägen annexförsamling eller för särskilt kyrkobokföringsdistrikt och som därvid har att förestå för församlingen eller distriktet anordnad särskild pastorsexpedition. Det ligger i sakens natur, att vikariatsförhållandena vid en allmän se­ mesterreglering för församlingsprästerna måste möta de större svårighe­ terna företrädesvis när det gäller kyrkoherdarna i en-prästspastoraten. Den allmänna grundsats, som här måste följas, blir givetvis den, att under se­ mesterledighet för sådan kyrkoherde särskild vikarie bör förordnas i all den utsträckning, som den förhandenvarande tillgången inom stiftet på präster, disponibla för semestervikariat, det möjliggör. Tydligt är emeller­ tid, att en sträng hushållning med dessa för »fullt vikariat» tillgängliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 20-'r. 123

prästerliga arbetskrafter här är av nöden samt att det följaktligen måste förutsättas, att semesterperioderna för de präster, som det här skulle gälla, i möjligaste mån spridas över hela året. Där »fullt vikariat» på dylikt sätt icke kan åvägabringas, bli domkapitlen hänvisade till att söka ordna vi­ kariatet genom tjänstedubblering, d. v. s. genom förordnande för präst i närbeläget pastorat att under semesterledigheten, jämte uppehållande av egen tjänst, förestå pastoralvården i den semesterlediga kyrkoherdens pas­ torat. Man lär som hittills ha att räkna med, att även annan präst än försam­ lingspräst kan i givna fall komma att stå till förfogande såsom särskild semestervikarie. Präster, som här komma i fråga, torde vara att hänföra till någon av följande kategorier: 1) lärare med prästerlig behörighet vid allmänna läroanstalter, vilka be­ finnas villiga att under egna ferier åtaga sig vikariat av ifrågavarande slag; 2) emeriterade (pensionerade) präster; samt 3) präster i icke-publik tjänst eller utan särskild anställning, vilka för ändamålet ställa sig till förfogande. En närmare reglering av den avlöning, som präster av här angivna kate­ gorier skola ha att åtnjuta vid semestervikariat, blir erforderlig. Kommittén har vidare anledning att i detta sammanhang beröra de s. k. predikobiträdena. Med stöd av härom i kap. 19 Kyrkolagen förekommande bestämmelser ha sedan gammalt inom kyrkan biskoparna lämnat tillstånd till icke präst­ vigda teologer att predika i kyrkorna. Tillståndet har även utsträckts till att omfatta andra personer än teologie studerande, såsom diakoner, pre­ dikanter o. a. Sådant tillstånd har plägat benämnas venia concionandi. Vid de »tjänstebyten» för semesterändamål, som anordnas mellan veder­ börande kyrkoherdar i två varandra närbelägna pastorat, i vilka annan präst än kyrkoherden icke finnes anställd, torde i allmänhet vara förutsatt, att den semesterledige kyrkoherden anskaffat dylikt predikobiträde för ut­ förande av de under ledighetstiden infallande högmässorna i det egna pasto­ ratet. Särskilt lär så pläga ske, när de ifrågavarande pastoraten — ettdera eller båda — omfatta mer än en församling med var sin kyrka, för vil­ ket fall vederbörande kyrkoherde redan i den egna befattningen har sig ålagd viss duplikationsskyldighet. Kommittén anser, att dessa såsom predik obiträden anlitade personer — och då givetvis i första hand de teologie studerande, som under somma­ rens mellanterminer pläga vistas i sina hemorter — borde kunna mera ra­ tionellt utnyttjas. Nära till hands synes här ligga, att åt en sådan person gåves ett vidgat uppdrag såsom prästerlig assistent i en-prästspastorat med fortgående tjänstgöring i pastoratet under tid, när kyrkoherden därstädes åtnjöte semester och befattningen därunder upprätthölles av grannpräst med tjänstedubblering. Såsom icke prästvigd skulle ett sådant tjänste­ biträde visserligen ej kunna fullgöra tjänsteuppgifter, som förutsätta präs­ terlig behörighet. Men åt honom kunde med fördel uppdragas — förutom hållande av de i pastoratet under semestertiden påbjudna allmänna guds­ tjänsterna — även annat församlingsarbete, som icke kräver dylik behörig­ het. Tydligt är, att tillgången till ett sådant tjänstebiträde skulle verksamt underlätta tjänstgöringen för den prästerlige vikarien under »dubbclförordnandet». För de teologie studerandena skulle givetvis assistentförord­

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

nanden av detta slag få ett särskilt värde som ett led i den praktiska ut­ bildningen för deras blivande kall. Kommittén förordar ett allmänt bemyndigande för domkapitlen att för bär avsedda fall, då så befinnes behövligt, anställa tillfällig assistent, som nu sagts. Det bör ankomma på domkapitlen att beträffande assistenternas tjänstgöring meddela de närmare föreskrifter, som prövas erforderliga. Er­ sättningen åt den prästerlige assistenten synes kommittén skäligen kunna bestämmas till ett belopp av förslagsvis 400 kronor för månad räknat. Kommittén vill emellertid erinra om, att även en annan utväg än anli­ tande av prästerlig assistent kan till lättande i förekommande fall av ar­ betsbördan för en tjänstedubblerande församlingspräst stå domkapitlen öppen. Genom lag den 18 mars 1910, nr 29, innefattande ändring i 2 kap. 3, 4 och 8 §§ kyrkolagen äger sålunda vederbörande domkapitel, där sådant av omständigheterna föranledes, förordna, att för två eller flera försam­ lingar må förrättas gemensam högmässa i en av dem. Med anordningen av­ sågs att bereda domkapitlet möjlighet att i förekommande fall bereda lind­ ring i arbetsbördan för en präst, som har att samma dag förrätta högmässa i två eller flera kyrkor. Lagbestämmelsen synes, att döma av dess förarbe­ ten, närmast ha tagit sikte på duplikationsskyldighet, som åvilar en präst i församlingar tillhörande det egna pastoratet. Tydligt är dock, att bestäm­ melsen i fråga har en motsvarande giltighet, där fråga är om dubblerad eller flerfaldigad predikoskyldighet, som tillfälligtvis uppkommer för präst i kyrkor tillhörande skilda, varandra närbelägna pastorat. Denna tolkning av bestämmelsen är också den i praxis vedertagna. -— Vid förordnanden av ifrågavarande slag — allmänt kallat sammanlysning av gudstjänster — kan domkapitlet, om förordnandet avser flera söndagar i följd, tillika före­ skriva, att högmässan skall förrättas skiftesvis i de båda kyrkorna. Förläg­ gas semesterperioderna, såsom här antagits, till hög- och eftersommaren, komme sammanlysningen att inträffa under en årstid, då kyrkfolket i regel — om avstånden icke äro mera betydande — bör kunna utan större olä­ genhet färdas de längre kyrkovägarna. Även om en sådan anordning givet­ vis i och för sig ej är önskvärd, kan den dock i vissa fall erbjuda en utväg ur svårigheterna. För möjliggörande av den ovan skisserade ordningen för regleringen av vikariatsförhållandena vid semester för församlingsprästerna förordar kom­ mittén en allmän föreskrift av innehåll, att sådan präst skall vara förplik­ tad att, efter domkapitlets beprövande, utföra nödvändiga tjänstehandlingar för annan, semesterledig församlingspräst. Att full gottgörelse bör utgå för av vikariat av detta slag uppkommande resekostnad är självfallet, och kommittén framlägger härom i annat sammanhang närmare förslag. Huruvida särskild avlöning skäligen bör tillerkännas präst för ett partiellt vikariat under här föreliggande speciella betingelser kan måhända, särskilt för de fall att den tjänstedubblerande prästen därvid erhåller biträde av assistent, synas tveksamt. Kommittén finner sig emellertid kunna förorda, att präst vid dylikt partiellt vikariat skall äga uppbära ett särskilt tjänster dubblering sarvode. I fråga om avvägningen av detta arvode anser sig kom­ mittén böra föreslå, att detta bestämmes till ett för alla lönegrader enhet­ ligt belopp av fem kronor för dag. Då kommittén på grund av vad i det föregående anförts finner sig böra förorda, att åt prästerna i avseende å semesterrätten beredes en allmän lik­

Kungl. Maj.ts proposition nr 20'i. 125

ställighet med befattningshavarna inom civilstaten, är dock att beakta, att de särpräglade arbetsförhållandena på det prästerliga tjänsteområdet på­ kalla vissa avvikelser i detaljutformningen av de härutinnan erforderliga bestämmelserna. Kommittén vill i första hand fästa uppmärksamheten på följande. Enligt statens allmänna avlöningsreglemente gäller bland annat en huvudregel av innebörd, att tjänsteman, som på grund av tjänstgörings­ förhållandena icke kunnat utfå honom tillkommande semester under det kalenderår, vartill semestern hänför sig, har att finna sig i att outnyttjad semester må kunna uppskjutas, dock längst intill den 1 juni nästpåfoljande år. Utan tvivel skulle det i förekommande fall vara ägnat att för vederbö­ rande domkapitel underlätta semesterregleringen inom stiftet för visst år, om myndigheten icke bleve bunden av denna fem-månadersbegränsning. Domkapitlen synas lämpligen böra få i sin hand att föreskriva en kumulering av semesterrätten, så att prästen, där så påkallas, må — med inhiberande av semestern under ett år — kunna under det närmast påföljande året uttaga semester för två år i en följd. Kommittén tillstyrker en anord­ ning i detta syfte. Bestämmelsen om semesterförmånen hade i de före allmänna semester­ lagens tillkomst gällande avlöningsreglementena för civilstatstjänstemännen en mindre kategorisk avfattning än motsvarande stadganden i 1948 års nu gällande avlöningsreglemente för statens befattningshavare. Försiktig­ heten synes här bjuda att, intill dess viss erfarenhet vunnits om det bli­ vande, praktiska utfallet av en allmän semesterreglering för prästerna, icke ge bestämmelsen om semesterförmånen för dessa karaktären av en ovillkor­ lig »rätt», vars utkrävande för visst fall skulle kunna för den kyrkliga för­ valtningen medföra ett allvarligt men. Kommittén förordar sålunda, att föreskrifterna om semesterrätten utformas i överensstämmelse med de för statsförvaltningen före 1939 års avlöningsreglemente gällande stadgandena. Man torde emellertid ha en grundad anledning till den förhoppningen, att den olikhet i »rättsställning», som härmed i avseende å semesterregleringen skulle kunna sägas bli alltjämt bestående mellan civilstatstjänstemännen och prästerna — en olikhet som har sin grund väsentligen i den omstän­ digheten, att till vikarie för prästerlig befattningshavare endast kan för­ ordnas person, vilken besitter den formella behörighet som prästvigningen ger — skall visa sig i det hela ha en ringa praktisk betydelse.

Yttranden. K yrkomöte t.

I sitt av kyrkomötet godkända betänkande, nr 1, har särskilda utskottet härom anfört:

Utskottet beklagar, att det icke synes görligt att bereda prästerskapet fullt samma förmån i semesterhänseende som befattningshavare inom civil­ staten. Den semester, som avses komma prästerskapet till del, blir i många fall möjlig blott genom att viss del av arbetet uppskjutes till tiden efter ledighetens slut och genom tjänstedubblering prästerna emellan. Med hänsyn till de faktiska förhållandena och församlingsvårdens in­ tresse anser emellertid utskottet i likhet med kommittén nödvändigt, att semesterledigheten ej göres till en ovillkorlig rätt för prästerskapet. Se­

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

mester bör därför kunna påfordras, endast i den mån församlingsvården det medgiver. Men om semesterrätten ej göres ovillkorlig, synes det ut­ skottet ej heller nödvändigt att ålägga församlingspräst skyldighet att mottaga förordnande att tjänstgöra i annat pastorat. Man torde dock kunna utgå ifrån att församlingsprästerna utan föreskriven skyldighet skola såsom hittills i största möjliga utsträckning visa sig villiga att mottaga sådana förordnanden, där så är behövligt. Utskottet finner det även med den präs­ terliga tjänstgöringens art mindre väl förenligt att tillgripa tvångsförordnande. Mot det föreslagna tjänstedubbleringsarvodet och storleken av detsam­ ma har utskottet ej något att erinra. Prästlönekommitténs förslag i fråga om anställande av assistenter anser utskottet vara värdefullt och vill tillstyrka detsamma. Det synes emellertid böra ligga i domkapitlets hand att träffa avgörande om assistentens stationeringsort. Lokala förhållanden kunna säkerligen många gånger göra det nödvändigt, att assistenten är stationerad annorstädes än i den tjänst­ ledige prästens pastorat. I likhet med kommittén anser utskottet, att utvägen att sammanlysa gudstjänster bör anlitas allenast i nödfall. Man kan emellertid förutsätta, att domkapitlen i sådant avseende iakttaga en restriktiv hållning. I pasto­ rat med flera församlingar och allenast en präst bör i alla händelser det normala vara att särskild vikarie förordnas. Kammarkollegiet och riksräkenskapsverket ha lämnat kommitténs för­ slag på denna punkt utan erinran. Statskontoret har funnit de åtgärder av olika slag, som kommittén förordat i syfte att åstadkomma en reglering av prästernas semesterförhållanden, vara i regel välgrundade. Även statens lönenämnd har funnit sig kunna i huvudsak biträda kommitténs förslag i denna fråga. Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse motsätter sig be­ stämt, att tjänstedubblering skall kunna åläggas ordinarie präst mot hans bestridande eller göras till villkor för rätt till semester. Tillika föreslår centralstyrelsen, att tjänstedubbleringsarvodet höjes till tio kronor per dag. Sveriges yngre prästers förbunds centralstyrelse anser kommitténs förslag till reglering av semesterförhållandena innebära en undantagslag­ stiftning, som förbundet finner förvånande. Tillika yrkas, att tjänste­ dubbleringsarvodet höjes till tio kronor.

Föredraganden. Jag biträder kommitténs förslag till huvudgrunder för en reglering av prästernas semester. Vad särskilt angår det av kyrkomötet uttalade önske­ målet, att tjänstedubblering icke skulle åläggas prästen annat än efter fri­ villigt åtagande, så har jag icke funnit det vara försvarligt, att dom­ kapitlen skulle sakna möjlighet att här — i förekommande fall — utkräva en tjänsteplikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20\. 127

8. Ordinarie prästs förflyttningsskyldighet.

Pråstlönekommittén. Kommittén lämnar till en början en översikt av gällande bestämmelser angående förflyttningsskyldigheten för statstjänstemännen och de kom­ munalanställda lärarna samt anför härom.

I 13 § statens allmänna avlöningsregleinente innefattas nu gällande be­ stämmelser angående förflyttningsskyldighet för bl. a. huvuddelen av de ordinarie statstjänstemännen och de vid högre kommunala skolor anställda ordinarie lärarna. För ordinarie lärare vid folkskola finnas vissa motsva­ rande bestämmelser i avlöningsreglementet för folkskolan. Innehavare av ordinarie statstjänst, vilken tillsatts medelst fullmakt eller konstitutorial, är pliktig att låta förflytta sig till annan stationeringsort eller annan ordinarie tjänst vid det verk han tillhör liksom ock, där Kungl. Maj:t så prövar lämpligt, till ordinarie tjänst vid annat verk, å vilken reglementet är tillämpligt. Med hänsyn till den oberoende ställning domarkåren ansetts böra intaga, gäller dock för domare endast en begrän­ sad förflyttningsskyldighet. Sålunda är innehavare av ordinarie domar­ tjänst allenast pliktig att, om Kungl. Maj:t finner organisatoriska skäl så­ dant påkalla, låta förflytta sig till annan ordinarie domartjänst inom den lönegrad han tillhör. För ordinarie lärare vid högre kommunal skola gäller skyldighet att låta förflytta sig till annan ordinarie tjänst vid statliga och högre kommunala läroanstalter m. fl. eller till lärartjänst vid folkskoleväsendet, allt då sådant erfordras vid i vederbörlig ordning beslutad omorganisation av den skol­ form läraren tillhör eller för indragning av övertalig lärartjänst eller då eljest synnerliga skäl därtill äro. Ordinarie lärare vid folkskola är pliktig att låta förflytta sig till annan ordinarie lärartjänst inom folkskoleväsendet, då sådant erfordras för in­ dragning av övertalig lärartjänst eller då eljest synnerliga skäl därtill äro.

Efter att ha redogjort för förflyttningsinstitutets historiska utveckling och erinrat om att frågan om förflyttning av statstjänstemän i visst fall skall avgöras enligt tjänstepensionsförfattning efter diskretionär prövning behandlar kommittén frågan om prästernas nuvarande anställningsrättsliga ställning och anför:

Då det gällt att taga ställning till frågan om prästerlig befattningshavares förflyttningsskyldighet har kommittén till en början utgått från att ordi­ narie präst i anställningsrättsligt hänseende måste vara att jämställa med statstjänsteman. De garantier i fråga om anställningens fasthet, som 36 § regeringsformen giver åt ordinarie statstjänsteman, torde sålunda vara till­ försäkrade även ordinarie prästerlig befattningshavare. Det skydd mot avsättning och förflyttning, som innefattas i 36 § rege­ ringsformen, har för prästerskapets vidkommande hittills icke genom lag­ stiftning eller sedvanerättslig utveckling modifierats i samma utsträckning som skett för civilstatens befattningshavare genom avlönings- och pensionsreglementen. Här må dock erinras om bestämmelserna i 23 § prästlöncregleringslagen, som lyder: »Erfordras å ena sidan för åstadkommande av

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

tillfredsställande församlingsvård delning av pastorat eller inrättande av ny prästerlig tjänst och å andra sidan för beredande av full sysselsättning för tjänstinnehavare sammanslagning av pastorat eller indragning annorledes av befintlig tjänst, meddelar Konungen, efter vederbörande myndig­ heters hörande och sedan yttranden från pastoratet och dess prästerskap och, i händelse någon prästerlig befattning i pastoratet är ledig, från kon­ traktsprosten infordrats, beslut därom i sammanhang med fastställande av lönereglering för pastoratet.» Frågan om detta lagrums innebörd och tilllämpning har berörts av kammarrådet Erik Schalling i en promemoria, som åberopas i kammarrådet Tom Wohlins Betänkande och förslag angående reglering av församlingsindelningen i Stockholm etc. (SOU 1940: 1). Efter att hava belyst spörsmålet rättshistoriskt och redogjort för lagrummets tilllämpning i praxis, har Schalling ansett sig kunna uppdraga följande rikt­ linjer: 1) Ordinarie prästman kan icke under åberopande av sin fullmakt utan vidare förhindra, att det pastorat eller den församling, vari han är anställd, genom indelningsändring undergår vare sig förminskning eller utökning. 2) I fall, där ordinarie prästman icke genom förbehåll i full­ makt eller eljest på grund av vid hans utnämning gällande lag är tillför­ bunden att underkasta sig den ändring i lönevillkor, som skulle följa av förminskning, som avses under punkt 1, är han vid sådan indelningsändring berättigad att bibehållas vid lön, ej understigande den han åtnjuter vid ändringen eller enligt lönereglering är skyldig acceptera. 3) Ordinarie präst­ man, som icke genom förbehåll i fullmakt eller eljest på grund av vid hans utnämning gällande lag är tillförbunden att underkasta sig den änd­ ring i tjänstgöring, vilken skulle följa av utökning som avses under punkt 1, kan icke mot sitt bestridande underkastas sådan indelningsändring, därest denna medfört en avsevärd ökning i hans arbetsbörda. 4) Ordinarie kyrko­ herde bör, oavsett huru det därutinnan förhåller sig med hans legala för­ pliktelse, icke mot sitt bestridande åläggas förflyttning till ett pastorat, vari icke ingår någon del, som tillhört hans gamla pastorat. 5) Pastorat eller församling kan icke med stöd av sin prästvalsrätt förhindra, att en präst­ man, som icke valts av pastoratet eller församlingen, i samband med änd­ rad pastoratsindelning indelas till tjänstgöring i pastoratet eller försam­ lingen. Enligt Schalling bör sålunda 23 § prästlöneregleringslagen lämna rum för en av organisatoriska skäl betingad, ehuru förhållandevis begrän­ sad förflyttning av ordinarie församlingspräster. Vidare må framhållas, att de ordinarie församlingsprästernas skydd en­ ligt 36 § regeringsformen mot avsättlighet och förflyttning på en princi­ piellt icke oväsentlig punkt modifierats genom stadgandet i 4 § 1 mom. b) och c) lagen den 9 december 1910 (nr 141) om emeritilöner för präster. Enligt detta lagrum är ordinarie församlingspräst pliktig att mot åtnjutan­ de av emeritilön avgå från tjänsten dels vid uppnådd viss ålder och dels under vissa förutsättningar i övrigt. I samband med detta stadgande må erinras om innehållet i 24 kap. 29 § kyrkolagen.

Kommittén ingår härefter på frågan om införande för de ordinarie präs­ ternas vidkommande av en förflyttningsplikt av samma omfattning, som för närvarande civilstatstjänstemännen och folkskollärarna enligt gällan­ de avlöningsreglementen äro underkastade. Kommittén erinrar härvid till en början om att frågan angående förflyttning av ordinarie präster icke kan

Kungi. Maj:ts proposition nr 20i. 129

regleras allenast genom bestämmelser om en generell skyldighet härtill från befattningshavarnas sida i ett avlöningsreglemente. För att kunna i full utsträckning tillämpas — framhåller kommittén — förutsätter nämligen ett sådant stadgande eu häremot svarande ändring i gällande prästvalslagstiftning, varigenom pastorat förpliktas att — utöver för närvarande förekommande fall — såsom ordinarie präst mottaga eu av pastoratsmenigheten icke själv därtill vald prästman. Kommittén anför därefter.

Allmänna avlöningsreglementet upptager, såsom förut omnämnts, dels för domare en mera begränsad förflyttningsskyldighet, avseende allenast fall, då förflyttningen betingas av organisatoriska skäl, och dels för tjänste­ män i övrigt en mera vidsträckt skyldighet att låta sig förflyttas. Enligt kommitténs mening kan någon tvekan icke råda därom, att en förflytt­ ningsskyldighet även för prästerliga befattningshavare bör gälla i fall, där förflyttningsbehovet förestavas av organisatoriska skäl. Den nuvarande be­ gränsade möjligheten att vid indelningsändring förflytta en ordinarie präst synes kommittén vara otidsenlig och i vissa fall ägnad att förhindra en rationell anpassning av den prästerliga organisationen efter samhällsut­ vecklingens krav. En av organisatoriska skäl betingad förflyttningsskyl­ dighet, motsvarande den för domare enligt allmänna avlöningsreglementet gällande, bör sålunda i samband med löneregleringen stadgas för prästerna. I den mån gällande prästvalslagstiftning kan anses lägga hinder i vägen för tillämpningen av ett sådant stadgande jämväl genom förflyttning till pasto­ rat eller församling, som icke alls beröres av organisationsändringen, lärer ändring i prästvalsbestämmelserna böra genomföras. Det faller utanför kommitténs uppdrag att ingå på utformningen av en sådan ändring. Frågan, huruvida därjämte en förflyttningsskyldighet av den mera vid­ sträckta omfattning, som gäller för statstjänstemän i allmänhet, bör åväga­ bringas för prästerna, kan vara föremål för större tvekan. Om spörsmålet betraktas enbart ur den enskilde befattningshavarens synvinkel, torde vis­ serligen skäl icke vara för handen att stanna vid en annan bedömning än den, som anlagts för statstjänstemän i allmänhet. Det är dock tydligt, att man vid denna frågas behandling måste taga hänsyn även till andra syn­ punkter, som beröra i viss mån ömtåliga förhållanden. Det är å ena sidan ett kyrkans och samhällets intresse av vikt, att prästen som förkunnare kan intaga en fri ställning, oberoende av den politiska maktbalansens skift­ ningar. Å andra sidan ligger det i öppen dag, att möjligheten till avlägs­ nande av en präst från lians befattning i fall, där förutsättningarna för gagneliga resultat av hans ämbetsutövning visat sig brista, kan represen­ tera ett behov, som ur kyrkans och samhällets synpunkt framstår såsom lika betydelsefullt. Det inträffar t. ex. stundom, att i eu församling på grund av olika omständigheter utveckla sig motsättningar mellan prästen och församlingsmedlemmarna eller vissa av dem och alt försök att bilägga en sådan konflikt bli resultatlösa. Motsättningarna, vilka måhända bottna i obetydliga tvisteämnen, kunna i stället med åren antaga större dimensio­ ner och till sist medföra, alt situationen i församlingen blir ohållbar. Många gånger skulle det lämpligaste sättet all eliminera konflikten vara alt för­ flytta prästen till annan församling. I åtskilliga av de här avsedda fallen skulle prästen, om han på ett tidigt stadium kunnat förflyttas till tjänst !) -Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 2()i.

130 Kungl. Maj.ts proposition nr 20'i.

i annan församling, varit i stånd att i den nya miljön utan störande mot­ sättningar utöva en gagnande verksamhet. Tyvärr blir nu utvecklingen i stället stundom den, att prästen efter många års stridigheter blir psykiskt nedbruten och måhända för framtiden oduglig för sitt kall samtidigt som det kyrkliga arbetet i församlingen och till äventyrs också förtroendet för kyrkans insatser över huvud taget lider svårt avbräck. Det må erinras, att erfarenheter av liknande art som de här antydda medverkat till införande för de kommunalt anställda lärarna av en förtlyttningsskyldighet av den omfattning, som i det föregående angivits och som funnits böra genomföras trots den inskränkning, soin därav måst följa i skoldistriktens rätt att själva utse sina lärare. Enligt kommitténs mening kunna olägenheterna med ett tvång att i befattningen bibehålla en präst, vars förutsättningar för resultatrikt arbete upphört, knappast bedömas annorlunda än skadeverkningarna i motsvarande fall på skolväsendets område. Det kan invändas, att en förflyttning av en präst, som visat sig icke ha möjligheter till en tillfredsställande utövning av sitt kall, icke alltid kan giva åsyftat gynnsamt resultat. I de fall, där orsaken till svårigheterna lig­ ger i befattningshavarens olämplighet eller oförmåga till samarbete eller eljest i förhållanden, som hänföra sig helt eller väsentligen till hans per­ sonliga egenskaper, medför en förflyttning blott att svårigheterna överföras från en församling till en annan. Denna invändning synes vara berättigad men utgör icke något skäl för det allmänna att avhända sig möjligheten att genom ett förflyttningsinstitut råda bot på olägenheterna i de fall, där ett ombyte av tjänstgöringsområde skulle vara tillfyllest och ur såväl för­ samlingens som befattningshavarens synpunkt skulle framstå såsom den rätta åtgärden. Invändningen pekar emellertid på, att behov till äventyrs kan föreligga jämväl av en anordning, som möjliggör en avkoppling helt och hållet av en olämplig befattningshavare från tjänsten även i fall, där pensionering icke kan äga rum. En sådan anordning har på vissa förvalt­ ningsområden genomförts, t. ex. genom inrättande av en disponibilitetsstat inom utrikesförvaltningen samt av avgångsstater för militära beställningshavare och för personal inom polisväsendet. Enligt kommitténs mening är frågan om en motsvarande anordning på det prästerliga tjänsteområdet förtjänt av övervägande. Vid sin prövning av här förevarande problem har kommittén funnit över­ vägande skäl tala för att bestämmelser meddelas om en förflyttningsskyldighet för ordinarie präster av samma räckvidd som den, vilken för när­ varande gäller för civilstatstjänstemän i allmänhet och för folkskollärare. Avgörandet i fråga om förflyttning i de särskilda fallen torde böra läggas i Kungl. Maj :ts hand. Härigenom ernås enligt kommitténs mening tillbör­ liga garantier för en enhetlig och objektiv prövning. Det må i detta sam­ manhang anmärkas, att erfarenheterna från tillämpningen av förflyttningsbestämmelserna för statstjänstemän och kommunalt anställda lärare icke giva stöd för farhågor om missbruk av den befogenhet som dessa bestäm­ melser giva; tvärtom torde det omdömet vara berättigat, att denna befo­ genhet hittills utövats med stor varsamhet. I vilken omfattning en förflyttningsskyldighet av här föreslagen inne­ börd i praktiken skall kunna göras gällande gentemot ordinarie prästerliga befattningshavare blir — såsom av det föregående framgår — beroende på

Kungl. Maj.ts proposition nr 20). 131

i vad män och på vad sätt ändringar i prästvalslagen, avseende inskränk­ ning i församlingarnas prästvalsrätt, anses böra genomföras. En slutlig prövning av förflyttningsskyldighetens omfattning kan sålunda ske först i samband med en översyn av prästvalslagstiftningen. En sådan översyn faller icke inom kommitténs utredningsuppdrag. Att kommittén emellertid ansett sig icke kunna förorda, att ett ställningstagande till frågan om den författningsmässiga utformningen av avlöningsreglementets regler om förflyttningsskyldighet uppskjutes i avvaktan på en revision av prästvalsbestämmelserna, har sin grund i att efter genomförandet av en lönereglering skärpta förflyttningsföreskrifter icke kunna tvångsvis genomföras gentemot befattningshavare, som utnämnts före de skärpta reglernas fastställande. Om frågan nu lämnades öppen, skulle sålunda möjlighet icke föreligga att genomföra önskvärda förändringar annat än i den mån efter bestämmel­ sernas utfärdande nybesättning av befattningarna äger rum.

Kommittén gör härefter en sammanfattning och föreslår på anförda skäl att skyldighet nu införes för ordinarie präst att efter Kungl. Maj :ts be­ stämmande låta förflytta sig till annan ordinarie prästerlig befattning, då organisatoriska skäl sådant påkalla eller då eljest synnerliga skäl därtill äro, att frågan om en revision av prästvalslagstiftningen för möjliggörande av förflyttningsinstitutets tillämpning i lämplig omfattning upptages till särskild prövning samt att spörsmålet om inrättande av en avgångsstat för präster jämväl tages under övervägande. I anslutning till framläggandet av sitt förslag i denna del gör kommittén slutligen följande uttalande.

Det må i detta sammanhang erinras om att såväl 1942 som 1946 års riks­ dagar med hänsyn till den bristande överensstämmelsen mellan å ena sidan ordalagen i 35 och 36 §§ regeringsformen och å andra sidan avlöningsreglementenas m. fl. författningars bestämmelser om tjänstemännens förflyttningsskyldighet hemställt om utredning genom Kungl. Maj :ts försorg av frågan om en revision av 36 § ävensom 35 § regeringsformen för en om­ prövning av tjänstemännens rättsliga ställning. Kommittén förutsätter, att en sådan utredning jämväl kommer att omfatta det prästerliga förvaltnings­ området. I

I den här behandlade frågan ha två ledamöter inom kommittén, herrar Berger och Helander, anmält avvikande mening. Berger har förklarat sig icke kunna biträda betänkandets förslag att ordinarie präst skall vara un­ derkastad förflyttningsskyldighet på samma sätt som stadgades i statens allmänna avlöningsreglemente in. in. Enligt reservantens mening konnne en förflyttningsskyldighet grundad på en sådan tänjbar bestämmelse som »då särskilda skäl därtill äro» att göra prästens mycket ömtåliga ställning ännu svårare och ömtåligare, och predikoämbetets frihet, som vore en för kyrkan väsentlig sak, kunde här komma i fara. Helander har biträtt kom­ mitténs förslag att bestämmelse införes angående prästs förflyttningsskyl­ dighet och överförande till övergångsstat, men reservanten har ansett, att

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

ärenden rörande dessa angelägenheter borde avgöras av en nämnd, bestå­ ende av ärkebiskopen och fyra andra biskopar, vilka sistnämnda utsåges av Kungl. Maj :t.

Yttranden. Kyrkomötet och domkapitlen i samtliga stift — utom Lunds — även­ som de prästerliga personalorganisationerna avstyrka kommitténs förslag om skyldighet för ordinarie präst att låta sig förflyttas till annan ordinarie prästerlig befattning av andra än organisatoriska skäl. Särskilda utskottet har närmare motiverat kyrkomötets ståndpunktstagande i följande ytt­ rande.

Utskottet anser, att vissa skäl tala för en utvidgning av förflyttningsmöjligheten i fråga om kyrkans ämbetsmän, när en förflyttning föranledes av organisatoriska förändringar. Givetvis få dock icke sådana förändringar ut­ nyttjas för att undergräva prästens fria ställning såsom en av tillfälliga opinionsvindar oberoende ordets förkunnare. Men även andra förhållanden kräva beaktande. Prästen kan till sin församling hava vunnit en stark personlig anknytning, vilken han på grund av ålder, läggning eller andra omständigheter ej kan väntas ernå på ett nytt verksamhetsfält. En försam­ ling bör å andra sidan ej påtvingas en själasörjare, som en stark opinion icke önskar erhålla eller rent av motsätter sig. Många ömtåliga övervägan­ den komma här att krävas. Såsom regel torde man kunna utgå från att frågan kommer att lösas efter förhandlingar. Det synes icke minst nöd­ vändigt att beakta, att prästvalslagens bestämmelser i minsta möjliga mån böra ändras. Utskottet vill fördenskull endast i så måtto giva sin anslut­ ning till förslaget om förflyttning av ordinarie präst av organisatoriska skäl, att sådan förflyttning må kunna ske, då domkapitlet finner synner­ liga skäl därtill vara. Den bör vidare kunna förekomma endast i samband med att kyrkoherdetjänst jämlikt 41 § 5 mom. prästvalslagen skall till­ sättas av Kungl. Maj :t. Den förändring av prästvalslagens bestämmelser, som i så fall behöver företagas, kan icke betraktas som ett principiellt in­ grepp i församlingarnas rättigheter utan endast som en komplettering av bestämmelserna rörande tredjegångstillsättning med föreskrift därom, att tillsättning i dessa säkerligen sällsynta undantagsfall skall ske utan för­ samlingsval. Kommitténs förslag att utvidga förflyttningsmöjligheten till att omfatta även sådana fall, »då eljest synnerliga skäl därtill äro», måste däremot möta allvarliga betänkligheter. Utskottet fäster sig därvid mindre vid den for­ mella frågan, huruvida en sådan obestämd förflyttningsskyldighet låter sig förena med oavsättlighetsprincipen. Det för utskottet bestämmande har i stället varit församlingarnas intresse. Utskottet behj ärtar väl kommitténs synpunkt, att en präst bör kunna avlägsnas från en befattning, »om förut­ sättningarna för gagneliga resultat av hans ämbetsutövning visat sig brista» och sålunda en förflyttning är av pastoralvårdshänsyn önskvärd. Men även om skälen till en förflyttning skulle vara både grundade och starka, skulle man blott i sällsynta fall kunna vinna en utväg ur svårigheterna på angivet sätt. Faran vore överhängande, att man blott överflyttade besvärligheterna till en annan församling, där man hade än mindre förståelse för prästens

Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 133

egenart än i hans förutvarande, vilken i regel själv valt honom. Från den nya församlingens sida skulle den tvångsförflyttade sannolikt komma att mötas med en misstro, som skulle utgöra ett dåligt utgångsläge för en fruktbringande kyrklig verksamhet.

Vad angår den av kommittén ifrågasatta avgångsstaten för präster samt handläggningen av frågor angående förflyttning och överförande å sådan stat har kyrkomötet anfört följande.

Kommittén har framhållit, att på det kyrkliga området borde övervägas eu anordning, motsvarande disponibilitetsstaten inom utrikesförvaltningen och avgångsstaterna för militära beställningshavare och för personal inom polisväsendet. Kyrkomötet skulle hälsa med tillfredsställelse, därest denna tanke kunde i lämplig form realiseras. Det måste dock framhållas, att här är fråga om en ultima ratio, en sista utväg att vinna en lösning av eljest olös­ bara konflikter. Emellertid måste även vid dylika förflyttningar oavsättlighetsprincipen respekteras, så att den förflyttades ekonomiska ställning icke genom förflyttningen rubbas. Handläggningen av frågor om förflyttning av prästerlig befattningshavare eller hans försättande ur tjänstgöring och överförande å specialstat måste uppenbarligen i första hand ankomma på kyrkans egna myndigheter. När­ mast blir det biskopens sak att undersöka, vilka åtgärder som kunna vara ändamålsenliga och möjliga. Ärendets vikt och hänsynen till de intressen stiftsstyrelsen har att bevaka nödvändiggöra givetvis, att den fortsatta hand­ läggningen av ärendet sker i domkapitlet. Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser, som särskilt ett överförande å specialstat med även en av organisatoriska skäl föranledd förflyttning kan medföra, lärer emellertid domkapitlets beslut böra underställas Kungl. Maj :t för fastställelse. Nödiga rättssäkerhetsgarantier lära här som eljest få sökas i en rättslig prövning i härför stadgad ordning.

Domkapitlet i Härnösand och de prästerliga personalorganisationerna motsätta sig jämväl en utökning av den nuvarande förflyttningsskyldigheten på grund av organisatoriska skäl, varvid från Sveriges yngre präs­ ters förbunds sida framhålles följande.

Förflyttning av präst av organisatoriska skäl bör icke förekomma utöver hittillsvarande praxis. Förbundet måste också bestämt avstyrka ett av 1948 års kyrkomöte framlagt förslag att taga de s. k. tredjegångstillsättningarna i anspråk för förflyttning av ordinarie präst. Detta tillsättningsförfarande har till syfte att i någon mån reglera orättvisorna i det prästerliga befordringssystemet, främst genom att giva möjlighet åt icke ordinarie präs­ ter att nå befordran till ordinarie tjänst, och bör icke utnyttjas för ett ända­ mål, som alls icke var avsett, när bestämmelsen kom till.

Domkapitlet i Lund anför i anslutning till kommitténs förslag i denna del följande.

De sakkunniga ha klart observerat skillnaden mellan prästernas och statstjänstemännens ställning i detta avseende. Församlingens rätt att välja sina ordinarie präster är något för den svenska kyrkan utmärkande. Vis­

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

serligen kan — vid s. k. tredjegångstillsättning och vid några andra sällan förekommande fall — kyrkoherde utnämnas av Kungl. Maj :t utan att för­ samlingens val därvid är avgörande. Även i dessa fall spelar emellertid va­ let en betydelsefull roll. Vid genomförandet av den s. k. tredjegångstillsättningen förordade första lagutskottet förslaget härom »under uttalande av den bestämda förväntan, att i de fall, då utnämningsrätten tillkommer Konungen, församlingens val likväl kommer att tillmätas ett väsentligt in­ flytande på tjänstens tillsättning, där det visar en under avsevärt deltagan­ de tydligt uttalad mening och valresultatet icke skulle leda till uppenbar orättvisa». Riksdagen godkände detta utskottets uttalande. Församlingens rätt att tillsätta sina ordinarie präster är sålunda väl skyddad. Uppenbart är, att denna rätt ej kan eller bör göras illusorisk genom skapandet av en förflyttningsskyldighet för prästerna. Domkapitlet föreställer sig att, därest en obegränsad förflyttningsskyl­ dighet skulle genomföras, denna skyldighet snarast av åtskilliga präster skulle betraktas som en rättighet. Framställningar om förflyttningar till lediga tjänster skulle förvisso i betydande utsträckning komma att göras under frambärande av mer eller mindre tungt vägande skäl härför. Dom­ kapitlet anser det nödvändigt, att restriktiva moment här införas. I detta sammanhang är domkapitlet icke i tillfälle att framlägga ett definitivt för­ slag eller taga slutlig ställning till denna fråga. I samband med ett even­ tuellt förslag till ändringar i prästvalslagen kommer för övrigt säkerligen domkapitlet att beredas tillfälle närmare utlåta sig om detta spörsmål. Re­ dan nu vill emellertid domkapitlet diskussionsvis framföra följande för­ slag. Verkligt behov av förflyttning bör av biskopen vid visitation i den församling, där förflyttningsskyldig präst är anställd, konstateras. Är så­ dant behov för handen, bör biskopen söka träffa överenskommelse med annan och lämplig församling att mottaga ifrågavarande präst. Föreligger sådan överenskommelse bör domkapitlet med eget utlåtande överlämna ärendet till Kungl. Maj :t för prövning och avgörande. Kan överenskom­ melse ej träffas, eller äro förhållandena sådana, att förflyttning knap­ past kan ifrågakomma, bör tagas under övervägande fråga om överförande av prästen på avgångsstat. Något liknande förfarande bör komma i tilllämpning vid förflyttning, påkallad av organisatoriska skäl. I princip vill domkapitlet sålunda tillstyrka att i ett blivande avlöningsregleinente för prästerna intages föreskrift om prästs förflyttningsskyldighet och skyldighet för präst att finna sig i att bliva överförd å avgångsstat. I samband med avgivande av utlåtande över utarbetade förslag till de ifråga­ satta ändringarna av prästvalslagen och om avgångsstat vill domkapitlet närmare precisera sin ställning till de därmed sammanhängande spörs­ målen om förflyttning av präst till annan befattning och om överförande av präst å avgångsstat.

I likhet med kyrkomötet och domkapitlet i Lund ansluta sig övriga dom­ kapitel till kommitténs uttalande angående en disponibilitets- eller av­ gångsstat för präster. Av de centrala verken har riksräkenskapsverket biträtt kommittéförsla­ get i förevarande del, över vilket kammarkollegiet avgivit följande ut­ låtande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i. 135

Beträffande ordinarie prästs förflyttningsskyldighet torde det ur det all­ männas synpunkt få anses som ett berättigat intresse, att de nuvarande be­ gränsade möjligheterna att förflytta ordinarie präst, när det påkallas av organisatoriska skäl, väsentligt utvidgas. Ehuru frågan härom ytterst av­ hänger av ändring i prästvalslagstiftningen, bör principen om förflyttnings­ skyldighet av organisatoriska skäl oberoende därav inskrivas i en ny präs­ terlig löneförfattning. Av kyrkomötet på denna punkt gjorda förbehåll — vilka bland annat synas syfta till att i domkapitlets hand lägga den reella bestämmanderätten i sådana indelnings- och organisationsfrågor, vilka förutsätta förflyttning av ordinarie präst — torde vara sådana, att de ej kunna godtagas. Kollegiet ställer sig mera tveksamt till kommitténs förslag, att förflytt­ ningsskyldighet för ordinarie präst skulle stadgas även för det fall, att Kungl. Maj :t eljest finner synnerliga skäl påkalla detta. De ömtåliga kon­ fliktsituationer kommittén vid detta förslag haft för ögonen torde endast i sällsynta undantagsfall kunna bringas ur världen genom en förflyttning av vederbörande tjänstinnehavare. För hithörande fall torde lösningen sna­ rare böra sökas i det av kommittén jämväl framförda uppslaget om en särskild avgångsstat för sådana präster, vilkas fortsatta ämbetsutövning skulle innebära allvarligt men för det kyrkliga livet. Kommittéförslaget har i vad angår förflyttningsskyldigheten och därmed sammanhängande spörsmål icke föranlett några uttalanden från stats­ kontorets och statens lönenämnds sida.

Föredraganden. Spörsmålet om ordinarie prästs förflyttning till annan prästerlig full­ maktstjänst och vad därmed äger samband har av kommittén allsidigt undersökts. Såsom kommittén framhållit har frågan, förutom en anställningsrättslig sida, även en sida som omedelbart berör lagstiftningen om prästval. Frågans sålunda sammansatta natur medför, att en i avlöningsförfattningen införd förflyttningsskyldighet icke kan få någon praktisk betydelse, med mindre en motsvarande jämkning sker i gällande bestämmelser om tillsättning av ordinarie församlingstjänster. En uppmjukning i antydd riktning av dessa bestämmelser är åter en fråga, som självfallet icke nu kan upptagas till omedelbart avgörande. Kommitténs redogörelse på denna punkt och vad jag tidigare påvisat om nödvändigheten att underlätta ecklesiastika indelnings- och organisationsändringar har emellertid över­ tygat mig om, att en uppmjukning av prästvalsbestämmelserna i detta be­ gränsade syfte är nödvändig och att denna fråga bör få sin lösning, så snart en utredning av frågan hunnit verkställas. Då — såsom kommittén understryker — ett uppskjutande av förflyttningsskyldighetens införande tills dess ett avgörande träffats i sistberörda fråga skulle kunna under en betydande tidrymd förhindra ett utnyttjande av uppmjukade tillsättningsbestämmelser, anser jag det i varje fall nödvändigt, att vid löneregleringen

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

införes en förflyttningsskyldighet för ordinarie församlingspräst, om för­ flyttningen förestavas av organisatoriska skäl. Men de av kommittén an­ förda skälen för beredande av möjlighet att förflytta ordinarie präst av andra skäl än organisatoriska måste enligt min mening också anses så vägande, att även detta spörsmål bör upptagas till närmare prövning vid den angivna översynen av prästvalslagstiftningen. Vid sådant förhållande anser jag det jämväl välbetänkt att — i syfte att göra en av översynen för­ anledd lagändring tillämplig utan längre tidsutdräkt — vid löneregleringen införes skyldighet för präst att låta sig förflytta, då synnerliga skäl där­ till äro. I likhet med kommittén och kyrkomötet anser jag, att även frågan om inrättande av en avgångsstat för präster är förtjänt av att närmare utredas i annat sammanhang. Jag finner på grund härav riktigt, att vid lönereg­ leringen stadgas skyldighet för ordinarie präst att låta sig överföra på av­ gångsstat i enlighet med de bestämmelser, som framdeles kunna bli an­ tagna av Kungl. Maj :t och riksdagen.

9. »Kommunala tillägg» och förmån av donation »över lönen».

Prästlönekommiltén.

Kommunala tillägg.

I 10 § i 1910 års ännu gällande prästlönelag upptages ett stadgande, som ger ett pastorat möjlighet att — under vissa speciella förutsättningar — bevilja präst ett tillägg till hans författningsenligt utgående, av Kungl. Maj :t i särskild lönereglering för tjänsten närmare bestämda avlöning. Grunden för stadgandet har varit det förhållandet, att dylik individuell lönereglering för tjänsten fastställes för viss bestämd tid i sänder, i regel tjugo år, samt att under loppet av en så lång tidsperiod förändringar — såsom folkmängdsökning o. d. — kunna inträffa, som motivera en förhöj­ ning av nämnda avlöning. Dylikt beslut av pastorat om lönetillägg skall dock alltid, för att vinna bindande kraft, underställas Kungl. Maj :t för prövning och fastställelse. Kungl. Maj :ts godkännande av lönetillägget gäl­ ler endast för den löpande löneregleringsperioden. Såvitt kommittén kun­ nat utröna utgå sådana av Kungl. Maj :t godkända lönetillägg för närva­ rande (juni 1948) endast vid ett mycket begränsat antal befattningar, näm­ ligen vid fyra kyrkoherde-, fem komministers- och fyra kyrkoadjunktsbefattningar. Tilläggen äro satta till varierande belopp —- lägst 200, högst 1 000 kronor för år. Det speciella motiv, som förelegat för upptagande i prästlönelagstiftningen av ifrågavarande lönetilläggsinstitut, kommer med övergången till det statliga lönesystemet att helt förlora sin giltighet. Med lönereformen falla nämligen de fixerade »löneregleringsperioderna» bort. Lönegradsinplaceringen av en prästerlig befattning blir gällande allenast tills vidare. Inträffa förändringar, som påverka arbetsförhållandena vid viss befattning, vilken icke redan har den för sådan befattning gällande högsta lönegradsplaceringen, skall givetvis frågan om en förhöjd löneställning för befatt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 137

ningen kunna utan vidare, där tillräckliga skäl därtill föreligga, upptagas till prövning och avgörande av Kungl. Maj:t. Kommittén finner det redan av här angivna skäl uppenbart, att på pastoratsbeslut grundade lönetillägg till präst efter lönereformens genomförande icke vidare böra förekomma. Man har emellertid att uppmärksamma, att kommunala lönetillägg av viss annan karaktär hittills icke så sällan förekommit vid prästerlig befatt­ ning och, så vitt kommittén har anledning antaga, alltjämt på sina håll utgå. Grunden för dessa lönetillägg har i själva verket icke varit annan än den, att vederbörande pastorat funnit den författningsenligt bestämda avlöningen onöjaktig och för låg. De kommunala tilläggen av detta slag ha i det hela haft till syfte att — i konkurrensen pastoraten emellan om de dugligaste prästerliga arbetskrafterna — göra befattningen i det egna pastoratet mera begärlig. Lönetillägg av ifrågavarande natur äro redan enligt gällande prästlönelag rättsstridiga, och då fall, där dylika lönetillägg utgått till präst, kommit till Kungl. Maj :ts kännedom, har anstalt vidtagits för deras avveckling. Kommittén vill till den förevarande frågans ytterligare belysning erinra om, att statsmakterna vid den år 1937 genomförda avlöningsregleringen för folkskolans lärarpersonal tagit allmän ställning till de dittills i viss omfattning åt sådana lärare utgående kommunala lönetilläggen och därvid, av såväl principiella som praktiska skäl, funnit dylika lönetillägg oförenliga med de grunder, varpå nämnda avlöningsreglering var fotad. I anslutning härtill blev ett förbud för skoldistrikten att bevilja lärare sådana lönetilllägg genomfört i den formen, att såsom villkor för statsbidraget till dessa lärares avlöning uppställdes kravet, att läraren icke utöver den av Kungl. Maj :t och riksdagen bestämda avlöningen av skoldistriktet tillerkändes er­ sättning för utförande av arbetsuppgifter, som ålåge honom i tjänsten. De skäl, som föranlett detta ståndpunktstagande från statsmakternas sida till frågan om kommunala lönetillägg för lärare, äro självfallet i lika mån giltiga när det gäller det prästerliga löncväsendet. Enligt kommitténs mening bör sålunda i samband med löneregleringen förbud stadgas mot beviljande av dylika lönetillägg.

Förmån av donation »över 1 ö n e n».

Kommittén nödgas härefter beröra den i gällande avlöningssystem för prästerna förekommande speciella avlöningsförmån, som vanligen benäm­ nes förmån av donation »över lönen». Stadgandet härom finnes upptaget i 7 § prästlöneregleringslagen. Stadgandet i fråga har följande lydelse.

Vad genom donation av enskild tillförsäkrats innehavare av viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne särskild förmån utöver lönen skall oavkortat komma samme tjänstinnehavare till godo; dock må vid lönens bestämmande, i den män skäligt prövas, hänsyn tagas till befintligheten av sådan donation. Den speciella avlöningsförmån det här gäller kan väl med hänsyn till de hithörande fallens hittills förhållandevis ringa antal knappast sägas vara för prästerskapet i gemen av någon större betydelse i lönehänseende. Den för prästerna tillämnade lönereformen nödvändiggör nu likväl ett ställningstagande lill förevarande säregna avlöningsinstitut. Även obero­ ende härav föreligga enligt kommitténs mening skäl till en omprövning av

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

avlöningsinstitutets berättigande. Själva den rättsliga grundvalen för den ifrågavarande lagbestämmelsen har visat sig vara ytterligt bristfällig. Följ­ den härav har blivit en serie av processer, vilka stundom varit av den art, att de för rättsordningen blivit en belastning. Under en lång historisk utveckling ha prästerna »på lön» innehaft bo­ ställen (jordbruksfastigheter med ofta tillhörande betydande skogsmar­ ker). Boställena ha i allmänhet anvisats av den kyrkliga menigheten (»sockenmännen», socknen, församlingen, pastoratet) eller av kronan. Men alltsedan äldsta tider ha i Sverige, liksom annorstädes, bland prästernas löneinkomster ingått även gåvor av enskilda, s. k. fromma gåvor (dispo­ sitioner »ad pios usus»). Sådana fromma gåvor utgjordes icke blott av nyttigheter, som fingo av den tillfällige prästen fritt disponeras och för­ brukas. Ofta bestodo gåvorna av värdefullare förmögenhetsobjekt (före­ trädesvis jord- och skogsegendomar), till vilka denne endast erhöll bruknings- och avkomsträtten för sin tjänstetid, med skyldighet för honom att hålla egendomen vid makt för sina efterträdare. Kapitaltillgångar av detta slag blevo sålunda — i likhet med boställsanslagen från den kyrkliga me­ nigheten och från kronan — »avlöningstillgångar» vid den prästerliga be­ fattningen såsom sådan. Jorddonationer av enskilda personer till prästerna torde — där de härröra från den katolska tiden — icke sällan ha naturen av s. k. själagåvor, d. v. s. gåvor, som förbundos med förbehållet, att präs­ ten — befattningshavare efter befattningshavare — skulle på varje årsdag av givarens död läsa en själamässa till dennes räddning ur skärselden. I vilken omfattning ingå då i de prästerliga avlöningstillgångarna i våra cirka 2 600 församlingar av enskilda donerade förmögenhetsobjekt? Och i vilken utsträckning kunna dessa avlöningstillgångar antagas härröra från anslag av den kyrkliga menigheten eller av kronan? Vid seklets början trodde man sig böra söka ett svar på dessa frågor. Ett sakligt intresse förelåg också vid den tiden att söka vinna upplysning om hithörande rättsförhållanden, i den mån uppgifter härom kunde fram­ letas ur våra arkiv. Enligt förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster samt på denna förordning grundade författningar av senare datum gällde nämligen vissa särskilda regler om dispositionen av prästboställe och av avkastningen av därtill hörande skog för de fall att bostället upplåtits av kronan och där det anskaffats av me­ nighet eller donerats av enskild. År 1902 beviljade riksdagen ett första an­ slag för igångsättande av den s. k. ecklesiastika boställsutredningen. Ut­ redningsarbetet pågick i cirka ijugo år, och då 1922 års riksdag vägrade fortsatt anslag för ändamålet och forskningsarbetet i anledning därav av­ bröts, voro prästboställena i blott cirka 370 församlingar närmare under­ sökta (församlingarna inom de norrländska länen samt Kopparbergs och Värmlands län). Beträffande inemot hälften av de undersökta boställsfastigheterna hade någon uppgift om ursprunget över huvud icke kunnat påträffas. Men av utredningen bestyrktes bland annat, vad som redan från början kunnat antagas, nämligen att — även i ifrågavarande delar av riket med relativt sen bebyggelse — boställsegendomar, som med större eller mindre säkerhet kunde antagas vara av enskilda personer donerade, vore icke sällan förekommande. I själva verket hade, då den ecklesiastika boställsutredningen nedlades, huvudändamålet med densamma fallit undan. Ny lagstiftning om präster­

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 139

nas löneförhållanden hade år 1910 tillkommit, varigenom all prästlönejord, varom här är fråga — den månde ursprungligen ha blivit av kronan upp­ låten, vara av menighet anskaffad eller vara av enskild man såsom from gåva donerad — i princip likställdes. Prästernas avlöning övertogs i och med den ifrågavarande lönereformen av samhället såsom sådant, och kost­ naden härför fördelades på rikets alla medborgare. Pastoraten insattes såsom de direkta lönegivarna för församlingsprästerna, och avkastningen av de »lokala» prästerliga avlöningstillgångarna anvisades pastoraten till lindring i den på kommunal grund anordnade beskattningen för prästlöneändamål. Men från principen om de av enskild donerade avlöningstillgångarnas likställande med prästlönetillgång av annat ursprung gjordes ett —såsom det sedermera visat sig — olyckligt avsteg. Man föreställde sig, att praktisk möjlighet förefanns att bland de historiskt tillkomna donationerna av enskild person urskilja sådana, som avsåge att bereda prästen en sär­ skild förmån »utöver lönen», och sådana som icke hade dylikt syfte. Den generella omöjligheten av ett särskiljande utav den ena prästlönedonationen från den andra på här angiven grund blev av 1927 års prästlönesakkunniga påvisad. Av de utav präster eller deras rättsinnehavare mot kronan anhängiggjorda processerna om tillämpning av 7 § prästlöneregleringslagen ha icke mindre än inemot ett tjugutal fullföljts i högsta instans.1 För de slump­ artade utfallen av dessa rättegångar kunna domstolarna icke tadlas. An­ svaret härför faller på en med otillräcklig insikt i hithörande invecklade rättsförhållanden tillkommen lagstiftning. Enligt kommitténs uppfattning kan det icke anses riktigt att, sedan en allmän lönereglering genomförts efter en såsom skälig ansedd avvägning, denna lönesättning därefter får på vissa punkter genombrytas genom en­ skilda förordnanden. Såsom i det föregående framhållits äro »kommunala tillägg» till den av statsmakterna i alla detaljer reglerade avlöningen till folkskolans lärarpersonal icke tillåtna, och kommittén har föreslagit, att denna grundsats skall gälla även beträffande avlöningen till församlingsprästerskapet. Men har det befunnits riktigt och nödvändigt att stadga för­ bud för våra borgerliga och kyrkliga kommuner — vilka dock, i första hand, intaga ställningen såsom arbets- och lönegivare åt sina lärare och präster — att med godtyckligt tillskurna lönetillägg genombryta den av statsmakterna företagna löneavvägningen vid hithörande publika befatt­ ningar, så böra ju så mycket mindre enskilda personer — de må nu vara sedan länge döda eller ännu befinna sig i livet — kunna ställa rimligt an­ språk på att få på dylikt sätt korrigerande ingripa i lönesättningen vid en sådan befattning och dymedelst påtvinga samhället sin vilja. Allra minst kan det anses förenligt med kyrkans intresse och med ett tillbörligt vår­ dande av de prästerliga befattningshavarnas anseende att upprätthålla ett system, som uppammar processer om materiella fördelar åt kyrkans tjä­ nare, grundade på förfoganden vilka träffats under längesedan avvecklade förutsättningar. För kommittén står det därför klart, att bestämmelsen under paragrafen 7 i ännu gällande prästlönelag nu bör utmönstras ur lagstiftningen rörande prästernas löneförhållanden.

1 So, hl. a. N. J. A. 1921: 480, 1922: 570, 1923: 391, 1925: 229, 1925: 589, 1929: 353, 1929:358, 1932:263, 1934:57, 1936:265, 1938:157, 1941:80, 1944:458, 1945:67.

140 Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 20'r.

Man ställes härvid inför frågan: hur hör då lämpligen förfaras med de ifrågavarande prästlönedonationerna »över lönen», åt vilka genom berör­ da lagbestämmelse hittills givits en rättslig särställning? Finansregleringen i 1910 års prästlönelagstiftning kan sägas såtillvida ha erhållit en »konfiskatorisk» karaktär som därigenom för vissa fall till kyrkofonden centraliserats viss avkastning även av sådana lokala prästlönetillgångar, vilka härröra av donationer av enskilda. Kommittén är av den meningen, att när det gäller en omdisposition av prästlönedonationerna »över lönen» en motsvarande väg varken behöver eller lämpligen bör be­ trädas. Vår samfundsordning besitter nämligen ett rättsmedel, som är spe­ ciellt väl lämpat för en lösning av den här uppkomna situationen och här­ vid är från flera synpunkter att föredraga. Kommittén syftar härvid på den Kungl. Maj :t tillkommande s. k. permutationsrätten, varigenom stif­ telseändamål, för vilka förändrade tidsförhållanden ryckt undan grunden, kunna efter behovet jämkas. Vid begagnandet av sitt här berörda prerogativ följer som bekant Kungl. Maj :t fortgående den principen, att det otjän­ ligt vordna stiftelseändamålet permuteras (förändras) till ett annat, till syftet näraliggande, som följaktligen också — låt vara först i andra hand — kan antagas ha legat donator om hjärtat. Kommittén föreslår, att en avveckling av de för närvarande bestående prästlönedonationerna »utöver lönen» företages i den rättsliga ordning, som här angivits. Det synes i enlighet härmed böra ankomma på Kungl. Maj :t att efter närmare granskning av donationsurkunden i varje särskilt fall och efter hörande av vederbörande pastorat meddela beslut om den om­ disposition av donationstillgångens avkastning, som må befinnas lämplig. Enligt vad kommittén föreställer sig lär det väl vid dylik av Kungl Maj:t företagen prövning i regel komina att ligga närmast till hands, att sådan avkastning tillägges pastoratet till lättnad i den pastoratet åvilande skatt­ skyldigheten för där anställda prästers avlöning, för byggnad och under­ håll av prästgård och tillhandahållande av annan tjänstebostad åt präst samt för den allmänna kyrkoavgiften. En sådan disposition skulle inne­ bära, att tillgångar av detta slag omsider återbördades till pastoratet och — då avkastningen givetvis icke bör ingå i avräkningen med kyrkofonden — för varje fall komme pastoratsborna och endast dessa till godo. Men fall kunna tilläventyrs förekomma, då — med hänsyn till donationsurkundens innehåll eller annan särskild omständighet — anledning föreligger att med avkomsten av donationen tillgodose något mera speciellt kyrkligt ända­ mål, som någon i pastoratet ingående församling har att vårda.

I de här behandlade frågorna ha två ledamöter inom kommittén, herrar Berger och Helander, anmält avvikande mening. Reservanterna ha sålunda ansett, att i den nya lagstiftningen borde upptagas en bestämmelse i det syfte 10 § prästlöneregleringslagen innehåller angående befogenhet för pastorat att besluta om höjning av prästs avlöning. I fråga om förmån av donation utöver lön ha reservanterna anfört:

Grunden för att vederbörande präst kommit i åtnjutande av donalionsavkastningen är ju dock donationsurkundens bestämmelse att avkastning­ en skall tillkomma honom utöver lönen. I åtskilliga fall är även uttryck­ ligen sagt, att donationen icke får minska den lön, som framdeles kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 2ÖL 141

komma att bestämmas. Exempel finnas även på att Kungl. Maj :t fastställt sådant villkor vid donationens tillkomst. Förslaget att präst skall berövas avkastningen av donation utöver lön innebär en undantagslagstiftning gentemot prästerskapet. Vid vissa andra statligt reglerade tjänster där donationer finnas får tjänsteinnehavaren åt­ njuta inkomsten därav utöver lönen såsom t. ex. läroverkslärarna, några befattningshavare inom landsstaten m. fl. Men frånsett att förslaget inne­ bär en undantagslagstiftning gentemot prästerskapet måste bestämt häv­ das, att detsamma står i motsats till gällande rättsprinciper. Den åberopade permutationsrätten har bär ingen tillämpning. Till vanlig rättsuppfattning har hitintills plägat höra att där en donator givit uttryck för sin vilja, denna vilja respekteras. Till jämförelse må nämnas att den år 1946 antagna danska prästlönelagen uttryckligen stadgar att avkastning av donation ut­ över lön tillfaller vederbörande präst. I Danmark ha de lagstiftande myn­ digheterna alltså varken velat eller ansett sig kunna genomföra en rättskränkning av det slag som här föreslås. F. ö. kan påpekas att borttagandet av prästerskapets rätt till donationsavkastning i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän står i strid med Roskildefredens bestämmelser i fråga om donation tillkommen före 1658.

Yttranden. Kyrkomötet avstyrker kommitténs förslag beträffande såväl kommunala tillägg som prästlönedonationerna »över lönen». I sitt av kyrkomötet god­ kända utlåtande nr 1 anför särskilda utskottet härom:

Då utan tvivel understundom särskilda omständigheter kunna göra det önskvärt, att ett pastorat även i fortsättningen skall äga rätt bevilja en tjänstinnehavare visst lönetillägg, anser utskottet i likhet med reservan­ terna att sådan frihet icke bör vara församling förmenad. Tillräckliga ga­ rantier mot missbruk synas vara förhanden, icke blott genom det hittills­ varande stadgandet om kvalificerad majoritet utan även och framför allt genom skyldigheten att underställa Kungl. Maj :t dylikt beslut. Däremot synes den nuvarande i lagen om församlingsstyrelse, 5 §, ingående bestäm­ melsen om beslutens fattande å kyrkostämma böra såsom opraktiskt upp­ hävas och beslutanderätten utövas i vanlig ordning. — Respekt för donators vilja torde krävas av en utbredd folkuppfattning och är även en förutsättning för att donationsvilligheten skall kunna hål­ las levande. Det kan som regel näppeligen antagas överensstämma med dylika donationers syfte att exempelvis minska uttaxeringsbehovet, något som för övrigt skulle kunna åstadkomma en icke avsedd ojämnhet i pasto­ ratens avlöningskostnader. Kommitténs förslag skulle enligt utskottets me­ ning innebära missbruk av den s. k. permutationsrätten, vars förutsätt­ ning är, att donationsändamålet försvunnit eller blivit lagstridigt eller eljest omöjligt. Kammarkollegiet har i fråga om kommunala tillägg biträtt kommitténs förslag. Beträffande prästlönedonationerna »över lönen» anför ämbets­ verket : Något allmänt förbud för statstjänsteman alt tillgodonjuta avkastningen av eu donation utöver lönen synes för närvarande ej finnas kollegiet

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

förutsätter därvid, att ett dylikt förbud ej kan intolkas i 18 g 1 mom. andra stycket i statens allmänna avlöningsreglemente (1948:436). Beträffande en särskild tjänstemannagrupp, läroverkslärarna, bland vil­ ka förekomma ett antal befattningshavare, som i likhet med åtskilliga präs­ ter äro i åtnjutande av särskilda, till en del av enskilda donerade löne­ förmåner, meddelas i avlöningsreglementets 19 § under B. Särskilda be­ stämmelser, Läroverk med flera läroanstalter, följande stadgande:

1. Innehavare av sådan rektors- eller lärartjänst vid allmänt läroverk, med vil­ ken rätt till särskilda förmåner är förenad, skall vidkännas avdrag å lönen med belopp motsvarande de särskilda förmånernas värde enligt uppskattning i be­ hörig ordning. Vad genom donation av enskild tillförsäkrats innehavare av sådan tjänst, i syfte att bereda denne särskild förmån utöver honom eljest tillkommande avlöningsförmåner, skall likväl icke föranleda sådant avdrag.

Den rätt, som medgivits nu nämnda befattningshavare att i vissa fall uppbära avkastningen av enskild donation utan avdrag å lönen, är ej ovill­ korlig. Enligt 51 g 1 mom. i avlöningsreglementet är befattningshavaren nämligen pliktig att underkasta sig minskning i, upphörande av eller eljest ändrade bestämmelser rörande ifrågavarande förmåner. Genom ett dylikt stadgande torde permutationsmöjligheten ifråga om enskilda donationer vara bevarad gentemot lärare, som lyda under reglementet. Beträffande prästerna enligt 7 § prästlönelagen tillkommande förmåner »över lönen», de så kallade 7 g-donationerna, har kommittén ansett det givet, att bestämmelsen under nämnda paragraf bör utmönstras ur en ny lagstiftning rörande prästernas löneförhållanden. Kommittén har föresla­ git, att en omdisponering av 7 g-donationerna i stället skulle äga rum med begagnande av Kungl. Maj:ts permutationsrätt, varvid det synts kommit­ tén ligga närmast till hands, att sådan donationstillgångs avkastning tilllades vederbörande pastorat till lättnad i pastoratets utgifter för prästlöneväsendet. Kollegiet, som haft att föra kronans talan i de många rättegångarna om 7 §-donationer, har rik erfarenhet av de föga tillfredsställande verkningar utformningen av lagstiftningen på detta område framkallat. Det torde dock kunna ifrågasättas, om icke den rätt att tillgodonjuta en donation utöver lönen, som avses i det omstridda lagrummet, kunnat göras gällande obe­ roende av detta — kravet på syftets uttrycklighet hade emellertid då san­ nolikt starkare accentuerats. Lagrummets materiella betydelse torde i så fall övervägande ligga i befogenheten för Kungl. Maj :t att taga hänsyn till donationen vid lönens bestämmande. Utifrån dessa förutsättningar torde den rätt, vare sig domfäst eller icke, som innehavare av en donation »över lönen» förvärvat, knappast kunna betagas honom enbart genom att be­ stämmelsen i 7 § prästlönelagen utmönstras ur ett nytt prästlönesystem. Härför torde erfordras en lagstiftning, som stadgar förbud för tjänstinne­ havaren att tillgodonjuta donation utöver lönen eller på annat sätt gör detta omöjligt för honom. Åtskilliga synpunkter kunna anföras till förmån föl­ en dylik inskränkande lagstiftning. Ur kyrkligt organisatorisk synpunkt skulle bland annat kunna framhållas det olämpliga i att en framstående prästerlig kraft genom förhandenvaron av en lönedonation kanske dragés till ett litet pastorat, där hans kapacitet icke skulle komma kyrkan till gagn på samma sätt som i ett mera krävande pastorat. En inskränkande

Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 143

lagstiftning i antydd riktning synes emellertid beröra problem, gemen­ samma för befattningshavare över huvud i allmän tjänst, och kollegiet anser därför, att frågan för prästernas del ej bör lösas annat än i samband med en allmän reglering av statstjänstemännens rättsställning på föreva­ rande område. Mot kommitténs förslag om en permutation av 7 §-donationerna synes kunna invändas, dels att därigenom donationen kommer att undandragas det prästerliga avlöningsväsendet oavsett att donationsavkastningen allt­ jämt skulle behövas för avlöningsändamål, något som knappast torde stå i överensstämmelse med tillämpade principer för permutation, dels ock att förslaget i viss mån innebär ett eftergivande av den möjlighet att ut­ nyttja donationen i avlöningssyfte, som lagen medger Kungl. Maj :t i och med att hänsyn må tagas till befintligheten av sådan donation vid lönens bestämmande. Anledning synes ej föreligga att avstå från denna möjlig­ het, som innebär att en skälig del av donationsavkastningen i vissa fall tillgodokoinmer det allmänna, som ytterst bär ansvaret för prästlöneväsendet. Kollegiet håller sålunda före, att en motsvarighet till 7 § prästlönelagen bör inflyta i en ny prästerlig löneförfattning. Härvidlag torde även böra inbegripas sådana donationer av hithörande slag, vilka framträda under formen: ersättning för särskilt bestyr, likaså donerade prästänkesäten under tid, då avkastningen därav tillfaller präst utöver lönen. Kännedom om avkastningen av de prästerliga lönedonationerna, såväl redan befintliga som eventuellt nytillkommande, får man om ej i annat sammanhang så i löneregleringsärendena. Den av kollegiet förordade åter­ kommande översynen bland annat av prästernas tjänsteklassplacering torde möjliggöra nödig kontroll av ifrågavarande donationer. Två ledamöter av kammarkollegiet, kammarråden Skoglund och Schalling, ha på denna punkt anmält avvikande mening. Reservanterna anföra:

En legal permutation av de flesta boställsstiftelser till förmån för särskilda prästtjänster har till förmån för det territoriella prästerskapets avlöningssystem i dess helhet redan skett genom 1910 års prästlönelag, varvid dock viss reservation gjorts i 7 §. Med den tillämpning 7 § — delvis i strid mot uttalandena i förarbetena till densamma — i praxis erhållit, har institutet fått en vidsträcktare om­ fattning än vad som torde hava varit åsyftat. Även om, såsom majoriteten ifrågasatt, förevarande lagrum icke varit grundläggande för den däri stad­ gade förmånen, torde dock sådan rätt icke utan stöd av detta lagrum med framgång kunnat göras gällande i annat fall än då uttrycklig föreskrift om syftet med donationen funnits i donationsbreven. Endast i undantags­ fall och i regel endast beträffande yngre donationer (efter den 11 juli 1862) förekomma i donationsbreven föreskrift om det i nämnda lagrum angivna syftet. Beträffande äldre donationer torde i donationsbrevens be­ stämmelser i allmänhet icke kunna utläsas någon avsikt av donator, all donationen skall tillkomma präst utöver den lön, som tid efter annan må komma att bestämmas för honom. Vad särskilt angår de medeltida dona­ tionerna till själamässor torde dessa haft till huvudsakligt syfte att genom prestanda från prästernas sida — läsande av mässor — förhjälpa dona­ tors själ genom skärselden. Sedan prästens motprestation och sålunda

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

förutsättningen för donationen bortfallit, synes knappast skäligt och rätt­ vist att bibehålla donationen såsom särskild förmån för prästen. På grund av tilläggsföreskriften i ovannämnda paragraf, att hänsyn till donationen skall tas vid lönens bestämmande, har den respekt för dona­ tors vilja man genom lagrummets huvudstadgande velat ge uttryck åt, de facto icke kommit att upprätthållas, i det donationen delvis använts för att utfylla lönen till belopp, vartill lönen skulle ha bestämts, om någon do­ nation icke förelegat. Bättre synes då vara att helt slopa ifrågavarande för­ mån. På grund av ifrågavarande löneinstituts allt annat än rationella utform­ ning och tillämpning samt då den förbättring av prästernas löner, som må ha åsyftats med donationerna, nu åstadkommes genom det allmännas försorg, torde löneinstiiutet icke böra ingå i det nya lönesystemet för präs­ terna. Därvid torde man dock böra göra undantag för sådana efter den 11 juli 1862 tillkomna fåtaliga donationer, för vilka i donationsbreven ut­ tryckligen föreskrivits, att de skola tillkomma prästen såsom tillägg till den vid varje tid utgående reglerade lönen. Avkastningen av dylik dona­ tion synes böra oavkortad komma prästen till godo utan något avdrag å lönen. Kommitténs förslag om att ifrågavarande prästlönedonationer »utöver lönen» skulle disponeras för andra kyrkliga ändamål inom pastoratet kun­ na vi däremot icke biträda. Donationerna hava skett i syfte att öka präs­ terskapets avlöningstillgångar och då detta ändamål fortfarande kan till­ godoses genom donationerna, saknas anledning att genom något slags permutation förändra ändamålet och därigenom i avseende å dispositionen skilja den från övriga till prästlöneändamål gjorda donationer. Skall nå­ gon saklig skillnad anses föreligga mellan de olika grupperna av donatio­ ner, borde större skäl föreligga för att de donationer, som icke skett i syfte att bereda prästen förmån utöver lönen utan avsett att bereda pastoratet lindring i dess utgifter för prästlöneändamål, »permuteras» till andra kyrk­ liga ändamål och dymedelst —■ för att använda kommitténs uttryck — komma pastoratsborna och endast dessa till godo. Såsom ovan antytts föreligger emellertid icke permutationsanledning beträffande någondera gruppen.

Statskontoret har ansett, att i samband med löneregleringen ovillkorli­ gen bör stadgas förbud för pastorat att tillerkänna prästman särskild till- 1 äggsförmån av vad slag det vara må. Likaledes håller statskontoret för uppenbart, att nu i vissa fall utgående förmåner av donationsmedel icke skola få fortsättningsvis utgå vid sidan av lönen. Enligt ämbetsverkets me­ ning bör i dessa fall den fastställda lönen reduceras med donationens be­ lopp, eller om donationen, såsom någon gång torde inträffa, överstiger den fastställda lönen, överskottet ingå till kyrkofonden eller pastoratet. Statens lönenämnd har lämnat kommitténs förslag beträffande såväl de kommunala tilläggen som prästlönedonationerna utan erinran. Två leda­ möter inom nämnden, herrar Magnusson och Broström, ha biträtt kyrko­ mötets yttrande i dessa frågor. Riksräkenskapsverket bär ej framfört någon erinran mot kommitténs förslag på denna punkt.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 204. 145

Flertalet av domkapitlen har biträtt kyrkomötets yttrande. Domkapitlet i Karlstad har biträtt kommitténs förslag. Domkapitlet i Lund har härom anfört, bland annat: Domkapitlet hävdar den meningen, att nu utgående donationer över lö­ nen fortfarande böra vara anknutna till resp. prästerliga tjänst, att pro­ cesser om donationer härflytande från äldre tider ej hädanefter skola kunna medföra någon förmån för vederbörande prästerliga tjänstinneha­ vare, och att avkastningens halva belopp årligen skall tillgodokomma tjänstinnehavare, som skall placeras i den lönegrad, till vilken han enligt det nya prästerliga avlöningssystemet rätteligen hör, medan återstoden av donationsavkastningen skall disponeras på sätt de sakkunniga föreslagit. Donationer i framtiden böra oavkortade komma tjänsteinnehavarna till del.

Föredraganden. Jag får erinra om, att enligt redan gällande bestämmelse (6 § prästlönereglementet) präst är förbjuden att mottaga särskild ersättning för honom på grund av tjänsten åliggande förrättningar. Givet är, att detta förbud bör även i fortsättningen upprätthållas. Jag finner det icke vara med grunderna vare sig för det angivna för­ budet eller för den nu tillämnade löneregleringen förenligt, att präst — utöver den fastställda, med hänsyn till göromålens art och omfattning avvägda avlöningen — skall äga i och för tjänsten uppbära särskilt avlöningstillägg i någon form. Jag tillstyrker fördenskull, vad i första hand beträffar de kommunala tilläggen, bestämmelser innefattande förbud så­ väl för pastoraten att besluta om dylika tillägg som för präst att mottaga avlöningstillägg av detta slag. Vad angår prästlönedonationerna »över lönen» får jag framhålla föl­ jande. Givet är, att mottagaren av en testamentarisk disposition för prästlöneändamål icke är den tillfällige innehavaren av den prästerliga befattningen utan det allmänna såsom icke blott den legala representanten utan också själva huvudmannen för befattningen. Befattningshavarens eventuella rätt att i tjänsten uppbära donationsavkastningen är sålunda grundad icke på donationen såsom sådan utan på de anställnings- och avlöningsvillkor, som gälla för befattningen och som befattningshavaren frivilligt underkastar sig. Det är sålunda klart, att ett bland anställningsvillkoren inryckt förbud för befattningshavare alt uppbära avkastningen av en eventuellt vid tjän­ sten knuten donationstillgång icke kränker någon dennes enskilda rätt. Det har emellertid gjorts gällande, att stadgandet av ett förbud, som här berörts, skulle innebära en otillbörlig kränkning av donators yttersta vilja och därmed, i sista band, lägga ett band på den allmänt erkända testamentsfriheten. Vore detta påstående grundat, skulle ju steget till ett sådant ingrepp i testamentsfriheten redan vara i realiteten taget i och 10 — Di han f/ till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 204.

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

med den i 7 § prästlöneregleringslagen inskrivna regeln, att donationsförmånens ekonomiska värde må — intill lönens hela belopp — avräknas från denna. Jag skall emellertid icke närmare uppehålla mig vid denna föga lyckliga regel. Dess ohållbarhet har vid flerfaldiga tillfällen i den tidigare diskussionen kring prästlönedonationerna — senast i det av mig återgivna yttrandet av reservanterna inom kammarkollegiet — blivit klart påvisad. Angelägnare synes mig vara att understryka, att prästlönedonationerna alla — med ett undantag1 — tillkommit, innan samhället kan sägas ha övertagit det fulla ansvaret för prästernas skäliga avlönande. De förut­ sättningar, varpå donationerna varit grundade, ha härmed undanryckts. Och klart är att testamentsfriheten icke kan givas den innebörd, att en­ skild person skulle kunna påtvinga det allmänna-donationsmottagaren en användning av donationstillgången, som visar sig från samhällets sida medföra påtagliga olägenheter. Jag torde icke behöva erinra om, att donationsvilligheten icke saknar det vidaste spelrum och de tacksamma upp­ gifterna, när det gäller donationsändamål i kyrkans ideella verksamhet. Jag vill slutligen i detta sammanhang nämna, att under de senast förflutna 30 åren synas ha förekommit endast två fall av donation för förbättring av avlöningen åt församlingspräst. Nyligen har en framställning gjorts om mottagande från det allmännas sida av en enskild donation för förbättring av avlöningsförmånerna vid ett av rikets biskopsämbeten. Donationen har, genom Kungl. Maj :ts i ärendet fattade beslut, avböjts. Jag biträder således kommitténs förslag även på denna punkt. Vad åter angår den framtida dispositionen av prästlönedonationerna »över lönen», åt vilka genom 7 § prästlöneregleringslagen hittills givits en rättslig särställning, så föreligga olika förslag till lösningen av denna fråga. Av kommittén har förordats, att avkastningen av dessa tillgångar helt förbehålles vederbörande pastorat eller, eventuellt, en i pastoratet ingående församling för tillgodoseende av något mera speciellt kyrkligt intresse, som församlingen har att vårda. Enligt det av en minoritet inom kammarkolle­ giet framförda förslaget skulle — med undantag för några enstaka, från praktisk synpunkt mindre betydelsefulla fall — beträffande den framtida dispositionen av dessa prästlönedonationer komma att gälla samma reg­ ler som för andra lokala prästlönetillgångar. Den av kommittén anvisade lösningslinjen har synts mig mera tilltalande. Jag har emellertid icke fun­ nit anledning att nu taga definitiv ställning till denna fråga. Med en slut­ lig prövning av densamma torde lämpligen böra anstå, tills dess kommit­ tén avlämnat sina förslag till den för avlöningsreformen erforderliga för­ fattningsregleringen.

‘Åls pastorat; kyrkoherdetjänsten — donationsbrev 17/6 1938 — donationens årsvärde 2 500 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20i. 147

10. Särskilda frågor. Utöver de grunder för avlöningsregleringen, för vilka härförut redo­ gjorts, har prästlönekommittén behandlat och framlagt förslag rörande sjukavlöning jämte särskilda sjukvårdsförmåner i likhet med civilstatstjänstemännen, bidrag till anskaffande och underhåll av tjänstedräkt, kallortstillägg enligt för civilstatstjänstemännen gällande grunder, var­ vid nu utgående s. k. ödebygdstillägg förutsättas skola bortfalla, språktillägg för präst i finsk- eller lapsktalande församlingar, resekostnadsersättning för resor i tjänsten enligt generella regler jämte traktamentsersättning i vissa fall, tjänstgöringstraktamente enligt särskilda grunder samt provisorisk reglering av arvoden åt kontraktsprostar.

Föredraganden. Till kommitténs förslag i här angivna mera speciella frågor är jag icke beredd att nu taga ställning.

B. Pensionering.

Allmänna grunder. Prästlönekommittén. Den statligt ordnade tjänste- och familjepensioneringen är, framhåller kommittén till en början, numera likformigt reglerad inom nära nog alla de områden, den statliga pensioneringsverksamheten omspänner. Förutom statstjänstemännen äro även, bl. a., lärarna vid de högre kommunala sko­ lorna och folkskolans lärare underkastade de statliga pensionsreglerna. Med hänsyn till att det framlagda förslaget till lönebestämmelser för präs­ terna nära ansluter sig till det statliga lönesystemet, anser kommittén en motsvarande anpassning i pensionshänseende vara naturlig. En tillämpning av principerna för den statliga pensioneringen leder till en pensionsålder av 65 år för samtliga präster, vilken pensionsålder i jämförelse med emeritilönelagens och biskopsavlöningsförordningens be­ stämmelser innebära en sänkning med fem år för ordinarie präst och en höjning av lika många år för extra ordinarie präst. Med hänsyn till präs­ ternas möjligheter — genomsnittligt sett — att tillfredsställande verka inom sitt kall anser kommittén pensionsåldern 65 år vara i stort sett väl avvägd. Kommittén anför i anslutning härtill:

Givet är, att härutinnan olika förutsättningar föreligga för skilda grup­ per av präster. Kravet på fysisk rörlighet hos utlandspastorerna liksom hos prästerna inom vissa av landsbygdens församlingar gör att möjligheterna

148 Iiungl. Maj:ts proposition nr 204.

till effektiv tjänstutövning vid en mera framskriden ålder böra bedömas med särskild försiktighet, då det gäller dessa präster. I fråga om andra grupper åter, där för pensionsålderns avvägning icke lika stor vikt behöver tillmätas de rent materiella förutsättningarna, skulle måhända en något högre pensionsålder än 65 år kunna försvaras. Att av nu anförda skäl införa en differentiering av pensionsåldern har kommittén emellertid icke velat ifrågasätta. Vid valet av pensionsålder har kommittén vidare funnit det önskvärt, att icke genom fastställande av annan pensionsålder än 65 år bryta den likställighet, som genom den av kommittén i övrigt föreslag­ na löne- och pensionsregleringen skulle bliva rådande mellan prästerna å ena sidan samt civilstatstjänstemännen och med dem i löne- och pensionshänseende jämställda befattningshavare å den andra sidan. I detta sam­ manhang bör också framhållas, att ett fastställande av högre pensions­ ålder än 65 år måhända skulle göra det nödvändigt att konstruera en sär­ skild skala för tjänstepensionsunderlagen — detta enär de för civilstatstjänstemännen gällande underlagen till följd av tjänstepensioneringens samordnande med folkpensioneringen numera äro avvägda med hänsyn till de enligt allmänna tjänstepensionsreglementet förekommande pen­ sionsåldrarna. Från nu angivna synpunkt har kommittén funnit sig böra föreslå en enhetlig pensionsålder av 65 år. Härvid har emellertid förutsatts att, efter ett inordnande av prästerna under det statliga löne- och pensions­ systemet, en omprövning av de statliga pensionsåldrarna jämväl kommer att avse prästernas pensionsålder.

Kommittén föreslår vidare, att pensionsåldern skall inträda vid utgången av den tolvmånadersperiod räknad från och med den 1 oktober till och med den 30 september, under vilken befattningshavaren uppnått 65 lev­ nadsår. Enligt kommitténs mening erhålles härigenom en med hänsyn till konfirmationsundervisningen lämplig tidpunkt för avgången, som dess­ utom sammanfaller med den sedvanliga flyttningstiden. Vad angår skyldigheten att avgå och anstånd med avgång ur tjänst, erinrar kommittén om, att för statens tjänstemän gälla olika bestämmel­ ser för domare och övriga tjänstemän. För den senare gruppen är sålunda stadgat, bl. a., att avgångsskyldighet inträder vid pensionsålderns uppnå­ ende men att efter administrativ prövning tillstånd att kvarstå i tjänst kan erhållas för en tid av sammanlagt längst tre år, om befattningshavaren är fullt tjänstduglig. För domarna gäller i nu förevarande hänseende, att de utan diskretionär prövning äga kvarstå efter pensionsåldern, 65 år, under en tid av längst två år. Såsom motiv till denna domarnas särställning har anförts vikten av att ha en i förhållande till administrativ myndighet fritt ställd domarkår. Enligt kommitténs mening finnes icke anledning ifråga­ sätta andra bestämmelser beträffande avgångsskyldighet och kvarstående i tjänst efter uppnådd pensionsålder för prästerna än som gälla för statstjänstemännen i allmänhet eller att skyldighet att avgå skall inträda vid uppnådd pensionsålder med rätt likväl för befattningshavaren att efter särskild prövning äga kvarstå under tre år efter pensionsåldern.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20i. 149

Kommittén föreslår, att det för rätt till hel pension skall krävas 30 tjänstår eller samma antal tjänstår som i allmänhet erfordras för att hel pension skall utgå till statsanställda in. fl. Beträffande tjänstårsberäkningen slutligen föreslår kommittén en an­ knytning i sak till vad i sådant hänseende gäller för statens tjänstemän. Dessutom bör enligt kommitténs mening präst, som åtnjuter ledighet för att uppehålla annan med tjänstepensionsrätt förenad befattning eller be­ fattning, som avses i lagen den 28 juni 1935, nr 445, om emeritilöner för vissa prästmän i ledande ställning i missionens eller diakoniens tjänst, icke för sådan ledighet vidkännas avdrag vid tjänstårsberäkningen.

Yttranden. Kommitténs förslag att tjänste- och familjepensioneringen för prästerna skall ordnas i anslutning till de för statstjänstemännen m. fl. gällande pensionsbestämmelserna har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erin­ ran i remissyttrandena. I fråga om pensionsåldern och reglerna för anstånd med avgång ur tjänst efter uppnådd pensionsålder ha dock olika meningar framkommit. Kyrkomötet har uttalat, att avgångsreglerna för domarna — pensions­ ålder 65 år och kvarstående därefter längst två år efter befattningshava­ rens fria val — böra vinna tillämpning på det ordinarie prästerskapet. Dessutom böra domkapitlen erhålla rätt att, där särskilda skäl därtill äro, medgiva ordinarie präst att kvarstå i tjänst intill 68 års ålder. Kyrkomötet har vidare funnit det önskvärt, att ytterligare anstånd med avgång må kunna av Kungl. Maj:t beviljas intill en uppnådd levnadsålder av 70 år. Till stöd för vad kyrkomötet sålunda förordat har framhållits, bl. a., att den prästerliga tjänstgöringen i allmänhet vore av sådan art, att en något högre pensionsålder än 65 år skulle kunna försvaras. Till kyrkomötets uppfattning i fråga om avgångsreglerna ha ett flertal domkapitel ävensom Allmänna svenska prästföreningen anslutit sig. Me­ ningarna inom övriga domkapitel i denna fråga ha varit delade. Kammarkollegiet har funnit vad kyrkomötet anfört till stöd för sin ståndpunkt i förevarande fråga vara värt beaktande vid frågans fortsatta behandling. Statskontoret har tillstyrkt 65 års pensionsålder. Riksräkenskapsverket har förordat feinårig anståndstid, enär erfaren­ heten enligt ämbetsverkets uppfattning visade att prästerna oftare än andra tjänstemän besitta full tjänstduglighet vid mera framskriden ålder. Sveriges yngre prästers förbund har tillstyrkt kommitténs förslag be­ träffande pensioneringen, men har förordat avgång den 31 mars i stället för den 30 september.

150 Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Föredraganden. I likhet med kommittén finner jag det naturligt, att den prästerliga pen­ sioneringen reformeras i anslutning till den för statstjänstemannen m. fl. gällande allmänna pensionsregleringen. Därvid uppstår emellertid frågan, huruvida pensionsåldern för prästerna skall bestämmas till 65 år i över­ ensstämmelse med vad som gäller för statsanställda i allmänhet i högre grader eller mellangrader eller om pensionsåldern bör sättas vid en annan åldersgräns. Det kan å ena sidan göras gällande, att även till betydligt högre levnadsålder än 65 år komna präster visat sig kunna med obrutna krafter utöva sin verksamhet till gagn för kyrkan och det allmänna. Å andra sidan kan emellertid icke bortses från att möjligheterna till effek­ tiv tjänstutövning vid mera framskriden ålder för prästerna, liksom för mänsklig arbetskraft över huvud, växla individuellt. Ej heller kan bestri­ das att vissa prästerliga befattningar — företrädesvis befattningarna i ödebygdsförsamlingarna — ställa sådana krav på den fysiska uthålligheten hos innehavarna att högre pensionsålder än 65 år icke bör ifrågasättas. Kommitténs förslag i förevarande hänseende innebär, att pensionsåldern skall bestämmas till 65 år. På grund av att en ettårig avgångstermin för­ ordats, kommer dock pensionsåldern genomsnittligt att inträda vid en uppnådd levnadsålder av 65% år. Förslaget innebär vidare möjligheter till kvarstående i tjänst längst tre år efter pensionsålderns inträde. Remiss­ myndigheterna ha i allmänhet tillstyrkt 65 års pensionsålder, men flera yttranden utmynna i förslag till vidgad möjlighet i fråga om anstånd med avgång efter uppnådd pensionsålder i förhållande till vad i sådant avse­ ende gäller för statsanställda. För egen del finner jag mig icke böra frångå kommitténs förslag beträffande pensionsåldern. Jag anser emellertid bä­ rande skäl föreligga för utsträckning av anståndstiden för prästs avgång till högst fem år. Vad särskilt angår kyrkomötets uppfattning att präst bör ha möjlighet att själv välja tidpunkt för avgången mellan 65 och 67 års ålder, kunna vissa synpunkter tala för avgångsregler, vilka lämna ut­ rymme för kvarstående i tjänst efter uppnådd pensionsålder under en be­ gränsad tid utan myndighets diskretionära prövning, men övervägande skäl synas mig dock tala för en anslutning i denna del till de statliga huvudreglerna. Under förutsättning att en löne- och pensionsreglering i huvudsaklig överensstämmelse med vad prästlönekommittén förordat kommer till stånd, bör givetvis i anslutning till pågående översyn av de statliga pensionsåldersbestämmelserna frågan om den prästerliga pensionsåldern ta­ gas under omprövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20fi. 151

Vissa övergångsfrågor.

Prästlönekommittén. En reform av den prästerliga pensioneringen i enlighet med vad ovan förordats påkallar lösandet av vissa särskilda övergångsfrågor. Sålunda er­ fordras övergångsanordningar bl. a. i anledning av de nya pensionsåldersbestämmelserna liksom även till följd av att tjänstetiden införes såsom normerande faktor för bestämmandet av tjänstepension. Vad kommittén anför beträffande pensionsålderssänkningen kan sam­ manfattningsvis angivas sålunda. Med hänsyn till resultatet av vissa av kommittén gjorda beräkningar rörande antalet ordinarie präster i åldersklasserna 60 år och däröver även­ som till det förhållandet att för de närmaste åren en viss knapphet på präster kan förutses anser kommittén, att den nya pensionsåldern ej kan tillämpas omedelbart efter ikraftträdandet. På sätt kommittén i betänkan­ det närmare utvecklar (sid. 155—157) föreslås, att pensionsålderssänk­ ningen skall genomföras successivt under de sju åren närmast efter refor­ mens genomförande. De regler för kvarstående i tjänst efter uppnådd pen­ sionsålder, som förordats skola bliva gällande enligt huvudbestämmelserna, föreslår kommittén skola få tillämpning även under den ifrågavarande övergångstiden med den begränsningen likväl, att kvarstående ej får kom­ ma i fråga längre än till 70 års ålder. Med avseende å tjänstår sberäkningen för tid före regleringens ikraft­ trädande finner kommittén det självfallet, att den tid som enligt gällande familjepensionsreglemente för prästerskapet räknas som tjänstår bör till­ godoräknas även enligt det blivande familjepensionsreglementet. Enär nå­ gon överflyttbar rätt till tjänstår icke finnes enligt emeritilönelagen ställer sig, framhåller kommittén, problemet annorlunda i tjänstepensionshänseende. Kommittén berör därvid till en början det förhållandet att pen­ sionsavgifter icke utgå enligt emeritilönelagen. Någon reduktion vid beräk­ ningen av antalet tjänstår bör denna avgiftsfria pensionering likväl icke medföra, framhåller kommittén. Till stöd härför anföres följande.

Till skillnad från den prästerliga familjepensionsregleringen, som är grundad på avgiftsplikt för befattningshavarna, är pensioneringen enligt emeritilönelagen ordnad utan bidragsskyldighet från befattningshavarnas sida. Att särskilda tjänstepensionsavgifter ej utgå för prästerna har emel­ lertid för församlingsprästernas del beaktats vid lönesättningen. I förarbe­ tena till den ursprungliga prästlöneregleringslagen framhålles sålunda, att grunderna för denna lagstiftning bygga på förutsättningen, att prästerna ej skola påföras några avgifter för sin egenpensionering. Vad angår de kategorier av präster, som senare inordnats under 1910 års emeritilönelag eller enligt särskilda löneregleringsresolutioner blivit delaktiga av förmånen av emeritilön, har löneavvägningen skett med utgångspunkt från försam­ lingsprästernas löneställning. Beträffande biskoparna åter gäller, att av­

152 Kangl. Maj:ts proposition nr 20i.

giftsfriheten beaktats vid avvägningen av pensionsbeloppen. På grund av vad nu anförts lärer svårligen kunna ifrågasättas att i förekommande fall minska enligt blivande pensionsbestämmelser utgående tjänstepensioner därför att före reformens ikraftträdande icke några pensionsavgifter er­ lagts. Kommittén förutsätter således i det följande, att tiden för tillgodo­ räkning av tjänstår för prästernas egenpensionering icke skall reduceras med hänsyn till nu berörda förhållande.

Beträffande frågan angående vilken tid, som bör göras pensionsgrundande för egenpension, anför kommittén i huvudsak följande. Kommittén förordar, att tjänstår sberäkningen beträffande egenpension övergångsvis knytes till innehavet av tjänst, som avses i emeritilönelagen. Tjänstår sberäkningen bör därutöver grundas på tid för innehav av sådan tjänst, som avses i förutnämnda 1935 års lag om emeritilöner för vissa prästmän inom missionen och diakonien ävensom på tjänstetid såsom or­ dinarie eller extra ordinarie präst i garnisons- eller amiralitetsförsamlingarna. Vad angår anställningstid, som grundlägger rätt till familjepension en­ ligt reglementet för statens pensionsanstalt utan att berättiga till emeritilön eller tjänstepension — detta gäller sekreterare hos diakonistyrelsen m. fl. befattningshavare inom olika, mer eller mindre fristående institutioner inom den svenska kyrkan — finner sig kommittén icke böra genom generella bestämmelser medgiva tillgodoräkning av sådan tid i tjänstepensionshänseende, så länge frågan om statens medverkan i en ordnad tjänstepensionering för ifrågavarande befattningshavarkategori ej är slutgiltigt prövad. Kommittén förutsätter därvid såsom självfallet, att Kungl. Maj :t — i lik­ het med vad förhållandet är inom den statligt ordnade pensioneringen i allmänhet — efter prövning i varje särskilt fall skall kunna tillgodoräkna befattningshavaren tjänstår för tid, varunder sådant arbete eller uppdrag fullgjorts, som skäligen bör kunna räknas som tjänstår. Beträffande avdrag vid tjänstårsberäkningen för åtnjuten ledighet eller för tid, varunder präst fått avstå från sina kontanta löneförmåner, böra tillämpas de särskilda regler, som enligt 1941 års familjepensionsreglemente äro stadgade med avseende å tid, för vilken befattningshavare varit under­ kastad reglementet. Kommittén erinrar om, att emeritilönelagen formellt icke stadgar någon ovillkorlig pensionsrätt men att prästerna numera dock undantagslöst till­ delas pension när förutsättningarna därför äro uppfyllda. Då storleken av denna pension i regel är oberoende av antalet tjänstår vid pensionsålderns uppnående beräknar envar präst, som innehar i emeritilönelagen avsedd tjänst, att vid avgångsåldern, om han då är i livet, erhålla oavkortad eme­ ritilön. På grund av detta förhållande intaga prästerna en särställning gentemot statsanställda såtillvida, att de senares pensioner avvägas med hänsyn till tjänstetidens längd. Kommittén föreslår därför en tjänstårsgaranti att övergångsvis gälla i vissa fall. Härom anföres följande. Införandet av ett på tjänstårsberäkning grundat pensionssystem ställer givetvis framför allt de präster i en försämrad ställning, vilka vid regle­

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 153

ringens ikraftträdande uppnått en mera framskriden ålder och, antingen på grund av sent inträde på prästbanan eller till följd av långvariga avbrott i tjänstgöringen, till pensionsåldern endast kunna intjäna en mindre del av det för hel pension erforderliga antalet tjänstår. Vad å andra sidan angår de präster, vilka vid övergången ej uppnått 35 års ålder och således vid pensionsålderns inträde kunna beräknas innehava minst 30 tjänstår, kan övergången icke sägas medföra någon försämring beträffande pensionsutsikterna. Prästerna mellan dessa båda grupper beröras av systemets verkningar i nu ifrågavarande avseende mer eller mindre allteftersom vid övergången högre eller lägre levnadsålder uppnåtts. Att införa ett regulativ av något slag mot den försämring av pensionsutsikterna, som i vissa fall uppkommer som följd av att tjänstetiden införes såsom normerande faktor vid pensionsbestämningen, är enligt kommitténs uppfattning nödvändigt. Kommittén anser, att detta bör ske från den prin­ cipiella utgångspunkten, att var och en av de präster, som övergå från emeritilönelagens bestämmelser till det nya tjänstepensionsreglementet, skall hava möjligheter att, räknat från tidpunkten för övergången, till pen­ sionsåldern intjäna hel pension enligt det nya reglementet. Tekniskt bör detta lösas så, att präst, som nyss sagts, erhåller rätt att såsom tjänstår för bestämmande av ålderspension enligt det nya reglementet räkna så lång tid tillbaka, att denna tid utökad med de tjänstår, som han har möjlighet att ytterligare intjäna till pensionsåldern, uppgår till 30 år. Här må det tillägget göras att, därest de enligt vanliga regler för tjänstårsberäkning tillgodoräkningsbara tjänståren, som belöpa på tid före det nya reglementets ikraftträdande, till antalet överstiga de retroaktivt garan­ terade tjänståren, det större antalet självfallet skall läggas till grund för t j änstår sberäkningen. Den sålunda garanterade rätten till tjänstår enligt den nya regleringen bör avse förutom ålderspension även sjukpension, under det att i fråga om de pensionsformer, till vilka icke någon motsvarighet finnes i emeritilönelagen, nämligen förtidspension och tjänstelivränta, tjänstårsberäkningen bör grundas allenast på den verkliga tjänstetiden. Vad här föreslagits beträffande tjänstårsgaranti förutsätter kommittén skola komma i tillämpning jämväl med avseende å biskop, som övergår till de blivande bestämmelserna. Enligt 1941 års familjepensionsreglemcnte för prästerskapet övergångs­ vis stadgade rättigheter för vissa f. d. delägare i prästänkekassan föreslår kommittén skola överföras till det nya familjepensionsreglementet i likhet med vad som skett vid reformering av familjepensionsförhållandena för statsanställda med tidigare delaktighet i halvstatlig familjepensionskassa. Dessa rättigheter innebära, att hel familjepension utgår oberoende av tjänst­ årens antal, att familjepensionen på grund av kassadelakligheten i särskilda fall kan grundas på högre underlag än eljest skulle blivit gällande, att åldersgränsen för äktenskaps ingående skall vara 65 år samt att för arvsberättigat barn rätten till familjepension upphör först vid 21 års ålder. Kommittén framhåller slutligen, alt den finner det självfallet att de präster, som år 1911 ej övergingo till familjepensionsreglementet för präs­

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

terskapet utan valde att stå kvar på äldre bestämmelser, nu skola beredas samma möjligheter att övergå på det blivande reglementet som de präster, vilka för närvarande äro underkastade nämnda familjepensionsreglemente.

Yttranden. Mot kommitténs förslag till övergångsbestämmelser ha remissmyndig­ heterna i allmänhet icke riktat några erinringar. Statskontoret har dock beträffande den av kommittén förordade tjänstår sgarantin invänt, att den­ samma vore för gynnsam. Enligt statskontorets mening borde beräkning av pension vid bristande antal tjänstår äga rum enligt vanliga avkortningsregler, men pensionen borde lägst vara lika med nyreglerad emeritilön enligt kungörelsen nr 664 år 1947. Kammarkollegiet har framställt en lik­ nande erinran.

Föredraganden. Kommitténs förslag i fråga om övergångsanordningar för pensioneringen kan jag biträda. Vad särskilt gäller frågan om tjänstår sgaranti kan jag ej finna statskontorets och kammarkollegiets invändning däremot bärande. Vad kommittén i berörda hänseende föreslagit anser jag vara att föredraga framför den av nämnda myndigheter förordade regeln, enligt vilken be­ fattningshavarna, utan hänsyn till nuvarande ålder, skulle tillförsäkras en av tjänstårens antal oberoende minimipension.

Kostnadsberäkningar. Prästlönekommittén : Då flertalet av de prästerliga befattningshavarna — nämligen de lägst avlönade kyrkoherdarna och komministrarna samt de icke-ordinarie präs­ terna i gemen — för närvarande äro i fråga om kontanta löneförmåner eftersatta jämförliga grupper av statstjänstemän samt prästerna överhuvud sakna sociala löneförmåner, är det självklart, att kommitténs förslag, som syftar till en utjämning av denna löneklyfta, kommer att medföra en be­ tydande ökning av de nuvarande prästlönekostnaderna. Kommittén har låtit verkställa ingående undersökningar för att söka framvinna den beräkningsbara kostnadsökningen för genomförande av kommitténs löneregleringsförslag. De sålunda företagna kostnadsberäk­ ningarna ha kombinerats med uträkningar i syfte att utröna, i vad mån ifrågavarande kostnader — vid ett bibehållande i huvudsak av nu gällande finansieringsgrunder — komma att finansieras med dels avkastning av prästlönetillgångar, dels församlingsavgifter, dels ock den allmänna kyrko­ avgiften m. m. Till utfallet av dessa senare uträkningar återkommer kom­ mittén i ett efterföljande avsnitt av betänkandet.

158 Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

kronor för år. I jämförelse med nuvarande pensionskostnader för prästerna, c:a 5 500 000 kronor, skulle kommitténs förslag sålunda kunna antagas för närvarande medföra en kostnadsökning av 1 800 000 kronor för år.

Yttranden: Mot de av kommittén verkställda kostnadsberäkningarna har under re­ missbehandlingen framställts erinran allenast av statskontoret, soin anfört följande.

Statskontoret anser sig icke kunna göra något uttalande beträffande rik­ tigheten av kommitténs beräkningar av pensionskostnaderna, då dessa ära mycket svårbedömbara. Däremot finner ämbetsverket, att vissa erinringar kunna göras mot kommitténs bedömning av prästlönekostnaderna. Sålunda synes kommittén icke ha räknat med ersättning till assistenter, till utanför statskyrkoorganisationen tjänstgörande personer med prästerlig behörighet under semestervikariat för församlingspräst samt av s. k. personliga lönefyllnader. Ämbetsverket uppskattar kostnaderna för dessa ändamål till minst 200 000 kronor. Enligt vad statskontoret inhämtat har kommittén vidare endast räknat med i medeltal en löneklassuppflyttning för varje församlingspräst. Ämbetsverket håller för sin del före, att det torde vara ofrånkomligt att räkna med i medeltal två löneklassuppflyttningar. Utgår man ifrån, att antalet präster är 2 500 och varje löneklassuppflyttning med­ för en löneförbättring av 600 kronor per år skulle sålunda prästlönekost­ naderna ökas med 1 500 000 kronor. Hela ökningen av utgifterna skulle på detta sätt uppgå till 10 363 800 kronor. Ett genomförande av kommittéförslaget kommer emellertid även att på­ verka fondens inkomster. Sålunda försvinna helt de avgifter, prästerskapet hittills erlagt för sin familjepensionering, i den sammanställning, som upp­ gjorts av kammarkollegiet och statskontoret för beräkning av allmänna kyrkoavgiften år 1949, uppskattad till 740 000 kronor. Vidare komma de från pastoraten inlevererade överskottsmedlen att nedgå. Ämbetsverket be­ räknar denna minskning till ett belopp av omkring 110 000 kronor, mot­ svarande skillnaden mellan det uppskattade värdet av denna post i den förut nämnda sammanfattningen och det belopp, som finnes angivet i kom­ mitténs utredning. Inkomsterna komma sålunda att reduceras med tillhopa 850 000 kronor. Den totala kostnadsökningen efter lönereformens genom­ förande belöper sig alltså till det mycket avsevärda beloppet av omkring 11 200 000 kronor per år. Med de jämkningar av kommittéförslaget, som av statskontoret i det föregående föreslagits, skulle kostnaderna uppskatt­ ningsvis begränsas med omkring 3 500 000 kronor.

Föredraganden. De av mig förordade ändringarna av kommitténs förslag i fråga om kyrko­ herdarnas och komministrarnas fördelning på olika tjänsteklasser medföra enligt verkställd utredning en minskning med omkring 950 000 kronor av den av kommittén beräknade kostnadsökningen. Från statskontorets sida ha gjorts vissa invändningar mot kommitténs kostnadsberäkningar. I likhet med ämbetsverket anser jag försiktigheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 159

bjuda, att man vid beräkningarnas utförande utgår från en genomsnittlig löneklassplacering i tredje löneklassen. På grund härav bör kostnads­ ökningen för löneregleringens genomförande i och för sig uppräknas med 1 670 000 kronor. I samband härmed må påpekas, att kommittén, som vid kostnadsberäkningarna räknat med en generell inplacering i andra löne­ klassen, i anledning härav ansett sig icke böra taga hänsyn till vid tjänst­ ledigheter uppkommande inbesparingar. Av kommittén har jag vidare in­ hämtat, att kostnaderna för assistenter, som statskontoret funnit uteläm­ nade, inräknats i de å kommitténs kostnadstablå upptagna utgifterna för vikariatsersättningar och tjänstduhbleringsarvoden. Kostnaderna för per­ sonliga lönefyllnader, vilka torde komma att uppgå till relativt obetydliga belopp, ha av kommittén icke ansetts vara av beskaffenhet att böra med­ tagas i kostnadstablån, då de hänföra sig till de speciella utgifterna för övergångsregleringen. I anledning av vad statskontoret i övrigt anfört beträffande kostnads­ beräkningarna må framhållas, att de i kommitténs kostnadstablå upptagna nuvarande lönekostnaderna avse — vilket i kommittébetänkandet angivits — årslönerna efter avdrag för familjepensionsavgifter. Vid uträkningen av löneregleringens totalkostnader skall under sådant förhållande icke göras det av ämbetsverket påyrkade tillägget för den av familjepensionsavgifternas bortfall föranledda inkomstminskningen. Vidkommande den av stats­ kontoret påpekade minskningen av överskottsmedlens belopp, så berör detta förhållande icke kostnadsberäkningarna såsom sådana utan frågan om fi­ nansieringen av prästlönekostnaderna. Den sammanlagda kostnadsökningen för den av mig förordade löne- och pensionsregleringen skulle — efter vidtagande av förut angivna justeringar — kunna beräknas till 9 383 800 kronor, varav 7 583 800 kronor på själva löneregleringen. Att konkretisera den på löneregleringen belöpande kostnadsökningens ut­ fall i löneförbättringar för de olika befattningshavarna är av flera skäl utomordentligt svårt. Sålunda må påpekas, att de nuvarande kyrkoherdeoch komministerslönerna äro till ytterlighet differentierade. Exempelvis torde för närvarande åtminstone 1 200 av de 1 350 kyrkoherdarna ha sins­ emellan olika kontantlöner, varierande mellan 10 242—14 854 kronor. Denna fingraderade lönespännvidd kommer genom löneregleringen att samman­ pressas i de fyra föreslagna kyrkoherdelönegraderna. Genom löneregleringen åstadkommes åter på grund av dyrorts- och byresgrupperingen en diffe­ rentiering av lönerna efter en helt annan metod än den, som i det gällande avlöningssystemet tillämpas för lönebeloppens inbördes finvägning. På grund av de nyss återgivna förhållandena resulterar den föreslagna löne­ regleringen i en skiftande mångfald av löneöknings- och löneminskningsbelopp för de olika befattningshavarna.

160 Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

En närmare undersökning av löneregleringens verkningar i förbättrade — och i sällsynta fall försämrade — löner giver vid handen, att de genom­ snittliga löneökningarna kunna i grova drag karakteriseras såsom för­ anledda av det statliga lönesystemets löneklassuppflyttningar och dyrortsgrupperade lönebelopp. Beräkningar, som jag låtit utföra, utvisa, att för de ordinarie och icke­ ordinarie församlingsprästernas vidkommande de årliga medellöneökning­ arna i första, andra, tredje och fjärde löneklasserna utgöra för kyrkoherde respektive 330, 900, 1 450 och 2 020 kronor, för komminister respektive 440, 1 120, 1 800 och 2 480 kronor samt för kyrkoadjunkt respektive 700, 1 360, 2 010 och 2 670 kronor. För pastoratsadjunkterna innebär löneregle­ ringen vid en inplacering i Ce 22 — således efter 3 % års tjänstgöring — en genomsnittlig löneökning å 1 100 kronor. Om de nuvarande lönerna, som icke äro dyrortsgrupperade i egentlig mening, antagas avse dyrortsgrupp 1, skulle av de angivna medelökningarna för kyrkoherde omkring 600 kronor kunna sägas utgöra löneförbättringar på grund av övergång till ett löne­ system med efter dyrort graderade lönebelopp. Motsvarande »dyrortstillägg» uppgå för komminister, kyrkoadjunkt och pastoratsadjunkt till ungefär­ ligen respektive 810, 950 och 670 kronor.

D. Finansieringen av kostnaderna för avlöning och pensionering. Prästlönekommittén. Kommittén sammanfattar till en början det nuvarande finansieringssyste­ mets innebörd och föreslår därefter vissa av lönereformen betingade änd­ ringar i gällande finansieringsbestämmelser. I dessa avseenden har kom­ mittén anfört följande. 1. Församlingsprästerna. Avlöningen till kyrkoherdar, komministrar och kyrkoadjunkter i de territoriella pastoraten, med undantag av Karlsborgs pastorat, bestrides till viss del av pastoraten och till viss del av kyrkofon­ den. Det enskilda pastoratets andel i avlöningskostnaden för dess präster­ skap gäldas, i första hand, med den enligt särskilda regler uppskattade avkastningen av i pastoratet förefintliga avlöningstillgångar; i andra hand utgår den av uttaxerade medel (församlingsavgifter). Denna pastoratets skyldighet att medelst församlingsavgifter bidraga till avlöningskostnaderna är dock begränsad till ett belopp, som högst svarar mot en uttaxering av 20 öre för skattekrona. Resterande belopp tillskjutes av kyrkofonden (till­ skott). Till följd av denna reglering har man att bland pastoraten till en början särskilja två huvudkategorier, nämligen a) tillskottspastorat eller pastorat, i vilka den uppskattade avkastningen av avlöningstillgångar jämte församlingsavgifter efter högst 20 öre per skattekrona icke förslår till täckande av pastoratets prästlönekostnad, samt b) självförsörjande pastorat eller pastorat, i vilka — till följd av stor-

Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 161

leken av avlöningstillgångarnas uppskattade avkastning eller av skatte­ underlaget eller till följd av båda dessa faktorer — dylik täckning föreligger. Man plägar här särskilja även ett tredje slag av pastorat, nämligen s. k. överskottspastorat eller pastorat, i vilka den verkliga avkastningen av prästlönetillgångarna överskjuter pastoratets prästlönekostnad. Enligt särskilt stadgande i lagen om kyrkofond har pastoratet att till nämnda fond avstå hälften av sådant överskott. Då det här gäller den verkliga avkastningen av prästlönetillgångarna men vid avräkningen för fastställande, huruvida ett pastorat är berättigat till tillskott eller icke, hänsyn skall tagas till den uppskattade avkastningen, kan enligt den gällande regleringen ett pastorat samtidigt komma att tillhöra gruppen tillskottspastorat och gruppen över­ skottspastorat. År 1948 voro av rikets 1 362 territoriella pastorat (Karlsborgs pastorat ej medräknat) 721 st. tillskottspastorat, 518 st. självförsörjande pastorat, 89 st. överskottspastorat och 34 st. kombinerade tillskotts- och överskotts­ pastorat. Kyrkofondens bidrag till ifrågavarande prästers avlöning utgår dels på det sättet, att fonden omedelbart gäldar en del av de i avlöningen ingående posterna, dels i form av de nämnda tillskotten till pastoraten, vilka i en­ lighet med regleringens grunder få karaktären av kommunala skatteutjäm­ ningsbidrag. Avlöningen till pastoratsadjunkterna bestrides för närvarande, såsom re­ dan tidigare omnämnts, till huvudsaklig del direkt av kyrkofonden och i övrigt i regel av innehavaren av den befattning, vid vilken adjunkten för­ ordnats såsom vikarie eller personligt ämbetsbiträde. Med avlöningsposternas läggande omedelbart på kyrkofonden ernås den »fullständiga» utjämningen av avlöningsbesväret inom riket såsom en en­ het. Med avlöningsposternas läggande i första hand på pastoraten vinner man den särskilda effekten, att — samtidigt som man med maximeringen av den kommunala skattekvoten verksamt lättar avlöningsbesväret för den stora massan mindre bärkraftiga pastorat — den större skattekraften hos de mera bärkraftiga pastoraten icke lämnas outnyttjad. Detta kan sägas vara systemets princip. Hur emellertid den konkreta avvägningen här göres — såväl beträffande maximeringsgränsen för skattekvoten som i fråga om urvalet av de särskilda avlönings- och omkostnadsposter, vilka anses böra i första hand läggas antingen på pastoratet eller på kyrkofonden — är, och måste enligt sin natur bli, en ren lämplighetsfråga. Kommittén har icke funnit anledning att — såvitt berör prästlöneområdet — ifrågasätta någon rubbning av den gällande, till 20 öre per skattekrona fixerade maximeringsgränsen för församlingsavgifterna. Avlöningsreformen nödvändiggör återigen — redan med hänsyn därtill, att reformen i första hand innebär ett inarbetande i grundlönebeloppen av såväl nu ut­ gående dyrtids- och kristillägg som de provisoriska lönetilläggen — ett nytt bestämmande av vad som skall vara att hänföra till pastoratets präst­ lönekostnad. Den i annat sammanhang lämnade redogörelsen för de nuvarande finansieringsbestämmelserna torde ge vid handen, att den gällande regleringen på denna punkt lider av en påfallande brist på följdriktighet. Allvarligare är emellertid, att de hithörande bestämmelserna i flera hänseenden lett till eu alldeles speciell inveckling. Kommittén anser det angeläget att till­ it —-Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 204.

162 Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

varataga det tillfälle avlöningsreformen erbjuder att även på finansieringsområdet — låt vara endast på en enstaka punkt — söka ernå en välbehövlig förenkling. Kommittén har för sin del funnit att — liksom avkastningen av pastora­ tens prästerliga avlöningstillgångar ingår i den årliga avräkningen med kyrkofonden icke med avkastningens verkliga belopp utan med ett upp­ skattat »normalvärde» — även pastoratets prästlönekostnad lämpligen bör kunna på motsvarande sätt normaliseras. Kommittén föreslår, att »pasto­ rats prästlönekostnad» alltid skall utgöra ett belopp, motsvarande grundlön och rörligt tillägg, inklusive eventuellt förekommande kallortstillägg, åt i pastoratet anställd ordinarie präst och kyrkoadjunkt i lägsta löneklass, utan bostadsavdrag för ordinarie präst. All övrig avlöningskostnad för för­ samlingsprästerna bör bestridas omedelbart av kyrkofonden. Den nyss med avseende å pastoratens prästlönekostnader föreslagna an­ ordningens innebörd är, närmare angivet, följande. Befattningshavarens faktiska löneklassplacering kommer ej att inverka på pastoratets kostnad. Icke heller påverkas denna kostnad av vakanser eller tjänstledigheter. I samband med att till grund för avräkningen med kyrkofonden lagts bruttolönen utan avdrag för upplåten tjänstebostad, är avsett att det bostadsavdrag, som befattningshavaren får vidkännas, skall tillgodoföras pastoratet. Denna anordning synes motiverad med hänsyn till den ekonomiska börda, som åvilar pastoratet i avseende å byggande och underhåll av prästgård eller i och med tillhandahållandet av annan tjänste­ bostad åt präst samt genom eventuell utbetalning av bränslekostnadsgottgörelse. Pastoratets rätt att vid avräkningen tillgodoräkna sig avdragsbeloppet får anses såsom en viss ersättning för pastoratets berörda ekono­ miska uppoffringar. Enligt kommitténs förslag skulle av kyrkofonden omedelbart bestridas all avlöningskostnad för församlingsprästerna utöver vad enligt samma för­ slag skulle stanna på pastoraten. Hit hör sålunda all avlöningskostnad för pastoratsadjunkterna. Vidare skulle kyrkofonden direkt bestrida kostna­ derna för vikariatslön och vikariatsersättning, tjänstedubbleringsarvode, tjänstgöringstraktamente, reseersättning, ersättning för flyttningskostnad, omplaceringstraktamente, sjukvårdskostnad, språktillägg och bidrag till tjänstedräkt. Likaledes skulle fonden belastas med kostnaden för arvode till assistent åt semestervikarie. Av kyrkofonden skall slutligen, såsom hit­ tills, gäldas dels arvoden in. in. åt kontraktsprostarna, dels ock all kostnad för hithörande prästers tjänste- och familjepensionering. Slutligen skall av kyrkofonden gäldas de tillskott, som erfordras för att den prästlönekost­ nad, som skall stanna på pastoratet, skall hållas inom den förut angivna maximigränsen av 20 öre per skattekrona. 2. Biskoparna. Kommittén föreslår, att all kostnad för kontanta avlö­ ningsförmåner åt biskoparna, liksom kostnaden för dessa befattningshava­ res tjänste- och familjepensionering, såsom hittills, bestrides ur kyrko­ fonden. 3. Stiftspräster. För stifts- och kontraktsadjunkterna skulle även fort­ sättningsvis samtliga avlönings- och pensioneringskostnaderna komma att åvila kyrkofonden. 4. Garnisons- och amiralitetspräster. Avlönings- och pensioneringskost­ naderna för de tre garnisons- och amiralitetsförsamlingarnas präster äro

Kungl. Maj.ts proposition nr 204 . 163

enligt kommitténs förslag avsedda att gäldas helt i samma ordning som för prästerskapet i de territoriella pastoraten i gemen. För garnisonspastorn i Hoden skall avlöningen såsom hittills ävensom ifrågakommande pensioneringskostnad i sin helhet bestridas från fonden. 5. Utlands pastorer. Beträffande pastorerna i de för närvarande sju sven­ ska utlandsförsamlingarna kommer kommitténs förslag att i avseende å kostnadsansvaret allenast innebära den ändringen emot vad nu gäller, att hela avlöningskostnaden jämväl för svenske pastorn i London skall an­ komma på kyrkofonden. Härvid förutsättes dock, att det skall åligga för­ samlingen i London att lör framtiden, så länge densamma äger åtnjuta sitt hittillsvarande anslag från hemlandet i skeppsavgifter, medels dessa bi­ draga till avlöningskostnaden för sin pastor med principiellt samma belopp, som församlingen nu har att vidkännas för dennes kontanta avlönande. Detta belopp, vilket torde kunna fixeras till 660 £ för år och som försam­ lingen bör förpliktas att årligen gälda till kyrkofonden, bör härför lämp­ ligen avräknas vid utbetalningarna från kyrkofonden av den pastorn där­ ifrån tillkommande avlöningen. Kommittén övergår härefter till att undersöka, i vad mån ett genom­ förande av kommitténs förslag påverkar kyrkofondens inkomster och ut­ gifter och därmed allmänna kyrkoavgiftens belopp samt anför.

Under senaste tiden har allmänna kyrkoavgiften varit fastställd till och utgått med följande öretal per skattekrona, nämligen för år 1943 15, för år 1944 12 och för ett vart av åren 1945, 1946, 1947 och 1948 10. För år 1949 är avgiften fastställd till oförändrat öretal eller sålunda till 10. Redan med hänsyn till den nu ifrågakomna avlöningsreformens omfattning torde det vara uppenbart, att kyrkoavgiften efter reformens genomförande icke kan hållas vid nuvarande nivå. Den motsedda förskjutningen i fondens huvudsakliga utgiftsposter står här — i grova drag — klar: å ena sidan uppkommer en betydande stegring i tillskotten till pastoraten (skatteutjämningsbidragen), men å andra sidan inträder — till följd av bortfallet av de fonden för närvarande belastande, mycket avsevärda kostnaderna för dyrtids- och kristillägg samt proviso­ riska lönetillägg — en viss minskning i totalsumman för fondens övriga, å fonden direkt lagda utgifter för prästernas avlöning. Kommittén har emellertid funnit det vara av intresse att genom specifika beräkningar här söka nå fram till eu siffermässig prognos. I)et av kommit­ tén begagnade tillvägagångssättet vid nämnda beräkningars verkställande har i sina huvuddrag varit följande. För ett vart av rikets 1 363 territoriella pastorat, Karlsborgs pastorat in­ räknat, och en var av amiralitetsförsamlingarna i Karlskrona och Stock­ holm ha uträknats lönekostnaderna enligt kommitténs förslag, beräknade efter lön i lägsta löneklass jämte kallortstillägg enligt vederbörande dyrortsgrupp resp. kallortsklass samt med ett rörligt tillägg av 12 procent. Från de av stiftsnämnderna till statskontoret avlämnade avräkningslängderna för år 1948 har särskilt för varje territoriellt pastorat (utom Karls­ borgs) inhämtats i förekommande fall fastställd uppskattning av löneboställes årliga normalavkastning samt enligt 7 § lagen om kyrkofond be­ stämd avkastning av prästlönefond och pastoratets andel av avkastningen av stiftets prästlöne jordsfond och prästlönefondsheinman. Dessa uppgifter

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

liar kommittén låtit komplettera i vissa hänseenden, exempelvis då någon uppskattad normalavkastning icke varit fastställd. Ur avräkningslängderna har därjämte framtagits det belopp av församlingsavgifter, som motsvarar en uttaxering av 20 öre per skattekrona. Härefter ha pastoraten eventuellt tillkommande tillskott från kyrkofonden beräknats. Med tillhjälp av upp­ gifter i de till statskontoret av stiftsnämnderna insända överskottsförteckningarna för år 1948 och nämnda avräkningslängder ha vidare fastställts de överskottsmedel, som pastoraten — om kommitténs förslag trätt i kraft den 1 januari 1948 — skulle haft att för samma år inbetala till kyrkofon­ den. För Karlsborgs pastorat och amiralitetsförsamlingarna, vilka kommit­ tén föreslår skola i fråga om finansiering av prästlönekostnaderna likstäl­ las med de territoriella pastoraten i övrigt, ha företagits häremot sva­ rande beräkningar. Enligt dessa metoder har kommittén sålunda kunnat beräkna såväl de tillskott åt pastoraten — uppgående till sammanlagt 12 578 577 kronor — vilka skulle belastat kyrkofonden om den av kom­ mittén föreslagna löneregleringen genomförts den 1 januari 1948, som även de överskottsmedel från pastoraten — uppgående till sammanlagt 560 064 kronor — vilka under nämnda förutsättning skulle tillkommit fonden. Här­ efter ha samtliga avlönings- och pensionskostnader, som enligt kommitténs förslag under samma förutsättning skolat direkt bestridas av kyrkofonden för år 1948, så noggrant som möjligt uppskattats. Övriga, av kommitténs förslag icke berörda, kyrkofonden tillkommande inkomster och belastande utgifter hava upptagits till samma belopp, till vilka de av kammarkollegiet och statskontoret för år 1949 beräknats. Det belopp, som bort för år 1948 uttagas i allmän kyrkoavgift för det fall att kommitténs förslag tillämpats under sistnämnda år, skulle enligt beräkningarna utgöra 24 314 070 kro­ nor. Detta belopp skall fördelas på antalet skattekronor inom hela riket. Om man bortser från gemensamma taxeringsdistriktet, från de utländska församlingarna i riket (skatteunderlaget i Göteborgs tyska församling upp­ skattat till 19 756 skattekronor) och från hovförsamlingen, uppgår nämnda antal skattekronor till 144 738 504, motsvarande en utdebitering av allmän kyrkoavgift av i helt öretal 17 öre per skattekrona. Kommittén har härefter beräknat den uttaxering av allmän kyrkoavgift, som skulle erfordras för den händelse kommitténs förslag till lönereglering in. in. komme att tillämpas under år 1949. Härvid har kommittén begagnat i princip samma metod, som kammarkollegiet och statskontoret använt för beräkning av den allmänna kyrkoavgiftens belopp för nästföljande år i sina årliga förslag härom till Kungl. Maj :t. Av kommittén verkställda ut­ räkningar utvisa, att av skattekronorna i riket, med undantag för det ge­ mensamma taxeringsdistriktet, hovförsamlingen och de tre utländska för­ samlingarna i Stockholm och Göteborg, enligt 1948 års taxering — totalt 155 305 672 skattekronor — 105 059 432 belöpa på pastorat, vilka icke för år 1948 — om kommitténs förslag tillämpats under detta år — skulle åt­ njutit tillskott från kyrkofonden. Skatteunderlaget i tillskottspastoraten skulle alltså utgöra 50 246 240 skattekronor. Enligt kommitténs beräkningar skulle — om kommitténs förslag tilläm­ pats under år 1948 — prästlönekostnaderna i de pastorat, som under nämnda år skulle åtnjutit tillskott ur kyrkofonden, uppgått till 24 971 689 kronor och avkastningen av samma pastorats avlöningstillgångar till 3 497 948 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20b. 165

Kommittén anser sig kunna antaga, att vid en tillämpning av dess för­ slag såväl innevarande som nästföljande år i stort sett samma pastorat, som enligt kommitténs beräkningar skulle för år 1948 uppburit tillskott, skulle bliva berättigade till tillskott även för år 1949. Ej heller lärer enligt kommitténs mening avkastningen av prästlönetillgångarna i dessa pastorat under år 1949 undergå större ändringar, vilka kunna antagas nämnvärt inverka på förevarande beräkningar. Kommittén utgår härvid vidare från att det i 7 § kyrkofondslagen avsedda öretalet för församlingsavgifterna alltjämt skall utgöra maximum eller 20 öre per skattekrona. Församlingsavgifterna i tillskottspastoraten vid en tillämpning under år 1949 av kommitténs förslag kunna således beräknas till (50 246 240 X 20 öre =) 10 049 248 kronor. 1 enlighet med nu anförda uppgifter kunna till­ skotten för år 1949 beräknas uppgå till (24 971 689 — 3 497 948 -— — 10 049 248 =) 11 424 493 kronor. Om pastoraten tillkommande tillskott från kyrkofonden upptagas till sistnämnda summa samt fondens inkomster — frånsett allmän kyrko­ avgift —■ och andra utgifter än tillskott beräknas till samma belopp som vid kommitténs beräkningar för år 1948, skulle enligt kommitténs uträk­ ningar det belopp, som skulle uttagas genom allmän kyrkoavgift för år 1949, komma att utgöra 23 150 086 kronor. Detta belopp repartiserat på antalet skattekronor i hela riket — minskat med antalet skattekronor i det gemensamma taxeringsdistriktet samt hovförsamlingen och de ut­ ländska församlingarna (skatteunderlaget i Göteborgs tyska församling be­ räknat till 19 756 skattekronor) — eller 155 305 672 skattekronor skulle medföra en utdebitering av allmän kyrkoavgift med 14,91 öre eller i helt öretal 15 öre per skattekrona. Det av kommittén framlagda förslaget till lönereglering in. in. för präs­ terna skulle sålunda enligt de verkställda specifika beräkningarna icke be­ höva föranleda en högre utdebitering av allmän kyrkoavgift för år 1949, om kommitténs förslag tillämpades under nämnda år, än det i 5 § kyrko­ fondslagen angivna grundbeloppet, 15 öre per skattekrona. Vid sådant förhållande och med hänsyn till den tendens beträffande skatteunderlagets utveckling, som framträtt under senare år, finnes enligt kommitténs mening icke anledning att ingå på frågan om ändring i gällande bestämmelser rörande kyrkoavgiftens grundbelopp. Slutligen omnämner kommittén, att, om dess förslag tillämpats under år 1948, nämnda år av rikets pastorat — inberäknat garnisons- och amiralitetsförsamlingarna tillhopa 1 365 — enligt företagen undersökning 1 079 skulle vara tillskottspastorat, 227 självförsörjande pastorat, 30 överskottspastorat och 29 kombinerade tillskotts- och överskottspastorat.

Yttranden. Av mig nu återgivna delar av kommitténs förslag i finansieringsfrågan ha av kyrkomötet lämnats utan erinran. Kammarkollegiet förklarar sig vara ense med kommittén, att den före­ slagna prästlönereformen låter sig förena med ett bibehållande av själva grundvalarna för del nuvarande finansieringssystemet, och anför vidare: Kommittén förordar, alt »pastoratets prästlönekostnad» i avräkningslängden alltid skall utgöra elt belopp, motsvarande grundlön och rörligt

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 20 4 .

tillägg, inklusive eventuellt förekommande kallortstillägg, åt i pastoratet anställd ordinarie präst och kyrkoadjunkt i lägsta löneklass, utan bostadsavdrag för ordinarie präst. Med det sistnämnda vore enligt kommittén avsett, att det bostadsavdrag, som ordinarie präst får vidkännas, skall tillgodoföras pastoratet, vilken anordning syntes motiverad med hänsyn till den ekonomiska börda, som åvilade pastoratet i avseende å byggande och underhåll av prästgård eller i och med tillhandahållandet av annan tjänstebostad åt präst samt genom eventuell utbetalning av bränslekostnadsgottgörelse. På denna punkt innebär kommitténs förslag ett avsteg från gäl­ lande principer för finansieringen av prästlöneväsendet, enligt vilka tjänstebostadsbesväret åvilar pastoratet helt vid sidan av det system för bestri­ dande i övrigt av prästavlöningen, som bygger på skatteutjämning över kyrkofonden. Kollegiet finner det tveksamt, huruvida denna skatteutjäm­ ning över kyrkofonden bör utsträckas till detta nya område. Kollegiet anser det vidare vara mycket tvivelaktigt, huruvida de ökade kostnader, som prästlönereformen enligt kommitténs förslag skulle med­ föra, kunna rymmas inom kyrkoavgiftens nuvarande maximum 15 öre per skattekrona. Kommitténs beräkningar gå här så nätt och jämnt ihop, att man måste förutsätta en hållbarhet i de ekonomiska kalkylerna, som knap­ past torde ligga inom det möjligas gränser. Om icke vid det fortsatta be­ arbetandet av kommittéförslaget utgiftsökningarna kunna nedbringas så, att en betryggande marginal erhålles, torde det knappast kunna undgås att i förevarande sammanhang ställning även måste tagas till frågan om en höjning av maximum för den allmänna kyrkoavgiften.

I likhet med kammarkollegiet ställer sig statskontoret tveksamt till kom­ mitténs förslag att utvidga skatteutjämningen med avseende å prästlöne­ kostnaderna till att jämväl avse tjänstebostadsbesväret. För att utröna kommittéförslagets inverkan å kyrkofondens inkomster och utgifter har statskontoret gjort en sammanställning av dessa under den antagna förut­ sättningen, att en lönereglering enligt kommittéförslaget tillämpats under år 1949. Ämbetsverket har anfört följande om tillvägagångssättet vid och resultatet av denna undersökning.

Ämbetsverket har följt kommitténs kostnadstablå vad gäller de löneposter, som ändrats i anledning av reformen, samt vad gäller övriga pos­ ter den av kammarkollegiet och statskontoret utarbetade sammanfatt­ ningen för beräkning av allmänna kyrkoavgiften för år 1949. På grundval av dessa beräkningar har statskontoret funnit, att fondens utgifter skulle ha ökats från 24 377 000 kronor enligt nu gällande bestämmelser till 32 916 000 kronor eller med 8 539 000 kronor samt att fondens inkomster, allmänna kyrkoavgiften icke medräknad, skulle hava nedgått från 9 298 000 kronor till 8 481 000 kronor eller såsom tidigare angivits i runt tal med 850 000 kronor. Det belopp, som skulle hava uttagits i allmän kyrkoav­ gift för 1949, utgör sålunda 24 435 000 kronor (= 32 916 000 — 8 481 000), vilket belopp med 9 356 962 kronor överskrider det belopp, som statskon­ toret och kammarkollegiet för år 1949 funnit nödigt täcka med allmän kyrkoavgift eller 15 079 038 kronor. Det belopp å 24 435 000 kronor, som alltså skulle behövt uttagas i sådan avgift, repartiserad på hela antalet skattekronor i riket (= 155 305 672) skulle medföra en utdebitering av

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b. 167

kyrkoavgift med 15,73 öre eller i helt öretal 16 öre per skattekrona, vilket med 6 öre överskrider den för år 1949 fastställda kyrkoavgiften.

Statskontoret utvecklar härefter närmare sina synpunkter på finan­ sieringsfrågan.

Därest kommitténs förslag oförändrat skulle läggas till grund för en kommande lagstiftning, skulle den föreslagna lönereformen sålunda med­ föra en total ökning av kostnaderna för prästernas avlöning och pensio­ nering med i runt tal 11 200 000 kronor, vilket belopp finge täckas av skattemedel genom att dels allmänna kyrkoavgiften höjes från 10 öre till 16 öre, vilket torde inbringa omkring 9 300 000 kronor, och dels församlingsavgifterna antingen höjas till 20 öre i pastorat, där detta maximum ännu ej uppnåtts, eller till det öretal under 20 öre, som kan bliva erfor­ derligt för att täcka den uppkomna utgiftsökningen i pastoratet, vilka höjningar tillhopa torde komma att inbringa omkring 2 000 000 kronor. De gjorda beräkningarna utvisa slutligen, att lönereformen skulle göra en revision av finansieringsbestämmelserna i kyrkofondslagen ofrånkomlig. Denna lags 5 § föreskriver nämligen, att allmänna kyrkoavgiften icke får överstiga 15 öre per skattekrona. Statskontorets beräkningsgrunder för­ anleda emellertid en utdebitering, som överskrider detta öretal. Även med ett godtagande av kommitténs kalkyler torde en sådan omprövning för övrigt bliva nödvändig. Redan en förhållandevis obetydlig rubbning av kommitténs beräknade 14,91 öre skulle nämligen framtvinga en höjning av allmänna kyrkoavgiften utöver fastställt maximum, vartill kommer att den av statsmakterna i princip godtagna kyrkomusikerreformen beräknats medföra en ökning av kyrkoavgiften med 2 öre.

Under åberopande av vad från ämbetsverkets sida nu anförts påyrkar statskontoret, att finansieringsfrågan upptages till allsidig prövning i sam­ manhang med den föreslagna löneregleringen, och yttrar vidare.

Utan ytterligare — relativt sett — mycket avsevärd ökning av skatte­ belastningen kan, såsom statskontoret påvisat, icke ens den av ämbets­ verket förordade mera måttliga löneförhöjningen vid nuvarande skatte­ underlag genomföras, därest man vill undvika ett utnyttjande av kyrko­ fondens kapitaltillgångar. Frågan inställer sig här, vilket alternativ som är att föredraga: ett successivt konsumerande av kyrkofonden eller en ökad skattebelastning av medborgarna. Statsmakterna lära icke kunna un­ derlåta att i detta sammanhang bestämma vilkendera vägen, som till minst olägenhet bör anlitas. Väljes det förstnämnda alternativet, skulle efter tillgångarnas konsumerande endast återstå att finansiera statskyrkan över budgeten. Särskild .statlig kyrkoskatt lärer vid en sådan ordning icke lämpligen böra utgå. Riksdagens inflytande över utgifterna för ändamålet skulle såmedelst uppenbarligen komma att stärkas. Vid ett val av det senare alternativet lära regulativ böra skapas för all framdeles den all­ männa kyrkoavgiften årligen skall fastställas av riksdagen.

Enligt riksräkenskapsverkets mening bör frågan om avlöningskostnadernas finansiering och fördelning mellan kyrkofonden och pastoraten göras till föremål för ytterligare övervägande.

1C8 Kungl. Maj:ts proposition nr 20A.

Domkapitlen och stiftsnämnderna i Härnösand, Luleå och Visby anse, att frågan om en höjning av allmänna kyrkoavgiftens maximibelopp bör upptagas till prövning i samband med löneregleringens genomförande. Stiftsnämnden i Härnösand ifrågasätter därjämte, huruvida icke pasto­ ratets prästlönekostnad med fördel kunde — med uteslutande av rörliga tillägget — bestämmas till grundlönen för alt härigenom erhålla en stabil avräkningspost. Svenska stadsförbundets styrelse förklarar sig för närvarande icke vara beredd att uttala sig om skäligheten av den föreslagna normaliseringen av pastoratets prästlönekostnad och understryker, att man vid bedömningen, huruvida lönereformens genomförande påkallar en höjning av allmänna kyrkoavgiftens maximibelopp, även bör räkna med en minskning av skatte­ underlaget. Styrelsen motiverar närmare sin uppfattning i följande ut­ talande.

Kommittén har föreslagit — såsom den själv uttrycker sig — en norma­ lisering av »pastorats prästlönekostnad» i syfte att samtidigt ernå en förenkling på finansieringsområdet. Även styrelsen finner det i och för sig välbehövligt med förenkling på detta område. Det synes emellertid icke möjligt att av betänkandets uppgifter och beräkningar draga några slut­ satser om den ekonomiska innebörden för pastoraten av kommitténs för­ slag i denna del, jämfört med nuvarande fördelning av kostnaderna på pastorat och kyrkofond. För flertalet pastorat torde denna fråga visser­ ligen sakna praktisk betydelse, därför att de redan förut befinna sig i sådant läge att enligt finansieringsreglerna i övrigt hela kostnadsökningen i allt fall måste komma att stanna på kyrkofonden. Men beträffande de pastorat, som kunna få vidkännas ökade kostnader för prästlönerna, synes det vara ett befogat önskemål att kommittén hade sökt på något sätt klar­ göra, i vilken omfattning den totala kostnadsökningen komme att med den föreslagna omfördelningen drabba pastoratet, resp. kyrkofonden. Då betänkandet ej synes ge något besked härom, är styrelsen icke beredd att uttala sig om skäligheten av den föreslagna normaliseringen av pastorats prästlönekostnad. Under alla förhållanden måste det förutsättas, att av den totala kost­ nadsökningen den vida övervägande delen komme att få bestridas av kyrkofonden, och enligt kommitténs beräkning på det för innevarande år tillgängliga skatteunderlaget skulle härför krävas förhöjning av den allmänna kyrkoavgiften med i runt tal 5 öre per skattekrona, d. v. s. med ej mindre än 50 procent av utdebiteringen de senaste åren av denna av­ gift. Då kostnadsökningen skulle enligt denna beräkning ha nödvändiggjort uttagning av högsta medgivna belopp för avgiften och då enligt motsva­ rande beräkning för år 1948 detta belopp icke ens skulle ha varit till­ räckligt för täckning av kostnadsökningen, synes det väl optimistiskt av kommittén att icke anse de framlagda förslagen påkalla någon förhöjning av det bestämda maximibeloppet för avgiften. Att härvidlag för framtiden bygga på »den tendens beträffande skatteunderlagets utveckling, som fram­ trätt under senare år» kan knappast anses försvarligt. Enligt styrelsens mening bör man vid bedömandet av frågan om ändring i förevarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 169

sammanhang av gällande bestämmelser om allmänna kyrkoavgiftens grund­ belopp räkna med en icke oväsentlig marginal för nedåtgående konjunk­ turer och minskning av skatteunderlaget.

Föredraganden. Den av kommittén föreslagna bestämningen av pastoratets prästlöne­ kostnad, som enligt min mening är väl avvägd och ägnad att förenkla avräkningsförfarandet mellan pastoratet och kyrkofonden, anser jag mig böra oförändrad förorda. Mot vad domkapitlet i Härnösand på denna punkt anfört får jag erinra om att prästlönekommittén, enligt vad jag inhämtat, givetvis avsett, att i prästlönekostnaden ingående rörligt tillägg skall i och för avräkning med kyrkofonden fixeras till en viss, för hela avräkningsåret gällande procentsats. Denna kunde förslagsvis sättas till det procenttal för det rörliga tillägget, som tillämpats för tredje kvartalet under det nästföregående året. Såsom jag framhållit i min redogörelse för kostnadsberäkningarna kan den sammanlagda utgiftsökningen för löne- och pensionsregleringen be­ räknas till 9 383 800 kronor. Den av mig förordade justeringen av kyrko­ herdarnas och komministrarnas fördelning på tjänsteklasser samt anta­ gandet vid kostnadsberäkningarnas utförande av en genomsnittlig löneklassplacering i tredje löneklassen lär medföra en ökning av det belopp, som —- under förutsättning att löneregleringen tillämpats under år 1949 — skolat täckas med allmän kyrkoavgift, till ca 24 100 000 kronor. Detta belopp skulle föranleda ett fastställande av allmänna kyrkoavgiften för samma år till 15,52 öre eller — i helt öretal — 16 öre. Jag anser mig böra påpeka, att statskontoret vid sin beräkning av all­ männa kyrkoavgiftens öretal till 15,73 utgått från en medelplacering i tredje löneklassen men underlåtit att uppräkna vissa av löneregleringen påverkade utgiftsposter. I anledning av vad stadsförbundet anfört om kostnadsökningens fördel­ ning på pastoraten och kyrkofonden har jag låtit verkställa vissa under­ sökningar. Av dessa framgår, att kostnadsökningen skulle fördela sig med 8 572 873 kronor på kyrkofonden och 810 927 kronor på pastoraten. Av sistnämnda belopp koinme 610 927 kronor att täckas genom ett större ut­ nyttjande av församlingsavgiftens maximum och 200 000 kronor genom ett utnyttjande i större utsträckning av prästerliga avlöningstillgångar. Statskontorets i detta hänseende gjorda uträkningar äro icke rättvisande, vilket bland annat sammanhänger med vad jag framhållit med avseende å ämbetsverkets kostnadsberäkningar. Allmänna kyrkoavgiften är genom stadgandet i 5 § lagen om kyrko­ fond för närvarande maximerad till 15 öre per skattekrona. Jag vill erinra om, att denna maximigräns vid lagens tillkomst år 1932 sattes i det hela

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

godtyckligt och närmast med inriktning på, att skattesatsen — såsom man antog — skulle lämna tillbörlig marginal under överskådbar tid för blivande ökade belastningar på fonden. Av riksdagen lämnades därvid alle­ nast den anvisningen att, om fondens utgifter överskrede vad som kunde täckas med allmän kyrkoavgift av 15 öre, överskjutande delen finge gäl­ das med tillgripande av fondens kapital. Antagligt är dock, att riksdagen med detta sitt uttalande närmast haft i tankarna överskridanden av mera tillfällig natur. En dylik situation förelåg år 1943, för vilket år allmänna kyrkoavgiften var fastställd till dess maximum eller 15 öre. Ett alternativ till ianspråktagandet av kyrkofondens kapital är givetvis, i första hand, att bestämma en högre gräns för allmänna kyrkoavgiftens grundbelopp, en högre gräns som i närvarande läge ger utrymme för den ökade kostnadsbelastningen. Även en tredje väg kan här beträdas. Själva syftet med maximeringsbestämmelsen har varit att möjliggöra en riks­ dagens särskilda och fortgående kontroll över utvecklingen på det kyrkligt-ekonomiska området. Stadgandet torde emellertid — av flera orsaker — knappast ha fått någon betydelse i detta hänseende. Frågan har när­ mare behandlats av 1942 års kyrkomusikerutredning i dess betänkande (SOU 1946:50). Utredningen har därvid för egen del förordat, att maxi­ meringsbestämmelsen i 5 § kyrkofondslagen borttages samt att det med stadgandet avsedda syftet tillgodoses på annat, effektivare sätt. Utred­ ningen har också framfört förslag i detta hänseende. Prästlönekommittén har — från sina utgångspunkter — icke inlåtit sig på ifrågavarande spörsmål. Då valet bland de lösningsalternativ, som här erbjuda sig, saknar betydelse för lönereformens bedömande i närvarande läge, har jag icke funnit mig ha anledning att nu taga ställning till denna fråga. Densamma bör dock givetvis uppmärksammas av kommittén under dess fortsatta utredningsarbete.

E. Allmänna grunder för övergångsregleringen.

Prästlönekommittén har framhållit, att ingen av de nuvarande ordinarie prästerliga befattningarna torde vara genom förbehåll i fullmakt eller el­ jest underkastad skyldighet att vidkännas minskning i sina för närva­ rande utgående löneförmåner i vidare mån än som följer dels av de in­ dividuella »löneregleringarnas» tidsbegränsning, dels av dyrtidstilläggens och kristilläggens samt — speciellt — de provisoriska lönetilläggens sär­ skilda karaktär. Det måste för det allmänna vara av ett utomordentligt intresse anför kommittén vidare, att ingen eller i allt fall möjligast ringa antal av de nuvarande befattningshavarna blir kvarstående å de äldre avlöningsbestännnelserna. Under tidsperioden 1914—1934 hade den kyrkliga admi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b. 171

nistrationen haft att samtidigt tillämpa två olika system såväl för präs­ ternas avlöning som för finansieringen av prästlönekostnaderna. Erfaren­ heterna av den inveckling och de besvär, som härav vållats, talade med styrka för önskvärdheten av att vid den blivande löneregleringen und­ vika en motsvarande anordning. I detta sammanhang har kommittén ansett sig endast böra angiva de huvudlinjer, vilka enligt kommitténs mening borde vara normerande vid övergången till de nya avlöningsbestämmelserna. Kommittén anför härom följande.

Med beaktande av att vid utformningen av övergångsanordningarna böra å ena sidan tillgodoses befattningshavarnas anspråk på en härutinnan skä­ lig avvägning och å andra sidan undvikas för löneadministrationen allt för invecklade och tidsödande omräkningar, föreslår kommittén, att övergångsregleringen företages enligt, i huvudsak, nedan angivna allmänna grunder. Vid övergången tages för inplacering i löneklass och uppflyttning i högre löneklass i innehavande tjänst viss hänsyn till befattningshavarens tjänstetid i samma och tidigare innehavd prästerlig tjänst. Härvid bör domprost äga tillgodoräkna tidigare tjänstetid i innehavande tjänstegrad. Beträffande annan kyrkoherde eller komminister bör vid löneklassplaceringen hänsyn tagas till tjänstetid i innehavande tjänst och till tidigare innehavd prästerlig tjänst i samma eller högre tjänstegrad på det sätt att, sedan lönegradsplaceringen i angiven tidigare tjänst i samma eller högre lönegrad fixerats med tillämpning av de av kommittén föreslagna normerna för fördelning av kyrkoherde- och komminister stjänsterna på lönegrader, befattningshavarens löneklassplacering i sådan tidigare tjänst och i innehavande tjänst bestämmes efter regler, som motsvara föreskrif­ terna i 21 och 22 §§ statens allmänna avlöningsreglemente. Pastoratsadjunkt inplaceras vid övergången i lönegrad och löneklass som om de av kommittén föreslagna bestämmelserna beträffande reglerad befordringsgång och bestämmelser motsvarande de i 21 § statens allmänna avlöningsreglemente innefattade varit gällande under hela hans tjänstetid såsom pastoratsadjunkt eller vakansvikarie. Kyrkoadjunkt och stiftsadjunkt inplaceras i löneklass efter samma grunder, som nyss angivits för kyrkoherde och komminister, dock att ad­ junkten i fråga icke skall erhålla lägre löneklassplacering än om hans tjänstetid såsom kyrko- eller stiftsadjunkt ansetts såsom tjänstetid i pastoratsadjunktsbefattning och de ovan för pastoratsadjunkt omförmälda reglerna tillämpats. Samtliga här ifrågavarande befattningshavare böra vid övergång till det nya avlöningssystemet dessutom bevaras vid dem nu i samband med gäl­ lande dyrtidstilläggsreglering tillkommande rätt till barntillägg, i ett vart fall i den utsträckning som dylika tillägg tillförsäkrades civilstatstjänstemännen vid genomförandet av 19,‘It) års civila avlöningsreform. Befattningshavare bör för övergången till de nya avlöningsbestämmelserna erhålla garanti mot löneminskning. För fastställande, huruvida löne­ minskning uppkommer, bör vid den härför erforderliga jämförelsen

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

a) värdet av den i nuvarande avlöning ingående förmånen av hyresfri bostad sättas lika med det för tjänstebostaden enligt de nya avlöningsbestämmelserna fastställda bostadsavdraget, b) där befattningshavaren uppbär hyresersättning, sådan ersättning in­ räknas med det av Kungl. Maj :t därför fastställda beloppet, samt c) värdet av i avlöningen eventuellt ingående förmån av donation »över lönen» beräknas till medeltalet av de belopp, till vilka den behållna av­ kastningen av donationskapitalet uppgått för de senast förflutna fem åren. Det kan beräknas, att vid tillämpning av ovan angivna regler för över­ gången behov av att med personlig lönefyllnad kompensera vid övergången sittande befattningshavare skulle uppkomma i ett mycket begränsat antal fall. Befattningshavare, som — oaktat den sålunda honom garanterade lönefyllnaden — skulle befinnas icke villig att underkasta sig det avlöningsreglemente, som varder för prästerna utfärdat, bör enligt kommitténs me­ ning icke äga bibehålla det för närvarande utgående provisoriska lönetilllägget, vilket ju i det hela haft karaktären av ett förskott å den blivande löneregleringen. Ej heller bör han bibehållas vid nu utgående provisorisk pensionsförbättring, vilken har samma karaktär. Beträffande sådan be­ fattningshavare torde vidare böra stadgas, att den för hans tjänst fast­ ställda, å de äldre bestämmelserna grundade löneregleringen skall gälla oförändrad, så länge han kvarstår i befattningen; dock att, där förmån »över lönen» tillfallit honom genom domstolsavgörande efter det löneregle­ ringen blivit av Kungl. Maj :t fastställd, Kungl. Maj :t skall äga föreskriva om sådan jämkning i avlöningen, som avses i 7 § prästlöneregleringslagen. Beträffande vissa frågor av övergångsnatur, som sammanhöra med pen­ sioneringen, har kommittén yttrat sig i annat sammanhang. Kommittén anser sig här allenast böra tillägga, att befattningshavares övergång å den nya avlöningsregleringen givetvis bör automatiskt medföra övergång å de nya pensionsbestänunelserna. Någon övergång enbart till de nya pensionsgrunderna kan självfallet icke förekomma. Vederbörande befattningshavare måste sålunda antingen helt kvarstå å äldre löne- och pensionsbestämmelser eller övergå till de nya bestämmelserna i både löne- och pensionshänseende.

Yttranden. Vad kommittén föreslagit i fråga om rätt för befattningshavare att till­ godoräkna sig tjänstetid före övergången i samma eller tidigare innehavd prästerlig tjänst för inplacering och uppflyttning i löneklass i innehavande tjänst lämnas utan erinran av kyrkomötet, domkapitlen, statskontoret och riksräkenskapsverket ävensom de prästerliga personalorganisationerna. Kammarkollegiet ifrågasätter, om icke metoden för inplacering i löne­ klass av kyrkoherdar och komministrar skulle kunna förenklas i samband med själva övergången till det nya lönesystemet. Om det läte sig göra med hänsyn till lönetekniska principer, syntes föregående tjänstgöring i respek­ tive tjänstegrad böra få tillgodoräknas såsom tjänstgöring i den lönegrad, som tilldelas vederbörande vid första inplaceringen i tjänsteklass. Där­

Kungl. Maj.ts proposition nr 20\. 173

igenom skulle man slippa besväret med att retroaktivt beräkna lönegradsplaceringen i föregående tjänstgöring. Kommitténs förslag på förevarande punkt finner statens lönenämnd i huvudsak godtagbart. Lönenämnden förutsätter, att kommittén skall ägna denna fråga ytterligare uppmärksamhet i fortsättningen. Det bör därvid enligt lönenämnden särskilt tillses, att de föreskrifter, som kunna komma att utfärdas, icke skapa ojämnheter i befattningshavarnas inbördes lönetur. Kommitténs förslag angående garanti mot löneminskning för nu sit­ tande tjänsteinnehavare har under remissbehandlingen allenast föranlett erinringar från kyrkomötet och domkapitlen i Göteborg och Stockholm. Sålunda gör det av kyrkomötet tillsatta särskilda utskottet följande ut­ talande i anslutning till kommitténs förslag, att av Kungl. Maj :t fastställd hyresersättning skall inräknas med det i varje särskilt fall fastställda be­ loppet vid fixerandet av den nuvarande reallönen för bestämmande av eventuell lönefyllnad.

I vissa fall inträder en ojämnhet vid bedömningen av reallönen där­ igenom att på ort, där sådan hyresersättning utgår till somliga befatt­ ningshavare, andra erhållit som bostad insynad prästgård. Dess värde skall enligt kommittén sättas lika med bostadsavdraget enligt de nya bestäm­ melserna. Sålunda skulle exempelvis i Göteborg för flertalet kyrkoherdar den så beräknade nuvarande reallönen uppgå till kontantlön -{- 4 500 kro­ nor, där hyresersättning utgår, men allenast till kontantlön + 2 172 kro­ nor, där prästgård är upplåten. Då emellertid samtliga kyrkoherdar i Göte­ borg för närvarande äro tillförsäkrade samma reallön, måste det vid av­ vägningen av frågan om löneminskning anses skäligt, att för dem alla beräkningen utgår från ett och samma belopp, nämligen den kontanta hyresersättningen, vars storlek Kungl. Maj :t fixerat. Denna princip bör rimligtvis tillämpas för präster å samtliga de orter, där av Kungl. Maj :t fastställd hyresersättning utgår. I Stockholm åtnjuter allenast en kyrkoherde på detta sätt fixerad hyres­ ersättning. Detta belopp å 3 200 kronor är fastställt redan 1931 för kyrko­ herden i Enskede församling, som då ännu icke hade karaktär av storstadsförsamling, och kan fördenskull icke tagas till utgångspunkt för ett skäligt bedömande av förevarande ersättning. I andra fall åter utgå på olika sätt markerade lokala förmåner, såsom bidrag till uppvärmningen av bostaden genom en förmånligt beräknad ersättning till församlingen. Då denna förmån ingår i den faktiska reallönen, synes denna i vart fall böra fixeras till sitt verkliga värde utöver det för hyresgrupp 5 för bostadsavdrag beräknade beloppet. Då emellertid en sådan uträkning med­ för stora praktiska olägenheter och då därjämte även för Stockholms vid­ kommande samma betingelse är för handen, att alla innehavare av samma lönegrad skola tillförsäkras samma reallön, synes det utskottet skäligare, att samtliga dessa förmåner på så sätt inräknas i reallönens värde, alt det belopp för hyresersättning, som är fastställt för Göteborg, lägges till grund för beräkningen av reallönen även för Stockholm, oaktat att Stockholm tillhör en högre hyresgrupp. Utskottet vill därvid understryka, att detta

174 Kungl. Maj.ts proposition nr 20b.

förfaringssätt enbart kommer att gälla för nuvarande tjänsteinnehavare och endast vid beräkning av den lönefyllnad, som skall utgå för att för­ hindra faktisk löneminskning vid övergång till systemet med fixerad bruttolön.

För att förhindra, att de nya, av kyrkomötet påyrkade bestämmelserna skulle medföra en maskerad löneökning av typen kommunalt lönetillägg med det belopp, som församlingarna skulle vara skyldiga att betala i hyresskillnad vid förhyrande av prästernas bostäder, föreslå domkapitlen i Stockholm och Göteborg, att — under förutsättning att de blivande be­ stämmelserna få en sådan utformning, att 20 %-spärren och församling­ arnas av kyrkomötet föreslagna skyldighet att hålla bostad fastställes -— i övergångsbestämmelserna sådant tillägg göres, att ingen befattningshavare må för personlig lönefyllnad få beräkna högre hyresbelopp än det försam­ ling kan bliva skyldig utgiva i hyresersättning. Mot kommitténs förslag angående bortfallande av nu utgående provi­ soriskt lönetillägg och provisorisk pensionsförbättring för dem, som — trots garanti mot löneminskning —- icke övergå till de nya avlöningsbestämmelserna, ha rests invändningar av kyrkomötet och domkapitlet i Luleå. Flertalet övriga domkapitel hava icke yttrat sig över sist avsedda del av förslaget, som lämnas utan erinran av statens lönenämnd, kammar­ kollegiet, statskontoret och riksräkenskapsverket.

Föredraganden. De av kommittén framlagda allmänna reglerna angående ordinarie och icke-ordinarie befattningshavares inplacering och uppflyttning i löneklass — och för pastoratsadjunkt jämväl i lönegrad — vid övergången till det föreslagna lönesystemet motsvara enligt min mening på ett tillfredsstäl­ lande sätt såväl från befattningshavarhåll berättigade anspråk på en i detta avseende skälig avvägning som löneadministrationens krav på rela­ tiv enkelhet i tillämpningsförfarandet. Jag föreslår fördenskull att övergångsregleringen i denna del företages i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget. Vid detaljutformningen av ifrågavarande över­ gångsbestämmelser bör givetvis ägnas särskild uppmärksamhet åt und­ vikande av anordningar, som kunna föranleda ojämnheter i befattnings­ havarnas inbördes lönetur. Jag anser mig även i huvudsak kunna förorda kommitténs förslag an­ gående garanti mot löneminskning vid övergången och beräkning av even­ tuell lönefyllnad. De av kyrkomötet och vissa domkapitel i sistnämnda hänseende anmärkta specialfallen synas böra av kommittén närmare om­ prövas vid fullföljandet av dess utredningsuppdrag. Vad kommittén i övrigt föreslagit i fråga om allmänna grunder för över-

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 175

gångsregleringen, finner jag mig jämväl kunna biträda. Beträffande kom­ mitténs förslag angående bortfall av provisoriskt lönetillägg för präst, som icke underkastar sig löneregleringen, får jag erinra om att civilstats­ tjänsteman, som vägrat övergå å det den 30 juni 1947 utfärdade nya avlöningsreglementet, icke äger uppbära sådant tillägg.

IV. Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att godkänna av mig i det föregående förordade grunder för prästernas avlönande och pensionering, avsedda att träda i tillämpning å tidpunkt, som framdeles bestämmes. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Lars Ekströmer.